Doc 1941:173

Kungl. Majis proposition nr 173.

1 Nr 173.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till förordning om krig skonjunktur skatt för år 1941, m. m.; given Stockholms slott den 7 mars 1941.

Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att antaga bifogade förslag till

dels förordning om krigskonjunkturskatt för år 1941,

dels förordning om rätt att på grund av påförd krigskonjunkturskatt för år 1941 erhålla nedsättning i den statliga inkomst- och förmögenhetsskatten m. m. för samma år,

dels förordning med särskilda bestämmelser beträffande taxering för inkomst åren 1941 och 1942 av ersättning på grund av försäkring för förlust av fartyg eller köpeskilling vid avyttring av fartyg.

GUSTAF.

Ernst Wigforss.

Bihang till riksdagens protokoll 1941. 1 sami. Nr 173.

2 Kungl. Maj:ts proposition nr 173.

Förslag

till

förordning om krigskonjunkturskatt för år 1941.

Härigenom förordnas som följer:

Inledande bestämmelse.

1 §•

För inkomstökning, som uppkommit efter utgången av augusti 1939 och kan antagas hava berott på förhållanden föranledda av pågående krig eller dessförinnan rådande krigskonjunktur, skall i den omfattning och på det sätt nedan stadgas för år 1941 erläggas krigskonjunkturskatt till staten.

Skattepliktig inkomstökning och skattskyldighet.

2 §•

1 mom. Skattepliktig enligt denna förordning är efter utgången av augusti 1939 uppkommen inkomstökning hänförlig till

a) inkomst av rörelse;

b) inkomst av jordbruk;

c) inkomst av skogsbruk;

d) inkomst av annan fastighet;

e) inkomst i form av tantiem, provision, gratifikation eller likartad inkomst av tjänst eller tillfällig förvärvsverksamhet, därest inkomsten utgått från rörelse, jordbruk eller skogsbruk, inkomst av tillfällig förvärvsverksamhet såsom uppfinnare eller av tillfälligt uppdrag ävensom annan jämförlig inkomst av tillfällig förvärvsverksamhet; samt

f) inkomst av icke yrkesmässig avyttring av fast eller lös egendom;

allt under förutsättning att inkomsten är skattepliktig enligt förordningen om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt eller är av beskaffenhet som i nästa stycke sägs.

I inkomst av rörelse inräknas vid tillämpning av denna förordning intäkt genom avyttring av sådana för stadigvarande bruk i rörelsen avsedda maskiner eller andra inventarier, som icke vid beräkning av värdeminskningsavdrag enligt förordningen örn statlig inkomst- och förmögenhetsskatt hänföras till byggnad, så ock ersättning på grund av försäkring av dylika tillgångar, även örn intäkten eller ersättningen ej är skattepliktig enligt nämnda

Kungl. Maj:ts proposition nr 173. 3

förordning eller intäkten enligt densamma hänföres till intäkt av tillfällig förvärvsverksamhet.

2 mom. Skattskyldig enligt denna förordning är envar fysisk eller juridisk person, vilken åtnjutit inkomstökning som avses i 1 morn., därest enligt förordningen om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt den fysiska eller juridiska personen vid 1941 års taxering är skattskyldig för den inkomst, vartill inkomstökningen hänför sig, eller, såvitt angår intäkt eller ersättning varom sägs i 1 mom. andra stycket, för den inkomst, i vilken intäkten eller ersättningen inräknas.

Taxerad merinkomst.

3 §■

Vid tillämpning av denna förordning skall uppskattning av inkomster ske

dels för det beskattningsår, för vilket taxering enligt förordningen örn statlig inkomst- och förmögenhetsskatt äger rum år 1941 (beskattningsåret),

dels, utom vad angår inkomst av skogsbruk samt av icke yrkesmässig avyttring av fast eller lös egendom, för ett vart av de två beskattningsår, som gått till ända närmast före den 1 september 1939 (förkrigsinkomståren).

Uppskattningen skall verkställas enligt bestämmelserna i förordningen om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt med sådana avvikelser, som erfordras för att åstadkomma likformighet i inkomstberäkningen för de olika åren, samt under iakttagande av i denna förordning meddelade särskilda föreskrifter.

Såsom grund för bestämmande av inkomstökning fastställes, där ej annat följer av särskilda bestämmelser i denna förordning, den på ett antaget jämförelseår belöpande jämförelseinkomsten. Där ej särskilda förhållanden till annat föranleda, skall såsom jämförelseinkomst upptagas medeltalet av inkomsterna för förkrigsinkomståren.

Med ledning av den inkomstuppskattning varom nu stadgats fastställes, på sätt i 4—9 §§ närmare angives, taxerad merinkomst särskilt för en var av de inkomstgrupper, som angivas i 2 § 1 mom. första stycket a)—f).

4 §.

1 mom. Beträffande rörelse skola inkomster för förkrigsinkomståren och beskattningsåret så ock jämförelseinkomsten uppskattas för varje förvärvskälla för sig.

Såsom särskild förvärvskälla i rörelse enligt denna förordning anses särskild förvärvskälla enligt kommunalskattelagen.

2 mom. Det belopp, varmed inkomsten för beskattningsåret av en till rörelse hänförlig förvärvskälla överstiger motsvarande jämförelseinkomst, med tillägg eller avdrag i förekommande fall för beräknad ränta å minskning eller ökning av eget kapital, utgör uppskattad merinkomst av förvärvskällan.

4 Kungl. Maj:ts proposition nr 173.

För varje förvärvskälla, för vilken uppskattad merinkomst fastställes, skall tillika fastställas, i vad mån denna kan antagas hava berott på förhållanden föranledda av pågående krig eller dessförinnan rådande krigskonjunktur.

Summan av de för samtliga till rörelse hänförliga förvärvskällor enligt förra stycket fastställda beloppen skall, där ej fall som i 3 mom. avses är för handen, utgöra taxerad merinkomst av rörelse.

3 mom. Har skattskyldig, för vilken uppskattad merinkomst av till rörelse hänförlig förvärvskälla fastställes, haft annan till rörelse hänförlig förvärvskälla, beträffande vilken vid motsvarande tillämpning av bestämmelserna i 2 mom. första stycket underskott uppstår, skall för denna förvärvskälla uppskattad inkomstminskning till beloppet fastställas.

Tillika fastställes i vad mån den uppskattade inkomstminskningen kan antagas hava berott på förhållanden föranledda av pågående krig eller dessförinnan rådande krigskonjunktur.

Såsom taxerad merinkomst av rörelse i fall som i detta mom. avses upptages det belopp, varmed sådan merinkomst som i 2 mom. andra stycket sägs sammanlagt överstiger sådan inkomstminskning som avses i förra stycket, dock högst det belopp, varmed de sammanlagda uppskattade merinkomstema överstiga de sammanlagda uppskattade inkomstminskningarna.

4 mom. Kan skattskyldig visa, att i den uppskattade merinkomsten av viss förvärvskälla ingår belopp, varmed dold förkrigsreserv under beskattningsåret minskats, skall merinkomsten i motsvarande mån anses ej hava berott på förhållanden som omförmälas i 1 §. Såsom dold förkrigsreserv anses härvid belopp, varmed tillgångens verkliga värde vid utgången av augusti 1939 översteg dess i beskattningshänseende enligt denna förordning gällande värde vid nämnda tidpunkt.

I övrigt skall uppskattad merinkomst antagas hava berott på förhållanden som omförmälas i 1 §, där ej den skattskyldige med bärande sannolikhetsskäl ådagalägger, att inkomstökningen helt eller delvis skulle hava uppkommit oberoende av sådana förhållanden.

Uppskattad inkomstminskning skall antagas hava berott på förhållanden som omförmälas i 1 §, i den mån det ej framgår såsom sannolikt, att inkomstminskningen ej berott på sådana förhållanden.

5 mom. Kungl. Maj:t äger, efter förslag av den i 32 § omförmälda centrala krigskonjunkturskattenämnden eller efter nämndens hörande, beträffande visst slag av rörelse bestämma särskild grund för fastställande huru stor del av uppskattad merinkomst skall, därest ej annat ådagalägges, antagas hava berott på förhållanden som omförmälas i 1 §.

6 mom. Vad i 28 § 2 mom. kommunalskattelagen samt denna dag utfärdad förordning stadgas om särskild ordning beträffande beskattning av ersättning på grund av försäkring för förlust av fartyg eller köpeskilling vid avyttring av fartyg skall icke äga tillämpning vid taxering till krigskonjunkturskatt, utan skall vid uppskattning av inkomst såväl för förkrigsinkomståren som för beskattningsåret beträffande dylik ersättning förfaras enligt de regler, som gälla för taxering av ersättning på grund av försäk-

Kungl. Maj.ts proposition nr 173.

ring av annan till inventarier hänförlig egendom än fartyg, eller av köpeskilling vid avyttring av sådan annan egendom.

Om provisorisk påföring av skatt i fall. som nu sagts stadgas i 18 §.

(Se vidare anvisningarna.)

5 §■

1 mom. Beträffande jordbruk skall uppskattad merinkomst beräknas gemensamt för olika förvärvskällor till det belopp, varmed inkomsten av jordbruk under beskattningsåret, med tillägg eller avdrag i förekommande fall för beräknad ränta å minskning eller ökning av eget kapital, överstiger medeltalet av motsvarande inkomster under förkrigsinkomståren. Till inkomst av jordbruk hänföres inkomst av jordbruksfastighet med undantag av inkomst av skogsbruk.

Där ej utredning förebringas för en specificerad beräkning av den uppskattade merinkomsten (nettometoden), beräknas den enligt en summarisk uppskattningsgrund, vid vilken hänsyn tages till ökningen av bruttointäkterna och den uppskattade ökningen av omkostnaderna sedan förkrigsinkomståren (bruttometoden).

2 mom. Den uppskattade merinkomsten av jordbruk skall upptagas såsom taxerad merinkomst, i den mån den kan antagas hava berott på förhållanden som avses i 1 §.

(Se vidare anvisningarna.)

6 §■

Beträffande inkomst av skogsbruk skall såsom taxerad merinkomst gemensamt för olika förvärvskällor upptagas så stor del av de under beskattningsåret åtnjutna intäkterna av skogsbruk genom avyttring eller uttag för förädling eller förbrukning i egen rörelse som kan anses hava uppkommit genom prisstegring från förkrigsinkomståren utöver vad som erfordrats för att täcka omkostnadernas ökning, dock ej högre belopp än som av den skattskyldige visas hava motsvarat beräknad nettointäkt av skogsbruk för beskattningsåret.

(Se vidare anvisningarna.)

7 §•

1 mom. Beträffande inkomst av annan fastighet skall det belopp, varmed inkomsten för beskattningsåret, beräknad gemensamt för olika förvärvskällor, överstiger motsvarande jämförelseinkomst, med tillägg eller avdrag i förekommande fall för beräknad ränta å minskning eller ökning av eget kapital, utgöra uppskattad merinkomst.

2 mom. Den uppskattade merinkomsten av annan fastighet upptages såsom taxerad merinkomst, i den mån det framgår såsom sannolikt, att merinkomsten berott på förhållanden som omförmälas i 1 §.

(Se vidare anvisningarna.)

6 Kungl. Maj:ts proposition nr 173.

8 §■

Beträffande inkomst i form av tantiem eller annan inkomst som avses i 2 § 1 mom. e) skall, där ej annat följer av vad nedan stadgas, gemensamt för inkomst av tjänst och av tillfällig förvärvsverksamhet såsom taxerad merinkomst upptagas

a) till intäkt av tjänst eller tillfällig förvärvsverksamhet hänförligt belopp, vars storlek varit beroende antingen av sådant resultat av rörelse som belöper på tiden efter utgången av augusti 1939 eller av omsättningen i eller omfattningen av efter nämnda tidpunkt bedriven rörelse eller av sådant resultat av jordbruk eller skogsbruk som belöper på tiden efter utgången av år 1939,

samt till intäkt av tillfällig förvärvsverksamhet, dock ej realisationsvinst, hänförligt belopp, vars storlek varit beroende av resultatet av tillfällig affär som gjorts efter utgången av augusti 1939,

i båda fallen försåvitt ej den skattskyldige med bärande sannolikhetsskäl ådagalägger att motsvarande intäkt skulle hava uppkommit oberoende av förhållanden som omförmälas i 1 §, så ock

b) intäkt i andra fall än nu sagts av tillfällig verksamhet såsom uppfinnare eller av tillfälligt uppdrag eller av annan jämförlig tillfällig förvärvsverksamhet, i den mån intäkten uppenbarligen överstigit det vederlag för uppdraget eller det eljest utförda arbetet som den skattskyldige skäligen kunnat betinga sig, om förhållanden som i 1 § sägs ej varit för handen.

Såsom taxerad merinkomst enligt denna paragraf skall dock i intet fall upptagas högre belopp än det, varmed inkomst av tjänst och av tillfällig förvärvsverksamhet, med undantag av realisationsvinst och lotterivinst samt belopp som erhållits genom restitution av allmänna skatter, överstiger motsvarande jämförelseinkomst.

(Se vidare anvisningarna.)

9 §•

Vid icke yrkesmässig avyttring av fast eller lös egendom uppkommen realisationsvinst skall upptagas såsom taxerad merinkomst, i den mån den kan antagas hava berott på värdeökning uppkommen efter utgången av augusti 1939, försåvitt det ej av den skattskyldige visas att den skulle hava uppkommit oberoende av förhållanden som omförmälas i 1 §.

Vid fastställande av den taxerade merinkomsten må avdrag ske dels för realisationsförlust vid avyttring av fast eller lös egendom, beräknad efter samma grunder som tillämpats vid uppskattningen av realisationsvinsten, dels, om den skattskyldige normalt plägat beskattas för realisationsvinst, för ett med hänsyn därtill avvägt skäligt belopp.

(Se vidare anvisningarna.)

Kungl. Maj:ts proposition nr 173.

7 Beskattningsbar m erinkomst.

10 §.

Till krigskonjunkturskatt beskattningsbar merinkomst fastställes särskilt för rörelse och särskilt för övriga förvärvskällor tillsammans.

Vid fastställande av beskattningsbar merinkomst skall från de taxerade merinkomsterna sammanlagt avdragas

dels belopp som den skattskyldige visar sig hava efter utgången av augusti 1939 utgivit såsom gåva för luftvärnet eller luftskyddet och som fått avdragas vid taxeringen till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt år 1941 men för vilket avdrag enligt denna förordning ej skett vid beräkning av uppskattad merinkomst av rörelse,

dels ock ett belopp av 3,000 kronor.

Har skattskyldig, för vilken taxerad merinkomst fastställes, under beskattningsåret haft annan, krigskonjunkturskatt underkastad förvärvskälla, som vid tillämpning av denna förordnings föreskrifter utvisar inkomstminskning, skall beskattningsnämnd vid den beskattningsbara merinkomstens bestämmande medgiva skäligt avdrag utöver vad ovan sagts med högst inkomstminskningens belopp. Har den skattskyldige under beskattningsåret även haft annan, krigskonjunkturskatt icke underkastad förvärvskälla, som kan anses utvisa inkomstökning i förhållande till förkrigsinkomståren, bör skälig hänsyn därtill tagas vid avdragets bestämmande.

Avdragen tillgodonjutas i första hand från taxerad merinkomst av rörelse. Återstående avdrag göres från summan av övriga taxerade merinkomster.

Beskattningsbar merinkomst utföres dels för rörelse, dels för övriga förvärvskällor gemensamt i fulla hundratal kronor, så att överskjutande belopp, som icke uppgår till fullt hundratal kronor, bortfaller.

(Se vidare anvisningarna.)

Beräkning av krigskonjunkturskatt.

11 §.

Krigskonjunkturskatten skall utgöra,

a) beträffande rörelse:

å den del av den beskattningsbara merinkomsten, som

ej överstiger 20# av motsvarande jämförelseinkomst:.................. 50#,

överstiger 20 men ej 50# av motsvarande jämförelseinkomst:.......... 00#,

» 50# » » » :.......... 70#;

b) beträffande övriga förvärvskällor:

50 procent av den beskattningsbara merinkomsten.

Avser beskattningsåret ej samma antal månader som det antagna jämförelseåret, skall motsvarande jämförelseinkomst upptagas till ett med hänsyn

8 Kungl. Maj.ts proposition nr 173.

härtill jämkat belopp. Den motsvarande jämförelseinkomsten utföres i fulla hundratal kronor, så att överskjutande belopp, som icke uppgår till fullt hundratal kronor, bortfaller.

12 §.

Skall jämlikt 19 § förordningen om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt för äkta makar fastställas gemensamt beskattningsbart belopp, skall i förekommande fall jämväl till krigskonjunkturskatt beskattningsbar merinkomst särskilt för rörelse och särskilt för övriga förvärvskällor fastställas för makarna gemensamt.

Kan ene maken helt eller delvis ej utnyttja avdrag för inkomstminskning eller realisationsförlust, må det återstående avdraget tillgodonjutas av den andre maken, som om denne själv haft inkomstminskningen eller realisationsförlusten. Vad nu stadgats om inkomstminskning skall gälla även förvärvskällor som avses i 5—8 §§. Avdrag som omförmäles i 10 § andra stycket skall, i den mån det ej utgör avdrag för gåva till luftvärnet eller luftskyddet vilket kunnat utnyttjas av den av makarna som givit gåvan, med motsvarande tillämpning av där meddelade föreskrifter ske från den för båda makarna sammanlagda taxerade merinkomsten.

Krigskonjunkturskatten beräknas efter den för båda makarna sammanlagda beskattningsbara merinkomsten, såvitt angår rörelse med hänsyntagande till den för båda sammanlagda jämförelseinkomsten, och fördelas å makarna, särskilt för rörelse och särskilt för övriga förvärvskällor, efter förhållandet mellan deras taxerade merinkomster av motsvarande förvärvskällor.

Provisorisk påföring av krigskonjunkturskatt.

13 §.

Krigskonjunkturskatt må efter framställning från skattskyldig, som taxeras för merinkomst av rörelse, påföras allenast provisoriskt

a) för framtida nedskrivning av ersättningslager (14 §),

b) för mötande av framtida prisfall (15 §),

c) för kostnadsutjämning (16 §),

d) för befarad framtida värdeminskning (17 §),

e) för framtida anskaffning av ersättningstonnage med mera (18 §), samt

f) för framtida nyanskaffning av fartyg (19 §).

14 §.

Provisorisk påföring av krigskonjunkturskatt för framtida nedskrivning av ersättningslager skall ske,

därest lager av tillgångar avsedda för omsättning eller förbrukning i rörelse minskats sedan sista förkrigsinkomstårets utgång eller, örn lagret vid

Kungl. Maj:ts proposition nr 173.

utgången av augusti 1939 visas hava varit större än vid sista förkrigsinkomstårets utgång, sedan utgången av augusti 1939,

samt en särskild varuförnyelsefond för beskattningsåret avsatts för nedskrivning av lager, som den skattskyldige har för avsikt att anskaffa i stället för sålunda avgången lagertillgång.

Den provisoriska påföringen skall avse det belopp, varmed skatten skulle hava minskats, om vid beskattningsårets slut nya lagertillgångar hade anskaffats för lagrets uppbringande till samma storlek som vid sista förkrigsinkomstårets utgång, eller, om lagret vid utgången av augusti 1939 var större än vid sista förkrigsinkomstårets utgång, till samma storlek som vid utgången av augusti 1939, och enligt i denna förordning medgivna grunder nedskrivits högst med det till varuförnyelsefonden avsatta beloppet.

(Se vidare anvisningarna.)

15 §.

Provisorisk påföring av krigskonjunkturskatt för mötande av framtida prisfall skall ske,

därest under beskattningsåret tillgångar avsedda för omsättning eller förbrukning i rörelse inköpts men ej levererats,

samt en särskild prisfluktuationsfond för beskattningsåret avsatts för att möta framtida prisfall å dessa tillgångar.

Den provisoriska påföringen skall avse det belopp, varmed skatten skulle hava minskats, om de inköpta lagertillgångarna hade levererats under beskattningsåret och vid beskattningsårets utgång enligt i denna förordning medgivna grunder nedskrivits högst med det till prisfluktuationsfonden avsatta beloppet.

(Se vidare anvisningarna.)

16 §.

Provisorisk påföring av krigskonjunkturskatt för kostnadsutjämning skall ske,

därest en särskild kostnadsutjämningsfond för beskattningsåret avsatts för att användas till omkostnader i rörelsen under ett följande år.

Den provisoriska påföringen skall avse det belopp, varmed skatten skulle hava minskats, om de avsatta medlen, dock högst en tjugondei av omsättningen under beskattningsåret eller, örn därigenom större förmån vinnes, en femtedel av skillnaden mellan omsättningen under beskattningsåret och medeltalet av omsättningen under förkrigsinkomståren, använts för avdragsgilla omkostnader under beskattningsåret.

(Se vidare anvisningarna.)

17 §.

Provisorisk påföring av krigskonjunkturskatt för befarad framtida värdeminskning skall ske,

10 Kungl. Maj:ts proposition nr 173.

därest i räkenskaperna för beskattningsåret beträffande tillgång för stadigvarande bruk i rörelse avskrivning skett för överpris eller merkostnad, men avdrag för motsvarande belopp vid inkomstuppskattning enligt denna förordning finnes ej kunna medgivas.

Den provisoriska skattepåföringen skall avse det belopp, varmed skatten skulle hava minskats, om det i räkenskaperna gjorda avdraget i sin helhet hade medgivits vid inkomstuppskattningen.

(Se vidare anvisningarna.)

18 §.

Provisorisk påföring av krigskonjunkturskatt för framtida anskaffning av er sättning stonnage med mera skall ske,

därest under beskattningsåret rörelse tillhörigt fartyg försålts eller fartyg eller annan tillgång för stadigvarande bruk i rörelse förlorats,

och köpeskillingen eller försäkringssumman eller del därav insatts å särskilt konto hos riksbanken för att användas, om det insatta beloppet utgöres av köpeskilling för fartyg, till anskaffande av annat eller andra fartyg, och, örn det utgöres av försäkringssumma för förlorad tillgång, till anskaffande av fartyg eller annan tillgång för stadigvarande bruk.

Den provisoriska påföringen skall avse det belopp, varmed skatten skulle hava minskats, om den i den beskattningsbara merinkomsten ingående del av det insatta beloppet, som överstiger den avyttrade eller förlorade tillgångens värde, avdragits vid inkomstuppskattningen. Med tillgångens värde förstås härvid dess i beskattningsavseende enligt denna förordning gällande värde när avyttringen ägde rum eller förlusten timade, eller, om tillgången när den avyttrades eller förlorades var belastad med intecknad gäld, nämnda värde med avdrag av gälden.

(Se vidare anvisningarna.)

19 §.

Provisorisk påföring av krigskonjunkturskatt för framtida nyanskaffning av fartyg skall ske,

därest i annat fall än som avses i 18 § skattskyldig som driver rederirörelse å särskilt konto hos riksbanken insatt belopp för att användas till anskaffande av fartyg.

Den provisoriska påföringen skall avse det belopp, varmed skatten skulle hava minskats, örn halva det insatta beloppet, dock högst hälften av den vid inkomstuppskattning enligt denna förordning beräknade inkomsten för beskattningsåret, avdragits vid inkomstuppskattningen.

(Se vidare anvisningarna.)

20 §.

Har fond som i 14, 15 eller 16 § avses ej avsatts i balansräkningen för beskattningsåret eller har sådan fond avsatts med mindre belopp än som sedermera visar sig hava varit önskvärt, må såsom avsättning godkännas skriftlig förklaring av den skattskyldige, att i räkenskaperna för det på beskatt-

Kungl. Maj:ts proposition nr 173-

ningsåret närmast följande räkenskapsåret överföring till sådan fond skall göras från fond eller konto, som fanns vid beskattningsårets utgång och som kunde disponeras för de i nämnda paragrafer angivna ändamålen.

Det i 18 och 19 §§ angivna villkoret om insättning i riksbanken skall anses fullgjort, örn dylik insättning skett senast den 15 juli 1941 eller vid den senare tidpunkt före taxeringens avslutande, som landskamreraren bestämmer. Efter ansökan av skattskyldig äger Kungl. Majit i särskilda fall, där insättning i riksbanken skulle vålla den skattskyldige avsevärd svårighet, föreskriva, att insättning i riksbanken må ersättas med annan väsentligen likvärdig disposition av tillgångar eller, där synnerliga skäl därtill äro, fastställa annat villkor för den provisoriska skattepåföringen.

21 §.

Restitution av provisoriskt påförd krigskonjunkturskatt skall efter framställning från skattskyldig av prövningsnämnd medgivas, om och i den mån inom tid, som sedermera fastställes,

a) varuförnyelsefond som i 14 § sägs använts för enligt denna förordning medgiven nedskrivning å lagertillgångar som anskaffats i stället för de under beskattningsåret avgångna lagertillgångarna,

b) lagertillgångar som i 15 § avses levererats och prisfluktuationsfonden använts för sådan nedskrivning av dessa tillgångar, som enligt denna förordning skulle medgivits för beskattningsåret, om tillgångarna då levererats,

c) kostnadsutjämningsfond som i 16 § sägs använts för omkostnader i rörelsen, för vilka avdrag skulle medgivits vid taxering till krigskonjunkturskatt, därest fonden ej disponerats för ändamålet,

d) tillgång som i 17 § sägs nedgått i värde under det, vartill den i beskattningsavseende enligt denna förordning avskrivits,

e) belopp, som enligt 18 eller 19 § insatts i riksbanken, disponerats för sådan anskaffning av tillgång som insättningen avsett, och i räkenskaperna sådan avskrivning å tillgången skett som enligt i denna förordning angivna grunder skulle kunnat godkännas vid taxering till krigskonjunkturskatt för anskaffningsåret, eller

f) tillgång som i e) sägs nedgått i värde under det, vartill den i beskattningsavseende enligt denna förordning avskrivits,

dock att, därest i fall som avses i 18 § den under beskattningsåret avyttrade eller förlorade tillgången varit belastad med intecknad gäld och däremot svarande belopp ej blivit insatt i riksbanken, den omständigheten att jämväl andra medel än i riksbanken insatta använts för anskaffning av den nya tillgången ej skall betaga den skattskyldige den rätt till restitution som skulle tillkommit honom, därest medlen uttagits ur riksbanken.

Restitutionen skall i vart och ett av de i a)—f) angivna fallen avse det belopp, varmed skatten för beskattningsåret skulle hava minskats, örn avdrag med den i punkten angivna nedskrivningen, omkostnaden, avskriv-

12 Kungl. May.ts proposition nr 173.

ningen eller värdeminskningen skett vid den beskattningsbara merinkomstens fastställande.

(Se vidare anvisningarna.)

22 §.

1 mom. Där insättning i riksbanken jämlikt 18 eller 19 § skett, är den skattskyldige ej pliktig erlägga enligt samma paragrafer provisoriskt påförd krigskonjunkturskatt, förrän prövningsnämnd i den ordning som av Kungl. Majit fastställes meddelat särskilt föreläggande därom. Kungl. Majit äger utfärda föreskrifter rörande rätt för skattskyldig att disponera de hos riksbanken insatta medlen under iakttagande att säkerhet vinnes för betalning av den provisoriskt påförda skatten i den mån den ej kommer att bliva föremål för restitution.

Den som enligt 17 § erhållit provisorisk påföring av krigskonjunkturskatt för befarad framtida värdeminskning och som hos riksbanken ställt av riksbanken godkänd säkerhet för skatten äger åtnjuta uppskov med skattens erläggande enligt bestämmelser, som meddelas av Kungl. Majit.

Har Kungl. Majit enligt 20 § andra stycket fastställt särskilt villkor för provisorisk påföring av krigskonjunkturskatt i fall som avses i 18 eller 19 §, meddelar Kungl. Majit även de särskilda föreskrifter rörande skattens erläggande och restitution, som därav betingas.

2 mom. Har tillgång som i 18 eller 19 § avses anskaffats efter beskattningsårets utgång men senast den 15 juli 1941 eller vid den senare tidpunkt före taxeringens avslutande, som landskamreraren bestämmer, skall vid tillämpning av denna förordning så anses som om belopp, vilket använts för betalning av tillgången, varit insatt i riksbanken vid beskattningsårets utgång och sedermera disponerats för anskaffning av tillgången.

3 mom. Föreligga förutsättningar för restitution enligt 21 § redan före taxeringens verkställande, skall visserligen krigskonjunkturskatt provisoriskt påföras den skattskyldige, men skall prövningsnämnden efter framställning från denne i samband med taxeringen förklara att det skattebelopp, som restitutionen skulle avse, ej skall av den skattskyldige erläggas.

Förklaring som nu sagts skall ock efter framställning från den skattskyldige meddelas, därest efter taxeringen men före uppbörden restitution medgives.

A mom. Fråga örn restitution i de i 21 § a) och c) angivna fallen prövas, sedan balansräkningen för vederbörligt år fastställts. Beträffande förfarandet vid restitution meddelar Kungl. Majit föreskrifter under iakttagande av stadgandet i 28 § andra stycket.

23 §.

Å erlagd, provisoriskt påförd krigskonjunkturskatt, som enligt 21 § restitueras, utgår ränta med tre procent, dock ej i den mån fråga är om restitution enligt 21 § c).

Åtnjuter skattskyldig uppskov enligt 22 § 1 mom. med erläggande av krigs-

Kungl. Maj:ts proposition nr 173.

konjunkturskatt, är han pliktig att å det skattebelopp som slutligen fastställes betala ränta från den dag, då skatten enligt eljest gällande föreskrifter senast skolat erläggas, efter räntefot som av Kungl. Majit bestämmes.

Särskild bestämmelse rörande dödsbo.

24 §.

Därest enligt 23 § eller 24 § 1 mom. förordningen om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt dödsbo efter skattskyldig befrias från skattskyldighet eller från erläggande av skatt, skall på särskild prövning av prövningsnämnd bero, huruvida och i vad mån härav föranledd befrielse från skattskyldighet till krigskonjunkturskatt eller från erläggande av sådan skatt skall äga runi.

Vad i 24 § 2 mom. förordningen om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt är stadgat örn dödsbos och dödsbodelägares ansvarighet för dylik skatt skall äga motsvarande tillämpning i fråga om krigskonjunkturskatt.

Beskattningsort.

25 §.

Taxering till krigskonjunkturskatt skall ske i den kommun, som enligt 22 § förordningen om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt är den skattskyldiges beskattningsort.

Uppgiftsskyldighet och förfarande vid taxering till krigskonjunkturskatt.

26 §.

Taxeringsförordningens bestämmelser om taxering till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt skola i tillämpliga delar, med de avvikelser som nedan stadgas, lända till efterrättelse med avseende å taxering till krigskonjunkturskatt.

27 §.

1 mom. Fysisk eller juridisk person, som i sin år 1941 avlämnade självdeklaration uppgivit nettointäkt av rörelse eller inkomst av tantiem, provision eller gratifikation som utgått från rörelse, jordbruk eller skogsbruk, sammanlagt ej understigande 4,000 kronor, är, försåvitt ej Kungl. Majit annorlunda föreskriver, pliktig att utan anmaning på heder och samvete avlämna deklaration till ledning för egen taxering till krigskonjunkturskatt.

Deklarationen skall senast den 15 juli 1941 avlämnas till länsstyrelsen i det län, där taxeringen till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt ägt runi, eller, därest taxeringen ägt rum i Stockholm, till Överståthållarämbetet.

2 mom. Annan än den, som på grund av bestämmelserna i 1 mom. har uppgiftsskyldighet, är pliktig att efter anmaning, inom tid som i anmaningen angives, på heder och samvete avlämna deklaration för egen taxering till krigskonjunkturskatt. Sådan deklarationsskyldighet föreligger dock ej beträffande inkomst av jordbruk och skogsbruk.

14 Kungl. Maj:ts proposition nr 173.

3 mom. Formulär till blanketter för deklarationer enligt 1 och 2 moni. fastställas av Kungl. Majit.

4- mom. Efter anmaning är envar fysisk eller juridisk person pliktig att

1 den omfattning, som i anmaningen. angives, meddela för sin taxering till krigskonjunkturskatt erforderliga uppgifter utöver dem som avses i 1 och

2 mom.

5 mom. Vanligt handelsbolag, kommanditbolag så ock rederi för registreringspliktigt fartyg skall utan anmaning till ledning för delägares taxering till krigskonjunkturskatt avlämna deklaration på sätt och i den ordning i 1 mom. sägs.

6 mom. Rörande påföljd för underlåtenhet att avlämna deklaration för taxering till krigskonjunkturskatt skola taxeringsförordningens bestämmelser om underlåtenhet att avlämna självdeklaration hava motsvarande tillämpning; dock skall den i 39 § 1 mom. första stycket taxeringsförordningen stadgade påföljd för underlåtenhet att avlämna självdeklaration beträffande deklaration enligt 1 mom. här ovan inträda endast därest den skattskyldige underlåtit att efterkomma anmaning att inkomma med sådan.

Rörande påföljd för underlåtenhet att avlämna deklaration i fall som avses i 5 mom. skola taxeringsförordningens bestämmelser om underlåtenhet att avlämna uppgifter som i 34 § samma förordning sägs äga motsvarande tillämpning.

28 §.

Taxering verkställes av den ordinarie prövningsnämnd, som har att taga befattning med den skattskyldiges taxering till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt.

Frågor om rätt till restitution av provisoriskt påförd krigskonjunkturskatt skola handläggas av prövningsnämnd.

För det förberedande arbetet med taxeringen åligger det taxeringsnämndernas ordförande att i den ordning Kungl. Majit föreskriver med ledning av de skattskyldigas självdeklarationer lämna meddelande till prövningsnämnden rörande inkomster som av de skattskyldiga uppgivits, så ock i den utsträckning Kungl. Majit föreskriver infordra för taxering till krigskonjunkturskatt erforderliga uppgifter från skattskyldiga eller eljest biträda med införskaffande av upplysningar.

29 §.

1 mom. Det åligger landskamreraren att, med ledning av deklarationer och andra uppgifter enligt 27 § och tillgängliga handlingar rörande taxering jämlikt taxeringsförordningen, efter den skriftväxling med den skattskyldige och utredning i övrigt som finnes erforderlig, såsom underlag för taxeringen till krigskonjunkturskatt låta upprätta förslag till sådan taxering av envar skattskyldig, för vilken till krigskonjunkturskatt beskattningsbar merinkomst ifrågakommer.

Förslag rörande taxering till krigskonjunkturskatt såvitt angår inkomst av

Kungl. Maj:ts proposition nr 173.

jordbruk och av skogsbruk skall genom landskamrerarens försorg upprättas med ledning av den skattskyldiges självdeklarationer och inhämtade upplysningar enligt formulär som fastställes av Kungl. Majit. Beträffande inkomst av jordbruk må förslaget, där ej särskilda omständigheter till annat föranleda, upprättas enligt den i 5 § angivna bruttometoden utan utredning i vad mån merinkomsten uppkommit på grund av förhållanden som avses

i 1 §•

2 morn. överensstämmer förslag enligt 1 mom. första stycket med deklaration, som avgivits av den skattskyldige, skall det så snart ske kan överlämnas till prövningsnämnden.

3 mom. Innebär förslag enligt 1 mom. första stycket avvikelse från den skattskyldiges deklaration eller är sådant förslag upprättat utan att deklaration avlämnats, skall det genom landskamrerarens försorg ofördröjligen i rekommenderat brev tillställas den skattskyldige.

Förslag som avses i 1 mom. andra stycket bör genom landskamrerarens försorg i rekommenderat brev tillställas den skattskyldige senast den 15 september 1941.

Skattskyldig, som icke åtnöjes med förslaget, äger att inom viss vid förslagets översändande angiven tid, ej mindre än tio dagar efter dess mottagande, till länsstyrelsen ingiva till prövningsnämnden ställda erinringar mot förslaget jämte den utredning han vill åberopa.

Sedan landskamreraren vidtagit de ändringar i förslaget, vartill erinringarna må föranleda, skall förslaget så snart ske kan föreläggas prövningsnämnden.

30 §.

1 mom. Därest prövningsnämnden vid granskning av förslag rörande taxering till krigskonjunkturskatt finner anledning till annan avvikelse från detta än som föranledes av yrkande från den skattskyldige, bör denne därom underrättas och erhålla tillfälle inkomma med erinringar, innan taxeringen fastställes.

2 mom. Sedan prövningsnämnden verkställt taxeringen, antecknas denna i särskild längd (krigskonjunkturskattelängd) enligt formulär, som fastställes av Kungl. Majit.

3 mom. För taxering av skattskyldiga enligt denna förordning må prövningsnämndens arbete pågå till och med den 10 december.

Prövningsnämndens protokoll, i vad det avser taxering till krigskonjunkturskatt, skall justeras inom åtta dagar efter sista sammanträdets avslutande.

4 mom. Till en var skattskyldig som enligt 29 § 3 mom. tredje stycket framställt erinringar mot förslag rörande taxering till krigskonjunkturskatt så ock till en var i krigskonjunkturskattelängden upptagen annan skattskyldig, som taxerats med avvikelse från av honom avlämnad deklaration eller utan att deklaration avlämnats, skall vederbörande protokollförare senast den 23 december i rekommenderat brev översända utdrag ur krigskonjunkturskattelängden samt prövningsnämndens protokoll i vad den skattskyldige angår.

16 Kungl. May.ts proposition nr 173.

31 §.

Kungl. Majit förordnar för Stockholms stad och för varje län en i bokföring sakkunnig person att såsom konsulent enligt landskamrerarens bestämmande biträda prövningsnämnden vid taxeringen till krigskonjunkturskatt. Konsulent förordnas jämväl att enligt allmänna ombudets hos mellankommunala prövningsnämnden bestämmande biträda denna nämnd vid ifrågavarande taxering.

Kungl. Majit förordnar tillika en särskild konsulent att tillhandagå övriga konsulenter och taxeringsmyndigheterna med råd och upplysningar rörande taxering till krigskonjunkturskatt och att vara föredragande hos den nämnd som omförmäles i 32 §.

32 §.

Kungl. Majit förordnar en för hela riket gemensam nämnd (centrala krigskonjunkturskattenämnden) med uppgift att

dels efter framställning från landskamrerare eller allmänna ombudet hos mellankommunala prövningsnämnden eller från prövningsnämnd eller när anledning eljest anses föreligga avgiva yttranden i ärenden rörande taxering till krigskonjunkturskatt,

dels, när anledning därtill uppkommer, till Kungl. Majit avgiva förslag rörande tillämpning av denna förordning.

Nämnden skall bestå av ordförande och nio ledamöter. En av ledamöterna skall förordnas till vice ordförande. För varje ledamot utses en suppleant.

Nämnden är beslutför, när sju medlemmar äro tillstädes.

Nämnden må, i den utsträckning Kungl. Majit förordnar, åtnjuta biträde av sakkunniga.

Beträffande nämndens verksamhet skola de i 110 §, lil § 1 mom. samt 112 § taxeringsfhärdningen meddelade bestämmelserna äga motsvarande tillämpning.

33 §.

Deklaration eller annan uppgift enligt denna förordning skall av vederbörande myndighet biläggas och åtfölja den självdeklaration, till vilken den anknyter. Vad i 56 § 1 mom. taxeringsförordningen stadgas beträffande självdeklaration skall äga tillämpning jämväl beträffande handling som enligt vad nu sagts skall biläggas självdeklarationen.

Rörande rätt att taga del av självdeklaration samt av deklarationer och andra uppgifter enligt denna förordning skall vad i 56 § 1 mom. taxeringsförordningen stadgas beträffande sakkunnig gälla om konsulent enligt denna förordning, och skall vad i nämnda mom. stadgas beträffande ordförande och ledamöter i prövningsnämnd gälla örn ordförande och ledamöter i den centrala krigskonjunkturskattenämnden. Rörande förbud för person, som sålunda fått del av självdeklaration eller deklaration eller annan uppgift enligt denna förordning, att offentliggöra eller yppa dess innehåll skola före-

Kungl. Maj.ts proposition nr 173. 17

skrifterna i 56 § 1 mom. och 57 § taxeringsförordningen äga motsvarande tillämpning.

Ämbets- eller tjänsteman, vilken äger rätt att taga del av deklaration till krigskonjunkturskatt, äger jämväl rätt att taga del av den självdeklaration, vid vilken den bilagts eller skall biläggas, jämte därtill hörande uppgifter enligt taxeringsförordningen.

34 §.

För taxeringen till krigskonjunkturskatt må granskning av skattskyldigs bokföring enligt bestämmande i varje särskilt fall av landskamreraren eller allmänna ombudet hos mellankommunala prövningsnämnden verkställas av vederbörande konsulent så ock av person som verkställer bokföringsgranskning enligt taxeringsförordningen. Taxeringsförordningens föreskrifter skola härvid äga motsvarande tillämpning.

Dylik granskning må ock verkställas av den i 31 § andra stycket omförmälde konsulenten.

35 §.

1 mom. Beträffande besvär över taxering till krigskonjunkturskatt så ock över beslut rörande restitution av provisoriskt påförd sådan skatt skola taxeringsförordningens föreskrifter om taxering till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt äga motsvarande tillämpning med iakttagande

dels att besvärsrätt tillkommer den skattskyldige och vederbörande landskamrerare,

dels att besvär över ordinarie prövningsnämnds beslut skola ingivas till vederbörande länsstyrelse eller kammarrätten före klockan tolv den 31 januari 1942.

Vid motsvarande tillämpning av taxeringsförordningens bestämmelser om besvär skall vad angår taxering till krigskonjunkturskatt underrättelse enligt 30 § 4 mom. i denna förordning likställas med underrättelse om avvikelse från självdeklaration, och skall vid motsvarande tillämpning av 123 § 2 mom. taxeringsförordningen besvärsrätt, som tillkommer skattskyldig vilken icke erhållit föreskriven underrättelse före viss tid, avse det fall att den skattskyldige ej erhållit underrättelsen före den 15 januari 1942.

2 mom. Därest genom utslag av Kungl. Maj:t eller kammarrätten eller beslut jämlikt 123 § 2 eller 4 mom. taxeringsförordningen av prövningsnämnd sådan ändring sker i den skattskyldiges taxering till statlig inkomstoch förmögenhetsskatt för inkomst under något av förkrigsinkomståren, att taxeringen till krigskonjunkturskatt bör bestämmas till annat belopp än som skett, må besvär med yrkande om härav föranledd ändring i taxeringen till krigskonjunkturskatt anföras hos prövningsnämnden eller, därest denna taxering i annan ordning är föremål för prövning i högre instans, hos denna instans för att prövas i sammanhang med målet i övrigt.

Rätt att anföra besvär som nu sagts tillkommer den skattskyldige, där han ej gjort sig skyldig till underlåtenhet, som avses i 27 § 6 mom. första stycket,

Bihang till riksdagens protokoll 19il. 1 tami. Nr 173. 2

18 Kungl. Maj:ts proposition nr 173.

samt vederbörande landskamrerare. Beträffande tiden för besvärens ingivande och handläggningen av desamma skall 124 a § 1 mom. taxeringsförordningen äga motsvarande tillämpning.

36 §.

Äro för viss skattskyldig besvär samtidigt anhängiga över taxering enligt denna förordning och enligt taxeringsförordningen, skola besvären prövas i samband med varandra.

Därest efter anförda besvär eller eljest taxering till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt för år 1941 ändras eller påföres någon, skall samtidigt vidtagas därav betingad ändring i taxeringen till krigskonjunkturskatt.

Det åligger länsstyrelsen att vid insändande till kammarrätten av besvär rörande taxering till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt i förekommande fall foga utdrag av krigskonjunkturskattelängden.

Eftertaxering.

37 §.

1 mom. Har skattskyldig i deklaration eller annan uppgift, som avgivits till ledning vid taxering enligt denna förordning eller vid hans taxering för inkomst eller förmögenhet, lämnat oriktigt meddelande, eller har han, ehuru uppgiftspliktig, underlåtit avlämna uppgift eller infordrad upplysning, och har därav föranletts att han icke blivit taxerad till krigskonjunkturskatt eller att han blivit för lågt taxerad till sådan skatt, skall han eftertaxeras till krigskonjunkturskatt att utgå med det belopp, som genom berörda förfarande undandragits staten. Beträffande dylik eftertaxering skall vad i förordningen örn statlig inkomst- och förmögenhetsskatt är stadgat rörande eftertaxering till dylik skatt äga motsvarande tillämpning, med iakttagande av att det skall ankomma på den skattskyldige att visa, att merinkomst, som fastställes på grund av eftertaxering, ej berott på förhållanden som i 1 § sägs.

2 mom. Därest eftertaxering ifrågakommer under år, då allmän taxering till krigskonjunkturskatt ej äger rum, skall eftertaxeringen verkställas av ordinarie prövningsnämnden med motsvarande tillämpning av taxeringsförordningens bestämmelser, därvid iakttages att eftertaxeringen antecknas i krigskonjunkturskattelängd, vilken såsom bilaga fogas vid prövningsnämndens protokoll.

Straffbestämmelser.

38 §.

Vid tillämpning av 143 § taxeringsförordningen i händelse av oriktigt meddelande i självdeklaration eller annan uppgift eller upplysning skall krigskonjunkturskatt enligt denna förordning anses såsom inkomst- och förmögenhetsskatt.

Har någon i deklaration eller annan uppgift till ledning för egen taxering

Kungl. Maj:ts proposition nr 173.

som i 27 § sägs lämnat oriktigt meddelande, som varit ägnat att leda till frihet från taxering till krigskonjunkturskatt eller till för låg taxering till sådan skatt, utan att han på grund av motsvarande oriktiga meddelande i självdeklaration eller annan uppgift enligt taxeringsförordningen är underkastad ansvar enligt vad i första stycket sägs, skola i avseende å förseelsen föreskrifterna i 143 § och 144 § 1 mom. taxeringsförordningen äga motsvarande tillämpning.

Kostnader för taxeringsarbetet.

39 §.

Av taxeringen till krigskonjunkturskatt föranledda särskilda kostnader bestridas av statsmedel.

Särskilda föreskrifter.

40 §.

Därest beskattningsår för skattskyldig avser räkenskapsår, som till viss del omfattar tid före utgången av augusti 1939, skola beträffande frågan i vad mån uppskattad merinkomst eller inkomstminskning av viss förvärvskälla belöper på tiden före nämnda tidpunkt ävensom övriga frågor, vilka uppkomma på grund av att inkomstökning belöpande på tiden före nämnda tidpunkt ej är skattepliktig enligt denna förordning, de i förordningen den 19 augusti 1940 örn krigskonjunkturskatt för år 1940 i sådant hänseende meddelade bestämmelserna äga motsvarande tillämpning.

41 §.

Kungl. Majit äger utfärda för tillämpning av denna förordning erforderliga föreskrifter.

Denna förordning träder i kraft dagen efter den, då förordningen enligt därå meddelad uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

Anvisningar till 4 §.

1. Enligt punkt 1 av anvisningarna till 28 § kommunalskattelagen, sådan denna lyder enligt lag den 17 juni 1938, skall för annan skattskyldig än aktiebolag, ekonomisk förening, ömsesidigt försäkringsbolag eller sparbank intäkt vid avyttring av för stadigvarande bruk i rörelse avsedda maskiner eller andra inventarier, vilka icke vid beräkning av värdeminskningsavdrag enligt nämnda lag hänföras till byggnad, under vissa förutsättningar upptagas till en del såsom intäkt av rörelse och till en del såsom intäkt av tillfällig

20 Kungl. Maj:ts proposition nr 173.

förvärvsverksamhet. Med hänsyn till föreskriften i 2 § 1 mom. andra stycket i denna förordning skall vad sålunda stadgas icke gälla vid taxering till krigskonjunkturskatt, utan skall därvid intäkten i sin helhet upptagas såsom intäkt av rörelse. Såsom av sistnämnda stadgande framgår skall motsvarande gälla även där intäkt genom dylik avyttring ej är skattepliktig enligt förordningen om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt. Vad nu sagts avser även utfallande försäkringsbelopp vid förlust av tillgång varom nu är fråga och skall iakttagas beträffande såväl förkrigsinkomståren som beskattningsåret.

2. Den vid taxeringen till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt verkställda uppskattningen av inkomst av förvärvskälla hänförlig till rörelse för förkrigsinkomståren skall vid uppskattning av inkomst enligt denna förordning, förutom i fall som avses i 4 § 6 mom. samt i punkt 1 här ovan, frångås i den mån följande särskilda föreskrifter därtill föranleda.

a) Har vid värdering av tillgångar avsedda för omsättning eller förbrukning i rörelsen under något av förkrigsinkomståren mera avsevärd nybildning av dold reserv ägt mm genom nedskrivning eller mera avsevärd minskning av sådan reserv skett genom uppskrivning, skall vid inkomstuppskattningen för vartdera förkrigsinkomståret tilläggas under året gjord sådan nybildning eller avdragas under året inträdd sådan minskning av den dolda reserven.

b) Har avdrag för värdeminskning å maskiner, inventarier, byggnader eller andra dylika tillgångar för stadigvarande bruk för något av förkrigsinkomståren vid taxeringen till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt medgivits med belopp mera avsevärt överstigande vad som kan antagas hava motsvarat den verkliga värdeminskningen under året, skall det överskjutande beloppet tilläggas vid inkomstens uppskattning. Göres beträffande det sista förkrigsinkomståret vid ifrågavarande avdrags beräkning avvikelse från de normer, som tillämpats vid taxeringen till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt, skall anteckning rörande grunden för beräkningen göras i krigskonjunk turskattelängden.

c) Har för något av förkrigsinkomståren avdrag skett för avsättning till konjunkturinvesteringsfond eller, med större belopp än som kan anses motsvara normal årsavsättning, till pensionering av anställda eller annat likartat ändamål, skall beloppet tilläggas vid inkomstuppskattningen.

Har å andra sidan för något av förkrigsinkomståren i inkomsten ingått belopp av sådant slag och av sådan storlek som uppenbarligen ej kan anses för rörelsen normalt, skall sådant belopp ej upptagas såsom intäkt.

d) Huru förfaras skall med utdelning å svenska aktier och andelar i svenska ekonomiska föreningar samt med beräkning av ränta å eget kapital nedlagt i rörelsen framgår av punkterna 5 och 8 här nedan.

3. Såsom jämförelseinkomst skall i regel upptagas medeltalet av inkomsterna för båda förkrigsinkomståren. Är det uppenbart, att detta medeltal ej utgör ett godtagbart uttryck för den skattskyldiges normala årsinkomst av förvärvskällan vid tiden närmast före krigsutbrottet, men kan det antagas, att ettdera förkrigsinkomstårets inkomst utgör ett bättre samt i och för sig

Kungl. Maj:ts proposition nr 173.

godtagbart uttryck för nämnda årsinkomst, skall denna inkomst vara jämförelseinkomst. Har den skattskyldige ej bedrivit rörelse under hela det förra men under hela det senare förkrigsinkomståret, skall i regel inkomsten för det senare året vara jämförelseinkomst. Hava förkrigsinkomståren visat underskott eller eljest uppenbart onormala vinstresultat, skall jämförelseinkomsten fastställas lill annat belopp, som med hänsyn till omständigheterna kan anses skäligt. Den omständigheten att ett av förkrigsinkomståren visat underskott bör i regel anses utgöra skäl att på sätt nu sagts bestämma jämförelseinkomsten till annat belopp än medeltalet av inkomsterna för förkrigsinkomståren.

Har den skattskyldige ej bedrivit ifrågavarande rörelse under något förkrigsinkomstår eller har han bedrivit densamma endast under del av sådant år, fastställes jämförelseinkomsten med hänsyn till omständigheterna. Såsom exempel på i dylika fall ifrågakommande uppskattningsgrunder må följande anföras. Därest rörelsen övertagits från annan, som under förkrigsinkomståren eller ett av dessa bedrivit rörelse under likartade förhållanden, kan stundom jämförelseinkomsten fastställas nied ledning av rörelsens resultat i förre innehavarens hand. Är åter fråga örn ny rörelse eller övertagen rörelse, för vilken dylik beräkning av jämförelseinkomsten finnes ej kunna ifrågakomma, må denna fastställas med ledning av resultatet av annan jämförbar rörelse, som under förkrigsinkomståren bedrivits under likartade förhållanden. Står ej annan uppskattningsgrund till buds, må såsom jämförelseinkomst fastställas ett belopp motsvarande skälig ränta å eget kapital, beräknat enligt punkt 8 här nedan, med tillägg beträffande enskild skattskyldig av skäligt värde å dennes normala personliga arbetsinsats. Ränta som nu sagts bör normalt kunna beräknas efter en räntefot av 6 procent. Om ej särskilda förhållanden till annat föranleda, antages vid dylik beräkning eget kapital hava under hela jämförelseåret utgjort samma belopp som vid beskattningsårets ingång. Vid uppskattning av värdet å den personliga arbetsinsatsen ma skälig hänsyn tagas till intäktsbelopp, som rörelseidkaren under förkrigsinkomståren erhållit i annan verksamhet. Har rörelse av den skattskyldige bedrivits endast under senare delen av det sista förkrigsinkomståret, kan för den förra delen av detta år motsvarande tillämpning av nu angivna regler ifrågakomma. I dylikt fall anses så stort kapital hava varit under förra delen av aret nedlagt i rörelsen, som när rörelsen började bedrivas var nedlagt i denna.

Såsom lager av tillgångar avsedda för omsättning eller förbrukning i rörelsen enligt 4 § skall vid det antagna jämförelseårets slut alltid anses lagret vid det sista förkrigsinkomstårets utgång, uppskattat i överensstämmelse med räkenskapernas värdesättning vid denna tidpunkt, även där ett jämkat värde antagits vid uppskattning av inkomsten för sista förkrigsinkomståret.

Huru vid fastställande av jämförelseinkomsten skall förfaras med beräkning av ränta å eget kapital nedlagt i rörelsen framgår av punkt 8 här nedan.

Den vid taxering till krigskonjunkturskatt år 1940 fastställda jämförelseinkomsten bör frångås endast örn särskilda skäl därtill föranleda.

22 Kungl. Maj:ts proposition nr 173.

4. Vid uppskattning av inkomst för beskattningsåret skall den vid taxeringen till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt verkställda uppskattningen av inkomst hänförlig till rörelse, förutom i fall som avses i 4 § 6 mom. samt i punkt 1 här ovan, frångås i den mån nedan givna särskilda föreskrifter därtill föranleda.

a) Har vid taxering till krigskonjunkturskatt år 1940 tillägg gjorts för nybildning under nästföregående beskattningsår av dold reserv i lager av tillgångar avsedda för omsättning eller förbrukning i rörelse, skall hänsyn härtill tagas vid värdering av lagret vid beskattningsårets ingång och skall följaktligen vid inkomstuppskattningen avdrag medgivas med belopp svarande mot nämnda tillägg. Har skattskyldig ej vid nämnda taxering påförts krigskonjunkturskatt, skall i förekommande fall avdrag som nu sagts medgivas som om sådan taxering ägt rum och tillägg därvid gjorts med det belopp varmed nedskrivning av lagertillgångar skett i räkenskaperna för det beskattningsår taxeringen skulle avsett, dock högst ett belopp svarande mot den uppskattade inkomstminskning som skulle uppstått örn sådant tillägg ej gjorts.

b) Lager av tillgångar avsedda för omsättning eller förbrukning i rörelse vid beskattningsårets utgång må ej vid inkomstuppskattningen nedskrivas till lägre belopp än som erhålles vid uppskattning enligt de principer och den prisnivå som tillämpats beträffande lagervärderingen för jämförelseårets utgång, d. v. s. uppskattningen enligt räkenskaperna av lagret vid sista förkrigsinkomstårets utgång (förkrigslagret). Därest det vid uppskattning enligt sagda principer och prisnivå befinnes, att lagret vid beskattningsårets utgång mera avsevärt översteg förkrigslagret, må dock ej beträffande lagerökningen godkännas nedskrivning till lägre värde än anskaffningskostnaden vid sista förkrigsinkomstårets utgång. Därvid iakttages, dels att, örn lagret vid utgången av augusti 1939 (krigsutbrottet) visas hava varit större än vid sista förkrigsinkomstårets utgång, lagret vid krigsutbrottet skall räknas såsom förkrigslager, samt att i dylikt fall beträffande lagerökningen ej må godkännas nedskrivning till lägre värde än anskaffningskostnaden vid krigsutbrottet, dels att nedskrivningen beräknas för förkrigslagret och lagerökningen gemensamt. Lagret i dess helhet vid beskattningsårets utgång må följaktligen ej vid inkomstuppskattningen nedskrivas till lägre belopp än summan av värdet å förkrigslagret uppskattat efter nyss angivna principer och prisnivå och värdet å lagerökningen uppskattat till anskaffningskostnaden vid sista förkrigsinkomstårets utgång eller, därest lagret vid krigsutbrottet skall räknas såsom förkrigslager, anskaffningskostnaden vid krigsutbrottet. Hänsyn skall dock vid bedömande av nedskrivningen tagas till inträffad värdeminskning på grund av prisfall eller av annan orsak så ock till i vad mån efterfrågan å tillgången kan antagas bliva minskad på grund av rådande krigskonjunktur eller kan antagas bliva minskad eller upphöra, när normala förhållanden åter inträda.

Har den skattskyldige ej vid sista förkrigsinkomstårets utgång haft lagertillgång, må vid uppskattningen av inkomsten för beskattningsåret tillgången

Kungl. Maj.ts proposition nr 173.

ej nedskrivas till lägre värde än som kan antagas hava motsvarat kostnaden för att anskaffa tillgången vid utgången av augusti 1939, skäligen reducerat med hänsyn till redan inträffad värdeminskning på grund av prisfall eller av annan orsak eller till befarad värdeminskning vid krigskonjunkturens upphörande eller dessförinnan.

Vid tillämpning av vad ovan stadgals skall iakttagas, att nedskrivning vid inkomstuppskattning enligt denna förordning ej må ske till lägre belopp än det bokförda värdet vid beskattningsårets utgång, såvitt ej den skattskyldige visar att vid uppskattningen enligt räkenskaperna hänsyn ej tagits till nedskrivning som enligt god köpmannased varit uppenbart påkallad.

Tillika skall iakttagas, att av skattskyldig i räkenskaperna gjord värdesättning av lagertillgång, som godkänts vid taxeringen till statlig inkomstoch förmögenhetsskatt, ej bör, med mindre särskilda omständigheter därtill föranleda, vid uppskattning av inkomst enligt denna förordning frångås, försåvitt ej de beträffande räkenskaperna tillämpade grunderna kunna antagas leda till resultat som i genomsnitt mera avsevärt skilja sig från dem som framkomma vid tillämpning av föreskrifterna i denna punkt.

c) Har vid taxering till krigskonjunkturskatt år 1940 avdrag åtnjutits för minskning av dold förkrigsreserv i tillgångar avsedda för omsättning eller förbrukning i rörelse, och har under beskattningsåret den avgångna dolda förkrigsreserven genom nybildning av motsvarande dold reserv helt eller delvis återvunnits, skall ett belopp svarande mot återvinningen men ej överstigande det åtnjutna avdraget tilläggas vid inkomstuppskattningen för detta år.

Återvinningen under beskattningsåret av avgången dold förkrigsreserv utgöres av skillnaden mellan å ena sidan det belopp, varmed vid uppskattning för taxering till krigskonjunkturskatt lagret vid beskattningsårets utgång var nedskrivet under förkrigspriset, och å andra sidan det belopp, varmed lagret vid beskattningsårets ingång var nedskrivet under nämnda pris, dock högst det belopp, varmed dold förkrigsreserv minskats under föregående beskattningsår. Med förkrigspris förstås kostnaden för att anskaffa tillgångar av ifrågavarande slag vid krigsutbrottet, eller, därest lagret vid sista förkrigsinkomstårets utgång räknas såsom förkrigslager, vid sistnämnda tidpunkt.

Avdrag för minskning av dold förkrigsreserv vid taxering till krigskonjunkturskatt år 1940 skall anses hava åtnjutits högst med det belopp, som skulle hava utgjort taxerad merinkomst av förvärvskällan, därest avdrag ej medgivits.

d) För värdeminskning å maskiner, inventarier, byggnader eller andra dylika tillgångar för stadigvarande bruk medgives i regel avdrag efter samma grunder som tillämpats vid uppskattning enligt denna förordning av inkomsten för sista förkrigsinkomståret, eller, där beräkning efter sådan grund ej kan ske, med belopp motsvarande den med utgångspunkt från anskaffningskostnaden beräknade verkliga värdeminskningen. Avdrag för värdeminskning överstigande den normala av sådant slag, som avses i punkt 3 c) fjärde stycket anvisningarna till 29 § kommunalskattelagen, medgives i den

24 Kungl. Maj:ts proposition nr 173.

mån denna värdeminskning visas hava uppkommit under beskattningsåret och motsvarande avdrag skett i räkenskaperna. I räkenskaperna gjort avdrag å tillgång som nu sagts för överpris eller merkostnad av sådant slag, som angives i femte stycket nämnda anvisningspunkt, skall likaledes få åtnjutas, dock, där ej särskilda omständigheter till annat föranleda, högst med så stort belopp att det vid ifrågavarande beskattning återstående oavskrivna värdet å tillgången nedbringas till en och en fjärdedel gånger det pris den kan anses hava betingat vid utgången av augusti 1939. Att provisorisk skattepåföring kan ske av den krigskonjunkturskatt, som belöper på återstoden av det i räkenskaperna gjorda avdraget, framgår av 17 §.

Beträffande industriella nybyggnader och nyanskaffade maskinutrustningar eller dyl., som införlivas med vederbörande anläggningar för stadigvarande bruk, kan sådan omständighet som bör föranleda större avdrag för överpris än nyss sagts ofta anses vara för handen. Kan det med visshet förutses att en tillgång skall helt förlora sitt värde efter krigets slut, bör avdrag få ske för hela anskaffningskostnaden, om motsvarande avdrag skett i räkenskaperna. Såsom exempel på sådan omständighet som må föranleda större avdrag för överpris än nyss sagts må vidare framhållas det fall att fartyg eller annan tillgång för stadigvarande bruk gått förlorad och annan liknande tillgång anskaffats i dess ställe. I dylikt fall må avdrag för överpris åtnjutas högst med så stort belopp att det vid ifrågavarande beskattning återstående oavskrivna värdet nedbringas till förkrigsvärdet å den nyanskaffade tillgången eller, om detta värde överstiger motsvarande värde för den förlorade tillgången, till summan av förkrigsvärdet å denna tillgång och — i regel -—- en och en fjärdedel gånger det belopp varmed förkrigsvärdet å den nyanskaffade tillgången överstiger förkrigsvärdet å den förlorade tillgången. I vissa fall kan Kungl. Majit med stöd av särskilt av riksdagen meddelat bemyndigande att medgiva eftergift beträffande krigskonjunkturskatt fastställa särskild grund för beräkning av avdrag för överpris eller merkostnad.

e) Beträffande rörelse, för vilken ej förts handelsböcker och beträffande vilken på den grund ovan givna bestämmelser örn i räkenskaperna vidtagna åtgärder ej kunna tillämpas, må i motsvarande avseende hänsyn tagas till vad som i det särskilda fallet synes skäligt.

f) Avdrag för avsättning till konjunkturinvesteringsfond är ej medgivet, ej heller avdrag för omkostnad som uppenbarligen haft till syfte att nedbringa beskattningen för beskattningsåret.

Avdrag för kostnad för pensionering av anställda eller annat likartat ändamål med belopp överstigande medeltalet av liknande avdrag för förkrigsinkomståren medgives allenast i den mån kostnadsökningen kan anses erforderlig för normal årsavsättning på grund av ökade verkliga förpliktelser eller dylikt förhållande. Har sådan förpliktelse ingåtts efter utgången av augusti 1939, iakttages, dels att avdrag ej medgives i den mån med kostnaden avses att åt någon bereda högre pension än dubbla det belopp som angles i 9 § tredje stycket lagen den 18 juni 1937 om aktiebolags pensionsoch andra personalstiftelser, i förekommande fall förenad med s. k. kapital-

Kungl. Maj:ts proposition nr 173-

understöd å högst 4,000 kronor, dels att avdrag för s. k. övergångskostnad ej medgives med mera än en tiondel av hela det belopp av sådan kostnad som härrör av den ökade förpliktelsen i den mån den ej avser högre pensioner än nyss sagts, dels ock att i regel avdrag ej medgives med högre belopp än i medeltal 4,000 kronor för en var av de befattningshavare som pensioneringen avser.

g) Har skattskyldig i rörelse under beskattningsåret tillgodogjort sig produkter från eget jordbruk och utvisar på grund av den i räkenskaperna tilllämpade prissättningen rörelsen inkomstökning och jordbruket inkomstminskning, äger den skattskyldige att för utjämning härutinnan vid inkomstuppskattning enligt denna förordning beträffande nämnda produkter tillämpa skälig högre prissättning med sammanlagt högst så stort belopp att inkomstminskningen å jordbruket bortfaller.

h) Huru vid fastställande av inkomsten för beskattningsåret förfaras skall med utdelning å svenska aktier och andelar i svenska ekonomiska föreningar samt med beräkning av ränta å eget kapital nedlagt i rörelsen framgår av punkterna 5 och 8 här nedan.

5. I rörelseinkomsten för annan rörelseidkare än sådan som bedriver penningrörelse inräknas ej beträffande vare sig förkrigsinkomståren eller beskattningsåret behållen utdelning å svenska aktier eller å andelar i svenska ekonomiska föreningar.

6. Har skattskyldig enligt vad därom är särskilt stadgat vid taxeringen till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt från summan av sina inkomster från olika förvärvskällor åtnjutit avdrag för belopp, som utgivits såsom gåva för luftvärnet eller luftskyddet, skall enligt denna förordning motsvarande avdrag göras vid uppskattning av inkomst av till rörelse hänförlig förvärvskälla, från vilken gåvan utgått.

7. Vid beräkning av uppskattad merinkomst av uppfinnarverksamhet skall iakttagas, att den under beskattningsåret åtnjutna intäkten genom exploatering av viss uppfinning, vare sig den utgjort engångsersättning eller royalty eller dylikt, till en del kan vara att betrakta såsom gottgörelse för kostnader i samband med uppfinningen, däri inräknad ersättning för uppfinnarens eget förberedande arbete. 1 följd härav bör i fall, då det förberedande arbetet med uppfinningen påbörjats under tidigare år, inkomsten för beskattningsåret minskas med det belopp som kan anses motsvara gottgörelse för sådana kostnader och detta belopp skäligen fördelas på den tid under vilken det förberedande arbetet pågått. I förekommande fall bör alltså hänsyn till nämnda kostnader tagas även vid fastställande av jämförelseinkomsten för förvärvskällan.

8. a) För vartdera förkrigsinkomståret så ock för beskattningsåret skall vid taxeringen angivas beräknad ränta å eget kapital i rörelsen efter en räntefot av 5 procent samt, därest det egna kapitalet under beskattningsåret ökats sedan förkrigsinkomståren, beträffande kapitalökningen efter en räntefot av 6 procent. Ingår i kapitalökning, som uppkommit genom besparing av vinstmedel från föregående år, kapital som ej under någon del av beskattnings-

26 Kungl. Maj:ts proposition nr 173.

året använts i rörelsen utan varit insatt i bank eller eljest utlånat eller tillfälligt disponerat utom rörelsen, må dock ej ränta å detta kapital beräknas till högre belopp än som faktiskt tillkommit den skattskyldige. Vad angår jämförelseåret skall räntan beräknas å det egna kapital, som anses då hava varit nedlagt i rörelsen, därvid räntan beräknas till medeltalet av räntorna för förkrigsinkomståren, såvitt ej annan grund än medeltalsberäkning tilllämpats vid jämförelseinkomstens fastställande, i vilket fall räntan bör beräknas efter grund som finnes skälig.

b) Såsom eget kapital i rörelsen anses det belopp, varmed tillgångarna överstiga skulderna enligt den värdesättning, som skett i räkenskaperna, dock att beträffande kapital nedlagt i maskiner, inventarier, byggnader eller andra dylika tillgångar för stadigvarande bruk hänsyn skall tagas till den särskilda värdesättning av tillgångarna, som ligger till grund för inkomstuppskattningen enligt denna förordning.

Vid beräkning av eget kapital skall iakttagas, bland annat,

att i tillgångarna ingående värde å svenska aktier eller andelar i svenska ekonomiska föreningar icke skall medräknas för annan skattskyldig än sådan, som bedriver penningrörelse,

att avskrivnings-, förnyelse- eller annan liknande fond skall räknas såsom skuld, i den mån den motsvaras av bokfört värde å tillgång, till vilken den hänför sig,

att avsättning i räkenskaperna för framtida skattebetalning skall räknas såsom skuld till den del avsättningen motsvarar beräknad skatteutgift avseende förhållande före eller vid den tidpunkt, till vilken kapitalets beräkning hänför sig, samt

att i eget kapital ej inräknas årets vinst, medan å andra sidan årets förlust ej får avräknas.

Beträffande rörelseidkare, vilken i sina räkenskaper upptagit andra tillgångar och skulder än sådana hänförliga till rörelsen, iakttages, att bedömandet av vad som skall anses hava hört till rörelsen eller ej för förkrigsinkomståren och beskattningsåret bör ske efter såvitt möjligt likformiga grunder.

9. Vid fastställande av uppskattad merinkomst av viss förvärvskälla i rörelse förfares på följande sätt:

Från inkomsten för beskattningsåret avdrages jämförelseinkomsten. Omfattar beskattningsåret längre eller kortare tid än tolv månader, ökas eller minskas jämförelseinkomsten med hänsyn därtill. Om rörelse i förvärvskällan bedrivits endast under del av beskattningsåret, avdrages allenast motsvarande del av jämförelseinkomsten.

Det erhållna skillnadsbeloppet minskas i förekommande fall med sådant belopp, varmed enligt punkt 8 beräknad ränta för beskattningsåret överstiger räntan för jämförelseåret, eller ökas med sådant belopp, varmed räntan för beskattningsåret understiger räntan för jämförelseåret, därvid iakttages att, om jämförelseinkomsten beräknas för längre eller kortare tid än ett år, ränteskillnaden i motsvarande mån jämkas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 173-

10. Vid beräkning av uppskattad inkomstminskning — däri i förekommande fall inräknas underskott — skola de bestämmelser, som gälla för beräkning av uppskattad merinkomst, äga motsvarande tillämpning. Uppskattad inkomstminskning framkommer alltså efter tillägg eller avdrag i förekommande fall av beräknad ränta å minskning eller ökning av eget kapital. Emellertid kan, där jämförelseinkomsten fastställes till högre belopp än medeltalet av inkomsterna för förkrigsinkomståren, beloppet av uppskattad inkomstminskning bestämmas med utgångspunkt från nämnda medeltal eller efter annan grund som finnes skälig. Så må förfaras även i det fall, då medeltalet betecknar ett underskott.

Exempel på tillämpning av 4 § 3 morn.:

En person har i en förvärvskälla haft uppskattad merinkomst å 100,000 kronor, därav 80,000 kronor antagas hava berott på förhållanden som omförmälas i 1 §.

Av en annan förvärvskälla har den skattskyldige haft uppskattad inkomstminskning å 60,000 kronor, därav 30,000 kronor antagas hava berott på förhållanden som omförmälas i 1 §.

Den taxerade merinkomsten skulle utgöra 80,000 — 30,000 — 50,000 kronor, därest ej hela den uppskattade merinkomsten med avdrag av hela den uppskattade inkomstminskningen, d. v. s. 100,000 — 60,000 = 40,000 kronor, vöre mindre än 50,000 kronor. I förevarande fall blir den taxerade merinkomsten 40,000 kronor.

11. a) Avdrag för minskning av dold förkrigsreserv i tillgångar avsedda för omsättning eller förbrukning i rörelse ifrågakommer endast i samband med lagerminskning.

Såsom dold förkrigsreserv anses enligt 4 § 4 morn. första stycket det belopp, varmed tillgångens verkliga värde vid krigsutbrottet visas hava överstigit dess i beskattningshänseende enligt denna förordning gällande värde vid nämnda tidpunkt. Har beträffande tillgångar avsedda för omsättning eller förbrukning i rörelse ej enligt punkt 4 b) här ovan utredning företetts rörande lagret vid krigsutbrottet, må emellertid såsom dold förkrigsreserv antagas det belopp, varmed lagrets verkliga värde vid sista förkrigsinkomstårets utgång visas hava överstigit dess i beskattningshänseende enligt denna förordning då gällande värde.

Det verkliga värdet av lagertillgång bestämmes efter tillgångens förkrigspris, varmed, såsom framgår av punkt 4 c) här ovan, förstås kostnaden för att anskaffa tillgångar av ifrågavarande slag vid krigsutbrottet eller, därest lagret vid sista förkrigsinkomstårets utgång räknas såsom förkrigslager, vid sistnämnda tidpunkt.

Med tillgångs i beskattningshänseende enligt denna förordning gällande värde förstås, där den dolda förkrigsreserven fastställes med hänsyn till förhållandena vid krigsutbrottet, summan av det bokförda värdet vid sista förkrigsinkomstårets utgång och den verkliga anskaffningskostnaden för den lagerökning som skett från denna tidpunkt till krigsutbrottet, och, där den

28 Kungl. Maj:ts proposition nr 173.

dolda förkrigsreserven fastställes med hänsyn till förhållandena vid sista förkrigsinkomstårets utgång, det bokförda värdet vid denna tidpunkt.

Minskning av dold förkrigsreserv under beskattningsåret utgöres följaktligen av skillnaden mellan å ena sidan det belopp, vartill den dolda förkrigsreserven vid beräkning enligt ovan angivna grunder uppgått, och å andra sidan det belopp, varmed lagret vid beskattningsårets utgång vid uppskattning enligt denna förordning var nedskrivet under förkrigspris, med avdrag av det belopp, varmed dold förkrigsreserv minskats under föregående beskattningsår.

b) Vid beräkning av dold förkrigsreserv i maskiner, inventarier eller andra dylika tillgångar för stadigvarande bruk skall med verkliga värdet å sådan tillgång vid utgången av augusti 1939 förstås dess försäljningsvärde vid nämnda tidpunkt.

12. Vad angår bevisning enligt A § A mom. andra stycket må såsom exempel på omständigheter, som den skattskyldige kan med bärande sannolikhetsskäl ådagalägga, anföras,

att inkomstökningen helt eller delvis i följd av vidtagna rationaliseringsåtgärder skulle hava uppkommit även om förhållanden som omförmälas i 1 § ej inträffat,

eller att till följd av sådana före utgången av augusti 1939 ingångna leveransavtal, som icke haft samband med eller haft sin grund i förhållanden som omförmälas i 1 §, inkomstökningen skulle hava uppkommit även om sådana förhållanden ej inträffat,

eller att inkomstökningen helt eller delvis framstår som ett naturligt led i en utveckling, vilken påbörjats före utgången av augusti 1939 eller dessförinnan kunnat förutses, men icke haft samband med eller haft sin grund i förhållanden som omförmälas i 1 §.

13. När Kungl. Maj:t jämlikt föreskriften i 4 § 5 mom. bestämt särskild grund för fastställande huru stor del av uppskattad merinkomst skall antagas hava berott på förhållanden som avses i 1 §, är skattskyldig likväl berättigad att med bärande sannolikhetsskäl ådagalägga, att merinkomsten ej till någon del eller endast till mindre del berott av sådana förhållanden. Förebringas å andra sidan vid taxeringen beträffande viss skattskyldig bärande sannolikhetsskäl för att merinkomsten till större del eller i sin helhet berott på förhållanden som i 1 § avses, skall den taxerade merinkomsten bestämmas med hänsyn därtill.

Uppskattad merinkomst, som hänför sig till livförsäkringsrörelse eller till yrkesmässigt bedriven vetenskaplig, litterär eller konstnärlig verksamhet, verksamhet som läkare, veterinär, tandläkare eller arkitekt eller därmed jämförlig yrkesutövning, skall antagas ej hava berott på förhållanden som avses i 1 §, såvitt ej bärande sannolikhetsskäl förebringas för att merinkomsten berott på sådana förhållanden. Kungl. Majit äger jämväl för särskilt bestämt annat slag av till rörelse hänförlig verksamhet än nu sagts bestämma att den skall i avseende varom här är fråga likställas med sådan verksamhet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 173.

14. Beträffande handelsbolag, kommanditbolag, enkelt bolag eller rederi sker uppskattning av inkomst med motsvarande tillämpning av de i 3 och 4 §§ meddelade bestämmelserna. För företaget såsom sådant bestämmes uppskattad merinkomst eller inkomstminskning samt fastställes i vad mån denna skall antagas hava berott på förhållanden som omförmälas i 1 §. Av sålunda fastställda belopp påföres envar av delägarna vad på honom belöper för att vid beräkning av den taxerade merinkomsten medräknas som om fråga vöre om en delägarens egen förvärvskälla. Med hänsyn till bestämmelserna i 11 § om skattens beräkning skall envar delägare jämväl påföras på honom belöpande jämförelseinkomst. Motsvarande skall gälla beträffande delägare i s. k. gruvbolag.

till 5 §.

1. För en specificerad beräkning av den uppskattade merinkomsten av jordbruk erfordras, att nettointäkten av jordbruksfastighet dels för beskattningsåret dels för vart och ett av förkrigsinkomståren uppdelas på det sätt, att till nettointäkt av skogsbruk hänföras intäkter av skogsbruk enligt 21 §

c) kommunalskattelagen med avdrag för därpå belöpande omkostnader, medan till nettointäkt av jordbruk hänföras övriga enligt nämnda paragraf till intäkter av jordbruksfastighet hänförliga intäkter med avdrag för därpå belöpande omkostnader.

Förutsättningar för tillämpning av nettometoden föreligga, där nöjaktig utredning av skattskyldig eller beskattningsmyndighet förebringas om uppdelning av nettointäkten av jordbruksfastighet på sätt nu sagts för såväl förkrigsinkomståren som beskattningsåret. Enligt denna metod skall för fastställande av den uppskattade merinkomsten av jordbruk beräknas det belopp, varmed intäkterna av jordbruk med avdrag för därpå belöpande omkostnader under beskattningsåret överstiga jämförelseinkomsten, i regel beräknad till medeltalet av motsvarande intäkter med avdrag för därpå belöpande omkostnader under förkrigsinkomståren.

2. Då, såsom kan antagas ofta vara fallet, förutsättningar för tillämpning av nettometoden ej föreligga, skall för fastställande av den uppskattade merinkomsten av jordbruk den s. k. bruttometoden tillämpas. Härvid förfares på följande sätt. De kontanta bruttointäkterna för ett vart av förkrigsinkomståren och beskattningsåret minskas med respektive års utgifter för inköp av spannmål, frövaror, kraftfoder, betmassa, potatis, rotfrukter, hö, halm och andra fodermedel, gödselmedel och torvströ. Till de efter avdrag för dessa utgifter återstående bruttointäkterna för beskattningsåret lägges ett belopp som beräknas motsvara ökningen av bruttointäkterna av naturaförmåner sedan förkrigsinkomståren, varefter avdrages dels medeltalet av motsvarande återstående bruttointäkter för förkrigsinkomståren, dels ett belopp av femton procent å medeltalet av de efter avdrag för nämnda utgifter åtei-stående kontanta bruttointäkterna under dessa år, avsett att kompensera ökningen sedan förkrigsinkomståren av andra omkostnader för jordbruket än de nyss nämnda, ökningen av bruttointäkterna av naturaförmåner sedan

30 Kungl. Maj.ts proposition nr 173.

förkrigsinkomståren skall, där ej särskilda omständigheter till annat föranleda, antagas hava utgjort tvåhundra kronor. Med kontanta bruttointäkter likställas vid tillämpning av nu meddelade bestämmelser intäkter vid uttag av produkter från jordbruket till egen rörelse.

Därest bruttometoden tillämpas, skall anteckning därom ske i krigskonjunkturskattelängden.

3. Vare sig brutto- eller nettometoden tillämpas skall vid bestämmande av den uppskattade merinkomsten sådan avvikelse ske från uppskattningen enligt förordningen örn statlig inkomst- och förmögenhetsskatt som erfordras för att åstadkomma likformighet i inkomstuppskattningen för de olika åren. Om exempelvis under beskattningsåret minskning skett av kreatursbesättningen genom nedslaktning i större omfattning än som brukat förekomma vid ifrågavarande jordbruk och i större omfattning än som där förekommit under förkrigsinkomståren, bör enligt såväl brutto- som nettometoden ett med hänsyn därtill avvägt belopp avräknas. Har inneliggande lager av spannmål eller annat under beskattningsåret mera avsevärt minskats, må, vare sig brutto- eller nettometoden tillämpas, avdrag ske med värdet vid beskattningsårets ingång av det lager som avyttrats eller förbrukats utan att ersättas. Tillämpas nettometoden, bör beaktas om i mera avsevärd omfattning sådana onormala omkostnader under något av åren förekommit för reparationer, inköp av levande djur m. m., som ej uppvägts av motsvarande ökning av intäkterna under året.

Inkomst för förkrigsinkomståren beräknas allenast för den eller de fastigheter, som den skattskyldige ägt eller brukat under beskattningsåret.

Har skattskyldig i rörelse under beskattningsåret tillgodogjort sig produkter från eget jordbruk och utvisar på grund av den i räkenskaperna tillämpade prissättningen jordbruket inkomstökning men rörelsen inkomstminskning, äger den skattskyldige att för utjämning härutinnan vid inkomstuppskattning enligt denna förordning beträffande nämnda produkter tillämpa lägre prissättning med sammanlagt högst så stort belopp att inkomstminskningen å rörelsen bortfaller.

Sammanfaller för viss skattskyldig beskattningsåret ej med kalenderåret, iakttages att av den beräknade inkomstökningen för beskattningsåret såsom uppskattad merinkomst upptages endast inkomstökning som kan antagas hava uppkommit efter 1939 års utgång.

4. Har den skattskyldige ej under förkrigsinkomståren bedrivit samma jordbruk som under beskattningsåret under förhållanden jämförbara med förhållandena under detta år, må i stället för medeltalet av inkomsterna eller bruttointäkterna för förkrigsinkomståren till grund för beräkning av den uppskattade merinkomsten läggas annat belopp, som finnes skäligt. Har den skattskyldige ej under förhållanden jämförbara med förhållandena under beskattningsåret bedrivit samma jordbruk under båda förkrigsinkomståren men under ett av dessa år, och kan det anses att avkastningen av jordbruket under detta år ungefärligen motsvarat den genomsnittliga avkastningen av ett liknande jordbruk i trakten för båda förkrigsinkomståren, må hänsyn

31 Kungl. Maj:ts proposition nr 173.

tagas till inkomsterna eller bruttointäkterna under detta år, som om dessa vore medeltal för båda åren. I förekommande fall må eljest beaktas resultat, som under förkrigsinkomståren eller något av dessa utvunnits av annan, vilken då bedrivit jordbruk å samma fastighet.

Det belopp som vid tillämpning av nettometoden erhålles på sätt nu sagts skall utgöra jämförelseinkomst. Vid tillämpning av bruttometoden fastställes icke någon jämförelseinkomst.

5. Ränta å minskning av eget kapital i jordbruket beräknas efter en räntefot av fem procent, ränta å ökning av sådant kapital efter en räntefot av sex procent. Ökning av eget kapital i jordbruket anses i regel hava ägt rum vid avbetalning av skuld, som hänfört sig till jordbruket, samt vid nedläggande av eget kapital i samband med ny-, till- eller ombyggnad eller därmed jämförlig förbättring eller vid en mera omfattande nyuppsättning av inventarier för stadigvarande bruk å fastigheten eller dylikt, men ej om avbetalning skett av annan skuld än nu sagts även om denna varit intecknad i fastigheten. Hänsyn till ökning av eget kapital tages endast då den skattskyldige förebringar tillfredsställande utredning rörande ökningen och i regel endast om nettometoden tillämpas.

6. Skattskyldig som vill framställa yrkande att uppskattad merinkomst av jordbruk helt eller delvis ej bör upptagas såsom taxerad merinkomst, har att till stöd för yrkandet förete erforderlig utredning.

Därvid gäller såsom huvudregel, att i taxerad merinkomst inräknas endast i bruttointäkten ingående prisstegring vid avyttring eller uttag till egen rörelse av produkter från jordbruket utöver vad som erfordrats för att täcka omkostnadernas ökning i förhållande till prisläget före krigsutbrottet. Hänsyn tages därvid ej till ökning av värdet å fri bostad å fastigheten eller av andra naturaförmåner från denna. Ingår i den uppskattade merinkomsten inkomstökning på grund av tillfällig uthyrning eller av körslor eller dylikt i större omfattning än normalt, och kan denna inkomstökning antagas i sin helhet hava berott på förhållanden som avses i 1 §, skall den upptagas i den taxerade merinkomsten även om den ej uppkommit på grund av prisstegring. Inkomstökning å arrende eller dylikt upptages i den taxerade merinkomsten endast i den mån den kan med sannolikhet anses hava berott på förhållanden som avses i 1 §.

Prisstegring utöver vad som erfordrats för att täcka omkostnadernas ökning beräknas normalt å bruttointäkterna för beskattningsåret efter procentsatser som av Kungl. Majit fastställas efter förslag av den centrala krigskonjunkturskattenämnden eller, där sådan procentsats ej fastställts, efter procentsats som finnes skälig. Örn det av skattskyldig eller beskattningsmyndighet visas att å gjorda försäljningar under beskattningsåret tillämpats priser vilka för den skattskyldige genomsnittligt innefattat en mindre eller större prisstegring än som beräknats med tillämpning av fastställda procentsatser, skall dock hänsyn därtill tågås vid den taxerade merinkomstens fastställande.

32 Kungl. Maj:ts proposition nr 173. till 6 §.

1. Eftersom inkomsterna av skogsbruk för såväl förkrigsinkomståren som beskattningsåret äro beroende av virkesuttagens storlek och således ej utgöra lämplig grund för att jämföra den skattskyldiges verkliga ekonomiska förmåner under de olika åren, skall någon uppskattad merinkomst ej fastställas.

2. Den taxerade merinkomsten skall, där ej fall som i nästa stycke sägs är för handen, upptagas till det belopp som motsvarar prisstegringen i förhållande till det genomsnittliga prisläget under förkrigsinkomståren å de under beskattningsåret avyttrade eller för förädling eller förbrukning i egen rörelse uttagna skogsprodukterna i den mån prisstegringen ej erfordrats för att täcka omkostnadernas ökning. Prisstegringen torde vanligen kunna beräknas procentuellt å bruttointäkterna beträffande olika produkter. Grunder för beräkning i normala fall av dylik prisstegring fastställas av Kungl. Maj:t efter förslag av den centrala krigskonjunkturskattenämnden.

3. Visar den skattskyldige, att hans nettointäkt av skogsbruk under beskattningsåret varit mindre än det belopp som antages motsvara den enligt punkt 2 fastställda prisstegringen å skogsprodukterna, må den taxerade merinkomsten icke bestämmas till högre belopp än nettointäkten utgjort. Örn den skattskyldige eller beskattningsmyndighet kan visa att å de försäljningar eller uttag till egen rörelse, som av den skattskyldige gjorts under beskattningsåret, tillämpats priser vilka sammanlagt innefattat en mindre eller större prisstegring än som beräknats med tillämpning av i punkt 2 angivna beräkningsgrund, skall även hänsyn därtill tagas vid den taxerade merinkomstens fastställande.

Vid beräkning av nettointäkten av skogsbruk skall från bruttointäkterna av skogsbruk under beskattningsåret avdrag göras för därpå belöpande omkostnader. För beräkningen erfordras alltså i regel att nettointäkten av jordbruksfastighet såvitt angår beskattningsåret uppdelas mellan skogsbruk och jordbruk på det sätt som angives i punkt 1 av anvisningarna till 5 §. Såsom omkostnad må upptagas jämväl beräknad skälig kostnad för utav avverkning föranledda efterföljande röjnings- och liknande arbeten så ock kostnad för utav avverkningen direkt förorsakad återplantering, ändå att kostnaderna ej hänföra sig till beskattningsåret. Såsom omkostnad må i fall, då skog avverkats eller ock avyttrats utan samband med avyttring av marken, belopp motsvarande avdrag enligt 22 § 1 mom. andra stycket kommunalskattelagen upptagas endast om fastigheten förvärvats efter utgången av augusti 1939. I fall, då växande skog avyttrats i samband med avyttring av marken, skall i stället för avdrag som avses i tredje stycket av nämnda mom. avdrag göras med ett belopp svarande mot den växande skogens uppskattade värde vid utgången av augusti 1939, dock att, om skogens för ägaren gällande ingångsvärde var större, avdrag må ske med detta värde. Vid uppskattning av värdet å den växande skogen vid utgången av augusti 1939 iakttages, att bevisning rörande dess storlek i regel ej kan åläggas den skattskyldige. Värdeökningen å den växande skogen må följaktligen ej beräknas

Kungl. Maj:ts proposition nr 173-

till högre belopp än som finnes med sannolikhet svara mot utvecklingen av den allmänna fastighetsmarknaden beträffande skogsegendomar å orten.

4. Har vid motsvarande tillämpning av de för beräkning av uppskattad merinkomst av jordbruk gällande reglerna inkomstminskning å jordbruket uppkommit, förutsättes att den skattskyldige bort utan att krigskonjunkturbeskattning ifrågakomme kunna uttaga skogsprodukter i så stor utsträckning att kompensation för inkomstminskningen därigenom erhölles.

I dylikt fall skall följaktligen såsom taxerad merinkomst av skogsbruk ej upptagas större del av den enligt punkt 2 uppskattade prisstegringen än den som återstår efter avdrag av så stor procentuell andel av densamma som inkomstminskningen å jordbruket utgjort av den beräknade nettointäkten av skogsbruk under beskattningsåret. Vid uppskattning av nettointäkten av skogsbruk i fall varom nu är fråga må en summarisk beräkning ske av de omkostnader som hänföra sig till skogsbruket.

5. Har skattskyldig i rörelse under beskattningsåret tillgodogjort sig produkter från eget skogsbruk och utvisar på grund av den i räkenskaperna tillämpade prissättningen rörelsen inkomstminskning, medan taxerad merinkomst framkommer för skogsbruket, äger den skattskyldige att för utjämning härutinnan beträffande nämnda produkter tillämpa lägre prissättning med sammanlagt högst så stort belopp att inkomstminskningen å rörelsen bortfaller.

6. Sammanfaller för viss skattskyldig beskattningsåret ej med kalenderåret, iakttages att taxeringen skall avse endast inkomst av skogsbruk som hänför sig till tiden efter 1939 års utgång.

till 7 §.

1. Beträffande inkomst av annan fastighet kan det i regel antagas, att taxerad merinkomst bör upptagas allenast i fall där bruttointäkterna under beskattningsåret i jämförelse med förkrigsinkomståren ökats på grund av uthyrningsmöjligheter, som under normala förhållanden ej plägat vara för handen men under beskattningsåret kunnat utnyttjas, och som kunna med sannolikhet antagas hava haft sitt upphov i det av krigstillståndet framkallade läget. Taxering företages därför i regel allenast därest nu angivna förutsättningar synas vara för handen.

2. Vid bestämmande av uppskattad merinkomst skall inkomst för förkrigsinkomståren beräknas allenast för fastigheter som den skattskyldige innehaft även under beskattningsåret.

Den vid taxeringen till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt verkställda beräkningen av inkomst av annan fastighet skall vid uppskattning av inkomst enligt denna förordning frångås i den mån följande särskilda föreskrifter därtill föranleda.

Har fastighet eller del därav, som plägat vara uthyrd, under något av förkrigsinkomståren ej varit uthyrd men varit uthyrd under beskattningsåret, skall vid uppskattning av inkomsterna för förkrigsinkomståren tilläggas skäligt hyresbelopp. Avdrag för kostnad för reparation och underhåll av bygg-

Bihang till riksdagens protokoll 19H. 1 sinni. Nr 173.

34 Kungl. Maj:ts proposition nr 173.

naclér beräknas ej för förkrigsinkomståren samt ej heller för beskattningsåret i vidare mån än kostnaden förorsakats av eller eljest ägt direkt samband med de förhållanden som föranlett inkomstökningen eller med anordning som nödvändiggjorts av krigstillståndet. Värdeminskningsavdrag beräknas ej för förkrigsinkomståren. För beskattningsåret medgives sådant avdrag endast i den mån värdeminskningen under detta år på grund av verkställd ny-, till- eller ombyggnad eller annan omständighet kan antagas hava varit större än under förkrigsinkomståren. Det må emellertid framhållas, att uthyrningar varom här är fråga ofta åstadkomma onormal skadegörelse och slitning. Sådant förhållande må, där ej hänsyn till detsamma tagits genom avdrag för reparation eller dylikt under beskattningsåret, beaktas vid beräkning av avdrag för värdeminskning.

Sammanfaller för viss skattskyldig beskattningsåret ej med kalenderåret, iakttages att av den beräknade inkomstökningen för beskattningsåret såsom uppskattad merinkomst upptages endast inkomstökning som kan antagas hava uppkommit efter 1939 års utgång.

3. Såsom jämförelseinkomst skall i regel upptagas medeltalet av inkomsterna för förkrigsinkomståren. Har den skattskyldige ej under båda förkrigsinkomståren innehaft samma fastighet eller fastigheter som under beskattningsåret, må såsom jämförelseinkomst i stället för medeltalet av inkomsterna för dessa år antagas annat belopp, som finnes skäligt. Har den skattskyldige ej innehaft samma fastighet eller fastigheter som under beskattningsåret under hela det förra men under hela det senare förkrigsinkomståret, skall i regel inkomsten för det senare året vara jämförelseinkomst. Har den skattskyldige ej innehaft samma fastighet eller fastigheter som under beskattningsåret under något av förkrigsinkomståren i dess helhet, må beaktas resultat, som under förkrigsinkomståren eller något av dessa utvunnits av annan, vilken då innehaft fastigheten. Vid denna jämförelse bör dock iakttagas den skillnad som må föreligga bland annat med hänsyn till det av de olika ägarna i fastigheten nedlagda egna kapitalet.

4. Ränta å minskning av eget kapital i fastigheten beräknas efter en räntefot av fem procent, ränta å ökning av sådant kapital efter en räntefot av sex procent. Ökning av eget kapital i fastigheten anses i regel hava ägt rum vid avbetalning av skuld, som hänfört sig till fastigheten, samt vid nedläggande av eget kapital i samband med ny-, till- eller ombyggnad eller därmed jämförlig förbättring eller vid en mera omfattande nyuppsättning av inventarier för stadigvarande bruk å fastigheten eller dylikt, men ej om avbetalning skett av annan skuld än nu sagts även om denna varit intecknad i fastigheten.

till 8 §.

1. Såsom likartad med inkomst i form av tantiem m. m. anses exempelvis sådan inkomst av tjänst som utgår i form av lön eller annan förmån från rörelse, om och i den mån lönens eller förmånens belopp uppenbarligen påverkats av rörelsens resultat. I den mån ökning av sådan lön eller förmån

Kungl. Maj:ts proposition nr 173.

får anses motiverad av ett större eller värdefullare arbete betraktas den följaktligen ej såsom likställd med inkomst av tantiem m. m.

2. I fråga om inkomst av tillfällig verksamhet såsom uppfinnare skall vad i punkt 7 av anvisningarna till 4 § stadgats beträffande yrkesmässig uppfinnarverksamhet äga motsvarande tillämpning.

3. Såsom jämförelseinkomst upptages i regel medeltalet av inkomsterna för förkrigsinkomståren av tjänst eller tillfällig förvärvsverksamhet som avses i 8 § sista stycket. Är det uppenbart att detta medeltal ej utgör ett godtagbart uttryck för den skattskyldiges normala årsinkomst av sådant slag vid tiden närmast före krigsutbrottet, skall dock jämförelseinkomsten fastställas till annat belopp som med hänsyn till omständigheterna kan anses skäligt.

till 9 §.

1. Uppskattning av realisationsvinst vid avyttring av fast eller lös egendom sker, om realisationsvinsten uppkommit på grund av avyttring efter utgången av augusti 1939, enligt de regler som gälla för beräkning av sådan vinst enligt förordningen om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt. Dock må, om den avyttrade egendomen förvärvats före utgången av augusti 1939, i stället för priset vid förvärvet avdragas egendomens uppskattade värde vid nämnda tidpunkt, om detta värde var högre. Vid uppskattning av dylikt värde å fast egendom iakttages, att bevisning rörande dess storlek i regel ej kan åläggas den skattskyldige. Värdeökningen å egendomen efter nämnda tidpunkt bör följaktligen ej beräknas till högre belopp än som finnes med sannolikhet svara mot utvecklingen av den allmänna fastighetsmarknaden å orten. Från realisationsvinsten får avdragas realisationsförlust vid avyttring efter utgången av augusti 1939 av fast eller lös egendom, därvid beaktas, att, om värdet vid nämnda tidpunkt lagts till grund för beräkningen av realisationsvinsten, värdet vid samma tidpunkt också skall läggas till grund för beräkning av realisationsförlusten, försåvitt värdet å den egendom förlusten avser då var lägre än kostnaden för förvärvet.

Inkomst av realisationsvinst beräknas ej för förkrigsinkomståren. Om skattskyldig mera regelbundet gör försäljningar, exempelvis av aktier, utan att dock yrkesmässig sådan verksamhet anses föreligga, kan beskattning av hela den realisationsvinst, som belöper på tiden efter krigsutbrottet, stundom te sig oskälig. Jämkning av den taxerade merinkomsten bör i sådant fall ske genom avdrag med skäligt belopp, därvid emellertid märkes, att till utgångspunkt för avdraget bör tagas realisationsvinsten i sin helhet och ej blott den del av denna vinst som hänför sig till värdeökning efter krigsutbrottet, samt att även storleken av försäljningsvinster under de olika åren, som ej äro skattepliktiga, bör beaktas.

2. Till realisationsvinst enligt 9 § skall icke hänföras sådan intäkt, som enligt 2 § 1 mom. andra stycket skall inräknas i inkomst av rörelse.

3. Har uppkommen realisationsvinst vid avyttring av tillgång för stadigvarande bruk under beskattningsåret använts för inköp av tillgång liknande den avyttrade under sådana förhållanden att avyttringen och in-

36 Kungl. Maj:ts proposition nr 173.

köpet helt eller delvis skäligen böra betraktas som ett utbyte av en befintlig tillgång mot en annan, skall i motsvarande mån realisationsvinsten ej medräknas vid taxeringen till krigskonjunkturskatt.

till 10 §.

Av 4 § 3 mom. framgår att, om en förvärvskälla inom rörelse utvisar inkomstökning och en annan inkomstminskning, inkomstminskningen får i viss ordning avräknas från inkomstökningen. Av punkt 4 g) av anvisningarna till 4 § och tredje stycket av punkt 3 av anvisningarna till 5 § framgår att i förhållande mellan jordbruk och rörelse utjämning i vissa fall kan enligt särskilda regler äga rum i händelse den ena förvärvskällan utvisar inkomstökning och den andra inkomstminskning. Utjämning enligt särskilda regler kan enligt punkterna 4 och 5 av anvisningarna till 6 § jämväl i vissa fall ifrågakomma i förhållande mellan å ena sidan skogsbruk, a andra sidan jordbruk eller rörelse, därest jordbruket eller rörelsen utvisar inkomstminskning. Beräkning av inkomstminskning beträffande skogsbruk förutsättes däremot ej enligt denna förordning kunna ifrågakomma. Avdrag för realisationsförlust vid avyttring av fast eller lös egendom medgives enligt 9 § från realisationsvinst å sådan egendom men antages enligt denna förordning ej kunna ske i andra fall. I de fall, som ej sålunda särskilt reglerats, kan avdrag för inkomstminskning å krigskonjunkturskatt underkastad förvärvskälla enligt 10 § medgivas från taxerad merinkomst å annan förvärvskälla. Med hänsyn till de olika reglerna för fastställande av taxerad merinkomst å olika förvärvskällor och det förhållandet att skattskyldig dessutom kan hava andra, krigskonjunkturskatt icke underkastade förvärvskällor vilka kunna utvisa såväl inkomstökning som inkomstminskning, hava ej bestämda regler kunnat fastställas för sådant avdrag. Såsom vägledande synpunkter må dock anföras följande. Därest mellan de krigskonjunkturskatt underkastade förvärvskällorna finnes sådant samband att avräkning dem emellan framstår såsom särskilt naturlig, bör sådan avräkning ske oavsett förhållandena med förvärvskällorna i övrigt. Eljest bör, örn skattskyldig under beskattningsåret även haft andra, krigskonjunkturskatt icke underkastade förvärvskällor, som sammanlagt kunna anses utvisa inkomstökning, avdrag i första hand göras från sådan inkomstökning. Vid bedömande i vad mån inkomstökning som nu sagts skall anses föreligga bör jämförelse göras mellan den vid taxering till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt för beskattningsåret beräknade inkomsten av förvärvskällorna och medeltalet av motsvarande inkomster under förkrigsinkomståren.

till 14—19 samt 21 §§.

1. Har värdet av lager av tillgångar avsedda för omsättning eller förbrukning i rörelse, enligt uppskattning jämlikt punkt 4 b) av anvisningarna till 4 §, sedan sista förkrigsinkomstårets utgång nedgått och har den skattskyldige i sin balansräkning för beskattningsåret till en särskild varuförnyelsefond, avsedd för nedskrivning av lager som han haft för avsikt att an-

Kungl. Maj:ts proposition nr 173.

skaffa i det avyttrade eller eljest avgångna lagrets ställe, gjort avsättning för vilken avdrag ej skett vid beräkning av nettointäkten, skall efter därom framställt yrkande prövningsnämnd jämlikt 14 § besluta provisorisk påföring av krigskonjunkturskatt under förutsättningar, som framgå av det följande. Har fonden av den skattskyldige betecknats såsom avsedd för användning ej allenast till nedskrivning av lagertillgångar utan till inköp av sådana för lagrets ersättande, skall fonden likväl anses uppfylla de i 14 § angivna villkoren. Har den skattskyldige redan för föregående beskattningsår fått provisorisk skattepåföring för dylik fondavsättning, kan ny avsättning givetvis avse endast den nedskrivning, som ej täckes av den mot den tidigare medgivna provisoriska skattepåföringen svarande fondavsättningen. Var lagret vid krigsutbrottet större än vid sista förkrigsinkomstårets utgång, må fondavsättningen avse lagerminskningen sedan krigsutbrottet, såsom örn lagret vid denna tidpunkt varit lager vid sista förkrigsinkomstårets utgång.

Det antages i det följande, att lagret vid utgången av augusti 1939 ej visats hava varit större än vid sista förkrigsinkomstårets utgång, samt att avsättning till varuförnyelsefond ej skett för föregående beskattningsår.

Vid bestämmande av den provisoriska skattepåföringen verkställes en summarisk uppskattning av vad det skulle hava kostat att vid beskattningsårets utgång anskaffa mot lagerminskningen svarande tillgång, s. k. ersältningslager. Skillnaden mellan denna kostnad och värdet av ersättningslagret, beräknat enligt de principer och den prisnivå, som tillämpats vid uppskattningen enligt räkenskaperna av värdet å lagertillgångar vid sista förkrigsinkomstårets utgång, utgör det belopp varå den provisoriska skattepåföringen enligt 14 § beräknas. Denna skattepåföring kommer alltså att avse det belopp, varmed ersättningslagret, om det anskaffats vid beskattningsårets utgång, skulle fått nedskrivas enligt denna förordning.

Har vid fastställande av beskattningsbar merinkomst för beskattningsåret eller det föregående beskattningsåret avdrag åtnjutits för minskning av dold förkrigsreserv i de avyttrade eller eljest avgångna lagertillgångarna, skall dock detta belopp avdragas från ovannämnda skillnadsbelopp. Det belopp, å vilket sålunda provisorisk skattepåföring må ske, begränsas givetvis även av fondavsättningens storlek. Att ytterligare begränsning kan ifrågakomma, då fondavsättning tillika skett enligt 15 §, framgår av punkt 2 bär nedan. Den provisoriskt påförda skatten skall utgöra det belopp, varmed krigskonjunkturskatten skulle hava minskats, örn det belopp, varå den provisoriska skattepåföringen sålunda beräknas, avdragits från den beskattningsbara merinkomsten.

Örn ett senare år ersättningslager anskaffas och med anlitande av varuförnyelsefonden i bokslutet för året nedskrives enligt grunder, som jämlikt punkt 4 b) av anvisningarna till 4 § skulle kunnat godkännas vid inkomstuppskattning för det året, skall enligt 21 § den på nedskrivningen belöpande skatten på framställning av den skattskyldige efter beslut av prövningsnämnd restitueras. Disponeras fonden för annat ändamål än anskaffning eller nedskrivning av ersättningslager, upphör i motsvarande mån rätten till restitution. Befinnes det att vid tidpunkt, som sedermera fastställes, förut-

38 Kungl. Maj.ts proposition nr 173.

sättningar för restitution av det provisoriskt påförda skattebeloppet eller del därav ännu ej föreligga, skall rätten till sådan restitution hava förfallit.

2. Rätten att enligt 15 § erhålla provisorisk skattepåföring genom avsättning av redovisad årsvinst eller besparade vinstmedel till prisfluktuationsfond för att trygga sig mot förlust genom prisfall å inköpta men ej levererade varor avser endast det fall att varorna definitivt inköpts att senare levereras för visst till beloppet bestämt pris. Skulle, därest de varor avtalet avser hade levererats vid beskattningsårets utgång, varulagret hava bragts upp till större storlek än vid beskattningsårets ingång, bör iakttagas, att jämlikt punkt 4 b) av anvisningarna till 4 § rätten till nedskrivning är mera begränsad beträffande det överskjutande lagret än beträffande ersätlningslagret.

Sker provisorisk skattepåföring för avsättning till prisfluktuationsfond, medgives provisorisk skattepåföring för avsättning till varuförnyelsefond enligt 14 § ej i större utsträckning än sådan skattepåföring skulle hava medgivits, därest de under beskattningsåret inköpta varor, som avsättningen till prisfluktuationsfond avser, varit levererade vid beskattningsårets utgång.

3. Avsättning av kostnadsutjämningsfond som avses i 16 § kan ske av redovisad årsvinst eller besparade vinstmedel. Därest sådan fond ett följande år tages i anspråk för omkostnader, kommer för det året avdrag vid taxering till krigskonjunkturskatt för de ur fonden disponerade medlen ej att medgivas. Restitution av provisoriskt påförd skatt medgives dock endast därest fondmedlen disponerats för sådana omkostnader som skulle hava varit avdragsgilla, om i stället andra medel använts för omkostnaderna. I förekommande fall skall likväl så anses, som om avdrag skett vid taxering enligt denna förordning för det år då omkostnaderna ägt rum.

4. Enligt vad som framgår av punkt 4 d) av anvisningarna till 4 § kan skattskyldig vid uppskattning av inkomst av rörelse jämlikt denna förordning enligt vissa grunder erhålla avdrag för s. k. överpris eller merkostnad å tillgång för stadigvarande bruk. Har ej hela det i räkenskaperna gjorda avdraget kunnat sålunda godkännas vid inkomstuppskattningen, kan den återstående delen av avdraget likväl tillgodoräknas den skattskyldige för ifrågavarande år genom provisorisk skattepåföring enligt 17 § efter yrkande av den skattskyldige. Den provisoriska skattepåföringen skall i dylikt fall avse det belopp, varmed krigskonjunkturskatten skulle hava minskats, om det i räkenskaperna gjorda avdraget i sin helhet medgivits vid inkomstens uppskattning.

När tillgången visas hava nedgått i värde under det, till vilket det i beskattningsavseende enligt denna förordning nedskrivits, må enligt 21 § restitution ske av så stor del av den provisoriskt påförda skatten som svarar mot den påvisade ytterligare värdeminskningen. Befinnes det att vid tidpunkt, som sedermera fastställes, tillgången alltjämt har ett högre värde än det, till vilket den i räkenskaperna för beskattningsåret nedskrivits, skall rätten till ytterligare restitution hava förfallit.

