med förslag till ■förordning angående ändring i vissa delar av för¬ ordningen den 11 juni 1937 (nr 339) örn mödra- hjälp, rn. m.

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

» 5.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till ■förordning angående ändring i vissa delar av förordningen den 11 juni 1937 (nr 339) örn mödrahjälp, rn. m.; given Stockholms slott den 1 augusti 1940.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över socialärenden för denna dag, föreslå riksdagen att antaga härvid fogade förslag till

1) förordning angående ändring i vissa delar av förordningen den 11 juni 1937 (nr 339) om mödrahjälp;

2) förordning angående ändrad lydelse av 6 § förordningen den 11 juni 1937 (nr 338) örn moderskapspenning;

3) förordning angående ändrad lydelse av 32 § förordningen den 26 juni 1931 (nr 280) om erkända sjukkassor; samt

4) lag angående ändrad lydelse av 2 § 3 mom. och 4 § lagen den 6 juni 1924 (nr 361) om samhällets barnavård och ungdomsskydd (barnavårdslag).

GUSTAF.

Gustav Möller.

Bihang till urtima riksdagens protokoll 1940. 1 sami. Nr 5.

78a 40

2 Kungl. Maj:ts proposition nr o.

Förslag

till

Föro r tl n i n g-

angående ändring i vissa delar av förordningen den 11 juni 1937 (nr 339) om mödrahjälp.

Härigenom förordnas, att 1, 2, 4, 7, 8 och 10 §§ förordningen den 11 juni 1937 om mödrahjälp skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives:

1 §•

Kvinna, som---av statsmedel.

Mödrahjälp lämnas —--trehundra kronor.

Då anledning---— räntefritt lån.

Mödrahjälp må ej avse tid, som infaller senare än sex månader efter nedkomsten. Utan hinder av vad sålunda stadgas äger dock socialstyrelsen, när särskilda skäl därtill äro, medgiva, att hjälpen må avse jämväl sådan tid.

2 §•

Mödrahjälp lämnas---svenska medborgare.

Hjälp enligt denna förordning må dock lämnas jämväl make till kvinna, som avlidit i samband med förlossning. I sådant fall må hjälpen allenast avse dels behov, som uppstått i sammanhang med förlossningen och icke kunna avhjälpas medelst moderskapspenning, dels ock barnets vård under högst sex månader från dess födelse.

Mödrahjälp må---- stadigvarande försörjning.

4 §•

Ansökan örn mödrahjälp skall ingivas till barnavårdsnämnden i den kommun, där kvinnan vistas. Är kvinnan ogift, må ansökan göras av barnavårdsmannen.

Mödrahjälp skall, där det kan ske, sökas i god tid före den väntade nedkomsten. Ingives ansökan senare än å sextionde dagen efter barnsbörden, må den icke upptagas till prövning.

Yid ansökan---för nedkomsten.

^ §•

Det åligger ---givna föreskrifter.

Medel, vilka barnavårdsnämnden utbetalat i strid mot beslut eller föreskrift, som i första stycket sägs, vare nämnden skyldig att, i den mån skäl till eftergift icke föreligga, på föreläggande av länsstyrelse återbetala till statsverket.

Över länsstyrelses beslut örn återbetalning, varom i andra stycket sägs, må klagan föras hos Konungen i vederbörande statsdepartement.

Kungl. Maj:ts proposition nr 5. 3

^ ad i denna paragraf sägs om länsstyrelse skall i fråga örn Stockholms stad gälla statskontoret.

8 §•

Har mödrahjälp lämnats såsom lån, må, där det finnes skäligt, den mödralijälpsnämnd, som beviljat hjälpen, medgiva uppskov med återbetalningen intill tio år. På framställning av nämnden må socialstyrelsen, då skäl därtill äro, medgiva befrielse från återbetalningsskyldighet med avseende å hela återstående lånebeloppet eller del därav.

10 §.

Socialstyrelsen har att med biträde av statens fattigvårds- och barnavårdskonsulenter utöva tillsyn över tillämpningen av denna förordning och med stöd av densamma meddelade föreskrifter samt äger att i sådant avseende till ledning för vederbörande mödrahjälps- och barnavårdsnämnder meddela nödiga råd och anvisningar.

Klagan över mödrahjälpsnämnds beslut i ärende enligt denna förordning föres hos socialstyrelsen genom besvär före klockan tolv å trettionde dagen efter den, då klaganden erhöll del av beslutet.

Över socialstyrelsens beslut i ärende enligt denna förordning, vilket genom besvär inkommit till styrelsen, må klagan icke föras.

Denna förordning träder i kraft den 1 oktober 1940.

Förslag

till

F ö i* o r ti n i n g’

angående ändrad lydelse av 6 § förordningen den 11 juni 1937 (nr 338)

om moderskapspenning.

Härigenom förorclnas, att 6 § förordningen den 11 juni 1937 örn moderskapspenning skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives: 6

6 §•

Då ansökan---erhållande därav.

Sjukkassan skall därjämte skyndsamt verkställa utredning rörande omständigheter av betydelse för bedömande av kvinnans rätt till moderskapspenning. Har kvinnan genom intyg av läkare eller barnmorska gjort sannolikt, att havandeskapet är längre framskridet än i åttonde månaden, må, därest i övrigt kvinnan befinnes äga rätt till moderskapspenning, såsom förskott å denna ett belopp av fyrtio kronor omedelbart utbetalas. Utbetalningen skall

4 Kungl. Majus proposition nr 5.

i sådant fall ske tili vederbörande barnavårdsnämnd, som bar att tillställa kvinnan beloppet. Eljest- må moderskapspenning ej utbetalas, förrän till sjukkassan inkommit intyg, utfärdat av läkare, barnmorska eller annan känd och trovärdig person, att kvinnan fött barn.

Intyg, som---för nedkomsten.

Denna förordning träder i kraft den 1 oktober 1940.

Förslag

till

Förord ii i n g

angående ändrad lydelse av 32 § förordningen den 26 juni 1931 (nr 280)

om erkända sjukkassor.

Härigenom förordnas, att 32 § förordningen den 26 juni 1931 örn erkända sjukkassor1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives:

32 §.

Centralsjukkassa skall--- — tvåhundrasjuttio dagar.

Moderskapshjälp utgår — — — nyss nämnts.

Centralsjukkassa må på ansökan av kvinnlig medlem, som vid tiden för ansökningen varit medlem av erkänd sjukkassa under oavbrutet minst tvåhundrasjuttio dagar och som genom intyg av läkare eller barnmorska gör sannolikt, att hon befinner sig i havandeskap, längre framskridet än i åttonde månaden, såsom förskott å henne tillkommande moderskapshjälp omedelbart utbetala sextio kronor.

Där till--- — utbekomma beloppet.

Moderskapshjälp må---stycket sägs.

Denna förordning träder i kraft den 1 oktober 1940.

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 2 § 3 inom. oell 4 § lagen den 6 juni 1924 (nr 361) om samhällets barnavård och ungdomsskydd (barnavårdslag).

Härigenom förordnas, att 2 § 3 mom. och 4 § barnavårdslagen den 6 juni 19242 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives:

1 Senaste lydelse se SFS 1937: 337.

2 Senaste lydelse av 2 § 3 mom. se 1939: 324.

5 Kungl. Majus proposition nr 5.

2 §■

3 morn. Om vissa på barnavårdsnämnden eller dess ordförande ankommande åtgärder är stadgat i lagarna örn äktenskaplig börd, örn barn i äktenskap, örn adoption, örn barn utom äktenskap, örn förbud för vissa underhållsskyldiga att avflytta från riket, örn förmynderskap, örn förskottering av underhållsbidrag till barn samt örn socialregister ävensom i 14 kap. 45 § strafflagen, i lagen örn särskild förundersökning i brottmål samt i förordningarna örn moderskapspenning och örn mödrahjälp.

4 §•

Provinsial- och---till protokollet.

Yid sammanträde med barnavårdsnämnd äger särskild föredragande i mödrahjälpsärenden rätt att, även då han ej är ledamot i nämnden, deltaga i överläggningarna rörande sådana ärenden samt att, där han så begär, få sin mening antecknad till protokollet.

Denna lag träder i kraft den 1 oktober 1940.

Därest lagen den 22 juni 1939 (nr 324) angående ändring i vissa delar av lagen den 6 juni 1924 (nr 361) örn samhällets barnavård och ungdomsskydd (barnavårdslag) vid förstnämnda tidpunkt ännu icke trätt i kraft, skall, intill dess så sker, 2 § 3 mom. barnavårdslagen hava följande lydelse:

2 §.

3 mom. Örn vissa på barnavårdsnämnden eller dess ordförande ankommande åtgärder är stadgat i lagarna örn äktenskaplig börd, örn barn i äktenskap, örn adoption, örn barn utom äktenskap, örn förbud för vissa underhållsskyldiga att avflytta från riket, örn förmynderskap, örn förskottering av underhållsbidrag till barn samt örn socialregister ävensom i 14 kap. 45 § strafflagen, i lagen innefattande bestämmelser örn förfarandet i brottmål rörande vissa minderåriga samt i förordningarna örn moderskapspenning och örn mödrahjälp.

6 Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 1 augusti 1940.

Närvarande:

Statsministern Hansson, statsråden Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Sköld, Quensel, Eriksson, Bergquist, Bagge, Andersson, Domö.

Chefen för socialdepartementet, statsrådet Möller, anmäler fråga örn vissa ändringar i gällande bestämmelser rörande mödrahjälp och moderslcapspenning m. m. samt anför:

Inledning’.

Gällande författningsbestämmelser lii. lii.

Mö dräll j alp en.

Enligt förordningen den 11 juni 1937 (nr 339) örn mödrahjälp — vilken trädde i kraft den 1 januari 1938 — kan kvinna, som i anledning av havandeskap eller barnsbörd är i uppenbart behov av understöd, tillerkännas mödrahjälp av statsmedel (1 § första stycket). Hjälpen lämnas i den form, som för varje särskilt fall finnes lämpligast, i en eller flera poster, dock högst till ett sammanlagt värde av 300 kronor (1 § andra stycket). Då anledning därtill finnes, kan mödrahjälp helt eller delvis lämnas såsom räntefritt lån (1 § tredje stycket). Mödrahjälp får ej avse tid, som infaller senare än sex månader efter nedkomsten (1 § fjärde stycket).

Mödrahjälp lämnas som huvudregel ej till andra än svenska medborgare (2 § första stycket). Mödrahjälp får icke lämnas till kvinna, vilken är intagen å straffanstalt eller därmed jämförlig anstalt, å tvångsarbetsanstalt, alkoholistanstalt, allmän uppfostringsanstalt eller skyddshem, eller å anstalt för sinnessjuka, sinnesslöa, fallandesjuka eller kroniskt sjuka, och ej heller till kvinna, sorn av fattigvården mottagits till stadigvarande försörjning (2 § andra stycket).

För behandling av frågor rörande mödrahjälp skall i varje landstingsområde och i varje stad, som icke deltager i landsting, finnas eli mödrahjälpsnämnd, bestående av en ordförande och två ledamöter (3 §). Ordföranden jämte suppleant för honom samt en ledamot jämte suppleant för denne förordnas av Kungl. Hajd. En ledamot jämte en suppleant för honom utses för två år i sänder av landstinget eller, vad beträffar stad, som ej deltager i landsting, av stadsfullmäktige. — Ansökan örn mödrahjälp skall emellertid (4 §) ingivas till barnavårdsnämnden i den kommun, där kvinnan vistas. Är kvinnan ogift, får ansökan göras av barnavårdsmannen. Ingives ansökan senare än å sextionde dagen efter barnsbörden, får den icke upptagas till prövning.

7 Kungl. Majds proposition nr 5.

Det åligger barnavårdsnämnden (5 §) att snarast möjligt till mödrahjälpsnämnden i orten avgiva yttrande över ansökningen samt därvid översända handlingarna i ärendet och, örn skiljaktiga meningar förekommit, utdrag av protokollet. Tillstyrkan av mödrahjälp skall tillika innefatta förslag till lämpliga hjälpåtgärder. Sedan handlingarna inkommit till mödrahjälpsnämnden, beslutar nämnden i ärendet (6 §). I beslut, varigenom mödrahjälp beviljas, skall angivas vilka huvudsakliga behov hjälpen avser att täcka. Det åligger (7 §) barnavårdsnämnden att verkställa beslut, varigenom mödrahjälp beviljats, ävensom att vaka över, att hjälpen kommer till användning i enlighet med givna föreskrifter. Har mödrahjälp lämnats såsom lån, får (8 §), där så finnes skäligt, den mödrahjälpsnämnd, som beviljat hjälpen, medgiva uppskov med återbetalningen intill tio år. På framställning av nämnden ian Kungl. Majit, då skäl därtill äro, medgiva befrielse från återbetalningsskyldighet med avseende å hela återstående lånebeloppet eller del därav. Rätt till mödrahjälp kan ej överlåtas och får förty icke tagas i mät för gäld (9 §). Klagan över mödrahjälpsnämnds beslut i ärende enligt mödrahjälpsförordningen föres (10 §) hos socialstyrelsen före klockan tolv å trettionde dagen efter den, då klaganden erhöll del av beslutet.

Kompletterande bestämmelser rörande mödrahjalpen hava meddelats i en tillämpningskungörelse samt i en för mödrahjälpsnämnderna utfärdad instruktion.

I kungörelsen den 22 oktober 1937 (nr 848) med tillämpningsföreskrifter till förordningen den 11 juni 1937 (nr 339) om mödrahjälp stadgas, bland annat, att beslut, varigenom mödrahjälp beviljats, av mödrahjälpsnämnden ofördröjligen skall delgivas länsstyrelsen, som har att till den barnavårdsnämnd, på vilken det ankommer att verkställa beslutet, utanordna det belopp, vartill kostnaderna för hjälpen enligt beslutet högst må uppgå (1 §). Barnavårdsnämnd, som har att verkställa beslut örn mödrahjälp, skall föra dagbok över de åtgärder, som i varje ärende av nämnden vidtagas, samt de utbetalningar, som göras (2 §). Inträffa sådana omständigheter, att mödrahjälp, varom beslut meddelats, enligt barnavårdsnämndens mening ej bör vidare utgå eller bör lämnas i annan form eller på andra villkor än i beslutet föreskrivits, åligger det barnavårdsnämnden att därom lämna meddelande till mödrahjälpsnämnden för den åtgärd mödrahjälpsnämnden finner påkallad (4 §). Återbetalning av lån skall (5 §) göras till barnavårdsnämnden; det åligger nämnden att tillse, att lån inom föreskriven tid återbetalas. Finner barnavårdsnämnd rättsliga åtgärder i något fall böra vidtagas för indrivning av oguldet lånebelopp, har nämnden att göra anmälan därom till mödrahjälpsnämnden. Ansökning av låntagare om uppskov med återbetalning av lånebelopp eller befrielse från återbetalningsskyldighet bör mottagas av barnavårdsnämnden och av denna jämte eget yttrande överlämnas till mödrahjälpsnämnden. Barnavårdsnämnd har (6 §) att årligen före den 1 mars och den 1 september till länsstyrelsen och mödrahjälpsnämnden insända utdrag ur dagboken över sådana ärenden, i vilka hjälpverksamheten avslutats under nästföregående kalenderhalvår. De till länsstyrelsen insända utdragen skola åtföljas av veder-

8 Kungl. Majlis proposition nr 5.

börliga verifikationer i huvudskrilt. Därest de till barnavårdsnämndens förfogande för ifrågavarande ärenden ställda medlen icke i sin helhet tagits i anspråk, skola samtidigt till länsstyrelsen återlevereras sålunda odisponerade belojjp. Vid avgivande av redovisning skall barnavårdsnämnden jämväl till länsstyrelsen inleverera belopp, som under kalenderhalvåret återbetalats å utlämnade lån. Förteckning över de verkställda återbetalningarna skall bifogas de dagboksutdrag, som tillställas mödrahjälpsnämnden. Yad i kungörelsen sägs örn länsstyrelse skall i fråga örn Stockholms stad gälla statskontoret (8 §).

I instruktionen den 22 oktober 1937 (nr 847) för mödrahjälpsnämnderna föreskrives, bland annat, att mödrahjälpsnämnd åligger att lämna barnavårdsnämnderna råd och anvisningar i avseende å spörsmål, som sammanhänga med mödrahjälpsverksamheten, att bidraga till spridande av kännedom örn mödrahjälpsförordningens bestämmelser samt att i övrigt inom nämndens verksamhetsområde övervaka efterlevnaden av förordningen (1 §). Ansökningar örn mödrahjälp skola (2 §) av mödrahjälpsnämnd behandlas med största möjliga skyndsamhet. Nämnden skall sammanträda å bestämd veckodag minst en gång varje månad. Där göromålens omfattning eller beskaffenhet därtill föranleder, bör sammanträde hållas jämväl utom sammanträdesordningen. Mödrahjälpsnämnd äger (4 §) efter inhämtat medgivande av socialstyrelsen antaga sekreterare. Efter framställning av mödrahjälpsnämnd bestämmer socialstyrelsen det belopp, som nämnden får för viss tid använda till expenser

(7 §)•

Härutöver har Kungl. Maj:t den 3 december 1937 meddelat vissa ytterligare bestämmelser rörande ifrågavarande verksamhet. Enligt dessa bestämmelser äger ordförande i mödrahjälpsnämnd att uppbära ett arvode av 30 kronor och ledamot i sådan nämnd ett arvode av 20 kronor för varje sammanträdesdag. Ordförande och ledamöter äga därjämte att för av nämndens sammanträden föranledda resor åtnjuta resekostnads- och traktamentsersättning enligt rese- och traktamentsklassen IB i gällande resereglemente. Dessa bestämmelser gälla — liksom förut omförmälda föreskrifter — från och med ingången av år 1938.

Moderskapspenningen.

Enligt förordningen den 11 juni 1937 (nr 338) om moderskapspenning skall moderskapspenning av statsmedel utgå med ett belopp av 75 kronor till kvinna, som till lindrande av de med barnsbörd förenade kostnader är i behov därav (1 §). Huvudregeln är, att moderskapspenning lämnas endast till svenska medborgare (2 §). Kvinnor, intagna å vissa anstalter, m. fl. äro — liksom beträffande mödrahjälpen — undantagna i förordningen. Kvinna äger vidare ej rätt till moderskapspenning vid barnsbörd, som berättigar henne till moderskapshjälp från erkänd sjukkassa. Behov av moderskapspenning skall, där ej särskilda omständigheter till annat föranleda, anses föreligga, örn för kvinnan eller, där hon är gift och sammanlever med sin man, för makarna tillsammans vid senaste taxering till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt icke upptagits beskattningsbart belopp, uppgående till minst 2,500

9 Kungl. Maj-.ts proposition nr 5.

kronor (3 §). Intill den 1 juli 1940 var beloppet bestämt till 3,000 kronor. Har det beskattningsbara beloppet upptagits högre än till 2,500 kronor men äro med hänsyn till ändrade förhållanden eller eljest omständigheterna särskilt ömmande, får ock behov av understöd anses vara för handen.

Rätten till moderskapspenning prövas och moderskapspenning utbetalas av centralsjukkassan för den ort, där kvinnan är bosatt, eller, efter överenskommelse med centralsjukkassan, av vederbörande lokalsjukkassa (4 §). Kvinna, som vill komma i åtnjutande av moderskapspenning, bör själv eller genom annan göra ansökan därom i god tid före barnsbörden (5 §). Göres ansökan senare än å sextionde dagen efter barnsbörden, får den icke upptagas till prövning. Sjukkassan skall (6 §) skyndsamt verkställa utredning rörande omständigheter av betydelse för bedömande av kvinnans rätt till moderskapspenning. Har kvinnan genom intyg av läkare eller barnmorska gjort sannolikt, att havandeskapet är längre framskridet än i sjunde månaden, får, därest i övrigt kvinnan befinnes äga rätt till moderskapspenning, såsom förskott å denna ett belopp av 40 kronor omedelbart utbetalas. Eljest får moderskapspenning ej utbetalas, förrän till sjukkassan inkommit intyg, utfärdat av läkare, barnmorska eller annan känd och trovärdig person, att kvinnan fött barn. Örn kvinna erhåller vård å förlossningsanstalt, skall sjukkassa av henne tillkommande moderskapspenning innehålla belopp, som motsvarar enligt fastställd taxa utgående ersättning för vården (7 §). Innehållet belopp skall på begäran tillhandahållas anstalten. Styrker kvinnan, att ersättningen guldits, får hon utbekomma beloppet. Rätt till moderskapspenning kan ej överlåtas och får förty icke tågås i mät för gäld (8 §).

Närmare föreskrifter angående ordningen för ansökan samt för utbetalning av moderskapspenning så ock beträffande tillämpningen i övrigt av denna förordning meddelas av Konungen eller efter Konungens bemyndigande av tillsynsmyndigheten för erkända sjukkassor, d. v. s. pensionsstyrelsen, som därvid i den omfattning Konungen bestämmer skall samråda nied medicinalstyrelsen (9 §).

Ersättning för utgivna moderskapspenningar äger centralsjukkassan att månadsvis utbekomma av tillsynsmyndigheten för erkända sjukkassor.

I händelse av missnöje med sjukkassas beslut rörande moderskapspenning eller eljest rörande tillämpningen av någon i förordningen därom given bestämmelse får frågan hänskjutas till tillsynsmyndigheten för erkända sjukkassor (10 §). Tillsynsmyndigheten äger, ändå att sådant hänskjutande icke skett, till prövning upptaga ärende, som nu sagts.

Enligt 32 § förordningen den 26 juni 1931 (nr 28G) om erkända sjukkassor skall centralsjukkassa vid barnsbörd utgiva moderskapshjälp med 110 kronor åt kvinnlig medlem, som omedelbart före barnsbörden varit medlem av erkänd sjukkassa under oavbrutet minst 270 dagar. Efter medgivande av tillsynsmyndigheten må centralsjukkassa utgiva moderskapshjälp med högre belopp än nyss sagts. Är havandeskapet längre framskridet än i sjunde månaden, må såsom förskott utbetalas 60 kronor.

Statsbidrag utgår till sjukkassorna med 75 kronor för varje utbetalad moderskapshjälp.

10 Kungl. Majus proposition nr 5.

Beviljade anslag ni. lii.

Den mödrahjälp, som icke utgår i form av lån, ävensom vissa med mödrahjälpsnämndernas verksamhet förenade kostnader för arvoden, reseersättningar och expenser bestridas från ett förslagsanslag till Mödrahjälp i jorm av understöd utan återbetalningsskyldigliet m. m. Utgifterna för mödrahjälp i form av lån gäldas från särskilt förslagsanslag till Avsättning till fonden för lån till mödrahjälp. Moderskapspenning utgår från förslagsanslag till Moderskapspenning.

Storleken av hitintills beviljade anslag samt belastningen å desamma framgår av följande uppställning:

Beträffande nettoutgifterna under budgetåret 1939/40 må omnämnas följande:

Utgifterna under anslaget till mödrahjälp i form av understöd utan återbetalningsskyldighet m. m. hava för de tre första kvartalen av budgetåret uppgått till 5,565,999 kronor. Härav faller ett belopp av 4,072,119 kronor å tiden 1 juli—31 december 1939 samt ett belopp av 1,493,880 kronor å tiden 1 januari— 31 mars 1940. De understöd från anslaget, som beslutats under nyssnämnda tre kvartal, hava tillhopa uppgått till 5,712,795 kronor, därav 4,071,019 kronor under tiden 1 juli—31 december 1939 och 1,641,776 kronor under tiden 1 januari—31 mars 1940. — Hitintills sammanställda uppgifter rörande nettoutgifterna å anslaget under innevarande år äro följande: januari 493,950 kronor, februari 462,849 kronor, mars 537,081 kronor, april 560,889 kronor samt maj 665,511 kronor.

Utredningar och förslag rörande ändrade bestämmelser ni. lii.

I en av särskild utredningsman inom finansdepartementet under hösten 1939 upprättad promemoria angående vissa anslag å femte huvudtiteln ifrågasattes en skärpning av behovsprövningen rörande mödrahjälpen för att i

11 Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

första hand så vitt möjligt undvika det anslagsöverskridande, som eljest vore att emotse. Vidare anfördes, att av olika förekommande slag av moderskapshjälp, den hjälp, som lämnades i form av moderskapspenning, i jämförelsevis ringa mån syntes vara anpassad efter behovsprincipen samt att därför moderskapspenningen syntes kunna ifrågakomma till indragning.

I en inom socialdepartementet upprättad promemoria angående besparingar å egentliga statsutgifter under femte huvudtiteln, vilken såsom bilaga 3 fogats till propositionen den 10 november 1939, nr 79, angående åtgärder för begränsning av statsutgifterna under budgetåret 1939/40 m. m., den s. k. besparingspropositionen, framhölls, att av inhämtade upplysningar syntes framgå, att mödrahjälpsförordningen tillämpades ganska olika i olika delar av riket och att en mera enhetlig praxis därför syntes önskvärd. Dittills föreliggande uppgifter på området vore -— anfördes det vidare i promemorian — emellertid icke av den art, att de berättigade till några mera bestämda slutsatser. Åt socialstyrelsen borde därför uppdragas att skyndsamt verkställa en statistisk undersökning beträffande ifrågavarande förhållanden, Först sedan sagda undersökning slutförts, kunde närmare bedömas, i vilken utsträckning på förevarande område påkallade åtgärder medförde en utgiftsbegränsning.

Vidkommande moderskapspenningen anfördes, att förslaget att indraga denna hjälpform icke syntes kunna tillrådas men att det däremot borde övervägas att genomföra viss skärpning av villkoren för erhållande av moderskapspenning på så sätt, att inkomstgränsen något sänktes.

De i socialdepartementets promemoria sålunda gjorda uttalandena föranledde icke någon erinran av 1939/40 års urtima riksdag.

Vid sin granskning av statsverkets jämte därtill hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1938—30 juni 1939 behandlade riksdagens revisorer bland annat frågan örn anslagen till mödrahjälp (revisorernas berättelse, del I, sid. 23—43). I fråga örn revisorernas redogörelse i ämnet anhåller jag att få hänvisa till berättelsen. Revisorerna avsluta redogörelsen med följande uttalande:

Av den lämnade redogörelsen framgår, att under förra halvåret 1939 mödrarna till 47.5 5 procent av alla levande födda barn erhållit mödrahjälp. Detta innebär, att mödrarna till i det närmaste hälften av i landet under denna tid födda barn enligt mödrahjälpsnämndernas uppfattning skulle hava varit i behov av hjälp från det allmänna trots då rådande goda konjunkturer. Då emellertid enligt revisorernas uppfattning detta knappast torde stå i god överensstämmelse med verkliga förhållandet, synes härav följa, att mödrahjälp på många håll utgått i allt för stor omfattning och i varje fall i en utsträckning, som tidigare ej varit beräknad. De anförda exemplen giva vid handen, att orsaken härtill i väsentlig mån är att söka i mödrahjälpsförordningens allmänt hållna och oklara ävfattning. Den av revisorerna förebragta utredningen giver också vid handen, att vissa mödrahjälpsnämnder icke iakttagit tillbörlig urskillning vid beviljandet av mödrahjälp. Revisorerna finna det därför vara en angelägenhet av största vikt att, för att mödrahjälpen på rätt sätt skall kunna fylla de viktiga sociala behov, som därmed avsetts, klara och för nämnderna vägledande regler fastställas för utdelandet av densamma.

12 Kungl. Majlis proposition nr o.

Det skulle enligt revisorernas mening kunna ifrågasättas, huruvida man borde frångå den nu tillämpade principen örn oinskränkt individuell behovsprövning och vid tilldelande av mödrahjälp utgå från, att visst fixerat beskattningsbart belopp annat än i undantagsfall utesluter hjälp. Erfarenheterna från de mödrahjälpsnämndsområden, där man tillämpat gränsdragning hava, såvitt revisorerna kunnat finna, talat för den här föreslagna lösningen.

Revisorerna hava också iakttagit, att mödrahjälp i åtskilliga fall utgått till uppenbart asociala personer. Det synes nied hänsyn till syftet med mödrahjälpen självfallet, att omhändertagandet av dylika fall bör tillgodoses i annan ordning än med mödrahjälpsmedel.

För att mödrahjälpen skall komma till avsedd användning räcker det emellertid icke med att begränsa klientelet på sätt här ovan föreslagits. Enligt vad som framgår av revisorernas redogörelse erfordras därutöver regler, vilka såvitt möjligt inskränka utgifterna till att avse ändamål, som komma modern och barnet till verklig nytta. Den högst betydande omfattning, i vilken mödrahjälpsmedel använts till förlossningskostnader och barnets första utrustning, måste enligt revisorernas mening berättiga till antagandet, att moderskapspenningen ofta icke använts för dessa ändamål, vilka den likväl är avsedd att i första hand tillgodose. För att vinna kontroll över moderskapspenningens användning och därjämte uppnå att densamma närmare anpassas efter behovsprincipen, synes det revisorerna som örn man borde inarbeta denna hjälpform i mödrahjälpen.

Hittills har, såsom utredningen visar, mödrahjälp i stor omfattning använts för tillgodoseende av behov, vilka rätteligen bort ankomma på fattigvården att avhjälpa. Det ligger visserligen i saken natur, att området för mödrahjälp och för fattigvård delvis sammanfaller och att en gränsdragning mellan dessa båda hjälpformer därför är förenad med vanskligheter. En uttrycklig föreskrift av innebörd, att utrustning och kostförbättring endast må avse modern och i förstnämnda hänseende även det nyfödda barnet, skulle emellertid enligt revisorernas åsikt vara ägnad att åstadkomma en väsentligt bättre ordning än den nuvarande. Jämväl beträffande bidrag till hemhjälp, inackordering och tandvård synas tydliga och klara bestämmelser erforderliga för att förebygga missbruk och åstadkomma försiktighet och enhetlighet vid beviljandet.

Revisorernas utredning angående den formella handläggningen av mödrahjälpen synes till en början hava visat behovet av en föreskrift att i beslut, varigenom mödrahjälp beviljas, skall angivas det belopp, som må användas för varje huvudsakligt behov, hjälpen avser att täcka. Därutöver framgår av utredningen, att allvarliga brister vidlåda framförallt övervakningen från barnavårdsnämndernas sida av medlens användning ävensom dessa nämnders redovisningar. Att så är fallet torde i första hand bero därpå, att föreskrifter angående barnavårdsnämndernas skyldigheter i förevarande avseenden så gott som helt saknas. Ifråga örn övervakningen av mödrahjälpsmedlens användning synes det icke uteslutet, att det för många barnavårdsnämnder i deras dubbla egenskap av kommunala organ och förmedlare av den statliga mödrahjälpen ofta kan uppstå svårigheter att vid tillgodoseende av statens intressen ifråga örn mödrahjälp alldeles bortse från kommunens i avseende å fattigvården. Då det gäller redovisningarnas ofta otillfredsställande skick, torde i viss mån den omständigheten hava medverkat, att kraven på redovisningars fullständighet och noggrannhet på många håll äro mindre inom kommunerna än inom statlig verksamhet. Samtliga nu anförda omständigheter visa enligt revisorernas mening på nödvändigheten att ofördröjligen utfärda föreskrifter, vilka reglera barnavårdsnämndernas skyldigheter

Kungl, Maj:ts proposition nr 5.

ifråga om mödrahjälp. Därvid bör tydligt klarläggas, att barnavårdsnämnderna — i likhet med andra kommunala myndigheter med likartade uppgifter -—- böra vara ansvariga för sådana oriktiga och uppenbart olämpliga åtgärder, som innefatta ekonomiska förfoganden utanför ramen för bestämmelserna på området och i strid mot mödrahjälpsnämndens beslut i ärendet.

Yttranden i anledning av riksdagens revisorers berättelse hava, såvitt nu är i fråga, avgivits av socialstyrelsen, statskontoret och riksräkenskapsverket ävensom av Överståthållarämbetet och länsstyrelserna efter hörande av mödrahjälpsnämnderna. Yttrandena finnas återgivna i revisorernas berättelse, del II, sid. 3—129, vartill jag anhåller att få hänvisa. Vissa i yttrandena gjorda uttalanden komma emellertid att återgivas i det följande.

Sedan Kungl. Majit dels den 10 november 1939 uppdragit åt socialstyrelsen att verkställa den i socialdepartementets förut omnämnda promemoria avsedda statistiska undersökningen rörande mödrahjälpsverksamheten, dels den 19 januari 1940 anbefallt styrelsen att verkställa granskning beträffande barnavårdsnämndernas redovisningar i mödrahjälpsärenden, i vilka hjälpverksamheten avslutats, dels ock den 13 februari 1940 till styrelsen för avgivande av utlåtande överlämnat en av Stockholms stads barnavårdsnämnd den 6 i samma månad avgiven framställning angående mödrahjälpsverksamhetens organisation i Stockholm, har styrelsen den 1 april 1940 inkommit med en skrivelse, innefattande redogörelse för resultatet av verkställd utredning ävensom förslag till åtgärder, innefattande bland annat vissa ändringar i mödrahjälpsförordningen, jämte motiv därtill. Skrivelsen torde såsom bilaga (Bilaga A) få fogas till statsrådsprotokollet i förevarande ärende.

Yid socialstyrelsens skrivelse funnos fogade fyra bilagor, nämligen:

1) Från mödrahjälpsnämnderna inkomna svar med anledning av en enquéte angående mödrahjälpen. (Bil. 1);

2) Undersökning rörande mödrahjälpen under första halvåret 1939 (Bil. 2);

3) Av statskontoret och länsstyrelserna lämnade upplysningar angående granskningen av barnavårdsnämndernas redovisningar av mödrahjälpsmedel m. m. (Bil. 3); samt

4) Undersökning rörande barnavårdsnämndernas omhänderhavande av mödrahjälpsmedel (Bil. 4).

Nyssnämnda Bil. 2 torde såsom bilaga (Bilaga B) få fogas till statsrådsprotokollet.

Över socialstyrelsens skrivelse hava efter remiss yttranden avgivits av statskontoret, riksräkenskapsverket, medicinalstyrelsen, pensionsstyrelsen, Överståthållarämbetet, länsstyrelserna, mödrahjälpsnämnderna, socialvårdskommittén, Stockholms stads barnavårdsnämnd, svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet, svenska stadsförbundet och svenska landskommunernas förbund. För innehållet i dessa yttranden lämnas redogörelse i det följande.

Genom proposition den 31 maj 1940, nr 289, föreslog Kungl. Majit riksdagen att dels antaga upprättat förslag till förordning angående ändrad lydelse av 3 § förordningen örn moderskapspenning — innefattande sänkning

14 Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

av det i 3 § första stycket omförmälda beloppet 3,000 kronor till 2,500 kronor — dels ock för budgetåret 1940/41 anvisa medel å de i den förut intagna tabellen upptagna anslagsrubrikerna med där angivna belopp.

I det vid propositionen fogade statsrådsprotokollet anförde jag i egenskap av föredragande departementschef, blanc! annat, att jag på grund av den långt framskridna tiden, med hänsyn till ämnets vidlyftighet, icke ville föreslå, att förslag till ändrade grunder beträffande mödrahjälpen förelädes riksdagen.

Propositionen behandlades, såvitt angick förordningsförslaget av andra lagutskottet i utlåtande nr 44, samt beträffande anslagsfrågorna av statsutskottet i utlåtande nr 231. Statsutskottet anförde därvid, bland annat, att hela frågekomplexet rörande moderskapspenningens och mödrahjälpens ändamålsenliga utformning, efter verkställda utredningar, vore beroende på Kungl. Majits prövning, däribland även det av riksdagens revisorer och jämväl motionsvis upptagna spörsmålet örn sammanslagning av de båda hjälpformerna. Vid sådant förhållande och då jämväl övriga av revisorerna behandlade, härmed sammanhängande frågor vore föremål för närmare övervägande av Kungl. Hajd ansåge utskottet anledning saknas till särskilt uttalande i ämnet.

I propositionen framlagda förslag godkändes av riksdagen. Den omnämnda förordningen utfärdades den 21 juni 1940 (nr 552).

I förevarande sammanhang må slutligen omnämnas följande framställningar:

1) I skrivelse den 4 oktober 1939 har socialstyrelsen hemställt örn upptagande av frågan rörande fastställande av vissa enhetliga grunder för länsstyrelsernas och statskontorets skyldighet att granska barnavårdsnämndernas redovisningar i mödrahjälpsärenden;

2) Överkalix barnavårdsnämnd har i skrivelse den 10 oktober 1939 anhållit, att Kungl. Majit måtte bevilja sådan dispens från bestämmelserna i mödrahjälpsförordningen, att beviljade bidrag av mödrahjälp till tandvård skall få utbetalas, örn tandvården är avslutad inom tolv månader efter nedkomsten, eller, om dispens ej kunde beviljas, att åtgärder för åstadkommande av ändrade bestämmelser måtte vidtagas; häröver har socialstyrelsen den 30 november 1939 avgivit utlåtande;

3) I skrivelse den 30 november 1939 har socialstyrelsen hemställt, att förslag måtte framläggas till riksdagen örn sådan ändring i mödrahjälpsförordningen, att styrelsen erhölle befogenhet att, när särskilda skäl därtill förefunnes, på ansökning av kvinna, som beviljats mödrahjälp, medgiva, att den tid hjälpen finge avse efter nedkomsten skulle få utsträckas;

4) Socialstyrelsen har vidare i särskild skrivelse den 30 november 1939 hemställt, att Kungl. Majit måtte taga under övervägande, huruvida icke understöd av statsmedel till tandvård åt personer, som berörts i den under 3) upptagna skrivelsen, skulle kunna utgå.

Samtliga handlingar i de under 2)—4) omförmälda ärendena hava remitterats till medicinalstyrelsen, som avgivit utlåtande däröver den 23 februari 1940.

15 Kungl. Majus proposition nr 5.

5) Med skrivelse den 12 december 1939 har socialstyrelsen överlämnat en framställning den 6 november 1939 av mödrahjälpsnämnden i Skaraborgs län örn viss ändring i mödrahjälpsförordningen;

6) Torshälla stads barnavårdsnämnd har i skrivelse den 18 maj 1940 hemställt, att nämnden måtte berättigas att av statsmedel återbekomma ett belopp om 80 kronor, utgörande av nämnden anslagna men sedermera till vederbörande länsstyrelse återbetalade mödrahjälpsmedel, vilka använts till betalning av tandvård, utförd senare än sex månader efter barnets födelse; samt

7) Sveriges husmodersföreningars riksförbund har i skrivelse den 29 maj 1940 hemställt, att vid revisionen av mödrahjälpen all hänsyn måtte tagas till behovet av att denna finge kvarstå i oförminskad omfattning samt i en form, som medgåve tillgodoseende av alla skiftande och ofrånkomliga behov.

Jag övergår nu till närmare behandling av spörsmålen örn revision i vissa hänseenden av gällande bestämmelser rörande mödrahjälp och moderskapspenning och börjar därvid med mödrahjälpen.

Mödrahj alpen.

Allmänna uttalanden.

Socialstyrelsen.

Beträffande av socialstyrelsen gjorda uttalanden anhåller jag att få hänvisa tili styrelsens skrivelse av den 1 april 1940, återgiven i det följande såsom Bilaga A.

Yttranden.

Medicinalstyrelsen erinrar örn att mödrahjälpsverksamheten vore en av de senast vidtagna åtgärder, som genomförts på grundval av befolkningskommissionens betänkanden. Det vore ännu för tidigt att söka genom studier av giftermålstal, födelsefrekvens eller abortfrekvens avläsa en eventuell verkan av mödrahjälpen. Anledning funnes att befara, att rådande förhållanden skulle kunna med alltmera ökad styrka bidraga till en stegring av abortfrekvensen. I den mån man hade förhoppning att genom mödrahjälpen tränga tillbaka aborterna, vore skälen för att ge mödrahjälp i nuvarande läge snarare starkare än under sistförflutna år. — Efter att ha påpekat, hurusom födelseoch giftermalstalen under de senaste åren visat en oavbruten stegring och kulminerat år 1939, förklarar styrelsen, att det ännu vore för tidigt att ingå på en analys av dessa siffror och att uttala något omdöme örn i vad mån mödrahjälpen kunde ha medverkat till förbättringen. Man kunde endast säga, att utvecklingen varit den önskade, och ingen torde kunna bestrida, att mödrahjälpen kunde ha medverkat därvidlag. Medicinalstyrelsen ville emellertid understryka, att vid övervägande av hithörande problem uppmärksamhet även borde ägnas psykologiska förhållanden. Flertalet torde vara ense örn att befolkningsproblemet till sist bomme att bli ett problem örn det svenska folkets vilja till barn. Då mödrarna, som dock vore de närmast intresserade,

16 Kungl. Majus proposition nr 5.

genom det stora antalet ansökningar angivit sin oförtydbara mening om i kuru stor utsträckning de önskade att mödrahjälp utginge, borde man beakta detta förhållande och göra klart för sig den psykologiska verkan, som skulle kunna komma genom en alltför kraftig minskning av hjälpens omfattning. — Yad anginge de anmärkningar, som riktats mot förekommande stora skiljaktigheter i fråga örn hjälpens art, funne medicinalstyrelsen av socialstyrelsen anförda fall exemplifiera, att mödrahjälpsnämndernas subjektivt betonade praxis kunde ha ett objektivt underlag och snarast understryka vikten av att en enhetlig tillämpning av förordningen, åstadkommen genom råd och anvisningar från en central myndighet, icke komme att medföra en konstlad likformighet, som gjorde våld på de skiftande förhållandena i stad och på land och i olika landsändar. Slutligen framhålles, att man vid ändring av vad som så nyss beslutats borde framgå med försiktighet. Från denna synpunkt avstyrker styrelsen, att för närvarande någon annan ändring i mödrahjälpsförordningens bestämmelser vidtages än vad angår tillsynsmyndighet och ansökningstid, och anser, att över huvud taget hela frågan örn understöd i olika former till moderskapsvården icke bör upptagas till någon mera ingripande omarbetning förrän i samband med socialvårdskommitténs behandling av hela understödsproblemet.

Statskontoret finner den av socialstyrelsen nu framlagda utredningen ägnad att ytterligare stärka ämbetsverket i dess tidigare uttalade uppfattning, att kompletterande föreskrifter borde meddelas i syfte att dels begränsa utgifterna för mödrahjälpen, dels ock så långt görligt säkerställa en riktig användning av mödrahjälpsmedlen, varjämte det för att undvika framtida ansiagsöverskridanden syntes nödvändigt med en skärpning av gällande bestämmelser på området. I betraktande av de avsevärda krav, som under rådande förhållanden ställdes på statskassan, framträdde angelägenheten att genom en rationalisering av mödrahjälpsverksamheten söka begränsa kostnaden för densamma i särskilt hög grad. Yid bedömandet av frågan örn de utvägar, som lämpligen borde anvisas för tillgodoseende av nyss angivna syfte, hade statskontoret utgått från såsom självfallet, att hänsyn måste tagas till det nuvarande statsfinansiella läget. Härav följde, att statskontoret vid den granskning ämbetsverket underkastat socialstyrelsens förevarande förslag icke ansett sig kunna tillstyrka vidtagandet av åtgärder, vilka skulle medföra ökade utgifter för statsverket, med mindre tillräckliga garantier kunde anses föreligga för att dessa åtgärder verkligen skulle resultera i en påtaglig begränsning av kostnaderna för mödrahjälpsverksamheten i dess helhet.

Mödrahjälpen vore otvivelaktigt, enligt socialvårdskommittén, av mycket stor betydelse för lindrande av de svårigheter och ekonomiska bekymmer, som för fattiga och ekonomiskt betryckta mödrar vore förenade med barnsbörden. Socialstyrelsens undersökningar hade emellertid klarlagt, att verksamheten vore behäftad med så stora brister i olika avseenden, att åtgärder för vinnande av rättelse snarast borde vidtagas. I likhet med socialstyrelsen ansåge kommittén icke lämpligt att nu upptaga organisationsfrågan till en

17 Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

mera ingående granskning. I samband med kommitténs förslag örn rationalisering och samordnande av socialvårdens olika grenar borde mödrahjälpen inpassas som ett naturligt led i den allmänna hjälpverksamheten. I detta sammanhang borde även upptagas till prövning frågan om fördelningen av kostnaderna mellan staten och kommunerna. Enligt kommitténs mening kunde beaktansvärda skäl anföras för att även kommunerna skulle bära en del av kostnaderna för mödrahjälpen. I motsats till vad i reservation inom socialstyrelsen anförts ansåg dock kommittén för sin del, att några åtgärder i sådant avseende icke borde vidtagas annat än i samband med en genomgående revision av fördelningen mellan staten och kommunerna av socialvårdskostnaderna i allmänhet. Örn någon mera väsentlig del av kostnaden för lämnad mödrahjälp nu skulle påläggas kommunerna, skulle detta komma att innebära en icke oväsentligt ökad belastning för de ekonomiskt svaga kommunerna. — De förslag till begränsning av de med mödrahjälpsverksamheten förenade kostnaderna, som socialstyrelsen föreslagit, syntes kommittén i stort sett lämpliga. Örn dessa förslag genomfördes, torde vissa besparingar kunna göras, utan att de sociala krav, som motiverat mödrahjälpsverksamheten, behövde eftersättas.

Svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet framhåller inledningsvis, att mödrahjälpen visat sig vara en mycket välsignelsebringande och betydelsefull hjälpform, som inom social vårdskretsar vore högt skattad. I detta avseende torde full enighet råda. — Att den ifrågavarande verksamheten, såsom socialstyrelsen i sin skrivelse framhållit, hade vissa brister, skulle emellertid villigt erkännas. Med hänsyn till att hjälpt ormen vid sin tillkomst var för vårt land fullkomligt ny och oprövad, syntes detta icke vara något alltför anmärkningsvärt. Man torde knappast kunna begära, att densamma under dessa förhållanden skulle redan från första början i alla delar fungera oklanderligt. — Då det gällde frågan, i vilken ordning de befintliga bristerna borde avhjälpas, hade inom socialstyrelsen meningarna varit delade. Majoriteten inom styrelsen hade sålunda — delvis med hänsyn till det uppdrag, som lämnats åt social vår dskommittén — sett sig förhindrad att nu föreslå några mera genomgripande förändringar av hjälpverksamhetens art och organisation utan hade i stället funnit, att vissa åtgärder till avhjälpande av förefintliga brister redan nu skulle kunna med fördel vidtagas. Minoriteten å sin sida ansåge, att mödrahjälpens organisationsproblem icke borde lämnas orubbat med en hänvisning till socialvårdskommitténs arbete, utan att detta problem så fort som möjligt borde bli föremål för en utredning. Vilken av dessa vägar, som borde väljas, syntes i huvudsak vara beroende på den tidpunkt, vid vilken socialvårdskommitténs utredningsresultat kunde förväntas. Läge denna tidpunkt långt fram i tiden, vilket under nuvarande förhållanden möjligen kunde befaras, torde det böra ifrågasättas, icke minst för mödrahjälpsverksamhetens egen skull, örn icke den djupgående utredningen omedelbart borde igångsättas. Det syntes icke omöjligt, att denna utredning skulle kunna komma fram till ett förslag örn en tillfredsställande organisation av mödrahjälpen, som utan alltför stora svårigheter skulle kunna inpassas i ett blivande social-

Bihang till urtima riksdagens protokoll 1940. 1 sami. Nr 5.

782 40 2

18 Kungl. May.ts proposition nr 5.

vårdssystem. Vore det å andra sidan så, att socialvårdskommitténs förslag kunde förväntas inom relativt kort tid, syntes man böra tillse, att åtgärder icke nu vidtoges, som bunde organisationen på sådant sätt, att svårigheter uppstode att inom en snar framtid inordna verksamheten i det nya systemet.

Då de direkta utgifterna för mödrahjälpen gäldades med statsmedel, yttrar styrelsen för svenska stadsförbundet, vore förslaget ur dess synpunkt av intresse främst med hänsyn till de uttalanden socialstyrelsen gjort angående kommunernas uppgifter inom denna gren av socialvården. Men självfallet vore det framför allt i tider, då särskilda svårigheter mötte att tillgodose sociala behov, av stor betydelse även ur kommunal synpunkt, att de medel, som kunde ställas till förfogande, finge en så effektiv användning som möjligt. Avvägningen av befolkningspolitiska motiv mot rent statsfinansiella bleve nu mera maktpåliggande än tidigare. Hur statsmakterna än bedömde frågan, syntes situationen i vart fall nödvändiggöra den strängaste sparsamhet, och från kommunalt håll syntes man icke böra undandraga sig en medverkan i avseende å organisation, kontroll etc., som kunde främja ett sådant syfte, förutsatt att uppslagen i och för sig befunnes betydelsefulla och praktiska. — Beträffande de allmänna riktlinjerna anslöte sig styrelsen helt till uttalandena, att behovsprövningen borde bibehållas. De skäl, som därför anförts, syntes fullt bärande. I förbigående anmärktes, att för rnoderskapspenning fastställd inkomstgräns visat sig vara föga ändamålsenlig, då ofta stor skiljaktighet förelåge mellan taxerad inkomst och den vid hjälpbehovets inträdande aktuella. -— I fråga slutligen örn tidpunkten för en mera djupgående reform av mödrahjälpen framhölls, att det rent principiellt syntes önskvärt, att denna finge ske i samband med en centralisering av kommunernas socialvård. Men örn i praktiken socialvårdskommitténs förslag borde avvaktas eller ej, bleve givetvis beroende på ett bedömande av hur långt bort i tiden detta kunde väntas avgivet. I vart fall ville styrelsen bestämt avråda från den av ene reservanten förordade åtgärden i en decentraliserande riktning med en ny kommunal nämnd. Likaså ville styrelsen nu liksom i andra sammanhang taga avstånd från tanken att kommuns andel i kostnaden skulle vara en oundviklig förutsättning för att framkalla sparsamhet med understöden. Det skulle i detta sammanhang också starkt understrykas, att mödrahjälpen som ett led i en effektiv befolkningspolitik ansetts vara statens sak. Att man nu i ett icke minst för kommunerna svårt läge skulle vältra över en del av utgifterna på kommunerna torde svårligen kunna ifrågasättas. De bure för övrigt redan en betydande del därav genom sina kostnader för barnavårdsnämndens bestyr med mödrahjälpen.

Bland de på senare tid tillkomna slagen av hjälpåtgärder från det allmännas sida, vilka toge mera direkt sikte på befolkningsutvecklingen i landet, torde mödrahjälpen intaga en betydelsefull plats, uttalas av svenska landskommunernas förbund. Det kunde icke ifrågasättas annat än att mödrahjälpen, med sitt syfte att göra fattigvården som hjälpform obehövlig, då det gällde att avhjälpa sådana särskilda hjälpbehov, som föranleddes av havandeskap och barnsbörd, vore värd det stöd, som samhället kunde skänka.

19 Kungl. Majus proposition nr 5.

Samtidigt läge det emellertid lika mycket vikt uppå att mödrahjälpsverksamheten vid tillämpningen så handhades, att icke befogad invändning kunde göras att genom verksamheten ett obehörigt utnyttjande av allmänna medel möjliggjordes. Det torde vara ofrånkomligt, att i vissa fall de anmärkningar, som i sådant avseende framkommit, ägde visst fog. — Det föreliggande förslaget borde icke utan en grundlig omarbetning läggas till grund för lagstiftning på området.

All erfarenhet visade, att mödrahjälpen såväl praktiskt som ekonomiskt inneburit ett ovärderligt stöd för de svenska barnaföderskorna, framhåller Sveriges husmodersföreningars riksförbund (i skrivelsen den 29 maj 1940). Det trångmål, som ett barns födelse medförde för otaliga fattiga hem, hade under de år mödrahjälpsinstitutionen fungerat i många fall kunnat ansevärt lindras, och vetskapen örn att denna hjälp stått till buds i en annars kanske förtvivlad situation hade för barnaföderskorna betytt en stor hjälp. I en tid som denna, med de påfrestningar som den ökade försvarsberedskapen medfört för många familjer och med de ständigt skärpta krav, som även i övrigt måste ställas på den enskildes motståndskraft och insatser, vore en mödrahjälp, utdelad i tillräcklig omfattning och med hänsynstagande till olika behov, viktigare än någonsin. Det vore enligt riksförbundets uppfattning ett ödesdigert misstag att beskära mödrahjälpen vare sig genom någon avsevärd minskning av anslaget eller genom snäva direktiv för medlens användning.

Överståthållarämbetet anför, att de av socialstyrelsen verkställda undersökningarna otvivelaktigt givit vid handen, att ifrågavarande hjälpverksamhet vore behäftad med brister av sådan beskaffenhet, att de påkallade ändringar i nu gällande bestämmelser. Då emellertid bristerna i stort sett borde kunna avhjälpas utan nämnvärd ändring av den nuvarande organisationen, biträdde ämbetet socialstyrelsens mening, att organisationsfrågan borde upptagas till en mera ingående granskning i samband med socialvårdskommitténs utredning örn rationalisering och samordnande av socialvårdens olika grenar. I sammanhang därmed syntes också frågan örn kommunernas andel i utgifterna för mödrahjälpen böra upptagas till behandling.

De förslag, som framställts i fråga örn organisationen, föranledde ingen erinran av mödrahjälpsnämnden i Stockholm. Det syntes lämpligt, att socialstyrelsen nu uttryckligen gåves ställning såsom tillsynsmyndighet över mödralijälpsverksamheten, även örn härigenom icke någon reeell ändring gjordes i vad som redan för närvarande gällde.

Barnavårdsnämnden i Stockholm framhåller, att mödrahjälpen enligt nämndens mening vore ett värdefullt led i samhällets omvårdnad örn de mindre bemedlade. Det läte sig visserligen icke statistiskt utreda, i vad mån mödrahjälpen kunde ha medverkat till den ökning av nativiteten, som ägt rum de senare åren. Men dess betydelse för mödrarnas och barnens hälsa läge i öppen dag. Det värdefullaste vore måhända, att många mödrar, som eljest varit nödsakade att återtaga sitt förvärvsarbete så snart som möjligt efter barnets födelse, tack vare mödrahjälpen kunnat få odelat ägna sig åt hemmet och barnet under de första viktiga månaderna. — I likhet med social-

20 Kungl. Majus •proposition nr 5.

styrelsen ansåg barnavårdsnämnden den nuvarande organisationen av mödrahjälpsverksamheten vara mindre tillfredsställande. Behovet av en central tillsynsmyndighet torde vara ovedersägligt. Den ojämnhet, som komme till synes i fråga örn understödsbehovets bedömande, och den osäkerhet, som på olika sätt framträtt, berodde, förutom på bristande stringens hos författningarna, på avsaknaden av klara direktiv för praxis. Barnavårdsnämnden tillstyrkte alltså på det livligaste socialstyrelsens förslag i denna del och uttalade i detta sammanhang önskvärdheten av att de direktiv, som tillsynsmyndigheten kunde komma att utfärda, icke måtte bli allmänt hållna och svävande utan i möjligaste mån koncisa, så att de icke lämnade rum för alltför olika tolkning med avseende på det enskilda fallet. Det vore nämligen av stor betydelse, att den person, som för barnavårdsnämndens räkning verkställde undersökning och utredning, med åtminstone någon grad av säkerhet kunde bedöma den sökandes utsikter att erhålla hjälp i olika avseenden. Därigenom bleve utredningsmannen bättre i stånd att giva sökanden råd och anvisningar. Under nuvarande förhållanden hände det stundom, att mödrahjälpsnämnden bedömde sökandens läge helt annorlunda än utredningsmannen och barnavårdsnämnden. ■— Såsom socialstyrelsen inledningsvis med rätta anmärkt, vore en individuell behovsprövning svår att genomföra, där prövningen handhades av en central nämnd, som måste grunda sina beslut på uppgifter från kommunala organ. Ur denna synpunkt kunde man vara böjd att ifrågasätta behovsprövningens ersättande med en schematisk inkomstprövning. En individuell behovsprövning uppammade lätteligen en del nya behov, vilka mången gång endast hade ett mycket svagt samband med barnsbörden. I allmänhetens ögon innebure vidare själva behovsprövningen något nedsättande. Hjälp, som mottoges i samband med sådan prövning, bleve därför gärna impopulär. I sistnämnda avseende rådde det enligt barnavårdsnämndens erfarenhet en betydande skillnad mellan bidragsförskotten och barnbidragen å ena samt mödrahjälpen å andra sidan. Mödrahjälpen vore icke sällan, på grund av den ingående behovsprövningen och de detaljerade föreskrifterna rörande hjälpens användning, föremål för klander från deras sida, som komme i åtnjutande av densamma, medan dylikt klander sällan förspordes beträffande bidragsförskotten. Denna omständighet torde förtjäna ett visst beaktande, därför att mödrahjälpen ju tillkommit för att främja nativiteten och motverka aborterna. Det torde icke heller vara säkert, att mödrahjälpen skulle bli till mindre gagn för mödrarna och barnen, örn den utformades så, att mödrar, som själva eller tillsammans med sina män hade en inkomst, som understege vissa med hänsyn till barnantal och dyrort avvägda belopp, kunde erhålla ett mindre, löpande understöd under senare delen av havandeskapet och barnets första levnadsmånader, under förutsättning att vederbörande ställde sig och sitt barn under tillsyn av mödravårds- respektive barnavårdscentral och följde de anvisningar, som därifrån gåves. Möjligt vore dock, att en så anordnad mödrahjälp, för att uppnå samma effektivitet som den nuvarande hjälpen, skulle draga större kostnader. Å andra sidan skulle en schematisk prövning av understödsbehovet med hänsyn allenast till inkomst, barnantal och dyrort

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

innebära en högst väsentlig förenkling av mödrahjälpsverksamheten. Omkostnaderna för denna skulle därigenom förbilligas. Barnavårdsnämnden vore emellertid icke beredd att nu förorda ett frångående av den individuella bello vspr övningen. Nämnden hade endast velat framhålla, att olika synpunkter kunde anläggas på denna fråga. — Äv nämnden skisserades slutligen ett förslag till ny organisation för mödrahjälpsverksamheten. Om vederbörande fattigvårds- och barnavårdskonsulent — i analogi med pensionsstyrelsens ombud — kunde närvara vid varje barnavårdsnämnds sammanträde, där mödrahjälpsärenden handlades, och örn konsulenternas befogenhet på lämpligt sätt avvägdes, torde det med full trygghet kunna anförtros åt barnavårdsnämnderna att övertaga den befogenhet, som nu tillkomme mödrahjälpsnämnderna, utan att därmed förenades en sådan fördelning av kostnaderna, som byråchefen Hagman i sitt särskilda yttrande inom socialstyrelsen ifrågasatt. Yad en sådan utbyggnad av konsulentorganisationen skulle betyda för effektiviseringen av barnavårdsnämndernas verksamhet i det hela läge i öppen dag. Särskilt borde en närmare anknytning av konsulenterna till barnavårdsnämnderna kunna medföra en uppryckning av barnavårdsmannainstitutionen, vilken, enligt vad socialstyrelsen påpekat, somligstädes fungerade på ett otillfredsställande sätt.

I utlåtande den 18 januari 1940 i anledning av vad riksdagens revisorer anfört om anslagen till mödrahjälp hade länsstyrelsen i Stockholms län uttalat sig för bibehållandet av individuell behovsprövning vid behandlandet av mödrahjälpsärenden, men framhållit behovet av anvisningar för denna prövning i syfte att ernå en enhetligare bedömning av ärendena, varjämte länsstyrelsen pekat på möjligheten att taga hänsyn till inkomsten för det löpande året. Länsstyrelsen hade så mycket mindre anledning att frångå denna ståndpunkt, som det framförda förslaget örn införandet av en central ledning av verksamheten syntes erbjuda en utväg att ernå en tillfredsställande prövning efter angivna linjer.

Mödrahjälpsnämnden i Stockholms län framhåller, att det förefölle som örn diskussionen i förevarande fråga huvudsakligen gällde, att kostnaderna blivit högre än de för ändamålet beräknade. I viss mån kunde detta vara beroende av en olika och på sina håll liberal tillämpning av författningen. Dock vore det uppenbart, att de mödrahjälpsnämnder, vilka vore förtrogna med svensk fattigvårdslagstiftning och dennas tillämpning, väl borde förstå, när ett fattigvårdsbehov skulle föreligga och mödrahjälp träda i fattigvårdens ställe med mindre sträng prövning av behovet. Det finge emellertid icke förbises, att å ena sidan befolkningskommissionens kalkyler vore teoretiska beräkningar under det att å andra sidan barnavårds- och mödrahjälpsnämnder ställdes mot verkligheten. Det borde även beaktas, att flertalet av de taxerade hade en inkomst, som understege existensminimum. Till sist kunde det starkt ifrågasättas, frånsett en del fall där på grund av ofullständiga eller oriktiga uppgifter missbruk förekommit, örn icke mödrahjälpen såsom en hjälp till självhjälp redan varit och än mera komme att bli av den största betydelse för land och folk.

22 Kungl. Majus proposition nr 5.

Mödrahjälpsnämnden i Uppsala län delar den av socialstyrelsen uttalade uppfattningen, att den individuella bekovsprövningen borde bibehållas. Enligt mödrahjälpsnämndens erfarenhet hade, tack vare denna prövning, det varit möjligt att åstadkomma en både välbehövlig, effektiv och efter behovet avpassad hjälp i många av de fall, som nämnden haft att behandla. Mödrahjälpsnämnden kunde emellertid icke undgå att uttala, att man under nu rådande förhållanden mäste taga i betraktande den möjligheten, att besparingar bleve nödvändiga jämväl inom det område, som berördes av mödrahjälpen. Så mycket angelägnare vore det då, att de medel, som ställdes till förfogande till hjälp åt havande kvinnor och mödrar, bomme till den bästa möjliga användning. Efter mödrahjälpsnämndens uppfattning vore detta icke för närvarande fallet med åtminstone en avsevärd del av de medel, som utginge i form av moderskapspenning. Det syntes därför önskvärt, att såväl mödrahjälpen som moderskapspenningen skyndsamt underkastades utredning, varvid mödrahjälpsnämnden föreställde sig, att individuell prövning borde bli regel för det understöd, som kunde komma att framgå av utredningen. Då socialvårdskommitténs arbete icke på åtskilliga år ännu torde kunna lämna något resultat, syntes dess utredning icke böra avvaktas.

