angående vissa anslag till folkskoleväsendet m. m.

Kungl. Majlis -proposition Nr 176.

1 Nr 176.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående vissa anslag till folkskoleväsendet m. m.; given Stockholms slott den 21 mars 1941.

Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över ecklesiastikärenden för denna dag, föreslå riksdagen att bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen hemställt.

GUSTAF.

Gösta Bagge.

Utdrag av protokollet över ecklesiastikärenden, hållet inför Hans Majit Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 21 mars 1941.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden Westman, Wigforss, Möller, Sköld, Eriksson, Bergquist, Bagge, Andersson, Domö, Rosander, Gjöres, Ewerlöf.

Efter gemensam beredning med chefen för finansdepartementet anför härefter chefen för ecklesiastikdepartementet, statsrådet Bagge:

Enligt den till 1941 års statsverksproposition fogade bilagan åttonde huvudtiteln, punkterna 133, 134, 137, 140, 143 och 152, har Kungl. Majit föreslagit riksdagen att, i avbidan på den proposition i ämnet, som bleve riksdagen förelagd, beräkna för budgetåret 1941/42

dels till Folkskolinspektionen: Avlöningar ett förslagsanslag av 685,000 kronor;

dels till Folkskolinspektionen: Omkostnader ett förslagsanslag av 200,000 kronor;

dels till Folkskolor m. m.: Bidrag till avlöning åt lärare vid folkskolor ett förslagsanslag av 136,000,000 kronor;

dels till Folkskolor m. m.: Bidrag till avlöning åt lärare för vid statsunderstödda sjukvårdsanstalter och vid vissa barnhem intagna barn i skolåldern ett förslagsanslag av 280,000 kronor;

Bihang till riksdagens 'protokoll 19^1. 1 sami. Nr 176.

2 Kungl. Maj:ts proposition Nr 176.

dels till Folkskolor m. m.: Bidrag till avlöning åt föreståndarinnor och biträdande föreståndarinnor vid skolhem och arbetsstugor ett förslagsanslag av 350,000 kronor;

dels till Folkskolor m. m.: Bidrag till anordnande av skolskjutsar för skolpliktiga barn ett förslagsanslag av 2,000,000 kronor;

dels till Fortsättningsskolor: Bidrag till avlöning åt lärare ett förslagsanslag av 4,100,000 kronor;

dels ock till Fortsättningsskolor: Bidrag till centralisering av fortsättningsskolväsendet ett förslagsanslag av 600,000 kronor.

Sedan utredningen i dessa ärenden numera slutförts, tillåter jag mig ånyo anmäla desamma.

Inledningsvis vill jag erinra, att det statsfinansiella läget, som nödvändiggjort åtgärder för begränsning av statsutgifterna, föranlett en översyn jämväl av möjligheterna att begränsa kostnaderna för folkskoleväsendet. I sådant syfte utverkade chefen för ecklesiastikdepartementet den 10 november 1939 Kungl. Maj:ts bemyndigande att tillkalla sakkunniga för att enligt de direktiv, departementschefen ägde meddela, inom departementet biträda med utredning och avgiva förslag rörande aktuella besparingsåtgärder inom folkskoleväsendet. Såsom sakkunniga ha tillkallats folkskolinspektören D. E. Andersson, ledamoten av riksdagens andra kammare, lantbrukaren J. O. Eriksson, ledamoten av riksdagens första kammare, lantbrukaren A. Löfvander, folkskolläraren i Vreta klosters skoldistrikt K. G. Pettersson samt numera undervisningsrådet J. J. E. Weijne, med uppdrag för Weijne att såsom ordförande leda utredningsarbetet.

De sakkunniga — folkskolans besparingssakkunniga — överlämnade med skrivelse den 20 januari 1940 betänkande och förslag angående aktuella besparingsåtgärder inom folkskoleväsendet. De sakkunnigas ifrågavarande förslag lades till grund för de besparingsåtgärder, som sedermera beslutades av 1940 års lagtima riksdag (propositionen nr 155 och riksdagens skrivelse nr 216). Betänkandet och sedermera även riksdagens beslut togo sikte på sådana besparingsåtgärder, som ansågos kunna genomföras och avsätta resultat redan under budgetåret 1940/41.

Sedermera ha de sakkunniga med skrivelse den 13 december 1940 överlämnat betänkande och förslag angående folkskoleväsendets rationalisering (statens offentliga utredningar 1940: 36), i vilket föreslås besparingsåtgärder på längre sikt. Över detta förslag lia utlåtanden avgivits av skolöverstyrelsen, statskontoret, domkapitlen samt vissa lärarsammanslutningar. Detta förslag jämte ett av samma sakkunniga avgivet särskilt förslag rörande statsbidrag till skolskjutsar skola i det efterföljande upptagas till behandling, i samband varmed jag ämnar framlägga anslagsberäkningar för nästa budgetår i fråga om de anslag, som beröras av de sakkunnigas förslag.

Kungl. Majlis proposition Nr 176.

3 I. Åtgärder för fortsatt rationalisering av folkskoleväsendet.

1. De sakkunnigas huvudförslag,

a) Nuvarande förhållanden och behovet av rationalisering.

Under åren närmast före 1920 fram till början av 1930-talet undergick folkskoleväsendet, framhålla de sakkunniga, en stark expansion, framkallad huvudsakligen av de i enlighet med statsmakternas direktiv genomförda skolförbättringar, varigenom halvtidsläsande skolor ändrades till heltidsläsande. Dessa omfattande organisationsförändringar inom skolväsendet nödvändiggjorde inrättandet av ett betydande antal lärartjänster. Lärjungeantalet i skolorna visade däremot under samma tidsperiod en stadigt sjunkande siffra. Sålunda utgjorde antalet lärjungar och lärartjänster under tiden 1916—40 följande:

Antal lärjungar Antal lärartjänster (medeltal)') (medeltal) *)

1916/20 ................. 706,780 23,621

1921/25 ................. 695,899 26,007

1926/30 ................. 667,717 27,229

1931/35 ................. 652,006 28,214

vårterminen 1940 c:a 548,000 27,353

Det kunde synas, fortsätta de sakkunniga, som om nedgången i skolornas lärjungeantal bort verka så, att ökningen av antalet lärartjänster skulle upphört att göra sig gällande tidigare än som skett, ävensom att en mera avsevärd och snabbare reducering av lärarnas antal kunnat komma till stånd. Att så icke skett hade berott på flera samverkande omständigheter. Under de första åren av nedgångsperioden hade pedagogiska skäl kunnat åberopas för en i berörda hänseende avvaktande hållning. Barnantalet i läraravdelningarna hade nämligen vid sagda tid varit jämförelsevis högt. Då det ur undervisningssynpunkt ansetts önskvärt att, särskilt i flerklassiga skolformer, nedbringa läraravdelningarnas storlek, vore det förklarligt, att man ofta låtit bero vid det minskade barnantalet och icke omedelbart vidtagit därav betingade organisatoriska förändringar. Främsta orsaken till att det förflutit relativt lång tid, innan skolväsendet fått den organisation, som betingats av ett sjunkande elevantal, torde dock få sökas i de svårigheter, som mött vid genomförandet av en nedskärning av den organisatoriska grundval, på vilken folkskoleväsendet tidigare byggts upp. Dessa svårigheter hade varit av flera slag. Vid en omorganisation och framför allt då fråga vore om nedläggandet av en skola, måste nämligen hänsyn tagas till många olika faktorer. Huruvida en skola skulle bibehållas vid

*) Se även tabellen å sid. 33.

4 Kungl. Marits proposition Nr 176.

sin förutvarande anordning, givas en ändrad skolform eller helt nedläggas, vore främst beroende på barnantalet inom vederbörande skolområde. En förhandsberäkning av antalet barn bleve emellertid i regel mycket osäker, och detta förhållande torde ofta ha föranlett uppskov under längre eller kortare tid med indragning av skolor även i sådana fall, då lärjungeantalet varit synnerligen ringa. I andra fall åter hade liknande dröjsmål förorsakats därav, att omorganisationen icke kunnat genomföras utan nybyggnad på annat håll i skoldistriktet. Icke så sällan torde — och detta icke utan skäl — viss hänsyn tagits till tradition och till den av skolindragningen berörda ortsbefolkningens inställning till frågan. Lärarnas starka bundenhet vid en viss tjänst ävensom gällande bestämmelser rörande skoldistriktsindelningen torde dock ha utgjort de största hindren för rationaliseringssträvandena. Behovet av att genom indragning av lärartjänster samt genom hänvisning av barn till skola inom annat skoldistrikt kunna anpassa folkskoleorganisationen efter växlande förhållanden hade därför sedan lång tid tillbaka gjort sig starkt gällande. Åtgärder hade också tidigare vidtagits i syfte att möjliggöra en dylik anpassning.

De sakkunniga lia (sid. 8—13) erinrat örn de medel, som för närvarande stå statsmyndigheterna till buds för åstadkommande av en rationalisering av folkskoleväsendet, såsom möjligheten att hänvisa skolpliktiga barn från ett skoldistrikt till ett annat (folkskolestadgan § 6 mom. 3), de skärpta bestämmelserna för inrättande av nya och återbesättande av lediga tjänster (§ 2 mom. 3, § 19 mom. 1) samt de vidgade möjligheterna att förflytta lärare från övertaliga tjänster (kungörelsen 1938: 34).

Under de senaste åren hade ett betydande antal ordinarie lärartjänster vid lärares avgång antingen indragits eller förändrats till extra ordinarie befattningar. Ett stort antal tjänster, som icke omedelbart kunnat indragas, hade med vederbörligt medgivande uppehållits med vakansvikarier. Redan före läsåret 1939/40 hade alltså ett omfattande rationaliseringsarbete utförts inom folkskoleväsendet. Det torde emellertid kunna sägas, att detta arbete intensifierats genom de åtgärder, som på Kungl. Maj:ts förslag beslutats av 1940 års lagtima riksdag (propositionen nr 155 och riksdagens skrivelse nr 216). Bestämmelser härom vore intagna i kungörelsen 1940: 414 angående vissa särskilda besparingsåtgärder inom folkskoleväsendet.

Ifrågavarande åtgärder hade i första hand avsett att genom en reglering uppåt av elevantalet i klassavdelningarna, främst i skolor av A-form, åstadkomma en begränsning av antalet läraravdelningar, varigenom besparingar för det allmänna kunde vinnas redan under budgetåret 1940/41. Av folkskolinspektörerna lämnade uppgifter visade, att ett betydande antal lärartjänster blivit indragna efter slutet av vårterminen 1940 respektive den 1 juli nämnda år. Det hade emellertid icke ansetts erforderligt och hade väl icke heller varit möjligt att i nämnda uppgifter göra bestämd åtskillnad mellan de tjänsteindragningar, vilka verkställts på grund av bestämmelserna i sistnämnda kungörelse, och dem, som tidigare planerats och sålunda icke stått i direkt samband med kungörelsen. Ett sammandrag av folkskolinspektörernas här berörda uppgifter visade, att sammanlagda an-

5 Kungl. Maj:ts proposition Nr 176.

talet inom de olika inspektionsområdena under år 1940 indragna lärartjänster av skilda slag utgjort:

ordinarie folkskollärar^'änster................... 182

extra ordinarie folkskollär^änster................. 388

ordinarie småskollärar^ änster................... 224

extra ordinarie småskollärar^'änster................ 207

biträdande lärartjänster (tills vidare)............... 23

> > (på viss tid)............... 5

lärartjänster vid mindre folkskola (tills vidare)......... 106

» > » » (på viss tid) . . ....... 42

Summa 1,177.

På grund av vad sålunda redan gjorts för att nedbringa antalet lärartjänster vid folk- och småskolor vore man närmast böjd för det antagandet, att ytterligare rationaliseringsåtgärder inom folkskoleväsendet skulle vara obehövliga. Verkställda undersökningar gåve dock vid handen, att skolväsendet inom stora delar av landet ännu icke erhållit en sådan organisation, som betingades av det sjunkande lärjungeantalet.

De sakkunniga ha lämnat följande uppgifter angående medeltalet elever per läraravdelning i heltidsläsande skolor under vissa år:

Medeltal elever per läraravdelning i vissa skolformer.

1920 1925 1930 1935 1940

A-form............ 31,3 30,0 29,1 28,0 24,9

Bl-form ........... 31,9 28,7 26,6 24,7 22,2

B 2- » 34,5 30,8 28,2 25,9 22,9

B 3- » 22,6 22,5 19,4 18,4 15,7

Dl- > 17,7 17,1 15,0 14,8 12,8

a- » 24,4 23,2 23,2 21,1 20,3

b- » 19,7 17,6 17,2 14,5 13,5

Hjälpklass .......... — 15,4 15,8 16,4 13,2

Högre avdelning....... 26,6 30,1 29,8 29,1 24,8

Samtliga läraravdelningar 28,6 25,8 24,2 22,3 20,2

De sakkunniga ha vidare verkställt en undersökning rörande antalet läraravdelningar vid slutet av vårterminen 1940 med högre eller lägre lärjungeantal. Resultatet härav har sammanfattats i nedanstående tabeller (halvtidsläsande skolor och olika varianter ej medtagna):

A-skolor: antal läraravdelningar på folkskolestadiet med

(Folkskolans högre avdelning, hjälpklasser och klasser av fysiskt svaga barn äro ej medräknade.)

6 Kungl. Maj:ts 'proposition Nr 176.

a-skolor: antal läraravdelningar på småskolestadiet med

7 Kungl. Maj:ts proposition Nr 176.

Av de sakkunniga i det föregående angivna siffror gåve klart vid handen, att ett stort antal läraravdelningar under vårterminen 1940 hade ett ur såväl ekonomiska som pedagogiska synpunkter alltför lågt elevantal. Genom den starka indragning av lärartjänster, som ägt rum vid slutet av nyssnämnda vårtermin eller med utgången av redovisningsåret 1939/40, hade medeltalet elever i läraravdelningarna undergått en mindre höjning. Åtgärder vore dock alltjämt påkallade för att vinna en bättre relation mellan antalet lärare och elever i rikets folkskolor. Födelsetalen hade visserligen under senare år ökat något, men den inträdda stegringen vore dock större i städerna än på landsbygden. Med hänsyn härtill och till den ständigt fortgående omflyttningen av befolkningen från landsbygden till städer och andra samhällen vore det uppenbart, att man åtminstone under de närmaste åren måste räkna med en fortsatt nedgång av lärjungeantalet i många av landsbygdens folk- och småskolor. Skolväsendets organisation måste anpassas härefter.

b) Riktlinjer för rationaliseringsarbetet.

Uppgörande av en femårsplan.

Enligt de sakkunnigas mening borde en plan uppgöras för genomförandet av redan planerade och ytterligare erforderliga rationaliseringsåtgärder. En dylik plan syntes påkallad oavsett de nu ifrågasatta besparingsåtgärderna. Man kunde nämligen utgå från, att det sjunkande barnantalet framtvingade indragningar av lärartjänster i ganska stor omfattning även under de närmaste åren. Det syntes då nödvändigt, att dessa indragningar komme att ske mera planmässigt, så att det bleve möjligt att på ett tillfredsställande sätt ordna med förflyttning av övertaliga lärare, där så bleve erforderligt. Det syntes vara lämpligt, att man vid uppgörandet av en dylik organisationsplan beräknade en viss tid, inom vilken de planerade åtgärderna kunde tänkas bli genomförda. De sakkunniga, som härvid stannat för en tidsperiod av fem år, vilken beräknades taga sin början med läsåret 1941/42, syftade sålunda till att få fram preliminära förslag till organisationsförändringar, vilka under vissa förutsättningar skulle kunna genomföras inom respektive skoldistrikt under läsåren 1941/42—1945/46.

Det syntes nödvändigt, att organisationsarbetet i möjligaste mån bedreves efter enhetliga och planmässiga grunder, varför vissa allmängiltiga regler härför borde uppställas. De sakkunniga ville därför angiva de riktlinjer, efter vilka erforderliga organisationsförändringar enligt de sakkunnigas mening lämpligen borde genomföras.

I sitt den 20 januari 1940 avgivna betänkande angående besparingsåtgärder inom folkskoleväsendet m. m. hade de sakkunniga bland annat uttalat, att folkskoleväsendet borde rationaliseras på sådant sätt, att man

8 Kungl. Maj:ts proposition Nr 176.

utan att mera kännbart försämra de pedagogiska betingelserna för undervisningen vunne en billigare organisation och att man vid besparingsarbetet icke skulle försämra villkoren för de skolor, som nu arbetade under mindre gynnsamma förhållanden, samt att skolväsendet trots krisläget sålunda kunde utvecklas till att arbeta under bättre betingelser i de fall, där det för närvarande vore bristfälligt ordnat. Vidare hade av de sakkunniga framhållits, att forcerade åtgärder, vilka kunde medföra en omfattande arbetslöshet bland olika lärargrupper, ej ens i nuvarande läge syntes böra vidtagas. De sakkunniga hade velat ytterligare understryka dessa synpunkter.

Folkskolinspektöremas förberedande utredningar.

I syfte att få en överblick över möjligheterna inom de särskilda inspektionsområdena att åstadkomma en rationellare skolorganisation ha de sakkunniga från statens folkskolinspektörer infordrat preliminära förslag till organisationsförändringar, vilka kunde beräknas bli genomförda under läsåren 1941/46. Folkskolinspektörerna ha därvid följt vissa av de sakkunniga meddelade anvisningar, i huvudsak överensstämmande med de riktlinjer, de sakkunniga framlagt i sitt betänkande. Inspektörernas preliminära organisationsplaner utmynna i förslag till indragning under nämnda femårsperiod av omkring 1,620 lärartjänster, därav 467 besatta med folkskolekompetenta och 1,153 med småskolekompetenta lärare.

Såvitt av folkskolinspektörernas meddelanden kunde bedömas, yttra de sakkunniga, syntes de lokala skolmyndigheterna i allmänhet ha insett nödvändigheten av att ifrågasatta förändringar beträffande skolornas anordning komme till stånd och därför upptagit de av folkskolinspektören framlagda organisationsförslagen med förståelse. Det saknades dock ingalunda exempel på att skoldistrikt bestämt motsatt sig varje skolförändring och detta även i sådana fall, då en omorganisation varit betingad av såväl ekonomiska som pedagogiska skäl. Denna senare inställning hade förklarligt nog framför allt gjort sig gällande, då det varit fråga om att helt nedlägga en skola.

De sakkunniga ha lämnat vissa exempel på planerade organisationsändringar, beträffande vilka torde få hänvisas till betänkandet (sid. 31 ff.).

Regler för lärjungarnas fördelning på läraravdelningar.

De sakkunniga framhålla, att för genomförandet av de sålunda planerade rationaliseringsåtgärderna som nämnts vissa riktlinjer vore erforderliga. På grund av synnerligen skiftande förhållanden kunde härvid inga detaljerade bestämmelser fastställas. Skolornas organisation vore dock främst beroende av elevantalet. Därför borde allmängiltiga regler uppställas rörande antalet lärjungar i läraravdelningama.

9 Kungl. Majlis proposition Nr 176.

Några i allmän författning givna bestämmelser örn antalet lärjungar i läraravdelningarna hade tidigare icke funnits. Föreskrifter i nämnda hänseende hade intagits i de för skoldistrikten gällande reglementena, varvid de av skolöverstyrelsen utgivna planer och förebilder till reglementen och andra bestämmelser tjänat till ledning.

I de till förutnämnda kungörelse 1940: 414 fogade anvisningarna angåves emellertid vad som numera vore att iakttaga vid lärjungarnas fördelning på läraravdelningar beträffande skolor av A-form. Enligt nämnda anvisningar borde som allmän regel gälla bland annat följande. Örn antalet lärjungar vid skola eller skolenhet understege sammanlagt 1,000, finge inom varje årsklass endast inrättas på folkskolestadiet en parallellavdelning för varje påbörjat 35-tal lärjungar och på småskolestadiet en parallellavdelning för varje påbörjat 25-tal lärjungar. Inom skolenhet med mera än 1,000 lärjungar borde medeltalet lärjungar i läraravdelningarna icke understiga på folkskolestadiet 30 och småskolestadiet 24. Dessa medeltal skulle avse hela folk- respektive småskolestadiet, alltså ej varje årsklass för sig.

Liknande anvisningar vore erforderliga även beträffande andra skolformer, varvid hänsyn dock icke torde behöva tagas till de numera endast i undantagsfall förekommande halvtidsläsande skolorna.

Som allmän regel beträffande lärjungeantalets storlek borde av skäl, som framgå av vad på sid. 21 och 22 i betänkandet yttrats, gälla, att an-

talet lärjungar icke borde överskrida

i skolor av första B-formen, i varje läraravdelning å folkskolestadiet . . 35

» t> » andra B-formen, å folkskolestadiet...............30

» » » tredje B-formen, å folk- och småskolestadiet.........25

» » » första D-formen, å folk- och småskolestadiet.........20

> » » b-form, å småskolestadiet ...................25.

De här angivna talen vore icke att anse såsom maximital. Man måste nämligen utgå från att övergång till en högre skolform icke alltid kunde eller borde ske vid en tillfällig ökning av barnantalet utan först, då det kunde konstateras, att ökningen bleve mera varaktig.

Anmärkas borde emellertid i detta sammanhang, att i skolor med relativt högt elevantal förbättrade undervisningsmöjligheter kunde åstadkommas genom tillämpning av bestämmelserna örn förstärkningsanordningar, varom 1939 års riksdag fattat beslut. Enligt härom genom kungörelsen 1940: 252 utfärdade bestämmelser utginge statsbidrag till högst 4 extra lärartimmar jämlikt för timlärare gällande grunder, när antalet lärjungar (iverstege i läraravdelning, i vilken sjunde klass icke inginge, i skola av B 1-form 35, B 2-form 30, B 3-, Dl- och b-form 25 och i läraravdelning, i vilken inginge även sjunde klass, i skola av B 1-form 30, B 2-form 25, B 3- och D 1-form 20. Genom dylika förstärkningsanordningar kunde sålunda undervisningsarbetet avsevärt underlättas, varigenom olägenheterna av ett för högt lärjungeantal i viss mån eliminerades.

Då det här ovan framhållits, att de angivna normerande talen icke finge betraktas som maximital, borde måhända även anmärkas, att de icke heller kunde gälla som minimital. En omorganisation från högre till lägre skolform borde ej ovillkorligen ske, så snart lärjungeantalet understege de ovan angivna talen. Även i sådana fall borde förfaras med en viss försiktighet. En tillfiillig nedgång av lärjungeantalet borde sålunda icke alltid medföra indragning av en tjänst och förändring av skolformen. I varje fall borde

10 Kungl. Majlis proposition Nr 176.

under angivna förhållanden icke en ordinarie tjänst omedelbart indragas, såvida detta ej kunde ske i samband med lärarens avgång från tjänsten. Då en förändring av skolformen på grund av kursväxlingar och liknande förhållanden ofta medförde rubbningar i undervisningsarbetet, borde även med hänsyn härtill en viss varsamhet iakttagas i fråga om tillfälliga ändringar av en skolas anordning.

Allmänna synpunkter rörande organisationsändringarna.

Varje organisationsändring måste, betona de sakkunniga, prövas under hänsynstagande till de i de särskilda fallen föreliggande förhållandena. Då en mångfald olika faktorer inverkade på dylika frågors lösning, syntes det icke vara möjligt att uppställa några bestämda regler härför. Några allmänna synpunkter rörande ifrågavarande spörsmål borde dock framhållas.

Ur undervisningssynpunkt vore det givetvis ett önskemål, att bästa möjliga skolformer kunde upprätthållas, vilket icke finge förbises vid det nu pågående rationaliseringsarbetet. I många fall kunde också detta syfte ernås på samma gång som de ekonomiska synpunkterna tillgodosåges. I stället för att anordna en skola enligt en lägre skolform vore det sålunda ofta lämpligt att vidtaga centraliseringsåtgärder, som möjliggjorde skolans indragning och barnens överförande till en högre skolform. För en dylik åtgärd talade såväl pedagogiska som ekonomiska skäl. Vissa andra synpunkter borde härvid även beaktas.

Erfarenheten gåve vid handen, att såväl de lokala skolmyndigheterna som de enskilda målsmännen visade stort intresse för att barnen skulle erhålla undervisning i bästa möjliga skolformer. När därför fråga uppkomme om indragning av lärartjänst, varigenom en skola komme att förändras från högre till lägre skolform, möttes en sådan åtgärd oftast av starkt motstånd inom vederbörande skoldistrikt. Detta gällde även i de fall, då åtgärden i fråga berörde en skola med endast en läraravdelning och skolan sålunda måste helt nedläggas, oaktat barnen genom en sådan anordning i regel komme att erhålla undervisning i skola av högre form. Det motstånd, som sålunda ibland framträdde, då fråga vöre örn skolindragningar och centraliseringsåtgärder, kunde självfallet ej tillmätas avgörande betydelse men borde å andra sidan icke lämnas alldeles obeaktat. Särskilt i sådana fall, då genomförandet av de ifrågasatta åtgärderna skulle medföra en skolas nedläggande och förhållandena icke med nödvändighet krävde, att en omorganisation skedde, syntes största möjliga hänsyn böra tagas till de lokala skolmyndigheternas och de av skolindragningen berörda målsmännens intressen. Ett dylikt förfarande torde också stå i god överensstämmelse med det av 1935 års riksdag gjorda uttalandet, att man borde framgå med försiktighet vid nedläggandet av skolor.

För de statliga organ, som hade att handlägga ärenden rörande dessa frågor, vore det givetvis av värde, örn mera detaljerade anvisningar kunde lämnas i fråga om vilket elevantal, som borde krävas som minimum i en skola med endast en läraravdelning. Då avgörandet i varje särskilt fall måste bli beroende av, bland annat, förefintliga möjligheter att ordna undervisningen för de av en eventuell indragning berörda eleverna, kunde, som redan framhållits, inga bestämda regler härför uppställas. Som allmänna

11 Kungl. Majlis proposition Nr 176.

riktlinjer torde dock kunna gälla, att en skola ej borde bibehållas, därest elevantalet under den tid, som vid utredningstillfället kunde överblickas, i regel ej uppginge till 10, medan å andra sidan skäl syntes kunna anses föreligga för bibehållandet av en sådan skola, örn elevantalet mera varaktigt uppginge till 15 eller däröver, såvida icke andra förhållanden nödvändiggjorde en indragning. Även andra faktorer än barnantalet inverkade nämligen på frågan om en skolas indragning eller bibehållande. Sålunda måste hänsyn härvid tagas dels till beskaffenheten av lokalerna vid den skola, som ifrågasattes till indragning, dels till möjligheten att med eller utan ändring av skolform taga emot barnen i annan skola och örn härför krävdes örn- eller tillbyggnad av lokalerna, dels till vägförhållandena, örn skolskjuts skulle anordnas, dels ock, i förekommande fall, till förefintliga inackorderingsmöjligheter för barnen. Därjämte måste givetvis de ekonomiska konsekvenserna av de olika alternativen noga övervägas.

Vad här ovan sagts rörande antalet elever i skola med en läraravdelning hade främst avseende på skolor av B 3- och D 1-form. Bibehållandet av en småskola av b-form torde i vissa fall kunna anses försvarligt, även örn lärjungeantalet något understege 10, särskilt om det vore förenat med väsentliga svårigheter att överföra barnen till annan skola.

Centraliseringskostnader.

I somliga fall uppkonnne genom en centralisering avsevärda besparingar, i andra fall åter kunde dylika åtgärder vara påkallade, ja, nödvändiga, ehuru desamma ur ekonomisk synpunkt saknade större betydelse. Som allmän regel syntes dock böra gälla, att det belopp, som erfordrades för bestridande av kostnaderna för centraliseringen (utgifter för skolskjutsar och inackordering av skolbarn), borde utgöra allenast en mindre del av det statsbidragsbelopp, som eljest skulle utgå till avlöning åt lärare. Det måste emellertid ankomma på vederbörande statliga organ att i varje särskilt fall pröva och avgöra vilka åtgärder, som lämpligen borde vidtagas för vinnande av en rationell skolorganisation.

Erfarenheten visade, att skolskjuts ofta ifrågasattes även i sådana fall, då det vore fråga om överförandet av endast två eller tre barn från en skola, som skulle indragas, till en annan, ehuru en dylik anordning medförde avsevärt större kostnader än örn barnen inackorderades. De lokala skolmyndigheterna borde därför göras uppmärksamma på nödvändigheten av att sparsamhet iakttoges i dylika fall, och att det borde åligga dem att noga undersöka möjligheterna att ordna med inackordering av barnen.

Sammanfattning.

De sakkunniga ansåge, att anvisningar angående lärjungarnas fördelning på läraravdelningar borde, i likhet med vad som skett beträffande skolor av A-form, utfärdas att gillia även för övriga heltidsläsande skolformer. Berörda anvisningar för skolor av A-form vore fogade till förutnämnda kungörelse 1940: 414 angående vissa särskilda besparingsåtgärder inom folkskoleväsendet. De sakkunniga föresloge, att de bestämmelser jämte anvisningar, som enligt sagda kungörelse skulle lända till efterrättelse under

12 Kungl. Majlis proposition Nr 176.

redovisningsåret 1940/41, skulle tills vidare gälla. Under förutsättning att så bleve fallet, syntes desamma böra kompletteras, så att de bleve tillämpliga beträffande lärjungeförhållandena, utom i skolor av A-form, även i övriga här ovan berörda skolformer. I de till kungörelsen fogade anvisningarna torde då böra angivas lämpliga normerande tal att tjäna till ledning vid bedömande av frågan örn lärjungeantalets storlek i skolor av B-, D- och b-formerna, och de sakkunniga förordade, att därvid de i det föregående angivna talen måtte bli gällande. De ytterligare anvisningar, som i berörda hänseende kunde anses erforderliga, torde, på sätt som redan skett i fråga örn lärjungarnas fördelning på läraravdelningar i skolor av A-form, böra meddelas av skolöverstyrelsen.

c) Rationaliseringens verkningar.

Inverkan beträffande skolformerna.

Ehuru de sakkunniga icke framlagt några detaljerade redogörelser för de av folkskolinspektörerna uppgjorda organisationsplanerna, ha de dock lämnat vissa uppgifter, avseende att visa de ändringar i fråga örn skolformer m. m., som skulle uppkomma genom realiserandet av dessa planer. Uppgifterna, som gälla samtliga inspektionsområden, avse såväl de år 1940 genomförda och sålunda under läsåret 1940/41 tillämpade anordningarna som i allt väsentligt de förändringar, vilka enligt de uppgjorda organisationsplanerna beräknas kunna genomföras under femårsperioden 1941/42— 1945/46. Följande sammanställning må ur betänkandet återgivas.

1. Förändringar från högre till lägre skolform:

Från A- form till B 1-form ................ 39 skolor

» B1- » » B 2- » 201 »

» B 2- » » B 3- » 310 >

» a- » »b- » 86 »

Summa 636 skolor

2. Förändringar från lägre till högre skolform:

Från B 1-form till A- form ................ 28 skolor

» B 2- » » B 1 - » 90 »

» B 3- » »B 2-» 9 »

» b- » »a- > 39 »

» cl- » » b- » 14 »

Summa 180 skolor

3. Nyinrättade skolor:

Skolor av B 1-form...................... 12 skolor

» » B 2- » ...................... 28 »

» • B 3- » ...................... 18 »

» »b- » ...................... 63 »

Summa 121 skolor

Kungl. Majlis proposition Nr 176.

4. Indragna skolor:

Skolor av B 1-form...................... 32 skolor

» > B 2- > ...................... 248 »

» - B3-> ...................... 268 »

» > D- » 564 »

> »a- » ...................... 4 »

» » b- » 878 »

> • cl- » ...................... 14 >

Summa 2,008 skolor

Pedagogiska verkningar.

Frågan uppkomma, huruvida genomförandet av här ifrågavarande organisationsförändringar, bedömda från pedagogiska synpunkter, kunde anses i det stora hela innebära ett försvagande eller en förstärkning av skolväsendet.

De lämnade uppgifterna örn det stora antalet skolor, som beräknades övergå från högre till lägre skolform, kunde giva anledning till det antagandet, att överhuvudtaget en skölförsämring skulle uppkomma. Det vore framförallt Bl- och B 2-skolor, som komme att förändras till lägre skolform. En förändring av en skola från B 1- till B 2-form kunde väl ej anses innebära någon mera avsevärd skolförsämring. Däremot måste det förhållandet, att ett så stort antal B 2-skolor förändrades till B 3-form, ur skolsynpunkt betecknas som en beklaglig konsekvens av rationaliseringsåtgärderna. Frånvaron av särskild småskoleavdelning vid B 3-skolorna gjorde nämligen denna skolform till en avsevärt svagare skoltyp än B 2-skolan. Ett stort antal lärjungar komme alltså härigenom att erhålla undervisning i en svagare skolform. Därtill komme, att de förutvarande lärarna i berörda B 2-skolor under sin tidigare tjänstgöring i regel ej meddelat undervisning å småskolestadiet. De härmed förbundna olägenheterna komme att göra sig särskilt gällande under de närmaste åren, då ifrågavarande förändringar kunde förväntas bli genomförda i synnerligen stor omfattning. De sakkunniga hade därför ansett sig böra till prövning upptaga frågan, huruvida icke åtgärder borde vidtagas i syfte att göra ifrågavarande lärare mera förtrogna med småskolans arbetsmetoder, och de sakkunniga återkomme i annat sammanhang till detta spörsmål.

Det vore icke möjligt att siffermässigt visa i vilken omfattning lärjungarna i de av åtgärderna berörda skolorna efter skedd omorganisation komme att erhålla undervisning i likvärdiga skolformer eller i högre eller lägre sådana. Av de av folkskolinspektörerna lämnade redogörelserna kunde dock vissa uppgifter rörande dessa förhållanden inhämtas. Vad då först beträffade lärjungarna i de skolor, som helt nedlades, komme, såsom redan nämnts, övervägande antalet barn i de mindre folkskolorna att erhålla undervisning i bättre skolformer, och detsamma syntes i stort sett bli fallet i fråga om B 3-skolornas lärjungar. De till de indragna B 2-skolorna hörande lärjungarna komme i allmänhet att hänvisas till skolor av samma eller högre skolform och liknande vore förhållandet beträffande b-skolornas lärjungar. Lades härtill det lärjungeantal, som tillhörde skolor, vilka förändrades från lägre till högre skolform, ävensom de till nyinrättade skolor hänvisade ofta från svagare skolformer kommande barnen, torde det med

14 Kungl. Maj:ts proposition Nr 176.

ganska stor säkerhet kunna fastslås, att resultatet av rationaliseringsåtgärderna i förevarande hänseende bleve, att övervägande antalet härav berörda barn lcomme att erhålla undervisning i bättre skolformer och att folkskoleväsendets rationalisering sålunda i stort sett även kunde anses innebära en skolförbättring.

Indragning av lärartjänster.

De sakkunniga beräkna, att under läsåret 1940/41 genomförda organisationsändringar medfört en total minskning av antalet lärartjänster med 121 ordinarie folkskollärartjänster,

88 extra ordinarie folkskollärartjänster,

8 biträdande lärartjänster,

168 ordinarie småskollärartjänster,

30 extra ordinarie småskollärartjänster,

132 lärartjänster vid mindre folkskolor eller sammanlagt 5Jj7 tjänster.

Genomförandet av de av folkskolinspektörerna för läsåren 1941/42— 1945/46 planerade rationaliseringsåtgärderna skulle enligt de sakkunniga komma att medföra en total minskning av antalet lärartjänster med sammanlagt

301 ordinarie folkskollärartjänster,

166 extra ordinarie folkskollärartjänster,

36 biträdande lärartjänster,

621 ordinarie småskollärartjänster,

64 extra ordinarie småskollärartjänster,

432 lärartjänster vid mindre folkskolor

eller sammanlagt 1,620 tjänster, varav 467 med folk- och 1,153 med småskolekompetens. De tjänsteindragningar, som, särskilt på grund av numera gällande bestämmelser rörande lärjungarnas fördelning på läraravdelningar i skolor av A-form, skett eller komma att ske inom övriga, i undersökningen ej ingående skoldistrikt, äro ej medräknade. Å andra sidan är icke heller medräknad den ökning av antalet tjänster, huvudsakligen småskollärartjänster, som beräknas bli en följd av de senaste årens något ökade födelsetal.

De sakkunniga beräkna den genomsnittliga lönekostnaden för varje tjänst till 5,500 kronor för lärare med folkskolekompetens och till 3,500 kronor för lärare med småskolekompetens. Bruttobesparingen efter organisationsplanernas fulla genomförande bleve då 6,600,000 kronor örn året.

Inverkan på lokalbehovet m. m.

De sakkunniga framhålla, att en av dem verkställd undersökning gåve vid handen, att det endast vore ett sextiotal lärartjänster, vilkas indragning

15 Kungl. Marits proposition Nr 176.

beräknades bii beroende av möjligheterna att anskaffa nya skollokaler, alltså ett i förhållande till den beräknade totala tjänsteindragningen jämförelsevis obetydligt antal tjänster. I detta sammanhang kunde även nämnas, att ett tjugotal folkskollärar^kuster och ett mindre antal småskollärartjänster (3 å 4) måste nyinrättas för att möjliggöra förändringarnas genomförande. Därest erforderliga nya skollokaler, bland annat ett hundratal klassrum, på grund av de ekonomiska förhållandena icke kunde anskaffas, och hinder sålunda uppstode att i dessa fall fullfölja de planerade åtgärderna, komme detta att i mycket ringa grad påverka resultatet av rationaliseringsarbetet i dess helhet. Här kunde dock framhållas, att sistberörda åtgärder ofta vore ur skolsynpunkt synnerligen starkt motiverade, och att det därför vore önskvärt, att jämväl dessa organisationsförändringar komme till stånd.

Inverkan på skolskjuts- och inackorderingshehovet.

Endast i undantagsfall kunde, yttra de sakkunniga, en omorganisation genomföras utan anlitande av skolskjuts eller inackordering. Utgifter för detta ändamål hade beräknats uppkomma inom varje inspektionsområde.

Det hade i nuvarande läge mött stora svårigheter att dels bedöma, huruvida i en del fall skolskjutsar under den närmaste tiden överhuvudtaget kunde anordnas, dels att tillförlitligt beräkna kostnaderna för erforderliga skjutsanordningar. För vinnande av en i möjligaste mån enhetlig bedömning av dessa frågor hade de sakkunniga i sina anvisningar rörande utredningsarbetet framhållit lämpligheten av att folkskolinspektörerna vid prövning angående möjligheterna att anordna skolskjutsar liksom vid beräknandet av kostnaderna härför utginge från de förhållanden, som i berörda hänseenden voro rådande under läsåret 1939/40. Vid beräknandet av kostnaderna för inackordering av skolbarn hade i stort sett samma princip blivit tillämpad.

De centraliseringsanordningar, vilka redan beslutats och avsetts att bli tillämpade från och med läsåret 1940/41, hade av inspektörerna beräknats draga en kostnad av 430,000 kronor, varav för skolskjutsar 380,000 kronor och för inackordering 50,000 kronor.

På grund av att skjuts med motorfordon i en del fall ej kunnat anordnas, hade emellertid hinder mött för genomförandet i full utsträckning av de för innevarande läsår planerade centraliseringsåtgärderna. Till följd härav hade ett antal eljest obehövliga lärartjänster, om vilkas indragning beslut förelegat, ej kunnat indragas. Av samma skäl hade jämväl några tidigare indragna lärartjänster måst tillfälligt återinrättas. Sammanlagda antalet härav berörda tjänster torde uppgå till ett hundratal. Det statsbidragsbelopp, som beräknats utgå för anordnande av skolskjutsar under läsåret 1940/41, komme alltså att bli något lägre än vad här ovan angivits, örn nämligen hänsyn endast toges till skjutsanordningarnas omfattning och ej till eventuella prisstegringar.

De sakkunniga funne sig böra utgå från att förhållandena i sistberörda hänseende komme att undergå sådan förändring, att skolskjutsar framdeles skulle kunna anordnas i den omfattning, som enligt förutnämnda

16 Kungl. Maj:ts proposition Nr 176.

organisationsplaner beräknats. Under förutsättning att så kunde ske, komme, allteftersom de planerade centraliseringsåtgärderna genomfördes, de för skolskjuts- och inackorderingsanordningarna beräknade statsbidragsbeloppen att stiga med ytterligare i runt tal 1,170,000 kronor, eller i medeltal

230,000 kronor för varje år av femårsperioden.

Denna beräkning utginge från prisförhållandena under läsåret 1939/40. Med hänsyn till inträffade prisstegringar syntes man numera (december 1940) böra räkna med mellan 30 och 35 procents förhöjning. Örn detta antagande vore riktigt, skulle de angivna statsbidragsbeloppen komma att i motsvarande grad ökas. I flertalet fall torde dock de planerade centraliseringsåtgärderna detta oaktat böra och kunna genomföras, ehuru de besparingar, som därigenom beräknats uppkomma, givetvis bleve något reducerade. Å andra sidan torde en mera avsevärd ökning av kostnaderna för skolskjutsar medföra, att besparingarna i en del fall bleve alltför obetydliga för att en centralisering skulle kunna anses vara motiverad. De sakkunniga ville här understryka vad som härom i det föregående anförts, nämligen att som allmän regel borde gälla, att centraliseringskostnaderna borde utgöra endast en mindre del av det statsbidragsbelopp, som eljest skulle utgå till avlöning åt vederbörande lärare. Överhuvudtaget syntes under nuvarande förhållanden varsamhet böra iakttagas, då fråga vore örn centraliseringsåtgärder av större omfattning, och vilkas genomförande medförde mera betydande kostnader.

Sammanfattning av de ekonomiska konsekvenserna.

Bruttobesparingen genom indragning av de beräknade 1,620 lärartjänsterna ha de sakkunniga beräknat till i runt tal 6,600,000 kronor. Kostnaderna för skolskjutsar och inackordering, efter 1939 års prisnivå upptagna till 1,170,000 kronor, borde med hänsyn till nu rådande prisförhållande höjas till i runt tal 1,600,000 kronor. Nettobesparingen efter femårsplanens fulla genomförande bleve då (6,600,000 — 1,600,000 =) 5,000,000 kronor.

De sakkunniga erinra i detta sammanhang örn att med utgången av läsåret 1939/40 indragits tillhopa 1,177 lärartjänster. Nettobesparingen på grund härav kunde beräknas till omkring 4,400,000 kronor.

d) Rationaliseringens tempo.

De sakkunniga förutsätta, att den takt, i vilken rationaliseringen bör genomföras, bör bli beroende av den totala tillgång och efterfrågan på folk- och småskollärare, som för ifrågavarande femårsperiod kan förutses.

De sakkunniga understryka, att de beräknade siffrorna för den kommande indragningen av lärartjänster vore i hög grad approximativa. Olika förhållanden kunde inverka i både höjande och sänkande riktning. Sålunda torde bristen på flytande bränsle för skolskjutsar i vissa fall nödvändiggöra ett uppskov med ifrågasatt rationalisering. Å andra sidan skulle ett mera allmänt beviljande av statsbidrag för erforderliga skolbyggnader i

Kungl. Majlis -proposition Nr 176. 17

vart fall under periodens senare del kunna medföra indragning av vissa lärartjänster, som icke medtagits i de sakkunnigas kalkyler.

Vid beräkning av förändringar i lärarbehovet finge emellertid hänsyn tagas icke enbart till antalet indragna befattningar. Nya tjänster torde också komma att inrättas i viss utsträckning. Framför allt syntes de stigande nativitetssiffrorna under åren 1936/38 verka höjande på behovet av småskollärare, särskilt under läsåren 1944/46. Likaväl som den starka indragningen av lärartjänster på småskolestadiet år 1940 varit en följd ej enbart av rationaliseringsarbetet utan i minst lika hög grad av de låga födelsesiffrorna för år 1933, komme på ett senare stadium de höjda nativitetssiffrorna att medföra behov av ett icke ringa antal nya småskollärartjänster. Detta gällde framför allt städer och samhällen. I landsbygdsdistrikt åter torde ökningen i nativiteten i stället taga sig uttryck i minskat behov av att indraga lärartjänster samt i höjning av elevantalet i nu klent besatta läraravdelningar. På folkskolestadiet verkade de stegrade födelsesiffrorna först vid en senare tidpunkt höjande på lärarbehovet. Inverkan bleve här icke heller så stor, då medeltalet elever i läraravdelningarna kunde hållas något högre än i småskolan.

En på behovet av folkskollärar^’änster inverkande faktor vore införandet av det sjunde obligatoriska skolåret. Enligt statsmakternas beslut skulle nämnda skolorganisation vara genomförd till den 1 juli 1948. Säkerligen komme de ekonomiska konjunkturerna att i icke ringa grad bli avgörande för den tidpunkt, då skoldistrikten mera allmänt ansåge sig böra verkställa den förbättring av skolväsendet, varom nu vore fråga. Även i detta fall bleve inverkan å lärarbehovet störst i städer och stadsliknande samhällen. Å dylika orter medförde den nya årsklassen nästan undantagslöst behov av flera lärarkrafter. På landsbygden däremot vore det många gånger möjligt att införa det sjunde skolåret utan att skolformerna behövde ändras eller nya lärare anställas.

Av det sagda framginge, att åtskilliga ovissa faktorer gjorde det vansk- . ligt att med någon större grad av säkerhet i detalj beräkna utvecklingen av lärarbehovet för de närmaste åren. Beträffande utgångsläget kunde dock mera allmänt sägas, att ett ganska stort överskott av examinerade småskollärare funnes, liksom att ett dylikt överskott av folkskollärare komme att uppstå, så snart de militära inkallelserna till beredskapstjänst upphörde eller starkt minskade.

På grundval av från folkskolinspektörerna inhämtade uppgifter, vid vilkas uppgörande ringa hänsyn tagits till införandet av det sjunde skolåret, lia de sakkunniga upprättat följande sammanställning angående det beräknade antalet lärartjänster för redovisningsåren 1940/46:

Bihang till riksdagens protokoll 19il. 1 sami. Nr 176.

18 Kungl. Majlis yroyosition Nr 176.

Beräknat antal lärartjänster:

De sakkunniga hade i sina beräkningar utgått från att byggnadsbidrag icke torde kunna påräknas i så stor utsträckning, att lärarbehovet komme att nämnvärt påverkas därav. Enligt siffrorna under B skulle antalet lärartjänster under ovan angivna tid minskas med 438 för lärare med kompetens att undervisa på folkskolestadiet samt med 739 för lärare med småskolekompetens. Såsom framginge av sammanställningen skulle det behövliga antalet småskollärare ha minskat åtskilligt mera än vad här angivits, såvida icke ett ökat behov av lärare för städernas del motverkat den sjunkande tendensen. För vart och ett av de fem åren beräknades minskningen respektive ökningen fördela sig sålunda:

Tjänster för Tjänster för

lärare med lärare med

folkskollärarexamen småskollärarexamen

År 1941................—222 —464

» 1942................— 98 —215

» 1943................—102 — 80

» 1944................— 48 — 28

> 1945................ + 32 + 48

Summa — 438 — 739.

Minskningen av antalet tjänster skulle alltså, enligt de gjorda beräkningarna, bli mycket stor år 1941 men därefter avtaga väsentligt för att år 1945 utbytas mot ökning. De sakkunniga holle emellertid för troligt att av olika skäl — bland annat svårigheten att ordna skolskjutsar samt de relativt höga kostnaderna för dylika — indragningen av tjänster komme att äga rum i ett något saktare tempo än vad tabellen gåve vid handen.

Då åtgärder borde undvikas, vilka skulle medföra en omfattande arbetslöshet bland folkskolans lärare, följde härav, att de sakkunniga ansåge, att vederbörande myndigheter borde reglera indragningen av tjänster på sådant sätt, att ej alltför stora svårigheter uppstode för de yngre och obefordrade lärarna.

19 Kungl. Maj:ts proposition Nr 176.

Vad först vidkomme småskolans lärare borde uppmärksammas, att intagningen vid småskoleseminarierna under många år varit starkt begränsad. Antalet under nästkommande år utexaminerade småskollärare komme att vara relativt litet i jämförelse med under samma år avgående lärare. Äret därefter bleve examinationen så ringa, att den i detta sammanhang saknade större betydelse. Även örn alltså för närvarande, liksom fallet varit tidigare, ett ganska stort överskott av examinerade småskollärare funnes, torde det vara möjligt att på en tidrymd av 3—4 år erhålla den jämvikt mellan examination och lärarbehov, som borde eftersträvas. Under de båda närmaste åren borde emellertid, enligt de sakkunnigas mening, indragningen i någon mån begränsas, så att endast de mest nödvändiga tjänsteindragningarna komme till stånd. Under åren 1943/45 borde det bli möjligt att verkställa den ytterligare indragning, vilken av såväl pedagogiska som ekonomiska skäl vore motiverad.

Beträffande folkskolans lärare torde en något längre övergångstid vara erforderlig, innan överskottet av lärare absorberats. Här funnes emellertid två ovissa faktorer, nämligen utvecklingen av det internationella läget samt införandet av det sjunde skolåret. Komme den nuvarande internationella krisen att räcka flera år framåt, torde härav följa, att vårt land tvingades upprätthålla en militär beredskap av den omfattning, att något nämnvärt överskott på i vart fall manliga folkskollärare ej torde uppstå. Ett mera allmänt införande av sjunde skolåret skulle verka i samma riktning. Man torde dock böra räkna med att ett betydande läraröverskott åtminstone tidvis komme att förefinnas.

De sakkunniga ville i detta sammanhang framhålla, att statsmakterna hade ett medel att i viss mån påverka utvecklingen, nämligen möjligheten att uppskjuta en höjning av pensionsåldern för folkskollärare. Jämlikt övergångsbestämmelser till gällande pensionsförfattningar skulle pensionsåldern för folkskollärare den 1 juli 1943 höjas från 60 till 61 år. Enligt de sakkunnigas mening borde med denna höjning anstå ytterligare något eller några år. Först 1944 komme examinationen av folkskollärare att mera avsevärt understiga lärara vgången för att sannolikt helt inställas 1945. Efter denna tidpunkt torde befordringsförhållandena för folkskolans lärare komma att ljusna, och ett uppskov med pensionsålderns höjning skulle i någon mån lätta svårigheterna under de närmaste övergångsåren, varför de sakkunniga ville ifrågasätta en dylik åtgärd. Men därutöver ville de sakkunniga uttala, att det syntes erforderligt, att vederbörande myndigheter sökte att på lämpligt sätt reglera tjänsteindragningarna, så att indragningar, som icke vore särskilt starkt motiverade, uppskötes till den senare delen av femårsperioden. I

I detta sammanhang får jag erinra, att skolöverstyrelsen i skrivelse den 24 januari 1941 framlagt förslag rörande folk- och småskoleseminariernas organisation m. m. under läsåret 1941/42. I nämnda skrivelse redogöres utförligt för en utredning rörande tillgången och efterfrågan på liirare under femårsperioden 1941—46. Jag återkommer i annat sammanhang till denna utredning. Här må dock lämnas en översikt över det resultat, vartill överstyrelsen kommit:

20 Kungl. Majlis proposition Nr 176.

Folkskollärare.

*) Under förutsättning att inga nya seminarieelever intagas år 1941.

*) Under förutsättning dels att lärarbehovet icke förändras från läsåret 1945/46, varom ännu intet kan förutsägas, dels ock att inga nya seminarieelever intagas år 1942.

*) Under förutsättning, att inga nya seminarieelever skulle intagas åren 1941—43.

e) Remissyttranden.

Skolöverstyrelsen och folkskolinspektör ema.

De ifrågasatta reglerna för lärjungeantalets fördelning på läraravdelningar tillstyrkas av flertalet inspektörer samt av skolöverstyrelsen. Överstyrelsen anför: I

I folkskolinspektörernas yttranden funne man vissa anmärkningar riktade mot dessa normaltal. I en del fall vore anmärkningarna generella, i det talen betecknades som genomgående något för höga dels med hänsyn till undervisningens bästa, dels emedan lokalerna stundom vore otillräckliga. Eljest framhölles, att i flerklassiga läraravdelningar skillnad borde göras mellan sex- och sjuklassiga skolor, så att för de senare borde gälla lägre normaltal än för de förra. Som stöd för denna mening erinrades om kungörelsen 1940: 252 angående förstärkningsanordningar vid vissa folkoch småskolor samt statsbidrag till sådana anordningar, vari som villkor för dylikt statsbidrag föreskreves, bland annat, att i läraravdelning, i vilken inginge även folkskolans sjunde klass, antalet lärjungar skulle överstiga

21 Kungl. Maj:ts -proposition Nr 176.

i B 1-skolor 30, i B 2-skolor 25 samt i B 3-skolor 20. De två nordligast stationerade folkskolinspektörerna påpekade de svårigheter, som vore förbundna med skolundervisningen i trakter med delvis finsktalande befolkning, och ansåge, att normaltalen för läraravdelningar i sådana trakter borde vara lägre än vad de sakkunniga föresloge.