5. Har fartyg sålts för högre pris än det i beskattningsavseende gällande värdet utan att under beskattningsåret ersättas med annat fartyg, kommer

Kungl. Maj.ts proposition nr 173.

vinsten att vid taxeringen inräknas i inkomsten av rörelse, medan, örn annat fartyg under samma år anskaffats, vinsten oftast kunnat till stor del uppvägas av avdrag för värdeminskning. Avser säljaren att för köpeskillingen eller del av denna anskaffa nytt eller nya fartyg, kan han emellertid genom att på särskilt konto hos riksbanken insätta det belopp, han sålunda ämnar disponera, enligt 18 § erhålla rätt till provisorisk påföring av så stor krigskonjunkturskatt som belöper på den i den beskattningsbara merinkomsten ingående del av det insatta beloppet, som överstiger fartygets i beskattningsavseende enligt denna förordning gällande värde vid avyttringen, d. v. s. med det belopp, varmed skatten skulle hava minskats, om det överstigande beloppet avdragits vid uppskattning av inkomst enligt denna förordning.

Rätt till skatterestitution erhålles sedermera enligt 21 § i den mån det insatta beloppet användes för anskaffning av annat fartyg och i räkenskaperna avskrivning å detta sker av beskaffenhet att kunna föranleda avdrag vid ifrågavarande beskattning. Om sålunda för ett senare beskattningsår, då annat fartyg anskaffats för de insatta medlen, avdrag för överpris sker i räkenskaperna och det befinnes att förutsättningarna för motsvarande avdrag vid taxering till krigskonjunkturskatt då föreligga, skall prövningsnämnden, i stället för att medgiva avdrag för detta beskattningsår, efter framställning från den skattskyldige besluta att restitution skall ske av den provisoriskt påförda krigskonjunkturskatt, som belöper på avdragets belopp. Därest fartyget sedermera nedgått till lägre värde än det, som återstår oavskrivet i beskattningsavseende enligt denna förordning, kan, i den mån motsvarande avskrivning skett i räkenskaperna, ytterligare restitution ifrågakomma, därvid reglerna i punkt 4 ovan erhålla motsvarande tillämpning.

Var fartyget vid avyttringen belastat med intecknad gäld och har i följd härav köpeskillingen ej i sin helhet insatts i riksbanken, må provisorisk påföring medgivas av så stor krigskonjunkturskatt som belöper på den i den beskattningsbara merinkomsten ingående del av det insatta beloppet, som överstiger fartygets i beskattningsavseende enligt denna förordning gällande värde minskat med ett mot gälden svarande belopp. Den provisoriska påföringen kommer följaktligen att beräknas på samma sätt som om fartyget icke varit intecknat och således hela köpeskillingen kunnat insättas i riksbanken. Vid restitution i dylikt fall skall iakttagas, att, om jämväl andra medel än i riksbanken insatta använts för inköp av nytt fartyg, dessa visserligen må inom ramen för nämnda gäldbelopp medräknas som köpeskilling för detta fartyg, som om medlen uttagits från riksbanken, men att restitution dock ej må beräknas för skatt å högre belopp än det i riksbanken insatta.

Har vid beräkning av beskattningsbar merinkomst enligt denna förordning avräknats belopp, som anses hava innefattat framtagande av dold förkrigsreserv i fartyg, får givetvis sådant belopp ej ingå i det å vilket provisorisk skattepåföring beräknas och bör följaktligen så anses, som örn fartygets i beskattningsavseende gällande värde varit i motsvarande mån högre.

Vad nu sagts om belopp, som influtit vid avyttring av fartyg, skall också

40 Kungl. Maj.ts proposition nr 173.

tillämpas å ersättning på grund av försäkring för förlust av fartyg eller annan tillgång för stadigvarande bruk i rörelsen.

Att i fall som avses i denna punkt särskilt förfarande kan ifrågakomma beträffande erläggande av provisoriskt påförd skatt framgår av 22 §.

6. Beträffande det i 19 § avsedda fallet kommer vad i punkt 5 här ovan anförts att i tillämpliga delar äga motsvarande tillämpning.

7. Exempel på tillämpning av 18, 19 och 21 §§.

a) Ett rederi har den 1 november 1940 för 900,000 kronor sålt ett ointecknat fartyg, då bokfört till 500,000 kronor men i beskattningsavseende nedskrivet till 400,000 kronor (som tillika var fartygets saluvärde vid utgången av augusti 1939). Köpeskillingen, 900,000 kronor, insättes i sin helhet å vederbörligt konto i riksbanken.

I inkomsten för beskattningsåret ingår vinsten 900,000 — 400,000 =

500,000 kronor. Förhållandena i övrigt antagas vara sådana, att rederiets beskattningsbara merinkomst överstiger 500,000 kronor. Rederiet kan då efter yrkande erhålla provisorisk påföring av så stor skatt, som belöper å skillnaden mellan 900,000 och 400,000 kronor, d. v. s. å 500,000 kronor.

Ett senare beskattningsår inköper rederiet ett nytt fartyg för 900,000 kronor och uttager då mot ställande av säkerhet för skatten hela det i riksbanken insatta beloppet. Det antages, att å detta fartyg avskrivning sker med

500,000 kronor samt att överprisavdrag skulle kunnat medgivas med 200,000 kronor. Det belopp, varmed den provisoriskt påförda skatten skulle hava minskats, örn den beskattningsbara merinkomsten för år 1940 varit 200,000 kronor mindre, restitueras.

Det antages vidare, att vid tidpunkt, som sedermera fastställes, fartygets värde nedgått med ytterligare 150,000 kronor, för vilka värdeminskningsavdrag vid taxering till krigskonjunkturskatt ännu ej medgivits. Restitution medgives då med det belopp, varmed den provisoriskt påförda skatten skulle hava minskats, om den beskattningsbara merinkomsten för beskattningsåret 1940 varit ytterligare 150,000 kronor mindre.

Sammanlagt har alltså skatterestitution i två repriser beviljats för skatt belöpande på 350,000 kronor. Återstående skatt blir definitiv.

b) Förhållandena äro desamma som i exempel a) med den skillnad att rederiets beskattningsbara merinkomst antages uppgå till allenast 300,000 kronor. Rederiet insätter dock i riksbanken hela köpeskillingen 900,000 kronor.

Provisorisk skattepåföring kan då ske allenast å ett belopp av 300,000 kronor.

Restitution kan emellertid vid första restitutionstillfället ske på samma sätt som i exempel a), d. v. s. med skatt å ett belopp av 200,000 kronor.

Vid andra restitutionstillfället får däremot restitution ske allenast å ett belopp av 100,000 kronor, enär provisorisk skatt påförts allenast för 300,000 kronor. I detta fall blir emellertid sålunda hela skatten för beskattningsåret 1940 restituerad.

c) Förhållandena äro desamma som i exempel a) men med den olikhet att

Kungl. Maj:ts proposition nr 173.

rederiet antages av köpeskillingen i riksbanken insätta endast 600,000 kronor och att för inköp av det nya fartyget disponeras, jämte det i riksbanken insatta beloppet, 300,000 kronor andra medel.

Provisorisk skatt påföres då endast för ett belopp av 600,000 — 400,000 =

200.000 kronor.

Restitution sker vid första restitutionstillfället som i exempel a), d. v. s. beräknad å ett belopp av 200,000 kronor, men ytterligare restitution kan ej ifrågakomma.

d) Förhållandena äro desamma som i exempel a) men med den olikhet att fartyget vid avyttringen var belastat med intecknad gäld å 300,000 kronor. Rederiet insätter därför i riksbanken endast 900,000 — 300,000 = 600,000 kronor.

Provisorisk skatt påföres emellertid som i exempel a) för ett belopp av

500.000 kronor.

När det nya fartyget inköpes, disponeras för ändamålet de 600,000 kronor, som innestå i riksbanken, samt 300,000 kronor andra medel.

Restitution medgives som i exempel a).

e) Förhållandena äro desamma som i exempel a) men med den olikhet att fartygets värde vid utgången av augusti 1939 visas hava utgjort 550,000 kronor. Eftersom beloppet 150,000 kronor innefattar framtagande av en dold förkrigsreserv, skall det ej ingå i den beskattningsbara merinkomsten (se 4 § 4 mom. första stycket). Det antages dock, att hela det vid försäljningen erhållna beloppet 900,000 kronor insättes i riksbanken.

I den beskattningsbara merinkomsten ingår vinsten i detta fall med endast

350.000 kronor.

Provisorisk skatt påföres för ett belopp av 350,000 kronor.

Restitution sker emellertid såsom i exempel a). Olikheten med nämnda exempel beträffande restitutionen inträder först örn fartyget nedgår i värde under 550,000 kronor. Enligt exempel a) skulle nämligen, örn fartyget i motsvarande mån nedgått i värde, restitution kunnat ske å ett sammanlagt belopp av 500,000 kronor, medan i nu föreliggande exempel restitution kan ske endast å ett belopp av 350,000 kronor.

f) Förhållandena äro desamma som i exempel a) i avseende å försäljning av fartyg och provisorisk skattepåföring.

Emellertid antages, att rederiet av det i riksbanken insatta beloppet,

900.000 kronor, ett senare beskattningsår disponerar endast 400,000 kronor till inköp av nytt fartyg, å vilket överprisavdrag skulle kunnat medgivas med

100.000 kronor. Det belopp, varmed den provisoriskt påförda skatten skulle hava minskats, örn den beskattningsbara merinkomsten varit 100,000 kronor mindre, restitueras.

Det antages vidare, att vid tidpunkt, som sedermera fastställes, fartygets värde nedgått med ytterligare 150,000 kronor. Restitution medgives då med det belopp, varmed den provisoriskt påförda skatten skulle hava minskats, om den beskattningsbara merinkomsten för år 1940 varit ytterligare 150,000 kronor mindre.

42 Kungl. Maj-.ts proposition nr 173.

Återstående skatt blir definitiv.

g) Förhållandena äro desamma som i exempel a) i avseende å försäljning av fartyg och provisorisk skattepåföring.

Det antages emellertid att det nyförvärvade fartyget betingar ett pris av

1.800.000 kronor, varav 900,000 kronor uttagas från riksbanken och lika stort belopp disponeras av andra medel. Det antages vidare, att överprisavdrag för beskattningsåret 1942 kunnat medgivas med 400,000 kronor, och att vid tidpunkt, som sedermera fastställes, fartygets värde nedgått med 300,000 kronor under det belopp, som återstod efter överprisavdraget. Eftersom i detta fall köpeskillingen är dubbelt så stor som försäljningssumman för det gamla fartyget och blott hälften av köpeskillingen uttagits från riksbanken, medan hälften av fartyget förvärvats för andra medel, beräknas restitution som i exempel a), d. v. s. vid vartdera tillfället med hälften av det belopp, som belöper å fartyget i dess helhet.

För den hälft av värdeminskningsbeloppen, för vilken restitution ej på nu angiven grund medgivits, kan, när det nya fartyget inköpts, om inkomsten för det då ifrågavarande beskattningsåret därtill förslår, erhållas omedelbart överprisavdrag med 200,000 kronor och provisorisk skattepåföring intill

150.000 kronor, varå restitution vid den senare tidpunkten kan beviljas.

h) Rederiet insätter av andra medel än sådana, som erhållas vid avyttring eller förlust av fartyg, i riksbanken 900,000 kronor, vilket belopp förutsättes ej överstiga den vid inkomstuppskattningen enligt denna förordning beräknade inkomsten för beskattningsåret. Provisorisk skattepåföring kan jämlikt 19 § ske för hälften av detta belopp eller 450,000 kronor.

Nytt fartyg anskaffas enligt samma antagande som i exempel a) och värdeminskningen försiggår även såsom där antagits. Restitution medgives då såsom i exempel a).

8. Beträffande de fall, som avses i punkterna 2 samt 4—7 här ovan, märkes, att förmån som där sagts ej må medgivas, där tillgång överförts mellan fysiska eller juridiska personer, mellan vilka intressegemenskap råder, under sådana förhållanden att det kan antagas, att transaktionen skett för att komma i åtnjutande av särskild förmån i beskattningshänseende.

Kungl. Maj.ts proposition nr 173.

43 Förslag

till

förordning om rätt att på grund av påförd krigskonjunkturskatt för år 1941 erhålla nedsättning i den statliga inkomst- och förmögenhetsskatten m. m. för samma år.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Fysisk eller juridisk person, som fått sig påförd krigskonjunkturskatt för år 1941, skall i den statliga inkomst- och förmögenhetsskatten för samma år erhålla nedsättning med det belopp, varmed sistnämnda skatt skulle hava minskats, om avdrag från det till sådan skatt taxerade beloppet skett med den påförda krigskonjunkturskatten. Beslut om sådan nedsättning skall utan särskild ansökan meddelas av prövningsnämnden i anslutning till taxeringen till krigskonjunkturskatt.

Vid den omräkning av det till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt beskattningsbara beloppet, som prövningsnämnden för bestämmande av nedsättningen har att verkställa, skall i förekommande fall vid beräkning av ortsavdrag samt vid tillämpning i övrigt av bestämmelserna i förordningen om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt så anses, som örn det efter avdrag för krigskonjunkturskatt återstående beloppet vore taxerat belopp. Det återstående beloppet utföres i tiotal kronor, därvid överskjutande belopp, som ej uppgår till fullt tiotal kronor, bortfaller.

Vad nu stadgats skall äga motsvarande tillämpning beträffande värnskatt och särskild skatt å förmögenhet.

Vid tillämpning i fall varom nu är fråga av föreskrifterna i 19 § 1 mom. förordningen örn statlig inkomst- och förmögenhetsskatt skall nedsättning som ovan sägs, i den mån den ej kunnat utnyttjas av den därtill närmast berättigade maken, tillgodokomma den andre maken.

Det åligger vederbörande protokollförare hos prövningsnämnd att senast den 23 december 1941 i rekommenderat brev tillsända den skattskyldige underrättelse örn prövningsnämndens beslut.

2 §.

Därest genom beslut av särskild prövningsnämnd eller av kammarrätten eller Kungl. Majit taxering till krigskonjunkturskatt för år 1941 påföres skattskyldig eller påförd sådan taxering ändras, skall samtidigt vidtagas den

44 Kungl. Maj:ts proposition nr 173.

ändring beträffande statlig inkomst- och förmögenhetsskatt, värnskatt och särskild skatt å förmögenhet, vartill bestämmelserna i 1 § föranleda.

3 §■

1 morn. Har prövningsnämnd beträffande viss skattskyldig underlåtit att meddela beslut som i 1 § första stycket sägs, må sådant beslut av den skattskyldige påkallas genom särskild till prövningsnämnden ställd, till vederbörande länsstyrelse före utgången av år 1942 ingiven ansökan.

2 mom. Beträffande besvär över åtgärd enligt denna förordning skola taxeringsförordningens föreskrifter örn taxering till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt äga motsvarande tillämpning med iakttagande

dels att besvärsrätt tillkommer den skattskyldige och vederbörande landskamrerare,

dels att besvär över beslut av 1941 års ordinarie prövningsnämnd skola ingivas till vederbörande länsstyrelse eller kammarrätten före klockan tolv den 31 januari 1942.

Vid motsvarande tillämpning av taxeringsförordningens bestämmelser om besvär skall vad angår åtgärd enligt denna förordning underrättelse som avses i 1 § sista stycket likställas med underrättelse örn avvikelse från självdeklaration. Vid motsvarande tillämpning av 123 § 2 mom. taxeringsförordningen skall besvärsrätt, som tillkommer skattskyldig vilken icke erhållit föreskriven underrättelse före viss tid, avse det fall att den skattskyldige ej erhållit underrättelsen före den 15 januari 1942 och skola besvären ingivas till vederbörande länsstyrelse före utgången av år 1942.

4 §■

Vid tillämpning av 2 § förordningen om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt skall iakttagas, att såsom intäkt av tillfällig förvärvsverksamhet upptages vad som tillflutit den skattskyldige på grund av restitution enligt 21 § förordningen om krigskonjunkturskatt för år 1941 av provisoriskt påförd sådan skatt, i den mån avdrag för detta belopp av den skattskyldige åtnjutits vid tillämpning av 1 § här ovan, men ej belopp som på grund av restitution av krigskonjunkturskatt i andra fall tillflutit den skattskyldige.

5 §■

Kungl. Majit äger utfärda för tillämpning av denna förordning erforderliga föreskrifter.

Denna förordning träder i kraft dagen efter den, då förordningen enligt därå meddelad uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

Kungl. Maj.ts proposition nr 173.

45 Förslag

till

förordning med särskilda bestämmelser beträffande taxering för inkomst åren 1941 och 1942 av ersättning på grund av försäkring för förlust av fartyg eller köpeskilling vid avyttring av fartyg.

Härigenom förordnas,

dels att den i 28 § 2 mom. kommunalskattelagen stadgade rätten att på flera beskattningsår fördela ersättning på grund av försäkring för förlust av fartyg må, såvitt angår fartyg som förlorats under beskattningsår, för vilket taxering skall äga rum något av åren 1941 eller 1942, avse en fördelning på fem år i stället för i nämnda mom. angivna tre år,

dels att vad sålunda stadgats beträffande ersättning på grund av försäkring skall vid taxering enligt såväl kommunalskattelagen som förordningen om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt äga motsvarande tillämpning å köpeskilling för fartyg, som avyttrats under något av ovannämnda beskattningsår, dock ej där avyttringen skett till någon med vilken säljaren varit i intressegemenskap och det kan antagas, att avyttringen ägt rum i syfte att ernå särskild förmån i beskattningsavseende antingen för säljaren eller för köparen

Denna förordning träder i kraft dagen efter den, då förordningen enligt därå meddelad uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

46 Kungl. Maj:ts proposition nr 173.

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 7 mars 1941.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden

Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Sköld, Eriksson,

Bergquist, Andersson, Domö, Rosander.

Chefen för finansdepartementet, statsrådet Wigforss, anför:

Genom proposition den 1 augusti 1940, nr 2, föreläde Kungl. Majit riksdagen förslag till förordning om krigskonjunkturskatt för år 1940, m. m. Förslaget blev i huvudsak bifallet av riksdagen, och den 19 augusti 1940 utfärdades dels, i överensstämmelse med riksdagens beslut, förordning örn krigskonjunkturskatt för år 1940 och förordning örn rätt att på grund av påförd krigskonjunkturskatt för år 1940 erhålla nedsättning i den statliga inkomst- och förmögenhetsskatten m. m. för samma år, dels ock kungörelse angående fastställelse av vissa formulär till blanketter för deklaration till ledning för taxering till krigskonjunkturskatt år 1940 m. m. (SFS 1940 nr 764— 766). Den 31 augusti 1940 utfärdades vidare dels kungörelse med vissa tilllämpningsföreskrifter till förordningen den 19 augusti 1940 om krigskonjunkturskatt för år 1940, m. m., dels ock kungörelse med föreskrifter rörande provisorisk påföring av krigskonjunkturskatt för år 1940, m. m. (SFS nr 807 och 808). Jag torde här jämväl böra erinra om Kungl. Maj:ts proposition den 6 december 1940, nr 84, rörande bemyndigande för Kungl. Majit att i vissa fall medgiva eftergift beträffande krigskonjunkturskatt m. m., som i huvudsak bifölls av riksdagen (se riksdagens skrivelse den 18 december 1940, nr 103).

Sedan jag åt kammarrättsråden juris doktorn Carl W. U. Kuylenstierna och Eric Rosenqvist uppdragit att inom finansdepartementets skatteberedning utarbeta förslag till krigskonjunkturskatt för år 1941, ha dessa till mig överlämnat en den 6 februari 1941 dagtecknad promemoria i ämnet jämte författningsförslag. Promemorian torde få såsom bilaga fogas vid statsrådsprotokollet.

Efter remiss hava yttranden över skatteberedningens förslag avgivits av kammarrätten, statskontoret, riksräkenskapsverket, kommerskollegium (med överlämnande av yttranden från jernkontoret, samtliga handelskammare, Sveriges industriförbund, Sveriges allmänna exportförening, Sveriges redareförening, Sveriges fastighetsägareförbund, kooperativa förbundet, Sveriges köp-

Kungl. Maj:ts proposition nr 173.

mannaförbund samt Sveriges grossistförbund), bank- och fondinspektionen (med överlämnande av yttrande från svenska bankföreningen), försäkringsinspektionen (med överlämnande av yttrande från svenska försäkringsbolags riksförbund), statistiska centralbyrån, domänstyrelsen (med överlämnande av yttranden från Sveriges skogsägareförbund samt Sveriges skogsägareföreningars riksförbund), lantbruksstyrelsen (med överlämnande av yttrande från Sveriges lantbruksförbund), den centrala krigskonjunkturskattenåmnden, Överståthållarämbetet, länsstyrelserna i samtliga län samt taxeringsnämndsordförandenas riksförbund. Dessutom har från Billeruds aktiebolag ingivits en promemoria i anledning av förslaget. Några länsstyrelser hava bifogat av dem infordrade yttranden från länsjägmästare m. fl.

Samtidigt med promemorian remitterades till flertalet av de hörda myndigheterna m. fl. även inom skatteberedningen utarbetade utkast till vissa deklarationsformulär m. m.

Jag kommer i det följande att endast i korthet redogöra för innehållet i förut omnämnda förslag och motiven för detta. I sådant avseende tillåter jag mig i övrigt hänvisa till promemorian. Förslagen till deklarationsformulär m. m. kommer jag icke att i detta sammanhang upptaga till behandling.

Allmän motivering.

Krigskonjunkturbeskattningen för år 1940 avsåg endast sådan inkomstökning som hänförde sig till inkomst av rörelse, inkomst i form av tantiem, provision, gratifikation eller likartad inkomst av tjänst, därest inkomsten utgått från rörelse, ävensom därmed jämförlig inkomst av tillfällig förvärvsverksamhet, oavsett örn den utgått från rörelse, samt inkomst av icke yrkesmässig avyttring av lös egendom. Nu föreslås i skatteberedningens promemoria en utvidgning av beskattningen, så att den skall omfatta även inkomstökning hänförlig till jordbruk, skogsbruk, annan fastighet och icke yrkesmässig avyttring av fast egendom; tantiemgruppen föreslås komma att omfatta även vissa tillfälliga inkomster, oavsett örn de äro jämförliga med tantiem eller dyl. För att inkomstökningen skall beskattas förutsättes, liksom vid föregående års beskattning, att den uppkommit efter utgången av augusti 1939 (krigsutbrottet) och kan antagas hava berott på av pågående krig eller dessförinnan rådande krigskonjunktur föranledda förhållanden.

Beträffande rörelse innehåller förslaget bestämmelser av i stort sett samma innehåll som 1940 års lagstiftning. Vissa kompletterande föreskrifter hava dock upptagits, bland annat angående återvinning av dold förkrigsreserv och värdesättning å lagerökning som inträtt efter sista förkrigsinkomstårets utgång, varjämte en del ändringar av tidigare stadganden föreslagits i förtydligande syfte.

För jordbruk avses beräkningen av merinkomsten i allmänhet skola ske enligt en summarisk uppskattningsgrund, den s. k. bruttometoden, vid vilken hänsyn skall tagas lill ökningen av bruttointäkterna och den upp-

48 Kungl. Maj:ts proposition nr 173.

skattade ökningen av omkostnaderna sedan förkrigsinkomståren. Efter särskild utredning kan emellertid en mera specificerad beräkning enligt den s. k. nettometoden komma att företagas. Det förutsättes också principiellt att till beskattning i stort sett ej bör upptagas högre belopp än som motsvarar prisstegring vid avyttring av jordbruksprodukter utöver vad som erfordrats för att täcka omkostnadernas ökning i förhållande till prisläget före krigsutbrottet.

Den sistnämnda principen gäller även beträffande skogsbruk, såvitt angår avyttrade eller för förbrukning i egen rörelse uttagna skogsprodukter.

Beträffande inkomst av annan fastighet förutsättes att beskattning skall ske endast där inkomstökning uppkommit på grund av uthyrningsmöjligheter, som under normala förhållanden ej plägat vara för handen men under år 1940 kunnat utnyttjas och som med sannolikhet kunna antagas hava haft sitt upphov i det av krigstillståndet framkallade läget.

Vad angår inkomst av tantiem m. m. föreslås skatteplikt även för tantiem och liknande inkomster som utgått från jordbruk och skogsbruk samt inkomst av tillfällig förvärvsverksamhet såsom uppfinnare eller av tillfälligt uppdrag ävensom annan jämförlig inkomst av tillfällig förvärvsverksamhet. Tjänsteinkomster i allmänhet inbegripas ej under beskattningen. Beträffande inkomst av tillfälliga uppdrag eller annan jämförlig tillfällig förvärvsverksamhet förutsättes beskattning skola äga rum, i den mån inkomsten uppenbarligen utgjort ett högre vederlag för uppdraget eller det eljest utförda arbetet än den skattskyldige skäligen kunnat betinga sig, om krigsförhållandena ej inträtt.

Beträffande realisationsvinst föreslås beskattningen skola avse den värdeökning, som inträtt å den avyttrade egendomen sedan krigsutbrottet. Vad särskilt angår realisationsvinst å fast egendom föreslås, att värdeökningen ej bör beräknas till högre belopp än som finnes med sannolikhet svara mot utvecklingen av den allmänna fastighetsmarknaden å orten. Hänsyn skall under vissa förhållanden tagas till örn den skattskyldige under tidigare år normalt plägat beskattas för realisationsvinst, exempelvis genom försäljning av aktier.

Särskilda bestämmelser föreslås angående rätt till kvittning mellan inkomstökning å en förvärvskälla och inkomstminskning å en annan. Rätten till kvittning blir dock i viss mån beroende av bedömande efter skälighetsgrunder av beskattningsmyndigheterna.

Däremot föreslås icke någon direkt kvittningsrätt mellan inkomstökning under ett år och inkomstminskning under ett annat. I syfte att åstadkomma viss utjämning mellan olika beskattningsår har emellertid den provisoriska beskattningen föreslagits utvidgad i viss mån.

För skattens beräkning hava samma regler som i fjol överförts till det nya förslaget utan att dock utredningsmännen tagit ställning till desamma. Alltså antages beträffande rörelse skatten skola utgå efter en stigande skala, med skattesatser från 50 till 70 procent, beroende på storleken av den beskattningsbara merinkomsten i förhållande till jämförelseinkomsten. Be-

Kungl. Maj.ts proposition nr 173.

träffande övriga förvärvskällor antages skatten skola utgöra 50 procent av den beskattningsbara merinkomsten. Några stadganden som beröra frågan om hänsyntagande till det allmänna penningvärdet hava ej föreslagits.

Det skattefria merinkomstbeloppet föreslås sänkt från förutvarande 4,000 till 2,000 kronor.

Provisorisk påföring av krigskonjunkturskatt beträffande rörelse skall kunna äga rum i första hand under samma förutsättningar som vid föregående års taxering. Men därjämte föreslås, att provisorisk skattepåföring skall kunna ske i det fall, att en särskild kostnadsutjämningsfond avsatts för att användas till omkostnader i rörelsen under ett följande år. Det antages att denna anordning skall kunna bliva av betydande värde för dem som ha att motse försämrade konjunkturer.

Liksom föregående år förutsättes taxeringen skola verkställas av prövningsnämnderna. Vissa skyldigheter böra dock åligga taxeringsnämndernas ordförande beträffande det förberedande arbetet.

Beträffande de avgivna yttrandena i vad de beröra den föreslagna utvidgningen av beskattningen till att omfatta även jordbruk och skogsbruk må i detta sammanhang lämnas följande redogörelse.

I flertalet yttranden har icke framställts någon erinran mot förslagets allmänna ståndpunkt i denna del. I vissa yttranden uttalas dock en annan mening.

Länsstyrelsen i Uppsala län yttrar bland annat:

Beträffande inkomst av jordbruk hyser länsstyrelsen vissa betänkligheter mot att denna inkomst drabbas av krigskonjunkturskatt. I de flesta fall har året 1940 för jordbrukarna varit ett mycket svagare produktionsår än de båda jämförelseåren. Om den i penningar uttryckta inkomsten det oaktat för enstaka jordbrukare överstigit jämförelseårens, lär detta bero på de av statsmakterna vidtagna prisregleringsåtgärderna, vilka avsett att hålla produktionen vid makt. Det synes då principiellt mindre riktigt, örn en på sådan grund uppkommen merinkomst skulle göras till föremål för en särskild och mycket betungande beskattning. — — -— Något annorlunda ställer sig saken beträffande inkomsten av skogsbruk. En kraftig prisstegring å skogsprodukter inträdde särskilt under 1940 års senare del. Denna prisstegring motiverades ej enbart av penningvärdets försämring och ökade omkostnader utan här förelåg säkerligen till en viss del även konjunkturvinst. Beträffande skogsbruk kunna omkostnaderna lättare särskiljas, varför nettointäkten kan fastställas med större noggrannhet än i fråga om jordbruk.

Länsstyrelsen i Östergötlands län anser att man kan tveka, om det är tillrådligt att för beskattning av konjunkturvinster å jordbruk redan nu sätta i gång en vidlyftig apparat, som detta år antagligen i stor utsträckning kommer alt »mala tomt». Länsstyrelsen hänvisar till 1940 års klena skörderesultat samt de ovisshetsmoment, som komma alt vidlåda taxeringarna genom det stora antal tvister, som är att förutse i fråga örn inkomst på grund av de samma år företagna nedslaktningarna till följd av foderbrist.

Länsstyrelsen i Jönköpings län ifrågasätter huruvida icke inkomst av jordbruk tillsvidare kunde uteslutas från sådan beskattning, samt yttrar:

Bihang till riksdagens protokoll 1941. 1 sand. Nr 173.

50 Kungl. Maj:ts proposition nr 173.

I anledning av den föreslagna beskattningen av inkomstökning å jordbruk och skogsbruk hava med ledning av innevarande år avgivna självdeklarationer några medelstora jordbruk inom länet gjorts till föremål för undersökning, och har därvid någon beskattningsbar merinkomst å jordbruk enligt förslaget icke uppkommit. Med hänsyn till det föreslagna procentavdraget för beräknad omkostnadsökning torde också få antagas, att krigskonjunkturskatt endast kan komma ifråga beträffande större jordbruk. Vad åter beträffar skogsbruk torde man på grund av höjda ved- och övriga virkespriser få räkna med att inkomstökning kommer att föreligga i stor utsträckning.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har icke någon principiell erinran mot ifrågavarande utvidgning under förutsättning att beskattningen begränsas till skattskyldiga, vilkas taxeringar till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt i år bestämmas till lägst 10,000 kronor. Angående länsstyrelsens uttalande i denna fråga hänvisas till den följande redogörelsen.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län anser hänsyn till både billighet och klokhet leda till att beskattningen icke bör utsträckas till att omfatta jordbruk och skogsbruk samt anför till stöd därför bland annat:

Vid en jämförelse mellan utredningsmännens motivering för att ställa inkomst av tjänst utom och inkomst av jordbruk och skogsbruk inom krigskonjunkturlagstiftningen kan man ej underlåta att göra sig vissa frågor. Är ej jordbrukarens och skogsbrukarens eventuella merinkomst under nuvarande kris i lika hög grad som tjänstemannens ett resultat av ett intensifierat och ansvarsfullare »kvalitativt bättre eller kvantitativt större» arbete? Är icke denna merinkomst, om den uppkommer, ett resultat av statens prissättning, varför en krigskonjunkturbeskattning skulle »helt säkert allmänt av vederbörande betraktas som ett återtagande av vad staten utfäst sig» att godkänna, och träffas ej också denna beskattning av samma anmärkning, som frikänner beskattningen av tjänst eller att den »vore väl ej heller lämplig att införa sedan inkomståret gått till ända och inkomsterna disponerats»?

Utredningsmännen förbise, att jord- och skogsbruk för närvarande ej äro fria näringar. De inhösta ej stora vinster genom utnyttjande av en genom avspärrningen och konkurrensens avkoppling uppkommen gynnsam situation. Staten uppehåller på goda skäl en starkt prisreglerande verksamhet. Denna syftar främst till att åstadkomma prislägen, vilka täcka näringarnas ökade omkostnader. Men den syftar därjämte att stimulera dessa yrkesmän till ökad produktion för att möta vårt folks ökade behov av den egna jordens och den egna skogens produkter. Det är detta syfte, som skulle helt tappas bort genom den föreslagna beskattningen. En smygande och växande olust skulle i stället vara att befara.

En annan synpunkt bör även beaktas. Att inkomsten av rörelse är mycket växlande är påtagligt. Men i genomsnitt förräntas kapitalet långt bättre i rörelse än i jordbruk. Då det är merinkomsten, som träffas av krigskonjunkturskatten, blir därför denna beskattning hårdare av jordbruk än av rörelse.

Länsstyrelsen i Värmlands län avstyrker förslaget i vad det avser jordbruk, samt yttrar:

Beträffande den föreslagna beskattningen för inkomst av jordbruk, så torde, ej minst med hänsyn till fjolårets missväxt landet runt, någon sådan inkomst av beskaffenhet att böra taxeras, knappast kunna hava uppkommit. Visserligen har en prisstegring av jordbrukets produkter otvivelaktigt

Kungl. Maj:ts proposition nr 173.

ägt rum, men betydande utgiftsökningar och statliga ingripanden genom fastställande av maximipriser m. fl. omständigheter hava förvisso bidragit lill att inkomsten ej nämnvärt kunnat ökas. Enligt länsstyrelsens uppfattning skulle icke heller resultatet av den föreslagna jordbrukstaxeringen komma att stå i rimlig proportion till kostnaderna för och arbetet med granskningen av hithörande deklarationer.

Länsstyrelsen i örebro län anför:

Vad först beträffar jordbruket torde böra framhållas, att merinkomst därå i förhållande till de goda åren 1937 och 1938 kan förväntas hava uppstått i ett mycket ringa antal fall, då 1940 års skörd i praktiskt taget hela landet slog fel. I de få fall, då någon merinkomst uppstått, torde med sannolikhet icke utan fog komma att göras gällande, att denna merinkomst varit i det väsentliga oberoende av kriget, då de högre priser, som erhållits exempelvis å sädes- och fodervaror förorsakats av den inom landet på grund av missväxten rådande knappheten på dylika varor. Samma betraktelsesätt kan tillämpas på den ökade inkomsten genom nedslagning av kreatur, som framkallats av rådande foderbrist.

Det måste förutses, att den krigskonjunklurskatt, som skulle komma att inflyta från jordbruket, skulle bliva så ringa, att den icke skulle stå i rimlig proportion till det arbete som måste nedläggas å taxeringen under en tid då all tillgänglig arbetskraft vanligen måste utnyttjas för inkomsttaxeringen. Härtill kommer att avdrag från inkomsten av andra förvärvskällor icke lärer kunna förvägras för underskott på förvärvskällan jordbruk om inkomstminskning å jordbruket uppstått. Ur statsfinansiell synpunkt får därför jordbrukets krigskonjunkturbeskattning anses sakna betydelse.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län anser det lämpligast att icke beskatta inkomst genom försäljning av växande skog i samband med avyttring avmarken och anför bland annat:

Uppskattningen av inkomst genom försäljning av växande skog i samband med avyttring av marken torde möta särskilda svårigheter. Endast i undantagsfall äger den skattskyldige en någorlunda exakt uppfattning örn storleken av skogens virkesmassa och dess sammansättning av olika trädslag och storleksklasser. För uppskattning av inkomstökningen erfordras emellertid dylik kännedom, då prisstegringen å olika virkessortiment varit högst varierande. Vid inkomsttaxeringen hava de grunder, som tillämpats vid allmänna fastighetstaxeringen vid åsättande av taxeringsvärde å skogen, kunnat tjäna till viss ledning. Vid taxeringen till krigskonjunkturskatt synes emellertid med hänsyn till den höga skattesatsen ifrågavarande grunder icke böra användas, då dessa i regel tillkommit schablonmässigt och därför icke kunna anses tillräckligt noggranna. Enligt länsstyrelsens uppfattning är det i regel icke möjligt att åstadkomma för en rättvis taxering nödvändig utredning.

Övriga länsstyrelser hava i princip icke haft någon erinran mot förslaget i vad det avser jordbruk och skogsbruk.

Ur de avgivna yttrandena i övrigt må här följande nämnas.

Handelskammaren i Gävle framför betänkligheter rörande lämpligheten att nu genomföra en utvidgning av krigskonjunkturbeskattningen till att omfatta även skogsbruk samt yttrar bland annat:

Den prisstegring som inträtt på delta område hänför sig framför allt till brännveden, och det kan enligt handelskammarens mening ifrågasättas, huruvida icke denna prisutveckling i själva verket är ett uttryck för en viss

52 Kungl. Maj:ts proposition nr 173.

försämring hos penningvärdet. Faran för en beskattning av härigenom uppkomna fiktiva vinster synes handelskammaren nödvändiggöra en utredning av denna fråga, innan en krigskonjunkturbeskattning för skogsbruket genomföres.

Bortser man från brännveden kan prisutvecklingen för skogsprodukter betraktas som föga enhetlig. Handelskammaren, som förutsätter att även för skogsbruket åren 1937 och 1938 skola utgöra underlaget för jämförelsen, vill sålunda framhålla, att exempelvis skogsaccispriserna för 1941 års taxering i förhållande till motsvarande priser för taxeringarna åren 1938 och 1939 utvisa såväl stegringar som sänkningar, och att särskilt för vissa sortiment av massaved avsevärda prisreduktioner föreligga. Även med hänsyn härtill kan värdet av en krigskonjunkturbeskattning av skogsbruket starkt ifrågasättas.

Västernorrlands och Jämtlands läns handelskammare avstyrker förslaget att beskattningen skall avse jämväl skogsbruk.

Kommerskollegium tillstyrker utvidgningen till såväl jordbruk som skogsbruk.

Bank- och fondinspektionen yttrar:

Vid bedömandet av förslaget i denna del har inspektionen icke kunnat undgå att fästa sig vid, att de merinkomster, som i dessa tider må uppstå inom dessa båda grenar av näringsverksamhet, till väsentlig del kunna hava framkallats å ena sidan av den statliga jordbrukspolitiken med höjda priser å jordbruksprodukter och å andra sidan den skogsägare av staten pålagda skyldigheten att för fyllande av landets behov av bränsle verkställa utvidgad avverkning å sina skogar. I sistnämnda hänseende innebär ett efterkommande av statens åläggande till och med, därest överavverkning äger runi, ett förbrukande av realkapital, som skogsägaren måhända helst skulle hava sparat. I fråga om sådan merinkomst av tjänst, som enligt förslaget icke skulle krigskonjunkturbeskattas, har i promemorian framhållits, att en extra beskärning genom krigskonjunkturskatt av inkomsthöjning vid »kristidsarbete» helt säkert allmänt skulle av vederbörande inkomsttagare betraktas såsom ett återtagande av vad staten åtagit sig att betala. Det synes kunna ifrågasättas, huruvida icke vid en krigskonjunkturbeskattning av merinkomst av jordbruk och skogsbruk ett liknande betraktelsesätt kan åtminstone i vissa fall förväntas framkomma. Det bör vara av vikt, att en krigskonjunkturbeskattning inom nu ifrågavarande båda grenar av näringsverksamhet icke får karaktären av att staten med den ena handen återtager vad den givit med den andra eller, i fråga om skogsbruket, att staten lägger ytterligare tyngd i skogsägarens skyldigheter. Därjämte bör beaktas, att en dylik beskattning kan vara ägnad att betaga jordbrukare och skogsägare hågen att ytterligare öka eller ens bibehålla en för landet behövlig produktion. Ett vidmakthållande och om möjligt en utvidgning av livsmedelsproduktionen är för landet för närvarande av vital betydelse. Vid nuvarande svårigheter för bränsleimporten är det likaså betydelsefullt, att största möjliga kvantiteter ved avverkas icke blott för tillgodoseendet av bränslebehovet för uppvärmning av bostäder utan även för att möjliggöra fortsatt obehindrad drift vid de industrier, som arbeta för försvarsväsendet och för viktiga exportändamål.

Dessa tungt vägande skäl böra enligt inspektionens förmenande åtminstone föranleda, att merinkomst av jordbruk, som härletts därav att jordbrukare tillgodogjort sig av statsmakterna medgivna prisförhöjningar eller ökat sin produktion, och merinkomst av skogsbruk, vilken härletts därav att skogsägare till efterkommande av från det allmännas sida framställda önske-

Kungl. Maj.ts proposition nr 173.

mål framskaffat bränsle för fyllande av landets behov i sådant hänseende, icke skall vara underkastad krigskonjunkturbeskattning. Däremot bör givetvis merinkomst, som verkligen är krigskonjunkturbetonad i detta begrepps tekniska mening, såsom exempelvis då producenten betingat sig högre priser än de å allmänna marknaden gängse, då vinsten å skogsbruk uppkommit å avverkning för annat ändamål än bränsleproduktion eller då vinsten gjorts vid försäljning av växande skog i samband med avyttring av marken, vara föremål för krigskonjunkturbeskattning.

Vad inspektionen här anfört i fråga om undantagande från krigskonjunkturbeskattning av merinkomst, som uppstått genom fullgörande av statligt åläggande att bidraga till landets bränsleförsörjning, äger tillämpning även beträffande motsvarande merinkomster inom andra näringsgrenar än skogsbruk.

Sveriges lantbruksförbund motsätter sig ej utvidgning av beskattningen till såväl jordbruk som skogsbruk, samt anför:

Vad krigskonjunkturbeskattning å jordbruk beträffar, anförde lantbruksförbundet i sitt den 9 februari 1940 avgivna yttrande bl. a., att de merinkomster, som under de rådande förhållandena kunde erhållas i jordbruket genom stegring av jordbrukets produktpriser, till väsentlig del berodde av de statliga åtgärder, som av skilda orsaker ansågos böra vidtagas till jordbrukets stöd. Dessa merinkomster kunde som regel icke anses ha karaktär av »oförtjänta» eller opåräknade. Anledning ansågs därför icke förelinnas att göra deni till föremål för en krisbeskattning annat än i undantagsfall. Ehuru priserna på jordbrukets produkter alltjämt i huvudsak regleras efter statsmakternas bestämmande, därvid strävan är att anpassa priserna efter ökningen av produktionskostnaderna, kan frågan dock^ nu sägas lia kommit i ett i viss män ändrat läge. Enär skördeutfallet föregående år var synnerligen ojämnt samtidigt som minskningen av totalskörden jämte stegrade kostnader föranledde väsentliga prishöjningar, torde mångenstädes, där skörden varit god, opåräknade vinster hava uppstått. Även örn det kan råda delade meningar, huruvida och i vad män dessa vinster äro en följd av krigsförhållandena, anser förbundet under förevarande omständigheter dock riktigt, att även inkomst av jordbruk göres till föremål för krigskonjunkturbeskattning. Samma gäller i princip örn inkomst av skogsbruk.

Lantbruksstyrelsen yttrar:

Vid införande av 1940 års krisbeskattning var jordbruket som näring betraktat ännu ställt utanför. I då föreliggande utredning nied förslag till krisskatt förebådades emellertid en dylik beskattning framdeles av även jordbruket. I sitt underdåniga utlåtande över samma förslag fann lantbruksstyrelsen påkallat alt uttala sig mot ett utsträckande av krigskonjunklurbeskattningen till jordbruket. De merinkomster, som då kunde förväntas föreligga inom jordbruket i jämförelse nied förkrigsinkomståren, vörö ännu så gott som uteslutande beroende av den statliga prisregleringen å vissa jordbrukets produkter och lantbruksstyrelsen ansåg det orimligt, att denna merinkomst skulle kunna betraktas såsom krigskonjunkturvinst och beskattas såsom sådan. Förhållandena hava emellertid numera blivit i icke oväsentlig mån ändrade, och tanken på införande av en krigskonjunkturbeskattning även ifråga örn jordbruket torde nu icke längre kunna helt avvisas.

Jordbrukets inkomster under här ifrågavarande beskattningsår eller år 1940 hava påverkats i positiv riktning icke endast av de statliga prisregle-

54 Kungl. Majda proposition nr 173.

ringarna å jordbrukets produkter — vilka regleringar även delvis fått en annan karaktär än tillförene — utan även till viss grad av ren krigskonjunktur och i negativ riktning av ökade omkostnader men framför allt av den felslagna skörden. Man torde kunna förutsätta, att någon merinkomst under beskattningsåret i jämförelse med förkrigsinkomståren över huvud icke kan på grund av den felslagna skörden föreligga för den alldeles övervägande delen av landets jordbruk. Alla jordbruk drabbades emellertid icke av missväxten, utan icke blott enstaka jordbruk utan stora områden och bela landsdelar hava uppvisat en fullgod eller i allt fall en ganska god skörd. För de jordbruk, som falla inom dessa områden, torde kunna förräntas föreligga en merinkomst i jämförelse med förkrigsinkomståren. Denna merinkomst kan antagas till viss del hava uppkommit på grund av krigskonjunktur t. ex. vid försäljning av foder till höga priser och till en annan del såsom ett resultat av de statliga prisregleringarna. Dessa prisregleringar, sorn tidigare torde hava haft till huvudsakligt syfte att hilja jordbruksbefolkningen till en inkomst- och levnadsstandard i någon mån jämförlig med andra näringars, torde under det sistförflutna året även avsetts att i viss grad bereda kompensation åt jordbrukets utövare för den felslagna skörden. Lantbruksstyrelsen håller före, att i den mån merinkomsten är beroende av ren krigskonjunktur eller av statliga åtgärder att kompensera missväxten ulan att dock vederbörande jordbruk drabbas därav någon invändning rimligen icke torde kunna göras mot att denna merinkomst beskattas som krigskonjunkturvinst. Vad däremot beträffar den del av ifrågavarande merinkomst, som uppkommit på grund av statliga åtgärder i direkt syfte att höja jordbruksbefolkningens levnadsstandard till en social nivå ungefär jämförlig med den som uppnåtts inom övriga befolkningslager, så synes denna inkomstökning svårligen kunna betraktas som en krigskonjunkturvinst och sålunda ej heller böra beskattas såsom sådan. Det synes lantbruksstyrelsen tvärtom vara fullt befogat och även starkt motiverat, att denna sistnämnda del av föreliggande merinkomst principiellt undandrages från krigskonjunkturbeskattning, därest denna ståndpunkt godkännes, uppstår emellertid frågan, huruvida en lämplig metod för och ett skäligt mått å ett dylikt avdrag kan åvägabringas.

Med avseende härå må anföras, att den sociala levnadsnivå, som åstundas, är bunden till jordbrukarens familj och att avdraget förty icke gärna kan utmätas procentuellt i förhållande till merinkomsten utan måste räknas i absoluta tal. Frågan bör härvid sålunda vara, huru stor inkomstökning för jordbrukarens familj kan hava avsetts att bliva uppnådd genom de statliga regleringsåtgärderna. Ehuru det givetvis är vanskligt att i förevarande avseende komma med ett preciserat förslag, vill dock lantbruksstyrelsen såsom skälig norm för detta avdrag föreslå ett belopp av 500 kronor. Lantbruksstyrelsen anser sig sålunda böra föreslå, att jordbruket av ovan angivna skäl måtte vid krigskonjunkturbeskattningen åtnjuta ett särskilt skattefritt avdrag av 500 kronor. Ett dylikt särskilt avdrag för jordbruket från taxerad merinkomst vid krigskonjunkturbeskattningen är till dels även motiverat av andra skäl, till vilka styrelsen återkommer nedan.

I detta sammanhang hänvisas jämväl till den redogörelse som lämnas vid 5 och 6 §§.

Sveriges skogsägareförbund avstyrker förslaget i vad det avser beskattning av skogsbruk och yttrar bland annat:

Jämförelsen för beräknande av skogsbrukets merinkomst sker mellan förkrigspriset och priserna kalenderåret 1940 eller ock för skogsägare, som

Kungl. Maj.ts proposition nr

hava annat räkenskapsår än kalenderåret, det räkenskapsår, som utfick närmast före 31 december 1940. De större skogsbrukens räkenskapsår löpa i allmänhet per 1 oktober, stundom per 1 november samt i enstaka fall per 1 juli, 1 augusti eller 1 september. Nu råder det förhållandet, att från förkrigsperioden 1939 till och med utgången av 1940 vissa prisstegringar ägt rinn å de viktigare industrisortimenten, sågtimmer, sulfitved och sulfatved. Dessa prishöjningar hava emellertid varit relativt måttliga i jämförelse med den betydande prisstegring, som ägt rum å brännved. Denna prishöjning å ved är procentuellt högst å det största och viktigaste bränslesortimentet, pannveden, varav åtminstone 10 milj. klim. avverkades under förra säsongen. Av det sagda följer, att skogsbrukets krigskonjunkturbeskattning i främsta rummet blir en beskattning av de för rikets bränsleförsörjning så ytterligt viktiga vedavverkningarna.

Statsmakterna hava genom bränslemyndigheterna drivit en intensiv propaganda i syfte att stimulera vedavverkningarna. På förslag av dåvarande vednämnden samt prisregleringsnämnden sanktionerade Kungl. Majit i juni 1940 vid fastställande av de s. k. normalpriserna å ved betydande prishöjningar å samtliga vedsortiment. Syftet med denna höjning lärer uteslutande lia varit att framlocka ytterligare vedavverkningar. Det kan då knappast anses vara en lycklig eller ens rättvis åtgärd, att statsmakterna nu efteråt göra denna i propagandasyfte tillåtna prishöjning illusorisk genom att återkräva 50 procent av densamma till staten.

Även ur en annan synpunkt måste nu ifrågavarande beskattning å vedavverkningarna anses mindre välbetänkt. Då statsmakterna icke vågade lita på, att tillräckliga vedkvantiteter skulle komma till avverkning enbart på frivillighetens väg, antog 1940 års lagtima riksdag en lag om skyldighet att avverka ved för avsalu. Enligt denna hava rikets samtliga skogsägare under lagtvång ålagts alt med eller mot sin vilja hugga och avyttra ved. Dessa avverkningsålägganden åsamkade redan förra säsongen, ehuru desamma da voro relativt måttliga, skogsägarna avsevärda svårigheter. Arbetaretillgången i skogarna var otillräcklig, och tvånget till betydande vedavverkningar fick till följd, att produktionen av industrisortimenten blev väsentligt eftersatt. De skogsägare, som hava industriell förädling, lingö sina möjligheter till behövlig råvaruanskaffning hårt beskurna. I särskild hög grad gällde della järnbrukens träkolsförsörjning. Under innevarande avverkningssäsong lia vedavverkningsåläggandena nära fördubblats och överstiga i många orter skogens normala tillväxt. Talrika skogsägare lia ålagts vedproduktion av upp till 4 å 5 klim. per hektar, ofta iner jin de normalt pläga uttaga sammanlagt från sina skogar. Det är ofrånkomligt, att dylika ålägganden vålla skogsägarna stora olägenheter. Det kan många gånger vara svårt att samordna berörda avverkningar med eli god skogsvårds krav, varom från skogsvårdsstyrelserna gjorda uttalanden bära vittne. I varje fall är det å skogar, som redan tidigare varit genomgångna med skogsvårdande huggningar, omöjligt att fullgöra vedavverkningsåläggandena utan att tillgripa skog av högre kvalitet än vedskog. Det lärer ej kunna undgås, att berörda förhållanden åsamka skogsägarna indirekta förluster.

Sveriges skogsägareförbund förmenar, att dessa genom lagbud framtvingade avverkningar, som genom sin omfattning stundom tå karaktär av kapitaluttag samt kunna föranleda framtida produktionsminskning, icke under några förhållanden böra göras till föremål för krigskonjnnkturbeskattning.

Vad beträffar deli i förhållande till brännveden mindre, men dock fullt markerade prisstegring, som ägt runi i fråga örn industrisorlimenten, måste följande synpunkter beaktas. De svenska träförädlingsindustrierna, sågverken, cellulosafabrikerna och trämassefabrikerna hava icke kommit i åtnju-

56 Kungl. Majds proposition nr 173.

tande av någon krigskonjunktur. Handelsavspärmingen och allt vad därmed följt har tvärt om bringat dessa industrier i ett mycket bekymmersamt läge. Trämasseindustrien ligger helt nere. Sågverken och cellulosafabrikerna gå med starkt inskränkt drift, vilken beträffande cellulosaföretagen till stor del är betingad av statsavtal om fabrikation av sprit och cellulosafoder. Trots att nämnda industrier sålunda av kriget bragts i ett konjunkturläge, som är mycket svagt, för vissa grenar rent av uselt, råder dock det paradoxala förhållandet, att industriernas rundvirkesförvärv måst ske till böjda priser. Detta fenomen beror dock, som här ovan sagts, icke av stegrade vinstutsikter eller av ökad efterfrågan på råvaror. Då industrierna långa tider av året stå stilla eller gå med nedsatt drift, är deras råvarubeliov i stället nedskuret. Prisökningen på industrisortimenten har väsentligen betingats av prisstegringen på brännveden. Såsom här tidigare framhållits, upphugges numera på grund av de extraordinära förhållandena massavedduglig skog och småtirnmer till brännved samt betalas med priser, som uppnått de förutvarande massavedpriserna. Därigenom har så att säga underifrån en prisstegring å industrisortimenten frampressats, örn industrien överhuvudtaget skulle kunna framlocka någon marknad för dessa sortiment. Det synes oskäligt, att en av sådana orsaker framkallad prisökning å industrisortimenten, vilken prisökning ej har någon grund i förbättrad konjunktur för berörda produkter, utan helt beror på industriens strävan att till undvikande av allt för stor arbetslöshet hålla driften nödtorftigt i gång, skulle krigskonjunkturbeskattas.

I övrigt hänvisas till redogörelsen vid 5 och 6 §§.

Sveriges skogsägareföreningars riksförbund avstyrker likaledes förslaget beträffande beskattning av skogsbruk samt yttrar:

Att även skogsbruket i nu beträngda statsfinansiella läge bör, liksom alla andra näringsgrenar, ge sin extra andel till det allmänna är berättigat i den män som denna närings verkliga nettoinkomster stiga utöver, vad under normala tider ansetts skäligt. På grund av skogsbrukets komplicerade ekonomiska natur och de mycket varierande förhållanden och faktorer, som påverka dess räntabilitet även under normala lider, är det ytterst svårt att finna normer för skatteläggningen, som rättvist drabba alla skogsbrukets utövare och som möjliggöra ett riktigt bedömande av, ali prisstegringen verkligen är av den art, som den föreslagna beskattningen är avsedd att träffa.

Beträffande den i »P. M. angående krigskonjunkturskatt» föreslagna schablonmässiga metoden för en analys av prisstegringen, kan denna, enligt riksförbundets mening, icke giva för den enskilde producenten rättvisande resultat. Metoden ger endast grova medelvärden, och de ofta avsevärda variationer i skogsbrukets produktionskostnader, som faktiskt förefinnes även inom mycket små lokala områden, kommer därför aldrig att bliva beaktade. Inom t. ex. två varandra närliggande skogsskiften, där avtalsenliga huggarpriser tillämpas, kunna för närvarande dessa priser på grund av olikartade arbetssvårigheter variera från 2:45 till 3:20 kronor pr lin3 kastved. Riksförbundet ifrågasätter därför örn icke, vid rotnettots framräknande, bör användas särskild specificerad deklaration i likhet med det sätt, som vid skogsaccisdeklaration får användas. Endast på så sålt gives skogsägaren möjlighet att beakta de speciella och verkliga förhållanden, som just för hans skogsbruk äro för handen. Schablonmetoden fyller icke della krav, och det kan aldrig undvikas, att denna approximering av prisstegringskalkylen kommer att slå mycket ojämnt och därmed orättvist.

De priser å standardsortimenten massaved och timmer, som för innevarande säsong gälla, kunna enligt riksförbundets mening icke rubriceras som av

Kungl. Maj.ts proposition nr 173.

krigskonjunkturen direkt betingade, enär dessa i stort sett, med vissa lokala avvikelser, sammanfalla eller åtminstone obetydligt överstiga de priser, som gällde under den icke krigspåverkade säsongen 1937—1938. Riksförbundet förmenar därför, att beträffande dessa sortiment är prisförhöjningen åtminstone hittills endast att betrakta såsom en normal prisrörelse.

Under förhandenvarande förhållanden spelar emellertid gagnvirket, timmer och massaved, en underordnad roll, enär den väsentliga delen av uttagen i skogarna på grund av de iråkade svårigheterna med importbränsle måste läggas å vedsortimenten. Beträffande dessa kunna de ökade priserna däremot anses vara direkt av krigskonjunkturen påverkade. En avsevärd höjning av vedens bruttopriser har efter krigsutbrottet onekligen skett, örn man som jämförelsegrund lägger de priser, som skogsägaren hade att räkna med för veden före september 1939. Det kan enligt riksförbundets mening likväl ifrågasättas, huruvida icke den prisstegring å ved, som åtminstone hittills skett, är till sin natur endast skenbar, och riksförbundet vill framhålla några av de synpunkter, som med allra största noggrannhet måste beaktas, då det gäller att avgöra huruvida en sådan faktisk nettoprisstegring f. n. föreligger, som motiverar den föreslagna extra beskattningen av skogsprodukterna.

Först måste då obetingat fastslås, att stegringen i vedens försäljningspriser icke utan vidare får, givetvis med avdrag för produktionskostnaderna, härledas som skillnaden mellan förkrigspriser och nu gällande priser. I större delen av landet, med undantag endast för vissa lokala områden i närheten av samhällen, har veden före kriget, tack vare konkurrens med importerade fossila bränslen, varit en så påtagligt underbetald handelsvara, att den icke kunnat täcka ens mycket låga arbetskostnader. Man måste dock anse, att veden under alla förhållanden bör ha ett värde och att den även bör giva producenter åminstone någon ersättning utöver de primära kostnaderna för huggning och körning. Då så icke varit fallet under förkrigsåren, kan rättvisligen prisstegringen icke utan vidare beräknas på basis av dessa förkrigspriser.

Före kriget utgjorde ved ett sortiment, som endast tillverkades av mindervärdigt gallringsvirke och avfall, i den mån sådant fanns att tillgå. Nu har emellertid veden blivit en nödvändighetsvara, och skogsägaren har måst direkt inrikta sig på produktionen av denna vara. När skogsägaren därtill är ålagd produktionsplikt, har detta i vissa delar av landet verkat dithän, att vedavverkningen i brist på »vedskog» gått in även på gagnvirkessortimenten, såväl timmer- som massavedsdimensioner. Härav följer, att vedens kvalitet före kriget icke kan jämföras med kvaliteten å den ved, som nu med tvång måste produceras. Därför äro direkta prisjämförelser missvisande. Prisstegringen kan icke utläsas som skillnaden mellan vedpriserna före kriget och i dag, utan jämförelsen bör snarare göras med förkrigsårens gagnvirkespriser, om ett rättvisande utslag skall erhållas.

Vid ett bedömande av prisstegringen å ved måste under nuvarande ensidigt inriktade avverkning alldeles speciellt beaktas den del av produktionskostnaderna som benämnes allmänna omkostnader, omfattande stämplingskostnader, underhåll av vägar, lastplatser, inmätningar och kontroller, försäkringar och skatter, administration o. s. v. Under normala förhållanden, när avverkningen till en större del omfattar värdefullare gagnvirkessorliment och till mindre del ved, bli dessa s. k. allmänna omkostnader procentuellt mindre betungande pr enhet, då de fördelas på mervärdiga sortiment. Örn emellertid, som nu är fallet, avverkningen nästan uteslutande är tvingad över på vcdsorliment, blir förhållandet det — då de allmänna omkostnaderna ingalunda minskat — all dessa omkostnader, när de slas ut pr kinn. ved, komma att avsevärt hårdare beskära rotnettot å denna, än vid en normal sortimentsfördelning i avverkningen. De allmänna omkostnader, som under förkrigsåren

58 Kungl. Maj:ts proposition nr 173.

belastade en kbm. ved, voro således högst avsevärt mycket mindre än vad förhållandet är nu, med en på ved ensidigt inriktad produktion.

Om med hänsynstagande till de ovan framförda synpunkterna det ändock skulle framgå, att oskäliga vinster på grund av hittillsvarande bruttoprisstegringar skulle erhållas, synes det riksförbundet riktigt, att sådana vinster krigskonjunkturbeskattas. Men detta bör ske endast under förutsättningen av fri produktion av och fri handel med skogsbrukets produkter. Så är, beträffande veden, ingalunda fallet. Statsmakterna ha genom lagen den 12 april 1940 ålagt skogsägaren produktionsplikt av ved och genom kungörelse den 31 maj samma år fastlåst och begränsat producentens priser så, att dessa icke kunnat på ett naturligt sätt följa omkostnadernas ökning. De av staten fastställda normalpriserna baserades uteslutande därpå, att skogsägaren skulle erhålla ett skäligt rotnetto. Någon marginal för en extra beskattning beräknades därvid ej. Utvecklingen har emellertid gått mot starka, ej beräknade omkostnadsökningar och följaktligen allt mindre »skäliga» rotnettovärden. Riksförbundet anser det icke vara riktigt att med extra skatt belägga produktionen av en nödvändighetsvara, som staten dels tvingar fram och dels prisbestämmer. Enligt riksförbundets förmenande innebär nämligen hela normalprisförfarandet i själva verket, att, sedan statsmakterna avvägt och godkänt skäliga normalpriser för ved, ha statsmakterna fastslagit dessa för att vara en spärr just mot krigskonjunkturvinster å denna nyckelvara.

Det skall icke bestridas, att på sina håll krisvinster uppstått på grund av, att de av myndigheterna fastställda prisbestämmelserna åsidosatts. Men det synes icke därmed kunna motiveras, att den övervägande delen av landets skogsägare, som lojalt respekterat givna förordningar, skola bestraffas genom extra beskattning.

De mycket stora kvantiteter bränsle från våra skogar, som under nuvarande bränslekris äro nödvändiga, ha hittills kunnat tillredas och framskaffas genom skogsägarnas egen direkta medverkan, och det vore för alla parter lyckligast, om så även i fortsättningen kunde ske. En extra beskattning av skogsbruket i form av krigskonjunkturskatt under tider, då samhället i allra högsta grad är beroende av skogen och dess produkter kan icke vara psykologiskt välbetänkt. Det kan enligt riksförbundets mening tänkas att skogsägarnas intresse för frivillig produktion av ved kommer att högst väsentligt avtrubbas. Örn så skulle komma att inträffa, då kommer landets försörjning med vedbränsle att bli ett högst komplicerat och svårlöst problem. En avverkning i statlig regi kommer att kräva en administrationsapparat av mycket stora mått. De kostnader, som följa med en sådan statlig organisation, kommer att avspegla sig i avsevärda prishöjningar å ved till direkt nackdel för den konsumerande allmänheten.

Domänstyrelsen tillstyrker, att skogsbruk blir föremål för krigskonjunkturbeskattning.

Enligt kammarrätten synes någon tvekan knappast råda därom att beskattningen bör utsträckas till ifrågavarande slag av inkomster.

Ordföranden i bränslekommissionen har i en under hand överlämnad promemoria yttrat betänkligheter liknande dem som framförts av skogsägarnas sammanslutningar och därvid uttalat farhågor i avseende på de verkningar som skatten ifråga kunde komma att utöva på bränsleförsörjningen.

I övrigt får jag hänvisa till redogörelsen vid 5 och 6 §§.

Den föreslagna utvidgningen av beskattningen till att omfatta även inkomst av annan fastighet har i allmänhet lämnats utan principiell erinran. I vissa

Kungl. Maj:ts proposition nr 173.

yttranden har dock framhållits den ringa betydelse och omfattning beskattningen i denna del kan få, varjämte taxeringstekniska skäl åberopats emot beskattningen. Ur yttrandena rörande denna fråga må här nämnas följande.

Länsstyrelsen i Malmöhus län yttrar:

Det allmänna läget å hyresmarknaden under fjolåret torde hava utgjort en ganska betryggande garanti för att någon oskälig vinst genom uthyrning icke stått att ernå. Naturligtvis kan sådan rent undantagsvis hava förekommit, men föreställer sig länsstyrelsen att de skattebelopp, som därav må stå att utvinna, dåligt räcka till att täcka kostnaderna för ett konstaterande av sådant förhållande. Då därtill all onödig belastning av taxeringsarbetet, vilket i och för sig är krävande nog, om möjligt bör undvikas, skulle länsstyrelsen vilja ifrågasätta, huruvida icke med frågan om beskattning av inkomst av annan fastighet i detta sammanhang bör tillsvidare anstå.

Länsstyrelsen i Värmlands län anser beskattning i nu ifrågavarande del kunna helt bortfalla, enär endast i rena undantagsfall en sådan beskattning skulle kunna anses motiverad.

Sveriges fastighetsägareförbund yttrar:

Förbundet vill på det bestämdaste göra gällande, att en särskild krigskonjunkturbeskattning såsom ett tillskott till den normala inkomstbeskattningen icke rimligen bör tillgripas ifråga om andra skattekällor än sådana som kunna förväntas mera regelmässigt uppvisa av krigskonjunkturen betingad inkomstökning. Då nu klarhet råder beträffande det förhållandet att fastighetsägarna normalt icke åtnjuta någon merinkomst av sin uthyrningsverksamhet, borde detta följaktligen enligt förbundets uppfattning ha lett till att inkomst av annan fastighet överhuvud icke blivit föreslagen att indragas under skatteplikten.

Förbundet inser väl, att häremot den invändningen kan göras, att det ju allenast är den av krigskonjunkturen föranledda inkomstökningen som ifrågasättes till särskild beskattning. Teoretiskt har denna invändning fog för sig. Förbundet kan emellertid icke vitsorda, att några s. k. typiska krigsuthyrningar av beskaffenhet att böra föranleda krigskonjunkturbeskattning överhuvud förekomma.

Såsom exempel på uthyrningar, som äro typiskt föranledda av krigsförhållandena, ha de sakkunniga åberopat dylika på grund av inkvarteringar. Icke ens sådana uthyrningar kunna emellertid regelmässigt antagas leda till någon inkomstökning som bör krigskonjunkturbeskattas. Det behöver knappast påpekas, att om de militära myndigheterna icke kunna i godo överenskomma med fastighetsägaren om skäliga förhyrningsvillkor, så står fastighetsägaren alltid inför risken att rekvisition tillgripes, därvid han självfallet aldrig kan räkna med att erhålla en hyra som överstiger det allmänna läget på hyresmarknaden.

I den mån förbundet medhunnit att inhämta yttrande från sina lokalföreningar har det konstaterats samstämmighet därutinnan att några krigskonjunkturbetonade uthyrningar icke falla inom ramen för hittillsvarande erfarenheter. Vad i ärendet i övrigt förekommit ger icke heller anledning antaga att sådana uthyrningar praktiskt sett förekomma. Vid sådant förhållande synes det förbundet, att bärande skäl saknas för att taxera inkomsten av annan fastighet till krigskonjunkturskatt.

I övrigt får jag hänvisa till redogörelsen vid 7 §.

60 Kungl. Maj.ts proposition nr 173.

Emot förslaget i vad det avser utvidgning av beskattningen beträffande vissa merinkomster av tjänst eller tillfällig förvärvsverksamhet hava några principiella anmärkningar ej framställts i vidare mån än att Östergötlands och Södermanlands handelskammare ansett det mest rationellt att bestämmelsen örn uppfinnarverksamhetens inrymmande under beskattningens ram utginge.

Förslaget att jämväl realisationsvinst å fast egendom bör inbegripas under beskattningen har ej heller föranlett någon erinran.

Frågan örn rätt att från inkomstökning å en förvärvskälla avdraga inkomstminskning å en annan förvärvskälla har berörts i ett flertal yttranden, för vilka jag anser det lämpligt att i detta sammanhang lämna redogörelse.

Länsstyrelsen i Stockholms län anser det önskvärt att för likformig tilllämpning av kvittningsrätten närmare direktiv härom meddelas.

Länsstyrelsen i Jönköpings län yttrar:

Enligt de föreslagna bestämmelserna i 10 § krigskonjunkturskatteförordningen skall beskattningsnämnd äga att efter skälighetsgrunder medgiva avdrag för inkomstminskning å annan, krigskonjunkturskatt underkastad förvärvskälla än den, för vilken taxerad merinkomst fastställes. Då jordbruk och skogsbruk enligt förslaget synas vara att betrakta såsom olika förvärvskällor, skulle detta stadgande innebära, att landskamrerare!! vid upprättande av förslag för taxering till krigskonjunkturskatt för inkomst av jordbruk och av skogsbruk har att taga ställning till, huruvida avdrag för inkomstminskning å någon av dessa förvärvskällor bör medgivas. Det finnes anledning antaga, att jordbruket i de flesla fall kommer att utvisa inkomslminskning, varemot merinkomst kanske i regel kommer att föreligga beträffande skogsbruk. En inkomstökning å skogsbruk kommer därför sannolikt att i sin helhet eller till stor del bortelimineras genom föreliggande inkomstminskning å jordbruk. Även i de fall, då det är uppenbart att någon krigskonjunkturbeskatIndig för inkomst å jordbruk icke kan komma i fråga, vöre landskamreraren emellertid skyldig uppgöra ett negativt förslag till sådan taxering, vilket skulle bliva onödigt betungande.

Länsstyrelsen i Värmlands län framhåller lämpligheten av att generella bestämmelser rörande rätt till kvittning meddelas.

Länsstyrelsen i Västmanlands län yttrar:

Rättvisan synes kräva, att för en skattskyldig, som har mer än en förvärvskälla, underkastad krigskonjunkturskatt, det beskattningsbara beloppet utgör skillnaden mellan i dessa förvärvskällor uppkomna merinkomster och inkomstminskningar. För att en sådan princip skall bliva konsekvent genomförd erfordras i första hand en bestämmelse, genom vilken beskattningsmyndigheterna åläggas att, så snart merinkomst fastställts för viss skattskyldig i fråga örn någon dennes förvärvskälla, undersöka, örn någon annan av dennes krigskonjunkturskatt underkastade förvärvskällor uppvisar inkomstminskning. Vidare erfordras, att den i 10 § intagna bestämmelsen om rätt för beskattningsnämnd att efter skälighetsgrunder medgiva avdrag för sådan inkomstminskning ändras därhän, att dylikt avdrag bör medgivas.

Länsstyrelsen ifrågasätter det lämpliga i att låta uppskattning av merinkomst eller fastställandet av beskattningsbar inkomst påverkas av ändringar i inkomst från förvärvskällor, vilkas avkastning ej är föremål för taxering till krigskonjunkturskatt.

Kunni. Maj:ts proposition nr 173.

61 Såvitt länsstyrelsen kan finna liava de sakkunniga ej anfört skäl, som motiverar, att taxerade merinkomsten av tantiem och jämförlig inkomst maximeras på sätt angives i förordningens 8 §. Den föreslagna bestämmelsen innebär ju genom den ovillkorliga formulering den erhållit att i förekommande fall en av krigskonjunkturen orsakad merinkomst skall reduceras med exempelvis en sådan av konjunkturförhållandena helt oberoende minskning av tjänsteinkomst, som medföljer pensionering av befattningshavare i allmän eller enskild tjänst. Enligt föreskrifterna i 10 § skulle skattskyldig tillerkännas viss möjlighet till kvittning mellan merinkomster och inkomstminskningar i hans olika, krigskonjunkturskatt underkastade förvärvskällor. Denna förmån skulle emellertid begränsas genom att i förekommande fall inkomstminskning i en sådan förvärvskälla borde anses kompenserad genom ökning av inkomster från förvärvskälla, som ej vore underkastad taxering. Länsstyrelsen kan ej finna denna begränsning motiverad.

Det kan ju tänkas, att en från taxering undantagen förvärvskälla uppvisar inkomstökning eller inkomstminskning, som kan antagas äga samband med krigskonjunkturen. De här ovan kritiserade bestämmelserna i 8 och 10 §§ kunna emellertid icke förordas, även örn de ändrades på sådant sätt, att det uttryckligen angåves, att hänsyn endast skulle tagas till sådana med konjunkturförhållandena sammanhängande inkomstförändringar. Den praktiska betydelsen av dylika bestämmelser torde vara allt för ringa för att kunna uppväga de olägenheter, som måste befaras, därest för skatteförordningen grundläggande principer i vissa fall frångås.

Delegerade för Sveriges industriförbund m. fl. anföra:

Då man i princip godkänner sagda kvittningsrätt, synes orimligt, att — vilket otvivelaktigt i regel kommer att bliva förhållandet — rätten till kvittning skall bliva beroende av vederbörande landskamrerares subjektiva inställning till frågan. Att bestämmelsen kommer att leda till olika praxis i skilda län ligger i sakens natur. En sådan anordning måste givetvis betecknas såsom i hög grad otillfredsställande och stötande för rättsmedvetandet. Delegerade få därför med skärpa hävda den meningen, att skattskyldig skall äga ovillkorlig rätt att kvitta mellan inkomstminskning å en förvärvskälla och inkomstökning å en annan.

Östergötlands och Södermanlands handelskammare anför:

Denna kvittning får i händelse av införande av krigskonjunkturbeskattning av skogsbruk stor aktualitet för hela den trävaruförädlande och samtidigt skogsägande industrien. Denna industri har under innevarande inköpsperiod för att något så när säkra sitt råvarubehov måst i konkurrens med den genom statsmaktens åtgärder forcerade brännvedshuggningen vidkännas betydande prisökningar. Det vore uppenbart orimligt, örn de höga inköpspriser för virke, som sålunda komma att belasta denna industri i dess till följd av kriget tryckta läge samtidigt skulle medföra krigskonjunkturbeskattning av dess skogsbruk utan rätt till kvittning av inkomstminskning å den huvudsakliga förvärvskällan industriell rörelse.

Handelskammaren i Karlstad yttrar:

Bestämmelserna om rätt att kvitta merinkomst i en förvärvskälla mot minskad inkomst i en annan är utan inskränkning, då det gäller rörelse resp. inkomst av fast egendom var för sig, men rätten till kvittning mellan förvärvskälla i rörelse mot förvärvskällan fast egendom är överlåten åt beskattningsmyndigheterna att avgöra efter skälighetsgrunder i varje särskilt fall. Ett sådant taxeringsförfarande kan under inga förhållanden anses vara rättvist.

62 Kungl. Maj:ts proposition nr 173.

Normerande för beskattningen bör uteslutande vara, om den skattskyldige i sin helhet, i varje fall i fråga örn de förvärvskällor, som äro underkastade krigskonjunkturbeskattning, haft merinkomst på grund av krigsförhållandena, till följd varav en kvittning mellan rörelse, jord- och skogsbruk utan vidare bör vara tillåten. Det godtycke, vartill den skattskyldige nu är överlämnad, är alltför uppenbart.

Handelskammaren för Örebro och Västmanlands län yttrar bland annat:

Meningen med förslaget är ju, att den av krigsförhållandena orsakade faktiska inkomstökningen skall beskattas; från denna principiella utgångspunkt torde knappast skäl föreligga, att vid beräkning av den faktiska merinkomsten taga hänsyn till den inkomstökning, som må hava uppkommit i förvärvskälla, icke underkastad krigskonjunkturbeskattning; följden av ifrågavarande stadgande torde i realiteten bliva, att en förvärvskälla, som eljest icke skulle beskattats enligt ifrågavarande förordning, nu underkastas sådan beskattning. Enligt handelskammarens mening bör därför ifrågavarande stadgande utgå.

I princip enahanda ståndpunkt intaga Gotlands handelskammare, handelskammaren i Gävle, Norrbottens och Västerbottens läns handelskammare, bankoch fondinspektionen samt Sveriges lantbruksförbund.

I den av Billeruds aktiebolag ingivna promemorian anföres bland annat:

Då avsättningsförhållandena för den träförädlande industrien (cellulosa, papper, trävaror) efter avspärrningen västerut äro synnerligen begränsade och de uppnådda försäljningspriserna såsom följd därav alltjämt mycket låga, har en förskjutning i beskattningshänseende ägt rum mellan skogsvinst och förädlingsvinst. Förhållandet medför, därest nu det framlagda förslaget till krigsvinstbeskattning utan vidare godtages av riksdagen, att de träförädlande företagen nödgas betala krigskonjunkturskatt för merinkomst från skogsbruket, trots att rörelsen och företaget i sin helhet lämnat väsentligt minskad inkomst. En sådan beskattningsmetod kan icke godtagas och står icke i överensstämmelse med det uttalande, som gjordes av departementschefen under fjolåret i samband med den dåvarande lagens tillkomst.

Vad som här föreligger är fullständig integration, som icke går ut på annat än att i egen rörelse förädla skogarnas hela avkastning. Alla billighetsskäl tala för att i fall, som ovan relaterats, vid fastställande av merinkomst på grund av kriget, inkomsten av skogsbruket skall få sammanslås med inkomsten av rörelse och att detta skall komma till uttryck i lagen. Ingenting hindrar emellertid, att eventuell merinkomst för skogsbruket fastställes för sig, men att denna då får kvittas mot eventuell minskning i inkomsten av rörelse och vice versa. Med skogsbruk bör jämväl i här berörda avseende jordbruk likställas. I princip borde fastslås, att det är den genom krigstillståndet uppkomna merinkomsten för företaget i sin helhet, som skall beskattas till krigskonjunkturskatt.

Riksräkenskapsverket förordar, att krigskonjunkturskatt alltid skall beräknas å den sammanlagda beskattningsbara nettomerinkomsten av en skattskyldigs olika av förordningen örn sådan skatt berörda inkomstkällor och avstyrker således, att kvittning mellan olika inkomstkällor grundas på skälighetsprövning, vilken alltid måste bliva i viss mån godtycklig och därjämte leda till att olika regler komma att tillämpas inom olika beskattningsområden. Vidare anföres:

Kungl. Maj:ts proposition nr 173.

63 Den i 10 § 3 stycket intagna föreskriften om att hänsyn skall tagas även till merinkomst å av förordningen icke berörda skattekällor, får ämbetsverket bestämt avstyrka, särskilt som motsvarande hänsyn enligt förslaget icke får tagas till å dylika inkomstkällor uppkomna förluster. Krigskonjunkturbeskattningen ovidkommande inkomstkällor böra enligt riksräkenskapsverkets uppfattning efter den nu förordade utvidgningen icke på föreslaget sätt påverka denna beskattning.

Kammarrätten ställer sig av principiella skäl avvisande mot att skälighetsgrunder tillåtas bliva avgörande för avdragsrättens tillgodonjutande. Kammarrätten vill därför förorda, att avdragsrätten, under förutsättning att inkomstökning å sådan förvärvskälla som ej är underkastad krigskonjunkturskatt icke föreligger, göres obligatorisk.

I frågan om kvittning mellan olika förvärvskällor får jag jämväl hänvisa till redogörelsen angående jordbruk och skogsbruk vid 5 och 6 §§.

I detta sammanhang anser jag det lämpligt att jämväl upptaga frågan om rätt att frän inkomstökning under ett år avdraga inkomstminskning under ett annat. Som jag redan förut antytt har någon sådan rätt ej föreslagits av skatteberedningen. En dylik kvittningsrätt har emellertid påkallats i ett flertal yttranden såsom framgår av följande redogörelse.

Delegerade för Sveriges industriförbund m. fl. anföra:

I sitt år 1940 avgivna yttrande över förslaget till krisskatt erinrade delegerade, att under krigskonjunkturen kunde förekomma, att skattskyldig, som det ena året haft beskattningsbar merinkomst och till följd därav påförts krisskatt, det andra året hade underskott, som föranletts av krigstillståndet. Då sagda skatt förutsattes skola äga giltighet under viss konjunkturperiod syntes det rimligt, att från den skattskyldiges ett senare år till krisskatt beskattningsbara inkomst borde få avräknas underskott från föregående år, innan han påfördes krisskatt för det senare årets inkomst. Vid behandlingen i riksdagen av 1940 års förslag till krigskonjunkturskatt var denna fråga jämväl föremål för uppmärksamhet. Första särskilda utskottet anförde härutinnan, att utskottet som fann spörsmålet betydelsefullt, ej var berett att intaga en bestämd ståndpunkt till detsamma men förutsatte, att detta komme att göras till föremål för närmare övervägande och därvid ägnades tillbörlig uppmärksamhet. Förslag till lösning av denna fråga har icke nu framlagts. Genom införande av rätt till provisorisk skattepåföring, därest den skattskyldige avsatt särskild kostnadsutjämningsfond, har kravet å en ytterligare utjämning av olika års resultat visserligen blivit i viss mån bättre tillgodosett än i 1940 års förordning. Frågan örn ett effektivt avräkningsförfarande kan emellertid icke anses löst på ett tillfredsställande sätt genom den föreslagna uppmjukningen av 1940 års bestämmelser. Med den ovisshet, som råder om den framtida utvecklingen på näringslivets område, finna delegerade det vara av stor vikt, att förslag redan nu framlägges beträffande ett dylikt förfarande.

Östergötlands och Södermanlands handelskammare anför:

ökade möjligheter till utjämning av olika års resultat har redan den gångna tiden visat sig erforderliga. Det föreslagna tillvägagångssättet beträffande avsättning till en kostnadsutjämningsfond tillgodoser härvidlag ingalunda behovet. Handelskammaren vill för att klarlägga sin uppfattning taga ett konkret exempel:

64 Kungl. Maj:ts proposition nr 173.

Ett rederiföretag, som har blott ett eller ett fåtal fartyg, har till följd av kriget förlorat hela sitt tonnage. För att skydda sig mot att erhållen försäkringsersättning till sin huvudsakliga del av staten definitivt beslagtages i form av krigskonjunkturskatt, har företaget sett sig nödsakat inbetala hela försäkringssumman enligt reglerna för provisorisk skattebetalning. Rådande nybyggnadspriser å fartyg lia medfört, att all tanke på nybyggnad är utesluten. Ersättningstonnage kan ej heller anskaffas genom köp av äldre fartyg till tillnärmelsevis det pris, som motsvaras av erhållen försäkringssumma. Någon förändring i dessa förhållanden synes näppeligen inom överskådlig tid komma att inträffa. Under tiden är rederiföretaget berövat varje möjlighet att utöva sin näring. Den ränta av 3 procent å den provisoriska skattebetalningen, som rederiet tillgodogöres, utgör allenast en ringa del av dess normala inkomst uttryckt i jämförelseårets resultat.

När en gång mellanhavandet mellan statsmakten och rederiet beträffande den provisoriska skattebetalningen skall regleras, måste givetvis hänsyn tågås till den förlust rederiet gjort under de år detsamma varit urståndsatt att driva sin näring. Exemplet är ett renodlat fall, men ingalunda någon fantasiskapelse. Det finns ett stort antal därmed överensstämmande eller jämförliga. Det synes handelskammaren nödvändigt, att ett bestämt uttalande nu göres, att en utjämning av den art, som här berörts, skall ske.

Sveriges redareförening yttrar:

Genom den s. k. Skagerack-spärren hava — detta gäller i främsta rummet motor- och motortankfartyg — ett stort antal fartyg måst läggas upp under 1940. Särskilt i sådana fall, där rederiet endast förfogat över ett eller två fartyg, har förlust uppkommit till följd av kriget under 1940. Det skulle i sådana fall verka i hög grad obilligt att icke medgiva restitution av krigskonjunkturskatt på grund av 1939 års driftsresultat.

Rätt till kvittning mellan olika år föreslås även av Gotlands handelskammare, handelskammaren i Göteborg, Västergötlands och Norra Hallands handelskammare, kooperativa förbundet samt bank- och fondinspektionen.

Samma ståndpunkt intages av kommerskollegium, som framhåller att ett uppskjutande av avräkningsförfarandet att omfatta en längre tidsperiod kan komma att föranleda en framtida anhopning av restitutionskrav.

I ett flertal yttranden hava behandlats de spörsmål, som avse hånsyntagande till penningvärdets förändring, det skattefria avdragets storlek samt visst minimibelopp vid taxering till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt såsom förutsättning för taxering till krigskonjunkturskatt. Ur de avgivna yttrandena må här nämnas följande.

Överståthållarämbetet anför bland annat:

Då hänsyn icke skall tagas till penningvärdets ändring, kan man förmoda, att i brist på antagliga motskäl hela merinkomsten kommer att tagas till beskattning i ett stort antal fall. En ökning av inkomsten med något mer än

2,000 kronor synes, särskilt då det är fråga om rörelse, dock icke behöva betraktas som en så onormal vinst, att därav skulle föranledas krigskonjunkturbeskattning. En utvidgning av skatten bör nog ske, men ämbetet vill ifrågasätta, huruvida det icke vore mera överensstämmande med skattens verkliga natur att bestämma det skattefria avdraget något högre, exempelvis till 3,000 kronor.

Kungl. Maj:ts proposition nr 173.

65 Länsstyrelsen i Stockholms lein anser de i promemorian anförda skälen för uppskov med hänsyntagande till penningvärdets försämring övertygande, varför länsstyrelsen icke anser sig böra påyrka, att vid förestående taxering omräkning enligt indexsystem skall verkställas.

Länsstyrelsen i Uppsala län yttrar bland annat:

Fastställande av den skattepliktiga merinkomsten måste alltid bliva approximativ, varför länsstyrelsen anser, att marginalen för felbedömning blir för knapp vid 2,000 kronors avdrag. Då det gäller inkomst av tantiem, skulle en uppenbar orättvisa begås mot de skattskyldiga i det fall, då tantiem intjänats under 1939, men deklareras först år 1941. Det vanliga torde vara, att tantiem uppbäres först året efter det då detsamma intjänats och deklareras därpå följande år. Tantiem, som hänför sig till beskattningsåret 1939, deklareras och taxeras därför vanligen först år 1941. I det skattefria avdraget kan också läggas åtminstone någon kompensation för penningvärdets försämring, och avdraget bör därför icke vara för knappt tilltaget. Länsstyrelsen förordar fördenskull, att det skattefria avdraget bestämmes till 4,000 kronor.

Länsstyrelsen i Jönköpings län yttrar bland annat:

Då den kritik, som från olika håll med fullt fog riktats mot krigskonjunkturbeskattningen i Sverige under världskriget bland annat vänt sig mot, att densamma med tiden kom att verka väsentligen som en skatt å försämrat penningvärde, för vilket de beskattade vinsterna mer och mer blevo uttryck, vill länsstyrelsen ifrågasätta, huruvida icke hänsyn bör tagas redan vid innevarande års krigskonjunkturbeskattning till den ändring, som inträtt i det allmänna penningvärdet. Därest nu rådande förhållanden skulle befinnas icke påkalla en sådan justering av under beskattningsåret 1940 uppkomna merinkomster och då en sådan -— såsom skatteberedningen framhållit —komme att möta stora tekniska svårigheter, skulle denna fråga i viss mån och tillsvidare kunna lösas genom en förhöjning av det belopp, som jämlikt 10 § i förslaget till förordning örn krigskonjunkturskatt för år 1941 är skattefritt. Detta belopp komme härigenom att även bliva en regulator i avseende å penningvärdets förändringar. Ehuru en reglering på angivet sätt endast i obetydlig grad kan uppnås i fråga örn de större merinkomsterna, skulle dock en bättre avvägning av de faktiska merinkomsterna komma till stånd beträffande det största antalet skattskyldiga.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län anför bland annat:

Erfarenheterna från 1940 års taxering torde visa, att krigsvinster under de fyra månaderna år 1939 förekommit hos ett väsentligt mindre antal skattskyldiga än vad som vid nämnda taxerings förberedande kunnat tänkas. Den omständigheten att taxeringen för hela landet resulterade i omkring 22.5 miljoner uträknad krigskonjunkturskatt, varav pä detta län belöpte omkring 5.7 miljoner, kan ju visserligen i och för sig sägas visa, att skatten varit ett välbehövligt och icke obetydligt tillskott i riksbudgeten. Men när summan åstadkommits för hela riket endast från 1,423 och för detta län från 209 skattskyldiga, ligger enligt länsstyrelsens förmenande i dessa tal en allvarlig maning till eftertänksamhet örn lämpligheten att låta en förhållandevis brett upplagd deklarationsskyldighet på nytt giva resultat, av betydelse för endast ett fåtal. Länsstyrelsens tvekan oell negativa inställning härutinnan ökas pä den grund, att det nu föreliggande förslaget till 1941 års taxering syftar till en avsevärd utökning, visserligen icke av den obligatoriska deklarationsskyldigheten, men av det klientel, som skall förarbetas, samtidigt som det dock kan antagas, att behållningen av en ny taxering i år blir i

lii hang lill riksdagens protokoll 1 sami. Ar lili. 5

66 Kungl. Maj:ts proposition nr 173.

fråga om belopp och antal taxerade försämrat. Det har redan vid förra årets taxering visat sig, att deklarationsplikten och därmed sammanhängande besvärliga utredningar för de skattskyldiga inneburit en svår börda, som för dem i regel torde betingat direkta kostnader för arbetshjälp lill avsevärda belopp. Av de 3,051 deklaranterna i delta hill blevo 2,842 icke taxerade; åtskilliga av dem kanske räkna det som vinst att för sådan kostnad hava undgått taxering till krigskonjunkturskatt. Men ovanligt har heller icke varit att från deklaranters sida framställts allvarlig erinran mot att kostnader av dylik art påtvingas företagen i otid på grund av att uppgiftsskyldigheten utmätts alltför omfattande och hela förfarandet gjorts alltför invecklat. Kritiska rester mot krigskonjunkturskatten, som efterlyst den verkliga nettoavkastningen av densamma, hava därvid räknat med icke blott dylika direkta och indirekta deklarationskostnader för deklaranterna utan dessutom till avdragsposter från ovannämnda bruttosumma räknat dels nedsättning i statliga inkomstoch förmögenhetsskatten samt i värnskatten för de taxerade med tillhopa omkring 6.6 miljoner kronor, dels restitutioner, som otvivelaktigt kunna väntas efter besvär hos skattedomstolarna över påförda taxeringar, sedan utredning och bevisning blivit fullständigad, dels de restitutioner, som vid en blivande, i utsikt ställd slutavräkning för krigsårens totalresultat kunna förutses, dels vad som av provisoriskt påförd krigskonjunkturskatt icke kommer att uttagas, dels ock den hämning i företagsamheten, som krigskonjunkturskatten givetvis åstadkommer under en tid, då stimulans i näringslivet eljest är en för det allmännas bästa viktig angelägenhet.

Enligt länsstyrelsens förmenande böra dessa synpunkter inför en förnyad taxering till krigskonjunkturskatt i varje fall föranleda övervägande, örn icke en förändring bör ske så, att av skatten icke beröras andra kategorier skattskyldiga än som på allvar kunna ifrågasättas bliva taxerade. En viss lägsta taxering till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt torde därvid vara skäl att överväga, så att icke deklarationsskyldigheten i onödan nu vidgas, utan i stället begränsas till vad som enligt 1940 års erfarenheter kan väntas få praktisk betydelse. I sådant avseende bär länsstyrelsen den bestämda uppfattningen, att inkomsttaxering i år å 10,000 kronor bör vara den lägsta gräns, under vilken krigskonjunkturskatt för inkomstökning icke bör ifrågasättas. Härmed torde böra jämföras att vid förra världskrigets krigskonjunkturskattetaxering en motsvarande gräns drogs vid 8,000 kronor.

I förslaget diskuterad fråga, huruvida hänsyn borde tagas till inträdd försämring av penningvärdet, anser länsstyrelsen, i likhet med skatteberedningen, icke heller nu påkalla någon åtgärd. En i princip långt driven renodling av krigsvinsten torde nämligen i allt fall icke kunna i praktiken realiseras, eftersom ju den slutliga prövningen av frågan, örn och i vad mån den uppskattade merinkomsten kan antagas hava berott på av krig eller dessförinnan rådande krigskonjunktur föranledda förhållanden, ändock måste bliva i hög grad summarisk och subjektiv och icke kan tillfredsställa alltför högt drivna anspråk på att giva ett verkligt, riktigt resultat. Även om en än så noggrann »millimetertaxering» i vissa avseenden verkställes, förlorar nämligen denna lätt all betydelse genom en nödvändig, efterföljande summarisk bedömning efter mera osäkra mått. Länsstyrelsen anser vidare att det skattefria beloppet bör bestämmas till 4,000 kronor.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län yttrar bland annat:

I påtaglig känsla av osäkerheten i beskattningsförfarandets utslag ävensom för att av praktiska skäl inskränka de beskattades antal föreskrevs i 1940 års förordning, att 4,000 kronor skulle få avdragas från den beskattningsbara merinkomsten. 1940 års skatt avsåg att träffa merinkomsten under de

Kungl. Maj.ts proposition nr 173.

fyra krigsmånaderna under år 1939. I konsekvens härmed borde avdraget för 1941 års skatt, som avser att träffa merinkomsten under hela år 1940, ha höjts till 12,000 kronor. I stället föreslås, att avdraget skall sänkas till

2,000 kronor. Länsstyrelsen vill föreslå, att avdraget fortfarande sättes till beloppet vid 1940 års skatt d. v. s. 4,000 kronor.

Vid den tidigare krigskonjunkturbeskattningen, då betydligt enklare bestämmelser gällde för taxeringsförslagens utarbetande, bestämdes ett till inkomst- och förmögenhetsskatt taxerat belopp av minst 8,000 kronor för att krigskonjunkturskatt överhuvud skulle ifrågakomma (se 3 § i KF örn krigskonjunkturskatt den 30 juni 1916 nr 260). Då länsstyrelsen för den nuvarande taxeringen föreslår samma belopp torde detta —- icke minst i betraktande av levnadskostnadernas ökning — icke kunna anses för högt tilltaget. Genom en sådan begränsning — vid sidan av nämnda 4,000-kronorsstreck —- skulle mycket onödigt undersökningsarbete inbesparas och arbetet i stället kunna inriktas på noggrannare undersökning av materialet från de större inkomsttagarna.

Länsstyrelsen i Västmanlands län anser det skattefria beloppet böra bestämmas till förslagsvis 3,000 kronor.

Länsstyrelsen i Norrbottens län uttalar:

Det s. k. bottenavdraget, som nu föreslagits till 2,000 kronor, utgjorde enligt 1940 års förordning 4,000 kronor. Att avdraget då, ehuru allenast några månaders inkomst beskattades, bestämdes till detta relativt höga belopp var beroende av att antalet taxeringsfall ansågs böra begränsas. Ehuru en sådan önskan ej nu föreligger, synes det dock länsstyrelsen som om någon höjning av det nu föreslagna avdragsbeloppet bör ske med hänsyn till att den förestående taxeringen kommer att regelmässigt avse ett helt års inkomst. Större rättvisa de olika skattskyldiga emellan synes emellertid vinnas, därest bottenavdraget göres beroende av merinkomstens storlek.

Östergötlands och Södermanlands handelskammare anser det icke vara riktigt att helt bortse från den redan inträdda försämringen i penningvärdet. Hänsyntagande härtill borde kunna ske på det enkla sättet, att krigskonjunkturskatt debiteras allenast för den del av merinkomsten, som överstiger viss procent av jämförelseinkomsten. Storleken av denna procentsats bör i författningen angivas. Vidare förordar handelskammaren det skattefria avdragets bibehållande vid 4,000 kronor.

Smålands och Blekinge handelskammare anser, att då krigskonjunkturbeskattningen nu avser hela år 1940, men enligt föregående förordning närmast tog sikte på de fyra sista månaderna av år 1939, det borde hava varit riktigare att nu fastställa ett proportionsvis högre belopp än 4,000 kronor, och anför vidare:

Vid fastställande av de minimibelopp, som skola underkastas krigskonjunkturbeskattning, bör hänsyn tagas till att de mindre företagare som i första hand komma att drabbas därav i regel icke kunna ha någon bokföringsmässigt konsoliderad ställning. Ifrågavarande företagare, speciellt jordbrukarna. torde i de flesta fall synnerligen väl behöva de av en krigskonjunktur föranledda relativt obetydliga merinkomsterna för reparations- och förbättringsarbeten. För ett stort antal övriga företagare av nämnda kategori torde man även kunna räkna med att de relativt obetydliga merinkomstcr det bär är fråga örn till betydlig del komma att placeras i försvarslånet och sålunda bliva disponibla för staten utan att den föreslagna bottenskrapningen av s. k. krigskonjunkturvinst behöver tillgripas.

68 Kungl. Maj.ts proposition nr 173.

Skånes handelskammare yttrar bland annat:

Redan från början vid den nya krigskonjunkturbeskattningens första planläggning har med rätta stått klart, att en dylik skatt, därest den skall kunna betraktas som en skatt endast å verkliga merinkomster, måste taga tillbörlig hänsyn till penningvärdets försämring. Mot denna uppfattning har någon avvikande mening ej heller nu framförts. Ej dess mindre har någon justering av inkomstberäkningen av denna anledning ej ifrågasatts och som skäl härför har endast hänvisats till finansministerns i fjolårets krigskonjunkturskatteproposition gjorda uttalande att den vid denna tidpunkt d. v. s. den 1 augusti 1940 föreliggande penningförsämringen då ej ansågs vara mera betydande. I vad mån den sedan dess inträdda allmänna prisstegringen kan karakteriseras på samma sätt eller väsentligen utgör en knapphetsprisstegring må här lämnas därhän. Ett lätt konstaterat förhållande är emellertid, att grosshandelsindex resp. levnadskostnadsindex, vilka augusti 1940 lågo resp. 30 och 18 procent över motsvarande index för jämförelseåren 1937 och 1938, nu ytterligare stigit och uppnått en ökning av c:a 41 resp. 25 procent. Att denna fortgående prisstegring icke kan lämna merinkomstberäkningen oberörd ligger i öppen dag. I samband härmed ha de flesta sakvärden, i penningar räknat, fått ett högre reproduktionsvärde. I de nya inkomstberäkningarna lär detta förhållande knappast kunna förbigås och i varje fall torde de justeringar, som därav kunna vara motiverade, såsom i avskrivningsplaner för maskiner och inventarier, i avskrivningsprocenter å byggnader, i beräkning av lagervärden och förkrigsreserver, för många företag tillsammantagna uppgå till avsevärda belopp. Så allmängiltiga som här berörda förhållanden äro, lär få räknas med att en merbeskattning av fiktiva vinster av denna anledning regelmässigt kommer att äga rum. Ett i viss mån liknande förhållande kommer vidare att uppstå genom den sedan jämförelseåren 1937—1938 inträdda avsevärda skärpningen i den ordinarie statsbeskattningen.

Vidare anser handelskammaren att det skattefria avdraget bör bestämmas till 4,000 kronor.

Handelskammaren i Gävle yttrar:

Den förskjutning, som tid efter annan inträder i penningvärdet, påkallar, att denna fråga skyndsammast tages under omprövning. Detta synes vara så mycket mera nödvändigt, som krigskonjunkturskatten tyvärr måste erläggas långt efter det den beskattade inkomsten intjänats och med penningar, om vilkas köpkraft man nödgas vara så gott som fullständigt okunnig. Från statsmakternas sida har också vid den tidigare behandlingen av frågan örn krigskonjunklurskatt bestämt utlovats att hänsyn till penningvärdets försämring skulle tagas, men sådan hänsyn bör icke allenast gälla försämring av penningvärdet, utan också en utveckling i motsatt riktning. Penningpolitiska åtgärder av deflatorisk natur skulle nämligen kunna bliva ödeläggande för företag, som påförts krigskonjunkturskatt.

Västernorrlands och Jämtlands läns handelskammare anser, att jämförelseinkomsten bör ökas med en efter penningvärdets fall avpassad procentsats.

Kooperativa förbundet yttrar:

Hänsyn till ändringar av det allmänna penningvärdet har i förslaget liksom i den för 1940 gällande lagstiftningen tagits så till vida att varulager få omräknas till förkrigspriser. Om prisindexstegring kan anses betyda att penningvärdet försämras, är det nog rimligt att större hänsvn härtill tages vid den

Kungl. Maj:ts proposition nr 173.

nya taxeringen. Det är nämligen uppenbart att inom ett företag vinsten genom 1940 års försäljningar ökas i viss proportion till prisstegringen. Visserligen kan invändas, att viss kompensation härför erhålles därigenom att skatten betalas i det försämrade penningvärdet. Men örn hela merinkomsten orsakats av prisstegringen hade ju ingen krigskonjunkturskatt alls bort utgå. I varje fall torde dock hänsyn till prisstegringar böra tagas då man bedömer huruvida omsättningsökning och därmed krigsvinst föreligger eller icke. Det torde därför vara rimligt att viss procent av 1940 års omsättning frånräknas i förekommande kalkyler.

Sveriges grossistförbund anser det nödvändigt, att hänsyn tages till den inträdda ändringen i det allmänna penningvärdet och förordar bibehållande av det skattefria avdraget vid 4,000 kronor.

Sveriges lantbruksförbund och lantbruksstyrelsen anse det skattefria avdraget böra höjas till 3,000 kronor.

Riksräkenskapsverket yttrar:

Även om man kan hysa tvekan rörande lämpligheten att sänka den skattefria merinkomsten till ett belopp, som även vid låga inkomster normalt ligger inom ramen för de årliga inkomstfluktuationerna, har riksräkenskapsverket med hänsyn till att denna förändring torde vara en konsekvens av att skatten utvidgas att avse bland annat jordbruk och skogsbruk icke velat avstyrka förslaget i denna del.

Kommerskollegium förordar att det skattefria avdraget bibehålies vid 4,000 kronor.

Bank- och fondinspektionen yttrar:

Särskilt bör, såsom i promemorian jämväl förutsatts, vid skattskyldighetens utmätning hänsyn tagas till sådan försämring av penningvärdet, som efter tiden för krigsutbrottet inträtt eller må komma att inträda. Därest det, såsom i promemorian angives, av taxeringstekniska skäl anses icke vara önskvärt att redan nu med de förändringar i penningvärdet, som redan inträtt, taga sådan hänsyn vid skattens utformning, bör dock ett dylikt hänsyntagande icke uppskjutas längre än av nyss angivna skäl oundgängligen föranledes. I varje fall bör vid denna beskattningsforms framtida upphörande hänsyn härtill tagas vid den slutliga skattskyldighetens reglering.

Det bör emellertid redan nu kunna vid skattesatsens bestämmande beaktas, att en försämring av penningvärdet medför, att skattepålagan blir än mer tryckande än avsett varit. Detta blir enligt departementsförslaget i förhållande till 1940 års krigskonjunkturskatt i så mycket större omfattning fallet, som gränsen för skattefri merinkomst sänkts från 4,000 till 2,000 kronor. De sålunda angivna förhållandena borde enligt inspektionens mening föranleda, att man ifråga om skattesatsen utginge från en lägre och mera försiktig grundnivå än föreslagna 50 procent.

Frågan örn skatteskalan har förutom i sistnämnda yttrande berörts av ett flertal myndigheter och organisationer.

Länsstyrelsen i Stockholms län framhåller, alt tillämpningen av olika skattesystem för olika slag av inkomster kan befaras komma att medföra icke önskvärda konsekvenser.

70 Kungl. Maj:ts proposition nr 173.

Länsstyrelsen i Malmöhus län yttrar:

Ehuru skattesatserna icke direkt berörts i utredningen kan länsstyrelsen dock icke underlåta att påpeka det mindre tilltalande däruti, att för inkomst av rörelse och för inkomst av tantiem härledande från rörelse gälla olika normer för skattens utmätande. Det oegentliga häruti framträder tydligt i det fall att en skattskyldig, vars företag drives i form av aktiebolag, däri han själv äger samtliga aktier, uttager hela rörelsens vinst i form av lön och tantiem.

Östergötlands och Södermanlands handelskammare anser de år 1940 gällande skattesatserna giva åt skatten närmast karaktären av statlig inkomstkonfiskation samt fortsätter:

Vid fastställande av skatteskalans höjd torde icke beaktats det osäkerhetsmoment, som vidlåder själva rättsgrunden för beskattningen. Det bärande motivet för densamma har ju från början framhållits vara, att ingen av krigets olyckor skall skörda oberättigade vinster. Det är sålunda krigsvinst och allenast krigsvinst, som avses drabbad av denna beskattning. Ett avgörande, huruvida mervinsten helt eller delvis haft sin grund i krigskonjunkturen eller måhända varit att påräkna oberoende av densamma, måste emellertid alltid fotas på ett antagande, som saknar objektiv grund. Ej minst med hänsyn härtill anser sig handelskammaren trots det trängande skattebehovet böra förorda en ej oväsentligt lägre skatteskala.

Erinringar rörande skatteskalan hava framställts jämväl av några andra handelskammare ävensom av Sveriges industriförbund och Sveriges grossistförbund.

Kooperativa förbundet ifrågasätter, huruvida icke även skatten för merinkomst av rörelse borde göras proportionell. De nuvarande reglerna medföra ganska slumpartade resultat, särskilt då tillfälligheter gjort att åren 1937—1938 visat dåligt resultat.

Kommerskollegium förordar en sänkning av skattesatserna.

Lantbruksstyrelsen yttrar bland annat:

Då den fixa skattesatsen för jordbruk och skogsbruk uppgår till samma procenttal som den lägsta skattesatsen för merinkomst av rörelse, så ligger ju redan häri en viss fördel för jordbruket. Skattesatsen för jordbruk och andra därmed likställda förvärvskällor är angiven till 50 procent. På grund av ovan angivna särskilda omständigheter för jordbrukets vidkommande, synes det styrelsen nödvändigt, att skattesatsen för merinkomster av jordbruk i varje fall icke fastställes högre än till 40 procent. Härtill må även anmärkas, att det ur folkförsörjningens synpunkt synes angeläget, att den enskilde jordbrukaren icke får den uppfattningen, att alla hans ansträngningar att höja den egna produktionen lönas så illa, att det allmänna beskattningsvägen tager all påräknad merinkomst ifrån honom.

Riksräkenskapsverket framhåller önskvärdheten av att för å ena sidan fysiska personer och å andra sidan juridiska personer samma skatteskala tillämpas för inkomst av olika inkomstkällor, samt yttrar vidare:

Den för 1940 års krigskonjunkturskatt fastställda progressiva skalan, som tillämpas oberoende av det beskattningsbara beloppets absoluta storlek, är mest lämpad för beskattning av juridiska personer. Skatten för nämnda år har också i mindre omfattning drabbat fysiska personer. Den nu föreslagna krigskonjunkturskatten kommer, på grund av att skatteobjekten utvidgas

Kungl. Maj:ts proposition nr 173-

till att omfatta inkomst av jordbruk, skogsbruk och annan fastighet samt på grund av att den skattefria merinkomsten föreslås till allenast 2,000 kronor, att i betydande omfattning drabba fysiska personer. Det kan då verka stötande för rättskänslan om till exempel en lanthandlare och en jordbrukare, båda med normalt obetydliga inkomster, skola beskattas olika, även om deras inkomster genom av krisen föranledda prisstegringar ökats i samma proportion. Vissa olägenheter av olika skatteskalor uppkomma även då samma person driver jordbruk, skogsbruk och rörelse. Särskilt starkt måste dessa olägenheter göra sig gällande då, såsom ofta är fallet, skogsbruk är förenat med skogsindustri.

Därest progressiv beskattning anses böra tillämpas för fysiska personer, synes skatteskalan för hithörande skattskyldiga böra utformas med utgångspunkt från den beskattningsbara merinkomstens absoluta storlek.

Med anledning av vad i motiveringen till det nu föreliggande förslaget anföres om möjligheten att tillämpa progressiv beskattning då jämförelseinkomst icke fastställes, vill riksräkenskapsverket erinra, att det icke möter större svårighet att tillämpa en progressiv skala även i de fall, då merinkomsten beräknas med ledning av inträffad prisstegring.

