angående åt¬ gärder för främjande av ökad bostadsproduktion m. m.

Kungl. Maj:ts proposition nr 251.

1 Nr 251.

Kungl. Majlis proposition till riksdagen angående åtgärder för främjande av ökad bostadsproduktion m. m.; given Stockholms slott den 9 maj 1941.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över socialärenden för denna dag, föreslå riksdagen att bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen hemställt.

GUSTAF.

Gustav Möller.

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Majit Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 9 maj 1941.

Närvarande;

Statsministern Hansson, statsråden Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Sköld, Eriksson, Bergquist, Bagge, Andersson, Domö, Rosander, Gjöres, Ewerlöf.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anför chefen för socialdepartementet, statsrådet Möller:

I årets statsverksproposition har Kungl. Majit på min hemställan under femte huvudtiteln, punkterna 18—20, föreslagit riksdagen att, i avbidan på särskild proposition i ämnet, för budgetåret 1941/42 beräkna

dels till Främjande av bostadsförsörjning för mindre bemedlade, barnrika familjer ett förslagsanslag av 3,000,000 kronor,

dels till Bidrag till främjande av bostadsbyggande på landsbygden ett reservationsanslag av 3,250,000 kronor,

dels och till Bidrag till inrättande av pensionärshem ett reservationsanslag av 100,000 kronor.

Bihang till riksdagens protokoll 1941. 1 sami. Nr 251.

790 41

2 Kungl. Majus proposition nr 251.

Därjämte har Kungl. Majit föreslagit riksdagen att å kapitalbudgeten, i avbidan på särskild proposition i ämnet, beräkna

dels under Kapitalinvesteringar, Statens utlåningsfonder till Lånefonden för bostadsförsörjning för mindre bemedlade, barnrika familjer ett reservationsanslag av 5,000,000 kronor och till Lånefonden för främjande av bostadsbyggande på landsbygden ett reservationsanslag av 3,000,000 kronor,

dels och under Kapitalinvesteringar, Fonden för låneunderstöd till Tertiärlån till viss bostadsbyggnadsverksamhet ett reservationsanslag av 2,000,000 kronor och till Lån för bostadsförbättringsverksamhet ett reservationsanslag av 2,000,000 kronor.

Jag anhåller nu att till fortsatt behandling få upptaga hithörande spörsmål.

Byggnadskostnad^]^kunnigas förslag till stödåtgärder för bostadsbyggandet.

Det blev under loppet av föregående år alltmera klart, att den kris, som hösten 1939 drabbat bostadsbyggandet till följd av höjda räntor och stigande bygg^dskostnader, skulle komma att utveckla sig till varaktig depression, örn ej vittgående stödåtgärder vidtogos. Med stöd av Kungl. Majits bemyndigande den 1 augusti 1940 tillkallade jag fem sakkunniga med uppdrag att verkställa utredning rörande nuvarande byggnadskostnader på land och i stad samt undersöka vilka åtgärder, som tarvades för deras förbilligande, ävensom inkomma med det förslag, vartill utredningen kunde giva anledning. De sakkunniga antogo benämningen 1940 års byggnadskostnadssakkunniga, Den 29 januari 1941 överlämnade byggnadskostnadssakkunniga ett betänkande med utredning angående byggnadskostnaderna (statens off. utredn. 1941:4), som till väsentlig del behandlar bostadsbyggandets villkor under nu rådande krisläge och framställer förslag till åtgärder med syfte att stödja en vidgad bostadsproduktion.

över byggnadskostnadssakkunnigas betänkande hava i vanlig ordning inhämtats yttranden från statskontoret, socialstyrelsen, medicinalstyrelsen, luftskyddsinspektionen, byggnadsstyrelsen, statens byggnadslånebyrå, domänstyrelsen, lantbruksstyrelsen, egnahemsstyrelsen, statens arbetsmarknadskommission, statens industrikommission, 1940 års civila byggnadsordning, statens priskontrollnämnd, centrala omsättningsskattenämnden, bank- och fondinspektionen, sparbanksinspektionen, kommerskollegium, Överståthållarämbetet och samtliga länsstyrelser. Vidare har tillfälle att avgiva yttrande lämnats fullmäktige i riksgäldskontoret, fullmäktige i riksbanken, svenska bankföreningen, svenska sparbanksföreningen, svenska bostadskreditkassan, konungariket Sveriges stadshypotekskassa, svenska försäkringsbolags riksförbund, Sveriges fastighetsägareförbund, hyresgästernas sparkasse- och byggnadsföreningars riksförbund u. p. a., hyresgästernas riksförbund, svenska arbetsgivareföreningen, landsorganisationen i Sverige, samverkande byggnadsfackförbunden, Sveriges industriförbund, svenska företagares riksförbund, svenska byggnads-

3 Kungl. Majus proposition nr 251.

entreprenörföreningen, svenska arkitekters riksförbund, svenska teknologföreningen, målaremästarnas riksförening i Sverige, Sveriges xnåleriidkares förening, Sveriges bleck- och plåtslagaremästares förbund, svenska elektriska installatörföreningen, Sveriges rörledningsfirmors förening, Stockholms byggnadsleverantörförbund, kooperativa förbundet, svenska stadsförbundet, svenska landskommunernas förbund, svenska landstingsförbundet, riksförbundet landsbygdens folk, Sveriges lantbruksförbund, hushållningssällskapens ombud, stadskollegierna i Stockholm och Göteborg samt drätselkamrarna i Malmö, Norrköping, Hälsingborg, Borås, Gävle, Eskilstuna, Uppsala, Västerås, Linköping, Jönköping, örebro, Trollhättan och Karlskoga.

Praktiskt taget samtliga sistnämnda institutioner och organisationer hava begagnat tillfället att yttra sig över betänkandet.

Vissa remissinstanser ha jämte eget yttrande överlämnat yttranden från underlydande institutioner och organ.

Vidare ha andra framställningar och yttranden inkommit, vilka äga samband med detta ärende.

Allmänna synpunkter. Byggnadskostnadssakkuiiiiiga.

Byggnadskrisens utveckling.

Byggnadskostnadssakkunniga lämna först en utförlig redogörelse för byggnadsverksamhetens utveckling efter kreditkrisen på hösten 1939:

Vid utbrottet av kreditkrisen befann sig byggnadsverksamheten i den starkaste högkonjunktur, som någonsin förekommit i svensk bebyggelsehistoria överhuvud. Bostadsbyggandet, omfattande 70 å 75 % av all byggnadsverksamhet i stadssamhällena, nådde en nivå nära 90 % högre än år 1930; räknat från depressionen 1933 hade bostadsbyggandet ungefär tredubblats. Även byggnadsverksamheten för industriella, kommersiella och liknande ändamål visade 1939 tack vare den industriella högkonjunkturen högre siffror än någonsin, nära 60 % högre än 1930 års och bortåt tre gånger depressionsnoteringen 1933. Byggnadsverksamheten som helhet hade vid kulmen av 1930-talets — efter övervinnandet av lågkonjunkturen under årtiondets förra hälft — brant stigande kurva en omfattning, som var ungefär 80 % större än vid decenniets början, då 1920-talets högkonjunktur torde nått sitt högsta läge.

I de statistiska serierna rörande byggnadsmarknaden framträda krisverkningarna helt naturligt först i uppgifterna örn beviljade byggnadsföretag. I tab. 1 ha sammanställts kvartalssiffrorna för byggnadsloven (antal lägenheter) för åren 1938—40 i städer med mer än 30 000 invånare (utom Eskilstuna).

Tab. 1. Antal bostadslägenheter i beviljade byggnadsföretag kvartalsvis, l:a kvartalet 1938—8:e kvartalet 1940 i städer med över 30 000 invånare.

1938 1939 1940

l:a kvartalet ............................ 7 654 10 212 1 089 (11)

2:a kvartalet ............................ 5 460 5 461 586 (11)

ike kvartalet ............................ 4 682 5 324 512 (10)

4:e kvartalet ............................ 7 386 3 621 (49)

4 Kungl. Maj:ts proposition nr 251.

De inom parentes satta talen invid kvartalsuppgifterna efter krisutbrottet angiva respektive kvartals siffra i procent av siffran för motsvarande kvartal under närmast föregående år. Siffrorna ge vid handen att kreditkrisen och de övriga komplikationer, som krigsutbrottet medförde, beträffande bostadsbyggandet nästan omedelbart reducerade företagarinitiativen till omkring en tiondel av föregående års. Samma bild ges beträffande de städer med mellan 10 000 och 30 000 invånare, för vilka kvartalsstatistiska uppgifter föreligga (21 st.). I dessa utgjorde antalet beviljade lägenheter under de tre första kvartalen år 1940 c:a 11 % av antalet under samma kvartal år 1939. Även örn lokala differenser såväl inom gruppen större städer som inom gruppen mindre städer ha förekommit, synes dock reduktionen till omkring en tiondel av byggnadsloven för bostadsbyggande kunna gälla som ett genomsnitt för stadsbygden i dess helhet.

För jämförelses skull må nämnas, att antalet byggnadslov under den djupaste delen av depressionen under 1930-talets förra del var omkring hälften av antalet vid kulmen av föregående högkonjunktur. Denna sammankrympning försiggick då under loppet av tre år, under det att nu en fem gånger starkare sammankrympning skett inom en del av ett år. Den exceptionella karaktären av den nuvarande situationen framhäves även vid jämförelser med tidigare krisskeden på byggnadsmarknaden. Under föregående världskrig nedgick antalet byggnadslov i Stockholm icke något år under en tredjedel av 1914 års siffra; ingen tidigare kris i det moderna stadsbyggandets historia, icke ens de legendariska kriserna på 1880-talet och början av 1890talet, visar en sammandragning av byggnadsloven av tillnärmelsevis den styrka och snabbhet, som kännetecknat det sistförflutna årets byggnadsmarknadsutveckling.

Uppgifterna över byggnadsloven ge naturligtvis inte ett säkert mått på den kommande byggnadsproduktionen. De ge ett visst uttryck för företagarinställning och företagaraktivitet i ögonblicket, men denna inställning och aktivitet bestämmas av förutsättningarna i ögonblicket och förväntningarna örn framtiden rörande bostadsefterfrågan, hyresnivå, kreditvillkor och byggnadskostnader. Förändras förutsättningarna i dessa hänseenden, kan produktionsutvecklingen relativt snabbt komma att röra sig på andra nivåer än den, på vilken byggnadslovens indikator har inställt sig. Men utvecklingen av byggnadsloven efter krisutbrottet kan tjäna som ett uttryck för den drastiska verkan på företagarinitiativen av de genom krisen skapade betingelserna för byggnadsverksamheten och som en anvisning örn den allmänna storleksordningen av produktionen i fortsättningen, för den händelse dessa betingelser icke ändras — spontant eller genom särskilda åtgärder.

Den nästan omedelbart insättande, fulla utlösningen av krisverkningarna, som framträder i statistiken över meddelade byggnadslov, kan icke motsvaras i utvecklingen av den löpande produktionen, som endast med en viss eftersläpning följer företagarinitiativens förändringar:

5 Kungl. Majus proposition nr 251.

Tab. 2. Antal Tid kvartalsskiftena 1 januari 1939—1 januari 1941 under byggnad varande bostadslägenheter i städer nied över 30 000 invånare.

Procentsiffrorna inom parentes avse förhållandet mellan respektive kvartal och motsvarande kvartal år 1939.

Den successiva avvecklingsprocessen framträder i nedstigandet kvartal till kvartal under året ned till en nivå, som sammanfaller med den, som inställde sig för bostadsbyggnadsloven redan under årets första kvartal och därefter blev bestående. Under loppet av tredje kvartalet 1940 genomfördes även för den löpande bostadsproduktionen sammandragningen till omkring tiondelen av volymen från tiden före krisutbrottet. För de tre storstädernas del sjönk relationstalet under hösten 1940 ännu lägre, dock för att därefter stiga upp till 10-procentstrecket vid senaste årsskifte.

Efter att ha behandlat utvecklingen på byggnadsarbetsmarknaden konstatera de sakkunniga, att vid de under hösten 1940 rådande förhållandena skulle en bostadsproduktion av mellan 50 och 60 % av 1939 års omfattning ha rymts inom den ram, som den öppna arbetslösheten gav. Reala förutsättningar för en bostadsproduktion av dylik omfattning funnos sålunda med hänsyn till arbetskraftsförsörjningen utan inkräktande på någonting annat än arbetslösheten. Det är icke sannolikt, att i fortsättningen byggnadsverksamheten varaktigt kan hållas uppe på den nivå, den nått under åren närmast före krisen. Även örn därför en fortsättning av avströmningen från byggnadsarbetsmarknaden måste anses lämplig och bör befordras, kan det dock leda till för den framtida produktions- och arbetsmarknadsutvecklingen betänkliga konsekvenser örn denna avströmning under ett krisläge drives för långt.

Liäget på bostadsmarknaden.

I en översikt av bostadsmarknadsutvecklingen under tiden efter krisutbrottet hänvisa byggnadskostnadssakkunniga till en tidigare gjord uppskattning av bostadssociala utredningen:

I den promemoria rörande bostadsbyggnadsverksamheten och bostadsförsörjningen (statens offentliga utredningar 1939:50), som bostadssociala utredningen avgav under krisens första skede, framhöllos svårigheterna att ställa en prognos för bostadsbehovets och bostadsefterfrågans utveckling under påföljande år. Man hade anledning att antaga, att utvecklingen skulle bli starkt splittrad med hastigt uppkommande bostadsbrist på sådana orter, där syssel-

6 Kungl. Majus proposition nr 251.

sättningen växte vid industrins omställning till en avspärrnings- eller krigshushållning, medan efterfrågans tillväxt kunde dämpas, avstanna eller förbytas i efterfrågeminskning till följd av minskad hushållsbildning, reducerad inflyttning eller nettoutflyttning från städerna på andra håll. Utredningen hänvisade till sannolikheten av att de senare årens starkt uppdrivna hushållsbildning skulle komma att dämpas och av att äktenskapsbildningen under krisens inverkan icke skulle i sedvanlig omfattning leda till reguljär hushållsbildning samt till möjligheten av en viss återgång till inneboendesystem och upphörande av den för de föregående åren konstaterade tendensen till ökad hushållsbildning av ogifta vuxna och andra tidigare i lägre grad hushållsbildande grupper. En avmattning av bostadsefterfrågan tedde sig sålunda sannolik. De mot minskad efterfrågan verkande faktorerna borde emellertid icke överskattas. De i befolkningens åldersstruktur liggande för hushållsbildningen bestämmande faktorerna befunno sig ännu på en hög nivå. Enligt utredningens mening fanns anledning att frukta, att upphörande av eller mycket stark begränsning i bostadsproduktionen skulle komma att medföra, att den förefintliga bostadsreserven snabbt konsumerades och akut bostadsbrist inställde sig.

När möjlighet nu föreligger att efter ett års kris på bostadsbyggnadsmarknaden överblicka utvecklingen, te sig dessa förmodanden i stort sett grundade. Splittringen i bostadsmarknadsutvecklingen mellan olika orter har kraftigt gjort sig gällande, dock med övervägande tendens till ökad bostadsknapphet eller ren bostadsbrist. Enligt den särskilda inventering av bostadsreserven på 80 orter, som socialstyrelsen utförde i november 1940, var det egentligen endast Stockholm med förorter som under året haft växande bostadsreserv; den reserv, som på hösten 1940 förefanns i huvudstaden, var dock icke större än som kan betecknas som normalt. Endast ett fåtal som regel större eller medelstora sydsvenska orter uppvisade en mera riklig reserv. Flertalet mindre och medelstora orter hade knapp eller praktiskt taget obefintlig reserv; helt naturligt befinna sig bland dessa i främsta rummet orter, vars industriella utveckling under året rönt starkare inflytande av krigsmaterialproduktionen, eller sådana, som haft större betydelse som militära förläggningsorter. Genomsnittssiffran för reserven i hela den representerade stadsbygden hade sjunkit från 2 till 1'2 %. Härvid måste dock beaktas, att siffran på hösten 1939 omfattar alla lediga lägenheter, då den grundar sig på 1939 års allmänna bostadsräkning, under det att den senare, som grundar sig på särskild anmälan, icke kan omfatta samtliga; i fall, då kontroll varit möjlig, har det visat sig att antalet som lediga anmälda lägenheter utgjorde något mer än tre fjärdedelar av samtliga faktiskt lediga. Även med hänsyn sålunda tagen till ofullständigheten i anmälningarna står det fast att bostadsreserven under året minskat genomsnittligen. I åtskilliga orter har antalet lediga lägenheter konstaterats vara så litet, att svårartad bostadsbrist redan kan sägas ha inträtt. Ändock har under det gångna året, såsom förut utvecklats ett icke obetydligt tillskott till bostadsmarknaden skett, i och med fullföljandet av före krisen planerad

7 Kungl. Maj:ts proposition nr 251.

och igångsatt produktion. Enligt i det föregående anförda beräkningar var tillskottet till lägenhetsbeståndet i landets större städer (med mer än 30 000 invånare) under året 1 oktober 1939—1 oktober 1940 ungefär 55 % av det mycket höga tillskottet under året förut.

Efter ett försök att med ledning av byggnadsstatistiken och uppgifter örn befolkningsrörelsen uppskatta bostadskonsumtionen under föregående år, summera byggnadskostnadssakkunniga sin uppfattning om bostadsmarknadsutvecklingen i städerna i följande punkter:

1. En betydande minskning under året av utbudet av nyproducerade lägenheter. I och med färdigställandet av det stora beståndet av vid krisutbrottet under byggnad varande bostäder var dock ännu under början av 1940 det nya utbudet betydande, till sin storleksordning icke nämnvärt understigande samma årstider de föregående åren. I och med tredje kvartalet började verkan av krisen sätta kraftiga spår även i färdigställandet av lägenheter. Från 1 oktober 1939 till 1 oktober 1940 utmognade nya lägenheter till ett antal av c:a 55 % av motsvarande antal föregående år. Inom loppet av kalenderåret 1940 torde nettotillskottet till lägenhetsbeståndet i städerna ha uppgått till omkring 45 % av 1939 års siffra. (Då vissa jämförelsedata hänföra sig till kalenderår användes i fortsättningen detta som jämförelseperiod) .

2. Bostadsefterfrågan har sjunkit till följd av minskad inflyttning, sannolikt minskad självständig hushållsbildning av icke-familjebildande personer, uppskjuten bosättning vid äktenskaps ingående samt sammanflyttning av hushåll och ökat inneboende till omkring hälften av efterfrågans volym år 1939. Däremot har minskad äktenskapsbildning i och för sig icke i nämnvärd grad påverkat bostadsefterfrågan. Vissa av de under året efterfrågebegränsande omständigheterna kunna antagas bilda en latent bostadsefterfrågan; särskilt gäller detta uppskjuten bosättning av nybildade familjer. Efterfrågan har sjunkit starkare i de största städerna än i stadsbygden i övrigt.

3. Till följd av dessa olikheter i efterf rågeförändringen samt av att nettotillskottet av nya lägenheter icke växlat på samma sätt som efterfrågan på olika orter har bostadsreserven förändrats på väsentligt olika sätt. I de största städerna har reserven vuxit (Stockholm) eller blivit ungefär oförändrad. I mindre och medelstora städer har reserven på flertalet orter till stor del, i vissa fall helt konsumerats. För stadsbygden som helhet torde reserven under året ha sjunkit med omkring 25 %.

Slutligen må i detta sammanhang erinras om:

4. Att bostadsproduktionen inom loppet av år 1940 inställts på en nivå, motsvarande endast omkring 10 % av 1939 års nivå, och att även den pågående produktionen under senare delen av 1940 nådde ned i detta läge. Då den före krisen planerade och igångsatta produktionen, som har svarat för

8 Kungl. Maj:ts proposition nr 251.

tre fjärdedelar av lägenhetstillskottet under år 1940, numera torde vara helt avvecklad, kommer tillskottet under år 1941 till bostadsutbudet under i övrigt kvarstående oförändrade förutsättningar att uppgå till endast tiondelen av 1939 års och mellan fjärdedelen och femtedelen av tillskottet under år 1940.

Dessa omständigheter, tillsammanställda, synas omedelbart peka mot en snabbt uppkommande bostadsbrist av mycket stor omfattning.

De sakkunniga diskutera därefter förutsättningarna för bostadsefterfrågan i fortsättningen i alternativa fall:

Man har då först att ställa in problemet mot bakgrunden av hushållsbildningens utvecklingstendenser på längre sikt. De inom bostadssociala utredningen gjorda undersökningarna av hushållsbidragens demografiska betingelser ge vid handen, att under det kommande decenniet tillskotten till hushållsbeståndet vid oförändrade hushållsbildningsvanor komma att sjunka betydligt till följd av den minskade folkmängden i de starkast hushållsbildande befolkningsgrupperna. Tab. 3 framställer den beräknade relativa utvecklingen per femårsperiod under tiden 1935—1950 i städerna under alternativa förutsättningar beträffande flyttningen mellan landsbygd och städer.

Tab. 3. Beräknat nettotillskott ar hushåll i städerna vid oförändrade hushålls* bildningsvanor. Genomsnittet 1936—1940 = 100.

I förbigående må här anföras den förmodan, att utvecklingen på byggnadsoch bostadsmarknaderna under kommande decennium i hög grad kommer att präglas av dessa tendenser i hushållsbeståndets fortsatta utveckling. Kulmen i en hittills och särskilt under de två senaste decennierna ständigt stigande utveckling har med all sannolikhet passerats just under de senaste åren. Bostadsbyggnadsverksamheten har under dessa årtionden burits upp av en utomordentligt kraftigt växande våg av hushållsnybildning, som dock i fortsättningen ofrånkomligen som en konsekvens av pågående förskjutningar i befolkningsstrukturen kommer att vika tillbaka. Även örn på längre sikt sett hushållsnybildningen som grund för bostadsbyggnadsverksamheten kommer att kunna ersättas av standardstegring, är det dock säkert, att bostadsbyggandets betingelser komma att starkt förändras. En efterfrågan, som väsentligen —- som hittills — grundar sig på rent demografiska faktorer, kan antagas vara relativt föga elastisk och därmed så att säga försvarslös gentemot utbudsfaktorerna, hyra, byggnadskostnader o. s. v. En efterfrågan, däremot, som i växande grad förutsätter stigande standard, torde komma att reagera mycket mera känsligt för kostnads- och prisförändringar. Som ett alltmer normalt

9 Kungl. Majus proposition nr 251.

drag torde framtidens bostadsbyggnadsmarknad komma att präglas av den frågeställning, som i akut form föreligger i nuvarande kris: att bygga eller inte bygga, det är en fråga örn byggnadskostnader.

Beträffande den för den endogena hushållsbildningen tyngst vägande faktorn, äktenskapsbildningen, torde man för de närmast följande åren få räkna med en lägre nivå än den under senare år gällande, mycket höga nivån. Att giftermålens antal under år 1940 icke väsentligt understigit antalet under 1939 har sannolikt sin förklaring i de politiskt osäkra förhållandena under förra vintern och våren; erfarenheten visar att dylika förhållanden stimulera giftermålsfrekvensen. Under tredje kvartalet 1940 sjönko giftermålssiffrorna betydligt under 1939 års nivå. Vid en bedömning av det sannolika bostadsbehovet under det kommande året bör man, även örn ingen fullt säker grund för ett sådant antagande kan givas, såsom det mest sannolika räkna med en mindre omfattande äktenskapsbildning 1941 än 1939 och 1940. I ett sådant antagande ligger i det väsentliga anpassningen till sjunkande långtidsutveckling, som illustreras i tab. 3. Det antagna måttet av sänkningen måste givetvis vara godtyckligt inom rätt vida gränser, eftersom man har att i icke bestämbara proportioner räkna med tendenser på längre sikt, krisverkningar och tillfälliga verkningar av den nyss antydda art, som förelåg under förra vintern och våren.

Mindre i syfte att direkt försöka en realistisk prognos än för att formellt bestämma den relativa betydelsen av olika faktorer och uppdraga gränser för utvecklingsmöjligheter av mera beaktansvärd sannolikhet antages, att äktenskapsbildningen under år 1941 kommer att uppgå till 70 % av 1940 års, vilken i sin tur något understeg 1939 års, och vidare att övriga, i jämförelse med äktenskapsbildningen mindre betydande faktorer, som inverka på den endogena hushållsbildningen, förändra sig proportionellt därmed. Detta antagande kombineras

1) med antagandet, att all nettoinflyttning upphör till städerna samt att den generella sammandragningen av bostadsefterfrågan genom sammanflyttning av hushåll o. s. v. blir lika stark som under 1940, vilket skulle innebära, att vid slutet av 1941 3 % av de 1939 bestående hushållen skulle lia upplösts — ett avgjort osannolikt antagande;

2) med antagandet, att nettoinflyttningen till städerna under år 1941 får samma, omfattning och fördelning som år 1940 samt att sammandragningen från 1940 blir bestående men icke ytterligare ökas.

Resultaten av dessa alternativa kombinationer, varvid i båda fallen antagits en 30 % lägre nivå för äktenskapsbildningen än år 1940, skulle bli on bostadskonsumtion, förutsatt att en sådan kunde täckas och icke förändrades genom absolut bostadsbrist, av en omfattning av i alternativ 1) 20 % och alternativ 2) 60 % av 1939 års, d. v. s. dubbelt respektive sex gånger så mycket som den under 1940 enligt byggnadsloven planerade bostadsbebyggelsen. Redan i det första alternativet skulle den under 1940 reducerade bostadsreserven smälta ihop i betydligt starkare takt än som skett under det gångna året; då reser-

10 Kungl. Maj:ts proposition nr 251.

vens minskning under detta år betytt bostadsbrist i ett stort antal orter, måste redan en så osannolikt låg bostadskonsumtion som den i alternativ 1) antagna betyda en starkt förvärrad situation på bostadsmarknaden, därest nytillskottet av lägenheter endast kommer att motsvara den nivå, vartåt bostadsbyggandet under år 1940 har tenderat. Vid en utveckling av den potentiella konsumtionen enligt alternativ 2) skulle, vid ett tillskott av endast 10 % genom nyproduktion, underskottet vara större än hela den hösten 1940 existerande reserven. Vid likartad fördelning av den potentiella konsumtionen under 1941 som av den faktiska under 1940 skulle bostadsbristen bli total på det övervägande flertalet orter; endast ett litet fåtal större orter skulle ha utsikt att med hjälp av en hösten 1940 föreliggande relativt riklig reserv klara situationen utan akut bostadsbrist.

Intet av dessa båda alternativ utgör något teoretiskt ytterlighetsfall. Det första har redan betecknats som osannolikt lågt, vilket omdöme har stöd av erfarenheterna från såväl det sistförflutna året som tidigare krisskeden på bostadsmarknaden; en reservation måste naturligtvis göras för en nu oförutsebar politisk och ekonomisk utveckling av rent katastrofal art. Det andra alternativet har intet orimligt i sig. Äktenskapsbildningen har där antagits betydligt reducerad. Inflyttningen har antagits ligga kvar på 1940 års nivå, vilken är betydligt lägre än den under de föregående åren. Det vanskligaste antagandet under detta alternativ är givetvis det, att den generella sammandragningen icke fortsätter, utan att 1940 års läge i det hänseendet blir bestående. Med hänsyn dels till erfarenheterna från föregående depression, dels därtill att under år 1940 uppskjuten bosättning kan komma att i viss omfattning realiseras under år 1941, ligger dock icke heller häri något orimligt. En försiktig uppskattning, som göres under beaktande av den allmänna folkförsörjningens försämrade reala resurser vid fortsatt avspärrningsläge, bör måhända som det mest sannolika räkna med en utveckling någonstans mellan de linjer, som representeras av de här diskuterade alternativen. En kombination av till 70 % reducerad äktenskapsband!g, 1940 års reducerade inflyttningsnetto till stadsbygden och till 2 % av hela hushållbeståndet driven generell sammandragningsverkan ger en beräknad konsumtion för 1941, som är något mer än 40 % av 1939 års. Ingenting i hittills gjorda erfarenheter eller i nu bedömningsbara fakta eller tendenser ge anledning att beteckna en sådan uppskattning som hög. Ur bostadsmarknadssynpunkt är här också att taga hänsyn till den marginal, som ett på åtskilliga orter behövligt återställande av en reserv av rimlig storlek ger. Storleksordningen av denna marginal kan bedömas, när det angives att ett återställande av den genomsnittliga, ingalunda rikliga reserven från hösten 1939 ensamt för sig och under i övrigt givna förhållanden skulle kräva en nyproduktion, som utgör 6 å 7 % av 1939 års.

Det ligger i förhållandenas egen natur, att en bedömning av bostadskonsumtionens sannolika utveckling för stadsbygden som helhet måste göras i tämligen vaga ordalag. I praktiken kräva givetvis förhållandena på varje särskild ort sitt noggranna beaktande. Det torde dock kunna fastslås som över-

11 Kungl. Majlis proposition nr 251.

väldigande sannolikt, att en bostadsproduktion under följande år på den nivå, vartåt utvecklingen under tiden efter krisutbrottet tenderar, kommer att vara otillräcklig för behovet. En uppskattning av behovet till 40 % av 1939 års bostadstillskott kan icke jävas av hittills givna erfarenheter och nu bedömningsbara tendenser i bostadsmarknadsutvecklingen.

Allmänna synpunkter på kostnadsproblemet.

I ett kapitel innefattande allmänna synpunkter på kostnadsproblemet redogöra byggnadskostnadssakkunniga för sin uppfattning örn bostadsbyggandets och bostadsmarknadens nuvarande krisproblem. De bedöma vidare möjligheterna att återställa förutsättningarna för en tillräcklig bostadsproduktion vid nuvarande hyresnivå på grundval av kalkyler rörande bostadsbyggandets räntabilitet samt en förhandssummering av de efterföljande undersökningsresultaten rörande särskilda kostnadsfaktorer. Härom anföres i betänkandet följande.

Det synes sannolikt, att en fortsatt stagnation på bostadsbyggnadsmarknaden kommer att inom mycket nära framtid leda till en utpräglad bostadsbrist — där detta inte redan skett — med stark hyresstegringstendens som säker följd. Ett dylikt spänningstillstånd på bostadsmarknaden skulle säkerligen framdriva en viss bostadsbyggnadsverksamhet dels för tillgodoseende av den mycket köpkraftiga bostadsefterfrågan, för vilken kostnadsstegringen icke innebär större hinder, dels som följd av kommunala initiativ, vilka framstå som oundgängliga för att möta ett alltmer påträngande behov, eventuellt yttrande sig i ren husvillhet. I viss utsträckning ha dylika tecken redan visat sig.

Risken för starkt tilltagande utbredning av bostadsbrist synes vara så stor, att det enligt de sakkunnigas mening är påkallat att hålla åtgärder i beredskap för en offentlig övervakning av hyresutvecklingen, parallell med den allmänna priskontroll, som sedan hösten 1939 förekommit. Då de sakkunniga anse en sådan beredskap, möjlig att mycket snabbt mobilisera, lämplig och nödvändig, är det icke därför att utvecklingen på hyresmarknaden hittills givit anledning till klagomål. Utvecklingen synes tvärtom på flertalet orter ha haft en mycket sansad karaktär. Det är emellertid klart, att uppkomsten av en utbredd och skarp bostadsbrist kan skapa betingelser för en knapphetsprisstegring på hyresmarknaden, som kan bryta igenom de frivilligt åtagna restriktionerna och som med hänsyn till de sociala och penningpolitiska konsekvenserna kan komma att kräva offentlig kontroll.

En offentlig hyresreglering medför emellertid lätt komplikationer på hyresmarknaden av i och för sig föga önskvärd art, varpå utvecklingen under förra världskriget lämnar rikligt med exempel. Det enda verkliga botemedlet mot bostadsbrist är självklart bostadsproduktion av tillräcklig omfattning för att tillgodose behovet. Det är ur bostadsmarknadssynpunkt givetvis det mest önskvärda, om offentlig hyreskontroll kan få karaktären av en provisorisk anordning, behövlig endast under en övergångstid, innan bostadsproduktionen hunnit motsvara bostadskonsumtionskraven.

12 Kungl. Majits proposition nr 251.

Detta sista förutsätter dock, att nya bostäder kunna framställas till kostnader — årliga kostnader för fastigheten — som icke ligga på en helt annan nivå än de för likvärdiga bostäder hittills gällande. Örn denna förutsättning icke finnes och ändå en bostadsproduktion kommer till stånd, måste verkan på hyresmarknaden bli, att hyresnivån för hela det förut befintliga bostadsbeståndet anpassas uppåt oberoende av de faktiska kostnaderna för detta bestånd. Ur inkomstfördelningssynpunkt liksom ur penningvärdeutvecklingens synpunkt skulle en dylik process, varunder en plötsligt och starkt höjd kostnadsnivå för nybyggda bostäder bestämmer hyresutvecklingen för hela bostadsbeståndet, vara en allvarlig affär. Den årliga hyressumman i stadssamhällena torde 1939 ha uppgått till bortåt 500 miljoner kr. En allmän höjning på 10 % betyder sålunda en inkomstöverflyttning av 50 miljoner kr., på 30 % av bortåt 150 miljoner kr. om året, vilken endast till den marginella del, som utgöres av de på den höjda kostnadsnivån byggda nya bostäderna, motsvaras av en verklig kostnadsökning. (Härvid avses givetvis icke sådan hyreshöjning, som motsvaras av ökade ränte- och driftskostnader även på gamla fastigheter.)

Örn denna utveckling icke accepterades, utan en reglering av hyrorna med de för respektive fastighetsgrupper faktiska kostnaderna som grund genomfördes måste vid starkt höjda framställningskostnader för nya bostäder uppkomma en splittring av hyresnivån, som ur konsumentsynpunkt är irrationell, som medför fastlåsning av hyresmarknaden, favoriserande av några grupper, belastning av andra, missgynnande särskilt av den nya bosättningen och hämning av nyproduktionen. Bostadsmarknadens kärnproblem, vars lösning ger enda möjligheten till någorlunda sunda och välbalanserade förhållanden, är därför problemet att förse marknaden med ett tillräckligt utbud av nya lägenheter till priser, ungefär i klass med dem för likvärdiga bostäder i redan befintliga fastigheter.

I den svåra situation, som nu råder eller håller på att växa fram på bostadsmarknaden, har man anledning att tillspetsat ställa frågan: vilket är för bostadsmarknaden och den allmänna bostadsstandarden, betraktade på längre sikt, det minst onda av två onda ting, en skarp bostadsbrist till följd av fortsatt stillestånd inom bostadsbyggandet eller en bostadsbyggnadsverksamhet på villkor, som kräva en kraftigt höjd hyresnivå? Att båda alternativen kunna medföra olyckliga och vittgående konsekvenser är uppenbart. Det förra skulle sannolikt göra nödvändig en sträng reglering av hyresmarknaden och möjligen bostadsransonering i någon form samt driva fram nödåtgärder för Irysande av husvilla. Enligt erfarenheten är en sådan period av bostadsbrist svår att avveckla; det tager lång tid innan den avstannade, desorganiserade produktionsapparaten för bostadsbyggande hinner täcka det uppdämda behovet och under tiden består ett spänningstillstånd, som hotar att utlösa hyresstegring och därmed grundar behov av fortsatt, mer eller mindre svåradministrerad reglering av marknaden. Ur produktionssynpunkt betyder detta alternativ risk för starka konjunktursvängningar, som konserverar eller åter-

13 Kungl. Majda proposition nr 251.

bildar sådana oefterrätteliga förhållanden, varpå byggnadsutvecklingen ingalunda saknar exempel, hämmar byggnadsindustrins tekniska utveckling och på obestämd tid uppskjuter realiserandet av en allmän höjning av utrymmesstandarden.

Det andra alternativet är till sina konsekvenser icke mindre olyckligt. Örn bostadsbyggandet i fortsättningen skulle permanent inställas på den just nu gällande kostnadsnivån och den allmänna hyresnivån så småningom anpassas därefter, skulle detta — bortsett från sakens betydelse ur penningpolitisk synpunkt — säkerligen betyda att möjligheterna för ett allmänt realiserande av utrymmesstandardens höjning för lång tid framåt ruinerades. En granskning av bostadsmarknadsutvecklingen hittills ger vid handen, att under senare delen av 1930-talet en påtaglig tendens till standardhöjning gjorde sig gällande. Till endast en mindre del var denna tendens ett direkt uttryck för bostadspolitiska åtgärder (vilka dock, utöver sin direkta verkan, utan tvivel haft sin betydelse genom sin förebildande verkan). Väsentligen hade den givetvis till förutsättning det gynnsammare förhållande mellan inkomster och bostadskostnader, som skapades under 1930-talet, varvid en stor roll bör tillmätas den tidigare berörda omständigheten, att bostadsbyggandets kapacitet under detta skede långt bättre motsvarat bostadsbehovets tillväxt än under 1920-talet. En jämförelse mellan inkomstutvecklingens och bostadskostnadsutvecklingens kurvor mot bakgrunden av den faktiska bostadsmarknadsutvecklingen under senare år ger ett intryck av att ett skede hade börjat, vars fortsättning efter samma linjer skulle ha betytt ett mera allmänt realiserande av en högre utrymmesstandard. Vikten och den sociala angelägenheten härav — icke minst ur befolkningsfrågans synpunkt — har alltmera allmänt erkänts. Att en dylik utveckling avbrytes under ett politiskt och ekonomiskt kristillstånd som det nuvarande måste givetvis bäras med jämnmod. Annorlunda måste frågan bedömas ur den synpunkt, som här diskuteras, bostadsstandardutvecklingen på längre sikt. Att lång tid bestående, ntvecklingshämmande verkningar kunna utgå ur en kris i bostadsförsörjningen, ge 1920-talets bostadsmarknadsförhållanden exempel på. Örn ur den nuvarande krisen skulle framgå en bestående förskjutning mellan inkomster och bostadskostnader i ogynnsam riktning, kan resultatet bli, att bostadsstandardutvecklingen tager länge verkande, kanske obotlig skada.

Även för byggnadsindustrin och de däri engagerade parterna skulle en sådan utveckling sannolikt innebära en allvarlig försämring av utsikterna på längre sikt. I detta sammanhang må åter erinras örn det förut påpekade förhållandet, att byggnadsbehovet i framtiden i växande grad kommer att bli beroende av standardhöjning, i sjunkande grad av den demografiskt betingade hushållsbildningen. Härvid har man också att räkna med, att det bostadsbehov, som framträder som effektiv efterfrågan, blir mera känsligt för bostadskostnaderna. Höga kostnader kunna icke i nämnvärd grad hindra nya ålders grupper att växa upp, gifta sig och sätta bo; däremot kunna de hindra en bostadsbehövande familj att välja en tvårumslägenhet i stället för en enrums-

14 Kungl. Maj:ts proposition nr 251.

lägenhet, d. v. s. att inrikta sin efterfrågan på det sätt, som ger större byggnadsbehov och större sysselsättningsmöjligheter tack vare stigande standard. Det är inte endast ett allmänt socialt intresse av utomordentlig räckvidd utan även ett intresse för byggnadsindustrin själv, dess företagare, materialleverantörer och arbetare, att den nuvarande krisen i bostadsförsörjningen löses utan att en försämring i relationen inkomster—bostadskostnader uppkommer.

Såväl det ena som det andra av de här diskuterade alternativen måste komma att ge bestående skador. Den enda tillfredsställande utvägen ur det nuvarande låsta läget är den, som går över omedelbar anpassning av de för de årliga bostadskostnaderna bestämmande faktorerna på sådant sätt, att en tillräcklig nyproduktion av bostäder till priser, som ej väsentligt överstiga de på likvärdiga bostäder nu gällande, blir möjlig.

I de efterföljande kapitlen diskuteras i detalj den hittillsvarande utvecklingen och det nuvarande läget beträffande de olika för bostadsfastigheters kostnader och räntabilitet bestämmande faktorerna samt de möjligheter, som ha synts de sakkunniga föreligga till reduceringar. Här skall endast anföras vissa allmänna synpunkter på problemställningen och på möjligheterna till en lösning.

En fråga, som icke kan förbigås, är den, örn det icke vid utbrottet av krisen bestod en marginal mellan gällande hyresnivå och kostnadsnivå, som omsattes i vinster för byggnadsföretagarna utöver den normala företagarvinst, som inkluderar ersättning för företagarnas arbete och riskbärande. Örn så hade varit fallet i mera avsevärd grad, skulle byggnadsverksamheten ha kunnat bära en motsvarande höjning av kostnaderna, vara .räntabel utan höjning av hyrorna. Att en icke obetydlig sådan marginal bestod under 1920-talets högkonjunktur och även i det skede, 1935—36, då den senaste högkonjunkturen tog fart och då fördelen av de under de föregående åren sänkta byggnadskostnaderna kombinerades med fördelen av sjunkande räntor vid i stort sett oförändrad hyresnivå, synes uppenbart. Den prägel av obruten högkonjunktur, som utmärkte byggnadsmarknaden under åren före krisen, kunde också ge skäl för antagandet, att byggnadsverksamheten då gav mera än som motsvarar normal ersättning för företagarprestationerna.

Man bör vid betraktandet av denna fråga icke låta omdömet alltför mycket vägledas av uppgifter örn enstaka stora vinster, som uppstått vid försäljning av fastigheter. I en näring som byggnadsindustrin uppkomma sådana lätt och mer eller mindre slumpartat i och med dess spekulativa karaktär. Det spekulativa momentet beror inte helt av verksamhetens organisation; till stor del sammanhänger det med byggnadsmarknadens egen natur. Spekulationen ligger i valet av tomt, i bedömandet av tomtlägets värde ur framtidssynpunkt, i bedömandet av lägenhetens lämpliga storlek, differentiering och utrustning, alltså av de svårbedömda skiftningarna i bostadsefterfrågans inriktning. Även till finansieringen utsträcker sig spekulationen. Byggmästaren känner vid

'Kungl. Majus proposition nr 251.

igångsättandet av byggnadsföretaget ränteläget som det då är men icke som det är, när huset är färdigt och skall belånas. Under sådana omständigheter kunna uppstå stora vinster vid fastighetens försäljning, som dock icke ge uttryck för den grad, i vilken bostadsbyggandet som helhet belastas av övernormal företagarersättning.

De sakkunniga ha sökt bilda sig en uppfattning i denna fråga, som är svår eller omöjlig att besvara med statistiska hjälpmedel. Det synes vara en allmän uppfattning inom företagarkretsar på området, att under året före krisutbrottet bostadsbyggandet normalt gick ihop men icke mycket mera. En sådan uppfattning bestyrkes av erfarenheter inom ett bostadsbyggnadsföretag som HSB. Förut har anförts, att den »verkliga» hyresförändringen (mätt under eliminerande av verkan av lägenhetsbeståndets förändrade sammansättning) under åren 1933—39 nästan exakt motsvarar förändringarna i de kostnadsbestämmande faktorerna. Då utgångsåret, 1933, var ett lågkonjunktur år med minskande produktion, synes det finnas presumtion för att då några större överskottsvinster icke funnos att hämta. Detta ger vid handen som sannolikt, att de möjligheter till överskottsvinster, som vid början av 1930-talets högkonjunktur skapades av räntesänkningen, under den fortsatta utvecklingen åtminstone till stor del eliminerats av byggnadskostnads- och tomtprisstegringen åren 1937—39.

De sakkunniga lia vidare sökt sammanställa taxeringsuppgifter för året före krisen med uppgifter örn utförd produktion under samma år för ett antal byggnadsföretagare, för vilka dylika uppgifter kunnat erhållas. Materialet rymmer dock så många felkällor, att det icke kan framställas i statistisk form. Det synes dock peka på, att företagarnas inkomster under nämnda år genomsnittligen motsvarade 3, högst 5 % av kostnaderna för den utförda produktionen. Även örn häri skulle ligga någon möjlighet till reduktion, kan dock för byggnadsverksamheten som helhet den möjliga reduktionsmarginalen endast i obetydlig grad möta den förändring i de för de årliga kostnaderna bestämmande faktorerna, som inträffat efter krisen. Man torde därjämte kunna utgå ifrån, att i ett krisläge som det nuvarande överskottsvinster falla bort av sig själva samt att i den byggnadsproduktion, som erhåller offentligt stöd i någon form, slumpmässiga spekulationsvinster skola vara uteslutna.

En i den allmänna diskussionen örn bostadsbyggandets problem ofta anvisad väg att nå billigare kostnader är att skära ned standarden med avseende å byggnadernas utförande och lägenheternas utrustning. Otvivelaktigt är en del att vinna på denna väg. Det är dock uppenbart, att standarden icke kan reduceras utöver en viss gräns, utan att förutsättningen om ungefärlig likvärdighet med förut byggda bostäder upphäves. Att bygga bostäder med en ifråga örn utförande och utrustning lägre klass än den på senare tid — med dess tekniska förutsättningar — vanliga kan vara nödvändigt under vissa förutsättningar, men det är icke ett sätt att reducera byggnadskostnaderna i den mening, som här förevarande frågeställning innebär. En tillfällig ansvällning av bostadsbehovet

16 Kungl. Maj:ts proposition nr 251.

på en ort, t. ex. till följd av forcerad krigsmaterialproduktion, som med säkerhet väntas vara övergående, kan motivera uppförandet av provisoriska bostäder. Det torde emellertid vara ett misstag att tro, att detta är en billig form för bostadsförsörjning, som vid bostadsbrist lämpligen kan tillgripas även för att tillgodose den ordinära bostadsmarknadens behov. Provisoriska bostäder torde tvärtom ofta -— örn de verkligen äro provisoriska och amorteras därefter och icke övergå i permanent slum — bli förhållandevis dyra. Det är skäl att varna för utvägen att —— annat än i antydda undantagsfall — söka lösa de problem, som ett akut försvårat bostadsförsörjningsläge ställer, genom att bygga bostäder i nödbostadens klass eller överhuvud med en väsentligt reducerad standard. Ur fastighetsekonomisk synpunkt är en reduktion av standarden i dylik grad en mycket betänklig sak. De på sådant sätt nybyggda lägenheterna bli — med hänsyn tagen till kvaliteten — dyra i förhållande till såväl äldre, omoderna som nyare, modernt utrustade, konkurrerande lägenheter, som byggts till förutvarande kostnader. Man bör skilja mellan sådan standardsänkning, som permanent sänker en bostadsfastighets klass, och sådan av tillfällig art, som under gynnsammare framtid kan utan större svårigheter eller kostnad upphämtas, samt slutligen och viktigast sådan rationalisering, framför allt beträffande huskroppens utformning och byggnadskonstruktioner, som icke i praktiskt avsevärd grad berör lägenhetskvaliteten. De senare kunna betecknas som verkliga kostnadsreduktioner, under det att den förstnämnda endast innebär ett sätt att kringgå byggnadskostnadsproblemet, som såväl socialt som fastighetsekonomiskt icke är att rekommendera.

Marknadens förseende med ett tillräckligt utbud av nya lägenheter till priser ungefär i klass med dem för likvärdiga bostäder i redan befintliga fastigheter betyder icke som målsättning en absolut fast hyresnivå. Vissa kostnader, i första hand värmekostnader, skatter och övriga onera växla till stor del oberoende av nyframställningskostnaderna och beröra i så måtto i typiska fall äldre och nya fastigheter lika. Syftar man till paritet i avseende å de årliga kostnaderna för likvärdiga bostäder i nya och förut befintliga hus, bör givetvis denna paritet sökas vid en nivå, som kan förskjutas genom dessa oberoende av nyframställningskostnaden för nya och gamla bostäder lika varierande kostnader. I fråga örn den starkast växlande av dessa, värmekostnaden, har ju detta förhållande markerats genom att ersättningen för fastighetsägarens bränslekostnader mer eller mindre utbrutits som en självständigt varierande del av hyresgästens betalningsförpliktelser.

I viss grad gäller det sagda även örn räntekostnaderna, i den mån räntan på fastighetslånen icke är bunden eller successivt i och med konverteringen av de bundna lånen. Räntekostnaderna för det förut befintliga fastighetsbeståndet följer sålunda så småningom — med olika eftersläpning för olika fastigheter — efter marknadsräntans utveckling. Åtgärder som syfta till paritet i avseende å de årliga kostnaderna för gamla och nya bostäder av lik-

Kungl. Majus proposition nr 251.

värdig beskaffenhet men icke ha bostadssocialt motiverade subventionssyften därutöver, böra därför i fråga örn kapitalkostnaderna utformas sålunda, att de i görligaste mån hindra att ett höjt ränteläge, vars fortbestånd i framtiden är ovisst, omedelbart överföres på de årliga kostnaderna i full utsträckning men däremot icke hindrar en anpassning på längre sikt till den allmänna nivån för kapitalkostnaderna, i den mån denna nivå successivt arbetar sig igenom och blir gällande för hela bostadsfastighetsbeståndet.

I fråga örn de egentliga byggnadskostnaderna samt tomtkostnaden äro de vid byggnadstillfället gällande priserna däremot definitivt bestämmande för fastighetens ekonomi för hela dess livstid, i den mån de icke avskrivas genom förluster för enskilda eller genom subvention från det allmänna. En anpassning till ett i framtiden förändrat läge kan för dem icke ske. Det som är gjort, är gjort.

Det följer som en slutsats av den här skisserade tankegången att vid utformningen av åtgärder, som syfta till nämnda paritet i avseende å de årliga fastighetskostnaderna och därmed till ordnande av bostadsförsörjningen på sätt, som i minsta möjliga mån rubbar hyresmarknadsutvecklingen, de löpande driftskostnaderna, som förändras lika för gamla och nya fastigheter, kunna lämnas utanför problemet (vilket givetvis icke innebär, att deras allmänna betydelse förbises), att de kostnadsbestämmande faktorer, vars verkan på fastighetsekonomin är definitiv, d. v. s. egentliga byggnadskostnader och tomtpriser, i görligaste mån böra från början anpassas, under det att kapitalkostnadernas anpassning kan avse en kortare period, säg fem eller tio år, inom vilka det allmänna räntelägets förändringar hunnit genomsyra större delen av fastighetsbeståndet.

Det är uppenbart, att man vid sökandet efter möjligheter att förbilliga byggnadskostnaderna och andra för fastighetens räntabilitet och krav på avkastning bestämmande faktorer icke kan uppställa som någon regel, att reduktionen bör läggas på varje faktor i proportion till dess bidrag till kostnadsfördyringen under viss passerad period. Valet av sådan period blir i varje fall godtyckligt. I byggnadskostnadsutvecklingen, betraktad på längre sikt, kan konstateras en viss tendens till utjämningsverkan av de inbördes kostnadsförskjutningama, vilket sannolikt är betingat av hyresprisernas relativa stelhet, jämfört med många kostnadselements priser. När räntan sjunker, stiga tomtpriserna ofta. Kostnadskurvan för materialpriser och löner tillsammanstagna är jämnare än kurvorna för materialpriser respektive löner var för sig tagna. Den relativa storleken av det bidrag till den totala kostnadsutvecklingen, som en viss faktor har lämnat, kan därför vara starkt växlande alltefter vilken jämförelseperiod, man väljer. Även om det är kostnadsutvecklingen under det senaste året, som framdrivit det aktuella problemet, är dock den relativa betydelsen därunder av de olika faktorernas förändringar i och för sig irrelevant utom — såsom nyss berördes — i avseende å fördel-

Bihang till riksdagens protokoll 1941. 1 sami. Nr 251. 790 4i '2

18 Kungl. Majus proposition nr 251.

ningen av stegring respektive reduktion på till sin verkan definitiva och ickedefinitiva faktorer.

Det är vidare klart, att de praktiska möjligheterna och rimligheten av reduktion icke behöver stå i något som helst bestämt förhållande till förändringarna under viss förfluten tid. Av alla materialprisstegringar har, som exempel, järnprisets stegring under tiden efter krisutbrottet betytt mest, under det att vissa specifika byggnadsmaterial bidragit obetydligt. Därmed är ingalunda givet, att reduktionsmöjligheterna äro störst eller böra sökas i första hand hos järnpriset, vars bestämning i nuvarande hushållningsläge givetvis måste ske i ett mycket vidare sammanhang än byggnadsmarknadens, överhuvud måste problemställningen helt lösgöras från formalistiska »rättvises-synpunkter, grundade på förhållanden i den passerade utvecklingen.

Sedan tiden från krisutbrottet fram till november 1940 ha de egentliga byggnadskostnaderna, räknade på ett medelstort hyreshus av numera vanlig typ, stigit med ungefär 17 %. Noteringar om tomtpriser saknas nästan fullständigt för senare tid; att räkna med denna faktor såsom bidragande till det senaste årets kostnadsutveckling låter sig därför icke göra. Kreditvillkoren vid fastighetsbelåning har sedan tiden före krisen förändrats på ett sätt, som enklast uttryckes i bottenlåneräntans stegring -—■ där lån överhuvud kunnat erhållas — från omkring 3 % till .omkring 4-5 %. övriga driftskostnader ha slutligen undergått vissa förändringar, särskilt genom bränsleprisernas stegring.

Dessa faktorers relativa betydelse och sammanlagda effekt på en bostadsfastighets räntabilitet och krav på avkastning framställes enklast genom jämförelser på basis av ett typfall, som räknas dels med före krisen rådande villkoren, dels med de nu rådande. Som sådant har valts ett bostadsbygge i en medelstor landsortsstad, med en byggnadskostnad före krisen på 185 000 kr. och en tomtkostnad på 15 000 kr. (7-5 % av fastighetskostnaden). Finansieringsvillkoren före krisen antagas vara 50 % bottenlån med en ränta av 3 %, 20 % sekundärlån med en ränta av 4 % och en amorteringstid av 40 år; återstoden finansieras med 20% till en ränta av 4-7 5 % och med amortering på 25 år samt 10 % med 10 års amortering och 5 % ränta. Detta ger en total kapitalkostnad på 5-18 5 %>.

Fall 1: före krisutbrottet.

Byggnadskostnad ................................. 185 000 kr.

Tomt ................................................... 15 000 » 200 000 kr.

Kapitalkostnad 200 000 kr. å 5-18 5 % .......................................... 10 370 kr.

Onera (2-5 % av byggnadskostnad) samt värme och v.v................ 6 313 »

Årlig kostnad 16 683 kr.

Den erforderliga bruttoavkastningen blir 8-34 % av fastighetskostnaden (byggnadskostnad och tomt).

19 Kungl. Majus proposition nr 251.

Sedan krisutbrottet ha alla faktorer (utom tomt), byggnadskostnad, kapitalets förräntningsnorm samt kostnaderna för onera och värme bidragit till totalstegringen i de årliga kostnaderna. Med hänsyn till förut anförda synpunkter på den särskilda ställning i problemet, som onera och värmekostnader intaga, är det lämpligt att först isolera deras bidrag till stegringen. Därvid har beträffande värmekostnaden räknats med en tilldelning av bränsle, uppgående till 80 % av det normala behovet.

Fall 11 — fall 1 men med höjda onera och värmekostnader.

Kapitalkostnad 200 000 kr. ä 5-185% ....................................... 10 370 kr.

Onera (2-61 % av byggnadskostnad) samt värme och v.v............. 7 323 »

Årlig kostnad 17 693 kr.

Ökningen i onera och värmekostnader ha sålunda under tiden efter krisutbrottet medfört en höjning av de årliga kostnaderna med 6 % och av bruttoförräntningen till 8-8 5 %.

Fall III representerar läget vid slutet av år 1940, varvid byggnadskostnads- och räntestegringen samtidigt inräknats. I fråga om de högst placerade medlen (över 90 %) har räknats med oförändrade villkor. Kapitalkostnaden blir 6-3 91 % av fastighetskostnaden.

Fall lil: efter krisen.

Byggnadskostnad ................................. 216 500 kr.

Tomt ................................................... 15 000 » 231500 kr.

Kapitalkostnad 231500 kr. å 6-3 91 % ....................................... 14 795 kr.

Onera (2-31 % av byggnadskostnaden) samt värme och v.v.......... 7498 »

ökningen i förhållande till fall I blir 33-6 %.

Stegringsverkan av olika faktorer framgår av följande uppställning:

Stegring av enbart onera och värmekostnader ................................. 6 %

» » » räntehöjning ................................................... 14-5 %

» » » byggnadskostnadsökning ................................. 10-e %

Kumulerad verkan av samtliga ...................................................... 33-6 %

Under i övrigt lika förutsättningar har alltså den sammanlagda verkan av de olika stegringsfaktorerna medfört en höjning av de årliga kostnaderna med 33 å 34 %. Vid diskussion örn möjligheterna att reducera kostnaderna i det syfte, som förut angivits, bör dock icke räknas med stegringen i onera och värmekostnader. Det behov av reduktion, som borde tillgodoses enligt den givna målsättningen, framgår av en jämförelse mellan fall II och fall III och avser en stegring av omkring 26 %.

Det må från början slås fast, att ett uppnående av det uppställda målet icke är möjligt genom förändring av enbart en faktor. Endast genom en kombination av förändringar finnas utsikter att komma åtminstone i närheten av ett läge för de årliga kostnaderna för nybyggda bostadsfastigheter, som är i paritet med de före krisen gällande.

20 Kungl. Maj-.ts proposition nr 251.

Direkt subvention för avskrivning av tillräckligt stor del av fastighetskapitalet för att syftet skall uppnås torde vara utesluten av statsfinansiella skäl — bortsett från de stora betänkligheter, som ur andra synpunkter måste resas mot ett sådant förfaringssätt. Örn den direkta subventionslinjen valdes skulle krävas ett bidrag av omkring 1 000 kr. per eldstad, eller vid det produktionsbehov, som i föregående kapitel kalkylerats såsom mest sannolikt, ett årligt belopp av minst 50 miljoner kr.

Skulle reduktionen läggas enbart på räntan skulle — örn sedvanliga relationer mellan räntesatserna på olika belägna lån skulle gälla — det krävas en bottenlåneränta på 2-2 5 %, en räntesats som uppenbarligen saknar varje kontakt med det aktuella kapitalmarknadsläget och det, som inom närmaste år kan komma att bli aktuellt.

Lagd enbart på fastighetskostnaderna (egentliga byggnadskostnader och tomt) skulle reduktionen behöva utgöra 25-7 % av den efter krisen uppkomna nivån eller 9 % under förkrisnivån.

Örn någon särskild faktor av de för fastighetskostnaderna bestämmande skulle bära bördan av reduktionen skulle krävas av

a) standard och konstruktioner: 27-5 % reduktion;

b) löner: sänkning med 75 %\

c) materialpriser: sänkning med 45 %\

d) tomt: gratis tomt samt 20 % subvention av byggnadskostnaderna.

I fråga örn var och en av de nämnda faktorerna finnas bestämda begränsade omständigheter, som här må kort angivas.

a) Beträffande denna faktor erinras örn den nyss framförda synpunkten, att en standardsänkning, som bringar de nyproducerade lägenheterna i en annan och lägre klass än de före krisen producerade, icke kan räknas som en verklig byggnadskostnadsreduktion. — De utredningar, som av tekniska experter utförts för de sakkunnigas räkning, lia lämnat till resultat, att en reduktion av kostnaden på omkring 8 % är möjlig utan att kravet på likvärdighet nämnvärt åsidosättes.

b) Undersökningen av löneförhållandena inom byggnadsindustrin och jämförelsen mellan byggnadsarbetarlöner och löner på andra, i väsentliga avseenden jämförliga arbetsområden synas peka på, att den under senaste högkonjunktur gällande lönenivån för byggnadsarbetare låg mer än 15 % högre än på jämförelseområdena. Genom krisen och den starka minskningen i tillgången på i synnerhet sådana arbeten, som ge större ackordsförtjänster ha visserligen helt säkert byggnadsarbetslönerna reducerats. De sakkunniga hålla dock före att kostnader, som ha karaktär av kompensation för minskad arbetstillgång icke bör få belasta byggnadskostnaderna — åtminstone icke i arbeten, där räntabilitetssvnpunkten är av så avgörande betydelse som inom bostadsbyggandet. — Det tillkommer arbetsmarknadsorganisationerna att ingå överenskommelse örn lönevillkoren inom byggnadsfacken. Utifrån resultaten av de utförda undersökningarna örn rådande löneförhållanden ha de sakkunniga, vid summering av reduktionsmöjligheterna i kalkylen, räknat med en

21 Kungl. Maj:ts proposition nr 251.

sänkning av lönekostnaderna vid nybyggnad för bostadsändamål från den vid slutet av år 1940 gällande nivån med 12 å 15 en dylik sänkning torde icke bringa byggnadsarbetarnas lönevillkor under de i jämförliga fack i allmänhet gällande.

c) I fråga örn materialpriserna synes det f. n. icke möjligt att räkna någon total reduktion som bidrag till en allmän kostnadsreduktion. De för materialprisstegringen mest avgörande faktorerna, bränslepris, järnpris och transportkostnader, äro väsentligen bundna av omständigheter utanför byggnadsmarknaden. Den chans till reduktion, som på vissa punkter föreligger, torde i det hela uppvägas av risken för ytterligare prishöjning på andra punkter.

d) De sakkunniga ha beträffande tomtpriset utgått ifrån, att den konjunkturpräglade stegring som inträffat efter 1935 skall kunna gå tillbaka utan att egentlig subvention från kommunernas sida skall behöva föreligga. De sålunda bestämda reduktionsmöjligheterna växla starkt från ort till ort, men synas i vanliga fall utgöra bortåt 30 %.

Sammanräknas dessa reduktionsmöjligheter, som sålunda bestämts under hänsyn till givna begränsningsfaktorer, erhålles en total reduktion som nästan exakt bringar ned fastighetskostnaderna till den före krisen gällande nivån. Därmed skulle även det förut diskuterade syftet att kostnadsstegring med definitiv verkan från början återföres till paritet med tidigare byggda, jämförliga bostäder nås.

De i fall III härovan ingående fastighetskostnaderna fördela sig på huvudposter approximativt på följande sätt:

Löner ................................................... 80 000 kr.

Material ................................................ 136 500 »

Tomt ........................... 15 000 »

Fastighetskostnad 231 500 kr.

Uppskattningarna av reduktionsmöjligheterna, som byggt på de i följande kapitel redovisade undersökningsresultaten, skulle ge:

Standard c:a .......................................... H 000 kr.

Tomt c:a ................................................ 4 000 »

Löner c:a ....................... 10 500 ”

Summa reduktion 31 500 kr.

Örn de i det föregående diskuterade möjligheterna till reduktion av fastighetskostnaderna ha tillvaratagits, återstår för det fulla ernåendet av det uppställda syftet — att återställa paritet mellan de årliga kostnaderna i nybyggda och förut byggda, likvärdiga bostadsfastigheter — att bringa förräntningsprocenten för kapitalet totalt tillbaka till den nivå av 5'i85 %. som i utgångsläget rådde. De sakkunniga ha vid prövningen av betingelserna härför utgått från de från år 1940 gällande reglerna för tertiärlåneverksamheten. En kalkyl ger vid handen, att med en bottenlåneränta av 3’5 % därtill anpassad sekundär-

22 Kungl. Maj:ts proposition nr 251.

låneränta samt tertiärlån enligt nu gällande regler (och kapitalet över 90 % till oförändrade villkor) den för syftet erforderliga förräntningsprocenten för hela kapitalet exakt ernås.

Möjligheterna att till fullo realisera önskemålet att bringa bostadsbyggandets samlade villkor därhän, att ny bostadsproduktion kan bli räntabel utan att hyresnivån böjes mera än som motsvarar böjningen i de löpande för nya och gamla fastigheter på lika sätt förändrade onera och värmekostnader kräver — under de förutsättningar i övrigt som de sakkunniga funnit ur olika synpunkter rimliga — en bottenlåneränta av 3'5 %. De sakkunniga hysa den allmänna uppfattningen att ett dylikt ränteläge icke i något reellt beaktansvärt hänseende är oförenligt med de nu rådande kapitalmarknadsförhållandena — och detta utan att förbise de kapitalförsörjningssvårigheter och de penningpolitiska risker, som föreligga i nuvarande politiska och ekonomiska situation.

De sakkunniga ha funnit den lämpligaste formen för åtgärd i fråga örn bostadsbyggandets kapitalförsörjning och kreditvillkor vara en kombination av tertiärlån enligt nu gällande regler och en statlig garanti för räntan på primär- och sekundärlån samt för kapitaltillgång för godkända byggnadsföretag. Lånebehovet för de fastigheter, som börja byggas under förra delen av år 1941 inträder först under slutet av detta år och början av nästföljande. Örn under mellantiden den allmänna ränteutvecklingen på kapitalmarknaden har lett till en räntenivå, som motsvarar den garanterade, har den statliga garantin under tiden fyllt den i nuvarande läge ytterst betydelsefulla funktionen att undanröja den förlamande osäkerheten om kreditmöjligheter och kreditvillkor. Subvention i egentlig mening skulle i sådant fall icke förekomma. Örn den allmänna ränteutvecklingen icke skulle motsvara detta mål, skulle den statliga garantin övergå i en viss genom de förmedlande kreditinstituten utanordnad subvention under viss tid, lämpligen 10 år.

Den uppoffring för statsverket som en dylik, endast under viss förutsättning beträffande den allmänna kreditmarknadsutvecklingen utgjorda räntesubventionen skulle innebära, synes de sakkunniga obetydlig, örn därigenom ett effektivt medel att möjliggöra ny bostadsproduktion utan höjning av hyresnivån kan åvägabringas. Den bostadsproduktion, som enligt i det föregående redovisade beräkningar synes erforderlig för att möta den sannolika bostadskonsumtionens krav, kan i byggnadskostnadsvärde i allmän storleksordning uppskattas till 250 å 300 miljoner kr. Även om 70 % (nedre gränsen för tertiärlån till flerfamiljshus) av hela denna produktions kostnadsvärde skulle garanteras, skulle även i det ogynnsamma fall, att den allmänna kreditmarknadsutvecklingen ger en ränta på 4‘5 % vid den tid, då garantins eventuella övergång i subvention skulle ske, den årliga kostnaden för statsverket uppgå endast till 1-75 å 2-i miljoner kr. i högst 10 år. När ett dylikt belopp betecknas som obetydligt är det i jämförelse med den kostnadsökning för den bostadsbehövande allmänheten på 10-tals, kanske något 100-tal miljoner kr. årligen, som en oreglerad, av nuvarande kostnads- och ränteläge dirigerad hyresutveckling kunde ge till resultat.

23 Kungl. Majus proposition nr 251.

Genomförandet med statligt finansiellt stöd av ett bostadsbyggnadsprogram av den omfattning och efter de riktlinjer, som byggnadskostnadssakkunniga uppdragit, kräver givetvis en vittgående kontrollverksamhet och ställer i övrigt administrativa uppgifter av långt större omfattning än hittills förekommit inom den offentliga bostadspolitiska verksamheten. Härom anföra byggnadskostnadssakkunniga bland annat följande:

Förutsättningarna för att nå det uppställda målet innefatta såväl statliga stödåtgärder, främst i fråga örn kreditförsörjningen, som anpassning av de för fastighetskostnader och årliga kostnader i övrigt bestämmande faktorerna, nämligen tomtpriser, vilket till väsentlig del är en kommunernas angelägenhet, lönerna, varom arbetsmarknadsparterna ha att ingå överenskommelse, materialpriserna, i vilka materialindustriernas intresse för byggnadsverksamhetens fortsatta bedrivande får sitt uttryck, samt byggnadernas utförande, vilket i första hand ar en byggnadsföretagarnas sak. Det är under sådana förhållanden naturligt, att till de statliga finansiella stödåtgärderna, vilka i nuvarande läge torde vara problemets avgörande strategiska faktor, knytas villkor som innebära, att de övriga förutsättningarna uppfyllas.

Dylika villkor kunna visserligen icke formuleras i rigorösa regler. I olika sammanhang i det föregående har framhållits, att smidig, diskretionär prövning av de enskilda fallen måste ske, t. ex. beträffande tomtpriserna med hänsyn till den förut bedrivna tomtpolitiken. Men det ligger stor vikt uppå, att prövningen av huruvida förutsättningarna beträffande byggnadsmarknadsfaktorernas anpassning äro uppfyllda icke blir släpphänt. I kapitel 3 ha de sakkunniga framställt som synpunkt, att det för den framtida bostadsstandardsutvecklingen och därmed även för den framtida byggnadsmarknadsutvecklingen kan riskeras en minst lika stor skada genom definitiv höjning av bostadskostnadsnivån som genom en till allmän akut bostadsbrist ledande, fortsatt stagnation av bostadsbyggnadsverksamheten.

Prövningen av byggnadsverksamhetens lämpliga omfattning med hänsyn tili läget på bostadsmarknad, arbetsmarknad och kapitalmarknad samt till hushållningen med knappa råvaror tillkommer givetvis primärt Kungl. Maj:t. Då även den närmaste utvecklingen av de allmänna ekonomiska och politiska förutsättningarna för byggnadsverksamheten innehåller många ovisshetsmoment, synes det de sakkunniga lämpligt att disposition av de statliga stödåtgärder, som kunna komma att beslutas, sker efter sådana linjer, som av chefen för socialdepartementet angåvos i Kungl. Maj:ts proposition nr 237 .till 1940 års lagtima riksdag, nämligen »att åtgärder som ha avseende på bostadsbyggandet betraktas som en beredskap, vars ikraftsättande efter Kungl. Maj:ts bedömande göres beroende av situationens utveckling. De medel som kunna komma att anvisas till stödjande av byggnadsverksamheten, böra i enlighet med detta betraktelsesätt icke omedelbart till hela beloppet ställas till respektive förvaltningsorgans förfogande utan utportioneras på sätt, som kan finnas lämpligt med hänsyn till utvecklingen av läget på bostadsmarknad och arbetsmarknad.» Till det sista är givetvis att lägga även hänsynen till utvecklingen av den finans- och penningpolitiska situationen

24 Kungl. Maj:ts proposition nr 251.

samt hushållningen med knappa råvaror. Ställningstagande till frågan huruvida byggnadskostnadernas anpassning uppfyllt de villkor, som må vara ställda för att statens finansiella stöd skall utgå, kan i vissa fall icke tillkomma det lånebeviljande centrala organet. Detta gäller främst beträffande lönerna inom byggnadsfacken.

Inom den ram, som för det kreditbeviljande organet ges genom Kungl. Maj:ts dispositioner beträffande anvisade medel för stödåtgärder, bör centralorganet därjämte ha att beakta materialhushållningens krav och frågor rörande arbetsmarknadsläget på särskilda orter i och med samråd med industrikommissionen respektive arbetsmarknadskommissionen. Byggnadsproduktionens tidskrävande natur förutsätter därvid att t. ex. tilldelningen av knappa byggnadsråvaror, särskilt järn, till bostadsproduktionen inom ramen av en allmän plan för råvaruhushållningen fastställes för tillräckligt långa perioder. I materialprisfrågor torde det kreditbeviljande organet ha att samråda med priskontrollnämnden.

När på sätt här skisserats, de allmänna förutsättningarna för den statliga finansiella stödverksamheten givits, bör det ankomma på det lånebeviljande organet att pröva huruvida i de enskilda fallen villkoren för det statliga stödet uppfyllts. Här åsyftas i första hand tertiärlånegivning och ställande av kreditgarantier av det slag, som föreslagits i det föregående, varvid statens byggnadslånebyrå är centralorgan. Enahanda prövningsförfarande bör i tilllämpliga delar komma till användning i fråga örn övriga former för statligt stöd åt enskild byggnadsverksamhet, sålunda låne- och bidragsverksamheten till förmån för barnrika familjers bostadsförsörjning och för pensionärshem samt den i egnahemsstyrelsens regi bedrivna låne- och bidragsverksamheten till stöd för byggnadsverksamheten på landsbygden; beträffande den offentliga byggnadsverksamheten sker ju prövningen i särskild ordning. Då den mest omfattande prövningen — bortsett från individuell behovsprövning -— borde krävas vid tertiärlånegivning och ställande av kreditgarantier anknytes den fortsatta diskussionen därtill.

I en rad efterföljande kapitel och bilagor redovisa byggnadskostnadssakkunniga undersökningar och beräkningar rörande byggnadskostnadernas i indexform sammanfattade utveckling före och efter krisen, tomtpriser och tomtpolitik i vissa av landets större och medelstora städer, marknadsläget för olika byggnadsmaterial, byggnadsindustrins arbetskostnader och byggnadsarbetarnas inkomster, byggnadskonstruktioner och lägenhetsstandard samt bostadsbyggandets finansieringsvillkor. För detaljerna i dessa undersökningar får jag hänvisa till betänkandets kapitel 4—9 samt bilagor 1—4. I det följande refererar jag vissa av byggnadskostnadssakkunnigas sammanfattningar, rekommendationer och förslag.

Yttrandena.

De sakkunnigas uppfattning av läget på bostadsmarknaden och behovet av åtgärder har i stort sett vunnit anslutning hos de hörda myndig-

25 Kungl. Maj:ts proposition nr 251.

heterna och inrättningarna. Till belysning härav må anföras följande utdrag ur vissa yttranden.

Socialstyrelsen: De sakkunniga förklara, att en sänkning av byggnadskostnaderna i fråga om envar av däri ingående faktorer är nödvändig för att bringa årskostnaderna för nybyggda bostäder i paritet med dem för redan befintliga bostäder. Utan att denna paritet uppnås, är det enligt de sakkunnigas mening osannolikt, att någon ny bostadsbyggnadsverksamhet, bedriven av enskilda företagare, kan komma till stånd. Styrelsen delar denna uppfattning.