De flesta inspektörerna hade emellertid intet att invända mot de normerande tal, som i betänkandet föresloges, och härvid hade frågan setts icke enbart ur besparingssynpunkt utan även ur undervisningssynpunkt.

Skolöverstyrelsen anför för egen del: De nu föreslagna centraliseringsåtgärderna i syfte att sammanföra lärjungarna till avdelningar av större mått syntes visserligen, med tanke på att de ifrågasatts av sakkunniga med speciellt uppdrag att söka åstadkomma besparingar, vara betingade av ekonomiska skäl. Överstyrelsen ansåge sig emellertid böra bestämt framhålla, att detta icke vore det enda skälet. Hur önskvärt det ur undervisningssynpunkt vore, att läraravdelningarna ej vöre för stora, funnes det även gränser nedåt, som just med hänsyn till samma synpunkter icke borde underskridas. Utan att här närmare ingå på de pedagogiska omständigheter, som läge till grund för detta faktum, ville överstyrelsen endast understryka, att vad de sakkunniga i denna punkt föresloge vore en rationaliseringsåtgärd av både ideellt och materiellt slag. De angivna normaltalen syntes väl avvägda, och med den marginal, som enligt de sakkunnigas uttalanden skulle iakttagas, torde de föreslagna anvisningarnas tillämpning icke bli förenad med några risker. Det syntes överstyrelsen självklart, att i varje fall särskild hänsyn både kunde och borde tagas beträffande exempelvis sjuåriga B 3- och D 1-skolor — som dock på grund av vid dem tillämpad vartannatårsintagning alltid skulle vara växelvis tre- och fyrklassiga — ävensom det femklassiga folkskolestadiet i sjuåriga B 2-skoior. Särskilda anvisningar i detta hänseende syntes dock knappast erforderliga. De angivna talen skulle visserligen avse att i största allmänhet verka normerande vid skolväsendets organisation inom de olika skoldistrikten och förhindra upprättandet eller bibehållandet av olämpligt små läraravdelningar —- liksom olämpligt stora, ehuru denna risk i nuvarande tid torde vara av mindre betydelse. Men någon slags »likriktning» på detta område skulle varken avses eller på grund av skilda orters synnerligen växlande förhållanden kunna genomföras, och mera detaljerade anvisningar beträffande normernas tillämpning i olika fall kunde därför icke anses vare sig behövliga eller lämpliga. Möjligen kunde ett undantag härifrån ifrågasättas beträffande de skolor, som på grund av sin belägenhet på orter med delvis finsktalande befolkning kunde sägas vara i viss mån tvåspråkiga.

Överstyrelsen tillstyrkte de sakkunnigas förslag örn förlängning av giltighetstiden för kungörelsen 1940: 414 angående vissa särskilda besparingsåtgärder inom folkskoleväsendet samt komplettering av sagda kungörelse med anvisningar rörande lärjungeantalets fördelning på läraravdelningar i skolformer, för vilka dylika anvisningar saknades.

Beträffande rationaliseringens inverkan på lärarnas anställningsförhållanden och därmed sammanhängande frågor yttrar överstyrelsen:

Folkskolinspektörerna hade till större delen lämnat de sakkunnigas uttalanden och förslag i dessa avseenden utan anmärkning. Bland yttran-

22 Kungl. Maj:ts proposition Nr 176.

ciena fäste man sig emellertid särskilt vid vad som i detta sammanhang av några inspektörer påpekades i fråga om inrättandet av ett sjunde skolår. Då de sakkunniga icke ifrågasatt något uppskov med genomförandet av denna reform under en återstående övergångstid, som väsentligen sammanfölle nied den femårsperiod, under vilken rationaliseringen skulle genomföras, borde, framhölle folkskolinspektören i Sydskånes östra inspektionsområde, vid bedömandet av lärarbehovet hänsyn jämväl tagas till anordnandet av ett sjunde skolår. Enligt folkskolinspektören i Jämtlands södra inspektionsområde kunde man knappast räkna med ett mera allmänt genomförande av sjuårig folkskola, förrän detta bleve obligatoriskt, men om man i nu föreliggande situation med större beslutsamhet genomförde denna reform, skulle det i betydande grad minska de eljest ofrånkomliga tjänsteindragningarna. Folkskolinspektören i Stockholmstraktens inspektionsområde betonade, att i valet mellan bibehållande av övertaliga tjänster och reglering av tjänstebehovet genom inrättande av ett sjunde skolår borde det sistnämnda föredragas.

Tveksamhet rörande förslaget örn uppskov med höjning av pensionsåldern uttalades av folkskolinspektören i Dalarnes södra inspektionsområde, som ansåge, att uppskovet endast borde gälla kvinnliga lärare, vilket skulle bli rättvisare med hänsyn till bland annat de manliga lärarnas uppoffringar genom värnpliktstjänstgöring och mobilisering under förra världskriget, då de nu pensionsmässiga vore värnpliktiga.

De sakkunnigas uttalande om önskvärdheten av att tjänsteindragningar, som icke vore särskilt starkt motiverade, uppskötes till senare delen av femårsperioden 1941/46, funne folkskolinspektören i Västmanlands östra inspektionsområde föga lyckligt. I form av offentlig föreskrift skulle det, menade han, i skoldistrikten motverka även motiverade indragningsåtgärder.

För egen del har skolöverstyrelsen understrukit, att den indragning av lärartjänster med därav följande arbetslöshet inom lärarpersonalen, som måste ingå bland de nu ifrågasatta rationaliseringsåtgärderna, torde få betecknas som en av de största svårigheterna, vilka det här gällde att övervinna. Ingenting, som kunde göras för att avhjälpa eller minska dessa svårigheter, borde därför underlåtas.

De sakkunnigas förslag för sådant syfte om uppskov med den av riksdagen förut beslutade höjningen av folkskollärares pensionsålder till 61 år, vilken höjning eljest skulle träda i tillämpning den 1 juli 1943, ville överstyrelsen fördenskull tillstyrka. Ett dylikt uppskov betydde, att vid nämnda tidpunkt skulle för de lärare, vilka genom rationaliseringsåtgärder bleve övertaliga, stå till förfogande omkring 260 tjänster, vilka eljest skulle allt fortfarande vara besatta. Att detta komme att i avsevärd mån underlätta möjligheterna att indraga skolor, som på grund av det nedgående barnantalet blivit överflödiga, vore uppenbart.

Av större betydelse vore det av överstyrelsen i annat sammanhang framlagda förslaget att inställa elevintagningen vid seminarierna för år 1941.

I uttalandet om tjänsteindragningarnas reglering i syfte att de mindre starkt motiverade indragningarna skulle bli uppskjutna till senare delen av den femåriga rationaliseringsperioden kunde överstyrelsen instämma men förutsatte därvid, att uttalandet ej gåves formen av en allmän bestämmelse, vilket de sakkunniga ej heller föresloge.

23 Kungl. Marits proposition Nr 176.

Vad slutligen anginge sammanhanget mellan de övertaliga lärartjänsternas absorberande och en fortsatt övergång till sjuårig lästid, vilket de sakkunniga endast i få ord berörde, ville överstyrelsen för sin del blott betona vikten av att alltjämt inga hinder restes mot denna övergång.

I samband med dessa frågor har överstyrelsen fäst uppmärksamheten vid en omständighet, som i vissa fall kunde utgöra ett hinder för indragning av en övertalig lärartjänst.

Enligt gällande lydelse av § 2 folkskolestadgan skulle vid ett distrikts skolor ordinarie lärartjänster vara inrättade till det antal, som kunde anses motsvara det stadigvarande behovet av lärarkrafter. Därutöver skulle till det antal, som prövades nödigt, anställas extra ordinarie lärare i det fall, att växling i lärjungeantalet, förestående omorganisation av distriktets skolväsen eller annan anordning gjorde sådant erforderligt. Skolrådet ålåge att årligen pröva, huruvida skälig anledning fortfarande förefunnes, att befattning uppehölles med extra ordinarie lärare. Ny ordinarie eller extra ordinarie lärartjänst finge icke inrättas utan Kungl. Maj:ts tillstånd, dock att extra ordinarie lärartjänst kunde efter medgivande av statens vederbörande folkskolinspektör inrättas och bibehållas under en tid av högst tre år.

Dessa bestämmelser avsåge att reglera förhållandet mellan antalet ordinarie och extra ordinarie lärare inom skoldistriktet, så att av vardera kategorien icke flera befattningshavare anställdes än som motsvarade behovet. Som grund för reglerandet läge föreskriften, att ingen ny ordinarie eller extra ordinarie lärartjänst — i fråga örn den sistnämnda dock med visst undantag — finge inrättas utan Kungl. Maj:ts medgivande. Kungl. Majit kunde sålunda förhindra, att nya lärartjänster inrättades, då de prövades vara icke oundgängligen nödvändiga. Däremot syntes det oklart, huruvida det förhållandet, att ett skoldistrikt hade ett mindre antal ordinarie lärartjänster än som motsvarade det stadigvarande behovet av sådana tjänster, kunde bli föremål för ingripande från Kungl. Majits sida. Det kunde synas, som om detta ej heller vore behövligt, enär det knappast numera borde ligga i de lokala skolmyndigheternas intresse att ha anställda färre ordinarie lärare än behövligt. Sådana fall hade emellertid förekommit, och de kunde i så måtto vara till förfång för skolväsendets rationalisering, att transport till ordinarie befattning inom skoldistriktet av lärare, som innehade övertalig ordinarie tjänst inom annat skoldistrikt, därigenom hindrades.

Det syntes fördenskull kunna ifrågasättas ett förtydligande av § 2 mom. 3, så att av bestämmelsen otvetydigt framginge, att Kungl. Majit, där så med hänsyn till distriktets behov av lärartjänster prövades erforderligt, kunde bestämma, att extra ordinarie lärartjänst skulle förändras till ordinarie tjänst.

Folkskolinspektörerna och skolöverstyrelsen lia även särskilt berört de sakkunnigas yttrande om förhållandet mellan kostnader och besparing vid centraliseringsåtgärder.

Mot den av de sakkunniga uppställda allmänna regeln, att det belopp, sorn erfordrades för bestridande av kostnaderna för centraliseringen, borde

24 Kungl. Maj:ts 'proposition Nr 176.

utgöra allenast en mindre del av det statsbidragsbelopp, som eljest skulle utgå till avlöning åt lärare, hade några av folkskolinspektörerna vissa invändningar.

Folkskolinspektören i Hallands norra inspektionsområde betecknade den sålunda som alltför vagt formulerad. Det vore svårt att avgöra, vad uttrycket »en mindre del» egentligen betydde. Måhända kunde det anses innebära, att rationalisering ej borde komma till stånd, örn kostnaderna för densamma uppginge till inemot 50 procent av det nämnda statsbidragsbeloppet. En inbesparing av exempelvis % eller % av detta belopp kunde emellertid ingalunda betecknas som oväsentlig.

Folkskolinspektören i Norrbottens mellersta inspektionsområde ansåge, att de sakkunnigas regel i allmänhet icke kunde tillämpas för den återstående centralisering, som ännu erfordrades inom området. Avståndet mellan de skolor, som planerats till indragning, vore betydande, och kostnaderna för skjutsar och inackordering höga. De förra hade i många fall fått en hundraprocentig fördyring, och inackorderingskostnaderna hade ökat med cirka 50 procent. Genom de militära förläggningarna och därav föranledda inköp av förnödenheter från ortsbefolkningen samt ökade arbetstillfällen med god betalning vid försvarsarbetena hade befolkningen erhållit så goda inkomster, att man för närvarande icke ville ha några inackorderingar. Tendensen vore måhända tillfällig, men den funnes dock nu.

Folkskolinspektören i Norrbottens norra inspektionsområde sade sig icke heller kunna biträda de sakkunnigas ovannämnda regel. Skulle den verkligen utgöra villkor för erhållande av statsbidrag till skolskjutsar, skulle .säkerligen åtskilliga av de nu anordnade skjutsarna, som vore ekonomiskt fullt försvarliga och som möjliggjorde undervisning av barnen i skolor avhögre skolform och i riktiga skolhus, bli indragna. Många planerade skolskjutsar skulle sannolikt icke komma till stånd, och i stället skulle ett avsevärt antal nya mindre skolor behöva inrättas. Följden bleve decentralisering och därmed en försämring av skolväsendet.

Med anledning av den uppfattning, som sålunda kommit till synes i folkskolinspektörernas yttranden, har skolöverstyrelsen först erinrat örn att i betänkandet icke framlagts något förslag om att den allmänna regel, som där uppställts till ledning för de förestående centraliseringsåtgärderna, skulle ingå bland villkoren för statsbidrag till skolskjutsar och inackordering eller på annat sätt författningsenligt befästas. De sakkunniga hade i stället velat överlåta åt vederbörande statliga organ att i varje särskilt fall pröva och avgöra de åtgärder, som lämpligen borde vidtagas för vinnande av en rationell skolorganisation.

Då det emellertid skulle kunna ifrågasättas, att även i detta hänseende komme att utfärdas anvisningar beträffande centraliseringsförfarandet, måste det anses vara av vikt, att den princip, som därvid skulle stå som huvudregel för hela rationaliseringen, bleve formulerad så, att den icke gåve anledning till några tvetydigheter. Den jämförelse, som lämpligen borde göras mellan kostnaderna före och efter genomförandet av en planerad centralisering, syntes vidare böra i fråga om de förra avse icke endast statsbidraget till lärarlöner utan även underhålls- och materielbidrag samt i förekommande fall statsbidrag till redan befintliga undervisningslokaler ävensom tjänstebostadsbidrag, och det torde ej heller böra helt bortses från de rent kommunala kostnaderna för lokalunderhåll eller lokalhyra,

25 Kungl. May.ts proposition Nr 176.

städning, bränsle och lyse m. m., vilka upphörde, sedan förändringen blivit genomförd. Skulle en allmän princip angivas, borde den fördenskull givas ungefär den formuleringen, att det belopp, som erfordrades för bestridande av kostnaderna för centraliseringen, icke borde överstiga summan av de statsbidragsbelopp, som eljest skulle utgå vid organisationens bibehållande enligt den äldre ordningen, tillika med de särskilda kommunala kostnader, som vore förbundna med denna ordning. Så mycket syntes nämligen med skäl kunna hävdas, att om en ur pedagogisk synpunkt ändamålsenligare anordning kunde åstadkommas genom centraliseringsåtgärder, vilkas genomförande icke medförde högre kostnader för stat och kommun än den förutvarande, mindre tillfredsställande anordningen, så borde den få genomföras, även om en direkt ekonomisk besparing icke därigenom skulle vinnas.

Emellertid vore överstyrelsen ense med de sakkunniga om att rationaliseringsåtgärderna borde av de statliga myndigheterna prövas och godkännas från fall till fall. Därest allmänna anvisningar skulle visa sig behövliga, torde de kunna lämnas i form av sådana meddelanden, som genom överstyrelsens försorg vid olika tillfällen tillställdes folkskolinspektörer och kommunala skolmyndigheter.

Statskontoret.

Statskontoret har genom de sakkunnigas utredning funnit klart ådagalagt, att folkskoleväsendet, trots redan i skilda avseenden vidtagna åtgärder, vore starkt överorganiserat. Enligt ämbetsverkets mening vore det därför i hög grad angeläget, att strävandena att reducera folkskolorganisationen till överensstämmelse med det faktiska behovet fullföljdes. De förslag, som i sådant hänseende framlagts av de sakkunniga, syntes i huvudsak väl ägnade att läggas till grund för det fortsatta rationaliseringsarbetet.

Statskontoret ville emellertid, med hänsyn särskilt till svårigheten att nu bedöma den framtida tillgången på motorfordon och drivmedel för sådana, betona vikten av att nödig försiktighet iakttoges vid planläggningen av organisatoriska ingripanden på grundval av skolskjutsar. I konsekvens härmed syntes det välbetänkt, att, på sätt de sakkunniga föreslagit, såsom en allmän förutsättning för nedläggande av folkskolor uppställdes, att de utgifter, som vid sådant nedläggande beräknades inträda på grund av skjutsar eller inackordering, kunde med säkerhet angivas konsumera allenast en mindre del av den förutsebara besparingen i lärarlöner.

Vidkommande förslaget om uppskov med tillämpningen av beslutad höjning av folkskollärarnas pensionsålder kunde statskontoret icke finna tillräckliga skäl föreligga för att nu rubba den genom övergångsbestämmelserna till tjänstepensionsreglementet fastställda planen för en successiv höjning av pensionsåldern intill de enligt reglementets huvudbestämmelser gällande 63 år. Härvid kunde erinras om den rätt till förtidspension, sorn under vissa förutsättningar kunde av Kungl. Majit medgivas befattningshavare. Statskontoret funne det naturligt, att sådant medgivande lämnades i de fall, då vederbörandes tjänst kunde indragas eller besättas genom förflyttning av annan ordinarie lärare. Däremot syntes tillräcklig anledning icke föreligga för statsverket att ikläda sig de ökade kostnaderna flir en dylik förtidspensionering i de fall, då den genom pensioneringen ledigvordna tjänsten skulle komma att ledigförklaras till ansökan.

26 Kungl. Majlis proposition Nr 176.

Domkapitlen.

Domkapitlen ha i allmänhet icke motsatt sig ett genomförande i huvudsak av de sakkunnigas ifrågavarande förslag. Genomgående framhålles dock önskvärdheten av att den största varsamhet och försiktighet iakttages vid genomförandet av det framlagda rationaliseringsprogrammet. Mot vissa detaljfrågor riktas erinringar, främst ur synpunkten av att de pedagogiska betingelserna för undervisningen om möjligt icke böra försämras.

Mot förslaget i dess helhet vänder sig domkapitlet i Växjö med principiella erinringar.

Efter att ha erinrat örn den omfattande rationalisering, som under en följd av år pågått och som intensifierats genom 1940 års lagtima riksdags beslut, anför domkapitlet sålunda:

Även örn domkapitlet icke ville bestrida, att den utveckling, som på detta område ägt rum, varit nödvändig och i viss mån nyttig, funne domkapitlet det tvivelaktigt, örn anledning förefunnes att genom särskilda åtgärder ytterligare påskynda densamma. Domkapitlet kunde icke underlåta att påpeka, att den föreliggande utredningen byggde på ett ganska ensidigt material. Folkskolinspektörerna, vilkas beräkningar så gott som helt lagts till grund för framställningen, ägde visserligen framstående sakkunskap på området, men det kunde ifrågasättas, om de icke i detta fall sett det som en ämbetsplikt att i största möjliga utsträckning föreslå indragningar, under det att tillräcklig hänsyn icke tagits till de omständigheter, som talade för en större försiktighet.

Ej heller i pedagogiskt hänseende innebure den s. k. rationaliseringen enbart fördelar. I ganska många fall måste de åtgärder, som av de sakkunniga föresloges, medföra övergång till sämre skolformer. Särskilt beklaglig syntes därvid den långt gående indragningen av småskolavdelningar vara.

Rationaliseringen hade även inneburit, att elevantalet i läraravdelningarna ökats. Då barnantalet i många avdelningar varit mycket lågt, hade detta i flera fall kunnat ske utan olägenhet. Men domkapitlet ansåge, att de normal- och maximital, som nu föreslagits, vore för höga. På sin höjd skulle de kunna gälla under den nuvarande kristiden, men då normala tider inträdde, måste de sänkas. I sjunde klass borde redan nu elevantalet i regel ej få överstiga 30.

Stor försiktighet borde enligt domkapitlets mening iakttagas med att upplösa en läraravdelning, så fort elevantalet sjunkit under en viss siffra. Ombyte av lärare hade aldrig betraktats som något gott. I vissa fall kunde upplösningen av en läraravdelning kanske också för somliga elever medföra, att de hänvisades till en annan skola, varigenom deras skolväg kunde bli förlängd. Sådant alstrade lätt bitterhet och missnöje.

Det borde också erinras därom att anordnandet av skolskjutsar måste medföra åtskilliga olägenheter. Utackordering av barn borde i största möjliga utsträckning undvikas, där icke särskilda skolhem kunde anordnas.

Flertalet domkapitel betona särskilt, att en skola på landsbygden vore ett kulturcentrum för orten, som representerade väsentliga värden, vartill hänsyn måste tagas vid sidan av de ekonomiska övervägandena.

27 Kungl. Maj:ts proposition Nr 176.

Domkapitlet i Skara framhåller sålunda, att en skola på vår svenska landsbygd representerade ett värdefullt och ofta oersättligt kulturellt inslag. Mångenstädes i avlägsna och glest befolkade trakter utginge det från våra skolor ett stimulerande inflytande, som näppeligen kunde överskattas. Icke minst tänkte domkapitlet härvid på den enda skolan i en församling. Förvisso funnes fall, då ej ens denna torde kunna räddas. Men domkapitlet ville särskilt ge uttryck åt vikten av att även den kulturella synpunkten vid sidan av de ekonomiska övervägandena vunne tillbörligt beaktande. Ävenledes måste enligt domkapitlets mening rimlig hänsyn tågås till de ekonomiska uppoffringar, som ett skoldistrikt kunde ha gjort för skolans sak. Så till exempel hade man mångenstädes på yrkande av statsmakternas representanter inom skolorganisationen, folkskolinspektörerna, ända till på sista tiden nedlagt betydande kostnader på byggnader vid skolor, som nu hotades av indragning. Att i sådana fall nödig varsamhet och anpassning måste iakttagas, syntes domkapitlet ofrånkomligt.

Domkapitlet i Strängnäs framhåller såsom särskilt viktigt, att den största försiktighet vore av nöden, när det gällde isolerade trakter, där ett indragande av en förefintlig skola skulle innebära, att trakten i fråga komme att förlora sin enda och i själva verket mycket viktiga kulturhärd.

Domkapitlet i Västerås understryker, att skolor av ödebygdskaraktär för bygden och dess liv mången gång hade en så avgörande betydelse, att deras nedläggande rent av kunde betyda skolområdets avfolkning.

Domkapitlet i Lund framhåller, att skolan för otaliga av landets små socknar vore en kulturhärd och en sammanhållningspunkt av vital betydelse även utöver dess första och egentliga syfte. Dessa lärare utövade en för landsbygdens kulturella arbete och upplysning synnerligen viktig gärning och en i dess kommunala liv betydelsefull insats av i regel oavlönat slag. En alltför stark centralisering av skolor motverkade givetvis denna för landet viktiga kulturgärning.

Domkapitlet i Luleå yttrar: Landsbygdens avfolkning hade blivit ett brännande nationellt och socialt problem. Varje åtgärd, som bidroge till landsbygdens kulturella utarmning, vore flerfaldigt ödesdiger. Uppmärksamheten borde riktas på att öka de ensliga och avsides belägna bygdernas kulturmöjligheter och stärka befolkningens självkänsla. En skola, även en mindre folkskola, med en på orten boende lärarinna, som ginge in i folkets intressen på samma gång som hon företrädde en samhällets institution och en annan bildning än gemene mans, hade en betydelse som sträckte sig vida utöver den omedelbart pedagogiska. Det hade av sakförståndiga iakttagare vittnats att icke sällan en liten by så att säga miste sin hållning, när den miste sin skola. Sambandet mellan hem och skola bruste också vanligen mer eller mindre fullständigt, när barnen skickades till en skola på annan ort. Visserligen hade de sakkunniga även framhållit, att försiktighet borde iakttagas vid rationaliseringsarbetets bedrivande, men domkapitlet ansåge denna sak särskilt för landsbygdens del och framför allt för de vidsträckta ödebygdsdistrikten i övre Norrland med sina stora avstånd vara av så utomordentlig betydelse att domkapitlet velat närmare beröra denna fråga.

Invändningar lia liven rests från vissa domkapitels sida mot förslaget i vad det avser införande av normerande tal för elevantalet i läraravdelningarna.

28 Kungl. Marits 'proposition Nr 176.

Domkapitalet i Lund framhåller, att det föreslagna normerande lärjungeantalet i varje läraravdelning å folkskole- och småskolestadiet visserligen i stort sett syntes väl avvägt — detta med understrykande av de sakkunnigas framhållande, att talen icke finge betraktas som vare sig maximi- eller minimital. Det borde emellertid ytterligare framhållas, att dessa tal för de lägre skolformerna i vissa av landsbygdens skolor kunde visa sig väl höga. om lärjungematerialet vore av alltför ojämnt eller av intellektuellt för låg beskaffenhet. Där funnes nämligen ej möjlighet att som i stadens skolor avskilja hjälp- eller svagklasser med mindre antal lärjungar. En särskild hänsyn till landsbygdens förhållanden borde i detta hänseende tagas.

Domkapitlet i Luleå hade funnit de föreslagna normerande talen alltför höga ur pedagogisk synpunkt. De sakkunnigas förslag i denna del kunde endast godtagas, därest det skulle ur statsfinansiell synpunkt visa sig oundgängligen nödvändigt att nedskära kostnaderna för folkskoleväsendet. Örn bestämmelser utfärdades, borde desamma gälla allenast så länge det ur statsekonomisk synpunkt ansåges absolut nödvändigt. Behovet av bestämmelserna borde omprövas för varje läsår. Av vikt vore också, att bestämmelserna ej bleve alltför kategoriska utan att undantag i särskilda fall kunde göras. Domkapitlet tänkte här framför allt på stiftets finsktalande bygder, där under alla omständigheter ett lägre barnantal i läraravdelningarna än i landet i övrigt vore oundgängligt, örn tillfredsställande resultat av undervisningen skulle kunna uppnås.

Domkapitlet i Uppsala har av pedagogiska skäl icke kunnat tillstyrka högre normaltal än 80 för elevantalet per läraravdelning i B 1-skolor och 25 för folkskolestadiet i B 2-skolor.

Domkapitlet i Göteborg har förordat, att elevantalet i småskolor av b-form icke sättes högre än till 20 elever.

Domkapitlet i Visby har liksom domkapitlet i Göteborg hävdat, att de föreslagna normaltalen borde sänkas för läraravdelningar, vilka, omfattade en sjunde klass.

Flera domkapitel varna för faran av en försämring av de pedagogiska betingelserna för undervisningen.

Domkapitlet i Strängnäs framhåller sålunda, att besparingssynpunkten icke kunde få vara så dominerande att en allmän standardsänkning av den obligatoriska folkundervisningen bleve följden. Örn rationaliseringen medförde till övervägande del en övergång från högre till lägre skolformer, såsom från skolor av B 1-typ till B 2- eller B 3-skolor, så förelåge risken av försämring. Motvikten läge i centralisering, som emellertid hade den olägenheten, att besparingarna under nuvarande förhållanden bleve obetydliga eller inga alls.

Betänkligheter uttalas vidare mot en alltför stark ökning av skolskjutssystemet.

Domkapitlet i Västerås anför sålunda: Då genom nedläggandet av en skola behov av skolskjuts inställde sig, borde även räknas med de ökade svårigheter, som påkallades därav på grund av tidsläget. Toge man så i

29 Kungl. Maj:ts proposition Nr 176.

betraktande de olägenheter för barnen, som skolskjutsarna ofta om oek ej alltid förde med sig, bleve de sakkunnigas maning till varsamhet med sådana rationaliseringsåtgärder, som hade nedläggandet av skola till följd, än mer beaktansvärd.

Domkapitlet i Göteborg framhåller, att viss lättnad skulle beredas de arbetslösa lärarna, om statsmakterna snarare ville påskynda än uppskjuta införande av det sjunde skolåret. Vid övervägande av övergång till andra skolformer måste hänsyn också tagas till det snara införandet av det sjunde skolåret, där detta för närvarande saknades. Ett planmässigt införande av detta skulle något lätta de bekymmer, som statsmakterna måste hysa för de arbetslösa lärarna.

Lärarsammanslutningarna.

Centralstyrelsen för Sveriges allmänna folksk ollärarförening säger sig vara medveten om att de nuvarande tidsförhållandena med sjunkande barnantal och åtstramade ekonomiska förhållanden nödvändiggjorde en förenkling och ett förbilligande av skolväsendet. Det kunde emellertid icke vara något samhällsintresse, att skolindragningarna bedreves så, att förutsättningarna för undervisningen i folkskolan försämrades och en omfattande arbetslöshet skapades bland folkskolans lärare.

Skulle de planerade indragningarna företagas brådstörtat, komme ställningen för de icke-ordinarie lärarna, som redan nu vore synnerligen bekymmersam, att bli katastrofal. — Då de sakkunniga förutsatt, att de genom kungörelsen 1940: 414 införda normerande talen för elevantalet i A-skolor skulle få giltighet tills vidare, ville centralstyrelsen framhålla önskvärdheten av att sådana skoldistrikt, som på grund av vissa förhållanden under innevarande läsår icke kunnat uppvisa de i kungörelsen angivna medeltalssiffrorna men likväl fått behålla läraravdelningar, som eljest hade kunnat indragas, även under nästkommande läsår bereddes samma möjligheter för att icke behöva entlediga icke-ordinarie lärare med flera tjänstår. — De av de sakkunniga såsom normerande föreslagna talen för elevantalet i de lägre skolformernas läraravdelningar borde betraktas såsom maximital. Därjämte ville styrelsen framhålla nödvändigheten av att den betydande ökning av elevantalet i läraravdelningarna, som bleve en följd av de sakkunnigas förslag, endast bleve av tillfällig natur. — Centralstyrelsen har även betonat önskvärdheten av att de planerade organisationsändringarna utsträcktes över en längre tidsperiod än de föreslagna fem åren samt att riktlinjerna för rationaliseringen uppgjordes i samråd med lärarorganisationerna. — Centralstyrelsen har även hemställt om föranstaltande av en arbetslöshetsräkning för folk- och småskollärare.

Styrelsen för Sveriges folkskollärarförbund har, såvitt nu är i fråga, bland annat hemställt, att genom Kungl. Maj:ts försorg preciserade bestämmelser och anvisningar vid organisationsplanernas uppgörande delgivas de lokala skolmyndigheterna och reglerna utformas pa sådant sätt, att ett varligt genomförande av rationaliseringsprogrammet medgives, att tjänsteindrag-

30 Kungl. Majlis proposition Nr 176.

ningar fördelas på den föreslagna femårsperioden på sådant sätt, att reduceringen framflyttas mot redovisningsåret 1945/46, då ökat behov av lärartjänster väntas inträda, att de sakkunnigas förslag örn uppskov med höjning av folkskollärares pensionsålder från 60 till 61 år beaktas, samt att åt statens offentliga arbetsförmedling uppdrages att handha vikarieförmedlingen i folkskolan med befogenhet att hänvisa arbetssökande till skoldistrikten och med skyldighet för skolstyrelserna att anlita arbetsförmedlingen.

Förbundsstyrelsen, som delade de sakkunnigas uppfattning om behovet av enhetlighet och planmässighet vid den förestående rationaliseringen av skolväsendet, funne det emellertid inte tillfyllest, att utfärdade anvisningar endast innehölle kortfattade föreskrifter beträffande elevantalet i klasser och läraravdelningar, utan ansåge därjämte, att utfärdade föreskrifter rörande de särskilda lokala förhållanden, till vilka hänsyn skulle tagas, borde delgivas icke endast vederbörande folkskolinspektörer utan även skolstyrelserna. Erfarenheten hade nämligen ådagalagt behovet av att även skolstyrelserna informerades om i ärendet meddelade anvisningar, särskilt då det gällde av skolöverstyrelsen utfärdade direktiv rörande rationaliseringsarbetet.

Förbundsstyrelsen kunde i stort sett lämna sin anslutning till de av de sakkunniga uppdragna riktlinjerna för rationaliseringsarbetets bedrivande. I fråga om det föreslagna lärjunge antalet för undervisningsavdelningar i folkskolans B-former ville förbundsstyrelsen dock anmäla avvikande mening. Om de av de sakkunniga föreslagna siffrorna bleve normerande, innebure detta avsevärt försvårade arbetsförhållanden i framför allt för landsbygden typiska skolformer. Alldeles särskilt bleve detta fallet beträffande B 3-skolan, för vilken elevantalet 25 föreslagits. Redan under nuvarande förhållanden vore arbetet i denna skolform synnerligen betungande, fastän nära 64 procent av B 3-skolorna hade ett lärjungeantal av mellan 11 och 20. En höjning till 25 innebure alltså en mycket avsevärd skärpning av arbetssvårigheterna och försämring av arbetsresultatet.

Organisationsförändringarna medförde enligt förbundsstyrelsens mening en avsevärd kvalitets försämring just beträffande landsbygdens skolor, en försämring som näppeligen torde uppvägas av den föreslagna indragningen av mindre folkskolor. Det vore framför allt ökningen av den svaga B 3-formen, som vore ägnad att ingiva betänkligheter. Trots den mycket omfattande indragningen av B 3-skolor komme likväl det totala, antalet skolor av denna typ att ökas med ett 50-tal. B 3-skolan syntes hädanefter bli en av huvudformerna för landsbygdens skolväsen. En sådan utveckling av folkskolan torde inte vara godtagbar.

I fråga örn organisations- och centraliseringsåtgärder byggde sakkunnigförslaget på ökad användning av skolskjutsar. Det måste under sådana omständigheter betecknas som en allvarlig brist, att i sakkunnigutredningen anlagts så gott som uteslutande ekonomiska synpunkter på skolskjutsproblemet. Hänsyn borde i större utsträckning än som skett ha tagits till skolskjutsarnas inverkan på barnens hälsotillstånd. Man kunde haft rätt att vänta en avvägning mellan de ekonomiska och hygieniska synpunkterna. Örn skolskjutsarna skulle bilda grunden för rationaliseringsarbetet i den omfattning, som de sakkunniga förutsatt, kunde starkt ifråga-

31 Kungl. Maj:ts proposition Nr 176.

sättas, huruvida inte skolskjutssystemet måste utbyggas med vissa anordningar av mera permanent karaktär i avsikt att skydda barnens hälsa. Att dylika anordningar komme att ställa ytterligare anspråk på allmänna medel vore självfallet. Sålunda ifrågasatte förbundsstyrelsen, huruvida inte vid vissa uppsamlingsställen eller skolskjutsstationer väntsalar, försedda med uppvärmningsanordningar, måste uppföras. De klimatiska förhållandena i vårt land torde nödvändiggöra anordningar, som skyddade barnen mot köld och väta. En ökad användning av skolskjutsar torde också som ett oundgängligt komplement fordra, att fria skolfrukostar anordnades för skolskjutsbarnen. Denna skolbarnsbespisning måste uppenbarligen helt eller delvis bekostas av allmänna medel.

Trots den anbefallda varsamheten vid genomförandet av 1940 års riksdags beslut rörande klassavdelningarnas storlek hade icke desto mindre indragits i det närmaste 100 folkskollärartjänster mer än vad som avsetts av statsmakterna. En av förbundsstyrelsen den 1 september 1940 verkställd utredning beträffande verkningarna av riksdagens beslut i fråga örn indragning av extra ordinarie lärartjänster utvisade nämligen att icke mindre än 394 sådana lärartjänster indragits mot beräknade 300. Av dessa hade 211 (53,5 procent) innehafts av manliga folkskollärare och 178 (45,2 procent) av kvinnliga. För resterande 5 tjänster hade befattningshavarens kön icke angivits. I fråga örn levnadsålder hade medeltalet för de entledigade lärarna uppgått till 30,6 år. Av de 211 folkskollärarna hade 23 lärare haft en ålder av 35—40 år, och 9 hade varit över 40 år. Medeltalet tjänsteår hade utgjort 6, 36 procent hade haft 5—10 och 11,4 procent över 10 tjänstår. Omkring 50 procent av de manliga folkskollärarna hade varit familjeförsörjare.

Av de 211 extra ordinarie folkskollärarna hade 92 eller 43,6 procent måst återgå till vikarietjänst. Direkt arbetslösa vid undersökningstillfället hade 40 lärare varit (19 procent). Här berörda anställningsförhållanden torde särskilt böra uppmärksammas, enär tjänsteindragningarna, i den mån de inte medförde avskedanden, ofta för vederbörande lärare innebure återgång till vikariebefattning med därav följande försämring i rättsligt och ekonomiskt avseende, exempelvis beträffande sjukavlöning, tjänstledighetsavdrag, rätt till pension m. m.

Förbundsstyrelsen ville framhålla, att bland de åtgärder, som vöre av behovet omedelbart påkallade, en rationalisering av vikarieförmedlingen i folkskolan hörde till de angelägnaste, detta från såväl skolmyndigheternas som befattningshavarnas synpunkt. För de sistnämndas del framstode det som ett angeläget önskemål, att uppkommande arbetstillfällen så rättvist som möjligt fördelades bland de arbetssökande. Förbundsstyrelsen ville fördenskull förorda, att vikarieförmedlingen skulle överlåtas åt statens offentliga arbetsförmedling med åläggande för skolstyrelserna att vid behov av vikarier anlita denna arbetsförmedling. Den inom statens offentliga arbetsförmedling redan nu fungerande lärarförmedlingen, vilken av flera folkskolinspektörer lovordats för sin effektivitet, torde utan nämnvärd kostnadsökning kunna utbyggas för här avsedda ändamål. Därvid syntes erforderligt att föreskrifter utfärdades, innebärande befogenhet för arbetsförmedlingen att inte endast förmedla arbete utan även att enligt köordningsprincipen hänvisa arbetssökande till skoldistrikten. Styrelsen förutsatte givetvis motsvarande skyldighet för

32 Kungl. Marits proposition Nr 176.

lärarna att vid behov av arbete anmäla sig hos respektive kontor av statens offentliga arbetsförmedling.

Principiella invändningar mot den av det sjunkande barnantalet betingade rationaliseringen av folkskoleväsendet hade förbundsstyrelsen icke ansett sig böra göra. Skulle emellertid de av besparingssakkunniga föreslagna åtgärderna kunna godtagas av personalorganisationerna, berodde ställningstagandet i främsta rummet av det tempo, med vilket indragningen av skolor och lärartjänster komme att fullföljas. Förbundsstyrelsen ville i likhet med de sakkunniga starkt understryka det önskemålet, att indragningen av lärartjänster måtte fördelas på femårsperioden på sådant sätt, att reduceringen komme att framskjutas mot redovisningsåret 1945— 46, då ökat behov av lärare framträdde såväl på landsbygden som i städerna. Med hänsyn till det förhållandet, att de flesta tjänsteindragningarna enligt planerna inträffade under periodens första år, ville förbundsstyrelsen ifrågasätta, huruvida icke vid uppgörandet av förordade organisationsplaner indragningen av lärartjänster borde fördelas på längre tidsperiod än fem år, detta främst med tanke på stigande nativitetssiffror.

Centralstyrelsen för Sveriges folkskollärarinneförbund framhåller, att ett genomförande av de sakkunnigas förslag i vissa hänseenden skulle leda till en försämring av de pedagogiska förutsättningarna för ett gott arbetsresultat i skolorna. De föreslagna anordningarna borde därför givas tillfällig natur.

Särskilt för skolor av B 1-form, där sjunde klassen blivit införd, borde undantag ha gjorts från regeln örn ett elevantal av 35 såsom normalt. En nedsättning till 30 syntes motiverad. Det vore även beklagligt med den avsevärda ökningen av B 3-skolor.

Styrelsen för Sveriges småskollära/rinneförening har hemställt, att tiden för rationaliseringens genomförande måtte uppskjutas utöver vad som föreslagits. Vidare har framhållits såsom önskvärt, att en arbetslöshetsräkning vidtoges beträffande folk- och småskollärare.

Under år 1940 hade indragits 107 extra ordinarie småskollärarinnetjänster mer än vad som avsetts av 1940 års lagtima riksdag. Dessutom hade indragits 224 ordinarie småskollärarinnetjänster och 176 tjänster vid mindre folkskolor och biträdande lärarinnetjänster. Härigenom hade den förut befintliga arbetslösheten bland småskollärarinnorna ökats. Med hänsyn härtill måste styrelsen hysa starka betänkligheter mot en så stark indragning av tjänster, som de sakkunniga föreslagit. Under läsåret 1939/40 hade arbetslösheten delvis dolts genom att småskollärarinnor fått vikariera för mobiliserade lärare. Innevarande läsår förekonune sådan vikariatstjänstgöring icke i större utsträckning. I propositionen 1940: 155 hade förutsatts, att för sådant fall skulle vidtagas lämpliga åtgärder i syfte att mildra verkningarna av besparingsåtgärderna. Styrelsen ansåge tiden nu vara inne att vidtaga sådana åtgärder.

Styrelsen har vidare understrukit nödvändigheten av att organisationsplaner uppgjordes såsom de sakkunniga föreslagit. Skolöverstyrelsen borde få i uppdrag att övervaka rationaliseringen och tillse att den skedde så varsamt som möjligt. En tidrymd av fem år syntes alltför kort, och styrelsen

Kungl. Maj:ts 'proposition Nr 176. 33

ifrågasatte en utsträckning av denna tid. Nödvändiga indragningar av små skoll ärarinnetjänster borde om möjligt uppskjutas i avvaktan på befattningshavarens pensionering. Under rådande arbetslöshet borde ej mindre folkskolor förändras till B 3-skolor och ej heller biträdande lärarinnetj allster till folkskollärartj ansten

Innan jag övergår till att utveckla min ståndpunkt till de sakkunnigas förslag i denna del, torde här få återgivas följande sammanställning, utvisande ändringarna under de senaste åren av nativiteten, lärjungeantalet i folk- och småskolan samt antalet lärartjänster. Sammanställningen är, där ej annat angivits, uppgjord med ledning av uppgifter ur Statistisk årsbok och från skolöverstyrelsens statistiska avdelning.

Förhållandet mellan nativitet samt antal lärjungar och antal lärartjänster i folkskolan under 1930-talet.

Antal levande födda

Antal lärjungar i folkoch sinåskolan

Antal lärartjänster

för folkskolekompetenta för småskolekompetenta

Ar 1922 » 1923 » 1924 » 1925 » 1926 » 1927 > 1928 » 1929 » 1930 » 1931 » 1932 » 1933 » 1934 » 1935 » 1936 » 1937 » 1938 » 1939

116,946

113,435

109,055

106,292

102,007

97,994

97,868

92,861

läsåret

»

1>

D

>

>

94,220 »

91,074 »

89,779 »

85,020 85,092 85,906 88,938 90,373 93,499 96,866

1929/30 672,823

1930/31 671,606

1931/32 663,969

1932/33 662,698

1933/34 642,436

1934/35 619,322

1935/36 598,591

1936/37 581,131

1937/38 c:a 569,000 1938/39 c:a 557,000 1939/40 c:a 548,000

1929/30 14,592 1930/31 14,994 ( + 402) 1931/32 15,311 ( + 317 1932/33 15,444 ( + 133) 1933/34 15,442 (— 2) 1934/35 15,455 (+ 13) 1935/36 15,574 ( + 119 1936/37 15,692 ( + 118 1937/38 15,721 (+ 29) 1938/39 15,799 (+ 78) 1939/40 15,695 (—104) 1940/41 15,155') (—540)

1929/30 13,281 1930/31 13,209 (— 72) 1931/32 13,113 (— 96) 1932/33 12,915 (—198) 1933/34 12,706 (—209) 1934/35 12,487 ( — 219) 1935/36 12,365 (—122) 1936/37 12,260 (—105) 1937/38 12,129 (—131) 1938/39 11,965 (—164) 1939/40 11,658 (-307) 1940/41 11,058') (—600)

‘) Uppgift av folkskolans besparingssakkunniga.

De senaste årtiondenas starka nativitetsminskning och de jämsides därmed verkande befolkningsrörelserna, i första hand inflyttningen från landsbygden till stadssamhällena, ha nödvändiggjort betydande organisatoriska ändringar inom folkskoleväsendet, särskilt under 1930-talet. Ett oavbrutet rationaliseringsarbete har sålunda, underlättat och delvis framdrivet genom statsmakternas ingripanden, pågått under en följd av år med syfte, jämte åstadkommandet av skolförbättringar, att anpassa folkskoleväsendets yttre ram efter det sjunkande barnantalet och de i övrigt förändrade för- Bihang till riksdagens protokoll 19\1. 1 sami. Nr 176. 3

Departe-

mentschefen.

34 Kungl. Maj:ts proposition Nr 176.

hållandena. Det är å andra sidan förklarligt, att rationaliseringsarbetet icke kunnat hålla jämna steg med nativitetens och befolkningsrörelsernas utveckling. Vetskapen härom samt nödvändigheten av att i det inträdda krisläget söka åstadkomma besparingar ha föranlett den översyn av folkskoleväsendets yttre organisation, som folkskolans besparingssakkunniga lagt till grund för sitt nu framlagda förslag.

Översynen har verkställts av vederbörande folkskolinspektörer, vilka på anmodan av de sakkunniga och enligt av dessa givna direktiv envar inom sitt inspektionsområde undersökt behovet av organisationsändringar under en tidsperiod av fem år, räknad från och med läsåret 1941/42. Enligt folkskolinspektörernas förslag — vilka givetvis äro att anse såsom preliminära — skulle under denna tid sammanlagt omkring 1,620 lärartjänster kunna indragas, därav 467 avsedda för lärare med folkskollärarexamen och 1,153 för lärare med småskollärarexamen. De sakkunniga betona, att dessa beräkningar måste anses vara approximativa samt att frågor om organisationsändringar givetvis skola i de enskilda fallen handläggas i härför fastställd ordning.

De sakkunnigas utredning synes på ett övertygande sätt ha visat behovet och lämpligheten av fortsatta och utökade rationaliseringsåtgärder men har å andra sidan även ådagalagt nödvändigheten av större planmässighet och enhetlighet i denna verksamhet. I likhet med de sakkunniga finner jag det erforderligt, att en preliminär plan uppgöres för genomförandet av de organisationsändringar, som under en lämpligt avvägd tidsperiod böra vidtagas. En sådan plan skulle, såvitt jag kan finna, för de centrala statsmyndigheterna möjliggöra en samlad överblick över aktuella organisationsfrågor, något som måste vara av största värde, därest dessa myndigheter skola kunna bedöma verkningarna av rationaliseringsarbetet och avväga detsamma med hänsyn till på frågan inverkande omständigheter av mera allmän natur. Icke minst viktigt synes vara, att myndigheterna härigenom erhålla större möjligheter att reglera tempot för rationaliseringsarbetet.

Det förberedande utredningsmaterial, som de sakkunniga samlat, torde kunna läggas till grund för planläggningsarbetet, som lämpligen synes böra ankomma på skolöverstyrelsen i samarbete med folkskolinspektörerna och domkapitlen. En mera fast eller bindande plan är givetvis icke avsedd eller ens möjlig att åstadkomma, då förutsättningarna för varje enskild organisationsändring, såsom nyss antytts, böra prövas i vanlig ordning under hänsynstagande till alla på frågan inverkande, ofta från år till år skiftande förhållanden.

Den utvidgning av rationaliseringsverksamheten, som sålunda är påkallad, gör det önskligt, att vissa riktlinjer uppdragas för bedömandet i varje särskilt fall av frågor av denna art till ledning för de myndigheter — kommunala såväl som statliga — vilka lia att handlägga dylika ärenden.

Då skolornas organisation främst är beroende av elevantalet, ha de sak-

35 Kungl. Maj:ts proposition Nr 176.

kunniga i första hand inriktat sig på att uppställa vissa allmängiltiga regler rörande antalet lärjungar i läraravdelningarna. I fråga om skolor av A-form har detta redan skett för innevarande budgetår, och det förutsättes, att de för dessa gällande reglerna skola erhålla giltighet tills vidare. Häremot har jag intet att erinra. Motsvarande regler föreslås nu även för övriga skolformers vidkommande. Såsom allmän regel föreslå de sakkunniga, att elevantalet icke bör överskrida 20 i mindre folkskolor av D 1-form, 25 i småskolor av b-form och i folkskolor av B 3-form, 30 på folkskolestadiet i skolor av B 2-form samt 35 per läraravdelning på folkskolestadiet i skolor av B 1-form. Vad de sakkunniga och skolöverstyrelsen anfört till stöd för detta förslag synes mig bärande och jag finner mig böra ansluta mig till detsamma. Såsom allmängiltiga men i de enskilda fallen icke strängt bindande synas de angivna reglerna böra, på sätt skolöverstyrelsen framhållit, tillämpas, varigenom i många fall torde kunna skapas gynnsammare betingelser för undervisningen även ur pedagogisk synpunkt. Jag kan sålunda icke lägga avgörande vikt vid de invändningar mot de sakkunnigas förslag i denna del, som i vissa remissyttranden framställts. I likhet med de sakkunniga vill jag dock understryka, att de uppställda reglerna böra ha karaktär av anvisningar och icke av mekaniskt verkande föreskrifter. De angivna talen få sålunda icke betraktas vare sig såsom maximi- eller minimital utan böra giva rum för hänsynstagande i särskilda fall till olika på frågan inverkande omständigheter, exempelvis till de särskilda undervisningsbetingelsema i skolor på orter med delvis finsktalande befolkning.

De sakkunniga ha ingående uppehållit sig vid de faktorer, vilka — förutom elevantalet — böra bli föremål för övervägande, innan en organisationsändring vidtages. Jag kan i huvudsak ansluta mig till de synpunkter, de sakkunniga därvid framfört, och ämnar här endast angiva några av de omständigheter, vid vilka jag funnit särskild vikt böra läggas. I likhet med de sakkunniga finner jag sålunda, att man, då rationaliseringsåtgärder äro oundvikliga, bör vid deras genomförande eftersträva, att så många barn som möjligt erhålla undervisning i goda skolformer. Vidare är stor varsamhet av nöden vid indragning av skolor. Jag vill i detta sammanhang särskilt framhålla nödvändigheten av försiktighet vid indragning av småskolor av b-form. Bibehållandet av en sådan skola bör sålunda mången gång kunna anses försvarligt eller önskligt, även örn lärjungeantalet skulle något understiga 10. Särskild aktsamhet synes även tillrådlig, när det gäller indragning av skolor i mer avlägsna eller isolerade bygder; de synpunkter på dessa spörsmål, som flertalet av domkapitlen anlagt, förtjäna det största beaktande.

De sakkunniga lia ifrågasatt uppställande såsom allmän princip vid behandling av centraliseringsfrågor, att det belopp, som erfordrades för bestridande av kostnaderna för centraliseringen, borde utgöra allenast en mindre del av det statsbidragsbelopp, som eljest skulle utgå till avlöning

36 Kungl. Maj:ts proposition Nr 176.

åt lärare. Gentemot detta förslag ha erinringar riktats av vissa folkskolinspektörer samt av skolöverstyrelsen, vilken senare uttalat sig för en formulering av innebörd, att centraliseringskostnaderna icke borde få överstiga summan av statsbidragskostnaderna för lärarlöner, underhålls- och materielbidrag, tjänstebostadsbidrag samt i förekommande fall byggnadsbidrag för redan befintliga undervisningslokaler, varjämte hänsyn borde få tagas även till rent kommunala kostnader för lokalunderhåll m. m. För egen del vill jag framhålla, att prövningen av dessa frågor i varje särskilt fall bör liksom hittills ankomma på vederbörande myndigheter under beaktande av alla inverkande omständigheter. Svårigheterna att i detta hänseende ange några allmännare riktlinjer synas närmast tala för lämpligheten av att någon grundsats med den av de sakkunniga respektive skolöverstyrelsen angivna innebörden icke uppställes. Härför tala även de nuvarande ovissa förutsättningarna — icke minst ur kostnadssynpunkt — för anordnande av skolskjutsar och inackordering.

Jag kan sålunda i princip ansluta mig till de sakkunnigas förslag till utvidgning och reglering av rationaliseringsarbetet inom folkskoleväsendet. Att härvid vissa mindre önskvärda konsekvenser uppstå är beklagligt men i viss mån oundvikligt. Det lärer sålunda icke kunna undvikas, att lägre skolformer i ej ringa utsträckning efterträda högre. Jag har redan framhållit såsom eftersträvansvärt, att centraliseringsåtgärderna åsyfta ett bibehållande eller upprättande av högre skolformer; i den mån detta av olika skäl icke låter sig göra, kan det sjunkande barnantalet mången gång likväl framtvinga en förändring exempelvis av en B 2-skola till en B 3-skola. Såsom de sakkunniga framhållit, synes besparingsprogrammets genomförande likväl innebära, att övervägande antalet därav berörda barn komma i åtnjutande av undervisning i bättre skolformer, och åtgärderna torde därför kunna sägas i stort sett leda till en skölförbättring. En avgjord vinning ur pedagogisk synpunkt är den emotsedda minskningen av antalet mindre folkskolor.