Departementschefen:

När jag den 1 augusti 1940 för Kungl. Maj:t anmälde frågan om krigskonjunkturskatt för nämnda år, framhöll jag, bland annat, att denna beskattning ett följande år borde utvidgas att avse även andra förvärvskällor än dem som inbegrepes i det då framlagda förslaget, i första hand skogsbruk, jordbruk och inkomst av annan fastighet. Vid överarbetning av skatteberedningens då föreliggande förslag i ämnet hade en vägledande synpunkt genomgående varit, att det överarbetade förslaget skulle komma att ligga inom ramen för vad som syntes sannolikt beträffande följande års beskattning, och att en förordning rörande denna beskattning skulle kunna erhållas genom en utbyggnad av den då utarbetade. I detta sammanhang uttalade jag även min anslutning till den i skatteberedningens promemoria intagna ståndpunkten att, därest en mera betydande försämring av penningvärdet skulle inträda, hänsyn till en sådan försämring borde tagas vid ifrågavarande beskattning. Tillika framhöll jag, att jag delade den i promemorian uttalade uppfattningen, att en slutavräkning borde äga rum avseende viss tidpunkt efter krigets slut.

Då skatteberedningen nu enligt mitt uppdrag utarbetat ett förslag till förordning om krigskonjunkturskatt för år 1941 m. m., har detta utredningsarbete inneburit ett fullföljande av de redan förut uppdragna riktlinjerna.

Såsom i skatteberedningens nu föreliggande promemoria anförts torde det omdöme beträffande fjolårets krigskonjunkturskatt vara försvarligt, att genom denna i stort sett kunnat förverkligas det allmänna huvudsyftet att åstadkomma en extra beskattning av näringslivets efter krigsutbrottet uppkomna mervinster, vilka ej med sannolikhet visats hava uppkommit oberoende av kriget och förkrigskonjunkturen, men att undvika beskattning av fiktiva vinster. Jag anser mig ock kunna nied stöd av de nu föreliggande remissvaren instämma i det i promemorian gjorda uttalandet alt de taxeringstekniska svårigheterna varit betydande och arbetet med taxeringens genom-

72 Kungl. Maj:ts proposition nr 173.

förande påfrestande, men att det från intet håll gjorts gällande att uppgiften varit oöverkomlig. Dessa erfarenheter måste givetvis bliva vägledande vid utformningen av krigskonjunkturskatten för år 1941. Fjolårets krigskonjunkturskatteförordning har tagits till utgångspunkt för den nya skatten; i den mån ej särskild anledning till avsteg från denna synts föreligga, hava de gamla bestämmelserna upptagits. En utvidgning av skatten att avse även andra förvärvskällor än dem som 1940 års författning omfattade har synts ofrånkomlig, men vid denna utvidgning har måst beaktas att ej den nya beskattningen finge en sådan omfattning att dess genomförande komme att ställa taxeringsmyndigheterna inför oöverstigliga svårigheter.

Den omfattning, som krigskonjunkturbeskattningen enligt skattebeiedningens förslag i huvudsaklig överensstämmelse med av mig under hand meddelade direktiv erhållit, har i stort sett vunnit gillande i de avgivna remissvaren. Visserligen ha icke röster saknats som uttalat sig för att förvärvskällorna jordbruk och annan fastighet såsom för innevarande år mindre betydelsefulla borde uteslutas från beskattningen. Skogsägarnas sammanslutningar hava jämväl avstyrkt krigskonjunkturskatten av skogsbruk, och samma ståndpunkt har intagits i ännu några yttranden. Man kan emellertid med stöd av remissvaren helt visst göra gällande att en mycket allmän mening finner den föreslagna utvidgningen riktig.

Det är, såsom också i ett flertal yttranden framhållits, sannolikt att be träffande jordbruk skatten för detta år ej kommer att bliva mera betydande. 1940 års skörd var i större delen av riket så svag att den kvantitativa minskningen i många fall ej uppvägdes av stegrade priser, och endast beträffande ett ganska litet antal jordbruk kan det antagas att inkomstökningen varit av den storlek att den överskridit gränsen för det ifrågasatta skattefria beloppet. Med desto större styrka framstår emellertid i belysning härav det berättigade i att, där skördeutfallet och prisstegringen gemensamt resulterat i större merinkomster, prisstegringen i den mån den ej erfordrats för att täcka ökade omkostnader blir föremål för krigskonjunkturskatt. Att inkomst av annan fastighet med den begränsning dess beskattning fått enligt det föreliggande förslaget kommer att träffas av krigskonjunkturskatt i mycket ringa omfattning torde jämväl vara säkert. Men detta utgör intet skäl att avstå från beskattning i sådana fall, där dylik synes särskilt påkallad, därest ej en i förhållande till resultatet vidlyftig taxeringsapparat sättes i gång. Detta har undvikits i det framlagda förslaget, och jag finner följaktligen även i detta avseende utvidgningen motiverad.

Beträffande skogsbruk är läget ett annat. En krigskonjunkturbeskattning av skogsbruk framstår ingalunda som betydelselös, och fråga är i stor utsträckning om typiska krigskonjunkturvinster. Mot en krigskonjunkturbeskattning av skogsbruk kan väl — utom tekniska svårigheter beträffande dess genomförande — anföras huvudsakligen att särskilt vedavverkningarna i stor utsträckning framdrivits genom statsgarantier i fråga om prissättningen. Det borde dock vara klart att en sådan garanti icke kan i någon mån anses innebära utfästelse att lindrigare än andra inkomster beskatta så utpräg-

Kunni. Majlis proposition nr 173.

lat renodlade krigskonjunkturvinster som de här avsedda, vilka uteslutande äro beroende av prisstegring utöver omkostnadsökning beträffande skogsprodukter. Det förtjänar här särskilt beaktas att fråga är om vinster vilka i påtaglig grad erhållas på bekostnad av de ekonomiskt svagare breda lagren av konsumenter. Att en krigskonjunkturskatt för skogsbruket varit planerad sedan länge, bör lia varit allmänt bekant. Redan i skatteberedningens i januari 1940 avgivna promemoria rörande krisskatt antyddes möjligheten av en sådan skatt å inkomst av jordbruksfastighet, vilken inkluderar inkomst av skogsbruk, och i mitt förut återgivna uttalande i ämnet i statsrådet den 1 augusti 1940 har jag tydligt framhållit att en utvidgning av krigskonjunkturslcatten till skogsbruk var åsyftad. Jag inser väl att taxeringstekniska svårigheter äro att befara vid genomförandet av dylik beskattning, men jag kan ej i dem se en grund att helt avstå från denna beskattning. Den naturliga slutsatsen är här givetvis den att anordningar böra sökas för att bemästra svårigheterna. Vid beskattningens genomförande bör tillses att den icke kommer att drabba andra än verkliga krigskonjunkturvinster och jag vill uttala mig för att viss försiktighet bör iakttagas vid beskattningsunderlagets bestämmande. Till dessa frågor återkommer jag i den speciella motiveringen.

Den föreslagna utvidgningen av beskattningen beträffande vissa tjänsteinkomster och inkomster av tillfällig förvärvsverksamhet samt realisationsvinster har i huvudsak lämnats utan anmärkning i remissvaren. Till dessa frågor återkommer jag vid 8 och 9 §§.

I detta sammanhang torde det vara på sin plats att något beröra frågan om möjligheten att mot inkomstökning å en förvärvskälla kvitta inkomstminskning å en annan. Skatteberedningen har i sitt förslag sökt att i viss utsträckning tillgodose detta syfte genom att i paragrafen om beskattningsbar merinkomst införa eif stadgande om rätt för taxeringsmyndigheterna att medgiva sådan kvittning. Förslaget i denna punkt har emellertid i många av remissyttrandena ej ansetts tillfredsställande. Jag föreslår fördenskull en väsentlig utvidgning av kvittningsrätten, framför allt i det avseende där denna framstår såsom mest betydelsefull, nämligen när jordbrukare kompenserat inkomstminskning i fråga örn jordbruket med större virkesuttag, men också i vissa andra avseenden. Till denna fråga återkommer jag i det följande under olika punkter och vill här endast framhålla att det, med hänsyn till den olika utformningen av skatten beträffande olika förvärvskällor, ej torde vara möjligt att beträffande kvittning genomgående meddela kategoriska bestämmelser i det allmänna stadgande, som behandlar de icke eljest reglerade kvittningsfallcn.

I flera yttranden har liksom tidigare framhållits önskvärdheten av alt medgiva rätt att från inkomstökning under visst år avräkna inkomstminskning under ett annat. Jag vill i detta avseende, under vitsordande av det principiellt rikliga i ett sådant förfarande beträffande krigskonjunkturskatten, ånyo uttala all möjligheterna härutinnan knappast kunna helt överskådas förrän i samband med avräkningsförfarandet efter krigets slut. Ett mycket

74 Kungl. Maj:ts proposition nr 173.

betydelsefullt steg i fråga om utjämning mellan olika beskattningsår innebär emellertid förslaget örn provisorisk skattepåföring i händelse av avsättning till s. k. kostnadsutjämningsfond. Mot denna anordning kan otvivelaktigt från statsfinansiella synpunkter framställas den anmärkningen att tack vare densamma möjlighet till restitution torde öppnas beträffande en mycket avsevärd del av krigskonjunkturskatten. Då en utjämning sådan som den här föreslagna framstår såsom sakligt befogad, vill jag emellertid tillstyrka anordningen.

Även frågan om hänsyntagande till ändring av penningvärdet vid ifrågavarande beskattning har berörts i ett antal remissyttranden. Jag vidhåller min förut uttalade mening, att därest en mera betydande försämring av penningvärdet skulle inträda, hänsyn till en sådan bör tagas vid krigskonjunkturbeskattningen. Visst sådant hänsyntagande kan i själva verket ifrågakomma ej blott vid en verklig försämring av penningvärdet, utan även där en av varuknapphet förorsakad allmän prisstegring ägt rum. Jag anser emellertid ej anledning föreligga att för 1941 års skatt föreslå särskild anordning i anledning av nu nämnda förhållanden. Ur taxeringstekniska synpunkter är det helt visst önskvärt att undvika de komplikationer som skulle bliva en ofrånkomlig följd av ett sådant hänsyntagande.

Ett visst beaktande av de nu framförda synpunkterna synes emellertid kunna ske vid bestämmande av det skattefria bottenavdragets storlek. Detta avdrag föreslogs i skatteberedningens år 1940 avgivna promemoria rörande krisskatt till 2,000 kronor, men med hänsyn särskilt till svårigheterna för taxeringsmyndigheterna att första året för skattens tillämpning komma till rätta med ett större antal skattskyldiga fastställdes avdragsbeloppet till 4,000 kronor. Skatteberedningen har även i år utgått ifrån att beloppet skall bestämmas till 2,000 kronor. Ett avdrag av denna storlek har i många yttranden ansetts för lågt. För egen del vill jag särskilt framhålla, att beträffande rörelseidkare det ur prispolitiska synpunkter som jag örn ett ögonblick kommer att beröra är önskvärt att avdraget ej sättes högt, samt att det beträffande de mera betydelsefulla nytillkommande krigskonjunkturbeskattade kategorierna, jordbruk och skogsbruk, endast är prisstegring utöver vad som erfordras för att täcka ökade omkostnader som enligt förslaget beskattas, och att i sådant avseende ett avdrag av 2,000 kronor i och för sig ej torde kunna anses för lågt. Då jag emellertid finner det rimligt att vid ifrågavarande beskattning taga viss hänsyn till prisutvecklingens inflytande å de mindre inkomsternas realvärden och dessutom taxeringstekniska hänsyn tala för en viss inskränkning av antalet till krigskonjunkturskatt skattskyldiga, anser jag mig kunna förorda att bottenavdraget bestämmes till 3,000 kronor.

Att, såsom från vissa håll föreslagits, fastställa ett minimum av till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt taxerad inkomst såsom nedre gräns för skattskyldigheten anser jag mig liksom föregående år ej kunna tillstyrka, då de numera tillämpade normerna för lagernedskrivning och avskrivning å inventarier m. m. ha till följd att en dylik gräns ej kan anses rationell.

Rörande skattesatserna finner jag ej anledning att föreslå någon ändring

Kungl. Maj:ts proposition nr 173.

i förhållande till 1940 års beskattning. För de nytillkommande förvärvskällorna blir den proportionella skatten gällande. Då det mot skatten anmärkes att den är ägnad att verka återhållande å företagsamheten, vill jag framhålla att jag för egen del finner betydelsen av denna synpunkt mer än uppvägas därav att skatten torde utgöra ett verksamt led i statsmakternas strävanden att hindra spekulationer i prisstegring å produkter av betydelse för folkförsörjningen. I detta sammanhang vill jag även erinra om den rätt för Kungl. Maj:t att medgiva skattelindring vid särskilt samhällsnyttig verksamhet som föreligger enligt det av 1940 års urtima riksdag givna bemyndigandet.

Rörande det sannolika utfallet av 1941 års krigskon junk turskatt torde det vara rådligast att ej göra något annat uttalande än att den med största sannolikhet kommer att inbringa betydligt större belopp än 1940 års skatt. 1940 års debiterade krigskonjunkturskatt har utgjort 22,487,132 kronor avseende 1,423 skattskyldiga. Av detta belopp lia provisoriskt påförts 2,832,850 kronor. Den minskning i den statliga inkomst- och förmögenhetsskatten, värnskatten och den särskilda skatten å förmögenhet, som blivit en följd av avdraget för krigskonjunkturskatt, har utgjort 6,626,386 kronor.

Vidare vill jag i anledning av yttranden från ett stort antal länsstyrelser uttala att jag väl inser, att på åtskilliga håll särskilda åtgärder kunna bliva behövliga för att tillgodose länsstyrelserna med tillräcklig arbetskraft. Jag återkommer till denna fråga.

Slutligen anser jag mig böra till förekommande av varje missförstånd uttala, att lagstiftningen för år 1941 fått sin utformning med tanke just på de förhållanden som varit rådande under det beskattningsår, för vilket taxering då verkställes. Det är uppenbarligen meningen att i möjligaste mån bygga ett kommande års krigskonjunkturskattelagstiftning på motsvarande grund. Emellertid måste man räkna med att förhållandena kunna under innevarande år så förskjutas, att nya spörsmål träda i förgrunden vilka tarva nya eller ändrade regler.

Detaljmotivering.

Jag övergår nu till en granskning av detaljerna i de författningsförslag, som äro resultatet av den inom finansdepartementet verkställda överarbetningen av det remitterade förslaget. Jag berör därvid dock endast sådana frågor, som behandlats i de avgivna remissvaren eller eljest kunna anses vara av sådan art att de böra särskilt omnämnas.

Förslag till förordning örn krigskonjunkturskatt för år 1941.

2 §•

Denna paragraf avser frågorna örn skattepliktig inkomstökning samt om skattskyldighet. Såsom jag redan tidigare omnämnt föreslås utvidgning av skatteplikten i förhållande till vad som gällde för år 1940 till att omfatta även

76 Kungl. Maj:ts proposition nr 173.

inkomstökning hänförlig till jordbruk, skogsbruk, annan fastighet samt icke yrkesmässig avyttring av fast egendom, varjämte gruppen inkomst i form av tantiem m. m. avses skola numera inrymma även tantiem som utgått från jordbruk och skogsbruk, samt vidare inkomst av tillfällig förvärvsverksamhet såsom uppfinnare eller av tillfälligt uppdrag ävensom annan jämförlig inkomst av tillfällig förvärvsverksamhet. I övrigt innehåller förslaget principiellt samma bestämmelser som 1940 års förordning örn krigskonjunkturskatt.

Rörande frågan örn den sålunda föreslagna utvidgningen av skatteplikten får jag hänvisa till den tidigare lämnade redogörelsen.

I en del yttranden hava vissa spörsmål framförts angående skattepliktens omfattning, vilka även beröra reglerna för inkomstuppskattningen men lämpligen synas böra behandlas i detta sammanhang.

Överståthållarämbetet har ingivit en å ämbetets bokgranskningskontor genom taxeringsassistenten E. Annell utarbetad promemoria, däri anföres följande:

Inkomst av kapital har i förslaget undantagits från krigskonjunkturbeskattning. I fråga om rörelseidkare kan detta medföra vissa ojämnheter. Rörelseidkare redovisa nämligen icke kapitalinkomster efter enhetliga principer; en del upptaga ränteinkomst såsom inkomst av rörelse medan andra redovisa den såsom inkomst av kapital. Då uppdelningen av inkomsten mellan dessa förvärvskällor ej påverkar den statliga taxeringen och för hemortskommunen nästan undantagslöst innebär en fördel, har det av den skattskyldige tillämpade förfaringssättet ofta godtagits av beskattningsnämnderna.

Om skattskyldig, som under jämförelseåret utbrutit kapitalinkomsterna från rörelseinkomsten, skulle vara bunden av denna uppdelning i krigskonjunkturskattehänseende, skulle stora ojämnheter uppstå. Avkastningen på banktillgodohavanden torde visserligen lia varit större under beskattningsåret än under jämförelseåret, men å andra sidan kunna banktillgodohavanden och innehav av svenska obligationer hava ökat avsevärt under beskattningsåret •— exempelvis såsom en följd av lagerminskning — varför i rörelsen investerat eget kapital skulle visa nedgång, örn tillgångar, vilkas avkastning under jämförelseåret hänförts till förvärvskällan kapital, bortfördes från rörelsetillgångarna. Sistnämnda omständighet torde ofta medföra större minskning av uppskattad merinkomst av rörelse än den skattefria ökningen av kapitalinkomst. För att undvika en sådan ojämnhet mellan olika skattskyldiga vore det önskvärt att i vart fall för aktiebolag som driva rörelse avkastning på banktillgodohavanden och innehav av svenska obligationer, såvida icke särskilda omständigheter förelåge, hänfördes till förvärvskällan rörelse under såväl jämförelseåret som beskattningsåret, oberoende av redovisningen vid den ordinarie inkomsttaxeringen.

Länsstyrelsen i Malmöhus län yttrar:

Bestämmelserna i 2 § 1 mom. andra stycket jämförda med 4 § anvisning 1) angående justering av rörelseinkomst med hänsyn till intäkt och ersättning vid avyttring och inträffat försäkringsfall ifråga örn inventarier och andra likartade för stadigvarande bruk avsedda tillgångar syntes kunna medföra icke avsedda konsekvenser. Örn till exempel ett rederiföretag under år 1937 haft en då icke beskattningsbar realisationsvinst vid försäljning av

Kungl. Maj:ts proposition nr 173.

fartyg, skall författningsenligt denna inkomst tilläggas vid beräkningen av återstående inkomst för år 1937. Under normala fall kommer således jämförelseinkomsten att i sig innefatta halva realisationsvinsten, vilket i sin tur har till följd, att uppskattad merinkomst kommer att bliva i motsvarande nian lägre. Ilar under beskattningsåret liknande försäljning icke ägt rum, kommer den skattskyldige i ett bättre läge än vad som kan anses vara motiverat, och likformigheten i inkomstberäkningen har gått förlorad, enär varken andra förkrigsinkomståret eller beskattningsåret utvisa motsvarande inkomst. Justering skulle ju kunna ske genom avdrag under 6 a avd. I i deklarationsformuläret, men bestämmelsen örn tillägg för förkrigsinkomståren bleve i så fall meningslös. Även för det fall att i beskattningsårets nettointäkt skulle ingå intäkt på grund av försäljning eller utfallet försäkringsbelopp, kommer genom bestämmelserna örn avdrag för minskning i dold förkrigsreserv uppskattad merinkomst att minskas med skillnaden mellan tillgångens värde den 31 augusti 1939 och dess i beskattningshänseende vid samma tidpunkt gällande värde. Den av kriget oberoende värdeökningen kommer således att elimineras, och det förefaller därför omotiverat att i återstående inkomst för förkrigsinkomståren inräkna återgående värdeminskningsavdrag och eventuell försäljningsvinst, då ju dessa knappast kunna anses för rörelsen normala. För beskattningsåret kommer justering automatiskt att inträda, så att till krigskonjunkturbeskattning upptages endast värdestegring från krigsutbrottet samt vid krigskonjunkturbeskattningen tidigare eventuellt för mycket åtnjutna värdeminskningsavdrag. Jämväl nu berörda punkt kunde kräva en korrigering eller ett förtydligande.

Östergötlands och Södermanlands handelskammare yttrar bland annat:

Den i 2 § lämnade föreskriften, att i inkomst av rörelse skall inräknas intäkt vid avyttring av maskiner och inventarier samt uppburen försäkringssumma för sådana tillgångar, även om intäkten icke är skattepliktig enligt förordningen om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt, måste leda till orimliga konsekvenser. Enligt denna föreskrift komma sålunda exempelvis utfallande brandförsäkringsbelopp i sin helhet att bli krigskonjunkturbeskattade, där icke händelsevis jämförelseårets resultat på motsvarande sätt influerats av erhållen försäkringsersättning. Föremål för krigskonjunkturbeskattning bör i varje fall aldrig bliva den del av den uppburna ersättningen, som svarar mot det brunnas förkrigsvärde. Då emellertid ersättning icke erhålles med högre belopp än det verkliga värdet vid brandtillfället, torde man med fog kunna utgå ifrån, att försäkringsersättningen i sin helhet kommer att tas i anspråk för anläggningens återställande efter branden. Endast i de fall så icke sker, kan det överhuvudtaget bli tal örn krigskonjunkturvinst. Vad här sagts angående ersättning för försäkring bör även gälla vid intäkt av försäljning av exempelvis utrangerat maskineri och detsammas ersättande. Bestämmelsen bör omformuleras med beaktande av vad sålunda anförts.

Tillika anser handelskammaren, såsom redan förut omnämnts, det vara mest rationellt att bestämmelsen örn uppfinnarverksamhetens inrymmande inom beskattningens ram idgår.

Riksräkenskapsverket anser orden »inkomst av tillfällig förvärvsverksamhet såsom uppfinnare eller av tillfälligt uppdrag ävensom annan jämförlig inkomst av tillfällig förvärvsverksamhet» icke tillräckligt klart avgränsa det slag av intäkter, som avses skola bliva föremål för beskattning. Bestämmelsen kan därför lätt föranleda en godtycklig skalteläggning.

78 Kungl. Maj.ts proposition nr 173.

Departementschefen:

I den av överståthållarämbetets bokgranskningskontor avgivna promemorian har föreslagits att aktiebolagens kapitalinkomster skulle i den mån fråga vore om bank- oell obligationsräntor i regel vid krigskonjunkturbeskatlningen hänföras till inkomst av rörelse. Skälen för detta förslag äro beaktansvärda, men jag anser det ej rådligt att i detta avseende frångå kommunalskattelagens uppdelning av inkomsterna på olika slag av förvärvskällor. Emellertid vill jag framhålla, att där kommunalskattelagens bestämmelser uppenbarligen tillämpats oriktigt vid den ordinarie beskattningen, detta fel bör rättas vid taxeringen till krigskonjunkturskatt.

Den bestämmelse som kritiseras av Östergötlands och Södermanlands handelskammare fanns redan i förordningen om krigskonjunkturskatt för år 1940 och har mig veterligen icke föranlett några materiella olägenheter. Lagstiftningen om krigskonjunkturskatt är för övrigt så inrättad att belopp som erhållits genom realisation i ena eller andra formen av värden som funnos vid krigsutbrottet ej beskattas och att för den överskjutande delen avdrag kan göras för överpris vid inköp av tillgång motsvarande den förlorade antingen direkt eller genom provisorisk skattepåföring. Jag föreslår följaktligen ingen ändring i denna punkt.

Vad angår det av länsstyrelsen i Malmöhus län gjorda påpekandet örn viss konsekvens av stadgandet i paragrafens 1 mom. andra stycket får jag erinra, att syftet med den av länsstyrelsen avsedda bestämmelsen är dels att för aktiebolag och ekonomiska föreningar erhålla samma regel för det första förkrigsinkomståret som på grund av författningens bestämmelser i övrigt gäller för andra förkrigsinkomståret och beskattningsåret, dels att med nämnda juridiska personer jämställa andra skattskyldiga. Därav att belopp varom nu är fråga medräknas i den skattepliktiga intäkten följer emellertid ej att det också medräknas vid bestämmande av jämförelseinkomsten. Beträffande beräkning av inkomst för förkrigsinkomståren gäller nämligen regeln att belopp av sådant slag och av sådan storlek, som uppenbarligen ej kan anses för rörelsen normalt, ej skall upptagas såsom intäkt. Med hänsyn härtill kan det i det av länsstyrelsen angivna exemplet beträffande rederiföretag väl tänkas att samtidigt som intäkten genom försäljning av fartyg upptages såsom tillkommande post vid inkomstuppskattningen ett belopp motsvarande intäkten kommer att avräknas. Det är dock, såsom senare kommer att utvecklas vid 4 §, ej säkert att beloppet i dess helhet kommer att avräknas. Beträffande andra tillgångar än fartyg kan en allenast partiell avräkning väntas bliva tämligen vanlig. Den av länsstyrelsen åsyftade bestämmelsen är således icke betydelselös. Någon ändring i det föreliggande förslaget på denna punkt synes alltså ej önskvärd.

Vad riksräkenskapsverket anfört föranleder mig ej heller att föreslå någon ändring i den formulering, som det remitterade förslaget innehåller.

Något skäl att på sätt Östergötlands och Södermanlands handelskammare jämväl föreslagit utesluta merinkomst å uppfinnarverksamhet från beskattningen synes ej föreligga.

79 Kungl. Maj:ts proposition nr 173.

4 §.

4 § i det remitterade förslaget jämte anvisningar innehåller regler för fastställande av taxerad merinkomst av rörelse. Förslaget bygger därvid på samma principer som motsvarande stadgandcn i 1940 års förordning om krigskonjunkturskatt. Med hänsyn till att det nu gäller ett senare beskattningsår hava emellertid en del nya regler blivit erforderliga, varjämte kompletteringar och omformuleringar i förtydligande syfte gjorts.

De mera betydelsefulla ändringarna i förhållande till föregående års författning äro följande.

I fråga om jämförelseinkomsten föreslås ett tilläggsstadgande, enligt vilket den vid taxering till krigskonjunkturskatt år 1940 fastställda jämförelseinkomsten bör frångås endast om särskilda skäl därtill föranleda.

Vad angår frågan om inkomstuppskattningen för beskattningsåret föreslås ett stadgande att, därest vid taxering till krigskonjunkturskatt år 1940 tillägg gjorts för nybildning under nästföregående beskattningsår av dold reserv i lagertillgångar, hänsyn härtill skall tagas vid värdering av lagret vid beskattningsårets ingång och att följaktligen vid inkomstuppskattningen för detta år avdrag skall medgivas med belopp svarande mot nämnda tillägg.

Beträffande lagerökning som uppkommit efter utgången av augusti 1939 (krigsutbrottet) gällde enligt förenämnda förordning att nedskrivning ej godkändes till lägre värde än som motsvarade anskaffningskostnaden vid krigsutbrottet. Nu föreslås i det fall då lagret vid sista förkrigsinkomstårets utgång räknas såsom förkrigslager att beträffande lagerökning nedskrivning ej må godkännas till lägre värde än som motsvarar anskaffningskostnaden vid sistnämnda tidpunkt.

Vidare har upptagits en föreskrift, enligt vilken vid tillämpning av vad som stadgats angående grunderna för lagervärderingen vid beskattningsårets utgång nedskrivning ej må ske till lägre belopp än det bokförda värdet vid nämnda tidpunkt, såvitt ej den skattskyldige visar att lagret i sin helhet uppskrivits eller att vid värdesättningen enligt räkenskaperna hänsyn ej tagits till nedskrivning som enligt god köpmannased varit uppenbart påkallad.

Kompletterande regler föreslås för beräkning av minskning av dold förkrigsreserv, varjämte upptages ett tilläggsstadgande angående återvinning av sådan reserv.

Beträffande värdeminskning å inventarier och liknande tillgångar föreslås att den för överpris och merkostnad enligt 1940 års förordning stadgade spärrgränsen av en och en tredjedel gånger det pris, som den tillgång avdraget avser kan anses hava betingat vid utgången av augusti 1939, sänkes till en och en fjärdedel gånger nämnda pris, varjämte villkoret att visst avdrag för värdeminskning skall hava skett i räkenskaperna för beskattningsåret föreslås skola utgå. Den enligt 1940 års förordning gällande regeln att den i räkenskaperna gjorda avskrivningen, som godkänts vid taxeringen till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt, icke skulle frångås med mindre de därvid tillämpade grunderna mera avsevärt skilde sig från de enligt förordningens huvudgrunder medgivna, föreslås jämväl skola utgå.

80 Kungl. Maj:ts proposition nr 173.

Angående avdrag för avsättning till pensionering av anställda eller annat likartat ändamål hava särskilda regler föreslagits, likaså angående beräkning av merinkomst av uppfinnarverksamhet.

I fråga örn beräkning av ränta å eget kapital föreslås att räntefoten beträffande kapitalökning höjes från 5 till 6 procent samt att, i motsats till vad som gällde enligt 1940 års förordning, tillgångar av varulagers natur skola upptagas enligt räkenskaperna utan hänsyn till den särskilda uppskattningen för inkomstberäkningen vid taxering till krigskonjunkturskatt.

Slutligen föreslås, att veterinärer skola likställas med de i 1940 års förordning uppräknade yrkeskategorierna, som intaga en särställning i bevisningshänseende.

övriga föreslagna ändringar äro av väsentligen redaktionell natur.

Motiveringen till förslaget återfinnes å sid. 7—13 i den remitterade promemorian.

Jag övergår härefter till redogörelse för de avgivna yttrandena. De frågor, som däri särskilt berörts, avse huvudsakligen lagervärderingen och avdrag för minskning av dold förkrigsreserv samt därmed sammanhängande spörsmål, jämförelseinkomsten, avdrag för värdeminskning, avdrag för avsättning till pensionering av anställda, avdrag för skatter vid inkomstuppskattningen, beräkning av ränta å eget kapital, bevisningsreglerna samt rederiers beskattning. De båda förstnämnda frågorna och därmed sammanhängande spörsmål hava i yttrandena behandlats i ett sammanhang, varför de i den följande redogörelsen också behandlas gemensamt.

Lagervärdering, dold förkrigsreserv och därmed sammanhängande spörsmål.

I den av Överståthållarämbetet ingivna, å ämbetets bokgranskningskontor upprättade promemorian anföres följande:

Den ur skattemyndigheternas synpunkt allvarligaste anmärkningen mot det framlagda förslaget är den, att reglerna för beräkning av förändring av dold förkrigsreserv i varulager under beskattningsåret gjorts onödigt invecklade.

Följande ändringar i förenklande syfte böra vidtagas.

Vid beräkning av förändring av dold reserv i varulager jamföres den dolda reserven vid beskattningsårets utgång med den dolda förkrigsreserven. Jämförelsen kommer alitsa i de flesta fall att sträcka sig över två beskattningsår. Hela ökningen eller minskningen tillägges respektive avdrages i deklarationen för beskattningsåret. Örn vid 1940 års krigskonjunkturskattetaxering avdrag yrkats för minskning av dold förkrigsreserv, räknas avdraget den skattskyldige till last, om och i den man det åtnjutits, har vid 1940 års taxering tillägg gjorts för ökning av dold reserv, räknas detsamma skattskyldig tillgodo vid taxeringen för beskattningsåret.^ Genom detta förfaringssätt blir den föreslagna omräkningen av beskattningsårets ingående lager obehövlig.

Vidare ha förslagsställarna uppdelat förändring av dold reserv i varulager i två delar: ändring på grund av annan värderingsnorm och ändring på grund av lagerminskning. Därför fordras vid lagerminskning dubbla om-

Kungl. Majlis proposition nr 173.

räkningar av utgående lagret. En sådan klyvning av reservförändringen är onödig, ty nian kan nå samma slutresultat genom att endast taga hänsyn till den totala fondförändringen under året. Detta förfaringssätt tillämpas nästan alltid inom affärslivet; däremot göres i allmänhet ej utredningar huruvida fondförändringen beror på ändrad värdering eller på kvantitelsförändringar. I fråga om sorterade lager är en sådan uppdelning av fondförändringen ofta svår att åstadkomma.

I motiveringen uppgives att omräkningen i ett tempo övervägts, men att detta uppslag ej fullföljts, då fondförändringar på grund av ändrad värderingsnorm och på grund av lagerminskning ansetts till sin principiella innebörd helt skilda. Häremot kan invändas, att, då slutresultatet blir detsamma enligt båda metoderna, den ena metoden ej behöver förkastas, därför att den grundar sig på annan systematisering av affärstransaktionerna än den andra.

Förslagsställarna synas hysa den uppfattningen, att minskning av dold reserv vid lagenninskning är en bevisfråga, men att detta däremot ej skulle vara fallet med ändring av dold reserv på grund av ändrad värdering. Ett studium av deklarationsformulärets sammanställningar för varulagervärderingen visar emellertid, att båda slagen av fondförändringar ansetts böra konstateras genom olika slags omräkningar av samma lagerkvantiteter, varför någon principiell skillnad i utredningshänseende icke enligt deklarationsformuläret förefinnes mellan förändringens båda beståndsdelar.

Ifrågavarande bestämmelser torde bli mycket aktuella vid 1941 års taxering, då dolda förkrigsreserver i stor utsträckning framkommit vid lagerminskningar under år 1940. Av det anförda framgår att utredningen om ändring av dold reserv i varulager kan förenklas, så att varken omräkning av ingående lagret eller klyvning av fondförändringen erfordras. Härigenom kunna följande fördelar vinnas.

a) Sedan den dolda förkrigsreserven fastslagits, behöver endast en omräkning av varulagret göras mot tre enligt förslaget.

b) Den i denna P. M. föreslagna metoden överensstämmer med det inom affärslivet allmänt tillämpade förfaringssättet.

c) Metoden förstås av de skattskyldiga, eftersom omräkningen endast består däri, att lagret vid beskattningsårets utgång omräknas efter förkrigspriserna. Däremot bortfaller omräkning »enligt för ifrågavarande inkomstuppskattning gällande särskilda grunder» ävensom angivandet av »i beskattningshänseende gällande värde». Att de citerade uttrycken äro svårbegripliga torde knappast behöva framhållas.

Redan vid 1940 års krigskonjunkturskattetaxering förorsakade de otillfredsställande bestämmelserna om varulagervärdering en ovanligt stor irritation hos de skattskyldiga, trots att bestämmelserna voro avsedda att bereda dem en förmån. Det är därför av den största vikt att bestämmelserna om varulagervärderingen vid innevarande års taxering göras lättfattliga, så mycket mer som antalet skattskyldiga kommer att ökas avsevärt.

Länsstyrelsen i Stockholms län yttrar:

1 anvisningarna punkt 11 a) utsäges, att avdrag för minskning av dold förkrigsreserv i tillgångar, avsedda för omsättning eller förbrukning i rörelse, ifrågakommer endast i samband med lagerminskning. En faktisk minskning av dold förkrigsreserv torde emellertid kunna tänkas som en följd av uppskrivning samtidigt som lagerökning föreligger. Vid 1940 års taxering medgavs härstädes avdrag i ett dylikt fall; då det synes tveksamt, örn icke anvisningarnas nu föreslagna formulering utesluter avdragsrätt i avsedda fall, är eli förtydligande pä denna punkt önskvärt.

Bihang till riksdagens protokoll atil. 1 sinni. Nr 173. C,

82 Kungl. Mcij:ts proposition nr 173.

Länsstyrelsen i Östergötlands län anför bland annat:

I ett tredje stycke av anvisningspunkt 4 b) har upptagits en föreskrift, enligt vilken vid tillämpning av vad som stadgats angående grunderna för lagervärderingen nedskrivning ej må ske till lägre belopp än det bokförda värdet vid beskattningsårets utgång, såvitt ej den skattskyldige visar att lagret i sin helhet under beskattningsåret uppskrivits eller att vid uppskattningen enligt räkenskaperna hänsyn ej tagits till nedskrivning som enligt god köpmannased varit uppenbart påkallad. Länsstyrelsen är tveksam, huruvida icke en dylik föreskrift är till mera skada än gagn, då den å köpmannahåll möjligen kan uppfattas som ett sanktionerande av åtgärder, som stå i strid mot bokföringslagen och i fall av konkurs kunna medföra ansvar för konkursförbrytelse.

Länsstyrelsen i Kalmar län yttrar, bland annat, att principerna för värdering av varulager enligt 1940 års förordning av de allra flesta skattskyldiga missförståtts, givetvis med påföljd att ett omfattande arbete nödvändiggjorts vid taxeringens genomförande för tillrättaläggande av missuppfattningar från de skattskyldigas sida.

Länsstyrelsen i Värmlands län yttrar:

I skrivelse den 16 februari 1940 rörande förslag till krisskatt framhöll länsstyrelsen olägenheten av att jämkning av lagervärdena för förkrigsinkomståren skulle behöva förekomma. Erfarenheten torde nu hava visat, att därest de bokföringsmässiga lagervärdena i stället lagts till grund för inkomstuppskattningen, praktiskt sett stora fördelar skulle hava vunnits. Länsstyrelsen anser sig därför fortfarande icke kunna tillstyrka förslaget i detta hänseende utan vidhåller sin härutinnan förut uttalade mening. Den omständigheten, att taxeringen föregående år skett efter den s. k. lagerjämkningsmetoden synes icke behöva lägga hinder i vägen för en ändring innevarande år, detta ej minst med hänsyn till det ringa antalet taxerade under år 1940.

Beträffande beräkningen av lagervärdena för beskattningsåret anser sig länsstyrelsen fortfarande böra påpeka, att länsstyrelsen finner uträkningen onödigt invecklad. Synnerligen önskvärt vore därför örn ett enklare förfaringssätt skulle kunna genomföras, säkerligen till båtnad för såväl de skattskyldiga som vederbörande skattemyndigheter.

Länsstyrelsen i Örebro lån anför bland annat:

I föreliggande förslag göres en principiell skillnad mellan värdering av lagertillgångar vid beskattningsårets utgång och minskning av dold förkrigsreserv vid lagerminskning under beskattningsåret. Beräkningen av eventuell reservförändring skall sålunda ske i två etapper. Även om denna uppdelning ur teoretisk synpunkt kan försvaras, måste den dock anses sakna praktisk betydelse. Förfaringssättet är, då det ej överensstämmer med det inom affärslivet vanliga sättet att betrakta detta problem, ägnat att skapa förvirring hos de skattskyldiga. Med hänsyn till att reservförändringen i och för sig och icke den teoretiska förklaringen därtill är det primära, bör denna beräkning kunna ske i ett moment, varigenom även en välbehövlig förenkling av deklarationsformuläret skulle vinnas.

Länsstyrelsen i Västmanlands län anför:

De föreslagna bestämmelserna synas innebära att med ett undantag reservförändringar under tiden från krigsutbrottet och fram till beskattningsårets ingång skola få påverka beskattningsårets resultat i de fall, då taxering till krigskonjunkturskatt ej åsatts år 1940. Undantaget förekommer i fråga örn avdrag för minskning av dold förkrigsreserv. I anvisningarna till 4 §

Kungl. Maj:ts proposition nr 173.

punkt 11 a) stadgas nämligen, alt en såsom skillnad mellan dolda reserven i förkrigslagret och dolda reserven i lagret vid beskattningsårets utgång framkommen reservminskning skall reduceras med det belopp, varmed förkrigsreserven nedgått under föregående beskattningsår. Först härefter erhålles den reservminskning, som får avdragas vid 1941 års taxering.

En resultatutjämning olika år emelian vinnes ju om hänsyn ej tages till vissa reservförändringar under tiden före beskattningsårets ingång. Eftersom en dylik utjämning ej synes kunna göras generell, vill länsstyrelsen dock ifrågasätta, om ej konsekvensen fordrar, att som regel hänsyn tages endast till de under beskattningsåret uppkomna reservförändringarna.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län föreslår, att anskaffningskostnaden generellt lägges till grund för beräkningen av förändringar i de dolda reserverna. Därest den skattskyldige yrkar jämkning på grund av värdenedsättning, bör han vara skyldig att åtminstone genom sannolikhetsbevisning styrka detta.

Vidare åberopar länsstyrelsen en av taxeringsrevisorn L. Stange upprättad promemoria, däri anföres bland annat:

Under anvisningspunkt 4 a till 4 § har upptagits ett nytt stadgande örn avdrag vid inkomstuppskattningen för beskattningsåret med belopp motsvarande det tillägg för nybildning av dold reserv, som gjorts vid inkomstuppskattningen för nästföregående beskattningsår, vilket även synes kunna uttryckas så, att om det utgående lagervärdet för beskattningsåret vid 1940 års taxering jämkats uppåt, skall detta förhöjda lagervärde även räknas som ingående lagervärde för beskattningsåret vid 1941 års taxering. Häremot synes ingenting vara att invända. Emellertid saknar man en motsvarande bestämmelse om tillägg vid 1941 års taxering på grund av medgivet avdrag från utgående lagervärdet vid 1940 års taxering, vars nödvändighet synes lika självklar. Antingen en jämkning skett uppåt eller nedåt vid föregående taxering bör väl motsvarande lagervärde även läggas till grund för inkomstberäkningen vid 1941 års taxering. Denna frånvaro kan möjligen förklaras därmed att vid 1940 års taxering i regel gällde (ehuru föreskrift härom saknades) att lägre värdering av beskattningsårets utgående lager än räkenskapernas icke godkändes. Emellertid torde undantag från denna regel ha förekommit och varit befogade (dylika fall voro aktuella vid 1940 års taxering i länet). Både denna regel och undantagen därifrån äro för övrigt i nu föreliggande förslag föreskrivna i tredje stycket av anvisningspunkten 4 b. Då undantagsstadgandet, ehuru då icke föreskrivet, sannolikt tillämpats även vid 1940 års taxering och skattskyldig alltså medgivits lagervärdering vid beskattningsårets slut understigande räkenskapernas, synes det lämpligt att fullständiga stadgandet i punkt 4 a på ovan angivet sätt.

Anvisningspunkten 4 b, som avhandlar beräkningen av lagervärdet vid beskattningsårets utgång, upptager några av författningsförslagets mera svårförståeliga stadganden. Vad man här vill komma åt är en så att säga »otililåten» reservbildning i varulagervärdet. Däremot är en viss reservbildning »tillåten» d. v. s. den anses icke vara någon verklig reserv, ehuru den ur and-

ra synpunkter än taxeringens faktiskt kan vara det. Man skulle önska, att vad som avses med här föreskrivna regler, d. v. s. varför man skall gå tillväga på angivet sätt, även framginge av anvisningarna. Även örn den, som ingående sysslat med dessa saker, har detta någorlunda klart för sig, så torde — åtminstone enligt undertecknads erfarenhet .....- flertalet skattskyldiga

ej alls förstå den verkliga innebörden av bestämmelserna. Exempelvis före-

84 Kungl. Maj.ts proposition nr 173.

en gemensamt» jämförd med sammanhängande bestämmelser, torde för mången synas antingen överflödig eller oförståelig. Därför synes det mig önskvärt, att hela anvisningspunkten 4 b finge en ännu tydligare avfattning, helst sådan att därav även framginge anledningen till de olika föreskrifterna.

Punkt 4 b synes uteslutande reglera lagervärderingen vid beskattningsårets utgång. Däremot letar man förgäves efter regler för lagervärderingen vid beskattningsårets ingång. I de fall, då taxering verkställts år 1940, och alltså lagervärdet vid föregående beskattningsårs utgång är fixerat, är ju problemet redan löst, men vid 1941 års taxering torde de fall bliva vanligast, där taxering 1940 icke åsatts. Möjligen får anses underförstått, att det ingående värdet i sådana fall skall bestämmas enligt för uppskattningen av utgående värdet vid /940 års taxering gällande regler, men i saknad av uttrycklig föreskrift härom, torde tveksamhet uppstå. Förslaget upptager ju angående det ingående lagervärdets beräkning endast bestämmelsen i punkt 4 a, som icke avser själva grunden för värderingen. Om 1940 års regler skola anses tilllämpliga, torde böra beaktas, att fall kunna uppstå, då föreskriften i slutet av tredje stycket av punkt 4 b, synes böra få motsvarande tillämpning i fråga örn ingående lagervärdet, enär annars den skattskyldige får tillgodoräkna sig för högt ingångsvärde å lagret. I sådant fall måste emellertid taxeringsmyndigheterna visa att så är förhållandet.

Vad som frapperar ifråga om formuleringen i såväl förslagets text, som i deklarationsblanketten är, att uttrycket »dold reserv» noga undvikits i samband med beskattningsårets inkomstuppskattning. Detta till skillnad mot förhållandet 1940. Denna förändring synes vara på gott och ont. Ty dels avse faktiskt föreskrifterna att förhindra att eventuella nybildningar av otilllåtna reserver påverka inkomstberäkningen, dels torde både myndigheter och skattskyldiga vid 1940 års taxering ha vant sig att behandla begreppet »dold reserv» i samband med beskattningsårets inkomst.

Angående anvisningspunkten 4 b torde sammanfattningsvis kunna sägas att den synes ofullständig med avseende på bestämmelser om lagervärderingen vid beskattningsårets ingång och i behov av förtydliganden i fråga örn lagervärderingen vid årets utgång. Därjämte torde man kunna ifrågasätta om själva grundprincipen för omräkningen är den lämpligaste. Vid 1940 års taxering förfors inom länet, och enligt vad undertecknad erfarit, även på andra håll så, att anskaffningsvärdena vid beskattningsårets såväl in- som utgång beräknades och att det sistnämnda med hänsyn till eventuella prisstegringar omräknades till ett värde efter anskaffnings-å-priserna vid årets ingång. Även denna metod torde lämna ett riktigt resultat och är långt enklare att tillämpa. Den i författningen föreskrivna metoden är däremot ibland omöjlig att tillämpa i de fall. där lagret är mycket heterogent.

Vad beträffar föreskriften i sista stycket under punkt 4 c må ifrågasättas örn det icke är teoretiskt riktigare att räkna med beskattningsbar merinkomst i stället för taxerad sådan, åtminstone i de vanliga fall där endast en förvärvskälla föreligger.

I detta sammanhang torde även böra beröras anvisningspunkten lia, som reglerar avdrag för minskning av dold förkrigsreserv under beskattningsåret. Gemensamt för båda de sistnämnda punkterna är bl. a. att man ofta talar örn tillgångarnas »verkliga värde». Det framgår att härmed avses deras anskaffningskostnad. Det förefaller önskligt. att begreppet anskaffningskostnad finge ersätta det »verkliga värdet» på alla de platser, där detta förekommer.

Vad 11 a i övrigt beträffar, saknar den motsvarighet bland 1940 års anvisningspunkter, men som även framhållits i motiveringen, synes den i hu-

Kungl. Maj:ts proposition nr 173. 85

vudsak ej innebära något nytt med hänsyn till tillämpningen vid 1940 års taxering.

Själva beräkningen av den dolda förkrigsreservens minskning har emellertid komplicerats, såsom framgår av föreskrifterna i sista stycket under punkt 11 a, av hänsyntagandet till det belopp, varmed dold förkrigsreserv minskats under föregående beskattningsår.

Samtliga berörda författningsrum avse på ett eller annat sätt lagervärderingens inverkan på beskattningsårets inkomstuppskattning eller hänsynstagande till lagervärderingen vid merinkomstens beräkning. Dessa föreskrifter återfinnas sålunda under fyra olika anvisningspunkter. Som förslagsställarna själva påpekat i motiveringen måste detta anses olämpligt. Av formella hänsyn anses detta dock oundvikligt. Det torde dock böra ifrågasättas om icke de praktiska fördelarna av att lia alla hithörande föreskrifter på en plats bör anses större än nyssnämnda formella olägenheter.

Östergötlands och Södermanlands handelskammare anser reglerna om lagervärdering m. m. vara alltför komplicerade och ensidigt tillgodose det fiskaliska intresset på skattedragarnas bekostnad samt yttrar bland annat:

Vid utformandet av reglerna till beskattning av rörelseinkomst får icke hänsyn tagas uteslutande till det momentana skattebehovet utan också till det allmännas intresse av att näringslivets effektivitet icke genom en alltför tyngande skattebelastning äventyras. Redan i inkomst- och förmögenhetsskatt, värnskatt och kommunalskatt lägger det allmänna för närvarande beslag på minst cirka 40 procent av aktiebolagens vinst. Härtill kommer aktieägarnas beskattning för den inkomst, som tillkommer dem i form av aktieutdelning. Det är sålunda till statens och kommunernas kassor och icke till aktieägarnas fickor, som större delen av aktiebolagens vinst finner sin väg. Med hänsyn härtill är det också främst ett allmänt intresse, att näringsföretagen genom avsättande av betryggande reserver kunna konsolidera sin ställning och därmed säkra ett stadigvarande tillgodoseende av det allmännas skattekrav. Ehuru aktiebolagens vinster genom dubbelbeskattning äro i särskild grad skattebelastade gäller nu gjorda uttalande ehuru i mindre påtaglig grad även den del av näringslivet, som icke arbetar i aktiebolagsform. På grund av nu anförda skäl vidhåller handelskammaren sitt tidigare uttalande, att rörelseidkaren vid taxering till krigskonjunkturskatt bör tillerkännas samma frihet att skapa från skattebelastning fria reserver, som tillkommer honom vid den ordinarie beskattningen.

Krigsförhållandena ha i många avseenden förändrat de betingelser, under vilka näringslivet under normala tider arbeta. För en stor del företagare har den av sjöfartsspärren orsakade råvaruknappheten medfört, att varulagren icke kunna hållas uppe i normal omfattning och med tanke bl. a. härpå, lia bestämmelser angående provisorisk skattebetalning tillkommit. Förhållandet kan emellertid vara det helt motsatta. Inom vissa branscher har det varit regel, att råvarulagren hållits på en mycket låg nivå. Näringsidkaren har under normala förhållanden kunnat täcka .sitt råvarubehov genom successiva leveranser månad efter månad. Nu rådande förhållanden — icke minst beträffande kommunikationerna — lia medfört, att näringsidkaren flir en mycket lång lid framåt måste söka säkra sitt råvarubehov. Importvarorna måste härvid i förskott betalas genom rembourser, el t förfarande, som ställer stora anspråk på företagarens kapitaltillgångar, vilka anspråk i män av penningvärdets fall ytterligare stegras. Den möjlighet provisorisk skattebetalning i dessa fall avser skänka företagaren alL skydda sig emot beskattning å visserligen nybildade men likväl nödvändiga reserver, kan företagaren ofta icke utnyttja till följd av den ytterligare ökning av kapitalbehoved, som därav för-

86 Kungl. Maj:ts proposition nr 173.

anledes. Liknande problem möta i fall av nystartande och utvidgning av rörelse. Så länge den genom produktionsökningen erhållna vinsten icke överstiger jämförelseårets vinst i förhållande till dåvarande produktionsvolym, bör genom utvidgningen uppnådd mervinst vara fri från krigskonjunkturskatt. Krigskonjunkturbeskattning av nystartad rörelse bör enligt samma princip ifrågakomma först om och i den mån resultatet med tagen hänsyn också till erforderliga reserver överstiger vad som kan betraktas såsom normalt. Redan vid förra krigets krigskonjunkturbeskattning utbildade sig småningom åtminstone beträffande nystartade företag den praxis, att inkomsten uppgående till högst en viss procent av i rörelsen nedlagt kapital ansågs skattefri. Denna regel torde i varje fall så länge den friare behandling av dolda reserver, som handelskammaren ovan förordat, icke tillämpas, nu äga samma grad av berättigande och bör utsträckas att gälla även äldre företag oavsett jämförelseårsresultatet. Procentsatsen bör medgiva 6 procent utdelning till aktieägarna och skälig mot krigstidens ökade riskmoment svarande nybildning av reserver. Med hänsyn härtill bör krigskonjunkturbeskattning icke ifrågakomma, om avkastningen icke uppgått till minst 10 procent av i rörelsen intresserat kapital.

Smålands och Blekinge handelskammare yttrar:

Enligt anvisningarna till 4 §, punkt 4 b), fastställas sista förkrigsårets utgång resp. den 31 augusti 1939 som de tidpunkter, vilka äro av avgörande betydelse för lagervärderingen. Ett företags lagerkvantitet vid endera av nämnda tidpunkter angives såsom den maximikvantitet, för vilken provisorisk påföring av krigskonjunkturskatt för framtida nedskrivning av ersättningslager får ske. Hänsyn har emellertid härvid icke tagits till det ingalunda ovanliga förhållandet att ett företag såsom lager de facto räknar dels vad som är levererat och dels vad som finnes i kontrakt med leverantör. Inom vissa industrier tjänstgör leverantören som lagerhållare för sin köpare och leveranser ske mot kontrakten successivt men så, att alltid en viss relation finnes mellan levererat lager och lager i kontrakt och att summan av dessa båda kvantiteter är i huvudsak konstant. Oavsett det förhållandet att kontrakt i regel icke bruka bokföras, borde företagare, å vilken nu beskrivna lagerförhållanden äro tillämpliga, medgivas rätt att såsom lager den 31 december 1938 eller den 31 augusti

1939 räkna såväl levererat lager som kontrakterade kvantiteter.

Under förutsättning att höjning av jämförelseinkomsten företages med en efter penningvärdets fall avpassad procentsats på sätt framgår av redogörelsen under den allmänna motiveringen anser Västernorrlands och Jämtlands läns handelskammare, att större frihet än vad anvisningarna till 4 § förutsätta bör lämnas rörelseidkare vid värdesättning av lager av tillgångar avsedda för omsättning eller förbrukning i rörelse vid beskattningsårets utgång. Handelskammaren fortsätter:

För rörelse i allmänhet torde det höra till undantagen att lagerökning under år 1940 har förekommit. Den del av landets industri, som inriktats på export, kommer dock sannolikt att redovisa betydande ökning av lager från

1940 års ingång till dess slut. Billigheten synes fordra att denna lagerökning icke bör ens vid krigskonjunkturskattetaxering åsättas högre värde än det, till vilket varan må kunna i en framtid försäljas. Den inskränkning i rätten till nedskrivning å lagerökning, som anvisningarna till 4 § stadgar, synes utan olägenhet kunna undanröjas.

Kooperativa förbundet yttrar:

Vad beträffar stadgandet att varulager vid beskattningsårets utgång icke må nedskrivas till lägre belopp än det bokförda värdet, så har viss upp-

Kungl. Maj:ts proposition nr 173.

mjukning av denna redan år 1940 tillämpade regel nu skett. Det vore önskvärt, för att dessa uppmjukningar skola få någon effekt, att uttrycket »god köpmannased» något definierades, exempelvis så att det angives att ett företag, som värderat sitt varulager efter dagspris och utan någon nedskrivning, icke kan anses hava verkställt bokslutet efter god köpmannased och att alltså ett sådant lager bör få nedräknas till förkrigspriser.

Sveriges grossistförbund framhåller nödvändigheten av att klara grunder angivas för beräkningen av lagervärdet av sådana produkter, som upptagits för att ersätta varor, vilka på grund av genom kriget föranledda förhållanden icke mer kunna tillhandahållas samt fortsätter:

Man måste räkna med, att dessa ersättningsvaror i regel endast ha sitt värde så länge kriget fortgår och att ett fredsslut medför, att de bliva mer eller mindre värdelösa. Givet är, att möjligheter böra finnas att i nu berörda fall upptaga lägsta möjliga lagervärden. Ett förtydligande härutinnan är påkallat med hänsyn till förordningens bestämmelser om upptagandet av lagervärde till förkrigspriser i vissa fall.

Kommerskollegium yttrar:

Beträffande nedskrivning av varulager i det av handelskammaren i Jönköping omnämnda fallet att en företagare regelmässigt har dels visst inneliggande lager samt dels kontrakt å visst lager, vilket levereras successivt, synes nedskrivning böra få beräknas jämväl å det kontrakterade lagret, under förutsättning givetvis att samma metod användes för nedskrivningen såväl beträffande förkrigsinkomståren som beskattningsåret.

En exemplifiering i bestämmelserna om nedskrivning av uttrycket »god köpmannased», vilket ifrågasatts av kooperativa förbundet, torde vara av värde särskilt för de mindre företagens del.

Kammarrätten uttalar beträffande punkt 4 b) tredje stycket i anvisningarna till 4 §, att det först förekommande ordet »nedskrivning» i förtydligande syfte bör utbytas mot uttrycket »nedskrivning vid inkomstuppskattning enligt denna förordning» eller »värdesättning».

En ledamot av kammarrätten yttrar, att det av praktiska skäl synes angeläget att för vinnande av reda och överskådlighet de i och för sig invecklade bestämmelserna om dold förkrigsreserv sammanföras under ett gemensamt anvisningsmoment.

Jämförelseinkomst.

Länsstyrelsen i Jönköpings län yttrar:

I de fall, där taxering till krigskonjunkturskatt ej ägt rum under år 1940 och jämförelseinkomst ej heller fastställts, torde de skattskyldiga understundom vid innevarande års taxering till krigskonjunkturskatt komma att yrka, att vid fastställande av jämförelseinkomsten hänsyn skall tagas även till 1939 års inkomst, nämligen när denna är större än medeltalet av 1937 och 1938 års inkomster. Örn den skattskyldige kan visa, att ökningen av 1939 års inkomst ej i någon mån påverkats av krigskonjunkturen utan uteslutande berott på en s. k. naturlig utveckling, synes det vara skäligt, att jämförelseinkomsten av denna anledning får justeras uppåt. En mekanisk verkstad, som under

1939 haft en högre inkomst än under 1937 och 1938 men som törst under

1940 lagt örn driften till krigsindustri, synes därför böra få beräkna sin jämförelseinkomst till medeltalet av inkomsterna under åren 1937—1939. En på

88 Kungl. Maj:ts proposition nr 173.

så sätt beräknad jämförelseinkomst torde vara ett bättre uttryck för den skattskyldiges normala årsinkomst vid tiden närmast före krigsutbrottet än medeltalet av 1937 och 1938 års inkomster. Ett uttryckligt stadgande härom synes därför böra komma till stånd.

Länsstyrelsen i Malmöhus län anför:

Enligt punkt 3 i anvisningarna till 4 § skall i regel medeltalet av inkomsterna för båda förkrigsinkomståren upptagas såsom jämförelseinkomst. Finnes uppenbart att detta medeltal icke utgör ett godtagbart uttryck för normalinkomsten må jämförelseinkomsten, därest så synes skäligt, fastställas till ettdera av förkrigsårens inkomst. Endast för det fall att båda förkrigsinkomståren utvisar underskott må annan utväg för jämförelseinkomstens fastställande anlitas. Samtidigt lämnas anvisning därom, att beträffande ett nystartat företag jämförelseinkomsten bör kunna uppskattas med ledning av normalresultatet för annan jämförbar rörelse, som under förkrigsinkomståren bedrivits under liknande förhållanden. Det synes länsstyrelsen ganska rimligt, att denna utväg för jämförelseinkomstens beräknande öppnas jämväl för äldre företag där vare sig ett eller ingetdera av förkrigsinkomståren utvisa resultat, som kunna anses normala, och får länsstyrelsen hemställa att sådan ändring i förslaget vidtages.

Länsstyrelsen i Hallands län yttrar bland annat:

o Uttrycket »i och för sig tillfredsställande» synes en del företagare ha tytt så, att därmed kunde åsyftas jämförelseinkomst, som efter företagarens subjektiva bedömande kunde betraktas som mer eller mindre tillfredsställande ur företagaresynpunkt. Då denna företagarnas åsikt synes vara felaktig, föreslås, att uttrycket »i och för sig tillfredsställande» måtte utbytas mot ett annat, som ej kan missuppfattas.

Länsstyrelsen vill i detta sammanhang ifrågasätta, huruvida ej föreskrift skulle kunna meddelas, att jämförelseinkomsten alltid skulle beräknas enligt huvudregeln, därest båda förkrigsårens inkomster uppgå till 5 procent och därutöver å eget kapital i rörelsen.

Då prövningsnämnden i detta län vid 1940 års taxering icke fastställt jämförelseinkomst för andra skattskyldiga än dem, som påförts krigskonjunkturskatt, torde till förebyggande av missuppfattning hos de skattskyldiga ett tillägg böra göras till 4 § 3. sista stycket anvisningarna av förslagsvis följande lydelse: Jämförelseinkomsten skall anses hava blivit fastställd endast för de skattskyldiga, som vid 1940 års taxering påförts krigskonjunkturskatt eller beträffande taxering till sådan skatt varit föremål för prövningsnämndens särskilda handläggning.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län yttrar, att för aktiebolags och övriga juridiska personers del 5 procent synes för lågt, då berättigade anspråk torde förefinnas på att efter utgivandet av allmänna utskylder, avsättningar för konsolideringsändamål och företagets vidare utveckling återstoden skall förslå till skälig förräntning av investerat kapital. För ifrågavarande företag föreslås i stället 6—8 procent såsom norm.

Delegerade för Sveriges industriförbund m. fl. anföra:

Enligt förslaget skall föregående års huvudregel i fråga om beräkning av jämförelseinkomsten alltjämt gälla, d. v. s. att medeltalet av inkomsterna för båda förkrigsinkomståren skall utgöra jämförelseinkomst. Örn emellertid ett av dessa två år visat underskott, skall vid medeltalets beräkning det ena årets underskott även upptagas såsom sådant (sid. 9 i promemorian). I sist-

Kungl. Maj:ts proposition nr 173.

nämnda fall förutsattes således enligt promemorian, att huvudregeln skall tillämpas. Detta uttalande synes icke överensstämma med den i punkt 3 av anvisningarna till 4 § stadgade principen, att om förkrigsinkomståren visat underskott eller eljest uppenbart onormala vinstresultat, jämförelseinkomsten skall fastställas till annat belopp, som med hänsyn till omständigheterna kan anses skäligt. I nu senast berörda fall förutsättes, att förlustår är en onormal företeelse. Då samma princip bör gälla, oberoende av örn fråga är örn ett eller två förlustår, synes en ändring av förslaget i nämnda hänseende vara välmotiverad. Den lägsta jämförelseinkomst, man över huvud taget bör räkna med, anse delegerade böra motsvara normal ränta å det egna kapitalet.

De föreslagna bestämmelserna i fråga om jämförelseinkomstens beräknande för nystartade företag eller företag, som under förkrigsinkomståren icke uppnått sin tulla utveckling, synas vara alltför stränga. I regel torde i dylikt fall komma att tillämpas den bestämmelsen, att såsom jämförelseinkomst fastställes ett belopp motsvarande 5 procent ränta å eget kapital, med tillägg beträffande enskild skattskyldig av skäligt värde å dennes normala personliga arbetsinsats. Mot denna bestämmelse såvitt angår enskild skattskyldig synes knappast skäl föreligga till erinran. I fråga örn nya aktiebolag och ekonomiska föreningar synes däremot räntefoten 5 procent vara alltför låg. Då det icke minst under nuvarande förhållanden är ett samhällsintresse att uppmuntra tillkomsten av ny företagsamhet, tala starka skäl för att sagda företag erhålla en jämförelseinkomst, som åtminstone i någon mån kan jämföras med sagda inkomst för äldre företag. Härvid förtjänar framhållas, att den normala räntan för ökning av det egna kapitalet under beskattningsåret enligt förslaget föreslås ökad från tidigare 5 till 6 procent. Vid detta förhållande synes det inkonsekvent, att jämförelseinkomsten för nystartade och därmed jämställda företag i nu berörda fall skall beräknas efter allenast 5 procent av det egna kapitalet. För möjliggörande av en skälig företagarevinst anse delegerade, att en räntefot av minst 8 eller 10 procent vore väl motiverad.

I fråga om jämförelseinkomsten har i punkt 3 av anvisningarna till 4 § föreslagits, att den vid taxeringen till krigskonjunkturskatt år 1940 fastställda jämförelseinkomsten bör frångås endast om särskilda skäl därtill föranleda. Av motiveringen å sid. 9 till detta stadgande framgår, att den sålunda fastställda jämförelseinkomsten i regel skall gälla även vid 1941 års taxering, samt att avvikelse från sagda inkomst endast bör ske, då inkomstuppskattningen för något av förkrigsinkomståren blivit, på sätt i promemorian anföres, felaktig. Till stöd för ändring av den år 1940 fastställda jämförelseinkomsten kunna emellertid anföras även andra skäl. En skattskyldig kan sålunda, därest det nämnda år varit fråga örn en relativt låg taxering till krigskonjunkturskatt, hava saknat anledning att förebringa en så fullständig utredning beträffande jämförelseinkomsten som han skulle hava gjort örn frågan gällt en taxering till mera betydande belopp. Likaledes kan från den skattskyldiges sida skid ansetts icke hava förelegat att förebringa en fullständig utredning för det fall, att omständigheterna givit vid handen, alt det år 1940 icke kunde bliva fråga örn någon taxering till krigskonjunkturskatt. 1 sistnämnda fall uppkommer jämväl den frågan, huruvida jämförelseinkomst verkligen blivit fastställd, då den skattskyldige icke påförts någon krigskonjunkturskatt. Att under nu berörda förhållanden en skattskyldig vid taxering år 1941 icke skulle vara berättigad erhålla ändring av den år 1940 fastställda eller måhända icke1 ens av taxeringsmyndigheterna prövade jämförelseinkomsten i andra fall än sorn föreslås i promemorian synes orimligt. På grund härav anse delegerade förslaget i denna del höra ändras på sådant sätt, att allenast sådan jämförelseinkomst, som vid 1940 års taxering blivit

90 Kungl. Maj.ts proposition nr 173.

i vederbörlig ordning fastställd efter fullständig utredning, därvid felaktighet av i förslaget angiven natur ej förelegat, skall läggas till grund för 1941 års taxering.

Smålands och Blekinge handelskammare anser en bestämmelse böra intagas, som uttryckligen tillåter i utveckling stadda företag alt utan alltför stränga krav på bevisföringen räkna med en rörlig jämförelseinkomst.

Skånes handelskammare yttrar:

Enligt huvudregeln skall såsom jämförelseinkomst upptagas medeltalet av inkomsterna för båda förkrigsinkomståren, under beaktande av att andra utgångspunkter får användas, därest medeltalet ej utgör ett godtagbart uttryck för den skattskyldiges normala årsinkomster av förvärvskällan vid tiden närmast före krigsutbrottet. I praxis har denna föreskrift flerstädes tolkats så att resultatet för år, som gett förlust, uteslutits d. v. s. satts till noll. Med hänvisning bl. a. till förordningens grunder har i promemorian den uppfattningen hävdats, att huvudregeln även bör gälla i här angivet fall och förlustårets underskott sålunda inräknas i medeltalet. Enligt handelskammarens mening är denna ståndpunkt fullständigt orimlig. Enligt sin natur är all affärsverksamhet inriktad på vinst och måste normalt upphöra, därest den ger förlust. Som regel bör ett förlustår därför betraktas som en onormal tillfällighet och sålunda uteslutas. I vissa näringsgrenar, exempelvis rederinäringen, där ettdera av jämförelseåren varit exceptionellt dåligt, skulle en annan tolkning än den här företrädda ge uppenbart obilliga resultat. I utländsk mervinstbeskattning, liknande den svenska, har detta betraktelsesätt ej blott godtagits utan även upptagits som lagföreskrift. I det nu uppkomna läget får handelskammaren därför hemställa att nämnda tolkning genom ett auktoritativt uttalande fastställes.

Till ledning för fastställandet av jämförelseinkomsten för ny tillverkning har bl. a. angivits avkastningen å i tillverkningen nedlagt eget kapital, beräknad efter 5 procent. Såsom tidigare framhållits ligger särskilt i nuvarande läge makt uppå att dylik företagsamhet stimuleras, varjämte erinrats örn att sådan tillverkning, såsom merendels starkt tidsbegränsad, ofta är synnerligen riskfylld. Under sådana förhållanden kan en kapitalavkastning å 5 procent näppeligen anses varken normal eller ändamålsenlig. Enligt vad handelskammaren har sig bekant har vid jämförelseinkomstens fastställande i praxis jämväl räknats med högre avkastning. Mången gång och bl. a. då en forcerad ny till verkning skulle vara både möjlig och önskvärd kan en dylik alltför restriktiv beräkning av jämförelseinkomsten bli till direkt hinder för tillverkningens utveckling. Ur dessa synpunkter finner handelskammaren angeläget att vid uppskattningen av kapitalavkastningen större utrymme lämnas åt en fri skälighetsprövning. För detta ändamål torde den nuvarande anvisningen om kapitalräntans beräkning efter 5 procent lämpligen böra utbytas mot en föreskrift, att som jämförelseinkomst skall fastställas ett belopp, som ger skälig avkastning å eget kapital under hänsyntagande till de med nytillverkningen förenade riskerna.

Handelskammaren i Gävle yttrar:

Jämförelseinkomsten i de fall, då företaget gått med förlust under jämförelseåren, eller ej givit större avkastning än skälig förräntning av kapitalet, bör beräknas till minst 5 procent å det i företaget investerade kapitalet. Det synes icke oberättigat att med hänsyn till företagens likviditet en bestämmelse av nu ifrågasatt slag införes.

Kungl. Maj:ts proposition nr 173.

91 Kooperativa förbundet yttrar:

Ett förlustår bör icke under några omständigheter medräknas vid jämförelseinkomstens uträknande utan bör man då i stället räkna med en inkomst motsvarande normal kapitalränta. En sådan måste med hänsyn till bolagsbeskattningen sättas till minst 8, helst 10 procent av företagets eget kapital.

För nystartade företag är det av nyss angivna skäl för lågt att räkna med 5 procent på det egna kapitalet som jämförelseinkomst. Tvärtom bör i lagstiftningen tillkomsten av nya företag uppmuntras genom att normalinkomsten sättes väsentligt högre än 5 procent.

Sveriges grossistförbund uttalar bland annat:

Ehuru i anvisningarna uttryckligen förklarats, att jämförelseinkomsten, för den händelse förkrigsinkomståren visat underskott eller uppenbart onormala vinstresultat, skall fastställas till annat belopp, som med hänsyn till omständigheterna kan anses skäligt, ha dock avvikelser sällan skett från huvudregeln. Det förhållande, att taxeringsmyndigheterna sålunda tolkat dessa regler mycket snävt, har medfört, att företag, som på grund av särskilda omständigheter visat ett lågt vinstresultat under båda eller ettdera av förkrigsinkomståren, betungats med en hög krigskonjunkturskatt. Vid beräknandet av jämförelseinkomsten har nämligen trots det onormala vinstresultatet, inkomstmedeltalet för de båda förkrigsinkomståren varit avgörande. Det är uppenbart, att denna omständighet medfört en ojämnhet i beskattningen, vilken särskilt hårt drabbat vissa företag. I den nu ifrågasatta förordningen för krigskonjunkturskatten för år 1941 böra därför bestämmelser intagas, genom vilka möjligheterna att få jämförelseinkomsten fastställd på ett sätt, som lämnar ett rättvisare resultat än tillförne, ytterligare understrykas. i

i de fall, då svårigheter föreligga att fastställa ett företags inkomster under förkrigsåren — exempelvis då ett privatföretag ombildats till aktiebolag — ha taxeringsmyndigheterna utgått ifrån en fiktiv inkomst, beräknad efter 5 procent å aktie- respektive rörelsekapitalet. Även denna metod har varit otillfredsställande, i det att inkomsten vid en sålunda verkställd uppskattning ofta blivit uppenbart för låg. En dylik schematisk uppskattning av jämförelseårets inkomst hör därför undvikas, och större vikt läggas vid en prövning från fall till fall.

I fråga om jämförelseinkomsten har vidare föreslagits, att den vid taxering till krigskonjunkturskatt år 1940 fastställda jämförelseinkomsten bör kunna frångås, dock endast om särskilda skäl därtill föranleda. Såsom sådana skäl angivas, att inkomstuppskattningen för något av förkrigsinkomståren blivit felaktig, antingen på grund av den skattskyldiges oriktiga uppgifter eller på grund av felbedömning av prövningsnämnden. Det torde vara ställt utom allt tvivel, att många av de deklarationsuppgifter, som lämnats under år 1940, varit felaktiga med avseende på beräknandet av jämförelseinkomsten, så att denna fastställts till lägre belopp, än vad som vederbort.

För den händelse ett företag utökar sin verksamhet, och den nya verksamhetsgrenen visar inkomst, bör tydligen denna inkomst icke sammanföras meid do intäkter, som härröra från den av företaget redan bedrivna verksamheten. Någon jämförelseinkomst finnes ju icke, som svarar emot intäkterna å den nya förvärvsgrenen. Uttryckliga bestämmelser härom och anvisningar för näringsidkarnas vägledning äro sålunda påkallade.

Kommerskollegium anför bland annat:

Enligt kollegiets mening föreligger icke något skäl för att gå fram strängare vid beskattningen örn ett av förkrigsinkomståren visar förlust än örn

92 Kungl. Maj:ts proposition nr 173.

båda förkrigsinkomståren givit underskott. I båda fallen mäste sådana onormala förhållanden anses föreligga, vilka icke böra läggas till grund för beskattningen. Vad beträffar grunden för uppskattningen av jämförelseinkomsten, om ett förlustår föreligger, synes denna uppskattning böra ske med hänsyn till vad som kan anses skäligt i det enskilda fallet och sålunda icke bindas vid någon bestämd regel.

Bestämmandet av jämförelseinkomst för företag, för vilka en jämförbar inkomst under förkrigsinkomståren saknas, torde i allmänhet bereda stora svårigheter. För att icke krigskonjunkturbeskattningen skall verka hämmande på företagarverksamheten är det angeläget, att de allmänna regler, som lämnas för bestämmandet av jämförelseinkomst i dessa fall erhålla en sådan utformning, att de icke giva anledning till en alltför låg beräkning av jämförelseinkomsten. Den i anvisningarna angivna räntesatsen synes för låg. särskilt vad beträffar nybildade aktiebolag och ekonomiska föreningar. Kollegium vill i huvudsaklig anslutning till vad handelskammaren i Malmö föreslagit förorda, att den här ifrågavarande bestämmelsen i vad den avser beräkning av ränta å eget kapital utbytes mot föreskrift örn beräkning av skälig avkastning å eget kapital under hänsyntagande till de med nytillverkningen förenade riskerna.

Med hänsyn till den avgörande betydelse, som jämförelseinkomsten har för beskattningen, synas möjligheterna för en ändring av den vid 1940 års taxering bestämda jämförelseinkomsten icke böra begränsas till de fall, som angivas i motiveringen till den här ifrågavarande anvisningen, utan stå öppna även då eljest särskilda skäl till ändring föreligga.

Kammarrätten yttrar:

Enligt punkt 3 av anvisningarna till 4 § skall, då förkrigsinkomståren visat underskott eller eljest uppenbart onormala vinstresultat, jämförelseinkomsten icke fastställas lill medeltalet för förkrigsinkomståren utan till annat belopp, som med hänsyn till omständigheterna kan anses skäligt. Motsvarande stadgande återfinnes i den äldre förordningen. Däremot finnes varken i denna eller i det nu föreliggande förslaget någon bestämmelse som är direkt tillämplig för det fall, att ett av förkrigsinkomståren visat underskott.

Skatteberedningen anför, under erinran att enligt huvudregeln såsom jämförelseinkomst skall upptagas medeltalet av inkomsterna för båda förkrigsinkomståren, att tvekan beträffande 1940 års förordning hade yppats om tillämpningen av nämnda regel för det ovan berörda fallet att ett av förkrigsinkomståren visat underskott. Beredningen konstaterar emellertid att det av grunderna till förordningen ävensom av uppställningen å deklarationsformuläret med tydlighet framgår att vid medeltalsberäkningen det ena årets underskott bör upptagas såsom sådant. Jämväl för förenämnda fal! gäller alltså, anför beredningen, att huvudregeln ej bör frångås med mindre det är uppenbart att det faktiska medeltalet ej utgör ett godtagbart uttryck för den skattskyldiges »normala årsinkomst av förvärvskällan vid tiden närmast före krigsutbrottet».

Örn det ena förkrigsinkomståret visar överskott och det andra förlust, bör det således enligt skatteberedningens mening presumeras, att medeltalet utgör »ett godtagbart uttryck» för den normala årsinkomsten. Då man emellertid är hänvisad till att grunda presumtionen på resultatet av allenast två år, kan enligt kammarrättens mening det ena av dessa icke rimligen vara ett förlustår. Om man icke vill gå så långt, att resultatet av det inkomstgivande året upptages såsom jämförelseinkomst, vore det dock enligt kammarrättens mening icke mer än skäligt och billigt, att underskottet vid medeltalsberäkningen utfördes med 0, varigenom jämförelseinkomsten komme

Kungl. Maj:ts proposition nr 173.

att utgöra hälften av den för det ena förkrigsinkomståret redovisade inkomsten. Att jämväl tillämpa detta medeltal vid beräkning av inkomstminskning synes böra väcka desto mindre betänkligheter, som avdraget likväl komme alt understiga förlusten under beskattningsåret.

En ändring i ovan förordad riktning av reglerna för jämförelseinkomstens beräkning synes böra föranleda ett tillägg till sista stycket av punkt 3. Kammarrättens förevarande förslag lärer icke förorsaka nämnvärd ökning av taxeringsmyndigheternas arbete med jämförelseinkomstens fastställande.

Avdrag för värdeminskning m. m.

Delegerade för Sveriges industriförbund m. fl. anse tillräckligt fog ej finnas för den föreslagna spärregeln att avdrag för överpris och merkostnad ej ina, där ej särskilda omständigheter till annat föranleda, medgivas med högre belopp än att det oavskrivna värdet å tillgången nedbringas till 1 Vi gånger det pris tillgången betingat vid utgången av augusti 1939.

De delegerade hava jämväl behandlat ett par frågor, som avse gruvföretagens beskattning. Sålunda anföres:

Enligt 29 § 1 mom. kommunalskattelagen får från bruttointäkten av rörelsen verkställas avdrag för värdeminskning å naturtillgångar såsom gruvor, stenbrott och dylikt genom deras tillgodogörande.

I punkt 8 av anvisningarna till nämnda paragraf föreskrives, att för substansminskning vid tillgodogörande av förenämnda naturtillgångar får avdrag ske i form av årlig avskrivning så avpassad, att anskaffningskostnaden blir till fullo avdragen under den tid tillgången beräknas räcka. I anskaffningskostnaden inräknas icke blott vad som erlagts vid inköp eller annat förvärv av fyndigheten utan jämväl de kostnader, som nedlagts för fyndighetens exploaterande, såsom exempelvis för upptagande av schakt vid gruva eller anläggning av utfartsvägar vid stenbrott m. m. dylikt, allt i den mån dessa kostnader icke fått avdragas såsom kostnader i den löpande driften.

Under rådande förhållanden, då exploaterandet av nya malmfyndigheter eller upptagandet av äldre sådana är en synnerligen viktig fråga för landets försörjning med vissa metaller, hava gällande bestämmelser om avdrag för värdeminskning för substansminskning visat sig icke vara tillräckliga för att uppmuntra till nya gruvföretag. Genom krigskonjunkturskatten har den orättvisa i beskattningshänseende, vartill sagda bestämmelser leda, ytterligare aktualiserat frågan örn ändring av bestämmelserna. För att åstadkomma en rationell lösning av frågan måste en avsevärd uppmjukning av bestämmelserna beträffande krigskonjunklurbeskattningen företagas, avseende att säkerställa rätt till erforderliga avskrivningar, även om dessa måste ske under en utomordentligt kort tidsperiod.

Ett annat spörsmål, som även avser gruvdrift och som nära sammanhänger med nyssberörda fråga, gäller gruvföretagens rätt till avdrag för kostnader för förberedelser för malmens uttagande och de efter brytningens påbörjande nedlagda kostnaderna för malmens vidare undersökning. Dylika kostnader få gruvföretagen ofta vidkännas under år, då rörelsen gått med förlust eller lämnat så ringa avkastning, att företagen i beskattningshänseende icke kunnat tillgodogöra sig avdrag för kostnaderna. Vid krigskonjunkturbeskattningen synes skäligt, att hänsyn tages till nämnda kostnader vid fastställande av jämförelseinkomsten och beräkningen av inkomsten för beskattningsåret. Frågan torde därvid i stort sett kunna lösas efter samma regler som föreslås i fråga örn beräkningen av uppskattad merinkomst av uppfinnarverksamhet.

94 Kungl. Maj:ts proposition nr 173.

Jernkontoret åberopar det yttrande, som avgivits av näringsorganisationernas delegerade och understryker särskilt de båda här ovan sist omnämnda frågorna angående gruvföretagens beskattning.

Smålands och Blekinge handelskammare yttrar:

Tillgångar för stadigvarande bruk, som anskaffats för att möjliggöra ersättningsproduktion eller för att möta en osedvanlig efterfrågan, till exem pel på grund av statliga leveranser, böra redan avskrivningsåret få nedskrivas till nollvärde. Beträffande sådana maskiner, inventarier, byggnader eller andra tillgångar för stadigvarande bruk, som anskaffats för ersättningsproduktion, torde en dylik nedskrivning utan vidare kunna verkställas, emedan fasta tillgångar för ersättningsproduktion som regel icke kunde anses hava något som helst drifts värde i augusti 1939. För tillgångar, som anskaffats för att möta en utökad produktion, medger förslaget emellertid icke den här förordade fullständiga avskrivningsrätten, trots att i de flesta fall med sannolikhet kan förutsättas, att tillgångarna efter krisen icke kunna utnyttjas och sålunda sakna ekonomiskt värde för resp. företag.

Handelskammaren i Gävle anser lindringar böra medgivas ifråga örn avskrivningar å maskiner och inventarier i syfte att stimulera och vidmakthålla produktionen. Rätten till s. k. fri avskrivning bör därför bibehållas jämväl vid taxeringen till krigskonjunkturskatt. Handelskammaren anför vidare bland annat:

Handelskammaren finner det angeläget att understryka vikten av, att den industriella produktionen även i andra avseenden upprätthålles samt utvidgas. I ändamål att nå detta syfte synes frihet från krigskonjunkturskatt böra medgivas företag för de kostnader, vilka nedläggas i ny-, till- eller ombyggnad samt nyinvesteringar i maskiner, då den skattskyldige gör sannolikt, att dessa kostnader nedlagts för eller i samband med den verksamhet, vars resultat synes bliva krigskonjunkturbeskattat. Dylika kostnader skulle däremot icke vara undantagna från den vanliga inkomstbeskattningen.

Avdrag vid krigskonjunkturbeskattning för dylika kostnader skulle kunna medgivas av beskattningsnämnd, utan att särskild anhållan hos Kungl. Maj:t vore erforderlig. Handelskammaren motiverar denna sin ståndpunkt därmed, att skattefrihet för ifrågavarande kostnader vore ett incitament för rationalisering av driften hos många företag, vilket skulle göra dem bättre rustade att möta den fredskris, som kan befaras.

Icke nog härmed. Befrielsen från krigskonjunkturskatt skulle också sporra intresset att nu, trots dyrtiden, igångsätta ny-, till- och ombyggnadsarbeten. Härigenom skulle byggnadsindustrien stimuleras och sysselsättning kunna beredas ett stort antal arbetare på många håll i landet. Även örn det i nuvarande situation synes vara önskvärt att få till stånd vissa större industriella byggnadsarbeten, är det uppenbart, att de många mindre byggnadsföretagen inom industri och handel i än högre grad påverka sysselsättningen inom denna nyckelindustri.

Angående det av Sveriges redareförening avgivna yttrandet får jag hänvisa till redogörelsen här nedan i samband med de yttranden, som speciellt beröra rederinäringens beskattning.

Kommerskollegium hemställer, att de synpunkter, som framförts av de delegerade för näringsorganisationerna angående gruvföretagens beskattning måtte vinna beaktande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 173.

95 Vidare anser kollegium skäl tala för att i enlighet med ett av Skånes handelskammare framfört förslag medgiva avdrag såsom för omkostnader för nyanskaffning av maskiner och inventarier o. dyl. för kristidsanläggningar. Dessa anläggningar ha endast temporärt värde, som kan förväntas upphöra vid krisens slut eller måhända redan dessförinnan. De möjligheter, som finnas för provisorisk skattepåföring, torde beträffande anläggning, som här avses, icke kunna anses helt tillgodose den skattskyldiges intresse. Kollegium tillstyrker därför nyssnämnda förslag. Härigenom skulle även det av handelskammaren i Gävle framförda önskemålet örn avdragsrätt för kostnader för nyinvesteringar i maskiner för den verksamhet, som krigskon junkturbeskattas, i viss mån tillgodoses. Vidare anser kollegium viss avdragsrätt böra medgivas för kostnader för ny-, till- eller ombyggnad under förutsättning att byggnadsarbetena huvudsakligen avse krisanläggningar.

Tillika yttrar kollegium:

Vad beträffar avdragsrätten för överpris får dylikt avdrag enligt anvisningarna under punkt 4 d) till 4 § ske med högst så stort belopp, att värdet av tillgången nedbringas till 1 V* gånger det pris den kan anses lia betingat vid utgången av augusti 1939. Ehuru undantag från denna regel kan förekomma, då den skall tillämpas där ej särskilda omständigheter till annat föranleda, torde den dock kunna antagas i stort sett bli normgivande.

Enligt kollegii mening synes i förevarande fall en längre gående nedskrivningsrätt motiverad. Merpriserna torde i regel vara betingade av krigskonjunkturen, och det synes då skäligt, att de under krigskonjunkturen få helt avskrivas. Kollegium vill därför förorda, att i regel en nedskrivning till förkrigsvärdena får ske. De önskemål, som framställts om undantagande från krigskonjunkturbeskattningen av försäkrings- och försäljningsbelopp, torde härigenom i huvudsak bli tillgodosedda i den mån beloppen användas för omedelbart anskaffande av nya med de förlorade eller avyttrade likvärdiga tillgångar.

Kammarrätten anser bestämmelserna i punkt 4 d) av anvisningarna till 4 § böra kompletteras så att efter orden »tillgångar för stadigvarande bruk medgives» intages förslagsvis, »därest Kungl. Maj:t icke i samband med eftergift av krigskonjunkturskatt eller till syfte likartad skatt annorlunda förordnar».

Avdrag för avsättning till pensionering m. m.

I den av Överståthållarämbetet ingivna, å ämbetets bokgranskningskontor upprättade promemorian anföres, att förslagets bestämmelser måhända böra kompletteras med en föreskrift, att avdrag för ökade pensioneringskostnader under beskattningsåret ej medgives, därest ökningen huvudsakligen förorsakats av ökade pensionsförpliktelser mot anställda som äro delägare i det premiebetalande företaget.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län anser att uttrycket »dylikt förhållande» i punkt 4 f) av anvisningarna lill 4 § bör utgå, enär uttrycket lätt kan giva utrymme för missförstånd eller missbruk.

Försäkringsinspektionen har överlämnat en av svenska personal-pensionskassan upprättad promemoria, däri anföres:

96 Kungl. Maj:ts proposition nr 173.

Beträffande rörelse sivas i anvisningarna till 4 § vissa bestämmelser angående avdrag tor kostnad för pensionering av anställda. Dessa bestämmelser synas, i vad de avse pensionering genom försäkring, tekniskt sett innebära, att avdrag för försäkringar med löpande årlig premiebetalning medgives helt, medan avdrag för engångspremier, som lia karaktär av s. k. övergångskostnad, ej får ske med mera än en tiondel, vad gäller det år. då försäkringen tecknats.

I fråga örn förpliktelse ingången efter augusti 1939 har emellertid i förslaget beloppet av avdragsgill pension begränsats beträffande egenpension till 6,000 kronor och beträffande efterlevande make eller barn till 2,000 kronor för en pensionstagare, med förhöjning efter viss skala för ytterligare pensionstagare. Berättigandet av en dylik begränsning synes kunna ifrågasättas, vad gäller en genom försäkring ordnad pensionering.

I fråga örn sådan pensionering synes det lämpligt att vid bedömningen av skattefrågan i första hand betrakta de fall, där pensionsförpliktelsen för arbetsgivaren på den grund att befattningshavaren anställts först efter krigsutbrottet måste anses hava uppkommit efter denna händelse men där pensionsbeloppet är bestämt efter ett pensionsreglemente eller en praxis, som tillämpats redan tidigare. Även om pensionen överstiger det i lagförslaget upptagna gränsbeloppet, måste den i ett fall av här nämnd art uppenbarligen anses beräknad pa fredsbasis, och någon anledning att vägra avdrag för premien vid krigskonjunkturbeskaUningen kan rimligtvis ej föreligga. Detta torde än tydligare framgå, om man vid bedömningen av anställningsvillkoren beaktar, att som faktisk avlöning bör räknas summan av den nominella lönen och den pensionsavgift arbetsgivaren betalar för den anställde. Vid en given faktisk avlöningssumma kan avvägning mellan nominell lön och arbetsgivarens pensionsavgift självfallet ske på olika sätt. Erlägger arbetsgivaren ingen eller endast en låg pensionsavgift, kan den anställde korrigera detta, genom att han själv tager en pensionsförsäkring för egen del. Så snart fråga är örn pensionsförmåner, som överskjuta den i lagförslaget angivna gränsen, skulle arbetsgivaren komma i en gynnsammare ställning med hänsyn till krigskonjunkturskatten, örn han ersatte överskjutande pensionsbeloppet nied ett likvärdigt kontant lönebelopp, vilket den anställde, örn han så önskade, kunde använda till pensionsförsäkringspremie. Skulle löntagaren icke disponera den sålunda framkommande tilläggslönen för besparingar i form av pensionsförsäkring eller eljest, skulle krigskonjunkturbeskaUningen på denna punkt direkt ha motverkat ett icke minst under nuvarande förhållanden önskvärt sparande.

För de fall, där nyanställning skett efter krigsutbrottet och allmänna pensionsbestämmelser ej förut tillämpats inom företaget, äro de synpunkter, som nyss anförts angående villkoren vid anställning förenad med tjänstepensionsförsäkring, likaledes giltiga och leda till samma resultat vid beskattningen som för den förstnämnda kategorien.

Vad slutligen beträffar de fall, där efter krigsutbrottet pensionering införts för redan förut anställda tjänstemän, hade det med hänsyn till vad förut anförts principiellt sett varit lämpligast, örn fullt avdrag hade medgivits för tjänstepensionsförsäkring tagen mot löpande årlig premiebetalning, dock ej för de fall, där — undantagsvis — dylik försäkring ej stöde i rimlig proportion till skäliga avlöningsförmåner utan tillkommit i uppenbart syfte att nedbringa krigskonjunkturskatten. Skulle emellertid av taxeringstekniska skäl en maximering av försäkringsbeloppen anses nödvändig för denna kategori, ifrågasättes, örn det ej vore lämpligt att höja gränsen närmare de högsta effektiva pensionsbelopp, sorn förekomma i statstjänst, samt att — i anslutning till den inom industrien vanligaste pensioneringsformen — uttryckligen inbegripa s. k. kapitalunderstöd till ett belopp av högsi 4,000 kronor. Avdragsrätten för kapitalunderstöd har ingen egentlig ekonomisk betydelse med hänsyn till de

Kungl. Maj-.ts proposition nr 173.

låga avgiftsbelopp det bär är fråga om. Däremot är det ur förvaltningssynpunkt av vikt, att skattefrågan ordnas så, att försäkringsgivaren, arbetsgivaren och beskattningsmyndigheterna ej skola behöva upprätta en särskild redovisning över dessa försäkringsdelar uteslutande för krigskonjunkturbeskattningens räkning.

Försäkringsinspektionen finner de av kassan anförda synpunkterna värda beaktande samt yttrar:

Syftet torde åtminstone delvis kunna vinnas genom en bestämmelse av innehåll, att om kostnaden för pensionering ökats sedan jämförelseåret, den ökade kostnaden må avdragas även om den föranletts av förpliktelser, som den skattskyldige åtagit sig efter utgången av augusti 1939, under förutsättning att ökningen föranletts av nyanställning, lönehöjning eller därmed jämförbar omständighet, allt i enlighet med tidigare av den skattskyldige tillämpad praxis. För de fall då ingen sådan praxis finnes, synes det svårare att finna en tillfredsställande bestämmelse, men även här synes det lämpligt att föreskriva, att pensionen skall vara enligt gängse praxis rimligt avvägd med hänsyn till den anställdes lön och övriga anställningsvillkor. Även vid en sådan bestämmelse synes en maximering av pensionen lämplig, men i så fall bör gränsen höjas på sätt svenska personal-pensionskassan föreslagit.

Avdrag för skatter vid inkomstuppskattningen.

Delegerade för Sveriges industriförbund m. fl. yttra:

I promemorian hava utredningsmännen anfört, att i överensstämmelse med den princip, som låg till grund för 1940 års förordning örn krigskonjunkturskatt, vid själva inkomstuppskattningen för taxeringen till sådan skatt avdrag för skatter icke finge göras för vare sig förkrigsinkomståren eller beskattningsåret. Delegerade kunna icke biträda denna uppfattning och finna uttalandet direkt strida mot den grundläggande principen för ifrågavarande beskattning. Till stöd härför må framhållas följande. I 1940 års promemoria med förslag till krisskatt berördes icke denna fråga. I samband med förslaget till krigskonjunklurskatt år 1940 uttalade såväl departementschefen sorn första särskilda utskottet, att fiktiva merinkomster icke skulle bliva föremål för krigskonjunkturbeskattning. Då skatterna utgöra en den skattskyldiges skuld till det allmänna vid verksamhetsårets slut, synes uppenbart att här är fråga örn en fiktiv inkomst, som i enlighet med förenämnda princip icke skall drabbas av beskattningen. Härtill kommer att, då skatteutgifterna under jämförelseåren i medeltal utgjorde cirka 15—20 procent av inkomsten, medan sagda utgifter åren 1939 och 1940 däremot uppgingo till minst det dubbla procentuella beloppet, inkomsterna för jämförelseåren och beskattningsåret icke bliva jämförbara, därest icke hänsyn tages till skatteutgifterna för de olika åren. Då beskattningsmyndigheterna vid tillämpningen av 1940 års förordning i regel synas hava vägrat de skattskyldiga avdrag vid inkomstuppskattningen för skatter, linna delegerade nödvändigt, att en uttrycklig bestämmelse örn rätt till sådant avdrag införes i den nya förordningen. Måhända kan det därvid för undvikande av onödiga tvister örn skattebeloppens storlek och för underlättande av taxeringsarbetet befinnas ändamålsenligt, att frågan löses genom fastställande av ett visst skatteindex. Ehuru bestämmelsen örn den rätt, som fanns stadgad beträffande 1940 års krigskonjunkturskatt och som föreslås jämväl i fråga örn 1941 års, att på grund av påförd krigskonjunkturskatt erhålla nedsättning i den statliga inkomst- och förmögenhetsskatten m. m., icke av utredningsmännen åberopats såsom skäl för

Bihang till riksdagens protokoll 19H. 1 sami. Nr 173. 7

98 Kungl. Maj:ts proposition nr 173.

sin uppfattning i här förevarande fråga, må dock för fullständighetens skull erinras, att sagda bestämmelse icke kan anses äga samband med nu behandlade spörsmål.

I princip samma ståndpunkt intaga ett flertal handelskammare samt ,Sveriges redareförening och Sveriges lantbruksförbund.

Kommerskollegium anser avdragsrätt väl motiverad och tillstyrker att föreskrift härom meddelas.

Beräkning av ränta å eget kapital.

I den av Överståthållarämbetet ingivna, å ämbetets bokgranskningskontor upprättade promemorian anföres:

Ändring har vidtagits av föregående års bestämmelser såtillvida att vid beräkning av eget kapital hänsyn skall tagas till varulagrets bokförda värde. Det hade varit önskvärt, att man tagit steget fullt ut genom införandet av bestämmelse, att eget kapital skall beräknas med ledning av det bokförda värdet för alla slag av tillgångar. Genom att skattskyldig vid ränteberäkningen tillätes utgå från särskilda skattemässiga balansräkningar har ränteberäkningen blivit ett kineseri, som onödigtvis ökar skattemyndigheternas arbete. Om ett borttagande av rätten att räkna ändring av eget kapital enligt en skattemässig balansräkning anses innebära en nackdel för de skattskyldiga —- ibland är dock ur deras synpunkt en sådan beräkning oförmånligare än en bokföringsmässig beräkning — kunde de kompenseras genom att medeltalet av ingående och utgående kapitalet enligt räkenskaperna räknades såsom eget kapital. Härigenom skulle, i motsats till hittills gällande regler, hälften av årsvinsten anses utgöra ökning av eget kapital under beskattningsåret.

Länsstyrelsen i Malmöhus län ifrågasätter huruvida icke stadgande bör intagas därom att ränteberäkning skall ske med utgångspunkt från respektive års i överensstämmelse med författningen justerade ingående balansvärden samt anför vidare:

Bestämmelsen att årsvinsten icke skall inräknas i kapitalet har nämligen på sina håll av de skattskyldiga tolkats så, att kapitalet fastställts till ett belopp motsvarande skillnaden mellan å ena sidan utgående balanskontots författningsenligt justerade tillgångsvärden och å andra sidan summan av skulder och bokföringsmässig vinst. Ett sådant förfaringssätt kan för företag med fri avskrivningsrätt medföra högst missvisande resultat.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län yttrar, att örn reglerna för beräkning av ränta å minskning eller ökning av eget kapital skola bibehållas, böra de kompletteras med bestämmelser, huru det skall förfaras, då kapitalet förändrats under året utan att uppgift föreligger örn när detta skett. Vidare anföres:

I sådant fall synes kapitalet vid årets början böra läggas till grund och icke medeltalet, detta i syfte att undvika tidspillan med onödigt räknande. Av sistnämnda anledning synes också den nu tillskapade ytterligare förvecklingen med räntefotens bestämmande till 6 procent för kapitalökning efter förkrigsinkomståren böra utgå. Men reglerna äro överhuvud skäligen meningslösa. Vid krigskonjunkturbeskattningen år 1940 gällde det attbedömningsvis avgöra, först hur stor del av merinkomsten, som belöpt pa tiden efter den 378, och därefter huru mycket av denna del som varit bero-

Kungl. Majda proposition nr 173.

ende av krigskonjunktur. Under sådana förhållanden saknade ränteberäkningen merendels varje betydelse men vållade avsevärd tidspillan, främst av den anledningen, alt de skattskyldiga visade sig icke hava fattat innebörden av begreppet »eget kapital», men likväl laborerat med siffror härutinnan. Såtillvida har ju nu bedömningsmomentet inskränkts, att det endast omfattar vad av merinkomsten skall anses bero på krigskonjunktur. Bärande sannolikhetsskäl komma nämligen av den skattskyldige alltid att åberopas för att merinkomsten helt eller delvis icke beror på krigskonjunktur, och vad som alltså återstår av bedömningsmomentet är mer än tillräckligt för att göra reglerna om ränteberäkning helt onödiga i flertalet fall. Givet är, att sådana fall kunna förekomma, då man icke kan bortse från inträffad kapitalförändring, mest ökning därav. Men då det är påkallat, kommer ju frågan därom under omprövning på samma sätt som då skattskyldig gör gällande, att inkomstökningen till så och så stor del beror icke på krigskonjunktur utan på rationaliseringsåtgärder, normal omsättningsökning etc. Reglerna örn ränteberäkning böra av angivna skäl helt uteslutas ur förslaget.

Länsstyrelsen i Värmlands län finner det vara fullt tillräckligt, om ränteberäkningen å eget kapital finge ske enligt den värdesättning, som förekommer i räkenskaperna. De skattskyldigas intressen torde hava blivit tillräckligt tillgodosedda därigenom att räntefoten föreslagits ökad till 6 procent.

Länsstyrelsen i örebro län anser bestämmelserna böra kunna utan skada för taxeringsresultatet men till lättnad för såväl den skattskyldige som taxeringsarbetet väsentligt förenklas.

Delegerade för Sveriges industriförbund m. fl. anse den i förhållande till 1940 års förordning föreslagna ändringen, att vid beräkningen av eget kapital tillägg ej skulle få göras för justeringar av varulagret, böra utgå.

Samma ståndpunkt intaga Gotlands handelskammare, kooperativa förbundet, Sveriges lantbruksförbund och kommerskollegium.

Reglerna örn bevisning rörande förhållanden enligt 1 §.

Länsstyrelsen i Jönköpings län yttrar:

I det fall att merinkomst för år 1939 förelegat men endast viss del av denna merinkomst blivit föremål för krigskonjunkturbeskattning år 1940 -— antingen detta berott på att den skattskyldige gjort sannolikt, att viss del av merinkomsten uppkommit före krigsutbrottet eller att denne med bärande sannolikhetsskäl visat, att viss del av den efter krigsutbrottet uppkomna merinkomsten ej berott på av pågående krig eller dessförinnan rådande krigskonjunktur föranledda förhållanden -—■ synes oklarhet föreligga, huru man skall förfara vid 1941 års taxering till krigskonjunkturskatt. Örn den skattskyldige vid 1940 års taxering med bärande sannolikhetsskäl visat, att viss del av merinkomsten exempelvis berott på rationalisering, synes merinkomsten vid 1941 års taxering, örn förhållandena i övrigt äro oförändrade, böra minskas med samma belopp som vid 1940 års taxering. Att i detta fall justera jämförelseinkomsten uppåt synes ej vara möjligt. Örn den del av merinkomsten, som uppkommit före krigsutbrottet, berott på ökad omsättning, som bevisligen ej haft sin grund i krigskonjunkturen utan orsakats av exempelvis allmänhetens ökade köpkraft till följd av det fortgående ekonomiska uppsvinget under åren före krigsutbrottet, synes hänsyn härtill böra tagas vid beräkning av den taxerade merinkomsten vid 1941 års taxering till krigs-

100 Kungl. Maj:ts proposition nr 173.

konjunkturskatt. I allmänhet torde vid fastställande av den taxerade merinkomsten år 1941 böra beaktas sådana omständigheter, som medfört ökad vinst under 1939, i den mån dessa ej haft något som helst samband med kriget eller den dessförinnan rådande krigskonjunkturen. Då hillighetsskäl tala härför, torde vad ovan sagts böra komma till uttryck i anvisningarna till 4 § i förslaget till krigskonjunkturskatteförordning.

Länsstyrelsen i Hallands län yttrar:

Det vore önskvärt, att begreppet »inkomstökning, som ett naturligt led i en utveckling, vilken påbörjats före ingången av augusti 1939 eller dessförinnan», utförligare behandlades uti anvisningarna. Vad som menas med en av krigskonjunkturen oberoende omsättningsökning torde böra närmare utvecklas. Genom att endast lia att rätta sig efter omsättningen, uttryckt i penningar, kan nämligen beskattningsmyndigheterna icke ernå ett riktigt resultat. Då omsättningsbeloppet är en produkt av varupriset och varumängden, kan ökningen bero dels på prisstegring och dels på kvantitettillväxt eller på bådadera. I de flesta fall uppgiver företagaren endast omsättningssiffrorna för de olika åren och anser sig genom omsättningens kontinuerliga stegring styrka att jämväl den inkomstökning, som eventuellt kan bliva föremål för taxering till krigskonjunkturskatt, berott på företagets utveckling och tillväxt, trots att ökningen kan ha berott på enbart prisförhöjning. Det bör därför åligga företagaren att visa huru ökningen av omsättningen uppstått såväl med avseende å prissättning som produktionstillväxt.

Omsättningen bör därför beräknas på ett annat sätt, än företagen i allmänhet göra t. ex. med hänsyn till producerad eller försåld varukvantitet och dylikt. Därest företaget däremot icke kan framlägga ^ utredning, som visar den kvantitativa ökningen av tillverkade eller försålda varor men likväl uppgiver ett efter omsättningsbeloppen uträknat procenttal såsom ett uttryck för normal utveckling och tillväxt, bör likväl detta procenttal kunna användas vid beräkningen. Det bör emellertid då ej tillämpas på summa nettointäkt för beskattningsåret enligt deklarationen, utan vid ett senare stadium i uträkningen t. ex. på »uppskattad merinkomst».

Delegerade för Sveriges industriförbund m. fl. anföra i anslutning till ett uttalande om nystartade företags ogynnsamma behandling vid beräkning av jämförelseinkomsten:

I likhet med vad som stadgades i 1940 års förordning föreslås nu att, om skattskyldig med bärande sannolikhetsskäl kan ådagalägga att inkomstökningen under beskattningsåret helt eller delvis framstår såsom ett naturligt led i en utveckling, vilken påbörjats före utgången av augusti 1939 eller dessförinnan kunnat förutsättas, men icke haft samband med eller haft sin grund i förhållanden som omförmälas i 1 §, merinkomsten icke skall beläggas med krigskonjunkturskatt. Med hänsyn till den praxis, som tillämpats vid 1940 års taxering, synes önskvärt, att uttryckliga bestämmelser införas i den nya förordningen, huru den normala omsättningsökningen under år 1940 skall beräknas. Härvid bör bland annat beaktas, att en ökning av omsättningens belopp kan vara föranledd av ändringar i prisnivån. — I likhet med vad som föreslås beträffande beräkningen av jämförelseinkomsten torde nystartade företag och därmed jämställda skattskyldiga komma i ett sämre läge än övriga även då det gäller frågan, vad som kan anses utgöra ett naturligt led i företagets utveckling. Enligt förslaget får hänsyn endast tagas till en utveckling, som påbörjats före krigsutbrottet. Ett företag, som börjat sin verksamhet efter sagda tidpunkt, torde även kunnat hava en normal utveckling oberoende av kriget. Sistberörda förhållande har emel-

Kungl. Maj.ts proposition nr 173.

lertid icke beaktats i förslaget. En ändring härutinnan synes nödvändig, därest icke krigskonjunkturskatten skall verka hårdare för nya företag än för andra.

Handelskammaren i Gävle framhåller önskvärdheten av en mildring av bevisskyldigheten i vad avser frågan om merinkomsten varit beroende av kriget eller ej samt yttrar vidare:

I detta syfte föreslås att ordet »bärande» i 4 § 4 mom. andra stycket måtte utgå, enär uttrycket »bärande sannolikhetsskäl» kan giva och vid 1940 års taxering givit anledning för taxeringsmyndigheterna att ställa allt för rigorösa krav på den skattskyldiges bevisföring. Den skattskyldige skall således endast behöva förebringa sannolikhetsskäl i sin utredning.

Under hänvisning till vad de delegerade för näringsorganisationerna anfört yttrar kommerskollegium:

Ehuru författningen ger möjlighet till ett schablonmässigt fastställande av den normala inkomstökningen för vissa rörelsegrenar, vill kollegium dock ifrågasätta, huruvida icke vissa vägledande föreskrifter för beräkning av den normala inkomstökningen borde inflyta i författningen.

I anledning av vad delegerade anfört rörande hänsyntagande till den normala utvecklingen av efter krigsutbrottet nystartade företag vill kollegium förorda, att den exemplifiering, som lämnas rörande motbevisning. utvidgas att omfatta jämväl ifrågavarande förhållanden.

Frågor som särskilt avse beräkning av rörelseinkomst

för rederier.

I den inom överståtliållarämbetets bokgranskningskontor upprättade promemorian anföres:

Vid 1940 års krigskonjunkturskattetaxering har fråga uppstått, huruvida vinst vid försäljning eller förlisning av fartyg skall ingå i jämförelseinkomsten. Eftersom knappast något svenskt rederiföretag kan anses driva handel med fartyg, ha beskatiningsnämnderna betraktat sådana vinster såsom onormala intäkter och därför icke inräknat vinster vid avyttring av fartyg i jämförelseinkomsten. Som ytterligare motiv för beskattningsnämndernas inställning har anförts, att vinst vid avyttring av fartyg i regel innefattar en dold reserv vid det antagna jämförelseårets ingång, beroende på att fartygets skattemässiga restvärde vid ifrågavarande tidpunkt i regel understigit dess verkliga värde. En sådan återvinning av dold reserv under jämförelseåret bör givetvis ej få inräknas i jämförelseinkomsten.