Statens byggnadslånebyrå: Byggnadslånebyrån uttalar sin anslutning till den uppfattningen, att få åtgärder äro så ägnade att bereda sysselsättning inom särskilda produktionsgrenar som intensifiering av byggnadsindustrin. Därtill kommer att behovet av godtagbara bostäder, särskilt familjebostäder på åtminstone två rum och kök, på åtskilliga orter alltjämt är stort. Nyproduktion skapar bestående värden och byrån gillar i princip de sakkunnigas uppfattning, att bostadsbyggandet måste främjas genom krafttag.

1940 års civila byggnadsutredning: Under de förhållanden som nu råda, kommer icke någon bostadsproduktion i gång genom privat initiativ. De sakkunnigas förslag till åtgärder för att åstadkomma gynnsammare förutsättningar för en bostadsproduktion synas i huvudsak välbetänkta och ändamålsenliga.

Länsstyrelsen i Stockholms län: Till det särskilda syftet med utredningen — åstadkommande av ökad bostadsproduktion genom byggnadskostnadernas förbilligande — kan länsstyrelsen obetingat ge sin anslutning.

Länsstyrelsen i Östergötlands län: Såsom en given följd av fortsatt stagnation på byggnadsmarknaden torde otvivelaktigt inom en nära framtid uppstå stor bostadsbrist och därav föranledd hyresstegring för bostäder inom städer och stadsliknande samhällen. Att det är en samhälls- oell beredskapsuppgift att söka motverka en sådan hyresstegring äro nog alla ense örn. Beträffande tillvägagångssättet för att bäst nå målet, synas de sakkunnigas förslag vara mycket uttömmande ehuru icke lätta att förverkliga.

Länsstyrelsen i Kristianstads län: Den inträdda stagnationen på bostadsbyggandets område ger anledning till starka farhågor för en snabbt inträdande bostadsbrist med alla därav följande olägenheter. Länsstyrelsen anser för sin del, att det är ett statligt intresse av största betydelse alt med alla till buds stående medel söka motverka stagnationen i byggnadsproduktionen. Länsstyrelsen hyser den uppfattningen, att de sakkunniga anvisat en framkomlig väg, då det gäller att förebygga den hotande krisen och kan därför i korthet inskränka sig till att biträda de sakkunnigas riktlinjer.

Länsstyrelsen i Malmöhus län: Länsstyrelsen, som anser åtgärder från det allmännas sida böra, så långt möjligt är, vidtagas för främjande och uppehållande under rådande kristid av den för samhällslivet nödvändiga byggnadsverksamheten, kan icke finna annat än att de i betänkandet upptagna förslagen äro väl motiverade och i möjligaste mån böra genomföras.

Länsstyrelsen i Skaraborgs län: Såväl den under senare tid alltmera ökade arbetslösheten, särskilt inom byggnadsindustrin, som den mångenstädes starkt minskade bostadsreserven synes nödvändiggöra åtgärder för ett stimulerande av bostadsbyggandet och från länsstyrelsens sida är för den skull ej något att erinra mot att statliga stödåtgärder vidtagas i de former och under de villkor, som i betänkandet avses.

Ijåns styr elsen i Gävleborgs län: Att åtgärder snarast vidtagas för att förhindra en fortsatt stagnation på bostadsproduktionens område framstår såsom en angelägenhet av största vikt. Frågan gäller här ej endast att bereda

2(> Kungl. Majus proposition nr 251.

sysselsättning åt byggnadsarbetare och därmed jämväl åt andra med byggnadsverksamheten intimt sammanhörande arbetargrupper utan också att frambringa erforderlig tillgång på bostäder.

Länsstyrelsen i Jämtlands län: Den nuvarande kraftiga nedgången i byggnadsverksamheten innebär så allvarliga olägenheter i ett flertal avseenden, bland annat växande arbetslöshet inom byggnadsfacket, att åtgärder till motverkande härav måste anses starkt påkallade.

Fullmäktige i riksgäldskontoret: I likhet nied de sakkunniga finna fullmäktige nödvändigt, att åtgärder vidtagas för att få den stagnerande byggnadsverksamheten i gång i och för undvikande av en eljest å vissa orter hotande byggnadsbrist.

Svenska stadsförbundet: De uppgifter, som i betänkandet lämnas rörande den senaste tidens utveckling på bostadsmarknaden, bekräfta på ett skrämmande sätt de farhågor man för städernas del redan tidigare haft anledning hysa beträffande följderna av bostadsproduktionens avstannande. Även örn följderna ännu i viss omfattning motverkas av andra faktorer, råder det intet tvivel om att ett fortsatt stillestånd i bostadsproduktionen i framtiden måste få ödesdigra verkningar i många avseenden för städernas finanser. I några stadssamhällen råder redan nu en svårartad bostadsbrist.

Hyresgästernas riksförbund: Förbundet vill till alla delar understryka vad de sakkunniga inledningsvis framhållit därom att, därest stagnationen i bostadsproduktionen fortsatt, detta kommer att inom en mycket nära framtid leda till utpräglad bostadsbrist. Förbundet delar även de sakkunnigas farhågor, att bostadsproduktionen icke kommer att inom överskådlig tid igångsättas, örn ej statliga åtgärder vidtagas.

Samverkande byggnadsfackförbunden: Knapphet och brist på bostäder är en allvarlig social fara, som lätt kan leda till nya och enligt förbundets uppfattning icke nödvändiga svårigheter. Det bör därför vara ett samhälleligt intresse av första ordningen, att bostadsproduktionen snarast kommer i gång, framförallt som det redan nu konstaterats en påtaglig brist på lägenheter inom en hel del orter i landet.

På några håll hyser man emellertid den uppfattningen, att en eventuellt uppkommande bostadsbrist synes bliva tämligen differentierad, och att den i varje fall icke torde bliva akut inom den närmaste tiden för våra största städer.

Fullmäktige i riksbanken framhålla således, att det enligt fullmäktiges mening finnes skäl att förmoda, att den allmänna bostadsbrist, som de sakkunniga utgå ifrån skall inträffa inom en mycket nära framtid, kommer att i varje fall på många orter göra sig gällande i mindre utpräglad grad och vid en senare tidpunkt än vad de sakkunniga förutsätta.

Fullmäktige vilja även erinra örn att en akut bostadsbrist av större omfattning för närvarande torde förefinnas endast i ett begränsat antal orter. I en del orter finnes däremot, såsom de sakkunniga även framhålla, en viss, i Stockholm i förhållande till tidigare till och med ökad, bostadsreserv. Enligt fullmäktiges åsikt är det sannolikt, att denna olikhet i läget på bostadsmarknaden i olika orter kommer att göra sig gällande även under den närmaste framtiden och möjligen kommer att bliva än mera utpräglad.

Styrelsen för svenska batikföreningen anser, att nedgången i bostadsreserven är koncentrerad till ett antal samhällen, dit inflyttning skett på grund av förläggning av militär och av krigsindustri. Enligt vad styrelsen

27 Kungl. Majds proposition nr 251.

säger sig lia erfarit förväntas några egentliga svårigheter icke uppkomma under 1941 beträffande våra tre största städer, även örn stagnationen i byggnadsverksamheten skulle fortfara.

Hyresgästernas sparkasse- och byggnadsföreningars riksförbund u. p. a. anför i detta sammanhang bland annat följande.

De sakkunnigas uttalande örn en omfattande bostadsbrist torde få tagas med vissa modifikationer. Det må vara sant, att å några orter antalet lediga lägenheter redovisas med noll. Så är exempelvis fallet i Oskarshamn. Göres emellertid en närmare undersökning rörande orsakerna därtill finner man, att hyresläget i nämnda stad är sådant, att nyproduktion av bostäder, icke ens till de reducerade kostnader de sakkunniga tänkt sig, för närvarande är möjlig. Den omfattande äldre bebyggelsen i staden, med därav följande låga hyror, torde inte kunna kompletteras med moderna hus, förrän en anpassning uppåt av hyresnivån kunnat genomföras. Å andra orter såsom Karlskoga, Linköping m. fl. platser är det förmodligen den temporära ansvällningen av vissa industrier, som föranlett det ökade bostadsbehovet. Det kan med stor säkerhet förutsägas, att vad som å sådana orter för närvarande föranleder bostadsbrist kommer att elimineras, så snart konjunkturen förändras. För Stockholms del förefinnes den egenheten att inom den s. k. inre staden, med de högre hyrorna, finnas inga lediga lägenheter, medan i förorterna, där de billigare hyrorna tillämpas, nästan hela antalet lediga lägenheter är förlagt. Med framhållande av dessa förhållanden å bostadsmarknaden har riksförbundet velat understryka, att en nyproduktion av bostäder redan vid förberedandet bör baseras på så tänkbara normala förhållanden som möjligt. Eljest kan det lätt utveckla sig så, att nyproduktionen utan egentlig anledning drar upp hyresläget å de orter, där nyproduktion äger rum och förorsakar ett socialt ont, som blir svårt att bota.

På fastighetsägarhåll hyser man — i rak motsats till de sakkunniga -— den uppfattningen, att sannolikheten i stort sett talar för en tilltagande ökning av bostadsreserven. Sveriges fastighetsägareförbund anför sålunda härutinnan.

Även med bortseende från att brister kunna föreligga i den företagna undersökningen beträffande storleken av lägenhetsreserven, så synes det icke i och för sig sannolikt, att reserven i allmänhet i landets städer och stadsliknande samhällen är så ringa att en nybyggnadsverksamhet kan sägas för närvarande framstå såsom ofrånkomligen nödvändig annat än på enstaka orter. Tvärtom förefinnas i nuvarande läge, förutom resultatet av de senaste årens rekordproduktion, vissa faktorer av behovskrympande natur, bland annat den minskade hushållsbildningen och den strävan till standardsänkning som krisförhållandena medföra. Svårigheter att uthyra större lägenheter lia redan tydligt börjat framträda och allmänhetens strävanden att förbilliga hyreskostnaderna genom att inskränka bostadsutrymmet komma att återverka på tillgången såväl av smärre som större lägenheter. Sannolikheten talar sålunda i stort sett för en tilltagande ökning av bostadsreserven.

I detta sammanhang torde jag lämpligen få anmäla, att allmänt hållna framställningar örn stödåtgärder i syfte att främja ett ökat bostadsbyggande och dymedelst hindra arbetslösheten inom byggnadsfacket, under senare hälften av 1940 samt under loppet av innevarande år inkommit från samverkande

28 Kungl. Majus proposition nr 251.

byggnads fackförbunden, Norrköpings hyresgästförening, västra distriktet av hyresgästernas riksförbund, de fackligt organiserade arbetslösas förening i Norrköping, svenska murareförbundets avdelning 7 i Göteborg och Stockholms lokala samor g anis atton av S. A. C.

Viel övervägande av vilka åtgärder som kunna vara lämpliga mot den sålunda emotsedda bostadsbristen och dess konsekvens, hyre sstegringen, har de sakkunnigas program i stort sett rönt anslutning hos remissinstanserna. Ett ökat bostadsbyggande har sålunda praktiskt taget enhälligt ansetts vara det bästa botemedlet till avhjälpande av byggnadsmarknadens kris. I dess huvuddrag ha även de sakkunnigas utformning av stödåtgärderna vunnit anslutning. Såsom framgår av det följande (sid. 44 och 45) har emellertid den mycket betydelsefulla del av sakkunnigförslaget, som utgöres av räntegarantin, mött starka betänkligheter från Överståthållarämbetet, länsstyrelsen i Blekinge län, en reservant i riksgäldskontoret, svenska arbetsgivareföreningen och Sveriges fastighetsägareförbund. En viss tveksamhet rörande de statliga stödåtgärdernas omfattning har ävenledes gjort sig gällande hos några remissinstanser, bland andra kommerskollegium (sid. 47).

Vissa erinringar av principiell innebörd framföras av Sveriges industriförbund, i vars yttrande bland annat anföres: Ett genomförande av de sakkunnigas förslag i denna dess ekonomiskt viktigaste del kommer att medföra en långt verkande statlig tillsyn över all nybyggnadsverksamhet för bostadsändamål. Det kontrollerande statliga centralorganet får bedöma icke blott byggnadsföretagarens kreditvärdighet, hans tekniska förutsättningar för uppgiften och den sannolika hållbarheten i hans kalkyler utan även tomtprisets skälighet samt, icke minst örn bygget överhuvud bör komma till stånd och, därest så befinnes böra ske, under vilken tid av året arbetet lämpligen bör utföras. Denna praktiskt taget totala avhängighet av ett statsorgans beslut rörande förutsättningarna och sättet för bedrivande av ekonomisk verksamhet torde i vårt land näppeligen ha sin motsvarighet på något annat område av jämförlig storleksordning, örn transportväsendet undantages. Vidare anför förbundet:

Örn de sakkunnigas antagande är riktigt, att kreditmarknadens nuvarande läge är den avgörande anledningen till bostadsbyggandets avstannande, så torde förslaget örn en statlig räntesubvention dock i och för sig kunna anses vara en framkomlig väg för svårigheternas mötande, även om det är möjligt, att dess tekniska anordning ej erhållit den lyckligaste lösningen. Under alla omständigheter bör emellertid uppmärksammas, att det här gäller ett kapitalmarknadsproblem av den största räckvidd och framför allt en avvägning mellan olika kapitalbehov. I detta sammanhang erinrar förbundet om, att inom industriens utredningsinstitut nyligen företagits en utredning i syfte att belysa omfattningen av de planerade industriella investeringarna under 1941. Denna undersökning gav Aud handen, att man för de industriella investeringarnas Audkommande värdemässigt sett har att räkna med allenast en jämförelseAns obetydlig nedgång i förhållande till läget under fjolåret och år 1939. De anspråk på material etc., som dessa investeringar kunna komma att föranleda,

29 Kungl. Majus proposition nr 251.

synes förbundet böra beaktas vid uppgörande av planerna för det subventionerade bostadsbyggandet. Detta och liknande avvägningsspörsmål, som här möta och som förutsätta en reglering av marknaden, utan vilken de sakkunnigas förslag näppeligen kan genomföras, torde ej böra anförtros åt ett underordnat statsorgan, som saknar den allmänna överblicken över samtliga de konkurrerande behoven.

Några remissinstanser ha vid sidan av ett ökat bostadsbyggande förordat införande av en allmän hyreskontroll. Det mest direkta förordandet av en dylik kontroll kommer från hyresgästernas riksförbund, som ifrågasätter, örn icke en allmän hyresreglering bör övervägas parallellt med de övriga föreslagna åtgärderna. I allt fall synes det förbundet lämpligt, att i beredskapssyfte en hyresstegringslag utarbetas, vilken med kort frist kan sättas i kraft, när förhållandena det påkalla. Länsstyrelsen i Västerbottens län finner, att, då hyresnivån i länets städer redan förut är förhållandevis hög, synes de sakkunnigas förslag örn åtgärder till övervakning av hyresutvecklingen i syfte att möta en hyresstegringstendens vara värt allt beaktande. Statens byggnadslånebyrå anser, att man genom kontroll bör förebygga eller begränsa hyresstegring, och samverkande byggnadsfackförbunden vilja på det kraftigaste understryka de sakkunnigas uttalande, att åtgärder för en offentlig hyreskontroll böra hållas i beredskap parallellt med en priskontroll.

Däremot ställer sig statens priskontrollnämnd tveksam beträffande införande av en allmän hyresreglering. Nämnden anför härom bland annat följande:

Med hänsyn till bostadshyrornas betydelse för levnadskostnaderna och därmed för hela prisnivån emotser priskontrollnämnden en eventuell framtida hyresstegring med oro. Nämnden önskar därför instämma med byggnadskostnadssakkunniga i behovet av offentliga reglerings- och stödåtgärder på detta område. Liksom de sakkunniga ställer sig emellertid nämnden mycket tveksam beträffande införandet av en allmän hyresreglering efter mönster från föregående krigsperiod, och därest en sådan skulle bli ofrånkomlig anser nämnden, att den icke bör infogas inom nämndens arbetsområden utan anförtros åt lokala organ, vilka äro insatta i de på respektive orter rådande bostadsförhållandena. Nämnden ansluter sig helt till byggnadskostnadssakkunnigas uppfattning att något verkligt skydd emot framtida hyresstegrmgar kan erhållas endast därest en för den nuvarande hyresnivån avpassad bostadsproduktion av tillräcklig omfattning kan åvägabringas.

Länsstyrelsen i Uppsala län hyser starka betänkligheter mot införande av en allmän hvresreglering och svenska, teknologi öreningen avråder bestämt från vidtagande av en dylik åtgärd.

Departementschefen.

Örn nödvändigheten av omfattande stödåtgärder med syfte att stimulera byggnadsverksamheten och särskilt bostadsbyggandet synes för närvarande knappast några större meningsskiljaktigheter föreligga. Den tveksamhet gentemot dylika åtgärder, som tidigare på många håll föranletts av hänsynen

30 Kungl. Majus proposition nr 2ol.

till de statsfinansiella förutsättningarna, av ovissheten om bostadsmarknadsutvecklingen samt av kravet att vid fördelningen av knappa resurser försvarsoch ersättningsproduktionens behov i första hand skulle tillgodoses, har vikit tillbaka i samma mån som bostadsbyggandets kris utvecklat sig. Det är nu uppenbart, att å ena sidan ett betydande behov av nyproduktion av bostäder förefinnes på många orter, vilket hämmas av nuvarande ränte- och kostnadsläge, och att å andra sidan bostadsbyggandets förlamning bildar ett arbetslöshetsproblem, som icke inom rimlig tid kan lösas utan ett återupptagande i viss omfattning av bostadsbyggandet. Örn behovet av åtgärder i detta syfte råder i remissvaren praktiskt taget fullständig enighet.

Det har framhållits i byggnadskostnadssakkunnigas betänkande och understrukits i vissa remissyttranden, att bostadsbyggnadsbehovet och risken för bostadsbrist varierar starkt. På vissa orter framför allt sådana som lia betydelse som militära förläggningsorter eller för krigsindustri, inträdde redan under föregående år akut bostadsbrist, under det att på andra, till vilka de största städerna. höra, bostadsreserven ännu synes lia nästan normal storlek. Denna ojämnhet är en naturlig konsekvens av den näringslivets omställning, som försvarsoch avspärrningshushållningen nödvändiggjort. Det bör erinras om, att vid den inventering av lägenhetsreserven, som socialstyrelsen verkställde i november 1940, bostadsbrist konstaterades icke endast på enstaka orter utan i en betydande del av landets stadssamhällen. Då verkningarna på bostadstillgången av byggnadsverksamhetens sammankrympning gjort sig gällande med full kraft först under det senaste halvåret synes det finnas fog för uppfattningen, att ett fortsatt stillestånd i bostadsbyggandet betyder risk för växande utbredning av bostadsbrist. Denna uppfattning bekräftas av den enquéte rörande bostadsmarknadsläget i rikets städer, som socialstyrelsen utfört i april detta år. Enligt preliminära uppgifter, som jag inhämtat från socialstyrelsen, visar denna undersökning en markerad tendens till försämrad bostadstillgång. I 91 städer, från vilka uppgifter hittills föreligga, uppgavs i oktober 1940 tillgången på moderna smålägenheter såsom god eller tillräcklig i 22 fall, såsom knapp eller otillräcklig i 69 fall. Motsvarande siffror i aprilundersökningen 1941, där uppdelning på olika smålägenhetskategorier skett, äro följande: för lägenheter örn 1 rum och kök tillräcklig tillgång i 3 fall, knapp eller otillräcklig i 87 fall (1 obesvarad), för lägenheter örn 2 rum och kök god eller tillräcklig tillgång i 11 fall, knapp eller otillräcklig i 79 fall (1 obesvarad). Det är dock givet att en bedömning a.v bostadsmarknadsutvecklingen nu måste vara osäker, i synnerhet med hänsyn till den roll, som spelas av hushållsupplösning eller uppskjutande av normal hushållsbildning till följd av ekonomiskt tryck och osäkerhet, icke minst för den betydande del av befolkningen, som för sin försörjning varit beroende av byggnadsverksamheten. En minskning av bostadsefterfrågan av dylik art bottnar ju dock i förhållanden, som måste av sociala skäl motarbetas.

Ojämnheten i bostadsbyggnadsbehovet på olika orter kan innebära, att de bostadspolitiska och de arbetsmarknadspolitiska skälen för åtgärder till bygg-

31 Kungl. Majus proposition nr 251.

nadsverksamhetens stödjande stundom icke sammanfalla. På en ort kan behovet av nya bostäder vara stort men arbetslösheten bland byggnadsarbetare ringa, under det att på en annan ort förhållandet kan vara det motsatta. Det kan knappast på förhand uppställas någon bestämd regel för i vilken grad hänsyn till rent arbetslöshetspolitiska syften bör tagas vid verkställandet av åtgärder, som avse bostadsbyggande. I den mån möjligheter föreligga att genom tillfällig överflyttning av byggnadsarbetare från orter med ringa byggnadsbehov och stor arbetslöshet till orter med större byggnadsbehov åstadkomma utjämning på byggnadsarbetsmarknaden böra dessa möjligheter givetvis tillvaratagas. Lämplig variation av inriktningen av stödåtgärder för byggnadsverksamheten alltefter förutsättningarna på olika orter torde i praktiken möjliggöra att de arbetslöshetspolitiska och bostadsmarknadspolitiska behoven kunna samtidigt tillgodoses i tillbörlig grad, även örn åtgärder till stöd för det allmänna bostadsbyggandet enbart eller i huvudsak utmätas med hänsyn till läget på bostadsmarknaden. Utifrån samma synpunkt finner jag det olämpligt att använda arbetslöshetsmedel för subventionering av bostadsbyggande, vilket — såsom framgår av det följande — ifrågasatts av vissa hyresgästorganisationer i Göteborg.

Byggnadskostnadssakkunniga lia som mål för stödåtgärder för bostadsbyggandet uppställt marknadens förseende nied bostäder i tillräcklig omfattning för att hindra bostadsbrist och till årliga kostnader, som motsvara dem för likvärdiga, under senare år byggda bostäder. De föreslagna åtgärderna syfta därför till att förhindra en allmän, av bostadsbrist och ökade nyproduktionskostnader betingad höjning av hyresnivån (utom värmekostnad och onera). Jag delar helt utredningens mening i denna grundläggande uppfattning av problemet. Med hänsyn till bostadshyrornas betydelse för levnadskostnaderna och därmed för hela prisnivån måste, som priskontrollnämnden understryker, en eventuell framtida hyresstegring emotses med oro. En allmän hyresreglering kan visserligen förhindra hyresstegring, som ej betingas av ökade kostnader, men ej uppkomsten av en splittring av hyresnivån, som i och för sig verkar hämmande på bostadsproduktionen, och av en kanske lång tid bestående bostadsbrist. Den enda ur alla synpunkter tillfredsställande lösningen av bostadsmarknadsproblemet är att skapa betingelser för en efter den nuvarande hyresnivån avpassad bostadsproduktion av tillräcklig omfattning.

I detta sammanhang synas mig även utredningens synpunkter på bostadsmarknadsutvecklingen på längre sikt vara beaktansvärda. Under det sistförflutna decenniet har skett en icke obetydlig förskjutning i gynnsam riktning mellan allmän inkomstnivå och nivån för bostadskostnaderna, vilken utgjort en förutsättning för den tendens till förbättrad utrymmesstandard, som kan konstateras under åren före kriget. De nu inträdda förhållandena skulle, örn de bleve bestämmande för nyproduktionen av bostäder i fortsättningen, kunna betyda icke endast ett tillfälligt hejdande av standardhöjningen, vilket med hänsyn till det allmänna försörjningsläget måhända visar sig oundvikligt, utan

32 Kungl. Majus proposition nr 251.

även en bestående försämring i fortsättningen av möjligheterna till en sund utveckling av bostadsförhållandena. Detta är av betydelse icke endast ur bostadskonsumtionens synpunkt utan även för byggnadsverksamhetens utveckling på längre sikt. Det kan beräknas, att hushållsbildningen i fortsättningen som en konsekvens av förskjutningarna i befolkningsstrukturen kommer att följa en starkt fallande linje, vilket i och för sig måste verka reducerande på den löpande bostadsefterfrågan och utsätta byggnadsverksamheten för större krisrisker än under de gångna årtiondena, som utmärkts av en ständigt växande hushållsbildning. Endast genom en fortskridande höjning av bostadsstandarden kan en dylik tendens motverkas. En sådan höjning förutsätter emellertid en gynnsam relation mellan den allmänna inkomstnivån och nivån för bostadskostnaderna. Skulle detta förhindras genom att de för bostadskostnaderna bestämmande faktorerna fastlåsas i de nu inträdda lägena kunna konsekvenserna för den framtida bostadsproduktionen bli ödesdigra. Det är sålunda icke endast med hänsyn till den nuvarande akuta krissituationen utan även för byggnadsverksamhetens och bostadsförsörjningens utvecklingsmöjligheter på längre sikt av den största betydelse att kostnadsliindren för en bostadsproduktion, som icke driver hyresnivån i höjden, undanröjas.

Den lösning, som av byggnadskostnadssakkunniga anvisas, innebär en kombination av statliga stödåtgärder i form av finansiell medverkan vid bostadsbyggande och anpassning av tomtpriser och egentliga byggnadskostnader. De sakkunniga beräkna, att vid det föreslagna systemet för kreditstöd förräntningsprocenten på hela fastighetskapitalet skulle komma i nivå med den sedvanliga före krisen, samt att en återgång av tomtprisnivån till läget före den senaste högkonjunkturen, en jämkning av byggnadsarbetarlönerna i samband med en säsongutjämning, som garanterar en minst lika lång genomsnittlig årsarbetstid som under högkonjunkturåret 1939, samt tillvaratagandet av tekniska möjligheter till rationalisering av byggnadskonstruktioner och lägenhetsutrustning utan avsevärd sänkning av bostadsstandarden skulle kunna bringa fastighetskostnaderna ned i samma läge som före krisutbrottet. I fråga om materialpriserna räkna de sakkunniga med att vissa sänkningar skulle kunna ske; chanserna härför anses dock uppvägas av riskerna för ytterligare prisstegringar på andra punkter, framför allt till följd av bränsle- och transportprisernas höjning.

Det är uppenbart, att dessa kalkyler och uppskattningar av reduktionsmöjligheterna kunna hålla endast under de förutsättningar, som vid kalkylernas uppgörande voro tillfinnandes, och icke kunna vara oberoende av den fortsatta allmänna prisutvecklingen. Det vill dock synas, som örn förutsättningarna ännu i huvudsak föreligga. Enligt uppgifter, som inhämtats om utvecklingen av priserna på byggnadsmaterial sedan den tidpunkt på hösten 1940, till vilken kalkylerna hänföra sig, fram till april 1941, Ira — såsom jag i fortsättningen kommer att närmare beröra — inga större förändringar i de samlade materialkostnaderna skett. — Beträffande tomtpriserna har marknaden under den senaste tiden varit för obetydlig för att något omdöme skall

Kungl. Maj:ts proposition nr 251.

kunna bildas; man torde dock kunna utgå ifrån att i de fall, tomtupplåtelse för nybyggnad förekommit, villkoren betydligt avvikit från de under föregående högkonjunktur gällande.

Yad lönekostnaderna inom byggnadsverksamheten beträffar torde dessa komma att bero på pågående avtalsförhandlingar mellan arbetsmarknadens parter inom byggnadsväsende! Det har å ena sidan framställts mycket allvarliga anmärkningar emot rådande lönenivå för byggnadsarbetare, såsom att olika arbetsmoment icke värderas i proportion till den tid, deras utförande kräver, samt att vissa ackordspriser hämma det tekniska framåtskridandet. Det har till och med gjorts gällande, att byggnadsfackens lönenivå i så hög grad bidrar till fördyrandet av byggnadskostnadema, att man måste befara att den i nuvarande läge verkar nästan prohibitivt på byggnadsverksamheten. Å andra sidan har det förklarats, att byggnadsarbetarnas inkomster i genomsnitt ingalunda kunna anses vara höga. Vissa i ögonen fallande relativt stora inkomster äro undantagsfall, som icke utgöra giltiga bevis på en för hög lönenivå. Det göres vidare gällande, att några procent högre eller lägre lönenivå inom byggnadsfacket är utan betydelse för byggnadskostnadema, emedan lönerna överhuvud taget spela en underordnad roll i de kostnader, som slutligen bestämma hyresnivån.

Verkställda utredningar kunna användas till stöd för bägge de rakt motsatta meningarna. De högsta inkomsterna torde förekomma i sådana städer, där arbetstillgången är mycket betydande och där på grund härav ett antal byggnadsarbetare hava jämförelsevis jämn sysselsättning året runt. I de delar av landet, där den årliga byggnadsvolymen är ringa och säsongarbetslösheten följaktligen utpräglad, uppnå byggnadsarbetarna sällan årsinkomster, som i mera betydande mån överstiga andra arbetares. För byggnadskostnadema är det emellertid icke årsinkomsten utan betalningen för varje särskild arbetsprestation som är det avgörande.

Vad frågan örn lönernas inverkan på hyresnivån angår torde det visserligen vara sant, att några procent högre eller lägre byggnadsarbetarlöner har ett relativt ringa inflytande på denna, men då det nu gäller att söka bringa byggnadskostnadema i ett sådant läge, att 1939 års hyresnivå kan bibehållas, spela alla faktorer, som kunna påverka kostnaderna sin roll. Att en rimlig förlängning av den årliga byggnadssäsongen bör medföra en jämkning av ackordspriserna synes mig naturligt. Oavsett en sådan förlängning torde emellertid på sätt byggnadskostnadssakkunniga framhållit vissa ackordspriser, som icke stå i proportion till lönesättningen i övrigt eller äro hinderliga för den tekniska utvecklingen, böra nedsättas.

Enär det kan anses såsom givet, att den bostadsproduktion, som under det närmaste året kommer till stånd, i betydande mån kommer att drivas med stöd av byggnadslånebyrån, kommer denna i avsevärd omfattning att få inflytande på den åsyftade byggnadsverksamheten och bör ha i sin hand möjligheter att föreskriva byggnadstider som åtminstone till viss del fördela verksamheten över större delen av året.

Det torde förtjäna påpekas, att de sakkunniga icke räknat med företagar-

Bihang till riksdagens protokoll 19-11. 1 sami. Nr 251. 790 n 3

34 Kungl. Majus proposition nr 251.

vinst utöver normal ersättning för administrationskostnader, så som dessa beräknas vid byggnadsverksamhet av allmännyttiga företag. Utredningen utgår från såsom självklart, att i byggnadsproduktion, som erhåller offentligt stöd, spekulations- och andra oförtjänta företagarvinster skola vara uteslutna. Även om, enligt utredningens uppskattning, vinster av detta slag under året före krisutbrottet genomsnittligen icke hade mera väsentlig betydelse, torde man dock kunna räkna med att en sänkning av företagarvinsterna inom byggnadsverksamheten kan i en viss örn än svårmätbar grad motverka att höjda andra kostnader överflyttas på hyrorna. Det bör vidare erinras örn, att de kalkyler, på vilka utredningen bygger sina uppskattningar av reduktionsmöjligheterna, avse typiska fall, närmast motsvarande ordinär bostadsbebyggelse i medelstor stad. I verkligheten växla givetvis reduktionsmöjligheterna avsevärt alltefter exempelvis tomtprisernas relativa andel av fastighetskostnaderna, den standard, som gällt för bebyggelsen inom orten under senare år o. s. v. På orter, där igångsättande av bostadsbyggande framstår som angeläget, synes man även kunna påräkna ekonomiska insatser från kommunens sida, t. ex. i form av tomtupplåtelse på gynnsammare villkor än dem utredningen förutsatt.

Med tillvaratagande av dylika jämkningsmöjligheter torde det byggnadsprogram, som utredningen framlagt, i vad angår närmaste byggnadsår, vara genomförbart med sådana finansieringsvillkor, som föreslagits, även örn den allmänna pris- och levnadskostnadsutvecklingen skulle medföra smärre förskjutningar i den byggnadskostnadskalkyl, varmed utredningen räknat. Detta förutsätter dock en noggrann prövning av byggnadsföretagens kostnader och utförande samt kontroll av hyrorna i de fastigheter, som erhålla statens finansiella stöd.

Syftet med denna prövning och kontroll bör vara att tillse, att de hyror, till vilka de med statens finansiella stöd nybyggda bostäderna tillföras bostadsmarknaden, icke överstiga den på orten gällande hyresnivån för nyligen — före krisutbrottet -— byggda lägenheter av jämförlig kvalitet och belägenhet. Uppställandet av detta villkor är ett väsentligt drag i konstruktionen av det statliga stödet åt bostadsbyggandet. Prövningen av att detta villkor uppfylles tillkommer i första hand byggnadslånebyrån, som vid granskningen av ansökningar örn statligt kreditstöd bör ha att tillse att de förebragta kostnadskalkylerna möjliggöra en hyressättning efter nämnda regel och, örn så ej är fallet, avslå ansökan. I vilken omfattning ett bostadsbyggnadsprogram kommer att bli realiserat blir därigenom beroende av byggnadsföretagarverksamhetens och de för fastighetskostnaderna bestämmande faktorernas förmåga av anpassning. Möjlighet till undantag från här ifrågavarande villkor bör givas endast i fall, där allvarlig bostadsbrist hotar och där särskilda omständigheter, som försvåra uppfyllandet av villkoret, kunna påvisas. Dylika fall böra underställas Kungl. Maj:ts prövning.

Piealiseras det här antydda programmet för stöd åt bostadsproduktionen, torde läget sammanfattningsvis kunna angivas sålunda.

35 Kungl. Maj:ts proposition nr 251.

Om byggnadskostnaderna icke kunna på sätt här förutsatts nedbringas, få vi en byggnadsverksamhet av ringa omfattning. Kunna däremot kostnaderna nedbringas, har man anledning räkna med att en byggnadsverksamhet av jämförelsevis stor omfattning kommer till stånd. Frågan huruvida man skall nå det mål, som jag för min del anser vara rimligt nämligen 1930 års byggnadsvolym, kommer alltså i hög grad att bero på de intresserade parterna själva. Örn det visar sig, att man med de kostnader, som man kommer fram till i fråga örn varje enskild fastighet, kan hålla nere hyresnivån, skall ansökan om tertiärlån kunna beviljas; i annat fall bör den avslås.

Det synes ganska uppenbart, att byggnadslånebyrån bör kunna väl behärska fastigheternas räntekostnader, tomtpriserna och företagareinkomsterna, men kreditgivares ränteanspråk, kommunal och enskild tomtpolitik och företagares vinstanspråk kunna självfallet försvåra den nu åsyftade bostadsproduktionen, om dessa parter icke villigt medverka till att i sin mån förbilliga byggnadskostnaderna. Främst torde det dock komma att bero på materialleverantörerna och deras priser samt på byggnadsarbetarnas löneanspråk, huruvida de förslag, som i denna proposition föreläggas riksdagen, skola leda till en mycket omfattande eller en helt ringa nyproduktion av bostäder, emedan byggnadslånebyrån ifråga örn dessa kostnader icke kan väntas på samma sätt som ifråga örn övriga kostnader bli i stånd att behärska situationen.

Med det hyresprogram, som ställts upp för all bostadsproduktion, till vilken staten nu skall medverka, kan nämligen frågan huruvida byggnadslånebyrån skall bevilja eller avslå framställningar örn tertiärlån bli beroende på helt obetydliga variationer i byggnadskostnaderna.

Som självklar förutsättning för att byggnadsverksamheten skall kunna med stöd från det allmänna igångsättas och bedrivas gäller att förhållandena på denna del av arbetsmarknaden äro ordnade, och att de olägenheter ifråga örn ackordspriserna, varom förut erinrats, därvid blivit undanröjda.

Reala förutsättningar för ett ökat bostadsbyggande.

Byggnadskostnadssakkunniga.

Som sammanfattning av sin undersökning av byggnadsindustrins nuvarande materialförsörjningsfrågor anföra byggnadskostnadssakkunniga:

De insamlade uppgifterna ha givit vid handen, att man icke behöver räkna med att en råvarubrist skall stoppa önskvärd byggnadsverksamhet. Järntillgången är emellertid så begränsad, att föreliggande möjligheter att vid byggen inskränka järnåtgången böra tillvaratagas. En verklig brist synes eljest icke göra sig gällande annat än för linolja och billiga taktäckningsmaterial. I intet av dessa fall är emellertid bristen sådan, att den i och för sig omöjliggör en viss byggnadsverksamhet. I viss utsträckning förefinnas lämpliga ersättningsämnen och i en del fall kan man avstå från t. ex. målning, åtminstone för en kortare tid. Allvarligare är i så fall den allmänna bränslebrist, som kan uppkomma och som skulle drabba ett flertal byggnadsämnesindustrier tämligen hårt. För de sakkunniga framstår emellertid önskemålet att åstadkomma en sådan byggnadsverksamhet, som erfordras för att en allvarlig bostadsbrist skall

36 Kungl. Majus proposition nr 251.

kunna undgås, som så betydelsefullt, att byggnadsverksamheten enligt deras mening icke torde böra sättas i efterhand vid en nödvändig begränsning av användningen av knappa tillgångar. Tvärtom synes enligt de sakkunnigas uppfattning en viss byggnadsverksamhet böra intaga en framskjuten plats vid fördelningen på olika användningsområden av tillgängliga resurser (t. ex. av järn och bränsle). Skulle härvidlag en ytterligare inknappning än den, som för ögonblicket framstår som erforderlig, bli nödvändig, torde någon sådan anordning få tillgripas, att ett offentligt organ utrustas med befogenhet att företaga en avvägning av förbrukningen olika byggnadsprojekt emellan. Som de sakkunniga på annan plats i sitt betänkande utveckla, torde övervägande delen av den byggnadsverksamhet, som inom den närmaste framtiden kan komma att äga rum, förutsätta en offentlig medverkan ifråga örn finansieringen. Den prövning av olika byggnadsprojekt ur olika synpunkter, som härvid måste förutsättas, torde därvid närmast tillkomma statens byggnadslånebyrå. Det skulle förmodligen ligga närmast till hands att de överväganden, som hushållningen med vissa knappa resurser påkallar, kombineras med denna prövning. De sakkunniga förutsätta därvid att byggnadslånebyrån kommer att samarbeta med andra organ som de kommunala byggnadsnämnderna, arbetsmarknadskommissionen, industrikommissionens byggnadsavdelning m. fl.

De sakkunniga ha även sökt bilda sig en uppfattning örn huruvida transportapparatens kapacitet kan tänkas komma att lägga hinder i vägen för önskvärd byggnadsverksamhet. Såvitt de förstå föreligger knappast en sådan risk.

Yttrandena.

Rörande möjligheten att erhålla för genomförande av det föreslagna byggnadsprogrammet erforderlig arbetskraft och nödig material föreligga uttalanden från statens arbetsmarknadskommission och statens industrikommission, vilken jämväl berört tillgången på transportmedel.

Statens arbetsmarknadskommission anför bland annat följande.

Ett försök att med ledning av kända arbetslöshetsuppgifter och sannolikt behov av efterfrågan på bostäder bedöma möjligheten att tillgodose detta behov enbart med anlitande av arbetslösa och sålunda utan att inkräkta på annan verksamhets legitima behov av arbetskraft torde näppeligen kunna göras utan att hänsyn tages även till de indirekta sysselsättningsmöjligheter, som skapas av byggnadsindustrin. Att erforderligt antal byggnadsarbetare stå till förfogande framgår bland annat av de sakkunnigas undersökningar, men i fråga örn materialindustrierna och transportväsendet är någon motsvarande uppskattning av tillgången på arbetskraft ej verkställd. Så mycket torde dock kunna sägas, att en väsentlig utvidgning av den nuvarande låga bostadsproduktionen bör kunna äga rum utan att på grund härav svårigheter uppstå för anskaffandet av arbetskraft inom andra arbetsområden.

I fråga örn materialtillgången anför statens industrikommission följande i sitt yttrande.

Yad beträffar tillgången på byggnadsråvaror torde försörjningen med olika slags byggnadsjärn vara av avgörande betydelse. Såsom kommissionen i en

37 Kungl. Maj:ts proposition nr 251.

skrivelse till chefen för finansdepartementet den 21 januari 1941 anfört, är det på grund av ovissheten angående träkolsförsörjningen samt importen av järn och fasta bränslen från Tyskland ogörligt att på längre sikt säkert bedöma möjligheterna att förse marknaden med byggnadsjärn. Dessa möjligheter torde i varje fall vara så begränsade, att bostadsbyggande bör komma till stånd endast i de fall, då ett starkt behov föreligger. Med hänsyn till nyssnämnda svårigheter att planera på längre sikt torde —- därest de sakkunnigas förslag vinner bifall — byggnadslånebyrån tid efter annan, t. ex. månadsvis, böra underrätta kommissionen örn omfattningen av aktuella byggnadsplaner, varigenom kommissionen successivt kan taga ställning till den omfattning, i vilken byggnadsjärn och andra råvaror kunna disponeras för bostadsbyggande. Kommissionen vill erinra örn att ett liknande arrangemang träffats ifråga örn offentliga byggnads- och anläggningsföretag. I sådant sammanhang kan kommissionen också uttala sig angående möjligheterna att spara byggnadsjärn, t. ex. genom en övergång till träbjälklag och dylikt — vilka möjligheter med hänsyn till knappheten på järn böra i största möjliga utsträckningbeaktas. Yad särskilt beträffar de av de sakkunniga behandlade besparingsmöjligheter, som ligga i övergång till högvärdigt järn samt ökning av tillåten påkänning på armerings järn vill kommissionen framhålla, att detta nödvändiggör tillgång till kontrollanter med härför erforderliga speciella kvalifikationer.

Bristen på linolja kan däremot ej anses utgöra en begränsande faktor, då ersättningsämnen för vissa ändamål finnas att tillgå och målning i andra fall kan utföras på ett enkelt, materialbesparande sätt eller helt anstå.

Kommissionen kan i brist på närmare uppgifter örn omfattningen av de biltransporter, som den avsedda byggnadsverksamheten skulle kräva, icke med någon bestämdhet bedöma, huruvida denna faktor behöver begränsa byggnadsprogrammet. Det synes dock sannolikt, att så ej behöver ske.

Vidkommande härefter de finansiella förutsättningarna för förverkligande av det föreslagna nybyggnadsprogrammet torde jag lämpligen få lämna en redogörelse för vad yttrandena härutinnan innehålla i samband med att jag närmare redogör för den föreslagna statliga räntegarantin.

Departementschefen.

Vad angår de reala förutsättningarna för bostadsbyggande, främst tillgången på material och transportkapacitet, som kunna disponeras utan inkräktande på andra, mera angelägna produktionsuppgifter, synes det omöjligt att på förhand bedöma dessa med full säkerhet. I fråga örn materialförsörjningen framhåller statens industrikommission, att det är ogörligt att på längre sikt säkert bedöma möjligheterna att förse marknaden med byggnadsjärn. En väsentlig utvidgning av nuvarande bostadsbyggande torde emellertid sannolikt icke behöva förhindras av knapphet å byggnadsjärn, detta särskilt örn järnkrävaude konstruktioner i möjligaste nian undvikas. Knappheten på fossilt bränsle är ägnad att framkalla oro beträffande möjligheterna att erhålla tegel och cement i erforderlig utsträckning. Enligt vad jag inhämtat från industri- och bränslekommissionerna torde emellertid tegelförsörjningen fölen utvidgad byggnadsverksamhet sannolikt kunna tryggas genom ökad vedeldning vid tegelbruken. Vad cementen beträffar torde lägel icke vara lika tillfredsställande, ehuru en förbättring vunnits genom deli övergång från användning av A cement till E-cement, varom industrikommissionen utfärdat

38 Kungl. Majlis proposition nr 251.

direktiv. Även vid en något gynnsammare utveckling av kolimporten än man nu vågar antaga torde man icke kunna räkna med att cement skall kunna disponeras för bostadsbyggande i samma omfattning som under 1940. Möjligheterna att likväl uppnå ett bostadsbyggande av ungefär den storlek som de sakkunniga förordat bli därför beroende bland annat av i vilken grad bostadsbyggandet inriktas på cementbesparande bostadstyper och konstruktioner. Beträffande såväl cementen som övriga knappa material föreligger därjämte en växelverkan med den byggnadsverksamhet av annan art — fästningsanläggningar, broar, kraftverk, fabriker etc. — som kan komma till stånd och som i regel kräver en relativt stor förbrukning av knappa byggnadsmaterial. En avvägning mellan materialbehoven för olika slags byggnadsföretag blir sålunda nödvändig.

I sista hand blir, såsom redan antytts, utvecklingen av importen av framför allt fossila bränslen avgörande, varför byggnadsprogrammets omfattning tid efter annan måste omprövas i anslutning till inom bränsle- och industrikommissionerna tillämpade planer för industrins bränsleförsörjning. Såväl på grund härav som med hänsyn till nödvändigheten av att bostadsbyggandet inriktas på järn- och cementbesparande hustyper och konstruktioner torde byggnadslånebyrån böra fortlöpande inhämta yttranden från industrikommissionens byggnadsavdelning.

Den tillgängliga transportkapaciteten kan, särskilt med tanke på behövliga bränsletransporter, komma att vålla svårigheter; dock synes denna faktor troligen icke bliva den i första hand begränsande.

Vad slutligen angår tillgången på arbetskraft vill jag först framhålla, att den utbredda arbetslösheten bland byggnadsarbetarna ju är ett av skälen till framläggandet av ett omfattande byggnadsprogram. Tages åter hänsyn även till den indirekta sysselsättning i materialindustrier och transportverksamhet, som föranledes av byggnadsverksamheten är det, såsom ock framhålles av statens arbetsmarknadskommission, tydligt, att en väsentlig utvidgning av den nuvarande låga bostadsproduktionen bör kunna äga rum utan att på grund härav svårigheter uppstå för anskaffandet av arbetskraft inom andra arbetsområden.

Ränte- och kreditfrågor.

Innan jag övergår till att lämna en redogörelse för detta ämne torde det vara lämpligt att här inskjuta en kort sammanfattning av de för tertiärlån nu gällande reglerna samt den hittillsvarande medelsanvisningen för detta ändamål. Reglerna, som återfinnas i kungörelse den 30 juni 1937 (nr 658) angående tertiärlån till viss fjostad sbyggnads verksamhet, ändrad genom kungörelse nr 669/1940, äro följande:

Tertiärlån utgå för främjande av sådana byggnadsföretag, som avse uppförandet i städer och stadsliknande samhällen av bostadshus, huvudsakligen innehållande rymliga smålägenheter (flerfamiljshus), eller av egnahem (enfamiljshus).

Lån beviljas endast under förutsättning, att kommunen åtagit sig förmedling och har utsett förmedlingsorgan t. ex. i stad drätselkammaren och på landet kommunalnämnden eller municipalnämnden.

Kungl. Majus proposition nr 251.

39 Lån får ifråga om flerfamiljshus ej överstiga 20 procent av det värde å fastigheten eller, där fråga är örn tomträtt, å byggnaden, som byggnadslånebyrån efter verkställd värdering godkänt, eller 20 procent av det taxeringsvärde, som efter byggnadsföretagets fullbordande åsättes fastigheten eller, där fråga är örn tomträtt, byggnaden. Lån för enfamiljshus får ej överstiga 35 procent av det värde å fastigheten eller, där fråga är örn tomträtt, å byggnaden, som byggnadslånebyrån efter verkställd värdering godkänt.

Lån skall säkerställas av inteckningar i vederbörande fastighet eller tomträtt liggande beträffande flerfamiljshus inom 90 procent av nyss angivna båda värden och beträffande enfamiljshus inom 85 procent av det av byggnadslånebyrån godkända värdet.

Räntan utgör 4.5 procent. Amorteringstiden är för lån till flerfamiljshus 30 år och för lån till enfamiljshus 20 år. Annuiteten är dock för de första 10 åren satt lägre än som motsvarar dessa amorteringstider, eller till 5.2 5 respektive 6.9 procent.

Tertiärlån utlämnas från ett å kapitalbudgeten under fonden för låneunderstöd anvisat reservationsanslag till tertiärlån för viss bostadsbyggnadsverksamhet. Medel å detta anslag ha anvisats från och med budgetåret 1937/38 och den sammanlagda medelsanvisningen till och med budgetåret 1939/40 uppgick till 1,750,000 kronor. Tertiärkrediter av statsmedel ha emellertid utlämnats redan före budgetåret 1937/38; rörande omfattningen därav torde jag få hänvisa till den i proposition nr 237 till 1940 års lagtima riksdag lämnade allmänna översikten av den statliga bostadspolitiken sedan 1933.

Den redan under 1939 framträdande krisen på byggnadsmarknaden föranledde betydligt ökade anslagsäskanden för tertiärlån och 1940 års lagtima riksdag anvisade på Kungl. Majda förslag (prop. nr 237) ett reservationsanslag av 10,000,000 kronor för detta ändamål. Med bifall till i propositionen framlagda förslag medgav riksdagen därjämte, dels att låneverksamheten utsträcktes till att avse rikets tre största städer, vilka tidigare varit undantagna, dels ock att långivningen utvidgades till att omfatta enfamiljshus. För att motverka räntehöjningen på inteckningslån samt byggnadskostnadernas stegring gjordes vidare villkoren för lånen i olika hänseenden gynnsammare. Sålunda borttogs den riskpremie, som låntagare tidigare haft att betala, amorteringstiden förlängdes och amorteringsdelen i de fem respektive tio första årens annuiteter minskades genom en särskild anordning.

Genom propositionen nr 204 till innevarande års riksdag har Kungl. Majit hemställt örn anvisande å tilläggsstat för detta budgetår av ytterligare 6,000,000 kronor för tertiärlån.

Slutligen vill jag erinra om att detta års riksdag med bifall till Kungl. Majits förslag (prop. nr 165) å tilläggsstat anvisat ett belopp av 5,000,000 kronor, avsett att användas till långivning för stödjande av bostadsproduktionen i vissa orter; de härvid fogade lånevillkoren anknyta till tertiärlåneverksamheten men ha avsevärt modifierats med hänsyn till den aktuella krissituationen.

40 Kungl. Maj:ts proposition nr 251.

Byggnadskostiiadssakkunniga.

Under rubriken »Bostadsbyggandets finansierings vi likör» anföra de sakkunniga följande:

Byggnadskostnadssakkunniga beräkna att för att ett bostadsbyggande skall kunna komma igång i nuvarande läge utan att kräva en väsentligt höjd hyresnivå, får räntan på prima kassalån —- för sekundär- och tertiärlån i normal proportion därtill — ej ligga högre än 3V2 %. Härvid förutsättes, att tertiärlån enligt de villkor, som f. n. gälla för de statliga tertiärlånen kombineras med kassaoch sekundärlån med nämnda räntevillkor. Detta innebär, att ett över nuvarande låga nivå ökat bostadsbyggande ej kan komma igång under instundande byggnadssäsong på de villkor beträffande hyresnivån, som här tagits som utgångspunkt, örn byggmästarna ej äro förvissade örn att de på senhösten 1941 eller under de första månaderna 1942 kunna erhålla inteckningslån till en räntesats av 3V2 % för kassalånen. En sänkning av den allmänna räntenivån med 3/4—1 % skulle vara tillräcklig för att få ner inteckningslåneräntan till det önskade läget.

Man torde knappast behöva räkna med några ogynnsamma konsekvenser för utbud och efterfrågan av kapital på marknaden genom en allmän räntesänkning av denna storleksordning. Den tidigare höjningen av marknadsräntorna har emellertid i vissa avseenden medfört en fastlåsning av den nuvarande räntenivån eller åtminstone skapat faktorer, som starkt försvåra en mera betydande räntesänkning. Fastställandet av 4 % för statens andra försvarslån torde också verka stabiliserande på ränteläget. Man torde därför allmänt räkna med, att den nuvarande räntenivån kommer att bli bestående under den närmaste framtiden. Detta utesluter dock icke, att utbudsförhållandena på kapitalmarknaden kunna bli sådana, att räntenivån, trots de retarderande krafterna, pressas ner.

För byggnadsproduktionen innebär detta, att det f. n. är omöjligt för en byggmästare, att vid igångsättande av ett bygge genom avtal med vederbörande kreditinstitut försäkra sig örn, att kapital för konsolidering av byggnadskreditiv och leveranskrediter vid byggets avslutande står att erhålla till 3‘ri % och utan denna förvissning kan han ej starta sitt bygge, såvida han ej spekulerar i en kraftig höjning av hyresnivån.

Örn man ej kan räkna med en räntepolitik av den art, att den allmänna räntenivån sänkes med 3/4—1 %, vilket givetvis vore den enklaste och ur många synpunkter gynnsammaste lösningen av problemet, återstår endast en av staten genomförd differentiering av räntenivån till förmån för bostadsbyggandet. En dylik kan tänkas genomförd på två vägar: antingen genom inrättande av en statlig bostadslånefond till det belopp som motsvarar en byggnadsverksamhet av önskad omfattning, ur vilken, oavsett marknadsläget lämnas prima kassalån till 3V2 % — övriga lån till däremot svarande räntesatser — eller också en statlig garanti, att vid den tidpunkt husen stå färdiga, medel skola finnas tillgängliga på marknaden till en räntesats av 3'/2 % för kassalån.

41 Kungl. Maj:ts proposition nr 251.

Inrättandet av en bostadslånefond motsvarar de metoder man i allmänhet tillämpat vid statlig finansiering av vissa slag av bostadsbyggen, för vilka marknaden saknat lämpliga organisationer. I regel har det därvid varit fråga örn en statlig subventionering, vilken för övrigt endast omfattat en relativt obetydlig del av det totala bostadsbyggandet. I detta fall rör det sig emellertid även örn bostadsbyggande av normal karaktär, som helst bör finansieras på normala vägar och med normala metoder. Att tillskapa ett statligt finansorgan vid sidan av redan existerande institut och sparbanker, vilket skulle driva fastighetsbelåning i konkurrens med dessa och på grund av de speciella omständigheterna i praktiken skulle erhålla monopol på den totala fastighetsbelåningen, torde icke vara något allmänt intresse. Det finnes redan en väl organiserad och i allmänhet väl fungerande kreditmarknad för primär- och sekundärlån. Tillkomsten av ett nytt institut eller organ kan ej åstadkomma någon ökning av det tillgängliga kapitalet; detta måste under alla förhållanden komma från den kapitalplacerande allmänheten. Det skulle därför endast betyda ökade omkostnader för det allmänna och underlåtenhet att utnyttja den sakkunskap på området, som redan finnes.

Det andra alternativet, en statlig räntegaranti, är därför att föredraga. I princip innebär detta förslag, att staten garanterar de byggmästare, som under kontroll av viss statlig myndighet påbörja byggen under nu instundande byggnadssäsong och som uppfylla vissa villkor, en viss inteckningsränta vid konsolideringen av deras byggnadskreditiv och leverantörskrediter, vilken ränta skall utgöra högst 31/a % för prima kassalån och som för övriga lån skall ligga i normal proportion till denna bottenlåneränta. Byggmästarna skola sålunda beredas tillfälle att redan vid byggets igångsättande träffa avtal om sina fastighetslån till en fixerad räntesats.

Örn den allmänna räntenivån hösten 1941 eller nyåret 1942 sjunkit till en nivå, som motsvarar högst en ränta för på tio ar bundna inteckningslån av 31/2 % behöver garantin ej träda i kraft. Ligger marknadsräntan högre, exempelvis motsvarande en inteckningsränta på 4V2 %>, inträder staten med en räntesubvention på 1 % per år, vilket, om byggnadsverksamheten får en omfattning av 300 miljoner kronor och räntegarantin omfattar 70 % härav, innebär en årlig utgift för statsverket av 2-1 miljoner kronor. Örn oförutsedda händelser ej inträffa, torde man knappast behöva räkna med en räntenivå, som ligger högre än den nuvarande, vilken motsvarar c:a 4'3 5 % för bundna kassalån och 4—4V2 % för sparbankslån. Räntesubventionen skulle da komma att ligga mellan (Ho och 0'85 %, d. v. s. den skulle ej oväsentligt understiga 1 %. Räknar man med en viss marginal för fluktuationer i Stadshypotekskassans obligationer kan man sätta 1 % som maximigräns och ovannämnda belopp på 2-1 miljoner kronor torde därför kunna betraktas som maximum för den årliga kostnaden för den statliga subventionen.

Räntegarantin bör omfatta en period av högst tio år, vilket motsvarar den period, efter vilken hypotekskassans och bostadskreditkassans nyemitterade obligationer kunna konverteras. Detta innebär, att byggmästarna erhålla in-

42 Kungl. Maj:ts proposition nr 251.

teckningslån, bundna upp till tio år. Undantag härifrån utgöra dock lån upptagna hos sparbankerna.

Kätt att utlämna dylika statsgaranterade lån skulle tillkomma stadshypoteksföreningarna, bostadskreditföreningarna, inteckningsbolagen och hypotekskassorna, tomträttskassorna, postsparbanken och de enskilda sparbankerna.

Under nuvarande omständigheter förefaller det vara ett intresse för kreditinstitutioner, som normalt helt eller till väsentlig del ägna sig åt fastighetsbelåning, att bostadsbyggnadsverksamheten icke helt avtynar utan bedrives i den omfattning, som reala och finansiella resurser tillåta och bostadsmarknadsläget påkallar. Liksom man nu har anledning att ställa anspråk på att materialleverantörer, arbetare och andra i byggnadsverksamheten intresserade parter lämna sina bidrag till en allmän sänkning av kostnadsnivån, synes man också böra räkna med sänkta anspråk från kreditförmedlarnas sida beträffande ersättningen för låneförmedlingen. Då de av vissa kreditinstitutioner på området uttagna förvaltningsbidragen äro avsedda att inräknas i den ränta, vilken av staten garanteras, innebär detta att dessa bidrags höjd direkt komma att påverka storleken av den eventuellt erforderliga subventionen. Ju lägre dessa bidrag sättas, dess mindre blir därigenom det belopp, som av statsmedel vid visst ränteläge på kapitalmarknaden behöver tillskjutas och desto större kan den byggnadsverksamhet bli, som möjliggöres med en och samma kostnad för statskassan. Bidragens höjd torde därför få fastställas i samband med genomförandet av det här skisserade stödsystemet.

Hittills har endast diskuterats frågan örn den statliga lånegarantin, vilken fråga även onekligen framstår som den viktigaste i detta sammanhang. Under nuvarande osäkra förhållanden kan man dock ej förbise den risken, att marknaden överhuvud taget ej kan ställa medel till förfogande. Så var exempelvis förhållandet under en eller ett par månader våren 1940. Yad sparbankerna beträffar, ha anspråken från insättarna under de senaste tolv månaderna medfört att de kunnat lämna nya lån endast i begränsad utsträckning. Itäntegarantin måste därför kompletteras med en garanti från statens sida, att örn marknaden, när de nya husen stå färdiga, ej kan ställa nödiga medel till förfogande, kommer staten att träda emellan. Enklast förefaller detta kunna ske genom att riksbanken bemyndigas köpa ovannämnda kreditinstitutioners obligationer och att lämna sparbankerna nödiga krediter inom den för statsgarantin uppdragna ramen. Dylika obligationsköp tillhöra riksbankens normala transaktioner. Lån mot säkerhet av fastighetsinteckningar ha lämnats av riksbanken till sparbankerna under det gångna året och utgöra därför ej heller någon nyhet. Ett dylikt stöd för marknaden ligger helt i linje med riksbankens uppgift att sörja för penningmarknadens likviditet. De villkor till vilka riksbankens lån skola lämnas kunna ej på förhand fastställas men i princip böra de vara så beskaffade att låntagarna varken göra vinst eller förlust på sin upplåning.

Några risker av penningpolitisk natur torde man ej behöva befara av ett

43 Kungl. Maj-.ts proposition nr 251.

riksbanksingripande av denna art. Riksbanken skulle nämligen ej behöva ingripa allmänt stödjande annat än i en situation, då likviditeten på penningmarknaden vore hårt ansträngd. Ett isolerat stöd exempelvis till sparbankerna, för att möjliggöra deras medverkan till en expansion av byggnadsverksamheten, skulle även i en annan penningpolitisk situation ej medföra några penningpolitiska risker på grund av dess relativt begränsade omfattning. Denna sparbankernas medverkan är av största betydelse för programmets genomförande, örn man skall kunna stimulera byggnadsverksamheten utanför städerna.

De sakkunniga ha vidare i ett kapitel betecknat »Vissa administrativa frågor» anfört bland annat följande:

Såsom i det föregående visats, ger kombinationen av tertiärlån enligt nuvarande regler och sådana villkor för botten- och sekundärlån, som föreslagits, en total kapitalkostnad, som överensstämmer med den före krisen vid sedvanliga finansieringssätt gällande. De sakkunniga ha därför icke föreslagit några förändringar i reglerna för räntesatser, amorteringstider och belåningsgränser beträffande tertiärlånen. I ett visst hänseende, som rör prövningen av belåningsobjekten, synes dock en ändring vara påkallad. F. n. gäller, att lån ej må överstiga »beträffande flerfamiljshus vare sig tjugo procent av det

värde å fastigheten---, som statens byggnadslånebyrå---godkänt,

eller tjugo procent av det taxeringsvärde, som — -—• — åsättes fastigheten — — —»; i fråga örn enfamiljshus avgör endast den förra värderingen. Det är otvivelaktigt, att bundenheten till taxeringsvärdet i vissa fall kan få en prohibitiv verkan, som icke väl överensstämmer med verksamhetens syften. De sakkunniga hålla visserligen före, att belåning efter byggnadsvärde icke bör ifrågakomma, när det icke gäller på bestämda bostadssociala motiv tillkomna och offentligt eller halvoffentligt förvaltade fastigheter, utan att ett avkastningsvärde bör läggas till grund. Erfarenheten visar dock, att taxeringsnämnder stundom göra sin värdering utifrån en uppfattning örn den sannolika framtidsutvecklingen, som icke utan vidare kan accepteras såsom normerande för bedömning av bostadsmarknadsläge och byggnadsbehov på orten. Det synes därför lämpligt, att vid beviljande av tertiärlån även för flerfamiljshus lånebelopp och lånegränser — såsom nu sker beträffande enfamiljshus — bestämmas i förhållande till ett av byggnadslånebyrån fastställt värde, beräknat såsom avkastningsvärde. — Tertiärlånens nu gällande regler och tillämpningsområde synas i övrigt väl ägnade att tillgodose det nu ifrågavarande syftet.

I flertalet fall torde, såsom förutsättningarna för bostadsbyggande nu äro, ansökan örn tertiärlån och örn kreditgaranti komma att kombineras. I vissa fall, t. ex. vid egnahemsbyggande, där byggaren förmår göra en större insats av eget kapital eller arbete, torde däremot finansieringsbehovet kunna täckas enbart med kreditgaranti. I sådana fall bör ansökan örn enbart kreditgaranti på samma sätt som en ansökan om tertiärlån genom förmedling av kommunalt förmedlingsorgan och med dettas prövning och yttrande ställas till byggnadslånebyrån, som i sedvanlig ordning har att pröva ansökan.

44 Kungl. Majus proposition nr 251.

Yttrandena.

De sakkunnigas förslag örn en statlig räntegaranti samt en ökad tertiärlånegivning lia i princip vunnit anslutning hos flertalet av de hörda myndigheterna och organisationerna. Vissa remissinstanser ha emellertid intagit en avvisande hållning.

Överståthållarämbetet har således, under hänvisning till det statsfinansiella läget, avstyrkt de sakkunnigas förslag i nu förevarande delar.

Vidare har länsstyrelsen i Blekinge län — ehuru länsstyrelsen icke velat bestrida, att den föreslagna räntegarantin är ägnad att i avsevärd grad medverka till ett ändamålsenligt ordnande under en övergångstid av byggnadsproduktionen för den bostadsbehövande allmänheten — uttalat sitt beklagande, örn verkligen denna ur såväl principiell som praktisk synpunkt betänkliga utväg med statssubvention skall behöva tillgripas för uppnående i önskad omfattning av det eftersträvade målet. Länsstyrelsen har härvid förklarat sig särskilt tänka på den hyreskontroll av de subventionerade fastigheterna, som är oundviklig.

Riksgäldsfullmäktigen Magnusson har i särskilt yttrande reserverat sig mot vad fullmäktige i riksgäldskontoret yttrat (se sid. 49—50) och därvid anfört bland annat följande.

Den föreslagna räntesubventionen synes mig icke böra ifrågakomma som en förstahandsåtgärd för åstadkommande av en ökad byggnadsverksamhet. Vägande invändningar kunna resas mot att på detta sätt giva en del byggnadsföretag en i räntehänseende privilegierad ställning, varjämte garantier svårligen kunna skapas mot att värdet av räntesubventionen vid försäljning helt eller delvis inkasseras av säljaren. Förslaget motiveras särskilt med en på flera platser motsedd bostadsbrist, ehuru en sådan knappast är att befara på andra platser än där genom statliga krisåtgärder särskilt stor inflyttning ägt eller äger rum, och där bristens avhjälpande närmast synes böra ske genom andra åtgärder än räntesubvention.

Därest problemet örn ökad byggnadsverksamhet bedömes närmast som en angelägen åtgärd för ökad arbetstillgång, bör beaktas, att ett mycket stort behov av ökad byggnadsverksamhet förefinnes på landsbygden, särskilt ifråga örn underhåll och förbättring av bostadshus och rationalisering av ekonomibyggnader för ernående av arbetsbesparande anordningar, varför ett statsmakternas ingripande och stöd härutinnan vore örn möjligt mer befogat. Landsbygden erhåller dock ingen del av den föreslagna räntesubventionen, som kommer att ensidigt gynna bostadsproduktionen i städer och samhällen och där konservera de orimligt uppdrivna byggnadskostnadema, särskilt arbetslönerna, vilka nått en sådan höjd, att de icke kunna bäras av jordbruksnäringens avkastning. Av dessa skäl anser jag att räntesubventionen icke bör ifrågakomma som förstahandsåtgärd utan huvudvikten i stället läggas på andra åtgärder för kostnadernas nedbringande.

Det bör därjämte särskilt beaktas, att räntesubventionen kan genomföras genom beslut av statsmakterna enbart, medan övriga åtgärder till byggnadskostnadernas nedbringande däremot äro beroende av flera olika parters åtgöranden och beslut. Fara förefinnes uppenbarligen, att, efter ett beslut om räntesubvention, övriga än mer betydelsefulla åtgärder till kostnadernas nedbringande utebli.

45 Kungl. Maj:ts proposition nr 251.

Vidare har svenska arbetsgivareföreningen, som åberopat ett av svenska byggnadsindustriförbundet avgivet yttrande —• under framhållande av att de bundna lånen till låga räntor sannolikt icke förekomma beträffande förkrigsfastigheterna i den omfattning, som de sakkunniga anse troligt —- ifrågasatt nödvändigheten av en räntesubvention.

Slutligen är att anteckna, att jämväl Sveriges fastighetsägareförbund ställer sig kritiskt till den föreslagna kreditgarantin. Förbundet anför således bland annat följande.

Förslaget kan i varje fall icke motiveras med att den nuvarande fastighetslåneräntan — ungefär 4.5 procent för primärlån — är osedvanligt hög. På lång sikt torde räntan till och med ha legat i genomsnitt högre än för närvarande och det må blott erinras örn att primärlåneräntan under förra världskriget rörde sig omkring 6 procent. Till grund för förslaget örn statsgaranti för viss låg ränta har uppenbarligen legat skäl av den innebörden att örn i nuvarande läge uppoffringar krävas av materialleverantörer, arbetare och andra, så böra även de kreditgivande instituten sänka sina anspråk. Eftersom detta icke kunnat generellt genomföras har man tillgripit en subvention, som får den verkan, att olika räntenivå för principiellt likvärdiga säkerheter uppkommer. Detta kan näppeligen betecknas såsom en sund räntepolitik.

Det synes angeläget, att karaktären av subvention hålles klar, då det är fara värt att det lätt kan bli fråga om att belasta det allmänna icke blott med de i och för sig mycket betydande belopp som motsvara skillnaden mellan ränteläget på den fria marknaden och den statligt garanterade lägre räntan. I den mån de övriga stimulerande åtgärderna — sänkning av löner samt tomtoch materialpriser — icke bli verklighet, har man nämligen att räkna med att tertiärlånegivningen måste utvidgas upp till en gräns, som visserligen kan motsvara 90 procent av de verkliga fastighetskostnaderna men som till följd av att hyrorna icke motsvara skälig förräntning av dessa kostnader i själva verket kanske ligger väsentligt över fastighetens verkliga värde. I sådana fall måste man uppenbarligen även låta det såsom tertiärlån tillhandahållna kapitalet helt eller delvis gå tillspillo. Förutom den föreslagna räntesubventionen ligger alltså klart i siktlinjen ett behov av statliga kapitaldispositioner för mötande av förluster å tertiärlåneverksamheten.

Ehuru räntefrågan utan tvivel är av utomordentligt stor vikt må man dock icke förglömma att för ett nybyggnadsföretag såsom sådant räntan har en underordnad betydelse. Viktigare är, såsom även de sakkunniga synas förmena, att kapital för långtidsplacering finnes tillgängligt för omplacering av byggnadskreditiv. Förbundet vill för övrigt i detta sammanhang starkt framhålla, att en subventionerad nyproduktion lätt kan komma att draga intresset från den del av byggnadsproduktionen i övrigt som även under nuvarande förhållanden är behövlig och nyttig. Förbundet syftar härvid på det förhållandet, att det befintliga byggnadsbeståndet till stora delar kan med fördel moderniseras och ombyggas, och förbundet håller för troligt, att dylika byggnadsföretag, som ju innebära ett särskilt i dessa tider nödvändigt hushållande med det befintliga fastighetskapitalet, kan komma till stånd i icke ringa utsträckning utan några hjälpåtgärder från det allmännas sida.

De övriga remissinstanserna ha däremot mer eller mindre tydligt uttalat sin anslutning till de föreslagna kreditåtgärderna. I fråga örn förslagens närmare utformning ha dock vissa skiljaktigheter yppats.

46 Kungl. Maj-.ts proposition nr 251.

Statskontoret, som icke funnit anledning till erinran mot omfattningen av den planerade stödverksamheten, finner förslaget i huvudsak vara ägnat att läggas till grund för beslut i ämnet.

Socialstyrelsen anför bland annat följande.

Taga de av de sakkunniga föreslagna statliga stödåtgärderna på kapitalförsörjningens och räntegarantins område en större omfattning, torde det kunna riskeras, att en fastlåsning av det allmänna ränteläget vid någon räntesats över 3.5 procent äger rum. Detta av statens ingripande betingade för höga ränteläge kan givetvis medföra olägenheter för annan kapitalkrävande företagsamhet. Det blir därför av stor vikt, att statsmakterna och kreditinstituten vidtaga alla erforderliga åtgärder till undvikande av sådana olyckliga följder av räntesubventionen. I betänkandet har icke särskilt angivits någon begränsning för de räntegarantier och eventuellt även den kapitalutlåning, som skulle komma i fråga från statens sida. Praktiskt sett torde emellertid saken lösas så, att Kungl. Majit från tid till annan under hänsynstagande till läget på bostads- och arbetsmarknaden föreskriver, inom vilken ram vederbörande myndighet far tillhandahålla kapital och räntegarantier. Den kreditbegränsning, som sålunda kommer att ligga i regeringens hand, kommer på detta mycket viktiga område av näringslivet att träda i stället för den roll, som räntan eljest har att spela, nämligen såsom ett medel att avpassa efterfrågan på kapital med hänsyn till den i varje situation förefintliga tillgången. Det kommer givetvis att anses vara av en utomordentlig vikt, att angelägenheten av bostadsbyggandet städse väges mot andra kapitalkrävande behov. Vid räntegarantiernas beviljande bör vederbörande myndighet hava rätt frångå de rent bostadspolitiska bedömningsgrunderna och även taga viss hänsyn till de arbetsmarknadspolitiska. Utan tvivel kunna härvid allvarliga motsättningar komma att uppsta. Fråga kan bliva örn beviljande av räntegarantier i en ort, där omfattande bostadsbrist är rådande, men där lediga yrkeskunniga byggnadsarbetare icke stå att uppbringa i tillräckligt antal. Å andra sidan kan det motsatta för hällandet tänkas inträffa, nämligen fråga örn räntegaranti inom en ort med bostadsöverskott men med stor arbetslöshet inom byggnadsindustrien. Här kunna tydligen stundom synnerligen besvärliga avvägningsfrågor uppkomma.

Byggnadsstyrelsen har framhållit, att möjlighet synes böra hållas öppen att, örn så i vissa fall skulle befinnas lämpligt, låta den statliga räntesubventionen utgå på sekundär- eller tertiärlånen i stället för på primärlånet.

Statens byggnadslånebyrå har likaledes påpekat, att räntelättnaden kan ges en efter omständigheterna avpassad eftergift i anspråken på det statliga tertiärlånets förräntning och — eventuellt — amortering. Härigenom skulle, då man får antaga, att all tertiärlånegivning kommer att äga rum via statlig myndighet, subventionsverksamhetens utövning kunna begränsas till några enkla bokföringsåtgärder hos de beslutande och förvaltande statsmyndigheterna.