Länsstyrelsen i Södermanlands län, som i huvudsak instämt i vad mödrahjälpsnämnden i länet anfört, ville för sin del särskilt understryka behovet av att en för samtliga mödrahjälpsnämnder gemensam tillsynsmyndighet tillskapades. Att åt socialstyrelsen lämnades uppdraget att vara sådan tillsynsmyndighet funne länsstyrelsen också lämpligt.

Med tillfredsställelse har mödrahjälpsnämnden i Södermanlands län till en början konstaterat, att socialstyrelsen förordat bibehållande till alla delar av den individuella behovsprövningen. Beträffande förslaget i övrigt syntes detta i stort sett vara val ägnat att råda bot för de brister, varmed mödrahjälpsverksamheten konstaterats ha blivit behäftad.

Länsstyrelsen i Östergötlands län har funnit de föreslagna åtgärderna för avhjälpande av de allvarligaste bristerna i den hittillsvarande mödrahjälpsverksamheten ändamålsenliga.

Den av socialstyrelsen verkställda statistiska undersökningen av rnödrahjälpens handhavande finner mödrahjälpsnämnden i Östergötlands läns landstingsområde utgöra ett klart belägg för att i första hand erfordrades en tillsynsnämnd för verksamheten, som genom tydliga anvisningar kunde skapa stadga och likformighet i tillämpningen. Härigenom torde alltjämt kvarstående missförhållanden utan vidare kunna i huvudsak avhjälpas. Nämnden konstaterar med tillfredsställelse, att socialstyrelsen icke velat förorda ett uppgivande av behovsprövningen, vilken såsom nämnden tidigare framhållit, måste anses vara den bärande principen vid mödrahjälpsförordningens tilllämpning.

Socialstyrelsens utredning hade bestyrkt det av riksdagens revisorer påvisade förhållandet, att mödrahjälpsverksamheten icke vore ändamålsenligt organiserad och planlagd, uttalar länsstyrelsen i Jönköpings län. En genomgripande revision av ifrågavarande hjälpverksamhet finge sålunda anses på-

23 Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

kallad. Såsom socialstyrelsen framhållit, syntes emellertid frågan härom böra tagas under omprövning i ett vidare sammanhang och i avvaktan på denna ytterligare utredning de mest påtagliga bristerna snarast avhjälpas. Det av socialstyrelsen i sådant syfte framlagda förslaget syntes väl avvägt. Särskilt inrättandet av en central tillsynsmyndighet med inspektions- och direktivrätt syntes ägnat att avhjälpa de mest påtagliga olägenheterna i nuvarande ordning. Denna tillsynsmyndighet borde, såsom socialstyrelsen föreslagit, övertaga bestyret med granskningen av redovisningarna över de avslutade mödrahjälpsärendena. Att viss granskning av redovisningarna verkställdes av mödrahjälpsnämndema syntes även ändamålsenligt. Genom denna granskning finge såväl mödrahjälpsnämnderna som tillsynsmyndigheten erforderlig kännedom örn det faktiska utfallet av verksamheten.

Länsstyrelsen i Kronobergs län har funnit socialstyrelsens undersökning i stort sett bekräfta, att den nuvarande organisationen för mödrahjälpsverksamheten vore behäftad med vissa svagheter. Dessa sammanhängde emellertid väsentligen med den splittring i den sociala omvårdnaden, som vore förhanden, och de missförhållanden i följd därav, för vilkas avhjälpande uppdrag lämnats åt socialvårdskommittén. Då erfarenheten av nuvarande mödrahjälpsorganisationens arbete ännu vore jämförelsevis kortvarig och nämnda kommitté givetvis komme att tillgodogöra sig densamma i rationella större sammanhang med avseende även på mödrahjälp, syntes det vara naturligt, att i avvaktan på resultatet av socialvårdskommitténs arbete icke några mera genomgripande organisatoriska förändringar av mödrahjälpsorganisationen nu, mer eller mindre provisoriskt, genomfördes.

Såsom en aktuell angelägenhet av vikt kvarstode dock, att klara och vägledande regler fastställdes för utdelandet av mödrahjälpen och detta icke minst beträffande barnavårdsnämndernas skyldigheter ifråga örn mödrahjälpsverksamheten.

Mödrahjälpsnämnden i Kronobergs län har framhållit, att tidsläget långt ifrån att motivera en nedskärning av mödrahjälpen utgjorde ett starkt skäl för att bibehålla hjälpen i samma omfattning som föregående år. Även örn samma belopp finge utgå, finge mödrarna realiter vidkännas en sänkning, eftersom levnadskostnaderna stegrats. — Det hade sagts, att mödrahjälpen i en del fall varit väl frikostig, men med samma eller större rätt kunde man framhålla, att mödrahjälpsnämnderna många gånger icke vågat eller kunnat utanordna de belopp, som behövts för att täcka ett uppenbart behov i samband med barnsbörd, vilket genom sjukdom eller andra omständigheter blivit gapande stort.

Länsstyrelsen i Kalmar län anser en ändring av mödrahjälpens organisation och grunderna för verksamheten vara av behovet påkallad. Avsaknaden av närmare bestämmelser rörande tillämpningen av förordningen örn mödrahjälp hade gjort, att mödrahjälpsverksamheten icke utformats enhetligt inom hela landet. Övervakningen av den beviljade mödrahjälpens användning och barnavårdsnämndernas redovisningar hade på grund av frånvaron av närmare kontrollföreskrifter varit ofullständig. Länsstyrelsen tillstyrkte för den skull,

24 Kungl. Majus proposition nr 5.

att åtgärder vidtoges för avhjälpande av förefintliga brister i mödrahjälpsverksamheten.

I likhet nied socialstyrelsen finna mödrahjälpsnämnderna i Kalmar läns norra och södra landstingsområden, att en verksamhet av mödrahjälpens art icke borde göras till föremål för beskärning uteslutande av statsfinansiella skäl. De förbättrade befolkningssiffror, som kunnat konstateras de sistförflutna tvenne åren, torde till stor del kunna härledas från de positiva åtgärder, som av statsmakterna vidtagits till främjande av familjebildning och förbättrande av mödrars och barns yttre förhållanden. Under nu rådande oroliga tider torde just den hjälpverksamhet, som avsåge att stimulera viljan till barn och att skapa trygghet vid moderskap, vara av utomordentlig betydelse för vårt land och dess framtid. — Att brister vidlådde den nuvarande organisationen av mödrahjälpen hade från flera håll påtalats. Dessa brister härrörde i synnerhet från frånvaron av enhetlig ledning av verksamheten. Avsaknaden av för hela riket enhetliga, närmare föreskrifter rörande sättet för mödrahjälpens användning ävensom rörande övervakning från barnavårdsnämndernas sida av medlens användning hade medfört, att hela verksamheten givit intryck av planlöshet. Som densamma nu fått bedrivas, hade de olika mödrahjälpsnämnderna var för sig efter bästa förmåga fått pröva sig fram och grundlägga vissa normer vid tillämpningen av gällande författning. Att stora variationer därvid blivit rådande vore uppenbart.

Mödrah]älpsnämnden i Gotlands län, vars utlåtande åberopas av länsstyrelsen i samma län, betonar, att mödrahjälpsverksamheten visat sig vara en av de socialvårdsfunktioner, som de senaste årens socialpolitik haft största glädjen av. Denna hjälp hade nämligen icke bara den fördelen med sig, att den utginge, då ökade omkostnader vid ett barns födelse i mångå fall medförde stora ekonomiska svårigheter, som till och med avskräckt familjer i små omständigheter från att skaffa sig barn, utan den gåve även en moder tillfälle att få kläder eller annan utrustning, som hon icke utan mödrahjälp skulle anse sig ha råd att skaffa sig själv, enär i första hand hennes omtanke gällde hennes barns behov. Mödrahjälpsnämnden hade i stort sett ingenting att erinra mot socialstyrelsens förslag och ansåge, att det i huvudsak skulle vara till nytta för verksamheten.

Länsstyrelsen i Blekinge län anför, att enligt de av socialstyrelsen föreslagna grunderna för mödrahjälpsverksamheten verksamheten såsom hittills skett helt skulle bekostas av statsmedel samt generella tillämpningsföreskrifter icke meddelas i författningsform för behovsprövningen och mödrahjälpens användning. De framlagda förslagen örn inrättandet av en central tillsynsmyndighet över mödrahjälpsnämnderna samt till omorganisation av verksamheten i övrigt föranledde under berörda förutsättningar icke till någon erinran från länsstyrelsens sida. Den betydelse, som: den till inrättande föreslagna tillsynsmyndigheten och av denna utfärdade enhetliga normerande föreskrifter otvivelaktigt skulle äga för mödrahjälpsverksamheten, torde emellertid bli i avsevärd grad beroende av att frågan örn den ekonomiska ansvarigheten för denna verksamhet även funne en tillfredsställande lösning. Då

25 Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

mödrahjälps- och barnavårdsnämnderna syntes böra erhålla frihet att medgiva de avvikelser från de normgivande grunderna, vartill förhållandena kunde giva anledning, tillstyrkes det av socialstyrelsen framlagda förslaget, ehuru verksamhetens organisation i anslutning till de grunder, som angåves i byråchefen Hagmans särskilda yttrande, skulle innebära en avsevärd förenkling av organisationen och kontrollen.

Mot det framlagda förslaget till viss omorganisation av mödrahjälpsverksamheten i syfte att för denna verksamhet åstadkomma större likformighet och effektivare kontroll hade mödrahjälpsnämnden i Blekinge län intet att erinra utan instämde i önskvärdheten av att åtgärder i dessa syften vidtoges. Hen hittills utövade verksamheten hade karaktäriserats av stark decentralisation, och det vore då helt naturligt, att olika mödrahjälpsnämnder kunnat anlägga helt olika synpunkter på såväl hjälpbehovet som på de olika hjälpformerna. Även örn det vore önskvärt, att större enhetlighet komme till stånd i fråga om de principer, som borde tillämpas vid beviljande av mödrahjälp, så vore det lika betydelsefullt, att den hittills tillämpade individuella behovsprövningen bibehölles. Att rätta mödrahjälpen efter ett fixerat beskattningsbart belopp vore mindre lyckligt. -—- Hen större likformighet, som måste anses önskvärd, skulle otvivelaktigt kunna uppnås, örn åt socialstyrelsen uppdroges att fungera som rådgivande och tillsynsorgan över nämndernas verksamhet.

He i ärendet verkställda utredningarna hade, enligt vad länsstyrelsen i Kristianstads län yttrar, bekräftat behovet av en tillsynsmyndighet med befogenhet att giva direktiv beträffande såväl verksamheten som dess omfattning. Att socialstyrelsen borde anförtros dessa uppgifter vöre självfallet. Länsstyrelsen hyste den uppfattningen, att med tillsättande av tillsynsmyndighet med föreslagen befogenhet åtskilliga av de brister i enhetlig behandling av ärendena i olika nämnder, som nu vidlådde verksamheten, komme att bortfalla. Länsstyrelsen ansåg starka skäl tala för att individuell prövning av behovet fortfarande borde äga rum.

Mödrahjälpsnämnden i Kristianstads län har i stort sett anslutit sig till de synpunkter, som kommit till uttryck i socialstyrelsens yttrande.

Het lär icke kunna bestridas, förmenar länsstyrelsen i Malmöhus län, att mödrahjälpsverksamheten sådan den hittills bedrivits i många avseenden förfelat sitt syfte och åsamkat statsverket onödiga utgifter. Het vore länsstyrelsens uppfattning, att detta till stor del härledde sig ur en bristande organisation men också i vissa hänseenden ur lagstiftningen på området i övrigt. Het hade varit önskligt, örn i denna riktlinjerna för verksamheten hade varit närmare uppdragna. He anmärkningar, som riktats mot mödrahjälpsverksamheten sådan den hittills bedrivits, syntes länsstyrelsen vara av den art, att de påkallade en mycket snar revision av gällande bestämmelser. I likhet med reservanterna inom socialstyrelsen holle länsstyrelsen före, att den härav betingade utredningen ej borde anstå i avvaktan på att den skulle kunna ingå i socialvårdskommitténs utredningsarbete. Länsstyrelsen anslöte sig helt till den av socialstyrelsen intagna ståndpunkten, att endast en behovsprövning borde vara utslagsgivande för frågan om beviljandet av mödrahjälp. Huru

26 Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

önskvärt det än vore, kunde det väl knappast gå för sig, därest syftet med mödrahjälpen verkligen skulle kunna ernås, att fixera en viss inkomst, utanför vilken mödrahjälp skulle vara helt utesluten. Även örn tillbörlig hänsyn skulle kunna tagas till dyrort, barnantal och andra liknande kända omständigheter, skulle dock för skapandet av rättvisa förutsättas en ingående prövning av den sökandes ekonomiska förhållanden i övrigt: skuldsättning, underhållsskyldighet mot anhörig eller dylikt. Därtill komme, att för det klientel, örn vilket det här vore fråga, den taxerade inkomsten ofta nog kunde ganska avsevärt avvika från de inkomstförhållanden, som vid ansökningstillfället vore för handen. Örn behovsprincipen således enligt länsstyrelsens förmenande borde vara avgörande, syntes det emellertid ofrånkomligt för att vederbörlig styrsel på verksamheten skulle kunna ernås, att kommun ålades att i viss mån bidraga till kostnaderna för utgiven mödrahjälp. Den kvot, varmed kommunen borde åläggas bidraga, kunde ju lämpligen göras variabel i förhållande till sammanlagda beloppet av utdebiterade kommunala utskylder, varvid särskilt skattetyngd kommun borde beredas möjlighet att i form av skatteutjämning bli gottgjord för havda utlägg. På detta sätt borde kunna skapas den bästa och billigaste garantien mot missbruk utan att syftemålet med hjälpen behövde i nämnvärd grad äventyras. I allt fall borde lagligen stadgas skyldighet för kommun att återbetala oriktigt använt mödrahjälpsbidrag. Under nu antydda förhållanden torde utan större risk kunna åt barnavårdsnämnderna, åtminstone i de större städerna, överlåtas att självständigt handha mödrahjälpsverksamheten. Arbetsbördan för länsmödrahjälpsnämndema skulle härigenom i ganska stor utsträckning kunna lättas. Länsstyrelsen hade icke möjlighet att för närvarande tillräckligt överblicka problemet, men det skulle kanske kunna tänkas, att vissa kommuner sammansloges till ett gemensamt distrikt med gemensam handläggning av hithörande ärenden och gemensam ansvarighet i förhållande till förefintliga skatteunderlag för begångna felaktigheter. Det skulle under sådana förhållanden knappast kunna befaras, att missbruk skulle förekomma. Därest ett arrangemang sådant som det framkastade läte sig genomföras, borde jämväl länsmödrahjälpsnämndema i stort sett kunna, avskaffas. Länsstyrelsen ville i detta sammanhang ha framhållit, att länsstyrelsen ingenting hade att erinra mot vad socialstyrelsen därutinnan föreslagit, att i mödrahjälpsförordningen infördes föreskrift, att för mödrahjälpsärenden skulle inom varje barnavårdsnämnd finnas en särskild föredragande, vilken skulle vara kvinna.

Mödrahjälpsnämnden i Hallands län, vars utlåtande i huvudsak åberopas av länsstyrelsen i länet, understryker, att vad som måste anses bristfälligt i den nuvarande organisationen för mödrahjälp vöre framför allt oenhetligheten vid bedömandet av begreppet »uppenbart behov» samt kontrollen å beviljad hjälp.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län anser de missförhållanden, som påvisats rörande mödrahjälpsverksamheten, i huvudsak ha sin grund i den hittillsvarande, ej lämpliga organisationen. Socialstyrelsens förslag att granskningen av barnavårdsnämndernas handhavande av mödrahjälpsverksamheten skulle överflyttas från länsstyrelserna till mödrahjälpsnämnderna och att åt

Kungl. Majus proposition nr 5.

socialstyrelsen skulle uppdragas att vara tillsynsmyndighet för hela verksamheten torde enligt länsstyrelsens förmenande komma att undanröja den väsentliga grunden för de hittillsvarande missförhållandena.

Mödrahjälpsnämnden i Göteborg framhåller, att oaktat här och var vissa brister gjort sig gällande i nämndernas sätt att handha den nya sociala hjälpform, som mödrahjälpen representerade, man likväl i stort sett kommit till rätta med densamma. Även de mera allmänt givna muntliga råd och anvisningar, som lämnades vid den konferens med representanter för mödrahjälpsnämnderna i riket, som hölls i Stockholm den 17 och 18 oktober 1938, hade man åtminstone för Göteborgs mödrahjälpsnämnds vidkommande sökt att följa. Mödrahjälpsnämnden förmenade vidare, att det förhållandet, att de beräknade anslagen för mödrahjälpen visat sig vara otillräckliga, icke utan vidare finge tagas till intäkt för att mödrahjälpsnämnderna i gemen varit för rnndhänta vid utdelandet av hjälpen. Yad Göteborgs stad beträffade hade anslagens otillräcklighet helt enkelt berott på att de hjälpbehov, som mödrahjälpen åsyftade att täcka, varit mycket större än man beräknat.

Länsstyrelsen och mödrahjälpsnämnden i Älvsborgs län hava i huvudsak intet haft att erinra mot socialstyrelsens synpunkter och förslag.

Vad socialstyrelsen anfört beträffande tillsättandet av en tillsynsmyndighet med befogenhet, bland annat, att giva råd och anvisningar åt mödrahjälpsnämnderna finner länsstyrelsen i Skaraborgs län innebära en lämplig komplettering av nuvarande organisation i syfte att erhålla enhetliga principer vid verksamhetens utövande.

Mödrahjälpsnämnden i Värmlands län, vars utlåtande åberopas jämväl av länsstyrelsen i länet, anser, att socialstyrelsen i viss mån överdrivit de olägenheter, som med hänsyn till den fria behovsprövningen vidlådde nuvarande organisation. Det kunde icke bestridas, att vissa barnavårdsnämnder hade en benägenhet att såväl lämna alltför knapphändiga uppgifter angående sökandens förhållanden som att i sina yttranden över mödrahjälpsansökningar icke iakttaga erforderlig återhållsamhet i fråga örn föreslagen hjälps omfattning. Även örn detta förhållande försvårade mödrahjälpsnämndernas arbete och möjligheten till fullt rättvis behovsprövning, hävdade mödrahjälpsnämnden, att mödrahjälp härigenom icke beviljats i för stor omfattning. Mödrahjälpsnämnden hade icke kunnat finna, att någon barnavårdsnämnd lämnat medvetet felaktiga upplysningar eller sökt framställa moderns belägenhet sämre än den i verkligheten vore. Många barnavårdsnämnder vöre både samvetsgranna och omdömesgilla i fråga örn de uppgifter, som lämnades till mödrahjälpsnämnden, samt sökte på ett lojalt sätt följa av mödrahjälpsnämnden lämnade direktiv. Det borde i detta sammanhang icke bortglömmas, att inom mödrahjälpsnämndema funnes omfattande orts- och personkännedom och rik erfarenhet av olika samhällsgruppers levnadsbetingelser.

I likhet med socialstyrelsen finner mödrahjälpsnämnden i Örebro län — vars utlåtande åberopas jämväl av länsstyrelsen i länet — det synnerligen angeläget, att mödrahjälpsnämnderna få råd, anvisningar och direktiv för att

28 Kungl. Maj:ts proposition nr o.

författningarna skola bli tillämpade med den grad av likformighet, som med hänsyn till förhållandena i olika landsdelar kunde vara befogad. Socialstyrelsen hade redan verkat i detta syfte. Mödrahjälpsnämnden erinrade härutinnan örn hur det varit till stor nytta, att socialstyrelsen bragt till nämndens kännedom de olika formulär etc., som av andra nämnder använts. Särskilt kunde framhållas det betydande utbyte för arbetet, som vanns genom den av socialstyrelsen föranstaltade konferensen mellan mödrahjälpsnämnder och den sammanfattning av diskussionen, som utarbetades av socialstyrelsen. I ett cirkulär i juli 1939 gjordes mödrahjälpsnämnderna uppmärksamma å vissa iörhållanden i avseende å fattigvård och mödrahjälp. Mödrahjälpsnämnden vore övertygad örn att, därest socialstyrelsen fullföljde det sålunda inledda arbetet genom utarbetandet av formulär för ansökningar och utredningar samt råd och anvisningar för tillämpning av olika understödsformer, detta skulle hälsas med tillfredsställelse och de givna anvisningarna lojalt följas.

Mödrahjälpsnämnden i Västmanlands län finner det obestridligt, att mödrahjälpsförordningens första paragraf i fråga örn »uppenbart behov av understöd» givits en alltför ojämn och i vissa avseenden alltför vid tolkning. Detta syntes dock mera bero av en efter inkomst och barnantal graderad hjälptilldelning än av en objektivt verkställd behovsprövning. Visserligen kunde icke heller behovsprövningen undgå att influeras av det allmänna ekonomiska tillståndet inom en sökandes familj, vilket givetvis vore behovsprövningens nackdel, men i gengäld anpassade sig behovsprövningen på ett mera smidigt sätt till de särskilda behov, som uppkommit som en direkt följd av havandeskap och barnsbörd. I varje fall borde dessa omständigheter icke motivera vare sig införandet av skärpta bestämmelser för behovsprövning eller ännu mindre övergång till en schematisering av mödrahjälpen efter bland annat en graderad inkomstskala. Åsidosättandet av den individuella behovsprövningen och en övergång till beviljande av mödrahjälp efter på förhand fastställda grunder skulle enligt nämndens mening beröva hjälpen dess sociala mening och motivering. Å andra sidan måste i fråga örn behovsprövningen tydligen mera enhetliga principer åvägabringas, så att begreppet »uppenbart behov» erhölle en så likformig tolkning som möjligt. Olikhet härutinnan hade redan visat sig lia olägenheter, i det att personer, som inflyttat från annat mödrahjälpsområde, ådagalagt missnöje med det lägre mödrahjälpsbelopp, som inom Västmanlands län tilldelades, trots att barnantalet ökat. Det vore därför behövligt, att — givetvis med vederbörlig hänsyn till skiftande betingelser och levnadsstandard inom olika delar av landet •— genom central myndighet en mera likformig behovsprövning åvägabringades. Härvid borde ju också självfallet kunna förväntas, att mödrahjälpsnämnderna i mån av vunnen erfarenhet alltmer närmade sig denna likformighet i behovsprövningen.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län har, i likhet med mödrahjälpsnämnden i länet, funnit, att det framlagda förslaget vore i huvudsak ändamålsenligt och ägnat att på ett mera tillfredsställande sätt än vad hittills varit fallet främja de syften, som med mödrahjälpen varit avsedda. Länsstyrelsen förordade så-

29 Kungl. Majus proposition nr 5.

lunda med vissa modifikationer de av socialstyrelsen framförda förslagen såväl beträffande ändringar i organisationen som rörande åtgärder för bättre kontroll av hjälpverksamheten. — Ehuruväl — såvitt länsstyrelsen hade sig bekant — inga grövre missbruk, vad länet anginge, förelegat beträffande mödrahjälpen, vore dock uppenbart, att en bättre granskning och en starkare kontroll borde äga rum. Det syntes länsstyrelsen att genom den föreslagna organisationen, även örn densamma skulle bli en organisation tills vidare och i avvaktan på de beslut, sorn, beträffande socialvården i dess helhet kunde vara att förvänta, goda betingelser hade skapats för ett rätt utnyttjande av den viktiga understödsform, som mödrahjälpen vore.

Mödrahjälpsnämnden i Gävleborgs läns landstingsområde, vars yttrande åberopas jämväl av länsstyrelsen i länet, delar socialstyrelsens uppfattning, att åtgärder otvivelaktigt vore nödvändiga för mödrahjälpsverksamhetens reformering i vissa avseenden men understryker i likhet med socialstyrelsen, att dessa reformer icke uteslutande borde grundas på det nuvarande statsfinansiella läget utan i främsta rummet taga sikte på att få en klarare avgränsning av klientelet och tydligare bestämmelser rörande hjälpens omfattning och art, varjämte vissa organisatoriska förändringar av verksamheten måste företagas i syfte att giva den större enhetlighet. Det vore nämndens förvissning, att härigenom också åtskilliga, icke föraktliga inbesparingar skulle kunna göras, samtidigt som hjälpverksamheten kunde få större effektivitet och bättre tjäna sitt ursprungliga syfte. Beträffande den viktiga frågan örn behovsprövning eller inkomstprövning vore nämnden fortfarande av samma mening, som den tidigare hävdat, nämligen att behovsprövningen vore att föredraga. En inkomstprövning skulle visserligen betydligt underlätta arbetet för såväl barnavårds- som mödrahjälpsnämnderna men samtidigt giva åt hela verksamheten en stel schematisering, som icke motsvarade dess egentliga uppgift att avhjälpa vid tidpunkten för ansökan förefintliga hjälpbehov. Behovsprövningen däremot gåve den understödsbeviljande myndigheten möjlighet att taga sikte direkt på den föreliggande situationen och göra det bästa möjliga av denna. En dylik behovsprövning uteslöte dock icke nödvändigheten av vissa gemensamma riktlinjer, utfärdade av en tillsynsmyndighet, rörande det inkomstmaximum, över vilket mödrahjälp icke borde få utgå. Denna maximigräns kunde dock svårligen göras enhetlig för hela riket. Hänsyn måste nämligen tagas till ortens allmänna levnadsstandard, barnantal i familjen, skulder etc. Tiel en månadsinkomst, överstigande 275 å 300 kronor, syntes dock mödrahjälp över huvud icke böra utgå, försåvitt ej alldeles särskilda förhållanden i undantagsfall gjorde den berättigad. En av de viktigaste punkterna i socialstyrelsens betänkande vore, enligt mödrahjälpsnämndens mening, förslaget örn tillsättande av en tillsynsmyndighet. Det torde kunna anses som en brist i författningen, att icke bestämmelse örn en dylik tillsynsmyndighet redan från början infördes. Med den decentralisation, som rådde i fråga örn mödrahjälpsverksamheten, hade alltför olika praxis kommit att utbilda sig. Mödrahjälpsnämnderna, som mången gång känt sig tveksamma, särskilt vid författningens tillämpning i gränsfall, hade visserligen alltid fått välvilliga

30 Kungl. Majus proposition nr 5.

råd, då de vänt sig med förfrågningar till socialstyrelsen, men några bindande direktiv hade de på grund av nuvarande författningsbestämmelser icke kunnat få. De flesta av olägenheterna och de påtalade missförhållandena inom mödrahjälpsverksamheten skulle säkerligen försvinna, örn en särskild tillsynsmyndighet finge central ledning av det hela. Att därvid ingen annan myndighet än socialstyrelsen kunde komma i fråga, tedde sig för mödrahjälpsnämnden självklart.

Vid den befattning länsstyrelsen i Västernorrlands län haft med mödrahjälpsverksamheten i länet hade länsstyrelsen funnit det vara en väsentlig brist i den nuvarande organisationen, att en central ledning av verksamheten saknats. Det föreliggande förslaget att inrätta en tillsynsmyndighet med befogenhet att lämna råd och anvisningar åt mödrahjälpsnämnderna ville länsstyrelsen därför livligt förorda.

Det föreliggande förslaget avsåge att genom åtgärder i huvudsak inom den nuvarande organisationens ram avlägsna vissa brister, som för närvarande vidlådde mödrahjälpsverksamheten, erinrar länsstyrelsen i Jämtlands län. Länsstyrelsen finner i likhet med länets mödrahjälpsnämnd de föreslagna åtgärderna ägnade att åstadkomma ett förbättrat resultat av ifrågavarande verksamhet och förordar därför, att desamma genomföras utan avvaktan på den mera djupgående utredning av frågan, som framdeles kunde komma till stånd.

I fråga örn organisationen uttalar mödrahjälpsnämnden i Jämtlands län, att enligt nämndens uppfattning något tvivel icke rådde därom, att mödrahjälpsnämnderna komme att ställa sig till efterrättelse de direktiv, som utfärdades av en tillsynsmyndighet. Härför skulle förvisso icke erfordras, att tillsynsmyndigheten sände en befattningshavare att närvara vid sammanträde med nämnden. Vissa direktiv hade redan tidigare lämnats av socialstyrelsen, bland annat vid en konferens med mödrahjälpsnämndemas ordförande och sekreterare under hösten 1938. De flesta mödrahjälpsnämnder torde väl därjämte ha sökt kontakt med styrelsen vid avgörande av vissa frågor av principiell betydelse. Åtminstone beträffande mödrahjälpsnämnden i Jämtlands län hade de upplysningar och de direktiv, som erhållits från socialstyrelsen, lagts till grund för mödrahjälpsverksamheten i dessa delar, och någon vidlyftig administration i angivna avseenden torde därför icke kunna anses påkallad.

Länsstyrelsen i Västerbottens län'yttrar, att de framlagda reformförslagen syntes i stort sett ägnade att råda bot på de missförhållanden, som vidlådde mödrahjälpsverksamheten. Särskilt syntes tillskapandet av en statlig central tillsynsmyndighet för denna verksamhet kunna bli av betydelse. Länsstyrelsen tillstyrkte, att ändring i den nuvarande lagstiftningen rörande mödrahjälpsverksamheten skedde i anslutning till de synpunkter och förslag, som framlagts i socialstyrelsens skrivelse.

Mödrahjälpsnämnden i Västerbottens län tillstyrker de av socialstyrelsen föreslagna organisatoriska åtgärderna. Nämnden framhåller särskilt betydelsen av att nämnden genom granskning i sakligt hänseende av barnavårdsnämndernas redovisningar blir i tillfälle att kontrollera, att mödrahjälpsmedel icke utbetalas i strid mot mödrahjälpsnämndens beslut.

31 Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

Mödrahjälpsnämnden i Norrbottens län, med vilken länsstyrelsen i länet instämt, har funnit utredningen innehålla ganska litet av positiva reformförslag. I stort sett föresloges ej andra nyheter än att socialstyrelsen skulle vara central tillsynsmyndighet och att kontrollen över mödrahjälpsmedlen skulle ordnas på annat sätt än hittills. Utredningen gåve i det hela ett tydligt intryck av svårigheterna att komma till rätta med problemet.

Departementschefen.

Mödrahj älpsverksamheten har i praktiken fått en väsentligen större omfattning än som från början beräknats. Eftersom detta uppenbarligen sammanhänger med att behovet varit vida allmännare än man hade teoretisk anledning att antaga, kan häremot från statsmakternas sida så mycket mindre vara att erinra, som det från alla håll vitsordats, att verksamheten varit av mycket betydande socialhygieniskt och humanitärt värde. Som ett led i det system av barnavårdande och familjevärnande åtgärder, vilka särskilt under de senare åren genomförts i vårt land, har mödrahj alpen otvivelaktigt, uttalar socialstyrelsen, sin betydelse även ur befolkningspolitisk synpunkt. Med rätta understryker medicinalstyrelsen, att vid övervägande av hithörande problem uppmärksamhet även bör ägnas psykologiska förhållanden. Flertalet torde vara ense örn, fortsätter styrelsen, att befolkningsproblemet till sist kommer att bli ett problem örn det svenska folkets vilja till barn. Då mödrarna genom det stora antalet ansökningar angivit sin oförtydbara mening örn i huru stor utsträckning de önska, att mödrahj älpen utgår, bör man, enligt medicinalstyrelsen, beakta detta förhållande och göra klart för sig den psykologiska verkan, som skulle kunna föranledas av en alltför kraftig minskning av hjälpens omfattning. Socialstyrelsen avvisar också bestämt tanken på en beskärning av mödrahj älpsanslaget ur uteslutande statsfinansiell synpunkt. Inskränkning av en verksamhet, som kan hava väsentlig betydelse i sammanhang med vår befolkningsfråga, i syfte att för de närmaste åren minska statens utgifter måste, hävdar styrelsen, anses som dålig ekonomi.

Jag delar helt denna socialstyrelsens allmänna inställning och vill härtill endast foga, att just i ett läge som det nuvarande en verksamhet av mödrahjälpens natur synes mer än någonsin nyttig, ja nödvändig. I likhet med de omnämnda styrelserna ser jag därför föreliggande fråga örn mödrahjälpens organisation och grunderna för verksamheten företrädesvis såsom ett socialvårdsproblem, icke såsom ett problem enbart angående åstadkommande av besparingar med hänsyn till rådande statsfinansiella läge. En sådan inställning hindrar naturligtvis icke, att mödrahjälpen, på sätt nu skett, underkastas en kritisk översyn till utrönande av huruvida verksamheten är behäftad med svagheter och brister, som påfordra ändringar i organisatoriskt eller annat hänseende. Socialstyrelsens nu avslutade undersökning visar, att sådana brister vidlådit och ännu vidlåda verksamheten. Samtidigt som detta konstateras, synes det mig emellertid angeläget fastslå, att de vid undersökningen framkomna bristerna icke äro större än dem, vilka alltid kunna beräknas uppstå, då en delvis helt ny typ av samhällelig

32 Kungl. Majus proposition nr 5.

stödverksamhet skall närmare utformas och utvecklas efter i stort sett oprövade linjer. Det synes mig som örn den framförda kritiken mot mödrahjälpsverksamheten icke tagit tillräcklig hänsyn till detta förhållande. Man får sålunda icke glömma, när man exempelvis anmärker på bristande kontroll från barnavårdsnämndernas sida över mödrahjälpsmedlens användning, att denna kontroll under verksamhetens första skede — till vilket de i förevarande hänseende anmärkta bristerna i stort sett torde hänföra sig — var av samma beskaffenhet, som den kontroll, vilken dessa eller andra samhällsorgan pläga utöva vid annan samhällelig hjälpverksamhet. Man fann emellertid rätt snart, att just inom denna hjälpverksamhet, på grund av dess säregna konstruktion och natur, behov förelåg av en kontroll av annan art, och ansträngningarna från de för mödrahjälpsverksamhetens utformning närmast ansvariga organen, mödrahjälpsnämnderna, inriktade sig därför tidigt på att komma till rätta med kontrollproblemet. Dessa strävanden torde numera även på de flesta håll hava lett till goda resultat, och lösningen har överallt, såsom socialstyrelsen framhåller, inneburit genomförande av ett på en mer eller mindre modifierad naturaunderstödsprincip byggande kontrollsystem. I vad socialstyrelsen i detta sammanhang anfört örn naturaformens företräden ur kontroll- och vårdsynpunkt kan jag helt instämma. Jag återkommer senare till de förslag till kontrollens utbyggande och förbättrande, som socialstyrelsen framlagt.

I den förut omformälda, år 1939 inom socialdepartementet upprättade promemorian har framhållits, att av inhämtade upplysningar syntes framgå, att mödrahjälpsförordningen tillämpades ganska olika i olika delar av landet och att en mera enhetlig praxis därför syntes önskvärd. Socialstyrelsens undersökning bekräftar, att särskilt avgränsningen av klientelet och bestämmandet av hjälpens art avsevärt skifta inom de olika mödrahjälpsområdena. I förstnämnda hänseende har väl betydelsen av framställda, anmärkningar, grundade på de förut kända rent siffermässiga variationerna mellan de olika mödrahjälpsområdena, i hög grad reducerats genom den av styrelsen gjorda analysen av orsakerna härtill. Ojämnheterna i hjälpfrekvensen kunna sålunda, som styrelsen påvisar, till icke oväsentlig del återföras på vissa av demografiska förhållanden betingade olikheter i omfattningen av själva hjälpbehovet ävensom på olikheter i befolkningens levnadsbetingelser i skilda landsändar. Också med hänsyn tagen härtill kvarstå dock, därom är jag ense med styrelsen, betydande variationer i hjälpfrekvensen, vilka icke låta sig förklara på annat sätt än att olika principer för beviljande av hjälp måste ha tillämpats.

Även beträffande den av mödrahjälpsnämnderna beviljade hjälpens art framträda, enligt verkställda undersökningar, stora skiljaktigheter, vilka till väsentlig del måste bero på mödrahjälpsnämndernas olika syn på verksamhetens rätta bedrivande. Denna subjektivt betonade praxis kan dock, som medicinalstyrelsen påpekat, även ha ett objektivt underlag.

Det torde icke kunna råda någon meningsskiljaktighet därom, att det är ett. starkt och befogat önskemål, att en av staten ledd och helt bekostad

33 Kungl. Majus proposition nr 5.

hjälpverksamhet bedrives efter likartade principer och att särskilt behovsprövningen äger rum efter möjligast enhetliga grunder. Någon fullständig enhetlighet i bedömningen av hjälpbehovet lärer väl dock icke stå att vinna, därest man icke vill släppa kravet på en individuell behovsprövning. Socialstyrelsen avvisar, med stöd bland annat av en enhällig uppfattning bland mödrahjälpsnämnderna, bestämt varje tanke på ett frångående av den fria behovsprövningen, vilken av nämnderna karaktäriseras som en av mödrahjälpens värdefullaste tillgångar. Jag delar denna uppfattning. Emellertid får man icke blunda för att även den individuella behovsprövningen är behäftad med allvarliga brister och svagheter, framförallt den subjektivitet, vilken den aldrig kan helt gå fri från och som för den utomstående lätt ger prövningen sken av en viss godtycklighet. Det synes mig därför vara en naturlig och riktig utveckling, när, enligt mödrahjälpsnämndernas egna utsagor i den av socialstyrelsen anordnade enquéten, inom de olika mödrahjälpsområdena i allmänhet utbildat sig en mer eller mindre fast praxis, ur vilken på de flesta håll utkristalliserat sig vissa normer för prövningen. Tidpunkten torde nu också vara kommen för ett försök att med ledning av vunna erfarenheter och den på olika håll utbildade praxis centralt uppdraga vissa allmängiltiga riktlinjer lör behovsprövningen i syfte att främja en i och för sig önskvärd enhetlighet vid verksamhetens bedrivande. Jag förutsätter därvid, med instämmande i vad medicinalstyrelsen därom anfört, att en dylik mera enhetlig tillämpning, åstadkommen genom råd och anvisningar från en central myndighet, icke kommer att medföra en konstlad likformighet, som gör våld på de skiftande förhållandena i stad och på land och i olika landsändar.

I sin skrivelse av den 1 april 1940 har socialstyrelsen även berört vad den kallar en grundväsentlig brist i den nuvarande organisationen av mödrahjälpen. En individuell behovsprövning vore, enligt styrelsens bestämda uppfattning, icke lämplig i en hjälpform, där prövningen handhades av en central nämnd, som måste grunda sina beslut på uppgifter från kommunala organ, i synnerhet örn primärkommunerna ej alls skulle bära något ekonomiskt ansvar för hjälpen. Styrelsen fann det emellertid knappast möjligt att råda bot på denna grundväsentliga brist, innan socialvårdskommittén fått överväga frågan och inpassa mödrahjälpen i det blivande socialvårdssystemet, och förklarade sig i vart fall icke vara för det närvarande beredd att förorda en delaktighet från kommunernas sida i den ekonomiska bördan av mödrahjälpen.

Uppmärksamheten har från början varit inriktad på att genom olika åtgärder från i främsta rummet mödrahjälpsnämnderna sida — kraftig upplysningsoch instruktionsverksamhet med råd och anvisningar till ledning för bland annat barnavårdsnämndernas utredningsarbete och uppgörande av förslag till hjälp, ävensom i görligaste mån kontroll över lämnade uppgifter — motverka de skadliga verkningarna av nyss berörda förhållande. I samma riktning gå flera av de partiella reformförslag, som nu framlagts och som i det följande skola upptagas till granskning. Längre synes man knappast kunna komma utan ett sönderbrytande av hela den nuvarande organisationen. Ett sådant sönderbrytande kan jag icke förorda. I likhet meP socialstyrelsen anser jag det

Bihang till urtima riksdagens protokoll 1940. 1 sami. Nr 5. 782 io 3

34 Kungl. Majus proposition nr 5.

därför icke lämpligt att nu upptaga organisationsfrågan till en mera ingående granskning. Den i sammanhang härmed stående frågan örn fördelningen av kostnaderna för mödrahjälpen mellan staten och kommunerna kan icke gärna lösas annat än i samband med en genomgående revision av fördelningen mellan staten och kommunerna av socialvårdskostnaderna i allmänhet. Örn någon mera väsentlig del av kostnaderna för lämnad mödrahjälp nu skulle påläggas kommunerna, skulle detta, framhåller bland andra socialvårdskommittén, komma att innebära en icke oväsentligt ökad belastning för de ekonomiskt svagare kommunerna — eller, vill jag tillägga, en väsentlig försämring av den nu utgående hjälpen. Det bör ej heller förbises, att, såsom styrelsen för svenska stadsförbundet erinrar, kommunerna redan nu bära en betydande kostnadsandel genom sina kostnader för barnavårdsnämndernas bestyr med mödrahjälpen. Genom vad i det följande föreslås till befordrande av bättre utredningar och starkare kontroll i mödrahjälpsärenden komma dessa kostnader ytterligare att på många håll ökas.

Med den uppfattning, åt vilken jag här givit uttryck, kan jag icke, såsom en ledamot av socialstyrelsen yrkat, föreslå, att mödrahjälpens organisationsproblem göres till föremål för särskild utredning. Det torde få behandlas i sitt sammanhang med frågan örn hela socialvårdens organisation.

I det följande behandlas punkt för punkt de i socialstyrelsens skrivelse den 1 april 1940 framlagda förslagen.

Organisationen.

Behovet av tillsynsmyndighet.

Socialstyrelsen.

Styrelsens uttalanden återfinnas i Bilaga A, sid. 102—104.

Yttranden.

Behovet av en central ledning av mödrahjälpsverksamheten har vitsordats av samtliga hörda myndigheter och sammanslutningar. Förslaget att göra socialstyrelsen till tillsynsmyndighet med befogenhet att giva råd och anvisningar åt mödrahjälpsnämnderna har —- såsom framgått av de i det föregående återgivna yttrandena —- vunnit allmän tillstyrkan.

Medicinalstyrelsen, som tillstyrker förslaget, erinrar örn att i den föregående diskussionen medicinalstyrelsen från något håll ifrågasatts såsom tillsynsmyndighet. I själva verket ginge enligt den verkställda utredningen mer än en tredjedel av mödrahjälpen till kostförbättring och tandvård, således för ändamål, som hade ett utpräglat hälsovårdsintresse. I fråga örn kostförbättringen sysslade ett flertal av uttalandena med frågan örn den roll, som mödraoch barnavårdsorgan, centraler och stationer, redan spelade och i fortsättningen borde spela. I fråga örn tandvården gällde det samarbetet med folktandvårdsorganisationen. Både den förebyggande mödra- och barnavården och folktandvården hörde till medicinalstyrelsens verksamhetsområde. Det syntes

35 Kungl. Majlis proposition nr 5.

därför lämpligt, framhåller medicinalstyrelsen, att i en förordning örn att socialstyrelsen skulle vara tillsynsmyndighet i hithörande frågor gjordes det tillägget, att socialstyrelsen i ärenden, som rörde kostförbättring och tandvård, samt övriga frågor av utpräglad sjukvårdande eller hälsovårdande karaktär, framförallt då det gällde att utfärda generella anvisningar härom till mödrahjälpsnämnderna, skulle samråda med medicinalstyrelsen. Örn så skedde borde socialstyrelsens linje kunna accepteras, enligt vilken de närmare bestämmelserna rörande de olika ändamålen icke fixerades i lag eller förordning utan reglerades genom råd och anvisningar från tillsynsmyndigheten. I de frågor, som främst intresserade medicinalstyrelsen, syntes detta så mycket mera lämpligt som såväl den förebyggande mödra- och barnavården som också folktandvården för närvarande befunne sig under utbyggnad och anvisningar därför måste givas alternativa.

Departementschefen.

Från skilda håll har framhållits, att mödrahjälpsverksamheten borde vara underställd en central ledning, som hade att utöva erforderlig tillsyn och som ägde befogenhet att giva bindande direktiv. Med anledning härav må emellertid erinras därom, att en viss tillsyn över mödrahjälpsverksamhet för närvarande utövas av socialstyrelsen. Denna styrelse har varit besvärsmyndighet i mödrahjälpsärenden, den har, på sätt mödrahjälpsnämnden i Örebro län påpekat, tagit vissa goda initiativ på förevarande område och den har i avsevärd utsträckning utövat rådgivande verksamhet. I sådant hänseende må erinras bland annat därom, att socialstyrelsen föranstaltat örn den konferens, som i oktober 1938 hölls i Stockholm mellan representanter för mödrahjälpsnämnderna i riket, och utarbetat sammanfattning av den vid konferensen förda diskussionen samt att styrelsen genom cirkulär till mödrahjälpsnämnderna gjort dem uppmärksamma på vissa förhållanden med avseende å fattigvård och mödrahjälp.

Med hänsyn till hittills gjorda erfarenheter på mödrahjälpsverksamhetens område synes det lämpligt, att uttryckliga föreskrifter örn en central ledning intagas i mödrahjälpsförordningen. Däri synes sålunda böra föreskrivas, att socialstyrelsen har att utöva tillsyn över tillämpningen av förordningen och med stöd av densamma meddelade föreskrifter samt att styrelsen i sådant avseende äger att till ledning för vederbörande mödrahjälps- och barnavårdsnämnder meddela nödiga råd och anvisningar. Då det synes kunna förväntas, att nämnderna skola bemöda sig örn att på ett lojalt sätt tillämpa de direktiv av allmän eller speciell natur, vilka må givas av tillsynsmyndigheten — detta så mycket hellre som från nämndernas egen sida starka önskemål kommit till uttryck därom, att de måtte få ej endast råd och anvisningar utan även verkliga direktiv, varigenom den osäkerhetskänsla, som på sina håll vidlåtit arbetet, skulle kunna försvinna — finner jag, i likhet med socialstyrelsen själv, icke nödigt och för övrigt ej heller lämpligt att utrusta styrelsen med några särskilda befogenheter till framtvingande av respekt för givna direktiv.

Att i mödrahjälpsförordningen föreskriva skyldighet för socialstyrelsen att

36 Kungl. Majlis proposition nr 5.

rörande vissa spörsmål samråda med medicinalstyrelsen synes icke erforderligt. Sådant samråd torde ändock komma att äga rum.

: En inskränkning i den nuvarande besvärsrätten i mödrahjälpsärenden föreslås i detta sammanhang av socialstyrelsen. Jag delar styrelsens uppfattning, att det med hänsyn till arten av den ifrågavarande verksamheten torde vara fullt tillräckligt, att det finnes rätt för den hjälpsökande att anföra besvär över mödrahjälpsnämnds beslut hos socialstyrelsen. Jag föreslår i enlighet härmed den ändring i nuvarande förordning örn mödrahjälp, att klagan över socialstyrelsens beslut i ärende enligt mödrahjälpsförordningen, vilket genom besvär inkommit till styrelsen, icke skall få föras.

Ehuru en i viss man ökad arbetsbörda lägges på socialstyrelsen därigenom, att styrelsen göres till tillsynsmyndighet för mödrahjälpsverksamheten, finner jag denna ökning dock icke vara av den storleksordning att den för närvarande kan anses böra, pa sätt styrelsen föreslagit, föranleda förstärkning av styrelsens arbetskrafter.

Mödrahjälpsnämnderna.

Framställning av barnavårdsnämnden i

Stockholm.

I sin skrivelse den 6 februari 1940 har barnavårdsnämnden i Stochholm föreslagit viss förenkling av mödrahjälpsorganisationen genom bemyndigande för barnavårdsnämnden i Stockholm och eventuellt även i vissa andra större städer att fungera såsom mödrahjälpsnämnd.

Barnavårdsnämndens skrivelse har, såsom förut omnämnts, den 13 februari 1940 överlämnats till socialstyrelsen, som efter att hava hört mödrahjälpsnämnden i Stockholm i ärendet avgivit yttrande över skrivelsen i sin skrivelse av den 1 april 1940.

Visst ändringsförslag av statskontoret.

Statskontoret har i sitt yttrande i anledning av riksdagens revisorers berättelse väckt förslag örn indragning av de särskilda mödrahjälpsnämnderna i Norrköping, Malmö, Hälsingborg och Gävle och överflyttning av de på dessa nämnder för närvarande ankommande ärendena på nämnderna i vederbörande landstingsområden, varjämte ifrågasattes sammanförande av mödrahjälpsnämnderna i Kalmar läns norra och i Kalmar läns södra landstingsområden till en nämnd. En dylik sammanslagning skulle, utom det att den verkade kostnadsbesparande, enligt statskontorets mening utgöra ett steg i riktning mot astadkommande av större enhetlighet vid handläggningen av mödrahjälpsärenden.

Över detta förslag har socialstyrelsen ävenledes yttrat sig i skrivelsen den 1 april 1940.

Socialstyrelsen.

Beträffande vad socialstyrelsen anfört i förevarande hänseende hänvisas till Bilaga A, sid. 104—106.

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

37 Yttranden.

I sitt yttrande över barnavårdsnämndens i Stockholm nyss omförmälda förslag hade mödrahjälpsnämnden i samma stad anmärkt, bland annat, att den av barnavårdsnämnden föreslagna organisationsförändringen skulle kunna komma att innebära en reform i riktning mot ökad medelsanvisning. Mot en sådan tolkning av barnavårdsnämndens initiativ förklarar sig barnavårdsnämnden i Stockholm vilja inlägga en bestämd gensaga. Mödrahjälpsnämnden hade betonat, att medverkan och kontroll från statens sida vore påkallad, därför att mödrahjälpen utginge av statsmedel. Barnavårdsnämnden ansåg det emellertid icke böra tillkomma nämnden att närmare ingå på frågan örn det sätt, varpå denna medverkan och kontroll borde anordnas. Nämnden nöjde sig med att antyda, att olika utvägar därvidlag vore tänkbara. Eftersom socialstyrelsen emellertid särskilt anmärkt, att dessa utvägar icke närmare angivits, ville nämnden nu upplysa örn att nämnden i första hand tänkt sig, att barnavårdsnämnden eller —• vad Stockholm anginge — den delegation inom densamma, som handlade mödrahjälpsärenden, vid behandling av sådana ärenden skulle förstärkas med en av Kungl. Majit eller Kungl. Maj:ts befallningshavande utsedd ledamot. En liknande anordning förekomma redan i fråga örn pensionsnämnderna, där ordföranden utsåges av länsstyrelsen. En annan utväg vore, att statens fattigvårds- och barnavårdskonsulenter deltoge i barnavårdsnämndernas behandling av mödrahjälpsärenden, vilket åtminstone i Stockholm, Göteborg och Malmö lätt kunde ske, eftersom vederbörande konsulenter vore bosatta i dessa städer. Barnavårdsnämnden skulle icke heller för sin del ha något att erinra mot att statens representant erhölle vetorätt i någon form, till exempel så, att beslut, som fattats i strid mot hans yrkande, skulle underställas socialstyrelsens prövning. Det vore nämligen för barnavårdsnämnden alls icke fråga örn att vinna ökat inflytande på mödrahjälpsärendenas handläggning. Yad nämnden åsyftat med sitt förslag vore förenkling av organisationen och minskning av administrationskostnaderna samt större smidighet och mindre tidsutdräkt vid mödrahjälpsärendenas handläggning. Mödrahjälpsnämnden hade för sin del ansett, att den här berörda frågan vore av ringa betydelse. Denna åsikt kunde barnavårdsnämnden icke dela. Yad kostnadsfrågan anginge, ville nämnden särskilt framhålla, att en omorganisation i enlighet nied nämndens förslag icke blott skulle medföra minskade administrationskostnader för statsverket; även stadens omkostnader skulle kunna nedbringas icke så obetydligt, örn man sluppe ifrån den omfattande och kostsamma skriftväxlingen med mödrahjälpsnämnden. Det för barnavårdsnämnden avgörande vore emellertid den minskade tidsutdräkten och den ökade smidigheten i fråga örn ärendenas handläggning. Enligt nämndens mening vore det en onödig omgång att exempelvis en ansökning att få utbyta den beviljade barnvagnen mot en barnsäng, därför att modern fått låna en barnvagn, skulle behandlas av två instanser.

För nedbringande av de totala organisationskostnaderna hade föreslagits, dels att antalet sammanträden med mödrahjälpsnämnd skulle minskas, dels ock att ersättningsbeloppen skulle nedsättas. Yad det förra förslaget be-

38 Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

träffade, kunde behovet av snabbt avgörande av ärendena, vilket framhållits som skäl för det relativt stora antalet sammanträden, avhjälpas genom att ansökningarna på ett tidigare stadium ingåves till mödrahjälpsnämnden, framhåller länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län. Yad ersättningsbeloppen beträffade, syntes åtminstone rese- och traktamentsersättningarna böra sänkas till IID. Huruvida även arvodena skulle reduceras torde kunna bero på örn ändrade föreskrifter lämnades örn sammanträdesintensiteten; en maximering av dagarvodessumman för år räknat kunde ju tänkas verkställd i förhållande till antalet behandlade ärenden för året.

Därest nya bestämmelser utfärdades, mera ägnade att befrämja en noggrann, enhetlig och konsekvent lagtillämpning, borde även organisationen kunna väsentligt förenklas till avsevärda besparingar för statsverket, framhåller länsstyrelsen i Skaraborgs län. Man borde kunna utgå från att länsstyrelserna under socialstyrelsens tillsyn skulle vara väl skickade att -med ledning av barnavårdsnämndernas personalkännedom övertaga de arbetsuppgifter, som avsetts för mödrahjälpsnämnderna. Länsstyrelsen ansåg sig därför böra ifrågasätta, örn icke lämpligen mödrahjälpsnämnderna borde indragas och deras verksamhet överflyttas på länsstyrelserna.

Yad beträffar ersättningen till ledamöter i mödrahjälpsnämnd, tillstyrker mödrahjälpsnämnden i Örebro län livligt, att denna beräknas icke för sammanträde utan efter antalet behandlade ansökningar. Detta skulle medföra ett snabbare avgörande av inkomna ansökningar, då man icke såsom nu hade att taga hänsyn till den kostnad, som ett särskilt sammanträde droge. Enligt nämndens erfarenhet örn den tid, som åtginge för läsning och prövning av ansökningarna, ävensom, vad ordföranden beträffade, för kontroll och underskrift m. m, funne nämnden en ersättning för varje ansökan av 30 öre för ledamot och 40 öre för ordförande skälig. Nämnden framhåller vidare, att, därest landshövdingen gjordes till självskriven ordförande, detta liksom i prövningsnämnd bleve ett tjänsteåliggande, för vilket ingen särskild ersättning behövde utgå. Någon anledning att nedsätta ersättningen för sekreterarsysslan fann nämnden icke föreligga.

Även mödrahjälpsnämnden i Norrbottens län ifrågasätter, örn det icke vore rättvist, att ifrågavarande arvoden i likhet med sekreterararvodet utginge i förhållande till antalet behandlade ansökningar.

Departementschefen.

Av skäl som förut angivits är jag, i likhet med socialstjuelsen, icke för närvarande beredd att förorda någon mera genomgripande ändring av mödrahjälpens organisation. Statskontorets förslag örn inskränkning av antalet mödrahjälpsnämnder skulle väl, såsom framhållits, medföra någon kostnadsbesparing men även vissa av socialstyrelsen anmärkta olägenheter. Jag finner därför icke tillräckliga skäl att föreslå någon ändring i nu berörda avseende. Yad härefter angår Stockholms stads barnavårdsnämnds framställning rörande mödrahjälpens organisation särskilt i Stockholm, synes mig mycket tala för att organisationen i städer utom landsting av praktiska skäl på något

39 Kungl. Majus proposition nr 5.

sätt förenklas. Frågan tarvar emellertid närmare överväganden ifrån olika synpunkter och lärer icke kunna lösas utan föregående utredning, som lämpligen bör ske i samband med socialvårdskommitténs utredning rörande socialvårdens organisation över huvud.

Med anledning därav att förslag framställts örn begränsning av antalet sammanträden med mödrahjälpsnämnderna, vill jag betona vikten av att mödrahjälpsnämnderna kunna hålla sammanträden så ofta, att hjälpen utan för mycken tidsutdräkt kommer den behövande tillhanda. Denna uppfattning har även kommit till uttryck i den gällande instruktionen för mödrahjälpsnämnderna, där det heter, att ansökningar om mödrahjälp skola av mödrahjälpsnämnd behandlas med största möjliga skyndsamhet ävensom att mödrahjälpsnämnd skall sammanträda regelbundet minst en gång varje månad (d. v. s. oberoende av ärendenas antal). Det inskärpes än ytterligare i samma instruktion, att sammanträde bör hållas jämväl utom sammanträdesordningen, där göromålens omfattning eller beskaffenhet därtill föranleder. Någon ändring i denna stadgade praxis kan jag icke förorda. — Till det av länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län berörda spörsmålet örn ett tidigare ingivande av ansökningar i mödrahjälpsärenden återkommer jag i det följande.

Socialstyrelsen har i sin skrivelse även upptagit frågan örn nedsättning av nu utgående ersättningar till ordförande och ledamöter i mödrahjälpsnämnd och för sin del funnit »någon nedsättning» skälig. Statskontoret och riksräkenskapsverket biträda denna uppfattning.

Från ett par håll har ifrågasatts, att arvodet skulle bestämmas, i likhet med sekreterarnas, i förhållande till antalet behandlade ärenden. Detta skulle, framhåller exempelvis mödrahjälpsnämnden i Örebro län, medföra ett snabbare avgörande av inkomna ansökningar, då man icke såsom nu hade att taga hänsyn till den kostnad, som ett särskilt sammanträde droge. Resonemanget håller väl endast helt streck under förutsättning, att nämndens ledamöter och sekreterare äro bosatta på sammanträdesorten, vilket ingalunda alltid är fallet, men synes mig likväl beaktansvärt. Berörda nämnd har även framlagt förslag till arvodesberäkning efter den förordade linjen. Med hänsyn till att förhållandena i flera avseenden gestalta sig olika inom olika mödrahjälpsområden, är det icke möjligt att på grundval av detta förslag fastställa några enhetliga bestämmelser, gällande för samtliga mödrahjälpsnämnder. Frågan synes mig emellertid förtjänt av ytterligare övervägande av den blivande tillsynsmyndigheten, som även torde böra inhämta mödrahjälpsnämndernas uppfattning i saken.

För innevarande budgetår synes själva den nuvarande grunden för arvodesberäkningen i vart fall få bibehållas. I likhet med såväl socialstyrelsen som statskontoret och riksräkenskapsverket anser jag likväl någon nedsättning i nu utgående ersättningar skälig. Jag har därför för avsikt att föreslå Kungl. Majit, att dagarvodet i enlighet med vad riksräkenskapsverket förordat fastställes till 25 kronor för ordförande och 15 kronor för ledamot. Vid resa synes ersättning böra utgå enligt rese- och traktamentsklass II D i gällande

40 Kungl. Majus proposition nr o.

allmänna resereglemente. Vad angår ersättningen till sekreterare i mödrahjälpsnämnd har statskontoret framfört yrkande örn begränsning även härav. Socialstyrelsen har, med instämmande av riksräkenskapsverket, icke ansett sig kunna föreslå någon sådan nedsättning. Härvid hava emellertid ämbetsverken utgått från att sekreterarnas arbetsbörda komme att icke oväsentligt ökas, örn, såsom socialstyrelsen föreslagit, åt mödrahjälpsnämnd överlämnades arbetet med den sakliga granskningen av barnavårdsnämndernas redovisningar. Då jag icke upptagit detta förslag, synes frågan örn sekreterararvodenas skäliga storlek böra upptagas till förnyad prövning av tillsynsmyndigheten.

För att bereda möjlighet till personlig kontakt mellan mödrahjälpsnämnd och barnavårdsnämnd för instruktion och upplysning har socialstyrelsen förordat, att ett anslag, förslagsvis a 8,000 kronor, måtte ställas till styrelsens förfogande att för sagda ändamål av styrelsen fördelas mellan mödrahjälpsnämnderna. Förslaget, som av kostnadsskäl avstyrkts av statskontoret, har däremot tillstyrkts av bland andra svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet. Ehuru jag finner, att det skulle vara av viss betydelse, att möjlighet funnes till ett personligt samarbete mellan mödrahjälpsnämnd och barnavårdsnämnderna, har jag i nuvarande läge icke ansett mig böra förorda anslag för ändamålet.

Barnavård snämnderna.

Socialstyrelsen.

Styrelsen uttalanden härom 'återfinnas i Bilaga A, sid. 106—109.

Yttranden.

Medicinalstyrelsen finner synnerligen lämpligt, att, såsom socialstyrelsen rekommenderat,, inom barnavårdsnämnd funnes en kvinnlig föredragande för mödrahjälpsärenden, vilken skulle åligga att göra alla utredningar i dessa frågor samt giva förslag örn hjälpens användande, kontrollera att den använts i enlighet med föreskrifterna etc. Styrelsen påpekar i detta sammanhang, att det skulle vara av väsentlig vikt, örn ett intimare samband kunde knytas mellan de sociala och medicinska arbetarna på mödra- och barnavårdens område. Det skulle således vara synnerligen ändamålsenligt, örn det föreskreves, att alla mödrar, som erhölle mödrahjälp, skulle, såvida yttre förhållanden det medgåve, stå under mödra- och barnavårdscentralernas och -stationernas kontroll. Den ovannämnda föredraganden i mödrahjälpsärenden inom barnavårdsnämnden borde då på ett intimt sätt knytas till centralerna och stationerna. Sköterskan och läkaren på dessa hälsovårdsorgan ägde en god kännedom örn befolkningen i distriktet, och genom överläggningar med dem kunde vederbörande sociala funktionär från barnavårdsnämnden få många värdefulla upplysningar örn behovet av hjälp och örn lämpliga sättet för mödrahjälpens användande.

Statskontoret hade icke blivit övertygat örn nödvändigheten av att genomföra ett system med en för flera barnavårdsnämnder gemensam föredragande i mödrahjälpsärenden. Men även örn det skulle befinnas lämpligt att införa ett dylikt system, syntes i vart fall anledning saknas för statsverket att ikläda

41 Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

sig kostnaderna härför. Såvitt statskontoret kunde finna, borde det närmast ligga i kommunernas eget intresse, att den utredande och verkställande befattningen med mödrahjälpsärendena handhades på det mest ändamålsenliga sättet. Det torde fördenskull böra ankomma på kommunerna att bestrida kostnaderna för ändamålet. Vid sådant förhållande och i anslutning till vad statskontoret inledningsvis anfört ansåg sig ämbetsverket böra avstyrka, att anslag anvisades för gäldande av de kostnader, örn vilka här vore fråga.