Ett genomförande av den planerade rationaliseringen synes i relativt ringa omfattning vara beroende av nyanskaffning av skollokaler. Däremot förutsätter en centralisering nästan undantagslöst anordnande av skolskjutsar eller inackordering. På grund av tidsläget möta härvid särskilda svårigheter, vilka, såsom de sakkunniga framhållit, böra föranleda till varsamhet vid prövning av centraliseringsfrågor, särskilt sådana av större omfattning.

De sakkunniga ha begränsat sin utredning till att avse en tidsperiod av fem år, räknad från och med läsåret 1941/42, och i anslutning därtill förutsatt, att det program, som borde uppgöras på grundval av denna utredning, skulle i huvudsak realiseras under loppet av denna period. Såsom

37 Kungl. Maj:ts proposition Nr 176.

nämnts, beräknas programmets genomförande komma att medföra indragning av 1,620 tjänster, varav 467 för lärare med folkskollärarexamen och 1,153 för lärare med småskollärarexamen. Då emellertid även andra omständigheter än skolorganisatoriska förändringar inverka på antalet erforderliga lärartjänster, beräkna de sakkunniga den totala minskningen efter femårsperiodens slut icke oväsentligt lägre eller till 1,177 lärartjänster, varav 438 för lärare med folkskollärarexamen och 739 för lärare med småskollärarexamen. Skulle folkskolinspektörernas preliminära förslag läggas till grund, skulle drygt hälften av samtliga tjänster komma att indragas under läsåret 1941/42 och övriga tjänster under återstoden av femårsperioden. Redan svårigheterna att under nuvarande förhållanden anordna skolskjutsar syntes dock enligt de sakkunnigas mening komma att inverka hämmande på tjänsteindragningarna under periodens början. Med hänsyn till önskvärdheten att icke åstadkomma alltför stora svårigheter för yngre och obefordrade lärare borde enligt de sakkunnigas mening vederbörande myndigheter redan från början inrikta sig på att reglera indragningarna så, att indragningar, som icke vore särskilt starkt motiverade, uppskötes till den senare delen av femårsperioden.

Jag är ense med de sakkunniga därom att vid bestämmandet av rationaliseringens tempo största möjliga hänsyn bör tagas till lärarnas berättigade intressen. Den av skolöverstyrelsen verkställda utredningen rörande tillgången och efterfrågan på folk- och småskollärare, av vilken ett sammandrag lämnats i det föregående, utvisar för närvarande ett läraröverskott av omkring 500 folkskollärare och nära 400 småskollärarinnor. Ett genomförande av indragningsprogrammet i den takt, som förutsatts av folkskolinspektörerna, skulle givetvis åstadkomma en relativt stark ökning av läraröverskottet under de närmaste läsåren, vilket överskott mot slutet av femårsperioden skulle komma att hastigt minskas i den mån lärarexaminationen anpassades efter lärarbehovet. Jag anser mig med hänsyn härtill böra biträda de sakkunnigas förslag om viss förskjutning av de planerade tjänsteindragningarna till senare delen av femårsperioden. Till frågan om begränsning av examinationen vid folk- och småskoleseminarierna återkommer jag i annat sammanhang. I anledning av vad av lärarorganisationerna yttrats rörande särskild arbetslöshetsräkning beträffande folk- och småskollärare vill jag framhålla, att skolöverstyrelsen förklarat sig ha för avsikt att företaga en utredning rörande arbetslösheten bland dessa lärare, innan överstyrelsen verkställer den utredning, som skall ligga till grund för beslut rörande seminarieverksamhetens omfattning läsåret 1942/43.

Lärarorganisationerna ha ifrågasatt en utsträckning av de planerade åtgärderna över en något längre tidsperiod än fem år. På grund av svårigheterna att överblicka utvecklingen inom skolväsendet annat än för en mycket begränsad tidsperiod synes det icke gärna möjligt att nu tillmötesgå detta förslag. Skulle förutsättningarna för programmets genomförande

38 Kungl. Maj:ts proposition Nr 176.

under femårsperiodens lopp undergå väsentliga ändringar, böra dock dessa givetvis föranleda de jämkningar i programmet, som kunna vara erforderliga.

Frågan om ett uppskov med höjningen av pensionsåldern för folkskollärare anser jag mig icke böra närmare ingå på, då detta spörsmål i sinom tid torde komma att anmälas av chefen för finansdepartementet.

Såsom av handlingarna i ärendet framgå, ha de sakkunniga även — utan att framlägga närmare förslag i ämnet — erinrat örn de icke-ordinarie lärarnas försämrade ställning samt framhållit önskvärdheten av att åtgärder vidtagas i syfte att åtminstone i vissa fall förhjälpa lärare med lång och väl vitsordad tjänstgöring till ordinarie befattning. Då emellertid lärarorganisationerna gjort särskild framställning i detta ämne, vilken vore föremål för övervägande genom skolöverstyrelsens försorg, hade de sakkunniga icke ansett sig böra närmare ingå på detta spörsmål. Sedan beredningen av detta ärende avslutats, är det min avsikt att anmäla detsamma för Kungl. Majit och föreslå de åtgärder, som kunna vara påkallade.

Till frågan örn anordnande av särskilda kurser för lärare i syfte att underlätta deras övergång från högre till lägre skolformer återkommer jag i annat sammanhang.

Styrelsen för Sveriges folkskollärarförbund har i sitt yttrande över de sakkunnigas förslag förordat åtgärder för rationalisering av vikarieförmedlingen i folkskolan, vilken enligt styrelsen syntes böra överlåtas på den offentliga arbetsförmedlingen med åläggande för skolstyrelserna att vid behov av vikarier anlita och med skyldighet för lärarna att vid behov av arbete vända sig till denna förmedling. Detta uppslag synes värt allt beaktande. Av vikt är emellertid, att icke en anordning genomföres, som förhindrar en prövning av sökandenas lämplighet som lärare i jämförelse med andra sökande. Det torde få ankomma på Kungl. Majit att efter ytterligare utredning meddela de bestämmelser i ämnet, som prövas erforderliga och lämpliga att föreskriva med hänsyn till vad nyss anförts. Härvid torde böra övervägas, huruvida icke som villkor för statsbidrag till lärares avlöning torde, örn så erfordras, böra stadgas skyldighet för skolstyrelse att efterfölja de bestämmelser, som i angivet hänseende kunna varda meddelade.

De sakkunniga förutsätta, att för genomförandet av det av dem framlagda förslaget icke erfordras andra författnmgsföreskrifter än en förlängning av giltigheten av de bestämmelser, som för innevarande budgetår äro meddelade i kungörelsen 1940: 414 med därtill hörande anvisningar. Till dessa anvisningar borde dock fogas anvisningar rörande elevantalet även i lägre skolformer av det innehåll, som framgår av det föregående. De anvisningar, som härutöver kunde bli erforderliga, borde det få ankomma på skolöverstyrelsen att meddela. Jag delar för egen del i huvudsak de sakkunnigas sålunda uttalade uppfattning. Jag vill dock framhålla önskvärdheten av att de riktlinjer för programmets genomförande, som av mig i det föregående förordats, på lämpligt sätt delgivas även vederbörande lokala skolmyndigheter.

39 Kungl. Maj:ts 'proposition Nr 176.

Skolöverstyrelsen har i sitt yttrande över de sakkunnigas förslag ifrågasatt en ändring av § 2 morn. 3 folkskolestadgan i syfte att främja förändring av extra ordinarie lärartjänster till ordinarie, där så med hänsyn till distriktets behov av lärartjänster prövas erforderligt. Då möjligheterna att förflytta lärare härigenom skulle i någon mån ökas, anser jag mig böra i anslutning till skolöverstyrelsens förslag förutsätta, att sådan förändring av tjänster skall kunna ske, där så prövas lämpligt. Därest riksdagen icke framställer erinran däremot, torde det få ankomma på Kungl. Majit att utfärda erforderliga bestämmelser i ämnet.

I detta sammanhang ber jag få beröra ett annat spörsmål, som äger sammanhang med bestämmelserna örn förflyttning av lärare. För närvarande är ett skoldistrikt skyldigt att utan hinder av gällande bestämmelser örn tillsättning av folk- och småskollärare mottaga lärare från andra skoldistrikt. Frågor uppkomma emellertid tid efter annan om förflyttning till tjänster inom folkskoleväsendet av lärare med folk- eller småskolekompetens vid speciella undervisningsanstalter, såväl statliga som statsunderstödda. Jag erinrar exempelvis, att jag vid anmälan av anslagsbehovet för nästa budgetår till understöd åt högre folkskolor (punkten 153 i 1941 års åttonde huvudtitel) förklarat mig förutsätta, att skoldistrikt skulle vara skyldigt att mottaga lärare, som funnes böra förflyttas från högre kommunal skola. Den minskade verksamheten vid folk- och småskoleseminarierna kan vidare göra det önskvärt, att skyldighet ålägges skoldistrikt att mottaga även lärare vid folk- eller småskoleseminariums övningsskola. Understundom uppkomma även frågor örn förflyttning till tjänster inom folkskoleväsendet av lärare vid vissa särskilda anstalter, såsom barnhem, skyddshem och skeppsgosseskolor. Det synes fördenskull önskvärt att införa en allmängiltig skyldighet för skoldistrikt att efter Kungl. Majits prövning i varje särskilt fall till befattning vid folkskoleväsendet mottaga lärare, som befinnas böra förflyttas från tjänster vid statliga eller statsunderstödda undervisnings- eller andra anstalter. Därest riksdagen icke framställer erinran mot det anförda, torde det få ankomma på Kungl. Majit att meddela de föreskrifter i angivna syfte, som må befinnas erforderliga.

Vad de sakkunniga anfört rörande de ekonomiska konsekvenserna av rationaliseringsprogrammets genomförande har icke givit mig anledning till erinran.

a. Utvidgad användning av skolhemsinstitntionen.

Enligt kungörelsen 1936: 202 utgår statsbidrag till uppförande och inredning av skolhemsbyggnader samt till anskaffande av erforderliga inventarier med belopp, som Kungl. Majit i varje särskilt fall bestämmer. Skolhemmet skall vara avsett för minst 20 och i regel högst 40 barn. Kostnaderna för tomt skola bestridas av skoldistriktet. Beviljat statsbidrag får lyftas med hälften vid byggnadsarbetets påbörjande samt en fjärdedel, då

40 Kungl. Maj:ts proposition Nr 176.

byggnaden är under tak. En fjärdedel skall innehållas, till dess byggnaden blivit avsynad och godkänd. Skoldistrikt, som tilldelats statsbidrag, förpliktas bland annat att, sedan skolhemmet färdigbyggts och avsynats, övertaga detsamma samt ansvara för byggnadens och inventariernas vård och underhåll.

Såsom bidrag till skolhemsbyggnader och deras inredning anvisades av 1919 års lagtima riksdag 240,000 kronor att utgå med 80,000 kronor under vart och ett av åren 1920—1922. Sedermera anvisades för samma ändamål för budgetåren 1925/32 sammanlagt 750,000 kronor. Efter ett uppehåll under budgetåren 1932/36, varunder byggnadsverksamheten dock fortgick med bidrag av medel, som anvisats för kommunala beredskapsarbeten, voro för budgetåren 1936/40 anslag ånyo uppförda för ändamålet under åttonde huvudtiteln med 100,000 kronor under budgetåren 1936/38,

150,000 kronor under budgetåret 1938/39 och 250,000 kronor under budgetåret 1939/40. Av statsfinansiella skäl har anslag för innevarande budgetår icke anvisats.

Skolöverstyrelsen erinrade i sina den 31 augusti 1940 avgivna anslagsäskanden för folkundervisningen under budgetåret 1941/42 örn det stora behovet av ifrågavarande bidragsverksamhet.

Med den spridda bebyggelse, som vore utmärkande för stora delar av vårt land och i synnerhet de inre delarna av Norrland, vore svårigheterna att bereda barnen tillfredsställande undervisning under nöjaktiga yttre betingelser mycket betydande, och inrättande av skolhem tedde sig därför ofta inom vidsträckta trakter såsom den hart när enda möjligheten att åstadkomma en efter förhållandena lämplig lösning av organisationsfrågan. Inom vissa skoldistrikt vöre inrättandet av nya skolhem välbehövligt även ur den synpunkten, att därigenom skulle möjliggöras en avlastning av den omfattande inackordering i enskilda hem, som flerstädes vållade stora svårigheter att ordna på ett tillfredsställande sätt på grund av den begränsade tillgången på lämpliga inackorderingshem. På grund av de ökade möjligheterna att indraga skolor med ringa barnantal medförde inrättandet av skolhem i allmänhet besparingar av lärarlöner och kostnader för skollokaler m. m. Besparingar finge beräknas uppkomma även i sådana fall, då till skolhem kunde hänvisas barn, för vilka eljest på grund av föreliggande inackorderingssvårigheter måste anordnas skolskjutsar, som droge högre kostnad än den motsvarande inackorderingskostnaden. Överstyrelsen hade särskilt under senare år förmärkt en tydlig tendens till inrättande av sådana i förhållande till antalet skjutsade barn kostsamma skolskjutsar.

Med hänsyn till det rådande tidsläget hade överstyrelsen dock icke funnit sig böra framlägga förslag örn fortsatt medelsanvisning.

Folkskolans besparingssakkunniga ha i sitt förutnämnda betänkande framhållit sambandet mellan en intensifierad rationalisering av folkskoleväsendet och behovet av fortsatta bidrag till inrättande av skolhem samt hemställt om upptagande i riksstaten för nästa budgetår av ett lämpligt avvägt anslag för ändamålet.

41 Kungl. Maj:ts 'proposition Nr 176.

Skolöverstyrelsens nyssnämnda uttalande och av de sakkunniga från folkskolinspektörerna inhämtade uppgifter gåve otvetydigt vid handen, att ett trängande behov av nya skolhem funnes. I sådana fall, då genom inrättandet av ett skolhem ett antal skolor skulle kunna nedläggas och barnen från dessa kunde beredas plats i redan befintliga skolor, utan att alltför stora förändringar i fråga om lärår- och lokalförhållandena vid de mottagande skolorna behövde vidtagas, torde man sannolikt kunna räkna med vissa besparingar. Det hade redan sagts, att de förhyrda lokaler, i vilka många mindre folkskolor vore inrymda, vore av dålig beskaffenhet. Detsamma gällde även många av skoldistriktens egna skolhus ävensom beträffande lokaler vid en del andra skolor, som ifrågasattes till indragning. Därest anordningar, som möjliggjorde skolornas nedläggande, ej kunde vidtagas, torde det förr eller senare bli nödvändigt att anskaffa nya lokaler för dessa skolor. Medräknades kostnaderna härför, bleve säkerligen anordningen med skolhem i regel att föredraga även ur besparingssynpunkt. Därtill komme, att de nuvarande förhållandena i berörda hänseenden åtminstone i vissa skoldistrikt syntes vara så otillfredsställande, att synnerligen starka skäl talade för, att åtgärder vidtoges för avhjälpande av dessa missförhållanden.

De sakkunniga insåge till fullo, att det under nu rådande ekonomiska förhållanden icke vore möjligt att helt tillgodose det sålunda konstaterade behovet av nya skolhemsanläggningar. Det syntes dock kunna ifrågasättas, om icke skäl kunde anses föreligga för beviljande av anslag till skolhemsbyggnader, där anordningen medförde besparingar eller i varje fall icke medförde ökade kostnader för skolväsendet inom respektive skoldistrikt. För att möjliggöra utgående av dylikt bidrag förordade de sakkunniga, att lämpligt avvägt anslag måtte för budgetåret 1941/42 anvisas för ifrågavarande ändamål.

De sakkunniga ansåge sig även böra fästa uppmärksamheten vid ett annat spörsmål, som berörde skolhemsverksamheten, och som syntes lia en viss betydelse för rationaliseringsarbetet. De skolhem, som nu funnes eller planerades, vore avsedda att mottaga barn allenast från de skoldistrikt, som uppförde skolhemmen. Erfarenheten torde emellertid lia visat, att det funnes skoldistrikt, där en eller annan obehövlig skola måste bibehållas, enär skolskjutsar på grund av vägförhållandena eller med hänsyn till kostnaderna härför icke kunde anordnas och möjligheter för barnens inackordering saknades, men där förutsättningar icke funnes för uppförande av skolhem, enbart för distriktets eget behov. Dylika förhållanden vore rådande icke blott i Norrland utan liven i andra delar av landet, särskilt i vissa skärgårdsområden. Det syntes kunna ifrågasättas, huruvida icke åtgärder borde vidtagas för att möjliggöra hänvisning av barn från skolor, som här åsyftades, till skolhem i annat skoldistrikt. Skoldistrikt, som erhölle bidrag av statsmedel för uppförande av skolhem, borde sålunda vara skyldigt att i mån av utrymme och eventuellt mot visst ekonomiskt vederlag i skolhemmet mottaga även till andra skoldistrikt hörande barn.

Enligt de sakkunnigas mening förefunnes med hänsyn till nyssnämnda förhållanden även behov av skolhem, till vilka kunde överföras barn från flera skoldistrikt, alltså ett för olika skoldistrikt gemensamt skolhem. Då de skolor, vilkas barn komme att överföras till skolhemmet, i regel hade ett mycket lågt lärjungeantal, skulle genom en sådan anordning ett flertal skolor kunna nedläggas och ett motsvarande antal lärartjänster bli indragna,. Då det otvivelaktigt förefunnes behov av skolhemsanläggningar

42 Kungl. Maurts proposition Nr 176.

jämväl av här berörda typ, ville de sakkunniga framhålla lämpligheten av att denna fråga bleve föremål för närmare utredning.

I remissyttrandena med anledning av de sakkunnigas förslag tillstyrkes återupptagande på riksstaten av anslag till förevarande ändamål. Skolöverstyrelsen hemställer sålunda — under hänvisning till att, sedan överstyrelsen framlagt sina ovannämnda anslagsäskanden, förevarande spörsmål onekligen genom de sakkunnigas förslag om rationaliseringsåtgärder kommit i ett nytt läge — att för budgetåret 1941 /42 ett anslag av 200,000 kronor måtte anvisas för ändamålet, avsett för inrättande av två skolhem.

I skrivelse den 6 februari 1941 har skolöverstyrelsen sedermera hemställt, att såsom bidrag till uppförande och inredning av ett skolhem måtte å tillläggsstat för innevarande budgetår anvisas ett belopp av 97,600 kronor.

Sedan skolöverstyrelsen med omförmälda skrivelse den 31 augusti 1940 avgivit anslagsäskanden för budgetåret 1941/42 hade svårigheterna att på ett tillfredsställande sätt ordna skolundervisningen för barn från indragna skolor och i allmänhet för barn, vilka hade sina hem långt från platser, till vilka skolor vore förlagda, ökats i högst betydande omfattning till följd av olika med de rådande tidsförhållandena sammanhängande omständigheter. Beträffande särskilt inackordering av skolbarn vöre det för närvarande mångenstädes omöjligt att finna för ändamålet lämpliga enskilda hem, som vore villiga att för rimlig kostnad mottaga skolbarn till inackordering. Detta vore till huvudsaklig del beroende på stegringen i levnadsomkostnaderna i förening med gällande ransoneringsbestämmelser.

Efter att ha erinrat örn att överstyrelsen i sitt yttrande över de sakkunnigas förutnämnda förslag hemställt om anvisande för nästa budgetår av ett anslag av 200,000 kronor för ifrågavarande ändamål, har överstyrelsen vidare anfört:

Med hänsyn till vikten av att den rationalisering av folkskoleväsendet, som vore och kunde bli anbefalld, icke i större eller mindre omfattning äventyrades på grund av bristande möjligheter att på ett tillfredsställande sätt sörja för undervisningen av sådana barn, som antingen bodde så avlägset från skola, att de fördenskull måste inackorderas för undervisning, eller tillhörde skolor, som på grund av ringa barnantal borde indragas, och vilka barn därför måste hänvisas till andra skolor, ansåge överstyrelsen, att det ur centraliserings- och därmed även åtminstone till viss del ur besparingssynpunkter skulle vara mycket fördelaktigt, örn anslag till uppförande av något skolhem kunde beviljas redan för budgetåret 1940/41.

Hos överstyrelsen funnes för närvarande ansökningar från Burträsks och Junsele skoldistrikt om statsbidrag till uppförande av nya skolhem. Vidare hade Ströms skoldistrikt genom utsedda delegerade, som besökt överstyrelsen, meddelat, att behov förelåge av ett skolhem i Strömsund. Någon ansökning hade dock ännu ej inkommit från detta skoldistrikt. Ansökningar förelåge dessutom örn statsbidrag till vissa ombyggnads- och

43 Kungl. Maj:ts proposition Nr 176.

moderniseringsarbeten vid skolhemmet i Kåbdalis i Jokkmokks skoldistrikt och vid skolhemmet i Arvidsjaurs kyrkby i Arvidsjaurs skoldistrikt.

Överstyrelsen hade efter granskning av samtliga ifrågavarande ansökningar funnit sig böra för närvarande tillstyrka den av Burträsks skoldistrikt gjorda framställningen.

Det förelåge stort behov av ett skolhem i Burträsk, och tillkomsten av ett sådant skulle verksamt bidraga till skolväsendets snabba centralisering och förbilligande genom minskning i utgifterna för lärarlöner, skollokaler, skolskjutsar och inackorderingar i enskilda hem. Skoldistriktet, som ansåge att behovet av det föreslagna skolhemmet vore synnerligen trängande, hade, enligt vad överstyrelsen under hand inhämtat, för avsikt att. omedelbart igångsätta byggnadsföretaget, om statsbidrag i begärd omfattning, erhölles.

Länsstyrelsen i Umeå hade förklarat sig icke ha något att erinra mot bifall till den gjorda framställningen.

Den sammanlagda kostnaden för skolhemsbyggnaden med inventarier beräknade överstyrelsen till 122,000 kronor. Överstyrelsen ville tillika föreslå, att det statsbidrag, som finge utgå till byggnadsföretaget, bestämdes till 80 procent av totalkostnaden, dock högst 97,600 kronor.

Såsom skolöverstyrelsen och de sakkunniga framhållit, föreligger ett stort behov av nya skolhem, särskilt i övre Norrland. Svårigheterna att anordna inackordering av skolbarn och skolskjutsar för skolpliktiga barn ha ökats på ett sätt, som icke kunnat förutses. Den föreliggande utredningen rörande fortsatta rationaliseringsåtgärder inom folkskoleväsendet har visat betydelsen av att skolhem i ökad utsträckning användas i stället för skolskjutsar eller inackordering i enskilda hem. Med hänsyn härtill föreligga enligt min mening starka skäl för ett återupptagande av denna bidrags verksamhet.

Skolöverstyrelsens förslag innebär, att anslag för ändamålet böra anvisas såväl för innevarande som för nästa budgetår med tillhopa 297,600 kronor. De skäl, som av skolöverstyrelsen anförts för medelsanvisning redan under innevarande budgetår, finner jag bärande. Jag föreslår, att medel anvisas på tilläggsstat II för budgetåret 1940/41 såsom reservationsanslag (B), att disponeras efter den särskilda prövning, som förutsättes skola i allmänhet föregå ianspråktagandet av de på denna stat uppförda byggnadsanslagen. Anslaget torde böra bestämmas till i avrundat tal 300,000 kronor.

Enligt gällande bestämmelser ankommer det på Kungl. Majit att, örn riksdagen för ändamålet anvisat medel, pröva föreliggande ansökningar och fatta beslut om statsbidrag för varje särskilt fall. Jag anser mig därför icke böra i detta sammanhang ingå på ett bedömande av de föreliggande framställningarna om bidrag till skolhemsbyggnader utan anhåller att framdeles, därest erforderliga medel anvisas av riksdagen, få efter vederbörlig beredning av ärendet ånyo anmäla detsamma för Kungl. Majit. I anslutning till vad de sakkunniga i ämnet anfört vill jag uttala, att i allmänhet sådana byggnadsföretag böra vid fördelningen av de tillgängliga anslagsmedlen tillerkännas förtursrätt, som kunna vara ägnade att nedbringa det

Departe-

mentschefen.

44 Kungl. Maj:ts proposition Nr 176.

allmännas utgifter för skolväsendet eller i varje fall icke medföra en ökning av dessa utgifter.

Såsom av handlingarna i ärendet framgår, ha genom skolöverstyrelsens försorg utarbetats skissritningar till en helt ny typ av skolhemsbyggnader, innebärande en förenklad planlösning och en begränsning av byggnadsvolymen. Dessa ritningar torde böra underkastas granskning genom 1940 års civila byggnadsutredning.

De sakkunniga ha framhållit såsom önskvärt, att skoldistrikt, vilka med bidrag av statsmedel anordnat skolhem, åläggas skyldighet att, där så prövas lämpligt, i mån av utrymme i skolhemmet mottaga barn även från annat skoldistrikt, eventuellt mot visst ekonomiskt vederlag. Ett genomförande av detta förslag synes kunna i hög grad underlätta strävandena att i de trakter, där skolhem uppföras med understöd av statsmedel, på ett ändamålsenligt sätt ordna skolväsendet. Förslaget biträdes därför av mig. Det torde få ankomma på Kungl. Maj:t att meddela de föreskrifter i ämnet, som kunna befinnas erforderliga för vinnande av det avsedda syftet.

Vad de sakkunniga anfört rörande anordnande av skolhemsanläggningar, gemensamma för två eller flera skoldistrikt, synes av samma skäl förtjäna att närmare övervägas. Åt skolöverstyrelsen torde böra uppdragas att verkställa utredning i detta hänseende och framlägga förslag i ämnet.

3. Skoldistriktsindelningen lii. m.

Gällande bestämmelser m. m.

Varje territoriell kyrkoförsamling utgör i regel ett skoldistrikt. Undantag utgöras av de fall, då Kungl. Maj:t enligt 1 § lagen den 6 juni 1930 om församlingsstyrelse förordnat, att församling skall vara delad i skilda skoldistrikt eller att två eller flera församlingar eller delar därav skola bilda kyrklig samfällighet, d. v. s., såvitt angår folk- och fortsättningsskolväsendet, utgöra ett skoldistrikt. Kyrklig samfällighet kan ej bildas med mindre församlingarna samtyckt därtill eller åtgärden finnes vara påkallad av betydande allmänt behov. För närvarande finnas ett 70-tal kyrkliga samfälligheter, somliga för vården av enbart kyrkliga angelägenheter, andra för vården av såväl dessa angelägenheter som folk- och fortsättningsskolväsendet. Vanligen består den kyrkliga samfälligheten av en mindre stad och angränsande landsförsamling eller av alla församlingarna i en större stad eller på landet av moder- och kapellförsamling. I undantagsfall har kyrklig samfällighet bildats enbart för vården av folk- och fortsättningsskolväsendet. Något fall, där kyrklig samfällighet tillkommit utan samtycke från församlingarna, torde ej ha förekommit (jfr även den vid konstitutionsutskottets utlåtande 1939:5 fogade bilagan).

45 Kungl. Marits 'proposition Nr 176.

Folk- och fortsättningsskolväsendet var tidigare städse församlingens (den kyrkliga kommunens) angelägenhet. I lands- eller stadskommun, som sammanfaller med skoldistrikt och där fullmäktige finnas, utgör emellertid folkoch fortsättningsskolväsendet numera den borgerliga kommunens angelägenhet. Då fullmäktige finnas i alla städer och i landskommuner med mer än 700 invånare, är vidare folk- och fortsättningsskolväsendet en församlingsangelägenhet endast i små landskommuner eller i församlingar, som bestå av mer än en kommun.

Ändring i kommunal indelning, som ju även medför ändring i skoldistriktsindelningen, regleras genom lagen den 13 juni 1919 om ordning och villkor för ändring i kommunal och ecklesiastik indelning. För att en sådan ändring skall kunna komma till stånd måste antingen fördelar vinnas för den kommunala förvaltningen eller lättnad eller utjämning i kommunala bördor, eller ock ändringen främja den ekonomiska utvecklingen inom orten eller eljest medföra gagn. Motsätter sig kommun ifrågasatt ändring i kommunal indelning och skulle ändringen medföra avsevärd olägenhet för kommunen, må ändring komma till stånd, endast då den finnes vara påkallad av betydande allmänt behov. Såsom exempel härpå nämnes i första hand det fall, då oregelbundenhet i rikets indelning eller annat förhållande vållar hinder eller olägenhet i allmänna ärendens behandling eller i tillgodoseende av kommunens behov och ändring i kommunal indelning skulle undanröja eller avsevärt minska angivna missförhållanden. Beslutanderätten i dessa ärenden tillkommer Kungl. Majit. I praktiken har denna lag huvudsakligen vunnit tillämpning vid inkorporeringar, d. v. s. utbrytning av visst område från landskommun för att läggas till angränsande stadskommun.

Slutligen må nämnas, att skoldistrikt enligt lagen den 13 juni 1919 om kommunalförbund ha möjlighet att sammansluta sig till kommunalförbund (skolförbund) för vården av angelägenhet, som avses i folkskolestadgan. Ansökan härom skall göras hos länsstyrelsen, som sedermera har att fastställa förbundsordning. För att sådant förbund skall komma till stånd kräves emellertid, att skoldistrikten enats om antagande av förbundsordning. Det har visat sig, att skoldistrikten äro ytterst obenägna att bilda skolförbund.

Frågan örn bildande av kommunalförbund för tillgodoseende av rationaliseringskrav inom folkskoleväsendet har varit föremål för riksdagens uppmärksamhet. Sålunda framhöll 1927 års riksdag (skrivelse nr 296), att det för beredande av utökade möjligheter till indragning av skolor och skolavdelningar vore av stor vikt, att frågan örn inrättande av kommunalförbund för tillgodoseende av skolväsendets krav mera beaktades. I anledning härav framlade skolöverstyrelsen år 1930 ett förslag, som innebar att folkskolinspektörerna skulle tillerkännas rätt att taga initiativ till bildande

46 Kungl. Maj:ts 'proposition Nr 176.

av kommunalförbund för skolväsendets tillgodoseende. Förslaget ledde emellertid icke till något positivt resultat, huvudsakligen beroende på, förutom att dess realiserande ansågs komma att få ringa praktisk betydelse för syftemålets främjande, att någon författningsändring i ämnet icke borde komma till stånd med hänsyn till det inom skatteutjämningsberedningen då pågående arbetet. En utförlig redogörelse härutinnan har lämnats i propositionen 1932:77, sid. 101 ff. Skatteutjämningsberedningen framlade sedermera i sitt principbetänkande (statens offentliga utredningar 1933: 4, sid. 63 ff.) ett förslag, enligt vilket den nuvarande skoldistriktsindelningen helt skulle slopas. Skoldistriktet skulle i stället sammanfalla med landstingsområdet och bestämmanderätten i frågor rörande skolväsendets organisation m. m. förbehållas staten. Ej heller detta förslag har lett till några åtgärder.

Vidare må erinras om att 1939 års lagtima riksdag (skrivelse nr 387) hemställt, att Kungl. Majit ville föranstalta om utredning, med beaktande av de av konstitutionsutskottet i dess vid skrivelsen fogade betänkande nr 18 anförda synpunkterna, av frågan örn ändrad kommunal lagstiftning, syftande till en rationell kommunal indelning. I utskottsutlåtandet hade anförts bland annat, att det förevarande spörsmålet visserligen till en del redan vore under övervägande inom vissa statliga kommittéer, främst kommunalskatteberedningen och socialvårdskommittén, men dessa kunde, med de för dem nu givna direktiven, icke pröva föreliggande fråga annat än ur vissa speciella synpunkter, vilket icke kunde vara tillräckligt för en lösning av ett så invecklat och omfattande spörsmål som det förevarande. I

I 1 § lagen om församlingsstyrelse stadgas, att varje församling äger att själv vårda folk- och fortsättningsskolväsendet i församlingen, såvitt icke handhavandet därav enligt gällande författningar tillkommer annan. Nämnda förbehåll torde icke innebära, att församlingens skolväsen skulle kunna handhavas av annan församling. Ej heller åsyftas därmed de fall, då skolväsendet ankommer på den borgerliga kommunen. Av förarbetena till lagen framgår nämligen, att uttrycket tillkommit för att överensstämmelse skulle vinnas med lagarna om kommunalstyrelse på landet och i stad och närmast avsåg de fall, då en kyrklig angelägenhet inom församlingen ankom på kyrkoherden eller någon offentlig myndighet.

Med detta stadgande korresponderar folkskolestadgans § 1 mom. 2, som är av följande lydelse:

»I varje skoldistrikt såväl i stad som på landet skall finnas en eller, där förhållandena sådant påkalla och medgiva, flera folkskolor.

Där förhållandena sådant påkalla och medgiva, skola jämväl småskolor inrättas till det antal, som finnes behövligt.»

47 Kungl. Maj:ts proposition Nr 176.

Vidare må erinras om bestämmelsen i § 6 mom. 3 folkskolestadgan, enligt vilken skoldistriktet efter förordnande av vederbörande domkapitel är skyldigt att i viss skola till undervisning mottaga barn från annat skoldistrikt eller låta barn, tillhörande skoldistriktet, åtnjuta undervisning i annat skoldistrikts skola under förutsättning, dels att det allmännas kostnader för skolväsendet därigenom nedbringas eller barnens skolvägar mer avsevärt förkortas, dels att undervisningen i de skoldistrikt, åtgärden berör, icke lider påtagligt men. Det mottagande skoldistriktet kan därvid tillerkännas ersättning av det skoldistrikt, barnen tillhöra, för ökade löpande omkostnader till följd av anordningen.

Sistnämnda stadgande torde ursprungligen ha avsett sådana fall, då fråga varit om att hänvisa enstaka barn vid någon av distriktets skolor eller i undantagsfall samtliga barn vid någon av dessa skolor. På senare tid har emellertid Kungl. Majit i några fall medgivit, att skoldistrikt, inom vilket endast en folkskola upprätthålles, finge, utan hinder av bestämmelserna i § 1 mom. 2 folkskolestadgan, tills vidare nedlägga denna skola. Härvid har givetvis förutsatts, att de skolpliktiga barnen vid skolan erhölle undervisning i skolor inom angränsande skoldistrikt. Vidare har föreskrivits, att skolrådet i det skoldistrikt, som barnen i fråga tillhöra, skall upprätta förteckning över samtliga skolpliktiga barn inom distriktet (jfr folkskolestadgan § 36 mom. 1) samt övervaka barnens skolgång och i hithörande ärenden fatta beslut (jfr folkskolestadgan § 44 mom. 2). I alla dessa fall ha de skoldistrikt, som berörts av anordningen, varit ense om densamma. Intet fall har sålunda förekommit, där Kungl. Majit mot skoldistriktets bestridande föreskrivit sådan organisation, att distriktet därigenom kommit att bliva utan folkskola. Frågan om meddelande av dylik föreskrift även i sistnämnda fall har emellertid aktualiserats genom några ärenden, vilka för närvarande äro beroende av Kungl. Majits prövning. I alla dessa har folkskolinspektören gjort framställning hos domkapitlet om indragning av ett skoldistrikts enda folkskola respektive småskola. Här må endast nämnas, att såväl invånarantalet i de skoldistrikt, som motsatt sig anordningen, som barnantalet i de skolor, varom här är fråga, är mycket lågt. Invånarantalet överstiger i intet fall 300 och utgör i ett skoldistrikt endast omkring 100.

De sakkunniga.

De sakkunniga lia framhållit, att såväl skoldistriktsindelningen som bestämmelserna örn skolväsendets organisation i en del fall om ej helt omintetgjorde så dock betydligt försvårade vidtagandet av rationaliseringsåtgärder, som redan nu vore aktuella eller kunde väntas framdeles bli erforderliga. De nuvarande bestämmelserna förorsakade ofta en överorganisation av skolväsendet, vilken medförde onödiga kostnader för staten och kommunerna för eljest obehövliga såväl lärartjänster som skollokaler.

48 Kungl. Marits proposition Nr 176.

En ändring vore motiverad även ur den synpunkten, att en sammanslagning av skoldistrikt till större enheter skulle medföra en förenkling i fråga örn förvaltningsuppgifternas fullgörande och ett förbilligande av kostnaderna härför och därjämte kunde Ira en viss betydelse i skatteutjämningsliänseende. Med denna utvidgning av frågan komme man emellertid in på ett mera omfattande spörsmål, nämligen hela det primärkommunala indelningsproblemet, som länge varit föremål för statsmakternas uppmärksamhet. Sammanfattningsvis framhålles, att frågan örn ändrad skoldistriktsindelning måste anses utgöra ett detalj spörsmål av ett större f rågekomplex och torde böra lösas i samband med frågan om ändrad kommunal indelning, avseende även andra förvaltningsområden än folkskoleväsendet. Under sådana förhållanden ha de sakkunniga icke ansett sig böra närmare ingå på ifrågavarande spörsmål.

Beträffande möjligheterna att sammanslå skoldistrikt enligt gällande bestämmelser framhålla de sakkunniga, att anledningen till att stadgandena om bildande av kyrklig samfällighet och kommunalförbund i jämförelsevis ringa omfattning vunnit tillämpning beträffande sådana fall, då åtgärderna syftat till att åstadkomma ändrad skoldistriktsindelning, sannolikt varit, att förordnande örn dylik samhällsbildning på grund av gällande lagbestämmelser och hittills tillämpad praxis föreskrivits i regel endast då de därav berörda församlingarna, kommunerna eller skoldistrikten samtyckt.

Med hänsyn till på folkskoleväsendets område numera rådande förhållanden skulle det måhända kunna ifrågasättas, huruvida icke skäl kunde anses föreligga för vidtagande av sådan ändring i nu gällande lagbestämmelser, att Kungl. Majit även i de fall, då så nu icke kunde ske, skulle äga befogenhet att också mot vederbörandes bestridande förordna om ändrad skoldistriktsindelning. De sakkunniga hade övervägt frågan härom men funnit sig icke böra förorda en dylik åtgärd. Det torde nämligen kunna förväntas, att frågan om ändrad skoldistriktsindelning komme att ingå i den av 1939 års riksdag begärda utredningen, och det syntes icke böra ifrågakomma att ett — om än betydelsefullt — detaljspörsmål brötes ut ur sitt rätta sammanhang och gjordes till föremål för särskild utredning. Det vore även troligt, att, efter hand som barnantalet i skolorna sjönke i sådan omfattning, att en omorganisation av skolväsendet vore ofrånkomlig, skoldistrikten själva skulle inse nödvändigheten av en sammanslagning av intill varandra belägna skoldistrikt.

Beträffande stadgandet i § 1 mom 2. folkskolestadgan (jfr ovan) ha de sakkunniga anfört:

Nämnda stadgande innebure, i vad detsamma avsåge egentlig folkskola, väl närmast ett åläggande för varje skoldistrikt att upprätthålla minst en folkskola. Denna kategoriska föreskrift torde ha varit påkallad av de förhållanden, som varit rådande på den tid, då denna bestämmelse tillkom. Det gällde då att genom ett ofrånkomligt påbud tillgodose de angelägnaste behoven i fråga om folkundervisningen. Numera vore förhållandena sådana, att ett dylikt påbud icke blott kunde anses obehövligt utan det vore, i

49 Kungl. Maj:ts 'proposition Nr 176.

vissa fall, även till hinder för skolväsendets rationella ordnande. Det kunde också sägas, att bestämmelsen, som ursprungligen avsetts att innebära ett åläggande, numera av skoldistrikten närmast uppfattades så, att de genom densamma tillförsäkrades en rättighet.

Ät bestämmelsen torde i allmänhet givas den tolkningen, att minst en egentlig folkskola måste finnas inom varje skoldistrikt, men att småskoleavdelning ej ovillkorligen behövde vara inrättad. Det vore emellertid uppenbart, att bestämmelsen, även örn den tillämpades i enlighet med sagda tolkning, med nuvarande lydelse komme att i vissa fall utgöra hinder för genomförandet av en rationell skolorganisation.

År 1938 funnes 160 landskommuner med en folkmängd av högst 300 och 169 med en folkmängd av 300—400. Med nuvarande låga födelsetal kunde det inträffa, att i skoldistrikt, som sammanfölle med en av dessa mindre kommuner, barnantalets storlek icke motiverade upprätthållandet av en skola av andra B-formen med folk- och småskoleavdelning men å andra sidan vore för högt för att skolan lämpligen skulle kunna anordnas enligt B 3-formen. I en del sådana fall kunde det ur såväl ekonomisk som pedagogisk synpunkt vara påkallat att bibehålla den egentliga folkskolan som B 2-skola samt överföra småskolans barn till skola i närgränsande skoldistrikt, varigenom en småskollärartjänst kunde indragas. Det torde få förutsättas, att en dylik anordning vore förenlig med innebörden i ovannämnda bestämmelse. Men det inträffade icke så sällan, att barnantalet i ett skoldistrikt icke ens motiverade upprätthållandet av en skola av B 3-form. Den lämpligaste och för övrigt enda rationella anordningen i dylika fall vöre, att skolan nedlades och barnen hänvisades till sådan närbelägen skola

1 annat skoldistrikt, där barnen kunde beredas plats. För genomförandet av en sådan anordning syntes emellertid § 1 mom. 2 folkskolestadgan utgöra hinder. Vederbörande statliga organ torde i varje fall icke äga befogenhet att medgiva undantag från stadgandet, att minst en folkskola skulle finnas i varje skoldistrikt, och ännu mindre föreskriva, att ett skoldistrikts enda folkskola skulle nedläggas.

För att erhålla kännedom om möjligheterna att indraga lärartjänster inom dessa små skoldistrikt ha de sakkunniga, anmodat folkskolinspektörerna att lämna särskilda uppgifter härom. Av inspektörernas redogörelser inhämtas följande:

Inom 20 skoldistrikt vore lärjungeantalet så lågt, att skoldistriktets enda skola beräknades kunna indragas under den tid, undersökningen avsåge. Härigenom skulle bo folkskollärartjänster och 3 småskollärartjänster kunna indragas. Barnen i dessa skolor kunde mottagas i närbelägna skolor i andra skoldistrikt utan att nya lärartjänster där behövde inrättas. De skolskjutsanordningar, som bleve erforderliga, beräknades draga en kostnad av omkring 15,500 kronor. Indragning av 5 lärartjänster kunde ske utan anlitande av skolskjutsar. I ett skoldistrikt, diir för närvarande funnes två B 3-skolor, förelåge möjlighet att indraga båda dessa skolor och därmed

2 folkskollärartjänster. Skolskjutskostnaderna beräknades uppgå till omkring 2,500 kronor. Genom indragning av ifrågavarande tjänster uppkomme en årlig besparing för statsverket av omkring 110,000 kronor. Det kunde tilläggas, att flertalet av de lärjungar, som berördes härav, komme att hänvisas till skolor av högre skolform.

Ytterligare 20 skoldistrikt funnes, i vilka samtliga lärartjänster genom

Bihang till riksdagens protokoll lolli. 1 sami. Nr 170. 4

50 Kungl. Maj:ts proposition Nr 176.

vidtagande av vissa rationaliseringsåtgärder skulle kunna indragas. Dessa åtgärder komme emellertid att kräva inrättandet av ett antal nya lärartjänster vid en del av de skolor i andra skoldistrikt, till vilka barnen skulle hänvisas. Vidare bleve det erforderligt att genom ny- eller tillbyggnad av skolhus anskaffa ett antal nya skollokaler. Ä andra sidan vore i flera av de skoldistrikt, där skolorna skulle indragas, skolhusen av så dålig beskaffenhet, att nybyggnader syntes vara erforderliga. Den årliga besparingen för statsverket bleve i dessa fall jämförelsevis obetydlig. Däremot vunnes avsevärt förbättrade skolformer, i det att de nu befintliga B 2- och B 3-skolorna komme att ersättas av i flertalet fall Bl- och i några fall A-skolor. Då det icke kunde anses antagligt, att ifrågavarande centraliseringsanordningar kunde komma till stånd under närmaste femårsperiod, hade de nu berörda fallen icke redovisats i de förut lämnade kostnadsuppgifterna.

I syfte att underlätta folkskoleväsendets rationalisering i sådana fall, då omorganisationen medför nedläggande av ett skoldistrikts enda skola, förorda de sakkunniga, att till § 6 folkskolestadgan fogas ett nytt moment, som erhåller sådan lydelse, att den jämlikt mom. 3 i nämnda paragraf skoldistrikten åliggande skyldigheten (jfr ovan sid. 47) må kunna bestämmas att omfatta samtliga skolpliktiga barn inom ett skoldistrikt. Till stöd härför har åberopats följande:

Stadgandet i § 6 mom. 3 folkskolestadgan torde ursprungligen ha avsett sådana fall, då det varit fråga om att hänvisa enstaka barn från en skola till en annan och icke en skolas eller läraravdelnings hela lärjungeantal (jfr propositionen 1932: 77, sid. 89 ff.). I varje fall torde stadgandet hittills lia tillämpats enligt denna princip. Detta uteslöte ej, att i ett eller annat fall ett skoldistrikt förklarat sig villigt till och haft möjlighet att för undervisning i distriktets skolor mottaga så många barn från ett annat skoldistrikt, att därigenom en läraravdelning kunnat indragas, vilket i förekommande fall jämväl haft till följd en skolas nedläggande. Vidtagandet av en dylik åtgärd kunde icke heller anses vara stridande mot ifrågavarande stadgande. Vad som i detta sammanhang särskilt borde understrykas vore emellertid, att domkapitlet icke ägde befogenhet att med stöd av nuvarande bestämmelser i folkskolestadgan vare sig medgiva eller föreskriva sådan anordning, att ett skoldistrikt därigenom komme att bli utan folkskola. Förhållandena syntes nu påkalla sådan författningsändring, att domkapitlens befogenhet vidgades och att den skoldistrikten åliggande skyldigheten kunde bestämmas att omfatta samtliga skolpliktiga barn inom ett skoldistrikt. I samband därmed borde jämväl § 1 mom. 2 i folkskolestadgan erhålla ändrad lydelse.

I regel torde i de fall, då en skola indroges, skolskjutsanordningar eller inackordering av skolbarn bli erforderliga. Statsbidrag härtill komme väl även att sökas. Den omständigheten, att dylikt statsbidrag till skolskjutsar eller inackordering avsåge att möjliggöra barnens undervisning inom annat skoldistrikt än det, som ingåve ansökan därom, syntes icke böra utgöra hinder för utgående av statsbidrag i åsyftade fall. De nuvarande statsbidragsbestämmelserna torde också utan ändring kunna tillämpas även beträffande här ifrågavarande anordningar.

Framställningar rörande hänvisning av samtliga skolpliktiga barn inom ett skoldistrikt till ett annat borde handläggas av domkapitlet, då de skoldistrikt, vilka berördes av anordningen, förklarade sig icke lia något att er-

51 Kungl. Maj:ts proposition Nr 176.

inra mot densamma. Skäl kunde visserligen anföras för att dylik framställning bleve föremål för prövning och avgörande av central myndighet och i så fall av skolöverstyrelsen. Då det emellertid här vore fråga om endast sådana fall, där vederbörande skoldistrikt vore ense om att anordningen borde vidtagas och domkapitlets beslut närmast innebure ett godkännande av en mellan skoldistrikten träffad överenskommelse, syntes övervägande skäl tala för att framställningar, som här avsåges, prövades och avgjordes av vederbörande domkapitel.

Annorlunda bleve förhållandet i sådana fall, då skoldistrikten motsatte sig genomförandet av anordningen, och ett åläggande sålunda måste ske. En sådan åtgärd innebure ett mycket starkt ingripande i skoldistriktens rätt att bestämma över sitt skolväsen. Särskilt gällde detta beträffande de skoldistrikt, från vilka samtliga folkskolpliktiga barn överfördes och som därefter komme att sakna egen folkskola. Med hänsyn härtill hade de sakkunniga funnit sig böra förorda, att framställningar, som avsåge dylika fall, skulle bli föremål för Kungl. Maj:ts prövning och avgörande.

Beträffande frågan om ersättning åt skoldistrikt, som mottager barn från annat skoldistrikt, lia de sakkunniga kommit till den uppfattningen, att det med hänsyn till de skiftande förhållanden, som framträda vid organisationsförändringar, vilka påkalla nu ifrågavarande anordningar, icke är möjligt att uppgöra detaljerade bestämmelser för reglering av i förekommande fall utgående ersättning. Frågan örn ersättningens storlek måste därför prövas under hänsynstagande till i varje särskilt fall föreliggande omständigheter. Därvid borde tillämpas de principer, varpå nuvarande bestämmelser i här berörda avseende vore grundade. Beträffande de av de sakkunniga i detta hänseende framförda synpunkterna torde få hänvisas till betänkandet, sid. 58 ff.

Remissyttranden.

Skolöverstyrelsen har erinrat, att folkskolinspektörerna icke framställt några erinringar mot de sakkunnigas förslag i denna del.

I vissa yttranden, där frågan upptagits till närmare granskning, hade behovet av en annan skoldistriktsindelning än den nuvarande understrukits. Hörande skoldistriktens benägenhet att själva inse nödvändigheten av en koncentrering till större enheter hade man inga större förhoppningar, och önskvärdheten av att frågan örn en rationell kommunal indelning skyndsamt upptoges till utredning hade framhållits. En folkskolinspektör hade påpekat, att det vid barns hänvisning till annat skoldistrikt icke endast kunde ifrågakomma ökning i omkostnaderna för det mottagande distriktet. Även det avlämnande skoldistriktet kunde — frånsett den skatteförlust, som uppkomme genom lärartjänstens indragning — få vidkännas ekonomiskt avbräck, t. ex. genom anordnandet av skolskjutsar, för vilken kostnad distriktet borde hållas skadeslöst.

För egen del har skolöverstyrelsen betonat, att frågan örn en ny skoldistriktsindelning allt mer trängde till en lösning. Skolväsendets såväl organisation som administration krävde numera av praktiska och ekonomiska skäl en indelning, som uteslöte möjlighet för ett befolkningsområde nied ett

52 Kungl. Maj:ts proposition Nr 176.

eller ett par hundratal invånare att utgöra eget skoldistrikt. Det vore möjligt, att denna fråga vore ett detaljspörsmål i ett större frågekomplex, vilket icke kunde lösas annat än i samband med frågan om ändrad kommunal indelning, avseende även andra förvaltningsgrenar än folkskoleväsendet, något som överstyrelsen dock för sin del icke kände sig helt övertygad om. Skulle så dock anses vara fallet, vore det med hänsyn till landets skolekonomiska intressen starkt av nöden, att spörsmålet snarast upptoges i hela dess vidd.

Bestämmelserna i folkskolestadgan om de provisoriska anordningar, som tills vidare måste tillämpas för åstadkommande av en mera rationell skolorganisation, måste emellertid kompletteras i den riktning, som de sakkunniga föresloge och som skulle möjliggöra ordnandet av gemensamt skolväsen för ett eller flera skoldistrikt i större utsträckning än för närvarande kunde ske. Härvid syntes emellertid böra beaktas, att ej blott det mottagande utan även det avlämnande skoldistriktet skulle kunna hållas skadeslöst för eventuella, av gemensamheten förorsakade kostnader. I övrigt uttalade överstyrelsen sin anslutning till de sakkunnigas förslag örn stadgeändring i här berörda hänseende.

Statskontoret har lämnat de sakkunnigas förslag utan erinran.

Domkapitlen ha icke i huvudsak framställt erinringar mot de sakkunnigas förslag. Flertalet av dem ha emellertid, såsom redan av det föregående framgår, understrukit vikten av att stor försiktighet iakttages vid indragning av skoldistrikts enda skola. Vidare framhålles, att hänsyn bör tagas till de ekonomiska uppoffringar, som ett skoldistrikt ofta gjort för sin skola. Några domkapitel ha även påpekat riskerna för avfolkning genom skolindragningarna. Domkapitlet i Västerås har ansett, att indragning av ett skoldistrikts enda skola ej borde ske mot församlingens önskan, med mindre barnantalet vore särskilt lågt, t. ex. varaktigt understege åtta. Domkapitlet i Göteborg har icke velat motsätta sig de sakkunnigas förslag i och för sig men har funnit det ur den kommunala självstyrelsens synpunkt olyckligt och otillbörligt, örn därigenom ett skoldistrikt skulle berövas allt inflytande beträffande barnens skolgång. Vid behov av indragning av ett distrikts enda skola borde i stället först undersökas möjligheten av att sammanslå vederbörande kommun med annan kommun till ett gemensamt skoldistrikt, varigenom kommunens och föräldrarnas berättigade intressen på inflytande över skolans organisation kunde tillgodoses.

