med förslag till lag om dyrtidstillägg å folkpensioner, invalidunderstöd och barnbidrag, m. m.

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

1 Nr 20.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om dyrtidstillägg å folkpensioner, invalidunderstöd och barnbidrag, m. m.; given Stockholms slott den 10 januari 1941.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över socialärenden för denna dag, föreslå riksdagen att dels antaga härvid fogade förslag till lag om dyrtidstillägg å folkpensioner, invalidunderstöd och barnbidrag,

dels ock bifalla de förslag i övrigt, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen hemställt.

GUSTAF.

Gustav Möller.

Bihang till riksdagens protokoll 19il. 1 sami. Nr 20.

2 Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

Förslag

till

Lag

om dyrtidstillägg å folkpensioner, invalidunderstöd och barnbidrag.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Den som åtnjuter folkpension, vari ingår tilläggspension, eller invalidunderstöd eller barnbidrag skall under år 1941 erhålla dyrtidstillägg därå med belopp, motsvarande en sjättedel av folkpensionens, invalidunderstödets eller barnbidragets belopp för året. Dyrtidstillägg utgår dock icke å pension, understöd eller bidrag, som icke uppgår till 12 kronor örn året.

Dyrtidstillägg utbetalas halvårsvis å den tid och i den ordning Konungen bestämmer. Tillägg, som förfaller till betalning tidigare än under kalenderhalvårets sista månad, utgår med oförändrat belopp, även örn tilläggspensionen, invalidunderstödet eller barnbidraget minskas eller upphör att utgå efter den månad, under vilken förfallotiden infaller. Dyrtidstillägg utgår icke, där tilläggspension, invalidunderstöd eller barnbidrag upphört att utgå, när dyrtidstillägg eljest skulle hava förfallit till betalning.

2 §.

Till kostnaderna för dyrtidstillägg bidraga kommuner och landsting med belopp, motsvarande en sjättedel av deras andelar i kostnaderna för under år 1941 utanordnade tilläggspensioner, invalidunderstöd och barnbidrag.

Återstående kostnad för dyrtidstillägg bestrides av staten.

3 §■

Bestämmelserna i lagarna örn folkpensionering och örn barnbidrag skola, där ej annat följer av 1 och 2 §§, i tillämpliga delar äga motsvarande giltighet beträffande dyrtidstillägg; dock äger Konungen uppdraga åt pensionsstyrelsen eller med avseende å fall, som beröra även postverket, åt pensionsstyrelsen och generalpoststyrelsen gemensamt att meddela de närmare föreskrifter, som, utöver vad denna lag innehåller, finnas erforderliga för lagens tillämpning.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

Kungl. Maj.ts proposition nr 20.

3 Utdrag av statsrådsprotokollet över socialärenden, hållet inför Hans Majit Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 10 januari 1941.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden

Peiirsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Sköld, Eriksson,

Bergquist, Bagge, Andersson, Domö, Rosander.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anför chefen för socialdepartementet, statsrådet Möller:

I årets statsverksproposition (femte huvudtiteln, punkterna 40, 41 och 43) har Kungl. Maj:t på min hemställan föreslagit riksdagen att i avbidan på särskild proposition i ämnet för budgetåret 1941/42 såsom förslagsanslag beräkna dels till Bidrag till folkpensioner och invalidunderstöd m. m. 145,000,000 kronor, dels lill Barnbidrag 13,000,000 kronor, dels ock till Ersättning till postverket för pensionsutbetalningar 1,050,000 kronor. Jag anhåller nu att till fortsatt behandling få upptaga dessa spörsmål.

Samtidigt härmed vill jag erinra därom, att pensionsstyrelsen, såsom i statsverkspropositionen omnämnts, med skrivelse den 28 november 1940 framlagt en inom styrelsen verkställd utredning rörande de vägar, som kunna vara framkomliga för att med hänsyn till levnadskostnadsstegringen förbättra folkpensionerna. Vid denna utredning har till prövning upptagits jämväl spörsmål rörande förbättring av invalidunderstöd, barnbidrag och blindhetsersättning.

Till en början anser jag mig böra redogöra för de gällande författningsbestämmelser, som äro av intresse i förevarande sammanhang.

Gällande författningsbestämmelser.

Folkpensioner och invalidunderstöd.

Lagen den 28 juni 1935 (nr 434) om folkpensionering trädde i kraft den 1 januari 1937, då 1913 års lag örn allmän pensionsförsäkring i princip upphörde att gälla. Lagen örn folkpensionering har sedermera undergått vissa ändringar, bland annat genom lag den 23 april 1937 (nr 163). Genom sistnämnda lag genomfördes dyrortsgradering av de i folkpensionerna ingående tilläggspensionerna från och med den 1 januari 1938.

Enligt lagen örn folkpensionering skall i princip envar svensk inedbor-

4 Kungl. Maj.ts proposition nr 20.

gare erlägga pensionsavgifter samt på grund av dem och med bidrag av allmänna medel erhålla folkpension (1 § första stycket). Rätt till folkpension inträder vid varaktig oförmåga till arbete och senast vid fyllda 67 år, även örn varaktig arbetsoförmåga då ännu icke är för handen (1 § andra stycket). För rätt till folkpension förutsättes, att vederbörande erlagt åtminstone någon honom påförd obligatorisk pensionsavgift (6 § 1 morn.). Skyldighet att erlägga sådana avgifter föreligger i regel för varje svensk medborgare i åldern 18—65 år (4 §). Folkpensionen består dels av grundpension, dels av tilläggspension (6 §). Den förra motsvarar avgiftspension enligt äldre rätt och utgår till var och en som erlagt någon pensionsavgift enligt nya lagens bestämmelser. Grundpensionen utgöres av dels ett fast belopp, enligt huvudregeln 70 kronor, dels ock ett efter vars och ens erlagda pensionsavgifter växlande belopp, utgörande en tiondel av avgifterna. Rätten till tilläggspension är förenad med viss prövning av behovet i varje särskilt fall. Tilläggspensionen, som utgår efter samma grunder för alla utan hänsyn till kön, civilstånd eller andra dylika omständigheter, är graderad efter dyrort (6 § 2 mom). Riket är för detta ändamål indelat i tre ortgrupper. Tillläggspensionens maximibelopp är 250 kronor i ortsgrupp 1, som omfattar orter med de lägsta levnadskostnaderna, 350 kronor i ortsgrupp 2 och 450 kronor i ortsgrupp 3. Enligt i folkpensioneringslagen meddelade övergångsbestämmelser (40 §) utgår tilläggspension även till personer, som erhållit pension enligt lagen örn allmän pensionsförsäkring, men med hänsyn till att dessa icke komma i åtnjutande av grundpension, som i regel skulle utgå med avsevärt högre belopp än det, vartill avgiftspension uppgår, har tillläggspensionens maximibelopp för dem satts 50 kronor högre än för andra eller 300 kronor i ortsgrupp 1, 400 kronor i ortsgrupp 2 och 500 kronor i ortsgrupp 3. På därom av vederbörande kommun gjord framställning äger Konungen i fråga örn ort, vilken gränsar till ort i högre ortsgrupp, förordna, att tilläggspension under vissa förutsättningar må på visst sätt förhöjas (6 § 3 morn.). Den tilläggspension, som i det särskilda fallet skall utgå, beräknas genom att från maximibeloppet draga 7/io av den pensionsberättigades årsinkomst i vad denna må överstiga 100 kronor (6 § 2 mom. första stycket). Årsinkomst, som i lagen om folkpensionering avses, utgör den inkomst, som den pensionsberättigade skäligen kan antagas komma att tillsvidare årligen åtnjuta (7 §). Vissa inkomstslag skola emellertid icke alls medräknas och vissa slags inkomster äro på det sättet privilegierade, att de intill visst sammanlagt belopp, olika för de skilda ortsgrupperna, icke medräknas.

Värdering av naturaförmåner, i den mån sådana ingå i pensionsberättigad persons inkomst, sker enligt kungl, brev till pensionsstgrelsen den 30 juni 1937 angående fastställande av regler för uppskattning enligt lagen om folkpensionering av naturaförmåner (sv. förf. sami. nr 869). Enligt de sålunda fastställda reglerna skola naturaförmåner i regel åsättas vissa, med hänsyn till bland annat tilläggspensionens maximibelopp bestämda värden.

Sedan pensionsbelopp blivit i vederbörlig ordning bestämt, skall pensionsstyrelsen utfärda pensionsbrev, vilket därefter genom pensionsnämndens

Kungl. Maj.ts proposition nr 20. 5

försorg skall tillställas den, som äger uppbära pensionen (31 § lagen om folkpensionering).

Även om folkpension (eller invalidunderstöd) är förenad med pension på grund av sådana avgifter, som enligt 35 § lagen om folkpensionering kunna frivilligt erläggas till pensionsstyrelsen, utfärdas för pensionstagaren endast ett pensionsbrev.

Enligt förordningen den 28 juni 1935 (nr 435) om invcdidunderstöd, vilken trädde i kraft samtidigt med lagen örn folkpensionering, kunna till arbete varaktigt oförmögna personer, som icke påförts någon pensionsavgift och därför icke äga rätt till grund- och tilläggspension, tidigast från fyllda 16 år erhålla invalidunderstöd under villkor och med belopp som äro stadgade beträffande tilläggspension. Rätt till invalidunderstöd må enligt nämnda förordning, där särskilda skäl därtill äro, tillerkännas även den, som fått någon eller några pensionsavgifter sig påförda men underlåtit att erlägga dessa avgifter.

Till kostnaden för tilläggspensioner och invalidunderstöd bidraga primärkommunerna och i vissa fall landstingen efter i 13 och 40 §§ lagen om folkpensionering stadgade grunder. Enligt 13 § skall kommuns andel i kostnaderna utgöra för orter tillhörande ortsgrupp 1 en åttondel, för orter tillhörande ortsgrupp 2 en femtedel och för orter tillhörande ortsgrupp 3 en fjärdedel; dock skall, därest Stockholm eller Göteborg hänföres till sistnämnda ortsgrupp, stadens andel utgöra tre tiondelar. I fråga om tilläggspension, som helt eller delvis grundar sig å fastställelse av pensionstillägg före den 1 januari 1937, skall jämlikt 40 § jämte vederbörande kommun landstinget bidraga med en sextondel av kostnaden för tilläggspensionen. Beträffande samma slags tilläggspensioner skall även stad, som icke deltager i landsting, utöver vad i 13 § stadgats bidraga med en sextondel av kostnaden för tilläggspensionen. Med vad av kostnaden för folkpensioner och invalidunderstöd återstår efter avdrag av primärkommunernas och landstingens bidrag och tillskott från folkpensioneringsfonden bidrager staten. — Pensionsförhöjning jämlikt 6 § 3 mom. lagen örn folkpensionering utbetalas av vederbörande kommun, som äger att av statsmedel utfå ersättning med hälften av vad för ändamålet utgivits.

