('med förslag till förord\xad ning om varuskatt m. m.',)

Kungl. Maj:ts proposition nr 237. 1

Nr 237.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till förord­ ning om varuskatt m. m.; given Stockholms slott den 25 april 1941.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av stats­ rådsprotokollet över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att dels antaga härvid fogade förslag till 1) förordning om varuskatt; 2) förordning angående skattesatsen för den allmänna omsättningsskatten beträffande vissa varor; 3) förordning angående ändrad lydelse av 5 § förordningen den 22 de­ cember 1939 (nr 919) om skatt å läskedrycker; 4) förordning om ändrad lydelse av 2 § 2 mom. förordningen den 8 juni 1923 (nr 155) angående omsättnings- och utskänkningsskatt å spritdrycker; 5) förordning angående upphävande av förordningen den 22 december 1939 (nr 905) örn industrisockerskatt; 6) förordning angående upphävande av förordningen den 22 december 1939 (nr 906) om accis å druv- och stärkelsesocker samt stärkelsesirap; dels ock bifalla de förslag i övrigt, örn vilkas avlåtande till riksdagen före­ dragande departementschefen hemställt.

GUSTAF.

Ernst Wigforss.

Bihang till riksdagens protokoll 1941. 1 sami. Nr 237. 1

2 Kungl. Maj:ts proposition nr 237.

Förslag

till

förordning om varuskatt.

Härigenom förordnas som följer:

Skattskyldighetens omfattning.

1 §•

För vara, som är upptagen i en vid denna förordning fogad förteck­ ning, skall, där den tillverkas yrkesmässigt inom riket för avsalu eller för vidare bearbetning eller ock införes till riket, enligt vad nedan sägs till staten erläggas särskild skatt (varuskatt).

2 §•

Skatten skall för vara, som tillverkas inom riket, erläggas av tillverkaren och för vara, som införes till riket, av den för vars räkning införseln äger rum.

3 §• 1. Skatten utgår med det procenttal av varans beskattningsvärde, som angives i förteckningen; dock skall den, som inom riket tillverkar skatte­ pliktig vara, erlägga varuskatt med lägst femtio kronor för varje månad, varunder han enligt vad nedan sägs ägt bedriva rörelsen. 2. Beskattningsvärdet för vara, som tillverkats inom riket, är lika med det pris, tillverkaren i allmänhet betingar sig för varan vid försäljning till detaljhandlare eller, i fall där försäljning till detaljhandlare icke bedrives, det pris, tillverkaren kan antagas hava betingat sig, därest sådan försäljning skett. I intetdera fallet skall varuskatten inberäknas i priset. Det ankommer på kontrollstyrelsen att meddela närmare anvisningar rö­ rande tillämpningen av det i första stycket givna stadgandet. 3. Beskattningsvärdet för vara, som införes till riket, är lika med varans värde, beräknat enligt 4 § tulltaxeförordningen, med tillägg av den å varan belöpande tullen.

Bestämmelser avseende tillverkning inom riket.

4 §. 1. Tillverkning, som i 1 § avses, skall stå under statens kontroll. Kontrollen utövas av kontrollstyrelsen med biträde av särskilda kontroll­ tjänstemän.

Kungl. Maj.ts proposition nr 237. 3

2. Kontrolltjänsteman äger påfordra att när som helst erhålla tillträde till samtliga för tillverkarens rörelse använda lokaler. 3. Tillverkare skall för kontrollen utan ersättning tillhandahålla erfor­ derliga prov å varan samt i förekommande fall beskrivning över densamma ävensom ställa för kontrollen hos tillverkaren nödiga hjälpmedel till förfo­ gande och lämna behövlig handräckning. 4. Tillverkare är pliktig att ordna sin bokföring på sådant sätt, att den möjliggör kontroll över värdet av försåld eller för vidare bearbetning uttagen vara, samt att vid anfordran tillhandahålla kontrollstyrelsen eller kontroll­ tjänsteman sina handelsböcker med tillhörande handlingar. 5. Tillverkare skall ställa sig till efterrättelse de särskilda föreskrifter, som kontrollstyrelsen för erhållande av en betryggande kontroll över skattens behöriga utgörande meddelar, ävensom de anvisningar, som kontrolltjänste­ man i enlighet med kontrollstyrelsens föreskrifter kan komma att lämna. 6. Återförsäljare av skattepliktig vara är skyldig att på anfordran lämna sådana upplysningar örn sin rörelse, som kontrollstyrelsen eller kontrolltjäns­ teman finner erforderliga för skattekontrollen. Sådan uppgiftsskyldighet åligger ock den, som idkar handel med vara, vilken användes för framställ­ ning av skattepliktig vara. 5 §• 1. Den som ämnar bedriva tillverkning, som i 1 § avses, skall därom göra skriftlig anmälan till kontrollstyrelsen minst fjorton dagar före tillverk­ ningens påbörjande med angivande av företagets namn och belägenhet, till­ verkarens fullständiga namn och postadress, det eller de varuslag, tillverk­ ningen är avsedd att omfatta, samt dagen för dess påbörjande. Inträder ändring i förhållande, varom uppgift lämnats i anmälan, skall tillverkaren inom åtta dagar underrätta kontrollstyrelsen därom. 2. Önskar tillverkare göra avbrott i rörelsen, skall han i förväg göra skriftlig anmälan därom till kontrollstyrelsen med uppgift örn den tid, av­ brottet avser. Under sagda tid må rörelsen icke bedrivas. Ämnar tillverkare helt nedlägga rörelsen, skall han minst åtta dagar dess­ förinnan till kontrollstyrelsen göra anmälan därom med uppgift om dagen, då nedläggandet kommer alt ske.

6 §.

Den som bedriver tillverkning, som i 1 § avses, skall inom en månad efter varje kalenderkvartals utgång eller, där kontrollstyrelsen finner skäl med­ dela sådan föreskrift, inom fjorton dagar efter varje kalendermånads utgång till kontrollstyrelsen insända en på tro och heder avgiven deklaration angå­ ende beskattningsvärdet av de varor, som under den tid deklarationen avser av honom eller för hans räkning levererats till köpare eller tagits i anspråk för vidare bearbetning. Härvid må avdrag göras för värdet av varor, som a) använts vid den tillverkning deklarationen avser och som visas hava tidigare blivit påförda varuskatt; b) återtagits av tillverkaren;

i Kungl. Maj.ts proposition nr 237.

c) enligt bevis av tullmyndighet utförts ur riket eller till svensk frihamn. På särskild prövning av kontrollstyrelsen ankommer, huruvida och i vad mån avdrag jämväl må göras för beskattningsvärdet av varor, vilkas för­ säljning förorsakat tillverkaren förlust på grund av bristande betalning från köparen. Deklaration skall vara till riktigheten styrkt av två trovärdiga personer.

7 §• 1. Tillverkare skall samtidigt med deklarationens avlämnande erlägga en­ ligt deklarationen upplupen skatt genom insättning å kontrollstyrelsens post­ girokonto. 2. Erlägges icke skatten inom föreskriven tid, må kontrollstyrelsen med­ dela tillverkaren förbud tills vidare, till dess skatten guldits, att förfoga över skattepliktig vara. För uttagande av förfallet skattebelopp må på framställning av kontroll­ styrelsen utmätning omedelbart verkställas. 3. Tillverkare är skyldig att, då kontrollstyrelsen det påfordrar, hos sty­ relsen ställa säkerhet för skattens behöriga erläggande till belopp, som sty­ relsen finner erforderligt. Ställes ej vid anfordran sådan säkerhet, skall vad i 2 mom. första stycket sägs äga motsvarande tillämpning.

Bestämmelser avseende införsel till riket.

8 §•

För skattepliktig vara, som införes till riket, skall skatten erläggas till tull­ verket samtidigt med tullen. Vad i fråga om tull finnes stadgat rörande betalningsanstånd, ställande av säkerhet samt påföljd för fördröjd eller utebli­ ven betalning skall äga motsvarande tillämpning beträffande skatten. För vara, som införts till riket men sedermera utförts ur riket eller till svensk frihamn, må åtnjutas restitution av skatt i den ordning och omfatt­ ning, Kungl. Maj:t bestämmer. Skatt utgår icke för vara, som införes under sådana omständigheter, att tullfrihet för densamma åtnjutes. Dock föreligger skattskyldighet vid återinförsel av vara, för vilken skatt icke erlagts eller för vilken erlagd skatt restituerats.

Ansvarsbestämmelser m. m.

9 §• Den som utan föreskriven anmälan bedriver tillverkning, som i 1 § avses, eller efter sådan anmälan, som i 5 § 2 mom. sägs, fortsätter rörelsen eller i strid mot förbud, varom i 7 § 2 mom. sägs, förfogar över vara, straffes med dagsböter, ej under tjugu, och skall, därest å varan belöpande skatt icke er­ lagts, tillika förpliktas utgiva skatten.

Kungl. Maj:ts proposition nr 237. 5

Underlåter någon i andra fall än nu sagts att fullgöra vad honom åligger enligt denna förordning eller med stöd av densamma meddelade föreskrif­ ter, straffes med böter, högst trehundra kronor.

10 §.

Kontrollstyrelsen må vid vite förelägga tillverkare att fullgöra vad honom åligger enligt denna förordning eller med stöd av densamma meddelade före­ skrifter.

11 §•

Har tillverkare uppsåtligen i deklaration lämnat oriktig uppgift och har därav föranletts, att skatt icke utgått eller att skatt utgått med mindre belopp än som bort utgå, bote högst fem gånger det belopp, som undandragits stats­ verket. Vid synnerligen försvårande omständigheter må till fängelse i högst sex månader dömas. Har tillverkare genom grov vårdslöshet gjort sig skyldig till förfarande, som i första stycket avses, vare straffet böter, högst två gånger det belopp, som undandragits statsverket. Den som dömes till straff enligt denna paragraf skall jämväl förpliktas utgiva den skatt, som genom det oriktiga förfarandet undandragits.

12 §.

Den som har eller haft att taga befattning med kontroll enligt denna för­ ordning må ej i vidare mån än hans tjänsteutövning fordrar yppa affärsför­ hållande, varom han därvid erhållit kännedom. Tjänsteman, som häremot bryter, vare underkastad ansvar såsom för tjänstefel. Gör annan än tjänste­ man sig skyldig till förseelse, som nu sagts, straffes med dagsböter.

13 §. Polismyndighet åligger att tillhandagå kontrollstyrelsen eller kontrolltjänsteman med begärd upplysning örn person eller företag, som kan antagas bedriva i denna förordning avsedd tillverkning.

14 §. Av tillverkare begången förseelse mot denna förordning åtalas vid allmän underrätt i den ort, där tillverkarens rörelse bedrives.

15 §. Förseelse, som avses i 9 § andra stycket, må av allmän åklagare åtalas allenast efter angivelse av kontrollstyrelsen. Böter och vitén, som utdömas enligt denna förordning, tillfalla kronan.

16 §. Kungl. Majit äger utfärda för tillämpningen av denna förordning erforder­ liga föreskrifter.

6 Kungl. Maj:ts proposition nr 237.

Övergångsbestämmelser.

Denna förordning träder i kraft å dag, som av Kungl. Majit bestämmes. Härvid skall iakttagas: 1. Där i förordningen avsedd tillverkning bedrives vid tiden för förord­ ningens ikraftträdande, skall i 5 § 1 mom. föreskriven anmälningsskyldighet fullgöras inom åtta dagar efter ikraftträdandet. 2. Visar skattskyldig, att vara, för vilken varuskatt skall utgå, försålts till pris, som avtalats före förordningens ikraftträdande, och är den skattskyldige icke på grund av särskilt förbehåll eller eljest berättigad att hos köparen ut­ taga den för varan utgående skatten, äger Kungl. Majit bestämma, att skatten skall erläggas av köparen, eller, då skäl därtill äro, utan sådant åläggande för köparen medgiva befrielse från eller återbäring av skatten; dock att ansökan härom skall till Kungl. Majit ingivas inom en månad efter förordningens ikraftträdande.

8 Kungl. Maj:ts proposition nr 237.

Förslag

till

förordning angående skattesatsen för den allmänna omsättnings­ skatten beträffande vissa varor.

Härigenom förordnas, att allmän omsättningsskatt enligt förordningen den 13 december 1940, nr 1000, såvitt angår vara, som är upptagen i en vid denna förordning fogad förteckning, skall utgå med det procenttal av den skatte­ pliktiga omsättningen, som angives i förteckningen.

Denna förordning träder i kraft å dag, som av Kungl. Maj:t bestämmes. Förordningen äger icke tillämpning i fråga om försäljning, arbetsprestation eller uthyrning, varom före förordningens ikraftträdande slutits avtal, vari vederlaget blivit till beloppet fastställt.

10 Kungl. Maj.ts proposition nr 237.

Skattesats, procent av Statistiskt Varuslag den skatte­ nr pliktiga om­ sättningen

ur 1954 Fotografikameror, vägande högst 3 kg per stycke .. 20

1992: 2 ur 2049— Väskor och necessärer, med eller utan inredning 2051, eller tillbehör, samt portföljer, plånböcker och ur 2053 portmonnäer, av läder eller skinn eller av spånadsvara, innehållande silke eller finare metalltråd ... 20

ur 2054 Koffertar, kappsäckar, hattfodral och dylika reseffekter, med eller utan inredning, av läder eller

Kungl. Majlis proposition nr 237. 11

Förslag

till

förordning angående ändrad lydelse av 5 § förordningen den 22 december 1939 (nr 919) om skatt å läskedrycker.

Härigenom förordnas, att 5 § förordningen den 22 december 1939 om skatt å läskedrycker skall erhålla följande ändrade lydelse: 5 §. Skatten utgår med tolv öre för liter; dock skall envar tillverkare erlägga skatt med lägst femtio kronor för varje månad, varunder han ägt bedriva rörelsen.

Denna förordning träder i kraft å dag, som av Kungl. Maj :t bestämmes.

Förslag

till

förordning om ändrad lydelse av 2 § 2 mom. förordningen den 8 juni 1923 (nr 155) angående omsättnings- och utskänkningsskatt å spritdrycker1.

Härigenom förordnas, att 2 § 2 mom. förordningen den 8 juni 1923 angå­ ende omsättnings- och utskänkningsskatt å spritdrycker skall erhålla följande ändrade lydelse: 2 §• 2 inom. För spritdrycker, som jämlikt av Kungl. Majit med stöd av 1 kap. 4 § 3 mom. eller 2 kap. 10 § 5 mom. förordningen den 18 juni 1937 angående försäljning av rusdrycker meddelade bestämmelser hos partihandelsbolaget inköpas eller till riket införas, skall omsättningsskatt upptagas med en grund­ avgift av 1 krona 40 öre för bier räknat.

Denna förordning träder i kraft å dag, som av Kungl. Majit bestämmes.

Senaste lydelse se SFS 1939: 779.

12 Kungl. Maj:ts proposition nr 237.

Förslag till

förordning angående upphävande av förordningen den 22 december

1939 (nr 905) om industrisockerskatt.1

Härigenom förordnas, att förordningen den 22 december 1939 om industrisockerskatt från och med dag, som av Kungl. Maj:t bestämmes, skall upphöra att gälla; dock skall förordningen alltjämt äga tillämpning beträf­ fande förhållanden, som hänföra sig till tiden före sistnämnda dag.

Förslag till

förordning angående upphävande av förordningen den 22 december

1939 (nr 906) om accis å druv- och stärkelsesocker^ samt stärkelsesirap.

Härigenom förordnas, att förordningen den 22 december 1939 om accis å druv- och stärkelsesocker samt stärkelsesirap från och med dag, som av Kungl. Maj:t bestämmes, skall upphöra att gälla; dock skall förord­ ningen alltjämt äga tillämpning beträffande förhållanden, som hänföra sig till tiden före sistnämnda dag.

Kungl. Maj:ts proposition nr 237. 13

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 25 april 1941.

N ärvarande: Statsministern H ansson , ministern för utrikes ärendena G unther , statsråden P ehrsson -B ramstorp , W estman , W igforss , S köld , E riksson , B ergquist , B agge , A ndersson , D omö , R osander , G jöres , E werlöf .

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler che­ fen för finansdepartementet, statsrådet Wigforss, frågan om en utvidgad varubeskattning samt anför därvid döljande: Jämsides med förarbetena till den vid 1940 års urtima riksdag beslutade allmänna omsättningsskatten upptogs inom finansdepartementet frågan örn en skärpt skatt å omsättningen av mera umbärliga eller lyxbetonade varor. Sålunda uppdrogs i mars 1940 åt sekreteraren Ragnar Sundén och advokaten Åke Wiberg att verkställa en utredning i ämnet. Till fullgörande av upp­ draget överlämnade utredningsmännen den 30 juni 1940 en V. P. M. med synpunkter och förslag i fråga örn en utvidgad varubeskattning, vid vilken fogats dels förslag till förordning om särskild skatt för vissa inom riket till­ verkade varor dels ock förslag till förordning örn särskild omsättningsskatt å vissa varor. Promemorian torde få såsom bilaga fogas till detta protokoll. Beträffande varuurvalet för den ifrågasatta beskattningen ävensom utform­ ningen av förstnämnda författningsförslag ha utredningsmännen samrått med byråchefen i generaltullstyrelsen C. E. L. Sandquist. Det av utredningsmän­ nen framlagda förslaget till förordning om särskild omsättningsskatt å vissa varor har utarbetats av landskamreraren A. Wigert i nära anslutning till det av honom och professorn E. Lindahl upprättade, i Kungl. Maj:ts proposition nr 3 till 1940 års urtima riksdag omförmälda förslaget till förordning om allmän omsättningsskatt. Slutligen har aktuarien i generaltullstyrelsen A. Törnell biträtt utredningsmännen med statistiska beräkningar i fråga om skatteintäkter m. m. Sagda förslag lia under hand granskats av cheferna för ett antal verk och myndigheter samt av andra sakkunniga. Yttranden över promemorian före­ ligga från överståthållaren, som åberopat en av t. f. underståthållaren K. G. A. Sandström i anledning av nyssnämnda förslag till allmän omsättnings­ skatt avgiven promemoria, landshövdingarna i Stockholms, Uppsala, Örebro och Västerbottens län, t. f. landshövdingen i Malmöhus län E. Sverne, som åberopat en av t. f. landskamreraren S. Dahlrup upprättad promemoria, ge­ neraldirektören och chefen för statskontoret, kammarrättens president, vilken

14 Kungl. Maj.ts proposition nr 237.

beträffande förslaget till förordning om särskild omsättningsskatt å vissa varor hänvisat till vad som anförts i ett av honom efter samråd med kam­ marrättsråden Norrman, Ekenberg och Wikström avgivet underhandsyttrande angående berörda förslag till förordning om allmän omsättningsskatt, generaltulldirektören, t. f. generaldirektören och chefen för riksräkenskapsverket P. S. Runemark, överdirektören och chefen för kontrollstyrelsen samt by­ råchefen i styrelsen S. G. Almgren ävensom t. f. generaldirektören och chefen för kommerskollegium A. Gjöres. Den sistnämndes yttrande har avgivits efter överläggningar med representanter för Stockholms handelskammare, Koope­ rativa förbundet, Sveriges grossistförbund, Sveriges köpmannaförbund, Sve­ riges industriförbund och Sveriges hantverksorganisation. Jämte yttrandet ha överlämnats dels protokollsanteckningar från överläggningarna dels ock en av nämnda näringsorganisationer med undantag av Kooperativa förbundet till kollegium ingiven skrivelse med därvid fogad promemoria jämte bilagor. Nu berörda yttranden avgåvos under juli och augusti 1940. Ärendet har därefter varit föremål för fortsatt beredning inom finansde­ partementet. Under beaktande av de anmärkningar, som i yttrandena fram­ ställts mot utredningsmännens förslag, ha därvid upprättats utkast till dels förordning om varuskatt dels ock förordning med särskilt stadgande be­ träffande vissa varor i fråga om skattesatsen för den allmänna omsättnings­ skatten. Då de nya författningsutkasten i vissa avseenden innefattade tämli­ gen väsentliga förändringar i de ursprungliga förslagen, ha yttranden jämväl över utkasten under hand inhämtats från generaltulldirektören, överdirektören och chefen för kontrollstyrelsen samt t. f. generaldirektören och chefen för kommerskollegium. Dessutom har ordföranden i centrala omsättningsskattenämnden avgivit yttrande över det senare av nu berörda två författnings­ utkast.

Principiella synpunkter på frågan om en utvidgad varubeskattning.

Utredningsmännen. I utredningsmännens promemoria framhålles, att, trots regleringar på produktionens, prisbildningens samt konsumtionens och kapitalbildningens områden, behovet av finanspolitiska försvars- och beredskapsåtgärder kvarstår. Betydelsen av dylika åtgärder ligger icke blott på det rent fiskaliska utan även på det allmänekonomiska och socialpolitiska planet. I sistnämnda avseende understryka utredningsmännen särskilt önske­ målet att de växande bördorna rättvist fördelas på skilda befolkningsskikt. Vad angår finanspolitikens allmänt ekonomiska uppgifter framhålles vikten av att medel skapas för absorberande eller neutraliserande av den fria köp­ kraft, som i nuvarande situation kan uppkomma och på olika vägar under­ gräva det finansiella och försörjningspolitiska läget. Undersökningen avser förutsättningarna och metoderna för konsumtionens inskränkning genom köpkraftsbegränsande medel av speciell natur, d. v. s. genom importavgifter, tillverkningsskatter och speciella omsättningsskatter.

Kungl. Maj:ts proposition nr 237. 15

Såsom en allmän förutsättning för utredningen har därjämte uppställts, att de åtgärder, som kunna komma i fråga, icke i främsta rummet avse att full­ följa fiskaliska syften utan utformas med tanke på den åsyftade konsumtionsbegränsningen, med beaktande av angelägenheten att inom ramen av konsumtionsvaruindustriernas befintliga kapacitet bereda rum för vissa stat­ liga beställningar för militära ändamål. I första hand har undersökts, i vilken mån utrymme finnes för en penningpolitiskt motiverad konsumtionsbeskattning. Denna uppgift leder över till tanken att på beskattningsvägen dirigera konsumtionen, något som kan åsyfta antingen att avleda efterfrågan från varor, vilka utmärkas av särskild knapphet, eller ock att inrikta inkomsterna på sparbildning. Utredningsmännen anmärka tillika, att det valutapolitiska läget kan inne­ fatta ett viktigt motiv för en konsumtionsinskränkning. Denna synpunkt äger visserligen efter den inträdda handelsavspärrningen icke samma aktua­ litet som tidigare, men en förändring härutinnan kan inträda. Den ändamålsenligaste utformningen av en konsumtionsdirigerande och samtidigt köpkraftsabsorberande beskattning vore, att de förnödenheter, vari­ från efterfrågan skulle avledas, belädes med särskilda krispålägg, vilkas storlek skulle variera alltefter den begränsning av konsumtionen, som åsyf­ tades. På så sätt finge man en skala, som avspeglade statsmakternas upp­ fattning om levnadsbehovens berättigande. Mot ett sådant system finna emel­ lertid utredningsmännen allvarliga invändningar kunna riktas. Särskilt framhålles, att om den åsyftade konsumtionsbegränsningen komme till stånd, detta på betydelsefulla områden av svenskt produktionsliv kunde vara ägnat att utlösa depressiva tendenser. När sysselsättningsproblemet på grund av exportindustriens svårigheter i stigande utsträckning kräver beaktande, måste de produktionsmöjligheter tillvaratagas, som erbjuda sig inom den egentliga liemmamarknadsindustrien. Utredningsmännen konstatera sålunda, att de krav, som sysselsättningsproblemet ställer, i viss mån konkurrera med de anspråk, statsmakterna måste göra på konsumenternas inkomster. Det synes därför utredningsmännen tillrådligt att gå fram med försiktighet vid en ut­ vidgning av konsumtionsbeskattningen. Om en utbyggnad av den allmänna omsättningsskatten skall komma till stånd, synes den böra få en vida mer begränsad räckvidd än en brett lagd, konsumtionsbegränsande varubeskattning av nyss berörda art. I

I promemorian framhålles, att en huvudprincip för den finansteori, som utbildades under senare delen av 1800-talet, var att ernå en rättvis fördel­ ning av skattebördorna genom införandet av progressiva inkomst- och för­ mögenhetsskatter och avskaffandet av de konsumtionsskatter, som träffade de breda folklagrens förbrukning av oumbärliga varor. Vid en exceptionell stegring av anspråken på statskassan har man dock varit nödsakad att anlita sådana indirekta skatter, som tendera att absorbera en större del av inkoms­ ten hos de lägre än hos de högre inkomsttagarna. Denna tendens, som är särskilt utmärkande för den allmänna omsättningsskatten, kan emellertid

16 Kungl. Maj:ts proposition nr 237.

vid nämnda beskattning motvägas genom en hårdare belastning av de burgnare samhällsklasserna på andima områden av skattesystemet, genom att vissa för de smärre inkomsttagarna betydelsefulla varuslag fritagas från omsätt­ ningsskatt eller belastas efter en lindrigare skattesats samt slutligen genom att omsättningsskatten utbygges med en högre skatt å lyxbetonade varor. De två sistnämnda metoderna innebära, att den av sociala rättviseskäl uppburna progressionsprincipen vinner tillämpning på de indirekta skatternas område. Utredningsmännen erinra, att vid tiden för promemorians avgivande vissa åtgärder redan vidtagits eller planerats till vinnande av en social utjämning av skattetrycket, men framhålla vidare, bland annat, att i flertalet utländska skattesystem, där en allmän omsättningsskatt förekommer, den omständig­ heten att vissa elementära förnödenheter helt fritagits från beskattning icke uteslutit en differentiering även uppåt av den allmänna omsättningsskatten genom en särskild skatt å lyxvaror. En sådan förhöjd skatt å umbärliga va­ ror framstår från de angivna utgångspunkterna i alla avseenden såsom se­ kundär och supplementär i förhållande till den allmänna omsättningsskatten. Den förhöjda skattens syfte ligger sålunda väsentligen på det sociala planet.

Yttranden. Tanken på en komplettering av den allmänna omsättnings­ skatten med en skärpt beskattning av umbärliga varor har helt avvisats av de näringsorganisationer, som under hand bereus tillfälle att yttra sig i äm­ net. I övrigt ha några invändningar av principiell natur icke framställts, me­ dan den ifrågasatta åtgärden däremot uttryckligen förordats i flera ytt­ randen. Landshövdingen i Stockholms län har uttalat, att mot införandet av en särskild lyxbeskattning i nuvarande läge ej syntes vara annat att erinra, än att en dylik åtgärd icke borde tillgripas med mindre skatteresultatet kunde förväntas komma att stå i rimlig proportion till de med anordningen för­ enade förvaltningsbesvären och kostnaderna. I den av landshövdingen i Malmöhus län åberopade promemorian av t. f. landskamreraren Dahlrup anföres, att en förnuftigt genomförd lyxbeskatt­ ning, i den mån så låter sig göra helst progressiv, redan under normala för­ hållanden må hava sitt berättigande, icke blott ur social rättvisesynpunkt utan jämväl såsom ett medel och en garanti för skapandet av en stabil eko­ nomisk bärkraft. Med denna inställning ter sig en lyxskatt under nu rådan­ de exceptionella förhållanden så mycket mer berättigad, som till förut an­ givna synpunkter kommer behovet och nödvändigheten dels att tillföra stats­ verket inkomster utöver det normala, dels ock att för angelägna statsända­ mål frigöra erforderlig, för närvarande vid mera umbärlig produktion bun­ den arbetskraft. Även om en vidgad varubeskattning av tilltänkt slag såle­ des i princip tillstyrkes, uttalas dock anslutning till utredningsmännens åsikt, att man för åstadkommande av minsta möjliga störningar i det ekonomiska livet bör framgå med mycken försiktighet, då resultatet eljest lätt kunde bliva det omvända mot vad man åsyftat. Landshövdingen i Västerbottens län framhåller, att i nuvarande krisläge

Kungl. Majda proposition nr 237. 17

— med stark ansvällning av statsbudgetens utgiftssida samtidigt som vissa inkomstkällor bliva mindre givande — extraordinära åtgärder helt natur­ ligt måste vidtagas för täckande av statens nya medelsbehov men också för att framtvinga av omständigheterna betingade konsumtionsinskränkningar. Ur denna synpunkt finge man se den av utredningsmännen ifrågasatta ut­ vidgningen av varubeskattningen. Generaldirektören oell chefen för statskontoret finner de av utredningsmän­ nen framhållna socialpsykologiska motiven med särskild styrka tala för att vid införande av en allmän omsättningsskatt lyxkonsumtionen blir föremål för en starkare beskattning än övrig konsumtion och förordar därför de ifrågasatta åtgärderna av sådan innebörd. T. f. generaldirektören och chefen för riksräkenskapsverket framhåller, att en verklig allmän lyxbeskattning — som, därest man ville någorlunda fullständigt beskatta yttringar av lyx, ej skulle kunna inskränka sig till en varubeskattning — uppenbarligen skulle kunna tillföra det allmänna in­ komster av helt annan storleksordning än de av utredningsmännen före­ slagna skatterna. Mot det rättmätiga i en sådan allmän lyxbeskattning syn­ tes i och för sig intet kunna invändas. Svårigheten att genomföra densam­ ma läge emellertid i öppen dag. Främst av psykologiska skäl vore det då motiverat att i nuvarande läge införa en partiell lyxbeskattning. En dylik beskattning borde givas en demonstrativ karaktär. Även om en skatt i så­ dan form aldrig kunde komma att drabba annat än ett relativt godtyckligt urval av varor, kunde den likväl vara motiverad, när det endast vore fråga om en tillfällig beskattningsåtgärd i ett krisläge. Med utgångspunkt från angivna begränsade krav vore det föreliggande förslaget i sina huvuddrag tillfredsställande. T. f. generaldirektören och chefen för kommerskollegium yttrar, att det i och för sig icke kan möta erinringar att staten i en situation som den nu rådande genom en särskild beskattning av lyxvaror söker dels vinna ökade statsinkomster dels ock begränsa lyxkonsumtionen. Emellertid hade lyxbeskattningen merendels ur statsfinansiell synpunkt visat sig mindre effek­ tiv, och det kunde ifrågasättas, huruvida den omgång för handeln och den kontrollapparat, som krävdes för tillsyn över skattens redovisning, uppväg­ des av det fiskaliska intresset av lyxbeskattningens genomförande. De hörda näringsorganisationerna göra gällande, att den ifrågasatta be­ skattningen skulle giva en relativt ringa inkomst och att dess konsumtionsbegränsande effekt skulle bli mycket obetydlig. Det syntes vidare vara prak­ tiskt taget uteslutet att utforma en rättvis omsättningsbeskattning, åtminstone örn beskattningen skulle sträcka sig utöver den mycket snäva kretsen av verkliga lyxvaror. En differentiering av skatter av omsättningsnatur mötte också så stora praktiska vanskligheter, att en sådan princip icke borde ge­ nomföras. Främst därför, att de praktiska olägenheterna bleve så betydan­ de, att de icke uppvägdes av det ekonomiska resvdtatet, avstyrktes förslaget. Under alla förhållanden vore det lämpligt att först genomföra den allmänna Bihang till riksdagens protokoll 1941 ■ 1 sami. Nr 237. 2

18 Kungl. Mcij.ts proposition nr 237.

omsättningsskatten och låta de enskilda företagarna insättas i och vänjas vid denna skatteform innan dess tillämpning ytterligare komplicerades ge­ nom särskilda påbyggnader.

Departements • Möjligheten av en fullständigare utbyggnad av varubeskattningen i syfte chefen. att såvitt möjligt nyansera denna med hänsyn till konsumenternas skattekraft har inom finansdepartementet varit föremål för omfattande uti-edningar. Såsom framgår av den lämnade redogörelsen för de yttranden, som avgivits över framlagda förslag till en sådan utbyggnad, har tanken på en komplet­ tering av den allmänna omsättningsskatten med en skärpt beskattning av umbärliga varor vunnit stark anslutning. Trots de vanskligheter, som obe­ stridligen äro förknippade med en dylik beskattning, framstår det även en­ ligt mitt bedömande såsom en befogad åtgärd, att den avsevärt utvidgade indirekta beskattning, som statsmakterna under trycket av krisläget nödgats införa, erhåller ett komplement av ifrågasatt art. De verkställda utredningarna ha givit vid handen, att betydande svårig­ heter på åtskilliga punkter möta vid en utbyggnad av den indirekta beskatt­ ningen i angiven riktning. Inhämtade upplysningar rörande läget inom de olika produktionsgrenar, som i detta sammanhang kunde tänkas ifråga­ komma såsom skatteobjekt, ha också visat nödvändigheten av en stark begränsning av det antal varor, för vilka en skärpt beskattning skulle gälla. Under sådana förhållanden kan det ekonomiska resultatet av beskattningen icke bli av större statsfinansiell betydelse. Den utvidgning av beskattningen, som synes möjlig att genomföra, med­ för likväl en icke oväsentlig ökning av inkomsten från den indirekta beskatt­ ningen. I allt fall blir det ekonomiska resultatet otvivelaktigt av sådan stor­ leksordning, att i vissa yttranden uttalade farhågor för att skatteresultatet icke skulle stå i rimlig proportion till de med beskattningen förenade olä­ genheterna och kontrollkostnaderna, kunna betecknas såsom ogrundade. Då härtill kommer, att genom den ifrågasatta utvidgningen vinnes en viss an­ passning av skattebördan efter konsumenternas bärkraft, finner jag mig böra tillstyrka, att förslag i ämnet i huvudsaklig överensstämmelse med de resultat, till vilka de verkställda utredningarna lett fram, föreläggas riks­ dagen. 1 samband med den nu ifrågasatta utvidgningen av den indirekta be­ skattningen erbjuda sig möjligheter att lägga om sockerbeskattningen, så att den direkt kommer att drabba den mera lyxbetonade konsumtionen av konfityrer och dylikt, medan däremot vissa nödvändighetsvaror, så­ som bröd, befrias från den skattebelastning, som vid nuvarande utform­ ning av sockerbeskattningen föreligger. Såsom av det följande framgår till­ styrker jag en sådan omläggning, vilken synes mig innebära en genom de nya skatteförslagen vunnen fördel av icke oväsentlig betydelse.

Kungl. Maj:ts proposition nr 237. 19

Valet av skattetyp.

Utredningsmännen. Beträffande frågan, till vilket stadium i produktionsoch distributionsprocessen en ökad belastning av lyxbetonade förnödenheter bör anknytas, framhålla utredningsmännen, att valet i princip kan stå mel­ lan en råvarubeskattning och en beskattning av den färdiga varan. Den först­ nämnda beskattningsformen skulle ha kunnat övervägas, därest det varit möjligt och lämpligt att bereda större utrymme åt de allmänekonomiska syn­ punkterna, främst önskvärdheten av en kraftig besparing av de i nuvarande läge knappa industriella råvarorna. Mot en råvarubeskattning talar emeller­ tid, att det endast i begränsad utsträckning är möjligt att från början avgöra, huruvida en viss råvara kan komma att användas för framställning av det ena eller andra varuslaget. Endast undantagsvis konstituerar råvaran ett fö­ remåls lyxkaraktär; fastmer är härför merendels avgörande måttet och kva­ liteten av det å råvaran nedlagda arbetet. Vidare skulle en råvarubeskatt­ ning komma att drabba även exportindustrien och sålunda nödvändiggöra ett skatterestitutionsförfarande, något som torde erbjuda ytterst avsevärda praktiska svårigheter. Även med hänsyn till importen erbjuder en inhemsk råvarubeskattning icke oansenliga svårigheter. Utredningsmännen förorda därför en beskattning av den färdiga varan. Valet kan därvid stå mellan en skattebeläggning i samband med varans till­ verkning (tillverkningsskatt) eller i samband med dess försäljning till för­ brukaren ( varuomsåttningsskatt). Till förmån för att skatten förlägges till producentstadiet anföres, att an­ talet tillverkare väsentligt understiger antalet detaljhandlare, att den enskilde producenten kan förväntas besitta långt större varukunskap än flertalet av de detaljister, som föra hans produkter, samt att producenternas bokföring i regel torde vara mera rationell och bättre ägnad att möjliggöra en kontroll än detaljisternas. Dessa fördelar minskas i de fall, då tillverkningen väsent­ ligen sker genom företag av småindustriell eller hantverksmässig karaktär. Olika utvägar erbjuda sig dock att minska denna olägenhet, såsom fullstän­ dig skattefrihet för företag med endast obetydlig omsättning, en enhetsskatt eller minimiskatt för dylika smärre företag eller rätt för dessa att få skatten schematiskt beräknad på grundval av ett föregående års omsättning. Utred­ ningsmännen erinra, att minimiavgift tidigare i ett par fall föreskrivits be­ träffande konsumtionsskatter i Sverige, nämligen i fråga om skatterna å maltdrycker och läskedrycker. Utredningsmännen påpeka vidare, att vid en tillverkningsskatt åtgärder måste vidtagas till förhindrande av att den inhemska industriens konkurrens­ kraft med utlandet försvagas. Mot en tillverkningsskatt talar, att denna icke når i gross- och detaljhan­ deln förekommande varulager. Ur statsfinansiell synpunkt kan möjligen ock­ så vara att beakta, att varan, örn skatten uttages i detaljhandeln, träffas på det stadium, då den nått sitt högsta värde, en fördel som dock motväges av

20 Kungl. Maj:ts proposition nr 237.

elen större säkerheten vid en skatteuppbörd genom producenten. Om skatten förlägges till detaljhandeln, öppnas en i och för sig önskvärd möjlighet att hårdare träffa varor, som tillhandahållas i mera lyxbetonade affärer och där betinga ett högre pris. Vid en tillverkningsskatt torde man icke ens med en relativt fast priskontroll kunna helt förhindra, att procentuella pålägg inom gross- och detaljhandeln komma att beräknas jämväl på den del av varans inköpspris, som svarar mot skatten. Utredningsmännen påpeka slutligen de icke ringa svårigheter, som äro förenade med avvecklingen av en tillverk­ ningsskatt. Å andra sidan framhålles, att en differentiering av detaljhandelsskatten är förenad med betydande olägenheter. Många detaljister, i synnerhet småhand­ larna, ha ett outvecklat bokföringssystem och besitta icke alltid en mera in­ gående varukunskap. Det måste också innebära en frestelse för detaljisten att i fall, då minsta tvekan kan råda huruvida en viss vara är skattepliktig eller icke, hänföra densamma till den skattefria gruppen i sin deklaration. Vid en avvägning av de olika argumenten finna utredningsmännen visser­ ligen, att — såvitt gäller ekonomiska synpunkter — de starkaste skälen tala för en detaljhandelsskatt men att kontrollsvårigheterna vid en sådan ut­ formning av skatten torde bli så betydande, att detta argument måste fälla avgörandet till förmån för tillverkningsskatten. Då det emellertid är prak­ tiskt omöjligt att generellt genomföra en tillverkningsskatt —- t. ex. med av­ seende å juvelerararbeten — framtvingas en kompromisslösning, innefat­ tande en spänning av skatten i dels en mera omfattande tillverkningsskatt och dels en mindre omfattande detaljhandelsskatt. När detta steg ändå mås­ te tagas, synes det böra undersökas, örn icke ytterligare varugrupper utan berörda med kontrollen förbundna olägenhet skulle kunna beläggas med skatt i detaljhandeln. Detta synes möjligt beträffande sådana lätt individualiserbara föremål, som företrädesvis försäljas i specialaffärer.

Yttranden. Utredningsmännens förslag att utforma ifrågavarande beskatt­ ning som en tillverkningsskatt med avseende å vissa varor och en skärpt om­ sättningsskatt beträffande andra varor, har lämnats utan erinran i flertalet avgivna yttranden. T. f. generaldirektören och chefen för riksräkenskapsverket uttalar, att den föreslagna kompromisslösningen synes vara väl funnen och bereda de bästa möjligheterna till skattens praktiska utformning och tillämpning. Landshövdingen i Stockholms län finner det beklagligt, att två olika skatteformer skola behöva anlitas. I och för sig vore det väl knappast önskvärt att vid sidan av en allmän omsättningsskatt införa särskilda omsättnings­ skatter. Men då en effektiv lyxbeskattning icke läte sig anordna därförutan, ville det, med förslagsställarnas principiella uppfattning örn detaljhandelsskattens företräde framför tillverkningsskatten, synas, som om beskattningen i större utsträckning än förslaget avsåge kunde läggas på detaljhandeln. I t. f. landskamreraren Dahlrups promemoria uttalas, att hela den ut­ vidgade varubeskattningen lämpligen borde givas formen av en detalj-

21

Kungl. Maj.ts proposition nr 237.

liandelsskatt. De olägenheter, som angivits förbundna med en differen­ tiering av detaljhandelsskatten syntes icke så avskräckande, att de skulle väga tyngre än de nackdelar, som måste tillskrivas tillverkningsskatten. Därtill komme, att det finge anses angeläget att skattesystemen i möj­ ligaste mån begränsades. Från näringsorganisationernas sida uttalas, att när utredningsmännen, trots att de i princip förorda detaljhandelsskatten, likväl med hänsyn till kontrollsvårigheterna vid en sådan utformning av skatten i princip rekom­ mendera tillverkningsskatten, stärker detta uppfattningen, att en rättvis dif­ ferentiering av den indirekta varubeskattningen svårligen låter sig omsätta i det praktiska livet. När utredningsmännen slutligen nödgas förorda en kompromisslösning med en detaljhandelsskatt beträffande föremål, vilka företrädesvis säljas i specialaffärer, lia de förbisett, att det endast är i de allra största städerna som specialaffärer för de åsyftade artiklarna före­ komma, medan i övrigt dessa varor säljas i blandade affärer. Även i stor­ städernas specialaffärer förekomma vid sidan av de egentliga specialiteterna en mångfald olika artiklar.