Däremot skall enligt förordningens bestämmelser vinst vid fartygsförsäljning under beskattningsåret till den del den ej utgör återvinning av dold förkrigsreserv medräknas vid inkomstuppskattningen för samma år. Ifrågavarande vinst saknar alltså jämförelseinkomst och blir, eftersom den ligger i toppen på merinkomsten, ofta maximalt krigskonjunkturheskattad. Det skulle leda till rättvisare resultat, örn denna inkomst hänfördes till annan förvärvskälla än rörelse och alltså icke krigskonjunkturbeskattades progressivt. Då det måhända är förenat med tekniska svårigheter att utbryta ifrågavarande inkomster ur rörelseinkomsten, kunde i stort sett samma resultat vinnas, örn allenast 80 procent av sådana vinster — i den mån de ej disponeras för nedskrivning av ersättningstonnage — betraktades såsom skattepliktig intäkt.

Bestämmelserna att ersättningstonnage ej omedelbart får nedskrivas till förkrigspris innebära att rederiföretag — i motsats till övriga rörelseidkare

102 Kungl. Maj:ts proposition nr 173.

— kunna bli beskattade för fiktiva vinster. Inköp av ersättningstonnage av samma storlek och kvalitet som det avgångna tonnaget medför ingen ökning av realkapitalet, men trots detta kunna rederiföretag, om nyanskaffade fartygs värde under den period, då restitution av provisoriskt påförd skatt kan ifrågakomma, icke nedgått till 125 procent av förkrigsvärdet, bli definitivt beskattade för en vinst, som ansetts lia uppstått vid förnyelse av fartygsbeståndet.

Då leveranstiden vid beställning av fartyg hos varv är mycket lång, innebär en förlisnings-» vinst» i realiteten förlust, eftersom rederiet förlorar inkomsterna på det avgångna fartyget under en god sjöfartskonjunktur ända tills det beställda fartyget levereras, vilket gör spärren för nedskrivning av ersättningstonnage ännu mer omotiverad. Bestämmelserna böra därför ändras så, att ersättningstonnage omedelbart får nedskrivas till förkrigsvärdet.

Det sagda gäller ej i fråga örn nyanskaffning av fartyg. Om förkrigsvärdet för förlist fartyg är 100,000 kronor och förkrigsvärdet för fartyg, som anskaffas i det avgångnas ställe, är 200,000 kronor, bör bortskrivning av hela överpriset endast ifrågakomma för hälften av anskaffningsvärdet för det nya fartyget.

Länsstyrelsen i Malmöhus län yttrar:

Under arbetet med fjolårets krigskonjunkturbeskattning kom fastställandet av en riktig jämförelseinkomst att framstå såsom den ojämförligt största svårigheten. I alldeles särskild grad gjorde sig denna kännbar beträffande de s. k. tramprederierna, vilka på grund av kända förhållanden visade högst varierande inkomstresultat för de båda förkrigsåren. Såsom bekant inträffade under år 1937 efter en mångårig lågkonjunktur en kraftig ökning av sysselsättningsgrad och fraktsatser med åtföljande inkomststegring för rederinäringen överhuvud taget. Dessa förhållanden varade emellertid endast kortare tid, och redan år 1938 inträdde en stark nedgång i frakterna. Särskilt för tramprederierna utvisade resultaten för åren 1937 och 1938 utomordentligt stora fluktuationer och ett avsevärt antal företag redovisade förlust för senare året. Naturligtvis kunde en godtagbar jämförelseinkomst erhållas av medeltalet av förkrigsårens inkomster i de fall, där 1937 års inkomst varit så onormalt stor, att den kompenserade 1938 års dåliga resultat. Beträffande de rederier emellertid, vilka på grund av olika omständigheter icke voro i stånd att utnyttja 1937 års goda konjunkturer inställde sig icke obetydliga svårigheter, då det gällde att få fram en normal förkrigsinkomst. En sak stod emellertid klar för prövningsnämnden nämligen den, att det knappast kunde anses rättvist att företeelser, vilka i hög grad haft slumpens karaktär finge ett avgörande inflytande vid jämförelseinkomstens fastställande och att på ett eller annat sätt måste rådas bot däremot. Då en med hänsyn till då gällande bestämmelser framkomlig väg icke stod till buds såg sig prövningsnämnden nödsakad att följa andra riktlinjer. Önskemålet att åstadkomma en jämväl mellan de skattskyldiga inbördes något så när rättvis taxering kom härvid att bliva avgörande.

Nu påtalade svårigheter synas med den utformning lagtexten enligt förslaget fått icke hava blivit avhulpna.

Frågor som speciellt beröra rederiers beskattning hava behandlats i yttranden av ett flertal handelskammare. Ur dessa yttranden må här nämnas följande.

Handelskammaren i Göteborg yttrar:

Gällande bestämmelser ha såvitt handelskammaren erfarit i flera avseenden fått en ganska olycklig verkan. Vad först angår beskattning av försäk-

Kungl. Maj:ts proposition nr 173.

ringsbelopp, som utfallit vid fartygs förlisning, må anmärkas, att sådana belopp med nuvarande prisstegring å fartyg på grund av de indirekta förluster som följa med en krigsförlisning, endast sällau räcka till för anskaffandet av ett nytt fartyg av motsvarande slag.

Visserligen har i det nu föreliggande förslaget en del ändringar, ägnade att förbättra rederiernas ställning, vidtagits, såsom sänkning av den för överpris och merkostnad stadgade spärrgränsen, en och en tredjedel gånger förkrigspriset, till en och en fjärdedel gånger nämnda pris samt förslaget till ändring av 28 § 2 mom. kommunalskattelagen innefattande rätt att fördela ersättning på grund av försäkring för förlust av fartyg på 5 i stället för 3 år. Enligt handelskammarens mening synes dock böra övervägas örn icke vid krigsförlisningar ytterligare lättnader borde beredas sjöfartsnäringen. Under förutsättning att redaren omedelbart efter förlisningen anskaffar eller låter påbörja byggandet av ett nytt fartyg till minst försäkringssummans belopp synes sålunda krigskonjunkturskatten böra helt borttagas.

I de fall, då förlisnings- eller försäljningsinkomster ingå i beräkningen av medeltalsinkomsten medföra författningsbestämmelserna även vissa svårigheter. För en del rederier utgöra bokvinster resp. bokförluster vid utrangering av fartyg sedvanliga företeelser i rörelsen. För andra, mindre rederier torde så ej vara fallet. För att erhålla större rättvisa i nu berörda hänseende torde man kunna använda den utvägen, att ur såväl jämförelseårets som beskattningsårets inkomster borttaga försäljnings- och förlisningsvinster. Beskattningen av dessa vinster — där sådan skulle förekomma — borde då, liksom fallet är vid andra krigsvinster när jämförelsetal saknas, ske efter den lägsta procentsatsen i skatteskalan.

Ur Sveriges redareförenings yttrande må här återgivas följande:

Föreningen har redan i den 1 november 1939 till statsrådet och chefen för finansdepartementet och den 9 februari 1940 till kollegium dagtecknade skrivelser uttalat sina önskemål i fråga örn krigskonjunkturbeskattningen och gjort erinringar mot förslaget till krigskonjunkturskatt år 1940. Den kritik föreningen nu riktar mot föreliggande förslag ansluter sig i stora delar till förenämnda yttranden och tillåter sig föreningen hänvisa till desamma. De erfarenheter tillämpningen av 1940 års förordning lämnat visa också, att föreningens kritik varit befogad. — Åtföljande synpunkter får föreningen hemställa, att kollegium måtte ägna särskilt beaktande.

/. Beskattning av försäkringsbelopp på grund av fartggsförlisningar.

Vad beträffar förlust av fartyg genom förlisning förhåller det sig så, att man på grund av de höjda priserna för fartyg samt de jämförelsevis låga belopp, till vilka fartygen få försäkras, under nuvarande förhållanden kan utgå från, att försäkringsbeloppet icke räcker alt skaffa rederiet full kompensation för det förlorade fartyget. Ett nytt fartyg till ersättning för det förlorade kan icke omedelbart anskaffas och på grund av rådande förhållanden har leveranstiden för fartyg betydligt utökats, vartill kommer att redan färdigbyggda motor- och motortankfartyg innanför spärren icke kunna i nuvarande läge användas i trafik. Detta medför minskning i avkastningen å rederiets i företaget investerade kapital under den tid ersältningstonnaget bygges eller ligger sysslolöst, varjämte direkta utgifter åsamkas rederiet under sistnämnda tid.

Föreningen föreslog i nämnda skrifter, att försäkringsbeloppet för ett förlist fartyg icke skulle beskattas lill krigskonjunkturskatt, därest detsamma användes för anskaffning av ersättningstonnage. Framställningen biträddes endast så tillvida, all bestämmelse infördes av innebörd ali för dylik vinst skulle under vissa villkor påföras provisorisk krigskonjunkturskatt. Denna

104 Kungl. Maj:ts proposition nr 173.

skatt ägde rederiet återbekomma, i den mån ersättningsfartygets värde nedgick under anskaffningskostnaden.

Bestämmelsen motiverades med att rätten till avdrag för överpris på så sätt hölles öppen, till dess det nya fartyget anskaffades, även örn denna nyanskaffning skedde ett senare år än förlusten av det äldre fartyget inträffade. Man synes hava åsyftat att likställa den, som under beskattningsåret: till förhöjt pris anskaffat ett fartyg till utökande av tonnaget eller till ersättning av ett samma år förlorat fartyg, och den, som icke förrän ett senare år än det hans fartyg förlist anskaffat ett nytt sådant. Full överensstämmelse råder emellertid ej. Ilar ersättningstonnaget anskaffats tidigare eller samma år som försäkringssumman utfaller, må avdrag ske för överpris, vilket enligt spärrgränsen blir anskaffningskostnaden minskad med fartygets förkrigsvärde förhöjt med en fjärdedel därav. För återfående av provisorisk skatt åter erfordras att ersättningstonnaget nedgått i värde under det, vartill det i beskattningsavseende enligt krigskonjunkturskatteförordningen avskrivits.

I praktiken kunna betydande olägenheter uppstå genom bestämmelserna i fråga och i de enskilda fallen omöjliggöras eller försvåras utnyttjandet av de lättnader bestämmelserna avsett att lämna. Hela försäkringsbeloppet efter avdrag för intecknad gäld skall sålunda insättas i riksbanken. Genom förlisningen uppstår för rederiet en betydande skatteskuld, nämligen dels för ordinarie (civila) skatter dels ock för krigskonjunkturskatten. Sistnämnda belopp avräknas visserligen vid insättningen i riksbanken, men det är tydligt, att det kan dröja lång tid efter det ett nytt fartyg levererats, innan rederiet återfår provisoriskt erlagd krigskonjunkturskatt, medan rederiet måste erlägga betalning till varvet, som bygger det nya fartyget. Man torde kunna räkna med att av försäkringssumman endast en del, stundom mindre än hälften, kan disponeras för det nya fartyget samtidigt med att ett nytt med det förlista likvärdigt fartyg kostar mera än den utfallande försäkringssumman.

Ett exempel, som belyser de ojämna verkningarna av denna lagstiftning må här anföras: Ett rederi äger vid krigsutbrottet två alldeles lika fartyg. A. och B., vartdera vid sagda tidpunkt värt 2,000,000 kronor. Fartyget A. krigsförliser och försäkringssumman 2,800,000 kronor utbetalas till rederiet. Ett nytt fartyg, C., likvärdigt med A., beställes omedelbart och detsamma levereras 11U år därefter. På grund av stegrade fartygspriser betingar fartyget G. ett pris av 3,200,000 kronor. Därest fartyget beställts i augusti 1939, skulle detsamma kostat 2,000,000 kronor. Såsom överpris må därvid avdragas 3,200,000—(2,000,000 plus 1U X 2,000,000) = 700,000 kronor. Krigskonjunkturskatt på grund av A:s förlisning utgår å skillnaden mellan försäkringssumman 2,800,000 kronor och förkrigsvärdet 2,000,000 kronor, d. v. s. å 800,000 kronor. Härifrån må omedelbart avräknas nämnda överpris

700.000 kronor, vadan krigskonjunkturskatt skall erläggas å 100,000 kronor. Denna skatt må erläggas provisoriskt. Under förutsättning att fartyget icke under den tid restitution av krigskonjunkturskatt medgives nedgår under värdet 2,500,000 kronor, återfår redaren icke någon del av den provisoriskt erlagda skatten. Fartyget B. åter användes i trafik även under den tid C. är under byggnad. Då C. är färdigt att användas i trafik, representera de båda fartygen — frånsett normal slitning å B. — samma värde. Redaren har i B, investerat 2,000,000 kronor och i C. 2,400,000 kronor, vartill kommer å

100.000 kronor belöpande krigskonjunkturskatt. Boställes C. först året efter det A. krigsförlist, har rederiet att erlägga provisorisk skatt för 800,000 kronor i stället för å 100,000 kronor.

Föreningen står alltjämt frågande örn skäl verkligen finnas för att på detta sätt beskatta företeelser, som i själva verket medföra ekonomisk förlust för

Kanal. Maj:ts proposition nr 173.

rederierna. Därest principiella betänkligheter råda att genomföra en rättvis lagstiftning — en antydan härom förekommer i departementschefsyttrandet till 1940 års proposition örn krigskonjunkturskatt — vill föreningen framhålla rederiernas särställning. Genom kriget löpa sålunda fartygen betydande risker, som icke förekomma i annan verksamhet. Skäl kunna åberopas för att följa skilda beskattningsnormer i fråga örn å ena sidan ofrivilliga förluster genom förlisningar, vilka medföra störningar och inkomstminskningar i verksamheten, varmed böra likställas försäljningar på grund av tvångsrekvisitioner och dylikt samt å andra sidan frivilliga överlåtelser. I förstnämnda fall borde, i den mån nytt tonnage förvärvats för samma eller högre* valuta än som erhållits i form av försäkring av det förlista, krigskonjunkturskatt icke utgå. Ett alldeles särskilt skäl för statsmakterna att tillmötesgå en sådan önskan är att flertalet fartyg, som förlisa, sysselsättas i fraktfart på riskfyllda farvatten icke direkt i rederiets intresse utan för att möjliggöra upprätthållande av goda förbindelser med främmande makter. De speciella risker fartygen taga, ske sålunda i hela landets och folkhushållningens intresse. Särskilt för linjerederierna har denna fråga en utomordentlig betydelse. De fartyg, som gå i time-charter, äro utsatta för en stark slitning och kunna icke erhålla erforderligt underhåll, vadan värdet av dessa fartyg, örn de finnas kvar vid krigets slut, högst väsentligt nedgått vid återställandet. De stora linjerederierna riskera därför att vid krigets slut ha fått sitt tonnage icke allenast minskat utan även väsentligt nedsatt i värde, så att det blir mindre lämpligt för linjefart. Härigenom utsättes rederiet för svårigheter att upprätthålla sin trafik. Detta är desto mer betänkligt som det goodwillvärde dessa rederier äga säkerligen nedgår genom omöjligheten att under rådande förhållanden trafikera linjerna. Ett fullständigt ersättande inom rimlig tid av de fartyg, som på grund av förlisning eller trafik hos krigförande makt försvinna eller minska i värde torde vara omöjligt, icke ens örn de svenska varven helt få sysselsättas för de inhemska rederierna.

Härutöver må i fråga örn försäkringsbelopp framhållas, att beskattningen till krigskonjunkturskatt i det allmänna medvetandet framstår som oberättigad i de fall, där hela försäkringsbeloppet användes till nyanskaffning av fartyg och någon vinst således icke uppkommer för ägaren genom förlisningen. Ser man frågan som ett försäkringsfall, där försäkringsföretaget självt anskaffar ett nytt fartyg till ersättande av det förlorade i stället för att utbetala kontant ersättning, skulle väl en beskattning icke kunna äga rum. Örn exempelvis ett industriföretag höjt brandförsäkringen för en fast maskin på grund av krigsläget och densamma helt eller delvis förstörts genom brand, men hela försäkringsbeloppet och kanske mera måste utgivas för maskinens ersättande eller iståndsättande, vore det icke rimligt att påföra företaget provisorisk krigskonjunkturskatt, som kunde återfås först .sedan maskinen sjunkit i värde under anskaffningskostnaden. Exemplet kan mångfaldigas med fall även från sjöfarten. Ett fartygsmaskineri förstöros på grund av krigsfall och ersättes med ett nytt. Anses då det försäkringsbelopp, sorn utfaller, sorn krigsvinst i den mån detta överstiger maskineriets värde vid krigsutbrottet och skall den påförda skatten återfås först sedan maskineriets värde åter nedgått?

Föreningen har givetvis icke något att erinra mot att provisorisk skatt pofo res förlisningsvinster och ali denna skatt blir definitiv, dii rest nytt fartyg ej anskaffas inom rimlig tid. Anskaffas åtel1 nytt fartyg, är det oriktigt att göra skatterestitutionen beroende av en kommande prisutveckling, utan bör jämförelsen göras mellan värde! av del förlorade och det ersatta föremålet. En sådan jämförelse kan lämpligen göras genom att båda fartygens välde vid utgången av augusti 1939 fastställes. Dylika värderingar måste enligt författningen ske för fastställande av överpris och värdestegringar på grund av kriget.

106 Kungl. Maj.ts proposition nr 173.

För att ernå en större rättvisa än nuvarande bestämmelser erbjuda får föreningen föreslå följande. Därest ett fartyg förlist och ett annat fartyg anskaffas till ersättning, utgår man såväl från det förlista fartygets som nybyggnadens förkrigsvärde. Skillnaden mellan detta och försäkringssumman respektive nybyggnadskostnaden (anskaffningskostnad för nytt fartyg) representerar övervärde genom krigskonjunkturen. Överstiger detta övervärde för det förlista fartyget övervärdet för det nyanskaffade, blir skillnaden krigskonjunkturbeskattad; är det åter lägre, får skillnaden avräknas från rederiets seglationsvinst vid krigskonjunkturbeskattningen såsom utgiftsökning på grund av kriget.

Bestämmelsen rörande provisorisk påföring bör så tillvida ändras, att föreskriften om insättning i riksbanken borttages. De skäl, som anförts härför i en motion vid 1940 års urtima riksdag, äro fullt bärande.

Vinster på grund av tvångsförsäljningar eller rekvisitioner av fartyg böra behandlas på samma sätt som s. k. vinster på grund av förlisningar.

Skatteberedningen har uttalat sig rörande eventuellt hänsynstagande till penningvärdets fall. Föreningen vill framhålla vikten av, att sådan hänsyn tages jämväl rörande rätt till återbekommande av provisorisk skatt för ersättningstonnage m. m.

II. Frågan om jämförelseinkomstens beräknande.

Som föreningen framhållit i sina berörda skrivelser äro rederierna ogynnsamt ställda i förhållande till näringslivet i allmänhet genom att i jämförelsen ingår ett exceptionellt dåligt sjöfartsår 1938. Följderna härav drabba främst trampsjöfarten och den svenska kustsjöfarten. Det vore önskvärt, att en större enhetlighet kunde vinnas i de fall, där det ena jämförelseåret utvisat förlust. I detta sammanhang kan föreningen icke underlåta att uttala en bestämd gensaga mot ett i skatteberedningens P. M. å sid. 9 återgivet yttrande i fråga om medeltalsberäkning, då det ena förkrigsåret visar förlust.

III. Beräkning av medeltalsinkomst, dd i denna ingår förlisningseller försäljningsvinster.

Bestämmelsen är ej tillfredsställande. För vissa rederier ingår bokvinst respektive förlust vid utrangering av fartyg såsom ett naturligt led i resultatet av rörelsen; för andra rederier i mindre storleksordning är så icke förhållandet. Föreningen kan för sin del icke föreslå något rättvisare system, än att försäljnings- och förlisningsvinster utmönstras såväl från jämförelseinkomsten som beskattningsårets inkomst. Beskattning av vinster genom försäljning respektive förlisning — där sådan beskattning enligt ovan bör ifrågakomma — borde då i likhet med vad som äger rum i fråga örn andra krigsvinster, där jämförelsetal saknas, ske efter det lägsta i skatteskalan ingående procenttalet.

Skulle detta förslag ej biträdas, måste tydliga vägledande föreskrifter lämnas om och i vilken omfattning förkrigsårens inkomster av sagda slag skola inräknas i medeltalet. Under hand har dryftats att endast under jämförelseåren uppkomna värdestegringar skola medräknas, då i beskattningsårets vinst dold förkrigsreserv får avräknas. Härigenom skulle visserligen större rättvisa åstadkommas, men jämförelsen skulle likväl bli haltande, då i beskattningsårets vinst inräknas även värdestegringar från krigsutbrottet till sagda års ingång.

IV. Värdeminskningsavdragets beräknande i vissa fall.

Vid tillämpningen av författningen har man för värdeminskning å maskiner och inventarier, vartill räknas fartyg, räknat nied en viss procentuell

Kungl. Maj.ts proposition nr 173.

årlig avskrivning, i regel 5 procent å ångfartyg, 62/s procent å motorfartyg och 8 procent å tankfartyg. Nu inträffar ofta att ett fartyg med användande av nämnda procenttal blivit till fullo avskrivet före beskattningsåret men ej före jämförelseåren. Man har nu i regel tillämpat bestämmelserna så, att, trots att fartyget varit i trafik såväl jämförelseåren som beskattningsåret, endast jämförelseåren belastats med avskrivning för fartyget. Föreningen vill erinra om, att densamma förut framhållit önskvärdheten av, att bestämmelser meddelas till förekommande av en sådan ojämnhet och orättvisa i beskattningen. I mellankommunala prövningsnämnden har man funnit dessa konsekvenser otillfredsställande utan att kunna föreslå någon rättvis lösning. Såsom exempel varthän det kan leda vill föreningen meddela, att i ett rederi fartyg anskaffades år 1919 till så högt värde att 5 procent därå utgör cirka kronor 400,000. Detta belopp avdrages vid medeltalsberäkningen, varigenom medeltalet beräknats till cirka kronor 800,000. De år 1919 anskaffade fartygen ha använts i rörelsen 1940, och, därest avdrag ej medgives för värdeminskning, ökas alltså av sagda skäl inkomsten under beskattningsåret med kronor 400,000. Det är uppenbart, att detta icke är tillfredsställande. För rederierna har bestämmelsen stor betydelse, medan för näringslivet i allmänhet densamma spelar föga roll. Oaktat föreningen anser, att detta gäller och helt naturligt bör gälla även med den föreslagna avfattningen av bestämmelserna, föreslår föreningen att till förekommande av ojämnheter i tillämpningen i anvisningarna införes en föreskrift, alt avdrag för värdeminskning å tillgång, som varit i bruk såväl under jämförelseåren som beskattningsåret, må göras likartat under jämförelse- och beskattningsåren.

I detta sammanhang hänvisas jämväl till den redogörelse som lämnats vid 2 § och i samband med frågan om avdrag för värdeminskning m. m. ävensom till den redogörelse som kommer att lämnas vid 13—23 §§.

Departementschefen:

De i skatteberedningens promemoria föreslagna ändringarna i 1940 års lagstiftning beträffande beräkning av merinkomst för rörelse lia i det stora hela tillstyrkts. I vissa avseenden lia dock anmärkningar framställts eller önskemål om ytterligare ändringar framkommit.

Såsom naturligt är har lagervärderingsfrågan varit föremål för särskild uppmärksamhet. Önskvärdheten av utförligare och mera preciserade bestämmelser har framhållits. I detta avseende är det ej möjligt att tillgodose de olika synpunkter som kunna göras gällande. Det låter sig icke göra att samtidigt uppställa mera preciserade regler och medgiva en sådan frihet i fråga örn uppskattningen som av många anses vara en nödvändig förutsättning för att krigskonjunkturbeskattning överhuvud skall kunna ifrågakomma. Man har också särskilt berört frågan örn utformningen av reglerna örn den dolda förkrigsreservens behandling och i detta avseende ifrågasatt en anordning som skulle medföra viss förenkling. Av den inom överståthållarämbetets bokgranskningskontor upprättade promemorian bibringas man närmast den föreställningen att ett av kontoret i sådant syfte framfört förslag hade samma reella innebörd som det av skalteberedningen framlagda. Detta är dock icke riktigt. Bokgranskningskontorets förslag bortser delvis från huruvida reservändringen hänför sig lill beskattningsåret eller ej. Då fråga

108 Kungl. Maj:ts proposition nr 173.

är om bevisning i vad mån en för beskattningsåret framkommen uppskattad merinkomst i sig inkluderar en reservminskning, måste skatteberedningens förslag i detta avseende, som också överensstämmer med 1940 års lagstiftning i ämnet, anses principiellt riktigare. Jag ser därför ej anledning frångå detta. Det torde i detta sammanhang förtjäna framhållas, att från de hörda representanterna för skattskyldiga skatteberedningens förslag i denna punkt åtminstone i sak lämnats utan erinran. De inom skatteberedningen utarbetade utkasten till deklarationsblanketter äro för övrigt så uppställda att i avseende å själva det praktiska förfarandet vid beräkningen olikheterna mellan de båda förslagen torde bli föga framträdande.

Den av Sveriges grossistförbund berörda frågan om behandling vid lagervärderingen av surrogatvaror är redan i 1940 års lagstiftning löst på ett sätt som för affärsföretagen bör vara fullt tillfredsställande. Den i första stycket av b) under anvisningspunkten 4 meddelade bestämmelsen är tillämplig i sådant fall.

Beträffande detaljerna i fråga om lagervärderingen har i ett par yttranden uppmärksamheten blivit fäst på det fall att under föregående beskattningsåret ny dold reserv bildats men ej kommit att tilläggas inkomsten på den grund att den skattskyldige ej taxerats till krigskonjunkturskatt för det året. I punkt 4 a) av anvisningarna till 4 § har enligt det remitterade förslaget för det fall att skattskyldig taxerats för föregående beskattningsår givits uttryck åt den i och för sig tämligen självklara principen att ett lagervärde som vid taxeringen till krigskonjunkturskatt betraktats såsom utgående lager för ena året skall behandlas såsom ingående lager för nästa. Fråga är nu vilket belopp som skall betraktas såsom utgående lager för det tidigare beskattningsåret i det fall då taxering ej skett för detta år. Riktigast synes vara, att den skattskyldige får rätt att i sådant avseende tillgodoräkna sig det högre lagervärde som erhålles, om man antager att nedskrivningen det tidigare året godkänts blott i så stor utsträckning att varken uppskattad merinkomst eller inkomstminskning för nämnda år skulle förelegat. Komplettering av sådant innehåll till punkt 4 a) av ifrågavarande anvisningar synes böra göras.

I tredje stycket av b) i sagda anvisningspunkt har det i skatteberedningens förslag intagna, till sin innebörd ej fullt tydliga stadgandet beträffande det fall att lager uppskrivits ansetts böra utgå, varjämte en redaktionell ändring skett i anslutning till ett påpekande av kammarrätten.

Rörande vissa i några yttranden framställda tolkningsspörsmål avseende innebörden av regler som gällde redan enligt 1940 års lagstiftning anser jag det lämpligast att icke göra något direkt uttalande.

Angående reglerna för fastställande av jämförelseinkomsten vill jag i anledning av vad som yttrats i åtskilliga remissvar framhålla följande. Där för skattskyldig för förra beskattningsåret fastställts taxerad merinkomst, bör jämförelseinkomsten vid taxeringen för det nya beskattningsåret i regel fastställas till samma belopp. Det kan antagas att tillfredsställande utredning vanligen förebragts i sådant fall och att denna utredning också prövats. Det är både i den skattskyldiges och statens intresse att denna huvudregel får

Kungl. Maj.ts proposition nr 173.

jualia. Detta hindrar dock givetvis ej att omständigheterna kunna vara sådana att ändrat belopp för jämförelseinkomslen bör fastställas, framför allt där verkligt fel förelupit. I de fall då taxerat belopp för den skatlskyldige ej fastställts, kan det ofta antagas, att prövningen av jämförelseinkomstens storlek vid 1940 års taxering varit mindre noggrann. Sista stycket av tredje anvisningspunkten, att den vid 1940 års taxering fastställda jämförelseinkomsten bör frångås endast om särskilda skäl därtill föranleda, berör ej det fall att den skattskyldige ej då taxerats.

Den i något yttrande framförda tanken om en »rörlig» jämförelseinkomst, d. v. s. en sådan som ändras från år till år, utgår från en helt annan principiell tankegång än den på vilken lagstiftningen bygger. Den »normala» förkrigsinkomsten kan ej ändras därför att företaget under kriget utvecklas. Vid beskattningen tages hänsyn till sådan utveckling som kan antagas vara oberoende av kriget genom bestämmelsen att, om sådan förelegat, den uppskattade merinkomsten i motsvarande mån ej skall upptagas såsom taxerad merinkomst. Jag föreställer mig att om det i något fall skulle förefalla uppenbarligen berättigat med »rörlig jämförelseinkomst», anledning föreligger att i stället tillämpa sistnämnda bestämmelse. I anledning av vad länsstyrelsen i Jönköpings län framhållit därom att ett företag redan under år 1939 företett stark utveckling får jag framhålla, att om detta skett redan före krigsutbrottet och fråga är om en av krigskonjunkturen oberoende utveckling skäl kan föreligga att höja jämförelseinkomsten.

Det nu anförda torde i sak utgöra svar även på Sveriges grossistförbunds påpekande rörande tillkommen ny verksamhetsgren. I vissa fall bör denna betraktas som ett nystartat företag, i andra såsom en naturlig utveckling av förut bedriven rörelse.

Beträffande jämförelseinkomstens fastställande bör för övrigt anmärkas, att en ändring av de för föregående beskattningsår gällande reglerna i och för sig om möjligt bör undvikas. Skatteberedningens formulering innebär emellertid i förhållande till den äldre formuleringen ett förtydligande som kan väntas i tillämpningen medföra ett förmånligare läge för nystartade företag. För sådant företag framhålles nu särskilt att regeln att jämförelseinkomsten må bestämmas till viss procent av eget kapital för aktiebolag ej är bindande; det angives att fråga är endast om exempel. Jag föreslår emellertid viss ändring för att ytterligare klargöra detta. Dessutom har jag ansett mig kunna såtillvida tillmötesgå önskemålen örn uppmjukning att den angivna procentsatsen 5 procent å eget kapital som kan betraktas som jämförelseinkomstens minimum för nystartade företag ändras till 6 procent, därvid beaktats att procentsatsen bör ge uttryck åt en normal vinst under förkrigsinkomståren utan avdrag för skatter.

I detta sammanhang torde jag få beröra del i åtskilliga yttranden framställda önskemålet att inkomsten ej för något av förkrigsinkomståren bör beräknas till negativt belopp. Yrkandena i denna punkt lia ej tillräckligt beaktat den teknik som användes vid jämförelseinkomstens fastställande. Inkomsterna för förkrigsinkomståren fastställas såsom belopp vilka fram-

Ilo

Kungl. May.ts proposition nr 173.

komma genom direkt uppskattning, eventuellt även innefattande justeringar med hänsyn till uppgifter ur räkenskaperna; någon jämkning av billighetsskäl till andra belopp än verkliga ifrågakommer ej beträffande dem. Jämkningsmöjligheterna äro knutna just till det moment av uppskattningen som innebär ett fastställande av jämförelseinkomsten. Är ej det matematiskt framkomna medeltalet lämpligt såsom jämförelseinkomst, skall detta jämkas. Vanligen kan det väl dock anses, att, där ett av förkrigsinkomståren utvisat underskott, detta utgör särskild anledning antaga att medeltalet ej är lämpligt såsom jämförelseinkomst. Detta förhållande synes kunna komma till direkt uttryck i anvisningarna. Har medelinkomsten för ett större antal år före kriget varit större än medelinkomsten för de två förkrigsinkomståren, bör denna också i regel frångås. Vad länsstyrelsen i Malmöhus län uttalar rörande förhållandet med vissa tramprederier ger mig anledning framhålla, att örn inom en viss näringsgren något eller några företag på grund av en tillfällighet kommit i sämre läge än företagen i allmänhet inom samma näringsgren, en jämkning för undanröjande av dylika ojämnheter kan vara på sin plats.

Om ett rederi anses driva handel med fartyg, behandlas fartygen såsom varor i rörelsen och komma alltså de härom gällande reglerna att bliva tilllämpliga. Om åter rederiet icke driver sådan handel men likväl haft intäkt genom försäljning av ett eller annat fartyg, synes frågan ställa sig på följande sätt. Intäkten av avyttringen är skattepliktig och bör i princip medtagas vid inkomstberäkningen för det år försäljningen ägt rum. Såsom jag redan vid 2 § framhållit gäller emellertid för förkrigsinkomståren den regeln, att belopp av sådant slag och av sådan storlek, som uppenbarligen ej kan anses för rörelsen normalt, ej skall upptagas såsom intäkt. Denna regel föranleder i det ifrågavarande fallet att intäktsbeloppet, samtidigt som det redovisas bland intäkterna, helt eller delvis skall avräknas vid inkomstuppskattningen. För bedömande av i vad mån sådan avräkning bör ske måste utrönas, huru stor del av intäkten som motsvarar framtagande av dold reserv i det avyttrade fartyget och huru stor del av densamma som utgör verklig försäljningsvinst. Det mot den dolda reserven svarande beloppet bör i sin helhet avräknas, varemot den egentliga försäljningsvinsten avräknas endast i den mån den överstiger den försäljningsvinst rederiet plägat åtnjuta genom fartygsförsäljningar. Det sålunda angivna tillvägagångssättet innebär icke någon inkonsekvens i förhållande till reglerna örn inkomstuppskattning för beskattningsåret, enär för detta år fartygets värde vid krigsutbrottet, i den mån det översteg det taxeringsmässiga restvärdet, får avdragas. Genom en dylik tolkning beredes rum för fullt avdrag för minskning av dold förkrigsreserv under beskattningsåret, vilket förutsätter att motsvarande avdrag gjorts vid bestämmande av jämförelseinkomsten. Att, såsom i yttrandet från överståthållarämbetets bokgranskningskontor ifrågasatts, i dylikt fall medgiva särskilt avdrag med viss del av försäljningsvinsterna för beskattningsåret vid inkomstuppskattningen finner jag knappast möjligt. Ej heller den av Sveriges redareförening ifrågasatta utvägen att avskilja dessa vinster för beskattning i särskild form finner jag det möjligt att tillstyrka. Jag erinrar här, att örn vinsterna an-

Kungl. Majlis proposition nr 173.

lil

vändas till anskaffning av nytt tonnage särskilda för rederinäringen mycket gynnsamma regler, vilka ofta leda till fullständig skattebefrielse, träda i tillämpning.

Beträffande reglerna örn värdeminskningsavdrag torde jag knappast behöva uppehålla mig vid de redan förra året utvecklade skälen för att ej vid ifrågavarande rent tillfälliga beskattning medgiva fri avskrivningsrätt. Däremot torde jag böra något stanna vid frågan örn rätt till avdrag för överpris och merkostnad. Sådant avdrag är enligt skatteberedningens förslag så begränsat, att det efter avskrivningen återstående oavskrivna värdet ej bör, med mindre särskilda omständigheter därtill föranleda, nedbringas till lägre belopp än en och en fjärdedel gånger det pris tillgången kan anses hava betingat vid krigsutbrottet. Återstoden av i räkenskaperna gjort överprisavdrag kan i efterhand medgivas för beskattningsåret genom förmedling av den provisoriska skattepåföringen. I anvisningarna synes böra ges uttryck åt den uppfattningen att beträffande industriella nybyggnader sådana särskilda omständigheter som böra föranleda rätt till omedelbart större värdeminskningsavdrag ofta torde vara för handen. Det torde för det mesta bli svårt att fastställa en sådan byggnads värde efter krigets slut, varför den provisoriska skattepåföringens lämplighet i dylikt fall kan ifrågasättas. Någon försäljning av byggnaden efter krigets slut, därvid eventuellt för högt medgivet överprisavdrag skulle kunna återvinnas, är i regel ej att antaga. Kan det göras sannolikt att nybyggnadens framtida förräntningsvärde blir ett lägre värde än dess pris vid krigsutbrottet, är avskrivning till detta lägre värde på sin plats. Det synes angeläget att framhålla detta på det att ej ogrundade farhågor örn innebörden av ifrågavarande lagstiftning skola behöva i onödan bidraga till stagnation i byggnadsverksamheten. Liknande särskilda omständigheter kunna ofta antagas vara för handen även beträffande maskiner och andra inventarier, som på ett mera varaktigt sätt införlivas med vederbörande anläggning eller som anskaffas för en specifik kristidstillverkning, om det nämligen är sannolikt att deras värde kommer att efter kriget helt eller delvis bortfalla. En fullständig omedelbar avskrivning bör ej anses utesluten.

Av Sveriges redareförening har framhållits önskvärdheten av att ersättningstonnage för fartyg som gått förlorat finge omedelbart nedskrivas till förkrigspris. Jag anser mig kunna tillmötesgå detta önskemål i den mån fråga är om tonnage motsvarande det förlorade. Härav föranledes tillägg till punkt 4 d) av anvisningarna. Jag torde böra framhålla att vad som intagits i tillägget endast bör fattas såsom exempel på sådana särskilda omständigheter, som kunna föranleda större omedelbart överprisavdrag än till en och en fjärdedel av förkrigsvärdet. Motsvarande kan sålunda böra gälla även i ett fall, där försäljning av fartyg praktiskt taget har karaktär av tvångsavyttring.

Längre gående medgivanden beträffande rederiernas avskrivningar finner jag mig ej kunna föreslå. Vad i föreningens yttrande uttalas därom att värdeminskningsavdrag ej skulle kunna göras för beskattningsåret, där till-

112 Kungl. Maj.ts proposition nr 173.

gången efter förkrigsinkomståren men före beskattningsåret slutavskrivits i räkenskaperna beror på ett missförstånd. Skatteberedningens 1940 avgivna promemoria rörande krisskatt innehåller ett uttalande rörande denna fråga, till vilket jag kan hänvisa.

Vad gruva angår förefaller det mig som skulle regeln örn avdrag för dold förkrigsreserv på ett tillfredsställande sätt lösa den av näringsorganisationernas skattedelegation berörda frågan om avskrivning av gruvans värde. Malmen torde vid krigskonjunkturbeskattningen böra i detta avseende likställas med varulager. Om framtagen dold reserv under beskattningsåret överstigit vad som i sådant avseende får anses ingå i jämförelseinkomsten, är följaktligen motsvarande avdrag för beskattningsåret motiverat. I jämförelseinkomsten kan emellertid stundom ingå betydande sådant belopp särskilt där avdrag för avskrivning av gruvans värde plägat medgivas endast med låga belopp och sålunda endast i obetydlig mån minskat jämförelseinkomsten. Beträffande nyanläggningar för gruvdrift torde de nyss angivna reglerna om avdrag för överpris och merkostnad innebära en så långt driven avdragsrätt som rimligen kan ifrågasättas. Har gruvföretaget under förkrigsinkomståren haft mera onormala utgifter för beredningsarbeten o. dyl., vilka avdragits vid inkomstberäkningen för dessa år, bör tillägg för sådana utgifter kunna ske under hänvisning till likformighetsregeln. Det bör dock anmärkas, att, om en mera onormal utgift förekommit under beskattningsåret, vilken icke hänför sig till speciell kristidsbrytning av eljest mindervärdig malm eller till beskattningsårets egen brytning för övrigt, därav betingat tillägg kan ifrågakomma även för beskattningsåret.

I anledning av ett påpekande från kammarrätten har i anvisningspunkten om värdeminskningsavdrag för beskattningsåret också införts ett tillägg avseende det fall att Kungl. Majit med stöd av riksdagens vid urtima riksdagen 1940 meddelade bemyndigande att i vissa fall medgiva eftergift beträffande krigskonjunkturskatt fastställer särskild grund för beräkning av överprisavdrag.

Från svenska personalpensionskassan hava framställts vissa anmärkningar rörande formuleringen av punkt 4 f) av anvisningarna avseende avsättning för pensionering. Vad angår det anförda fallet att en nytillkommen befattningshavare i överensstämmelse med äldre pensioneringsbestämmelser inbegripes i pensioneringen synes mig tydligt att här är fråga om ett förhållande som bör betraktas som en äldre förpliktelse. I fråga om nya förpliktelser åter synas de framställda önskemålen kunna i sak tillgodoses på det sätt som utvecklas i den ifrågavarande anvisningspunkten i det överarbetade förslaget. De där intagna reglerna kunna måhända synas var för sig medgiva en väl frikostig avdragsrätt men synas tillsammantagna medföra en tilläcklig begränsning. Meningen med begränsningen är givetvis ej att förhindra avdrag för en i och för sig berättigad rimlig pensionskostnad utan att förekomma att en större del av denna kostnad skall gäldas med medel som rätteligen bort tillfalla staten såsom krigskonjunkturskatt. Jag torde också böra framhålla, att avsättningar till vissa pensionsstiftelser torde böra be-

Kungl. Maj:ts proposition nr 173

handlas mera återhållsami än verkliga försäkringar, enär avsättningens grundande på en verklig förpliktelse ofta torde vara oklart. Särskild försiktighet är givetvis på sin plats där fråga är om pensionsavdrag för delägare i familjebolag.

I en ny punkt g) under fjärde anvisningspunkten föreslås en regel för det fall att skattskyldig i rörelse tillgodogjort sig produkter från eget jordbruk, därest på grund av räkenskapernas prissättning rörelsen utvisar inkomstökning men jordbruket inkomstminskning. Det synes rimligt att den skattskyldige får vid inkomstuppskattningen till krigskonjunkturskatt i skälig mån justera denna prissättning med högst så stort belopp att inkomstminskningen för jordbruket bortfaller. Denna kvittningsmöjlighet bör dock givetvis icke kunna utnyttjas i vidare mån än där den ändrade prissättningen ligger inom rimlighetens gränser. Det fall att på grund av den tillämpade prissättningen jordbruket utvisar inkomstökning och rörelsen inkomstminskning behandlas i anvisningarna till 5 §. För kvittning härutöver hänvisas till 10 § med anvisningar.

Beträffande fjärde anvisningspunkten har jag slutligen att uttala mig om det i åtskilliga yttranden under åberopande av regeln om likformiga grunder för inkomstuppskattningen under de olika åren framställda yrkandet örn avdrag för erlagda skatter. Att dylikt avdrag ej avsågs i 1940 års förordning är otvivelaktigt. Bortsett från övriga skäl för detta mitt påstående är det uppenbart att örn i det för riksdagen framlagda förslaget avvikelse åsyftats från skatteberedningens då föreliggande i detta avseende fullt otvetydiga förslag, detta med hänsyn till frågans vikt skulle särskilt framhållits. Jag vill emellertid också stanna vid de sakliga skälen för en dylik ståndpunkt, enär dessa äga betydelse även för den nya lagstiftningen.

Den i beskattningsavseende för varje år relevanta frågan är hur stor del av det årets inkomst vederbörande skall hava att avstå i skatt. Att denna skatt erlägges i efterskott är en sekundär fråga. Skatteunderlaget är i princip det belopp som redovisas innan skatten erlagts. Den principiella frågeställningen erhålles enklast, om man utgår från antagandet att uppbördssystemet vore sådant att skatten erlades parallellt med inkomsternas förvärvande. Man kan tänkas av praktiska skäl såsom beskattningsunderlag fastställa inkomsten med avdrag av skatter, men skattesatserna böra, om visst sammanlagt belopp skall uttagas i skatt, bli i motsvarande mån högre på ett sålunda bestämt beskattningsunderlag än på ett underlag utan skatteavdrag. Om skatteavdrag skall medgivas eller ej är i verkligheten en fråga som på det närmaste sammanhänger med frågan om beskattningens höjd. Örn två skatter av olika slag skola utgå å samma inkomst, finnes intet binder att låta den ena skatten avdragas från inkomsten, innan den andra skatten beräknas. Däremot vore det otvivelaktigt irrationellt att medgiva avdrag för den ena skatten vid uträkning av den andra och samtidigt avdrag för den andra skatten vid uträkning av den förra. Enligt lagstiftningen örn krigskonjunkturskatt medgives nu för beskattningsåret avdrag för den mest tyngande av de i fråga kom mande skatterna, nämligen krigskonjunkturskat-

Bihang lill riksdagens protokoll 19b!. 1 sami. Nr 173. 8

114 Kungl. Maj:ts proposition nr 173.

ten, vid bestämmande av det beskattningsunderlag, å vilket den statliga inkomst- och förmögenhetsskatten utgår. Detta måste anses vara tillfyllest. Att därjämte medgiva avdrag för inkomst- och förmögenhetsskatt vid bestämmande av beskattningsunderlaget för krigskonjunkturskatten skulle icke vara riktigt och vore, om fråga vore om uttagande av båda skatterna på samma års inkomst, icke ens möjligt att genomföra, då vardera skatten ej skulle kunna fastställas utan att den andra vöre känd.

När nu emellertid yrkanden göras örn avdrag för skatter vid bestämmande av den uppskattade merinkomsten, framgår det icke klart vilka skatter som åsyftas. Yrkandena kunna uppfattas såsom avseende att även krigskonjunkturskatt skall avdragas vid beräkningen av just denna skatt. Detta är givetvis ej blott olämpligt utan praktiskt taget uteslutet. Måhända åsyftas emellertid ej sådant skatteavdrag, utan avses blott att få vid beräkningen av krigskonjunkturskatt tillgodonjuta den ökning som i regel ägt rum beträffande övriga skatter. I det yttrande som avgivits av delegerade för Sveriges industriförbund m. fl. anföres nu, att skatterna utgöra en den skattskyldiges skuld till det allmänna vid verksamhetsårets slut, varför fråga skulle vara om en fiktiv inkomst. Om härmed avses det verksamhetsår, å vars inkomst skatten beräknas, kan mot bevisföringen genmälas, att i dylikt fall även krigskonjunkturskatten bör betraktas på samma sätt, d. v. s. det förut förda resonemanget blir omedelbart tillämpligt. Avses däremot med verksamhetsåret det år då skatter på tidigare års inkomster förfalla till betalning, måste invändas att detta icke kan ändra något av den principiella frågeställningen. Den omständigheten att skatten erlägges i efterskott bör ej inverka på bedömandet av vad som är rationellt beträffande skatteunderlagets bestämmande.

Det torde för frågans belysande vara lämpligt att närmast betrakta den med hänsyn till fysiska personer. Deras skatter betraktas oomtvistligt ej såsom omkostnad för deras verksamhet utan såsom ett avstående av viss del av den inkomst som eljest skulle stått till förfogande för konsumtion. Om med varandra jämföras två fysiska personer, av vilka den ene haft oförändrad inkomst i förhållande till förkrigsinkomståren, den andre merinkomst, så ha båda att vidkännas lika stor skatteökning för det belopp varmed inkomsterna sammanfalla, och den andre har dessutom att vidkännas viss extra skatt, krigskonjunkturskatt och annan skatt, på sin merinkomst. Detta är vad som enligt 1940 års lagstiftning och skatteberedningens förslag åsyftas. Skulle nu beträffande den senare personen avdrag såväl för skatteökningen å den för båda lika stora inkomstdelen som för skatten å den överskjutande inkomsten medgivas, så skulle den med krigskonjunkturbeskattningen avsedda merbelastningen av den som haft merinkomst i förhållande till den som haft oförändrad inkomst bortfalla och den åsyftade avvägningen mellan båda inbördes omintetgöras. Det är tydligt att jag svårligen kan tillstyrka en anordning varigenom krigskonjunkturskatten skulle väsentligt kringskäras och dess syfte i avsevärd grad åsidosättas. Uppenbart är att frågan beträffande juridiska personer ej kan betraktas annorlunda än beträffande fysiska personer.

Kunal. Maj:ts proposition nr 173.

115 Beträffande den i punkt 8 av anvisningarna behandlade frågan om avdrag för ränta å ökning av eget kapital har i vissa yttranden förordats att vid det egna kapitalets beräkning skulle på sätt som gällde beträffande 1940 års skatt hänsyn tagas till vid taxeringen skedd justering av lagervärdena. Jag kan ej förneka att goda skäl kunna åberopas för denna ståndpunkt och hyser i själva verket viss tvekan örn vilken ställning som bör intagas. När jag ej föreslår ändring i skatteberedningens förslag härutinnan är det av praktiska skäl. Med hänsyn till att uppskattningen av lagervärdena för förkrigsinkomståren och för beskattningsåret oftast ske efter helt olika grunder, måste för kapitalberäkningen justering ske, vilken lätt kan föranleda svårigheter. Jag beaktar därvid att det ej utan vidare kan anses att den ena regeln är för de skattskyldiga i gemen mer förmånlig än den andra. Att gå så långt, som i vissa andra yttranden ifrågasatts, nämligen till att genomgående följa räkenskapernas värdesättning, alltså även i de fall där företaget tillämpat fri avskrivning å inventarier o. dyl., anser jag mig däremot ej kunna tillstyrka.

Beträffande beräkning av ränta å ökning av eget kapital har jag kommit att uppmärksamma det fall, att detta insatts i bank eller eljest tillfälligtvis placerats utom rörelsen. För sådan kapitalökning, som alltså i verkligheten ej varit investerad i rörelsen, är det ej rimligt att medgiva ränteavdrag med större belopp än den faktiskt åtnjutna räntan. Det torde här böra utsägas att det uppenbarligen ej är meningen att såsom sådant kapital — vilket alltså i verkligheten vid ränteberäkningen betraktas som avskilt från rörelsen — beteckna belopp som företaget normalt plägat ha insatt å checkräkning eller dyl. för att tillgodose sitt löpande likviditetsbehov. Att finna en tydlig form för att i författningstexten giva uttryck åt denna synpunkt erbjuder svårigheter och torde knappast vara nödvändigt. Det tillägg till punkt 8 a) av anvisningarna till 4 § som av mig föreslås synes på ett tillräckligt tydligt sätt utsäga att fråga skall vara om kapital som under beskattningsåret praktiskt taget ej varit behövligt för den då löpande rörelsen.

I sista stycket av punkt 11 a) i anvisningarna till 4 § föreslår jag en viss redaktionell ändring.

Slutligen torde jag böra i anledning av vissa yttranden rörande den i punkt 12 av anvisningarna behandlade frågan örn bevisning att inkomstökning helt eller delvis framstår såsom ett naturligt led i en utveckling vilken påbörjats före krigsutbrottet eller dessförinnan kunnat förutses, framhålla, att detta stadgande blott har karaktären av ett exempel. Det är alltså mycket möjligt att en utveckling som påbörjats efter krigsutbrottet kan, särskilt beträffande nystartade företag eller där fråga är örn ny verksamhetsgren, föranleda en inkomstökning som är oberoende av förhållanden som avses i 1 §. Andra omständigheter än den föregående utvecklingen böra då kunna åberopas till stöd för att inkomstökningen skulle uppkommit oberoende av kriget eller förkrigskonjunkturen. Ju längre kriget pågår desto mera uppenbart torde det vara att ändringar i niiringslivet måste uppstå som icke kunna eller böra tillskrivas kriget. Bestämmelserna i ifrågavarande punkt måste överhuvud tolkas med hänsyn till vad som i det särskilda fallet framstår såsom

116 Kungl. Maj.ts proposition nr 173.

rimligt. Det har ej varit meningen att i dessa avseenden binda de skattskyldiga vid vissa bestämda vägar för bevisningen.

5 och 6 §§.

5 § behandlar beskattningen av jordbruk och 6 § beskattningen av skogsbruk. Då dessa båda grupper inbördes hava ett nära samband, anser jag det lämpligt att behandla dem i ett sammanhang.

Beträffande jordbruk avser det remitterade förslaget, såsom jag redan i korthet omnämnt i den inledande redogörelsen till allmänna motiveringen, att beräkningen av den uppskattade merinkomsten skall kunna ske enligt två olika metoder, antingen enligt den s. k. bruttometoden eller enligt den s. k. nettometoden. Närmare föreskrifter angående de båda metodernas innebörd och tillämpning givas i anvisningarna till 5 §, vartill jag får hänvisa. Vare sig brutto- eller nettometoden tillämpas skall, enligt vad vidare föreslås, vid bestämmande av den uppskattade merinkomsten sådan avvikelse ske från uppskattningen enligt förordningen örn statlig inkomst- och förmögenhetsskatt som erfordras för att åstadkomma likformighet i inkomstuppskattningen för förkrigsinkomståren och beskattningsåret. I detta sammanhang nämnas såsom exempel de fall, då minskning skett av kreatursbesättningen genom nedslagning i större omfattning än som brukat förekomma, eller då inneliggande lager av spannmål eller annat under beskattningsåret mera avsevärt minskats eller då i mera avsevärd omfattning sådana onormala omkostnader under något av åren förekommit för reparationer, inköp av levande djur m. m. som ej uppvägts av motsvarande ökning av intäkterna under året. Särskilda regler för bestämmande av jämförelseinkomst eller jämförelsetal föreslås för det fall, att den skattskyldige ej under förkrigsinkomståren bedrivit samma jordbruk som under beskattningsåret under förhållanden jämförbara med förhållandena under detta år. Likaså upptagas föreskrifter angående beräkning av ränta å eget kapital i jordbruket. Den uppskattade merinkomsten skall upptagas såsom taxerad merinkomst i den mån den kan antagas hava berott på förhållanden som avses i 1 §. Det förutsättes emellertid att skattskyldig skall förebringa utredning i sistnämnda avseende. Om sådan ej företes, skall hela den uppskattade merinkomsten upptagas såsom taxerad merinkomst. Utredningen bör avse prisstegringen vid avyttring av produkter från jordbruket utöver vad som erfordrats för att täcka omkostnadernas ökning i förhållande till prisläget före krigsutbrottet. Sådan prisstegring beräknas normalt, enligt vad vidare föreslås, å bruttointäkterna för beskattningsåret efter procentsatser som fastställas av Kungl. Majit efter förslag av den centrala krigskonjunkturskattenämnden eller, där sådan procentsats ej fastställts, efter procentsats som finnes skälig.

Vad angår skogsbruk förutsättes att någon uppskattad merinkomst ej fastställes, eftersom någon inkomstberäkning för förkrigsinkomståren ej skall ske. Beskattningen i denna del avser att träffa prisstegringen i förhållande till prisläget före krigsutbrottet å de under beskattningsåret avyttrade eller för förädling eller förbrukning i egen rörelse uttagna skogsprodukterna i den

Kungl. Maj:ts proposition nr 173.

mån prisstegringen ej erfordrats för att täcka omkostnadernas ökning. Det mot den sålunda beräknade prisstegringen utöver omkostnadsökningen svarande beloppet upptages såsom taxerad merinkomst. Visar den skattskyldige, att hans nettointäkt av skogsbruk under beskattningsåret varit mindre än det belopp, som antages motsvara den på sätt nyss sagts beräknade prisstegringen, må emellertid den taxerade merinkomsten icke bestämmas till högre belopp än nettointäkten utgjort. Grunden för beräkning i normala fall av prisstegring fastställes även här av Kungl. Maj:t efter förslag av den centrala krigskonjunkturskattenämnden. Särskilda regler föreslås också för beräkning av nettointäkten av skogsbruk.

Motiveringen återfinnes å sid. 13—20 i den remitterade promemorian.

I flera av de avgivna yttrandena har förslaget i nu ifrågavarande delar kritiserats ur olika synpunkter. Rörande yttrandena lämnar jag här följande redogörelse.

Länsstyrelsen i Stockholms län yttrar:

Länsstyrelsen måste framhålla, att betydande svårigheter vänta taxeringsmyndigheterna vid undersökningen av deklarationer, avseende inkomst av jordbruk och skogsbruk. Deklarationerna äro ofta felaktiga eller ofullständiga; ett vanligt fel är, att viss inkomst — detta förekommer särskilt i fråga om skogsbruk — införes med nettobelopp i bruttokolumnerna. Tillgång till lämplig personal för det förberedande arbetet är ett oundgängligt villkor för att det hela skall kunna gå i lås. Konsulent, taxeringsrevisor och länsstyrelsens personal kunna icke medhinna alla ifrågavarande arbetsuppgifter.

Beträffande de materiella bestämmelserna i 5 § vill länsstyrelsen framhålla, hurusom de intäkter, som å jordbruksbilagan redovisas under II 4 b—-d, synas böra medräknas. I varje fall måste punkt d beaktas, enär skattskyldig, som samtidigt driver rörelse, får draga av motsvarande belopp som omkostnad i rörelsen. Merinkomsten påverkas följaktligen direkt av det vid punkt d uppförda beloppet, vilket gör, att även prissättningen får betydelse. Då merinkomst av rörelse föreslås skola beskattas enligt en progressiv skala, medan merinkomst eljest beskattas efter en fast skattesats, måste det vara fördelaktigt för den skattskyldige att sätta ett så stort belopp som möjligt vid d, ty merinkomsten av rörelse nedbringas i motsvarande grad. Vidare synes — vid uppmärksammande av ifrågavarande poster å jordbruksbilagan — böra beaktas, att den taxerade merinkomsten kan ställas i relation till prisstegringen i förhållande till prisläget före krigsutbrottet, medan merinkomsten av rörelse beräknas efter det verkligen uppnådda resultatet.

Länsstyrelsen i Uppsala län framhåller, att jordbrukaren endast sällan kan prestera sådan utredning, att neltomeloden kan användas, samt yttrar vidare:

Beskattningen kommer således i praktiken att till alldeles övervägande grad grundas på bruttometoden. Denna är emellertid synnerligen summarisk och det förefaller mer jin ovisst, örn man kan erhålla en rättvis beskattning på denna väg. Under åren 1937 och 1938 skedde på grund av de växande svårigheterna att anskaffa personlig arbetskraft en påfallande ökning av den maskinella utrustningen på ett stort antal gårdar inom länet. Dessa kostnader sänka i många fall jämförelsetalet. Å andra sidan förefaller det länsstyrelsen ganska osäkert, örn arbetslönernas stegring, vilken innefattas i 12procentavdraget, därigenom vinner tillräckligt beaktande. Enligt länssty-

118 Kungl. Maj:ts proposition nr 173.

relsens uppfattning voro arbetslönerna för den arbetskraft, som sommaren 1940 kunde anskaffas för jordbruket mycket höga på grund av den brist på arbetskraft, som föranleddes av inkallelserna och den industriella expansionen inom vissa produktionsgrenar.

Beträffande skogsbruk framhåller länsstyrelsen, att det i vissa fall, då jordbrukets egna dragare använts för både jordbruk och skogsbruk utan någon uppdelning av kostnaderna, kan bli svårt att verkställa tillförlitliga beräkningar av skogsbrukets inkomst.

Länsstyrelsen i Södermanlands län yttrar:

Vid taxeringen av inkomst av jordbruk, sådan denna föreslagits, vill det synas länsstyrelsen riktigare att uppskatta ökningen av bruttointäkterna avnaturaförmåner i proportion till antalet personer, som åtnjutit dylika förmåner, än att som i P, M. föreslagits i regel taga ett enhetsbelopp av 200 kronor utan hänsyn till antalet personer. Som skäligt belopp för person skulle länsstyrelsen vilja föreslå 75 kronor.

Länsstyrelsen i Östergötlands län anför:

Den nu föreslagna beskattningen av inkomster av jordbruk och skogsbruk är avsedd att i stort sett träffa endast prisstegringar utöver vad som erfordras för att uppväga ökning av omkostnaderna och eventuellt det allmänna penningvärdets sänkning. I anslutning till dessa synpunkter utsäges i förslagets motivering att beskattningen ovillkorligen måste göras enkel i tilllämpningen. Detta synes jämväl länsstyrelsen angeläget ur såväl de skattskyldigas som beskattningsmyndigheternas synpunkt. Vad först beträffar den beskattningsmetod, som föreslagits för inkomst av jordbruk frånsett inkomst av skogsbruk, måste länsstyrelsen av praktiska skäl giva denna företräde framför ett på ofta nog bristfälligt material grundat deklarationsförfarande. Efter ett närmare övervägande av den tilltänkta metodens användning i praktiken måste man emellertid förutse, att materialets bearbetning blir förbunden med betydande svårigheter och att ett icke ringa arbete alltför ofta mäste nedläggas ej blott å landskontoren utan även av förment skattskyldiga i fall, där resultatet blir, att materiella förutsättningar för beskattning till slut visa sig icke föreligga. Deklarationerna innehålla icke uppgifter örn försålda kvantiteter, och en lantbrukare, som vartdera förkrigsinkomståret försålt ett visst antal säckar spannmål till visst pris och beskattningsåret dubbelt så många säckar till samma pris, har alla utsikter att erhålla förslag till krigskonjunkturbeskattning. Utfallet av en produktionsgren under beskattningsåret kan emellertid lia varit bättre än tidigare på grund av ändrad driftmetod. En lantbrukare kan ena året ha sålt skörden otröskad, andra året tröskad, en har ena året sålt skörden i september till ett 2 kronor lägre pris än det i november gällande, andra året i november till ett pris som med 1 krona överstiger novemberpriset året förut (här kan en beskattning efter å-priset 1 krona vara rationell men knappast efter å-priset 3 kronor). En lantbrukare har ena året haft en stor del av åkern i träda, andra året icke. En annan har ena året sålt ett års skörd eller mindre, andra året 1 V2 års skörd o. s. v. Med dessa exempel har länsstyrelsen velat antyda, att felkällor i stor utsträckning komma att spela in i förslagen, felkällor som i bästa fall bliva påvisade med resultat att förslaget helt eller delvis måste förfalla men som säkerligen i andra fall komma att kvarstå i taxeringen.

Beträffande inkomst av skogsbruk synas goda skäl tala för beläggande med krigskonjunkturskatt redan i år av prisstegringar å detta slag av in-

Kungl. Maj:ts proposition nr 173.

komster. Det föreslagna tekniska förfarandet kan även här förväntas medföra vissa vanskligheter, dock i mindre utsträckning än i fråga örn rena jordbruksinkomster. lin stor svårighet ligger däri, att kvantitetsuppgifter som regel saknas i självdeklarationerna. Av virkesdeklarationerna har man i allmänhet ingen ledning, då de där upptagna posterna endast undantagsvis kunna sammanfalla med dem, för vilka inkomst upptages å självdeklarationens A-bilaga. Av värde vore därför, örn i de förberedande funktioner, som jämlikt 28 § i förslaget tillämnats taxeringsnämndsordförandena, kunde indragas skyldighet för dem att i särskilda fall (efter en av Kungl. Majit fastställd siffermässig gränsdragning) avfordra deklarant så noggranna kvantitetsuppgifter han kan åstadkomma.

Länsstyrelsen i Kalmar län anför bland annat, att oklarheten i de föreslagna bestämmelserna rörande beskattningen av jordbruk framstår såsom synnerligen betänklig.

Länsstyrelsen i Blekinge län anför:

Då intäkterna för försålda djur vid tillämpning av den s. k. bruttometoden enligt förslaget skall inräknas bland de kontanta bruttoinkomsterna och då således omsättningen skall uppgivas med de år från år växlande kontant influtna beloppen, har länsstyrelsen för sin del ansett principiellt riktigast att även utgifterna för inköp av djur medtagas vid beräkningen av de kontanta bruttointäkterna för beskattningsåret och förkrigsinkomståren. I annat fall torde merinkomsten av jordbruk vid beräkningen därav enligt bruttometoden på grund av sammanhanget mellan omsättningen och inköp av djur bliva missvisande, och får länsstyrelsen särskilt framhålla, att merinkomsten under förutsättning att deklarationerna avse endast jordbruk ofta — även om inkomsten därav riktigt deklarerats — måste bliva orimligt högt tilltagen i förhållande till hela för inkomst- och förmögenhetsskatt beskattningsbara nettointäkten av jordbruk under beskattningsåret. På grund härav anser länsstyrelsen, att utgifter för inköp av djur icke böra belasta de olika åren med lika stora årsbelopp utan böra likställas med de i anvisningarna till 5 § särskilt uppräknade utgifterna för inköp av spannmål m. m., som enligt förslaget skola minska de kontanta bruttointäkterna med de verkliga utgiftsbeloppen. Såvitt länsstyrelsen kunnat finna, torde skillnaden mellan den uppskattade merinkomsten enligt framlagt förslag och enligt förslaget med däri vidtagen jämkning i förut berörda hänseende ej bliva av särskilt stor praktisk betydelse för beskattningens resultat i dess helhet.

Länsstyrelsen i Kristianstads län yttrar:

Taxeringen skulle komma till stånd efter förslag av landskamrerare!! och de skattskyldiga skulle lämnas tillfälle att häremot inkomma med erinringar. Såsom även i promemorian framhålles särskilt i fråga örn skogstaxering kommer på grund av beskaffenheten av taxeringsmaterialet landskamrerarens förslag att bliva mycket summariskt. Vidare må erinras örn att, då utgifter för inköp av spannmål lii. m. skola avdragas från bruttointäkten av jordbruket, denna avdragspost i de fall, da intäkt av jordbruk och skogsbruk samtidigt föreligger, ofta är gemensam för dessa intäkter och att den därför icke kan särskiljas utan medverkan av den skattskyldige. Likaså kan icke nettointäkt av skogsbruk, minskning i större omfattning av kreatursbesättning eller ändrad lagertillgång under beskattningsåret utan vidare utläsas ur deklarationen. Av skäl, som i promemorian angivas, kan deklarationsskyldighet icke åläggas de skattskyldiga för jämförelseinkomståren. Det synes likväl, som örn de skattskyldiga för beskattningsåret kunnat lämna

120 Kungl. Maj.ts proposition nr 173.

vissa för denna beskattning erforderliga uppgifter, på grund av vilka därefter ett mera bärande taxeringsförslag kunde tillställas dem.

Taxeringen av jordbruket skulle komma att ske efter vissa schabloner, som gör det svårt att nu beräkna verkningarna av de föreslagna bestämmelserna. Avdraget för beskattningsåret för beräknad omkostnadsökning med 12 procent av medeltalet av summan kontanta bruttointäkter för jämförelseåren synes bestyrkt av den statistiska utredningen. Det bör emellertid uppmärksammas, att bruttoinkomsten under olika år — särskilt vid omläggning av jordbruksdriften — kan variera och att därför annat jämförelsetal än medeltalet liksom omkostnadsökning med annan procentsats i dessa fall ger mera rättvist resultat. Länsstyrelsen vill emellertid framhålla, att inom detta län i ett stort antal fall den s. k. nettometoden torde komma till användning.

I fråga örn skogsbeskattningen skulle enligt förslaget endast prisstegring, som tillika utgör ökad prismarginal, beskattas. Prisstegringen anses i regel kunna beräknas procentuellt å bruttointäkterna beträffande olika produkter. Att härvidlag olika procentsatser fastställas för olika delar av riket och olika virkessortiment, anser länsstyrelsen självfallet. I fråga om beräkningen av nettointäkten av skogsbruk är länsstyrelsen icke fullt övertygad örn nödvändigheten att helt förvägra avdrag för skogs ingångsvärde. Länsstyrelsen har för närvarande icke något yrkande men förutsätter, att länsstyrelsen i fråga om kommande års taxering blir i tillfälle att tillkännagiva de erfarenheter, som i detta fall liksom om skogsbeskattningen i övrigt vunnits.

Länsstyrelsen i Malmöhus kin yttrar:

Med hänsyn till artskillnaden mellan inkomsten av jordbruk och skogsbruk är det givet, att taxeringen därav kommer att stöta på vissa svårigheter, vilka svårigheter i ingen mån underlättas av det tillämpade deklarationssystemet. Någon bättre lösning än den av utredningsmännen föreslagna uppdelningen och särtaxeringen av de båda inkomstslagen torde väl näppeligen stå att utvinna. Emellertid kan långt ifrån sägas ali svårigheterna härigenom bliva totalt undanröjda, då just själva uppdelningen kommer att vålla åtskilligt bryderi. Någon tillförlitlig garanti för att den blir riktig kan heller icke skapas.

Inom Malmöhus län förekommer endast mera undantagsvis skogsbruk i samband med jordbruk, varför vid taxeringen den mera tilltalande nettometoden skulle i stort sett kunna användas. Emellertid är, i de fall där skogsbruk verkligen förefunnits, detta i regel av ganska ringa omfattning och vanligen utan någon större betydelse. Det vore önskvärt, att i dylika fall någon uppdelning icke behövde ifrågakomma, varigenom taxeringsarbetet skulle i väsentlig grad underlättas. Länsstyrelsen skulle vilja hemställa, att stadgande härom inrymmes i blivande författning. Det behövde icke stöta på oöverstigliga svårigheter att uppdraga en tillfredsställande avgränsning i detta avseende. Möjligen skulle någon liknande bestämmelse kunna stipuleras för det fall, att förhållandena vore omkastade, d. v. s. att jordbruket utgjorde den mindre och skogsbruket den mera betydande delen av rörelsen.

Vad ^nSår de föreslagna olika metoderna för konstaterande av merinkomsten i fråga örn jordbruk, lida de bada av den betänkliga brist, att man egentligen ingenting vet örn arten av det framkomna beloppet. Att utan vidare hänföra detta till av kriget föranledda förhållanden måste nog betraktas såsom i viss mån förhastat. Kanske och mycket sannolikt är detsamma allenast resultatet av en förbättrad skörd. Det bör nämligen framhållas, att avkastningen kan inom mycket begränsade områden vara på grund av olika örn-

Kungl. Maj:ts proposition nr 173.

ständigheter högst varierande beträffande eljest fullt jämförbara egendomar. Då den skattskyldige endast i undantagsfall lär vara i stånd att förebringa den utredning, som skulle kunna utgöra ett korrektiv mot sålunda inträffande ojämnheter, kan med fog befaras att taxeringen icke alltid blir så rättvis och tillfredsställande som önskvärt vore. Länsstyrelsen inser till fullo svårigheten i att råda bot häremot, men skulle möjligen kunna tänka sig den utvägen att Kungl. Maj:t, på grundval av statistiska beräkningar fastsloge en viss procentsats, avseende den kvotdel av inkomsten, som genomsnittligt kunde antagas tillkommen genom av kriget föranledda förhållanden, efter vilken den till krigskonjunkturskatt skattepliktiga inkomsten därefter schablonmässigt utmättes av deklarerad viss miniminettointäkt. Det är ganska klart att ej heller med ett dylikt system orättvisorna kunde helt elimineras, men torde vara ovedersägligt, att varje jordbruk i viss utsträckning skördat av kriget eller krigsförhållanden föranledda mervinster. Systemet erbjöde i allt fall ett med avseende å taxeringen betydligt förenklat förfaringssätt.

I fråga om den s. k. bruttometoden verkar denna till en början ganska bestickande men kan ifrågasättas, huruvida densamma icke tager alltför liten hänsyn till de faktiska förhållandena för att giva ett någorlunda riktigt resultat. De procentuellt beräknade omkostnaderna kunna nämligen vara minst lika varierande som de, vilka föreslagits till avräkning efter verkliga belopp. Man tänke sig allenast det förhållandet att jordbrukaren under beskattningsåret 1939 (1940 års deklaration torde såsom regel icke komma i betraktande vid upprättande av förslag till taxering) övergått från levande dragkraft till i huvudsak traktordrift, vilket inom detta län varit mycket vanligt förekommande. Utgifterna komme härigenom, i all synnerhet för det fall att foderspannmål icke ingått i odlingen, att i högst väsentlig grad överflyttas från »avdrag» under I punkt 4 till punkt 6. Beräkningen kan på detta sätt nära nog bliva utsatt för dubbelfel. Länsstyrelsen har velat framhålla detta endast för att understryka de svårigheter, som måste bliva förknippade med en taxering enligt denna metod.

Rörande taxeringen för inkomst av skogsbruk saknar länsstyrelsen tillräckliga erfarenheter för att närmare ingå härpå, men synes utredningen i denna del, bortsett från svårigheterna för landskamreraren att upprätta förslag till taxering, böra i stort sett kunna godtagas.

Länsstyrelsen i Västmanlands län yttrar:

Enligt länsstyrelsens åsikt borde den s. k. netlometoden tillämpas i större utsträckning än som förutsatts i författningsförslaget. Följer man denna metod torde man få förutsättas hava större utsikter att komma Iram till ett tillfredsställande resultat än som iir möjligt med hjälp av den s. k. bruttometoden. Det torde därför böra stadgas, att merinkomst som regel bör beräknas efter nettometoden i fråga örn inkomst från jordbruksfastighet, som saknar skog eller endast har s. k. husbehovsskog.

Den merinkomst, som framkommer vid tillämpning av bruttometoden torde böra maximeras på sätt föreskrivits i fråga örn taxerad merinkomst av skogsbruk. Merinkomsten av jordbruk hör sålunda icke få bestämmas lill högre belopp än beräknade nettointäkten av jordbruket utgjort under beskattningsåret. Länsstyrelsen anser vidare, att tillämpningen av denna maximeringsregel ej bör göras helt beroende av den skattskyldiges åtgärder utan att den bör tillämpas så snart det genom vederbörande skattskyldiges utredning eller eljest genom i ärendet framkomna omständigheter är uppenbart att uppskattade merinkomsten överstiger beräknade nettointäkten av jordbruket. Nu föreslagna bestämmelser torde böra kompletteras med en föreskrift av följande innehåll: Förekomma för en skattskyldig merinkomster

122 Kungl. Maj:ts proposition nr 173.

av både skogsbruk oell jordbruk får summan av dessa merinkomster ej överstiga summan av de vid den skattskyldiges taxering till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt antagna nettointäkterna av jordbruksfastighet i vidare mån än som kan föranledas av i krigskonjunkturskatteförordningen föreskrivna jämkningar av de grander, som följts vid nettointäkternas fastställande.

Beträffande utformningen av bruttometoden har länsstyrelsen endast ett par detaljerinringar att göra.

Bruttointäkten (posterna under I 1—4 å självdeklarationernas jordbruksbilaga) synes böra reduceras ej endast nied utgifterna för inköp av spannmål m. m. (I 4 på jordbruksbilagan) utan även med utbetalade arrendeavgifter (I 1 på jordbruksbilagan).

Det synes ej vara lämpligt att fastställa ökningen av bruttointäkterna av naturaförmåner till ett för praktiskt taget samtliga jordbruk gällande belopp av 200 kronor. Det torde vara bättre att här bestämma viss ökning per hushållsmedlem. De komplikationer, som kunna uppkomma genom att antalet hushållsmedlemmar växlat under de tre år, som skola jämföras, torde ej vålla alltför stora svårigheter vid taxeringsarbetet.

Den i anvisningarna till 6 § angivna metoden för utfinnande av taxerad merinkomst av skogsbruk synes vara förknippad med allvarliga olägenheter. Samma prisstegring kommer sålunda att beräknas på olika avyttrade poster, oaktat dessa i ett fall kunna hava avyttrats till förkrigspris och i ett annat fall till två eller tre gånger detta pris. Ett godtagbart resultat av taxeringsarbetet torde endast kunna uppnås, om merinkomsten beräknas såsom skillnad mellan influten köpeskilling för försålda skogsprodukter och dessas saluvärde, beräknat efter förkrigspriser.

Taxeringsarbetets praktiska utformning bör ske efter följande linjer. Landskamreraren anmanar envar, som lian antager vara skattskyldig, att på fastställd blankett redogöra för sina försäljningar av skogsprodukter under beskattningsåret. Denna redogörelse innefattar för varje försäljning uppgift om köparens namn och adress, köpeskillingens storlek, tid för försäljningsavtalet samt varuslag, sortiment, kvantitet och eventuellt även tid för avverk ningen. Med ledning av dessa uppgifter upprättar landskamreraren ett förslag till beräkning av prisstegringar å de försålda produkterna, varefter detta förslag tillställes den skattskyldige för yttrande. Förkrigspriserna samt den stegring av omkostnaderna, med vilken man i vissa fall måste räkna, fastställas lämpligen av prövningsnämnd efter förslag av landskamrerare. Det torde ej möta större svårigheter för landskamreraren att med hjälp av inom länen tillgänglig expertis i skogstaxeringsfrågor få uppskattade förkrigspriserna och kostnadsstegringarna differentierade efter förhållandena på olika orter inom länet.

Länsstyrelsen vill särskilt framhålla, att det av de sakkunniga förordade taxeringsförfarandet ej kan genomföras. Det är ju i och för sig olämpligt, att landskamreraren föreslår merinkomstens beräkning efter prisstegringsprocenter, vilka tilltagits i överkant för att framtvinga en redogörelse från den skattskyldiges sida. Såvida landskamreraren ej utgår från prisstegringar, vilka i många fall måste te sig som helt orimliga, kan han ändock ej nå det angivna syftet.

Med hänsyn till den betydelse, som måste tilläggas den föreslagna taxeringen till krigskonjunkturskatt av merinkomst från jordbruk och skogsbruk, anser sig länsstyrelsen böra förorda att i förordningen angives efter vilka grunder taxeringsmyndigheterna skola bedöma frågan, i vad mån uppskattade merinkomsten av jordbruk och beräknade prisstegringen i skogsbruk kunna antagas eller anses hava orsakats av förhållanden, som berott av pågående krig eller dessförinnan rådande krigskonjtinktur.

Kungl. Maj:ts proposition nr 173.

123 Länsstyrelsen i Västernorrlands län yttrar:

Den föreslagna beskattningen av inkomstökning hänförlig till skogsbruk förutsätter en långt driven schablonisering. Prisstegringen avses sålunda i regel skola beräknas procentuellt å bruttointäkten.

Av å landskontoret verkställda undersökningar har framgått, att virkespriserna, särskilt å bränn- och kolved, i hög grad växlat dels under olika tider av året och dels å olika orter inom länet. Vid avverkning av sulfit- och sulfatved hava inom vissa delar av länet olika apteringsmetoder tillämpats. De avverkare, som själva förädla sitt virke, använda en metod, som icke obetydligt kan avvika från den metod, som tillämpats av övriga avverkare. Länsstyrelsen ställer sig på grund härav synnerligen tveksam till frågan, örn det är möjligt att med ledning av för ändamålet utarbetade tabeller i förevarande avseende åstadkomma en någorlunda rättvis taxering. I varje fall torde avvikelser i stor utsträckning bliva nödvändiga.

För beräknande av omkostnadsökningen erfordras ingående kännedom om avverkningstraktens läge och beskaffenhet, körvägens svårighetsgrad samt storleken av huggarlöner och körningskostnader vid olika tidpunkter.

Länsstyrelsen i Jämtlands län anför:

Merinkomst av skogsbruk kan icke alltid beräknas procentuellt å bruttointäkten. I fråga örn intäkt genom avyttring av skogsprodukter är merinkomstens storlek beroende icke endast av prisstegringen och kostnadsökningen utan även av omkostnadernas storlek i förhållande till köpeskillingen. I dylikt fall måste därför en uträkning ske av de absoluta talen för ökningen av bruttointäkten och kostnadsökningen, innan merinkomsten kan heräknas. Vad nu sagts gäller även i de fall, då skogseffekter av skattskyldig förbrukats eller förädlats i egen rörelse. Det lärer därför vara nödvändigt, att till ledning för taxeringen procenttal fastställas för prisstegring och kostnadsökning.

Länsstyrelsen i Västerbottens län yttrar bland annat:

Skogsprodukternas försäljning sker i regel på två olika sätt. Endera säljes virket avverkat och ncdkört till vattendragen eller -—• ehuru mindre ofta — framkört till järnvägsstation, lastageplats och landsväg eller direkt till fabrik, eller också sker upplåtelse av avverkningsrätt, varvid köparen i regel ombestyr urfraktningen av virket till flottled eller annan avsättningsort. Såväl i ena som andra fallet sker inmätningen av virket vid avlastningsplatsen, varvid tumningslistor upprättas. Dessa tumningslistor ligga sedan till grund för taxeringen till skogsaccis och skogsvårdsavgift. Under de senare åren har genom länsstyrelsernas i de norrländska länen försorg prislistor upprättats för de olika länen att användas vid denna taxering. Till grund för uträkningen av dessa har, åtminstone inom Västerbottens län, legat de under föregående år faktiskt erlagda priserna för såväl skog å rot som för virke, nedtransporterat till vattendragen. Man kan därför säga, att för detta och viii även för övriga Norrlandslän tillgång lill officiella prisnotor på olika sortiment gagnvirke finnes. Det lärer sålunda här beträffande detta virke knappast föreligga någon svårighet alt få fram den procentuella prisskillnaden mellan olika års prislägen. Då arbetskostnaderna liksom ock allmänna drivningskostnader jämväl, äro kända för varje år, torde det vara relativt bilt att för olika virkessortiment angiva de olika procentsatser, som böra komma lill tillämpning vid en krigskonjunkturbeskattning, endast det faslställes, vilket år eller vilket prisläge, som skall utgöra jämförelsetal. Kj heller beträffande brännved synes det vara svårt att angiva procentsatserna med för ändamålet nöjaktig noggrannhet.

124 Kungl. Maj:ts proposition nr 173.

Det förefaller, som om man utan alltför stora svårigheter borde kunna länsvis upprätta dylika procentsatser med stöd av virkestaxeringsnotorna, kända omkostnadssiffror m. m. och att det därefter bör kunna stipuleras, att dessa procentsatser skola generellt komma till användning vid krigskonjunkturskattens bestämmande i de fall, då skogsprodukterna försålts i form av olika virkessortiment, och material för en mer noggrann taxering ej föreligger.

I de fall däremot, då skogen sålts å rot och kanske ännu är oavverkad, kan viss svårighet uppstå vid beräkningen av värdeökningen, beroende på bristande kunskap om det blivande virkesutbytet. I detta fall torde man få nöja sig med en mer schablonmässig beräkning av värdeökningen. Man kan t. ex., synes det, utgå från normalkubikmeterns sammansättning vid senaste fastighetstaxeringen och därefter värdesätta denna med ledning av jämförelseårens virkestaxeringsnotor för de i normalkubikmetern ingående sortimenten. Därvid måste givetvis omkostnadsökningen beaktas.

Då man fastställer procentsatserna för de olika virkessortimenten, torde försiktigheten bjuda, att man sätter dessa procenter något lägre än den exakta procentuella skillnaden mellan jämförelseårens prisnotor. Härigenom skapas nämligen en säkerhetsmarginal, som kan garantera att för hög beskattning ej åsättes, vilket bör undvikas.

Det bör givetvis stå den skattskyldige fritt att förebringa bevisning för tillämpning av en mer noggrann taxeringsmetod. En dylik metod bör även taxeringsmyndigheten kunna tillämpa, men förutsätter detta, att myndigheten har tillgång till mer ingående kännedom örn skogsbrukets affärsresultat, än som i regel kan erhållas ur deklarationerna. Därför synes det lämpligast, att från myndigheternas sida som regel en enkel schablonmetod tilllämpas och en schablonmetod, som är så konstruerad, att med all sannolikhet den skattskyldige ej blir utsatt för en för hög beskattning, även med risk att han härigenom blir något för lågt beskattad. Örn staten på detta sätt går förlustig några miljoner kronor, torde dessa vara väl värda att offra mot det att beskattningsmetoden blir enkel, så litet arbetskrävande som möjligt för myndigheterna och därtill förorsakande minsta möjliga besvär och irritation för den skattskyldige.

Länsstyrelsen i Norrbottens län anför bland annat:

Visserligen torde man kunna förutsätta att de skattskyldiga, som skola taxeras till krigskonjunkturskatt, regelmässigt avlämnat självdeklaration till de årliga taxeringarna, men fall kunna förekomma då detta ej är förhållandet och anteckning tillika saknas rörande det sätt, varpå taxeringen skett. Med avseende å fördelningen av jordbruksinkomster och skogsinkomster anser sig ock länsstyrelsen böra i underdånighet framhålla att fall torde komma att uppstå, då inkomst, som rätteligen avser skogsbruk, i självdeklarationen redovisas under annan inkomstrubrik. Sålunda lär vid försäljning av brännved i betydande utsträckning förekomma alt till det fastställda vedpriset lägges en så högt tilltagen ersättning för transport av veden till förbrukningsstället att det med skäl kan antagas att en del därav utgör höjt pris för veden.

Delegerade för Sveriges industriförbund m. fl. anföra:

Enligt förslaget skall såsom taxerad merinkomst av skogsbruk upptagas så stor del av de under beskattningsåret åtnjutna intäkterna genom avyttring eller dylikt av skogsbruk, som kan anses hava uppkommit genom prisstegring efter utgången av augusti 1939 utöver vad som erfordrats för att täcka omkostnadernas ökning. I anvisningarna till denna bestämmelse angives

Kungl. Maj.ts proposition nr 173.

bland annat, att fråga skall vara om avyttrade eller för förädling eller förbrukning i egen rörelse uttagna skogsprodukter. Då vinst till följd av prisstegring å virke icke torde kunna bestämmas förrän virket avyttrats, anse delegerade förslaget i dess nuvarande utformning icke kunna godkännas utan böra, under hänsynstagande till den hos trävaruföretagen företrädda sakkunskapen, vidare undersökas och på skäligt sätt omarbetas. Det är därvid givetvis av största vikt, att varje risk för icke avsedd dubbelbeskattning blir undanröjd.

Handelskammaren i Karlstad yttrar:

Det schablonförfarande, som härvidlag är tänkt ifråga om skogsvinstbeskattningen förefaller bliva mycket svårt att i praktiken genomföra. Då rotvärdet växlar med skogarnas belägenhet, skulle det föreslagna tillvägagångssättet medföra, att prismarginaler behöva fastställas nära nog för alla flottningsdistrikt i landet. Det arbete, som ifråga om beskattningen av skogsbruk och även jordbruk påvilar landskamreraren, torde därför bli av oanad omfattning och nödvändiggöra anställandet av en stor stab skogs- och taxeringssakkunniga. Fråga är örn icke ett motsatt förfarande borde komma till användning. Man kunde mycket väl tänka sig, att, sedan vissa grunder för prisstegringen resp. omkostnadsökningen fastställts för olika distrikt centralt och dessa delgivits den skattskyldige, denne skulle i sin tur avgiva en deklaration i vanlig ordning med angivande av avverkningens storlek jämte sortimentsfördelning. Deklarationen skulle jämväl innehålla en av deklaranten utförd beräkning av merinkomsten. I mångt och mycket skulle de värden, som fastställas vid skogsaccisbeskattningen här kunna tjäna som ledning och arrangemanget skulle förebygga den omfattande skriftväxling, som utan tvivel måste bliva en följd av det nu framlagda förslaget.

Handelskammaren i Gävle anser, att jämförelseinkomsten för jordbruk bör fastställas till lägst 5 procent av fastighetens jordbruksvärde, samt anför vidare bland annat:

Handelskammaren kan icke underlåta att gentemot utredningsmännens ingående behandling av de olika problem, som möta vid krigskonjunkturbeskattningen av jordbruket, ställa det ytterligt förenklade och schablonmässiga sätt, på vilket utredningsmännen velat lösa beskattningsfrågan för skogsbrukets vidkommande. Utredningsmännens förslag måste i denna del betecknas som otillfredsställande och ofullständigt. Utredningsmännen ha icke beaktat de speciella förhållandena inom denna näringsgren och ha framförallt icke tagit nödig hänsyn till den omfattande industri, som bygger på skogsbruket.

Den i anvisningarna till 6 § skisserade bruttometoden vid fastställandet av taxerad merinkomst måste i det enskilda fallet leda till godtycke och orättvisor och innebär att den individuella behandling av taxeringsfallen, som hittills varit en grundprincip för vårt beskattningsväsen, riskeras. Handelskammaren vill särskilt understryka att exempelvis de mindre skogsägarnas omkostnader variera så starkt efter skogsmarkernas läge oell avverkningsförhållanden, att det torde vara praktiskt omöjligt att med hjälp av schematiskt fastställda tabeller för omkostnadsökningar uppnå ett rättvist taxeringsresultat.

De större skogsägarna, särskilt skogsindustrierna, arbeta som bekant med på lång sikt lagda avverkningsplaner och i allmänhet lika slöra årliga virkesuttag. Det skill, som utredningsmännen anfört mot en tillämpning av nettoprincipen, äger därför icke giltighet i dessa fall. Även i övriga fall torde en tillämpning av samma princip icke möta oöverstigliga svårigheter.

126 Kungl. Maj:ts proposition nr 173.

Handelskammaren anser det därför nödvändigt att — därest en krigskonjunkturbeskattning av skogsbruk överhuvud taget skall genomföras — det föreliggande förslaget ändras på sådant sätt alt en på inkomstdeklarationerna grundad nettoprincip tillämpas såsom huvudlinje för beskattningen. Handelskammaren kan i detta sammanhang icke underlåta att inlägga sin allvarliga gensaga gentemot utredningsmännens yttrande att landskamreraren vanligen lärer lili nödsakad alt antaga prisstegringen till så högt belopp, att den skattskyldige får intresse att förete erforderlig specifikation. Ett sådant förfarande synes icke överensstämma med vedertagna principer.

Handelskammaren vill framhålla att ingen anvisning lämnats för det fall att bruttointäkten av skogsbruk utgöres av köpeskilling för avverkningsrätt.

Det av utredningsmännen föreslagna systemet för prissättning av produkter, utvunna vid skogsbruk, kan åtminstone för de företag, som i sin rörelse använda produkter från egna skogar, medföra högst menliga följder genom den fara för dubbelbeskattning som uppkommer. Örn nämligen någon del av virkesuttagen upplagras, så att lagerbehållningen blir större än tidigare och landskamrerarens prissättning sker efter andra grunder och till högre belopp än i företagets egen bokföring, medför detta beskattning av lagerökningen det ena året och beskattning av rörelsevinsten ett följande år. Även i det fall att lagerökning ej skett, torde det föreslagna taxeringsförfarandet icke vara tillrådligt. I företagens rörelse sker avräkning mellan skogsbruk och förädlingsindustri i regel efter visst pris per enhet. Därest det av landskamreraren åsätta enhetspriset överstiger företagets avräkningspris, kommer inkomsten av skogsbruk att beräknas till högre belopp än det, varmed denna del av verksamheten ingår i företagets sammanlagda inkomst. I dylikt fall måste givetvis korrigering ske av rörelseinkomsten.

Till undvikande av de svårigheter, som ovan angivits, får handelskammaren föreslå dels att företag, som i sin rörelse upparbeta råvaror från egna skogar, undantagas från krigskonjunkturskatt för den del av virkesuttagen, som vidare förädlas i den egna rörelsen, dels ock att i övriga fall taxering av merinkomst av skogsbruk måtte ske enligt nettoprincipen på grundval av särskilda inkomstdeklarationer och för företag med ordnad bokföring i anslutning till i denna tillämpade grunder.

Västernorrlands och Jämtlands låns handelskammare yttrar bland annat:

Prisläget i augusti 1939 bör icke under några förhållanden få användas som jämförelse. Någon fast prisbildning existerar icke under sommaren, då blott enstaka strö- och kompletteringsaffärer göras, vanligen till mycket varierande och ingalunda normerande priser. Virkesaffärerna inledas i oktober efter de tongivande kronoskogsauktionerna. Först därefter kan man tala om en rundvirkesmarknad. De priser, som sattes hösten 1938 och med smärre variationer gällde vintern 1938—1939, skulle därför i stället tagas till jämförelse. Det kan emellertid icke vara rättvist, att beträffande skogsbruket merinkomsten skall grundas på förhållandena vid endast en tidpunkt, som därtill infaller under ett utpräglat lågkonjunkturår för träindustrien. Samma förfaringssätt bör givetvis tillämpas för skogsbruket som för annan rörelse. Även normalt inträffa på rundvirkesmarknaden avsevärda prisändringar, vilka i fredstid ofta äro väsentligt större än vad den prisstegring å sågtimmer och massaved är, som inträffat från vintern 1938—1939 till vintern 1939 —1940. Det måste vara oriktigt att krigskonjunkturbeskatta en prisuppgång, som helt ligger inom den normala pendlingen på denna marknad. Vintern 1938—1939 utgjorde en vågdal. Krigskonjunkturbeskattningen måste, örn den skall genomföras för skogsbruk, grundas på förkrigstidens medelnivå. Denna erhålles genom att man beräknar medelpriserna för vintern 1937— 1938 och 1938—1939.

Kungl. Maj-.ts proposition nr 173.

127 Från förkrigsperioden 1939 till och med utgången av år 1940 hava vissa prisstegringar ägt rum å de viktigare industrisortimenten -— sågtimmer, sulfitved och sulfatved. Dessa prishöjningar hava emellertid varit relativt måttliga i jämförelse med den betydande prisstegring, som ägt rum å brännved. Denna prishöjning å ved är procentuellt högst å det största och viktigaste bränslesortimentet, pannveden, varav åtminstone 10 miljoner kbm. avverkades under förra säsongen. Därav följer, alt skogsbrukets krigskonjunkturbeskattning i främsta rummet blir en beskattning av de för rikets bränsleförsörjning så ytterst viktiga vedavverkningarna.

Statsmakterna hava på allt sätt stimulerat vedavverkningarna bl. a. vid fastställandet av de s. k. normalpriserna å ved genom betydande prishöjningar å samtliga vedsortiment. Syftet med denna höjning var att framlocka ytterligare vedavverkning. Denna i propagandasyfte tillåtna prishöjning skulle bliva illusorisk, örn statsmakterna nu skulle återkräva minst 50 procent av densamma i krigskonjunkturskatt.

Vidare hava jämlikt beslut vid 1940 års lagtima riksdag rikets samtliga skogsägare ålagts att hugga och avyttra ved. Dessa avverkningsålägganden hava åsamkat skogsägarna avsevärda svårigheter. Tvånget till betydande vedavverkningar och den otillräckliga arbetaretillgången i skogarna fingo till följd, att de skogsägare, som själva industriellt förädla sitt virke, fingo sina möjligheter till behövlig råvaruanskaffning hårt beskurna. Under innevarande avverkningssäsong hava vedavverkningsåläggandena nära fördubblats och överstiga i många orter skogens normala tillväxt. Många gånger kan det vara svårt att samordna nyss berörda avverkningar med en god skogsvårds krav. Dessa genom lagbud framtvingade avverkningar, som genom sin omfattning stundom få karaktär av kapitaluttag samt kunna föranleda framtida produktionsminskning, böra enligt handelskammarens uppfattning icke göras till föremål för krigskonjunkturbeskattning.

De svenska träförädlingsindustrierna, sågverken, cellulosafabrikerna och trämassefabrikerna, hava icke någon krigskonjunklur. Handelsavspärrningen har tvärt örn bringat dessa industrier i ett mycket bekymmersamt läge. Trämasseindustrien ligger helt nere. Driften vid sågverken och cellulosafabrikerna är starkt inskränkt och möjliggöres beträffande cellulosaföretagen till stor del genom fabrikation av sprit och cellulosafoder på grund av avtal med staten. Trots att nämnda industrier sålunda av kriget bragts i ett konjunkturläge, som är mycket svagt, har industriernas rundvirkesförvärv måst ske till höjda priser, vilka väsentligen betingats av prisstegringen på brännveden. Det synes orimligt, att en av denna orsak framkallad prisökning å industrisortimenten, vilken prisökning ej har någon grund i förbättrad konjunktur för berörda produkter, utan helt beror på industriens strävan att till undvikande av allt för stor arbetslöshet hålla driften nödtorftigt i gång, skulle krigskonjunkturbeskattas.

Kommerskollegium uttalar, alt förslaget rörande skogsbruk särskilt för träförädlingsindustriens del ansetts otillfredsställande, och hemställer, att denna näringsgren beredes tillfälle alt närmare framlägga sina synpunkter på förslaget.

Sveriges lantbruks!örbund yltrar:

Det är uppenbarligen förenat med synnerligen stora svårigheter alt för ifrågavarande beskattning utforma enkla och praktiska regler så beskaffade, att de giva ett nr rättvisesynpunkt tillfredsställande resultat samt bliva förståeliga för skattebetalarna. — Det föreslagna tillvägagångssättet innebär bland annat, att jordbruk och skogsbruk skola behandlas såsom skilda inkomstobjekt, även örn de äro knul na till en och samina fastighet. Att så sker

128 Kungl. Maj:ts proposition nr 173.

torde vara nödvändigt, då det gäller att undersöka, huruvida merinkomst /öreligger liksom dess storlek, en uppfattning som förbundet också givit uttryck åt i sitt ovannämnda yttrande. Det framgår emellertid icke fullt klart av bestämmelserna, huruvida avsikten är, att jordbruk och skogsbruk, som ju dock vanligen tillsammans utgöra en förvärvskälla vid vanlig beskattning, bär skola skiljas åt även på så sätt vid den taxerade merinkomstens bestämmande, att kvittningsrätt dem emellan icke föreligger. Utav uppställningen av taxeringsformuläret (Formulär IV) jämfört med lagens ordalydelse synes dock få utläsas, att dylik kvittningsrätt mellan inkomstminskning å den ena inkomstgrenen och inkomstökning å den andra icke generellt skulle finnas ulan att tillämpandet härav skulle bliva beroende av skälighetsprövning i de enskilda fallen. Enligt förbundets mening kan detta icke vara riktigt. Inkomsten av en jordbruksfastighet och arbetskraftens sysselsättning vid densamma är i regel beroende av jordbruket och skogen tillsammans, och de böra icke i nu berörda hänseende skiljas åt. De jordbrukare, som på grund av dålig skörd eller andra orsaker erhållit ett dåligt resultat av själva jordbruket och förbättrat sin inkomst genom skogsavverkning skulle förvisso ej ha någon förståelse för ett dylikt förfaringssätt. Ytterligare kan anföras, att förekommande inkomstminskning av jordbruk för närvarande är i hög grad beroende av krigsförhållandena, i det att avspärrningen hindrar anskaffning av behövliga fodermedel m. m. för jordbruket. Lantbruksförbundet får därför bestämt hävda, att obligatorisk kvittningsrätt mellan inkomst av jordbruk och skogsbruk bör förelinnas.

Vad jorbruksbeskattningen beträffar, delar förbundet skatteberedningens uppfattning, att det för uppskattning av merinkomsten bör vid sidan av nettometoden finnas en annan enklare metod, den s. k. bruttometoden. I vad mån den senare blir tillfredsställande, får erfarenheten utvisa. Man synes dock ej få ställa för stora förhoppningar härpå med hänsyn till de betydande skiljaktigheterna i utgifternas fördelning och förändringar i enskilda fall jämfört med de medeltalsberäkningar, som ligga till grund för den föreslagna beräkningsmetoden. Under alla förhållanden är densamma med den utformning, den erhållit i förslaget, enligt förbundets mening icke tillämplig. Detta sammanhänger framför allt med sättet för beräknandet av avdraget för omkostnadsökning å vissa driftsmedel (andra än fodermedel, gödselmedel m. fl.). 1 förslaget bär man gjort en beräkning av kostnadsökningen i kronor för dessa driftsmedel sedan förkrigsåren och ställt ökningen i relation till jordbrukets totala kontantintäkter för produkter under förkrigsåren, varigenom man fått ett uttryck för kostnadsökningen i procent av förkrigsårens kontanta bruttoinkomster. Man har vidare ansett, att sålunda erhållet procenttal kan användas för att ur det enskilda jordbrukets kontantinkomster beräkna ett avdrag för dess kostnadsökning å ifrågavarande driftsmedel. Denna metod är tillämplig under två förutsättningar, nämligen 1) att de i beräkningen för hela det svenska jordbruket medtagna utgiftsposterna liksom inkomstposterna äro lika fullständigt redovisade samt 2) alt kostnadsfördelningen mellan de i beräkningen medtagna driftsmedlen och de undantagna är ungefär densamma vid de enskilda jordbruken som vid det svenska jordbruket i dess helhet. Ingen av dessa förutsättningar kan sägas föreligga. I redogörelsen för den av lantbruksförbundet verkställda indexberäkningen varnades uttryckligen för en direkt jämförelse mellan inkomst- och utgiftssidans kostnadssummor (krontalen) på grund av att redovisningen ej var lika fullständig. Även örn vissa kompletteringar nu företagits, så äro å andra sidan de gjorda avdragen för jordbruksbefolkningens egen konsumtion endast summariska, varför summorna äro mycket ungefärliga. Det uträknade procenttalet är därför också ganska osäkert. Även om denna invändning ej behöver tillmätas avgörande betydelse, så är den andra så mycket viktigare.

Kungl. Majlis proposition nr 173.

129 Om man vill erhålla ett riktigt och rättvist resultat, så kan man icke beräkna avdraget med en och samma procent av hela kontantförsäljningen både i det fallet, då jordbrukets driftskostnader till stor del bestå av inköpta fodermedel, gödselmedel m. m. och i det fallet, då sistnämnda driftsmedel användas i liten omfattning. Över huvud taget är ett förfaringssätt som det föreslagna icke metodiskt tillfredsställande. Den enda väg som synes framkomlig är att beräkna den procentuella stegringen av omkostnaderna från förkrigsåren till beskattningsåret som sådan och att använda detta procenttal för att tillgodoräkna jordbrukaren en motsvarande stegring av de delar av jordbrukarens kontanta förkrigsinkomster, som återstå, sedan vissa inköp (gödselmedel, fodermedel m. m.) direkt fråndragits. Ett sådant förfaringssätt nödvändiggör även viss ändring av det föreslagna taxeringsformuläret. Till belysande av skiljaktigheterna i berörda förfaringssätt anföres följande exempel, där vissa i detta sammanhang oväsentliga detaljer i taxeringsformuläret uteslutits.

I. Skatteförslagets grunder.

130 Kungl. Maj:ts proposition nr 173.

I exemplet har för enkelhetens skull ej tagits hänsyn till, att ökningen av inkomster torde bli en annan vid jordbruk A än vid jordbruk B. Den i beräkningen angivna procentsiffran för avdrag för omkostnadsökning (19.4 procent) har direkt erhållits ur de kostnadssummor, som finnas anförda i den till skatteberedningens promemoria fogade bilagan. 1 det här från lantbruksförbundets sida framförda metodförslaget har värdet av naturaförmånerna (produkter) upptagits i sin helhet. Så bör givetvis i detta fall ske, eftersom lantbrukaren har en ökad kostnad även för deras framställande och avdrag för omkostnadsökning därför bör beräknas även på dessa. Exemplet visar, alt de båda metoderna i enskilda fall ge betydligt olika resultat. Det skall i detta sammanhang påpekas den ur psykologisk synpunkt betydande fördelen av att avdragsprocenten enligt av lantbruksförbundet angiven metod blir en procentsiffra, som ansluter sig till lantbrukarnas egen erfarenhet om de kostnadsstegringar, som verkligen ägt rum, och icke utgör en för dem oförståelig procentsiffra.

Då lantbruksförbundet ovan anfört procentsiffran 19.4, har det därmed icke hunnit närmare bedöma, huruvida denna är den riktiga, som bör tilllämpas. Vid en övergång till den ovan skisserade metoden bli vissa justeringar och kompletteringar av de förut verkställda beräkningarna erforderliga. Önskvärt vore exempelvis, att inköpen av bränn- och smörjoljor överfördes till poster, som skola direkt avdragas i taxeringsformuläret under F. Byggnadskostnaderna böra medtagas i sin helhet för att en riktig procentsiffra för kostnadsstegringen skall erhållas, detta oavsett huru man ställer sig till frågan, örn hänsyn skall tagas till de ökade kostnaderna för nybyggnader eller icke. Det är här icke möjligt •— på grund av tidens begränsning — att närmare ingå på detaljer beträffande själva beräkningarna som sådana. Emellertid synes en överarbetning av desamma vara nödvändig, om ovan skisserade förfaringssätt skall tillämpas.

Oavsett metoderna i förberörda avseenden ger förslaget anledning till vissa erinringar och uttalanden. Vid beräknandet av kostnadsökningens storlek har i den till promemorian fogade bilagan icke räknats någon ökning av kostnaderna för inköp av döda inventarier och ej heller för amortering av byggnader. Motiveringen är i första fallet, att inköpen av lantbruksmaskiner minskats under år 1940, något som otvivelaktigt varit fallet. Det är emellertid att märka, att den i indexberäkningen upptagna inköpsvolymen grundar sig på statistik för åren 1935—-1937, då inköpsvolymen var väsentligt mindre än under åren 1938—1939. Med hänsyn till jordbrukets fortskridande mekanisering kan man icke räkna med annat än en tillfällig nedgång i maskininköpen för närvarande, och denna nedgång är liktydig med ett uppskjutande av nödiga anskaffningar, varför dessa sedermera måste bli större. Jämväl får beaktas, att när nyanskaffningarna minskas, reparationerna i stället få en större omfattning. Det synes därför icke vara riktigt att vid en beskattningsform som den nu föreslagna betaga jordbrukaren möjligheter att avsätta medel för kommande större maskininköp.

Vad amorteringskostnaderna för byggnaderna beträffar, är det tillämpade förfaringssättet överensstämmande med gällande grunder vid beskattning i övrigt. Emellertid bör bemärkas, att en faktisk betydande stegring av byggnadskostnaderna ägt rum, vilket icke enbart är beroende av krigsförhållandena. Redan år 1939 visar en stegring utöver 1937—1938 års nivå av byggnadskostnadsindex med omkring cirka 7 procent, och stegringen har sedan dess varit mycket betydande. Därest, såsom anses önskvärt, byggnadsverksamheten vid jordbruket skall kunna bedrivas i någorlunda stor omfattning, så måste självfallet jordbruket lia möjlighet att företaga erforderliga amorteringar av de höjda kostnaderna. Detta förhållande synes icke kunna lämnas obeaktat.

Kungl. Maj.ts proposition nr 173.

131 I promemorian framhålles, att fiktiva vinster icke skola beskattas. Det är förvisso av betydelse, att detta beaktas vid bestämmelsernas tillämpning. Det bär i detta sammanhang framhållits, att hänsyn skall tagas till minskning i lagerbehållningen samt den osedvanligt stora nedslaktningen. Förbundet vill emellertid påpeka, att dylika fiktiva vinster, som icke kunna redovisas i bestämda belopp, kunna uppkomma även på annat sätt. Så är för närvarande fallet i den mån minskning av konstgödselanvändning måste äga rum. Även den minskade användningen av kraftfoder, som medför minskat tillskott av kreatursgödsel till jorden, har en liknande verkan. Erfarenheten visar nämligen, att vid dylik minskad tillförsel av växtnäring skördarna icke omedelbart reduceras i motsvarande mån. Detta innebär emellertid, att .jorden utsuges på växtnäring, sorn tidigare tillförts och som senare måste ersättas genom rikligare tillförsel. Vidare får beaktas, att skördeväxlingar mellan olika år ständigt förekomma, något som det ena året kan medföra förlust, vilken behöver täckas genom så mycket större inkomster ett annat år. Denna omständighet skulle i och för sig göra det naturligt, att en viss kvittningsrätt mellan inkomstminskning det ena året och inkomstökning ett följande år finge äga rum. I varje fall bör krigskonjunkturbeskattning icke få sådan tillämpning, att den omöjliggör en utjämning mellan de skilda årens resultat. Ett visst hänsyntagande till nu berörda förhållanden kan måhända erhållas, örn det beskattningsfria merinkomstbeloppet icke sättes så lågt som föreslagna kronor 2,000.

I anvisningarna till 5 §, punkt 2, säges: »Har den skattskyldige ej under förkrigsinkomståren bedrivit samma jordbruk som under beskattningsåret under förhållanden jämförbara med förhållandena under detta år, må i stället för medeltalet av inkomsterna eller bruttointäkterna för förkrigsinkomståren till grund för beräkning av den uppskattade merinkomsten läggas annat belopp, som finnes skäligt.» Lantbruksförbundet vill i anslutning härtill poängtera, att hänsyntagande till ändrade förhållanden sedan förkrigsåren är av största betydelse. Som exempel härpå kan anföras, att en jordbrukare under förkrigsåren nyligen övertagit ett jordbruk, som ännu icke blivit fullt uppsatt, eller att kreatursbesättningen vid ett jordbruk av en eller annan anledning blivit nedslaktad eller försåld. Såväl bruttoinkomster som utgifter kunna då i regel väntas ha varit relativt låga. Därest egendomen till 1940 åter blivit uppsatt till full drift, böra såväl inkomsterna som utgifterna lia stegrats väsentligt mer än som är beroende av prisförändringarna. En riktig jämförelse för konstaterandet av den utav prisstegringen förorsakade merinkomsten synes i dylika fall knappast kunna åstadkommas vare sig efter nettometoden eller bruttometoden, utan äro särskilda justeringar här erforderliga. Ävenledes kunna företagna stora reparationer samt onormala anskaffningar av maskiner under förkrigsåren väsentligt förrycka resultatet.