Angående sättet och tiden för utbetalning av pensioner och understöd jämlikt lagen om folkpensionering och förordningen örn invalidunderstöd finnas bestämmelser meddelade i en kungörelse den 18 december 1936 (nr 615), ändrad genom kungörelse den 30 december 1940 (nr 1033). Utbetalning sker som regel genom postverkets förmedling å viss postanstalt, varom anvisning lämnas i pensionsbrevet. Pension på grund av frivilliga avgifter enligt 35 § lagen örn folkpensionering utbetalas emellertid, enligt pensionsstyrelsens bestämmande, antingen i nyssnämnda ordning eller ock från pensionsstyrelsen genom postgiro. Pensionens utbetalningstermin beror på dess storlek. Sålunda sker utbetalningen månadsvis, örn pensionens årliga belopp uppgår till 120 kronor eller mera, kvartalsvis under kalenderkvartalets sista månad,

6 Kungl. Majlis proposition nr 20.

om beloppet uppgår till 80 men ej till 120 kronor, halvårsvis i juni och december, om beloppet uppgår till 50 men ej till 80 kronor, samt helårsvis i december, örn beloppet ej uppgår till 50 kronor eller ock pensionen tillkommer någon som flyttat ur riket. Pensionsutbetalning verkställes tidigast den 15 i utbetalningsmånaden eller, om den dagen inträffar å sön- eller helgdag, nästpåföljande söckendag. För utbekommande av förfallna belopp innehar varje pensionstagare elt häfte färdigtryckta kvittenser, å vilka pensionsbrevets nummer samt till betalning förfallet pensionsbelopp och förfallotiden för detsamma finnas angivna. Kvittenshäftena äro tryckta å olikfärgat papper allteftersom utbetalning av pensionen sker månads-, kvartals-, halvårs- eller helårsvis. Ett i ett sådant häfte ingående kvitto, vederbörligen undertecknat, avlämnas till postverket varje gång förfallet belopp lyftes.

Barnbidrag.

Enligt lagen den 18 juni 1937 (nr 382) om barnbidrag, vilken trädde i kraft den 1 januari 1938, kunna från och med sistnämnda dag utgå särskilda bidrag, barnbidrag, till uppehälle och uppfostran åt vissa barn, som äro svenska medborgare och som stadigvarande vistas här i riket (2 §). De till barnbidrag berättigade barnen kunna med hänsyn till förutsättningarna för barnbidrags erhållande samt beloppens storlek indelas i tre grupper, nämligen barn vilkas föräldrar eller med dem jämställda försörjare avlidit (föräldralösa barn), barn vilkas fader eller med honom jämställd försörjare avlidit (faderlösa barn) samt barn, adoptivbarn eller styvbarn till vissa på grund av varaktig arbetsoförmåga till folkpension berättigade försörjare (barn till arbetsoförmögna) (4 §). Barnbidraget, som är graderat efter dyrön i likhet med tilläggspensioner och invalidunderstöd, utgör för föräldralösa barn 300 respektive 360 och 420 kronor för år (5 § 1 morn.). För övriga grupper barn utgör bidraget 240 respektive 300 och 360 kronor med viss nedsättning för varje barn vid förekomsten av två eller flera bidragsberättigade barn inom en familj (5 § 2 moni.). För barn under två år höjesbidraget med 60 kronor (5 § 4 morn.). Bidraget minskas efter vissa regler med hänsyn till försörjarens (5 § 2 mom.) och barnets (6 §) inkomst och utgår ej för längre tid än till och med den månad, under vilken barnet fyller sexton år (2 §). •—- Jämväl barnbidrag må i vissa fall höjas i fråga örn ort, som gränsar till ort i högre ortsgrupp (5 § 3 morn.).

Kostnaderna för barnbidrag bestridas av staten och kommunerna enligt samma grunder, som gälla för tilläggspensioner (14 § samt 5 § 3 mom. andra stycket).

Enligt kungörelse den 5 november 1937 (nr 922) utbetalas barnbidrag från pensionsstyrelsen genom postgiro. Angående utbetalningstermin gälla samma regler som i fråga örn folkpensioner och invalidunderstöd.

Blindhetsersättning.

Enligt förordningen den 20 april 1934 (nr 105) örn blindhetsersättning utgår med vissa undantag blindhetsersättning med ett fast belopp av 500 kronor örn året till envar svensk medborgare över 16 år som saknar synför-

Kungl. Maj.ts proposition nr 20.

måga eller vars synförmåga, sedan ljusbrytningsfel rättats, är så nedsatt att han saknar ledsyn (1 och 2 §§). Till skillnad från vad som gäller i fråga om tilläggspension, invalidunderstöd och barnbidrag är rätten till blindhetsersättning oberoende av behovsprövning i egentlig mening. Endast den är i detta avseende utesluten från rätt till blindhetsersättning, vars egen eller försörjningspliktiga anhörigas ekonomiska ställning är sådan, att blindhetsersättning rimligen icke bör utgå (2 §). Kostnaden för blindhetsersättning bestrides helt av staten (11 §).

Även blindhetsersättning utbetalas, jämlikt kungörelse den 30 juni 1934 (nr 418), från pensionsstyrelsen genom postgiro. Utbetalningen sker, i enlighet med av ersättningstagaren uttalat önskemål, antingen kvartalsvis under sista månaden i kvartalet eller ock månadsvis.

Kommunala pensionstillskott m. m.

Till utfyllande av bland annat folkpension, invalidunderstöd, barnbidrag och blindhetsersättning kan kommun, jämlikt lagen den 18 juni 1937 (nr 384) örn kommunala pensionstillskott m. m., under vissa förutsättningar lämna understöd utan fattigvårdskaraktär.

Jag övergår nu till en närmare redogörelse för den inledningsvis omnämnda, av pensionsstyrelsen den 28 november 1940 framlagda utredningen.

Utredning av pensionsstyrelsen.

Dyrtidsförbättring av folkpensioner och invalidunderstöd.

Allmänna synpunkter.

Pensionsstyrelsen omnämner till en början, att socialvårdskommittén nyligen företagit en statistisk undersökning berörande t i 11läggspensionärer, för vilkas uppehälle folkpensionen icke försloge och vilka därför av vederbörande kommun erliölle kompletterande hemunderstöd i form av fattigvård eller kommunalt pensionstillskott. Undersökningen, som avsett månaderna september—november 1938, syntes i fullt bearbetat skick komma att lämna en i stort sett representativ bild av förhållandena sådana de voro före den av storkriget förorsakade dyrtiden. Pensionsstyrelsen hade erhållit del av vissa preliminära resultat av undersökningen. Av dessa syntes framgå, att 1935 och 1937 års folkpensioneringsreformer, avseende bland annat allmän höjning av folkpensionerna respektive dyrortsgradering av vissa pensionsförmåner, i viktiga avseenden knappast förmått alt alltid på ett fullt tillfredsställande sätt skipa rättvisa mellan olika kategorier pensionstagare.

Enligt det preliminära undersökningsresultatet syntes sålunda under den tid undersökningen omfattat ensamstående »illäggspensionärer genomgående ha nödgats uppbära högre kommunalt understöd än med varandra samboende, och vidare hade under samma tid antalet till kommunalt understöd hänvisade tilläggspensionärer varit påfallande stort i städer och tättbebyggda

8 Kungl. Maj-.ts proposition nr 20.

kommuner på landsbygden i jämförelse med förhållandena inom de jordbruksbetonade kommunerna.

Pensionsstyrelsen erinrar vidare därom, att det enligt sakens natur vöre synnerligen fördelaktigt, om man i samband med en dyrtidsförbättring av folkpensionerna kunde tillgodose önskemålet örn en med hänsyn till behovet mera ändamålsenlig avvägning av pensionern a. Vid övervägande av detta spörsmål hade styrelsen emellertid funnit detsamma vara av alltför stor räckvidd för att i detta sammanhang kunna förås fram till en lösning, örn ock endast provisorisk. Vid samråd med socialvårdskommittén hade denna biträtt styrelsens mening och meddelat, att kommittén, jämlikt det kommittén lämnade uppdraget att granska lagstiftningen rörande socialförsäkringen, komme att upptaga ifrågavarande spörsmål till övervägande och till Kungl. Majit inkomma med de förslag, vartill en närmare prövning av frågan gåve anledning. Styrelsen förklarar sig jämväl hava övervägt, huruvida icke en förbättring av folkpensionärernas ställning provisoriskt skulle kunna ske genom någon form av kommunal understödsverksamhet i kombinalion med statsbidrag till kommunerna i förhållande till utgivna belopp. Styrelsen hade emellertid kommit till den uppfattningen, alt detta icke innebure en lämplig eller framkomlig väg för lösning av spörsmålet ifråga.

Härefter har pensionsstyrelsen anfört:

En till levnadskostnadernas stegring anknuten förbättring av folkpensionerna torde näppeligen kunna genomföras på annat sätt än genom en a 11m ä n, av särskild behovsprövning ej betingad, förhöjning av förmånerna. Även med en dylik anordning är det tydligt, att höjningen i den mån så kan ske bör förbehållas de folkpensionstagare, vilkas försörjningsläge är sämst. Pensionsstyrelsen har därför ansett det uteslutet att i förevarande sammanhang ifrågasätta förhöjning av enbart grundpension enligt lagen örn folkpensionering eller av enbart avgiftspension enligt äldre lag, vilka pensionsförmåner utgå utan behovsprövning till envar som erlagt pensionsavgifter och följaktligen närmast äro att jämföra med pensioner på grund av försäkring i vilket försäkringsbolag som helst.

Då man i nuvarande situation nödgas skjuta frågan om en ändring av de grunder, efter vilka folkpensionerna utgå, på framtiden, kan dyrtidsförhöjningen uppenbarligen icke sättas så hög, att de folkpensionärer, för vilka pensionerna redan före den av storkriget förorsakade dyrtiden vörö för små, skulle kunna erhålla en nödtorftig bärgning av desamma. I stället torde man böra sträva efter att söka bereda dem av folkpensionärerna möjlighet att undvara kommunalt understöd, som hittills i stort sett kunnat reda sig sådan hjälp förutan. Av synnerlig vikt är ock att förhöjningen avväges så, att den icke utestänger möjligheten av att vinna en ej endast provisorisk förbättring av deras förmåner, som för närvarande äro sämst ställda i pensionshänseende.

Även med de utgångspunkter, som pensionsstyrelsen sålunda angivit, kunde förbättringen av folkpensionerna ske efter två väsentligt olika metoder. Enligt den ena av dessa metoder skulle alla folkpensioner, i vilka tilläggspension inginge, höjas med fixt belopp, lika för alla inom en och samma ortsgrupp. Enligt den andra metoden skulle nämnda

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

folkpensioner höjas med belopp, som stöde i visst förhållande till deras storlek. Pensionsstyrelsen anför närmare härom:

De båda metoderna äro ur principiella synpunkter likvärdiga, när det gäller folkpensionärer med högsta möjliga tilläggspension, d. v. s. med en årsinkomst av högst 100 kronor. Vad övriga folkpensionstagare med tilläggspension angår, synes enligt pensionsstyrelsens mening den senare metoden vara den som är mest ägnad att skipa rättvisa. Förhållandet torde nämligen vara, att den inkomst, som ligger till grund för tilläggspensionens beräkning, i många fall är av sådan natur, att med inträdande dyrtid en automatisk kompensation av densamma äger rum, varför det huvudsakligen blir fråga om‘att uppväga minskningen i folkpensionens värde. Den förra metoden skjuter härutinnan betydligt över målet och medför dessutom en föga önskvärd diskontinuitet mellan personer, som åtnjuta en obetydlig tilläggspension, och dem som lia en inkomst, vilken endast obetydligt överstiger gränsen för rätt till tilläggspension. Den enda principiella betänklighet, som kan anses vidlåda den senare metoden, är att höjningen av tilläggspensionerna ej lämpligen kan utsträckas över 42.9 procent, eftersom summan av inkomst och pension eljest skulle sjunka med stigande inkomst i de fall, då dyrtiden ej automatiskt kompenserats genom ökad inkomst.

