('med förslag till förord\xad ning om framställning och införsel av vitaminiserade livsmedel',)

Kungl Maj:ts proposition nr 90. 1

Nr 90.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till förord­ ning om framställning och införsel av vitaminiserade livsmedel; given Stockholms slott den 28 februari 1941. Under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över socialären­ den för denna dag vill Kungl. Maj:t härmed föreslå riksdagen att antaga här­ vid fogat förslag till förordning om framställning och införsel av vitaminise­ rade livsmedel.

GUSTAF.

Gustav Möller.

Bihang till riksdagens protokoll 1941. 1 sami. Nr 90. 1

2 Kungl. Maj:ts proposition nr 90.

Förslag

till

Förordning om framställning och införsel ar vitamini serade livsmedel.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Vitaminisering av livsmedel för avsalu inom riket, så ock införsel till riket för avsalu av vitaminiserade livsmedel må ske endast efter tillstånd av kom­ merskollegium. Med vitaminisering av livsmedel förstås åtgärd, vid vilken desamma genom tillsättning av främmande, vitaminhaltigt ämne, genom ultraviolett bestrål­ ning eller eljest på konstlad väg erhålla halt av vitaminer eller ökad sådan halt.

2 §•

Innan ansökning göres om tillstånd som i 1 § sägs skall prov av den vita­ miniserade varan undersökas vid statens institut för folkhälsan, som har att över undersökningen avgiva utlåtande, angivande dels varans halt av det eller de vitaminer, som vitaminiseringen avsett, dels huruvida varan särskilt med hänsyn till vitaminiseringen kan anses äga någon för hälsan menlig egenskap, dels ock andra omständigheter av betydelse för bedömande av vitaminiseringens värde. Det åligger sökande att förskottsvis gälda avgift för undersökningen enligt taxa, som fastställes av Konungen.

3 §• Vid ansökning örn tillstånd som i 1 § sägs skall fogas det i 2 § omförmälda utlåtandet. Därjämte bör vid ansökningen företes prov på etikett, påskrift å förpack­ ning, anslag, skylt, annons, cirkulär, prospekt, priskurant eller annan reklam, som är avsedd att användas för varan.

4 §• Finner kommerskollegium vid övervägande av de omständigheter, som en­ ligt 2 § skola beaktas i där föreskrivet utlåtande, att vitaminiseringen är ur folknäringssynpunkt värdefull, och föreligga ej särskilda skäl på grund av

Kungl. Maj:ts proposition nr 90. 3

vilka verksamheten prövas icke böra anförtros sökanden, må kollegium med­ dela tillstånd som i 1 § sägs för viss tid, högst tre år. Vid tillståndet må knytas särskilda villkor för verksamhetens bedrivande. Om meddelade tillstånd skall kollegium underrätta statens institut för folk­ hälsan. 5 §• På begäran av tillståndshavaren eller hans rättsinnehavare må kommers­ kollegium, därest ej sådana särskilda skäl som i 4 § första stycket omförmälas däremot äro, överföra tillståndet å annan.

6 §• Kommerskollegium och statens institut för folkhälsan hava att i samverkan övervaka efterlevnaden av denna förordning och följa den med stöd därav bedrivna verksamheten. Institutet åligger särskilt att under tillstånds giltighetstid låta i allmänna handeln inköpa prov av varan, undersöka detsamma i de hänseenden, som omförmälas i 2 §, samt underrätta kollegium örn undersökningens resultat. Sådan undersökning skall äga rum så ofta kollegium föreskriver eller institutet eljest finner lämpligt, dock minst två gånger årligen. Kollegium åligger särskilt att granska i tidningar och tidskrifter förekom­ mande reklam för vitaminiserade livsmedel.

7 §■ Det åligger tillståndshavare att inom fjorton dagar efter anfordran gälda ersättning för inköp av prov och dess försändning till statens institut för folkhälsan ävensom, enligt taxan, för undersökning, som verkställts enligt 6 § andra stycket, dock att sådan skyldighet icke föreligger beträffande flera un­ dersökningar årligen än två eller det högre antal, som kommerskollegium med stöd av 4 § andra stycket må hava föreskrivit vid tillståndets meddelande.

8 §•

Finner kommerskollegium, att varan, sådan den förekommer i handeln, i något hänseende som omförmäles i 2 § väsentligen avviker från prov, som företetts vid tillståndets meddelande, att varan har någon för hälsan menlig egenskap, att etikett, påskrift å förpackning, anslag, skylt, annons, cirkulär, prospekt, priskurant eller annan reklam, som användes för varan, har oriktigt eller missvisande innehåll, ägnat att framkalla en felaktig uppfattning örn varans genom vitaminiseringen erhållna egenskaper, att avgiftsplikt enligt 7 § icke fullgöres eller att eljest något vid tillståndet knutet villkor åsidosättes, skall kollegium anmoda tillståndshavaren att vidtaga rättelse och lämna honom skälig tid därtill.

4 Kungl. Maj.ts proposition nr 90.

Sker ändock ej rättelse och är ej uppenbart, att missförhållandet icke kan rättas genom tillståndshavarens åtgöranden, må tillståndet av kollegium åter­ kallas. Då synnerliga skäl därtill föreligga, må tillstånd kunna av kollegium åter­ kallas utan att anmodan att vidtaga rättelse föregått. Återkallelse må ske jämväl på begäran av tillståndshavaren.

9 §• Bryter någon mot föreskrifterna i 1 § första stycket, straffes med dagsböter eller fängelse i högst sex månader. Böter, som ådömas enligt denna paragraf, tillfalla kronan.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1941. Den som vid förordningens ikraftträdande bedriver vitaminisering av livs­ medel för avsalu inom riket eller införsel till riket för avsalu av vitaminiserat livsmedel må utan hinder av vad i 1 § stadgas fortsätta denna verksam­ het till och med den 31 december 1941.

Kungl. Maj.ts proposition nr 90. 5

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 28 februari 194-1.

Närvarande:

Statsministern H ansson , ministern för utrikes ärendena G unther , statsråden P ehrsson -B ramstorp , W estman , W igforss , M öller , E riksson , B ergquist , A ndersson , D omö , R osander .

Efter gemensam beredning med cheferna för finans-, jordbruks- och folkhushållningsdepartementen anmäler chefen för socialdepartementet, stats­ rådet Möller, att fråga väckts örn tillskapandet av vissa författningsbestäm­ melser rörande vitaminiserade livsmedel, samt anför: Med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande den 23 oktober 1936 tillkallade jag den 6 därpå följande november särskilda sakkunniga1 för att verkställa utredning rörande en ur enhetliga synpunkter planlagd, utvidgad livsmedelslagstiftning. Enligt direktiven för de sakkunniga — livsmedelslagstiftningssakkunniga — borde deras utredningsarbete i den mån det lämpligen läte sig göra bedrivas i etapper. De sakkunniga hava med skrivelse den 16 december 1937 överlämnat be­ tänkande (statens offentliga utredningar 1937: 51) med förslag till förord­ ning angående vitaminiserade livsmedel. Betänkandet innehöll därjämte för­ slag till lagstiftning om kringföringshandel med kött och charkuterivaror. De sakkunniga hava anfört, att de i betänkandet föreslagna bestämmelserna syntes vara särskilt trängande samt att en fristående lagstiftning på ifråga­ varande områden ej torde innebära någon olägenhet med hänsyn till den tilltänkta allmänna livsmedelslagstiftningen. Såvitt angick bestämmelser örn kringföringshandel anmäldes betänkan­ det i statsrådet den 18 november 1938, därvid Kungl. Maj:t beslöt utfärda kungörelse med vissa bestämmelser angående kringföringshandel med kött och charkuterivaror (SFS nr 658). Jag anhåller nu att få upptaga de sak­ kunnigas förslag till förordning angående vitaminiserade livsmedel till be­ handling.

1 Såsom sakkunniga tillkallades dåvarande laboratorn vid karolinska mediko-kirurgiska in­ stitutet Ernst Abramson, tillika ordförande, dåvarande ombudsmannen Gustaf Borgström, ingen­ jören Otto Cyrén, dåvarande redaktören Axel Gjöres och veterinären Sigbert Jerlov.

6 Kungl. Maj:ts proposition nr 90.

Inledning.

Under de senaste decennierna har man inom näringsvetenskapen alltmer kommit till klarhet därom, att människornas näringsbehov icke behöver vara tillfredsställt, även örn de kvantitativt sett lia nog att äta. Kostens tillräck­ lighet beror nämligen på förefintligheten av ett stort antal olika näringsfaktorer. En rent kvantitativt tillräcklig kaloritillförsel kan sålunda förekom­ ma samtidigt med olika kvalitativa brister, av vilka var och en kan medföra allvarliga vådor för hälsan eller rent av för livet. På sista åren har upp­ märksamheten särskilt riktats på de kvalitativa brister, som kunna föreligga i kosten, då den icke innehåller tillräckligt med vitaminer. Vitaminerna äro av flera olika slag, vilka inom vetenskapen erhållit bokstavsbeteckningar, såsom A-vitamin, B-vitamin o. s. v. I vissa fall hava dessa sedermera be­ funnits utgöra olika slag av vitaminer, vilka betecknats t. ex. B-vitamin och B2-vitamin. Dessa olika vitaminer äro var för sig nödvändiga. En brist på ett vitamin kan sålunda icke avhjälpas genom ökad tillförsel av ett annat. Rakitis eller engelska sjukan med dess skelettförändringar av olika slag beror sålunda i allmänhet på att kosten ej innehåller tillräckligt med D-vitamin. Skörbjugg i dess öppna eller latenta former beror på bristande C-vitamintillförsel. Brist på Bi-vitamin ger upphov till sjukdomen beriberi och A-vita­ minbrist framkallar i grava fall en svårartad, till blindhet ledande ögonsjuk­ dom, xeroftalmi, i lindrigare fall nattblindhet. Vitaminforskningen är emellertid stadd i snabb utveckling och gör stän­ digt nya landvinningar. Det har redan lyckats att utvinna vitaminer i kon­ centrerad form ur de ämnen, vari de förekomma i naturen, i vissa fall till och nied att framställa dem i ren form eller rent av att på kemisk väg sam­ mansätta (syntetisera) dem. Därigenom har det blivit möjligt såväl att fram­ ställa preparat med stark vitaminhalt som att genom tillförsel av vitaminer i ren form eller i koncentrat till vanliga födoämnen giva dessa en högre vitaminhalt än de hava i naturligt tillstånd. Man har även funnit, att i vissa fall samma verkan kan nås genom bestrålning med ultravioletta strålar, under vilkas inverkan vissa beståndsdelar i födoämnet omvandlas till vitamin D. En dylik vitaminisering av födoämnen bedrives för närvarande på sina håll industriellt bland annat med livsmedel av så utomordentlig betydelse för folknäringen som mjölk, bröd och margarin. Dessa förhållanden påkalla uppenbarligen statsmakternas uppmärksamhet på frågan örn vitaminernas roll inom produktionen och handeln. De sak­ kunniga hava i den nu ifrågavarande delen av sitt förutnämnda betänkan­ de huvudsakligen avhandlat frågan om vitaminisering av vanliga livsmedel utan naturlig vitaminhalt eller med låg sådan. Om denna del av problemet anföra de sakkunniga inledningsvis bland annat följande: Tillsättandet av vitaminer till födoämnen är i många fall en ytterst subtil process. Genom i födoämnet befintliga ämnen, genom beredningsprocessen, lagring o. s. v. kan den på ett visst stadium tillsatta vitaminmängden senare förändras så att födoämnet, då det kommer allmänheten tillhanda, icke inne­