I anslutning till vad de sakkunniga anfört därom, att subventionen för lån från sparbanker kan komma att växla, eftersom lånen äro kortfristiga, har byggnadslånebyrån framhållit, att detta skulle innebära, att låntagaren — på statens bekostnad -— bevarar chansen till räntesänkning utan att själv behöva bära bördan av eventuell räntestegring. Åtgärden skulle innebära en favör

Kungl. Majlis proposition nr 251.

för dem som upptaga kortfristiga krediter. Något sådant strider mot grunderna för sund fastighetskreditgivning. En mera rättvis utväg synes då vara att i fråga örn korta lån fastlåsa räntesubventionen till marknadsläget vid den tidpunkt, då räntegarantin ges.

Av de länsstyrelser, som särskilt tagit ställning till förslaget om en statlig räntegaranti, hava flertalet uttalat sin anslutning härtill. Länsstyrelsen i Uppsala län har sålunda såsom sin mening framhållit, att den av de sakkunniga föreslagna räntegarantin icke synes medföra alltför stora risker, därest kapital för byggnadsverksamheten är tillgängligt i öppna marknaden, men samtidigt påpekat, att örn staten nödgas inträda som kreditgivare, skulle detta i den tänkta situationen innebära en rent inflatorisk åtgärd, vars skadeverkningar icke kunna uppvägas av lättnaden för ögonblicket. Länsstyrelsen i Östergötlands län ifrågasätter, huruvida icke räntegaranti retroaktivt bör kunna beviljas för sådana bostadsbyggen, som igångsatts under 1941 men innan beslutet örn sådan garanti må hava meddelats.

1940 års civila byggnadsutredning har intet att erinra mot den föreslagna räntegarantin. Enligt utredningens mening bör emellertid efter byggnadsföretagets slutförande ytterligare kontroll åvägabringas rörande de verkliga kostnaderna för detsamma och räntegarantin därefter fastställas, liksom däremot svarande taxeringsvärden.

Statens priskontrollnämnd finner det önskvärt, att prövningen, huruvida räntesubvention är nödvändig, sker först sedan man förvissat sig örn att vederbörande på alla andra sätt sökt göra sitt företag bärkraftigt.

Kommerskollegium, som jämte eget utlåtande överlämnat yttranden från Stockholms, Göteborgs och Skånes handelskammare, har uttalat sin anslutning till de sakkunnigas förslag i fråga örn räntegarantin. Den statliga årsutgiften kan uppskattas till högst cirka 2 miljoner kronor och detta utlägg kan i och för sig knappast betecknas som alltför betungande i jämförelse med de stora statliga uppoffringar, bostadsförsörjningen under de senaste åren krävt och väl allt framgent kommer att kräva i form av krediter och direkta subventioner för bostadsförbättringar på landsbygden och för bostäder till barnrika familjer, sekundärkrediter till bostäder i vissa tätorter o. s. v. Större betänksamhet kan då hysas inför den återverkan ett nybyggnadsprogram av den väldiga omfattning, som de sakkunniga tänkt sig, möjligen kan få på den för närvarande hårt ansträngda kapitalmarknaden. Denna fråga liksom ock frågorna örn de lokala bostadsbehoven på olika platser samt den kommande bostadsproduktionens inverkan ur material- och arbetsmarknadssynpunkter äro allt spörsmål, varav programmets närmare utformning måste bli i hög grad beroende.

Stockholms och Göteborgs handelskammare hava jämväl biträtt förslaget örn en räntegaranti i enlighet med de sakkunnigas förslag.

Skånes handelskammare finner för sin del, att mot förslaget kunna resas åtskilliga invändningar och betänkligheter även utöver de principiella och ifrågasätter, huruvida det för uppnående av det avsedda syftet verkligen kan vara erforderligt att en för våra förhållanden så pass låg ränta som SVa

48 Kungl. Maj:ts proposition nr 251.

procent konstrueras för byggnadsverksamhetens vidkommande samtidigt som staten själv önskar disponera praktiskt taget allt uppkommande kapitalöverskott och därvid själv bjuder 4 procent. Med hänsyn till den administrativa förenkling, som därigenom uppnås, anser handelskammaren vidare, att en räntesubventionering, knuten till tertiärlåneverksamheten är att föredraga.

Bank- och fondinspektionen har funnit den föreslagna räntegarantin ägnad att ur flera synpunkter inge betänkligheter. Inspektionen finner det sålunda sannolikt, att så länge subvention tillämpas, andra bostadsbyggen än sådana, som komma i åtnjutande av subvention, icke i nämnvärd utsträckning komma till stånd- Vidare påpekar inspektionen, att för de personer, som vid krigsutbrottet hade bostadsbyggen i gång eller därefter igångsatt dylika byggen, det kan framstå såsom en orättvisa, att de icke bliva delaktiga av subventionen. Emellertid anser sig inspektionen inför hotet av en hyresstegring likväl böra tillstyrka, att en viss räntesubvention tillhandahålles av staten. Beträffande den närmare utformningen härav anför inspektionen vidare.

De sakkunniga hava föreslagit, att medel för bostadsbyggande skall anskaffas, vad avser bottenlånen och sekundärlånen hos de sedvanliga kreditinrättningarna och vad beträffar tertiärlånen genom kredit hos byggnadslånebyrån. Botten- och sekundärlån komma alltså sannolikt att få upptagas hos olika långivare. Då räntesubvention skall utgå beträffande alla slagen av lån, erfordras en mycket betydande administration. Vid ett sammanträde av olika sakkunniga och intressenter med riksbanksfullmäktige framkom ett annat förslag, som synes kunna leda till ungefär samma resultat men på ett väsentligt enklare sätt. Bottenlånen skulle placeras hos de sedvanliga kreditinrättningarna, varjämte det återstående kreditbehovet skulle tillgodoses av byggnadslånebyrån mot inteckningar belägna upp till nittio procent av fastigheternas värde. Å båda slagen av lån skulle räntesatsen för närvarande fastställas till fyra procent. Detta innebär för bottenlånet Vs procent högre ränta än den av de sakkunniga föreslagna men för lånen hos byggnadslånebyrån en lägre räntesats än vad de sakkunniga avsett. Den sammanlagda ränteutgiften skulle enligt båda förslagen bliva ungefär densamma. I det nya förslaget har bottenlåneräntan fastställts till fyra procent med hänsyn till att detta är den räntefot, som för närvarande tillämpas av sparbankerna för dylika krediter och som, frånsett senare hälften av 1930-talet, torde kunna anses hava utgjort medelränta för dylika lån under en längre tidrymd. Även hos vissa andra kreditgivare torde bottenlån å sådana villkor redan nu kunna erhållas. Subvention undvikes alltså beträffande bottenlånet. Då staten torde kunna verkställa sin bundna upplåning till omkring fyra procent, bliva statens kostnader för subventionen å lånen utöver bottenlånen även ganska obetydliga.

En förutsättning för det nya förslaget är, att riksbanken utfäster sig gentemot sparbankerna att tillhandahålla dem erforderliga medel att utlånas på avsedda villkor. Härtill lärer riksbanken vara villig. Vid sådant förhållande kunna sparbankerna lämna en byggherre en bindande utfästelse innan ett bygge igångsättes, att, då bygget är färdigt, tillhandahålla bottenlånet till fyra procent. Lånet kommer visserligen att i framtiden löpa med sex månaders uppsägning och fastighetsägaren kan icke erhålla garanti mot ränteförliöjning, men han kan å andra sidan tillgodogöra sig eventuell räntesänkning. Omöjligheten att få räntesatsen bunden för längre tid framåt torde därför ej förhindra igångsättandet av nybyggen. Det är vidare sannolikt, att örn byggen ånyo komma igång, även andra kreditgivare än förut åsyftade komma

49 Kungl. Maj:ts proposition nr 251.

att visa sig villiga att tillhandahålla bottenlån till fyra procents ränta. I den mån försäkringsbolagen visa sig intresserade av dylika krediter, skulle där även på tio år bundna bottenlån kunna erhållas.

Inspektionen får med hänsyn till vad sålunda anförts för sin del tillstyrka, att staten genom byggnadslånebyrån tillhandahåller krediter mot inteckning liggande inom nittio procent av nyuppförd fastighets värde samt mot en räntesats av fyra procent. Amorteringen torde böra sättas till en procent av fastighetens värde per år, varigenom krediterna i stor omfattning skulle slutamorteras på trettio år. Lånebestämmelserna i övrigt torde i huvudsak kunna utformas i enlighet med nuvarande bestämmelser för av byrån utlämnade tertiärlån.

De sakkunniga hava starkt framhållit, att de av dem föreslagna åtgärderna måste betraktas som en enhet och att sålunda icke en särskild åtgärd kan uteslutas utan att det hela faller sönder. Inspektionen vill särskilt understryka, att staten icke bör tillhandahålla lån mot räntor, som innebära subvention, med mindre uppgörelse kunnat träffas beträffande lönerna för byggnadsarbetarna av i huvudsak det innehåll, som de sakkunniga angivit.

Sparbanksinspektionen anser sig icke kunna bedöma vare sig huruvida byggnadsproduktionen är i behov av stödåtgärder eller örn i dylikt fall räntesubvention är en lämplig åtgärd. I anledning av de sakkunnigas strävan att till nedbringande av byggnadskostnaderna återföra ränteläget till 1939 års nivå vill inspektionen emellertid framhålla, att räntan under 1930-talets senaste år var osedvanligt låg. I fråga örn den närmare utformningen av subventionen företräder sparbanksinspektionen enahanda synpunkter som bank- och fondinspektionen.

Sparbanksinspektionen förklarar sig slutligen utgå från att sparbankerna komma att lämna sin medverkan för åstadkommandet av den önskvärda nya bostadsproduktionen genom utlämnande i största möjliga utsträckning av primärlån i sådana fall, då bostadsproduktionen anses böra stimuleras. Härvid förutsättes att för detta ändamål medel ställas till sparbankernas förfogande i den mån desamma bliva i behov härav.

Fullmäktige i riksgäldskontoret hava funnit den föreslagna räntegarantin ägnad att inge betänkligheter med hänsyn bland annat till att ett beslut därom kan komma att verka prejudicerande å andra områden. Beaktas måste — heter det vidare i yttrandet — att de sakkunnigas förslag torde nödvändiggöra en betydande upplåning från riksgäldskontorets sida för anskaffande av erforderliga medel för utlämnande av tertiärlån d. v. s. lån, som ligga mellan 71) och 90 procent av fastighetsvärdena. Upplåningsbehovet kan sålunda komma att uppgå till 60 miljoner kronor vid en bostadsproduktion till värde av 300 miljoner kronor, detta under förutsättning att tertiärlån intill 90 procent av statens byggnadslånebyrå beviljas för praktiskt taget alla nyuppförda byggnader inom nämnda kostnadsram. Då emellertid åtgärder synas vara nödvändiga för att stödja byggnadsverksamheten samt räntefaktorn och möjligheten att erhålla tertiärlån på goda villkor därvid spela en mycket betydande roll, vilja fullmäktige ej motsätta sig ett genomförande av de sakkunnigas förslag i förevarande avseende. Fullmäktige förutsätta därvid, att förslaget även vad beträffar övriga på byggnadskostnaderna inverkande

Bihang till riksdagens protokoll lilli. 1 sami. Nr 251. 79041 4

50 Kungl. Maj:ts proposition nr 251.

faktorer kan visa sig genomförbart, så att det av de sakkunniga uppställda målet i fråga örn kostnadernas begränsning kan uppnås. En förutsättning måste även vara, att erforderlig prövning och kontroll äger rum i samband med utlämnandet av kreditgarantin. Lämpligt synes vara, att lånen förmedlas genom de kreditmarknadsinstitutioner, som vanligen ägna sig åt fastighetsbelåning. De sakkunniga hava vidare ansett, att staten även skall svara för att kapital finnes tillgängligt för lån till godkända byggnadsföretag. Enligt de sakkunnigas mening skulle detta ske genom att riksbanken, därest likviditeten å penningmarknaden vore hårt ansträngd, ställde erforderliga medel till förfogande genom att köpa kreditinstitutionernas obligationer och lämna sparbankerna nödiga krediter. I berörda avseende måste fullmäktige förutsätta, att ett sådant stöd ej får större omfattning än som kan vara förenlig med en sund penningpolitik.

Riksgäldsdirektören, som varit av skiljaktig mening, har ansett, att de sakkunnigas förslag, i vad det avser statens tillhandahållande av tertiärlån, bör begränsas till ett vida lägre belopp än det som kan bliva erforderligt vid en årlig byggnadsverksamhet för 300 miljoner kronor. Reservation har även anförts av riksgäldsfullmäktigen Magnusson (sid. 44).

Fullmäktige i riksbanken hava med utgångspunkt från det antagandet, att den befarade bostadsbristen kommer att göra sig gällande med helt olika styrka på olika orter, ifrågasatt, huruvida ej mera differentierade statliga och kommunala ingripanden äro lämpliga jämsides med eller möjligen delvis i stället för den av de sakkunniga förordade generella räntegarantin.

Härefter anföra fullmäktige väsentligen följande.

Örn man emellertid accepterar de sakkunnigas grundläggande utgångspunkter, nämligen å ena sidan att det i nuvarande läge är önskvärt att stimulera byggnadsverksamheten, å andra sidan att det byggande, som kommer till stånd, endast bör få ske på sådana villkor, att förutsättningar för ett upprätthållande av en i förhållande till förkrigstiden oförändrad kostnads- och hyresnivå finnas, måste man tydligen, som de sakkunniga framhålla, söka pressa ned den nu rådande nivån för byggnads- och fastighetskostnaderna. Fullmäktige hysa i detta avseende samma mening som de sakkunniga, nämligen att detta förutsätter en reduktion av samtliga eller i varje fall flertalet av de faktorer, som påverka dessa kostnader. Att det härvid kan te sig önskvärt och även, för att kunna nå det av de sakkunniga angivna målet i fråga om byggnadsverksamhetens villkor, kan bliva nödvändigt att vidtaga statliga åtgärder för att bringa ned kapitalkostnaderna, äro fullmäktige medvetna örn.

De sakkunniga uttala sig för en minskning av de årliga ränte- och amorteringsutgifterna för kapitalet från i det närmaste 6.4 procent till omkring 5.2 procent. Fullmäktige äro icke övertygade örn att en allmän reduktion av kapitalkostnaderna av denna storlek är nödvändig för att en sund byggnadsverksamhet skall komma till stånd. Det är enligt fullmäktiges mening av särskild vikt, att i nuvarande läge, då bland annat materielknapphet på flera områden gör en viss begränsning av investeringsverksamheten erforderlig, ett sådant urval sker att de nödvändigare behoven i första hand tillgodoses. Ett dylikt urval måste sannolikt i stor utsträckning åstadkommas genom direkt kontroll, men denna kontroll skulle enligt fullmäktiges åsikt väsentligt underlättas örn de normala verkningarna av förändringarna i läget på kapitalmarknaden tillätes att i någon män göra sig gällande.

Kungl. Maj:ts proposition ur 251. 51

Såsom medel för att bringa ned kapitalkostnaderna rekommendera de sakkunniga en statlig räntegaranti enligt vissa närmare angivna regler.

Då det gäller att bestämma, hur ett räntesubventionsförfarande lämpligen bör gestaltas, anse fullmäktige, att man i första hand bör eftersträva att nå det önskade resultatet med ett till sin storlek så begränsat statligt stöd som möjligt. Därjämte böra åtgärderna utformas så att bästa möjliga utsikter förefinnas att snabbt kunna avveckla stödet, då det ej längre anses erforderligt. Beaktas bör även att en så nära anknytning som möjligt till redan vidtagna statliga åtgärder på området vinnes. Det torde ej vara utan vidare klart, att dessa önskemål bäst tillgodoses genom det av de sakkunniga föreslagna förfarandet. Detta leder nämligen till att staten blir nödsakad att ingripa på inteckningslånemarknaden i en sådan form, att det inbördes förhållandet mellan räntesatserna för olika slag av lån blir föremål för en viss statlig kontroll. Den lösning, som de sakkunniga föreslå, innebär dessutom, att det statliga inflytandet på kreditmarknaden utsträckes till ett speciellt område av denna, där det förut icke direkt gjort sig gällande. Det kan även enligt fullmäktiges mening befaras, att ett räntesubventionsförfarande ifråga örn kassalån lätt blir av förhållandevis permanent natur, eftersom låntagarna i stor utsträckning torde komma att ställa in sig på att oberoende av marknadsläget kunna erhålla bottenlån till en fixerad räntesats och därigenom förlora intresset för att söka utnyttja den konkurrens mellan olika penninginstitut, som vid inträdandet av lättare förhållanden på kapitalmarknaden uppstår, för att pressa ned utlåningsräntorna.

Här anförda skäl synas tala för att även andra vägar än den av de sakkunniga föreslagna göras till föremål för undersökning. En annan utformning av subventionsprogrammet är tydligen möjlig även med ett bibehållande av de grundförutsättningar beträffande kreditvillkoren, som varit utgångspunkten för de sakkunnigas behandling av byggnadskostnadsproblemet. Bland annat med hänsyn till att det allmänna genom statens byggnadslånebyrå redan bedriver en utlåningsrörelse beträffande tertiärlån för byggnadsföretag, vilja fullmäktige förorda en undersökning av möjligheterna att nå önskat resultat genom att tertiärlåneverksamheten delvis omlägges och eventuellt utvidgas så att — med bibehållande av belåningens övre gräns, 90 procent av taxeringsvärdet — lånen kunna omfatta en större del av detta värde än för närvarande tillämpade 20 procent. Härför talar även den omständigheten att marknaden för bottenlån är förhållandevis väl organiserad och även utan direkt statsingripande alltid torde kunna tillgodose de legitima finansieringsanspråken från bostadsbyggnadsverksamhetens sida, förutsatt att låntagarna äro villiga att binda sina lån på de av exempelvis stadshypotekskassan tillämpade villkoren. Någon av staten oberoende tertiärlånemarknad i egentlig mening finnes däremot knappast, och ett fortsättande av det reglerande inflytande, som staten beträffande tertiärlånen utövat under de senare åren, förefaller även med tanke på kommande normala förhållanden jämförelsevis väl motiverat. En mellanställning intager i viss mån marknaden för sekundärlån. De nu aktuella statliga åtgärderna synas lämpligen kunna utsträckas till denna för den händelse en begränsning av dessa åtgärder till enbart tertiärlånemarknaden icke skulle visa sig vara tillfyllest. I sådant fall torde även möjligheterna att genom statlig eller kommunal garanti på sekundärlånen tillförsäkra dem den för bottenlånen gällande räntesatsen böra undersökas. Likaledes kan övervägas, huruvida icke ett lämpligt stöd åt byggnadsverksamheten kunde beredas genom att tomtköpen finansierades med kommunala medel. Genom dylika åtgärder skulle den direkta, statliga räntesubventionen kunna nedbringas utan att effekten av det statliga stödet åt byggnadsverksamheten minskades.

52 Kungl. Maj:U proposition nr 251.

I den kalkyl beträffande kapitalkostnaderna, som de sakkunniga gjort för det fall att den rekommenderade räntesubventionen kommer till stånd, bär räknats med en bottenlåneränta av 3.5 procent. De sakkunniga synas vidare ha utgått ifrån att räntesatsen för lån mellan 50 och 70 procent av fastighetsvärdet skulle vara 4.5 procent med 40 års amortering och att tertiärlån inom 90 procent skulle förräntas efter 4.5 procent och amorteras under första året med 0.7 5 procent, vilket innebär, att en fast annuitet av 5.2 5 procent erlägges, och motsvarar de för statliga tertiärlån nu gällande villkoren. Räknar man i stället med en räntesats för primärlån av mellan 4 och 4.5 procent, vilket ungefär torde överensstämma med det nuvarande marknadsläget, samt med en i motsvarande grad, d. v. s. till 5—5.5 procent, höjd sekundärlåneränta (inklusive eventuellt utgående förvaltningsbidrag), skulle såsom full kompensation för dessa höjda räntor erfordras en nedsättning av tertiärlåneräntan med omkring 2.5 procent. Den totala kapitalkostnaden torde sålunda under rådande förhållanden kunna begränsas till den av de sakkunniga förordade nivån 5.2 procent per år, örn tertiärlån kunde erhållas till en ränta av något under 2 procent i stället för 4.5 procent. Kunde sekundärlåneräntan exempelvis genom kommunal garanti nedbringas, skulle samma resultat vad de totala kapitalkostnaderna beträffar kunna nås med en något högre räntesats på tertiärlånen.

Ovanstående beräkningar överensstämma i vissa avseenden ej med de sakkunnigas kalkyler. Enligt dessa skulle de aktuella kapitalkostnaderna uppgå till i det närmaste 6.4 procent, medan man med de räntesatser för primär- och sekundärlån, som ovan förutsatts representera marknadsläget, samt med en tertiärlåneränta av 4.5 procent kommer till kapitalkostnader på blott något över 5.7 procent. De årliga amorteringarna ha härvid förutsatts skola utgå med samma belopp som de sakkunniga räkna med. Anledningen till att de ovan anförda beräkningarna lett till mindre kapitalkostnader än de sakkunnigas kalkyl, som fullmäktige ej haft tillfälle att närmare granska, torde vara, att de ovan tillämpade primär- och sekundärlåneräntorna satts lägre. Detta synes åtminstone delvis kunna förklaras av att ränteläget under den sista tiden varit fallande.

Om den statliga räntesubventionen helt förlädes till tertiärlånen skulle utom de tidigare angivna fördelarna vinnas, att sådana primär- och sekundärlån i äldre fastigheter, som skulle placeras i marknaden, icke erhölle sämre villkor än motsvarande lån i nyuppförda fastigheter. Den stora mtecknmgslånemarknadens enhetlighet skulle med andra ord kunna bibehållas. Mot ett subventionsförfarande enligt dessa linjer talar a andra sidan, dels att föiutsättningen för att kunna komma i åtnjutande av subventionen vore, att ett statligt tertiärlån upptoges, dels att en stegrad tertiärlåneverksamhet skulle medföra ökade kreditrisker för staten. Båda dessa invändningar torde emellertid vara av endast begränsad betydelse, eftersom man synes ha all anledning att räkna med att den byggnadsverksamhet, som under den närmaste framtiden kan komma till stånd, till sin huvudsakliga del sannolikt skulle vara beroende av att statliga tertiärlån erhölles, även örn räntesubventionen skulle avse endast primär- och sekundärlånen.

Örn den direkta statliga räntesubventionen på angivet sätt koncentrerades till tertiärlånemarknaden, skulle en smidig anpassning efter skiftande förhållanden underlättas. En avveckling av stödåtgärderna skulle sannolikt även vara förhållandevis lättare genomförbar än örn staten pa ett eller annat sätt engagerade sig i marknaden för primär- och sekundärlån. För att åstadkomma en för låntagarna erforderlig fast grundval för kalkylerna skulle emellertid krävas, även vid ett ingripande endast beträffande tertiärlånen, att vid upptagande av tertiärlån en bindning av räntevillkoren för viss tid kunde

53 Kungl. Maj-As proposition nr 251.

ske. Fullmäktige ifrågasätta emellertid, huruvida icke i detta fall en begränsning av denna tid från den enligt nuvarande bestämmelser fastställda tiden av 30 år till exempelvis 5 år skulle vara tillfyllest.

Oberoende av på vilka vägar frågan örn räntesubvention löses fordras tydligen, såsom de sakkunniga framhålla, för att en byggnadsverksamhet skall kunna igångsättas även att vissa garantier finnas för att lån skola kunna erhållas, då de nybyggda husen blivit färdiga. Hittills har, då svårigheter att erhålla inteckningslån i högre grad gjort sig gällande, riksbanken sökt mildra svårigheterna, bland annat genom att bevilja krediter till sparbanker och övertaga vissa hypoteksinstituts obligationer. Riksbanken är även i fortsättningen beredd att, då så anses av behovet påkallat, lämna kreditmarknaden sitt stöd i syfte att förhindra, att byggnadsverksamheten i landet stagnerar på grund av utpräglad knapphet på kapitalmedel. Då riksbanken lämnar sin medverkan exempelvis genom att för en sparbank rebelåna av denna utlämnade inteckningslån, torde riksbanken komma att tillämpa sådana lånevillkor, att den av sparbanken debiterade räntan icke med mer än en viss fastställd marginal, exempelvis 0.2 5 procent, överstiger den ränta, som sparbanken har att erlägga till riksbanken. I samband härmed äro fullmäktige beredda att till prövning upptaga frågan, huruvida icke i sådant fall belåning intill 50 procent av taxeringsvärdet, respektive intill den gräns, till vilken statlig eller kommunal garanti sträcker sig, kunde medgivas. För närvarande kan belåning i riksbanken ske endast intill 36 procent av taxeringsvärdet. De övriga omläggningar av teknisk natur i riksbankens ifrågavarande utlåningsrörelse, som kunna bliva erforderliga, anse sig fullmäktige i detta sammanhang icke behöva beröra.

Styrelsen för svenska bankföreningen har i likhet med fullmäktige i riksbanken framhållit, att bostadsbehovet framträder med olika styrka inom skilda samhällen. Styrelsen anser det fördenskull självfallet att om statlig subvention finnes oundviklig, synnerlig hänsyn tages till de lokala förhållandena. Beträffande subventionen i och för sig har styrelsen — med erinran örn de konsekvenser av olika slag, som statlig subventionering av en näring för med sig — uttryckt den önskan, att ytterligare överväganden på denna punkt äga rum, avseende att söka utvägar, varigenom subventionslinjen åtminstone i görligaste mån undvikes. I samband härmed har styrelsen förklarat sig icke kunna vitsorda hållbarheten av de i betänkandets bilaga 4 gjorda uttalandena, vilka kunna tagas till intäkt för en uppfattning om något slags samband mellan den av de sakkunniga angivna räntan å 3V2 procent och räntan å marknaden. Styrelsen anser, att dessa uttalanden giva uttryck åt en otillräcklig uppskattning av räntans betydelse särskilt för sparandet.

Styrelsen för svenska sparbanksföreningen har likaledes understrukit, att behovet av bostadsproduktion är mycket olika i skilda delar av landet. Med utgångspunkt härifrån har styrelsen funnit de av de sakkunniga föreslagna åtgärderna, däribland räntegarantin, alltför schematiska, i samband varmed styrelsen ifrågasatt vidgade insatser från kommunernas sida. Styrelsen anser sig vidare kunna konstatera, att en räntesats på 3’/2 procent för bottenlån väsentligen avviker från det verkliga ränteläget och understryker i detta sammanhang, att räntans höjd icke kan tillmätas den underordnade roll för sparandet, som synes hava anvisats den av de sakkunniga.

54 Kungl. Majus proposition nr 251.

Styrelsen vill ytterligare framhålla, att en subvention med statlig garanti för primärlån ned till en räntefot av 3.5 procent skulle medföra ej önskvärda konsekvenser för bottenlånemarknaden. Åtgärden att införa en specialränta av 3.5 procent skulle enligt styrelsens mening med ali säkerhet leda till en olycklig spänning och splittring på marknaden samt verka desorganiserande på densamma. Man bör här ej heller bortse ifrån att en särskild för nybyggnadsändamål framskapad särränta av 3.5 procent kan vara ägnad att medföra att byggnadsverksamheten för framtiden fastlåses vid denna räntenivå samt att det lätt kan utbildas en allmän uppfattning bland dem som hava att göra med byggnadsverksamhet, att en sådan icke låter sig bedrivas, utan att räntan är fixerad till 3.5 procent. En dylik utveckling vore uppenbarligen synnerligen olycklig, bland annat därför att den kunde innebära inledningen till en permanent subventionering från det allmännas sida för all byggnadsverksamhet, en utveckling som skulle vara desto mindre önskvärd som den av de sakkunniga föreslagna räntesatsen dels ej överensstämmer med vad som för närvarande kan betraktas som en lägsta normal ränta för fastighetslån dels heller icke alls motsvarar vad som tidigare har utgjort normal ränta. Det kan erinras örn att byggnadsverksamheten för tio år sedan befann sig i högsta flor, trots att räntan då uppgick till 41/2 procent och fastän, väl att märka, byggnadsarbetarlönerna då voro minst lika höga som under den senare följande perioden av låga räntor.

Om ock alltså på vissa punkter bestämda erinringar kunna göras, anser dock styrelsen, att åtgärder i förslagets syfte och enligt dess principiella läggning kunna vara önskvärda i den omfattning och på de platser där sådana äro av det verkliga behovet påkallade, men styrelsen finner det angeläget, att en stödaktion i stället lägges så, att ränteförändringen kommer att avse sekundär- och tertiärlånen i stället för bottenlånen.

Styrelsen vill slutligen meddela, att styrelsen kommer att verka för att sparbankerna i den utsträckning, som med hänsyn till de särskilda sparbankernas ställning kan befinnas lämplig, tjänstgöra som förmedlare av erforderliga krediter och att sparbankerna göra detta utan ersättning för låneförmedlingen.

Svenska bostadskreditkassan finner i likhet med de sakkunniga angeläget, att den erforderliga nedpressningen av kostnaderna genomföres under medverkan av samtliga intresserade parter samt anser vid sådant förhållande, att någon erinran icke synes kunna göras mot att staten vidtager åtgärder för nedbringande av kapitalkostnaderna, under förutsättning att ingripandet på lånemarknaden upphör, så snart förhållandena det medgiva.

Härefter anföres från kassans sida i huvudsak följande.

Såvitt styrelsen kunnat finna, måste det föreslagna subventionsförfarandet medföra vissa olägenheter för inteckningslånemarknaden. De krafter på denna marknad, som verka i räntesänkande riktning, skulle otvivelaktigt försvagas, därest de sakkunnigas förslag genomfördes. Örn låntagarna för primärlånen garanterades en ränta av högst 3V2 procent hos samtliga kreditinstitut, som ägde utlämna räntesubventionerade lån, skulle de sakna anledning att, såsom under normala förhållanden sker, söka utröna, vilken långivare som tillhandahölle lån mot den lägsta räntan. Konkurrensen mellan långivarna skulle därför icke kunna göra sig gällande på samma sätt som i en fri marknad. Samtidigt kan det befaras, att långivarnas intresse att söka bereda låntagarna bästa möjliga villkor skulle komma att avtrubbas inför det faktum, att staten i varje fall svarade för räntekostnaderna utöver 3V2 procent. I den mån ut-

55 Kungl. Maj:ts proposition nr 251.

låningsräntorna härigenom komme att ligga högre än de skulle lia gjort, därest marknaden ej subventionerats, skulle de fastighetsägare bliva lidande, som önskade belåna ej nybyggda fastigheter.

Med hänsyn till de olägenheter, som sålunda äro förenade med en subvention av primär- och sekundärlånemarknaderna, torde det böra övervägas, huruvida icke samma lindring för låntagarna, som avses med denna subvention, skulle kunna vinnas genom ett subventionsförfarande, som uteslutande inriktade sig på att förbilliga de genom statens byggnadslånebyrå tillhandahållna tertiärlånen. Den kreditgivning, som dessa tertiärlån representera, är redan nu såtillvida subventionerad av staten som räntan å dessa lån (för närvarande 4V2 procent) understiger marknadsräntan. Det bleve här alltså endast fråga örn en utökad subvention, ej att lägga nya, hittills fria marknader under statens kontroll. Subventionen för tertiärlånen skulle så avvägas, att den helt motsvarade subventionen för primär- och sekundärlånen enligt de sakkunnigas förslag. Den totala kapitalkostnaden för fastighetsägaren skulle med andra ord bli lika stor i de båda fallen. I nuvarande läge skulle detta innebära en ränta å tertiärlånen av 2 procent. I den mån räntenivån för primärlånen skulle sjunka, skulle subventionen för tertiärlånen minskas för att -—- i likhet med vad de sakkunniga förutsatt — helt försvinna vid en primärlåneränta av 3V2 procent. Skulle däremot räntenivån för primärlånen stiga, skulle subventionen för tertiärlånen ökas. Då emellertid den ursprungliga räntan för tertiärlånen är 4V2 procent, skulle räntesubventionen högst kunna uppgå till 4Va procent, vilket innebure, att tertiärlånen skidle bli räntefria. Detta skulle inträffa vid en primärlåneränta av 4.8 procent. Därest i ett sådant läge ytterligare subvention ansåges böra medgivas, torde frågan örn den lampliga formen härför då böra upptagas.

Här ifrågasatta subventionsförfarande bygger på den förutsättningen, att samtliga nybyggnadsföretag komma att taga i anspråk statliga tertiärlån. Att så skulle bli'fallet är självklart med hänsyn till de fördelaktiga villkor, som skulle gälla för dessa lån. Även de sakkunniga ha (sid. 256) ansett sig böra räkna med att vid ett genomförande av deras förslag praktiskt taget all byggnadsverksamhet under den närmaste tiden komme att vara beroende av statens tertiärlån.

De sakkunniga lia framhållit en väsentlig skillnad mellan de lån, som sparbankerna tillhandahålla, och de lån, som tillhandahållas av bland annat hypoteksinrättningarna. Medan en låntagare hos sistnämnda kreditgivare måste binda sitt lån under tio år, äro sparbankslånen utlämnade mot viss kortare tids uppsägning. I båda fallen är emellertid låntagaren garanterad, att räntan ej skall bli högre än 3'A procent, men låntagaren hos en sparbank har den fördelen framför låntagaren hos en hypoteksinrättning, att hail, om primärlåneräntan under den första tioårsperioden sjunker under 3Va procent, kan omlägga sitt lån till den lägre räntan utan särskild kostnad. På grund härav skulle ett genom förande av de sakkunnigas förslag sannolikt medföra, att hypoteksinrättningarna och andra långivare, som endast tillhandahålla på längre tid bundna lån, skulle förlora sin betydelse för fastighetskreditmarknaden. Denna skulle genom den minskade efterfrågan på långfristiga lån komma att undergå en förändring, som varken ur det allmännas eller låntagarnas intressen är önskvärd. För att söka minska dessa ogynnsamma verkningar av de sakkunnigas förslag borde föreskrivas, att räntesubventionen även vid lån hos sparbank skall vara oförändrad under lånets löptid. Det är emellertid föga troligt, att härigenom licken för ett snedvridande av marknaden skulle i nämnvärd mån begränsas, enär låntagarna i allmänhet torde komma alf söka utnyttja sparbankslånet för att hålla möjlig-

56 Kungl. Majus proposition nr 251.

heten tor en räntesänkning öppen. Ovan berörda problem skulle icke uppkomma, örn räntesubventioneringen hänfördes till tertiärlånen.

Vidare skulle vid en subvention av tertiärlånen administrationen kunna i hög grad förenklas. I detta sammanhang må vidare erinras, att en marginal mellan primär- och sekundärlåneräntorna måste fastställas i syfte att erhålla en fast utgångspunkt för beräknandet av storleken av räntesubventionen för sekundärlåntagarna, en fråga, till vilken de sakkunniga icke tagit ställning.

De sakkunniga lia under hänvisning till att förvaltnings- och andra bidrag äro avsedda att inräknas i den jänta, som skulle garanteras av staten, uppenbarligen utgått från att dessa bidrag skulle kunna reduceras. Med anledning härav må beträffande de bidrag, som författningsenligt utgå inom bostadskreditinstitutionen och vilka utgöras av särskilda förvaltnings- och fondbidrag till såväl bostadskreditkassan som till vederbörande bostadskreditförening, framhållas följande. Förvaltningsbidragen kunna icke sänkas för nya låntagare utan att även de äldre komma i åtnjutande av en motsvarande sänkning. En nämnvärd generell sänkning är emellertid icke möjlig att genomföra inom den närmaste framtiden. Icke heller fondbidragen kunna sänkas, alldenstund en djdik åtgärd skulle rubba det civilrättsliga förhållandet mellan kassan och innehavarna av dess obligationer. Statsmakterna ha nämligen bland annat i syfte att stärka säkerheten för kassans obligationer föreskrivit en fortgående fundering av vissa bestämda bidrag från låntagarna, vartill kommer, att låntagarnas solidariska ansvarighet förutsätter, att oförändrade fondbidrag utgå.

De sakkunnigas förslag avser förutom ovanberörda räntesubvention, att det för godkända byggnadsföretag skulle redan vid igångsättandet kunna garanteras, att kapital funnes tillgängligt för lån, då byggnaden blivit färdigställd. Vederbörande långivande institut skulle därför äga att med byggmästare, som så önskade, redan vid byggenas påbörjande träffa låneavtal på basis av en fixerad räntesats. Bostadskreditföreningarna sakna för närvarande möjlighet härtill. En dylik möjlighet bör finnas även för det fall, att räntesubventionen skulle läggas på tertiärlånen. Statsmakterna torde därför böra i en eller annan form lämna bostadskreditföreningarna tillstånd att efter kassastyrelsens medgivande göra sådana utfästelser, varom här är fråga. I dylika fall skulle kassan för att skydda sig mot förluster exempelvis kunna försälja obligationer på förhand. Därest erforderlig obligationsförsäljning icke skulle kunna genomföras i marknaden, torde såsom de sakkunniga ifrågasatt, riksbanken böra träda emellan.

Vare sig det ena eller andra subventionsförfarandet tillämpas, erfordras icke i vidare mån än nyss sagts någon ändring i organisationen av bostadskreditkassans låneverksamhet. Värdesättningen av fastigheterna kommer givetvis att även efter införandet av ett subventionsförfarande ske efter oförändrade grunder. För närvarande inträffar icke sällan, att den övre lånegränsen för sekundärlån från bostadskreditinstitutionen understiger 70 procent av fastighetens taxerings- respektive uppskattningsvärde. De sakkunniga ha emellertid förutsatt, att tertiärlånets nedre gräns skulle utgöra 70 procent av det av byrån fastställda värdet av fastigheten. På grund härav skulle i vissa fall hela lånebehovet ej kunna tillgodoses utan anlitande av ytterligare en kreditgivare. Med hänsyn härtill synes det önskvärt, att statens byggnadslånebyrå beredes möjlighet att utlämna tertiärlån i anslutning till ett sekundärlån hos en bostadskreditförening, även örn sistnämnda låns övre gräns skulle något understiga den fastställda nedre gränsen för byråns utlåning.

Kungl. Majus proposition nr 251.

57 Styrelsen för Konungariket Sveriges hypotekskassa finner under de av de sakkunniga antagna förutsättningarna principiella invändningar icke i rådande läge böra framställas mot tanken på en statlig räntesubvention, varvid styrelsen dock förutsätter, att ingripandet på lånemarknaden skall upphöra så snart förhållandena så medgiva. Styrelsen anser sig böra understryka nödvändigheten av att, såsom de sakkunniga även framhållit, till de statliga stödåtgärderna ifråga örn kreditförsörjningen knytas villkor, som innebära att jämväl övriga av de sakkunniga angivna åtgärder genomföras.

Styrelsen har vidare ansett det nödvändigt, att en marginal mellan primäroch sekundärlåneräntorna fastställes samt — på enahanda grunder som svenska bostadskreditkassan — ifrågasatt, huruvida icke räntesubventionen borde avse uteslutande tertiärlånen. Då enligt gällande förordningar och reglementen hypoteksföreningarna för närvarande icke få bevilja lån annat än mot inteckning i bebyggd fastighet, påpekas vidare — med instämmande av vad de sakkunniga härutinnan föreslagit — att möjlighet bör beredas hypoteksföreningarna att träffa låneavtal redan vid byggets påbörjande.

I detta sammanhang anför styrelsen vidare.

Av vissa uttalanden av de sakkunniga synes emellertid framgå, att låneavtalen med kreditgivarna icke skulle träffas förrän efter byggets färdigställande, varemot den statliga garantin skulle lämnas redan vid byggets igångsättande. De sakkunniga uttala sålunda å sid. 44 i betänkandet, att lånebehovet för de fastigheter, som börja byggas under förra delen av år 1941, inträder först under slutet av detta år och början av nästföljande. Örn under mellantiden den allmänna ränteutvecklingen på kapitalmarknaden lett till en räntenivå, som motsvarar den garanterade, skulle den statliga garantin under tiden ha fyllt den i nuvarande läge ytterst betydelsefulla funktionen att undanröja den förlamande osäkerheten örn kreditmöjligheter och kreditvillkor. Subvention i egentlig mening, uttala de sakkunniga, skulle i sådant fäll icke förekomma.

Av sistnämnda uttalande synes böra följa, att en byggnadsföretagare, som erhållit statens räntegaranti för primärlån till en ränta av 3Va procent, icke skulle äga rätt att, örn han så anser lämpligt, innan bygget färdigställts träffa avtal om primärlån till en högre ränta än sistnämnda utan att därvid riskera att vid en nedgång av räntan gå miste om subventionen helt eller delvis.

Då låntagaren liksom staten kan ha anledning att räkna såväl med en räntehöjning som med en räntesänkning, synes emellertid i såväl låntagarens som statens intresse möjlighet böra beredas låntagaren att redan vid byggets igångsättande förskaffa sig visshet om de räntevillkor, som långivarna betinga sig. Det kan för låntagaren vara av stor betydelse att redan vid denna tidpunkt till viss ränta försäkra sig om ett hypotekslån, som är bundet på längre tid än de tio år, garantin räcker, för att därigenom vid tioårsperiodens utgång undgå annan eventuell räntehöjning än som föranledes av räntegarantins bortfallande. Skulle räntan vid sistnämnda tidpunkt i stället ha fallit, har låntagaren då möjlighet att erhålla konvertering av lånet.

Det torde i detta sammanhang böra, framhållas, att den utsträckta användning av fasta bottenlån på tio år, vartill den vid sistnämnda tid bundna räntegarantin kan antagas animera låntagarna, givetvis medför den olägenheten, att svårigheter kunna uppstå vid förfallotidens slut, om räntehöjning då inträtt. Det skulle enligt styrelsens uppfattning innebära en stor fördel för låntagarna, örn långfristiga lån — även amorteringslån — vid ett eventuellt

58 Kungl. Maj:ts proposition nr 251.

subventionsförfarande ifråga om primärkrediten komine till ökad användning, då härvid kapitalrabatten vid underkurs på de obligationer, som försäljas för lånens utgivande, skulle fördelas på de tio första åren av lånets löptid och omfattas av subventionen samt låntagaren efter denna tids utgång ha att i forsättningen erlägga endast den ränta, med vilken ifrågakommande obligationer löpa.

Beträffande den ifrågasatta reduktionen av de förvaltningsbidrag, som utgå till hypoteksföreningarna har slutligen framhållits, att ifrågavarande bidrag enligt bestämmelse i föreningarnas reglementen skola fastställas för envar förening å ordinarie föreningsstämma att utgå med viss procent per år räknat å föreningsmedlens nominella eller oguldna lånebelopp, med iakttagande av, att bidragen på varje tid skola vara så bestämda, att föreningens säkerhetsfond kan beräknas inom skälig tid uppgå till minst en procent av föreningens hela skuld till hypotekskassan.

Svenska försäkringsbolags riksförbund framhåller: Under förutsättning att de reduktioner av byggnadskostnaderna, som de sakkunniga i övrigt föreslagit, visa sig möjliga att genomföra, anser sig förbundet böra avstå från att ur principiell synpunkt framställa erinringar mot den föreslagna räntegarantin. Förbundet vill emellertid ifrågasätta, örn det icke är lämpligare att bestämma bottenlåneräntan så nära gällande marknadsränta som möjligt och i stället i motsvarande mån subventionera tertiär- och sekundärlåneräntan. Förbundet förutsätter slutligen, att om den föreslagna anordningen kommer till stånd, försäkringsbolagen skola kunna utlämna statsgaranterade lån i likhet med övriga i betänkandet angivna kreditgivande institutioner.

Hyresgästernas sparkasse- och byggnadsföreningars riksförbund u. p. a. samt hyresgästernas riksförbund tillstyrka båda förslaget örn en statlig räntegaranti, därvid sistnämnda sammanslutning ifrågasätter, huruvida icke garantin bör sträcka sig ned till 3 procent, vilket skulle bättre överensstämma med räntenivån under åren 1938 och 1939.

Stockholms by g gnadsleverantör förbund uppger, att räntestegringen och svårigheten att anskaffa fastighetslån gjort det omöjligt för många byggmästare att likvidera sina skulder till leverantörerna.

Samverkande byggnadsfackförbunden ifrågasätta en längre gående subvention än vad de sakkunniga föreslagit.

Styrelsen för kooperativa förbundet har bland annat framhållit, att i och för sig räntegaranti av den omfattning de sakkunniga föreslå synes innebära en billig börda för det allmänna, såvida därigenom en mera avsevärd utvidgning av bostadsbyggandets volym kan åstadkommas. — Med hänsyn till de redan framträdande tendenserna till överskott på större och viss knapphet på mindre lägenheter finner styrelsen det särskilt angeläget, att möjligheter beredas för att företaga en ombyggnad av större lägenheter till mindre.

Uttalanden angående räntegarantin föreligga vidare från representanter för städerna. Svenska stadsförbundet har inskränkt sig till att framhålla, att den av de sakkunniga föreslagna metoden att för kreditgivningen anlita redan befintliga organ synes vara att föredraga framför inrättande av en

• Kungl. Majus proposition nr 251.

bostadslånefond. Stadskollegierna i Stockholm och Göteborg samt drätselkamrarna i Uppsala, Linköping, Jönköping, örebro och Trollhättan tillstyrka bifall till förslaget i nu förevarande del. Stadskollegiet i Göteborg tillägger följande.

Man skulle möjligen mot det framlagda förslaget, särskilt med hänsyn till den betydande andel av omkostnadsbesparingen, som räntefaktorn utgör, vilja invända, att de företag, som nu komma att igångsättas med stöd av räntesubventionen, komma i en förmånligare ställning än de just färdigbyggda eller under uppförande varande fastigheter, som måste betala de på fria marknaden för närvarande erforderliga räntesatserna. Beträffande de redan fullbordade fastigheterna har man emellertid att räkna med en icke obetydligt lägre byggnadskostnad, vilken i väsentlig män utjämnar skillnaden. Beträffande de under byggnad varande eller de, som just skola igångsättas, särskilt de, för vars uppförande statliga tertiärlån beviljats, ställer sig saken betydligt allvarligare. Ja, man kan till och med befara, att en del av dem, som beviljats sådana lån, med vetskap örn att en byggnadsverksamhet på förmånligare villkor än de, vilka deras egna företag kunnat erhålla, är att förvänta, komma att inhibera sina företag. Av denna anledning synes böra till övervägande upptagas frågan, huruvida icke även de sistnämnda företagen under vissa omständigheter böra kunna komma i åtnjutande av en motsvarande eller eventuellt en i någon mån begränsad resegaranti.

Drätselkammaren i Linköping har i detta sammanhang ifrågasatt, huruvida icke statsgarantin borde gälla retroaktivt för alla de bostadsbyggen, till vilka staden sålt tomter under hänsynstagande till de sakkunnigas önskemål beträffande tomtpriserna.

Härutöver anföres bland annat följande.

Beträffande statliga tertiärlån har som bekant hittills gällt den ordningen, att lån ej må överstiga beträffande flerfamiljshus vare sig tjugu procent av det värde å fastigheten, sorn statens byggnadslånebyrå godkänt, eller tjugu procent av det taxeringsvärde, som åsättes fastigheten. I fråga örn enfamiljshus har vid lånens utlämnande hänsyn tagits allenast till statens byggnadslånebyrås värdering. Denna föreskrift beträffande flerfamiljshus hotar att omöjliggöra den bostadsproduktion, som trots allt förberetts i Linköpings stad. Eftersom, då lånen skola bindas, ett »skvalprum» i kreditavseende kommer att uppstå mellan 90 procent av taxeringsvärdet och de 90 procent utav det av statens byggnadslånebyrå preliminärt beräknade värdet, för vilka staden tecknat borgen under byggnadstiden, ha tvenne bostadsrätts föreningar, som planera uppförandet av cirka 300 lägenheter, anmält, att de icke utan ändring av nu gällande bestämmelser kunna igångsätta de planerade byggena. Icke ens, om staden skänkt bort sina tomter, skulle spörsmålet kunna lösas. Bättre synes, enligt drätselkammarens mening, en lösning enligt de av sakkunniga antydda linjerna vara och att detta får gälla för samtliga bostadsbyggen, som igångsättas från dags datum. De sakkunniga förorda som bekant, att vid beviljandet av tertiärlån jämväl för flerfamiljshus enahanda ordning skall gälla som för lån till enfamiljshus, d. v. s. att det av byggnadslånebyrån fastställda värdet, det s. k. avkastningsvärdet, får gälla. Också i detta avseende förutsattes, att Kungl. Maj:t äger möjlighet att utverka den nya ordningens giltighet jämväl för bostadsbyggen, som igångsättas, innan riksdagen hunnit taga ställning till en eventuell proposition på basis av de sakkunnigas förslag.

60 Kungl. Majus proposition nr 251.

I detta sammanhang torde jag vidare få anmäla vissa särskilt inkomna framställningar, som äga samband med villkoren för tertiärlånegivningen och räntegarantin.

Från svenska ril-csbyggen förening u. />. a. lia två olika framställningar inkommit. Nämnda förening är en sammanslutning av byggnadsfackförbund och byggnadsfackföreningar med ändamål bland annat att anskaffa arbete och bostäder åt sina egna och de till föreningen anslutna organisationernas medlemmar ävensom åt andra bostadsbehövande, att bedriva byggnadsverksamhet, samt att främja en sund utveckling av förhållandena på byggnadsmarknaden. I sin första framställning, som inkom till socialdepartementet den 12 december 1940, har föreningen anfört bland annat följande.

För närvarande gäller, att tertiärlån till viss bostadsbyggnadsverksamhet ej får för flerfamiljshus överstiga 20 procent av det värde å fastigheten, som byggnadslånebyrån efter verkställd värdering godkänt eller 20 procent av det taxeringsvärde som efter byggnadsföretagets fullbordande åsättes fastigheten. I regel baseras värderingen på taxeringsvärdet. Taxeringsvärdet är i allmänhet lägre än den faktiska byggnadskostnaden, vilket bland annat sammanhänger därmed, att taxeringsvärdet bestämmes, icke med hänsyn till den faktiska kostnaden för fastighetens uppförande, utan dels till dess räntabilitet och dels till jämförlighet med äldre fastigheter. Detta har haft och kommer efter byggnadskostnadernas stegring i ännu högre grad att få till följd att tertiärlånen icke nå upp till 90 procent av de verkliga byggnadskostnad^^. I nuvarande situation torde de i realiteten allenast nå upp till cirka 80 procent. Det är uppenbart att detta förhållande försvårar och i många fall helt förhindrar byggnadsverksamhet med anlitande av statliga tertiärlån. De kooperativa bostadsföretagen, som hittills uppburit en insats av cirka 10 procent av sina medlemmar, skulle t. ex. bli nödsakade att höja insatsen till 20 procent, vilket av kända skäl för närvarande måste anses uteslutet. Det är därför av synnerlig vikt att ändring av dessa förhållanden kommer till stånd, så att tertiärlån skall kunna nå upp till 90 procent av den faktiska byggnadskostnaden. Detta torde kunna ske genom bestämmelse av innebörd, att särskild värdering regelmässigt skall verkställas av förmedlingsorganet och byggnadslånebyrån, därvid de faktiska byggnadskostnaderna skola läggas till grund.

Statens by g gnadslånebyrå har i avgivet utlåtande avstyrkt bifall till framställningen, därvid byrån anfört bland annat följande.

Tertiärlånen grunda sig på en värdering av fastigheten med utgångspunkt från fastighetens varaktiga avkastningsvärde. Örn man överhuvudtaget har anspråk på att lånen skola förräntas och amorteras, kan ju värdering icke ske efter andra grunder. Byggnadslånebyrån har också i sin tertiärlånegivning anlagt denna synpunkt på lånefrågorna. Icke desto mindre är denna högbelåning riskfylld, låt vara att staten hittills undgått förlust på tertiärlån. Erinras må ock, att den angivna gränsen 90 procent av värdet i verkligheten ligger än högre på grund av den förskjutning som äger rum genom räntebevakningar å framförliggande lån, kostnader, oguldna skatter m. m. dylikt. Därest exekutiv auktion skulle övergå belånad fastighet, innan nämnvärd amortering skett, kommer byggnadslånebyråns inteckningssäkerhet att ligga inemot 100 procent av värdet. Uppenbart är alltså, att man vid en höjning av lånegränsen sådan som den av svenska riksbyggen föreslagna överskrider gränsen för långivning mot realsäkerhet och beträder området för subvention.

I sin andra framställning, som är dagtecknad den 10 mars 1941, anför föreningen bland annat följande.

(51

Kungl. Maj:ts proposition nr 251.

Eli av cle för stimulerandet av byggnadsverksamheten mest betydelsefulla detaljerna i byggnadskostnadssakkunnigas utredning angående byggnadskostnaderna är den statliga räntegarantin. Såsom byggnadskostnadssakkunniga framhålla, skola byggmästarna beredas tillfälle att redan vid igångsättande av ett bygge träffa avtal örn sina fastighetslån till en fixerad ränta.

Föreningen har planerat att uppföra bostadsfastigheter, samtliga färdiga för inflyttning den 1 oktober 1941. Huvudritningar har uppgjorts och låneansökningar ha i ett flertal fall inlämnats till respektive drätselkammare. Samtliga planer äro utformade så att de i möjligaste mån anknyta till av byggnadskostnadssakkunniga givna rekommendationer och alltså böra kunna vinna byggnadslånebyråns bifall vid en blivande prövning av byrån i enlighet med de riktlinjer, som uppdragits av byggnadskostnadssakkunniga. Emellertid är det angeläget för föreningen att den planerade verksamheten också kommer i åtnjutande av den statliga räntegaranti, som kan bliva beslutad. Yi hemställa därför att deli statliga räntegarantin må kunna omfatta även sådana företag, som igångsatts före utfärdandet av de nya bestämmelserna, men som uppfylla de villkor som gälla enligt dessa. Några betänkligheter ur allmän synpunkt torde näppeligen kunna anföras mot en sådan anordning, vilken skulle väsentligt underlätta fullföljandet av en byggnadsproduktion redan under den byggnadssäsong som nu stundar.

Framställningar av enahanda, ehuru vidsträcktare innebörd lia vidare inkommit från byggnads!'öreningen svenska bostäder i Stockholm samt representanter för den planerade bostadsrättsföreningen Syskrinet därstädes.

I förstnämnda framställning, som är dagtecknad den 6 mars 1941, anför sålunda byggnadsföreningen bland annat följande.

Sedan mitten av år 1939 lia vi bedrivit en tämligen omfattande bostadsproduktion inom Bromma församling i Stockholms stad. I likhet med andra kooperativa företagare bedriva vi vår verksamhet på så sätt att medborgare, som äro intresserade av att lösa sin bostadsfråga, av oss sammanföras i olika, till byggnadsföreningen svenska bostäder anslutna dotterföreningar.

Vår första förening, bostadsrättsföreningen Brommahus, omfattar 108 lägenheter örn 2 rum och kök. Byggnationen färdigställdes den 1 juli 1940. Det var vår avsikt, då kriget utbröt under september månad 1939, att i likhet med nära nog samtliga övriga företagare inom byggnadsindustrin avbryta byggnationen, men vi underläto att göra detta, emedan det från Stockholms stads sida tämligen klart sades ifrån att ett avbrott av stadens bostadsproduktion icke vore önskvärt. Från Stockholms stads sida ställdes även i utsikt lån till synnerligen fördelaktiga räntor, och som vi säkerställt oss beträffande material i viss utsträckning, fullföljdes byggnationen.

Denna byggnadsetapps övre finansiering är relativt fördelaktigt ordnad genom Stockholms stads annuitetslån, liggande mellan 70 och 90 procent av det av Stockholms stad fastställda byggnadsvärdet. Ovanför detta lån lia föreningens medlemmar genom insatser säkerställt finansieringen. Underliggande lån äro emellertid synnerligen ofördelaktiga genom att Stockholms stad och Stockholms stads tomträttskassa icke kunnat tillhandahålla dessa medel till förkrigstidens räntor. Detta har inneburit, att föreningens ursprungliga ekonomiska plan fullständigt söndersprängts, vilket är så mycket mer beklagligt, som fastigheterna, trots kriget med ty åtföljande svårigheter icke minst på transporternas område, ändå uppförts till en kostnad av G1 kronor 40 öro per kbm.

Vår förenings andra etapp, som omfattar 11 stycken fastigheter igångsattes

62 Kungl. Majus proposition nr 251.

våren 1940. Orsaken till att en så pass omfattande byggnation kunde igångsättas var att söka dels i intresset för vår byggnation, dels i det förhållandet att vi lyckats säkerställa material i ganska stor utsträckning samt hade ritningar och konstruktioner färdiga och för övrigt ansågo, att byggnadsverksamheten borde hållas i gång i den utsträckning, som överhuvudtaget var möjlig.

Denna etapp är finansierad på samma sätt som vår första etapp. Yi önska fästa uppmärksamheten på att denna omfattande byggnation uppförts till en kostnad av 62 kronor 70 öre per kbm, vilket torde vara anmärkningsvärt med hänsyn till de prisförhöjningar i olika avseenden, som inträtt.

Föreningens tredje etapp är för närvarande under färdigställande. Den omfattar 8 stycken fastigheter. Vi räkna med att med det material, som vi säkerställt, och med de prisförhöjningar, som kunna inträda, skola vi kunna uppföra fastigheterna till en kostnad av 64 kronor per kbm. Även denna summa är anmärkningsvärt låg i förhållande till byggen av liknande typ.

Parallellt med ovan antydda byggnationer ha vi planlagt och igångsatt vissa andra byggnationer. Anledningen till att vi under den byggnadskris, som skakat vårt land, kunnat hålla verksamheten i gång, får sin förklaring i det förhållandet, att vi specialiserat oss på s. k. smalhus, vilka i samtliga fall äro synnerligen hårt standardiserade. Detta har bland annat inneburit, att samma system, som tillämpas inom industrin — »löpande bandprincipen» — i stor utsträckning kunnat tillämpas, vilket verkat pressande på byggnadskostnaderna. Detta har i sin tur inneburit, att det lyckats oss bereda nära nog samtliga våra arbetare och tjänstemän kontinuerligt arbete. Genom vår produktions omfattning ha vi lyckats erhålla fördelaktiga inköp av erforderligt material och slutligen har den kooperativa organisationsformen borttagit de risker, som sammanhänga med en på spekulativa grunder igångsatt bostadsproduktion.

Med stöd av vad sålunda anförts har byggnadsföreningen svenska bostäder hemställt, att föreningen för sin i Stockholm bedrivna bostadsproduktion måtte få komma i åtnjutande av den räntegaranti som föreslagits av byggnadskostnadssakkunniga.

Framställningen från den planerade bostadsrättsföreningen Syskrinet syftar till att bereda samma förmån åt bostadsrättsföreningar, vilka övertaga färdiga hus, som uppförts under de av byggnadsföreningen svenska bostäder angivna betingelserna.

Stochholms stadshollegium, som beretts tillfälle yttra sig över nu nämnda båda framställningar, har under åberopande av ett i ärendet av stadens fastighetsnämnd avgivet yttrande tillstyrkt bifall till framställningarna.

Fastighetsnämnden har i sitt yttrande anfört bland annat följande.

Nämnden kan vitsorda, att den bostadsbyggnadsverksamhet, som bedrivits av byggnadsföreningen svenska bostäder under de senast förflutna åren, varit rationellt organiserad och givit ett med hänsyn till förhållandena gott resultat. Genom denna förenings verksamhet har sålunda under tiden efter krigsutbrottet färdigställts eller kommer att under innevarande år färdigställas sammanlagt 450 smålägenheter av god kvalitet. Byggnadskostnaderna hava kunnat hållas relativt låga. Ifrågavarande byggnadsförening har sålunda genom att på detta sätt — trots de i åtskilliga avseenden ogynnsamma förhållandena — fullfölja den planerade byggnadsverksamheten medverkat till att under en tid av stor arbetslöshet inom byggnadsfacket bereda ökade sysselsättningsmöjligheter. Föreningen har därigenom i sin mån även bidragit till

Kungl. Maj:ts proposition nr 251. H3

det relativt gynnsamma läge, som för närvarande karakteriserar bostadsmarknaden i Stockholm — i motsats till de flesta andra städer i landet — och vilket utmärkes av en relativt god bostadstillgång.

Med hänsyn till de ur allmänna synpunkter gynnsamma resultat, som sålunda vunnits av berörda byggnadsverksamhet, torde enligt fastighetsnämndens mening skäl tala för bifall till byggnadsföreningens och bostadsrättsföreningens anhållan att få komma i åtnjutande av statlig kredithjälp. Därest i huvudsaklig överensstämmelse med vad byggnadskostnadssakkunniga förordat förslag kommer att föreläggas innevarande års riksdag angående främjande av bostadsbyggnadsverksamheten genom statlig lönegaranti, synes med hänsyn härtill önskvärt, att bestämmelserna om den statliga kreditiv älpen så utformas, att densamma må kunna tillgodokomma ej blott nyproduktion utan jämväl — när så efter särskild prövning befinnes motiverat — byggnadsföretagare, vilka efter krigsutbrottet färdigställt bostadshus.

Slutligen har jag att anmäla en från hyresgästernas centraiför samling i Göteborg samt hyresgästernas sparkasse- och byggnadsförening i Göteborg u. p. a. den 18 november 1940 inkommen skrift, vari nämnda båda sammanslutningar anhållit om statsbidrag av arbetslöshetsmedel med 10 procent av byggnadskostnaderna för uppförande av 8 bostadshus, rymmande tillhopa 152 stycken två- och trerumslägenheter. Till stöd för framställningen har bland annat åberopats risken för en snart uppkommande bostadsbrist i staden, samt den omfattande arbetslösheten bland byggnadsarbetarna.

I ett över framställningen avgivet utlåtande har statens byggnadslånebyrå under hänvisning till de av byggnadskostnadssakkunniga framlagda förslagen framhållit att en allmän plan för intensifiering av bostadsbyggandet icke bör rubbas genom statsingripande eller statssubvention i andra förmer, såvida icke alldeles speciella skäl för en subventionspolitik i det särskilda fallet föreligga. Då förhållandena i Göteborg ej äro särpräglade, anser byrån icke tillräckliga skäl föreligga för att framställningen bör föranleda någon åtgärd.

Departementschefen.

Byggnadskostnadssakkunnigas förslag till finansiellt stöd av bostadsbyggandet går ut på en kombination av tertiärlån och statlig garanti till godkända byggnadsföretag för erhållande av underliggande kredit till en bottenlåneränta, icke överstigande 3.5 procent, och en därtill svarande sekundärlåneränta. Jag erinrar om att vid förra årets lagtima riksdag beslötos regler för tertiärlån, som omformats med hänsyn till de redan då inträdda krisartade svårigheterna för bostadsbyggandet. Såtillvida kunna de nu föreslagna åtgärderna betraktas som en utbyggnad av redan vidtagna anordningar till byggnadskrisens bekämpande.

I ett par remissyttranden ha framförts farhågor för att en mera omfattande investering i byggnadsverksamhet med statens finansiella medverkan skulle verka inflatoriskt. Det är givet, att varje ökning av byggnadsverksamheten och den köpkraft, som därinom distribueras, i och för sig verkar i sådan riktning. Detsamma gäller emellertid varje arbetsskapande produktionsökning, som icke

64 Kungl. Majus proposition nr X51.

omedelbart utmognar i färdiga konsumtionsvaror. Ur arbetsmarknadspolitisk synpunkt kan köpkraftens nedhållande genom arbetslöshet icke accepteras som ett lämpligt medel. Härtill kommer, att en allmän hyresstegring till följd av växande bostadsbrist på en annan väg skulle skapa allvarliga inflationsrisker.

Genomförandet av ett byggnadsprogram med statens finansiella stöd förutsätter icke endast räntevillkor, som bostadsbyggandet kan bära vid nuvarande hyresnivå, utan även garantier för att lån kunna erhållas, då byggnadsföretagen äro färdiga. Jag har haft under övervägande att förorda uppläggandet av en statlig lånefond av tillräcklig storlek för att möta hela det bostadspolitiskt motiverade bostadsbyggandets kapitalbehov och sålunda effektivt garantera kapitaltillgången. Hå under senare tid nämnvärda svårigheter att på marknadens villkor erhålla inteckningslån icke ha yppat sig och då riksbanken förklarat sig även i fortsättningen beredd att, då så anses av behovet påkallat, lämna kreditmarknaden sitt stöd i syfte att förhindra, att byggnadsverksamheten i landet stagnerar på grund av utpräglad knapphet på kapitalmedel, har det emellertid särskilt med hänsyn till det statliga upplåningsbehovet synts mig lämpligare att tills vidare följa en linje sådan som den, byggnadskostnadssakkunniga skisserat; skulle i fortsättningen svårigheter att anskaffa kapital på denna väg yppa sig, torde andra metoder få tillgripas.

Det må understrykas, att det föreliggande förslaget icke i första hand är ett förslag till räntesubvention. I vissa remissyttranden ha allmänna betänkligheter uttalats mot räntesubvention och mot att giva bostadsbyggande en i räntehänseende privilegierad ställning. Det är emellertid tydligt — vilket uppenbarligen även är de sakkunnigas mening — att förslagets syfte bäst och enklast nås örn den allmänna kreditmarknadsutvecklingen blir sådan, att en speciell subvention för bostadsbyggande blir onödig. Såtillvida går det nu föreliggande förslaget helt i linje med den nyligen av riksdagen förordade kreditpolitik, som syftar till en lägre allmän räntenivå.

För bostadsbyggandet är emellertid i nuvarande situation ovissheten örn villkoren för belåning, när fastigheten färdigställts, av utomordentlig betydelse som hämmande moment. Allmänna försäkringar örn en kreditpolitik till motverkande av höga räntor torde ha mycket ringa effekt. En bindande garanti är däremot för byggnadsföretagaren likvärdig med en redan på marknaden realiserad räntesats av den höjd, garantin gäller. Örn vid tidpunkten för fastighetens belåning kassalån och sekundärkredit kunna erhållas på marknaden till den garanterade räntesatsen, är den med den statliga garantin förbundna skyldigheten därmed uppfylld. Kreditgarantin övergår i räntesubvention endast för den händelse marknadens allmänna räntesatser vid tiden för fastighetens belåning skulle överstiga de garanterade.

Det torde icke behöva befaras, att utställandet av en kreditgaranti åt godkända byggnadsföretag kan komma att verka konserverande på räntenivån på kreditmarknaden i övrigt. Låntagarens intresse att uppsöka billigast möjliga lånetillfällen synes kunna bevaras på så sätt, att byggnadslånebyrån utställer garanti endast för skillnaden mellan garanterad ränta och den ränta, som

65 Kungl. Majus proposition nr 251.

prövas möjlig att erhålla på marknaden; låntagare, som binder sig för högre ränta bör stå risken, att hyrorna fastställas utan hänsyn till av byggnadslånebyrån icke godkänd överränta. Örn vidare kreditgarantin bringas i tillämpning endast beträffande lån från de av utredningen nämnda kreditinstitut, som sedvanligen ägna sig åt fastighetsbelåning, torde i vissa situationer den föreslagna anordningen snarast verka i räntesänkande riktning.

Fullmäktige i riksbanken, svenska bostadskreditkassan och flera andra kreditinstitutioner ha i sina remissyttranden ansett, att kreditgarantin med den av utredningen föreslagna utformningen skulle kunna få icke önskvärda konsekvenser på den förhållandevis väl organiserade bottenlånemarknaden, och föreslagit att det statliga kreditstödet helt förlägges till tertiärlånen. I olika remissyttranden har denna alternativa linje givits en något växlande utformning.

En jämförelse mellan utredningens förslag och det i nämnda remissyttranden förordade alternativet synes giva vid handen, att skillnaderna äro skäligen ringa och av övervägande praktiskt-administrativ art. Det väsentliga ur synpunkten av bostadsbyggandets finansiering är att de samlade kapitalkostnaderna begränsas med syfte att hålla hyrorna i nybyggda fastigheter nere i en nivå som eljest icke vore möjlig. Vid en bottenlåneränta av 3.5 procent kan enligt utredningens kalkyler målet med avseende å de årliga bostadskostnaderna nås enbart med hjälp av tertiärlån med nu gällande villkor. Överstiger bottenlåneräntan nämnda sats, uppkommer en skillnad som måste täckas för att icke målet skall förfelas. Utredningens förslag innebär i första hand en garanti för att skillnaden skall täckas av statsmedel under viss tid, varvid statens åtagande varierar med den faktiska, godkända räntans höjd. Med denna grundkonstruktion är det reellt likgiltigt, örn det årliga skillnadsbeloppet utanordnas via de kreditinstitutioner, med vilka låntagaren träffat avtal örn botten- och sekundärlån, eller i form av en eftergift på tertiärlånets annuitet. Det senare förfaringssättet är otvivelaktigt administrativt enklare och kan ej medföra desorganiserande verkningar av den art, kreditinstitutionerna synas befara vid det förra. Å andra sidan bindes möjligheten att utställa garanti beträffande underliggande kredit till förekomsten av ett statligt tertiärlån, vilket icke är nödvändigt vid det av utredningen föreslagna förfaringssättet. Då kontrollmöjligheterna därigenom ökas och då i nuvarande situation praktiskt taget all bostadsbyggnadsverksamhet av betydelse torde vara beroende av tertiärlån, synes denna begränsning dock icke behöva tillmätas större betydelse.

Efter övervägande av skälen för och emot förordar jag ett kreditgarantisystem av den art, utredningen föreslagit men med den modifikationen att uppkommande skillnad mellan den faktiska, av byggnadslånebyrån godkända räntan på bottenlån och sekundärlån och en garanterad ränta av 3.5 procent på bottenlånet och därtill svarande ränta på sekundärlånet utgår som en årlig eftergift på tertiärlånets annuitet under en tid av 10 år.

För den händelse kreditgarantin övergår i räntesubvention, utanordnad som annuitetseftergift på tertiärlånet, synes det lämpligt, att ett maximibelopp

Bihang till riksdagens protokoll 1941. 1 sami. Nr 251. 79041 5

66 Kungl. Majus proposition nr 251.

för subventionen fastställes för liela tioårsperioden även i de fall, där räntan på bottenlånet icke är bunden. För att bevara låntagares och bottenlånegivares intresse av räntesänkning, när marknadsläget ger förutsättningar härför, bör emellertid det årliga subventionsbeloppet göras rörligt nedåt. Det bör ankomma på byggnadslånebyrån att tillse, att möjliga räntesänkningar icke underlåtas.

Byggnadskostnadssakkunnigas förslag att vid beviljande av tertiärlån även för flerfamiljshus lånebelopp och lånegränser — såsom nu sker beträffande enfamiljshus — bestämmas i förhållande till ett av byggnadslånebyrån fastställt värde, har icke mött gensaga från något håll. Med hänsyn till de praktiska olägenheter, som i vissa fall visat sig förknippade med nuvarande bestämmelser biträder jag förslaget.

Det har även visat sig icke sällan inträffa, såsom framhålles bland annat av svenska bostadskreditkassan, att den övre gränsen för sekundärlån från bostadskreditinstitutionen understiger 70 procent av fastighetens taxeringsrespektive uppskattningsvärde, varför hela lånebehovet ej kan tillgodoses utan anlitande av ytterligare kreditgivare, när tertiärlånet för flerfamiljshus har sin undre gräns bestämd till 70 procent av fastighetsvärdet. Det synes mig ändamålsenligt och väl i överensstämmelse med tertiärlåneverksamhetens syfte, att byggnadslånebyrån gives rätt att, när så är påkallat, sänka tertiärlånets undre gräns. En gräns för kreditgivningen torde dock böra uppdragas, och jag föreslår i sådant hänseende samma begränsning som föreslagits i den till innevarande års riksdag avlåtna, numera antagna propositionen nr 165 angående anslag till lån för stödjande av bostadsproduktionen i vissa orter, d. v. s. att tertiärlånet ej får överstiga beträffande flerfamiljshus 35 och beträffande enfamiljshus 45 procent av det uppskattade värdet.

Under de senaste månaderna lia av byggnadslånebyrån preliminärt beviljats tertiärlån till ett icke obetydligt antal byggnadsföretag, av vilka flertalet igångsatts, i vissa fall under kommunal medverkan. Dessa nu under byggnad varande bostäder komma att tillföras bostadsmarknaden under innevarande år. Örn det statliga stödet för finansiering av bostadsbyggandet ändras, kan, såsom påpekats bland annat av stadskollegiet i Göteborg, uppkomma ett mycket oförmånligt läge för dessa fastigheter. Det förefaller mig därför rimligt, att byggnadsföretag, som utförts med stöd av tertiärlån och som färdigställts och anmälts till slutlig avsyning efter den 1 april 1941, kunna komma i åtnjutande av de nya villkor för tertiärlån och kreditgaranti, som kunna komma att bli bestämda, under förutsättning att byggnadsföretaget i huvudsak uppfyller de villkor samt blir föremål för den kontroll av hyrorna, som må fastställas att gälla för erhållande av tertiärlån och kreditgaranti. Kungl. Maj:ts dispens bör i vissa fall kunna givas för fastigheter, som färdigställts tidigare eller som utförts vitan stöd av tertiärlån, varvid jag särskilt tänker på sådana fall, där kommunal medverkan i finansieringen förelegat; dock böra endast fastigheter, som färdigställts efter den 1 januari 1941 komma i fråga till dispens. I fråga örn andra färdigställda fastigheter är jag däremot icke beredd att förorda en liknande anordning.

67 Kungl. Maj:ts proposition nr 251.

Det synes mig finnas skäl att inordna den låneverksamliet, som avser ombyggnad av bostadshus i stadssamhällen, under tertiärlåneverksamheten. Jag återkommer härtill i fortsättningen vid behandlingen av lån för ombyggnad. Vid beräknandet av medelsbehovet för tertiärlån kommer jag emellertid att förorda, att beloppet anpassas med hänsyn jämväl till behovet av lån för ombyggnadsändamål.