Vad angår möjligheterna att praktiskt genomföra en lösning enligt de olika metoderna framhåller pensionsstyrelsen, att de svårigheter, som uppstode vid den förra metodens tillämpande, vore betydligt större än vid den senares. Den förra metoden skulle även vara förenad nied sådan tidsutdräkt, att första utbetalningen sannolikt icke kunde äga rum förrän tidigast i juli 1941, beroende på att det icke torde vara möjligt att tillfredsställande ordna utbetalningen på annat sätt än genom utfärdande av kvittenshäften i samtliga de omkring 450,000 fall, då tillägg skulle utgå. Vid en lösning enligt den senare metoden erfordrades däremot särskilda kvittenshäften endast i ett begränsat antal undantagsfall.

Beträffande slutligen de kostnader, som vore förenade med de olika metodernas tillämpning, upplyser pensionsstyrelsen, att — under förutsättning att man ville hjälpa de sämst ställda pensionstagarna lika i båda fallen — en lösning efter den förra metoden ställde sig icke obetydligt dyrare än en lösning enligt den senare.

Av de skäl, som sålunda anförts, har pensionsstyrelsen vid valet mellan de båda metoderna funnit såväl principiella som praktiska och ekonomiska synpunkter tala för den senare, varför styrelsen ansett sig kunna begränsa sin utredning till att behandla denna metod.

Pensionsstyrelsens förslag.

Först uppstode frågan, huruvida pensionsförhöjningen borde sättas i relation enbart till tilläggspensionen eller örn hänsyn borde tagas till folkpensionen i dess helhet, således även till den däri ingående pensionen för erlagda obligatoriska pensionsavgifter.

10 Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

Pensionsstyrelsen anför härom:

Det kunde synas ligga närmast tili hands att besvara frågan i enlighet med det förra alternativet, eftersom det endast är tilläggspensionen som utgår efter behovsprövning. Emellertid torde tilläggspensionens maximibelopp få anses avvägt under hänsynstagande jämväl till pensionen för erlagda obligatoriska avgifter. I varje fall är det tydligt, att ett dylikt avvägande legat till grund för bestämmandet av tilläggspensionens belopp för pensionstagare, som äga rätt till grundpension enligt lagen om folkpensionering. För dessa utgår nämligen tilläggspensionen med ett femtio kronor lägre årligt belopp än för pensionstagare, vilkas rätt till pension för erlagda pensionsavgifter regleras av bestämmelserna i den före år 1937 gällande .lagen örn allmän pensionsförsäkring. Vid folkpensioneringslagens tillkomst motiverades denna skillnad i pensionsbeloppen uttryckligen med att grundpensionerna enligt den nya lagen regelmässigt komme att bliva avsevärt högre än den äldre lagens avgiftspensioner. Det blir sålunda nödvändigt att vid pensionsförhöjningens avvägande medräkna åtminstone en del av grundpensionen. På grund härav synas knappast några starkare invändningar kunna göras mot den ur praktisk synpunkt synnerligen önskvärda förenklingen, att dyrtidstillägget generellt bestämmes skola utgå i förhållande till hela folkpensionens belopp.

Beträffande förfarandet vid utbetalningen av dyrtidstillägg yttrar pensionsstyrelsen — under upplysning att styrelsen samrått med generalpoststyrelsen, som omhänderliar utbetalningen av folkpensionerna — följande:

Generalpoststyrelsen har framhållit, att postverket endast under den förutsättningen kan åtaga sig liandhavandet även av dyrtidstilläggets utbetalning, att tillägget liksom folkpensionen i övrigt utbetalas mot kvittens, varå redan vid utlämnandet till pensionstagaren finnes angivet det till betalning förfallande beloppet. Såsom tidigare nämnts skulle dock iordningställandet av särskilda kvittenshäften å dyrtidstillägg för samtliga tilläggspensionärer, uppgående till ett antal av omkring 450,000, draga avsevärd tid. Enbart för beloppens uträkning samt tryckning och utlämning av kvittenshäften finge beräknas åtgå minst 6 månader. Emellertid kan man vid en proportionell höjning av folkpensionerna avsevärt förkorta förberedelsetiden genom att i det alldeles övervägande antalet fall, då folkpensionen utbetalas månadsvis, utnyttja de ordinarie kupongerna på det sätt, att med vissa mellanrum en dylik kupongs belopp utbetalas dubbelt. Det å dessa kuponger angivna månadsbeloppet utgör nämligen en tolftedel eller alltså 873 procent av folkpensionens årsbelopp och står sålunda i varje särskilt fall i ett sådant givet förhållande till årsbeloppet, som förutsättes enligt denna metod. Samtidigt utgör månadsbeloppet en tillräckligt liten bråkdel av årsbeloppet för att dyrtidstilläggets storlek skall kunna i erforderlig omfattning varieras. För utbetalningen kunna de ordinarie månadskupongerna användas på så sätt, att, när dubbelt månadsbelopp skall utbetalas, vederbörande posttjänsteman medelst en stämpel förser den därvid förfallande kupongen med en extra kvittomening för dyrtidstillägget. Med hänsyn till att folkpensionen ofta lyftes av representant för den som undertecknat kvittot bör påstämplingen lämpligen ske vid den månadsutbetalning, som äger rum närmast före utbetalningen av dyrtidstillägget. För utbekommande av dubbelt månadsbelopp kommer således att erfordras två namnunderskrifter, nämligen en under den vanliga å kupongen tryckta kvittomeningen och en under den påstämplade, dyrtidstillägget avseende kvittomeningen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

11 I det övervägande antalet fall skulle på detta sätt särskilda kvittenshäften för dyrtidstillägg icke behöva utfäi'das. Detta kan emellertid icke undvikas i det jämförelsevis ringa antal fall, inemot 15,000, då folkpension, vari ingår tilläggspension, utbetalas kvartalsvis, halvårsvis eller helårsvis.

Men även i vissa fall av månadsutbetalning måste särskilda åtgärder vidtagas. Enär varken av pensionsbrevet eller kvittenshäftet framgår, huruvida i pensionsbeloppet ingår tilläggspension, blir det sålunda nödvändigt att, när tilläggspension icke ingår, indraga nu gällande kvittenshäften och ersätta dem med andra av annan färg eller försedda nied annat kännetecken, utmärkande att dyrtidstillägg icke skall utgå. Antalet sådana fall är omkring 1,500. En liknande åtgärd måste företagas, när i pensionsbeloppet ingår, förutom folkpension innehållande tilläggspension, pension för avgifter som erlagts till pensionsstyrelsens frivilliga försäkring. Då dyrtidstillägg icke skail utgå å pension för dylika avgifter, torde det bliva erforderligt att i dessa omkring 3,000 fall utbyta nu gällande kvittenshäften mot nya av annan typ samt därjämte utfärda särskilda kvittenshäften för utkvittering av dyrtidstillägget.

Nu berörda nödvändiga utbyten av kvittenshäften komma icke att medföra några nämnvärda svårigheter vid förevarande alternativs genomförande.

Pensionsstyrelsen upplyser i detta sammanhang, att, enligt vad generalposts tyi-elsen meddelat, utbetalning i form av extra månadsbelopp icke syntes kunna äga rum tidigare än i mars 1941.

Beträffande storleken av pensions för höj ningen anför pensionsstyrelsen, efter att hava erinrat om de allmänna principer, vilka enligt vad styrelsen förut anfört borde ligga till grund därför, följande:

Styrelsen har funnit lämpligast att såsom grund för bestämmande av tillläggets storlek taga den stegring av levnadskostnaderna, som kan beräknas ha inträtt efter stormaktskrigets utbrott på hösten 1939. Levnadskostnadernas storlek beräknas kvartalsvis av socialstyrelsen enligt av Kungl. Majit meddelade närmare föreskrifter. På grundval av denna beräkning fastställer Kungl. Majit ett procenttal, som angiver levnadskostnadernas förhållande lill 1935 års genomsnittliga levnadskostnadsnivå (levnadskostnadstalet). Levnadskostnadstalet var den 1 juli 1939 108 och den 1 oktober samma år 109 samt har under år 1940 fastställts till den 1 januari 114, den 1 april 119, den 1 juli 124 och den 1 oktober 126. Höjningen av levnadskostnadstalet från 108 till 126 under tiden 1 juli 1939—1 oktober 1940 innebär att levnadskostnaderna under denna tid stegrats med 16 2A procent. Att märka är emellertid att levnadskostnadstalet fastställes med hänsyn till en hushällsbudget för familj örn man, hustru och två barn, åtnjutande en viss realinkomst, som beräknas nied utgångspunkt från en årsinkomst av omkring 3,500 kronor år 1935. Lägges i stället en understödstagares normalbudget till grund för indexberäkningen, vilket förfarande för visst ändamål begagnas av Stockholms stads statistiska kontor, synes enligt av kontoret lämnade upplysningar levnadskostnadsstegringen under nyss angivna tid lia varit något större.

Med hänsyn lill den levnadskostnadsstegring, sorn ägt rum från och med tredje kvartalet 1939, synes för innehavare av tilläggspension eller invalidunderstöd en lämplig förhöjning kunna vinnas genom två extra månadsutbetalningar årligen.

Utbetalningarna av dyrtidstillägg böra enligt pensionsstyrelsens mening äga rum under månaderna maj och november. Därest det,

12 Kungl. Maj.ts proposition nr 20.

med hänsyn till den tid som förlupit, skulle befinnas lämpligt att under år 1941 verkställa en ytterligare månadsutbetalning, kunde under vissa förutsättningar en sådan utbetalning för så gott som samtliga dem vilkas pensioner utbetalades månadsvis äga rum i mars 1941. I återstående fall syntes, eftersom särskilda kvittenshäften för utbetalning av dyrtidstillägg då erfordras, en dylik extra utbetalning icke kunna bestämmas till tidigare tidpunkt än maj 1941.

Pensionsstyrelsen har slutligen även uttalat sig rörande vissa detaljspörsmål. Rätten till dyrtidstillägg syntes av praktiska skäl icke kunna anknytas till annan tidrymd än den månad, under vilken tillägget förfölle till betalning. Sålunda borde å ena sidan den som tillerkänts folkpension eller invalidunderstöd senast från och med den månad, under vilken tillägg utbetalats, erhålla hela det tilläggsbelopp, som förfallit till betalning under ifrågavarande månad, medan å andra sidan den vars pensionsrätt upphört exempelvis månaden före den, under vilken ett tilläggsbelopp skolat utbetalas, icke borde komma i åtnjutande av någon del av detta belopp. Av praktiska skäl syntes utbetalning av dyrtidstillägg icke böra äga rum, för den händelse utbetalningen av ett extra månadsbelopp skulle underskrida en viss minimisumma, exempelvis en krona.

I fråga om fördelningen av kostnaderna för ett dyrtidstillägg framhåller pensionsstyrelsen, att de principiellt syntes böra fördelas efter samma grunder, som nu gällde för bidrag till den förmån, varå tillägg skulle utgå. Sålunda borde den på grund- och avgiftspensioner belöpande andelen av ett dyrtidstillägg å tilläggspensionärernas folkpensioner i sin helhet bekostas av staten, medan den på tilläggspensionerna belöpande andelen av ett dyrtidstillägg å folkpension ävensom å invalidunderstöd borde fördelas mellan kommuner, landsting (endast i fråga örn vissa tilläggspensioner och invalidunderstöd) och staten efter nu för ifrågavarande förmåner gällande grunder.