Socialvårdskommittén delar den av socialstyrelsen uttalade meningen, att barnavårdsnämnderna borde utse en särskild föredragande för handläggande av mödrahjälpsärendena. Men kommittén hade icke kunnat ansluta sig till styrelsens förslag, att i mödrahjälpsförordningen skulle införas en föreskrift örn att den särskilda föredraganden skulle vara kvinna. Syftet med förslaget syntes kommittén värt synnerligt beaktande. Omvårdnad örn hjälpbehövande barnaföderskor och späda barn vore en verksamhet, vartill kvinnor i allmänhet vore väl skickade, men kommittén kunde icke finna, att en kvinna under alla omständigheter vore lämpligare till föredragande i barnavårdsnämnd än en man. Förhållandena kunde vara sådana inom vissa kommuner, att en för uppdraget lämplig kvinna, som hade tid eller vore villig åtaga sig uppdraget, icke funnes. Det kunde även vara så, att barnavårdsnämndens ordförande eller annan ledamot under den hittillsvarande verksamhetstiden med nit och intresse på ett sakkunnigt sätt handhaft verksamheten. Det vore icke utan vidare givet, att ett utbyte av föredragande i sådana fall skulle vara till gagn för verksamheten. Enligt kommitténs mening borde i mödrahjälpsförordningen införas en föreskrift örn att till föredragande borde utses en för uppdraget lämplig person, vilken företrädesvis borde vara kvinna. — En ledamot i kommittén tillstyrker socialstyrelsens förslag, att den särskilda föredraganden skall vara kvinna; en annan ledamot anser, att i mödrahjälpsförordningen endast borde utsägas, att till särskild föredragande borde utses en för uppdraget lämplig och intresserad person. -—- Socialstyrelsens förslag örn utseende av en gemensam föredragande för ett flertal små kommuner torde, heter det vidare i socialvårdskommitténs yttrande, komma att medföra vissa betänkligheter hos vederbörande kommuner. En sådan nyordning syntes likväl medföra så beaktansvärda fördelar, att dessa betänkligheter icke borde tillmätas någon avgörande betydelse. Den omständigheten att denna föredragande utsåges av länsstyrelsen syntes dock icke böra medföra, att resor och andra kostnader, som för övriga föredragande måste bekostas av kommunen, i dessa speciella fall skulle bestridas av staten. Såvitt kommittén kunde finna, borde ersättningsfrågan lämpligen kunna ordnas genom att länsstyrelsen, samtidigt med utfärdande av föreskrift örn att för vissa barnavårdsnämnder skulle utses gemensam föredragande, även bestämde den ersättning, som av kommunala medel skulle utgå till bestridande av kostnaderna. Av synnerlig vikt vore, att ansökningar örn mödrahjälp bleve omsorgsfullt granskade och prövade av barnavårdsnämnderna och att föredraganden vid utredning av ärendena besökte sökandenas hem. I större kommuner med långa avstånd medförde besök i hemmen förutom tidsspillan även resekost-

42 Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

nader. För att besök i hemmen icke skulle eftersättas, borde nödvändiga resekostnader bestridas av vederbörande kommun. Då det vöre tveksamt, örn kommunerna i allmänhet anslagit medel för detta ändamål, syntes det lämpligt, att i mödrahjälpsförordningen infördes en föreskrift örn att föredragande för erforderliga resor borde erhålla gottgörelse av kommunen.

Svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet finner socialstyrelsens förslag örn särskild föredragande väl motiverat. Då man emellertid måste förutsätta, att behov av flera föredragande skulle förefinnas i de stora städerna, torde det böra få ankomma på barnavårdsnämnderna själva att besluta, huruvida en eller flera föredragande skulle utses. -— Däremot kunde förbundet icke lika oreserverat tillstyrka styrelsens förslag, att föredragande alltid skulle vara kvinna. Möjligheten att i varje kommun finna en kvinna, fullt kvalificerad för detta uppdrag torde icke vara given, något som, enligt vad förbundet inhämtat, torde bestyrkts genom den erfarenhet, som vunnits av de från barnavårdsnämnderna insända utredningarna vid ansökningar örn mödrahjälp. Därtill komme, att i många barnavårdsnämnder manliga utredare och föredragande nu funnes, vilka förvärvat goda kvalifikationer för uppdraget. Genomfördes en bestämmelse, att endast kvinnor skulle få vara föredragande, måste nyssnämnda manliga föredragande, som redan vore inne i arbetet, upphöra med detta och nytt folk sätta sig in i dessa frågor, vilket åtminstone under övergångstiden skulle bereda stora svårigheter. — Ett påpekande av tillsynsmyndigheten att föredragande lämpligen borde vara kvinna strede givetvis icke mot dessa synpunkter och förordades. —- Förslaget att för flera intill varandra liggande kommuner få en gemensam föredragande, som för sitt arbete skulle erhålla statlig ersättning, tillstyrkes livligt. Därest detta förslag realiserades, torde man våga hysa den förhoppningen, att därigenom ett visst samarbete även i övrigt mellan barnavårdsnämnderna inom småkommunerna skulle kunna ske, exempelvis såsom socialstyrelsen framhållit, genom att kommunerna förenade sig att utse den föredragande till gemensam barnavårdsman. Härigenom skulle otvivelaktigt ett stort steg vara taget för undanröjande av nu befintliga svårigheter för barnavården i dessa kommuner. Med hänsyn till intresset av att inskränkning icke gjordes i kommunernas självbestämmanderätt inom föreliggande område, kunde förbundet icke utan vidare tillstyrka, att länsstyrelse skulle få befogenhet att ensam utse dylik föredragande. I samband härmed ville förbundet påpeka lämpligheten av att den föredragande i mödrahjälpsärenden komme att stå i intimt samarbete med landets mödra- och barnavårdscentraler. Yarje barn, som erhölle statligt understöd i forin av mödrahjälp, skulle, där så vore möjligt, enligt förbundets mening stå under barnavårdscentrals eller barnavårdsstations tillsyn. Genom samarbetet mellan läkare och sköterska på centralen samt den föredragande torde mycket stå att vinna.

Mot det föreliggande förslaget, som syntes väl tillgodose barnavårdsnämndernas intressen, syntes ingen invändning vara att göra från kommunalt håll, uttalar styrelsen för svenska stadsförbundet. Mot förslaget örn gemensam föredragande för flera kommuner torde från städernas sida så mycket mindre

43 Kungl. Majus proposition nr 5.

vara att erinra, som det skulle kunna tvångsvis genomföras endast för kommuner med mindre än 2,000 invånare. I olikhet med tidigare förslag om obligatoriskt arvode, vilket förslag styrelsen motsatte sig, skulle det nu vara fritt för kommunen att betala ersättning till egen föredragande, medan gemensam föredragande skulle ersättas av statsmedel. Örn anordningen med gemensam föredragande kunde leda till en utveckling av barnavårdsmannainstitutionen i de mindre kommunerna, vore detta synnerligen beaktansvärt.

Svenska landskommunernas förband erinrar örn att redan nu enligt barnavårdslagen minst en av nämndens ledamöter skulle vara kvinna. De speciella synpunkter, vilka kunde ligga till grund för socialstyrelsens förslag i denna del, syntes således redan nu vara i viss mån tillgodosedda. Örn man, såsom socialstyrelsen förutsatte, genomförde en central översyn över verksamheten och till de lokala organens förfogande ställde utförliga och vägledande direktiv, så torde det kunna ifrågasättas, örn man därjämte nödvändigtvis måste slå in på do för kommunalförvaltningen främmande vägar, vilka av styrelsen föreslagits, då den förordade införandet av speciell av statlig myndighet utsedd föredragande.

Även örn det i många fall kunde anses lämpligt att uppdraga utredningen i mödrahjälpsärenden åt en särskild person inom eller utom barnavårdsnämnden ansåg sig Överståthållarämbetet dock icke kunna tillstyrka, att en dylik anordning gjordes obligatorisk. Detta skulle enligt ämbetets förmenande i åtskilliga fall allenast medföra, att ersättning komine att utgå till personer för arbete, som de nu utan ersättning utförde av socialt intresse. — Socialstyrelsen torde som tillsynsmyndighet ha möjlighet att påverka kommunerna att, i fall av behov, vidtaga sådana åtgärder. —- Överståthållarämbetet uttalade vidare den uppfattningen, att en eventuell föredragande icke nödvändigtvis borde vara kvinna ävensom att den föreslagna anordningen med gemensam föredragande för vissa mindre kommuner visserligen vore ägnad att medföra fördelar i fråga örn handläggningen av mödrahjälpsärenden, men å andra sidan kunde medföra nackdelar genom att i en del kommuner de personer, som handhade utredningen i andra barnavårdsärenden, icke bomme att taga befattning med mödrahjälpsärenden. — Ersättningen till de personer, vilka förordnades som föredragande, torde för ledamot av barnavårdsnämnd böra utgå enligt de grunder, som funnes angivna i 25 § 2 mom. lagen örn kommunalstyrelse på landet och däremot svarande lagrum i lagen örn kommunalstyrelse i stad. -—■ Socialstyrelsens förslag, att ledamot av mödrahjälpsnämnd eller någon dess tjänsteman skall äga rätt att närvara vid ärendenas behandling hos barnavårdsnämnd tillstyrkes av Överståthållarämbetet. Emellertid syntes en sådan rätt förutsätta ett tillägg till 4 § i lagen örn samhällets barnavård, vilket även torde vara fallet, örn, såsom styrelsen föreslagit, särskild föredragande, som icke tillhörde barnavårdsnämnden, skulle äga rätt att deltaga i överläggningarna och få sin mening antecknad till protokollet.

Förslaget örn barnavårdsnämndernas utrustande med särskilda föredragande för utredning i mödrahjälpsärenden syntes länsstyrelsen i Stock-

44 Kungl. Majus proposition nr 5.

holms län ändamålsenligt. Emellertid delade länsstyrelsen icke socialstyrelsens uppfattning örn att föredraganden under alla förhållanden skulle vara kvinna. Även en för uppgiften lämpad man syntes böra kunna betros med densamma. Än mera tveksam ställde sig länsstyrelsen till tanken att så att säga tvångsförse flera intill varandra liggande mindre kommuner med gemensam föredragande, vilken skulle utses av vederbörande länsstyrelse. I betraktande komme härvid även, att förslaget innebure, att statsverket för ändamalet skulle belastas med särskilda kostnader, vilka av socialstyrelsen approximativt beräknats till 50,000 å 60,000 kronor per år. Bortsett från att statsverket principiellt ej borde ikläda sig ekonomiskt ansvar för kommunernas administration, syntes en dylik åtgärd te sig föga lämplig i nuvarande finansiella läge.

Beträffande ärendenas behandling hos barnavårdsnämnd vore det självklart av synnerlig betydelse, att detta skedde i överensstämmelse med lagstiftningens grunder, yttrar mödrahjälpsnämnden i Stockholms län. De av socialstyrelsen framlagda förslagen torde dock icke leda till målet. Kvinna såsom utredningsman och »föredragande» vore icke frågans lösning. Lämpligast vore att alltjämt överlåta åt envar barnavårdsnämnd att själv ombesörja utredningsarbetet, vare sig det vore en lämplig kvinna eller en lämplig man, som utförde detsamma. Där det läte sig göra borde i första hand kvinna anlitas för ifrågavarande arbetsuppgifter. Begreppet »föredragande» vore icke detsamma i en kommunal styrelse som i ett statens ämbetsverk och hade i detta sammanhang ringa betydelse. Det viktigaste vore att lämplig person hjälpte de sökande till rätta enligt lag, och sådana funnes i en del nämnder flera än en eller eventuellt två, som skulle få titeln föredragande. Gemensam utredningsman — föredragande — för två eller flera kommuner avstyrktes. Detta bleve signal till många tvister. En eventuell befogenhet för länsstyrelsen att utse gemensam utredningsman eller föredragande för flera mindre kommuner komme ej att grundas på personkännedom. Jämförande borde nämnas, att, när länsstyrelsen utsåge ordförande i pensionsnämnd, pensionsstyrelsens ombud framlagt motiverat förslag i ärendet, grundat på personlig kännedom. Något motsvarande kunde ej ifrågakomma här. — Förslaget att schablonmässigt bestämma ersättning för rese- och andra omkostnader vid utredningar i andra än den egna kommunen torde ej vara genomtänkt och passade i varje fall icke för Stockholms läns många bebodda skärgårdsöar.

Vad barnavårdsnämndernas arbete anginge hade mödrahjälpsnämnden i Uppsala län tidigare haft anledning påtala vissa svagheter i dessa nämnders utredningar och redovisningar. Genom mödrahjälpsnämndens upplysningsverksamhet hade en avsevärd förbättring i utredningarna åstadkommits på många håll. Likväl saknade utredningarna alltjämt understundom den fullständighet i avseende å sökandens personliga och ekonomiska förhållanden, som fordrades för att mödrahjälpsnämnden skulle kunna bedöma fallet med önskvärd säkerhet. Ofta verkställdes utredningarna av barnavårdsnämndernas ordförande eller särskilda barnavårdsmän, understundom av någon sökanden

45 Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

närboende ledamot av barnavårdsnämnden. I Uppsala stad skedde utredningen i allmänhet genom kvinnlig tjänsteman hos barnavårdsnämnden. I övrigt förekomma kvinnliga undersökningsförrättare regelbundet och med lyckligt resultat i några kommuner, men vore eljest mindre vanliga. Anledningen därtill vore säkerligen i främsta rummet, att ordförande i barnavårdsnämnderna allenast i två kommuner inom länet vore kvinna. Sådana som förhållandena i verkligheten vore på landsbygden, läte det sig knappast göra att, såsom socialstyrelsen ifrågasatt, föreskriva, att i varje barnavårdsnämnd en kvinna skulle vara föredragande i mödrahjälpsärenden. Över huvud syntes socialstyrelsen hava underskattat svårigheterna i de små kommunerna att erhålla lämpliga kvinnliga undersökningsförrättare. Det torde i själva verket hava varit dessa omständigheter, som föranlett*att icke befolkningskommissionens förslag örn kvinnlig föredragande fullföljts. Bristerna i utredningen från barnavårdsnämnder med otillräcklig erfarenhet vore påtagliga men kunde i många fall avhjälpas genom kompletterande undersökning av barnavårdsombudet. -— Det vore emellertid icke endast inom mödrahjälpsnämndens verksamhetsområde, som svårigheter uppstode i de små kommunerna, utan samma iakttagelse kunde göras, då det gällde andra mera komplicerade barnavårdsärenden, exempelvis sådana frågor som upprättande av tillfredsställande avtal med barnafäderna, användning av förskottsbidragsbestämmelser m. m. Följden härav hade blivit, att i många fall på mödrahjälpen överflyttats utgifter, som bort bestridas av de försörjningspliktiga. Liknande svårigheter visade sig, då det gällde att omhändertaga och placera barn för samhällsvård eller skyddsuppfostran. Svårigheterna löstes icke på det sätt socialstyrelsen ifrågasatt. Mödrahjälpsnämnden ville i stället förorda, att i samband med den av nämnden förordade allmänna utredningen även frågan örn obligatorisk samverkan mellan småkommunerna beträffande barnavården upptoges till behandling. Det torde därvid visa sig nödvändigt att ge länsstyrelsen befogenhet att förordna om sådan samverkan. Den av socialstyrelsen föreslagna gränsen, 2,000 invånare, syntes dock vara väl hög i betraktande av befolkningssiffrorna på landsbygden.

Enligt förslaget skulle gemensam föredragande i mödrahjälpsärenden kunna utses för flera mindre intill varandra liggande kommuner. Dylik gemensam föredragande skulle utses av länsstyrelsen. Vidare skulle det läggas i länsstyrelsens hand att avgöra, huruvida en barnavårdsnämnd skall få själv utse sin föredragande eller örn länsstyrelsen skall utse en med annan barnavårdsnämnd gemensam föredragande. Då länsstyrelsen enligt förslaget skulle bli praktiskt taget avkopplad från mödrahjälpsverksamheten i övrigt, syntes, enligt uttalande av mödrahjälpsnämnden i Södermanlands län, lämpligheten av att lägga just denna detalj i länsstyrelsens hand kunna ifrågasättas. Då frågan örn en barnavårdsnämnd skulle få ha egen föredragande i mödrahjälpsärenden väl i första hand borde vara beroende av vederbörandes förmåga att rätt handhava mödrahjälpsverksamheten, syntes lämpligare, att den myndighet, som skulle hava hand om granskningen av och tillsynen över verksamheten, alltså enligt förslaget socialstyrelsen, tillädes avgörandet i

46 Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

denna fråga, för de fall då vederbörande barnavårdsnämnder icke själva beslutade om utseende av gemensam föredragande. Skulle av någon anledning denna detalj ändock anses böra läggas i länsstyrelsens band, borde väl mödralrjälpsnämnden höras icke endast, såsom föreslagits, ifråga örn personvalet utan även därom, huruvida en barnavårdsnämnd skulle få utse egen föredragande. — Beträffande ersättning till föredragande ifrågasatte mödrahjälpsnämnden, huruvida anledning funnes att göra skillnad mellan föredragande, som utsetts för en kommun, och föredragande, som utsetts gemensamt för flera kommuner. Kostnaderna för resor m. m. torde bliva i stort sett desamma i ett verksamhetsområde, som utgjordes av en stor kommun, som i ett verksamhetsområde, som utgjordes av flera små kommuner. Ansåges kostnaderna i förra fallet böra stanna på kommunen, borde väl lika stort fog få anses föreligga för att låta de kommuner, som hade gemensam föredragande, svara för dennas kostnader i anledning av uppdraget.

Socialstyrelsens förslag örn särskild föredragande inom barnavårdsnämnderna förordas av mödrahjälpsnämnden i Östergötlands läns landstingsområde. Nämnden anslöte sig även — örn än med stor tvekan — till planerna på gemensam föredragande för flera mindre kommuner. Dock hade nämnden icke kunnat finna det rimligt, att föredragandena i sådana fall skulle avlönas med statsmedel men helt avlönas av kommunerna, så snart deras verksamhetsområden omfattade endast en kommun, även örn denna vore så stor, att gemenskap med annan ej kunde ifrågakomma. — Införandet av en särskild föredragande onödiggjorde ingalunda det samarbete mellan mödrahjälpsnämnden och barnavårdsnämnderna — i och för utredningarnas fullständigande och enhetlighet — som nu utövades genom mödrahjälpsnämndens ledamöter och sekreterare och i all synnerhet genom barnavårdsombudet. Ökad möjlighet till sådan samverkan ansåg nämnden vara bästa sättet att avhjälpa den brist på erfarenhet och säkerhet, som självfallet ännu funnes kvar på sina håll. Nämnden hade också fått talrika bevis på att ett sådant samarbete uppskattades av barnavårdsnämnderna själva.

Kravet på att inom varje barnavårdsnämnd skulle finnas lämplig kvinna, som utredde och verkställde mödrahjälpsärendena, understödjes livligt av mödrahjälpsnämnden i Gotlands län. På Gotland vore det redan nu, sedan mödrahjälpsnämnden i cirkulär framfört denna sin önskan, vanligt, att barnavårdsnämndens kvinnliga ledamot eller, där flera funnes, en av dem erhållit detta uppdrag. I dessa små kommuner med ett fåtal ansökningar per år bleve den vunna erfarenheten ej så stor, men den uppvägdes delvis av den kännedom örn sökandens verkliga ekonomi, som en utanför kommunen boende oftast ej ägde. För vinnande av större erfarenhet skulle enligt förslaget för flera kommuner utses en gemensam föredragande. Mödrahjälpsnämnden hade i princip ingenting att invända däremot. Man kunde möjligtvis befara, att de kommuner och barnavårdsnämnder, där denna föredragande ej blev bosatt inom kommunen, komme att känna detta inkräkta på sin självbestämmanderätt. De försök, som i länet gjorts med gemensam bärna vårdsman för flera kommuner, hade hittills i endast två fall blivit verklighet. Kunde

47 Kungl. Majus proposition nr 5.

kommunerna i större utsträckning förmås att sammansluta sig i kommunalförbund, skulle båda anordningarna lösas tillfredsställande.

Mot förslaget att föredragande i fråga örn mödrahjälpsärenden i barnavårdsnämnderna ovillkorligen skulle vara kvinna ställer sig även mödrahjälpsnämnden i Blekinge län skeptisk. Erfarenheten från nämndens verksamhetsområde talade för, att män kunde fylla denna uppgift lika bra som kvinnor, varför likställighet borde råda. Hur skulle en barnavårdsnämnd förfara, örn för uppdraget lämplig kvinna icke funnes att tillgå? Att flera små kommuner finge en gemensam utredningsman i mödrahjälpsärenden kunde enligt nämndens mening visserligen medföra vissa fördelar på så sätt, att vederbörande utredningsman finge större erfarenhet, men att en sådan anordning även kunde medföra nackdelar torde vara säkert, inte minst därför att en utredningsman från annan kommun icke ägde den för den nöjaktiga utredningen behövliga personkännedomen.

Förslaget att föredragande i barnavårdsnämnd i dessa ärenden skulle vara kvinna tillstyrkes av länsstyrelsen i Kristianstads län. Däremot kunde länsstyrelsen i likhet med länets mödrahjälpsnämnd icke biträda förslaget örn gemensam föredragande för flera barnavårdsnämnder. Denna i och för sig riktiga tanke borde icke förverkligas, förrän erfarenhet vunnits angående den nya organisationen.

Mödrahjälpsnämnden i Kristianstads län ansluter sig helt till förslaget att såsom föredragande i mödrahjälpsärenden för varje barnavårdsnämnd utses en kvinna, som också skulle kontrollera medlens användning och bistå modem vid inköp och dylikt. — Då enligt föreliggande förslag endast kvinnor kunde utses till föredragande i mödrahjälpsärenden, skulle ett sådant system för dessa grupper medföra uteslutande kvinnliga barnavårdsmän — något som många gånger kunde vara önskvärt •— men möjlighet borde ju dock stå öppen att välja den för posten mest lämpade. För en barnavårdsman vore rutin synnerligen viktig. För en föredragande i mödrahjälpsärenden, som även skulle bistå mödrarna vid anskaffning av kläder m. m., vore det viktigare att vederbörande hade ingående lokal- och personkännedom och vore lätt tillgänglig. Både hjälp och övervakning bleve avsevärt försvårade med ökade avstånd och dyrbarare resor. Här fordrades dock ej annan kompetens än vad en klok och vidsynt husmor besutte. En särskild föredragande för varje socken vore därför att föredraga.

Mot socialstyrelsens förslag, att åt den särskilda föredraganden i mödrahjälpsärenden även skulle uppdragas utrednings-, förslags- och kontrolluppgifter, anmärker mödrahjälpsnämnden i Malmö, att nämnden icke ville bestrida, att en dylik bestämmelse kunde vara av värde för landsbygdens barnavårdsnämnder — d. v. s. mindre nämnder — men nämnden kunde däremot icke finna något som helst försvar för en dylik föreskrift att gälla städerna eller i allt fall de större av dessa. Framför allt de större städerna hade ju måst tillsätta särskilda tjänstemän för mödrahjälpsverksamheten, vilken blivit av mycket stor omfattning och otänkbart skulle kunna anförtros åt ledamot hos barnavårdsnämnden. Mödrahjälpsnämnden förutsatte alltså, att den före-

48 Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

slagna anordningen lämnade i allt fall de större städerna utanför. På grund av den formulering socialstyrelsens förslag erhållit syntes man visserligen vara berättigad draga den slutsatsen, att föredraganden — oavsett om vederbörande vore ledamot i nämnden eller icke •—• skulle hava till uppgift att verkställa undersökningar och dylikt, och i så fall skulle den tjänsteman, som närmast hade att svara för mödrahjälpsvensamheten kunna bli föredragande, verkställa undersökningar och dylikt. Även örn denna tolkning befunnes vara riktig, ansåg nämnden dock — i vad det avsåge de större städerna — att själva undersökningsarbetet m. m. borde vara anförtrott härför utsedda och lämpliga tjänstemän och att alltså absolut föreskrift icke lämnades därom, att föredraganden alltid tillika måste verkställa arbetet med undersökningar, kontroll och dylikt.

Förslaget örn vissa föredragande i barnavårdsnämnderna bygger tydligen på en i praktiken redan förefintlig organisationsform, som under den korta verksamhetstiden vuxit fram spontant, framhåller länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län. Tanken att vissa smärre kommuner kunde förenas örn en föredragande torde också hava fog för sig. Länsstyrelsen ifrågasatte emellertid starkt det lämpliga i att sådan föredragande erhölle ersättning av statsmedel för sin verksamhet. Dels talade statsfinansiella skäl häremot, dels syntes det i princip oriktigt att med en sådan kommunal befattning, även örn den vore gemensam för flera kommuner, förenades rätt till ersättning av statsmedel.

Beträffande förslaget att länsstyrelsen skulle äga utse särskild föredragande uttalar mödrahjälpsnämnden i Göteborg, att den icke finner en sådan anordning vara nödvändig och knappast önskvärd. Det vore ägnat att ingiva betänkligheter att härigenom öka de redan förut ansenliga utredningskostnaderna för mödrahjälpsärenden. Socialstyrelsen hade beräknat, att denna anordning skulle medföra en kostnad för år beräknat av 50,000 å 60,000 kronor. I varje fall vore en dylik anordning icke erforderlig för Göteborgs stads mödrahjälpsnämnd.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län ansluter sig till förslaget om särskilda föredragande av mödrahjälpsärenden i barnavårdsnämnderna — föredragande, vilka även borde utföra nödiga utredningar. I flertalet fall torde kvinnor vara lämpligast för detta uppdrag, men det syntes dock länsstyrelsen tvivelaktigt, örn ett stadgande i denna riktning borde göras obligatoriskt. En rekommendation av kvinnliga föredragande torde vara tillräcklig. Uppdraget syntes böra vara avlönat och arvodet utgå av kommunala medel. Förslaget att arvode skulle vara obligatoriskt och utgå av statsmedel, endast örn föredraganden vore gemensam för flera kommuner, kunde länsstyrelsen icke tillstyrka. Kommunerna torde hava sådana fördelar av mödrahjälpen, att det vore skäligt, att ifrågavarande omkostnader betalades av kommunerna själva. Vid gemensam föredragande kunde länsstyrelserna efter grunder, som borde fastställas, fördela arvodesbeloppet mellan kommunerna.

Förslaget örn tillsättandet av särskild föredragande för mödrahjälpsärenden inom de kommunala myndigheterna finner länsstyrelsen i Skaraborgs län

49 Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

värt beaktande, dock med den ändringen, att nämnda föredragande icke med nödvändighet borde vara kvinna. Länsstyrelsen anslöte sig till vad mödrahjäipsnämnden i sitt yttrande härutinnan anfört.

Mödrahjälpsnämnden i Skaraborgs län framhåller, att mödrahjälpsnämnden för sitt bedömande av en sökandes behov av mödrahjälp i allmänhet vore helt hänvisad till den av barnavårdsnämnden företagna utredningen i ärendet. Det vore därför av största vikt, att denna utredning bleve så fullständig och klarläggande som möjligt. Socialstyrelsens förslag örn gemensam föredragande i mödrahjälpsärenden för flera mindre kommuner torde vara ägnat att befrämja denna angelägenhet och tillstyrktes därför av mödrahjälpsnämnden, som tillika ville erinra örn att speciellt i Skaraborgs län ett stort antal små kommuner funnes. Ehuru det ofta torde vara lämpligast, att föredraganden vore kvinna, syntes det dock icke tillrådligt att utesluta möjligheten att tillsätta manlig föredragande. Särskilt i kommuner, där socialvårdssyssloman eller annan på området lämplig manlig kraft funnes att tillgå, torde denne kunna vara väl skickad för ett sådant uppdrag.

Mödrahjälpsnämnden i Värmlands län anser det både principiellt och praktiskt riktigt, att den utredande och verkställande befattningen med mödrahjälpsärendena inom barnavårdsnämnderna uppdrages åt någon härför lämplig kvinna. Kvinnorna syntes också hittills i alltför få fall hava tagits i anspråk för dessa uppgifter. Mödrahjälpsnämnden vore dock icke beredd tillstyrka, att föreskrift infördes i mödrahjälpsförordningen att föredragande i mödrahjälpsärenden måste vara kvinna. Svårigheter kunde mångenstädes uppstå att erhålla en kvinna lämplig och villig åtaga sig detta uppdrag. Inom nämndens verksamhetsområde funnes många män, som på ett synnerligen förtjänstfullt sätt handhaft dessa ärenden. Mödrahjälpsnämnden kunde icke finna det för hjälpverksamheten lyckligt, örn dessa nu helt hastigt skulle avkopplas från all befattning med mödrahjälpen. Förslaget, att till föredragande i mödrahjälpsärenden skulle kunna utses person utanför barnavårdsnämnden, ansåg sig mödrahjälpsnämnden kunna tillstyrka endast under förutsättning, att något tvivel icke behövde råda örn att föredraganden i sitt handlande vore underkastad tjänstemannaansvar. Då föredraganden bland annat skulle vaka över mödrahjälpens rätta användning, borde denne även kunna göras ansvarig gentemot kommunen för försummelser i detta hänseende. Mot socialstyrelsens förslag att gemensam föredragande i mödrahjälpsärenden skulle kunna utses för flera barnavårdsnämnder hade mödrahjälpsnämnden intet att erinra. Inom mödrahjälpsnämndens verksamhetsområde vore det dock endast ett fåtal kommuner, som med hänsyn till geografisk utsträckning och vägförbindelser lämpade sig för att ha sådan föredragande.

Mödrahjälpsnämnden i örebro län säger sig kunna av erfarenhet betyga, att utredningen i hög grad vunne på att barnavårdsnämnd för densamma hade kompetent person till förfogande. Mödrahjälpsnämnden tillstyrkte fördenskull livligt såväl socialstyrelsens förslag örn föreskrift i mödrahjälpsförordningen, att för mödrahjälpsärenden skulle inom varje barnavårdsnämnd finnas en särskild föredragande, vilken skulle vara kvinna, som ock vad styrel-

Bihang till urtima riksdagens protokoll 1940. 1 sami. Nr 5. 782 ro 4

50 Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

sen i samband därmed föreslagit örn utseende av oell arbetsuppgifter för dylik föredragande. Däremot ställde sig mödrahjälpsnämnden mycket tveksam örn lämpligheten av förslaget att länsstyrelse skulle äga att för mindre kommuner förordna gemensam föredragande. Yäl vore det uppenbart, att det skulle för utredningens resultat vara fördelaktigt med gemensam föredragande i flera små kommuner, och mödrahjälpsnämnden insåge tillfullo det gagn detta skulle innebära för en bättre ordning i fråga örn barnavårdsmannainstitutionen. Mödrahjälpsnämndens tvekan hade sin grund i den hos befolkningen starkt rotade månheten örn att bevara den kommunala självbestämningsrätten. Varje försök att beskära denna mottoges med misstroende, och mödrahjälpsnämnden kände sig övertygad örn att ett genomförande av socialstyrelsens förslag skulle kunna leda till att de kommunerna påtvingade föredragandena skulle i sitt arbete röna ovilja eller i allt fall sakna erforderligt stöd för sitt arbete inom kommunerna. Mödrahjälpsnämnden avstyrkte fördenskull, att länsstyrelse skulle äga utse föredragande för flera kommuner. I samband med föreskriften örn särskild föredragande borde emellertid framhållas lämpligheten av att små närliggande kommuner förenade sig örn gemensam föredragande samt att härigenom samtidigt kunde för dessa kommuner vinnas en god lösning av barnavårdsmannainstitutionen.

Till förslaget örn att i mödrahjälpsförordningen infördes föreskrift örn att för mödrahjälpsärenden skulle inom varje barnavårdsnämnd finnas en särskild föredragande, vilken skulle vara kvinna, lämnar länsstyrelsen i Västmanlands län sin anslutning. Likaså finner länsstyrelsen lämpligt att, såsom föreslagits, gemensam föredragande förordnas av länsstyrelse, för närliggande kommuner med ringa invånarantal. Länsstyrelsen vill i detta sammanhang endast påpeka det faktum, att, örn Norrland och Kopparbergs län undantoges, det alldeles övervägande antalet kommuner, omkring 1,725 av omkring 2,125, hade så få invånare, att det enligt förslaget skulle åligga länsstyrelserna att avgöra, huruvida en barnavårdsnämnd skulle få själv utse sin föredragande eller icke.

I likhet med socialstyrelsen understryker mödrahjälpsnämnden i Kopparbergs län, med instämmande av länsstyrelsen i länet, alldeles särskilt lämpligheten av att för mödrahjälpens effektiva utnyttjande såväl utredning av den hjälpsökandes behov som rådgivning verkställdes av en för detta ändamål inom eller utom barnavårdsnämnden tillsatt kvinna. Som det emellertid kunde antagas, att för uppdraget lämplig kvinna icke alltid funnes att tillgå, borde ej ett stadgande i nu nämnda hänseende göras ovillkorligt. Beträffande den för flera barnavårdsnämnder gemensamma föredraganden hade socialstyrelsen föreslagit, att denne skulle för de med uppdraget förenade direkta kostnaderna åtnjuta ersättning av statsmedel med visst fastställt belopp för varje ansökan. En föredragande, vars verksamhetsområde vore begränsat till den egna. kommunen, skulle däremot äga för sina kostnader erhålla gottgörelse av kommunen allenast därest denna så funne för gott. Mödrahjälpsnämnden fann en sådan anordning icke vara fullt tillfredsställande. De uppgifter av utredande, verkställande och rådgivande art, vilka vore avsedda att av mödra-

51 Kungl. Maj. ts proposition nr 5.

hjälpsnämnden anförtros föredragandena, komme givetvis att med verksamhetens nuvarande omfattning i icke ringa utsträckning taga vederbörandes tid och krafter i anspråk, i ali synnerhet som föredragandena enligt den föreslagna anordningen genom bland annat besök i hemmen skulle verka för och åstadkomma ett intensivare samarbete mellan barnavårdsnämnderna och de hjälpsökande mödrarna. Uppenbart torde vara, att såsom regel vissa, många gånger icke obetydliga kostnader komma att bliva förenade med föredragandenas verksamhet, sådan densamma utformats av socialstyrelsen, vilka kostnader icke rimligtvis kunde bäras av vederbörande föredragande. Enär barnavårdsnämnderna icke torde hava anslagit medel till täckande av förutnämnda utgifter, fann mödrahjälpsnämnden det angeläget, att i mödrahjälpsförordningen intoges en bestämmelse av innehåll, att föredragandena, oavsett huruvida de vore knutna till en eller flera kommuner, tillförsäkrades rätt till ersättning av kommunen för med verksamheten förenade kostnader, exempelvis i form av en lämpligt avvägd rese- och traktamentsersättning.

Behovet av särskild föredragande vitsordas av mödrahjälpsnämnden i Gävleborgs läns landstingsområde. I detta län hade redan i de flesta kommuner sådan anordning vidtagits. Nämnden kunde likväl icke finna det praktiskt, att varje barnavårdsnämnd endast skulle få ha en dylik föredragande, allra helst örn denne samtidigt skulle vaka över att de beviljade medlen komme till rätt användning. I de stora norrlandssocknarna med dess vida avstånd mellan de olika bygderna skulle en sådan föredragande få ett så pass tungrott arbete, att effektiviteten därav säkerligen komme att försvåras. Det borde därför få ankomma på barnavårdsnämnderna själva att bestämma antalet föredragande inom respektive nämnd. Förslaget örn att endast kvinnor skulle få vara föredragande i mödrahjälpsärenden inom barnavårdsnämnderna kunde mödrahjälpsnämnden icke tillstyrka. Det torde nämligen icke vara möjligt att på landsbygden kunna uppbringa kvinnor inom varje kommun (eller grupp av småkommuner), som över huvud skulle vilja åtaga sig detta uppdrag. Icke heller torde man kunna anse, att kvinnorna alltid presterade ett bättre arbete på detta område än männen. Detta hade mödrahjälpsnämnden fått bestyrkt genom den erfarenhet, som vunnits av de från barnavårdsnämnderna insända utredningarna vid ansökan örn mödrahjälp. Dessa utredningar gjordes i vissa kommuner mestadels av kvinnor, i andra åter av män. Man kunde därvid göra den iakttagelsen, att, med några enstaka undantagsfall, de utredande kvinnorna gjorde sin sak förträffligt, under det att andra — och även sådana i direkt socialt arbete stående — presterade ytterst magra och torftiga utredningar. Och detsamma gällde de manliga utredarna. Med det sagda hade mödrahjälpsnämnden icke velat förneka, att det vore lyckligast, örn kvinnliga föredragande alltid stöde att erhålla. Det lage i sakens natur, att dessa bäst borde förstå en nödställd kvinna i hennes belägenhet. Men, såsom förhållandena faktiskt vore på landsbygden, skulle det säkerligen vara olyckligt för hela mödrahjälpsverksamlieten, örn denna fastlåstes vid idel kvinnliga föredragande i alla barnavårdsnämnder. Detta bleve helt säkert i många kommuner en stadga på papperet, så till vida, att den kvinnliga »föredra-

52 Kungl. Majus proposition nr 5.

gander!» skreve sitt namn under handlingen och någon av nämndens manliga ledamöter — i regel ordförande eller sekreterare — bleve den faktiskt föredragande. Och detta kunde ju icke vara till båtnad för verksamheten. — Socialstyrelsens förslag örn gemensam föredragande, då det gällde småkommuner, syntes beaktansvärt örn än kanske ganska svårt att på sina håll realisera. Mödrahjälpsnämnaen vore icke övertygad örn att det föreslagna sättet för deras utseende vore det lyckligaste. Berättigade invändningar komme också att resas från en mängd kommuner mot förslaget, att de för flera kommuner gemensamma föredragandena erhölle arvode av statsmedel för sitt uppdrag, under det att andra kommuner vore nödsakade att avlöna motsvarande arbetskraft själva. Det vore icke alltid säkert, att en liten kommun på några hundra invånare hade sämre ekonomisk ställning än en kommun med ett eller annat tusental. Mödrahjälpsnämnden ifrågasatte, om det ej vore enklare, att författningen endast medgåve rätt till anställande av för flera kommuner gemensam föredragande, där så kunde anses lämpligt, samt att denna fråga sedan i varje särskilt fall finge ordnas såsom en angelägenhet mellan vederbörande mödrahjälpsnämnd och berörda barnavårdsnämnder. Förmodligen skulle knappast någon barnavårdsnämnd ha någon invändning att göra, örn den för en kostnad av några kronor erhölle mödrahjälpsutredningar kompetent utförda av därför kvalificerad kraft. Tanken att låta de för flera kommuner gemensamma föredragandena samtidigt vara barnavårdsmän syntes i och för sig mycket tilltalande, örn man nämligen icke låste fast sig vid uteslutande kvinnor såsom föredragande. I sistnämnda fall bleve nämligen hela bestämmelsen praktiskt taget ganska värdelös av den anledningen, att kvinnor på landsbygden aldrig annat än i sällsynta undantagsfall kunde förmås att åtaga sig barnavårdsmannauppdrag.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län har ej något att invända mot att särskild kvinnlig föredragande i mödrahjälpsärenden utsåges i barnavårdsnämnd. Däremot ställer sig länsstyrelsen synnerligen tveksam till förslaget örn inrättande av gemensam föredragande för flera kommuner i mödrahjälpsärenden. Tillsättandet av dylika föredragande genom länsstyrelsens försorg syntes innebära ett avsteg från den kommunala självbestämmanderätt, som eljest ansetts böra förefinnas i hithörande ärenden. I allt fall torde inom länet med hänsyn till de ofta stora avstånden mellan orter i olika kommuner det föreslagna systemet knappast kunna ifrågakomma, örn ej ersättningen bestämdes väsentligt högre än enligt förslaget. Därest uppslaget örn gemensamma föredragande med hänsyn till de geografiska och kommunala förhållandena inom andra delar av riket ansåges böra bli föremål för närmare övervägande, syntes frågan härom böra upptagas till prövning i ett större sammanhang, avseende organisatoriska förändringar av den sociala hjälpverksamheten över huvud.

Förslaget att barnavårdsnämnderna skulle förstärkas med en särskild kvinnlig föredragande för mödrahjälpsärenden med uppgift även att verkställa utredningar i sådana ärenden och övervaka hjälpens användning kunde, anser mödrahjälpsnämnden i Västernorrlands län, vara särskilt värdefullt, därest

Kungl. Majus proposition nr 5.

valet folie på lämplig person. Mödrakjälpsnämnden hade den erfarenheten, att stora brister vidlådde utredningarna och att detta hade sin grund i att barnavårdsnämnderna i de flesta fall saknade för ändamålet lämplig arbetskraft. Några av barnavårdsnämnderna inom nämndens verksamhetsområde hade kvinnliga befattningshavare för mödrahjälpsverksamheten, och utredningarna i dessa barnavårdsnämnders ärenden vore avsevärt bättre än i de övrigas. Genom att en sådan befattningshavare tillsattes, bomme även handläggningen av ärendena att kunna ske skyndsammare än hittills. Det förekomme ofta, då från mödrahjälpsnämnden kompletterande uppgifter till utredningarna begärdes, att man från barnavårdsnämnderna svarade, att det vore omöjligt att hinna med att skaffa alla erforderliga uppgifter. Ett sådant förhållande måste ju inverka menligt på verksamhetens effektivitet och ändamålsenlighet. Förutsättningen för att ett mödrahjälpsärende skulle kunna prövas riktigt måste vara en allsidig utredning, vilken innehölle upplysning örn alla omständigheter, som kunde vara av betydelse för hjälpbehovets bedömande. Mödrahjälpsnämnden hade ju i regel ingen som helst kännedom örn sökandenas förhållanden, utan den hade endast att hålla sig till utredningarna. Vore dessa ofullständiga, komme behovsprövningen icke att leda till ett riktigt resultat. En följd av bristfälliga utredningar bleve även, att de förslag till hjälpåtgärder, som barnavårdsnämnderna uppgjorde, bleve schablonmässiga, och man bibringades den känslan, att förslagen vore gjorda på en höft. Örn en särskild sakkunnig föredragande tillsattes i varje barnavårdsnämnd, komme dessa missförhållanden att avhjälpas. Även som kontrollerande organ och som rådgivare åt mödrarna skulle en sådan föredragande vara till stor nytta.

Det kunde givetvis tänkas, anmärker mödrahjälpsnämnden i Jämtlands län, att i vissa fall mödrahjälpsnämnden genom systemet med särskild föredragande skulle kunna erhålla en fullständigare och mera korrekt bild av sökandens förhållanden än vad nu vore fallet. Inom Jämtlands län vore det tämligen vanligt, att barnmorska eller sjuksköterska ombesörjde utredning i mödrahjälpsärenden. I åtskilliga kommuner verkställde barnavårdsnämndens ordförande den erforderliga utredningen, och i andra fall anförtroddes utredningen åt den ledamot i nämnden, som lättast kunde komma i kontakt med sökanden. Vilkendera utvägen som än anlitades, bleve utredningens resultat naturligtvis i sista hand beroende av utredarens personliga kvalifikationer och intresse. Mödrahjälpsnämnden trodde emellertid icke, att det vore lämpligt med tvingande bestämmelser angående kvinnlig föredragande på sätt socialstyrelsen ifrågasatt. Däremot kunde en anvisning till barnavårdsnämnderna örn huru de kunde ordna utredningen i mödrahjälpsärenden vara lämplig. Systemet med en för flera små kommuner gemensam föredragande, förordnad av länsstyrelsen, torde knappast vara lämpat för de många gånger till invånarantalet obetydliga men till omfånget stora kommunerna i Norrland. Det bleve dock alltid i sista hand mödrahjälpsnämnden, som finge söka åstadkomma tilldelning av mödrahjälp efter så rättvisa och enhetliga regler som möjligt, och viktigaste förutsättningen härför vore, att uppgifterna i utrednings-

54 Kungl. Majda proposition nr 5.

protokollet gjordes fullständiga. Mödrahjälpsnämnden ville därför för sin del föreslå, att den av socialstyrelsen ifrågasatta organisationen nied särskild föredragande icke måtte göras obligatorisk, utan att allenast möjlighet till en sådan organisation lämnades öppen för de kommuner, som ansåge sig betjänta därav. Vad beträffade det föreslagna sättet att avlöna sådan föredragande, syntes detta icke vara så lyckligt valt.

Förslaget örn föredragande i barnavårdsnämnderna tillstyrkes av mödrahjälpsnämnderna i Jönköpings och i Norrbottens län. I Norrbottens län kunde det emellertid ej komma i fråga att tillsätta gemensam föredragande i flera barnavårdsnämnder, påpekar nämnden i detta län.

Departementschefen.

Yad socialstyrelsen, med instämmande av bland andra svenska landskommunernas förbund, yttrar örn barnavårdsnämndernas ställning i organisationen och behovet av en förstärkning av dessas kompetens synes i hög grad beaktansvärt. Spörsmålet kan förutsättas bliva föremål för ingående överväganden inom socialvårdskommittén, som även torde komma att ägna den av svenska landskommunernas förbund berörda, för socialvårdens framtida organisation grundläggande frågan örn kommunindelningen synnerlig uppmärksamhet.

I syfte att göra barnavårdsnämnderna bättre skickade att fullgöra de ansvarsfulla och ömtåliga uppgifter, som anförtrotts dem i samband med mödrahjälpen, har socialstyrelsen bland annat framlagt förslag, som avse att lägga dessa uppgifter i en därtill lämpad och kvalificerad kvinnas hand. I varje barnavårdsnämnd skulle för mödrahjälpsärenden finnas en särskild föredragande, vilken skulle vara kvinna. I mera vidsträckta kommuner skulle dock mer än en föredragande kunna utses. För barnavårdsnämnd i kommun med mindre än 2,000 invånare skulle länsstyrelsen äga förordna föredragande gemensam med annan barnavårdsnämnd.

Förslagen hava på alla håll väckt intresse. Ej minst har förslaget örn särskild föredragande i mödrahjälpsärenden väckt nästan allmän anklang och torde böra lagfästas. Mot dess närmare utformning i socialstyrelsens förslag har dock befogad kritik framkommit. Allmänt vitsordas väl, att uppgiften som föredragande — i den mening, varom här är fråga — får anses ligga särskilt väl till för kvinnor och att den därför som regel bör anförtros någon för uppdraget lämplig kvinna. Ett obligatoriskt lagstadgande härom har emellertid på skäl, som jag finner övertygande, avstyrkts av flertalet hörda myndigheter. Att mer än en föredragande inom en barnavårdsnämnd bör kunna utses ej endast då kommunens vidsträckthet utan även då andra förhållanden (t. ex. stort invånarantal) så påfordra, synes uppenbart.

Mot förslaget om en för flera mindre kommuner gemensam föredragande, utsedd av länsstyrelse, ha framförts invändningar från skilda håll. För en föredragande, som även skulle bistå mödrarna med råd och dåd (t. ex. vid anskaffning av kläder m. m.) vore det viktigare, har det sålunda anmärkts, att besitta ingående lokal- och personkännedom samt vara lätt tillgänglig än att hava förvärvat speciell rutin i handläggningen av hithörande ärenden. Både

55 Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

hjälp och övervakning bleve avsevärt försvårade med ökade avstånd och dyrbara resor. För de ej sällan till invånarantalet obetydliga men till omfånget stora kommunerna i Norrland lämpade sig ej den föreslagna ordningen. Osannolikt vore ej heller att, såsom även påpekats, de kommunerna påtvingade föredragandena kunde komma att i sitt arbete röna ovilja eller i allt fall sakna erforderligt stöd för sitt arbete inom kommunerna. Tanken på att den för flera barnavårdsnämnder gemensamme föredraganden skulle kunna fungera som barnavårdsman för hela området har mötts av den anmärkningen, att flertalet barnavårdsmän för närvarande vore män, att det icke utan vidare vore givet, att kvinnor för denna samhällsuppgift vore att föredraga framför lämpliga män samt att det särskilt på landsbygden visat sig svårt och mångenstädes rent av omöjligt att förmå kvinnor att åtaga sig barnavårdsmannauppdrag.

Jag delar socialstyrelsens uppfattning örn behovet av en förstärkning av barnavårdsnämndernas kompetens, vilken fråga naturligen är av särskild vikt i många av de smärre kommunerna. Jag är emellertid synnerligen tveksam örn några åtgärder i denna riktning tvångsvis böra genomföras annat än i ett större sammanhang. Med hänsyn även till vad som från flera håll anförts mot det nu föreliggande förslaget på denna punkt och som synes mig kräva beaktande, torde annan författningsändring icke böra genomföras än att föreskrift införes i tillämpningskungörelsen, att för mödrahjälpsärenden skall av barnavårdsnämnd utses en eller, där omständigheterna därtill föranleda, flera föredragande med de befogenheter, som av socialstyrelsen angivits. Till föredragande bör utses för uppdraget lämplig och intresserad person, vilken företrädesvis bör vara kvinna.

På grund av ett påpekande av mödrahjälpsnämnden i Malmö vill jag framhålla, att det givetvis icke möter något hinder att till föredragande i mödrahjälpsärenden utse lämplig person utanför barnavårdsnämnden, t. ex. hos densamma eller kommunen i övrigt anställd tjänsteman. I allmänhet torde den föreslagna ordningen, innebärande att föredraganden även bör företaga erforderliga utredningar och biträda vid verkställighet och kontroll, vara lämplig och ändamålsenlig; föreskriften härom synes emellertid icke behöva ha en absolut karaktär utan bör kunna möjliggöra modifikationer i olika riktningar.

Från flera håll — bland annat socialvårdskommittén — har starkt understrukits vikten av goda utredningar ävensom att föredraganden vid utredning av ärendena besöker sökandenas hem. För att besök i hemmen icke skulle eftersättas, borde, framhålles det, nödvändiga resekostnader bestridas av vederbörande kommun. Någon garanti för att medel till detta ändamål stå till förfogande finnes icke för närvarande. Då jag delar den uttalade uppfattningen örn betydelsen att för erhållande av tillförlitliga utredningar besök i stor utsträckning göres i sökandes hem ävensom att gottgörelse för erforderliga resor bör lämnas av kommunen, synes en föreskrift i sistnämnda avseende böra införas i tillämpningskungörelsen.

I annat sammanhang har jag förutsatt visst samråd mellan medicinalstyrelsen och tillsynsmyndigheten i mödrahjälpsfrågor av mera utpräglat sjukvårdande

56 Kungl. Majlis proposition nr 5.

eller hälsovårdande karaktär. Det synes lämpligt, att ett intimare samarbete äger rum mellan organen för mödrahjälpsverksamheten och organen för särskilt den förebyggande mödra- och barnavården samt att den föredragande i mödrahjälpsärenden upprätthåller en nära kontakt med läkare och sköterska på mödra- och barnavårdscentraler, respektive -stationer, där sådana finnas. Något hinder föreligger givetvis icke för mödrahjälpsnämnd att i beslutet örn beviljad hjälp föreskriva, att moder och barn skola, där så kan ske, stå under tillsyn vid dylik central eller station. Så har redan i stor utsträckning skett och synes mig även i många fall lämpligt. Spörsmålet torde böra göras till föremål för närmare överväganden av tillsyningsmyndigheten i samråd med medicinalstyrelsen i syfte att finna en mera enhetlig reglering.

Att i barnavårdslagen införa stadgande örn rätt för ledamot av mödrahjälpsnämnd eller någon dess tjänsteman att närvara i barnavårdsnämnd vid behandling av mödrahjälpsärenden har icke synts erforderligt.

Kontrollen.

Socialstyrelsen.

Styrelsen har under nyssnämnda rubrik gjort uttalanden å sid. 109 o. följ. i Bilaga A.

Yttranden.

Statskontoret anser knappast skäl föreligga för ett genomförande av styrelsens förslag, att den siffermässiga kontrollen av barnavårdsnämndernas redovisningar skulle åvila socialstyrelsen. Frånsett den omständigheten, att ett förläggande av denna kontroll till socialstyrelsen skulle medföra en ökning av styrelsens personalkostnader, vilket sjävfallet borde undvikas i nuvarande tidsläge, syntes den nu tillämpade ordningen med statskontoret, respektive länsstyrelserna såsom granskande myndigheter innebära säkerhet för att nämnda kontroll fulllgjordes på ett fullt betryggande sätt. —- Därest den siffermässiga kontrollen av barnavårdsnämndernas redovisningar befunnes även i fortsättningen böra ankomma på statskontoret och länsstyrelserna, torde det icke vara lämpligt att —- såsom socialstyrelsen ifrågasatt — överflytta den sakliga granskningen av dessa redovisningar på mödrahjälpsnämnderna. De svårigheter, som enligt styrelsens mening skulle föreligga för en länsstyrelse att avgöra, örn mödrahjälpsnämnds beslut blivit rätt tillämpat eller ej, syntes nämligen kunna undanröjas genom att tillfredsställande direktiv och anvisningar meddelades till ledning för mödrahjälpsnämnderna och barnavårdsnämnderna. Örn i mödrahjälpsnämnds beslut klart angåves, på vilket sätt och i vilken omfattning mödrahjälp skulle utgå, torde det näppeligen behöva möta något större hinder för en länsstyrelse att konstatera, örn hjälpen disponerats i överensstämmelse med nämndens beslut eller ej. En uppdelning av granskningsskyldigheten på föreslaget sätt förefölle dessutom olämplig med hänsyn till den bristande enhetlighet, som otvivelaktigt skulle bliva en följd av en dylik uppdelning. Statskontoret ansåge fördenskull, att

57 Kungl. Maj:ts proposition nr o.

det nuvarande systemet med avseende å granskningen borde bibehållas oförändrat och avstyrkte förty styrelsens förslag på denna punkt. — Med hänsyn till vad sålunda anförts kunde statskontoret icke tillstyrka, att medel — av styrelsen beräknade till 8,000 kronor — anvisades för bestridande av kostnaderna för den instruktions- och upplysningsverksamhet, som enligt styrelsens förslag skulle ankomma på mödrahjälpsnämnderna.

Beträffande granskningen av barnavårdsnämndernas redovisningar fann riksräkenskapsverket det av socialstyrelsen framlagda förslaget, att den sakliga granskningen av dessa redovisningar skulle anförtros åt mödrahjälpsnämnden vara välbetänkt. Härigenom skulle mödrahjälpsnämnden beredas tillfälle att kontrollera, huruvida barnavårdsnämnderna utdelat hjälpen i enlighet med mödrahjälpsnämndens beslut. Yad anginge den siffermässiga granskningen av barnavårdsnämndernas redovisningar ansåg riksräkenskapsverket, att samma myndighet, som hade att utbetala mödrahjälpsmedlen till barnavårdsnämnderna och från dessa mottaga alla återlevereringar av sådana medel, även borde ombesörja den siffermässiga granskningen av redovisningarna i fråga. Såsom framginge av den förebragta utredningen hade också länsstyrelserna hittills verkställt sådan granskning. Flera länsstyrelser hade därjämte företagit granskning i sakligt hänseende av redovisningarna. Enär länsstyrelsens hittillsvarande uppgifter beträffande utbetalning och återleverering av mödrahjälpsmedel enligt socialstyrelsens förslag skulle kvarstå oförändrade •— vilket riksräkenskapsverket i frågans nuvarande läge ville förorda — borde länsstyrelsen jämväl verkställa den siffermässiga granskningen av barnavårdsnämndernas redovisningar. I enlighet härmed skulle alltså mödrahjälpsnämnden efter fullgjord granskning i sakligt hänseende av redovisningarna översända handlingarna tillika med eventuella anmärkningspromemorior till länsstyrelsen, som hade att vidtaga de åtgärder, vartill mödrahjälpsnämndens anmärkningspromemorior och länsstyrelsens egen granskning i såväl sakligt som siffermässigt hänseende kunde föranleda. Över länsstyrelsens beslut angående återleverering av mödrahjälpsmedel skulle barnavårdsnämnderna äga rätt att föra talan hos Kungl. Maj:t. Därest granskningsarbetet ordnades på sätt riksräkenskapsverket föreslagit, komme den ifrågasatta ökningen av socialstyrelsens personal med tre extra ordinarie kanslibiträden att bli obehövlig.

Endast det av mödrahjälpsnämnderna redan nu nästan undantagslöst praktiserade naturaunderstödssystemet torde — understryker svenska fattigvårds- och harnavårdsförhundet — lämna garanti för att hjälpen kommer till en riktig och ändamålsenlig användning. Att en kommun skulle vara skyldig att till statsverket återbetala utanordnade medel, som använts i strid mot mödrahjälpsnämndens beslut och mödrahjälpsförordningens föreskrifter, torde icke behöva möta invändning under förutsättning att bestämmelsen icke komme att tillgripas annat än i mera uppenbara fall, då tredska eller försummelse i större omfattning hos en barnavårdsnämnd förelegat. Bestämmelsen örn återbetalningsskyldighet, örn användning skett i strid mot mödrahjälpsförordningens föreskrifter, kunde emellertid möjligen giva rum för

58 Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

olika tolkningar. Givetvis skulle härunder inrymmas det fall, att hjälpen mot bestämmelsen i 1 § i förordningen avsett tid, som infallit senare än sex månader efter nedkomsten. För undvikande av sådan hjälp tilldelning syntes det lämpligt att i mödrahjälpsnämndens beslut intoges särskild erinran örn förordningens bestämmelse i detta fall. I en del mödrahjälpsnämnder skedde detta redan nu. I bestämmelsen torde även inrymmas det fall, att en kvinna, som beviljats mödrahjälp, intagits å sådan anstalt eller sådant hem, som i 2 § 2 stycket i förordningen avses, eller av fattigvården mottagits till stadigvarande försörjning, innan hjälpen kommit henne tillhanda. Däremot torde väl knappast barnavårdsnämnds underlåtenhet att lämna sådant meddelande, som omnämnes i 4 § i kungörelsen med tillämpningsföreskrifter till förordningen örn mödrahjälp, med den lydelse det föreslagna tillägget i 7 § i förordningen skulle erhålla, utan vidare kunna föranleda återbetalningsskyldighet. Möjligheten av återbetalningsskyldighet i detta fall syntes kunna medföra långt gående konsekvenser. Den skulle bland annat kunna leda till att en barnavårdsnämnd för att vara på den säkra sidan måste före varje utbetalning undersöka, om uppenbart behov av mödrahjälp fortfarande förelåge. Tillägget till 7 § i mödrahjälpsförordningen syntes böra givas sådan formulering, att tveksamhet rörande dess rätta tolkning undanröjdes. — Mot socialstyrelsens förslag att granskningen av barnavårdsnämndernas specificerade redovisningar skulle anförtros åt mödrahjälpsnämnderna syntes intet vara att erinra. I varje fall skulle detta föranleda en ökad kontakt mellan beslutande och verkställande organ. Viss kontroll torde även böra ske av tillsynsmyndigheten.

På tal örn kontrollen hade socialstyrelsen särskilt framhållit naturaunderstödets företräden. För ett specialunderstöd av här föreliggande slag torde understödsformen i fråga vara att rekommendera, yttrar styrelsen för svenska stadsförbundet, och detta framför allt därför, att den föredragande, som skulle övervaka understödets användande, därigenom finge en naturlig kontakt med hemmet. Möjligheterna för barnavårdsnämndens representant att påverka »en hälsogagnande konsumtion» torde däremot icke böra överskattas. De större krav på redovisningarna från barnavårdsnämnderna socialstyrelsen ville ställa torde få anses välgrundade. Däremot kunde styrelsen för sin del icke tillstyrka förslaget, att kommunerna, ej barnavårdsnämnderna, skulle svara för återbetalning av medel, som använts i strid mot mödrahjälpsförordningens föreskrifter eller mödrahjälpsnämndens beslut. Inom åtskilliga förvaltningsgrenar disponerade kommunala organ, t. ex. arbetslöshetskommittéerna, över statsmedel till betydande belopp i enlighet med i allmänna författningar givna regler, utan att man därför ansett sig böra göra kommunerna själva, i stället för respektive förvaltningsnämnder, ansvariga för oriktigt handhavande av medlen. Det syntes icke föreligga något bärande skäl att för detta fall slå in på en ny linje. Det vore här icke fråga örn en verksamhet i samarbete mellan stat och kommun, som kommunen givits rätt att utforma. Den anslagsbeviljande myndigheten kunde icke utöva något inflytande på barnavårdsnämndens beslut. Örn man avkopplade nämndens an-

59 Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

svar för besluten, måste detta väl därför snarast verka i en riktning rakt motsatt den avsedda. Från statsrevisorernas sida hade heller icke ifrågasatts annat än ett ansvar för barnavårdsnämnderna. Mot ett sådant torde ingen principiell erinran vara att göra. Då uppfattningen örn länsstyrelsernas befogenhet redan med gällande lagstiftning därvidlag syntes vara något växlande, torde en klar författningsföreskrift här vara på sin plats. — För ett förläggande av granskningen till mödrahjälpsnämnderna i stället för till länsstyrelserna syntes bärande skäl anförda. Mera tveksamt syntes vara om .granskningen borde uppdelas så, att siffergranskningen överlämnades till socialstyrelsen. En bestämd gräns mellan de båda granskningsmomenten torde vara svår att dra. Siffergranskningen hos socialstyrelsen kunde lätt draga med sig en granskning av verksamheten, som redan utförts på annat håll. Behövde tillsynsmyndighetens ställning stärkas, syntes detta böra ske i annan ordning. Det föreslagna förfaringssättet för kontrollen syntes väl invecklat och tungrott, varför möjligheterna för en förenkling syntes böra undersökas. Tanken att ett statligt centralt verk skulle kunna ålägga kommunerna återbetalning av genom barnavårdsnämnderna utanordnade medel innebure också en avvikelse från vanlig praxis, för vilken tillräcklig motivering knappast förebragts. Med det förut påtalade förslaget örn kommunens ansvar för av barnavårdsnämnd »felaktigt utbetalat belopp» skulle följa, att nämnden skulle sakna besvärsrätt. — Ett utnyttjande även av barnavårdskonsulenternas erfarenhet kunde visserligen vara önskvärt men borde ordnas i former, som icke ytterligare tyngde organisationen. Icke minst mot bakgrunden av de uttalanden, som socialstyrelsen själv gjort örn en måhända överdriven kritik av verksamheten tidigare, torde det vara på sin plats att noga tillse, att man nu icke läte eventuella luckor i organisationen ge till resultat en överorganisation.