Vad beträffar reglerna för beräkning av krigskonjunkturvinster ifråga örn jordbruk synes klarhet böra åstadkommas i frågan, örn vid användning av bruttometoden med uttrycket i formuläret till landskamrerarens förslag »förmåner av jordbruket» avses å jordbruksbilagan till självdeklarationen upp,t agri a »Intäkter II Naturaförmåner 4. b) c) d)» Noten 1) synes icke avse sagda poster.

Ett medräknande av dessa förmåner vid bruttometoden komplicerar beräkningen ytterligare med hänsyn till att häri kunna ingå skogsprodukter. De synas härför böra medtagas, endast då särskild anledning därtill föreligger och sedan undersökning i det enskilda fallet verkställts.

Vad beträffar beskattningen av skogsbruk förklarar sig lantbruksförbundet icke kunna anse, att den föreslagna schablonmässiga metoden för henik-

132 Kungl. Maj:ts proposition nr 173.

ning av merinkomsten kan giva för den enskilde producenten rättvisande resnltat, samt yttrar vidare:

Metoden ger endast grova medelvärden, och de ofta avsevärda variationer i skogsbrukets produktionskostnader, som faktiskt förelinnas även inom mycket små lokala områden, komma därför aldrig ali bliva beaktade. Som exempel på dylika variationer i produktionskostnaderna kunna anföras följande. Inom samma skogsområde kunna avverkningskostnaderna bliva olika per klim. på grund av olikartade arbetssvårigheter, t. ex. olika skogstillgång, olika typer av skogsmark. Sker avverkningen på längre avstånd från väg, bliva framforslingskoslnaderna högre per klim. än örn denna kan verkställas intill vägen. Deltager skogsägaren själv i avverkningsarbetet eller använder jordbrukets personal i detta, bliva avverkningskostnaderna lägre än örn han använder ackordsarbetare.

Förbundet ifrågasätter därför, om icke, vid rotnettos framräknande, bör användas ett förfarande med särskild, specificerad deklaration i nära överensstämmelse med vad som tillämpas vid taxering till skogsaccis men med uppgifter örn faktiska intäkter och utgifter. Endast på ett sådant sätt gives skogsägaren möjlighet att beakta de speciella och verkliga förhållanden, som just för hans skogsbruk äro för handen. Schablonmetoden fyller icke dessa krav, och det kan aldrig undvikas, att denna approximera^ av prisstegringskalkylen kommer att slå mycket ojämnt och därmed orättvist.

De skogsägare, som trots allt kunnat betinga sig högre priser än fastställda, bliva i jämförelse med de lojala gynnade och ävenledes sådana skogsägare, som blivit delaktiga av prisstegringen men icke haft motsvarande som normal ansedd omkostnadsökning — t. ex. i det fall försäljning kunnat ske direkt till konsument av gammalt lager, överhuvud taget kommer föreslagen schablonmetod icke att träffa de faktiska merinkomsterna och allra minst sådana, som ur alla synpunkter äro minst önskvärda.

Skogsbruket arbetar under mycket komplicerade ekonomiska betingelser och är beroende av varierande faktorer. Förbundet anhåller, att av ovan berörda riksförbund i dess yttrande anförda omständigheter måtte vinna vederbörligt beaktande, även örn förbundet icke anser sig kunna helt avstyrka krigskonjunkturtaxering för år 1941 beträffande skogsbruket. Särskilt vill förbundet understryka, att stora svårigheter föreligga att verkställa en jämförelse mellan förkrigsinkomståren och beskattningsåret, enär icke blott prisstegring och omkostnadsökning inträffat utan även omläggning av produktion och konsumtion.

Under förhandenvarande förhållanden spelar gagnvirket, timmer och massaved, en underordnad roll, enär den väsentliga delen av uttagen i skogarna på grund av de iråkade svårigheterna med importbränsle måste läggas å vedsortimenten. Beträffande dessa kunna de ökade priserna däremot anses vara direkt av krigskon junk turen påverkade. En avsevärd höjning av vedens bruttopriser har efter krigsutbrottet onekligen skett, örn man som järn förelsegrund lägger de priser, som skogsägaren hade att räkna med för veden före september 1939.

Före kriget utgjorde ved elt .sortiment, som endast tillverkades av mindervärdigt gallringsvirke och avfall, i den mån sådant fanns att tillgå. Nu har emellertid veden blivit en nödvändighetsvara, och skogsägaren har måst direkt inrikta sig på produktionen av denna vara. När skogsägaren därtill är ålagd produktionsplikt, har detta i vissa delar av landet verkat dithän, att vedavverkningen i brist på »vedskog» gått in även på gagnvirkessortimenten, såväl timmer- som massavedsdimensioner. Härav följer, att vedens kvalitet, före kriget icke kan jämföras med kvaliteten å den ved, som nu med tvång måste produceras. Därför äro direkta prisjämförelser missvisande.

Kungl. Maj.ts proposition nr 173.

133 Lantbruksstyrelsen yttrar bland annat:

Det är framför allt den schablonartade summariska metoden för omkostnadsökningens uppskattande, varemot lantbruksförbundet riktar sin kritik. Lantbruksförbundet föreslår en annan metod härför i stället för den utav utredningsmännen förordade, nämligen att beräkna den procentuella steg ringen av omkostnaderna från förkrigsinkomståren till beskattningsåret som sådan och att använda härvid framkomna procenttal för att tillgodoräkna jordbrukaren en motsvarande stegring av de delar av hans kontanta förkrigsinkomster, som återstå, sedan vissa inköp (gödselmedel, fodermedel m. m.) direkt fråndragits. Det möter betydande svårigheter att taga ståndpunkt till dessa olika förslag. Det synes dock, som örn den av lantbruksförbundet föreslagna metoden vore den riktigare och ledde till i det speciella fallet mera rättvisande resultat. Framhållas må också, att något fullt rättvist resultat i fråga örn fastställande av merinkomsten överhuvud icke kan tänkas framkomma, när man, å ena sidan, preciserar bruttointäkten efter det föreliggande beskattningsfallet och, å andra sidan, beräknar omkostnadsstegringen efter en genomsnittlig schablonmetod. I likhet med lantbruksförbundet anser lantbruksstyrelsen, att en ytterligare utredning på denna punkt är nödvändig, innan någon beräkningsmetod uti förevarande avseende definitivt fastställes.

Även i andra avseenden har lantbruksförbundet i fråga örn omkostnadernas beräknande för beskattningsåret framfört vissa erinringar nämligen i fråga örn nödvändigheten att bereda jordbrukaren möjligheter att avsätta medel för kommande större maskininköp, att beräkna erforderliga amorteringar för höjda byggnadskostnader m. m. Lantbruksstyrelsen, som finner lantbruksförbundets uttalanden i förevarande avseenden påkalla den största uppmärksamhet, hänvisar till vad förbundet anfört i sitt yttrande. Härutöver vill lantbruksstyrelsen för egen del i fråga om omkostnadsberäkningen framställa en allvarlig erinran mot den redovisning för »beräknad prisstegring utöver omkostnadsökning», som enligt deklarationsformulärets fjärde sida skall lämnas av skattskyldig, som vill framställa yrkande gentemot landskamrerarens beräkning av merinkomsten. Utredningsmännen hava varit medvetna örn att omkostnaderna inom jordbruket till stor del äro gemensamma. Att så är fallet måste starkt understrykas. Det är därför orimligt att begära, att ifrågavarande prisstegring, utöver omkostnadsökningen, skall kunna redovisas särskilt för värjo produktslag. Den enda framkomliga vägen härvidlag synes vara, att den skattskyldige får lämna specificerade uppgifter angående såväl inkomster som utgifter i den mån så är möjligt.

Såsom torde framgå av lantbruksförbundets yttrande samt även av vad ovan framhållits komma alltid stora vanskligheter att föreligga för att få fram ett rättvist resultat i fråga örn den taxerade merinkomstens fastställande. Det är härvid framför allt ifråga örn omkostnadsavdragens beräknande som de största svårigheterna möta. Stor risk kommer alltid att föreligga, att en oskälig beskattning i det särskilda fallet kommer att äga ruin, och denna risk är här desto farligare som det skattetryck, som en lagstiftning enligt förslaget skulle medföra, ju är synnerligen kraftigt. Visserligen har den enskilde jordbrukaren möjlighet att framställa erinringar mot landskamrerare!^ förslag, men menige mans förmåga härvidlag att rätt kunna bedöma sitt fall bör icke överskattas. Då jordbruket och även skogsbruket — lantbruksstyrelsen hänvisar ifråga örn skogsbrukets beskattning till lantbruksförbundets yttrande — otvivelaktigt intaga en sämre ställning draga örn möjligheten alt fastställa en rättvisande beräkning av merinkomsten än övriga krigskonjunkturskatt underkastade förvärvskällor, anser sig lantbruksstyrelsen laira framställa yrkande därom, att vissa skattelindrande ål-

134 Kungl. Maj.ts proposition nr 173.

gärder vidtagas för motverkande av alltför oskälig beskattning på grund av oriktiga taxeringsresultat inom jordbruk och skogsbruk. En omständighet, som också i sin mån talar för dylika skattelindringar, är den risk för missväxt, som alltid är förenad med jordbruksdriften.

Med hänsyn till vad nu anförts anser sig lantbruksstyrelsen här nedan böra framlägga vissa förslag i skattelindrande syfte för jordbruk och därmed förenat skogsbruk.

Lantbruksstyrelsen har ovan anfört skäl för införande av ett särskilt skattefritt avdrag från den taxerade merinkomsten av förslagsvis 500 kronor för jordbrukets vidkommande. Jämväl nu sist anförda omständigheter tala för införande av ett dylikt särskilt skattefritt avdrag för jordbruket. I .samband härmed anser sig lantbruksstyrelsen böra framhålla, att det av utredningsmännen föreslagna generella skattefria avdraget av 2,000 kronor synes alltför lågt och rimligtvis bör höjas till åtminstone 3,000 kronor, enär någon verklig krigskonjunkturvinst väl knappast kan anses föreligga vid en taxerad merinkomst av endast 2,000 kronor. Oberoende av huruvida ifrågavarande generella avdrag kan komma att höjas eller icke, bör ovan föreslagna särskilda avdrag vid taxeringen för jordbruk komma till stånd. Anmärkas må, att ett dylikt avdrag givetvis kommer att få större betydelse för de mindre jordbruken än för de stora jordbruken.

Såsom förslaget förutsätter torde det vara nödvändigt att merinkomsten för krigskonjunkturbeskattning framräknas särskilt för jordbruk och särskilt för skogsbruk, även örn båda dessa inkomstgrenar äro knutna till en och samma fastighet. Det torde enligt utredningsmännens förslag även betraktas såsom olika förvärvskällor på så sätt, att kvittningsrätt dem emellan icke skulle föreligga. I likhet med lantbruksförbundet anser sig lantbruksstyrelsen emellertid böra påyrka, att full och ovillkorlig kvittningsrätt skall föreligga vid taxeringen mellan båda dessa inkomstgrenar, när desamma äro förenade i samma fastighet, så att en eventuell inkomstökning för skogsbruket får kvittas mot en inkomstminskning för jordbruket och vice versa. En dylik kvittningsrätt synes påkallad icke endast av ovan angivna allmänna motiv utan även med hänsyn därtill, att omkostnaderna för arbetskraft m. m. till stor del äro gemensamma. Med hänsyn till de förhållanden, som rått under beskattningsåret, synes sålunda föreslagen kvittningsrätt mellan jordbruk och skogsbruk kunna bliva av en viss betydelse.

Sveriges skogsägare förbund yttrar:

Enligt förslaget skall den krigskonjunkturskatteskyldiga merinkomsten framkomma genom en jämförelse mellan de sålda virkessortimentens rotnettovärden dels 1939 samt dels vid försäljningstillfället 1940. För att standardisera och förenkla taxeringsförfarandet torde man ha för avsikt att för rikets olika delar samt för de skilda sortimenten uträkna och i något slags tabellverk uppställa bruttopriser och omkostnader vid de båda jämförelsetillfällena. Ur denna tabell skulle då kunna utläsas nettoprisstegringen per kubikenhet av varje .sortiment, varigenom merinkomsten lätt kunde uträknas. Skogsägaren skulle emellertid äga rätt till motbevisning, örn han funne de standardiserade prisstegringssiffrorna för sina speciella förhållanden ej tillämpliga.

Denna standardiseringsmetod synes enkel och praktisk, men den inrymmer vissa systematiska och svåreliminerade felkällor till skogsägarnas nackdel. Såsom här ovan i annat sammanhang framhållits, hava vedavverkningarna redan nått den omfattning, att det ofta är omöjligt att fullgöra dem med vedskog i egentlig bemärkelse. Tillgången på sådan skog, d. v. s. klenare gallringsvirke, toppar och skadad skog är å de flesta fastigheter i mellersta och södra Sverige samt jämväl i många bättre avsättningslägen

Kungl. Maj:ts proposition nr 173

i Norrland numera uttömd. Vedhuggningarna få då fullgöras med tillgripande av skog, som eljest skulle apterats till småtimmer, massaved eller props. Det ligger ingen överdrift i det påståendet, att mycket stora delar av de väldiga partier prima barrved, som ingå i vedproduktionen, vid en avverkning utan tvångsläge skulle ha upparbetats till massaved eller småtimmer. Att vid försäljning av sådan ved framkonstruera en merinkomst genom jämförelse med förkrigspriset å barrved är felaktigt, ty denna ved hade under fredsförhållanden icke sålts i form av brännved utan i form av massaved, som före kriget hade ett värde, vilket väsentligt översteg det dåvarande priset å prima harrved. Det är givetvis ytterligt svårt för en skogsägare att kunna leda i bevis, huru stor del av ett parti prima barrved som består av skog, vilken varit duglig till massaved eller småtimmer. Det torde därför finnas ringa utsikter för en skogsägare, örn nu föreslagna regler godkännas av statsmakterna, att kunna förmå taxeringsmyndigheterna att som jämförelsepris 1939 beträffande prima barrved använda massavedpriserna. Enda möjligheten att undgå den uppenbara överuppskattning av merinkomsten å barrved, som nu föreslagna regler innebära, är att 1939 års jämförelsepris å ba.rrved avsiktligt jämkas uppåt med hänsyn till att massaved och timmerdugligt virke ingå i den barrved, skogsägarna nu tvingas att leverera.

En annan svårighet, när det gäller att rättvist beräkna merinkomsten för brännved, ligger däri, att brännvedspriserna under första hälften av 1940 voro mycket växlande. Efter 1 juli 1940 torde prisberäkningen för brännved kunna utgå från normalpriserna, men före sagda datum rådde mycket varierande och ojämna priser. Mycket betydande partier såldes även under berörda period. Det torde endast behöva erinras om de avsevärda kvantiteter nyhuggen, rå ved, vilka såldes under bränslekrisen i februari, mars och april 1940.

Ett annat svårighetsmoment vid merinkomstens uppskattning är omkostnadernas variabilitet. Vid förkrigsprisets bestämmande torde man kunna utgå från relativt enhetliga och likartade kostnader. Under bränslekrisen och tvångsavverkningarna hava däremot rent anarkiska förhållanden i många trakter varit rådande beträffande huggnings- och körningskostnader. Man har visserligen i många orter haft kollektivavtal att utgå ifrån, men dessa avtal hava i stora delar av landet endast existerat på papperet. Tvånget att fullgöra den ålagda vedproduktionsplikten har nödgat skogsägarna att överbjuda varandra beträffande huggarelöner. De, som fatt hugget till avtalsenliga priser, äro, åtminstone i södra och mellersta Sverige, ett fåtal. Delta förhållande måste observeras, när standardpristabellen skall uppgöras. Det duger ingalunda, att i denna utan vidare inkoppla de avtalsenliga kostnaderna.

Vad speciellt körningarna beträffar, bli givetvis kostnaderna, för dessa i hög grad beroende av avstånden. Man har därför svårt att förstå, huru det skulle bliva möjligt att på sätt, i förslaget framkastats, uträkna prisstegringen i en enhetlig procent pä nuvarande bruttovärde för hela sortiment och landsdelar. Mcrinkomstberäkningen måste, om ej uppenbara orättvisor skola åsamkas skogsägarna, ske individuellt för varje fastighet, d. v. s. nied växlande kostnader och alltså växlande merinkomst per kubikenhet för varje särskild fastighet. Det torde väl näppeligen gå att genomföra della med mindre alla skogsägare åläggas en för detta ändamål särskilt tillkommen deklarationsplikt. Skatteberedningcns tro, att den föreslagna krigskonjunkturbeskattningen av skogsbruket skall kunna smidigt och enkelt ordnas genom att landskamrcrarna med stöd av jordbruksbila gor och skogsaccisdek lara t hiner utan vidare räkna lil skattepliktiga mer inkomsten för envar .skogsägare och sedan delgiva skogsägaren resultatet,

136 Kungl. Mcij:ts proposition nr 17o.

är knappast välgrundad. Det kan med säkerhet förutses, att i så gott som varje fall skogsägaren kommer att prestera en ingående motbevisning mot landskamrerare^ förslag. I ett sådant läge får det väl anses vara lämpligare, örn nu skogsbruket överhuvud taget skall bli föremål för krigskonjunkturbeskattning, att skogsägaren först får själv i en deklaration framlägga sin prisberäkning. Man torde väl få utgå från, att alla skogsägare hava i behåll nödiga koncepthandlingar för verkställande av sådan beräkning.

En utomordentligt viktig fråga är den tidpunkt, från vilken de grundläggande jämförelsepriserna före kriget skola hämtas. I anvisningarna till 6 g säges härom blott, att merinkomsten skall grundas på »prisläget före krigsutbrottet». Dessa ordalag föra tanken till priserna i augusti 1939. Vissa uttalanden i specialmotiveringen till 6 § synas ge rum för ett rimligare fastställande av förkrigsprisen. Sålunda säges i nämnda motiv: »Prisstegringen synes böra beräknas nied utgångspunkt från förkrigsförhållandena. Vilken tidpunkt före kriget som i sådant avseende skall anses representativ torde för olika virkesdimensioner i olika trakter av riket få avgöras i samband med bestämmande av den schablonmässiga beräkningsgrunden.» I denna synnerligen betydelsefulla fråga vill Sveriges skogsägareförbund uttala följande:

Prisläget i augusti 1939 bör icke under några förhållanden få användas som jämförelsepris. Detta redan av den anledningen, att beträffande samtliga industrisortiment någon fast prisbildning icke existerar på sommaren. Blott enstaka strö- och kompletteringsaffärer göras på sommaren, vanligen till mycket varierande samt ingalunda representativa priser. Virkesaffärerna inledas i oktober efter de tongivande kronoauktionerna. Först därefter kan man tala örn en rundvirkesmarknad. Vill man som jämförelse lia fram senaste förkrigspriser för timmer och 'massaved otc., så skall man därför använda de priser, som för sagda sortiment sattes hösten 1938 och med smärre variationer gällde vintern 1938—1939.

Emellertid anser Sveriges skogsägareförbund det innebära en uppenbar orättvisa, att beträffande skogsbruket merinkomsten skall grundas på endast ett jämförelsetillfälle, som därtill infaller under ett utpräglat lågkonjunkturår för träindustrierna. Vid krigskonjunkturbeskattningen av rörelse har man ansett det vara billigt, att jämförelsen framkommer mot medeltalet av två jämförelseår, 1937 och 1938. Varför skulle det förfaras på annat sätt inom skogsbruket? Stora prissvängningar inträffa normalt på rundvirkesmarknaden. Dessa svängningar i fredstid äro ofta väsentligt större än vad den prisstegring å sågtimmer och massaved är, sorn inträffat från vintern 1938—1939 till vintern 1939—1940. Det synes orättfärdigt att krigskonjunkturbeskatta en prisuppgång, som helt ligger inom den normala pendlingen på denna marknad. Vintern 1938—1939 utgjorde en vågdal på sagda marknad. Krigskonjunkturbeskattningen bör, örn den skall genomföras för skogsbruk, grundas på förkrigstidens medelnivå. Denna erhålles genom att man beräknar medelpriserna för vintern 1937—1938 och 1938—1939.

Enligt förslaget kan efter taxeringsmyndighetens skälighetsprövning en utjämning få ske mellan olika krigskonjunkturskattepliktiga förvärvskällor på det sätt, att merinkomsten ä en förvärvskälla får minskas med inkomstminskning å annan förvärvskälla, varvid dock först skall tillses, örn icke dylik kvittning kan äga rum mot förvärvskälla, som icke är underkastad krigskonjunkturskatt. Enligt förslaget skola jordbruk och skogsbruk betraktas som skilda förvärvskällor. Inkomstminskning å jordbruket skulle sålunda icke få kvittas mot merinkomst å skogsbruket, örn skogsägaren till äventyrs råkade lia en inkomstökning av tjänst eller kapital.

Sveriges skogsägareförbund anser, att beträffande detta utjämningsför-

Kungl. Maj:ts proposition nr 173.

farande skogs- och jordbruk rätteligen böra anses såsom en förvärvskälla, inom vilken utjämning obligatoriskt bör äga rum. Många skäl kunna anföras härför. Jordbruksfastighet är ett förmögenhets- och förvaltningsobjekt, vars omkostnader för jordbruk och skogsbruk äro helt inflätade i varandra. Det går icke att beräkna jordbrukets merinkomst eller inkomstminskning, utan att kalkylen tangerar skogsbruket. På andra lagstiftningsområden, exempelvis den sociala jordlagstiftningen, hava statsmakterna med styrka hävdat, att det mindre jordbruket ovillkorligen bör hava stödet av avsaluskog, s. k. stödskog. Detta i syfte att skogsavkastningen skall lämna jordägaren nödig hjälp och stöd under svåra år i jordbruket samt då tillfälliga mera betydande kostnader framträda inom jordbruket. Man har sålunda syftat till att en utjämning i affärsresultatet mellan jordbruk och skog inom en och samma fastighet skall äga rum. Denna princip brytes nu genom påbudet, att eventuell inkomstminskning för jordbruket ej skall få kvittas mot merinkomst av skogsbruket, om det kan påvisas, att skogsägaren möjligtvis kan äga inkomstökning på annat håll.

Starka skäl kunna även anföras för att en utjämning mellan skogsbruk och rörelse i vissa fall bör vara obligatorisk. Många större skogsbruk äro förenade med skogsindustriell rörelse, grundad helt eller delvis på den egna skogens avkastning. Även örn här formellt föreligga två skilda förvärvskällor, nämligen trävarurörelse och skogsbruk, så är det dock i själva verket fråga om en sammanhängande näring, nämligen virkesproduktion genom skogsbruk och samma virkes förädling genom sågverksrörelse etc. För förädlingsdetaljen inom näringen föreligger nu i allmänhet inkomstminskning eller rent av förlust. Skogsbruksdetaljen däremot kan genom att man på samhällets order utökat vedavverkningarna visa merinkomst. Det synes orimligt, att den inkomstminskning å förädlingsrörelsen, som helt är en följd av handelsavspärrningen, ej skulle få utjämnas mot merinkomst från skogsbruket.

I den av Billeruds aktiebolag ingivna promemorian anföres bland annat:

I 3 § resp. 6 föreslås, att basen för jämförelsen ifråga örn skogsbruk icke skall vara medeltalet av de båda förkrigsåren, utan skall prisläget vid utgången av augusti 1939 ligga till grund för fastställande av uppkommen prisstegring. Det konstateras sålunda, alt det för skogsbruket — liksom för realisation av fast och lös egendom — göres ett undantag från den allmänna regeln beträffande basen för jämförelsen. Del är svårt att förstå, vad den direkta anledningen härtill kan hava varit, då det ju måste vara uppenbart, att även prisnivån för skogsbrukets produkter varierade under åren före själva krigsutbrottet.

Till en början bör då framhållas, att någon egentlig prisbildning icke rådde vid tiden för krigsutbrottet, då virkespriserna som regel fastställas endast en gång örn året, nämligen under heisten, vid vilken tidpunkt inköpen börja. De senast kända virkespriserna löre kriget äro följaktligen de som tillämpades under vintern 1938—1939.

Endast för det lali att prisbildningen för skogsprodukter omedelbart före krigsutbrottet hade hållit sig på en någorlunda hög nivå skulle i övrigt detta stadgande nu kunna godtagas. Då emellertid så icke är förhållandet, utan virkespriserna för de båda drivningssäsongerna 1930—1937 resp. 1937—1938 ligga avsevärt högre lin för säsongen 1938—1939, så blir beskattning av den genom kriget uppkomna merinkomslen av skogsbruk felaktig.

Beträffande övriga förvärvskällor gäller, att örn skäl därtill föreligga, skall icke medeltalet av de båda lörkrigsåren ligga lill grund för jämförelsen, utan ett av de båda åren kan ensamt få utgöra bas. Nu är förhållandet, alt virkespriserna voro högre för drivningssäsongen 1937—1938 än för den därefter

138 Kungl. Maj:ts proposition nr 173.

följande säsongen. (Inköpen under säsongen 1937—1938 redovisas i 1938 års räkenskaper.) Med hänsyn till att skogsbrukets förräntningsmöjligheter ligga på ett helt annat plan än industriell verksamhet i allmänhet, så skulle det med fog kunna göras gällande, att inkomst av skogsbruk icke skulle få krigsvinstbeskattas i annan mån än vinstmarginalen överstiger den under säsongen 1937—1938 (redovisad i bokslutet 1938) uppnådda.

Örn mot förmodan en sådan tillämpning icke skulle vara möjlig på grund av stadgandet ifråga om andra förvärvskällor, så bör jämförelsen i varje fall ske med medejtalet av inkomsten under 1937 och 1938 (säsongerna 1936— 1937 och 1937—1938). Det måste nämligen vara i överensstämmelse med denna beskattnings ändamål och syfte, att en av förhållandena — stagnationen på exportmarknaden efter Munchenöverenskommelsen — uppkommen tillfällig nedgång i virkespriserna omedelbart före krigsutbrottet icke skall medföra, att skogsbruket krigsvinstbeskattas strängare än som skulle huva varit fallet, därest samma normer finge tillämpas för denna förvärvskälla som för övriga. Ändras icke förslaget i denna del uppstår uppenbar orättvisa.

I övrigt ifrågasättes, om det är möjligt att genom det schablonförfarande, som förordningen anvisar, åstadkomma en riktig och rättvis taxering. I varje fall borde de skattskyldiga, som så önska och hava möjlighet att med stöd avräkenskaperna redovisa enligt nettometoden, medgivas detta.

Domänstyrelsen yttrar:

Prisstegringen å virke under den nuvarande kristiden har i huvudsak gällt brännved och kolved, under det att stegringen i prisen särskilt å timmer men jämväl å massaved och andra gagnvirkessortiment varit jämförelsevis begränsad. En krigskonjunkturbeskattning av skogsbruket torde därför i huvudsak komma att få betydelse med avseende å bränn- och kolved. Med hänsyn till bränsleläget har det icke kunnat undgås, att gagnvirkessortiment i viss utsträckning måst tagas i anspråk för bränsleförsörjningen.

Styrelsen får framhålla, att det möter stora svårigheter att finna rättvisa grunder för påförandet av krigskonjunkturskatt å skogsbruket. Den omständigheten att gagnvirkessortiment måst tagas i anspråk för bränsleförsörjningen försvårar än ytterligare en rättvis skattepåföring enligt utredningsmännens förslag.

I anslutning till dessas uttalande, att krigskonjunkturbeskattning av inkomster av skogsbruk ovillkorligen måste göras enkel i tillämpningen och med hänsyn till de invändningar mot förslaget som framställts, har domänstyrelsen övervägt, huruvida icke skatten i vad angår skogsbruket skulle kunna utgå i form av en statlig skogsaccis enligt här nedan angivna grunder.

En sådan anordning skulle innebära ett deklarationsförfarande, varav både skattskyldiga och beskattningsmyndigheter hade tidigare erfarenhet. Skogsaccisdeklarationerna och därpå grundade sammanställningar skulle direkt kunna läggas till grund för beräkningen av krigskonjunkturbetonad merinkomst.

Vid en i jämförelse nied domänstyrelsens egna virkesuttag och försäljningar under 1940 gjord överslagsberäkning har styrelsen, såsom ovan antytts, kommit till den uppfattningen, att det huvudsakligen är avverkningen av brännved och kolved, som medfört konjunkturvinster. I de fall sådana förekommit, böra de enligt styrelsens mening göras till föremål för krigskonjunkturbeskattning. Skatten synes lämpligen kunna uttagas genom åsättande av en viss accis per lm3 avverkat virke.

Prisstegringen efter förkrigsåren torde, såvitt möjligt, böra bestämmas till enhetliga belopp inom skilda delar av landet. I stort sett torde denna prisstegring för t. ex. brännved kunna skäligen anges till 2 kronor per lm3 för

Kungl. Maj.ts proposition nr 173.

de södra delarna av landet och ned till 1 krona för vissa nordligare delar. I anslutning härtill må framhållas att enligt 10 § i förslaget till förordning örn krigskonjunkturskatt från de taxerade merinkomsterna skall avdragas, bl. a., «tt belopp av 2,000 kronor. Detta medför att i de fall, då prisstegringen enligt det ovanstående skulle fastställas till 2 kronor per lin3, den avverkade kvantiteten måste överstiga 1,000 lin3 örn krigskonjunkturskatt överhuvud taget skall kunna utgå för skogsbruk enbart.

Av den erhållna merinkomsten skulle hälften enligt 11 § i nämnda förslag till förordning utgöra krigskonjunkturskatt.

Styrelsen har icke förbisett, att invändningar kunna resas mot ett införande i det föreslagna skattesystemet av en ren accis. I detta avseende torde väl i främsta rummet mot förslaget kunna erinras, att krigskonjunkturskatten avser att träffa verkligt uppburna inkomster, under det att en skatt av skogsaccisens natur hänför sig till rotvärdet vid tiden för avverkningen. Styrelsen har likväl i förevarande läge ansett frågan böra komma under omprövning.

Om sådana förhållanden skulle inträffa att det med statlig skogsaccis belagda virket måste avyttras till betydligt lägre pris än vad vid accisens uttagande beräknats, torde en reglering härav kunna ske genom restitution av vad i krigskonjunkturens tecken blivit för mycket uttaget.

Skogsägareförbundets hemställan att skogs- och jordbruk böra anses utgöra en förvärvskälla, inom vilken utjämning obligatoriskt skall äga rum, anser styrelsen böra vinna beaktande. Däremot synes en utjämning mellan skogsbruk och rörelse i erforderlig utsträckning kunna tillgodoses inom ramen av bestämmelserna i 10 § av förordningen.

Kammarrätten yttrar:

Av de för beräkningen av den uppskattade merinkomsten av jordbruk föreslagna bestämmelserna framgår att det icke är den skattskyldiges i verkligheten åtnjutna merinkomst av förvärvskällan som i detta sammanhang åsyftas utan fastighetens meravkastning. Det är, enligt vad beredningen anför, uppenbart »att grund för jämförelse mellan de olika arén föreligger endast i den mån fråga är om samma fastigheter». Jämlikt anvisningarna till 5 § punkt 2 anknytes i ett visst fall merinkomstberäkningen till den genomsnittliga avkastningen av ett liknande jordbruk i trakten och i ett annat till det resultat, som under förkrigsinkomståren eller något av dessa utvunnits av annan, vilken då bedrivit jordbruk a den skaltskyldiges fastighet. Det är vidare icke den verkliga avkastningen av fastigheten under förkrigsinkomståren och beskattningsåret, som skall läggas till grund för beräkningen. Vare sig brutto- eller nettometoden tillämpas skall jämlikt punkt 1 femte stycket av ovannämnda anvisningar jämkning av inkomstuppskattningen ske för att åstadkomma likformighet för de olika åren. De i detta avseende föreslagna bestämmelserna korrespondera med i samma syfte meddelade stadganden rörande beräkning av merinkomst av rörelse.

Såsom beredningen antytt äro beräkningarna enligt såväl netto- som bruttometoden förenade med avsevärda svårigheter och risken för felbedömningar, ledande till missvisande resultat, lii- betydande, huvudsakligen beroende på att kommunalskattelagens inkomstbegrepp beträffande jordbruksfastighet icke. såsom fallet är i fråga örn rörelse, bygger på bokföringsmässiga grunder. Det bör bemärkas att en felbedömning av bruttoinkomsten, som i förhållande till bruttoinkomsten framstår såsom mycket obetydlig, likväl kan förorsaka en betydande ökning av skattebördan. Om man antager, att jämförelsetalet i ett visst fall fastställts lill 30,000 kronor och att bruttoinkomsten under beskattningsåret rätteligen utgjort 40,000 kronor, men felaktigt beräknats lill 42,000 kronor, innefattande en felbedömning av allenast 5 procent,

140 Kungl. Maj.ts proposition nr 173.

förorsakar denna felaktighet en höjning av den uppskattade merinkomsten från rätteligen föreliggande 4,000 kronor till 0,000 kronor eller med 50 procent. En liknande felbedömning av jämförelsetalen kommer att medföra motsvarande verkningar. Vissa bestämmelser kunna befaras komma till tillämpning huvudsakligen i sådana fall, då de lända till den skattskyldiges fördel. En skattskyldig, vilken under ett av förkrigsinkomståren åtnjutit större inkomst än som kan anses motsvara den normala avkastningen t. ex. genom försäljning av mer än eit års skörd eller på grund av osedvanligt små utgifter, saknar anledning att själv framhålla detta, och för taxeringsmyndigheterna torde det otta bliva förenat med betydande svårigheter, att vid granskning av deklarationerna upptäcka att anledning till jämkning föreligger. Det är icke lätt att förstå och överblicka verkningarna av de tredubbla merinkomstberäkningarna och de föreslagna beräkningsreglerna verka i manga fall förvillande. En skattskyldig, vars taxerade merinkomst bestämmes till samma belopp som den uppskattade merinkomsten, lärer exempelvis knappast kunna undgå att få den uppfattningen, att han taxerats för ökningen av naturaförmånernas värde med hela det vid beräkningen enligt bruttometoden tillagda beloppet. Genom anvisande av den summariska bruttometoden har man sökt lätta taxeringsmyndigheternas arbetsbörda. Men även tillämpningen av denna metod är förenad med ett betydande arbete, vilket knappast synes komma att motsvaras av fördelen att erhålla det approximativa resultat, som, på sätt kammarrätten nedan ytterligare kommer att utveckla, genom metodens användning kan förväntas framkomma. Det upprättade formuläret till landskamrerarens förslag giver en mycket ofullständig bild av de beräkningar, sorn enligt den remitterade promemorian skola ligga lill grund för förslaget, enär särskilda rubriker endast upptagits för vissa klump summor. Örn beräkningarna ske med den grad av noggrannhet, som för ernående av ett användbart jämförelsematerial är erforderlig, kommer skatteberedningens förslag i denna del säkerligen att vålla en avsevärd ökning av redan förut hårt belastade myndigheters arbetsbörda. En väsentlig del av arbetet med upprättande av landskamrerarens förslag till taxering förorsakas av att jämförelseinkomsten skall beräknas med ledning av de för förkrigsinkomståren avlämnade deklarationerna och dessa beräkningar måste befaras förorsaka många tvister mellan de skattskyldiga och taxeringsmyndigheterna. Endast under förutsättning, att ifrågavarande beräkningar kunna anses utgöra ett nödvändigt led i förslagets upprättande, synes det vara anledning att betunga myndigheterna med dessa arbetsuppgifter. Med hänsyn till bland annat den omständigheten, att krigskonjunkturskattelagstiftningen icke bygger pa skatteförmågoprincipen, torde dock samma beräkningar knappast vara nödvändiga.

Enligt kammarrättens mening kan det ifrågasättas, huruvida icke det syfte, man genom den föreslagna beräkningen av den uppskattade merinkomsten avser att uppnå, kunde vinnas på en enklare väg. Merinkomstberäkningen är enligt skatteberedningens förslag bunden viel fastigheten. Inkomster och utgifter, vilka äro att anse såsom onormala, skola enligt de föreslagna bestämmelserna jämkas. På grund av de med inkomstberäkningen förenade avsevärda svårigheterna har man ansett sig nödsakad anvisa en summarisk beräkningsmetod, vilken avses att i regel komma till tillämpning och vilken icke torde kunna förväntas leda till godtagbara resultat. I realiteten är det fastighetens normala avkastning i den skatt skyldiges hand, approximativt uppskattad enligt en summarisk metod, som enligt förslaget kommer att ligga till grund för beräkningen av den uppskattade merinkomsten. Under sådana förhållanden synes det ligga nära till hands att taga steget fullt ut och med bortseende från de variationer i fastighetens normala avkastning som bero på subjektiva omständigheter använda en på det i tave-

141 Kungl. Maj:ts proposition nr 173-

ringsvärdet ingående jordbruksvärdet grundad summarisk beräkningsmetod för jämförelseinkomstens fastställande oell därigenom åstadkomma en lättnad för taxeringsmyndigheterna, minska de nied en taxering enligt det remitterade förslaget förbundna felkällorna och undvika en mängd anledningar till tvister mellan de skattskyldiga och dessa myndigheter samt vinna en enhetlig utgångspunkt för beräkningarna. Det taxerade jordbruksvärdet avser visserligen icke att giva ett uttryck för avkastningsvärdet utan för det allmänna saluvärdet, men det torde dock icke kunna bestridas, att även det allmänna saluvärdet i avsevärd grad bestämmes av den normalt påräkneliga avkastningen av fastigheten.

Det bör enligt kammarrättens mening tagas under omprövning, huruvida icke den uppskattade merinkomsten borde beräknas enligt i huvudsak följande grunder. För beskattningsåret beräknas det belopp, varmed inkomst av jordbruk ingår i den vid taxering till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt fastställda nettointäkten. Denna beräkning är visserligen i många fall förenad med betydande svårigheter, men det är dock säkerligen icke i något fall omöjligt att komma fram till ett resultat, som med större fog kan godtagas än det nian nied tillämpning av bruttometoden kan förväntas vinna. Del sålunda beräknade beloppet ökas med vid sistnämnda taxering åtnjuten ränta å gäld och i förekommande fall erlagt arrende, i vad dessa utgifter anses belöpa å det i taxeringsvärdet ingående jordbruksvärdet efter frånräknande av värdet å skogsmark. Kan den skattskyldige visa, att medeltalet av dessa utgifter under förkrigsinkomståren understigit samma utgifter under beskattningsåret, tillägges dock allenast det lägre beloppet. Måhända kan det vara anledning alt av billighetsskäl även meddela en spärregel, som begränsar berörda tillägg lill exempelvis viss del av den här nedan föreslagna jämförelseinkomsten. Från det sålunda erhållna sammanräknade beloppet avdrages enligt schablon beräknad värdeökning å naturaförmåner, i vad den överstiger å förmånerna belöpande omkostnadsökning, samt i förekommande fall jämväl enligt schablon uppskattat värde av den skattskyldiges och hans hustrus arbete i jordbruket, varefter återstoden upptages i förslaget såsom inkomst av jordbruk för beskattningsåret. Jämkning av detta inkomstbelopp bör kunna ske i överensstämmele med de i anvisningarna till 5 § punkt 1 femte stycket meddelade bestämmelserna. Såsom jämförelseinkomst upptages ett belopp, motsvarande viss procent å det fastigheten vid senaste taxering åsätta jordbruksvärdet efter frånräknande av däri ingående värde å skogsmark. Skillnaden utföres såsom uppskattad merinkomst med iakttagande av att denna icke må överstiga del belopp, varmed inkomst av jordbruk beräknats ingå i den vid taxering till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt fastställda nettointäkten.

Av den uppskattade merinkomsten skall allenast det belopp, som jämlikt de i punkt 4 av anvisningarna till 5 § angivna grunderna anses utgöra »krigsvinst», upptagas såsom taxerad merinkomst. Den uppskattade merinkomsten får således endast betydelse såsom den övre gränsen för skattskyldigheten. I de fall, då »krigsvinsten» är större än den uppskattade merinkomsten, verkar stadgandet örn beräkning av uppskattad merinkomst såsom en spärregel. Örn den enligt de ovan föreslagna grunderna beräknade uppskattade merinkomsten rastställe» såsom övre gräns för skattskyldigheten, komme detta att innebära, alt »krigsvinslcr» å jordbruk bleve beskattade i den mån de icke måste tagas i anspråk för uppnående av viss procentuell avkastning — beräknad under förutsättning att gäld å egendomen eller arrende icke belastar innehavaren — av värdet å den i jordbruket använda delen av egendomen.

Denna beskattningsprincip synes viii kunna inordnas i skattesystemet såsom en övergång mellan de sinsemellan olikartade beskattningsgrunder, som

142 Kungl. Maj:ts proposition nr 173-

föreslås för rörelse och skogsbruk. För den händelse det emellertid anses lämpligt, att i princip vidhålla de grunder för beräkning av uppskattad merinkomst av jordbruk, som i det remitterade förslaget angivas, torde detta kunna ske genom en föreskrift av innehåll att för skattskyldig, som visar att hans merinkomst, beräknad enligt dessa grunder, understiger den enligt kammarrättens ovanberörda förslag i längden upptagna uppskattade merinkomsten, såsom taxerad merinkomst icke må upptagas högre merinkomstbelopp än som enligt samma grunder beräknats. Måhända vore det dock lämpligare att i ett dylikt fall icke godkänna bruttometoden utan fordra utredning enligt nettometoden.

I punkt 4 av anvisningarna till 5 § angivas grunderna för beräkning av den taxerade merinkomsten av jordbruk d. v. s. »krigsvinsten». Denna skall beträffande inkomst genom försäljning av jordbrukets produkter anses motsvara prisstegring utöver vad som erfordrats för att täcka omkostnadernas ökning och normalt beräknas å bruttointäkterna för beskattningsåret efter procentsatser som av Kungl. Majit fastställas. Det förslag till taxering som den skattskyldige erhåller från landskamreraren förutsättes emellertid i regel komina att för taxering upptaga ett efter helt andra grunder beräknat belopp, nämligen den uppskattade merinkomsten. Ett dylikt förfarande förefaller ur principiell synpunkt icke tilltalande. Landskamrerarens förslag torde fattas såsom ett preliminärt skattekrav. Det synes rimligt, att detta i den män så kan ske bringas i överensstämmelse med det rätteligen föreliggande skatleanspråket. Anledningen till att någon på prisstegring grundad beräkning i regel icke avses att upptagas i landskamrerarens förslag angives vara, att ur deklarationsmaterialet icke tillräckligt specificerade uppgifter rörande exempelvis olika slag av spannmål kunna erhållas för att läggas till grund för en sådan beräkning. Dylika specifikationer borde dock i de fall som avses i 28 § sista stycket utan större svårighet kunna infordras av taxeringsnämndens ordförande å för ändamålet särskilt upprättade formulär, i samband varmed uppgift även kan begäras till ledning för bedömande av huru utgifterna skäligen böra fördelas å jordbruk och skogsbruk ävensom värdet å den skattskyldiges och hans hustrus arbete i jordbruket. Härigenom erhölles tillräckligt material såväl för beräkning av det belopp, varmed inkomst av jordbruk ingår i den vid taxering till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt för beskattningsåret fastställda nettointäkten, som för den i punkt 4 sista .stycket av anvisningarna till 5 § omförmälda procentuella beräkningen, vars verkställande icke synes erfordra kvalificerad arbetskraft. Oftast torde det genom dessa beräkningar framkomna beloppet utan jämkning kunna upptagas i förslaget såsom taxerad merinkomst. Endast i vissa fall, då tillfällig nihyrning eller dylikt förekommit, synes en komplettering av utredningsmaterialet bliva erforderlig. Det förefaller som om utarbetande av ett sådant med förordningens grunder överensstämmande förslag skulle verka mindre betungande för länsstyrelserna än det arbete, som måste bliva förenat med fastställande av — vederbörligen jämkade — jämförelseinkomster eller jämförelsetal med ledning av deklarationerna för förkrigsinkomståren, helst som sistnämnda arbetsuppgifter kräva taxeringskunnig arbetskraft, örn avsett resultat skall vinnas. Ehuru avsikten är att jämförelseinkomsten och jämförelsetal skola upptagas oförändrade vid tilläventyrs förekommande krigskonjunkturskattetaxeringar under kommande år, bär det bemärkas, att de för år 1941 i detta hänseende fastställda beloppen icke vinna laga kraft. Den skattskyldige är därför oförhindrad att vid efterföljande taxeringar under åberopande av den ena eller andra anledningen till jämkning påkalla förnyad prövning av dessa belopp.

Mot kammarrättens förslag kan invändas, bland annat, att det nödvändig-

Kungl. Maj.ts proposition nr 173.

gör beräkning av det belopp, varmed inkomst av jordbruk ingår i den vid taxering till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt fastställda nettointäkten, vilken beräkning man genom anlitande av bruttometoden sökt komma ifrån. Enligt kammarrättens mening är emellertid denna räkneoperation ofrånkomlig, örn man överhuvud taget skall röra sig med begreppet uppskattad merinkomst, men den kan begränsas till att allenast avse beskattningsåret.

Beträffande 5 § jämte anvisningar anför kammarrätten vidare:

Enligt punkt 1 i anvisningarna skall vid tillämpning av bruttometoden från de kontanta bruttointäkterna för beskattningsåret avdragas bland annat ett belopp av tolv procent å medeltalet av de kontanta bruttointäkterna under förkrigsinkomståren, avsett alt kompensera ökningen sedan förkrigsinkomståren av andra omkostnader för jordbruket än utgifter för spannmål, frövaror m. m. Av den till grund för beräkning av nämnda procentsats liggande utredningen framgår, att ökningen sedan förkrigsinkomståren av de nu ifrågavarande omkostnaderna beräknats till 108,840,000 kronor. Därav belöper 57 miljoner eller mer än hälften å kontanta arbetslöner. Det är allmänt känt, att jordbruket under år 1940 led av en utpräglad brist på arbetskraft, huvudsakligen föranledd av inkallelser till militärtjänstgöring. Det torde ligga i sakens natur, att den härigenom uppkomna reduceringen av arbetskraften måste hava drabbat arbetsgivarna tämligen ojämnt. Det förefaller icke osannolikt, att många av dem på grund härav till och med haft mindre utgifter för arbetslöner under år 1940 än under förkrigsinkomståren. Att den genom tillämpning av bruttometoden beräknade uppskattade merinkomsten bland annat på grund av angivna förhållanden ofta kommer att med mycket betydande belopp avvika från den verkliga merinkomsten torde vara uppenbart. Åtminstone i de fall, då denna avvikelse länder till den skattskyldiges fördel, synas utsikterna till rättelse härutinnan vara ringa.

I fråga om behandling i beskattningshänseende av naturaförmåner skall vid beräkning av uppskattad merinkomst enligt bruttometoden tilläggas ett belopp, motsvarande ökningen av bruttointäkterna av naturaförmåner sedan förkrigsinkomståren. Denna ökning skall, där ej särskilda omständigheter till annat föranleda, uppskattas till 200 kronor. Eftersom omförmälda procentuella avdrag inbegriper ökningen av kontanta kostnader även i den mån de äro hänförliga till inkomster in natura med undantag av bostadsförmån, kommer genom detta tillägg ökningen av värdet å övriga naturaförmåner i vad den överstiger omkostnadsökningen att ingå i den enligt bruttometoden beräknade uppskattade merinkomsten. Ökningen av värdet av bostadsförmån kommer, därest detta värde såsom den remitterade promemorian synes giva vid handen, ingår i det av skalteberedningen angivna beloppet å 1,000 kronor, att i sin helhet inbegripas i samma merinkomst.

I den enligt nettometoden beräknade uppskattade merinkomsten ingår ökningen av naturaförmåner i vad den överstiger den å dessa förmåner belöpande omkostnadsökningen.

Ä sid. 18 i den remitterade promemorian framlägger skatteberedningen emellertid enligt kammarrättens mening goda skäl för ali prisstegring, som uppkommit å den skallskyldiges naturaförmåner, icke bör drabbas av krigskonjunkturbeskattning. 1 enlighet härmed har skatteberedningen föreslagit all värdet å naturaförmåner icke skall medtagas vid fastställande av taxerad merinkomst, då prisstegringen lägges till grund för beräkningen.

Enligt kammarrättens mening finnes intet skid för denna olikartade behandling av ökningen av naturaförmånernas värde. För erhållande av överensstämmelse mellan de olika beräkningsmetoderna borde vid beräkning enligt bruttometoden tilläggas ett belopp, motsvarande ökningen av de kontan-

144 Kungl. Maj:ts proposition nr 173-

ta kostnaderna i den mån de äro hänförliga till inkomster in natura med undantag av bostadsförmån samt vid beräkningen enligt nettometoden avdragas det belopp, varmed ökningen av värdet å naturaförmåner överstiger å dessa förmåner belöpande verkliga omkostnader.

Med hänsyn till de summariska resultat som kunna väntas framkomma vid användning av bruttometoden förefaller det emellertid som örn tillägget av det jämförelsevis obetydliga belopp varom här är fråga kunde utgå. Avdraget vid tillämpning av nettometoden måste givetvis beräknas efter schablon. Det vill av i promemorian förekommande sifferuppgifter synas som om nämnda avdrag, där ej särskilda omständigheter till annat föranleda, skulle kunna beräknas till omkring 100 kronor. Enligt kammarrättens mening finnes intet skäl ali påföra en skattskyldig taxering till krigskonjunkturskatt för ökning av värdet å naturaförmåner uteslutande av den anledningen, att han icke förebragt utredning om prisstegringen å de kontanta bruttointäkterna.

Det i punkt 2 förekommande uttrycket »under förhållanden jämförbara med förhållandena under detta år» är dunkelt och kan föranleda missförstånd och tvister.

Av motiveringen till punkt 3 framgår, att justering på grund av ändrad kapitalinvestering ej skall ske utom i mera utpräglade fall. Av författningens ordalag bibringas man emellertid, trots tillägget i slutet av punkten, knappast denna uppfattning. Stadgandet kan befaras föranleda klagomål av skattskyldiga, vilka icke anse sig hava blivit tillerkända den förmån, stadgandet erbjuder.

Uttrycket »eget kapital i fastigheten» är i två avseenden missvisande. Dels måste med uttrycket avses icke hela fastigheten utan allenast den del därav, som användes för jordbruk, dels avses, enligt vad stadgandets fortsättning giver vid handen, icke blott denna del av fastigheten utan även inventarier i jordbruksdriften.

Om kammarrättens ovanberörda förslag till beräkning av uppskattad merinkomst av jordbruk skulle vinna bifall, synes förevarande punkt böra utgå och därav föranledd ändring av 5 § vidtagas.

I punkt 4 omnämnes icke ökning av uppburet arrende för fastigheten eller del därav. Även örn de fall, då sådan inkomstökning bör underkastas krigskonjunkturbeskattning, icke torde vara ofta förekommande, synes det lämpligt att särskilt angiva detta slag av inkomst i författningen. Örn krigskonjunkturbeskattningen visar sig betungande för jordbruket kan det befaras, att arrendeavtal ingås i syfte att nedbringa skattebördan. Av det vid remissen fogade formulär IV synes även framgå, att avsikten är att underkasta ökning av arrendeinkomstbeskattning.

Vad angår 6 § med anvisningar anför kammarrätten slutligen följande:

Virkesdeklarationerna torde i de flesta fall innehålla tillräckliga uppgifter för en specificerad beräkning av den taxerade merinkomsten. Kammarrätten anser det önskvärt att skogssakkunnigt biträde anlitas redan vid upprättande av landskamrerarens förslag till taxering. Om så sker och i förekommande fall erforderliga kompletterande uppgifter infordras från den skattskyldige, synes förslaget i allmänhet kunna göras tämligen exakt.

En ledamot i kammarrätten har avgivit följande särskilda yttrande:

Vidkommande krigskonjunkturbeskattning av jordbruk och skogsbruk måste densamma, på sätt i den remitterade promemorian anföres, ovillkorligen göras enkel i tillämpningen.

Beträffande inkomst av skogsbruk synes ingen principiell skillnad före-

Kungl. Maj:ts proposition nr 173.

ligga mellan det fall att skattskyldig försålt skog å rot eller själv avverkat och försålt virke. 1 det förra fallet har den skattskyldige praktiskt taget inga direkta omkostnader att räkna med, annat än för rena försäljningskostnader, i det senare tillkommer däremot kostnader för arbetslöner, som direkt bruka framgå av deklarationsbilagan under posten »daglönare». I det senare fallet blir det alltså den för virket erhållna köpeskillingen minus arbetslöner, som i första hand bör betraktas såsom inkomst för beskattningsåret. Men därtill komma speciella och allmänna omkostnader för skogsbruket, alltså sådana som icke stå i direkt samband med den gjorda försäljningen. Och denna fråga berör även det fall att skog försålts på rot.

Fråga är, huruvida man skulle kunna tänka sig en schablonmässig metod för båda fallen, innebärande att såsom omkostnad, därest icke annat visades, upptogs viss procent av de kontanta utgifterna på jordbruksbilagan. — För att bestämma procenttalet erfordras det givetvis en utredning örn den lämpliga storleken av detsamma, därvid hänsyn bör tagas till de olika faktorer, som kunna inverka på frågans bedömande med avseende å de särskilda omständigheter, som kunna föreligga beträffande förhållandet mellan jordbruk och skogsbruk å olika fastigheter. — Det belopp man därvid erhåller fråndrages i varje fall den uppgivna bruttointäkten av skogsbruk. Det därefter återstående beloppet minskat med det försålda virkesförrådets värde vid utgången av augusti 1939 blir vinst.

Beträffande inkomst av jordbruk reduceras summan av de på jordbruksbilagan för beskattningsåret redovisade kontanta intäkterna och utgifterna (sådana de vid den ordinarie taxeringen fastställts) med å skogsbruk belöpande poster. Skillnaden mellan de återstående beloppen blir resultatet för jordbruket. På motsvarande sätt förfares med förkrigsinkomståren. Resultatet för dessa blir jämförelseinkomst. Denna fråndrages inkomsten för beskattningsåret, varefter erhålles den uppskattade merinkomsten. Denna presumeras vara krigskonjunkturvinst, den skattskyldige obetaget att med bärande sannolikhetsskäl visa motsatsen, t. ex. nied uppgifter örn ovanligt stor kreatursförsäljning, god skörd etc. Möjligen skulle man kunna tänka sig en enklare metod och bortse från jämförelseåret, alltså ett mera schablonmässigt förfarande, där nian presumerade en viss procent av beskattningsårets resultat som krigskonjunkturvinst, den skattskyldige obetaget yrka en mera detaljerad beräkning.

Departementschefen:

Skälen till att jordbruk och skogsbruk inbegripas under krigskonjunkturskatlen lia redan berörts i den allmänna motiveringen. I yttrandena har man anslutit sig till skatteberedningens ståndpunkt att det är nödvändigt att behandla dessa bada slag av inkomst enligt skilda regler, men man har rätt allmänt uttalat önskemålet att en klar kvittningsrätt medgåves mellan inkomstminskning ä jordbruket och inkomstökning ä skogsbruket. Såsom jag redan tidigare framhållit har jag ansett detta önskemål höra tillmötesgås. Formen för kvittningen skall jag beröra i det följande.

Vad jordbruket angår har man i yttrandena i del närmaste genomgående givit sin anslutning till tankegången att förslag rörande taxering enligt en mera summarisk uppskattningsgrund, i skatteberedningens förslag benämnd »bruttometoden», skulle från länsstyrelserna tillställas de skattskyldiga. Kammarrätten har emellertid uppdragit riktlinjer för en annan summarisk uppskattningsmetod, vilken, örn den ej sattes i stiillet för hruttometodcn, enligt

Bihang till riksdagens protokoll 1941. 1 saini. Nr 173. 10

146 Kungl. Maj:ts proposition nr 173.

kammarrättens tankegång eventuellt skulle kunna ifrågakomma såsom en alternativ metod. Kammarrättens metod erbjuder otvivelaktigt stort intresse, och det förefaller ej osannolikt att den, rätt tillämpad, skulle i åtskilliga fall ge ett ganska tillfredsställande resultat. Huruvida den mera allmänt skulle bättre än bruttometoden ansluta sig till den i och för sig principiellt riktiga nettometoden, förefaller dock ovisst. Jag har emellertid rörande denna fråga konfererat med representanter för lantbruket och har därvid bibragts den uppfattningen att det särskilt av praktiska skäl ej vore rådligt att ersätta bruttometoden med denna metod eller införa den såsom en alternativ uppskattningsgrund. Den av kammarrätten skisserade metoden förutsätter i betydande utsträckning uppgifter och kalkyler som ej kunna hämtas ur jordbrukarnas deklarationer. Den bygger bl. a. på en obligatorisk uppdelning för beskattningsåret av omkostnaderna å jordbruk och skogsbruk, en uppdelning som i och för sig ofta är mycket besvärlig men som i varje fall ej kan göras enligt schablon hos länsstyrelserna. Den av en ledamot i kammarrätten i sådant avseende ifrågasatta normen för en schablonberäkning skulle helt säkert giva alltför otillfredsställande resultat. Det är framför allt svårigheten att göra ifrågavarande uppdelning som lett till önskemålet att konstruera en schablonmässig beräkningsgrund, enligt vilken uppdelningen normalt kunde undvikas. Bland övriga svårigheter må framhållas att kammarrätten tänkt sig en uppskattning av värdet av jordbrukarens och hans hustrus arbete i jordbruket. Att beträffande jordbruk av den storleksordning varom här är fråga med eller utan schablon i sådant avseende komma till ett något så när oomtvistligt resultat förefaller mycket svårt. De uppgifter som behövas för uppskattning enligt bruttometoden kunna alla direkt hämtas i jordbruksdeklarationerna, och för förslagens upprättande torde i regel ej erfordras särskilt kvalificerad arbetskraft. Rent sakligt kan man vid bedömande av den av kammarrätten ifrågasatta anordningen ställa sig frågan, huruvida fastighetstaxeringarna erbjuda den jämnhet som önskvärt vore då det gäller en jämförelse som med hänsyn till krigskonjunkturskattens höjd är av mycket stor ekonomisk räckvidd. Det bör väl ej heller förbises, att åbyggnaderna ingå med mycket olika belopp i taxeringsvärdena, varför dessa värden ofta ej torde utgöra en lämplig bas för beräkning av normal nettointäkt under förkrigsinkomståren. Hänsyn tages ej till annat i jordbruket investerat kapital än själva fastigheten. Beträffande de båda ifrågakommande metodernas sakliga innehåll bör emellertid framhållas, att de båda kompletteras av nettometoden, och att det står såväl beskattningsmyndigheterna som de skattskyldiga öppet att i förekommande fall påkalla tillämpning av den senare metoden. Frågan om schablonmetodens lämpliga utformning framstår följaktligen närmast såsom ett spörsmål örn en såvitt möjligt enkel anordning för att i ett så stort antal fall som möjligt få fram belopp vilka så väl överensstämma med grunderna för beskattningen sådana dessa komma till uttryck i en riktigt tillämpad nettometod, att såväl de skattskyldiga som beskattningsmyndigheterna finna sig böra avstå från utredning enligt denna senare metod. Betraktar man spörsmålet på detta sätt, kommer frågan om schablonmeto-

Kungl. Maj:ts proposition nr 173. 147

dens utformning att i endast ringa grad framstå såsom ett spörsmål av principiell betydelse.

Vid bedömande av den föreliggande frågan kan jag givetvis ej underlåta att fästa synnerlig vikt vid den ståndpunkt som intagits av Sveriges lantbruksförbund och lantbruksstyrelsen i deras utlåtanden. Båda ha förklarat sig kunna acceptera bruttometoden i något modifierad form. Även rörande denna form har jag rådfört mig med representanter för lantbruket och därvid funnit mig i anslutning till nämnda utlåtanden böra tillstyrka den ändring, att den genomsnittliga omkostnadsökningen beräknas, ej på medeltalet av de kontanta bruttointäkterna för förkrigsinkomståren utan på medeltalet av dessa bruttointäkter med avdrag av utgifter för inköp av spannmål, fodervaror, gödselmedel m. m. Beträffande den procentsats som här bör tillämpas har jag i samförstånd med Sveriges lantbruksförbund låtit verkställa ytterligare utredningar. Man kan härvid tänka sig olika beräkningsgrunder, varav några redovisats i särskild utredning, vilken torde få såsom tilläggsbilaga fogas vid propositionen. Den procentsiffra som erhålles vid tillämpning av den metod som använts i skatteberedningens promemoria är ungefär 13.5. Om man i fråga örn värdeminskning å inventarier och maskiner m. m. tager till utgångspunkt nuvarande anskaffningspriser, kommer man till högre siffror. Då enligt vad jag nyss uttalat syftet med bruttometoden är att komma en uppskattning enligt en riktigt tillämpad nettometod så nära som möjligt, torde det emellertid ej vara riktigt att vid schablonens utformning taga till utgångspunkt siffror, vilka endast i ringa grad torde ha motsvarighet vid tillämpning av nettometoden. För att schablonmetoden hellre må framstå såsom fördelaktig för de skattskyldiga än tvärtom, kan jag likväl tillstyrka att, liksom enligt skatteberedningens förslag procentsatsen 11.08 höjts till 12, procentsatsen 13.5 höjes till 15. Vid denna siffras bestämmande har hänsyn tagits jämväl till omkostnadsökning som belöper på intäkter in natura. Från denna utgångspunkt är det riktigt att medräkna dessa förmåner vid beräkning av uppskattad merinkomst. Att även en annan siffra för ökning av värdet av dessa än 200 kronor kan ifrågakomma framgår av anvisningarna. Det torde böra framhållas att vid denna schablonsiffras bestämmande ökning av värdet å bostadsförmån ej beräknats. Tillräckliga skäl ha knappast förebragts att frångå skatteberedningens förslag i denna punkt.

Bland de poster som måste särskilt uppmärksammas vid tillämpning av bruttometoden är erlagt eller mottaget arrende. Det råder intet tvivel att mottaget arrende bör inräknas i de kontanta bruttointäkterna. Däremot är det klart att sådant ej bör medräknas i det medeltal av bruttointäkter minus vissa utgifter sorn utgör bas för beräkning av omkostnadsökningen. I regel torde man ej beträffande utarrenderade fastigheter för jordägarnas vidkommande behöva räkna med någon vare sig omkostnadsökning eller omkostnadsminskning. Ilar sådan ägt rum måste hänvisas till nettometoden eller särskilt tillägg eller avdrag för denna ökning eller minskning vid tillämpning av bruttometoden i övrigt. Ilar ett tidigare utarrenderat område av jordägaren övertagits för eget bruk eller har av honom förut brukat område ut-

148 Kungl. Maj:ts proposition nr 173.

arrenderats, bör jämväl justering ske i det resultat till vilket bruttometoden leder eller ock nettometoden tillämpas. Är åter fråga om utgivet arrende, bör detta icke avräknas vid bestämmande av det belopp å vilket omkostnadsökningen beräknas. Bruttointäkterna motsvaras nämligen uppenbarligen av omkostnadsökning. I de speciella fall, då arrendet ökats eller minskats sedan förkrigsinkomståren, bör däremot det belopp av uppskattad merinkomst som erhålles enligt bruttometoden justeras genom tillägg eller avdrag för ökningen eller minskningen. Därest arrende ökats av en sådan anledning som nybygge, kunna särskilda frågor uppstå, vilka jag emellertid ej torde behöva särskilt utveckla.

I åtskilliga yttranden har anmärkts mot att bruttometodens egenskap av normalmetod alltför kraftigt betonats i skatteberedningens förslag. Jag finner anmärkningen riktig och ifrågasätter därför viss omformulering. I vad mån metoden kommer att bliva den huvudsakligen använda beräkningsgrunden eller ej får erfarenheten utvisa. Jag vill särskilt i anledning av uttalanden från ett par länsstyrelser framhålla, att det givetvis icke möter något hinder utan i vissa fall är önskvärt att de utsända förslagen äro upprättade enligt nettometoden. Det är ej osannolikt att ett dylikt förfarande ofta kommer att förutsätta en föregående skriftväxling mellan landskamreraren och den skattskvldige.

Det har i remissvaren framhållits att i merinkomsten också böra inräknas intäkter i sådana fall då produkter av jordbruket använts i egen rörelse. Anmärkningen är riktig. Jag har emellertid ansett mig särskilt böra beakta det fall då jordbruket på grund av den gjorda prissättningen visat inkomstökning och rörelsen inkomstminskning. Här synes ändrad prissättning böra få ske på sätt jag redan vid behandling av inkomst av rörelse yttrat beträffande det motsatta fallet, då rörelsen utvisar inkomstökning och jordbruket inkomstminskning.

Jag har vidare kommit att uppmärksamma det fall att, där beskattningsåret börjat före ingången av år 1940, detta i sin helhet utvisar en lägre inkomstökning än den som framkommer för den del av beskattningsåret som belöper på tiden efter 1940 års ingång. I analogi med vad som redan vid 1940 års beskattning gällde ifråga om rörelse synes endast det lägre beloppet böra beskattas. En omformulering i syfte att antyda denna mening föreslås. Även vissa i yttrandena ifrågasatta formella ändringar lia skett. I punkt 6 av anvisningarna till 5§ har gjorts ett tillägg av vilket framgår att inkomstökning av arrende eller dylikt ej förutsättes ha berott på förhållanden som avses i 1 §, såvida ej detta direkt framgår såsom sannolikt.

Önskemål ha uttalats att det måtte närmare angivas vad som skall förstås därmed att jordbruket ej under förkrigsinkomståren bedrivits under förhållanden jämförbara med förhållandena under beskattningsåret. Det förefaller mig emellertid som om, där fallet i praktiken föreligger, det i regel borde framstå såsom tämligen klart att det är för handen.

Av lantbruksstyrelsen har föreslagits att från merinkomst av jordbruk skulle få göras ett särskilt avdrag å 500 kronor avsett att kompensera en av

Kungl. Maj.ts proposition nr 173.

statsmakterna åsyftad höjning av jordbrukarnas levnadsstandard. Gentemot detta förslag synes kunna genmälas, dels att denna höjning var i huvudsak fullbordad redan under förkrigsinkomståren, dels att synpunkten knappast äger bärkraft beträffande de större jordbruk varom här är fråga. Utan tvivel skulle det också verka stötande om en sådan särställning för jordbrukarna skulle införas.

I anledning av påpekanden i vissa yttranden rörande deklarationsformulärens innehåll får jag meddela att jag bar för avsikt att före dessas utfärdande ytterligare samråda med representanter för jordbruket.

Vad skogsbruket angår följer redan av min förut tillkännagivna allmänna ståndpunkt att jag ej anser det rimligt att inskränka beskattningen att gälla endast sådana belopp som överstiga de av staten garanterade normalpriserna. Emellertid vore det säkerligen i hög grad olämpligt att underskatta de svårigheter som äro att förvänta vid den praktiska tillämpningen av krigskonjunkturbeskattningen beträffande skogsbruk. Sådana komma helt säkert att uppstå med hänsyn till de mycket starkt skiftande individuella förhållanden som äro rådande. I många yttranden har framhållits vikten av att taga tillräcklig hänsyn till sådana skiftningar, medan å andra sidan domänstyrelsen av svårigheten att taga hänsyn till dessa skiftningar drivits till att ifrågasätta en statlig skogsaccis, vid vars fastställande man skulle avstå från allt sådant hänsyntagande. Jag är själv av den uppfattningen att det ej är möjligt att bortse från de individuella förhållandena. Det ligger i skattens natur att det är just sådana förhållanden som framför allt böra beaktas. Jag fastslår att beträffande själva principerna för krigskonjunkturbeskattningen av skogsbruk för övrigt knappast några särmeningar framkommit. Skatten är så anordnad att dess principiella berättigande knappast kan bestridas. Det gäller då att söka finna former för att på ett så tillfredsställande sätt som möjligt i praktiken omsätta principerna.

I detta avseende finner jag det till en början önskvärt att i regel ej förslag rörande taxeringen tillställes de skattskyldiga utan föregående utredning genom vilken upplysning vunnits om det avverkade virkets sortimentssammansättning, erhållna priser o. dyl. En blankett torde böra utarbetas, som i regel bör tillställas sådana skattskyldiga, för vilka taxering kan väntas ifrågakomma, av taxeringsnämndernas ordförande. Blanketten bör återställas till beskattningsmyndigheterna behörigen ifylld, önskar den skattskyldige härvid förebringa utredning rörande sina egna omkostnader under förkrigsinkomståren och beskattningsåret såsom grund för en annan beräkning av prisstegringen än enligt schablon, bör detta stå honom fritt. Utredningsmaterialet hör givetvis beaktas vid det sedermera utsända förslaget till taxering, varigenom det kan undvikas att såsom i skattebercdningens promemoria förutsatts detta tilltages i överkant för att sedermera tjäna som utgångspunkt för motbevisning från den skattskyldige. Detta förfaringssätt måste från de skattskyldigas synpunkt vara att föredraga framför det obligatoriska deklarationsförfarande som i en del yttranden i de skattskyldigas intresse föreslås för att förekomma godtycke.

150 Kungl. Maj.ts proposition nr 173.

Jag skall för övrigt undvika att i detalj utveckla frågan om hur de schablonmässiga normer skola utformas, som måste finnas tillgängliga för ifrågavarande taxering. Det är givet att sådana ej böra utarbetas utan samverkan med den skogliga sakkunskap som står till buds. Jag utgår från att dessa normer i varje fall ej komma att bestå av ett antal procentsatser som utan urskillning skola tillämpas å bruttopriserna utan varje hänsyn till avstånd från avsättningsort och andra individuella förhållanden. I den mån anvisningar kunna givas för bevisning under hänsyntagande till individuella förhållanden, är det önskvärt att sådana utarbetas och offentliggöras. Det är här fråga om ett helt visst ganska vidlyftigt utredningsarbete som måste föregå Kungl. Majds fastställande av normer för schablonen. Detta synes böra bedrivas utan särskilda direktiv, endast under fasthållande vid lagstiftningens principer, men under sådana former att skogsägarnas intressen bliva vederbörligen företrädda och garanti i möjligaste mån vinnes att beskattningen ej skall komma att vid tillämpningen sträckas längre än som överensstämmer med grunderna för den. Det är givet, att härvid de speciella förhållanden, som göra sig gällande vid rotförsäljningar, böra särskilt beaktas.

Bland de synpunkter till vilka särskilt hänsyn borde tagas vid utformandet av regler för ifrågavarande beskattning har framhållits, att ju längre brännvedsavverkningen drives, desto större är sannolikheten att skogsägaren nödgas tillgripa grövre och bättre sortiment än de för brännved normala, vilka under vanliga förhållanden skulle kunnat användas till massaved och dylikt. Det är givet, att denna synpunkt förtjänar det största beaktande och att sådant förhållande kan åberopas såsom skäl för individuell beräkning av prisstegringen. Denna skall beräknas till den ökning i prismarginalen som den skattskyldige erhållit just för det ifrågakommande virkespartiet utöver vad han skulle kunnat få för samma parti före kriget. Jag anser mig dock böra framhålla att sådan bevisning varom här är fråga ofta torde erbjuda svårigheter. Genom att bevisningen ligger på ett annat plan än det faktiska siffermaterialets, torde det erbjuda särskild lockelse att söka förete bevisning som nu sagts. En utveckling i den riktning att sådan bevisning blir en nära nog normal företeelse bör undvikas. Det är bättre att de schablonsiffror som fastställas tilltagas försiktigt än att de så bestämmas att lockelsen till motbevisning blir alltför stor.

Det har i flera yttranden uttalats, att till grund för beräkning av prisstegringen borde läggas, ej förhållandena under avverkningsperioden närmast före krigsutbrottet utan prisstegringen i förhållande till förkrigsinkomståren. Detta önskemål finner jag böra efterkommas. Det erbjuder ej särskilda svårigheter att taga förkrigsinkomstårens priser till utgångspunkt vid schablonens fastställande. Däremot måste det bliva betydligt svårare att förete individuell bevisning rörande prisstegringen, när denna skall grunda sig på en jämförelse med förhållandena under ett par år. Det är givet att den skattskyldige, som haft större virkesförsäljningar under dessa år, ej skall kunna bland försäljningarna utvälja dem som visat den största prismarginalen, utan bör förebringa ett såvitt möjligt allmängiltigt material.

Kungl. Maj:ts proposition nr 173.

151 Jag övergår nu till att något beröra en del speciella frågor som framställa sig beträffande bestämmande av beskattningsunderlaget för skogsbnik.

Det torde visserligen förhålla sig så, att den spärr som ligger däri att den taxerade merinkomsten ej må upptagas till högre belopp än nettointäkten för beskattningsåret, i regel ej kommer att få praktisk betydelse. I vissa fall kan dock detta inträffa. För dylika fall innehåller skatteberedningens förslag ej genomgående en tillfredsställande lösning. Särskilt gäller detta det fall att inkomst av skogsbruk föreligger vid försäljning av växande skog i samband med avyttring av marken. Enligt skatteberedningens förslag medgives i dylikt fall endast avdrag för skogens för ägaren gällande ingångsvärde men ej avdrag för vare sig vad som erhålles för det ingående virkesförrådet eller för värdet av fyra normala årsavkastningar. Det torde i och för sig vara riktigt att avdrag av sistnämnda båda slag ej beviljas. De äro i detta sammanhang ej rationella. Men å andra sidan är det rimligt att prisstegring som varit oberoende av kriget ej beskattas. Det synes därför böra stadgas, att om den växande skogens värde vid krigsutbrottet var större än skogens för ägaren gällande ingångsvärde, detta bör få avdragas i stället för det senare värdet. Rörande bevisning i detta avseende torde det vara rimligt att uppställa samma för den skattskyldige jämförelsevis förmånliga regler som beträffande realisationsvinst. En anknytning till dessa regler ligger givetvis i och för sig nära till hands.

Vad angår inkomst av skogsbruk i annat fall än när skogen avyttras tillsammans med marken torde beträffande den, som förvärvat fastigheten före krigsutbrottet, det vara riktigt att, som skatteberedningen föreslagit, ej medgiva avdrag för minskning av ingångsvärde eller ingående virkesförråd. Detta skulle kunna leda till ojämnhet och godtycke, enär den skattskyldige kunde söka utnyttja belopp som han har till godo därför att han underlåtit att yrka avdrag vid tidigare avverkningar, och det vore för övrigt sakligt mindre lämpligt, eftersom den prisstegring som beskattas praktiskt taget alltid ligger ovanför de värden skogsägaren betalt. I det fall åter då fastigheten förvärvats efter krigsutbrottet ligger saken annorlunda. Här inkluderas ofta i inköpspriset en prisstegring efter krigsutbrottet, för vilken kanske säljaren varit skattskyldig, och ett avdrag för minskning i ingående virkesförrådet synes vara på sin plats. Jag föreslår sådan ändring.

Bland de kostnader, som äga direkt samband med och stundom direkt förorsakats av en avverkning, kunna vara utgifter för efterföljande röjningsarbeten och eventuellt återplantering. Det synes mig rimligt att sådana utgifter få avdragas vid beräkning av nettointäkt av skogsbruk för beskattningsåret även där arbetena i fråga ej hunnit utföras under beskattningsåret. Men det måste fasthållas att fråga ej här får vara örn andra kostnader än sådana nödiga kostnader som äga det direkta samband med avyttringen varom jag nyss talat.

Jag övergår nu till frågan örn kvittning mellan inkomstminskning å jordbruk och merinkomst av skogsbruk. Jag finner en kvittningsrätt i sådant avseende skälig, då det för jordägarna torde framstå såsom naturligt att genom uttag av virke kompensera inkomstminskningen å jordbruket. Inkomstminsk-

152 Kungl. Maj:ts proposition nr 173.

ning å jordbruket bör sålunda få avdragas från nettointäkten av skogsbruk, varav följer att endast den på återstoden av nettointäkten belöpande prisstegringen utöver omkostnadsminskning beskattas. Följaktligen synes avdragsrätten böra förverkligas på det sätt, att av det belopp som betecknar prisstegring utöver omkostnadsökning från beskattning undantages så stor procentuell andel som inkomstminskningen å jordbruket utgjort av den beräknade nettointäkten av skogsbruk under beskattningsåret. Om exempelvis nettointäkten av skogsbruk utgör 10,000 kronor, den beräknade prisstegringen 5,000 kronor och inkomstminskningen å jordbruk 4,000 kronor, så böra av nettointäkten av skogsbruk fyra tiondelar ej medräknas och fyra tiondelar av prisstegringen ej beskattas, och alltså 2,000 kronor av beloppet 5,000 kronor bortfalla. 3,000 kronor beskattas sålunda i den mån ej även de bortfalla på grund av bottenavdraget vid den beskattningsbara merinkomstens bestämmande. Tilläggas bör att i detta fall en ganska summarisk uppskattning av skogsbrukets omkostnader torde böra godkännas. Det kunde möjligen ifrågasättas att jordbrukarna, utan att krigskonjunkturskatt ifrågakomme, skulle äga utöver normalt skogsuttag uttaga virke svarande mot inkomstminskningen, och att följaktligen ej högre belopp skulle beskattas än skillnaden mellan å ena sidan nettointäkten av skogsbruk och å andra sidan summan av inkomstminskningen å jordbruket och den »normala» nettointäkten av skogsbruk. Då det emellertid är ytterligt vanskligt att fastställa beloppet av den normala nettointäkten och, av skäl vilkas riktighet allmänt vitsordats, hänsyn till denna icke kan tagas där inkomstminskning å jordbruket ej föreligger, har dylik regel icke införts i förslaget.

I vissa utlåtanden har det vidare framhållits att skattskyldig stundom kunde bliva lidande på grund av att i räkenskaperna tillämpats så höga priser å virke som levererats för förädling i egen rörelse, att taxerad merinkomst framkommer för skogsbruket men inkomstminskning för rörelsen. På samma sätt som i förhållandet mellan jordbruk och rörelse synes i sådant fall vid inkomstuppskattningen till krigskonjunkturskatt en annan prissättning kunna ifrågakomma.

Slutligen torde i ifrågavarande anvisningspunkt böra intagas en bestämmelse avsedd att reglera det fall att beskattningsåret för den skattskyldige delvis belöper på tiden före 1939 års utgång.

7 §•

I denna paragraf upptagas regler för bestämmande av merinkomst av annan fastighet. Såsom framgår av den redogörelse, som lämnats under den allmänna motiveringen, är det avsett att beskattningen i ifrågavarande del skall komma att äga rum endast i vissa undantagsfall. För åstadkommande av likformighet i inkomstuppskattningen för förkrigsinkomståren och beskattningsåret meddelas särskilda regler. Sålunda föreslås, att värdeminskningsavdrag ej beräknas för förkrigsinkomståren och att sådant avdrag för beskattningsåret medgives endast i den mån värdeminskningen under detta år på grund av verkställd ny-, till- eller ombyggnad eller annan omständighet kan antagas hava varit större än under förkrigsinkomståren. Vidare

Kungl. Maj:ts proposition nr 173.

upptagas särskilda regler angående avdrag för kostnad för reparation och underhåll av byggnader samt för det fall att en fastighet eller del därav under något av förkrigsinkomståren ej varit uthyrd, varjämte föreskrifter meddelas angående bestämmande av jämförelseinkomst och beräkning av ränta å eget kapital. Motiveringen återfinnes å sid. 20—21 i den remitterade promemorian.

Ur yttrandena må här följande återgivas.

Handelskammaren i Gävle yttrar bland annat:

Påståendet att kostnaderna under år 1940 varit av ringa storlek är ej riktigt. Byggnadskostnadssakkunnigas nyss utkomna utredning angiver fördyringen till c:a 30 procent. Denna fördyring drabbar ju förbättrings- och reparationsarbeten, som varit nödvändiga för fastigheternas underhåll, liksom även de mycket stora kostnaderna för inredande av skyddsrum och därmed förenade förändringar i fråga om källarutrymmen, som framtvingats av luftskyddsföreskrifterna.

Vid uthyrning, som förutsättes i skatteförslaget, uppkomma kostnader såväl före som efter uthyrningen (inkvarteringen). Hänsyn bör vid taxeringen tagas till båda utgiftsposterna, även om de ej inträffat under samma år.

Sveriges fastighetsägareförbund yttrar:

De sakkunniga uttala (sid. 20 under 7 §), att de särskilda problem som uppstå beträffande inkomst av annan fastighet, väsentligen hänföra sig till omkostnadernas ofta ojämna fördelning på olika år; det är framförallt reparationskostnader som i många fall belasta de olika åren med mycket växlande belopp. »Det kan dock knappast antagas», fortsätta de sakkunniga, »att i regel sådana kostnader med särskilt höga belopp belastat året 1940.» Av dessa skäl förmena de sakkunniga, att det vid beräkningen av den uppskattade merinkomsten är mest praktiskt att för alla ifrågakomna år »stryka reparationsavdraget».

Denna mening, som synes bygga på antagandet att underhållskostnaderna icke varit större under år 1940 än under tidigare år, kan förbundet icke dela. Erfarenheten ger nämligen otvetydigt vid handen, att dessa kostnader just under år 1940 varit ovanligt stora. Till detta har bidragit dels de stegrade arbetslönerna och materialpriserna för de löpande reparationerna, dels ock de ofta synnerligen betydande kostnaderna för anordnande av skyddsrum, överhuvud måste bestämt hävdas, att — därest krigskonjunkturskatt skall ifrågakomma — den bör träffa endast en eventuell nettomerinkomst. Därvid bör bemärkas, att på grund av stegrade omkostnader en högre bruttoinkomst icke behöver medföra någon ökad nettovinst.

Riksräkenskapsverket erinrar, att enligt ämbetsverkets uppfattning även sådana inkomstökningar, som eventuellt kunna uppstå därest en på grund av krisförhållandena uppkommen allmän tillfällig bostadsbrist utnyttjas till stegring av bostadshyror, böra beskattas.

Kommerskollegium anser frågan örn avdrag för reparations- och underhållskostnader böra tagas under övervägande vid förslagets fortsatta behandling.

Kammarrätten finner det önskligt alt i anvisningarna framhålles, att de uthyrningar, varom här är fråga, ofta åstadkomma avsevärd skadegörelse och slitning samt att det för upplåtelsen uppburna vederlaget understundom till

154 Kungl. Maj:ts proposition nr 173.

icke ringa del avser att utgöra ersättning för därav föranledda utgifter och av denna anledning icke till denna del bör upptagas till beskattning.

Departementschefen:

Beträffande krigskonjunkturskatt i fråga om annan fastighet ifrågasätter jag följande ändringar i skatteberedningens förslag.

I anledning av ett påpekande av kammarrätten att ofta onormal slitning och skadegörelse kunna åstadkommas av inkvarteringar och andra liknande uthyrningar intages i anvisningarna till 7 § en bestämmelse att hänsyn härtill skall tagas vid beräkning av värdeminskningsavdrag. Vidare införes där en föreskrift om reglering av det fall, då beskattningsår för skattskyldig omfattar jämväl tid före ingången av år 1940.

Vad angår den av Sveriges fastighetsägareförbund berörda frågan om omkostnader under beskattningsåret förefaller det mig riktigt, att från s. k. krigsuthyrningar böra få avdragas speciella av kriget förorsakade kostnader, t. ex. för skyddsrum, mörkläggningsanordningar o. dyl. Däremot torde det vara mest praktiskt att beträffande löpande reparations- och underhållskostnad följa skatteberedningens förslag. Huru sådana kostnader fördela sig på olika år kan nämligen ofta vara beroende av en ren tillfällighet.

8 §.

I 8 § jämte anvisningar, som motsvarar 5 § i 1940 års förordning, upptagas regler för beräkning av inkomstökning å tantiem m. m. Motiveringen återfinnes å sid 21—23 i den remitterade promemorian.

Vissa av de spörsmål, som beröra denna inkomstgrupp, hava redan behandlats i samband med den allmänna motiveringen och 2 §. I detta sammanhang bör nämnas den nyheten i förhållande till 1940 års förordning att begreppet »uppskattad merinkomst» föreslås skola bortfalla. För de skattepliktiga intäkterna inom ifrågavarande grupp fastställes taxerad merinkomst. Såsom sådan skall enligt förslaget dock ej upptagas högre belopp än det, varmed den skattskyldiges sammanlagda inkomst av tjänst och av tillfällig förvärvsverksamhet, med undantag av realisationsvinst och lotterivinst samt belopp som erhållits genom restitution av allmänna skatter, överstiger motsvarande jämförelseinkomst. Vid bedömande av den sålunda föreslagna spärrgränsen tages alltså hänsyn även till sådana inkomster som icke äro skattepliktiga till krigskonjunkturskatt. Här nedan behandlas ytterligare några frågor, som närmast hänföra sig till inkomstberäkningen.

Ur yttrandena återgives här följande.

Länsstyrelsen i Stockholms län yttrar:

Det synes önskvärt, att ett auktoritativt meddelande lämnas därom, att avlöning i olika former kan ingå i sådan inkomst, varom förmäles i 2 § 1 mom.

e). I bl. a. familjebolag kan förekomma, att uppkommen krigsvinst disponeras i och för gottgörelse till funktionärer eller andra icke blott i form av lön utan även i form av representationsersättning, reseersättning eller annan särskild gottgörelse. Sådan gottgörelse torde kunna hänföras till inkomst enligt

Kungl. Maj.ts proposition nr 173.

2 § 1 mom. e) därest beloppen icke skäligen böra få avdragas vid inkomsttaxeringen. Ej heller bör den omständigheten, att en funktionärs lön höjts — i förhoppning örn goda tider — redan före beskattningsårets ingång, i och för sig fritaga från krigskonjunkturbeskattning.

I motiveringen utsäges, att sjöfolks löneökning ej bör drabbas av krigskonjunkturskatt. Länsstyrelsen ansluter sig till denna ståndpunkt, dock med den reservationen, att sådan del av inkomstökningen, som må hava utgått till löntagare på grund av delägarskap i företaget, ej bör undgå beskattning. Ifrågasättas kan, om icke anvisningarna böra kompletteras med ett uttalande i ämnet.

Smålands och Blekinge handelskammare yttrar:

Därest tantiem och provision utgått efter samma grunder som för tidigare år, bör dylik inkomst ej göras till föremål för krigskonjunkturbeskattning, örn icke krigskonjunkturskattepliktig inkomst föreligger för resp. rörelse etc. Flera omständigheter kunna förorsaka att förskjutningar mellan olika år inträffa beträffande de belopp, varå tantiem eller provision utgå, även örn exempelvis procentsatsen är en och samma.

Kommerskollegium yttrar:

Handelskammaren i Jönköping har givit uttryck åt den uppfattningen, att inkomst i form av tantiem och provision, som utgått efter samma grunder som för tidigare år, icke bör göras till föremål för krigskonjunkturbeskattning, örn icke krigskonjunkturskattepliktig inkomst föreligger för den rörelse eller det jordbruk eller skogsbruk, varifrån inkomsten utgått. Kollegium vill ifrågasätta, huruvida en dylik begränsning av skatteplikten kan anses lämplig, då den i enstaka fall skulle kunna möjliggöra, att en inkomstökning i rörelse etc. undandrages från krigskonjunkturbeskattning genom att inkomstökningen disponeras för tantiem eller provision.

Kammarrätten yttrar:

Uttrycket »samt till intäkt av tillfällig förvärvsverksamhet hänförligt belopp, vars storlek varit beroende av resultatet av tillfällig affär som gjorts efter utgången av augusti 1939» kan möjligen föranleda missförstånd eftersom även realisationsvinst hänföres till intäkt av tillfällig förvärvsverksamhet. Efter »förvärvsverksamhet» synes böra införas ».dock ej realisationsvinst,».

Departementschefen:

I anledning av yttrandena rörande nu ifrågavarande paragraf föranledes jag göra följande uttalanden.

De tjänsteinkomster som böra likställas med tantiem kunna otvivelaktigt förekomma i olika former. Det torde emellertid vara mest önskvärt att åt rättstillämpningen överlåta uppdragandet av de gränslinjer som i sådant avseende må visa sig lämpliga. I anvisningarna föreslås dock sådan komplettering av skatteberedningens förslag att med tantiem jämställas icke blott »lön», som påverkas av rörelsens resultat, utan även annan »förmån» av sådant slag. Det är givet att s. k. löneförmåner från familjebolag till delägare i sådant bolag eller anhöriga till dem böra särskilt uppmärksammas.

Länsstyrelsens i Stockholms län uttalande att sjöfolks lön ej bör undantagas från beskattning, då den utgått på grund av delägarskap i företaget, bi-

156 Kungl. Maj.ts proposition nr 173.

träder jag. Skatteberedningens uttalande har uppenbarligen helt allmänt åsyftat ersättning för farofylld tjänstgöring.

I anledning av vad Smålands och Blekinge handelskammare samt kommerskollegium yttrat örn tantiem som utgått efter samma grunder som för tidigare år får jag framhålla att vad som i sådant avseende undantages från beskattning bör vara intäkt som skulle uppkommit oberoende av kriget eller förkrigskonjunkturen. Annan inkomstökning som hänför sig till tantiem och dylikt bör beskattas.

Beträffande tantiem m. m. från jordbruk eller skogsbruk iakttages att fråga bör vara endast örn dylik intäkt hänförlig till jordbruk eller skogsbruk efter utgången av år 1939.

Kammarrättens påpekande rörande denna paragraf föranleder omformulering i enlighet med dess förslag.

Jag vill här slutligen tillägga, att jag anser obligatorisk deklarationsplikt böra införas beträffande tantiem, provision och gratifikation.

9 §•

9 §, som motsvarar 6 § i 1940 års förordning örn krigskonjunkturskatt, innehåller regler för beräkning av realisationsvinst. Motiveringen återfinnes å sid. 23 i den remitterade promemorian. Vad som skall innefattas under beskattningen i fråga om realisationsvinst har redan berörts i den allmänna motiveringen och i samband med 2 §. Förutom utvidgningen till realisationsvinst å fast egendom innehåller förslaget den nyheten i jämförelse med 1940 års förordning, att från vinsten skall kunna medgivas avdrag för skäligt belopp med hänsyn till att den skattskyldige normalt plägat beskattas för realisationsvinst.

I de avgivna yttrandena hava erinringar gjorts emot förslaget endast i vad det avser nyssnämnda avdrag:

Sålunda yttrar kammarrätten:

Jämkning av den taxerade merinkomsten föreslås för skattskyldig som normalt plägar beskattas för realisationsvinst. Av motiveringen till stadgandet ävensom av anvisningarna framgår att härmed särskilt åsyftas realisationsvinst vid försäljning av aktier. Då dylika vinster oftast torde kunna betecknas såsom »oförtjänta», samt förevarande bestämmelser genom sin vaga avfattning kunna befaras föranleda svårigheter vid tillämpningen, ifrågasätter kammarrätten, huruvida icke berörda bestämmelser böra utgå.

Samma uppfattning uttalas av riksråkenskapsverket och länsstyrelsen i Stockholms län.

Departementschefen:

Det är ej utan en viss tvekan som jag godkänner skatteberedningens förslag om rätt till avdrag såsom för jämförelseinkomst med skäligt belopp, örn den skattskyldige normalt plägat beskattas för realisationsvinst. Med hänsyn till beskattningsmyndigheternas mycket restriktiva inställning till vad som skall

Kungl. Maj:ts proposition nr 173 157

förstås med yrkesmässigt bedriven verksamhet vill jag emellertid ej motsätta mig förslaget.

Min uppmärksamhet har blivit fäst på det fall att en tillgång för stadigvarande bruk, t. ex. en villafastighet, avyttrats under sådana förhållanden att realisationsvinst framkommer men att köpeskillingen helt eller delvis använts för anskaffning av ny liknande tillgång, d. v. s. i det anförda exemplet en ny villa, vilket i verkligheten betyder att det kapital som realiserats beträffande den förra tillgången i stället bundits vid den nyanskaffade tillgången, å vilken med sannolikhet uppkommit en ungefär lika stor värdestegring. Jag finner det i detta fall rimligt att krigskonjunkturskatt ej uttages, och föreslår en anvisningspunkt till klargörande av detta.

10 §.

I 10 §, som motsvarar 7 § i 1940 års förordning, behandlas reglerna för fastställande av beskattningsbar merinkomst. Motiveringen återfinnes å sid. 23 i den remitterade promemorian.

Såsom förut nämnts föreslås det skattefria beloppet sänkt från 4,000 kronor, som gällde enligt 1940 års förordning, till 2,000 kronor, varjämte vissa regler om kvittningsrätt mellan olika förvärvskällor uppställas. Dessa spörsmål hava behandlats redan i samband med den allmänna motiveringen.

Beträffande paragrafens formulering förordar kammarrätten, att efter orden »till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt» tillägges »år 1941».

Departementschefen:

Beträffande rätten att kvitta mellan inkomstökning å en förvärvskälla och inkomstminskning å en annan har jag redan uttalat mig i den allmänna motiveringen. Vissa sådana fall hava reglerats genom särskilda bestämmelser under respektive förvärvskällor, men för övrigt regleras kvittningsrätten i 10 §. Jag föreslår här den icke oviktiga ändringen i skatteberedningens förslag att beskattningsnämnd i stället för att i vissa fall »äga» medgiva kvittningsavdrag »skall» medgiva sådant avdrag. Även i bestämmelsen örn avräkning av inkomstminskning från inkomstökning å krigskonjunkturskatt icke underkastad förvärvskälla föreslår jag viss jämkning. Att emellertid i viss mån skälighetsbedömning måste äga rum, torde, såsom jag redan uttalat, vara ofrånkomligt.

Jag har emellertid ansett det lämpligt att till 10 § foga en anvisningspunkt med vissa riktlinjer till vägledning för kvittningsrättens bedömande. Dessa anvisningar torde knappast erfordra närmare utläggning.

Kammarrättens påpekande rörande avfattningen har iakttagits.

11 §•

I denna paragraf behandlas skatteskalorna, och får jag härutinnan hänvisa till vad jag redan yttrat i den allmänna motiveringen.

158 Kungl. Maj.ts proposition nr 173.

13—23 §§.

13—23 §§, som motsvara 11—19 §§ i 1940 års förordning, upptaga bestämmelser om provisorisk påföring av krigskonjunkturskatt och därmed sammanhängande frågor.

De väsentliga nyheterna i förslaget i denna del i jämförelse med 1940 års förordning äro följande.

Beträffande avsättning till varuförnyelsefond för framtida nedskrivning av ersättningslager hava särskilda regler uppställts för det fall att lagret vid krigsutbrottet räknas såsom förkrigslager.

Vidare har såsom redan tidigare omnämnts en ytterligare möjlighet till provisorisk skattepåföring föreslagits i det fall att avsättning skett till kostnadsutjämningsfond.

I det fall som avser provisorisk skattepåföring för befarad framtida värdeminskning föreslås rätt till uppskov med skattens erläggande jämväl då ny tillgång kunnat anskaffas och medel därför alltså disponerats före den tidpunkt då desamma eljest behövt insättas i riksbanken.

Beträffande avsättning till varuförnyelse-, prisfluktuations- och kostnadsutjämningsfond föreslås uttryckliga föreskrifter örn att den skall avse redovisad årsvinst eller besparade vinstmedel.

Slutligen föreslås i fråga om provisorisk skattepåföring för framtida nyanskaffning av fartyg en viss begränsning så, att den provisoriska påföringen skall avse högst hälften av den vid inkomstuppskattningen för taxeringen till krigskonjunkturskatt beräknade inkomsten för beskattningsåret.

Angående den närmare innebörden av förslaget och motiveringen för detsamma får jag hänvisa till promemorian sid. 37—42, 62—68 samt 24—26.

Emot den föreslagna utvidgningen beträffande avsättning till kostnadsutjämningsfond hava i de avgivna yttrandena några principiella invändningar ej framställts. I vissa av länsstyrelsernas yttranden uttalas dock viss tvekan om förslagets konsekvenser. I övrigt hava erinringar gjorts i olika hänseenden. Ur yttrandena må här lämnas följande redogörelse.

I den av Överståthållarämbetet ingivna, å ämbetets bokgranskningskontor upprättade promemorian anföres:

Den föreslagna provisoriska beskattningen vid avsättning till kostnadsutjämningsfond är en nyhet med mycket vittgående konsekvenser. Beräkningen av den tillåtna avsättningens storlek har i enkelhetens intresse gjorts ytterst schablonmässig. Skattskyldig behöver ej ens göra sannolikt att omkostnadsfördelningen mellan olika beskattningsår är felaktig ur ekonomisk synpunkt. Såsom bestämmelserna utformats blir fondavsättningens verkliga ändamål att låta krigskonjunkturbeskattningen träffa den behållna krigsvinsten under en enda sammanhängande period. Genom den föreslagna utvidgningen av den provisoriska beskattningen ha de skattskyldiga beretts möjlighet att under krigskonjunkturbeskattningsperioden avräkna underskott under ett efterföljande beskattningsår mot merinkomst under tidigare år, varigenom denna utjämning ej behöver uppskjutas till en slutavräkning med något diffusa konturer.

Kungl. Maj:ts proposition nr 173.

159 Den föreslagna metoden för beräkning av tillåten avsättning lill kostnadsutjämningsfond synes dock vara orättvis mot vissa skattskyldiga. Under år 1940 torde det lia varit en vanlig företeelse att rörelseidkare, som inte kunnat förnya sina lager på grund av importspärren, minskat sina reklam- och försäljningskostnader, vilket kan medföra merinkomst även vid oförändrad omsättning. Sådana skattskyldiga kunna ej åtnjuta de förmåner, som avsättning till kostnadsutjämningsfond innebär. Då det berättigade i avräkningen mellan olika beskattningsår erkänts, synes någon maximering av fondavsättningen ej erfordras, ulan provisorisk skattepåföring bör kunna medgivas med belopp motsvarande fondavsättningen i räkenskaperna.

Om den provisoriska skattepåföringen endast begränsades av fondavsättningarna i räkenskaperna, skulle lagbestämmelserna och taxeringsförfarandet kunna avsevärt förenklas. 14—16 §§ skulle kunna sammanslås till en enda paragraf. Vidare skulle bestämmelserna om restitution av provisoriskt påförd krigskonjunklurskatt kunna förenklas på så sätt, att restitution medgåves så snart en vid såväl ordinarie inkomsttaxeringen som krigskonjunkturskattetaxeringen beskattad fond återfördes i efterföljande års krigskonjunkturskattedeklaration. De föreslagna bestämmelserna att restitution av provisoriskt påförd krigskonjunkturskatt medgives, örn kostnadsutjämningsfond använts för omkostnad i rörelsen, synas icke vara lämpliga. Huruvida fonden bör disponeras under visst år kan många gånger avgöras först vid bokslutstillfället, varför det varken är praktiskt eller nödvändigt med en föreskrift att fonden skall disponeras för vissa bestämda omkostnader.

Då den provisoriska skattepåföringen enligt förslaget avsevärt utvidgats, kunna såväl praktiska som teoretiska skäl anföras för borttagande av ränta vid restitution av provisoriskt påförd krigskonjunkturskatt. Vid det tillfälle, då provisorisk skatt påföres, har en skattskyldig gjort en faktisk krigsvinst, varför skattepåföringen alltså icke beror på felbedömning av läget vid ifrågavarande balansdag. Då restitution beviljas på grund av resultatförsämring eller nedskrivning under senare räkenskapsår, kan det ej anses orättvist att staten räntefritt får disponera över skatten på merinkomster ända tills desamma konsumeras av efterföljande inkomstminskning.

Länsstyrelsen i Jönköpings län yttrar:

Vad beträffar den föreslagna provisoriska påföringen av krigskonjunkturskatt för kostnadsutjämning blir densamma i allra högsta grad beroende av den normala nettovinstens förhållande till omsättningen (nettovinstprocenten) . Nettovinsten återigen påverkas i väsentlig mån av det egna kapitalets storlek, konkurrensförhållanden m. m.

Vid en normal nettovinst av 5 procent å omsättningen kommer sålunda — under förutsättning, att omsättningen är dubbelt så stor under beskattningsåret som under jämförelseåret — provisorisk skattepåföring av hela mervinsten att medgivas även i ett sådant fall, där nettovinsten under beskaltningsårel är 5 gånger större lin jämförelseinkomsten. Är nettovinsten 10 procent, får provisorisk påföring åtnjutas med eli belopp, som iir lika stort som dubbla jämförelseinkomsten. Vid 20 procent nellovinst kan provisorisk skattepåföring komma ifråga med ett belopp, som är lika stort som jämförelseinkomsten.

Då nettovinsten i allmänhet inom industri- och handelsföretag ej torde uppgå till 10 procent av omsättningen och endast i rena undantagsfall överstiger 20 procent skulle detta innebära, att praktiskt taget alla skattskyldiga bliva berättigade åtnjuta provisorisk skattepåföring för kostnadsutjämning med ett belopp, som iir lika nied hela merinkomsten, även i sådana fall där viss måttlig prisstegringsvinst föreligger.

160 Kungl. Maj.ts proposition nr 173.

Om det av någon anledning skulle anses önskvärt att begränsa storleken av den provisoriska skattepåföringen för kostnadsutjämning, kan det ifrågasättas, örn det icke vore lämpligare att fastställa storleken av detta belopp till viss procent av jämförelseinkomsten.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län anför:

Den säkerhetsventil för undvikande av att eventuellt fiktiva vinster definitivt drabbades av krigskonjunklurskatt, som förefanns i möjligheten av provisorisk skattepåföring, har vid 1940 års taxering för länets del i intet fall kommit till användning. Detta måste bero på dels att de skattskyldiga själva ansett de till taxering ifrågasatta mervinsterna verkliga och att alltså de för utfinnandet av dessa vinster anträdda vägarna, frånsett möjligheterna av provisorisk skattepåföring, varit väl uttänkta — i varje fall icke över hövan pressande för de skattskyldiga — dels att den provisoriska skattepåföringen omgärdats av tämligen snäva regler med vissa på förhand bestämda betingelser. Nu hava förutsättningarna för sådan skattepåföring med någon uppluckring bibehållits, såvitt avse de år 1940 stadgade möjligheterna, men utökats att omfatta jämväl avsättning för kostnadsutjämning utan annan begränsning än att de avsatta medlen skola hava kunnat användas för avdragsgilla omkostnader under beskattningsåret och icke få överstiga en femtedel av skillnaden mellan omsättningen under beskattningsåret och medelomsättningen under förkrigsinkomståren. Det är att beklaga, att de synpunkter, som förestavat förslaget till detta stadgande, icke påvisats i vidare mån än att den föreslagna möjligheten förklarats böra kunna bliva av stort värde för företag, vilka riskera lagerminskning på grund av importsvårigheter. Med den allmänna formulering stadgandet nu fått, torde det kunna förutses, att var eller varannan skattskyldig kommer alt begagna sig av denna möjlighet. I själva verket förefaller det, då avdragsgilla omkostnader alltid kunna åberopas och enkla räkneoperationer giva vid handen, att den föreslagna femtedelen lämnar rum för en särdeles vid marginal, vara lagt i den skattskyldiges skön att avgöra, huruvida han vill betala krigskonjunkturskatt nu eller framdeles. Det synes fara värt, att det föreslagna stadgandet, vilket förefaller så mycket betänkligare, som såsom avsättning i räkenskaperna för beskattningsåret skulle godkännas skriftlig förklaring av den skattskyldige, att vederbörliga bokföringsåtgärder komma att verkställas påföljande räkenskapsår, kan komma att ställa hela krigskon junkturbeskattningen på framtiden. Till undvikande av en sådan kalamitet torde stadgandet, vars syfte förefaller välbetänkt, böra kompletteras med bestämda regler för de betingelser, under vilka det må tillämpas.

Länsstyrelsen i Jämtlands län åberopar en av taxeringsrevisom O. Nordström upprättad promemoria, däri anföres:

I fråga om den provisoriska skattepåföringen av krigskonjunkturskatt för

avsättning till varuförnyelsefond föreslås i anvisningarna till 14_19 samt

21 §§, att fonden, för att fylla lagens anspråk, bl. a. skall avsättas i räkenskaperna för beskattningsåret av redovisad årsvinst eller besparade vinstmedel. Bokföringsmässig kan en avsättning av redovisad årsvinst för beskattningsåret icke ske i beskattningsårets räkenskaper utan måste regelmässigt äga rum i påföljande års räkenskaper, varför en avsättning av här avsett slag icke kommer att framgå av till allmän självdeklaration fogade kontoutdrag för beskattningsåret. Bestämmelsen ifråga torde komma att möta kritik från företagarkretsar, där den åsikten torde vara allmän och välgrundad, att årsvinsten icke bör redovisas förrän efter verkställd fondering av ifrågavarande slag, därest behov av fondering är för handen. Av naturliga skäl möter

Kungl. Maj:ts proposition nr Ilo.

det ovilja att efter eli i vinsthänseende gott år redovisa vinst som i sig innefattar framdragen dold reserv. Det naturligaste tillvägagångssättet vid en dylik fondavsättning synes i själva verket vara det, som i lagens allmänna motivering anförts som ett exempel på huru avsättningen icke bör ske för att vara i överensstämmelse med lagen, nämligen att debitera varukonto! och kreditera utgående balanskontot, eventuellt via ett varuförnyelsefondens konto, med den behövliga avsättningen. Med fond avses visserligen enligt vedertagen terminologi en avsättning av vinstmedel eller annat eget kapital, varför ur den synpunkten uttrycket »varuförnyelsekonto» måhända vore mer adekvat. Emellertid leder begreppet »fond» omedelbart lanken till balansräkningens passiva och underlättar förståelsen av bestämmelserna angående den provisoriska skattepåföringen. Då termen dessutom begagnats i 1940 års förordning, föreslås ingen ändring härutinnan. Omskrivna villkor för avsättningens giltighet synes däremot böra utgå ur lagförslaget. Detta gäller i tillämpliga delar även punkterna 2 och 3 i anvisningarna till ovannämnda paragrafer.

Den andra meningen under punkt 1 lämnar prövningsnämnden möjlighet att överse med vissa felbeteckningar rörande fondens karaktär. Det ifrågasättes, huruvida det använda exemplet är lyckligt valt, då det väl torde höra till rena undantagsfallen, att en skattskyldig betecknar en fond såsom avsedd för inköp av tillgångar, något som i och för sig är orimligt.

I fjärde stycket under samma punkt påpekas, att den provisoriska skattepåföringen »givetvis begränsas till fondavsättningens storlek». 20 § i lagförslaget lämnar dock möjlighet för den, som icke avsatt någon dylik fond, att mot viss utfästelse åtnjuta provisorisk skattepåföring. Det synes även rimligt, att den som visserligen avsatt fond, men med för litet belopp, icke kommer i sämre läge än den förre.

1 det nytillkomna förslaget örn provisorisk skattepåföring för avsättning till kostnadsutjämningsfond, varom stadgas i 16 § jämte anvisningar, har förmånen ifråga begränsats till ett belopp, uppgående till högst en femtedel av omsättningsökningen. Då förslaget syftar till en vinstutjämning, synes det rimligare att binda avsättningens storlek vid merinkomsten, varvid provisorisk skattepåföring finge ske med ett belopp motsvarande förslagsvis högst hälften av taxerad merinkomst. Betydelsen av att redan vid bokslut kunna verkställa avsättning med ett efter lagens fordringar exakt avpassat belopp synes nämligen icke böra överskattas. Det kan vidare ifrågasättas, huruvida icke i lagtexten borde intagas stadgande i syfte alt förhindra sådant missbruk, att stadgandets ändamål att verka utjämnande av beskattningen av krigsårens vinster får motsatt effekt. Eftersom jämlikt 22 § 3 mom. i lagförslaget restitution av provisoriskt påförd skatt kan vinnas innan taxeringen fastställes, är det icke uteslutet, att ett stort antal skattskyldiga innevarande år komma att söka utnyttja denna möjlighet till uppskjutande av beskattningen, oavsett örn inkomstminskning förväntas eller ej. Förmånen synes lämpligen kunna göras beroende av prövningsnämndens avgörande, vilket finge fattas efter anvisningar, som lämnas av den centrala krigskonjunkturskatlenämnden.