Det ter sig svårt att på förhand bestämt angiva omfattningen av den bostadsbyggnadsverksamhet, som kan komma att söka och beviljas det här föreslagna finansiella stödet, eftersom denna å ena sidan blir beroende av enskilda och kommunala initiativ och å andra sidan kan komma att röna inverkan av nu icke säkert bedömbara förändringar i de förutsättningar, som bildas av bostadsmarknadsläget, materialtillgången o. s. v. Det vill dock synas, som örn byggnadskostnadssakkunnigas uppskattningar av den under det närmaste året behövliga bostadsbyggnadsvolymen — trots sin av de sakkunniga själva framhävda obestämdhet — skulle kunna tjäna till ledning för bedömningen av medelsbehovet för tertiärlåneverksamheten under kommande budgetår. De sakkunniga uppskatta denna byggnadsvolym till 250 å 300 miljoner kronor. Med de här föreslagna reglerna för tertiärlånen torde man kunna räkna med att dessa i genomsnitt komma att svara mot ungefär en fjärdedel av byggnadskapitalet. Med dessa utgångspunkter och med hänsyn tagen till såväl behovet av medel till ombyggnadslån som ock de förslag rörande bostadsförbättring på landsbygden samt bostadsanskaffning för barnrika familjer, för vilka ändamål medel böra anvisas i särskild ordning och vartill jag återkommer i fortsättningen, föreslår jag, att för nästa budgetår avses ett belopp av 60,000,000 kronor till tertiärlån för ny- och ombyggnadsändamål. Om den med tertiärlånen förbundna kreditgarantin skulle ge upphov till kapitalförluster, vilket blir beroende av den allmänna ränteutvecklingen, torde därav föranledda frågor rörande medelsanvisning för avskrivning av förlusterna få upptagas, när möjlighet till beräkning av erforderliga belopp föreligger.

Hyreskontroll som kreditvillkor.

Byggnadskostnadssakkunniga.

Prövningen i samband med beviljandet av tertiärlån och kreditgarantier beträffande kassa- och sekundärlån liksom av dessa var för sig bör enligt de sakkunnigas mening innefatta även hyrorna i de bostadsfastigheter, som tillkomma med statligt stöd och detta icke endast på sätt, som kräves för bedömning av fastighetens avkastningsförmåga, utan som en verklig kontroll över hyressättningen. Hyrorna i de med statshjälp finansierade fastigheterna böra godkännas av det kreditbeviljande organet på samma sätt som sker beträffande subventionerade hyreslägenheter för barnrika familjer, under beaktande av det bostadsmarknadspolitiska syfte, som de statliga finansiella åtgärderna avse att tjäna. Denna hyreskontroll bör dock vara tidsbegränsad, och lämpligen omfatta fem år. Syftet med de föreslagna åtgärderna är icke

68 Kungl. Majus proposition nr 251.

att framskapa en särskild klass av bostadsfastigheter med subventionsprägel utan att söka naturligt infoga nya bostadsfastigheter i bostadsbeståndet på sådana villkor, att de icke verka som sprängämne på den allmänna hyresnivån. Då de nybyggda fastigheterna emellertid tillföras bostadsmarknaden vid en tid av på många orter utpräglad bostadsbrist, är tidsbegränsad kontroll över hyrorna nödvändig för att förhindra att åtgärder, som syftat till nedhållande av hyresnivån, icke förfelas därutinnan utan i stället komma byggnadsföretagare och fastighetsägare till godo. Örn och när en allmän hyresövervakning genomföres, torde kontrollen av hyrorna i de med statligt finansiellt stöd tillkomna bostadsfastigheterna — efter att hyrorna första gången godkänts av det kreditbeviljande organet — kunna överföras till de lokala organ, som kunna få att handhava den allmänna hyresövervakningen.

Yttrandena.

Beträffande den av de sakkunniga såsom villkor för räntegaranti föreslagna hyreskontrollen föreligga uttalanden från flera håll.

Statskontoret finner det knappast tillrådligt, att på förhand bestämma den tidpunkt då hyreskontrollen över de subventionerade fastigheterna skall upphöra, enär utvecklingen på hyresmarknaden för närvarande icke kan överblickas.

Socialstyrelsen anför i detta sammanhang följande.

Verkningarna av räntegarantin kunna icke bedömas utan hänsynstagande till den samtidigt föreslagna hyreskontrollen. Denna innebär givetvis ett ingrepp i byggmästarens, eventuellt fastighetsägarens, rätt att disponera över det färdigbyggda huset. I viss mån kan hyreskontrollen antagas komma tendera till att motverka benägenheten att igångsätta byggnadsverksamhet. Vad som kommer att saknas för företagarens del blir det spekulationsmoment, som bygger på sannolikheten av en allmän hyresstegring. Hela det här ifrågavarande förslaget avser ju att undvika en sådan stegring och skulle dylik ändock inträffa kan man vänta, att en allmän hyresreglering kommer till stånd. Möjligt är, att man trots alla ansträngningar likväl får en allmän höjning av hyresnivån. Fråga blir då, huruvida det statliga kontrollorganet skall vägra att godkänna hyror i de räntesubventionerade husen, som icke anses motiverade av stegrade omkostnader, eller medgiva, att hyrorna där få följa den allmänna hyresnivån även vid en stegring, som icke kan anses framkallad av dylika orsaker. Att söka fasthålla vid en hyresnivå för dessa fastigheter, som ligger mera väsentligt under den allmänna, skulle säkerligen komma att medföra allvarliga svårigheter i fråga örn kontrollens praktiska utförande och för övrigt som konsekvens kunna medföra ett särskilt urval av hyresgäster, som skulle komma i åtnjutande av de särskilt låga hyreskostnaderna i dessa fastigheter. Man bör därför enligt styrelsens mening inskränka syftet med den särskilda hyreskontrollen till att förhindra, att här ifrågavarande fastigheter komma att deltaga i uppdrivandet av hyresnivån. Därest kontrollen ordnas efter dessa linjer, bör den icke kunna försvaga den stimulering av bostadsbyggandet, som åsyftas genom här behandlade åtgärder. Den bör även kunna göras praktiskt genomförbar, ehuruväl enligt styrelsens mening en centralt skött hyreskontroll alltid måste erbjuda vissa vanskligheter.

Byggnadsstyrelsen har intet att tillägga till de sakkunnigas förslag i förevarande hänseende.

69 Kungl. Majus proposition nr 251.

Bank- och /ondinspektionen finner de sakkunnigas förslag angående viss tids kontroll av hyrorna i de räntegaranterade fastigheterna välbetänkt. Härutöver anser inspektionen det böra föreskrivas, att om subventionerad fastighet under den tid, hyreskontrollen varar, försäljes till sådant pris att vinst — bortsett från normal ersättning till byggnadsföretagarna — uppstår, av staten utlämnade lån omedelbart skola inlösas. Vid utformandet av bestämmelserna måste iakttagas, att med försäljning av fastighet likställes försäljning av andelar i bostadsrättsförening eller aktier i bolag, som äger fastighet.

Länsarkitekten i Uppsala vill beträffande den föreslagna hyreskontrollen föreslå en utsträckning av tiden till densamma som för räntegarantin, nämligen 10 år. Sistnämnda uppfattning företrädes jämväl av länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län, som dock tillägger, att därmed icke är sagt, att hyrorna i de med statligt stöd tillkomna husen skola vara fasta under hela tidsperioden utan möjlighet till anpassning efter tidsläget bör hållas öppen. Men anpassningen bör ske under kontroll så länge det statliga stödet varar och staten kanske får erlägga viss del av räntan å det i fastigheten investerade kapitalet.

Landsorganisationen i Sverige framhåller angelägenheten av att hyressättningen i räntegaranterade fastigheter maximeras och svenska stadsförbundet har heller icke någon invändning mot den för dessa fastigheter föreslagna hyreskontrollen men tillägger, att det måhända kan ifrågasättas, örn en dylik kontroll under så lång tid som fem år framåt icke kan tänkas ägnad att ge fastigheterna den »subventionsprägel», man velat undvika.

Departementschefen.

Behövligheten av den av byggnadskostnadssakkunniga förordade hyreskontrollen i de fastigheter, för vilka tertiärlån och kreditgaranti erhållas, torde icke behöva diskuteras. Det är genom hyrornas rätta bestämmande i förhållande till fastighetens kostnader och finansieringsvillkor som obefogade vinster utöver normal ersättning för företagarens insatser kunna förhindras. Vid bestämmandet av hyrorna måste givetvis även beaktas ränte- och amorteringsvillkoren för toppkapitalet över tertiärlånet; för detta torde högre ränta än 5 procent och kortare amorteringstid än 10 år icke i regel godtagas. I de numera vanliga fall, där en enskild företagare bygger en fastighet för att överlåta densamma på en bostadsrättsförening måste givetvis hyreskontrollen motsvaras av kontroll med enahanda syfte av villkoren vid överlåtelsen. Ävenså måste kontrollen omfatta det fall, att bostadsrättsinnehavare i fastighet med tertiärlån och kreditgaranti hyr ut sin lägenhet.

Byggnadslånebyrån skall sålunda ha att på basis av fastighetens faktiska årliga kostnader, beräknade med så stor noggrannhet som låter sig göra, fastställa hyrorna, vilka icke få höjas utan byråns medgivande. Tillämpning av godkänd värmeklausul bör icke vägras. För att garantera, att de godkända hyrorna följas torde det vara lämpligt att föreskriva, att i hyreskontrakt, som kommer till användning i ifrågavarande fastigheter, skall finnas uppgift örn att fastighetens hyror icke överstiga de av byggnadslånebyrån godkända.

70 Kungl. Maj:ts proposition nr 251.

I fråga om den tidsperiod, under vilken hyreskontrollen bör bestå, synes det mig naturligt att bestämma denna på samma sätt som kreditgarantin, d. v. s. till tio år.

Underlåtenhet att iakttaga de till det statliga lånet knutna villkoren bör givetvis medföra rätt för byggnadslånebyrån att omedelbart uppsäga tertiärlånet till betalning, varjämte eventuell subvention bör kunna återkrävas.

Tomt- och stadsplanefrågor.

Byggnadskostuadssakkunni ga.

På grundval av uppgifter från 15 av landets större och medelstora städer lämna byggnadskostnadssakkunniga en redogörelse för tomtprisutvecklingen under senare år samt tomtpolitiken i de av undersökningen berörda städerna,

Uppgifterna rörande den kommunala tomtpolitiken i 15 städer ge följande bild av tomtprisernas utveckling, örn priset per normaleldstad år 1935 sättes lika med 100. Uppgifterna för 1929—1934 ha hämtats från byggnadsindustrisakkunnigas betänkande.

Tab. 4. Tomtpris per eldstad vid de kommunala tomtförsiiljningarna i vissa städer

(1985 = 100).

1 Hyresfastigheter inom nyexploaterade områden.

Endast tre av de 15 städerna kunna för år 1939 uppvisa lägre tomtpriser per normaleldstad än år 1935, nämligen Hälsingborg, Jönköping och Sundsvall. Härvid är dock att märka, att tomtpriserna i de båda sistnämnda städerna ligga på en förhållandevis hög nivå, även örn denna under senare delen av 1930-talet icke ytterligare stigit. Gävle, Uppsala, Norrköping, Falun och Örebro uppvisa tomtpriser, vilka stigit med mer än 50 % under åren

71 Kungl. Maj:ts proposition nr 251.

1935—1939; detsamma gäller även för sådana tomter i Göteborg, vilka avsetts för bebyggelse med tvåvånings trähus. I Kalmar, Östersund, Eskilstuna och Stockholm ha tomtpriserna under samma tid stigit med 30 % eller mer, dock icke så mycket som 50 %.

Dessa uppgifter gälla städernas egen tomtförsäljning. För utvecklingen på den privata tomtmarknaden på samma orter ha icke lika fullständiga uppgifter stått till förfogande. I allmänhet synas priserna på den privata tomtmarknaden ligga högre än vid de kommunala tomtförsäljningarna. Sannolikt har även stegringen under senare delen av 1930-talet varit minst lika stor på den enskilda tomtmarken som på kommunernas.

Den stegring av priserna vid kommunernas tomtförsäljningar, som framgår av tabellen ovan, torde knappast vara förorsakad av däremot svarande kostnadsstegringar för tomtexploateringen. En sänkning av priserna på tomtmarken, som delvis torde åstadkommas automatiskt under nuvarande kris, tillbaka till omkring 1935 års nivå torde därför i allmänhet kunna ske utan att någon nämnvärd subvention från kommunernas sida erfordras.

Som de sakkunniga på annan plats i sitt betänkande utveckla torde den övervägande delen av den bostadsbyggnadsverksamhet, som under det närmaste året kan tänkas komma till stånd, förutsätta statlig medverkan ifråga örn finansieringen. De sakkunniga ha förutsatt att härvid en viss prövning sker av ifrågakommande byggen ur flera olika synpunkter genom statens byggnadslånebyrå. Det torde böra tillkomma denna att även tillse att tomtpriserna äro skäliga. Då kommunerna tillhandahålla tomtmark, torde priser icke överstigande de 1935 gällande kunna utgöra riktmärke. Som villkor för den statliga medverkan torde dock knappast kunna krävas sådana tomtpriser, som i sig skulle innebära en kommunal subvention. I vissa fall kan det dock ligga i kommunernas eget intresse att av bostads- eller arbetslöshetspolitiska skäl lämna en sådan subvention. Byggnadslånebyråns prövning av skäligheten av för byggnadsprojekten angivna tomtvärden får givetvis icke från ifrågasatta lånemöjligheter utesluta en byggherre, vilken under något av de senaste åren till då rådande höga tomtpriser inköpt markområde; i sådana fall torde dock böra krävas, att byggherren tar uppkommen förlust på markvärdet och att i de finanskalkyler, som byggnadslånebyrån godkänner, ett sådant värde räknas för tomten, som byrån finner skäligt i den föreliggande situationen. Över huvud äro förhållandena så växlande från ort till ort — liksom även olika belägenheter på samma ort sinsemellan — att statens byggnadslånebyrå icke torde böra bindas genom några alltför rigorösa allmänna regler utan äga en omfattande rätt till diskretionär prövning av de konkreta fallen. De sakkunniga ha i sina kalkyler ansett sig kunna räkna med en sänkning av de under senare år högt uppdrivna tomtpriserna tillbaka till omkring 1935 års nivå som möjlig.

Även örn en kommunal subventionering i form av tillhandahållande av tomtmark under självkostnadspris i en viss situation eller för vissa ändamål kan vara befogad, synes den i längden knappast utgöra en tillfredsställande

72 Kungl. Maj:ts proposition nr 251.

grundval för en sund byggnadsverksamhet. Den skulle även sannolikt ställa alltför stora anspråk på kommunernas finanser för att över huvud vara möjlig i större utsträckning. Under sådana förhållanden framstår det som en angelägenhet av vikt, att kostnaderna för tomtmarkens exploatering hållas nere. Som av byggnadsindustrisakkunniga framhållits är det därför av vikt att städerna i tid skaffat sig tillgång till tillräckligt omfattande markområden. Av betydelse är även, att kostnaderna för gatuanläggning och ledningsnät beaktas. Under en tid, då läget på tomtmarknaden på många orter varit sådant, att höga tomtpriser lätt kunnat erhållas — bl. a. därför att byggnadsbehovet varit stort och räntorna fallande — synas tomtprisstegringarna haft en benägenhet att åtföljas av en betydande stegring av dylika omkostnader. En begränsning av desamma torde många gånger vara möjlig, bl. a. genom enklare utförande av gatuanläggningen. Genom ett bättre genomarbetande av stadsplanerna med hänsyn tagen till terräng- och grundförhållanden torde även i vissa fall gatukostnaderna kunna nedbringas. De sakkunniga vilja starkt understryka vikten av att dessa frågor av vederbörande kommunala myndigheter ägnas tillbörlig uppmärksamhet.

Ett förbilligande av tomtmarken kan alltid vinnas genom en hårdare exploatering av densamma, d. v. s. genom att bebyggelsen göres tätare och den till gator och parker reserverade arealen minskas i förhållande till den bebyggda arealen. Mot ett dylikt tillvägagångssätt har stadsplanechefen i Göteborg anfört starka betänkligheter. Den standard ifråga örn bebyggelsetätheten, som de större svenska städerna ha att uppvisa, synes knappast kunna karakteriseras som alltför hög. Då den vid ett områdes exploatering uppgjorda stadsplanen binder bebyggelsen för avsevärd tid framåt, synes en tillfällig krissituation icke böra få leda till en hårdare exploatering än vad som på längre sikt kan anses lämplig. De sakkunniga vilja för sin del ansluta sig till denna uppfattning.

Av lika stor betydelse som tomtprisernas fasthållande vid rimlig nivå är att åtgärder vidtagas för att tillgången på tomtmark blir tillräcklig. Örn denna senare förutsättning icke är för handen, leda låga priser vid den kommunala tomtförsäljningen lätt till att skillnaden mellan dessa priser och vad som vid rådande hyresnivå kan uppnås ifråga örn fastighetsvärden, bildar en spekulationsvinst, som tillkommer tomtköparen eller byggmästaren. Ett begränsat utbud av tomtmark skapar ett marknadspris, som kan ligga väsentligt över kostnaderna för tomtmarkens anskaffande. Så har otvivelaktigt under vissa skeden varit förhållandet i Stockholm. Örn denna vinst hamnar hos tomtspekulanter och spekulationsbyggmästare eller hos den ursprungliga tomtförsäljaren — som i Stockholm i vissa fall varit staden, i andra staten (Djurgårdskommissionen) och i åter andra enskilda tomtägare — är för den bostadssökande allmänheten strängt taget likgiltigt. Ur allmänna synpunkter är det givetvis intet att invända emot att vinsten tillfaller staten eller staden, vilket med i Stockholm tillämpat försäljningssystem delvis torde varit fallet. Berättigad kritik synes däremot kunna resas mot den alltför snäva begräns-

73 Kungl. Maj:ts proposition nr 251.

ning av den areal, som vid olika tillfällen utbjudits, vilken iakttagits. Ett större samlat utbud av tomtmark — vilket även medfört en snabbare exploatering av tillgängliga områden — skulle visserligen för staden och staten (Djurgårdskommissionen) ha minskat de influtna köpeskillingarna, men den billigare tomtmarken och den rikligare tillgången på denna skulle å andra sidan via en mer omfattande byggnadsverksamhet kunnat leda till en lägre hyresnivå. I det nuvarande läget, då Stockholms stad icke längre har någon tomtmark inom den inre staden till försäljning utan en betydande del av nybebyggelsen måste falla inom ytterområdena, där marken upplåtes med tomträtt, knyter sig för huvudstadens vidkommande huvudintresset vid att tomträttsavgälderna hållas så låga som möjligt och vid ordnandet av goda och billiga kommunikationer mellan stadens centrum och dessa områden. De med användningen av tomträttsinstitutet förknippade problemen ha de sakkunniga icke ansett sig behöva upptaga till behandling.

Ombesörjandet av en riklig tillgång på tomtmark framstår sålunda som en viktig uppgift för kommunerna. Av Svenska teknologföreningen har även framhållits att det är av vikt, att upplåtelsen av tomtmarken sker under sådana former att erforderligt noggrant projekteringsarbete kan verkställas och att byggnadsföretagare få möjlighet att organisera sitt byggande i seriedrift, där förutsättningar härför eljest äro för handen. Bl. a. ur sistnämnda synpunkt är en försäljning till fastställda priser att föredraga framför ett anbudssystem. Jämväl en sådan i tiden avpassad försäljning av tomtmark, att därigenom en säsongutjämning av byggnadsverksamheten befrämjas, synes såsom byggnadsindustrisakkunniga påpekat vara ett önskemål, även örn det skulle medföra vissa ekonomiska uppoffringar för kommunerna; vid sidan av de övriga åtgärder för åstadkommandet av en jämnare sysselsättning inom byggnadsindustrin, som på annan plats i betänkandet diskuteras, synes detta medel i vissa fall med fördel kunna användas.

För åstadkommandet av en riklig tillgång på tomtmark torde nuvarande krissituation väl ägna sig. Även örn byggnadsverksamheten under de närmaste åren blir av mindre omfattning, torde stadsplanemyndigheternas arbete med fördel kunna fullföljas med till buds stående medel. Därigenom synes det framtida utbudet av tomtmark kunna hinna ifatt efterfrågan i stället för att som under de senaste årtiondena understiga efterfrågan. Genom att såväl kommun erna, som privata markexploatörer utnyttja den nuvarande pausen i byggnadsverksamheten till sådant planeringsarbete synas även olägenheterna av den långsamma behandlingen av stadsplan- och tomtindelningsärenden kunna motverkas.

Genom noggrant genomarbetade stadsplaner kunna sorn ovan framhållits i vissa fall besparingar göras ifråga om gatuanläggningar o. d. Även ifråga om byggnadskostnaderna torde icke obetydliga besparingar kunna göras genom hänsynstagande till terräng- och markförhållandena; därigenom kunna t. ex. i vissa fall dyrbara sprängnings- eller pålningsarbeten undvikas. Ett alternativ till noggrannare stadsplaner kan härvidlag tänkas vara en viss

74 Kungl. Maj:ts proposition nr 251.

rörelsefrihet för byggnadsföretagarna i förhållande till stadsplanen. Det synes sålunda icke orimligt, att de erliölle rätt att ihom vissa, icke alltför vida marginaler t. ex. förskjuta huskroppens läge i förhållande till vad som i stadsplanen utmärkts. Därigenom skulle strävandena att vid projekteringen få ut förmånligast möjliga byggnad på viss tomt kunna medföra rätt betydande besparingar.

Byggnadskostnadssakkunniga föreslå sålunda, att som villkor för statlig medverkan ifråga örn finansieringen av viss byggnadsverksamhet uppställes, att tomtmark tillhandahålles till priser, som i regel icke överstiga 1935 års nivå. Eftersom tomtpriserna vid de kommunala tomtförsäljningarna i en del städer under tiden 1935—39 stigit i en utsträckning, som varierar från ort till ort men som för de större och medelstora städerna i allmänhet kan anslås till omkring 30 %, och tomtpriset på dessa platser utgör icke fullt 10 % av byggnadskostnaderna, skulle denna sänkning av tomtpriserna betyda lika mycket som en reduktion av byggnadskostnaderna med i allmänhet omkring 3 %. Av vikt är att kommunerna söka nedbringa kostnaderna för tomtexploateringen, t. ex. för utläggningen av gator och ledningsnät. Härvid torde emellertid en hårdare exploatering av tomtmarken med en tätare bebyggelse icke vara att rekommendera. På längre sikt är det av största betydelse, att kommunerna, i den mån de ha möjlighet härtill, sörja för en tillräckligt riklig tillgång på tomtmark. Stadsplanearbetet synes därför i nuvarande situation böra fullföljas i största möjliga omfattning. Genom väl genomarbetade stadsplaner torde såväl gatu- som byggnadskostnader i icke ringa omfattning kunna sparas.

Yttrandena.

I anledning av de sakkunnigas uttalanden och förslag i fråga om tomtpriser och stadsplanefrågor ha ett flertal yttranden avgivits.

Uttalanden i instämmande riktning ha gjorts av byggnadsstyrelsen, som med framhållande av att de sakkunnigas önskemål beträffande tomtpriserna är skäligen blygsamt anser, att mark för bostadsändamål bör tillhandahållas för högst självkostnadspriset, d. v. s. råmarksvärdet ökat med exploateringskostnaderna, ävensom av statens byggnadslånebyrå och 1940 års civila byggnadsutredning.

Av länsstyrelserna anse sig länsstyrelserna i Stochholms, Östergötlands samt Göteborgs och Bohus län likaledes kunna instämma med de sakkunniga. Sistnämnda länsstyrelse ifrågasätter, örn icke en viss upplysningsverksamhet från statens sida borde igångsättas för att klarlägga det allmännas önskemål beträffande tomtpolitiken.

Däremot anse länsstyrelsen i Blekinge län och länsarkitekten i örebro, att en reduktion av tomtpriserna till 1935 års nivå svårligen kan genomföras, örn icke en kommunal subventionspolitik tillämpas.

Länsstyrelsen i Uppsala län framhåller, att därest man skulle såsom villkor för statlig medverkan ifråga örn finansiering av viss byggnadsverksamhet föreskiiva, att tomtmark tillhandahålles till priser, som i regel

75 Kungl. Maj:ts proposition nr 251.

icke överstiga 1935 års nivå, torde det vara nödvändigt att införa vissa lättnader i en övergångsbestämmelse med hänsyn till att åtskilliga företagare under de senaste åren köpt tomter till högre pris än 1935 års nivå utan att sedermera kunna utnyttja tomterna för bostadsbyggen.

Stadskommunernas inställning till dessa frågor är icke enhetlig. Styrelsen för svenska stadsförbundet intar en i viss män kritisk hållning och anför bland annat följande.

De sakkunnigas uttalande beträffande tomtpolitiken synes åtskilligt svävande. Å sid. 97 i betänkandet uttalas först, att en tillbakagång till 1935 års nivå »i allmänhet torde kunna ske utan att någon nämnvärd subvention från kommunernas sida erfordras». Längre ned på samma sida heter det, att som villkor för den statliga medverkan »knappast torde kunna krävas sådana tomtpriser, som i sig skulle innebära en kommunal subvention». Men det f ramhälls, att det dock ibland kan ligga i kommunernas eget intresse att lämna en sådan subvention. Granskar man redogörelsen för de inkomna uppgifterna örn tomtpris från de enskilda städerna, finner man, att där tämligen regelmässigt säges uttryckligen ifrån, att städernas egna tomtpriser grunda sig på självkostnadskalkyler i fråga örn marken och dess iordningställande med gator och ledningar. När de sakkunniga anse en nedgång till 1935 års prisnivå möjlig i de flesta fall utan att subvention behöver ifrågakomma, synes detta påstående knappast stå i överensstämmelse med uttalanden av städernas egna myndigheter. Det framgår för övrigt, att tillgången på stadens egna bostadstomter i några av de förevarande städerna är mycket knapp, i vissa fall praktiskt taget obefintlig.

De sakkunniga konstatera emellertid slutligen själva på sid. 98, att kommunal subventionering genom tomtupplåtelser under självkostnadspris »i längden knappast synes utgöra en tillfredsställande grundval för en sund byggnadsverksamhet». Till denna ståndpunkt vill styrelsen obetingat ansluta sig. Men örn statens byggnadslånebyrå — visserligen med beaktande av lokala förhållanden — skulle få såsom en riktpunkt för sin verksamhet angivet att sträva efter en återgång till 1935 års tomtpris och detta utan någon möjlighet för respektive kommuner att draga dess bedömning under högre instans, skulle utvecklingen kunna medföra ett mer allmänt inslående på den av de sakkunniga avstyrkta subventionsvägen. Det synes nödvändigt att på denna punkt klarare direktiv givas.

När det gäller att bedöma stadens kostnader för tomtens iordningställande, torde man icke kunna bortse från att såväl arbetskraft som material stigit i pris sedan 1935. Från stadsförbundets sida har städernas uppmärksamhet blivit fäst på önskvärdheten av att även under nuvarande förhållanden stadsplanearbetet fullföljes. I olikhet med de sakkunniga anser styrelsen däremot, att ett utnyttjande av pausen i byggnadsverksamheten för fortsatt stadsplanearbete icke kan neutralisera de olägenheter av den långsamma behandlingen av stadsplane- och tomtindelningsärenden. Från stadsförbundets sida har framhållits vikten av att rationalisera dessa ärendens handläggning och en utredning i detta syfte har av styrelsen påkallats.

Drätselkammaren i Västerås framhåller, att staden vid sina tomtförsäljningar alltid sökt räkna med rena självkostnadspriset samt hemställer likaledes om sådant ändrat innehåll i de direktiv, som må givas till byggnadslånebyrån, att smidigare och bättre anpassning till på olika orter rådande förhållanden må kunna vinnas.

76 Kungl. Majus proposition nr 251.

Fastighetsnämnden i Stockholm anmärker, att de sakkunnigas uppgift rörande en tomtprisstegring i Stockholm med 30 procent är missvisande, enär den avser endast tomtförsäljningen i inre staden. Nämnden tillägger.

År 1939 såldes av staden endast 3 bostadstomter, medan motsvarande antal år 1935 uppgick till 61. Det är uppenbart att de priser, som staden erhållit vid försäljning av dessa enstaka, i den gamla bebyggelsen insprängda tomter på. intet sätt kunna anses giva ett uttryck för den prispolitik, som staden bedrivit i fråga örn tomtförsäljningarna. Én riktigare uppfattning härom erhålles vid en undersökning av de priser, som staden tillämpat inom de områden, där kommunen väsentligen behärskar tomtmarknaden och där stadens tomtupplåtelser för bostadsändamål under de senare åren så gott som uteslutande ägt rum, d. v. s. inom Bromma, Brännkyrka och Enskede församlingar. Inom dessa senare områden ha sålunda exempelvis under år 1939 upplåtits 200 hyreshustomter medan antalet av staden inom det inre stadsområdet försålda bostadstomter samma år utgjorde endast 3. De tomtpriser, som staden betingat sig i fråga örn dess bostadsområden inom nyss omförmälda församlingar, ha icke varit föremål för någon egentlig förändring under den senast förflutna tjuguårsperioden, utan där tillämpar staden alltjämt i huvudsak samma priser som gällde år 1920. Detta innebär att tomtpriserna (tomträttsavgäldema) på grund av penningvärdets fall samt stegrade kostnader för tomternas iordningställande i stället för att hava stigit i realiteten varit föremål för en icke oväsentlig sänkning.

Drätselkammaren i Uppsala anser att tomtprisstegringen i Uppsala icke varit så stor som de sakkunniga angivit och tillägger:

Därest som villkor för statlig medverkan till visst bostadsbyggande ställes en återgång till 1935 års tomtprisnivå, bör detta ovillkorligen lända till efterrättelse för den störste ägaren av obebyggd tomtmark för större bostadshus, nämligen Uppsala universitet. Endast under förutsättning att de lämpligt belägna delarna av dess mark utbjudas till försäljning under villkor, likartade dem staden tillämpat vid sina tidigare försäljningar av därintill belägen mark, kan någon nämnvärd bostadsbebyggelse i större enheter här motses under den närmaste framtiden.

Drätselkammaren i örebro finner att tomtprisstegringen i Örebro — vilken för övrigt tillkommit sedan drätselkammaren uppmärksammat, att de lägre tomtpriserna icke kommo konsumenterna tillgodo och icke voro av nöden för åstadkommande av en bostadsproduktion av tillfredsställande omfattning —icke behöver innebära, att tomtpriserna i staden rimligen kräva en reduktion av 30 procent. Drätselkammaren påpekar vidare i detta sammanhang den fara för prisstegringar på fastigheter, som ligger i mellanhandsspekulation, vilken enligt kammarens mening tyvärr är en vanlig företeelse.

Sin fulla anslutning till de sakkunnigas förslag giva däremot stadskollegiet i Göteborg och drätselkammaren i Norrköping. Förstnämnda stad anser sig till och med kunna gå med på en kommunal subvention för att återföra tomtpriserna till 1935 års nivå.

Jämväl drätselkamrarna i Borås och Linköping vilja medverka till en sänkning av tomtpriset. Förstnämnda stad är således villig att med tillämpning av självkostnadsprincipen tillhandahålla tomter för bostadsändamål till pris, som i stort sett hänför sig till den av de sakkunniga angivna tiden, 1935, dock måste staden — örn subventionsvägen ej skall beträdas — tillämpa ett högre

77 Kungl. Majus proposition nr 251.

pris för mark, som eventuellt måst inköpas för ett förhöjt pris, när dé tidigare förvärvade tomtområdena exploaterats för avsett ändamål. — I Linköping är man beredd att medverka till sänkning av priserna med 25 procent jämfört med 1940 års nivå — till och med för tomter till byggen, som komma att igångsättas innan statsmakterna hunnit taga slutlig ställning till de sakkunnigas förslag — dock under förutsättning, att garantin för den lägre räntan får gälla jämväl bostadsbyggen, som igångsatts 1941 å tomter, för vilka nyssnämnda tomtpolitik av staden tillämpats.

Från drätselkammaren i Jönköping påpekas, att tomtpriserna i staden sjunkit under tiden från 1935 till 1939, vilket synes avspegla sig i den goda bostadsreserven därstädes, och drätselkammaren i Trollhättan, slutligen, framhåller, att beträffande tomtmarkspriserna där har staden vid exploatering icke betingat sig någon vinst å tomtförsäljningama. De tomtpriser, som tillämpas av vattenfallsstyrelsen, stadens största markexploatör, hava fastställts av statlig myndighet. Häri ligger garanti för att tomtpriserna så avvägas, att de icke motverka bostadsbyggandet.

Jämväl från andra håll föreligga uttalanden angående tomtpriserna. Hyresgästernas sparkasse- och byggnadsföreningars riksförbund u. p. a. samt hyresgästernas riksförbund rikta båda en skarp kritik mot statens (Djurgårdskommissionens) tomtpolitik på Ladugårdsgärde i Stockholm och uttrycka den förhoppningen, att kommissionen förhindras från att driva samma politik på vissa andra för exploatering avsedda områden i huvudstaden. Förstnämnda förbund anser emellertid, att de sakkunnigas förslag knappast är genomförbart beträffande Stockholm, där i fråga örn den inre staden tomtmark för bostadsbyggande endast i ringa utsträckning är disponibel samt tomträttsinstitutet med sedan 1920 oförändrade avgälder tillämpas i ytterområdena. Hyresgästernas riksförbund vill vidare understryka vikten av ett utvidgat användande av tomträttsinstitutet.

Svenska arbetsgivareföreningen och landsorganisationen i Sverige vilja båda ansluta sig till de sakkunnigas förslag angående sänkning av tomtpriserna såsom villkor för en räntegaranti.

Däremot är Sveriges industriförbund tveksamt, huruvida detta villkor blir effektivt, så länge icke det statliga kontrollorganet själv bedriver tomtförsäljning.

Intressant är svenska teknologföreningens iakttagelse, att tomtpriserna i Stockholm på den allra sista tiden sjunkit — enligt föreningens mening beroende på sambandet mellan tillgång och efterfrågan.

I detta sammanhang torde vidare böra påpekas, att byggnadsstyrelsen samt länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län påkallat utredning angående införande av en tomtvärdestegringsskatt. Sistnämnda myndighet har vidare — i likhet med svenska stadsförbundet — ansett det lämpligt med en översyn av expropriationslagstifbringen i syfte att trygga kommunernas möjlighet att för bostadsbyggande förvärva mark till skäligt pris.

Till sist torde i detta sammanhang böra omtalas, att de sakkunnigas varning för en hårdare exploatering av tomtmarken — vilken starkt understrukits

78 Kungl. Maj:ts proposition nr 251.

av luftåkyddsinspektionen — ingenstädes framkallat någon invändning. Svenska arkitekters riksförbund har dock, samtidigt som förbundet förklarar sig principiellt instämma med de sakkunniga, velat kraftigt framhålla värdet av att denna del av stadsplaneprojekteringen ägnas ett synnerligen ingående studium, då härigenom helt visst avsevärda besparingar skulle kunna göras, utan att kraven på ljus och luft eller allmän hygien skulle behöva eftersättas.

Departementschefen.

De sakkunnigas förslag, att som villkor för statlig medverkan i fråga örn finansieringen av viss byggnadsverksamhet uppställes, att tomtmark tillhandahålles till priser, som i regel icke överstiga 1935 års nivå, har såsom framgår av det föregående i stort sett mött förståelse, ehuru kritiska anmärkningar icke uteblivit. Jag uppmärksammar därvid först byggnadsstyrelsens anmärkning, att de sakkunnigas förslag är skäligen blygsamt och att mark för bostadsändamål bör tillhandahållas till högst självkostnadspriset, d. v. s. råmarksvärdet ökat med exploateringskostnaderna. Det torde få anses klart, att därest 1935 års tomtprisnivå för något samhälle av särskild anledning icke kan sägas giva uttryck för en lågkonjunkturbetonad värdesättning, man icke bör inskränka sig till att kräva en återgång till de år 1935 gällande priserna. Tvärtom bör man i sådana fall sträva efter att uppnå ett lägre tomtprisläge. Då självkostnadspriset för tomtmark kan — icke minst inom samma kommun — variera starkt, beroende på inköpspris, utgifter för exploatering eller räntekostnader, torde man icke kunna utan att riskera betydande ojämnheter vid prissättningen sätta som mål att markupplåtelser skola ske till självkostnadspris.

Den från flera håll uttalade farhågan, att ett villkor av förevarande art kan tvinga fram en kommunal subventionsverksamhet och därigenom övervältra, en del av kostnadsökningen på kommunerna torde vara i någon mån överdriven. Det är sålunda icke meningen, att man av en kommun skall kräva tomtmarksförsäljningar, som innebära en ren förlust. Om alltså en stad inköpt ett markområde till visst pris, kan man i de allra flesta fall icke fordra, att staden skall avhända sig denna mark till ett pris, som efter avdrag av exploateringskostnaderna skulle understiga inköpspriset. Endast för det — förvisso tämligen teoretiska — fall att en stad i rent spekulationssyfte upphandlat mark synes man böra vidhålla kravet på en återgång till 1935 års nivå, oavsett att detta må leda till förlust för staden. En kommun synes nämligen ej obetingat kunna påräkna att bli ställd gynnsammare än den enskilde tomtköpare, som under något av de senaste åren till då rådande höga tomtpriser inköpt mark; en dylik tomtköpare bör såsom de sakkunniga framhållit ta uppkommen förlust på markvärdet.

Då såsom i det föregående framhållits en kommuns självkostnader för tomtmark äro synnerligen svårbestämbara., torde det som regel kunna fordras, att en kommun, som påstår, att en tomtförsäljning under de angivna villkoren är förlustbringande bör kunna klart styrka detta för byggnadslånebyrån. Såsom de sakkunniga framhållit kan det för övrigt i vissa fall ligga i kommunernas

79 Kungl. Majus proposition nr 251.

eget intresse att av bostads- eller arbetslöshetspolitiska skäl lämna en viss subvention, och jag vill i detta sammanhang omnämna, att redan flera städer, såsom Nyköping och Vänersborg, funnit det med sin fördel förenligt att till stimulerande av byggnadsverksamheten sälja tomter mot lån, som hava en tydlig subventionskaraktär.

I den mån staten uppträder såsom tomtförsäljare, vilket i betydande utsträckning skett i Stockholm genom Djurgårdskommissionen, är det givetvis klart att en motsvarande prispolitik bör införas. Enligt vad jag inhämtat ha vid de senast skedda försäljningarna också tillämpats priser, som ligga väsentligt lägre än vad tidigare varit fallet. I vad mån nu tillämpade tomtpriser möjliggöra ett bostadsbyggande med statligt kreditstöd får bli föremål för prövning i vanlig ordning.

Lika litet som de sakkunniga finner jag mig kunna rekommendera att till nedbringande av tomtkostnaderna genomföra en hårdare exploatering av tomtmarken, så mycket mindre som en dylik åtgärd enligt vad luftskyddsinspektionen framhållit skulle medföra betydande risker ur de synpunkter inspektionen har att företräda. Däremot vill jag understryka vikten av att' andra möjligheter till besparingar noggrant iakttagas vid stadsplanearbetet.

I anledning av det från två remissinstanser framförda förslaget örn verkställande av utredning angående införande av en tomtvärdestegringsskatt vill jag endast erinra örn att förslag till sådan skatt utarbetats inom finansdepartementet, där frågan för närvarande är föremål för fortsatt utredning.

Materialprisfrågor.

Byggnadskostnadssakkunuiga.

De sakkunniga anföra inledningsvis följande:

Prisutvecklingen för byggnadsmaterial var, sedan inflationens topp år 1920 passerats, fallande ända in på 1930-talet. Under senare hälften av 1930-talet har en prisstegring satt in. Särskilt stark var uppgången i början av 1937. Sedan prisuppgången under 1937 kulminerat, inträffade ånyo en viss tillbakagång, som dock avlöstes av en ny och mycket snabb prisstegring omedelbart efter krigsutbrottet 1939. En bild av utvecklingen ger Handelsbankens byggnadskostnadsindex, här återgivna i tabell 5, sid. 80.

Hedan dessa siffror återspegla den stelhet i prisutvecklingen, som blivit en följd av den starka genomorganiseringen av byggnadsmaterialindustrierna. Cementpriset har t. ex. hållits oförändrat flera år i följd. Av siffrorna framgår även en annan omständighet av vikt, nämligen den att de prisvariationer, som förekomma, i första hand gällt trävaror och järnartiklar, d. v. s. sådana produkter, för vilka konkurrens förelegat av en för prisbildningen utslagsgivande styrka. Här åsyftas främst utvecklingen före krigsutbrottet 1939. Nedgången under krisen i början av 1930-talet var starkast för trä och järn liksom även variationerna i fortsättningen främst gällt dessa; prisstegringen 1937 gällde likaledes i första hand trä och järn; tackjärnspriset fördubblades på mindre än ett år och trävaruprisernas stegring var även mycket stor.

80 Kungl. Maj:ts proposition nr 251.

Talj. 5. Prisutvecklingen för byggnadsmaterial enligt Svenska handelsbankens index.

I stort sett torde emellertid kunna sägas, att prisnivån för flertalet byggnadsmaterial varit förhållandevis jämn under 1930-talet. Prisfallet under depressionen i början av årtiondet dämpades i väsentlig grad av förekommande organiserad samverkan mellan företagarna. Under den livliga byggnadsverksamheten i slutet av decenniet torde organisationerna även i viss mån verkat återhållande på prisstegringstendenserna. Företagen ha i flertalet fall erhållit förhållandevis goda vinster genom den stegrade avsättningen, i betydligt mindre grad genom stegrade priser. De starkare prisfluktuationerna för trävaror och järn än för övriga byggnadsmaterial torde även i högre grad sammanhänga med andra omständigheter än byggnadsverksamhetens utveckling; i främsta rummet ha de berott på prisutvecklingen på världsmarknaden, som via den svenska exporten påverkat jämväl prisbildningen på hemmamarknaden.

Av helt annan storleksordning är den prisstegring, som inträffat efter stormaktskrigets utbrott hösten 1939. Enligt de uppgifter, vilka ingå i Svenska handelsbankens index, skulle prisstegringen för olika byggnadsmaterial i genomsnitt uppgå till inemot 40 %. De betydligt mera detaljerade beräkningar som utförts rörande kostnaderna för ett smalhus på Hammarby-

81 Kungl. Majus proposition nr 251.

höjden i Stockholm och som bilda underlaget för en av socialstyrelsen planerad byggnadskostnadsindex, visa en stegring för samtliga material med något över 20 %. Av dessa beräkningar framgår också att materialprisstegringen svarar för omkring tre fjärdedelar av den sedan krigsutbrottet inträdda fördyringen av byggnadskostnaderna (räknade exklusive tomtpris). Andra kalkyler ha givit liknande resultat.

Denna prisstegring har gällt praktiskt taget samtliga byggnadsmaterial ehuru stegringen är av mycket olika styrka för olika produkter. Till stor del bottnar prisstegringen i likartade kostnadsstegringar för alla materialleverantörer. Sålunda ha transportkostnaderna, vilka för flertalet byggnadsmaterial äro av stor betydelse, undergått en mycket betydande stegring. Järnvägstransporterna ha fördyrats icke blott genom den 10-procentiga taxehöjning, som statens järnvägar i mitten av 1940 företagit, utan också därigenom att tidigare utgående specialrabatter borttagits. Åtskilliga byggnadsmaterial åtnjöto tidigare sådana rabatter på ett eller ett par tiotals procent. Kostnaderna för biltransporterna ha stigit i vissa fall ända upp till det dubbla. Även sjötransporterna ha fördyrats rätt avsevärt.

Vid sidan av höjda transportkostnader spela prisstegringarna för bränslen stor roll. Också här synes man i många fall få räkna med fördubblade kostnader. Flera byggnadsämnesindustrier kräva mycket bränsle, t. ex. cementfabriker, tegelbruk, järnbruk.

En tredje för flera byggnadsmaterial gemensam kostnadsstegrande faktor utgöres av de höjda järnpriserna, i sin tur i viss utsträckning bottnande i de stegrade bränslepriserna och i viss mån transportkostnaderna.

En fjärde kostnadsstegring utgör slutligen arbetslönestegringarna på grund av semesterersättningen och på grund av indexregleringen av lönerna. I allmänhet torde dock denna kostnadsstegring väga mindre tungt än de tidigare omtalade.

Utmärkande för kostnadsstegringarna är att de icke sammanhänga med inom byggnadsindustrin rådande förhållanden. Dessa förhållanden ha icke bidragit till att framkalla kostnadsstegringarna och från byggnadsindustrins sida kan tämligen litet göras för att begränsa dem. I viss utsträckning synas de t. o. m. ligga utanför det område, som låter sig påverka genom samhälleliga åtgärder.

De sakkunniga meddela vidare, att de genom överläggningar med vissa representanter för leverantörer av olika byggnadsmaterial samt skriftväxling med ledande företag och sammanslutningar bland byggnadsmaterialleverantörerna sökt erhålla en orientering över bland annat prisutvecklingen för byggnadsmaterial. Rörande vad som vid denna undersökning framkommit torde jag få hänvisa till den i betänkandet lämnade redogörelsen; på en punkt, nämligen i fråga om järnpriset vill jag emellertid bär återgiva ett avsnitt ur redogörelsen. De sakkunniga anföra sålunda:

Vad prissättningen för järn beträffar, ha de sakkunniga inhämtat, att denna kommer att upptagas till förnyad behandling av priskontrollnämnden i början

Bihang till riksdagens protokoll Ulli. 1 sami. Nr 251. i9o« 6

82 Kungl. Majus proposition nr 251.

av 1941. De önskemål, som från byggnadskostnadssakkunnigas sida framställts, torde därvid få beaktas. Huruvida en prisdifferentiering till byggnadsverksamhetens förmån därvid bör föredragas framför en allmän järnprisreduktion är en fråga, som torde få övervägas i ett allmännare sammanhang än det, ur vilket de sakkunniga haft att behandla dessa frågor. I och för sig skulle en enhetlig prisbildning på järnmarknaden givetvis förenkla priskontrollen och järnmanufakturindustrins kalkyler. Örn däremot, även utan att de svenska järnbruken beviljade byggnadsindustrin vissa förmåner, skilda priser skulle komma att bli rådande för järn av olika ursprung, synes en sådan anordning rimlig, att det billigare järnet — i den män detta av andra anledningar visar sig möjligt — reserveras för byggnadsverksamheten. Därigenom synes en viss reduktion i förhållande till de i slutet av 1940 gällande priserna kunna uppnås för vissa järnartiklar. Örn en prisdifferentiering genomföres, synes den i första hand böra omfatta armeringsjärn och balkar, olika sorters rör och plåt för byggnadsändamål samt plåt för radiatorfabrikerna, valstråd för spikfabrikerna och tackjärn för tillverkarna av pannor, gjutgods, beslag m. m.

Sina slutsatser rörande vad som framkommit genom nyssnämnda undersökning utforma de sakkunniga på följande sätt.

I föreliggande situation äro enligt de sakkunnigas mening möjligheterna att åstadkomma en prissänkning för byggnadsmaterialen relativt begränsade. De nämnda kostnadsstegringarna äro icke betingade av förhållanden inom byggnadsindustrin och kunna endast i begränsad utsträckning påverkas från denna. I vissa fall undandraga de sig helt ingripanden från de svenska statsmakternas sida.

Yad som av dessa kan åtgöras, inskränker sig främst till en sådan priskontroll, som i möjligaste mån söker hålla tillbaka prisstegringarna på byggnadsmaterial. Yad konkurrensområdena beträffar, synes en sådan åtgärd icke ens behövlig. De försämrade avsättningsmöjligheterna ha på sådana områden i och för sig en tendens att skärpa kampen företagen emellan att uppnå en någorlunda tillfredsställande produktionsomfattning. På sådana områden däremot, där sammanslutningar äga möjlighet att genomföra prisstegringar, torde priskontrollnämnden böra och kunna ingripa. Som i det föregående nämnts förvänta de sakkunniga, att prissättningen för järn kommer att inom kort upptagas till förnyad prövning. I anslutning därtill torde det vara en självklar sak, att priserna på olika järnartiklar justeras. De sakkunniga vilja vidare rekommendera, att förhandlingar upptagas med cementindustrin örn en revision av gällande överenskommelse rörande prissättningen på cement. Enligt de sakkunnigas mening vore det av största värde, örn avsättningen på »överflödsområden», d. v. s. från industrier, vilka utan att hämmas av råvarubrist ha stor outnyttjad kapacitet, kunde stimuleras genom prissänkningar av tillräcklig omfattning. Genom att icke godkänna prisstegringar, som fullt ut svara mot inträffade fördyringar av de fasta kostnaderna, torde en på sina håll önskvärd sanering inom byggnadsämnesindustrierna, vilka under de

83 Kungl. Majus proposition nr 251.

senaste årens exceptionella högkonjunktur i mycket hög grad byggt ut sin produktionskapacitet, kunna åstadkommas, liksom en på sina håll säkerligen möjlig rationalisering och standardisering därigenom skulle kunna framtvingas. De goda avsättningsmöjligheterna under högkonjunkturen synas ha gjort det möjligt för företagarna att ägna mindre uppmärksamhet åt produktionskostnadernas nedbringande och främjat en konkurrens med kvalitetsförbättringar av emellanåt endast skenbar natur.

På statsmakterna torde det även ankomma att söka hålla nere kostnadsstegringarna på andra områden, vilka kunna inverka oförmånligt även på byggnadsindustrin. Hit höra bränslepriserna, transportkostnaderna liksom även levnadskostnaderna i allmänhet. De sakkunniga anse sig dock icke ha anledning att i detta sammanhang ingå på sådana problem, vilka måste upptagas i betydligt vidare sammanhang än dem, som de sakkunniga för sin del haft att behandla.

Som de sakkunniga starkt understrukit vid sina överläggningar med leverantörer av olika byggnadsmaterial, tillkommer det fabrikanterna att å sin sida på egen hand och inom sina sammanslutningar sträva efter ett förbilligande av tillverkningen genom rationalisering och standardisering. I den nuvarande situationen synes särskild uppmärksamhet böra ägnas häråt liksom även åt möjligheterna att genom inhemsk tillverkning skapa ersättning för sådana produkter, vilka icke kunna importeras eller för vilka råvaror icke finnas tillgängliga.

Sammanfattningsvis vilja de sakkunniga uttala, att möjligheter till prissänkningar enligt deras mening torde förefinnas för vissa byggnadsmaterial, vilka möjligheter givetvis böra till fullo utnyttjas. Å andra sidan finnas betydande risker för att prisstegringar å andra material skola inträda, vilka icke helt kunna hållas tillbaka. Vägande dessa båda möjligheter mot varandra ha de sakkunniga därför kommit till den slutsatsen, att de icke vågat räkna med någon sänkning av priserna för byggnadsmaterial i allmänhet. Å andra sidan ha de förutsatt, att någon ytterligare ökning av byggnadskostnaderna genom stegrade materialpriser icke heller skall uppkomma. De äro medvetna örn, att detta resultat icke torde kunna uppnås utan ansträngningar från såväl företagens som de priskontrollerande myndigheternas sida.

De sakkunniga upptaga vidare till behandling den materialprisstegring, som berott på införandet av den allmänna omsättningsskatten. Härom anföra de väsentligen följande:

Från ingången av 1941 har i Sverige införts en omsättningsskatt på 5 % på flertalet varor vid deras försäljning till konsumenterna. Ur de synpunkter, som byggnadskostnadssakkunniga haft att anlägga, skulle det varit förmånligt om denna skatt icke drabbade för byggnadsverksamheten avsedda material och förnödenheter. Detta synes även väl förenligt med de för skattens konstruktion grundläggande principerna. Omsättningsskatt skall nämligen enligt dessa endast utgå å den egentliga konsumtionen av varor.

84 Kungl. Majlis proposition nr 251.

Skatten skall däremot ej drabba tillverkningen som sådan liksom ej heller omsättning av fast egendom och vad därtill hör. Dessutom undantages omsättningen av vissa särskilt uppräknade artiklar från skatten.

Då skatteplikten knutits till begreppet varor, föreligger skattefrihet för alla prestationer, som enbart ha karaktären av tjänster. Av denna grund ha sålunda transporttjänsterna undantagits från omsättningsskatt. Detsamma gäller biografer, teatrar m. fl. nöjesinrättningar. Av samma orsak lägges heller ingen skatt på bostadsnyttjande. Som skäl för denna skattebefrielse anföres i propositionen örn omsättningsskatt, »att det vore skäligen meningslöst att åstadkomma en större ^knäppning av bostadsstandarden än som betingas av bostadsproduktionens nedgång, att en skatt på hyrorna, i den mån den överflyttades på hyresgästerna, otvivelaktigt skulle medföra socialt ogynnsamma verkningar, då den särskilt hårt komme att drabba den fattigare stadsbefolkningen, samt att en skatt på bostädernas hyresvärde skulle förutsätta en bättre taxering av förmånen av egen bostad än den, som för närvarande förekommer».

Örn av dessa anledningar bostadsnyttjandet helt är befriat från omsättningsskatt samt vidare försäljning av fastighet också går fri därifrån, synes denna skatt, som är avsedd att drabba konsumtionen och icke produktionen, över huvud icke böra läggas på något av de element, som ingå i byggnadskostnaderna. Eljest skulle skatten träffa dem, som nu önska uppföra byggnader eller köpa nya hus, på ett sätt som icke kan anses rättvist i förhållande till de tidigare innehavarna av egna hem eller andra fastigheter. En dylik extra belastning av nybyggnadsverksamheten skulle under en tid av stigande byggnadskostnader allvarligt försvåra strävandena att genom en tillräcklig nyproduktion av bostäder hindra en ur flera synpunkter olämplig hyresstegring.

Det tillkommer närmast den centrala omsättningsskattenämnden att avgöra, vilka varor som skola i beskattningshänseende hänföras till butikshandelsvaror. Byggnadskostnadssakkunniga vilja starkt understryka vikten av, att genom nämndens försorg — i den mån så icke redan skett — med största skyndsamhet utredes, i vilken utsträckning skatten kommer att drabba byggnadsmaterial. Det synes med ovan anförd motivering vara väl förenligt med de för omsättningsskattens utformning grundläggande principerna, att flertalet byggnadsmaterial befrias från densamma. Skulle centrala omsättningsskattenämnden vid sin prövning finna sig tvungen att förklara viktiga byggnadsmaterial för butikshandelsvaror i förordningens mening, synes vikten av att byggnadsmaterialen icke fördyras böra föranleda en prövning av frågan, huruvida icke regeringen har anledning att med stöd av 2 § 3 mom. förordna örn undantag från skatteplikt beträffande de viktigaste ifrågavarande artiklarna. Enligt byggnadskostnadssakkunnigas uppfattning vore det jämväl anledning överväga, huruvida icke i förordningen örn omsättningsskatt kunde införas en distinktion mellan konsumtionsvaror och produktionsförnödenheter av sådan art, att de senare —- såsom hela tiden synes ha varit avsett — helt befrias från skatten.

85 Kungl. Majus proposition nr 251.

Slutligen är i detta sammanhang att märka, att de sakkunniga vid sin diskussion angående transportkostnadernas betydelse för materialprisen gjort bland annat följande uttalande:

Nödvändigheten av att i görligaste mån begränsa byggnadskostnadernas stegring leder de sakkunniga till att ifrågasätta, huruvida hela den taxehöjning, som statens järnvägar vidtagit för transporter av byggnadsmaterial, varit behövlig. I den mån den överstiger ökningen i omkostnaderna för järnvägsdriften, varpå de stegrade överskott, som statens järnvägar redovisat, tyda, och icke varit påkallad för att begränsa godsmängden, som eljest skulle hota att överstiga järnvägarnas transportförmåga, synes den de sakkunniga sakna berättigande. Enligt vår mening borde därför övervägas huruvida icke den allmänna 10-procentiga taxehöjningen kunde återtagas.

Yttrandena.

I fråga örn tillgången på erforderligt byggnadsmaterial har jag redan lämnat en redogörelse för industrikommissionens uppfattning av läget härutinnan. I detta sammanhang vill jag ytterligare påpeka ett uttalande av socialstyrelsen. Styrelsen framhåller nämligen, att brist på byggnadsjärn kan lägga hinder i vägen för den planerade bostadsproduktionen, enär denna råvara i första hand måste användas till sådan byggnadsproduktion, som är nödvändig för vår folkförsörjning, d. v. s. framställning av exempelvis industribyggnader och jordbrukets ekonomibyggnader. Ehuru de sakkunniga icke förbisett denna omständighet, tror sig socialstyrelsen finna, att icke alla lösningar av här föreliggande problem vunnit de sakkunnigas beaktande och föreslår fördenskull en utredning, huruvida icke en större produktion av bostadshus av trä (villor, radhus, småhus o. s. v.) än som i vanliga fall brukar förekomma kan vara att tillråda inom härför lämpade ytterområden av vissa orter.

De sakkunnigas uppfattning angående priset på byggnadsmaterial har vitsordats av byggnadsstyrelsen, som anser, att den stegring i materialpriserna, som inträffat efter krigsutbrottet, kan betraktas som en anslutning till den mera allmänna prishöjning, vilken efter nämnda tidpunkt varit att notera. En anpassning av priserna nedåt till den numera minskade efterfrågan torde näpjDeligen inom den närmaste tiden vara att vänta med hänsyn till den ökning av bland annat arbetslöner samt bränsle- och transportkostnader, som skett.

Deja till priskontrollnämnden framställda rekommendationen att genom förnyade förhandlingar med tillverkarna av bland annat järn och cement söka åvägabringa en nedsättning av priset för dessa råvaror — vilken särskilt understrukits i det av drätselkammaren i örebro avgivna yttrandet — har föranlett följande uttalande från nämndens sida.

Även örn nämnden genom förhandlingar med respektive industrier kommer att försöka modifiera tidigare överenskomna prissättningar, vilket för övrigt beträffande cement i viss utsträckning redan skett, anser sig nämnden vid dessa förhandlingar med byggnadsindustriens materialleverantörer icke kunna åberopa andra prissättningsprinciper, än de som allmänt tillämpas för den övriga industrien. Detta bör enligt nämndens uppfattning gälla även örn

86 Kungl. Maj:ts proposition nr 251.

nämnden skulle komma att utrustas med större befogenheter att ingripa i företagens prissättning, än nämnden för närvarande har. Någon möjlighet för nämnden att träffa frivilliga avtal örn prissänkningar i utbyte mot en viss förespeglad ökning av efterfrågan torde icke finnas. Örn ett sådant förhandlingsförfarande skulle anses önskvärt, bör detta omhänderhavas av någon myndighet, som äger ett mera omedelbart överinseende över byggnadsverksamheten. Därest man emellertid skulle lyckas genomföra några mera väsentliga prissänkningar på vissa råvaror, är det naturligtvis priskontrollnämndens uppgift att se till att dessa sänkningar även sprida sig till artiklar, som tillverkas av dessa råvaror.

Även örn priskontrollnämnden saknar möjlighet att bedöma försörjningsläget beträffande de för en mera omfattande bostadsproduktion nödvändiga råvarorna och transportanordningarna, anser sig nämnden böra påpeka de risker för okontrollerbara knapphetsprisstegringar, som kunna uppstå i samband med en ökad byggnadsproduktion. I den mån dessa prishöjningar icke kunna i*egleras genom ingripanden från priskontrollnämndens sida, bör det enligt nämndens uppfattning ankomma på de myndigheter, som direkt ansvara för försörjningsläget, att i prisreglerande syfte vidtaga erforderlig reglering av förbrukningen.

I motsats till priskontrollnämnden anser länsarkitekten i Uppsala, att en prissänkning på byggnadsmaterial är möjlig att uppnå och anför i detta sammanhang.

Äger man kännedom örn den stora flora av likartade byggnadsmaterial, som finnes, och de reklam- och försäljningsmetoder, som varit vanliga på detta område, kan man icke värja sig för det intrycket, att en standardisering av materialen och materialtyperna samt en rationalisering av försäljnings- och distributionsapparaten skulle kunna föra till lägre utgångspriser för jämförelsen, än de i utredningen använda förkrigspriserna. Detta intryck förstärkes av de resultat, som kooperativa förbundet nått vid sina prissänkningsaktioner på byggnadsmaterialområdet. Skall alltså tillvaron av statens priskontrollnämnd utgöra den enda garantin för att även leverantörer och tillverkare av byggnadsmaterial åtaga sig samma uppoffringar, som fordras av t. ex. byggnadsarbetare och tomtägare, synes priskontrollnämndens verksamhet på detta område i varje fall böra intensifieras och utvidgas till full kontroll av varuprisens faktiska och ej blott relativa skälighet. Länsarkitektkontoret vill icke underlåta att i detta sammanhang påpeka, att effekten av ett sådant cirkulär, som t. ex. industrikommissionen nyligen utsänt till landets byggnadsnämnder med uppmaning till nämnderna att tillse, att järn i minsta möjliga utsträckning kommer till användning i de byggnadskonstruktioner, som nämnden granskar, är skäligen ringa, emedan byggnadsnämnderna sakna befogenhet att utfärda några förelägganden i sådant syfte. Effektivare åtgärder än så torde alltså fordras för att på lämpligt sätt dirigera efterfrågan och priser på byggnadsmaterialier.

1940 års civila byggnadsutredning framhåller, att möjligheter till prisnedsättning böra kunna finnas beträffande sådana materialier, som exempelvis plattor, kalksten, marmor och dylikt, vilka allenast genom prissänkning kunna i någon mån göra sig gällande i konkurrensen med andra billigare materialier, som kunna ersätta desamma. Möjlighet föreligger också att, därest väsentligen endast solida företagare komma att handhava byggnadsverksamheten, leverantörerna kunna frånse hittills beräknade risker för utebliven likvid för materialier, vilket i sin mån kan medverka till lägre priser.

Kungl. Majus proposition nr 251.

87 Drätselkammaren i Borås anser, att de under de senaste åren förekommande sammanslutningarna av entreprenörer ofta verka fördyrande på byggnadskostnaderna, i den mån dylika sammanslutningar genom sitt inflytande på entreprenadväsendet förhindra en sund konkurrens och en fri prisbildning inom olika delar av byggnadsfacket.

I detta sammanhang är vidare att anteckna ett uttalande av svenska teknolog!öreningen, att materialprissänkning i många fall kan nås, örn materialet ej behöver levereras under högsäsong. Den i samband med lönerna diskuterade säsongutjämningen kan sålunda inverka även på materialpriserna, vartill kommer att irriterande och kostsamma förseningar i så fall undvikas.

Hyresgästernas riksförbund anser, att de sakkunniga alltför lätt behandlat spörsmålet om materialpriserna och denna uppfattning delas av drätselkammaren i Linköping och landsorganisationen, vilka båda anse, att en specialutredning på detta område varit välbetänkt.

Av intresse i detta sammanhang är slutligen vad styrelsen för kooperativa förbundet anfört.

Styrelsen konstaterar till en början, att av den utredning, som de sakkunniga verkställt angående kostnadsstegringen för ett bostadshus i Stockholm framgår, att materialkostnaden under tiden från den 1 januari 1939 till den 1 oktober 1940 stigit med cirka. 25 procent, medan arbetslönen samtidigt stigit med ungefär 6 procent och övriga kostnader med omkring 22 procent. Styrelsen anser det därför berättigat att särskilda åtgärder vidtagas även för att åstadkomma en reduktion av materialpriserna från deras efter krigsutbrottet så avsevärt stegrade nivå. Att möjligheter härtill på åtskilliga områden torde finnas, framstår som sannolikt. Det avgörande är enligt styrelsens mening, i vilken mån de vid krigsutbrottet rådande priserna på skilda byggnadsmaterial voro att betrakta som uttryck för en normal prisbildning eller inrymde vissa monopolvinstelement.

Styrelsen erinrar härefter om den av 1936 års näringsorganisationssakkunniga offentliggjorda utredningen »Organiserad samverkan inom svenskt näringsliv» (S. O. U. 1940: 35), varigenom det blivit möjligt att fullfölja kännedomen örn befintligheten av sådana sammanslutningar inom byggnadsmaterialindustrin och handeln med byggnadsmaterial, vilka kunna lia monopolistiska verkningar på prisbildningen på ifrågavarande produkter fram till förhållandena vid avgivandet av detta betänkande. Det framgår av en sammanfattande överblick, att överenskommelser av detta slag, vilka beröra tillverkningen av byggnadsmaterial, äro påfallande talrika och att även ett förhållandevis stort antal tillverkare av vissa byggnadsmaterial äro att betrakta som ensamtillverkare med motsvarande inflytande på prisbildningen.

Styrelsen anför härefter ur nyssnämnda utredning ett stort antal exempel på organisationer och ensamtillverkare, som äga möjlighet till inflytande på prisbildningen inom byggnadsindustrin.

Härefter fortsätter styrelsen:

Helt naturligt åsyftar styrelsen med sin uppräkning av dessa producent sammanslutningar -—- vilken icke gör anspråk på fullständighet — ingalunda

88 Kungl. Majus proposition nr 251.

att göra gällande, att en monopolistisk prisbildning nied framgång genomförts inom alla dessa, genomgående innebärande en samhällsskadlig "privatbeskattning av förbrukarna inom byggnadsmaterialbranschen. Det är styrelsen icke obekant, att inom dessa sammanslutningar även sådana standardiseringsoch specialiseringssträvanden taga sig uttryck, vilka i sin mån äro ägnade att medföra ett förbilligande av de ifrågavarande tillverkningarna på längre sikt, liksom även att ensamtillverkarna i talrika fall bära upp en kostnadsförbilligande, rationell stordrift, vars fördelar genom konkurrens från importerade tillverkningar fortplantas till förbrukarna. I den mån de gällande överenskommelserna väsentligen gå ut på att dominera prisbildningen, är det även utan en närmare undersökning påtagligt, att verkningsgraden inom de skilda sammanslutningarna utfallit högst olika. Å andra sidan har vid den sedan många år tillbaka bedrivna, omfattande byggnadsverksamheten inom de konsumentkooperativa organisationerna i talrika fall erfarenheter gjorts, vilka tyda på att producenterna av vissa byggnadsmaterial utnyttja sin genom sammanslutning vunna maktställning till uttagande av högre priser än vad som betingas av produktionskostnaderna eller vad som sannolikt skulle lia varit fallet vid fri konkurrens på ifrågavarande områden. Då handlingsfrihet för sammanslutningar av denna typ kan innebära, att tekniska framsteg inom branschen bromsas upp och i övrigt tidsmässiga inflytelser i riktning mot en produktionskostnadssänkning förhindras att göra sig gällande, synes det vara av vikt att monopolistisk prisbildning av detta slag klarlägges överallt dälden förekommer, så att behövliga ingripanden kunna göras från såväl den enskilda företagsamhetens, konsumentkooperationens eller andra förbrukarorganisationers sida som från statsmakterna, de statliga eller kommunala affärsverken och andra tänkbara håll.

Då konkurrensbegränsningarna inom produktionen av byggnadsmaterial långt ifrån alltid hänföra sig till enbart produktionsstadiet utan tvärtom i mycket stor omfattning äro förenade med begränsningar av konkurrensen även i olika stadier av marknadsförandet, respektive installations- och inredningsverksamheten, synes det styrelsen klart, att en närmare undersökning axföretagsorganisationerna och deras verkningar inom byggnadsmaterialbranschen bör utsträckas även till dessa områden. Yad särskilt beträffar sådana byggnadsmaterial, som försäljas genom järnhandeln och vilka leveranser äro av särskild betydelse för den mindre företagsamheten inom byggnadsbransch^!, framför allt på landsbygden, egnahemsbyggandet etc., torde de ömsesidiga överenskommelser böra uppmärksammas, vilka äro gällande mellan åtskilliga producentsammanslutningar å ena sidan och centralstyrelsen för Sveriges järnhandlareföreningar å den andra.

De inom installations- och inredningsverksamheten förekommande begränsningarna hänföra sig till vissa generella kompetens- och kvalifikationsbestämmelser i avsikt att garantera ett xusst minimimått av allmän byggnadsstabilitet, eldsäkerhet, säkerhet mot vattenskador etc. men grunda sig också därpå att dessa kompetensbestämmelser utnyttjas som grundval för lokala eller andra sammanslutningar av utövare av installationsverksamhet i syfte att genomföra en begränsning av konkurrensen och upprätthålla gemensamma prisbestämmelser. De på skilda sätt framkallade begränsningarna lia i vissa avseenden fortplantats till ackordsbestämmelserna i avtalen med arbetare inom installationsbranscherna. De berörda kompetensföreskrifterna omfatta t. ex. x issa krav, vilka ledningarna för kommunala affärsverk uppställt för utförande av arbeten, vilka skola anslutas till deras anläggningar, respektive ledningsnät; elektriska ledningar, gas-, vatten- och avloppsledningar.

Yad särskilt dessa sistnämnda kompetensregleringar och deras utnyttjande av entreprenörfirmor beträffar lia de konsumentkooperativa organisationerna

89 Kungl. Majäs proposition nr 251.

under sin byggnadsverksamhet gjort den erfarenheten, att de kommunala affärsverken vid antagande eller auktorisering av entreprenörer visa en viss benägenhet att ge företräde åt på platsen bosatta entreprenörfirmor, vilket i praktiken medför ett lokalt monopol för dessa. Ett bevis härför utgör den iakttagelsen, att för helt likartade arbeten utbilda sig helt olika prisnivåer i skilda städer.

De i de skilda städerna verksamma installatörsammanslutningarna lia under sådana förhållanden haft mycket lätt att antaga karaktären av submissionskarteller, vilka i tur och ordning fördela uppdragen mellan vederbörandes medlemmar på så sätt, att ett effektivt anbud avges av den i tur varande och de övriga endast inkomma med nominella anbud.

Denna monopolartade ställning för installatörsbranscherna har i sin tur haft en olycklig återverkan på strävandena att förbilliga och rationalisera inom materialproduktionen därigenom att de inom dessa branscher upprätthållna monopolartade förhållandena — såsom nyss nämnts — fortplantat sig även till metoderna för lönesättningen. Härmed åsyftas icke löneinkomsternas allmänna nivå utan den omständigheten, att ackordsprislistorna fått en sådan utformning och tillämpning, att — såsom de sakkunniga framhållit — de kunna hämma det tekniska framåtskridandet, därigenom att de förhindra införandet av arbetsbesparande anordningar och metoder och användandet av nytt material. Inom de branscher, där särskilda kvalifikationsbestämmelser blivit genomförda, kan detta uppfattas så, att det är ett gemensamt yrkesintresse för arbetsgivare och arbetare att förhindra införandet av nya material eller nya metoder, såvida nämligen härigenom hot skulle uppstå, att kvalifikationsbestämmelserna bleve överflödiga.

På grund av vad sålunda anförts har styrelsen hemställt örn en ingående utredning av dels prisbildningen för byggnadsmaterial genom de inom byggnadsmaterialbranscherna verksamma sammanslutningarna av leverantörer, distributörer och entreprenörer, dels verkningarna av de vertikala kartellbildningarna inom bland annat installatörs- och inredningsbranscherna.

Den av de sakkunniga dryftade prisdifferentieringen på järnvaror har av industrikommissionen ansetts principiellt olämplig och dessutom svår att kontrollera och administrera. Då därtill kommer att beträffande flera slag av byggnadsjärn behovet övervägande tillgodoses av tyskt järn med väsentligt lägre pris än det svenska, finner kommissionen, att en sänkning av det svenska järnpriset i dessa fall knappast skulle ha någon effekt på byggnadskostnaderna.

Förslaget att i viss utsträckning befria byggnadsmaterial från omsätt ningsskatt har föranlett ett flertal uttalanden. En reserverad hållning till förslaget intages av centrala omsättninrjsskattenämnden, som härutinnan anför följande.

Å sidorna 127 och 128 i betänkandet hava de sakkunniga citerat vissa uttalanden, som första särskilda utskottet gjort vid behandlingen av förslaget till förordning örn allmän omsättningsskatt. Av dessa citat torde framgå, att utskottet starkt understrukit vikten av att alla varor, som i någon mera betydande utsträckning försäljas i butik — låt vara endast inom lanthandeln eller eljest inom någon mera begränsad del av butikshandeln — också bliva förklarade för butikshandelsvaror. Denna utskottets inställning poängteras ytterligare av den lydelse, som utskottet med ändring av det kungl, förslaget gav åt punkt 3 av anvisningarna till 1 §. Sista meningen av berörda för-

90 Kungl. Maj:ts proposition nr 251.

fattningsrum hade i förslaget följande lydelse: »Till butikshandelsvaror skola icke heller hänföras sådana huvudsakligen för byggnadsändamål eller industriellt bruk avsedda råvaror och materialier, som visserligen normalt kunna av allmänheten inköpas i butik men vilkas försäljning till ojämförligt största

delen sker i annan form än genom butikshandel--—.» I utskottets av-

riksdagen godkända utlåtande utbyttes ordet normalt mot sttmdom.

I ett den 12 februari 1941 avgivet underdånigt utlåtande i anledning aven framställning av Sveriges takpappfabrikanters förening har nämnden uttalat, att med hänsyn till vad ovan upptagits allenast den omständigheten, att en butikshandelsvara huvudsakligen funne avsättning såsom råvara inom byggnadsindustrin, icke borde föranleda tillämpning av stadgandet i 2 § 3 mom. omsättningsskatteförordningen.