Centralstyrelsen för Sveriges allmänna folkskollärarförening har icke något att erinra mot den av de sakkunniga föreslagna anordningen i sådana fall, där de överförda barnen komme att åtnjuta undervisning i högre skolformer. Föreningen har emellertid erinrat örn olägenheterna med skolskjutsar. Ej heller centralstyrelsen för Sveriges folkskollärarinneförbund har något att invända mot förslaget, om förflyttning av barnen kunde ske så, att alltför besvärliga transporter med skolskjuts besparades de yngsta

53 Kungl. Mårds proposition Nr 176.

eleverna och hänsyn toges till de skolor, som hade särskild betydelse för bygden. De övriga lärarorganisationerna, Sveriges folkskollärarförbund och Sveriges småskollärarinneförening, ha icke framställt någon erinran mot förslaget.

Den föreliggande utredningen ger vid handen, att statsverket genom den nuvarande mindre rationella skoldistriktsindelningen, främst förekomsten av ett stort antal små skoldistrikt, tillskyndas avsevärda årliga merutgifter för folkskoleväsendet. Utan tvivel vore det ur olika synpunkter lämpligast, örn dessa olägenheter kunde undanröjas antingen genom utvidgad tillämpning av kommunalförbundsinstitutionen och av möjligheterna att sammanföra kommuner till större förvaltningsenheter eller genom en rationell lösning av den senast av 1939 års lagtima riksdag uppmärksammade frågan örn en allmännare reglering av den kommunala indelningen i syfte att få till stånd lämpligare enheter för den kommunala självstyrelsen. De nu gällande lagbestämmelserna örn kommunal gemenskap ha för folkskoleväsendets del i praktiken visat sig i stort sett verkningslösa och torde icke utan en ingripande revision och en ändrad inställning från kommunernas sida till hela denna fråga bli av någon verklig betydelse. En allmän reglering av den kommunala indelningen kräver en grundlig och tidsödande undersökning av hela frågekomplexet och torde, även om en utredning inom den närmaste tiden skulle igångsättas, först om några år kunna genomföras. Jag har fördenskull övervägt lämpligheten av att till fristående omprövning upptaga frågan örn skoldistriktsindelningen men har kommit till den uppfattningen, att övervägande skäl tala för att denna fråga bör lösas i samband med den större frågan örn ändrad kommunal lagstiftning, syftande till en rationell kommunindelning.

Under sådana omständigheter finner jag mig böra i likhet med de i ärendet hörda myndigheterna förorda de sakkunnigas föreliggande förslag, vilket innebär, att jämväl ett skoldistrikts enda skola må kunna även mot distriktets bestridande nedläggas och barnen hänvisas till undervisning inom annat distrikt. De av de sakkunniga ifrågasatta detaljföreskrifterna torde icke böra här närmare skärskådas. Det torde få ankomma på Kungl. Maj:t att i sinom tid efter skolöverstyrelsens hörande meddela erforderliga bestämmelser i ämnet. I detta sammanhang vill jag endast nämna, att jag ej på grundval av den nu föreliggande utredningen är beredd att taga ställning till skolöverstyrelsens förslag, att även avlämnande skoldistrikt skall hållas skadeslöst för eventuella av anordningen betingade kostnader.

Departe-

mentschefen.

54 Kungl. Maj:ts proposition Nr 176.

4. Indragning av övertaliga s. k. förenade tjänster.

Folkskolans besparingssakkunniga ha i sitt förutnämnda betänkande föreslagit vissa åtgärder i syfte att möjliggöra indragning av lärartjänst, som är förenad med organist- eller klockarsyssla eller bådadera.

Gällande bestämmelser.

De grundläggande bestämmelserna om villkor för folkskollärar^’änsts förenande med organist- och klockarsysslor återfinnas i folkskolestadgan, § 27. Ordningen för tillsättande av i vederbörlig ordning förenad tjänst åter regleras dels av en särskild lag den 6 april 1894 (nr 14) angående ändring i gällande stadganden örn tillsättning av organist- och klockarbefattningar, vilken lag har kyrkolags natur, dels ock av stadgan den 4 maj 1894 (nr 20), vilken senare utfärdats av Kungl. Majit med stöd av bestämmelserna i nämnda lag.

Folkskolestadgan § 27 har i sin helhet följande lydelse:

1. Lärarbefattning i folkskolan må, i den ordning här nedan sägs, kunna förenas med organist- eller klockarsyssla eller med båda dessa sysslor; börande i sådant fall innehavaren av dylika förenade befattningar i första rummet ägna sin tid och sina krafter åt skollärartjänsten samt, såvitt nödigt prövas, genom särskild med kyrkoherdens och församlingens samtycke utsedd persons biträde uträtta förefallande, till de andra befattningarna hörande göromål.

2. Har sådan förening av befattningar, som i mom. 1 sägs, av församling beslutats, skall församlingen göra anmälan om beslutet hos domkapitlet och tillika meddela fullständig upplysning om de för var av organistoch klockarsysslorna anslagna löneförmåner; åliggande det domkapitlet att, med fästat avseende å de krav, som på ifrågavarande befattningar böra ställas, och därå, huruvida de för organist- och kloekarbefattningarna anslagna löneförmåner äro tillräckliga till avlönande av sådant biträde, varom i mom. 1 förmäles, pröva och avgöra, örn den ifrågavarande föreningen må, så länge de uppgivna löneförmånerna utgå, äga rum.

3. Har folkskollärarbefattning i vederbörlig ordning förenats med organist- eller klockarsyssla eller med båda före det kungörelsen i förevarande ämne den 4 maj 1894 trätt i tillämpning, skall, när befattningarna bliva lediga, församlingen, därest den fortfarande önskar, att desamma må vara förenade, hos domkapitlet göra sådan anmälan, varom i mom. 2 sägs.

De sakkunniga.

De sakkunniga ha ifrågasatt sådan ändring av § 27 folkskolestadgan, att domkapitlet ålägges att, innan framställning om förenande av tjänster av ifrågavarande slag av domkapitlet upptages till avgörande, inhämta yttrande i ärendet av vederbörande lokala skolmyndighet och statens folkskolinspektör.

Vidare föreslå de sakkunniga införande i folkskolestadgan av bestämmelser av innebörd, att då förenad tjänst blir ledig, frågan om dess bibehål-

Kungl. Maj:ts proposition Nr 176.

lande skall upptagas till prövning i samma ordning som enligt § 19 mom. 1 gäller för ledigbliven vanlig lärartjänst vid distriktets skolor.

Slutligen lia de sakkunniga föreslagit vissa åtgärder i syfte att möjliggöra förflyttning av lärare, som innehar förenad tjänst.

Beträffande gällande bestämmelser örn förening av befattningar av ifrågavarande slag ha de sakkunniga erinrat, att det ankomme på kyrkostämma att besluta örn förening även i de fall, då folkskoleväsendet vore en den borgerliga kommunens angelägenhet. Även om dennas medgivande till tjänsteförening icke ansåges erforderlig, måste det dock ur skolans synpunkt betraktas som ett minimikrav, att skolans representanter bereddes inflytande på frågan örn föreningen. Domkapitlet borde därför, innan frågan om förening avgjordes, inhämta yttrande av vederbörande lokala skolmyndighet och statens folkskolinspektör.

I fråga om behovet av bestämmelser om indragning av förenad tjänst ha de sakkunniga framhållit, att denna fråga icke kunde sägas ha mera avsevärd betydelse ur besparingssynpunkt. Av hela antalet lärartjänster kunde visserligen omkring 1,550 tjänster beräknas vara förenade med sådana kyrkliga bisysslor, varom här vore fråga, men i regel vore beträffande dessa tjänster förhållandena icke av beskaffenhet, att det kunde göras gällande, att tjänsteföreningen inverkade på frågan om skolväsendets organisation inom respektive skoldistrikt. I en del fall vore dock en dylik inverkan påtaglig.

För närvarande funnes omkring 35 med organist- och klockarsysslor eller med båda dessa befattningar förenade lärartjänster, vilka vid en ur skolväsendets synpunkt lämplig omorganisation under den närmaste framtiden skulle kunna indragas. Av dessa tjänster funnes ett trettiotal i skoldistrikt med endast en folkskollärartjänst. Lärjungeantalet i en del av de skolor, till vilka dessa tjänster vore förlagda, vore synnerligen lågt.

För att tjänsterna skulle kunna indragas, erfordrades i regel skolskjutsanordningar eller inackordering av skolbarn. De beräknade kostnaderna härför uppginge dock icke till några större belopp. Skjuts- och inackorderingskostnaderna skulle sålunda, enligt på grundval av under läsåret 1939/40 gällande priser gjorda beräkningar, vid indragning av 15 folkskollärartjänster — de tjänster, som närmast syntes kunna ifrågakomma till indragning — uppgå till omkring 13,000 kronor. Två av dessa tjänster beräknades dock kunna indragas utan någon som helst kostnad. Om man räknade med, att nyssnämnda 15 folkskollärar^änster indroges, och att kostnaderna för skolskjutsar och inackordering stannade vid ovan angivna belopp, skulle den årliga besparingen kunna uppskattas till omkring 70,000 kronor.

Frågan örn dessa tjänsteindragningar borde emellertid främst bedömas ur skolorganisatorisk synpunkt. Flera av ifrågavarande skolor hade redan nu så lågt lärjungeantal, att man kunde säga, att förutsättningar saknades för skolornas upprätthållande. I en del fall stöde frågan örn dessa skolors nedläggande i samband med andra planerade organisationsförändringar. Det vore sålunda av olika skäl påkallat, att åtgärder vidtoges för att möjliggöra indragning av lärartjänster av här ifrågavarande slag.

De sakkunniga erinrade om folkskolestadgans bestämmelser angående omprövning av behovet att bibehålla lärartjänster: Då ordinarie lärartjänst

56 Kungl. Maj:ts proposition Nr 176.

inom ett skoldistrikt bleve ledig, skulle jämlikt bestämmelse i § 19 mom. 1 skolrådet överväga, om tjänsten borde återbesättas, förändras till extra ordinarie eller indragas. Innan beslut fattades, skulle skolrådet inhämta yttrande från statens folkskolinspektör. Vöre skolrådet oell folkskolinspektören vid denna omprövning ense, hade skolrådet att omedelbart vidtaga erforderliga åtgärder. I annat fall skulle ärendet underställas skolöverstyrelsens eller, därest ändring av reglementet erfordrades, vederbörande domkapitels avgörande.

Det förhållandet, att de myndigheter, som eljest utövade beslutanderätten angående skolärenden inom ett skoldistrikt, icke hade något inflytande på frågor, som gällde folkskollärartjänsts förening med kyrkliga bisysslor eller prövning av dylik lärartjänsts behövlighet, måste ur skolans synpunkt betecknas såsom synnerligen otillfredsställande. Enligt de sakkunnigas mening borde härutinnan en ändring ske.

Beträffande förflyttning av innehavare av förenad tjänst ha de sakkunniga anfört: Därest de ändringsförslag, som av de sakkunniga förordats, genomfördes, bleve det möjligt att indraga även en med kyrkliga bisysslor förenad ordinarie lärartjänst, som i vederbörlig ordning förklarats vara obehövlig. För det fall, att tjänsten på grund av innehavarens avgång vore ledig, uppkomme härvid ur skolans synpunkt inga svårigheter. I motsatt fall bleve emellertid frågan örn tjänstens indragning mera komplicerad. Visserligen vore ordinarie lärare, å vilken avlöningsreglementet för lärare vid folk- och småskolor ägde tillämpning, skyldig att, då så erfordrades för indragning av övertalig lärartjänst, enligt Kungl. Maj:ts bestämmande låta sig förflyttas till annan lärarbefattning inom undervisningsväsendet, jämväl med förändring av bostadsorten och övergång till annat skoldistrikt (avlöningsreglementet § 12 och kungörelsen 1938:34). Jämväl enligt § 23 folkskolestadgan ägde skolråd under vissa förutsättningar och villkor att besluta om förflyttning inom skoldistrikt av ordinarie lärare. Enligt rådande praxis tillämpades emellertid ifrågavarande bestämmelser om lärares förflyttning icke beträffande lärare, som innehade en med kyrkliga bisysslor förenad lärartjänst. Denna praxis torde vara föranledd av föreskrifterna i Kungl. Maj:ts ovannämnda stadga den 4 maj 1894. Anmärkas kunde emellertid, att flyttningsbestämmelsernas lydelse icke kunde anses utgöra hinder för att dessa bestämmelser, åtminstone i viss omfattning, vunne tillämpning jämväl i fråga om lärare, som innehade så kallad förenad tjänst.

Örn sålunda en dylik lärartjänst befunnes vara obehövlig och vederbörande befattningshavare förklarade sig villig mottaga förflyttning till en lärarbefattning i annat skoldistrikt, vilken ej vore förenad med kyrklig tjänst, syntes förflyttning kunna ske med tillämpning av gällande bestämmelser.

Huruvida sådan lärare kunde anses vara skyldig underkasta sig förflyttning, syntes mera tveksamt. En förutsättning härför torde vara, att bestämmelserna rörande ersättning för minskning i löneförmåner kunde tilllämpas vid förflyttning av nu ifrågavarande befattningshavare.

Även om det funnes anledning antaga, att förflyttning i icke så få fall kunde ske på frivillighetens väg enligt § 5 i kungörelsen 1938: 34, borde man dock räkna med, att även tvångsförflyttning måste föreskrivas. I senare fallet uppkomme frågan örn ersättning för minskade löneförmåner. Enligt

57 Kungl. Maj:ts proposition Nr 176.

hittills tillämpad praxis torde förflyttad lärare icke blivit tillerkänd annan löneförmån än att lian förklarats berättigad att bibehålla den lönegrad, han tidigare innehaft, därest han förflyttats till tjänst inom skoldistrikt med kortare årlig lästid.

Den inkomstminskning, som i förevarande fall kunde uppstå, komme i regel att föranledas därav, att den förflyttade läraren mistade den lön, han å sin förutvarande tjänst uppburit som innehavare av organist- och klockarsysslorna. De med nämnda befattningar förenade lärartjänsterna, vilka ifrågasattes till indragning, funnes till övervägande antalet i de med de mycket små församlingarna sammanfallande skoldistrikten. I dessa församlingar, där gudstjänst i allmänhet icke hölles varje helgdag, utginge lönen till organisten-klockaren med jämförelsevis ringa belopp, sannolikt i medeltal för varje befattningshavare icke överstigande 500 kronor för år räknat. De ersättningsbelopp, som skulle kunna ifrågakomma, bleve sålunda ganska obetydliga i förhållande till de genom indragning av en lärartjänst uppkommande besparingarna.

Vidare kunde framhållas, att det här vore fråga endast örn sådana tjänsteföreningar, som blivit i vederbörlig ordning medgivna, varför det torde kunna sägas, att befattningshavaren vid tillträdet av dylik tjänst blivit tillförsäkrad en viss merinkomst på ett fastare sätt än vad som eljest i regel gällde beträffande bisysslor. Utgående av ersättning för sådan inkomstminskning, varom nu vore fråga, syntes alltså icke kunna medföra några konsekvenser i fråga om dylik ersättning för mistad inkomst av andra bisysslor, som läraren eventuellt kunde inneha.

Det kunde också erinras om, att här icke ifrågasattes något generellt medgivande för utgående av dylik ersättning. Frågan härom skulle jämlikt gällande bestämmelser i varje särskilt fall vara underkastad Kungl. Maj:ts prövning och avgörande. Då endast ett mycket begränsat antal lärartjänster av detta slag kunde ifrågakomma till indragning, vore det uppenbart, att dylika fall bleve ytterst sällsynta.

Slutligen kunde framhållas, att, därest läraren erhölle förflyttning till skoldistrikt med längre årlig lästid med därav följande högre lönegradsplacering för vederbörande lärare, ersättningen självfallet skulle reduceras med ett belopp, motsvarande den förhöjning av lärarlönen, som bleve en följd av lärarens placering i högre lönegrad.

Vid bedömandet av frågan rörande dessa lärares villighet att underkasta sig förflyttning borde icke förbises, att de oftast hade att undervisa i skolor av lägre form, i regel B 3- eller B 2-skolor, och att deras arbete i allmänhet måste fullgöras under i övrigt mindre gynnsamma förhållanden. Med hänsyn härtill syntes det ej böra möta några större svårigheter att bereda dessa lärare i olika avseenden förmånligare lärartjänster. Under sådana förhållanden torde det också kunna på goda grunder antagas, att de i regel vore villiga underkasta sig förflyttning.

Med vad här senast anförts hade de sakkunniga velat giva uttryck åt den meningen, att de författningsbestämmelser, vilka nu gällde beträffande förflyttning av lärare vid folk- och småskolor, skulle utan ändring i viss omfattning kunna tillämpas även i fråga örn lärare, som innehade övertalig lärartjänst, förenad med organist- eller klockarsyssla eller med båda dessa befattningar, dock med den inskränkningen, att sistberörda liirare icke skulle kunna förflyttas till annan med nämnda kyrkliga bisysslor förenad lärartjänst.

58 Kungl. May.ts proposition Nr 176.

Då emellertid en tillämpning av ifrågavarande bestämmelser på sätt de sakkunniga här förordat avveke från hittills tillämpad praxis, syntes erforderligt att kungörelsen 1938: 34 liksom ock § 23 folkskolestadgan kompletterades med ett tillägg av innehåll, att vad däri vore stadgat angående lärares förflyttning jämväl skulle avse lärare, som innehade med organist- eller klockarsyssla eller med båda dessa sysslor förenad lärartjänst.

Beträffande verkningarna för församlingarna av de föreslagna åtgärderna framhålla de sakkunniga, att de vore väl medvetna om, att en indragning av en lärartjänst av ifrågavarande slag kunde för församlingen medföra vissa olägenheter. Sålunda kunde det möta svårigheter att erhålla kompetent person för uppehållande av de kyrkliga befattningarna. I en del fall torde anordningen även medföra ökade kostnader för församlingen. Ofta torde indragningen komma att bli erforderlig just i de församlingar (skoldistrikt), där endast en lärartjänst funnes, och det vore helt naturligt, att vederbörande i dylika fall komme att anse sig vara särskilt missgynnade.

Dessa och liknande skäl kunde anföras mot de här framförda förslagen. De sakkunniga vore dock av den bestämda övertygelsen, att vissa åtgärder i ovanberörda syfte med nödvändighet måste vidtagas. Det syntes nämligen icke böra ifrågakomma, att en eljest obehövlig lärartjänst uppehölles eller återbesattes endast på grund därav, att tjänsten vore förenad med organistoch klockarbefattning. Av folkskolinspektörernas uppgifter framginge, att sådana fall kunde förekomma, och detta innebure, reellt sett, att det statsbidrag, som utginge till avlöning åt lärare, i verkligheten utgjorde bidrag för uppehållande av organist- och klockarbefattning. I regel torde lärartjänstens indragning medföra vissa kostnader för skolskjutsanordningar eller för barnens inackordering, men även med borträknande av dessa kostnader torde sagda bidrag kunna uppskattas till ett årligt belopp av mellan 3,000 och 4,000 kronor för varje sådan tjänst.

Det hade redan sagts, att, om hinder mötte för en tjänsteförening, detta kunde medföra kännbara utgifter för en liten församling. Detta förhållande borde enligt de sakkunnigas mening beaktas vid handläggningen av ärenden rörande indragning av nu ifrågavarande lärartjänster. Dylika indragningar borde sålunda ske med största varsamhet. Det torde också kunna förutsättas, att tjänsteindragningar i sådana fall komme till stånd endast då detta av ekonomiska och skolorganisatoriska skäl befunnes vara oundgängligen nödvändigt. Vid prövning av fråga rörande indragning av sådan tjänst, borde givetvis tillbörlig hänsyn jämväl tagas till storleken av den besparing, som genom tjänsteindragningen kunde vinnas.

De sakkunniga hade här uttalat sig mot en anordning, som indirekt innebure, att understöd av statsmedel i form av bidrag till folkskoleväsendet lämnades till en församling för uppehållande av organist- och klockarbefattningar. Detta måste enligt de sakkunnigas mening betecknas som olämpligt och ur ekonomisk synpunkt icke försvarligt. Därest understöd för ifrågavarande ändamål ansåges böra utgå — enligt de sakkunnigas mening syntes skäl kunna anföras härför — torde det vara möjligt att finna andra utvägar, varigenom församlingarnas intressen med avsevärt mindre kostnader för det allmänna skulle kunna tillgodoses.

De sakkunniga ha i detta sammanhang erinrat, att vad de sålunda föreslagit stöde i samband med vissa mera omfattande frågor om ändring

59 Kungl. Maj:ts proposition Nr 176.

i gällande bestämmelser örn förening av tjänster av ifrågavarande slag samt örn ändrade bestämmelser om tillsättning av sådana tjänster. De sakkunniga hade för sin del kommit till den uppfattningen, att deras förslag stöde i sådant samband med berörda frågor, att dessa spörsmål borde upptagas till samtidig behandling.

De sakkunniga åsyfta härmed två med varandra sammanhängande frågor. Den ena av dessa frågor har berörts av skolöverstyrelsen i skrivelse den 9 oktober 1936, vari hemställts om ändring av lagen den 6 april 1894 (nr 14) och stadgan den 4 maj 1894 (nr 20) i syfte att åstadkomma större överensstämmelse emellan föreskrifterna örn tillsättning av förenade tjänster och vanliga folk- och småskollärar^ änster. Den andra frågan gällde en av 1936 års riksdag i skrivelsen nr 114 begärd utredning i syfte att underlätta förening av folkskollärarbefattning med organist- och klockarsysslor i sådana fall, där så av formella skäl ej nu vore möjligt. Skolöverstyrelsen avgav med skrivelse den 9 mars 1937 utredning i ämnet, vilken utmynnade i förslag örn vissa åtgärder i det av riksdagen angivna syftet. — Båda ifrågavarande förslag lia sedermera varit föremål för remissbehandling och äro för närvarande föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

Remissyttranden.

Av de folkskolinspektörer, som yttrat sig över ovan angivna förslag, ha samtliga framhållit behovet av förändringar på ifrågavarande område och att innehavare av förenade tjänster icke borde i fråga om skyldigheten att underkasta sig tvångsförflyttning få intaga någon undantagsställning. Att ekonomiskt vederlag dock borde utgå för förlusten av de kyrkliga tjänsterna understrykes.

Skolöverstyrelsen har tillstyrkt de sakkunnigas förslag.

Även om här föreliggande fråga icke, såsom de sakkunniga påpekat, kunde anses ha någon större betydelse ur besparingssynpunkt, funné överstyrelsen uppenbart, att den icke kunde utan vidare förbigås. Själva principen, att en skola, endast därför att dess lärartjänst vore förenad med en bisyssla, som läge helt vid sidan av skolarbetet, icke skulle kunna nedläggas, oavsett hur lärjungeantalet gått ned, måste betecknas som ohållbar. När därtill komme, att det dock enligt den verkställda utredningen funnes omkring 35 tjänster av här ifrågavarande slag, som under den närmaste framtiden skulle kunna indragas, örn ej föreningen av tjänster lade hinder i vägen, syntes intet skäl föreligga för bibehållandet av detta hinder.

Det kunde förefalla, som om den inskränkning i skyldigheten till tvångsförflyttning, för vilken de sakkunniga uttalade sig, nämligen att lärare, som innehade förenade tjänster, ej skulle kunna förflyttas till annan plats med ävenledes förenade tjänster, skulle på ett onödigt sätt minska möjligheterna för en lämplig avveckling av övertaliga lärartjänster av här ifrågavarande slag. Den föreslagna inskränkningen torde emellertid vara förestavad av hänsyn till det särskilda förfaringssätt, som gällde eller kunde komma att gälla för tillsättandet av förenade tjänster.

Överstyrelsen har i detta sammanhang erinrat örn sina ovanberörda framställningar angående tillsättning av folkskollärartjänst jämte därmed förenade organist-, klockar- och kantors-(kyrkosångar-)befattningar och

60 Kungl. Marits proposition Nr 176.

angående förening i vissa fall av folkskollärar^ äns t med organist- och klockarbefattning. Det syntes överstyrelsen önskvärt, att de spörsmål, som i dem avhandlades, bleve lösta samtidigt med att sådana förändringar i folkskolestadgan med avseende på förenade tjänster bleve vidtagna, som de sakkunniga ifrågasatt.

Statskontoret har förklarat sig icke finna författningsenliga hinder möta för tvångsförflyttning av innehavare av s. k. förenade tjänster. Ej heller syntes tvångsförflyttad innehavare av sådan tjänst vara utan vidare berättigad till ersättning av statsmedel för de avlöningsförmåner, som utginge å organist- eller klockarbefattningar.

Flertalet domkapitel ha ur principiell synpunkt icke funnit anledning till erinran mot de sakkunnigas ifrågavarande förslag. Domkapitlet i Uppsala ställer sig dock för närvarande avvisande mot förslaget:

Då det gällde indragning av övertalig folkskollärartjänst, som vore förenad med organist- och klockarsyssla, borde åtgärder i förevarande avseende anstå, tills frågorna angående tjänsternas förening samt tillsättning av sådana tjänster bleve föremål för Kungl. Maj:ts väntade prövning. Som de sakkunniga framhölle, vore det endast omkring 35 tjänster det här gällde, varför denna fråga icke hade någon större betydelse ur besparingssynpunkt. Den syntes ej heller böra lösas utan samband med frågan örn ersättning till de kommuner, som skulle åsamkas ökade utgifter för anställande av särskild kyrkomusiker. Då de sakkunniga framhölle, att skolans representanter borde beredas inflytande på frågan om tjänsternas förening, kunde det anmärkas, att så redan torde vara fallet, åtminstone där skolstyrelsens ledamöter också vore ledamöter av kyrkorådet. Den nuvarande otympligheten syntes bäst kunna borttagas genom bestämmelse, att kyrkoråd och skolstyrelse gemensamt skulle handlägga hithörande frågor.

Domkapitlet i Linköping ger uttryck åt stor tveksamhet gentemot de sakkunnigas förslag.

Domkapitlet kunde icke underlåta att framhålla, att de sakkunnigas yttrande örn betydande olägenheter av de nuvarande anordningarna innebure en överdrift och att det förordade åläggandet för domkapitlet att vid tjänsteförening inhämta yttrande från vederbörande lokala skolmyndigheter och statens folkskolinspektör redan iakttagits av domkapitlet under en längre följd av år och att domkapitlet icke någon gång mot folkskolinspektörs yrkande fastställt dylik förening. Däremot vore det riktigt, att föreskrift saknades örn att dylik läraretjänsts behövlighet skulle tagas under omprövning och att en ändring i detta avseende borde äga rum. Men genom de sakkunnigas förslag bleve frågan i sitt komplicerade och omfattande skick icke löst. Genom indragningen av församlingens enda skola bleve församlingens fortsatta tillvaro såsom självständigt skoldistrikt knappast längre motiverad, och dess skolråd skulle under normala förhållanden icke ha någon annan uppgift än att upprätta förteckning över skolpliktiga barn och således icke ha möjlighet att äga något inflytande på skolväsendets område. Det vore därjämte att beklaga, att det därvid i allmänhet skulle saknas möjligheter att få lämplig organist till kyrkan i den församling, vars enda läraretjänst blivit indragen. Under sådana förhållanden torde det vara välbetänkt att redan från första stund

61 Kungl. Maj:ts proposition Nr 176.

vid ifrågasatta indragningar av här berörd art åstadkomma en sådan rationell lösning, att kyrkans behov av kompetent organist tillgodosåges utan att besparings- och rationaliseringsåtgärderna på skolans område härigenom lede avbräck.

Det torde icke kunna bestridas, att ett tillgodoseende av det kyrkliga livets krav vore ett samhällsintresse, som icke gärna kunde åsidosättas, i all synnerhet som det visade sig att de kyrkliga behoven kunde tillgodoses utan att andra samhällsintressen därav behövde lida förfång. För domkapitlet vore det i varje fall en plikt att både med hänsyn till den eventuellt tvångsförflyttade folkskollärare-organisten, vars lagliga rätt måste värnas, och med tanke på gudstjänstlivets krav och församlingens berättigade intresse söka en sådan lösning av detta problem, att en rationalisering på skolans område kunde genomföras, utan att en dyrbar organistutbildning bleve till ringa allmän nytta och att en i laga ordning tillsatt folkskollärare-organist utan eget förvållande bleve avlägsnad från den kyrkliga tjänsten eller att gudstjänstlivet i församlingens kyrka bleve lidande därav. Därför ansåge domkapitlet sig böra förorda att i de fall, det här rörde sig om, i regel rationaliseringen finge lösas genom skoldistriktssammanslagning, enär förhållandena både för kyrka och skola härigenom kunde tillfredsställande ordnas.

Åtskilliga domkapitel understryka nödvändighet av den största varsamhet och hänsynsfullhet vid prövningen av hithörande frågor.

Domkapitlet i Skara framhåller sålunda, att det förtroendefulla samarbete mellan kyrka och skola, som markerades av de förenade tjänsterna, vore ett värde, vars bevarande vore förtjänt av uppoffringar. Domkapitlet holle före, att undersökning borde göras, huruvida icke organisttjänst skulle kunna förenas med en lärarbefattning inom annat skoldistrikt än det, vartill ifrågavarande församling hörde. Det bidrag, som komme i fråga från det allmännas sida, skulle därvid kunna begränsas till ersättning för skjuts från och till de gudstjänster och förrättningar, som påkallade vederbörandes närvaro.

Domkapitlet i Göteborg uttalar tveksamhet om lämpligheten att förflytta lärare, som redan innehar förenad tjänst, men tillstyrker i övrigt de sakkunnigas förslag under betonande av vikten av att i varje särskilt fall tillbörlig hänsyn tages till församlingens intressen.

Centralstyrelsen jör Sveriges allmänna folkskollärar!örening erinrar, att ifrågavarande kategori av lärare vidkänts betydande utbildningskostnader för erhållande av kompetens till kyrklig tjänst. Med hänsyn härtill borde förflyttning ifrågakomma endast under förutsättning, att läraren erhölle likvärdig befattning eller på annat sätt tillförsäkrades full kompensation * för minskade löneförmåner.

Styrelsen för Sveriges folkskollär arförbund har framfört enahanda synpunkter.

Till en början vill jag framhålla, att de sakkunnigas förslag givetvis står i visst samband med spörsmålen om en mera genomgripande revision av gällande bestämmelser örn förening av folkskollärar^'änst med organist-

Departe-

mentschefen.

62 Kungl. Maj:ts proposition Nr 176.

och klockarbefattningar samt om tillsättning av sådana förenade tjänster. Dessa senare spörsmål torde i sin tur, såsom kammarkollegiet framhållit i ett i ämnet avgivet yttrande, få anses sammanhänga med den likaledes aktuella frågan om en fullständig reglering av kyrkomusikernas tjänstgörings- och löneförhållanden. Bland annat med hänsyn härtill är jag icke nu beredd att taga slutlig ställning till de förutnämnda särskilda framställningar örn ändrade bestämmelser rörande tjänsteförening m. m., som för närvarande äro beroende på Kungl. Maj:ts prövning. Jag kan emellertid häruti icke se något hinder för att nu upptaga till närmare behandling de förslag, som de sakkunniga framlagt i syfte att öppna möjligheter att indraga även förenad tjänst, där så finnes erforderligt. Den föreliggande utredningen synes giva vid handen, att sådan indragning ur skolväsendets synpunkt understundom kan vara befogad.

De sakkunniga ha föreslagit införande i § 27 folkskolestadgan av en uttrycklig föreskrift örn att vederbörande domkapitel, innan domkapitlet medger tjänsteförening av detta slag, har att inhämta yttranden av vederbörande kommunala skolmyndighet ävensom av statens folkskolinspektör. I princip är jag ense med de sakkunniga om att dessa myndigheter böra tillförsäkras inflytande vid avgörandet av frågor örn tjänsteförening, och jag tillstyrker, att föreskrifter meddelas i sådant syfte i anslutning till de sakkunnigas förslag.

Av mera komplicerad natur är frågan örn indragning av lärartjänst, vars förening med kyrkomusikerbefattning en gång beslutats. Vid prövning av sådana frågor är det, såsom i utredningen framhållits, nödvändigt att handla med den största varsamhet, så att icke församlingens berättigade intressen trädas för nära. I den mån en frivillig överenskommelse i ämnet är möjlig att åstadkomma, bör givetvis hinder icke möta för en upplösning av föreningen och folkskollärartjänstens indragning. I syfte att få en prövning till stånd av behövligheten att bibehålla tjänster av detta slag torde i anslutning till de sakkunnigas förslag böra meddelas föreskrift av innebörd, att sådan prövning skall äga rum vid varje tillfälle, då dylika förenade tjänster bli lediga. Lämpligen torde sådan prövning böra ske huvudsakligen i den ordning, som angives i folkskolestadgan § 27 med de ändringar däri, som av mig i det föregående förordats. Skulle vid sådan prövning enighet mellan vederbörande icke kunna uppnås, torde det i sista hand böra ankomma på Kungl. Majit att träffa avgörande i ärendet. Jag förutsätter, att upplösning av tjänsteförening icke kommer att mot församlingens bestridande föreskrivas i sådana fall, då församlingen därigenom skulle komma att oskäligt betungas av nya utgifter.

Fråga örn indragning av folkskollärartjänst, som är förenad med klockared! organistsyssla, kan givetvis bli aktuell även i andra fall än vid tjänsteinnehavarens avgång. Frågan örn indragning av förenad tjänst i sådana fall sammanhänger med spörsmålet örn förflyttning av tjänstens innehavare. De sakkunniga ha i sådant hänseende förutsatt, att även tvångsförflyttning

63 Kungl. Marits 'proposition Nr 176.

borde kunna komma i fråga. Emellertid vill jag framhålla, att de bestämmelser rörande tvångsförflyttning, som gälla i fråga örn vanliga lärartjänster, hittills icke tillämpats i fråga örn förenade tjänster, enär det synts tveksamt, örn sådan förflyttning med nu gällande lagbestämmelser kan föreskrivas. Då denna fråga synes böra regleras först i samband med förutnämnda allmänna revision av bestämmelserna om tjänsteförening, vill jag icke nu ifrågasätta åtgärder i den av de sakkunniga föreslagna riktningen. Däremot synas åtgärder för underlättande av frivillig förflyttning vara på sin plats. Jag förordar i sådant hänseende, att Kungl. Maj:t skall äga medge skälig ersättning åt innehavare av förenade tjänster, som för möjliggörande av föreningens upplösning frivilligt låter sig förflytta till annan tjänst, även för de löneförmåner han i egenskap av innehavare av kyrklig syssla av ifrågavarande slag skulle mista. Ersättningen bör uppenbarligen icke utmätas så, att de sammanlagda inkomsterna vid den nya befattningen överstiga hans förutvarande löneinkomster.

Därest riksdagen icke framställer erinran mot vad jag sålunda anfört, torde det få ankomma på Kungl. Majit att vidtaga de åtgärder, som för vinnande av det avsedda syftet må befinnas påkallade.

64 Kungl. Maj:ts 'proposition Nr 176.

II. Utsträckning av undervisningsskyldiglieten.

En höjning av folk- och småskollärares undervisningsskyldighet för vecka har tidigare diskuterats från två olika utgångspunkter. Dels har ifrågasatts en generell höjning av undervisningsskyldigheten för folk- och småskollärare i syfte att ernå besparingar för det allmänna. Dels har föreslagits en särskild höjning av undervisningsskyldigheten för vissa småskollärare i syfte att uttaga kompensation för den höjda lönegradsplacering, som kommit och framdeles kommer dessa lärare till del utan motsvarande ökning av den årliga lästiden.

Nämnda två spörsmål berördes i propositionen nr 155 till 1940 års lagtima riksdag (sid. 47—53) på sätt i det följande närmare kommer att beröras. För egen del förklarade jag mig på grundval av den då föreliggande utredningen icke beredd att taga slutlig ställning till spörsmålen utan förutsatte, att ytterligare utredning skulle verkställas. Sådan utredning har nu framlagts av skolöverstyrelsen. Yttranden ha avgivits av statskontoret och allmänna lönenämnden samt styrelserna för vissa lärarsammanslutningar.

a) Generell höjning av nndervisningsskyldigheten för folk- och småskollärare.

Enligt 2 § 2 mom. i avlöningsreglementet (1937: 868) för lärare vid folkoch småskolor (gällande lydelse, se 1940: 804) är annan lärare än timlärare skyldig att under högst 39 veckor varje redovisningsår meddela undervisning, folkskollärare, lärare vid mindre folkskola, biträdande lärare vid folkskola och sådan småskollärare, till vilken även hänvisats någon eller några av folkskolestadiets årsklasser, under 30 veckotimmar samt annan småskollärare under 28 veckotimmar. Nedsättning i denna undervisningsskyldighet kan medgivas av skolstyrelsen med i förra fallet högst 2, i senare fallet högst 4 veckotimmar, allt under förutsättning att nedsättningen icke medför kostnad för statsverket. Under enahanda förutsättning må folkskolinspektören eller skolöverstyrelsen, örn särskilda förhållanden därtill föranleda, medgiva ytterligare nedsättning med högst 2 veckotimmar. Därutöver må skolöverstyrelsen kunna under vissa villkor medgiva viss ytterligare nedsättning med högst 4 veckotimmar.

Enligt § 2 mom. 3 i avlöningsreglementet skall lärare vara underkastad den vidsträcktare tjänstgöringsskyldighet, som genom beslut av Kungl. Maj:t och riksdagen kan bliva honom ålagd.

65 Kungl. Maj:ts proposition Nr 176.

I samband med det hösten 1939 inledda besparingsarbetet togs under övervägande att generellt höja den för folk- och småskollärare stadgade undervisningsskyldigheten i syfte att vinna besparingar. I den förutnämnda propositionen 1940: 155 lämnades en redogörelse för den i ämnet verkställda utredningen (sid. 48 f.). Skolöverstyrelsen hade på anförda skäl ansett, att för det dåvarande ingen ändring borde ske, medan statskontoret funnit, att en utökning av tjänstgöringsskyldigheten borde tagas under övervägande.

Därvid vore emellertid att märka, framhöll statskontoret, att en tjänstgöringsskyldighet utöver 30 veckotimmar i regel endast skulle kunna uttagas genom att lärare hänvisades till undervisning i slöjd eller fortsättningsskola. Då särskild ersättning för närvarande utginge för sådan undervisning, skulle en utsträckning av tjänstgöringsskyldigheten innebära, att de lärare, som fullgjorde dylik undervisning och därför uppbure särskilt arvode, skulle få vidkännas någon inkomstminskning.

För egen del erinrade jag om Kungl. Maj:ts i annat sammanhang (propositionen nr 154 till 1940 års lagtima riksdag) för riksdagen framlagda förslag örn höjning av medeltjänstgöringstiden för lärare vid de allmänna läroverken och därmed jämförliga läroanstalter samt anförde vidare:

För folkskoleväsendets vidkommande läge frågan i viss mån annorlunda till. Folkskolan vore till skillnad från läroverken uppbyggd efter klasslärarsystem, d. v. s. en lärare svarade i regel för undervisningen i samtliga ämnen inom en viss undervisningsavdelning. Frågan örn höjning av lärarens arbetsprestation bleve med andra ord ett undervisningstekniskt och pedagogiskt spörsmål, icke en anslagsfråga. Ville man i besparingssyfte utkräva en ökad arbetsprestation av folkskolans lärare, vore man hänvisad till att inrikta sig på de speciella undervisningsuppgifter, som nämnda lärare fullgjorde mot särskild ersättning. Härvid syntes bland annat kunna bli fråga om slöjdundervisningen och den särskilda undervisningen mot timlärararvode. Genom en generell höjning av folk- och småskollärares högsta undervisningsskyldighet skulle lärarna i större utsträckning än nu komma att fullgöra sådan undervisning utan arvode.

Ehuru en åtgärd i antydd riktning av besparingsskäl syntes befogad, vore jag icke beredd att på grundval av den föreliggande utredningen taga slutlig ställning till spörsmålet. Ytterligare utredning rörande verkningarna av en dylik åtgärd syntes erforderlig. Jag förklarade mig ämna framdeles ånyo anmäla denna fråga, som torde kunna underställas 1941 års riksdag.

Riksdagen (skrivelse nr 216) förklarade sig för sin del icke ha något att erinra mot den i utsikt ställda utredningen.

Skolöverstyrelsen har nu framlagt förnyad utredning i frågan och med stöd av densamma förklarat sig icke kunna förorda en generell utsträckning av undervisningsskyldigheten. Överstyrelsen anför:

Inom ramen av den stadgade högsta tjänstgöringsskyldigheten torde under tiden före den 1 juli 1939 en tjänstgöring av 30 veckotimmar i all-

Bihang till riksdagens protokoll 191*1, 1 sami. Nr 176. 5

66 Kungl. Maj:ts proposition Nr 176.

mänhet ha varit folkskollärare ålagcl. Endast i folkskolor av de högsta formerna — A och Bl — syntes tjänstgöringen i viss mindre utsträckning ha begränsats till 28 timmar. För småskollärare torde under samma tid den vanligaste tjänstgöringstiden ha varit 26 timmar. I första klassen av folkskolor av a-form hade tjänstgöringen ofta omfattat endast 24 timmar, medan den i en del skolformer uttagits med 28 timmar.

Från och med den 1 juli 1939 gällde enligt kungörelsen 1939: 693 beträffande statsbidrag för slöjdundervisning, att örn undervisning i slöjd bestredes av lärare, å vilken avlöningsreglementet ägde tillämpning, statsbidrag allenast finge utgå för de slöjdtimmar, som folie utanför den för läraren stadgade maximitjänstgöringen eller i förekommande fall det antal veckotimmar, till vilket lärarens undervisningsskyldighet av vederbörande folkskolinspektör eller skolöverstyrelsen nedsatts. Särskilt för småskollärare hade denna bestämmelse i betydande utsträckning inneburit en reell höjning av tjänstgöringen. Sålunda hade en av överstyrelsen verkställd undersökning visat, att till följd av folk- och småskollärares fyllnadstjänstgöring de årliga kostnaderna för statsbidrag för slöjdundervisning beräknats sjunka med omkring 600,000 kronor. Genom kungörelsen 1940: 415, som trätt i kraft den 1 juli 1940, hade statsbidragsvillkoren för slöjd ytterligare skärpts därhän, att statsbidrag för av folk- eller småskollärare fullgjord slöjdundervisning ej finge utgå, förrän samtliga lärare vid vederbörande skola uppnått stadgad maximitjänstgöring, eller i förekommande fall det antal veckotimmar, till vilket lärarens undervisningsskyldighet av vederbörande folkskolinspektör eller överstyrelsen nedsatts, såvida icke folkskolinspektören på grund av särskilda förhållanden medgivit undantag. Även beträffande statsbidrag för timlärare vore enahanda villkor gällande.

Sedan ingången av budgetåret 1939/40 hade alltså, utan att gällande bestämmelser rörande undervisningsskyldighet för vecka ändrats, en ökning faktiskt inträtt i folk- och småskollärares tjänstgöring. Enklast torde detta kunna uttryckas så, att den för vecka föreskrivna maximitjänstgöringen numera blivit regel, även för småskollärares del. Endast i undantagsfall understege för närvarande tjänstgöringen 30 veckotimmar för folkskollärare och 28 veckotimmar för småskollärare. Det hade givetvis varit av intresse, om överstyrelsen siffermässigt kunnat angiva den ökning, som inträtt i lärarnas faktiska tjänstgöring. Härför skulle emellertid krävas en omständlig och tidskrävande utredning. Överstyrelsen inskränkte sig därför till att endast uppskattningsvis angiva den ökning, som överstyrelsen beräknade lia inträtt. För småskolans lärare torde denna ökning i medeltal överstiga en veckotimme och detta sannolikt så mycket, att ökningen kunde sägas närma sig 2 veckotimmar. För folkskollärare åter, vilka redan tidigare i flertalet fall tjänstgjort 30 veckotimmar, torde den faktiska ökningen i medeltal vara ganska ringa och i vart fall ej uppgå till en halv timme.

När överstyrelsen nu hade att pröva spörsmålet om en utsträckning av tjänstgöringsskyldigheten för de lärare, varom här vore fråga, utöver 30 respektive 28 veckotimmar, utginge överstyrelsen från den förutsättningen, att systemet med i regel en lärare för varje klassavdelning icke skulle rubbas. Detta system vore grundläggande för folkskolans organisation och innebure ett så stort värde vid undervisning och uppfostran av lärjungar å det åldersstadium, varom här vore fråga, att överstyrelsen icke kunde medverka till en principiell ändring härutinnan. Men därav följde, att en utsträckning av tjänstgöringstiden för vecka i stort sett icke skulle med-

67 Kungl. Maj:ts proposition Nr 176.

föra någon minskning av antalet behövliga lärartjänster. Däremot skulle ytterligare besparingar kunna uppstå beträffande såväl kostnaderna för slöjdundervisningen som statsbidraget till timlärare.

Under ett tidigare skede av detta ärendes handläggning hade statskontoret ifrågasatt, huruvida icke den utsträckta undervisningsskyldigheten kunde användas för, bland annat, undervisning i fortsättningsskola. Överstyrelsen kunde icke ansluta sig till en sådan uppfattning. Fortsättningsskolan vore i allmänhet ordnad med fortlöpande kurser örn sex veckor. För dylika kurser erfordrades lärare, som under viss tid vore helt sysselsatta med uppgiften. I städer och stadsliknande samhällen vore det visserligen ingalunda ovanligt, att fortsättningsskolan vore utbredd över ett helt läsår med exempelvis en dags undervisning i veckan. Rent tekniskt skulle folkskollärares fyllnadstimmar i dylika fall kunna användas för arbetet i fortsättningsskolan. Detta arbete krävde emellertid av sina utövare särskilda egenskaper och vöre till sin art så speciellt, att det knappast kunde vara rimligt att betrakta det som fyllnadstjänstgöring. Härtill komme, att de större skoldistrikten många gånger knutit särskilda lärare till fortsättningsskolan, vilka lärare icke kunde utan vidare entledigas. En viss hänsyn måste också tagas till det förhållandet, att en folkskollärare icke i regel vore kompetent att undervisa i fortsättningsskola annat än i modersrmdet, medborgarkunskap och naturkunnighet, medan fortsättningsskolan såsom ettårig i allt större utsträckning anordnades såsom yrkesbestämd med undervisning uteslutande i ämnet arbetskunskap. Överstyrelsen ansåge sig på anförda skäl ej böra föreslå skyldighet för folkskollärare att i detta fall fullgöra fyllnadstjänstgöring i fortsättningsskola.

En utsträckning av undervisningsskyldigheten torde icke i första hand böra ifrågasättas för småskolans lärare, vilka redan fått sin faktiska tjänstgöring ökad i icke ringa mån. Närmare till hands syntes ligga en ökning av antalet undervisningstimmar för folkskollärare till exempelvis 32 för vecka. I nuvarande statsfinansiella läge kunde i och för sig skäl anföras för en sådan utsträckning av undervisningsskyldigheten. Då överstyrelsen trots detta icke kunde förorda en dylik ändring, vore det framför allt med tanke på skillnaden i arbetsvillkor för å ena sidan städernas och de stadsliknande samhällenas lärare samt å andra sidan lärarna på den rena landsbygden. Den utsträckta tjänstgöringen skulle nämligen ofta eller i flertalet fall kunna uttagas av landsbygdens lärare genom fullgörande av timlärartimmar vid förstärkningsanordningar samt slöjdundervisning. Däremot skulle en utsträckning av tjänstgöringsskyldigheten knappast i realiteten få större betydelse för städernas och de stadsliknande samhällenas liirare. Å dylika orter vore i allmänhet särskilda slöjdlärare anställda, och antalet timlärartimmar, vilket kunde användas som utfyllnad, vore ringa. Givetvis kunde så småningom beträffande slöjdundervisningen en ändring inträda därigenom, att statsmakterna i fortsättningen vägrade skoldistrikten att anställa särskilda slöjdlärare. Överstyrelsen hade anbefallts att verkställa utredning i denna fråga. Men i vart fall skulle det för närvarande oell för avsevärd tid framåt bli omöjligt att i mera väsentlig utsträckning uttaga ökad tjänstgöringsskyldighet av den lärargrupp, varom nu vöre fråga.

1 förevarande sammanhang ansåge sig överstyrelsen särskilt böra understryka, att det knappast torde finnas någon annan tjänstemannagrupp, som arbetade under så skiftande förhållanden som folkskolans lärare. Även andra statsanställda eller kommunala tjänstemän vore visserligen spridda över

68 Kungl. Maj:ts proposition Nr 176.

hela landet, men de vöre dock i allmänhet stationerade i städer och samhällen eller åtminstone i närheten av kommunikationsleder. Många lärare åter fullgjorde sin gärning i avlägsna bygder och under förhållanden, som avsevärt skilde sig från dem, under vilka flertalet lärare och andra tjänstemän levde. Enligt överstyrelsens mening borde i möjligaste utsträckning åtgärder vidtagas, vilka skapade större likställdhet för lärare i fråga om arbetsvillkor. En utsträckning av tjänstgöringstiden för vecka skulle få direkt motsatt verkan, och överstyrelsen kunde därför icke förorda, att en sådan ändring komme till stånd.

Statskontoret har i yttrande över skolöverstyrelsens utredning förordat en utsträckning av undervisningsskyldigheten inom folkskoleväsendet. I likhet med överstyrelsen ansåge statskontoret dock, att någon ytterligare ökning för småskolans lärare icke nu borde genomföras. Beträffande den omfattning, i vilken antalet undervisningstimmar för folkskollärarna borde ökas, ville statskontoret för närvarande begränsa sig till att förorda, att undervisningsskyldigheten för folkskollärare bestämdes till högst 32 veckotimmar. Av statskontorets utlåtande inhämtas:

Ehuru statskontoret biträdde den av överstyrelsen hävdade uppfattningen, att det s. k. klasslärarsystemet principiellt borde upprätthållas inom folkskoleväsendet, ansåge sig statskontoret likväl icke kunna underlåta att ifrågasätta, om icke såsom en tillfällig åtgärd under rådande exceptionella förhållanden i varje fall i de större städerna försök borde företagas med en uppmjukning av systemet. I detta sammanhang erinrades, att folkoch småskollärare, som saknade för undervisning i slöjd erforderlig kompetens, jämlikt anvisningarna till kungörelsen 1940: 415 vore skyldig meddela undervisning i läroämne i någon klassavdelning, vilkens lärare i stället övertoge slöjdundervisningen.

Statskontoret kunde givetvis icke ingå på mera detaljerade undersökningar beträffande möjligheterna att utnyttja folkskollärares eventuella övertimmar för tjänstgöring i fortsättningsskola. De av överstyrelsen mot en dylik anordning åberopade skälen kunde statskontoret emellertid icke finna tillräckligt bärande. Den omständigheten att i vissa skoldistrikt särskilda fortsättningsskollärare funnes, vilka icke utan vidare kunde entledigas, eller att erforderlig kompetens icke alltid vore förhanden, borde nämligen enligt statskontorets mening icke hindra att, där förutsättningar för ett utnyttjande av övertimmar förefunnes, ett dylikt utnyttjande verkligen komme till stånd. För övrigt ville statskontoret framhålla, att ämbetsverket — i betraktande av att undervisningen i fortsättningsskolorna redan för närvarande i stor utsträckning omhänderhades av folkskollärare — hade svårt att föreställa sig, att icke genom utbyte av tjänstgöring mellan lärarna — såsom nyss nämnts ifråga om slöjdundervisningen — fortsättningsskolarbetet, lämpligt fördelat på olika folkskollärare, skulle kunna med utnyttjande av folkskollärarnas övertimmar bliva på tillfredsställande sätt tillgodosett.

I ärendet hade överstyrelsen uttalat, att den utsträckta tjänstgöringen ofta eller i flertalet fall skulle kunna uttagas av landsbygdens lärare genom fullgörande av timlärartimmar vid förstärkningsanordningar samt slöjdun-

69 Kungl. Maj:ts proposition Nr 176.

dervisning, medan den däremot knappast i realiteten skulle få större betydelse för städernas och de stadsliknande samhällenas lärare. I betraktande härav och med tanke på skillnaden i arbetsvillkor för lärarna i städerna och å landsbygden hade överstyrelsen ansett sig icke kunna förorda utsträckning av tjänstgöringsskyldigheten.

Statskontoret kunde icke dela den av överstyrelsen sålunda uttalade uppfattningen. I nuvarande statsfinansiella läge torde nämligen hänsyn icke kunna tagas till skäl, sådana som det av överstyrelsen här framförda. Beaktas borde även att, därest — såsom statskontoret nyss förordat — en uppmjukning komme till stånd med avseende å klasslärarsystemet och möjlighet bereddes att uttaga folkskollärarnas tjänstgöringsskyldighet vid fortsättningsskola, landsbygdens lärare icke torde komma i sämre ställning än städernas och de stadsliknande samhällenas.