Socialstyrelsen hade ansett en reglering nödvändig beträffande barnavårdsnämnds redovisningsskyldighet, varigenom en effektiv kontroll över verksamheten skulle möjliggöras. Svenska landskommunernas förbund har icke någonting att erinra emot att för sådant ändamål en mera utförlig specifikation av verifikationerna påbjudes. Däremot ställer sig förbundet betänksamt emot förslaget att en på denna anordning byggd kontroll förbundes med en ekonomisk ansvarighet från kommunens sida för verksamheten. Denna vore ju uppenbarligen av statlig karaktär. I nu förevarande angelägenheter handlade barnavårdsnämnden som ett statens organ, och den redovisade också för sin förvaltning inför statlig myndighet. Barnavårdsnämndens ansvarighet för oriktiga utbetalningar vore i praxis fastslagen. Att i lag stadga ett borgensansvar för kommunen i detta avseende kunde enligt förbundets mening icke anses lämpligt. I synnerhet skulle en sådan anordning framstå såsom synnerligen olämplig, då det gällde kommuner, vilka av länsstyrelsen tilldelats en gemensam kvinnlig föredragande i mödralijälpsfrågor. Denna föredragande skulle ju enligt förslaget å nämndens vägnar vaka över att hjälpen komme till användning i enlighet med givna föreskrifter, hon vore utrustad med befogenhet att i händelse av skilj-

60 Kungl. Majus proposition nr 5.

aktighet få sin mening antecknad till protokollet och hon vore såväl därigenom som genom sin ställning i övrigt utrustad med sådan auktoritet, att hennes mening väl bleve av avgörande betydelse vid nämndens beslut. Denna föredragande finge i dessa fall betraktas såsom en statens tjänsteman. Det kunde därför med fog göras gällande, att kommunen icke rimligen borde åläggas skadeståndsskyldighet för åtgärder, som kanske i icke ringa mån berodde av hennes föredragning eller handhavande av de henne tillagda uppgifterna.

Gentemot förslagen rörande kontrollen har mödrahjälpsnämnden i Stockholm i princip intet att erinra. Därest statsmakterna ansåge en så ingående kontroll i de enskilda fallen erforderlig, varom nu syntes vara fråga, torde någon annan väg icke stå till buds än att lämna all hjälp in natura, — Mödrahjälpsnämnden ställde sig något tveksam till förslaget angående omläggning av redovisningssystemet. Förslaget innebure, att icke mindre än tre olika myndigheter skulle tagas i anspråk för skilda delar av redovisningen: mödrahjälpsnämnderna skulle ha den materiella prövningen och socialstyrelsen den siffermässiga, medan länsstyrelserna skulle handha in- och utbetalningarna av de kontanta medlen. Därest ingen av de myndigheter, som engagerats för själva prövningen av redovisningarna, handhade in- och utbetalningarna av de medel, redovisningarna avsåge, måste man räkna med att kontrollarbetet kunde bli rätt tungrott. De kontrollerande myndigheterna måste ha bevis från länsstyrelserna örn de in- och utbetalningar, som gjorts, skriftväxlingar bli erforderliga, risk förefinnas för missförstånd i fråga örn vad insända belopp avsåge. Ifrågasättas kunde därför om det ej vore ändamålsenligare, att mödrahjälpsnämnderna handhade den materiella prövningen och länsstyrelserna den siffermässiga kontrollen tillika med in- och utbetalningarna av medel. Efter slutförd prövning borde redovisningarna översändas till socialstyrelsen för fortlöpande statistisk bearbetning och sådan eftergranskning, som i särskilda fall ansåges påkallad. Därest emellertid socialstyrelsens förslag ansåges kunna utan olägenhet genomföras, torde den nuvarande bestämmelsen örn skyldighet för mödrahjälpsnämnd att expediera avskrift av varje beslut till länsstyrelsen ej längre vara erforderlig, då länsstyrelsen i sådant fall icke syntes kunna ha något intresse av de särskilda besluten. I stället torde det vara tillräckligt med ett meddelande från mödrahjälpsnämnden örn de bidrags- och lånebelopp, som skulle utbetalas till de olika barnavårdsnämnderna, I många fall torde det visserligen vara enklast att giva sådant meddelande i form av avskrift av beslutet. För större orter borde emellertid någon förenkling och kostnadsminskning kunna vinnas, örn ifrågavarande skyldighet upphävdes. Som exempel kunde nämnas, att mödrahjälpsnämnden i Stockholm hade att expediera omkring 300 beslutsavskrifter i månaden, vilka skulle kunna ersättas med 2 skrivelser.

Mot den föreslagna bestämmelsen rörande verifikationernas beskaffenhet hade Stockholms stads barnavårdsnämnd så mycket mindre anledning till invändning, som nämnden redan förfore på sätt som föresloges. Det ifrågavarande

61 Kungl. Majus proposition nr 5.

tillägget till 7 § mödrahjälpsförordningen ansåg barnavårdsnämnden däremot vara obehövligt, eftersom det genom av Kungl. Majit meddelade utslag finge anses vara fastslaget, att barnavårdsnämnderna redan enligt gällande bestämmelser kunde förpliktas att återbetala oriktigt utgivna belopp. Den föreslagna uppdelningen av granskningsarbetet mellan mödrahjälpsnämnden och socialstyrelsen funne barnavårdsnämnden mindre ändamålsenlig. Nämnden ifrågasatte örn det icke skulle vara fördelaktigare, att hela granskningen förlädes till socialstyrelsen. I detta sammanhang ville barnavårdsnämnden emellertid påtala en annan bestämmelse, som enligt nämndens erfarenhet behövde förändras. Nämnden avsåge föreskriften i 6 § kungörelsen med tilllämpningsföreskrifter, att barnavårdsnämnden årligen skulle före den 1 mars och den 1 september till länsstyrelsen och mödrahjälpsnämnden insända utdrag ur dagboken över sådana ärenden, i vilka hjälpverksamheten avslutats under närmast föregående kalenderhalvår. Den för redovisningen sålunda utmätta tiden vore enligt nämndens mening alldeles för kort. För de större kommunernas barnavårdsnämnder torde det helt enkelt vara omöjligt att avlämna dagboksutdragen inom den föreskrivna tiden utan anställande av tillfälliga arbetskrafter. Nämnden hemställde örn sådan ändring av ifrågavarande bestämmelse, att tiden för redovisningens avlämnande bestämdes till 1 maj, respektive 1 november.

Länsstyrelsen i Uppsala län anmärker beträffande den tekniska granskningen, att en sådan granskning av användningen av statsmedel på flera områden utövades genom landskontoren, vilka för detta ändamål hade särskilt utbildad personal. Med de kommunala myndigheterna stöde denna personal i ständig förbindelse. Kompletteringar eller förklaringar infordrades genom telefon eller direkta brev till vederbörande. Upplysningar lämnades vid besök, rättelser åstadkommes effektivt och utan omgång. Det förefölle länsstyrelsen uppenbart, att en central myndighet med primärkontroll över hela rikets kommuner icke skulle kunna verka på detta sätt. Säkerligen måste den bli hänvisad till skriftväxling, en form, som just för de kommunala myndigheterna särskilt på landsbygden vore mycket betungande, då de oftast saknade skrivbiträden och tekniska hjälpmedel. Att övergå till en sådan anordning för närvarande skulle vara särskilt olämpligt av den anledningen, att alla inom kommunerna verksamma krafter nu vore pressade till det yttersta genom de anspråk, som kristiden redan ställt på dem. Det torde också böra framhållas, att länsstyrelsens arbete med granskning av mödrahjälpsmedlens användning icke föranlett ökning av dess personal, därför att denna speciella uppgift kunde infogas i annat löpande arbete med medelsförvaltningen. Skulle anmärkningar från den centrala tillsynsmyndighetens sida påkalla utredningar genom länsstyrelsen, vilket väl understundom måste ske, komme en del av arbetet att kvarstå hos länsstyrelsen. Därjämte syntes det vara oundvikligt att, såsom också socialstyrelsen framhållit, överflyttningen av granskningen skulle påkalla utbyggnad av styrelsens kamerala organisation. Vad härefter anginge själva sakkontrollen instämde länsstyrelsen i mödrahjälpsnämndens uttalande. Förfaringssättet skulle således närma sig det i Gävleborgs län

62 Kungl. Majus proposition nr 5.

redan praktiserade. Dock borde följande förenkling kunna vidtagas för att minska arbetet för inödralijälpsnämnden och dess sekreterare. Därvid utginge länsstyrelsen från att specifikation av de belopp, som anvisades till varje särskilt ändamål, alltid gjordes i mödrahjälpsnämndens protokoll samt att protokollsutdrag för varje sökande överlämnades till landskontoret såsom hittills skett vid länsstyrelsen. Med ledning härav kunde i många fall sakkontroll verkställas av landskontoret. Örn till exempel ett viss belopp per månad anvisats till kost eller till kostförbättring med eller utan angivande av särskilda skyddsfödoämnen och barnavårdsnämnden därefter redovisade med kvitterade räkningar eller örn ett belopp per månad anslagits till inackordering under viss tid och på viss plats eller örn mödrahjälp beviljats till tandvård enligt ett av mödrahjälpsnämnden godkänt förslag och kvitto från vederbörande leverantör, inackorderingsvärd eller tandläkare företeddes, torde även sakgranskningen kunna utföras av landskontoret. Annorlunda förhölle det sig, örn barnavårdsnämnden allenast företedde kvitto från barnamodern eller hennes man eller örn det eljest vore oklart, huruvida penningarna använts till de godkända ändamålen. I sådant fall borde utredning införskaffas genom direkt kontakt med barnavårdsnämnden. Denna utredning skedde lämpligast genom mödrahjälpsnämndens sekreterare. Uppstode därvid tvekan, huruvida användningen streöe mot mödrahjälpsnämndens beslut, borde frågan underkastas mödrahjälpsnämndens avgörande och eventuellt åläggande örn återbetalning beslutas av länsstyrelsen. — Det torde vara uppenbart, att den här skisserade granskningen bleve enklare för såväl de kommunala myndigheterna som med avseende å själva sakkontrollen än förslaget om centralisering. Den invändningen kvarstode då, att socialstyrelsen fortfarande skulle komma att sakna den intima kännedom örn mödrahjälpsverksamheten, som för närvarande vore en brist hos tillsynsmyndigheten. Denna brist torde dock såsom mödrahjälpsnämnden anmärkt kunna botas utan att själva masskontrollen överflyttades till socialstyrelsen. Det mest effektiva sättet torde vara, att mödrahjälpsnämnderna till tillsynsmyndigheten årligen lämnade mera detaljerade arbetsredogörelser och att socialstyrelsen relativt ofta anordnade överläggningar med mödrahjälpsnämnderna angående den praktiska verksamheten.

Beträffande frågan örn naturaunderstöd hade mödrahjälpsnämnden i Uppsala län i mycket stor utsträckning använt sig av denna hjälpform. Effekten därav berodde dock till stor del på övervakningen från barnavårdsnämnderna. — Vad redovisningen och kontrollen över mödrahjälpens användning angår Itomme, att döma av nämndens erfarenheter, barnavårdsnämnderna så gott som alltid att specificera utbetalningarna, örn mödrahjälpsnämnden såsom där alltid skett i sitt beslut uppdelade mödrahjälpen i poster för de särskilda behoven. Svagheten i redovisningen läge emellertid däri, att man icke alltid kunde förvissa sig örn, huruvida de i barnavårdsnämndens bokföring uppdelade beloppen i verkligheten använts till de uppgivna ändamålen. Örn, såsom ofta skedde, barnavårdsnämnden allenast redovisade nied kvitto från modern på respektive belopp, förelåge alltid osäkerhet. Mödrahjälpsnämnden ansåge, att det skulle bidraga till en effektivare redovisning,

63 Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

om denna underkastades granskning av mödrahjälpsnämnden, i lörsta liand dess sekreterare, som lättare än annan myndighet kunde bedöma, örn i realiteten avvikelse förelåge från mödrahjälpsnämndens beslut. I detta sammanhang ville mödrahjälpsnämnden ock påpeka, att nämnden ansett sig oförhindrad att på särskild framställning av sökanden eller barnavårdsnämnden ändra sitt beslut, örn detta visat sig icke lämpligen kunna genomföras eller örn nya upplysningar lämnades angående läget. — Ansvar för kommun borde ej stadgas för annat fall, än då barnavårdsnämnd handlat i strid mot mödrahjälpsnämndens beslut. — Beträffande frågan örn vilken statlig myndighet, som skulle handhava kontrollen, ville mödrahjälpsnämnden allenast framhålla, att det för barnavårdsnämnderna vore en väsentlig lättnad att kunna vända sig till länsstyrelsen, med vilken de i så många avseenden stöde i förbindelse och hos vilken de vore vana att erhålla omedelbara upplysningar och anvisningar. Frågor örn återbetalning av mödrahjälpsmedel från kommun torde böra prövas av länsstyrelse med besvärsrätt till Kungl. Majit. Att förlägga redovisningen och granskningen till socialstyrelsen torde oundvikligen draga med sig en omständlig, tidsödande och tyngande skriftväxling. Den erforderliga kontrollen från socialstyrelsens sida över mödrahjälpsnämndernas och barnavårdsnämndernas verksamhet torde på ett mera praktiskt sätt kunna utövas genom överläggningar mellan styrelsen och nämnderna samt genom att mödrahjälpsnämnderna årligen avgåve sammandrag över medelsanvändningen för olika ändamål.

I fråga örn kontrollen över barnavårdsnämndernas användning av de beviljade mödrahjälpsmedlen, d.v. s. verkställandet av mödrahjälpsnämndens beslut, anslöte sig mödrahjälpsnämnden i Östergötlands läns landstingsområde helt till socialstyrelsens förslag. Nämnden hade från verksamhetens början praktiskt taget helt tillämpat naturaprincipen i syfte att erhålla sådan kontroll i största möjliga utsträckning och hade även haft tillfredsställelsen konstatera, att metoden lett till eliminerande av missbruk, om man bortsåge från verksamhetens allra första tid, innan kontrollen hunnit träda i verksam utövning. Såsom socialstyrelsen också anmärkt, torde de av riksdagens revisorer påtalade missförhållandena just härröra från denna tid. Uppdelningen av kontrollen mellan mödrahjälpsnämnden och socialstyrelsen förefölle nämnden lämplig, ehuruväl nämndens arbetsbörda därigenom komrne att betydligt ökas. Detta ökade arbete bomme givetvis att i huvudsak läggas på nämndernas sekreterare och en föreslagen ökning av expensanslaget torde för ändamålet bli ofrånkomlig. — Ehuruväl Kungl. Majit ansett sig kunna fastställa länsstyrelses beslut att ålägga, barnavårdsnämnd aterbetalningsskyldighet av medel, som icke disponerats i enlighet med mödrahjälpsnämnds beslut, torde ett uttryckligt stadgande härom i förordningen vara erforderligt och då lämpligen av innehåll, att sådan återbetalningsskyldighet skall åligga kommunen. Eif sådant stadgande torde snart nog råda bot, på barnavårdsnämndernas självrådighet i vissa fall vid verkställigheten av mödrahjälpsnämndemas beslut. Nämnden ifrågasatte, örn ej redan tillskapad praxis kunde lagfästas, så att det överlätes på länsstyrelsen att efter anmälan från mödrahjälps-

64 Kungl. Maj:ts proposition nr o.

nämnd ålägga kommun återbetalningsskyldighet. Genom den av socialstyrelsen föreslagna ordningen skulle emellertid vinnas önskvärd likformighet i behandlingen av ifrågavarande ärenden.

Mödrahjälpsnämnderna i Kalmar läns norra och södra landstingsområden anmälde tveksamhet örn fördelarna med socialstyrelsens förslag örn överflyttande av den rent siffermässiga kontrollen från länsstyrelserna till socialstyrelsen. Att skilja den materiella prövningen rörande hjälpens användning från den siffermässiga kontrollen torde komma att innebära vissa olägenheter. Önskvärt vore väl, att båda granskningarna kunde ske ungefär samtidigt och att barnavårdsnämnderna, då skäl till anmärkning förelåge, vid samma tillfälle erhölle uppgift örn anmärkningar såväl i ena som andra avseendet. Detta torde knappast kunna åvägabringas, örn icke siffergranskningen verkställdes genom länsstyrelserna och den övriga granskningen skedde i samråd med mödrahjälpsnämnderna. En sådan ordning vore så mycket mera naturlig som de flesta nämnderna hade sina sammanträden förlagda till residensstäderna och sekreterarna vore bosatta på samma orter.

Då, såsom förslaget förutsatte, allenast normerande föreskrifter för behovsprövningen och mödrahjälpens användning skulle utfärdas, kunde enligt länsstyrelsen i Blekinge län tvekan råda örn lämpligheten av att möjlighet skapades att genom tillsyningsmyndigheten och i viss mån även genom annan administrativ myndighet ålägga återbetalningsskyldighet. I allt fall torde icke kommunerna böra göras ansvariga för av barnavårdsnämnderna vidtagna oriktiga dispositioner. En viss garanti mot missbruk finge ju under alla förhållanden anses ligga däri, att, örn de beslutande myndigheterna gjorde sig skyldiga till uppenbar vårdslöshet, åtal för tjänstefel och talan örn återbäring kunde i vanlig ordning anställas.

Yad anginge barnavårdsnämndernas ansvar vid utbetalande av mödrahjälp syntes det mödrahjälpsnämnden i Kristianstads län olämpligt, att barnavårdsnämnderna skulle kunna åläggas att återbetala belopp, som de utgivit »i strid mot gällande bestämmelser», även örn detta skett i enlighet med mödrahjälpsnämndens beslut. Denna formulering skulle innebära ett åläggande för barnavårdsnämnderna att i varje särskilt fall före medlens utbetalning kontrollera, att mödrahjälpsnämnden förfarit i enlighet med gällande bestämmelser. Detta kunde dock knappast vara ett uttryck för socialstyrelsens mening.

Därest, såsom länsstyrelsen i Malmöhus län förordat, kommun ålades att med visst belopp bidraga till kostnaderna för mödrahjälpen, skulle kontrollen över verksamheten sannolikt i hög grad underlättas och borde utan vidare såväl siffermässigt som sakligt kunna överlämnas åt länsstyrelsen. Det vore nämligen att förvänta, att barnavårdsnämnderna under angivna förhållanden skulle visa ett helt annat intresse för att övervaka, att medlen verkligen komme till användning för det ändamål, vartill de avsetts. Även örn det emellertid icke skulle synas lämpligt att införa bidragsskyldighet från kommunernas sida, skulle enligt länsstyrelsens förmenande en fullt betryggande och effektiv kontroll kunna åstadkommas, därest verifikationerna jämte dagboksutdrag först överlämnades till mödrahjälpsnämnderna för saklig granskning och därefter

Kungl. Majus proposition nr 5.

jämte promemoria över framställda anmärkningar vidarebefordrades till länsstyrelsen för verkställande av den rent siffermässiga kontrollen. Därest, såsom länsstyrelsen förutsatte, det under alla förhållanden komme att stadgas skyldighet för kommun att återbetala oriktigt använda belopp, borde det ankomma på länsstyrelse att efter mödrahjälpsnämndens hörande fastställa storleken av sådant belopp och därefter hos vederbörande kommun framställa krav örn återbetalning. Över länsstyrelsens beslut i hithörande frågor borde kommunen äga rätt anföra besvär exempelvis hos kammarrätten, över vars beslut dock vidare klagan icke borde få föras. Då den kontrollerande verksamheten, vad angår länsstyrelsens del däri, borde kunna utövas utan någon personalutökning, torde denna organisationsform vara att föredraga framför den av socialstyrelsen ifrågasatta. En decentralisering torde även ur undersöknings- och utredningssynpunkt vara under alla förhållanden att föredraga. Därest socialstyrelsen för att tillfredsställande kunna utöva sin tillsynsverksamhet skulle vara i behov av barnavårdsnämndernas redovisningar, kunde ju dessa lätteligen rekvireras från länsstyrelserna.

Mödrahjälpsnämnden i Malmöhus läns landstingsområde hade i ett tidigare yttrande föreslagit, att länsstyrelsen endast skulle handhava den rent formella granskningen av barnavårdsnämndernas redovisningar, under det att en särskilt utsedd person, helst med tidigare erfarenhet från socialt understödsarbete, t. ex. ett barnavårdsombud med bokföringskunnighet, skulle genom revision på platsen granska redovisningarna ur saklig synpunkt. Härigenom skulle man inte endast uppdaga de fel, som barnavårdsnämnderna begått, utan också få ett medel att effektivt hjälpa barnavårdsnämnderna till rätta vid deras handhavande av mödrahjälpsärendena i övrigt. Denne revisor borde givetvis även ha tillträde till mödrahjälpsnämndernas sammanträden. En överflyttning i enlighet med socialstyrelsens förslag av den formella granskningen — som ej torde böra vara endast uteslutande siffermässig — från länsstyrelserna till centralmyndigheten torde vara mycket lämplig. Den sakliga kontrollen kunde givetvis handhavas av mödrahjälpsnämnderna, därest dessa sattes i tillfälle att genom någon ledamots eller tjänstemans besök hos barnavårdsnämnderna få den personliga kontakt och kontroll, som mödrahjälpsnämndens nyssnämnda förslag åsyftat att åstadkomma. Däremot torde det kunna starkt ifrågasättas, örn ej en sådan organisation bleve kostbarare och mer tungrodd än örn en tjänsteman, som ändock nästan ständigt vore på resor med kontakt med barnavårdsnämnderna, finge denna uppgift. Ett samarbete mellan t. ex. barnavårdsombud och mödrahjälpsnämnd i och för den sakliga kontrollen av barnavårdsnämndernas handhavande av mödrahjälpsärenden syntes därför vara synnerligen lämpligt, ex. på så sätt, att mödrahjälpsnämnd, eventuellt mot ett visst årligt arvode, kunde uppdraga åt barnavårdsombudet att å nämndens vägnar hos barnavårdsnämnderna göra en revision och därvid giva råd och upplysningar, under det att de årliga redovisningarna allt fortfarande insändes till mödrahjälpsnämnden. — I en detaljfråga framställde mödrahjälpsnämnden en avvikande mening mot socialstyrelsens förslag i vad det gällde redovisningarna. Styrelsen föresloge, att verifikationerna i original Bihang till urtima riksdagens protokoll 1940. 1 sami. Nr 5. 782 40 5

66 Kungl. Majda proposition nr 5.

skulle översändas till mödrahjälpsnämnderna och. av dessa vidarebefordras till socialstyrelsen. De mödrahjälpsnämnder, vars sekreterare vore tjänstemän hos länsstyrelser, torde ha möjlighet att förvara originalverifikationer på ett även ur brandsynpunkt betryggande sätt, en omständighet, som i nuvarande tider ej kunde anses alldeles oviktig. För den mödrahjälpsnämnd, som ej tack vare sekreterarens tjänsteställning hos annan myndighet hade tillgång till sådana expeditionslokaler, ställde sig saken annorlunda. Nämnden ville därför föreslå, att barnavårdsnämnderna ålades att antingen anskaffa dubbletter av verifikationerna, varav det ena exemplaret skulle översändas direkt till socialstyrelsen och det andra till mödrahjälpsnämnden, eller också att insända en bestyrkt avskrift av verifikationerna till mödrahjälpsnämnden under det att originalet ginge till socialstyrelsen.

Yad angår frågan örn ändrad kontroll å verksamheten har mödrahjälpsnämnden i Hallands län själv föreslagit, att granskningen av barnavårdsnämndernas redovisningar skulle överflyttas från länsstyrelsen till respektive mödrahjälpsnämnd och kunde därför endast med tillfredsställelse se, att denna tankegång upptagits. Nämnden anslöte sig ävenledes till förslaget därom, att socialstyrelsen skulle utöva den siffermässiga kontrollen å verksamheten. Emellertid ville nämnden föreslå, att skyldigheten för barnavårdsnämnd att avgiva redovisning ändrades såtillvida, att redovisningsplikt utkrävdes för varje kvartal, varigenom större effektivitet i kontrollen torde kunna vinnas och den utan tvivel väsentliga ökning i arbetet, som ålades nämnderna och särdeles dessas sekreterare, bliva mera kontinuerligt fördelad på året i dess helhet. — Ytterligare i ett avseende anmälde nämnden avvikande mening emot socialstyrelsens förslag, nämligen beträffande den ifrågasatta befogenheten för socialstyrelsen att ålägga kommun återbetala felaktigt använda mödrahjälpsmedel. Enligt nämndens mening borde på rent principiella och av styrelsen själv i skrivelsen berörda grunder dylik befogenhet icke tilldelas styrelsen utan denna befogenhet i stället jämlikt allmänna regler för administrativ domsrätt på anmälan av socialstyrelsen utövas av länsstyrelserna.

Då mödrahjälpen närmast torde verka som ett tillskott till övriga inkomster, bleve varje reglering av användningen av den delinkomst, som mödrahjälpen utgjorde, ofta ineffektiv, anmärker mödrahjälpsnämnden i Skaraborgs län. Det torde i praktiken knappast vara hållbart att införa ett dylikt förmynderskap över ett visst delområde av en familjs hushållning, och givetvis vore det helt uteslutet att kontrollera familjens hela livsföring. Det med mödrahjälpen avsedda syftet att trygga moderns i följd av barnsbörden eller havandeskapet ökade behov av hjälp kunde, då kontrollen endast berörde det avsnitt av till familjens förfogande stående medel, som utgått såsom mödrahjälp, ändock av en icke skötsam familj omintetgöras genom att övriga medel helt eller i större utsträckning än förut undandroges modern och barnet och innehölles av mannen. Med utgångspunkt härifrån hade mödrahjälpsnämnden ansett och ansåge fortfarande nyttan av detaljerade och ingående föreskrifter örn medlens användning vara av tvivelaktigt värde och hade

67 Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

därför också funnit sig, där så ansetts för sökanden lämpligast, kunna bevilja mödrahjälpen såsom kontantunderstöd, liksom mödrabjälpsnämnden ej heller ansett nödigt fixera det belopp, som skulle användas för varje särskilt hjälpbehov. Missbruk till följd av denna nämndens inställning till förevarande spörsmål hade nämnden ej kunnat konstatera, ehuru det naturligtvis ej vore uteslutet att fall nämnden ovetande förekommit, där användningen ej varit helt den avsedda. Men i en hjälpverksamhet som denna, liksom i all annan hjälpverksamhet, kunde aldrig uteslutas, att missbruk i vissa fall inträffade.

För kontroll å riktig användning av mödrahjälpsmedel vore det av yttersta vikt, att mödrahjälpsnämnd i beslut örn bidrag lämnade uttrycklig föreskrift örn vad barnavårdsnämnd beträffande varje slag av bidrag hade att iakttaga för att detta skulle komma till riktig användning, yttrar mödrahjälpsnämnden i Örebro län. De av statsrevisorerna påtalade missbruken skulle ha kunnat undvikas, örn så i allmänhet skett. — Därest dylika föreskrifter för barnavårdsnämndernas tillsyn å mödrahjälpsmedels användning lämnades, bleve kontrollen å riktig användning lätt. Mödrahjälpsnämnden kunde icke gilla förslaget, att mödrahjälpsnämnd själv skulle kontrollera rätt användning av mödrahjälpsmedel. Såsom nämnden anfört, vore riktig användning ofta beroende å fullständigheten av möarahjälpsnämnds beslut i ärendet. Redan av denna anledning borde kontrollen ligga å annan myndighet. Därtill komme, att vetskapen örn att barnavårdsnämnds handhavande av mödrahjälpsmedel bleve föremål för granskning å länets landskontor tvivelsutan skulle skärpa nämndernas intresse för angelägenheten att förfara på sådant sätt, att anmärkning ej kunde ske. —• En annan sak vore, att vid länsstyrelses granskning av nämndernas redovisning samarbete borde ske med mödrahjälpsnämnden. Sålunda hade i Örebro län alla fall, som vid granskning å landskontoret befunnits tveksamma, underställts nämnden för yttrande. Länsstyrelsen borde, som redan i åtskilliga fall skett i Örebro län, ålägga barnavårdsnämnd återbetalningsskyldighet, när mödrahjälpsmedel oriktigt använts. — Det av socialstyrelsen föreslagna systemet med redovisning från barnavårdsnämnd till länsstyrelse, sakgranskning av mödrahjälpsnämnd, underställning med promemoria till socialstyrelsen, siffergranskning där och föreläggande av återbetalningsskyldighet av Kungl. Majit efter ny underställning dit, syntes mödrahjälpsnämnden så invecklat och tidsödande att det icke borde komma i fråga till genomförande. Yad särskilt gällde föreläggande örn återbetalningsskyldighet torde det på skäl, som socialstyrelsen själv anfört, ej böra komma i fråga, att sådan befogenhet gåves socialstyrelsen. — Däremot ville nämnden tillstyrka förslaget örn förtydligande av andra punkten första stycket i 6 § av tillämpningskungörelsen ävensom sådant tillägg till 7 § mödrahjälpsförordningen, att ansvarigheten för oriktigt utbetalande av mödrahjälpsmedel bleve uttryckligen lagfäst.

Rörande kontrollen över beviljad mödrahjälp torde det svårligen kunna införas någon sådan som, särskilt i fråga örn den gifta kvinnan, helt garanterade modern och det nyfödda barnet ensamrätten till den beviljade hjälpen, men åtskilligt skulle härutinnan kunna vinnas genom införande av in natura-

68 Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

formen, uttalar mödrahjälpsnämnden i Västmanlands län. Nämnden kunde av erfarenhet vitsorda, att hjälp i denna form icke endast i betydande grad befrämjade detta önskemål, utan jämväl underlättade kontrollen över att den erhållna hjälpen använts i enlighet med förordningens bestämmelser och mödrahjälpsnämndens beslut. Något missnöje häröver från hjälptagarnas sida hade icke försports, vilket bland annat torde förklaras därav, att nämnden konsekvent tillämpat denna princip från början. En övergång till enbart in natura-formen kunde därför ur flera synpunkter förordas. Särskilda bestämmelser härom i mödrahjälpsförordningen syntes dock icke erforderliga eller ens önskvärda, utan torde åtgärd härutinnan böra bero av tillsynsmyndighetens prövning och beslut.

Beträffande formen för hjälpens utlämnande ansluter sig mödrahjälpsnämnden i Västernorrlands län till fullo till socialstyrelsens uppfattning, att naturahjälpen vore lämpligast. Målet för mödrahjälpsverksamheten vore ju, att modern och det nyfödda barnet skulle erhålla erforderlig hjälp, och naturahjälpen erbjöde enligt mödrahjälpsnämndens erfarenhet de bästa garantier för att så bleve fallet. Kontant hjälp kunde lätt komma att användas så, att det i huvudsak bleve de övriga familjemedlemmarna, som tillgodogjorde sig hjälpen, och detta måste såvitt möjligt förhindras.

Departementschefen.

Till vad socialstyrelsen under denna rubrik anfört i sin skrivelse kan jag i princip ge min anslutning. Kravet på att de ansenliga medel, som samhället genom denna hjälpform ställer till förfogande för åvägabringande av gynnsammare levnadsbetingelser för väntande och nyförlösta mödrar och därmed även för de nyfödda barnen, verkligen skola komma de avsedda ändamålen till godo och icke uppsugas i den allmänna familjebudgeten bör i görligaste mån upprätthållas. Den kontroll över de beviljade medlens användning, som utifrån en dylik inställning ter sig ofrånkomlig, torde knappast med betryggande resultat kunna utövas annat än på grundval av vad socialstyrelsen betecknar som en mer eller mindre modifierad naturaunderstödsprincip. Icke endast ur kontroll- utan även ur vårdsynpunkt har denna obestridliga fördelar. Samtidigt må emellertid även sägas, att principen icke bör drivas för långt, utan att hänsyn alltid måste tagas till hjälptagarnas rimliga önskningar. I fråga örn exempelvis medel till kostförbättring synes det skäligen meningslöst att upprätthålla kravet på en rigorös kontroll; huvudvikten bör här i stället, såsom från flera håll påpekats, läggas vid en verksam näringsfysiologisk propaganda, varigenom man, under samverkan med bland annat mödra- och barnavårdscentralerna samt -stationerna, söker upplysa mödrarna örn angelägenheten av att ej endast mödrahjälpsmedlen utan alla de belopp, som modern över huvudtaget disponerar för hushållskostnader, användas så, att de bliva till största möjliga gagn.

Riksdagens revisorer hava efter sin granskning av mödrahjalpsverksamheten förklarat, att allvarliga brister vidlådde framförallt övervakningen från

69 Kungl. Majus proposition nr 5.

barnavårdsnämndernas sida av medlens användning ävensom dessa nämnders redovisningar, samt framhållit nödvändigheten, att föreskrifter ofördröjligen utfärdades, vilka reglerade barnavårdsnämndernas skyldigheter i fråga örn mödrahjälp. I sin skrivelse har socialstyrelsen vitsordat behovet av en kontroll över barnavårdsnämndernas mödrahjälpsverksamhet och uttalat, att denna kontroll lämpligen kunde knytas till granskning av redovisningarna. Framställning i sådant hänseende hade av styrelsen avlåtits till Kungl. Majit redan den 4 oktober 1939. Styrelsen säger sig i berörda skrivelse ha inhämtat, att den granskning av barnavårdsnämndernas redovisningar, som ägde rum i vederbörande länsstyrelse eller i statskontoret, företoges efter olika principer. Skiljaktigheter vid denna granskning hade särskilt kommit fram i fråga örn kravet på specifikation av hjälpens användning och verifikationernas beskaffenhet. Socialstyrelsen, som förklarade sig finna det önskvärt, att granskningen gjordes sådan, att en verklig kontroll över mödrahjälpens användning därigenom erhölles, hemställde, att frågan örn fastställande av vissa enhetliga grunder för berörda granskningsskyldighet måtte upptagas till behandling.

I likhet med socialstyrelsen och riksdagens revisorer anser jag en kontroll över barnavårdsnämndernas mödrahjälpsverksamhet erforderlig. Denna kontroll synes lämpligen kunna knytas till granskningen av barnavårdsnämndernas redovisningar. För att granskningen skall kunna bli ur kontrollsynpunkt effektiv måste emellertid, såsom socialstyrelsen påpekar, verifikationerna vara så specificerade, att av desamma framgår, när och till vem hjälpen utbetalats samt att hjälpen använts till av mödrahjälpsnämnden anvisat ändamål. För sådant ändamål synes ett klargörande tillägg böra göras till andra punkten första stycket i 6 § kungörelsen med tillämpningsföreskrifter till mödrahjälpsförordningen. — I detta sammanhang må ock omnämnas, att det ur kontrollsynpunkt från ett par håll rekommenderats, att i besluten skulle angivas de belopp, som finge användas för varje i beslutet omförmält ändamål, ävensom lämnas uttrycklig föreskrift om vad barnavårdsnämnd beträffande varje slag av bidrag hade att iakttaga för att det skulle komma till riktig användning. Jämväl har framhållits lämpligheten att i besluten örn beviljad mödrahjälp erinra örn att hjälpen enligt 1 § fjärde stycket mödrahjälpsförordningen ej får avse tid, som infaller senare än sex månader efter nedkomsten. Yad här nu senast berörts angående innehållet av besluten synes förtjänt av närmare övervägande av tillsynsmyndigheten och torde böra regleras genom direktiv av denna.

Riksdagens revisorer hava jämväl uttalat sig för ett sådant klarläggande, att barnavårdsnämnderna — i likhet med andra kommunala myndigheter med likartade uppgifter — uttryckligen gjordes ansvariga för sådana oriktiga och uppenbart olämpliga åtgärder, som innefattade ekonomiska förfoganden utanför ramen av bestämmelserna på området och i strid mot mödrahjälpsnämndens beslut i ärendet. Socialstyrelsen har i detta hänseende föreslagit ett tillägg till 7 § mödrahjälpsförordningen av innehåll, att kommun (ej barnavårdsnämnd) skulle vara skyldig att till statsverket återbetala utanordnade medel, som använts i strid mot mödrahjälpsförordningens föreskrifter

70 Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

eller mödrahjälpsnämndens beslut. Mot förslaget att ansvarigheten skulle åvila kommunen i stället för barnavårdsnämnden ha invändningar gjorts framförallt av svenska stadsförbundet och svenska landskommunernas förbund. Jag har funnit dessa invändningar bärande och anser i likhet med sagda förbund, att den ifrågavarande ansvarigheten bör åvila barnavårdsnämnden, som det för övrigt redan enligt gällande bestämmelser åligger att vaka över att hjälpen kommer till avsedd användning. Bestämmelse härom synes böra intagas i 7 § mödrahjälpsförordningen. Jag förutsätter emellertid, i anslutning till ett uttalande av svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet, att bestämmelsen icke skall komma till användning annat än i mera uppenbara fall, då tredska eller försummelse i större omfattning eller av allvarligare beskaffenhet hos barnavårdsnämnd förelegat.

Frågan örn åt vilken myndighet eller eventuellt vilka myndigheter skyldigheten att granska barnavårdsnämndernas redovisningar lämpligen bör anförtros har även varit föremål för utredning av socialstyrelsen. Denna fråga är, på sätt styrelsen framhåller, viktig, örn man med en sådan granskning åsyftar att erhålla en kontinuerlig kontroll över hela mödrahjälpsverksamhetens praktiska bedrivande ute i kommunerna. Emellertid kan jag icke förorda det förslag till kontrollens handhavande, som socialstyrelsen framlagt till genomförande. Beaktansvärda skäl för att mödrahjälpsnämnderna och tillsynsmyndigheten böra erhålla möjligheter att kontinuerligt följa verksamheten ute i kommunerna hava otvivelaktigt anförts och böra örn möjligt tillgodoses, ehuru icke på det sätt som socialstyrelsen föreslagit.

Yad först den siffermässiga granskningen av barnavårdsnämndernas redovisningar angår, anser jag i likhet med bland andra riksräkenskapsverket riktigast, att samma myndighet, som har att utbetala mödrahjälpsmedlen till barnavårdsnämnderna och från dessa mottaga alla återlevereringar av sådana medel, bör ombesörja den siffermässiga granskningen av redovisningarna i fråga. Enär länsstyrelsens hittillsvarande uppgifter beträffande utbetalning och återleverering av mödrahjälpsmedel enligt socialstyrelsens förslag skulle kvarstå oförändrade — vilket i frågans nuvarande läge förordas av riksräkenskapsverket — bör länsstyrelsen jämväl verkställa den siffermässiga granskningen ay barnavårdsnämndernas redovisningar.

Vid sådant förhållande finner jag icke tillräckliga skäl föreligga att föreslå, att granskningen i sakligt hänseende anförtros åt mödrahjälpsnämnderna. En uppdelning av granskningsskyldigheten på av socialstyrelsen föreslaget sätt synes, såsom anmärkes av bland andra statskontoret, olämplig med hänsyn till den bristande enhetlighet, som skulle bli en följd av en dylik uppdelning. Att fullständigt skilja den materiella prövningen rörande hjälpens användning från den siffermässiga kontrollen torde knappast låta sig göra och måste i vart fall medföra åtskilligt dubbelarbete. Det torde även, såsom från flera håll påpekats, komma att innebära vissa praktiska olägenheter. Någon svårighet för länsstyrelse att avgöra, örn mödrahjälpsmedlen använts i enlighet med mödrahjälpsnämndens beslut, synes icke annat än undantagsvis behöva föreligga, därest i beslutet angivas de belopp, som få användas för varje i be-

71 Kungl. Majds proposition nr 5.

slutet omförmält ändamål, ävensom noggranna föreskrifter lämnas angående sättet för hjälpens utbetalande. I tveksamma fall — och givetvis även i övrigt i den utsträckning så kan befinnas erforderligt eller lämpligt — bör samråd äga rum med vederbörande mödrahjälpsnämnd samt, beträffande frågor av mera principiell natur, med tillsynsmyndigheten. Länsstyrelse bör ock på lämpligt sätt hålla mödrahjälpsnämnd underkunnig örn resultatet av sin granskning och de observationer av intresse för verksamhetens fortsatta bedrivande och utformning, som därvid kunnat göras. Mödrahjälpsnämnd bör också äga rätt att hos länsstyrelsen taga del av barnavårdsnämndernas redovisningar.

Med denna lösning av det här föreliggande organisationsproblemet bortfaller spörsmålet örn eventuellt bemyndigande för tillsynsmyndigheten att ålägga barnavårdsnämnd återbetalningsskyldighet för felaktigt utgiven mödrahjälp. Det bör liksom hittills ankomma på länsstyrelse att vidtaga de åtgärder, vartill dess granskning eller i övrigt för densamma kända förhållanden kunna föranleda. Över länsstyrelses beslut angående återleverering av mödrahjälpsmedel böra barnavårdsnämnderna äga rätt att föra talan hos Kungl. Majit. Föreskrift härom har upptagits i 7 §. Då enligt hittills gällande bestämmelser — 8 § tillämpningskungörelsen — statskontoret såvitt angår Stockholm utövar länsstyrelses funktioner, har synts erforderligt att även i förordningen införa en uttrycklig föreskrift härom.

Med hänsyn till den kontroll av barnavårdsnämndernas mödrahjälpsverksamhet, som enligt det föregående skall utföras av länsstyrelserna och, för Stockholms vidkommande, av statskontoret, synes, såsom riksräkenskapsverket påpekat, någon ytterligare granskning av barnavårdsnämndernas redovisningar över denna verksamhet från statlig myndighets sida knappast vara av behovet påkallad.

För att tillmötesgå önskemålet från socialstyrelsens sida örn att tillsynsmyndigheten skall kunna kontinuerligt följa verksamheten och bilda sig en uppfattning örn såväl mödrahjälpsnämndernas som barnavårdsnämndernas sätt att handha sina uppgifter kunde exempelvis efter inom länsstyrelserna slutförd prövning redovisningarna jämte protokollsutdrag rörande besluten örn mödrahjälp på rekvisition översändas till socialstyrelsen för sådan eftergranskning, som i särskilda fall kunde anses påkallad. I övrigt torde tillsynsmyndigheten få möjlighet att följa verksamheten genom infordrande av statistiska och andra uppgifter i olika avseenden samt besök hos mödrahjälpsnämnderna och även, genom inspektören för fattigvård och barnavård eller dennes assistent samt genom konsulenterna, hos barnavårdsnämnderna.

Socialstyrelsens önskemål örn medverkan vid kontroll å och inspektion av barnavårdsnämndernas befattning med mödrahjälpen av statens fattigvårdsoch barnavårdskonsulenter synes mig böra tillmötesgås. Erforderlig författningsbestämmelse härom torde böra införas i 10 §. I närvarande statsfinansiella läge anser jag mig icke kunna förorda någon höjning av anslaget till skrivhjälp och telefon för konsulenterna.

Med anledning av ett påpekande av barnavårdsnämnden i Stockholm, att

72 Kungl. Majlis proposition nr 5.

den nu stadgade tiden för ingivande av barnavårdsnämndernas redovisningar — före den 1 mars och den 1 september —• vore alldeles för kort särskilt för de större kommunernas barnavårdsnämnder, synes sådan ändring av 6 § kungörelsen med tillämplighetsföreskrifter böra vidtagas, att tiden för redovisningens avlämnande framflyttas till den 1 april, respektive den 1 oktober.

Verksamheten i övrigt.

Prövningen av det ekonomiska helio vet m. m.

Socialstyrelsen.

Styrelsens uttalanden återfinnas å sid. 115, 116, 119 samt 121—123 i Bilaga A.

Yttranden.

Då mödrahjälpen bland annat tillkommit ur befolkningspolitisk synpunkt, synes det svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet icke tilltalande, att staten tilldelade mödrahjälp till uppenbart asociala personer. Att emellertid såsom socialstyrelsen föreslagit, lämna mödrahjälpsnämnderna frihet att med stöd av viss vägledning från tillsynsmyndighets sida under prövning från fall till fall avgöra, huruvida mödrahjälp skulle lämnas sådana personer eller icke, syntes icke fullt tillfredsställande. Därest man skulle utesluta vissa personer, som annars på grund av sina förhållanden skulle vara berättigade till mödrahjälp, från möjligheten att erhålla sådan hjälp, borde av principiella skäl författningsbestämmelse härom helst finnas på samma sätt som bestämmelsen i 2 § andra stycket i mödrahjälpsförordningen nu uteslöte vissa å anstalter intagna kvinnor. —• Förbundet delade till fullo socialstyrelsens uppfattning, att hjälpen till tandvård fyllt ett stört och mycket viktigt socialhygieniskt behov samt otvivelaktigt varit till gagn för folkhälsan. En alltför stark begränsning i möjligheterna att bevilja mödrahjälp i form av tandvård syntes förbundet med hänsyn härtill icke böra ifrågakomma. Det syntes föga rationellt att exempelvis skaffa en moder förbättring i kosten, örn hon på grund av tandskador icke kunde till fullo tillgodogöra sig födan. En reglering av hjälpbeviljandet efter de linjer, som av statskontoret i yttrande över riksdagens revisorers berättelse rekommenderats till övervägande, skulle såvitt förbundet kunde finna, gå väl långt i inskränkande syfte. Att en moder, som beviljats mödrahjälp i form av tandvård, borde få möjlighet att under vissa förhållanden få vården utförd även å tid, som infölle senare än sex månader efter barnsbörden, syntes förbundet riktigt. —• Då mödrahjälp beviljades i form av kostförbättring, vore det — såsom socialstyrelsen även framhållit •— av stor vikt att tillse, att de beviljade medlen användes till inköp av sådana fördoämnen, som vore värdefulla för modern. Detta torde kunna ske genom vissa föreskrifter och genom anvisningar på vissa bestämda födoämnen. — Beträffande hemhjälp och inackordering ville förbundet instämma i socialstyrelsens yttrande, att tydliga och klara bestämmelser vore erforderliga i de vägledande direktiven för att förebygga miss-

73 Kungl. May.ts proposition nr 5.

bruk och åstadkomma försiktighet och enhetlighet vid beviljandet. Örn mödrahjälp skulle utgå i form av inackorderingsavgift för moder och barn, borde, där modem själv finge välja inackorderingshem, i direktiven framhållas nödvändigheten av att vid utredningen hemmets lämplighet undersöktes. Då en ogift moder med sitt barn inackorderats å ett spädbarnshem, borde barnafaderns underhållsbidrag för barnet eller utgående bidragsförskott, i den mån bidrag eller förskott belöpte å vårdtiden, i första hand användas till betalning av vårdkostnaden och mödrahjälp endast täcka återstoden av densamma.

Slutligen villo förbundet framhålla ytterligare en synpunkt beträffande mödrahjälpen, som icke berörts i socialstyrelsens skrivelse. Enligt vad förbundet erfarit, hade ofta från mödrahjälpsnämnderna klagats över att ansökningar örn mödrahjälp inkommc så sent, att nämnderna saknade möjlighet att bestämma hjälpen på sådant sätt och på sådana villkor, att densamma komme till största nytta både för moder och barn. Därest en ogift moder och hennes barn exempelvis skulle ha största nyttan av att mödrahjälpen utginge i foim av vård å ett spädbarnshem, omöjliggjordes den lämpligaste användningen av hjälpen givetvis ofta, örn ansökningen örn mödrahjälp inkomme först någon månad efter barnets födelse. Detsamma gällde hjälp i form av kostförbättring, där modern redan upphört att amma barnet. Såsom socialstyrelsen påpekat satte flera mödrahjälpsnämnder som uttryckligt villkor för erhållande av mödrahjälp, att vederbörande förbunde sig att ställa sig och sitt barn under tillsyn å en barnavårdscentral eller barnavårdsstation. Villkoret bleve tydligen icke lika mycket värt, därest det av mödrahjälpsnämnden uppställdes en eller ett par månader efter barnets födelse. Exemplen kunde mångfaldigas. Då det gällde att här söka åstadkomma en bättre ordning, räckte det givetvis icke att uppmana barnavårdsnämnderna att påskynda utredningar och att icke förhala ärendenas behandling. Det som föranledde missförhållandet vore, att modern ingåve sin ansökan till en nämnd vid alltför sen tidpunkt, och häröver varken kunde eller borde nämnden — annat än i enstaka fall — inverka.

Mödrahjälpsnämnden i Stockholm betonar, att hjälpen till förstföderskor icke — i motsats till vad socialstyrelsen uttalat — saknade befolkningspolitisk betydelse, även örn man endast såge till befolkningspolitikens kvantitativa sida, ty avsikten med hjälpen till de ogifta — vilka praktiskt taget alla vore förstföderskor — hade främst varit att minska antalet aborter och därmed öka antalet födelser. Toge man även hänsyn till befolkningspolitikens kvalitativa sida, vilket man givetvis avsåge att göra, så vore hjälpen även till gifta förstföderskor ofta befolkningspolitiskt betydelsefull. Det vore därför beklagligt, örn förstföderskorna nu i princip skulle behöva ställas utanför hjälpverksamheten. — Den föreslagna begränsningen syntes innebära en fara ur den synpunkten, att den torde komma att inverka fördröjande på äktenskapsbildningen, minska äktenskapsfrekvensen och uppmuntra till sammanboende, så snart det blivit mera allmänt känt, att det vore förmånligt att vara ogift vid sökande av mödrahjälp. Eörslaget tedde sig så mycket anmärkningsvärdare, som det innebure ett klart avsteg från det syfte samhället sedan länge eftersträvat vid ett flertal reformer - t. ex. barnavårdslagstiftningen, bosättnings-

74 Kungl. Majus proposition nr 5.

låneverksamheten, skattelagstiftningen ■— nämligen att uppmuntra till äktenskap. — Därest den ifrågasatta begränsningen likväl ansåges böra genomföras, borde åtminstone såsom synnerligt skäl för undantag gälla icke blott att modern vore ensamstående utan även, där lion vore gift, att familjen exempelvis genom sjukdom eller arbetslöshet eller hustruns egenskap av familjeförsörjare hade ett kvalificerat behov av hjälp. Mödrahjälpsnämnden förutsatte vidare, att, örn förslaget förverkligades, avsikten icke vore att gå så långt, att t. ex. den mödrahjälp, som beviljats en ogift moder men icke till fullo utbetalats, skulle upphöra att utgå, därest hon gifte sig. En gång beviljad mödrahjälp torde böra utgå utan hinder av senare äktenskap.

Mödrahjälpsnämnden i Stochholms län instämmer, i överensstämmelse med sin tillämpning av förordningen i detta avseende, däri, att mödrahjälp till förstföderskor borde utgå allenast där synnerliga skäl talade därför. Sådana fall funnes dock i viss utsträckning. Att uppenbart asociala personer borde uteslutas från mödrahjälp funne nämnden naturligt. Här vore emellertid icke alltid möjligt att uppdraga en klar gräns. Moderskapspenningen borde inarbetas i mödrahjälpen samt villkoren skärpas. Sjukkassornas verkställande tjänstemän saknade nog i regel kännedom örn de andra grunder än 3,000kronorgränsen, som borde utesluta rätt till moderskapspenning, varför prövning i dessa fall borde överflyttas till barnavårdsnämnd. — Beträffande mödrahjälp till tandvård hade nämnden redan från början ansett det hava stor betydelse för modern, att detta behov bleve tillgodosett och hade därför beviljat ansökan örn sådan hjälp där villkoren i övrigt för erhållande av mödrahjälp varit för handen. Att strikt följa en regel att sagda behov skulle lia uppstått på grund av havandeskap, varför mödrahjälp söktes, torde icke vara möjligt. Att begränsa hjälpen till det mest oundgängliga betydde ofta kostnader, som ej tjänade något nyttigt ändamål. Mödrahjälpsnämnden, som hade god kontakt med landstingets distriktsvårdsstyrelse, hade räknat med att folktandvården snart skulle bli genomförd i Stockholms län och i den ordning så skedde upphöra med anslag till tandvård. Det nuvarande tidsläget syntes medföra, att folktandvårdens genomförande i stort sett ställdes på framtiden. Den uppgjorda och av medicinalstyrelsen godkända planen härför kunde blott komma till verkställighet med kanske allenast en enda tandvårdspoliklinik under de närmaste åren. Vid sådant förhållande borde alltjämt tandvård vara inbegripen bland de ändamål, för vilka mödrahjälp finge beviljas. — Mot vad socialstyrelsen anfört rörande mödrahjälp till kostförbättring, inackordering och hemhjälp hade nämnden intet att erinra. Detsamma gällde i stort sett föreslagna ändringar beträffande mödrahjälp i form av lån, ehuru även här mödrahjälpsnämnderna pålades ett ökat arbete.

I fråga örn kostförbättring, hemhjälp och inackordering har mödrahjälpsnämnden i Vppsala län icke något att erinra mot socialstyrelsens uttalanden. Dock ville nämnden framhålla, att bidragen till inackordering i sökandens hem kunde vara motiverade, icke endast för ogift sökande utan understundom även för gift barnamoder, då hon och hennes man icke ännu hunnit eller förmått att bilda eget hem. Jämväl det fall, då sökandens ohälsa vållade sär-

75 Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

skilda kostnader, borde uppmärksammas. Äv sistnämnda anledning hade mödrahjälpsnämnden understundom beviljat bidrag efter olika skalor för närmaste tiden efter barnsbörden och för senare tid.

I fråga örn behovsprövningen ansluter sig mödrahjälpsnämnden i Östergötlands läns landstingsområde i huvudsak till styrelsens förslag, men ville dock beträffande förstföderskorna erinra följande. Med hänsyn till de befolkningssynpunkter, som anlagts på mödrahjälpen, syntes det nämnden knappast följdriktigt att utan vidare utestänga gift förstföderska från möjlighet till bidrag. Även med den strängaste behovsprövning torde en viss hjälp till nybildade familjer med svag ekonomi vara fullt motiverad. Liksom styrelsen ansåge nämnden, att asociala mödrar borde uteslutas från bidrag av mödrahjälpsmedel, men nämnden ifrågasatte, örn ej ett uttryckligt stadgande därom vore erforderligt.

Beträffande den synnerligen viktiga frågan örn prövning av det ekonomiska behovet har mödrahjälpsnämnden i Göteborg bestämt avrått från att de direktiv och regler, som kunde komma att utfärdas, erhölle en sådan gestaltning, att mödrahjälpsinstitutionens karaktär, manifesterad i den fria behovsprövningen, ginge förlorad. I principen om den fria behovsprövningen läge nämligen enligt nämndens förmenande själva styrkan och smidigheten i mödrahjälpsinstitutionens praktiska utformning. Nämnden hade i sin verksamhet funnit det synnerligen värdefullt att kunna behandla ansökningarna individuellt med oinskränkt hänsynstagande till omständigheterna i det enskilda fallet. Mödrahjälpsnämnden anslöte sig till socialstyrelsens mening örn fasthållande vid terminologien i 1 § mödrahjälpsförordningen »uppenbart behov» såsom allmän förutsättning för erhållande av mödrahjälp. Beträffande förslaget örn begränsning av hjälp till förstföderskor ville mödrahjälpsnämnden bestämt avstyrka därifrån. Nämnden hade i sin verksamhet funnit, att ofta ett utpräglat behov förelegat till hjälp även av denna kategori mödrar. — Regler av inskränkande natur för lämnande av hjälp till asociala individer funne nämnden icke önskvärda. Man finge hålla i minnet, att den hjälp, som lämnades — ehuru visserligen tillkommande modern — dock vore avsedd att lända barnet till godo. Vid lämnande av mödrahjälp till en moder, som måhända kunde rubriceras som asocial, hade mödrahjälpsnämnden möjlighet att genom föreskrifter örn barnets vårdnad, anmälan till barnavårdscentral m. m. sörja för att barnet kunde lämnas en efter förhållandena god start i livet. Skulle bestämmelser örn inskränkningar härutinnan göras för hjälpens lämnande, syntes dessa böra bli av vägledande karaktär men med bibehållen rätt för mödrahjälpsnämnden att efter prövning av det enskilda fallet besluta örn hjälps lämnande.

Departementschefen.

Av vad jag redan i det föregående yttrat örn mödrahjälpens betydelse ej minst i nuvarande läge framgår, att jag icke, såsom statskontoret i yttrande över riksdagens revisorers berättelse yrkat, är villig att av statsfinansiella skäl föreslå någon generell skärpning av regeln för behovsprövningen. Förslag härom har bestämt avstyrkts av bland andra socialstyrelsen, som för-

76 Kungl. Majus proposition nr 5.

klarat, att exempelvis en övergång från uttrycket »uppenbart behov» till »trängande behov» kunde befaras få verkningar på mödrahjälpsnämndernas prövning, som skulle kunna motverka mödrahj alpens syfte. Där behovsprövningen till äventyrs verkställdes efter alltför generösa principer och följaktligen en skärpning vore på sin plats, syntes denna kunna genomföras genom direktivgivning från den blivande tillsynsmyndighetens sida.

Socialstyrelsens förslag, att mödrahjälpen borde begränsas till i huvudsak mödrar, som tidigare hade ett eller flera barn, har tillstyrkts av statskontoret men avstyrkts av medicinalstyrelsen, svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet samt flertalet mödrahj älpsnämnder. Jag kan icke finna det motiverat att på förhand utestänga de gifta förstföderskorna från att få sitt hjälpbehov prövat efter samma regler, som gälla barnaföderskorna över huvud. Befinnas de vara i uppenbart behov av hjälp, kan det icke vara rimligt att förvägra dem sådan. En annan sak är, att vid behovsprövningen särskild hänsyn, som väl ock redan sker, bör tagas till förekomsten av tidigare födda barn.

I likhet med vad socialstyrelsen under rubriken »annan begränsning av klientelet» anfört finner jag det varken erforderligt eller lämpligt att i förordningen intaga särskilda stadganden rörande behandlingen av ansökningar från mödrar, som kunna betecknas såsom asociala. Jämväl i sådana fall synas mödrahjälpsnämnderna böra företaga fri prövning av föreliggande omständigheter.

Vad socialstyrelsen anfört under rubrikerna »mödrahjälp och fattigvård», »mödrahjälp till kostförbättring» samt »hemhjälp och inackordering» föranleder icke i detta sammanhang något särskilt yttrande från min sida.

Beträffande mödrahjälp till tandvård delar jag socialstyrelsens uppfattning, att denna hjälp fyllt ett stort och mycket viktigt socialhygieniskt behov samt otvivelaktigt varit till gagn för folkhälsan. Det synes emellertid lämpligt, att socialstyrelsen i samråd med medicinalstyrelsen med det snaraste upptar spörsmålet örn en reglering av hjälpbeviljandet på detta område.

Utsträckning av (leii i 1 § fjärde stycket mödrahj älpstörordningen angivna tiden.

Framställningar i ämnet och avgivna yttranden.

I detta sammanhang anhåller jag att till behandling få upptaga två av de i det föregående omförmälda framställningarna örn vissa ändringar av förordningen örn mödrahjälp, nämligen de, som avgivits av barnavårdsnämnden i Överkalix socken den 10 oktober 1939 och av socialstyrelsen den 30 november 1939.

Barnavårdsnämnden i Överkalix socken framhåller, att barnaföderskor i sådana bygder som Överkalix icke kunde komma i åtnjutande av behövligt bidrag till tandvård av den anledningen, att tandvården icke kunde utföras inom

77 Kungl. Majus proposition nr 5.

i förordningen om mödrahjälp stadgad tid. Inom Överkalix kommun funnes icke stationär tandläkare. Folkmängden uppginge till mer än 8,000 invånare. Enda möjligheten till tandvård erbjöds befolkningen i orten genom tillfälliga besök på platsen av en tandläkare från Kalix, vilken fyra gånger örn året hade mottagning å Överkalix kyrkoplats 2—5 dagar varje gång. Närmaste stationära tandläkare funnes i Kalix, dit avståndet vore 74 km. Till följd härav kunde icke någon regelbunden tandvård förekomma, vilket hade till följd, att tandvård, som kunde ifrågasättas åt sökande av mödrahjälp, mest bestode i protes i under- eller överkäk eller båda käkarna. Barnavårdsnämnden anhölle i första hand örn dispens för nämnden från gällande bestämmelser eller, därest sådan dispens icke kunde beviljas, att åtgärder måtte vidtagas till åstadkommande av ändrade författningsbestämmelser.

Socialstyrelsen vitsordar, att den i 1 § fjärde stycket förordningen örn mödrahjälp intagna bestämmelsen, att mödrahjälp ej finge avse tid, som infölle senare än sex månader efter nedkomsten, medfört, att svårigheter för mödrarna i vissa fall uppstått att utfå beviljad mödrahjälp till tandvårdsändamål, enär erforderlig tandvård ofta icke hunne avslutas inom föreskriven tid. Styrelsen föreslog för den skull sådan ändring i förordningen, att socialstyrelsen skulle tillerkännas befogenhet att, när särskilda skäl därtill funnes, på ansökning av kvinna, som beviljats mödrahjälp, medgiva, att den tid hjälpen finge avse efter nedkomsten kunde utsträckas.

Som motivering till den föreslagna ändringen har socialstyrelsen anfört bland annat följande.

Under verksamhetens gång hade framkommit, att svårigheter nppstått fölen del mödrar, särskilt vid sjukdom eller lång och i andra avseenden besvärlig väg till tandläkare, att få tandvården avslutad inom sex månader efter nedkomsten. Framställningar hade med anledning härav gjorts hos styrelsen från såväl mödrahjälpsnämnder som enskilda i syfte dels att i de särskilda fallen erhålla dispens från bestämmelsen i 1 § fjärde stycket förordningen örn mödrahjälp och dels att styrelsen måtte antingen medgiva sådan tolkning av sagda bestämmelse, att hjälp till tandvård finge utgå under villkor att behandlingen påbörjats inom den stadgade tidsfristen, eller, örn detta ej läte sig göra, medverka till sådan ändring av bestämmelsen, att en dylik tolkning blev möjlig. Styrelsen hade icke ansett sig kunna på annat sätt tillmötesgå framställningarna än att styrelsen ställt i utsikt, att styrelsen skulle taga under övervägande ett initiativ till viss uppmjukning av författningsbestämmelsen i fråga,

Styrelsen ansåge sig icke kunna förorda någon generell utsträckning av den tidrymd — högst 15 månader — inom vilken mödrahjälpen hade att enligt den gällande förordningen fylla sin uppgift. De skäl, som i förarbetena till förslaget örn mödrahjälp anförts till förmån för de gällande tidsgränserna — tidpunkten för havandeskapets fastställande och den dag då sex månader förflutit från nedkomsten — syntes styrelsen alltjämt äga giltighet. Uppenbart vöre ock, att sambandet mellan hjälpbehovet och barnsbörden,. som ju utgjorde själva grundvalen för hela denna verksamhet, bleve svagare ju längre tid som förflutit sedan nedkomsten. Ett utsträckande av den tid mödrahjälpen finge avse skulle dessutom med största sannolikhet komma att medföra en ganska betydande ökning av statsverkets kostnader för mödrahjälpen.