"Vad nämnden sålunda uttalat får nämnden i detta ärende åberopa. Huruvida — bortsett från den uppfattning örn förordningens innehåll i förevarande hänseende, varåt nämnden därmed givit uttryck •— det i och för sig kan anses ömkligt, att, till byggnadskostnadernas förbilligande, vissa byggnadsmaterialier undantagas från skatteplikt, utgör ett spörsmål, som nämnden anser sig sakna erforderlig sakkunskap att bedöma.

De sakkunniga hava vidare ifrågasatt, huruvida icke i förordningen örn omsättningsskatt kunde införas en distinktion mellan konsumtionsvaror och produktionsförnödenheter av sådan art, att de senare »såsom hela tiden syntes hava varit avsett» bleve helt befriade från skatten.

Införandet av en dylik distinktion skulle tydligen innebära en fullständig omläggning av de principer, på vilka omsättningsskatteförordningen är uppbyggd. Otvivelaktigt har det vid förordningens utarbetande övervägts att anknyta skatteskyldigheten till begreppet konsumtionsvaror, men då så icke skett lärer anledningen hava varit, att man därigenom skulle förorsakat detaljhandeln hart när oöverstigliga svårigheter. I stället har begreppet butikshandelsvaror utformats och lagts till grund för skattepliktens inträde. Att nu helt tillspillogiva den sålunda införda anordningen och de intressen den är avsedd att tillvarataga kan enligt nämndens mening icke ifrågakomma.

Handelskammaren i Göteborg har avstyrkt nu ifrågavarande förslag. Redan vid omsättningsskattens tillkomst -— påpekar handelskammaren — framhölls från flera håll vådan av att stadga alltför många undantag. Detta särskilt med tanke på det ekonomiska utbytet av skatten. Till detta skäl, som alltjämt talar mot införandet av nya undantag, kommer numera även det skälet att skatteförfattningens tillämpning, som redan i praktiken vållar många besvärligheter, skulle ytterligare försvåras genom ändringar i författningen så snart efter dess ikraftträdande.

Skånes handelskammare anser däremot förslaget värt övervägande, ehuru det icke bör förbises att en dylik lagändring är ägnad att ytterligare komplicera det på detta område gällande skattesystemet.

Övriga på detta område föreliggande uttalanden gå i klart tillstyrkande riktning.

Socialstyrelsen finner det sålunda i princip överensstämmande nied grunderna för omsättningsskatten, att all byggnadsmaterial undantages från dylik skatt. 1940 års civila byggnadsutredning betonar angelägenheten av att den kostnadsstegring, som omsättningsskatten på vissa byggnadsmaterialier

91 Kungl. Majus proposition nr 251.

föranlett, genom omedelbara åtgärder upphäves. Länsstyrelserna i Stochholms, Blekinge, Göteborgs och Bohus samt Västmanlands län ävensom länsarkitekten i örebro finna likaledes förslaget beaktansvärt. Svenska arkitekters riksförbund, svenska arbetsgivareföreningen — som åberopat ett av svenska byggnadsindustriförbundet avgivet yttrande — målarmästarnas riksförening i Sverige och Sveriges rörledningsfirmors förening tillstyrka alla förslaget, därvid sistnämnda förening föreslår, att jämväl disk-, skölj- och tvättlådor samt tvättmaskiner och en del isoleringsmaterial undandragas från omsättningsskatt. Sveriges industriförbund finner, att då bostadsavgiften uttryckligen undantag^ från omsättningsskatt, konsekvensen kräver samma ställningstagande till det vederlag, som utgives för bostadsbyggandets viktigaste kapitalvaror Stadskollegiet i Göteborg och drätselkammaren i Linköping lia uttalat sig i enahanda riktning. Slutligen har Sveriges lantbruksförbund instämt i de sakkunnigas nu förevarande förslag med framhållande av att det icke kan vara önskvärt och lyckligt, att byggnader som nu uppföras och som skola användas för flera tiotal år framåt, fördyras genom en tillfällig pålaga vid en tidpunkt, när materialpriserna ändå äro abnormt höjda.

De sakkunnigas förslag att överväga ett återtagande av höjningen i frakttaxan för statens järnvägar har föranlett instämmande från pr iskon t rolin ämuden, länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län, Göteborgs stadskollegium och svenska teknologf öreningen.

Priskontrollnämnden har i detta sammanhang velat fästa uppmärksamheten icke endast på de direkta transportkostnadsökningarna, som blivit en följd alden av statsbanorna förda pris- och vinstpolitiken, utan även på de indirekta verkningar, som denna otvivelaktigt haft på den privata industrins prishöjningar.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län föreslår, att vid en utredning angående frakttaxorna det tages i övervägande, huruvida icke fraktsatserna skulle kunna differentieras med tanke på att bidraga till utjämning av säsongarbetet inom byggnadsproduktionen — lägre frakter på vintern —- och till att vederbörande byggherre gjorde sina inköp av byggnadsmateriel så nära byggnadsplatsen som möjligt, varigenom onödigt långa transporter skulle kunna undvikas.

Från länsstyrelsen i Västerbottens län föreligger slutligen ett påpekande, att övre Norrland beträffande byggnadskostnaderna intager en särställning, beroende på den synnerligen otillfredsställande materialförsörjningen. Så gott som all byggnadsmaterial förutom trä och en del byggnadssnickare!' inköpes från mellersta och södra Sverige. Transportkostnaderna medföra att materialen avsevärt fördyras och en hel del utrustningsdetaljer såsom sanitärocli uppvärmningsanordningar, vattenuppfordringsanordningar och dylikt lia icke kunnat få det allmänna användande, som varit önskligt. Alla tänkbara utvägar till en nedskärning av kostnaderna för byggnadsmaterial böra därför enligt länsstyrelsen tagas i övervägande.

92 Kungl. Majus proposition nr 251.

Departementschefen.

Redan i det föregående har berörts frågan om tillgång på erforderligt byggnadsmaterial. Då jag nu övergår till att behandla frågan om materialkostnaderna, vill jag erinra om vad jag tidigare anfört rörande materialtillgången. I nuvarande krisläge kan man nämligen komma att ställas inför nya materialanskaffningsproblem, som kunna bereda nya svårigheter för byggnadsverksamheten. Hittills lia emellertid inga alltför oroväckande tendenser kunnat förmärkas. Under det halvår som gått sedan de sakkunniga slutförde sina beräkningar angående materialpriserna ha sålunda dessa stigit med endast 3 å 4 procent, vilket är avsevärt mindre än prisstegringarna å övriga varor. Det bör dessutom framhållas, att huvudanledningen till denna prisstegring är de stegrade transportkostnaderna. Vidare är att märka, att omsättningsskatten verkat fördyrande på vissa bvggnadsvaror. Till dessa två fördyrande omständigheter återkommer jag i det följande. Med hänsyn till vad jag nyss anfört angående eventuellt uppkommande materialanskaffningsproblem och till angelägenheten av att materialkostnaderna, vilka representera ungefär hälften av de totala byggnadskostnaderna, hållas nere är det emellertid tydligt, att en noggrann övervakning av prisnivån måste ske. Då priskontrollnämnden torde komma att utrustas med vidgade befogenheter att inverka på den allmänna prissättningen, har jag emellertid icke anledning att här ytterligare ingå på detta spörsmål.

Den av de sakkunniga dryftade prisdifferentieringen på järnvaror finner jag med hänsyn till vad industrikommissionen anfört knappast vara effektiv i nuvarande läge.

Med hänsyn till vad som framkommit genom näringsorganisationssakkunnigas utredning — något som ytterligare utvecklats i kooperativa förbundets yttrande •— anser jag, att det vore synnerligen värdefullt örn man jämväl på köparnas sida skapade organisationer för att tillvarataga sina intressen. Bristen på inköpsorganisationer inom byggnadsindustrin är enligt mitt förmenande ett av kännetecknen på den improvisation och löslighet som vidlåder hela denna produktionsgren. Då det lär förhålla sig så, att säljarna av vissa byggnadsvaror variera prissättningen allt efter sin uppskattning av köparens kreditvärdighet samt storleken av hans inköp, vill jag framhålla vikten av att byggnadslånebyrån ägnar en noggrann granskning åt de priser materialleverantören betingat sig. Härigenom kommer ytterligare ett statsorgan att jämte priskontrollnämnden utöva kontinuerlig kontroll över prissättningen på byggnadsmaterial, vilket bör medföra ökade möjligheter för priskontrollnämnden att ingripa mot eventuella prisstegringstendenser. Skulle byrån finna, att de för visst fall avtalade priserna framstå som mindre förmånliga, bör byrån kunna vägra lägga dessa priser till grund för sin uppskattning av byggnadsvärdet. Då oförmånliga inköp sålunda komma att belasta de enskilda företagarna, böra dessa bli benägna att sammansluta sig till inköpsorganisationer, som borde kunna åstadkomma inköp till skäliga priser. Att göra några direkta

Kungl. Majus proposition nr 251. 93

statsingripanden på förevarande område, synes däremot icke vara lämpligt i detta sammanhang.

De sakkunniga ha vidare till nedbringande av materialkostnaderna ifrågasatt två mera konkreta, direkt på statsmakterna ankommande åtgärder, nämligen borttagande av omsättningsskatten på byggnadsvaror samt sänkande av frakttaxan på statens järnvägar.

Yad först angår frågan örn omsättningsskatten vill jag till en början erinra örn att åtskillig byggnadsmaterial redan från tiden för omsättningsskatteförordningens ikraftträdande varit undantagen från dylik skatt. Vidare vill jag påpeka, att Kungl. Majit genom kungörelse den 14 mars 1941 (nr 144), med stöd av 2 § 3 mom. omsättningsskatteförordningen förordnat, att allmän omsättningsskatt icke skaij utgå vid försäljning eller uttag från rörelse av bland annat följande varor, nämligen takpapp och annan impregnerad byggnadspapp, tjära och tjärolja av alla slag, asfalt, bitumenmattor, isoleringsmattor, reveteringsmattor och reveteringsväv. Kungörelsen, som trädde i kraft den 1 april, var föranledd av bland annat den framställning från Sveriges takpappfabrikanters förening, som omförmäles i centrala omsättningsskattenämndens yttrande.

Åtskillig byggnadsmaterial är sålunda redan nu befriad från omsättningsskatt. Starka skäl tala enligt min mening för att i än större utsträckning söka förverkliga de sakkunnigas förslag på förevarande område. Frågan i vad mån ytterligare byggnadsvaror kunna undantagas från omsättningsskatt är föremål för övervägande inom finansdepartementet.

Med hänsyn till det synnerligen starka intresset att nedbringa byggnadskostnaderna finner jag likaledes, att åtgärder för att nedbringa fraktkostnaderna för byggnadsmaterial böra vidtagas. En generell fraktnedsättning för byggnadsmaterial torde dock ur flera synpunkter vara mindre lämplig. I stället bör fraktlindring kunna beredas efter prövning från fall till fall, därvid material till byggnader som erhålla stöd genom statsåtgärder i första hand skall ifrågakomma. Chefen för kommunikationsdepartementet har sin uppmärksamhet riktad på detta spörsmål och åtgärder till realiserande av nämnda önskemål torde kunna förväntas.

Arbetskostnads- och säsongutjämningsfrågor.

Byggnadskostnadssakkunniga.

I fråga örn lönekostnader och anställningsförhållanden inom byggnadsindustrin framlägga byggnadskostnadssakkunniga vissa statistiska undersökningar och sammanställningar rörande byggnadsarbetarnas inkomster. Vidare föres diskussion om ackordssystemets fördelar och olägenheter samt säsongproblemet ur löne- och kostnadssynpunkt, vartill knytas vissa rekommendationer angående lönesystemet inom byggnadsindustrin. Slutligen göres en jämförelse mellan lönenivån åren 1938—39 inom byggnadsindustri respektive annan industri, särskilt verkstadsindustrin.

94 Kungl. Majus proposition nr 251.

Beträffande ackordssystemets fördelar och olägenheter framhålles i anknytning till 1934 års byggnadsindustrisakkunniga, vilka föreslagit ackordssystemets slopande i byggnadsindustrin, samt remissyttranden över dessas förslag i huvudsak följande.

Den kritik mot nu tillämpade avlöningssystem inom byggnadsindustrin, som byggnadsindustrisakkunniga levererat, innehåller synpunkter, värda att beaktas, då det gäller att minska olägenheterna i detta system. Till byggnadskostnadssakkunniga ha klagomål mot ackordsprislistorna framförts under angivande av, att utvecklingen på arbetsområdet och ackordssättningen under avtalstiden medfört en oriktig avvägning av ackordslistornas inbördes priser. Vidare har anförts, att bristande smidighet i tillämpningen av kollektivavtal och ackordsprislistor medfört hinder för en nödvändig rationalisering av byggnadsverksamheten, ett förhållande som, därest kritiken är riktig, måste vara till nackdel för såväl inom byggnadsindustrin anställda som för samhället i övrigt. Denna bristande smidighet i tillämpningen gäller också, enligt vad som anförts, införandet av andra arbetsmetoder, annat material m. m., som avser att gynna ett tekniskt framåtskridande, vilket hindras genom en stel tillämpning av gällande föreskrifter.

Börande de klagomål, som framförts i fråga örn avtals tillämpning och lönesättningen, hava byggnadskostnadssakkunniga särskilt framhållit följande önskemål, vilka lämnats till parternas överväganden:

1. Ackordsprislistorna böra vara riktigt avvägda, så att olika arbetsmoment värderas i proportion till den tid deras utförande i allmänhet kräver. Omkring denna ackordssystemets grundprincip torde allmän enighet råda. I praktiken uppkomma alltid svårigheter att nå full överensstämmelse med principen. Arbetsmetoderna undergå en ständig utveckling och nya material tillkomma. Arbetsmoment, som tidigare icke varit införda i prislistorna, prissättas under varierande yttre förhållanden och vid förhandlingar, där det tillfälliga läget på avtalsområdet många gånger spelar större roll än en ur enbart tekniska synpunkter bestämd avvägning av ifrågavarande arbete i förhållande till listans övriga priser, en avvägning som för övrigt många gånger kan vara mycket svår. En gång satta ackord ändras sedan icke utan besvärliga nya förhandlingar. Ackordspriserna äro därför relativt stela. Vid en justering bör prislistornas tekniska utformning göras mera enhetlig och prissättningen riktigare. Förtydliganden och förändringar böra även kunna åstadkommas på grundval av den erfarenhet som vunnits vid nuvarande listors tillämpning.

2. Genom en sådan justering kunna under senare år tillkomna material och arbetsmetoder erhålla en prissättning, som möjliggör deras fulla utnyttjande. Angeläget är emellertid också, att det tekniska framåtskridandet i minsta möjliga mån hämmas, vilket sker då oförändrade priser tillämpas, även örn arbetsbesparande anordningar införas, nytt material tillkommer eller då det på grund av frånvaron av grundläggande principer för förfarandet är förenat med stort besvär att få en ny, fullt riktig prissättning genomförd.

95 Kungl. Maj-.ts proposition nr 251.

Detta krav torde icke kunna tillfredsställande ordnas enbart genom en justering av priserna i ackordslistorna. Endast på två sätt kan det uppfyllas; för det första därigenom, att prislistornas allmänna bestämmelser utformas så, att därav klart framgår att däri införda priser gälla endast under de förutsättningar, som vid listans utarbetande förutsatts, varigenom allt arbete som utföres under ändrade förhållanden faller utanför ackordsprislistans ram och i princip får samma karaktär som helt nya arbeten. För det andra, att parterna överenskomma örn sådan ordning för arbetenas utförande att den tekniska utvecklingen i möjligaste män gynnas.

3. Sistnämnda fråga blir aktuell ur förhandlingssynpunkt, där fråga kan uppkomma örn, huruvida den avvägning av prisernas inbördes förhållanden, som alltid blir aktuell, lämpligen kan, sedan parterna själva överenskommit örn lönenivån, avgöras exempelvis av en nämnd, sammansatt av byggnadstekniskt sakkunniga. Även andra former kunna tänkas för dessa överenskommelser, som att döma av framförda klagomål äro en mycket stor anledning till missnöje med det nu rådande systemet.

De sakkunniga hemställa till vederbörande arbetsmarknadsparter att söka finna lämpliga former för undanröjandet av nämnda anledning till missnöje.

4. I kritiken mot avtal och avtalstillämpning inom byggnadsindustrin har gjorts gällande, att bestämmelser finnas, som hindra ett rationellt ordnande av arbetet på arbetsplatserna, varigenom det förbilligande, som kan följa med en rationalisering, elimineras. Skulle detta vara förhållandet böra respektive parter träffa överenskommelser, som avlägsna dessa bestämmelser, vilket bör kunna ske utan ändring av principerna för lönesystemet.

5. Ett av de förhållanden, som verksammast bidragit till de stridigheter och motsättningar, som förekommit i samband med tillämpningen av ackordssystemet inom byggnadsindustrin, torde ha varit den stora skillnaden i förtjänst mellan timlöns- och ackordsarbete, vilken torde vara större än inom övriga verksamhetsområden. Eörtjänstmöjligheterna påverkas sålunda starkt av, huruvida ackordsarbete förekommer, och då ackordsarbetenas andel i allt arbete växlar för olika arbetarekategorier och olika arbeten, medför nuvarande system som resultat, att de som arbeta på samma plats ofta erhålla helt olika inkomster och att samma arbetares inkomst växlar mycket starkt, beroende på arbetets karaktär.

En variation uppkommer ej enbart på grund av ackordens olika höjd utan också på grund av skillnaden mellan timlöns- och ackordsarbete.

Kunna vederbörande parter träffa överenskommelser, som neutralisera den spänning som av denna anledning uppkommer, vore detta ur alla synpunkter att rekommendera.

I fråga örn säsongproblemet inom byggnadsindustrin och dess betydelse för lönebildningen och byggnadskostnaderna framhålla byggnadskostnadssakkunniga bland annat följande.

En undersökning av besparingsmöjligheterna inom byggnadsindustrin, vilken enligt sakens natur till stor del måste avse missförhållandena inom

96 Kungl. Maj:ts proposition nr 251.

detta produktionsområde, kan icke utan att stanna i ensidighet och ytlighet förbigå frågan om ojämnheten i arbetstillgången. Man framhåller endast en tämligen allmänt omfattad mening med påståendet, att byggnadsverksamhetens och särskilt bostadsbyggandets organisation är i många hänseenden otillfredsställande och att ett av de väsentligaste uttrycken härför är den starka säsongprägeln med därav följande osäkerhet i anställningen för arbetstagarna, stor arbetslöshetsrisk och krav på kompensation härför genom högre ersättning för arbetad tid, vilket krav måste hållas till viss gräns befogat. Enligt de sakkunnigas uppfattning bör det anses som en byggnadsföretagarnas enskilda och kollektiva skyldighet som förvaltare av en ytterst viktig produktionsgren att sträva efter en rationell organisation av byggnadsverksamheten med sikte framför allt på en mera kontinuerlig drift och jämnare arbetstillgång. En rationell ordning av den produktion, som har att tillgodose bostadsförsörjningens ändamål, är ett allmänt intresse av så stor social betydelse att den alls icke kan betraktas som en privat angelägenhet för en viss företagargrupp. — Det torde ligga i sakens natur att en mera rationell organisation och mera kontinuerlig drift inom byggnadsindustrin ger ett relativt mindre utrymme för småföretagare, som icke i samma grad som större företag ha utrustning för byggande hela året runt eller vars verksamhet icke har sådan omfattning att den låter sig fördela jämnt över året. Härmed är icke sagt, att icke även små, men väl organiserade och dugligt skötta företag, skulle kunna göra sig gällande på byggnadsmarknaden; det är tvärtom de sakkunnigas mening att sådana företag ha och i fortsättningen kommer att ha en viktig uppgift på vissa delar av byggnadsmarknaden. En i allmänhet föga önskvärd företagartyp är däremot sådana spekulationsbyggmästare, som sakna fast organisation och som endast sporadiskt inträda på byggnadsmarknaden och då bidraga till ojämnheten i produktionen; mindre verksamhetsmöjligheter för detta slag av byggnadsföretagare är så litet en olägenhet att det tvärtom är ett nödvändigt led i en förbättrad ordning för bostadsbyggandet.

Enligt byggnadskost.nadssakkunnigas uppfattning existerar för närvarande icke något tillräckligt på produktionen verkande ekonomiskt incitament, som driver byggnadsföretagare att ordna sin produktion så kontinuerligt som tekniska och marknadsmässiga förhållanden i och för sig skulle medgiva (det senare vid längre driven säsongutjämning av bostadsproduktionen under förutsättning av två effektiva fardagar). En företagare, som ändock gör detta och därmed bereder jämnare sysselsättning har ingen fördel därav. Hans konkurrensställning gentemot tillfällighetsföretagarna utan fast organisation, som när chanserna äro goda ge sig in på byggnadsmarknaden och framkalla de häftiga svängningarna genom att samlas till det för dessa företagare mindre besvärliga oktoberhusbyggandet, blir icke stärkt därigenom. Däremot få de hos honom anställda arbetarna högre årsförtjänster; de ha fördelen av lönesatser, vilkas höjd bestämts under förutsättning av en säsongmässighet hos anställningen, som för dem ej gäller, i vart fall icke i den förutsatta graden. Den ekonomiska drivkraften till en mera rationell organisation av bostadsbyggandet som helhet är för svag eller obefintlig.

97 Kungl. Maj:ts proposition nr 251.

Enligt de sakkunnigas mening är det ett allmänt intresse av synnerlig vikt, att lönebestämningen inom byggnadsverksamheten knytes samman med anställningsförhållandena på sådant sätt, att det blir ett ekonomiskt intresse för företagarna att driva produktionen så kontinuerligt som möjligt, vilket innebär att beredandet av jämnare och fastare anställning skulle för företagaren innebära lägre produktionskostnader, samtidigt som arbetarnas löneintresse hävdades genom att lägre timförtjänst kompenserades med längre årsarbetstid. Lönesatserna borde bestämmas icke som nu under förutsättning av oordnade arbetsförhållanden och otrygga anställningsvillkor utan under förutsättning av välordnade förhållanden, varefter — där sådana icke bereddes — kompensation för arbetaren borde ges, samtidigt innebärande en merkostnad för företagaren. Detta skulle å ena sidan innebära en viss försäkring mot korttidsarbete av mera rationell art än det nuvarande lönesystemet, som ger fördelarna till stor del åt dem, som icke drabbas av arbetslösheten, å andra sidan som drivkraft sätta in ett företagarens ekonomiska intresse av kontinuerlig produktion.

En dylik anordning kunde konstrueras efter följande linjer. Lönesatserna — timlöner och ackordspriser — fastställas på sådant sätt att de vid viss fördelning av arbetet på ackordsarbete och tidlönsarbete och under förutsättning av en viss minimiarbetstid per år, t. ex. 2 000 timmar, ge en årsförtjänst, örn vilken parterna vid förhandlingar kunna överenskomma. Dessa lönesatser äro grundpriser, som gälla med den dyrortsgradering, som kan vara överenskommen, oberoende av den anställningstid, som i varje särskilt fall förekommit, och bestämma för företagaren hans lönekostnad, för arbetaren hans löneinkomst, där anställningstiden, bestämd i förhållande till en viss årsperiod, uppgått till eller överstigit 2 000 arbetstimmar. Årsperioden kan givetvis icke utgöra kalenderåret, utan bestämmes lämpligen som en »rullande årsperiod», d. v. s. i varje fall räknat från dagen av en anställnings upphörande tillbaka till samma dag föregående år. Om vid upphörandet av en anställning arbetstagaren varit sysselsatt under årsperioden i 2 000 timmar eller mera, har arbetsgivarens betalningsförpliktelser fullgjorts i och med föregående vecka till vecka eller vid avräkning av ackordsöverskott utgjorda lönebetalningarna. Örn antalet arbetstimmar under året understigit 2 000 har arbetsgivaren att betala ett tillägg, bestämt i visst förhållande till den arbetade tiden eller till den tid, som resterar i 2 000 timmar. En lämplig anordning synes vara, att vid anställningar, som icke uppgå till 1 000 timmar, räknas tillägget i förhållande till arbetad tid, men vid anställningar mellan 1 000 och 2 000 timmar räknas det i förhållande till resterande tid. Detta betyder, att arbetskostnaden per timme blir konstant upp till 1 000 timmar, men därefter successivt sjunker ned mot grundlönesatsens nivå, som nås vid uppnådda 2 000 timmar under årsperioden. För arbetaren innebär detta en slags försäkring mot korttidsarbetslöshet, som ger rätt till i efterskott utanordnad lön intill en viss gräns växande (såsom vid vanlig försäkring) i förhållande till arbetad tid, men därefter sjunkande ju mera den arbetade tiden närmar sig den som

Bihang till riksdagens protokoll 1941. 1 sami. Nr 251. 790 41 7

98 Kungl. Majus proposition nr 251.

utgångspunkt valda fulla årsarbetstiden. Detta sista understryker, att det här icke är fråga om en allmän arbetslöshetsförsäkring, utan en försäkring med syfte att brygga över de kortare arbetslöshetsperioder, som inom byggnadsverksamheten uppstå till följd av diskontinuiteten i driften och som därför rimligen sättes ur funktion, då ett fullt arbetsår uppnåtts.

Ur arbetstagarsynpunkt skulle emellertid den väsentliga fördelen av ett dylikt system icke ligga i dessa tillägg till grundlönen vid kortare anställningstider, utan i chansen att nå längre årsarbetstid, därigenom att systemet skapade ett ekonomiskt intresse hos företagarna för mera kontinuerlig produktion. Det väsentliga syftet med systemet nås alltmera, ju mera det sätter sig självt ur funktion genom att driva till utjämning av produktionen och mera kontinuerlig drift. Liksom detta för arbetstagarna skulle innebära fördelen av längre årsarbetstider och tryggare anställningsförhållanden, skulle det för produktionen betyda, att de lägre lönekostnader per timme eller prestationsenhet, som svarade till längre anställningstider, alltmera tillgodogjordes i och med att tilläggen för korttidsarbete folie bort.

Man har nu att utgå från en viss bestående lönestruktur och det torde vara för optimistiskt att räkna med att denna icke skulle verka bindande vid övergång till ett system sådant som det här diskuterade. Vid hittills rådande förhållanden har splittringen i byggnadsarbetarnas lönenivå till väsentlig del berott på ackordsarbetets olika relativa betydelse i olika arbeten; lönekostnadernas höjd vid ny byggnadsarbete har ävenledes i huvudsak bestämts av ackordspriserna. En reduktion av lönekostnaderna, kompenserad av tillägg för korttidsarbete men framför allt av chansen till förlängd årsarbetstid, torde därför, när nuvarande förhållanden tages som utgångspunkt, i huvudsak eller helt böra läggas på ackordspriserna. Detta innebär emellertid den konsekvensen, att — för att icke byggnadsarbete, som utföres helt på tidion, i vissa fall skall fördyras — tilläggen måste räknas i förhållande till den del av den sammanlagda arbetstiden, då arbetet utförts på ackord. I följande exempel, som anföres för att illustrera den här utvecklade tankegången, har så skett. I exemplet har antagits förhållanden, som ungefär motsvarar de under åren 1938—39 beträffande murare och träarbetare rådande i medelstora stadssamhällen. Det har antagits, att ackordsarbetet utgör 60 %, tidlönsarbete 40 %. Vid utgångsläget har timförtjänsten antagits utgöra 2: 50 kr. vid ackordsarbete, 1: 40 kr. vid tidlönsarbete. Det har därefter antagits att i sammanhang med införandet av kompensation för korttidsarbete ackordspriserna sänkts på sådant sätt, att vid i övrigt lika förhållanden timförtjänsten vid ackordsarbete blir 1: 85 kr., under det att tidlönen lämnas oförändrad. Vidare har antagits, att vid anställningstider, understigande 2 000 timmar sammanlagt, tillägg utgår med 50 öre per på ackord arbetad timme upp till

1 000 timmar sammanlagd tid (= 600 ackordstimmar) och därefter per i

2 000 timmar (= 1 200 ackordstimmar) resterande timme. Det må understrykas att i detta, som anföres i exemplifikationens syfte, icke ligger något ställningstagande till frågan örn lämpliga lönesatser eller tilläggssatser eller

99 Kungl. Maj:ts proposition nr 251.

överhuvud till lönenivån inom byggnadsindustrin: därtill återkomma de sakkunniga. Med a) betecknas förhållandena före förändringen, med b) förhållandena efter.

Det må på nytt erinras om att syftet med det skisserade systemet är att bringa produktionen lägre kostnader, men kompensera arbetstagarna för nedsatta timförtjänster i någon mån genom tillägg vid korttidsarbete men framför allt genom förlängd årsarbetstid i och med mera kontinuerlig produktion, till vilken tilläggen för korttidsarbete tjäna som ekonomiskt incitament. För att dessa delsyften skola kunna förenas, är det självklart att löneinkomsterna vid oförändrad arbetstid måste sjunka; däri ligger den kostnadsminskning, som kan erhållas och som vid en arbetstid av 2 000 timmar utgör 19 %, vid en arbetstid av 1 000 timmar 4 %. Genom att ordna produktionen på sådant sätt, att längre anställningstider kunna erbjudas, får sålunda företagaren en möjlighet att förbilliga sin produktion, en möjlighet som nu icke står till buds. Den mera kontinuerliga produktionen och den därav möjliggjorda längre genomsnittliga årsarbetstiden ge arbetstagarna kompensation för den lägre timförtjänsten på sätt som illustreras av siffrorna för inkomstförändring vid förlängd arbetstid. I den män sådan förlängning icke kommer till stånd, eller innan den kommit till stånd, ges partiell kompensation genom tillägget för korttidsarbete.

Det synes uppenbart att ett dylikt system i praktiken lämpligen utföres och i sina praktiska detaljer bestämmes i form av en byggnadsarbetsgivarnas gemensamma kassa av liknande typ som semesterkassan, till vilken tilläggen för korttidsanställning inbetalas och ur vilken efterskottslönen till de därtill berättigade korttidsarbetslösa byggnadsarbetarna utbetalas enligt bestämda regler angående utgående belopp per vecka, karenstider o. s. v. Genom en dylik kassa ha byggnadsarbetsgivarna möjlighet att kollektivt svara för den längre årsarbetstiden och kollektivt vinna fördelen i kostnadshänseende av en sådan till den del, den icke vinnes direkt. Det senare förutsätter ett clearingförfarande inom kassan, vilket givetvis icke får anordnas på sådant sätt att

100 Kungl. Maj:ts proposition nr 251.

syftet med den ojämna lönekostnadsbelastningen vid kontinuerlig respektive diskontinuerlig produktion förfuskas. En arbetsförmedling i anknytning till en sådan kassa synes även naturlig.

Med hänvisning till vad som i det föregående anförts örn byggnadsindustrins skyldighet att i det allmännas intresse sträva efter en mera effektiv arbetsorganisation vilja de sakkunniga framställa här diskuterade förslag till allvarligt övervägande av arbetsmarknadsparterna.

Som en sammanfattning av jämförelserna mellan lönenivåerna inom byggnadsindustrin respektive övrig industri anföra byggnadskostnadssakkunniga:

Trots en betydligt kortare årsarbetstid hade under åren före krisen byggnadsarbetarna årsförtjänster som påtagligt överstego industriarbetarnas. Det kan invändas, att dessa år utmärktes av stark högkonjunktur, vilket sannolikt innebar längre årsarbetstid än normalt samt att i och med förlamningen av bostadsbyggandet efter krisen byggnadsarbetarnas lönesumma sjunkit till kanske hälften. Båda dessa invändningar äro naturligtvis i och för sig riktiga. De rubba emellertid icke riktigheten i påståendet, att byggnadsarbetarna med en årsarbetstid, visserligen längre än normal i byggnadsfacken men dock betydligt kortare än den i industriarbete vanliga, nådde högre inkomster än industriarbetare i allmänhet, att alltså en betydlig överkompensation för den korta årsarbetstiden förelåg. Man kan vidare icke vid bedömningen av de för byggnadsverksamhetens kostnader bestämmande lönesatserna utgå från en ovanligt svårartad krissituation och slå ut en genom produktionsminskning starkt reducerad lönesumma på ett oförändrat antal arbetare. De sakkunniga ha förut hävdat den meningen att kostnadsminsknings- och rationaliseringssynpunkten måste ges prioritet; det är för bostadsbyggandets framtid en verklig livsfråga. Örn därigenom — temporärt — färre arbetare skulle kunna få sysselsättning inom byggnadsverksamheten, är detta ett arbetslöshetsproblem, som får behandlas som sådant men som icke får verka som en belastning på bostadsbyggandet. Man måste tvärtom enligt de sakkunnigas mening, som utvecklats i det föregående, på allvar börja föra in i bostadsbyggandets kostnadskalkyler de besparingar, som en utjämning av säsongrörelserna och därmed följande längre genomsnittlig årsarbetstid kan ge och skapa skäl härför genom att sätta in mot utjämning verkande ekonomiska drivkrafter av olika art.

Det tillkommer arbetsmarknadsparterna att överenskomma örn lönesatser inom byggnadsindustrin. Vid sin bedömning av möjligheterna att reducera byggnadskostnaderna kunna självklart de sakkunniga icke komma ifrån att därvid räkna med en viss löneförändring som rimlig eller möjlig och detta med utgångspunkt i jämförelser med löneförhållandena inom jämförliga arbetsområden och med beaktande av de möjligheter till kompensation för sänkning av timförtjänsten, som en jämnare produktion kan ge. Då de sakkunniga övervägt denna fråga ha de ansett sig kunna vid summeringen av kostnadsreduktionsmöjligheterna inom byggnadsverksamheten räkna med en reducering av de samlade lönekostnaderna av genomsnittligt 12 å lo %, räknat

101 Kungl. Majus proposition nr 251.

från den vid slutet av år 1940 bestående nivån. Därvid ha de på 1938—39 års lönenivå verkande högkonjunkturmässiga årsarbetstidsförhållanden ansetts för framtiden kunna bevaras eller ytterligare förbättras genom åtgärder, som för de inom byggnadsindustrin i fortsättningen sysselsatta ge jämnare arbetstillgång.

De sakkunniga ha vidare ifråga om säsongutjämningen föreslagit vissa andra åtgärder. Härom anföra de bland annat följande:

Med de betingelser för bostadsbyggnadsverksamheten, som krisen framkallat torde man kunna utgå ifrån att den övervägande delen av allt bostadsbyggande under följande år kommer att vara beroende av statliga stödåtgärder. Det synes under sådana omständigheter vara en naturlig sak, att det inflytande över bostadsbyggandet, som härigenom skapas åt offentliga organ, sättes in för att påverka byggnadsverksamheten i säsongu t jämnande riktning. I fråga örn de av 1933 års riksdag beslutade nybyggnadslånen gavs en föreskrift örn tiden för byggnadsföretagets utförande, som hade syftet att bidraga till säsongutjämning. Nybyggnadslåneverksamheten, liksom tertiärlåneverksamheten hittills, ha emellertid icke haft den omfattning, att de i mera avsevärd grad påverkat den totala bostadsproduktionens storlek och fördelning på året; därför har icke heller nämnda föreskrift kunnat vara nämnvärt effektiv i att påverka den samlade byggnadsverksamhetens säsongförlopp. Helt annorlunda måste givetvis förhållandena gestalta sig, när större delen av all bostadsbyggnadsverksamhet blir beroende av statliga finansieringsåtgärder, när undantaget blir regel. Det synes de sakkunniga ytterst angeläget, att till beviljandet av tertiärlån och kreditgarantier knytes villkor beträffande tiden för byggnadsföretagets utförande. Detta villkor kan icke ges en formulering, som hänvisar alla av statliga finansieringsåtgärder hjälpta byggnadsföretag till utförande under viss tid. Villkoren måste i praktiken utformas under samverkan mellan det centrala organet och de lokala byggnadsnämnderna och under hänsynstagande till förhållandena på varje särskild ort på sådant sätt, att största möjliga utjämning av den samlade byggnadsproduktionen på orten under året uppnås. Därvid måste givetvis även offentliga byggnadsföretags planering under ömsesidig hänsyn från respektive organs sida sättas in som ett led i utjämningssträvandet.

Såvitt de sakkunniga kunna förstå, skall det under en tid, då större delen av all bostadsproduktion är beroende av offentligt finansiellt stöd vara möjligt att enbart medelst de till statlig långivning och kreditgaranti knutna villkoren angående tiden för byggnadsföretagens utförande i mycket väsentlig grad utjämna byggnadsproduktionens säsongväxlingar. För det närmaste året tillkommer en annan omständighet, som i och för sig verkar i utjämnande riktning. Till följd av förlamningen av företagarinitiativen inom bostadsbyggandet under det gångna året torde omfattningen av den bostadsbyggnadsverksamhet, som under den närmast följande tiden kan hinna sättas igång, även om statliga stödåtgärder beslutas, att bli förhållandevis begränsad. Mot bakgrunden av den utveckling av bostadsbehovet, som i det föregående under-

102 Kungl. Majus proposition nr 251.

sökts, synes det sannolikt, att under senare delen av år 1941 en avsevärd bostadsbrist kommer att göra sig gällande, vilken, örn statliga stödåtgärder så göra möjligt, bör driva fram en växande produktion. Allra tidigast under sommaren 1942 torde det kunna bli fråga örn att i säsongutjämningens intresse eventuellt hejda och till efterföljande vinterhalvår hänvisa utförandet av byggnadsföretag, för vilka förutsättningar i övrigt finnas.

Utöver vad sålunda föreslagits ha de sakkunniga diskuterat den möjlighet att uppnå en fortgående jämnhet i produktionen, som ligger i tillskapandet av två effektiva fardagar. Till detta spörsmål återkommer jag i fortsättningen.

Slutligen ha de i säsongutjämningssyfte ifrågasatt åtgärden att framdeles till byggnadsnämndernas åliggande foga tillsynen av att byggnadsföretags igångsättande och bedrivande sker på sådant sätt, att ortens samlade byggnadsverksamhet utjämnas, och att på lämpligt sätt giva uttryck häråt i föreskrifterna för byggnadslov.

Yttrandena.

Vad de sakkunniga anfört ifråga örn arbetskostnaderna och därmed sammanhängande problem har främst föranlett uttalanden från arbetsmarknadsparterna. Även vissa andra remissinstanser ha emellertid yttrat sig angående dessa spörsmål.

Vad först angår frågan örn lämpligheten av ackordssystemet såsom sådant ha båda arbetsmarknadsparterna förklarat sig principiellt föredraga ackordsbetalning framför tidlönsbetalning. Målarmästarnas riksförening i Sverige tillägger emellertid, att åsikterna bland arbetsgivarna inom måleriyrket angående lämpligheten av ackordssystemet äro delade. I de större städerna synas arbetsgivarna rätt allmänt önska bibehålla ackordssystemet. I en del medelstora och mindre städer samt köpingar och å landsbygden synes däremot en motsatt önskan vara mera påtaglig. Speciellt önska arbetsgivarna inom måleriyrket å dylika platser en inskränkning av ackordssystemet ifråga örn mindre arbeten, vilka anses böra utföras mot timlön. Som princip anser föreningen dock, i likhet med de sakkunniga, att ett slopande av ackordssystemet icke torde vara lämpligt, även örn för vissa platser en reglering av tillämpningsområdet möjligen vore önskvärd.

Byggnadsstyrelsen, å andra sidan, förordar en vidsträcktare tillämpning av tidlönssystemet och påpekar särskilt, att enbart uppmätningskostnaderna för ackordsarbeten kunna uppgå till 3.5 procent av ackordslönen. 1940 års civila byggnadsutredning håller före, att ett nytt löneavtal inom byggnadsindustrin bör alternativt upptaga rätt för byggnadsföretagare att vid sina arbeten tilllämpa uteslutande timlönebetalning med en förslagsvis med 25 procent förhöjd timlön, varvid förhöjningen är att anse såsom kompensation för icke utgående ackordsersättning. Stockholms byggnadsleverantörförbund. slutligen, beklagar, att de sakkunniga inför den kris som nu råder icke tagit steget fullt ut och påyrkat ackordssystemets slopande, ehuruväl de erkänt detsammas nackdelar. Även för en säsongutjämning är ackordssystemet hindrande.

103 Kungl. Maj:ts proposition nr 251.

De av de sakkunniga påtalade bristerna i gällande ackordsprislistor lia understrukits av svenska arbetsgivareföreningen, som är ense med de sakkunniga, att vissa justeringar och jämkningar äro erforderliga. Att såsom de sakkunniga föreslagit anförtro avvägningen av ackordsprisernas inbördes förhållanden åt en av byggnadstekniskt sakkunniga sammansatt nämnd anser emellertid föreningen icke böra ifrågakomma. Föreningen tillägger: Det är av flera skäl omöjligt att utifrån enbart tekniska synpunkter verkställa en avvägning av ackordens inbördes förhållanden. Denna avvägning måste i stor utsträckning grundas på subjektiva värderingar. Bestämmandet av ackordsprisernas inbördes förhållanden blir därför en oskiljaktig del av lönespörsmålet. Det är förklarligt, att organisationerna på arbetsmarknaden icke vilja slå in på en utveckling, varigenom det reella avgörandet av arbetsvillkoren i större eller mindre utsträckning överflyttas från dem själva till opartiska instanser.

Sveriges måleriidkares förening och målaremästarnas riksförening i Sverige vända sig likaledes mot bristerna i ackordssystemet, därvid förstnämnda förening ifrågasätter, örn icke det nuvarande ackordsmätningssystemet kunde ersättas med någon kostnadsförbilligande metod, exempelvis genom införande av bestämmelser, att ett arbete, stort eller litet, utlämnades till ett ackordslag. Föreningen finner det vidare önskvärt, att en opartisk undersökning verkställes beträffande färgsprutans användbarhet inom byggnadsmåleriet, och i vad mån dennas användbarhet skulle förbilliga byggnadskostnaderna. Målaremästarnas riksförening tillägger för sin del, att en revision av ackordsprislistorna förutsätter ett rationellt uppbyggt tidsstudiesystem, vilket för närvarande helt saknas inom måleriyrket.

Att tidsstudiesystemet bör i betydligt större omfattning än hittills läggas till grund för ackordssättningen inom byggnadsindustrin understrykes vidare av Sveriges industriförbund.

Samverkande byggnadsfackförbunden anföra bland annat följande.

Principiellt måste alla vara ense örn att ackordsprisema böra avvägas på ett sådant sätt, att olika arbetsmoment värdesättas i syfte att bringa en likvärdig ersättning för arbetet. Varje strävan till en rättvis och yrkesmässigt grundad värdesättning av olika arbetsdetaljer kan således påräkna vårt fulla erkännande såväl som medverkan i arbetet för att nå detta resultat. Det måste emellertid framhållas, att det är ytterst svårt för att icke säga omöjligt att åstadkomma en utjämning, som blir fullt tillfredsställande. Arbetena växla i omfattning och olika arter av arbetsmoment förekomma i mycket skiftande utsträckning. Därtill kommer, att arbetsintensiteten, yrkesskickligheten och förmågan att arbeta fort alltid kommer att växla. Detta och mycket annat medför, att ojämnheter förekomma, och här nämnda omständigheter öva i allmänhet större inflytande på resultaten än den oinvigde kan föreställa sig.

Organisationen riktar härefter en ingående och skarp kritik mot de i betänkandet framlagda förslagen till revision av vissa ackordsprislistor, vilka förslag betecknas som alltför ensidiga.

Svenska elektriska arbetareförbundet, svenska målareförbundet och svenska metallindustriarbetarförbundet ha likaledes i sina yttranden framfört en detaljerad kritik mot vissa i betänkandet framlagda rcvisionsförslag.

104 Kungl. Maj:ts proposition nr 251.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län finner de sakkunnigas förslag örn inrättande av opartiska nämnder för avvägning av ackordsprisernas inbördes förhållanden vara värt allt beaktande, varemot socialstyrelsen anser, att detta förslag knappast innebär en framkomlig väg, då en dylik avvägning är en ur parternas synpunkt intressebetonad fråga. Styrelsen föreställer sig emellertid, att ett bättre utnyttjande av den möjlighet, som numera står till buds att anlita arbetstidsstudier av de olika arbetsmomenten, skulle även inom byggnadsindustrin lämna den praktiska erfarenheten, över vilken parterna själva förfoga, ett värdefullt stöd vid förhandlingarna om en riktig avvägning av de olika ackordspriserna gentemot varandra.

Vad de sakkunniga anfört angående intresset av att åstadkomma en säsongutjämning inom byggnadsindustrin har från alla håll vitsordats. Landsorganisationen tillägger för sin del bland annat följande.

• bedömande av den nuvarande situationen inom byggnads-

industrin är det nödvändigt att man från början fasthåller för sig dess samband icke blott med det allmänna ekonomiska krisläget utan också med vissa radikala missförhållanden, som vidlåda denna industri även under normala tider. Det är inte att undervärdera krisens omedelbara betydelse i orsakssammanhanget, örn man säger, att den inte skulle ha kunnat medföra den katastrofala återverkan, som nu inträtt, därest byggnadsproduktionen varit rationellt organiserad. Man har — både från samhällets och från företagarnas sida — varit medveten örn att en genomgripande omorganisation av byggnadsindustrin i längden vore ofrånkomlig, men man har så länge som möjligt skjutit undan problemet och ställt det på framtiden. Till sitt väsentliga innehåll gäller detta organisationsproblem säsongrörelsernas utjämning. Det kan invändas att detta problem är av en sådan räckvidd och svårighetsgrad att det i nuvarande läge, då framför allt snara åtgärder äro påkallade, inte borde ställas i förgrunden. Men i likhet med de sakkunniga kan man säga att, om åtgärder med här ifrågavarande syftning någonsin skola ha utsikter att lyckas, så skall detta vara, när de kunna sättas in i ett läge av förlamande kris för bostadsbyggandet, då detta nästan helt blivit beroende av offentliga åtgärder. Vad den praktiska sidan av saken angår är det redan tidigare fastslaget och understryka på nytt av de sakkunniga att varken tekniska eller ekonomiska hinder numera lägga hinder i vägen för en kontinuerlig byggnadsproduktion. Och givetvis kan det inte bli tal örn att samhällsingripanden av denna art skulle kunna betecknas som något obehörigt intrång i näringslivets eller arbetsmarknadens principiella frihet. Den enskilde företagare, som anlitar statens stöd, måste tydligen acceptera även de villkor, med vilka staten av sociala eller arbetsmarknadspolitiska skäl anser detta stöd böra förbindas. Mot de sakkunnigas system med lönesatserna fastställda på sådant sätt att de, vid viss fördelning av arbetet på ackordsarbete och tidlönsarbete, under en viss minimiarbetstid per år ge en vid förhandlingar överenskommen årsförtjänst samt med lönetillägg vid anställningar av kortare varaktighet än den fixerade årsarbetstiden har landsorganisationen i princip ingenting att erinra även om man, främst med hänsyn till de organisatoriska förhållandena på arbetsgivarsidan, nog har skäl att ställa sig skeptisk i fråga om möjligheterna för dess realiserande i avtalsmässig ordning. I ett läge, där byggnadsverksamheten på ett avgörande sätt är beroende av statlig medverkan, finnes emellertid möjlighet att i administrativ ordning åstadkomma den erforderliga regleringen. De sakkunniga anvisa också denna väg. Visserligen äga enligt för-

105 Kungl. Majus proposition nr 251.

slaget de organ, på vilka det skulle ankomma att handha kreditförsörjningen, inte att vid sin prövning göra frågan örn finansiellt stöd beroende av lönevillkoren, lika litet som statlig inblandning i lönesättningen eljest är ifrågasatt. Men på samma sätt som i fråga örn de av 1933 års riksdag beslutade nybyggnadslånen bör den kreditbeviljande myndigheten vid sin prövning äga att meddela sådana föreskrifter i fråga örn byggnadsföretagens planering och utförande, som äro ägnade att åstadkomma en kontinuerlig produktion och förlängd årsarbetstid. Örn en sådan säsongutjämning, såsom betingad av den statliga stödpolitiken, inte kan med säkerhet genomföras för längre tid än denna betingelse själv består, så bör dock, som de sakkunniga framhålla, beaktas att brytande av byggnadsverksamhetens traditionella säsongkaraktär även under en begränsad tidsperiod i och för sig ger förbättrade möjligheter för en jämnare produktion också under tiden efter det att stödregleringen avvecklats. Man kan antaga att de under tillämpningstiden vunna erfarenheterna av en kontinuerlig byggnadsverksamhet skola vara ägnade att befordra en fortsatt utveckling i samma riktning och en slutgiltig likvidering av ett produktionssystem, som överlevt sig självt. —- A id en avtalsmässig reglering av frågan synes för nuvarande läge det av de sakkunniga konstruerade lönesystemet kunna läggas till grund. Hur än garantin i övrigt utformas, torde man inte kunna undgå att låta densamma upptaga grundtanken i detta system: en genomsnittligt beräknad minimal årsarbetstid av sådan omfattning att inom varje yrkesgrupp årsförtjänsten på grundval av de reducerade lönesatserna i princip kommer att motsvara årsförtjänstens genomsnittliga förkrigsnivå. Sekretariatet är medvetet örn de tekniska svårigheter, med vilka en sådan reglering är förbunden. Den förutsätter en samordning och fördelning av den subventionerade byggnadsproduktionen och måste i praktiken innebära, att denna produktion förbehålles de större, ekonomiskt och tekniskt välorganiserade byggnadsföretagen. Sekretariatet kan emellertid inte finna att sistnämnda förhållande skulle utgöra något skal mot en ordning av här ifrågavarande beskaffenhet. En sådan begränsning torde med hänsyn till de organisatoriska förhållandena å arbetsgivarsidan i själva verket vara en förutsättning för genomförandet av den kollektiva ansvarighet, som systemet innebär, och följer för övrigt redan av de tekniska och ekonomiska kvalifikationskrav, som statsmakterna måste uppställa som stödvillkor.

Såväl svenska arbetsgivareföreningen som samverkande byggnads fackförbunden anse det av de sakkunniga i säsongutjämningssyfte framlagda avlöningssystemet mycket svårt att genomföra i praktiken. Arbetsgivareföreningen anför härom bland annat.

Som en mera generell anmärkning kan sägas, att systemet är mycket svåradministrerat och förutsätter en kontrollapparat av ej obetydlig omfattning.

Vid ett bedömande av graden av den inverkan, som systemet kan få i säsongutjämnande syfte, måste till en början beaktas den omständigheten, att tilläggen enligt de sakkunnigas förslag skola räknas i förhållande till den del av den sammanlagda arbetstiden, då arbetet utförts på ackord, och således icke skall utgå för sådan tid, då arbete utförts mot tidion. Det nuvarande förhållandet mellan tidion och ackordslön inom byggnadsindustrin har redan nu medfört, att det varit svårt att få arbetarna att utföra tidlönsarbete. Det är en aktuell och angelägen uppgift för byggnadsindustrin att i största möjliga utsträckning minska denna spänning. Örn det föreslagna systemet infördes, skulle denna spänning till stor del konserveras.

Det är emellertid också uppenbart, att hela, systemets verkningsgrad måste bliva mindre, om man begränsar sig till att utgiva lönetillägg enbart å ackords-

10G

Kungl. Majlis proposition nr 251.

timmar. Såsom framgår såväl av den officiella lönestatistiken som av byggnadsindustriförbundets egen statistik, är det ett faktum, att mer än hälften av allt byggnadsarbete i landet utföres mot tidion. Sålunda utföras ändringsoch reparationsarbeten nästan helt mot tidion. Dylika arbeten, vilkas omfattning icke är obetydande, bliva följaktligen i det närmaste oberörda av systemet. Den effekt, som systemet med accis å enbart ackordstimmar kan ge, är därför omöjlig att fixera, men uppenbart är att den blir väsentligt mindre än örn systemet kunnat tillämpas på all arbetstid.

Detta förhållande måste betecknas som en svaghet i de sakkunnigas förslag, även örn det kan medges, att denna svaghet icke ligger i accissystemet såsom sådant utan är en följd av att detta system av praktiska skäl i nuvarande läge icke kan med full verkan genomföras.

Systemet kan vidare tänkas medföra, att en viss del arbetare få en tämligen sammanhängande anställning inom byggnadsindustrin, medan åter andra, som nu äro sysselsatta inom industrin, få mycket korta anställningsperioder eller ingen anställning alls. Denna konsekvens av systemet har också varit förutsedd och åsyftad av de sakkunniga. Det är emellertid att märka, att under en lågkonjunktur inom byggnadsindustrin accissystemet skulle medföra en fullständig eller nära nog fullständig arbetslöshet även för en stor del av de arbetare, som normalt kunde beredas sysselsättning inom industrin. Dessa tvingas då bort från industrin i den utsträckning de kunna erhålla platser å annat håll, vilket är till nackdel för industrin, då arbetet åter skall upptagas i normal omfattning.

Utvecklingen kan emellertid bli en annan. Det kan tänkas, att det utbildas en tendens att bevara arbetstillfällena inom byggnadsindustrin för en arbetarstam, som är betydligt större än den, som byggnadsindustrin kontinuerligt kan sysselsätta. Resultatet skulle då i ytterlighetsfall bliva, att arbetarna visserligen få 2,000 arbetstimmar under ett rullande år men därefter få sammanhängande längre arbetslöshetsperioder i stället för såsom nu flera kortare.

En förutsättning för en jämn fördelning av arbetstillfällena är, att arbetstillgången är jämnt fördelad. Detta torde av flera skäl aldrig kunna ernås. I synnerhet gäller detta arbetstillgången hos den enskilde företagaren. Byggandet, som till stor del drives som hantverk, kan enligt vår mening icke tänkas överfört till enbart ett fåtal storföretag.

De sakkunniga ha uttalat, att en mera rationell organisation och mera kontinuerlig drift inom byggnadsindustrin ger ett relativt mindre utrymme för småföretagare, som icke i samma grad som större företag ha utrustning för byggande hela året runt, eller vars verksamhet icke har sådan omfattning, att den låter sig fördela jämnt över året. De sakkunniga uttala vidare, att små men väl organiserade och dugligt skötta företag emellertid även i fortsättningen skulle kunna göra sig gällande på byggnadsmarknaden. Det är dock enligt vår mening tydligt, att det föreslagna systemet skulle verka till nackdel för de mindre företagarna. En småföretagare har, om det föreslagna systemet skulle genomföras, alltid anledning att känna sig betänksam inför en planerad utvidgning av sin rörelse. För småföretagares del måste systemet därför te sig som ett väsentligt ingrepp i näringsfriheten.

Även beträffande större företag, vilka ha möjligheter att hålla ett mera konstant antal arbetare i sysselsättning, skulle det föreslagna accissystemet erbjuda stora svårigheter och olägenheter.

En särskild svårighet erbjuder det förhållandet, att såväl större som mindre företagare vanligen ha ett flertal olika arbeten i gång, vilka påbörjas och slutföras icke efter en av företagaren bestämd ordning utan i växlande följd beroende på omständigheter utom hans kontroll. Det inträffar exempelvis ofta, att ett visst arbete måste med hänsyn till beställarens fordringar igångsättas

Kungl. Majda proposition nr 251.

utan avvaktan på att arbetskraft blir lösgjord från ett annat arbete hos samma företagare. I en dylik situation måste ny arbetskraft anställas för det nya bygget och arbetarna vid det tidigare bygget avskedas, då detsamma blir färdigställt. En dylik arbetsgivare skulle, ehuru han i och för sig bedreve sin rörelse tämligen kontinuerligt under sommar och vinter, bliva skyldig att erlägga de ifrågavarande lönetilläggen. Häremot kan icke invändas, att han skulle kunna göra en besparing genom att efter någon tid, då arbetarna på det gamla företaget blevo lediga, överföra dem till det nya företaget och avskeda de nyanställda. Kollektivavtalet inom byggnadsindustrin innehåller nämligen förbud för arbetsgivare att avskeda arbetare, som påbörjat ett ackordsarbete. För att systemet icke skall verka obilligt för arbetsgivaren, fordras därför, att de hinder i fråga örn disponerandet över arbetskraften, som finnas, elimineras.

Det framgår av det ovan sagda, att det å ena sidan är tämligen ovisst, vilka fördelar det föreslagna systemet skulle medföra för arbetarna, men att det å andra sidan är klart, att det måste medföra tämligen djupgående förändringar för företagsamheten på byggnadsmarknaden i riktning mot en inskränkning av näringsfriheten. Dessa omständigheter göra, att man på arbetsgivarsidan måste ställa sig tveksam till hela systemet. Örn systemet skall accepteras, kan det emellertid i allt fall blott ske under två förutsättningar: 1) arbetsgivarna måste bliva fria från de nu i kollektivavtalet förefintliga hindren för arbetsgivare att fritt disponera arbetskraften och 2) en särskild lönesänkning måste genomföras, så att lönetilläggen enligt accissystemet kompenseras av densamma.

Som medel att vinna den åsyftade säsongutjämningen föreslår arbetsgivareföreningen i stället införande av säsongdifferentierade löner, varjämte det allmänna bör i största möjliga utsträckning förlägga sina byggnadsarbeten till vintern.

Samverkande byggnadsfackförbunden ha mot accissystemet riktat delvis samma invändningar som arbetsgivareföreningen. Härutöver anföres bland annat.

Emot förslaget nödgas man framför allt resa invändningar, byggda på praktiska skäl. Enligt vår uppfattning är det inte möjligt, att inom den närmaste tiden få en så fast organisation på arbetsgivaresidan, att man har möjlighet att driva in avgifterna av de företagare, som enligt det förordade systemet bli skyldiga att utbetala tilläggsersättningar. Det förutsättes, att det skulle bildas en kassa, liknande semesterkassan. Hur skall denna kassa organiseras? Yern skall taga ansvaret för att pengarna inbetalas? Kan man förutsätta att svenska byggnadsindustriförbundet är villigt att åtaga sig att driva in dessa avgifter hos de oorganiserade arbetsgivarna? Örn nu nämnda förbund skulle åtaga sig denna vanskliga uppgift, vilka maktmedel har man då till sitt förfogande för att indriva avgifterna, därest någon vägrar att betala? Man kan vara övertygad örn att det icke kommer att saknas arbetsgivare, som vägra att betala. Vilka åtgärder kan i så fall vidtagas mot en sådan arbetsgivare? Kan han stämmas till domstol? Yern skall i så fall föra talan? Kan han blockeras, och skall i så fall arbetarna nedlägga arbetet — och arbetarnas organisationer betala ut understöd — för att arbetsgivarna vägra att betala in pengar till sin egen kassa? Alla do frågor som här ställts och många flera kunde ställas i detta sammanhang. Vi lia på många håll då det gäller semesterkassan haft svårigheter att få in de obetydliga avgifter, det där gäller. Vad gäller den nu tänkta kassan kommer det även hos de organiserade arbetsgivarna att stöta på stora svårigheter; hos de 4- å 5,000 oorganiserade arbetsgivarna och de privata byggarna torde det möta oövervinnliga svårigheter.

103 Kungl. Majus proposition nr Sol.

Målaremästarnas riksförening i Sverige anför i detta sammanhang.

De sakkunnigas förslag om mera kontinuerlig drift inom byggnadsindustrin och på basis härav konstruerade lönesatser synes föreningen för närvarande icke möjligt att tillämpa inom måleriyrket. Måleriyrkets utövare äro hänvisade till att utföra förekommande arbeten vid de tidpunkter vederbörande beställare önskar och kan således icke såsom de företagare, vilka själva välja tidpunkten för igångsättande av sina arbeten, låta arbetena avlösa varandra efter en på längre sikt uppgjord plan. Beställarna av målningsarbeten, vare sig det gäller nybyggnader eller reparationer, måste å sin sida anpassa målningsarbetenas utförande dels efter övriga byggnadsarbeten dels efter avflyttningar och inflyttningar från och till ledigblivna lägenheter. Dessa flyttningar koncentreras i stor utsträckning till de båda fardagarna, varför arbetstillgången inom yrket blir synnerligen säsongbetonad.

Socialstyrelsen och 1940 års civila byggnadsutredning intaga likaledes en reserverad hållning till nu ifrågavarande förslag.

Yad de sakkunniga anfört i fråga örn byggnadsarbetarnas lönenivå har föranlett helt motsatta uttalanden.

Svenska arbetsgivareföreningen har sålunda funnit att arbetslönerna böra tåla en reduktion av 12 till 15 procent även örn byggnadsarbetarna icke garanteras någon säsongutjämning.

I motsats härtill anser landsorganisationen i Sverige, att en lönesänkning endast kan ifrågakomma, om densamma kompenseras genom utsträckt årsarbetstid.

Samverkande byggnadsfackförbunden anföra sammanfattningsvis följande.

Yad beträffar byggnadsarbetarnas förtjänster gälla uppgifterna härom ett år med synnerligen markant högkonjunktur. Hänsyn har ej heller tagits i behövlig utsträckning till de avbränningar i form av osäkerhet i anställningen, extra kostnader i form av flyttningar mellan olika arbetsplatser, verktygstransporter, långa resor till och från de växlande arbetsplatserna jämte en råd andra för denna industri betecknande förhållanden. För vissa fack gäller ju dessutom att arbetarna skola hålla sig med full uppsättning av dyrbara verktyg, vilket förorsakar ständiga kostnader i form av nyinköp och kompletteringar.

Tar man hänsyn till här nämnda förhållanden skall det visa sig, att byggnadsarbetarna icke stå i någon särskilt förmånlig ställning. Det måste ockäå tas hänsyn till det hårda slitet på byggnadsarbetsplatserna och till den uppjagade arbetstakten. När därtill kommer att industrin genom den akuta krisen krympt samman till ett minimum, torde inga förutsättningar föreligga att sänka byggnadsarbetarnas löner utan att detta medför en orättvis och hård belastning på en enskild arbetaregrupp med uppoffringar, som alla böra bära gemensamt.

På grundval av dessa synpunkter hävda byggnadsfackförbunden bestämt, att den av de sakkunniga förordade reduceringen av lönerna icke är motiverad.

Svenska elektriska arbetareförbundet och svenska målareförbundet ha förklarat sig instämma i vad byggnadsfackförbunden sålunda anfört.

Sveriges måleriidkares förening anser i likhet med landsorganisationen, att en lönereducering kan diskuteras allenast under förutsättning, att byggnadsindustrins säsongkaraktär kan avskaffas.

109 Kungl. Maj:ts proposition nr 251.

I detta sammanhang torde jag vidare få anmäla, att Sveriges arbetares centralorganisation i en till socialdepartementet inkommen skrift bestämt uttalat sig mot en sänkning av arbetslönerna. Organisationen anför härom bland annat.

Förutom att föreslagen sänkning av arbetslönerna i icke nämnvärd grad inverkar på produktionskostnaderna och därmed ej kan bidraga till industrins igångsättande, så får även denna åtgärd svåra följder för andra näringsgrenar, enär byggnadsarbetarna utgöra en betydande konsumtionsgrupp vars köpkraft då sänkes, vilket inverkar ofördelaktigt på de industrier, som tillverka sådana konsumtionsvaror byggnadsarbetarna förbruka.

Slutligen är i detta sammanhang att bemärka vissa speciella förslag till förbilligande av byggnadskostnaderna.

Hyresgästernas riksförbund anser således, att väsentliga besparingar kunna göras beträffande arkitekt-, ingenjörs- och konstruktörsarvoden och ifrågasätter inrättandet av ett statligt organ som kan gå byggnadsföretagen till handa med byggnads- och konstruktionsritningar, anvisningar på materialinköp, rådgivning o. s. v.

Svenska teknologföreningen framhåller möjligheten att under krisen suspendera semesterlagens bestämmelser för byggnadsarbetarna. Semestern är ju tänkt som ett tvångsmedel till vila från arbetet för rekreation. För byggnadskostnadema medför dock semesterersättningen en fördyring av lönerna med cirka 4V2 procent.

Sveriges måleriidkares förening slutligen, anser att de enligt kollektivavtalet för Stockholm med omnejd stipulerade arbetsfria lördagarna i juni och juli böra bortfalla. Denna bestämmelse tillkom före semesterlagens antagande och utgjorde kompensation för semester. Sedan numera semesterbestämmelser blivit intagna i gällande kollektivavtal och formulerade på ett sådant sätt att alla arbetare erhålla semesterbidrag på varje arbetad timme, borde givetvis de arbetsfria lördagarna slopas. I synnerhet som de fria lördagarna åstadkomma mycket obehag och förargelse under en tid som är synnerligen lämplig för yrkets bedrivande.

De sakkunnigas i säsongutjämningssyfte framlagda förslag att byggnadslånebyrån bör vid sin kreditgivning knyta villkor angående tidpunkten för byggnadsföretagets igångsättande har, i den mån remissinstanserna yttrat sig däröver, lämnats utan erinran.

Däremot har den av de sakkunniga anvisade utvägen att framdeles till byggnadsnämndernas åligganden foga tillsynen av att byggnadsföretags igångsättande och bedrivande sker på sådant sätt, att ortens samlade byggnadsverksamhet utjämnas, och att på lämpligt sätt giva uttryck häråt i föreskrifterna för byggnadslov, från vissa håll betecknats som olämplig. Byggnadsnämnderna i Stockholm, Göteborg och Uppsala framhålla sålunda, att en dylik uppgift måste betecknas som främmande för byggnadsnämndernas verksamhet.

Ilo

Kungl. Maj:ts proposition nr 251.

Departementschefen.

Byggnadskostnadssakkunniga ha i lönefrågan framställt vissa erinringar mot ackordsprislistomas utformning inom byggnadsfacken, innebärande bland annat att olika arbetsmoment icke alltid vore prissatta i proportion till den tid deras utförande i allmänhet kräver samt att vissa ackordspriser hämmade den tekniska utvecklingen på området.

De sakkunniga ha vidare fäst uppmärksamheten på den starka splittringen i lönehänseende inom byggnadsfacken. Vissa anställda ha jämförelsevis höga inkomster, medan andras årsinkomster måste betraktas såsom ganska låga. Splittringen sammanhänger framförallt med de oregelbundna arbetsförhållandena inom byggnadsindustrin och de starka säsongväxlingarna inom densamma.

Lönenivån har, framhålla de sakkunniga, måst beräknas så att den relativt korta sysselsättningstiden per år under normala tider ger en tillfredsställande årsinkomst. Utökas arbetstiden, såsom sker under högkonjunkturår för ett stort antal arbetare, kunna årsinkomsterna te sig anmärkningsvärt höga.

De sakkunniga anse att en tillfredsställande lösning av löneproblemet i syfte att utan sänkning av årsinkomsten minska arbetskostnaderna på ett bygge enklast kan vinnas genom att frågan örn lönenivån sammankopplas med frågan örn sysselsättningsperiodens längd under arbetsåret. Ett förslag till lösning skisseras, vars huvuddrag torde kunna angivas på följande sätt. Lönesatserna böra fastställas så att de under förutsättning av en viss minimiarbetstid per år, förslagsvis 2,000 timmar, giva en årsförtjänst, örn vilken parterna vid förhandlingar kunna överenskomma. En anställd, som icke sysselsattes i 2,000 timmar, skulle erhålla en viss merbetalning. På så sätt blir arbetskraften dyrare per arbetstimme för arbetsgivaren ju kortare tid per år, som arbetstagaren anställes. Härigenom får arbetsgivaren en direkt ekonomisk fördel av att trygga så lång sysselsättningsperiod som möjligt. De sakkunniga föreslå vidare, att arbetsgivarna till en gemensam kassa av liknande typ som semesterkassan inbetala vissa avgifter. Ur denna kassa skulle efterskottslön utbetalas till de byggnadsarbetare, vilka under året haft kortare sysselsättning än 2,000 timmar.

Landsorganisationen har förklarat, att den i princip icke har något att erinra mot det föreslagna systemet, men att den är skeptisk beträffande möjligheterna att realisera detsamma i avtalsmässig ordning med hänsyn till de organisatoriska förhållandena på arbetsgivarsidan. Möjligheter torde däremot föreligga att åstadkomma den erforderliga regleringen i administrativ ordning.

Parterna på byggnadsarbetsmarknaden ha framställt en rad erinringar, som framförallt gått ut på, att förslaget icke vore praktiskt realiserbart.

Det torde vara oemotsägligt, att säsongförhållandena inom byggnadsindustrin och den ojämna arbetstillgången på detta område äro vållande till en stor del av de ofta påtalade olägenheterna i lönebildningen.

Vid ett realiserande av det förslag, som jag tidigare förordat, får staten

lil

Kungl. Majus proposition nr 251.

hädanefter en möjlighet att påverka säsongförhållandena inom byggnadsfacken på ett sätt som icke tidigare varit fallet. Eftersom sannolikt bostadsbyggande avsett för uthyrning under den närmaste framtiden i stor utsträckning blir beroende av tertiärkrediter från byggnadslånebyrån, får nämligen denna möjligheter att reglera byggnadsverksamhetens omfattning under olika tider av året. Det är min bestämda förhoppning, att byggnadslånebyrån skall lyckas utnyttja dessa möjligheter på ett sådant sätt, att sysselsättningsperioden avsevärt förlänges inom byggnadsfacken.

Byggnadslånebyråns möjligheter härutinnan äro emellertid endast temporära och knutna till kreditgivningen från de anslag, riksdagen kan komma att bevilja till bostadsbyggande. För framtiden är därför problemet örn byggnadsindustrins säsongförhållanden alltjämt olöst. Enligt min uppfattning böra fortsatta överväganden äga rum för att undersöka möjligheterna att nå en tillfredsställande lösning och vid dessa torde även det av byggnadskostnadssakkunniga förordade systemet böra bli föremål för förnyad prövning. I avvaktan på resultatet av dessa överväganden torde de av mig antydda möjligheterna till åtgärder i säsongutjämnande syfte i administrativ ordning böra anlitas i största möjliga utsträckning.

Fardagsfrågan.

Byggnadskostnadssakkunniga.

De sakkunniga anföra följande:

Det ter sig nu omöjligt att bedöma, huruvida och när bostadsbyggandet i framtiden kan komma att på nytt i huvudsak bli oberoende av statliga finansiella stödåtgärder, i vilket fall de därtill knutna villkoren icke längre skulle vara tillräckliga som instrument för en säsongutjämning. Det bör dock beaktas, att blott och bart brytandet av den traditionella säsongkaraktären under en måhända relativt kort period i och för sig innebär förbättrade utsikter till jämnare produktion även fortsättningsvis, också om de direkta reglerande åtgärderna skulle komma ur kraft. Även örn de sakkunniga anse att för den närmaste framtiden möjligheterna till effektiv säsongutjämning enbart genom villkoren till de statliga stödåtgärderna äro tillräckliga, inse de väl, att i framtiden andra åtgärder kunna vara påkallade för att bevara jämnheten i produktionsutvecklingen. Som en förutsättning för bestående utjämning framstår härvid ikraftsättande av 47 § i hyreslagen, enligt vilken Kungl. Majit äger förordna, att hyresavtal må uppsägas till upphörande den 1 april, oavsett örn hyrestiden enligt avtal utgår den 1 oktober; åtgärder för sådant ikraftträdande synas omedelbart böra vidtagas. De sakkunniga anse visserligen, att en sådan åtgärd i och för sig knappast skulle lia större verkande kraft. Örn däremot andra drivkrafter verka direkt på produktionen i utjämnande riktning torde skapandet av två effektiva fardagar få anses som en förutsättning för utjämningens realiserande under normala förutsättningar.

112 Kungl. Majus proposition nr 251.

Yttrandena.

Yad de sakkunniga anfört i fardagsfrågan har föranlett ett flertal uttalanden.

Byggnadsstyrelsen anför i detta avseende följande.

Det nuvarande fardagssystemet torde vara en kvarleva från den äldre lanthushållningens tid och synes föga lia att göra med bostadsförhållandena i våra dagar. I och för sig finnes intet som talar för att de i städer och andra samhällen, som önska byta bostad eller hyra ny sådan, skola göra det just den 1 oktober eller 1 april. Däremot torde flera lämplighetsskäl tala för att inflyttning eller omflyttning sker vid den tidpunkt kontrahenterna i de olika fallen anse just för sig bäst lämpad. Vissa länder hava också i konsekvens härmed slopat bestämmelserna örn fardagar och överlämnat åt vederbörande parter att i vanlig ordning träffa avtal örn inflyttning respektive avflyttning vid den tid parterna kunna komma överens örn.

Styrelsen förbiser icke, att vissa olägenheter och viss oro på hyresmarknaden kunna uppkomma vid ett slopande av fardagssystemet. Men styrelsen håller före, att dessa olägenheter skola vara av övergående natur och att fardagssystemet, i den mån det kan anses motverka en förlängning av byggnadssäsongen, i vart fall icke bör få stå hindrande i vägen för en lösning av bostadsfrågan, d. v. s. för ett förbilligande av bostäderna.

Slopande av de lagstadgade fardagarna ger givetvis ingen garanti för byggnadsverksamhetens utsträckande till hela eller större delen av året. Men det ger ökad möjlighet därtill, och denna möjlighet synes kunna tillvaratagas på så sätt, att byggnadsnämnd vid meddelandet av byggnadslov fäster sådana villkor beträffande byggets påbörjande och avslutande, att arbetet med hänsyn till övriga kända byggnadsföretag å orten insättes i ett tidsschema, som avser att så jämnt som möjligt fördela byggnadsverksamheten å årets samtliga månader.