Allmänna lönenämnden har icke ingått på frågan om en eventuell generell utsträckning av undervisningsskyldigheten för folk- och småskollärare.

Vederbörande lärarsammanslutningar ha samtliga understrukit de skäl, som skolöverstyrelsen ansett tala mot en generell höjning av undervisningsskyldigheten.

Centralstyrelsen för Sveriges allmänna folkskollärarförening har sålunda förklarat sig i huvudsak dela de synpunkter, som skolöverstyrelsen framlagt i sin utredning, samt instämt i de slutsatser, till vilka överstyrelsen kommit. Vid antagandet av 1937 års avlöningsreglemente för folk- och småskollärare torde ha förutsatts, framhåller centralstyrelsen, att löneförmånerna skulle bestämmas bland annat med hänsyn till en veckotimtjänstgöring av 28—30 respektive 24—28 timmar. Slöjdundervisning skulle icke ingå i denna undervisningsskyldighet, vilket emellertid sedermera blivit fallet. Centralstyrelsen hyste starka betänkligheter mot en fyllnadstjänstgöring, som skulle komma att sönderbryta klasslärarsystemet. Detta system vore grundläggande för folkskolans organisation och av avgörande betydelse för lärjungarnas undervisning och uppfostran. All erfarenhet styrkte, att för det åldersstadium, det här gällde, det vore av största betydelse, särskilt i fråga örn barnens uppfostran, att deras ledning bleve så enhetlig som möjligt. Vidare skulle landsbygdens lärare, som redan förut arbetade under sämre förhållanden än städernas, i stort sett ensamma komma att drabbas av den liingre tjänstgöringstiden. Den ifrågasatta ökningen av tjänstgöringsskyldigheten avsåge icke förstärkning av nuvarande undervisning utan syftade endast till att ernå besparingar, d. v. s. att lärarna utan arvode skulle fullgöra nu arvoderad undervisning i slöjd, fortsättningsskola, timtjänstgöring för förstärkningsanordningar och dylikt. Den genomförda utsträckningen av tjänstgöringstiden hade för en stor del av lärarkåren redan medfört löneminskning. Nu antydda åtgärder skulle ytterligare skärpa denna minskning. Detta syntes icke rättvist i en tid med ökade levnadskostnader. I jämförelse med lärarkategorier i andra skolor stöde folkskolans lärare med sina 30 veckotimmar bland deni, sorn hade den högsta veckotjänstgöringen. Härtill komme, att lärarna i folkskolan i regel hade att undervisa i skolans samtliga ämnen, en del av dem i ogynnsamma skolformer och i övrigt under mindre gynnsamma förhållanden. Med den ökning av undervisningstiden, som redan skett — en årlig undervisningstid av i de flesta fall 39 veckor samt för folkskollärare en till 63 år höjd pensionsålder och en veckotjänstgöring av 30 veckotimmar —

70 Kungl. May.ts -proposition Nr 176.

hade man nått en gräns, vilken icke torde kunna överskridas utan att man riskerade en allt för stor förslitning av lärarnas krafter till förfång för skolarbetet.

Styrelsen för Sveriges folkskollär arförbund har erinrat om den faktiska ökning av tjänstgöringstiden, som inträtt för ett stort antal lärare genom bland annat de skärpta villkoren för slöjdbidrag, i det att en tjänstgöringstid av 30 veckotimmar å folkskolstadiet blivit det normala. Det syntes under sådana förhållanden erfordras mycket starka skäl för att en ytterligare utökning av tjänstgöringsskyldigheten skulle vara påkallad. Förbundsstyrelsen instämde helt i vad skolöverstyrelsen yttrat om vikten av att icke ändra klasslärarsystemet för folkskolan.

Det enda skäl, som skulle kunna åberopas för en utökning av tjänstgöringsskyldigheten, syntes förbundsstyrelsen vara den besparing, som kunde beräknas uppstå beträffande kostnaderna för slöjdundervisningen och statsbidraget till timlärare. Det syntes emellertid icke vara motiverat att för ernående av jämförelsevis obetydliga besparingar utsträcka tjänstgöringstiden för en grupp befattningshavare utan hänsynstagande till de följder, som kunde beräknas uppstå genom stadgande av en alltför lång tjänstetid. Folkskolans lärare, vilka undervisade i skolans samtliga ämnen, fullgjorde sitt arbete under ogynnsammare förhållanden än läroverkens lärare. Sålunda hade folkskolan ett mera heterogent elevmaterial, mångenstädes bristfälliga skollokaler och undervisningsmateriel, varjämte landsbygdens lärare ofta arbetade under förhållanden, som präglades av stark isolering. De skiftande och i olika avseenden påfrestande arbetsvillkor, under vilka folkskolans lärare hade att fullgöra sitt arbete, syntes starkt tala emot en utökning av tjänstgöringsskyldigheten utöver 30 timmar per vecka.

I detta sammanhang ville förbundsstyrelsen erinra om den beslutade höjningen av pensionsåldern till 63 år, som komme att ställa ökade krav på lärarens andliga och kroppsliga vigor. En utsträckt tjänstgöringsskyldighet i förening med höjd pensionsålder skulle otvivelaktigt komma att medverka till ökad sjuklighet och därav föranledd tjänstledighet samt till en starkare förslitning av lärarens krafter, vilka omständigheter även och framför allt skulle få menliga följder för skolarbetets effektivitet.

Förbundsstyrelsen anslöte sig vidare helt till de synpunkter som föranlett skolöverstyrelsen att icke föreslå skyldighet för folkskollärare att fullgöra fyllnadstjänstgöring i fortsättningsskola.

Centralstyrelsen för Sveriges folkskollärarinneförbund har likaledes erinrat om den faktiska ökning av undervisningsskyldigheten, som inträtt genom de skärpta villkoren för undervisning i slöjd, och har helt anslutit sig till skolöverstyrelsens ståndpunkt i frågan.

Styrelsen för Sveriges småskollärarinneförenvig erinrar, att de skärpta villkoren för statsbidrag till undervisning i slöjd hårdast drabbat småskollärarinnorna. Det förhållandet, att timtjänstgöring å folkskolestadiet och slöjdundervisning lagts inom småskollärarinnornas tjänstgöringsskyldighet, hade förutom förlängd arbetstid även medfört inkomstminskning. Den förlängda arbetstiden hade icke kommit småskolans undervisning till godo. Det kunde knappast heller anses förenligt med billighet och rättvisa, att

71 Kungl. Maj:ts proposition Nr 176.

lärare, som högst tillhörde lönegraden A 9, hänvisades till ett arbete å folkskolestadiet, som avlönades flera lönegrader högre, då det fullgjordes av folkskolans lärare. Om småskollärarinnorna hade tjänstgöring å folkskolestadiet, borde denna enligt styrelsens mening ligga vid sidan om deras ordinarie tjänstgöring, och borde det da för densamma utgå särskild ersättning.

Beträffande ett mera generellt åläggande av slöjdundervisning för småskolans lärare framhölles, att de skäl, som skolöverstyrelsen anfort mot fortsättningsskolans inläggande i folkskollärares tjänstgöringsskyldighet, vore till fullo gällande även i fråga örn slöjdundervisning. Slöjden vore också ett speciellt ämne och krävde av sina utövare särskilda egenskaper. Genom en ytterligare höjning av tjänstgöringsskyldigheten för småskollärarinnorna skulle deras såväl arbetsvillkor som ekonomiska förhållanden försämras. Olikheten i tjänstgöringstid för småskollärarinnorna skulle dessutom ytterligare skärpas. På grund av småskolans från folkskolan ofta avskilda läge och på grund av slöjdundervisningens fakultativa karaktär bleve det nämligen ibland ej möjligt att uttaga timtjänstgöring av alla småskollärarinnor.

Av en i ärendet inom ecklesiastikdepartementet upprättad promemoria inhämtas följande:

För bedömande av frågan örn en generell höjning av undervisningsskyldigheten för folk- och småskollärare vore det av vikt att klargöra verkningarna av de sedan den 1 juli 1940 gällande skärpta villkoren för statsbidrag till undervisning i slöjd samt föreskrifterna om villkor för statsbidrag till förstärkningsanordningar vid vissa skolor.

Före den 1 juli 1939 hade det varit regel, att undervisning på folkskolestadiet medfört en tjänstgöring av 30 veckotimmar och undervisning på småskolestadiet en undervisning av 26 veckotimmar. De normaltimplaner, som funnes intagna i gällande undervisningsplan för rikets folkskolor (kungörelsen 1919:880), förutsatte sålunda en tjänstgöring för vederbörande lärare i enlighet med nedanstående sammanställning:

Antal lärartimmar enligt normaltimplanerna.

72 Kungl. Maj:ts 'proposition Nr 176.

Från skolöverstyrelsen under hand inhämtade uppgifter syntes giva vid handen, att det ungefärliga antalet lärare med 24, 26, 28 respektive 30 veckotimmars tjänstgöring (frånsett slöjdundervisning) vore följande:

Antal småskollärare med 24 timmars tjänstgöring.......2,000

* » » 26 » » minst . . . 5,000

* s » 28 » » högst . . . 2,000

» folkskollärare >28 » » .......1,500

» » »30 » » ....... 13,500.

Efter den 1 juli 1939 utginge, i motsats mot vad fallet varit dessförinnan, statsbidrag för undervisning i slöjd, meddelad av folk- och småskollärare, endast för de slöjdtimmar, som folie utanför maximitjänstgöringen för vecka, d. v. s. i regel 28 veckotimmar för småskollärare och 30 veckotimmar för folkskollärare. Från och med den 1 juli 1940 fordrades för erhållande av sådant statsbidrag därjämte som regel, att, där undervisningen bestredes av folk- eller småskollärare, samtliga lärare vid vederbörande skola skulle ha uppnått stadgad maximitjänstgöring. Till följd av dessa bestämmelser hade tjänstgöringen — i betydelsen av icke särskilt betald sådan — såsom överstyrelsen framhållit, i praktiken ökats till stadgat maximum för alla folk- och småskollärare, åt vilka lämpligen kunde anförtros slöjdundervisning, där sådan förekomme. Av de anförda sifferuppgifterna följde vidare att den ökade tjänstgöringen nästan uteslutande drabbat småskollärarna. Den besparing i fråga om statsbidrag för undervisning i slöjd, som beräknats uppkomma tack vare de anförda bestämmelserna, eller inemot 800,000 kronor, hade sålunda huvudsakligen vunnits på bekostnad av småskollärarinnornas slöjdarvoden, medan däremot flertalet folkskollärare bibehållits vid möjligheten att erhålla sådana arvoden. Givetvis innebure detta en ojämnhet, som vore värd den största uppmärksamhet. Riksdagen hade också vid ett par tillfällen erinrat härom. I skrivelsen nr 216 (sid. 11) uttalade sålunda 1940 års lagtima riksdag, att en sådan olikformighet i ersättningsgrunderna vore mindre tillfredsställande, samt erinrade, att riksdagen år 1939 (skrivelsen nr 8, p. 159:o) uttalat sig för önskvärdheten av att småskollärarinnorna örn möjligt icke skulle försättas i en jämförelsevis sämre ställning än folkskollärarna beträffande skyldigheten att bestrida undervisning i slöjd. Riksdagen avvisade dock av besparingsskäl motionsvis framställda yrkanden av innebörd, att statsbidrag för undervisning i slöjd skulle i fråga om småskollärarinnor utgå för slöjdtimmar, som folie utanför en tjänstgöring av 26 veckotimmar i stället för stadgade 28 veckotimmar. Riksdagen förklarade sig emellertid förutsätta, att förevarande spörsmål framdeles upptoges till bedömande i samband med frågan om revision av gällande bestämmelser om avlöning till folk- och småskollärare.

I samma riktning som de skärpta bestämmelserna om statsbidrag för undervisning i slöjd verkade även de uppställda villkoren för statsbidrag till förstärkningsanordningar vid skolor av B-form. Såsom förutsättning för statsbidrag till avlönande av timlärare för meddelande av förstärkningsundervisning hade nämligen stadgats, bland annat, att samtliga lärare vid vederbörande skola skulle ha uppnått stadgad maximitjänstgöring. Med hänsyn till att småskollärarnas tjänstgöring, bortsett från undervisning i slöjd, i regel uppginge till 2 veckotimmar under stadgat maximum, vore småskolhirarna sålunda även i fråga om möjligheterna att erhålla ersätt-

73 Kungl. Maj:ts proposition Nr 176.

ning för förstärkningsundervisning i regel sämre ställda än folkskollärarna. Det borde i detta sammanhang framhållas, att enligt anvisningarna till kungörelsen 1940:415 lärarens tjänstgöringsskyldighet i första hand borde utfyllas med timlärarundervisning och icke med slöjdundervisning.

Den olikformighet i fråga örn ersättningsgrunderna, som sålunda i realiteten förelåge för å ena sidan folkskollärare och å andra sidan småskollärare, hade av riksdagen ansetts mindre tillfredsställande. Under nuvarande förhållanden torde det av besparingsskäl icke kunna sättas i fråga att utjämna denna olikformighet genom åtgärder, som skulle minska den faktiska tjänstgöringsskyldigheten för småskollärarinnorna. Den motsatta vägen, att höja tjänstgöringsskyldigheten för folkskollärare, framstode då såsom den enda tänkbara.

En höjning av folkskollärarnas undervisningsskyldighet vore med hänsyn till folkskolans arbetsformer möjlig att utnyttja endast i den mån tjänstgöringen kunde utfyllas med undervisning vid sidan av den i normaltimplanerna upptagna. Av det förut anförda torde framgå, att sådan utfyllnad i stor utsträckning vore möjlig i fråga örn slöjd- och timlärarundervisning. För den enskilde läraren skulle en höjning av undervisningsskyldigheten sålunda medföra minskad arbetsförtjänst, i den mån han för närvarande bestrede sådan undervisning mot särskilt arvode. För statsverket skulle uppstå besparingar, vilka syntes svåra att i förväg uppskatta men som vid en höjning med exempelvis den av statskontoret föreslagna, eller från 30 till 32 veckotimmar, utan tvivel skulle komma att uppgå till betydande belopp, främst i fråga örn statsbidrag för undervisning i slöjd. I den mån timlärartjänstgöring förekomme, skulle besparing i stället inträda beträffande statsbidrag till avlönande av timlärare. Approximativt kunde den årliga besparingen, om hänsyn toges endast till slöjdundervisningen, enligt från skolöverstyrelsen under hand lämnad uppgift beräknas till minst 500,000 kronor och högst 1,000,000 kronor. Till följd av gällande bestämmelser örn utbetalning av statsbidrag av förevarande slag, påverkades anslagsberäkningarna för nästa budgetår icke av en höjning från och nied den 1 juli 1941 av undervisningsskyldigheten.

Genom en sådan generell utsträckning av undervisningsskyldigheten för folkskollärare, skulle sålunda vinnas både en utjämning av den olikformighet, som riksdagen ansett mindre tillfredsställande, och en betydande utgiftsminskning för statsverket. Skolöverstyrelsen hade å andra sidan mot en sådan åtgärd invänt, att den skulle komma att i huvudsak drabba endast folkskollärare på landsbygden. För städernas och de stadsliknande samhällenas vidkommande däremot skulle en utsträckt tjänstgöringsskyldighet som regel icke kunna utnyttjas, då på dessa orter särskilda slöjdlärare i allmänhet vore anställda. I och för sig torde det visserligen vara obestridligt, att de besparingar, som vunnes genom en utsträckning av tjänstgöringsskyldigheten, till huvudsaklig del skulle vinnas på bekostnad av landsbygdslärarnas inkomster, men det finge icke förglömmas, att inkomstminskningen endast skulle komma att gälla de möjligheter till extraförtjänster genom särskilt skolarbete, som icke i samma utsträckning stöde liirare i stadssamhällena till buds. Ä andra sidan hade landsbygdens lärare i allmänhet ogynnsammare arbetsförhållanden än städernas; ehuru denna sistnämnda synpunkt icke finge underskattas, syntes, såsom statskontoret framhållit, denna dock icke ensamt böra tillmätas avgörande betydelse. Givetvis borde dock tillbörlig hänsyn till landsbygdslärarnas i ali-

Departe-

mentschefen.

74 Kungl. Maj:ts 'proposition Nr 176.

mänhet svårare arbetsförhållanden föranleda till stor försiktighet vid övervägandena om en utsträckning av tjänstgöringsskyldigheten och höjningen på grund därav hållas inom måttliga gränser.

Från vissa lärarsammanslutningars sida hade riktats betänkligheter mot att ålägga lärarna en alltför lång tjänstetid. Gentemot denna erinran borde framhållas, att i den mån den ökade tjänstgöringsskyldigheten komme att utfyllas genom slöjdundervisning — vilket torde bli regel — lärarnas faktiska arbetsbörda icke skulle ökas utan endast den icke särskilt betalda tjänstgöringen.

Av utredningen framgår, att en höjning av undervisningsskyldigheten för folk- och småskollärare som regel icke medför entledigande av redan anställda lärare utan en minskning av till lärarna eventuellt utgående ersättningar för undervisning i slöjd m. m. Då jag i 1941 års åttonde huvudtitel ansett mig böra avråda från en ytterligare höjning av undervisningsskyldigheten för ämneslärare vid de allmänna läroverken m. fl. läroanstalter, skedde detta närmast på grund av den skärpning av arbetslösheten bland dessa lärare, som skulle bli följden av en sådan åtgärd. Samma skäl tala icke mot en höjning av tjänstgöringsskyldigheten för lärare vid folkskoleväsendet på sätt från och med den 1 juli 1940 redan skett för lärare vid läroverksväsendet. På denna väg skulle vid en höjning av undervisningsskyldigheten med två timmar per vecka kunna för statsverket, såsom departementspromemorian utvisar, ernås en besparing av minst en halv miljon kronor.

Såsom av den föreliggande utredningen framgår, har emellertid en faktisk ökning av tjänstgöringsskyldigheten för lärare vid folkskoleväsendet redan inträtt på grund av de åtgärder för inräkning i denna skyldighet av slöjd- och timlärartjänstgöring, som redan vidtagits. Innan närmare erfarenhet vunnits rörande verkningarna av dessa åtgärder, anser jag mig icke böra framställa förslag örn en allmän utökning av tjänstgöringsskyldigheten för folk- och småskollärare. Till frågan om höjning av tjänstgöringsskyldigheten för vissa småskollärare med kortare årlig tjänstgöring återkommer jag under nästföljande avsnitt.

b) Höjning av nndervisningsskyldigheten för vissa småskollärare.

Det år 1937 fattade beslutet örn lönereglering för folk- och småskollärare innebar för folkskollärarnas del, att lönegradsplaceringen direkt anknöts till den årliga lästiden i vederbörande skoldistrikt. För småskollärarnas del åter innebar beslutet, att dessa lärare — efter vissa övergångsår — skulle placeras i lönegraden A 9 oavsett den årliga lästidens längd.

Under tiden den 1 januari 1938—den 30 juni 1940 skulle enligt nämnda

75 Kungl. Maj:ts proposition Nr 176.

övergångsbestämmelser ordinarie småskollärare hänföras till lönegraden A 9, A 8 eller A 7 allteftersom den årliga lästiden utgjorde 39 veckor, mellan 36 och 39 veckor eller högst 36 veckor. Under tiden den 1 juli 1940—den 30 juni 1942 äro småskollärare placerade i lönegraden A 9 vid 39 veckors lästid och i lönegraden A 8 vid en lästid understigande 39 veckor; lönegraden A 7 förekommer således ej längre, oavsett huruvida lästiden understiger 36 veckor. Efter den 1 juli 1942 skola samtliga småskollärare tillhöra lönegraden A 9, även örn lästiden utgör exempelvis endast 34 4/7 veckor.

1939 års lagtima riksdag beslöt visserligen, att från och med den 1 juli 1940 minimilästiden vid folkskoleväsendet generellt skulle utsträckas till lägst 36 4/7 veckor, varigenom olikheterna i fråga om folk- och småskollärarnas löneställning i förhållande till arbetsprestationen (uttryckt i läsveckor) skulle komma att i praktiken yppa sig först den 1 juli 1942. Emellertid har sedermera genomförandet av den obligatoriska utsträckningen av minimilästiden tills vidare uppskjutits (jfr proposition nr 155 till 1940 års lagtima riksdag, sid. 46). Härigenom har aktualiserats frågan, huruvida viss fyllnadstjänstgöring bör uttagas av småskollärare, vilka erhållit eller komma att erhålla förbättrad löneställning utan motsvarande utsträckning av den årliga lästiden.

Spörsmålet örn särskild fyllnadstjänstgöring för ifrågavarande småskollärare var föremål för utredning och förslag av 1937 års folkskolutredning, som i november 1938 framlade betänkande angående utsträckning av den årliga lästiden vid folkskolan m. m. (statens offentliga utredningar 1938: 35, sid. 71 ff.). Utredningsmännens förslag i detta hänseende innebar, att småskollärare, som efter den 30 juni 1942 tjänstgjorde i skola med 36 4/7 veckors årlig lästid och som icke i sin egen undervisningsavdelning fullgjorde en tjänstgöring av minst 28 veckotimmar, skulle om möjligt — utöver läraren i övrigt åliggande tjänstgöring — utan särskild ersättning handhava undervisning på något av följande sätt:

1. Två veckotimmars tjänstgöring på det egentliga folkskolestadiet genom uppdelning av två- eller flerklassig undervisningsavdelning.

2. Undervisning av efterblivna eller svagt begåvade barn under motsvarande tid.

3. Två veckotimmars (64 timmar per läsår) undervisning i slöjd å småskole- eller (och) folkskolestadiet.

De sakkunniga framhöllo, att de orättvisor, som efter den 30 juni 1942 kunde anses uppstå på grund av den bristande överensstämmelsen mellan lönesättningen och den uttagna tjänstgöringsskyldigheten, icke finge skymma blicken för att de småskollärare, som efter den 30 juni 1942 befunne sig i den situationen, att de kunde draga fördel av nämnda förhållande, borde tillföras ytterligare arbetsuppgifter endast i den mån detta vore till gagn för undervisningsväsendet eller kunde anses vara ur statens synpunkt eljest önskvärt. Å andra sidan förefunnes sådana möjligheter att till det

76 Kungl. Maj:ts proposition Nr 176.

allmännas bästa utnyttja småskollärarnas arbetskraft, att statsmakterna enligt de sakkunnigas mening icke borde uraktlåta att taga de ifrågavarande småskollärarna i anspråk för ytterligare arbetsuppgifter. Härigenom vunnes ej blott fördelen av större jämnhet i lönesättningen vad småskollärarkåren beträffade utan jämväl en närmare överensstämmelse med de principer, efter vilka lönesättningen för folkskollärarna tillrättalagts.

De sakkunniga erinrade, att lärare vid mindre folkskola, biträdande lärare vid folkskola och sådan småskollärare, till vilken även hänvisats någon eller några av folkskolestadiets årsklasser, vore skyldig att meddela undervisning i regel under 28—30 veckotimmar samt annan småskollärare under 24—28 veckotimmar. De sakkunniga ansåge för sin del, att någon kompensationstjänstgöring icke borde uttagas av småskollärare, som i egen undervisningsavdelning undervisade 28 veckotimmar eller mera, vilket kunde bli fallet, om avdelningen exempelvis vid högt elevantal på lämpligt sätt uppdelades. Lärarens arbetsbörda syntes vid en tjänstgöring av nämnda omfattning vara så pass stor, att ytterligare tjänstgöring ej borde fordras av läraren för den lön, han enligt lönereglementet åtnjöte. Vad de sakkunniga nu anfört innebure jämväl, att någon kompensationstjänstgöring ej borde uttagas av lärare vid mindre folkskola, biträdande lärare vid folkskola eller sådan småskollärare, till vilken även hänvisats någon eller några av folkskolestadiets årsklasser.

I propositionen nr 149 till 1939 års urtima riksdag erinrades om de sakkunnigas nyssnämnda förslag. Departementschefen förklarade emellertid, att han, bland annat emedan frågan icke vore av brådskande natur, icke ansåge sig böra ingå på sakkunnigförslaget i denna del.

Frågan om fyllnadstjänstgöring av denna art berördes sedermera i samband med behandlingen av frågan om anslag till folkskoleväsendet för innevarande budgetår (jfr den förutnämnda propositionen nr 155, sid. 50 —53).

_ Skolöverstyrelsen hade framhållit bland annat, att någon rättvis fördelning av arbetsbördan för småskollärarinnorna icke syntes vara att vinna genom ökning av tjänstgöringsskyldigheten för vecka för de småskollärarinnor, vilka komme att åtnjuta högre lönegradsplacering än som motsvarades av den årliga tjänstgöringstidens längd. En reservant inom överstyrelsen, undervisningsrådet Weijne, hade emellertid uttalat skiljaktig mening och ifrågasatt en utsträckning av tjänstgöringsskyldigheten för här berörda lärare till 30 veckotimmar. Statskontoret hade förordat åläggande för småskollärare, som efter den 30 juni 1940 tjänstgjorde i skola med en årlig lästid, understigande 36 1/2 veckor, att, utöver det i 2 § 2 mom. avlöningsreglementet för folk- och småskollärare bestämda högsta timtalet, fullgöra ytterligare två veckotimmars tjänstgöring utan särskild ersättning. Statskontoret hade vidare påpekat, att en konsekvens av en dylik föreskrift bleve, att, därest den 1 juli 1942 en årlig lästid av 34 1/2 veckor alltjämt bibehölles, småskollärare med dylik lästid borde kunna åläggas en med 4 veckotimmar ökad maximitjänstgöring och småskollärare, som undervisade i en skola med 36 1/2 veckors årlig lästid, en med 2 veckotimmar ökad maximitjänstgöring.

77 Kungl. Maj:ts proposition Nr 176.

För egen del erinrade jag vid anmälan av spörsmålet i nämnda proposition, att jag förordat förnyad utredning rörande en eventuell generell utsträckning av tjänstgöringsskyldigheten för folk- och småskollärare, samt förklarade mig finna, att frågan om fyllnadstjänstgöring för småskollärare lämpligen borde behandlas i samband med nyssberörda spörsmål. Jag ifrågasatte därför icke några åtgärder i detta hänseende.

Riksdagen (skrivelsen nr 216, sid. 7) ansåg sig icke böra rikta någon erinran mot den i utsikt ställda utredningen rörande en generell höjning av undervisningsskyldigheten. I samband därmed borde tagas under övervägande frågan om fyllnadstjänstgöring av nämnda slag. Uppmärksamhet syntes jämväl böra ägnas de frågor, som berörts i den vid skolöverstyrelsens yttrande i ämnet avgivna reservationen.

Skolöverstyrelsen har numera verkställt utredning beträffande ifrågavarande fyllnadstjänstgöring. Efter att ha övervägt de omständigheter, till vilka hänsyn borde tagas vid bedömande av den föreliggande frågan, har överstyrelsen funnit sig icke böra föreslå utsträckning av småskollärarnas t j änstgö ringsskyldighet.

Då vederbörligt riksdagsbeslut, att den årliga lästiden skulle utgöra minst 36 4/7 veckor, förelåge och denna lästid kunde utan ökade kostnader för staten genomföras beträffande småskolan, syntes man icke böra räkna med att 34 1/„ veckors lästid komme att någon längre tid bibehållas för småskolans lärjungar, helst som hänsyn icke behövde tagas till dessa barns hjälparbete i hemmet. Vid överväganden angående småskollärares tjänstgöring kunde man därför utgå från att den årliga lästiden skulle utgöra antingen 39 eller också 36 4/7 veckor.

Skillnaden i faktisk tjänstgöring framstode bäst vid en jämförelse median det för respektive lästider fastställda antalet verkliga läsdagar eller 192, 202 och 214 dagar. Om en småskollärare undervisade 28 timmar i veckan eller i medeltal närmare 5 timmar per dag, bleve skillnaden i tjänstgöringstid för år omkring 57 timmar vid jämförelse mellan lärare med 39 veckors lästid och lärare med 36 4/7 veckor. Därest den kortare årliga lästiden skulle kompenseras med ett högre timtal per vecka, skulle lärare med 36 4/7 veckors årlig lästid erhålla drygt en och en halv timmes längre tjänstgöring per vecka än lärare med 39 veckors lästid.

När 1937 års riksdag beslutat, att ordinarie småskollärare skulle oavsett den ärliga lästiden efter viss övergångstid placeras i 9 lönegraden, torde detta haft sin grund däri, att småskolans lärare ansetts bliva missgynnade vid jämförelse med andra lärarkategorier, som samtidigt erhållit lönereglering. Någon kompensation genom utsträckt tjänstgöring för vecka för lärare med kortare årlig lästid än 39 veckor hade icke ifrågasatts av riksdagen. Såsom överstyrelsen i annat sammanhang framhållit, hade emellertid förhållandena numera medfört, att småskolans lärare redan fått vidkännas en allmän utökning av tjänstgöringen med i det närmaste 2 timmar för vecka. Visserligen hade härigenom den olikhet i fråga örn lärarnas tjänstgöring, som följde därav, att den kunde variera mellan 24 och 28 veckotimmar (undantagsvis 30 timmar) väsentligen utjämnats, men på grund av skolväsendets mångskiftande organisation, småskolans stundom från folkskolan avskilda liige, varigenom timtjänstgöring för småskollärarinnan ej bleve möjlig, slöjdundervisningens fakultativa karaktär m. m. kunde tjänst-

78 Kungl. Maj:ts proposition Nr 176.

göringen för lärare med samma lön alltjämt förete större växlingar än 60 timmar för helt läsår räknat, varför en sådan olikhet, beroende av olika årlig lästid, icke syntes med nödvändighet kräva kompensation i form av utsträckt tjänstgöring för vecka. En ytterligare utsträckning av tjänstgöringsskyldigheten för vecka för småskollärare med kortare årlig lästid än 39 veckor skulle öka denna skillnad beträffande tjänstgöringens omfattning, som då skulle kunna variera mellan 24 och exempelvis 30 veckotimmar. Och eftersom undervisningen i städer och andra större samhällen nästan undantagslöst påginge 39 veckor, skulle sådan utökning av tjänstetiden komma att praktiskt taget träffa endast småskollärare på landsbygden, vilka finge vidkännas icke blott b-skolans olägenheter utan även den längre tjänstetiden för vecka. Överstyrelsen ville också framhålla, att den av 1937 års folkskolutredning ifrågasatta utökningen av veckotjänstgöringen för småskollärare med 30 4/~ veckors årlig lästid icke avsett att ytterligare öka tjänstgöringen för lärare, som undervisade minst 28 veckotimmar i egen avdelning. Den av utredningen ifrågasatta skärpningen av tjänstgöringsskyldigheten vore således redan genomförd, i det att tjänstgöringen numera uppginge till 28 timmar, där detta lämpligen kunde ske. Tjänstgöringsskyldighet utöver 28 veckotimmar hade de sakkunniga icke ifrågasatt för lärare vid vanlig småskola.

En reservant inom skolöverstyrelsen, undervisningsrådet Weijne, har förklarat sig skiljaktig och föreslagit sådan ändring av 2 § 2 mom. i gällande avlöningsreglemente för folk- och småskollärare, att ordinarie småskollärare, vilka hade en kortare lästid än 39 veckor, från den 1 juli 1942 skulle överföras till den grupp av lärare, som vore ålagd en tjänstgöringsskyldighet för vecka av 30 timmar. Till stöd härför har reservanten anfört:

Såsom skäl mot en utsträckning av tjänstgöringsskyldigheten per vecka för de lärare, varom nu vore fråga, hade bland annat anförts, att därigenom icke skulle vinnas någon rättvis utjämning av arbetsbördan mellan olika lärargrupper inom småskolan. Härvid torde lia åsyftats, att lärare med längre årlig lästid kunde tjänstgöra allenast 24 eller 26 veckotimmar, varför dylika lärares totala undervisningsskyldighet skulle kunna understiga det antal timmar, lärare med kortare årlig tjänstgöring uppnådde, även om undervisningen för vecka icke omfattade mer än föreskriven maximitid eller 28 timmar. Numera syntes dock detta skäl mot kompensationstjänstgöring ha förlorat i styrka. Såsom skolöverstyrelsen framhållit, hörde det från och med innevarande läsår till undantagen, att en småskollärare tjänstgjorde kortare tid än 28 veckotimmar. Härav följde, att kompensationst jänstgöring för de småskollärare, som komme att stå kvar vid kortare årlig lästid än 39 veckor, i stort sett skulle verka utjämnande i fråga örn undervisningsskyldigheten vid jämförelse mellan olika kategorier av småskollärare.

Uppmärksammas borde även i detta sammanhang, att när 1937 års folkskolutredning icke ansett sig böra ifrågasätta kompensationstjänstgöring för småskollärare, som i egen avdelning undervisade minst 28 veckotimmar, läget varit i hög grad annorlunda än vad nu vore fallet. Sålunda utgjorde den vanliga veckotjänstgö ringen för småskollärare 24—26 timmar mot nu 28. En extra tjänstgöring, som stannat vid 28 veckotimmar, kunde därför vid nämnda tidpunkt sägas vara rimlig och rättvis. Härtill komme, att den statsfinansiella situationen nu vore sådan, att alla möjligheter till bespa-

79 Kungl. Maj:ts •proposition Nr 176.

ringar måste tillvaratagas. Det syntes då icke obilligt att utnyttja nu ifrågavarande lärare för något längre tjänstgöring per vecka än 28 timmar.

På anförda skäl ansåge sig reservanten böra ifrågasätta, att ordinarie småskollärare, som icke tjänstgjorde 39 veckor årligen, skulle efter den 1 juli 1942 åläggas en något längre undervisningstid för vecka än 28 timmar. Därvid uppkomme spörsmålet, huruvida lärare med 34 4/7 samt 3G 4/7 veckors lästid skulle erhålla olika lång tjänstgöringstid för vecka. Häremot talade att börja med det förhållandet, att småskollärare med den kortaste årliga lästiden den 1 juli 1940 uppflyttats en lönegrad utan krav på kompensationst jänstgö ring. Det syntes då knappast rimligt att efteråt utöka antalet veckotimmar. Vidare borde så enkla bestämmelser som möjligt eftersträvas i hithörande avseende, vartill komme, att den kortaste årliga lästiden torde vara avskaffad inom en icke allt för avlägsen tidpunkt. Reservanten ansåge därför, att samtliga småskollärare med kortare årlig undervisningstid än 39 veckor borde behandlas som en grupp.

En eventuell utsträckning av tjänstgöringsskyldigheten för denna grupp av lärare borde lämpligen inskränkas till 2 veckotimmar. Detta skulle innebära, att nämnda lärare ålades en tjänstgöringsskyldighet av 30 veckotimmar, d. v. s. jämställdes med sådan småskollärare, till vars avdelning även hänvisats någon eller några av folkskolestadiets klasser. Erhölle föreskriften en sådan utformning, komme den icke att beröra de småskollärare, som redan nu hade skyldighet att undervisa 30 veckotimmar, och ej heller biträdande lärare eller lärare vid mindre folkskola. Bestämmelsen borde ej vara tillämplig å icke-ordinarie småskollärare, enär dylika lärare ej i detta sammanhang komme att erhålla någon förbättring i sin löneställning.

Beträffande den ekonomiska betydelsen för statsverket av en föreskrift i nu antydd riktning kunde erinras om att 1937 års folkskolutredning uppskattat antalet småskollärare, som under läsåret 1938/39 beräknats hava en kortare årlig lästid än 39 veckor, till omkring 4,350. Säkerligen hade sedermera i åtskilliga skoldistrikt en utsträckning av lästiden ägt rum. Observeras borde även, att i nyssnämnda siffra ingått jämväl vissa extra ordinarie samt vikarierande småskollärare, vilka i detta sammanhang ej borde åläggas ökad tjänstgöringsskyldighet. En eventuell föreskrift om kompensationst jänstgö ring skulle dock sannolikt få tillämpning på omkring 3,500 småskollärare. I regel torde det också vara möjligt att av dessa uttaga ytterligare 2 veckotimmars tjänstgöring. Särskilt syntes undervisning i slöjd härvid kunna ifrågakomma. Icke så sällan torde nu ifrågavarande småskollärare även kunna utnyttjas som timlärare i andra ämnen. En väsentlig besparing i statens utgifter för bidrag till slöjdundervisning torde alltså vara att vinna, varjämte någon minskning av kostnaderna för timlärare kunde väntas uppstå. Någon möjlighet att ens approximativt angiva den besparing, som här avsåges, torde dock med hänsyn till många ovissa faktorer ej föreligga.

Statskontoret har förklarat sig i likhet med reservanten inom överstyrelsen anse, att kompensationstjänstsröring borde uttagas. Statskontoret ville emellertid i anslutning till sitt förslag angående utökning av vissa småskollärares tjänstgöringsskyldighet (jfr ovan) förorda, att småskollärare med årlig lästid understigande 30 veckor skulle åliiggas en undervisningsskyldighet av 30 i stället för 28 timmar i veckan. Huruvida efter den 1

80 Kungl. Maj:ts proposition Nr 176.

juli 1942, då samtliga småskollärare komme att placeras i 9 lönegraden, maximitjänstgöringen borde bestämmas till 32 veckotimmar för lärare med mindre än 36 veckors lästid och till 30 veckotimmar för lärare med mer än 36 men mindre än 39 veckors lästid, torde icke nu böra upptagas till avgörande.

Allmänna lönenämnden har förordat det av reservanten inom överstyrelsen framställda förslaget.

Såsom reservanten anfört, torde de skäl gentemot en utsträckning av tjänstgöringsskyldigheten per vecka för småskollärare, som av skolöverstyrelsen åberopats, nämligen att därigenom icke skulle vinnas någon rättvis fördelning av arbetsbördan mellan olika lärargrupper inom småskolan, numera ha förlorat i betydelse. Från och med innevarande läsår torde det nämligen endast undantagsvis förekomma, att en småskollärares tjänstgöringstid understege 28 veckotimmar. Vid sådant förhållande torde en kompensationstjänstgöring för de småskollärare, som komme att stå kvar vid kortare årlig lästid än 39 veckor, i stort sett verka utjämnande i fråga örn undervisningsskyldigheten vid jämförelse mellan olika lärarkategorier. Allmänna lönenämnden funne fördenskull betänkligheter ur nu berörda synpunkter ej behöva möta mot en utsträckning av tjänstgöringsskyldigheten för småskollärarna. Härtill komme, att det med hänsyn till nuvarande statsfinansiella läge vore angeläget att alla till buds stående besparingsmöjligheter beaktades. Lönenämnden ansåge det därför vara motiverat, att från och med den 1 juli 1942 en något längre tjänstgöringsskyldighet per vecka än 28 timmar ålades de småskollärare, vilka hade en kortare årlig lästid än 39 veckor, att tillämpas såsom en av den rådande situationen betingad anordning, varvid — såsom reservanten förutsatt — samtliga ifrågavarande lärare borde behandlas såsom en grupp.

Vad anginge frågan, i vilken omfattning tjänstgöringsskyldigheten för omförmälda lärare skulle utsträckas, kunde lönenämnden ansluta sig till reservantens förslag, att den utökade undervisningsskyldigheten borde inskränkas till 2 veckotimmar, varigenom tjänstgöringen skulle komma att uppgå till sammanlagt 30 veckotimmar. Såsom reservanten förutsatt, borde en dylik bestämmelse ej erhålla tillämpning beträffande icke-ordinarie småskollärare.

En reservant inom lönenämnden, ledamoten Eljas, har anmält avvikande mening, i det han ansett, att lönenämnden bort tillstyrka skolöverstyrelsens i ärendet avgivna utredning och förslag.

Vederbörande lärarsammanslutningar lia avstyrkt det förslag, som framlagts av reservanten inom skolöverstyrelsen.

Centralstyrelsen för Sveriges folkskollärarinneförbund har särskilt uttalat sig emot förslaget, att småskollärarinnornas fyllnadstjänstgöring skulle kunna fullgöras som timlärare på folkskolestadiet ej blott i slöjd såsom hittills, utan även i andra ämnen. Småskollärarinnorna saknade utbildning och kompetens för tjänstgöring på folkskolestadiet. En nedprutning av kompetensfordringarna på lärarekraften för folkskolans undervisning kunde ej annat än sänka den standard, till vilken utvecklingen lett den svenska folkskolan.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 176. 81

Styrelsen för Sveriges småskollärarinneförening har funnit starka skäl föreligga för skolöverstyrelsens ståndpunktstagande. Vid 1937 års lönereglering hade småskollärarinnornas löneplacering utan tvivel avsetts så låg jämfört med den som tillerkänts övriga lärarkategorier, att ett utkrävande av 39 veckors tjänstgöringsskyldighet inte ansetts nödvändigt som regel. Att det stora flertalet småskollärarinnor endast åtnjöte lön efter 9 lönegraden för 39 veckors lästid och därjämte fått en utökning av veckotjänstgöringen till 28 veckotimmar, syntes ej behöva medföra, att detta bleve generellt, förrän en revision av avlöningsbestämmelserna genomförts. Styrelsen anslöte sig därför helt till skolöverstyrelsens motivering mot en kompensationstjänstgöring i form av ökat antal veckotimmar. I den mån tjänstgöringen utsträcktes över året för den egentliga folkskolan borde givetvis detsamma ske även för småskolan. I samband härmed borde dock småskollärarinnornas låga löneplacering upptagas till förnyad och ingående prövning. Likaså syntes det styrelsen berättigat, att småskollärarinnornas tjänstgöring komme småskolans lärjungar till godo. Icke minst de första skolårens betydelse för det fortsatta skolarbetet motiverade en sådan anordning.

På grund av 1937 års riksdagsbeslut om lönereglering för folk- och småskollärare komma de senare att den 1 juli 1942 oavsett lästidens längd uppflyttas till lönegraden A 9. De småskollärare, vilka hittills på grund av att lästiden utgjort högst 36 veckor varit placerade i lönegraden A 7, ha från och med den 1 juli 1940 uppflyttats i lönegraden A 8, även örn lästiden icke utsträckts. Utredning har nu verkställts beträffande frågan, huruvida fyllnadstjänstgöring bör uttagas av de småskollärare, vilkas lönegradsplacering icke står i relation till lästidens längd.

Skolöverstyrelsens majoritet anser, att sådan fyllnadstjänstgöring icke bör förekomma. Skälet härtill synes i främsta rummet vara, att småskollärarnas arbetsbörda icke enbart bestämmes av den årliga lästidens längd utan även av antalet tjänstgöringstimmar per vecka, varför en rättvis utjämning av arbetsbördan icke kan ernås genom att utkräva kompensation för kortare årlig lästid.

Statskontoret och allmänna lönenämnden däremot ha uttalat sig för uttagande av sådan fyllnadstjänstgöring.

För egen del finner jag skäl kunna anföras för en utjämning av arbetsbördan, i den mån så är möjligt och så lämpligen kan ske, genom höjning av antalet veckotimmar för småskollärare med kortare årlig lästid. Statskontoret anser, att sådan höjning bör redan från och med nästa budgetår komma till stånd. I likhet med allmänna lönenämnden finner jag mig emellertid icke böra nu ifrågasätta en sådan åtgärd. Spörsmålet huruvida en höjning av undervisningsskyldigheten för vecka bör vidtagas från och med läsåret 1942/43, då såsom av det anförda framgår frågan får större aktualitet, lärer böra niista år upptagas till prövning, varvid skolöverstyrelsen torde böra förebringa beräkning rörande de besparingar för det allmänna, som genom åtgärder i denna riktning kunna uppkomma.

Bihang till riksdagens jtrotolcoll 19kl. 1 sami. Nr 17G. 6

Departementschefen .

82 Kungl. Maj:ts 'proposition Nr 176.

lil. Anslagsberäkningar.

1. Förslagsanslaget till Folkskolinspektionen: Avlöningar.

Ur detta anslag, som nu är uppfört med 619,400 kronor och disponeras jämlikt en på sid. 514 i statsliggaren införd avlöningsstat, bestrides bland annat ersättning till folkskolinspektörerna för utbetalta arvoden till biträden på inspektörernas expeditioner med, för år räknat, högst 650 kronor för varje inspektör ävensom expensersättning enligt kungörelsen 1937: 691.

Beträffande ifrågavarande båda ersättningar — å ena sidan till biträden å expeditionerna, å andra sidan expensersättning — må erinras örn följande:

I fråga om tillkomsten av expensersättningen och det belopp, varmed ersättningen utgått vid olika tider, finnes redogörelse lämnad i 1936 års åttonde huvudtitel (sid. 367—369), vartill här må hänvisas. Med bifall till Kungl. Maj:ts därom framställda förslag beslöt 1936 års riksdag höja expensersättningen från 500 kronor till 700 kronor för varje inspektör. Riksdagen framhöll i sin skrivelse nr 8 angelägenheten av att åtgärder vidtoges för att dels frigöra inspektörerna från mycket av dem redan nu åliggande arbete, som lika väl kunde utföras av mindre kvalificerade arbetskrafter, dels ock skapa möjligheter för inspektörerna att möta de nya uppgifter, som pålagts dem genom det pågående organisatoriska omdaningsarbetet inom folkskolan. Riksdagen hade icke funnit det av Kungl. Maj:t i detta hänseende framlagda förslaget örn ökad expensersättning tillfredsställande men hade ansett sig kunna godtaga förslaget som ett provisorium för budgetåret 1936/37.

I anledning av riksdagens uttalande framlades i propositionen 1937: 271 förslag om anvisande av 450 kronor till varje folkskolinspektör som ersättning för skrivbiträde, i samband varmed expensersättningen skulle minskas till det tidigare utgående beloppet av 500 kronor. Riksdagen fattade beslut i enlighet med detta förslag.

Sedan skolöverstyrelsen i sina anslagsäskanden för budgetåret 1939/40 ifrågasatt en höjning av det för biträdesarvoden avsedda beloppet från 450 kronor till 1,000 kronor, yttrade departementschefen i 1939 års åttonde huvudtitel (sid. 308 f.), att han i likhet med skolöverstyrelsen funne utvecklingen under de allra senaste åren påkalla en förnyad omprövning av frågan örn bestridande av kostnaderna för folkskolinspektörernas expeditionsutgifter av olika slag. Folkskolinspektörernas arbetsuppgifter, och ej minst det löpande expeditionsarbetet, hade under de senaste åren ytterligare av-

83 Kungl. Maj:ts 'proposition Nr 176.

sevärt ökats. Det vore uppenbart, att det läge i statens men också i skoldistriktens intresse, att inspektörerna icke bleve för mycket bundna av expeditionsgöromål utan kunde ägna huvuddelen av sin tid åt den omedelbara tillsynen av folkskoleväsendet inom vederbörande distrikt. Under hänvisning till de senare årens reformverksamhet inom folkskoleväsendet betonade departementschefen, att framgången av de åtgärder, som av statsmakterna vidtoges till folkundervisningens förbättrande, till icke ringa del vore beroende av inspektörernas insatser. Då emellertid frågan stöde i visst samband med spörsmålet om skolöverstyrelsens organisation, borde enligt departementschefens mening ståndpunkt först tagas till denna organisationsfråga, varefter den av överstyrelsen framförda frågan borde underkastas ett allsidigt övervägande. Ersättningen till folkskolinspektörerna för anlitande av expeditionsbiträde borde dock i avvaktan härpå provisoriskt höjas med 200 kronor. Riksdagen beslöt i enlighet härmed samt yttrade, med biträdande av de av departementschefen anförda allmänna synpunkterna, att det vore angeläget, att frågan om bestridande av kostnaderna för folkskolinspektörernas expeditionsutgifter av olika slag underkastades utredning så snart detta med hänsyn till spörsmålet om skolöverstyrelsens omorganisation läte sig göra.

Skolöverstyrelsen har i sina anslagsäskanden för nästa budgetår icke ifrågasatt annan ändring i avlöningsstaten än en höjning av anslagsposten till rörligt tillägg.

Styrelsen för statens folkskolinspektörers förbund har sedermera hemställt, att Kungl. Majit måtte dels snarast möjligt låta verkställa allsidig utredning rörande folkskolinspektörernas arbetsförhållanden och därmed sammanhängande frågor, dels ock, därest resultatet av en dylik utredning icke kunde föreligga i så god tid, att frågan kunde underställas 1941 års riksdag, vidtaga åtgärder för en provisorisk höjning från och med budgetåret 1941/42 av den nu utgående ersättningen till folkskolinspektörerna för anlitande av expeditionsbiträde.

Av framställningen inhämtas, bland annat följande: Inspektörernas arbetsuppgifter hade under de senaste åren oavlåtligen ökats och ett trängande behov av arbetshjälp förefunnes. Särskilt under år 1940 hade en intensifiering av inspektörernas arbetsuppgifter skett till följd av det inom folkskoleväsendet pågående rationaliseringsarbetet. Styrelsen erinrade örn de omfattande utredningar, som under året verkställts inom samtliga inspektionsområden i syfte att åstadkomma en rationell organisation av skolväsendet, varigenom avsevärda besparingar för statsverket väntades uppkomma. I någon mån hade detta arbete underlättats genom att inspektörerna beretts möjlighet att erhålla ledighet under en kortare tid från övriga med tjänsten förenade göromål. Men ifrågavarande utredning, som redan den medfört en avsevärd ökning av folkskolinspektörernas arbete, torde kunna betraktas mera som en förberedelse till och en planläggning av det rationaliseringsarbete, som i fortsättningen måste bedrivas.

84 Kungl. Maj:ts proposition Nr 176.

En viktig förutsättning för att folkskolinspektionen skulle kunna fylla sin uppgift vore, att åtgärder snarast möjligt vidtoges i syfte att på ett effektivt sätt underlätta folkskolinspektörernas expeditionsarbete. Utan att så skedde torde den främst ur ekonomisk synpunkt påkallade intensifieringen av den statliga tillsynen över folkskoleväsendet icke kunna åstadkommas. Det finge emellertid framhållas, att dylika åtgärder vore jämväl nödvändiga, för att det skulle bliva möjligt för folkskolinspektörerna att fullgöra de åligganden som pedagogiska ledare av folkskoleväsendet, vilka enligt gällande instruktion ankomme på dem. För närvarande nödgades folkskolinspektörerna allt för mycket eftersätta dessa åligganden på grund av arbetsuppgifter av administrativ och expeditionell art.

Behovet av arbetshjälp åt folkskolinspektörerna hade i någon mån kunnat tillgodoses genom det nu utgående anslaget till arvode åt biträden å inspektörsexpeditionerna. Men dels vore det belopp, som för detta ändamål ställdes till varje inspektörs förfogande, otillräckligt för att erforderlig, för arbetsuppgifternas fullgörande lämplig arbetskraft skulle kunna erhållas, dels krävdes även andra åtgärder, örn det skulle bliva möjligt för folkskolinspektörerna att på ett tillfredsställande sätt fullgöra sina åligganden. För ett rationellt ordnande av expeditionsarbetet erfordrades sålunda icke blott lämplig personlig arbetshjälp utan även förbättrade arbetsförhållanden i övrigt. För utförandet av detta arbete behövdes numera helt andra anordningar i fråga om tjänstelokal och dennas utrustning med tjänsteutensilier än vad det vore möjligt för folkskolinspektörerna att med nu utgående expensersättning åstadkomma.

Styrelsen ansåge sig emellertid icke här kunna eller böra närmare ingå på frågan rörande de åtgärder, som i berörda avseenden vore påkallade. Särskild utredning härom syntes vara erforderlig, och styrelsen anslöte sig därför till det av skolöverstyrelsen framförda förslaget, att frågan örn folkskolinspektörernas arbetsförhållanden måtte bliva föremål för en allsidig utredning. Dylik utredning borde snarast möjligt och oberoende av frågan örn skolöverstyrelsens omorganisation bliva verkställd, så att detta för folkskolinspektionens rationella utövande synnerligen betydelsefulla spörsmål måtte vinna en tillfredsställande lösning.