Sveriges redareförening yttrar:

Från redarehåll har framhållits, ali villkoret att insätta dubbla beloppet av det, sorn påförts krigskonjunkturskalt, för provisorisk påföring av skatt verkar allt för betungande. Bestämmelsen bör revideras. Den lin föreslagna spärrgränsen är ju icke lika irrationell som den i 1940 års förordning stadgade, inell dock icke tillfredsställande. Föreningen föreslår alltså, att skyldigheten all i riksbanken insätta medel begränsas lill det belopp, som hänförts lill beskattningsbar merinkomst, och att sagda spärr borttages.

Bihnnff till riksdagens protokoll 1941. 1 sami. Nr 173. 11

162 Kungl Maj.ts proposition nr 173.

Beträffande redareföreningens yttrande hänvisas jämväl till den redogörelse som lämnats vid 4 §.

Kommerskollegium anser sig icke böra biträda redareföreningens förenämnda förslag, då Kungl. Majit äger möjlighet att i särskilda fall föreskriva annan disposition av tillgångar eller fastställa annat villkor för den provisoriska skattepåföringen.

Kooperativa förbundet yttrar:

Beträffande bokföringen av varuförnyelsefond, kostnadsutjämningsfond el. dyl., vore det måhända lämpligt att det i anvisningarna utsattes, att nybildning av dylika fonder bör komma till synes i vinst- och förlustkontot, där sådant finnes.

I den av Billeruds aktiebolag ingivna promemorian hänvisas till en början till en av bolaget föregående år ingiven promemoria, däri berördes lagervärderingen och den prisfluktuationskontoprincip, som användes inom träförädlande industrier, där intervallen mellan tidpunkten för råvarornas kontrakterande och leverans är avsevärd.

Promemorian hänvisar vidare till ett av mig gjort, i propositionen nr 2 till 1940 års urtima riksdag återgivet uttalande av följande lydelse:

»Jag är för min del av den uppfattningen, att, där fråga är om dylika leveranskontrakt ingångna med personer med vilka den skattskyldige ej slår i intressegemenskap, och kontrakten ej kunna ryggas, samma nedskrivning är befogad å den kontraherade varan som å redan inköpt sådan. Härför tala allmänna principiella synpunkter. Har en dylik nedskrivning gjorts i räkenskaperna, bör den alltså godkännas oavsett att det här är fråga om en i realiteten fristående avsättning till en — låt vara i anslutning till lagret bokförd —- riskfond och ej om värdering av befintliga varor; ett uttryck för denna avsättningens karaktär är att prisfluktuationskontot kan komma att uppgå till högre belopp än hela det inneliggande lagrets värde. De regler som i anvisningarna upptagas beträffande värderingen av varulagret avse sålunda ej direkt detta fall och lägga följaktligen ej heller hinder i vägen för att en i och för sig befogad riskavsättning vid ifrågavarande beskattning godkännes.»

I anslutning härtill anföres i den nu av bolaget ingivna promemorian följande:

I det nu framlagda förslaget till ny förordning har den ovan relaterade kommentaren ersatts med bestämmelserna i 15 § rörande provisorisk påföring av krigskonjunkturskatt för mötande av framtida prisfall. Lagstiftarna hava därvid tydligen tolkat avsättningarna till ett prisfluktuationskonto såsom enbart en åtgärd till mötande av framtida förluster å redan kontrakterade men icke levererade varor. Inom den industri, dår denna metod kommer till användning, betraktar man ifrågavarande avsättning i stället såsom liktydig med att återanskaffningen av det gångna årets förbrukning av råvaror blivit säkerställd till de nya marknadspriserna. Att denna ateranskaffning redan vid årsskiftet delvis är kontrakterad, innebärande direkta förpliktelser gentemot tredje person, rättfärdigar än mer metodens tillämpning. Lagförslaget har vidare kompletterats med bestämmelsen i 21 § b), vari stadgas att, då lagertillgångar, som avses i 15 §, levererats och

Kungl. Maj:ts proposition nr 173.

prisflukluationsfonden använts för sådan nedskrivning av dessa tillgångar, så skall prövningsnämnden medgiva restitution.

Anledningen till att lagstiftarna i det nu föreliggande förslaget konsekvent gått på en provisorisk skattepåföring med åtföljande restitution torde bero på att man velat tillskapa en garanti för att avsättning icke sker utan att denna sedermera kommer till användning för det uppgivna ändamålet, eller med andra ord att icke den skattskyldige genom åtgärden undandrager sig beskattning.

För den träförädlande industrien, där prisfluktuationskontoprincipen kommer till användning, föreligger dock icke denna risk, i det att metoden i sig själv verkar automatiskt på så sätt, att avsättningen till prisfluktuationskontot icke äger rum med mindre råvarans återanskaffningspris stigit vid tidpunkten för bokslutets uppgörande. Avsättningen till prisfluktuationskontot inom denna industri utgör alltså endast ett uttryck för den prisstegring, som ägt rum under den nya inköpssäsongen, tillämpad på den kvantitet, som måste återanskaffas, d. v. s. det gångna årets förbrukning.

På grund av det anförda föreslås därför, att i företag ■— detta gäller i synnerhet de träförädlande företagen, där lång tid förflyter mellan råvarornas kontrakterande och tiden för deras framkomst till resp. verk — dylika avsättningar till ett prisfluktuationskonto till undvikande av onödig omgång med provisorisk skattepåföring och åtföljande restitution måtte godkännas utan vidare såsom avdragsgilla vid taxeringen till krigskonjunkturskatt. Härvid skulle dock den skattskyldige hava skyldighet att på begäran av landskamrerare!! eller prövningsnämnden visa fog för avsättningen och i övrigt förebringa den utredning, som kan anses nödvändig för bedömande av att metoden som sådan tillämpas konsekvent och så, att vederbörande icke undandrager sig beskattning. I sistnämnda avseende syftas närmast på det fall, att företaget skulle komma under avveckling och nya inköp därför icke bliva aktuella. Med andra ord det skulle i anvisningarna direkt utsägas, att användande av de avsatta medlen för annat ändamål än återanskaffning av förbrukat lager icke är tillåtet och att beskattningsnämnderna skulle hava möjlighet att kontrollera detta.

Ett medgivande i detta fall skulle medföra för såväl beskattningsnämnderna som företagen många praktiska fördelar. I övrigt bör i detta sammanhang framhållas, att det torde även vara ett statsintresse, att under senare år tillämpade redovisningsmetoder, som framför allt syfta till att få fram ett korrekt resultat, grundat på samtliga affärstransaktioner — slutförda eller icke slutförda under året — också godkännas av skattemyndigheterna.

Riksräkenskapsverket yttrar:

Den i förslagets 22 § andra stycket intagna bestämmelsen örn uppskov i visst fall med erläggande av provisoriskt påförd skatt, därest den beskattade ställt av riksbanken godkänd säkerhet för skattens utgörande, synes förutsätta, alt säkerheten även skall nedsättas hos riksbanken. Ett förtydligande av föreskriften i delta avseende är önskvärt.

Kammarrätten uttalar beträffande 16 § i förslaget:

En spärregel i den föreslagna formen synes knappast vara lämplig och ej heller erforderlig. Kammarrätten ifrågasätter, örn icke i stället borde föreskrivas en begränsning av den provisoriska påföringen genom tillägget »dock ej med högre belopp än som med hänsyn till rörelsens omfattning och övriga omständigheter kan anses skäligt».

164 Kunell. Maj:ts proposition nr 173.

Departementschefen:

Av förut lämnade uppgifter framgår att möjligheten till provisorisk skattepåföring beträffande 1940 års skatt tagits i anspråk i rätt stor utsträckning. Med de ändrade förhållanden som numera inträtt beträffande många näringsföretag och den utvidgning av den provisoriskt påförda beskattningen som rätten att erhålla sådan påföring genom avsättning av medel till en kostnadsutjämningsfond innebär förefaller det sannolikt att denna möjlighet skall komma alt utnyttjas i betydligt vidgad omfattning. Det lärer nog, såsom i något av yttrandena antagits, vara sannolikt att sådan påföring beträffande företag med i någon mån ovissa framtidsutsikter blir snarare regel än undantag. Av redan förut anförda skäl är jag emellertid beredd att acceptera den ifrågasatta anordningen. Det bör framhållas att fråga är örn en i tekniskt avseende mycket enkel anordning.

Jag har i fråga om kostnadsutjämningsfonden bland annat beaktat att för vissa företag som haft krigskonjunkturvinst denna vinst kan ha berott ej på omsättningsbeloppets ökning utan på omkostnadernas minskning med hänsyn till bortfallet behov av annonsering, annan reklam, minskade försäljningskostnader o. dyl. För att ej försätta dylika företag i sämre läge än andra föreslår jag den alternativa grunden för beräkning av godkänd avsättning till kostnadsutjämningsfond att denna må kunna uppgå till fem procent av omsättningen under beskattningsåret. Å skatterestitution, som erhålles i samband med att kostnadsutjämningsfond tages i anspråk, synes ränta ej böra utgå. Den förmån som här erbjudes är nämligen att betrakta som en ren eftergift från statens sida.

I anledning av vad taxeringsrevisorn i Jämtlands län yttrat örn att fondavsättningen skulle ske i räkenskaperna för beskattningsåret vill jag framhålla, att till dessa räkenskaper hör också balansräkningen för året sådan denna slutligen fastställts av bolagsstämma o. s. v. Jag föreslår emellertid i 14—16 §§ den ändring i ordalydelsen att hänvisningarna till räkenskaperna för undvikande av missförstånd utgå, medan i anvisningarna såvitt angår 14 § uttryckligen hänvisas till balansräkningen för beskattningsåret, därmed givetvis förstås den fastställda balansräkningen.

I punkt 1 av anvisningarna till 14—19 samt 21 §§ föreslår jag att villkoret att avsättningen skall ske av redovisad årsvinst eller besparade vinstmedel ändras så att det blir tydligt att fråga skall kunna vara även om belopp som visserligen avdragits vid redovisning av den bokföringsmässiga vinsten men som ej avdragits vid nettointäktens beräkning. Beträffande provisorisk skattepåföring för det fall som avses i 15 § bör framhållas att förutsättning för sådan skattepåföring egentligen är att avdrag för avsättning till prisfluktuationsfond ej skett vid beräkning av den bokföringsmässiga vinsten. Skulle skattskyldig likväl ha avdragit fondavsättningen före framtagande av vinsten, kan jag dock ej se någon anledning att vägra provisorisk skattepåföring, därest ej avdrag också skett vid beräkning av den skattemässiga vinsten. Detsamma kan sägas om avsättningen till kostnadsutjämningsfond, ehuruväl avdrag för sådan avsättning före vinstberäkningen ej torde överensstämma

Kungl. Maj:ts proposition nr 173.

med hittills vedertagen affärssed. Beträffande avsättning till kostnadsutjämningsfond är givetvis avdrag vid beräkning av den skattemässiga vinsten uteslutet.

Att, såsom ifrågasättes i yttrandet från överståthållarämbetets bokgranskningskontor, sammanslå de tre former för provisorisk skattepåföring som avses i 14—16 §§ finner jag icke lämpligt. De två från den äldre lagstiftningen bibehållna formerna av sådan påföring avse speciella fall, där de ifrågasatta åtgärderna framstå såsom ur näringslivets synpunkt önskvärda, och det synes mig vara av särskilt värde att uttryckligen peka på dessa möjligheter. Längre gående medgivanden än de föreslagna är jag i varje fall icke benägen att nu förorda.

Vad angår yttrandet från Billeruds aktiebolag vill jag uttala att jag icke har någon anledning frångå mitt sistlidet år gjorda uttalande. Har leveranskontrakt ingåtts rörande nyinköp före beskattningsårets slut, bör under vissa förutsättningar ett belopp svarande mot den därmed förenade prisfallsrisken vid krigskonjunkturbeskattningen kunna medgivas. Har åter leveranskontrakt ej slutits vid nämnda tidpunkt, men har sådant slutits därefter, före eller efter taxeringen till krigskonjunkturskatt, är fråga ej om prisfluktuationsfond utan föreligger det fall, som avses med bestämmelserna om varuförnyelsefond. En sådan fond kan av olika skäl ej lämpligen behandlas på annat sätt än som skett i förslaget. Emellertid synes regeln i 22 § 4 morn., att restitution av provisoriskt påförd skatt bör ske först sedan balansräkningen för vederbörligt år fastställts, ej böra avse prisfluktuationsfallet. Ändring i sådant avseende bär gjorts i den överarbetade lagtexten.

Det av Sveriges redareförening framställda önskemålet om ytterligare utvidgning av den i 19 § reglerade rätten till provisorisk påföring av krigskonjunkturskatt för framtida nyanskaffning av fartyg anser jag mig ej kunna förorda. Den innebär redan med sitt nuvarande innehåll en mycket långt gående särskild förmån för rederinäringen. Ej heller finner jag skäl föreslå ändring i villkoret örn insättning i riksbanken såsom förutsättning för provisorisk skattepåföring i vissa fall.

I bestämmelserna örn provisorisk skattepåföring ha vidare gjorts vissa, huvudsakligen redaktionella ändringar, delvis föranledda av påpekanden i de avgivna yttrandena.

26—36 §§.

Dessa paragrafer motsvara 22—32 §§ i 1940 års förordning och innehålla bestämmelser om taxeringsförfarande och uppgiftsskgldighet jämte därmed sammanhängande spörsmål.

De nyheter förslaget innefattar i jämförelse med 1940 års förordning framgå av följande.

Den tid, inom vilken deklaration utan anmaning skall ingivas, föreslås till den 20 juni. Liksom föregående år skall obligatorisk deklarationsskyldighet föreligga endast för skattskyldig som i sin självdeklaration uppgivit nettointäkt av rörelse ej understigande 4,000 kronor, varjämte förutsättes att vissa yrkesgrupper skola kunna undantagas enligt av Kungl. Maj:l meddelade

166 Kungl. Maj:ts proposition nr 173\

särskilda föreskrifter. I övrigt föreligger deklarationsskyldighet endast efter anmaning, med undantag beträffande inkomst av jordbruk och skogsbruk, som äro helt undantagna från sådan skyldighet.

Liksom föregående år skall prövningsnämnden verkställa taxeringarna. För det förberedande arbetet med taxeringen föreslås dock viss skyldighet för taxeringsnämndernas ordförande att biträda, nämligen på så sätt att de skola lämna meddelanden till prövningsnämnden rörande inkomster av vissa slag, som av de skattskyldiga uppgivits.

Förslag till taxering förutsattes skola liksom tidigare upprättas av landskamreraren. Beträffande förslag rörande jordbruk och skogsbruk föreslås särskilda föreskrifter. Sådant förslag bör tillställas den skattskyldige senast den 1 september 1941.

Beträffande den centrala krigskonjunkturskattenämnden föreslås utvidgning av dess befogenhet till att avgiva yttranden i ärenden rörande taxering till krigskonjunkturskatt jämväl efter anmälan av centralkonsulenten. Antalet ledamöter i nämnden föreslås utökat från sju till nio.

Motiveringen till förslaget återfinnes å sid. 26—28 i den remitterade promemorian.

I de av länsstyrelserna avgivna yttrandena har genomgående kritik framställts mot föreskriften att förslag rörande taxering av jordbruk och skogsbruk bör tillställas den skattskyldige senast den 1 september. Vidare hava åberopats de taxeringstekniska svårigheterna och framhållits nödvändigheten att utöka personalen för arbetet åt prövningsnämnderna. I några yttranden påkallas obligatorisk deklarationsskyldighet för inkomst av tantiem m. m.

Av yttrandenas innehåll lämnas nu följande redogörelse.

Överståthållarämbetet har ingivit ett av t. f. taxeringsintendenten E. Lindqvist avgivet yttrande, i vilket anföres:

I 27 § av den föreslagna förordningen stadgas att deklaration till ledning för taxering till krigskonjunkturskatt skall avlämnas senast den 20 juni 1941. Vad Stockholm beträffar synes denna tidpunkt icke vara lämpligt vald. Taxe ringsnämnderna i Stockholm avsluta sina arbeten först den 15 juni. Det åligger visserligen taxeringsnämndernas ordförande att så snart ske kan underrätta de skattskyldiga om de avvikelser från deklarationen, som eventuellt ägt rum. Sådant meddelande tillställes den skattskyldige i regel omkring den

1 juli och i allt fall före den 10 juli. Om icke så skett äger den skattskyldige att jämlikt 123 § i taxeringsförordningen till prövningsnämnden anföra besvär över taxeringsnämndens beslut. Vid sådant förhållande och då det icke kan anses rimligt att skattskyldig skall avgiva deklaration till krigskonjunkturskatt innan han erhållit eventuellt meddelande om avvikelsen från den avgivna självdeklarationen synes tidpunkten för inlämnande av deklarationen för krigskonjunkturskatt böra bestämmas till tid efter den 10 juli. Med hänsyn till det tidsödande arbete som många skattskyldiga måste nedlägga på avfattande av sådan deklaration synes en icke alltför begränsad tidsfrist efter den 10 juli vara i sin ordning. Som lämplig tidpunkt föreslås därför den 20 juli.

Om, vad Stockholm beträffar, tidpunkten för deklarationernas avgivande framflyttas föranledes härav ändringar i 20 § andra stycket samt i 22 §

2 mom.

Kungl. Maj.ts proposition nr 173.

167 I 30 § 4 mom. stadgas att utdrag av prövningsnämndens protokoll skall tillställas skattskyldig som taxerats med avvikelse från av honom avlämnad deklaration eller utan att deklaration avlämnats. Den skattskyldige däremot, som anfört besvär över honom tillställt förslag till taxering och som av prövningsnämnden befriats från taxering till krigskonjunkturskatt har däremot ej rätt att påfordra protokollsutdrag från prövningsnämnden. Det synes dock vara rimligt om sådan rätt tillförsäkrades honom på det att han på annat sätt än genom uteblivande av debetsedel finge besked av prövningsnämnden med anledning av sina besvär.

I 29 § 3 mom. tredje stycket stadgas att skattskyldig, som icke åtnöjes nied honom tillställt förslag äger att inom viss tid, ej mindre än tio dagar efter dess mottagande, ingiva till prövningsnämnden ställda erinringar. I specialmotiveringen till denna paragraf anföres att den tid som den skattskyldige skulle hava till sitt förfogande i särskilda fall kunde förkortas. Då erfarenheten från 1940 års taxering till krigskonjunkturskatt givit stöd för lämpligheten härav, vore önskligt om detta kunde komma till uttryck i själva lagtexten exempelvis genom införande i 29 § 3 mom. tredje stycket av uttrycket »i regel ej mindre än tio dagar».

Jämlikt 29 § tillkommer det landskamreraren att upprätta förslag rörande taxering av inkomst av jordbruk och skogsbruk. Då det är att förutsätta att t.axeringsnämndsordförandena i de kommuner, där jordbruket och skogsbruket bedrivas, bättre äro i tillfälle att bedöma i vad mån inkomsten av dessa förvärvskällor böra bliva föremål för taxering till krigskonjunkturskatt, vore ur saklig synpunkt önskvärt om dessa ålades att, då ägarna av jordbruket och skogsbruket äro bosatta i annat län, dit meddela uppgift till ledning vid taxeringen.

I anslutning till nämnda yttrande hemställer Överståthållarämbetet att deklarationstiden för Stockholms vidkommande utsträckes till 20 juli 1941. Likaså synes önskvärt att beträffande beskattning av jordbruk och skogsbruk den lokala sakkännedomen hos taxeringsnämnderna i de distrikt, där fastigheterna äro belägna, utnyttjas på sätt som föreslagits i yttrandet.

Länsstyrelsen i Stockholms län ansluter sig beträffande frågan om taxeringsorganisationen i princip till den uppfattning, som kommit till uttryck i förslaget, samt anför:

Länsstyrelsen vill dock ifrågasätta, huruvida prövningsnämnden i oförändrad sammansättning bör anförtros ifrågavarande taxeringsbestyr. Enligt länsstyrelsens uppfattning vore det lämpligare, att taxeringen till krigskonjunkturskatt ålades en delegation av prövningsnämnden eller kanske hellre en särskild mindre nämnd, sammansatt av dels ledamöter av den ordinarie prövningsnämnden och dels särskilt utsedda, för ifrågavarande verksamhet sakkunniga personer nied erfarenhet från näringslivet.

Emot den föreslagna omfattningen av deklarationsplikten har länsstyrelsen intet att erinra.

Erfarenheterna från 1940 års krigskonjunkturtaxering giva vid handen, alt arbetet med krigskonjunkturskatten är mer betungande än det ordinarie taxeringsarbetet. Innevarande år torde antalet skattskyldiga komma att starkt ökas, bl. a. genom sänkningen av det skattefria avdraget och genom beskattningens utsträckande till flera inkomstkällor. Med avseende å den sålunda befarade omfattningen av arbetet måste en utsträckning av den härför utmätta tiden framstå såsom önskvärd. Länsstyrelsen får i sådant syfte

168 Kungl. Maj:ts proposition nr 173.

föreslå, att tidpunkten för deklarationernas avlämnande fastställes till den 31 maj. De allmänna självdeklarationerna inkomma till länsstyrelsen redan den 5 juni. Slutföres sorteringen av krigskonjunkturdeklarationerna i början av juni, är det då möjligt att omedelbart börja med den materiella granskningen.

Den uppgiftsskyldighet, som skall åvila taxeringsnämndsordförande, ha promemorieförfattarna tänkt sig skola fullgöras genom anteckningar i taxeringslängderna. För att dessa uppgifter skola komma länsstyrelserna tillhanda så tidigt som möjligt — taxeringslängderna inkomma till länsstyrelsen först den 20 juni — vore önskvärt, örn uppgifterna i stället kunde införas å särskilda förteckningar, som samtidigt med deklarationerna skulle tillställas länsstyrelsen. I varje fall synes böra föreskrivas, att taxeringsnämndsordförandena skola utplocka och i särskilda buntar översända självdeklarationerna från de skattskyldiga, som kunna ifrågakomma för taxering till krigskonjunkturskatt.

Länsstyrelsen vill här framhålla nödvändigheten av, att åtgärder utan dröjsmål vidtagas för att tillgodose länsstyrelsernas behov av bokföringssakkunniga biträden vid taxeringsarbetet. De uppgifter, som de närmaste åren komma att erfordra biträde av dylika sakkunniga, torde bliva synnerligen viktiga, krävande och omfattande. Det må erinras om, att Kungl. Maj:t i prop. nr 3 till 1940 års urtima riksdag framhållit, att till länsstyrelsernas förfogande måste ställas erforderlig personal för skärpt bokföringsgranskning i samband med omsättningsskatten.

Länsstyrelsen i Uppsala län anför, att landskontorets arbete med krigskonjunkturskatten kommer att helt och hållet sammanfalla med arbetet för den årliga taxeringen, och yttrar vidare:

Då arbetet med sistnämnda taxering helt tager landskamrerarens tid i anspråk, förutsätter förslaget, att biträdande landskamrerare förordnas, så att en uppdelning av arbetet på två händer kan ske. linder samma tid är även länsstyrelsens bokföringssakkunniges tid helt upptagen av bokföringsgranskning till prövningsnämnden. Då i detta län liksom i de flesta andra den bokföringssakkunnige förordnades till konsulent vid 1940 års krigskonjunkturskattetaxering samt det är nödvändigt att så blir fallet även innevarande år, måste för den årliga taxeringen anställas särskild bokföringssakkunnig. Det är nämligen uteslutet, att konsulenten skall kunna hinna med båda taxeringarna. Synnerliga svårigheter torde emellertid möta att erhålla kompetent person, som kan bliva till verklig nytta. Några större olägenheter anser länsstyrelsen icke skulle uppstå, därest tiden för deklarations avlämnande framflyttades till den 1 september och den tid, inom vilken förslaget skall tillställas den skattskyldige till den 10 november 1941. Efter sistnämnda dag återstår en månad, innan prövningsnämndens arbete skall vara avslutat, vilket torde vara tillräckligt.

Länsstyrelsen i Södermanlands län yttrar:

I detta avseende vill länsstyrelsen uttala dels att länsstyrelsen icke kan inse nödvändigheten av att i författningen stadga viss dag, den 1 september, inom vilken landskamrerarens förslag till taxering av inkomst av jordbruk och skogsbruk skall tillställas den skattskyldige och dels att, om viss dag anses böra bestämmas härför, länsstyrelsen anser nyssnämnda dato icke vara lyckligt vald med hänsyn till det forcerande förberedelsearbete för länsprövningsnämnden, som vid den tiden pågår för såväl landskamreraren som större delen av personalen på landskontoret. Skall viss dato i detta avse-

Kungl. Maj.ts proposition nr 173. 169

ende bestämmas, torde densamma icke böra sättas tidigare än till den 15 oktober.

Länsstyrelsen i Östergötlands län anför bland annat:

Visserligen har man i ett antal fall till godo de år 1940 gjorda beräkningarna av jämförelseinkomst, och vidare skulle landskontoren i år få längre tid på sig till förarbeten än förra året. Det förhåller sig emellertid så, att i residensstäderna i landsorten som regel lämplig personal för tillfälligt taxeringsarbete endast i mycket begränsad utsträckning kan uppbringas och att den som står till buds redan tidigare måst tagas i anspråk för prövningsnämndens ordinarie arbetsuppgifter, vilka icke torde bliva mindre än förut. Som någon verkligt effektiv förstärkning av landskontorens för prövningsnämndsarbetet avsedda arbetskrafter icke torde kunna sättas in i år, te sig onekligen utsikterna för ett tillfredsställande genomförande i praktiken av förslaget i hela dess vidd ganska mörka. Det torde dock vara möjligt att förverkliga dess syften — särskilt örn på ovan angivna grunder beskattningen av inkomster av jordbruk, frånsett skogsbruk, avföres ur förslaget — såvida bemyndigande på ett tidigt stadium, senast den 15 juni, lämnas länsstyrelserna att förordna en biträdande landskamrerare att bereda och under eget ansvar inför prövningsnämnden handlägga vissa ärenden eller grupper av sådana. Härigenom vunnes, att även krigskonjunkturskattetaxeringen kunde effektivt förberedas redan under de månader, då en landskamrerares arbetstid är fullt upptagen — förutom av löpande ärenden — av arbetet med beredandet av prövningsnämndens ordinarie arbete. Att anordningen skulle tillföra statsverket inkomster utöver de obetydliga kostnaderna säger sig självt.

Även örn den sålunda förordade åtgärden vidtages, kommer krigskonjunkturbeskattningen att väsentligt försvåra landskontorens arbete genom att dess taxeringsmässigt skolade tjänstemän måste i avsevärd utsträckning tagas i anspråk för arbete därmed.

Länsstyrelsen i Jönköpings län yttrar:

För underlättande av det förberedande arbetet hos prövningsnämnden har föreskrift intagits i 28 § krigskonjunkturskatteförordningen att det skall åligga ordförandena i taxeringsnämnderna att lämna meddelande till prövniiigsnämnden örn vissa slag av inkomster, som av de skattskyldiga uppgivits i självdeklarationerna. Av motiveringen till förslaget framgår att härvid i första hand åsyftats inkomst av jordbruk och skogsbruk till visst minimibelopp, som föreslagits till 3,000 kronor, och hava de sakkunniga avsett, att meddelande örn skattskyldiga, vilka kunde komma ifråga, lämpligen skulle lämnas genom kortfattade anteckningar i inkomstlängdens anteckningskolumn. På grund av vad ovan anförts rörande nyssnämnda förvärvskällor vill länsstyrelsen föreslå, att sagda minimibelopp, vilket länsstyrelsen förutsätter skall avse nettointäkt, malte höjas till åtminstone 4,000 kronor, varigenom arbetsmaterialet avsevärt skulle nedbringas. Länsstyrelsen finner det också lämpligare att uppgift å dessa skattskyldiga lämnas å särskild förteckning i likhet med vad som är stadgat beträffande sådana skattskyldiga, som omförmälas i 92 § 1 mom. taxeringsförordningen och 21 § 2 mom. i kungörelsen med vissa föreskrifter rörande taxeringsförfarandet.

Uti 29 § 3 mom. i förslaget lill krigskonjunkturskatteförordning har intagits föreskrift, alt av landskamreraren upprättat förslag till taxering för merinkomst av jordbruk och skogsbruk bör tillställas den skattskyldige senast den 1 september 1941. Då den lid, som härför tillmätts, med hänsyn till det då pågående prövningsnämndsarbetet synes väl knapp, anser länsstyrelsen att denna tidpunkt bör framflyttas lill den I oktober 1911.

170 Kungl. Maj:ts proposition nr 173.

Det länsstyrelsen åvilande arbetet med krigskonjunkturskattetaxeringen kommer såsom förut nämnts att äga rum samtidigt med att det vanliga prövningsnämndsarbetet pågår. Då det är otänkbart att för själva taxeringsarbetet anlita personal utanför länsstyrelsen, blir det nödvändigt att inskränka det granskningsarbete för prövningsnämnden, som årligen brukar utföras. I detta sammanhang vill länsstyrelsen erinra om, att länets prövningsnämnd år 1939 hade att behandla 907 besvärsmål och sistlidet år 850 sådana mål. Då landskamreraren givetvis bör genomgå besvärshandlingarna, innan besvären föredragas inför prövningsnämnden och landskamrerare!! — på sätt föreslagits — samtidigt måste taga del i krigskonjunkturskattetaxeringen, kommer icke mycken tid att stå honom till buds för fullgörande av de åligganden, han har att utföra jämlikt bestämmelserna i 93 § taxeringsförordningen. Länsstyrelsen vill därför ifrågasätta, huruvida icke med hänsyn till den förestående krigskonjunkturskattetaxeringen länsstyrelse borde tillerkännas rätt att, där så anses oundgängligen nödvändigt, utan avseende å bestämmelserna i 16 § taxeringsförordningen förordna annan befattningshavare att beträffande vissa taxeringsärenden eller vissa grupper av sådana ärenden fullgöra de åligganden, som enligt sagda förordning åvila landskamreraren.

Länsstyrelsen i Kronobergs län anför:

I fråga om möjligheten att på det sätt, som föreslagits, genomföra 1941 års mera omfattande taxering till krigskonjunkturskatt får länsstyrelsen bland annat på grund av erfarenheten från arbetet med taxeringen till krigskonjunkturskatt år 1940 framhålla svårigheten för landskamreraren och den övriga landskontorspersonalen att räcka till för de för dem avsedda arbetsuppgifterna i och för taxeringen till krigskonjunkturskatt. Det må erinras om att redan den årliga allmänna taxeringen regelmässigt av landskontorets olika befattningshavare kräver övertidsarbete i stor utsträckning under sommarhalvåret, vartill kommer, att den senaste tiden ju därutöver för landskontoret medfört en betydligt ökad arbetsbörda.

För ett lyckligt genomförande av krigskonjunkturskattetaxeringen på planerat sätt måste därför anses erforderligt, att en avsevärd förstärkning av arbetskrafterna på landskontoret kan åstadkommas.

De mindre kvalificerade arbetskrafter, som härför äro behövliga, torde lättare kunna tillfälligt anskaffas, ehuru även de måste uppfylla vissa fordringar i personligt avseende. Däremot framträder svårigheten att uppbringa en konsulent nied tillräcklig kvalifikation och erfarenhet ävensom att i erforderlig utsträckning kunna disponera för hithörande arbete den mera kvalificerade personalen på landskontoret, ehuru densamma är så helt upptagen av övriga göromål. Vad som kan göras för åstadkommande av en organiserad förstärkning av den kvalificerade arbetskraft, som ovillkorligen erfordras för taxeringen till krigskonjunkturskatt, är därför välbetänkt.

Länsstyrelsen i Malmöhus län yttrar:

Beträffande det rent tekniska förfarandet vill länsstyrelsen hava understrukit önskvärdheten för att icke säga nödvändigheten av att åtminstone skattskyldiga för inkomst i form av tantiem, provision, gratifikation eller likartad inkomst av tjänst eller tillfällig förvärvsverksamhet, därest inkomsten utgått från rörelse samt för inkomst av tillfällig förvärvsverksamhet såsom uppfinnare eller av tillfälligt uppdrag ävensom annan jämförlig inkomst av tillfällig förvärvsverksamhet, åläggas deklarationsplikt. Erfarenheterna från föregående års krigskonjunkturskattearbete gåvo nämligen vid handen, att det med tillgänglig personal endast under stora svårigheter lät sig göra att inom utsatta tiden medhinna arbetet. Med den icke oväsentliga utökning, som

171 Kungl. Maj:ts proposition nr 173.

det nu framlagda förslaget innebär, måste helt enkelt, därest resultatet skall kunna bliva någorlunda tillfredsställande, någon lättnad söka åstadkommas i de länsstyrelsen och prövningsnämnden förut åvilande uppgifterna. Deklarationsplikten torde heller icke kunna anses som oskäligt betungande för de skattskyldiga. En ytterligare synpunkt som i detta sammanhang förtjänar beaktande är, att vid underlåten anmaning att deklarera möjligheten till eftertaxering knappast synes vara för handen. Vådan härav framträder bjärt vid medvetenheten om, att det icke lär kunna undgås, att någon eller några av de skattskyldiga vid eftersökandet lyckas slippa undan. Ur rättvisosvnpunkt måste detta anses synnerligen otillfredsställande.

Vad angår organisationen av taxeringsarbetet synes det länsstyrelsen mindre lämpligt att sammanblanda prövningsnämndens arbete med den vanliga inkomsttaxeringen med krigskonjunkturskattetaxeringen. Länsstyrelsen skulle därför vilja, och detta jämväl av annat skäl, som senare kommer att vidröras, förorda den ordning, att arbetet med inkomsttaxeringen först i lagenlig ordning slutföres innan krigskonjunkturskattearbetet tager sin början. Bestämmelserna såväl i 29 § 3 mom. 2:a stycket sorn 36 § lia stycket synas därför lämnligen böra utgå. I detta sammanhang skulle länsstyrelsen jämväl vilja hava framhållit att tidsfristen i 29 § 3 mom 3:e stycket synes för vidlyftigt tilltagen och bör under alla omständigheter kunna begränsas till vedertagna 8 dagar.

Länsstyrelsen hade helst sett, att handläggning av krigskonjunkturskatteärendena överlämnats åt en särskild krigskonjunkturskattenämnd, vilken i stort sett kunde utrustas med samma befogenheter som länsprövningsnämnden. Det är nämligen att märka, att åtminstone i detta län länsprövningsnämndens ledamöter utsetts med hänsyn till lämplig representation för olika geografiska delar av länet. Man har därigenom velat i görligaste mån tillförsäkra sig nödig person- och ortskännedom. Det säger sig självt, att en nämnd avsedd att handlägga ärenden rörande krigskonjunkturskatt måste sammansättas ur helt andra synpunkter, därvid huvudvikten bör läggas å de olika yrkesintressena. Att iakttaga detta, därest länsprövningsnämnden alltfort skall hava avgörandet av krigskonjunkturskatteärenden sig anförtrott, låter sig emellertid göra allenast under den förutsättning att ärenden avseende den vanliga inkomstbeskattningen avslutas innan arbetet med krigskonjunkturskatten påbörjas. Nu anförda synpunkter synas länsstyrelsen så betydelsefulla, att länsstyrelsen anser sig böra hemställa örn ändringar i förslaget i berörda delar.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus lein yttrar bland annat:

Rättvisligen bör beaktas dels att endast cn ringa del av granskningsarbetet kan redovisas i taxeringsstatistik såsom taxeringsmål hos prövningsnämnden efter yrkande eller besvär, dels ock att i stort sett annan arbetskraft icke kan för ändamålet under tre sommarmånader disponeras än som är duglig och villig att, vid sidan örn ordinarie arbete i andra delar av landskontorets verksamhet, offra kvälls- och nattimmar å taxeringsarbetet. Under sådana faktiska arbetsförhållanden torde det få bestämt utsägas att arbetet med taxeringen till krigskonjunkturskatt icke kan under samma tre månader utföras utan måste uppskjutas till tidigast samma tid, som år 1910, d. v. stofter den 20 september. En möjlig erinring i detta sammanhang örn alt särskild arbetskraft kommer att ställas till förfogande för krigskonjunkturskattetaxeringen genom taxeringskonsulent i likhet med föregående ar mäste emellertid mötas med den upplysningen, att detta hins taxeringskonsulent, sorn för arbetet varit oumbärlig och i högsta grad lämplig, dock varit allenast ett av de fyra kvalificerade arbetsbiträden åt landskamrerare!!, som här erfordrades för

172 Kungl. Maj:ts proposition nr 173.

att förra året åstadkomma granskning av materialet och förslag till taxering. Erfarenheterna från förra året tvinga länsstyrelsen att bestämt avråda att arbetsförhållandena inför en ny taxering till krigskonjunkturskatt ytterligare försvåras, eftersom redan en upprepning inger betänkligheter. Den av länsstyrelsen ovan föreslagna sovringen av arbetsmaterialet genom införandet av 10,000-kronorsstrecket innebär emellertid en möjlighet att i någon mån förenkla arbetet. Om så sker, lärer taxeringen till krigskonjunkturskatt dock icke hinna förberedas under sommarmånaderna i sådan utsträckning, att förslag till de skattskyldiga kan så tidigt som före den 1 september föreligga ifråga om inkomst av jordbruk och skogsbruk utan torde arbetet därmed i huvudsak iå uppskjutas till dess att det vanliga arbetet för prövningsnämnden slutförts, eller till i början av oktober.

I nära samband med förenämnda organisatoriska frågor må även behandlas frågan om deklarationsskyldighet för möjliggörande av beräkning av inkomstökning å tantiem m. m. Frågan härom ägnades enligt 1916 års förordning om krigskonjunkturskatt stor uppmärksamhet — ingen annan inkomst behövde då särskilt deklareras. Vid 1940 års taxering visade det sig omöjligt att spåra upp alla de fall av sådan inkomstökning, som eljest i sak borde då kommit ifråga till taxering; endast några få sådana taxeringar kunde verkställas i detta län. För att erhålla en fullt tillförlitlig taxering av dylik under år 1939 lyftad inkomst, som varit med rörelse sammanhängande och av krigsförhållandena efter utgången av augusti 1939 påverkad, hade uppgifter måst infordras från företag i allmänhet — utan att något resultat därav kunnat väntas annat än i enstaka undantagsfall. En så omfattande apparat har icke då ansetts kunna ifrågasättas. Sannolikt har det icke blott för landskamreraren och prövningsnämnden i detta län utan även annorstädes framstått som ett naturligt önskemål och förhoppning, att den osäkerhet, som sålunda förefanns vid 1940 års krigskonjunkturskattetaxering ifråga om dylik inkomst, kunde ett kommande år undanröjas genom obligatorisk deklarationsplikt för inkomstökning av förevarande slag — även retroaktivt för vad som i undantagsfall lyftats redan 1939 från rörelse samma år men som normalt eljert kunde beräknas bliva lyftat först efter 1939 års bokslut vid 1940 års ingång. Skatteberedningen har i detta ämne dock icke funnit andra svårigheter än som kunnat kategoriskt avvisas å sid. 26. Hänvisning göres där till att i förslaget pålagts taxeringsnämndernas ordförande skyldighet att meddela länsstyrelserna uppgift om de skattskyldiga, som i avlämnade självdeklarationer uppgivit bland annat inkomster av tantiem eller därmed likställd inkomst. Härav föranledes dock undran hos länsstyrelsen örn man icke minst lika lättvindigt kunde pålägga samma ordförande skyldighet att rapportera de fall, då inkomstökning för rörelse uppgivits i deklarationerna; taxeringen av rörelseidkarna till krigskonjunkturskatt bleve då i praktiken väsentligt underlättad, så att all jakt efter försumliga deklaranter bleve onödig. Men frågan om vad som är med tantiem likställd inkomst är i detta fall svår att bedöma och kan föranleda olika mening mellan taxeringsnämndsordförande och landskamrerare lika väl som exempel finnas på att frågan om »förtäckt aktieutdelning» blivit på olika sätt bedömd av kammarrätt och regeringsrätt. Ehuru obligatorisk deklarationsskyldighet för tantiem och likställd inkomst icke utesluter behov av kontroll på att sådan skyldighet fujlsjorts, utan ändock nödvändiggör kontroll och även gör dylik uppgift från taxeringsnämndens ordförande önskvärd, förmenar länsstyrelsen emellertid att deklarationsskyldighet för inkomsten har den betydelse för en riktig taxering av nu förevarande, i skattelindringssyfte ofta maskerade inkomster från rörelse, att sådan skyldighet därför bör, med retroaktiv verkan för 1939, lagstadgas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 173.

173 I nu berörda sammanhang må jämväl ifrågasättas, om icke ansvar borde stadgas för försummelse att avgiva tantiemdeklaration i fall, där sådan skyldighet uppenbarligen ålegat den skattskyldige på grund av inkomstens samband med vinst å rörelse.

Taxeringsförfarandet beträffande jordbruks- och skogsbruksinkomster kommer säkerligen att i praktiken bliva mycket besvärligt enligt den i förslaget angivna ordningen. Länsstyrelsen finner emellertid icke möjligt att däri vinna någon förbättring på annan väg än som följer med den ovan förordade kvalificeringen av fallen genom stadgande om 10,000-kronors minimumtaxering till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt. Vad skatteberedningen å sid. 27 anfört under 28 § angående medverkan av taxeringsnämndernas ordförande med uppgifter örn deklarerad »inkomst av jordbruk och skogsbruk till visst minimibelopp, exempelvis 3,000 kronor» visar enligt länsstyrelsens mening just risken, att taxeringsarbetet i onödan tynges med undersökningar och uträkningar beträffande sådana kategorier skattskyldiga, vilkas låga inkomster rimligtvis borde utan vidare kunna föranleda, att de ställas utanför det fåtal, som med en ny krigskonjunkturskatt böra träffas. Nämnda exemplifiering till 3,000 kronor är icke lycklig utan borde beloppet höjas till åtminstone 4,000 kronor i samband med att 10,000-kronorsstrecket även iakttages.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län anser att prövningsnämnden i oförändrad sammansättning icke är skickad att verkställa ifrågavarande taxering och anför:

Nämnden kan svårligen givas en för både den allmänna taxeringen och taxeringen till krigskonjunkturskatt fullt lämplig sammansättning. För taxeringen till krigskonjunkturskatt kräves visserligen å ena sidan personer med erfarenhet i den allmänna taxeringen, men å andra sidan även sådana, som äro väl orienterade inom industriens och handelns olika områden och med förutsättningar att kunna sätta sig in uti de för icke bokföringsmässigt skolade taxeringsmän ganska invecklade bestämmelserna rörande inkomstberäkningen vid taxeringen till krigskonjunkturskatt; och bland personer med sistnämnda kvalifikationer är det icke lätt att finna sådana, som därjämte äga tillräcklig erfarenhet i den allmänna taxeringen för att lämpa sig för prövningsnämndens ordinarie arbetsuppgifter. Nu har länsstyrelsen visserligen befogenhet att när som helst återkalla ett förordnande såsom ledamot i prövningsnämnd och kan sålunda för de sammanträden, vid vilka taxeringen lill krigskonjunkturskatt skall äga rum, insätta erforderligt antal nya ledamöter, men en sådan åtgärd är icke tilltalande och dessutom ägnad att skapa en olustkänsla hos nämndens ledamöter, som icke är till båtnad för arbetet i nämnden. En dylik åtgärd, som måste tillgripas vid förra årets taxering, åstadkom också en viss friktion. Länsstyrelsen vill därför i första hand förorda en särskild nämnd för krigskonjunkturbeskattningen, liknande den som fungerade vid 1915 och följande årens beskattning. I andra hand får länsstyrelsen påyrka en bestämmelse, som möjliggör för länsstyrelsen att redan vid utseendet av prövningsnämndens ledamöter bestämma såväl de ledamöter, som skola deltaga i handläggningen av ärenden rörande den allmänna taxeringen, som de ledamöter, vilka skola deltaga i krigskonjunkturbeskattningen. Eventuellt kan föreskrivas, att minst en tredjedel av nämndens ledamöter skola deltaga i båda taxeringarna.

Ur arbetsbesparande synpunkt bör beskattningen av samtliga inkomstkällor förbindas med obligatorisk deklarationsplikt. Den i 29 § 3 mom. 3:dje stycket angivna liden »ej mindre än 10 dagar» bör med hänsyn till den korta

174 Kungl. Maj:ts proposition nr 173.

tid, som står till buds för förslagens färdigställande, inskränkas till »ej mindre än 6 dagar».

I 30 § torde föreskrift böra lämnas angående underskrift av krigskonjunkturskattelängden. Då utdrag ur längden skola utsändas till magistrater och häradsskrivare för debetsedlars utskrivande kan det vara lämpligt, att längden är försedd med underskrift, t. ex. av protokollföraren i beskattningsnämnden.

Länsstyrelsen i Värmlands län yttrar:

I promemorian angivna synnerligen begränsade tid för undersökning av deklarationerna förutsätter med nödvändighet, att arbetsmaterialet på ett så tidigt stadium som möjligt sovras. För underlättande härav har i 28 § föreslagits, att taxeringsnämndernas ordförande skola åläggas att till prövningsnämnden lämna uppgifter med ledning av de skattskyldigas självdeklarationer. Då de årliga taxeringsnämndernas arbeten i länen skola vara avslutade senast den 15 maj, synas bestämmelser i nu berörda hänseende böra utfärdas så tidigt, att de möjliggöra för ordförandena att senast den 5 juni inkomma med uppgifterna, vilka synas böra omfatta samtliga de fysiska och juridiska personer, som eventuellt kunna ifrågakomma till beskattning.

Enligt 31 § i förslaget skall i likhet med förut en i bokföring sakkunnig person anställas för varje län att såsom konsulent enligt landskamrerarens bestämmande biträda prövningsnämnden vid taxeringen till krigskonjunkturskatt. För att den nu föreslagna högst väsentliga utvidgningen av krigskonjunkturskatten skall kunna inom föreskriven tid medhinnas, synes en betydlig utökning av taxeringsorganisationen, särskilt ifråga om konsulenter, ofrånkomlig. För Värmlands län torde erfordras minst två konsulenter enbart för att förbereda taxeringen i vad avser inkomst från annan inkomstkälla än jordbruk och skogsbruk. Den förberedande behandlingen av ärenden rörande sistnämnda två inkomstkällor synes också kräva särskild sakkunskap, helst i betraktande av den korta tid, som enligt förslaget står landskamreraren till buds. Enligt 29 § 3 mom. i förslaget åligger det ju landskamreraren att senast den 1 september tillställa den skattskyldige förslag till dessa taxeringar, och skulle detta arbete sålunda komma att fortgå jämsides med den landskamreraren åliggande granskningen av den årliga taxeringen. För sin del håller länsstyrelsen före, att det vore ändamålsenligare, örn landskamreraren kunde beredas möjlighet att i huvudsak först avsluta granskningen av den allmänna taxeringen för att sedan odelat kunna ägna sig åt krigskonjunkturbeskattningen, och vill länsstyrelsen därför ifrågasätta, örn icke tiden för överlämnande av förslag till krigskonjunkturbeskattningen för jordbruk och skogsbruk kunde framflyttas till den 1 eller möjligen den 15 oktober.

Länsstyrelsen i örebro län anför bland annat:

Därest icke allmän uppgiftsskyldighet anses böra åläggas alla, som haft inkomst av skogsbruk, synes i sådana fall, då taxering till krigskonjunkturskatt kan ifrågasättas för dylik inkomsttagare uppgift böra genom landskamrerarens försorg avfordras honom angående storleken av försäljningen av olika sortiment, leveransplats och eventuellt annat, som kan vara av betydelse för merinkomstens beräknande. På grundval härav kunde sedermera landskamreraren upprätta förslag till taxering av merinkomst av skogsbruket.

Därest icke särskilda uppgifter avlämnas, tvingas sålunda landskamreraren, såsom också framliålles av de sakkunniga, att framlägga ett mycket summariskt förslag, vilket han, för att vara på den säkra sidan, måste till-

Kungl. Maj.ts proposition nr 173.

taga i överkant. Ett dylikt förfarande måste vara ägnat att skapa onödig irritation hos de skattskyldiga.

Jämlikt 29 § av förslaget till förordning skall förslag rörande taxering såvitt angår jordbruk och skogsbruk tillställas den skattskyldige senast den 1 september 1941. Under tiden juli—september måste, såsom ovan i annat sammanhang redan framhållits, all tillgänglig personal å landskontoret utnyttjas för inkomsttaxeringsarbetet, varvid för att detta arbete skall kunna medhinnas inom stadgad tid även övertidsarbete i största möjliga utsträcning måste åläggas vederbörande. Det är sålunda uppenbart, att, därest inkomsttaxeringsarbetet icke skall alltför mycket eftersättas, ovannämnda förslag icke kunna upprättas inom sådan tid, att de kunna tillställas den skattskyldige redan den 1 september. Det bör fasthållas, att deklarationer av flera tusen skattskyldiga, av vilka många innefatta såväl rörelse som jordbruk och skogsbruk, måste genomgås och granskas innaai förslagen kunna upprättas. Den föreslagna tidpunkten bör framflyttas så långt ske kan, förslagsvis till den 1 november 1941 eller helst belt utgå.

Länsstyrelsen i Västmanlands län anför:

Vid 1940 års taxering visade det sig, att ej mer än cirka 2 procent av de till länsstyrelsen inkomna deklarationerna föranledde taxering. Ehuru man vid 1941 års taxering kan vänta sig ett större antal skattskyldiga rörelseidkare lärer man dock kunna utgå från att större delen av deklarationsmaterialet kommer att sakna varje som helst värde för taxeringsarbetet, därest deklarationer skola avlämnas i den utsträckning som föreslagits. Enligt länsstyrelsens övertygelse är det uteslutet, att nettointäkt understigande 6,000 kronor kan innefatta en beskattningsbar krigskonjunkturvinst. Mojes det i 10 § angivna avdragsbeloppet till 3,000 kronor, torde man utan risk kunna sätta undre gränsen för deklarationsplikt vid en nettointäkt av 8,000 kronor.

Förekomsten av en mängd deklarationer från personer, vilka ej kunna tänkas vara skattskyldiga, försvårar avsevärt taxeringsarbetet. Visar det sig nödvändigt att beträffande företagare inom vissa branscher efterforska mervinster rätt långt ned i inkomstskikten, tillgripas lämpligen anmaningsförfarandet för framskaffandet av erforderliga deklarationer.

Det synes vara lämpligt, att taxeringsnämndsordförandena åläggas att lämna vissa uppgifter till ledning för taxeringsarbetet. Eftersom det är synnerligen angeläget att utsorteringen av behövliga deklarationer börjar så snart som möjligt, anser länsstyrelsen det vara nödvändigt att uppgifterna lämnas i form av förteckningar, vilka insändas till länsstyrelsen samtidigt med 1941 års deklarationer. Uppgifterna komma då länsstyrelsen tillhanda senast den 5 juni, medan uppgifter i form av anteckningar i inkomstlängderna ej bliva tillgängliga förrän den 20 juni, vilken dag avskrifter av nämnda längder skola vara insända till länsstyrelsen. Det av länsstyrelsen förordade sättet för uppgifternas avlämnande torde ej innebära något nämnvärt merarbete för taxeringsnämndernas ordförande.

Föreskrift att landskamrerarens förslag till taxering av merinkomst av jordbruk och skogsbruk skola tillställas vederbörande skattskyldiga senast den 1 september medför, att dessa förslag måste bliva grundade på taxeringsnämndernas beslut. Då det torde vara synnerligen önskvärt, att prövningsnämndens ändringar i dessa beslut kunna iakttagas vid förslagens upprättande, anser länsstyrelsen, att tidsgränsen bör sättas till den 1 oktober, örn det anses nödvändigt att fastställa särskild tid, inom vilken förslagen skola vara avlämnade. Den nu föreslagna ändringen lämnar liven landskamrerare!! större möjlighet att på lämpligaste sätt disponera över för taxeringsarbetet tillgänglig personal.

176 Kungl. Maj.ts proposition nr 173.

Länsstyrelsen ifrågasätter, om ej åtta dagar borde fastställas såsom minimitid för avgivande av yttrande över landskamrerarens förslag.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län yttrar bland annat:

Länsstyrelsen vänder sig mot förslagets 27 §, enligt vilken, i likhet med vad som gällde i 1940 års krigskonjunkturskatteförordning, endast rörelseinkomst utan landskamrerarens anmaning skall deklareras till krigskonjunkturskatt. Länsstyrelsen kan icke inse, varför icke merinkomst i form av tantiem, provision och annan inkomst under 2 § 1 mom. e) i förslaget bör deklareras till krigskonjunkturskatt. Visserligen förhåller det sig så, att frågor rörande merinkomst enligt sistnämnda författningsrum äro underkastade subjektivt bedömande i än högre grad än vad som gäller inkomst av rörelse. Likväl skulle taxeringsarbetet underlättas örn vederbörande vore skyldiga att avgiva självdeklaration.

I fråga om inkomst av annan fastighet gäller detsamma som örn inkomst i form av tantiem med mera.

Därest förslagets form för taxering av skogsbruk vinner statsmakternas gillande, synes på grund av det föreslagna schablonmässiga förfarandet självdeklaration icke vara av nöden. Skulle statsmakterna rubba detta föreslagna schablonmässiga förfarande, bör självdeklarationsplikt införas. Vad nu anförts rörande inkomst av skogsbruk gäller enligt länsstyrelsens mening jämväl örn jordbruk.

I 31 § av förslaget har bibehållits stadgandet i 27 § 1940 års krigskonjunkturskatteförordning om att Kungl. Majit för varje län förordnar en i bokföring sakkunnig konsulent att enligt landskamrerarens bestämmelser biträda prövningsnämnden vid taxeringen till krigskonjunkturskatt. Erfarenheten vid 1940 års krigskonjunkturskattetaxering giver vid handen, att konsulenten blott hinner handlägga ett jämförelsevis ringa antal ärenden avseende rörelseidkares och tantiemtagares taxering till krigskonjunkturskatt. Ett enda ärendes handläggning kan för konsulenten draga en tid av 14 dagar eller mera. En gallring av deklarationer och taxeringsfall måste ske, därvid de svåraste hänskjutas till konsulenten. Landskamreraren har haft att med biträde av länsstyrelsens egen personal handlägga flertalet taxeringsfall. Så skedde år 1940. Det kan med visshet motses att taxeringsfallen komma att mångdubblas, kanske att hundrafaldigas innevarande år. Vid sådant förhållande kan man — även om tiden för deklarationernas ingivande år 1941 i enlighet med förslaget skulle bliva den 20 juni, mot förut den 20 september — icke påräkna att en enda konsulent skall medhinna att handlägga och studera samtliga svåra taxeringsfall, utan att jämväl tillsättandet av en andre konsulent blir av nöden i län av normal storlek. Därvid lärer dock icke kunna påräknas att denne andre konsulent skall hava lika stort erfarenhets- och kunskapsmått som förste konsulenten. Ett oundgängligt kompetensvillkor för andre konsulenten synes likväl vara bokföringssakkunnighet och genomgående av en centralt anordnad kurs rörande krigskonjunkturskatt. Kostnaderna för andre konsulenten lärer icke bliva ringa, men å andra sidan, om statsmakterna vilja att skatter skola inflyta, så mäste nödig arbetskraft ställas till förfogande.

Frågan om krigskonjunkturbeskattning av jordbruk och skogsbruk föranleder följande uttalande. Såsom denna beskattning i det föreliggande författningsförslaget utformats med avseende å jordbruk, emotser länsstyrelsen, att ett mycket ringa antal fall av krigskonjunkturbeskattning skall förekomma i detta län. Beskattningen av inkomst av skogsbruk synes däremot komma att omfatta ett stort antal fall. Emellertid är denna taxering, såsom den-

Kungl. Maj:ts proposition nr 173.

samma utformats i förslaget, av jämförelsevis enkel beskaffenhet, men kommer det oaktat att kräva sin man fullt ut.

Landskamrerarens — och i förekommande fall biträdande landskamrerarens — tid och krafter komma i hög grad att tagas i anspråk dels av omsättningsskatten dels av prövningsnämndsarbete för den årliga taxeringen dels ock av arbete vid krigskonjunkturskattetaxeringen av inkomst av rörelse och tantiem med mera. Likadant förhåller det sig med länsbokhållare och mera kvalificerade landskontorister. Arbetet med krigskonjunkturbeskattningen, i vad denna beskattning rörer inkomst av jordbruk och skogsbruk, lärer på många håll icke kunna medhinnas av landskamrerare!! och biträdande landskamreraren om arbetet skall kunna utföras på ett tillfredsställande sätt.

I de län, där enligt Kungl. Majlis tillstånd så kallad biträdande landskamrerare förordnas för det ordinarie prövningsnämndsarbetet, synes därför ytterligare en biträdande landskamrerare böra kunna förordnas för att beträffande taxering till krigskonjunkturskatt av inkomst av jordbruk och skogsbruk fullgöra de åligganden, som enligt gällande författningar åvila landskamreraren —- allt under landskamrerarens överinseende och uppsikt. Det är emellertid icke givet att dylik biträdande landskamrerare med i 16 § 2 mom. taxeringsförordningen föreskrivna kvalifikationer — nämligen länsbokliållares kompetens — finnes att tillgå, så arbetstyngda som länsbokhåliarne för närvarande äro. Ej heller synes länsbokhållares kompetens vara nödvändig för dylika särskilda biträdande landskamrerare. Måhända kan en rutinerad skogsman eller en jordbrukare med erfarenhet beträffande såväl jordbruk som skogsbruk och med erfarenhet jämväl på taxeringsområdet göra större nytta än en tjänsteman med juridisk examen. Det bör emellertid erinras örn att en dylik, länsstyrelsens personal icke tillhörande särskild biträdande landskamrerare självfallet måste gottgöras med ett väl tilltaget arvode, enär uppdraget bör anförtros åt en väl kvalificerad person.

Skulle vad ovan föreslagits rörande särskild biträdande landskamrerare för taxering av inkomst av jordbruk och av skogsbruk till krigskonjunkturskatt vinna statsmakternas beaktande synes särskild bestämmelse böra intagas i författningarna av innehåll att länsbokhållarekompetens icke erfordras.

Biträdande landskamrerare ålägges enligt praxis att avgiva förklaringar till skattedomstolarna rörande de beskattningsmål, som av den biträdande landskamreraren handlagts vid prövningsnämnd. Beträffande nu ifrågasatta särskilda landskamrerare behöver och bör måhända ovannämnda praxis icke gälla. Avgivande av förklaringar och verkställande av utredningar kunna medhinnas av landskamreraren i händelse av besvär över länsprövningsnämnds beslut rörande taxering till krigskonjunkturskatt av inkomst av jordbruk oell skogsbruk.

Det kan invändas, att landskamreraren beträffande krigskonjunkturskatletaxering av jordbruk och skog kan anlita sakkunniga. En sakkunnig på det skogliga området — t. ex. en länsjägmästare —- kan sällan för någon längre lid frigöra sig från innehavd tjänst. Även om han studerar de svåraste fallen, vilka måste genomdiskuteras med landskamreraren, lättas dennes arbetsbörda icke i väsentlig grad av den sakkunnige. Vad som behöves är en person, som ej allenast är kunnig på området, utan siven under tiden den 20 juni—10 december belt eller periodvis kan ägna sig åt ifrågavarande taxering, en person som kan organisera denna del av taxeringsarbetet, och som kan anförtros att på eget ansvar utsända förslag lill taxering sedan

Bihang till riksdagens protokoll 19il. 1 sami. Nr 173.

178 Kungl. Majlis proposition nr 173.

landskamrerare]! väl en gång angivit riktlinjerna för arbetet. Det kan dock tänkas, att jämväl en sakkunnig måste anlitas i de svåraste fallen.

Tiden juni—december är den mest arbetstyngda för landskontorens personal, särskilt den högre kvalificerade personalen. Denna arbetsbörda kan ej ökas i oändlighet. Lättnad i den högre kvalificerade personalens arbetsbörda vinnes ej genom att landskontoren till äventyrs tillföres på dess arbetsområden okunnig personal ■— såsom lärer hava ifrågasatts — exempelvis från tullverket eller i form av arbetslösa kontorister.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län ifrågasätter, huruvida icke deklarationsskyldighet borde åläggas även för merinkomst av tantiem och därmed likartad inkomst, samt yttrar vidare:

Lämpligheten av att förhandsbedömning av inkomsten i varje särskilt fall av här ifrågavarande inkomstkällor sker, och att vederbörande först därefter, därest landskamreraren därtill finner skäl föreligga, anmanas avgiva självdeklaration, torde visserligen kunna erkännas, men det skulle säkerligen innebära en ej obetydlig lättnad i taxeringsarbetet om även dessa grupper av skattskyldiga vöre skyldiga att självmant avgiva deklaration.

Såsom förfarandet vid taxering av skogsbruk i förslaget utformats synes däremot deklarationsplikt för sådan inkomst icke vara påkallad. Detta synes även kunna sägas beträffande inkomst av jordbruk.

Beträffande förarbetet och beredandet av ärendena för prövningsnämnden torde arbetet härmed detta år bliva betydligt mera än för 1940 års krigskonjunkturskattetaxering, då ju säkerligen ett mångdubbelt större antal skattskyldiga torde vara att förvänta.

Den sakkunnighjälp, som enligt föreliggande förslag till förordning ställts till landskamrerarens förfogande har dock icke utökats, utan har i likhet med i 1940 års förordning föreslagits allenast en enda i bokföring sakkunnig person. Det torde komma att i praktiken visa sig — åtminstone i län av den storleksordning, som detta län tillhör — att det blir ogörligt för landskamreraren, att i den omfattning, som kommer att krävas, allenast med ett enda sakkunnigt biträde och under den tid på året, då såväl landskamreraren som all den landskontorets personal, som är lämplig för taxeringsarbete, äro fullt sysselsatta med det ordinarie arbetet för länsprövningsnämnden, ägna tillräckligt med tid för krigskonjunkturskattearbetet.

Länsstyrelsen vill därför framhålla nödvändigheten icke allenast av att ytterligare minst en konsulent som sakkunnig vid taxering till krigskonjunkturskatt för inkomst av skogsbruk och jordbruk (krigskonjunkturskattetaxering för inkomst av jordbruk torde för detta läns vidkommande icke bliva av någon större omfattning) ställes till landskamrerarens förfogande, utan ock av att förutom den biträdande landskamrerare, som efter Kungl. Maj :ts tillstånd fått förordnas för det ordinarie prövningsnämndsarbetet, en särskild biträdande landskamrerare måtte efter Kungl. Majrts tillstånd få förordnas för att under landskamrerarens överinseende och uppsikt fullgöra de enligt gällande författningar landskamreraren åvilande åligganden, som uppdragas åt honom, beträffande taxering till krigskonjunkturskatt av inkomst av jordbruk och skogsbruk.

Enligt länsstyrelsens mening torde här ifrågavarande konsulent och biträdande landskamrerare ej nödvändigtvis beträffande konsulenten vara bokföringssakkunnig och beträffande biträdande landskamreraren hava länsbokhållares kompetens, då det icke torde vara uteslutet att person med annan kompetens, t. ex. jägmästare eller jordbrukssakkunnig skulle vara till större nytta för detta arbete. Länsstyrelsen vill därför föreslå, att frågan örn dessa

Kungl. Maj.ts proposition nr 173.

biträdens kompetens måtte få avgöras av länsstyrelsen, synnerligast som frågan örn den lämpligaste kompetensen icke med bestämdhet torde kunna avgöras förrän omfattningen av arbetets olika grenar bättre än nu kan överblickas.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län framhåller att utredningssvårigheter ofta torde komma att uppstå vid taxeringen av de olika inkomstslagen samt anför:

Väsentliga lättnader torde kunna åstadkommas, om den förberedande uppskattningen av inkomstökningen anförtros åt personer med mera ingående kännedom om de skattskyldige och deras förvärvskällor än som i regel föreligger hos den personal, som kan komma att stå länsstyrelserna till buds för utförande av arbetet härmed. Länsstyrelsen vill därför ifrågasätta om icke denna uppskattning, när det gäller annan inkomst än av rörelse, bör anförtros taxeringsnämnderna.

Förfarandet vid det förberedande taxeringsarbetet kunde tänkas anordnas på sådant sätt, att taxeringsnämnderna skulle hava att pröva, beträffande vilka skattskyldiga förutsättning för taxering till krigskonjunkturskatt för inkomst av annan förvärvskälla än rörelse kunde anses föreligga. Förslag till dylik taxering skulle av taxeringsnämnderna upprättas och tillställas de skattskyldige före viss dag, varefter de skattskyldige skulle lämnas tillfälle att inkomma med erinringar. Förslagen jämte eventuella erinringar ävensom nämndernas yttrande över erinringarna skulle därefter insändas till landskamreraren, som hade att upprätta definitiva förslag till taxering.

Taxeringsnämndsordförandenas riksförbund anser, att taxeringen bör anförtros åt särskilda krigskonjunlcturskattenämnder, omfattande lämpliga delar av respektive län, samt yttrar vidare bland annat:

Att anförtro uppdraget åt de årliga taxeringsnämnderna får anses uteslutet, men ej heller prövningsnämnderna äro lämpade för taxering i första instans, vilket mycket tydligt kom till synes under fjolåret. Däremot torde prövningsnämnderna mycket väl kunna fungera som första besvärsinstans liksom vid den årliga taxeringen, vilket i sin tur synes kunna i någon mån bidraga till en välbehövlig avlastning av kammarrättens arbetsbörda.

Centrala krig skonjunktur skattenämnden yttrar bland annat:

Vid granskning av den remitterade 32 § i förslaget till förordning örn krigskonjunkturskatt för år 1941 har inom nämnden en viss tvekan uppkommit rörande omfattningen av centrala krigskonjunkturskattenämndens befogenhet enligt det i paragrafens andra .stycke införda tillägget, att den skulle kunna avgiva yttranden »efter anmälan av den i 31 § andra stycket omförmälde konsulenten». Den ordalydelse, som givits ifrågavarande bestämmelse, skulle kunna tänkas innebära, dels att centralkonsulenten finge avgöra vilka frågor, som skulle hänskjutas till nämnden, dels ock att en av centralkonsulenten anmäld fråga icke skulle kunna av nämnden avvisas. Då nämnden anser, att full klarhet bör vinnas i dessa avseenden, vill nämnden ifrågasätta, örn icke en överarbetning av sagda bestämmelse i förslaget bör äga rum i angivna hänseende, och tillåter sig nämnden att förslagsvis hemställa örn ungefär följande formulering:

»Kungl. Maj:t förordnar en för hela riket gemensam nämnd (centrala krigskonjunkturskaltenämndcn) med uppgift alt

dels---— eller örn hos den i 31 § andra stycket omförmälde konsulen-

ten fråga uppkommer, som nämnden finner skäl alt själv handlägga, avgiva yttranden» etc.

180 Kungl. Maj:ts proposition nr 173.

Statistiska centralbyrån anför bland annat:

Då krigskonjunkturskatten för år 1941 genom den föreslagna utökningen av antalet skattepliktiga förvärvskällor samt minskningen av den från krigskonjunkturskatt fria merinkomsten från 4,000 kronor till 2,000 kronor torde komma att bliva en inkomst för statsverket av vida större betydelse än krigskonjunkturskatten för år 1940, som dessutom påfördes för merinkomster endast under de fyra månaderna september—december 1939, synes det för staten vara en angelägenhet av vikt att på ett relativt tidigt stadium erhålla kännedom om taxeringsutfallet, så att om möjligt en tämligen säker uppgift om beloppet kan läggas till grund för beräkningarna i statsverkspropositionen.

Detta torde låta sig göra, om tiden för prövningsnämndernas verksamhet begränsades. Enligt det nu framlagda förslagets 27 § skall deklaration för taxering till krigskonjunkturskatt avlämnas senast den 20 juni 1941, medan enligt 30 § 3 mom. prövningsnämndens arbete må pågå till och med den 10 december. Då motsvarande data i kungörelsen örn krigskonjunkturskatt för år 1940 vore 20 september och 10 december, ifrågasätter statistiska centralbyrån, att prövningsnämnderna skulle kunna slutföra ifrågavarande taxeringsarbete redan den 10 november. Om det därefter vore möjligt för länsstyrelserna att insända sammandragen av krigskonjunkturskattelängderna till statistiska centralbyrån senast den 30 november, skulle statistiska centralbyrån kunna avlämna en preliminär sammanställning av taxeringsutfallet till chefen för finansdepartementet och till riksräkenskapsverket redan den 10 december.

Kammarrätten föreslår, att sista stycket av 28 § kompletteras med en folkskrift om skyldighet för taxeringsnämndens ordförande att i den ordning Kungl. Majit föreskriver infordra för taxering till krigskonjunkturskatt erforderliga uppgifter från de skattskyldiga.

Departementschefen:

Såsom allmänna riktlinjer för taxeringsförfarandet bör uppställas, att detta bör påbörjas så tidigt det låter sig göra, och att följaktligen det förberedande arbetet hos länsstyrelserna bör igångsättas, så snart självdeklarationer och taxeringslängder inkommit från taxeringsnämndernas ordförande. AU dessa torde böra belastas med vissa rent tekniska uppgifter i fråga om insamling av material har redan förut berörts. Huru bestämmelserna härom böra i detalj utformas är jag ej beredd att nu taga ställning till. Självklart är att taxeringsnämndsordförandena böra så snart som möjligt erhålla besked örn hur de skola förfara med urvalet av de skattskyldiga, beträffande vilka uppgifter böra begäras. Åtminstone i den mån mindre kvalificerad arbetskraft inom länsstyrelserna kan anlitas för det förberedande taxeringsarbetet därstädes bör ej hinder möta att bedriva detta redan innan det ordinarie prövningsnämndsarbetet påbörjas. Under sådana förhållanden kan jag ej inse att synnerliga svårigheter böra möta att i regel tillställa innehavare av jordbruk och skogsbruk förslag rörande taxering redan före den 1 september. Jag anser dock en utsträckning av tiden till den 15 september vara möjlig och föreslår sådan ändring. Däremot finner jag det ej lämpligt att sätta tidpunkten senare, då de skattskyldiga böra få så god tid som möjligt — i regel betyd-

181 Kungl Maj:ts proposition nr 173.

ligt mer än den stadgade minimitiden 10 dagar — på sig för svars avgivande. Jag fäster uppmärksamheten därå alt tidpunkten 15 september ej är absolut bindande för landskamreraren. I 29 § 3 mom. stadgas att denna tid »bör» iakttagas.

Från dessa utgångspunkter vöre det givetvis också lämpligt att utsätta tidpunkten för krigskonjunkturskattedeklarationers avgivande så tidigt som möjligt. Överståthållarämbetets påpekande om svårigheten att för Stockholms del hålla denna tid är emellertid riktigt, och då det ej är lämpligt att för olika delar av riket fastställa olika deklarationstider, förordar jag att deklarationstidens utgång fastställes till den 15 juli.

Att, såsom statistiska centralbyrån ifrågasatt, bestämma en väsentligt tidigare tidpunkt för taxeringsarbetets avslutande än den föreslagna är med hänsyn till arbetets i år mycket vidgade omfattning ej möjligt.

Det i flera remissvar framställda yrkandet att beträffande tantiem, gratifikation och provision från rörelse m. m. obligatorisk deklarationsplikt införes tillstyrker jag. Denna fråga befinner sig nili ett helt annat läge än förra året, då tantiem etc. som hänförde sig till inkomster efter krigsutbrottet och kunde bliva föremål för krigskonjunkturbeskattning tillhörde undantagsfallen. Att för inkomster, som äro »likartade» med tantiem o. dyl., införa obligatorisk deklarationsplikt anser jag ej kunna ifrågakomma. Denna definition är alltför obestämd såsom grund för obligatorisk deklarationsplikt. Att det från flera håll framförda förslaget örn obligatorisk deklarationsplikt för skogsbruk bör utbytas mot skyldighet att efter anmaning avlämna vissa uppgifter har jag redan berört i det föregående.

Det av t. f. taxeringsintendenten i Stockholm framförda förslaget, att protokollsutdrag rörande prövningsnämndens beslut skall tillställas envar som framställt erinringar mot erhållet förslag till taxering till krigskonjunktursjcatt, har föranlett ändring i 30 § 4 mom.

Rörande det i flera länsstyrelsers yttranden framhållna behovet av förstärkt arbetskraft för landskontoren har jag redan i den allmänna motiveringen gjort ett uttalande. I den mån sådant behov uppstår bör det givetvis fyllas. Även förordnande av biträdande landskamrerare torde kunna ifrågakomma. Att, på sätt från något håll ifrågasatts, avstå från de vanliga kompetenskraven för sådan anser jag mig icke kunna tillstyrka. Någon ändring i förslaget med hänsyn till nu berörda förhållanden synes mig ej erforderlig.

Vad angår det i ett par yttranden framlagda förslaget örn särskilda nämnder för krigskonjunkturskattetaxeringen samt om beskattningsnämndernas sammansättning vid taxering till krigskonjunkturskatt kan jag väsentligen hänvisa till vad jag yttrade i samband med anmälan hos Kungl. Majit av fjolårets förslag. Det är ej lämpligt med skilda nämnder för denna taxering och den ordinarie taxeringen. Taxeringsförordningen ger möjlighet att utse så många ledamöter i prövningsnämnd, att utrymme bör finnas att tillgodose behovet av olika slags sakkunskap. Genom lämpligt delegationssystem bör en efter omständigheterna avpassad anordning kunna åstadkommas. Det bör framhållas, att krigskonjunkturbeskattningens utsträckning till nya grup-

182 Kungl. Maj.ts proposition nr 173.

per av skattskyldiga har den effekten att kompetenskraven för dem som hava att pröva de båda slagen av taxering komma att i stort sett sammanfalla.

I anledning av vad centrala krigskonjunkturskattenämnden anfört finner jag det lämpligt att i författningstexten gives öppet uttryck åt den redan enligt 1940 års förordning föreliggande befogenheten för nämnden att på eget initiativ avgiva yttranden örn principiellt viktiga frågor och föreslår därför att nämnden skall kunna avgiva yttranden »när anledning därtill» anses föreligga.

I författningstexten rörande deklarations- och taxeringsförfarandet ha vidare vidtagits vissa i huvudsak redaktionella ändringar, delvis föranledda av påpekanden i remissvaren.

39 §.

Vad angår kostnaderna för 1940 års taxering till krigskonjunkturskatt kan en exakt uppgift å denna ej ännu lämnas. Även när sådan uppgift föreligger blir det knappast möjligt att noggrant uppskatta den av denna taxering föranledda merkostnaden. Kostnaderna för den ordinarie taxeringen lia nämligen, särskilt med hänsyn till att länens ordinarie bokföringssakkunniga tjänstgjort som konsulenter vid ifrågavarande taxering, i ej ringa grad nedbragts. Med största sannolikhet kan emellertid antagas att merkostnaden för 1940 års krigskonjunkturskattetaxering ej obetydligt understigit

150,000 kronor. En summarisk uppskattning av motsvarande merkostnad för 1941 års taxering till 400,000 kronor förefaller försvarlig.

Förslag till förordning om rätt att på grund av påförd krigskonjunkturskatt för år 1941 erhålla nedsättning i den statliga inkomst- och förmögenhetsskatten m. m. för samma år.

Skatteberedningen har jämväl framlagt förslag till förordning om rätt att på grund av påförd krigskonjunkturskatt för år 1941 erhålla nedsättning i den statliga inkomst- och förmögenhetsskatten m. m. för samma år.

I författningsförslaget hava upptagits bestämmelser med samma sakinnehåll som i den för år 1940 gällande förordningen om dylik avdragsrätt vid sistnämnda års taxering. Angående den närmare innebörden av förslaget och motiveringen för detsamma får jag hänvisa till sid. 69—70 samt 29—30 i den remitterade promemorian.

I yttrandena över förslaget har av vissa länsstyrelser uttalats önskemålet att denna avdragsrätt måtte borttagas och skattesatsen i stället sänkas. I andra yttranden har särskilt uttalats önskemål att rätten att avdraga krigskonjunkturskatt måtte utsträckas att gälla även kommunalskatten. Ungefär samina synpunkter hava framförts i ett flertal yttranden. Ur dessa må nu endast nämnas följande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 173.

183 Länsstyrelsen i Östergötlands län yttrar:

En särskilt kritisk tid kan förutses infalla i december månad, då arbetet med restitutionsuträkningarna tillkommer. Promemorian angående krigskonjunkturskatt för år 1941 innehåller härutinnan förslag om bestämmelser med samma sakinnehåll som i 1940 års motsvarande förordning. På grund av länsstyrelsens erfarenheter från tillämpningen av sistnämnda förordning synes allvarligt böra övervägas, huruvida icke det med avdragsrätten avsedda syftet kunde vinnas med andra medel eller i vart fall avdragsprincipen givas en annan teknisk utformning. Givetvis bör frågan om krigskonjunkturskattens storlek icke avgöras ulan hänsynstagande till den övriga beskattning, som träffar den skattskyldige. Ehuru avdragsrätt för kronoskatt principiellt icke medgives, synes det rättvist, att det belopp, som erlägges i krigskonjunkturskatt, bör vara undantaget från ytterligare beskattning. Övervägande skäl tala även för en sådan anordning, att avdraget sker redan det år, taxeringen verkställes. Att avdragsprincipen trots mot densamma vid yttranden över förslaget till 1940 års förordning från flera håll framförda betänkligheter, likväl blev gällande, torde få tillskrivas dess teoretiskt rikliga motivering. Emellertid har principen icke kunnat fullföljas med avseende å kommunalskatten, enär de tekniska svårigheterna därvid icke ansetts möjliga att bemästra. I stället säges vederbörlig hänsyn ha tagits härtill vid skattetariffens fastställande. Man frågar sig, örn icke avdragsprincipen även vid den ordinära s t a tsbeskat tningen kunde ersättas genom en revision av skatteskalan.

De tekniska olägenheter, som tillämpningen av 1940 års bestämmelser rörande krigskonjunkturskatten medförde, hade till stor del sin grund däri, att arbetet med krigskonjunkturskattetaxeringen icke hann avslutas förrän i december månad. Den omräkning av den ordinära statsskattetaxeringen, som tack vare avdragsprincipen måste ske för de skattskyldiga, som fått sig krigskonjunkturskatt påförd, ägde runi efter det debitering av såväl statlig inkomst- och förmögenhetsskatt som värnskatt slutförts och de vid höstens kronouppbörd förfallna skattebeloppen normalt erlagts. Detla medförde icke blott en omräkning till nya skattebelopp, utan även meddelande av restitutioner i de fall, där den skattskyldige under första uppbördsterminen erlagt antingen hela det ursprungligen debiterade skattebeloppet eller ett högre belopp än han efter avdraget sammanlagt hade att erlägga. Dessutom måste givetvis restitution äga rum för det fall att avdraget helt slukat det till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt taxerade beloppet och ordinär statsskatt därför icke alls skulle utgå. Omräkningen av skatten och restitutionerna skall ske utan hänsyn till att taxeringarna icke vunnit laga kraft och jämväl utan hänsyn till att krigskonjunkturskatten icke erlagts. Vid varje ändring av det till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt respektive till krigskonjunkturskatt taxerade beloppet måste en ny omräkning ske. Sänkes krigskonjunkturskatten, blir följden, alt nedsättningen i den ordinära statsskatten även sänkes, och eftersom restitution ägt rum, måste uppdebitering av skillnaden ske. Sammankopplingen av skatterna får sålunda tyngande verkningar. Uträkningen av nedsättningen ställer sig förhållandevis enkel vid bolagen på grund av för dem gällande enkla tariffer men tager beträffande enskilda personer och i synnerhet äkta makar åtskillig lid i anspråk. Emellertid synes det lia. varit avsikten, att det dubbelarbete beträffande beräkningen av de ordinära statsskattebeloppen, som den sena tidpunkten för krigskon j tinktur taxeringens fastställande medfört, endast skolat utgöra en ofrånkomlig omväg under krigskonjunkturskattens första år. Icke desto mindre har förfarandet bibehållits i det nya förslaget och torde, örn det

184 Kungl. Maj.ts proposition nr 173.

genomföres, vålla allvarligt avbräck i landskontorens arbete med hänsyn till den starka ökningen av krigskonjunkturbeskattningens omfattning.

Därest en omläggning av skatteskalan trots allt befinnes icke böra vidtagas, kan en annan — låt vara mindre rationell — utväg för förenkling av det nuvarande, i praktiken ganska otympliga systemet prövas. Avdragsrätten innebär i realiteten för bolagen (B-gruppen) med för 1940 gällande tariffer, att nedsättningen motsvarade 30 procent av krigskonjunkturskattebeloppet. (Detta givetvis under förutsättning, att det till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt taxerade beloppet räckte till för hela avdragets tillgodonjutande.) För fysiska personer (A-gruppen) varierade nedsättningens belopp — för länet mellan 15 och 35 procent av påförd krigskonjunkturskatt — men medeltalet höll sig även här mycket nära 30 procent av krigskonjunkturskattebeloppet. Måhända torde det med avdragsrätten avsedda syftet nöjaktigt tillgodoses genom en regel, enligt vilken det uträknade avdraget ersattes med ett skäligt avdrag å krigskonjunkturskattebeloppet. Ehuru full rättvisa därvid icke gåves åt varje enskild skattskyldig, borde ett sådant förfarande särskilt med hänsyn till krigskonjunkturskattens natur och svårigheterna att överhuvud uppnå rättvisa resultat vid krigskonjunkturskattetaxeringen få anses tillfredsställande. Med hänsyn till vad ovan anförts rörande avdragsprincipens praktiska verkningar kunde ett dylikt avdrag lämpligen fastställas till 30 procent av det uträknade krigskonjunkturskattebeloppet. En sådan anordning skulle förvisso medföra stora lättnader vid krigskonjunkturbeskattningens praktiska genomförande.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län yttrar:

Bestämmelserna äro oformliga och onödigt arbetskrävande. Det har sålunda överlämnats åt prövningsnämnden att meddela formliga beslut härutinnan. Sådana beslut kunna icke meddelas, förrän landskontoret räknat ut beloppen åt prövningsnämnden, och detta kan i sin tur icke ske förrän nämnden meddelat beslut i fråga örn taxeringen. Nämndens beslut örn nedsättning kunna alltså icke meddelas förrän vid justeringen av protokollet, men då finns ingen fulltalig nämnd. En bestämmelse bör därför införas, som reglerar förhållandet.

Kommerskollegium erinrar, att det redan i sitt utlåtande över förslaget till krisskatt för år 1940 förordat avdragsrätt ej blott i fråga om taxeringen till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt utan även vid taxeringen till kommunal inkomstskatt, samt anför vidare:

Handelskamrarna i Norrköping, Göteborg och Gävle ha nu ansett en dylik avdragsrätt böra medgivas.

De kommunala skatterna ha sedan år 1940 stigit betydligt, varigenom den dubbelbeskattning, som inträder genom att krigskonjunkturskatten ej får avdragas vid kommunalbeskattningen, ytterligare skärpts. Kollegium vill i anledning härav hemställa, att denna fråga om avdragsrätt för krigskonjunkturskatten vid kommunalbeskattningen göres till föremål för utredning.

Kammarrätten lämnar förslaget utan erinran.

Departementschefen:

Att borttaga den redan för 1940 års beskattning gällande avdragsrätten är ej möjligt. Den erfordras med hänsyn till den ifrågavarande skattens natur.

Kungl. Maj:ts proposition nr 173.

185 Då avdragsrätten kräver en omräkning av redan verkställd taxering, kan den ej, såsom länsstyrelsen i Älvsborgs län synes förutsätta, ske i enklare form än genom beslut av prövningsnämnd.

Att utöka avdragsrätten att gälla även vid den kommunala beskattningen är å andra sidan tekniskt så gott som omöjligt, eftersom den kommunala debiteringen i regel bestämmes innan taxeringen till krigskonjunkturskatt är slutförd och hänsyn till denna alltså ej kan tagas vid bestämmande av det beskattningsunderlag som skall ligga till grund för beräkning av utdebiteringens storlek. Det hade eljest utan tvivel varit ur många synpunkter önskvärt örn sådant avdrag kunnat beräknas. I dylikt fall hade givetvis avdragsrätten bort kompenseras genom höjning av skattesatserna för krigskonjunkturskatten. Såsom jag redan förra året framhöll hade det förhållandet att avdrag för krigskonjunkturskatt ej kunnat medgivas vid taxeringen till kommunal inkomstskatt fått öva inflytande vid avvägningen av de föreslagna skattesatserna.

Rörande frågan om rätt till skatteavdrag vid inkomstuppskattningen får jag hänvisa till motiveringen vid 4 §.

Förslag till förordning med särskilda bestämmelser beträffande taxering för inkomst åren 1941 och 1942 av ersättning på grund av försäkring för förlust av fartyg eller köpeskilling vid avyttring av fartyg.

Slutligen har skalteberedningen framlagt förslag till förordning med särskilda bestämmelser beträffande taxering för inkomst åren 1941 och 1942 av ersättning på grund av försäkring för förlust av fartyg eller köpeskilling vid avyttring av fartyg.

Angående den närmare innebörden av förslaget och motiveringen för detsamma hänvisas till sid. 71 och 28—29 i den remitterade promemorian.

Ifrågavarande förslag har ej föranlett erinran i något yttrande. Jag tillstyrker detsamma.

Föredraganden hemställer, att förenämnda förslag till

dels förordning om krigskonjunkturskatt för år 1941, dels förordning örn rätt att på grund av påförd krigskonjunkturskatt för år 1941 erhålla nedsättning i den statliga inkomst- och förmögenhetsskatten m. m. för samma år,

dels förordning med särskilda bestämmelser beträffande taxering för inkomst åren 1941 och 1942 av ersättning på grund av försäkring för förlust av fartyg eller köpeskilling vid avyttring av fartyg

måtte genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Bihang till riksdagens protokoll 1941. 1 sami. Nr 173.

186 Kungl. Maj:ts proposition nr 173.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen, att proposition av den lydelse, bilaga vid detta protokoll utvisar, skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

V. Schwartz.

BILAGOR

Bilaga.

P. M.

angående krigskonjunkturskatt för år 1941.

Allmän motivering.

Vid utarbetande inom finansdepartementets skatteberedning av förslag till lagstiftning om krigskonjunkturskatt för år 1941 hava beaktats de erfarenheter som vunnits vid tillämpningen av motsvarande lagstiftning för år 1940 och har dessutom beskattningen utvidgats att avse nya slag av inkomster i en omfattning för vilken chefen för finansdepartementet under hand meddelat huvudsakliga direktiv. Tillika har en genomgång skett av det material angående tillämpning av världskrigets krigskonjunkturskatt, som föreligger i akterna till regeringsrättens mål rörande sådan skatt, särskilt med tanke på den ifrågasatta utvidgningen. Vissa slutsatser rörande möjligheten att praktiskt genomföra olika metoder hava därvid kunnat dragas.

Beträffande 1940 års krigskonjunkturskatt torde det allmänna omdömet vara försvarligt, att genom denna i stort sett kunnat förverkligas det allmänna huvudsyftet att åstadkomma en extra beskattning av näringslivets efter krigsutbrottet uppkomna mervinster, vilka ej med bärande sannolikhetsskäl visats hava uppkommit oberoende av kriget och förkrigskonjunkturen, men att undvika beskattning av fiktiva vinster. De taxeringstekniska svårigheterna hava varit betydande och arbetet med taxeringens genomförande på sina håll påfrestande, men från intet håll har gjorts gällande att uppgiften varit oöverkomlig. Från de skattskyldigas sida framställdes i samband med deklarationspliktens fullgörande, bland annat, den anmärkningen att man ofta vore villrådig huru inkomstberäkningen skulle ske, enär olika alternativ vore möjliga, vilka resulterade i olika belopp särskilt för jämförelseinkomstema. Man synes härvid icke hava beaktat, att denna osäkerhet framför allt vore en följd av den av näringslivet i allmänhet uppskattade bestämmelsen att förkrigsinkomstårens inkomster skulle justeras med hänsyn till nybildningar under dessa år av dolda reserver. Det ligger i sakens natur, att reserverna kunna beräknas enligt mycket olika grunder, och att följaktligen de framställda anmärkningarna i detta avseende ej kunna föranleda ändring, med mindre man vill övergå till ett mera matematiskt beräkningssätt, i ungefärlig anslutning till den anordning, som starkt klandrades i avseende å världskrigets krigskonjunkturskatt. Det torde också böra här framhållas, att då svårigheterna i fråga väsentligen hänförde sig till jämförelseinkomsternas beräkning, dessa endast i mindre utsträckning torde i fortsättningen uppstå för rörelseidkare i allmänhet, eftersom de en gång lämnade uppgifterna rörande jämförelseinkomsterna i huvudsak skola bliva gällande även framdeles. Huvudsyftet med den obligatoriska deklarationsskyldigheten var att erhålla ett tillfredsställande underlag för taxeringen. Detta syfte torde i huvudsak hava vunnits.

Det är möjligt och sannolikt alt, om numera vunna erfarenheter varit för handen, när 1940 års lagstiftning utarbetades, denna skulle i en eller annan detalj hava erhållit en annan utformning än den fick. I vissa av dessa avseenden torde ändring nu vara önskvärd; i andra avseenden torde det vara

1-417117.

2 Bilaga.

lämpligare att ej nu göra ändring i vad som en gång stadgats. Olägenheterna av ändring skulle kunna vara större än fördelarna av i och för sig lämpligare bestämmelser. Betydelsen av att såvitt möjligt upprätthålla kontinuiteten bör ej underskattas.

Om det alltså torde kunna anses lämpligt att i huvudsak bibehålla 1940 års regler beträffande rörelse, med sådana tekniska ändringar och förtydliganden vartill vunna erfarenheter giva anledning, så gäller det närmast att taga ställning till vissa allmänna spörsmål, som äga betydelse beträffande såväl denna som andra förvärvskällor.

Fråga är sålunda, huruvida tiden skall anses mogen för att vid taxeringen taga hänsyn till inträdd ändring i det allmänna penningvärdet. Chefen för finansdepartementet uttalade vid anmälan för Kungl. Majit av 1940 års förslag (prop. nr 2 till 1940 års urtima riksdag) sin anslutning till den i skatteberedningens p. m. rörande krisskatt intagna ståndpunkten att, därest en mera betydande försämring av penningvärdet skulle inträda, hänsyn till en sådan försämring borde tagas vid ifrågavarande beskattning. Det torde väl kunna diskuteras i vad mån en sådan försämring utöver den som direkt förorsakats av knapphet å vissa varor är för handen. I varje fall kan den väl knappast kunna betecknas såsom »mera betydande». Ett hänsyntagande till försämring av penningvärdet kan, såsom i promemorian rörande krisskatt såvitt angår det tekniskt svåraste området, nämligen rörelse, utvecklats, ske vid taxeringen. De tekniska svårigheterna härutinnan skulle dock bliva ej obetydliga, varför det måste betecknas såsom ur taxeringstekniska synpunkter önskvärt att så länge som möjligt uppskjuta ett sådant hänsyntagande. Förslaget innehåller alltså inga särskilda bestämmelser i nu angivet avseende. Det torde emellertid böra framhållas, att det ej tillkommer undertecknade att taga någon ställning till detta spörsmål. Frågan om hänsyntagande till det allmänna penningvärdet liksom ock frågan om skattesatsernas lämpliga storlek falla utom ramen för den föreliggande utredningen, vilken avser att få fram normer för skattebördans fördelning mellan olika kategorier inbördes.

Stor uppmärksamhet ägnades under fjolårets diskussion frågan, i vad mån inkomstminskning under ett år skall få avräknas från inkomstökning under ett annat. Chefen för finansdepartementet fann för sin del ej anledning att taga ställning till denna fråga men ville fastslå att ett förfarande med sådant syfte måste bliva svårt att genomföra. Riksdagens första särskilda utskott yttrade härutinnan, att utskottet, som fann spörsmålet betydelsefullt, för sin del ej heller var berett att intaga en bestämd ståndpunkt till detsamma men förutsatte att detta komme att göras till föremål för närmare övervägande och därvid ägnas tillbörlig uppmärksamhet. Ett tillmötesgående i viss utsträckning av önskemålet att åstadkomma en utjämning av olika års resultat utöver vad som varit möjligt redan enligt 1940 års lagstiftning synes nu vara tänkbart genom ytterligare utnyttjande av de möjligheter, som den provisoriska skattepåföringen erbjuder. Genom tillämpning av sådan skattepåföring, därest den skattskyldige avsatt särskild kostnadsutjämningsfond, kan skattskyldig beredas möjlighet att överföra omkostnader i viss utsträckning från ett år till ett annat, en möjlighet sorn för företag vilka riskera lagerminskning på grund av importsvårigheter bör kunna bliva av stort värde.

När det nu ifrågasättes att utsträcka krigskonjunkturbeskattningen till nya slag av inkomst, inställer sig med förnyad styrka frågan, i vad mån det skall vara möjligt att kvitta inkomstminskning å en förvärvskälla mot inkomstökning å en annan. I vad mån en sådan kvittning är sakligt berättigad eller ej kan vara beroende på omständigheterna. Den skattskyldige kan

Bilaga.

nämligen jämte förvärvskällor, som äro underkastade krigskonjunkturskatt, hava andra förvärvskällor, vilka ej äro underkastade sådan skatt, och som kunna utvisa inkomstökning. Läget kan vara sådant att inkomstminskning å en förvärvskälla rätteligen bör anses kompenserad genom inkomstökning å en sådan, krigskonjunkturskatt ej underkastad förvärvskälla. I dylikt fall finnes ej anledning att befria vederbörande från beskattning av en tredje, krigskonjunkturskatt underkastad förvärvskälla, vilken utvisar inkomstökning. Genom att lägga i beskattningsmyndighets hand att bestämma i vad mån i hithörande fall kvittning bör ske synes emellertid frågan kunna få en tillfredsställande lösning. Detta synes böra ske vid det moment av inkomstberäkningen, genom vilket den beskattningsbara merinkomsten fastställes på grundval av summa taxerade merinkomster.

Den vid förarbetena till 1940 års lagstiftning dryftade frågan om hänsyntagande vid krigskonjunkturbeskattningen i särskilda fall till näringspolitiska förhållanden genom lindring i eller eftergift av krigskonjunkturskatt har redan fått sin lösning genom det bemyndigande som av 1940 års urtima riksdag meddelats Kungl. Maj.t att i vissa fall medgiva sådan eftergift eller lindring.

Vid utarbetande av förslag till krigskonjunkturskatt för 1941 måste liksom beträffande 1940 års krigskonjunkturskatt största hänsyn tagas till de taxeringstekniska möjligheternas begränsning. Efter den mycket starka meningsyttring som i fjolårets remissutlåtanden framkom från de flesta länsstyrelser mot att lägga någon del av taxeringsarbetet på taxeringsnämnderna synes en sådan anordning ej kunna ifrågasättas. I vissa avseenden, t. ex. beträffande jordbrukare, synes det visserligen böra anförtros åt taxeringsnämndernas ordförande att biträda vid urskiljandet av dem som kunna ifrågakomma att taxeras till krigskonjunkturskatt. I övrigt synes däremot taxeringsarbetet böra anordnas efter i huvudsak samma riktlinjer som förra året med den olikhet att det lärer böra påbörjas tidigare, varför även deklarationer, i den mån sådana komma att krävas, böra infordras tidigare.

Vad därefter angår frågan om krigskonjunkturskattens utvidgning till andra slag av inkomster än dem som förut varit indragna under denna må följande framhållas.

Att inkomster av jordbruk och skogsbruk nu böra underkastas krigskonjunkturskatt har, med hänsyn till att här är fråga om olika former av näringsverksamhet, ansetts givet. Vid denna beskattning hava följande synpunkter ansetts böra vara vägledande. Beskattningen i denna del bör i stort sett avse endast prisstegringar utöver vad som erfordrats för att uppväga ökning av omkostnaderna och, eventuellt, det allmänna penningvärdets sänkning. Eftersom omsättningen är väsentligen beroende av skördens storlek beträffande jordbruk och virkesuttagens omfattning beträffande skogsbruk, bör inkomstökningens storlek spela mera underordnad roll än beträffande rörelse. Beskattningen måste ovillkorligen göras enkel i tillämpningen.

En svårighet i detta sammanhang är, att jordbruk och skogsbruk ej lära kunna behandlas efter ensartad grund utan måste skiljas från varandra. Att ur deklarationens inkomst av jordbruksfastighet noggrant urskilja vad som belöper på den ena och andra kategorien erbjuder vanligen avsevärda svårigheter med hänsyn därtill att omkostnaderna till stor del äro gemensamma. En summarisk uppdelning är viii i allmänhet möjlig, men tvisteanledning rörande uppdelningen kan antagas föreligga i kanske de allra flesta fall. Det vore därför olämpligt att bygga krigskonjunkturskatten för normala fall på en dylik uppdelning.

4 Bilaga.

Att från bruttointäkterna av jordbruksfastighet urskilja vad som belöper på skogsbruket erbjuder däremot regelmässigt ej större svårigheter. En krigskonjunkturbeskattning som i praktiken kan normalt bindas vid en sådan uppdelning huvudsakligen av bruttointäkterna torde därför vara lättare att genomföra.

Beträffande såväl jordbruk som skogsbruk torde i regel bruttointäkterna i penningar, d. v. s. de belopp som erhållas vid avyttring av produkter av olika slag m. m., utgöra den lämpligaste basen för ett schablonmässigt bestämmande av vad som skall anses utgöra prisstegring eller ej. I regel kan väl en rent procentuell beräkningsgrund tillämpas. Det kan exempelvis i regel fastslås, att den genomsnittliga prisökningen å bränsleved utöver vad som erfordras för att kompensera omkostnadshöjning utgör så och så många procent å försäljningspriset. Motsvarande synes kunna ske beträffande exempelvis mjölk, kött, foder, spannmål m. fl. jordbruksprodukter, eventuellt efter olika grunder i olika delar av riket.

Beträffande jordbruk synes ej kunna frånkommas, att hänsyn tages till merinkomsten. Högre belopp än denna bör ej krigskonjunkturbeskattas. Ett tillfredsställande mått å merinkomsten synes normalt kunna erhållas, örn man jämför bruttointäkterna av jordbruk under förkrigsinkomståren och beskattningsåret och tillika beaktar omkostnadsökningen på sätt som närmare utvecklas i den speciella motiveringen.

I fråga om skogsbruk är det däremot meningslöst att taga hänsyn till merinkomsten såsom sådan. Denna beror på virkesuttagens storlek, och dessa uttag äro, om man bortser från möjligheten att vid olika tidpunkter erhålla olika priser, i huvudsak oberoende av konjunkturerna. Det torde här vara tillfyllest med den — antagligen endast i undantagsfall inverkande — gränsen att mer än nettointäkten av skogsbruk för beskattningsåret ej beskattas, varjämte det minimibelopp för taxerad merinkomst som fastställes för att beskattning skall ifrågakomma får öva sin inverkan.

Sammanfattningsvis skulle resultatet bli, att för förkrigsinkomståren bruttointäkterna av jordbruket redovisas genom att intäkterna av skogsbruk borträknas samt att för beskattningsåret bruttointäkterna av såväl jordbruk som skogsbruk uppdelas på dessa båda kategorier och inom vardera kategorien på försäljningar av olika huvudtyper. Av i huvudsak dessa siffror göras erforderliga sammanställningar och schablonuträkningar.

Härigenom skulle ej de skattskyldiga förmenas att tillämpa en noggrannare beräkningsgrund, men syftet att för alla normala fall erhålla en enkel uppskattning tillgodoses, och likaså önskvärdheten att hava en grund att falla tillbaka på, om försök till en mera noggrann beräkning misslyckas.

Med materiella bestämmelser av i huvudsak detta innehåll torde taxeringsförfarandet kunna anordnas på ett sätt, som blir jämförelsevis föga betungande för flertalet skattskyldiga utan att dock kunna anses alltför påfrestande för taxeringsmyndigheterna. Vid valet av metod har beaktats, att många av de skattskyldiga varom här är fråga kunna antagas ej vara i besittning av deklarationer för tidigare år. Förfarandet innebär i stort sett, att uträkning av merinkomstens storlek enligt den mera summariska metoden på grundval av avgivna självdeklarationer för den ordinarie taxeringen sker inom länsstyrelserna och till ställes den skattskyldige, vilken, om han ej åtnöjes med denna beräkning, äger förete utredning för en noggrannare uppskattning. Därvid märkes att utredning rörande omfattningen av prisstegring å jordbrukets produkter måste läggas å den skattskyldige, om han vill göra gällande att sådan svarande mot merinkomsten ej förelegat. Ur deklarationsmaterialet kunna nämligen ej erhållas tillräckligt specificerade uppgifter rö-

Bilaga. 5

rande exempelvis olika slag av spannmål för att läggas till grund för en dylik beräkning.

Inkomst av annan fastighet synes böra i princip indragas under skatten. Det torde dock vara rätt ovanligt att en mera betydande inkomstökning, som kan hänföras till krigskonjunkturen, föreligger beträffande annan fastighet som ej nyttjas i rörelse. Erfarenheterna från den förra krigskonjunkturskatten utvisa, att merinkomst av annan fastighet endast i mycket ringa utsträckning blev beskattad. Fråga kan emellertid undantagsvis vara om i hög grad krigskonjunkturbetonade uthyrningar, vilka knappast böra undantagas från ifrågavarande beskattning. Dessa men endast dessa synas böra beskattas.

Taxeringsförfarandet synes beträffande inkomst av annan fastighet böra så inrättas, att denna apparat ej sättes igång utom där särskild anledning därtill föreligger. Obligatorisk deklarationsskyldighet beträffande inkomstökning av annan fastighet, varigenom ett stort deklarationsmaterial skulle insamlas utan större nytta, synes böra undvikas.

Realisationsvinst beträffande fastighet i fall där värdeökningen kan förmodas hava uppkommit efter krigsutbrottet synes knappast lämpligen böra undantagas från skatten i fråga.

Beträffande inkomst av tjänst torde det knappast vara lämpligt att mera avsevärt utvidga beskattningen. Helt allmänt kan väl sägas att beträffande tjänst inkomstökning, där sådan förekommer, är resultatet av ett värdefullare arbete — kvalitativt bättre eller kvantitativt större eller båda delarna. Det synes knappast fullt skäligt att indraga sådant arbete under krigskonjunkturskatten. Om man härvid särskilt tänker på dem som utföra »kristidsarbete» och därför på grund av arbetets svårighet erhålla viss extrabetalning, bör särskilt observeras, att, ej minst där fråga är om större inkomsttagare, åtagandet ofta av vederbörande betraktas som en börda, vilken han åtagit sig för det allmännas bästa. En extra beskärning av dylik inkomsthöjning genom krigskonjunkturskatt skulle helt säkert allmänt av vederbörande betraktas som ett återtagande av vad staten utfäst sig att betala. En krigskonjunkturskatt på tjänsteinkomster, som kunna anses »välförtjänta» och av vederbörande betraktats såsom sådana, vore väl ej heller lämplig att införa sedan inkomståret gått till ända och inkomsterna disponerats. Vad som däremot synes kunna ifrågasättas är någon utvidgning av beskattningen av tjänsteinkomster som uppkommit av rörelse eller dylikt. En särskild anledning till försiktighet ligger däri, att det av skäl, som nedan angivas, torde bliva mycket svårt att med krigskonjunkturskatt nå kapitalinkomster. Att behandla kapitalinkomster lindrigare än tjänsteinkomster skulle knappast vinna allmän förståelse.

Beträffande inkomst av tillfällig förvärvsverksamhet, annan än av realisationsvinst, gäller i huvudsak detsamma som örn tjänsteinkomster. Dock torde vissa inkomster av tillfälliga uppdrag vara så typiskt krigskonjunkturbetonade, att en beskattning av dem synes vara på sin plats.

Beträffande inkomst av kapital måste särskilt beaktas de tekniska svårigheterna att genomföra en krigskonjunkturbeskattning.

Frågan torde böra betraktas nied hänsyn till dels utdelningar, dels räntor, dels inkomst av fastighet och rörelse i utlandet.

Vad angår utdelningar under år 1940 från svenska aktiebolag och svenska ekonomiska föreningar bör observeras alt de antingen kunna utgöras av förelags besparade vinstmedel från tidigare räkenskapsår (i regel 1938 eller tidigare) eller av vinstmedel från senast tilländalupna räkenskapsår (i regel 1939). Vad som hänför sig till vinstmedel från tiden före krigsutbrottet bör enligt grunderna för krigskonjunkturbeskattningen ej beskattas, vare sig

6 Bilaga.

vinstmedlen härröra från sista räkenskapsåret eller från tidigare år. Utdelningar som härröra från tiden efter krigsutbrottet återigen utgöras av vad som återstår av redan krigskonjunkturbeskaltade vinstmedel, och skäl för ytterligare krigskonjunkturskatt saknas. Ifrågavarande utdelningar böra följaktligen ej beskattas med krigskonjunkturskatt.

I huvudsak motsvarande kan väl anses gälla om utdelningar från utländska bolag. Även örn de vinster av vilka dessa härröra ej utomlands beskattats just med krigskonjunkturskatt, torde de i regel hava beskattats med andra extraordinära skatter. I huvudsak motsvarande kan väl göras gällande beträffande inkomst av fastighet och rörelse i utlandet.

Beträffande räntor ställer sig avgörandet svårare. Det är möjligt för alt ej säga högst sannolikt alt den räntestegring, som nu ägt rum, skulle åtminstone i huvudsak uteblivit, om ej kriget utbrutit. Å andra sidan torde kunna göras gällande att räntestegringen ej varit större än att den kan anses ligga inom ramen för de normala svängningarna i räntefoten, även örn en förr eller senare sannolik räntehöjning påskyndats av kriget. Räntehöjningarna kunna i varje fall ej betecknas som utpräglade krigskonjunkturvinster. Man kan väl därför påstå att även om en krigskonjunkturbeskattning av räntor ej vore omotiverad, den ej kan anses utgöra ett nödvändigt led i systemet.

Emellertid böra i detta sammanhang särskilt beaktas de utomordentliga praktiska svårigheterna att genomföra en krigskonjunkturbeskattning av kapitalinkomster. Dessa svårigheter sammanhänga främst dels med de ändringar i värdepappersförmögenheternas sammansättning från tid till annan som torde få betraktas såsom normala, dels därmed att enligt grunderna för krigskonjunkturskatten beräknad normalränta å nytillkommet kapital bör få avräknas och alt det ofta torde vara synnerligen svårt att fastställa vilket kapital som är nytillkommet. För att belysa frågan må ett exempel anföras beträffande obligationsräntor. Om en person ägt samma obligation före och efter krigsutbrottet, är såväl hans ränteinkomst därav som hans förmögenhet däri oförändrad. D. v. s. tages hänsyn till penningvärdets fall, hava både ränteinkomst och förmögenhet gått ned. Emellertid har obligationens dagskurs sjunkit, medan avkastningen i procent av dagskursen höjts. Har åter t. ex. en aktie utbytts mot en obligation eller tvärtom, är en jämförelse omöjlig. Man kan ej fastställa vare sig »prisstegringen» utöver den som kan anses svara mot penningvärdets fall eller inkomstökningen beträffande ränteinkomster. Skall man -—- såsom väl vore lämpligt — binda krigskonjunkturskatten av kapital vid »merinkomst» och inskränka den till ränteinkomster, torde det lili omöjligt att få fram en jämförelseinkomst. Samma förmögenhet kan ena året ha bestått av aktier, andra året av obligationer. Har nytt kapital tillkommit, blir det också ofta omöjligt att avgöra, i vilka tillgångar just detta kapital till skillnad från det gamla är placerat. Särskilt måste i sammanhanget beaktas frågan örn behandlingen av nyligen ärvt kapital.