Styrelsen funne på anförda principiella och statsfinansiella skäl, att en generell utsträckning av den tid, mödrahjälpen finge avse, icke borde komma

78 Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

i fråga. Då det emellertid ej sällan förekomme, att fattiga mödrar på grund av omständigheter, varöver de icke själva rådde, ej vore i tillfälle att inom föreskriven tid utnyttja för tandvård beviljad mödrahjälp, syntes möjligheten att dispensvägen rätta till uppenbara obilligheter i sagda hänseende böra hållas öppen. Att i förordningen uttryckligen knyta en sådan dispensmöjlighet enbart till tandvård torde emellertid ej vara lämpligt, då därigenom denna hjälpform skulle på ett alltför markant sätt framhävas. I praktiken torde för övrigt några godtagbara skäl för en utsträckning av tiden för mödrahjälpens utnyttjande i andra fall än som avsåge tandvård knappast kunna ifrågakomma. Med hänsyn till önskvärdheten av en enhetlig praxis vid avgörandet av hithörande ärenden syntes uppdraget att bevilja dispens böra anförtros åt socialstyrelsen.

Medicinalstyrelsen, som hörts över det av socialstyrelsen framställda förslaget, uttalar till en början sin fulla anslutning till den av socialstyrelsen framförda tanken, att dispens borde beviljas efter särskild prövning av varje enskilt fall. Då emellertid, enligt vad socialstyrelsen vidare anfört, den ifrågasatta författningsändringen påkallades endast i fråga örn tandvård, syntes det medicinalstyrelsen rimligt, att dylik dispens skulle avse endast meddelande av tandbehandling.

Därutöver anförde medicinalstyrelsen:

Socialstyrelsen hade i sin skrivelse inledningsvis fäst uppmärksamheten vid förhållandet mellan mödrahjälpsverksamheten och folktandvårdsorganisationen. Därvid ville medicinalstyrelsen särskilt framhålla, att, sedan folktandvårdsorganisationen utbyggts, all tandvård, som meddelades enligt förordningen örn mödrahjälp, borde ske under den betryggande kontrollen å folktandvårdspoliklinik enligt av Kungl. Maj:t fastställd taxa. Även där tandvård, under den tid då folktandvårdsorganisationen vore under utbyggnad, måste meddelas av enskild tandläkare, kunde ifrågasättas, örn icke statens bidrag för varje behandling borde begränsas till de belopp, som angåves i folktandvårdstaxan. Därjämte borde även vid dylikt förhållande vissa av de allmänna principer följas, vilka inom folktandvården tillämpades ifråga örn patientregistrering, behandling m. m. Med hänsyn därtill syntes det önskvärt, att åt medicinalstyrelsen, som innehade den centrala ledningen av folktandvårdsorganisationen, inrymdes möjlighet att utöva medicinsk-odontologisk kontroll av ifrågavarande verksamhet, på sätt Kungl. Majit funne lämpligt. Sistnämnda synpunkt framstode såsom särskilt betydelsefull i betraktande av den synnerligen stora omfattningen av ifrågavarande form av hjälpverksamhet.

Mödrahjälpsnämnden i Uppsala län har meddelat, att i ett stort antal fall proteser även för unga mödrar befunnits nödvändiga. Då kostnaderna därför icke torde ingå bland de behandlingssätt, till vilka bidrag utginge enligt förordningen örn lindring i obemedlades och mindre bemedlades tandvårdskostnader m. m., skulle enligt socialstyrelsens förslag dessa vara uteslutna från mödrahjälp. Örn, såsom mödrahjälpsnämnden ansåge, det vore väl motiverat att använda mödrahjälp till tandvård på grund av den för moder och barn betydelsefulla förbättringen i nutritionen, som kunde åstadkommas genom tandvården, förefölle den föreslagna begränsningen alltför snäv. Under numera inträdda förhållanden torde folktandvårdens spridning icke heller gå så snabbt som förut antagits.

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

79 Däremot ville mödrahjälpsnänmden instämma i socialstyrelsens förslag att tandvård under viss förutsättning borde kunna utföras även efter nu föreskriven tid. Dylika fall hade just förekommit inom mödrahjälpsnämndens praxis. Befogenheten att lämna tillstånd härtill borde överlämnas åt mödrahjälpsnämnderna.

Departementschefen.

På av socialstyrelsen anförda skäl är jag icke villig att förorda någon generell utsträckning av den tidrymd, inom vilken mödrahjälpen enligt gällande förordning har att fylla sin uppgift. Däremot synes det riktigt att öppna en möjlighet att dispensvägen rätta till uppenbara obilligheter. Denna dispensrätt, som lämpligen bör utövas av socialstyrelsen, synes böra avse huvudsakligen sådana av styrelsen åsyftade fall, då behövande mödrar på grund av omständigheter, varö ver de icke själva kunnat råda, ej varit i tillfälle att inom föreskriven tid utnyttja för tandvård beviljad mödrahjälp. Då jag i likhet med socialstyrelsen anser det olämpligt att på ett alltför markant sätt i författningen framhäva någon speciell hjälpform — som dessutom i mån av folktandvårdens genomförande kan komma att ställas på avskrivning — torde dispensmöjligheten böra konstrueras i överensstämmelse med vad socialstyrelsen härom föreslagit.

Beträffande redan inträffade fall, å vilka en dispensbestämmelse av nyss angivet innehåll kan tänkas hava varit tillämplig, därest dylik dispensmöjlighet funnits inskriven i gällande förordning, synes åt Kungl. Maj:t böra inrymmas befogenhet att utgiva ersättning av statsmedel. Därest riksdagen icke uttalar sig däremot, torde sådan ersättning få utgå från det förutnämnda anslaget till mödrahjälp i form av understöd utan återbetalningsskyldighet m. m.

Mödrahjälp i form av lån.

Socialstyrelsen.

Yad styrelsen anfört rörande mödrahjälp i form av lån återfinnes å sid. 123—126 i Bilaga A.

Yttranden.

Flertalet möclrahjälpsnämnder, som yttrat sig rörande förevarande spörsmål, bekräfta ett antagande av socialstyrelsen, att vetskapen därom, att varje ärende örn efterskänkande av lån, även örn det rörde sig örn endast några tiotal kronor, måste föranleda framställning till Kungl. Maj:t med de krav på handlingarnas fullständighet och utformning, som ansåges följa därmed, otvivelaktigt verkat återhållande på mödrahjälpsnämndemas benägenhet att välja låneformen. Meningarna örn lämpligheten av själva låneformen inom denna verksamhet äro emellertid delade. Medan några mödrahjälpsnämnder anse, att denna hjälpform borde tillämpas i större utsträckning, säga sig andra ha gjort nedslående erfarenheter av densamma och begagna densamma endast i undantagsfall.

80 Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

Statskontoret erinrar i anledning av vad som i utredningen anförts rörande mödrahjälpslånen, att till ämbetsverket remitterats en mängd framställningar örn efterskänkande av dylika lån. Därvid bade ämbetsverket kunnat konstatera, att i många fall föreskrivits, att vederbörande sökande hade skyldighet att återbetala det bidrag barnets fader enligt 5 § lagen örn barn utom äktenskap kunde komma att ådömas. I vissa fall skulle återbetalningsskyldighet inträda, när fadern fullgjort honom enligt nämnda § åliggande skyldighet.

Statskontoret anser icke det sätt, på vilket låneförhållandet i dylika fall konstruerats och lånets belopp angivits, tillfredsställande. Med nyss angivna formuleringar, som uteslutande toge sikte på faderns betalningsförmåga, kunde det faktiskt inträffa, säger ämbetsverket, att förutsättningarna för återbetalningsskyldighet aldrig inträdde, även örn modern av en eller annan anledning skulle få det relativt väl ställt för sig. Utredningen i de remitterade ärendena hade genomgående varit synnerligen ofullständig, och ämbetsverket hade genom dessa remisser bibringats intrycket, att de beslutande och verkställande organen icke i tillräcklig grad beaktade hjälpens lånekaraktär. Det vore önskligt, att den myndighet, som komme att ha tillsyn över mödrahjälpen, meddelade direktiv för formerna för denna låneverksamhet på sådant sätt, att den verkligen komme att motsvara sitt syfte, nämligen att bistå sådana mödrar, vilka skäligen borde kunna på kortare tid återbetala erhållen hjälp. Yad slutligen beträffade frågan örn beslutanderätten i ärende, som avsåge efterskänkande av utlämnat lån, hade socialstyrelsen på anförda skäl ifrågasatt, örn icke denna rätt skulle kunna delegeras på mödrahjälpsnämnderna. Med anledning av hittillsvarande praxis kunde det förefalla, som örn ett bibehållande av beslutanderätten hos Kungl. Maj :t visserligen icke skulle ha någon större praktisk innebörd, bland annat av den anledningen, att framställningar örn befrielse från återbetalning hittills så gott som undantagslöst plägat bifallas. Av principiella skäl ansåge sig statskontoret dock icke böra tillstyrka styrelsens förslag härutinnan.

Att låneformen kommit till en ännu mera begränsad användning än som från början förutsetts, syntes icke på något sätt överraskande, förklarar svenska fattigvårds'- och barnavårdsförbundet. Huruvida denna utveckling vore mindre tillfredsställande, därom torde emellertid meningarna vara delade. Givetvis skulle en ökad användning av låneformen vara fördelaktig ur statsfinansiell synpunkt, men frågan vore örn en moder, vare sig hon vore gift eller ensamstående, som vore i uppenbart behov av mödrahjälp, i någon större utsträckning vore i stånd att återbetala den beviljade hjälpen utan att hennes eller familjens ekonomi bleve lidande därpå. Då det gällde barnrika familjer torde detta i regel vara uteslutet. För en ogift moder kunde skyldigheten att återbetala bekommen hjälp medföra, att hon tidigare dreves ut i förvärvsarbete, varigenom det betydelsefulla sambandet mellan mor och barn äventyrades. Enligt förbundets mening syntes låneformen fortfarande endast böra komma till användning, då kvinnans ekonomiska förhållanden verkligen befunnes vara sådana, att hon skäligen borde kunna på kortare tid återbetala erhållen hjälp. Förbundet hade för sin del givetvis intet att erinra mot den föreslagna ord-

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

ningen för prövning av frågan örn lånens efterskänkande. -— Att ökad kontroll över barnavårdsnämnders återkravsverksamhet infördes, torde vara i sin ordning.

Mödrahjälpsnämnden i örebro län är ense med socialstyrelsen örn att vid mödrahjälp låneformen borde mera tillämpas och att så även skulle ske, örn ej befrielse från återbetalningsskyldighet behövde underställas Kungl. Maj:t. Därest, på sätt socialstyrelsen anfört, av förvaltningsrättsliga skäl ett efterskänkande av en kronans fordran ej kunde uppdragas åt mödrahjälpsnämnd, torde samma resultat kunna nås därigenom, att i författningen infördes befogenhet för mödrahjälpsnämnd att, så snart det icke vore fullt klart, att återbetalningsskyldighet ej kunde komma i fråga, förskottera erforderlig hjälp under förklarande att nämnden skulle efter exempelvis ett år pröva örn hjälpen skulle anses såsom bidrag utan återbetalningsskyldighet eller såsom lån. Barnavårdsnämnd borde för sådant fall föreläggas att i god tid före årets utgång inkomma med utredning och därpå grundat förslag örn återbetalning skulle, och så fall inom vilken tid, föreläggas. — Nämnden delade även styrelsens uppfattning örn behovet av ytterligare bestämmelser för kontroll å återbetalning av beviljade lån och hade intet att erinra mot styrelsens förslag i sådant avseende. Nämnden ville emellertid såsom tillägg därtill föreslå, att mödrahjälpsnämnd skulle äga hos länsstyrelse påkalla biträde med krav å fullgörande av försummad återbetalning. En erinran från länsstyrelse att fullgöra återbetalningsskyldighet hade givetvis kraftigare verkan än örn sådan skulle göras av mödrahjälpsnämnd. Måste rättsliga åtgärder vidtagas, borde talan, efter det nämnden därom fattat beslut, överlämnas till länsstyrelse för utförande.

Den återhållsamhet vid beviljandet av mödrahjälp, som mödrahjälpsnämnden i Norrbottens län iakttagit, hade medfört, att låneformen endast kunnat komma till användning i få undantagsfall. Då sökandens ekonomiska omständigheter varit sådana, att återbetalningsskyldighet kunnat ifrågasättas, hade mödrahjälpsnämnden nämligen ansett behov av mödrahjälp ej föreligga. Återbetalningsskyldighet hade föreskrivits praktiskt taget endast beträffande ogifta mödrar, då de haft att vänta underhållsbidrag från barnafadern. Erfarenheten av låneformen hade för övrigt varit nedslående. I många fall hade befrielse från återbetalningsskyldighet sökts och beviljats. Mödrahjälpsnämnden trodde ej, att överflyttande av ärenden örn sådan befrielse från Kungl. Maj:t till underordnad myndighet komme att stimulera användningen av denna form. Mödrahjälpsnämnden ville dock ej avstyrka detta.

Departementschefen.

I propositionen till 1937 års riksdag med förslag till förordning örn moderskapspenning m. m. förklarade jag mig intet ha att erinra gentemot förslaget, att mödrahjälp skulle kunna lämnas även i form av lån, utan ansåg fastmera en dylik hjälpform erbjuda åtskilliga fördelar. Såsom en av dessa angavs möjligheten att vid prövning av de ogifta kvinnornas behov av hjälp, där förhållandena nödvändiggjorde, att hjälp beviljades utan hänsynstagande till barna-

Bihang till urtima riksdagens protokoll 1940. 1 sami. Nr 5. 782 40 6

82 Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

faderns ekonomiska förhallanden, utnyttja låneformen vid hjälpens beviljande. Mödrahjälpsnämnderna kunde därvid föreskriva, påpekades det i propositionen, att hjälpen eller viss del därav, motsvarande faderns beräknade bidrag, skulle utgå såsom lån. Yisade det sig sedan, att fadern ej kunde utgiva beräknat bidrag, borde lånet eller motsvarande del därav efterskänkas. Erfarenheten synes Ira givit vid; handen, att hela låneformen inom denna hjälpverksamhet är behäftad med svagheter, som göra den mindre användbar. Möjligheterna för en vare sig gift eller ogift kvinna i små omständigheter att kunna återbetala dessa lån utan att på nytt komma i svårigheter torde i allmänhet icke vara stora. Låneformen synes därför i huvudsak böra reserveras för kvinnor i mera tillfälliga trångmål i samband med havandeskap eller barnsbörd men normalt i sådana omständigheter, att de skäligen böra kunna på kortare tid återbetala hjälpen. Däremot bör givetvis alltfort vid beviljande av mödrahjälp hänsyn tagas till de underhållsbidrag, som med sannolikhet kunna påräknas för såväl moder som barn från barnafadern.

jaS sålunda icke är böjd att förorda några åtgärder endast på den grund, att de kunde förutsättas stimulera till en ökad användning av låneformen, finner jag likväl skäl tala för en författningsändring, som underlättar handläggningen av hithörande ärenden. Enklast vore givetvis, såsom socialstyrelsen föreslår, att delegera rätten att efterskänka lånen på mödrahjälpsnämnderna. Häremot talar å andra sidan kravet på central kontroll över en dylik verksamhet-, som eljest lätt kunde utveckla sig efter olika principer och föra med sig en olika behandling av låntagare i olika delar av landet. Jag har därför stannat för att föreslå rätt för socialstyrelsen att på framställning av mödrahjälpsnämnd, då skäl därtill äro, medgiva befrielse från ifrågavarande återbetalningsskyldighet.

Mot socialstyrelsens förslag syftande till ökad kontroll å återbetalningen av beviljade lån hava erinringar icke gjorts. Det av mödrahjälpsnämnden i Örebro län föreslagna tillägget, att mödrahjälpsnämnd skulle hos länsstyrelse äga påkalla biträde med krav å fullgörande av försummad återbetalning, synes även ändamålsenligt, och torde böra införas i tillämpningskungörelsen. Jag vill emellertid erinra örn vad som i propositionen till 1937 års riksdag uttalades i samband med frågan örn regressrätt mot den gifta kvinnans make örn det föga tilltalande i att staten för att återfå utgiven mödrahjälp skulle anhängiggöra talan vid domstol mot denne. Rättsliga åtgärder synas över huvud icke böra komma i fråga annat än i fall av uppenbar tredska.

Fråga om hjälp till vid barnsbörden avliden kvinnas familj.

Framställning i ämnet m. m.

I fall, där kvinnan avlidit vid barnsbörden eller kort därefter, har fråga uppkommit, örn icke mödrahjälp kunde beviljas den avlidnas familj. Socialstyrelsen har i anledning av en från en mödrahjälpsnämnd framställd förfrågan, under hänvisning till innehållet i 1 § mödrahjälpsförordningen,,

83 Kungl. May.ts proposition nr 5.

uttalat såsom sin uppfattning, att varken mödrahjälpsförordningens bokstav eller anda syntes i dylikt fall medgiva, att hjälp beviljades. Detta vore alldeles särskilt fallet, örn någon ansökan av kvinnan över huvud icke förelåge, men syntes böra gälla även där ansökan väl gjorts av kvinnan men icke före hennes död hunnit avgöras av mödrahjälpsnämnden. Skulle däremot mödrahjälp redan ha beviljats och även utgått för vissa i samband med havandeskapet eller bamsbörden stående ändamål, vore givetvis däråt intet att göra; hade mödrahjälp beviljats men ännu icke utbetalats, hade barnavårdsnämnden att förfara på sätt som i 4 § kungörelsen med tillämplighetsföreskrifter sägs, varvid mödrahjälpsnämnden närmast vore ställd inför samma situation, som förelåge, då kvinnan avlidit innan ansökningen hunnit avgöras.

I den förut omnämnda framställningen av den 14 december 1939 har Skaraborgs läns mödrahjälpsnämnd i anslutning till ett då aktuellt, ömmande fall av nu berörd art, ifrågasatt sådan ändring i mödrahjälpsförordningen, som möjliggjorde, att, även örn kvinnan avlidit, mödrahjälp skulle i fall av uppenbart behov kunna beviljas för täckande av utav barnsbörden eller havandeskapet föranledda utgifter och för vård av det nyfödda barnet.

I yttrande över framställningen förklarar sig socialstyrelsen i likhet med mödrahjälpsnämnden finna, att goda skäl kunde anföras för en utsträckning av samhällets hjälpmöjligheter till en nödsituation, som i framställningen avsåges. Sett ur synpunkten av det nyfödda barnets intresse finge hjälpbehovet anses bli inte mindre utan större vid moderns bortgång än örn hon levat. Den härigenom inträdda nödsituationen vore ju ock obestridligen förorsakad av barnsbörden, och ett avvärjande av denna ekonomiska nöd skulle såtillvida icke falla utanför syftet för en hjälpverksamhet av mödrahjälpens karaktär. Då socialstyrelsen likväl icke ansåge sig kunna tillstyrka framställningen, berodde detta ej endast på hänsynen till det allmänna statsfinansiella läget, vilket påbjöde yttersta försiktighet vid väckande av nya anslagskrav, utan även på överväganden av mera principiell art. Styrelsen ville nämligen över huvud icke under pågående socialvårdsutredning utan tvingande skäl förorda ytterligare utbrytningar ur det nuvarande socialvårdssystemet. Inom mödrahjälpsförordningens ram syntes en lösning av det föreliggande spörsmålet icke stå att finna, och en lösning därav i särskild ordning syntes icke böra åke utan att samtidigt övervägdes, i vad mån och på vad sätt andra, likartade hjälpbehov för barn, som mistat sin moder, skulle avhjälpas. Ett sådant övervägande syntes emellertid lämpligen böra ske i samband med den förutnämnda socialvårdsutr edningen.

I detta sammanhang torde även böra omnämnas, att regeringsrätten (Regeringsrättens årsbok 1940 sid. 62) i utslag på de besvär, Östergötlands erkända centralsjukkassa anfört över visst pensionsstyrelsens beslut i fråga örn ersättning av statsmedel m. m., förklarat, att det förhållandet, att vederbörande kvinna avlidit, innan ansökning örn moderskapspenning för henne inkommit till vederbörande sjukkassa, med hänsyn till föreliggande omständigheter och grunderna för 5 § förordningen örn moderskapspenning, icke kunde anses

84 Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

utgöra hinder för utgivande av moderskapspenning till hennes rättsinnehavare.

Departementschefen.

Jag finner de av socialstyrelsen anförda skälen för en utvidgning av mödrahjälpsverksamheten övertygande. De betänkligheter, som socialstyrelsen anfört, torde icke böra stå hindrande i vägen för en ändring av gällande lagstiftning, särskilt som det här rör sig örn endast ett ytterst begränsat antal fall av speciell karaktär, varför en lösning av detta spörsmål på intet sätt behöver bli prejudicerande för lösningen av andra, väsentligen olikartade vårdproblem. I enlighet härmed synes sådant tillägg böra göras till mödrahjälpsförordningens bestämmelser, att, där kvinna i samband med förlossningen avlidit, hjälp enligt förordningen skall kunna beviljas på ansökan av hennes make. Sådan hjälp torde dock böra få avse allenast behov, som uppstått i samband med förlossningen och icke kunna avhjälpas med moderskapspenningen, ävensom det nyfödda barnets vård under högst sex månader från dess födelse.

I detta sammanhang torde till behandling även få upptagas vissa spörsmål rörande tidpunkten för ingivande av ansökning örn mödrahjälp.

Ansökningstider.

Departementschefen.

Det är ett allvarligt missförhållande örn, såsom i vissa yttranden uppgives, mödrahjälpen icke kan rationellt och effektivt utnyttjas, därför att ansökningarna från de hjälpbehövande i stor utsträckning komma mödrahjälpsnämnderna för sent till handa. Såsom huvudorsak till detta missförhållande har angivits, att mödrarna alltför sent ingiva sina ansökningar till barnavårdsnämnderna. Örn en kvinna till sista stund — sextionde dagen efter barnsbörden — uppskjuter att ansöka örn mödrahjälp, torde i många fall åtgå ytterligare omkring en månad, innan barnavårdsnämnden hunnit utreda ärendet och sammanträtt för att avgiva förslag däri ävensom expedierat detsamma. Mödrahjälpsnämnden skall därefter sammanträda för att besluta i ärendet; beslutet skall därefter, skriftligen avfattat, ofördröjligen i två exemplar översändas till barnavårdsnämndens ordförande, som har att snarast möjligt därefter tillställa sökanden det ena exemplaret. Vid den tidpunkt, då hjälpen i här antagna fall — som icke torde vara alldeles ensamstående — skulle kunna komma den hjälpbehövande till handa, torde minst halva den tid, under vilken mödrahjälp får utgå efter barnsbörden, ha förflutit. Men även i mera normala fall, där ansökan hos barnavårdsnämnden göres fjorton dagar eller en månad efter nedkomsten, måste med det gällande förfarandet ej sällan ett par månader — och därtill de för moder och barn mest kritiska — förflyta, utan att mödrahjälp kan utgå. Anföres besvär över mödrahjälpsnämndens beslut hos socialstyrelsen, vilka besvär pläga kom-

85 Kungl. Majlis proposition nr 5.

municeras med mödrahjälpsnämnderna och stundom även barnavårdsnämnderna, kan det inträffa, att hela understödsperioden gått till ända, och det är ingalunda ovanligt, enligt vad som upplyses, att endast en kortare del, en å två månader, återstår av sagda period.

Då mödrahjälpsärendena, enligt vad jag inhämtat, som regel torde få den möjligast skyndsamma behandling inom mödrahjälpsnämnderna, synas orsakerna till det påtalade och förut närmare belysta missförhållandet vara att söka på annat håll. Ehuru fall förekommit, då barnavårdsnämnd onekligen utan giltigt skäl fördröjt handläggningen av hithörande ärenden -— varje onödigt dröjsmål kan på sätt och vis sägas innebära en rättsförlust för den sökande — torde barnavårdsnämnderna i allmänhet, och detta gäller givetvis främst de med administrativ personal utrustade, ha gjort allt som rimligen kan begäras för att påskynda ärendenas handläggning. Man kan förvänta, att mödrahjälpsnämnderna hava sin uppmärksamhet riktad på detta förhållande och energiskt påtala förefintliga brister i anmärkta hänseende.

Emellertid är det uppenbart, att det även med en möjligast snabb handläggning i alla instanser kommer att förflyta en jämförelsevis lång tid, innan ansökningsärendet hinner att slutbehandlas och verkställighet kan ske, vilket, enligt vad redan sagts, måste innebära en allvarlig olägenhet i de fall, då ansökningen ingives på ett sent stadium och över huvud efter barnsbörden. Vill man komma till rätta med detta missförhållande synes det därför nödvändigt att vidtaga åtgärder för att få in ansökningarna till barnavårdsnämnderna på ett tidigare stadium. Enligt nu gällande ordning kan ansökan ingivas i princip när som helst under havandeskapet och efter barnsbörden till och med sextionde dagen därefter. Med upplysningsverksamhet rörande önskvärdheten av att ansökningarna ingivas före barnsbörden torde en förbättring av förhållandena kunna vara att påräkna. Skäl synas mig emellertid föreligga att inskärpa denna önskvärdhet genom att i mödrahjälpsförordningen föreskriva, att mödrahjälp skall, där så kan ske, sökas i god tid före den väntade barnsbörden.

Jag övergår härefter till behandling av vissa spörsmål beträffande moderskapspenningen.

Motlerskapspemiingen.

Riksdagens revisorers yttrande lii. ni.

Såsom förut nämnts anförde riksdagens revisorer i samband med granskningen av mödrahjälpsverksamheten för tiden 1 juli 1938—30 juni 1939, att mödrahjälpsmedel i »högst betydande omfattning» använts till förlossningskostnader och barnets första utrustning, ett förhållande som revisorerna funno berättiga till antagandet, att moderskapspenningen ofta icke använts för dessa ändamål, vilka den likväl vore avsedd att i första hand tillgodose.

86 Kungl. Majus proposition nr 5.

Revisorerna ifrågasatte därför, om man icke, för att vinna kontroll över moderskapspenningens användning ock därjämte uppnå, att densamma närmare anpassades efter behovsprincipen, borde inarbeta denna kjälpform i mödrahjälpen.

Det av revisorerna sålunda anmärkta förhållandet vitsordades allmänt av mödrahjälpsnämnderna i deras över revisorernas uttalande avgivna yttranden. Flertalet hörda myndigheter — däribland flera länsstyrelser och många mödrahjälpsnämnder — hade intet att erinra mot eller, såsom statskontoret, tillstyrkte bestämt förslaget att inarbeta moderskapspenningen i mödrahjälpen.

I yttrande i anledning av revisorernas uttalande medgav socialstyrelsen, att tveksamhet kunde råda örn den nuvarande uppdelningen på olika hjälpformer av de behov, som uppkomme i samband med barnsbörd, vore lämplig. Den vore emellertid betecknande för den nuvarande splittringen i socialvården. Såvitt styrelsen för det dåvarande kunde bedöma, torde man dock böra överlåta prövningen av en förändring eller sammanslagning av de båda hjälpformerna på förevarande område till socialvårdskommittén.

Socialstyrelsens skrivelse den 1 april

1940.

Styrelsens uttalanden beträffande förhållandet mellan moderskapspenning och mödrahjälp återfinnas å sid. 116—119 i Bilaga A.

I samma bilaga återgivas å sid. 116 vissa ytterligare uttalanden av styrelsen rörande frågan örn klientelets avgränsning.

Yttranden över socialstyrelsens skrivelse

den 1 april 1940.

Medicinalstyrelsen finner, att överhuvudtaget hela frågan örn understöd i olika former till moderskapsvården icke bör upptagas till någon mera ingripande omarbetning förrän i samband med socialvårdskommitténs behandling av hela understödsproblemet. Statskontoret anmärker i anledning av vad socialstyrelsen yttrat rörande dess tidigare framställda förslag örn moderskapspenningens inarbetande i mödrahjälpen, att förverkligandet av detta reformförslag i avvaktan på resultatet av socialvårdskommitténs utredningsarbete skulle ställa den ifrågasatta reformen på alltför oviss framtid.

Pensionsstyrelsen känner sig visserligen icke på grundval av hittills framlagt utredningsmaterial kunna dela den i socialstyrelsens skrivelse framträdande uppfattningen rörande betydelsen i ekonomiskt avseende av möjligen förekommande missbruk av moderskapspenningen men har likväl samma mening som socialstyrelsen därom, att även i fråga örn moderskapspenningen ordningen för utbetalningen av understödet bör modifieras för att i möjligaste mån säkerställa, att detsamma användes till avsedda ändamål.

Styrelsen anser emellertid en viss brist i socialstyrelsens förut nämnda förslag vara, att detsamma icke vore ägnat förebygga missbruk i fråga om andra än dem, som erhölle både moderskapspenning och mödrahjälp. Visserligen kunde invändas, att kvinnor, som erhölle dubbelt understöd, till antalet

87 Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

utgjorde den större delen av samtliga, som åtnjöte moderskapspenning, och att därför åtgärden skulle undanrödja större delen av de påtalade bristerna, och vidare kunde givetvis göras gällande, att risken för en icke avsedd användning av moderskapspenningen vore störst bland mödrahjälpens klientel, där levnadsstandarden vore lägre än bland dem, som åtnjöte enbart moderskapspenning, vilket i viss mån kunde motivera en skärpt övervakning. Även med hänsynstagande härtill måste det emellertid, framhåller pensionsstyrelsen, framför allt ur likställighetssynpunkt framstå såsom önskvärt, att den ifrågasatta skärpningen träffade all utbetald moderskapspenning. Till dess slutlig ståndpunkt kunnat tagas till frågan, huru samhällets hjälpåtgärder vid havandeskap och barnsbörd borde vara anordnade, syntes man böra undvika sådana ändringar, som rubbade moderskapspenningens hittillsvarande karaktär. Detta syntes, utan att det för mödrahjälpen tillämpade övervakningssystemet genomgående komme till användning, kunna ske genom begränsning av den tid, under vilken förskott på moderskapspenningen kunde erhållas, så att utbetalningen av förskottet gjordes först då de i samband med nedkomsten framträdande behoven började göra sig gällande. De mera sekundära behov, som hänförde sig till tidigare skeden av havandeskapet, skulle kvinnan alltså få tillgodose med egna medel eller i annan ordning, varigenom risken för en mindre ändamålsenlig användning av moderskapspenningen till väsentlig del skulle bortfalla.

Enligt nu gällande bestämmelser stöde möjligheten att erhålla förskott normalt öppen under de tre sista havandeskapsmånaderna, d. v. s. från och med den tidpunkt, då fostret kunde beräknas ha utvecklats till livsduglighet. Förmodligen, säger pensionsstyrelsen, hade flertalet kvinnor, som kommit i åtnjutande av mödrahjälp, dessförinnan uttagit förskott på moderskapspenningen, varigenom det vid nedkomsten utfallande beloppet av sistnämnda understöd kommit att utgöra endast återstående 35 kronor. Klart torde vara att denna summa i många fall måste befinnas otillräcklig för täckande av de behov, som uppträdde i samband med förlossningen eller under tiden därefter, varvid i motsvarande mån mödrahjälpen kunde komma att tagas i anspråk för utgifter av samma slag, för vilka moderskapspenningen vore avsedd.

Pensionsstyrelsen förordade därför, att den nu gällande gränsdragningen frånginges och tidpunkten för erhållande av förskott förskötes emot tiden för nedkomsten så långt som kunde ske utan åsidosättande av hänsynen till de viktigaste behoven omedelbart före nedkomsten såsom resor, hemhjälp och personlig utrustning. Styrelsen föreslog, att tidpunkten bestämdes till en månad före nedkomsten. Kvinnan skulle alltså, för att kunna ifrågakomma till erhållande av förskott, göra sannolikt, att havandeskapet vore längre framskridet än i nionde havandeskapsmånaden, därvid varje havandeskapsmånad räknades omfatta fyra veckor. Vid bifall till pensionsstyrelsens förslag syntes ett genomförande av socialstyrelsens förslag till förebyggande av missbruk av moderskapspenningen icke, enligt pensionsstyrelsens mening, erforderligt. Den av pensionsstyrelsen föreslagna åtgärden skulle nämligen medföra, dels att förskott komme att begäras i ett betydligt mindre antal fall än för när-

88 Kungl. Maj:ts proposition nr o.

varande, varvid moderskapspenningens hela belopp bomme att utbetalas först efter nedkomsten, och dels att, då förskott erhölles, en större del av detsamma komme att användas för behov i direkt samband med nedkomsten än nu vore fallet. Ekonomiskt skulle därför socialstyrelsens förslag icke längre hava så stor betydelse. Emot förslaget syntes därjämte — förutom att det, såsom nyss nämnts, icke berörde alla fall av moderskapspenning — kunna invändas, att den ifrågasatta handläggningen av ärendena såväl hos sjukkassa som hos barnavårdsnämnd organisatoriskt sett vore föga praktisk. Det kunde icke betraktas som ändamålsenligt att, såsom här skulle bli fallet, införa dubbel handläggning för huvudparten — närmare bestämt omkring 2/s — av ärendena. Även såtillvida vore förslaget mindre rationellt, att det komme att bero huvudsakligen på sökandens egna uppgifter, örn ärendet skulle överföras till barnavårdsnämnden eller icke.

Vidkommande socialstyrelsens förslag till förebyggande av att moderskapspenning utgåves till notoriskt asociala kvinnor, sinnesslöa m. fl., framhåller pensionsstyrelsen med biträdande av förslagets syfte, att det torde var mycket svårt att finna utvägar till en effektiv avstängning av ifrågavarande kvinnor från tillgången till understödet. Endast de mest flagranta fallen torde kunna nås genom lagstiftningsåtgärder utan att godtycke vid tillämpningen riskerades. Då emellertid i sådana fall beviljandet av understöd kunde komma att te sig särskilt stötande, förordade pensionsstyrelsen, att åtgärd i angivet syfte vidtoges. Därvid borde erforderliga bestämmelser införas i förordningen örn moderskapspenning. Vid ifrågavarande, säkerligen ganska få fall syntes någon annan ordning knappast möjlig än att, på sätt socialstyrelsen föreslagit, vederbörande barnavårdsnämnd biträdde sjukkassan med handläggningen av ärendena. Dock borde sjukkassa äga möjlighet att även i andra fall än då framställning skett från barnavårdsnämnd underlåta utbetala moderskapspenningen direkt till barnaföderska, varom här vore fråga. I dylika fall borde emellertid barnavårdsnämndens yttrande inhämtas. Därjämte borde stadgas skyldighet för sjukkassa att innehålla moderskapspenningen ävensom att tillställa barnavårdsnämnden denna, i den mån nämnden styrkte sig hava bestritt sådana utgifter för kvinnan, som moderskapspenningen vore avsedd att täcka.

En omständighet, som i samband med förenämnda olika förslag måste beröras, vore, yttrar pensionsstyrelsen vidare, att förslagen indirekt även inverkade på villkoren för utbetalning av moderskapshjälp i de erkända centralsjukkassorna till kassornas egna medlemmar. Genomfördes pensionsstyrelsens förslag till inskränkning i tiden för beviljande av förskott på moderskapspenningen, torde även motsvarande bestämmelse rörande moderskapshjälpen böra ändras. Däremot ifrågasatte pensionsstyrelsen lämpligheten av att beträffande moderskapshjälpen samma kontrollföreskrifter infördes, vilka föreslagits i fråga örn moderskapspenningen. I varje fall syntes detta spörsmål böra upptagas i ett vidare sammanhang.

Socialvårdskommittén anser det icke kunna bestridas, att den nuvarande ordningen, då bidrag utginge samtidigt från båda dessa hjälpformer, bunde

89 Kungl. Majus proposition nr 5.

giva anledning till befogade erinringar. Ett genomförande av statsrevisorernas förslag att moderskapspenningen inarbetades i mödrahjälpen fann sig kommittén dock icke kunna tillråda. Därigenom skulle en väsentlig del av de barnaföderskor, som nu redde sig med moderskapspenningen, föras över till mödrahjälpsklientelet, och det vore tveksamt, örn någon besparing skulle uppstå. Frågan om ett sammanförande av dessa båda hjälpformer borde, enligt kommitténs mening, utredas i samband med frågan örn samordnande även av andra närbesläktade grenar av socialvården.

Mot vad socialstyrelsen föreslagit beträffande att moderskapspenning i vissa fall skulle utbetalas till barnavårdsnämnden har kommittén intet haft att erinra.

Svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet finner socialstyrelsens förslag i detta avseende icke giva full garanti mot missbruk. I de fall, då önskan att erhålla moderskapspenningen kontant för användning till icke avsedda ändamål vore stark och vederbörande icke ville finna sig i barnavårdsnämndens dispositioner, fordrades endast ett förnekande av att vederbörande vore i behov av ytterligare hjälp för att målet skulle nås. Sedermera torde vederbörande ändock kunna inkomma med en ansökan örn mödrahjälp samt därvid göra gällande, att hon i det längsta sökt reda sig utan ytterligare hjälp. Ansökningen örn mödrahjälp torde i sådant fall få prövas i vanlig ordning.

Förslaget att moderskapspenningen skulle utbetalas genom barnavårdsnämnden i de fall, då även mödrahjälp söktes, vore behjärtansvärt i så måtto, att moderskapspenningen otvivelaktigt i alltför många fall användes för andra ändamål än dem, för vilka den vore avsedd, anför mödrahjälpsnämnden i Stochholm. Förslaget erbjöde dock åtskilliga svagheter och syntes svårt att konstruera på ett fullt tillfredsställande sätt. En svaghet vore, att bestämmelsen ej komme att omfatta dem, som vid sökandet av moderskapspenning icke deklarerat något behov av mödrahjälp men sedermera likväl sökte sådan hjälp, vare sig detta nu hade sin grund i avsiktligt vilseledande eller sedermera inträdda ändrade förhållanden. En annan grupp fall, som icke omfattades av förslaget men kunde föras in under bestämmelsen, därest denna gåves en lämplig formulering, utgjordes av dem, som redan beviljats mödrahjälp, innan de ansökt örn moderskapspenning. Därest dessa icke medtoges, kunde de i förnyad ansökan söka mödrahjälp för barnets utrustning under åberopande av att de nödgats använda moderskapspenningen för andra ändamål. Oegentligt vore slutligen, att kontrollen ej komme att drabba dem, som genom medlemskap i sjukkassa erhölle moderskapshjälp. Önskvärt vore, att även dessa omfattades av bestämmelsen, åtminstone såvitt avsåge de 75 kronor av moderskapshjälpen, som utgjorde statens bidrag.

Utöver nu angivna svagheter, som hänförde sig till förslagets konstruktion, måste man räkna med, att förslaget komme att bereda barnavårdsnämnderna åtskilliga svårigheter och en betydligt ökad arbetsbörda. I viss mån bleve emellertid dessa svårigheters storlek beroende på vilka befogenheter barnavårdsnämnderna gåves beträffande moderskapspenningens disposition. Mödrahjälpsnämnden ansåge för sin del, att principen borde vara, att mödrarna

90 Kungl. Majus proposition nr 5.

skulle äga största möjliga frihet att inom de gränser, som angåves av författningens ord »med barnsbörd förenade kostnader», själva välja de ändamål, de önskade få tillgodosedda. Barnavårdsnämndernas uppgift borde sålunda väsentligen bliva att pröva, att de olika ändamålen folio inom de angivna gränserna. Över barnavårdsnämnds beslut i ärenden av detta slag torde besvärsrätt böra medgivas. Med hänsyn till det nu anförda ville mödrahjälpsnämnden för sin del förorda, att man åtminstone i första hand sökte komma till rätta med frågan efter en annan linje. Därvid ville nämnden framhålla, att en väsentlig anledning till att moderskapspenningen användes för ovidkommande ändamål vore att söka i förskottssystemet. Det vore förskottet, som i särskilt stor utsträckning användes för icke avsedda syften, och detta berodde givetvis därpå, att förskottet utfinges vid en tidpunkt, då barnets behov icke med samma styrka gjorde sig gällande som efter nedkomsten. Örn möjligheten att erhålla förskott över huvud taget borde bibehållas, borde förskottets storlek strängt begränsas till kostnaden för inköp av det nödvändigaste för en första utrustning åt barnet. Mödrahjälpsnämnden ville därför föreslå, att förskottet å moderskapspenningen antingen nedsattes till hälften eller 20 kronor — motsvarande belopp för moderskapslijälpen alltså 30 kronor — eller också helt borttoges. Denna ändring borde kombineras med vissa bestämmelser rörande utbetalningen av moderskapspenning. Varje moder, som beviljades moderskapspenning, borde sålunda erhålla ett tryckt meddelande, innehållande dels anvisning örn för vilka ändamål moderskapspenningen vore avsedd, och dels upplysning örn att mödrahjälp ej kunde påräknas för dessa ändamål utom i sådana fall, då moderskapspenningen ej varit tillräcklig för tillgodoseende av de angivna ändamålen.

Barnavårdsnämnden i Stochholm vitsordar, att moderskapspenningen tyvärr alltför ofta helt eller delvis användes till andra ändamål än de därmed avsedda. Nämnden kunde däremot icke ansluta sig till socialstyrelsens förslag örn åtgärder till motverkande härav. På grund av de osäkra förhållanden, under vilka de befolkningskategorier, varom här vore fråga, levde, torde det i många fall vara omöjligt för den, som anmälde sig till erhållande av moderskapspenning, att besvara frågan, örn hon under amningstiden komme att bli i behov av ytterligare hjälp. Enligt nämndens erfarenhet vore det framförallt det förskott, som kunde utbetalas på moderskapspenningen — liksom på moderskapshjälpen — som komme till oriktig användning. Nämnden skulle därför närmast vara benägen föreslå, att möjligheten att erhålla förskott upphävdes. Det vore emellertid uppenbart, att fall kunde förekomma, där ett förskott vore oundgängligen nödvändigt i och för anskaffande av t. ex. spädbarnsutrustning. Barnavårdsnämnden föreslår därför, att förskott å moderskapspenning alltid skall utbetalas genom barnavårdsnämnden, som har att övervaka, att det förskotterade beloppet användes för därmed avsett ändamål, samt att barnavårdsnämnden, på sätt socialstyrelsen förordat, bemyndigas att, när anledning därtill föreligger, hos sjukkassan begära att få hela moderskapspenningen utbetalad till sig.

91 Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

Mödrahjälpsnämnden i Uppsala län framhåller, att moderskapspenningen för närvarande vore helt och hållet undandragen kontroll och icke sällan användes för andra ändamål än som därmed avsetts. Moderskapspenningen hade således icke, såvitt nämnden kunde bedöma av sin erfarenhet, fyllt det syfte, som man velat vinna därmed, under det att mödrahjälpen, trots sina brister, visat sig vara till verkligt gagn för många lijälpbehövande mödrar. Verklig rättelse beträffande moderskapspenningen torde knappast kunna åstadkommas med mindre även moderskapspenningen underkastades behovsprövning och kontroll. Den i stället för behovsprövningen tillämpade principen örn viss beskattningsbar inkomst ledde understundom till att moderskapspenning lämnades till sådana, som icke behövde understöd, men kunde också föranleda, att moderskapspenningen uteslötes i verkliga behovsfall, särskilt då familjens ekonomi undergått stark försämring sedan den tid, som vore avgörande för det beskattningsbara beloppet. Då hjälpen icke heller utginge in natura, vore det också påtagligt, att moderskapspenningen lätt användes till andra ändamål än som därmed avsetts. Mödrahjälpsnämnden hade därför ofta fått pröva samma behov, som bort fyllas genom moderskapspenningen, men för vilka denna icke använts. En verklig avvägning av behovet torde icke kunna ske annat än i ett sammanhang. Eörelåge flera önskemål från moderns sida, torde det också vara svårt för barnavårdsnämnderna att bestämma till vad utbetalningar finge göras, innan mödrahjälpsnämnden prövat behovet. Socialstyrelsens förslag torde således framkalla ansökningar örn mödrahjälp och i övrigt icke kunna säkerställa en rationell användning av moderskapspenningen. Härför torde erfordras dels individuell prövning, dels naturahjälp. Mödrahjälpsnämnden förordade därför en genomgripande utredning angående moderskapspenningen.

Mödrahjälpsnämnden i Södermanlands län finner tveksamt, huruvida de föreslagna åtgärderna äro tillräckliga för vinnande av det uppgivna syftet. En mera effektiv kontroll skulle man enligt nämndens uppfattning uppnå, örn beviljad moderskapspenning i samtliga fall av sjukkassan tillställdes barnavårdsnämnden i sökandens vistelsekommun, som i regel bättre än sjukkassan kände till sökandens förhållanden och därför med ledning härav och sin kännedom örn praxis i fråga örn beviljande av mödrahjälp i de flesta fall lätt kunde bedöma, örn sökanden hade utsikter att erhålla mödrahjälp. Endast i sådana fall, där barnavårdsnämnden prövade sannolikt, att en eventuell ansökan örn mödrahjälp skulle lämnas utan bifall, skulle nämnden äga utbetala moderskapspenningen kontant. T alla övriga fall skulle den av sjukkassan beviljade hjälpen lämnas under samma betryggande former, som borde gälla för mödrahjälpsverksamheten.

Socialstyrelsens förslag till undvikande av missbruk vid moderskapspenningens användning synes mödrahjälpsnämnden i Östergötlands läns landstingsområde vara att förorda såsom ett provisorium i avbidan på ny lagstiftning på området. En sådan borde enligt nämndens mening bibehålla den kostnadsfria förlossningshjälpen, under det att moderskapspenningen i

92 Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

i övrigt, som närmast framstode såsom en okontrollerad mödrahjälp, borde försvinna eller inarbetas i den nuvarande mödralijälpen.

Mödrahjälpsnämnden i Blekinge län uttalar den uppfattningen, att någon effektiv kontroll över moderskapspenningen icke kan uppnås annat än genom densammas inarbetande i mödrahjälpen. Den av socialstyrelsen föreslagna anordningen torde icke kunna förhindra sökande att först utfå moderskapspenning och därefter ansöka örn mödrahjälp. Ej heller torde sättet för den av styrelsen föreslagna »värdighetsprövningen» kunna medföra ökad effekt.

Socialstyrelsens förslag avstyrkes med liknande motivering jämväl av mödrahjälpsnämnderna i Kristianstads, Värmlands och Norrbottens län.

Mödrahjälpsnämnden i Malmö anser, att moderskapspenningen på ett eller annat sätt bör inarbetas i mödrahjälpen, varigenom icke oväsentliga bespalingar skulle kunna åstadkommas. Att såsom socialstyrelsen föreslagit överlåta lösningen av detta spörsmål till socialvårdskommittén torde få anses innebära en lösning, som icke fyllde det aktuella behovet. Då det från sjukkassa utgående förskottet av moderskapspenningen i regel utbetalades innan ansökan örn mödrahjälp behandlats, syntes en partiell lösning vara tänkbar jämväl på så sätt, att storleken av förskottet nedsattes till exempelvis en tredjedel av hela moderskapshjälpen eller sålunda tjugofem kronor mot nuvarande fyrtio kronor. Ytterligare en möjlighet till förekommande av missbruk syntes vara tänkbar, vilken lösning förefölle att stå i god överensstämmelse med socialstyrelsens egen uppfattning örn förhållandet mellan kontantoch naturahjälp. Denna lösning skulle innebära, att förskottet endast finge utgå i form av naturahjälp till täckande av de speciella ändamål, för vilka hjälpen vore avsedd. För den händelse det skulle göras gällande, att dessa av nämnden nu antydda lösningar icke vore praktiskt genomförbara, måste enligt nämndens förmenande i allt fall ett intimare samarbete etableras mellan sjukkassorna och mödrahjälpsnämnderna.

Mödrahjälpsnämnden i Gävleborgs läns landstingsområde anser icke den nu förefintliga uppdelningen av understöd vid barnsbörd i tvenne hjälpformer särskilt lycklig. De hjälpsökande hade själva ofta svårt att skilja på de båda formerna. De finge gå till en myndighet för att söka hjälp av det ena slaget, till en annan för att få den andra hjälpen. Härvid vore att märka, att det gällde kvinnor, vilka genom sitt arbete vore till stor del bundna vid hemmet och hade svårt att få tid till anmälningar örn hjälpbehov m. m. På av socialstyrelsen anfört skäl ville nämnden dock icke tillstyrka någon omedelbar sammanslagning av understödsformerna. — Mot det av socialstyrelsen föreslagna tillvägagångssättet för vinnande av ökad kontroll över användningen av moderskapspenningen anmärker mödrahjälpsnämnden, att den icke kände sig fullt övertygad örn att detta tillvägagångssätt vore det bästa. Dels kunde det nämligen mycket väl låta tänka sig, att den sökande, som först uppgivit sig icke ämna söka mödrahjälp och för den skull fått moderskapspenningen utbetalad kontant till sig, förbrukade denna på utgifter, som icke stöde i samband med havandeskapet eller barnsbörden, och sedan sökte mödrahjälp. Hon kunde

93 Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

då icke avvisas enbart på den grund att hon redan erhållit moderskapspenningen, och därmed hade kontrollen mistats över moderskapspenningens användning. Dels kunde det också för mången verka stötande, örn en uppdelning skedde av moderskapspenningsklientelet i ett ekonomiskt lyckligare lottat, som finge självt handha användningen av beloppet, och ett sämre ställt, där samhället vakade över deras inköp. I avbidan på socialvårdskommitténs utredning och förslag ifrågasatte därför mödrahjälpsnämnden, huruvida det ej kunde bestämmas, att en viss del av moderskapspenningen, t. ex. 40 kronor, alltid skulle få utgå in natura och resten utbetalas kontant till sökanden. Då icke rätt gärna kunde tänkas, att sjukkassorna skulle handha denna in-natura-verksamhet, vore kanske lämpligast, örn förvaltningen av moderskapspenningen finge överlämnas till barnavårdsnämnderna, som ju ändå alltmer tenderade att bli »mödra- och barnavårdsnämnder». Utbetalningen av medlen kunde dock såsom hittills ske av sjukkassorna, som tillställde vederbörande barnavårdsnämnd antingen hela beloppet för varje sökande eller också in-natura-delen samt i senare fallet sände den sökande direkt kontantbeloppet. Att samma förfaringssätt torde tillämpas även i fråga örn moderskapshjälpen torde vara riktigast.

Departementschefen.

I likhet med socialstyrelsen är jag icke beredd att förorda någon sådan ändring, som skulle rubba själva grunderna för det nuvarande hjälpsystemet vid havandeskap och barnsbörd. Skäligheten av att det allmänna, såsom redan moderskapsunderstödssakkunniga på sin tid anförde, bispringer dem, som ej blott med stora personliga besvärligheter och risker utan även med ekonomiska uppoffringar sörja för samhällets bestånd, har av statsmakterna i flera sammanhang oförbehållsamt erkänts, och det föreligger i detta nu icke mindre anledning för samhället att bereda ekonomiskt stöd till bestridande av de med barnsbörd förenade kostnaderna. Huruvida den nuvarande uppdelningen på olika hjälpformer av de behov, som uppkomma i samband med havandeskap och barnsbörd, är fullt rationell och ändamålsenlig har dragits i tvivelsmål av åtskilliga av de hörda myndigheterna och lärer få bliva föremål för närmare överväganden vid socialvårdskommitténs utredningsarbete. Örn jag sålunda i detta sammanhang ansett mig böra avvisa tanken på en indragning av moderskapspenningen, har jag likväl ansett mig böra undersöka, örn icke vissa ändringar inom det nuvarande hjälpsystemets ram skulle kunna genomföras i syfte att vinna ökad effektivitet åt hjälpformen.

Vad då först angår frågan örn erhållande av en bättre kontroll över moderskapspenningens användning, finner jag behovet av åtgärder i detta syfte styrkt av de uttalanden, som gjorts av de på hithörande område verksamma samhälleliga hjälporganen, främst mödrahjälpsnämnder och barnavårdsnämnder, och som även vitsordats av socialstyrelsen. Socialstyrelsen har tagit särskilt sikte på det förhållandet, att moderskapspenningen av de mödrar, som sökt mödrahjälp, i stor utsträckning synes hava förbrukats för

94 Kungl. Majus proposition nr 5.

att tillgodose andra behov än sådana, för vilka den avsetts, varför dessa behov, örn de ej skolat lämnas ohjälpta, måst täckas av mödrahjälp. Med utgångspunkt härifrån har styrelsen föreslagit, att sökande av moderskapspenning skulle avfordras en förklaring, huruvida hon ansåge sig i behov av ytterligare hjälp och på grand härav hade för avsikt att ansöka örn mödrahjälp, i vilket fall moderskapspenningens belopp skulle tillställas barnavårdsnämnden i sökandens vistelsekommun för att av denna under betryggande kontroll lämnas sökanden. Mot detta förslag hava övertygande skäl av principiell och praktisk art anförts, varför jag anser mig förhindrad att tillstyrka detsamma. Framförallt ur likställighetssynpunkt måste det, på sätt pensionsstyrelsen anmärker, framstå sorn, önskvärt, att den ifrågasatta skärpningen träffar all utbetald moderskapspenning. Ur denna men även ur andra synpunkter synes mig den av pensionsstyrelsen föreslagna lösningen avgjort vara att föredraga. Därigenom att tidpunkten för erhållande av förskott på moderskapspenningen förskjutes emot tiden för nedkomsten skulle, såsom pensionsstyrelsen utvecklar, risken för en mindre ändamålsenlig användning till väsentlig del bortfalla. Åtgärden kan nämligen otvivelaktigt antagas medföra, dels att förskott komnre att begäras i ett betydligt mindre antal fall än för närvarande, varvid moderskapspenningens hela belopp komnre att utbetalas först efter nedkomsten, och dels att, då förskott erhölles, en större del av detsamma komme att användas för behov i direkt samband med nedkomsten än nu vore fallet. Någon fullständig garanti mot missbruk av moderskapspenningen erbjuder väl icke heller detta förslag, men det innebär en påtaglig förbättring, som vinnes utan att några nämnvärda olägenheter av organisatorisk eller annan art uppstå. Med hänsyn till att möjlighet bör förefinnas för kvinnan att erhålla förskottsmedel till täckande av de viktigaste behoven omedelbart före nedkomsten, såsom resor, hemhjälp och personlig utrustning, synes det val avvägt att på sätt pensionsstyrelsen föreslagit fastställa tidpunkten för erhållande av förskott till månaden före. nedkomsten. — Vid bifall till detta förslag torde även motsvarande bestämmelse rörande moderskapshjälpen böra ändras. Denna bestämmelse finnes upptagen i 32 § förordningen den 26 juni 1931 (nr 280) örn erkända sjukkassor.

Det synes mig emellertid som man icke borde stanna vid denna reform utan kunde gå ett steg vidare i riktning mot en ytterligare förbättrad ordning på detta område. Det har allmänt vitsordats, att det framförallt vore beträffande förskottet å moderskapspenningen, som risken för en oriktig användning förelåge. Då möjlighet, efter vad förut sagts, bör förefinnas för kvinnan att erhålla förskottsmedel till täckande av de viktigaste behoven omedelbart före nedkomsten, måste den från ett par håll framkastade tanken att helt enkelt indraga rätten att erhålla förskott avvisas. Däremot synes det icke kunna möta betänkligheter att föreskriva, att förskott å moderskapspenning alltid skall utbetalas till barnavårdsnämnden i den kommun, där kvinnan vistas; nämnden skulle därefter hava att tillställa kvinnan förskottet. Nämnden kunde därvid övervaka, att det förskotterade beloppet användes för

Kungl. Majus proposition nr 5. 95

de ändamål, som angivits i ansökningen om förskott och för vilkas tillgodoseende förskottet beviljats. I överensstämmelse med pensionsstyrelsens mening föreslås icke nu motsvarande kontrollföreskrifter beträffande moderskapshjälpen. Lämpligt torde även vara att, i enlighet med av mödrahjälpsnämnden i Stockholm framställt förslag, varje moder, som beviljas moderskapspenning, erhåller ett tryckt meddelande med anvisning på de ändamål, för vilka moderskapspenningen är avsedd, och upplysning örn att mödrahjälp ej kan påräknas för dessa ändamål utom i sådana fall, då moderskapspenningen ej varit tillräcklig för tillgodoseende av desamma.

Socialstyrelsen har jämväl i sin skrivelse upptagit frågan örn en avgränsning av moderska.pspenningens klientel med särskild hänsyn till vissa notoriskt asociala, sinnesslöa m. fl. Styrelsen har icke velat föreslå sådan ändring i förordningen, att åsyftade kategorier kvinnor skulle uteslutas från rätten till moderskapspenning, utan nöjt sig med att förorda en tillämpningsföreskrift av innehåll, att utbetalning av moderskapspenning i åsyftade fall icke skulle få ske kontant genom den erkända sjukkassan utan in natura eller eljest under betryggande kontroll av barnavårdsnämnden i den kommun, där kvinnan vistas, efter framställning därom till kassan från nämnden. För egen del anser jag mig icke böra i nu förevarande sammanhang föreslå annan åtgärd, än att föreskrift utfärdas av sådan innebörd, att utbetalningen av moderskapspenningen i berörda fall — då vederbörande barnavårdsnämnd därom gjort framställning eller så eljest av särskilda skäl befinnes lämpligt — skall ske till barnavårdsnämnden, som därefter har att på lämpligt sätt tillställa kvinnan utbetalat belopp. En sådan föreskrift synes lämpligen kunna utfärdas i administrativ ordning.

Departementschefens författningsförslag och hemställan.

Yad i det föregående anförts föranleder förslag till ändringar -— förutom i vissa administrativa författningar — i förordningarna örn moderskapspenning, mödrahjälp och erkända sjukkassor ävensom i barnavårdslagen.

Såvitt angår ändringarna i de tre förordningarna lärer redogörelse för deras innebörd, utöver vad tidigare anförts, icke vara erforderlig. I barnavårdslagen torde böra dels i 2 § 3 mom. hänvisning göras till förordningen örn moderskapspenning, dels ock i 4 § intagas bestämmelse örn rätt för särskild föredragande i mödrahjälpsärenden att, även då han ej är ledamot i barnavårdsnämnden, deltaga i dess överläggningar samt att, där han så begär, få sin mening antecknad till protokollet.

Inom socialdepartementet hava upprättats förslag till

1) förordning angående ändring i vissa delar av förordningen den 11 juni 1937 (nr 339) om mödrahjälp;

2) förordning angående ändrad lydelse av 6 § förordningen den 11 juni 1937 (nr 338) om moderskapspenning;

96 Kungl. Maj-As proposition nr 5.

3) förordning angående ändrad lydelse av 32 § förordningen den 26 juni 1931 (nr 280) om erhända sjukkassor; samt

4) lag angående ändrad lydelse av 2 § 3 mom. och 4 § lagen den 6 juni 1924 (nr 361) om samhällets barnavård och ungdomsskydd (barnavårdslag).

Föredraganden hemställer härefter, att Kungl. Maj:t måtte genom proposition förelägga riksdagen nämnda fyra författningsförslag till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan förordnar Hans Majit Konungen, att till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Sten-Eric Heinrici.

Kungl. Majlis proposition nr 5 (Bilagor).

97 Bilaga A.

Bilaga 1.

Stockholm den 1 april 1940.

Till Konungen.

Mödrahjälpsverksamheten har otvivelaktigt i fråga om sin omfattning men även i viss mån i fråga örn sin art utvecklats på ett helt annat sätt än från början beräknats. Socialstyrelsen, som med uppmärksamhet följt utvecklingen på detta område, har därför funnit angeläget att, sedan verksamheten fortgått så länge, att densamma hunnit antaga fastare arbetsformer och tillräckliga erfarenheter i skilda hänseenden vunnits, göra densamma till föremål för en översyn. Under sommaren och hösten 1939 uppgjordes sålunda inom styrelsen plan till en djupgående statistisk undersökning av mödrahjälpen. Den 10 november 1939 uppdrog Kungl. Maj:t åt socialstyrelsen, på av densamma gjord framställning, att verkställa ifrågavarande undersökning.

Undersökningen, som nu slutförts, har omfattat dels en enquéte hos samtliga mödrahjälpsnämnder angående vilka principer de tillämpat i sin verksamhet och vilka erfarenheter de ha av densamma (Bil. 1) dels en på individuella uppgifter grundad representativ undersökning rörande ekonomiska och andra villkor bland de hjälpsökande, såväl dem vilkas ansökningar avslagits som dem vilka erhållit understöd (Bil. 2). Även understödens belopp och form ha varit föremål för undersökning. Den representativa undersökningen har omfattat var tredje ansökning av de av mödrahjälpsnämnderna under första halvåret 1939 avgjorda ansökningarna. Undersökningsmaterialet har omfattat cirka 8,000 ansökningar.

Styrelsen har vidare införskaffat vissa uppgifter örn handläggningen av ärenden örn mödrahjälp, i den mån dessa ärenden falla inom statskontorets och länsstyrelsernas verksamhetsområde (Bil. 3).

Än vidare har styrelsen jämlikt av Kungl. Majit den 19 januari 1940 lämnat uppdrag låtit verkställa granskning beträffande barnavårdsnämndernas redovisningar i ärenden, i vilka hjälpverksamheten avslutats (Bil. 4).

Socialstyrelsen har jämväl i detta sammanhang beaktat vad riksdagens revisorer i sin berättelse örn den år 1939 av dem verkställda granskning av statsverkets jämte därtill hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning under tiden 1 juli 1938—30 juni 1939 anfört beträffande mödrahjälpen, i anledning varav socialstyrelsen den 17 januari 1940 avgivit yttrande. Därjämte ha yttranden avgivits av statskontoret och riksräkenskapsverket ävensom av samtliga länsstyrelser och mödrahjälpsnämnder, av vilka yttranden socialstyrelsen tagit del.