Resultatet av det nu pågående rationaliseringsarbetet inom folkskoleväsendet vore i icke ringa grad beroende av folkskolinspektörernas möjligheter att fylla sina administrativa arbetsuppgifter. Det måste därför, icke minst ur besparingssynpunkt, anses angeläget, att folkskolinspektionen gjordes arbetsduglig för dessa uppgifter. Med hänsyn till det trängande behov av arbetshjälp åt folkskolinspektörerna, som just nu gjorde sig gällande, funne sig styrelsen böra framhålla nödvändigheten av att provisoriska åtgärder vidtoges i avvaktan på en slutlig lösning av frågan. Folkskolinspektör borde sålunda snarast beredas tillfälle att i större utsträckning än vad nu vore möjligt anlita biträde i expeditionsarbetet för registrering, arkivering, renskrivning, förberedande granskning av statsbidragsrekvisitioner och undervisningsstatistik m. m. En höjning av de för biträdesarvoden avsedda beloppen vore alltså erforderlig. Då syftet med denna arbetshjälp bland annat vore att göra det möjligt för folkskolinspektörerna att mera verksamt deltaga i det pågående rationaliseringsarbetet inom folkskoleväsendet, syntes en ökning av anslaget för ifrågavarande ändamål vara starkt motiverad även med beaktande av nu rådande statsfinansiella förhållanden. För åstadkommande av en verkligt effektiv hjälp i detta hänseende borde, enligt styrelsens mening, nyssnämnda belopp fastställas

85 Kungl. Maj:ts proposition Nr 176.

till 2,000 kronor för varje inspektör, för år räknat. Styrelsen holle visserligen för troligt, att svårigheten att dels anskaffa tjänstelokaler med erforderliga utrymmen och nödig inredning, dels att erhålla lämplig arbetskraft jämte andra omständigheter kunde komma att verka så, att icke alla folkskolinspektörer omedelbart kunde omorganisera sitt arbete på ett sådant sätt, att de hade användning för ett belopp av nämnda storlek. Inom en del inspektionsområden vore förhållandena däremot sådana, att förutsättningar redan nu funnes för utnyttjande av ifrågasatt ökad arbetshjälp. Folkskolinspektör borde sålunda beredas möjlighet att i den mån omständigheterna så påkallade och medgåve och mot vederbörlig redovisning anlita biträdande arbetskraft för en kostnad av högst 2,000 kronor för år räknat.

I utlåtande över denna framställning har skolöverstyrelsen uttalat sig för att frågan örn folkskolinspektörernas arbetsförhållanden lösgjordes från spörsmålet örn överstyrelsens organisation och med det snaraste bleve föremål för en allsidig utredning, omfattande folkskolinspektionens hela organisation och dess arbetsuppgifter. Då en dylik allmän utredning näppeligen torde kunna verkställas så snart, att densamma kunde föreläggas 1941 års riksdag, ansåge sig överstyrelsen böra i likhet med inspektörsförbundet påkalla åtgärder för en provisorisk lösning av frågan. Lämpligen borde den folkskolinspektörerna tillkommande ersättningen för expeditionsbiträden ökas så, att inspektörerna i avsevärt större utsträckning än vad nu vore fallet kunde befrias från ett tidsödande expeditionsarbete och i stället ägna mera tid åt den betydelsefulla organisations- och inspektionsverksamheten. Att fixera det belopp, som i nu ifrågavarande hänseende borde tillerkännas folkskolinspektörerna, vore ganska vanskligt. Överstyrelsen hade för sin del funnit sig böra stanna vid ett belopp av 1,500 kronor.

Statskontoret har yttrat, att ämbetsverket i nuvarande läge, då frågan om folkskoleväsendets fortsatta rationalisering ännu vore olöst och då bland annat sådana spörsmål som folkskolans undervisningsplan, fortsättningsundervisningens anordning samt anknytningen mellan folkskola och högre läroanstalter vore föremål för övervägande av 1940 års skolutredning, icke kunde tillstyrka en omedelbar utredning av folkskolinspektionens organisation och arbetsuppgifter. Försåvitt det icke funnes lämpligt att låta 1940 års skolutredning utreda jämväl dessa frågor, syntes därmed i varje fall böra anstå till dess nämnda, för folkskolinspektörernas arbetsbörda betydelsefulla spörsmål vunnit sin lösning.

Vad anginge den föreslagna höjningen av ersättningen för arvoden till expeditionsbiträden, ansåge sig statskontoret böra framhålla, att ifrågavarande ersättning så sent som vid 1939 års lagtima riksdag höjdes från 450 till 650 kronor. Örn folkskolinspektörernas arbetsuppgifter sedan dess vuxit i en icke förutsedd omfattning, undandroge sig i stort sett ämbetsverkets bedömande. Det förefölle emellertid statskontoret, som örn redan de ökade resekostnaderna skulle utgöra ett hinder för inspektörerna att bedriva sin inspektionsverksamhet i obeskuren omfattning. Därtill komme, att det enligt statskontorets mening vore ofrånkomligt att i nuvarande

86 Kungl. Maj:ts proposition Nr 176.

läge inspektörerna liksom andra statliga myndigheter finge tillsvidare lägga mindre påträngande arbetsuppgifter ät sidan för att i stället ägna sig åt lösandet av de genom krisläget uppkomna problemen. Med hänsyn till angivna förhållanden syntes det statskontoret tveksamt, huruvida någon provisorisk höjning av ifrågavarande ersättning borde vidtagas. I varje fall torde en dylik förhöjning böra begränsas till ett avsevärt mindre belopp än skolöverstyrelsen föreslagit och utbetalas endast så länge rationaliseringsarbetet påginge.

Med anledning av vad statskontoret sålunda anfört har skolöverstyrelsen i förnyat utlåtande anfört, att överstyrelsen icke kunde finna vad statskontoret anfört vara av beskaffenhet att böra föranleda uppskov med den av inspektörsförbundet ifrågasatta utredningen.

Den av statskontoret åberopade utredningen rörande folkskolans undervisningsplan och frågan om anknytning mellan folkskola och högre läroanstalter syntes icke lia sådant samband med folkskolinspektörernas arbetsförhållanden, att densamma borde föranleda ett uppskov med den utredning, varom inspektörsförbundet hemställt. Vad anginge frågan om fortsättningsskolans anordning kunde det måhända sägas, att lösningen av denna fråga kunde bli sådan, att inspektörernas arbetsbörda i någon mån kunde beröras därav, dock ej i den omfattning, att hänsyn därtill borde tagas vid prövning av nu föreliggande framställning. Vad slutligen beträffade frågan om folkskoleväsendets rationalisering framhölles, att någon slutgiltig lösning av den frågan näppeligen kunde åstadkommas. Liksom ett mer eller mindre omfattande rationaliseringsarbete pågått sedan flera år tillbaka, torde även framdeles åtgärder ständigt vara erforderliga för att folkskolans organisation skulle kunna anpassas efter växlande lärjungeantal, befolkningens omflyttning och andra på skolväsendets anordning inverkande förhållanden. Vad som i nu berörda hänseende kunde anses vara utmärkande för det nuvarande läget vore, att rationaliseringsarbetet intensifierats och att förslag framkommit, som, om desamma realiserades, torde bidraga till att organisationsarbetet komme att bedrivas mera planmässigt och efter i möjligaste män enhetliga grunder. Det vore icke minst dessa förhållanden, som aktualiserat frågan om folkskolinspektionens rationella ordnande. Skulle ett tillfredsställande resultat vinnas av det pågående och för en längre tid framåt nödvändiga rationaliseringsarbetet, krävdes nämligen en effektiv insats från folkskolinspektionens sida. Det vore därför en angelägenhet av största vikt, att densamma gjordes arbetsduglig för dessa uppgifter. Härför erfordrades, att folkskolinspektörernas arbetsförhållanden bleve på ett tillfredsställande sätt ordnade.

Örn man bortsåge från inspektionsverksamheten, kunde överstyrelsen icke finna, att i folkskolinspektörernas åligganden inginge arbetsuppgifter av den art, att de kunde sägas vara mindre påträngande och att fullgörandet av desamma kunde uppskjutas. Det torde i stället förhålla sig så, att de ärenden, som inspektörerna hade att handlägga och som i detta sammanhang vore att räkna med, antingen på grund av gällande författningsbestämmelser eller eljest givna föreskrifter måste expedieras inom viss bestämd tid, eller ock, såsom i fråga örn ärenden rörande skolväsendets organisation, borde behandlas så skyndsamt som möjligt för att en omorganisation, som medförde besparingar för det allmänna, utan dröjsmål skulle kunna genomföras.

87 Kungl. Marits proposition Nr 176.

På grund av den ingående kännedom, överstyrelsen ägde om folkskolinspektörernas arbetsförhållanden, hade överstyrelsen utan tvekan ansett sig kunna vitsorda, att ett trängande behov av ökad arbetshjälp förefunnes.

Skolöverstyrelsen funne sig med hänsyn härtill böra vidhålla sitt tidigare avgivna förslag om en provisorisk lösning av frågan på så sätt, att folkskolinspektörerna från och med budgetåret 1941/42 erhölle ersättning för utbetalta arvoden till biträden å folkskolinspektörsexpeditionerna med, för år räknat, högst 1,500 kronor för varje inspektör.

Såsom styrelsen för inspektörsförbundet framhållit, kunde olika omständigheter verka så, att icke alla inspektörer kunde ha användning för ett belopp av den av förbundet angivna storleken. Folkskolinspektör borde, anför skolöverstyrelsen, i den mån förhållandena inom inspektionsområdet så påkallade och medgåve och mot vederbörlig redovisning få anlita expeditionsbiträde för en kostnad av högst det belopp, som komme att beviljas för ändamålet. Därest under sådana förhållanden prövning av anslagsbehovet i varje särskilt fall kunde anses erforderlig, torde särskilda föreskrifter härom liksom beträffande redovisningsförfarandet böra utfärdas.

I sitt förutnämnda betänkande angående folkskoleväsendets rationalisering ha folkskolans besparingssakkunniga framhållit det nära samband, som råder mellan besparingsarbetet i folkskolan och folkskolinspektörernas möjligheter att fylla sina uppgifter vid folkskoleväsendets anpassning efter de nya förhållandena. Sålunda framhålla de sakkunniga, hurusom folkskolinspektörernas arbetsbörda under senare år vuxit i oerhörd omfattning genom de olika arbetsuppgifter, som statsmakterna i det ena eller andra sammanhanget lagt på denna grupp av befattningshavare. Det vore också enligt de sakkunniga utan vidare givet, att den plan för rationaliseringsarbetet, vartill folkskolinspektörerna enligt de sakkunnigas uppdrag var och en inom sitt inspektionsområde uppdragit grundlinjerna, komme att vid genomförandet i hög grad öka arbetet för inspektörerna. Sålunda måste reglementsändringar i stor utsträckning komma till stånd. Åtgärder krävdes för transport av övertaliga lärare, antingen förflyttning kunde visa sig möjlig genom frivilliga åtgärder eller ärendet måste överlämnas till Kungl. Maj:ts avgörande. Många gånger torde skoldistrikten komma att ställa sig om ej helt avvisande så i varje fall ganska ovilliga till de ändringar i skolorganisationen, som vore påkallade av sparsamhetens krav. Det ankomme på folkskolinspektören att taga initiativ samt söka fullfölja dessa utan onödig tidsutdräkt. Även ur besparingssynpunkt måste det därför enligt de sakkunnigas mening vara välbetänkt att giva folkskolinspektionen den förstärkning, som vore oundgängligen nödvändig, därest rationaliseringsarbetet skulle kunna i stort sett fortgå efter uppgjord plan.

Departe-

mentschefen.

88 Kungl. Maj:ts proposition Nr 176.

Jag kan instämma i dessa uttalanden. Örn staten önskar nedbringa kostnaderna för folkskoleväsendet genom lämpliga ändringar i den lokala skolorganisationen, är det givetvis av största vikt, att folkskolinspektörerna verkligen kunna ägna sig åt de betydelsefulla uppgifter, som i detta avseende ankomma på dem, och icke nödgas sätta bort tid på rutinmässigt arbete, som kan utföras av mindre kvalificerad arbetskraft. En omprövning av hela frågan om anslag till folkskolinspektionen för expeditionsändamål ter sig ur denna synpunkt som ett angeläget önskemål. En sådan omprövning bör och kan komma till stånd utan att man, såsom statskontoret synes mena, avvaktar resultatet av 1940 års skolutrednings granskning av vissa svävande pedagogiska spörsmål och bör ej heller omhänderhavas av denna utredning, vars verksamhet, såsom av årets kommittéberättelse framgår, icke är inriktad på administrativa frågor av denna art. Däremot torde det vara att vänta, att den av chefen för finansdepartementet tillsatta särskilda besparingsberedningen kommer att finna anledning ingå på frågan om folkskoleväsendets administration och därmed jämväl på frågan om folkskolinspektionens ställning och arbetsuppgifter. Med hänsyn härtill torde en särskild utredning rörande bestridandet av folkskolinspektörernas expeditionsutgifter icke lämpligen böra nu igångsättas.

I avbidan på de överväganden, som i denna fråga inom den närmaste framtiden sålunda torde komma till stånd, är det emellertid enligt min mening oundgängligt, att en ytterligare provisorisk höjning av ersättningen till folkskolinspektörerna för biträdespersonal nu vidtages. För detta ändamål utgår för närvarande ur folkskolinspektionens avlöningsanslag ett belopp av 33,800 kronor. Jag föreslår, att detta belopp höjes till 60,000 kronor samt att det skall ankomma på skolöverstyrelsen att fördela anslagsmedlen mellan folkskolinspektörerna med beaktande av de olika inspektörernas behov av biträdeshjälp. Denna anordning synes vara att föredraga framför ett schablonmässigt bestämmande av bidragsbeloppen på sätt nu sker och synes icke heller kunna föregripa den allsidiga omprövning av frågan, som enligt vad nyss sagts torde vara förestående. Givetvis bör, såsom nu är fallet, av dessa anslagsmedel utgå ersättning endast i den mån arvoden till expeditionsbiträden utbetalats. Vad jag nu föreslagit innebär en höjning av folkskolinspektionens avlöningsanslag med (60,000 — 33,800 =) 26,200 kronor.

I avlöningsstaten böra i övrigt vidtagas de ändringar, som föranledas av de nya grunderna för beräkning av avlöningsanslag samt av det rörliga tilläggets höjning. Från skolöverstyrelsen ha under hand inhämtats uppgifter rörande de jämkningar i avlöningsstaten, som härigenom erfordras. Enligt dessa uppgifter, beträffande vilkas detaljer hänvisas till handlingarna i ärendet, skulle av dessa skäl anslaget behöva höjas med ett belopp av i runt tal 96,800 kronor, varav 32,100 kronor för rörligt tillägg och 64,700 kronor på grund av att utgifterna för vikariatsersättningar jämlikt de nya

89 Kungl. May.ts 'proposition Nr 176.

beräkningsgrunderna skola upptagas med belopp, som motsvarar de beräknade verkliga kostnaderna. Överstyrelsen har därvid räknat med för närvarande gällande bestämmelser angående avlöningsförmåner åt tillförordnad folkskol- eller nomadskolinspektör (svensk författningssamling 1938: 193, jfr 1940: 498). På föredragning av chefen för finansdepartementet har emellertid Kungl. Majit den 14 mars 1941 beslutat viss ändring i gällande grunder för avlönande av vikarier på folkskol- eller nomadskolinspektörstjänst. Anslagsberäkningarna i det följande äro uppgjorda med hänsyn härtill. Endast egentliga vikariatsersättningar jämte därå belöpande rörligt tillägg böra belasta avlöningsanslaget, medan kostnader för tjänstgöringstraktamenten böra belasta nästföljande anslag. För det förra ändamålet torde med utgångspunkt i övrigt från skolöverstyrelsens kalkyler kunna beräknas ett belopp av i runt tal 16,000 kronor, varav 2,000 kronor för rörligt tillägg. I beloppet 16,000 kronor har inberäknats jämväl avlöningsförstärkning åt vikarie för nomadskolinspektören, för närvarande utgående ur särskild anslagspost (se vidare här nedan). Under nästföljande anslag beräknar jag ett belopp av tillhopa i runt tal 25,000 kronor till tjänstgöringstraktamenten. Avlöningsanslaget belastas därjämte med kostnaderna för de avlöningsförmåner på egen tjänst, som vikarierna i förekommande fall ha att avstå; i likhet med överstyrelsen uppskattar jag dessa kostnader till i runt tal 17,000 kronor, varav 2,000 kronor för rörligt tillägg. De vikariatskostnader, som belöpa på avlöningsanslaget, torde alltså kunna beräknas till i runt tal (16,000 -j- -j- 17,000 =) 33,000 kronor, varav 4,000 kronor för rörligt tillägg.

De nya grunderna för avlöningsstaternas uppställning medföra vidare, att de i gällande avlöningsstat uppförda anslagsposterna till arvode och särskild ersättning, bestämd av Kungl. Majit, och till särskilda löneförmåner till ordinarie och icke-ordinarie tjänstemän böra utgå ur avlöningsstaten. De lönekostnader, som nu bestridas ur dessa poster, böra belasta anslagsposten till avlöningar till ordinarie tjänstemän i den mån de belöpa på ordinarie personal och anslagsposten till avlöningar till icke-ordinarie personal i den mån de belöpa på vikarier.

Anslagsposten till avlöningar till ordinarie tjänstemän beräknar jag med beaktande av det anförda till i avrundat tal 537,500 kronor; härvid har i posten inräknats expensersättning enligt gällande grunder till inspektör, vars lön i övrigt skall bestridas från denna post, samt vidare avlöningsförstärkning åt nomadskolinspektören. Kostnaderna åter för avlöningsförstärkning och expensersättning åt vikarier inräknas i det följande i anslagsposten till avlöningar till icke-ordinarie personal; för dessa ändamål beräknar jag förslagsvis 300 kronor respektive 1,300 kronor. Sistnämnda anslagspost bör därjämte belastas dels, liksom för närvarande, med arvoden till biträden på inspektörernas expeditioner, för vilket ändamål jag som nämnts beräknar ett belopp av 60,000 kronor, dels och med förutnämnda

90 Kungl. Maj:ts proposition Nr 176.

kostnader för vikariatsersättningar till den del de icke belöpa på rörligt tillägg; i enlighet med vad förut anförts torde dessa kostnader kunna uppskattas till (16,000 — 2,000 + 17,000 — 2,000 =) 29,000 kronor. Ifrågavarande anslagspost bör alltså uppföras med (300 + 1,300 + 60,000 + + 29,000 =) 90,600 kronor. Då det är nödvändigt, att inspektors^ änsterna uppehållas med vikarier under de ordinarie innehavarnas ledighet, och då det icke synes möjligt att med någon säkerhet i förväg beräkna kostnaderna härför, torde anslagsposten böra betecknas förslagsvis. Det förutsättes härvid, att posten icke må disponeras för andra ändamål än de nu angivna. Det torde få ankomma på Kungl. Maj:t att meddela erforderliga föreskrifter i ämnet. Slutligen bör anslagsposten till rörligt tillägg höjas med (32,100 + 2,000 + 2,000 =) i runt tal 36,000 kronor till 83,100 kronor.

Förevarande anslag bör sålunda uppföras med (537,500 -f- 90,600 + + 83,100 —) 711,200 kronor, vilket innebär en anslagshöjning med 91,800 kronor. Jag vill erinra, att anslaget under det senast förflutna budgetåret överskridits med omkring 50,000 kronor.

2. Förslagsanslag till Folkskolinspektionen:

Omkostnader.

För närvarande är något omkostnadsanslag för folkskolinspektionen icke uppfört på riksstaten. Däremot finnes ett förslagsanslag på 175,000 kronor till reseersättningar. Till sådana ersättningar ha under de senaste budgetåren anvisats följande belopp:

1923/24 ....................... kronor 300,000

1924/32 ....................... » 250,000

1932/33 ....................... » 220,000

1933/36 ....................... » 150,000

1936/41 ....................... » 175,000.

Enligt av Kungl. Majit meddelade bestämmelser har skolöverstyrelsen att för varje folkskolinspektionsområde fastställa det belopp, vartill under budgetåret 1940/41 utgifterna från anslaget högst må uppgå, med iakttagande därvid, att summan av de fastställda beloppen icke får överstiga

175,000 kronor.

Jämlikt kungörelsen 1932:564 åtnjuta inspektörerna vid tjänsteresa lägre traktamentsersättning än som enligt allmänna föreskrifter skulle tillkomma dem.

Skolöverstyrelsen bär hemställt om anvisande av oförändrat anslag till reseersättningar för nästa budgetår.

91 Kungl. Martts 'proposition Nr 176.

Jämlikt de nya grunderna för beräkning av avlöningsanslag böra dylika anslag icke längre belastas med kostnader för sjukvård m. m. Dessa kostnader böra i stället bestridas från vederbörande omkostnadsanslag. Då såsom under nästföregående punkt anförts, anslaget till avlöningar för folkskolinspektionen icke heller bör belastas med kostnaderna för traktamentsersättningar åt vikarierande inspektörer, torde lämpligen ett särskilt omkostnadsanslag för folkskolinspektionen böra uppföras, varifrån böra bestridas, förutom utgifter för sjukvård m. m. samt för traktamentsersättningar, jämväl kostnaderna för reseersättningar åt folkskolinspektörer.

Kostnaderna för sjukvård m. m. torde i enlighet med av skolöverstyrelsen utförda beräkningar kunna uppskattas till förslagsvis 1,000 kronor.

Då jag i fjol tillstyrkte anvisande för innevarande budgetår av medel till reseersättningar med oförändrat belopp framhöll jag, att en sänkning av anslaget skulle ogynnsamt påverka genomförandet av pågående eller planerade åtgärder för förbättring och rationalisering av folkskoleväsendet. Vad sålunda yttrades har fortfarande giltighet. Till reseersättningar torde därför böra anvisas oförändrat belopp, 175,000 kronor.

Såsom under nästföregående punkt anförts, bör förevarande anslag för nästa budgetår belastas även med kostnader för tjänstgöringstraktamenten åt vikarierande folkskolinspektörer, för vilket ändamål jag beräknat, att ett belopp av förslagsvis 25,000 kronor är erforderligt.

Förevarande anslag bör alltså uppföras med (1,000 + 175,000 + + 25,000 =) i avrundat tal 200,000 kronor.

3. Förslagsanslaget till Folkskolor in. m.: Bidrag till avlöning åt lärare vid folkskolor.

Detta anslag är nu uppfört med 129,000,000 kronor och disponeras på

följande sätt:

1. Statsbidrag till avlöning åt lärare vid folk- och

småskolor, förslagsvis ....................... kronor 128,800,000

2. Statsbidrag till avlönande av Överlärare, förslagsvis ......................................... » 163,500

3. Ersättning för flyttningskostnad, förslagsvis .... » 10,000

4. Bidrag för svensk undervisning åt svenska barn

i utlandet........................... »_26,500

Summa kronor 129,000,000.

a) Gällande bestämmelser «<■ m.

För befattningshavare, som avses i avlöningsreglementet 1937: 868 för lärare vid folk- och småskolor, gälla för innevarande budgetår provisoriska avlöningsbestämmelser (kungörelsen 1940: 700).

Departe-

mentschefen.

92 Kungl. Majda proposition Nr 176,

Dessa innebära i huvudsak, att det för befattningshavarna i fråga gällande lönesystemet i avbidan på definitiv reglering provisoriskt anpassats efter civila avlöningsreglementets bestämmelser, framför allt i fråga om avlöningsbeloppen.

Till befattningshavare, på vilka nämnda provisoriska avlöningsbestämmelser icke äro tillämpliga, utgå enligt beslut av 1940 års lagtima riksdag (skrivelse nr 216) under budgetåret 1940/41 provisorisk avlöningsförstärkning och provisoriskt dyrortstillägg i enlighet med tidigare gällande grunder (jfr kungörelsen 1940: 703). Dessa löneförmåner belasta de anslag, ur vilka avlöning till lärare vid folk- och småskolor m. fl. i övrigt gäldas.

Statsbidrag till avlöning av lärare vid folk- och småskolor (för de i ämnet gällande författningarna har redogörelse lämnats i statsliggaren) utgår med belopp, motsvarande den avlöning, som enligt gällande bestämmelser tillkommer lärarna. Från summan skall dock avdragas ett belopp, motsvarande i avlöningsreglementet angiven bostadsersättning för ifrågakommande lärare. En del av statsbidraget (i regel 90 procent) utbetalas förskottsvis. Slutlig reglering av statsbidraget sker efter ingången av nästföljande redovisningsår (den 1 juli—den 30 juni),varvid avdrag göres dels med de förskjutna beloppen, dels ock med ytterligare en procent av desamma. I syfte att åstadkomma en jämnare utgiftsbelastning har i kungörelsen 1940: 604 föreskrivits, att de förskott, som tidigare utbetalats i juli och januari, under budgetåret 1940/41 i stället skola utbetalas i fyra omgångar, nämligen i juli och oktober 1940 samt i januari och april 1941.

I samband härmed har frågan om nedsättning av procentavdraget vid statsbidragets slutliga utanordning upptagits till behandling. I propositionen 1940: 40 till urtima riksdagen föreslogs således, att nämnda avdrag efter övergången till kvartalsförskottering skulle nedsättas till en halv procent. Med hänsyn till att en dylik minskning medförde ökad anslagsbelastning under budgetåret 1941/42, borde emellertid bestämmelser i ämnet ej utfärdas, innan riksdagen beretts tillfälle att yttra sig över förslaget. Riksdagen (skrivelse 1940: 58) lämnade visserligen förslaget utan erinran men framhöll önskvärdheten av att frågan om procentavdragets borttagande, så snart lämpligen kunde ske, bringades till lösning.

Vidare må nämnas, att 1940 års lagtima riksdag (skrivelse nr 388) i anledning av riksdagens år 1939 församlade revisorers berättelse anhållit, att Kungl. Majit måtte vidtaga åtgärder för en centralisation till skolöverstyrelsen av anordning särenden rörande skolväsendet.

Revisorerna hade framhållit, att det genom en rationellt ordnad och enhetligt genomförd handläggning av utbetalningsärenden rörande de mycket betydande anslagen till folkskoleväsendet kunde undvikas, att statsverket åsamkades onödiga utgifter. Särskilt med hänsyn till de inträdda krisförhållandena syntes därför ett av de sakkunniga för skolöverstyrelsens

93 Kungl. Maj:ts proposition Nr 176.

organisation framlagt förslag att inrätta en särskild kameralbyrå vid skolöverstyrelsen, dit utbetalningsärenden rörande, bland annat, folkskoleväsendet skulle centraliseras, snarast möjligt böra genomföras. En skyndsam behandling av frågan angående nämnda centralisering syntes revisorerna så mycket mer nödvändig, som genomförandet av reformen måste taga viss tid i anspråk.

Enligt riksdagens mening borde frågan om en partiell reform i det av revisorerna angivna syftet upptagas till allvarligt övervägande, även örn förslaget rörande överstyrelsens omorganisation ansåges tills vidare icke kunna i sin helhet genomföras.

b) Skölt» vemtyrelsens anslagsberäkningar.

Skolöverstyrelsen har i skrivelse den 31 augusti 1940 hemställt, att förevarande anslag måtte för budgetåret 1941/42 uppföras med 135,500,000

kronor enligt följande fördelning.

1. Statsbidrag till avlöning åt lärare vid folk- och

småskolor, förslagsvis ........................ kronor 135,300,000

2. Statsbidrag till avlönande av Överlärare, förslagsvis ..................................... » 170,000

3. Ersättning för flyttningskostnad, förslagsvis..... » 15,000

4. Bidrag för svensk undervisning åt svenska barn

i utlandet................................... » 26,500

Summa kronor 135,511,500, vilket belopp borde avrundas till 135,500,000 kronor.

Beträffande de särskilda utgiftsposterna inhämtas av skolöverstyrelsens skrivelse bland annat följande:

Statsbidrag till avlöning åt lärare vid folkoch småskolor. För budgetåret 1940/41 hade räknats med rörligt tillägg efter nio procent. Från och med den 1 juli 1940 utginge emellertid nämnda tillägg med maximum eller 15 procent. Av detta skäl måste delposten höjas med omkring 7,900,000 kronor eller till 136,700,000 kronor.

Härutöver påverkades anslagsposten i höjande riktning endast av en faktor, vars verkningar kunde mera säkert överblickas, nämligen kostnaden för av statsmakterna beslutade förstärkningsanordningar vid vissa lägre skolformer. Villkoren för statsbidrag i dessa fall vore angivna i kungörelsen 1940: 252, vilken kungörelse trätt i kraft den 1 juli 1940. Den årliga utgiften för detta ändamål hade beräknats till omkring 425,000 kronor. Då förskott icke avsetts utgå för nämnda lönekostnad, komme utgiften att för första gången belasta anslagsposten för budgetåret 1941/42 (jfr propositionen 1940: 155, sid. 44 ff.).

Ytterligare tvenne omständigheter kunde jämväl tänkas påverka anslagsbehovet i höjande riktning, nämligen fortsatt införande av ett sjunde skolår samt utsträckning av den årliga undervisningstiden. I båda dessa hänseenden vore skoldistrikten oförhindrade att vidtaga åtgärder (jfr propositionen 1940: 155, sid. 46). Emellertid holle överstyrelsen för sannolikt, att med hänsyn till nuvarande tidsläge några större förändringar av här berört slag icke komme att inträda.

94 Kungl. Maj:ts 'proposition Nr 176.

Åtskilliga faktorer torde komma att bidraga till en minskning av medelsåtgången budgetåret 1941/42. Främst tänkte överstyrelsen på den indragning av tjänster, som kunde bli en följd såväl av särskilda besparingsåtgärder som av den fortgående rationaliseringen av folkskoleväsendet. Man torde dock kunna utgå ifrån att det totala antalet tjänster icke komme att minskas i så stor utsträckning vid ingången av läsåret 1941/42 som varit fallet under sommaren 1940. Sålunda beräknades under år 1940 på grund av särskilda föreskrifter angående elevantal i läraravdelningar i folkskolor av A-form 300 extra ordinarie tjänster på folkskolestadiet samt 100 på småskolestadiet ha indragits. Vidare syntes vederbörande kommunala myndigheter av det allmänna ekonomiska läget lia påverkats till största möjliga sparsamhet vid beräknande av antalet erforderliga lärare. Åtskilliga tjänster torde nu ha indragits, vilka under mera normala förhållanden hade bibehållits. Det vore därför osannolikt, att en indragning av tjänster av samma omfattning kunde beräknas ske jämväl vid ingången av nästkommande budgetår.

Medelsåtgången torde också kunna påverkas i sänkande riktning genom att överlärares tjänstgöringsskyldighet i åtskilliga fall blivit utsträckt. Härigenom uppstode mindre behov av statsbidrag för timlärartimmar, och vidare bleve extra ordinarie lärare i vissa fall ersatta med timlärare, vilka undervisade ett mindre antal timmar. Vidare torde timlärartimmar i större utsträckning än tidigare komma att fullgöras utan särskilt arvode. I propositionen 1940: 155 sid. 120 hade nämligen föredragande departementschefen uttalat, att örn vid en skola funnes statsunderstödda timlärartimmar i läsämne eller annat övningsämne än slöjd och hushållsgöromål, lärares tjänstgöring i första hand borde utfyllas med dylik timlärartjänstgÖring och icke med slöjdundervisning. I de anvisningar, vilka fogats till kungörelsen 1940: 415 angående statsbidrag för slöjdundervisning, hade inryckts stadgande av angiven innebörd. Otvivelaktigt komme denna bestämmelse att verka besparande på utgiften för timlärare, särskilt med hänsyn till att statsbidrag till timlärare under vissa förutsättningar nu utginge vid förstärkningsanordningar.

I förevarande sammanhang ansåge sig överstyrelsen böra fästa uppmärksamheten därpå, att en strikt tillämpning av departementschefens berörda uttalande kunde få verkningar, vilka icke vore önskvärda. I stort sett torde det visserligen vara riktigt, att fyllnadstjänstgöring i första hand uttoges i andra ämnen än slöjd. Vid förstärkningsanordningar komme det emellertid i folkskolor av första och andra B-formen nästan i regel att bli så, att småskollärarinnan, som hade skyldighet till fyllnadstjänstgöring, komme att fullgöra sådan i den folkskolavdelning, där förstärkning av undervisningen skulle äga rum. Detta skulle innebära, att vederbörande klasslärare bleve hindrad att fullgöra hela den undervisning, läraravdelningen skulle åtnjuta, Enligt överstyrelsens mening vore detta icke lämpligt. I första hand borde den i förstärkningssyfte anordnade särskilda undervisningen förbehållas klassläraren. Det syntes för småskollärarinnans del ligga närmare till hands, att hon, som hittills i regel varit fallet, undervisade i kvinnlig slöjd. Överstyrelsen ville därför ifrågasätta en sådan modifikation av nu berörda anvisning, att densamma icke komme att avse småskollärarinnas undervisning på folkskolestadiet.

Av anförda skäl ansåge sig överstyrelsen med hänsyn till minskning av antalet beräknade lärartjänster m. m. kunna räkna med en minskad belastning å förevarande anslagspost av omkring 1,800,000 kronor. Nettominsk-

Kungl. Maj:ts proposition Nr 176. 95

ningen skulle alltså kunna upskattas till (1,800,000 — 425,000 =) i runt tal, 1,400,000 kronor, vilket skulle innebära, att anslagsposten borde uppföras med (136,700,000 — 1,400,000 =) 135,300,000 kronor.

St a t sbidrag till avlönande av Överlärare. Under budgetåren 1936/39 hade efter beslut av Kungl. Majit i varje särskilt fall beviljats arvodesbidrag till ett sammanlagt belopp av 145,225 kronor (jfr kungörelsen 1936: 307). För budgetåret 1939/40 hade sådana bidrag medgivits till ett belopp av sammanlagt omkring 9,500 kronor. Med hänsyn till att nya överlärartjänster alltjämt komme att inrättas, om än i något mindre omfattning än under de närmast föregående åren, torde man böra räkna med en stegring av anslagsbehovet för budgetåret 1941/42. Det totala medelsbehovet för ändamålet under sistnämnda budgetår torde böra beräknas till 170,000 kronor.

0 Ersättning för flyttningskostnad. Under budgetaret 1939/40 hade flyttningsersättning beviljats i 50 fall med ett sammanlagt belopp av omkring 6,200 kronor (jfr avlöningsreglementet 1937: 868, § 12). Utgifterna för detta ändamål torde komma att avsevärt ökas. Sålunda hade förflyttningarna av lärare under den senaste tiden tagit avsevärt större proportioner än tidigare. Vidare kunde flyttningsersättning numera jämlikt kungörelsen 1940: 414 tilldelas sådan ordinarie övertalig lärare, som för läsår eller del därav förordnats att uppehålla icke-ordinarie lärartjänst i annat skoldistrikt. Härigenom kunde i vissa fall uppkomma krav på dubbel flyttningsersättning, d. v. s. dels ersättning för kostnader för flyttning från den ordinarie tjänstgöringsorten till platsen för förordnandet, dels också ersättning för flyttning åter till stationeringsorten. Överstyrelsen ansåge sig därför, trots den relativt ringa belastningen av anslaget under budgetåret 1939/40, böra föreslå en höjning av nämnda anslag med

5,000 kronor till 15,000 kronor.

Bidrag för svensk undervisning åt svenska barn i utlandet. Till detta ändamål hade tidigare varit uppfört ett särskilt anslag i riksstaten. Vid det ovissa läge beträffande möjligheten att upprätthålla ifrågavarande undervisning, som rådde vid avgivandet av propositionen 1940: 155, hade det dock ansetts lämpligt att uppföra anslaget som delpost under förevarande anslag. Såvitt överstyrelsen hade sig bekant, torde svensk undervisning i utlandet endast fortgå i Tyskland. Hur förhållandena komme att gestaltas under läsåret 1941/42 vöre givetvis omöjligt att nu bedöma. Vid sådant förhållande syntes anslagsposten böra uppföras med oförändrat belopp, 26,500 kronor.

Beträffande utbetalning av statsbidrag har överstyrelsen framhållit, att förskotten (jfr sid. 92) i verkligheten ofta torde utgöra något mindre än 90 procent av lönekostnaderna.

Avsikten syntes sålunda icke ha varit, att förskott skulle utgå på timlärararvode vid förstärkningsanordningar (jfr sid. 93). Det torde även vara tvivelaktigt, huruvida förskott alltid utginge för bestridande av statsverket åvilande kostnader för vissa vikarier vid lärares tjänstledighet. Överstyrelsen ansåge därför en beräkning av 90 procent som förskott och 10 procent flir slutredovisning icke vara fullt hållbar. Vid en någorlunda jämn belastning av löneanslaget saknade för övrigt proportionen mellan förskott och slutredovisning betydelse vid anslagsberäkningen, blott för-

Departe-

mentschefen.

96 Kungl. Maj:ts proposition Nr 176.

skott uttoges i ungefär samma proportion från det ena året till det andra. Överstyrelsen hade därför vid sina anslagsberäkningar icke delat upp kostnaderna på tidigare brukligt sätt utan ansåge, att det anslag, som i det föregående angivits, vore vad som faktiskt kunde beräknas erforderligt för ifrågavarande budgetår. Vidare hade anslagsberäkningarna gjorts från den förutsättningen, att avdrag vid den slutliga statsbidragsrekvisitionen alltjämt komme att ske med en procent av de uppburna förskotten. Skulle avdraget, på grund av omläggning av förskottsutbetalningen till flera terminer (jfr sid. 92), komma att minskas eller helt avskaffas, måste anslaget beräknas höjt i motsvarande utsträckning. Slutligen hade överstyrelsen vid beräkningarna utgått från att de nuvarande provisoriska lönebestämmelserna komma att gälla även under budgetåret 1941/42 och att utgående förskott anpassades efter den minskning av antalet lärartjänster, som överstyrelsen räknat med.

c) Myndigheternas yttranden.

Statskontoret har i utlåtande den 21 september 1940 framhållit, att skolöverstyrelsens anslagsberäkningar syntes kunna godtagas. Vad anginge posten till ersättning för flyttningskostnad, erinrade statskontoret örn sitt i utlåtande angående anslag för budgetåret 1941/42 till rese- och flyttningsersättningar vid de allmänna läroverken framlagda förslag till skärpta bestämmelser beträffande ersättning för flyttningskostnader (se 1941 års åttonde huvudtitel, sid. 202). Överstyrelsens förslag om jämkning av bestämmelsen örn fyllnadstjänstgöring för lärare, vilken bestämmelse enligt statskontorets uppfattning måste ha tillkommit för att i besparingssyfte de ur statsbidragssynpunkt mest kostnadsdragande timlärartimmarna i första hand skulle uttagas av lärarna vid en skola inom ramen för deras maximitjänstgöring, har statskontoret redan av ekonomiska skäl ansett sig icke kunna tillstyrka, även om förslaget för närvarande — relativt sett — icke skulle föranleda särskilt stor kostnadsökning. ,

Riksräkenskapsverket har i utlåtande den 29 oktober 1940 framhållit, att en sänkning av procentavdraget till en halv procent komme att, med utgångspunkt från de för budgetåret 1940/41 gjorda beräkningarna (se propositionen 1940: 155, sid. 104) medföra en ökning av anslagsbelastningen för budgetåret 1941 /42 med en halv miljon kronor. Vidare har ämbetsverket låtit verkställa beräkning av ifrågavarande anslag från annan utgångspunkt än den av skolöverstyrelsen angivna (se handlingarna). Denna beräkning hade givit vid handen, att medelsbehovet under budgetåret 1941/42 för bidrag till avlöning åt lärare vid folkskolor torde komma att uppgå till omkring 136 miljoner kronor. Ämbetsverket har därför förordat, att sistnämnda belopp anvisades å riksstaten för nästkommande budgetår. I

I annat sammanhang framlägger chefen för finansdepartementet förslag rörande provisoriska avlöningsbestämmelser under budgetåret 1941/42 för

97 Kungl. May.ts proposition Nr 176.

lärare vid folk- och småskolor m. fl. Vid bifall till förslaget, vilket innebär bland annat en höjning av de i avlöningsreglementet 1937: 868 angivna bostadsersättningsbeloppen, minskas belastningen på detta anslag, vilket beaktas vid anslagsberäkningarna i det följande.

Provisorisk avlöningsförstärkning och provisoriskt dyrortstillägg torde böra utgå även under nästa budgetår till befattningshavare, som icke underkasta sig de provisoriska avlöningsbestämmelserna, dock bör härvid liksom under budgetåret 1939/40 gälla den begränsningen, att dessa förmåner endast böra tillkomma befattningshavare med rätt till personlig lönefyllnad enligt kungörelsen 1937: 901.

I detta sammanhang vill jag beröra en fråga örn vikarierande lärares eller timlärares löneförmåner under tjänstledighet på grund av inkallelse till militärtjänstgöring i anledning av anbefalld förstärkt försvarsberedskap m. m. Enligt kungörelsen 1939:969 äger dylik lärare, som åtnjuter tjänstledighet för fullgörande av värnpliktstjänstgöring, behålla viss del av sina löneförmåner. Förutsättningen härför är, att han sedan ingången av kalenderåret närmast före tjänstledighetens början innehaft sammanhängande anställning vid det statliga eller statsunderstödda undervisningsväsendet minst en termin (avbrott på högst 15 dagar räknas icke).

Vikariatsförordnande meddelas i de flesta fall endast för en termin i sänder. I regel kan emellertid vikarien, om tjänsten fortfarande behöver uppehållas med vikarie, räkna med förlängt förordnande även under följande termin. Den situationen kan emellertid inträffa, att en vikarie går miste om fortsatt förordnande och därigenom även ifrågavarande löneförmåner på grund av inkallelse till militärtjänstgöring. Skolstyrelsen kan visserligen meddela sådant förordnande, oaktat vikarien vid terminens början ej kunnat fullgöra tjänstgöringen, men så sker icke alltid. Såsom av handlingarna i ärendet framgår, ha fall av denna art förekommit.

Har vikarien en längre tjänstgöringstid som lärare bakom sig, synas mig starka billighetsskäl tala för att han, trots att fortsatt förordnande ej meddelats, bör kunna komma i åtnjutande av angivna löneförmåner eller skälig del därav, därest sannolika skäl tala för att han kunnat räkna med fortsatt lärarförordnande, örn han icke inkallats till militärtjänstgöring. Örn riksdagen förklarar sig icke ha något att erinra däremot, torde det lämpligen böra ankomma på Kungl. Majit att efter prövning i varje särskilt fall meddela föreskrift om löneförmåner i dylika fall. Kostnaderna härför torde böra belasta de anslag, från vilka vikariens löneförmåner eljest bestridas.

Bifall till skolöverstyrelsens förslag till jämkning i gällande bestämmelser örn fyllnadstjänstgöring för lärare får till följd, att klassläraren förbehålles den förstärkande undervisning, som avses i kungörelsen 1940: 252, även örn undervisningen i så fall kommer att meddelas mot timlärararvode. Maximitjänstgöringen för småskollärarinnan skulle i stället komma att uttagas i form av slöjdundervisning. Kostnadsökningen för statsverket torde

Bihang till riksdagens protokoll 19^1. 1 sami. Nr 176.

98 Kungl. Marits proposition Nr 176.

därför i allmänhet begränsas till skillnaden mellan statsbidrag till timläraroeh till slöjdlärararvode. Då praktiska skäl tala till förmån för förslaget och kostnadsökningen torde bli förhållandevis obetydlig, anser jag hinder icke böra möta mot att, där så befinnes lämpligt, anordningen i fråga genomföres.

Jag vill erinra örn att skolöverstyrelsen den 10 maj 1940 av Kungl. Maj:t anbefallts att taga under övervägande en med hänsyn till rådande allmänna förhållanden avpassad ökning av undervisning sskyldigheten för Överlärare och att därefter föranstalta örn genomförandet härav från och med läsåret 1940/41. Av handlingarna i ärendet inhämtas, att till följd härav undervisningsskyldigheten för Överlärare från och med sagda läsår i vissa fall icke oväsentligt utökats efter beslut av skolöverstyrelsen. Såsom överstyrelsen framhållit, har detta medfört ett minskat behov av icke-ordinarie lärare, vartill hänsyn av överstyrelsen tagits vid anslagsberäkningarna för nästa budgetår.

Vidare må erinras, att skolöverstyrelsen anbefallts verkställa utredning rörande frågan om ett fastare inordnande av överlärarorganisationen i skoladministrationen (jfr propositionen nr 252 till 1939 års lagtima riksdag, sid. 63, och riksdagens skrivelse nr 370, sid. 7). Överstyrelsen har i skrivelse den 11 januari 1941 framhållit, att uppdraget måste utmynna i förslag, vilkas realiserande skulle medföra ökade kostnader för statsverket. Med utredningen borde därför av stadsfinansiella skäl anstå tills vidare. Vad skolöverstyrelsen sålunda anfört synes motivera, att skolöverstyrelsen befrias från nämnda uppdrag, i vilket hänseende Kungl. Maj:t torde böra i sinom tid fatta beslut. Frågan torde emellertid böra vid lämplig tidpunkt återupptagas.

Med en centralisation till skolöverstyrelsen av anordningsärenden rörande folkskoleväsendet på sätt 1940 års lagtima riksdag i skrivelsen nr 388 angivit torde böra tills vidare anstå i avbidan på resultatet av de överväganden, som pågå inom den av chefen för finansdepartementet tillsatta särskilda besparingsberedningen.

Såsom av det föregående framgår, har 1940 års urtima riksdag uttalat sig för en sänkning av det procentuella avdraget vid slutlig utbetalning av statsbidrag till lärarlöner från en till en halv procent. I samband därmed har riksdagen framhållit önskvärdheten av att frågan om procentavdragets borttagande så snart lämpligen kan ske bringas till en lösning. Frågan örn procentavdragets sänkning till en halv procent torde jag inom den närmaste tiden få ånyo anmäla för Kungl. Majit. Enligt föreliggande utredning medför en sådan åtgärd en ökning av belastningen på förevarande anslag med icke mindre än en halv miljon kronor. Då det kvarstående avdraget är fullt befogat så länge det nuvarande systemet för utbetalning av statsbidrag till lärarlöner består, torde procentavdraget ännu icke böra i sin helhet borttagas. Skulle däremot anordningsärendena centraliseras, exempelvis till skolöverstyrelsen, kommer frågan i ett annat läge. Med hänsyn härtill utgår jag från att det av riksdagen berörda spörsmålet, såsom även

99 Kungl. Marits proposition Nr 176.

vid frågans behandling tidigare förutsatts, upptages till bedömande i samband med behandlingen av frågan om en omläggning av det nuvarande systemet för utbetalning av statsbidrag till lärarlöner.

Den av statskontoret berörda frågan om inskränkning i rätten till ersättning för flyttningskostnader torde, såsom jag anfört under punkten 115 i 1941 års åttonde huvudtitel, komma att upptagas till prövning inom finansdepartementet i ett större sammanhang.

Jag biträder skolöverstyrelsens förslag örn anvisande av statsbidrag till undervisning åt svenska barn i utlandet. Liksom föregående år torde därför bemyndigande av riksdagen böra inhämtas om rätt för Kungl. Majit att i fall av behov från förevarande anslag disponera högst 26,500 kronor till bidrag för sådan undervisning.

Skolöverstyrelsen har vid sina anslagsberäkningar utgått från att de nuvarande provisoriska lönebestämmelserna för lärarpersonalen skola gälla även för nästa budgetår. Den jämkning av dessa bestämmelser, som enligt det föregående föreslagits, kan beräknas medföra en minskning av anslagsbehovet med i runt tal 1,600,000 kronor. Å andra sidan har den beslutade sänkningen av det procentuella avdraget vid slutlig statsbidragsrekvisition som nämnts beräknats medföra en anslagshöjning av 500,000 kronor. Med utgångspunkt från överstyrelsens anslagsberäkningar, i vilka så långt detta varit möjligt hänsyn även tagits till de av folkskolans besparingssakkunniga senast föreslagna åtgärderna, skulle anslagsbehovet för nästa budgetår därför kunnat uppskattas till i runt tal (135,500,000 —1,600,000 -j- -f- 500,000 =) 134,400,000 kronor. Såsom överstyrelsen framhållit, kunna emellertid åtskilliga faktorer, exempelvis omfattningen av militära inkallelser, utsträckning av den årliga lästiden och införande av det sjunde skolåret, påverka anslagsbehovet, vilket är beroende jämväl därav, i vilken utsträckning de av mig i det föregående ifrågasatta besparings- och rationaliseringsåtgärderna genomföras under nästa budgetår. Med hänsyn till statskontorets och riksräkenskapsverkets yttranden i ärendet anser jag emellertid, att de av överstyrelsen gjorda anslagsberäkningarna kunna godtagas med de av mig föreslagna ändringarna. Anslaget torde fördenskull böra upptagas med 134,400,000 kronor.

4. Förslagsanslaget till Folkskolor lii. m.: Bidrag till avlöning åt lärare lör vid statsunderstödda sjnkvårdsanstalter och vid vissa barnhem intagna harn i skolåldern.

Statsbidrag av denna art utgick från början endast till avlönande av lärare åt vid vanföranstalter och kustsanatorier intagna barn i skolåldern. År 1927 utsträcktes anslagets tillämplighetsområde att omfatta lärare vid statsunderstödda tuberkulossjukhus samt år 1930 även lärare vid dispensärbarnhem och vid barnhem för nervösa och psykopatiska barn. En-

100 Kungl. Maj:ts proposition Nr 176.

ligt beslut av 1932 och 1933 års riksdagar medgavs, att ur anslaget jämväl finge utgå bidrag till avlönande av lärare vid Svenska röda korsets barnhem för friska barn från tuberkulösa familjer, Evangeliska fosterlandsstiftelsens barnhem i Hillsand i Ström samt fortsättningsskolan vid kustsanatoriet Apelviken. Slutligen har enligt medgivande av 1937 års riksdag statsbidrag beviljats för lärare vid det av Axel och Sofia Alms stiftelse i Rådan upprättade barnhemmet för huvudsakligen föräldralösa flickor.

I fråga örn statsbidrag ur detta anslag gälla i huvudsak samma grunder som beträffande bidrag till avlönande av lärare vid folk- och småskolor. Anslaget är nu uppfört med 265,000 kronor.

Skolöverstyrelsen har för nästa budgetår endast ifrågasatt en uppräkning av anslaget med 15,000 kronor till 280,000 kronor med hänsyn till det rörliga tilläggets stegring.

Fråga har uppkommit örn bidrag ur detta anslag till avlönande av en lärare vid det av Värmlands fattigvårds- och barnavårdsförbund i Berg i Grava socken inrättade barnhemmet för svårplacerbara barn.

I en av förbundets styrelse år 1938 gjord framställning härom har anförts bland annat: Gravahemmet, som börjat sin verksamhet den 1 april 1937, hade erhållit anslag ur allmänna arvsfonden och från Allmänna barnhuset, varjämte barnens hemkommuner lämnade bidrag i form av vårdavgifter. I hemmet intoges huvudsakligen nervösa och psykopatiska eller av andra orsaker svårplacerade gossar från Värmland och i mån av platstillgång även från andra delar av landet. Antalet intagna barn hade i allmänhet utgjort 22 å 25, varav omkring 15 varit i skolåldern. De skolpliktiga barnen hade tidigare erhållit undervisning i Forshaga skoldistrikts skolor, men denna anordning hade distriktet numera motsatt sig, emedan barnen ansågos utöva ett dåligt inflytande på de normala barnen i skolorna och den intellektuella undermåligheten hos barnen från Gravahemmet beredde svårigheter vid undervisningen. Med förståelse för skoldistriktets uppfattning hemställde styrelsen, att statsbidrag måtte utgå till en manlig extra ordinarie lärare vid barnhemmet, där undervisningen skulle bedrivas såsom vid en skola enligt tredje B-formen i undervisningsplanen för rikets folkskolor.

Vederbörande folkskolinspektör tillstyrkte förbundets framställning.

Skolöverstyrelsen tillstyrkte även ansökningen. Barnhemmets verksamhet vore enligt överstyrelsens mening ur samhällelig synpunkt betydelsefull, och det syntes uppenbart, att de skolpliktiga barnen i hemmet icke lämpligen kunde hänvisas till annan skola utan borde beredas undervisning vid hemmet. Förutsättningar förelåge för anordnande av en skola vid hemmet, där undervisningen borde omhänderhavas av en lärare med folkskolekompetens. klemmet vore närmast jämförligt med vissa för nervösa och psykopatiska barn inrättade barnhem, nämligen Skärsbo barnhem, Mellansjö skolhem (barnhem), barnhemmet Nyhem i Höör, Råbyholmshemmet och Frölundaborgshemmet i Mölndal. I likhet med dessa hem borde Gravahemmet erhålla statsbidrag till lärares avlönande.

Överstyrelsen hemställde därför, att styrelsen för Värmlands fattigvår dsoch barnavårdsförbund finge i egenskap av huvudman för en vid Gravahemmet i Berg, Grava socken, upprättad folkskola tills vidare, räknat från och med vårterminen 1939, erhålla statsbidrag till avlönande av en vid nämnda skola anställd extra ordinarie folkskollärare.

101 Kungl. May.ts proposition Nr 176.

Medicinalstyrelsen tillstyrkte bifall till överstyrelsens förslag.