Kungl. Maj:ts proposition nr 90. 7

håller sådana mängder, som tillverkaren avsett. Ej heller är det säkert, att tillverkaren äger nödig kunskap för att veta, örn vitaminerna tillförts i prak­ tiskt betydelsefulla mängder eller rent av i alltför stora mängder. De sist­ nämnda kunna i vissa fall medföra hälsofara. Det är ej heller uteslutet, att vitaminkoncentrat, som tillsatts födoämne, eller den behandling, varigenom vitaminhalten ökats, kan giva åt födoämnet giftiga egenskaper. Då man dess­ utom här rör sig på ett område, som vetenskapligt sett ännu är så outforskat, att man icke ens tillnärmelsevis kan överblicka de praktiska konsekvenserna ur hygienisk synpunkt av en utbredd vitaminisering av födoämnen, är det uppenbart, att den vidare utvecklingen på detta område icke kan lämnas utan nödig kontroll från det allmännas sida. En sådan kontroll måste avse i första hand såväl arten som myckenheten av de tillförda vitaminerna och kan endast verkställas genom utförandet av särskilda laboratorieförsök. Svårigheterna att på ett tillfredsställande sätt bestämma ett födoämnes vitaminhalt äro dock stora, särskilt med hänsyn till den härför erforderliga, relativt omständliga metodiken samt på grund av den betydande erfarenhet, som kräves för att rätt kunna bedöma vunna undersökningsresultat. Erfor­ derlig trygghet kan därför icke vinnas, örn anordnandet av sådan laboratoriekontroll över ett vitaminiserat födoämne uteslutande överlämnades till den enskilde tillverkaren eller verkställdes blott av privata laboratorier. Till­ handahållandet av vitaminiserade födoämnen till allmänheten måste även underkastas den vidare kontroll från det allmännas sida, vilken kan krävas i hälsovårdens intresse. Av dessa skäl har man, framhålla de sakkunniga, i åtskilliga länder sett sig nödsakad att med hänsyn till allmänhetens bästa åvägabringa erforderlig kontroll genom statens försorg över tillverkning och försäljning av vitamini­ serade födoämnen. Sedan numera i vårt land en statlig organisation för den härvidlag erforderliga kontrollverksamheten erhållits i det vitaminlabora­ torium, som ingår i statens institut för folkhälsan, hade de sakkunniga an­ sett sig böra framlägga förslag till bestämmelser beträffande vitaminiserade födoämnen.

Nuvarande svensk lagstiftning av betydelse för frågan om en vitaminkontroll.

Med stöd av nu gällande bestämmelser torde ingripande vara möjligt en­ dast mot svårare missförhållanden, som kunna uppkomma i handeln med vitaminhaltiga produkter. Sålunda kunna bestämmelser i strafflagen vinna tillämpning först sedan hygienisk eller ekonomisk skada uppkommit. För vållande till kroppsskada genom vårdslöshet, oförsiktighet eller försummelse inträder enligt 14 kap. strafflagen straff, såvida skadan icke är endast ringa. Under allmänt åtal lyder emellertid brottet först örn det lett till döden. I strafflagens 22 kap. stadgas straff för försäljning av livsmedel eller läkemedel, vilka veterligen förfalskats med ämne, som är farligt för människors liv eller hälsa. Detta stadgande har tydligen knappast praktisk betydelse för det föreliggande problemet. I samma kapitel straffbeläggas även ur ekonomisk synpunkt ored­ liga förfaranden, som kunna förekomma med livsmedel och läkemedel. Åt­

8 Kungl. Majlis proposition nr 90.

minstone gröva fall av ohederlighet i handel därmed kunna hänföras under kapitlets 1 § om bedrägeri eller dess 13 §, vilken stadgar straff för den som säljer »ont för gott, mängt för omängt eller det, varuti man vet fel vara, utan att sådant uppenbara.» Av större praktisk betydelse torde vara straffbestämmelsen för illojal reklam i 1 § av lagen den 29 maj 1931 om illojal konkurrens, som bestraffar den, vilken i utövning av näringsverksamhet å förpackning, i annons o. s. v. i uppenbar strid mot god affärssed lämnar oriktig uppgift, ägnad att fram­ kalla uppfattningen om ett fördelaktigt anbud. Det är emellertid tydligt, att även med denna bestämmelse endast mera påtagligt överdriven reklam kan stävjas. De sakkunniga anföra härom följande: När det gäller reklam med vitaminhalt hos vitaminiserade livsmedel, är det särskilt önskvärt att andra egenskaper ej tillskrivas varan än de däri in­ nehållna vitaminerna och övriga ämnen enligt vetenskapens rön verkligen besitta. En uppgift i reklamen för en dylik vara kan, även örn den ej är be­ häftad med uppenbara oriktigheter, föranleda inköp och användning av va­ ran i fall, då dess av köparen avsedda verkan helt uteblir. En felaktig upp­ fattning om varans egenskaper kan bibringas allmänheten genom alltför knapphändiga eller allmänt hållna uppgifter rörande varans verkningar, upp­ gifter, vilka i och för sig icke behöva vara oriktiga och vilka det därför är helt uteslutet att beivra med tillhjälp av lagstadgandet rörande illojal reklam. Stundom kan i nu förevarande hänseende bliva av betydelse hälsovårds­ stadgans förbud mot försäljning av födoämne, som är skadligt för hälsan (10 § 3 morn., 45 § 3 morn.). Av intresse i detta sammanhang äro även bestämmelserna i medicinalförfattningarna. I apoteksvarustadgan (SFS 1913: 308) definieras till en början begreppet läkemedel såsom »vara, avsedd att vid utvärtes eller invärtes bruk förebygga, lindra eller bota sjukdom eller sjukdomssymptom hos männi­ skor eller djur». Därpå föreskrives, att ämnen och beredningar, som endast eller i huvudsakligaste mån användas såsom läkemedel eller vid tillredning därav, äro hänförliga till apoteksvaror och i regel endast få försäljas genom apotek; ifrågavarande ämnen och beredningar äro upptagna i särskilda för­ teckningar, som bifogats stadgan. Av betydelse i vitaminfrågan äro särskilt medicinalförfattningarnas bestämmelser angående s. k. näringspreparat, d. v. s. varor, som äro avsedda att användas som ersättning för födoämnen. Åtskilliga varor, som försäljas under uppgift om vitaminhalt, torde höra till denna grupp. Sådana preparat äro hänförliga till apoteksvaror endast örn de äro försatta med läkemedel (i vissa undantagsfall ej ens då). Vad som i detta sammanhang skall förstås med näringspreparat angives emellertid icke i apoteksvarustadgan. Skulle det befinnas, att näringspreparat på grund av tillsättning med häftigt verkande ämne eller av annan orsak är av sådan beskaffenhet, att dess bruk medför hälsofara, må på framställning av medi­ cinalstyrelsen Kungl. Maj:t antingen förbjuda införsel och tillverkning där­ av eller förordna, att preparatet skall anses som apoteksvara. — I detta sammanhang kan nämnas, att medicinalstyrelsen till sådana giftämnen, vil­ ka icke få försäljas annat än mot läkarrecept, hänfört bland annat D-vita­ min i viss starkare koncentration.

Kungl. Maj:ts proposition nr 90. 9

Apotelcsvarustadgans knapphändiga bestämmelser om näringspreparat ha­ va utsatts för skarp kritik, och 1931 års apotekssakkunniga hava i sitt år 1934 avgivna betänkande (statens offentliga utredningar 1934:35) framlagt förslag till ändrade föreskrifter därom. Frågan om stadgans omarbetning väntar ännu på sin slutliga lösning. Bland medicinalförfattningarna är av intresse för det föreliggande pro­ blemet även 1934 års kungörelse angående handel med farmacevtiska specia­ liteter (SFS 1934:306), vilken för övrigt i viss mån tjänat som förebild för sakkunnigförslaget. Med farmacevtisk specialitet förstås i kungörelsen lä­ kemedel, som i allmänhet får försäljas endast på apotek och som säljes i originalförpackning (1 §). Sådan vara får icke säljas utan att vara registre­ rad hos medicinalstyrelsen, som dessförinnan prövar, om varan är ända­ målsenlig, skäligt prissatt och vederhäftigt reklamerad (2 och 5 §§). Örn senare befinnes, att det brister i något av dessa hänseenden, kan —- efter förutgången varning — registreringen upphävas (13 §).

Utländsk lagstiftning på området.