Vilken metod som än väljes för den utvidgade varubeskattningen, kommer DeparUmtntsdensamma otvivelaktigt att medföra vissa olägenheter. De på frågan an- »hefenförda synpunkter, som i det föregående återgivits, synas mig giva vid banden, att utredningsmännens förslag är bäst ägnat att minska dessa. Jag förordar sålunda, i enlighet med detta förslag, att den utvidgade varu­ beskattningen gives formen av en skatt på den färdiga varan att beträf­ fande vissa varuslag uttagas hos tillverkaren och beträffande andra varuslag, som företrädesvis försäljas i specialaffärer, i detaljhandeln. På sätt i det följande skall utvecklas, anser jag emellertid, att de vid utredningsmän­ nens författningsförslag fogade förteckningarna över varor, som skulle drabbas av den utvidgade beskattningen, böra i vissa hänseenden omarbetas. Denna omarbetning torde vara ägnad att icke oväsentligt minska de med beskattningen förenade olägenheterna. I fråga om den hos tillverkaren utgående skatten torde i själva verket den åsyftade förenklingen av varuförteckningen medföra, att den nya tillverkningsskatten i huvudsak kom­ mer att sammanfalla med den typ av konsumtionsskatt, som redan utgår för malt- och läskedrycker och som på dessa beskattningsområden fungerat tillfredsställande. Vad åter angår den del av beskattningen, som skulle ut­ tagas i detaljhandeln, torde en sådan påbyggnad på den allmänna omsätt­ ningsskatten komma att vålla mindre olägenheter än man tidigare befarat, då den nu införes efter det att detaljhandlarna hunnit bliva förtrogna med beskattningsformen i fråga.

22 Kungl. Maj:ts proposition nr 237.

Tillverkningsskatten.

Beskattningsområdcts avgränsning.

Utredningsmännen. I promemorian framhålles, att begreppet lyx alltige­ nom är relativt och subjektivt och måste undergå starka förskjutningar under de tider av föränderlighet på det sociala och ekonomiska området, vari vi nu leva. Avstår man från försöket att definiera lyxbegreppet, måste gränsen för beskattningens omfattning sökas med ledning av de principiella synpunkter på frågan, som förut berörts. Härutinnan erinras om å ena sidan synpunkten av en rättvis avvägning av skattetrycket samt å andra sidan önskvärdheten av att icke i rådande ömtåliga läge giva ökad näring åt depressiva krafter. Båda dessa synpunkter peka hän mot en relativt snäv begränsning av skatteområdet. Härför tala även praktiska övervägan­ den. Tillverkningsskatten föreslås skola omfatta följande varuslag: fruktsalt; flyktiga vegetabiliska oljor, estrar samt inom parfymindustrien eller vid tillverkningen av konfityrer, bakverk, drycker o. dyl. använda essenser och andra välluktande ämnen; puder, smink, hudkräm och näskitt; lukt- eller toalettvatten, parfymer och kosmetiska medel; parfymerad tvål; ljus; putsmedel för läderarbeten eller skodon; vävnader, band, snören, spetsar och tyll, innehållande silke; gulddragararbeten och spånadsvaror i förening med finare metalltråd; skodon av lackerade eller bronserade skinn, guld- och silverskinn samt vissa andra finare slag av skinn ävensom av spånadsvara, innehållande silke eller finare metalltråd; etuier, askar, dosor och fodral av läder, skinn eller spånadsvara; väskor, necessärer, portföljer, plånböcker och portmonnäer; koffertar, kappsäckar, hattfodral och dylika reseffekter; leksaker, andra än av trä, masker, oäkta pärlor samt bijouterivaror av an­ nat ämne än guld, silver eller platina. Utredningsmännen medge, att vissa av de angivna varugrupperna näppe­ ligen i önskvärd grad fylla kravet på individualisering. I dessa fall skulle kunna övervägas tillämpningen av prisgräns på så sätt, att dylika varor be­ skattas allenast i den mån de betinga ett visst högre pris. Med hänsyn till ogynnsamma erfarenheter vid lyxbeskattning i utlandet avvisa emellertid ut­ redningsmännen en dylik gränsdragning. De anse dock icke riktigt att helt fritaga varorna i fråga från lyxbeskattning och påpeka, att de icke lyxbe­ tonade kvaliteterna som regel betinga ett så lågt pris, att en måttlig skatte­ sats icke behöver bli alltför betungande.

23

Kungl. Maj:ts proposition nr 237.

Om det ur statsfinansiell synpunkt skulle anses ofrånkomligt att stödja skatten med ett begränsat antal skattekraftigare varor utanför kategorien lyxartiklar, anse utredningsmännen elektriska metalltradslampor och strumpstolsarbeten, innehållande silke, vara de artiklar, som vad tillverkningsskatten angår med minsta olägenhet kunna ifrågakomma.

Yttranden. I flera yttranden ha strykningar påyrkats i den av utrednings­ männen upprättade förteckningen över varor, som skulle bliva underkastade tillverkningsskatt. Dessa yrkanden avse följande varuslag. Parfymerad tvål. Från näringsorganisationernas sida göres gällan­ de, att all för toalettändamål avsedd tvål är parfymerad i tulltaxans me­ ning. Toalettvål kan icke betecknas som lyx utan är en nödvändighetsvara. Ljus. Generaldirektören och chefen för statskontoret finner det icke väl­ betänkt att uppföra ljus bland skattepliktiga varor. Näringsorganisationerna framhålla, att ljus även under normala förhållanden endast delvis är en lyxbetonad vara och med rådande knapphet pa fotogen är en nödvändig ersättningsvara. Varor, innehållande silke. Näringsorganisationerna uttala, att konstsilkevaror icke kunna betecknas som lyxbetonade. I all synnerhet un­ der rådande knapphet på ull och bomull ha konstsilkeproduktema alltmer fått karaktär av ersättningsvaror. En specialbeskattning av dessa skulle så­ lunda direkt motverka strävandena att begränsa konsumtionen av ull och bomull. I yttrandet framhålles vidare, bland annat, att en tillverkningsskatt a silkesvaror måste vara förenad med betydande kontrollsvårigheter. Om en spe­ cialbeskattning av dessa varor skall genomföras, kan ifrågasättas, om det icke vöre lämpligare att höja silkesaccisen och motsvarande tullar. Etuier, väskor, koffertar o. dyl. Beträffande dessa varuslag lia näringsorganisationerna bland annat anfört, att under denna grupp folie vissa artiklar, t. ex. plånböcker, portmonnäer och enklare reseffekter, vil­ kas lyxkaraktär syntes i viss mån tvivelaktig. Leksaker, bijouterivaror m. m. Överdirektören och chefen för kontrollstyrelsen har framhållit önskvärdheten av att antalet varugrupper, som skulle omfattas av tillverkningsskatten, med hänsyn till kontrollsvårig­ heterna kunde minskas något. De varor, som härvid närmast borde komma i fråga, syntes vara leksaker, masker, pärlor och bijouterivaror. Dessa borde i stället överföras till detaljhandelsskatten. T. f. generaldirektören och chefen för kommerskollegium anför: De varuförteckningar, som äro avsedda att läggas till grund för lyxbeskattningen, äro för de olika varuslagen kopierade på den för tullbehandlingen använda statistiska varuförteckningen. Därvid mäste emellertid beaktas, att, medan tillämpningen av den senare är lagd i händerna på särskilt utbildade statstjänstemän, bedömandet av tillämpligheten i det. särskilda fallet av lyxbeskattningens varuförteckningar ankommer på vida kretsar av befolk­ ningen vars förmåga att tolka varuförteckningens invecklade varubeskrivning icke kan skattas alltför högt. Det sagda gäller särskilt tillverknings-

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 237.

skatten, där t. ex. ett stort antal småhantverkare på landsbygden skulle lia att bedöma örn deras tillverkning kan falla t. ex. under rubriken etuier, dosor m. m. eller leksaker eller bijouterivaror. Då underlåtenhet att göra anmälan örn tillverkning, som är underkastad lyxbeskattning, är förenad med straffansvar liksom underlåtenhet att av­ giva deklaration, är det ett ofrånkomligt krav att förteckningen på de varor, som äro avsedda att inbegripas under lyxbeskattningen, innehåller en klar och distinkt uppgift på de avsedda varorna. Att svårigheter kunna uppstå att avgöra, huruvida en vara i tulltaxans mening är att hänföra till bijouterivaror eller leksaker, har även påpekats av näringsorganisationerna. Fragan betecknas dock såsom av delvis underord­ nad betydelse, da tillverkningen inom landet av dessa varor är ringa. Elektriska metalltrådslampor. Lämpligheten av att i förteck­ ningen medtaga detta varuslag har ifrågasatts av landshövdingen i Uppsala län, generaldirektören och chefen för statskontoret, t. f. generaldirektören och chefen för riksräkenskapsverket, t. f. generaldirektören och chefen för kommerskollegium samt näringsorganisationerna. I yttrandena har bland an­ nat framhållits, att elektriska lampor, med den omfattning elektrifieringen mäste betraktas som en för de breda lagren nödvändig förbruknings­ artikel.

I ett par yttranden har en utvidgning av den i promemorian framlagda varuförteckningen för tillverkningsskatten ifrågasatts. Landshövdingen i Uppsala län påpekar, att utredningsmännen icke medtagit en del lyxvaror, såsom vissa matvaror och konfektyrer, vissa prydnadsartiklar och modevaror samt vissa blott för nöje eller rekreation avsedda föremål, vilka upp­ tagits i en av utredningsmännen omförmäld, av kanslirådet A. Nordlindh år 1922 utarbetad promemoria rörande lyxbeskattning. Huruvida detta berodde på att den beräknade avkastningen ansetts alltför ringa i jämförelse med de tekniska svårigheterna eller på andra orsaker, framginge icke av pro­ memorian. Även i t. f. landskamreraren Dahlrups promemoria förordas viss utvidgning av lyxbeskattningens tillämpningsområde. De därvid nämnda skatteobjekten synas emellertid närmast falla under den skärpta omsättningsskatten och skola därför närmare beröras i ett senare sammanhang. I

I den vid ärendets fortsatta beredning inom finansdepartementet upprättade nya förteckningen över varor, för vilka skatt skulle utgå å tillverkningsstadiet, ha samtliga de varor uteslutits, beträffande vilka yrkanden i sådan riktning framställts i de avgivna yttrandena. Härvid är dock att märka, att vissa lä­ dervaror i stället upptagits i förteckningen över varor, för vilka skärpt om­ sättningsskatt skall utgå. Till sistnämnda förteckning ha även finare skodon överförts. Å andra sidan skulle enligt det nya förslaget tillverkningsskatt uttagas även för choklad och konfitgrer — därvid i stället nu utgående industrisocker-

Kungl. Maj:ts proposition nr 237. 25

skatt och glykosaccis skulle bortfalla — ävensom för tandpulver och tandpasta, tändstickor oell ersättningsartiklar för tändstickor samt spelkort. Förutom de nu nämnda förändringarna ha vissa mindre jämkningar i va­ ruförteckningen föreslagits. Sålunda har varugruppen essenser och extrakter begränsats till s. k. spritdrycksessenser. Vidare har varugruppen puder, smink, hudkräm och näskitt begränsats till puder, med undantag av ströpuder, samt smink. Slutligen har jämte fruktsalt upptagits s. k. kruschensalt och liknande preparat. Sistnämnda preparat äro hänförliga till mineralkällsalter (statistiskt nr 538).

I de nya yttrandena lia ett par punkter i varuförteckningen behandlats. Såväl generaltulldirektören som överdirektören och chefen för kontrollsty­ relsen ha sålunda framhållit, att skäl funnes att utesluta fruktsalt, kruschen­ salt och dylika preparat ur förteckningen. Generaltulldirektören har härom uttalat: Vad först beträffar kruschensalt må framhållas, att benämningen i fråga torde utgöra ett sådant av lag skyddat varumärke, som tillverkare begagna för att i den allmänna handeln skilja sina varor från andras och som icke lämpligen bör komma till användning i en skatteförfattning. Vidare bör tagas i betraktande att ett särskiljande av kruschensalt och liknande preparat från övriga till statistiskt nr 538 hänförliga mineralkällsalter ofta kan komma att möta svårigheter. Visserligen skulle dessa svårigheter kunna undgås genom att samtliga till statistiskt nr 538 hänförliga varor åsattes skatt, men i sådant fall komme även vissa för medicinsk användning avsedda mineralkällsalter att skattebeläggas, vilket torde få anses mindre lämpligt. Därest med hänsyn till dessa synpunkter kruschensalt och liknande preparat anses böra utgå ur förteckningen torde även fruktsalt böra undantagas från skatt då kruschensaltet är ett fruktsalten närstående preparat och en konkurrensvara till dessa. överdirektören och chefen för kontrollstyrelsen finner det kunna ifråga­ sättas, huruvida fruktsalt och kruschensalt, vilka artiklar äro hänförliga till läkemedel, böra anses utgöra överflödsvaror, samt påpekar i likhet med gene­ raltulldirektören, att svårigheter kunna uppstå att särskilja kruschensalt och liknande preparat från annat slag av mineralkällsalter. Den mest framträ­ dande olägenheten för kontrollstyrelsens vidkommande bestode emellertid däri, att, under det att nämnda varor fabriksmässigt tillverkades av allenast ett fåtal företag i landet, flertalet apotek sysslade med beredning av dem, varigenom även apoteken i stor utsträckning skulle dragas in under skattekontrollen. I båda de nu berörda yttrandena har slutligen erinrats, att mineralkäll­ salter äro tullfria och att det alltså i detta sammanhang skulle bliva erfor­ derligt att för kriminalisering av olovlig import införa viss tullsats å dem, såvitt man icke i förordningen om varuskatt ville tillägga en särskild straff­ bestämmelse, som allenast komme att gälla med avseende å mineralkällsalter.

T. f. generaldirektören och chefen för kommerskollegium har ifrågasatt, huruvida det kunde vara anledning att i varuförteckningen upptaga tänd­ stickor, som i motsats till flertalet av de uppräknade varorna ej syntes kunna betecknas som föremål för lyxkonsumtion.

•26 Kungl. Maj:ts proposition nr 237.

Överdirektören och chefen för kontrollstyrelsen bär i sitt senare yttrande vidare anfört vissa av de föreslagna förändringarna i varuförteckningen föranledda allmänna synpunkter på varubeskattningens genomförande. Här­ utinnan uttalas i huvudsak följande: Det nu föreliggande förslaget örn skatt å umbärliga varor skiljer sig från det under föregående år framlagda bland annat därigenom, att antalet skatte­ pliktiga varor minskats, varjämte vissa varor, som tidigare avsetts skola drab­ bas av beskattning hos tillverkaren, överförts till förteckningen över de varor, som ansetts böra beskattas genom skärpt omsättningsskatt. De i berörda hän­ seende vidtagna ändringarna äro ägnade att skapa gynnsammare möjligheter för beskattningens genomförande såväl därigenom att de skattskyldigas antal väsentligt minskats, som på grund av de bättre förutsättningarna i övrigt, som de nu för beskattning avsedda produktionsgrenarna erbjuda för ut­ övandet av en möjligast tillfredsställande skattekontroll. Det kvarstår emel­ lertid alltjämt, att en varuskatt enligt det föreslagna systemet, frånsett några av de avsedda varugrupperna, är svår att effektivt kontrollera, särskilt i fråga örn sådana kategorier av skattskyldiga, som driva tillverkningen hant­ verksmässigt eller eljest i liten omfattning, ofta nog utan skyldighet att föra handelsböcker. Detta gäller särskilt den inom varuskattens område stora gruppen choklad- och sötvaror, beträffande vilken även är att märka, att antalet skattepliktiga artiklar är mycket stort och svårigheter i mångå fall äro förhanden att avgöra, huruvida en viss vara är skattepliktig eller ej, exempelvis i fråga om vissa konfityrer, som i beskattningshänseende under­ stundom endast med svårighet skulle kunna särskiljas från småbröd och dylikt. Att olägenheter av nu antydd art äro förbundna med en varubeskattning av den föreslagna konstruktionen, har kontrollstyrelsen haft anledning framhålla i ett den 30 oktober 1933 dagtecknat utlåtande till Kungl. Majit med förslag till förordning om skatt å vissa sötsaker. Styrelsen uttalade där­ vid bland annat, att den verkställda utredningen givit vid handen, att kon­ sumtionen av choklad och sötsaker visserligen utgjorde ett lämpligt skatteobjekt såtillvida, som en beskattning av dessa varor i stort sett drabbade en umbärlig förbrukning, men att denna beskattning ur kontrollsynpunkt och på grund av sin inverkan på produktionsförhållandena vore förbunden med sådana olägenheter, att dess införande i vårt land icke utan synnerligen tvingande nödvändighet borde ifrågakomma. I det statslinansiella läge, som för närvarande är rådande, torde man emellertid ha att bortse från de betänk­ ligheter, som kunna anföras mot en varubeskattning, och oaktat vissheten örn de svårigheter, som under alla förhållanden måste möta vid skattens genomförande, söka ernå bästa möjliga anordning och resultat av densamma. Då avsikten är att samtidigt med varuskattens införande upphäva industrisockerskatten, som till viss del skulle bliva ersatt av beskattningen av choklad och sötvaror, må framhållas, att, även örn mot industrisockerskatten kunna resas vissa tungt vägande principiella invändningar, den dock, åtminstone så länge sockerransoneringen varar, erbjuder jämförelsevis till­ fredsställande kontrollmöjligheter och i väsentligt mindre grad än vid ett system med varubeskattning betungar tillverkarna vid beskattningsprocedurens fullgörande. Då genom varuskattens tillkomst allenast en relativt liten årlig merinkomst — måhända högst 10 milj. kronor — utöver vad industrisockerskatten tillför statskassan, skulle erhållas, synes någon tvekan kunna råda örn lämpligheten av att, sedan väl kontrollen av industrisockerskatten börjat fungera någorlunda tillfredsställande, slopa denna skatt och ersätta den med en särskild beskattning av choklad och sötsaker. För införandet av sistnämnda beskattning talar dock det skälet, att den med större fördel

27

Kungl. Maj:ts proposition nr 237.

skulle kunna bibehållas efter sockerransoneringens upphörande än vad fal­ let skulle bli med industrisockerskatten. En väsentlig omständighet att taga hänsyn till i detta sammanhang är vidare, att genom industrisockerskattens bortfallande produktionen av matbröd och övriga enklare brödsorter m. fl. andra varor, vilka skäligen icke bort drabbas av särskild beskattning, icke längre skulle betungas av de ogynnsamma verkningar, som industrisocker­ skatten medfört.

I enlighet nied den av utredningsmännen intagna ståndpunkten, f inner Departementslag det tillrådligt iakttaga försiktighet vid en utvidgning av konsumtions- chefenbeskattningen. Det är av praktiska skäl angeläget att förenkla varuförteckningen så långt detta är möjligt utan åsidosättande av mera vägande fiskaliska synpunkter. På grund av dessa omständigheter synes mig tvekan icke behöva råda därom, att sådana varuslag som tvål, ljus, elektriska metalltrådslampor, etuier, askar o. dpi. samt leksaker, masker, oäkta pärlor och bijouterivaror böra uteslutas ur varuförteckningen. På de av generaltulldirektören samt överdirektören och chefen för kontrollstyrelsen anförda skä­ len finner jag även fruktsaft samt kruschensalt och liknande preparat böra uteslutas. Vad angår textilier innehållande silke må till en början erinras, att dessa varuslag redan drabbas av silkesaccisen. Det torde vidare icke kunna för­ nekas, att silkesvarorna i icke obetydlig utsträckning förlorat sin lyxkaraktär, i synnerhet med hänsyn därtill, att knapphet råder å ersättningsvaror av ull och bomull, vilka sistnämnda varor också väsentligt fördyrats. Slutligen bör särskilt framhållas, att ifrågavarande textilier, som omfatta en mångfald artiklar av skiftande slag, jämte spånadsvaror i förening med finare metall­ tråd utan tvivel utgöra de varuslag, vilkas beskattning skulle medföra de ojämförligt största praktiska svårigheterna. Med hänsyn till dessa omstän­ digheter anser jag även nu berörda varugrupper böra utgå ur förteckningen.

Förslaget alt ur varugruppen essenser och extrakter endast upptaga s. k. spritdrycksessenser anser jag mig böra biträda. Utom för beredning av al­ koholhaltiga drycker finna essenser och extrakter i huvudsak användning för tillverkning av läskedrycker, konfityrer, finare bakverk samt parfymer. En beskattning av essenser och extrakter, vilka användas vid läskedrycksti 11 verkning, skulle få den icke önskvärda följden, att extraktrikare och följ­ aktligen värdefullare läskedrycker bleve hårdare beskattade än mindre extraktrika drycker samt att mineralvatten skulle gå helt fritt från denna beskattning. Då en konsumlionsskatt å läskedrycker, mineralvatten därun­ der inbegripet, redan införts genom förordning den 22 december 1939, synes det lämpligare att den i nämnda förordning stadgade skattesatsen något höjes än att ifrågavarande råvaror vid dryckernas tillverkning underkastas varuskatt. Enligt 5 § 1939 års förordning utgår skatt å läskedrycker med i io öre för liter. Denna skattesats anser jag nu böra höjas till tolv öre för liter. Motsvarande höjning bör samtidigt vidtagas å tullen för ifrågavarande drycker.

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 237.

Särskild beskattning av de essenser, som användas vid tillverkning av choklad och konfityrer, synes icke böra ifrågakomma, då sistnämnda varu­ slag medtagas under varuskatten. Vad angår essenser, vilka användas vid tillverkningen av finare bakverk, är härvidlag fråga örn mycket små kvantiteter, då essenserna användas i stark utspädning. För att få någon praktisk betydelse skulle därför varu­ skatten få uttagas efter ett utomordentligt högt procenttal. Då skattein­ komsten av bageriessenserna i allt fal! skulle bliva relativt ringa, torde det vara rationellare att helt utesluta dessa ur varuförteckningen. Beträffande slutligen parfymessenserna äro dessa ur beskattningssynpunkt i allmänhet att hänföra till parfymer och bliva på den grund underkastade varuskatt.

Den i utkastet ifrågasatta begränsningen av varugruppen puder, smink, hudkräm och näskitt finner jag även motiverad. Att s. k. ströpuder undan­ tages fran beskattningen torde salunda få anses befogat med hänsyn till att detta varuslag övervägande användes i rent medicinskt eller hygieniskt syfte. Beträffande hudkräm är att märka, att åtskilliga under denna beteckning fallande artiklar likaledes finna rent medicinsk användning, exempelvis zinksalva, fiostsalvor o. dyl. Varorna höra till s. k. frigivna apoteksvaror. Att vid beskattningen särskilja olika arter av hudkräm torde vara en prak­ tiskt olöslig uppgift. Därtill kommer, alt ett mycket stort antal damfrisörer och liknande yrkesutövare själva i sin rörelse tillverka hudkräm. Att effektivt kontrollera en beskattning av i sådan rörelse framställda varor torde vara förenat med mycket avsevärda svårigheter. Med hänsyn lill dessa omstän­ digheter anser jag jämväl hudkräm böra utgå ur varuförteckningen. Vad till sist angår näskitt synes mig denna vara icke böra drabbas av varuskat­ ten, enär den så gott som uteslutande torde säljas för sceniskt bruk.

Beträffande de tillägg till den av utredningsmännen föreslagna varuförteck­ ningen, som ifragasatts i det vid ärendets fortsatta beredning upprättade utkastet till förordning om varuskatt, biträder jag förslaget att förordning­ arna örn industrisockerskatt och glykosaccis upphävas och att i stället val lekatten far omfatta choklad och konfityrer. Då nu systemet för en ut­ vidgad varubeskattning föreligger utarbetat, synes mig nämligen övervägande skäl tala för att sistnämnda varuslag inpassas i detta system. Härigenom vinnes det ur principiell synpunkt önskvärda resultatet, att det lyxmoment, som utmärker dyrbarare kvaliteter av chokladvaror och konfityrer, kan nås av skatten, vilken skulle utgå i förhållande till priset, medan beskattningen nu drabbar varan efter den mängd socker eller glykos varan innehåller. Vi­ dare skulle, såsom överdirektören och chefen för kontrollstyrelsen fram­ hållit, bland annat produktionen av enklare brödsorter icke längre komma att betungas av särskild beskattning. Enligt berörda utkast skulle vidare tandpulver och tandpasta införas un­ der varubeskattningen. Nämnda varor ha på grund av en omfattande re-

Kungl. Maj:ts proposition nr 237. 29

klain uppnått stor omsättning. Den betydande kostnaden för denna reklam ingår självfallet i varans pris. Varan erhåller därigenom obestridligen en viss lyxbetoning. Ä andra sidan torde icke kunna förnekas, att ifrågava­ rande preparat ha viss betydelse för folkhygienen. En avvägning av dessa olika synpunkter synes böra leda till att varorna medtagas vid varubeskattningen med en försiktigt avpassad skattesats. Att i den beskattning av umbärliga varor, som av förut angivna princi­ piella skäl här föreslås, medtaga tändstickor finner jag mindre lämpligt. Jag förordar alltså, att detta varuslag uteslutes ur varuförteckningen. Anledning torde då saknas att medtaga ersättningsartiklar för tändstickor. Vad till sist angår spelkort är att märka, att särskild stämpelavgift för sådana jämlikt kungörelse den 13 juni 1919 (nr 291) utgår med en krona för varje kortlek. Avgiften utgår för såväl inom riket tillverkade som hit införda spelkort. Det skulle visserligen kunna anses stå i överensstämmelse med principerna för den utvidgade varubeskattningen att föreskriva en skatt å spelkort, som utginge i förhållande till priset. Emellertid har jag inhäm­ tat, att ehuru de i handeln förekommande spelkortsfabrikaten variera rätt avsevärt i pris efter olika kvaliteter, en alldeles övervägande del av försälj­ ningen belöper på spelkort till ett pris i minuthandeln av 6 å 7 kronor för för­ packning örn två lekar. Med hänsyn härtill och då det synes angeläget und­ vika, att både stämpelavgift och varuskatt uttagas för samma vara, anser jag spelkort icke böra medtagas under varuskatten. Däremot kunde någon höjning av stämpelavgiften övervägas. Med hänsyn till sättet för uppbärande av denna stämpelavgift är emellertid en höjning av densamma en jämförelse­ vis invecklad åtgärd, som icke låter sig genomföra utan viss tidsutdräkt och särskilda övergångsbestämmelser. Då en höjning av stämpelavgiften i allt fall bleve av ringa fiskalisk betydelse, anser jag en dylik åtgärd icke i före­ varande sammanhang böra vidtagas.

Tillverkningsskattens utformning.

Utredningsmännen. Det av utredningsmännen framlagda förslaget till va­ ruskatt å tillverkningsstadiet anknyter till tidigare i vårt land införda konsumtionsskatter. Tillverkningen av skattepliktig vara föreslås bliva ställd under uppsikt av kontrollstyrelsen, till vilken myndighet anmälan om tillverkningen skall göras. Inom en månad efter varje kvartals utgång skall tillverkaren till kon­ trollmyndigheten avgiva en deklaration angående värdet av de skatteplik­ tiga varor, som under deklarationsperioden av honom försalts och levererats eller tagits i anspråk för vidare bearbetning. Skatten skall erläggas samti­ digt med deklarationens avlämnande. En övervakning förutsattes i form av stickprovskontroll å tillverkning och boki Öring fran kontrollmyndighetens sida. De skattepliktiga varorna angivas — såsom redan i det föregående berörts — i en vid författningsförslaget fogad särskild förteckning, uppställd i an-

30 Kungl. Maj:ts proposition nr 237.

slutning till den vid tulltaxeförordningen fogade statistiska varuförteckningen. Skatten skulle utgå med visst i förteckningen för varje vara angivet an­ tal procent av varans värde, varmed skulle förstås det pris, varan betingat vid försäljning, eller — i fall då vara tagits i anspråk för vidare bearbetning — det pris, varan skulle hava betingat vid försäljning till återförsäljare. Till närmare belysning av spörsmålet om beräkningsgrunden för skatten hava utredningsmännen anfört följande: Därest skatteberäkningen skulle grundas på varuvärdet, finge man utgå ifrån att en gemensam värdesats bestämdes antingen för samtliga varor eller för en större grupp likartade artiklar. Då det gäller lyxvaror med ett ofta skiftande och svårbedömligt värde, möta å andra sidan ur kontrollsynpunkt betänkligheter mot denna beräkningsgrund. Med hänsyn till liknande be­ tänkligheter har man i den svenska tulltaxan så långt möjligt undvikit att beträffande dylika varor tillämpa värdetullar. Frågan örn räckvidden av denna invändning blir ytterst beroende av den norm, vilken man anser sig böra uppställa för uppbörden och uppbördsresullatet. Åsyftas samma stränga uppbördsförfarande och samma strikta uppbördsresultat som vid tullbehand­ lingen, får invändningen onekligen en betydande relevans; nöjer man sig åter med ett uppbördsresultat och en kontroll, liknande dem som ligga till grund för inkomst- och förmögenhetsbeskattningen (baseras med andra ord uppbörden på ett deklarationsförfarande), torde invändningen icke böra till­ mätas avgörande betydelse. Vid bedömandet av frågan om beräkningsgrunden torde hänsyn även böra tagas till skattens återverkningar i tulltekniskt avseende. Skulle tillverkningsskatten på varje särskild vara, som kan tänkas bli föremål jämväl för import, anses böra kompletteras med en motsvarande tullhöjning, utgjorde denna omständighet otvivelaktigt ett avgörande skäl emot skattens beräk­ ning på varuvärdet. Fråga är emellertid, huruvida denna konsekvens är ofrånkomlig; starka skäl tala i annan riktning. I den mån på grund av traktatmässiga hänsyn är möjligt, torde den interna tillverkningsskatten böra kompletteras icke med tullförhöjningar eller därmed jämställda importavgifter utan med av­ gifter, uttagna i samband med licensansökan, alltså importlicensavgifter, vil­ ka skulle avvägas och beräknas enligt enahanda grunder som den interna beskattningen, i förekommande fall med tillägg för övliga handelsmarginaier. Då statsmakterna synas ha för avsikt att för framtiden beträda sistnämnda väg, och då en skatteuppbörd hos producenten genom deklarationsförfarande synes kunna göras nöjaktigt betryggande, ha vi låtit betänkligheten mot en värdeskatt även å tillverkningsstadiet falla. I denna uppfattning stärkas vi vid betraktande av de betydande olägenheter, som en vikt- eller styckebe­ räkning av skatten skulle medföra för producenterna och som understundom skulle innebära, att de tillverkade varorna underkastades en regelrätt »tull­ taxering».

I specialmotiveringen till sitt författningsförslag lia utredningsmännen be­ träffande stadgandet om beräkningsgrunden för skatten vidare uttalat: I och för fastställandet av skattepliktig varas värde har man att räkna med två olika fall, nämligen antingen att varan blivit i vanlig ordning för­ såld eller att den, utan att i föreliggande skick undergå försäljning, tages i anspråk för vidare bearbetning. I förra fallet bör värdet lämpligen beräknas lika med det pris, som varan jämte eventuellt förefintligt emballage betingat

Kungl. Maj:ts proposition nr 237. 31

vid försäljningen. Detta innebär sålunda, att skatten, oberoende av de pris­ differenser, som för ett och samma varuslag kunna föranledas av olikheter i varupartiernas stoidek, leveranstidens längd och andra på prissättningen in­ verkande faktorer, alltid bör beräknas efter det vid varje särskilt försäljningstillfälle och för varje särskild varupost faktiskt tillämpade försäljningspri­ set beräknat ab fabrik och med avdrag för mellan säljaren och köparen överenskomna rabatter, däri inbegripna kassarabatter. Härav framgår, att exempelvis katalog- och priskurantpriser samt gängse marknadspriser (värde enligt ortens pris o. d.) icke i och för sig kunna tillerkännas betydelse för värdebestämningen utan att avgörande för denna bör bliva den i varje sär­ skilt fall betingade köpeskillingen. Vad däremot angår det fallet, att varan icke undergått försäljning utan ta­ gits i anspråk för vidare bearbetning, måste det skattepliktiga värdet grun­ das på beräkning. Till åstadkommande av principiell överensstämmelse med den för försålda varor föreslagna värderegeln, enligt vilken värdet skall be­ räknas lika med det pris, som varan betingat vid försäljningen, har därvid föreslagits, att värdet skall beräknas lika med det pris, som varan skulle hava betingat vid försäljning till återförsäljare. Det har då förutsatts, att till­ verkaren skulle hava att själv deklarera värdet i fråga. Nämnda regel för värdeberäkningen vore avsedd att tillämpas, så snart försäljning i egentlig mening icke ägt rum, och bör sålunda komma till användning jämväl beträf­ fande varor, som av tillverkare för försäljning överlämnas till försäljnings­ bolag eller annan av tillverkaren ägd eller kontrollerad försäljningsorgani­ sation. Vid fastställandet av varas skattepliktiga värde bör beloppet av skatten icke medräknas.

Yttranden. Utredningsmännens förslag har i nu berörda delar blivit före­ mål för erinringar allenast i ett fåtal yttranden. Landshövdingen i Uppsala län har förordat, att skattekontrollen förlägges till länsstyrelserna i stället för till kontrollstyrelsen. En dylik förändring ifrågasättes även av generaltulldirektören. Däremot har t. f. generaldirektören och chefen för riksräkenskapsverket funnit det ligga närmast till hands, att uppbörden och kontrollen anförtros åt kontrollstyrelsen. Även överdirektören och chefen för kontrollstyrelsen anser ifrågavarande arbetsuppgift med hänsyn till skattens natur närmast falla inom styrelsens ämbetsområde. Från nåringsorganisationernas sida har anmärkts, alt bestämmelserna örn det värde, på vilket skatten skall beräknas, fått en alltför vag utformning. Det pris, som varan betingar vid försäljning från tillverkaren, varierar från fall till fall och är t. ex. beroende på, till vilket led i distributionen varan försäljes. Skatten är ägnad att drabba direktförsäljning till detaljist hårdare än annan försäljning, och företag med egen försäljningsorganisation äga möj­ lighet att delvis undgå skatten genom att flytta över vissa kostnader å själva distributionen.

Vad angår tillverkningsskatten har den förut berörda överarbetningen av utredningsmännens förslag i två avseenden berört beskattningsformens hu­ vudprinciper, nämligen dels beträffande frågan örn varas beskattningsvärde och dels beträffande frågan om uttagande av en mot skatten svarande av-

32 Kungl. Maj-.ts proposition nr 237.

Sitt å importerad vara. Vidare bör här nämnas, att utkastet upptager ett stadgande örn viss minimiskatt för inom riket tillverkad vara. Beträffande först frågan om varas beskattningsvärde innebär det nya för­ fattningsutkastet, att till grund för beskattningen av vara, som tillverkats in­ om riket, skall läggas det pris, tillverkaren generellt betingar sig vid försälj­ ning till utomstående detaljhandlare. Denna princip avses gälla alla inom riket tillverkade varor. Har en vara vunnit avsättning på annat sätt än ge­ nom försäljning till detaljhandlare, skall enligt utkastet den angivna prin­ cipen likväl vinna tillämpning, i det att skatten utgår å det pris, varan skulle hava betingat vid försäljning till detaljhandlare. Den beräkning av varupri­ set, som i dylikt fall måste ske, skall enligt det föreslagna stadgandet verk­ ställas i enlighet med anvisningar av kontrollstyrelsen. Beträffande denna fråga har överdirektören och chefen för kontrollstyrel­ sen yttrat: I det tidigare förslaget om utvidgad varubeskattning angavs beskattningsvärdet i princip skola utgöra det pris, som varan betingat vid tillverkarens försäljning. Härvid togs sålunda ingen hänsyn till det förhållandet, att en tillverkare kan försälja samma slags vara till olika pris till skilda återför­ säljare. Vid försäljning till en grossist eller till en detaljhandlare med en betydande omsättning av den skattepliktiga varan, i vilka fall tillverkaren är i stånd att lämna en ofta nog betydande rabatt, skulle alltså beskatt­ ningsvärdet kunna bliva avsevärt lägre än i andra fall. Ett sådant förhål­ lande måste ur beskattningssynpunkt anses vara mindre tillfredsställande och ägnat att medföra icke endast minskad skatteinkomst för staten utan även ojämn skattebelastning å samma varuslag för såväl tillverkare som konsumenter, ett förhållande, som säkerligen skulle framkalla klagomål från näringslivets sida. Nämnda olägenhet har man i det nu föreliggande förslaget sökt förebygga genom att såsom beskattningsvärde angiva tillver­ karens försäljningspris, skatten oberäknad, vid försäljning till detaljhandel, av vars avkastning tillverkaren icke såsom delägare eller eljest har eko­ nomiskt intresse. I princip skulle härigenom erhållas ett på lika sätt be­ räknat beskattningsunderlag. Tillämpar tillverkaren sålunda vid sin försälj­ ning till detaljhandlare en prislista för sina skattepliktiga varor, vilkens pri­ ser avses skola till beloppet enhetligt gälla för hela kundkretsen, skulle alltså s„ ^ fakturan beräknas å de i prislistan angivna priserna. Om vid för­ säljning till grossist eller större detaljhandlare rabatt lämnas å nämnda pri­ ser, finge vid beskattningsvärdets bestämmande hänsyn icke tagas till dylik rabatt, utan skatten skulle även i sådant fall utgå å prislistepriset. I vissa fall — detta gäller särskilt s. k. märkesvaror — upptager prislista det pris, som varan skall betinga i minuthandeln, å vilket pris återförsäljaren kommei i åtnjutande av en rabatt, som kan vara olika för större eller mindre avnämare. I dylika fall bör vid beskattningsvärdets bestämmande hänsyn allenast tagas till sådan rabatt, som tillverkaren normalt erbjuder hela sin kundkrets bland detaljhandlarna. Behov synes emellertid föreligga av en uttrycklig föreskrift härom. En annan utväg för beskattningsvärdets bestämmande, vilken måhända skulle innebära en mera exakt reglering av detsamma, skulle ha varit, att — såsom skett i grannländerna beträffande sötvarubeskattningen — i förord­ ningen stadgades skyldighet för alla tillverkare att upprätta prislista över skattepliktiga varor, upptagande de priser, enligt vilka tillverkaren enhetligt utbjuder varorna till hela sin kundkrets, och att dessa fixa priser utan några

Kungl. Maj.ts proposition nr 237. 33

sorn helst rabattei- skulle utgöra beskattningsvärdet för varorna. Denna an­ ordning, som jämväl skulle innebära, att prislistorna jämte de successivt skeende ändringarna i desamma skulle tillhandahållas skattemyndigheten och hos denna utgöra kontrollmaterial, skulle emellertid medföra ett alltför långtgående ingripande gentemot de företag, som beröras av varuskatten, och särskilt vid övergången påkalla en betungande omläggning för dem. Här­ till kommer, att det av praktiska skill näppeligen skulle kunna krävas, att en tillverkare upprättade prislista å vissa enstaka artiklar, som måhända tillverkades endast å beställning. Någon föreskrift i denna riktning har med hänsyn härtill icke ansetts kunna påyrkas. Givet är, att företagens prislistor i allt fall komma att vara till god nytta såsom underlag vid kontrollen. I sådana fall, där tillverkare helt saknar prislista eller där densamma icke är ägnad att på ett tillfredsställande sätt tjäna till ledning vid beskattnings­ värdets fastställande, lärer få förutsättas, att kontrollstyrelsen äger befo­ genhet att ålägga vederbörande att upprätta prislista enligt lämnade anvis­ ningar. I sådana fall, där tillverkaren anlitar mellanhand vid försäljning till de­ taljhandlare (exempelvis grossist) eller själv säljer de av honom fram­ ställda skattepliktiga varorna direkt till konsumenterna, vilket oftast är fal­ let med de smärre tillverkarna, skall beskattningsvärdet beräknas å ett pris, som tillverkaren skulle lia betingat sig därest varan försålts till detaljhand­ lare. Tillvägagångssättet för konstruerandet av ett dylikt pris är icke angivet i förordningen, utan har det ansetts ankomma på kontrollstyrelsen att för nu angivna fall meddela närmare anvisningar. Vad beträffar tillverkare, som jämsides med försäljningen till grossister eller direkt till konsumenter även säljer skattepliktiga varor till detaljhandlare, blir givetvis de beskattningsvär­ den, som tillämpas vid sistnämnda försäljning, bestämmande även för be­ skattningsvärdet vid hans grossist- resp. minutförsäljning. Säljer tillverkaren däremot varorna uteslutande till grossist, bör beskattningsvärdet utgöra ett belopp, motsvarande grossistens pris vid försäljning till detaljhandlare. Om tillverkarens försäljning sker uteslutande direkt till konsumenterna bör minuthandelspriset — inberäknat varu- och omsättningsskatt — ytterst läggas till grund för beskattningsvärdets fastställande, med avdrag av ett belopp, motsvarande detaljhandelsavansen jämte varu- och omsättningsskatt å varan. Vid bestämmandet av storleken av nu berörda avdrag torde kontrollstyrelsen lia att inhämta upplysningar från representanter inom resi), branscher. Beträffande beskattningsvärdet bör slutligen anmärkas, att värdet av va­ rans förpackning (kartonger o. dyl.) i allmänhet bör inkluderas i det pris, varå beskattningsvärdet grundar sig. Vidare må från sagda pris icke göras avdrag för fraktkostnader.