Genom särskild remiss den 13 februari 1940 har socialstyrelsen anbefallts avgiva utlåtande över en av Stockholms stads barnavårdsnämnd till Konungen ingiven framställning angående mödrahjälpsverksamhetens organisation i Stockholm. Styrelsen, som över framställningen hört mödrahjälpsnämnden i Stockholm, har funnit skäl behandla denna fråga här nedan i samband med frågan örn mödrahjälpsverksamhetens organisation i dess helhet. Remisshandlingarna återgå.

Med överlämnande av uppgjorda tabeller och andra sammanställningar får socialstyrelsen anföra följande.

Syftet med de av styrelsen nu verkställda undersökningarna har varit att erhålla en bild av det faktiska läget för att därigenom skapa möjlighet att bedöma i vad män den hittillsvarande utvecklingen av mödrahjälpsverksam-

Bihang till urtima riksdagens protokoll 1940. 1 sami. Nr 5. 782 40 7

98 Kungl. Maj:ts proposition nr 5 (Bilagor).

heten kan anses vara av önskvärd art eller ej. Styrelsen Ilar sålunda sett frågan företrädesvis såsom ett rent socialvårdsproblem, icke såsom ett problem angående åstadkommande av besparingar med hänsyn till rådande statsfinansiella läge. Denna grundsyn på det föreliggande problemet har styrelsen funnit helt överensstämma med den, vilken kommit till uttryck i vad som i den för innevarande års riksdag framlagda statsverkspropositionen under femte huvudtiteln yttras angående mödrahjälpen. Departementschefen förklarar där, att han, i avvaktan på resultatet av den åt socialstyrelsen uppdragna statistiska undersökningen, icke kan företaga någon säker uppskattning av anslagsbehovet för mödrahjälpen för nästa budgetår. Enligt departementschefens mening vore det emellertid sannolikt, att man, sedan genom utredningen erforderligt material för frågans närmare bedömande erhållits, skulle kunna — utan eftersättande av de sociala krav och synpunkter, vilka motiverat tillkomsten av ifrågavarande hjälpform —• vidtaga vissa åtgärder i syfte att begränsa de med denna hjälp förenade kostnaderna. Med hänsyn härtill fann departementschefen det motiverat, att anslaget till mödrahjälp i form av understöd utan återbetalningsskyldighet i trots av den höga belastningssiffran — för budgetåret 1938/39 ej mindre än 8,691,633 kronor — tills vidare upptoges till samma belopp, vartill anslaget beräknats i gällande riksstat, eller 5,800,000 kronor.

De resultat, vartill socialstyrelsen genom sina undersökningar kommit, och de förslag, som på grundval därav ävensom med stöd av andra erfarenheter och överväganden i det följande göras, ge ock grundade förhoppningar örn att icke oväsentliga besparingar kunna vinnas — såsom socialministern uttalat — utan att eftersätta de sociala krav och synpunkter, vilka motiverat tillkomsten av ifrågavarande hjälpform. Den rådande statsfinansiella situationen utgör givetvis ytterligare skäl för ett snabbt förverkligande av styrelsens förslag, men styrelsen är angelägen understryka, att dessa förslag genomgående äro av den art, att de — oavsett det beträngda ekonomiska läget — snarast böra förverkligas.

o När styrelsen sålunda icke tagit det rådande statsfinansiella läget till utgångspunkt för sina förslag, har detta berott på att styrelsen ansett, att en verksamhet av mödrahjälpens art icke bör göras till föremål för beskärning uteslutande av statsfinansiella skäl. Som ett led i det system av barnavårdande och familjevärnande åtgärder, vilka särskilt under de senare åren genomförts i vårt land, har mödrahjälpen otvivelaktigt sin betydelse ur befolkningspolitisk synpunkt. Inskränkning av en verksamhet, som kan ha väsentlig betydelse i dylikt sammanhang, i syfte att för de närmaste åren minska statens utgifter, måste anses som dålig ekonomi. Man kan även befara, att befolkningskrisen, som ingalunda är övervunnen hos oss, tvärtom kan komma att skärpas genom den starka politiska oron i världen. — En helt annan sak är, att det i fråga örn mödrahjälpen liksom i fråga örn andra grenar av socialvården finnas gränser, vilka icke kunna överskridas utan ett åsidosättande av vad som ur socialekonomisk och socialvårdssynpunkt är sunt.

De av styrelsen verkställda undersökningarna ha, såsom närmare redovisas i de vid denna skrivelse fogade bilagorna, utvisat, att mödrahjälpsverksamheten närmast på grund av verksamhetens organisatoriska utformning — blivit behäftad med brister av sådan art och omfattning, att åtgärder för vinnande av rättelse snarast böra vidtagas.

Avgränsningen av klientelet och bestämmandet av hjälpens omfattning och art skifta avsevärt inom de olika mödrahjälpsområdena, något som beträffande en decentraliserad hjälpverksamhet är mycket förklarligt. Variationerna i fråga örn hjälpfrekvensen mellan de olika mödrahjälpsområdena äro starka; högsta frekvensen visar Västerbottens län med 84.4 procent och lägsta Örebro län

99 Kungl. Majus proposition nr 5 (Bilagor).

med 21.8 procent. Nu har visserligen denna betydande ojämnhet delvis sin förklaring i omständigheter, som icke ha någonting att göra med olika principer för verksamhetens bedrivande. Såsom framgår av bilaga 2, kunna ojämnheterna i hjälpfrekvensen till icke oväsentlig del återföras på vissa av demografiska förhållanden betingade olikheter i omfattningen av själva hjälpbehovet. Olikheter i befolkningens levnadsbetingelser i skilda landsändar torde även bidraga till ojämnheter i hjälpbehovet. Även örn man tager hänsyn härtill, kvarstå dock betydande variationer i hjälpfrekvensen, vilka icke låta sig förklara på annat sätt än att olika principer för beviljandet av hjälp måste ha tillämpats. Att så varit fallet har bekräftats genom införskaffade uppgifter örn mannen årsinkomst (Bil. 2 sid. 156—157) samt genom mödrahjälpsnämndernas svar på enquéten (Bil. 1). Dessa svar utvisa, att många nämnder var för sig uppställt vissa normer att ligga till grund för prövningen i det enskilda fallet, och att dessa normer variera från den ena nämnden till den andra i så hög grad, att variationerna måste innebära betydande ojämnheter i bedömningen av hjälpbehovet. Sålunda beviljas i Stockholms stad hjälp till mödrar, vilka förut icke ha något barn, vid en månadsinkomst av ända upp till 260 kronor (vid särskilda omständigheter även vid högre inkomst), och i Malmö är motsvarande ungefärliga gräns 40 å 50 kronor i veckan, d. v. s. 180 å 200 kronor i månaden. På andra håll beviljas över huvud icke mödrahjälp vid första barnets födelse, där fadern har mera fast plats och avtalsenlig ion eller motsvarande ekonomiska ställning (Älvsborgs län), eller man beviljar ej hjälp ens örn det finns ett eller två barn förut, såvida arbetsinkomsten ligger i vad man kan beteckna med normal nivå inom den grupp sökanden tillhör (Västmanlands län). Värderingen av den ökade påfrestningen på ekonomien, som ett högre barnantal medför, växlar betydligt. I Malmö höjas inkomstnormerna för varje barn med 260 kronor per år, i Halland är samma siffra cirka 100 kronor och i Göteborgs och Bohus län 350 kronor. De gränser, utöver vilka mödrahjälp ej alls anses böra kunna utgå, skifta synnerligen kraftigt. I Stockholm ligger denna gräns mellan 4,000 och 5,000 kronor per år för en familj med fyra barn (350 å 400 kronor i månaden), i Gävle och Gävleborgs län ligger gränsen vid 3,000 kronor, i Norrbottens vid 3,500 kronor, i Kalmar läns båda områden vid 2,000 kronor i fråga örn stad och vid 1,500 kronor i fråga örn landsbygd. Dessa synnerligen kraftiga variationer låta sig uppenbarligen icke förklara ur skiftningarna i levnadskostnaderna.

Det får sålunda anses uppenbart, att det förefinnes stora variationer i fråga om klientelets avgränsning med hänsyn till vederbörandes ekonomiska ställning, vilka ej kunna förklaras på annat sätt än att familjer med samma reella hjälpbehov behandlas olika inom olika områden. Begreppet »uppenbart behov» har sålunda fått en starkt skiftande innebörd inom skilda områden.

På samma gång som undersökningen sålunda bestyrkt bristen på enhetlighet, har den även visat, att på sina håll mödrahjälpsnämnderna vid avgränsningen av klientelet i här ifrågavarande avseende, d. v. s. vid tolkningen av begreppet uppenbart behov, gått betydligt längre än vad socialstyrelsen för sin del kan finna motiverat av syftet med denna hjälpverksamhet. De samhälleliga åtgärderna för bistånd vid havandeskap åt kvinnor, som icke äro medlemmar i erkänd sjukkassa, äro ju av principiellt två olika slag, nämligen dels den efter en enkel inkomstprövning till den stora massan utgående moderskapspenningen, dels den efter individuell behovsprövning utgående mödrahjälpen. Denna uppdelning av samhällets hjälpåtgärder förlorar helt sin mening, därest den individuella behovsprövningen i praktiken får en sådan innebörd, att den stora massan erhåller även mödrahjälp. Redan det förhållandet, att hjälpfrekvensen inom vissa områden uppgår till 80 å 90 procent pekar därför bestämt på att behovsprövningen verkställts efter alltför generösa

100 Kungl. Majus proposition nr 5 (Bilagor).

principer. Detta bekräftas även av vissa mödrabjälpsnämnders uppgifter om tillämpade normer, av vilka några ovan återgivits.

Även beträffande den av mödrahjälpsnämnderna beviljade hjälpens art framträda stora skiljaktigheter. Av de totala beloppen, vartill mödrahjälpen uppgått under undersökningsperioden, användes något över en fjärdedel (på landsbygden 25 procent, i städerna 33 procent) till kostförbättring. Motsvarande siffror för varje område för sig variera emellertid i betydlig grad (för Södermanland och Östergötland 16 procent, Norrköping 78 procent). Även i fråga örn tandvård äro vissa områden diametralt motsatta varandra. Exempelvis har i Stockholms län cirka en femtedel av hjälpen gått till tandvård, i Jönköpings län cirka en femtiondedel.

Självfallet är, att behovet av hjälp av det ena eller det andra slaget skiftar från område till annat, men dessa skiftningar kunna icke tillnärmelsevis förklara de starka variationer i mödrahjälpsmedlens användning, på vilka här endast lämnats några exempel. Ett studium av särskilt bilaga 2 torde bekräfta intrycket av att starkt skiftande principer för beviljande av hjälp av det ena eller det andra slaget måste förefinnas.

Beträffande verkställigheten av mödrahjälpsnämndernas beslut, alltså beträffande den hjälp, som faktiskt utgått, kan en statistisk undersökning givetvis endast grundas på de företedda verifikationerna på utbetalningarna. Den i dylikt avseende utförda undersökningen (Bil. 4) har därför sitt egentliga värde därutinnan, att den klart visar, hur starkt möjligheterna att kunna få en uppfattning örn mödrahjälpsmedlens faktiska användning skifta från det ena området till det andra. En jämförelse mellan denna undersökning och enquéten till mödrahjälpsnämnderna (Bil. 1) utvisar, att formuleringen av mödrahjälpsnämndernas beslut därvidlag är av mycket stor betydelse. Vidare utvisa de från statskontoret och länsstyrelserna införskaffade uppgifterna örn dessa myndigheters handläggning av ärenden örn mödrahjälp (Bil. 3), att de krav, som resas på barnavårdsnämndernas redovisningar, äro synnerligen skiftande, något som även väl stämmer med resultatet av den i bilaga 4 redovisade undersökningen.

Som en sammanfattning av i föregående stycke omförmälda förhållanden kan sägas, att man för närvarande i mycket stor utsträckning saknar kännedom örn den användning, som de såsom mödrahjälp beviljade medlen faktiskt erhållit.

Av enquéten till mödrahjälpsnämnderna (Bil. 1) liksom i yttrandena över riksdagens revisorers berättelse framträder starkt, att mödrahjälpsnämnderna liksom även länsstyrelserna i stor utsträckning anse den nuvarande organisationen vara behäftad med betydande svagheter. Den kritik, som sålunda utövas, tager framför allt sikte på nödvändigheten av organisatoriska åtgärder, ägnade att främja en enhetlig tillämpning av förordningen. På flera håll framträder en stark osäkerhet och man understryker behovet av råd och anvisningar från en central myndighet. Vidare understrykes behovet av klara föreskrifter i fråga örn kontrollens utförande. Till de organisatoriska brister, som sålunda kommit till synes, återkommer styrelsen närmare i det följande. Samma gäller örn övriga ovan berörda spörsmål. Med det ovan anförda har styrelsen endast velat giva en kort sammanfattning av de viktigaste resultat, som vunnits med de verkställda undersökningarna.

Organisationen.

Såsom styrelsen redan antytt, bottnar bristen på enhetlighet ytterst i verksamhetens decentraliserade karaktär och är sålunda av närmast organisatorisk art. I sitt yttrande i anledning av riksdagens revisorers uttalande angående

101 Kungl. Majus proposition nr 5 (Bilagor).

mödrahjälpen anförde styrelsen bland annat, att den icke tvekade att för sin del uttala, att den nuvarande organisationen av mödrahjälpen vore felaktig. Därvid syftade styrelsen närmast på en annan, grundväsentlig brist av mera principiell natur. En individuell behovsprövning vore, enligt styrelsens bestämda uppfattning, icke lämplig i en hjälpform där prövningen handhades av en central nämnd, som måste grunda sina beslut på uppgifter från kommunala organ, i synnerhet örn primärkommunerna ej alls skulle bära något ekonomiskt ansvar för hjälpen; denna omständighet måste för de kommunala organen verka såsom en faktor av betydelse vid bedömandet av hjälpbehovet. Styrelsen fann det emellertid knappast möjligt att råda bot på denna grundväsentliga brist, innan socialvårdskommittén fått överväga frågan och inpassa mödrahjälpen i det blivande socialvårdssystemet, samt förklarade sig i vart fall icke vara för det närvarande beredd att förorda en delaktighet från kommunernas sida i den ekonomiska bördan av mödrahjälpen. Ej heller ville styrelsen förorda en övergång från behovsprövning till inkomstprövning. Till denna senare fråga återkommer styrelsen nu.

Det är givetvis ett starkt och befogat önskemål, att en av staten ledd och helt bekostad hjälpverksamhet bedrives efter likartade principer, och att särskilt behovsprövningen äger rum efter en möjligast enhetlig måttstock. Att brister i detta avseende förefinnas liksom även att på en del håll behovsprövningen skett efter alltför generösa principer är såsom av det tidigare anförda framgår numera uppenbart. Någon fullständig enhetlighet i bedömningen av hjälpbehovet lärer emellertid icke, såsom styrelsen redan i sitt tidigare yttrande anmärkt, stå att vinna, därest man icke vill släppa kravet på en individuell behovsprövning. En övergång från behovsprövning till inkomstprövning, något som åtminstone så till vida ifrågasatts av riksdagens revisorer, att ett fixerat beskattningsbart belopp skulle utesluta hjälp annat än i undantagsfall, kan styrelsen fortfarande icke förorda. Denna tanke har även enstämmigt avvisats av mödrahjälpsnämnderna, vilka framhålla den individuella behovsprövningen som en av mödrahjälpens värdefullaste tillgångar. Ett avskaffande eller för kraftigt beskärande av densamma betecknas som olyckligt och ägnat att i betänklig grad ej blott minska mödrahjälpsnämndernas intresse för sitt arbete utan framförallt äventyra hela hjälpformens effektivitet. Inom områden, där hem finnas av så olika struktur som skuldsatta småbrukare, statare, jordbruks- och industriarbetare m. fl., måste också, framhålles det, den fria behovsprövningen utgöra en långt säkrare garanti för en i stort sett rättvis prövning än örn man t. ex. skulle lägga en under förfluten tid deklarerad inkomst till grund för bedömningen. Med hänsyn till de stora skiljaktigheter i livsbetingelser och levnadsstandard, som äro tillfinnandes inom olika delar av landet, har det även ansetts möta oöverstigliga svårigheter att fastställa en efter dessa skiftande förhållanden anpassad för hela riket tillämplig siffermässigt bestämd gräns för tilldelningav mödrahjälp. Det må även nämnas, att det dragits i tvivelsmål örn ett dylikt bindande av behovsprövningen till viss inkomstgräns skulle ens ur besparingssynpunkt vara till någon fördel; en sådan fastslagen inkomstgräns —• har det sagts — skulle kunna leda till att barnavårdsnämnderna —- samt även mödrarna — skulle anse mödrahjälp alltid böra utgå för de fall, som ligga inom gränsen, en inställning, som skulle kunna försvåra en rationell prövning. — Å andra sidan framgår av de till styrelsen avgivna enquétesvaren, att det inom de olika mödrahjälpsområdena i allmänhet utbildat sig en mer eller mindre fast praxis vid bedömande av hjälpbehovet och att därur på de flesta håll utkristalliserat sig vissa normer för prövningen. Från flera mödrahjälpsnämnder har också givits uttryck för en önskan, att vissa allmänt hållna riktlinjer uppdroges för behovsprövningen, därvid kunde anges vissa

102 Kungl. Maj:ts proposition nr 5 (Bilagor).

ungefärliga inkomstgränser, differentierade med hänsyn till barnantal, dyrort, landsbygd och stad m. fl. å behovet inverkande omständigheter. Ett påpekande från en central myndighet till de enskilda mödrahjälpsnämnderna om i .vilka avseenden av nämnden följd praxis bör ändras har av andra mödrahjälpsnämnder ansetts tillfyllest för uppnående av en eftersträvansvärd större enhetlighet. Härtill återkommer styrelsen nedan.

Beträffande frågan örn lämpligheten av att övergå från behovsprövning till inkomstprövning har styrelsen sålunda icke funnit anledning att revidera sin uppfattning utan har tvärtom fått denna ytterligare stärkt och får styrelsen sålunda förorda, att den individuella behovsprövningen till alla delar bibehålies.

Även örn socialstyrelsen sålunda —- delvis med hänsyn till det uppdrag, som lämnats åt socialvårdskommittén — ser sig förhindrad att nu föreslå några mera genomgripande förändringar av hjälpverksamhetens art och organisation, har styrelsen likväl funnit, att vissa åtgärder till avhjälpande av förefintliga brister redan nu skulle kunna med fördel vidtagas.

Behovet av en tillsynsmyndighet.

Därvid uppställer sig i främsta rummet spörsmålet örn en central ledning av mödrahjälpsverksamheten.

I sitt förutnämnda yttrande framhöll socialstyrelsen hurusom ett direkt inskridande från styrelsens sida gentemot mödrahjälpsnämnderna icke varit möjligt med nuvarande organisation, då styrelsen icke, såsom revisorerna antagit, vore centralmyndighet för mödrahjälpen, i vart fall icke med den befogenhet, som tillkommer en tillsyningsmyndighet, och då styrelsen icke alls ägt inspektionsrätt i detta avseende gentemot barnavårdsnämnderna. Efter att ha närmare redogjort för sin författningsenligt tillkommande befattning med mödrahjälpsärenden förklarade styrelsen sig kunna instämma i av revisorerna gjorda uttalanden, att det vore en angelägenhet av största vikt att, för att mödrahjälpen på rätt sätt skulle kunna fylla de viktiga behov som därmed avsetts, klara och för nämnderna vägledande bestämmelser fastställdes för utdelandet av densamma men framhöll tillika, att det med nu gällande bestämmelser icke tillkommit socialstyrelsen och ej heller varit för styrelsen möjligt att leda utvecklingen. Det vöre emellertid, hette det vidare i yttrandet, för socialstyrelsen redan i dåvarande läge, då alltså de statistiska undersökningarna ännu icke voro slutförda, fullt klart, att man för en central ledning av mödrahjälpsverksamheten borde tillskapa en gemensam tillsynsmyndighet med befogenhet att giva råd och anvisningar åt mödrahjälpsnämnderna. Någon annan lämplig myndighet än socialstyrelsen syntes icke finnas för detta ändamål.

De numera avslutade utredningarna ha på ett påtagligt sätt bekräftat behovet av en tillsyningsmyndighet med befogenhet att giva direktiv beträffande såväl verksamhetens art som omfattning. Styrelsen har inledningsvis pekat på att dessa utredningar framhävt bristen på enhetlighet i verksamhetens handhavande i skilda delar av landet. Särskilt i enquéten till mödrahjälpsnämnderna finner man på ett ingående sätt belyst, att nämnderna i väsentliga avseenden följa olika riktlinjer. Man finner där också i mycket stor omfattning uttalanden från mödrahjälpsnämndernas egen sida örn det angelägna i att nämnderna erhålla icke endast råd och anvisningar utan även verkliga direktiv, varigenom den osäkerhetskänsla, som i flera avseenden vidlåder arbetet, skulle kunna försvinna.

Skall emellertid tillsynsmyndigheten kunna utöva en verklig ledning av verksamheten, kan det ifrågasättas, att den skulle behöva möjligheter att framtvinga, att givna direktiv efterföljas. För närvarande har socialstyrelsen

103 Kungl. Majus proposition nr 5 (Bilagor).

befogenhet att ändra mödrahjälpsnämnds beslut endast efter besvär av sökanden, d. v. s. endast i sådana fall, då mödrahjälpsnämnden i något avseende icke bifallit ansökningen. Styrelsen har övervägt huruvida man icke från början borde utrusta tillsynsmyndigheten med befogenhet att ändra mödrahjälpsnämnds beslut även när sökanden själv ej finner anledning till besvär, förslagsvis när beslutet befinnes strida mot av tillsynsmyndigheten utfärdade direktiv eller eljest vara uppenbart olämpligt. Styrelsen har även diskuterat olika alternativ för en lösning av berörda problem. Som det enda praktiskt genomförbara av dessa har styrelsen därvid skisserat en ordning, enligt vilken tillsynsmyndigheten skulle äga sända en sin befattningshavare att närvara vid mödrahjälpsnämnds sammanträde. Befattningshavaren skulle kunna låta till nämndens protokoll anteckna ett yrkande, att visst beslut skulle underställas tillsynsmyndighetens prövning. Det borde då åligga mödrahjälpsnämnden att verkställa dylik underställning, och skulle i avvaktan på tillsynsmyndighetens besked det fattade beslutet ej få verkställas.

Emellertid är styrelsen icke för närvarande beredd att framlägga något förslag i detta avseende. Styrelsen anser sig ha skäl räkna med, att sådan befogenhet för tillsynsmyndigheten att korrigerande ingripa beträffande särskilda understödsbeslut av mödrahjälpsnämnd ej skall visa sig erforderlig. Det torde helt säkert kunna förväntas, att mödrahjälpsnämpderna skola bemöda sig örn att på ett lojalt sätt tillämpa de direktiv av allmän eller speciell natur, som av tillsynsmyndigheten kunna komma att givas. Skulle mot förmodan tendenser i annan riktning komma att spåras, vilka ej utan särskilda befogenheter för tillsynsmyndigheten kunna bemästras, får spörsmålet tagas under förnyat övervägande.

I detta sammanhang har styrelsen till behandling upptagit frågan örn besvärsrätten. Med hänsyn till arten av den här ifrågavarande verksamheten torde det vara fullt tillräckligt, att det finnes rätt att anföra besvär hos socialstyrelsen. Enskilda böra sålunda icke äga att föra klagan över styrelsens beslut i ärende enligt mödrahjälpsförordningen. Ej heller synes sådan besvärsrätt böra tillerkännas något offentligt organ. Uteslutet torde detta i varje fall vara beträffande mödrahjälpsnämnd, som är ett statligt organ i instansordningen. Yad beträffar barnavårdsnämnd så kan denna visserligen stundom på sin kommuns vägnar ha ett ekonomiskt intresse i att mödrahjälp beviljas, varigenom kommunen befrias från att, som eljest kunde ha blivit nödvändigt, lämna hjälp av kommunala medel. Något rättsligt intresse kan emellertid här icke anses föreligga. Enligt den praxis, som styrelsen hittills tillämpat, ha ej heller besvär över mödrahjälpsnämnds beslut enligt mödrahjälpsförordningen, anförda av barnavårdsnämnd, upptagits till prövning. —- En annan sak är att besvärsrätt givetvis bör tillerkännas kommun, därest, som styrelsen i det följande ifrågasätter, socialstyrelsen erhåller befogenhet att ålägga kommun skyldighet att återbetala utanordnade mödrahjälpsmedel, vilka utbetalats i strid mot gällande bestämmelser eller mödrahjälpsnämndens beslut.

Därest socialstyrelsen skall kunna handhava uppgiften att vara tillsynsmyndighet för mödrahjälpsverksamhet, kräves oundgängligen en förstärkning av styrelsens arbetskrafter. Mödrahjälpsärendena handläggas å styrelsens andra byrå, fattigvårdsbyrån, och där närmast å den allmänna avdelningen, som står under byråchefens direkta ledning. Denna avdelning är redan nied hittillsvarande arbetsuppgifter för svagt utrustad med arbetskrafter av mera kvalificerad art. I sina petita för budgetåret 1940/41 _ föreslog styrelsen också en förstärkning av avdelningen med en extra ordinarie notarietjänst. Styrelsen betecknade behovet av en sådan förstärkning såsom trängande. Självfallet är, att ett uppdrag för styrelsen att vara tillsynsmyn-

104 Kungl. Majus proposition nr 5 (Bilagor).

dighet för mödrahjälpsverksamheten skulle än mer skärpa behovet av ytterligare arbetskraft å fattigvårdsbyråns allmänna avdelning. Styrelsen anser sig likväl för närvarande böra inskränka sig till en hemställan örn att i samband med att ett dylikt uppdrag lämnas en notarietjänst å extra ordinarie stat inrättas å styrelsens fattigvårdsbyrå.

I detta sammanhang torde emellertid böra omnämnas det förslag till omläggning av kontrollen av barnavårdsnämndernas redovisningar, som framlägges i det följande och enligt vilket kontrollen i stor utsträckning skulle komma att åvila socialstyrelsen. Ledningen av detta kontrollarbete torde böra läggas å den nyinrättade notarietjänsten. Någon ytterligare förstärkning av personal i ledande ställning ifrågasättes alltså icke för kontrollarbetet. Däremot föreslår styrelsen, att tills vidare tre kanslibiträdestjänster å extra ordinarie stat inrättas för detta arbete.

Mödrahjälpsnämnderna.

Socialstyrelsen, som icke ifrågasätter någon mera väsentlig ändring av mö dräll jälpsnämndernas organisation, har likväl tagit under övervägande huruvida ej organisationen skulle kunna förenklas och kostnaderna därigenom nedbringas. Därvid har styrelsen beaktat det av statskontoret väckta förslaget örn indragning av de särskilda mödrahjälpsnämnderna i Norrköping, Malmö, Hälsingborg och Gävle och överflyttning av de på dessa nämnder för närvarande ankommande ärenden på nämnderna i vederbörande landstingsområden. Statskontoret ifrågasatte jämväl sammanförande av mödrahjälpsnämnderna i Kalmar läns norra och i Kalmar läns södra landstingsområden till en nämnd.

Beaktansvärda skäl kunna helt visst anföras såväl för som emot detta förslag. Ett genomförande av detsamma skulle kunna innebära en viss besparing för statsverket. Å andra sidan skulle arbetet i dessa nämnder bli mera tungrott, samarbetet med barnavårdsnämnden i icke-landstingsstaden försvåras, den mera personliga kännedomen om stadsklientelets förhållanden förloras och hela hjälpverksamheten härigenom ytterst bli lidande. Olägenheterna synas visserligen vara mindre framträdande vid en sammanslagning av mödrahjälpsnämnderna i dels Gävle stad och Gävleborgs läns landstingsområde, dels Kalmar läns norra och Kalmar läns södra landstingsområden än i fråga örn övriga. Sagda nämnder ha redan nu gemensam ordförande och sekreterare och sammanträda å samma ort (Gävle respektive Kalmar). Socialstyrelsen har emellertid ej funnit skäl ansluta sig till statskontorets förslag.

I detta sammanhang har styrelsen även funnit lämpligt behandla det förslag till förenkling av organisationen, som av Stockholms stads barnavårdsnämnd genom särskild skrivelse bragts under Kungl. Maj:ts prövning, nämligen att barnavårdsnämnden i Stockholm och eventuellt även i vissa andra städer skulle bemyndigas att fungera såsom mödrahjälpsnämnd.

Till förmån för det av barnavårdsnämnden i Stockholm framförda förslaget har av nämnden huvudsakligen anförts, att dettas genomförande skulle avsevärt nedbringa de särskilt i Stockholm avsevärda administrationskostnaderna. Det skulle vidare göra den mycket omfattande och kostsamma skriftväxling överflödig, som nu måste äga rum mellan barnavårdsnämnden och mödrahjälpsnämnden i varje särskilt ärende, samt, till fördel för de hjälpsökande, göra handläggningen av ärendena snabbare och smidigare. För den medverkan och kontroll från statens sida, som kunde befinnas önskvärd med hänsyn till att mödrahjälpen utginge av statsmedel, vore olika utvägar tänkbara. Dessa angåvos dock icke närmare i skrivelsen.

I till socialstyrelsen över framställningen avgivet yttrande av mödrahjälpsnämnden i Stockholm framhåller denna, att verksamhetens organisa-

105 Kungl. Maj:ts proposition nr 5 (Bilagor).

tion icke på något sätt vore mindre tillfredsställande i Stockholm än i riket i övrigt. Ur synpunkten av de hjälpsökandes intresse av en snabb handläggning vore förhållandet det motsatta. Ej heller syntes organisationen vara för statsverket kostsammare än i övriga delar av riket. Härtill komme överväganden av mera principiell art. Det torde inom statsförvaltningen vara vedertaget och överensstämmande med sunda ekonomiska principer att icke vid en verksamhet av förevarande slag låta kommunala organ förfoga över anslag, som till hundra procent utgjordes av statsmedel. Då mödrahjälpen icke ens till någon del bestriddes av kommunala medel, vore det all anledning antaga, att den besparing i administrationskostnaderna, som kunde göras genom mödrahjälpsnämndens indragande, mer än väl skulle uppvägas av den rundhäntare medelsanvisning, som skulle följa av att ett kommunalt organ anförtroddes beslutanderätten i mödrahjälpsärendena. Till belysning härav omnämndes, att beträffande de under andra halvåret 1939 handlagda ärendena de av mödrahjälpsnämnden såsom bidrag utan återbetalningsskyldighet beviljade beloppen, i runt tal 191,000 kronor, understego de av barnavårdsnämnden i sådant hänseende förordade med omkring 34,000 kronor. På anförda skäl avstyrkte mödrahjälpsnämnden barnavårdsnämndens förslag men ifrågasatte, örn icke huvudsyftet därmed skulle kunna nås på annat sätt, nämligen därigenom att barnavårdsnämnden befriades från skyldigheten att avgiva yttranden över ansökningarna örn mödrahjälp. Den vinst, som härigenom skulle göras, bestode däri, att ärendena icke behövde föredragas i barnavårdsnämnden, utan att utredningarna överlämnades direkt till mödrahjälpsnämnden. Tidsvinsten bleve dock vid bifall till vare sig detta eller barnavårdsnämndens förslag icke av någon större omfattning.

Socialstyrelsen vill icke bestrida, att den funnit barnavårdsnämndens förslag innebära en administrativ förenkling, som, frånsett kostnadsbesparingen, kunde erbjuda vissa obestridliga fördelar. Örn styrelsen likväl måste avstyrka förslaget, sker detta uteslutande på de principiella skäl, som av mödrahjälpsnämnden anförts och som synas böra tillmätas avgörande betydelse.

Ur besparingssynpunkt viktigare torde de förslag vara, som framkommit från skilda håll örn dels färre antal sammanträden med mödrahjälpsnämnderna och dels sänkning av nu utgående arvoden och traktamentsersättningar till mödrahjälpsnämndernas ledamöter ävensom av sekreterararvodena. Förstnämnda förslag kan socialstyrelsen icke tillstyrka. Styrelsen finner det tvärtom för hela hjälpverksamhetens effektivitet av stor betydelse, att mödrahjälpsnämnderna kunna hålla sammanträden så ofta, att hjälpen utan för mycken tidsutdräkt kommer den behövande tillhanda.

Däremot synes frågan örn sänkning av arvoden och traktamentsersättningar till ordförande och ledamöter samt sekreterare i mödrahjälpsnämnd i nuvarande läge böra tågås under övervägande. Yacl ersättningen till ordförande och ledamöter beträffar är först att omnämna ett uppslag, som framkommit från mödrahjälpsnämnden i Hälsingborg, vilken i sitt enquétesvar framhållit, att nämndens ledamöter skulle anse det lämpligare och angenämare, örn deras arvoden icke bestämdes efter sådana grunder, att de ökades vid ökning av antalet sammanträden. Man skulle i sådant hänseende kunna tänka sig att ersättningen till ordförande och ledamöter utginge i form av årsarvoden i förhållande till under året avgjorda ärenden. Även en sådan arvodesberäkning skulle emellertid vara förenad med vissa olägenheter, och styrelsen finner icke tillräckliga skäl för en så väsentlig ändring i de nuvarande grunderna för ersättningen. Däremot synes arvodets belopp (för ordförande 30 kronor och för ledamot 20 kronor per sammanträdesdag) liksom även rese- och traktamentsersättningar (enligt rese- och traktamenfs-

106 Kungl. Majda proposition nr 5 (Bilagor).

klassen IB i gällande allmänna resereglemente) ligga väl högt. Från flera håll har föreslagits, att ersättningen till ledamöterna av mödrahjälpsnämnd skulle bestämmas att utgå efter i huvudsak samma grunder som gälla för ledamöter av prövningsnämnd, d. v. s. enligt rese- och traktamentsklass IID med ett arvode för sammanträdesdag å tolv kronor. Socialstyrelsen finner för sin del någon nedsättning av till ordförande och ledamöter nu utgående arvode samt rese- och traktamentsersättningar skälig.

I det följande föreslår socialstyrelsen överflyttning från länsstyrelse till mödrahjälpsnämnd, respektive till viss del till socialstyrelsen, av den länsstyrelse nu åliggande skyldighet att granska barnavårdsnämndernas redovisningar i avslutade mödrahjälpsärenden. Överflyttningen torde, som styrelsen påpekat, komma att medföra ett ganska avsevärt merarbete för nämndernas sekreterare. Örn styrelsen likväl icke föreslagit någon höjning av sekreterararvodena, beror detta på att styrelsen eljest övervägt att med hänsyn till den stabilisering, verksamheten på nu förevarande område vunnit, föreslå ändrade grunder för dessa arvoden, varigenom en arvodessänkning skulle ha inträtt. Däremot torde man få räkna med något ökade expenskostnader.

Flera mödrahjälpsnämnder lia framhållit önskvärdheten av att nämndens ordförande eller någon dess ledamot eller tjänsteman kunde beredas tillfälle att i vissa fall närvara vid ärendenas behandling i barnavårdsnämnderna för att därvid personligen lämna råd och anvisningar. Styrelsen finner önskemålet behjärtansvärt. I de mödrahjälpsnämnder, som till sekreterare antagit barnavårdsombudet hos länets barnavårdsförbund, lärer det redan nu vara möjligt att, såsom påpekats av mödrahjälpsnämnden i Örebro läns landstingsområde, genom ombudet upprätthålla ett personligt samarbete med barnavårdsnämnderna; genom tillmötesgående från direktionen över allmänna barnhuset stå även i övrigt barnavårdsombuden till mödrahjälpsnämndernas förfogande för utredningsarbete. Emellertid bör möjlighet till personlig kontakt med barnavårdsnämnderna för instruktion och upplysning finnas även för ledamot av mödrahjälpsnämnd ävensom för tjänsteman hos nämnden, som icke är barnavårdsombud. Styrelsen får därför tillstyrka, att ett anslag, förslagsvis på 8,000 kronor, ställes till socialstyrelsens förfogande att för nu sagda ändamål av styrelsen fördelas mellan mödrahjälpsnämnderna. Det torde vara skäligt, att för dessa resor sätta traktamentsersättningen något lägre än enligt det allmänna resereglemente!

Barnavårdsnämnderna.

Styrelsen har därvid i första hand upptagit spörsmålet örn barnavårdsnämndernas ställning i organisationen. På barnavårdsnämnderna ha under de senaste åren lagts en rad nya arbetskrävande uppgifter utöver de ursprungliga barnavårdande, och socialstyrelsen vill icke underlåta att framhålla att frågan örn en förstärkning av det samhälleliga barnavårdsorganets kompetens särskilt i många av småkommunerna över huvud starkt tränger till en lösning. Styrelsen erinrar örn att skyddshemsinspektören i sin för år 1936 avgivna berättelse framhållit behovet särskilt för de mindre kommunernas vidkommande av ett effektivt bistånd åt barnavårdsnämnderna vid handläggande av frågor rörande skyddsuppfostran i sådana fall, som avses i barnavårdslagens 22 § c) och d). I sitt utlåtande över betänkande med förslag till lag örn villkorlig frigivning m. m. betonade socialstyrelsen även ungdomsvårdens synnerliga behov av ett hjälporgan av ett eller annat slag för tillgodoseende av de uppgifter, som skulle tillfalla de av de sakkunniga föreslagna skyddskonsulenterna. Icke minst enligt mödrahjälpsförordningen ha åt barnavårdsnämnderna anförtrotts utomordentligt betydelsefulla uppgifter av för hela verksamhetens utformning och effekt grund-

107 Kungl, Maj:ts proposition nr 5 (Bilagor).

läggande oell avgörande art. Barnavårdsnämnd skall sålunda mottaga ansökningar örn mödrahjälp oell efter utredning avgiva yttrande örn behovet samt, örn ansökningen tillstyrkes, avgiva förslag till lämpliga hjälpåtgärder. För ett riktigt beslut av mödrahjälpsnämnden är det en oeftergivlig förutsättning, att dessa utredningar äro av den beskaffenhet, att de ge en möjligast fullständig och korrekt bild av sökandens förhållanden, ävensom att barnavårdsnämndens eventuella förslag är väl och sakkunnigt avvägt. Det åligger också barnavårdsnämnd att verkställa beslut, varigenom mödrahjälp beviljats, ävensom att vaka över att hjälpen kommer till användning i enlighet med givna föreskrifter. Det behöver icke närmare utvecklas hur ej minst detta senare åliggande ställer mycket stora krav på omdöme, takt och dessutom verklig sakkunskap i hithörande ting.

I ett stort antal barnavårdsnämnder har den utredande och verkställande befattningen med mödrahjälpsärendena uppdragits åt någon härför lämplig kvinna inom oller utanför nämnden, och erfarenheterna av denna ordning ha enstämmigt vitsordats vara gynnsamma. Socialstyrelsen finner en sådan ordning, som även föreslogs av befolkningskommissionen i dess betänkande angående moderskapspenning och mödrahjälp, vara den enda naturliga och är för sin del beredd tillstyrka, att densamma allmänt genomföres. Styrelsen får därför föreslå, att i mödrahjälpsförordningen införes föreskrift örn att för mödrahjälpsärenden skall inom varje barnavårdsnämnd finnas en särskild föredragande, vilken skall vara kvinna. Till föredragande bör kunna utses ledamot av barnavårdsnämnden eller annan lämplig kvinna. Utses annan än ledamot till föredragande, bör denna äga deltaga i nämndens överläggningar men ej i besluten, varjämte hon bör äga rätt att till protokollet låta anteckna från nämndens beslut avvikande mening. Åt föredraganden skall uppdragas att företaga erforderliga utredningar rörande ansökningar örn mödrahjälp, som regel i samband med besök i sökandens hem, att till nämnden inkomma med yttrande och förslag till lämpliga hjälpåtgärder samt att vid verkställighet av beslut, varigenom mödrahjälp beviljats, å nämndens vägnar vaka över att hjälpen kommer till användning i enlighet med givna föreskrifter och därvid gå den hjälptagande till handa med råd och dåd. Barnavårdsnämnd bör ock äga uppdraga åt föredragande att å nämndens vägnar mottaga ansökan örn mödrahjälp, sökanden dock obetaget att, örn hon så önskar, ingiva ansökan till nämndens ordförande. Föredraganden bör utses av barnavårdsnämnden.

På sina håll, särskilt i Norrland, äro kommunerna under stundom så vidsträckta, att det för undvikande av för stora resekostnader och tidsspillan i samband därmed torde vara nödvändigt ha mer än en föredragande i en och samma kommun, något varom erinrats i yttrande från mödrahjälpsnämnden i Västerbottens läns landstingsområde. Ehuru detta ur andra synpunkter är mindre lämpligt, torde det därför vara nödvändigt att medgiva utseendet av mer än en föredragande i samma kommun.

Å andra sidan kan styrelsen i detta sammanhang icke underlåta att rikta uppmärksamheten på de kända svårigheter för en rätt skötsel av socialvården i dess helhet, som följa därav, att vårt land i så stor utsträckning är uppdelat i mycket små kommuner med ett ringa invånarantal. Detta förhållande alstrar svårigheter av mångahanda slag, och en lösning av problemet är icke tänkbar annat än i ett större sammanhang. När det som här dock gäller en hjälpverksamhet, helt bekostad av statsmedel, har styrelsen övervägt möjligheterna för någon anordning för att mera provisoriskt komma till rätta med ifrågavarande svårighet er. En föredragande, vars uppgift är begränsad till en dylik liten kommuns område, får över huvud taget aldrig tillfälle förvärva någon egentlig erfarenhet vid handläggning av hithörande ärenden. I en kommun med cirka 1,000 invånare torde endast i undantagsfall det årliga antalet an-

108 Kungl. Maj-.ts proposition nr 5 (Bilagor).

sökningar om mödrahjälp vara så högt som 10; i de minsta kommunerna torde endast en eller annan ansökan förekomma per år. Dessa småkommuners antal är högst betydande. Synnerligen önskvärt är att för den, som inom en dylik liten kommun närmast omhänderhar mödrahjälpen, skapa möjlighet till större erfarenhet och vana genom att utvidga hennes verksamhetsområde. Detta skulle kunna ske på så sätt, att en gemensam föredragande utsåges för flera intill varandra liggande kommuner. För att en dylik anordning skall bliva verklighet torde det vara nödvändigt, att utseende av dylik gemensam föredragande överlämnas åt länsstyrelsen. Barnavårdsnämnderna i de berörda kommunerna böra beredas tillfälle inkomma med förslag, och mödrahjälpsnämnden inom landstingsområdet bör höras. Vid prövning av frågan huruvida kommuner skola ha gemensam föredragande bör samråd äga rum nied socialstyrelsen, som för övrigt givetvis bör kunna taga initiativet till dylik prövning.

Det måste läggas i länsstyrelsens hand att avgöra, huruvida en barnavårdsnämnd skall få själv utse sin föredragande eller örn länsstyrelsen skall utse en med annan barnavårdsnämnd gemensam föredragande. Lokala förhållanden måste härvidlag tillmätas betydelse. Fm viss gräns, utöver vilken länsstyrelse icke skall äga dylik befogenhet, måste dock fastslås. Styrelsen vill föreslå, att dylik befogenhet skall tillkomma länsstyrelsen beträffande barnavårdsnämnd i kommun med mindre än 2,000 invånare.

En föredragande, som utsetts av barnavårdsnämnd och vilkens verksamhetsområde sålunda är begränsat till den egna kommunen, äger att åtnjuta ersättning endast i den mån kommunen av sina egna medel lämnar dylik. En för flera barnavårdsnämnder gemensam föredragande, som utses av länsstyrelsen, får i motsats härtill anses ha berättigade anspråk på en viss ersättning av statsmedel. Förslagsvis bör dylik ersättning utgå med 5 kronor för varje ansökan; ersättningen utgör närmast bidrag tili de med uppdraget förenade direkta kostnaderna för resor m. m.

Det är svårt att beräkna, vilka utgifter som härigenom komma att vållas staten. Beräknas antalet barnavårdsfall i kommuner med under 2,000 invånare till cirka 11,000 per år samt antages att systemet med gemensam föredragande i barnavårdsnämnd blir någorlunda allmänt genomfört inom denna kommungrupp, kommer man till ett kostnadsbelopp av 50,000 å 60,000 kronor örn året. Framhållas må emellertid, att det här rör sig örn en approximation på delvis mycket lösa grunder.

Styrelsen är för sin del övertygad örn att en anordning sådan som den här beträffande småkommunerna ifrågasatta kommer att väsentligt bidraga till förbättrade utredningar och en bättre kontroll, varigenom betydande besparingar böra kunna vinnas. Den ökade administrationskostnad, som anordningen medför, bör därför icke verka avskräckande.

Styrelsen vill även rikta uppmärksamheten på att den ifrågasatta anordningen borde kunna innebära vissa möjligheter för skapandet av en bättre ordning på ett annat socialvårdsområde, nämligen i fråga örn barnavårdsmannainstitutionen. Äv alldeles samma skäl som här anförts beträffande mödrahjälpen fungerar nämligen denna institution inom småkommunerna på ett synnerligen otillfredsställande sätt. Styrelsen har hittills förgäves sökt på frivillighetens väg förmå små kommuner att förena sig örn en gemensam barnavårdsman. Därest kommunerna nu på här föreslaget sätt vande sig vid att beträffande mödrahjälpen ha en gemensam föredragande, borde det finnas möjligheter att förmå dem att utse samma person att även vara barnavårdsman —• mot något litet av kommunen bestritt arvode. — En liknande tankegång kommer till synes i ett yttrande av mödrahjälpsnämnden i Jönköpings läns landstingsområde i anledning av riksdagens revisorers berättelse — och bör här omnämnas. Nämnden framhåller hurusom det såväl för erhållande av en verkligt fullständig och tillförlitlig utredning som för åstadkommande av en

109 Kungl. Majlis proposition nr 5 (Bilagor).

effektiv kontroll över den beviljade hjälpens användning vore mycket önskvärt om närliggande kommuner kunde förmås att för handhavande av den verksamhet, som nu ankommer på barnavårdsnämnderna, sammansluta sig till kommunalförbund, eller åtminstone anställa en gemensam barnavårdsman, som även kunde handlägga mödrahjälpsärendena.

Kontrollen.

I sin förutberörda berättelse ha riksdagens revisorer uttalat, att allvarliga brister vidlåda framförallt övervakningen från barnavårdsnämndernas sida av medlens användning ävensom dessa nämnders redovisningar. Revisorerna betona nödvändigheten att ofördröjligen utfärda föreskrifter, vilka reglera barnavårdsnämndernas skyldigheter i fråga örn mödrahjälp. Därvid borde tydligt klarläggas, att barnavårdsnämnderna — i likhet med andra kommunala myndigheter med likartade uppgifter — vore ansvariga för sådana oriktiga och uppenbart olämpliga åtgärder, som innefattade ekonomiska förfoganden utanför ramen för bestämmelserna på området och i strid med mödrahjälpsnämndens beslut i ärendet.

I sitt yttrande i anledning av revisorernas uttalande på denna punkt fann socialstyrelsen det genom revisorernas stickprovsvis gjorda undersökningtydligt, att kontrollen från barnavårdsnämndernas sida i fråga om mödrahjälpsmediens användning i många fall varit bristfällig ävensom att barnavårdsnämndernas redovisningar i många fall lidit av ofullständighet och oklarhet. Emellertid fann styrelsen det icke möjligt att då slutgiltigt bedöma, hur stor allmän räckvidd som man måste tillmäta revisorernas anmärkningar i dessa hänseenden. Först genom de mera fullständiga statistiska undersökningar, som socialstyrelsen igångsatt, torde man, betonade styrelsen, kunna erhålla ett tillräckligt omfattande material för bedömande av denna fråga. Genom vad som i övrigt framkommit under verksamhetens bedrivande hade emellertid styrelsen erhållit den uppfattningen, att de flesta barnavårdsnämnder samvetsgrant fullgjort vad som ålegat dem enligt gällande bestämmelser.

Härutöver får styrelsen nu anföra.

De brister i övervakningen från barnavårdsnämndernas sida av medlens användning, varpå revisorerna i sin berättelse gåvo en del drastiska exempel, torde ha härrört sig från verksamhetens första år. Vid den av socialstyrelsen enligt särskilt uppdrag verkställda granskningen beträffande barnavårdsnämndernas redovisningar i ärenden, som avslutats under förra halvåret 1939 och som redan ovan i korthet berörts, ha i allmänhet icke observerats några inköp av den karaktär riksdagens revisorer i sin berättelse relaterat, utan ha inköpen i stort sett hållit sig inom fastställd ram. Emellertid är härmed icke sagt, att allt numera är väl beställt i fråga örn kontrollen av mödrahjälpens användning. Resultatet av en undersökning av denna art har i själva verket ett ytterst begränsat bevisvärde, beroende framförallt på att redovisningarna från barnavårdsnämnderna äro av så olika beskaffenhet. Den omständigheten, att någon felaktig användning av mödrahjälpsmedel icke vid granskningen konstaterats behöver endast innebära, att redovisningshandlingarna formellt äro i sin ordning men i övrigt så ofullständiga att någon materiell prövning icke kan äga rum. Såsom i den sammanfattande redogörelsen framhållits visar undersökningen, att stora brister i fråga örn fullständigheten föreligga. Styrelsen framlägger därför i det följande förslag till sådan reglering av barnavårdsnämnds redovisningsskyldighet, att en effektiv efterkontroll möjliggöres.

I detta sammanhang är frågan örn hjälpen bör lämnas kontant eller in natura av avgörande betydelse.

Från mödrahjälpsnämndernas sida har man nästan från verksamhetens början

Ilo

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 (Bilagor).

haft sin uppmärksamhet riktad på kontrollproblemet och sökt finna en sådan form för hjälpmeddelandet, att missbruk i görligaste mån förebyggdes. Härvid har man i allmänhet prövat sig fram till kontrollsystem, vilka i huvudsak bygga på en mer eller mindre modifierad naturaunderstödsprincip. Örn hit hänföres även det starkt dirigerade kontantunderstödet — barnaföderskan får t. ex. självständigt handla och betala viss vara eller visst varuslag mot redovisning till barnavårdsnämnd med kvitterad och specificerad räkning — torde man numera inom de olika mödrahjälpsområdena nästan undantagslöst praktisera ett dylikt naturaunderstödssystem. Mödrahjälpsnämnderna vitsorda allmänt de fördelar ur kontroll- och vårdsynpunkt, som härigenom vinnas. Det framhålles även av en mödrahjälpsnämnd (i Jämtlands län), att såvitt nämnden kunnat bedöma har förfarandet att konsekvent •— d. v. s. utan något försök att sortera de hjälpsökande och indela dem i »värdiga» och »ovärdiga» —■ tillämpa in natura-principen icke av de hjälpsökande missuppfattats eller tagits såsom någon form av »förmynderskap».

Socialstyrelsen delar helt denna uppfattning örn naturaunderstödets företräden. Endast naturaformen — i ovan angivna bemärkelse — kan lämna garanti för att hjälpen kommer till en riktig och ändamålsenlig användning. I varje fall förenklas övervakningen. Bemärkas bör nämligen, att mödrahjälpen utgör ett specialunderstöd uteslutande inriktat på att tillgodose moderns och det väntade eller nyfödda barnets behov. I en fattig familj, där de otillfredsställda behoven äro av mångahanda slag, måste det för en hustru och moder ligga så nära till att använda understödet även till täckande av andra i och för sig fullt legitima behov — t. ex. övriga familjemedlemmars — att samhället i hennes eget intresse måste sörja för att den för henne avsedda hjälpen verkligen kommer henne till godo. Detta lärer i allmänhet icke kunna ske med ett kontantbidrag, som lätt suges upp i den allmänna familjebudgeten. Vidare kan — såsom befolkningskommissionen i sitt betänkande örn barnbeklädnadsbidrag m. m. framhöll — en socialpolitisk nathali julp, örn den anordnas rationellt, innebära ett synnerligen viktigt moment till en hälsogagnande konsumtion, varjämte behoven kunna tillgodoses mera ekonomiskt och ändamålsenligt medelst anskaffande eller tillhandahållande genom samhällets försorg eller under dess kontroll av de erforderliga nyttigheterna. Brån mödrahjälpsnämnderna har också som en särskild förtjänst hos denna hjälpform framhållits just att barnavårdsnämnderna därigenom komma i bättre kontakt med hemmen och många gånger kunna hjälpa sökandena till en mera ändamålsenlig användning av understöden, än som eljest blivit fallet. Denna kontakt bör bli ännu större och allmännare, örn styrelsens förslag örn tillsättande av en särskild kvinnlig föredragande för mödrahjälpsärenden inom barnavårdsnämnd vinner bifall.

Därest socialstyrelsen blir tillsynsmyndighet för mödrahjälpsverksamheten Ilar styrelsen för avsikt att genom direktiv till mödrahjälpsnämnder och barnavårdsnämnder verka för en ordning på detta hjälpområde, som står i överensstämmelse med de principer för vilka här redogjorts. Styrelsen anser det emellertid icke erforderligt och ej heller lämpligt att i förordningen intaga några stadganden i berörda hänseende.

Barnavårdsnämnds redovisningsskyldighet och kommuns ekonomiska ansvarighet för mödrahjälpsverksamheten.

Vad barnavårdsnämnds redovisningsskyldighet angår finnes därom nu stadgat, att nämnden har att årligen före den 1 mars och den 1 september till länsstyrelsen och mödrahjälpsnämnden insända utdrag ur dagboken över de under nästföregående kalenderhalvår avslutade ärendena, kompletterat med

lil

Kungl. Majlis proposition nr 5 (Bilagor).

föreskriften, att de till länsstyrelsen insända utdragen skola åtföljas av vederbörliga verifikationer i huvudskrift. Om vad som skall anses som vederbörliga verifikationer ha emellertid meningarna såväl bland barnavårdsnämnder som länsstyrelser varit synnerligen delade. Medan en del länsstyrelser nöjt sig med en formell granskning av att utanordnade mödrahjälpsmedel blivit av barnavårdsnämnden till modern utbetalade — och såsom vederbörlig verifikation sålunda godtagit moderns kvitto å kontant utbetalade belopp — lia andra länsstyrelser ingått på en verklig saklig granskning av barnavårdsnämndernas verksamhet och härför av dessa krävt specificerad redovisning.

Det synes styrelsen uppenbart, att kontroll över barnavårdsnämndernas mödrahjälpsverksamhet måste finnas, örn man över huvud önskar någon garanti för en riktig användning av mödrahjälpsmedlen. Denna kontroll kan lämpligen knytas till granskningen av redovisningarna. För att granskningen skall kunna bli ur kontrollsynpunkt effektiv måste emellertid verifikationerna vara så specificerade, att av desamma framgår när och till vem hjälpen utbetalats samt att hjälpen använts till av mödrahjälpsnämnden anvisat ändamål. Ett tillägg av denna klargörande innebörd till 2 punkten, 1 stycket i 6 § kungörelsen med tillämplighetsföreskrifter till mödrahjälpsförordningen synes härför erforderligt.

Även en på detta sätt anordnad kontroll över barnavårdsnämnderna blir emellertid föga effektiv, örn icke därmed förbindes en ekonomisk ansvarighet från kommunens sida för verksamheten. I 7 § mödrahjälpsförordningen finnes för närvarande stadgad skyldighet för barnavårdsnämnd att övervaka, att hjälpen kommer till användning i enlighet med givna föreskrifter. Innebörden i detta stadgande synes oklar och har i praktiken varit föremål för olika tolkningar. Medan flera länsstyrelser, med beklagande av att några tvångsmedel mot barnavårdsnämnderna icke stöde till deras förfogande, hävdat, att de icke utan särskilda föreskrifter torde kunna hos barnavårdsnämnd utkräva belopp,_ som av nämnden felaktigt disponerats, ha andra länsstyrelser, vilka ingått i saklig granskning av de inkomna redovisningarna, i fall, där barnavårdsnämnd vid sådan granskning funnits ha utbetalat mödrahjälpsmedel i strid mot gällande bestämmelser eller mot mödrahjälpsnämndens beslut, ålagt barnavårdsnämnden att till länsstyrelsen återbetala oriktigt utbetalat belopp. I tre av sådana fall har barnavårdsnämnd, enligt vad som kommit till socialstyrelsens kännedom, klagat till Kungl. Majit, som emellertid ogillat besvären. Ehuru barnavårdsnämnds ansvarighet för oriktiga utbetalningar härigenom väl får anses fastslagen, synes med hänsyn till den tvekan, som kan råda rörande exigibiliteten av ett dylikt åläggande, lämpligt att uttryckligen lagfästa denna ansvarighet. I detta hänseende ha riksdagens revisorer också förordat sådant klarläggande, att barnavårdsnämnderna — i likhet med andra kommunala myndigheter med likartade uppgifter — borde vara ansvariga för sådana oriktiga och uppenbart olämpliga åtgärder som innefattade ekonomiska förfoganden utanför ramen för bestämmelserna på området och i strid mot mödrahjälpsnämndens beslut i ärendet. Enligt socialstyrelsens mening bör emellertid ansvarigheten icke åvila barnavårdsnämnden som sådan utan vederbörande kommun. Socialstyrelsen får sålunda föreslå ett tillägg till 7 § mödrahjälpsförordningen av innehåll, att kommun skall vara skyldig att till statsverket återbetala utanordnade medel, som använts i strid mot mödrahjälpsförordningens föreskrifter eller mödrahjälpsnämndens beslut.

Återstår i detta sammanhang frågan om åt vilken myndighet skyldigheten att granska barnavårdsnämndernas redovisningar lämpligen bör anförtros. Frågan är viktig, örn man, som här föreslagits, med en sådan granskning åsyftar att erhålla en kontinuerlig kontroll över hela mödrahjälpsverksamhetens praktiska bedrivande ute i kommunerna.

112 Kungl. Maj:ts proposition nr 5 (Bilagor).

Det har redan omnämnts, att olika uppfattningar gjort sig gällande örn hur långt länsstyrelses granskningsskyldighet och clärpå grundade befogenheter sträcka sig. Å ena sidan har man hävdat att det skulle ankomma på länsstyrelserna att övervaka, att barnavårdsnämnderna rätt handhava mödrahjälpsmedlen samt avgiva tillfredsställande redovisningar, ävensom att verka för en riktig utveckling av barnavårdsnämndernas verksamhet i dessa avseenden genom att ingripa mot begångna felaktigheter. Å andra sidan göres, såsom förut omtalats, gällande att länsstyrelse icke har annan granskningsskyldighet än att tillse att utanordnade mödrahjälpsmedel blivit av barnavårdsnämnden till modern utbetalade. Till stöd för denna senare uppfattning åberopas, förutom avsaknaden av närmare direktiv för länsstyrelserna, även stadgandet i 1 § moment e) i instruktionen för mödrahjälpsnämnderna, enligt vilket moment det åligger mödrahjälpsnämnd att i övrigt inom nämndens verksamhetsområde övervaka efterlevnaden av nyssnämnda förordning.

Från flera mödrahjälpsnämnder har, med instämmande från ett stort antal länsstyrelser, ifrågasatts örn icke granskningen av barnavårdsnämndernas redovisningar över användningen av de till dessa nämnders förfogande ställda mödrahjälpsmedlen borde anförtros åt vederbörande mödrahjälpsnämnd. För mödrahjälpsnämnderna skulle en sådan ordning, framhålles det, vara en stor fördel. Den beslutande myndigheten skulle då kunna i detalj tillse hur besluten verkställdes och kunna bilda sig en uppfattning örn de olika barnavårdsnämndernas sätt att handha verksamheten. Ett effektivt stödjande och tillrättaläggande av barnavårdsnämndernas arbete vid verkställighet av beslut i mödrahjälpsärenden skulle möjliggöras. Samarbetet mellan mödrahjälpsnämnd och barnavårdsnämnd skulle helt visst vinna härpå. Någon granskning från länsstyrelses sida skulle i så fall icke vara behövlig. För länsstyrelserna skulle överflyttningen av granskningsskyldigheten givetvis innebära en lättnad. Svårigheter möta även i sak, såsom en länsstyrelse framhållit, för en länsstyrelse att avgöra örn mödrahjälpsnämnds beslut blivit rätt tillämpat. I mångå fall ha medlen använts på sådant sätt att endast mödrahjälpsnämnden själv torde kunna avgöra örn det varit i enlighet nied beslutet. I andra fall åter kanske medlen använts på annat sätt än mödrahjälpsnämnden avsett men dock så att nämnden skulle kunna sanktionera användningen. De anmärkningar, som i sådana fall måste bli en följd av granskningen hos länsstyrelsen, skulle såsom sakligt omotiverade kunna undvikas örn granskningen verkställdes av mödrahjälpsnämnden.

Det förtjänar här omnämnas, att i ett län (Gävleborgs) redan nu etablerats ett samarbete beträffande granskningen av barnavårdsnämndernas mödrahjälpsverksamhet mellan länsstyrelse och mödrahjälpsnämnder, varigenom en ordning uppnåtts, som nära överensstämmer med den ovan föreslagna. Sedan de till länsstyrelsen insända dagboksutdragen och räkenskaperna där underkastats en första granskning och sifferkontroll skett samt det tillsetts, att icke lörbrukade medel återredovisats, ha samtliga handlingar översänts till mödrahjälpsnämndens sekreterare. Denne har därefter i samband med mödrahjälpsnämndens egen granskning genomgått varje räkning och annan verifikation och tillsett, att de beviljade medlen helt använts i enlighet med mödrahjälpsnämndens direktiv. Alla fall, som kunnat godkännas, ha försetts med stämpel, utvisande dylikt godkännande; beträffande de övriga har en kort promemoria upprättats, och har av länsstyrelsen sedan förklaring infordrats, varefter rättelser skett.

Socialstyrelsen finner de anförda skälen för att länsstyrelserna befrias från den dem nu åligande granskningsskyldigheten övertygande. För den materiella prövningen om mödrahjälpen skall anses lia kommit till rätt användning i enlighet med förordningen och mödrahjälpsnämndens beslut synas mödrahjälps-

113 Kungl. Majus proposition nr 5 (Bilagor).

nämnderna äga den största sakliga kompetensen. Även av övriga åberopade skäl böra mödrahjälpsnämnderna otvivelaktigt medverka i kontrollen över barnavårdsnämndernas verksamhet.