De sakkunniga hava inhämtat upplysningar rörande den vid tiden för be­ tänkandets avgivande gällande vitaminlagstiftningen i Schweiz, Frankrike, Danmark och Norge, vilka återfinnas å sid. 12—16 i betänkandet. Där har re­ dogörelse jämväl lämnats för den då gällande lagstiftningen i Österrike, var­ jämte omnämnts, att särskilda lagbestämmelser rörande handeln med vitaminhaltiga livsmedel icke funnes i Tyskland, Belgien, Nederländerna och England. Lagstiftningen på området utvecklas emellertid snabbt, och nu­ mera föreligga uppgifter om förslag till ytterligare sådan lagstiftning. Angående innehållet i den utländska vitaminlagstiftningen tillåter jag mig hänvisa till de sakkunnigas redogörelse härför i betänkandet. Här skola endast återgivas huvuddragen av den danska och den schweiziska lagstift­ ningen i ämnet, vilka i de sakkunnigas redogörelse erbjuda det största in­ tresset. 1 Danmark märkas dels en lag om vitaminreklam och dels föreskrifter om obligatorisk vitaminisering av margarin. Den förstnämnda lagen förbjuder, att en vara i reklam eller förpackning uppgives innehålla vitaminer örn ej samtidigt vitaminernas art angives, samt berättigar myndigheterna att dess­ utom föreskriva, att därvid jämväl vitaminernas myckenhet skall utsättas samt på producentens bekostnad underkastas fortlöpande kontroll. Angå­ ende margarin gäller, att allt margarin, som saluföres i Danmark, måste vara i viss bestämd grad vitaminiserat, vilket på förpackning får angivas endast med ordet »vitaminiserat», anbragt på visst sätt. I övrigt är reklam med åberopande av margarinets vitaminverkan förbjuden. I Schweiz — som har en modern, allmän livsmedelslagstiftning — är vi­ taminisering medelst ultraviolett bestrålning tillåten endast efter särskilt till­ stånd och under viss kontroll. Jämväl reklam under hänvisning till vitaminhalt får göras endast efter tillstånd, vilket gäller såväl naturlig vitaminhalt

10 Kungl. Mcij:ts proposition nr 90.

som vitaminisering av olika slag. I senare fallet kontrolleras genom fort­ löpande prov, att vitaminiseringens resultat motsvarar reklamens innehåll.

Lagförslag och framställningar, som berört den föreliggande frågan.

I skrivelse till Kungl. Majit den 14 juli 1928 med förslag till ny marga­ rinförordning framhöll lantbruksstyrelsen, att margarin förts i marknaden under uppgift, att det vore vitaminrikt. Då det vore ovisst, örn vid en vita­ minisering av margarin fråga vore om samma slags vitaminer, som gjorde natursmöret värdefullt, hade styrelsen ifrågasatt föreskrifter örn uppgiftsskyldighet angående de margarinet tillförda vitaminernas art. Av hänsyn till praktiska svårigheter att få härför erforderliga undersökningar utförda hade styrelsen emellertid avstått från tanken. 1932 års margarinförordning kom ej heller att innehålla några bestämmelser om vitaminisering. I skrivelse till Kungl. Majit den 13 juni 1931 framhöll margarinfabriker­ nas försåljningsaktiebolag önskvärdheten av att få till stånd en auktoritativ kontroll av vitaminhalten hos näringsmedel, som utgåves för vitaminrika, och anhöll att Kungl. Majit måtte uppdraga åt en vetenskaplig institution eller enskild vetenskapsman att för dem, som så önskade, verkställa under­ sökningar av livsmedels vitaminhalt och å statens vägnar utfärda intyg där­ över. Framställningen tillstyrktes i däröver avgivna yttranden men föran­ ledde icke någon Kungl. Majits åtgärd. I anledning av motioner i båda kamrarna (I: 297 och lii 617) beslöt 1936 års riksdag skrivelse till Kungl. Maj :t med begäran om utredning örn smörets och margarinets näringsfysiologiska betydelse och om behovet av kontroll över vitaminiserat margarin. I enlighet härmed uppdrog Kungl. Majit den 2 juli 1937 åt näringsrådet att verkställa den begärda utredningen om smörets och margarinets näringsfysiologiska betydelse samt framlägga förslag i äm­ net. Med skrivelse den 20 juni 1939 till 1938 års jordbruksutredning överläm­ nade näringsrådet redogörelse för vissa försök över smörets och margarinets näringsfysiologiska värde, som på näringsrådets uppdrag utförts av profes­ sorerna Widmark i Lund och Westerlund i Uppsala. Näringsrådet framhöll i skrivelsen, att även efter nämnda undersökningar den vetenskapligt ådaga­ lagda skillnaden i näringsvärdet mellan smör och icke vitaminiserat marga­ rin läge i den olika vitaminhalten. Därmed vore dock ingenting utsagt om ifrågasatt möjlighet att även andra specifikt hälsobringande substanser skulle kunna förekomma i smöret annat än ett framhävande av att en sådan tänkbar möjlighet hittills icke ådagalagts. -— Om det andra av riksdagen framställda önskemålet — rörande utredning angående behovet av kontroll över vita­ miniserat margarin — har Kungl. Majit erinrat i direktiven för livsmedelslagstiftningssakkunnigas arbete. Den 31 december 1937 överlämnade medicinalstyrelsen till Kungl. Majit ett förslag till lag örn otillåten läkemedelsreklam. Styrelsen framhöll därvid, att beträffande läkemedel, som utgjorde s. k. fria handelsvaror, skadlig reklam bedreves, vilken föranledde allmänheten dels till onödiga eller oskäliga pen­ ningutlägg och dels till självbehandling av allvarliga sjukdomar, varigenom

Kungl. Maj:ts proposition nr 90. 11

allvarlig hälsofara kunde uppkomma. Häremot riktade sig det på senare tid igångsatta frivilliga samarbetet mellan vissa press- och reklamorganisationer för att bekämpa skadlig reklam. Den granskning, som därvid ägde ruin, vore ett värdefullt komplement till statliga åtgärder på området men kunde icke få samma auktoritativa ställning som en laglig kontroll. Styrelsens lagförslag var väsentligen konstruerat på samma sätt som den nu gällande allmänna straff­ bestämmelsen örn illojal reklam. Över förslaget hava yttranden avgivits av myndigheter och sammanslutningar. — Förslaget har icke föranlett någon Kungl. Maj :ts åtgärd. I skrivelse den 23 oktober 1939, har styrelsen för statens institut för folk­ hälsan hemställt, att förslag till lagstiftning angående vitaminiserade livs­ medel måtte föreläggas riksdagen. Till stöd för denna hemställan har an­ förts: Under en kristid uppkommer för befolkningen större svårigheter än eljest att tillgodose den nödvändiga vitamintillförseln genom födan. Erfarenhe­ terna från perioder med sjunkande välstånd eller av andra anledningar mins­ kad näringstillförsel visa, att den största faran ur hälsosynpunkt i allmän­ het ligger i denna minskade vitamintillförsel. Ett verksamt medel att höja kostens vitaminhalt finnes numera genom att på konstlad väg tillföra den­ samma vitaminer. Redan under normala förhållanden ha här i landet vissa födoämnen varit vitaminiserade. Det kan antagas att en sådan vitaminisering under nu rådande krisförhållanden vinner ökad utbredning. Med hänsyn till betydelsen av att vitaminiseringen utföres på ett ur folknäringssynpunkt ändamålsenligt och betryggande sätt torde det vara nödvändigt att myndigheterna kunna utöva ett bestämmande inflytande på valet av för vitaminisering använda födoämnen och att från det allmännas sida kontroll utövas över att den tillförda vitaminmängden är av lämplig storlek samt att allmänheten icke bibringas en felaktig uppfattning om dylika födoämnens värde genom en oriktig eller vilseledande reklam. Samma styrelse har i skrivelse den 10 februari 1941 ånyo hemställt, att förslag till vitaminlagstiftning i huvudsaklig anslutning till livsmedelslagstiftningssakkunnigas förslag måtte föreläggas riksdagen. Efter att hava erinrat om att kontroll över vitaminiseringen av livsmedel tidigare ansetts erforderlig närmast ur hälsosynpunkt, har styrelsen nu anfört: På senaste tiden har tillkommit en omständighet, som är ägnad att ytter­ ligare aktualisera behovet av en lagstiftning på området. Det förhåller sig nämligen så, att tillgången på utgångsmaterial, naturligt eller syntetiskt, för vitaminisering av födoämnen blivit allt mer begränsad. Till följd härav ju­ det en trängande angelägenhet, att dylikt inom riket befintligt eller till riket inkommande material kommer till användning på elt ur det gemen­ samma folkhushållets synpunkt tillfredsställande sätt med avseende å såväl de födoämnen, vilka böra vitaminiseras, som den utsträckning, i vilken vita­ miniseringen bör äga rum. Förslag i ämnet torde därför böra snarast möj­ ligt föreläggas riksdagen.

Jag har funnit mig böra föreslå, att förslag till författningsbestämmelser angående framställning och införsel av vitaminiserade livsmedel framlägges för riksdagen. Till grund för dessa bestämmelser har lagts livsmedelslagstiftningssakkunnigas förut omförmälda förslag till förordning angående vita­ miniserade livsmedel, vilket såsom bilaga (inlaga A) torde få fogas till proto­

12 Kungl. Maj:ts proposition nr 90.

kollet i detta ärende. För de sakkunnigas motivering till sitt förslag redogöres på olika punkter i det följande. över sakkunnigförslaget hava yttranden avgivits av medicinalstyrelsen, kommerskollegium, lantbruksstyrelsen, Överståthållarämbetet samt länssty­ relserna i Södermanlands, Kronobergs, Malmöhus, Göteborgs och Bohus, Ska­ raborgs, örebro, Kopparbergs och Västernorrlands län. Yttrande har därjämte inkommit från svenska reklamförbundet. Medicinalstyrelsens utlåtande har avgivits sedan förste provinsialläkarna och därmed jämställda stadsläkare beretts tillfälle att yttra sig. Kommers­ kollegium har före sitt beslut i ärendet inhämtat yttranden från handelskamrarna i riket, Sveriges kemiska industrikontor, Sveriges köpmannaförbund, kooperativa förbundet och svenska tidningsutgivareföreningen. Därjämte har svenska annonsbyråföreningen till kollegium ingivit en skrivelse i ämnet. Jämväl för innehållet i yttrandena redogöres i det följande. Med beaktande av de inkomna yttrandena har inom socialdepartementet utarbetats ett förslag till förordning om framställning och införsel av vitaminiserade livsmedel. Jag övergår nu till en redogörelse för detta förslag.