Att vid fördelningen av kostnaderna för dyrtidstilläggen särskilt fördela det till varje enskild pensionstagare utbetalade dyrtidstillägget skulle emellertid bliva en mycket omfattande arbetsuppgift och vore enligt pensionsstyrelsens mening ej heller erforderligt. Beräkningen av kommunernas och landstingens andelar i de totala kostnaderna borde nämligen med tillfredsställande noggrannhet kunna tillgå på sådant sätt, att deras andelar för ett år i de inalles utanordnade tilläggspensionerna och invalidunderstöden ökades med en tolftedel för varje gång under året ett extra månadsbelopp utbetalats som dyrtidstillägg.

Kostnadsberäkningar.

Beträffande kostnaderna för folkpensioner och invalidunderstöd för senast förflutna, innevarande samt nästföljande budgetår anför pensionsstyrelsen:

För budgetåret 1939/40 har kostnaden för tilläggspensioner och invalidunderstöd utgjort 143.1 miljoner kronor samt för grund- och avgiftspensioner 15.2 miljoner kronor, varav omkring 56 procent eller 8.5 miljoner kro-

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

lior kunna beräknas hava utgått tillsammans med tilläggspensioner. Av kostnaderna för tilläggspensioner och invalidunderstöd folio 21.4 procent eller 30.6 miljoner kronor på kommuner och landsting samt 112.6 miljoner kronor på staten.

För budgetåret 1941/42 beräknas kostnaden för tilläggspensioner och invalidunderstöd komma att uppgå till 143.5 miljoner kronor och för grundoch avgiftspensioner till 21.6 miljoner kronor, varav 12.0 miljoner skulle utgå jämte tilläggspension. Av kostnaderna för tilläggspensioner och invalidunderstöd skulle 21 procent eller 30.1 miljoner kronor falla på kommuner och landsting samt återstoden 113.4 miljoner kronor på staten.

Pensionsstyrelsen beräknar samtliga kostnader för budgetåret 1940/41 till medeltalet av de för budgetåren 1939/40 och 1941/42 nyss omnämnda beloppen. Med ledning härav uppskattar styrelsen kostnaden för varje extra månadsutbetalning av dyrtidstillägg på följande sätt:

Månadsulbetalning under budgetåret 1940/41 synes kunna uppskattas till V12 X (143.3 + 10.26) = 12.8 miljoner kronor, varav på kommuner och landsting skulle falla 2.5 miljoner kronor och på staten återstoden, 10.3 miljoner kronor.

Under budgetåret 1941/42 skulle kostnaderna för varje extra månadsutbetalning kunna beräknas till V12 X (143.5 + 12.0) = 13.0 miljoner kronor, varav på kommuner och landsting fortfarande skulle falla 2.5 miljoner kronor och på staten återstoden, 10.5 miljoner kronor.

Pensionsstyrelsen framhåller vidare, att utöver nyssnämnda kostnader tillkomme ersättning åt postverket för handhavande av dyrtidstilläggets utbetalning. Generalpoststyrelsen hade ansett lämpligt, att denna ersättning utginge med ett fast belopp å 63,000 kronor för varje utanordning av dyrtidstillägg i form av en extra månadsutbetalning av folkpension eller invalidunderstöd. Detta skulle motsvara en ersättning för varje individuell utbetalning av 14 öre, om man räknade med 450,000 till dyrtidstillägg berättigade pensionstagare.

Slutligen måste man, anför pensionsstyrelsen, räkna med vissa engångskostnader. Dessa hade av generalpoststyrelsen preliminärt uppskattats till omkring 12,000 kronor för granskning av kontokort, rekvisition och utsändning av kvittenshäften, anskaffande och utsändning av gummistämplar m. m. samt till omkring 10,000 kronor för tryckning av kvittenshäften.

Dyrtidstillägg å barnbidrag.

Pcnsionsstyrelsens förslag.

Pensionsstyrelsen erinrar om att, då barnbidragen i likhet med tilläggspensioner och invalidunderstöd utginge efter behovsprövning, man icke syntes kunna undgå att i samband med en dyrtidsförhöjning av pensionsförmånerna vidtaga åtgärder för en efter levnadskostnadsstegringen avpassad förbättring av de barns villkor, för vilka barnbidrag utginge. Huruvida och i vilken mån en sådan förbättring borde ske i form av höjda barnbidrag syntes emellertid bliva i hög grad beroende av huruvida kompensation för prisstegringen å olika varuslag lämnades i annan ordning, såsom genom tilldelning av livs-

14 Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

förnödenheter utan kostnad eller till nedsatt pris, i forin av skattelindringar o. dyl. Då pensionsstyrelsen icke hade möjlighet att överblicka i vad mån sådan kompensation redan lämnats eller komme att lämnas, ansåge sig styrelsen icke kunna närmare ingå på frågan huruvida barnbidragen borde höjas i samma proportion som tilläggspensionärernas folkpensioner och invalidunderstöden eller örn tilläventyrs en mindre höjning kunde befinnas skälig, exempelvis med ett månadsbelopp örn året.

Då barnbidrag utbetalades direkt från pensionsstyrelsen genom postgiro, kunde extra månadsutbetalning därav utan svårighet verkställas när som helst. Då sådan utbetalning skulle äga rum, hade pensionsstyrelsen i fråga om månadsutbetalningar endast att med användande av de ordinarie tryckplåtarna iordningställa en extra upplaga utbetalningskort, vilka försåges med påtrycka »Dyrtidstillägg». De fall då utbetalning skedde i annan ordning än månadsvis vore mycket få och vållade ej nämnvärd svårighet.

Dyrtidstillägg å barnbidrag borde fördelas mellan kommuner och staten efter de grunder, som redan nu gällde, och på samma sätt som föreslagits beträffande tilläggspensioner och invalidunderstöd.

Kostnadsberäkningar.

Pensionsstyrelsen gör följande beräkning av kostnaderna i fråga örn barnbidrag:

Kostnaden för barnbidrag utgjorde under budgetåret 1939/40 13.5 miljoner kronor, varav på staten 11.4 miljoner kronor och på kommunerna 2.1 miljoner kronor (eller 15.5 procent). För budgetåret 1941/42 har kostnaden antagits till 14.2 miljoner kronor, varav på staten 12.0 miljoner kronor och på kommunerna 2.2 miljoner kronor. För budgetåret 1940/41 torde man kunna räkna med medeltalen av ovan återgivna belopp.

Kostnaden för en extra månadsutbetalning av dyrtidstillägg skulle alltså under sistnämnda budgetår kunna beräknas till V12 X 13.85 = 1.15 miljoner kronor, varav 950,000 kronor kunna beräknas falla på staten. För varje motsvarande utbetalning under budgetåret 1941/42 kan kostnaden beräknas till omkring 1.2 miljoner kronor, varav 1 miljon kronor på statens andel.

Förbättring av blindhetsersättningen. Pensionsstyrelsens förslag.

Efter att hava erinrat örn att rätten till blindhetsersättning icke vore förenad med behovsprövning i egentlig mening anför pensionsstyrelsen:

För det övervägande antal till blindhetsersättning berättigade personer, vilka sakna egen inkomst eller åtnjuta endast obetydlig sådan, finnes även möjlighet att erhålla tilläggspension eller invalidunderstöd och således även dyrtidstillägg härå enligt föreslagna grunder, i den mån blindhetsersättningen jämte eventuell annan inkomst icke lägger hinder i vägen. Beträffande blindhetsersättning torde sålunda icke samma skäl för ett generellt dyrtidstillägg föreligga som i fråga om folkpension och invalidunderstöd. Å andra sidan är det emellertid, med hänsyn till arten av de blindas lyte, uppenbart, att de nödvändiga levnadskostnaderna för dem i regel uppgå till väsentligt högre belopp än levnadskostnaderna för de flesta på grund av sjukdom eller

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

ålder arbetsoförmögna personer. Det synes därför skäligt att även beträffande blindhetsersättningen företaga en dyrtidsförhöjning med ett eller två månadsbelopp.

Dyrtidstillägg å blindhetsersättning bör enligt pensionsstyrelsens förslag i sin helhet bekostas av staten.

Pensionsstyrelsen framhåller i detta sammanhang, att styrelsen med skrivelse den 23 december 1938 till Kungl. Maj:t överlämnat förslag rörande en förbättrad ekonomisk ställning för personer berättigade till blindhetsersättning. Detta förslag går ut på en dyrortsgradering av blindhetsersättning, därvid ersättningen skulle utgå med 600, 750 och 900 kronor i de olika ortsgrupperna. Skulle detta förslag läggas till grund för höjning av blindhetsersättningens belopp, synes enligt pensionsstyrelsens mening anledning att bevilja dyrtidstillägg å de sålunda förhöjda ersättningarna, åtminstone till en början, icke föreligga.

Kostnadsberäkningar.

Pensionsstyrelsen uppskattar kostnaden för utbetalning av dyrtidstillägg, motsvarande en månadsutbetalning av blindhetsersättning, till 135,000 kronor.

Yttranden över pensionsstyrelsens utredning m. in.

Från socialstyrelsen, statskontoret, generalpoststyrelsen, socialvårdskommittén, svenska stadsförbundet, svenska landskommunernas förbund och svenska landstingsförbundet hava yttranden inhämtats över pensionsstyrelsens utredning ävensom över ett i nära anslutning därtill inom socialdepartementet upprättat utkast till lag om dyrtidstillägg å folkpensioner och invalidunderstöd. Utkastet innehöll däremot ej bestämmelser om dyrtidstilllägg å barnbidrag och blindhetsersättning.

Lagutkastet.

Lagutkastet innehöll följande bestämmelser:

Jämlikt 1 § första stycket skulle den som enligt lagen den 28 juni 1935 örn folkpensionering ägde rätt till folkpension, vari inginge tilläggspension, eller enligt förordningen samma dag om invalidunderstöd ägde rätt till sådant understöd under år 1941 erhålla dyrtidstillägg, vilket skulle motsvara en sjättedel av honom för året tillkommande folkpension eller invalidunderstöd. Tillägg skulle dock icke utgå å pension eller understöd, som icke uppginge till 12 kronor för år räknat. Dyrtidstillägg skulle, enligt 1 § andra stycket, utgå för tid, under vilken rätt till tilläggspension eller invalidunderstöd förelåge; tillägg skulle dock ej utbetalas, där rätten till pension eller understöd upphört före den månad, varunder tillägget förfallit till betalning. Om tillägget enligt därom meddelad föreskrift förfölle till betalning tidigare än under ett halvårs sista månad, skulle tillägget utgå oavsett förändringar, som efter förfallotiden inträffat i rätten lill pension eller understöd. Detsamma .skulle i tillämpliga delar gälla i fråga örn ökning eller minskning av pension eller understöd.

16 Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

I 2 § föreskrevs, att kommuner och landsting skulle bidraga till dyrtidstilläggen med belopp, utgörande 16 2/3 procent av deras andelar i kostnaderna för under år 1941 utanordnade tilläggspensioner och invalidunderstöd. I övrigt skulle bestämmelserna i lagen om folkpensionering i tillämpliga delar äga motsvarande giltighet.

Enligt 3 § skulle de närmare föreskrifter, som, utöver vad lagen innehölle, funnes erforderliga för dess tillämpning, meddelas av Konungen eller, efter Konungens bemyndigande, av pensionsstyrelsen eller med avseende å fall, som berörde även postverket, av pensionsstyrelsen och generalpoststyrelsen gemensamt.