Emellertid synes även tillsynsmyndigheten behöva inkopplas i kontrollsystemet. Den rent siffermässiga kontrollen torde knappast kunna på ett betryggande sätt fullgöras av mödrahjälpsnämnderna utan en förstärkning av deras nuvarande administrationsapparat. Detta bör örn möjligt undvikas. Den siffermässiga kontrollen bör för övrigt helst skötas centralt. Styrelsen vill därför föreslå, att den rent siffermässiga kontrollen av verksamheten förlägges till socialstyrelsen. Denna har dessutom behov av att kunna kontinuerligt följa mödrahjälpsverksamheten och bilda sig en uppfattning örn såväl mödrahjälpsnämndernas som barnavårdsnämndernas sätt att handha verksamheten. En dylik intim och fortlöpande kontakt med arbetet på fältet synes rent av utgöra en nödvändig förutsättning för fullgörande av en ledande och direktivgivande funktion på området.

Med upphörande av länsstyrelses granskningsskyldighet beträffande mödrahjälpsärenden torde följa, att ej heller prövningen örn kommun skall åläggas återbetalningsskyldighet för felaktigt utgiven mödrahjälp längre bör åvila länsstyrelse. Uppenbart är, att en dylik befogenhet ej kan tillerkännas de olika mödrahjälpsnämnderna. Med hittillsvarande administrativ praxis har emellertid ej heller ansetts förenligt, att ett centralt ämbetsverk av socialstyrelsens typ skulle äga ålägga kommun att återbetala felaktigt använda statsmedel. Frågan härom torde därför i varje särskilt fall få hänskjutas till Kungl. Majit. Man lärer emellertid kunna förutsätta, att fråga örn dylik återbetalningsskyldighet kan komma att uppstå i ett stort antal fall samtidigt som det i dessa torde komma att röra sig örn ett i det särskilda fallet tämligen obetydligt belopp. Med hänsyn härtill vill styrelsen ifrågasätta örn man ej skulle kunna göra det avsteg från hittillsvarande praxis att socialstyrelsen tilldelades ifrågavarande befogenhet, med rätt i så fall för kommun, vilken ålagts återbetalningsskyldighet, att hos Kungl. Majit föra klagan över beslutet.

I detta sammanhang vill socialstyrelsen erinra örn att styrelsen i sin skrivelse angående anslag för budgetåret 1940/41 behandlat frågan örn en centralisering av skyddshemmens ekonomiska förvaltning och i samband därmed föreslagit en utbyggnad av styrelsens kamerala organisation, vilket förslag emellertid icke föranlett någon Kungl. Majlis åtgärd. Vid ett förverkligande av sagda förslag torde även länsstyrelsernas befattning med utbetalning och återbetalning av mödrahjälpsmedel lämpligen böra överflyttas till socialstyrelsen.

För utförande av det granskningsarbete, som enligt vad nu föreslagits komme att åligga styrelsen, blir, såsom redan anförts i samband med behandlingen av organisationsfrågan, en förstärkning av styrelsens arbetskrafter erforderlig. Granskningsarbetet kan för närvarande beräknas kräva en personal på tre personer, vilka med hänsyn till arbetets självständiga art böra vara kanslibiträden, tills vidare å extra ordinarie stat. Ledningen av granskningsarbetet skulle anförtros åt den notarie, som närmast skulle biträda byråchefen med mödrahjälpsärenden. Å andra sidan besparas länsstyrelserna såväl den formella som den sakliga granskningen, i sin helhet utan tvivel mycket arbetskrävande. Därest sifferkontrollen förlägges till socialstyrelsen, torde överflyttningen av den rent sakliga granskningen på mödrahjälpsnämnderna icke behöva medföra någon förhöjning av nu utgående sekreterararvoden men möjligen någon förstärkning av expensanslaget.

För kontrollen av barnavårdsnämndernas redovisningar skulle alltså enligt styrelsens nu framlagda förslag gälla följande ordning.

Barnavårdsnämnd skulle, i likhet med nu, årligen före den 1 mars och den 1 september till länsstyrelsen och mödrahjälpsnämnden insända utdrag ur

Bihang till urtima riksdagens protokoll 1940. 1 sami. Nr 5. 782 40 8

114 Kungl. Maj.-ts proposition nr 5 (Bilagor).

dagboken över sådana ärenden, i vilka m ö d rah j älps v e rk s amfi e te n avslutats under nästföregående kalenderhalvår. Därest de till barnavårdsnämndens förfogande för ifrågavarande ärenden ställda medlen icke i sin helhet tagits i anspråk, skulle samtidigt till länsstyrelsen återlevereras sålunda odisponerade belopp.

Vid avgivande av redovisning, som nu sagts, skulle barnavårdsnämnden jämväl till länsstyrelsen inleverera belopp, som under kalenderhalvåret återbetalats å utlämnade lån. Förteckning över de verkställda återbetalningarna ävensom de till länsstyrelsen inlevererade odisponerade beloppen borde bifogas de dagboksutdrag, som tillställdes mödrahjälpsnämnden. De till mödrahjälpsnämnden insända utdragen skulle jämväl åtföljas av vederbörliga verifikationer i huvudskrift, vilka borde vara så beskaffade att därav framginge huruvida de utanordnade medlen använts i enlighet med mödrahjälpsförordningens bestämmelser och mödrahjälpsnämndens beslut. Mödrahjälpsnämnden skulle därefter verkställa granskning i sakligt hänseende av redovisningarna. Funnes vid granskningen, att mödrahjälpsmedel utbetalats i strid mot gällande bestämmelser eller mödrahjälpsnämndens beslut, hade mödrahjälpsnämnden, sedan barnavårdsnämnden berette tillfälle inkomma med förklaring, att, därest mödrahjälpsnämnden icke funne skäligt godkänna de gjorda avvikelserna, upprätta en kort promemoria i ärendet. Efter avslutad granskning skulle dagboksutdragen med åtföljande verifikationer, förteckningar över till länsstyrelsen återlevererade odisponerade belopp samt över å lån verkställda återbetalningar ävensom eventuella anmärkningspromemorior med därtill hörande handlingar översändas till socialstyrelsen, som skulle utföra den rent siffermässiga granskningen. Skulle styrelsen vid sin granskning finna, att sådant förhållande vore för handen, att kommun borde åläggas att återbetala utanordnade mödrahjälpsmedel, hade styrelsen antingen att med eget yttrande överlämna ärendet till Kungl. Maj:ts avgörande eller, därest styrelsen tillerkänts befogenhet att själv avgöra hithörande ärenden, att besluta i ärendet.

I detta sammanhang vill styrelsen även erinra örn vad styrelsen i sitt yttrande i anledning av riksdagens revisorers berättelse anfört örn önskvärdheten av kontroll å och inspektion av barnavårdsnämndernas befattning med mödrahjälpen genom statens fattigvårds- och barnavårdskonsulenter. För socialstyrelsen som tillsynsmyndighet skulle det vara av stor betydelse att härvid få påräkna konsulenternas medverkan. Detta bör komma till uttryck i mödrahjälpsförordningen i samband med eventuellt stadgande örn socialstyrelsen som tillsynsmyndighet för mödrahjälpsverksamheten genom en bestämmelse, att socialstyrelsen därvid biträdes av statens fattigvårds- och barnavårdskonsulenter. 1 § i instruktionen den 8 maj 1925 för statens fattigvårdsoch barnavårdskonsulenter, vilken paragraf reglerar konsulenternas inspektionsrätt-, synes på samma gång böra kompletteras med föreskrift örn att konsulent har att å socialstyrelsens vägnar utöva uppsikt över kommunernas mödrahjälpsverksamhet, i vilket avseende konsulenterna givetvis böra vara underställda socialstyrelsen. I 2 § 2 stycket instruktionen för mödrahjälpsnämnderna bör vidare stadgas åläggande för mödrahjälpsnämnd att underrätta, förutom barnavårdsnämnderna, socialstyrelsen och vederbörande statens konsulent för fattigvård och barnavård örn den bestämda sammanträdesordningen.

Styrelsen har i sitt nyssberörda yttrande erinrat örn nödvändigheten att utbygga konsulentorganisationen och har styrelsen ock anledning att i detta sammanhang på nytt understryka detta, särskilt som konsulenternas redan nu stora arbetsbörda genom den föreslagna befattningen med mödrahjälpsverksamheten komme att än ytterligare okas. I vart fall borde de tämligen obetydliga kostnader, som den i styrelsens budgetskrivelse föreslagna skri vhjälpen och rätten att per telefon hålla sig i kontakt med fattigvårdsstyrelser och

115 Kungl. Majis proposition nr 5 (Bilagor).

barnavårdsnämnder i de stora distrikten skulle draga, icke ens i nuvarande ansträngda st-atsfinansiella läge få förhindra att konsulentorganisationen effektivt förstärkes på föreslaget sätt.

Verksamheten i övrigt.

Med de nu framlagda förslagen rörande organisationen och kontrollen torde några av de allvarligaste bristerna, i den hittillsvarande mödrahjälpsverksamheten komma att avhjälpas. Socialstyrelsen har emellertid vid sin allmänna översyn av verksamheten givetvis också ägnat sin uppmärksamhet åt andra praktiska och principiella problem, av vilka flera berörts av riksdagens revisorer i deras berättelse eller av ole däröver hörda myndigheterna.

Prövningen av det ekonomiska behovet.

I syfte att begränsa de med mödrahjälpsverksamheten förenade kostnaderna har från några håll ifrågasatts en generell skärpning av behovsprövningen. Sålunda har statskontoret förordat, att uttrycket »uppenbart behov» i 1 § mödrahjälpsförordningen såsom allmän förutsättning för erhållande av hjälp ersättes med det av befolkningskommissionen ursprungligen föreslagna »trängande behov».

Socialstyrelsen får avstyrka detta förslag. Själva ordvalet vid definitionen på den behovsprövning, som skall äga rum, torde i och för sig icke vara av någon avgörande betydelse, även om en viss psykologisk inverkan kan förekomma och otvivelaktigt har förekommit. En övergång till termen »trängande behov» kan befaras få verkningar på mödrahjälpsnämndernas prövning, som kan bli ödesdiger för verksamhetens syften. De inskränkningar, som styrelsen enligt vad ovan anförts åsyftar, böra kunna smidigare och riskfriare vinnas utan förändring av terminologin, nämligen örn statsmakterna godkänna den inställning till detta problem, som socialstyrelsen i det föregående givit uttryck åt och som styrelsen här ytterligare vill understryka.

De verkställda undersökningarna ha visat, att mödrahjälp på sina håll regelmässigt lämnats till mödrar i befolkningskretsar som knappast böra anses vara i uppenbart behov av understöd från samhällets sida. I dylika fall ar en skärpning av behovsprövningen otvivelaktigt på sin plats och torde kunna genomföras genom den direktivgivning, som kan förväntas från styrelsens sida, därest styrelsen blir tillsynsmyndighet.

Styrelsen har emellertid även vid granskning av det genom den statistiska undersökningen erhållna materialet uppmärksammat, att mödrahjälp i en utsträckning, som knappast kan ur befolkningssynpunkt anses vara motiverad eller i nuvarande statsfinansiella läge försvarlig, beviljats till barnfattiga familjer, till stor del förstföderskor.

Att hjälp utgått till ogifta mödrar, som ej tidigare haft barn — förstföderskorna utgöra 75 procent inom gruppen ogifta och förut gifta mödrar — torde ej vara något att säga örn utan är sannolikt endast i sin ordning, enär mödrahjälpens tillkomst över huvud i hög grad motiverades med hänsyn till hjälpbehovet hos detta klientel. Anmärkningsvärt är däremot, att bland samtliga gifta h järnmottagare i riket förstföderskorna utgöra nära 30 procent (29.s). Ur befolkningspolitisk synpunkt torde, såsom redan antytts, mödrahjälp till förstföderskor över huvud icke ha någon egentlig effekt. Man torde också i dessa fall kunna räkna med som regel, att familjens ekonomi är mindre ansträngd än där barn förut finnas. Socialstyrelsen anser därför, att mödrahj alpen bör begränsas till i huvudsak mödrar, som tidigare ha ett eller flera barn. Mödrahjälp till förstföderskor skulle i så fall få utgå allenast, där synnerligt skäl därtill förelåge — som synnerligt skäl finge bland annat anses, att

116 Kungl. Maj:ts proposition nr 5 (Bilagor).

barnaföderskan vore ogift eller eljest ensamstående. — Det förtjänar anmärkas, att den nuvarande hjälpen till de gifta förstföderskorna är av en icke föraktlig storleksklass; den utgör omkring 18 procent av hela mödrahjälpen och torde draga en kostnad av betydligt mer än en och en halv miljon kronor örn året.

Annan begränsning av klientelet.

Mödrahjälp får icke lämnas till kvinna, vilken är intagen å straffanstalt eller därmed jämförlig anstalt, å tvångsarbetsanstalt, alkoholistanstalt, allmän uppfostringsanstalt eller skyddshem, eller å anstalt för sinnessjuka, sinnesslöa, fallandesjuka eller kroniskt sjuka, och ej heller till kvinna, som av fattigvården mottagfts till stadigvarande försörjning ( 2 § 2 stycket förordningen örn mödrahjälp).

Denna begränsning av klientelet måste visserligen, yttrade redan befolkningskommissionen i sitt betänkande angående moderskapspenning och mödrahjälp, under nuvarande förhållanden såtillvida anses mindre tillfredsställande, som den icke uteslöte, att mödrahjälp kunde få åtnjutas även av kvinnor, vilkas moderskap .ur samhällets synpunkt icke vöre önskvärt. Kommissionen hade emellertid utgått från att den ytterligare begränsning, som ur denna synpunkt väl vore påkallad, ej lämpligen borde ske genom särskilda stadganden i detta sammanhang.

Riksdagens revisorer säga sig vid sin granskning ha iakttagit, att mödrahjälp i åtskilliga fall utgått till uppenbart asociala personer och förklara med anledning härav, att det med hänsyn till syftet med mödrahjälpen synes självfallet, att omhändertagandet av dylika fall borde tillgodoses i annan ordning än med mödrahjälpsmedel. Uttalandet har vunnit instämmande från många av de över revisorernas berättelse hörda myndigheterna.

I denna liksom i åtskilliga andra delar av verksamheten har mödrahjälpsnämndernas praxis gestaltat sig olika. Icke så få mödrahjälpsnämnder lia alltsedan verksamhetens början avslagit ansökningar örn mödrahjälp från personer, som karakteriserats som asociala (eller sinnesslöa), och där besvär häröver anförts hos socialstyrelsen ha skälen för mödrahjälpsnämndernas avslag alltid godtagits samt besvären ogillats. Ändra mödrahjälpsnämnder ha i avsaknad av föreskrifter i ämnet icke ansett sig ha befogenhet att utesluta ens notoriskt asociala från tilldelning av mödrahjälp, där uppenbart behov i övrigt konstaterats.

Socialstyrelsen finner det, i likhet med befolkningskommissionen, ej erfoderligt och icke ens lämpligt med några särskilda stadganden i detta sammanhang. Mödrahjälpsnämnderna böra i detta som i andra avseenden äga företaga en fri prövning av de i det särskilda fallet föreliggande omständigheterna samt, örn de därvid finna, att visserligen uppenbart behov av understöd föreligger men att detta behov lämpligen bör tillgodoses i annan ordning än genom mödrahjälpsmedel, i överensstämmelse med denna sin uppfattning kunna avslå ansökningen, med rätt för sökanden att få sin sak överprövad genom besvär hos socialstyrelsen. Socialstyrelsen har för avsikt att, därest styrelsen göres till tillsynsmyndighet för mödrahjälpsverksamheten, söka tillmötesgå de önskemål, som av flera mödrahjälpsnämnder uttalats örn att nämnderna måtte erhålla viss vägledning för prövning av hithörande ärenden.

Moderskapspenning och mödrahjälp.

Socialstyrelsen har härefter övervägt huruvida det skulle vara möjligt att begränsa de ändamål, till vilka mödrahjälp må utgå.

Riksdagens revisorer anmärkte i sin berättelse på den högst betydande omfattning, i vilken mödrahjälp använts till förlossningskostnader och barnets första utrustning samt funno detta berättiga till antagandet, att moderskaps-

117 Kungl. Majlis proposition nr 5 (Bilagor).

penningen ofta icke använts för dessa ändamål, vilka den likväl vore avsedd att i första liand tillgodose. Revisorerna ifrågasatte örn man icke, för att vinna kontroll över moderskapspenningens användning och därjämte uppnå att densamma närmare anpassades efter behovsprincipen, borde inarbeta denna hjälpform i mödrahjälpen.

Mödrahjälpsnämnderna vitsorda allmänt det av revisorerna anmärkta förhållandet, att moderskapspenningen av de mödrar, som sökt hjälp hos nämnderna, i största utsträckning förbrukas till andra ändamål än sådana för vilka den avsetts, varför dessa behov, örn de ej skola lämnas ohjälpta, måste täckas av mödrahjälp. Vid förekommande utredningar rörande behov av mödrahjälp har det konstaterats — heter det sålunda i en av mödrahjälpsnämnden i Göteborg till statens inspektör för fattigvård och barnavård överlämnad promemoria av avdelningschefen för Göteborgs barnavårdsnämnds mödrahjälpsbyrå — att förskott av moderskapspenningen i regel utbetalats innan mödrahjälp beviljats ävensom att moderskapspenningen i många fall icke användes till hjälp för moder och barn utan fastmer till bestridande av löpande utgifter för vederbörandes familj och hushåll. Flertalet hörda myndigheter — däribland statskontoret, åtskilliga länsstyrelser och många mödrahjälpsnämnder — ha intet att erinra mot eller rent av tillstyrka förslaget att inarbeta moderskapspenningen i mödrahjälpen.

Socialstyrelsen har i sitt yttrande i anledning av revisorernas berättelse medgivit, att tveksamhet kunde råda, örn den nuvarande uppdelningen på olika hjälpformer av de behov, som uppkomma i samband med barnsbörd, vore lämplig. Den vore emellertid betecknande för den nuvarande splittringen i socialvården. Det påstående örn de faktiska förhållandena, som revisorerna gjort angående mödrahjälpsmedlens användande för ändamål, som borde tillgodoses genom moderskapspenningen, hoppades styrelsen få belyst genom de pågående statistiska undersökningarna. Det syntes därför då icke vara möjligt att slutgiltigt yttra sig i denna fråga. Så vitt socialstyrelsen för det dåvarande kunde bedöma, torde man dock böra överlåta prövningen av en förändring eller sammanslagning av de olika hjälpformerna på förevarande område till socialvårdskommittén.

Det bör här även erinras örn att i en av särskild utredningsman inom finansdepartementet under hösten 1939 upprättad promemoria anförts, att av olika förekommande slag av moderskapshjälp den hjälp, som lämnades i form av moderskapspenning, syntes i jämförelsevis ringa mån vara anpassad efter behovsprincipen samt att därför moderskapspenningen syntes kunna ifrågakomma till indragning.

Med anledning härav uttalades i en inom socialdepartementet upprättad promemoria, vilken såsom bilaga fogades till besparingspropositionen vid 1939 års urtima riksdag, att förslaget att indraga förevarande hjälpform icke syntes kunna tillrådas men att däremot borde övervägas att genomföra en viss skärpning av villkoren för erhållande av moderskapspenning på så sätt, att inkomstgränsen sattes något lägre än för närvarande. Det erinrades i promemorian, att de bestämmelser rörande det beskattningsbara beloppet, vilka gällde vid utfärdandet av förordningen örn moderskapspenning, ändrats genom förordningen den 17 juni 1938 (nr 369) och att ändringarna innebure, att för familjer med barn medgivits väsentligt större ortsavdrag än tidigare. Det syntes böra undersökas, huruvida icke inkomstgränsen borde fixeras så, att allenast de grupper, som åsyftats med 1937 års beslut, bleve bidragsberättigade.

De sålunda i socialdepartementets promemoria gjorda uttalandena föranledde icke någon erinran av 1939 års urtima riksdag.

I 1940 års statsverksproposition uttalar föredragande departementschefen,

118 Kungl. Maj:ts proposition nr 5 (Bilagor).

att den undersökning, som avsetts i socialdepartementets berörda promemoria, utan dröjsmål syntes böra komma till stånd. I avvaktan på resultatet av undersökningen har det för nästa budgetår behövliga anslaget till moderskapspenning upptagits till ett preliminärt beräknat belopp.

Styrelsen är fortfarande icke beredd att förorda någon sådan ändring, som skulle rubba själva grunderna för det nuvarande hjälpsystemet vid havandeskap och barnsbörd. Mot själva principen, att samhället vid behov bidrager tili täckande av de med barnsbörden förenade normala extrakostnaderna, synes icke kunna vara något att invända. Ej heller däremot, att detta bidrag åtminstone regelmässigt utgår som kontantbelopp. Socialstyrelsen får därför i avbidan på socialvårdskommitténs arbete avstyrka förslaget örn moderskapspenningens inarbetande i mödrahjälpen. Emellertid kan det ej anses tillfredsställande att, såsom upplysts, de behov moderskapspenningen avser att täcka i stor utsträckning icke bli tillgodosedda eller måste avhjälpas med mödrahjälp. Att helt enkelt stadga förbud mot att bevilja mödrahjälp för ändamål, som borde lia tillgodosetts med moderskapspenningen, kan icke gärna komma i fråga. Styrelsen har i stället sökt finna en lösning, som örn möjligt förebygger faran för missbruk. Därvid har styrelsen utgått från att det’ av naturliga skäl torde vara framförallt i de minst bemedlade hemmen, som det ligger nära till hands att förbruka moderskapspenningens kontantbelopp till bestridande av löpande utgifter för hushållsändamål. Dessa mödrar äro i de flesta fall i uppenbart behov av samhällshjälp utöver moderskapspenningen. En tänkbar lösning vore därför, att vid ansökan örn moderskapspenning vederbörande sökande finge avgiva en förklaring, huruvida hon ansåge sig i behov av ytterligare hjälp och på grund härav hade för avsikt att jämväl ansöka örn mödrahjälp. I händelse så vore fallet borde moderskapspenningens belopp, örn ansökningen beviljades, av den erkända sjukkassan tillställas barnavårdsnämnden i sökandens vistelsekommun och sökanden hänvisas dit för utbekommande av den beviljade hjälpen, vilken av barnavårdsnämnden skulle lämnas under samma betryggande kontroll som bör gälla för mödrahjälpsverksamheten.

Socialstyrelsen får för sin del tillstyrka en sådan ordning.

I detta sammanhang vill styrelsen jämväl beröra det problem, som i föregående avdelning behandlats i samband med frågan örn mödrahjälpsklientelets avgränsning och som givetvis även uppstår beträffande moderskapspenningen. Uteslutna från rätten till moderskapspenningen äro enligt förordningen samma kategorier av kvinnor, som äro undantagna från möjligheten att erhålla mödrahjälp. Frånvaron av bestämmelser rörande de utanför anstalt vistande sinnesslöa, asociala m. fl. innebär emellertid här på grund av moderskapspenningens rättsliga karaktär ,att de icke kunna förvägras att utbekomma moderskapspenning. Någon fri prövning ur lämplighetssynpunkter, såsom alltid skall ske vid beviljande av mödrahjälp, får icke här företagas.

Socialstyrelsen vill icke föreslå någon sådan ändring i förordningen örn moderskapspenning, att åsyftade kategorier kvinnor skulle uteslutas från rätten till moderskapspenning. På grund av gällande bestämmelser måste emellertid fall ej sällan förekomma, då moderskapspenning kontant utbetalas till notoriskt asociala kvinnor, sinnesslöa m. fl. Detta kan icke vara rationellt och måste stundom te sig grovt stötande. Styrelsen vill därför förorda, att Kungl. Majit måtte utfärda en tillämplighetsföreskrift till förordningen örn moderskapspenning av innehåll, att utbetalning av moderskapspenning i åsyftade fall icke får ske kontant genom den erkända sjukkassan utan in natura, eller eljest under betryggande kontroll av barnavårdsnämnden i den kommun, där kvinnan vistas. Då det emellertid knappast kan begäras, att sjuk-

119 Kungl. Maj:ts proposition nr 5 (Bilagor).

kassan ex officio skall ingå på en värdighetsprövning av denna ömtåliga och ingalunda lätta art, synes prövningen och även initiativet till en dylik prövning böra överlämnas till det samhälleliga organ, som får antagas besitta både den största personkännedomen och erfarenheten i hithörande ting, d. v. s. barnavårdsnämnden. En sådan föreskrift skulle icke innebära, att barnavårdsnämnden i alla fall skulle höras över inkomna ansökningar örn moderskapspenning utan endast en rätt för barnavårdsnämnden att, där den genom barnavårdsmannen eller eljest hade anledning antaga, att moderskapspenning komme att sökas av kvinna, som icke skäligen kunde förväntas använda moderskapspenningens kontantbelopp till därmed avsedda ändamål, efter framställning till den erkända sjukkassan få det beviljade beloppet utbetalat till sig och sedan därmed förfara på sätt som förut sagts.

Mot en sänkning av inkomstgränsen för erhållande av moderskapspenning enligt vad som i socialdepartementets berörda promemoria ifrågasatts synes icke vara något att erinra ur de synpunkter, socialstyrelsen har att företräda.

Mödrahjälp oell fattigvård.

Riksdagens revisorer ha anmärkt, att mödrahjälp i stor omfattning använts för tillgodoseende av behov, vilka rätteligen bort ankomma på fattigvården att avhjälpa. Revisorerna yttrade, att en gränsdragning mellan dessa båda hjälpformer vore förenad med vanskligheter, men föreslogs dock en uttrycklig föreskrift av innebörd, att utrustning och kostförbättring endast finge avse modern och i förstnämnda avseende även det nyfödda barnet.

I sitt yttrande häröver framhöll socialstyrelsen, att det icke torde vara möjligt att genomföra en fullständig gränsdragning mellan fattigvården och mödrahjälpen, så till vida att mödrahjälpen icke skulle kunna användas för något ändamål, som enligt gällande bestämmelser borde täckas av fattigvården. Att detta icke kunde vara möjligt läge redan i det förhållandet, att man här hade att göra med två hjälpfÖrmer, vilka båda vore grundade på individuell behovsprövning men som avsåge att giva hjälp efter en olika standard. Yad som här erfordrades vore icke så mycket nya bestämmelser som en bättre kontroll från barnavårdsnämndernas sida.

Härutöver vill socialstyrelsen endast ytterligare erinra örn att styrelsen i cirkulärskrivelse den 5 juli 1939 till mödrahjälpsnämnderna, under hänvisning till en av statens inspektör för fattigvård och barnavård i nr 76 av meddelanden från styrelsens fattigvårdsbyrå intagen uppsats rörande fattigvård och mödrahjälp, fäst nämndernas uppmärksamhet på att de vid beviljande av mödrahjälp hade att taga hänsyn till alla de omständigheter, som inverkade på behovet av detta särskilda understöd, sålunda även till den fattigvård, som utginge. Vid beviljande av mödrahjälp åt kvinna, som åtnjöte fattigvård, borde mödrahjälpsnämnd därför som regel räkna med — och kunde även, örn detta skulle visa sig erforderligt, uppställa som villkor —■ att redan utgående fattigvårdsunderstöd icke finge indragas eller minskas i anledning av den beviljade mödrahjälpen, enär denna ju hädanefter endast borde avse att täcka de speciella behov eller merbehov, som uppstode genom havandeskapet eller barnsbörden.

Mödrahjälp och folktandvård.

Beträffande den av mödrahjälpsnämnderna beviljade hjälpen till tandvård lia riksdagens revisorer uppmärksammat, att sådan hjälp beviljats i högst skiftande omfattning, ävensom, utan att närmare ingå på ämnet, uttalat, att tydliga och klara bestämmelser beträffande bland annat bidrag till tandvård syntes erforderliga för att förebygga missbruk och åstadkomma försiktighet och enhetlighet vid beviljandet.

120 Kungl. Maj:ts proposition nr 5 (Bilagor).

Socialstyrelsen anslöt sig i sitt yttrande häröver till denna ståndpunkt, varjämte styrelsen erinrade örn att den redan tidigare haft sin uppmärksamhet riktad på denna fråga och i cirkulärskrivelse den 29 april 1939 till mödrahjälpsnämnderna betonat, att nämnderna vid beviljande av hjälp till en i och för sig önskvärd tandvård borde noga överväga, att denna hjälp icke inkräktade på möjligheten att tillgodose andra mera trängande hjälpbehov, varjämte även uppenbart understödsbehov alltid måste ha konstaterats. Styrelsen fäste jämväl uppmärksamheten på att det, i den mån folktandvårdsorganisationen genomfördes och vederbörande kommuner ställde medel till förfogande för tandvård åt obemedlade och mindre bemedlade, kunde ifrågasättas, örn mödrahjälp för tandvård över huvud borde utgå, och att i vart fall hänsyn till sådant förhållande måste tagas vid mödrahjälpsverksamheten.

I yttrande i anledning av revisorernas uttalande örn mödrahjälpen har statskontoret anfört, att ämbetsverket vid den granskning, som inom statskontoret verkställts av barnavårdsnämndens i Stockholm redovisningar, hade funnit, att i en del fall praktiskt taget hela mödrahjälpen tagits i anspråk för gäldande av tandvårdskostnader. Statskontoret sade sig för sin del ha mycket svårt att föreställa sig, att avsikten med mödrahjälpen varit att täcka dylika kostnader i sådan omfattning, som här skett. Därtill komme, att statsmakterna efter mödrahjälpsförordningens tillkomst anvisat särskilda vägar för att tillgodose de obemedlades och mindre bemedlades tandvård och med allmänna medel bidraga till bestridande av kostnaderna för densamma. Det syntes ämbetsverket för den skull vara förtjänt att tagas under övervägande, huruvida icke stadgande borde meddelas av den innebörd, att mödrahjälp i form av tandvård icke finge utgå till kvinna i kommun, där bidrag till tandvård lämnades i enlighet med föreskrifterna i förordningen den 3 juni 1938 (nr 360) örn lindring i obemedlades och mindre bemedlades tandvårdskostnader. Beträffande kvinnor i andra kommuner borde hjälpen under alla omständigheter begränsas till att avse allenast vårdbehov, som täcktes av berörda förordning.

De av styrelsen verkställda undersökningarna bekräfta, att ej minst på detta område vitt skilda principer för hjälpbeviljandet tillämpats. Medan i genomsnitt för hela riket till tandvård anslagits 8 procent av totalbeloppet har inom vissa mödrahjälpsområden omkring 20 procent av detta belopp beviljats till tandvård (Stockholms stad och län, Malmö stad samt Uppsala län); inom åter andra områden har dylik användning av mödrahjälpen förekommit endast i obetydlig omfattning, nämligen mindre än 5 procent av totalbeloppet (så i Gotlands, Kristianstads, Hallands, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs, Kopparbergs och Västerbottens län). I de av mödrahjälpsnämnderna avgivna yttrandena och enquétesvaren framträder även en mycket olika inställning från nämndernas sida till denna hjälpgren.

Socialstyrelsen, som är av den uppfattningen, att hjälpen till tandvård fyllt ett stort och mycket viktigt socialhygieniskt behov samt otvivelaktigt varit till gagn för folkhälsan, ämnar, därest styrelsen blir tillsynsmyndighet för mödrahjälpsverksamheten, med det snaraste upptaga spörsmålet örn en reglering av hjälpbeviljandet på detta område i det syfte, riksdagens revisorer angivit och efter de linjer, som av statskontoret rekommenderats till övervägande.

Styrelsen får i detta sammanhang även erinra örn sin underdåniga skrivelse den 30 november 1939 med förslag till sådan ändring i förordningen örn mödrahjälp, att styrelsen skulle erhålla befogenhet att, när särskilda skäl därtill funnes, på ansökning av kvinna, som beviljats mödrahjälp, medgiva att den lid, hjälpen får avse efter nedkomsten (nu högst sex månader),

121 Kungl. Maj:ts proposition nr 5 (Bilagor).

skulle kunna få utsträckas. Styrelsen avsåg med detta sitt förslag att möjliggöra för mödrar, som beviljats mödrahjälp till tandvård, att få denna tandvård utförd även i sådana fall där detta på grund av omständigheter, varöver de ej själva kunnat råda, icke låtit sig göra inom nu föreskriven tid. Framställningen är föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

Mödrahjälp till kostförbättring-.

Socialstyrelsen har i sitt redan tidigare återgivna uttalande i anledning av vad riksdagens revisorer anmärkt därom att mödrahjälp i stor omfattning använts för tillgodoseende av behov, vilka rätteligen bort ankomma på fattigvården att avhjälpa, framhållit, att det icke torde vara möjligt att genomföra en fullständig gränsdragning mellan mödrahjälp och fattigvård. Detta gällde i alldeles särskilt hög grad kostförbättringen. Örn kostförbättring beviljades till modern, exempelvis i form av grönsaker eller andra skyddsfödoämnen, torde det vara omöjligt att förhindra att familjens övriga medlemmar skulle jämte modern få del av dessa livsmedel. Det enda som man härvidlag kunde uppnå vore, att medel, som beviljats för kostförbättring, endast finge utgå in natura och i form av lämpliga livsmedel.

Härutöver får socialstyrelsen anföra.

Bidrag till kostförbättring har, enligt vad den statistiska undersökningen visat, beviljats i stor ehuru även i detta hänseende växlande omfattning. Av det totala belopp, vartill mödrahjälpen uppgått under undersökningsperioden, användes något över V* (på landsbygden 25 procent, i städerna 33 procent) till kostförbättring. Variationerna rörde sig mellan 16 procent (Södermanlands och Östergötlands län) och 78 procent (Norrköping).

Socialstyrelsen är väl av den uppfattningen, att behovet av kostförbättring för havande och ammande kvinnor, i likhet med dessas tandvårdsbehov, principiellt bör tillgodoses i annan ordning än genom mödrahjälp. Det nuvarande systemet är ej heller ur praktisk synpunkt alldeles tillfredsställande. Mödrahjälpen för kostförbättring kan enligt sakens natur icke bli stort annat än ett understöd för att förbättra familjens ekonomi, i bästa fall dess diet. Någon kontroll över att hjälpen i detta avseende kommer uteslutande modem till godo är här otänkbar. Emellertid är det uppenbart, att kostbidragen trots den anmärkta bristen på kontroll likväl i ej så ringa utsträckning medfört en verklig förbättring av kosten för kvinnan själv under den synnerligen påfrestande havandeskaps- och amningstiden och därför knappast under nuvarande förhållanden ■—■ i avvaktan på att en rationell nutritionspolitik genomföres i vårt land — kunna helt undvaras. Det skall härvid ej heller förbises, att den upplysningsverksamhet, som i samband med bidragsbeviljandet till kostförbättring energiskt bedrives av åtskilliga mödrahjälpsnämnder —- och som naturligtvis bör bedrivas av alla ■—- till förmån för inköp av för havande och ammande kvinnor ur näringssynpunkt särskilt värdefull kost utgör ett betydelsefullt led i det svenska folkets uppfostran till en hälsogagnande konsumtion. Anmärkas bör också, att mödrahjälpsverksamheten i sin mån sökt stödja den förebyggande hygieniska mödraoch barnavården genom att hänvisa dem, som söka mödrahjälp, till mödravårds- och barnavårdscentraler, respektive -stationer, där sådana finnas. Flera mödrahjälpsnämnder sätta till och med som uttryckligt villkor för erhållande av mödrahjälp, att vederbörande förbinder sig att ställa sig och sitt barn under dylik hygienisk tillsyn.

Styrelsen finner här för närvarande inga andra åtgärder erforderliga än vissa reglerande anvisningar från en tillsynsmyndighet.

122 Kungl. Maj-.ts proposition nr 5 (Bilagor).

Hemhjälp och inackordering.

I sin berättelse anförde riksdagen revisorer, att de beträffande kostnaderna för hemhjälp iakttagit, att dessa ej alltför sällan utgått till modern själv — i form av ersättning för förlorad arbetsförtjänst och i ett fall såsom »sylön». I en socken i Norrbotten hade ersättningarna för hemhjälp så gott som genomgående gått till mannen. I hela landet förekomme ofta, att sådan ersättning utginge till moderns systrar eller mor. Yad anginge inackorderingskostnaderna, så hade dessa i stor omfattning — på vissa håll och då det gällt ogifta mödrar nästan som regel — betalats till den hjälpberättigades föräldrar eller andra anhöriga. Revisorerna funno tydliga och klara bestämmelser erforderliga även beträffande bidrag till hemhjälp och inackordering för att förebygga missbruk och åstadkomma försiktighet och enhetlighet vid beviljandet.

I yttrande häröver anslöt sig socialstyrelsen till yrkandet på tydliga och klara bestämmelser i berörda avseenden. Styrelsen betecknade det såsom ett missbruk av mödrahjälpen, örn belopp till hemhjälp utbetalades till vare sig familjefadern eller modern såsom ersättning för av dem utfört arbete.

Med anledning av revisorernas uttalande, att kostnaderna för hemhjälp ej alltför sällan utgått till modern själv och i en socken i Norrbotten så gott som genomgående utgått till mannen, har mödrahjälpsnämnden i Norrbottens läns landstingsområde framhållit, att sådant förhållande endast behövde innebära, att hjälpen utlämnats kontant. Barnavårdsnämnden i den socken, som av revisorerna åsyftats, har vidare upplyst, att hemhjälpsersättning visserligen i många fall utanordnats till sökandens man. Detta berodde emellertid på att det för hustrun av naturliga skäl mött svårigheter att själv inställa sig för att avhämta beloppet. Innan utbetalning skett hade dock i görligaste mån kontrollerats, att hemhjälp anställts.

Flera mödrahjälpsnämnder (i Uppsala, Örebro och Kopparbergs län) finna, det naturligt, att bidrag till hemhjälp utgått till sökandens systrar eller mor i de fall, där denna hemhjälp själv haft en avlönad plats och lämnar denna eller avstår från annat inkomstbringande arbete för att biträda i sökandens hem. Det erkännes emellertid, att mödrahjälpen i en del dylika fall torde ha missbrukats, varför det kunde vara erforderligt med en mera ingående prövning och starkare kontroll. — En annan mödrahjälpsnämnd (i Malmöhus län) vill — för den händelse man får fatta revisorernas yttrande örn ersättning för förlorad arbetsförtjänst som ett klander — påpeka, att det i vissa fall kan vara den bästa hjälpformen för att uppehålla det naturliga sambandet mellan mor och barn.

Beträffande inackorderingskostnaderna betonas av mödrahjälpsnämnden i Kopparbergs län, att frågan om vården av ogifta mödrar här och var vållat barnavårds- och mödrahjälpsnämnder vissa svårigheter. Mödrahjälpsnämnden har, då hjälpen avsett ogifta mödrar utan föräldrar, eller mödrar från hem, där lämplig vård icke kunnat erhållas, så långt utrymmet räckt lämnat bidrag för inackordering å länets spädbarnshem. Örn icke plats kunnat beredas på detta hem, har föreskrivits, att barnavårdsnämnden skulle skaffa vård i lämpligt enskilt hem. I de flesta fall hade dock de ogifta mödrarna lämpliga föräldrahem och föräldrarna hade förklarat sig villiga mottaga dottern. Då den ogifta barnaföderskan förut försörjt sig nied arbete utom föräldrahemmet och föräldrarna vore fattiga eller hade en mycket svag ekonomisk ställning, förelåge, enligt nämndens mening, bärande skäl för att inackorderingsbidrag utginge av mödrahjälpsmedel till föräldrarna. -— En liknande tankegång utvecklas även av mödrahjälpsnämnderna i Uppsala och Örebro län. För att inackorderingsavgift för sökandes vistelse i föräldrahem skall kunna beviljas, har mödrahjälpsnämnden i Örebro län fordrat i första hand, heter det i nämn-

123 Kungl. Majus proposition nr 5 (Bilagor).

dens yttrande, att hemmet icke varit så ekonomiskt situerat, att hjälp avgiftsfritt bort lämnas, och än vidare att sökanden antingen haft egen bostad å annat håll, som hon på grund av havandeskapet lämnat, eller ock att hon väl förut bott i föräldrahemmet men betalat inackorderingsavgift, som hon på grund av havandeskapet och därmed förlorad anställning icke vidare förmått betala.

Kostnaderna för hemhjälp och inackordering uppgå, enligt vad de statistiska undersökningarna visa, till ganska betydande belopp. Det för hemhjälp beviljade beloppet uppgår till 13 procent av totalsumman (på landsbygden 16 procent, i städerna 13 procent). Något över 2lh procent ha anslagits till vistelse på vårdhem (på landsbygden knappa 2 procent, i städerna 6 procent). För inackordering hos anhöriga ha såväl på landsbygden som i städerna ungefär 5 procent av totalbeloppet anslagits och för inackordering hos andra än sökandens anhöriga omkring IVa procent. Såsom kunde förväntas visar det sig, att det huvudsakligen är de gifta mödrarna som erhållit hemhjälp (17 procent av hjälpbehovet mot något över 2 procent för de ogifta), medan de ogifta och förut gifta mödrarna fått huvudparten av bidragen till inackordering (34 procent av hjälpbeloppet mot mindre än 1 procent för de gifta).

Socialstyrelsen vill fortfarande beteckna det som ett missbruk av mödrahjälpen örn bidrag till hemhjälp verkligen på något håll skulle utgått till vare sig familjefadern eller modern såsom ersättning för av dem utfört arbete. En annan sak är naturligen, såsom mödrahjälpsnämnden i Malmöhus län påpekat, att mödrahjälp i annan ordning kan vara motiverad såsom ersättning för förlorad arbetsförtjänst. I likhet med mödrahjälpsnämnderna i Uppsala, Örebro och Kopparbergs län finner styrelsen det naturligt att ersättning av mödrahjälp skall kunna utgå till barnaföderskans syster eller moder, där denna avstått från annat inkomstbringande arbete för att biträda i barnaföderskans hem. Styrelsen anser det dock sannolikt, att missbruk på denna punkt förekommit och ersättning utbetalats även i fall där icke ovan angivna förutsättning förelegat. En mera ingående prövning och strängare kontroll är otvivelaktigt här av nöden, något som styrelsen avsett att vinna med ovan framförda förslag.

Yad angår mödrahjälp till inackordering kan socialstyrelsen helt ansluta sig till de principer för hjälpbe vil jandet som tillämpats av mödrahjälpsnämnderna i Örebro och Kopparbergs län. Tydliga och klara bestämmelser äro även här, såsom styrelsen redan vitsordat, erforderliga för att förebygga missbruk och åstadkomma försiktighet och enhetlighet vid beviljandet. Styrelsen har för avsikt att, därest styrelsen blir tillsynsmyndighet, söka fastställa sådana reglerande bestämmelser.

Mödrahjälp i forin av lån.

Mödrahjälp får, då anledning därtill finnes, helt eller delvis lämnas såsom räntefritt lån (1 § tredje stycket mödrahjälpsförordningen). Mödrahjälpsnämnd, som lämnat mödrahjälp såsom räntefritt lån, kan, där så finnes skäligt, medgiva uppskov med återbetalningen av lånet intill tio år. Kungl. Maj:t kan på framställning av nämnden, då skäl därtill äro, medgiva befrielse från återbetalningsskyldighet med avseende å hela återstående lånebeloppet eller del därav (8 § mödrahjälpsförordnitagen). Barnavårdsnämnden skall vid utlämnande av mödrahjälp, som beviljats i form av lån, tillse, att vederbörlig skuldförbindelse och, där så föreskrivits, säkerhetshandling avlämnas. Sådan lånehandling skall av barnavårdsnämnden på betryggande sätt förvaras, till dess lånet blivit återbetalat (3 § kungörelsen med tillämpningsföreskrifter till mödrahjälpsförordningen). Återbetalning av lån skall göras till barnavårdsnämnden. Det åligger nämnden att tillse, att lån inom föreskriven tid

124 Kungl. Majus proposition nr 5 (Bilagor).

återbetalas. Nämnden bar att, om nämnden finner att rättsliga åtgärder i något fall böra vidtagas för indrivning av oguldet lånebelopp, göra anmälan därom till mödrahjälpsnämnden. Låntagares ansökning örn uppskov med återbetalning av lånebelopp eller befrielse från återbetalningsskyldighet bör mottagas av barnavårdsnämnden och av nämnden jämte eget yttrande överlämnas till mödrahjälpsnämnden (5 § kungörelsen med tillämpningsföreskrifter till mödrahjälpsförordningen). I samband med redovisningen av ärenden, i vilka hjälpverksamheten avslutats under föregående kalenderhalvår, skall barnavårdsnämnden till länsstyrelsen (i Stockholm statskontoret) inleverera belopp, som under kalenderhalvåret återbetalats å utlämnade lån. Förteckning över de verkställda återbetalningarna skall bifogas de dagboksutdrag, som tillställas mödrahjälpsnämnden (6 § andra stycket kungörelsen med tillämpningsföreskrifter till mödrahjälpsförordningen). Det åligger mödrahjälpsnämnd att utföra och bevaka kronans talan i mål och ärenden rörande mödrahjälp, som lämnats i form av lån (1 § instruktionen för mödrahjälpsnämnderna).

Mödrahjälpens huvudform är enligt såväl lagstiftarens intentioner som verksamhetens faktiska utformning understöd utan återbetalningsskyldighet. Emellertid kan mödrahjälp även, såsom redan påpekats, helt eller delvis lämnas såsom räntefritt lån, »då anledning därtill finnes». Sådan anledning torde enligt de till grund för stadgandet liggande motiven få anses föreligga, då kvinnans ekonomiska förhållanden befinnas vara sådana, att hon skäligen bör kunna på kortare tid återbetala erhållen hjälp. Låneformen är sålunda i främsta rummet avsedd att komma till användning för kvinnor, vilkas hjälpbehov är av utpräglat tillfällig natur. Då denna kategori av kvinnor endast undantagsvis skulle kunna anses berättigad till hjälp i form av understöd, möjliggjorde sålunda, framhöll befolkningskommissionen i sin motivering för förslaget, förekomsten av låneformen, att kretsen av dem, som kunde ifrågakomma till hjälp, kunde väsentligt utvidgas. Med hänsyn till mödrahjälpens syfte att motverka aborterna vore detta av särskild betydelse, eftersom de abortsökande kvinnorna till icke ringa del vöre att söka inom nu angivna kategori. Endast genom tillvaron av en sådan hjälpform som lån funnes för övrigt möjlighet att bisträcka även de kvinnor, som aldrig skulle vilja mottaga något understöd av samhället, även örn detta ej hade karaktären av fattigvård. I propositionen med förslag till förordning örn moderskapspenning m. m. förklarade sig departementschefen icke ha något att erinra mot förslaget, att hjälp skulle kunna lämnas även i form av lån utan ansåg fastmera en dylik hjälpform kunna erbjuda åtskilliga fördelar. Exempelvis kunde, där hjälp till en ogift moder måste beviljas utan hänsynstagande till barnafaderns ekonomiska förhållanden (då barnafadern vägrade att utgiva bidrag eller ej kunde anträffas elier faderskapet vore Dristigt), i nämndens beslut föreskrivas, att hjälpen eller viss del därav, motsvarande faderns beräknade bidrag, skulle utgå såsom lån. Yisade det sig sedan, att fadern ej kunde utgiva beräknat bidrag borde lånet eller motsvarande del därav efterskänkas av Kungl. Majit på anmälan av vederbörande mödrahjälpsnämnd. Barnavårdsmännen, genom vilka mödrahjälpen i dessa fall kunde antagas komma att gå, borde ock ha viss möjlighet att kontrollera, att faderns bidrag i förekommande fall komme till användning för hjälpens återgäldande. Med denna ordning borde, enligt departementschefens åsikt, statens ersättningsanspråk kunna i tillräcklig omfattning tillgodoses.

Det visar sig nu, att låneformen i verkligheten kommit till en ännu mera begränsad användning än som från början förutsetts. Av anslaget, avsett för gäldande av de understöd, som utgå såsom lån och rubricerat avsättning till fonden för lån till mödrahjälp, vilket anslag för budgetåret 1938/39 upptogs till 300,000 kronor, utnyttjades endast omkring 145,000 kronor för detta ända-

125 Kungl. Maj:ts proposition nr 5 (Bilagor).

mål. Anslaget hav till följd härav nedsatts till 150,000 kronor för innevarande budgetår. Enligt hittills tillgängliga uppgifter synes den iakttagna tendensen till minskad användning av låneformen ytterligare ha förstärkts. Under tiden 1 juli 1939—29 februari 1940 utlämnades nämligen i lån allenast 42,360 kronor. — Under budgetåret 1938/39 lia i återbetalning av beviljade lån influtit 22,768 kronor.

Styrelsen har sökt finna en förklaring till att låneformen kommit till så förhållandevis ringa användning och har därvid blivit övertygad örn att en bidragande orsak härtill varit den ordning, som nu gäller för prövning av frågan om lånens efterskänkande. Yetskapen örn att varje sådant ärende, även örn det rör sig örn endast några tiotal kronor, mäste föranleda framställning till Kungl. Majit med de krav på handlingarnas fullständighet och utformning, som anses därmed följa, har otvivelaktigt verkat återhållande på mödrahjälpsnämndernas benägenhet att välja låneformen. Styrelsen har där för övervägt örn det icke skulle kunna tillrådas att överlämna beslutanderätten beträffande efterskänkande av lån till mödrahjälpsnämnderna. Dessa äga ju redan nu genom sina beslut förfoga över statsmedel i betydande omfattning och kunna även genom sin frihet att välja mellan understödsformen och låneformen sätta den senare helt ur kraft. De statistiska uppgifter angående mödrahjälpen för kalenderåret 1938 och förra halvåret 1939, som socialstyrelsen tidigare meddelat och som återgivits av riksdagens revisorer i deras berättelse, giva också vid handen, att flera mödrahjälpsnämnder över huvud icke under endera av dessa tidsperioder beviljat mödrahjälp i form av lån samt att andra väl beviljat sådana lån men med^ försvinnande ringa belopp (så t. ex. i Norrbottens iän, där under förra halvåret 1939 beviljades 391,310 kronor i understöd utan återbetalningsskyldighet och 150 kronor såsom lån). Styrelsen är övertygad örn att en rätt för mödrahjälpsnämnd att efterskänka av densamma beviljat lån skulle befordra en tillämpning av mödrahjälpsförordningens hithörande stadganden i bättre överensstämmelse med det bakomliggande syftet. Skulle emellertid förvaltningsrättsliga skäl anses tala emot en sådan ordning, vill styrelsen icke ifrågasätta ett genomförande av densamma.

I detta sammanhang har styrelsen jämväl undersökt, huruvida, den gällande ordningen för återkrav av beviljade lån kan anses ur effektivitetssynpunkt tillfredsställande. Tillsynen att lånen inom föreskriven tid återbetalas åligger, såsom av redogörelsen framgår, barnavårdsnämnden. Någon föreskrift örn hur denna tillsyn skall ske har icke givits. Det har vidare lämnats till nämndens fria beprövande, huruvida frågan örn vidtagande av rättsliga åtgärder för indrivning av oguldet lånebelopp över huvud skall hänskiutas till mödrahjälpsnämnden. Någon kontroll över hur barnavårdsnämnderna fullgöra sina skyldigheter i nu berörda hänseende finnes icke stadgad.

Socialstyrelsen kan icke finna det tillfredsställande, att bevakandet av statens rätt på hithörande område helt och hållet överlämnats till ett rent kommunalt organ, vars intresse för en dylik uppgift icke utan vidare kan anses garantera en effektiv övervakning och indrivning. Å andra sidan är barnavårdsnämndens fortsatta medverkan här som eljest i fråga örn mödrahjälpsverksamheten oumbärlig för vinnande av ett gott resultat. Styrelsen vill därför inskränka sig till att föreslå allenast sådan ändring i den nuvarande ordningen, att kontroll över barnavårdsnämndens återkravsverksamhet erhålles. Denna kontroll bör, i konsekvens med vad styrelsen i det föregående föreslagit örn överflyttning av granskningen av barnavårdsnämndernas redovisningar från länsstyrelserna, utövas av mödrahjälpsnämnderna. Dessa få kännedom örn verkställda återbetalningar genom den förteckning häröver, som enligt gällande bestämmelser skall bifogas de till mödrahjälpsnämnd

126 Kungl. Maj:ts proposition nr 5 (Bilagor).

ingivna dagboksutdragen. Det torde härutöver böra åläggas barnavårdsnämnd att i berörda förteckning upptaga jämväl sådana låneärenden, beträffande vilka lånet förfallit till betalning utan att återbetalning skett, med en kortfattad redogörelse för vad nämnden åtgjort i ärendet samt förslag till åtgärder (uppskov för fortsatt övervakning och indrivning av nämnden, vidtagande av rättsliga åtgärder för indrivning genom mödrahjälpsnämnden eller framställning örn befrielse från återbetalnmgsskyldighet). Mödrahjälpsnämnden skall tillse, att sådan redogörelse inkommer till nämnden samt på grundval av i densamma lämnade uppgifter eller vad nämnden eljest kan ha sig bekant besluta i ärendet.

Under åberopande av vad ovan anförts får socialstyrelsen hemställa, att Kungl. Maj:t måtte i anslutning till de synpunkter och förslag, som framlagts, till prövning upptaga frågorna örn mödrahjälpens organisation och grunderna för verksamheten ävensom vidtaga de åtgärder för ändring av gällande författningar i ämnet, som vid denna prövning kunna befinnas erforderliga.

I detta ärendes handläggning ha, förutom undertecknade, deltagit byråcheferna Bergström, Hagman, Bexelius och Nyström samt t. f. byråchefen Johansson.

Utdrag ur styrelsens protokoll, utvisande särskilda yttranden av byråcheferna Bergström och Hagman, bifogas.

Underdånigst Karl J. Höjer.

Otto R. Wangson.

Kungl. Majus proposition nr 5 (Bilagor).

127 Tillhör bilaga 1.

Utdrag ur protokoll, hållet hos Kungl. Socialstyrelsen den 1 april 1940.

Sedan socialstyrelsen erhållit Kungl. Maj:ts uppdrag att verkställa vissa statistiska och andra undersökningar beträffande mö drahjälpsverksamheten upptogos nu, efter det att undersökningarna slutförts, frågorna örn mödrahjälpens organisation och grunderna för verksamheten och beslöts skrivelse av det innehåll registraturet utvisar.

Vid ärendets behandling avgåvos särskilda yttranden av byråcheferna Bergström och Hagman.

Byråchefen Hagman anförde:

Redan i sitt yttrande i anledning av riksdagens revisorers uttalande angående mödrahjälpen den 17 januari innevarande år anförde styrelsen bland annat, att den icke tvekade att för sin del uttala, att den nuvarande organisationen av mödrahjälpen vore felaktig. Härmed säger sig styrelsen åsyfta, att en individuell behovsprövning icke vore lämplig i en hjälpform, där prövningen handhades av en central nämnd, som måste grunda sina beslut på uppgifter från kommunala organ, i synnerhet örn primärkommunerna ej alls skulle bära något ekonomiskt ansvar för hjälpen. — Styrelsen fann det emellertid knappast möjligt att råda bot på denna grundväsentliga brist, innan socialvårdskommittén fått överväga frågan och inpassa mödrahjälpen i det blivande socialvårdssystemet.

När det nu emellertid gäller att anvisa utvägar för den närmaste framtiden, som kunna vara ägnade att medföra ett bättre totalresultat än hittills beträffande denna betydelsefulla verksamhet som mödrahjälpen innebär, synes det mig, att man knappast kan lämna den hittillsvarande organisationen orubbad med en hänvisning till socialvårdskommitténs arbete. He arbetsuppgifter, som handläggas av socialvårdskommittén, äro både omfattande och svårlösta, och många år torde förgå, innan några positiva beslut av denna kommittés arbete komma att bliva genomförda.

Det synes mig därför vara att förorda, att mödrahjälpens organisationsproblem så fort som möjligt blir föremål för en utredning, ty all erfarenhet säger, att styrelsens kritik mot den nuvarande organisationen är både befogad och riktig. En kommunal nämnd, möjligen med en av Kungl. Maj:t tillsatt ordförande, bör anförtros de lokala arbetsuppgifterna. En viss mindre del av de utanordnade understödsbeloppen bör gäldas av vederbörande kommun. Det statliga bidraget kan med hänsyn till kommunernas växlande ekonomiska ställning göras variabelt. Tillsammans med övriga, av styrelsen framförda reformförslag — framför allt den statliga centrala tillsynsmyndigheten —■ skulle härigenom kunna åstadkommas en behövlig understödsverksamhet, som ej gav fog för erinringar av det slag och den omfattning, vilka föreligga mot den hittills bedrivna understödsverksamheten på detta område.

Byråchefen Bergström anförde:

I så måtto biträder jag herr Hagmans reservation, att jag anser, att den mera djupgående utredning på förevarande område, som lärer vara påkallad, ej bör anstå i avvaktan på att den skulle kunna infogas såsom ett led i socialvårdskommitténs utredningsarbete. Ett sådant anstånd skulle ställa den påkallade reformen på alltför oviss, kanske avlägsen framtid.

Ur protokollet:

Bertil Wirseen.

128 Kungl. Maj:ts proposition nr 5 (Bilagor).

Bilaga B.

Bilaga 2.

Undersökning rörande mödrahjälpen under första halvåret 1939.

Undersökningens syfte och planläggning. Primärmaterialets representativitet m. m. Genom beslut av Kungl. Maut den 10 november 1939 erhöll socialstyrelsen i uppdrag att utföra en statistisk undersökning rörande mödrahjälpen enligt en av styrelsen utarbetad plan. Undersökningens syfte skulle enligt denna plan vara att fastställa, vilka principer som tillämpas av mödrahjälpsnämnderna vid tilldelningen av mödrahjälp med avseende på: a) de ekonomiska villkor eller övriga förhållanden som anses motivera understöd, b) de belopp som beviljas, och de former i vilka mödrahjälpsnämnderna föreskriva att hjälpen skall utgå. Undersökningen skulle grundas på individuella uppgifter rörande Vs av de mödrar som under förra halvåret 1939 ansökt örn mödrahjälp.

Undersökningens primärmaterial utgöres dels av mödrarnas ansökningar jämte de utredningshandlingar, som barnavårdsnämnderna i varje särskilt fall upprätta för att utröna behovet av mödrahjälp, dels av mödrahjälpsnämndernas beslut. Mödrahjälpsnämnderna ha enligt socialstyrelsens anvisningar utvalt var tredje av de ansökningar örn mödrahjälp, som inkommo under förra halvåret 1939, i den ordning de blivit diarieförda. Dessa ansökningar med tillhörande handlingar ha insänts till socialstyrelsen för statistisk bearbetning.

Hela antalet för undersökningen utnyttjade ansökningar utgör 8,456. Därav ha 7,760 beviljats och 696 avslagits. Tab. 1 utvisar, hur de bearbetade ansökningarna fördela sig på olika mödrahjälpsområden.

De till socialstyrelsen insända handlingarna äro försedda med diarienummer, och det är därigenom lätt att konstatera, att var tredje ansökning utplockats. Avvikelser från denna regel ha i överensstämmelse med socialstyrelsens anvisningar företagits endast då ett eller annat diarienummer avsett ny ansökning med anledning av en nedkomst, för vilken mödrahjälp redan tidigare sökts. Nya ansökningar ha bifogats de tidigare, örn dessa återfunnits bland de utplockade ansökningarna. Vid bearbetningen ha de icke räknats som särskilda ansökningar, varför antalet här redovisade ansökningar är lika med antalet sökande1).

Även örn den tillämpade urvalsmetoden utgör en tämligen säker garanti för att undersökningens primärmaterial icke erhållit någon ensidig prägel, kan det vara av intresse att, såsom skett i tab. 2, sammanställa vissa data, hämtade från det utplockade materialet, med uppgifter som socialstyrelsen tidigare införskaffat rörande mödrahjälpsnämndernas verksamhet under förra halvåret 1939. Fastän man ej kan vänta sig att överensstämmelsen skall vara fullständig, eftersom sistnämnda uppgifter avse ansökningar, vilka mödrahjälpsnämnderna tagit upp till avgörande under förra halvåret 1939, medan den representativa undersökningen avser ansökningar som inkommit under samma tid (även sådana som blivit avgjorda efter halvårsskiftet), framträda på det hela taget inga anmärkningsvärda skillnader. Så t. ex. ligga differen-

P Nya ansökningar föranledas av att vederbörande önskar erhålla ytterligare understöd eller önskar disponera det beviljade beloppet på annat sätt än mödrah jälpsnämnden föreskrivit. I den mån nya uppgifter rörande den sökandes ekonomiska villkor eller övriga förhållanden framkommit i samband med förnyad ansökning, har man vid bearbetningen tagit hänsyn till dessa uppgifter. Vid redovisningen av den beviljade hjälpen och föreskrifterna för dess användning har likaledes hänsyn tagits till eventuella ändringsbeslut. Sammanlagt uppgår antalet nya ansökningar till omkring 200.

Kungl. Majlis proposition nr 5 (Bilagor).

129 Tab. 1. Översikt av undersökningens primärmaterial. Hela antalet sökande ecb antalet sökande som erhållit hjälp, inom de särskilda mödralijälpsområdena, med fördelning på landsbygd och städer.

Anni'. Från oell med tali. 10 lia Spånga, Solna, Stocksund, Nacka och Huddinge räknats till städerna.

serna i fråga om det genomsnittliga beloppet av beviljad mödrahjälp i allmänhet inom gränserna för de slumpvariationer som detta medeltal, uträknat på grundval av det representativa materialet, kan väntas vara underkastat. Bepresentativiteten hos detta material måste sålunda anses fullt tillfredsställande såväl för landet i dess helhet som för de särskilda mödrahjälpsområdena (med l

l) Därav 57 i Spånga, Solna, Stocksund, Nacka och Huddinge.

» 54 » » »> » » » »

Bihang till urtima riksdagens protokoll 1940. 1 sami. Nr 5. 782 40 9

130 Kungl. Majlis proposition nr o (Bilagor),

Tab. 2. Sammanställning av vissa resultat från den representativa undersökningen nied uppgifter som socialstyrelsen tidigare införskaffat rörande inödralijälpsnämndernas verksamhet under förra halvåret 1939.

0 Antalet för den representativa undersökningen utnyttjade ansökningar, multiplicerat med 3.

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 (Bilagor). 131

undantag för Gävle, där emellertid liela antalet för den representativa undersökningen utnyttjade uppgifter uppgår till endast 30).