Departementsförslaget.

Allmän motivering.

Behovet av en svensk lagstiftning om vitaminiserade livsmedel.

Enligt tillgängliga uppgifter tillverkas och försäljas för närvarande i Sve­ rige vitaminiserat bröd — därav hårt bröd i stor utsträckning — vitaminiserat margarin ävensom vitaminiserad fettemulsion men eljest inga vitamini­ serade födoämnen. Bröd vitaminiseras genom användning av jäst, som ut­ satts för ultraviolett bestrålning, genom bestrålning av brödet eller genom tillsats av vitaminhaltiga preparat. Margarin och fettemulsion vitaminiseras medelst tillsats av stax-kt vitaminhaltiga preparat, framställda av fiskoljor. Enligt senast tillgängliga uppgifter är praktiskt taget allt margarin, som utbjudes till den svenska allmänheten, vitaminiserat. Detsamma är förhållan­ det beträffande fettemulsion. De sakkunniga framhålla emellertid, att, efter hand som kännedomen om vitaminerna och deras verkningar ökas, vitaminisering av livsmedel kan kom­ ma att bliva vanligare. Det anses fördelaktigare att tillföra vitaminer genom vitaminisering av födoämnen, som förekomma allmänt, än genom särskilda preparat. Med de senare föreligger stundom en risk för att vitamindosen kan bliva för stark. Vidare är det uppenbart, att ett särskilt preparat eller ett födoämne av ovanligt slag med stark vitaminhalt aldrig kan nå samma sprid­ ning bland allmänheten som en vitaminiserad form av elementära livsmedel, vilka förekomma dagligen i de allra flesta hushåll. Enligt de sakkunnigas mening kan en vitaminisering väntas särskilt av mjölk, vilket nu praktiseras i stor utsträckning i Amerikas förenta stater. Vitaminisering av mjölk anses hava särskilt stor betydelse för att förebygga

Kungl. Maj:ts proposition nr 90. 13

rakitis (engelska sjukan) hos barn, vilken som förut nämnts orsakas av brist på bland annat D-vitamin. Det viktigaste sättet för alstringen av vårt be­ hov av D-vitamin är den direkta solbestrålningen, varmed sammanhänger, att rakitis är särskilt vanlig i nordliga, solfattiga länder. D-vitaminhalten i mjölk och produkter därav är även större, då korna gå ute på grönbete eller åtminstone erhålla stråfoder, som torkats i solljus. Brist på solljus och där­ med på D-vitamin kan tydligen endast för ett begränsat antal människor avhjälpas genom direkt bestrålning med kvartslampa. Man bär därför sökt råda bot härpå genom att vitaminisera mjölk medelst konstgjord ultra­ violett bestrålning antingen av fodret, av korna eller av mjölken.1 Vitaminisering av fodret eller mjölken även på annat sätt förekommer också.

De sakkunniga. I fråga om behovet av en lagstiftning i dessa ämnen i vårt land hava de sakkunniga framhållit, att såvitt hittills vore utrönt risken för giftverkningar genom tillförsel av för mycket vitaminer visserligen ej vore så stor vid förtä­ ring av vitaminiserade livsmedel som vid intagande av koncentrerade preparat men likväl ej helt utesluten i förra fallet. Det hade även iakttagits, att vid be­ strålning för vitaminiseringsändamål kunnat inträda även andra förändringar, av skadlig art, i födoämnets kemiska sammansättning. Emellertid ansåge de sakkunniga bristen på kontroll på området även i andra hänseenden inne­ bära risker för folkhälsan, särskilt inom de bredare folklagren och i vissa av naturen mindre gynnade landsdelar. De yttra vidare: En otillräcklig tillförsel av livsviktiga vitaminer kan orsakas bland annat därav, att man i förlitande på riktigheten av de uppgifter, som i reklam läm­ nas om vitaminiserade livsmedels verkningar, underlåter att i tillräcklig ut­ sträckning förtära av naturen vitaminhaltiga födoämnen. Skadliga verkning­ ar kunna sålunda uppkomma av en reklam, i vilken ett födoämne kort och gott angives vara vitaminiserat eller vitaminbehandlat och således ger sken av att innehålla alla nödiga vitaminer i tillräckliga mängder, medan i själva verket den tillförda vitaminkvantiteten antingen är så ringa, att den prak­ tiskt taget saknar all betydelse för organismen, eller ock hänför sig endast till ett eller annat vitaminslag. Det är måhända på nu angivna sätt de allvar­ ligaste vådorna uppkomma av en ovederhäftig eller ej tillräckligt upplysande reklam med vitaminiserade liksom av naturen vitaminhaltiga livsmedel. Man torde nämligen kunna antaga, att insikt örn nödvändigheten att tillföra krop­ pen vitaminer numera är tämligen allmänt gängse hos befolkningen. Ännu allvarligare bliva dessa vådor, då man tar i betraktande, att det uppväxande släktet lättast drabbas av vitaminbristens skadliga påföljder. De nu gällande lagbestämmelser, som kunna komma till användning på detta område, äro — framhålla de sakkunniga — tillämpliga först sedan hy­ gienisk eller ekonomisk skada redan uppstått eller åtminstone allvarlig fara därför föreligger, medan en modern livsmedelslagstiftnings uppgift bör vara att garantera en sådan beskaffenhet hos livsmedel, som i görligaste mån ute­ sluter fara för folkhälsan, och en sådan ordning för deras saluförande, att förlustrisker för konsumenterna såvitt möjligt undvikas. Av dessa skäl finna de sakkunniga vår lagstiftning böra kompletteras med 1 Se härom för övrigt en som bilaga till de sakkunnigas betänkande fogad uppsats (sid. 50—58).

14 Kungl. Maj:ts proposition nr 90.

föreskrifter, som stadga kontroll på beskaffenheten av vitaminiserade livs­ medel och på den för dem använda reklamen.

Yttranden. I flertalet yttranden tillstyrkes, att en lagstiftning på området genom­ föres. Medicinalstyrelsen förordar, att lagstiftningen snart kommer till stånd. Lantbruksstyrelsen tillstyrker förslaget och understryker, att behovet av kontroll på området är stort. Vidare tillstyrkes förslaget eller lämnas utan erinran av Överståthållarämbetet och samtliga hörda länsstyrelser. Sveriges kemiska industrikontor anser det befogat, att redan innan en en­ hetlig livsmedelslagstiftning blir genomförd åtgärder vidtagas för en till­ fredsställande kontroll av livsmedels vitaminhalt. Sveriges köpmannaförbund finner, att de sakkuninga i huvudsak riktigt avvägt å ena sidan intresset att icke hindra en lojal och för folkhälsan gagne­ lig vitaminiseringshantering och å andra sidan kravet på den kontroll där­ över, som synes vara ofrånkomlig. Förbundet förmenar, att ett avböjande av kontrollåtgärder nu kunde förorsaka missförhållanden, som i en framtid nödvändiggjorde mycket längre gående ingrepp. För detaljhandeln medför­ de förslaget knappast olägenheter utan snarare fördelar. Köpmännen riske­ rade att göra förluster på restlager av varor, som hastigt uppreklamerades och därpå åter förlorade i anseende; av dessa skäl hade köpmännen intresse av vederhäftig reklam och goda varor. Styrelsen för kooperativa förbundet vitsordar behovet av kontroll i de hän­ seenden de sakkunniga påpekat. Gotlands handelskammare finner lagstift­ ningsåtgärder på området vara av särskilt trängande behov och biträder sakkunnigförslaget. Även Östergötlands och Södermanlands handelskam­ mare, handelskammaren i Göteborg samt Norrbottens och Västerbottens läns handelskammare biträda förslagets syfte. I följande yttranden yppas tveksamhet i frågan eller avstyrkes den före­ slagna lagstiftningen, åtminstone i den form de sakkunniga förordat. Förste stadsläkaren i Malmö förordar uppskov tills vidare med den före­ slagna lagstiftningen. Förfarandet skulle enligt hans mening medföra av­ sevärd kostnad och tidsspillan för företagarna och verka förlamande på fö­ retagsamheten inom området, vilken läge i sin linda och vore synnerligen känslig för en ökning av svårigheterna. Detta bleve så mycket kännbarare, som konkurrerande, naturligt vitaminhaltiga livsmedel icke underkastades samma kontroll. Kommerskollegium avstyrker förslaget och anför, att beträffande de egent­ liga livsmedlen varken i fråga örn tillverkningen eller vad anginge reklamen kunnat påvisas några verkligt allvarliga missförhållanden, som påkallade statsingrepp. Mindre lämpliga reklammetoder syntes hava tillämpats en­ dast beträffande näringspreparat, vilka förordningen i regel ej skulle komma att omfatta. Den föreslagna kontrollapparaten kunde befaras bliva rätt om­ fattande. Kollegium har vidare anfört: Med sitt förslag synas de sakkunniga främst hava avsett att träffa en ove-