Sammanfattningsvis torde beträffande inkomst av kapital kunna sägas att en krigskonjunkturskatt å sådan skulle erbjuda synnerligen stora vanskligheter. Dylik skatt föreslås därför ej.

Krigskonjunkturskatten å all annan inkomst än av rörelse synes böra göras proportionell. I vissa fall fastställes ej jämförelseinkomst, och saknas följaktligen grunden för den progressiva beskattningen. Men även där jämförelseinkomst fastställes synes för annan inkomst än av rörelse den proportionella beskattningsmetoden ligga närmast lill hands.

Bilaga.

7 Speciell motivering.

I det följande kommer i allmänhet att redovisas allenast sådana ändringar som föreslås i förhållande till förordningen om krigskonjunkturskatt för år 1940. I vissa avseenden giva dock erfarenheterna från taxeringen till sådan skatt anledning till särskilda uttalanden.

2 §•

Den ändrade avfattningen av denna paragraf föranledes av beskattningens utökning att avse nya slag av inkomst. Det sakliga innehållet kommer följaktligen att motiveras under de paragrafer, som avse de olika slagen av inkomst.

3 §.

I fråga om inkomster av tjänst och tillfällig förvärvsverksamhet, utom realisationsvinst och lotterivinst samt vad som influtit genom restitution av allmänna skatter, skall enligt 8 § beskattning äga rum endast där dessa förvärvskällor, bortsett från dylika vinster, i sin helhet utvisa inkomstökning, men skall beskattningen endast avse sådana slag av inkomst som angivas i 2 §. Inkomstökning skall följaktligen i dessa fall fastställas även beträffande annan inkomst än som direkt är underkastad beskattning. Därav följer att ingressen till 3 § bör erhålla en allmännare avfattning än den hittills haft. Det torde ock böra framhållas, att begreppet »jämförelseinkomst» beträffande nu nämnda inkomster ej heller kommer att inskränkas till skattepliktig inkomst. Redan den nu gällande avfattningen giver emellertid rum för en sådan saklig utvidgning av jämförelseinkomstens begrepp. Vidare må påpekas, att jämförelseinkomst enligt förslaget ej kommer att fastställas beträffande skogsbruk, och beträffande jordbruk ej där den mera summariska uppskattningsmetoden tillämpas. Härav och av det förhållandet att fråga nu är om ett nytt beskattningsår hava vissa ändringar i formuleringen föranletts.

4 §.

I 1940 års förordning funnos i motsvarande paragraf jämte anvisningar åtskilliga bestämmelser rörande frågor, sammanhängande med den för beskattningen grundläggande principen alt inkomstökning som uppkommit före utgången av augusti 1939 icke var skattepliktig. Samma princip gäller visserligen även enligt det föreliggande förslaget, och de frågor som här åsyftas kunna således alltjämt uppkomma, nämligen för sådana skattskyldiga, för vilka beskattningsåret omfattar räkenskapsår med början före utgången av augusti 1939. Då emellertid fall då dessa frågor kunna förekomma endast undantagsvis torde bli aktuella, har det ansetts lämpligt att ur paragrafen utesluta de bestämmelser som avsågo ifrågavarande spörsmål och i stället upptaga en särskild föreskrift härom. Denna återfinnes i 40 § av förslaget.

Med anledning av det samtidigt framlagda förslaget till förordning med särskilda bestämmelser beträffande taxering för inkomst åren 1941 och 1942 av ersättning på grund av försäkring för förlust av fartyg eller köpeskilling vid avyttring av fartyg har i 6 morn., motsvarande 7 moni. i 1940 års förordning, upptagits ett kompleltgrande stadgande rörande köpeskilling vid avyttring av fartyg.

I övrigt ansluter sig förslaget i vad det avser själva paragrafen lill 1940 års förordning. Vad särskilt angår frågan örn avdrag för minskning av dold

8 Bilaga.

lörkrigsreserv, varom bestämmelser upptagits i 4 morn., hänvisas till vad nedan antimes.

I anvisningarna till 4 § hava upptagits samma föreskrifter som i 1940 års förordning med de ändringar som framgå av det följande.

Beträffande inkomstuppskattningen för förkrigsinkomstären avviker förslaget från motsvarande stadgande i 1940 års förordning endast i punkt 2 a) rörande beräkning av ändring i dold reserv i varulager eller jämförlig tillgång. Den nu föreslagna lydelsen av denna punkt åsyftar emellertid icke någon saklig ändring, utan är endast avsedd att förebygga vissa missförstånd som den tidigare formuleringen föranlett. Med de erfarenheter som vunnits genom fjolårets taxering kunde det väl, bland annat av praktiska skäl, måhända anses lämpligare, om man i lagstiftningen icke upptagit bestämmelser örn jämkning av lagervärdena för förkrigsinkomstären, utan i stället låtit bokföringen ligga till grund för inkomstuppskattningen i denna del enligt samma regler som gälla vid den ordinarie taxeringen. Att nu frångå den en gång fastställda principen torde emellertid icke med fördel låta sig göra, då den är av grundläggande betydelse för beräkning av jämförelseinkomsten och någon ändring i reglerna för bestämmande av denna lämpligen ej bör företagas. De justeringar av lagervärdena som med tillämpning av ifrågavarande stadgande gjorts vid 1940 års taxering hava också visat sig vara till väsentlig fördel för de skattskyldiga. Enligt vad under förslagets utarbetande inhämtats lärer, såsom redan i den allmänna motiveringen antytts, stadgandet i många fall hava vållat tvekan beträffande den lämpligaste metoden för beräkning av reservförändringarna samt om i vilka fall jämkning av de bokförda lagervärdena borde äga rum eller icke. I anledning härav torde böra erinras, att syftet med bestämmelsen liksom för övrigt med samtliga regler örn inkomstuppskattningen varit att få fram den verkliga inkomsten för förkrigsinkomstären så att jämförelseinkomsten kunde bestämmas så noggrant som möjligt. Med hänsyn härtill står det den skattskyldige fritt att med utgångspunkt från en gemensam norm för båda åren i varje särskilt fall framlägga en i möjligaste mån exakt beräkning av de reservförändringar, som uppkommit genom uppskrivning eller nedskrivning av varulagret. Såsom framgår av den föreslagna författningstexten är någon jämkning ej påkallad, om icke »mera avsevärd» nybildning eller minskning av dold reserv ägt rum. Huruvida sådan mera avsevärd förändring av reserven skall anses hava förekommit måste givetvis bedömas efter omständigheterna i varje särskilt fall, med hänsyn tagen till varulagrets storlek och omfattningen av vederbörande förvärvskälla.

Enligt vad som inhämtats har vid taxeringen år 1940 av beskattningsnämnderna i allmänhet tillämpats följande metod för beräkning av reservförändringar under förkrigsinkomstären i de fall, då anskaffnings- eller försäljningspris lagts till grund för varulagrets värdering. Den dolda reserven har beräknats dels vid första förkrigsinkomstårets ingång dels vid andra förkrigsinkomstårets utgång till skillnaden mellan anskaffningskostnaden och det bokförda värdet vid respektive tidpunkter. Den ökning eller minskning av reserven, som sålunda framkommit, har i de fall, då såsom jämförelseinkomst upptagits medeltalet av inkomsterna för de båda förkrigsinkomståren, ansetts kunna fördelas med hälften på varje år. Vid beräkningen av anskaffningskostnaden har dock hänsyn ansetts böra tagas till den värdeminskning som en vara kan antagas hava undergått eller skäligen kan antagas komma att framdeles undergå i den mån sådan värdenedsättning skett i räkenskaperna. Örn någon väsentlig prishöjning ägt rum. har hänsyn jämväl härtill ansetts böra tagas på så sätt att från anskaffningskost-

Bilaga.

naden å lagret vid andra förkrigsinkomstårets utgång dragits viss, mot prisförändringen svarande procent av anskaffningskostnaden å genomgångslagret. Har däremot prissänkning inträtt, har tillägg för däremot svarande procent av anskaffningskostnaden å genomgångslagret gjorts till anskaffningskostnaden å lagret vid andra förkrigsinkomstårets utgång. Med genomgångslager förstås därvid den minsta av in- och utgående lagerkvantiteterna för de båda förkrigsinkomståren.

Något hinder att tillämpa enahanda metod enligt det nu föreliggande förslaget föreligger icke. 1 författningstexten angives visserligen att reservförändringen bör beräknas för vartdera året, men under den angivna förutsättningen att såsom jämförelseinkomst upptages medeltalet av förkrigsinkomstårens inkomster lärer intet hinder möta att beräkna reservförändringen direkt för hela tvåårsperioden, enär slutresultatet för inkomstuppskattningen blir detsamma sorn om beräkningen skett för vartdera året. Örn det däremot påyrkas att jämförelseinkomsten skall upptagas efter annan grund än medeltalsberäkning, måste givetvis reservförändringen beräknas för vartdera året.

I fråga örn jämförelseinkomsten har (i slutet av punkt 3 av anvisningarna till 4 §) föreslagits ett tilläggsstadgande, enligt vilket den vid taxering till krigskonjunkturskatt år 1940 fastställda jämförelseinkomsten bör frångås endast om särskilda skäl därtill föranleda. Sådana skäl kunna anses föreligga i fall då inkomstuppskattningen för något av förkrigsinkomståren blivit felaktig antingen på grund av den skattskyldiges oriktiga uppgifter eller på grund av felbedömning av prövningsnämnden, och det tillika befinnes att den en gång fastställda jämförelseinkomsten efter de senare framkomna omständigheterna ej utgör ett godtagbart uttryck för den skattskyldiges normala årsinkomst av vederbörande förvärvskälla vid tiden närmast före krigsutbrottet. Har jämförelseinkomsten bestämts till annat belopp än som motsvarar medeltalet av inkomsterna för förkrigsinkomståren, bör densamma ej frångås med mindre det konstateras, att felaktighet förelupit vid inkomstuppskattningen och det tillika uppenbart framgår, att det medeltal som erhålles efter rättelse av sådan felaktighet utgör ett mera godtagbart uttryck för den skattskyldiges normala årsinkomst av förvärvskällan än den tidigare fastställda jämförelseinkomsten.

Enligt huvudregeln skall såsom jämförelseinkomst upptagas medeltalet av inkomsterna för båda förkrigsinkomståren. Beträffande 1940 års förordning har tvekan yppats örn tillämpningen av nämnda regel för det fall att ett av förkrigsinkomståren visat underskott. Av grunderna till förordningen samt av stadgandet angående inkomstminskning (i punkt 9 i 1940 års förordning) ävensom av uppställningen å deklarationsformuläret framgår emellertid med tydlighet alt vid medeltalsberäkningen det ena årets underskott bör upptagas såsom sådan!. Jämväl för förenämnda fall gäller alltså, att huvudregeln ej bör frångås med mindre det är uppenbart att det faktiska medeltalet ej utgör ett godtagbart uttryck för den skattskvldiges »normala årsinkomst av förvärvskällan vid tiden närmast före krigsutbrottet».

Det nu citerade uttrycket lärer vid föregående års taxering i vissa fall hava föranlett yrkanden om frångående av huvudregeln enbart på den grund att inkomsten under de åtta första månaderna av 1939 visat sig uppgå till högre belopp lin medeltalet för förkrigsinkomståren. En tolkning av stadgandet i den riktning sådana yrkanden avsett är givetvis felaktig. Redan inkomsterna under den förra delen av år 1939 liro ju i allmänhet påverkade av förkrigskonjunkturen, varför dessa normalt icke få inblandas, då det gäller alt bestämma jämförelseinkomsten. Just medeltalet av förkrigsinkomstårens

10 Bilaga.

resultat efter den noggranna justering av inkomsterna för dessa år, som reglerna örn inkomstuppskattningen avse, är det som antages utgöra uttrycket för den normala årsinkomsten vid tiden närmast före krigsutbrottet. Det må dock sägas, att i undantagsfall hänsyn till inkomsterna under den förra delen av år 1939 bör tågås vid jämförelseinkomstens fastställande, exempelvis då det gäller en förvärvskälla i vilken visserligen rörelse bedrivits under förkrigsinkomståren men där verksamheten så att säga icke nått sin normala utveckling förrän under tiden därefter.

Beträffande föreskrifterna i punkt 3 andra stycket erinras, att samtliga de där angivna uppskattningsgrunderna äro avsedda att utgöra exempel. Huvudregeln för de där åsyftade lallen är således att jämförelseinkomsten bör bestämmas med hänsyn till omständigheterna i varje särskilt fall. Ett förtydligande härutinnan har ansetts önskvärt.

Vad angår frågan om uppskattningen av inkomst för beskattningsåret har i förslaget i första hand, under 4 a), upptagits en föreskrift som avser att reglera sambandet mellan lagervärderingen vid beskattningsårets ingång och nästföregående beskattningsårs utgång. Sålunda har det ansetts böra uttryckligen angivas att, därest vid taxeringen till krigskonjunkturskatt år 1940 tillägg gjorts för nybildning under nästföregående beskattningsår av dold reserv i lagertillgångar, hänsyn härtill skall tagas vid värdering av lagret vid beskattningsårets ingång, och att följaktligen vid inkomstuppskattningen avdrag skall medgivas nied belopp svarande mot nämnda tillägg. Föreskriften är, såsom tydligt torde framgå, förestavad av rent tekniska skäl.

I förslagets anvisningspunkt 4 b) hava upptagits stadganden örn lagervärderingen vid beskattningsårets utgång, motsvarande de enligt 1940 års förordning under 4 a) gällande med de undantag som framgå av följande.

Enligt nämnda förordning gällde beträffande lagerökning som uppkommit efter utgången av augusti 1939 (krigsutbrottet), att nedskrivning ej godkändes till lägre värde än som motsvarade anskaffningskostnaden vid samma tidpunkt. I förslaget bibehålies denna regel endast för det fall att lagret vid krigsutbrottet skall räknas såsom förkrigslager. I fall då lagret vid sista förkrigsinkomstårets utgång räknas såsom förkrigslager föreslås däremot, att beträffande lagerökning nedskrivning ej må godkännas till lägre värde än anskaffningskostnaden vid sistnämnda tidpunkt. Den sålunda föreslagna ändringen är föranledd uteslutande av praktiska skäl. Någon nämnvärd skillnad i prisnivån vid de båda nämnda tidpunkterna lärer i allmänhet ej hava inträtt, varför den föreslagna ändringen ur denna synpunkt ej torde hava nämnvärd betydelse.

I ett tredje stycke av anvisningspunkt 4 b) har upptagits en föreskrift, enligt vilken vid tillämpning av vad som stadgats angående grunderna för lagervärderingen nedskrivning ej må ske till lägre belopp än det bokförda värdet vid beskattningsårets utgång, såvitt ej den skattskyldige visar att lagret i sin helhet under beskattningsåret uppskrivits eller att vid uppskattningen enligt räkenskaperna hänsyn ej tagits till nedskrivning som enligt god köpmannased varit uppenbart påkallad. Redan enligt 1940 års förordning gällde, ehuru uttrycklig föreskrift därom ej fanns, men som tydligt framgår av förarbetena till förordningen, att nedskrivning under det bokförda värdet ej kunde godkännas vid inkomstuppskattningen. Denna princip har nu ansetts böra uttryckligen angivas, men samtidigt föreslås en viss uppmjukning enligt den ovannämnda undantagsregeln, avsedd att skapa en möjlighet till förebyggande av eljest tänkbara uppenbart obilliga resultat. Såsom framgår av den föreslagna formuleringen bör stadgandet tillämpas restriktivt.

Bilaga.

Ii

Vidare har i ett fjärde stycke av anvisningspunkt 4 b) upptagits ett stadgande av samma innehåll som det vilket beträffande lagertillgångar gällde enligt anvisningarna till 4 § punkt 4 c) i 1940 års förordning. Stadgandet innebär att i räkenskaperna gjord värdesättning av lagertillgång, som godkänts vid taxeringen till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt, ej bör, med mindre särskilda omständigheter därtill föranleda, vid inkomstuppskattning enligt den föreslagna förordningen frångås, försåvitt ej de beträffande räkenskaperna tillämpade grunderna kunna antagas i genomsnitt mera avsevärt skilja sig från de enligt de tidigare i den ifrågavarande anvisningspunkten medgivna. Vid bedömande av begreppet »mera avsevärt» bör i enlighet med vad som uttalats i samband med frågan örn reservförändringarna under förkrigsinkomståren hänsyn tagas till varulagrets storlek och omfattningen av vederbörande förvärvskälla.

I frågan örn avdrag för minskning av dold förkrigsreserv ansluter sig förslaget i huvudsak till 1940 års förordning. Grundstadgandet härom återfinnes i förslagets 4 § 4 mom. första stycket och är av samma lydelse som motsvarande bestämmelse i 4 § 5 mom. av nämnda förordning. Emellertid hava i samband med denna fråga, såvitt angår lagertillgångar, uppkommit ett par tidigare ej aktuella spörsmål, vilka avse de fall där avdrag för minskning av dold förkrigsreserv medgivits vid föregående års taxering och sålunda avgången reserv helt eller delvis återvunnits under beskattningsåret. För reglerande av dessa fall hava kompletterande föreskrifter erfordrats. Tillika hava anvisningar om avdragets beräkning ansetts behövliga.

Såvitt angår lagertillgångar har under förslagets utarbetande övervägts möjligheten av ett sammanförande av samtliga hithörande bestämmelser i en anvisningspunkt, som då möjligen lämpligast borde hava införts efter föreskrifterna i punkt 4 b) örn lagervärderingen vid beskattningsårets utgång. Emellertid äro de frågor som i detta sammanhang uppkomma till sin principiella innebörd helt skilda. Frågan om avdrag för minskning av dold förkrigsreserv sammanhänger med frågan om bevisningen i vad mån merinkomsten berott på de i 1 § omnämnda förhållandena, under det att övriga spörsmål beröra frågan om lagervärderingen för beskattningsåret. Planen på ett sammanförande av bestämmelserna har därför ej kunnat fullföljas. I stället har själva grundstadgandet om avdrag för minskning av dold förkrigsreserv, såsom ovan antytts, upptagits i själva paragrafen med detaljerade regler för avdragets beräkning i en särskild anvisningspunkt 11 a), under det att övriga hithörande föreskrifter sammanförts omedelbart efter punkten om lagervärderingen i en särskild anvisningspunkt 4 c). Beträffande den närmare innebörden av förslaget i ifrågavarande delar hänvisas till de ovan åberopade, detaljerade föreskrifterna. Här torde endast böra nämnas, att den i anvisningspunkten lia) andra stycket angivna regeln att för det fall, då utredning ej företetts rörande lagret vid krigsutbrottet, såsom dold förkrigsreserv må antagas det belopp, varmed lagrets verkliga värde vid sista förkrigsinkomstårets utgång visas hava överstigit dess i beskattningshänseende enligt ifrågavarande förordning då gällande värde, ej ansetts innebära någon egentlig nyhet i förhållande till 1940 års förordning. Enligt vad som upplysts har denna i allmänhet tillämpats på angivet sätt vid taxeringen.

Bestämmelser örn avdrag för värdeminskning å maskiner, inventarier, byggnader eller andra dylika tillgångar för stadigvarande bruk hava upptagils under anvisningspunkt 4 d) i förslaget. De äro av samma innehåll som motsvarande punkt 4 c) i 1940 års förordning med den skillnad att beträffande den för överpris eller merkostnad enligt förordningen stadgade

12 Bilaga.

spärrgränsen av en och en tredjedel gånger det pris, som den tillgång avdraget avser kan anses hava betingat vid utgången av augusti 1939, ansetts skäligen böra sänkas till en och en f järdedel gånger nämnda pris, detta med hänsyn till den tendens prisutvecklingen visat beträffande de tillgångar som huvudsakligen beröras av detta avdrag, nämligen fartyg. Därjämte har villkoret, att avdraget skall hava skett i beskattningsårets räkenskaper, borttagits såsom sakligt överflödigt.

I detta sammanhang erinras att i förslaget icke upptagits den enligt 1940 års förordning (anvisningspunkt 4 c) gällande regeln att i räkenskaperna gjord avskrivning för värdeminskning å maskiner, inventarier, byggnader eller andra dylika tillgångar för stadigvarande bruk som godkänts vid taxeringen till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt ej borde, med mindre särskilda omständigheter därtill föranledde, vid taxering till krigskonjunkturskatt frångås, såvitt ej de i räkenskaperna tillämpade grunderna kunde antagas i genomsnitt mera avsevärt skilja sig från de enligt förordningen medgivna. Någon anledning att avvika från de beträffande värdeminskning å sådana tillgångar föreslagna detaljerade grunderna, enligt vilka ett exakt belopp i allmänhet kan bestämmas, lärer nämligen, såsom erfarenheten visat, knappast föreligga. Dessa tillgångar intaga också i förevarande hänseende en annan ställning än lagertillgångar. Beträffade det förra slaget av tillgångar skulle den nyssnämnda regeln kunna utnyttjas för ett obehörigt undandragande från skatten, medan vad angår det senare slaget regeln endast kan leda till en förskjutning mellan olika beskattningsår.

Enligt 1940 års förordning gällde — såväl för förkrigsinkomståren som för beskattningsåret — att avdrag ej var medgivet med större belopp än som kunde anses motsvara normal årsavsättning till pensionering av anställda eller annat likartat ändamål. I förslaget har enahanda regel upptagits för förkrigsinkomståren, varemot för beskattningsåret (i anvisningspunkt 4 f) angivits mera detaljerade regler för beräkning av den avdragsgilla avsättningen. Sålunda föreslås, att avdrag med belopp överstigande medeltalet av liknande avdrag för förkrigsinkomståren medgives allenast i den mån kostnadsökningen kan anses motsvara normal årsavsättning på grund av ökade verkliga förpliktelser eller dylikt förhållande. Har sådan förpliktelse ingåtts efter utgången av augusti 1939, medgives ej avdrag i den mån med kostnaden avses att åt någon bereda högre pension än som angives i 9 § tredje stycket lagen den 18 juni 1937 örn aktiebolags pensions- och andra personalstiftelser, och ej heller avdrag för övergångskostnad med mera än en tiondel av hela det belopp av sådan kostnad som härrör av den ökade förpliktelsen, i den mån den ej avser högre pensioner än nyss sagts.

Det bör vid tillämpning av ifrågavarande stadgande iakttagas att avdrag för avsättning medgives endast då fråga är örn verklig pensionsförpliktelse. Särskilt beträffande familjebolag kan det naturligtvis i många fall ifrågasättas om en verklig förpliktelse föreligger.

Beträffande rörelse som omfattar uppfinnarverksamhet har det visat sig, att svårigheter kunna uppstå vid merinkomstens beräkning. Detta har föranlett att i förslaget (i anvisningspunkt 7) upptagits en regel med vissa direktiv för uppskattningen beträffande sådan verksamhet. Därvid har åsyftats att en del av den ersättning som under beskattningsåret inflyter för exploatering av en uppfinning skall kunna i vissa fall, då det förberedande arbetet med uppfinningen påbörjats redan före beskattningsåret, hänföras till tidigare år och avräknas från beskattningsårets inkomst men eventuellt höja

Bilaga.

jämförelseinkomsten. Såsom framgår av förslagets 8 § gäller ovannämnda regel även för det fall att verksamheten ej är att betrakta såsom yrkesmässig.

I fråga örn beräkning av ränta å eget kapital, varom föreskrifter upptagits i anvisningspunkt 8 a), föreslås den avvikelse från de enligt 1940 års förordning gällande reglerna (i punkt 6 a), att räntefoten, som enligt nämnda förordning genomgående fastställts till 5 procent, beträffande kapitalökning som inträtt sedan förkrigsinkomståren beräknas till 6 procent. För det fall, att annan grund än medeltalsberäkning tillämpas vid jämförelseinkomstens fastställande, därunder alltså även inbegripet det fall att medeltalet för båda förkrigsinkomståren utvisar underskott, kan ränteberäkningen ej ske enligt huvudregeln. utan bör företagas efter annan grund som i det särskilda fallet finnes skälig. En föreskrift härom har jämväl upptagits i förslaget.

Enligt 1940 års förordning (punkt 6 b) skulle såsom eget kapital i rörelse anses det belopp, varmed tillgångarna överstego skulderna enligt den värdesättning, som låg till grund för inkomstuppskattningen enligt förordningen. Nu föreslås (i punkt 8 b) en förenkling av nämnda regel på så sätt, att såsom eget kapital i rörelse skall anses det belopp,varmed tillgångarna överstiga skulderna enligt den värdesättning som skett i räkenskaperna, dock att beträffande maskiner, inventarier, byggnader eller andra dylika tillgångar för stadigvarande bruk — däremot icke beträffande varulager —- hänsyn skall tagas till den särskilda värdesättning å tillgångarna, som ligger till grund för inkomstuppskattningen enligt den föreslagna förordningen. Har således för visst år beträffande maskiner eller liknande tillgångar i räkenskaperna verkställts nedskrivning, för vilken avdrag ej medgives vid taxeringen till krigskonjunkturskatt, får ett belopp svarande mot det ej godkända avdraget betraktas såsom eget kapital. Detta belopp skall alltså vid ränteberäkningen tilläggas för vart och ett av de efterföljande beskattningsåren.

Slutligen har anvisningspunkt 12 med särskilda presumtionsregler för vissa slag av yrkesmässig verksamhet kompletterats i det att veterinärer upptagits bland de i anvisningspunkten såsom exempel angivna yrkeskategorierna.

5 §•

Huvudgrunderna för de bestämmelser som ifrågasättas beträffande krigskonjunkturskatt för inkomstökning å jordbruk hava redan angivits i den allmänna motiveringen.

1 21 § kommunalskattelagen förekommer begreppet »intäkt» av skogsbruk men ej begreppet »intäkt» av jordbruk såsom en särskild kategori. Med »inkomst» av jordbruk bör emellertid förstås »inkomst» av jordbruksfastighet i den mån denna ej är »inkomst» av skogsbruk. Där lagtexten nyttjar uttrycken »intäkter» eller »bruttointäkter» eller »nettointäkt» av jordbruk eller av skogsbruk, böra därmed förstås de delar av hela intäkterna etc. av jordbruksfastighet som hänföra sig till en var av dessa två kategorier. Begreppet »intäkt av skogsbruk» överensshimmer alltså med kommunalskattelagens begreppsbestämning, medan »intäkt av jordbruk» innebär något annat än vad som enligt kommunalskattelagen inbegripes under uttrycket »intäkt av jordbruk med binäringar». Det torde knappast behöva befaras att detta i förevarande sammanhang naturliga avsteg från kommunalskattelagens terminologi skall behöva vålla några missförstånd.

I själva paragrafen synes för övrigt endast böra givas uttryck åt själva grundprinciperna för krigskonjunklurbeskatlningen av jordbruk. Begreppen »uppskattad inerinkomst» och »taxerad merinkomst» användas i samma bemärkelse som beträffande rörelse, med den avvikelse som föranledes därav.

14 Bilaga.

att inkomst av jordbruk synes böra vid krigskonjunkturbeskattningen sammanslås till en enda förvärvskälla. Hänsyn skall i princip kunna tagas till ökning eller minskning av eget kapital, men det förutsattes, såsom av det följande framgår, att beräkning i sådant avseende ej skall behöva förekomma utom i fall där denna skulle mera avsevärt påverka resultatet.

I paragrafen gives jämväl en antydan örn den mera summariska uppskattningsmetod, den s. k. bruttometoden, som antages i praktiken bliva den normala, till skillnad från den principiellt riktigare s. k. nettometoden, vilken avser en specificerad beräkning av den uppskattade merinkomsten. Det torde böra framhållas, att båda metoderna rätteligen åsyfta att få fram samma resultat, fastän detta enligt bruttometoden blir mera summariskt bestämt. Då en riktig tillämpning av nettometoden med korrigeringar under hänsyntagande till olikformigheter i inkomstberäkningen ofta torde erbjuda vanskligheter, vilka icke uppstå vid tillämpning av bruttometoden, kan det likväl antagas, att den senare metoden skall i stort sett visa sig giva väl så goda resultat som nettometoden.

Bland taxeringsföreskrifterna i 29 § angivas enligt förslaget huvuddragen av det praktiska förfarandet för erhållande av ett underlag för krigskonjunkturskattetaxeringen av jordbruksinkomster. Förslag till taxering, i regel enligt bruttometoden, upprättas inom länsstyrelserna med ledning av de där förvarade självdeklarationerna för ifrågakommande år. Den skattskyldige får därefter enligt taxeringsföreskrifterna tillfälle inkomma med erinringar. Dessa böra kunna innefatta bl. a. dels utredning för tillämpning av nettometoden, därest landskamrerarens förslag är upprättat enligt bruttometoden, dels utredning att prisstegringar ej förekommit i sådan utsträckning att det enligt brutto- eller nettometoden framkomna beloppet av den uppskattade merinkomsten bör i sin helhet beskattas. Prisstegringarna kunna av den skattskyldige angivas enligt fastställd schablon, men hinder bör ej möta för honom att även i detta avseende förete särskild utredning. Ej heller betages honom möjligheten alt med bibehållande av bruttometoden som grundval för beräkning av den uppskattade merinkomsten föreslå ändring under andragande av olika skäl, t. ex. på grund av lagerminskning eller dyl. Men han måste då räkna med möjligheten att av landskamrerare!! ytterligare utredning begäres, vilken måhända avser sådan specifikation, att fråga i verkligheten blir om tillämpning av nettometoden. Hinder möter ej heller för landskamreraren att redan från början upprätta förslag enligt nettometoden. I många fall, särskilt där inkomst av skogsbruk ej ifrågakommer eller har endast ringa betydelse, torde detta ej möta synnerliga svårigheter. Det ligger i sakens natur, att en schablonmetod, även om den är väl lämpad för de liesta normala fall, vanligen ej passar för mera extraordinära förhållanden, varför den måste kunna frångås både när detta länder till den skattskvldiges fördel och när det länder till hans nackdel.

Mera speciella regler rörande uppskattning av taxerad merinkomst av jordbruk upptagas i anvisningarna till 5 §.

I dessa gives till en början uttryck åt de förut omnämnda principerna rörande inkomsternas uppdelning på jordbruk och skogsbruk.

Därefter framhålles, att för tillämpning av nettometoden kräves en nöjaktig utredning av skattskyldig eller beskattningsmyndighet rörande uppdelning av nettointäkten av jordbruksfastighet på jordbruk och skogsbruk för såväl törkrigsinkomståren som beskattningsåret, och angivas huvudreglerna för fastställande av inkomstökningen.

Vidare meddelas bestämmelser rörande beräkning enligt bruttometoden. Vid bedömande av denna bör beaktas, att kommunalskattelagens inkomstbegrepp beträffande jordbruksfastighet icke bygger på bokföringsmässiga grun-

Bilaga.

der utan på den s. k. kontantprincipen, med det resultat att den deklarationsmässigt framkomna inkomsten för visst är kan komma att ganska avsevärt skilja sig från den verkliga inkomsten för samma år. Det är framför allt utgifterna som på detta sätt bliva ojämnt fördelade. Även om sådana utgifter avse anskaffande av en tillgång för varaktigt bruk eller lagertillgång, balanseras de nämligen ej, såsom vid tillämpning av bokföringsmässiga grunder, med motsvarande tillgångsposter, vilka sedermera avföras i samma mån som tillgångarna minskas i värde eller helt avgå ur rörelsen. I stort sett torde därför kunna anses, ali bruttointäkterna för de olika åren ofta erbjuda en bättre grund för jämförelse mellan dessa än nettointäkterna. En renodlad jämförelse mellan å ena sidan bruttointäkterna för beskattningsåret, å andra sidan medeltalet av bruttointäkterna för förkrigsinkomståren täger dock ej tillbörlig hänsyn till omkostnadernas ökning. Det gäller sålunda alt finna en grund för att schablonmässigt fastställa denna ökning. Bland omkostnaderna är framför allt en grupp, beträffande vilken ingen schablon är möjlig att tillämpa, nämligen för inköp av spannmål, frövaror, kraftfoder, betmassa, potatis, rotfrukter, hö, halm och andra fodermedel, gödselmedel och torvströ. Kända omständigheter hava bl. a. medfört, att omfattningen av dylika inköp i väsentlig grad ej är beroende av den skattsky Wiges fria val. Det torde ofta inträffa att omkostnaderna för dylika inköp minskats i stället för ökats från förkrigsinkomståren; i andra fall kan ökningen hava skett i en betydligt kraftigare proportion än bruttointäkternas ökning. Det torde därför även vid tillämpning av bruttometoden vara ofrånkomligt att hänsyn tages till ändringen av de verkliga utgifterna för dessa ändamål. Anmärkas bör, att de ifrågavarande inköpen oftast inverka på avkastningen just för det år, under vilket de gjorts, varför avdrag för respektive år med de faktiska utgiftsbeloppen vanligen är sakligt befogat. Någon svårighet att ur självdeklarationerna få fram dessa avdrags belopp föreligger givetvis icke. Viss likhet med de nu nämnda utgifterna erbjuda utgifterna för inköp av s. k. livdjur, d. v. s. kreatur som ej äro avsedda för slakt. Utgifterna för dylika kunna ofta representera betydande summor och göras ofta med mycket olika belopp under olika år. Emellertid gäller beträffande dessa att, då fråga ej är om inkomstberäkning eiler bokföringsmässiga grunder, deras upptagande under respektive år i regel skulle snarare försämra än förbättra jämförelsen. Avkastningen n\ de inköpta tillgångarna framkommer nämligen vanligen ej under det år då inköpet skett utan successivt under senare år. I stort sett lorde det vara riktigast att låta utgifter av dvlikt slag belasta de olika åren nied lika stora årsbelopp. Men ett dylikt resultat kan, då fråga är om en jemförelse och ej örn fastställande av belopp för de olika åren, vilka vart lör sig äga självständig betydelse, enklare åstadkommas genom alt ej medgiva avdrag för ändamålet under något av åren. Det torde också ligga närmast till hands alt vid tillämpning av bruttometoden behandla kostnader för inköp av livdjur på detta sätt, vilket har den följden, att de alls ej komma alf omnamnas i lagtexten. En annan sak är, att för vinnande av likformighet mellan olika år justering i ett eller annat avseende kan Idiva erforderlig av det resultat som i första hand vinnes enligt bruttometoden. Detta är emellertid ett förhållande sorn ej direkt har att göra med den schematiska avdragsberaknmgen utan uppkommer i annat sammanhang. Vad som för ögonblicket bör fastslås är att kostnad för inköp av livdjur bör hållas utanför de avdrag, vartill vid bruttometodens utformning hänsyn skall tågås.

/^en omkostnadsökning, för vilken en schablonmässig beräkningsgrund Jior utfinnas, skall följaktligen ej inbegripa de nu behandlade omkostnaderna 1 öi inköp av foder och gödselmedel m. m. (»Iler av livdjur. För övriga omkostnader lärer en likformig beräkningsgrund vara möjlig, örn lill utgångs-

16 Bilaga.

punkt tages en av variationer jämförelsevis oberoende faktor, såsom medeltalet av de kontanta bruttointäkterna under förkrigsinkomståren. Ur material, som inom Sveriges lantbruksförbund hopsamlats såsom grund för ett jordbruksindex, bär kunnat fastställas, att den genomsnittliga ökningen av dylika övriga omkostnader kan beräknas till omkring 11 procent å nämnda medeltal. Häri inbegripes alltså ökning av kontanta kostnader av andra slag än de nyss nämnda, hänförliga både till kontanta inkomster och inkomster in natura, dock ej till bostadsförmån. Det föreslås emellertid att för all säkerhets skull siffran för ökning av omkostnadsavdraget bestämmes något i överkant. Den skattskyldige har visserligen — liksom beskattningsmyndigheterna — möjlighet att förete utredning för tillämpning av nettometoden, men sådan tillämpning bör ej provoceras utom där vägande skäl föreligga. Det synes därför vara av intresse att så inrätta schablonen att denna genomsnittligt sett hellre kommer att innefatta någon fördel för den skattskyldige än tvärtom. Detaljerna i den uträkning, som resulterat i nyss angivna siffra, återgivas i en såsom särskild bilaga intagen promemoria, författad av förre avdelningschefen hos Sveriges lantbruksförbund Erik Nilsson.

Vid den uppskattade merinkomstens beräkning är det ej orimligt att hänsyn tages jämväl till naturainkomsternas ökning i penningar. Motsvarande sker exempelvis beträffande rörelse. Det torde dock ej vara lämpligt att i detta avseende vid bruttometodens tillämpning följa de mycket växlande beräkningar som skett vid de ordinarie taxeringarna, utan torde det i stället vara på sin plats att även här använda en schablonberäkning för ökningen. Naturaförmånernas värde såvitt avser jordbrukets produkter för ett större jordbruk — och krigskonjunkturskatt kan med hänsyn till avdraget vid den beskattningsbara merinkomstens bestämmande ifrågakomma praktiskt taget endast beträffande större jordbruk — har under förkrigsinkomståren inom Sveriges lantbruksförbund beräknats till omkring 1,000 kronor. Å detta belopp lärer från tiden före krigsutbrottet till 1940 böra beräknas en ökning av i genomsnitt omkring 20 å 30 procent. Det ifrågasättes att ökningen av dessa förmåners värde skall i regel beräknas till 200 kronor. Hava naturaförmåner av trädgårdsprodukter erhållits i större utsträckning, kan även beträffande dem någon ökning ifrågasättas. Här kan dock intet enhetligt belopp fastställas, utan måste tillägg i förekommande fall ske med skäligt belopp under åberopande av särskilda omständigheter. Överhuvud synes det böra vara möjligt att även i andra fall enligt bruttometoden göra avvikelse från 200kronorsschablonen. Anmärkas må, att i den schablonmässigt beräknade omkostnadsökningen, såsom nyss sagts, även medräknats kostnad som kan anses belöpa på naturaförmånerna, varför systemet skulle rubbas om ej inkomstökning som hänför sig till ökat värde av sådana förmåner medräknades i den uppskattade merinkomsten. Att hänsyn däremot ej tages till naturaförmåner vid bestämmandet av den taxerade merinkomsten med hänsyn till prisstegringen framgår av det följande.

Det har redan antytts, att justering av de resultat, som erhållas vid den direkta jämförelsen mellan de olika årens inkomster, kan bliva erforderlig för att åstadkomma likformighet i avseende å dessas beräkning. Detta förhållande framträder beträffande jordbruk nästan med större styrka än beträffande rörelse, därför att inkomstberäkningen ej^ sker efter bokföringsmässiga grunder. Delvis torde, jiå sätt också framhållits, olikheterna elimineras genom tillämpning av bruttometoden, som i och för sig innebår ett avlägsnande av ojämnheter på grund av kostnadsfördelningen. Vare sig bruttometoden eller nettometoden tillämpas kan emellertid ytterligare justering ifrågakomma, nämligen där fråga är örn sådan ojämnhet på intäktsidan,

Bilaga.

som ej är att hänföra till den löpande driften utan beror på en onormalt stor försäljning av mera varaktiga tillgångar. Ett exempel härpå erbjuda de under 1940 på många håll företagna osedvanligt stora nedslaktningarna av kreatur. I den mån dessa äro att hänföra till »realisation», ingå de ej eller böra åtminstone ej ingå i inkomsten av jordbruksfastighet vid den ordinarie inkomsttaxeringen, och beträffande dessa fall uppstå alltså här inga svårigheter. Men onormalt stora nedslalctningar kunna äga rum även inom ramen för löpande försäljningar, och beträffande dem kan ifrågakomma att visst belopp bör avräknas från bruttointäkterna. Har åter under beskattningsåret exempelvis en större intäkt än normalt förvärvats genom svinuppfödning, kan man ej tala örn minskning i onormal omfattning av kreatursbesättningen genom nedslagning, utan bör i sådant fall intäkten medräknas. A andra sidan bör naturligtvis då också avdrag ske för extraordinära omkostnader. I dylikt fall ligger det i själva verket nära till hands att söka åvägabringa utredning enligt nettometoden. En annan fråga gäller hänsyntagande till ändringar i lagerbehållningen. Genom alt bokföringsmässiga grunder i regel ej tillämpas, kan även i detta avseende justering bliva nödvändig enligt såväl brutto- som nettometoderna. Sådan justering synes lämpligen böra ske på det sätt att, örn lager som tillkommit före den tidpunkt från vilken krigskonjunkturskatten å jordbruk tänkes löpa, d. v. s. före den 1 januari 1940, under år 1940 minskats i större utsträckning än motsvarande nybildning av lager ägt rum, avdrag skall få ske med värdet vid beskattningsårets ingång av det lager som under året avyttrats eller förbrukats utan att ersättas. Detta innebär ett införande vid den särskilda beskattning, som krigskonjunkturbeskattningen utgör, i ett speciellt avseende av ett bokföringsmässigt moment. Vid tillämpning av nettometoden kan uppenbarligen därjämte ifrågakomma justering på grund av ojämna omkostnader, en justering som stundom torde kunna ske på det sätt att lika stora omkostnader beräknas för alla tre åren, för beskattningsåret eventuellt med något tillägg på grund av omkostnadernas fördyring.

Uppenbart är, alt grund för jämförelse mellan de olika åren föreligger endast i den mån fråga är örn samma fastigheter. För fastighet, som den skattskyldige haft under förkrigsinkomståren men ej under beskattningsåret, är därför inkomstuppskattning obehövlig. Huru i dylikt fall en lämplig grund för jämförelsen skall finnas blir ett spörsmål som ingår såsom ett lod i de frågor, vilka behandlas i anvisningspunkten 2 till ifrågavarande paragraf.

Har skattskyldig räkenskapsår som ej sammanfaller med kalenderår, kunna komplikationer uppstå på grund av att såsom utgångspunkt för ifrågavarande beskattning sättes den 1 januari 1940. Huru i dylika fall skall förfaras torde få bero av omständigheterna i de särskilda fallen. Att uppställa allmänna regler för deras behandling torde knappast vara lönande.

Det föreslås att, örn bruttometoden tillämpas, anteckning härom skall göras i krigskonjunkturskattelängden. Det kunde synas enklare att låta sådan anteckning i stället ske i de troligen mera sällsynta fall då nettometoden tilllämpas, men det torde vara riktigare att i längden giva särskilt uttryck åt .sådana avvikelser sorn göras från vad som är bäst överensstämmande med krigskonjunkturbeskattningens allmänna principer.

Anvisningarnas punkt 2 avser alt ge regler örn fastställande av ett jämförelsetal i fall då sådant ej direkt framkommer genom medeltalsberäkningen. En dylik avvikelse ifrågakommer egentligen endast där något moment i grunden för en direkt jämförelse brister, såsom då de fastigheter varom fråga är ej under alla åren varit identiska eller av annan anledning förhållandena ej liro jämförbara. Någon särskild motivering för vad som i sådant avseende föreslås torde ej vara erforderlig. Uttrycket »jiimförclseinkomst» synes

2—1171 17.

18 Bilaga.

böra förbehållas det fall att nettometoden tillämpas. Det belopp, som vid bruttometoden erhålles såsom medeltal för förkrigsinkomståren, torde knappast lämpligen böra benämnas »inkomst». Lämpligen kan benämningen »jämförelsetal» användas. Denna förekommer dock ej i författningstexten.

I punkt 3 av anvisningarna behandlas fråga om tillägg eller avdrag för beräknad ränta å minskning eller ökning av eget kapital. Den principiella frågeställningen är här densamma som beträffande rörelse, och ränteökning resp. -minskning synes böra beräknas efter samma procentsats som vid rörelse. Med hänsyn till den grövre norm som i och med kontantmetoden tillämpas i fråga om jordbruk synes det emellertid i och för sig önskvärt att justering på grund av ändrad kapitalinvestering ej sker utom i mera utpräglade fall. Det torde utan vidare kunna antagas att sådan justering av landskamreraren påyrkas endast där den kan antagas vara erforderlig för att rätta till en eljest uppkommande oegentlighet. För att hänsyn till ökning av eget kapital skall tagas bör genomgående krävas utredning av den skattskyldige, och i regel bör sådan utredning föranleda ändring i landskamrerarens förslag endast där nettometoden användes. Det är uppenbart, att örn medel med större belopp än vanligt användas för reparation, nyanskaffning av kreatur eller dylikt, detta ej bör betraktas som nyinvestering av eget kapital, medan däremot i samband med ny-, till- eller ombyggnad eller en mera omfattande nyuppsättning av levande eller döda inventarier dylik investering kan tänkas föreligga. Avbetalning av skuld som hänför sig till fastigheten är givetvis i regel nyinvestering av eget kapital, medan avbetalning av skuld, som visserligen är intecknad i fastigheten men ej egentligen hänför sig till den å fastigheten bedrivna verksamheten, uppenbarligen ej är att anse såsom sådan nyinvestering.

Det återstår att bestämma, i vad mån uppskattad merinkomst av jordbruk skall antagas hava uppkommit på grund av förhållanden som avses i 1 §. Redan förut har angivits, att det skall ankomma på den skattskyldige att visa att inkomstökning ej berott av sådana förhållanden, och att detta i regel bör ske genom utredning i vad mån prisstegring utöver vad som erfordrats för att kompensera omkostnadernas stegring, d. v. s. ökad prismarginal, förekommit. Det har också uttalats att sådan utredning normalt lärer kunna ske genom att den skattskyddige på sina olika försäljningar tillämpar officiellt fastställda schablonmässiga procentsatser för produkter av olika slag. En bevisning rörande av den skattskyldige faktiskt tillämpad ökning av prismarginalerna bör dock kunna åberopas för att bryta schablonen. Aven beskattningsmyndigheten bör vara oförhindrad att förete sådan bevisning, vilken enligt sakens natur vanligen ej torde kunna göras lika bindande som en bevisning av den skattskyldige, men som icke förty kanske bär godtagas, därest den ej rubbas genom motbevisning av den skattskyldige. Sådan prisstegring som uppkommit å den skattsky Wiges naturaförmåner synes ej i detta sammanhang böra medräknas. Den skattskyldiges personliga ställning har ej blivit bättre därför att honom tillkommande oförändrade naturaförmåner fått ett högre värde, och ett hänsyntagande till prisstegring å dessa skulle helt säkert ej vinna förståelse. I inkomst av jordbruk kunna emellertid också ingå inkomster av helt extraordinär typ t ex för körslor, inkvarteringar eller dylikt, vilka äga ett mer eller mindre uppenbart samband med kriget. Inkomstökning av sådant slag torde vanligen böra anses hava berott på förhållanden som avses i 1 §, även i den mån ökning av prismarginalen ej kan anses föreligga.

En fråga som också kräver sitt svar är den, vilken utgångspunkt som bör antagas för prisstegringens beräkning. Fråga bör vara om en jämförelse med förhållandena före krigsutbrottet, och det läge nära till hands att utgå

Bilaga.

från förhållandena vid utgången av augusti 1939. Då det här gäller varor, vilkas priser kunna växla med årstiderna, torde dock ett dylikt bindande vid priserna vid viss tidpunkt ej vara lämpligt. I anvisningarna synes fördenskull höra angivas allenast att jämförelse skall ske med förhållandena före krigsutbrottet, ett uttryck som sedan får tolkas med hänsyn till vad sakens natur kräver. Skall vid taxeringen —- i år eller ett följande år — hänsyn tagas till ändring av penningvärdet, synes detta på ett nöjaktigt sätt kunna ske genom någon sänkning av de procenttal, som erhållas genom en direkt priskalkyl.

Det föreslås att den procentuella beräkningsgrunden för ökade prismarginaler skall fastställas av Kungl. Maj:t efter förslag av den centrala krigskonjunkturskattenämnden. I det tryckta formulär med förslag till taxering, som av landskamreraren tillställes den skattskyldige, bör vara plats för utredning av denne. En tryckt uppräkning bör i formuläret finnas av de produkter, av vilka jordbrukets avkastning normalt består, med en kolumn folden skattskyldiges specifikation av bruttointäkterna för de olika produkterna och en annan kolumn för beräknad ökad prismarginal. De procentsatser, som av Kungl. Majit fastställas, böra tillställas den skattskyldige samtidigt med förslaget.

6 §•

Huvudprinciperna för krigskonjunkturbeskattningen av skogsbruk hava angivits dels i den allmänna motiveringen, dels i motiven till 5 §. I det senare sammanhanget har hl. a. belysts vad som skall förstås med »intäkter», »bruttointäkter» samt »nettointäkt» av skogsbruk. Endast prisstegring som tillika utgör ökad prismarginal bör beskattas. Inkomstökning i och för sig fastställes ej, eftersom inkomsterna äro beroende av virkesuttagens storlek och således ej utgöra lämplig grund för en jämförelse av den skattskyldiges verkliga ekonomiska förmåner under de olika åren. Däremot gäller, att ej högre belopp än den skattskyldiges nettointäkt av skogsbruk för beskattningsåret beskattas, men den spärr, som denna föreskrift innebär, kan antagas bliva av endast liten praktisk betydelse.

Emellertid bör i anvisningarna angivas, huru nettointäkten i dylikt fall skall beräknas. I huvudsak lärer det vara tillfyllest med en hänvisning till reglerna örn inkomstökning beträffande jordbruk. Särskild reglering synes dock erforderlig beträffande avdrag för skogs ingångsvärde. Då det i stort sett står i den skattskyldiges skön att yrka sådant avdrag, när han önskar, skulle han ofta kunna, genom att begära stort sådant avdrag för beskattningsåret, minska nettointäkten för beskattningsåret så mycket att en berättigad krigskonjunkturbeskattning skulle i avsevärd utsträckning bortfalla. Det enklaste är fördenskull, att, där fråga är örn egen avverkning eller upplåtelse av avverkningsrätt, ej medgiva avdrag för minskning av ingångsvärde. Gäller det åter försäljning av växande skog i samband med avyttring av fastigheten, kan avdrag för ingångsvärde ej rimligen vägras, men saknas däremot anledning att medgiva sådana alternativa avdrag som kunna ifrågakomma vid den ordinarie inkomstberäkningen. Det torde böra erinras, att vid avyttring av fastighet inkomst av skogsbruk ej föreligger, där avyttringsvinsten beskattas såsom realisationsvinst, men väl i övriga fall. Krigskonjunkturbeskattningen beträffande skogsbruk avser endast dessa senare fall. Krigskonjunkturbeskattningen av realisationsvinst torde emellertid böra så anordnas, att någon lucka i systemet ej av nu angiven grund uppkommer.

Huvudregeln i avseende ä krigskonjunkturbeskallning av skogsbruk, att denna bör träffa prisstegring i den mån den ej erfordras för alt täcka ökade

20 Bilaga.

omkostnader, synes ej böra avse sådana skogsbrukets produkter, som den skattskyldige tillgodogjort sig för egen räkning, utom i det fall då detta sker i någon den skattskyldiges rörelse. Skälen här äro ungefär desamma som beträffande inkomst av jordbruk.

Den ökade prismarginalen torde noi-malt kunna beräknas procentuellt å bruttointäkterna. Grunder för denna beräkning torde böra bestämmas av Kungl. Majit efter förslag av den centrala krigskonjunkturskattenämnden. Denna uppgift blir icke lätt. Givet är att olika procentsatser böra bestämmas för olika virkesdimensioner etc. Sannolikt är det också befogat att fastställa olika procentsatser för olika delar av riket. Hur stark specificeringen bör göras torde få bero på omständigheterna. Möjligen bör i vissa fall — t. ex. beträffande bränsleved — så förfaras, att procentsatsen får gälla allenast i den mån priset ej överstigit visst maximum, medan dessutom hela överskottet räknas som prisstegring. En annan möjlighet är att det belopp, varmed priset överstiger visst krontal, enligt schablonen räknas såsom prisstegring. Även andra möjligheter äro tänkbara. Anvisningarna böra ej så avfattas, att de hindra tillämpning av sådana schablonregler som visa sig vara lämpligast. Det bör emellertid, liksom beträffande jordbruk, stå såväl den skattskyldige som beskattningsmyndigheterna öppet att visa, att den ökade prismarginalen för den skattskyldige varit en annan än den som framgår av schablonen. Prisstegringen synes böra beräknas med utgångspunkt från förkrigsförhållandena. Vilken tidpunkt före kriget som i sådant avseende skall anses representativ torde för olika virkesdimensioner i olika trakter av riket få avgöras i samband med bestämmande av den schablonmässiga beräkningsgrunden.

Det praktiska förfaringssättet beträffande taxering till krigskonjunkturskatt av skogsinkomster lärer böra vara i stort sett detsamma som beträffande jordbruk. Landskamreraren bör följaktligen tillställa den skattskyldige ett förslag, som denne har tillfälle motbevisa. Det är givet, att förslag från landskamreraren vore meningslöst, örn detta ej angåve en siffra för beräknad prisstegring. Ur självdeklarationerna kan dock landskamreraren ej hämta någon specifikation av skogsbruksprodukterna. I åtskilliga fall torde väl sådan kunna erhållas ur virkesdeklarationerna. Ofta torde landskamrerarens förslag därför få bli mycket summariskt, och landskamreraren lärer då vanligen bli nödsakad att antaga prisstegringen till så högt belopp att den skattskyldige får intresse att förete den specifikation, som landskamreraren eventuellt saknar. Stundom torde sådan kunna erhållas genom skriftväxling med den skattskyldige före förslagets utsändande.

7 §■

Såsom huvudregel för krigskonjunkturbeskattning av inkomst av annan fastighet bör enligt vad i det föregående anförts gälla att i stort sett endast mera typiska krigsuthyrningar på grund av inkvarteringar, lokalernas nyttjande för särskilda ändamål eller dylikt beskattas. Uppskattad merinkomst synes emellertid böra beräknas enligt i huvudsak samma grundprinciper som i fråga om rörelse. Men det synes, såsom också redan framhållits, angeläget att inskränka inkomstberäkningarna till sådana fall, där beskattning kan ifrågakomma. Detta synes därför böra direkt utsägas i anvisningarna.

De särskilda problem som uppstå beträffande inkomst av annan fastighet hänföra sig väsentligen till omkostnadernas ofta ojämna fördelning på olika år. Det är framför allt reparationskostnader som i många fall belasta de olika åren med mycket växlande belopp. Det kan dock knappast antagas att i regel sådana kostnader med särskilt höga belopp belastat året 1940. Under dylika förhållanden synes det mest praktiskt att för alla åren stryka repara-

Bilaga.

tionsavdraget. Är det fråga om merkostnad som direkt föranletts av den speciella krigsuthyrning som beskattas, bör dock givetvis sådan merkostnad få avdragas för beskattningsåret. På i stort sett samma sätt synes böra förfaras med värdeminskningsavdragen. Givet är dock, att om det årliga värdeminskningsavdraget ökats på grund av ny-, till-, ombyggnad eller dyl., man ej rimligen kan vägra avdrag för sådan ökad värdeminskning. Har under något av förkrigsinkomståren någon lägenhet, som brukar vara uthyrd, tillfälligtvis stått outhyrd, bör den skattskyldige ej förmenas att göra härav betingat tillägg vid inkomstuppskattningen för förkrigsinkomståren.

Beträffande fastställande av jämförelseinkomsten samt ränta å minskning eller ökning av eget kapital kan i huvudsak hänvisas till vad som anförts beträffande inkomst av jordbruk.

Uppgiftsskyldighet beträffande inkomst av annan fastighet synes böra föreligga endast efter anmaning. Det synes emellertid lämpligt att låta taxeringsnämndernas ordförande meddela upplysningar om sådana mera betydande krigsuthyrningar, om vilka de äga kännedom och som kunna tänkas böra föranleda taxering till krigskonjunkturskatt.

8 §.

Vad angår inkomst av tjänst och tillfällig förvärvsverksamhet bortsett från realisationsvinst beskattas enligt nu gällande förordning »inkomst i form av tantiem, provision, gratifikation eller likartad inkomst av tjänst, därest inkomsten utgått från rörelse, ävensom därmed jämförlig inkomst av tillfällig förvärvsverksamhet, oavsett om den utgått av rörelse» (2 §). Denna bestämning preciseras (i 5 §) ytterligare så, att beskattning underkastat är dels »till intäkt av tjänst eller tillfällig förvärvsverksamhet hänförligt belopp, vars storlek varit beroende av sådant resultat av rörelse som belöper på tiden efter utgången av augusti 1939 eller av omsättningen i eller omfattningen av efter nämnda tidpunkt bedriven rörelse», dels »till intäkt av tillfällig förvärvsverksamhet hänförligt belopp, vars storlek varit beroende av resultat av tillfällig affär som gjorts efter utgången av augusti 1939». I båda fallen bortfaller beskattningen, i den mån den skattskyldige med bärande sannolikhetsskäl ådagalägger att motsvarande inkomstökning skulle hava uppkommit oberoende av i 1 § omförmälda förhållanden.

Då det gäller att bestämma omfattningen av motsvarande beskattning i framtiden, torde till utgångspunkt böra tagas dels det förhållandet att inkomst på grund av allmän tjänst ej bör indragas under skatten, även där densamma uppenbarligen beror på kriget, samt att ej heller exempelvis sjöfolks löneökning bör drabbas av krigskonjunkturskatt, dels att rörelscinkomst bör beskattas efter i stort sett samma grunder som hittills. Inkomster av tjänst och tilli ali ig förvärvsverksamhet i övrigt böra inpassas bland de beskattade respektive obeskattade kategorierna på ett sätt som så väl som möjligt överensstämmer med dessa utgångspunkter. Att tantiem och liknande inkomster liksom nu böra beskattas, förefaller tydligt, då dylika inkomster närmast äro att betrakta som en delaktighet i rörelsens resultat. Med tantiem m. m. från rörelse torde böra likställas tantiemer från jordbruk eller skogsbruk. Löner som ej utgå från rörelse böra däremot såsom närmast likställda med inkomster av allmän tjänst lämnas utanför beskattningen, likaledes sådana löner från rörelse som äro alldeles oberoende av rörelsens resultat. Normala befordringsinkomster jämväl från rörelse böra lämnas utanför krigskonjunkturbeskattningen, även örn befordran påskyndats genom en hastigare utveckling av rörelsen på grund av kriget, medan löner, vilkas storlek uppenbarligen föranletts av rörelsens resultat, böra likställas med tantiem.

22 Bilaga.

Vad inkomst av tillfällig förvärvsverksamhet angår bör rätteligen sådan inkomst, som väsentligen är likställd med normal löneinkomst, ej krigskonjunkturbeskattas, medan inkomst som står på gränsen till inkomst av rörelse, fastän den ej bedrives yrkesmässigt, bör i princip vara skattepliktig. Här möta emellertid stora praktiska svårigheter att urskilja den ena kategorien från den andra. Anledningen lill att löneinkomst av allmän tjänst ej inbegripes under ifrågavarande beskattning bör väl närmast vara den, att den, i den mån den utgör inkomstökning, anses utgöra ersättning för ett mera omfattande eller eljest mera värdefullt arbete än tidigare. I den mån ersättningen för ett tillfälligt uppdrag av liknande anledning blir större än normalt, bör följaktligen denna ej beskattas. Men om någon på grund av krigskonjunkturen för ett uppdrag får en ersättning som uppenbarligen är väsentligt högre än han skulle kunnat betinga sig under normala förhållanden för ett uppdrag av liknande betydelse och omfattning, bör möjlighet ej saknas att beskatta honom för ersättningsökningen. Därjämte böra såsom redan nu sker beskattas provisioner o. dyl. som utgå från rörelse. Genom en sådan bestämning erhålles i huvudsak likställighet med tjänsteinkomster, men sker beskattning i de fall som komma rörelse särskilt nära. Genom att begränsa beskattningen till utpräglade fall blir det väl även möjligt att bemästra de taxeringstekniska svårigheter som — sannolikt utan större utbyte för det allmänna — skulle uppstå, därest inkomsterna av tillfällig förvärvsverksamhet i allmänhet gjordes till föremål för undersökning och utredning av taxeringsmyndigheterna.

Särskild uppmärksamhet förtjäna i detta sammanhang tillfälliga inkomster av uppfinnarverksamhet. Utgå dessa inkomster i form av royalty, beskattas de som rörelse. Det torde då vara ofrånkomligt —— och för övrigt även rimligt — att beskatta dem även örn de utgå i annan form. Dock bör märkas, att det därvid lärer vara nödvändigt att taga särskild hänsyn till de speciella förhållanden, som äro förbundna med uppfinnarverksamhet. I detta avseende kunna de föreskrifter, som föreslås beträffande rörelse, få motsvarande tillämpning. Detta sistnämnda gäller f. ö. även sådana uppfinnare som erhålla sin inkomst såsom inkomst av tjänst, eventuellt med rätt till tantiem eller dyl. av uppfinningens resultat. Är det fråga örn en tillfällig uppfinnarverksamhet, synes det lämpligt att binda beskattningen vid samma villkor som för tillfälliga uppdrag o. dyl., nämligen att vederbörande erhållit högre ersättning än han skäligen skulle kunnat betinga sig, om förhållande som i 1 § sägs ej varit för handen.

I ett annat betydelsefullt avseende torde det emellertid vara lämpligt att nu följa en annan linje än beträffande 1940 års skatt. Denna byggde nämligen på begreppet »uppskattad merinkomst» av just de slag av inkomster som inbegripas under skatten. Ett resultat som bättre tillfredsställer det allmänna rättsmedvetandet torde vinnas, därest ifrågavarande beskattning bindes vid inkomstökning å inkomst av tjänst och tillfällig förvärvsverksamhet i allmänhet, med undantag dock av realisationsvinst, lotterivinst o. dyl. Det är ej ovanligt, att vederbörandes inkomster av personligt arbete, även örn detta är väsentligen oförändrat, ändra karaktär. En ren löneinkomst kan utbytas mot tantiem eller tvärtom. Även vid övergång till nytt arbete kunna givetvis ändrade former för ersättningen ifrågakomma. Någon obillighet mot de skattskyldiga torde det ej medföra, om hänsyn tages till ökning av ifrågavarande arbets- och liknande inkomster i allmänhet, då beskattningen i alla fall inskränkes att gälla intäkter som angivas i 2 § 1 mom. e). Beträffande lagtextens utformning medför den nu ifrågasatta anordningen en ändring, då det synes olämpligt att använda uttrycket »uppskattad merinkomst» beträffande andra slag av inkomster än som kunna

Bilaga.

direkt beskattas. Lagtexten synes böra gå ut på att direkt angiva vad som skall utgöra taxerad merinkomst, och därtill foga den inskränkande föreskriften, att den taxerade merinkomsten dock ej må upptagas till högre belopp än inkomstökningen av tjänst och tillfällig förvärvsverksamhet med ovan angivna undantag.

9 §.

Beträffande krigskonjunkturskatt å realisationsvinst är den viktigaste ändringen den att även realisationsvinst vid avyttring av fast egendom inbegripes under beskattningen. En sådan beskattning kan, särskilt beträffande skogsegendomar, svårligen undvaras, då den, såsom ovan beträffande inkomst av skogsbruk anförts, kräves för att komplettera krigskonjunkturbeskattning av sådan inkomst. Det torde böra framhållas, att beträffande annan fastighet frågan torde äga mindre betydelse, då större prisstegringar å sådana fastigheter sedan krigsutbrottet endast mera undantagsvis torde kunna påvisas. Däremot torde en, i vissa fall betydande, prisstegring å jordbruks- och särskilt skogsegendomar på många håll hava ägt rum. Det är i och för sig mindre tilltalande att vid krigskonjunkturbeskattningen göra åtskillnad mellan sådana försäljningsvinster som utgöra skattepliktig realisationsvinst och sådana som ej utgöra sådan vinst. Olikformigheten utjämnas dock i någon mån därav att beträffande de sannolikt betydelsefullaste fallen, nämligen vid avyttring av skogsegendomar, krigskonjunkturskatt å skogsbruk ifrågakommer, om realisationsvinst ej är för handen. Att eljest viss försiktighet med ifrågavarande beskattning är på sin plats, torde följa därav att realisationsvinsten avser värdeökning å den skattskyldiges producerande kapital och sålunda träffar förmögenhetsökning, som den skattskyldige knappast kan hava förutsett i andra fall än där fastigheten förvärvats efter krigsutbrottet, medan krigskonjunkturskatt i övrigt träffar en, låt vara efter den skattskyldiges förhållanden särskilt stor, årsinkomst. I följd därav synes, för att beskattning skall ifrågakomma, den sannolikhet, som av beskattningsmyndigheten bör påvisas rörande storleken av värdeökning efter krigsutbrottet, böra vara ganska stor. Anvisningarna hava avfattats under beaktande av denna synpunkt.

Det lärer stundom förekomma, att personer i en utsträckning som närmar sig yrkesmässig verksamhet, utan att dock sådan föreligger, handla med lös egendom, t. ex. aktier, och på den grund tämligen regelbundet varje år beskattas för realisationsvinst. I sådana fall torde det stundom kunna framstå såsom uppenbart obilligt, att hela den realisationsvinst, som uppkommit på grund av värdeökning efter kriget, beskattas. Rimligt belopp motsvarande ett skäligt jämförelsetal synes i sådant fall böra få avdragas. Bestämmelser örn sådant avdrag hava upptagits i anvisningarna till 9 §. Enligt sakens natur måste dessa bestämmelser bliva allmänt hållna. En mera preciserad avfattning kan, när det gäller ett skälighetsbedömande, svårligen åstadkommas.

10 §.

Tillägg till reglerna för fastställande av den beskattningsbara merinkomsten (i 7 § enligt 1940 års förordning) har skett för att förverkliga det avdrag efter billighetsgrunder för inkomstminskning å en förvärvskälla från inkomstökning å en annan, som behandlats i den allmänna motiveringen.

Det skattefria beloppet föreslås till 2,000 kronor. Den högre gränsen i 1940 års förordning, 4,000 kronor, föranleddes närmast av en av taxeringstekniska skäl motiverad önskan att vid den första tillämpningen hålla taxeringarnas antal inom så trånga gränser som möjligt.

24 Bilaga.

11 §■

I reglerna om beräkning av krigskonjunkturskatt (8 § enligt 1940 års förordning) föreslås allenast sådan ändring som föranledes av att de särskilda bestämmelser, som hänfört sig till beskattningsårets uppdelning på tiden före och efter krigsutbrottet, strukits.

Det torde böra framhållas att skatteskalans bibehållande vid de för 1940 gällande satserna ej innebär ett ställningstagande till örn dessa böra förbliva oförändrade eller ej. Såsom i den allmänna motiveringen framhållits, ligger frågan om skattesatsernas storlek utom ramen för denna utredning.

12 §.

I bestämmelserna om beräkning av krigskonjunkturskatt för äkta makar erfordras ändring på grund av beskattningens utsträckning till nya förvärvskällor. Den hittillsvarande regeln (i 9 § av 1940 års förordning) med normer för bestämmande av inkomstminskning under hänvisning till reglerna örn inkomstminskning beträffande rörelse har uteslutits. Hänvisningen i sin nuvarande form passar ej beträffande exempelvis tjänsteinkomster med den avfattning som bestämmelserna om sådana inkomsters beskattning nu fått. Att meddela nya regler för de antagligen mycket sällsynta fall, varom här kan vara fråga, torde vara föga lönande. Uppkomma spörsmål av ifrågavarande slag, torde det av grunderna för paragrafen i regel framgå huru dessa böra behandlas.

13—23 §§.

Den provisoriska skattepåföringen innebär ett i viss form genomfört uppskov med den definitiva beskattningens fastställande. Den betingas därav att ett konstaterande av vad som är fiktiva eller verkliga vinster ofta ej kan ske förrän efter krigets slut. Olika möjligheter kunna tänkas stå till buds för ett sådant uppskov, men metoden med provisorisk skattepåföring har efter ingående prövning ansetts i olika avseenden lämpligast. Vunna erfarenheter giva knappast stöd för den meningen att någon annan utväg skulle vara bättre. Ändring härutinnan föreslås följaktligen icke.

De i 1940 års lagstiftning örn krigskonjunkturskatt upptagna möjligheterna till provisorisk påföring av krigskonjunkturskatt hava bibehållits väsentligen oförändrade och utökats med den i allmänna motiveringen berörda möjligheten att erhålla provisorisk skattepåföring vid avsättning av särskild fond för kostnadsutjämning. Dessutom hava vissa förtydliganden och tillägg skett i några paragrafer.

14 §, som avser provisorisk skattepåföring i samband med avsättning av särskild varuförnyelsefond, har jämte anvisningar i vissa avseenden omformulerats.

Då syftet med bestämmelserna örn varuförnyelsefond är att åstadkomma viss utjämning mellan olika år, synes ej särskild anledning föreligga att begränsa den provisoriska skattepåföringen i dylikt fall mer än som enligt sakens natur är påkallat. Det är först i samband med restitutionen som den för den totala beskattningen avgörande prövningen skall äga rum. Därför föreslås intagande i författningstexten av en bestämmelse, att avsättning av särskild varuförnyelsefond för nedskrivning av ett lager lika stort som lagret vid krigsutbrottet skall godkännas såsom grund för provisorisk skattepåföring, om detta lager var större än lagret vid sista förkrigsinkomstårets utgång.

Det har synts böra i anvisningarna beträffande avsättning till varuförnyelsefond — liksom beträffande prisfluktuations- och kostnadsutjämnings-

Bilaga.

fonder — uttryckligen angivas att fråga bör vara om avsättning av redovisad årsvinst eller besparade vinstmedel, d. v. s. dispositions- eller liknande fond. En »varuförnyelsefond» exempelvis, vilken avsatts innan årsvinsten framkommit, och alltså med karaktär av motkonto mot varulager eller dyl., d. v. s. närmast representerande en form av indirekt nedskrivning, är icke en sådan »särskild» varuförnyelsefond, varom i 14 § är fråga. Örn hänsyn tili en före vinstberäkningen gjord avsättning till sådan fond bör tagas vid krigskonjunkturbeskattningen är en fråga för sig, som får bedömas med hänsyn till omständigheterna i de särskilda fallen.

De nya bestämmelserna rörande ifrågavarande fall av provisorisk skattepåföring påverkas i någon mån därav att dylik avsättning kan hava skett redan tidigare år. Några större svårigheter att komma lill rätta med dylika fall torde dock knappast behöva befaras.

Ett fall som i 1940 års lagstiftning särskilt reglerats var det då avsättning till varuförnyelsefond förekommit samtidigt nied att avdrag medgivits för minskning av dold förkrigsreserv i lagertillgångar. Detta stadgande har i det föreliggande förslaget kunnat utgå, enär fallet reglerats genom den föreskrift örn tillägg vid inkomstuppskattningen för återvinning av avgången dold förkrigsreserv, som införts i punkt 4 c) av anvisningarna till 4 §.

Vid utformningen av bestämmelserna i 16 § om provisorisk påföring av krigskonjunkturskatt för kostnadsutjämning har ett särskilt problem varit att fastställa storleken av den tillåtna avsättningen. Det i lagtexten intagna förslaget, att den provisoriska skattepåföringen i detta fall skall begränsas att avse högst en femtedel av skillnaden mellan omsättningen under beskattningsåret och medeltalet av omsättningen under båda förkrigsinkomståren, är ej grundat på några mera djupgående överväganden men synes innefatta en efter förhållandena avpassad, rimlig lösning av spörsmålet. Anvisningarna i denna punkt torde knappast erfordra särskild motivering.

I 19 § har skett en mindre ändring. Enligt 1940 års förordning är i motsvarande paragraf (15 §) beträffande provisorisk påföring av krigskonjunkturskatt för framtida nyanskaffning av fartyg stadgat att skattskyldig som driver rederirörelse äger »av disponibla vinstmedel» å särskilt konto hos riksbanken insätta belopp för att användas till anskaffande av fartyg, samt att provisorisk skattepåföring i dylikt fall må ske med det belopp, varmed skatten skulle hava minskats, om halva det insatta beloppet avdragits vid inkomstuppskattningen. Häri har i del föreliggande förslaget gjorts den ändring, att det ej utsäges av vilka medel insättning må ske, men att den provisoriska skattepåföringen skall avse det belopp, varmed skatten skulle hava minskats, örn halva det insatta beloppet, dock högst hälften av den vid inkomstuppskattning enligt förordningen örn krigskonjunkturskatt beräknade inkomsten för beskattningsåret, avdragits vid inkomstuppskattningen. Ändringen har föranletts därav, att den lill krigskonjunkturskatt uppskattade inkomsten för beskattningsåret och jämväl den beskattningsbara merinkomsten kan vara betydligt större än disponibla vinstmedel enligt räkenskaperna, örn exempelvis vid vinstberäkningen fri avskrivning skett med stora belopp. Den nya formuleringen torde undanröja en sådan olägenhet.

I 21 § hava tillagts bestämmelser örn restitution vid disposition av kostnadsutjämningsfond.

Enligt KSgl mom. i 1940 års förordning har den som i och för provisorisk skattepåföring insatt medel i riksbanken och sedermera disponerat de insalta medlen för vederbörligt ändamål befriats från ali tills vidare betala den provisoriskt påförda skatten, örn han ställt säkerhet för denna. Örn emellertid medlen i fråga hunnit disponeras för anskaffande av ny vederbörlig tillgång före den tidpunkt då medlen behövt insättas i riksbanken, vare sig anskaff-

26 Bilaga.

ningen skett under beskattningsåret eller under det följande året, synes vederbörande ej böra vara sämre ställd än om medlen insatts i och åter uttagits från riksbanken. Föreskrift i sådant avseende har införts i 22 § enligt det föreliggande förslaget.

I ett nytt 4 mom. i 22 § har ansetts böra uttryckligen uttalas, att restitution i samband med disposition av varuförnyelse-, prisfluktuations- och kostnadsutjämningsfond bör prövas först sedan balansräkningen för året fastställts. Fråga bör vara om en i sådant sammanhang vederbörligen beslutad disposition av fonden. Beträffande restitution i övriga fall bör Kungl. Majit meddela bestämmelser.

27 §.

Denna paragraf, som har sin motsvarighet i 23 § i den äldre förordningen, avhandlar uppgiftsskyldigheten.

Beträffande de inkomstgrupper, som redan år 1940 voro inbegripna under beskattningen till krigskonjunkturskatt, innefattar förslaget i princip samma bestämmelser som tidigare gällde. Sålunda föreslås obligatorisk deklarationsskyldighet — för vars fullgörande tidpunkten nu angives till den 20 juni i stället för den 16 september enligt 1940 års förordning -— endast för sådan skattskyldig, som i sin år 1941 avlämnade självdeklaration uppgivit nettointäkt av rörelse ej understigande 4,000 kronor. Kungl. Majit bör emellertid kunna medgiva undantag från sådan deklarationsplikt på samma sätt som gällde enligt kungörelsen med vissa tillämpningsföreskrifter till förordningen om krigskonjunkturskatt för år 1940. Enligt 1 § i nämnda kungörelse voro från obligatorisk deklarationsskyldighet undantagna vissa slag av rörelse nämligen livförsäkringsrörelse, yrkesmässigt utövad vetenskaplig, litterär och konstnärlig verksamhet ävensom verksamhet som läkare, tandläkare eller arkitekt, allt dock under förutsättning att den skattskyldige, som bedrivit sådan verksamhet, ej uppgivit nettointäkt av annat slag av rörelse till belopp av minst 4,000 kronor. Med de här uppräknade kategorierna böra likställas veterinärer. Någon anledning att utvidga den obligatoriska deklarationsskyldigheten till fall, då nettointäkten understigit 4,000 kronor, har ej ansetts föreligga. Visserligen har det enligt 7 § i 1940 års förordning medgivna skattefria beloppet å 4,000 kronor föreslagits sänkt till 2,000 kronor (enligt 10 § i förslaget), men det kan antagas, att i fall då nettointäkten understigit 4,000 kronor någon taxering i regel ej bör ifrågakomma, varför deklarationsplikt i sådana fall skulle sakna nämnvärd betydelse och endast onödigt belasta de skattskyldiga och tynga taxeringsarbetet. Skäl att införa obligatorisk deklarationsskyldighet beträffande inkomst av tantiem och därmed likställd inkomst, varom önskemål under hand framställts, hava ej ansetts föreligga. Såsom framgår av det följande föreslås skyldighet för taxeringsnämndernas ordförande att meddela länsstyrelserna uppgift om de skattskyldiga som i avlämnade självdeklarationer uppgivit bland annat inkomster av sistnämnda slag.

Vad angår de inkomstgrupper, som nu ytterligare föreslagits skola inbegripas under beskattningen, föreslås deklarationsplikt endast efter anmaning utom beträffande inkomst av jordbruk och av skogsbruk, som avses vara helt undantagna från deklarationsskyldighet. Beträffande de båda sistnämnda grupperna skulle det väl kunna tänkas deklarationsskyldighet för sådana skattskyldiga som hava bokföring, men för det stora flertalet torde det vara praktiskt omöjligt att fullgöra en sådan skyldighet. Härför erfordras ju att den skattskyldige har anteckningar, vilket i allmänhet icke torde vara fallet, rörande de inkomster och utgifter som han uppgivit i sina självdeklarationer,

Bilaga.

såvitt angår jordbruk icke blott för beskattningsåret utan även för de båda förkrigsinkomståren, och det kan säkerligen antagas att de flesta icke hava några konceptdeklarationer bevarade. Med hänsyn härtill har det ansetts lämpligt att, såsom redan nämnts i den allmänna motiveringen och i samband med 5 § samt närmare framgår vid 29 § här nedan, för taxering beträffande jordbruk och skogsbruk föreslå en särskild ordning utan samband med någon deklarationsplikt. Uppgifter eller upplysningar som anses erforderliga för merinkomstens beräkning äro emellertid de skattskyldiga efter anmaning pliktiga att lämna på samma sätt som gäller uppgifter om inkomst i allmänhet (27 § 3 morn.).

28 §.

Denna paragraf motsvarar 24 § i 1940 års förordning. I likhet med vad som gällde för 1940 års taxering förutsättes att prövningsnämnderna bliva första instans. Såsom redan i den allmänna motiveringen antytts synes det ej kunna ifrågasättas att inrymma taxeringsnämnderna i instansordningen. Däremot torde det kunna åläggas ordförandena i dessa nämnder att för underlättande av det förberedande arbetet hos prövningsnämnden lämna meddelande om vissa slag av inkomster, som av de skattskyldiga uppgivits i självdeklarationerna. Bestämmelse härom har upptagits i förevarande paragraf. Närmare föreskrifter torde böra meddelas av Kungl. Maj:t. De inkomstslag, som i detta sammanhang åsyftas, äro i första hand inkomst av jordbruk och skogsbruk uppgående till visst minimibelopp, exempelvis 3,000 kronor, samt vidare, på sätt antytts i motiven till 7 §, i vissa fall inkomst av annan fastighet, och därjämte inkomst av tantiem ävensom realisationsvinst. Lämpligen skulle meddelandet kunna lämnas helt enkelt genom kortfattade anteckningar i inkomstlängdens anteckningskolumn. Med ledning av dessa anteckningar torde utsovringen av arbetsmaterialet hos prövningsnämnderna väsentligen underlättas.

29 §.

I denna paragraf, som motsvarar 25 § i 1940 års förordning, givas föreskrifter om det förberedande arbetet med taxeringen, vilka i princip överensstämma med de enligt nämnda förordning gällande. Såvitt angår förslag rörande taxering för merinkomst av jordbruk och skogsbruk hava dock, såsom redan antytts, särskilda föreskrifter ansetts böra meddelas, bland annat med hänsyn till att dessa förvärvskällor i motsats till andra äro helt undantagna från deklarationsplikt. Angående förfaringssättet vid förslagets upprättande rörande jordbruk och skogsbruk hänvisas till vad som anförts i motiveringen till 5 och 6 §§. Det har ansetts önskvärt att förslag beträffande sistnämnda förvärvskällor kunde tillställas den skattskyldige senast den 1 september.

Den tid, som den skattskyldige bör hava till förfogande för erinringars avgivande, bör icke angivas till mindre än tio dagar efter förslagets mottagande. Kan längre tid medgivas, är det vanligen önskvärt att så sker. I särskilda fall kan naturligtvis kortare tid visa sig erforderlig.

32 §.

Enligt 28 § i 1940 års förordning hade den centrala krigskonjunkturskattenämnden till uppgift, bland annat, att »i den utsträckning, som framgår av särskilda av Kungl. Majit meddelade föreskrifter», efter framställning från landskamrerare eller allmänna ombudet hos mellankommunala prövningsnämndcn eller från prövningsnämnd, avgiva yttranden i ärenden rörande taxering till krigskonjunkturskatt.

28 Bilaga.

I förslaget har det ovan citerade stadgandet uteslutits. Några särskilda föreskrifter hava hittills ej ansetts nödvändiga och oavsett nämnda stadgande lärer Kungl. Maj:t vara oförhindrad att utfärda sådana föreskrifter, om så skulle visa sig erforderligt.

Vidare har en utvidgning av nämndens befogenhet föreslagits härutinnan att det skall tillkomma nämnden att avgiva yttranden jämväl efter anmälan av den i 31 § andra stycket i förslaget omförmälde konsulenten. Beträffande 1940 års taxering har det nämligen konstaterats, att till denne konsulent, som tillika är föredragande hos nämnden, inkommit ett flertal framställningar av stor principiell betydelse, vilka bort handläggas av nämnden i stället för av konsulenten. I sådana fall skulle den föreslagna utvidgningen kunna bereda möjlighet för konsulenten att överlämna framställningarna till nämnden för dess avgörande.

Varken enligt 1940 års förordning eller enligt förslaget äger skattskyldig behörighet att göra direkt framställning hos nämnden. Det förutsättes emellertid, att därest skattskyldig hos landskamreraren eller eljest anhåller att en taxeringsfråga av principiell innebörd, varom tveksamhet kan råda, måtte underställas nämnden, en dylik anhållan vanligen bör villfaras.

Bland nämndens ledamöter böra numera finnas även representanter för jordbruk och skogsbruk. Med hänsyn härtill föreslås utökning av antalet ledamöter från förutvarande sju till nio. Beslutförhet bör dock såsom hittills föreligga, då sju medlemmar äro tillstädes.

35 §.

I denna paragraf, som motsvarar 31 § i 1940 års förordning, har till förebyggande av missförstånd uttryckligen angivits, att besvär över ordinarie prövningsnämnds beslut må ingivas antingen till vederbörande länsstyrelse eller till kammarrätten. Förslaget i denna del anses icke innebära någon saklig ändring av de äldre bestämmelserna.

40 §.

Denna paragraf saknar motsvarighet i 1940 års förordning. Med de här föreslagna bestämmelserna åsyftas, att i de fall där beskattningsår för skattskyldig avser räkenskapsår som till viss del omfattar tid före utgången av augusti 1939, skola beträffande frågan i vad mån uppskattad merinkomst eller inkomstminskning av viss förvärvskälla belöper på tiden före nämnda tidpunkt ävensom beträffande övriga frågor, vilka uppkomma på grund av att inkomstökning belöpande på tiden före nämnda tidpunkt ej är skattepliktig enligt den föreslagna förordningen, de i 1940 års förordning i sådant hänseende meddelade bestämmelserna äga motsvarande tillämpning. I övrigt hänvisas till vad som anförts i motiveringen till 4 § rörande ifrågavarande spörsmål.

Förordning med särskilda bestämmelser beträffande taxering för inkomst åren 1941 och 1942 av ersättning på grund av försäkring för förlust av fartyg eller köpeskilling vid avyttring av fartyg.

Med hänsyn till rådande förhållanden synes det skäligt att den enligt 28 § 2 mom. kommunalskattelagen medgivna rätten att på högst tre år fördela ersättning på grund av försäkring för förlust av fartyg utsträckes att omfatta högst fem år. Detta bör dock tillsvidare ej gälla annan ersättning än

Bilaga.

för fartyg som förlorats under beskattningsår, för vilket taxering skall äga rum något av åren 1941 eller 1942. I förslaget hava i första hand upptagits bestämmelser av nämnda innehåll. Uppenbart är att, då fördelning på flera år medgives, det med den begränsning som i övrigt stadgas skall stå den skattskyldige fritt att efter eget bestämmande verkställa fördelningen, eventuellt så, att under något eller några av åren intet belopp upptages till beskattning.

Beträffande därefter frågan om att jämställa köpeskilling vid avyttring av fartyg med ersättning på grund av försäkring för förlust förelåg ett av skatteberedningen i sådant hänseende utarbetat förslag redan under föregående år. I skatteberedningens P. M. rörande krisskatt anfördes såsom motivering för nämnda förslag, bland annat, följande:

»När föreskriften i 28 § 2 mom. kommunalskattelagen meddelades rörande särskild behandling i beskattningsavseende av belopp, som utfölle på grund av försäkring för förlust av fartyg, hade man givetvis klart för sig att motsvarande fråga kunde uppkomma även vid försäljning av fartyg. Riskerna för missbruk i förening med möjligheterna för rederiföretagen att själva undvika de olägenheter i beskattningsavseende, som kunde uppstå i samband med försäljning av fartyg, voro emellertid anledningen till att lagstiftningen rörande dylikt försäkringsbelopp ej utsträcktes att avse även köpeskillingar. Det är emellertid tydligt att vid mera extraordinära förhållanden sådana som de nu rådande, då försäljningar stundom torde motiveras av ett faktiskt tvångsläge, ett särskilt behov av lagstiftning i samma syfte även rörande fall av försäljning kan anses föreligga. En tillfällig utsträckning av föreskrifterna i 28 § 2 mom. att avse även försäljningsbelopp synes därför på sin plats.»

Förslaget föranledde icke någon åtgärd. I propositionen nr 2 till 1940 års urtima riksdag (sid. 97) anförde departementschefen, att förslaget syntes sakna aktualitet beträffande 1940 års taxering och att en dylik förordning därför då torde kunna undvaras. Däremot syntes motsvarande förslag böra upptagas beträffande påföljande års taxering.

I enlighet härmed upptagas i det nu föreliggande förslaget bestämmelser, enligt vilka köpeskilling vid avyttring av fartyg kommer att vid såväl taxering till kommunal inkomstskatt som taxering till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt bliva likställd med ersättning på grund av försäkring vid förlust av fartyg. Den föreslagna rätten till fördelning av köpeskillingen gäller dock icke, där avyttringen skett till någon med vilken säljaren varit i ekonomisk intressegemenskap och det kan antagas att avyttringen ägt rum i syfte att ernå särskild förmån i beskattningsavseende antingen för säljaren eller för köparen. Fråga bör vara endast örn verkliga godtrosförsäljningar.

Förordning om rätt att på grund av påförd krigskonjunkturskatt för år 19M erhålla nedsättning i den statliga inkomst- och förmögenhetsskatten m. m.

för samma år.

I förslaget hava upptagits bestämmelser nied samma sakinnehåll som i motsvarande förordning för år 1940. Då i förslaget lill förordning om krigskonjunkturskatt för år 1941 förutsattes, att prövningsnämndernas arbete med taxeringen till krigskonjunkturskatt liksom föregående år får pågå lill och med den 10 december, kan den omräkning av den ordinarie taxe-

30 Bilaga.

ringen, som erfordras på grund av påföringen av krigskonjunkturskatt, och därav följande omdebitering av övriga skatter ej undvikas, såvitt man ej vill övergå till ett nytt system och helt enkelt vägra avdrag för påförd krigskonjunkturskatt med hänsyntagande härtill vid skatteskalans avvägning. Vid förslagets utarbetande har det emellertid funnits mest lämpligt att bibehålla den hittillsvarande ordningen. Huruvida i förordningen även värnskatt bör omnämnas blir givetvis beroende på om sådan skatt för innevarande år beslutes innan förordningen antages.

I detta sammanhang torde böra erinras att i överensstämmelse med den princip, som låg till grund för 1940 års förordning om krigskonjunkturskatt, vid själva inkomstuppskattningen för taxeringen till sådan skatt avdrag för skatter icke får göras för vare sig förkrigsinkomståren eller beskattningsåret.

Stockholm i finansdepartementets skatteberedning den 6 februari 1941.

Carl W. U. Kuglenstierna. E. Rosenqvist.

Bilaga.

31 Förslag

till

förordning om krigskonjunkturskatt för år 1941.

Härigenom förordnas som följer:

Inledande bestämmelse.

1 §■

För inkomstökning, som uppkommit efter utgången av augusti 1939 och kan antagas hava berott på av pågående krig eller dessförinnan rådande krigskonjunktur föranledda förhållanden, skall i den omfattning och på det sätt nedan stadgas för år 1941 erläggas krigskonjunkturskatt till staten.

Skattepliktig inkomstökning och skattskyldighet.

2 §•

1 mom. Skattepliktig enligt denna förordning är efter utgången av augusti 1939 uppkommen inkomstökning hänförlig till

a) inkomst av rörelse;

b) inkomst av jordbruk;

c) inkomst av skogsbruk;

d) inkomst av annan fastighet;

e) inkomst i form av tantiem, provision, gratifikation eller likartad inkomst av tjänst eller tillfällig förvärvsverksamhet, därest inkomsten utgått från rörelse, jordbruk eller skogsbruk, inkomst av tillfällig förvärvsverksamhet såsom uppfinnare eller av tillfälligt uppdrag ävensom annan jämförlig inkomst av tillfällig förvärvsverksamhet; samt

f) inkomst av icke yrkesmässig avyttring av fast eller lös egendom;

allt under förutsättning att inkomsten är skattepliktig enligt förordningen om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt eller är av beskaffenhet som i nästa stycke sägs.

I inkomst av rörelse inräknas vid tillämpning av denna förordning intäkt genom avyttring av sådana för stadigvarande hink i rörelsen avsedda maskiner eller andra inventarier, vilka icke vid beräkning av värdeminskningsavdrag enligt förordningen örn statlig inkomst- och förmögenhetsskatt hänföras till byggnad, så ock ersättning på grund av försäkring av dylika tillgångar, även örn intäkten eller ersättningen ej är skattepliktig enligt nämnda

32 Bilaga.

förordning eller intäkten enligt densamma hänföres till intäkt av tillfällig förvärvsverksamhet.

2 mom. Skattskyldig enligt denna förordning är envar fysisk eller juridisk person, vilken åtnjutit inkomstökning som avses i 1 morn., därest enligt förordningen om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt den fysiska eller juridiska personen vid 1941 års taxering är skattskyldig för den inkomst, vartill inkomstökningen hänför sig, eller, såvitt angår intäkt eller ersättning varom sägs i 1 mom. andra stycket, för den inkomst, i vilken intäkten eller ersättningen inräknas.

Taxerad merinkomst.

3 §•

Vid tillämpning av denna förordning skall uppskattning av inkomster ske

dels för det beskattningsår, för vilket taxering enligt förordningen om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt äger rum år 1941 (beskattningsåret),

dels, utom vad angår inkomst av skogsbruk samt av icke yrkesmässig avyttring av fast eller lös egendom, för ett vart av de två beskattningsår, som gått till ända närmast före den 1 september 1939 (förkrigsinkomståren).

Uppskattningen skall verkställas enligt bestämmelserna i förordningen örn statlig inkomst- och förmögenhetsskatt med sådana avvikelser, som erfordras för att åstadkomma likformighet i inkomstberäkningen för de olika åren, samt under iakttagande av i denna förordning meddelade särskilda föreskrifter.

Såsom grund för bestämmande av inkomstökning fastställes, där ej annat följer av särskilda bestämmelser i denna förordning, den på ett antaget jämförelsedr belöpande jämförelseinkomsten. Där ej särskilda förhållanden till annat föranleda, skall såsom jämförelseinkomst upptagas medeltalet av inkomsterna för förkrigsinkomståren.

Med ledning av den inkomstuppskattning varom nu stadgats fastställes, på sätt i 4—9 §§ närmare angives, taxerad merinkomst särskilt för en var av de inkomstgrupper, som angivas i 2 § 1 mom. första stycket a)—f).

4 §•

1 mom. Beträffande rörelse skola inkomster för förkrigsinkomståren och beskattningsåret så ock jämförelseinkomsten uppskattas för varje förvärvskälla för sig.

Såsom särskild förvärvskälla enligt denna förordning anses särskild förvärvskälla enligt kommunalskattelagen.

2 mom. Det belopp, varmed inkomsten för beskattningsåret av en till rörelse hänförlig förvärvskälla överstiger motsvarande jämförelseinkomst, med tillägg eller avdrag i förekommande fall för beräknad ränta å minskning eller ökning av eget kapital, utgör uppskattad merinkomst av förvärvskällan.

Bilaga.

33 För varje förvärvskälla, för vilken uppskattad merinkomst fastställes, skall tillika fastställas, i vad mån denna kan antagas hava berott på av pågående krig eller dessförinnan rådande krigskonjunktur föranledda förhållanden.

Summan av de för samtliga till rörelse hänförliga förvärvskällor enligt förra stycket fastställda beloppen skall, där ej fall som i 3 mom. avses är för handen, utgöra taxerad merinkomst av rörelse.

3 mom. Har skattskyldig, för vilken uppskattad merinkomst av till rörelse hänförlig förvärvskälla fastställes, haft annan till rörelse hänförlig förvärvskälla, beträffande vilken vid motsvarande tillämpning av bestämmelserna i 2 mom. första stycket underskott uppstår, skall för denna förvärvskälla uppskattad inkomstminskning till beloppet fastställas.

Tillika fastställes i vad mån den uppskattade inkomstminskningen kan antagas hava berott på av pågående krig eller dessförinnan rådande krigskonjunktur föranledda förhållanden.

Såsom taxerad merinkomst av rörelse i fall som i detta mom. avses upptages det belopp, varmed sådan merinkomst som i 2 mom. andra stycket sägs sammanlagt överstiger sådan inkomstminskning som avses i förra stycket, dock högst det belopp, varmed de sammanlagda uppskattade merinkomsterna överstiga de sammanlagda uppskattade inkomstminskningarna.

A mom. Kan skattskyldig visa, att i den uppskattade merinkomsten av viss förvärvskälla ingår belopp, varmed dold förkrigsreserv under beskattningsåret minskats, skall merinkomsten i motsvarande mån anses ej hava berott på förhållanden som omförmälas i 1 §. Såsom dold förkrigsreserv anses härvid belopp, varmed tillgångens verkliga värde vid utgången av augusti 1939 översteg dess i beskattningshänseende enligt denna förordning gällande värde vid nämnda tidpunkt.

I övrigt skall uppskattad merinkomst antagas hava berott på förhållanden som omförmälas i 1 §, där ej den skattskyldige med bärande sannolikhetsskäl ådagalägger, att inkomstökningen helt eller delvis skulle hava uppkommit oberoende av sådana förhållanden.

Uppskattad inkomstminskning skall antagas hava berott på förhållanden som omförmälas i 1 §, i den mån det ej framgår såsom sannolikt, att inkomstminskningen ej berott på sådana förhållanden.

5 mom. Kungl. Majit äger, efter förslag av den i 32 § omförmälda centrala krigskonjunkturskattenämnden eller efter nämndens hörande, beträffande visst slag av rörelse bestämma särskild grund för fastställande huru stor del av uppskattad merinkomst skall, därest ej annat ådagalägges, antagas hava berott på förhållanden som omförmälas i 1 §.

6 mom. Vad i 28 § 2 mom. kommunalskattelagen samt denna dag utfärdad förordning stadgas om särskild ordning beträffande beskattning av ersättning på grund av försäkring för förlust av fartyg, eller av köpeskilling vid avyttring av fartyg skall icke äga tillämpning vid taxering till krigskonjunkturskatt, utan skall vid uppskattning av inkomst såväl för förkrigsinkomstårcn som för beskattningsåret beträffande dylik ersättning förfaras enligt de regler, som gälla för taxering av ersättning på grund av försäk-

3-417117.

34 Bilaga.

ring av annan till inventarier hänförlig egendom än fartyg, eller av köpeskilling vid avyttring av sådan annan egendom.

Om provisorisk påföring av skatt i fall som nu sagts stadgas i 18 §.

(Se vidare anvisningarna.)

5 §.

1 mom. Beträffande jordbruk skall uppskattad merinkomst beräknas gemensamt för olika förvärvskällor till det belopp, varmed inkomsten av jordbruk under beskattningsåret, med tillägg eller avdrag i förekommande fall för beräknad ränta å minskning eller ökning av eget kapital, överstiger medeltalet av motsvarande inkomster under förkrigsinkomståren. Till inkomst av jordbruk hänföres inkomst av jordbruksfastighet med undantag av inkomst av skogsbruk.

Där ej utredning förebringas för en specificerad beräkning av den uppskattade merinkomsten (nettometoden), beräknas den enligt en summarisk uppskattningsgrund, vid vilken hänsyn tages till ökningen av bruttointäkterna och den uppskattade ökningen av omkostnaderna sedan förkrigsinkomståren (bruttometoden).

2 mom. Den uppskattade merinkomsten av jordbruk skall upptagas såsom taxerad merinkomst, i den mån den kan antagas hava berott på förhållanden som avses i 1 §.

(Se vidare anvisningarna.)

6 §■

Beträffande inkomst av skogsbruk skall såsom taxerad merinkomst gemensamt för olika förvärvskällor upptagas så stor del av de under beskattningsåret åtnjutna intäkterna genom avyttring eller dylikt av skogsbruk som kan anses hava uppkommit genom prisstegring efter utgången av augusti 1939 utöver vad som erfordrats för att täcka omkostnadernas ökning, dock ej högre belopp än som av den skattskyldige visas hava motsvarat beräknad nettointäkt av skogsbruk för beskattningsåret.

(Se vidare anvisningarna.)

7 §•

1 mom. Beträffande inkomst av annan fastighet skall det belopp, varmed inkomsten för beskattningsåret, beräknad gemensamt för olika förvärvskällor, överstiger motsvarande jämförelseinkomst, med tillägg eller avdrag i förekommande fall för beräknad ränta å minskning eller ökning av eget kapital, utgöra uppskattad merinkomst.

2 mom. Den uppskattade merinkomsten av annan fastighet upptages såsom taxerad merinkomst, i den mån det framgår såsom sannolikt, att merinkomsten berott på förhållanden som omförmälas i 1 §.

(Se vidare anvisningarna.)

Bilaga. 35

8 §.

Beträffande inkomst i form av tantiem eller annan inkomst som avses i 2 § 1 mom. e) skall, där ej annat följer av vad nedan stadgas, gemensamt för inkomst av tjänst och av tillfällig förvärvsverksamhet såsom taxerad merinkomst upptagas

a) till intäkt av tjänst eller tillfällig förvärvsverksamhet hänförligt belopp, vars storlek varit beroende av sådant resultat av rörelse, jordbruk eller skogsbruk som belöper på tiden efter utgången av augusti 1939 eller av omsättningen i eller omfattningen av efter nämnda tidpunkt bedriven rörelse,

samt till intäkt av tillfällig förvärvsverksamhet hänförligt belopp, vars storlek varit beroende av resultatet av tillfällig affär som gjorts efter utgången av augusti 1939,

i båda fallen försåvitt ej den skattskyldige med bärande sannolikhetsskäl ådagalägger att motsvarande intäkt skulle hava uppkommit oberoende av i 1 § omförmälda förhållanden, så ock

b) intäkt i andra fall än nu sagts av tillfällig verksamhet såsom uppfinnare eller av tillfälligt uppdrag eller av annan jämförlig tillfällig förvärvsverksamhet, i den mån intäkten uppenbarligen utgjort ett högre vederlag för uppdraget eller det eljest utförda arbetet än den skattskyldige skäligen kunnat betinga sig, om förhållanden som i 1 § sägs ej varit för handen.

Såsom taxerad merinkomst enligt denna paragraf skall dock i intet fall upptagas högre belopp än det, varmed inkomst av tjänst och av tillfällig förvärvsverksamhet, med undantag av realisationsvinst och lotterivinst samt belopp som erhållits genom restitution av allmänna skatter, överstiger motsvarande jämförelseinkomst.

(Se vidare anvisningarna.)

9 §•

Vid icke yrkesmässig avyttring av fast eller lös egendom uppkommen realisationsvinst skall upptagas såsom taxerad merinkomst, i den mån den kan antagas hava berott på efter utgången av augusti 1939 uppkommen värdeökning, försåvitt det ej av den skattskyldige visas att den skulle hava uppkommit oberoende av i 1 § omförmälda förhållanden.

Vid fastställande av den taxerade merinkomsten må avdrag ske dels för realisationsförlust vid avyttring av fast eller lös egendom, beräknad efter samma grunder, som tillämpats vid uppskattningen av realisationsvinsten, dels, örn den skattskyldige normalt plägat beskattas för realisationsvinst, för ett med hänsyn därtill avvägt skäligt belopp.

(Se vidare anvisningarna.)

36 Bilaga.

Beskattningsbar merinkomst.

10 §.

Till krigskonjunkturskatt beskattningsbar merinkomst fastställes särskilt för rörelse och särskilt för övriga förvärvskällor tillsammans.

Vid fastställande av beskattningsbar merinkomst skall från de taxerade merinkomsterna sammanlagt avdragas

dels belopp som den skattskyldige visar sig hava efter utgången av augusti 1939 utgivit såsom gåva för luftvärnet eller luftskyddet och som fått avdragas vid taxeringen till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt men för vilket avdrag enligt denna förordning ej skett vid beräkning av uppskattad merinkomst av rörelse,

dels ock ett belopp av 2,000 kronor.

Har skattskyldig, för vilken taxerad merinkomst fastställes, under beskattningsåret haft annan, krigskonjunkturskatt underkastad förvärvskälla, som vid tillämpning av denna förordnings föreskrifter utvisar inkomstminskning, äger beskattningsnämnd vid den beskattningsbara merinkomstens bestämmande efter skälighetsgrunder medgiva avdrag utöver vad ovan sagts med högst inkomstminskningens belopp. Har den skattskyldige under beskattningsåret även haft annan, krigskonjunkturskatt icke underkastad förvärvskälla, som kan anses utvisa inkomstökning i förhållande till förkrigsinkomståren, bör avdrag varom nu är fråga ej medgivas med högre belopp än det varmed inkomstminskningen kan anses överstiga sådan inkomstökning.

Avdragen tillgodonjutas i första hand från taxerad merinkomst av rörelse. Återstående avdrag göres från summan av övriga taxerade merinkomster.

Beskattningsbar merinkomst utföres dels för rörelse, dels för övriga förvärvskällor gemensamt i fulla hundratal kronor, så att överskjutande belopp, som icke uppgår till fullt hundratal kronor, bortfaller.

Beräkning av krigskonjunkturskatt.

11 §•

Krigskonjunkturskatten skall utgöra,

a) beträffande rörelse:

å den del av den beskattningsbara merinkomsten, som

ej överstiger 20% av motsvarande jämförelseinkomst:.................. b0%,

överstiger 20 men ej 50 % av motsvarande jämförelseinkomst:.......... 60 %,

» b0% » » » :.......... 70 %;

b) beträffande övriga förvärvskällor:

50 procent av den beskattningsbara merinkomsten.

Avser beskattningsåret ej samma antal månader som det antagna jämförelseåret, skall motsvarande jämförelseinkomst upptagas till ett med hänsyn

Bilaga.

härtill jämkat belopp. Den motsvarande jämförelseinkomsten utföres i fulla hundratal kronor, så att överskjutande belopp, som icke uppgår till fullt hundratal kronor, bortfaller.

12 §.

Skall jämlikt 19 § förordningen om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt för makar fastställas gemensamt beskattningsbart belopp, skall i förekommande fall jämväl till krigskonjunkturskatt beskattningsbar merinkomst särskilt för rörelse och särskilt för övriga förvärvskällor fastställas för makarna gemensamt.

Kan ene maken helt eller delvis ej utnyttja avdrag för inkomstminskning eller realisationsförlust, må det återstående avdraget tillgodonjutas av den andre maken, som om denne själv haft inkomstminskningen eller realisationsförlusten. Vad nu stadgats om inkomstminskning skall gälla även förvärvskällor som avses i 5—8 §§. Avdrag som omförmäles i 10 § andra stycket skall, i den mån det ej utgör avdrag för gåva till luftvärnet eller luftskyddet vilket kunnat utnyttjas av den av makarna som givit gåvan, med motsvarande tillämpning av där meddelade föreskrifter ske från den för båda makarna sammanlagda taxerade merinkomsten.

Krigskonjunkturskatten beräknas efter den för båda makarna sammanlagda beskattningsbara merinkomsten, såvitt angår rörelse med hänsyntagande till den för båda sammanlagda jämförelseinkomsten, och fördelas å makarna, särskilt för rörelse och särskilt för övriga förvärvskällor, efter förhållandet mellan deras taxerade merinkomster av motsvarande förvärvskällor.

Provisorisk påföring av krigskonjunkturskatt.

13 §.

Krigskonjunkturskatt må efter framställning från skattskyldig, som taxeras för merinkomst av rörelse, påföras allenast provisoriskt

a) för framtida nedskrivning av ersättningslager (14 §),

b) för mötande av framtida prisfall (15 §),

c) för kostnadsutjämning (16 §),

d) för befarad framtida värdeminskning (17 §),

e) för framtida anskaffning av ersättningstonnage med mera (18 §), samt

f) för framtida nyanskaffning av fartyg (19 §).

14 §.

Provisorisk påföring av krigskonjunkturskatt för framtida nedskrivning av ersättningslager skall ske,

därest lager av tillgångar avsedda för omsättning eller förbrukning i rörelse minskats sedan sista förkrigsinkomstårets utgång eller, örn lagret vid

38 Bilaga.

utgången av augusti 1939 var större än vid sista förkrigsinkomstårets utgång, sedan utgången av augusti 1939,

samt en särskild varuförnyelsefond i räkenskaperna för beskattningsåret avsatts för nedskrivning av lager, som den skattskyldige har för avsikt att anskaffa i stället för sålunda avgången lagertillgång.

Den provisoriska påföringen skall avse det belopp, varmed skatten skulle hava minskats, om vid beskattningsårets slut nya lagertillgångar hade anskaffats för lagrets uppbringande till samma storlek som vid beskattningsårets ingång, eller, örn lagret vid utgången av augusti 1939 var större än vid sista förkrigsinkomstårets utgång, till samma storlek som vid utgången av augusti 1939, och enligt i denna förordning medgivna grunder nedskrivits högst med det till varuförnyelsefonden avsatta beloppet.

(Se vidare anvisningarna.)

15 §.

Provisorisk påföring av krigskonjunkturskatt för mötande av framtida prisfall skall ske,

därest under beskattningsåret tillgångar avsedda för omsättning eller förbrukning i rörelse inköpts men ej levererats,

samt vid beskattningsårets utgång avsättning till en särskild prisfluktuationsfond i räkenskaperna skett för att möta framtida prisfall å dessa tillgångar.

Den provisoriska påföringen skall avse det belopp, varmed skatten skulle hava minskats, om de inköpta lagertillgångarna hade levererats under beskattningsåret och vid beskattningsårets utgång enligt i denna förordning medgivna grunder nedskrivits högst med det till prisfluktuationsfonden avsatta beloppet.

(Se vidare anvisningarna.)

16 §.

Provisorisk påföring av krigskonjunkturskatt för kostnadsutjämning skall ske,

därest en särskild kostnadsutjämningsfond i räkenskaperna för beskattningsåret avsatts för att användas till omkostnader i rörelsen under ett följande år.