Enligt utkastet lill förordning örn varuskatt skall skatten utgå icke blott för inom riket tillverkad utan även för hit införd vara. Beskattningsvärdet för importerad vara är enligt utkastet lika med varans värde, beräknat enligt 4 § tulltaxeförordningen, med tillägg av den å varan belöpande tullen. Detta förslag har berörts såväl av generaltulldirektören som av överdirek­ tören och chefen för kontrollstyrelsen. Generaltulldirektören framhåller, alt det värde, på vilket skatten å införd vara enligt det nya utkastet skall beräknas, i flertalet fall närmast torde komma att motsvara det pris, till vilket varan försäljes till partihandlare. Följaktligen skulle skatten på dylik vara merendels bliva baserad å ett lägre lilis än skatten på motsvarande inom landet tillverkade vara. Härigenom Bihang till riksdagens protokoll IDAL i sami. Nr 237. 3

34 Kungl. Maj:ts proposition nr 237.

kommer den svenska fabrikanten att i skatteavseende försättas i sämre läge än importören, vilket i realiteten medför en minskning av tullskyddet. Vis­ serligen äro de skattepliktiga varorna i allmänhet belagda med tullar, som utgå med högre belopp än som kunna anses erforderliga ur ren skydds­ synpunkt, men för några av varorna, t. ex. putsmedel för skodon, tändstickor samt vissa slag av konfityrer, torde tullarna icke vara högre än att berörda differens i beskattningsvärdet kan för den inhemska tillverkningen komma att medföra icke önskvärda konsekvenser med hänsyn till konkurrensen från importerad vara. Överdirektören och chefen för kontrollstyrelsen påpekar likaså, att ett enligt utkastet beräknat beskattningsvärde i vissa fall kan vara ägnat att i skattehänseende ställa utländska varor i ett fördelaktigare läge gent emot inhemska. Härom uttalas i yttrandet: I beskattningsvärdet för inhemska varor ingå jämväl på varorna belöpande kostnader för affärsorganisation, försäljning och reklam m. m., vilka kost­ nader emellertid vid importtillfället ännu icke belasta den utländska varan och vilka således icke bliva inbegripna vid beskattningsvärdets fastställande. Beträffande vissa varor kan även tänkas, att de importeras utan sådan för­ packning, i vilken de äro avsedda att tillhandahållas allmänheten -— ex­ empelvis pastiller — vilket arbete alltså utföres här i landet, utan att kost­ naderna härför komma att ingå i det av tullverket fastställda beskattnings­ värdet. I fråga örn beskattningen av choklad och sötvaror har enligt de i Danmark och Norge gällande bestämmelserna hänsyn tagits till nu berörda förhållanden på så sätt, att ett extra procentuellt tillägg utöver skattens pro­ centsats skall göras vid beräkningen av importvaras beskattningsvärde. Detta tillägg har i Danmark utgjort 20 procent och i Norge för vissa varor ända upp till 140 procent. Under normala förhållanden torde en motsvarande an­ ordning kunna vara påkallad jämväl för svenska förhållanden. Det synes emellertid näppeligen vara möjligt att i förordningen nu fixera något visst procenttal för sagda ändamål, enär fastställandet av detsamma måste göras beroende av mera ingående undersökningar och framkomna erfarenheter. Med hänsyn till rådande handelsspärr och höga fraktkostnader m. m. vill det synas, som om det i nuvarande läge skulle vara försvarligt att undan­ skjuta nu berörda spörsmål och i stället framdeles, så snart av erfarenheterna kan befinnas påkallat, upptaga detsamma till närmare omprövning. Att i förordningen fastställa något visst procenttal synes emellertid knappast bliva möjligt. Det kan dock ifrågasättas, huruvida icke Kungl. Maj:t bör utverka riksdagens bemyndigande att härutinnan utfärda närmare bestämmelser. Vad till sist angår frågan om viss minimiskatt för vara, som tillverkats inom riket, har i utkastet upptagits en i förhållande till utredningsmännens förslag ny bestämmelse av innebörd, att Kungl. Maj:! på framställning av kontroll­ styrelsen beträffande grupp av tillverkare, vilka allenast i ringa omfattning framställa skattepliktig vara, skulle äga fastställa visst lägsta skattebelopp. Nämnda förslag har berörts i yttrandet av överdirektören och chefen för kontrollstyrelsen, som härom anför: Då ganska begränsade möjligheter i allmänhet torde bliva för handen att kunna utöva en mera effektiv kontroll över företag med liten tillverkning av skattepliktiga varor, och dessa skattskyldiga sålunda, oaktat den ringa skatte­ inkomst, som statsverket kan påräkna från dem, åsamka skattemyndigheten

Kungl. Maj:ts proposition nr 237. 35

ofta nog betydande besvär och arbete, synes den föreslagna bestämmelsen väl motiverad. På grund av de ogynnsamma erfarenheter, som kontrollsty­ relsen haft av det betydande antalet mindre tillverkare på industrisockerskattens område — av cirka 11,000 skattskyldiga erlägga cirka 3,000 mindre skattebelopp än 10 kronor per månad — föreslås emellertid, att i förordning­ en måtte fixeras en till beloppet bestämd minimiskatt, förslagsvis 150 kronor för varje kvartal eller 50 kronor för varje månad, gällande för alla skattskyl­ diga enligt förordningen. En motsvarighet till en sådan bestämmelse återfin­ nes i 5 § förordningen om läskedrycksskatt, där det stadgas, att skatten skall utgå med lägst 50 kronor för månad räknat. Mot den nu föreslagna anord­ ningen kan den invändningen göras, att ett alltför kännbart ingrepp därige­ nom sker i vederbörandes näringsutövning. De tillverkningsområden, där minimiskatten överhuvud taget bleve tillämplig, skulle närmast vara gruppen choklad- och sötvaror samt toalettmedel (puder, smink, lukt- och toalettvat­ ten m. m.). Vad beträffar förstnämnda varugrupp motsvarar emellertid det belopp, vartill minimiskatten ovan föreslagits, utgörande 600 kronor för år, ett så ringa årligt försäljningsvärde som 1,500 kronor, räknat efter priset vid avsättning till återförsäljare, eller örn tillverkaren själv säljer varan i minut­ handeln, cirka 2,000 kronor. Till jämförelse må nämnas att dylik minimi­ skatt finnes stadgad i den norska lagstiftningen angående skatt å choklad och sötsaker, där minimiskatten är 1,000 kronor för år (för s. k. säsongtill­ verkare 90 kronor per månad). I betraktande av att tillverkningen av vissa skattepliktiga varor åtminstone inom choklad- och sötvarubranschen är säsongbetonad (glass, karamell­ tillverkning sommartid eller vid jul och påsk etc.), synes emellertid skäligt att tillverkarna med hänsyn till bestämmelsen örn minimiskatt medgivas rätt att anmäla avbrott i tillverkningen med den verkan, att skatt icke skulle beräknas för den tid avbrottet varade. I

I det föregående har framhållits, att den nya tillverkningsskatten, såvitt Departementsangår inom riket framställd vara, efter de av mig förordade förenklingarna c),efenav varuförteckningen i huvudsak kommer att sammanfalla med den typ av konsumtionsskatt, som redan utgår för malt- och läskedrycker. Under sådana förhållanden saknas enligt min uppfattning anledning att överväga någon annan utformning av tillverkningsskatten än den på nämnda områden förut beprövade. Jag biträder sålunda den ståndpunkten, att beskattningen av inom riket tillverkad vara bör ställas under uppsikt av kontrollstyrelsen och grundas på ett deklarationsförfarande med stickprovskontroll å tillverkning och bokföring från kontrollmyndighetens sida. Frågan om anslag till kontrollstyrelsen för avlöning till erforderlig kon­ trollpersonal torde jag få anmäla i annat sammanhang. Vad angår den centrala frågan örn beräkningsgrunden för skatten, bör uppenbarligen ett enhetligt beskattningsvärde för varje skattepliktigt varu­ slag eftersträvas. Såsom i vissa yttranden påpekats, skulle den av utrednings­ männen föreslagna regeln, enligt vilken beskattningsvärdet skulle vara lika med tillverkarens försäljningspris, föranleda att skatten för en och samma vara bleve olika stor örn varan av tillverkaren försålts till grossist, detaljist eller konsument. En beräkningsmetod, som medför en dylik olikformighet i beskattningen, anser jag icke kunna godtagas. Däremot synes mig den i

36 Kungl. Maj:ts proposition nr 237.

utkastet till förordning om varuskatt givna regeln innefatta en i möjligaste mån tillfredsställande lösning. Nämnda regel innebär, såsom av den före­ gående redogörelsen framgått, att priset vid försäljning från tillverkare till detaljhandlare alltid skall läggas till grund för beskattningen av inom riket tillverkad vara, sålunda även örn varan vunnit avsättning i annan form. En tillämpning av denna regel möter tydligen icke någon svårighet så snart nå­ gon del av den varumängd, som upptages i viss tillverkares deklaration, för­ sålts till detaljhandlare. Icke heller då hela tillverkningen försålts till gros­ sist, uppkommer hinder för regelns tillämpning, enär i detta fall utan vi­ dare kan antagas, att det pris, tillverkaren skulle hava betingat sig vid för­ säljning till detaljhandlare, är identiskt med det pris, grossisten betingat sig av detaljhandlaren. På endera av nu nämnda två vägar — genom försäljning till detaljist eller till grossist — torde otvivelaktigt en alldeles övervägande del av de skatte­ pliktiga varorna vinna avsättning. Emellertid har man även att räkna med, att hela tillverkningen kan försäljas direkt till konsumenterna. Särskilt kan detta förekomma i fråga om mera hantverksmässig framställning i liten om­ fattning. Ett annat praktiskt fall är att ett varuhus tillverkar exempelvis konfityrer uteslutande för sin egen minuthandel. Undantagsvis kan också tän­ kas, att hela den framställda varumängden användes för vidare bearbetning i tillverkarens egen rörelse. 1 nu berörda fall förutsätter tydligen en tillämp­ ning av den förut angivna regeln, att en beräkning verkställes av det pris, som man kan antaga alt varan skulle ha betingat vid försäljning till detaljist. Har hela tillverkningen sålts till konsumenter, bör man, såsom överdirek­ tören och chefen för kontrollstyrelsen påpekat, tydligen utgå från minuthandelspriset och från detta avdraga — förutom varuskatt och omsättnings­ skatt — inom branschen gängse detaljhandelsavans, för att på detta sätt nå ett tänkt pris vid försäljning från fabrikant till detaljhandlare. Därest förordningen gällt med avseende å allenast en varugrupp, skulle detta avdrag lia kunnat angivas i författningstexten. Då emellertid fråga är om ett fler­ tal olika varugrupper och detaljhandlarens avans är olika inom olika bran­ scher, synes mig lämpligen — såsom i utkastet föreslagits — åt kontroll­ myndigheten böra överlåtas att efter samråd med representanter för varje bransch, där fallet uppkommer, bestämma ett för branschen enhetligt avdrag från minuthandelspriset för beskattningsvärdets fastställande. I det säkerligen mycket ovanliga fallet, att en tillverkare utnyttjar hela sin till­ verkning av skattepliktig vara för vidare bearbetning i sin egen rörelse, finge man på motsvarande sätt beräkna beskattningsvärdet efter jämförelse med det pris, andra tillverkare inom branschen betinga sig vid försäljning till de­ taljhandlare. Uppenbart torde vara, att med tillverkarens pris vid försäljning till detalj­ handlare bör avses det pris, som enligt prislista eller eljest gäller för hela kundkretsen, och att hänsyn sålunda icke får tagas till särskilda rabatter, som på grund av betalningsvillkoren, inköpets storlek eller liknande omstän­ digheter beviljas i särskilda fall. Självfallet kan heller icke det i fakturan

Kungl. Maj:ts proposition nr 237. 37

angivna priset utan vidare godtagas såsom beräkningsgrund för skatten, om försäljningen till konsumenterna sker genom tillverkarens egen försäljnings­ organisation (fabriksbodar). I realiteten utgör detta fall endast en variant av det nyss behandlade, då fabrikanten säljer sin tillverkning direkt till kon sumenterna. Finner kontrollmyndigheten i dylikt fall, att tillverkaren gottskrivit sina egna detaljaffärer större rabatt å minuthandelspriset än han kan antagas hava varit villig att bevilja utomstående detaljhandlare, föreligger tydligen också en situation, i vilken kontrollmyndigheten — efter jämförel­ ser med de av andra tillverkare inom samma bransch tillämpade försäljnings­ villkoren — skall ha att meddela särskilda föreskrifter i syfte att säkerställa tillämpningen av regeln för beskattningsvärdets beräkning. Såsom överdirektören och chefen för kontrollstyrelsen påpekat, bör vär­ det av varas förpackning i allmänhet inkluderas i det pris, varå beskattnings­ värdet grundar sig. Ingå fraktkostnader i priset (varan säljes »fraktfritt» för visst pris), bör avdrag icke få göras för dessa kostnader.

Det i utkastet väckta förslaget, att varuskatten skulle utgå även för impor­ terad vara och att skatten i detta fall skulle uppbäras av tullverket samti­ digt med tullen, anser jag mig kunna biträda. Beskattningsvärdet skulle här anses utgöra varans värde, beräknat enligt 4 § tulltaxeförordningen med tilllägg av den å varan belöpande tullen, d. v. s. inköpspriset jämte tull och samt­ liga å Varan nedlagda kostnader intill varans ankomst till gränsort inom tull­ området. Om antalet skattepliktiga varor blivit så stort, som utrednings­ männen ifrågasatt, skulle otvivelaktigt en tillämpning av denna regel ha åsamkat tullverket en så omfattande arbetsuppgift, att regeln knappast varit praktiskt genomförbar. Då nu åtskilliga strykningar i varuförteckningen för­ ordats — och särskilt då textilvaror av silke föreslagits skola utgå — torde praktiska hinder icke längre vara förhanden att tillämpa regeln. Mot den­ samma har emellertid invänts, att den skulle i skatteavseende försätta vissa svenska fabrikanter i ett sämre läge än importörer inom branschen, då i tull­ värdet ej ingår sådana reklam- och distributionskostnader, som först efter införseln nedläggas å den importerade varan. Denna inviindning drabbar visserligen icke de fall, då de skattepliktiga varorna äro belagda med tullar, som utgå med högre belopp än som kunna anses erforderliga ur ren skydds­ synpunkt. Generaltulldirektören har framhållit, att detta gäller flertalet av de varor, för vilka varuskatt skulle utgå, men har såsom undantag nämnt putsmedel för skodon, tändstickor samt vissa slag av konfityrer. Vad angår putsmedel för skodon har jag emellertid inhämtat, att någon nämnvärd im­ port av detta varuslag för närvarande icke förekommer, och beträffande tändstickor har jag förordat att detta varuslag uteslutes ur förteckningen över skattepliktiga varor. Med hänsyn härtill och då frågan, såsom i ytt­ randet av överdirektören och chefen för kontrollstyrelsen framhållits, på grund av rådande handelsspärr och höga fraktkostnader vid import från ut­ landet icke synes äga omedelbar aktualitet, ansluter jag mig till den i sist­ nämnda yttrande intagna ståndpunkten, att spörsmålet nu bör kunna undan-

38 Kungl. Maj:ts proposition nr 237.

skjutas för att framdeles återupptagas, därest erfarenheten skulle visa, att åtgärder till skydd för den inhemska tillverkningen beträffande något eller några varuslag äro påkallade.

Vad angår förslaget att stadga en minimiskatt för inom riket tillverkad vara har en dylik bestämmelse redan i utredningsmännens promemoria nämnts såsom ett medel att minska de kontrollsvårigheter, som i fråga örn företag av småindustriell eller hantverksmässig karaktär kunna uppstå vid uppbör­ den av en tillverkningsskatt. Behovet av ett sådant stadgande har nu ytter­ ligare understrukits i yttrandet av överdirektören och chefen för kontrollstvrelsen. Även för egen del finner jag en dylik föreskrift, som i icke ringa mån bör vara ägnad att förenkla skattekontrollen, lämpligen böra införas i varuskatteförordningen. Med avseende å frågan om den lämpligaste utform­ ningen av stadgandet biträder jag det i sistnämnda yttrande framställda för­ slaget, att här liksom i förordningen om skatt å läskedrycker i själva för­ fattningstexten fastställes ett visst belopp för minimiskatten. Anledning tor­ de saknas att bestämma ett annat belopp än det som gäller för läskedrycksskatten eller 50 kronor. Emellertid har jag inhämtat, att motsvarande stad­ gande i förordningen om skatt å läskedrycker, enligt vilket minimiskatten utgör 50 kronor för månad, vållat viss oklarhet i tillämpningen. Stadgandet synes böra erhålla den innebörden, att en minimiskatt av 50 kronor skall utgå för varje månad, oavsett huruvida rörelsen bedrivits under hela månaden eller icke. Såsom överdirektören och chefen för kontrollstyrelsen förutsatt, bör möj­ lighet beredas tillverkare med säsongbetonad rörelse att anmäla avbrott i tillverkningen med den verkan, att skatt icke beräknas för månad, varunder rörelsen icke bedrivits.

Skattesatserna.

Enligt utredningsmännens förslag skulle skattesatsen för tillverkningsskatten utgöra 10 procent för flertalet varuslag samt 20 procent för ett mindre antal artiklar, t. ex. puder, smink och vissa toalettmedel. Generaldirektören och chefen för statskontoret säger sig icke kunna för­ orda de ifrågasatta låga procentsatserna. Skäl torde saknas för den ringa differentiering av tillverkningsskatten, som förslaget avser. Vissa varuslag kunna mycket väl åsättas en tillverkningsskatt av 50 procent. I det inom finansdepartementet upprättade nya förslaget har skattesatsen upptagits till 75 procent för essenser och extrakter, avsedda för beredning av alkoholhaltiga drycker, samt för puder och smink, 40 procent för choklad och konfityrer och 20 procent för övriga varuslag. överdirektören och chefen för kontrollstyrelsen har i sitt yttrande över det nya förslaget härom anfört följande: Enligt förslaget skulle skattesatsen för gruppen lukt- och toalettvatten, munvatten, parfymer etc. utgöra 20 procent av beskattningsvärdet. I betrak­ tande av den utpräglat lyxbetonade karaktär, som dessa preparat genom-

Kungl. Maj.ts proposition nr 237. 39

gående äga, kan det ifrågasättas, huruvida icke nämnda procenttal bör sät­ tas högre än som föreslagits. Ett dylikt preparat, vars beskattningsvärde en­ ligt tillgänglig varukatalog nu utgör exempelvis 2 kronor 10 öre, skulle vid försäljning till detaljhandlaren med tillämpning av nämnda skattesats be­ tinga ett pris av 2 kronor 52 öre. Varans minuthandelspris utgör nu 3 kro­ nor 16 öre. Prisökningen skulle i delta fall bli allenast cirka 50 öre för allmänheten, vilket belopp synes väl obetydligt, då det är avsett att utgöra en av lyxbeskattningen betingad prisförhöjning. Ett skattepålägg av förslagsvis 40 procent av beskattningsvärdet synes lämpligare avvägt för ändamålet.

Frågan om avvägningen av skattesatsen för spritdrycksessenser har gjorts till föremål för särskild undersökning i en inom kontrollstyrelsen upprättad, den 24 januari 1941 dagtecknad promemoria av i huvudsak följande inne­ håll: I samband med den höjning av omsättningsskatten på sprit och sprit­ drycker, som genomfördes hösten 1939, bestämdes en särskild grundavgift för sprit, avsedd för tillverkning av essenser och extrakter för beredning av alkoholhaltiga drycker (spritdrycksessenser). Avsikten härmed var att i nå­ gon mån utjämna den genom den höjda spritskatten ökade differensen i pris mellan originalvara och i hemmen beredda spritdrycker i syfte att minska förbrukningen av de senare. Ungefär samtidigt tillkom industrisockerskatten, vilken även kom att i någon mån belasta ifrågavarande essenser och extrakter. Genom dessa beskattningsåtgärder har detaljhandelspriset för den van­ ligaste förpackningen alkoholstark essens (rymd c:a 35 kbcm, alkoholhalt c:a 60 procent) stigit från kronor 1: 35 till kronor 1: 70 och för den van­ ligaste förpackningen alkoholfri essens (rymd V2 liter, alkoholhalt under­ stigande 2Vé procent) från kronor 2 till kronor 2: 35, exclusive allmän omsättningsskatt. Priset för en liter färdigberedd hemtillverkad likör har samtidigt stigit från kronor 5: 50 till kronor 8: 30 resp. från kronor 4: 75 till kronor 6: 80. Priset för den billigaste svenska originallikören har under samma tidrymd gått upp från kronor 6: 60 till kronor 10:30 för liter. Av nuvarande pris på spritdrycksessenser utgöres c:a 25 öre resp. c:a 30 öre netto av skatt. Konsumtionen av spritdrycksessenser har väsentligt nedgått under år 1940. Någon siffra för tillverkningen av dylika essenser under detta år finnes vis­ serligen ännu ej tillgänglig, men förbrukningen av sprit för ifrågavarande ändamål har nedgått från omkring 20,000 liter år 1938 till 6,394 liter år 1940, det vill säga med c:a 2U. Orsaken till denna kraftiga nedgång torde dock icke huvudsakligen vara att söka i den ovannämnda höjningen av grundavgiften för här avsedd sprit — prisförhöjningen på essenser på grund av den höjda grundavgiften och sockerskatten inskränker sig till 35 öre — utan i det förhöjda priset på brännvin, som medfört en stegring i priset per liter för den hemtillverkade likören med kronor 2: 45 och kronor 1: 70 för av alkoholhaltig resp. alkoholfri essens beredd likör. Alt märka är att kon­ sumtionen av spritdrycksessenser minskat, trots alt differensen mellan priset på hemtillverkad vara och originalvara ökats.

Fabrikantens utförsäljningspris för ovannämnda förpackningar av sprit­ drycksessenser utgör för närvarande kronor 1:25 resp. kronor 1:70. Under förutsättning alt en särskild lyxskatt uppgående till detta belopp pålägges spritdrycksessenserna, och någon ökning i detaljhandelspålägget icke verk­ ställes med anledning härav, .skulle detaljpriserna stiga lill kronor 2:95 resp.

40 Kungl. Maj:ts proposition nr 237.

kronor 4:05, medan för en liter färdig vara priset bleve kronor 9:65, resp. kronor 8: 50, samtliga dessa priser exclnsive allmän omsättningsskatt. Då priset för en liter originallikör av billigaste märke utgör kronor 10: 30, skulle härmed det viktigaste incitamentet till hemtillverkning av likörer, det billi­ gare priset, till stor del bortfalla. Då det emellertid föreligger ytterligare ett skäl för ifrågavarande tillverkning, »utdrygning» av ransonen, torde även med nämnda höjning en viss försäljning komma att kvarstå, men denna torde dock bliva obetydlig.

I samband med frågan om påläggande av lyxskatt torde frågan örn den särskilda grundavgiften för sprit avsedd för tillverkning av spritdrycksessenserna böra tagas upp till omprövning. Skälet till dess införande var, som nämnts, en önskan alt minska differensen mellan priset på hemtillverkad vara och originalvara för att härigenom minska hemtillverkningen. Grund­ avgiftens betydelse i detta hänseende torde emellertid lia varit ringa, medan en eventuell lyxskatt däremot torde komma att visa sig synnerligen effektiv. På grund av de speciella förhållanden, som råda vid tillverkningen av essenser, har den särskilda grundavgiften för sprit till spritdrycksessenser förorsakat avsevärda svårigheter både vid den av kontrollstyrelsen utövade tillsynsverksamheten och för de enskilda tillverkarna. Flertalet tillverkare av spritdrycksessenser tillverka samtidigt även essenser för bageri- och läskedrycksindustrierna m. fl. industrier. För denna tillverkning användes sprit, för vilken den vanliga grundavgiften utgår. Då det ofta ej föreligger någon större skillnad mellan essenser för olika ändamål, ha de lojala tillverkarna fått vidtaga omfattande åtgärder beträffande bokföring och lager, för att sammanblandning icke skall ske och för att möjliggöra kontroll. Kontrol­ len av spritanvändningen, som hos essenstillverkarna alltid varit besvärlig, på grund av att en stor del av de tillverkade essenserna användes inom den egna rörelsen för framställning av andra essenser, har med införandet av den särskilda grundavgiften ytterligare försvårats. På grund av den stora prisskillnaden mellan låg- och liögbeskattad sprit har ett incitament till sam­ manblandning uppstått, varför svårigheten att utöva effektiv kontroll måste anses som en allvarlig brist. Statsverkets inkomst av den särskilda grundavgiften utgjorde under år 1940 kronor 63,943: 70, och torde vid genomförande av lyxskatt bli än lägre, varför ett slopande av denna avgift saknar betydelse ur statsfinansiell syn­ punkt. Starka skäl synas sålunda tala för att vid införande av lyxskatt på sprit­ drycksessenser samtidigt den särskilda grundavgiften för sprit avsedd för tillverkning av dylika upphäves. Utförsäljningspriset för tidigare omnämnda förpackningar skulle då kun­ na sättas till kronor 1: 05 resp. kronor 1: 60. Med pålägg av hundraprocentig lyxskatt, men med bortseende från ökning i detaljhandelspålägget och från den allmänna omsättningsskatten, skulle detaljpriset bliva kronor 2: 55 resp. kronor 3:85 eller för en liter färdig vara kronor 9: 20 resp. kronor 8: 30.

Departements­ Vad först angår skattesatsen för spritdrycksessenserna finner jag lämpligt, chefen. att densamma, såsom i kontrollstyrelsens promemoria föreslagits, så avväges, att den år 1939 införda särskilda grundavgiften å spritdrycker, avsedda för tillverkning av nämnda essenser, kan borttagas. Avgiften utgår jämlikt stadgande i 2 § 2 mom. förordningen den 8 juni 1923 (nr 155) angående omsättnings- och utskänkningsskatt å spritdrycker, vilket författningsrum sålunda bör ändras. Samtidigt bör den enligt kungörelse den 22 december

Kungl. Maj.ts proposition nr 237. 41

1939, nr 896, utgående tilläggstullen å ifrågavarande slag av essenser och extrakter upphävas. Skattesatsen för spritdrycksessenserna har i utkastet till förordning om varuskatt föreslagits bliva 75 procent, medan en skattesats å 100 procent förordats i nyssnämnda promemoria. Att ett högt procenttal här är befogat synes mig uppenbart. Det torde kunna betecknas som i viss mån stridande mot det svenska spritdrycksmonopolet, att tillverkning av dessa essenser överhuvud taget medgives. Då emellertid dylik tillverkning sedan en följd av år tillåtits fortgå, synes icke motiverat att i förevarande sammanhang in­ föra en rent prohibitiv beskattning. Under sådana förhållanden torde skatte­ satsen lämpligen böra fastställas till 75 procent av beskattningsvärdet. Jämväl för puder och smink synes skattesatsen, såsom i utkastet föresla­ gits, med hänsyn till varugruppens utpräglade lyxkaraktär böra fastställas till 75 procent. För den närstående varugruppen lukt- och toalettvatten m. m. torde skattesatsen däremot, med hänsyn till avsättningsmöjligheterna inom branschen, böra avvägas med större försiktighet. Jag biträder det i utkastet framställda förslaget örn en skattesats av 20 procent. Jämväl i övrigt finner jag mig kunna förorda de i utkastet upptagna skat­ tesatserna eller sålunda 40 procent beträffande choklad och konfityrer samt 20 procent beträffande putsmedel för läderarbeten eller skodon ävensom tandpulver och tandpasta.

Den skärpta omsättningsskatten.

Varuförteckningen.

Enligt utredningsmännens förslag skulle skärpt omsättningsskatt utgå för följande varor: pälsar, pälskragar, mattor av pälsverk o. dyl., med undantag för arbeten av fårskinn; finare mattor; arbeten av ädla metaller, även med infattade pärlor och stenar; radioapparater och rör därtill; kikare; fotografikameror; vägg- och studsare; samt grammofoner och grammofonskivor. Liksom ifråga örn tillverkningsskatten ha utredningsmännen i syfte att förbättra det ekonomiska resultatet av skatten ifrågasatt ett tillägg i varu­ förteckningen, taget utanför kategorien lyxartiklar, vilket tillägg här skulle avse velocipeder.

Även beträffande denna varulista lia yrkanden örn strykningar framkom­ mit i de avgivna yttrandena.

42 Kungl. Maj-.ts proposition nr 237.

Mattor. Landshövdingen i örebro län anser, att hemslöjden skulle svårt drabbas om mattor av lill och andra djurhår belädes med särskild om­ sättningsskatt. Nåringsorganisationerna ha framhållit, att under de av utredningsmännen här upptagna numren ur statistisk varuförteckning, 999—1005, falla mat­ tor av högst olika kvaliteter, vilket framgår därav, att mattor hänförliga till nr 999 draga en tull av 20 kronor för kilogram men mattor hörande till nr 1003—1005 allenast 75 öre och 1 krona. Åtminstone mattor hänförliga till sistnämnda tre nummer borde därför utgå ur förteckningen. Arbeten av ädla metaller. Beträffande denna varugrupp ha näringsorganisationerna anfört följande: Läget inom denna bransch torde för närvarande vara synnerligen betryckt, och svårigheterna skulle ytterligare skärpas genom den föreslagna extra omsättningsskatten. Det bör observeras, att affärerna inom denna bransch i allmänhet icke sälja andra varor, på vilka verksamheten kan stödjas. Hit­ hörande artiklar äro dock obestridligen av lyxkaraktär, och om detta för­ hållande anses utgöra avgörande skäl för särskild beskattning av desamma, kan det ifrågasättas, huruvida det icke vore enklare att uttaga skatten i form av höjda kontrollavgifter.

Radioapparater. Generaldirektören och chefen för statskontoret fin­ ner synnerlig tvekan kunna råda, huruvida radioapparater och elektronrör till sådana böra bliva föremål för särskild beskattning. Vikten av att radio­ meddelanden må kunna nå största möjliga antal medborgare synes i nuva­ rande tidsläge så stor, att en konsumtionsbegränsning av radioapparater knappast lärer kunna anses önskvärd. T. f. generaldirektören och chefen för kommerskollegium erinrar, att un­ der rådande förhållanden till och med författningarnas ikraftträdande stun­ dom gjorts beroende på deras tillkännagivande i radio, varför radioapparater ej torde kunna betecknas som en för de förmögnare avsedd lyxartikel. Även näringsorganisationerna göra gällande, att radioapparater åtminstone i viss mån kunna betecknas som nödvändighetsvaror. Kikare. Näringsorganisationerna framhålla, att kikare för närvarande huvudsakligen torde försäljas till militärmyndigheterna samt personer, som tjänstgöra i hemvärnen. Fotografi kameror. Näringsorganisationerna anmärka, att denna ru­ brik icke uteslutande omfattar lyxvaror, utan även fotografiapparater för vetenskapliga och militära ändamål. Vägg- och studsar ur. Näringsorganisationerna uppge, att den hu­ vudsakliga försäljningen av hithörande artiklar för närvarande utgöras av ur med foder av trä, vilken vara torde böra betecknas närmast som en nöd­ vändighetsvara och i allt fall brukar ingå bland de artiklar, som i första hand inköpas vid uppsättning av nya hem. Velocipeder. Att velocipeder uteslutas ur förteckningen har påyrkats av landshövdingarna i Uppsala och örebro län, generaldirektören och chefen för statskontoret, kammarrättens president, t. f. generaldirektören och che-

Kungl. Maj:ts proposition nr 237. 43

fen för riksräkenskapsverket, t. f. generaldirektören oell chefen för kommers­ kollegium samt näringsorganisationerna. I yttrandena framhålles, att velocipeden med nuvarande inskränkningar av de motordrivna kommunikationsmedlen blivit en nödvändighetsvara för stora grupper av befolkningen, exempelvis arbetare och skolbarn, och att en beskattning skulle orättvist drabba deni, som icke tidigare varit i tillfälle att anskaffa velociped. T. f. generaldirektören och chefen för riksräkenskapsverket har ytterligare anfört, alt örn visst fog för ett utnyttjande av velocipeden som skatteobjekt kan finnas ur andra synpunkter än de här ifrågavarande, en dylik beskatt­ ning borde ske genom uttagande av en årlig fordonsskatt, en synpunkt som även kommit till uttryck i yttrandet av t. f. generaldirektören och chefen för kommerskollegium.

Såsom i det föregående berörts, har viss utvidgning av varuförteckningen ifrågasatts i den av t. f. lanclskamreraren Dalilrup upprättade promemorian. De varuslag, som därvid nämnts, äro äkta pärlor och stenar, konstgjorda blommor och dekorationsartiklar av varje slag, ramar och spegelglas, tapisseriarbeten samt tidskrifter (utom vetenskapliga, religiösa eller syftande mot välgörande ändamål) och periodiskt utkommande förströelselektyr ävensom antikviteter och konstverk, förutsatt dock att endast försäljningar i andra hand komme ifråga och något intrång i de producerande konstnärernas in­ tressen således icke behövde ske.

Då vid ärendets fortsatta beredning ny förteckning över varor, som skulle drabbas av skärpt omsättningsskatt, upprättats, Ira flera av de i yttrandena framförda synpunkterna beaktats. Sålunda ha mattor, hänförliga till sta­ tistiska numren 1003—1005 — d. v. s. icke knutna mattor, helt eller delvis av ull eller andra djurhår, utan inblandning av silke — uteslutits. Beträffan­ de radioapparater har i det nya utkastet ifrågasatts en värdegräns, så att apparater med ett värde understigande 200 kronor skulle gå fria från den särskilda skatten. Vägg- och studsare ha uteslutits, medan i stället fickur med boett av guld eller platina ävensom urboetter av nämnda slag tillagts. Velocipeder lia utgått ur förteckningen. Oinfattade äkta pärlor och koraller samt oinfattade ädelstenar, med undantag för industridiamanter, lia tillagts, varjämte, såsom i det föregående nämnts, vissa slag av finare skodon samt väskor, necessärer och koffertar m. m. överflyttats från tillverkningsskatten lill den skärpta omsättningsskatten.

Vad angår nämnda nya varuförteckning för den skärpta omsättningsskat­ ten har ordföranden i centrala omsättningsskattenämnden anfört följande: Radiomottagningsapparater drabbas av den högre skatten endast örn de hava högre värde än 200 kronor. Där nämnden beträffande ett varuslag fun­ nit sig ej kunna hänföra detsamma i dess helhet till butikshandelsvaror, har nämnden icke vågat uppställa visst värde såsom gräns utan sökt göra diffe-

44 Kungl. Maj.ts proposition nr 237.

rentieringen efter annan linje (vikt, diameter, för hushållsbruk etc.). Enkan­ nerligen i fråga om reparation av en radiomottagningsapparat torde synner­ liga svårigheter uppkomma, om skattskyldigheten skall avgöras nied hänsyn till apparatens värde. För den händelse annan, mera objektiv gräns icke kan fastställas, vill jag därför ifrågasätta, huruvida icke för enkelhetens skull dessa apparater — i betraktande av själva varutypen — kunde oavsett värdet inbegripas under det föreslagna stadgandet.

Slutligen må i detta sammanhang nämnas, att Föreningen Sveriges pälsvarugrossister och Sveriges pälsvaruarbetsgivareförening i en gemensam, den 7 mars 1941 dagtecknad skrift hemställt, att vid fastställande av skattesatsen för en eventuell lyxskatt å pälsverk hänsyn måtte tagas till de svårigheter, som, huvudsakligen på grund av importspärren, uppstått inom branschen. Föreningarna lia vidare givit uttryck åt den uppfattningen, att en lyxskatt å pälsverk för enhetlighetens skull lämpligen borde utgå på alla slag av skinn.

Departements­ De vid ärendets fortsatta beredning ifrågasatta förändringarna i den av chefen. utredningsmännen upprättade förteckningen över varor, beträffande vilka skärpt omsättningsskatt skulle gälla, har jag i flertalet fall funnit motiverade. Sålunda förordar jag, att de slag av mattor, som äro hänförliga till sta­ tistiska numren 1003—1005, ävensom velocipeder samt vägg- och studsarur uteslutas ur förteckningen. Att däremot oinfattade äkta pärlor och koraller samt oinfattade ädelstenar, med undantag för industridiamanter, ävensom fickur med boett av guld eller platina samt urboetter av nämnda slag böra medtagas, finner jag icke kunna bliva föremål för tvekan. Beträffande pälsverk torde — såsom branschens egna representanter fram­ hållit — praktiska skäl tala för, att undantag från skatteplikt för vissa pälssorter icke stadgas. Härtill kommer, att även enklare pälsslag numera ofta försäljas på sådant sätt bearbetade, att varorna äga en obestridlig lyxkarak­ tär. Jag finner sålunda samtliga slag av pälsverk och arbeten av pälsverk böra medtagas i varuförteckningen. Vad angår radioapparater finner jag, med hänsyn till vad ordföranden i centrala omsättningsskattenämnden anfört, någon värdegräns icke böra upp­ dragas. Utredningsmännen ha såsom en allmän reflexion framhållit, att de icke lyxbetonade kvaliteterna av en vara som regel betinga ett så lågt pris, att en måttlig skattesats icke behöver bli alltför betungande. Denna synpunkt torde även kunna åberopas vad radioapparaterna angår. Jag anser mig därför kunna förorda, att detta varuslag oavsett värdet inbegripes under den skärpta omsättningsskatten. Såsom förut framhållits, delar jag den i vissa yttranden uttalade uppfatt­ ningen, att den utvidgade varubeskattningen av principiella skäl bör i något större utsträckning än utredningsmännen föreslagit förläggas till detaljhandelsstadiet, och förordar härutinnan det vid ärendets fortsatta beredning väckta förslaget, att finare skodon samt väskor, necessärer och koffertar m. m. överflyttas från tillverkningsskatten till den skärpta omsättningsskatten.

Kungl. Maj.ts proposition nr 237. 45

Den skärpta omsättningsskattens utformning.

Såsom av det föregående framgått innefattade utredningsmännens förslag en särskild förordning örn skärpt omsättningsskatt å vissa varor. I flera yttranden har framhållits lämpligheten av att den skärpta omsätt­ ningsskatten infogades i den allmänna omsättningsskatten. Denna synpunkt vann även beaktande vid den slutliga utformningen av omsättningsskatteförordningen, vars 3 § stadgar, att allmän omsättningsskatt utgår med fem pro­ cent av den skattepliktiga omsättningen »där ej beträffande vissa varor eller varugrupper annan skattesats finnes särskilt stadgad». Det är sålunda nu tillfyllest att under hänvisning till en särskild varuförteckning fastställa procentsatser för den skärpta omsättningsskatten, medan i övrigt föreskrifterna i förordningen om allmän omsättningsskatt bliva direkt tillämpliga. Detta är också innebörden i förutnämnda, under ärendets fort­ satta beredning upprättade utkast till förordning med särskilt stadgande be­ träffande vissa varor i fråga om skattesatsen för den allmänna omsättnings­ skatten. Berörda utkast har föranlett följande uttalande av ordföranden i centrala omsättningsskatt enämnden: Genom utkastet sker ingen ändring i omsättningsskatteförordningen; det stadgas allenast i anslutning till 3 § i berörda förordning att skatten för vissa varor — angivna i en vid utkastet fogad förteckning — skall utgå med viss högre skattesats än fem procent. Endast i den mån dessa varor äro att anse såsom butikshandelsvaror, kommer således stadgandet i tillämpning. Omförmälda varor äro otvivelaktigt att i och för sig hänföra till butiks­ handelsvaror; med avseende å åtskilliga av dem har omsättningsskattenämnden visserligen ej meddelat något beslut härom, men detta förklaras tydligen därav att deras karaktär i angivna hänseende ansetts självfallen. Jag anser mig emellertid böra framhålla, att bl. a. med avseende å »Arbeten av guld, silver eller platina» fall kunna förekomma, då ett dylikt arbete utgör en vara, vilken icke är att hänföra till butikshandelsvaror; så må exempelvis nämnas, att nämnden förklarat vissa ordensdekorationer samt medaljer ej vara att hänföra till butikshandelsvaror. I ett sådant fall lärer förty före­ varande stadgande icke kunna föranleda, att omsättningsskatt skall utgå. Särskilda tolkningsspörsmål kunna ock uppkomma, när en i förteckningen upptagen vara utgör del av en annan vara, som själv är en butikshandelsvara, exempelvis en skinnkrage å en kappa. För min del anser jag, att i dy­ lika fall »lili vild varans» karaktär bör vara avgörande; den högre skatten bör följaktligen i sistnämnda exempel icke utgå för skinnkragen. Till stöd för denna uppfattning får jag — under erinran örn vederbörande riksdagsulskotts uttalande å sid. 20: inköp av skattepliktiga varor för tillverkning av skattefria sådana — åberopa den ståndpunkt nämnden intagit i fråga om det jämförliga spörsmålet, att en butikshandelsvara ingått såsom del i en icke butikshandelsvara eller vice versa; så skall enligt nämndens mening om­ sättningsskatt icke till någon del utgå för en med gengasaggregat (butiks­ handelsvara) utrustad omnibus (ej butikshandelsvara). Såsom av förarbetena till omsättningsskatteförordningen framgår ansågs omfattningen av skattefria varor böra av skattetekniska och praktiska skäl göras så ringa som möjligt; man hade därvid i sikte främst de svårigheter

46 Kungl. Maj:ts proposition nr 237.

för detaljhandeln som skulle uppkomma, därest densamma i någon större utsträckning hade att röra sig med varor, som i skattehänseende folie inom skilda kategorier. Genomförandet av nu ifrågavarande författningsutkast kommer uppenbarligen att medföra enahanda svårigheter. Särskilt må i detta hänseende understrykas nackdelarna, såvitt angår smärre företagare av den typ som avses i 1 § f) omsättningsskatteförordningen. Det synes mig fara värt, att exempelvis frågan örn avdragsrätt kommer att avsevärt kompliceras för nu omförmälda företagare. Emellertid äro nu berörda svårigheter, om än skärpta, ej av annan art än som kunna föreligga i andra fall; och jag saknar därför anledning att med hänsyn till här antydda omständigheter avstyrka genomförande av det föreslagna stadgandet.