Överståthållarämbetet, som förklarar sig vara ense med de sakkunniga örn att en allmän tillämpning av 47 § hyreslagen icke kan förväntas ha större verkande kraft, anser att verkningarna däremot skulle bli av annan betydelse, örn antalet fardagar väsentligt ökades. Detta skulle förvisso medföra en jämnare spridning av flyttningarna över hela året, framhåller Överståthållarämbetet, som tillägger:

En spridning av flyttningarna skulle även ur annan än byggnadskostnadssynpunkt bli till fördel för hyresgästerna. Den med flyttningarna ofta rådande brådskan med därav lätt uppkommande skada å bohag skulle komma att undvikas, flyttningarna förbilligas, hyresgästerna beredas tillfälle att tidigare få installerade telefon samt mätare för gas och elektricitet. Husägarna skulle få ökad möjlighet att vidtaga erforderliga reparationer i lägenheterna i fortlöpande följd, vilket vore ägnat att nedbringa utgifterna.

Även utan ändrade bestämmelser i övrigt i hyreslagen torde tillskapandet av flera fardagar komma att efter hand medföra bättre spridning av flyttningarna. Fardagarna ha nämligen självständig betydelse beträffande tiden för flyttningarnas företagande i den mån de enligt lagen äro slutpunkter för hyresförhållandet: då hyrestiden ej är bestämd och viss uppsägningstid ej avtalats, då hyresavtal ingåtts för bestämd tid med förbehåll örn uppsägning utan att viss uppsägningstid blivit avtalad och då avtalet, exempelvis på grund av dödsfall, kan bringas till upphörande före hyrestidens utgång.

För att emellertid ytterligare effektivisera verkningarna av ökat antal

113 Kungl. Majlis proposition nr 251.

fardagar synes böra införas stadgande örn rätt för kontrahenterna att ifråga om hyresavtal, vars ursprungligen bestämda giltighetstid gått till ända, med iakttagande av bestämd uppsägningstid bringa detsamma till upphörande å någon därefter fallande fardag, oavsett att kontraktet må innehålla bestämmelse om förlängning för längre tid, i händelse uppsägning icke sker. En viss beskärning av avtalsfriheten skulle visserligen en sådan lagbestämmelse innebära men ändå ej vedervågande av vare sig hyresgästens trygghet eller hyresvärdens intresse ifråga örn fastighetens ekonomiska förvaltning.

Sveriges måleriidkares förening framhåller att måleriyrkets säsongkaraktär uppkommer genom tre samverkande faktorer nämligen dels det nuvarande fardagssystemet — vilket betecknas som huvudanledningen härtill

— dels svårigheten att utföra måleriarbeten under den kalla årstiden dels ock fastighetsägarnas benägenhet att så långt sig göra låter förlägga reparationsarbeten till tiden omkring den 1 oktober. Härefter anför föreningen följande.

Den huvudsakligaste orsaken till yrkets utpräglade säsongkaraktär, skulle kunna elimineras genom införandet av flera lagstadgade fardagar. Dessa borde vara minst fyra, 1 januari, 1 april, 1 juli och 1 oktober.

För att dessa fardagar skulle bli verkliga fardagar och ej huvudfardagen ändå skulle bli den 1 oktober, skulle hyresgästen äga rätt att uppsäga sitt hyresavtal till vilken som helst av dessa fardagar under förutsättning att tre månaders uppsägningstid iakttoges.

Örn fyra lagliga fardagar infördes, skulle på relativt kort tid en utjämning över hela året av flyttningsdagarna komma att uppstå. För att ändå inte vissa fastighetsägares privatintressen skulle spoliera syftet med införandet av flera fardagar, måste även bestämmas att uthyrning verkställes jaer år från det datum lägenheten tillträdes. I annat fall komme säkerligen fastighetsägarna att skriva kontrakten från exempelvis den 1 april det ena året till den 1 oktober nästföljande år.

En utjämning av fardagarna över hela året, skulle ju inte endast vara till fördel för byggnadsyrkena, utan även fördela arbetena för flyttningsföretagen, telefon, gas- och elektricitetsverken, postverket m. fl. En sådan utjämning av fardagarna skulle även medföra att en byggmästare skulle få lika stora möjligheter till uthyrning av sina nybyggen vilken tid på året som helst, och ej tvinga honom att söka forcera fram ett färdigställande till 1 oktober. Ett tillvägagångssätt, som inte endast avsevärt fördyrar bygget, utan även i stor utsträckning tvingat hyresgäster att bo månadsvis i icke färdigställda lägenheter.

Beträffande punkt två, så har ju svårigheten att utföra måleriarbeten under den kalla årstiden numera — sedan värmeledningen blivit så gott som allmän

— praktiskt taget förlorat sin betydelse åtminstone i vad det gäller invändiga reparationsarbeten.

1940 års civila byggnadsutredning, bank- och fondinspektionen, länsarkitekten i Uppsala, hyresgästernas sparlcasse- och byggnadsföreningar.s riksförbund u. p. a. samt Sveriges rörledningsfirmors förening anse samtliga, att införande av två årliga effektiva fardagar blir till betydande nytta.

Fastighetsnämnden i Stockholm har i detta sammanhang erinrat örn att Stockholms stadsfullmäktige redan i november 1939 gjort framställning hos Kungl. Majit om meddelande av förordnande enligt 47 § hyrcslagen beträffande Stockholm. Denna framställning har ännu icke föranlett något Kungl. Maj:ts beslut.

Bihang till riksdagens protokoll 1941. 1 sami. Nr 251.

790 4t 8

114 Kungl. Maj:ts proposition nr 251.

I motsats till de nu nämnda remissinstanserna ställer sig länsstyrelsen i Stockholms län tveksam till det framställda förslaget, och Sveriges fastighetsägareförbund motsätter sig bestämt att detsamma genomföres. Förbundet anför i detta sammanhang bland annat följande.

Frågan huruvida en rätt för hyresparterna att i strid mot avtalet uppsäga detsamma till upphörande i förtid är ägnad att medverka till en spridning av byggnadsproduktionen över hela året har alltid föranlett starka tvivel. Även de sakkunniga själva lia uttalat meningen att en dylik rätt i och för sig knappast skulle lia någon »större verkande kraft». Det må ock erinras örn, att hyreslagstiftningskommittén, som hade att till övervägande upptaga det av 1934 års byggnadsindustrisakkunniga framförda förslaget örn 1 april såsom en s. k. effektiv fardag, stannade vid ett avstyrkande (SOU 1938: 22 sid. 165 ff). Den nuvarande 47 § hade sålunda icke någon motsvarighet i kommitténs betänkande. Bestämmelsen återfanns först i Kungl. Maj:ts proposition till 1939 års riksdag, nr 166, och att döma av föredragande departementschefens yttrande har lagregeln ifråga icke i första hand tillkommit för att bidraga till säsongutjämning, ehuru man dock räknat med att regeln skulle i någon mån verka i sådan riktning. I varje fall synas de sakkunniga ha överskattat betydelsen av lagrummet.

De sakkunniga ha förklarligt nog velat utnyttja stadgandet såsom ett instrument för sitt speciella syfte, säsongutjämningen, men synas ha förbisett, att huvudsyftet med lagrummet, som allenast avser rena bostadslägenheter, är att motverka eventuella olägenheter för hyresparterna av att flyttningarna koncentreras till 1 oktober. I den mån dylik koncentration icke föreligger äger Kungl. Majit icke förordna örn lagrummets tillämpning. Att märka är ju också att förordnande icke får äga rum generellt för hela landet utan allenast för viss ort, där efter prövning av de lokala förhållandena på bostadsmarknaden förutsättningarna för lagrummets tillämpning föreligga.

Mot en lagstiftning med vidsträcktare syfte nödgas förbundet på det bestämdaste varna. En sådan lagstiftning skulle, särskilt under nuvarande förhållanden, lätt få till följd bland annat att hyresgäster begagnade möjligheten att vid vårens inbrott frigöra sig från skyldigheterna enligt kontraktet för att då lämna lägenheterna och under sommarhalvåret bebo lägenheter på annat håll. Det behöver icke närmare utvecklas, att detta skulle föranleda mindre önskvärda förhållanden på hyresmarknaden med verkningar som i längden skulle lända även hyresgästerna till nackdel. Det hemskydd som dessa självfallet sträva efter skulle komma att motverkas.

Departementschefen.

Såsom jag redan tidigare framhållit, är det av stor vikt att åtgärder vidtagas för åstadkommande av en säsongutjämning inom byggnadsindustrin. De sakkunniga ha bland andra utvägar att nå detta syfte även hänvisat till möjligheten att genom en fördelning av flyttningarna till båda de lagstadgade fardagarna skapa bestående förutsättningar för en jämnare produktion och i sådant hänseende föreslagit, att den Kungl. Majit i 47 § hyreslagen tillagda befogenheten måtte utnyttjas.

Enligt nämnda lagrum äger Kungl. Majit förordna, att inom ort, där flyttningar till och från lägenheter, som uthyras allenast till bostad, årligen förekomma till betydande antal och huvudsakligen äga rum den 1 oktober, hyresavtal örn sådana lägenheter må, utan hinder av vad avtalet innehåller om tidpunkten för avtalets upphörande, uppsägas till den 1 april, såframt ej därigenom den

115 Kungl. Maj:ts •proposition nr 251.

avtalade hyrestiden förkortas med mer än sex månader eller den sammanlagda tid, hyresgästen sistnämnda dag innehaft lägenheten, kommer att understiga ett år. Uppsägningsrätten är — med visst undantag — begränsad till att avse avtal, som slutits efter lagens ikraftträdande, d. v. s. efter den 1 januari 1940. Enligt förarbetena till lagen bör Kungl. Majit vid meddelande av förordnande enligt paragrafen se till, bland annat, att tidpunkten för förordnandets ikraftträdande bestämmes så, att hyresmarknaden hinner anpassa sig efter de ändrade förhållandena, Det framgår vidare av förarbetena beträffande vilka jag i övrigt torde få hänvisa till proposition nr 166/1939 samt andra lagutskottets utlåtande nr 38/1939 — att huvudsyftet med införandet av lagrummet var att möjliggöra en mera kontinuerlig drift inom byggnadsindustrin. De sakkunniga hava understrukit, att enligt deras mening för den närmaste framtiden möjligheterna till effektiv säsongutjämning enbart genom villkoren till de statliga stödåtgärderna vore tillräckliga samt att ett ikraftsättande av 47 § hyreslagen i och för sig knappast skulle ha större verkande kraft, men tillika framhållit att, örn andra drivkrafter verkade direkt på produktionen i utjämnande riktning, torde skapandet av tva effektiva fardagar fa anses som en förutsättning för utjämningens realiserande under normala förutsättningar. Jag delar givetvis de sakkunnigas uppfattning örn betydelsen av att två effektiva fardagar tillskapas. I och för sig torde ett färdigställande i ökad omfattning av bostäder till den 1 april vara ägnat att medföra ökad omflyttning vid denna tidpunkt och därmed utan särskilda åtgärder leda till att två effektiva fardagar erhållas. Statsmakterna böra emellertid med uppmärksamhet följa förhållandena på hyresmarknaden och, därest det visar sig nödvändigt för bevarande av den utjämning, som är att förvänta vid genomförande av det av mig framlagda byggnadsprogrammet, torde Kungl. Majit böra till övervägande upptaga frågan örn en tillämpning av ifrågavarande lagstadgande beträffande de orter, där förutsättningarna för dess användning och behov därav föreligga.

Byggnadskonstruktioner och lägenhetsstandard. Byggnadskostnadssakkunniga.

I fråga örn möjligheterna att genom ändrade tekniska konstruktioner och förändrad lägenhetsstandard påverka byggnadskostnaderna framhålla sammanfattningsvis byggnadskostnadssakkunniga bland annat följande:

Byggnadskostnadssakkunniga, som bestämt vilja avråda från en sådan standardsänkning, som uppförandet av rena krisbostäder skulle innebära, anse den aktuella kostnadssituationen på byggnadsmarknaden vara så allvarlig att möjligheterna att inom vissa gränser sänka byggnadskostnaderna genom förändrade byggnadskonstruktioner och vissa modifieringar av utrustningsstandarden ha måst undersökas. En viss sänkning av de vid olika byggnadskonstruktioner för närvarande tillämpade säkerhetsmarginalerna har därvid synts dem utgöra en utväg att rekommendera. De tillmäta därvid de av civilingenjör H. Lindqvist utförda beräkningarna — vilka såsom

116 Kungl. Majus proposition nr 251.

bilaga 1 fogats till betänkandet — stor betydelse. Det har vidare synts de sakkunniga vara av vikt att understryka önskvärdheten av att de resultat, som av tidigare utredningar uppnåtts, rörande olika byggnadstekniska frågor i större utsträckning utnyttjas. Vissa besparingar synas dem även kunna ernås genom ett undvikande av den onödiga lyx i fråga örn inredningsstandarden, som under de senaste åren i viss utsträckning brett ut sig. På ett något annat plan ligga slutligen de besparingar, som under en övergångstid kunna göras, genom att vissa tills vidare umbärliga element anskaffas först vid en senare tidpunkt, medan endast vissa förberedelser i nuvarande situation göras; besparingen härvidlag ligger främst däri, att priserna vid en framtida tidpunkt kunna väntas bli lägre än vad de äro just nu.

Då de av de sakkunniga undersökta besparingsmöjligheterna skola sammanfattas, uppstå betydande svårigheter att finna lämplig grund för en jämförelse. Denna torde böra sökas i sådana byggen, som representera genomsnittet av standarden i olika avseenden för de senaste årens byggnadsverksamhet. Då variationerna mellan olika fastigheter äro mycket stora, är ett sådant genomsnitt svårt att finna. Sådan utrustning, som är att betrakta såsom umbärlig lyx, torde knappast förekomma i särskilt många fastigheter. Vid jämförelse med olika fastigheter torde det vara än den ena och än den andra detaljen, som skulle kunna »sparas». Besparingsmöjligheterna få räknas vid en jämförelse med vad som för fastighetsbeståndet varit i allmänhet förekommande.

De sakkunniga ha vid en sådan kalkyl funnit sig kunna räkna med en besparing av c:a 2 % på bjälklags- och väggkonstruktioner, omkring 2 % genom en minskning av rumshöjden från 2-7 0 m till 2-5 0 m, omkring 3 % genom att förvaringskontoren förläggas till källaren i stället för till vinden samt drygt 1 % genom förenklingarna i fråga örn installationerna för värme, sanitet och elektricitet, alla procentsiffror därvid räknade på de totala byggnadskostnaderna (exklusive tomt). I vissa fall kunna en del av dessa besparingar ersättas av andra genom att lägenheterna icke utrustas med balkonger, kylskåp, öppna spisar och diverse smärre inredningsdetaljer av lyxkaraktär eller genom att byggnaderna placeras högre i förhållande till omgivande markyta eller planeras omsorgsfullare. Sammanräknande dylika besparingsmöjligheter ha de sakkunniga kommit till det resultatet, att en sänkning av byggnadskostnaderna med omkring 8 % torde böra kunna påräknas på nämnda vägar. Tillfälligtvis kunna fastigheterna därjämte uppföras utan att badkar, kylskåp o. d. tills vidare insättas.

De sakkunniga vilja avslutningsvis framhålla, att de i sina kalkyler utgått ifrån, att de byggnader, för vilka statligt stöd ifråga örn finansieringen kommer att sökas, skola underkastas viss kontroll genom statens byggnadslånebyrå. I samband med denna kontroll torde även få tillses att byggnadernas planering och utrustning göres sådan, att lägenheterna kunna uthyras till i stort sett nu rådande hyresnivå, vilket bl. a. torde förutsätta att här omtalade besparingsmöjligheter utnyttjas.

117 Kungl. Majus proposition nr 251.

Yttrandena.

De sakkunnigas förslag i fråga om byggnadskonstruktioner och lägenhetsstandard ha mötts av såväl instämmanden som kritik. Sin fulla anslutning till de sakkunnigas uttalanden i dessa frågor ger svenska teknologföreningen. I huvudsak ense med de sakkunniga äro bland andra socialstyrelsen, medicinalstyrelsen, byggnadsstyrelsen, 1940 års civila byggnadsutredning, byggnadsnämnden i Stockholm, hyresgästernas sparkasse- och byggnadsföreningars riksförbund u. p. a., hyresgästernas riksförbund och svenska arkitekters riksförbund. Invändningar beträffande vissa detaljer i förslagen förekomma dock såväl i sistnämnda remissinstansers yttranden som ock i andra uttalanden.

Den föreslagna lindringen av säkerhetsföreskrifterna har emellertid knappast motsagts från något håll, ehuru kravet på effektiv teknisk kontroll samtidigt starkt betonats. Byggnadsstyrelsen har i denna fråga framhållit, att en omarbetning av de statliga normalbestämmelserna för cementoch betongarbeten samt för järnkonstruktioner till byggnadsverk sedan ett år tillbaka pågår, och att resultatet torde bliva, att de tillåtna påkänningarna på materialen komma att ökas, varigenom kostnadsbesparingar kunna vinnas.

Jämväl luftskyddsinspektionen ansluter sig på denna punkt till de sakkunniga, varvid inspektionen tillägger:

Det kan visserligen ifrågasättas, örn icke en stor del av värdet ur luftskyddssynpunkt hos våra nuvarande byggnader ligger just i den säkerhetsmarginal, som föreskrifterna givit. Emellertid kan man utgå ifrån att ett förbättrat kontrollsystem kommer att så avsevärt öka kvaliteten hos byggnaderna, att denna fördel kommer att bibehållas. I detta sammanhang kan även framhållas, att nyligen utförda skjutförsök mot betongkonstruktioner klarlagt det mycket stora värde ett korrekt beräknande och omsorgsfullt ut förande av konstruktionen innebär för bland annat motståndsförmågan mot projektilverkan.

Ett av 1940 års civila byggnadsutredning i detta sammanhang framlagt förslag att utnyttja det relativt billiga tegelmaterialet, där så kan ske, bör sammanställas med luftskyddsinspektionens yttrande, att de senaste krigshändelserna bland annat givit klara och tydliga belägg för att en av de viktigaste principerna vid nybyggnader bör vara den, att bärande konstruktioner av tegel undvikas.

De sakkunnigas uttalande rörande byggnadens mer eller mindre djupa placering i förhållande till markytan har kritiserats av luftskyddsinspektionen, som tillägger:

Det torde vara ofrånkomligt, att ett höjande av byggnadens läge i förhållande till den omgivande markytan kommer att medföra en sådan disposition eller ett sådant utnyttjande av källarlokalerna, att anordnandet av skyddsrum avsevärt försvåras. Vidare torde säkerheten i husets skyddsrum i viss mån minskas ju högre källaren placeras.

I detta sammanhang framföra de sakkunniga även den synpunkten, att en viss kostnadsminskning kan uppstå därigenom att högre placerade gatuledningar kunna tänkas. Ur luftskyddssynpunkt innebär detta emellertid en avsevärd nackdel. Erfarenheterna från Finland ådagalade att åtminstone vintertid då marken är tjälbunden en djup belägenhet av gatuledningar har

118 Kungl. Majus proposition nr 251.

stort värde, då härigenom driftavbrott genom bombskador i stor utsträckning kan undvikas.

Synnerligen delade meningar råda i fråga örn den av de sakkunniga -— under vissa förutsättningar — föreslagna sänkningen av rumshöjden. Mer eller mindre instämmande uttalanden föreligga från medicinalstyrelsen, 1940 års civila byggnadsutredning, länsarkitekten i Uppsala och länsstyrelsen i Kopparbergs län. En tveksam hållning till förslaget intages av socialstyrelsen, byggnadsstyrelsen, byggnadsnämnden i Stockholm, drätselkammaren i Göteborg och svenska arbetsgivareföreningen. Mer eller mindre avvisande till förslaget ställa sig slutligen statens byggnadslånebyrå, ett flertal länsstyrelser och drätselkammare, Sveriges fastighetsägareförbund, hyresgästernas sparkasse- och byggnadsföreningars riksförbund u. p. a., hyresgästernas riksförbund — som anser, att rumshöjden ej bör vara lägre än 2.6o meter — samt svenska arkitekters riksförbund, som däremot tillstyrker, att livsmedelsbutikerna få sänka sin rumshöjd till 2.7 0 meter.

I fråga örn övriga till själva byggnadens standard hänförliga frågor ha knappast några invändningar riktats mot de sakkunnigas förslag och rekommendationer. Dock bör härvid beaktas följande yttrande från luftsky ddsinspektionen.

De sakkunniga föreslå, att i två- och trevåningshus förvaringskontoren skulle förläggas till källaren, varigenom bland annat trappan till vindsutrymmet skulle inbesparas. Endast under förutsättning att takkonstruktionen utföres av icke brännbart material torde detta vara ur luftskyddssynpunkt godtagbart. Skulle så icke vara fallet, erfordras nämligen en omsorgsfull brandbevakning, varvid ett slopande av vindstrappan är direkt förkastligt. Örn däremot såsom ovan sagts, takkonstruktionen utföres av icke brännbart material och taket utföres plant torde vissa andra fördelar erhållas, t. ex. vid anordnandet av observationsplatser.

I detta sammanhang torde jag vidare få anmäla en från Sveriges stenindustriförbund inkommen framställning, vari förbundet framhåller, att de sakkunniga vid sin diskussion angående byggnadernas standardutrustning synas ha ägnat alltför ringa uppmärksamhet åt användningen av natursten. Förbundet finner sålunda, att de sakkunniga alldeles förbisett kalkstenen, som är både hållbar och billig, samt att de vid jämförelse av lämpligheten mellan marmor och konstprodukter, bort bättre beakta fördelarna hos marmorn, som bland annat är betydligt lättare att hålla ren. Förbundet framhåller slutligen, att ett godtagande av de sakkunnigas rekommendationer beträffande användningen av natursten skulle leda till fullständig ruin för stenindustrin, som för närvarande sysselsätter omkring 2,500 arbetare.

Yad de sakkunniga föreslagit beträffande lägenhetsstandarden har likaledes i allt väsentligt biträtts. Socialstyrelsen tillägger emellertid, att det måste anses önskvärt, att beträffande vissa inredningsfrågor speciell sakkunskap — bland annat från husmodershåll — beredes tillfälle att öva inflytande. 1940 års civila byggnadsutredning anser, att de sakkunnigas specialutredningar förtjäna att kompletteras i vissa avseenden. Länsstyrelsen i Jon-

Kungl. Maj:ts proposition nr 251.

köpings län varnar för tillskapande av ett bostadsbestånd, som skulle komma att alltför mycket avvika från exempelvis den allmänna hygieniska standard, vars genomförande avsetts med de under år 1936 tillkomna ändringarna i 8 och 43 §§ hälsovårdsstadgan, och vill ej obetingat hänföra till lyx i egentlig mening förekomsten i värmeledningshus av en eldstad även för ved — även örn den heter öppen spis — en anordning, som just ur hygienisk synpunkt för ett hem ofta kan vara av stor nytta och betydelse. Länsstyrelsen i Älvsborgs län anser å andra sidan, att de sakkunniga varit alltför återhållsamma i förevarande hänseende och framhåller, att man ingalunda behöver gå ner till en »permanent slum» för att på denna väg kunna göra besparingar, som sannolikt för hyrorna betyda mer än en rimlig reduktion av arbetslönerna. Åtminstone för 10 år sedan byggdes nya hus i Köpenhamns centralare delar, där hyrorna föga överstego hälften av Stockholms dåvarande hyror. Det vore underligt, örn ej många av Stockholms hyrespinade befolkning gärna valde en billigare våning, där väsentliga bekvämligheter funnes, men i enklare utförande.

I anledning av vad de sakkunniga anfört angående kylskåp såsom standarddetalj har Elektrolux’ svenska försäljningsaktiebolag inkommit med en framställning, vilken jag i detta sammanhang torde få anmäla.

Bolaget konstaterar inledningsvis att i de bostadsfastigheter, som numera inredas, kylskåpet är en så gott som nödvändig utrustningsdetalj. De moderna fastigheterna äro icke såsom de för 30 å 40 år sedan uppförda boningshusen utrustade med väl isolerade skafferier eller goda matkällare och ej heller finnes plats för isskåp. På grund härav blir hyresgästen i ett modernt byggt hus utan kylskåp i matförvaringsfrågan sämre ställd än hyresgästen av år 1900.

Härefter anför bolaget bland annat följande.

Den av de sakkunniga tänkta lösningen, att låta hyresgästen själv förr eller senare anskaffa kylskåp, för vilket plats reserveras vid lägenhetens byggande, är tänkbar endast i nybyggnader, som uppföras av bostadsföreningar och där hyresgästerna själva köpa sina lägenheter. Pör en vanlig hyresgäst måste det, örn han är ekonomiskt mindre välsituerad, te sig såsom en väsentlig nackdel att kylskåp icke finnes. Om han ej orkar med det relativt stora engångsutlägg, som ett kylskåpsköp innebär, blir han synnerligen illa lottad i matförvaringshänseende, trots att det för honom kanske är av ännu större betydelse än för den köpstarkare hyresgästen att ha tillgång till ett för matförvaring tjänligt utrymme. Men även den hyresgäst, som skulle ha råd att själv inköpa ett kylskåp, måste säga sig, att ett dylikt köp för honom skulle innebära en ekonomisk risk eller i varje fall en oförnuftig kapitalplacering: örn han skulle vilja flytta, föreligger stor sannolikhet för att den nya lägenheten redan är utrustad med kylskåp (över 100,000 kylskåpsförsedda lägenheter finnas redan i Sverige, varav cirka 50,000 enbart i Stockholm), varigenom hans eget kylskåp skulle få stå oanvänt eller måste realiseras. För övrigt kunna mycket svårlösta konflikter uppkomma om fastigheten bytt ägare och det kan göras gällande att kylskåpet är fast egendom, varigenom hyresgästen helt och hållet skulle förlora sin äganderätt till kylskåpet.

Det bör även erinras, att inredning av kylskåp i samband med husets ny-

120 Kungl. Majus proposition nr 251.

byggnad måste innebära en lägre anskaffnings- och installationskostnad, allra helst som det ingalunda är säkert, att måtten på de nuvarande kylskåpen under längre tid komma att förbliva oförändrade, och svårigheter därför kunna uppstå för en framtida installation i ett reserverat skåputrymme.

Då det gäller att avgöra, huruvida en viss inredningsdetalj skall betecknas såsom »lyx», är det ju icke avgörande, huruvida detaljen över huvud taget kan undvaras, och de sakkunniga hava heller icke lågt sådana synpunkter på frågan. Avgörande är endast, i vilket mån en sådan detalj redan är accepterad som standard. Örn de sakkunniga avsett att under »sådan lyx», som »endast i mindre utsträckning förekommer», inrangera även kylskåp, föreligger emellertid från deras sida ett misstag. Kylskåpet är numera accepterat som normal köksstandard i mycket stor utsträckning. Av de under åren 1936—1940 nytillkomna bostadslägenheterna i Stockholm försågos sålunda 82 procent med kylskåp och detta gäller icke endast bostadsbyggandet i privat regi. Ett företag som hyresgästernas sparkasse- och byggnadsförening, som ju icke kan anklagas för att utrusta sina fastigheter med onödig lyx, har enbart under åren 1938—1940 installerat kylskåp i över 2,000 av sina bostadslägenheter, varav flertalet nybyggda men även en del tidigare färdigställda. Med hänsyn till det stora antal husmödrar, som redan vant sig vid att utnyttja kylskåpet för en rationell och ekonomisk hushållning, lider det intet tvivel att de nybyggnader, som eventuellt kunde komma till utförande utan kylskåp, skulle få sitt uthymingsvärde minskat med mera än som motsvarar kylskåpsdetaljens värde. Med hänsyn till den form, i vilken de sakkunniga framlagt sina uttalanden rörande kylskåp, har det synts bolaget angeläget att hemställa, att vid de åtgärder, som komma att vidtagas i anledning av utredningen, kylskåp icke komma att rubriceras som onödiga lyxdetaljer, för vilkas användning restriktioner eller förbud i samband med statligt finansiellt stöd borde uppställas, utan att i stället byggnadsfackmännen erhålla frihet att, där fullt tillfredsställande skafferier icke på annat sätt kunna åstadkommas, inreda skafferier i den numera vanliga kombinationen med kylskåp.

Elån några remissinstanser har i diskussionen om konstruktions- och standarddetaljer framlagts vissa mera allmänt hållna uttalanden och förslag.

Länsarkitekten i Hallands län anser det sålunda påfallande, i hur ringa grad bostadsproduktionen i de små och medelstora städerna tillgodogjort sig framstegen på bostadsbyggandets område. Alltför lång tid förflyter, innan erfarenheterna bliva utnyttjade i landsorten. Under senare år torde sålunda stora värden ha gått förlorade genom onödigt dyra och illa planerade bostäder. Det skulle därför vara av stor betydelse örn de vunna resultaten sammanställdes och gjordes lätt tillgängliga för byggnadsföretagarna och städernas myndigheter.

Svenska stadsförbundet ifrågasätter, örn icke en mera genomgående revidering på olika punkter av såväl allmänna som lokala byggnadsföreskrifter — med hänsyn till en sannolikt bestående försämring i de ekonomiska utsikterna —- borde ske i syfte att på olika punkter genomföra besparingar.

Svenska teknologföreningen anser det önskvärt, att konstruktionsbestämmelser gällande hela landet fastställas, varvid viss klassindelning bör göras med hänsyn till byggnadernas ändamål och genomsnittlig kompetens respektive särskilda kvalifikationer hos konstruktörer och arbetsledare. Föreningen

121 Kungl. Majus proposition nr 251.

anser vidare, att i samband härmed normalbyggnadsordningen bör omarbetas, varefter bör tillses, att den tillämpas så enhetligt som möjligt i hela landet, och tillägger slutligen, att örn även vattenledningsverkens bestämmelser bli enhetliga, kunna kostnadsbesparingar göras genom att t. ex. antalet olika modeller för armatur minskas.

Slutligen är i detta sammanhang att notera ett förslag från luftslcyddsinspektionen. Efter att lia konstaterat, att vid bostadsbyggande konflikt lätt kan uppstå mellan luftskydds- och kostnadssynpunkter ifrågasätter nämligen inspektionen, örn icke inom varje ort en riskklassindelning skulle kunna vidtagas, varigenom områden, som av olika orsaker kunna anses vara mera utsatta för flyganfall skiljas från områden, där riskerna kunna anses mindre.

Departementschefen.

Vad de sakkunniga till byggnadskostnadernas nedbringande föreslagit i fråga örn konstruktioner och standard har såsom framgår av de inkomna yttrandena i stor utsträckning vunnit anslutning hos remissinstanserna, och jag är för min del likaledes beredd att i huvudsak instämma med de sakkunniga i detta avseende.

Mot den föreslagna lindringen av säkerhetsföreskrifterna har jag således intet att erinra, ehuru man med hänsyn till den rådande knappheten på förstklassig cement måhända icke kan vänta sig att för närvarande helt vinna de besparingar, varmed de sakkunniga ursprungligen kalkylerat. Under alla omständigheter synas emellertid de kommittéer, som sedan förra aret äro sysselsatta med att omarbeta de statliga normalbestämmelserna för järn- och betongkonstruktioner, böra instrueras att beakta vad de sakkunniga anfört i denna fråga. Intill dess nämnda kommittéer slutfört sitt arbete torde det knappast vara skäl att framlägga några förslag angående anordnande av särskild kontroll över arbeten av förevarande art.

Vad åter angår byggnadens mer eller mindre djupa placering i förhållande till markytan anser jag det vara av vikt att luftskyddsinspektionens synpunkter beaktas. För uppnående av erforderlig trygghet torde det emellertid vara tillräckligt att allenast den del av källarutrymmet som är behövlig som skyddsrum fördjupas. Därest byggnaden uppföres å sprängningsgrund torde ett dylikt byggnadssätt innebära en icke oväsentlig besparing.

I fråga örn vindskonstruktionen vill jag likaledes understryka vad luftskyddsinspektionen anfört. För den händelse denna konstruktion icke utföres av obrännbart material måste således vindstrappan bibehållas. Den bästa lösningen härutinnan torde emellertid vara att utföra en plan, obrännbar takkonstruktion, varigenom man förutom kostnadsbesparingen vinner fördelar ur luftskyddssynpunkt.

Beträffande övriga detaljer i fråga om byggnadssättet har jag ingen erinran att göra mot de sakkunnigas förslag, och detta gäller även den av dem under vissa förutsättningar föreslagna sänkningen av rumshöjden. Jag vill emellertid starkt understryka vikten av att någon reducering av de redan knappt tilltagna lägenhetsytorna ej bör ifrågakomma.

Vad angår själva lägenhetsstandarden är jag i allt väsentligt ense med

122 Kungl. Maj.ts proposition nr 251.

de sakkunniga. Att uppskjuta installeringen av badkar och kylskåp synes mig dock icke böra ifrågakomma.

Med nu nämnda inskränkningar och tillägg är jag beredd tillstyrka, att de sakkunnigas i förevarande hänseenden framlagda förslag förverkligas. Byggnadslånebyrån synes sålunda vid sin kreditgivning böra tillse, att de planerade byggnaderna utföras i huvudsaklig överensstämmelse med vad nu förordats.

Innan jag lämnar detta område vill jag emellertid — med instämmande av vad svenska stadsförbundet och svenska teknologföreningen härutinnan anfört — framhålla vikten av att byggnadsordningarna bli föremål för en allmän granskning i syfte att åstadkomma ett billigare byggnadssätt. Med hänsyn till den snabba tekniska utveckling som skett ifråga örn byggnadskonstruktioner har man enligt mitt förmenande goda skäl att hoppas att ännu åtskilligt står att vinna på detta område. I den mån formella hinder resa sig mot kostnadsbesparande byggnadssätt böra dessa undanröjas, och detta gäller såväl om hindren förefinnas i byggnadsstadgan som i de lokala byggnadsordningarna. Att av estetiska skäl förbjuda uppförandet av tre våningshus, då man samtidigt tillåter inredande av viss del av vinden i ett tvåvåningshus till lägenhetsutrymmen synes mig kunna tjäna som exempel på varthän ett alltför formellt betraktelsesätt kan leda. Örn man i stället tilläte uppförandet av ett trevåningshus samtidigt som man — med förflyttning av förvaringskontoren till källaren -— slopade vindsutrymmet och lämnade medgivande till en sänkning av rumshöjden skulle förvisso såväl det estetiska som det ekonomiska syftet kunna uppnås, varjämte — icke att förglömma — vissa fördelar ur luftskyddssynpunkt kunde vinnas.

Vissa till kreditgivningen knutna villkor. Byggnadskostnadssakkunniga.

Utöver vad som förut angivits anföra de sakkunniga i nu ifrågavarande hänseende följande:

Den nuvarande situationen och det bostadsmarknadspolitiska syfte, som de sakkunniga uppställt för de föreslagna åtgärderna, syftet att förse bostadsmarknaden med nyproducerade bostäder till årliga kostnader, som icke väsentligt överstiga de för likvärdiga bostäder gällande, kräva att granskningen av de framlagda kostnadsberäkningarna, av beskrivningarna av byggnadens utförande och utrustning samt av byggnadsföretagarens kvalifikationer göras strängare än som under vanliga förhållanden är påkallat och göras efter de linjer, som uppdragas av villkoren beträffande kostnadsfaktorernas anpassning för statens finansiella stöd. I fråga örn lägenhetsutrustning och byggnadskonstruktioner bör granskas, att all den förenkling och rationalisering är genomförd, som kan ske utan att lägenheternas klass avsevärt sjunker och därmed påverkar deras konkurrensförmåga på bostadsmarknaden samt fastighetens värde på längre sikt. Prövningen bör i detta hänseende sålunda icke ensidigt taga sikte på lägsta möjliga kostnader, oavsett kvalitet, utan även på fastighetens möjligheter att i framtiden hävda sin ställning på fastighetsmarknaden.

Kungl. Majus proposition nr 251.

123 Möjligheten att genom icke kvalitetssänkande rationalisering nå billigare kostnader är i hög grad beroende av kapaciteten hos byggnadsföretagarna och deras personal, deras tekniska duglighet och ansvarskänsla. Vissa besparingsmöjligheter äro beroende av att arbetet är anförtrott företag med kapabla ledare och verkmästare. Ifråga örn vissa besparingsmetoder är det av vikt att den tekniska kontrollen över byggnadsföretag är tillfredsställande. I nuvarande situation borde man kunna räkna med, å ena sidan att krisen medfört en sovring bland byggnadsföretagarna med höjning av den genomsnittliga kapaciteten som följd, och å andra sidan att byggnadsnämnderna genom den starka reduktionen i byggnadsverksamhetens omfattning skola kunna ägna varje särskilt byggnadsföretag en mera ingående och fortlöpande kontroll. I sådant fall bör i kostnadsförbilligandets intresse vissa av de säkerhetsföreskrifter, som under vanliga förhållanden av byggnadsnämnderna ansetts nödvändiga eller lämpliga kunna mildras. En förutsättning härför är emellertid, att stora krav ställas på byggnadsföretagamas duglighet. Centralorganet bör därför icke endast fästa avseende vid lånesökandes ekonomiska kvalifikationer utan även i samverkan med de lokala förmedlingsorganen och byggnadsnämnderna hävda kraven på byggnadsföretagamas tekniska kapacitet.

Yttrandena.

Byggnadsstyrelsen har i denna fråga förklarat sig icke ha något att tillägga till de framlagda förslagen.

1940 års civila byggnadsutredning finner det vara av särskild vikt att tillse att byggnadsföretagarens vinst under alla förhållanden håller sig inom tillbörliga gränser och föreslår att till förhindrande av oberättigade spekulationsvinster ytterligare kontroll åvägabringas efter byggnadsföretagets slutförande. Först härefter bör enligt utredningen räntegarantin fastställas. — Vidare bör en teknisk kontroll rörande arbetenas utförande förekomma.

Länsarkitekten i Södermanlands län anser det av de sakkunniga föreslagna prövnings- och kontrollsystemet innebära vissa positiva vinster, enär det hittills rådande systemet tyvärr många gånger givit alltför fria händer för undermålig och okvalificerad verksamhet, såväl beträffande det grundläggande projekteringsarbetet som utförandet och kontrollen. — Uttalanden av samma innebörd föreligga från länsarkitekten i örebro och svenska bankföreningen. De sakkunnigas uppfattning, att spekulationsbyggmästare icke ha någon uppgift att fylla på arbetsmarknaden delas vidare av svenska arbetsgivareföreningen, som anser, att en väsentlig förbättring i detta hänseende skulle inträda, örn byggnadsnämnderna icke av gammal slentrian till ansvariga byggmästare accepterade personer, som mot ersättning låta sig anmälas som ansvariga byggmästare utan att utöva fortlöpande kontroll över bygget. Däremot synes det icke finnas någon anledning att förhindra en fackkunnig småföretagare att uppträda som »spekulationsbyggmästare».

Länsarkitekten i Uppsala förordar, att om statsstöd lämnas till bostadsrättsföreningar endast sådana föreningar böra ifrågakomma, som i sina stadgar upptaga förbud för föreningsmedlemmarna att uthyra sina lägenheter till högre hyror, än som godkännas av föreningen. Endast härigenom kan en hyresgaranti, som föreningen lämnat vid överenskommelse om statsstöd, bli

124 Kungl. Majus proposition nr 251.

effektiv. Det var före krisen icke ovanligt att enskilda personer ägde ett flertal lägenheter i en eller flera föreningsfastigheter och uthyrde dessa lägenheter till hyror, som ofta lågo över den nivå, som övriga föreningsmedlemmar kalkylerade med.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län understryker vikten av att bygg nadslånebyrån erhåller klara direktiv hur den skall utöva kontroll av och leda utvecklingen på bostadsmarknaden och framhåller bland annat, att byggnadslånebyrån bör tillse, att serieproduktion av nybyggnader i största möjliga omfattning kommer till stånd samt att, i den mån i fabrik serieproducerade huselement av standardtyp finnas, dylika komma till användning.

Landsorganisationen finner det synnerligen angeläget att en statlig kreditgaranti eller subvention göres beroende av en kritisk prövning i fråga örn företagarvinsterna och tillägger, att det inte hade varit ur vägen örn de sakkunniga vid sidan av sin ingående granskning av arbetarnas inkomstförhållanden försökt sig på en närmare utredning av frågan örn företagarvinsterna än som nu skett, även örn materialet för en sådan utredning förvisso är svåråtkomligt och, i den mån det kan åtkommas, rymmer åtskilliga felkällor.

Departementschefen.

Genomförandet av det program för statligt stöd av bostadsbyggandet av den omfattning och med det bostadsmarknadspolitiska syfte, som här är i fråga, förutsätter, såsom betonats av byggnadskostnadssakkunniga och understrukits i åtskilliga remissyttranden, en ingående prövning från byggnadslånebyråns sida av de lånesökande byggnadsföretagarna och jämväl kontroll i framtiden av fastigheternas förvaltning, särskilt i vad angår hyressättningen.

Till byggnadslånebyråns nuvarande arbetsuppgifter i samband med tertiärlåneverksamheten hör givetvis prövning såväl av ett byggnadsföretags lämplighet med hänsyn till bostadsmarknads- och arbetsmarknadsläget på orten, för vars bedömande yttrande av det kommunala förmedlingsorganet skall åtfölja ansökan, som av byggnadsföretagets kreditvärdighet, i vilket senare ligger jämväl en viss prövning av sökandens kvalifikationer, kostnadsberäkningarna, de beräknade hyrornas förhållande till hyresnivån på orten o. s. v. Det är emellertid tydligt att den nu ifrågavarande vidgade verksamheten kräver att prövningen dels utsträckes att omfatta förhållanden, som tidigare kunnat lämnas i stort sett därhän, t. ex. tomtpriset, dels generellt skärpes för att effektivt realisera den bostadsbyggandets tekniska och ekonomiska anpassning samt den hyreskontroll, som är villkor för statens ekonomiska stöd.

Det synes angeläget, att så långt möjligt dels de kommunala myndigheternas, dels de lånebeviljande kreditinstitutionernas aktiva medverkan i prövningsförfarandet påkallas; den kännedom örn lokala och personliga förhållanden, som dessa besitta och som ett centralt organ svårligen kan förvärva annat än i begränsad grad, torde vara av stort värde för bedömandet av låneansökningarna. Föreskrifterna örn innehållet i det yttrande av det kommunala förmedlingsorganet, som enligt författningen skall åtfölja låneansökan, böra därför i olika hänseenden kompletteras. Sålunda böra uppgifter lämnas rörande tomtprisutveckling, sökandens kvalifikationer samt hans möjlighet att erhålla kredit.

125 Kungl. Maj ts proposition nr 251.

Prövningsförfarandet inom byggnadslånebyrån kräver givetvis en väsentlig utbyggnad av byråns organisation. Härtill återkommer jag i fortsättningen.

Organisationsfrågor.

Byggnadskostnadssakkunniga.

De sakkunniga ha, utan att framlägga några närmare förslag därom, förutsatt att statens byggnadslånebyrå erhåller den personalförstärkning, som må vara erforderlig för att byrån på ett tillfredsställande sätt skall kunna handha sina uppgifter som kreditbeviljande centralorgan.

Yttrandena.

Arnd angår i samband med de framlagda förslagen uppkommande organisatoriska spörsmål har från skilda håll understrukits vikten av att byggnadslånebyrån erhåller erforderlig personalförstärkning. I flera yttranden påpekas betydelsen av att ett intimt samarbete etableras mellan byggnadslånebyrån, å ena, samt arbetsmarknadskommissionen, industrikommissionen och priskontrollnämnden, å andra sidan. Medicinalstyrelsen framhåller, att i byggnadsfrågor, som beröra allmän hälsovård, jämväl styrelsen bör beredas tillfälle att säga sin mening.

Med hänvisning till den prövningsrätt av vissa för kommunerna viktiga frågor, som avses skola anförtros åt byggnadslånebyrån, föreslår svenska stadsförbundet införande av ett stadgande i byggnadslånebyråns instruktion, som medger att åtminstone för vissa fall byråns beslut skola få hänskjutas till Kungl. Maj:ts slutliga prövning. Förbundet anser dessutom, att den betydelsefulla utvidgningen av verksamheten väl också kan motivera byråns utökande med ytterligare någon ledamot med god kännedom om kommunernas tomt- och bostadspolitik.

Socialstyrelsen, som ansett det betydelsefullt, att byggnadsindustrin och sysselsättningen under den närmaste tiden göras till föremål för noggrann observation, har meddelat, att anordningar härför redan hava träffats inom socialstyrelsen, vilken det enligt gällande instruktion åligger att ägna uppmärksamhet åt bostadsfrågor.

Enligt statskontorets mening kräves för handhavandet av den utökade tertiärlånegivningen och ställandet av statliga kreditgarantier en fastare organisation än byggnadslånebyråns. Efter att ha erinrat örn att statskontoret tidigare framhållit önskvärdheten av att den centrala stödverksamheten på bostadsområdet i alla dess grenar anförtroddes åt ett och samma centrala organ, fortsätter ämbetsverket:

Beträffande samtliga former för statligt stöd åt enskild byggnadsverksamhet kräves i nuvarande läge ej allenast samarbete med industrikommissionen rörande materialhushållningen, arbetsmarknadskommissionen beträffande arbetsmarknadsläget på särskilda orter och priskontrollnämnden i materialprisfrågor. Därutöver måste, såsom de sakkunniga framhållit, ett enhetligt prövningsförfarande komma till stånd rörande tomt-, material- och lönekostnad samt byggnadskonstruktion och lägenhetsstandard. Det torde vara uppenbart, att ett dylikt program icke utan väsentliga svårigheter kan genomföras utan en centralisation av den statliga stödverksamheten på området till ett organ.

126 Kungl. Majis proposition nr 251.

Statskontoret har tidigare uttalat, att egnahemsstyrelsen —- med den förstärkning av arbetskrafterna, som kunde finnas erforderlig — närmast borde komma ifråga såsom ett dylikt centralorgan. I samband därmed har statskontoret ifrågasatt, huruvida icke styrelsen efter utvidgningen av dess verksamhetsområde borde inordnas under socialdepartementet. Ämbetsverket saknar anledning frångå sin uppfattning att egnahemsstyrelsen bör sättas i stånd att övertaga byggnadslånebyråns uppgifter.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har likaledes förordat inrättande av ett statligt centralorgan för bostadsfrågor.

Inrättande av ett centralt forskningsinstitut för omhänderhavande och bedrivande av rationaliserings- och forskningsarbetet för byggnadsindustrin föreslås — under hänvisning till 1934 års byggnadsindustrisakkunnigas förslag härom —- av byggnadsstyrelsen, som anser att utgifterna för en dylik institution komma att te sig skäligen obetydliga med hänsyn till de mycket stora belopp, som byggnadsindustrin årligen rör sig med och till statens eget ekonomiska understödjande av bostadsbyggandet. Uttalanden av enahanda innebörd ha gjorts av länsarkitekten i Kristianstad, stadsarkitekten i Stockholm, Sveriges industriförbund och svenska arkitekters riksförbund.

Stockholms handelskammare erinrar örn ett av 1934 års byggnadsindustrisakkunniga framlagt förslag att samhället skulle auktorisera byggnadskontrollanter, vilka skulle kunna anlitas för att efter överenskommelse mellan vederbörande intressenter, d. v. s. å ena sidan kreditgivare och leverantörer samt å andra sidan byggnadsföretagare, öva tillsyn över att byggnadsföretagen fortskrede avtalsenligt, tillstyrka utbetalningar på den beviljade krediten och med lämpligt tillmätt befogenhet vaka över att förfallna likvider till leverantörer m. fl. utbetalades. Den tid, som förflutit sedan nyssnämnda förslag framlades, torde ha styrkt behovet i åtskilliga fall av en noggrannare kontroll å användningen av krediterna. Enligt vad för handelskammaren uppgivits är det icke ovanligt, att för visst bygge avsedda krediter anlitas för finansieringen av tidigare byggen. Enligt handelskammarens mening förtjänar det därför övervägas, huruvida det icke vore anledning att nu taga under närmare prövning byggnadsindustrisakkunnigas förslag att till långivarnas och leverantörernas förfogande ställa auktoriserade kontrollanter, till vilka kontrollen över krediternas användning för det avsedda byggnadsobjektet kunde anförtros.

I detta sammanhang torde vidare böra påpekas, att byggnadsnämnden i Stockholm förordar auktorisering av byggnadskontrollör och anordnande av utbildning av sådana, särskilt för tillgodoseende av behovet av kompetenta betongkontrollanter.

Departementschefen.

Såsom framgår av det föregående komma, därest' det föreliggande förslaget i huvudsak vinner riksdagens bifall, byggnadslånebyråns arbetsuppgifter att bli högst väsentligt utökade. Granskningen av låneansökningarna jämte tillhörande handlingar, vården av inteckningssäkerheterna, kontrollen av byggnadsföretagen och hyrorna samt det fortlöpande samarbetet med andra myndigheter utgöra tillsammans en ganska betydande arbetsbörda.

127 Kungl. Majus proposition nr 251.

Härtill kommer att byrån, därest riksdagen godtager jämväl de förslag om ändring i bland annat ombyggnadslåneverksamheten, som jag har för avsikt att framlägga, kommer att få sina arbetsuppgifter ökade även inom andra verksamhetsgrenar än tertiärlånegivningen för nybyggnadsändamål. Då det vidare är av stort intresse, att byrån kan snabbt handlägga de inkomna ansökningarna, är det uppenbart, att byrån måste få betydande personalförstärkning eller eventuellt bli föremål för en fullständig omorganisation. Vilka åtgärder som må kunna bli erforderliga blir emellertid beroende av i vilken omfattning det av mig tidigare skisserade byggnadsprogrammet kommer att förverkligas. Att redan nu framlägga några detaljerade förslag i detta ämne torde därför ställa sig ganska svårt, vartill kommer att lämpligheten härav kan diskuteras, då detalj förslag möjligen kunna vara ägnade att fastlåsa byråns organisation på ett sätt, som kan bli hindrande för dess effektivitet. De av riksdagen för byråns verksamhet under innevarande och kommande budgetår anvisade anslagen ha karaktären av förslagsanslag. Såvida riksdagen icke framställer någon erinran däremot, torde ifrågavarande anslag få överskridas med de belopp, som må kunna vara erforderliga för att byrån skall kunna utvidgas eller omorganiseras i en omfattning, som skapar förutsättningar för att den på ett snabbt och effektivt sätt skall kunna handha sina ökade arbetsuppgifter.

Utöver vad jag nu anfört vill jag emellertid göra några uttalanden i anledning av vissa i detta sammanhang gjorda förslag.

Jag uppmärksammar då först det från några håll framlagda förslaget örn inrättande av ett nytt statligt organ för handläggning av samtliga till bostadspolitiken hörande frågor. Även enligt min uppfattning tala starka skäl fölen sådan åtgärd. Skapandet av ett centralorgan för den statliga bostadspolitiken uppställer emellertid en rad organisatoriska frågor till vilka jag nu icke är beredd att taga ställning. Bostadssociala utredningen torde emellertid i sitt inom en nära framtid föreliggande slutbetänkande även upptaga denna fråga till behandling.

Vad åter beträffar det ursprungligen av 1934 års byggnadsindustrisakkunniga framlagda förslaget örn inrättande av ett centralt forskningsinstitut för byggnadsfrågor är, enligt vad jag inhämtat, spörsmålet örn organisationen av forskningsverksamheten på byggnadsområdet föremål för uppmärksamhet av de inom handelsdepartementet tillkallade sakkunniga för utredning av frågan örn den tekniskt-vetenskapliga forskningens ordnande. Sedan förslag i ämnet avgivits av sistnämnda sakkunniga, vilket antages kunna ske inom den närmaste tiden, torde ärendet komma att av chefen för handelsdepartementet underställas Kungl. Maj:ts prövning.

Landsbygdens byggnadsfrågor.

Byggnadskostnadssakkunniga.

De sakkunniga förklara inledningsvis att de i syfte att vinna en överblick av utvecklingen hos landsbygdens byggnadskostnader under de senaste årtiondena verkställt en rundfrågning. De inkomna svaren ha därefter bear-

128 Kungl. Maj:ts proposition nr 251.

betats och sammanställts i vissa tabeller, av vilka den följande anger byggnadskostnaden olika år i procent av beräknad kostnad 1939.

Följande landsindelning har använts:

östra Sverige: Uppland, Södermanland, Västmanland, Närke och Östergötland.

Småland och öarna: Småland, Öland och Gotland.

Södra Sverige: Skåne och Blekinge.

Västra Sverige: Halland, Bohuslän, Västergötland, Dalsland och Värmland. Norra Sverige: Dalarna och hela Norrland.

Tab. 0. Byggnadskostnad olika år i procent av beräknad kostnad 1939.

1939 = 100.

Hörande denna sammanställning framhålla de sakkunniga, att jämförelsen gäller endast den kostnadsstegring, som berott på höjda löner och materialpriser och dylikt, och icke på den standardstegring, som under denna tid ägt rum.

De sakkunniga anföra vidare, bland annat.

Av tabellen framgår att byggnadskostnaderna höllö sig i stort sett på samma nivå 1925—1935 — möjligen inträffade någon nedgång under depressionen i början av 1930-talet — för att under åren efter 1935 kraftigt stiga. Uppgången utgör för hela riket mellan 30 och 35 % för tiden 1935—1939 (från omkring 75 till 100). Den är praktiskt taget lika stor — möjligen något större — för ekonomibyggnaderna som för boningshusen. Utvecklingen i de olika landsdelarna är i stort sett likartad; störst är stegringen i södra Sverige, där den uppgår till omkring 50 % (från 65 till 100), minst i Småland och på öarna, där den utgör omkring 25 %.

129 Kungl. Majlis proposition nr 251.

Till jämförelse med de sålunda verkställda beräkningarna lia de sakkunniga vidare publicerat dels vissa av Sveriges lantbruksförbund gjorda statistiska undersökningar angående kostnadsutvecklingen för ekonomibyggnader dels ock socialstyrelsens beräkningar angående kostnaderna för uppförandet av en egnahemsbostad om 3 rum och kök. Härom anföra de sakkunniga bland annat följande:

Enligt lantbruksförbundets beräkningar ha kostnaderna för uppförandet av ekonomibyggnader på landsbygden stigit med omkring 25 % under åren 1935—

1939. Till denna stegring ha såväl höjda materialpriser som stigande löner bidragit. Uppgången är emellertid något större för de senare än för de förra. Lönernas stegring utgör nämligen drygt 30 % medan materialprisstegringen uppgår till knappt 20 %.

Under det första krigsåret har stegringen i byggnadskostnaderna fortsatt. Från juli 1939 till oktober 1940 är den totala stegringen omkring 16 %. Under denna tid ha materialpriserna stigit mer än lönerna; uppgången är för de förra omkring 20 %, för de senare omkring 10 %>.

Hur prisstegringen fördelar sig på olika i beräkningarna ingående material framgår av följande tabell. Däri har den procentuella stegringen för varje grupp för sig angivits dels för tiden 1935—1939, dels för juli 1939—oktober

1940. Den förra jämförelsen bygger på årsmedeltalen. Detta ligger emellertid för 1939 något lägre än månadssiffrorna kring krigsutbrottet (augusti— september). För de största grupperna är årsgenomsnittet något lägre än ifrågavarande månadsuppgifter för trävarorna, något högre för järnartiklarna.

Procentuell stegring.

Det framgår av dessa uppgifter att för tiden 1935—39 stegringarna för järn- och trävaror betyda mest för utvecklingen. Under det första krigsåret har prisstegringen varit störst för järnartiklarna, cement och kemisk-tekniska produkter.

Vid en jämförelse mellan resultatet av dessa beräkningar och de uppgifter, sorn framkommit genom byggnadskostnadssakkunnigas enkät, böra tre omständigheter hållas i minnet. För det första har i Lantbruksförbundets Bihang till riksdagens protokoll 1941. 1 sami. Nr 251.

790 41 9

130 Kungl. Majus proposition nr 251.

kalkyler själva kostnadsstegringen renodlats i en utsträckning, som icke varit möjlig i de sakkunnigas sammanställningar. Lantbruksförbundets index är sålunda baserad på fasta vikter och ger svar på frågan hur mycket kostnaderna för en och samma ekonomibyggnad — uppförd på samma sätt med samma materialåtgång och samma antal arbetstimmar — ökat på grund av höjda materialpriser och stegrade löner. Den är en prisindex.

För det andra ingå icke vattenledningar, elektriska installationer m. m. i Lantbruksförbundets kalkyler. Det är känt, att just kostnaderna för dessa under senare år stigit avsevärt och förmodligen mera än övriga byggnadskostnader. Örn de ingått i indexberäkningarna för samtliga år, skulle resultatet därför sannolikt utvisat en starkare stegring än vad som nu är fallet.

För det tredje har slutligen i Lantbruksförbundets kalkyler hänsyn heller icke tagits till det förhållandet, att byggnadsarbetarnas ackordsprislistor och mätningssystem i växande omfattning tillämpats, särskilt i Skåne och östra Mellansverige. Den arbetskostnadsstegring, som härigenom uppkommit, är svår att beräkna redan då det gäller enstaka arbetsobjekt; att uppskatta dess betydelse för hela byggnadsverksamheten på landsbygden och inpassa den i en index för byggnadskostnaderna, torde få anses omöjligt. Då den kalkylerade timlönestegringen, som även den är svår att riktigt uppskatta, snarare synes ligga i underkant än i överkant, blir emellertid resultatet av beräkningarna en lägre kostnadsstegring än den, som faktiskt inträffat.

Den totala byggnadskostnaden för den av socialstyrelsen undersökta egnahemsbostaden visar från juli 1939 till september 1940 en stegring med 11*9 %, vilket är avsevärt mindre än kostnadsstegringen för hyreshuset i Stockholm från 1 januari 1939 till 1 oktober 1940 (17-2 %). Skillnaden förklaras i första hand av att för egnahemsbostaden, jämfört med stockholmshuset, åtgingo relativt mindre kvantiteter av sådana material, vilkas priser sedan krigsutbrottet stigit särskilt starkt i pris, såsom järnvaror m. m., och relativt större kvantiteter av material, vilkas priser stigit mindre, särskilt trävaror.

Med förmälan att förutnämnda enkät omfattade även frågan: »Vad kan enligt Eder mening åtgöras för att sänka byggnadskostnaderna på landsbygden?» ha de sakkunniga lämnat en sammanfattning av de på denna fråga lämnade svaren, varur följande må anföras:

En ganska stor grupp av svar från olika delar av landet utmynnar i den slutsatsen, att en varaktig lösning av landsbygdens byggnadsfråga förutsätter en utjämning av skillnaden mellan stadsnäringarnas och jordbrukets lönsamhet. Detta uttrycktes antingen så att lantbefolkningens inkomststandard måste höjas eller att stadsbefolkningens måste sänkas.

De förslag, som taga sikte på reformer på det egentliga byggnadsområdet, falla i två grupper: de som avse standardhöjningen och de som avse prishöjningen. Huvuddelen av dem som svarat tillhör den senare gruppen.

Ur ett 10-tal svar kan man direkt eller indirekt utläsa, att den som fört pennan anser den nutida byggnadsstandarden på landet alltför hög, d. v. s. alltför dyr för att kunna bibehållas. De konkreta förslagen till förenkling äro

Kungl. Maj:ts proposition nr 251. 131

dock ytterst sparsamma; det är knappast mer än den onödigt stora volymen, särskilt i ekonomihusen, man kan ta fasta på.

Huvudintrycket är, att en stark majoritet önskar fortsätta på den inslagna vägen mot högre bostadsstandard och rationaliserade ekonomibyggnader på landet.

Återstår frågan, hur priset för dessa byggen skall kunna bli lägre:

1. Ekonomisera bättre, dels genom större insikter hos byggherrarna, dels genom bättre arbetsteknik och yrkesskicklighet hos dem som utföra arbetet.

2. Begränsning av arbetskostnaderna: genom användning av eget arbete till förberedelse- och hantlangningsarbete; genom byggnadsarbetets fortgång året runt skulle tim- och ackordslön kunna reduceras utan att arbetarna bleve sämre ställda, genom övergång till speciella ackordslistor för lantmannabyggnader; genom mer användning av fabrikstillverkade byggnadsdetaljer eller monteringsfärdiga hus.

3. Inköp av material skulle kunna ordnas centralt genom lantmännens ekonomiska föreningar. Standardisering och kontroll av material anses kunna verka förbilligande och förbättrande.

Örn en sak är man sällsynt enig: det behövs upplysning i byggnadsfrågor och utbildning av byggnadsfolk på landsbygden. Konkreta förslag till organisering av båda dessa pedagogiska verksamhetsgrenar lämnas; för att ge råd och hjälp i byggnadsfrågor föreslås att byggnadskonsulenter bli anställda i varje län, och för att utbilda byggnadsfackets anställda föreslår man kurser och yrkesskolning för både de äldre och nykomlingarna i facket.

De sakkunniga ha härefter behandlat rådgivnings- och utbildningsfrågorna. Följande må anföras ur betänkandet.

Behovet av rådgivning har varit kännbart för alla institutioner och sammanslutningar, som haft någon beröring med landsbygdens byggnadsproblem. Många försök att tillfredsställa detsamma ha också gjorts, ehuru detta arbete hittills på grund av alltför stor splittring knappast kan anses ha varit helt framgångsrikt. Flertalet hushållningssällskap ha sålunda anställt en byggnadskonsulent eller vidtagit andra anstalter för att kunna erbjuda en viss rådgivning i byggnadsfrågor. Ofta har detta ordnats genom avtal med någon praktiserande arkitekt eller byggnadstekniker. I betydande utsträckning ha även hushållningssällskapens jordbrukskonsulenter fått lämna råd angående utförandet av ladugårds-, gödselstads- och urinbrunnsanläggningar. Det är inte säkert, att dessa i jordbruksfrågor i allmänhet väl förfarna personer alltid besuttit tillräcklig byggnadsteknisk sakkunskap, t. ex. i betongfrågor. Många gånger torde arrangemanget likväl varit till stor nytta.

För byggandet å de ecklesiastika egendomarna, vilka stå under stiftsnämndernas förvaltning, ha stiftsjägmästarna eller andra tjänstemän ofta fått tjänstgöra som byggnadsexperter. — Domänstyrelsen har genom sin byggnadsbyrå tillhandagått arrendatorerna på kronoegendomarna med ritningar och upplysningar i byggnadsfrågor. — Egnahemsstyrelsens arkitekter ha bl. a. utfört vissa typritningar för egnahemsbyggnader m. m. Under styrelsen

132 Kungl. Majus proposition nr 251.

ligger numera uppförandet av byggnader å arrendeegnahemmen. Förändringar i egnahemsorganisationen ha medfört, att någon enhetlig praxis för handläggningen av byggnadsfrågor knappast ännu hunnit utbildas. I en del fall torde de lokala organen — egnahemsnämnderna i de olika länen — ha varit initiativtagande, i andra har initiativet utgått från egnahemsstyrelsen. — För boningshusbyggandet har Samfundets för hembygdsvård verksamhet spelat en viss roll. Samfundet har genom kurser m. m. bedrivit en icke oviktig upplysningsverksamhet. Därjämte ha såväl ett antal praktiserande arkitekter som vissa materialleverantörer ägnat sig åt rådgivning i byggnadsfrågor. Om de förra torde kunna sägas, att de endast sällan ägt en fullt tillfredsställande orientering i såväl byggnadstekniska som jordbruksekonomiska frågor, vilka båda ha lika stor betydelse för byggandet på landsbygden. Materialfirmornas upplysningsverksamhet har icke saknat betydelse men knappast alltid uppfyllt strängare krav på opartisk vägledning i valet mellan olika material.

Generellt torde kunna sägas, att den rådgivningsverksamhet, som funnits i olika former, för vilka här endast en ytterst summarisk översikt kunnat lämnas, icke helt kunnat tillfredsställa föreliggande behov. Som redan framhållits har säkerligen den stora splittringen starkt bidragit härtill. Därjämte har även den omständigheten inverkat, att de råd, som lämnats, icke alltid helt motsvarat de krav, som man kunnat ställa på dem. Det har t. o. m. från offentliga institutioners sida utfärdats rekommendationer för typritningar, vilka den dag som är icke förtjäna ett fullgott betyg. Därjämte har rådgivningen åtminstone på sina håll fått ett sannolikt knappast befogat rykte örn sig att närmast verka fördyrande på byggandet genom uppställandet av alltför höga standardkrav i olika hänseenden.

Rådgivningens uppgift. En närmare precisering av rådgivningens uppgifter synes här vara på sin plats.

En mycket viktig angelägenhet är härvidlag en verksamhet, som tar sikte på att lämna vederhäftiga upplysningar rörande olika byggnadsmaterials egenskaper och användningssätt. Det stora antal nya material, som under senare år börjat användas, gör en dylik upplysningsverksamhet i mycket hög grad påkallad. Detta är närmast en byggnadsteknisk uppgift. Materialens lämplighet för olika ändamål kan emellertid icke enbart bedömas ur tekniska synpunkter utan fordrar jämväl överväganden av annan art, exempelvis husdjurshygieniska.

Ej mindre viktig är en upplysning i byggnadstekniska frågor. En sådan bör omfatta bl. a. olika konstruktioners rätta utförande, hur isolering mot fukt och väta skall åstadkommas, samt anläggandet av värme-, vatten- och avloppsledningar m. m. I ett betydande antal fall kan säkert genom en sådan rådgivning stora värden vinnas. Olika konstruktioner torde nu nämligen mycket ofta utföras efter sedan gammalt brukliga metoder eller mycket otillfredsställande beräkningar. Det är sålunda icke ovanligt, att byggnader utföras helt utan ritningar eller utan att uppgjorda ritningar följas. Icke ens för sådan byggnadsverksamhet, vilken kommit till stånd med hjälp av offentliga bidrag

133 Kungl. Maj:ts proposition nr 251.

eller lån, har krav på ett riktigt utförande ställts. Det är de sakkunnigas förvissning, att en god rådgivning på detta område skall kunna bidraga till att åstadkomma icke endast kvalitativt bättre byggnader, än de som nu många gånger uppföras, utan även byggnader, som samtidigt äro tekniskt bättre och billigare. Den verksamhet, som Lantmännens byggnadsförening i Lund bedrivit, har lämnat flera exempel, i vilka detta varit fallet. De tekniska utredningar, som på de sakkunnigas uppdrag utförts rörande bjälklags- och väggkonstruktioner för stadsfastigheter, lia givit vid handen, att kostnadsbesparingar uppgående till ett par procent av de totala byggnadskostnaderna för sådana fastigheter med lätthet kunna vinnas genom ett riktigt utnyttjande av nämnda beräkningars resultat. Örn detta är fallet för stadsfastigheternas vidkommande, för vilka sedan lång tid tillbaka mycket betydande resurser använts för lösande av konstruktionsproblemen, måste besparingsmöjligheterna sannolikt vara långt större för landsbygdens byggnadsföretag, vilka hittills endast angripits med mycket blygsammare medel.

Ett tredje område för upplysningsverksamheten utgöra planlösningsproblemen. Häri inrymmes icke endast en riktig avvägning och placering av utrymmen för olika ändamål i såväl boningshus som ekonomibyggnader utan även byggnadernas anpassning till jordbruksdriftens behov. Dessa frågor torde knappast tillräckligt behärskas av vare sig byggnadstekniker eller jordbruksexperter. Den sakkunskap, som bägge dessa kategorier besitta, är för desamma erforderlig.

Slutligen kan ifrågasättas huruvida icke varje större örn- eller nybyggnad på en brukningsdel borde föranleda en omprövning av jordbrukets inriktning på gården ifråga. När större kapital skall nedläggas i byggnader, är det sålunda önskvärt, att icke endast möjligheterna att förränta detta kapital utan även bästa sättet att använda detsamma undersökes. Därjämte torde böra prövas huruvida jordbruket bedrivits i lämpliga former eller en omläggning därav är motiverad. De nya byggnaderna måste givetvis anpassas därefter. För denna prövning är närmast en jordbruksekonomisk sakkunskap erforderlig.

Rådgivningens organisation. Rådgivningen i byggnadsfrågor innefattar sålunda en mångfald mycket svåra problem. Detta innebär, att rådgivningsfrågorna icke kunna erhålla en tillfredsställande lösning genom anställandet av byggnadskonsulenter i de olika länen, knutna till hushållningssällskap, egnahemsnämnder eller andra organ. En och samma person torde icke kunna förvärva den kunskap på alla de olika med byggnadsfrågorna förbundna områdena, som erfordras.

Enligt de sakkunnigas uppfattning synes i stället det initiativ, som exempelvis tagits genom bildandet av Lantbruksförbundets byggnadsförening u. p. a., erbjuda en långt bättre utväg. Denna förening har i sig upptagit den i början av 1939 startade Lantmännens byggnadsförening i Lund och kommer att fortsätta och utvidga den verksamhet, som av denna senare förening under de senaste åren bedrivits. De av denna gjorda erfarenheterna komma därvid säkert

134 Kungl. Majus proposition nr 251.

att visa sig värdefulla. L. B. F. i Lund upprättade sålunda på sin tid en konsulterande byggnadsbyrå med uppgift att verka för en rationell bebyggelse på den svenska landsbygden och tillvarataga jordbrukarnas intressen i samband med byggnadsverksamhet. På byrån anställdes ett antal arkitekter, agronomer, ingenjörer m. fl. och samarbete inleddes vidare med veterinärer, hemkonsulenter, skolkökslärarinnor m. fl. Vidare upprättades en försöksavdelning för undersökning rörande ekonomibyggnader, för vilken verksamhet erhölls ett statsbidrag på 9 600 kronor. I anslutning till kontoret i Lund har L. B. F. ordnat en utställning av byggnadsmaterial och byggnadsdetaljer för att för besökande jordbrukare kunna konkret demonstrera olika material och byggnadskonstruktioners egenskaper och utförande. Genom försöksavdelningen utarbetades vissa byggnadsdetaljer såsom bindslen, vattenkoppar, fönster m. m. och avtal träffades med tillverkare av dylika förnödenheter örn leverans till byggen på förmånliga villkor. Genom byggnadsekonomiska undersökningar utreddes i vad mån den ena eller andra byggnadsanordningen ekonomiskt kunde försvaras vid olika jordbruk. Utom med utarbetande av ritningar och arbetsbeskrivningar stod L. B. F:s kontor lantbrukarna till råds med alla upplysningar rörande material och kreditanskaffningar, upprättandet av entreprenadhandlingar, bedömandet av inkommande offerter m. m. Föreningen bedrev vidare en upplysningsverksamhet i form av föredrag, medverkan vid anordnandet av kurser för byggnadsförmän m. fl., utgivandet av en tidskrift etc.

Lantbruksförbundets byggnadsförening har redan från starten mycket betydande resurser till förfogande, då i densamma ingått de större ekonomiska föreningarna på jordbrukets område och den därigenom kan betraktas som en riksorganisation. Den torde i samarbete med redan befintliga organ såsom hushållningssällskap, egnahemsnämnder m. fl. kunna efter i huvudsak de principer, som legat till grund för Lantmännens byggnadsförenings verksamhet, starkt befrämja en rationell byggnadsverksamhet på landsbygden. Tills vidare kommer Lantbruksförbundets byggnadsförening att lia två centrala ritkontor, ett i Stockholm och ett i Lund och efter hand komma sannolikt ytterligare ett pär att upprättas.

Genom Lantbruksförbundets byggnadsförenings verksamhet torde även det försöksarbete rörande olika byggnadsmaterial och byggnadsdetaljer, som Lantmännens byggnadsförening i Lund bedrivit, komma att fullföljas. Denna försöksverksamhet äger ett så stort samhälleligt värde att ett stöd åt densamma från det allmänna i en eller annan form torde kunna ifrågasättas. Möjligen kunde en statens byggnadsförsöksanstalt, organiserad i huvudsak efter samma principer som redan befintliga försöksinstitutioner på växtodlingens, husdjursskötsel^, mejerihanteringens och trädgårdsskötselns områden, upprättas. Ett samarbete med nyssnämnda försöksinstitutioner och befintliga sådana på byggnadsteknikens och andra områden borde därvid etableras.

Utbildningsfrågor. Någon speciell utbildning av byggnadstekniker för landsbygdens behov torde icke behöva ifrågakomma, örn redan förut var på

135 Kungl. Majus proposition nr 251.

sitt område utbildade fackmän bringas att samverka vid lösandet av landsbygdens byggnadsfrågor. För att ett dylikt samarbete skall vara möjligt kräves emellertid av de olika parterna i första hand förståelse för och vidare någon kunskap örn landsbygdens byggnadsproblem i allmänhet. För att åstadkomma detta vilja de sakkunniga förorda att stipendier mrättas för arkitekter, ingenjörer och agronomer att dels under någon tid arbeta vid något byggnadskontor där ett dylikt samarbete förkommer och dels beredas tillfälle till någon inländsk studieresa. Stipendierna föreslås stående under lantbruksstyrelsens administration och att utgå efter liknande grunder som stipendierna i boskapsskötsel och mejerihantering. För att utomlands studera vunna erfarenheter på hithörande områden böra inrättas stipendier för agronomer och byggnadstekniker, som därtill kunna anses skickade. Några detaljer angående dessa stipendier kan under nuvarande läge icke ges.