Lagen skulle träda i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

Statistisk undersökning av socialvårdskommittén.

Innan jag närmare ingår å vad i yttrandena anförts rörande de framlagda förslagen, vill jag återgiva vad socialvårdskommittén andragit rörande den av pensionsstyrelsen omnämnda, av socialvårdskommittén företagna statistiska undersökningen berörande sådana tilläggspensionärer, som under tiden september—november 1938 erhöllo fattigvårdsunderstöd eller pensionstillskott. Kommittén har överlämnat en skriftlig redogörelse för undersökningsresultatet. Av denna redogörelse, som dock icke avsåge att uttömmande belysa tilläggspensionärernas förhållanden, kunde enligt kommitténs mening hämtas vissa upplysningar av betydelse för frågan om en förbättring av folkpensionerna. Kommittén anför härom:

Av undersökningen framgår bland annat, att i städerna 39.7 % och på landsbygden 21.6% av samtliga tilläggspensionärer genom vård å anstalt eller hemunderstöd erhöllo hjälp i form av fattigvård eller pensionstillskott under de tre månader undersökningen avser. Dessa tal utgöra medeltalssiffror och stora skiljaktigheter råda mellan olika grupper av stadskommuner och ännu mera mellan enskilda städer och landskommuner. Den lägsta siffran uppvisar landsbygdens jordbrukskommuner, där i medeltal 16.8% av iillläggspensionärerna åtnjöto fattigvård eller pensionstillskott, medan för B-, C- och D-kommuner motsvarande siffra utgjorde resp. 19.6, 29.9 och 28.4%. I Göteborg uppgick motsvarande tal till 46.7%, i Malmö till 31.2% och för övriga undersökta städer varierade siffrorna mellan 28.0 och 40.3%. Av den sålunda från fattigvårdsstyrelse utgående hjälpen erhöll inom landsbygdens A-kommuner 10.1 % av tilläggspensionärerna understöd genom vård å anstalt och 6.7 % genom hemunderstöd, för B-kommunerna voro motsvarande siffror resp. 9.5% och 10.1%, för C-kommunerna 11.7% och 18.2% samt för D-kommunerna 11.8% och 16.6%. I Göteborg erhöllo 13.7 % vård å anstalt och 33.0 % hemunderstöd, i Malmö voro motsvarande siffror resp. 11.3% och 19.9%. Den statistiska undersökningen för Stockholm avser december månad 1938. Under denna månad uppbar i Stockholm 40.4 % av tilläggspensionärerna fattigvårdsunderstöd eller pensionstillskott och hjälpbehovet fördelades så, att 17.3% erhöll vård å anstalt och 23.1 % hemunderstöd. Av särskilt intresse är de hemunderstödda tilläggspensionärernas fördelning på kön och civilstånd. Av ifrågavarande kategorier pensionärer utgjordes nämligen i städerna ungefär % och på landsbygden omkring 7s av ej gifta män och kvinnor. Med hänsyn till liyresutgifternas relativt stora andel av levnadskostnaderna har undersökningen även omfattat de hemunderstödda tilläggspensionärernas boendeförhållanden. Det fram-

Kungl. Maj.ts proposition nr 20.

går bl. a. att i Göteborg och Malmö icke mindre än 84.4 resp. 86.7% av dessa pensionärer förhyrde bostad i öppna marknaden. I övriga städer stannade motsvarande medeltal vid omkring 70—75%. På landsbygden förhyrdes bostad i A-kommunerna av 18.3 %, i B-kommunerna av 20.0 %, i C-kommunerna av 31.2% och i D-kommunerna av 38.5% av de hemunderstödda tilläggspensionärerna. Beträffande slutligen hemunderstödens belopp märkes bl. a. att för ensamstående pensionärer utgöra understöden i regel något över 50.0 % av den utgående folkpensionen, i några fall % å % av detta belopp. För äkta makar, av vilka endera uppbär tilläggspension, har det utgående hemunderstödet per månad stundom uppgått till ungefär folkpensionens månadsbelopp, i många fall även högre belopp. För äkta makar, vilka båda uppbära tilläggspension, synes hemunderstödet i regel ha utgjort c:a V3 å V* av folkpensionen.

Yttrandena.

Jag övergår nu till en redogörelse för vad yttrandena innehålla rörande pensionsstyrelsens förslag och det upprättade lagutkastet.

Inledningsvis må härvid nämnas, att generalpoststyrelsen allenast anfört, att från styrelsens sida intet vore att erinra mot pensionsstyrelsens förslag, i vad detsamma avsåge den postverkets medverkan, som erfordrades för utbetalning av dyrtidstillägg å folkpension.

Folkpeusioiier och invalidunderstöd.

I yttrandena vitsordas, att behov av förbättring av folkpensioner och invalid understöd med hänsyn till rådande förhållanden föreligger.

Socialstyrelsen, socialvårdskommittén och styrelsen för svenska stadsförbundet hava i samband härmed även berört frågan, huruvida behov föreligger av en ändring av de grunder, efter vilka folkpensioner och invalidunderstöd utgå. Socialstyrelsen framhåller, att en partiell omläggning av dessa grunder tvivelsutan vore av behovet påkallad, alldeles oberoende av dyrtidsförhållandena. Det hade varit önskvärt, att en reform därutinnan kunnat åstadkommas omedelbart, varigenom de medel, som kunde anslås till dyrtidstillägg, i högre grad kunde komma dem till godo, som bäst behövde dem. Då emellertid en sådan reform tarvade närmare överväganden och då dess genomförande måste taga avsevärd tid i anspråk vore densamma, med hänsyn till det nuvarande lägets extraordinära karaktär, nu icke möjlig. Socialvårdskommittén betonar, att dess statistiska utredning utvisat, att folkpensioneringen, även efter de reformer som genomförts 1935 och 1937, icke blivit tillräckligt effektiv; ett icke obetydligt antal pensionärer måste erhålla kompletterande understöd i form av fattigvård eller pensionstillskott. Hos vissa kategorier pensionstagare vore detta behov av komplettering särskilt framträdande. Antalet tilläggspensionärer, vilka uppbure kommunalt understöd, vore sålunda anmärkningsvärt stort i städer och tättbebyggda kommuner på landsbygden i jämförelse med motsvarande antal inom de jordbruksbetonade kommunerna. Vidare hade synbarligen de ensamstående pensionärerna att kämpa

Bihang till riksdagens protokoll 1941. 1 sami. Nr 20• 2

18 Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

med större försörjningssvårigheter än övriga, framför allt i städerna och de industrialiserade områden på landsbygden, där pensionärerna i större utsträckning måste förhyra bostad. Ehuru det varit önskvärt, att frågan om en med hänsyn till behovet mera ändamålsenlig avvägning av pensionerna nu kunnat upptagas till prövning, vore kommittén i likhet med pensionsstyrelsen medveten om att detta icke läte sig göra. Kommittén, som preliminärt behandlat dessa spörsmål, bomme emellertid att snarast möjligt fullfölja sina utredningar därutinnan. Styrelsen för svenska stadsförbundet framhåller, att det icke gärna kunde ifrågasättas att vidtaga förändringar i själva systemet för folkpensioneringen, innan socialvårdskommittén uppdragit de framtida riktlinjerna för socialvården i dess helhet.

Den av pensionsstyrelsen föreslagna metoden för dyrtidskompenseringen — förhöjning i förhållande till storleken av utgående förmåner — tiilstyrkes. Socialvårdskommittén anför, att denna metod, samtidigt som den icke försvårade ett senare genomförande av en realförbättring av deras förmåner, som för närvarande vore sämst ställda, också vore förenad med stora tekniska fördelar. Metodens praktiska fördelar framhållas av socialstyrelsen, som dock därvid påpekar, att de föreslagna anordningarna vore behäftade med svagheter i vissa hänseenden. Härom anföres:

Exempelvis må pekas på det förhållandet, att de tilläggspensionärer, som uppbära egen inkomst i form av naturaförmåner (andra än bostad), såtillvida icke hava känning av prisstegringen och icke äro i behov av dyrtidstillägg. Denna grupp pensionärer intager sålunda en ekonomiskt gynnad ställning i förhållande till andra pensionstagare. Styrelsen anser visserligen ej, att detta förhållande i nuvarande läge bör tillmätas betydelse vid utformningen av de föreslagna provisoriska reglerna för dyrtidstillägget. Däremot synes det icke uteslutet, att hänsyn därtill måste lagas vid konstruktionen av ett sådant tillägg av mera definitiv karaktär under en sannolikt kommande period av fortsatt prisstegring.

En avvikande ståndpunkt i fråga örn metoden för dyrtidskompenseringen intager endast styrelsen för svenska landskommunernas förbund, som efter att hava erinrat om att dyrtidstilläggen komma att utgå med olika belopp inom olika dyrortsgrupper anför:

Det torde emellertid kunna ifrågasättas, örn en sådan anordning skulle komma att leda till ett rättvist resultat. Såvitt styrelsen kan finna, kan nämligen den av nuvarande krisläge betingade stegringen av levnadskostnaderna icke graderas efter de dyrortsgrupper, vilka angivas i lagen om folkpensionering. Levnadskostnadsökningen torde nämligen •— i viss mån på grund av prisreglerande åtgärder från statsmakternas sida — icke stå i direkt proportion till levnadskostnadernas nivå inom de olika dyrortsgrupperna under tiden före krisen, utan torde i stort sett till beloppet vara lika stor inom samtliga ifrågavarande grupper.

Med hänsyn till vad sålunda anförts borde enligt styrelsens mening tagas under övervägande, huruvida icke de ifrågasatta dyrtidstilläggen kunde bestämmas utan anknytning till graderingen av tilläggspension enligt gällande bestämmelser i pensionslagen.

Beträffande storleken av förhöjningen — motsvarande två månadsutbetalningar -— framställes icke någon erinran.

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

19 I fråga om tilläggens utbetalande framhåller statskontoret önskvärdheten av att den första utbetalningen göres redan i mars i stället för, såsom pensionsstyrelsen föreslagit, i maj. Socialvårdskommittén och styrelsen för svenska stadsförbundet understryka vikten av att dyrtidstilläggen komma pensionärerna till godo så snart som möjligt.

Mot pensionsstyrelsens förslag rörande fördelningen av kostnaderna för tilläggen göres erinran endast av styrelsen för svenska landstingsförbundet, som anför:

Styrelsen hyser betänkligheter mot att landstingen skola belastas med utgifter för detta ändamål. Enligt beslut av 1935 års riksdag skola landstingen successivt befrias från sina utgifter för folkpensioneringen, i det att de icke skola deltaga i kostnaderna för de tilläggspensioner, som beviljas efter den 1 januari 1937. Som en följd härav hava landstingens utgifter per år för detta ändamål nedgått från c:a 8 milj. kr. till omkring 5 milj. kr. Skulle landstingen nu i enlighet med det föreliggande förslaget deltaga i kostnaderna för dyrtidstilläggen, komma deras utgifter för folkpensioneringen att öka med inemot en miljon kronor. Styrelsen finner en dylik ökning knappast förenlig med 1935 års beslut och anser följaktligen i princip riktigast, att landstingen befrias från att deltaga i utgifterna för omförmälda dyrtidstillägg.

Å andra sidan torde en höjning av folkpensionerna medföra viss minskning av landstingens fattigvårdsutgifter, då landstingen ju äro berättigade att vid ersättning av fathgvårdskostnad jämlikt fattigvårdsiagens 40—42 §§ och 51 g avdraga den på vårdtiden belöpande delen av den vårdades folkpension. Till huru stort belopp de besparingar skulle uppgå, som landstingen härigenom skulle göra, är vanskligt att beräkna.