Departements­ Att uppdelningen av skattesatsen för omsättningsskatten medför vissa olä­ chefen. genheter är obestridligt. Såsom jag förut framhållit, torde emellertid svårig­ heterna nu bliva mindre, än om differentieringen ifråga skolat tillämpas re­ dan vid den allmänna omsättningsskattens införande. Åtskilliga problem liknande dem, som den skärpta omsättningsskatten kan medföra, ha såväl detaljhandlare som skattemyndigheter nu hunnit bliva förtrogna med, och åtskilliga anvisningar ha meddelats, som kunna tjäna till förebild, när det gäller att bemästra de nya svårigheterna. Författningstekniskt synes den skärpta omsättningsskatten erhålla en en­ kel och tillfredsställande lösning genom en direkt anknytning till förord­ ningen om allmän omsättningsskatt. De av ordföranden i centrala omsättningsskattenämnden gjorda uttalan­ dena rörande vissa tolkningsfrågor vid tillämpningen av den skärpta omsätt­ ningsskatten, föranleda icke någon erinran från min sida. Såvitt angår sam­ mansatta varor förutsätter jag därvid, att en »huvudvaras» karaktär tillmätes avgörande betydelse allenast så länge sammansättning av varor sker inom ramen för vad som kan sägas vara gott handelsbruk. Anbringas en vara å en annan i uppenbart syfte att med hänsyn till den senare varans karaktär undkomma skatten å den förra, bör sålunda den av nämndens ordförande anförda regeln icke tillämpas.

Skattesatsen.

Enligt utredningsmännens förslag skulle skattesatsen för den skärpta om­ sättningsskatten för samtliga varuslag utgöra 10 procent, därvid emellertid är att märka, att detaljhandelsskatten tänkts skola utgå vid sidan av den all­ männa omsättningsskatten. Såsom motivering för förslaget ha utredningsmännen anfört, att någon differentiering icke ansetts kunna ifrågakomma och att skattesatsen valts med hänsyn till de minst bärkraftiga av de i varuförteckningen upptagna ar­ tiklarna. Generaldirektören och chefen för statskontoret har härom uttalat, att grupperna pälsverk, mattor och guldarbeten vore hänförliga till typiska lyx­ varor. Även om detta ej i samma utsträckning gällde grammofoner och gram-

Kungl. Maj:ts proposition nr 237. 47

mofonskivor, kikare, kameror samt vägg- och studsarur syntes det, därest det funnes nödvändigt att fastställa en enhetlig skattesats, dock böra övervägas, att denna bestämdes till åtminstone 20 procent. I t. f. landskamreraren Dahlrups promemoria har ifrågasatts, huruvida icke arbeten av ädla metaller ävensom äkta pärlor och stenar borde beläg­ gas med högre skattesats än utredningsmännen föreslagit. Dessa varuslag kunde nämligen under rådande oroliga förhållanden lätt tänkas bliva före­ mål för kapitalplacering i en utsträckning som tidigare icke varit väntad, I det senaste utkaslet har skattesatsen för samtliga varuslag föreslagits bliva 25 procent.

För egen del finner jag det vara förenat nied viss fördel, att skattesatsen Departementsblir enhetlig. Då den i utkastet föreslagna skattesatsen, 25 procent, synes mig chefenväl hög, i varje fall för vissa av de varuslag, för vilka skärpt omsättnings­ skatt skulle utgå, förordar jag, att densamma bestämmes till 20 procent.

Inkomstberäkning.

Särskilt i nu rådande läge är det uppenbarligen förenat med betydande svårigheter att verkställa någon mera tillförlitlig beräkning av den inkomst, som skulle tillföras statsverket genom de nu föreslagna beskattningsåtgär­ derna. Enligt en överslagsvis gjord uppskattning torde emellertid kunna an­ tagas, att varuskatten skulle lämna en årlig inkomst av omkring 25 miljoner kronor. I nämnda belopp ingår varuskatten för choklad och konfityrer med det ojämförligt största beloppet. Härtill kommer den merinkomst av läskedrycksskatten, som hänför sig till den föreslagna höjningen av nämnda skatt från 10 öre till 12 öre för liter, utgörande omkring 1.2 miljon kronor. Den inkomst, som skulle uppstå genom höjningen av skattesatsen för den all­ männa omsättningsskatten beträffande vissa varor, har uppskattats till om­ kring 19 miljoner kronor. Sammanlagt skulle alltså genom de nu föreslagna beskattningsåtgärderna erhållas en inkomst för statsverket av (25.0 + 1.2 + 19.0 =) 45.2 miljoner kronor för år. Från detta belopp bör emellertid avdra­ gas inkomsten av industrisockerskatten och glykosaccisen, för närvarande beräknad till sammanlagt 20 miljoner kronor.

Detaljfrågor rörande varuskatten.

Beträffande varuskatten lia under ärendets beredning åtskilliga detaljspörs­ mål uppkommit, av vilka vissa torde böra särskilt omnämnas.

Ifrågasatta undantag från beskattningen av konfityrer. I sitt senare ytt­ rande har överdirektören och chefen för kontrollstgrelsen föreslagit vissa undantag vid beskattningen av konfityrer. Härom anföres i yttrandet:

48 Kungl. May.ts proposition nr 237.

Till de skattepliktiga varorna inom gruppen sötsaker höra även marsipan, mandelmassa och liknande massor. Dessa varor användas i jämförelsevis stor omfattning inom konditoribranschen för vidare bearbetning till såväl skattepliktiga som skattefria varor, i sistnämnda fall såsom överdrag eller mellanlägg m. m. å tårtor och andra bakverk. Enligt utkastet till förord­ ningen örn varuskatt skulle massorna i fråga, då de användas vid framställ­ ning av nyssnämnda skattefria bakverk, vara skattelagda. Särskilt i betrak­ tande av det stora antalet smärre företagare inom konditoribranschen, som i många fall i övrigt icke skulle lia att redovisa annan skattepliktig tillverk­ ning, bleve det säkerligen ogörligt att utöva någon kontroll över använd­ ningen och beskattningen av de nu berörda varorna. Den härå belöpande skatteinkomsten skulle säkerligen ej komma att stå i rimligt förhållande till kontrollbestyrens omfattning. Det föreslås därför, att till rubriken chok­ lad etc. fogas en anmärkning av innebörd att för marsipan, mandelmassa och liknande massor, som i egen rörelse användas för framställning av icke skattepliktiga varor, skatt icke skall utgå. Vidare synes ytterligare en liknande anmärkning böra fogas vid rubriken i fråga beträffande glass. Denna vara tillverkas även inom restauranger och matserveringar enbart för servering till gäster därstädes. Av liknande skäl, sorn nyss anförts beträffande marsipan m. m., synes sådan tillverkning avglass jämväl böra undantagas från beskattningen. Anmärkningen skulle i detta fall givas den innebörden, att för glass, som inom restaurang, matserve­ ring eller liknande näringsställe tillverkas för servering till gäster därstädes, skatt ej skall utgå.

De modifikationer beträffande beskattningen av marsipan och glass, som här föreslagits, skulle otvivelaktigt medföra betydande lättnader vid skatteuppbörden bos de mindre tillverkarna och synas därför böra komma till stånd. Mot att föreskrifterna härom givas formen av anmärkningar i varuförteckningen torde icke vara något att erinra. Vad särskilt angår det beträf­ fande glass föreslagna undantaget från beskattningen synes medgivandet här­ om böra inbegripas i den anmärkning, varigenom tårtor, bakelser etc. undan­ tagas från beskattningen, samt angivas gälla färdigställda efterrätter, vari glass ingår, oavsett alltså varest tillverkningen ägt rum.

Kontrollföreskrifter. Enligt utredningsmännens förslag till förordning om tillverkningsskatt skulle tillverkare av skattepliktig vara kunna åläggas till­ handahålla kontrollmyndigheten erforderliga prov å varan samt i förekom­ mande fall beskrivning över densamma. T. f. generaldirektören och chefen för kommerskollegium har uttalat, att berörda stadgande kunde komma att innebära vissa vådor för företagarna. Jämväl näringsorganisationerna lia framställt anmärkning mot att tillver­ kare skulle åläggas att till kontrollmyndigheten utlämna viktiga affärshem­ ligheter. De sålunda uttalade farhågorna torde utan tvekan kunna betecknas som ogrundade. Enahanda befogenheter tillkomma sedan länge kontrollstyrelsen med avseende å andra skatter och acciser utan att något missnöje däröver för­ sports. Befogenheten torde sällan ha utnyttjats av kontrollstyrelsen, över­ huvudtaget är det utmärkande för kontrollföreskrifter av förevarande art, att

Kungl. Maj:ts proposition nr 237. 49

de bliva ytterst litet kännbara för den lojale tillverkaren men innefatta ett oumbärligt maktmedel mot den mindre lojale. De innefatta en icke minst ur tillverkarnas synpunkt värdefull garanti för en rättvis tillämpning av beskatt­ ningsreglerna. Stadgandet torde därför böra bibehållas. Såväl enligt utredningsmännens förslag som enligt utkastet till förordning om varuskatt skulle tillverkare av skattepliktig vara ha att ställa sig till efter­ rättelse de särskilda föreskrifter, som kontrollstyrelsen för erhållande av en betryggande kontroll över skattens behöriga utgörande meddelar. Rörande detta stadgande har överdirektören och chefen för kontrollstyrel­ sen uttalat följande: Från kontrollstyrelsens sida förutsättes, att häri inbegripes skyldighet för tillverkare att föra de särskilda kontrollhandlingar (journaler, sammandrag o. dyl.), som kunna befinnas erforderliga, att anskaffa nödiga blanketter här­ till samt att om så påkallas insända kontrollhandlingarna till kontrollstyrel­ sen. Likaså skall styrelsen med stöd av bestämmelsen äga ålägga tillverkare att vid varje utlämning av skattepliktiga varor upprätta faktura, å vilken även beskattningsvärdet samt skattebeloppet finnas angivna. Om så visar sig er­ forderligt, bör kontrollstyrelsen jämväl äga befogenhet föreskriva, att fak­ tura skall upprättas i sådant antal exemplar, att ett exemplar därav kan till­ handahållas styrelsen.

Mot en dylik tolkning av stadgandet torde intet vara att erinra.

Forumfråga vid överträdelse av förordningens föreskrifter. I sitt senare yttrande har överdirektören och chefen för kontrollstyrelsen berört frågan om forum vid åtal för överträdelse av varuskatteförordningens bestämmelser. I yttrandet anföres:

Enligt vissa av de beskattningsförordningar, varmed kontrollstyrelsen har att taga befattning, åligger det den skattskyldige att inom föreskriven tid till styrelsen avlämna dels en s. k. driftsanmälan beträffande rörelsen dels ock periodvis en av honom i vederbörlig ordning upprättad deklaration, som skall ligga till grund för uttagandet av den ifrågakommande skatten. För underlå­ tenhet att fullgöra anmälningsskyldigheten ävensom att inom föreskriven tid avgiva deklaration samt för lämnande av, bland annat, medvetet oriktiga uppgifter i deklarationen stadgas straffpåföljd. Under den tid, berörda för­ ordningar varit i tillämpning, har kontrollstyrelsen i ett antal fall funnit sig nödsakad att göra polisanmälningar för förseelser mot förordningarna i nu angivna avseenden. De av anmälningarna föranledda åtalen torde vanligen lia utförts vid domstolar å den ort, där vederbörande har sitt hemvist, men ett flertal fall har dock förekommit, då vederbörande domstol eller åklagare avvisat ärendet, under förmälan att, enär deklarationsskyldigheten skulle — i saknad av särskilda föreskrifter i förordningen — fullgöras hos myndighet i Stockholm, åtal borde i enlighet med forumregeln i 10 kap. 21 § rättegångs­ balken anställas vid rådhusrätten därstädes. Den anordning, som sålunda tillämpats i fråga örn utförande av åtal, synes mindre lämplig såviil ur utredningssynpunkt som — icke minst — med hänsyn till den tilltalade, vilken i många fall kommer att åsamkas extra omkostnader och ökade svårigheter för att kunna tillvarataga sina intressen. Svea Hovrätt har också i en likartad forumfråga (se rättsfall i Svensk juristtidning 1936, sid. 51) ansett, att åtal borde anliängiggöras vid domstol ute i landet, oaktat

Bihang till riksdagens protokoll 19il. 1 sami. Nr 237. 4

50 Kungl. Maj:ts proposition nr 237.

fråga var om försummelse av deklarationsskyldighet, som skolat fullgöras i Stockholm. Med hänsyn till det ovan anförda ifrågasättes, om icke i det nu föreliggande förslaget till förordning örn varuskatt borde intagas en bestämmelse örn att åtal för förseelse mot däri intagna anmälnings- och deklarationsbestämmelser skall anhängiggöras vid den allmänna underrätt, inom vars domvärjo den anmälnings- eller deklarationsskyldiges hemortskommun är belägen. Av de skäl, som anförts i yttrandet, torde det otvivelaktigt vara lämpligt att meddela särskilt stadgande rörande forum i mål angående underlåtenhet att fullgöra föreskriven anmälnings- och deklarationsplikt ävensom i mål angående oriktig deklaration. Lämpligast synes vara, att åtalet anhängiggöres vid domstol i den ort, där tillverkarens rörelse bedrives. Berörda forumfråga torde undantagsvis kunna uppkomma även i andra fall än de här särskilt angivna. Med hänsyn därtill torde böra generellt stad­ gas, att av tillverkare begången förseelse mot förordningen skall åtalas vid allmän underrätt i ort, där tillverkarens rörelse bedrives.

Övergångsbestämmelser. I utkastet har upptagits den övergångsbestäm­ melsen, att om skattskyldig visar, att vara, för vilken varuskatt skall utgå, försålts till pris, som avtalats före förordningens ikraftträdande, och den skattskyldige icke på grund av särskilt förbehåll eller eljest är berättigad att hos köparen uttaga den för varan utgående skatten, Kungl. Majit skall äga bestämma, att skatten skall erläggas av köparen, eller, då skäl därtill äro, utan sådant åläggande för köparen medgiva befrielse från eller återbäring av skatten. Ansökan härom skall dock ingivas inom en månad efter förordning­ ens ikraftträdande. En motsvarighet till detta stadgande återfinnes exempelvis i 10 § förord­ ningen den 14 juni 1933 (nr 329) om skatt å oljekakor och vissa slag av fo­ dermjöl och torde även här böra upptagas. Anledning synes emellertid före­ ligga till antagande, att tillverkarna för närvarande i allmänhet i försäljningskontrakten intaga sådant särskilt förbehåll, som åsyftas i stadgandet, varför detta torde komma att få en tämligen begränsad tillämpning.

För att undvika dubbelbeskattning av de vid varuskattens ikraftträdande befintliga lagren av choklad och konfityrer, vari redan beskattad råvara (soc­ ker och glykos) ingår, har i utkastet föreslagits den övergångsbestämmelsen, att skatten för nämnda varor under de tre första månaderna skall utgå efter en skattesats, som med 5 procent understiger den i varuförteckningen an­ givna. Om försäljningspriset under övergångstiden beräknades som om skat­ ten utginge oavkortad, komme tillverkaren härigenom att beredas en viss gottgörelse, vilken skulle ersätta en restitution av erlagd industrisockerskatt respektive glykosaccis. Ifrågavarande spörsmål har behandlats i yttrandet av överdirektören och chefen för kontrollstyrelsen, som därom uttalat: Det torde kunna ifrågasättas, huruvida tillräckliga skäl äro för handen att i detta fall taga hänsyn till berörda dubbelbeskattning. Då det icke är möjligt

Kungl. Maj.ts proposition nr 237. 51

alt härvidlag tillämpa något slags restitutionsförfarande, grundat på varornas socker- eller glykoshalt, må framhållas, hurusom beredandet av gottgörelsen i fråga enligt den föreslagna anordningen komme att innebära en i hög grad summarisk beräkningsgrund, som skulle medföra stora ojämnheter och i öv­ rigt icke te sig särskilt rationell. Då tillverkarna säkerligen icke omedelbart vid beskattningens ikraftträdande torde lia hunnit förbereda nya prislistors upprättande utan en lid framåt komme att vid försäljningen tillämpa sina förutvarande priser, med vederbörligt tillägg för varuskatt, finnes i allt fall beträffande denna försäljning ej anledning att bereda lindring ifråga örn skattesatsen. Vidare måste risk förefinnas för att tillverkare omedelbart innan den normala skattesatsen vid övergångstidens slut blir gällande, begagnar sig av möjligheten att i större omfattning verkställa utförsäljning av varor. Viss olägenhet uppstår även därigenom att olika skattesatser övergångsvis kom­ ma att tillämpas å en och samma skattedeklaration. Därest emellertid en gottgörelse för dubbelbeskattningen anses övergångsvis böra beredas tillver­ karna av choklad och sötsaker, har kontrollstyrelsen icke något att erinra mot alt härför tillämpas den enligt förslaget avsedda anordningen. Vad den till 35 procent minskade skattesatsen under övergångstiden beträffar, synes någon erinran icke vara att framställa mot beräkningen av densamma. Enligt inhämtade upplysningar kan antagas, att industrisockerskatten i allmänhet belastar choklad och sötvaror med cirka 10 å 15 procent av fabrikantens för­ säljningspris. Med utgångspunkt från sistnämnda procenttal och med be­ räkning, att den varukvantitet, till vilken hänsyn bör tagas för beredandet av här omhandlade skaltegottgörelse, motsvarar i stort sett en månadsförsäljning, bör alltså för envar av de tre första månaderna efter förordningens ikraftträdande gälla en till 35 procent reducerad skattesats för gruppen chok­ lad och sötsaker. Uppdelningen på tre månader, varigenom en reducering av skattesatsen till allenast 35 procent möjliggöres, synes väl motiverad för und­ vikande i möjligaste mån av sådan utförsäljning omedelbart före den nor­ mala skattesatsens ikraftträdande, som ovan berörts. Därest nu berörda övergångsanordning beträffande skattesatsen anses böra komma till genomförande, synes jämväl ett annat spörsmål, avseende för­ hindrande av dubbelbeskattning, böra tagas under övervägande, nämligen i fråga om restitution av accis å glykos, som sötvarufabrikanterna hava i lager vid varuskattens ikraftträdande. Enligt inhämtade upplysningar pläga vissa fabrikanter inneha lager av nämnda vara för en å två månaders behov. I detta fall synes lämpligt, att glykosaccisen restitueras för de partier, som fabrikanterna styrka sig besitta vid tidpunkten för förordningens ikraftträ­ dande. Restitutionen bör grundas å en av tillverkare av skattepliktiga sötvaror på heder och samvete avgiven deklaration rörande glykosinnehavet, bestyrkt av två ojäviga personer. För att restitution skall kunna medgivas, bör innehavet av glykos omfatta viss minsta kvantitet, förslagsvis 50 kilo­ gram. Deklarationen skall insändas lill kontrollstyrelsen inom viss tid — för­ slagsvis 14 dagar — efter nämnda ikraftträdande. Bestämmelserna härom böra meddelas i särskild kungörelse.

Såsom av yttrandet framgår, kunna åtskilliga invändningar riktas mot den i utkastet föreslagna anordningen till undvikande av dubbelbeskattning av choklad och konfityrer vid övergången från industrisockerskatt respektive glykosaccis till varuskatt. Utöver vad i yttrandet anförts kan emellertid ytter­ ligare en anmärkning framställas. Förslaget bygger på det antagandet, att de hos tillverkarna inneliggande lagren av choklad och konfityrer i allmänhet skulle motsvara en månads försäljning. Enligt vad jag inhämtat är emellertid

52 Kungl. Maj:ts proposition nr 237.

lagrens storlek mycket varierande. Särskilt i fråga om karamelltillverkning synes icke vara ovanligt, att lagren motsvara försäljning under betydligt längre tid än den antagna genomsnittstiden av en månad. Då härtill kommer, att tillverkarna ha möjlighet att bereda sig den avsedda gottgörelsen genom pris­ höjning å varorna, synes övergångsbestämmelsen i fråga böra utgå. Anledning torde då även saknas att ifrågasätta restitution av erlagd glykosaccis.

I och med upphävandet av förordningen om industrisockerskatt och för­ ordningen om accis å druv- och stärkelsesocker samt stärkelsesirap (SFS 1939: 905 och 906) böra vissa ändringar ske i gällande tullförfattningar. Enligt bemyndigande (i skrivelse nr 105) av 1939 års urtima riksdag har nämligen dels genom kungörelse den 26 januari 1940, nr 45, stadgats tilläggstull för kulör (stat. nr 293), dels genom kungörelser den 22 december 1939, nr 908, samt den 26 januari 1940, nr 46 och 47, vidtagits höjning i tidigare utgående tilläggstullar för druv- och stärkelsesocker samt stärkelsesirap (stat. nr 290), för choklad (stat. nr 298) och för konfityrer, innehållande choklad (stat. nr 299:1). Då berörda bemyndigande allenast avser tid, varunder utgår skatt å socker och sirap, som användes vid tillverkning av de under stat. nr 293, 298 och 299:1 angivna varuslagen, respektive accis å druv- och stärkelsesocker samt stärkelsesirap, skall i och med upphävandet av nyssnämnda båda för­ ordningar den 22 december 1939 tilläggstullen för kulör borttagas och övriga här nämnda tilläggstullar nedsättas till de belopp, som förut gällt.

Föredraganden hemställer härefter, att Kungl. Maj:t måtte genom propo­ sition föreslå riksdagen att

dels antaga inom finansdepartementet upprättade förslag till 1) förordning om varuskatt; 2) förordning angående skattesatsen för den allmänna om­ sättningsskatten beträffande vissa varor; 3) förordning angående ändrad lydelse av 5 § förordning­ en den 22 december 1939 (nr 919) örn skatt å läskedrycker; 4) förordning örn ändrad lydelse av 2 § 2 mom. förordning­ en den 8 juni 1923 (nr 155) angående omsättnings- och utskänkningsskatt å spritdrycker; 5) förordning angående upphävande av förordningen den 22 december 1939 (nr 905) om industrisockerskatt; 6) förordning angående upphävande av förordningen den 22 december 1939 (nr 906) örn accis å druv- och stärkelse­ socker samt stärkelsesirap; dels besluta, att den vid tulltaxeförordningen den 4 oktober 1929 (nr 316) fogade tulltaxan skall från och med dag, som av Kungl. Majit bestämmes, i nedan angivna del erhålla föl­ jande ändrade lydelse:

Kungl. Majlis proposition nr 237. 53

144 Mineralvatten och kolsyrade, alkoholfria

dels ock besluta, att förordningen den 31 januari 1932 (nr 15) med tillägg till gällande tulltaxa skall från och med dag, som av Kungl. Majit bestämmes, i nedan angivna del erhålla ändrad lydelse på sätt av det följande framgår:

Tull- Statis­ Tilläggstull taxe- tiskt Varuslag för 100 kg nr nr kronor

Flyktiga vegetabiliska oljor, — —

andra slag, i kärl eller för­ packning vägande brutto: 257 587 E 200: — 258 588 E 200: — Anm. lill nr 257—258 (slät. nr 587—588). För flyktiga vegetabiliska oljor, som äro avsedda uteslutande för tillverkning av putsmedel för läderarbeten eller för sko­ don, skall tilläggstull icke utgå.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan förordnar Hans Majit Konungen, att proposition av den lydelse, bilaga vid detta protokoll ut­ visar, skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet: R. Borgström.

Bilaga.

V. P. M.

MED SYNPUNKTER OCH FÖRSLAG I FRÅGA OM

EN UTVIDGAD VARUBESKATTNING

Av Sekreteraren Ragnar Sundén och advokaten Åke W ib er g

4 Kungl. Maj.ts proposition nr 237.

Källor:

1. Plan till s. k. ^beskattning, utarbetad av Conrad Carleson (Sthlm 1916). 2. Betänkande jämte förslag i fråga örn anordnande av utsträckt lyxbeskattning, avgivet av A. Nordlindh (1922; otryckt). 3. Motion 1:72 och 11:132/1940; Bev. U. 37/1940. 4. Grete Auerbach: Die Luxusumsatzsteuer, Zeitschr. f. d. ges. Staatswiss. 1921. 5. Brauer: Art. Luxussteuern i Handw. b. d. ges. Staatswiss. 2 Aufl. Bd. 6. 6. Jecht: Stand und Probleme der deutschen Kriegsfinanzierung, Weltwirtschaftliches Archiv, maj 1940. 7. Lissner: Die Zukunft der Yerbrauchssteuern in Deutschland (Stuttgart 1914). 8. Charlotte Lorentz: Die Steuerkraft des Verbrauchs, Finanzarchiv N. F. 4. 9. National Industrial Conference Board: General Sales or Turnover Taxes (N. Y. 1929). 10. Popitz: Kommentar zum Umsatzsteuergesetz, 3. Aufl. (Berlin 1928). 11. Supplement till d:o (Berlin 1930). 12. Popitz: Art. Aufwandbesteuerung (i Handbuch der Finanzwissenschaft II /Tiib. 1927/.). 13. Rath: Die produktiven Aufgaben der Kriegsfinanzierung, Weltwirtschaftliches Archiv, maj 1940.

FÖRFATTNINGSFÖRSLAG

Kungl. Maj:ts proposition nr 237. 7

Förslag

till

förordning om särskild skatt för vissa inom riket tillverkade varor.

Härigenom förordnas som följer:

1 §• För de inom riket till avsalu eller för vidare bearbetning tillverkade va­ ror, som finnas upptagna i en vid denna förordning fogad förteckning, skall erläggas särskild skatt enligt vad nedan sägs. Vid tillämpning av förordningen skall med avsalu likställas avyttring ge­ nom byte och avbetalningsköp. Med vidare bearbetning avses i förordning­ en även sådan behandling, som omfattar komplettering, reparation eller emballering av vara.

2 §•

Skatten skall, på sätt i förteckningen finnes angivet, utgå med vissa pro­ cent av varans värde, varvid värdet beräknas lika med det pris, som varan betingat vid försäljning, eller i fråga om vara, som icke försålts, lika med det pris, som varan skulle hava betingat vid försäljning till återförsäljare.

3 §.

Den, som ämnar tillverka skattepliktig vara, har att därom göra skriftlig anmälan till kontrollstyrelsen. Anmälningsskyldigheten skall, där tillverk­ ningen bedrives vid tiden för denna förordnings ikraftträdande, fullgöras utan dröjsmål och i annat fall minst fjorton dagar före tillverkningens på­ börjande. I anmälan skall uppgivas företagets namn och belägenhet, tillverkarens fullständiga namn och postadress, det eller de varuslag, som tillverkningen är avsedd att omfatta, samt, där tillverkningen ännu icke tagit sin början, dagen för dess påbörjande. Inträder ändring i förhållande, varom uppgift lämnats i anmälan, skall tillverkaren inom åtta dagar underrätta kontroll­ styrelsen därom.

4 §■

Tillverkningen av skattepliktig vara skall stå under statens kontroll. Kontrollen utövas av kontrollstyrelsen med biträde av särskilda kontroll­ tjänstemän.

5 §•

Tillverkare är pliktig att för tillsyn bereda kontrolltjänsteman, närhelst han det påfordrar, tillträde till samtliga för tillverkarens rörelse använda lokaler, att vid anfordran hålla sina handelsböcker med tillhörande hand­ lingar tillgängliga för kontrolltjänsteman, att ordna sin bokföring på sådant sätt, att denna möjliggör kontroll över värdet av tillverkad och försåld eller för vidare bearbetning avsedd vara, ävensom att på begäran av kontroll­

8 Kungl. Maj.ts proposition nr 237.

tjänsteman tillhandahålla prov å varan samt i förekommande fall beskriv­ ningar över densamma. I övrigt är tillverkare skyldig att ställa sig till efterrättelse de särskilda föreskrifter, som kontrollstyrelsen för erhållande av en betryggande kon­ troll över skattens behöriga utgörande meddelar, ävensom de anvisningar, som kontrolltjänsteman i enlighet med kontrollstyrelsens föreskrifter kan komma att lämna.

6 §• Det åligger tillverkare att efter ingivande av anmälan, som i 3 § sägs, inom en månad efter varje kalenderkvartals utgång till kontrollstyrelsen av­ lämna en på tro och heder avgiven deklaration angående värdet av de skattepliktiga varor, som under deklarationsperioden av honom försålts och levererats eller tagits i anspråk för vidare bearbetning. Vid avgivande av deklaration må avdrag göras för värdet av varor, som använts uteslutande för framställning, komplettering, reparation eller emballering av skattepliktiga varor och som visas hava tidigare blivit påförda skatt. Ävenledes må avdrag göras för värdet av varor, som enligt av köpa­ ren på tro och heder avgiven försäkran tagits i retur av tillverkaren eller enligt av vederbörande tullmyndighet utfärdat bevis utförts ur riket eller till svensk frihamn. På särskild prövning av kontrollstyrelsen må bero, huruvida och i vad mån avdrag jämväl må göras för värdet av varor, vil­ kas försäljning förorsakat tillverkaren kundförluster. Deklaration skall vara till riktigheten styrkt av två personer, vilka kunna förutsättas äga kännedom om de förhållanden, som i densamma avses. Tillverkares skyldighet att avlämna deklaration upphör, sedan skriftlig anmälan om rörelsens upphörande och dagen därför ingivits till kontroll­ styrelsen. Dock skall deklaration avlämnas för den månad, under vilken rörelsen upphört.

7 §• Samtidigt med deklarationens avlämnande skall tillverkaren erlägga den skatt, som belöper å värdet av de i deklarationen upptagna varorna, i före­ kommande fall efter i 6 § medgivna avdrag. Skatten skall inbetalas genom insättning å statsverkets checkräkning i riksbanken för kontrollstyrelsens räkning. Tillverkare är skyldig att, då kontrollstyrelsen så prövar nödigt, för skat­ tens behöriga erläggande hos kontrollstyrelsen ställa säkerhet till belopp, som styrelsen finner erforderligt. Ställes ej vid anfordran sådan säkerhet, må kontrollstyrelsen meddela tillverkaren förbud att, till dess säkerhet ställts, utlämna skattepliktig vara. Anstånd med erläggande av skatt må efter därom gjord framställning kunna av kontrollstyrelsen medgivas för en tid av högst två månader, un­ der förutsättning att tillverkaren ställt av kontrollstyrelsen godkänd sä­ kerhet för skattebeloppet. Försummar tillverkare att erlägga skatten, må denna på framställning av kontrollstyrelsen utmätas. 8

8 §' Köpare av skattepliktig vara är på anfordran av kontrollstyrelsen eller kontrolltjänsteman pliktig att lämna uppgift örn tillverkarens namn och adress samt varans inköpspris ävensom att förete de handlingar, som kun­ na tjäna till styrkande av sålunda lämnad uppgift. Polismyndighet åligger att på begäran av kontrollstyrelsen eller kontroll-

Kungl. Maj.ts proposition nr 237. 9

tjänsteman tillhandagå med upplysning om personer eller företag, vilka kunna antagas bedriva tillverkning, som i denna förordning avses.

9 §• Granskning av deklarationer, som enligt denna förordning avgivits, må ej verkställas av annan än kontrollstyrelsen eller kontrolltjänsteman. Deklarationerna skola tillhandahållas dem, som i och för sin befatt­ ning böra därav erhålla del. I övrigt må deklaration icke vara för någon till­ gänglig utan att den, som avgivit deklarationen, medgivit dess offentliggö­ rande; dock må deklarationer, på sätt Kungl. Maj:t förordnar, för statistisk bearbetning utlämnas till ämbetsmyndighet eller tjänsteman, åt vilken Kungl. Majit uppdrager utförandet av sådan bearbetning.

10 §.

Den, som utan anmälan, varom i 3 § sägs, tillverkar vara, för vilken skatt skall utgå, eller i strid mot förbud, som avses i 7 § andra stycket, utlämnar sådan vara, straffes med dagsböter och skall, där skatt för den vara, som av honom tillverkats, icke erlagts, tillika förpliktas utgiva skatten.

11 §• Underlåter tillverkare att ställa sig till efterrättelse vad honom enligt 5 § åligger eller vägrar köpare att lämna uppgift, som i 8 § första stycket sägs, eller att förete där omförmälda handlingar, vare straffet böter från och med fem till och med trehundra kronor; och må kontrollstyrelsen förelägga till­ verkaren lämpligt vite.

12 §.

Den, som underlåter att inom föreskriven tid avlämna deklaration, bote från och med fem till och med trehundra kronor; och må kontrollstyrelsen förelägga den uppgiftsskyldige lämpligt vite.

13 §. Har någon i deklaration mot bättre vetande lämnat oriktig uppgift, så att han därigenom undgått att betala skatt eller fått erlägga för låg skatt, bote högst fem gånger det belopp, som genom det oriktiga förfarandet undandragits. Vid synnerligen försvårande omständigheter må till fängelse i högst sex månader dömas. Har den oriktiga uppgiften icke lämnats mot bättre vetande men har den, som lämnat uppgiften, vid dess avgivande gjort sig skyldig till grov vårds­ löshet, vare straffet böter, högst två gånger det belopp, som genom den oriktiga uppgiften undandragits. Den, som dömes till straff enligt denna paragraf, skall jämväl förpliktas utgiva den skatt, som genom det oriktiga förfarandet undandragits.

14 §. Tjänsteman, vilken på grund av sin befattning med ärende, som i denna förordning avses, erhållit del av deklaration eller tillverkares bokföring, må ej i vidare mån än hans tjänsteutövning fordrar yppa vare sig innehållet i sådan deklaration eller annat tillverkares affärsförhållande, varom han där­ vid erhållit kännedom. Den häremot bryter vare underkastad ansvar så­ som för tjänstefel. Gör annan än tjänsteman sig skyldig till förseelse, som nu sagts, straffes med dagsböter. Den, som på grund av sådant förordnande örn statistisk bearbetning av

10 Kungl. Maj.ts proposition nr 237.

deklarationer, som i 9 § sägs, erhållit del av deklaration, må ej utom tjänsten yppa något av deklarationens innehåll. Vid överträdelse härav vare den skyldige förfallen till ansvar, som i första stycket stadgas.

15 §. Förseelse, som avses i 11 §, må av allmän åklagare åtalas allenast efter angivelse av kontrollstyrelsen. Böter och vitén, som utdömas enligt denna förordning, tillfalla kronan.

16 §. Konungen äger meddela de ytterligare föreskrifter, som kunna befinnas er­ forderliga för tillämpningen av denna förordning.

Denna förordning träder i kraft å dag, som av Kungl. Majit bestämmes.

Kungl. Maj:ts proposition nr 237. 13

Förslag till förordning om särskild omsättningsskatt å vissa varor.

Härigenom förordnas som följer:

Om särskild skattepliktig omsättning och beräknande av särskild omsätt­ ningsskatt.

Har i fall, som omförmälas i 1 § a), c), d), e) och f) i förordningen om allman omsättningsskatt1 den 1940, omsättningen avsett de varor som finnas upptagna i en vid denna förordning fogad förteckning skall, utöver allmän omsättningsskatt, särskild omsättningsskatt erläggas till staten.

2 §.

... Särskild omsättningsskatt skall utgå med tio procent av den omsättning tor vilken skatteplikt föreligger (särskild skattepliktig omsättning).

3 §• Särskild skattepliktig omsättning omfattar med avdrag, varom nedan stad­ gas,

a) vid försäljning eller arbetsprestation: vederlaget;

.vl<Lut.tag för annat ändamål än för avsalu från rörelse, i vilken yrkes­ mässig försäljning enligt 1 § a), c) eller d) förordningen örn allmän omsätt­ ningsskatt ager rum: varornas saluvärde enligt ortens pris; ,..c\.vid import: det belopp, som utgör summan av kostnaderna för varans lorvarvande. Vederlag enligt a) inräknas i den särskilda skattepliktiga omsättningen i den man vederlaget influtit kontant såsom likvid eller vid diskontering av vaxel, som lamnats såsom likvid. 8 • nIa/-\ ^ den särskilda skattepliktiga omsättningen inräknats vederlag, som influtit vid diskontering av växel, och nödgas säljaren inlösa växeln efter bristande betalning, ma säljaren vid beräkning av särskild skattepliktig omsattnmg gora avdrag för den av honom erlagda växelsumman, ni i de -.v ,och.b) angivna värdena må vid beräkning av särskild skattephktig omsättning i rörelse avdrag göras för anskaffande av varor, som äro avsedda for tillredning, tillverkning eller bearbetning inom företaget, om och i den man företagaren utgivit sådant vederlag för varorna, som enligt förevarande förordning skall ingå i särskild skattepliktig omsättning för mot­ tagaren av vederlaget.

Alarik"Wiger1!1' a"gående omsättningsskatt av professorn Erik Lindahl och landskamreraren

14 Kungl. Maj:ts proposition nr 237.

4 §• Särskild skattepliktig omsättning skall beräknas månadsvis. Avdrag, varom förmäles i 3 §, skall verkställas för den månad, då växel inlöses eller betalning för anskaffade varor erlägges, överstiger avdragssumman viss månad den särskilda skattepliktiga omsättning, som skall an­ ses belöpa å samma månad, må överskjutande belopp avdragas vid den sär­ skilda skattepliktiga omsättningens beräknande för följande månad eller månader. Skattskyldig må dock vid beräknande av särskild skattepliktig omsättning för viss månad endast tillgodogöra sig dylikt avdrag i den mån betalning för inlöst växel eller anskaffade varor erlagts under samma månad eller de närmast föregående sex månaderna.

Om skattskyldighet.

5 §. Särskild omsättningsskatt skall erläggas av den som för omsättningen är skattskyldig till allmän omsättningsskatt.

Om betalning av särskild omsättningsskatt i förskott.

6 §.

Skattskyldig åligger att senast den 15 i varje månad till länsstyrelsen i det län, där hans hemortskommun är belägen, 1) avlämna uppgift för nästföregående månad å den särskilda skatteplik­ tiga omsättningen samt grunderna för densammas beräknande enligt fast­ ställt formulär; 2) i förskott inbetala särskild omsättningsskatt å den uppgivna särskilda skattepliktiga omsättningen. I fråga örn särskild skattepliktig omsättning enligt 3 § a) och b) skall särskild uppgift avlämnas för varje förvärvskälla. Skattebelopp inbetalas genom insättning å länsstyrelsens postgirokonto, därvid för ändamålet särskilt avsett inbetalnings- eller girokort, försett med formulär enligt 1), skall användas. Belopp, som avse beräkningen av den särskilda skattepliktiga omsättning­ en, skola utföras i jämna krontal, så att överskjutande öretal bortfalla.

7 §■ Avlämnar skattskyldig icke inom föreskriven tid uppgift, som avses i 6 §, må länsstyrelsen förelägga honom att inkomma med sådan uppgift. Länsstyrelsen äger utsätta vite vid meddelande av föreläggande.

8 §•

Har skattskyldig icke inom föreskriven tid fullgjort honom åliggande skyl­ dighet att inbetala särskild omsättningsskatt enligt 6 §, skall oguldet belopp uppdebiteras och indrivas. 9

9 §• Med stöd av tillgängliga uppgifter skall länsstyrelsen upprätta och föra register över de skattskyldiga inom länet. I registret skall anteckning verkställas örn inkomna uppgifter och inbe­ talda skattebelopp samt vidtagna åtgärder enligt 7 och 8 §§.

Kungl. Maj:ts proposition nr 237. I 5

Om taxering till särskild omsättningsskatt m. m.

10 §.

Taxering till särskild omsättningsskatt skall avse beskattningsår och verk­ ställas av vederbörande beskattningsnämnder för den årliga taxeringen.

11 §•

Skattskyldig taxeras till särskild omsättningsskatt i hemortskommunen. Eftertaxering, som i 21 § omförmäles, skall ske där, varest taxeringen bort verkställas, örn den skett i rätt tid.

12 §.

Särskild skattepliktig omsättning enligt 3 § a) och b) beräknas och taxe­ ras särskilt för varje förvärvskälla.

13 §. Länsstyrelsen skall sammanföra av skattskyldig lämnade uppgifter enligt 6 § för varje beskattningsår samt snarast efter beskattningsårets utgång över­ lämna uppgifterna för det tilländalupna beskattningsåret till ordföranden i den taxeringsnämnd, som, såvitt för länsstyrelsen är känt, har att verkställa taxering av den skattskyldige för beskattningsåret.

14 §. 1 moni. Finner taxeringsnämndens ordförande, att uppgifter enligt 6 §, som till honom översänts för taxering av skattskyldig till särskild omsätt­ ningsskatt, avse skattskyldig, som bör taxeras till sådan skatt i annat di­ strikt, har ordföranden att skyndsamt återsända uppgifterna till länsstyrel­ sen med uppgift tillika å den kommun, till vilken skattskyldig avflyttat. Länsstyrelsen åligger härefter att verkställa utredning angående den skatt­ skyldiges hemortskommun för taxeringsåret. Är hemortskommunen belägen inom länet, skola uppgifterna ofördröj­ ligen översändas till taxeringsnämndens ordförande i denna kommun. Befinnes hemortskommunen vara belägen inom annat län, har länssty­ relsen att översända uppgifterna jämte erforderliga meddelanden från det i 9 § omförmälda registret till länsstyrelsen i det län, där hemortskommunen är belägen. Sistnämnda länsstyrelse åligger att vidarebefordra uppgifterna till vederbörande taxeringsnämnds ordförande för åtgärd. 2 mom. Finner taxeringsnämndens ordförande, att uppgifter, som avses i 6 §, icke kommit honom tillhanda i fråga om skattskyldig, som inom distriktet bör taxeras till särskild omsättningsskatt, skall anmälan härom jämte tillgängliga upplysningar angående den skattskyldiges tidigare vistelse­ ort insändas till länsstyrelsen.

15 §. Efter anmaning är envar skyldig att i den omfattning, som i anmaningen angivits, meddela för egen taxering till särskild omsättningsskatt erforderliga upplysningar. Idkare av rörelse är efter anmaning av landskamrerare skyldig avlämna uppgift örn belopp, som han utbetalt till namngiven annan idkare av rörelse, därest mottagaren är pliktig att för beloppet utgöra särskild omsättningsslc tilt Vad i 32 § 3 moni., 39 § 6 morn., 79 § 1 och 3 mom. samt 93 § 2 och 3 st.