Ehuru på det hela taget inga anmärkningar torde kunna göras mot primärmaterialets representativitet, är antalet uppgifter från de mindre mödrahjälpsområdena i knappaste laget och i vissa fall otillräckligt för en mera ingående analys. Detsamma gäller ibland även de större mödrahjälpsområdena i fråga örn vissa grupper av sökande, t. ex. ogifta (och förut gifta) mödrar. Vid bearbetningen har vederbörlig hänsyn tagits härtill.

Primäruppgifternas innehåll och beskaffenhet. För moderns ansökning samt barnavårdsnämndens utredning användas i de flesta distrikten blanketter som tillhandahållas av Svenska Fattigvårds- och Barnavårdsförbundet, men även andra blanketter med ungefär samma innehåll men något skiljaktig uppställning komma till användning, så t. ex. i Stockholm, där de använda formulären äro något utförligare, och i Malmö, där utredningsformuläret tvärtom är mera summariskt. Oavsett dessa skiljaktigheter är det i huvudsak samma uppgifter som införskaffas rörande de hjälpsökande mödrarna. Emellertid återfinnas dessa uppgifter ofta icke på avsedd plats i formulären utan på olika ställen, emellanåt i särskilda skrivelser. Granskningsarbetet har härigenom blivit ganska tidsödande. Efter preliminär genomgång av fyra- å femhundra formulär från olika distrikt systematiserades de i allmänhet tillgängliga och för undersökningen relevanta uppgifterna på följande sätt:

Moderns ålder och civilstånd.

Beträffande ogifta (och förut gifta) moderns bostad (sammanboende med barnafadern, boende hos föräldrar eller andra anhöriga, boende i arbetsgivarens hem, med egen bostad).

Antal barn under 16 år som makarna (modern) hade tidigare.

Beträffande gifta samt beträffande ogifta eller förut gifta för vilkas barn faderskapet erkänts, mannens yrke, anställning, inkomst under de senaste 12 månaderna samt inkomst under den senaste månaden.

Moderns förvärvsarbete och inkomst under de senaste 12 månaderna.

Makarnas (moderns) tillgångar och skulder.

Understöd som makarna (modern) uppburit under de senaste 12 månaderna (fattigvård, A. K.-understöd, barnbidrag, bidragsförskott, pension etc.). Antal av barnavårdsnämnden omhändertagna barn.

Moderskapshjälp eller moderskapspenning med anledning av nedkomsten.

Beträffande ogifta (och förut gifta) barnafaderns förhållande till modern och barnet (faderskapet erkänt eller icke, underhållsbidrag fastställt eller icke); uppgift örn moderns föräldrar och dessas ekonomiska ställning.

Moderns hälsotillstånd.

Även örn alla dessa uppgifter i regel återfinnas i utredningshandlingarna, är innebörden av de föreliggande uppgifterna i vissa punkter icke alltid fullt klar. Närmare upplysningar härom lämnas i do olika avdelningarna av följande berättelse.1)

Uppgift örn mödrahjälpsnämndens beslut har lämnats antingen på de blanketter som mödrahjälpsnämnderna själva använda för att meddela barnavårdsnämnden och sökanden vad de beslutat, eller på ett av socialstyrelsen utsänt formulär, vari begärdes specifikation av de belopp som beviljats i form av lån eller bidrag utan återbetalningsskyldighet, och av de belopp som beviljats för olika ändamål.

Antal mödrar som ansökt örn. respektive erhållit mödrahjälp, i förhållande till hela antalet barnaföderskor. De i tab. 3 återgivna procenttalen utvisa, dels för landet i dess helhet, dels för varje särskilt mödrahjälpsområde (med för- *)

*) Endast vissa av de ovan angivna uppgifterna, nämligen sådana som ansetts vara av mera omedelbar betydelse för bedömandet av mödrahjälpens omfattning och inriktning, redovisas i denna berättelse.

132 Kungl. Majus proposition nr 5 (Bilagor).

Tab. 3. Antal sökande över huvud och antal sökande som erhållit hjälp, i förhållande till antalet under förra halvåret 1939 levande födda.

delning på landsbygd och städer), hur mångå mödrar som ansökt örn mödrahjälp och hur många mödrar som erhållit dylik hjälp i förhållande till antalet under förra halvåret 1939 levande födda. Eftersom antalet levande födda i det närmaste motsvarar antalet barnaföderskor, utgöra dessa procenttal ett ungefärligt mått på den relativa omfattning, i vilken barnaföderskorna efterfrågat respektive erhållit mödrahjälp.

') Preliminära tal, meddelade av statistiska centralbyrån.

2) Enligt den representativa undersökningen, sedan det absoluta antalet sökande (respektive sökande som erhållit hjälp), vilka beröras av denna undersökning, multiplicerats med 3.

133 Kungl. Majus proposition nr 5 (Bilagor).

Under förra halvåret 1939 ansökte drygt hälften (51 procent) av alla barnaföderskor i riket om mödrahjälp, och nära hälften (47 procent) erhöllo dylik hjälp, i det att det stora flertalet (92 procent) av ansökningarna beviljades. På landsbygden var det relativa antalet sökande betydligt större än i städerna (59 procent mot 36 procent), och det samma gäller det relativa antalet barnår föderskor som kommo i åtnjutande av mödrahjälp (55 procent mot 32 procent).

Mellan de olika mödrahjälpsdistrikten föreligga stora skillnader med avseende på det relativa antalet av såväl sökande mödrar över huvud som mödrar vilka erhållit hjälp. I Örebro län inkommo ansökningar från mindre än Vs av samtliga barnaföderskor, och endast något mer än Vs av samtliga kom i åtnjutande av mödrahjälp, medan i Västerbottens län motsvarande relativtal uppgå till nära 9/io och betydligt över 4/s. Hur de övriga distrikten fördela sig mellan dessa båda ytterligheter framgår även av diagrammet på sid. 135.

I södra och mellersta Sverige gruppera sig flertalet distrikt omkring relativtalet Vs för antalet sökande och i närheten av eller något över Vä för antalet mödrar som erhållit hjälp; endast Örebro län ligger på en avsevärt lägre nivå, medan däremot Skaraborgs, Värmlands och Blekinge län, med relativtal som överstiga 2/s för samtliga sökande och 3/s för barnaföderskor som erhållit hjälp, inta en särställning gentemot de andra syd- och mellansvenska distrikten. Även Göteborgs och Bohus län företer jämförelsevis höga siffror (3/s respektive V2).

De norrländska distrikten ligga, med undantag för Gävle stad, på en avsevärt högre nivå: Gävleborgs och Jämtlands län vid närmare 3U i fråga örn antalet sökande och vid i fråga örn antalet mödrar som erhållit hjälp, Västernorrlands och Norrbottens län vid 4/s respektive SU, medan de ovan anförda relativtalen för Västerbottens län beteckna maximum.

I de städer, som utgöra särskilda mödrahjälpsområden, varierar det relativa antalet sökande barnaföderskor mellan Va och drygt 2/s, medan det relativa antalet barnaföderskor som erhållit mödrahjälp utgör lägst något över 1U och högst något över Vs. Även för städerna i övrigt hålla sig relativtalen i stort sett på denna jämförelsevis låga nivå.

I själva verket synes den omfattning mödrahjälpen erhållit på landsbygden vara bestämmande för de proportioner, som denna hjälpverksamhet antagit inom de olika distrikten. Sålunda är antalet barnaföderskor, som sökt respektive erhållit hjälp, icke endast avsevärt större på landsbygden än i städerna utan företer också betydligt starkare variation, från V3 respektive 1U (i Örebro län) till över 9/io respektive ej fullt °/io (i Västerbottens län).

Åv nedanstående tablå framgår, i vilken omfattning ansökningarna beviljats inom de olika distrikten:

Antal beviljade ansökningar i procent av hela antalet ansökningar.1)

eenttal icke beräknats. Parentes anger att antalet ansökningar utgör minst 50 men understiger 100.

134 Kungl. Maj-.ts proposition nr 5 (Bilagor).

Mödrahjälpsområden %

Hallands län ........................... 86

Göteborgs och Bohus län ............ 85

Göteborg ................................. 92

Älvsborgs län ........................... 95

Skaraborgs län ........................ 92

Värmlands län ........................... 91

Örebro län .............................. 74

Västmanlands län ..................... 85

I flertalet distrikt ha 85 å 95 procent av samtliga ansökningar beviljats. Endast Örebro län företer en väsentligt lägre siffra, nämligen 74 procent. De olikheter som i detta hänseende föreligga mellan de skilda mödrahjälpsområdena, äro så pass små, att de rent siffermässigt icke ha något nämnvärt att betyda för den relativa omfattning, i vilken mödrahjälp tilldelats barnaföderskorna i respektive distrikt. (Jfr även diagrammet på sid. 135.) Det är i stället ansökningsfrekvensen som härvidlag är avgörande. På sid. 169 o. f. redogöres för vissa beräkningar som företagits i syfte att förklara de variationer, som ansökningsfrekvensen uppvisar från det ena distriktet till det andra.

Mödrarnas civilstånd. I tab. 4 meddelas, i absoluta tal, hur å ena sidan samtliga sökande, å andra sidan de mödrar som erhållit hjälp, fördelade sig efter civilstånd. Änkor och frånskilda äro så fåtaligt företrädda (i hela materialet 102, varav 93 erhållit hjälp), att man funnit det lämpligast redovisa dem tillsammans med de ogifta. I tab. 5 meddelas, hur många procent de ogifta (och förut gifta) utgjorde bland barnaföderskor som sökt, respektive erhållit mödrahjälp. För jämförelse angivas motsvarande procenttal för samtliga barnaföderskor år 1937, enligt preliminära uppgifter, meddelade av statistiska centralbyrån.

Av dessa sammanställningar framgår, att i hela riket de ogifta (och förut gifta) mödrarna utgjorde över Vs såväl av antalet sökande över huvud som av antalet mödrar vilka erhållit hjälp. I städerna var deras andel avsevärt större än på landsbygden (närmare Vs mot drygt Vs). År 1937 utgjorde de ogifta (och förut gifta) ungefär 13 procent av samtliga barnaföderskor, varav synes framgå, att denna grupp är betydligt större, relativt sett, bland de barnaföderskor som ansöka örn, respektive erhålla mödrahjälp, än bland barnaföderskorna över huvud. Sannolikt är skillnaden ännu mera betydande än vad' de i tab. 5 angivna siffrorna utvisa. De senaste årens relativt starka stegring av nativiteten synes nämligen i främsta rummet ha varit orsakad av att äktenskapsfrekvensen ökats; det relativa antalet ogifta och förut gifta barnaföderskor har på grund härav kommit att förete nedgång och torde för år 1939 ligga lägre än de i tabellen återgivna jämförelsetalen, vilka hänföra sig till 1937. Senare uppgifter äro emellertid icke tillgängliga.

De regionala olikheterna i barnaföderskornas fördelning efter civilstånd återspeglas med vissa undantag rätt väl i de talserier som ange det relativa antalet ogifta (och förut gifta) bland de barnaföderskor, som sökt mödrahjälp, åtminstone vad landsbygden beträffar. Detta antal är lågt bland annat i Jönköpings, Kronobergs, Hallands, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs och Skaraborgs län, däremot högt bland annat i Gävleborgs och Jämtlands län, och på nytt ganska lågt i de nordligaste distrikten.1) I fråga örn städerna är en sådan jämförelse vansklig att göra, dels på grund av det föreliggande materialets knapphet, dels av den anledningen att ovannämnda stegring av äktenskapsfrekvens och nativitet gjort sig gällande framför allt i städerna.

1 På sid. 169 o. f. diskuteras sambandet mellan det relativa antalet ogifta (och förut gifta) och ansökningsfrekvensen i respektive distrikt.

Pro

10 Kungl. Majus proposition nr 5 (Bilagor),

lelativa antalet mödrar, som ansöM om respeMive erhållit mödrahjälp, i de olilia mödrahjälpsområdena.

Bilt sökande i förhållande till samtliga barnaföderskor

Västerbotten

Procent mödrar, som erhållit hjälp, i förhållande till samtliga barnaföderskor

90 Västerbotten

_ Västernorrland

Norrbotten

80 Jämtland

Norrbotten

Västernorrland

Gävleborg

Värmland

Blekinge, Skaraborg

70 Jämtland

Gävleborg

Göteborg och Bohus

60 Blekinge

Värmland

Skaraborg

Kristianstad Kalmar södra

Gotland 50

Kalmar norra

Södermanland, Malmöhus Jönköping

Hälsingborg, Kopparberg

_ Uppsala, Kronobergs, Göteborg 40

Stockholm, Östergötland, Älvsborg Stockholms län, Halland Norrköping

Malmö

Gävle

Västmanland

— Örebro 30

20 Göteborg och Bohus

Gotland

Kalmar södra Kristianstad

Kalmar norra

Malmöhus

Jönköping

Uppsala

Södermanland, Kopparberg

Stockholm, Göteborg, Älvsborg

Stockholms län, Österg., Kronob., Hälsingborg

Gävle

Halland

Norrköping

Malmö

Västmanland

Örebro

136 Kungl, Majus proposition nr 5 (Bilagor).

Tal). 4. Samtliga sökande och sökande som erhållit hjälp, fördelade

efter civilstånd.

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 (Bilagor).

138 Kungl. Maj:ts proposition nr 5 (Bilagor)

Tab. 5. Belativa antalet ogifta och förut gifta bland samtliga barnaföderskor * 1, bland samtliga sökande och bland sökande som erhållit hjälp.s)

*) Ar 1937 Jfr texten.

2) Med punkt angives att hela antalet sökande respektive sökande som fått hjälp understiger 50, varvid något procenttal icke beräknats. Parentes anger att det antal uppgifter,

i förhållande till vilket procenttalet beräknats, understiger 100.

139 Kungl. Majus proposition nr 5 (Bilagor).

Man finner vidare, att det relativa antalet ogifta (och förut gifta) nästan genomgående är något högre bland sökande som erhållit hjälp än bland samtliga sökande, vilket tyder på, att ogifta och förut gifta erhållit hjälp i något större omfattning än gifta, såsom även nedanstående tablå utvisar:

Hela riket.

Landsbygden .................. 5,143

Städerna ........................ 1,413

Samtliga orter ............

Mödrarnas ålder. Tab. 6 utvisar fördelningen efter ålder dels bland samtliga sökande, dels bland sökande som fått hjälp, inom varje särskilt distrikt. I nedanstående tablå meddelas det relativa antalet mödrar i olika åldersgrupper på landsbygden och i städerna:

Mellan samtliga sökande och sökande som fått hjälp framträder i åldershänseende ingen nämnvärd skillnad, varken i städerna eller på landsbygden. Däremot finner man att åldersgrupperna 20—25 år samt 25—30 år äro något mera talrikt företrädda i städerna än på landsbygden, medan förhållandet är det motsatta i fråga örn åldersgrupperna 35—40 år samt 40 år och däröver. Denna olikhet beror åtminstone till en del på att de ogifta mödrarna, relativt sett, äro talrikare i städerna.

I tab. 7 meddelas hur många procent antalet mödrar under 25 år utgjorde inom varje särskilt distrikt dels bland samtliga sökande, dels bland sökande som erhållit hjälp. För jämförelse angivas motsvarande procenttal för samtliga barnaföderskor år 1937 enligt preliminära, av statistiska centralbyrån meddelade uppgifter. Man finner härav, att de mödrar, som ännu ej fyllt 25 år, äro icke obetydligt flera, relativt taget, bland de barnaföderskor, som ansökt örn mödrahjälp, än bland samtliga barnaföderskor (ungefär 36 procent mot ungefär 29 procent för samtliga barnaföderskor år 1937; av samma orsaker som ovan angivits i fråga örn proportionen av ogifta (och förut gifta), torde motsvarande procenttal för år 1939 vara ännu något lägre). Yad beträffar det relativa antalet sökande under 25 år inom de olika distrikten, finner man, att de olikheter som framträda i detta avseende, tämligen väl återspegla de verkliga förhållandena.

140 Kungl. Majus proposition nr 5 (Bilagor).

Tab. 6. Samtliga sökande och sökande som erhållit hjälp, fördelade efter levnadsålder.

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 (Bilagor)

142 Kungl. Majds proposition nr 5 (Bilagor)

Tab. 7. Relativa antalet barnaföderskor under 25 år bland samtliga barnaföderskor* 1), bland samtliga sökande oell bland sökande som erhållit hjälp 2).

Barnaföderskor under 25 år i % av

*) År 1937. Jfr texten.

2) Med punkt angives att liela antalet sökande respektive sökande som fått hjälp understiger 50, varvid något procenttal icke beräknats. Parentes anger att det antal uppgifter,

i förhållande till vilket procenttalet beräknats, understiger 100.

Kungl. Majlis 'proposition nr 5 (Bilagor). 143

Nedanstående tablå belyser sammanfattningsvis, i vilken omfattning mödrahjälp tilldelats sökande i olika ålder:

Medan i städerna procenttalet för mödrar, vilkas ansökningar beviljats, sjunker med stigande ålder, uppvisar motsvarande procenttal för landsbygden en nedgång från gruppen av sökande under 20 år till gruppen av sökande i åldern 20—25 år och därefter en uppgång. Sannolikt beror sistnämnda variation på att de yngsta mödrarna i allmänhet äro ogifta och därför erhålla hjälp i större omfattning än de övriga, medan de äldre, vanligen gifta mödrarna erhålla hjälp desto oftare, ju flera barn de ha tidigare. I städerna gör sig denna tendens icke märkbar, förmodligen därför att de barnrika mödrarna där äro relativt fåtaliga. På det hela taget är det likväl fråga örn ganska små variationer i frekvensen av beviljade ansökningar.

Antal barn som mödrarna hade tidigare. I den till mödrarnas ansökningar fogade utredningen meddelas, hur många barn makarna (modern) hade tidigare. Tyvärr framgår det icke alltid med önskvärd tydlighet, vilka barn det här är fråga örn. I allmänhet synas, i fråga örn gift kvinna, alla barn som endera eller båda makarna hade tidigare, vara redovisade på utredningsblanketten, men detta framgår i regel icke direkt av uppgifterna. Vanligen finnes ej heller angivet, örn de redovisade barnen äro hemmavarande eller vistas på annan ort. Vid bearbetningen har man för det första bortsett från barn över 16 år och likaså, där det varit möjligt, från mannens barn i tidigare äktenskap eller utom äktenskapet, såvida icke uppgifterna givit tydligt vid handen, att dessa vistades i hemmet.1 * *)

Av tablån överst på sid. 144 framgår, hur enligt de föreliggande uppgifterna å ena sidan de gifta, å andra sidan de ogifta (och förut gifta) mödrarna fördelade sig efter antalet barn (under 16 år), som de hade tidigare.

Bland samtliga gifta sökande utgöra de, som förut icke hade några barn under 16 år, omkring Vs. Bland gifta (och förut gifta) uppgå de till ej mindre än 4/ö. I båda fallen är ifrågavarande andel icke obetydligt större i städerna än på landsbygden.

Nästan utan undantag äro de, som ej hade några barn under 16 år, förstfödersMor. Så kommer denna grupp också att benämnas i fortsättningen, ehuru på grund av vad ovan meddelats rörande redovisningen av mannens barn utom äktenskapet eller i tidigare äktenskap, ett mindre antal först-

1) Då det meddelats, att mannen betalar försörjningsbidrag för barn i tidigare äktenskap

eller utom äktenskapet, vilka vistas utom hemmet, har bidragsbeloppet frånräknats mannens

inkomst.

144 Kungl. Maj:ts proposition nr 5 (Bilagor).

föderskor kommit att räknas bland mödrar, vilka uppgivas lia haft barn tidigare.

Av ovanstående tablå framgår vidare, att omkring 2/s av de gifta mödrarna förut hade ett eller två barn, medan något över Vi (på landsbygden närmare V3, i städerna mindre än Vs) förut hade tre eller flera barn.

I fråga örn de ogifta (eller förut gifta) mödrarna föreligger knappast någon skillnad, med avseende på antalet barn, mellan samtliga sökande och sökande som fått hjälp. Däremot kan det konstateras, att bland de gifta mödrar vilkas ansökningar beviljats, förstföderskorna äro något färre, de barnrika mödrarna (med 3 eller flera barn förut) något flera (relativt taget) än bland samtliga gifta sökande. I vilken omfattning mödrar med olika antal barn fått sina ansökningar beviljade, framgår närmare av följande tablå:

Av de gifta förstföderskorna ha alltså 84 procent fått sina ansökningar beviljade. Bland gifta mödrar med ett eller två barn tidigare utgör motsvarande andel 91 procent och bland mödrar med tre eller flera barn tidigare 97 procent. För de ogifta och förut gifta mödrarna spelar barnantalet tydligen mindre roll, i det att förstföderskorna inom denna grupp fått sina ansök-

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 (liilågor). 145

Tab. 8. Gifta mödrar. Samtliga sökande och sökande som erhållit hjälp, fördelade efter antalet barn under 16 år som de hade tidigare.

Bihang till urtima riksdagens protokoll 1940. 1 sami. Nr 5. 782 40 10

146 Kungl. Maj:ts proposition nr 5 (Bilagor),

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 (Bilagor). 147

ningar beviljade i nära nog samma omfattning som de vilka tidigare hade ett eller flera barn.

I tab. 8 meddelas för varje särskilt mödrahjälpsområde absoluta och relativa tal, utvisande de gifta mödrarnas fördelning efter antalet barn under

16 år. Utom i Stockholm och Göteborg, där förstföderskorna utgjorde närmare hälften respektive 2/s av samtliga gifta sökande, var det relativa antalet gifta sökande, vilka icke hade några barn förut, jämförelsevis högt även i Stockholms, Värmlands, Örebro och Västerbottens län (36 å 38 procent), däremot ganska lågt bland annat i Södermanlands, Malmöhus och Kopparbergs län (ungefär 26 procent) samt i Östergötlands och Västmanlands län (18 respektive 19 procent). Frekvensen av gifta sökande med ett eller två barn tidigare håller sig genomgående vid omkring 2/s; endast Södermanlands län uppvisar ett betydligt högre relativtal (över V2), medan i Hallands och Norrbottens län motsvarande andel uppgår till endast något över Vs. Vad beträffar de barnrika mödrarna (med 3 eller flera barn tidigare) ha i främsta rummet Stockholm och Göteborg att uppvisa jämförelsevis låga relativtal (11 respektive

17 procent); deras antal är relativt lågt även i Stockholms, Södermanlands och Värmlands län (omkring 22 procent), relativt högt däremot i Östergötlands, Västmanlands och Norrbottens län (38 å 43 procent).

Bland gifta sökande som erhållit hjälp, är i flertalet mödrahjälpsområden fördelningen efter antalet barn under 16 år ungefär densamma som bland samtliga gifta sökande, likväl med någon förskjutning till de barnrika mödrarnas förmån på bekostnad av förstföderskorna. Avsevärt större än i de övriga distrikten är denna förskjutning i Södermanlands, Örebro och Västmanlands län, beroende på att i dessa distrikt de gifta förstföderskornas ansökningar i rätt stor omfattning icke beviljats.

Då det synes vara av speciellt intresse att undersöka, i vad mån gifta förstföderskor omfattas av mödrahjälpen, angives i tab. 9 det procentuella antalet gifta mödrar utan barn tidigare dels bland samtliga sökande, dels bland sökande som erhållit hjälp, på landsbygden och i städerna inom respektive mödrahjälpsområden. I relation till antalet sökande över huvud utgjorde de gifta förstföderskorna på landsbygden 24 procent, i städerna 28 procent. Bland sökande som erhållit hjälp utgjorde deras andel på landsbygden 22 procent, i städerna 26 procent. Begränsas jämförelsen mellan distrikten till landsbygden, finner man att bland samtliga sökande de gifta förstföderskornas andel varierar från 11 å 12 procent, i Västmanlands och Östergötlands län, till 30 procent eller något mer, i Kronobergs, Göteborgs och Bohus samt Västerbottens län. Bland sökande som erhållit hjälp äro de gifta förstföderskorna relativt fåtaliga i Västmanlands län (6 procent) samt i Östergötlands, Örebro och Södermanlands län (10 å 13 procent). Relativt talrika äro de däremot i Älvsborgs, Värmlands, Kronobergs och Västerbottens län (28 å 30 procent).

Örn man i stället undersöker frekvensen av barnrika mödrar (med 3 eller flera barn tidigare), finner man att en avsevärd skillnad föreligger mellan städer och landsbygd men att i övrigt, vad landsbygden beträffar, deras relativa antal varierar betydligt mindre än förstföderskornas. Antalet gifta mödrar med 3 eller flera barn tidigare utgjorde sålunda i städerna 12 procent, på landsbygden 23 procent av samtliga sökande barnaföderskor. Bland sökande som erhållit hjälp var deras relativa antal obetydligt högre. I fråga örn landsbygden finner man, att i så gott som samtliga distrikt de gifta, barnrika mödrarna utgjorde Vs å V4 såväl bland samtliga sökande som bland sökande vilka erhållit hjälp. Endast i Östergötlands, Hallands, Västmanlands och Norrbottens län uppgick deras andel till omkring Vs.

De ovan anförda olikheterna mellan skilda mödrahjälpsområden med av-

148 Kungl. Majus proposition nr 5 (Bilagor).

Tab. 9. Procentuella antalet gifta förstföderskor dels bland samtliga sökande, dels bland sökande som erhållit hjälp, på landsbygden och i städerna inom respektive niödralijälpsområden. * l<

Procentuella antalet gifta mödrar utan barn tidigare bland

seende på mödrarnas fördelning efter antalet barn, sammanhänga dels med demografiska förhållanden, dels med ansökningsfrekvensen. Detta samband belyses närmare på sid. 169 o. f.

De gifta mödrarnas fördelning efter mannens yrke och anställning. I tab. 10 meddelas, i absoluta tal, hur de gifta mödrar som ansökt örn, respektive

0 Med punkt angives att liela antalet sökande respektive sökande som fått hjälp, understiger 50, varvid något procenttal icke beräknats. Parentes anger att det antal uppgifter

i förhållande till vilket procenttalet beräknats, understiger 100.

Kungl. Majlis proposition nr 5 (Bilagor).

149 Tali. 10')• Gifta mödrar, som ansökt örn respektive erhållit mödrahjälp, fördelade efter mannens yrke.

9 Från och. med tab. 10 hava Spånga, Solna, Stocksund, Nacka och Huddinge i Stockholms län räknats till städerna.

150 Kungl. Maj:ts proposition nr 5 (Bilagor).

151 Kungl. Majds proposition nr 5 (Bilagor).

erhållit mödrahjälp, fördela sig efter mannens yrke eller huvudsakliga sysselsättning. Nedanstående tablå utvisar den procentuella fördelningen på olika näringsgrenar jämte motsvarande siffror för alla manliga yrkesutövare i riket enligt 1930 års folkräkning:

På landsbygden är jordbruket med binäringar representerat av mer än hälften av samtliga män till gifta sökande, industri och hantverk av ej fullt 2/s; i städerna representeras industrin och hantverket av närmare 2/s samt handel och samfärdsel av drygt Vs. För landet i dess helhet är fördelningen följande: jordbruk med binäringar ungefär 2/s, industri och hantverk något över 2/s, handel och samfärdsel drygt Vio, vartill kommer ungefär V20, representerande övriga yrkesgrupper (främst allmän tjänst och fria yrken). Denna fördelning, vilken i fråga örn mödrar som erhållit hjälp undergår en helt obetydlig förskjutning till jordbrukets förmån, överensstämmer ganska väl med fördelningen av alla manliga yrkesutövare enligt 1930 års folkräkning. Den enda skillnaden är att gruppen industri och hantverk företer ett något högre procenttal, grupperna handel och samfärdsel samt allmän tjänst och fria yrken däremot något lägre procenttal än enligt folkräkningen.

Inom gruppen jordbruk med binäringar utgjordes ungefär halva antalet av småbrukare, arrendatorer, fiskare, trädgårdsodlare och dylika. Inom grupperna industri och hantverk samt handel och samfärdsel uppgingo de självständiga näringsidkare sammanlagt till ungefär V10. Tillsammans uppgingo de egna företagarna inom samtliga yrkesgrupper till drygt 1U av hela antalet män till gifta sökande; endast 2 procent voro privatanställda funktionärer, medan arbetarna utgjorde omkring 70 procent.

Tab. 11 utvisar antalet gifta mödrar, vilkas män hade fast eller tillfällig anställning eller voro utan anställning vid det tillfälle, då ansökan örn mödrahjälp gjordes. I tabellen redovisas endast sådana yrkesutövare, för vilka anställning kan ifrågakomma, d. v. s. funktionärer, arbetare m. fl., däremot icke jordbrukare, självständiga näringsidkare och dylika. Sammanfattningsvis meddelas i följande tablå de gifta mödrarnas procentuella fördelning efter mannens anställning:

152 Kungl. Majlis proposition nr 5 (Bilagor).

Det framgår härav, att på landsbygden drygt hälften, i städerna 3/r> av männen till ifrågavarande mödrar hade fast anställning, medan de som endast hade tillfällig anställning utgjorde något över Vs på landsbygden och ungefär Ve i städerna. Som fast anställda har man härvidlag räknat alla dem beträffande vilka det icke särskilt uppgivits, att deras anställning var tillfällig. Följaktligen behöver i detta sammanhang fast anställning icke betyda annat än en något så när stadig sysselsättning, örn vilken det icke förutses, att den inom kort kommer att upphöra. Det framgår vidare av de i tablån anförda procenttalen, att såväl på landsbygden som i städerna drygt Vs av männen voro utan anställning, det stora flertalet på grund av arbetsbrist, men en icke obetydlig del på grund av sjukdom.

I vilken omfattning mannens anställningsförhållanden inverkat på bevil-* jandet av mödrahjälp utvisas av följande tablå:

I tab. 11 a angives det procentuella antalet gifta mödrar, vilkas män voro utan anställning, dels bland samtliga gifta sökande, dels bland gifta sökande som erhållit hjälp (exklusive hustrur till jordbrukare, självständiga näringsidkare och dylika, för vilka anställning icke ifrågakom). Tabellen visar att stora skillnader föreligga mellan de olika mödrahjälpsområdena. Det procentuella antalet arbetslösa är avsevärt högre i de norrländska distrikten än i övriga delar av landet. Södermanlands, Östergötlands och Jönköpings län, Kalmar läns norra distrikt samt Skaraborgs, Örebro och Västmanlands län uppvisa däremot betydligt lägre siffror än de syd- och mellansvenska distrikten i övrigt.

*) Inklusive utan uppgiven anställning.

153 Kungl. Majus proposition nr 5 (Bilagor).

Tal). 11. Gifta mödrar som ansökt örn, respektive erhållit mödrahjälp, fördelade

efter mannens anställning'.

154 Kungl. Maj:ts proposition nr 5 (Bilagor),

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 (Bilagor).

155 Tab. 11 a. Procentuella antalet gifta mödrar, vilkas män voro utan anställning, dels bland samtliga gifta sökande, dels bland gifta sökande som erhållit hjälp.1)2).

Mödrahjälpsområden

Procentuella antalet gifta mödrar, vilkas män voro utan anställning, bland

Stockholm.

Stockholms läll . . .

Uppsala län.......

Södermanlands län. Östergötlands län . Norrköping .......

Jönköping län.....

Kronobergs län ... Kalmar läns norra.

» » södra.

Gotlands län.......

Blekinge län.....

Kristianstads län Malmöhus län . . .

M almö .........

Hälsingborg.....

Hallands län.............

Göteborgs och Bohus län

Göteborg ...............

Alvsborgs län ...........

Skaraborgs län .........

Värmlands län.. . .

Örebro län ......

Västmanlands län Kopparbergs län.. Gävleborgs län ..

Gävle ..............

Västernorrlands län

Jämtlands län ......

Västerbottens län .. Norrbottens län

Hela riket

De gifta mödrarnas fördelning efter mannens årsinkomst. De uppgifter rörande inkomsten, som lämnas i den till mödrarnas ansökningar fogade, av barnavårdsnämnden verkställda utredningen, äro emellanåt ganska obestämda, framför allt i fråga örn lantbrukarna. Vid den statistiska bearbetningen har

Ö Exklusive hustrur till jordbrukare, självständiga näringsidkare och dylika, för vilka anställning icke ifrågakom.

2) Punkt anger att antalet sökande, respektive sökande som erhållit hjälp, understiger 50, varvid något procenttal icke beräknats. Parentes anger att det antal, i förhållande till vilket procenttalet beräknats, understiger 100.

156 Kungl. Majlis proposition nr 5 (Bilagor).

Tab. 12. Samtliga gifta sökande oell gifta sökande som fått hjälp, fördelade efter mannens årsinkomst.

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 (Bilagor),

158 Kungl. Maj:ts proposition nr 5 (Bilagor).

man därför i åtskilliga fall nödgats uppskatta inkomsten på grundval av tillgängliga uppgifter örn t. ex. naturaförmåner, jordbrukets storlek, den taxerade inkomsten under föregående år, varaktigheten av viss arbetsanställning o. s. v. Av denna anledning är bearbetningsresultatet, vad inkomstuppgifterna beträffar, delvis rätt osäkert. Emellertid har man till ledning vid uppskattningen av inkomstbeloppet på det hela taget haft flera och noggrannare uppgifter än vad som är vanligt vid undersökningar av detta slag. I flertalet fall ha barnavårdsnämnderna själva företagit dylika uppskattningar, där det varit nödvändigt. Resultatet av bearbetningen torde därför icke kunna betraktas som direkt missvisande1).

Tab. 12 utvisar hur de gifta mödrarna fördelade sig efter mannens inkomst under de senaste 12 månaderna inom varje särskilt mödrahjälpsområde. I nedanstående tablå meddelas därjämte den procentuella fördelningen i hela riket:

Mannens årsinkomst utgjorde sålunda för ej fullt XU av samtliga gifta sökande mindre än 1,000 kronor, för ungefär halva antalet gifta sökande 1,000 å 2,000 kronor, för Vs 2,000 å 3,000 kronor och för återstoden (6 å 7 procent av samtliga) 4,000 kronor eller mer. På landsbygden uppgick mannens årsinkomst i över hälften av samtliga fall till 1,000 å 2,000 kronor; därjämte var den lägsta inkomstgruppen representerad av över Vi och inkomstgruppen 2,000 å 3,000 kronor av något mer än 1h. Över 3,000 kronors inkomst förekom på landsbygden endast i undantagsfall. I städerna var en inkomst av 2,000 å 3,000 kronor vanligast; denna grupp representerades av närmare 2/s av samtliga gifta sökande i städerna. Närmast kommer gruppen 1,000 å 2,000 kronor med över 1h, samt gruppen 3,000 å 4,000 kronor med knappt Vs. Den lägsta inkomstgruppen företräddes i städerna av drygt Vio. I undantagsfall förekom en inkomst av 4,000 kronor och däröver.

Bland gifta sökande som erhållit hjälp, äro inkomstgrupperna under 2,000 kronor företrädda i något större omfattning, inkomstgrupperna över 2,000 kronor däremot i något mindre omfattning än bland samtliga gifta sökande. I vad mån mannens inkomst inverkat på beviljandet av mödrahjälp, framgår närmare av följande tablå:

0 En. fråga för sig, vilken här icke skall närmare diskuteras, är i vad mån de sökande vinnlägga sig om att så fullständigt som möjligt uppge sina inkomster, och i vad mån dessa uppgifter kontrolleras av barnavårdsnämnderna.

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 (Bilagor).

159 I tab. 13 redovisas medelinkomsten bland gifta sökande som ansökt om, respektive erhållit hjälp, såväl på landsbygden som i städerna i de olika distrikten samt i hela riket. Man finner därav bland annat, att i medeltal för samtliga gifta sökande mannens inkomst under de senaste 12 månaderna utgjorde på landsbygden ej fullt 1,400 kronor och i städerna ej fullt 2,200 kronor. Med avseende på gifta mödrar som erhållit hjälp, utgöra motsvarande medeltal drygt 1,300 kronor och något över 2,000 kronor. Till jämförelse kan nämnas, att år 1938 den genomsnittliga årslönen för kördrängar med stat utgjorde drygt 1,500 kronor och den genomsnittliga årslönen för fullt sysselsatta industriarbetare i den lägsta dyrortsgruppen ungefär 2,300 kronor, i den mittersta dyrortsgruppen omkring 3,000 kronor och i den högsta dyrortsgruppen 3,900^ kronor. Inkomstnivån bland de gifta mödrar som ansökt örn respektive erhållit mödrahjälp synes alltså på det hela taget vara ganska låg.

En jämförelse mellan de olika distrikten utvisar i fråga örn landsbygden,, att medelinkomsten för gifta mödrar som ansökt örn respektive erhållit mödrahjälp varierar från 1,100 respektive något över 1,000 kronor, i Hallands län, till omkring 1,650 kronor i Stockholms län. I städerna är variationen betydligt större. De lägsta medeltalen uppvisar Hälsingborg (omkring 1,700 respektive 1,500 kronor), de högsta återfinnas i Göteborg (omkring 2,600 respektive 2,500' kronor), medan Stockholm kommer näst högst på skalan (något över respektive under 2,400 kronor).

Man har vid ett närmare studium av de föreliggande uppgifterna funnit, att mödrahjälpsnämnderna vid behandlingen av de gifta mödrarnas ansökningar i främsta rummet synas fästa avseende dels vid mannens årsinkomst, dels vid det antal barn som den sökande hade tidigare. Hur dessa båda faktorer tillsammans inverka på beviljandet av mödrahjälp, belyses av sammanställningen överst på sid. 161.

Man finner härav, att för förstföderskor det relativa antalet beviljade ansökningar sjunker avsevärt starkare med stigande inkomst än för sökande vilka förut hade ett barn, och för de sistnämnda något starkare än för sökande med 2 eller flera barn. Medan den lägsta inkomstgruppen företer ungefär samma bifallsfrekvens, oavsett hur många barn de sökande hade tidigare, utgör det relativa antalet beviljade ansökningar för förstföderskor tillhörande inkomstgruppen 1,000—2,000 kronor 88 å 89 procent, mot 94 procent och däröver för sökande med ett eller flera barn. Förstföderskor med en inkomst av 2,000— 3,000 kronor ha på landsbygden fått sina ansökningar beviljade till ungefär 62 procent, i städerna till ungefär 75 procent; för sökande med ett barn tidigare utgör motsvarande relativtal 81 å 82 procent och för sökande med 2 eller flera barn 92 å 95 procent.

Ett närmare studium av motsvarande fördelningstabeller för de särskilda

160 Kungl. Majus proposition nr 5 (Bilagor).

Tab. 13. Gifta mödrar som ansökt örn respektive erhållit mödrakjälp. Mannens årsinkomst i medeltal.1)

mödrahjälpsområdena* 2) synes visa, att man åtminstone i en del distrikt tilllämpar vissa mer eller mindre fixa maximigränser för inkomsten vid beviljandet av mödrakjälp. I Kalmar södra och norra distrikt samt i Kristianstads län är det påtagligt att man icke beviljar mödrahjälp åt gifta barnaföderskor, då mannens årsinkomst överstiger 2,000 kronor, annat än undantagsvis. 1 Malmöhus län synes man, åtminstone vad landsbygden beträffar, begränsa hjälpen till sådana fall, där mannens årsinkomst understiger 2,500 kronor. I vissa fall tillämpas tydligen en dylik begränsning främst med avseende på förstföderskor, så t. ex. i Stockholms stad, där inkomststrecket för först-

P Med punkt angives, att antalet sökande understiger 10, varvid någon medelinkomst icke beräknats. Parentes anger, att det antal uppgifter, som ligger till grund för medeltalsberäkningen, understiger 25.

2) Av utrymmesskäl kunna dessa tabeller icke bifogas denna redogörelse.

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 (Bilagor).

161 Landsbygden.

Mannens årsinkomst: Mindre än 1,000 kr. (inkl. ej angiven) ........

1.000— 2,000 kr.......

2.000- 3,000»......

3,000 kr. o. däröver......

Samtliga

Städerna.

Mannens årsinkomst: Mindre än 1,000 kr. (inkl. ej angiven) .....

1.000- 2,000 kr. . . .

2.000- 3,000 » ...........)

3,000 kr. och däröver......

Samtliga

foderskor utgör 4,000 kronor, i Gävleborgs län (2,500 kronor), i Kopparbergs och Uppsala an beträffande landsbygden (2,000 kronor), i Västmanlands och Hallands Ian likaledes beträffande landsbygden (1,500 kronor). Det är möjligt, att, man även i andra distrikt tillämpar en liknande praxis, ehuru »undantagstallen» aro så talrika i förhållande till hela antalet sökande, att nian i det föreliggande materialet icke kan bestämt urskilja, huruvida så är förhållandet Storleken av de beviljade mödrahjälpsbeloppen. I tab. 14 meddelas hur de mödrar vilkas ansökningar beviljats, fördela sig efter storleken av det belopp de erhållit. .Därjämte angives det genomsnittliga beloppet av beviljad mo dra hjälp mom de olika distrikten. Nedanstående tablå utvisar för riket i dess helhet samt för landsbygden och städerna de gifta respektive ogifta (och förut gifta) mödrarnas procentuella fördelning med avseende på det beviljade beloppets storlek: J

Hela riket.

Landsbygden.

Gifta.............

Övriga...........

Samtliga

Städerna.

Gifta Övriga . .

Procentuella antalet mödrar som i mödrahjälp erhållit (kr.)

1—74

Samtliga

Samtliga orter.

Gifta..........

Övriga........

Samtliga

4.i

0 8

75-124

14.o

125-174 175-224

226-274

275-299

16.c

18.o

23-s

18.o

18.o

13.2 19.5

17.7 Bihang till urtima riksdagens protokoll 1940. 1 sami. Nr 5.

4 3

16-4

782 40

Tillhopa

100. o lOO.o

lOO.o

lOO.o

lOO.o

lOO.o

lOO.o

lOO.o

lOO.o

162 Kungl. Majus proposition nr 5 (Bilagor).

På landsbygden ha drygt Vs, i städerna knappt Vs av mödrarna erhållit omkring 200 kronor i mödrahjälp, vilket är det vanligaste beloppet1). Därjämte ha emellertid på landsbygden belopp på omkring 150 kronor samt 250 kronor, i städerna belopp på omkring 100 kronor samt 150 kronor utdelats i nära nog samma relativa omfattning. Ganska vanligt är också högsta beloppet (300 kronor), vilket tilldelats nära Ve av mödrarna såväl på landsbygden som i städerna. De ogifta (och förut gifta) mödrarna ha oftare erhållit omkring 250 än 200 kronor.

Medeltalet beviljad mödrahjälp utgjorde på landsbygden 195 kronor, i städerna 188 kronor. Icke obetydliga skillnader förekomma mellan de olika distrikten. För landsbygdens vidkommande har sålunda Västerbottens län att uppvisa ett genomsnittligt belopp på 227 kronor, det lägsta beloppet återfinner man i Kristianstads län (150 kronor).

Emellertid karakteriseras mödrahjälpsnämndernas politik vid fastställandet av de beviljade beloppen icke entydigt av ovan anförda medeltal. För ett något närmare studium av den praxis de tillämpa hänvisas dels till de i tab. 14 redovisade fördelningstalen, dels till den i tab. 15 företagna sammanställningen av avslagsfrekvensen, det vanligaste beloppet, genomsnittsbeloppet samt frekvensen av högsta beloppet. Vad landsbygden beträffar utgör det vanligaste beloppet i en del distrikt 150 kronor (i Östergötlands län 100 kronor), i andra distrikt däremot 200 eller 250 kronor. I flera distrikt är maximibeloppet vanligast, så t. ex. i Jönköpings, Värmlands, Kopparbergs och Gävleborgs län. I andra distrikt är det däremot rätt sällan som högsta beloppet beviljas; i Kristianstads län synes högsta beloppet utgå endast i rena undantagsfall.

Såsom redan nämnts, synas mödrahjälpsnämnderna vid handläggningen av de gifta mödrarnas ansökningar i främsta rummet fästa avseende vid mannens årsinkomst och det antal barn som den sökande hade tidigare. Detta tar sig uttryck även däri, att det synes råda ett tämligen regelbundet samband mellan dessa båda faktorer och storleken av det i varje särskilt fall beviljade mödrahjälpsbeloppet, ett samband som framträder tydligt i sådana distrikt, där antalet sökande är tillräckligt stort för att man på statistisk väg skall kunna närmare undersöka den praxis som utbildat sig2).

Mödrahjälpens totala belopp och dess fördelning på olika ändamål. I tab. 16 meddelas, i tusental kronor, det totala belopp som utbetalats i mödrahjälp inom de olika distrikten till mödrar som beröras av denna undersökning. Dessutom angives, hur stora belopp som anslagits till olika ändamål enligt mödrahjälpsnämndernas beslut. Specifikationen av dessa ändamål är icke överallt lika, varför det vid bearbetningen av ifrågavarande uppgifter blivit nödvändigt företaga vissa sammanslagningar och förenklingar. Så t. ex. ha de belopp som beviljats för säng och sängutrustning åt modern och (eller) barnet eller för gångkläder åt modern sammanslagits under en rubrik. Under rubriken diverse, vilken omfattar utgifter i samband med förlossningen, hyra m. m., ha förts vissa belopp, vilkas användning ej närmare specificerats. I Skaraborgs län angives icke i mödrahjälpsnämndernas beslut, hur mycket som skall användas till vart och ett av de olika ändamål för vilka hjälpen beviljats. Detsamma förekommer i viss utsträckning även på andra håll, men då vanligen med hänvisning till det förslag, som barnavårdsnämnden framställt. Yid bearbetningen har i sådana fall det beviljade beloppet fördelats i enlighet härmed.

i) Man kan iaktta, att de beviljade summorna i viss utsträckning koncentrera sig till de jämna beloppen 100, 150, 200 oell 250 kronor.

P Studiet av detta samband är ännu icke helt avslutat. Det kommer att kompletteras med en undersökning av de särskilda orsaker, som föranleda avvikelser från praxis.

Kungl. Majlis proposition nr 5 (Bilagor).

163 Tab. 14. Sökande sora erhållit mödrahjälp, fördelade efter mödrahjåJpsbeloppets

storlek.

Mod ra hjälpt områd en

Antal sökande som i mödrahjälp erhållit (kr.)

1—74

75—

125—

175 — 224

225—

275 — 299

300 Summa

sö-

kande

som

erhållit

hjälp

Beril jat belopp i

medel-

tal

kr.

Stockholm..................

Stockholms län ............

Därav på landsbygden ....

» i städerna..........

Uppsala län ..............

Därav på landsbygden ....

» i städerna..........

Södermanlands län ........

Därav på landsbygden ....

•• i städerna..........

Östergötlands län ..........

Därav på landsbygden ....

» i städerna..........

Norrköping................

Jönköpings län ............

Därav på landsbygden .... » i städerna ..........

Kronobergs län ............

Därav på landsbygden .... » i städerna ..........

Kalmar läns norra ........

Därav på landsbygden . . .i » i städerna ..........

Kalmar läns södra ........

Därav på landsbygden .... » i städerna .........-..

Gotlands län ..............

Därav på landsbygden .... » i städerna..........

Blekinge län ..............

Därav på landsbygden .... o i städerna..........

Kristianstads län ..........

Därav på landsbygden .... » i städerna ..........

Malmöhus län ............

Därav på landsbygden .... » i städerna ..........

Malmö....................

Hälsingborg................

Hallands län..............

Därav på landsbygden

» i städerna ..........

164 Kungl, Maj-.ts proposition nr 5 (Bilagor).

r) Därav 15 som i mödrahjälp erhållit mindre än 25 kronor.

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 (Bilagor).

165 Tab. 15. Avslagsprocent, vanligaste mödrahjälpsbelopp, genomsnittligt mödrahjälpsbelopp saint frekvensen av högsta beloppet inom olika mödrahjälpsområden.

l) Med punkt angives att hela antalet sökande understiger 50, varvid något procenttal icke beräknats. Parentes anger att det antal uppgifter, i förhållande till vilket procenttalet beräknats, understiger 100.

a) Oavsett frekvensen av högsta beloppet (300 kronor). Det vanligaste beloppet angives endast, därest minst ‘/s av samtliga sökande som fått hjälp erhållit detta belopp och därest hela antalet sökande som fått hjälp uppgår till minst 50.

s) Med punkt angives att antalet sökande som fått hjälp, understiger 10, varvid något medeltal icke beräknats. Parentes anger att det antal uppgifter, som ligger till grund för medeltalsberäkningen, understiger 25.

4) I förhållande till antalet sökande som fått hjälp. Punkt betecknar att detta antal

understiger 50, parentes att det utgör minst 50 men understiger 100.

166 Kungl, Maj:ts proposition nr 5 (Bilagor).

I nedanstående tablå angives för landsbygden, städerna och samtliga orter samt för gifta och ogifta, det totala mödrahjälpsbeloppets procentuella fördelning på olika ändamål (procenttalen äro beräknade med uteslutande av det i Skaraborgs län beviljade mödrahjälpsbeloppet):

Av det totala belopp vartill mödrahjälpen uppgick, skulle enligt mödrahjälpsnämndernas anvisningar 2!r, (på landsbygden 42 procent, i städerna 33 procent) användas till personlig utrustning åt moder och barn, något över lU (på landsbygden 25 procent, i städerna 33 procent) till kostförbättring. Till tandvård har anslagits 8 procent av totalbeloppet (på landsbygden 6 procent, i städerna 13 procent). Det för hemhjälp beviljade beloppet uppgår till 13 procent av totalsumman (på landsbygden 16 procent, i städerna däremot endast 5 procent). Något över procent ha anslagits till vistelse på vårdhem; i detta fall uppvisa städerna den högsta siffran, nämligen 6 procent, mot landsbygdens knappa 2 procent. För inackordering hos anhöriga har såväl på landsbygden som i städerna ungefär 5 procent av totalbeloppet anslagits, och för inackordering hos andra än sökandens anhöriga omkring IV2 procent. Slutligen tillkommer för diverse ändamål på landsbygden ej fullt 3 procent, i städerna något över 3 procent.

De ogifta mödrarna ha i större utsträckning än de gifta erhållit hjälp till vistelse på vårdhem, till inackordering hos anhöriga eller hos andra. Av det totala belopp, som de ogifta (och förut gifta) erhållit, lia närmare 10 procent respektive 19 procent och 5 procent anslagits till dessa ändamål, medan motsvarande andelar för de gifta mödrarna sammanlagt uppgå till mindre än 1 procent. Däremot har understöd för hemhjälp beviljats de gifta mödrarna i större omfattning än de ogifta (17 procent mot något över 2 procent). Eftersom de ogifta mödrarna relativt sett äro betydligt talrikare i städerna än på landsbygden, bidrar detta till att förklara de ovan angivna skillnaderna mellan landsbygden och städerna med avseende på mödrahj alpens användning.

Mellan de skilda mödrahj älpsområdena förekomma också vissa olikheter. I Stockholms stad och län, i Malmö samt i Uppsala län ha relativt stora belopp (cirka Vs av totalsumman) anslagits till tandvård, medan däremot i åtskilliga distrikt dylik användning av mödrahjälpen synes förekomma endast i obetydlig omfattning, så t. ex. i Gotlands, Kristianstads, Hallands, Göteborgs och

Kungl. Maj:ts proposition nr 6 (Bilagor).

1’ab. 16. Det totala beloppet beviljad mödralijälp inom olika mödrahjälpsområden, och dess fördelning på olika ändamål, i tusental kronor.

167 Mödrahjälpsområden

Stockholm........

Gifta...............

Övriga.............

Stockholms län .....

Gifta...............

Övriga.............

Uppsala län ......

Gifta..............

Övriga............

Södermanlands län

Gifta..............

Övriga.............

Östergötlands län ..

Gifta..............

Övriga............

Norrköping........

Gifta..............

Övriga............

Jönköpings län

Gifta..............

Övriga............

Kronobergs län

Gifta..............

Övriga............

Kalmar läns norra

Gifta..............

Övriga............

Kalmar läns södra

Gifta..............

Övriga............

Gotlands län ......

Gifta'..............

Övriga............

Blekinge län ......

Gifta.............

Övriga...........

Kristianstads län .

Gifta.............

Övriga...........

Malmöhus län ...

Gifta.............

Övriga...........

Malmö...........

Gifta.............

Övriga...........

Hälsingborg.......

Gifta.............

Övriga...........

Hallands län.....

Gifta.............

Övriga...........

168 Kungl. Maj:ts proposition nr 5 (Bilagor).

Mödrahjälpsområdon

Göteborgs och Bohus län

Gifta..................

Övriga................

Göteborg ..............

Gifta..................

Övriga................

Älvsborgs län..........

Gifta...............

Övriga................

Skaraborgs län .........

Gifta...................

Övriga.................

Värmlands län .........

Gifta...................

Övriga.................

örebro län .............

Gifta...................

Övriga .................

Västmanlands län.......

Gifta...................

Övriga.................

Kopparbergs län .......

Gifta ...................

Övriga.................

Gävleborgs län .........

Gifta...................

Övriga.................

Gävle .................

Gifta...................

Övriga.................

j Västernorrlands län.....

j Gifta...................

Övriga..................

Jämtlands län ..........

Gifta....................

Övriga..................

I Västerbottens län ........

Gifta....................

Övriga..................

Norrbottens län..........

Gifta....................

Övriga..................

Hela riket.1)

Landsbygden ............

Gifta....................

Övriga..................

Städerna ................

Gifta....................

Övriga..................

Samtliga orter ..........

Gifta....................

Övriga ..................

l> I totalsummorna (kolumnen längst till .höger) ingår

även

Skaraborgs län,

169 Kungl. Majda proposition nr 5 (Bilagor).

Bohus, Älvsborgs, Kopparbergs och Västerbottens län (mindre än 5 procent av totalbeloppet; i Jönköpings län utgör det för tandvård beviljade, särskilt specificerade beloppet endast 2 procent, men därtill kommer ett obestämt, mindre belopp som ingår under olika beteckningar, t. ex. tandvård och hemhjälp och dylikt). I Västerbottens och Norrbottens län har närmare 1U av totalbeloppet anslagits till hemhjälp, medan — bortsett från de städer som utgöra egna distrikt — motsvarande andel utgör mindre än 10 procent i Stockholms, Södermanlands, Blekinge, Malmöhus, Göteborgs och Bohus samt Västmanlands län. I fråga örn posten personlig utrustning förekomma variationer, från 16 procent (Uppsala län) upp till 55 procent (Södermanlands län) och i fråga örn posten kostförbättring variationer från likaledes 16 procent (Södermanlands län och Östergötlands län) upp till 53 å 54 procent (Göteborgs och Bohus län samt Gävle), 62 procent (Hälsingborg) och till och med 78 procent (Norrköping).

Ordalier till ansöknings frekvensens variationer. Såsom ovan framhållits är det åtminstone ur rent siffermässig synpunkt ansökningsfrekvensen som är avgörande för den omfattning mödrahjälpen erhållit inom olika distrikt. Att barnaföderskorna ansökt örn mödrahjälp i sä olika omfattning som de i det föregående anförda relativtalen utvisa, torde i viss grad sammanhänga med att hjälpbehovet är olika inom olika distrikt. Bland de faktorer som bestämma hjälpbehovets omfattning, bör särskilt avseende fästas dels vid det relativa antalet ogifta (och förut gifta] mödrar, dels vid barnfrekvensen över huvud inom de olika distrikten. I tab. 17 meddelas vissa uppgifter, ägnade att belysa dessa förhållanden.

Det torde kunna antagas att de ogifta och förut gifta mödrarna i större utsträckning än de gifta äro i behov av mödrahjälp. Såsom förut visats äro de också betydligt fler, relativt sett, bland barnaföderskor som ansökt örn mödrahjälp än bland samtliga barnaföderskor (22 procent mot högst 13 procent) och deras ansökningar ha beviljats i något större omfattning än de gifta mödrarnas (96 procent mot 91 procent). I Gävleborgs, Västernorrlands och Jämtlands län synes den relativt höga ansökningsfrekvensen i någon mån bero på att ogifta och förut gifta mödrar över huvud taget äro jämförelsevis talrika i dessa distrikt (20 å 25 procent av samtliga barnaföderskor år 1937). Däremot uppvisa t. ex. Jönköpings, Kronobergs, Hallands och Älvsborgs län ett relativt lågt antal ogifta och förut gifta barnaföderskor (8 å 10 procent år 1937), vilket torde hjälpa till att hålla ansökningsfrekvensen nere i dessa distrikt.

Vidare föreligger ett tydligt samband mellan ansökningsfrekvensen i respektive distrikt och medeltalet barn i sådana bestående äktenskap, i vilka moderns ålder icke överstiger 45 år, beräknat på grundval av vissa uppgifter i 1936 års partiella folkräkning. Detta bidrar i första hand till att förklara den låga ansökningsfrekvensen i de städer som utgöra särskilda mödrahjälpsområden. Medeltalet barn per bestående äktenskap är nämligen här betydligt lägre än i de övriga distrikten (mindre än 2.o). Detsamma gäller, så vitt man kan döma, även för övriga städer. I fråga örn landsbygden utmärkas särskilt Örebro och Stockholms län av ett lågt medeltal barn per bestående äktenskap (2.o) och likaledes av en låg ansökningsfrekvens (33 respektive 38 procent). Däremot förete Västerbottens, Jämtlands, Blekinge och Norrbottens län relativt höga siffror för medeltalet barn i de bestående äktenskapen (2.5 å 2.8) och ävenledes hög ansökningsfrekvens (77 å 93 procent). Även i övrigt är sambandet mellan barnantalet i de bestående äktenskapen och ansökningsfrekvensen ganska tydligt.

Genom s. k. partialkorrelation har man i fråga örn landsbygden beräknat, att i genomsnitt procenttalet sökande barnaföderskor ökas respektive minskas med 1.2 för varje enhet, varmed procenttalet ogifta och förut gifta bland samt-

170 Kungl. May.ts proposition nr 5 (Bilagor).

Tab. 17. Ansökningsfrekvens, procentuellt antal gifta och förut gifta bland samtliga barnaföderskor, medeltal barn i bestående äktenskap och bland gifta sökande samt korrigerad ansökningsfrekyens för landsbygden i olika mödrabjälpsområden.

liga barnaföderskor ökas respektive minskas, och med 6.o för varje ökning respektive minskning med 0.1 av medeltalet barn per bestående äktenskap.

Med användning av dessa koefficienter ha de iakttagna procenttalen för ansökningsfrekvensen på landsbygden i respektive distrikt korrigerats på sådant sätt, att de ge uttryck åt den sannolika ansökningsfrekvensen, därest det relativa antalet ogifta och förut gifta samt medeltalet barn per bestående äktenskap överallt vore lika. Det visar sig att den starka variation som de iakttagna procenttalen förete, härigenom avsevärt reduceras. För flertalet distrikt uppgår den under nyssnämnda förutsättning beräknade, sannolika ansökningsfrekvensen till 45 å 65 procent, med en tydlig koncentration omkring genomsnittsfrekvensen för samtliga distrikt (57 procent, ovägt medeltal för landsbygden). I några fall, så t. ex. för Göteborgs och Bohus län, ökas emellertid avståndet från genomsnittsfrekvensen. Avsevärt under denna ligger endast Västmanlands län (37 procent), medan däremot Skaraborgs, Göteborgs och

1) I medeltal åren. 1934—1937.

2) På grundval av folkräkningen 1936 beräknade tal för bestående äktenskap (med barn) i vilka moderns ålder icke överstiger 45 år.

s) Jfr texten.

4) Det barn, för vilket ansökan örn hjälp gjordes, medräknat.

171 Kungl. Maj:ts proposition nr 5 (Bilagor).

Bohus, Värmlands, Västernorrlands och Västerbottens län förete relativt höga siffror (72 å 86 procent). Det förtjänar särskilt framhållas, att skillnaden mellan Norrlandslänen och flertalet övriga län icke längre ter sig så stor, och att Blekinge län som befann sig högst på skalan bland de syd- och mellansvenska distrikten, samt Örebro län, som intog den lägsta positionen, icke längre utvisa någon större avvikelse från genomsnittet.

Man synes av det ovan anförda kunna sluta sig till att de skillnader som ansökningsfrekvensen företer i de skilda mödrahjälpsområdena, i ganska hög grad sammanhänger med vissa av demografiska förhållanden betingade olikheter i hjälpbehovets omfattning. De kvarstående olikheterna äro dock rätt betydande. I någon mån torde de kunna förklaras av olikheter i befolkningens levnadsbetingelser. Härpå tyda de i det föregående anförda uppgifterna rörande det relativa antalet arbetslösa bland männen till gifta sökande inom de olika distrikten.

Det är av intresse att sammanställa medeltalet barn per bestående äktenskap i de olika distrikten med det antal barn som redovisas i de gifta mödrarnas ansökningshandlingar. Fullt jämförbara äro dessa uppgifter icke, enär sistnämnda barnantal såsom förut nämnts torde innefatta även barn i tidigare äktenskap och utom äktenskapet (understundom även mannens barn i tidigare äktenskap eller utom äktenskapet). Å andra sidan har man vid bearbetningen av materialet bortsett från barn över 16 år. Medräknas det barn, för vilket mödrahjälp söktes, finner man att de sökande gifta mödrarna i medeltal hade lägst 2.4 barn, i Värmlands län, högst 3.6 barn, i Östergötlands län. I flertalet distrikt utgör detta medeltal 2.6 å 2.9. Genomgående äro dessa siffror icke obetydligt högre än de förut anförda medeltalen för barn i bestående äktenskap, men de förete i viss utsträckning en likartad variation. I den mån så icke är förhållandet, beror detta på att medeltalet barn bland sökande gifta mödrar röner inflytande av ansökningsfrekvensen. Där denna är låg, såsom i Västmanlands län (37 procent, korrigerat procenttal, jfr ovan) är medeltalet barn bland gifta sökande jämförelsevis högt (3.4), ehuru Västmanlands län icke är särskilt barnrikt. Däremot företer Västerbottens län jämsides med en hög ansökningsfrekvens (86 procent) ett ganska lågt medeltal barn bland gifta sökande (2.7), detta trots att Västerbottens län hör till de bamrika- provinserna.

Sistnämnda förhållande har tydligen sin grund däri, att i län med hög ansökningsfrekvens barnaföderskor med endast ett barn eller utan barn tidigare på det hela taget äro mera talrikt företrädda bland de sökande än vad fallet är i län med låg ansökningsfrekvens, såsom en jämförelse med tab. 9 utvisar.