Med hänsyn till nu nämnda omständighet och då det måhända kan förväntas uppstå vissa svårigheter att fastställa annan fördejningsgrund för folkpensionernas dyrtidstillägg än för självå folkpensionerna, vill styrelsen, därest det anses ofrånkomligt att landstingen deltaga i kostnaderna för hithörande dyrtidstillägg, trots sin ovan angivna principiella inställning, icke motsätta sig att landstingen få svara för 162/3 °/o av kostnaderna för dvrtidstilllägg å folkpensionerna för de personer, som före den 1 januari 1937 beviljats dylik pension.

I detta sammanhang må omnämnas, att Göteborgs folkpensionärers förening i skrivelse den 31 december 1940 hemställt, att dyrtidstillägg å folkpensionerna måtte bestämmas till sådan storlek, att de gåvc full kompensation för levnadskostnadsstegringen med 1935 års index som bas samt alt utbetalningen måtte ske månadsvis i samband med utbetalningen av folkpensionerna och retroaktivt från och med den 1 januari 1941.

Barnbidrag1.

Beträffande spörsmålet om dyrtidstillägg bör utgå även å barnbidrag hava uttalanden gjorts av socialstyrelsen, statskontoret och socialvårdskommittén.

Socialstyrelsen förklarar sig vilja allmänt erinra örn att det i rådande situation och med hänsyn till framtiden vore såväl befolkningspolitiskt som socialpolitiskt av den största vikt för nationen, att barnens försörjning icke eftersattes. Ur samhällets synpunkt vore det ytterligt angeläget, att icke vårt viktigaste folkmaterial, barnen, vilka vore särskilt beroende av ordent-

20 Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

lig kost, toge skada av krisförhållandena. Vad särskilt barnbidragen beträffar anför styrelsen:

Det torde vara väl känt, att det här är fråga om ett område av barnförsörjningen, inom vilket mera tillfredsställande förhållanden icke kunna ernås utan ekonomiskt stöd av samhället. I synnerhet under tider av stark prisstegring på livsmedel och andra nödvändighetsvaror bereda just utgifterna för barnens uppehälle särskilt stora svårigheter för behövande änkor och arbetsoförmögna personer, vilka hava att draga försorg örn minderåriga barn, samt för de mindre bemedlade fosterföräldrar, som sörja för föräldralösa barn. Dessa svårigheter för barnförsörjningen torde snart nog komma alt kännbart ökas under den ytterligare prishöjning, som är att vänta genom den beslutade konsumtionsskatten.

Vid beräkning av kompensation för dyrtiden kunna enligt socialstyrelsens mening de hjälpbehövande uppväxande barn, för vilka barnbidragen äro avsedda, icke lämnas i ett sämre läge än de äldre och arbetsoförmögna personer, vilka uppbära tilläggspension eller invalidunderstöd. Enligt styrelsens mening är det därför av utomordentlig vikt, att antingen barnbidragen kompenseras för dyrtiden efter enahanda grunder som dem, vilka föreslagits beträffande dyrtidstillägget å folkpensionerna, eller ock att, i den mån lägre dyrtidstillägg må bestämmas, fullt ut motsvarande förmåner beredas barnen på andra vägar.

Statskontoret anser en mot förbättringen av folkpensioner och invalidunderstöd svarande höjning av barnbidragen väl motiverad, därest kompensation för prisstegringen i annan ordning icke lämnades i större utsträckning än vad för närvarande vore fallet. Socialvårdskommittén förklarar, att även de, som åtnjuta barnbidrag, givetvis böra beredas kompensation folden inträdda dyrtiden. I likhet nied pensionsstyrelsen vöre kommittén emellertid icke i tillfälle att bedöma, i vad mån dessa förmånstagare borde komma i åtnjutande av motsvarande förhöjning som folkpensionärerna eller om kompensationen delvis borde beredas dem genom andra åtgärder.

Blindhetsersättning.

Statskontoret anser tillräckliga skäl för närvarande icke föreligga för en mot förbättringen av folkpensioner och invalidunderstöd svarande höjning av blindhetsersättningen. Statskontoret erinrar örn att sistnämnda ersättning icke vore graderad efter dyrort samt framhåller, att en dylik gradering syntes böra genomföras, innan en dyrtidskompensation övervägdes.

Socialstyrelsen förklarar sig icke kunna finna någon anledning att uppskjuta förverkligandet av pensionsstyrelsens — i det föregående omförmälda — förslag av den 23 december 1938. Dess viktigaste innebörd vore att ersättningen ortsgraderades, något som framstode som en ofrånkomlig konsekvens av ortsgraderingen av folkpensioner m. m. Den höjning av ersättningens belopp även i billigaste ortsgrupp, nämligen från 500 till 600 kronor, som förslaget därjämte innebure, funne styrelsen alltjämt även på längre sikt skälig. Denna höjning motsvarade nära den ökning med två månadsbelopp, som skulle vidtagas, därest den i fråga om folkpensionerna föreslagna dyrtidsförbättringen skulle genomföras även beträffande blind-

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

hetsersättningen. Med hänsyn härtill torde vid ett realiserande av 1938 års förslag någon dyrtidsersättning icke få anses påkallad. Då den i nyssnämnda förslag förordade förbättringen av blindhetsersättningen syntes kunna genomföras utan att föregripa socialvårdskommitténs arbete, tillstyrkte social styrelsen, att detta förslag nu bragtes till förverkligande.

Socialvårdskommittén anför i sitt yttrande i nu förevarande ärende — utan att hava tagit ställning till pensionsstyrelsens förslag av den 23 december 1938, över vilket förslag kommittén då icke avgivit yttrande — att, därest en förbättring icke bereddes dem, som åtnjöte blindhetsersättning, genom ett omedelbart förverkligande av ett dylikt förslag, dessa borde beredas dyrtidstillägg i likhet med folkpensionärerna.

Anslagen till bidrag- till folkpensioner m. m. för budgetåret

1941/42.

Jag övergår nu till behandling av de i statsverkspropositionen upptagna anslagen till bidrag till folkpensioner och invalidunderstöd m. lii., barnbidrag samt ersättning till postverket för pensionsutbetalningar.

Bidrag till folkpensioner och invalidunderstöd in. m.. förslagsanslag.

Budgetår Anslag Nettoutgifter

1937/38...................................... 135,500,000 119,065,114

1938/39...................................... 138,500,000 126,321,202

1939/40...................................... 136,000,000 127,870,337

1940/41...................................... 136,000,000 —

1941/42 (förslag).............................. 145,000,000 —

I skrivelse den 31 augusti 1940 har pensionsstyrelsen framlagt beräkningar rörande medelsbehovet för ifrågavarande ändamål under nästa budgetår, därvid styrelsen utgått från nu gällande bidragsgrunder.

Styrelsen har däri inledningsvis framhållit, att, då det gällde att söka beräkna anslagsbehovet för nästa budgetår, styrelsen hade en säkrare siffermässig grundval för sina kalkyler än vad under de närmast föregående åren varit fallet.

Styrelsen lämnar härefter följande sammanställning rörande pensionsutbetalningarnas storlek under olika kvartal av de håda budgetåren 1938/39 och 1939/40.

Summa 157:76 Summa 159:58

22 Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

I anslutning till denna översikt har styrelsen anfört följande:

Av sammanställningen framgår, att ökningen i utbetalningarna mellan de båda budgetåren utgör 1.82 miljoner kronor. Då emellertid här även frivilliga Pensioner ingå, vilka för budgetåren ifråga kunna beräknas till respektive 1.14 och 1.30 miljoner kronor, kunna kostnaderna för folkpensioner och invalidunderstöd beräknas hava uppgått till respektive 156.G2 och 158.28 miljoner kronor. Nämnda belopp utvisa en stegring mellan de båda budgetåren av endast 1.66 miljoner kronor. Kunde man räkna med samma årliga kostnadsstegring äyen i fortsättningen, skulle kostnaderna för folkpensioner och invalidunderstöd för budgetåret 1941/42 kunna uppskattas till 161.60 miljoner kronor.

Emellertid måste man vid en kostnadsberäkning på grundval av de bär nämnda siffrorna taga i betraktande, att nybeviljandet av folkpensioner under budgetåret 1938/39 var avsevärt mera omfattande än under budgetåret 1939/40. Under det förra budgetåret beviljades sålunda 54,260 nya tilläggspensioner och invalidunderstöd mot 42,493 under det senare. Detta gör, att belastningen för retroaktiva utbetalningar under det förra budgetåret är avsevärt mycket högre än under det senare, vilket medför, att den kostnadsökning, som ovan framräknats mellan dess båda budgetår, icke förslår som måttstock för framtiden, om man utgår från att nybeviljande av tilläggspensioner och invalidunderstöd kommer att äga rum i samma omfattning som under budgetåret 1939/40.

Redan ett årligt antal av 40,000 nya tilläggspensioner och invalidunderstöd — en siffra som ungefärligen synes motsvara det aktuella läget — medför en högre kostnad för budgetåret 1941/42 än den ovan angivna å 161.60 miljoner kronor. En mera ingående beräkning på grundval av nämnda antagande och med iakttagande i övrigt av de erfarenheter, som vunnits under de senaste åren i fråga om jämkningar och indragningar av pensionsbelopp samt avgången bland pensionstagare på grund av dödsfall, har sålunda givit som resultat en summa för budgetåret 1941/42 av 162.50 miljoner kronor, varav 132.9 eller i runt tal 133 miljoner kronor skulle utgöra statens andel.

Det torde vidare vara påkallat att taga hänsyn därtill, att det antal beviljade ansökningar örn tilläggspensioner och invalidunderstöd, som här lagts till grund för beräkningarna, svarar mot en högkonjunktur i fråga om försörjningsmöjligheter även för de befolkningsgrupper, som beröras av folkpensioneringen. Vid en försämring av försörjningsmöjligheterna bliva utan tvivel även dessa grupper utsatta, vilket, såsom styrelsens erfarenhet från gångna konjunkturväxlingar utvisar, torde komma att medföra ett avsevärt ökat antal ansökningar om folkpension. Med hänsyn till den väntade lågkonjunkturen synes det därför nödvändigt att för den närmaste tiden beräkna pensionskostnaderna under, antagande av ett större antal årligen beviljade nya folkpensioner och invalidunderstöd än 40,000. Styrelsen har för sin del funnit lämpligt att förutsätta en stegring i antalet nvbeviljade tilläggspensioner och invalidunderstöd till omkring 45,000 per år. Detta skulle medföra en ökning i de för budgetåret 1941/42 beräknade kostnaderna till i runt tal 165 miljoner kronor, varav 135 miljoner kronor skulle belöpa på staten.

I statens kostnader äro inräknade såväl ersättning, varom förmäles i 6 § 3 mom. tredje stycket lagen örn folkpensionering, som kostnaderna för undersökningar jämlikt föreskrifterna i 31 § fjärde stycket samma lag.

Från anslaget torde vidare i likhet med vad tidigare skett få bestridas även det relativt obetydliga statsbidraget till den frivilliga pensionsförsäkringen. Genom detta statsbidrag ökas det pensionsbelopp, som svarar mot före 1936

Kungl. Maj.ts proposition nr 20.