16

Kungl. Maj.ts proposition nr 237.

taxeringsförordningen stadgas angående granskning av skattskyldigs handelsböcker och beträffande sådan rörelseidkare, som ej fört handelsböcker, av honom förda anteckningar rörande intäkter och utgifter inom rörelsen jamte därtill hörande handlingar, skall äga motsvarande tillämpning. För de fall då skyldighet föreligger att efter anmaning lämna uppgift eller upplysning eller tillhandahålla bokföring eller andra handlingar till ledning vid taxering till särskild omsättningsskatt, föreligger sådan skyldighet jämval i fråga om förhållanden, som avse tid före beskattningsåret och som hava betydelse för asättande av taxering eller eftertaxering.

16 §- Den omsättningsskattelängd, varom i 19 § förordningen om allmän om­ sättningsskatt förmäles, skall innehålla uppgift angående den skattskyldiges namn och adress, den särskilda skattepliktiga omsättningen samt den sär­ skilda omsättningsskatten.

17 §• Det åligger taxeringsnämndens ordförande att uträkna den särskilda om­ sättningsskatten och införa densamma i omsättningsskattelängden.

18 §. 1 morn. Har skattskyldig taxerats för högre särskild skattepliktig omsätt­ ning än vad han för beskattningsåret uppgivit, åligger det taxeringsnämndens ordförande att i länen före den 15 juni och i Stockholm före den 10 juli i rekommenderat brev underrätta den skattskyldige örn taxeringsnämndens beslut samt om skälen därför. 2 morn. Underrättelse, som i första mom. omförmäles, skall innefatta upp­ lysning om vad den som icke åtnöjes med taxeringsnämndens beslut har att iakttaga vid anförande av besvär över beslutet.

19 §. Taxering till särskild omsättningsskatt, som till följd av prövningsnämnds beslut tillkommit eller blivit fastställd annorlunda än taxeringsnämnden be­ stämt, skall uppföras i den särskilda ändringslängd, som omförmäles i 22 § förordningen om allmän omsättningsskatt. Sådan ändringslängd skall upp­ taga den skattskyldiges namn och adress, den särskilda skattepliktiga om­ sättningen samt den särskilda omsättningsskatten.

20 §.

I fråga om granskning och förvaring av ingivna uppgifter och örn taxeringsförfarandet i övrigt samt fullföljd av talan skall vid taxering till sär­ skild omsättningsskatt vad i taxeringsförordningen stadgas äga motsvaran­ de tillämpning.

Eftertaxering.

21 §.

Har skattskyldig i uppgift eller upplysning, som avgivits till ledning för taxering till särskild omsättningsskatt, lämnat oriktigt meddelande eller har han, ehuru uppgiftspliktig, underlåtit avlämna uppgift eller infordrad upp­ lysning, och har därav föranletts, att särskild skattepliktig omsättning icke

Kungl. Maj.ts proposition nr 237. 17

blivit taxerad, skall vad som genom berörda förfarande undgått taxering eftertaxeras och särskild omsättningsskatt påföras den skattskyldige med belopp, som genom förfarandet undandragits statsverket. Eftertaxering må icke ske senare än fem år efter det år, då taxeringen rät­ teligen bort äga rum. Har den skattskyldige avlidit, åsättes taxeringen hans dödsbo; dock att sådan taxering icke må ske senare än två år efter utgången av det kalenderår, under vilket bouppteckning efter honom blivit ingiven för inregistrering.

Uppbörd.

22 §.

Länsstyrelsen har att, så snart omsättningsskattelängd inkommit, med ledning av det i 9 § omförmälda registret undersöka, huruvida skattskyldig förskottsvis till fullo inbetalat det belopp, som på grund av taxering till sär­ skild omsättningsskatt påförts honom såsom särskild omsättningsskatt. Å förteckning, som omförmäles i 25 § 2 st. förordningen om allmän om­ sättningsskatt, skall länsstyrelsen uppföra skattskyldiga, som skola erlägga särskild omsättningsskatt med högre belopp än vad de för beskattningsåret förskottsvis inbetalat. För varje skattskyldig skall ogulden särskild om­ sättningsskatt angivas. Har skattskyldig i förskott inbetalat särskild omsättningsskatt med högre belopp än vad han enligt taxeringsnämndens eller prövningsnämndens be­ slut skolat erlägga, ankommer det på länsstyrelsen att snarast möjligt utan särskild ansökan föranstalta örn restitution.

23 §. Föranledes genom prövningsnämndens beslut örn taxering till särskild omsättningsskatt ändring av eller tillägg till den i 22 § 2 st. omförmälda förteckningen, skall anteckning härom verkställas å den ändringsförteckning, som avses i 26 § förordningen om allmän omsättningsskatt.

24 §. Särskild omsättningsskatt, som på grund av taxering, som fastställts av taxeringsnämnd eller prövningsnämnd, skall utgå utöver vad i förskott in­ betalats, skall uppbäras och redovisas i sammanhang med kronouppbörden samt erläggas under första uppbördsterminen av den allmänna uppbörden av kronoutskylder.

Allmänna stadganden.

25 §. För särskild omsättningsskatt, som påförts avliden person eller på grund av stadgandet i 21 § denna förordning oskift dödsbo efter honom, svarar dödsboet ej med mera än tillgångarna i boet. Är boet skiftat, svara bo­ delägarna icke för mera än vad av skatten å bans lott belöper och icke i något fall med mera än lians lott i boet utgör. Lag samma vare om särskild omsättningsskatt, som eljest påförts oskift dödsbo, såvitt angår det beskattningsår, varunder dödsfallet inträffade.

18 Kungl. Majlis proposition nr 237.

26 §. Konungen äger fastställa formulär, som omförmäles i 6 §, samt meddela de närmare föreskrifter, som må finnas erforderliga för vinnande av kon­ troll angående skattskyldighetens fullgörande vid import av sådana varor, för vilka särskild omsättningsskatt skall erläggas.

27 §. Beteckningarna taxeringsår, beskattningsår och hemortskommun hava i denna förordning samma innebörd som i kommunalskattelagen. Saknar skattskyldig hemortskommun, skall så förfaras som vore Stock­ holm hans hemortskommun. Med förvärvskälla förstås i denna förordning vad därom i 18 § kommunal­ skattelagen stadgas, dock att i fråga om jordbruksfastighet varje fastighet, fastighetsdel eller komplex av fastigheter, som i ägarens eller brukarens hand är att anse som förvaltningsenhet, skall utgöra en gemensam förvärvs­ källa, även om fastigheten, fastighetsdelen eller fastigheterna äro belägna inom olika kommuner.

28 §. I denna förordning förstås med län jämväl Stockholms stad, med läns­ styrelse jämväl Överståthållarämbetet samt med landskamrerare jämväl skattedirektören vid överståthållarämbetets avdelning för skatteärenden.

29 §. Den centrala omsättningsskattenämnd, varom i 32 § förordningen örn all­ män omsättningsskatt förmäles, har att i den utsträckning, som framgår av särskilda av Kungl. Majit meddelade föreskrifter, efter framställning från landskamrerare eller allmänna ombudet hos mellankommunala prövningsnämnden eller från prövningsnämnd avgiva yttrande i ärenden rörande taxering till särskild omsättningsskatt.

Ansvarsbestämmelser.

30 §. Den som ej behörigen fullgör vad honom enligt 15 § 2 st. åligger, skall, där han ej för försummelsen är underkastad ansvar enligt 31 g 4 morn., böta tjugufem kronor.

31 §. 1 mom. Har någon i uppgift, som avses i 6 §, mot bättre vetande lämnat oriktigt meddelande om den särskilda skattepliktiga omsättningen och sär­ skild omsättningsskatt med ledning därav blivit för lågt beräknad, bote högst fem gånger ett belopp, motsvarande skillnaden mellan den särskilda omsätt­ ningsskatt, som skolat erläggas, och den särskilda omsättningsskatt, som på­ förts honom; dock skola böterna bestämmas till minst femtio kronor. 2 mom. Har någon till ledning för egen taxering till särskild omsättnings­ skatt mot bättre vetande lämnat oriktigt meddelande, som är ägnat att leda till frihet från taxering till särskild omsättningsskatt eller till för låg dylik taxering, och är han ej för försummelsen underkastad ansvar enligt 1 morn., bote, om det oriktiga meddelandet blivit vid taxeringen följt, högst fem gånger den särskilda omsättningsskatt, som därigenom undandragits, och i annat fall högst fem gånger den särskilda omsättningsskatt, som skulle

19

Kungl. Maj:ts proposition nr 237.

hava undandragits, i händelse det oriktiga meddelandet blivit följt vid taxe­ ringen, i vartdera fallet dock minst femtio kronor. 3 mom. Har oriktigt meddelande, varom i 1 och 2 mom. förmäles, icke lämnats mot bättre vetande, men har den som lämnat meddelandet vid dess avgivande gjort sig skyldig till grov vårdslöshet, skall vad i 1 och 2 morn. stadgas hava motsvarande tillämpning; dock må böterna bestämmas till högst hälften av vad i nämnda mom. sägs, men likväl ej lägre än tjugufem kronor. , . 4 mom. Den som uppsåtligen förleder annan till förseelse, som i 1° och 2 mom. sägs, eller vid utförande av förseelsen med råd och dåd uppsåtligen hjälper, så att gärningen därigenom sker, straffas som vore han själv gär­ ningsman. 5 mom. Förseelse, som i denna paragraf sägs, är föremål för allmänt åtal. 32 §. Vid tillämpning av 7, 15, 30 och 31 §§ skola föreskrifterna i 143 § 5 mom. och 144 § taxeringsförordningen i tillämpliga delar lända till efter­ rättelse. Det skall tillkomma länsstyrelse att utdöma böter enligt 30 §.

Denna förordning träder i kraft den 1940. Skyldighet, varom i 6 § förmäles, skall fullgöras första gången senast den 1940 och avse den särskilda skattepliktiga om­ sättningen under månad 1940. I samband med den första inbetalning, som den skattskyldige^ verkställer enligt denna förordning, skall han till länsstyrelsen insända en på heder och samvete lämnad uppgift enligt särskilt formulär å den totalsumma, vartill hans utestående varufordringar, som avse i 1 § angivna varor, uppgingo den 1940. Med varufordringar avses jämväl odiskon­ terade växlar. Vid beräkning av vederlag enligt 3 § 2 st. iakttages, att vad som efter den 1940 influtit å dylik fordran får av­ dragas. I enlighet därmed skall vid varje månadsinbetalning uppgift lämnas örn det belopp, som under månaden influtit å sådana fordringar, som upp­ kommit före den 1940.

20

Kungl. Maj.ts proposition nr 237.

Förteckning

över

skattepliktiga varor,

i gällande tulltaxa med statistisk varuförteckning upptagna under nedanstående statistiska nummer.

Statistiskt nr Varuslag

ur 685: Arbeten av pälsverk: fullfärdiga persedlar, ej särskilt nämnda, 1 o. 2, med pälsverk till övertyg eller foder (pälsar, pälskragar, mat­ 686—691 tor av pälsverk och andra dylika persedlar), andra än av fårskinn Mattor, ej särskilt nämnda, även försedda med sömnadsarbete eller fransar: 999, 1000 innehållande silke 1001—1005 helt eller delvis av ull eller andra djurhår utan inblandning av silke 1323—1325 Arbeten av guld, silver eller platina, andra än till nr 1321 och 1322 hänförliga, även med infattade pärlor och stenar ur 1885: 1,1 Radiomottagningsapparater och elektronrör därtill ur 1885: 2 | 1917 Velocipeder 1951 Kikare ur 1954 Fotografikameror, vägande högst 3 kg per stycke Vägg- och studsarur i foder; ävensom lösa urfoder: 1974 av alabaster ellar annan sten, porslin, terrakotta, majolika eller annat lergods] ur 1975 av annat ämne, ädel metall härunder inbegripen, andra än skeppskronometrar ur 1992 Grammofoner och grammofonskivor

MOTIV

23

Kungl. Maj:ts proposition nr 237.

I. Principiella synpunkter på en utvidgad varubeskattning.

Den reala innebörden av den huvuduppgift, inför vilken det europeiska stormaktskriget ställt finanspolitiken i vårt land, är att till försvarsmaktens förfogande ställa förnödenheter och arbetskraft i erforderlig utsträckning. Försvarsbördornas finansiering är salunda — såsom en modern tysk finansvetenskapsman uttryckt saken1 — intet annat än återspeglingen på penning­ hushållningens område av människans och materielens mobilisering i för­ svarets tjänst. Konstaterandet härav innebär ingen underskattning av det finanspolitiska problemets betydelse. Tvärtom torde händelseutvecklingen under den pågående maktkampen i Europa redan ha givit vid handen, i vil­ ken grad ett framgångsrikt genomförande av den militära och, än mer, den ekonomiska mobiliseringen är beroende av insatsen i rätt tid och riktiga proportioner av de lämpliga finansiella medlen. Å andra sidan är för den nutida krigs- och försvarsfinansieringen utmär­ kande, att den för sin fulla effektivitet förutsätter kompletterande och under­ byggande åtgärder i form av regleringar pa produktionens, prisbildningens samt konsumtionens och kapitalbildningens områden. Den nödvändiga om­ ställningen av den industriella produktionen från tillgodoseendet av civila till täckandet av militära behov förverkligas exempelvis som regel icke främst på finansiell väg utan genom råvarukontroll och direkta produktionsdirigerande ingrepp och anvisningar. Vidare kan efterfrågans anpassning till en inträffad knapphet på konsumtionsvaror i många fall verksammare och framför allt på ett socialt mera rättvist sätt -— åvägabringas genom kort­ ransonering än förmedelst en på skattevägen genomförd köpkraftsbegränsning. Det synes slutligen mången gång vara att föredraga att med priskon­ trollens hjälp förhindra uppkomsten av icke önskvärda konjunkturvinster än att i efterhand med anlitande av beskattningsinstrumentet draga in dem till det allmänna. ... Exemplen skulle kunna mångfaldigas, men de fa icke tolkas sa, som skulle de direkta regleringarna avsevärt minska behovet av finanspolitiska för­ svars- och beredskapsåtgärder. De ha tvärtom behållit och stärkt sin ställ­ ning i det krisekonomiska systemet; deras betydelse ligger icke blott på det rent fiskaliska utan även på det allmänekonomiska och socialpolitiska planet. Icke minst den sistnämnda synpunkten må redan nu understrykas. I ti­ der, som kräva den högsta anspänning av nationens krafter och resurser, lig­ ger’det större makt än eljest på att de växande bördorna rättvist fördelas på skilda befolkningsskikt. Varje avsteg från denna grundsats betyder en för­ svagning av den inre fronten, eller rentav en bräsch i beredskapen. Härtill kommer, att det sätt, varpå försvarsbördorna fördelas, blir av en kanhända utslagsgivande betydelse för nationens framtida sociala struktur. Vad åter finanspolitikens uppgifter på det allmänekonomiska planet be­ träffar tilldrager sig i första hand uppmärksamhet den på senaste tiden i den internationella diskussionen livligt debatterade frågan örn den frigjorda köpkraften och de medel, som kunna vara tjänliga att kanalisera in densam­ ma i fåror, där den kan bliva fruktbringande. Frigörande av köpkraft kail 1 Jfr betr. detta och följande resonemang Hans .lecht: Stand nild Problcme, särskilt sid. 46:> 7.

24 Kungl. Maj:ts proposition nr 237.

i nuvarande situation schematiskt uttryckt tänkas uppkomma på i huvudsak följande sätt, nämligen 1) därigenom att staten för täckande av sina växande utgifter i stället för äkta inkomstmedel tar i anspråk med sedelpressarnas hjälp alstrad, konst­ gjord köpkraft, vilken därefter kommer till synes såsom inkomsttillskott hos anställda och företagare; 2) därigenom att produktionen eller importen av konsumtionsvaror mins­ kas utan att en motsvarande begränsning av betalningsmedelsförsörjningen kommer till stånd; 3) därigenom att medel, som hittills hållits bundna i varulager eller driftsinventarier, frigöras vid försäljning av lagren eller inventarierna utan följan­ de nyanskaffning. Denna fria köpkraft — en den inhemska penningmarknadens motsvarig­ het till det internationella »vagabondkapitalet» —- kan på olika vägar under­ gräva det finansiella och försörjningspolitiska läget. En med den fria köp­ kraften förbunden fara ligger i risken för uppkomsten av svarta varubörser med priser, som undandraga sig de statliga myndigheternas kontroll. En annan risk, som kanske i det nuvarande läget är mera överhängande, ligger i att köpkraften inriktas mot icke ransonerade varuområden och där leder till en rensning av lagren. Denna process är visserligen i och för sig över­ gående; har den väl slutförts, kan den — såsom lecht påpekar1 — leda till att den återstående fria köpkraften blir oanvändbar för varje annat ändamål än sparande, men ingen torde vara benägen att betrakta denna utväg för realiserandet av tanken på tvångssparande såsom idealisk eller lämplig. Valet av de finanspolitiska medlen för absorberande eller neutraliserande av den fria köpkraften beror ytterst på ett politiskt bedömande av frågan om det önskvärda eller icke önskvärda i strukturförändringar i nuvarande läge. Utgår man från att strukturförändringar nu i stort sett böra undvikas, skulle den schematiska regeln för den frigjorda köpkraftens uppsugande vara den, att i den mån densamma uppträder i form av konsumentinkomster, bör den uppsugas genom skatter, i den del den åter uppträder såsom fri­ gjorda förmögenhetsdelar, bör den absorberas genom lån.2 Ur en annan synpunkt kunna de ingripanden, varom här är fråga, indelas i dels generella åtgärder, vilka alltså rikta sig mot köpkraften i allmänhet, och dels speciella åtgärder, avseende att begränsa köpkraften genom en för­ dyring av just de knappare varorna. Bland tänkbara medel av den först­ nämnda kategorien märkas en stegring av de direkta skatterna, införandet av allmän omsättningsskatt samt upptagandet av tvångslån. Såsom exempel på åtgärder av det senare slaget kunna anföras importavgifter och speciella varuskatter (tillverkningsavgifter, omsättningsskatter å särskilda varor). Med hänsyn till andra parallellt med förevarande undersökning bedrivna utredningar, har densamma ansetts böra begränsas till att avse ett studium av förutsättningarna och metoderna för konsumtionens inskränkning genom köpkraftsbegränsande medel av speciell natur, d. v. s. genom importavgif­ ter, tillverkningsskatter och speciella omsättningsskatter. Såsom en allmän förutsättning för utredningen har därjämte uppställts, att de åtgärder, som kunna komma i fråga, icke i främsta rummet avse att fullfölja fiskaliska syf­ ten utan utformas med tanke på den åsyftade konsumtionsbegränsningen, med beaktande av angelägenheten att inom ramen av konsumtionsvaruindustriernas befintliga kapacitet bereda rum för vissa statliga beställningar för militära ändamål.

1 Jecht, a. a. sid. 480. 2 Jfr Rath: Die produktiven Aufgaben der Kriegsfinanzierung, särskilt sid. 505.

Kiinc/l. Maj.ts proposition nr 237. 25

I enlighet med vad nu anförts, kommer i första hand att undersökas frå­ gan, i vilken mån utrymme förefinnes för en penning politiskt motiverad konsumtionsbeskattning. Denna utredningsuppgift griper emellertid in i ett an­ nat motivkomplex, nämligen tanken att på beskattningsvägen dirigera kon­ sumtionen. Delvis löpa de båda syfllinjerna parallellt, men problemet om beskattningens konsumtionsdirigerande uppgift har en vidare räckvidd. En på skattevägen genomförd dirigering kan nämligen syfta antingen till att avleda efterfrågan från varor, vilka utmärkas av särskild knapphet, till så­ dana, som utmärkas av mindre knapphet, eller också kan den åsyfta att avleda inkomsterna från konsumtionen överhuvud taget och i stället inrikta dem på sparbildning; denna senare uppgift sammanfaller uppenbarligen med det nyssberörda penningpolitiska syftet alt absorbera den fria köp­ kraften. En konsumtionsinskränkning kan naturligen framstå såsom önskvärd även på andra grunder än de nu nämnda; ett viktigt sådant motiv kan vara det valutapolitiska läget. Innan vårt land i början av april innevarande år avskurits från handelsförbindelserna västerut, kunde man endast i fråga om enstaka importvaror tala om en verklig brist. Läget var fastmera det, att landets valutatillgångar i betydande utsträckning toges i anspråk för inköp från utlandet av ett stort antal relativt umbärliga varor. Bland annat med hänsyn till importprisutvecklingen kunde det befaras, alf underskottet i be­ talningsbalansen komme att ökas redan inom ramen för den ordinarie han­ deln. Därutöver ställde emellertid för statsmakternas räkning vidtagna extra­ ordinära inköp i utlandet av viktiga förnödenheter betydande krav på lan­ dets valutatillgångar. Under sådana förhållanden tedde det sig vid nu ifråga­ varande tid som en alltmera angelägen uppgift att begränsa den umbärliga importen för att i stället valutamässigt bereda rum för en ökad införsel av nödvändiga varor. Denna ståndpunkt, som synes ligga till grund för K. k. den 21 mars 1940 (nr 161) angående importförbud å vissa varor, torde ha inne­ burit, alt valutareserven visserligen borde få snabbt utbytas mot fastare vär­ den än utländska valutor, men att det däremot framstode såsom olämpligt, att den användes för löpande civila konsumtionsändamål. För förverkli­ gandet av denna princip skulle erfordras en importbegränsning med approxi­ mativt 600 milj. kronor för det löpande året, vilket skulle innebära en ned­ skärning med 15 å 20 °/o av den totala importen, räknat efter 1936—1938 års siffror. Efter den inträdda handelsavspärrningen från de viktiga transoceana och västeuropeiska marknaderna har den valutapoliliska synpunkten naturligen icke längre samma aktualitet som tidigare. Folkförsörjningsproblemet har i stället kommit att domineras av frågan, hur de inhemska förråden av konsumlionsförnödenheter och industriella råvaror skola på bästa sätt för­ delas och användas, medan frågan örn sammansättningen och regleringen av den import, som under de inträdda förhållandena kan komma till stånd, tor­ de vinna sin lösning i sådana former, att valulatillgången icke direkt påver­ kas därav. Detta läge kan dock möjligen snabbt komma att ändras, var­ igenom problemet örn den lämpliga dispositionen av valutatillgångarna ånyo kan komma att påkalla uppmärksamhet. Den ändamålsenliga utformningen av en konsumtionsdirigerande och sam­ tidigt köpkraftsabsorberande beskattning skulle vara, att de förnödenheter, varifrån efterfrågan skulle avledas, belädes med särskilda krispålägg. Dessa skulle variera alltefter den begränsning, som åsyftades av konsumtionen; på så sätt finge man en skala, som avspeglade statsmakternas — d. v. s. den försörjningspolitiska ledningens — uppfattning örn levnadsbehovens berät­ tigande, en skala, som mer än någon propaganda skulle bidraga lill att i

26 Kungl. Maj:ts proposition nr 237 ■

det allmänna medvetandet inpränta nödvändigheten av en omläggning av levnadsvanorna i enlighet med det nya tidslägets krav. Såsom intressanta exempel på en radikal, över hela linjen genomförd konsumtionsbegränsning, motiverad av väsentligen samma allmänekonomis­ ka överväganden, som i det föregående berörts, kan anföras två av den eng­ elska regeringen utfärdade förordningar, den ena härrörande från mitten av april och den. andra från början av juni innevarande år. I den förstnämnda förordningen föreskrevs en begränsning av textilvaruförbrukningen under en tid av 6 månader. Hårdast drabbades därvid linne­ varorna, varav konsumtionen sänktes till 25 °/o av den normala förbrukning­ en, medan konsumtionen av bomullsvaror och konstsilke reducerades till 75 °/o. Ransoneringsmetoden bestod däri, att fabrikanter och grossister för­ bjödos att till detaljhandlarna leverera mer än den sålunda faslslagna kvo­ ten. Däremot tillgrepos inga ransoneringsåtgärder i förhållande till den kon­ sumerande allmänheten; i stället hoppades man att på propagandans väg och genom samtidigt vidtagna prishöjningar ernå den önskade reaktionen även från allmänhetens sida. Samma teknik lades till grund för de nya och mycket vittgående konsumtionsbegränsande föreskrifter, som promulgerades genom juniförordningen. Enligt sistnämnda bestämmelser skulle den totala varuomsättningen i detalj­ handeln begränsas till två tredjedelar av förkrigsvärdet i fråga örn följande varuslag: 1. Korsetter, gördlar, hängslen etc.; 2. handskar, utom arbetshandskar; 3. trikåvaror; 4. spetsar och broderier (med undantag för handarbeten även­ som textilvaror med olika slags applikationer); 5. pälsverk och kläder samt kläder med pälsbesättning; 6. madrasser, kuddar, bolster etc.; 7. linoleum, korkparkett, filt- och oljedukar, mattor etc.; 8. porslins- och lervaruarbeten, laboratorie- och industriutensilier, kakel samt sanitetsporslin, glasvaror, speg­ lar samt termosflaskor; 9. stålmöbler utom för vissa specialändamål, knivar utom kirurgiska instrument etc.; 10. reseffekter, portmonnäer, etuier av läder eller läderimitation; 11. möbler av rotting eller bamburör etc.; 12. fotografi­ apparater med tillbehör ävensom fotografisk film och fotografiskt kopieringspapper; 13. musikinstrument av alla slag, sportartiklar (utom sport­ kläder), leksaker; 14. bijouterivaror samt toalett- och hushållsartiklar av elfenben, bärnsten, koraller, pärlor etc. av celluloid och andra plastiska ma­ terial; reservoarpennor och pennstift, cigarrettändare; 15. juvelerarearbeten utom ur och barometrar; 16. parfym- och toilettpreparat utom tvål och tandpasta; 17. alla slags maskiner med småmotorer med högst 1h0 hkr., perma­ nent- och torkapparater, klippmaskiner, tvättmaskiner, dammsugare, kylskåp med kubikinnehåll av högst 12 kubikfot, elektriska brödrostar, elektriska strykjärn samt elektriska pannor. Även de sist berörda konsumtionsbegränsningarna gälla i första hand för 6 månader framåt, men de förmodas komma att förlängas och skärpas, om kriget vid utgången av denna tid ännu icke är slut. Vid en granskning av listan faller det i ögonen, att densamma upptager ett stort antal husgerådsartiklar, vilka knappast kunna hänföras till lyxvaror. Vid sådant förhållande kan det synas överraskande, att man icke föreskrivit en differentiering av konsumtionsinskränkningen på så sätt, att en starkare begränsning vidtagits med avseende å egentliga lyxartiklar. Åtgärderna anses komma att leda icke blott till en besparing av råmaterial, som — om hänsyn tages till den efter krigsutbrottet inträffade prisstegringen — kan uppskattas till 50 °/o av normalförbrukningen, utan även till ett fri­ görande av inemot en halv miljon arbetare, vilka i stället kunna överföras

Kungl. Maj:ts proposition nr 237- 27

till krigsproduktionen; varuurvalet har uppenbarligen i icke ringa grad på­ verkats av just det sistnämnda syftet. Då de nu återgivna brittiska ransoneringsförordningarna såsom nämnts icke kompletterats vare sig med kvantitativ reglering av de enskilda konsu­ menternas efterfrågan eller av särskilda beskattningsåtgärder1 oell då vidare de prishöjningar som samtidigt vidtogos å vissa varor knappast stodo i pro­ portion till det minskade utbudet, ha farhågor uttalats för att de skulle kom­ ma att framkalla hamstringsköp från allmänhetens sida. Det har icke varit möjligt utröna, i vad mån dessa farhågor besannats; onekligen inge dock de nämnda förordningarna ett intryck av leges imperfeetse. Men icke heller metoden att genom en utvidgad varubeskattning söka för­ verkliga en ur penning- och försörjningspolitiska synpunkter motiverad konsumtionsbegränsning går helt fri från invändningar, och dessa ligga på såväl det principiella som det praktiska planet. a) Såvitt rör den principiella sidan, kan i första hand diskuteras, huruvida den förut angivna allmänna finanspolitiska utgångspunkten att strukturför­ ändringar i rådande läge i stort sett höra undvikas är försvarlig. Man kan fråga sig, huruvida det verkligen är ett eftersträvansvärt mål att bl. a. hindra uppkomsten av nya besparingar hos de breda lagren av löntagare men kon­ servera kapitalet i de kretsar, där en kapitalbildning redan kommit till stånd. b) Det kan ock diskuteras, huruvida en varufördyring verkligen ger upp­ hov till en stegrad sparverksamhet. En författare2 har gjort den synbarligen välgrundade observationen, att en utveckling av konsumtionen och en ny­ bildning av sparande i stort sett förlöpa parallellt. Därur kan man möjligen draga den slutsatsen, att incitamentet till sparverksamheten främst ligger i inkomstökningar; sedan en viss inkomstnivå uppnåtts, torde det vara relativt sällsynt, att en väsentlig inkomstbeskärning vidtages för möjliggörande av ett vidgat sparande. Är denna iakttagelse generellt riktig, torde den nästan a fortiori äga tillämpning å det svenska folkkynnet. Det finns sålunda an­ ledning antaga, att en kraftig varufördyring i första hand utlöser en efter­ frågan på lyx i de former, som icke nås eller kunna nås av beskattningen. c) Med hänsyn till förefintligheten av betydande reserver av likvida medel hos den konsumerande allmänheten och till stelheten i köpvanorna är det under alla förhållanden antagligt, att en anpassning på prisvägen kommer alt försiggå relativt långsamt, örn ej mycket drakoniska skattesatser tillgripas. Trots de principiella betänkligheter, som sålunda göra sig gällande i fråga örn möjligheterna att använda en differentierad varubeskattning i förut an­ givna allmänekonomiska syften, lia vi funnit synpunkten av sådant intresse, att vi låtit närmare undersöka, hur en dylik skatt skulle i praktiken kunna utformas. I samråd med oss har fördenskull byråchefen i generaltullstyrel­ sen C. E. L. Sandquist utarbetat ett detaljerat förslag till en på bred basis uppbyggd konsumtionsbegränsande varubeskattning. Här nedan torde en summarisk redogörelse få lämnas för huvuddragen av denna plan. Skatten tänktes förlagd till producentstadiet. Vid varuurvalet tillämpades i huvudsak följande principer: I första rummet medtogos sådana varor, som kunna betraktas såsom lyxartiklar eller mera umbärliga varor och be­ träffande vilka en konsumtionsbegränsning måste i nuvarande läge anses önskvärd. Till dylika varor hänfördes i första hand de varuslag, som ge­ nom K. k. den 21 mars 1940 (nr 101) belagts med importförbud. Undan­ tag gjordes dock för vissa varor, beträffande vilka det skulle möta särskilt stora svårigheter alt utöva någotsånär tillfredsställande kontroll över skattens

1 Deri i budgetpropositionen föreslagna omsättningsskatten Inar ännu icke genomförts. 1 Charlotte Lorenz: Die Steucrkraft des Verbrauchs, sid. 676. Milling lill riksdagens protokoll /!>•}/. I sami. Nr 7. 6

30 Kungl. Maj:ts proposition nr 237.

invändning. För den händelse den åsyftade konsumtionsbegränsningen komme till stånd, skulle detta nämligen på betydelsefulla områden av svenskt produktionsliv i en ömtålig situation otvivelaktigt vara ägnat att utlösa de­ pressiva tendenser. I viss utsträckning äro emellertid tendenser i dylik rikt­ ning redan märkbara för flera av de lill beskattning ifrågasatta varorna. Detta gäller exempelvis tändstickor, kylskåp, dammsugare och golvbonare, med avseende å vilka exportmarknaden starkt beskurits, överhuvud taget synes ett sådant system som det nu diskuterade lämpligt allenast i en viss mycket speciell situation, som utmärkes icke blott av en brist på råvaror utan även av en betydande, ej endast övergående brist på arbetskraft. När emellertid sysselsättningsproblemet på grund av exportindustriens svårig­ heter i stigande utsträckning kräver beaktande, måste självfallet omsorgs­ fullt tillvaratagas de produktionsmöjligheter, som erbjuda sig inom den egentliga hemmamarknadsindustrien. Man kan sålunda på denna punkt konstatera, att de krav, som sysselsättningsproblemet ställer, i viss mån kon­ kurrera med de anspråk, som statsmakterna för sin del måste göra gällande å konsumenternas inkomster. Såvitt angår frågan örn utformningen av konsumtionsbeskattningen leda de angivna förutsättningarna till slutsatsen, att det synes tillrådligt framgå med försiktighet vid en ytterligare utvidgning av skatteområdet. Om en utbyggnad av den ifrågasatta allmänna omsättnings­ skatten skall komma till stånd, synes den följaktligen böra få en vida mera begränsad räckvidd än den nu diskuterade planen på en brett lagd konsumtionsbegränsande varubeskattning.

En av huvudteserna i den finansteori, som utbildade sig under senare de­ len av 1800-talet och som successivt vann insteg i de flesta kulturländers skattesystem, utgjordes av principen om förverkligandet av tanken på den rättvisa fördelningen av skattebördorna genom införandet av progressiva in­ komst- och förmögenhetsskatter. Dessa skatter ansågos ägnade att täcka en ständigt stigande del av statsutgifterna, varför de socialt stötande konsumtionsskatter, som träffade de breda folklagrens förbrukning av oumbärliga varor, borde i motsvarande mån kunna mildras eller avskaffas. Vid en exceptionell stegring av anspråken på statskassan, såsom framför allt under 1914—18 års världskrig och åren närmast därefter samt under nu pågående europeiska stormaktskrig, har det visat sig omöjligt att i praktiken upprätt­ hålla den nämnda grundsatsen. I stället svara intäkterna av de s. k. indi­ rekta skatterna (konsumtionsavgifter, tullar, inkomster av statsmonopol etc.) för en allt större del av de totala statliga intäkterna, och samhället avlägsnar sig alltmera från den nyssnämnda finansteoriens ideala tillstånd, som kän­ netecknades av att statsutgifterna helt eller till övervägande del täcktes med inkomst- och förmögenhetsskatter.1 I vårt land skulle särskilt införandet av en allmän omsättningsskatt ge vid handen, att statsmakterna äro nödsakade att i långt högre grad än som tidigare ansetts önskvärt eller möjligt lita till sådana indirekta skatter, som tendera att absorbera en större del av in­ komsten hos de lägre inkomsttagarna än hos de högre inkomsttagarna. Detta utmärkande drag för den nämnda skatteformen utgör tvivelsutan i sig ett politiskt hinder för dess genomförande. Det kan emellertid motvägas på i stort sett följande tre sätt: För det första kunna på andra områden av skat­ tesystemet faktorer inbyggas, som innebära en hårdare belastning av de burgnare samhällsklasserna. För det andra kan en lättnad flir de smärre inkomsttagarna åvägabringas genom att vissa för dem betydelsefulla varu­ slag antingen helt fritagas från den allmänna omsättningsskatten eller ock

1 Jfr Karl v. Balås: Zur Logik iler Besteuerung, särskilt sid. 8 f.

Kungl. Mcij.ts proposition nr 237. 31

belastas efter en lindrigare skattesats. En tredje möjlighet att utjämna de socialt ogynnsamma verkningarna av den allmänna omsättningsskatten er­ bjuder sig slutligen, därest densamma utbygges med en högre skatt å lyx­ betonade varor. De två sistnämnda av de nu berörda metoderna innebära, att den av sociala rättviseskäl uppburna progressionsprincipen vinner tilllämpning på de indirekta skatternas område. Vid övervägandet av de nu angivna linjerna må till en början bringas i erinran, att enligt det remitterade förslaget till allmän omsättningsskatt komme att från nämnda skatt undantagas vissa i särskilt de mindre hushål­ lens budget tungt vägande poster (bränslen, mej eri varor). Vidare ha som bekant efter krigsutbrottet mycket avsevärda skärpningar vidtagits i den direkta beskattningen, och ett ytterligare steg i samma riktning tages, därest —- såsom torde vara avsikten — samtidigt med den ifrågasatta allmänna om­ sättningsskatten en särskild krigskonjunkturskatt införes, önskemålet om en social utjämning av skattetrycket kan måhända genom dessa vidtagna eller planerade åtgärder, vilka äro att hänföra till den första eller andra av de nyss angivna kategorierna, anses vinna tillräckligt beaktande. Å andra sidan har även på speciella områden den indirekta beskattningen skärpts till förfång för de mindre inkomsttagarna; i detta hänseende må särskilt pe­ kas på kaffeskatten. Det är också att märka, att i flertalet utländska skat­ tesystem, där en allmän omsättningsskatt förekommer, den omständigheten att vissa elementära förnödenheter helt fritagits från beskattning icke ute­ sluter tillämpningen av den tredje av de berörda metoderna, d. v. s. en dif­ ferentiering även uppåt av den allmänna omsättningsskatten genom dess ut­ byggnad med en .särskild skatt å lyxvaror. Tanken på en dylik lyxskatt sy­ nes därför i det följande böra upptagas till övervägande. För att framstå såsom berättigad skall en sådan utbyggnad av den allmänna omsättnings­ skatten fylla den funktionen i skattesystemet som helhet att träffa den um­ bärliga förbrukningen och därigenom åstadkomma en utjämning av den belastning, som de smärre inkomsttagarna ha att bära på grund av en hård beskattning av oumbärliga förnödenheter.1 Härav följer att en förhöjd skatt å vissa umbärliga varor från nu angivna utgångspunkter framstår såsom i alla avseenden sekundär och supplemen­ tär i förhållande till den allmänna omsättningsskatten. Den förhöjda skat­ tens syfte skulle sålunda ligga väsentligen på det sociala planet. Konsta­ terandet härav kan emellertid icke leda till ett accepterande utan vidare av tanken på en dylik skatt. En social hallstämpel på ett förslag innebär för­ visso icke alltid garantier för att enbart rättvisesynpunkter fått vara vägle­ dande vid dess utformande, och även örn så är fallet, är begreppet social rättvisa alltid ytterst subjektivt. När det gäller ifrågasatta inskridanden mot lyx eller umbärlig förbrukning överhuvud taget, torde man lia särskild an­ ledning att kritiskt pröva, i vad mån yrkandena äro utslag av social rättfärdighetskänsla och i vad mån de enbart äro yttringar av avund eller annan mänsklig svaghet.2 Det nyss angivna kriteriet på berättigandet av en sär­ skild »^beskattning» kan i ett sunt finanspolitiskt system icke innebära annat, än att skatten i fråga är ägnad bidraga till en jämnare fördelning av skattebördan i förhållande till den enskildes skattekraft. Att en sålunda motiverad skatt kan ge anledning till högst skiljaktiga po­ litiska bedömanden och ställningstaganden, torde icke vara ägnat förvåna och bekräftas till fullo vid en studie av de erfarenheter, som utomlands gjorts av sådana eller därmed likartade skatter.

1 Brauer: Luxussteuern. 2 Jfr v. Balås, a. a. sid. 7.

32 Kungl. Maj:ts proposition nr 237.

II. Lyxtillverknings- och lyxomsättningsskatter i den finansveten­ skapliga teorien och i utländsk skattelagstiftning.

Den utbyggnad av den allmännare varubeskattningen, vilken enligt det förda resonemanget sålunda i nuvarande läge bör upptagas till övervä­ gande, erbjuder betydande likheter med de förslag till lyxtillverknings- och lyxomsättningsskatter, som vid olika tillfällen och i olika länder framkom­ mit och i vissa fall även förverkligats. Före mediet av 1800-talet torde den skatteform, varom bär är fråga, ha va­ rit sällsynt, låt vara att en viss motsvarighet därtill påträffats i de tidigare accissystemen, i vilka ofta värdefulla förbrukningsartiklar hårdare belasta­ des än livsmedel. I synnerhet hade den äldre engelska accislagstiftningen att uppvisa en mångfald exempel på en högre belastning av lyxbetonade eller umbärliga varor. Vad som faller i ögonen vid en historisk återblick är framför allt det nära° sammanhanget mellan försöken med lyxbeskatlning och de av krigsförhållanden vållade finansiella nödtillstånden. Detta gäller de nyssnämnda engelska lyxskatterna, likaväl som ett under Napoleonskrigen infört lyxskattesystem i Preussen samt vissa franska lyxskatter av år 1870. Ett karakteris­ tiskt drag är vidare, att dessa tidigare försök med lyxskatter infördes vid tidpunkter, då såväl allmänna inkomstskatter som varje form av progres­ siva, personella skatter saknades, under det att däremot konsumtionsskatterna, särskilt på varor avsedda för allmän förbrukning, voro starkt utbil­ dade, för att icke säga hårt ansträngda. Dessa sistnämnda skatter belasta­ de givetvis i högre grad de lägre inkomsttagarna. När man för att täcka de av kriget starkt stegrade statsutgifterna ansåg sig i högre grad böra belasta de förmögnare folkgrupperna, skedde detta i den formen, att de yttre teck­ nen på rikedomen belädes med skatt. Sedan efter hand skattesystemen ut­ byggts med allmänna inkomst- och förmögenhetsskatter, vilka bättre än konsumtionsskatterna tillgodosåge kravet på en belastning av medborgarna efter deras ekonomiska bärkraft, förminskades väsentligt intresset för lyxbeskattningen. Den omedelbara föregångaren till de moderna lyxtillverknings- och lyxomsättningsskatterna återfinnes i vissa bestämmelser rörande den allmänna om­ sättningsskatt, som under inbördeskriget infördes i Förenta Staterna och enligt vilka bestämmelser särskilda produkter uttogos till hårdare beskattning; detta gällde exempelvis patentmediciner, skönhetsmedel, spelkort och tobaksvaror. Denna amerikanska omsättningsskatt avskaffades sedermera på 1880talet. I den finansvetenskapliga teorien framträdde från och med 1870-lalet åt­ skilliga förfäktare för en särskild skatt å lyxvaror, vilken enligt den all­ männast hävdade uppfattningen borde förläggas till producentstadiet. Ett av de första och intressantaste inläggen i debatten härom återfinnes hos po­ lacken von Bilinsky. Sedermera framlade österrikaren Schäffle i sitt arbete »Die Steuern» konkreta och till och med i detalj gående förslag till en dylik beskattning. Schäffle fann skattefriheten i fråga om lyxföremål utgöra den största bristen i det dåvarande skattesystemet, i synnerhet som detta i många fall innebar en belastning av de breda massornas nödvändiga förnödenheter. Strax före publiceringen — i slutet på 1890-talet — av Schäffles arbete hade fransmannen René Stourm i »Systémes généraux d’Impöts» uttalat, att idealet för beskattningen vore, örn man kunde lägga hela skattebördan på den s. k. lyxen, d. v. s. på rikedomens påfallande, närapå straffbara uttrycksformer.