Kungl. Maj:ts proposition nr 90. 15

derhäflig reklam för de för folkhälsan så viktiga vitaminiserade livsmedlen. Av de sakkunniga har emellertid, såvitt kollegium kan finna, ej övertygande kunnat klarläggas, att ej detta syfte skulle kunna nås på annat sätt än över här föreslagna omväg med en vidlyftig tillverkningskontroll. I den mån överhuvud taget missförhållanden framträda, föreligger redan med nuvaran­ de lagstiftning mot illojal konkurrens en generell, även de vitaminiserade livsmedlen omfattande möjlighet att åtkomma dylika missförhållanden åt­ minstone för fall att de äro mera påfallande och stötande. För den händelse inrättandet av ett statens institut för folkhälsan skulle beslutas, torde också komma att skapas ett organ för uppdagandet av och närmare utredning om dylik skadlig reklam. Också med hänsyn härtill torde med ytterligare åtgär­ der kunna få anstå i avvaktan på de sakkunnigas förslag om utvidgad livsmedelslagstiftning, i vilket förslag frågan om de vitaminiserade livsmedlen torde kunna ingå som ett rätt naturligt led. Smålands och Blekinge handelskammare finner förslaget motiverat endast i den mån i dessa hänseenden kunde sägas föreligga allmän hälsofara, något varom kammaren icke ville yttra sig. I övrigt syntes lagstiftningen icke böra tillgripas förrän det visat sig, i vad mån producenterna frivilligt sökte sam­ arbete med näringsrådet och institutet för folkhälsan. Skånes handelskam­ mare finner det önskvärt, att åtgärder vidtagas i förslagets syfte, framför allt för att stävja osund reklam, men avstyrker det framlagda författningsförslaget, enär detta sköte över målet och därigenom skulle bliva mera till skada än till gagn. Den föreslagna ordningen skulle skapa sådan osäkerhet och sådana risker, att den kunde betaga vederhäftiga företagare intresse för vitaminisering av livsmedel och därigenom lägga hinder i vägen för uppkomsten av en inhemsk industri. Västergötlands och norra Hallands handelskammare avstyrker förslaget under framhållande av att det ännu saknades erfa­ renheter för att bedöma dess praktiska konsekvenser. Handelskammaren för Örebro och Västmanlands län ifrågasätter om icke farhågorna för ifråga­ varande skadeverkningar äro överdrivna och erfarenheten på området för ringa för att motivera en lagstiftning men vill icke motsätta sig förslaget, då de planerade åtgärderna icke syntes nämnvärt hindra den legala omsättningen. Svenska anno asby råf öreningen avstyrker förslaget och anför: I betraktande av att, såsom i motiven betonas, man »rör sig på ett område, som vetenskapligt sett ännu är så outforskat, att man icke ens tillnärmelse­ vis kan överblicka de praktiska konsekvenserna ur hygienisk synpunkt av en utbredd vitaminisering av födoämnen», vilken omständighet bland an­ nat framgår av de ytterligt varierande system, efter vilka vetenskapen på skilda orter arbetar, synes det oss, som om tiden icke skulle vara mogen för en lagstiftning på området, utan statsmakterna böra kunna åtnöja sig med inrättandet av statens institut för folkhälsan. Först efter det vetenska­ pens forskningar lett till säkrare resultat och man genom institutets verk­ samhet vunnit värdefulla erfarenheter, torde tiden vara inne för övervägan­ de av en lagstiftning i ämnet. Fri sådan lagstiftning synes oss böra ingå så­ som ett led i en enhetlig författning på hithörande område. Att fullfölja den redan inslagna vägen med ett otal specialförfattningar i frågor, som borde kunna gemensamt regleras, leder till en icke önskvärd oöverskådlighet av gällande rätt. Betecknande är, alt i sådana föregångsländer som England och Tyskland samt i Belgien och Nederländerna någon lagstiftning på områ­ det icke kommit till.

16 Kungl. Maj:ts proposition nr 90.

Departe­ Den moderna biokemiska forskningens ständigt nya framsteg i fråga om

ments­

kännedomen om vitaminerna och deras avgörande betydelse för folkhälsan

chefen.

har icke endast givit nytt intresse åt problemet om människofödans lämp­ liga sammansättning ulan även givit upphov till nya arbetsuppgifter och nya problem inom livsmedelsproduktionen och den därtill anknytande handeln och reklamverksamheten. Sålunda tillmätes numera vissa födoämnen med hög vitaminhalt liksom vissa former för tillredning, vid vilka vitaminhalten säkrare bibehålies, stor betydelse. Produktionen av särskilda näringspreparat har nu med avseende å vitaminpreparat fått ny fart och nytt intresse för allmänheten. Ingen meningsskiljaktighet torde råda örn behovet av kontroll från det allmännas sida, åtminstone i viss utsträckning, över tillverkningen av läke­ medel samt handeln med och reklamen för dem. Detta behov framträder framför allt beträffande läkemedel, som kunna medföra hälsofara. Vidare är det ett allmänt intresse att tillse, att läkemedlens verkan står i rimlig proportion till vad säljaren därom utlovat och till det pris varan betingat. Beträffande vitaminhaltiga varor föreligga i stort sett samma skäl för in­ gripande. Vad angår skadliga verkningar därav, är frågan därom visser­ ligen icke fullt utredd, men man synes icke kunna bortse från möjlig­ heten av giftverkan i vissa fall av stark vitaminkoncentration. Likaså hava vid åtgärder för en ökning på konstlad väg av vitaminhalten i vissa ämnen iakttagits samtidiga förändringar av skadlig art i ämnenas sammansättning. Även intresset att skydda allmänheten för ovederhäftig reklam och uppskörtning i pris äger tydligen motsvarande betydelse beträffande vitamin­ haltiga handelsvaror som för läkemedel. Vidare bör observeras, att, då handeln med vitaminhaltiga ämnen vänder sig ej endast till sjuka människor utan till alla, densamma åtminstone i en framtid kan kvantitativt och ekonomiskt få större räckvidd än läkemedelshandeln. En ovederhäftig vitaminreklam kan lätt bibringa allmänheten en felaktig uppfattning om vitaminfrågan, vilken kan bliva ett allvarligt hinder för en vederhäftig propaganda i saken. Det torde vara blott alltför sant, då det i ett yttrande i detta ärende framhålles, att allmänhetens kunskap örn vi­ taminer ännu till stor del hämtas från reklamen därom i tidningspressen, vilken reklam åtminstone i viss utsträckning är alltför sensationellt upplagd och ägnad att giva föreställningar om undergörande verkningar hos vitami­ nerna. Mot bakgrunden av en sådan reklam, vars uppenbara överdrifter stundom böra vara tydliga även för lekmannen, och efter dyrköpta erfarenhe­ ter, som allmänheten kan hava gjort om utfästelsernas ovederhäftighet, kan det uppstå stora psykologiska svårigheter för en av vetenskapsmän och läkare bedriven, ansvarsmedveten upplysningsverksamhet på bred front i syfte att klargöra, att vitaminfrågan i främsta rummet är en fråga om den dagliga kostens lämpliga sammansättning av vanliga livsmedel till vanliga priser, endast i viss mån — under vissa årstider, i vissa landsdelar — kompletterad genom särskilda preparat eller vitaminisering på konstlad väg. Av dessa skäl finner jag en vitaminlagstiftning motiverad. Emellertid

Kungl. Majlis proposition nr 90. 17

måste även med denna principiella inställning övervägas, huruvida tiden nu är inne för en dylik lagstiftning och förhållandena på området så stabilise­ rade, att en sådan är möjlig. I de yttranden i frågan, i vilka sakkunnig­ förslaget avstyrkts, torde skälet härtill i regel ej hava varit ett förnekande av att en vitaminlagstiftning i och för sig vore önskvärd utan åsikten att tiden ännu icke skulle vara mogen för en sådan. Förnekas kan ej heller, att den vetenskapliga utvecklingen på området är så snabb, att en lagstift­ ning i ämnet är förenad med vissa praktiska svårigheter. Sålunda är det svårt att överblicka, vilka krav som ur vetenskaplig synpunkt kunna komma att i en snar framtid ställas på kontrollapparaten, ett förhållande som torde hava föranlett sådana detaljer i sakkunnigförslaget, vilka i en del yttranden väckt betänkligheter såsom allt för vagt utformade och inrymmande för stora befogenheter åt de tillämpande myndigheterna. Då jag likväl funnit tiden vara inne för en lagstiftning i ämnet och härmed framlägger förslag därtill, har det skett på följande grunder. »Vitaminisering» förekommer, såsom förut framhållits, redan nu i stor utsträckning i vårt land beträffande bröd, margarin och fettemulsion. Vitaminiseringen kan få ökad utbredning och komma att gälla även andra va­ ror, i främsta rummet mjölk. Det skulle tydligen vara av värde, om en dylik industri i vardande, som bleve av utomordentlig betydelse för vår folknäring, redan från början i förtroendefullt samarbete nied myndigheter­ na länkades in på rätta banor. Genom inrättandet av statens institut för folkhälsan med dess vitaminlaboratorium har erhållits den praktiska orga­ nisationen för genomförandet av en sådan samverkan; med det föreliggande författningsförslaget avses att åstadkomma den därjämte erforderliga for­ mella grunden för regleringen. Det lär kunna förväntas betydande kapital­ investeringar och omfattande maskinella anläggningar för blivande vitaminiseringsindustrier, varför, om ett statligt ingripande på området fram­ deles skulle visa sig ofrånkomligt, detsamma då skulle innebära ett betyd ligt svårare och ömtåligare ingrepp än vad nu är fallet. Av skäl, som jag närmare skall utveckla i nästföljande avsnitt av den allmänna motiveringen, har jag emellertid ansett lämpligt så begränsa författningens tillämpnings­ område, att densamma åtminstone i huvudsak tager sikte på vanligen före­ kommande födoämnen i egentlig mening, vilka genom särskilda åtgärder bibringats ökad vitaminhalt eller en sådan, som de i naturligt tillstånd ej äga. I yttrandena hava yppats farhågor för att den föreslagna lagstiftningen skulle medföra kostnader, tidsspillan och andra hinder, som kunde verka förlamande på en företagsamhet i sin linda, eller att bestämmelserna i allt fall skulle framkalla en osäkerlietskänsla, som kunde avskräcka goda ini­ tiativ på området. I detta hänseende må först framhållas, att de nu före­ slagna bestämmelserna på viktiga punkter preciserats mera än i sakkunnig­ förslaget, varigenom anledningarna till osäkerhet i det väsentliga torde hava undanröjts. I övrigt är det mig angeläget understryka, att med det huvud­ syfte för lagstiftningen och den begränsning därav, som nyss angivits, den

Bihang till riksdagens protokoll 1941. 1 sami. Nr 90. a

18 Kungl. Majlis proposition nr 90.

samma mindre fått karaktär av en restriktionslagstiftning för bekämpande av icke önskvärda företeelser än en administrativ ram för det förtroende­ fulla samarbete mellan myndigheter och företagare, varom nyss talats. För genomförandet av lagstiftning på området tala även de skäl av folkhushållningsnatur, vilka styrelsen för statens institut för folkhälsan åbe­ ropat i sin skrivelse av den 10 februari 1941.

Den föreslagna lagstiftningens tillämpningsområde.