Landsbygden saknar i stor utsträckning byggmästare och byggnadsförmän samt byggnadsarbetare, vilka förstå betydelsen och innebörden av en ritning. Det är ej sällan så, att byggnadsprojekt förvanskas genom mer eller mindre godtyckliga ingrepp av den som utför byggnadsarbetet. Större delen av byggnadsarbetena på landsbygden utgöres av reparationer, vartill egentlig vägledning alltid måste saknas utan det hela överlåtes till någon byggnadshantverkare. Dessa arbeten utföras numera icke alltid efter moderna principer, nya material användas felaktigt o. s. v. För att åt landsbygden skapa en byggnadsarbetare- och byggnadsförmanskår med speciell kunskap vilja de sakkunniga föreslå, att kurser örn förslagsvis en månads längd inrättas vid en lantbruks- eller lantmannaskola i varje län organiserade så att hantverkskunniga småbrukare och byggnadsarbetare från städerna erhålla någon teoretisk utbildning rörande landsbygdens speciella byggnadsförhållanden. Till kurserna böra utgå stipendier i huvudsak efter samma grunder som vid lantmannaskolorna dock så att elev för själva skolvistelsen i huvudsak besparas egna utgifter.

Till dessa teoretiska kurser torde efter hand böra knytas lärlingsutbildning i de speciella byggnadsfacken. Denna lärlingsutbildning kan eventuellt organiseras i samband med den i utredning av lantbruksstyrelsen föreslagna gårdshantverkareutbildningen.

De sakkunniga ägna härefter ett avsnitt av framställningen åt landsbygdens byggnadsmaterialförsörjning.

Inledningsvis framhålles, att enligt de verkställda beräkningarna materialkostnaderna utgöra omkring två tredjedelar av de totala byggnadskostnaderna. Utgifterna för material äro sålunda i allmänhet inemot dubbelt så stora som utgifterna för arbetslöner och i den mån en större del av arbetet utföres av jordbrukaren själv, komma utgifterna för erforderliga material att alldeles dominera bland de kontanta utläggen. Emellanåt är jordbrukaren dock i stånd att själv bidraga med en del material, främst virke från egen skog.

Med hänsyn till materialkostnadernas stora betydelse för byggnadskost-

136 Kungl. Maj:ts proposition nr 251.

naderna på landsbygden, är det närmast ägnat att förvåna, att de spelat en så föga framträdande roll i den omfattande diskussionen örn landsbygdens byggnadsfrågor. Förklaringen ligger måhända däri, att ökningen i byggnadskostnader under senare år i första hand betingats av lönestegringen och förändringarna i byggnadssätt och standard.

Av indexberäkningarna framgår att landsbygdens ojämförligt viktigaste bygg!i;ulslii;i(i'i'ial är trä. I Lantbruksförbundets index ingå trävaror med i det närmaste lika stor vikt som samtliga övriga byggnadsmaterial tillsammans.

Viktigast bland övriga byggnadsmaterial äro cement, taktäckningsmaterial och järnvaror.

De sakkunniga dryfta härefter möjligheterna att ernå materialprissänkningar och erinra därvid till en början örn vad i detta sammanhang anförts rörande städernas byggnadskostnader. Härefter anföres bland annat följande.

Behovet av en standardisering av byggnadsmaterial har starkt understrukits i flera av svaren på de sakkunnigas rundskrivelse rörande byggnadskostnaderna på landsbygden. Den upplysnings- och rådgivningsverksamhet, som under de senaste åren bedrivits av Lantmännens byggnadsförening i Lund och som kommer att fortsättas av den nybildade Lantbruksförbundets byggnadsförening, har med framgång visat sig kunna kombineras med en verksamhet, som varit inriktad på standardisering av vissa byggnadselement. De sakkunniga vilja livligt rekommendera fortsatt arbete på den härvid inslagna vägen. Ett samarbete mellan rådgivande organ i byggnadsfrågor av ifrågavarande typ och tillverkarna synes kunna vara utomordentligt fruktbärande för standardiseringssträvandena. — Huruvida en standardisering skall kunna utsträckas att omfatta hela byggnaderna, är däremot en fråga, om vilken meningarna äro mera delade. Erfarna jordbruksexperter ha bestämt uttalat sig mot försök i dylik riktning, vilka de anse från början dömda att misslyckas.

I detta sammanhang torde några ord örn distributionen av byggnadsmaterial vara på sin plats. För åtskilliga sådana material tillämpas ett system med mycket höga rabatter. I en del fall sammanhänger detta därmed, att fabrikanterna använda för längre tider oförändrade bruttoprislistor och alltefter kostnadsutvecklingen m. m. företaga prisändringar endast genom att höja eller sänka sina grundrabatter. I andra fall har systemet med höga rabatter vunnit hävd genom långvarigt bruk och bibehållits utan någon egentlig anledning. Generellt kan sägas, att priserna på byggnadsmaterial variera förvånande mycket olika köpare emellan. En skicklig inköpare kan i allmänhet erhålla icke obetydliga förmåner framför andra.

Konkurrensen mellan säljarna spelar givetvis en viss roll, men alldeles särskilt för landsbygdens folk, som i allmänhet icke ha särdeles många inköpsställen att välja emellan, är denna lokalt begränsad och därigenom mindre effektiv. Systemet med höga nominella rabatter inbjuder också till försök från försäljarnas sida att uttaga höga priser av tillfälliga köpare och bidrager därför till att bland dessa skapa en obehaglig osäkerhetskänsla.

137 Kungl. Maj:ts proposition nr 251.

Här berörda förhållanden ha tidigare behandlats i bostadssociala utredningens betänkande med förslag till förbättring av bostäder för lantarbetare. I sitt yttrande till vederbörande riksdagsutskott angående byggnadskostnaderna på landsbygden av den 28 februari 1939 uppehåller sig även socialstyrelsen vid dessa frågor och uttalar därvid bl. a. följande: »De betydande prisrabatter, som pläga erhållas vid storbyggen, kunna i regel icke påräknas i fråga om de små byggnadsenheter, vilka i allmänhet förekomma på landsbygden. Ifrågavarande förmåner borde emellertid kunna tillförsäkras jämväl denna sistnämnda kategori, örn för dessas vidkommande åtgärder vidtagas för att möjliggöra gemensamma inköp. Här synes en viktig uppgift anmäla sig för jordbrukarnas fackliga och kooperativa sammanslutningar. Stor vikt torde också böra läggas vid en organiserad samverkan mellan olika intresserade parter i syfte att på landsbygden befrämja ett billigare husbyggande, bland annat genom konstruktion av för landsbygden lämpliga standardiserade byggnadstyper.»

Byggnadskostnadssakkunniga instämma i den uppfattning, som här kommit till uttryck, nämligen att det torde tillkomma jordbrukarnas organisationer att söka komma till rätta med dessa förhållanden. Åtminstone tre handlingslinjer kunna därvid ifrågakomma.

Den första består i ordnandet av en större offentlighet rörande priserna på olika varor. Örn exempelvis en tidning med så stor spridning som Jordbrukarnas föreningsblad publicerade en förteckning på byggnadsmaterial med angivande av gällande marknadspris — som den ju redan nu publicerar noteringar för många andra artiklar, som jordbrukare sälja eller köpa — skulle redan därigenom möjligheterna för återförsäljare att uttaga högre priser väsentligt minskas.

Den andra utvägen består däri, att en organisation, som representerar jordbrukarna, träffar överenskommelse med leverantörer örn priser vid leveranser till sammanslutningens medlemmar eller till alla jordbrukare. Beträffande jordbrukarnas inköp av byggnadsmaterial har Lantmännens byggnadsförening i Lund erfarenhet om betydelsen av dylik samverkan. Genom avtal med leverantörer har L. B. F. nämligen i vissa fall kunnat uppnå väsentligt förmånligare priser på byggnadsmaterial för jordbrukarna än vad dessa eljest fått betala. I en del fall har försäljningen därvid ordnats så, att genom L. B. F. insända beställningar expedierats direkt från tillverkarna till jordbrukarna, varvid avtalat pris tillämpats. I andra fall ha jordbrukarna fått göra sina inköp hos de vanliga återförsäljarna till i marknaden rådande pris — om vilket upplysning lämnats genom L. B. F. — och sedan i efterhand genom organisationen erhållit en återbäring från tillverkaren. En avtalsslutande verksamhet av sådan art torde kunna äga stor ekonomisk betydelse för jordbrukarna utan att mot densamma ur allmänna synpunkter några invändningar kunna resas. Det är att förmoda att Lantbruksförbundets byggnadsförening i en eller annan form kommer att fortsätta även denna del av L. B. F:s verksamhet.

Som tredje utväg öppnar sig möjligheten att organisera gemensamma

138 Kungl. Majus proposition nr 251.

materialinköp för jordbrukarna. Då jordbrukarna numera i mycket stor utsträckning samarbeta ifråga örn försäljning av sina produkter och inköp av vissa viktiga förnödenheter, ligger en sådan ordning nära till hands. Emellertid är att märka, att den enskilde jordbrukaren äger ett ständigt intresse för nu föreliggande marknadssamverkan men endast mycket sporadiskt har intresse av inköp av byggnadsmaterial. Detta förhållande medför, att den enskilde jordbrukaren knappast utan vidare kan påräknas som ständig medlem i en byggnadsförening. Tages däremot jordbrukarna som helhet, ha de givetvis ständigt ett mycket stort intresse av byggnadsfrågorna. En sammanknytning mellan jordbrukets övriga föreningar och en byggnadsförening — som ju numera också åstadkommits genom att de hittillsvarande ekonomiska riksorganisationerna bildat Lantbruksförbundets byggnadsförening — är därför nära nog en nödvändighet. Skall en gemensam inköpsverksamhet beträffande byggnadsmaterial ordnas, torde en sådan jämväl i övrigt böra sammankopplas med någon av de övriga sammanslutningarnas verksamhet. Därigenom skulle redan existerande distributionsorgan kunna tagas i anspråk.

Ordnandet av en sådan inköpssamverkan förtjänar emellertid att noga övervägas, innan verksamheten sättes igång. En distribution av små partier av olika material medför betydande kostnader och, innan försök till uppbyggandet av en ny distributionsapparat göres, torde böra prövas, på vad sätt denna kan förväntas draga lägre kostnader än den redan existerande.

En punkt, på vilken vissa fördelar skulle kunna vinnas, har redan nämnts. Det är sålunda mycket sannolikt att en jordbrukskooperativ sammanslutning med stor omsättning skall kunna uppnå synnerligen förmånliga inköpspriser. Denna förmån kan emellertid som framgår av den föregående diskussionen i viss mån uppnås redan genom avtal med leverantörsorganisationer utan att själva distributionen skötes av en jordbrukarnas förening.

En annan besparingsmöjlighet ligger måhända i minskade kostnader genom en centraliserad lagerhållning. För att en besparing härvidlag skall uppkomma fordras emellertid dels att ökade transportkostnader därigenom icke förorsakas, dels att jordbrukarna planera på något längre sikt och avstå från att kräva, att varorna skola vara omedelbart tillgängliga på platsen.

En tredje besparingsmöjlighet kan slutligen ligga däri, att sådan samverkan med ifrågakommande kreditinstitut inledes, att förluster på grund av utebliven betalning kunna nedbringas.

Byggnadskostnadssakkunniga kunna icke avgöra huruvida en inköpssamverkan för byggnadsmaterial är lämplig eller icke. De ha med denna diskussion endast velat belysa några av de problem, som måste beaktas, örn en sådan planlägges. De omtalade problemen förtjäna att noga prövas oberoende av örn en inköpssamverkan åstadkommes eller icke; för jordbrukarna torde det alltid vara av betydelse örn distributionskostnaderna kunna nedbringas, då detta möjliggör för köparna att erhålla lägre priser.

139 Kungl. Maj:ts proposition nr 251.

De sakkunniga ägna slutligen ett kapitel åt landsbygdens arbetskostnader. De diskutera härvid till en början lönestegringen och anföra bland annat följande.

Av alla faktorer, som medverkat till att höja byggnadskostnaderna på landsbygden, har stegringen i arbetskostnaderna varit föremål för den största uppmärksamheten och den mest omfattande diskussionen. Jämte den betydande och i och för sig välbehövliga standardförbättringen torde den också starkare än någon annan faktor ha bidragit till byggnadskostnadernas stegring.

Lönestegringen har i främsta rummet verkat genom höjda timlöner för byggnadsarbetarna, men den har icke enbart gällt dessa. För hela lönesättningen på landsbygden har en nivåförskjutning uppåt under andra hälften av 1930-talet förekommit. Efter en nedgång i början av 1930-talet under den svåra krisen ha lönerna för olika lantarbetargrupper mellan 1935 och 1939 stigit med mellan 20 och 30 % för de årsanställda och över 50 % för den tillfälliga arbetskraften.

Dessa uppgifter, som hämtats ur Lönestatistisk årsbok, utgöra ett värdefullt stöd då det gäller att bedöma lönestegringen för byggnadsarbetarna på landsbygden. För det byggnadsarbete, som utföres med hjälp av på respektive jordbruk stadigvarande sysselsatt arbetskraft, är i själva verket kostnadsstegringen angiven av de anförda uppgifterna. För den arbetskraft däremot, som endast tillfälligtvis sysselsättes med byggnadsarbete på en gård, har stegringen varit större. Närmast skulle det ifrågakomma att bedöma lönestegringen för denna med ledning av stegringen för de tillfälligt anställda daglönarna, vilka som synes varit icke obetydligt större än för de statavlönade. Efter vad man vet har byggnadsarbetarnas löner i sin tur stigit ännu mera. De ha nämligen efter hand förts upp i nivå med lägsta timlöner i byggnadsarbetarnas kollektivavtal. Arbetslönerna vid byggen på landsbygden ha löst sig ur sitt sammanhang med lönerna vid annat tillfälligt arbete och höjt sig över nivån för dessa, otvivelaktigt delvis beroende på den starka sugning av arbetskraft till städerna och samhällena, som uppkommit genom den omfattande byggnadsverksamheten i dessa. Ett uttryck för denna stegring är även det tillägg till timlönerna, som enligt gällande kollektivavtal numera skall utbetalas till lantarbetare, som sysselsättas med byggnadsarbete. Eftersom lönestegringen för tillfälligt anställda daglönare under tiden 1935—39 uppgår till 50 % och stegringen för byggnadsarbetarna torde vara större, synas de uppgifter, som framgått av de sakkunnigas i det föregående omtalade enkät, icke orimliga. Enligt dessa skulle timlönerna för byggnadsarbetare sedan depressionens botten lia stigit med mellan 50 och 100 % eller från 60—90 öre per timme till 105—145 öre. Den i enkätsvaren vanligast angivna stegringen är från 60—65 öre i timmen till ungefär det dubbla eller 120—125 öre.

Till den kostnadsstegring, som de höjda timlönerna medfört, kommer ytterligare den, som tillämpningen av byggnadsfackens ackordsprislistor visat sig innebära. Av svaren på de sakkunnigas rundskrivelse framgår bland annat,

140 Kungl. Maj:ts proposition nr 251.

att ackords- och mätningssystemet under senare år börjat mera allmänt tilllämpas på landsbygden inom vissa områden. Till dessa hör Skåne, där systemet torde vara i betydande utsträckning genomfört. Dessutom synes det vara på väg att utbreda sig i östra Mellansverige, d. v. s. Uppland, Södermanland och Östergötland. I närheten av större industriorter liksom även vid offentliga institutioners byggen synes det komma till användning också i andra delar av landet. I övrigt torde mätningssystemet snarare ha verkat som ett hot än som en verklighet; dess växande utbredning torde i en del fall ha avhållit jordbrukare från eljest planerade byggnadsföretag.

Storleken av den fördyring, som genomförandet av mätningssystemet skulle förorsaka, synes i olika fall ha starkt varierat. Svårigheterna att riktigt uppskatta den äro därför stora. Då det i svaren på de sakkunnigas rundskrivelse uppgivits, att mätningsförfarandet skulle stegrat arbetskostnaderna med 100 %, torde detta nog i vissa fall vara tämligen riktigt, även örn medeltalet för ett större antal byggnader kanske icke skulle komma upp så högt.

Örn man emellertid räknar med att lönestegringen medfört en fördyring av byggnadskostnaderna på landsbygden med 15—20 %, där mätningssystemet icke tillämpats och 20—25 % där detta använts, är det icke ägnat att förvåna att en så kraftig kostnadsstegring under en tid av omkring 5 år förorsakat svårigheter. Det har från många håll omvittnats att kostnadsstegringen — och särskilt ackordssystemet, där detta tillämpats — hindrat en byggnadsverksamhet, som eljest varit planerad att utföras.

Å andra sidan torde även böra framhållas, att lönenivån för landsbygdens byggnadsarbetare och särskilt förtjänstnivån för dessa icke kan betraktas som hög. Den statistiska undersökning rörande bygnadsarbetarnas inkomster och arbetsförhållanden, som för de sakkunnigas räkning utförts inom socialstyrelsen, ger en god belysning härav. För hela landsbygden voro de genomsnittliga årsinkomsterna enligt denna undersökning för murare 3 099 kr., för byggnadsträarbetare 2 469 kr., för byggnadsgrovarbetare 2 344 kr., för målare 2 237 kr., för rörarbetare 2 572 kr. och för elektriska arbetare 2 706 kr. För den egentliga landsbygden, representerad av A- och B-kommuner i den från folkräkningarna lånade indelning, som vid ifrågavarande undersökning använts, ligga byggnadsträarbetarnas, byggnadsgrovarbetarnas och målarnas årsinkomster omkring 2 000 kr. eller snarast lägre än de genomsnittliga årsinkomsterna för industriarbetare i lägsta dyrortsgrupp enligt Lönestatistisk årsbok. Däremot uppgå inkomsterna för murare, elektriska arbetare och rörarbetare på den rena landsbygden enligt denna undersökning till icke obetydligt högre belopp än vad som motsvarar inkomsterna för andra arbetaregrupper på landsbygden. Särskilt för murare och elektriska arbetare är differensen avsevärd.

Årsinkomsterna äro givetvis resultat av såväl timförtjänster som arbetstid. Av föreliggande uppgifter synes man kunna sluta sig till att timförtjänsterna för byggnadsträarbetare, byggnadsgrovarbetare och sannolikt även målare knappast mera avsevärt skilja sig från andra arbetaregruppers på landsbygden timförtjänster, i varje fall icke där mätningssystemet för byggnadsträarbetet

141 Kungl. Maj:ts proposition nr 251.

icke tillämpats. De låga årsinkomsterna få därför främst tillskrivas den jämförelsevis korta arbetstiden per år. Murarnas sysselsättning torde vara nästan lika ojämn, men detta kompenseras av mycket avsevärt högre timförtjänster. Rörarbetare och elektriska arbetare torde ha något jämnare sysselsättning än övriga byggnadsarbetare och högre timförtjänster än andra arbetare på landsbygden.

Dessa omständigheter förtjäna ihågkommas under diskussionen örn lönesystemet vid byggnadsarbeten på landsbygden.

Vid sin härefter följande diskussion av ackordssystemets fördelar och olägenheter anföra de sakkunniga väsentligen följande.

Ackordssystemets fördelar och olägenheter ha ständigt varit omtvistade. Om denna diskussion för landsbygdens del under senare år tillspetsats, torde detta delvis finna sin förklaring däri, att ackordssystemets innebörd icke stått fullt klar för de berörda parterna. Lantbrukarna ha sålunda icke så sällan uppfattat den löpande timlönen som full ersättning för utfört arbete. I viss utsträckning har detta betraktelsesätt varit naturligt. Det torde ha förekommit tillfällen, då uppgörelse träffats örn betalning med enbart timlön, men då mätning i efterhand ändock ägt rum efter ingripande från byggnadsarbetarnas fackföreningar. Har överenskommelse örn utförandet av arbetet mot timlön träffats, är en mätning i efterhand uppenbarligen principiellt oberättigad. — Fall torde även ha förekommit, då arbetslösa byggnadsarbetare utnyttjat den bland jordbrukarna allmänt spridda rädslan för mätningsförfarandet och lyckats erhålla visst arbete under förespegling örn att mätning icke skulle komma ifråga, men då krav på ackordsprislistornas tilllämpning likväl i efterhand framställts. Någon gång torde i dylika fall underhandsuppgörelse träffas mellan arbetarna och deras arbetsgivare örn annan ersättning än den, som mätningsräkningarna utvisat.

Örn ett ackordssystem över huvud skall komma till användning vid byggnadsarbete på landsbygden, är det en angelägenhet av största vikt, att systemets grundläggande principer klarläggas och förstås på alla håll. Den oklarhet, som här har rått, och de manipulationer, som bl. a. på grund därav kunnat förekomma, äro lika litet önskvärda för byggherrarna som för arbetarna och måste anses utgöra en allvarlig fara för en sund utveckling.

Näst bristande förståelse för ackordssystemets innebörd torde den omständigheten ha varit bestämmande för motståndet inom jordbrukarkretsar mot detta, att de prislistor, som man från byggnadsarbetarnas sida sökt få tillämpade, varit olämpligt avvägda för landsbygdens förhållanden. De ha uPPgj°rts främst med tanke på städernas och andra samhällens byggnadsverksamhet och trots sin stora detaljrikedom icke innehållit bestämmelser, som varit avpassade för det enklare byggnadssätt, som utmärker lantmannabyggnader, särskilt ekonomibyggnader.

De sakkunniga ha då det gällt städernas arbetskostnader påtalat ojämn-

142 Kungl. Majus proposition nr 251.

heten i prissättningen. Liksom det därvid understrukits, att fullständigt lika resultat över huvud icke kunna uppnås vid ackordsprislistomas tillämpning under varierande yttre förhållanden, är det anledning att för landsbygdens del framhålla samma sak. Förhållandena på den enskilda arbetsplatsen, väderleken och många andra omständigheter kunna liksom den enskilda arbetarens yrkesskicklighet och vana vid olika arbetsmoment förorsaka betydande variationer i ackordsöverskotten. En felaktig avvägning av prissättningen för olika arbeten måste dock sägas föreligga, då vissa arbetsmoment erfarenhetsmässigt i betydande antal fall ge särskilt stora eller särskilt små överskott i förhållande till de genomsnittliga. Mycket höga förtjänster för vissa detaljarbeten falla lätt i ögonen och åstadkomma betydande förargelse; de bidraga till att misskreditera ackordsbetalningens principer.

Att en dylik ojämnhet föreligger intygas från flera håll.

Enstämmigt betygas också, att ackordspriserna för vissa vanligen förekommande arbetsmoment äro oproportionerligt högt satta. Särskilt synes detta gälla vissa delar av ackordsprislistorna för träarbete. Ett sådant i allmänhet förhållandevis enkelt arbete som formsättning utpekas ofta som för högt prissatt; enligt några uppgifter har överskottet härför i vissa fall uppgått till 200 %.

Det synes även vara en allmän erfarenhet, att överskotten bli onormalt stora på enklare träarbeten vid uppförande av ekonomibyggnader. Härvidlag synes redan nomenklaturen i prislistorna mycket illa svara till landsbygdens förhållanden och föranleda ovisshet och meningsskiljaktigheter rörande tolkningen. Det förhållandevis enkla arbete det här gäller skulle sannolikt kunna med tillfredsställande noggrannhet värderas enligt betydligt enklare mätningssystem än det, som nuvarande ackordsprislistor medföra, om ett ackordssystem över huvud skall tillämpas. Såväl krångligheten i användningen av nuvarande prislistor som de onormalt höga ackordsöverskotten för relativt enkla arbeten, vilka till en betydande del skulle kunna utföras av icke särskilt kvalificerat folk och för vilka en jämförelse mellan byggnadsarbetarnas och andra på landsbygden tillfälligt sysselsattas förtjänster därför ter sig naturlig, gör att ett på nuvarande ackordsprislistor grundat ackordssystem på landsbygden framkallar ett icke obefogat motstånd.

Skall ett ackordssystem över huvud användas på landsbygdens byggnadsarbeten, framstår det därför enligt de sakkunnigas uppfattning som ovillkorligen nödvändigt, att särskilda för dylikt arbete avsedda prislistor utarbetas. En tillämpning av samma prislistor som i städerna och andra större samhällen synes olämplig så snart det rör sig örn andra arbeten än uppförandet av bostäder. Det utredningsarbete, som de sakkunniga låtit särskilda experter utföra beträffande städernas ackordsprislistor, har åsyftat att ur dessa rensa ut de mest betydande oriktigheterna i prissättningen och även örn listorna härigenom kommit att bli något bättre även för landsbygden, ha dock de speciella landsbygdsproblemen därvidlag icke kunnat beaktas, över huvud är utarbetandet av ett ackordsprissystem på ett område, där sådant tidigare icke förekommit, förenat med betydande svårigheter och torde förut-

143 Kungl. Majus propositio?i nr 251.

sätta att erfarenhet under icke alltför kort tid samlas av en provisorisk tilllämpning av vissa ackordssatser. Det har därför icke varit möjligt för de sakkunniga att på den korta tid, som stått till deras förfogande, få utarbetat ens en provisorisk ackordsprislista för landsbygdens förhållanden.

Av än större betydelse än det nu anförda är för bedömningen av frågan örn lämpligheten av ett ackordsprissystem för byggnadsarbeten på landsbygden följande omständigheter. På landsbygden äro gränserna mellan olika yrken vanligen mindre utpräglade än i städerna. Det är sålunda ett önskemål att landsbygdens eget folk skall kunna användas i den utsträckning detta låter sig göra för litet av varje och därvidlag även kunna hjälpa till vid byggnadsarbeten. Detta önskemål framstår ur flera synpunkter som berättigat. Det rena jordbruksarbetet växlar sålunda avsevärt i omfattning under olika årstider. En del av den arbetskraft, som är erforderlig vid jordbruket under den brådaste tiden vid skörden, måste för sin bärgning kunna sysselsättas med annat arbete under andra tider av året. Sedan gammalt har sådant arbete även stått till förfogande. Emellertid har den ekonomiska utvecklingen efter hand till industrin överfört åtskillig verksamhet, som tidigare under mera primitiva former bedrivits på landsbygden. Denna utveckling har medfört ökad produktivitet och höjt välstånd. Det är emellertid därför icke klart, att en fortsättning av densamma kan äga rum på alla punkter. Det arbete som direkt knyter sig till den fasta egendomen och de levande inventarierna, tillkommer givetvis i första hand de jordbrukande. I viss utsträckning synes byggnadsarbetet naturligt böra fogas in i dessas övriga sysselsättning.

Ett sådant säsongutjämningsproblem reser sig icke endast för de inom jordbruket arbetande. Så små, som de enskilda arbetsobjekten äro då det gäller byggandet på landsbygden, måste det uppstå betydande svårigheter för en specialiserad byggnadsarbetarkår att erhålla en någorlunda jämn sysselsättning. Växlingarna av arbetsplats måste vara rätt täta och vid flertalet tillfällen måste en längre eller kortare tid komma att förlöpa, innan nytt arbete kan erhållas. Erfarenheten lär också att landsbygdens byggnadsarbetare ha en stor arbetslöshetsrisk; inom byggnadsarbetarfackförbundens landsbygdsavdelningar är arbetslösheten i allmänhet större än inom avdelningarna i städerna. Arbetstiden per år blir därför för byggnadsarbetarna på landsbygden rätt kort; även under så gynnsamma år som slutet av 1930-talet haft att uppvisa, torde den genomsnittliga arbetstiden för dessa icke ha varit mer än 1 200—1 500 timmar per år. Om dessa byggnadsarbetare skola erhålla en i förhållande till andra arbetargrupper rimlig bärgning trots att de endast kunna erhålla arbete som byggnadsarbetare kanske halva året, mäste de för varje arbetad timme erhålla en ersättning, som vida överstiger timlönen för andra arbetarkategorier på landsbygden. Att belasta byggnadskostnaderna därmed — vilket i viss mån kan sägas ske, i den mån städernas ackordsprislistor komma till användning och timförtjänsterna därmed komma upp till en nivå av inemot 2 kr. (över 50% överskott på timlöner örn 1:20—1:30 kr.) — synes icke rimligt. Byggnadskostnaderna böra knappast ökas mod vad

144 Kungl. Majds proposition nr 251.

som erfordras för att försörja byggnadsarbetarna under den tid, som de icke bygga- En sådan belastning, som för övrigt saknar motsvarighet inom något annat yrke, skulle i alltför hög grad hämma en byggnadsverksamhet, som ur såväl sociala och folkmedicinska som jordbruksekonomiska skäl framstår som högeligen önskvärd. De arbetare, som utföra byggnadsarbete på landsbygden, böra därför vara i hög grad intresserade av att för egen del erhålla en säsongutjämning eller rättare säsongutfyllnad i sin sysselsättning, t. ex. en kombination av jordbruksarbete och byggnadsarbete.

För jordbrukarna är det givetvis av vikt att byggnadskostnaderna, och särskilt de kontanta utgifterna för byggnaders uppförande, hållas nere. Den naturahushållning, som ännu utmärker landsbygden i betydande utsträckning, tvingar jordbrukarna att själva utföra så mycket arbete som möjligt. Deras bidrag med virke från egen skog och andra egna material spela även stor roll. Det är bl. a. även därför, som de nuvarande ackordsprislistornas tillämpning framstår som olycklig; de fördyra sålunda särskilt användningen av trä, som jordbrukarna i betydande utsträckning själva producera, och öka i stället användningen av andra material, vilka inköpas.

På landsbygden bosatta arbetare böra i största möjliga utsträckning ha tillfälle att deltaga i förekommande arbeten. Detta önskemål innebär, att avlöningssystemet måste vara så beskaffat att det icke lägger hinder i vägen för utnyttjande även av för speciella yrken mindre kvalificerad arbetskraft. Framförallt synes nuvarande ackordssystem hindra en dylik ordning. Ett ackordsarbete som omfattar hela arbetet måste, örn avsedd effekt skall uppnås, ettdera utföras av likvärdig arbetskraft eller eventuellt uppkommande ackordsöverskott fördelas på arbetslaget i förhållande till timlönen, som då måste vara fastställd med utgångspunkt från vederbörande arbetares kvalifikationer i förhållande till varandra. Intet av dessa båda system kan för ernående av anförda önskemål vara att rekommendera. En annan utväg vore visserligen att de olika arbetsmomenten uppdelades och att ackordslistor endast upprättades för sådant arbete för vilkets utförande krävdes speciellt utbildad arbetskraft. Även denna utväg synes bereda så stora svårigheter för arbetets planläggning och utförande att ej heller den kan rekommenderas. Användbarheten av landsbygdens arbetskraft växlar från fall till fall och det kan sålunda ej uppdragas någon generell regel för var gränsen mellan den specialutbildade och den från landsbygden direkt anställda arbetskraften skall gå. Även örn detta vore möjligt skulle uppdragsgivaren få så stora svårigheter i fråga örn övervakning och fördelning av arbetet att även ur denna synpunkt systemet synes förkastligt.

Å andra sidan är ett väl avvägt ackordssystem förenat med vissa fördelar, som icke helt böra lämnas ur räkningen. I och för sig är det givetvis riktigt att lönen utmäts efter det uträttade arbetet och icke efter blotta närvaron på arbetsplatsen. En riktig betalning efter själva arbetsprestationen torde stimulera arbetstakten och befrämja yrkesskickligheten. Vid ackordsbetalning kan övervakningen på arbetsplatsen inskränkas. Kvaliteten av det utförda arbetet

145 Kungl. Majus proposition nr 251.

torde närmast påverkas i gynnsam riktning av ackordsbetalning; icke fullgott arbete torde nämligen utan särskild ersättning få göras örn. Av dessa och åtskilliga andra anledningar synes utvecklingen icke endast inom industrin utan också inom jordbruket gå mot allt mera ökad användning av ackordslönesystemet under det att tidlönesystemet i samma mån inskränkes.

Det anförda avser närmast det egentliga byggnadsarbetet. För sådana specialiteter som exempelvis rörlednings- och elektriska installationer ställer sig frågan på ett i viss mån annat sätt. Dessa arbeten torde i huvudsak knappast kunna utföras av annan än särskild yrkesutbildad arbetskraft. Rörande det för denna lämpligaste avlöningssystemet råda olika meningar. Från jordbrukarnas sida framställes många gånger önskemålet att även detta arbete helt skall utföras på timlön i den tron, att kostnaderna därigenom skulle bli lägre än om det utföres mot ackordsbetalning. Från installationsföretagens sida synes däremot ackordssystemet föredragas dels därför att företagen då lättare kunna beräkna kostnaderna, dels därför att den övervakning, som vid tidlönsarbete erfordras, är svår att ordna. Däremot finnas på arbetsgivaresidan önskemål örn ett slopande av den fasta ackordsprislistans tillämpning på landsbygden och en övergång till ett system av s. k. fria ackord, d. v. s. överenskommelse örn priset i varje särskilt fall mellan ifrågavarande arbetsgivare och arbetare.

Byggnadskostnadssakkunniga vilja uttala att det synes dem önskvärt, att arbetsmarknadens parter noga undersöka, huruvida icke speciella överenskommelser kunna träffas för landsbygden, vilka taga sikte på att avlägsna de anledningar till missnöje, som åberopats som skäl för ändring av nuvarande system.

De sakkunniga dryfta till sist avtalsförhållandena på landsbygden och konstatera därvid inledningsvis, att kollektivavtal avseende byggnadsarbetet på landsbygden i hela riket icke förekomma. Anledningen härtill finna de vara, att landsbygdens arbetsmarknad endast i begränsad utsträckning blivit berörd av organisationssträvandena. Härom anföres i huvudsak följande.

Sålunda finnas blott vissa ansatser till bildandet av arbetsgivaresammanslutningar av byggnadsentreprenörer på landsbygden, medan sammanslutningssträvandena på arbetaresidan heller icke, även örn de på senare år gjort betydande framsteg, nått så långt, att alla arbetare äro medlemmar i organisationerna. Ur denna synpunkt sett sammanhänga de motsättningar, som gjort sig gällande ifråga örn lönebildningen för byggnadsarbetare på landsbygden, med att vi just nu uppleva en organisationssträvandenas brytningstid på detta område. Att därvid från den ena sidan bruk gjorts av blockadvapnet är knappast något enastående; dylikt har under motsvarande tider förekommit på många andra områden av arbetsmarknaden, där en viss pacificering sedermera, då organisationerna på ömse sidor vuxit sig starka, åstadkommits.

Det övergångstillstånd, som rått under de senaste åren, kan icke karakteriseras som gynnsamt för någon part. Tillämpningen av de för helt andra än landsbygdens förhållanden uppgjorda ackordsprislistorna har på sina håll

Bihang till riksdagens protokoll 1941. 1 sami. Nr 251. 79011 10

146 Kungl. Maj-.ts proposition nr 251.

haft uppenbart orimliga verkningar. Landsbygdsbefolkningen har svårt att förstå nödvändigheten av den i avtalen med oorganiserade arbetsgivare intagna organisationsklausulen, vilken stipulerar att endast medlemmar i den avtalsslutande organisationen få anlitas för utförande av arbetet. Båda dessa förhållanden ha medverkat till uppkomsten av en social oro, vilken bl. a. återspeglat sig i många av de i ett föregående avsnitt refererade svaren på de sakkunnigas rundskrivelse angående byggnadskostnaderna på landsbygden.

Såvitt de sakkunniga kunna se, finnes för ett uppordnande av förhållandena på landsbygdens arbetsmarknad vad gäller byggnadsarbeten ingen annan väg än den, som på andra områden redan tidigare beträtts och som består däri, att organisationer på ena sidan mötas av organisationer på den andra, vilka sedan genom inbördes avtal åstadkomma en reglering av förhållandena. Att tillgripa en tvångslagstiftning för landsbygdens del för att förhindra en sådan utveckling, som på andra områden redan ägt rum, torde icke vara att rekommendera.

På arbetaresidan ha efter hand byggnadsfackförbunden erhållit en växande anslutning även på landsbygden. I viss mån företräder emellertid även svenska lantarbetareförbundet vissa byggnadsarbetareintressen.

På arbetsgivaresidan saknas ännu en representativ organisation. Svenska byggnadsindustriförbundets medlemmar äro huvudsakligen verksamma i städerna och de stadsliknande samhällena och sakna därför i allmänhet intresse för landsbygdens förhållanden. Förbundet har tvekat ifråga örn lämpligheten att inom sin organisation upptaga egentliga lantbyggmästare, enär svårigheterna ansetts vara stora att vid sammankoppling av avtalsförhållandena i städerna och på landsbygden ernå för den senare lämpliga villkor. Förbundets avtal med lokalavdelningarna av byggnadsfackförbunden gälla endast de olika samhällena med närmaste omgivning inom viss i avtalen fastställd omkrets.

Svenska lantarbetsgivareföreningen är icke heller skickad att tillvarataga arbetsgivareintressena ifråga örn byggen på landsbygden. Till föreningen äro nämligen i huvudsak endast större jordbrukare anslutna.

Någon fastare sammanslutning av byggmästare och entreprenörer på landsbygden existerar icke heller. Ansatser till dylika organisationer ha emellertid på senare år förekommit.

Under sådana förhållanden och då fortfarande en väsentlig del av byggnadsarbetet inom jordbruket utföres av jordbrukarna i egen regi, skulle bildandet av en jordbrukarnas egen sammanslutning för tillvaratagandet av deras intressen ifråga örn byggnadsarbeten för dem sannolikt utgöra den bästa lösningen av här diskuterade problem. Närmast tillhands ligger, att någon redan existerande jordbrukaresammanslutning upptager dessa frågor på sitt program. En möjlighet är, att den inom Sveriges lantbruksförbund nyligen bildade riksorganisationen, Lantbruksförbundets byggnadsförening, på sitt program även upptar arbetslönefrågorna. Denna organisation torde visserligen icke kunna uppträda som arbetsgivareförening i vanlig mening,

147 Kungl. Maj:ts proposition nr 251.

men en allmän principöverenskommelse mellan densamma och byggnadsfackförbunden, vilken skulle vara bindande för de senare och utgöra en rekommendation från den förra till jordbrukarna, skulle — örn den kunde åstadkommas — vara av värde. I densamma finge ingå bestämmelser såväl rörande löner som rörande avgränsningen mellan olika arbetarekategorier. Huruvida ett ackordssystem däri skulle ingå eller uteslutande timlönssystem föreskrivas, finge givetvis bli de ifrågakommande parternas sak att bestämma. Yäljes den förra utvägen, torde utarbetandet av en särskild ackordsprislista för landsbygden bli nödvändigt. Även området för dess tillämpning finge därvid fastställas, varvid måste tillses, att jordbrukarna icke hindras från att i önskvärd utsträckning själva deltaga i byggnadsarbetet.

Då olägenheterna av tillämpningen av för städerna utarbetade ackordsprislistor äro så stora, att de i det närmaste utgöra ett absolut hinder för byggnadsverksamhet på landsbygden, vilja de sakkunniga rekommendera en provisorisk överenskommelse örn tillämpning av timlön för byggnadsarbeten på landsbygden, intill dess en mera definitiv överenskommelse kan träffas.

Yttrandena.

De sakkunnigas behandling av landsbygdens byggnadsfrågor har från vissa håll betecknats som alltför kortfattad och schematisk. Socialstyrelsen framhåller sålunda, att framställningen skulle blivit mera givande, om byggnadsproblemen på landsbygden uppdelats på vissa kategorier, t. ex. bostadsbyggnader inom förorter till större samhällen, bostads- och ekonomibyggnader inom andra delar av landsbygden, med iakttagande av uppdelning å jordbruksfastigheter och andra fastigheter.

Styrelsen framhåller vidare, att det ej är riktigt att ur bostadssynpunkt betrakta landsbygdeins befolkning som en enhet, ett betraktelsesätt som kommer till synes i betänkandet. Byggnads- och bostadsfrågorna te sig nämligen väsentligt olika för olika grupper och områden. För de större jordbrukarna är byggnadsfrågan närmast ett problem örn användandet av gårdens egen arbetskraft — understundom även ett ackords- eller entreprenadproblem. För de mindre lantbrukarna eller därmed likställda har byggnadsfrågan mera framträtt som ett löne- och materialanskaffningsproblem. För andra bostadsbyggare slutligen träder frågan örn lönesystemet i förgrunden. Länsstyrelsen i Västernorrlands län anser, att den föreliggande utredningen i alltför stor utsträckning tar sikte på rådande förhållanden inom byggnadsverksamheten och bostadsmarknaden i Stockholm och de större städerna. Det kan med hänsyn därtill ifrågasättas, om icke de sakkunnigas uttalanden i olika avseenden skulle hava erhållit en något annan utformning, därest ej huvudsakligast storstadsförhållandena fått ligga till grund för utredningen.

De framlagda förslagen ha däremot i stort sett vunnit anslutning. Behovet av rådgivning i landsbygdens byggnadsfrågor har sålunda praktiskt taget enhälligt vitsordats. Uttalanden i denna riktning föreligga från bland annat domänstyrelsen, lantbruksstyrelsen, egnahemsstyrelsen, de

148 Kungl. Majlis proposition nr 251.

flesta länsstyrelserna, riksförbundet landsbygdens folk, Sveriges lantbruksförbund samt hushållningssällskapens ombud.

I fråga om rådgivningens närmare utformning och organisation har man från flera håll påpekat vikten av att rådgivningen icke blir alltför centralt betonad. Egnahemsstyrelsen anför sålunda bland annat följande.

Enligt egnahemsstyrelsens uppfattning ha de sakkunniga huvudsakligast vidrört den sida av problemet, som berör byggnadsfrågornas tillrättaläggande i stort. Ser man på de enskilda fallen, omfattar enbart styrelsens verksamhet åtskilliga tusen byggnadsföretag årligen. Oavsett storleken kräva alla dessa företag ritningar, arbetsbeskrivningar och annan rådgivning i allmänhet. Byggnadsplatserna böra besökas i samband med projekteringen. Tillsyn bör också förekomma under arbetets gång. Allt detta nödvändiggör uppenbarligen en viss decentralisering av verksamheten. Enligt styrelsens mening bör man sträva efter en specialutrustad centralorganisation, vilken bland annat bedriver för verksamheten erforderliga utredningar, utarbetar standardritningar och administrerar det hela i stort, samt att vid lokala organ skall finnas byggnadsteknisk sakkunskap i sådan omfattning, att de med hjälp av centralorganisationens anvisningar kunna tillfredsställande handha den direkta rådgivningen.

Det är också nödvändigt, att de krafter, som på olika håll arbeta för att åstadkomma ett förbättrat byggnadsskick på landsbygden bringas att samverka, Beträffande själva byggnadsrådgivningen synes ett samordnande vara möjligt att uppnå genom det samarbete, varmed man räknat och som delvis redan tillämpats mellan domänstyrelsen, egnahemsstyrelsen och lantbruksförbundets byggnadsförening. Vad beträffar byggnadssakkunskapen ute i länen, torde egnahemsstyrelsen ännu någon tid böra samla erfarenheter genom att söka sig fram på olika vägar, allt eftersom förhållandena skifta från en plats till en annan. Inom sådana områden, där byggnadskonsulent finnes hos hushållningssällskapet, har egnahemsorganisationen ofta sökt kontakt med denne. Inom skånelänen har samarbete med lantmännens byggnadsförening i Lund förekommit. För länen närmast Stockholm har ett samarbete med lantbruksförbundets byggnadsförening diskuterats och torde här ganska snart vara att förvänta en positiv lösning. Även länsarkitekter, stadsarkitekter och privatpraktiserande fackmän med rent praktisk utbildning ha inkopplats i egnakemsorganisationens rådgivningsverksamhet. Styrelsen knyter förhoppningar till det samarbete, som inletts nied lantbruksförbundets byggnadsförening men har här velat framhålla, att den direkta byggnadsrådgivningen varken kan eller bör få förlora sin kontakt nied den lokala verksamheten.

Lantbruksstyrelsen och länsstyrelsen i Älvsborgs län kritisera båda de sakkunnigas uttalande, att rådgivningsfrågorna icke kunna tillfredsställande lösas genom anställandet av byggnadskonsulenter i de olika länen, knutna till hushållningssällskap eller andra organ, och framhålla att just inom hushållningssällskapen finnes den kompletterande sakkunskap tillgänglig, som byggnadskonsulenten eventuellt själv ej behärskar. Länsstyrelsen tillägger för sin del följande.

Denna länsstyrelse har varit i tillfälle att på nära håll iakttaga gagnet av jordbrukskonsulterande verksamhet vid hushållningssällskap. Härvarande Älvsborgs läns norra hushållningssällskap har nämligen i samarbete med sällskapets dåvarande egnahemsnämnd sedan år 1935 haft anställd en högskole-

149 Kungl. Maj:ts proposition nr 251.

bildad arkitekt med efterföljande specialutbildning på lantmannabyggnader som byggnadskonsulent. Verksamheten visade sig redan första året vara så gagnande, att länets södra hushållningssällskap, vars ekonomi är något svagare än det norras, ingav till 1936 års ombudsmöte en motion, vilken år 1937 gav anledning till en ombudens hemställan örn bidrag till anställande av byggnadskonsulenter vid sällskapen. Verksamheten vid norra sällskapet har nu så utvecklats, att hos konsulenten äro anställda fyra byggnadsingenjörer och två andra biträden. Verksamheten har kunnat bedrivas under för såväl sällskapet som den jordbruksidkande befolkningen mycket gynnsamma villkor.

Härmed är ej sagt, att icke ett centralt med hög och specialiserad sakkunskap utrustat byggnadskontor kan bliva till nytta som rådgivare till de lokala byggnadskonsulenterna. Men dessa senare måste i första rummet finnas och de måste beredas arbetsförhållanden, som underlätta såväl deras intima kontakt med den jordbrukande befolkningen som med den lokala sakkunskapen på jordbrukets område. Båda dessa önskemål bli synnerligen väl tillgodosedda genom konsulenternas anknytning till hushållningssällskapen och genom dessa till de visserligen förstatligade, men fortfarande i intim kontakt med sällskapen arbetande egnahemsnämnderna.

Lantbruksstyrelsen tillägger för sin del bland annat följande.

Den lokala rådgivningen är emellertid endast en del av vad som erfordras. Bör provning av maskiner och redskap för jordbrukets behov nedlägger sedan länge det allmänna betydande kostnader i avsikt att giva jordbrukarna råd vid anskaffning. Förslag örn betydligt utvidgad organisation på detta område har nyligen framlagts. Inköpen av maskiner och redskap jämte underhåll beräknades för åren 1935—1937 till i medeltal 72 miljoner kronor årligen. För samma tid beräknades ny- och ombyggnads- samt underhållskostnaderna enbart för jordbrukets ekonomibyggnader till 75 miljoner kronor. Läggas härtill motsvarande kostnader för bostadsbyggnader, torde den genomsnittliga årskostnaden överskrida 100 miljoner kronor. Efter vad här anförts synes det vara en åtgärd av största vikt, att en kontinuerlig provnings- och undersökningsverksamhet kommer till stånd. Enligt lantbruksstyrelseiis mening är bildandet av lantbruksförbundets byggnadsförening ett initiativ värt erkännande. Det är icke osannolikt, att ifrågavarande förening kan utvecklas till att bliva det centrala organ för bland annat provnings- och undersökningsverksamhet, varom nyss talats. Emellertid är ifrågavarande verksamhet jämte den lokala rådgivningen en fråga av så stor och krävande natur, att det torde kunna ifrågasättas, örn icke det allmännas medverkan torde bliva nödvändig, därest inom kort tid resultat av större räckvidd skola uppnås. Särskilt när det gäller rådgivning till de många mindre jordbrukarna kan man knappast vänta, att de skola uppskatta fördelarna härav i tillräcklig grad för att vilja åtaga sig därmed förenade kostnader. I syfte att åvägabringa snabbast möjliga lösning på denna viktiga fråga vill lantbruksstyrelsen ifrågasätta, örn icke nya utredningsmän borde tillkallas att i samråd med representanter för lantbruksförbundets byggnadsförening utreda denna fråga samt uppdraga riktlinjer för och inkomma med förslag rörande här skisserade provnings-, undersöknings- och rådgivningsverksamhet. För utredning rörande den lokala rådgivningen torde den ifrågasatta utredningen böra samråda med hushållningssällskapsutredningen.

Av intresse i detta sammanhang torde vidare vara vissa iakttagelser och förslag som framlagts i en vid kooperativa förbundets yttrande fogad, inom

150 Kungl. Maj:ts proposition nr 251.

förbundets arkitektkontor utarbetad promemoria. I fråga om jordbrukets byggnader anföres i denna promemoria bland annat följande.

Jordbruksbyggnaderna lia under de senare åren ständigt fördyrats, icke minst beroende på att man övergivit äldre, billigare konstruktioner av trä och övergått till sådana av tegel, betong och järn. Man utför nu ofta ladugårdar med väggar av tegel, golv av betong, bjälklag av betong, dubbla, kopplade fönster, i en del utrymmen kakelbeklädnad o. s. v. Härigenom ha lantbrukets ekonomibyggnader kommit i ungefär samma klass som fabriksbyggnader.

Huruvida den förändring, som här skett och fortfarande sker, är lycklig och riktig, kan ej utan vidare avgöras. Å ena sidan kan man hävda, att en produktion av fullgoda produkter fordrar förstklassiga byggnader och att därför kostnadsökningen är ofrånkomlig, å andra sidan kan man framhålla, att de nuvarande byggnadskostnaderna äro onaturligt höga i förhållande till värdet av jordbrukets produktion och att det därför är nödvändigt att de sänkas.

Någon ledtråd för bedömningen av dessa frågor torde en jämförelse med andra slag av produktionsbyggnader kunna ge. Det vore då kanske naturligast att jämföra olika slag av produktionsbyggnader med hänsyn till relationen mellan byggnadskostnaden och värdet av den i byggnaden utförda förädlingen. Förädlingsvärdet skulle då utgöra skillnaden mellan priset på den färdiga varan och råvaran. Då, inte minst för jordbrukets byggnader, en beräkning av detta värde ställer sig ytterligt svår, skall här i stället användas värdet av den färdiga varan på produktionsorten. I stället för byggnadskostnaden anföres byggnadsvolymen. I vissa avseenden kan en dylik jämförelse även vara mer belysande än den först anförda. För att förenkla jämförelsen kan det vara lämpligt att välja å ena sidan ladugården och å andra industrier av olika karaktär. För att förenkla jämförelsen antages här att ouppvärmda förvaringsutrymmen i värde motsvara en tredjedel av motsvarande varmbonade utrymmen. Man skulle då kunna komma till en »reducerad volym» genom att till volymen för de varmbonade utrymmena lägga en tredjedel av de övriga utrymmena (skulle, magasiner etc.).

För ladugårdar av nu oftast förekommande typ och storlek kan denna reducerade volym uppskattas till i medeltal 70 kubikmeter per ko. I efterföljande tabell räknas för enkelhetens skull med en ladugård med 10 kor.

Även örn sammanställningen ej kan göra anspråk på att ge annat än en ungefärlig uppfattning örn skillnaden mellan produktionsvärdet i industrins och lantbrukets byggnader, torde man dock ha rätt att antaga att för lant-

151 Kungl. Majlis proposition nr 251.

brukets byggnader årsproduktionen, räknat per kubikmeter byggnadsvolym, är ofantligt mycket mindre än för industribyggnader i allmänhet.

Härav följer, att lantbruksprodukternas pris i mycket högre grad influeras av byggnadskostnaderna än andra produktionsvarors.

Om man bortser från inverkan av eventuella ändringar i den allmänna prisnivån, torde man med viss grad av sannolikhet kunna antaga, att den ovan använda »reducerade volymen» för ladugårdsbyggnader kommer att utgöra 40 och för industribyggnader 60 kronor per kubikmeter. För räntor, amorteringar, försäkringar etc. antages en årlig utgift av 8 procent av byggnadssumman. Följande värden skulle då erhållas:

Medeltal

av 5 olika Ladugårdar industrier

Årsproduktion i kronor per kubikmeter reducerad volym

Byggnadskostnad per kubikmeter reducerad volym ......

Årskostnaden för byggnaderna per kubikmeter .........

Dito uttryckt i procent av årsproduktionen ...............

258:16 60: — 4: 80 1.9

10: — 40: — 3:20 32.0

De i denna tabell anförda siffrorna kunna ej göra anspråk på att ge annat än en ungefärlig uppfattning av det sannolika förhållandet. Man torde dock ha rätt draga den slutsatsen, att örn en minskning av byggnadskostnaderna för industrin ej kan medföra någon större inverkan på industriprodukternas pris, så skulle däremot en minskning av ladugårdsbyggnadernas framställningskostnader till hälften medföra en möjlig reduktion av ladugårdsprodukternas pris av 10 procent eller mer. Härmed avses, som torde framgå av det föregående, ej en sänkning av nuvarande produktpriser utan en sänkning av de produktpriser, som skulle bli nödvändiga, om nuvarande byggnadssätt och därav följande byggnadspriser bleve rådande.

Det kan förefalla, som örn den här exempelvis anförda reduktionen av byggnadspriserna med 50 procent vore en orimlighet. Så torde dock icke vara förhållandet.

Besparing i byggnadskostnaderna kan nås dels genom en sänkning av standarden, dels genom sådana minskningar i byggnadsvolymen och förenklade konstruktioner, som medföra ringa eller betydelselösa ändringar i byggnadens allmänna standard. Örn man bortser från de rena lyxutföranden, som på sina håll förekommit, är en sänkning av den nu brukliga standarden ej önskvärd. Avsevärda besparingar kunna dock ernås även utan försämring av byggnaden.

Lantmannabyggnader göras nu i mycket stor utsträckning onödigt stora. Så äro ofta båspallar onödigt långa, gångar onödigt breda och framför allt planlösningen som helhet ej utarbetad med tillräcklig hänsyn till största sparsamhet med utrymmet. Den mindre och medelstora gårdens ekonomibyggnader erbjuda ett mycket svårlöst planproblem, på vilket hittills alldeles för litet arbete nedlagts. Det torde därför ej innebära någon överdrift, örn man antager, att det skulle visa sig möjligt att minska byggnadernas samtliga totalmått med 15 procent, mot vad som nu allmänt är brukligt. Detta innebär en besparing av byggnadsvolymen med 38.5 procent.

Lantmannabyggnadernas konstruktionsproblem ha hittills studerats ganska litet, i varje fall i förhållande till det arbete, som nedlagts på utarbetande av lämpliga konstruktioner för andra slag av byggnader. Inom andra områden vunna erfarenheter kunna ej direkt tillämpas på lantmannabyggnaderna på grund av de speciella krav som här ställas och de speciella förhållanden som i övrigt råda vid uppförandet av dem. Det förefaller därför ej vara otroligt,

152 Kungl. Maj:ts proposition nr 251.

att ett intensifierat studium av dessa problem skulle kunna leda till konstruktioner, vilka äro högst väsentligt billigare än nu brukliga utan att byggnaderna försämras. Örn man, vilket ej torde vara orimligt, antager att besparingar av 20 procent i kostnaderna för lantbruksbyggnadernas konstruktioner vöre möjlig, skulle detta, tillsammans med ovannämnda besparing av byggnadsvolymen, leda till en sammanlagd minskning av byggnadskostnaden med 51 procent.

Med stöd av vad sålunda anförts har arkitektkontoret föreslagit igångsättande av en intensiv försöksverksamhet på detta område. Värdet av den av de sakkunniga förordade undervisningen och rådgivningen är i högsta grad beroende av vad man har att lära bort. Som förhållandena nu ligga till, äro lantmannabyggnadernas problem alltför litet studerade för att dylik verksamhet skall kunna medföra önskad nytta.

De sakkunniga ha ej förordat direkta stödåtgärder för att få i gång ett byggande av ladugårdar. Om dylika dock skulle visa sig önskvärda, vore det till stor fördel, örn de även inriktades på direkta praktiska försök. Ett statsunderstött ladugårdsbyggande skulle då, även örn det skedde i helt liten skala, kunna medföra avsevärda och bestående fördelar.

Vad härefter angår frågan örn stipendier för byggnadstekniker samt örn utbildningen av byggnads!Örman och byggnadsarbetare för landsbygden ha de sakkunnigas förslag härutinnan vunnit anslutning hos bland andra lantbruksstyrelsen, egnahemsstyrelsen och riksförbundet landsbygdens folk.

Lantbruksstyrelsen erinrar således örn att styrelsen i annat sammanhang framlagt förslag örn statsstipendier till arkitekter och agronomer som äro villiga utbilda sig för jordbrukets speciella byggnadsbehov. De av de sakkunniga föreslagna enmånadskurserna för småbrukare och byggnadsarbetare finner styrelsen vara ägnade att till en del fylla den stora brist på kunniga byggnadsarbetare, som i regel finnas på landsbygden. Styrelsen anser dock icke utbildningsfrågan härmed vara löst utan föreslår, att densamma i sin helhet göres till föremål för närmare utredning.

Egnahemsstyrelsen förordar, att de framlagda förslagen bliva föremål för åtgärder, men erinrar örn att viss statsunderstödd utbildningsverksamhet redan bedrives på detta område genom samfundet för hembygdsvård.

Riksförbundet landsbygdens folk anser lantbruksförbundets byggnadsförening vara skickad att i fortsättningen bli det centrala organ, som är behövligt i utbildningsfrågor. Förbundet anser sig böra understryka det framträdande behovet av en utökad yrkesutbildning hos byggnadsförmän och byggnadsarbetare på landsbygden, ej minst bland dem, som redan nu såsom ägare av småbruk äro bosatta därstädes och som äro inställda på att genom byggnadsarbete skaffa sig kompletterande inkomster.

Statskontoret har för sin del avstyrkt förslaget örn stipendier för arkitekter, ingenjörer och agronomer för studier i landsbygdens byggnadsfrågor samt förklarat sig icke vara övertygat örn behovet av de föreslagna enmånadskurserna.

Kungl. Majus proposition nr 251. 153

I övrigt hava knappast några erinringar framställts mot de sakkunnigas utbildningsförslag.

Den av de sakkunniga ifrågasatta åtgärden att lantbrukarna borde för nedbringande av byggnadskostnaderna, centralisera materialinköpen har tillstyrkts av bland andra domänstyrelsen, lantbruksstyrelsen, egnahemsstyrelsen, hushållningssällskapens ombud, riksförbundet landsbygdens folk och Sveriges lantbruksförbund.

De sakkunnigas uttalanden rörande arbetslönerna vid byggande på landsbygden samt de på detta område framlagda rekommendationerna har mötts av stark kritik från arbetareorganisationernas sida.

Samverkande byggnadsfackförbunden anföra med instämmande av svenska elektriska arbetareförbundet och svenska målareförbundet sålunda bland annat följande.

De sakkunnigas arbete på detta område har säkerligen varit förenat med stora svårigheter, men det synes icke ha företagits erforderlig sovring av inlämnade uppgifter.

Det är nödvändigt att skapa ett utgångsläge för diskussionen, örn det skall vara möjligt att på ett förnuftigt sätt bedöma landsortsproblemen. Frågeställningen blir då: skall man isolera landsorten från städer och tättbebyggda samhällen genom att medgiva helt andra arbetsvillkor för den egentliga landsbygden, eller skall man sträva efter att utjämna löneläget? Väljer man den första metoden, kommer detta logiskt att medföra, att klyftan mellan stad och land skärpes, skillnaden i levnadsstandard blir större, med resultat att »flykten från landet» utan tvivel kommer att taga ny fart vid första lämpliga tillfälle. Det gick att upprätthålla en sådan klyfta i löneläge och arbetsvillkor, så länge organisationerna voro ett mer eller mindre okänt begrepp och så länge kommunikationerna voro svårtillgängliga. Nu har man moderna kommunikationer och moderna organisationer även på landsbygden, och det är därför oriktigt, örn man tror, att man i längden skall kunna upprätthålla en sådan klyfta, och varje försök i sådan riktning kommer att misslyckas. Den enda hållbara riktlinjen, då det gäller att bemästra landsortsproblemen, är därför att sträva efter att utjämna de skiljaktigheter i löne- och arbetsvillkor, som hittills varit rådande. Denna riktlinje för arbetet måste man hålla i minnet, då man nu går att behandla detaljproblemet örn byggnadskostnaderna på landsbygden, enär man annars förr eller senare råkar in i en återvändsgränd. Av den statistik, som upptagits av svenska byggnadsträarbetareförbundet framgå några belysande siffror angående ackordsförtjänsterna på landsbygden. I 26 avdelningar, som ha sin verksamhet förlagd på den egentliga landsbygden, har upptagits noggrann statistik över allt det arbete, som utförts på ackord inom dessa avdelningars verksamhetsområde.

Av dessa siffror framgår, att 1,134 medlemmar, i timlönegruppen I.20, i medeltal haft 498 ackordstimmar per år, vilka lämnat en medelförtjänst å 48.1 procent eller inklusive timlönen 1 krona 74 öre per timme, överskott per år utgjorde 280 kronor 40 öre. Arbetslösheten var under detta högkonjunkturår 31.9 procent i medeltal.

Dessa siffror äro inga hopplockade siffror. De omfatta 26 typiska landsortsavdelningar, och i uppgifterna lia medtagits allt utfört ackordsarbete. Ackordssumman har minskats med 2 procent, vilket belopp utgör arvode för dem som utföra mätningsarbetet.

Förutsatt att man över huvud taget erkänner ackordssystemet måste det

154 Kungl. Majus proposition nr 251.

vara svårt att resa några egentliga invändningar mot nu anförda siffror. Återstår de s. k. toppresultaten och påståendet om att städernas ackordsprislistor icke äro tillämpliga på landsbygden. Yad gäller det första vilja vi framhålla att vi icke ha något intresse av ojämn prissättning. Det är emellertid omöjligt att komma ifrån olika ackordsresultat, och förtjänsterna per timme räknat komma att växla även efter en justering, oavsett hur samvetsgrant och noga en sådan justering företagits. Varierande förtjänster bero nämligen i mycket hög grad på rent individuella fysiska förutsättningar och yrkesskicklighet samt på hur arbetet ledes. Beträffande påståendet att ackordsprislistorna icke skulle vara avvägda efter landsbygdens enklare arbetsutförande måste det framhållas, att ett sådant påstående icke grundar sig på faktiska förhållanden. Prislistorna äro specificerade med hänsyn till olika arbeten, i stort sett torde arbetena utföras på samma sätt på landsbygden som i städerna, vilket ju även framgår av att ackordsförtjänsterna äro lägst i landsorten. Förekommande detaljpriser kunna ju alltid ställas under diskussion, men eventuella erinringar mot vissa detaljer kunna under inga förhållanden motivera påståendet örn att jDrislistorna icke lämpa sig för landsbygden.

Som ett väsentligt skäl för att slopa prislistorna har anförts, att jordbrukarnas egen arbetskraft skulle kunna utnyttjas för byggnadsarbete. Detta skäl förefaller oss minst sagt anmärkningsvärt. Under åratal har man klagat över att arbetskraften för jordbruket icke räcker till, man har genom arbetsmarknadskommissionen drivit en omfattande propaganda för överflyttning av arbetare från byggnadsindustrin till jordbruket, och så kommer man nu och vill använda jordbrukets egen arbetskraft för byggnadsarbete, trots att dessa arbetare helt naturligt måste vara okvalificerade för detta arbete. Detta måste vara motsatsen till rationell drift och god ordning. Vi äro medvetna örn att det uppstår perioder av större och mindre brådska vid jordbruket men med hänsyn till att det rent allmänt sett råder brist på arbetskraft för jordbruksarbete, kan det icke föreligga något trängande behov att i nämnvärd utsträckning använda jordbrukets egen arbetskraft för byggnadsarbeten. Vi göra tvärtemot gällande att det för byggnadsarbete på landsbygden behövs dugliga yrkesarbetare, och därför bör man inte genom mindre väl övertänkta åtgärder söka nå fram till arbetsformer, som försämra förutsättningarna att åt landsorten tillförsäkra en god yrkesarbetarekår.

De sakkunnigas förslag örn att för viss övergångstid slopa ackordsprislistorna på landsbygden kunna vi — med åberopande av vad ovan anförts — under inga förhållanden biträda. Efter mångårigt organisationsarbete på landsbygden ha vi undan för undan skapat en god ordning inom stora områden. Detta organisationsarbete har varit till gagn för arbetarna på landsbygden. Innan dessa blevo organiserade, voro de helt prisgivna åt arbetsgivarnas godtycke. De rapporter, som de sakkunniga inhämtat angående lönerna i orter utan organisationer, bära ett tydligt vittnesbörd härom. Lönerna lia varierat mellan 50—60 och upp till 90 öre per timme.

Landsorganisationen i Sverige håller det inte för uteslutet att i åtskilliga punkter en justering eller komplettering av ackordsprislistorna är motiverad beträffande landsbygden. En på grundval av sådan bearbetning uppgjord särskild »landsbygdslista» kan måhända vara ägnad att motverka den känslobetonade ovilja mot ackordssystemet såsom sådant, som nu förefinnes bland jordbrukarna, och som säkerligen bland annat sammanhänger med dessas uppfattning örn de nuvarande listorna såsom typiska »stadslistor». Något sakligt skäl för en dylik differentiering synes emellertid inte föreligga,

155 Kungl. Majda proposition nr 251.

då för den egentliga landsbygden speciella arbetsmoment ju kunna prissättas inom ramen för nu gällande listor. Mot ett system med särskilda listor torde också kunna åberopas tillämpningssvårigheter i vissa fall. Landsorganisationen finner vidare -—- med hänsyn till de speciella svårigheterna att åstadkomma en säsongutjämning på landsbygden -— det vara förklarligt örn man från byggnadsfackens sida sökt trygga utkomstmöjligheterna för de egentliga, yrkesutbildade byggnadsarbetarna på landsbygden genom en avtalsmässig monopolisering av arbetstillfällena, men lika förklarligt är örn man från jordbrukarnas sida motsätter sig en sådan politik. En ur båda parternas synpunkt rimlig lösning av dessa intressemotsättningar är — framhåller landsorganisationen — en trängande social angelägenhet.

Ett betydande antal statliga myndigheter har däremot i sina yttranden i stort sett vitsordat de sakkunnigas uppfattning och biträtt deras förslag. Följande sammandrag av vissa yttranden torde vara belysande:

Socialstyrelsen. De svårigheter, som uppkommit å landsbygden, äro i stor utsträckning beroende av speciella omständigheter, av vilka särskilt torde böra framhållas de under senare år allt mera framträdande kraven på tilllämpandet av ackordsbetalning efter prislistor, vilka i regel utarbetats för endast stadsförhållanden. De slag av byggnadsverksamhet, som förekomma på landet, äro i vissa hänseenden väsentligt artskilda från de i städerna förekommande. Styrelsen vill därför instämma i vad de sakkunniga framhållit om olägenheten av att de för städer och stadsliknande samhällen utarbetade ackordsprislistorna oförändrade användas på landsbygden. En framkomlig väg synes socialstyrelsen vara ett fortsatt allmänt användande av tidlönesystem inom jordbruksbygder. Det torde böra framhållas, att det är utomordentligt viktigt, att jordbruksarbetarna icke förhindras att bedriva byggnadsverksamhet.

Byggnadsstyrelsen. Yad arbetskostnaderna beträffar ger den av de sakkunniga verkställda utredningen vid handen, att det på senare år tillämpade ackordssystemet verkar synnerligen otillfredsställande. På landsbygden bosatta arbetare böra i största möjliga utsträckning hava tillfälle att deltaga i förekommande arbeten, men avlöningssystemet måste i så fall vara så beskaffat, att det icke lägger hinder i vägen för utnyttjande även av för speciella yrken mindre kvalificerad arbetskraft. Då framförallt nuvarande ackordssystem hindrar en dylik anordning, är det önskvärt, att möjligheterna undersökas för att träffa speciella överenskommelser rörande löner m. m. för landsbygden.

Domänstyrelsen. Då det gäller arbetskostnaderna på landsbygden visar styrelsens erfarenhet att i dessa ligger den största kostnadsökningen. En i mycket hög grad bidragande orsak härtill är ett nästan allmänt införande av ackordsprisbetalning. Det förefaller som om ackordslistorna uppgjorts främst med tanke på städers och andra samhällens byggnadsverksamhet. De uppgjorda listorna ha icke beaktat eller avpassats för det i de flesta fall enklare byggnadssätt, som utmärker lantmannabyggnader, särskilt ekonomibyggnader

156 Kungl. Maj:ts proposition nr Sol.

och torde icke lia tagit nödig hänsyn till de lägre levnadskostnaderna på landsorten. Ackordslön änsterna ha varit särskilt höga vid uppförandet av monteringsfärdiga byggnader samt stall- och ekonomibyggnader.

Lantbruksstyrelsen. Styrelsen har tidigare i sitt yttrande föreslagit tillkallande av nya utredningsmän för uppdragande av riktlinjer och avgivande av förslag rörande undersöknings-, provnings- och rådgivningsverksamhet, i vad avser jordbrukets byggnader. Styrelsen vill nu ifrågasätta, örn icke sagda utredningsmän även borde få till uppgift att undersöka i vad mån frågan örn arbetslönerna kan tillfredsställande lösas genom samarbete mellan nu befintliga organisationer och örn så ej är fallet uppgöra förslag till bildande av härför lämpliga organisationer. Vidare torde samma utredningsmän böra få till uppgift att söka åstadkomma överenskommelse av innebörd att enbart timlön tillämpas vid byggnadsarbeten inom jordbruket, i vart fall intill dess för ifrågavarande byggnadsarbeten mera lämpade ackordsprislistor hunnit utarbetas. I samband härmed torde utredningsmännen böra beakta, att överenskommelsen blir sådan att jordbrukets egen arbetskraft kan utnyttjas för handräcknings tjänst och andra uppgifter, för vilka kvalificerad arbetskraft icke erfordras, samt att hinder icke möter för byggmästare att själv deltaga i arbete.

Egnahemsstyrelsen. Uppenbarligen är frågan örn arbetskostnadernas lämpliga anpassning med hänsyn till landsbygdens betalningsförmåga ett mycket svårt problem, som kräver allvarliga överväganden av de olika parter, som beröras av detsamma. Därest ett betalningssystem med timlön som basis icke kan genomföras, är det enligt egnahemsstyrelsens mening ofrånkomligt, att de nuvarande grunderna för ackordsbetalning upptagas till omprövning, ty, såsom ackordsprissättningen tills dato utformats, har det icke kunnat undvikas att densamma i många avseenden haft olämpliga verkningar med hänsyn till landsbygdens byggnadsföretag.

Länsstyrelsen i Södermanlands län. De sakkunniga ha beträffande byggnadskostnaderna på landsbygden inskränkt sig till att, efter utredning angående materielkostnader, lönestegring, ackordssystem och avtalsförhållanden, uppdraga vissa riktlinjer för åstadkommande av kostnadssänkning. Emot vad de sakkunniga i sådant hänseende anfört synes i princip intet vara att erinra. Länsstyrelsen vill för sin del i detta sammanhang endast understryka nödvändigheten av, att möjlighet beredes för jordbrukets egen arbetskraft att i önskvärd utsträckning deltaga i förekommande byggnadsarbeten.

Länsstyrelsen i Jönköpings län. Länsstyrelsen vill kraftigt understryka vikten av att arbetsvillkoren för byggnadsverksamheten på den rena landsbygden uppmärksammas. Det nu gällande kollektivavtalssystemet på området, som tillkommit och utvecklats under hänsynstagande helt till byggnadsindustrins villkor och möjligheter i städer, enkannerligen större sådana, måste verka i hög grad betungande och svårhanterligt för landsbygdens förhållanden.

Länsstyrelsen i Kronobergs län. Länsstyrelsen vill understryka önskvärd-

Kungl. Maj:ts proposition nr 251. 157

heten av att särskilda ackordspriser och timlöner bliva tillämpliga vid landsbygdens byggnadsverksamhet.

Länsstyrelsen i Blekinge län. Man torde i fråga om lösandet av landsbygdens byggnadsfråga knappast kunna komma någon vart utan att det i nu ifrågavarande avseende uppdrages en gräns å ena sidan mellan städer och stadsliknande samhällen och å andra sidan den rena landsbygden; att vidare på denna rena landsbygd skapas organisationer å ena sidan mellan arbetsgivare — jordbrukare och lantbyggmästare i samarbete på ett eller annat sätt — och å andra sidan landsbygdens byggnadsarbetare; samt att slutligen mellan dessa organisationer avtalas örn särskilda prislistor för landsbygden (timlönsprislistor och, i den mån ackordssystemet anses böra komma till tillämpning även på landsbygden, jämväl ackordsprislistor).

Länsstyrelsen i Hallands län. De nuvarande ackordsprislistorna äro icke lämpade för landsbygdens förhållanden. Skall arbete på ackord där vinna insteg, behöva särskilda ackordstariffer för landsbygdens enklare byggnadsenheter, särskilt ekonomibyggnaderna, utarbetas.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län. Utredningen visar med fullkomlig klarhet det hotande nödtillståndet vid landsbygdens byggnadsverksamhet. Landsbygden kan ej som städerna bära de senares byggnadskostnader. De äro prohibitiva. Förfallna bostäder och försummade ekonomibyggnader komma att öka bondens svårigheter liksom stadens lockelse.

Yad landsbygden nu främst begär, är ett visst ekonomiskt stöd till rådgivning och upplysning och att för övrigt få vara i fred och skyddas mot från städer och samhällen utgående monopolsträvanden på bvggnadsväsendets område.

Huvudproblemet är att söka hindra den begynnande utbredningen av städernas byggnadskostnader till landsbygden. I motsats mot i städerna kunna på landet endast i undantagsfall besparingar vinnas genom sänkning av byggnadsstandarden. Tvärtom är en höjning av lantarbetarbostadens liksom ladugårdens standard behövlig. Den springande punkten är arbetslönen och framförallt städernas ackordssystem, vilket överfört till landet förhindrar byggnadsverksamheten.