Kungl. Maj:ts proposition nr 237. 33

1905 sökte Franz Graf genom sitt arbete »Das Problem der Luxussteuer» verka för de Schäffleska tankegångarnas praktiska genomförande i det tyska skatte­ systemet, och strax före krigsutbrottet gjorde Julius Lissner (Die Zukunft der Verbrauchssteuern in Deutschland) ett försök i samma riktning, vilket är av intresse med hänsyn till att det tydligen i viss utsträckning tjänat såsom förebild för den några år senare i Tyskland genomförda lagstiftningen på området. I stort sett kan man säga, att före världskriget hade tanken på en lyxomsättningsskatt vunnit föga förståelse utanför 1’inansvetenskapsmännens krets. Under senare delen av världskriget inträdde emellertid en ändring härutinnan. Det är betecknande, hur i alla viktigare länder uppdykande tendenser till gulascheri och ett ständigt stigande, de breda massorna belastande skattetryck banade väg för övertygelsen om nödvändigheten av en särskild ^beskatt­ ning, vilken om icke av annat dock syntes motiverad av sociala rättvisehänsyn. I det följande må1 lämnas en redogörelse för denna frågas utveckling i Frank­ rike, Tyskland och England under förra världskriget och åren närmast där­ efter. Frankrike. Det första land, i vilket en lyxbeskattning genomfördes under världskriget, var Frankrike. Specifika förhållanden inom det franska skatte­ systemet, liksom även partiställningen i det franska parlamentet inverkade i skilda hänseenden på utformningen av lyxbeskattningen i detta land. Karak­ teristiskt för den franska skattepolitiken före världskriget var den intressekamp, som pågick i fråga om den allmänna inkomstskatten. De konservativa partierna, framför allt i senaten, fasthöllo hårdnackat vid de indirekta skatter, som betraktades såsom en stor nationell vinning av den franska revolutionen. Den radikala kammarmajoriteten däremot hade just år 1914 voterat en allmän inkomstskatt, vilken innebar en fullständig förändring av det skattepolitiska systemet. Den omständigheten, att Frankrike sålunda vid krigsutbrottet och under de första krigsåren befann sig i en utpräglad övergångsperiod på skatte­ politikens område, betecknade tvivelsutan en avsevärd svaghet i landets finan­ siella försvarsberedskap. Under dessa år försökte man till att börja med omsorgsfullt undvika alla nya skatter, som kunde innebära en överbelastning av näringslivet, vilket led mycket redan på grund av den tyska ockupationen av många viktiga industridistrikt och den kraftiga beskärningen av utrikes­ handeln. Men även sedan sysselsättningsproblemet lösts genom arbetskraftens överförande till krigsproduktionen och den därigenom skapade krigskonjunkturen givit anledning till betydande merinkomster på olika håll, drog man sig för att pålägga nya skatter. De ledande finansvetenskapliga auktoriteterna, framför allt Leroy-Beaulieu, varnade för en höjning av de bestående skat­ terna, något som sades kunna menligt inverka på kapitalbildningen, och varnade även för att i tider, då förvaltningsapparaten förminskats genom militärinkallelserna, göra experiment med nya skatter. Denna ståndpunkt blev emellertid i mitten av år 1917 ohållbar, och man fick söka efter nya skatteformer, framför allt efter nya konsumtionsskatter. Två olika utvägar upptogos härvid till diskussion: den första av dessa syf­ tade till en utbyggnad av kvittostämpelsystemet till en proportionell skatt på alla betalningar, vilken såsom belastning på alla förekommande utgifter skulle verka såsom en »automatisk inkomstskatt». Den andra utvägen avsåg ge­ nomförandet av en hög, örn möjligt progressiv belastning av vissa lyxvaror, såsom ädelstenar, konstverk, parfymer, viner etc. Dessa båda förslag upptogos av finansminister Thierry och sammansmältes till ett utkast till utgiftsbeskatt-

1 Väsentligen på grundval av Auerbach: Die Luxusumsatzsteuer oell Popitz: Kommentar zum Umsatzsteuergesetz.

34 Kungl. Maj:ts proposition nr 237.

ning. Meningen var att söka förena fördelarna i de båda olika förslagen, näm­ ligen enkelheten och den höga intäkten av den allmänna skatten på betal­ ningar, å ena sidan, och rättvisemomentet i lyxbeskattningen, å den andra sidan. Thierrys förslag gick i korthet ut på dels en skatt på 1 700 på samtliga betalningstransaktioner, som försiggingo mellan köpmän, dels en skatt på 5 % av alla försäljningar i detaljhandeln med undantag av livsmedel och vissa viktiga produktionsartiklar; denna detaljhandelsskatt höjdes till 10 %>, såvitt gällde en rad lyxartiklar, nämligen finare viner och likörer, efter mått tillverkade kläder och skodon, pälsverk, solfjädrar, plymer, mattor, keramik, glas och porslin, antikviteter och övriga samlarföremål, konstverk, juveler och produkter av ädla metaller, parfymer samt grammofoner. Thierrys förslag kom aldrig att förverkligas, men grundtankarna i det­ samma upptogos i slutet av 1917 av den dåvarande finansministern Klot/. I motsats till Thierry lade emellertid Klotz huvudvikten vid lyxbeskattningen, vilken beräknades inbringa 1 miljard francs årligen emot en intäkt av 240 miljoner francs av kvittoskatten. Parlamentets beslut gick ut på en kvitto­ skatt i form av stämpelavgift på 2 °/oo> vidare en detaljhandelsskatt med samma låga skattesats och begränsad till betalningar överstigande 150 francs. Å andra sidan vidgades tillämpningsområdet för lyxbeskattningen, och det gjordes gällande, att denna komrne att träffa den samlade lyxförbrukningen. Denna s. k. allmänna ^beskattning kan i mångt oell mycket ledas tillbaka till principer, som angivits av R. Favareille i en i februari 1917 publicerad uppsats i »Revue Politique et Parlamentär». Att Klotz för sin del upptog dessa tankegångar i sitt skatteförslag torde i hög grad lia berott på socia­ listernas motstånd mot utvidgningen av kvitto- och nyinförandet av detaljliandelsskatten. Icke desto mindre röstade de socialistiska deputeradena, när frågan slutligen kom upp i kammaren, emot lyxbeskattningen, under för­ menande av att denna vore ägnad att skada industrien. Däremot hälsade de konservativa deputeradena skatten med tillfredsställelse såsom en rättvis belastning av förbrukningen. På grundval av parlamentets beslut utfärdades den 31 december 1917 en lyxskattelag. Denna hade karaktär av en ramförfattning, vilken innehöll be­ stämmelser om två olika slag av skattepliktiga transaktioner, nämligen: 1) försäljning i detaljhandeln av vissa artiklar, vilkas urval skulle fast­ ställas av en särskild kommission, sammansatt av representanter för finans­ myndigheterna och för handeln; 2) uppehåll eller förplägnad å hotell eller restauranger under sådana för­ hållanden, att prissättningen gåve vid handen, att hotellet eller restaurangen vore att hänföra till kategorien lyxföretag. Sedan kommissionen avslutat sitt arbete och parlamentet antagit varuförteckningen, utfärdades en tillämpningsförordning den 23 mars 1918. Den sålunda beslutade lyxskatten innebar ett försök att i detaljhandeln skattebelägga överhuvud taget alla lyxföremål. De svårigheter, som förelågo med hänsyn till relativiteten och subjektiviteten i begreppet lyx sökte kommis­ sionen övervinna genom uppställandet av tre olika objektiva kriterier för en varas hänförande till lyxkategorien, nämligen: 1) varans natur, d. v. s. dess betydelse för behovstillfredsställelsen enligt dess allmänna beskaffenhet; 2) dess pris, alltså dess dyrbarhet; 3) dess bestämmelse i särskilda fall. Med utgångspunkt härifrån klassificerades de olika artiklarna och upp­ delades på två olika listor. Av dessa listor innehöll den första, lista A, varor, vilka på grund av sin natur alltid skulle betraktas såsom lyxartiklar och i varje fall vara underkastade skatt. Varorna fördelades på 26 olika positioner

Kungl. Maj:ts proposition nr 237. 35

och utgjordes av bl. a. smycken, ur, konstverk, antikviteter, pälsar, mattor, fotografiapparater, biljarder, musikinstrument, automobiler, sidenkläder och silkesstrumpor, parfymartiklar, vissa delikatesser, jaktartiklar, kort sagt de förmögnare befolkningsgruppernas lyx. Den andra listan, lista B, innehöll varor, av vilka endast de högre kvalite­ terna betraktas såsom lyxvaror. Delvis var här fråga örn föremål, som kunde betecknas som överflödiga småsaker och i varje fall icke såsom egentliga nödvändighetsartiklar, såsom imiterade smycken, keramik, konfityrer, spetsar, solfjädrar, fotografier och reproduktioner av konstverk, sportartiklar, lack­ saker etc. Huvudparten utgjordes emellertid av bruksföremål ingående i den ordinarie levnadsstandarden, vilka emellertid på grund av sitt finare ut­ förande representerade en viss och mycket utbredd form av lyx; häribland märktes kläder, hattar, möbler, skor, handskar, borstar, lampor, resväskor, paraplyer, tvålar, näsdukar o. s. v. Avgörande för frågan, huruvida alla dessa olika artiklar utgjorde lyxföremål, var priset; för varje särskild grupp fastställdes en prisgräns, under vilken de ifrågavarande artiklarna voro fria från lyxskatt, men över vilken en skatt pålades på hela försäljningssumman. Skattesatsen utgjorde 10 °/o av varans pris och skatteplikten inträdde, så snart varan försåldes till en konsument, likgiltigt örn säljaren var köpman eller privatperson. Skattepliktig var likaledes import av hithörande lyx­ artiklar, i den mån de voro avsedda för konsumtion; export av sådana varor var däremot skattefri. Skatteuppbörden kunde ske i två olika former, antingen^ genom åsättan­ de av stämpelmärken eller genom kontant inbetalning, försåvitt köpmannen föredrog att träda i direkt förbindelse med skattemyndigheterna. I sist­ nämnda fall hade han att varje månad insända utdrag ur en skattebok och att samtidigt inbetala på månaden belöpande skatt. Allmänhetens inställning till lyxskatten var från början mycket ogynn­ sam; än mer gällde detta köpmännens. Dessa hade att fungera såsom skatteuppbördsmän men kände sig i realiteten såsom skattebetalare och klagade över den belastning, som den utökade bokföringsskyldigheten inne­ bar för dem, men framför allt över de svårigheter, som tillämpningen av den komplicerade och delvis oklara lagstiftningen medförde. Under led­ ning av de olika handelskamrarna avhöllos redan på våren 1918 protest­ möten mot skatten och pressen slöt i stor utsträckning ripp vid deras sida. Arbetare och företagare inom lyxindustrien förenade sig också med mot­ ståndarna till denna skatt. En stor roll i denna opinionsstorm spelade det argumentet, att skatteintäkterna stannade långt under finansministerns be­ räkningar, vilket också faktiskt var fallet. 1 januari 1919 framlade finans­ minister Klotz ett förslag till revision av lyxbeskattningen. Vissa föremål, vilka understundom kunde komma till användning icke blott för konsum­ tion utan även såsom medel i förvärvsverksamhet, exempelvis fotografiap­ parater och finare fisknät, strökos från listan. På grund av den stigande all­ männa prisnivån höjdes prisgränserna inom lista B. Den principiellt vik­ tigaste ändringen innebar, att grundläggande för skatteplikten beträffande varor å lista B framdeles skulle vara icke1 hela priset utan endast den del av priset, som överskrede ett visst fastställt normalpris. Trots dessa tillmötesgåenden upphörde icke klagomålen över skattens orättvisor. Då skatten emellertid oaktat sina brister inbringade cirka 100 miljoner francs örn året, bibehölls (Ion under år 1919, dock väsentligen där­ för att de olika fraktionerna i parlamentet icke kunde ena sig örn andra utvägar för uppbringandet av en motsvarande summa. Vid den revision av hela det franska skattesystemet, som genomfördes genom lagstiftning av den 25 juni 1920, infördes emellertid i stället för 1917 års lyxskatt en skatt

36 Kungl. Majlis proposition nr ‘237.

på 1 % av alla omsättningar inom handel och industri, i vilken omsätt­ ningsskatt den 10 °/o-iga lyxskatten infogades. Genom sedermera vidtagna modifikationer höjdes skattesatsen för abso­ luta lyxvaror (= lista A) till 12 %>, medan skatten sattes till 6 % för sådana varor, vilka voro skattepliktiga endast i den mån priset överstege viss vär­ degräns (= lista B). Genom dekret den 6—7 juli 1934 upphävdes i stor utsträckning den franska lyxheskattningen. Såvitt kunnat utrönas, utgår för närvarande den allmänna omsättningsskatten med 2 % på varans vär­ de, och endast för vissa lyxartiklar är skatten högre (3—16 %). Tyskland. Även såvitt gäller Tyskland måste införandet av lyxheskatt­ ningen under förra världskriget ses mot bakgrunden av den allmänna ut­ vecklingen på det ekonomiska och statsfinansiella området. De depressionstendenser, som uppträdde .strax efter krigsutbrottet 1914, förbyttes mycket snart i en utpräglad krigskonjtinktur, som karakteriserades av starkt steg­ rad sysselsättning samt växande inkomster hos arbetare, affärsmän och fabrikanter. Efter ett par år, eller i slutet av 1916 och början av 1917, ledde dessa krigsvinster till en starkt stigande efterfrågan på lyxbetonade eller umbärliga varor. Denna tendens förstärktes av den kraftiga prisstegringen, vilken kom dyrbarare sakföremål alt framslå såsom den enda värdebe­ ständiga kapitalplaceringen. Våren 1917 föranledde den stigande efterfrå­ gan på lyxartiklar en motion i riksdagen örn införande av en särskild lyxskatt. Tanken i detta enskilda initiativ upptogs snart av riksfinansmyndigheterna, vilka på grund av delstaternas ensamrätt att pålägga direkta skat­ ter, voro hänvisade till att söka finna nya indirekta skatter för täckandet av den växande budgetbristen. De indirekta skatterna hade redan under de tidigare krigsåren kraftigt utbyggts och kommit att hårt belasta de ound­ gängliga konsumtionsvarorna, något som framkallat en stark opinion inom riksdagens vänsterfraktioner. Det blev uppenbart för riksfinansmyndigheterna, att denna ensidiga belastning av de breda folklagren icke kunde fortsätta utan att systemet med konsumtionsskatter måste utformas på ett socialt mera tilltalande sätt. Såsom det lämpligaste medlet härför framstod påläggandet av lyxskatter. Enligt 1918 års lag om allmän omsättningsskatt utgick en avgift på 5 °/oo på varje omsättning utan hänsyn till de omsatta varornas umbärlighet; denna allmänna omsättningsskatt kompletterades emellertid med en detaljliandelsavgift på 10 °/o för vissa lyxartiklar, nämligen föremål av ädla metaller, pärlor, ädelstenar, fickur, skulpturer, målningar och grafiska konstverk, antikviteter och samlarobjekt, pälsverk, mattor, fotografiappa­ rater, handvapen, biljarder, musikinstrument samt fordon för personbe­ fordran. I den mån det emellertid kunde uppvisas, att varorna inköpts för tillgodoseende av ett allmännyttigt intresse eller för förvärvsändamål, öpp­ nades en möjlighet för köparen av vissa av de lyxskattehelagda varorna att på ansökan få den erlagda skatten restituerad. Vid skattens beräkning skulle skattebeloppet inräknas i varuvärdet, och då skattesatsen såsom nämnt utgjorde 10 °/o av detta värde (försäljningspriset + skatten) fördy­ rades varan alltså med 11.1 %>. Skatten upptogs genom deklarationsförfarande. Särskilda bestämmelser gällde för icke förvärvsmässiga transaktio­ ner mellan privatpersoner, varvid kvitto skulle utställas och stämpelbeläggas; likaså utgick skatt vid införseln av varan. Efter vapenstilleståndet ställdes riksfinansmyndigheterna inför uppgiften att återinföra ett ordnat budgetväsende, vilket innebar ett ytterligare växande skattebehov. Hela skattesystemet upptogs till omprövning; såsom en av de mest angelägna uppgifterna uppfattades utbyggandet av omsättningsskatter­ na. En plan utarbetades, vilken gick ut på att till den allmänna omsätt­

Kungl. Maj:ts proposition nr 237■ 37

ningsskatten foga en allmän 5 % detaljhandelsskatt saint en väsentlig ut­ byggnad av lyxskatterna, en plan, som alltså erbjöd flera likheter med den franske finansministern Thierrys ursprungliga förslag till utgiftsbeskattning. Denna omfattande generalaccis stötte emellertid inom alla partier på det häftigaste motstånd, vilket framför allt riktade sig mot detaljhandelsskatten. Endast genom en kompromiss emellan regeringspartierna räddades i sista stund den allmänna omsättningsskatten såväl som den särskilda Iyxskatten. Ytterligare modifikationer vidtogos därefter av den i Weimar sammanträ­ dande nationalförsamlingen. Den 24 december 1919 utfärdades den nya lagstiftningen i ämnet. Såvitt gällde den särskilda Iyxskatten karakteriserades denna av en strävan att med skatt belägga ett väsentligt utsträckt antal umbärliga varor. Undantag gjordes dock -—■ genom de av nationalförsamlingen företagna modifikatio­ nerna — för sådana föremål som choklad och vanligare sötsaker, flertalet leksaker, sportartiklar, julgransprydnader, vykort, fotografier etc., korteli­ gen vad som skulle kunna betecknas som »de breda massornas lyx». De lyxskattebelagda varorna uppdelades av lagstiftaren i två huvudgrupper. Den första gruppen innefattade en rad hushållsartiklar, för vilka grunden för den särskilda skattebeläggningen var det använda materialet (föremål av metal­ ler, lergods, glas, horn, läder, trä, korgämnen) och vilka därjämte på grund av sin utformning voro att betrakta såsom lyxföremål. Den andra gruppen åter upptog en serie varor, vilka med hänsyn till sättet för användningen voro att betrakta såsom lyxartiklar (prydnadssaker, tavlor, lyxpapper, foto­ grafiapparater, handvapen, musikinstrument, biljarder, fordon, barnvagnar, pälsverk, solfjädrar, fjäderboor, plymer, skönhetsmedel, promenadkäppar, ur, belysningsartiklar, parkettgolv, mattor, väggbeklädnader, reseffekter, klä­ der, gardiner, täcken, band, trikåvaror, hattar, praliner etc.). Inom de sär­ skilda grupperna verkställdes avgränsningen genom angivandet av särskilda kännemärken, såsom sättet för materialets bearbetning, föremålens storlek samt framför allt deras utsmyckning. Dessa listor kompletterades med en varuförteckning, utfärdad av regeringen med stöd av en särskild fullmakt. Därest Iyxskatten även enligt 1919 års lagstiftning skulle upptagits i detalj­ handeln, hade detta inneburit en väsentlig ökning av skattesubjektens antal. För att undvika detta konstruerade den nya lagen Iyxskatten såsom en tillverkningsavgift. Detta kunde dock icke ske över hela fältet, enär ju vissa av de skattebelagda lyxartiklarna icke lämpade sig eller icke alls medgåvo uppbörd hos tillverkaren (antikviteter och samlarobjekt, blommor, konst­ verk, juvelerarartiklar). I dessa fall bibehölls den gamla formen av detalj­ handelsskatt. Skattesatsen fastställdes till 15 °/o. Den tyska omsättnings- och lyxbeskattningen betecknades av sina egna upphovsmän uttryckligen såsom ett provisorium och såsom ett nödvändigt ont, särskilt med hänsyn till de ogynnsamma ekonomiska och kulturella återverkningarna. Att skattelagstiftningen dessa brister till trots antogs av Weimarförsamlingen, berodde främst på nödvändigheten av att öka statsintäkterna. Rättvisemomentet i lyxbeskattningen vann dock nästan allmänt erkännande, men uteslöt icke att klagomål och protestresolutioner, riktade mot densamma, lid efter annan ingingo till myndigheterna, särskilt från de utövande konstnärernas och från konsthantverkets sida. I fråga örn den relativa betydelsen av intäkterna av den tyska lyxbeskatt­ ningen divergera uppgifterna bland olika bedömare på ett ganska egendom­ ligt siitt. I sin .studie från 1921 ställde sig Auerbach — stödd på allenast preliminära uppgifter— mycket tvivlande i fråga örn möjligheterna att skat­ ten skulle medföra det åsyftade ti 11 skol tet lill statskassan. Den av National Industrial Gonference Board framlagda internationella undersökningen av

38 Kungl. Maj.ts proposition nr 237.

omsättningsskatterna betecknar den tyska lyxbeskattningen såsom avgjort misslyckad. Den uppger nämligen, att skatten icke på långt när inbragte det belopp, varmed man ursprungligen räknat, och tillfogar, att när intäk­ terna voro som högst, eller under finansåret 1924/25, uppgingo dessa till blott 6.2 % av inkomsterna av den allmänna omsättningsskatten. Emeller­ tid är att märka, att den lavinartade inflation, som under mellantiden över­ gick Tyskland, måste i högsta grad försvåra varje beräkning och varje jäm­ förelse. Tyngst vägande får väl anses det omdöme, som fälles av den främste kännaren på detta område, nämligen Pointz, och som avser de två sista finansår, då skatten var i kraft; finansåret 1924/25 (varunder skatte­ satsen sänktes från 15 till 10 %) inbragte skatten tillhopa 180 milj. RM och nästa finansår (varunder skatten ytterligare sänktes från 10 till 7.5 °/o) in­ bragte densamma 77.7 milj. RM. Popitz betecknar detta resultat såsom ett icke betydelselöst bidrag till statsinkomsterna. England. I motsats till Frankrike och Tyskland förde England redan från början av förra världskriget en relativt hård skattepolitik, som bl. a. åsyftade att motverka tendensen till konsumtionsstegring och som åtföljdes av en sparsamhetskampanj. Trots detta förmärktes dock även i England en tendens till ökning av lyxkonsumtionen, särskilt ifrån de nyrika kretsar­ nas sida, och därmed banades vägen för en särskild ^beskattning. 1917 framlade Bonar Law en plan, som gick ut på att beskatta såvitt möjligt varje slag av förbrukning, men förslaget avvek så starkt från den traditionella engelska skattepolitiken och mötte så många prakliska invändningar, att det uppsköts till 1918 års budgetarbeten. Under mellantiden tillkom i Frankrike den lyxskattelagstiftning, för vilken redogörelse tidigare lämnats, varför Bonar Law inför 1918 års parlament kunde peka på Frankrike såsom en förebild i detta hänseende. Förslaget mottogs icke desto mindre alltjämt med stor skepsis av parlamentet, inom vilket särskilt de liberala kretsarna uttalade starka tvivelsmål rörande möjligheten av att kunna skattbelägga ett så stort antal varor. Det lagförslag, som Bonar Law i april 1918 föreläde parlamentet, hade väsentligen karaktären av en ramförordning och innehöll inga uppgifter rörande de särskilda objekten för lyxskatten. Förslaget för­ utsatte en detaljhandelsskatt av 2 pence per shilling, alltså 1/6 av värdet på alla lyxvaror. För urvalet av skatteobjekt, vars verkställande anförtroddes en särskild kommitté, skulle den franska lagen tjäna såsom förebild, och även i övriga avseenden låg denna lagstiftning till grund för det engelska förslaget. Samtliga konsumtionsvaror skulle prövas med hänsyn till frågan om deras lyxkaraktär; därvid verkställdes först en uppdelning i herrartiklar, damartiklar, husgeråd och möbler, konstföremål, preciosa etc. för att komma till en arbetsfördelning som kunde läggas till grund för vidare undersökning­ ar, som företogs i samråd med specialister. Därefter inhämtades sakkunnig­ utlåtanden, framför allt från representanter för de olika näringsorganisationerna och för olika handelsföretag. Till grund för kommitténs arbete, såvitt gällde avgränsningen av skatteområdet låg enligt direktiven att ute­ sluta sådana allmänna bruksföremål, som voro avsedda att skapa en viss komfort, såframt de understege ett visst pris. Detta pris skulle fastställas så, att en sparsam individ skulle kunna vid sina olika inköp helt undgå skatten. Kommitténs utredning utmynnade i förslag till tvenne listor, den ena om­ fattande absoluta lyxartiklar och i stort sett överensstämmande med mot­ svarande franska lista A, den andra omfattande den s. k. relativa lyxen. I en särskild lista C upptogos de undantagsfall, då eljest skattebelagda varor skulle åtnjuta skattefrihet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 237- 39

Fastställandet av ett visst normalpris såsom utgångspunkt för skatteplik­ ten stötte på de största svårigheter. Man stannade emellertid till sist vid de aktuella priserna för goda, varaktiga varor, vilka bestämdes med hjälp av särskilda sakkunniga. Då dylika genomsnittspriser emellertid icke kunde för olika grupper av behovsartiklar enhetligt fastställas, erfordrades en i detalj gående uppdelning av varuförteckningarna. Stor tvekan rådde om hur långt man skulle driva denna specifikation utan att därför hamna i ändlösa upp­ räkningar och utan att å andra sidan bestämma ett enhetligt genomsnittspris för alldeles ojämförbara artiklar. Särskilt sistnämnda svårigheter föranledde kommittén att gå in på en kritik, som utmynnade i konstaterandet av att en varas lyxkaraktär icke kan objektivt bestämmas genom fixerandet av vissa prisgränser. En ^beskattning borde fastmer utformas efter praktiska ut­ gångspunkter och endast drabba ett antal artiklar, som äro lätta att definiera. Detta resultat av kommitténs arbete försvagade i hög grad lagstiftningens ställning inom den parlamentariska opinionen, och kritiken understöddes livligt av såväl pressen som av köpmannaorganisationerna. På grund av det växande motståndet för hela frågan sjönk denna snart därpå, sedan vapen­ stilleståndet avslutats, helt i glömska.

Jämför man de franska, tyska och engelska förteckningarna på lyxföre­ mål, så visar det sig, att listan över absoluta lyxvaror i det franska systemet väsentligen överensstämmer med det tyska varuurvalet av år 1918; listan upp­ tar sålunda föremål som i första hand tjäna behovet att äga sällsynta och dyrbara ting (juveler, konstverk, antikviteter, pälsverk och mattor). Den ledande synpunkten vid bestämmandet av de skattepliktiga varorna enligt 1918 års tyska lagstiftning torde ha varit den rent skattetekniska. Avsikten var att om möjligt enhetligt belasta den totala omsättningen i de särskilt skattepliktiga affärerna för att därigenom kunna gestalta deklarationsförfarandet enklare. Framför allt lramstod det emellertid klart för^ skattelag­ stiftaren att en kontroll genom bokgranskning och lagergenomgång endast läte sig göra, i den mån den kunde begränsas till ett relativt litet antal specialaffärer Det hade vid sådant förhållande legat nära till hands att utforma skatten såsom en omsättningsskatt på alla lyxbetonade detaljhandelsföretag (delika­ tessaffärer, konditorier, konsthandlare, specialaffärer för broderier och sidenvaror, för finare läderartiklar samt porslin och glas, vidare hatt- och handskmagasin samt förstklassiga konfektionsaffärer). Lagstiftaren synes emeller­ tid ha ryggat tillbaka inför de väntade förebråelserna att på detta sätt till­ skapa en diskriminerande specialbeskattning. Anmärkningsvärt är emeller­ tid att med de principer, som lågo till grund för varuurvalet i 1918 års tyska lagstiftning, beskattades den kulturellt mest betydelsefulla lyxen (konstverk, musikinstrument), medan däremot modelyxen lämnades fri. I motsats därtill men i likhet med den franska lagstiftningen och med det engelska lagförslaget sökte 1919 års tyska lagstiftning att nå fram till en enhetlig beskattning av all lyxbetonad konsumtion; därigenom sökte man bl. a. förhindra en överflyttning av lyxkonsumtionen från beskattade lill skattefria varugrupper. Denna avsikt kunde emellertid icke förverkligas, enär: a) endast varulyx beskattades medan däremot lyxutgifter för tjänster i stort sett lämnades fria; b) å andra sidan inbegrips i lyxbeskattningen en serie varor, som inga­ lunda generellt kunde betecknas såsom lyxföremål (kläder, skodon, möbler); i dessa fall kunde de förenklade och schematiska kännetecknen för varornas lyxkaraktär mycket lätt leda lill stötande och obilliga resultat. Ä andra sidan

40 Kungl. Maj.ts proposition nr 237.

torde den tyska metoden för varuurvalet betraktas som överlägsen den fransk-engelska med dess anknytning till vissa prisgränser, en metod vilken särskilt vid hastiga och starka prisfluktuationer blir omöjlig att i praktiken upprätthålla. Vad härefter gäller frågan om uppbörds- och kontrollförfarandet enligt de olika systemen, måste det betecknas såsom en allvarlig brist i den frans­ ka, till detaljhandeln förlagda lyxbeskattningen, att med det stora varuur­ valet mycket få detaljaffärer torde lia funnits, som icke sålt lyxbeskattade arktilar; härigenom blev antalet skattskyldiga utomordentligt stort, vilket av flera författare anges som en huvudanledning till det dåliga uppbördsresultatet i Frankrike. Vid utvidgning av området för lyxbeskattningen i Tyskland genom 1919 års lagstiftning insågo de tyska myndigheterna omöj­ ligheten av att genomföra en effektiv kontroll av de tusentals affärer, vari de lyxbeskattade varorna komme att tillhandahållas, och man övergick till att i princip utforma lyxskatten såsom en tillverkningsskatt.

Den i det föregående lämnade redogörelsen för utvecklingen av lyxbeskatt­ ningen i några viktiga länder må till sist avslutas med en mera summarisk översikt av denna eller likartade skatteformer i utlandet i övrigt. Rådande tidsförhållanden nödvändiggöra, att uppgifterna lämnas med reservation för sådana förändringar, vilka icke framgå av det material, som varit tillgäng­ ligt. I Österrike infördes genom lag av den 27 november 1922 en allmän om­ sättningsskatt kombinerad med lyxskatt på vissa varor. Skattesatsen vid den allmänna omsättningsskatten var 1 %>, beträffande lyxskatten 12 %. Vilka föremål, som behandlades som lyxartiklar och under vilka förut­ sättningar detta var fallet, angavs närmare i tillämpningsförordningen till varuomsättningsskatteförordningen. Detta skedde genom de ifrågavarande artiklarnas upptagande på en särskild lista, vilken fanns fogad såsom bilaga till tillämpningsförordningen. I åtskilliga fall var frågan örn en varas beteck­ ning såsom lyxartikel eller icke beroende av, huruvida den överskred viss värdegräns. Varuomsättningsskatteförordningen 13 § mom. 2 stadgade för detta fall, att avgörande för frågan huruvida gränsen överskredes vöre de enstaka föremålens pris; vid sammansatta föremål, vilka enligt den allmänna uppfattningen i handeln (Verkehrsanschauung) bilda en enhet, blev priset på denna enhet avgörande för frågan, huruvida värdegränsen överskredes. Arbeten, som utföras på beställning, vörö underkastade lyxskatt enligt samma grunder som varor, vilka köptes färdiga. Däremot fritogos repara­ tionsarbeten utom i de fall, då i samband med reparationen nya delar, vilka själva voro underkastade lyxskatt, infogades i det reparerade föremålet. Enligt en särskild bestämmelse kunde genom ytterligare tillämpningsförordningar föreskrivas, att lyxskatten i fråga örn bestämda varuslag icke skulle upptagas i detaljhandeln utan i stället anknytas till leveranser från till­ verkaren till återförsäljaren; i detta fall blevo ifrågavarande förnödenheter i detaljhandeln icke belagda med den särskilda lyxskatten utan allenast med den vanliga varuomsättningsskatten. Det intressantaste draget i den österrikiska omsättningsskattelagstiftningen utgjordes emellertid av bestämmelserna om -»Phasenpauschalierung». Dessa bestämmelser inneburo, att den allmänna, varje omsättningsakt belastande skatten omvandlades till en enhetsskatt, som uttogs på ett visst produktions­ stadium — vanligen tillverkningsstadiet. Skattesatsens höjd bestämdes där­ vid under hänsynstagande till det genomsnittliga antal omsättningar, som varan från och med det nämnda stadiet undergår, ävensom till de genom­ snittliga prisförhållandena.

Kungl. Majlis proposition nr 237. 41

Pauschalbestämmelserna — vilka genomfördes efter omfattande förarbe­ ten —- lia vid förevarande utredning varit tillgängliga enligt deras avfatt­ ning i förordningen av den 31 mars 1926 (BGB1. sid. 303). Pauschaleringen omfattade enligt denna förordning 399 positioner, bl. a. lantbruksprodukter, levande djur, byggnadsvirke och bränsle samt en lång rad industriella pro­ dukter (glasvaror, cement, kemiska arktilar, textilier och pälsverk, läder, järn, metallvaror, maskiner, fartyg, instrument, belysningsartiklar, korgoch borstbinderiartiklar). Pausclialsatsen uppgick i genomsnitt till 3.5 % men sjönk i vissa fall till 2 % och översteg sällan 5.5 %. Denna pauschalskatt kompletterades med en för varje objekt bestämd ut­ jämningsavgift vid införseln liksom av en exportpremie till förmån för de företagare, som exporterade varor, underkastade pauschalskatt. Exportpre­ mierna, vilkas avvägning uppges lia givit upphov till mycket betydande me­ ningsskiljaktigheter, utgingo med vissa procent av skillnaden mellan utjäm­ ningsavgifterna vid import, å ena sidan, och pauschalsatsen på den inhemska marknaden, å andra sidan. Jämte dessa pauschalbestämmelser förefanns även möjlighet till specialöverenskommelser mellan skattemyndigheterna och enskilda skattepliktiga företag. I Tjeckoslovakien tillkom redan genom lag av den 11 december 1919 en omsättningsskatt, väsentligen baserad på den tyska lagstiftningen i ämnet. Denna allmänna omsättningsskatt kompletterades med en omfattande lyxbeskattning, anordnad dels såsom tillverkningsskatt och dels såsom detaljhandelsskatt. 1923 reviderades bestämmelserna såvitt de angingo den all­ männa omsättningsskatten och anslötos nära till den österrikiska lagstift­ ningen. I Ungern genomfördes en lyxbeskattning genom lag av den 28 juli 1920. Skatten uppbäres antingen i detaljhandeln och utgår då med 10 % på va­ rans värde eller ock hos tillverkaren, i vilket sistnämnda fall skattesatsen utgör 13 %. I Rumänien finnes en differentierad varubeskattning; för egentliga lyx­ varor utgör skattesatsen enligt senaste tillgängliga uppgifter 18 %, för um­ bärliga varor 12.5 °/o och för övriga varor, med undantag för vissa helt skattefria eller endast lågt beskattade nödvändighetsartiklar 6 °/'o. Även i Polen, Belgien, Luxemburg och Italien lia under kortare eller läng­ re tid lyxskatter, anordnade väsentligen med det franska systemet såsom förebild, varit införda. I Förenta Staterna infördes år 1919 varuskatter (exice taxes), vilka lik­ som i Tyskland och Tjeckoslovakien voro utformade dels såsom tillverkningsskatter och dels såsom detaljhandelsskatter. Dessa kunna icke anses lia karaktär av rena lyxskatter. Enligt de färskaste uppgifter, som varit tillgängliga, utgår skatt f. n. nied 10 % av varans värde för fotografikame­ ror, sportartiklar samt parfymer och kosmetika, 5 % för mekaniska kvlapparater, radioapparater och delar därtill samt tandpastor m. m. och slutli­ gen nied 2—3 % för automobiler och delar därtill. I Danmark antogs i slutet av mars 1940 en lag örn omsättningsskatter m. m., vilken liksom den nyss nämnda amerikanska lagstiftningen emeller­ tid torde lia ett vidsträcktare syfte än att enbart begränsa lyxkonsumtionen. I den allmänna motiveringen till skatten framhålles, att det främsta syftet vore att åstadkomma en ökning av den danska statens inkomster dels genom införandet av en importavgift, dels genom påläggande av omsättningsavgift på vissa varor och dels genom höjning av redan föreliggande förbrukningsavgifter. Statsminister Stauning har emellertid förklarat, att skattehöjning­ arna även fullfölja icke fiskala ändamål. Ilan har nämligen medgivit, att prisförhöjningarna torde komma att förorsaka någon nedgång i konsuln-

42 Kungl. Maj.ts proposition nr 237.

tionen men har därtill fogat ett uttalande, att denna utveckling vore önsk­ värd. Om Danmark fortsatt att importera varor i samma utsträckning som dittills, skulle detta nämligen betytt ett underskott i handelsbalansen på icke mindre än 500 milj. kronor per år. Importen måste sålunda nedbringas högst betydligt. Med avseende på de särskilda bestämmelserna i lagen är följande afl märka: En importavgift av 10 % av värdet utgår för bl. a. dels sådana varor, för vilka tullsatserna enligt gällande handelstraktater äro bundna •—- hit höra bl. a. kol, koks, tackjärn — dels några i synnerhet för lantbruket viktiga varor, såsom spannmål, ärter, vicker etc., foderämnen, utsädesfrö, gödnings­ ämnen, lantbruksmaskiner och jordbruksredskap; vidare fröer och frukter för oljeberedning, textilämnen, råmetaller, brännoljor, industrikemikalier samt en hel del för byggnadsverksamheten viktiga varor, nämligen, förutom järnbalkar, även timmer, fönsterglas m. m. Restitution av importavgiften medges för bl. a. varor eller material, som användas till framställning av för export avsedda varor, likaså beviljas gottgörelse av avgiften vid fartygsbyggen. Omsättningen av guld- och silvervaror, ur, skinn- och lädervaror (med undantag av skodon) samt av manufakturvaror, pälsverk, hattar och övriga klädespersedlar belägges i detaljhandeln med en avgift av 10 % av värdet. Finansministern är bemyndigad att fastställa regler, enligt vilka sådana företagare, som utslutande förarbeta från kunderna mottaget material, helt eller delvis kunna fritagas från avgiften, försåvitt deras totala omsättning icke överstiger 6,000 kronor. Segelgarn, bindgarn, rep, tågvirke, säckar och omslagsduk, fisknät och se­ gelduk kunna fritagas från avgift. Å vissa varor utgå produktionsskatter, nämligen å papper och papp med 5, respektive 2 öre per kg., å glödlampor med 25 öre per styck, å radiolampor med 2 kr. 50 öre per styck. Tillverkningsskatt utgår även å läskedrycker m. m. Vidare lia öl-, rusdrycks- och tobaksskatterna höjts. På parfymeri- och kosmetiska artiklar utgår slutligen en omsättningsskatt med 40 °/o av värdet i engroshandeln. Enligt lagen skola däri angivna skatter och skatteökningar äga giltighet intill utgången av oktober månad 1940. Under nuvarande förhållanden är det utomordentligt svårt att bedöma, till vilka belopp de intäkter kunna komma att belöpa sig, som statskassan skulle tillföras genom de nämnda skatterna, men man har approximativt beräk­ nat inkomsten för den föreslagna giltighetsperioden till 80—85 milj. kronor. I Folketinget antogs lagen med 89 röster mot 35, i Landstinget med 49 röster mot 13. De nya skatterna ha, särskilt från den konservativa pressens sida, gjorts till föremål för en delvis rätt skarp kritik. Beri. Tidene kritiserade i en artikel, betitlad »En daarlig Beskattningsteknik», metoden att upptaga skat­ ten i detaljhandeln. Den minsta butik bleve därigenom ett uppbördskon­ tor; det hade enligt tidningen varit bättre, örn skatten lagts på försäljningarna från grossist till detaljist. Borsen åter skrev under rubriken »For att gore det svaerere»: »Det fram­ lagda förslaget till omsättningsskatt för vissa varor präglas av finansministerns enastående förmåga att göra en sak svårare och mera invecklad än nödvändigt. En allmän omsättningsavgift hade varit att föredraga, ty den hade givit bättre resultat med mindre besvär och känts mindre tryckande.» Det kan tilläggas, att tvenne representativa näringsorganisationer, nämli­

Kungl. Majlis proposition nr 237. 43

gen Grosserer Societeten och Provinshandelskammeret, i slutet av inneva­ rande juni månad gjort framställning om upphävande av de nya skatterna och importavgifterna.