års ingång erlagda avgifter, i den mån de icke överstiga 30 kronor under ett och samma kalenderår, med Vs. Statsbidraget har utgjort för år 1938 omkring 3,800 och för år 1939 omkring 4,500 kronor.

Under åberopande av det anförda har pensionsstyrclsen hemställt, att anslaget till bidrag till folkpensioner och invalidunderstöd m. m. måtte för budgetåret 1941/42 uppskattas till 135,000,000 kronor.

Barnbidrag, förslagsanslag.

Budgetår Anslag Nettoutgifter

1938/39........................................ 16,400,000 12,941,617

1939/40........................................ 14,000,000 11,410,957

1940/41........................................ 12,000,000 —

1941/42 (förslag)................................ 13,000,000 —

Utöver vad i det föregående anförts rörande gällande författningsbestämmelser angående barnbidrag må nämnas, att i samband med denna lagstiftning ett i 43 § lagen örn folkpensionering upptaget stadgande örn barntillägg erhållit karaktär av övergångsbestämmelse. Några nya beslut örn barntillägg kunna icke fattas, och i den mån barnbidrag beviljas, skola barntilläggen indragas. Enligt övergångsbestämmelsen skola vidare efter 1937 års slut utgående barntillägg bekostas som barnbidrag.

I skrivelse den 31 augusti 1940 bar pensionsstgrelsen hemställt örn anvisande av medel för nästa budgetår för bestridande av statens kostnader för barnbidrag. Styrelsen uttalar sig på i huvudsak följande sätt:

Man torde numera kunna anse, att den med 1938 års ingång ikraftträdda lagen om barnbidrag blivit i det närmaste fullt genomförd. Ännu vid juli månads utgång år 1939 kvarstodo 1,460 fall av barntillägg, beviljade enligt pensionsförsäkringslagen, med ett årligt belopp av 228,000 kronor. Vid samma tidpunkt år 1940 kvarstodo endast 276 fall med ett årsbelopp av 38,000 kronor. Antalet ansökningar örn barnbidrag uppgick under tiden januari—juli 1939 till 5,634, varav 1,466 avsågo fall, då barntillägg tidigare utgick. Under motsvarande månader år 1940 hade antalet ansökningar nedgått till 2,940, varav endast 81 avsågo fall med tidigare utgående barntillägg. Antalet inkommande ansökningar torde sålunda, efter allt att döma, hava kommit ned till vad som kan anses normalt.

Antalet vid utgången av juli månad 1940 ikraftvarande barnbidrag kan uppskattas till 28,700 med en årskostnad för staten av 11,600,000 kronor, mot vid samma tidpunkt år 1939 27,077 barnbidrag med en årskostnad av

11.179.000 kronor. Härtill kommer det numera ringa antalet barntillägg enligt förut gällande lagstiftning. Medräknas dessa fall, skulle man nå upp till ett ungefärligt antal av 28,550 vid utgången av juli månad 1939 och 29,000 vid utgången av juli månad 1940, således en jämförelsevis mindre betydande ökning. Till jämförelse må anföras, alt 1934 års barnpensioneringssakkunniga räknat med ett antal barnbidragsfall av i runt tal 40,000 och en årskostnad för staten av 15,800,000 kronor.

Inalles utgjorde utbetalningarna under budgetåret 1939/40 omkring

13.540.000 kronor, varav omkring 11,410,000 kronor utgjordes av statens andel i kostnaderna. Även örn till synes mera stabila förhållanden intriitt, torde dock försiktigheten bjuda, att man, med hänsyn dels till den stora skiljaktig-

24 Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

heten mellan den verkliga kostnaden och den av 1934 års barnpensioneringssakkunniga beräknade, dels till den väntade lågkonjunkturen, för budgetåret 1941/42 räknar med samma belopp för täckande av statens andel i barnbidragen som det för budgetåret 1940/41 beviljade.

Styrelsen har alltså beräknat det föreliggande anslagsbehovet för nästa budgetår till 12,000,000 kronor.

Ersättning till postverket för pensionsutbetalningar, förslagsanslag.

Budgetår Anslag Nettoutgifter

1939/40............................................ 820,000 793,785

1940/41............................................ 870,000

1941/42 (förslag).................................... 1,100,000 —

Ersättning till postverket för dess bestyr med utbetalningar av folkpensioner och invalidunderstöd var för tiden före den 1 juli 1939 bestämd att utgå med dels en grundersättning, beräknad efter 12 öre för varje utbetalning, dels ock därutöver en dyrtidsersättning, utgörande lika många procent av grundersättningen, som de av postverket under det år, ersättningen avsåg, utbetalade dyrtidstilläggen utgjorde av de utbetalade fasta avlöningarna. Från och med den 1 juli 1939 utgår ersättningen med 15 öre för varje utbetalning, därvid särskild dyrtidsersättning icke utbetalas.

I skrivelse den 31 augusti 1940 har pensionsstyreisen — efter samråd i ämnet med generalpoststyrelsen — framlagt förslag rörande anvisande av anslag för ifrågavarande ändamål för budgetåret 1941/42, under vilket budgetår skola gäldas ersättningar för utbetalningar under år 1941.

Med avseende å grunderna för ersättningen hemställer pensionsstyrelsen -—- i anslutning till ett av generalpoststyrelsen framställt förslag — att ersättningen måtte få från och med nästa budgetår höjas till 17 öre för varje utbetalning. Förslaget motiveras med att efter den 1 juli 1939 postverkets personalkostnader stigit avsevärt genom höjning av de enligt allmänna lönebestämmelser utgående rörliga tilläggen och genom motsvarande höjning av ersättningarna till den personal, för vilken generalpoststyrelsen bestämmer ersättningen, samt att efter nämnda dag jämväl postverkets driftkostnader kraftigt ökats.

Beträffande antalet utbetalningar anför pensionsstyrelsen, att detsamma, som under år 1938 utgjort omkring 5,260,000, under år 1939 stigit till 5,494,000, varav 2,661,000 hänfört sig till första halvåret och 2,833,000 till det senare. Under första halvåret 1940 hade antalet utbetalningar uppgått till 2,733,000, vilken siffra i förhållande till samma period 1939 utvisade en ökning av 2.7 %. Med utgångspunkt från antalet utbetalningar under år 1939 och med ledning av berörda procentsiffra har styrelsen uppskattat antalet utbetalningar under år 1941 till omkring 5,800,000.

För budgetåret 1941/42 skulle enligt dessa kalkyler medelsbehovet för ifrågavarande ersättning bliva (0.17 X 5,800,000) 986,000 kronor eller i avrundat tal 980,000 kronor.

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

Departementschefen.

Den prisstegring, som inträtt under kriget, medför särskilt svåra verkningar för de stora grupper av vårt lands befolkning, som för sitt livsuppehälle hava att lita lill folkpensioner eller invalidunderstöd. Dessa understöd äro, på sätt framgår av den statistiska utredning, som socialvårdskommittén verkställt, i och för sig synnerligen knappt utmätta. Enligt min mening föreligger därför särskild anledning för statsmakterna att tillse, att ifrågavarande pensioner och understöd icke på grund av de ändrade förhållandena mista avsevärd del av sitt värde. Med hänsyn härtill anser jag, att ett skäligt tillägg bör utgå på pensionerna och understöden för kompensation av levnadskostnadsstegringen. Någon invändning häremot har ej gjorts i de i ärendet avgivna yttrandena.

I pensionsstyrelsens utredning samt i yttranden av socialstyrelsen, socialvårdskommittén och styrelsen för svenska stadsförbundet har uppmärksamheten fästs vid önskvärdheten av en avvägning av pensionernas och invalidunderstödens storlek, som bättre än den nu gällande svarar mot de olika behoven. Lösningen av spörsmålet om den dyrtidskompensation, som påkallas av nu rådande särskilda förhållanden, synes emellertid icke behöva uppskjutas i avvaktan på ett ställningstagande tili nämnda önskemål.

Olika utvägar äro tänkbara för att bereda en sådan kompensation. Pensionsstyrelsen har stannat för att föreslå en allmän, av särskild behovsprövning ej betingad förhöjning av utgående förmåner med belopp, som stå i visst förhållande till förmånernas storlek. Mot ett anlitande av denna utväg hava invändningar framställts endast i ett yttrande, nämligen av styrelsen för svenska landskommunernas förbund. Då den av pensionsstyrelsen föieslagna utvägen, med hänsyn till föreliggande omständigheter, synes mig mest rättvis och i övrigt lämplig, anser jag pensionsstyrelsens förslag böra läggas

till grund för åtgärder i ärendet.

Såsom pensionsstyrelsen anfört, synas dvrtidstillägg böra utså. förutom a invalidunderstöd, endast å pensioner, som äro förenade med tilläggspension. Dyrtidstilläggen torde emellertid av skäl, för vilka pensionsstyrelsen närmare redogjort, böra sättas i relation icke enbart till tilläggspensionen utan i princip till pensionen i dess helhet, således även till den däri ingående pensionen för erlagda obligatoriska pensionsavgifter. Däremot synes tillägg icke böra utgå, i den mån pensionen grundar sig på avgifter, som erlagts till pensionsstyrelsens frivilliga försäkring. Något tillägg torde ej heller böra utgå a kommunal förhöjning av tilläggspension jämlikt 6 § 3 morn. lagen örn folkpensionering. .

Levnadskostnaderna hava enligt socialstyrelsens indexberäkningar nimel tiden den 1 juli 1939—den 1 oktober 1940 stegrats med 162/3 procent. Då det av tekniska skäl lärer vara nödvändigt att ordna utbetalningarna av dyrtidstilläggen så, att de kunna samordnas med månadsutbctalningar av folkpensioner eller invalidunderstöd, synes man för närvarande få nöja sig med

Bihang till riksdagens protokoll 19il. 1 samt: Kr 20.

26 Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

att fastställa ett sådant antal månadsutbetalningar av dyrtidstillägg, att utbetalningarnas slutsumma något så när motsvarar Ievnadskostnadsstegringen. Från denna utgångspunkt bär pensionsstyrelsen ansett två månadsutbetalningar böra väljas; varje sådan utbetalning motsvarar ju 8V3 procent av årsbeloppet, d. v. s. tillnopa I673 procent. Pensionsstyrelsens förslag härutinnan har icke mött gensaga i yttrandena. Då man för närvarande har att utgå tran den konstaterade prisstegringen och alltså icke kan taga hänsyn till risken av en fortsatt uppgång i levnadskostnaderna, torde pensionsstyrelsens förslag i denna del böra godtagas. Bestämmelserna i ämnet synas för närvarande lämpligen kunna fastställas alt gälla för innevarande kalenderår.

Enahanda skäl. som tala för att dyrtidstillägg bör utgå å folkpensioner och invalidunderstöd, förefinnas även i fråga om barnbidragen. Då tillräcklig kompensation för prisstegringen å olika varuslag icke kan förväntas bliva i annan ordning lämnad åt dem, som åtnjuta barnbidrag, finner jag ett dyrtidstillägg av en sjättedel eller 162/s procent av barnbidragens årsbelopp skäligt. Dyrtidstillägg synes ej heller här böra utgå å kommunal förhöjning av barnbidraget.