De sakkunniga. I fråga om tillämpningsområdet för en svensk vitaminlagstiftning hava de sakkunniga till en början erinrat örn att enligt syftet med det vid sta­ tens institut för folkhälsan inrättade vitaminlaboratoriet all offentlig vita­ minkontroll borde koncentreras dit. Sådan kontroll kan tänkas bliva på­ kallad beträffande både läkemedel, livsmedel och fodermedel. Beträffande fodermedel hänvisa de sakkunniga till den kontroll, som kan anordnas med tillämpning av 1938 års lag om handeln med fodermedel. Vad angår läke­ medel, givas särskilda föreskrifter i medicinalförfattningarna; de synpunk­ ter, varom här är fråga, böra, framhålla de sakkunniga, vad läkemedlen an­ går tillgodoses genom nämnda författningar och läkemedlen icke enbart i vad det gäller vitaminkontroll sammankopplas med livsmedlen i en särskild författning härom. Huvudsakligen av dessa skäl hava de sakkunniga be­ gränsat den föreslagna författningen till att avse endast livsmedel. Det spörsmål, som därpå närmast uppställer sig, är frågan örn avgränsningen av begreppet livsmedel. De sakkunniga förklarade i sitt betänkande, att deras arbete på en enhetlig, utvidgad livsmedel slagstiftning ej fortskridit så långt, att de kunnat taga ställning till frågan, örn begreppet livsmedel däri skulle definieras och i så fall hur detta komnie att ske. Av detta skäl hava de sakkunniga i föreliggande förslag icke upptagit någon sådan definition. De sakkunniga återgiva emellertid i detta sammanhang följande definition på livsmedel, som givits av 1916 års livsmedelslagstiftningskommitté i dess förslag till livsmedelsstadga: Med livsmedel förstås i denna stadga födoämnen och dryckesvaror, var­ under inbegripes varje till förtäring av människor avsedd vara, även sådan som är ämnad att användas allenast i egenskap av krydda, konserverings­ medel eller färg. Dock må läkemedel icke hänföras till livsmedel. Till utveckling av definitionens innebörd har kommittén anfört: Under uttrycket livsmedel, sådant det av kommittén definierats, komme varor, vilka hade till uppgift dels att underhålla den mänskliga organismen vid dess utveckling och fortbestånd (födoämnen i egentlig mening) dels att tillföra organismen vissa stimulantia (njutningsmedel) dels slutligen att ge­ nom smakgivande beståndsdelar, såsom kryddor, befordra matsmältningen. Däremot uteslötes självfallet sådana njutningsmedel, vilka icke kunde an­ ses vara föremål för förtäring i vanlig mening, såsom tobak. — »Till för­ täring av människor avsedd» vore varje vara, som under sedvanliga förhål­ landen av det allmänna betraktelsesättet tillädes sådan bestämmelse, men därunder inginge även vara, som, oaktat dess naturliga bestämmelse måste

Kungl. Maj:ts proposition nr 90. 19

uppfattas vara en annan (exempelvis trämjöl), dock i det konkreta fallet uppenbarligen tillagts ändamålet att förtäras. Medan vissa dryckesvaror alltid måste betecknas som livsmedel bleve det däremot beträffande exempel­ vis vissa rotfrukter nödvändigt att i varje särskilt fall avgöra, huruvida för­ hållandena måste anses giva vid handen, att varan vöre avsedd att förtäras av människor eller icke. Efter samma grunder finge ock bestämmas vad som skulle betraktas som läkemedel. Enligt gällande apoteksvarustadga förstodes med läkemedel »vara, avsedd att vid utvärtes eller invärtes bruk före­ bygga, lindra eller bota sjukdom eller sjukdomssymtom hos människor eller djur». Vissa varor, såsom honung, socker och olivolja, förekomme emel­ lertid i handeln både som livs- och läkemedel. Det finge då i varje särskilt fall avgöras, huruvida varan utlämnats under sådana förhållanden, att det måste antagas, att varan vore avsedd till läkemedel och att de för läkemedel gällande särskilda kontrollföreskrifterna måste träda i tillämpning. Detta vore städse fallet, då varan försåldes under sådana omständigheter, att be­ stämmelserna i gällande farmakopé bleve tillämpliga å försäljningen. — Under uttrycket livsmedel borde ej endast hänföras varor, som i sin före­ liggande gestaltning vöre avsedda att förtäras, utan jämväl varje ämne, var­ av sådan vara bereddes. Därmed vore under definitionen inbegripna rå­ varor, som krävde en särskild beredning för att tjäna till människoföda, vare sig denna beredning vore sådan, som exempelvis måste övergå omalen spannmål, innan den kunde användas som mjöl, eller sådan, som ytterli­ gare krävdes för att mjölet skulle kunna förtäras.

Den tolkning, som 1916 års livsmedelslagstiftningskommitté sålunda gi­ vit uttrycket livsmedel, funno de sakkunniga ägnad att tjäna till ledning vid bestämmandet av den nu föreslagna lagstiftningens tillämplighetsområde. Vad särskilt angår frågan om gränsdragningen mot läkemedel hava de sakkun­ niga emellertid gjort följande tillägg: Då det gäller att avgöra huruvida förordningen bör vara tillämplig å en vara torde emellertid texten till påskrift eller etikett å varan och till den övriga reklam, som är avsedd att användas för varan, ej kunna tillmätas samma betydelse som då det gäller att avgöra huruvida en vara enligt apoteksvarustadgan utgör läkemedel eller icke. Förordningen torde få sin hu­ vudsakliga tillämpning å sådana varor, som kunna benämnas födoämnen i egentlig mening, t. ex. bröd, margarin. Det är tydligt att den omständighe­ ten, att i reklamen för ett sådant, vitaminiserat födoämne stor plats beredes varans sjukdomsförebyggande egenskaper, ej får medföra att varan förklaras såsom läkemedel falla utanför förordningens tillämpningsområde. Även så­ dana varor som socker och honung, vilka båda anses vara att hänföra till födoämnen i egentlig mening, torde under enahanda förhållanden böra hän­ föras under förevarande förordning. Den avgörande synpunkten bör i dessa fall vara huvudändamålet med sådana vitaminiserade livsmedels förtä­ ring, vilket får anses vara att tillföra organismen näring i sedvanlig form.

En sida av problemet örn tillämpningsområdets avgränsning och örn be­ stämningen av begreppet livsmedel förtjänar att särskilt uppmärksammas, nämligen frågan örn de s. k. näringspreparaten. Därmed avses i detta sam­ manhang såsom förut nämnts åtskilliga i handeln förekommande varor, vilka äro avsedda att användas sorn ersättning för födoämnen, särskilt för att komplettera kosten med avseende å vissa .särskilda näringsämnen. Dylika preparat reklameras i stor utsträckning under uppgift om vitaminhalt. Härom anmärka de sakkunniga, att dessa preparat få anses hänförliga till

20 Kungl. Maj.ts proposition nr 90.

livsmedel i vidsträckt bemärkelse men likväl falla utanför det livsmedelsbegrepp, varom förut talats, och därmed utanför denna lags tillämpning, i den mån de — såsom ofta är fallet — salubjudas såsom ägnade att förebygga, lindra eller bota sjukdom eller sjukdomssymtom, därvid de måste hänföras till läkemedel. Endast sådana näringspreparat, som ej utbjudas under så­ dana uppgifter, skulle falla under den föreslagna förordningen. De sak­ kunniga anmärka tillika, att härvidlag —- i motsats till vad som förut anförts angående de egentliga födoämnena — avgörande betydelse torde få tillmätas innehållet i reklamen för varan, i texten å dess förpackningar o. s. v. De sakkunniga framhålla, att en kontroll uppenbarligen erfordras röran­ de beskaffenheten av de livligt reklamerade näringspreparaten, i synnerhet vitaminhaltiga sådana, även i den mån dessa böra hänföras till läkemedel, och anföra till belysande härav några exempel på annonser om dylika (sid. 39 i betänkandet). Av de skäl, som förut utvecklats, hava de sakkunniga icke ansett lämpligt att föreslå bestämmelser därom i samma författning, vars huvudföremål utgjorde vitaminiserade födoämnen i egentlig mening. Emellertid hava de sakkunniga -—- ehuru de understryka, att en lagstift­ ning därom utan dröjsmål är synnerligen angelägen — ej heller framlagt något förslag till sådan lagstiftning i annan form, detta under hänvisning till medicinalstyrelsens förutnämnda förslag till lagstiftning om läkemedelsreklam, genom vilket förslag samma syfte skulle tillgodoses. I fråga örn tillämpningsområdet för en vitaminlagstiftning förtjänar vidare övervägas, huruvida en statlig kontroll på området bör utsträckas även till handeln med livsmedel med hög naturlig vitaminhalt, sålunda varor som utan att hava varit föremål för särskilda vitaminiseringsåtgärder hava avse­ värd betydelse för vitaminförsörjningen. På detta område vore alltså icke fråga om någon kontroll på produktionen utan endast på sättet för varor­ nas utbjudande bland allmänheten, framförallt på vilket sätt deras vitamin­ halt utnyttjades i reklamen. De sakkunniga förklara emellertid härom, att de under någon tid uppmärksamt följt reklamen i tidningar och tid­ skrifter såväl angående vitaminiserade varor som i vad den åberopat natur­ lig vitaminhalt, varvid befunnits, att reklamen i sistnämnda del sådan den för närvarande tedde sig knappast kunde anses giva anledning till någon väsentlig anmärkning. En bidragande orsak härtill ansage de sakkunniga vara de åtgärder, som av näringsrådet vidtagits under hand för att förhindra olämplig reklam med livsmedel. På grund härav hade de sakkunniga icke funnit skäl föreslå åtgärder med avseende å andra varor än de med konst vitaminiserade. Även i det sålunda bestämda tillämpningsområdet, avseende tillverkning eller införsel av vitaminiserade livsmedel, föreslå de sakkunniga av prak­ tiska skäl två inskränkningar. För att ej lägga hinder i vägen för försöks­ verksamhet på området föreslås undantag för tillverkning eller införsel, som ej sker i avsikt att försälja varan. Att därigenom införsel direkt för egen förbrukning faller utom kontrollen finna de sakkunniga sakna betydelse. Vidare föreslås undantag för tillverkning uteslutande för export.