III. Den svenska pärlskatten samt tidigare förslag till indirekt lyxbeskattning i Sverige.

Det är av intresse att konstatera, att de skandinaviska staterna i visst av­ seende intaga en ledande plats i utvecklingen av den moderna lyxomsättningsskatten. Såvitt kunnat utrönas återfinnes nämligen det första exemp­ let på en lyxbeskattning av förevarande slag i de förordningar om skatt på pärlor och vissa andra juvelerararbeten, som infördes i Danmark och Norge år 1917. Denna följdes i vårt land av den vid 1919 års riksdag beslutade, den 11 juli s. å. utfärdade K. f. om utgörande av en särskild stämpelavgift i vissa fall vid köp, byte eller införsel till riket av pärlor m. fl. lyxvaror. I det följande må en redogörelse lämnas för huvuddragen av ifrågavaran­ de författning.1 Skattskyldighet inträdde vid köp eller byte av äkta pärlor och ädla ste­ nar, av föremål, däri sådana pärlor och stenar äro infattade, samt av smyc­ ken utav guld, silver eller platina, ävensom vid införsel hit till riket av ut­ omlands genom köp eller byte förvärvade föremål av angivna slag, med undantag för vissa särskilt uppräknade fall samt under förutsättning att föremålets värde översteg 300 kronor. Med nu angivna begränsningar av­ sågs att förhindra att skatten drabbade andra föremål än sådana, som obe­ tingat kunde betecknas såsom lyxföremål. Särskilt ville man, att husgeråd av silver skulle gå fria från skatten. Skatten utgick med 10 kronor, då före­ målets värde icke översteg 350 kronor, och därutöver med 5 kronor för varje ytterligare påbörjat belopp av 50 kronor; dock att där föremål, som nu nämnts, gingo i byte mot varandra, stämpelavgift skulle utgöras endast för det belopp, varmed det övriga vederlag som betingats vid bytet, överstege nämnda gränsvärden. Vid överlåtelse av föremål, beträffande vilket stäm­ pelplikt ägde rum, skulle upprättas avräkningsnota och vid införsel av så­ dant föremål anmälningssedel. Skyldighet att upprätta avräkningsnota ålåg överlåtaren, och enahanda skyldighet beträffande anmälningssedel ålåg den, för vars räkning införseln ägt rum. Stämpel åsattes avräkningsnota eller anmälningssedel till det belopp, varmed stämpelavgiften skulle utgå. Stämpelbeläggning av avräkningsnota ombesörjdes av överlåtaren, och stäm­ pelbeläggning av anmälningssedel verkställdes av vederbörande tullmyndig­ het. Den som ämnade driva handel med föremål, som i förordningen av­ sågs, ålåg dels att göra särskild anmälan till Överståthållarämbetet eller ve­ derbörande länsstyrelse, dels ock alt beträffande överlåtelser, vid vilka stämpelavgift skulle utgöras, föra särskild bok, som skulle utvisa dagen för överlåtelsen, föremålet eller föremålen för densamma, värdet å varje sär­ skilt föremål, beloppet av den erlagda stämpelavgiften samt namnet på den, till vilken överlåtelsen skett. Tillsyn över efterlevnad av förordningens före­ skrifter tillkom Överståthållarämbetet och länsstyrelserna. Tillsynen utöva­ des genom särskilda tillsyningsmän. Särskilda stämplar, benämnda lyxstämplar, tillhandahöllos av generalpoststyrelsen. Underlät den sorn var pliktig upprätta avräkningsnota eller avgiva anmälningssedel, alt sådant fullgöra eller alt förse upprättad avräkningsnota med föreskriven stämpel, eller underlät den, till vilken överlåtelsen skett och som icke fått behörigen 1 Jfr K. prop. nr 199 till 1923 års riksdag, sid. 10—11. lii hung till riksdagens protokoll V.)\l. 1 sand. Nr 237. 7

44 Kungl. Maj:ts proposition nr 237.

stämpelbelagd avräkningsnota till sig överlämnad, honom enligt förordning­ en åliggande anmälningsskyldighet, var straffet böter från och med två till och med trettio gånger det felande stämpelbeloppet, dock minst tio kronor. Voro omständigheterna synnerligen förmildrande, kunde straffet sänkas un­ der vad nu angivits, dock alt minsta bot i varje fall var tio kronor. Hade någon i avräkningsnota eller anmälningssedel mot bättre vetande lämnat oriktig uppgift och därigenom föranlett, att stämpelavgift icke blivit till be­ hörigt belopp utgjord, var straffet böter från och med fem till och med femtio gånger det stämpelbelopp, som genom det oriktiga förfarandet undandragits, dock minst tjugufem kronor. Skattens ringa effektivitet och obetydliga resultat framkallade vid upp­ repade tillfällen tvivelsmål om dess berättigande. I statsverkspropositionen till 1921 års riksdag framhöll finansministern sålunda, att det beräknade skattebeloppet för 1920, eller 220,000 kronor, utgjorde en relativt obetydlig summa. I betraktande därav och då beloppet med de vikande konjunktu­ rerna torde komma att ytterligare nedgå samt då kontrollen med avseende å skattens uttagande syntes lämna åtskilligt övrigt att önska och dessutom ställde sig jämförelsevis dyrbar, förklarade sig finansministern icke lia för avsikt att framlägga förslag om förlängd giltighet av förordningen i ämnet. Med anledning av motion i ämnet beslöt riksdagen emellertid, att skatten med viss ändring skulle bibehållas. Ej heller till 1922 års riksdag framlades någon proposition angående förordningens fortsatta tillämpning. Med an­ vändande av sin motionsrätt föreslog emellertid bevillningsutskottet, att åt förordningen skulle förlänas fortsatt giltighet till utgången av år 1923. Detta förslag bifölls av riksdagen. Sedan riksdagen sålunda två år å rad utan initiativ från Kungl. Maj:t fattat beslut örn fortsatt tillämpning av 1919 års förordning, drog år 1923 dåvarande finansministern, statsrådet Thorsson, därav den slutsatsen, att riksdagen önskade fortbeståndet av en skatteform, som i så hög grad som denna vore ett utslag av principen, att ren lyxkonsumtion borde vara före­ mål för en särskilt hög beskattning. I proposition, nr 199, till 1923 års riksdag förklarade finansministern, att han för sin del skänkte denna prin­ cip sin anslutning. I nämnda proposition föreslogs en förlängning av skat­ ten men med vissa modifikationer i fråga örn uppbörds- och kontrollbestämmelserna. Denna revision av förordningen innehar, att skyldigheten att upprätta avräkningsnotor i normala fall, d. v. s. vid överlåtelse, som här i riket verkställdes av någon, som för egen räkning eller i kommission drevhandel med de beskattade föremålen, bortföll, och att stämpelbeläggningen i stället skedde i försäljningsböckerna. I samband med 1923 års nu berörda ändring i pärlskatteförordningen upp­ togs till diskussion även frågan om en mera väsentlig utvidgning av området för lyxstämpelskatten till att avse även andra juvelerararbeten, än den rela­ tivt snävt begränsade grupp, som dittills drabbats därav. Finansministern konstaterade emellertid, att med en sådan utvidgning skulle följa en jäm­ förelsevis mycket stark ökning av antalet beskattade föremål och troligen även av antalet affärsmän, som skulle bli underkastade skyldighet att föra försäljningsböcker. Härav skulle utan tvivel följden bli större kontrollkost­ nader. Av dessa och även andra skäl förklarade sig finansministern icke beredd att för det dåvarande föreslå en utsträckning av beskattningen be­ träffande de varuslag, varom nu vore fråga. Trots 1923 års reform för­ sämrades relationen mellan skatteintäkterna och kontrollkostnaderna under en följd av år ytterligare. Slutligen upptogs frågan örn pärlskattens bibehål­ lande till förnyat övervägande i 1936 års statsverksproposition, varvid — un­ der hänvisning till att uppbörden dåmera sjunkit till 61,000 kronor mot kon­

Kungl. Maj:ts proposition nr 237. 45

trollkostnader på cirka 10,700 kronor — finansministern icke fann sig böra föreslå framställning till riksdagen om fortsatt giltighet av förordningen i ämnet. Genom K. f. den 30 juni 1936 upphörde förordningen att gälla. Redan innan framläggandet av 1919 års pärlskatteförslag hade —- i sam­ band med upprättandet av det svenska tobaksmonopolet — inom finans­ departementet utarbetats ett förslag till en mera omfattande konsumtionsbeskattning i form av en lyxomsättningsskatt.1 Skatten, som skulle utgöras genom stämpel å nota eller räkning, skulle träffa lyxen vid köp inom landet av — för att följa förslagets rubriker — kläder, vissa slags skodon, möbler och artiklar för hemmets bekvämlighet, prydnad och belysning, husgeråd, reseffekter, vävnader, leksaker och parfymer. För detta ändamål skulle man på förhand för varje särskild artikel, som folie under nämnda rubriker, fast­ ställa gränsen i värdet, där lyxen kunde anses vidtaga. I den mån en artikel överstege sagda värde, skulle skatt utgöras med 20 procent å överskjutande beloppet. Sålunda skulle t. ex. den, vilken för en hel kostym kläder för herrar betalade mera än 80 kronor, vid räkningens likviderande i skatt er­ lägga 20 procent av iiverskjutande belopp och alltså för en kostym om 100 kronor i stämpelavgift 4 kronor. I detta förslag ingick därjämte en motsvarande skattskyldighet vid för­ täring å restaurant eller kafé, då förtäringen för gång och person överstege visst belopp, förslagsvis angivet till 4 kronor. För att yttra sig över nu nämnda förslag tillkallades ett antal sakkunniga personer, vilka emellertid på följande grunder funno sig böra avgiva ett av­ styrkande utlåtande: Det vore synnerligen svårt om icke omöjligt att fastställa lyxgränsen för alla de i förslaget omnämnda artiklarna. Utom det att denna gräns väx­ lade efter tid och ort, måste beaktas, att den dyrbarare artikeln ofta nog i längden vore billigare än den mindre dyrbara. Dessa svårigheter måste till­ erkännas så mycket starkare vitsord, som frågan till stor del gällde verkliga förnödenhetsartiklar. Förslaget innebure en fara för yrkesskickligheten. Så skulle t. ex. de hantverksmässigt utförda artiklarna kunna befaras komma över lyxgränsen och alltså bli starkt lidande i konkurrensen med motsvaran­ de artiklar, som framställts fabriksmässigt. Ja, även förelåge fara att den enskilda skulle finna med sin fördel förenligt att till skada för den inhemska produktionen utifrån i större utsträckning taga sina förnödenhetsartiklar. En skatt av ifrågavarande beskaffenhet skulle väcka stark ovilja hos all­ mänheten, som ständigt och jämt skulle mötas av statens skattekrävande hand. För effektiv kontroll och för uppbörden skulle uppstå stora svå­ righeter. Man torde icke kunna undgå att göra såväl säljare som köpare ansvariga för skattens erläggande. Under sådana förhållanden skulle säl­ jaren eller handlanden icke kunna mottaga betalning för på kredit lämnade varor utan att skatten erlades. I praktiken skulle detta leda till konsekven­ ser, än för staten, än för handlanden, än för bäggedera beklagliga. I samband med att 1921 års riksdag tillkännagav sitt förut omnämnda beslut att förnya pärlskatten, uttalade sig riksdagen för att lyxkonsumtio­ nen gjordes till föremål för en lämpligt anordnad särskild beskattning i syfte ej mindre att förskaffa statsverket ökade inkomster än även att örn möjligt nedbringa konsumtionen av lyxvaror. Med anledning av detta riksdagsuttalande tillkallade chefen för finansdepartementet den 7 juli 1921, efter be­ myndigande av Kungl. Majit, kanslirådet fil. dr Arvid Nordlindh för att verk­ ställa utredning angående den eller de olika möjligheterna all i vårt skatte­ system inpassa en mer genomförd lyxbeskattning. Efter alt för studium av

1 Jfr härom Carleson: Plan lill s. k. lyxbeskattning.

46 Kungl. Maj.ts proposition nr 237.

i utlandet förekommande eller ifrågasatt lyx- och nöjesbeskattning lia före­ tagit en resa till Tyskland, Österrike, Italien, Schweiz och Frankrike, avgav Nordlindh därpå den 30 december 1922 ett betänkande jämte i samråd med dåvarande byråchefen i generaltullstyrelsen Ture Alsén utarbetat förslag i fråga om anordnande av utsträckt lyxbeskattning. Detta förslag gick ut på att ett stort antal varor, vilka kunde betecknas såsom lyxföremål i mera vidsträckt bemärkelse, skulle beläggas med en 10-procentig tillverkningsskatt. Denna skulle genom stämpel uttagas hos tillverkaren i samband med varans försäljning från fabrik eller tillverkningsställe. En förteckning, upp­ tagande de av Nordlindh till beskattning föreslagna varorna, finnes fogad såsom bilaga 1 till denna V. P. M. Oaktat det stora antalet varor — dessa fördelades på 74 positioner, var och en i regel omfattande ett flertal varor — beräknades skatten icke komma att avkasta mer än högst 15 milj. kronor. Det Nordlindhska förslaget blev aldrig föremål för remiss; på grund av meddelanden i pressen om dess framläggande föranledde det dock ett flertal framställningar från tillverkare av till beskattning föreslagna varor. I all­ mänhet gingo dessa invändningar ut därpå, att de ifrågavarande näringarna — framför allt grammofon- och vissa damkonfektionsindustrier — vilka re­ dan hårt drabbats av den i början av 1920-talet rådande ekonomiska krisen, icke voro i stånd att bära en ytterligare belastning. Först den 12 januari 1934 anmäldes betänkandet i konselj och föranledde då ingen Kungl. Maj:ts åt­ gärd. Slutligen har frågan om en lyxbeskattning av i princip enahanda karaktär underställts även innevarande års riksdag genom likalydande motioner, nr 72 i första kammaren och nr 132 i andra kammaren, vari hemställdes att riksdagen måtte besluta örn utredning avseende en effektiv beskattning av vissa i motionerna angivna lyxvaror, nämligen guld- och silvervaror, spetsar, hel- och halvsiden, silke m. m., pälsvaror samt parfym, eau de Cologne, hår­ vatten, puder och smink. I motiveringen till sitt förslag framhöllo motionä­ rerna bland annat, att de av fjolårets urtima riksdag beslutade extra konsumtionsskatterna i flera fall kraftigt fördyrat vad som inom stora lager av vårt folk betraktats som hart när oumbärliga nödvändighetsvaror, såsom t. ex. kaffe, bensin, tobak, m. m. De måste därför för många med jämförelse­ vis små inkomster bli till en tryckande ekonomisk börda, som dock i hög grad motiveras av det nuvarande läget. Även av statsfinansiella skäl borde enligt motionärernas mening en lyxbeskattning införas, enär lyxen i en tid som denna syntes kunna med all rätt särskilt böra belastas. I sitt betänkande nr 37 ansåg sig bevillningsutskottet, under hänvisning till de inom finans­ departementet pågående utredningar om förslag till nya indirekta skatter, icke nu böra föreslå någon åtgärd i anledning av motionerna och hemställde för den skull, att motionerna icke måtte föranleda till någon riksdagens åt­ gärd. Båda kamrarna biföllo utskottets hemställan.

IV. Varuurvalet.

Den redogörelse, som i det föregående lämnats för lyxtillverknings- och lyxomsättningsskatterna i utlandet och diskussionen i anslutning därtill, torde liksom översikten av tidigare svenska lagstiftning och förslag i ämnet ha lämnat synpunkter, som kunna tjäna till ledning för utformningen av det nu ifrågasatta komplementet till en allmän omsättningsskatt. I flera utländska lagar liksom i det Nordlindhska förslaget anknöts lyx-

Kunell. Majlis proposition nr 237. 47

beskattningen till ett bestämt bibegrepp. Häremot kunna starka invänd­ ningar resas; närmast till hands synes ligga att uppfatta begreppet lyx såsom alltigenom relativt och subjektivt, vilket måste komma att undergå särskilt starka förskjutningar under de tider av föränderlighet på det sociala och ekonomiska området, vari vi nu leva. Avstår man från försöket att definiera lyxbegreppet, måste gränsen för den ifrågasatta beskattningens omfattning de lege ferenda sökas med stöd av andra överväganden än en analys av frå­ gan örn vad som är att hänföra till lyx; det ligger i sakens natur, att gränsen då blir vidare och ännu mera flytande. De synpunkter, som härvid i första hand uppställa sig, ha i det inledande principiella avsnittet av denna V. P. M. närmare berörts. Å ena sidan märkes här synpunkten av en rättvis avväg­ ning av skattetrycket, å andra sidan önskvärdheten av att icke i rådande öm­ tåliga läge giva ökad näring åt de vid sidan av inflatoriska impulser förelig­ gande latenta depressiva krafterna. Båda dessa synpunkter torde av skäl, som förut utvecklats, närmast peka hän mot en relativt snäv begränsning av skatteområdet. Till förmån för denna ståndpunkt tala även praktiska överväganden. Väl­ jer man att begränsa området för lyxbeskattningen till ett relativt litet antal varor, kan man nöja sig med lätt individualiserade artiklar. Vidgas däremot kretsen av de skattebelagda produkterna, måste man ständigt iakttaga, att en diskriminerande behandling av närbesläktade varor så långt möjligt undvikes. Svårigheten att med tillräcklig skärpa beskriva den skattebelagda varan ökas i detta fall högst avsevärt och leder till att en vida större krets av produkter än den ursprungligen åsyftade måste för undvikande av obil­ lighet och skattesvek eller misstag underkastas beskattning. Man kommer i så fall fram till varuförteckningar av en omfattning, liknande den, som det förut nämnda, efter tysk förebild uppbyggda Nordlindhska förslaget (jfr bilaga 1 till denna V. P. M.). En vidsträckt ^beskattning har utomlands av nyss anförda skäl, särskilt under första tillämpningstiden, ofta påkallat snabba justeringar av varuförteckningarna, varvid parlamentens medverkan icke alltid kunnat avvaktas. Behov kunde sålunda, örn skatten finge stor räckvidd, komma att yppa sig av en för svensk konstitutionell praxis rätt väsensfrämmande delegation av beskattningsrätten till Kungl. Majit. Till förmån för en begränsning av skatteområdet talar även den synpunk­ ten, att det här är fråga örn en ny skatteform av en erfarenhetsmässigt starkt kontroversiell natur, där strid kan uppkomma örn skäligheten av beskatt­ ningen av varje särskilt varuslag. I samma riktning pekar slutligen ock ovissheten örn, hur länge de förhållanden skola fortbestå, som motivera skattens tillkomst. Från nu angivna allmänna utgångspunkter föreslås, att den särskilda skat­ ten — därest den anses böra komma till stånd — kommer att omfatta väsent­ ligen följande varor, nämligen fruktsalt, flyktiga vegetabiliska oljor, estrar samt inom parfymindustrien eller vid tillverkningen av konfityrer, bakverk, drycker o. dyl. använda essenser och andra välluktande ämnen; puder och smink; lukt- eller toalettvatten, parfymer och kosmetiska medel; parfyme­ rad tvål; ljus; putsmedel för läderarbeten eller skodon; pälsar, pälskragar, mattor av pälsverk o. dyl. med undantag för arbeten av fårskinn; finare mattor; vävnader, band, snören, spetsar och tyll, innehållande silke; gulddragararbeten och spånadsvaror i förening med finare metalltråd; skodon av lackerade eller bronserade skinn, guld- och silverskinn samt vissa andra fi­ nare slag av skinn, ävensom av spånadsvara, innehållande silke eller finare metalltråd; arbeten av ädla metaller, även med infattade pärlor och stenar; radioapparater och rör därtill; kikare; fotografikameror; vägg- och studsar-

48 Kungl. Maj.ts proposition nr 237.

ur; grammofoner och grammofonskivor; etuier, askar, dosor och fodral av läder, skinn eller spånadsvara; väskor, necessärer, portföljer, plånböcker och portmonnäer; koffertar, kappsäckar, hattfodral och dylika reseffekter; lek­ saker, andra än av trä, oäkta pärlor samt bijouterivaror av annat ämne än guld, silver eller platina. Vid varuurvalet hava vi samrått med byråchefen Sandquist. I vissa hänseenden kan denna förteckning över de till beskattning ifråga­ satta varorna anses avvika från nyss angivna princip för varuurvalet. Sär­ skilt gäller detta artiklarna parfymerad tvål, vägg- och studsare, etuier etc., väskor och necessärer etc., koffertar m. fl. reseffekter, leksaker och bijou­ terivaror. De nämnda varugrupperna fylla näppeligen i sådan grad som önskvärt vore kravet på individualisering. I dessa fall skulle kunna över­ vägas tillämpningen av prisgräns på så sätt, att dylika varor beskattas alle­ nast i den mån de betinga ett visst högre pris. Emellertid har, såsom bl. a. Nordlindh framhåller, erfarenheten i Tyskland och i Frankrike visat otjän­ ligheten av en gränsdragning efter prishöjden. Genom att en dyrare och där­ för skattebelagd artikel vid försäljning redovisas såsom två eller flera billi­ gare, icke skattepliktiga artiklar, kringgås utan svårighet prisgränsen; så­ dana bedrägerier torde i regel vara oåtkomliga. Å andra sidan synas de nu angivna varorna ofta representera ett så pass markerat inslag av lyx att det, även örn en prisgräns icke kan uppställas, icke synes riktigt att helt fritaga dem från lyxbeskatining. Förhållandet är ju också det, att de icke lyxbe­ tonade kvaliteterna som regel betinga ett så lågt pris, att en måttlig skatte­ sats i dessa fall icke behöver bli alltför betungande. Med den begränsade räckvidd som här förordats för lyxbeskattning, där­ est en sådan skulle komma att införlivas med det svenska skattesystemet, skulle den statsfinansiella betydelsen av skatten ifråga bli jämförelsevis ringa och dess berättigande på denna grund diskutabelt. De statsfinansiella syn­ punkterna ha i förevarande undersökning enligt de allmänna riktlinjerna för densamma väsentligen kunnat lämnas å sido. Om det emellertid skulle anses ofrånkomligt att stödja skatten med ett — självfallet mycket begrän­ sat — antal skattekraftigare varor utanför kategorien lyxartiklar, ha i för­ slaget också medtagits de grupper, som därvid med minsta olägenhet synas kunna ifrågakomma. Dessa varor äro elektriska metalltrådslampor samt ve­ locipeder och strumpstolsarbeten, innehållande silke. Med denna utvikning skulle skatten komma att beteckna ett steg i riktning mot de i redogörelsen för den främmande rätten berörda nordamerikanska och danska varuskat­ terna.

V. Den utvidgade varubeskattningens praktiska utformning.

Liksom vid all varubeskaltning inställer sig även vid den nu ifrågasatta ökade belastningen av lyxbetonade förnödenheter det spörsmålet, till vilket stadium i produktions- och distributionsprocessen, skatten bör anknytas. I princip kan valet här komma att stå mellan följande alternativ: A. Råvarubeskattning, varvid skatten lämpligen uttages beträffande im­ porterade varor vid deras införsel och beträffande andra varor vid deras försäljning. B. Beskattning av elen färdiga varan: a) i samband med dess tillverkning (tillverkningsskatt): 1. genom kontinuerlig övervakning av kontrolltjänsteman vid varje fabrik, varvid skatten uttages å vad som under kontroll tillverkats eller försålts; 2. genom deklarationsförfarande, varvid skatten grundas å tillverkarens

Kungl. May.ts proposition nr 237. 49

egen uppgift om storleken av tillverkningen eller försäljningen samt stick­ provskontroll över tillverkningen och bokföringen; 3. genom stämpelbeläggning, som kan verkställas antingen å fakturor el­ ler i producentens räkenskapsböcker; b) i samband med dess försäljning till förbrukaren (varuomsättningsskatt): 1. genom att försäljningen underkastas ransonering, i vilket fall skatten skulle uttagas samtidigt med att kupong till inköpskort avlämnades; 2. genom att varuförpackningen eller inköpskvittot åsättes märke eller banderoll, respektive beläggningsstämpel eller frimärke, representerande det fastställda skattebeloppet; 3. genom införande av visst procentuellt tillägg till köpesumman utöver den föreslagna allmänna omsättningsskatten. Av dessa olika metoder skulle den första kunnat övervägas, därest det va­ rit möjligt och lämpligt att bereda större utrymme åt de i annat samman­ hang berörda allmänekonomiska synpunkterna, främst önskvärdheten av en kraftig besparing av de i nuvarande läge knappa industriella råvarorna. På en punkt, nämligen såvitt gäller produkter av konstsilke (som av fiskaliska skäl och därför med förut angivna reservationer upptagits i förslaget), skul­ le dock skatten med fördel kunna förläggas till råvarustadiet i form av en förhöjning av den nu utgående konstsilkeaccisen. I övrigt tala emellertid följande skäl emot en råvarubeskattning: a) Det är endast i begränsad utsträckning möjligt att från början avgöra, huruvida en viss råvara kan komma att användas för framställning av det ena eller andra varuslaget. Endast undantagsvis konstituerar råvaran ett fö­ remåls lyxkaraktär; fastmer är härför merendels avgörande måttet och kva­ litén av det å råvaran nedlagda arbetet. b) En råvarubeskattning skulle förutom tillverkningen för den inhemska marknaden komma att drabba även den exportinriktade industrien, i den mån denna arbetar nied samma råvaror. Då det näppeligen kan komma i fråga att definitivt belasta exportindustrien med en skatt, som skulle avse­ värt förminska dess internationella konkurrenskraft, måste ett skatterestitutionsförfarande införas. Att finna en utväg, som möjliggör en riktig av­ vägning eller beräkning av en dylik restitution, torde emellertid erbjuda ytterst avsevärda praktiska svårigheter. Med hänsyn till att arten och mäng­ den av skattebelagda råvaror i de olika exportfabrikaten kunna starkt va­ riera, .skulle en skatterestitution av detta slag -—- på grund av svårigheten att anställa exakta kostnadsjämförelser — alltför lätt utomlands kunna upp­ fattas såsom en exportpremie och följaktligen betraktas såsom en dumpingåtgärd. Även med hänsyn till importen erbjuder en inhemsk råvarubeskatt­ ning icke oansenliga svårigheter, i det att importerade färdigvaror och halv­ fabrikat måste belastas med tull eller importavgift, svarande mot icke blott den inhemska råvaruskattens normala belopp utan därutöver även de pro­ centuella pålägg, som på olika stadier i produktions- och distributionsförloppet kunna ha lagts på skatten; självfallet blir det här mången gång fråga om mycket vanskliga avvägningar. Något avgörande hinder mot en råvaru­ beskattning utgöra dock icke dessa vid importen uppträdande svårigheter. Detta framgår icke blott därav, att samma problem möter vid den egentliga allmänna omsättningsskatten (»Lawinensteuer») av den på kontinenten rätt vanliga typen, utan även därav att liknande kompensatoriska åtgärder re­ dan nu regelmässigt vidtagas även i vårt land med avseende å importerade färdigfabrikat i samband med förändringar av tullsatserna för halvfabrikat. De sålunda anförda argumenten torde lia giltighet även för vårt lands vidkommande, och i överensstämmelse med vad fallet är beträffande samt­

50 Kungl. Maj:ts proposition nr 237.

liga nu gällande konsumtionsskatter med undantag av industrisockerskatten synes skattebeläggningen därför böra ske enligt något av de två övriga i det föregående angivna huvudalternativen, d. v. s. taga formen antingen av en tillverkningsskatt eller en förhöjd omsättningsskatt. Praktiskt sett betyder detta ett val mellan producenten av den färdiga varan eller detaljisten så­ som skattebetalare. Den förut lämnade redogörelsen för den utländska lagstiftningen på hit­ hörande beskattningsområde ger vägledning för valet mellan de sistnämnda två huvudformerna, men lämnar intet definitivt svar å frågan. Till förmån för att skatten förlägges till producentstadiet torde i huvud­ sak följande argument anföras: a) Antalet tillverkare understiger väsentligt antalet detaljhandlare inom branschen. b) Den enskilde producenten kan förväntas besitta varukunskap i långt högre grad än flertalet av de detaljister, som föra hans produkter. Det lig­ ger ock nära till hands att antaga, att producenten verkligen förskaffar sig kunskap örn de detaljerade bestämmelser, som måste utfärdas rörande va­ rornas skattebeläggning och örn dessa bestämmelsers tillämpning i praxis. c) I regel torde producenternas bokföring vara mera rationellt lagd och bättre ägnad att möjliggöra en fortlöpande kontroll, än vad fallet är med detaljisternas. Dessa fördelar minskas emellertid i de fall, då tillverkningen av varor inom en skattebelagd bransch väsentligen sker genom företag av småindustrien eller hantverksmässig karaktär. Räckvidden av denna invändning belyses av det förhållandet, att enligt 1931 års företagsräkning de småindustriella företflgen,.jd' v- s' företag med UPP till 10 anställda) utgjorde 90.8 % av samt­ liga företag. År 1935 räknade denna grupp 60 % inom den kemisk-tekniska industrien, 54 % inom läder- och hårindustrien samt 30 % inom textiloch beklädnadsindustrien, allt i förhållande till samtliga företag inom de olika branscherna. Samma företeelse möter, ehuru givetvis i växlande om­ fattning, inom de länder, som redan infört en särskild produktionsbeskattning, och har mångenstädes framtvingat särskilda beräkningsregler vid dessa smärre företag. I stort sett lia följande tre utvägar erbjudit sig: 1) fullständig skattefrihet för företag med endast obetydlig omsättning; 2) en enhetsskatt (av typen »mantalspenning») eller minimiskatt för dy­ lika smärre företag; 3) rätt tor de smärre företagen att få skatten schematiskt beräknad på grundval av ett visst föregående års omsättning. Den vanligaste formen är därvid, att den skattskyldige och skattemyndigheterna överenskomma örn beräkningen av en viss genomsnittsomsättning, på vilken skatten utgår med en klumpsumma (»skatteackord»). De särskilda administrativa svårighe­ terna vid uppbörden hos de smärre företagarna undvikas sålunda genom att den indirekta, den särskilda varan belastande avgiften förvandlas till en direkt skatt å rörelsen. Beträffande de i Sverige för närvarande utgående konsumtionsskatterna bär i ett par fall minimiavgift föreskrivits; detta gäller såväl läskedrycksskatten, vilken uttages med minst 50 kronor per månad, som maltdrycksskatten, där minimibeloppet satts till 500 kronor i kvartalet. Vid industrisocker­ skatten, vilken berör ett mycket betydande antal (c:a 9,000) smärre företa­ gare, har däremot intet minimibelopp stadgats, trots de svårigheter, som med hänsyn till den mången gång outvecklade bokföringen hos dessa företagare måste yppa sig vid beräkningen av den förbrukade mängden skattepliktig råvara. Enligt vad som inhämtats från kontrollstyrelsen, tillämpas emel­ lertid i detta fall undantagsvis det förfaringssättet, att i samband med in­

Kungl. Maj:ts proposition nr 237. 51

spektion överenskommelse träffas mellan företagaren och kontrollstyrelsens representant örn att skatten skall utgå för viss beräknad myckenhet och sålunda med ett visst uppskattat belopp. Likaledes torde i samband med förhöjning av margarinaccisen dylika uppgörelser understundom ha förekom­ mit. Vad nu anförts ger vid handen, att man även i vårt land i praxis, när så undantagsvis befunnits ändamålsenligt, tillämpat en liknande anord­ ning som de i utländsk rätt förekommande »skatleackorden». Vid sådant förhållande torde det icke vara erforderligt att intaga särskilda föreskrifter örn beräkning av lyxskatten såvitt gäller småföretagarna. En annan invändning, som kan anföras emot en tillverkningsskatt, hänför sig till frågan, i vilken mån en sådan skatt fördyrar de inhemska produk­ terna till skada för den inhemska industriens konkurrenskraft med utlandet. Detta problem påkallar uppmärksamhet såväl ifråga om importen som be­ träffande exporten. För att förhindra att de från utlandet införda varorna säljas utan skattebelastning och därmed otillbörligen konkurrera med de inhemska produkterna, är det emellertid i flertalet fall tillräckligt, att en importavgift, svarande mot den av de inhemska tillverkarna uttagna skat­ ten lägges på importvaran, eller att eventuellt utgående tull för varan höjes med skattens belopp. Endast i den mån den inhemska tillverkningsskatten uttages på halvfabrikat, kompliceras läget. Skulle nämligen en importerad färdigprodukt belastas med allenast samma belopp som halvfabrikatet, komme — i enlighet med vad som redan utvecklats vid diskussionen av råvarubeskattningen — i den importerade varans pris icke att medräknas de procentuella pålägg, som under förädlingsprocessen kan komma att läggas till det ursprungliga skattebeloppet. I detta fall bör alltså importavgiften utgå med det högre belopp, som svarar mot de procentuella påläggen, om man icke av andra skäl anser det olämpligt, att dylika procentuella pålägg uttagas. Vid export åter, torde den regeln böra införas, att försäljningar från pro­ ducenten till utlandet fritagas från skatt. Komplikationer tillstöta emellertid i de fall, då producenten icke själv försäljer sina varor till utlandet, utan expor­ ten i stället sker genom en eller flera mellanhänder. En restitution är dock även här tekniskt möjlig, örn också vissa svårigheter möta, när varan efter att ha lämnat producenten och hos honom beskattats, undergår ytterligare bearbetning. En tredje invändning, som uppreser sig emot en tillverkningsskatt sam­ manhänger med de för vårt land i närvarande läge specifika marknadsför­ hållandena, vilka utmärkas av förekomsten av mycket betydande, för en dylik skatt oåtkomliga lager i gross- och detaljhandeln. Vissa omständig­ heter — såsom en starkt forcerad lyxvaruimport i början av året — synas tala för att detta förhållande gäller icke minst inom de varugrupper, som skulle beröras av den ifrågasatta lyxbeskattningen. Onekligen har man häri att se ett argument, som talar till förmån för skattens förläggande till detaljhandeln. Det återstår att undersöka, örn icke även andra skäl kunna peka i samma riktning. Man kan därvid konstatera följande: a) Uttages skatten i detaljhandeln, träffas varan på det stadium, da den nått sitt högsta värde, vilket möjligen kan vara att beakta ur statsfinansiell synpunkt. Å andra sidan motväges — såsom bl. a. Nordlindh påpekar — denna fördel av den större säkerheten vid en skatteuppbörd genom produ­ centen. b) Örn skatten förlägges till detaljhandelsskiktet, öppnas en i och för sig önskvärd möjlighet att hårdare träfla varor, som tillhandahallas i mera lyxbetonade affärer och där belinga ett högre försäljningspris. c) Genom skattens förläggande till detaljhandelsskiktet undvikes vidare

52 Kungl. Maj:ts proposition nr 237.

det restitutionsproblem, som vid en tillverkningsskatt kan uppstå med av­ seende å produkter, som till viss del avsältas å hemmamarknaden, till annan del åter exporteras. d) såsom en väsentlig förutsättning för en ändamålsenlig varubeskattning måste betraktas, att densamma så utformas, att en prisanpassning uppåt åvägabringas utan att samtidigt möjligheter skapas för inflationsvinster. I den mån emellertid varubeskattningen ges formen av en tillverkningsskatt, torde man icke ens med en relativt fast priskontroll kunna helt förhindra, att procentuella pålägg inom gross- och detaljhandeln komma att beräknas jämväl på den del av varans inköpspris, som svarar mot skatten. Varan skulle så­ lunda komma att för de slutliga konsumenterna fördyras mer än skattens absoluta belopp, och skillnaden komma mellanleden mellan tillverkare och förbrukare tillgodo. e) De varor, som skulle ifrågakomma såsom objekt för den särskilda skat­ ten, äro i icke ringa omfattning modebetonade, och handeln med dylika artiklar är därför erfarenhetsmässigt förenad med betydande prisfallsrisker. Visserligen motsvaras dessa risker av förhållandevis stora mellanhandspålägg, men frågan är, huruvida dessa pålägg äro så stora, att de motivera, att de­ taljisten ålägges bära, förutom prisfallsrisken, även risken för en tillverk­ ningsskatt, vilket skulle bli fallet, därest varan blir osäljbar eller endast kan avyttras med förlust. Det oklara läget på denna punkt talar för att i valet mellan en detaljhandelsskatt och en tillverkningsskatt den förra utvägen föredrages. f) Därest avsikten är, att den särskilda varubeskattningen skall bestå alle­ nast under en begränsad tidrymd, nämligen så länge det nuvarande krisläget varar, har man anledning att till skärskådande upptaga de icke ringa svårig­ heter, som äro förenade med en avveckling av ett system av tillverkningsskatter. Örn skatten i ett visst fall mildras eller helt borttages, komma de handelsföretag, som ligga inne med större lager av de skattebelagda produk­ terna, att tillfogas förluster, i den mån de billigare, icke skattebelagda va­ rorna komma ut i rörelsen. De härigenom uppstående svårigheterna ha tidi­ gare i ett speciellt fall vunnit statsmakternas beaktande, nämligen vid upp­ hävandei av gummiringsskatten i maj 1938. För att då undanröja orättvisor och förhindra förluster på inneliggande lager medgavs genom en särskild förordning rätt till restitution, svarande mot skattens belopp, i fråga om alla icke begagnade gummiringar, såframt dessa icke voro i obrukbart skick. Uppenbart torde emellertid vara, att ett dylikt förfarande icke gärna kan vinna tillämpning på ett större antal skattebelagda produkter, enär kontio Usvårigheterna torde vara så stora, att mycket betydande defraudationsrisker föreligga. Nu nämnda svårigheter kunna i viss utsträckning övervinnas, därest skatten gradvis nedsättes under en följd av år; detta förfarande har exempelvis tillämpats i Tyskland, där den 15 °/o-iga lyxtillverkningsskatten successivt nedsättes till 71/2 °/o, innan den slutligt avskaffades. På samma sätt sänktes i olika etapper en kanadensisk accis å tillverkade varor. Såsom en avgjord fördel med skattens utformning såsom en differentierad detaljhandelsskatt måste betecknas den omständigheten, att nu berörda avvecklingsproblem överhuvud taget icke inställer sig vid en sådan skatteform. Härmed har emellertid fördelningen av olägenheter och fördelar mellan de tänkbara beskattningsformerna ännu icke uttömmande angivits. Enligt vad erfarenheterna från utlandet synas ge vid handen, är även en differentie­ ring av detaljhandelsskatten förenad med betydande olägenheter. Dessa kunna sammanfattas sålunda: Många detaljister, i synnerhet småhandlarna, lia ett outvecklat bokförings­ system och besitta icke alltid en mera ingående varukunskap. De lia därför

Kunni. Maj.ts proposition nr 237. 53

ofia svårt att särskilja de hårdare belastade varorna från de mindre hårt be­ lastade. Särskilt stora krav på materialkännedom ställa varor inom grupperna textilier, bijouterier etc. (vilka äro representerade i förslaget). Uppenbar­ ligen ökas avsevärt de betänkligheter, som nu angivna förhållanden ge upphov till, med hänsyn till den frestelse, det måste innebära för detaljisten att i fall, då minsta tvekan kan råda, huruvida en viss vara är skattepliktig eller icke, hänföra densamma till den skattefria gruppen i sin deklaration. I alla de länder, där en differentierad omsättningsskatt varit genomförd, lia därför starka klagomål anförts emot detta system; mot bakgrunden härav har man att se, att lyxskatten i ett flertal fall överflyttats från distributions- till pro­ duktionsstadiet. Vid en avvägning mot varandra av de nu anförda argumenten för en tillverkningsskatt och för en detaljhandelsskatt lia vi icke undgått att — såvitt gäller de ekonomiska synpunkterna — finna de starkaste skälen tala för den senare skatteformen. Vi nödgas dock medge, att kontrollsvårigheterna vid en sådan utformning av skatten torde bli så betydande, att detta argument måste fälla avgörandet till förmån för tillverkningsskatten. Såsom redan framgått av den i kap. 11 lämnade redogörelsen för den främmande rätten, har det i ett flertal system, vilka i princip accepterat tillverkningsskattelinjen, visat sig praktiskt omöjligt att generellt genomföra densamma för alla beskattade lyxvaror. Sålunda gäller med avseende å de mest utpräglade lyxvarorna, nämligen juvelerararbeten, att dylika varor mången gång måste omsmältas och moderniseras, innan de i ny gestalt slut­ ligen vinna avsättning. Skatten å dessa varor kan därför icke förläggas till produktionsstadiet. Mot denna skatteform i fråga örn juvelerararbetena talar ock det ofta höga värdet av dylika föremål, vilket medför att detaljisten vid en tillverkningsskatt skulle nödgas förskottera betydande skattebelopp. Den kompromisslösning, som för sist angivna fall tvingar sig fram, inne­ bär en spänning av lyxskatten i dels en mera omfattande, till fabrikationsskiktet förlagd skatt och dels en mindre omfattande sådan, förlagd till detaljhandelsskiktet. När delta steg ändå måste tagas, synes det — av nyss angivna skäl — böra undersökas, om icke ytterligare för lyxbeskattning ägnade varugrupper skulle, utan förutberörda med kontrollen förbundna olägenhet, kunna beläggas med skatt i detaljhandeln i stället för hos till­ verkaren. Detta synes möjligt beträffande sådana kitt individualiserbara fö­ remål, vilka företrädesvis försäljas i specialaffärer. Gruppen skulle lämp­ ligen omfatta — förutom juvelerararbeten — pälsverk, mattor, radioappa­ rater och radiorör, velocipeder, kikare, fotografikameror, vägg- och studsar ur samt grammofoner och grammofonskivor. Vi föreslå följaktligen, att — därest en förhöjd skatt lägges å dessa varor — densamma uttages i detalj­ handeln. Av vikt för bedömandet av frågan om återverkningarna av den utvidgade varubeskattningen på vår utrikeshandel är, att de enda av de i förslaget i första hand medtagna artiklarna, varav någon mera betydande export före­ kommer, nämligen radioapparater och radiorör (export 1938 cirka 1.8 milj. kronor) samt grammofoner och grammofonskivor (export 0.3 milj. kronor) upptagas på listan över i detaljhandeln beskattade varor. För producenter eller grosshandlare, som försälja nu nämnda artiklar till utlandet, uppkommer sålunda icke något restitutionsproblem. Vad åter beträffar de endast i andra hand i förslaget upptagna varorna, nämligen strumpstolsarbeten, innehållande silke, elektriska metalltrådslampor samt velocipeder, förekommer en jäm­ förelsevis betydande export av de håda sistnämnda varuslagen (uppgående till respektive cirka 1.2 och 1.6 milj. kronor). Av dessa lia velocipeder, såsom nämnt, föreslagits beskattade i detaljhandeln, medan en eventuell särskild

54 Kungl. Maj:ts proposition nr 237.

beskattning av elektriska metalltrådslampor lämpligare torde — trots före­ komsten av export — böra förläggas till producentstadiet.