Statskontoret yttrade bland annat: Gravahemmet torde få anses tillhöra en ny kategori av hem, som organiserats under de senaste åren och som icke syntes kunna hänföras till någon av de nu bidragsberättigade grupperna av barnhem. Statskontoret hade icke i och för sig något emot att — givetvis i så fall efter riksdagens hörande — jämväl Gravahemmet komrne i åtnjutande av statsbidrag ur anslaget men ville ifrågasätta, huruvida det icke kunde anses lämpligt att, innan anstalter vidtoges för beredande av statsbidrag till hemmet, en utredning företoges rörande karaktären och omfattningen av verksamheten vid den kategori av barnhem, som Gravahemmet tillhörde.

Beträffande Gravahemmets art har yttrande avgivits av svenska fattigvårds- och bamavårdsförbundet. Av detta ganska omfattande yttrande, som utarbetats av styrelsen för förbundets avdelning för barnavård, inhämtas bland annat, att blott fyra barnhem för svårplacerade barn funnes, nämligen Gravahemmet, Löfvingstorps barnhem i Jönköping, Nora barnhem och barnhemmet Nyhem i Höör. Sistnämnda hem åtnjöte statsbidrag till avlönande av lärare. Hem för svårplacerade barn borde icke upprättas med mindre antingen barnen kunde mottagas till undervisning i någon närbelägen skola, där hjälpskola med olika avdelningar funnes inrättad, eller inom hemmet anordnades sådan hjälpskola. Barnen borde vid undervisningen uppdelas i smärre grupper och ibland få individuell undervisning. Den föreslagna anordningen vid Gravahemmet, där en lärare skulle undervisa ett 15-tal barn, kunde blott försvaras såsom ett provisorium. Det vore måhända bättre, om ett fåtal större hem för svårplacerade barn inrättades än ett flertal små, eftersom undervisningen och vården bleve bättre vid en stor anstalt.

Det vöre alltså tvivel underkastat, örn Gravahemmet vöre ett steg i rätt riktning. Genom detta initiativ torde dock värdefulla erfarenheter ha vunnits och ytterligare kunna vinnas, varjämte hemmet utan tvekan fullgjorde en viktig uppgift. Avdelningsstyrelsen ville därför tillstyrka, att statsbidrag utginge för avlönande av den föreslagna lärarpersonalen vid Gravahemmet, men ville samtidigt understryka, att detta icke innebure ett ställningstagande beträffande frågan om det lämpliga anordnandet av barnhem för svårplacerade barn.

Vid anmälan av frågan i propositionen 1940: 155 till lagtima riksdagen ansåg jag mig av statsfinansiella skäl ej kunna tillstyrka statsbidrag till avlönande av lärare vid andra barnhem än sådana, som enligt gällande grunder kunde erhålla statsbidrag för ändamålet. Häremot framställde riksdagen icke någon erinran.

Frågan örn undervisningen av barnen i Gravahemmet har därefter tillspetsats genom att Forshaga skoldistrikt den 18 juni 1940 beslutat att icke mottaga barnen i distriktets folkskolor. Till följd härav Ilar förbundet gjort förnyade framställningar örn understöd för anställande av en lärare vid hemmet. Genom beslut den 4 oktober 1940 har Kungl. Majit på grund härav beviljat förbundet understöd ur allmänna arvsfonden till avlönande av en lärare vid hemmet under läsåret 1940/41 med 4,000 kronor. I samband därmed har Kungl. Majit uppdragit åt skolöverstyrelsen att inkomma

Departe-

mentschefen.

102 Kungl. May.ts proposition Nr 176.

med redogörelse för resultatet av undervisningen vid hemmet och förslag till ordnande av undervisningen därstädes från och med nästa läsår, därvid överstyrelsen hade att beakta vad i svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundets yttrande anförts.

Såsom av redogörelsen i det föregående framgår, är svenska fattigvårdsoch barnavårdsförbundet tveksamt i fråga örn lämpligheten av att vid barnhemmet i Grava socken för svårplacerbara barn anordna sluten skolundervisning. Jag anser mig kunna ansluta mig till förbundets synpunkter. Enligt min mening kan det med fog ifrågasättas, om det icke ur undervisnings- och uppfostringssynpunkt är lämpligare att vid undervisningen, i syfte att bryta barnens isolering, sammanföra barn tillhörande denna kategori med andra barn i stället för att bereda dem särskild undervisning inom barnhemmet. Å andra sidan inser jag väl de betänkligheter, som från skoldistriktets sida möta mot att undervisa barnhemmets barn tillsammans med skoldistriktets egna lärjungar. Inom Forshaga skoldistrikt är hjälpklassundervisning icke anordnad, och lärjungarna från barnhemmet måste därför mottagas i den vanliga folkskolan. Det hade utan tvivel varit önskvärt, örn dessa synpunkter kunnat beaktas vid hemmets planläggande och örn det därför förlagts till ett skoldistrikt, som varit i stånd att i hjälpklasser mottaga barnhemmets skyddslingar.

Vid de överväganden, som föregått Kungl. Maj:ts beslut den 4 oktober 1940, har med hänsyn härtill även möjligheten av en förflyttning av barnhemmet till annan plats varit på tal. En sådan förflyttning har emellertid ansetts icke gärna kunna ske, eftersom barnhemmet, som helt nyligen inrättats med bidrag ur arvsfonden, i övrigt är väl lämpat för sitt ändamål och en förflyttning skulle draga relativt stora kostnader.

I det läge, som efter frågans riksdagsbehandling år 1940 uppkom genom skoldistriktets beslut att från undervisning i distriktet avvisa barnhemmets lärjungar, befanns det från dessa utgångspunkter lämpligast att försöksvis med anlitande av arvsfondsmedel anordna undervisning inom barnhemmet under läsåret 1940/41. Om den undersökning rörande lämpligheten av denna anordning, som skolöverstyrelsen med beaktande av fattigvårds- och barnavårdsförbundets utlåtande och givetvis även av erfarenheterna från undervisningen i den med detta barnhem jämförbara anstalten Nyhem som nämnts har att företaga, ger till resultat, att sluten undervisning är tillrådlig, synes hinder icke böra möta att medgiva barnhemmet rätt till bidrag ur förevarande anslag till avlönande av extra ordinarie lärare. Det torde få ankomma på Kungl. Majit att framdeles, när undersökningsresultatet föreligger, meddela det beslut i ämnet, som undersökningen föranleder.

Anslaget torde — jämväl om Gravahemmet skulle tillerkännas rätt till bidrag ur anslaget — kunna i enlighet med skolöverstyrelsens beräkningar för nästa budgetår bestämmas till 280,000 kronor.

103 Kungl. Majda proposition Nr 176.

Anslagsbelastningen i övrigt påverkas av en sänkning av procentavdraget vid slutlig statsbidragsrekvisition och av den ifrågasatta höjningen av bostadsersättningsbeloppen (jfr det föregående). Med hänsyn härtill torde, med utgångspunkt i övrigt från skolöverstyrelsens beräkningar, anslaget för nästa budgetår böra uppföras med 275,000 kronor.

5. Förslagsanslaget till Folkskolor m. m.: Bidrag till avlöning åt föreståndarinnor och biträdande föreståndarinnor vid skolhem och arbetsstngor.

Ifrågavarande bidrag utgår enligt i huvudsak samma grunder som gälla för statsbidrag till avlöning åt lärare vid folk- och småskolor. Anslaget är nu uppfört med 330,000 kronor. Skolöverstyrelsen har med hänsyn till det rörliga tilläggets stegring föreslagit en anslagshöjning med 20,000 kronor. Riksräkenskapsverket har lämnat överstyrelsens anslagsberäkningar utan erinran.

I skolöverstyrelsens anslagsberäkningar torde endast böra vidtagas de ändringar, som betingas av en sänkning av procentavdraget vid slutlig rekvisition av statsbidrag och av den föreslagna höjningen av bostadsersättningsbeloppen. På grund härav synes förevarande anslag böra för nästa budgetår uppföras med 345,000 kronor.

6. Förslagsanslaget till Folkskolor ni. in.: Bidrag till anordnande av skolskjutsar för skolpliktiga barn.

a) Anordnande av extra skolskjutsar.

Folkskolans besparingssakkunniga ha i sitt betänkande angående folkskoleväsendets rationalisering ifrågasatt sådan ändring av nu tillämpad praxis, att statsbidrag i något större utsträckning skulle kunna utgå för anordnande av extra skolskjutsar. Av betänkandet inhämtas i detta hänseende bland annat följande:

I många fall, då en skola nedlades och barnen å såväl folk- som småskolestadiet överfördes till en närliggande skola, uppkomme vissa olägenheter på grund därav, att de dagliga undervisningstiderna för folk- och småskolans lärjungar icke sammanfölle. Örn exempelvis den mottagande skolan vore anordnad enligt Aa-formen, utgjorde den dagliga undervisningstiden vanligen för första klassen fyra timmar och för andra klassen under fyra veckodagar fyra timmar och två dagar i veckan fem timmar. Antalet lektioner å folkskolestadiet uppginge i regel till fem samtliga dagar i veckan. Örn i dylika fall samma skjuts skulle användas av alla barnen till och från skolan, måste småskolebarnen tillbringa en extra timme i skolan i väntan på de äldre barnen, första klassen alla och andra klassen flertalet dagar i veckan. Överfördes barnen till skolor av B-form, inträffade liknande förhållande, ehuru den dagliga väntetiden där komme att få en något mindre

Departe-

mentschefen.

104 Kungl. Maj:ts proposition Nr 176.

omfattning. I regel vöre slöjdundervisning anordnad för folkskolans lärjungar i den skola, till vilken barnen hänvisades. Denna undervisning påginge oftast två dagar i veckan, två timmar varje dag, och vore förlagd till eftermiddagarna. Småskolebarnens väntetid i skolan de dagar, slöjdundervisningen påginge, kunde sålunda komma att uppgå till omkring tre timmar, eller, örn en halvtimmes middagsrast inräknades, till över tre timmar. Den av sistnämnda anledning förorsakade väntetiden kunde visserligen bortfalla, örn folkskolebarnen från den indragna skolan ej deltoge i slöjdundervisningen. Ofta hade dessa barn tidigare åtnjutit sådan undervisning och önskade fortsätta därmed, och det syntes också mindre tillfredsställande, att de skulle hindras från deltagande i slöjdundervisningen.

Nämnda olägenheter torde icke kunna helt undvikas på annat sätt än genom anordnande av extraskjutsar från skolan för såväl småskolans elever som för de barn, vilka deltoge i slöjdundervisningen. Dessa skjutsar vore då erforderliga alla dagar i veckan. Möjligen kunde genom en ändrad arbetsordning antalet väntetimmar och därmed också extraskjutsarnas antal nedbringas. En dylik ändring kunde emellertid medföra, att antalet lektionstimmar för småskolans samtliga barn, sålunda även för dem, vilka eljest ej vore berörda av centraliseringen, under flertalet dagar i veckan mäste ökas från fyra till fem, vilket för barn å detta åldersstadium vore mindre tillfredsställande.

Även av andra anledningar torde i vissa fall behov av extraskjutsar kunna uppkomma.

Enligt vad de sakkunniga inhämtat syntes statsbidrag för extraskjutsar endast undantagsvis beviljas. De sakkunniga ansåge sig böra ifrågasätta, huruvida icke skäl kunde anses föreligga för en sådan ändring av denna praxis, att statsbidrag i något större utsträckning kunde utgå för anordnande av dylika extraskjutsar och då främst för att möjliggöra folkskolebarnens deltagande i slöjdundervisningen. Självfallet borde så långt ske kunde anordningar vidtagas i syfte att nedbringa antalet sådana skjutsar.

Förhållandena på landsbygden syntes tyvärr utveckla sig därhän, att allt flera skolor måste indragas och skolskjutsar anordnas. I övervägande antalet fall skedde detta i besparingssyfte. Det syntes då rimligt, att dessa anordningar, vilka ofta vore en förutsättning för att en mera ekonomisk organisation av skolväsendet inom ett distrikt skulle kunna genomföras, bleve sådana, att såväl barnens som hemmens berättigade intressen tillgodosåges, och att inga ur undervisningssynpunkt och för barnen mindre tillfredsställande åtgärder framtvingades beträffande den skola, till vilken den indragna skolans barn hänvisades. Det torde eljest kunna befaras, att åtgärder för skolindragningar i sådana fall, som här blivit berörda, bomme att möta starkt motstånd, som försvårade organisationsarbetet.

Då det icke syntes böra ankomma på de sakkunniga att framlägga förslag i berörda syfte, hade de sakkunniga icke funnit sig böra närmare ingå på frågan om de ökade kostnader, som härigenom uppkomme. Det torde emellertid på goda grunder kunna antagas, att merkostnaderna för ifrågavarande skjutsanordningar, även om statsbidrag utginge i något ökad omfattning, icke bomme att uppgå till mera betydande belopp jämfört med kostnaderna för det hela.

Åt denna fråga har ett stort antal folkskolinspektörer ägnat särskild uppmärksamhet. Flera inspektörer ha instämt i de sakkunnigas förordande av

105 Kungl. Maj:ts 'proposition Nr 176.

en mera allmänt tillämpad praxis beträffande anordnandet av extraskjutsar, men somliga ha samtidigt framhållit, att tillämpningen måste komma att ställa sig dyr, till och med mycket dyr. Ungefär lika många folkskolinspektörer ha avstyrkt tanken, att staten skulle ikläda sig ökade kostnader för detta ändamål. Det har påpekats som ett ganska vanligt förhållande, att småskolebarnen, även där inga skolskjutsar äro anordnade, invänta avslutningen av folkskolans läsdag för att få sällskap med de äldre barnen på hemvägen. Flera folkskolinspektörer ha förordat femdagarsläsning i småskolan med därav följande fem timmars undervisning per dag som ett medel, varigenom extraskjutsar gjordes onödiga. Dylik anordning förekomme redan nu mångenstädes. Örn sista timmen på dagen ansloges till lättare övningar, bleve olägenheten ej så stor, i synnerhet om barnen finge en vilodag mitt i veckan. Ett par folkskolinspektörer ha rekommenderat i stället för femtimmarsläsning en ändrad arbetsordning i småskolan, åsyftande någon förskjutning av skoldagens början och slut genom förlängning av rasterna, särskilt frukostrasten o. s. v.

Skolöverstyrelsen har ansett sig icke kunna för närvarande förorda någon ändring i den praxis, som hittills följts. Överstyrelsen anför bland annat:

Extra skolskjutsar vore otvivelaktigt det lämpligaste och effektivaste medlet att avhjälpa de påtalade olägenheterna. En begynnande praxis med statsbidrag till dylika extraskjutsar skulle emellertid inom kort medföra en högst väsentlig höjning av anslaget för skolskjutsändamål till men för de besparingssträvanden, som åtminstone för närvarande vore särskilt aktuella. De medel att undvika dessa extraskjutsar, som flera folkskolinspektörer förordat, och vilka för övrigt även de sakkunniga antytt, förefölle måhända ur viss synpunkt betänkliga, då det nämligen skulle bli fråga örn en utökning av de minsta barnens läsdag från de normala fyra timmarna till fem. Om denna utökning skedde på ett klokt sätt med förläggning av sådana ämnen som sång, teckning, gymnastik med lek eller till och med vissa arbetsövningar till dagens sista lektion, kunde dock överstyrelsen för sin del icke beteckna anordningen såsom pedagogiskt förkastlig, särskilt som den skulle vara förbunden med en lovdag i veckan. Men även örn fyratimmarsläsning under sex dagar i veckan tillämpades, torde helt visst läsdagen kunna, såsom i vissa yttranden framhållits, genom rasternas förlängning ordnas på sådant sätt, att varken väntetid eller överansträngning behövde ifrågakomma.

Med hänsyn härtill ansåge sig överstyrelsen åtminstone icke för närvarande kunna förorda någon ändring i den praxis, som hittills följts i fråga örn beviljandet av statsbidrag till skolskjutsar.

Statskontoret har icke framställt någon erinran mot vad de sakkunniga anfört.

Av domkapitlen ha endast tre särskilt uttalat sig i denna fråga. Domkapitlet i Västerås har yttrat, att större hänsyn måste tagas till barnens välbefinnande och att därför, örn någon annan anordning ej vore möjlig, särskilda skolskjutsar borde anordnas för småskolebarnens hemresa, särskilt slöjddagarna. Andra dagar kunde deras frukostrast göras längre och

106 Kungl. Maj:ts proposition Nr 176.

en halvtimme användas till genomgång av följande dags hemuppgifter under vederbörande lärarinnas tillsyn. Domkapitlet i Karlstad har tillstyrkt de sakkunnigas förslag. Domkapitlet i Luleå har framhållit, att den nuvarande ordningen medförde hälsorisker och sedliga vådor för barnen.

Av de över sakkunnigutlåtandet hörda lärarsammanslutningarna har särskilt uttalande beträffande anordnande av extraskjutsar gjorts endast av Sveriges folkskollärarförbund, som ur hygieniska synpunkter yttrat sig rörande skolskjutssystemet och därför med tillfredsställelse hälsat de sakkunnigas förslag.

b) Ändrade statsbidragsgrnnder.

Såsom av propositionen nr 155 till 1940 års lagtima riksdag framgår, hade folkskolans besparingssakkunniga framlagt förslag om att för förbilligande av kostnaderna för centralisering av fortsättningsskolväsendet statsbidrag skulle få utgå för färd med fordon, som lärjunge själv framför. Med hänsyn till de anmärkningar mot förslaget, som framställdes i några däröver avgivna utlåtanden, uttalades i propositionen, att ytterligare utredning i ämnet vore erforderlig. Riksdagen (skrivelse nr 216) fann icke anledning till erinran häremot och yttrade, att vid utredningen uppmärksamhet även borde ägnas frågan, huruvida icke sådant bidrag i viss utsträckning vore tänkbart jämväl beträffande den egentliga folkskolan.

I skrivelse den 30 januari 1941 ha folkskolans besparingssakkunniga framlagt utredning rörande dessa frågor. De sakkunniga ha framfört betänkligheter mot en tillämpning av anordningen i folkskolan. Innan särskilda åtgärder i sådant syfte vidtoges, borde erfarenheter vinnas beträffande systemets tillämpning i fortsättningsskolan. Emellertid funnes enstaka fall, då det vore önskvärt, att bidrag kunde utgå. I dessa fall kunde enligt de sakkunnigas mening bidrag utgå redan enligt nuvarande bestämmelser i kungörelsen 1935: 449. Av utredningen i vad den avser folkskolan inhämtas:

Av uttalanden, som de sakkunniga inhämtat från vissa av statens folkskolinspektörer, framginge, att en nära nog enhällig mening rådde därom, att, vad anginge fortsättningsskolan, statsbidrag borde utgå jämväl för färd med fordon, som framfördes av barnen själva, medan däremot skilda meningar gjorde sig gällande rörande lämpligheten av en dylik anordning vad beträffade den egentliga folkskolan. Att småskolans elever kunde lämnas helt ur räkningen, torde få anses självfallet.

De sakkunniga ville för egen del fastslå, att de förhållanden, som vid bedömandet av denna fråga måste främst beaktas, vöre mycket olikartade beträffande folkskolan och fortsättningsskolan. Under det att fortsättningsskolans lärjungar i allmänhet vore i åldern 13—15 år, hade man i den egentliga folkskolan att räkna med barn i åldersklasserna 9—14 år. Den årliga lästiden i fortsättningsskolan omfattade för varje lärjunge i regel sex vec-

107 Kungl. Majlis proposition Nr 176.

kor, undantagsvis ytterligare en eller annan vecka, medan undervisningen i folkskolan påginge 34 1/2—39 veckor om året. I den mån färd med eget fordon kunde för barnen anses vara ansträngande — vid längre färder och under ogynnsamma förhållanden kunde detta vara fallet — komme främst folkskolebarnen att drabbas därav. Fortsättningsskolans kurser — särskilt de för flickorna anordnade — vore icke sällan förlagda till vår-, sommareller höstmånaderna, då även en längre färd med exempelvis cykel till och från skolan kunde ske utan fara för överansträngning och utan några risker för barnens hälsa. De sakkunniga ansåge nämligen, att färdsätt, varom nu vöre fråga, främst borde komma till användning vid sådana kurser, som anordnades under ovan angivna tider på året, ehuru det icke kunde anses vara uteslutet, att, åtminstone i vissa delar av landet, anordningen kunde tillämpas även i fråga örn kurser, förlagda till andra tider av året.

Av det anförda torde framgå, att de sakkunniga hyste vissa betänkligheter mot att förslaget örn statsbidrag för färd med av barnen själva framförda fordon skulle utvidgas till att avse även den egentliga folkskolan. Innan särskilda åtgärder i sådant syfte vidtoges, borde erfarenhet vinnas rörande det föreslagna bidragssystemets tillämpning beträffande fortsättningsskolan. Anordningen kunde i varje fall tillämpas endast i en mycket begränsad omfattning i folkskolan.

Av utredningen syntes emellertid framgå, att det funnes enstaka fall, där det skulle vara önskvärt, att bidrag kunde utgå, då barn i folkskolan använde sig av dylikt färdsätt. Vid övervägandet av detta spörsmål hade de sakkunniga kommit till den uppfattningen, att sådant bidrag skulle kunna beviljas med stöd av nuvarande bestämmelser angående statsbidrag för anordnande av skolskjutsar åt skolpliktiga barn. Ifrågavarande bestämmelser återfunnes i kungörelsen 1935: 449, med däri senare vidtagna ändringar. Enligt § 1 mom. 3 sagda kungörelse finge statsbidrag utgå för barns befordran såväl till som från skola med järnväg, motorfordon, hästskjuts, båt eller annat lämpligt fortskaffningsmedel. Och i andra stycket samma moment hette det, att statsbidrag icke finge utgå för skjuts med fordon, som framfördes av barnen själva, i annan mån än som skäligt bidrag till bestridande av med sådan färd förenade verkliga utgifter. Här uppkomme osökt den frågan, vilka fall som åsyftades i sistberörda bestämmelse. Då kungörelsen främst avsåge statsbidrag till skolskjutsar för folkskolans lärjungar, måste såväl automobil som motorcykel lämnas ur räkningen och till synes även motorbåt. Av andra fortskaffningsmedel, som för ifrågavarande ändamål kunde betecknas som lämpliga och som kunde framföras av barnen själva, syntes endast roddbåt, cykel, skidor eller sparkstötting kunna ifrågakomma. Att dessa fortskaffningsmedel i vissa fall vore att anse som lämpliga torde ej kunna bestridas. Frågan bleve då, örn några utgifter kunde uppkomma vid sådant färdsätt. Därest skoldistrikt eller målsman för ifrågavarande ändamål anskaffade fordon av nämnda slag, kunde det väl sägas, att så bleve fallet. Vad särskilt färd med cykel beträffade, torde kunna göras gällande, att underhåll och slitage av fordonet medförde vissa utgifter, till vilkas bestridande .skäligt bidrag syntes kunna utgå.

Med det anförda hade de sakkunniga velat giva uttryck åt den meningen, att nuvarande bestämmelser angående statsbidrag för anordnande av skolskjutsar med den av de sakkunniga angivna tolkningen syntes kunna möjliggöra utgående av bidrag även för skjuts med fordon, som framfördes

108 Kungl. Maj:ts proposition Nr 176.

av barnen själva. Beviljades dylikt bidrag, tillkomme det vederbörande länsstyrelse att pröva skäligheten av bidragets storlek. Med hänsyn till att bidrag, vad anginge folkskolan, för varje lärjunge i regel komme att utgå under hela läsåret, syntes detsamma böra utgå med ett i förhållande till motsvarande bidrag för fortsättningsskolan reducerat belopp.

Skolöverstyrelsen har förklarat sig icke kunna dela de sakkunnigas mening, att statsbidrag i här ifrågavarande fall skulle kunna utgå enligt kungörelsen 1935:449.

Enligt de sakkunnigas tolkning skulle alltså i realiteten varje av barn framfört fordon kunna inbegripas bland dem, till vilkas användning vid färd till eller från skolan statsbidrag skulle kunna erhållas. Vöre detta riktigt, funnes dock ingen anledning, varför det icke skulle direkt utsagts i författningen. Det torde emellertid finnas en annan förklaring. Som bekant vöre ingen åldersgräns bestämd för rätten att framföra motorbåt, som ej ginge i trafik. Det torde ha funnits fall, då barnen själva — det borde observeras, att bestämmelserna i denna kungörelse hade avseende jämväl på fortsättningsskolans elever — kunnat använda sig av dylikt trafikmedel för besök i skolan, vilket givetvis medfört samma »verkliga kostnader» för bensin- och oljeförbrukning, som om en särskild förare lett färden. För att möjliggöra statsbidrag i sådana fall torde bestämmelsen fått sin nuvarande lydelse. Överstyrelsen kunde därför icke dela de sakkunnigas mening, att bestämmelsen skulle innebära ett allmänt möjliggörande av statsbidrag till skjuts med fordon, som framfördes av barnen själva. En tolkning av detta slag hade i regel icke heller från skoldistriktens sida ifrågasatts. År 1936 hade emellertid en skolstyrelse hos skolöverstyrelsen anhållit, att statsbidrag jämlikt kungörelsen finge utgå som skäligt bidrag till målsmans utgifter för cyklar och skidor åt barn för färd till och från skolan. Sedan överstyrelsen avslagit denna framställning, hade anförts underdåniga besvär, vilka resulterat i att Kungl. Majit genom utslag den 16 mars 1937 (regeringsrättens årsbok 1937: ref. 21) ej funnit skäl göra ändring i överstyrelsens beslut.

Riksräkenskapsverket har beträffande frågan örn statsbidrag för färd med fordon, som framföras av barnen själva, anslutit sig till de sakkunnigas uppfattning, att erfarenhet först borde vinnas rörande bidragssystemets tillämpning i fortsättningsskolan, innan detsamma utsträcktes till andra skolformer. Vidare har ämbetsverket i likhet med statskontoret erinrat örn nämnda regeringsrättsutslag.

c) Skolöverstyrelsens anslagsberäkningar.

Under nedannämnda budgetår har detta anslag uppförts med följande belopp:

1936/37 1937/38 1938/39 1939/40 1940/41

200,000 450,000 600,000 925,000 1,300,000

Stegringen i anslagsbehovet har väsentligen vållats av de inom folkskoleväsendet vidtagna rationaliseringsåtgärderna. Såsom framgår av anslagsfrågans behandling år 1940, ha vissa åtgärder i besparingssyfte fun-

109 Kungl. Maj:ts proposition Nr 176.

nits påkallade. Bland annat har föreskrivits, att anbud å skjutsning skola infordras genom kungörelse. Verkningarna av dessa åtgärder komma på grund av gällande statsbidragsbestämmelser att visa sig först under budgetåret 1941/42.

Skolöverstyrelsen har föreslagit, att anslaget för nästa budgetår måtte höjas med 922,000 kronor till 2,222,000 kronor.

Skjutskostnaderna komme att väsentligt stegras på grund av ökade bensin- och oljepriser. Mycket bekymmersamt vore, att bensin icke kunde erhållas för skolskjutsar. Härigenom sattes vidtagna rationaliserings- och besparingsåtgärder inom folkskoleväsendet i fara. Det vore icke möjligt att bedöma, i vilken utsträckning ersättningsbränsle kunde komma till användning. I en del fall kunde hästskjuts och inackordering tillgripas. Sannolikt måste dock tillfälliga skolor i många fall anordnas och ökat antal lärare anställas.

I första hand ålåge det de lokala myndigheterna att i samråd med vederbörande folkskolinspektör vidtaga de åtgärder, som påkallades av de ändrade förhållandena. Man kunde dock antaga, att belastningen av förevarande anslag komme att minskas, medan kostnaderna för inackordering och lärarlöner komme att ökas. Förändringarna under läsåret 1940/41 komme på grund av rekvisitionsbestämmelsema att inverka på anslaget för budgetåret 1941/42.

Under de senaste budgetåren hade de belopp, som enligt folkskolinspektörernas uppgifter rekvirerats för skolskjutsar, samt anslagsbelastningen enligt budgetredovisningarna utgjort:

Med ledning av de föreliggande siffrorna beräknade överstyrelsen, att belastningen å det för budgetåret 1940/41 anvisade anslaget komme att röra sig omkring ett belopp av 1,750,000 kronor.

För budgetåret 1940/41 hade överstyrelsen i oktober 1940 medgivit utgående av statsbidrag till nya skolskjutsar, som sammanlagt beräknats kosta omkring 575,000 kronor. Dessutom hade till överstyrelsen inkommit ännu ej avgjorda ansökningar, avseende skolskjutsar för en sammanlagd kostnad av omkring 15,000 kronor. Under förutsättning att sistnämnda ansökningar komme att bifallas, skulle alltså för budgetåret 1940/41 tillkomma nya skolskjutsar för en sammanlagd kostnad av omkring 590,000 kronor, för vilka skulle krävas statsbidrag med omkring 472,000 kronor, till största delen belastande anslaget för budgetåret 1941/42. Om samtliga under budgetåret 1939/40 anordnade skjutsar skulle fortsättas under bud-

Departe-

mentschefen.

110 Kungl. Maj:ts proposition N? 176.

getåret 1940/41 med oförändrade kostnader och samtliga för sistnämnda budgetår hittills beviljade eller begärda nya skjutsar skulle komma till stånd för de i ansökningarna angivna kostnaderna, skulle alltså medelsbehovet för budgetåret 1941/42 kunna beräknas till (1,750,000 -f- 472,000 =)

2,222,000 kronor.

Emellertid påverkades medelsbehovet av flera faktorer, vilkas inverkan överstyrelsen i nuvarande stund saknade möjlighet att med någon säkerhet uppskatta. Sannolikt inkomme ytterligare ett icke obetydligt antal ansökningar för budgetåret 1940/41. På grund av stegrade driftkostnader för motorfordon måste man vidare räkna med en avsevärd fördyring av flertalet skolskjutsar. Å andra sidan minskades medelsåtgången till följd därav, att ett antal tidigare inrättade eller planerade nya skjutsar på grund av bensinrestriktionerna eller av andra anledningar icke komme till stånd under innevarande budgetår.

Med hänsyn till anförda omständigheter ansåge sig överstyrelsen böra anhålla, att anslaget måtte höjas med 922,000 kronor till 2,222,000 kronor.

Statskontoret, som icke kunnat erhålla ens några approximativa siffror beträffande den omfattning, i vilken planerade skolskjutsar inställts, har funnit det i hög grad tveksamt, om härav föranledd minskning i medelsbehovet kunde beräknas uppnå sådan storlek, att den skulle uppväga dels kostnaderna för skolskjutsar, beträffande vilka ansökningar ännu icke inkommit, dels ock ökningen av skjutskostnaderna. Icke ens örn hänsyn toges till de besparingsåtgärder, som numera genomförts på ifrågavarande område, torde en dylik balans kunna förväntas. Med beaktande av föreliggande uppgifter holle statskontoret fördenskull före, att det äskade anslagsbeloppet icke komme att visa sig tillräckligt. Svårigheterna att i rådande läge bedöma de skilda på anslagsbelastningen inverkande omständigheterna hade emellertid avhållit statskontoret att framställa förslag beträffande storleken av det behövliga beloppet.

Såsom av utredningen framgår, möta vid anordnandet av skolskjutsar vissa svårigheter på grund därav, att de dagliga undervisningstiderna för folk- och småskolans lärjungar icke sammanfalla. I de fall, då småskolans barn använda sig av samma skolskjuts som folkskolans, måste skolskjutsarna anpassas efter de barn, som ha den längre undervisningstiden, d. v. s. folkskolans, vilket medför, att småskolebarnen ej sällan måste tillbringa extra timmar i skolan i väntan på att undervisningen för folkskolans barn skall avslutas. Dessa olägenheter ökas givetvis i den mån ytterligare skolor indragas på grund av rationaliseringsåtgärderna och barnen överföras till andra skolor på sådant avstånd från hemmen, att skolskjutsar måste anlitas.

Jag delar de sakkunnigas mening, att såväl barnens som hemmens berättigade intressen måste tillgodoses vid rationaliseringsåtgärdernas genomförande, och finner det på grund härav angeläget, att sådana åtgärder vidtagas, att allvarligare olägenheter av nyssnämnd art icke skola behöva upp-

lil

Kungl. Maj:ts proposition Nr 176.

komma. Såsom utredningen i ämnet utvisar, saknas icke möjligheter att exempelvis genom en ändrad disposition av undervisningstiden komma till rätta med problemet utan att därigenom skolarbetets anordning skall behöva ge anledning till erinringar. Jag förutsätter, att från folkskolinspektörernas och skolöverstyrelsens sida vidtagas de åtgärder i detta syfte, som kunna befinnas erforderliga. Skulle det visa sig, att dessa åtgärder icke äro tillräckliga, bör enligt min mening de sakkunnigas förslag om anvisande av statsbidrag i vidgad utsträckning till anordnande av extraskjutsar genomföras i den omfattning, som prövas nödvändig. Det torde böra ankomma på skolöverstyrelsen att, örn så erfordras, framlägga förslag i ämnet, vilket i så fall bör åtföljas av beräkningar rörande de merkostnader för det allmänna, som uppkomma genom extraskjutsarna.

Såsom av det följande framgår, kan jag för fortsättningsskolans del icke tillstyrka sådana ändringar i gällande grunder för statsbidrag till skolskjutsar, att statsbidrag kan utgå även för färd med fordon, som lärjunge själv framför. Jag kan i konsekvens härmed icke heller ifrågasätta statsbidrag i dessa fall för folkskolans del. Jag ansluter mig till de hörda myndigheternas uppfattning, att de nuvarande bestämmelserna i kungörelsen 1935: 449 icke avse färd med cykel eller annat fortskaffningsmedel, varom här är fråga.

Vad beträffar anslagsbehovet för nästa budgetår, vill jag framhålla, att motorbränslerestriktionerna uppenbarligen i viss utsträckning minskat möjligheterna att genom skolskjutsar förbilliga och förbättra skolväsendet. Av allt att döma användes fortfarande icke ersättningsbränsle i sådan omfattning, att skolskjutsar kunna i oförminskad omfattning upprätthållas. Det är emellertid att antaga, att de nuvarande svårigheterna skola vara av övergående natur och att under mellantiden de av skolöverstyrelsen angivna tillfälliga åtgärderna skola visa sig tillfyllest. Det icke ringa statsekonomiska intresse, som är knutet vid skolskjutsinstitutionen, gör det till ett angeläget önskemål, att denna kan upprätthållas i största möjliga utsträckning.

Under nuvarande förhållanden är det givetvis vanskligt att bedöma storleken av det för nästa budgetår erforderliga anslagsbeloppet. De år 1940 beslutade besparingsåtgärderna torde knappast komma att mer avsevärt nedbringa medelsåtgången. Jag finner mig kunna godtaga skolöverstyrelsens beräkningar och vill således tillstyrka, att anslaget för nästa budgetår uppföres med det av överstyrelsen föreslagna beloppet, avrundat till 2,200,000 kronor, vilket innebär en ökning med 900,000 kronor.

112 Kungl. May.ts proposition Nr 176.

7. Reservationsanslag till Folkskolor m. m.: Bidrag till

skolhemsbyggnader och deras inredning.

Såsom av det föregående framgår, torde till detta ändamål böra på tillläggsstat II till riksstaten för innevarande budgetår anvisas ett reservationsanslag av 800,000 kronor.

8. Förslagsanslaget till Fortsättningsskolor: Bidrag till

avlöning åt lärare.

a) Skolöverstyrelsens anslagsberäkningar.

Detta anslag var för budgetåren 1937/38, 1938/39 och 1939/40 uppfört med respektive 5,250,000, 5,000,000 och 4,825,000 kronor. Anslagsminskningen har huvudsakligen berott på den fortgående centraliseringen av fortsättningsskolväsendet samt övergång från tvåårig till ettårig fortsättningsskola i samband med införande av sjunde skolår. För innevarande budgetår är anslaget uppfört med 4,050,000 kronor.

Från och med budgetåret 1940/41 gälla vissa särskilda centraliseringsoch besparingsbestämmelser beträffande statsbidrag till fortsättningsskolväsendet (kungörelserna 1940:457—459). Sålunda ha statsmyndigheterna tillagts befogenhet att även mot skoldistrikts bestridande fastställa sådan organisation av fortsättningsskolväsendet, som förutsätter anordnande av skolskjutsar eller inackordering av skolbarn. Särskilda bestämmelser ha meddelats örn fortsättningsskolpliktigt barns undervisning i annat skoldistrikt än det, lärjungen tillhör, och om antalet elever i läraravdelning. Resekostnads- och traktamentsersättning till ambulerande lärare har maximerats till i allmänhet 25 kronor. Ifrågavarande centraliserings- och besparingsåtgärder ha föranlett minskning av anslaget till bidrag till avlöning åt fortsättningsskollärare med 450,000 kronor och ökning av anslaget till bidrag till centralisering av fortsättningsskolväsendet med 130,000 kronor.

Skolöverstyrelsen har föreslagit, att anslaget till bidrag till avlöning åt lärare vid fortsättningsskolor måtte för nästa budgetår sänkas med 50,000 kronor till 4,000,000 kronor.

Beträffande den verkliga medelsåtgången under budgetåret 1939/40 hade överstyrelsen inhämtat uppgifter från folkskolinspektörema, varav framginge, att statsbidrag under sagda budgetår utgått med 4,226,282 kronor. Enär den besparing, som genom ovan nämnda föreskrifter beräknats uppkomma under nu löpande budgetår, torde få betraktas som en engångsvinst, som visserligen kvarstode även i fortsättningen men icke ytterligare ökades år efter år, syntes anslagets fortsatta reducering böra beräknas med en viss försiktighet och huvudsakligen blott med hänsyn till de möjligheter till centralisering, vilka erbjöde sig genom den allmänna nedgången i fortsättningsskolans elevantal.

Kungl. Majlis proposition Nr 176.

b) liönefUrbättring åt lärarinnor i hushållsgöromål.

Enligt § 1 kungörelsen den 30 december 1932 (nr 587) om avlöning åt lärare vid fortsättningsskolan samt statsbidrag till sådan avlöning skall arvodet till lärare i fortsättningsskola utgöra minst 2 kronor 50 öre för undervisningstimme, dock att arvodet för undervisning i manlig eller kvinnlig slöjd skall utgöra minst 1 krona 75 öre samt arvodet för undervisning i hushållsgöromål minst 2 kronor ävensom att för undervisning i ämnet arbetskunskap, i den mån undervisning i kvinnlig slöjd och hushållsgöromål ej ingår däri, till lärare, som förklarats därtill berättigad, arvodet skall utgå med minst 3 kronor för undervisningstimme (jfr kungörelsen 1936:435). För lärare i ersättningsskola motsvaras de två förstnämnda beloppen av respektive 1 krona 50 öre och 1 krona 25 öre. Ersättning till lärare kan också bestämmas i form av årsavlöning, reglerad för delaktighet i statens pensionsanstalt. Ambulerande lärare vid fortsättningsskola äger rätt till viss ersättning för av tjänsten föranledda resor. Enligt § 3 nämnda kungörelse skall statsbidrag till avlönande av lärare utgå med belopp, motsvarande minimiarvodena jämte i förekommande fall till lärare med reglerad årsavlöning utgående ålderstillägg.

Minimiarvodet för lärarinna i hushållsgöromål har — frånsett en tillfällig höjning till 2 kronor 40 öre under tiden den 1 juli 1921-den 30 juni 1924 — varit oförändrat alltsedan år 1920. Lärarinnorna i hushållsgöromål ha icke heller kommit i åtnjutande av dyrtidstillägg eller annan löneförbättring. Framställning har därför i olika sammanhang gjorts om förbättrande av deras löneförhållanden. Sålunda anhöll 1938 års riksdag om utredning rörande ordnandet av skolkökslärarinnornas vid fortsättningsskolorna anställnings-, bostads-, löne- och pensionsförhållanden.

I skrivelse den 26 juli 1938 framlade skolöverstyrelsen förslag om införande av obligatorisk undervisning i hushållsgöromål i fortsättningsskolan, innefattande även förslag om lönereglering för lärarinnorna i detta ämne. Under framhållande att den föreslagna löneregleringen icke kunde komma till stånd omedelbart anhöll centralstyrelsen för svenska skolkökslärarinnornas förening, att arvodet till skolkökslärarinnorna måtte, i avvaktan på löneregleringens genomförande, höjas till 2 kronor 50 öre. I utlåtande häröver erinrade skolöverstyrelsen, att frågan örn övningslärarnas ställning vid samtliga statsunderstödda läroanstalter syntes vara avsedd att bli föremål för särskild sakkunnigutredning, men förklarade sig tillstyrka den provisoriska löneförbättringen, örn överstyrelsens förslag rörande obligatorisk undervisning i hushållsgöromål icke kunde genomföras inom den närmaste framtiden. I propositionen nr 155 till 1940 års lagtima riksdag uttalades emellertid, att föreningens framställning under nuvarande förhållanden icke kunde tillstyrkas.

Bihang till riksdagens protokoll 191*1. 1 sami. Nr 176.

114 Kungl. May.ts proposition Nr 176.

Centralstyrelsen för svenska skolkökslärarinnomas förening har nu anhållit, att de ifrågavarande skolkökslärarinnorna måtte tillerkännas dyrtidstillägg enligt samina grunder som gälla för lärarinnor i hushållsgöromål vid folkskolor. Av framställningen inhämtas:

Centralstyrelsen hade år 1936 verkställt en undersökning rörande medlemmarnas anställnings-, löne- och pensionsförhållanden. Därvid hade konstaterats, att ett mycket stort antal skolkökslärarinnor, nära 50 procent av föreningsmedlemmarna, hade sin verksamhet helt eller delvis förlagd till fortsättningsskolorna, och att av dessa lärarinnor knappast en tredjedel innehade reglerade tjänster. Det stora flertalet skolkökslärarinnor vid fortsättningsskolorna saknade alltså fast anställning och därmed förenade förmåner.

De skolkökslärarinnor, som sålunda vore hänvisade till ambulerande verksamhet, hade ett synnerligen ansträngande arbete under ovissa förhållanden vid å skilda orter anordnade kurser.

Avlöningen för en kurs, som i regel omfattade en tid av sex veckor, utgjorde 360 kronor, och då en skolkökslärarinna i medeltal kunde erhålla tjänstgöring vid fem till sex kurser per år, utgjorde hennes sammanlagda årsinkomst i bästa fall 2,160 kronor. Även å de reglerade tjänsterna vore löneförmånerna ofta mycket små. Det funnes sådana tjänster med en lön av 1,680 eller 1,800 kronor. Dyrtidstillägg förekomme icke och ej heller i övrigt tillfälliga löneförbättringar. Skoldistrikten hade författningsenligt icke några skyldigheter mot dessa lärarinnor, ej ens att skaffa dem bostad, något som för den i en kommun tillfälligt vistande skolkökslärarinnan kunde medföra betydande olägenheter och kostnader.

Centralstyrelsen erinrade, att skolöverstyrelsens konsulent för husligt arbete i en reservation till överstyrelsens förslag av den 26 juli 1938 föreslagit, att i avvaktan på löneregleringens ikraftträdande det till skolkökslärarinnorna utgående arvodet skulle höjas till 2 kronor 50 öre per undervisningstimme. De myndigheter och sammanslutningar av olika slag, som yttrat sig över skolöverstyrelsens förslag, hade alla uttalat sig för en skyndsam lösning av frågan örn dessa lärarinnornas anställnings- och avlöningsförhållanden.

Skolöverstyrelsen hade i sitt förslag till obligatorisk undervisning i hushållsgöromål yttrat, att skolkökslärarinnor, som för sin utkomst endast hade att lita till det avlöningsminimum, som statsbidraget utgjorde, kunde, örn tjänstgöringen vore knapp, sägas befinna sig i verkligt nödläge. Detta redan under normala förhållanden rådande nödläge för ifrågavarande lärarinnor hade givetvis numera ytterligare förvärrats genom de stegrade livsmedelskostnaderna, för vilka ingen som helst kompensation genom dyrtidstillägg erhållits. Fortsättningsskolans skolkökslärarinnor torde vara den enda lärargrupp, som under en tid av över tjugu år (1918—1940) icke erhållit vare sig löneförbättring eller dyrtidstillägg av något slag. Läget vore nu sådant, att örn inga åtgärder för förbättring av deras ekonomiska förhållanden vidtoges, stöde de inför en verklig misär, detta i en tid då skolköksundervisningen inom fortsättningsskolan vore av större betydelse än någonsin förut. Dessa lärarinnor gjorde genom sin undervisning en direkt besparande insats, vars värde för hemmen och landet icke borde underskattas.

Ehuru centralstyrelsen fortfarande ansåge en tillfällig löneförbättring synnerligen nödvändig, ville centralstyrelsen dock icke under för närvarande

115 Kungl. Maj:ts proposition Nr 176.

rådande förhållanden påyrka en förbättring i denna form utan hemställde, att Kungl. Maj:t måtte taga i övervägande frågan örn dyrtidstillägg jämväl till denna, härifrån utestängda lärargrupp.

Skillnaden mellan de löneförmåner, som utginge av statsmedel till lärarinnor i hushållsgöromål vid folkskolan och vid fortsättningsskolan, framginge av nedanstående tabell:

Då fortsättningsskolan år 1918 startats, hade dess lärarinnor i hushållsgöromål tillförsäkrats en under dåvarande förhållanden relativt god löneställning, vilken kunde anses jämställd med den, som tillkom lärarinnorna i samma ämne vid folkskolan. Sedermera hade för lärarinnorna vid folkskolan tillkommit såväl avlöningsförbättring som dyrtidstillägg, medan lärarinnorna vid fortsättningsskolan alltjämt vore hänvisade till samma avlöning som år 1918.

Skolöverstyrelsen har tillstyrkt föreningens framställning:

Då levnadskostnaderna för närvarande underginge en oavlåtlig stegring, ansåge sig överstyrelsen böra på nytt understryka det berättigade i att ifrågavarande lärarinnor erhölle någon förbättring i sina lönevillkor. Den jämförelse, som gjorts mellan avlöningsförhållandena för skolkökslärarinnor, vilka hade sin tjänstgöring förlagd till folkskola eller särskild anstalt, och deni, som tjänstgjorde i fortsättningsskola, ådagalade tydligt nog, att en ändring måste anses ofrånkomlig.

Förslaget om att löneförbättringen skulle få formen av dyrtidstillägg, syntes kunna motiveras med att sådant utginge för undervisning i hushållsgöromål vid folkskola eller särskild anstalt, och att det knappast torde kunna påvisas något skäl för att det i detta hänseende rådde olikställighet mellan skolkökslärarinnor i fortsättningsskolan och deras kolleger i folkskolan. Givetvis kunde det tänkas även andra former för den provisoriska löneförbättringen, men överstyrelsen funne icke anledning att avstyrka den form, som centralstyrelsen funnit önskvärd, i synnerhet som den komme att åtmistone i viss män ansluta sig till de för närvarande fluktuerande levnadskostnaderna.

Statskontoret har funnit en löneförbättring nu knappast vara försvarlig men har ansett, att en viss förbättring borde åstadkommas genom att lärarinnorna erhölle fri kost i samband med undervisningen och fri bostad. Örn en kontant lönehöjning ansåges böra beviljas, borde timarvodet höjas till 2 kronor 25 öre.

116 Kungl. May.ts 'proposition Nr 176.

Statskontoret ville icke förneka, att särskilt de lärarinnor i hushållsgöromål vid fortsättningsskolan, vilka vore hänvisade till ambulerande verksamhet och därför arbetade under mindre gynnsamma förhållanden i lönehänseende, måste anses missgynnade i förhållande till motsvarande kategori befattningshavare vid folkskolan. Oaktat vid den lönereglering för lärarinnorna i hushållsgöromål vid fortsättningsskolan, som beslutats av 1919 års riksdag (jfr åttonde huvudtiteln, sid. 618), och vilken i sak alltjämt vore bestående, arvodet till dessa lärarkrafter vid fortsättningsskolan satts högre än motsvarande arvode vid folkskolan under motivering att »undervisningen i fortsättningsskolan såsom mera krävande borde betalas något högre än undervisningen i folkskolan», hade utvecklingen lett därhän, att dessa lärarkrafter numera vore avsevärt bättre betalda vid folkskolan än vid fortsättningsskolan. I och för sig syntes därför vissa skäl tala för att åtgärder vidtoges i syfte att bereda denna kategori av fortsättningsskolans lärare en förbättring i lönevillkoren.

Emellertid hade en framställning om höjning av arvodet under då rådande förhållanden avstyrkts i propositionen 1940: 155, vilket uttalande lämnats utan erinran av riksdagen. Då det statsfinansiella läget härefter icke förbättrats, torde det knappast vara försvarligt att nu vidtaga åtgärder, som — i syfte att bereda lärarinnorna i hushållsgöromål vid fortsättningsskolan en förmånligare löneställning — skulle ställa ökade anspråk på statskassan. Emellertid torde en viss förbättring i lönevillkoren för dessa lärarinnor kunna vinnas utan att härigenom merutgifter behövde uppkomma för statsverket. Enligt statskontorets mening talade nämligen starka skäl för att dessa lärarinnor — i likhet med vad som vore fallet med motsvarande lärarinnor vid folkskolan — tillförsäkrades fri kost vid läroanstalten i sammanhang med de praktiska övningarna i ämnet och därjämte fri bostad jämte nödigt bränsle eller ersättning härför under tid, då kurserna påginge. Kostnaden härför borde det ankomma på skoldistrikten att utan bidrag av statsmedel bestrida.

Därest emellertid dessa lärarinnor, förutom fri kost vid läroanstalten i samband med undervisningen, skulle anses böra beredas någon förbättring i de kontanta avlöningsförmånerna, torde detta i vart fall icke böra ske i form av dyrtidstillägg. Det syntes nämligen olämpligt att vid en tidpunkt, då åtgärder vidtoges för att i görligaste mån avveckla dyrtidstillägget, utöka de kategorier befattningshavare, som vöre berättigade till sådant tilllägg. Härtill komme, att kostnaderna för dyrtidstillägget kunde beräknas komma att uppgå till över 400,000 kronor om året. En mindre tillfällig höjning av timarvodet syntes fördenskull vara att föredraga. Därest denna höjning begränsades till 25 öre för undervisningstimme, varefter timarvodet skulle komma att uppgå till 2 kronor 25 öre, kunde merkostnaden härför beräknas komma att uppgå till något mer än 100,000 kronor.

c) Jjöneförbättring för lärare i slöjd och arbetsknnskap.

Slöjd- och yrkeslärarnas riksförbund har hemställt, att dyrtidstillägg måtte tillerkännas lärare i slöjd och arbetsknnskap i fortsättningsskola. De nuvarande arvodena hade bestämts med utgångspunkt från att undervisningen skulle vara en bisyssla. Fortsättningsskolan hade emellertid utvecklats mot en yrkesbestämd typ med särskilda lärare, för vilka tjänsten enbart eller tillsammans med annan undervisning utgjorde huvudsaklig sysselsätt-

117 Kungl. Maj.ts 'proposition Nr 176.

ning. För dylika lärare vore arvodena med nuvarande levnadskostnader otillräckliga. De borde därför erhålla dyrtidstillägg i likhet med vad som gällde för vissa lärare i slöjd i folkskola.

Skolöverstyrelsen har funnit sig för närvarande icke kunna tillstyrka framställningen, då någon utredning icke förelåge om en allmän revision av bestämmelserna rörande timarvodena för lärare vid fortsättningsskolor och de ifrågavarande fortsättningsskollärarna syntes tillhöra de i arvodeshänseende gynnsammast ställda samt varje uppgift saknades angående omfattningen av den grupp av dessa lärare, som hade sin huvudsakliga utkomst av lärarsysslan.

Statskoiitoret har på de av skolöverstyrelsen anförda skälen avstyrkt bifall till framställningen.

En skolkökslärarinna i fortsättningsskola, som icke innehar befattning med reglerad årslön, uppnår under gynnsammaste omständigheter en årsinkomst av endast omkring 2,200 kronor vid en undervisningstid av omkring nio månader eller ungefär den årliga lästiden för en folkskollärarinna. Det nuvarande arvodet för fortsättningsskolornas skolkökslärarinnor är detsamma som fastställdes år 1919 vid den obligatoriska fortsättningsskolans införande. Dyrtidstillägg eller annan löneförbättring har ej kommit denna lärargrupp till del. Anledningen till att dessa lärarinnor blivit i jämförelse med andra lönegrupper så illa ställda i löneavseende torde vara, att åtgärder planerats för omorganisation av skolköksundervisningen, vilka man icke velat föregripa genom ändringar i lönesättning eller anställningsvillkor. Denna organisationsfråga är för närvarande föremål för övervägande genom 1940 års skolutredning.