Xad därefter blindhetsersättningen angår må erinras örn pensionsstyrelsens förslag av den 23 december 1938, som utgjorde resultatet av en av framställning från riksdagen föranledd utredning, huruvida till blindhetsersättning berättigade personer genom ändringar i lagen örn folkpensionering eller på annat sätt kunde beredas en förbättrad ekonomisk ställning. Pensionsstyrelsen föreslog för sin del en dyrortsgradering av blindhetsersättningen, därvid densamma skulle utgå med 600, 750 och 900 kronor i de olika ortsgrupperna. Förslaget innefattade sålunda samtidigt en förhöjning av ersättningen i lägsta ortsgruppen, nämligen från 500 till 600 kronor. Pensionsstyrelsen har i sin utredning den 28 november 1940 framhållit, att, om den föreslagna dyrortsgraderingen av blindhetsersättningen genomfördes, anledning att bevilja dyrtidstillägg å de förhöjda ersättningarna åtminstone till en början icke syntes föreligga. I flera yttranden i nu förevarande ärende har denna pensionsstyrelsens ståndpunkt biträtts. Då de för blindhetsersättningen gällande bestämmelserna äro uppbyggda efter andra grunder än de stadganden, vilka reglera folkpensioner och invalidunderstöd, synes spörsmålet om det lämpligaste sättet för förbättring av blindhetsersättningen icke behöva avgöras i nu förevarande sammanhang. Jag har emellertid för avsikt att inom kort till prövning upptaga nyssnämnda spörsmål, vilket därefter kommer att anmälas för Kungl. Majit.

Erforderliga bestämmelser rörande dyrtidstillägg å folkpensioner, invalidunderstöd och barnbidrag torde böra upptagas i en av Kungl. Majit och riksdagen gemensamt stiftad lag. Förslag till lag i ämnet har upprättats inom socialdepartementet.

I 1 § första stycket hava upptagits de förut omnämnda grundläggande stadgandena, att dyrtidstillägg skall utgå under år 1941 till den som åtnjuter

Kungl. Maj.ts proposition nr 20.

folkpension, vari ingår tilläggspension, eller invalidunderslöd eller barnbidrag samt att tillägget skall motsvara en sjättedel av folkpensionens, invalidunderstödets eller barnbidragets belopp för året. I detta stycke har därjämte intagits den av praktiska skäl föranledda bestämmelsen, att dyrtidstillägg dock icke skall utgå å pension, understöd eller bidrag, som icke uppgår till 12 kronor om året.

Andra stycket i 1 § inledes med en föreskrift, att dyrtidstillägg skall utbetalas halvårsvis å den tid och i den ordning Konungen bestämmer. Pensionsstyrelsens förslag om utbetalning av dyrtidstillägg samtidigt med månadsutbetalning av folkpensioner, invalidunderstöd och barnbidrag, vilket lärer vara den mest pi-aktiska och lämpliga utvägen härutinnan, synes mig böra godtagas. De tekniska anordningar, som äro erforderliga för genomförandet därav, hava förberetts av pensionsstyrelsen och generalpoststyrelsen. Såsom tidpunkt för utbetalning av dyrtidstillägg har pensionsstyrelsen föreslagit maj och november. Med hänsyn till de ekonomiska påfrestningar, som under innevarande vinter otvivelaktigt komma att uppstå, finner jag — i likhet nied vad i några yttranden framhållits — det angeläget, att den första utbetalningen verkställes så snart som möjligt. Enär förberedande åtgärder för snar utbetalning redan verkställts, torde det, enligt vad jag inhämtat från pensionsstyrelsen och generalpoststyrelsen, icke av tekniska skäl möta något hinder att vidtaga den första utbetalningen redan i februari månad. Den andra utbetalningen synes, såsom pensionsstyrelsen föreslagit, lämpligen kunna verkställas i november. Föreskrifter örn tidpunkten för utbetalningarna samt erforderliga detaljbestämmelser rörande den ordning, i vilken utbetalningarna skola verkställas, torde få meddelas av Kungl. Majit.

I 1 § andra stycket hava upptagits jämväl några av praktiska skäl föranledda särbestämmelser. Sålunda har det synts böra föreskrivas, att förändringar, innefattande minskning eller upphörande av tilläggspension, invalidunderstöd eller barnbidrag, vilka inträffa efter den månad, under vilken förfallotiden för ett halvårsdyrtidstillägg infaller, icke skola föx-anleda till återbetalning av någon del av dyrtidstillägget för ifrågavarande halvår. Däremot skall, om ökning av pensionen sker, mot ökningen svarande dyrtidstillägg utbetalas. Särskild beräkning av dyrtidstillägg skall äga rum beträffande nya pensioner, som börja utgå sedan någon del av ett halvår förflutit. Sådan beräkning skall också företagas i de fall, då pensionen under halvåret ökas eller minskas före den månad, under vilken dyrtidstillägg förfaller till betalning. Å ny pension, som hänför sig till del av halvåret efter den månad, då dyrtidstillägg i allmänhet förfallit till betalning, skall jämväl dyrtidstillägg beräknas. Vidare har ansetts böra stadgas, att den, som icke åtnjuter tilläggspension, invalidunderstöd eller barnbidrag den månad, under vilken ett halvårsdyrtidstillägg förfaller till betalning, icke skall utfå någon del av dyrtidstillägget för det halvåret. Sålunda skulle —- om första utbetalning ägde rum i februari — den vars rätt till exempelvis tilläggspension upphört med januari månad icke erhålla något dyrtidstillägg alls.

28 Kungl. Maj.ts proposition nr 20.

2 § innehåller reglering av frågan, huru kostnaderna för dyrtidstilläggen skola bäras. I överensstämmelse med pensionsstyrelsens förslag har delta spörsmål erhållit den lösningen, att staten skall betala huvudparten men att kommuner och landsting skola bidraga med belopp, som motsvara en sjättedel av summan av deras andelar i kostnaderna för under år 1941 utanordnade tilläggspensioner, invalidunderstöd och barnbidrag. Landstingen deltaga givetvis ej såvitt angår barnbidrag. Den sålunda föreslagna anordningen har ej mött direkt gensaga i yttrandena; styrelsen för svenska landstingsförbundet har dock anfört vissa betänkligheter däremot.

I den mån ej särskilda föreskrifter lämnas i den nu föreslagna lagen skola, enligt 3 §, bestämmelserna i lagarna örn folkpensionering och barnbidrag i tillämpliga delar lända till efterrättelse. Kungl. Maj:t skall emellertid äga uppdraga åt pensionsstyrelsen eller med avseende å fall, som beröra även postverket, åt pensionsstyrelsen och generalpoststyrelsen gemensamt att meddela de närmare föreskrifter, som, utöver vad den nu föreliggande lagen innehåller, finnas erforderliga för dess tillämpning.

Lagen lärer böra träda i kraft utan dröjsmål.

Kostnaderna för staten för dyrtidstillägg å folkpensioner, invalidunderstöd och barnbidrag under år 1941 hava av pensionsstyrelsen beräknats uppgå till, beträffande folkpensioner och invalidunderstöd 10,300,000 kronor för första halvåret och 10,500,000 kronor för andra halvåret samt i fråga örn barnbidrag 950,000 kronor för första halvåret och 1,000,000 kronor för andra halvåret. Dessa kostnader synas lämpligen böra bestridas från de å riksstaten upptagna anslagen till förutnämnda ändamål. Såvitt angår bestridandet av kostnaderna under första halvåret 1941 torde riksdagens medgivande böra inhämtas, att för budgetåret 1940/41 beviljade förslagsanslag skola få tagas i anspråk därför. Kostnaderna för andra halvåret 1941 synas däremot, såsom i årets statsverksproposition förutsatts, böra belasta de för budgetåret 1941/ 42 beräknade förslagsanslagen.

Vad först angår anslaget till bidrag till folkpensioner och invalidunderstöd m. m. skulle detta med tillämpning av hittillsvarande grunder enligt pensionsstyrelsens beräkningar upptagas till 135,000,000 kronor. Med hänsyn till belastningssiffrorna under en följd av år anser jag emellertid det av pensionsstyrelsen beräknade beloppet alltför högt, varför en nedsättning därav synes kunna ske. En viss reducering av det av styrelsen för kostnader för dyrtidstillägg uppskattade beloppet torde ävenledes kunna vidtagas. Å andra sidan förefaller det emellertid sannolikt, att nu ifrågavarande anslag kan komma att belastas med kostnader för dyrtidstillägg under först halvåret 1942. Med anledning av vad sålunda anförts synes anslaget för nästa budgetår böra upptagas till 145,000,000 kronor. Beträffande därefter anslaget till barnbidrag synas mig de senaste årens erfarenheter hava givit vid handen, att utgifterna för ifrågavarande ändamål av 1934 års barnpensioneringssakkunniga uppskattats alltför högt. Anledning torde där-

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

för icke föreligga att numera vid anslagsberäkningen följa de sakkunnigas kalkyler. I vad mån en försämring av konjunkturerna kan komma att påverka medelsbehovet låter sig för närvarande icke närmare bedöma. Ehuru de av pensionsstyrelsen beräknade beloppen torde vara för höga, synes av liknande skäl, som anförts beträffande anslaget till bidrag till folkpensioner och invalidunderstöd m. m., anslaget till barnbidrag för nästa budgetår böra upptagas till summan av de av pensionsstyrelsen föreslagna beloppen -—• 12,000,000 och 1,000,000 kronor —- eller 13,000,000 kronor. Vad slutligen angår anslaget till ersättning till postverket för pensionsutbetalningar synes mig den ifrågasatta höjningen av ersättningen från 15 till 17 öre per pensionsutbetalning skälig, varför jag förordar, att densamma kommer till stånd. Ej heller har jag något att erinra mot de verkställda kalkylerna rörande antalet utbetalningar av här avsedda slag. Med hänsyn härtill borde anslaget beräknas till 980,000 kronor. Från nu ifrågavarande anslag torde emellertid vidare böra utgå ersättning till postverket dels för handhavandet av utbetalningar av dyrtidstillägg å folkpensioner och invalidunderstöd under kalenderåret 1941, vilken ersättning av generalpoststyrelsen beräknats till (2 X 63,000) 126,000 kronor, dels ock för vissa engångskostnader, av styrelsen uppskattade till omkring 22,000 kronor. Hela anslaget synes mig därför böra för nästa budgetår upptagas med ett avrundat belopp av 1,100,000 kronor.

Under åberopande av vad i det föregående anförts får jag hemställa, att Kungl. Majit måtte föreslå riksdagen att

dels antaga förenämnda förslag till lag om dyrtidstillägg å folkpensioner, invalidunderstöd och barnbidrag,

dels medgiva, att det för budgetåret 1940/41 anvisade förslagsanslaget till Bidrag till folkpensioner och invalidunderstöd m. m. må få tagas i anspråk för bestridande av kostnaderna för utbetalning för första halvåret 1941 av de i det föregående omförmälda dyrtidstilläggen å folkpensioner och invalidunderstöd,

dels medgiva, att det för budgetåret 1940/41 anvisade förslagsanslaget till Barnbidrag må få tagas i anspråk för bestridande av kostnaderna för utbetalning för första halvåret 1941 av de i det föregående omförmälda dyrtidstilläggen å barnbidrag,

dels ock för budgetåret 1941/42 anvisa

a) till Bidrag till folkpensioner och invalidunderstöd m.

m. ett förslagsanslag av ............ kronor 145,000,000;

b) till Barnbidrag ett förslagsanslag av kronor 13,000,000; samt

c) till Ersättning till postverket för pensionsutbetalningar

ett förslagsanslag av .................. kronor 1,100,000.

Bihang till riksdagens protokoll ISAI. 1 sami. Nr 20.

30 Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan lämnar Hans Majit Konungen bifall samt förordnar, att proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

Ossian Larsson.

Stockholm 1941. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.