I den mån den särskilda skatten utformas såsom en differentierad om­ sättningsskatt i detaljhandeln, uppkommer icke frågan, efter vilka grunder skatten skall beräknas; i detta fall torde nämligen allenast varuvärdet lämpa sig såsom beräkningsgrund. Förlägges däremot skatten till tillverkningsstadiet, förtjänar spörsmålet örn beräkningsgrunden att närmare belysas. Därest skatteberäkningen skulle grundas på varuvärdet, finge man utgå ifrån att en gemensam värdesats bestämdes antingen för samtliga varor eller för en större grupp likartade artiklar. Då det gäller lyxvaror med ett ofta mycket skiftande och svårbedömligt värde, möta å andra sidan ur kontrollsynpunkt betänkligheter mot denna beräkningsgrund. Med hänsyn till liknande betänkligheter har man i den svenska tulltaxan så långt möjligt undvikit att beträffande dylika varor tillämpa värdetullar. Frågan örn räck­ vidden av denna invändning blir ytterst beroende av den norm, vilken man anser sig böra uppställa för uppbörden och uppbördsresultatet. Åsyftas samma stränga uppbördsförfarande och samma strikta uppbördsresultat som vid tullbehandlingen, får invändningen onekligen en betydande relevans; nöjer man sig åter med ett uppbördsresultat och en kontroll, liknande dem som ligga till grund för inkomst- och förmögenhetsbeskattningen (baseras med andra ord uppbörden på ett deklarationsförfarande), torde invänd­ ningen icke böra tillmätas avgörande betydelse. Vid bedömandet av frågan örn beräkningsgrunden torde hänsyn även böra tagas till skattens återverkningar i tulltekniskt avseende. Skulle tillverkningsskatten på varje särskild vara, som kan tänkas bli föremål jämväl för import, anses böra kompletteras med en motsvarande tullhöjning, utgjorde denna omständighet otvivelaktigt ett avgörande skäl emot skattens beräk­ ning på varuvärdet. Fråga är emellertid, huruvida denna konsekvens är ofrånkomlig; starka skäl tala i annan riktning. I den mån på grund av traktatmässiga hänsyn är möjligt, torde den interna tillverkningsskatten böra kompletteras icke med tullförhöjningar eller därmed jämställda importavgifter utan med av­ gifter, uttagna i samband med licensansökan, alltså importlicensavgifter, vilka skulle avvägas och beräknas enligt enahanda grunder som den interna beskattningen, i förekommande fall med tillägg för övliga handelsmarginaler. Då statsmakterna synas lia för avsikt att för framtiden beträda sistnämn­ da väg, och då en skatteuppbörd hos producenten genom deklarationsför­ farande synes kunna göras nöjaktigt betryggande, ha vi låtit betänkligheten mot en värdeskatt även å tillverkningsstadiet falla. I denna uppfattning stärkas vi vid betraktande av de betydande olägenheter, som en vikt - eller stp ekel? eråkning av skatten skulle medföra för producenterna och som un­ derstundom skulle innebära, att de tillverkade varorna underkastades en regelrätt »tulltaxering».

Uppbörden av skatten kan, såsom förut nämnts, grundas antingen på kontinuerlig övervakning genom kontrolltjänsteman eller på deklaration el­ ler slutligen på stämpelförfarande. Vid en tillverkningsskatt torde allenast de två förstnämnda alternativen äga praktisk betydelse. Nordlindh föror­ dade visserligen i sitt förslag till lyxbeskattning ett stämpelförfarande, in­ nebärande stämpelbeläggning i försäljningsbok, men detta sammanhängde bl. a. med att denna skatt icke tänktes kombinerad med en allmän, på de­ klarationsförfarande grundad omsättningsskatt. Då i flera fall de till lyx­ beskattning nu ifrågasatta varorna torde komma att försäljas direkt från

Kungl. Maj:ts proposition nr 237. 55

producenten till allmänheten, kan det ej vara rationellt att tillämpa avvi­ kande uppbördsförfaranden och därmed skilda besvärsformer för den all­ männa omsättningsskatten å ena sidan och lyxskatten å andra sidan. Av nu anförda skäl elimineras även det andra av de övriga alternativen, näm­ ligen fortlöpande kontroll genom övervakning av kontrolltjänsteman; mot nämnda alternativ talar dessutom, att det skulle ställa sig mycket kost­ samt i tillämpningen. Vid sådant förhållande återstår endast att, såsom i alternativ B a) 2 förutsättes, grunda beskattningen på av tillverkaren av­ givna deklarationer. Emellertid kräves även vid tillämpningen av denna metod en viss övervakning i form av stickprovskontroll å tillverkningen och bokföringen. Härvid synes kontrollstyrelsen lämpligen böra fungera såsom kontrollmyndighet. Till nedbringande av statsverkets kostnader för kontrollen synes det lämpligt, att kontrollstyrelsen beredes möjlighet att för kontrollens utövan­ de påkalla biträde av tullverkets tjänstemän så långt dessa kunna ställas till förfogande för ändamålet. Det må framhållas, att de kammarskrivarutbildade tulltjänstemännen bland annat på grund av sin varukännedom torde äga speciella förutsättningar för verkställande av en tillverkningskontroll. Nämnas må också, att kammarskrivareleverna numera bibringas viss kun­ skap i bokföring och att det därför torde finnas möjlighet att bland tjänste­ männen utvälja sådana som även kunna utöva bokföringskontroll. Såvitt gäller den ifrågasatta utbyggnaden av detaljliandelsskatten synes samma deklarationsförfarande som vid den allmänna omsättningsskatten böra komma till tillämpning. Visserligen vore det av psykologiska skäl önskvärt att den särskilda lyxskatten på ett påtagligt sätt utåt framträdde, vilket skulle bli fallet, därest en kvittostämpel här komme till användning, och visserligen torde detta utan större svårighet låta sig göra, enär här ifrågavarande artiklar i regel torde försäljas mot särskilt kvitto, men mot denna fördel står den förut anförda, tyngre vägande nackdelen av att för samma transaktioner tvenne olika besvärsförfaranden komme att tillämpas.

VI. Skattesatser och beräknad skatteinkomst.

Vad beträffar skattens höjd kunna självfallet olika möjligheter komma i betraktande. I detta sammanhang möter främst frågan, huruvida skatten bör differentieras eller icke. Svaret härpå är avhängigt dels av sättet för skattens uttagande, dels av beräkningsgrunden. Vid en Hilverkningsslcatt, beräknad efter kvantitativa grunder (vikt, stycketal), sättes i princip ingen gräns för differentieringen. Baseras däremot en tillverkningsskatt på varu­ värdet, medför detta automatiskt även vid enhetlig skattesats en icke ovä­ sentlig differentiering; intet hinder möter emellertid för att i detta fall ge­ nom högre eller lägre procentsatser åstadkomma en ytterligare avvägning av belastningen å olika kategorier av varor. För den händelse avsikten icke är att giva skatten längre varaktighet, synes det dock, med hänsyn till avvecklingssvårigheterna, knappast tillrådligt att pålägga alltför höga procentuella avgifter. Med beaktande av nu anförda synpunkter lia vi stannat inför att föreslå, att tillverkningsskatten utgår med 10 % respektive 20 °/o, i enlig­ het med den förteckning, som finnes fogad vid 1'örfattningsförslaget. I de fall, där den lägre satsen valts, har detta skett dels med hänsyn till redan bestående skattebelastning (av särskild betydelse såvitt gäller varor, inne­ hållande silke), dels med hänsyn till att i de till beskattning föreslagna va­ rorna kunna ingå även andra än utpräglat lyxbetonade artiklar. Såvitt gäller detaljhandelsskatten har någon differentiering icke ansetts

56 Kungl. Maj:ts proposition nr 237.

kunna ifrågakomma; en enhetlig skattesats på 10 %, bestämd med hänsyn till de minst bärkraftiga av de i varuförteckningen upptagna artiklarna. Ilar här synts lämplig. Såväl tillverkningsskatten som detaljhandelsskatten tänkas utgå vid sidan av den allmänna omsättningsskatten; en dubbelbeskattning är sålunda på denna punkt åsyftad. Till förhindrande av att de föreslagna skatterna elimineras genom ökad import av skattepliktiga varor och till åstadkommande av att gällande tull­ skydd upprätthålles vore det under normala förhållanden nödvändigt, att de för varorna fastställda tullsatserna underkastades mot skattesatserna sva­ rande höjningar. En dylik åtgärd synes dock i nuvarande situation böra såvitt möjligt undvikas. I stället synes — såsom nämnt — böra i vidgad utsträckning anlitas utvägen, att gällande importförbud å vissa av de till skattebeläggning föreslagna varorna utsträckas till samtliga av skatterna be­ rörda varuslag. Under förutsättning att undantag från importförbuden där­ vid antingen icke alls medgivas eller lämnas endast mot erläggande av en import- eller licensavgift, som uppgår till lägst skattens belopp, skulle såväl i fiskaliskt avseende som ur tullskyddssynpunkt ernås samma resultat som genom tullförhöjningar. Då fråga skulle kunna uppstå, huruvida bindningar av tullsatser i gällande handelsavtal lägga hinder i vägen för uttagande av dylika licensavgifter, har vid varuförteckningens upprättande så långt som möjligt undvikits att medtaga sådana varor, där tullsatserna äro bundna. I beräkningarna över skatteintäkterna bar förutsatts, att importavgiften över lag kommer att utgå med samma procentsats som tillverkningsskatten. Varuurvalet torde ock i regel ha träffats så, att något procentuellt tillägg till den­ na avgift i allmänhet icke lärer få anses erforderligt (jfr ovan sid. 51, st. 2). I

I bilaga 2 finnes intagen en av byråchefen Sandquist verkställd beräkning av den inkomst, som, under förutsättning att den föreslagna varubeskattningen bade tillämpats under år 1938, skulle under nämnda år ha tillförts statskassan. Av beräkningen i fråga framgår, att avkastningen av tillverkningsskatterna, beräknad på värdet av dåvarande industriproduktion med avdrag för exportvärdet, skulle kunna uppskattas till omkring 15 milj. kro­ nor. Till detta belopp bör fogas uppbörden av mot skatterna svarande im­ port- eller licensavgifter för till riket införda varor av de slag, som vid till­ verkning här i landet skulle vara underkastade den särskilda beskattningen. Denna uppbörd kan med ledning av 1938 års importvärden beräknas till i runt tal 4 milj. kronor. Den sammanlagda uppbörden skulle alltså med sagda beräkning uppgå till cirka 19 milj. kronor. En av olika orsaker framkallad konsumtionsminskning torde dock vara ägnad att sänka detta belopp, men å andra sidan verka inträffade prisstegringar i motsatt riktning. Vid en försiktig beräkning kunna — med beaktande av nu nämnda förhål­ landen — tillverkningsskatten och däremot svarande importavgifter antagas avkasta cirka 15 milj. kronor årligen. Därest skatten icke kommer att om­ fatta elektriska metalltrådslampor, minskas intäkterna med drygt 1 milj. kronor; medtagas ej heller strumpstolsarbeten av silke, nedgår avkastningen med ytterligare 3 å 3.5 milj. kronor. En liknande beräkning återfinnes för den särskilda omsättningsskatten i bilaga 3. Uppskattningsvis skulle i detta fall skatten, om 1938 års försälj­ ning lägges till grund för beräkningen, inbringa i runt tal 14 milj. kronor årligen. Med beaktande av förut angivna faktorer, synes detta belopp böra sänkas till 12 milj. kronor. Medtages icke gruppen velocipeder skulle av­ kastningen av den särskilda omsättningsskatten komma att minskas med approximativt 3 å 4 milj. kronor.

Kungl. Maj.ts proposition nr 237. 57

VII. Specialmotivering.

A. Förslaget till förordning om särskild skatt för vissa inom riket tillverkade varor.

Förslaget till förordning om särskild skatt för vissa inom riket tillverkade varor är grundat på den förutsättningen, att skatten skall erläggas av pro­ ducenten. I fråga om innehållet i de särskilda paragraferna må framhållas följande.

1 §•

Enligt denna paragraf skall skatt i första hand utgå för sådana varor, som äro tillverkade för avsalu, varmed bör likställas avyttring genom byte och avbetalningsköp. Emellertid äro vissa av de till beskattning föreslagna varorna av sådan art, att de av tillverkaren eller köparen även kunna tagas i anspråk för framställning, komplettering, reparation eller emballering av icke skattepliktiga varor. Den omständigheten, att en vara erhåller dylik användning, bör självfallet icke föranleda, att den befrias från skatt. På grund härav har i paragrafens första stycke stadgats skatteskyldighet jäm­ väl för varor, som tillverkas för vidare bearbetning. Under detta samman­ fattade begrepp bör då anses falla även sådan behandling av varan, som består däri, att den begagnas exempelvis såsom kompletterings-, reparationseller förpackningsmateriel. Skattepliktiga askar, etuier, fodral o. d. skulle sålunda underkastas skatt, även om de icke försäljas utan endast användas till förpackning av icke skattepliktiga varor. Därest i och för sig skattepliktiga varor använts för framställning, kom­ plettering, reparation eller emballering av andra för försäljning avsedda, likaledes skattepliktiga varor, bör skatt uppenbarligen erläggas endast för dessa senare varor. Då det emellertid i vissa fall torde bliva omöjligt att på förhand avgöra, huruvida varorna komma att få sådan till skattefrihet föranledande användning, har bestämmelsen om skatt för varor, som till­ verkats för vidare bearbetning, givits generell giltighet. Emellertid har till undvikande av dubbelbeskattning i 6 § intagits en bestämmelse, enligt vil­ ken i deklaration avdrag må göras för varor, som använts för framställning av skattepliktiga varor och som visas hava tidigare blivit påförda skatt.

2 §• I och för fastställandet av skattepliktig varas värde har man att räkna med två olika fall, nämligen antingen att varan blivit i vanlig ordning för­ såld eller att den, utan att i föreliggande skick undergå försäljning, tages i anspråk för vidare bearbetning. I förra fallet bör värdet lämpligen be­ räknas lika med det pris, som varan jämte eventuellt förefintligt emballage betingat vid försäljningen. Detta innebär sålunda, att skatten, oberoende av de prisdifferenser, som för ett och samma varuslag kunna föranledas av olikheter i varupartiernas storlek, leveranstidens längd och andra på prissättningen inverkande faktorer, alltid bör beräknas efter det vid varje särskilt försäljningstillfälle och för varje särskild varupost faktiskt tillämpade försäljningspriset, beräknat ab fabrik och med avdrag för mellan säljaren och köparen överenskomna rabatter, däri inbegripna kassarabatter. Härav framgår, att exempelvis katalog- och priskurantpriser samt gängse marknadspriser (värde enligt ortens pris o. d.) icke i och för sig kunna tillerkännas betydelse för värdebestämningen utan att avgö­ rande för denna bör bliva den i varje särskilt fall betingade köpeskillingen.

58 Kungl. Maj.ts proposition nr 237.

Vad däremot angår det fallet, att varan icke undergått försäljning utan tagits i anspråk för vidare bearbetning, måste det skattepliktiga värdet grundas på beräkning. Till åstadkommande av principiell överensstäm­ melse med den för försålda varor föreslagna värderegeln, enligt vilken vär­ det skall beräknas lika med det pris, som varan betingat vid försäljningen, har därvid föreslagits, att värdet skall beräknas lika med det pris, som va­ ran skulle hava betingat vid försäljning till återförsäljare. Det har då för­ utsatts, att tillverkaren skulle hava att själv deklarera värdet i fråga. Nämn­ da regel för värdeberäkningen vore avsedd att tillämpas, så snart försälj­ ning i egentlig mening icke ägt rum, och bör sålunda komma till använd­ ning jämväl beträffande varor, som av tillverkare för försäljning överläm­ nas till försäljningsbolag eller annan av tillverkaren ägd eller kontrollerad försäljningsorganisation. Vid fastställandet av varas skattepliktiga värde bör beloppet av skatten icke medräknas.

3 §• I denna paragraf stadgas anmälningsskyldighet för den, som ämnar till­ verka skattepliktig vara. Paragrafen är avfattad i huvudsaklig anslutning till motsvarande stadganden i förordningarna örn industrisockerskatt och skatt å läskedrycker.

4 §• Enligt förordningen om accis å silke skall den för skattebeläggningen er­ forderliga kontrollen över tillverkningen utövas av generaltullstyrelsen. Av förarbetena till lagstiftningen i fråga framgår, att motivet härtill varit, att vid tiden för skattens införande endast en fabrik för tillverkning av silke existerade inom landet och alt denna fabrik var förlagd till en plats, där det fanns en tullkammare, vilken i och för andra tjänsteangelägenheter redan stod i livlig kontakt med såväl nämnda fabrik som nied andra, vilka i sin tillverkning använde silke såsom halvfabrikat. Vid sådant förhållande an­ sågs mest ändamålsenligt att kontrollen över efterlevnaden av förordningen anförtroddes åt tullverket. I fråga om flertalet andra nu gällande producentskatter fungerar kontroll­ styrelsen såsom beskattningsmyndighet. Detta synes böra bliva fallet jäm­ väl beträffande den nu föreslagna varubeskattningen. Visserligen äro många av de industriföretag, som tillverka varor av här ifrågakommande slag, be­ lägna å orter, där tullkammare finnes, och en icke ringa del av dessa företag äro även på grund av att de tilldelats tullrestitutionsrätt för exportvaror re­ dan underkastade viss kontroll från tullverkets sida. Emellertid torde tull­ verkets organisation icke i alla avseenden lämpa sig för omhändertagande av den särskilda och omfattande form av beskattningsverksamhet, varom här är fråga. Med hänsyn härtill och då det till bevarande av kontinuiteten och åstadkommande av likformighet i beskattningsproceduren måste anses önskvärt, att producentbeskattningen i största möjliga utsträckning koncen­ treras till en och samma skattemyndighet, torde även här ifrågavarande skattebeläggning böra handhavas av kontrollstyrelsen. Därvid torde det dock få anses lämpligt, att kontrollstyrelsen i de avseenden, som nedan be­ röras, beredes möjlighet till samarbete med vederbörande tullmyndigheter. Såsom framgår av den till förslaget fogade varuförteckningen, hava de såsom skattepliktiga upptagna varorna definierats i enlighet med den sta­ tistiska varuförteckningens numrering och terminologi. Avsikten härmed har varit, bland annat, att ernå en i möjligaste mån klar och otvetydig avgränsning mellan skattepliktiga och skattefria varor.

Kungl. Maj.ts proposition nr 237. 59

Erfarenheten på det tulltekniska området har emellertid visat, att det ofta möter betydande svårigheter alt med bestämdhet avgöra, huruvida en vara skall anses liänförlig lill det ena eller det andra statistiska numret. På grund av det jämförelsevis stora antalet olika varor, som skulle underkastas be­ skattning, kunna sådana svårigheter väntas uppstå även då det gäller va­ rornas skattebeläggning. Med hänsyn härtill bör kontrollstyrelsen i tvek­ samma fall kunna hos generaltullstyrelsen inhämta yttrande angående va­ rornas rätta rubricering i statistiskt avseende och på dylikt sätt utnyttja inom tullverket samlad erfarenhet härutinnan. Någon särskild föreskrift i sådant syfte är uppenbarligen icke påkallad. Vidare synes samarbete mellan kontrollstyrelsen och generaltullstyrelsen även så till vida kunna inledas, att kontrollstyrelsen i och för kontroll å av­ lämnade deklarationer, i vad dessa avse värdet av de deklarerade varorna, skulle vid behov kunna påkalla medverkan av det inom generaltullstyrelsen för kontrollering av tullvärden inrättade s. k. tullvärdekontrollkontoret. I anslutning till vissa av årets lagtima riksdag på förslag av Kungl. Maj:t be­ slutade ändringar i gällande tullvärdebestämmelser, kommer nämnda kon­ trollorgan, enligt vad som uppgivits, att från och med den 1 juli 1940 även inrikta sig på undersökningar rörande försäljningspriserna å inom landet tillverkade varor. Icke heller för en dylik samverkan mellan de båda äm­ betsverken torde krävas särskild föreskrift. Såsom förut nämnts äro åtskilliga av de industriföretag, som tillverka varor, för vilka beskattning föreslagits, underkastade kontroll från tullverkets sida på grund av att de erhållit rätt till tullrestitution för exportvaror. Det ligger då nära till hands att låta denna kontroll även omfatta av företagen till­ verkade, för den svenska marknaden avsedda skattepliktiga varor, och att jämväl utsträcka kontrollen i fråga till andra, icke restitutionsberättigade företag, i den mån detta kan ske ulan hinder för tullgöromålens behöriga fortgång. Visserligen skulle den nu ifrågasatta beskattningen väsentligen grun­ das på ett deklarationsförfarande, men till övervakande av dels att deklara­ tioner verkligen avgivas av alla skatteskyldiga dels att de avgivna deklara­ tionerna äro riktigt upprättade, måste krävas en ganska omfattande såväl central som lokal kontroll. Denna bör givetvis i första hand ombesörjas av kontrollstyrelsen och hos denna anställda särskilda kontrolltjänstemän. Vad den lokala kontrollen beträffar synes dock densamma till nedbringande av kontrollkostnaderna kunna i viss omfattning anförtros åt härför lämpliga tulltjänstemän. Särskilt de kammarskrivarutbildade tjänstemännen måste på grund av sin varukännedom anses äga goda förutsättningar för verkställande av sådan kontroll. Enligt uppgift bibringas kammarskrivareleverna numera även viss kunskap i bokföring och det torde därför finnas möjlighet att bland tjänstemännen utvälja sådana som jämväl kunna utöva erforderlig bokföringskontroll. Huruvida och i vilken omfattning tulltjänsteman skulle kunna ställas till förfogande för här berörda ändamål, måste självfallet bliva i hög grad beroende av den fortsatta importutvecklingen. Skulle till följd av kris­ förhållandena en mera avsevärd nedgång i importen komma att inträda och tullverkets arbetsbörda därigenom minskas, torde möjligheterna för ett dylikt anlitande av tulltjänstemännen komma att okas. Till åstadkommande av samverkan mellan kontrollstyrelsen och general­ tullstyrelsen i det avseende, som nu berörts, torde krävas vissa särskilda för­ fattningsbestämmelser, vilka emellertid synas med stöd av det i lii § intagna bemyndigandet kunna utfärdas av Kungl. Majit. Med hänsyn lill att full­ görande av kontroll över den inre beskattningen är en arbetsuppgilt, som får anses falla utom tulltjänstemans vanliga tjänstutövning, och då arbets­ uppgiften i fråga kan väntas bliva både grannlaga och krävande, synes det Bihang till riksdagens protokoll l!)il. 1 sunil. A’r 237. &

60 Kungl. Maj.ts proposition nr 237.

skäligt, att tulltjänsteman, som utövar dylik kontroll, kommer i åtnjutande av särskild gottgörelse härför. Även de för sådant ändamål erforderliga före­ skrifterna torde kunna meddelas av Kungl. Majit.

5 §•

De i denna paragraf meddelade bestämmelserna hava till syfte att möjlig­ göra och underlätta kontrollen över tillverkningen samt försäljningen eller den vidare bearbetningen av de skattepliktiga varorna.

6 §■ Vad beträffar silkesaccisen skall skattedeklaration ingivas inom en månad efter varje kalenderkvartals utgång, medan i fråga örn exempelvis industri­ socker- och läskedrycksskatterna deklarationerna skola insändas senast å femtonde söckendagen efter varje månads utgång. Av olika skäl synes det lämpligt att beträffande de varor, varom nu är fråga, tillämpa den längre av dessa deklarationsperioder, innebärande att deklaration icke skulle behöva avlämnas oftare än var tredje månad. Det må i detta sammanhang framhållas, att kontrollstyrelsen jämlikt stadgande i 7 § skulle äga rätt att, om så prövas nödigt, föreskriva om ställande av erforderlig säkerhet för skattens behöriga erläggande. Enligt förslaget skulle skatt uttagas icke endast för försålda varor utan även för varor, som använts för framställning, komplettering, reparation eller emballering av icke skattepliktiga varor. Hava däremot varorna begagnats för framställning och så vidare av andra skattepliktiga, för försäljning av­ sedda varor, bör skatt givetvis utgå endast för sistberörda valör. Emellertid kan det fallet inträffa, att en i och för sig skattepliktig vara, innan den tages i anspråk för sådan ytterligare bearbetning, som nyss nämnts, undergått försäljning och därvid blivit i föreskriven ordning skattebelagd. I den mån även slutprodukten är skattepliktig, skulle alltså här en dubbelbeskattning bliva följden. Till undvikande av en sådan har, såsom redan i ett tidigare sammanhang nämnts, i paragrafen intagits en bestämmelse enligt vilken vid avgivande av deklaration avdrag må göras för värdet av varor, som använts för framställning, komplettering, reparation eller emballering av skattepliktiga varor och som visas hava tidigare blivit påförda skatt. Då det icke kan anses skäligt, att varor, som måst av säljaren återtagas, underkastas beskattning, har vidare föreskrivits, alt avdrag i deklaration även må göras för värdet av varor, som enligt av köparen på tro och heder avgiven försäkran tagits i retur av tillverkaren. I likhet med vad fallet är beträffande andra med producentskatt belagda artiklar har avdrag jämväl medgivits för varor, som enligt av vederbörande tullmyndighet utfärdat bevis utförts ur riket eller till svensk frihamn. Slutligen har föreslagits en bestäm­ melse, enligt vilken på särskild prövning av kontrollstyrelsen må bero, huru­ vida och i vad mån avdrag må göras även för värdet av varor, vilkas försälj­ ning förorsakat tillverkaren kundförluster. I övrigt har beträffande deklarationen föreskrivits, bland annat, att den­ samma skall vara till riktigheten styrkt av två personer, som kunna förut­ sättas äga kännedom örn de förhållanden, som däri avses. Till mönster för detta stadgande har tjänat en motsvarande bestämmelse i kungörelsen med tillämpningsföreskrifter till tullrestitutionsförordningen.

7—16 §§. De i dessa paragrafer intagna bestämmelserna hava i allt väsentligt sin motsvarighet i andra liknande skatteförfattningar, varför någon motivering för desamma icke torde kunna anses påkallad.

Kungl. Maj:ts proposition nr 237. 61

B. Förslaget till förordning örn särskild omsättningsskatt å vissa varor.

Då stadgandena i förevarande förslag äro avfattade i nära anslutning till bestämmelserna i det av professorn E. Lindahl och landskamreraren A. Wigert utarbetade förslaget till förordning om allmän omsättningsskatt, torde en generell hänvisning till motiveringen för sistnämnda förslag här vara till fyllest.

BILAGOR 1—3

Kungl. Maj:ts proposition nr 237. 65

Bilaga 1.

Förteckning över lyxvaror enligt kanslirådet An Nordlindhs förslag av den 30 december 1922 i fråga om anordnande av utsträckt lyxbeskattning.

1. Statyetter samt andra prydnads-, skriv- eller rökbordsartiklar, beståen­ de till huvudsaklig del av marmor, alabaster, bärnsten, gagat eller andra fi­ nare stenåker eller efterbildningar därav. 2. Belysningsartiklar, bestående till huvudsaklig del av marmor, alabaster eller andra finare stenarter eller efterbildningar därav, ävensom skålar och andra delar till sådana artiklar. 3. Ostron och kaviar; gåsleverpastej i bakverk eller i s. k. terriner, även örn dessa förekomma i hermetiskt tillslutna kärl. 4. Choklad, chokladvaror och kakaopreparat, alla slag med undantag av kakaopulver och kokchoklad; konfekt, karameller och dylika konfityrer, här­ under inbegripna även kanderade varor, ävensom lakrits och lakritsvaror, marsipan och marsipanvaror, marsipanmassa och andra massor, i vilka ingå mandel eller mandelersättning, nötter eller kärnor. Anm. Såsom kokchoklad anses sådan choklad i kakor örn minst 80 grams nettovikt per stycke, som har en fetthalt av högst 28 procent och vilken, för­ utom kakao och socker, ej innehåller andra ämnen än tillsats av vanilj eller vanillin. 5. Handskar av läder eller skinn, med undantag av dels arbetshandskar, dels handskar med foder av pälsverk av får eller av annat spånadsämne än siden. 6. Sadlar, ridspön, hundpiskor, för spel avsedda bollar samt överdrag där­ till, boxhandskar, lädertapeter, läderplastik, gyllenläder, reskuddar, koffertar; kappsäckar med ett värde av minst 100 kronor per stycke; hattfodral; väskor, necessärer och etuier med inredning för toalettartiklar o. dyl. samt med ett värde av minst 20 kronor per stycke; damväskor, med ett värde av minst 15 kronor per stycke, allt för så vitt de angivna artiklarna till huvud­ saklig del bestå av läder eller skinn. Anm. I värdet av väskor, necessärer och etuier med inredning inräknas även inredningens och därtill hörande föremåls värde. 7. Skodon, vilkas överdelar huvudsakligen bestå av siden-, sammet- eller brokadvävnad eller av lackerade, sämskade, förgyllda eller försilvrade skinn. 8. Damkläder, med undantag av västar; ävensom rockar och kappor alla slag, allt för så vitt övertyg eller foder utgöres av beredda skinn (ej pälsverk). 9. Pälsverk, beredda, alla slag, med undantag av pälsverk av får, get, ren, hund, varg eller katt. 10. Kläder och andra persedlar, ej särskilt nämnda, även icke fullfärdiga, helt eller delvis bestående av pälsverk med undantag av pälsverk av får, get, ren, hund, varg eller katt. 11. Möbler och andra bearbetade trävaror, förgyllda, försilvrade eller för­ sedda med s. k. japansk lackering, skulpterade (med bildhuggeriarbeten för­ sedda), med inläggningar eller med uteslutande i prydnadssyfte anbragta be­

t

66 Kungl. Maj.ts proposition nr 237.

slag av metall, möbler med övertyg, vari silke ingår, ävensom, oavsett bear­ betningens art, biljarder samt delar och tillbehör därtill även av annat ämne än trä, rouletter, tebord och andra bord med skivor eller brickor av porslin eller metall, för spel särskilt inrättade bord, rökbord, skåp och skrin för tobaksvaror, provianteringskorgar (matsäckskorgar) och provianteringslådor med inredning för utrustningsartiklar, för spel avsedda klubbor och klot ävensom räckets. Anm. 1. Vid bedömandet, huruvida en trävara är skulpterad, fästes ej av­ seende vid enklare träsnideriarbeten ej heller vid rosetter, knoppar och dy­ lika för karaktären av varans bearbetning mindre väsentliga delar. Anm. 2. I värdet av provianteringskorgar och provianteringslådor med inredning inräknas även de till inredningen hörande artiklarnas värde. 12. Föremål, helt eller delvis bestående av elfenben, valross- eller flod­ hästtänder, pärlemor, med undantag av knappar till underkläder, eller av sköldpadd. 13. Promenadkäppar med ett värde av minst 5 kronor per stycke. 14. Papper, förgyllt, försilvrat eller med annan metall belagt, plisserat, eller pressat, ävensom färgat silkespapper (ej vitt eller tonfärgat). 15. Ljuskänsligt fotografiskt papper med undantag av s. k. blå- och vitkopieringspapper. 16. Films, även biograf- och kinematograffilms. 17. Brevpapper, brevkort eller korrespondenskort jämte kuverter i askar (s. k. papeterier). 18. Papperstapeter med förgyllning, försilvring eller bronsering i upphöjt mönster; tvättbara tapeter, imiterande siden eller med förgyllning, försilvring eller bronsering; ävensom tapeter med å ytan anbragt stoft av spånadsämne. 19. Frimärks-, vykorts- och fotografialbum samt delar därtill, ävensom poesialbum. 20. Böcker, tryckta, i band, bestående till huvudsaklig del av läder eller skinn, biblar och psalmböcker samt kontorsböcker dock undantagna. 21. Vykort och gratulationskort. Vävnader: 22. hel- och halvsiden samt andra vävnader, innehållande silke. Anm. Avseende fästes ej vid i vävnader ingående silke, som ej överstiger 3 % av vävnadens vikt. 23. brokadvävnader, guld- och silvertyg samt andra vävnader med in­ gående finare metalltrådar. 24. skurna plysch- och sammetsvävnader med undantag av s. k. man­ chester. Anm. Hit hänföras även vävnader, tillverkade av sniljgam. 25. svarta herr- och gosskostymvävnader med undantag av cheviotvävnader. 26. yllemattor, knutna; ävensom plyschartade, oskurna dock undan­ tagna. Kläder och andra sömnadsarbeten, ej särskilt nämnda: 27. av vävnader, innehållande silke eller finare metalltrådar, eller med foder, uppslag eller annan besättning av varor, i vilka silke in­ går, dock att avseende ej fästes vid ärmfoder, krage, kantband eller snören till skydd för kanter eller påsydda för att ersätta knapphål. Anm. Avseende fästes ej vid i vävnader ingående silke, som ej överstiger 3 °/o av vävnadens vikt.

67

Kungl. Maj.ts proposition nr 237.

28. av skurna plysch- och sammetsvävnader med undantag av s. k. manchester. 29. av svarta herr- och gosskostymvävnader med undantag av cheviotvävnader. 30. av spetsar, spetsvävnader eller tyll med undantag av trådgardinsvävnader. av andra spånadsvaror: 31. underkläder, försedda med broderier eller spetsar av minst 4 cm. bredd eller täckande mer än en femtedel av persedelns yta. Anm. Broderier, utgörande endast monogram, bokstäver eller siffror, läm­ nas utan avseende. 32. klädningar, promenaddräkter, blusar, kappor och andra sömnads­ arbeten, ej särskilt nämnda, med undantag av lakan, örngått, ser­ vetter och dukar, även näsdukar; allt för såvitt ifrågavarande arbeten äro försedda med broderier, applikationer, spetsar eller hålsöm eller i prydnadsändamål påsydda band, snören, fransar, gulddragararbete, pärlor eller stenar; dock att beträffande kläder av bomulls-, linne- eller hampvävnader även i prydnadssyfte på­ sydda band eller bandliknande snören av annat ämne än silke lämnas utan avseende. 33. Bolstrar, kuddar, även soffkuddar, stickade täcken och andra säng­ kläder samt sängskärmar med övertyg av hel- eller halvsiden; ävensom dun­ täcken oavsett övertygets beskaffenhet. 34. Strumpstolsarbeten, vantar härunder inbegripna, och andra genom virkning, stickning eller knytning tillverkade varor, ej särskilt nämnda, med eller utan sömnadsarbete och ej utgörande glödnät, av silke enbart eller i förening med annat spånadsämne; av annat spånadsämne än silke, för så­ vitt däri ingår finare metalltråd eller varorna äro försedda med i prydnads­ syfte anbragta band, snören, franser, gulddragararbete, broderier, pärlor eller stenar. 35. Spetsvävnader med undantag av trådgardinsvävnader; spetsar, inne­ hållande silke eller finare metalltråd; ävensom spetsar av annat spånadsäm­ ne, för såvitt de hålla mer än 4 cm. i bredd. 36. Broderier, alla slag, även metervara, vävnader med påsydda snören eller paljetter, pärlor o. dyl. härunder inbegripna. 37. Plysch- och sammetsband. 38. Band, fransar och snörmakararbeten, innehållande silke eller finare metalltråd, hattflätor dock undantagna. 39. Gulddragararbeten, paljetter och kantiljer, alla slag, ävensom arbeten, i vilka dessa artiklar till mer eller mindre väsentlig del ingå. Anm. Hit hänföres icke gulddragartråd. 40. Paraplyer och parasoller av hel- eller halvsiden; av andra vävnader i förening med broderier eller spetsar. 41. Hängslen, bälten, skärp, strumpeband samt andra dylika persedlar av hel- eller halvsiden eller av elastiska band eller snören, i vilka silke ingår. 42. Hattar, färdiga eller halvfärdiga och plattor därtill samt mössor av brokad eller av vara, i vilken silke ingår, eller av sammanklistrade fjädrar; ävensom panama-, manilla- oell florentinerliattar. 43. Hattar, monterade antingen med espriter, döss, plymer eller andra prydnadsfjädrar, preparerade fåglar eller delar därav eller med konstgjorda

68 Kungl. Maj:ts proposition nr 237.

blommor, frukter, blad eller växter, i vilka silke ingår eller som äro tillver­ kade av sammets- eller plyschvävnader. 44. Espriter, cross, plymer och andra bearbetade prydnadsfjädrar samt för prydnadsändamål preparerade fåglar eller delar därav, ävensom konst­ gjort fjäderpälsverk. 45. Konstgjorda blommor, frukter, blad eller växter, i vilka silke ingår eller som äro tillverkade av sammets- eller plyschvävnader, ävensom delar till sådana artiklar. 46. Solfjädrar. 47. Artiklar av krukmakargods, fajans eller porslin, vilka måste anses huvudsakligen avsedda till prydnad och icke eller endast i ringare mån till verkligt gagn, såsom statyetter, vaser, ateniennprydnader, dekorationstallrikar och andra väggprydnader m. m. 48. Belysningsartiklar samt skålar och andra delar därtill av fajans eller porslin, förgyllda, försilvrade, målade eller på annat sätt dekorerade. 49. Krukmakargods, fajans- och porslinsvaror i förening med annan oädel metall än järn, köksartiklar dock undantagna. 50. Arbeten av äkta porslin, förgyllda, försilvrade, målade eller på annat sätt dekorerade. Anm. Vid bedömandet, huruvida här ifrågavarande föremål äro dekore­ rade, lämnas rymd-, innehålls- eller dylik beteckning samt fabrikantens eller säljarens namn eller märke utan avseende. 51. Fönster- och spegelglas, fasetterat, i prydnadssyfte etsat, målat eller eljest dekorerat, ävensom arbeten av sådant glas, härunder inbegripet, oav­ sett målning eller annan dekorering, i metall infattat glas för fönster, dör­ rar och diskinredningar. 52. Fotografiska torrplåtar. 53. Artiklar av glas, vilka måste anses huvudsakligen till prydnad och icke eller endast i ringare mån till verkligt gagn. 54. Glasvaror i förening med annan oädel metall än järn. 55. Glasvaror, slipade, etsade, målade, förgyllda eller eljest med annan dekorering än sådan, som åstadkommits genom gravyr i formen, härunder inbegripna, oavsett slipning och annan dekorering, prismor, kedjor, stavar och dylika föremål för belysningsartiklar, ävensom pärlfransar, alla slag. 56. Emaljvaror, förgyllda, försilvrade, dekorerade eller i förening med annan metall än järn. 57. Jaktgevär med ett värde av minst 125 kronor per stycke, pistoler och revolvrar, salongsgevär samt fjäder- och luftbössor. 58. Sängar och delar därtill, bestående till huvudsaklig del av annan metall än järn. 59. Statyetter och andra prydnadsföremål samt rökbordsartiklar, bestå­ ende till huvudsaklig del av oädel metall. 60. Föremål av oädla metaller eller av glas, trä eller dylika ämnen, helt eller delvis på mekanisk eller galvanisk väg överdragna med guld, silver eller platina, dock med undantag för plåt och tråd, knivar, skedar och gaff­ lar, julgransprydnader samt fickur och delar därtill. 61. Automobiler och motorcyklar för personbefordran samt över- och underreden därtill ävensom andra delar och tillbehör till automobiler och motorcyklar, alla slag, gummiringar dock undantagna. 62. Segel- och motordrivna båtar för sport- eller nöjesändamål samt se­ gel och andra tillbehör därtill. 63. Förgasaremotorer. 64. Parfymer, luktvatten, hårtinktur och andra toalettvatten med undan­

Kungl. Maj:ts proposition nr 237. 69

tag av munvatten; puder, smink, pomador och andra kosmetiska medel med undantag av tandpulver och tandpasta. 65. Fyrverkeriarbeten, även s. k. salongsfyrverkeri (bengaliska tänd­ stickor o. dyl.). 66. Fotografikameror samt delar och tillbehör därtill dock med undan­ tag för sådana kameror samt delar och tillbehör därtill, som äro avsedda för yrkesmässigt bruk. 67. Biograf- och kinematografapparater samt delar och tillbehör därtill, upptagningskameror härunder inbegripna, ävensom biograf- och kinematograffilmer. 68. Flyglar, pianinon, tafflar; orglar med undantag av kyrkorglar; blåsoch stränginstrument, accordion, positiv, speldosor samt delar och tillbehör därtill. 69. Grammofoner, fonografer och dylika för återgivande av musik m. m. inrättade instrument samt delar och tillbehör därtill. 70. Etuier, med eller utan inredning, askar, väskor, portföljer och fodral i förening med vävnader eller band av plysch, sammet eller hel- eller halv­ siden, dock att sådana materialier, som äro avsedda för fasthållande av as­ kens lock eller eljest av underordnad betydelse för föremålens utseende, här­ vid lämnas utan avseende. Anm. I värdet av etuier, portföljer o. dyl. artiklar, försedda med inred­ ning, inberäknas även inredningens och därtill hörande föremåls värde. 71. Leksaker, med ett värde av mer än 5 kronor per stycke. Anm. Vid värdeberäkningen anses föremål, uppfästade eller avsedda att uppfästas å samma karta eller vilka i detaljhandeln pläga förekomma i samma förpackning såsom ett stycke. 72. S. k. kulörta lyktor av papper, glas, gelatin e. dyl. ämnen. 73. Masker, kotiljongsartiklar, serpentiner, konfetti och andra skämtar­ tiklar. 74. För personligt bruk avsedda föremål, tjänande såsom prydnad eller vilka, om de också hava ett praktiskt syftemål, dock i väsentlig grad äro avsedda till prydnad ävensom delar till sådana föremål. Hit hänföras bland annat: armband med undantag av urarmband, bro­ scher, bröstnålar; hattnålar med undantag av sådana, som hava knoppar av icke dekorerat glas eller porslin; hals- och andra prydnadskedjor samt urkedjor, med undantag av sådana, som bestå av icke förgylld eller försilv­ rad oädel metall eller av läder eller av dessa ämnen i förening, hårnålar med undantag av sådana, som bestå uteslutande av järn eller annan oädel metall, icke förgylld eller försilvrad; hårspännen, hårkammar och andra hårprydnader, kors, ringar, berlocker, urhakar, manschett- och bröstknap­ par, hattspännen; skärp- och skospännen med undantag av sådana, som huvudsakligen bestå av oädel metall, icke förgyllda eller försilvrade.