Jag finner det icke försvarligt att ännu ett budgetår, i avbidan på mer definitiva åtgärder, för dessa lärarinnor bibehålla en lönestandard, som för tjugo år sedan ansågs skälig och som icke på något sätt påverkats av levnadskostnadernas stegring. Med de särskilt på sista tiden starkt stegrade levnadskostnaderna ha lärarinnorna, vilka i allmänhet ha skolköksundervisningen som huvudsyssla, kommit i ett mycket svårt läge. Deras löneförmåner äro icke endast otillräckliga i jämförelse med de, som tillkomma folkskolans lärarpersonal, utan i och för sig oskäligt låga, särskilt i betraktande av lärarinnornas utbildning, samhällsnyttiga verksamhet och ofta nog svåra arbetsförhållanden. Jag kan därför icke underlåta att trots det statsfinansiella läget föreslå en tillfällig förbättring av deras löner. Helst skulle jag redan nu ha velat gå längre än statskontoret och föreslå en löneförbättring, som beredde lärarinnorna lönevillkor i anslutning till de för folkskolans skolkökslärarinnor fastställda. Som en provisorisk åtgärd vill jag emellertid för närvarande begränsa mig till att tillstyrka en löneförbättring efter de riktlinjer, som statskontoret angivit. Jag föreslår, att minimiarvodet fran och med den 1 juli 1941 höjes med 25 öre för undervisningstimme samt att lära-

Departementschefen.

118 Kungl. Maj:ts proposition Nr 176.

rinnorna från samma tidpunkt tillförsäkras rätt till fri kost i samband med de praktiska övningarna i ämnet samt fri bostad jämte bränsle eller ersättning härför under kurserna. Arvodeshöjningen bör bestridas av staten i form av ökat statsbidrag men de övriga förmånerna tillhandahållas av vederbörande skoldistrikt. Beträffande naturaförmånerna vill jag framhålla, att dessa förmåner redan tillkomma folkskolans skolkökslärarinnor och icke kunna bli nämnvärt betungande för skoldistrikten. Som villkor för statsbidrag till fortsättningsskolan torde böra uppställas, att nämnda förmåner tillhandahållas de ifrågavarande lärarinnorna.

Framställningen om förbättring av löneförmånerna för lärare i slöjd och arbetskunskap finner jag mig däremot i likhet med de i ärendet hörda myndigheterna icke böra nu tillstyrka.

Anslagsbehovet för nästa budgetår synes mig kunna uppskattas till det av skolöverstyrelsen angivna beloppet, 4,000,000 kronor. Härtill bör läggas kostnaden för den föreslagna höjningen av skolkökslärarinnornas arvoden, vilken kostnad av statskontoret beräknats till omkring 100,000 kronor och till större delen kommer att belasta anslaget redan under nästa budgetår. Anslaget torde alltså böra uppföras med 4,100,000 kronor, vilket innebär en ökning med 50,000 kronor.

9. Förslagsanslaget till Fortsättningsskolor: Bidrag till centralisering av fortsättningsskolväsendet.

a) Höjning av statsbidraget m. ni.

Anslagets belopp och belastning ha under nedannämnda budgetår utgjort:

För innevarande budgetår har anslaget höjts till 530,000 kronor. Av anslagshöjningen belöper ett belopp av 130,000 kronor på de ökade centraliseringskostnader, som beräknats uppkomma till följd av beslutade rationaliseringsåtgärder inom fortsättningsskolväsendet.

Skolöverstyrelsen har föreslagit, att statsbidraget till bestridande av kostnaderna för inackordering, skolhushåll eller skolskjutsar, vilket nu utgör högst 1 krona 25 öre för varje lärjunge och utgiftsdag, måtte höjas till 1 krona 50 öre. Samma förslag framfördes föregående år av folkskolans

119 Kungl. Maj:ts proposition Nr 176.

besparingssakkunniga men avstyrktes i propositionen nr 155 till 1940 års lagtima riksdag (sid. 59—63, 69). Överstyrelsen Ilar nu anfört i huvudsak följande:

Skolöverstyrelsen ifrågasatte, örn icke det av folkskolans besparingssakkunniga i betänkandet den 20 januari 1940 framlagda förslaget om en höjning av statsbidraget till centralisering av fortsättningsskolväsendet denna gång borde upptagas till ytterligare prövning. Detta statsbidrag utginge för närvarande i regel med belopp, som motsvarade kostnaderna för inackordering, skolhushåll eller skolskjutsar, dock för varje lärjunge med högst 1 krona 25 öre för dag och sammanlagt högst med det belopp, som skulle anses motsvara den besparing i statsbidraget till avlönande av lärare vid fortsättningsskola, vilken uppkomme därigenom, att eljest erforderlig skola på grund av centraliseringen bleve obehövlig. Den besparing, som uppkomme för varje genom centraliseringen indragen fortsättningsskola, skulle anses utgöra 450 kronor. De sakkunniga hade föreslagit en höjning av statsbidraget från 1 krona 25 öre till 1 krona 50 öre för dag och lärjunge och motiverat detta förslag med de svårigheter, som yppat sig att med hjälp av nu utgående belopp genomföra centralisering av fortsättningsskolorna. Överstyrelsen hade ej funnit anledning till erinran mot detta förslag, men med hänsyn till de invändningar, som i ämnet anförts av statskontoret och riksräkenskapsverket, hade Kungl. Maj:t ej funnit skäligt framlägga förslaget för riksdagen.

Till överstyrelsen hade beträffande denna fråga inkommit framställningar, i vilka hävdats, att det nuvarande statsbidraget måste anses otillräckligt. Svårigheterna för skoldistrikten att med nu utgående statsbidrag under iorhandenvarande förhållanden genomföra en såväl praktisk som ekonomisk centralisering av fortsättningsskolväsendet kunde ej betvivlas, och överstyrelsen hade icke enbart av nämnda framställningar utan genom vad som eljest vid olika tillfällen kommit till dess kännedom blivit övertygad om att en ändring vore av behovet påkallad. Att en stegring inträtt i fråga örn såväl inackorderings- som skjutskostnader vore också allmänt känt, och då här ifrågavarande statsbidragsbestämmelser från början avsett att icke lägga någon ökad kostnad för fortsättningsskolundervisningen på kommunerna, syntes denna princip fortfarande så långt möjligt vore böra vidhållas. Följden kunde eljest bli, att folkskolinspektörerna bleve, nödsakade att jämlikt § 4 mom. 3 kungörelsen örn avlöning åt lärare vid fortsättningsskolan och statsbidrag till sådan avlöning (1932: 587) i stor utsträckning medgiva, att statsbidrag finge utgå för undervisningsavdelningar med synnerligen lågt lärjungeantal, emedan de funnit »hinder möta för hänvisning av lärjungarna till annan skola», varvid i varje fall ingen besparing vunnes. Diirest den i det föregående angivna bestämmelsen finge kvarstå, genom vilken statsbidraget till centralisering av fortsättningsskolväsendet för värjo indragen, erforderlig förklarad fortsättningsskola finge utgå med högst 450 kronor, syntes alltjämt en nöjaktig begränsning vara fastställd.

Beträffande anslagsbehovet för nästa budgetår har skolöverstyrelsen anfört, att enligt uppgifter, som överstyrelsen inhämtat från folkskolinspektörerna, den verkliga medelsåtgången under budgetåret 1939/40 uppgått till 440,782 kronor, innebärande en ökning, jämfört med näst föregående budgetår, av nära 41,000 kronor, trots att de nya bestämmelserna örn bespa-

120 Kungl. Maj:ts proposition Nr 176.

ringar genom ökad centralisering då ännu ej trätt i tillämpning. Sedan detta skett från och med den 1 juli 1940 och man därmed borde ha anledning räkna med att centraliseringsåtgärder så långt möjligt under läsåret 1940/41 komrne att vidtagas, syntes — under förutsättning att nuvarande villkor i övrigt förbleve oförändrade — den beräknade anslagsökningen för budgetåret 1941/42 kunna begränsas till ett relativt lägre belopp. I vad mån anslaget kunde genom statsbidragets ökning på sätt tidigare föreslagits behöva höjas, undandroge sig en noggrannare beräkning. Överstyrelsen holle emellertid före, att den ökning, som kunde bli erforderlig av dels denna anledning, dels fortsatt centralisering på grund av läraravdelningarnas minskning, icke sammanlagt skulle behöva överskrida

70,000 kronor. Överstyrelsen hemställde därför, att anslaget måtte för budgetåret 1941/42 uppföras med 600,000 kronor.

Riksräkenskapsverket har anfört:

Visserligen hade levnadskostnaderna under den sista tiden stegrats, men då någon utredning icke förelåge, i vilken mån statsbidraget med anledning härav borde höjas, ansåge sig riksräkenskapsverket icke nu kunna taga ställning till överstyrelsens förslag. Till följd härav kunde riksräkenskapsverket ej heller avgöra, huruvida och i vad mån en anslagshöjning för nästkommande budgetår vore erforderlig. Riksräkenskapsverket förordade, att, intill dess utredning angående ifrågavarande kostnader förelåge, anslaget preliminärt uppfördes med oförändrat belopp eller med 530,000 kronor.

Statskontoret har, under åberopande av vad i ärendet förekommit och med hänsyn till den icke obetydliga prisstegring, som numera inträtt, icke velat motsätta sig ett tillmötesgående av skolöverstyrelsens framställning örn höjning av statsbidragsbeloppet, 1 krona 25 öre. Statskontoret ville dock för sin del föreslå, att höjningen begränsades till 10 öre per dag och elev. Det av överstyrelsen för ifrågavarande ändamål föreslagna anslagsbeloppet, 600,000 kronor, torde dock knappast kunna reduceras.

Framställningar om höjning av statsbidraget lia även inkommit från ett flertal norrländska skolmyndigheter. Sålunda ha Stensele, Åsele och Frostvikens skoldistrikt hemställt om statsbidragets höjning till 1 krona 50 öre för lärjunge och dag, Töre skoldistrikt har föreslagit höjning till 1 krona 60 öre och Ströms skoldistrikt till 1 krona 75 öre. Folkskolinspektören i Tornedalen inspektionsområde har hemställt om höjning även av bidrag enligt § 9 kungörelsen 1935: 186 angående undervisning i finska språket i fortsättningsskolan och statsbidrag till sådan undervisning. I samtliga framställningar har åberopats, att det på grund av levnadskostnadernas stegring visat sig nästan omöjligt att erhålla inackordering av fortsättningsskolbarn för 1 krona 25 öre per dag.

Folkskolestyrelsen i Pajala skoldistrikt har anhållit, att distriktet måtte under läsåret 1940/41 erhålla statsbidrag efter 1 krona 50 öre för lärjunge och dag. I utlåtande häröver har skolöverstyrelsen bland annat fäst upp-

121 Kungl. Marits 'proposition Nr 176.

märksamheten på att den föreslagna höjningen skulle, då statsbidraget även maximerats till 450 kronor för varje indragen skola, motsvara inackordering eller skjutsning av endast 7 ä 8 elever.

b) Ändringar i övrigt i statsbidragsgrunderna.

I sitt den 20 januari 1940 avgivna betänkande angående aktuella besparingsåtgärder inom folkskoleväsendet m. m. framlade folkskolans besparingssakkunniga förslag i syfte att nedbringa kostnaderna för skolskjutsar åt barn tillhörande fortsättningsskolan. De sakkunniga föreslogo sålunda, att färd med fordon, som framfördes av barnen själva, skulle räknas som skolskjuts, och att statsbidrag i vissa fall skulle kunna utgå för sådan skjutsanordning med högst 50 öre för varje dag, lärjungen i fråga besökt skolan. Enligt förslaget borde vederbörande folkskolinspektör avgöra, huruvida statsbidrag skulle beviljas, samt föreslå det belopp, som borde utgå.

Förslaget avstyrktes av skolöverstyrelsen. Då statsbidrag ej skulle kunna utgå i andra fall, än då samtliga barn inom det berörda området själva färdades till skolan, skulle en centralisering på det föreslagna sättet kunna vidtagas endast i få fall. Vederbörande folkskolinspektör skulle komma att belastas med ett oerhört krävande prövningsarbete. En besvärlig bokföring och kontroll skulle erfordras. Konsekvensen skulle fordra, att statsbidrag utginge även då barnen ginge till skolan.

Statskontoret fann förslaget ägnat att på sina håll medföra besparingar men befarade, att bestyret med utbetalning och kontroll av statsbidraget skulle uppväga de vunna besparingarna.

Riksräkenskapsverket anförde, att missbruk skulle uppkomma, medförande en stegring av statens utgifter, och att svårigheter för enhetlig tilllämpning skulle uppstå samt att kostnaden för de ifrågavarande färderna torde böra åvila målsmännen. Örn emellertid garantier kunde skapas för att statens utgifter verkligen nedbringades, ville ämbetsverket icke motsätta sig förslaget.

Av domkapitlen tillstyrkte sju med tvekan de sakkunnigas förslag. Tre domkapitel uttalade betänkligheter och ett avstyrkte.

Däremot ställde sig endast tre av länsstyrelserna tveksamma till förslagets genomförande.

I propositionen nr 155 till 1940 års lagtima riksdag anförde jag, att det icke syntes uteslutet, att vissa besparingar skulle kunna ernås på den föreslagna vägen, men att med hänsyn till de i ett flertal av yttrandena framförda betänkligheterna ytterligare utredning syntes vara erforderlig.

Riksdagen fann icke anledning till erinran mot den fortsatta utredningen.

122 Kungl. Maj:ts 'proposition Nr 176.

På given anledning ha nu de sakkunniga i skrivelse den 30 januari 1941 framlagt förnyad utredning i ämnet. Utredningen utmynnar i förslag, att statsbidrag försöksvis skall kunna utgå för färd med fordon, som framföras av de fortsättningsskolpliktiga barnen själva, om barnen eljest icke skulle kunna besöka skolan på grund av avståndet eller andra liknande omständigheter. Prövning av rätt till statsbidrag skall tillkomma folkskolinspektören. Statsbidraget skall utgå med 40 öre för dag, om skolvägens längd uppgår till högst 7 kilometer, och 50 öre, om den överstiger detta avstånd. Av de sakkunnigas utredning inhämtas:

Då folkskolinspektörerna i tidigare avgivna yttranden haft tillfälle att uttala sin mening i förevarande fråga, hade de sakkunniga icke funnit erforderligt att för denna utredning inhämta förnyade yttranden från samtliga inspektörer. De sakkunniga erinrade om att av de 40 folkskolinspektörer, vilka tidigare yttrat sig rörande de åtgärder i här berörda hänseenden, som av de sakkunniga föreslagits, 35 tillstyrkt förslaget, 3 ställt sig tveksamma och 2 avstyrkt detsamma. De sakkunniga hade emellertid genom hänvändelse till ett antal folkskolinspektörer inom skilda delar av landet, som i förut avgivna yttranden ägnat den föreliggande frågan en mera ingående behandling, inhämtat vissa för utredningen erforderliga uppgifter. Dessa inspektörer hade även gjort vissa uttalanden av intresse för frågans belysning.

De sakkunniga hade icke funnit anledning att frångå sin tidigare intagna principiella ståndpunkt. De uttalanden, som gjorts av såväl folkskolinspektörer som av lokala skolmyndigheter, gåve också ett starkt stöd åt den uppfattningen, att anordningen med cykel som fortskaffningsmedel för fortsättningsskolans elever under vissa förhållanden kunde anses både lämplig och genomförbar. Man kunde av sagda uttalanden ävenledes draga den slutsatsen, att anordningen i fråga under innevarande läsår skulle fått en betydligt större omfattning, därest bidrag av statsmedel utgått för färd med cykel. Förevarande spörsmål hade också på ett särskilt sätt aktualiserats på grund av dels svårigheterna att anordna bilskjuts, dels de ökade utgifterna härför. Beträffande förslagets detaljer ville de sakkunniga dock föreslå vissa modifikationer, främst i syfte att vinna en förenklad handläggningsproeedur av ärenden rörande bidrag för ifrågavarande ändamål.

De sakkunniga hade tidigare betecknat sitt förslag som ett försök, och med hänsyn härtill syntes det vara lämpligast, att gällande bestämmelser tills vidare bibehölles oförändrade, och att kungörelse med erforderliga tillläggsbestämmelser rörande nu ifrågavarande statsbidrag utfärdades.

För utgående av statsbidrag borde gälla samma villkor, som nu vore stadgade i fråga om statsbidrag till bestridande av kostnaderna för annan skolskjuts, nämligen att vederbörande lärjunge icke eljest skulle kunna besöka skolan på grund av dennas avstånd från hemmet eller andra liknande omständigheter. Bidrag borde sålunda utgå allenast för det fall, att vederbörande målsman eljest måste ombesörja inackordering, skolhushåll eller skolskjuts åt lärjungen i fråga.

I gällande författning örn statsbidrag till bestridande av centraliseringskostnader funnes inga föreskrifter örn minimiväglängder såsom villkor för utgående av statsbidrag för skolskjuts. De sakkunniga, som tidigare uttalat, att de icke ansett sig böra föreslå någon bestämmelse härom beträf-

Kungl. Maj:ts 'proposition Nr 176. 123

fande statsbidrag för färd med fordon, som framfördes av barnen själva, hade emellertid upptagit denna fråga till förnyat övervägande.

Vid rekvisition av statsbidrag skulle enligt det nu gällande formuläret lämnas särskilda uppgifter angående lärjungar med kortare vägavstånd än fem kilometer mellan hemmet och den fortsättningsskola, där lärjungarna undervisades. Det ville synas som om härigenom vore utsagt, att bidrag för skolskjutsar åt ifrågavarande lärjungar i regel icke borde utgå, därest icke särskilda förhållanden kunde åberopas. Enligt de sakkunnigas mening borde nämnda formulär användas även vid rekvisition av statsbidrag för skjuts med av barnen själva framdrivet fordon. Vid sådant förhållande torde samma princip komma att tillämpas även i senare fallet. Med hänsyn härtill kunde en föreskrift örn minimiväglängd icke anses behövlig.

Frågan, huruvida skoldistrikt kunde erhålla statsbidrag för nu ifrågavarande ändamål, borde prövas i god tid före fortsättningsskolkursens början, för att erforderliga åtgärder härför skulle kunna vidtagas. Efter framställning från skolstyrelse borde denna prövning verkställas av vederbörande folkskolinspektör. Framställning borde vara åtföljd av uppgifter enligt av skolöverstyrelsen fastställt formulär. I dessa uppgifter skulle upptagas de lärjungar, för vilka skoldistriktet önskade erhålla bidrag, och borde beträffande varje lärjunge angivas namn och födelseår, den fortsättningsskola till vilken lärjungen borde hänvisas, vägavstånd från hemmet till skolan, färdsätt och övriga förhållanden, om vilka inspektören borde äga kännedom för att kunna bedöma, huruvida det begärda statsbidraget borde utgå.

Ett dylikt prövningsförfarande syntes ej kunna medföra några större svårigheter. Man borde nämligen här fasthålla vid, att det i berörda fall endast vore fråga om skoldistrikt, vilket jämlikt bestämmelser i ovannämnda kungörelse ägde åtnjuta bidrag av statsmedel till bestridande av kostnader för centralisering av fortsättningsskolväsendet. Enligt nämnda bestämmelser hade folkskolinspektören att vid granskning av statsbidragsrekvisitionen tillse, att de för bidrags erhållande stadgade villkoren vore uppfyllda. De nu föreslagna bestämmelserna medförde sålunda endast den ändringen härutinnan, att folkskolinspektören redan före kursens början beträffande vissa fall finge taga ställning till frågan örn statsbidrag för ifrågavarande ändamål, varjämte han hade att pröva och avgöra, huruvida i sådant fall, då bidrag till bestridande av centraliseringskostnader kunde utgå, bidraget i stället finge användas till ersättning för färd med fordon, som framfördes av barnen själva. Man torde kunna förutsätta, att framställning, som här avsåges, komme att ingivas, endast då det begärda medgivandet medförde minskade centraliseringskostnader och därmed besparingar för statsverket. På grund därav kunde det antagas, att det folkskolinspektören åvilande prövningsarbetet icke bleve siirskilt krävande.

Därest folkskolinspektören icke fanne sig böra lämna det begärda medgivandet, skulle ärendet kunna underställas skolöverstyrelsens prövning och avgörande.

Då f ärdsätt, som här avsåges, ifrågasattes, borde givetvis i varje särskilt fall prövning verkställas, huruvida förhållandena vöre sådana, att detsamma lämpligen borde komma till användning. Härvid borde hänsyn tagas t ill vederbörande lärjunges utveckling och krafter, och det måste tillses, att, örn dylikt färdsiitt skulle användas, detta kunde ske utan men för barnens hälsa. I allmänhet torde anordningen i fråga mera undantagsvis böra komma till användning under den kallare årstiden, och det vore uppenbart, att

124 Kungl. Maj:ts proposition Nr 176.

anordningens förekomst i stor utsträckning måste bli beroende av de klimatiska förhållandena på orten.

Maximibestämmelserna för statsbidrag till centralisering (högst 450 kronor för varje indragen skola och högst 1 krona 25 öre för lärjunge och utgiftsdag) borde i tillämpliga delar gälla även i fråga örn statsbidrag för färd med av barnen själva framfört fordon, men särskilda tilläggsbestämmelser rörande bidragets storlek syntes erforderliga.

Bidraget kunde efter prövning i varje särskilt fall fastställas till ett belopp, som med hänsyn till färdsätt, vägavstånd och övriga på bidragets storlek inverkande omständigheter kunde anses skäligt. Mot ett dylikt förfaringssätt hade bland annat invänts, att det skulle möta svårigheter att träffa ett rättvist avgörande och att ett alltför krävande prövningsarbete skulle komma att åvila folkskolinspektörerna. Ehuru de sakkunniga icke blivit övertygade örn att dessa betänkligheter vore så starkt motiverade — flertalet av de hörda folkskolinspektörerna hade icke heller haft något att erinra mot de arbetsuppgifter, som skulle åvila dem — hade de sakkunniga övervägt ett annat förfaringssätt.

De sakkunniga hade funnit lämpligast, att statsbidraget bestämdes att utgå med visst belopp för varje dag, lärjunge med användande av fordon, som här avsåges, besökt skolan. Vederbörande lärare hade då att i skolans dagbok göra anteckning härom, vilka anteckningar liksom övriga dagboksuppgifter rörande barnantal, lästider och dylikt, Indes till grund för statsbidragsrekvisitionen, vars uppgifter på vanligt sätt styrktes av skolstyrelsens ordförande. Något omfattande kontrollarbete utöver det eljest erforderliga behövde sålunda ej ifrågakomma.

Vid övervägandet av frågan om bidragsbeloppets storlek hade de sakkunniga eftersträvat att komma fram till ett förslag, som kunde anses vara så rättvist som möjligt och samtidigt enkelt att tillämpa. Det hade synts de sakkunniga skäligt, att ett visst belopp bestämdes att utgå, om skolskjuts prövades vara erforderlig och skolvägens längd uppginge till högst sju kilometer och ett något högre belopp, då våglängden överstege sju kilometer. Som lämpliga bidragsbelopp, för dag räknat, föresloges 40 öre respektive 50 öre.

En fortsättningsskolkurs omfattade i regel 30 eller 36 dagar. Med angivna beräkningsgrunder för bidragets utgående skulle alltså bidragsbeloppet per kurs och lärjunge i allmänhet komma att uppgå till lägst 12 och högst 18 kronor.

Cykeln vore det fordon, som i övervägande antalet fall konnne till användning. Anskaffandet och underhållet av sådant fordon medförde de största kostnaderna. Bidraget syntes därför böra bestämmas med hänsyn till användningen av cykel. De föreslagna bidragsbeloppen vore kanske väl höga, särskilt för de fall, då annat fordon än cykel användes. De sakkunniga förordade emellertid, att nämnda beräkningssätt tillämpades beträffande samtliga fordon (såsom cykel, båt, skidor och sparkstötting), som kunde framföras av barnen själva. Härigenom vunnes, att handläggningen av ifrågavarande ärenden förenklades. Örn anordningen skulle medföra besparingar i fråga örn centraliseringskostnaderna, borde bidraget utgå med så stort belopp, att vederbörande funné ett dylikt färdsätt något så när förmånligt i ekonomiskt avseende.

Det hade synts de sakkunniga icke vara lämpligt eller ens möjligt att i sitt kungörelseförslag medtaga detaljbestämmelser. De sakkunniga föror-

125 Kungl. Maj:ts proposition Nr 176.

dadé därför, att skolöverstyrelsen skulle äga meddela de närmare anvisningar härom, som kunde befinnas erforderliga.

Av vad som framkommit under utredningen kunde med säkerhet dragas den slutsatsen, att kostnaderna för centralisering av fortsättningsskolväsendet icke oväsentligt skulle kunna nedbringas, därest statsbidrag utginge för färd med fordon, som framfördes av barnen själva. Svårare vore att angiva det belopp, till vilket kostnadsminskningen kunde beräknas uppgå för ett redovisningsår. De sakkunniga hade emellertid kommit till den uppfattningen, att en kostnadsminskning på omkring 100,000 kronor kunde anses sannolik. Med hänsyn till vad i det föregående anförts rörande de gjorda beräkningarna, ansåge sig emellertid de sakkunniga böra förorda, att, därest förevarande förslag genomfördes, förslagsanslaget till Fortsättningsskolor: Bidrag till centralisering av fortsättningsskolväsendet för budgetåret 1941/42 upptoges till ett belopp, som med 75,000 kronor understege vad som för sagda ändamål beräknats eljest vara erforderligt.

Skolöverstyrelsen har avstyrkt även de sakkunnigas omarbetade förslag. Överstyrelsen har framhållit, att tanken på statsbidrag för färd med cykel eller dylikt icke kunde sägas lia omfattats av en allmän opinion bland folkskolinspektörerna. Statsbidrag kunde endast ifrågakomma, när samtliga berörda barn kunde cykla till skolan, vilket icke alltid kunde vara fallet. Olägenheter skulle uppstå i fråga örn elever, som vore mindre bemedlade eller fysiskt svaga eller på grund av naturens beskaffenhet ej kunde cykla. Det kunde ifrågasättas, om statsbidrag borde utgå för färd med skidor och sparkstötting. Inspektörerna skulle icke äga möjlighet att kontrollera de uppgifter, som skulle ligga till grund för statsbidragets beviljande. Det ökade arbetet för inspektörerna och överstyrelsen skulle icke motsvara anordningens betydelse. Beräkningarna av kostnadsminskningen vore alltför optimistiska. Möjligen skulle statsbidrag kunna tänkas utgå till skoldistrikten för anskaffande av cyklar i behövliga fall. Av överstyrelsens utlåtande inhämtas:

Till grund för de sakkunnigas förslag i olika hänseenden i det förra betänkandet hade legat beräkningar, verkställda med ledning av från folkskolinspektörerna erhållna uppgifter. Flertalet inspektörer hade till uppgifterna fogat allmänna uttalanden rörande vissa av de ifrågasatta åtgärderna. Bland dessa uttalanden hade även funnits sådana, som särskilt berörde den nu föreliggande frågan. Härav skulle möjligen kunna dragas den slutsatsen, att de sakkunnigas förevarande förslag hade stöd av en allmän opinion bland inspektörerna. Det vore emellertid överstyrelsen bekant, att denna opinion icke vore enhällig.

Den första invändning, som spontant gjort sig gällande, hade haft en rent principiell innebörd och utgått från en reaktion mot tanken på att barnen skulle betalas för den fysiska ansträngning, de i vissa fall måste underkasta sig för att få tillgodogöra sig skolundervisningens förmåner, samt inneburit farhågor för konsekvenserna av en dylik ny form för statsunderstöd. Örn samtliga till en indragen skola hörande lärjungar med så liing skolväg, att de ej kunde gå till fots, färdades till och från centralskolan med av dem själva framdrivna fordon, skulle skoldistriktet icke behöva ikläda sig några

126 Kungl. Maj:ts proposition Nr 176.

kostnader för skolskjutsar. Om däremot blott en eller ett par av dessa lärjungar av någon anledning icke färdades på detta sätt, måste tydligen skolskjuts ordnas med påföljd, att statsbidrag ej kunde sökas till ersättning åt dem, som eventuellt färdades med egna fordon, då dessa lärjungar utan kostnad kunde medfölja skjutsen. Härvid kunde vissa utgifter för skoldistriktet uppkomma. Det läge följaktligen i kommunens ekonomiska intresse, att samtliga lärjungar begagnade av dem själva framfört fordon. De lärjungar, som så gjorde, erhölle vidare en daglig inkomst endast under förutsättning, att vanliga skjutsar ej för enskilda barns skull behövde anordnas. Följden av dessa förhållanden bleve helt visst, att icke blott de, vilkas målsmän saknade resurser att tillhandahålla barnen cyklar, utan även de fysiskt svaga eller till hälsan klena, vilka ej utan risk kunde dagligen färdas en längre väg till skolan medelst cykel eller dylikt, komme i en svår och pressad ställning. Många av de senare tvingades måhända att taga risken, trots att statsbidrag skulle utgå endast då färdsättet med hänsyn till vederbörande lärjunges krafter prövades lämpligt och kunde komma till användning utan men för dennes hälsa.

Då skjutsar anordnades, finge en del barn åka hela vägen, under det andra, innan de kunde begagna sig av skjutsen, måste ha gått en längre eller kortare byväg eller skogsstig. Dessa olikheter accepterades såsom oundvikliga. Annorlunda komme det utan tvivel att ställa sig, om de barn, som bodde vid stora landsvägen, skulle av staten erhålla ersättning för varje dag de cyklade till skolan, under det de avsides boende barnen i saknad av varje möjlighet att komma fram på cykel finge utan ersättning tillryggalägga ett kanske lika långt avstånd tili fots.

Det syntes kunna ifrågasättas, örn skidor och sparkstötting kunde jämställas med cykel. I varje fall syntes icke de föreslagna statsbidragsbeloppen, som väl främst skulle ersätta en del av kostnaderna för de begagnade färdmedlen, vara anpassade med tanke på de sistnämnda fordonen.

Uppgifter i klassdagböckerna örn elevernas skolfärder skulle tydligtvis vara undandragna den statsbidragsbeviljande folkskolinspektörens kontroll annat än i sådana undantagsfall, då han vid tiden för ärendets behandling inspekterat vederbörande skola. Icke heller kunde inspektören i regel kontrollera uppgifterna om färdsätt eller vägavstånd. Än mindre skulle han kunna känna sig övertygad om att färdsättet prövats lämpligt med hänsyn till lärjungens krafter och att det kunnat ske utan men för hans hälsa. Då ingen minimiväglängd skulle vara föreskriven, syntes det även vara förenat med vissa svårigheter för inspektören att kontrollera villkoret, att lärjungen icke utan de verkställda självskjutsarna skulle kunnat besöka skolan på grund av dennas avstånd från hemmet. Avsaknaden av en dylik föreskrift syntes även ur enhetlighetssynpunkt betänklig.

Därest skjutsanordningar av här ifrågavarande slag skulle få den omfattning, som de sakkunniga syntes förutsätta, måste de enligt överstyrelsens bestämda uppfattning komma att verka högst betungande på inspektörernas administrativa arbete. De sakkunniga hade åberopat, att det för inspektörernas del endast vore fråga om att före vissa fortsättningsskolkursers början taga ställning till statsbidragsansökningar, som de eljest haft att senare granska och vitsorda. Om emellertid ett skoldistrikt hemställde örn statsbidrag dels till självskjutsar och dels till andra skjutsar, skulle detta föranleda granskningsarbete både före och efter det kurserna hållits. Skolöverstyrelsen skulle även få en ny grupp ärenden att handlägga.

127 Kungl. Maj:ts proposition Nr 176.

Över huvud hyste överstyrelsen den uppfattningen, att bokförandet, rekvirerandet oell kontrollerandet av dessa små statsbidragsbelopp på 40 å 50 öre per dag och elev skulle efter hand giva anledning till en ökning i de administrativa göromålen för både kommunala och statliga myndigheter, som ej motsvarade statsbidragens betydelse.

De sakkunnigas beräkningar av de besparingar, som självskjutsarna skulle medföra för statens del, vilade helt på den möjligheten, att samtliga lärjungar inom området för den indragna skolan, vilka behövde skjutsning, kunnat skjutsa sig själva. Att sådana fall kunde förekomma, skulle icke bestridas. Men att i närvarande stund göra något uttalande beträffande frekvensen i detta hänseende torde icke vara möjligt. Med hänsyn till de ytterligt svävande grunderna för beräkningarna funne överstyrelsen det icke möjligt att bilda sig någon föreställning om de ekonomiska verkningarna av det framlagda förslaget.

Resultatet av de sakkunnigas föreliggande utredning hade icke kunnat övertyga överstyrelsen örn att överstyrelsens tidigare ståndpunkt borde ändras. Överstyrelsen ville icke motsätta sig eller ens underskatta värdet av t. ex. cykeln som färdmedel till skolan men hyste allt fortfarande betänkligheter mot ett system, varigenom staten i detta hänseende skulle ikläda sig skyldigheter, vilka, alldenstund det gällde utportionerandet under vissa, strängt begränsade förhållanden av små ersättningsbelopp till enskilda barn, måste öka de statliga skolmyndigheternas administrativa arbete i en omfattning, som måhända ej komme att uppvägas av de besparingar, vilka skulle vara huvudsyftet med detta system.

Möjligt vore, att frågan skulle kunna lösas på ett enklare sätt, t. ex. genom särskilda statsbidrag till skoldistrikten för anskaffande av skolcyklar, avsedda till utlåning åt avlägset boende lärjungar, vilkas målsmän icke ägde tillgångar att anskaffa dylika fortskaffningsmedel (skidor och sparkstöttingar m. m. finge väl lämnas ur räkningen). Det förefölle, som örn en dylik anordning, närmast jämförlig med vad som nu tillämpades beträffande statsbidrag till undervisningsmateriel, skolbibliotek m. m., skulle kunna åstadkomma väsentliga besparingar i anslaget till skolskjutsar utan att medföra de olägenheter, som måste anses vidlåda de sakkunnigas förslag. Någon bestämd uppfattning i detta hänseende hade emellertid överstyrelsen icke haft tillfälle att bilda sig.

I fråga örn det nu föreliggande förslaget skulle överstyrelsen helst ej velat motsätta sig en tillämpning av detsamma såsom ett försök. Efter ingående och allvarligt övervägande av spörsmålet hade emellertid överstyrelsen icke kunnat finna den förebragta utredningen giva stöd för ett dylikt tillstyrkande.

Statskontoret har bestämt avstyrkt de sakkunnigas förslag.

Vägande invändningar kunde alltjämt framställas mot att statsbidrag i vissa fall skulle beviljas för färd med fordon, som framfördes av barnen själva. Det administrativa bestyret med utbetalning och kontroll av statsbidraget kunde befaras komma att i avsevärd mån uppväga de vunna besparingarna. Statsbidrag vöre avsett att utgå endast i sådana fall, då skoldistrikt ägde åtnjuta bidrag av statsmedel till bestridande av kostnaderna för centralisering av fortsättningsskolväsendet. Med all sannolikhet skulle emellertid inom kort befogade krav komma att framställas på en sådan utvidgning av bestämmelserna, att icke obetydliga kostnadsökningar skulle

128 Kungl. Maj:ts 'proposition Nr 176.

uppstå för statsverket. De ekonomiska resurserna vore hos många familjer sådana, att — trots statsbidraget — anskaffandet av cykel icke kunde ifrågakomma. För att icke barnens skolgång i sådana fall skulle avsevärt försvåras, torde skoldistrikten — vilket för övrigt redan praktiserades — få anskaffa cyklar, skidor eller dylikt för utlåning till barnen. Skulle skoldistrikten härvid erhålla de av de sakkunniga föreslagna bidragen, uppgående till 12 ä 18 kronor för elev vid en fortsättningsskolkurs örn 0 veckor, insåges lätt, att — siirskilt i större skoldistrikt med ett flertal kurser örn året — förslaget i längden skulle ställa sig ekonomiskt synnerligen fördelaktigt för skoldistrikten och i motsvarande mån ofördelaktigt för statsverket.

Utöver vad sålunda anförts ville statskontoret ifrågasätta, örn icke bestämmelserna om statsbidrag enligt kungörelsen 1932: 587 givits en mera välvillig tolkning, än som avsetts vid deras tillkomst. Av kungörelsen torde man vara berättigad draga den slutsatsen, att, örn barnen kunde färdas till skolan med fordon, som de själva framförde, statsbidrag icke finge utgå för inackordering, skolhushåll eller skolskjuts. Att döma av de i ärendet gjorda uttalandena om väntade besparingar vid ett genomförande av de sakkunnigas förslag hade emellertid bestämmelserna icke tillämpats så restriktivt.

I likhet med de sakkunniga funne statskontoret nödvändigt, att åtgärder vidtoges för minskande av statsverkets kostnader på ifrågavarande område. Ämbetsverket ville dock bestämt avstyrka, att föreskrifterna örn statsbidrag utvidgades till att avse färd till skola jämväl med fordon, som barnen själva framförde. Statskontoret ville i stället förorda en av praktiska erfarenheter betingad skärpning av de nu gällande bestämmelserna i fråga örn statsbidrag till inackordering, skolhushåll eller skolskjuts. Sådant bidrag borde framdeles utgå allenast, örn barnen icke k unde färdas till skolan till fots eller medelst velociped eller annat av barnen själva framfört fortskaffningsmedel. Vid prövning i detta avseende borde givetvis hänsyn tagas till barnens hälsa, lyte, bristande kroppskrafter samt de klimatiska förhållandena men däremot icke till örn barnen innehade cykel, skidor eller annat lämpligt fortskaffningsmedel och icke heller till om de lärt sig använda sådant färdmedel eller ej. I de fall, där statsbidrag till skolskjutsar m. m. enligt dessa mera restriktiva grunder icke skulle kunna utgå, torde det i första hand ankomma på målsmännen att tillse, att barnen kunde färdas till skolan på ett med hänsyn till förhållandena lämpligt sätt. Skulle barn från hem i sämre ekonomisk ställning ha så lång väg, att den icke lämpligen kunde tillryggaläggas utan fordon, som målsmannen icke kunde ställa till förfogande, torde skoldistriktet böra träda hjälpande emellan, exempelvis genom utlåning av erforderligt fortskaffningsmedel. I de flesta skoldistrikt torde detta kunna ordnas utan alltför betungande ekonomiska insatser. Det kunde måhända i detta sammanhang förtjäna påpekas, att fortsättningsskolans elever haft tillfälle till förvärvsarbete under tiden efter folkskolans avslutande. Vad statskontoret sålunda föreslagit, torde icke kunna anses innebära ett avsteg från den beträffande utgifterna för fortsättningsskolan tillämpade principen, att skoldistrikten endast skulle tillhandahålla lokaler och nödig undervisningsmateriel. Icke heller torde förslaget på grund av bestämmelserna om minimiantal elever behöva medföra nackdelar ur centraliseringssynpunkter. Vid bifall till statskontorets förslag skulle måhända kostnadsbesparingarna komma att uppgå till av de sakkunniga angiven storlek. Att detta skulle bli fallet vid de sakkunnigas förslag holle ämbetsverket däremot för icke sannolikt. .

Kungl. Maj:ts proposition Nr 176. 129

Riksräkenshapsverket har erinrat, att under senaste tid på grund av krisförhållandena driftkostnaderna för automobiltrafik avsevärt ökats. På grund härav hade exempelvis länstaxorna för trafik med vanlig personautomobil höjts i samtliga län med i regel 20 å 40 procent av normaltaxan. Under sådana förhållanden måste det nu framstå såsom synnerligen angeläget, att åtgärder vidtoges för nedbringande av kostnaderna för skolskjutsar varom här vore fråga. De sakkunnigas utredning syntes också giva vid handen, att kostnaden för den föreslagna anordningen mer än uppvägdes av de besparingar, som komme att uppstå i statsverkets utgifter för skolskjutsar vid fortsättningsskolväsendet. Vid sådant förhållande hade riksräkenskapsverket, som i fjol framfört betänkligheter mot denna anordning, nu ansett sig böra tillstyrka de sakkunnigas förslag. Beträffande storleken av den kostnadsminskning, som skulle vinnas genom den föreslagna anordningen, finge riksräkenskapsverket framhålla, att för närvarande en mera noggrann beräkning av densamma knappast vore möjlig. Det av de sakkunniga angivna beloppet, 75,000 kronor, funne ämbetsverket dock icke vara för högt beräknat.

Slutligen ville riksräkenskapsverket framhålla, att det skulle vara av intresse att direkt ur räkenskaperna kunna avläsa de sammanlagda kostnaderna för här avsedda resor. Ämbetsverket finge fördenskull förorda, att medelsanvisningen för ändamålet uppfördes i riksstaten såsom ett självständigt förslagsanslag.

Statsbidrag för centralisering av fortsättningsskolväsendet utgår nu i regel med belopp, som motsvarar kostnaderna för inackordering, skolhushåll eller skolskjutsar, dock för varje lärjunge med högst 1 krona 25 öre för dag och sammanlagt högst med det belopp, som skall anses motsvara den besparing i statsbidraget till avlönande av lärare vid fortsättningsskola, vilken uppkommer därigenom, att eljest erforderlig skola på grund av centraliseringen blir obehövlig. Sistnämnda besparing anses utgöra 450 kronor.

Såsom av det föregående framgår, föreligger nu ånyo förslag om höjning av statsbidraget till 1 krona 50 öre för dag. När jag i fjol ansåg mig icke kunna tillstyrka ett då av folkskolans besparingssakkunniga framställt förslag av samma innebörd, skedde detta närmast på grund av vissa av statskontoret och riksräkenskapsverket gjorda uttalanden. Statskontoret hade påpekat, att centralisering av fortsättningsskolväsendet kunde ske tvångsvis oell att skolskjutsar, örn dessa anordnades på ett praktiskt sätt, regelmässigt borde kunna ordnas inom ramen flir det nuvarande statsbidragsbeloppet. Riksräkenskapsverket hade framhållit bland annat, att en höjning av statsbidragsbeloppct kunde få till följd, att skoldistrikten icke i samma grad som tillförne vinnläde sig örn att ordna inackordering eller skolskjutsar på ett ändamålsenligt och billigt sätt, vilket kunde medföra en avsevärd ökning av statens utgifter.

Bihang till riksdagens protokoll Idit. 1 sami. Nr 170. 9

Departe-

mentschefen.

130 Kungl. Maj:ts proposition Nr 176.

Frågan måste bedömas mot bakgrunden av den höjning av kostnaderna för inackordering, skolhushåll och skolskjutsar, som på grund av den allmänna prisstegringen numera inträtt och som fått till följd, att en del av kostnaderna för centralisering av fortsättningsskolväsendet överflyttats på skoldistrikten. Då det icke minst ur statsfinansiell synpunkt är av betydelse, att en ändamålsenlig centralisering på detta område icke fördröjes genom att staten tillhandahåller för knappt tillmätt ersättning för centraliseringskostnaderna, har jag i likhet med statskontoret blivit övertygad örn att en höjning av statsbidraget i anslutning till de sakkunnigas och skolöverstyrelsens förslag är befogad och bör komma till stånd. Statskontoret anser för sin del, att höjningen bör begränsas till 10 öre för elev och dag, medan de sakkunniga och skolöverstyrelsen uttalat sig för en höjning med 25 öre för elev och dag. För egen del finner jag deln av statskontoret förordade uppräkningen av statsbidraget icke tillräcklig utan ansluter mig till de sakkunnigas och skolöverstyrelsens förslag. Liksom nu sker torde i enlighet med överstyrelsens förslag statsbidrag för centralisering av fortsättningsskolväsendet böra utgå med sammanlagt högst 450 kronor för varje på grund av centraliseringsåtgärder obehövlig skola.

Om det skulle visa sig nödvändigt att på motsvarande sätt höja det statsbidrag, som enligt kungörelsen 1935: 186 kan utgå vid anordnande av undervisning i finska språket i fortsättningsskolan, torde det få ankomma på Kungl. Majit att meddela beslut i ämnet.

Enligt en uttrycklig bestämmelse i gällande kungörelse om statsbidrag till bestridande av kostnaderna för centralisering av fortsättningsskolväsendet räknas som skolskjuts icke färd med fordon, som framföras av barnen själva. Redan förra året förelåg till övervägande ett förslag från folkskolans besparingssakkunniga örn upphävande av denna bestämmelse och anvisande av statsbidrag jämväl för färd med fordon av denna art. Med hänsyn till de i ett flertal remissyttranden framförda betänkligheterna ansågs emellertid ytterligare utredning erforderlig. Sådan utredning har nu framlagts av de sakkunniga, vilka fortfarande funnit sig böra förorda ett utbyggande av statsbidragssystemet på nyss angivet sätt. De sakkunnigas förslag, som i huvuddragen överensstämmer med det av dem tidigare framlagda, har liksom i fjol mötts av starka gensagor från skolöverstyrelsen. Även statskontoret har funnit sig böra avstyrka förslaget. Däremot har riksräkenskapsverket ansett sig böra förorda förslaget.

Enligt min mening har den i ärendet nu föreliggande utredningen icke givit vid handen, att anordningen verkligen kommer att för det allmänna i längden medföra någon minskning av kostnaderna för centralisering av fortsättningsskolväsendet. Fastmer föreligger, såsom statskontoret påpekat, risk för att en sådan utvidgning av anordningen inom kort ifrågasättes, att icke obetydliga kostnadsökningar kunna komma att uppstå för

131 Kungl. Marits proposition Nr 176.

statsverket. Systemets tillämpning skulle vidare förutsätta en ingående administrativ kontroll i syfte att undvika missbruk av bestämmelserna. Härigenom skulle arbetsbördan i hög grad ökas icke minst för folkskolinspektörerna, vilka redan nu såsom av det föregående framgår äro överhopade med krävande arbetsuppgifter och bli det i ännu större utsträckning vid ett genomförande av det av mig tidigare förordade rationaliseringsprogrammet. Bland annat av dessa skäl finner jag mig i likhet med skolöverstyrelsen och statskontoret böra avstyrka bifall till de sakkunnigas föreliggande förslag.

Såsom av det föregående framgår, har statskontoret ifrågasatt en skärpning av de nu gällande bestämmelserna örn statsbidrag till inackordering, skolhushåll eller skolskjuts. Då det är av vikt, att bestämmelserna örn centralisering av fortsättningsskolväsendet icke göras så restriktiva, att allvarliga olägenheter ur barnens och hemmens synpunkt uppkomma, och då de nuvarande bestämmelserna, samtidigt som de tillgodose dessa synpunkter, synas innebära betryggande garantier för en ur det allmännas synpunkt tillräckligt effektiv prövning av det i de olika fallen föreliggande behovet av statsbidrag, anser jag mig icke böra ifrågasätta en skärpning av bestämmelserna på sätt statskontoret förordat.

För nästa budgetår har skolöverstyrelsen med utgångspunkt från den föreslagna höjningen av dagsbidraget ansett en anslagshöjning av 70,000 kronor till 600,000 kronor erforderlig. I avbidan på närmare erfarenhet rörande medelsåtgången torde anslaget böra för budgetåret 1941/42 begränsas till 550,000 kronor. Anmärkas må, att nettoutgiften under anslaget för budgetåret 1939/40 enligt riksräkenskapsverkets budgetredovisning utgjorde omkring 405,000 kronor.

132 Kungl. Majda proposition Nr 176.

IV. Hemställan.

Sammanfattningsvis innebära de av mig i det föregående verkställda anslagskalkylerna, att de i sammanställningen här nedan upptagna anslagen skola för nästa budgetår uppföras med följande belopp, varvid för jämförelse jämväl angivas nu utgående anslag och i årets riksstatsförslag beräknade belopp:

Under åberopande av vad i det föregående anförts hemställer jag, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen att

1. godkänna följande avlöningsstat för folkskolinspektionen, att tillämpas tills vidare från och med budgetåret 1941/42:

133 Kungl. Maj:ts proposition Nr 176.

A vlöningsstat.

1. Avlöningar till ordinarie tjänstemän,

förslagsvis.....................kronor 537,500

2. Avlöningar till icke-ordinarie personal,

förslagsvis.................... » 90,600

3. Rörligt tillägg, förslagsvis. . ...... > 83,100

Summa kronor 711,200;

2. till Folkskolinspektionen: Avlöningar för budgetåret

1941/42 anvisa ett förslagsanslag av......kronor 711,200;

3. till Folkskolinspektionen: Omkostnader för budgetåret

1941/42 anvisa ett förslagsanslag av......kronor 200,000;

4. medgiva, att för budgetåret 1940/41 gällande grunder för provisorisk avlöningsförstärkning och provisoriskt dyrortstillägg åt vissa lärare vid folk- och småskolor m. fl. skola med förut angiven jämkning äga tillämpning jämväl för budgetåret 1941/42;

5. till Folkskolor m. m.: Bidrag till avlöning åt lärare vid

folkskolor för budgetåret 1941/42 anvisa ett förslagsanslag av...............................kronor 134,400,000;

6. medgiva, att ur sistnämnda anslag må, örn och i den mån behov därav prövas föreligga, utgå statsbidrag till undervisning för svenska barn i utlandet, dock med sammanlagt högst 26,500 kronor;

7. till Folkskolor m. m.: Bidrag till avlöning åt lärare för

vid statsunderstödda sjukvårdsanstalter och vid vissa barnhem intagna barn i skolåldern för budgetåret 1941/42 anvisa ett förslagsanslag av...............kronor 275,000;

8. till Folkskolor m. m.: Bidrag till avlöning åt förestå7i-

darinnor och biträdande föreståndarinnor vid skolhem och arbetsstugor för budgetåret 1941/42 anvisa ett förslagsanslag av.............................kronor 345,000;

9. till Folkskolor m. m.: Bidrag till anordnande av skol-

skjutsar för skolpliktiga barn för budgetåret 1941/42 anvisa ett förslagsanslag av.............kronor 2,200,000;

10. till Folkskolor m. m.: Bidrag till slcolhemsbyggnader och deras inredning å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1940/41 anvisa ett reservationsanslag (B)

av .................................. kronor 300,000;

11. godkänna av mig i det föregående förordade ändringar i gällande grunder för statsbidrag till avlöning åt lärarinnor i hushållsgöromål vid fortsättningsskolor;

134 Kungl. Maj:U proposition Nr 176.

12. till Fortsättningsskolor: Bidrag till avlöning åt lärare för budgetåret 1941/42 anvisa ett förslagsanslag

av ................................ kronor 4,100,000;

13. godkänna av mig i det föregående förordade ändringar i gällande grunder för statsbidrag till centralisering av fortsättningsskolväsendet;

14. till Fortsättningsskolor: Bidrag till centralisering av

fortsättningsskolväsendet för budgetåret 1941/42 anvisa ett förslagsanslag av......................kronor 550,000.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan förordnar Hans Majit Konungen, att till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse, bilaga vid detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Torsten Arén.

Kungl. Majlis proposition Nr 176. 135

INNEHÅLLSFÖRTECKNING.

Sid.

I. Åtgärder för fortsatt rationalisering av folkskoleväsendet .... 3

1. De sakkunnigas huvudförslag............................ 3

2. Utvidgad användning av skolhemsinstitutionen................ 39

3. Skoldistriktsindelningen m. m............................ 44

4. Indragning av övertaliga s. k. förenade tjänster............... 54

II. Utsträckning av undervisningsskyldigheten............... 64

III. Anslagsberäkningar.................................. 82

1. Förslagsanslaget till Folkskol inspektionen: Avlöningar............ 82

2. Förslagsanslag till Folkskolinspektionen: Omkostnader............ 90

3. Förslagsanslaget till Folkskolor m. m.: Bidrag till avlöning åt lärare vid

folkskolor......................................... 91

4. Förslagsanslaget till Folkskolor m. m.: Bidrag till avlöning åt lärare för

vid statsunderstödda sjukvårdsanstalter och vid vissa barnhem intagna barn i skolåldern.................................. 99

5. Förslagsanslaget till Folkskolor m. m.: Bidrag till avlöning åt föreståndarinnor och biträdande föreståndarinnor vid skolhem och arbetsstugor 103

6. Förslagsanslaget till Folkskolor m. m.: Bidrag till anordnande av skolskjutsar för skolpliktiga barn...........................103

7. Reservationsanslag till Folkskolor m. m.: Bidrag till skolhemsbygg-

nader och deras inredning..............................112

8. Förslagsanslaget till Fortsättningsskolor: Bidrag till avlöning åt lärare . 112

9. Förslagsanslaget till Fortsättningsskolor: Bidrag till centralisering av

fortsättningsskolväsendet...............................118

IV. Hemställan........................................132