Medverkande, ofta ledande, vid jordbrukets byggnadsarbeten måste vara jordbruksarbetarna själva med lön för sitt kvalificerade arbete i proportion till gängse avtalade lantarbetarlöner. För övrigt bör arbetet utföras företrädesvis av landsbygdens egna yrkesmän, gärna med biträde av de samhällenas yrkesmän, som äro villiga arbeta på landsbygdens villkor. Då jordbrukets egna arbetare komma att ingå i arbetarstammen och jordbrukarna äro arbetsgivare är naturligt, att den ena avtalsslutande parten bör vara en sakkunnig och förhandlingsvan jordbrukarsammanslutning. Ehuru endast omfattande en del av jordbrukarna torde svenska lantarbetsgivareföreningen bäst fylla dessa villkor. Av föreningen ingångna avtal torde för flertalet bli, om ej bindande, så i varje fall normgivande.

Länsstyrelsen i Västmanlands län. I fråga örn den dryga posten arbetslöner torde man på landet liksom i städerna få sätta sin lit till de överens-

158 Kungl. Maj:ts proposition nr 251.

kommelser som kunna träffas mellan de olika parterna på arbetsmarknaden, och varigenom väl bör kunna skapas en väsentlig förbättring även för landsbygden trots dess i mycket säregna arbetsförhållanden.

I fråga om dessa måste särskilt understrykas, att väsentlig frihet ifråga örn både valet mellan arbete mot timlön eller mot ackord och utnyttjandet även för speciella yrkesarbeten av mindre kvalificerad arbetskraft ovillkorligen måste tillförsäkras landsbygdens arbetsföretagare.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län. Då de för städerna gällande ackordsprislistoma icke synas lämpade att omplaceras på landsbygden med dess från städerna helt skilda förhållanden, torde, på sätt de sakkunniga anfört, en reglering av arbetslönerna böra komma till stånd genom överenskommelse om tilllämpning av timlön för byggnadsarbeten på landsbygden.

Länsstyrelsen i Västerbottens län. Länsstyrelsen delar helt de sakkunnigas enhälligt uttalade mening att det vore önskvärt örn arbetsmarknadens parter noggrant undersökte, huruvida icke speciella avtal kunde träffas för landsbygden och att, intill dess en mer definitiv överenskommelse kan komma till stånd, provisoriskt överenskommes örn tillämpning av timlön på landsbygden.

I samma riktning gå uttalanden från svenska landskommunernas förbund, svenska landstingsförbundet, riksförbundet landsbygdens folk, hushållningssällskapens ombud, Sveriges lantbruksförbund och svenska arbetsgivareföreningen.

Departementschefen.

Hedan ur sysselsättningssynpunkt är det betydelsefullt, att byggnadsproduktionen för jordbrukets behov kan bedrivas i något så när normal omfattning. Jag erinrar örn lantbruksstyrelsen i det föregående återgivna uppgift, att under åren 1935—1937 byggnadskostnaderna för jordbrukets ekonomibyggnader uppgått till i medeltal 75 miljoner kronor per år medan motsvarande kostnader för jordbrukets bostadsbyggande uppskattats till 25 miljoner kronor per år. Sysselsättningsmöjligheterna komma att bliva väsentligt större under närmaste tiden, örn de belopp, vilka jag i det följande föreslår till en utökad bostadsförbättringsverksamhet, bliva utnyttjade av landsbygdens folk. Byggnadskostnadfernas höjd torde emellertid förhindra att byggnadsverksamheten för närvarande kan bedrivas i den utsträckning som skulle motsvara föreliggande behov.

Det framgår av såväl byggnadskostnadssakkunnigas utredning som av ett stort antal av remissvaren, att kostnaderna för jordbrukets byggnader anses stå i dålig proportion till den avkastning jordbruket kan ge. Det synes vara tre olika faktorer, som i ogynnsam riktning påverka kostnaderna: materialpriserna äro onormalt höga, den byggnadstekniska sakkunskapen är otillfredsställande och lönesystemet synes icke avpassat efter på landsbygden rådande särskilda förhållanden, speciellt då det gäller jordbrukets ekonomibyggnader.

Kungl. Maj:ts proposition nr 251.

159 Inom jordbruket är numera det ekonomiska föreningsväsendet i regel väl utvecklat. Då jordbrukare skola förse sig med byggnadsmaterial äger emellertid ännu ingen samverkan rum, örn jag undantar en organisation i Skåne. Då den enskilde jordbrukarens behov av material i regel enligt sakens egen natur är ganska obetydligt, nödgas han finna sig i en relativt hög prissättning. Statsingripanden härutinnan utöver dem, som ske genom priskontrollnämnden, torde knappast komma ifråga, men det förefaller som om en utvidgning av jordbrukarnas föreningsväsende för åstadkommande av kollektiva inköp av byggnadsmaterial vore i hög grad påkallad och borde kunna göra åtskilligt gagn. Avsikten synes vara att i lantbruksförbundets byggnadsförening skapa ett centralt organ på detta område.

Nästan samtliga yttranden från myndigheter och sammanslutningar inom jordbruket äro ense därom, att en organisation för teknisk rådgivning i byggnadsfrågor är av synnerlig vikt. Inom några län har till hushållningssällskapen knutits konsulenter, som utöva dylik verksamhet. Av särskilt intresse är vad länsstyrelsen i Älvsborgs län i sitt yttrande anfört örn de gynnsamma verkningarna av sådant konsulentskap inom Älvsborgs läns norra hushållningssällskap. Bredvid en decentraliserad rådgivningsverksamhet utföres uppenbarligen ett betydelsefullt arbete på detta område av samfundet för hembygdsvård. Därjämte synas stora förhoppningar knytas även på detta område till den verksamhet, som kan komma att utövas av lantbruksförbundets byggnadsförening.

De försök som alltså hittills gjorts att skapa organ för rådgivning och upplysning beträffande landsbygdens byggnadsfrågor, ha enligt samstämmiga vittnesbörd mötts med stort intresse och ha givit vid handen, att värdefulla resultat kunna vinnas på dessa vägar. För att påskynda och giva stadga åt rådgivningsverksamhetens utveckling förefaller det mig som örn staten borde ingripa stödjande i större omfattning än som har skett hittills.

Det är chefens för jordbruksdepartementet avsikt att låta verkställa en utredning i syfte att utröna, hur en effektiv organisation av rådgivningsverksamheten beträffande såväl planläggningen och det tekniska utförandet av byggandet som gemensam upphandling av byggnadsmaterial snabbt skall kunna skapas liksom i vad mån den bör vara centraliserad eller decentraliserad. Under förutsättning att riksdagen ej har något att erinra däremot, ämnar jag föreslå att av anslaget till bostadsförbättringsbidrag ett belopp av högst 200,000 kronor må användas till bestridande av kostnader för rådgivningsverksamhet i landsbygdens byggnadsfrågor.

Yad arbetskostnaderna beträffar anmärkes det i ett flertal yttranden, att de prislistor, som tillämpas vid jordbrukets byggnader, äro uppbyggda på förhållandena i städerna och därför föga lämpade för landsbygden. Detta gäller i främsta rummet ackordspriserna, som anses onödigt fördyra U2)pförandet av nödvändiga ekonomibyggnader i de jordbruksbygder, vilka indragits under byggnadsfackförbundens rayoner. Byggnadskostnadssakkunniga anse, att ackordssättningen för byggnader vid jordbruket bör revideras och följa sina egna linjer, skilda från de ackordssatser, som gälla för husbyggnaderna i

160 Kungl. Maj:ts proposition nr 251.

städer och stadsliknande samhällen. I avvaktan på tillkomsten av sådana särskilda landsbygdsprislistor, anpassade efter den speciella karaktären hos jordbrukets byggnader, borde byggnadsarbetet å landsbygden utföras mot timlön. Denna byggnadskostnadssakkunnigas mening understödjes i de flesta avgivna remissvaren. Att förhållandena på detta område icke äro tillfredsställande ordnade bestrides av byggnadsfackförbunden, men man har svårt att undandra sig det intrycket, att klagomålen i viss mån äro berättigade.

Landsorganisationen menar, att en särskild »landsbygdslista» måhända vore ägnad att motverka den känslobetonade ovilja mot ackordssystemet, som förefinnes bland jordbrukarna, ehuru något sakligt skäl för dess införande icke synes föreligga, då speciella arbetsmoment för den egentliga landsbygden torde kunna prissättas inom ramen för eljest gällande listor. I övrigt förklarar sig landsorganisationen »finna det vara förklarligt, örn man från byggnadsfackens sida söker trygga utkomstmöjligheterna för egentliga yrkesutbildade byggnadsarbetare på landsbygden genom en avtalsmässig monopolisering av arbetstillfällena, men lika förklarligt att man från jordbrukarnas sida motsätter sig en sådan politik. En ur båda parternas synpunkt rimlig lösning av dessa intressemotsättningar är», säger landsorganisationen, »en trängande social angelägenhet».

Enligt de sakkunnigas uppgifter ligga byggnadsträarbetarnas, byggnadsgrovarbetarnas och målarnas årsinkomster på den egentliga landsbygden vid omkring 2,000 kronor per år eller snarast lägre än de genomsnittliga årsinkomsterna för industriarbetarna i lägsta dyrortsgrupp. Dessa låga årsinkomster sammanhänga uppenbarligen med de mycket korta arbetssäsongerna på landsbygden, varför byggnadsarbetarna där måste, liksom vissa andra säsongarbetargrupper på landsbygden, komplettera sina inkomster genom sysselsättning utanför yrket.

Då byggnadskostnaderna anses vara alltför höga men trots detta byggnadsarbetarna få nöja sig med låga inkomster erfordras det mycken god vilja å ömse sidor för att åstadkomma en tillfredsställande överenskommelse. Jordbrukarnas önskemål att utan hinder av organisationerna kunna till byggnadsarbeten anlita bygdens folk synes vara fullt legitimt.

Liksom ifråga om övrig byggnadsverksamhet lär man då det gäller landsbygdens byggnader beträffande löner och arbetsvillkor i första hand vara hänvisad till avtalsuppgörelser mellan parterna. Förutsättningen för att en ur alla parters synpunkt önskvärd utveckling av byggnadsverksamheten för jordbrukets behov skall komma till stånd torde vara att vederbörande parter kunnat enas örn att arbetet må kunna utföras mot tidion. Detta torde icke utesluta, att överenskommelser örn för sagda byggnadsarbeten lämpade ackordsprislistor träffas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 251.

161 Tertiärlån till viss bostadsbyggnadsverksamhet.

I skrivelse den 21 oktober 1940 har statens byggnadslånebyrå meddelat, att under tiden intill den 30 juni 1940 42 ansökningar örn tertiärlån inkommit till ett sammanlagt belopp av omkring 2,200,000 kronor, av vilka 28 stycken, motsvarande ett lånebelopp av i runt tal 1,650,000 kronor, blivit slutligt eller preliminärt beviljade av byrån. Vid tidpunkten för byråns skrivelse hade preliminärt beviljats lån för ytterligare cirka 464,000 kronor, varjämte ansökningar örn tillsammans ungefär 2,400,000 kronor då voro under förberedande behandling å byrån.

Härefter anför byrån.

Genom den stagnation inom byggnadsindustrin, som för närvarande uppstått, kommer helt säker en mer eller mindre kännbar bostadsbrist bli rådande inom en del samhällen, och i dessa samhällen bör produktionen av nya bostäder i första hand stimuleras med utlämnande av tertiärlån.

I sådana samhällen däremot, som redan ha ett större bostadsöverskott och där ingen nämnvärd brist på bostäder emotses, bör vid beviljandet av tertiärlån framhållas nödvändigheten av att hälsovårdsmyndigheterna och kommunerna se till att utdömningar av mindervärdiga och bristfälliga bostäder ske i samma tempo som nyskapandet av bostäder.

På grund av de ovissa förhållanden, som äro rådande för närvarande, kan byggnadslånebyrån ej lämna något på reella kalkyler grundat förslag örn medelsbehovet för denna låneverksamhet.

Byrån har slutligen förklarat sig utgå från att ett anslag av 10,000,000 kronor för nästa budgetår skulle komma att täcka det legitima behovet av tertiärlån och hemställt, att detta belopp äskas för ändamålet.

Sedermera har byggnadslånebyrån i skrivelse den 17 december 1940 framhållit, att läget på arbetsmarknaden kunde så snabbt förändras, att det borde tagas i övervägande örn icke en medelsanvisning i annan ordning än den förut angivna vore lämplig. Med utgångspunkt härifrån har byrån föreslagit anvisande av medel till tertiärlån med dels 10,000,000 kronor å tilläggsstat för innevarande budgetår dels ock 2,000,000 kronor å riksstaten för nästa budgetår.

Departementschefen.

I anledning av förevarande framställningar torde jag få hänvisa till vad jag i det föregående anfört i fråga örn tertiärlånegivningen.

Lån för ombyggnad av bostadshus i städer och stadsliknande samhällen.

[Kungörelse den 29 maj 1936 (nr 215) örn lån för ombyggnad av bostadshus i städer och stadsliknande samhällen, ändrad genom kungörelse nr 219/1938.]

Centralorgan för låneverksamheten är statens byggnadslånebyrå. Låneverksamhet må förekomma endast i kommun, som åtagit sig att enligt författningens föreskrifter utan kostnad för statsverket eller låntagare förmedla

Bihang till riksdagens protokoll 1941. 1 sami. Nr 251. iso 4i 11

162 Kungl. Maj:ts proposition nr 251.

lån av ifrågavarande art. Lån må utgå endast å ort, där sådan byggnadsverksamhet, för vilken lån sökes, icke utan dylikt statligt stöd kan beräknas inom den närmare tiden komma till stånd i den omfattning, som befinnes lämplig med hänsyn till bostadsförhållandena å orten, därvid hänsyn skall tagas även till läget på arbetsmarknaden.

Ombyggnadslån utgå för främjande av sådant byggnadsföretag, som avser ombyggnad i städer och stadsliknande samhällen av byggnader, huvudsakligen avsedda för bostäder. Med ombyggnad avses sådan ändring och modernisering av byggnad, som ej är att hänföra till löpande underhåll.

Vidare gäller, att lånet ej må överstiga a) en femtedel av summan av under statslånet liggande lån, b) femton procent av fastighetens eller tomträttens av byggnadslånebyrån godkända värde, c) femton procent av taxeringsvärdet samt d) halva ombyggnadskostnaden.

För lån skall ställas säkerhet, vilken skall bestå av inteckning i fastigheten eller tomträtten, liggande inom nittio procent av det godkända fastighetseller byggnadsvärdet respektive taxeringsvärdet.

Räntan utgör 43Ai procent och amorteringstiden är tjugofem år.

Lån må icke beviljas för byggnadsföretag, vilket jämväl utan statligt stöd kan väntas komma till stånd under den närmare tiden och ej heller för byggnadsföretag i vederbörande kommuns egen regi.

Ombyggnadslån utgå från den under statens utlåningsfonder upptagna Lånefonden för bostadsbyggande i städer och stadsliknande samhällen, vilken bildades med ingången av budgetåret 1935/36. Från fonden bestredos under nämnda budgetår lån till såväl nybyggnads- som ombyggnadsverksamhet, men sedan budgetåret 1936/37 har fonden varit avsedd allenast för ombyggnadslån. Till fonden ha hittills anvisats tillhopa 9,000,000 kronor. Under innevarande budgetår ha med hänsyn till den reservation, som beräknades föreligga vid budgetårets ingång, inga medel anvisats för ändamålet.

I skrivelse den 21 oktober 1940 har statens byggnadslånebyrå meddelat, att det å fonden odisponerade beloppet den 30 juni 1940 uppgick till 1,425.000 kronor, vilket belopp sedermera ställts till byråns förfogande för beviljande av ombyggnadslån.

Byrån anför härefter.

Under budgetåret 1939/40 visade det sig att efterfrågan på de statliga ombyggnadslånen var ganska ringa beroende på de ovissa förhållandena i följd av krigen. Numera ha inkommit en del förfrågningar örn dessa lån, vilket möjligen tyder på en större livaktighet inom denna gren av byggnadsverksamheten.

Byggnadslånebyrån, som förmodar att de till förfogande ställda medlen komma att täcka behovet även under budgetåret 1941/42, anser sig ej böra äska nya medel till fondens kapitalökning.

I en till socialdepartementet den 17 december 1940 inkommen skrivelse har emellertid byggnadslånebyrån ifrågasatt, huruvida icke av arbetsmarknadspolitiska skäl en medelsanvisning för ändamålet av 1,000,000 kronor å tilläggsstat för innevarande budgetår kunde vara motiverad.

Kungl. Majus proposition nr 251.

163 Departementschefen.

Flera skäl tala enligt min åsikt för lämpligheten arv en livligare verksamhet jaå detta område än den som bedrivits under den senare tiden. Jag vill sålunda än en gång erinra örn byggnadskostnadssakkunnigas utredning angående bostadsbehovet och bostadstillgången i landet samt örn nödvändigheten att skapa arbetstillfällen för de av krisen drabbade byggnadsarbetarna. I detta sammanhang vill jag vidare fästa uppmärksamheten på ett påpekande, som gjorts av kooperativa förbundet i dess över byggnadskostnadssakkunnigas betänkande avgivna yttrande. Förbundet uppger sålunda, att för närvarande överskott förefinnes beträffande större lägenheter, varemot en viss knapphet på mindre lägenheter gjort sig märkbar. I anledning härav rekommenderas ombyggnadsåtgärder, som syfta till utjämning av lägenhetstillgången. Även om man genom en dylik ombyggnadsverksamhet kan erhålla blott ett ringa tillskott av smålägenheter synes mig dock denna möjlighet att öka lägenhetsbeståndet böra tillvaratagas.

Med hänsyn till de kreditförbilligande åtgärder, som jag föreslagit i fråga örn nybyggnadsverksamhet, torde emellertid, örn icke villkoren för ombyggnadslånen göras förmånligare, dessa knappast bli särskilt efterfrågade. För mången fastighetsägare torde nämligen förräntningskostnaden för fastigheten ha stigit så pass mycket, att han icke blir benägen att på nuvarande villkor söka ombyggnadslån, om han samtidigt riskerar, att hus kunna nybyggas, vari med hänsyn till den föreslagna statliga räntegarantin lägenheter kunna utbjudas till lägre hyra än sådana som kunna tillkomma efter ombyggnad av äldre fastigheter. De stegrade byggnadskostnaderna måste också beaktas i detta sammanhang.

Ombyggnadslånen utformades ursprungligen såsom sidoordnade med de nybyggnadslån, som först infördes 1933 och sedermera kunna sägas ha återupptagits i tertiärlånens form, och med i stort sett enahanda villkor. Ombyggnadslånen kommo emellertid icke att beröras av den omformning av reglerna för tertiärlåneverksamheten, som åstadkoms genom beslut av 1940 års lagtima riksdag under intrycket av krisen på byggnadsmarknaden och på vilken de i det föregående framförda förslagen angående tertiärlån och kreditgaranti bilda en fortsättning och samtidigt en utvidgning till helt andra storleksmått. Det förefaller icke finnas skäl att under denna omformning och utvidgning av det statliga stödet åt den allmänna bostadsbyggnadsverksamheten ställa ombyggnadslånen vid sidan. Det synes tvärtom helt naturligt att låta ombyggnadsverksamheten inordnas under samma system för statlig finansiell medverkan som nybyggnadsverksamheten och då givetvis även under samma prövning och kontroll, särskilt i vad angår hyressättningen, som denna. Tekniskt synes detta icke möta några hinder, även örn vissa modifikationer och speciella legiér äro lämpliga, när det gäller ombyggnadsföretag. Jag föreslår sålunda att lån till ombyggnadsföretag skola kunna utgå efter i huvudsak samma grunder som tertiärlån till nybyggnadsföretag. Endast i ett par hänseenden bör lånets karaktär att avse ombyggnadsändamål föranleda avvikelser från

164 Kungl. Maj:ts proposition nr 251.

tertiärlåneverksamhetens allmänna regler. Den med lånet förbundna räntegarantin för underliggande kredit bör sålunda gälla endast i samband med ombyggnaden upptagna nya eller omplacerade lån. De regler för lånebeloppets bestämmande i förhållande till ombyggnadskostnaden samt för amorteringstid, som för närvarande gälla, böra även i fortsättningen tillämpas vid lån för ombyggnadsändamål. Vägledning vid bedömandet av hyresnivån i örnbyggnadshus torde kunna erhållas i materialet till 1939 års allmänna hyresräkning.

Vid bifall till vad jag sålunda föreslagit synes det mig lämpligt att de lån, som framdeles beviljas för ombyggnadsföretag betraktas som en särskild art av tertiärlån, vilka följaktligen böra utgå från samma anslag som dessa lån. Vid mina beräkningar av anslagsbehovet för tertiärlån har jag därför, såsom i det föregående framhållits, tagit hänsyn jämväl till behovet av medel för ombyggnadslån.

Enligt upplysningar, som jag nyligen inhämtat, finnes för närvarande å Lånefonden för bostadsbyggande i städer och stadsliknande samhällen ett odisponerat belopp av cirka 480,000 kronor. Vad därav ina kunna återstå vid budgetårets utgång synes böra överföras till tertiärlåneanslaget för nästa budgetår.

Bostadsförsörjning för mindre bemedlade, barnrika

familjer.

[Dels kungörelse den 4 september 1935 (nr 512) om lån och bidrag av statsmedel för beredande av hyresbostäder åt mindre bemedlade, barnrika familjer, ändrad genom kungörelser den 27 maj 1938 (nr 246) och den 28 juni 1940 (nr 668) dels ock kungörelse den 27 maj 1938 (nr 247) om lån och bidrag av statsmedel för beredande av bostäder i egnahem åt mindre bemedlade, barnrika familjer.]

Beträffande det huvudsakliga innehållet i förenämnda kungörelser torde jag få hänvisa till den å sidorna 12 och 13 i propositionen nr 237 till 1940 års lagtima riksdag intagna redogörelsen, till vilken endast är att lägga, att lån och bidrag till hyresbostäder från och med innevarande budgetår kunna, örn särskilda skäl därtill äro, utgå jämväl inom ort på den egentliga landsbygden. Vidare må anmärkas, att räntan å bostadsanskaffningslån, som slutligen beviljats under budgetåret 1940/41, fastställts till 4.i procent.

Under tiden från och med budgetåret 1935/36, då verksamheten på förevarande område inleddes, till och med budgetåret 1939/40, beviljades för ändamålet tillhopa 40,850,000 kronor, varav 5,350,000 kronor avsågo familjebidrag och 35,500,000 kronor utgjorde investeringar i den för ändamålet inrättade lånefonden. För innevarande budgetår ha beviljats respektive 2,400,000 kronor och 20,000,000 kronor, vadan alltså hittills 7,750,000 kronor anvisats för familjebidrag och 55,500,000 kronor tillförts lånefonden.

I övrigt torde jag beträffande utvecklingen på förevarande område få hänvisa till den i nyssnämnda proposition å sid. 2 och följande intagna allmänna översikten av den statliga bostadspolitiken sedan 1933.

165 Kungl. Maj:ts proposition nr 251.

Såsom förut erinrats har i årets statsverksproposition Kungl. Majit på min hemställan under femte huvudtiteln föreslagit riksdagen att i avbidan på särskild proposition i ämnet beräkna ett förslagsanslag av 3,000,000 kronor till främjande av bostadsförsörjning för mindre bemedlade, barnrika familjer. Vidare har Kungl. Majit föreslagit riksdagen att å kapitalbudgeten under statens utlåningsfonder till lånefonden för bostadsförsörjning för mindre bemedlade, barnrika familjer beräkna ett reservationsanslag av 5,000,000 kronor. Vid detta anslags beräkning förutsattes, att medel skulle anvisas jämväl å tillläggsstat för innevarande budgetår.

I skrivelse den 21 oktober 1940 har statens byggnacLslånebyrå framlagt förslag till anslagsäskanden för förevarande verksamhet under budgetåret 1941/42.

Byggnadslånebyrån har därvid inledningsvis meddelat, att intill den 21 oktober 1940 bostadsanskaffningslån beviljats för i runt tal tillhopa 40,660,000 kronor, varför alltså ett odisponerat belopp av 14,840,000 kronor då fanns. Vid samma tidpunkt förelågo ansökningar örn bostadsanskaffningslån för tillhopa omkring 8,600,000 kronor, varav cirka 7,000,000 kronor avsågo hyresbostäder och återstoden egnahem.

Då byggnadslånebyrån beräknat, att de odisponerade medlen skulle komma till användning under budgetåret 1940/41 och att för nästkommande budgetår bostadsanskaffningslån skulle kunna beviljas för omkring 15,000,000 kronor, har byrån funnit lämpligt föreslå anvisande av nämnda belopp för ändamålet.

I fråga örn familjebidrag har byggnadslånebyrån meddelat, att sådana intill den 12 augusti 1940 beviljats för ett årligt belopp av omkring 3,080,000 kronor. Under tiden fram till den 21 oktober 1940 beviljades ytterligare bidrag till ett belopp, som byrån uppskattat till ungefär 150,000 kronor.

Beträffande beräknandet av erforderligt anslag för nästa budgetår har byrån vidare meddelat, att detta stöter på stora svårigheter, då byrån ej på förhand kan förutse, från vilken tid de beviljade familjebidragen skola tagas i anspråk för de egnahem, som äro under arbete och skola uppföras under återstående del av innevarande år. Dessutom hava standardhyrorna för hyresbostäder i följd av ökade värmekostnader i regel måst höjas. För egnahemmen kommer, utom värmekostnaderna, även den för detta budgetår fastställda räntan å 4.i procent att inverka höjande på den årliga normala bostadskostnaden, som lägges till grund vid beräkningen av familjebidraget.

Med beaktande av vad sålunda anförts har byggnadslånebyrån hemställt örn ett anslag för familjebidrag under budgetåret 1941/42 av förslagsvis 3,000,000 kronor.

Sedermera har byggnadslånebyrån i en den 17 december 1940 till socialdepartementet inkommen skrivelse, under framhållande att läget på arbetsmarknaden kunde snabbt förändras, ifrågasatt huruvida icke ändrade anslagsdispositioner kunde vara lämpliga, och i sådant hänseende föreslagit, att till bostadsanskaffningslån måtte på tilläggsstat för budgetåret 1940/41 anvisas ett belopp av 12,000,000 kronor samt på riksstaten för nästkommande budgetår ett belopp av 5,000,000 kronor.

166 Kungl. Maj:ts proposition nr 251.

Departementschefen.

Vid bedömande av vilka åtgärder som böra vidtagas på förevarande område, bör man hålla i minnet, att verksamheten här är av betydelse icke blott ur bostadspolitisk utan även ur befolkningspolitisk synpunkt. Redan av dessa anledningar framstår ifrågavarande bostadsproduktion som en angelägenhet av stor vikt, och behovet av ytterligare stödåtgärder blir än mera markerat om man betänker, att en bostadsbrist kan ytterligare nedbringa den sedan krigsutbrottet sjunkande nativiteten. Härtill kommer nu ännu ett skäl att hålla verksamheten på detta område i gång, nämligen arbetslösheten bland byggnadsarbetarna.

De villkor, som gällt för bostadsanskaffningen till förmån för mindre bemedlade flerbarnsfamiljer, ha varit utformade med hänsyn till dessa familjers bostadsbehov och hyresbetalningsförmåga, Fram till utbrottet av krisen på byggnadsmarknaden ha dessa villkor visat sig i stort sett väl avpassade. Genom räntestegringen, som enligt den för bestämmandet av bostadsanskaffningslånets räntesats fastställda regeln under innevarande budgetår kommit att göra sig gällande även för dessa lån, byggnadskostnadsökningen samt stegringen av värmekostnaden och vissa onera har skett en höjning av standardhyrorna, som utgör en svår påfrestning för de barnrika familjerna, vilkas hyresbetalningsförmåga är synnerligen begränsad och under senare år sannolikt ytterligare minskats till följd av livsmedelskostnadernas uppgång. Särskilt ifråga örn hyreslägenheter för barnrika familjer ha de ändrade förutsättningarna betytt en nästan fullständig åtstrypning av nybyggnadsverksamheten till förmån för flerbarnsfamiljer. De skäl för speciellt stöd av de stora familjernas bostadsanskaffning, som föranlett verksamheten, föreligga fortfarande och måhända i än högre grad än tidigare. Då nu en allmän stödverksamhet för finansiering av bostadsbyggande är ifrågasatt, synas villkoren för den subventionerade bostadsbyggnadsverksamheten till förmån för barnrika familjer böra modifieras på sådant sätt, att dennas med starka sociala skäl motiverade förmånsställning bevaras.

Som bekant förräntas bostadsanskaffningslånen enligt en fast, vid lånets beviljande bestämd räntefot, vilken för varje budgetår bestämmes av Kungl. Majit. Räntan, som med minst en fjärdedels procent skall överstiga den genomsnittliga emissionsräntan för statsobligationer under näst föregående budgetår, har för innevarande budgetår fastställts till 4.i procent. Då räntefoten för de under 1940 emitterade statslånen torde uppgå till ungefär 4 procent, är således med nuvarande regler en höjning av räntefoten för bostadsanskaffningslånen oundviklig. Om man vidare betänker, att jag i det föregående förordat åtgärder i syfte att vid det vanliga bostadsbyggandet återföra kapitalkostnaden till 1939 års nivå — då räntan å bostadsanskaffningslånen under förra halvåret uppgick till 3.2 5 procent och under senare halvåret till 3.15 procent — synes fara föreligga, att bostadsanskaffningslånen kunna komma att mista sin hittills privilegierade ställning med påföljd att verksamheten kommer att helt avstanna. I varje fall torde verkningarna komma

167 Kungl. Majus proposition nr 251.

att göra sig gällande kraftigt beträffande hyreshusen. För att motverka en dylik effekt är det därför enligt min mening angeläget, att räntan på bostadsanskaffningslånen bestämmes enligt andra grunder än de nu gällande. Med hänsyn till ovissheten av den kommande ränteutvecklingen anser jag det mindre lämpligt att med utgångspunkt från emissionsräntan skapa en ny regel för bestämmandet av räntan å bostadsanskaffningslånen. Bättre torde då vara att intill dess stabilare ekonomiska förhållanden inträda bestämma räntefoten för bostadsanskaffningslån särskilt för varje budgetår. En lämplig räntefot för de lån, som utlämnas under nästa budgetår synes mig vara 3.2 5 procent, varigenom en återgång till de under budgetåret 1938/39 rådande förhållandena sker. Räntesänkningen nödvändiggör en viss avskrivning å anvisade medel. Frågan härom anmäles i vederbörligt sammanhang av chefen för finansdepartementet.

Denna räntereduktion torde vara tillfyllest, när det gäller egnahem för barnrika familjer; dessa finansieras nämligen från botten med bostadsanskaffningslån. Beträffande hyreshus är förhållandet emellertid ett annat. Hittills har förutsatts, att 50 procent av fastighetskostnaden skall finansieras med lån, anskaffat på öppna marknaden; dessa fastigheter belastas sålunda med höjd räntekostnad för bottenlån. Det kunde tänkas en anordning med kreditgaranti, knuten till bostadsanskaffningslånet, av den art, som förut föreslagits beträffande tertiärlånen, som medel att reducera kapitalkostnaden för hyreshus för barnrika familjer. Enklare synes dock vara att även beträffande hyreshus låta — såsom gäller i fråga örn egnahem —■ bostadsanskaffningslån utgå även som bottenlån. En återgång till det hittillsvarande finansieringssättet torde dock vara lämplig, så snart det allmänna ränteläget så tillåter.

Örn riksdagen godtager dessa förslag till modifikationer, förefaller det nödvändigt att tillämpa dem även beträffande de fastigheter, som tillkommit under det senaste året och därvid belastats med höjd ränta dels på bostadsanskaffningslånet, dels (beträffande hyreshus) på bottenlånet. Dessa fastigheter skulle eljest komma i en mycket ogynnsam särställning. Jag förordar, att räntan på bostadsanskaffningslån, beviljade efter 1 juli 1940, sänkes i nivå med den för nya lån föreslagna, 3.2 5 procent.

Enligt uppgift från statens byggnadslånebyrå finnas i under föregående . år byggda hyresfastigheter för barnrika familjer placerade bottenlån till ett belopp av 1,353,000 kronor med av krisförhållandena betingad, höjd räntesats. Enda utvägen att eliminera verkan härav, vilken helt belastar de barnrika familjerna, synes mig — ehuru vissa betänkligheter kunna anföras däremot — vara att Kungl. Majit gives rätt att efter ansökan bevilja ett tillskott till det årliga bidraget till ifrågavarande fastigheter, beräknat efter skillnaden mellan bottenlånets och bostadsanskaffningslånets räntesatser och avsett att reducera standardhyrorna. Här nämnda tillskott torde lämpligen böra utgå från samma anslag som familjebidragen, d. v. s. det under femte huvudtiteln upptagna förslagsanslaget till Främjande av bostadsförsörjning för mindre bemedlade, barnrika familjer.

I skrivelse den 22 april 1941 har hyresgästernas riksförbund påpekat, att

168 Kungl. Maj:ts proposition nr 251.

de höjda värmekostnaderna belasta de barnrika familjerna synnerligen hårt, samt föreslagit dels en ökning av hyresavdragen i fastigheter för barnrika familjer, dels ett rabattsystem vid inköp av bränsle för övriga barnrika familjer. Framställningen har remitterats till socialstyrelsen och byggnadslånebyrån. Så snart ärendet blivit färdigberett, har jag för avsikt att underställa Kungl. Maj:t de förslag, som kunna visa sig erforderliga. Om det icke visar sig möjligt att realisera förslaget örn ett rabattsystem vid inköp av bränsle för alla barnrika familjer, finnas dock vissa skäl, som tala för åtgärders vidtagande för de familjer, som bo i nu ifrågavarande fastigheter. Det synes nämligen uppenbart, att bränsleprisernas höjning särskilt starkt drabbat dessa familjer, då deras hyror tidigare kalkylerats att just motsvara självkostnaderna; dessa familjer ha samtidigt i högre grad än andra hushåll känt bördan av höjda kostnader för övriga levnadsförnödenheter. Man kan befara, att de barnrika familjerna i åtskilliga fall antingen måste söka sig tillbaka till billigare, sämre lägenheter eller också nödgas att anlita fattigvården. En tänkbar utväg för att förhindra en sådan utveckling vore införandet av ett speciellt kristillägg till familjebidraget, högst av sådan storlek, att de stegrade bränslekostnaderna kompenseras. Yisar sig detta vara en framkomlig väg och riksdagen icke framställer någon erinran emot att denna väg beträdes, har jag för avsikt att föreslå, att nämnda kristillägg till familjebidraget utgår ur förslagsanslaget till främjande av bostadsförsörjning för mindre bemedlade, barnrika familjer.

Yad härefter angår själva medelsbehovet vill jag först nämna, att enligt uPP§t^er, sorn jag under hand inhämtat, en reservation av lånemedel för närvarande förefinnes, vilken uppgår till ungefär 10,500,000 kronor. Då man emellertid förväntar, att Stockholms stad inom den närmaste tiden kommer att ansöka örn lånemedel till ett belopp av 6,000,000 kronor torde behållningen böra nedräknas till 4,500,000 kronor. Vidare finnes anledning antaga, att under tiden till budgetårets utgång ytterligare ansökningar å cirka 1,500,000 kronor komma att bifallas. Reservationen vid nästa budgetårs ingång skulle alltså uppgå till ungefär 3,000,000 kronor.

Med utgångspunkt härifrån och i anslutning till vad jag förut anfört anser jag det lämpligt föreslå, att ett belopp av 20,000,000 kronor äskas å riksstaten för budgetåret 1941/42 till bostadsanskaffningslån. Med hänsyn till att reservation å anslaget beräknas föreligga vid utgången av innevarande budgetår, är det onödigt att äska medel å tilläggsstat.

Till familjebidrag erforderliga medel torde böra beräknas till något högre belopp än byggnadslånebyrån föreslagit eller till förslagsvis 3,250,000 kronor.

Bostadsförbättrings verksamhet på landsbygden.

[Dels kungörelse den 22 juni 1939 (nr 464) örn förbättringsbidrag samt nybyggnads- och förbättringslån för bostadsbyggnadsföretag på landsbygden, ändrad genom kungörelser nr 673/1939, 670/1940 och 1003/1940, dels kungörelse den 22 juni 1939 (nr 465) örn lantarbetarbostadslån och lantarbetarbostads-

169 Kungl. Majis proposition nr 251.

bidrag, ändrad genom kungörelser nr 674/1939 och 671/1940, dels och kungörelse den 22 juni 1939 (nr 472) angående statsbidrag för fiskarbostäder inom norrländska kustlänen, ändrad genom kungörelser nr 893/1940 och 1/1941.]

Förbättringsbidrag må lämnas för reparation eller förbättringsarbete å bostadslägenheter, däri inbegripet anordnande av ledningar för vatten och avlopp samt av elektriska installationer, så ock för uppförande av nya bostadslägenheter i stället för förut befintliga samt för förbättring av vattentäkt. Bidrag utgår endast under förutsättning att sökanden prövas vara i behov av ekonomiskt bistånd för byggnadsföretagets genomförande och fastställes till ett belopp motsvarande viss del av de för företaget uppskattade kostnaderna. Denna del bestämmes med skälig hänsyn till sökandens egen förmåga att själv bidraga med penningar, material, transporter och eget arbete och må ej, därest icke särskilt ömmande omständigheter föreligga, överstiga 80 procent av kostnaderna. För varje särskild bostadslägenhet må bidraget ej överstiga 2,000 kronor; dock att då bidraget avser byggnadsföretag å kronolägenhet inom något av de sex nordligaste länen, detsamma kan uppgå till 2,500 kronor.

Nybyggnads- och förbättringslån må lämnas för uppförande av nya bostadslägenheter i stället för förut befintliga samt för förbättring av vattentäkt, så ock för ombyggnad av samt annat mera omfattande förbättringsarbete å bostadslägenheter, däri inbegripet anordnande av ledningar för vatten och avlopp samt elektriska installationer. Nybyggnads- eller förbättringslån må ej överstiga 80 procent av de för byggnadsföretaget uppskattade kostnaderna. Förbättringslån, vilka äro räntefria under de första tio åren, beviljas ej för företag, till vilket förbättringsbidrag eller nybyggnadslån utgår. Däremot kan nybyggnadslån förenas med förbättringsbidrag, varvid sammanlagda beloppet ej må överstiga 80 procent av kostnaderna.

Förbättringsbidragen gäldas från ett under femte huvudtiteln anvisat reservationsanslag till bidrag till främjande av bostadsbyggande på landsbygden. Nämnda anslag har för budgetåret 1940/41 upptagits till 3,250,000 kronor, varjämte å tilläggsstat anvisats ytterligare 500,000 kronor.

Nybyggnadslånen utlämnas från en å kapitalbudgeten under statens utlåningsfonder inrättad lånefond för främjande av bostadsbyggande på landsbygden. Till förstärkande av denna fond har för budgetåret 1940/41 anvisats dels å riksstaten ett reservationsanslag av 3,000,000 kronor dels och å tilläggsstat ett reservationsanslag av 500,000 kronor.

Förbättringslånen bestridas från ett å kapitalbudgeten under fonden för låneunderstöd anvisat reservationsanslag till lån för bostadsförbättringsverksamhet, vilket anslag för innevarande budgetår upptagits till sammanlagt 2,500,000 kronor, varav 500,000 kronor anvisats å tilläggsstat.

Beträffande det huvudsakliga innehållet i kungörelsen om lantarbetarbostadslån och lantarbetarbostadsbidrag torde jag få hänvisa till den redogörelse, som intagits å sid. 11 och 12 i proposition nr 237 till 1940 års lagtima riksdag.

Lantarbetarbostadslånen utgå från ett å kapitalbudgeten under fonden för låneunderstöd anvisat reservationsanslag till lån för uppförande och förbätt-

170 Kungl. Maj:ts proposition nr 251.

ring av lantarbetarbostäder. Med hänsyn till den reservation, som beräknades förefinnas å detta anslag den 1 juli 1940, ha medel för detta ändamål hittills icke anvisats för budgetåret 1940/41.

Lantarbetarbostadsbidragen bestridas från samma anslag som förbättringsbidragen. Av det å riksstaten för innevarande budgetår anvisade anslaget till förbättringsbidrag avsågos 150,000 kronor till lantarbetarbostadsbidrag.

Enligt kungörelsen örn statsbidrag till fiskarbostäder må i sådana fall, då förbättringsbidrag ej kan ifrågakomma, särskilda bidrag utgå för iordningställande inom de norrländska kustlänen av fiskares bostäder, sjöbodar och båthus. Bidraget, som i regel ej må överstiga 80 procent av kostnaderna för byggnadsföretaget, tilldelas den som äger eller är underhållsskyldig för byggnaden eller eljest disponerar densamma och beviljas av vederbörande egnahemsnämnd. Vidare gäller, att bidraget icke må utgå jämsides med förbättringslån och att det ej må överstiga för varje bostadslägenhet, med eller utan sjöbod och båthus, 2,000 kronor, för enbart sjöbod och båthus 500 kronor, för enbart sjöbod 400 kronor samt för enbart båthus 300 kronor.

De nu nämnda bidragen utgå från samma anslag som förbättringsbidragen. För innevarande budgetår avsågos 75,000 kronor av anslaget å 3,250,000 kronor skola användas till fiskarbostäder.

Under budgetåren 1933/34—1939/40 anvisades för nu ifrågavarande ändamål tillhopa 68,200,000 kronor, varav sammanlagt 58,250,000 kronor avsetts till förbättringsbidrag — däri inräknat lantarbetarbostadsbidrag -—- och nybyggnadslån, 2,000,000 kronor till förbättringslån samt 7,950,000 kronor till lantarbetarbostäder. I fråga örn den närmare utvecklingen på förevarande område torde jag få hänvisa till den allmänna översikt av den statliga bostadspolitiken sedan 1933, som intagits å sid. 2 o. f. i proposition nr 237 till 1940 års lagtima riksdag. Härutöver vill jag meddela, att egnahemsnämnderna under budgetåret 1939/40 beviljade bidrag och lån enligt följande uppställning

Såsom tidigare erinrats har Kungl. Majit på min hemställan under femte huvudtiteln i årets statsverksproposition föreslagit riksdagen att, i avbidan på särskild proposition i ämnet, beräkna ett reservationsanslag av 3,250,000 kronor såsom bidrag till främjande av bostadsbyggande på landsbygden. Vidare har Kungl. Majit föreslagit riksdagen att å kapitalbudgeten beräkna, dels under statens utlåningsfonder till lånefonden för främjande av bostadsbyggande på landsbygden (nybyggnadslån) ett reservationsanslag av 3,000,000 kronor, dels under fonden för låneunderstöd till lån för bostadsförbättrings-

171 Kungl. Maj:ts proposition nr 251.

verksamhet (förbättringslån) ett reservationsanslag av 2,000,000 kronor. Vid dessa anslags beräkning förutsattes medelsanvisning för bostadsförbättringsverksamhet jämväl å tilläggsstat för innevarande budgetår utöver de av 1940 års urtima riksdag beviljade tilläggsanslagen.

I skrivelser den 14 oktober oell den 17 december 1940 bär egnahemsstyrelsen framlagt beräkningar och förslag angående för verksamhetens fortsatta bedrivande erforderliga medel.

I sin förstnämnda skrivelse har styrelsen till en början meddelat, att styrelsen i slutet av september 1940 införskaffat uppgifter från egnahemsnämnderna rörande det behov av bostadsförbättringsarbeten på landsbygden, vilka borde tillgodoses, under förutsättning att ökade anslags- och lånemedel kunde disponeras för ändamålet. Härom anför styrelsen följande.

Enligt egnahemsnämndernas beräkningar avse de hos nämnderna inneliggande ansökningar örn bostadsförbättringsmedel, vilka det vore önskvärt att bifalla —- efter det att nu disponibla medel blivit använda — arbeten till ett sammanlagt belopp av omkring 33 miljoner kronor. Behovet av härutöver erforderliga förbättringsarbeten ha egnahemsnämnderna, på grundval av ett erfarenhetsmässigt bedömande, uppskattat till ett belopp av omkring 79 miljoner kronor. Sammanlagt skulle arbetena sålunda representera en kostnad av omkring 112 miljoner kronor. Härav skulle omkring 21 miljoner kronor komma på kostnader för anordnande av ledningar för vatten och avlopp samt för förbättring av vattentäkt. Samtidigt har behovet av förbättring av lantarbetarbostäder uppskattats till en kostnad av omkring 9 miljoner kronor. Enligt egnahemsnämndernas beräkningar skulle för ifrågavarande förbättringsarbeten erfordras stöd från statens sida med följande belopp, nämligen i bostadsförbättringsbidrag 40 miljoner kronor, i nybyggnads- och förbättringslån 37 miljoner kronor, i lantarbetarbostadslån 6 miljoner kronor samt i lantarbetarbostadsbidrag 0.9 miljoner kronor, allt i runda tal. Egnahemsstyrel har ej anledning att i detta sammanhang närmare ingå på kommentarer med avseende å de av egnahemsnämnderna uppskattade siffrorna. Uppenbart är att dessa icke kunna ge några säkra hållpunkter för bedömandet av behovet av bostadsförbättringsarbeten på landsbygden. Emellertid kunna de under alla förhållanden tjäna som belägg för att detta behov är synnerligen omfattande.

Styrelsen konstaterar härefter, att de anslags- och lånemedel, som för innevarande budgetår ställts till förfogande för främjande av bostadsförbättring, torde lia beräknats med tanke mera på en efter hand fortskridande förbättring av bostadsbeståndet än på behovet av produktionsbefrämjande åtgärder. Om samma utgångspunkter tagas även för beräkningen av anslag för budgetåret 1941/42 torde — fortsätter styrelsen — med hänsyn jämväl till nödvändigheten att såvitt möjligt nedbringa statsutgifterna, anledning icke finnas att upptaga anslagsmedlen till andra belopp än för innevarande budgetår. Härutöver bör emellertid, då de för utlämnande av lantarbetarbostadslån tillgängliga anslagsmedlen torde komma att till stor del ha disponerats före utgången av innevarande budgetår, ett anslag för detta ändamål beviljas för budgetåret 1941/42, och styrelsen finner i sådant hänseende lämpligt föreslå anvisande av samma belopp som beräknats skola disponeras för ett vart av budgetåren 1939/40 och 1940/41 eller 2,000,000 kronor.

172 Kungl. Majus proposition nr 251.

Vidare anser styrelsen, att av det anslag, som för nästa budgetår kan anvisas till bidrag till främjande av bostadsbyggande på landsbygden, bör liksom för innevarande budgetår medel ställas till förfogande för bidrag till förbättring av bostäderna å förutnämnda kronolägenheter och av fiskarbostäder i de norrländska länen, till lantarbetarbostadsbidrag samt till avlöningar och reseersättningar åt byggnadskontrollanter eller till liknande ändamål. Därest icke avlöningsanslagen för egnahemsstyrelsen och egnahemsnämnderna utökas med hänsyn till arbetet med bostadsförbättringsverksamheten, torde jämväl kostnaderna för detta arbete delvis böra bestridas från nyssnämnda anslag till bostadsförbättring.

Styrelsen framhåller slutligen, att örn förhållandena utveckla sig därhän, att en utökning av arbetstillfällena på landsbygden blir önskvärd, omfattande arbetstillfällen kunna skapas genom en intensifiering av åtgärderna för en förbättring av bostadsbeståndet på landsbygden.

I sin skrivelse den 17 december 1940 utvecklar egnahemsstyrelsen ytterligare sistnämnda tankegång och anför sålunda bland annat följande.

Örn staten i en situation av minskade arbetstillfällen inom landet finner det motiverat att vidtaga åtgärder i produktionsbefrämjande riktning, tala flera skäl för att dessa åtgärder i relativt stor omfattning böra inriktas på förbättringsarbeten med avseende å landsbygdens bostäder. Dessa arbeten kunna på ett naturligt sätt erhålla stor spridning över hela landsbygden. De komma särskilt tillgodo byggnadsarbetare av olika kategorier, vilka drabbas av inskränkningar i den privata byggnadsverksamheten. Igångsättandet av byggnadsarbeten medför vidare ökade arbetstillfällen inom de skilda industrigrenar, vilkas produkter komma till användning vid husbyggnad. Sist men icke minst måste ihågkommas, att vidgade åtgärder för en förbättring av landsbygdens bostäder skulle vara ägnade att tillgodose ett av de mest framträdande sociala behoven i vårt land.

Med utgångspunkt från vad sålunda anförts har styrelsen hemställt, att — utöver vad styrelsen i sin tidigare skrivelse föreslagit — medel måtte under respektive anslagstitlar anvisas för nu ifrågavarande ändamål dels å tilläggsstat för innevarande budgetår dels ock å beredskapsstat för budgetåret 1941/42, allt i enlighet med följande uppställning.

Till äggsstat för budgetåret 1940/41

kronor

Bostadsförbättringsbidrag ........................... 7,000,000

Nybyggnadslån .......................................... 7,000,000

Förbättringslån .......................................... 7,000,000

Lantarbetarbostadslån ................................. 1,000,000

Styrelsen tillägger slutligen.

I vilken utsträckning medel från ifrågavarande anslag — liksom från de ordinarie anslagen — böra få tagas i anspråk för förbättring av bostäder å kolonat och andra kronolägenheter, för förbättring av fiskarbostäder i de norrländska länen, för lantarbetarbostadsbidrag samt för administrationskostnader, torde icke bestämt kunna konstateras i nuvarande läge. Framhållas må, att en sådan utvidgad bostadsförbättringsverksamhet som den här åsyftade måste medföra viss ökning av behovet av arbetskraft och expens-

Beredskapsstat för budgetåret 1941/42 kronor

20,000,000

20,000,000

20,000,000

6,000,000

Kungl. Majlis proposition nr 251.

medel såväl hos egnahemsnämnderna som egnahemsstyrelsen. I den mån icke de vanliga avlönings- och omkostnadsanslagen skulle lämna tillgång till sålunda ökade administrationskostnader, synas medel från anslaget till bostadsförbättringsbidrag böra få enligt beslut av Kungl. Maj:t tagas i anspråk för dessa ändamål.

I detta sammanhang torde jag vidare få anmäla, att länsstyrelsen i Västerbottens län i skrivelse den 3 maj 1941 hemställt, att länet för nästa budgetår måtte beredas ett anslag av minst 500,000 kronor för bostadsförbättring å s. k. kronotorp, kolonat och fjällägenheter. Till stöd för framställningen har åberopats, bland annat, att de bostadsförbättringsmedel, som hittills för nämnda ändamål kommit länet till del, varit alldeles otillräckliga för att inom rimlig tid möjliggöra en sanering av ifrågavarande, synnerligen bristfälliga bostadsbestånd.

Slutligen ber jag få anmäla en från ledamoten av riksdagens andra kammare John Lundberg till socialdepartementet den 20 februari 1941 inkommen framställning med förslag om utsträckning av tillämpningsområdet för kungörelsen angående fiskarbostäder inom norrländska kustlänen. Efter att ha konstaterat att fiskare, som bo söder örn Gävleborgs län nu icke kunna komma i åtnjutande av bidrag enligt ifrågavarande kungörelse, anföres i framställningen följande.

Från Uppsala län kan anföras följande statistiska upplysningar örn fiskar befolkningen och dess bostadsförhållanden. Inom Älvkarleby socken ligger fiskeplatsen Mangrund på en mindre skogsbeklädd holme i Lövstabukten. Under fiskesäsongen flytta fiskarna med redskap och båtar till Mangrund och äro där bosatta från tidigt på våren till fram i slutet av november. Avståndet mellan fiskeplatsen och hemmet är omkring 11 kilometer. Strömmings- och storryssjefiske bedrives där av 11 personer och värdet av 1939 års fångst beräknades till 11,260 kronor. Fiskeplatsen Kniven är en liknande fiskeplats och där bedrives strömmingsfiske av 7 personer och fångstvärdet för 1939 var 7,203 kronor.

I Hållnäs socken ligger Upplands största och förnämsta fiskeläge med 43 yrkesfiskare och 10 binäringsfiskare. Flertalet av dem ha sina hem 4—6 kilometer från fiskeläget, varför fiskarna under fiskesäsongen huvudsakligen bo i kokhus vid fiskeläget. Värdet av 1939 års fångst beräknades här till 68,020 kronor. Förutom dessa fiskelägen finnas en del mindre sådana inom Uppsala län.

I allmänhet saknar fiskarbefolkningen ekonomiska medel till att underhålla sina bostäder och då blir det i främsta rummet fiskeplatsernas båthus och sjöbodar som bli eftersatta och undermåliga. Fiskesäsongen kan börja i april och fortsätta fram till slutet av november och i början av december. Under denna tid är det kokhus och sjöbodar som huvudsakligen nyttjas till bostäder, varför det är av största betydelse att dessa underhållas på ett sådant sätt att därigenom förekomsten av olika sjukdomar, främst då reumatiska och lungtuberkulos, förebyggas.

Då det icke kan anses att fiskarnas bostadsfråga endast är aktuell för norrlandslänen, synes det mig vara av betydelse att en författningsändring vidtages, som möjliggör att denna hjälp utsträckcs till att omfatta iordningställande av fiskarbostäder och till dessa hörande sjöbodar och båthus inom alla kustlän.

174 Kungl. Majus proposition nr 251.

I ett över nämnda framställning avgivet yttrande anför egnahemsstyrelsen följande:

Att särskilda bestämmelser tillkommit om bidrag till fiskarbostäder har sin förklaring i de särskilda förhållanden, under vilka den norrländska fiskarbefolkningen utövar sin näring. Dessa fiskare vistas under fiskesäsongerna ute i kustbandet, långt avlägset från de platser, där de eljest ha sina hem, och de bostäder, som de disponera under nämnda tid, äro i stor utsträckning belägna på samfällig mark, till vilken bostadsinnehavarna varken ha äganderätt eller överhuvud taget någon avtalsenligt grundad rätt. Vanliga förbättringsbidrag kunna därför icke beviljas för här avsedda fiskarbostäder.

På vissa delar av den uppländska kusten torde fiskarbefolkningens bostadsförhållanden, såsom även framgår av vad som anföres i den remitterade skrivelsen, vara jämförliga med dem som förekomma i de norrländska kustlänen. På grund härav tillstyrker egnahemsstyrelsen, att bestämmelserna angående statsbidrag för fiskarbostäder inom norrländska kustlänen utsträckas till att gälla även för fiskare på den uppländska kusten.

Däremot har egenahemsstyrelsen icke anledning att förmoda, att förhållandena i nämnvärd omfattning äro jämförliga i andra delar av landet. Med hänsyn härtill och till att en utsträckning av ifrågavarande bestämmelsers tillämpning skulle kunna leda till konsekvenser, vilka på förhand icke låta sig överblicka, kan egnahemsstyrelsen ej förorda en sådan ytterligare utsträckning av tillämpningsområdet utöver de norrländska och uppländska kusterna.

Departementschefen.

Jag har i det föregående förordat långt gående förslag i syfte att lindra byggnadskrisens verkningar. Förslagen ha det dubbla syftet att undvika en befarad bostadsbrist och att skapa sysselsättning inom byggnadsbranschen. Även om det i det föregående skisserade byggnadsprogrammet kunde helt realiseras, skulle likväl en betydande arbetslöshet kvarstå bland byggnadsarbetarna. Man kan nämligen utgå från att man icke inom överskådlig tid har att emotse en sådan högkonjunktur inom byggnadsindustrin som den under åren 1938 och 1939 rådande. Slutligen är att märka, att därest rationaliseringsoch säsongutjämningssträvandena krönas med framgång, en proportionellt större sammankrympning av byggnadsarbetarkåren torde bli nödvändig än som motsvarar den minskade byggnadsproduktionen. Till undvikande av en permanent arbetslöshet inom byggnadsfacket torde fördenskull en omskolningsverksamhet bli erforderlig i fråga örn ett ganska betydande antal byggnadsarbetare.

Medan denna pågår synes det vara mycket lämpligt att kunna bidraga till att bereda de lediga byggnadsarbetarna sysselsättning inom deras eget fack, och enligt mitt förmenande torde det härvidlag vara både naturligt och önskvärt, att landsbygdens nu ifrågavarande byggnadsbehov kraftigt utnyttjas. Såsom egnahemsstyrelsen framhållit vinnes härvid den fördelen, att arbetena erhålla stor spridning över hela landsbygden, varigenom arbetskraftens rent geografiska omflyttning ej behöver bli alltför omfattande. Jag vill i detta sammanhang erinra örn att bostadsförbättringsverksamhetens värde såsom krisbekämpande medel tidigare flera gånger understrukits. Medelsanvisningen har

Kungl. Majna proposition nr 251. 175

också med hänsyn till högkonjunkturen inom byggnadsindustrin under de sistförflutna åren varit i hög grad restriktiv.

Att bostadsförbättringsverksamheten på landsbygden fortfarande är ett av de mest framträdande sociala behoven i vårt land har så många gånger framhållits, att någon ytterligare utläggning härom knappast torde vara erforderlig. Dock vill jag särskilt understryka den nuvarande stora betydelsen av en av verksamhetsgrenarna på detta område. Jag syftar härvid på anordnande av ledningar för vatten och avlopp. Den arbetskraftsbesparing, som för en lantgård vinnes genom anordnande av vatten- och avloppsledningar, bör — i all synnerhet under nuvarande förhållanden — beaktas. Jag tänker därvid icke blott på den förvisso välbehövliga lindring i arbetsbördan, som husmödrarna i ett lanthushåll härigenom kunna påräkna, utan även på den förenkling och tidsbesparing, som vinnes vid arbetet inom ladugårdar och andra ekonomibyggnader, där knappheten på arbetskraft på grund av inkallelserna till beredskapstjänst blivit än mera kännbar än förut.

Det torde knappast behöva riskeras att genomförandet av ett ganska omfattande byggnadsprogram på landsbygden skall äventyras på grund av brist på byggnadsmaterial. I jämförelse med den för städerna planerade nybyggnadsverksamheten synes den nu tilltänkta verksamheten vara av skäligen ringa omfattning, och man bör dessutom hålla i minnet, att de byggnadsmaterial, varpå verklig knapphet råder, nämligen byggnadsjärn och cement, endast i begränsad utsträckning äro behövliga vid byggnadsverksamhet av nu förevarande art.

Vid bedömandet av den lämpliga storleken av det belopp, som sammanlagt kan vara erforderligt, synes man i första hand böra sätta såsom mål att utnyttja alla nu förefintliga arbetstillfällen, d. v. s. att bevilja alla nu föreliggande ansökningar örn lån eller bidrag, vilka äro av beskaffenhet att böra tillgodoses. Enligt de senast föreliggande beräkningarna motsvarade ifrågavarande ansökningar förbättringsarbeten för ett sammanlagt belopp av ungefär 33,000,000 kronor. Härutöver skulle enligt egnahemsnämndernas beräkningar föreligga behov av sådana arbeten för en kostnad av omkring 79,000,000 kronor, vadan alltså det sammanlagda värdet av önskvärda förbättringsarbeten skulle uppgå till cirka 112,000,000 kronor. Härtill komme ett för förbättring av lantarbetarbostäder erforderligt belopp av cirka 9,000,000 kronor. Från statens sida skulle enligt samma beräkningar krävas en insats av bidrag och lån uppgående till i runt tal 84,000,000 kronor. Sedan dessa beräkningar verkställdes har emellertid verksamheten på detta område utvidgats till att avse jämväl elektriska installationer, varjämte byggnadskostnaderna stigit något. Egnahemsnämndernas beräkningar synas följaktligen böra justeras uppåt till ungefär

90,000,000 kronor.

Såsom förut nämnts avse de nu föreliggande ansökningarna blott en del av hela hjälpbehovet. Därest emellertid en stödverksamhet syftande till att i första hand tillgodose alla dessa ansökningar inleddes, komme detta givetvis att verka i hög grad stimulerande på dem som ehuru i behov av bidrag eller lån, ännu ej gjort ansökning därom, och man torde fördenskull med tämligen

176 Kungl. Maj ds proposition nr 251.

stor sannolikhet kunna räkna med. att inom loppet av något eller några år större delen av det stödbehövande klientelet skulle göra sig påmind.

Under närmaste året torde medel böra stå till förfogande för att tillgodose ungefär hälften av det sålunda uppskattade behovet. Tillhopa torde därför

45.000. 000 kronor böra anvisas för nu ifrågavarande bostadspolitiska åtgärder.

Då man knappast kan räkna med att den ifrågasatta utvidgningen av verksamheten kan äga rum under innevarande budgetår, torde man ej ha anledning att —- såsom egnahemstyrelsen föreslagit — äska medel å tilläggsstat. Jag föreslår därför, att de erforderliga beloppen anvisas å riksstaten för budgetåret 1941/42.

Vid bedömande av den lämpliga fördelningen på olika anslag av det av mig förordade beloppet, 45,000,000 kronor, anser jag, att man i stort sett bör följa de av egnahemsnämnderna i samband med inventeringen av byggnadsbehovet gjorda beräkningarna. 20,000,000 kronor torde sålunda böra anvisas till förbättringsbidrag. Förbättringsbidragens andel av det samlade beloppet kan förefalla något stor, men enligt min mening föreligga starka skäl för att man i den föreslagna omfattningen bör anlita bidragslinjen. Vid nuvarande höga byggnadskostnader synes det nämligen kunna befaras, att man eljest i stor utsträckning uppskjuter erforderliga förbättringsarbeten i avbidan på lägre priser. Härigenom skulle hela programmets genomförande kunna äventyras.

Jag vill vidare anmärka, att jag, för den händelse riksdagen ej har något att däremot erinra, har för avsikt föreslå att av beloppet vissa medel avses för förbättring av kronolägenheter och fiskarbostäder m. m., varjämte någon del torde komma att utgå i form av lantarbetarbostadsbidrag. Jag erinrar vidare örn mitt i det föregående framlagda förslag att använda högst 200,000 kronor för rådgivningsverksamhet i landsbygdens byggnadsfrågor. Härutöver torde liksom de senaste åren medel böra avses för avlöningar och reseersättningar åt vissa hos egnahemsstyrelsen anställda byggnadskontrollanter. Summan av nu nämnda medel torde komma att uppgå till cirka 1,350,000 kronor.

Då erfarenheten visar, att förbättringsbidrag och nybyggnads] ån ofta sökas samtidigt, torde det vara lämpligt att avsätta ett belopp av 11,000,000 kronor för att tillgodose detta lånebehov.

I likhet med egnahemsstyrelsen finner jag vidare, att anslaget till förbättringslån bör uppföras med samma belopp som anslaget till nybyggnadslån, varför jag föreslår att 11,000,000 kronor anvisas för ändamålet.

Yad angår lantarbetarbostadslånen kan det, enligt vad jag inhämtat, förväntas att vid utgången av detta budgetår ett odisponerat belopp av ungefär

1.000. 000 kronor återstår. Med hänsyn härtill synes en medelsanvisning av

3.000. 000 kronor även vid nu angivna syften vara fullt tillräcklig.

Emellertid torde det icke vara tillfyllest att allenast ställa medel till förfogande för att åstadkomma den utvidgning av verksamheten som är åsyftad. Räntan å de nu ifrågavarande lånen bestämmes nämligen efter samma grunder som gälla för bostadsanskaffningslånen och det torde därför, av enahanda skäl

177 Kungl. Majus proposition nr 251.

som jag anfört ifråga örn sagda lån, vara nödvändigt att sänka räntan även för de lån som äro avsedda för bostadsförbättringsverksamhet på landsbygden. Att göra någon åtskillnad i villkoren för sistnämnda slag av lån torde icke vara påkallat, och jag föreslår fördenskull, att räntan å de förbättrings-, nybyggnadsoch lantarbetarbostadslån, som beviljas under nästa budgetår, bestämmes till 3.25 procent. Räntan blir härigenom endast obetydligt högre än den som gällde under budgetåret 1939/40.

Såsom i det föregående nämnts har jag för avsikt föreslå, att liksom de senast föregående åren särskilda belopp avsättas för förbättring av vissa kronolägenheter och fiskarbostäder. Med hänsyn till den nu föreslagna allmänna höjningen av anslagen på förevarande område och med beaktande av vad länsstyrelsen i Västerbottens län anfört anser jag det berättigat, att ett belopp av 600,000 kronor av anslaget till förbättringsbidrag avses för kronolägenheter i de sex nordligaste länen.

Vad beträffar fiskarbostäderna är här först att märka förslaget om utsträckning av tillämpningsområdet för den på området gällande kungörelsen. Då i förevarande hänseende samma förhållanden gälla på Uppsala läns kust som på kusten norr därom är, under förutsättning, att riksdagen ej har något att däremot erinra, enligt vad jag inhämtat, chefen för jordbruksdepartementet — i likhet med egnahemsstyrelsen — beredd föreslå en utvidgning av kungörelsen till att avse jämväl Upplands kust. Däremot torde icke skäl hava förekommit att ytterligare utsträcka tillämpningsområdet.

Med hänsyn till vad sålunda föreslagits och då jämväl fiskarbostäderna böra komma i åtnjutande av den allmänna anslagshöjningen ämnar jag, örn riksdagen ej har något att däremot erinra, föreslå, att av förbättringsbidragsmedlen 200,000 kronor avses för iordningställande av fiskarbostäder.

Såsom egnahemsstyrelsen påpekat torde en utvidgning av bostadsförbättringsverksamheten i den omfattning som här förordats medföra en viss ökning av behovet av arbetskraft och expensmedel hos såväl egnahemsnämnderna som egnahemsstyrelsen. Enligt vad jag inhämtat kommer chefen för jordbruksdepartementet att hemställa örn framläggande för riksdagen av förslag angående anvisande av härför erforderliga medel.

Bidrag till inrättande av pensionärshem.

[Kungörelse den 22 juni 1939 (nr 462) örn statsbidrag till anordnande av pensionärshem, ändrad genom kungörelse nr 941/1939.]

Beträffande det huvudsakliga innehållet i förenämnda kungörelse torde jag få hänvisa till den redogörelse, som återfinnes å sidorna 14 och 15 i proposition nr 237 till 1940 års lagtima riksdag.

För verksamheten på detta område ha hittills anvisats sammanlagt 1,500,000 kronor, därav 500,000 kronor å riksstaten för innevarande budgetår.

I skrivelse den 21 oktober 1940 har statens byggnadslånebyrå meddelat, att intill den 30 juni 1940 328,158 kronor beviljats av Kungl. Majit i statsbidrag för 16 pensionärshem. Sedermera hade byrån under tiden fram till

Bihang till riksdagens protokoll 1911. 1 sami. Nr 251. 79041 12

178 Kungl. Maj:ts proposition nr 251.

skrivelsens datum till Kungl. Majit med tillstyrkande översänt ansökningar örn statsbidrag å tillhopa 815,499 kronor. Under förutsättning av bifall till dessa skulle således behållningen å anslaget uppgå till 356,343 kronor.

Då byrån på grund av förfrågningar i ämnet från flera kommuner ansett sig kunna konstatera ett alltjämt stigande intresse för verksamheten, har byrån hemställt, att för budgetåret 1941/42 ett anslag å 2,000,000 kronor måtte äskas för ändamålet.

Sedermera har byggnadslånebyrån i en den 17 december 1940 till socialdepartementet inkommen skrivelse ifrågasatt, huruvida icke med hänsyn till ett eventuellt förändrat arbetsmarknadsläge medel borde anvisas i annan än den av byrån föreslagna ordningen, och har byrån föreslagit, att å tilläggsstat för innevarande budgetår måtte för ändamålet anvisas 3,000,000 kronor samt å riksstaten för budgetåret 1941/42 500,000 kronor.

Departementschefen.

Å förevarande anslag återstå för närvarande endast omkring 175,000 kronor odisponerade. Detta belopp torde dock vara tillräckligt för täckande av bidragsbehovet under återstoden av detta budgetår. För nästa budgetår anser jag mig emellertid böra räkna med ett anslag av 3,000,000 kronor.

Hemställan.

Under åberopande av vad jag sålunda i skilda hänseenden anfört, hemställer jag, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen att

dels godkänna av mig förordade ändrade grunder för tertiärlån till viss bostadsbyggnadsverksamhet;

dels godkänna av mig förordade ändrade grunder för lån för ombyggnad av bostadshus i städer och stadsliknande samhällen;

dels godkänna av mig förordade ändrade grunder för låneverksamheten för främjande av bostadsförsörjning för mindre bemedlade, barnrika familjer;

dels godkänna av mig förordade ändrade grunder beträffande räntefoten å förbättringslån, nybyggnadslån och lantarbetarbostadslån;

dels medgiva, att den behållning, som kan komma att förefinnas vid utgången av budgetåret 1940/41 å Lånefonden för bostadsbyggande i städer och stadsliknande samhällen, på sätt jag tidigare angivit, överföres till Fonden för låneunderstöd; dels ock för budgetåret 1941/42 anvisa

a) under femte huvudtiteln

1) till Främjande av bostadsförsörjning för mindre bemedlade, barnrika familjer ett förslagsanslag av 3,250,000 kronor;

2) till Bidrag till främjande av bostadsbyggande på landsbygden ett reservationsanslag av 20,000,000 kronor;

Kungl. Majus proposition nr 251. 179

3) till Bidrag till inrättande av pensionärshem ett reservationsanslag av 3,000,000 kronor;

b) under Kapitalinvesteringar, Statens utlåningsfonder

1) till Lånefonden för bostadsförsörjning för mindre bemedlade, barnrika familjer ett reservationsanslag av

20,000,0000 kronor;

2) till Lånefonden för främjande av bostadsbyggande på landsbygden ett reservationsanslag av 11,000,000 kronor;

c) under Kapitalinvesteringar, Fonden för låneunderstöd

1) till Tertiärlån till viss bostadsbyggnadsverksamhet ett reservationsanslag av 60,000,000 kronor;

2) till Lån för uppförande och förbättring av lantarbetarbostäder ett reservationsanslag av 3,000,000 kronor;

3) till Lån för bostadsförbättringsverksamhet ett reservationsanslag av 11,000,000 kronor.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan förordnar Hans Majit Konungen, att till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga vid detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Bertha Klemedtson.

180 Kungl. Maj:ts proposition nr 251.

INNEHÅLLSFÖRTECKNING.

Sid.

Byggnadskostnadssakkunnigas förslag till stödåtgärder för bostadsbyggandet........ 2

Allmänna synpunkter .......................................................... 3

Byggnadskostnadssakkunnniga: Byggnadskrisens utveckling sid. 3, Läget på bostadsmarknaden sid. 5, Allmänna synpunkter på kostnadsproblemet sid. 11. — Yttrandena sid. 24. — Departementschefen sid. 29.

Reala förutsättningar för ett ökat bostadsbyggande .......................... 35

Byggnadskostnadssakkunniga sid. 35. — Yttrandena sid. 36. — Departementschefen sid. 37.

Ränte- och kreditfrågor ........................................................ 38

Byggnadskostnadssakkunniga sid. 40. — Yttrandena sid. 44. — Departementschefen sid. 63.

Hyreskontroll som kreditvillkor................................................ 67

Byggnadskostnadssakkunniga sid. 67. — Yttrandena sid. 68, — Departementschefen sid. 69.

Tomt- och stadsplanefrågor .................................................... 70

Byggnadskostnadssakkunniga sid. 70. — Yttrandena sid. 74. — Departementschefen sid. 78.

Materialprisfrågor .............................................................. 79

Byggnadskostnadssakkunniga sid. 79. — Yttrandena sid. 85. — Departementschefen sid. 92.

Arbetskostnads- och säsongutjämningsfrågor .................................. 93

Byggnadskostnadssakkunniga sid. 93. — Yttrandena sid. 102. — Departementschefen sid. 110.

Fardagsfrågan .................................................................. lil

Byggnadskostnadssakkunniga sid. lil. — Yttrandena sid. 112. — Departementschefen sid. 114.

Byggnadskonstruktioner och lägenhetsstandard................................ 115

Byggnadskostnadssakkunniga sid. 115. — Yttrandena sid. 117. — Departementschefen sid. 121.

Vissa till kreditgivningen knutna villkor...................................... 122

Byggnadskostnadssakkunniga sid. 122. — Yttrandena sid. 123. — Departementschefen sid. 124.

Organisationsfrågor ............................................................ 125

Byggnadskostnadssakkunniga sid. 125. — Yttrandena sid. 126. — Departementschefen sid. 126.

Kungl. Majus proposition nr 251. 181

Sid.

Landsbygdens byggnadsfrågor.............. 1^7

Byggnadskostnadssakkunniga sid. 127. — Yttrandena sid. 147. Departementschefen sid. 158.

Tertiärlån till viss bostadsbyggnadsverksamhet .................................... 161

Departementschefen sid. 161.

Lån för ombyggnad av bostadshus i städer och stadsliknande samhällen .......... 161

Departementschefen sid. 163.

Bostadsförsörjning för mindre bemedlade, barnrika familjer ...................... 164

Departementschefen sid. 166.

Bostacisförbättringsverksamhet på landsbygden .................................... 168

Departementschefen sid. 174.

Bidrag till inrättande av pensionärshem.......................................... 177

Departementschefen sid. 177.

Hemställan ...................................................................... 178