Den provisoriska påföringen skall avse det belopp, varmed skatten skulle hava minskats, om de avsatta medlen, dock högst en femtedel av skillnaden mellan omsättningen under beskattningsåret och medeltalet av omsättningen under förkrigsinkomståren, använts för avdragsgilla omkostnader under beskattningsåret.

(Se vidare anvisningarna.)

17 §■

Provisorisk påföring av krigskonjunkturskatt för befarad framtida värdeminskning skall ske,

Bilaga.

därest i räkenskaperna för beskattningsåret beträffande tillgång för stadigvarande bruk i rörelse avskrivning skett för överpris eller merkostnad, men avdrag för motsvarande belopp vid inkomstuppskattning enligt denna förordning finnes ej kunna medgivas.

Den provisoriska skattepåföringen skall avse det belopp, varmed skatten skulle hava minskats, om det i räkenskaperna gjorda avdraget i sin helhet hade medgivits vid inkomstuppskattningen.

(Se vidare anvisningarna.)

18 §.

Provisorisk påföring av krigskonjunkturskatt för framtida anskaffning av er sättning stonnage med mera skall ske,

därest under beskattningsåret rörelse tillhörigt fartyg försålts eller fartyg eller annan tillgång för stadigvarande bruk i rörelse förlorats,

och köpeskillingen eller försäkringssumman eller del därav insatts å särskilt konto hos riksbanken för att användas, om det insatta beloppet utgöres av köpeskilling för fartyg, till anskaffande av annat eller andra fartyg, och, om det utgöres av försäkringssumma för förlorad tillgång, till anskaffande av fartyg eller annan tillgång för stadigvarande bruk.

Den provisoriska påföringen skall avse det belopp, varmed skatten skulle hava minskats, om den i den beskattningsbara merinkomsten ingående del av det insatta beloppet, som överstiger den avyttrade eller förlorade tillgångens värde, avdragits vid inkomstuppskattningen. Med tillgångens värde förstås härvid dess i beskattningsavseende enligt denna förordning gällande värde när avyttringen ägde rum eller förlusten timade, eller, om tillgången när den avyttrades eller förlorades var belastad med intecknad gäld, nämnda värde med avdrag av gälden.

(Se vidare anvisningarna.)

19 §.

Provisorisk påföring av krigskonjunkturskatt för framtida nyanskaffning av fartyg skall ske,

därest i annat fall än som avses i 18 § skattskyldig som driver rederirörelse å särskilt konto hos riksbanken insatt belopp för att användas till anskaffande av fartyg.

Den provisoriska påföringen skall avse det belopp, varmed skatten skulle hava minskats, örn halva det insatta beloppet, dock högst hälften av den vid inkomstuppskattning enligt denna förordning beräknade inkomsten för beskattningsåret, avdragits vid inkomstuppskattningen.

(Se vidare anvisningarna.)

20 §.

Har fond som i 14, 15 eller 16 § avses ej avsatts i räkenskaperna för beskattningsåret, må såsom avsättning godkännas skriftlig förklaring av den skattskyldige, att i räkenskaperna för det på beskattningsåret närmast föl-

40 Bilaga.

jande räkenskapsåret överföring till sådan fond skall göras från fond eller konto, som fanns vid beskattningsårets utgång och som kunde disponeras för de i nämnda paragrafer angivna ändamålen.

Det i 18 och 19 §§ angivna villkoret om insättning i riksbanken skall anses fullgjort, örn dylik insättning skett senast den 20 juni 1941 eller vid den senare tidpunkt före taxeringens avslutande, som landskamreraren bestämmer. Efter ansökan av skattskyldig äger Kungl. Maj:t i särskilda fall, där insättning i riksbanken skulle vålla den skattskyldige avsevärd svårighet, föreskriva, att insättning i riksbanken må ersättas med annan väsentligen likvärdig disposition av tillgångar eller, där synnerliga skäl därtill äro, fastställa annat villkor för den provisoriska skattepåföringen.

21 §.

Restitution av provisoriskt påförd krigskonjunkturskatt skall efter framställning från skattskyldig av prövningsnämnd medgivas, örn och i den mån inom tid, som sedermera fastställes,

a) varufömyelsefond som i 14 § sägs använts för enligt denna förordning medgiven nedskrivning å lagertillgångar som anskaffats i stället för de under beskattningsåret avgångna lagertillgångarna,

b) lagertillgångar som i 15 § avses levererats och prisfluktuationsfonden använts för sådan nedskrivning av dessa tillgångar, som enligt denna förordning skulle medgivits för beskattningsåret, örn tillgångarna då levererats,

c) kostnadsutjämningsfond som i 16 § sägs använts för omkostnader i rörelsen, för vilka avdrag skulle medgivits vid taxering till krigskonjunkturskatt, därest fonden ej disponerats för ändamålet,

d) tillgång som i 17 § sägs nedgått i värde under det, vartill den i beskattningsavseende enligt denna förordning avskrivits,

e) belopp, som enligt 18 eller 19 § insatts i riksbanken, disponerats för sådan anskaffning av tillgång som insättningen avsett, och i räkenskaperna sådan avskrivning å tillgången skett som enligt i denna förordning angivna grunder skulle kunnat godkännas vid taxering till krigskonjunkturskatt för anskaffningsåret, eller

f) tillgång som i e) sägs nedgått i värde under det, vartill den i beskattningsavseende enligt denna förordning avskrivits,

dock att, därest i fall som avses i 18 § den under beskattningsåret avyttrade eller förlorade tillgången varit belastad med intecknad gäld och däremot svarande belopp ej blivit insatt i riksbanken, den omständigheten att jämväl andra medel än i riksbanken insatta använts för anskaffning av den nya tillgången ej skall betaga den skattskyldige den rätt till restitution som skulle tillkommit honom, därest medlen uttagits ur riksbanken.

Restitutionen skall i vart och ett av de i a)—f) angivna fallen avse det belopp, varmed skatten för beskattningsåret skulle hava minskats, om avdrag med den i punkten angivna nedskrivningen, omkostnaden, avskriv-

Bilaga. 41

ningen eller värdeminskningen skett vid den beskattningsbara merinkomstens fastställande.

(Se vidare anvisningarna.)

22 §.

1 mom. Där insättning i riksbanken jämlikt 18 eller 19 § skett, är den skattskyldige ej pliktig erlägga enligt samma paragrafer provisoriskt påförd krigskonjunkturskatt, förrän prövningsnämnd i den ordning som av Kungl. Majit fastställes meddelat särskilt föreläggande därom. Kungl. Majit äger utfärda föreskrifter rörande rätt för skattskyldig att disponera de hos riksbanken insatta medlen under iakttagande att säkerhet vinnes för betalning av den provisoriskt påförda skatten i den mån den ej kommer att bliva föremål för restitution.

Den som enligt 17 § erhållit provisorisk påföring av krigskonjunkturskatt för befarad framtida värdeminskning och som ställt av riksbanken godkänd säkerhet för skatten äger åtnjuta uppskov med skattens erläggande enligt bestämmelser, som meddelas av Kungl. Majit.

Har Kungl. Majit enligt 20 § andra stycket fastställt särskilt villkor för provisorisk påföring av krigskonjunkturskatt i fall som avses i 18 eller 19 §, meddelar Kungl. Majit även de särskilda föreskrifter rörande skattens erläggande och restitution, som därav betingas.

2 mom. Har tillgång som i 18 eller 19 § avses anskaffats efter beskattningsårets utgång men senast den 20 juni 1941 eller vid den senare tidpunkt före taxeringens avslutande, som landskamreraren bestämmer, skall vid tillämpning av denna förordning så anses som om belopp, vilket använts för betalning av tillgången, varit insatt i riksbanken vid beskattningsårets utgång och sedermera disponerats för anskaffning av tillgången.

3 mom. Föreligga förutsättningar för restitution enligt 21 § redan före taxeringens verkställande, skall visserligen krigskonjunkturskatt provisoriskt påföras den skattskyldige, men skall prövningsnämnden efter framställning från denne i samband med taxeringen förklara att det skattebelopp, som restitutionen skulle avse, ej skall av den skattskyldige erläggas.

Förklaring som nu sagts skall ock efter framställning från den skattskyldige meddelas, därest efter taxeringen men före uppbörden restitution medgives.

4 mom. Fråga örn restitution i de i 21 § a)—c) angivna fallen prövas, sedan balansräkningen för vederbörligt år fastställts. Beträffande restitution i de under d)—f) i nämnda paragraf angivna fallen meddelar Kungl. Majit föreskrifter.

23 §.

Å erlagd, provisoriskt påförd krigskonjunkturskatt, som enligt 21 § restitueras, utgår ränta med tre procent.

Åtnjuter skattskyldig uppskov enligt 22 § 1 mom. med erläggande av krigs-

42 Bilaga.

konjunkturskatt, är han pliktig att å det skattebelopp som slutligen fastställes betala ränta från den dag, då skatten enligt eljest gällande föreskrifter senast skolat erläggas, efter räntefot som av Kungl. Maj :t bestämmes.

Särskild bestämmelse rörande dödsbo.

24 §.

Därest enligt 23 § eller 24 § 1 mom. förordningen om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt dödsbo efter skattskyldig befrias från skattskyldighet eller från erläggande av skatt, skall på särskild prövning av prövningsnämnd bero, huruvida och i vad mån härav föranledd befrielse från skattskyldighet till krigskonjunkturskatt eller från erläggande av sådan skatt skall äga rum.

Vad i 24 § 2 mom. förordningen om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt är stadgat örn dödsbos och dödsbodelägares ansvarighet för dylik skatt skall äga motsvarande tillämpning i fråga om krigskonjunkturskatt.

Beskattningsort.

25 §.

Taxering till krigskonjunkturskatt skall ske i den kommun, som enligt 22 § förordningen om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt är den skattskyldiges beskattningsort.

Uppgiftsskyldighet och förfarande vid taxering till krigskonjunkturskatt.

26 §.

Taxeringsförordningens bestämmelser om taxering till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt skola i tillämpliga delar, med de avvikelser som nedan stadgas, lända till efterrättelse med avseende å taxering till krigskonjunkturskatt.

27 §.

1 mom. Fysisk eller juridisk person, som i sin år 1941 avlämnade självdeklaration uppgivit nettointäkt av rörelse ej understigande 4,000 kronor, är, försåvitt ej Kungl. Majit annorlunda föreskriver, pliktig att utan anmaning till ledning för egen taxering till krigskonjunkturskatt på heder och samvete avlämna deklaration å blankett enligt formulär som fastställes av Kungl. Maj :t.

Deklarationen skall senast den 20 juni 1941 avlämnas till länsstyrelsen i det län, där taxeringen till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt ägt rum, eller, därest taxeringen ägt rum i Stockholm, till Överståthållarämbetet.

2 morn. Annan än den, som på grund av bestämmelserna i 1 mom. har uppgiftsskyldighet, är pliktig att efter anmaning, inom tid som i anmaningen

Bilaga.

angives, avlämna deklaration å blankett enligt formulär som i 1 mom. avses. Sådan deklarationsskyldighet föreligger dock ej beträffande inkomst av jordbruk och skogsbruk.

3 mom. Efter anmaning är envar fysisk eller juridisk person pliktig att

1 den omfattning, som i anmaningen angives, meddela för sin taxering till krigskonjunkturskatt erforderliga uppgifter utöver dem som avses i 1 och

2 mom.

4 mom. Vanligt handelsbolag, kommanditbolag så ock rederi för registreringspliktigt fartyg skall utan anmaning till ledning för delägares taxering till krigskonjunkturskatt på sätt och i den ordning i 1 mom. sägs avlämna deklaration å blankett enligt formulär som där avses.

5 mom. Rörande påföljd för underlåtenhet att avlämna deklaration för taxering till krigskonjunkturskatt skola taxeringsförordningens bestämmelser om underlåtenhet att avlämna självdeklaration hava motsvarande tillämpning; dock skall den i 39 § 1 mom. första stycket taxeringsförordningen stadgade påföljd för underlåtenhet att avlämna självdeklaration beträffande deklaration enligt 1 mom. här ovan inträda endast därest den skattskyldige underlåtit att efterkomma anmaning att inkomma med sådan.

Rörande påföljd för underlåtenhet att avlämna deklaration i fall som avses i 4 mom. skola taxeringsförordningens bestämmelser örn underlåtenhet att avlämna uppgifter som i 34 § samma förordning sägs äga motsvarande tillämpning.

28 §.

Taxering verkställes av den ordinarie prövningsnämnd, som har att taga befattning med den skattskyldiges taxering till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt.

Frågor om rätt till restitution av provisoriskt påförd krigskonjunkturskatt skola i den ordning Kungl. Majit föreskriver handläggas av prövningsnämnd.

För det förberedande arbetet med taxeringen åligger det taxeringsnämndens ordförande att i den ordning Kungl. Majit föreskriver med ledning av de skattskyldigas självdeklarationer lämna meddelande till prövningsnämnden rörande inkomster av vissa slag, som av de skattskyldiga uppgivits.

29 §.

1 mom. Det åligger landskamreraren att, med ledning av deklarationer och andra uppgifter enligt 27 § och tillgängliga handlingar rörande taxering jämlikt taxeringsförordningen, efter den skriftväxling med den skattskyldige och utredning i övrigt som finnes erforderlig, såsom underlag för taxeringen till krigskonjunkturskatt upprätta förslag till sådan taxering av envar skattskyldig, för vilken till krigskonjunkturskatt beskattningsbar merinkomst ifrågakommer.

Förslag rörande taxering lill krigskonjunkturskatt såvitt angår inkomst av jordbruk och av skogsbruk upprättas med ledning av den skattskyldiges självdeklarationer enligt formulär som fastställes av Kungl. Majit. Beträffan-

44 Bilaga.

de inkomst av jordbruk upprättas förslaget, där ej särskilda omständigheter till annat föranleda, enligt den i 5 § angivna bruttometoden utan utredning i vad mån merinkomsten uppkommit på grund av förhållanden som avses i 1 §■

2 mom. överensstämmer förslag enligt 1 mom. första stycket med deklaration, som avgivits av den skattskyldige, skall det så snart ske kan överlämnas till prövningsnämnden.

3 mom. Innebär förslag enligt 1 mom. första stycket avvikelse från den skattskyldiges deklaration eller är sådant förslag upprättat utan att deklaration avlämnats, skall det genom landskamrerarens försorg ofördröjligen i rekommenderat brev tillställas den skattskyldige.

Förslag som avses i 1 mom. andra stycket bör genom landskamrerarens försorg i rekommenderat brev tillställas den skattskyldige senast den 1 september 1941.

Skattskyldig, som icke åtnöjes med förslaget, äger att inom viss vid förslagets översändande angiven tid, ej mindre än tio dagar efter dess mottagande, till länsstyrelsen ingiva till prövningsnämnden ställda erinringar mot förslaget jämte den utredning han vill åberopa.

Sedan landskamreraren vidtagit de ändringar i förslaget, vartill erinringarna må föranleda, skall förslaget så snart ske kan föreläggas prövningsnämnden.

30 §.

1 mom. Därest prövningsnämnden vid granskning av förslag rörande taxering till krigskonjunkturskatt finner anledning till annan avvikelse från detta än som föranledes av yrkande från den skattskyldige, bör denne därom underrättas och erhålla tillfälle inkomma med erinringar, innan taxeringen fastställes.

2 mom. Sedan prövningsnämnden verkställt taxeringen, antecknas denna i särskild längd (krigskonjunkturskattelängd) enligt formulär, som fastställes av Kungl. Majit.

3 mom. För taxering av skattskyldiga enligt denna förordning må prövningsnämndens arbete pågå till och med den 10 december.

Prövningsnämndens protokoll, i vad det avser taxering till krigskonjunkturskatt, skall justeras inom åtta dagar efter sista sammanträdets avslutande.

4 mom. Till en var i krigskonjunkturskattelängden upptagen skattskyldig, som taxerats med avvikelse från av honom avlämnad deklaration eller utan att deklaration avlämnats, skall vederbörande protokollförare senast den 23 december i rekommenderat brev översända utdrag ur krigskonjunkturskattelängden samt prövningsnämndens protokoll i vad den skattskyldige angår.

31 §.

Kungl. Majit förordnar för Stockholms stad och för varje län en i bokföring sakkunnig person att såsom konsulent enligt landskamrerarens bestämmande biträda prövningsnämnden vid taxeringen till krigskonjunktur-

Bilaga.

skatt. Konsulent förordnas jämväl att enligt allmänna ombudets hos mellankommunala prövningsnämnden bestämmande biträda denna nämnd vid ifrågavarande taxering.

Kungl. Maj:t förordnar tillika en särskild konsulent att tillhandagå övriga konsulenter och taxeringsmyndigheterna med råd och upplysningar rörande taxering till krigskonjunkturskatt och att vara föredragande hos den nämnd som omförmäles i 32 §.

32 §.

Kungl. Majit förordnar en för hela riket gemensam nämnd (centrala krigskonjunkturskattenämnden) med uppgift att

dels efter framställning från landskamrerare eller allmänna ombudet hos mellankommunala prövningsnämnden eller från prövningsnämnd eller efter anmälan av den i 31 § andra stycket omförmälde konsulenten avgiva yttranden i ärenden rörande taxering till krigskonjunkturskatt,

dels, när anledning därtill uppkommer, till Kungl. Majit avgiva förslag rörande tillämpning av denna förordning.

Nämnden skall bestå av ordförande och nio ledamöter. En av ledamöterna skall förordnas till vice ordförande. För varje ledamot utses en suppleant.

Nämnden är beslutför, när sju medlemmar äro tillstädes.

Nämnden må, i den utsträckning Kungl. Majit förordnar, åtnjuta biträde av sakkunniga.

Beträffande nämndens verksamhet skola de i 110 §, lil § 1 mom. samt 112 § taxeringsförordningen meddelade bestämmelserna äga motsvarande tillämpning.

33 §.

Deklaration eller annan uppgift enligt denna förordning skall av vederbörande myndighet biläggas och åtfölja den självdeklaration, till vilken den anknyter. Vad i 56 g 1 mom. taxeringsförordningen stadgas beträffande självdeklaration skall äga tillämpning jämväl beträffande handling som enligt vad nu sagts skall biläggas självdeklarationen.

Rörande rätt att taga del av självdeklaration samt av deklarationer och andra uppgifter enligt denna förordning skall vad i 56 § 1 mom. taxeringsförordningen stadgas beträffande sakkunnig gälla örn konsulent enligt denna förordning, och skall vad i nämnda mom. stadgas beträffande ordförande och ledamöter i prövningsnämnd gälla om ordförande och ledamöter i den centrala krigskonjunkturskattenämnden. Rörande förbud för person, som sålunda fått del av självdeklaration eller deklaration eller annan uppgift enligt denna förordning, att offentliggöra eller yppa innehållet i densamma skola föreskrifterna i 56 § 1 mom. och 57 § taxeringsförordningen äga motsvarande tillämpning.

Ämbets- eller tjänsteman, vilken äger rätt att taga del av deklaration lill

46 Bilaga.

krigskonjunkturskatt, äger jämväl rätt att taga del av den självdeklaration, vid vilken den bilagts eller skall biläggas, jämte därtill hörande uppgifter enligt taxeringsförordningen.

34 §.

För taxeringen till krigskonjunkturskatt må granskning av skattskyldigs bokföring enligt bestämmande i varje särskilt fall av landskamreraren eller allmänna ombudet hos mellankommunala prövningsnämnden verkställas av vederbörande konsulent så ock av person som verkställer bokföringsgranskning enligt taxeringsförordningen. Taxeringsförordningens föreskrifter skola härvid äga motsvarande tillämpning.

Dylik granskning må ock verkställas av den i 31 § andra stycket omförmälde konsulenten.

35 §.

1 mom. Beträffande besvär över taxering till krigskonjunkturskatt så ock över beslut rörande restitution av provisoriskt påförd sådan skatt skola taxeringsförordningens föreskrifter om taxering till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt äga motsvarande tillämpning med iakttagande

dels att besvärsrätt tillkommer den skattskyldige och vederbörande landskamrerare,

dels att besvär över ordinarie prövningsnämnds beslut skola ingivas till vederbörande länsstyrelse eller kammarrätten före klockan tolv den 31 januari 1942.

Vid motsvarande tillämpning av taxeringsförordningens bestämmelser om besvär skall vad angår taxering till krigskonjunkturskatt underrättelse enligt 30 § 4 mom. i denna förordning likställas med underrättelse om avvikelse från självdeklaration, och skall vid motsvarande tillämpning av 123 § 2 mom. taxeringsförordningen besvärsrätt, som tillkommer skattskyldig vilken icke erhållit föreskriven underrättelse före viss tid, avse det fall att den skattskyldige ej erhållit underrättelsen före den 15 januari 1942.

2 mom. Därest genom utslag av Kungl. Majit eller kammarrätten eller beslut jämlikt 123 § 2 eller 4 mom. taxeringsförordningen av prövningsnämnd sådan ändring sker i den skattskyldiges taxering till statlig inkomstoch förmögenhetsskatt för inkomst under något av förkrigsinkomståren, att taxeringen till krigskonjunkturskatt bör bestämmas till annat belopp än som skett, må besvär med yrkande om härav föranledd ändring i taxeringen till krigskonjunkturskatt anföras hos prövningsnämnden eller, därest denna taxering i annan ordning är föremål för prövning i högre instans, hos denna instans för att prövas i sammanhang med målet i övrigt.

Rätt att anföra besvär som nu sagts tillkommer den skattskyldige, där han ej gjort sig skyldig till underlåtenhet, som avses i 27 § 5 mom. första stycket, samt vederbörande landskamrerare. Beträffande tiden för besvärens ingivande och handläggningen av desamma skall 124 a § 1 mom. taxeringsförordningen äga motsvarande tillämpning.

Bilaga.

36 §.

Äro för viss skattskyldig besvär samtidigt anhängiga över taxering enligt denna förordning och enligt taxeringsförordningen, skola besvären prövas i samband med varandra.

Därest efter anförda besvär eller eljest taxering till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt för år 1941 ändras eller påföres någon, skall samtidigt vidtagas därav betingad ändring i taxeringen till krigskonjunkturskatt.

Det åligger länsstyrelsen att vid insändande till kammarrätten av besvär rörande taxering till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt i förekommande fall foga utdrag av krigskonjunkturskattelängden.

Eftertaxering.

37 §.

1 mom. Har skattskyldig i deklaration eller annan uppgift, som avgivits till ledning vid taxering enligt denna förordning eller vid hans taxering för inkomst eller förmögenhet, lämnat oriktigt meddelande, eller har han, ehuru uppgiftspliktig, underlåtit avlämna uppgift eller infordrad upplysning, och har därav föranletts att han icke blivit taxerad till krigskonjunkturskatt eller att han blivit för lågt taxerad till sådan skatt, skall han eftertaxeras till krigskonjunkturskatt att utgå med det belopp, som genom berörda förfarande undandragits staten. Beträffande dylik eftertaxering skall vad i förordningen om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt är stadgat rörande eftertaxering till dylik skatt äga motsvarande tillämpning, med iakttagande av att det skall ankomma på den skattskyldige att visa, att uppskattad merinkomst, som fastställes på grund av eftertaxering, ej är av beskaffenhet som i 1 § sägs.

2 mom. Därest eftertaxering ifrågakommer under år, då allmän taxering till krigskonjunkturskatt ej äger rum, skall eftertaxeringen verkställas av ordinarie prövningsnämnden med motsvarande tillämpning av taxeringsförordningens bestämmelser, därvid iakttages att eftertaxeringen antecknas i krigskonjunkturskattelängd, vilken såsom bilaga fogas vid prövningsnämndens protokoll.

Straffbestämmelser.

38 §.

Vid tillämpning av 143 § taxeringsförordningen i händelse av oriktigt meddelande i självdeklaration eller annan uppgift eller upplysning skall krigskonjunkturskatt enligt denna förordning anses såsom inkomst- och förmögenhetsskatt.

Har någon i deklaration eller annan uppgift till ledning för egen taxering som i 27 § sägs lämnat oriktigt meddelande, som varit ägnat att leda till frihet från taxering till krigskonjunkturskatt eller till för låg taxering till

48 Bilaga.

sådan skatt, utan att han på grund av motsvarande oriktiga meddelande i självdeklaration eller annan uppgift enligt taxeringsförordningen är underkastad ansvar enligt vad i första stycket sägs, skola i avseende å förseelsen föreskrifterna i 143 § och 144 § 1 mom. taxeringsförordningen äga motsvarande tillämpning.

Kostnader för taxeringsarbetet.

39 §.

Av taxeringen till krigskonjunkturskatt föranledda särskilda kostnader bestridas av statsmedel.

Särskilda föreskrifter.

40 §.

Därest beskattningsår för skattskyldig avser räkenskapsår, som till viss del omfattar tid före utgången av augusti 1939, skola beträffande frågan i vad mån uppskattad merinkomst eller inkomstminskning av viss förvärvskälla belöper på tiden före nämnda tidpunkt ävensom övriga frågor, vilka uppkomma på grund av att inkomstökning belöpande pa tiden före nämnda tidpunkt ej är skattepliktig enligt denna förordning, de i förordningen den 19 augusti 1940 örn krigskonjunkturskatt för år 1940 i sådant hänseende meddelade bestämmelserna äga motsvarande tillämpning.

41 §.

Kungl. Majit äger utfärda för tillämpning av denna förordning erforderliga föreskrifter.

Denna förordning träder i kraft dagen efter den, då förordningen enligt därå meddelad uppgift från trycket utkommit i Svensk författningssamling.

Anvisningar

till 4 §.

1. Enligt punkt 1 av anvisningarna till 28 § kommunalskattelagen, sådan denna lyder enligt lag den 17 juni 1938, skall för annan skattskyldig än aktiebolag, ekonomisk förening, ömsesidigt försäkringsbolag eller sparbank intäkt vid avyttring av för stadigvarande bruk i rörelse avsedda maskiner eller andra inventarier, vilka icke vid beräkning av värdeminskningsavdrag enligt nämnda lag hänföras till byggnad, under vissa förutsättningar upptagas till en del såsom intäkt av rörelse och till en del såsom intäkt av tillfällig

Bilaga.

förvärvsverksamhet. Med hänsyn till föreskriften i 2 § 1 morn. andra stycket i denna förordning .skall vad sålunda stadgas icke gälla vid taxering till krigskonjunkturskatt, utan skall därvid intäkten i sin helhet upptagas såsom intäkt av rörelse. Såsom av sistnämnda stadgande framgår skall motsvarande gälla även där intäkt genom dylik avyttring ej är skattepliktig enligt förordningen om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt. Vad nu sagts avser även utfallande försäkringsbelopp vid förlust av tillgång varom nu är fråga och skall iakttagas beträffande såväl förkrigsinkomståren som beskattningsåret.

2. Den vid taxeringen till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt verkställda uppskattningen av inkomst av förvärvskälla hänförlig till rörelse för förkrigsinkomståren skall vid uppskattning av inkomst enligt denna förordning, förutom i fall som avses i 4 § 6 mom. samt i punkt 1 här ovan, frångås i den mån följande särskilda föreskrifter därtill föranleda.

a) Har vid värdering av tillgångar avsedda för omsättning eller förbrukning i rörelsen under något av förkrigsinkomståren mera avsevärd nybildning av dold reserv ägt rum genom nedskrivning eller mera avsevärd minskning av sådan reserv skett genom uppskrivning, skall vid inkomstuppskattningen för vartdera förkrigsinkomståret tilläggas under året gjord sådan nybildning eller avdragas under året inträdd sådan minskning av den dolda reserven.

b) Har avdrag för värdeminskning å maskiner, inventarier, byggnader eller andra dylika tillgångar för stadigvarande bruk för något av förkrigsinkomståren vid taxeringen till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt medgivits med belopp mera avsevärt överstigande vad som kan antagas hava motsvarat den verkliga värdeminskningen under året, skall det överskjutande beloppet tilläggas vid inkomstens uppskattning. Göres beträffande det sista förkrigsinkomståret vid ifrågavarande avdrags beräkning avvikelse från de normer, som tillämpats vid taxeringen till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt, skall anteckning rörande grunden för beräkningen göras i krigskonjunkturskattelängden.

c) Har för något av förkrigsinkomståren avdrag skett för avsättning till konjunkturinvesteringsfond eller, med större belopp än som kan anses motsvara normal årsavsättning, till pensionering av anställda eller annat likartat ändamål, skall beloppet tilläggas vid inkomstuppskattningen.

Har å andra sidan för något av förkrigsinkomståren i inkomsten ingått belopp av sådant slag och av sådan storlek som uppenbarligen ej kan anses för rörelsen normalt, skall sådant belopp ej upptagas såsom intäkt.

d) Huru förfaras skall med utdelning å svenska aktier och andelar i svenska ekonomiska föreningar samt med beräkning av ränta å i rörelsen nedlagt eget kapital framgår av punkterna 5 och 8 här nedan.

3. Såsom jämförelseinkomst skall i regel upptagas medeltalet av inkomsterna för båda förkrigsinkomståren. Är det uppenbart, att detta medeltal ej utgör ett godtagbart uttryck för den skattskyldiges normala årsinkomst av förvärvskällan vid tiden närmast före krigsutbrottet, men kan det antagas, att ettdera förkrigsinkomstårets inkomst utgör eli bättre samt i och för sig

4—417117.

50 Bilaga.

tillfredsställande uttryck för nämnda årsinkomst, skall denna inkomst vara jämförelseinkomst. Har den skattskyldige ej bedrivit rörelse under hela det förra men under hela det senare förkrigsinkomståret, skall i regel inkomsten för det senare året vara jämförelseinkomst. Hava förkrigsinkomståren visat underskott eller eljest uppenbart onormala vinstresultat, skall jämförelseinkomsten fastställas till annat belopp, som med hänsyn till omständigheterna kan anses skäligt.

Har den skattskyldige ej bedrivit ifrågavarande rörelse under något förkrigsinkomstår eller har han bedrivit densamma endast under del av sådant år, fastställes jämförelseinkomsten med hänsyn lill omständigheterna. Såsom exempel på i dylika fall ifrågakommande uppskattningsgrunder må följande anföras. Därest rörelsen övertagits från annan, som under förkrigsinkomståren eller ett av dessa bedrivit rörelse under likartade förhållanden, kan stundom jämförelseinkomsten fastställas med ledning av rörelsens resultat i förre innehavarens hand. Är åter fråga om ny rörelse eller övertagen rörelse, för vilken dylik beräkning av jämförelseinkomsten finnes ej kunna ifrågakomma, må denna fastställas med ledning av resultatet av annan jämförbar rörelse, som under förkrigsinkomståren bedrivits under likartade förhållanden. Står ej heller sådan uppskattningsgrund till buds, må såsom jämförelseinkomst fastställas ett belopp motsvarande 5 procent ränta å eget kapital, beräknat enligt punkt 8 här nedan, med tillägg beträffande enskild skattskyldig av skäligt värde å dennes normala personliga arbetsinsats. Örn ej särskilda förhållanden till annat föranleda, antages härvid eget kapital hava under hela jämförelseåret utgjort samma belopp som vid beskattningsårets ingång. Vid uppskattning av värdet å den personliga arbetsinsatsen må skälig hänsyn tagas till intäktsbelopp, som rörelseidkaren under förkrigsinkomståren erhållit i annan verksamhet. Har rörelse av den skattskyldige bedrivits endast under senare delen av det sista förkrigsinkomståret, kan för den förra delen av detta år motsvarande tillämpning av nu angivna regler ifrågakomma. I dylikt fall anses så stort kapital hava varit under förra delen av året nedlagt i rörelsen, som när rörelsen började bedrivas var nedlagt i denna.

Såsom lager av tillgångar avsedda för omsättning eller förbrukning i rörelsen skall vid det antagna jämförelseårets slut alltid anses lagret vid det sista förkrigsinkomstårets utgång, uppskattat i överensstämmelse med räkenskapernas värdesättning vid denna tidpunkt, även där ett jämkat värde antagits vid uppskattning av inkomsten för sista förkrigsinkomståret.

Huru vid fastställande av jämförelseinkomsten skall förfaras med beräkning av ränta å i rörelsen nedlagt eget kapital framgår av punkt 8 här nedan.

Den vid taxering till krigskonjunkturskatt år 1940 fastställda jämförelseinkomsten bör frångås endast örn särskilda skäl därtill föranleda.

4. Vid uppskattning av inkomst för beskattningsåret skall den vid taxeringen till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt verkställda uppskattningen av inkomst hänförlig till rörelse, förutom i fall som avses i 4 § 6 mom. samt i punkt 1 här ovan, frångås i den mån nedan givna särskilda föreskrifter därtill föranleda.

Bilaga.

a) Har vid taxering till krigskonjunkturskatt år 1940 tillägg gjorts för nybildning under nästföregående beskattningsår av dold reserv i lager av tillgångar avsedda för omsättning eller förbrukning i rörelse, skall hänsyn härtill tagas vid värdering av lagret vid beskattningsårets ingång och skall följaktligen vid inkomstuppskattningen avdrag medgivas med belopp svarande mot nämnda tillägg.

b) Lager av tillgångar avsedda för omsättning eller förbrukning i rörelse vid beskattningsårets utgång må ej vid inkomstuppskattningen nedskrivas till lägre belopp än som erhålles vid uppskattning enligt de principer och den prisnivå som tillämpats beträffande lagervärderingen för jämförelseårets utgång, d. v. s. uppskattningen enligt räkenskaperna av lagret vid sista förkrigsinkomstårets utgång (förkrigslagret). Därest det vid uppskattning enligt sagda principer och prisnivå befinnes, att lagret vid beskattningsårets utgång mera avsevärt översteg förkrigslagret, må dock ej beträffande lagerökningen godkännas nedskrivning till lägre värde än anskaffningskostnaden vid sista förkrigsinkomstårets utgång. Därvid iakttages, dels att om lagret vid utgången av augusti 1939 (krigsutbrottet) visas hava varit större än vid sista förkrigsinkomstårets utgång, lagret vid krigsutbrottet skall räknas såsom förkrigslager, samt att i dylikt fall beträffande lagerökningen ej må godkännas nedskrivning till lägre värde än anskaffningskostnaden vid krigsutbrottet, dels att nedskrivningen beräknas för förkrigslagret och för lagerökningen gemensamt. Lagret i dess helhet vid beskattningsårets utgång må följaktligen ej vid inkomstuppskattningen nedskrivas till lägre belopp än summan av värdet å förkrigslagret uppskattat efter nyss angivna principer och prisnivå och värdet å lagerökningen uppskattat till anskaffningskostnaden vid sista förkrigsinkomstårets utgång eller, därest lagret vid krigsutbrottet skall räknas såsom förkrigslager, anskaffningskostnaden vid krigsutbrottet. Hänsyn skall dock vid bedömande av nedskrivningen tagas till inträffad värdeminskning på grund av prisfall eller av annan orsak så ock till i vad mån efterfrågan å tillgången kan antagas bliva minskad på grund av rådande krigskonjunktur eller kan antagas bliva minskad eller upphöra, när normala förhållanden åter inträda.

Har den skattskyldige ej vid sista förkrigsinkomstårets utgång haft lagertillgång, må vid uppskattningen av inkomsten för beskattningsåret tillgången ej nedskrivas till lägre värde än som kan antagas hava motsvarat kostnaden för att anskaffa tillgången vid utgången av augusti 1939, skäligen reducerat med hänsyn till redan inträffad värdeminskning på grund av prisfall eller av annan orsak eller till befarad värdeminskning vid krigskonjunkturens upphörande eller dessförinnan.

Vid tillämpning av vad ovan stadgats skall iakttagas, att nedskrivning ej må ske till lägre belopp än det bokförda värdet vid beskattningsårets utgång, såvitt ej den skattskyldige visar att lagret i sin helhet under beskattningsåret uppskrivits eller att vid uppskattningen enligt räkenskaperna hänsyn ej tagits till nedskrivning som enligt god köpmannased varit uppenbart påkallad.

Tillika skall iakttagas, att av skattskyldig i räkenskaperna gjord värde-

52 Bilaga.

sättning av lagertillgång, som godkänts vid taxeringen till statlig inkomstoch förmögenhetsskatt, ej bör, med mindre särskilda omständigheter därtill föranleda, vid uppskattning av inkomst enligt denna förordning frångås, försåvitt ej de beträffande räkenskaperna tillämpade grunderna kunna antagas i genomsnitt mera avsevärt skilja sig från de enligt föreskrifterna i denna punkt medgivna.

c) Har vid taxering till krigskonjunkturskatt år 1940 avdrag åtnjutits för minskning av dold förkrigsreserv i tillgångar avsedda för omsättning eller förbrukning i rörelse, och har under beskattningsåret den avgångna dolda förkrigsreserven genom nybildning av motsvarande dold reserv helt eller delvis återvunnits, skall ett belopp svarande mot återvinningen men ej överstigande det åtnjutna avdraget tilläggas vid inkomstuppskattningen för detta år.

Återvinningen under beskattningsåret av avgången dold förkrigsreserv utgöres av skillnaden mellan å ena sidan det belopp, varmed vid uppskattning för taxering till krigskonjunkturskatt lagret vid beskattningsårets utgång var nedskrivet under förkrigspriset, och å andra sidan det belopp, varmed lagret vid beskattningsårets ingång var nedskrivet under nämnda pris, dock högst det belopp, varmed dold förkrigsreserv minskats under föregående beskattningsår. Med förkrigspris förstås kostnaden för att anskaffa tillgångar av ifrågavarande slag vid krigsutbrottet, eller, därest lagret vid sista förkrigsinkomstårets utgång räknas såsom förkrigslager, vid sistnämnda tidpunkt.

Avdrag för minskning av dold förkrigsreserv vid taxering till krigskonjunkturskatt år 1940 skall anses hava åtnjutits högst med det belopp, som skulle hava utgjort taxerad merinkomst av förvärvskällan, därest avdrag ej medgivits.

d) För värdeminskning å maskiner, inventarier, byggnader eller andra dylika tillgångar för stadigvarande bruk medgives i regel avdrag efter samma grunder som tillämpats vid uppskattning enligt denna förordning av inkomsten för sista förkrigsinkomståret, eller, där beräkning efter sådan grund ej kan ske, med belopp motsvarande den med utgångspunkt från anskaffningskostnaden beräknade verkliga värdeminskningen. Avdrag för värdeminskning överstigande den normala av sådant slag, som avses i punkt 3 c) fjärde stycket anvisningarna till 29 § kommunalskattelagen, medgives i den mån denna värdeminskning visas hava uppkommit under beskattningsåret och motsvarande avdrag skett i räkenskaperna. I räkenskaperna gjort avdrag å tillgång som nu sagts för överpris eller merkostnad av sådant slag, som angives i femte stycket nämnda anvisningspunkt, skall likaledes få åtnjutas, dock, där ej särskilda omständigheter till annat föranleda, högst med så stort belopp att det vid ifrågavarande beskattning återstående oavskrivna värdet å tillgången nedbringas till en och en fjärdedel gånger det pris den kan anses hava betingat vid utgången av augusti 1939. Att provisorisk skattepåföring kan ske av den krigskonjunkturskatt, som belöper på återstoden av det i räkenskaperna gjorda avdraget, framgår av 17 §.

e) Beträffande rörelse, för vilken ej förts handelsböcker och beträffande vilken på den grund ovan givna bestämmelser örn i räkenskaperna vidtagna

Bilaga.

åtgärder ej kunna tillämpas, må i motsvarande avseende hänsyn tagas till vad som i det särskilda fallet synes skäligt.

f) Avdrag för avsättning till konjunkturinvesteringsfond är ej medgivet, ej heller avdrag för omkostnad som uppenbarligen haft till syfte att nedbringa beskattningen för beskattningsåret.

Avdrag för kostnad för pensionering av anställda eller annat likartat ändamål med belopp överstigande medeltalet av liknande avdrag för förkrigsinkomståren medgives allenast i den mån kostnadsökningen kan anses motsvara normal årsavsättning på grund av ökade verkliga förpliktelser eller dylikt förhållande. Har sådan förpliktelse ingåtts efter utgången av augusti 1939, medgives ej avdrag i den mån med kostnaden avses att åt någon bereda högre pension än som angives i 9 § tredje stycket lagen den 18 juni 1937 om aktiebolags pensions- och andra personalstiftelser, och ej heller avdrag för s. k. övergångskostnad med mera än en tiondel av hela det belopp av sådan kostnad som härrör av den ökade förpliktelsen i den mån den ej avser högre pensioner än nyss sagts.

g) Huru vid fastställande av inkomsten för beskattningsåret förfaras skall med utdelning å svenska aktier och andelar i svenska ekonomiska föreningar samt med beräkning av ränta å i rörelsen nedlagt eget kapital framgår av punkterna 5 och 8 här nedan.

5. I rörelseinkomsten för annan rörelseidkare än sådan som bedriver penningrörelse inräknas ej beträffande vare sig förkrigsinkomståren eller beskattningsåret behållen utdelning å svenska aktier eller å andelar i svenska ekonomiska föreningar.

6. Har skattskyldig enligt vad därom är särskilt stadgat vid taxeringen till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt från summan av sina inkomster från olika förvärvskällor åtnjutit avdrag för belopp, som utgivits såsom gåva för luftvärnet eller luftskyddet, skall enligt denna förordning motsvarande avdrag göras vid uppskattning av inkomst av till rörelse hänförlig förvärvskälla, från vilken gåvan utgått.

7. Vid beräkning av uppskattad merinkomst av uppfinnarverksamhet skall iakttagas, att den under beskattningsåret åtnjutna intäkten genom exploatering av viss uppfinning, vare sig den utgjort engångsersättning eller royalty eller dylikt, till en del kan vara att betrakta såsom gottgörelse för kostnader i samband med uppfinningen, däri inräknad ersättning för uppfinnarens eget förberedande arbete. I följd härav bör i fall, då det förberedande arbetet med uppfinningen påbörjats under tidigare år, inkomsten för beskattningsåret minskas med det belopp som kan anses motsvara gottgörelse för sådana kostnader och detta belopp skäligen fördelas på den tid under vilken det förberedande arbetet pågått. I förekommande fall bör alltså hänsyn till nämnda kostnader tagas även vid fastställande av jämförelseinkomsten för förvärvskällan.

8. a) För vartdera förkrigsinkomståret så ock för beskattningsåret skall vid taxeringen angivas beräknad ränta d eget kapital i rörelsen efter en räntefot av 5 procent samt, därest det egna kapitalet under beskattningsåret ökats

54 Bilaga.

sedan förkrigsinkomståren, beträffande kapitalökningen efter en räntefot av 6 procent. Vad angår jämförelseåret skall räntan beräknas å det egna kapital, som anses då hava varit nedlagt i rörelsen, därvid räntan beräknas till medeltalet av räntorna för förkrigsinkomståren, såvitt ej annan grund än medeltalsberäkning tillämpats vid jämförelseinkomstens fastställande, i vilket fall räntan bör beräknas efter grund som finnes skälig.

b) Såsom eget kapital i rörelsen anses det belopp, varmed tillgångarna överstiga skulderna enligt den värdesättning, som skett i räkenskaperna, dock att beträffande kapital nedlagt i maskiner, inventarier, byggnader eller andra dylika tillgångar för stadigvarande bruk hänsyn skall tagas till den särskilda värdesättning å tillgångarna, som ligger till grund för inkomstuppskattningen enligt denna förordning.

Vid beräkning av eget kapital skall iakttagas, bland annat,

att i tillgångarna ingående värde å svenska aktier eller andelar i svenska ekonomiska föreningar icke skall medräknas för annan skattskyldig än sådan, som bedriver penningrörelse,

att avskrivnings-, förnyelse- eller annan liknande fond skall räknas såsom skuld, i den mån den motsvaras av bokfört värde å tillgång, till vilken den hänför sig,

att avsättning i räkenskaperna för framtida skattebetalning skall räknas såsom skuld till den del avsättningen motsvarar beräknad skatteutgift avseende förhållande före eller vid den tidpunkt, till vilken kapitalets beräkning hänför sig, samt

att i eget kapital ej inräknas årets vinst, medan å andra sidan årets förlust ej får avräknas.

Beträffande rörelseidkare, vilken i sina räkenskaper upptagit andra tillgångar och skulder än sådana hänförliga till rörelsen, iakttages, att bedömandet av vad som skall anses hava hört till rörelsen eller ej för förkrigsinkomståren och beskattningsåret bör ske efter såvitt möjligt likformiga grunder.

9. Vid fastställande av uppskattad merinkomst av viss förvärvskälla i rörelse förfares på följande sätt:

Från inkomsten för beskattningsåret avdrages jämförelseinkomsten. Omfattar beskattningsåret längre eller kortare tid än tolv månader, ökas eller minskas jämförelseinkomsten med hänsyn därtill. Om rörelse i förvärvskällan bedrivits endast under del av beskattningsåret, avdrages allenast motsvarande del av jämförelseinkomsten.

Det erhållna skillnadsbeloppet minskas i förekommande fall med sådant belopp, varmed enligt punkt 8 beräknad ränta för beskattningsåret överstiger räntan för jämförelseåret, eller ökas med sådant belopp, varmed räntan för beskattningsåret understiger räntan för jämförelseåret, därvid iakttages att, om jämförelseinkomsten beräknas för längre eller kortare tid än ett år, ränteskillnaden i motsvarande mån jämkas.

10. Vid beräkning av uppskattad inkomstminskning — däri i förekommande fall inräknas underskott — skola de bestämmelser, som gälla för be-

Bilaga.

räkning av uppskattad merinkomst, äga motsvarande tillämpning. Uppskattad inkomstminskning framkommer alltså efter tillägg eller avdrag i förekommande fall av beräknad ränta å minskning eller ökning av eget kapital. Emellertid kan, där jämförelseinkomsten fastställes till högre belopp än medeltalet av inkomsterna för förkrigsinkomståren, beloppet av uppskattad inkomstminskning bestämmas med utgångspunkt från nämnda medeltal eller efter annan grund som finnes skälig. Så må förfaras även i det fall, då medeltalet betecknar ett underskott.

Exempel på tillämpning av 4 § 3 morn.:

En person har i en förvärvskälla haft uppskattad merinkomst å 100,000 kronor, därav 80,000 kronor antagas hava berott på förhållanden som omförmälas i 1 §.

Av en annan förvärvskälla har den skattskyldige haft uppskattad inkomstminskning å 60,000 kronor, därav 30,000 kronor antagas hava berott på förhållanden som omförmälas i 1 §.

Den taxerade merinkomsten skulle utgöra 80,000 — 30,000 = 50,000 kronor, därest ej hela den uppskattade merinkomsten med avdrag av hela den uppskattade inkomstminskningen, d. v. s. 100,000 — 60,000 = 40,000 kronor, vore mindre än 50,000 kronor. I förevarande fall blir den taxerade merinkomsten 40,000 kronor.

11. a) Avdrag för minskning av dold förkrig sreserv i tillgångar avsedda för omsättning eller förbrukning i rörelse ifrågakommer endast i samband med lagerminskning.

Såsom dold förkrigsreserv anses enligt 4 § 4 mom. första stycket det belopp, varmed tillgångens verkliga värde vid krigsutbrottet visas hava överstigit dess i beskattningshänseende enligt denna förordning gällande värde vid nämnda tidpunkt. Har beträffande tillgångar avsedda för omsättning eller förbrukning i rörelse ej enligt punkt 4 b) här ovan utredning företetts rörande lagret vid krigsutbrottet, må emellertid såsom dold förkrigsreserv antagas det belopp, varmed lagrets verkliga värde vid sista förkrigsinkomstårets utgång visas hava överstigit dess i beskattningshänseende enligt denna förordning då gällande värde.

Det verkliga värdet av lagertillgång bestämmes efter tillgångens förkrigspris, varmed, såsom framgår av punkt 4 c) här ovan, förstås kostnaden för att anskaffa tillgångar av ifrågavarande slag vid krigsutbrottet eller, därest lagret vid sista förkrigsinkomstårets utgång räknas såsom förkrigslager, vid sistnämnda tidpunkt.

Med tillgångs i beskattningshänseende enligt denna förordning gällande värde förstås, där den dolda förkrigsreserven fastställes med hänsyn till förhållandena vid krigsutbrottet, summan av det bokförda värdet vid sista förkrigsinkomstårets utgång och den verkliga anskaffningskostnaden för den lagerökning som skett från denna tidpunkt till krigsutbrottet, och, om den dolda förkrigsreserven fastställcs med hänsyn till förhållandena vid sista förkrigsinkomstårets utgång, det bokförda värdet vid denna tidpunkt.

Minskning av dold förkrigsreserv under beskattningsåret utgöres följakt-

56 Bilaga.

ligen av skillnaden mellan å ena sidan det belopp, varmed förkrigslagret var nedskrivet under förkrigspris, och å andra sidan det belopp, varmed lagret vid beskattningsårets utgång vid uppskattning enligt denna förordning var nedskrivet under samma pris, med avdrag av det belopp, varmed dold förkrigsreserv minskats under föregående beskattningsår.

b) Vid beräkning av dold förkrigsreserv i maskiner, inventarier eller andra dylika tillgångar för stadigvarande bruk skall med verkliga värdet å sådan tillgång vid utgången av augusti 1939 förstås dess försäljningsvärde vid nämnda tidpunkt.

12. Vad angår bevisning enligt i § A mom. andra stycket må såsom exempel på omständigheter, som den skattskyldige kan med bärande sannolikhetsskäl ådagalägga, anföras,

att inkomstökningen helt eller delvis i följd av vidtagna rationaliseringsåtgärder skulle hava uppkommit även örn förhållanden som omförmälas i 1 § ej inträffat,

eller att till följd av sådana före utgången av augusti 1939 ingångna leveransavtal, som icke haft samband med eller haft sin grund i förhållanden som omförmälas i 1 §, inkomstökningen skulle hava uppkommit även örn sådana förhållanden ej inträffat,

eller att inkomstökningen helt eller delvis framstår som ett naturligt led i en utveckling, vilken påbörjats före utgången av augusti 1939 eller dessförinnan kunnat förutses, men icke haft samband med eller haft sin grund i förhållanden som omförmälas i 1 §.

13. När Kungl. Majit jämlikt föreskriften i 4 § 5 mom. bestämt särskild grund för fastställande huru stor del av uppskattad merinkomst skall antagas hava berott på förhållanden som avses i 1 §, är skattskyldig likväl berättigad att med bärande sannolikhetsskäl ådagalägga, att merinkomsten ej till någon del eller endast till mindre del berott av sådana förhållanden. Förebringas å andra sidan vid taxeringen beträffande viss skattskyldig bärande sannolikhetsskäl för att merinkomsten till större del eller i sin helhet berott på förhållanden som i 1 § avses, skall den taxerade merinkomsten bestämmas med hänsyn därtill.

Uppskattad merinkomst, som hänför sig till livförsäkringsrörelse eller till yrkesmässigt bedriven vetenskaplig, litterär eller konstnärlig verksamhet, verksamhet som läkare, veterinär, tandläkare eller arkitekt eller därmed jämförlig yrkesutövning, skall antagas ej hava berott på förhållanden som avses i 1 §, såvitt ej bärande sannolikhetsskäl förebringas för att merinkomsten berott på sådana förhållanden. Kungl. Majit äger jämväl för särskilt bestämt annat slag av till rörelse hänförlig verksamhet än nu sagts bestämma att den skall i avseende varom här är fråga likställas med sådan verksamhet.

14. Beträffande handelsbolag, kommanditbolag, enkelt bolag eller rederi sker uppskattning av inkomst med motsvarande tillämpning av de i 3 och 4 §§ meddelade bestämmelserna. För företaget såsom sådant bestämmes uppskattad merinkomst eller inkomstminskning samt fastställes i vad mån den-

Bilaga.

na skall antagas hava berott på förhållanden som omförmälas i 1 §. Av sålunda fastställda belopp påföres envar av delägarna vad på honom belöper för att vid beräkning av den taxerade merinkomsten medräknas som örn fråga vore om en delägarens egen förvärvskälla. Med hänsyn till bestämmelserna i 11 § om skattens beräkning skall envar delägare jämväl påföras på honom belöpande jämförelseinkomst. Motsvarande skall gälla beträffande delägare i s. k. gruvbolag.

till 5 §.

1. För en specificerad beräkning av den uppskattade merinkomsten avjordbruk erfordras, att nettointäkten av jordbruksfastighet dels för beskattningsåret dels för vart och ett av förkrigsinkomståren uppdelas på det sätt, att till nettointäkt av skogsbruk hänföras intäkter av skogsbruk enligt 21 §

c) kommunalskattelagen med avdrag för därpå belöpande omkostnader, medan till nettointäkt av jordbruk hänföras övriga enligt nämnda paragraf till intäkter av jordbruksfastighet hänförliga intäkter med avdrag för därpå belöpande omkostnader.

Förutsättningar för tillämpning av nettometoden föreligga, där nöjaktig utredning av skattskyldig eller beskattningsmyndighet förebringas örn uppdelning av nettointäkten av jordbruksfastighet på sätt nu sagts för såväl förkrigsinkomståren som beskattningsåret. Enligt denna metod skall för fastställande av den uppskattade merinkomsten av jordbruk beräknas det belopp, varmed intäkterna av jordbruk med avdrag för därpå belöpande omkostnader under beskattningsåret överstiga jämförelseinkomsten, i regel beräknad till medeltalet av motsvarande intäkter med avdrag för därpå belöpande omkostnader under förkrigsinkomståren.

Då, såsom kan antagas vanligen vara fallet, förutsättningar för tillämpning av nettometoden ej föreligga, skall för fastställande av den uppskattade merinkomsten av jordbruk den s. k. bruttometoden tillämpas. Härvid förfares på följande sätt. De kontanta bruttointäkterna för ett vart av förkrigsinkomståren och beskattningsåret minskas med respektive års utgifter för inköp av spannmål, frövaror, kraftfoder, betmassa, potatis, rotfrukter, hö, halm och andra fodermedel, gödselmedel och torvströ. Till de efter avdrag för dessa utgifter återstående bruttointäkterna för beskattningsåret lägges ett belopp som beräknas motsvara ökningen av bruttointäkterna av naturaförmåner sedan förkrigsinkomståren, varefter avdrages dels medeltalet av motsvarande återstående bruttointäkter för förkrigsinkomståren, dels ett belopp av tolv procent å medeltalet av de kontanta bruttointäkterna under dessa år, avsett att kompensera ökningen sedan förkrigsinkomståren av andra omkostnader för jordbruket än de nyss nämnda, ökningen av bruttointäkterna av naturaförmåner sedan förkrigsinkomståren skall, där ej särskilda omständigheter till annat föranleda, antagas hava utgjort tvåhundra kronor.

Därest bruttometoden tillämpas, skall anteckning därom ske i krigskonjunkturskattelängden.

58 Bilaga.

Vare sig brutto- eller nettometoden tillämpas skall vid bestämmande av den uppskattade merinkomsten sådan avvikelse ske från uppskattningen enligt förordningen om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt som erfordras för att åstadkomma likformighet i inkomstuppskattningen för de olika åren. Om exempelvis under beskattningsåret minskning skett av kreatursbesättningen genom nedslaktning i större omfattning än som brukat förekomma vid ifrågavarande jordbruk och i större omfattning än som där förekommit under förkrigsinkomståren, bör enligt såväl brutto- som nettometoden ett med hänsyn därtill avvägt belopp avräknas. Har inneliggande lager av spannmål eller annat under beskattningsåret mera avsevärt minskats, må, vare sig brutto- eller nettometoden tillämpas, avdrag ske med värdet vid beskattningsårets ingång av det lager som avyttrats eller förbrukats utan att ersättas. Tillämpas nettometoden, bör beaktas om i mera avsevärd omfattning sådana onormala omkostnader under något av åren förekommit för reparationer, inköp av levande djur m. m., som ej uppvägts av motsvarande ökning av intäkterna under året.

Inkomst för förkrigsinkomståren beräknas allenast för den eller de fastigheter, som den skattskyldige ägt eller brukat under beskattningsåret.

Sammanfaller för viss skattskyldig beskattningsåret ej med kalenderåret, iakttages att taxeringen skall avse endast inkomst av jordbruk som hänför sig till tiden efter 1939 års utgång.

2. Har den skattskyldige ej under förkrigsinkomståren bedrivit samma jordbruk som under beskattningsåret under förhållanden jämförbara med förhållandena under detta år, må i stället för medeltalet av inkomsterna eller bruttointäkterna för förkrigsinkomståren till grund för beräkning av den uppskattade merinkomsten läggas annat belopp, som finnes skäligt. Har den skattskyldige ej under förhållanden jämförbara med förhållandena under beskattningsåret bedrivit samma jordbruk under båda förkrigsinkomståren men under ett av dessa år, och kan det anses att avkastningen av jordbruket under detta år ungefärligen motsvarat den genomsnittliga avkastningen av ett liknande jordbruk i trakten för båda förkrigsinkomståren, må hänsyn tagas till inkomsterna eller bruttointäkterna under detta år, som om dessa vöre medeltal för båda åren. I förekommande fall må eljest beaktas resultat, som under förkrigsinkomståren eller något av dessa utvunnits av annan, vilken då bedrivit jordbruk å samma fastighet.

Det belopp som vid tillämpning av nettometoden erhålles på sätt nu sagts skall utgöra jämförelseinkomst. Vid tillämpning av bruttometoden fastställes icke någon jämförelseinkomst.

3. Ränta å minskning av eget kapital i fastigheten beräknas efter en räntefot av fem procent, ränta å ökning av sådant kapital efter en räntefot av sex procent. Ökning av eget kapital i fastigheten anses i regel hava ägt rum vid avbetalning av skuld, som hänfört sig till fastigheten, samt vid nedläggande av eget kapital i samband med ny-, till- eller ombyggnad eller därmed jämförlig förbättring eller vid en mera omfattande nyuppsättning av inventarier för stadigvarande bruk å fastigheten eller dylikt, men ej om avbetal-

Bilaga.

ning skett av annan skuld än nu sagts även om denna varit intecknad i fastigheten. Hänsyn till ökning av eget kapital tages endast då den skattskyldige förebringar tillfredsställande utredning rörande ökningen och i regel endast om nettometoden tillämpas.

4. Skattskyldig som vill framställa yrkande att uppskattad merinkomst av jordbruk helt eller delvis ej bör upptagas såsom taxerad merinkomst, har att till stöd för yrkandet förete erforderlig utredning.

Därvid gäller såsom huvudregel, att i taxerad merinkomst inräknas endast prisstegring vid avyttring av produkter från fastigheten utöver vad som erfordrats för att täcka omkostnadernas ökning i förhållande till prisläget före krigsutbrottet. Hänsyn tages därvid ej till ökning av värdet å fri bostad å fastigheten eller av andra naturaförmåner från denna. Ingår i den uppskattade merinkomsten inkomstökning på grund av tillfällig uthyrning eller av körslor eller dylikt i större omfattning än normalt, och kan denna inkomstökning antagas i sin helhet hava berott på förhållanden som avses i 1 §, skall den upptagas i den taxerade merinkomsten även örn den ej uppkommit på grund av prisstegring.

Prisstegring utöver vad som erfordrats för att täcka omkostnadernas ökning beräknas normalt å bruttointäkterna för beskattningsåret efter procentsatser som av Kungl. Maj :t fastställas efter förslag av den centrala krigskonjunkturskattenämnden eller, där sådan procentsats ej fastställts, efter procentsats som finnes skälig. Om det av skattskyldig eller beskattningsmyndighet visas att å gjorda försäljningar under beskattningsåret tillämpats priser vilka genomsnittligt innefattat en mindre eller större prisstegring än som beräknats med tillämpning av fastställda procentsatser, skall dock hänsyn därtill tagas vid den taxerade merinkomstens fastställande.

till 6 §.

Eftersom inkomsterna av skogsbruk för såväl förkrigsinkomståren som beskattningsåret äro beroende av virkesuttagens storlek och således ej utgöra lämplig grund för att jämföra den skattskyldiges verkliga ekonomiska förmåner under de olika åren, skall någon uppskattad merinkomst ej fastställas.

Den taxerade merinkomsten skall, där ej fall som i nästa stycke sägs är för handen, upptagas till det belopp som motsvarar prisstegringen i förhållande till prisläget före krigsutbrottet å de under beskattningsåret avyttrade eller för förädling eller förbrukning i egen rörelse uttagna skogsprodukterna i den mån prisstegringen ej erfordrats för att täcka omkostnadernas ökning. Prisstegringen torde i regel kunna beräknas procentuellt å bruttointäkterna beträffande olika produkter. Grunder för beräkning i normala fall av dylik prisstegring fastställas av Kungl. Majit efter förslag av den centrala krigskonjunkturskattenämnden.

Visar den skattskyldige, att hans nettointäkt av skogsbruk under beskattningsåret varit mindre än det belopp som antages motsvara den enligt föregående stycke fastställda prisstegringen å skogsprodukterna, må den taxerade merinkomsten icke bestämmas till högre belopp än nettointäkten ut-

60 Bilaga.

gjort. Om den skattskyldige eller beskattningsmyndighet kan visa att å de försäljningar, som av den skattskyldige gjorts under beskattningsåret, tilllämpats priser vilka sammanlagt innefattat en mindre eller större prisstegring än som beräknats med tillämpning av i föregående stycke angivna beräkningsgrund, skall även hänsyn därtill tagas vid den taxerade merinkomstens fastställande.

Vid beräkning av nettointäkten av skogsbruk skall från bruttointäkterna av skogsbruk under beskattningsåret avdrag göras för därpå belöpande omkostnader. För beräkningen erfordras alltså i regel att nettointäkten av jordbruksfastighet såvitt angår beskattningsåret uppdelas mellan skogsbruk och jordbruk på det sätt som angives i punkt 1 av anvisningarna till 5 §. Såsom omkostnad må i fall, då skog avverkats eller ock avyttrats utan samband med avyttring av marken, ej upptagas belopp motsvarande avdrag som avses i 22 § 1 mom. andra stycket kommunalskattelagen. I fall, då växande skog avyttrats i samband med avyttring av marken, må avdrag som avses i tredje stycket av nämnda moment ej medgivas med högre belopp än skogens för ägaren gällande ingångsvärde.

till 7 §.

1. Beträffande inkomst av annan fastighet kan det i regel antagas, att taxerad merinkomst bör upptagas allenast i fall där bruttointäkterna under beskattningsåret i jämförelse med förkrigsinkomståren ökats på grund av uthyrningsmöjligheter, som under normala förhållanden ej plägat vara för handen men under beskattningsåret kunnat utnyttjas, och som kunna med sannolikhet antagas hava haft sitt upphov i det av krigstillståndet framkallade läget. Taxering företages därför i regel allenast därest nu angivna förutsättningar synas vara för handen.

2. Vid bestämmande av uppskattad merinkomst skall inkomst för förkrigsinkomståren beräknas allenast för fastigheter som den skattskyldige ägt även under beskattningsåret.

Den vid taxeringen till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt verkställda beräkningen av inkomst av annan fastighet skall vid uppskattning av inkomst enligt denna förordning frångås i den mån följande särskilda föreskrifter därtill föranleda.

Har fastighet eller del därav, som plägat vara uthyrd, under något av förkrigsinkomståren ej varit uthyrd men varit uthyrd under beskattningsåret, skall vid uppskattning av inkomsterna för förkrigsinkomståren tilläggas skäligt hyresbelopp. Avdrag för kostnad för reparation och underhåll av byggnader beräknas ej för förkrigsinkomståren samt ej heller för beskattningsåret i vidare mån än kostnaden förorsakats av eller eljest ägt direkt samband med de förhållanden som föranlett inkomstökningen. Värdeminskningsavdrag beräknas ej för förkrigsinkomståren. För beskattningsåret medgives sådant avdrag endast i den mån värdeminskningen under detta år på grund av verkställd ny-, till- eller ombyggnad eller annan omständighet kan antagas hava varit större än under förkrigsinkomståren.

Bilaga.

3. Såsom jämförelseinkomst skall i regel upptagas medeltalet av inkomsterna för förkrigsinkomståren. Har den skattskyldige ej under båda förkrigsinkomståren innehaft samma fastighet eller fastigheter som under beskattningsåret, må i stället för medeltalet av inkomsterna för dessa år jämförelseinkomsten bestämmas till annat belopp, som finnes skäligt. Har den skattskyldige ej innehaft samma fastighet eller fastigheter som under beskattningsåret under hela det förra men under hela det senare förkrigsinkomståret, skall i regel inkomsten för det senare året vara jämförelseinkomst. Har den skattskyldige ej innehaft samma fastighet eller fastigheter som under beskattningsåret under något av förkrigsinkomståren i dess helhet, må beaktas resultat, som under förkrigsinkomståren eller något av dessa utvunnits av annan, vilken då innehaft fastigheten. Vid denna jämförelse bör dock iakttagas den skillnad som må föreligga bland annat med hänsyn till det av de olika ägarna i fastigheten nedlagda egna kapitalet.

4. Ränta å minskning av eget kapital i fastigheten beräknas efter en räntefot av fem procent, ränta å ökning av sådant kapital efter en räntefot av sex procent. Ökning av eget kapital i fastigheten anses i regel hava ägt rum vid avbetalning av skuld, som hänfört sig till fastigheten, samt vid nedläggande av eget kapital i samband med ny-, till- eller ombyggnad eller därmed jämförlig förbättring eller vid en mera omfattande nyuppsättning av inventarier för stadigvarande bruk å fastigheten eller dylikt, men ej om avbetalning skett av annan skuld än nu sagts även om denna varit intecknad i fastigheten.

till 8 §.

1. Såsom likartad med inkomst i form av tantiem m. m. anses exempelvis sådan inkomst av tjänst som utgår i form av lön från rörelse, om och i den mån lönens belopp uppenbarligen påverkats av rörelsens resultat. I den mån ökning av sådan lön får anses motiverad av ett större eller värdefullare arbete betraktas den följaktligen ej såsom likställd med inkomst av tantiem m. m.

2. I fråga om inkomst av tillfällig verksamhet såsom uppfinnare skall vad i punkt 7 av anvisningarna till 4 § stadgats beträffande yrkesmässig uppfinnarverksamhet äga motsvarande tillämpning.

3. Såsom jämförelseinkomst upptages i regel medeltalet av inkomsterna för förkrigsinkomståren av tjänst eller tillfällig förvärvsverksamhet som avses i 8 § sista stycket. Är det uppenbart att detta medeltal ej utgör ett godtagbart uttryck för den skattskyldiges normala årsinkomst av sådant slag vid tiden närmast före krigsutbrottet, skall dock jämförelseinkomsten fastställas till annat belopp som med hänsyn till omständigheterna kan anses skäligt.

till 9 §.

1. Uppskattning av realisationsvinst vid avyttring av fast eller lös egendom sker, örn realisationsvinsten uppkommit på grund av avyttring efter utgången av augusti 1939, enligt de regler som gälla för beräkning av sådan vinst enligt förordningen om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt. Dock

62 Bilaga.

må, om den avyttrade egendomen förvärvats före utgången av augusti 1939, i stället för priset vid förvärvet avdragas egendomens uppskattade värde vid nämnda tidpunkt, om detta värde var högre. Vid uppskattning av dylikt värde å fast egendom iakttages, att bevisning rörande dess storlek i regel ej kan åläggas den skattskyldige. Värdeökningen å egendomen efter nämnda tidpunkt bör följaktligen ej beräknas till högre belopp än som finnes med sannolikhet svara mot utvecklingen av den allmänna fastighetsmarknaden å orten. Från realisationsvinsten får avdragas realisationsförlust vid avyttring efter utgången av augusti 1939 av fast eller lös egendom, därvid beaktas, att, örn värdet vid nämnda tidpunkt lagts till grund för beräkningen av realisationsvinst, värdet vid samma tidpunkt också skall läggas till grund för beräkning av realisationsförlusten, försåvitt värdet å den egendom förlusten avser då var lägre än kostnaden för förvärvet.

Inkomst av realisationsvinst beräknas ej för förkrigsinkomståren. Om skattskyldig mera regelbundet gör försäljningar, exempelvis av aktier, utan att dock yrkesmässig sådan verksamhet anses föreligga, kan beskattning av hela den realisationsvinst, som belöper på tiden efter krigsutbrottet, stundom te sig oskälig. Jämkning av den taxerade merinkomsten bör i sådant fall ske genom avdrag med skäligt belopp, därvid emellertid märkes, att till utgångspunkt för avdraget bör tagas realisationsvinsten i sin helhet och ej blott den del av denna vinst som hänför sig till värdeökning efter krigsutbrottet, samt att även storleken av försäljningsvinster under de olika åren, som ej äro skattepliktiga, bör beaktas.

2. Till realisationsvinst enligt 9 § skall icke hänföras sådan intäkt, som enligt 2 § 1 mom. andra stycket skall inräknas i inkomst av rörelse.

till 14—19 samt 21 §§.

1. Därest värdet av lager av tillgångar avsedda för omsättning eller förbrukning i rörelse, enligt uppskattning jämlikt punkt 4 b) av anvisningarna till 4 §, sedan sista förkrigsinkomstårets utgång nedgått och den skattskyldige i sina räkenskaper för beskattningsåret av sin redovisade årsvinst eller besparade vinstmedel till en särskild varuförnyelsefond avsatt belopp för nedskrivning av lager, som den skattskyldige haft för avsikt att anskaffa i det avyttrade eller eljest avgångna lagrets ställe, skall efter därom framställt yrkande prövningsnämnd jämlikt 14 § besluta provisorisk påföring av krigskonjunkturskatt under förutsättningar, som framgå av det följande. Har fonden av den skattskyldige betecknats såsom avsedd för användning ej allenast till nedskrivning av lagertillgångar utan till inköp av sådana för lagrets ersättande, skall fonden likväl anses uppfylla de i 14 § angivna villkoren. Har den skattskyldige redan för föregående beskattningsår gjort dylik fondavsättning, kan ny avsättning givetvis avse endast den nedskrivning, som ej täckes av den redan gjorda fondavsättningen. Var lagret vid krigsutbrottet större än vid sista förkrigsinkomstårets utgång, må fondavsättningen avse lagerminskningen sedan krigsutbrottet, såsom om lagret vid denna tidpunkt varit lager vid första förkrigsinkomstårets utgång.

Bilaga.

63 Det antages i det följande, att lagret vid utgången av augusti 1939 ej visats hava varit större än vid sista förkrigsinkomstårets utgång, samt att avsättning till varuförnyelsefond ej skett för föregående beskattningsår.

Vid bestämmande av den provisoriska skattepåföringen verkställes en summarisk uppskattning av vad det skulle hava kostat att vid beskattningsårets utgång anskaffa mot lagerminskningen svarande tillgång, s. k. ersättningslager. Skillnaden mellan denna kostnad och värdet av ersättningslagret, beräknat enligt de principer och den prisnivå, som tillämpats vid uppskattningen enligt räkenskaperna av värdet å lagertillgångar vid sista förkrigsinkomstårets utgång, utgör det belopp varå den provisoriska skattepåföringen enligt 14 § beräknas. Denna skattepåföring kommer alltså att avse det belopp, varmed ersättningslagret, om det anskaffats vid beskattningsårets utgång, skulle fått nedskrivas enligt denna förordning.

Har vid den beskattningsbara merinkomstens fastställande avdrag åtnjutits för minskning av dold förkrigsreserv i de avyttrade eller eljest avgångna lagertillgångarna, skall dock detta belopp avdragas från ovannämnda skillnadsbelopp. Det belopp, å vilket sålunda provisorisk skattepåföring må ske, begränsas givetvis även av fondavsättningens storlek. Att ytterligare begränsning kan ifrågakomma, då fondavsättning tillika skett enligt 15 §, framgår av punkt 2 här nedan. Den provisoriskt påförda skatten skall utgöra det belopp, varmed krigskonjunkturskatten skulle hava minskats, örn det belopp, varå den provisoriska skattepåföringen sålunda beräknas, avdragits från den beskattningsbara merinkomsten.

Om ett senare år ersättningslager anskaffas och med anlitande av varuförnyelsefonden i bokslutet för året nedskrives enligt grunder, som jämlikt punkt 4 b) av anvisningarna till 4 § skulle kunnat godkännas vid inkomstuppskattning för det året, skall enligt 21 § den på nedskrivningen belöpande skatten på framställning av den skattskyldige efter beslut av prövningsnämnd restitueras. Disponeras fonden för annat ändamål än anskaffning eller nedskrivning av ersättningslager, upphör i motsvarande mån rätten till restitution. Befinnes det att vid tidpunkt, som sedermera fastställes, förutsättningar för restitution av viss del av det provisoriskt påförda skattebeloppet ännu ej föreligga, skall rätten till sådan restitution hava förfallit.

2. Rätten att enligt 15 § erhålla provisorisk skattepåföring genom avsättning av redovisad årsvinst eller besparade vinstmedel till prisfluktuationsfond för att trygga sig mot förlust genom prisfall å inköpta men ej levererade varor avser endast det fall att varorna definitivt inköpts att senare levereras för visst till beloppet bestämt pris. Skulle, därest de varor avtalet avser hade levererats vid beskattningsårets utgång, varulagret hava bragts upp till större storlek än vid beskattningsårets ingång, bör iakttagas, att jämlikt punkt 4 b) av anvisningarna till 4 § rätten till nedskrivning är mera begränsad beträffande det överskjutande lagret än beträffande ersättningslagret.

Sker provisorisk skattepåföring för avsättning till prisfluktuationsfond, medgives provisorisk skattepåföring för avsättning till varuförnyelsefond en-

64 Bilaga.

ligt 14 § ej i större utsträckning än sådan skattepåföring skulle hava medgivits, därest de under beskattningsåret inköpta varor, som avsättningen till prisfluktuationsfond avser, varit levererade vid beskattningsårets utgång.

3. Avsättning av kostnadsutjämningsfond som avses i 16 § kan ske av redovisad årsvinst eller besparade vinstmedel. Därest sådan fond ett följande år tages i anspråk för omkostnader, kommer för det året avdrag vid taxering till krigskonjunkturskatt för de ur fonden disponerade medlen ej att medgivas. Restitution av provisoriskt påförd skatt medgives dock endast därest fondmedlen disponerats för sådana utgifter, som skulle hava varit avdragsgilla, om i stället andra medel använts för utgifterna, och skall i förekommande fall så anses, som om avdrag skett vid taxering enligt denna förordning för det år då utgifterna ägt rum.

4. Enligt vad som framgår av punkt 4 b) av anvisningarna till 4 § kan skattskyldig vid uppskattning av inkomst av rörelse jämlikt denna förordning enligt vissa grunder erhålla avdrag för s. k. överpris eller merkostnad å tillgång för stadigvarande bruk. Har ej hela det i räkenskaperna gjorda avdraget kunnat sålunda godkännas vid inkomstuppskattningen, kan detta likväl tillgodoräknas den skattskyldige för ifrågavarande år genom provisorisk skattepåföring enligt 17 § efter yrkande av den skattskyldige. Den provisoriska skattepåföringen skall i dylikt fall avse det belopp, varmed krigskonjunkturskatten skulle hava minskats, om det i räkenskaperna gjorda avdraget i sin helhet medgivits vid inkomstens uppskattning.

När tillgången visas hava nedgått i värde under det, till vilket det i beskattningsavseende enligt denna förordning nedskrivils, må enligt 21 § restitution ske av så stor del av den provisoriskt påförda skatten som svarar mot den påvisade ytterligare värdeminskningen. Befinnes det att vid tidpunkt, som sedermera fastställes, tillgången alltjämt har ett högre värde än det, till vilket den i räkenskaperna för beskattningsåret nedskrivits, skall rätten till ytterligare restitution hava förfallit.

5. Har fartyg sålts för högre pris än det i beskattningsavseende gällande värdet utan att under beskattningsåret ersättas med annat fartyg, kommer vinsten att vid taxeringen inräknas i inkomsten av rörelse, medan, om annat fartyg under samma år anskaffats, vinsten oftast kunnat till stor del uppvägas av avdrag för värdeminskning. Avser säljaren att för köpeskillingen eller del av denna anskaffa nytt eller nya fartyg, kan han emellertid genom att på särskilt konto hos riksbanken insätta det belopp, han sålunda ämnar disponera, enligt 18 § erhålla rätt till provisorisk påföring av så stor krigskonjunkturskatt som belöper på den i den beskattningsbara merinkomsten ingående del av det insatta beloppet, som överstiger fartygets i beskattningsavseende enligt denna förordning gällande värde vid avyttringen, d. v. s. med det belopp, varmed skatten skulle liava minskats, om det överstigande beloppet avdragits vid uppskattning av inkomst enligt denna förordning.

Rätt till skatterestitution erhålles sedermera enligt 21 § i den mån det insatta beloppet användes för anskaffning av annat fartyg och i räkenskaperna avskrivning å detta sker av beskaffenhet att kunna föranleda avdrag

Miana.

vid ifrågavarande beskattning. Om sålunda för ett senare beskattningsår, då annat fartyg anskaffats för de insatta medlen, avdrag för överpris sker i räkenskaperna och det befinnes att förutsättningarna för motsvarande avdrag vid taxering till krigskonjunkturskatt då föreligga, skall prövningsnämnden, i stället för att medgiva avdrag för detta beskattningsår, efter framställning från den skattskyldige besluta att restitution skall ske av den provisoriskt påförda krigskonjunkturskatt, som belöper på avdragets belopp. Därest fartyget sedermera nedgått till lägre värde än det, som återstår oavskrivet i beskattningsavseende enligt denna förordning, kan, i den mån motsvarande avskrivning skett i räkenskaperna, ytterligare restitution ifrågakomma, därvid reglerna i punkt 4 ovan erhålla motsvarande tillämpning.

Var fartyget vid avyttringen belastat med intecknad gäld och har i följd härav köpeskillingen ej i sin helhet insatts i riksbanken, må provisorisk påföring medgivas av så stor krigskonjunkturskatt som belöper på den i den beskattningsbara merinkomsten ingående del av det insatta beloppet, som överstiger fartygets i beskattningsavseende enligt denna förordning gällande värde minskat med ett mot gälden svarande belopp. Den provisoriska påföringen kommer följaktligen att beräknas på samma sätt som örn fartyget icke varit intecknat och således hela köpeskillingen kunnat insättas i riksbanken. Vid restitution i dylikt fall skall iakttagas, att, örn jämväl andra medel än i riksbanken insatta använts för inköp av nytt fartyg, dessa visserligen må inom ramen för nämnda gäldbelopp medräknas som köpeskilling för detta fartyg, som om medlen uttagits från riksbanken, men att restitution dock ej må beräknas å högre belopp än det i riksbanken insatta.

Har vid beräkning av beskattningsbar merinkomst enligt denna förordning avräknats belopp, som anses hava innefattat framtagande av dold förkrigsreserv i fartyg, får givetvis sådant belopp ej ingå i det å vilket provisorisk skattepåföring beräknas.

Vad nu sagts om belopp, som influtit vid avyttring av fartyg, skall också tillämpas å ersättning på grund av försäkring för förlust av fartyg eller annan tillgång för stadigvarande bruk i rörelsen.

Att i fall som avses i denna punkt särskilt förfarande kan ifrågakomma beträffande erläggande av provisoriskt påförd skatt framgår av 22 §.

6. Beträffande det i 19 § avsedda fallet kommer vad i punkt 5 här ovan anförts att i tillämpliga delar äga motsvarande tillämpning.

7. Exempel på tillämpning av 18, 19 och 21 §§.

a) Ett rederi har den 1 november 1940 för 900,000 kronor sålt ett ointecknat fartyg, då bokfört till 500,000 kronor men i beskattningsavseende nedskrivet till 400,000 kronor (som tillika var fartygets saluvärde vid utgången av augusti 1939). Köpeskillingen, 900,000 kronor, insättes i sin helhet å vederbörligt konto i riksbanken.

I inkomsten för beskattningsåret ingår vinsten 900,000 — 400,000 =

500,000 kronor. Förhållandena i övrigt antagas vara sådana, att rederiets beskattningsbara merinkomst överstiger 500,000 kronor. Rederiet kan då

5—417117.

66 Bilaga.

efter yrkande erhålla provisorisk påföring av så stor skatt, som belöper å skillnaden mellan 900,000 och 400,000 kronor, d. v. s. å 500,000 kronor.

Ett senare beskattningsår inköper rederiet ett nytt fartyg för 900,000 kronor och uttager då mot ställande av säkerhet för skatten hela det i riksbanken insatta beloppet. Det antages, att å detta fartyg avskrivning sker med

500.000 kronor samt att överprisavdrag skulle kunnat medgivas med 200,000 kronor. Det belopp, varmed den provisoriskt påförda skatten skulle hava minskats, örn den beskattningsbara merinkomsten för år 1940 varit 200,000 kronor mindre, restitueras.

Det antages vidare, att vid tidpunkt, som sedermera fastställes, fartygets värde nedgått med ytterligare 150,000 kronor, för vilka värdeminskningsavdrag vid taxering till krigskonjunkturskatt ännu ej medgivits. Restitution medgives då med det belopp, varmed den provisoriskt påförda skatten skulle hava minskats, örn den beskattningsbara merinkomsten för beskattningsåret 1940 varit ytterligare 150,000 kronor mindre.

Sammanlagt har alltså skatterestitution i två repriser beviljats för skatt belöpande på sammanlagt 350,000 kronor. Återstående skatt blir definitiv.

b) Förhållandena äro desamma som i exempel a) med den skillnad att rederiets beskattningsbara merinkomst antages uppgå till allenast 300,000 kronor. Rederiet insätter dock i riksbanken hela köpeskillingen 900,000 kronor.

Provisorisk skattepåföring kan då ske allenast å ett belopp av 300,000 kronor.

Restitution kan emellertid vid första restitutionstillfället ske på samma sätt som i exempel a), d. v. s. med skatt å ett belopp av 200,000 kronor.

Vid andra restitutionstillfället får däremot restitution ske allenast å ett belopp av 100,000 kronor, enär provisorisk skatt påförts allenast för 300,000 kronor. I detta fall blir emellertid sålunda hela skatten för beskattningsåret 1940 restituerad.

c) Förhållandena äro desamma som i exempel a) men med den olikhet att rederiet antages av köpeskillingen i riksbanken insätta endast 600,000 kronor och att för inköp av det nya fartyget disponeras, jämte det i riksbanken insatta beloppet, 300,000 kronor andra medel.

Provisorisk skatt påföres då endast för ett belopp av 600,000 — 400,000 =

200.000 kronor.

Restitution sker vid första restitutionstillfället som i exempel a), d. v. s. beräknad å ett belopp av 200,000 kronor, men ytterligare restitution kan ej ifrågakomma.

d) Förhållandena äro desamma som i exempel a) men med den olikhet att fartyget vid avyttringen var belastat med intecknad gäld å 300,000 kronor. Rederiet insätter därför i riksbanken endast 900,000 — 300,000 = 600,000 kronor.

Provisorisk skatt påföres emellertid som i exempel a) för ett belopp av

500.000 kronor.

Bilaga.

67 När det nya fartyget inköpes, disponeras för ändamålet de 600,000 kronor, som innestå i riksbanken, samt 300,000 kronor andra medel.

Restitution medgives som i exempel a).

e) Förhållandena äro desamma som i exempel a) men med den olikhet att fartygets värde vid utgången av augusti 1939 visas hava utgjort 550,000 kronor, d. v. s. 150,000 kronor mer än dess i beskattningsavseende då gällande värde. Eftersom beloppet 150,000 kronor innefattar framtagande av en dold förkrigsreserv, skall det ej ingå i den beskattningsbara merinkomsten (se 4 § 4 mom. första stycket). Det antages dock, att hela det vid försäljningen erhållna beloppet 900,000 kronor insättes i riksbanken.

I den beskattningsbara merinkomsten ingår vinsten i detta fall med endast

350.000 kronor.

Provisorisk skatt påföres för ett belopp av 350,000 kronor.

Restitution sker emellertid såsom i exempel a). Olikheten med nämnda exempel beträffande restitutionen inträder först om fartyget nedgår i värde under 550,000 kronor. Enligt exempel a) skulle nämligen, örn fartyget i motsvarande mån nedgått i värde, restitution kunnat ske å ett sammanlagt belopp av 500,000 kronor, medan i nu föreliggande exempel restitution kan ske endast å ett belopp av 350,000 kronor.

f) Förhållandena äro desamma som i exempel a) i avseende å försäljning av fartyg och provisorisk skattepåföring.

Emellertid antages, att rederiet av det i riksbanken insatta beloppet,

900.000 kronor, ett senare beskattningsår disponerar endast 400,000 kronor till inköp av nytt fartyg, å vilket överprisavdrag skulle kunnat medges med

100.000 kronor. Det belopp, varmed den provisoriskt påförda skatten skulle hava minskats, om den beskattningsbara merinkomsten varit 100,000 kronor mindre, restitueras.

Det antages vidare, att vid tidpunkt, som sedermera fastställes, fartygets värde nedgått med ytterligare 150,000 kronor. Restitution medgives då med det belopp, varmed den provisoriskt påförda skatten skulle hava minskats, örn den beskattningsbara merinkomsten för år 1940 varit ytterligare 150,000 kronor mindre.

Återstående skatt blir definitiv.

g) Förhållandena äro desamma som i exempel a) i avseende å försäljning av fartyg och provisorisk skattepåföring.

Det antages emellertid att det nyförvärvade fartyget betingar ett pris av

1.800.000 kronor, varav 900,000 kronor uttagas från riksbanken och lika stort belopp disponeras av andra medel. Det antages vidare, att överprisavdrag för beskattningsåret 1942 kunnat medgivas med 400,000 kronor, och att vid tidpunkt, som sedermera fastställes, fartygets värde nedgått med 300,000 kronor under det belopp, som återstod efter överprisavdraget. Eftersom i detta fall blott hälften av köpeskillingen uttagits från riksbanken, medan hälften av fartyget förvärvats för andra medel, beräknas restitution som i exempel a), d. v. s. vid vartdera tillfället med hälften av det belopp, som belöper å fartyget i dess helhet.

68 Bilaga.

För den hälft av värdeminskningsbeloppen, för vilken restitution ej på nu angiven grund medgivits, kan, när det nya fartyget inköpts, om inkomsten för det då ifrågavarande beskattningsåret därtill förslår, erhållas omedelbart överprisavdrag med 200,000 kronor och provisorisk skattepåföring intill

150,000 kronor, varå restitution vid den senare tidpunkten kan beviljas.

h) Rederiet insätter av andra medel än sådana, som erhållas vid avyttring eller förlust av fartyg, i riksbanken 900,000 kronor, vilket belopp förutsättes ej överstiga den vid inkomstuppskattningen enligt denna förordning beräknade inkomsten för beskattningsåret. Provisorisk skattepåföring kan jämlikt 19 § ske för hälften av detta belopp eller 450,000 kronor.

Nytt fartyg anskaffas enligt samma antagande som i exempel a) och värdeminskningen försiggår även såsom där antagits. Restitution medgives då såsom i exempel a).

8. Beträffande de fall, som avses i punkterna 2 samt 4—7 här ovan, märkes, att förmån som där sagts ej må medgivas, där tillgång överförts mellan fysiska eller juridiska personer, mellan vilka intressegemenskap råder, under sådana förhållanden att det kan antagas, att transaktionen skett för att komma i åtnjutande av särskild förmån i beskattningshänseende.

Bilaga.

69 Förslag

till

förordning om rätt att på grund av påförd krigskonjunkturskatt för år 1941 erhålla nedsättning i den statliga inkomst- och förmögenhetsskatten m. m. för samma år.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Fysisk eller juridisk person, som fått sig påförd krigskonjunkturskatt för år 1941, skall i den statliga inkomst- och förmögenhetsskatten för samma år erhålla nedsättning med det belopp, varmed sistnämnda skatt skulle hava minskats, om avdrag från det till sådan skatt taxerade beloppet skett med den påförda krigskonjunkturskatten. Beslut om sådan nedsättning skall utan särskild ansökan meddelas av prövningsnämnden i anslutning till taxeringen till krigskonjunkturskatt.

Vid den omräkning av det till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt beskattningsbara beloppet, som prövningsnämnden för bestämmande av nedsättningen har att verkställa, skall i förekommande fall vid beräkning av ortsavdrag samt vid tillämpning i övrigt av bestämmelserna i förordningen om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt så anses, som om det efter avdrag för krigskonjunkturskatt återstående beloppet vore taxerat belopp. Det återstående beloppet utföres i tiotal kronor, därvid överskjutande belopp, som ej uppgår till fullt tiotal kronor, bortfaller.

Vad nu stadgats skall äga motsvarande tillämpning beträffande värnskatt och särskild skatt å förmögenhet.

Vid tillämpning i fall varom nu är fråga av föreskrifterna i 19 § 1 mom. förordningen om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt skall nedsättning som ovan sägs, i den mån den ej kunnat utnyttjas av den därtill närmast berättigade maken, tillgodokomma den andre maken.

Det åligger vederbörande protokollförare hos prövningsnämnd att senast den 23 december 1941 i rekommenderat brev tillsända den skattskyldige underrättelse örn prövningsnämndens beslut.

2 §•

Därest genom beslut av särskild prövningsnämnd eller av kammarrätten eller Kungl. Maj:t taxering till krigskonjunkturskatt för år 1941 påföres skattskyldig eller påförd sådan taxering ändras, skall samtidigt vidtagas den

70 Bilaga.

ändring beträffande statlig inkomst- och förmögenhetsskatt, värnskatt och särskild skatt å förmögenhet, vartill bestämmelserna i 1 § föranleda.

3 §.

1 mom. Har prövningsnämnd beträffande viss skattskyldig underlåtit att meddela beslut som i 1 § första stycket sägs, må sådant beslut av den skattskyldige påkallas genom särskild till prövningsnämnden ställd, till vederbörande länsstyrelse före utgången av år 1942 ingiven ansökan.

2 mom. Beträffande besvär över åtgärd enligt denna förordning skola taxeringsförordningens föreskrifter om taxering till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt äga motsvarande tillämpning med iakttagande

dels att besvärsrätt tillkommer den skattskyldige och vederbörande landskamrerare,

dels att besvär över beslut av 1941 års ordinarie prövningsnämnd skola ingivas till vederbörande länsstyrelse eller kammarrätten före klockan tolv den 31 januari 1942.

Vid motsvarande tillämpning av taxeringsförordningens bestämmelser om besvär skall vad angår åtgärd enligt denna förordning underrättelse som avses i 1 § sista stycket likställas med underrättelse om avvikelse från självdeklaration. Vid motsvarande tillämpning av 123 § 2 mom. taxeringsförordningen skall besvärsrätt, som tillkommer skattskyldig vilken icke erhållit föreskriven underrättelse före viss tid, avse det fall att den skattskyldige ej erhållit underrättelsen före den 15 januari 1942 och skola besvären ingivas till vederbörande länsstyrelse före utgången av år 1942.

4 §■

Vid tillämpning av 2 § förordningen örn statlig inkomst- och förmögenhetsskatt skall iakttagas, att såsom intäkt av tillfällig förvärvsverksamhet upptages vad som tillflutit den skattskyldige på grund av restitution enligt 21 § förordningen om krigskonjunkturskatt för år 1941 av provisoriskt påförd sådan skatt, i den mån avdrag för detta belopp av den skattskyldige åtnjutits vid tillämpning av 1 § här ovan, men ej belopp som på grund av restitution av krigskonjunkturskatt i andra fall tillflutit den skattskyldige.

5 §•

Kungl. Majit äger utfärda för tillämpning av denna förordning erforderliga föreskrifter.

Denna förordning träder i kraft dagen efter den, då förordningen enligt därå meddelad uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

Bilaga.

71 Förslag

till

förordning med särskilda bestämmelser beträffande taxering för inkomst åren 1941 och 1942 av ersättning på grund av försäkring för förlust av fartyg eller köpeskilling vid avyttring av fartyg.

Härigenom förordnas,

dels att den i 28 § 2 mom. kommunalskattelagen stadgade rätten att på flera beskattningsår fördela ersättning på grund av försäkring för förlust av fartyg må, såvitt angår fartyg som förlorats under beskattningsår, för vilket taxering skall äga rum något av åren 1941 eller 1942, avse en fördelning på fem år i stället för i nämnda mom. angivna tre år,

dels att vad sålunda stadgats beträffande ersättning på grund av försäkring skall vid taxering enligt såväl kommunalskattelagen som förordningen om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt äga motsvarande tillämpning å köpeskilling för fartyg, som avyttrats under något av ovannämnda beskattningsår, dock ej där avyttringen skett till någon med vilken säljaren varit i intressegemenskap och det kan antagas, att avyttringen ägt rum i syfte att ernå särskild förmån i beskattningsavseende antingen för säljaren eller för köparen.

Denna förordning träder i kraft dagen efter den, då förordningen enligt därå meddelad uppgift från trycket utkommit i Svensk författningssamling.

Bilaga.

P. M.

ang. beräkning av omkostnadsökningsprocent enligt 5 § i förslaget till förordning om krigskonjunkturskatt för år 1941.

I. Beräkning av jordbrukets kontantintäkter 1937—19B8.

Produktslagen ha upptagits enligt deklarationsformulärets specifikation under »Intäkter I, 3». Intäkterna ha beräknats för år 1937 dels enligt Jordbruksutredningens material, baserat på undersökning av c:a 17,600 deklarationer, dels enligt Lantbruksförbundets index med nedan i anmärkningskolumnen angivna justeringar samt för år 1938 enligt Lantbruksförbundets index med samma justeringar. Vissa av avvikelserna mellan de framkomna beloppen enligt de båda nämnda beräkningsgrunderna kunna förklaras därigenom, att i Lantbruksförbundets index ingår icke omsättningen jordbrukare emellan.

1.

Produktslag

Spannmål o. frövaror ..

157,177

146,530

139,650

2. Sockerbetor

64,333

59,941

54,410

3. Potatis, rotfrukter m. m.

36,844

40,470

40,640

4. Hö, halm o. grönfoder..

5. Hästar................

8,931

5,100

4,650

4,780

5,000

6. Kalvar

> 186,366

45,750

46,280

7. Nötkreatur ..

8. Får o. getter

81,520 82,600 5,160 5,240

9. Svin..........

10. Fjäderfä o. ägg

159,681

37,859

136,080

44,260

151,280

43,890

11. Lin, ull, hudar m. m...

10,010

10,010

10,367

12.

Mjölk o. produkter därav Summa

419,673

1,080,874

385,120 407,250

964,591 991,387

Medeltal 1937/1938 av de på grundval av Lantbruksförbundets index beräknade kontantintäkterna kronor

977,989,000

Anmärkningar till Lantbruksförbundets inkomstberäkning

1. S. L. F:s index 7. Vs av värdet för vete, råg o. ärter, motsv. beräknad konsumtion inom jordbruket.

2. Inkomst enl. av Sv. Sockerfabr. A. B. lämnad redogörelse (se Kungl. Maj:ts prop. 189/1940).

3. S. L. F:s index för potatis '/s av värdet för matpotatis, motsv. beräknad konsumtion inom jordbruket.

4. S. L. F:s index.

5. Särskild beräkn. av S. L. F:s stat. avd. över värdet av slakthästar.

6. S. L. F:s index 20 % motsv. beräknat värde av icke försåld hemslakt.

7. S. L. F:s index.

8 o. 9. S. L. F:s index '/. 20 % motsv. beräknat värde av icke försåld hemslakt.

10. S. L. F:s index '/. V3 av värdet motsv. beräknad konsumtion inom jordbruket.

11. Jordbruksutredn. resultat för 1937, uppräknat med S. L. F:s gen.index för prod.

12. S. L. F:s index ■/. värdet av hemmaförbr. K-mjölk och återtagning av smör o. ost från mejerierna under resp. år.

Bilaga.

73 II. Beräkning av jordbrukets kontanta utgifter 1937—1940.

r Kostnadsslagen ha upptagits enligt deklarationsformulärels specifikation. Kostnaderna lia beräknats för år 1937 dels enligt Jordbruksutredningens material, dels enligt Lantbruksförbundets index med nedan angivna särskilda justeringar samt för åren 1938, 1939 och 1940 enligt Lantbruksförbundets index med samma justeringar, dock med vissa modifikationer för år 1940. Dessa justeringar utgöra:

1. Arbetslöner. Av den totala arbetslönekostnaden enligt Lantbruksförbundets index, omfattande såväl kontantlön som natura åt dels lejd arbetskraft dels familjens arbetskraft, bär medräknats endast kontant arbetslön åt den lejda arbetskraften samt av kontantlönen åt familjens arbetskraft så stor del, som svarar mot fördelningen mellan företagare och medhjälpare (familjemedlemmar) inom jordbruket enligt 1935/36 års folkräkning.

2. Döda inventarier. För åren 1937, 1938 och 1939 ha kostnaderna beräknats enligt Lantbruksförbundets index för maskiner och redskap samt traktorkostnader. Härvid laar uppdelning skett på inköpskostnader och underhållskostnader på så sätt, att till inköpskostnader förts så stor del av totalkostnaden, som enligt indexberäkningarna svarar mot inköpskostnaden för maskiner och större redskap, medan till underhållskostnader förts resterande belopp, motsvarande kostnaden för reservdelar, diverse utrustning samt material och arbete för reparation m. m. För 1940, då maskininköpen med avseende på sin omfattning kunna beräknas ligga c:a 25 procent lägre än under förkrigsåren, har inköpskostnaden upptagits till medeltalet av 1937/38 års inköpskostnader, vilka torde kunna beräknas lia uppgått till ett belopp, motsvarande normal och skälig avskrivning av jordbrukets inventariebestånd. Undantag har dock gjorts för traktorer, där avskrivningen beräknats på nyanskaffningsvärdena, vilket synes skäligt med hänsyn till kostnaden för anskaffning och inmontering av gengasaggregat. Underhållskostnaderna under 1940 ha beräknats genom tillämpning av maskinindex tor 1940 på basårens underhållskostnad.

3. Byggnader och stängsel. Av den i Lantbruksförbundets index ingående kostnaden för byggnader, omfattande dels avskrivning dels underhållskostnader, ha medräknats endast underhållskostnaderna. Dessa lia för de olika åren 1937, 1938, 1939 och 1940 beräknats genom tillämpning av byggnadsindex på basårens underhållskostnad. Detta förfarande innebär, att avskrivningarna beräknats utgå nied konstant belopp under resp. år, vilket torde vara motiverat i förevarande avseende.

Jordbruksutredningens kostnadspost för underhåll av byggnader och stängsel är avsevärt större än den kostnad, som enligt ovan beräknats på grundval av Lantbruksförbundets index. Detta torde lia sin förklaring i att avdrag ofta beviljas för mindre om- och tillbyggnader. Med hänsyn till att dylika om- och tillbyggnader torde lia företagits i mindre utsträckning under 1940 samt att dylika kostnader, vilka kunna betecknas som utpräglat periodiska, skäligen icke kunna ifrågakomma som avdragsposter vid en krigskonjunkturbeskattning, har det ansetts motiverat att räkna kostnadsstegringen på den enligt Lantbruksförbundets index framkomna lägre siffran.

4. Räntor. Lantbruksförbundets index för låneräntor och häremot svarande kostnadspost har begagnats för resp. år 1937, 1938, 1939 och 1940

5. Diverse kostnader. I Lantbruksförbundets index ingående kostnadspost för »Diverse kostnader» har begagnats i oförändrat skick för samtliga

8—4171 17.

74 Bilaga.

år, dock nied den justeringen att kostnaden för torvströ frånräknats, då denna i deklarationsformuläret är upptagen under Avdrag I, punkt 4, vilken enligt förslaget skulle direkt dragas från bruttointäkterna, samt att kostnaden för elektrisk ström rensats från kostnaden för avskrivning på distributionsanläggningar, vilka i index avskrivas efter nyanskaffningsvärdena. Dessutom har kostnaden för bränn- och smörjoljor i traktordrift intagits bland diverse kostnader.

6. Kostnaderna för köpgödsel och jordbrukskalk samt köpfodermedel lia icke medräknats, då de på samma sätt som ovan nämnts för torvströ, skola avdragas direkt från bruttointäkterna. Kostnaden för grundförbättringar har ej heller beaktats, då avskrivningsbeloppets storlek ansetts böra upptagas till lika belopp de olika åren.

7. De kontanta utgiftsposter i övrigt, som äro upptagna i deklarationsformuläret men som icke omfattas av de under punkterna 1—5 i det föregående omnämnda posterna, ha icke beaktats. Dit hör arrenden och betesavgifter, kontanta undantagsförmåner samt inköp av levande inventarier.

De olika kostnadsslagens utveckling under resp. år framgår av följande tablå. Av denna framgår, att omkostnadsökningen under 1940, jämförd med medeltalet av 1937 och 1938 års kontantutgifter, uppgår till 108,840,000 kronor. Sättes denna siffra i relation lill jordbrukets kontantintäkter, beräknade enligt på sid. 72 angivna grunder, erhålles en omkostnadsökningsprocent av 11.08.

Kostnader enligt på Lantbruksförbundets index baserad beräkning:

år 1940 ........................................ kronor 668,580,000

medeltal 1937/38 ................................ » 559,740,000

Omkostnadsökning ............................... kronor 108,840,000

Kontantintäkter, medeltal 1937/38 (se sid. 72) ........kronor 977,989,000

Omkostnadsökning i procent av kontantintäkter 1937/38 .......... 11.08

Stockholm den 3 fehr. 1941.

E. Nilsson.

417117. Stockholm, Isaac Marcus Boktryckeri-Aktiebolag, 1941.

Kungl. Maj:ts proposition nr 173.

1 Tillägg sbilaga.

P. M.

ang. beräkningen av omkostnadsökningsprocenten.

I anslutning till den vid »P. M. angående krigskonjunkturskatt för år 1941» fogade bilagan rörande beräkning av omkostnadsökningsprocent har i det följande vissa alternativa beräkningar gjorts rörande omkostnadsökningens och ökningsprocentens storlek. Härvid har utgångspunkten varit dels olika alternativ rörande principerna för kostnadernas och kostnadsökningens fastställande dels olika grunder för kostnadsökningsprocentens beräkning.

1. För kostnadernas och kostnadsökningens beräknande ha följande alternativ medtagits.

Alt. I. Identiskt med den i bilagan till skatteberedningens promemoria gjorda beräkningen.

Alt. II. För åren 1937 och 1938 ha medtagits kostnaderna för avskrivning å byggnader samt för grundförbättringar enligt Lantbruksförbundets index. För år 1940 ha motsvarande kostnader upptagits med medeltalet av 1937/38 års kostnader. Detta alternativ medtages för beräkning av omkostnadsökningen, uppskattad efter samma grunder som i alt. I, i procent av 1937/38 års totala kostnader.

Alt. III, IV och V. Dessa alternativ ha tillkommit för belysande av den inverkan på kostnadsstegringen, som olika grunder för avskrivningarnas beräknande medför. Kostnaderna under åren 1937 och 1938 ha beräknats efter samma grunder som i alt. II. Kostnaderna under 1940 ha beräknats

i alt. III: kostnaderna för inköp av döda inventarier, avskrivning å byggnader, grundförbättringar samt avskrivning å elektriska distributionsanläggningar ha beräknats enligt för Lantbruksförbundets index gällande grunder, d. v. s. i princip såsom en avskrivning å 1940 års nyanskaffningsvärden, ej såsom i alt. II, där motsvarande kostnader år 1940 upptagits med samma belopp som medeltalet av 1937/38 års kostnader.

i alt. IV: kostnaderna lia upptagits med samma belopp som i alt. III med undantag för avskrivning å byggnader, som beräknats efter Lantbruksförbundets index för byggnader under 1939.

i alt. V: kostnaderna lia upptagits med samma belopp som i alt. II med undantag för avskrivning å byggnader, som beräknats efter Lantbruksförbundets index för byggnader under 1939.

Resultaten av beräkningarna enligt de olika alternativen framgå av tabell 1.

2. Sedan på ovan angivet sätt kostnaderna för de olika åren beräknats, har i tabell 2, punkt A, gjorts en beräkning av kostnadsökningens storlek dels i kronor dels i procent av 1937/38 års kostnader. Vidare har under punkt B gjorts en beräkning, avseende jordbruket i sin helhet, av »Återstående kontanta bruttointäkter (G)» enligt deklarationsformulärets uppställning. Härvid har totala kontantintäkterna under 1937/38 upptagits enligt den beräkning, som gjorts i bilagan till »P. M. ang. krigskonjunkturskatt» och från denna summa dragits utgifterna under 1937/38 för inköp av kraflfoder och konstgödsel enligt Lantbruksförbundets index. Den återstående summan

Bihang tilt riksdagens protokoll loit. 1 samt. Nr 173. 1

Kungl. Maj:ts proposition nr 173. Tilläggsbudget.

begagnas i det följande som bas för beräkning av kostnadsökningen i procent av »Återstående kontanta bruttointäkter».

3. I tabell 3 har en sammanställning gjorts över de procentsatser, som erhållas vid beräkning av kostnadsökningen enligt alt. I—V ovan i förhållande till

a) kontanta bruttointäkterna

b) återstående kontanta bruttointäkter

c) kostnaderna för 1937/38 enligt de olika alternativen.

4. Såsom ytterligare alternativ till beräkning av kostnadsökningsprocenten kan tänkas, att i kostnaderna för samtliga år inräkna arbetslön åt egen arbetskraft samt ränta å eget kapital och beräkna kostnadsökningen i procent av den totala kostnadssumman. Härvid kan kostnadsökningen beräknas med eller utan hänsyn till höjningen av den egna arbetskraftens lön för år 1940, beräknad efter för Lantbruksförbundets index gällande grunder, samt till förändringen av räntesatsen för det egna kapitalet, likaledes beräknad efter grunderna för nämnda index. Följande tablå visar de kostnadsökningsprocenter, som erhålles vid de olika beräkningssätten:

Stockholm den 6 mars 1941.

Erik Nilsson.

Tabell 1.

Beräkning av kostnader.

(1,000 kronor).

w

Kungl. Maj.ts proposition nr 173. Tilläggsbudget.

4 Kungl. Majus proposition nr 173■ Tilläggsbudget.

Tabell 2.

A. Beräkning av kostnadsökning och kostnadsökningsprocent.

Alt. I. Kostnader år 1940............................ Kronor 668,580,000

» » 1937/38 ......................... » 559,740,000

Kostnadsökning .............................. Kronor 108,840,000

Kostnadsökning i % av 1937/38 års kostnader ... 19.4 %

Alt. II. Kostnader år 1940............................ Kronor 735,790,000

» » 1937/38 ......................... » 626,950,000

Kostnadsökning .............................. Kronor 108,840,000

Kostnadsökning i % av 1937/38 års kostnader ... 17.4 %

Altin. Kostnader år 1940............................ Kronor 763,010,000

» » 1937/38 ......................... » 626,950,000

Kostnadsökning .............................. Kronor 136,060,000

Kostnadsökning i % av 1937/38 års kostnader ... 21.7 %

Alt. IV. Kostnader år 1940............................ Kronor 753,330,000

» » 1937/38 ......................... » 626,950,000

Kostnadsökning .............................. Kronor 126,380,000

Kostnadsökning i % av 1937/38 års kostnader ... 20.2 %

Alt. V. Kostnader år 1940............................ Kronor 740,200,000

> » 1937/38 ......................... » 626,950,000

Kostnadsökning .............................. Kronor 113,250,000

Kostnadsökning i % av 1937/38 års kostnader ... 18.1 /

B. Beräkning av “Återstående kontanta bruttointäkter (G)“ enligt

deklarationsformuläret.

Ivontantintäkter 1937/38 enligt bilaga till »P. M. angående

krigskonjunkturskatt» ............................... Kronor 977,989,000

Avgår: utgifter för inköp av kraftfoder och köpgödsel enligt Lantbruksförbundets index, 1937/38 .......... » 172,950,000

Återstående kontanta bruttointäkter ................... Kronor 805,039,000.

Tabell 3.

Beräkning av kostnadsökningsprocenten.

417117. Stockholm, Isaac Marcus Boktryckeri-Aktiebolag, 1941.