Kungl. Maj:ts proposition nr 90. 21

Yttranden. I yttrandena tiar till en början i fråga om förordningens begränsning att avse endast livsmedel ävensom särskilt i fråga om nåringspreparaten före­ kommit följande. Medicinalstyrelsen delar de sakkunnigas mening, ätt förordningen åtmin­ stone för närvarande icke behöver göras tillämplig å fodermedel. Vad an­ går nåringspreparaten förklarar styrelsen, att kravet på en kontroll av dessa vore oavvisligt och att ett ställningstagande i denna fråga borde ske så snart som möjligt. Emellertid funne styrelsen tillika, att medicinalförfattningarna tarvade omarbetning i vad de avsåge denna grupp av varor och att frågan om den föreslagna förordningens tillämpningsområde, vad nåringspreparaten anginge, borde lämnas öppen till dess att en revision av medicinalförfatt­ ningarna ägt rum. Förste provinsialläkaren i Stockholms län förordar åtgärder samtidigt be­ träffande både näringspreparat och egentliga livsmedel. Förste stadsläkaren i Göteborg understryker svårigheten att avgränsa begreppet livsmedel och sä­ ger sig betvivla riktigheten av de sakkunnigas åsikt, att flertalet näringspre­ parat vore att anse som läkemedel. Näringspreparatens inbegripande i tillämpningsområdet förordas jämväl av länsstyrelsen i Södermanlands län. Länsstyrelsen i Kronobergs lån un­ derstryker behovet av kontroll över nåringspreparaten och betraktar som en förutsättning för deras uteslutande från det föreliggande förslaget, att den planerade lagstiftningen om läkemedelsreklam genomföres. Sveriges kemiska industrikontor föreslår förordningens tillämpning på alla näringspreparat, oavsett örn de äro att betrakta som läkemedel, och framhåller: Det väsentliga hos ett vitaminiserat näringspreparat torde i allmänhetens ögon icke vara så mycket dess formella egenskap av läkemedel som dess egenskap av preparat med vitaminhalt. De sakkunnigas ståndpunkt i frå­ gan förutsatte, att en någorlunda skarp gräns kunde dragas mellan närings­ preparat, som äro livsmedel, och sådana, som äro läkemedel, men detta vore i praktiken mycket svårt. Sveriges köpmannaförbund förordar inbegripande av nåringspreparaten och framhåller särskilt, att medicinalstyrelsens förslag till lagstiftning om läkemedelsreklam, vilket motiverat de sakkunnigas ståndpunktstagande i denna del, icke syntes giva de möjligheter, som man räknat med, varför de sakkunnigas motivering på denna punkt bortfallit. Skånes handelskammare förordar tillämpning å alla näringspreparat, som icke äro underkastade kontroll i annan ordning. I fråga om inbegripande under lagstiftningen av ämnen med naturlig vi­ taminhalt har i yttrandena förekommit följande. Medicinalstyrelsen finner liksom de sakkunniga, att reklam örn naturlig vitaminhalt för närvarande kan lämnas utanför lagstiftningen, och framhål­ ler, att genom vitaminlaboratoriets tillkomst praktisk möjlighet givits att framdeles effektivt ingripa även på detta område. Förste stadsläkaren i Göteborg finner det däremot påkallat, att lagstiftningen inbegriper även re-

22 Kungl. Maj:ts proposition nr 90.

kläm om naturlig vitaminhalt, och nämner som exempel olämplig reklam örn porterns vitaminhalt. Förste stadsläkaren i Malmö, vilken som förut nämnts avstyrker förslaget för närvarande, anser att lagstiftning på området i värjo fall icke borde ge­ nomföras annat än i förening med en lagstiftning om födoämnen med natur­ lig vitaminhalt. Han framhåller, att förslaget begränsats till livsmedelsgrupper, som representera endast en ringa del av hela vitamintillförseln, och fort­ sätter: De sakkunnigas uppfattning (sid. 42), att reklamen för födoämnen med naturlig vitaminhalt knappast kan, sådan den för närvarande ter sig, anses giva anledning till någon mera väsentlig anmärkning, kan jag icke dela. Om man exempelvis gör reklam för vitaminhalten i smör, kan en sådan reklam under en viss tid på vintern vara starkt missvisande på grund av fodrets och mjölkens låga vitaminhalt vid denna tid. Detsamma gäller frukt och grönsaker, som lagrats någon tid och därigenom helt eller delvis förlorat sin vitaminhalt, varvid även bör erinras örn att till exempel vissa slag av äpplen befunnits icke ens i färskt tillstånd äga någon C-vitaminhalt. Jag erinrar vidare om förekommande reklam för ökad naturlig vitaminhalt i mjöl och bröd genom särskilt förmalningsförfarande av spannmålen, till exempel den s. k. våtskalningsmetoden, som varit föremål för en entusiastisk artikel av läkare i bland annat Nordisk Medicinsk Tidskrift. Detsamma kan sägas örn den reklam för läskedrycker, beredda av råsaft, som börjat tillverkas un­ der de sista åren. Om dessa strävanden är i och för sig intet annat än gott att säga, men allmänheten och även läkarna kunna knappast avgöra rekla­ mens berättigande. Läskedryck, beredd av råsaft från äpplen, kan sålunda vara helt vitaminfri redan vid tillverkningen. För övrigt förvaras råsaften under högt tryck under vintersäsongen för att på våren vidare beredas, och genom denna lagring och behandling kan säkerligen förut förefintligt Cvitamin försvinna. Även Sveriges kemiska industrikontor förordar en sådan utformning av förordningen, att densamma omfattade reklam angående naturlig vitamin­ halt. Frågan om kontroll av exportindustri på området har upptagits i ett par yttranden. Medicinalstyrelsen liksom länsstyrelsen i örebro län anser, att även till­ verkning för export bör inbegripas under förordningen, bland annat för att underlätta övervakningen av dess efterlevnad. Jämväl förste provinsialläka­ ren i Örebro län ifrågasätter, om det är riktigt att från tillämpningsområdet undantaga tillverkning för export.

Angående frågan örn förordningens tillämpningsområde i övrigt har i ytt­ randena förekommit följande. Sveriges kemiska industrikontor förordar förordningens tillämpning även på livsmedel, som uppgivas innehålla andra speciellt aktiva substanser än vitaminer, och anför: Vitaminerna utgöra en avdelning i den stora grupp av ämnen, som kunna karakteriseras såsom »biokemiskt speciellt aktiva substanser». Andra avdel­ ningar inom samma grupp äro exempelvis enzymerna, hormonerna, tillväxt­ faktorerna och de speciellt fysiologiskt verksamma mineralsalterna. Allmän­

Kungl. Maj:ts proposition nr 90. 23

hetens uppmärksamhet har hittills i huvudsak varit fästad vid vitaminerna, men kunskapen om de övriga för människan lika nödvändiga substanserna börjar att allt mera spridas. Även i reklamen talas redan om dylika sub­ stanser vid sidan av vitaminerna. En lag som endast reglerar tillverkningen av vitaminiserade livsmedel och reklamen för dessa kommer därför sanno­ likt att medföra, att mindre nogräknade fabrikanter frestas att i stället för ordet vitaminer i sin reklam upptaga något annat ur allmänhetens synpunkt ungefär likvärdigt ord, som kan inge föreställning om att den reklamerade varan innehåller en särskilt värdefull substans. De tillverkningar om vilka här är fråga och den reklam som bedrives för desamma förtjäna enligt kon­ torets mening i minst lika grad som de i förslaget reglerade förfarandena ingripande genom lagstiftning. Även Skånes handelskammare ifrågasätter, örn icke lagen bör utsträckas till även andra biokemiskt speciellt aktiva substanser, såsom enzymer, hor­ moner, tillväxtfaktorer och speciellt fysiologiskt verksamma mineralsalter.

I likhet med de sakkunniga finner jag icke erforderligt att vitaminlag­ Departe­

ments­

stiftningen göres tillämplig å fodermedel. chefen. Vad angår tillämpningsområdets bestämmande inom de övriga varugrup­ per, som komma i fråga — läkemedel och livsmedel — anser jag, såsom förut antytts, lagstiftningen böra i främsta rummet inriktas på vitaminisering av vanliga födoämnen av central betydelse för folknäringen, såsom bröd, margarin, mjölk. Det är uppenbart, att en vitaminförsörjning genom särskilda preparat eller genom popularisering av vissa födoämnen, som hit­ tills icke vunnit allmännare spridning, i betydelse icke kan mäta sig med den, vilken kan åstadkommas genom vitaminisering av elementära födoäm­ nen, som ingå i den dagliga kosten i flertalet hushall, och vilken salunda kan vinnas utan omläggning av konsumtionsvanorna samt med ringa kost­ nadsökning för konsumenterna — under vissa konkurrensförhållanden må­ hända utan någon kostnadsökning. För att vinna kontroll över nämnda verksamhet av dominerande intresse i detta hänseende är det tillräckligt, att förordningen göres tillämplig endast på livsmedel, som vitaminiserats med konst. Därmed avskiljas från tillämpningsområdet dels läkemedel och dels livs­ medel med endast naturlig vitaminhalt. Detta torde innebära, att flertalet näringspreparat falla utanför förordningen, enär flera av dessa såsom de sakkunniga framhållit torde få hänföras till läkemedel och andra, pa sätt närmare utvecklas i det följande, icke kunna sägas vara vitaminiserade med konst. Såväl i sakkunnigbetänkandet som i åtskilliga däröver avgivna yttranden understrykes vikten av en kontroll av de nu livligt omreklamerade näringspreparaten, vilka torde vara mycket uppmärksammade bland allmänheten. Utan tvivel är detta problem förtjänt av beaktande, men en lagstiftning inriktad därpå synes kräva ytterligare överväganden, varvid särskilt bör tagas i betraktande, örn icke, såsom i några yttranden ifrågasatts, frågan bör lösas i ett större sammanhang. Sålunda har, på sätt förut framhållits,

24 Kungl. Majlis proposition nr 90.

frågan om näringspreparaten nära samband med läkemedelsproblemet, be­ stämningen av begreppet läkemedel och lagstiftningen härom. I detta sam­ manhang förtjänar även upptagas det betydelsefulla önskemålet örn en lag­ stiftning angående all reklam för »fria» läkemedel, sålunda icke endast vad angår vitaminer. Slutligen kan det icke anses uteslutet, att en kontroll kan bliva erforderlig även av reklamens utnyttjande av en varas naturliga vitaminhalt. Möjligen kan det bliva erforderligt att uppmärksamma även andra biokemiskt betydelsefulla ämnen än vitaminer. Dessa olika problem med beröringspunkter sinsemellan synas böra upptagas i ett sammanhang och kunna tänkas föranleda en gemensam författning eller ett komplex av kor­ responderande författningar, vilka i högre grad än den här föreslagna skul­ le lägga tyngdpunkten på reklamkontrollen. Av dessa skäl föreslår jag för närvarande begränsning av förordningens tillämpningsområde till det nyss sagda — på konstlad väg vitaminiserade livsmedel. Vad angår bestämningen av begreppet livsmedel, kan jag bi­ träda de sakkunnigas mening, att ledning för frågans avgörande kan hämtas ur 1916 års livsmedelslagstiftningskommittés uttalanden, kompletterade med vad de sakkunniga därom anfört. Det lär vara uteslutet att åstadkomma en kontroll i vidare mån än av tillverkning eller införsel, som sker för avsalu. Ej heller finner jag skäl föreslå kontroll även av industrier på området, vilka arbeta uteslutande för export. Det är antagligt, att liknande lagstiftning kommer att genomföras i flera länder, och i sådant fall bör exportindustrin icke betungas med kontrollkostnader och restriktioner utöver dem, som föreskrivas av lag­ stiftningen i destinationslandet. Någon svårighet i fråga om övervakningen torde icke vållas av denna inskränkning, då det framförallt är just genom en vitaminiserad varas utbjudande på den svenska marknaden som kon­ trollmyndigheternas uppmärksamhet riktas på densamma.

Huvuddragen av den föreslagna kontrollen.

De sakkunniga. De sakkunniga framhålla, att den mest effektiva uppsikten över en in­ dustri erbjudes genom en fabrikskontroll, då kontrollanter på platsen följa tillverkningen i dess olika faser. En så ingripande kontroll hava de sak­ kunniga emellertid icke ansett behövlig utan endast föreslagit krav på till­ stånd av offentlig myndighet, förslagsvis medicinalstyrelsen, för rätt att till­ verka eller till riket införa vitaminiserade livsmedel, varvid prov av varan skulle undersökas såväl före tillståndets meddelande som därefter perio­ diskt under tillståndets varaktighet. Tillståndsmyndigheten skulle därjämte öva uppsikt över den för varan använda reklamen. Därest skäl funnes till anmärkning mot varans eller reklamens beskaffenhet, skulle vederbörande uppmanas att vidtaga rättelse och erhålla tid därtill. Om rättelse ändå ej

Kungl. Maj:ts proposition nr 90. 25

skedde, borde tillverknings- eller införseltillståndet återkallas. En straff­ bestämmelse föreslås för tillverkning eller införsel utan tillstånd men eljest inga påföljder utom de här nämnda. De sakkunniga framhålla, att man kunde taga i övervägande en effektivisering av påföljderna genom straffbestämmelser i ytterligare två hän­ seenden, nämligen dels för reklam, som icke blivit av kontrollmyndighet granskad och godkänd med straff för den därför ansvarige, och dels för försäljning av vitaminiserade livsmedel med vetskap örn att de tillver­ kats eller importerats utan tillstånd. Från tanken på en straffbestämmelse av den förstnämnda innebörden hava de sakkunniga avstått huvudsakligen med hänsyn därtill, att det beträffande reklam i tryckt skrift — varom det framförallt är fråga — lär vara tveksamt, om tryckfrihetsförordningen är tillämplig å densamma. Vad angår straff för försäljning, varom stadgande vanligen finnes i främmande liknande lagstiftning, har de sakkunnigas ståndpunkt motiverats endast av önskemålet att på ett för lagstiftningen nytt område gå fram med försiktighet och inskränka föreskrifterna till det ound­ gängligen nödvändiga. I detta sammanhang hava de sakkunniga anfört följande: Förbud mot saluhållande eller försäljning av vitaminiserat livsmedel sy­ nes kunna ifrågasättas huvudsakligen med hänsyn till ett sådant fall, då vid indragningen av meddelat tillstånd till införsel eller tillverkning av en vara större eller mindre partier av varan ligga i lager hos tillverkaren eller hos grossister och detaljhandlare. Emellertid vill det synas, som om jäm­ väl för sistnämnda fall tillräckliga skäl för ett sådant förbud saknas. Därest tillståndet indragits på grund av hälsovådlighet hos varan, äro hälsovårds­ stadgans bestämmelser om förbud mot saluhållande eller överlämnande till annan av födoämne, som är otjänligt till människoföda, tillämpliga. Skulle anledningen till att tillståndet återkallats vara den, att en i reklamen utfäst vitaminhalt avsevärt understiger den angivna eller saknas, torde såväl tillverkaren som den återförsäljare, som med vetskap om detta förhållande alltjämt sålde varan under uppgift örn den utfästa vitaminhalten, göra sig skyldig till ansvar för illojal reklam. Då emellertid bevisning om dylik vet­ skap oftast måste förebringas, komme väl sådant ansvar sällan att kunna utkrävas av en återförsäljare. Det synes dock ej innebära en allvarlig olägenhet att under en kortare tid ett i marknaden befintligt parti av en ej hälsovådlig vara av nu ifrågavarande beskaffenhet försäljes. Beträffande tillverkarens innehav av redan färdigställda varor får man antaga, att han begagnar sig av utvägen att försälja dessa utan uppgift örn vitaminisering, var­ till han tydligtvis är oförhindrad, då det är fråga om varor, som ej äro hälsovådliga. Det nu anförda torde giva vid handen, att syftet med den tilltänkta lagstiftningen blir tillräckligt tillgodosett genom de föreslagna be­ stämmelserna. Rätt tillämpade böra dessa medföra, att alla livsmedel, som föras i marknaden under uppgift om förstärkt vitaminhalt, underkastas kontroll. Då förslaget sålunda icke upptager annan påföljd för åsidosättande av tillståndsvillkoren än tillståndets indragning, blir en följd härav, att olämplig reklam för varan kan medföra sådan indragning oavsett vem som är an­ svarig för reklamen. De sakkunniga förklara, att de räknat med detta för­ hållande men att de utgått ifrån att reklam varom här är fråga undantags­

26 Kungl. Maj:ts proposition nr 90.

löst skötes av tillverkaren eller importören, eventuellt under medverkan av ett reklamföretag. Det framhålles, att tillverkaren icke bör kunna undan­ draga sig ansvaret för reklamen genom att uppdraga åt annan att själv­ ständigt utforma densamma. Med den sålunda föreslagna anordningen skulle, anföra de sakkunniga, den offentliga vitaminkontrollen i praktiken vanligen te sig på följande sätt: Därest kontrollmyndigheten, d. v. s. enligt förslaget medicinalstyrelsen, vid sin granskning av reklamen med vitaminiserade livsmedel eller eljest finner, att ett livsmedel, beträffande vilket tillstånd enligt den föreslagna förordningen ej meddelats, försäljes under uppgift örn vitaminisering, har styrelsen att anmäla detta förhållande för vederbörande åklagare. Enahanda skyldighet åligger givetvis annan hälsovårdsmyndighet. Åklagaren får där­ efter, sedan undersökning av varan i fråga i avseende å dess vitaminhalt skett vid statens institut för folkhälsan, avgöra frågan om åtals anställande. Befinnes varan vid undersökningen vitaminiserad, bör tydligen ansvar yrkas å tillverkare eller importör enligt förevarande förordning. Är varan däremot icke vitaminiserad, bör ansvar kunna ådömas den, som gjort sig skyldig till reklamen, väl oftast tillverkaren eller huvudförsäljaren, jämlikt 1 § la­ gen med vissa bestämmelser mot illojal konkurrens. Även 22 kapitlet 13 § strafflagen (om den som förvttrar »ont för gott» etc.) och i svårare fall, då uppgiften om vitaminhalt tagits till intäkt för oskäligt pris å varan, 1 § i samma kapitel (bedrägeri), synas kunna komma till tillämpning. Fall kunna även tänkas förekomma, då straffbestämmelsen i förevarande för­ ordning kan bliva att tillämpa vid sidan av något av de övriga av nu nämn­ da lagrummen. De sakkunniga hava övervägt, om kravet på särskilt tillstånd för här ifrå­ gavarande tillverkning och import förutsatte ändring i lagstiftningen om nä­ ringsfrihet. Under hänvisning till att 1919 års hälsovårdsstadga och andra författningar av sanitära skäl stadgat inskränkningar i näringsfriheten, vil­ ka ej ansetts beröra 1864 års förordning därom, förmena de sakkunniga, att ej heller den nu föreslagna lagstiftningen, som i huvudsak förestavats av folkhygieniska skäl, skulle nödvändiggöra ändring i 1864 års förordning.

Yttranden. Sveriges kemiska industrikontor har om lagstiftningens huvudgrunder an­ fört: Det måste starkt understrykas, att den nuvarande vitaminförsörjningen icke är på långt när tillräcklig inom breda lager av vårt folk, varför varje in­ gripande, som är ägnat att i företagarkretsar minska intresset för vitamini­ sering av livsmedel, i folkhälsans intresse måste undvikas. Kontrollen borde icke sträcka sig så långt, att företagen inom näringen funne sig i oskäligt hög grad bundna. Därjämte borde bestämmelserna vara så fullständiga och preciserade, att en ansvarsmedveten företagare icke behövde riskera att drab­ bas av tillståndets indragning eller annan påföljd genom tillämpning av be­ stämmelser, vilkas tolkning lämnar utrymme för subjektiva uppfattningar. — Ur de här anförda synpunkterna vore förslaget icke tillfredsställande. Det hade icke visats skäl för kravet på tillstånd för bedrivande av detta slags verksamhet, i varje fall ej för en saklig förprövning av sådan räckvidd, som

Kungl. Maj:ts proposition nr 90. 27

föreslagits. Tillståndsprövningen skulle bland annat gälla frågan, om den av­ sedda varan lämpade sig för vitaminisering; i den mån därmed åsyftades den rent tekniska lämpligheten vore intet att säga därom, men däremot bor­ de icke den synpunkten få tillmätas betydelse, om behovet av ifrågavarande vitamin redan vore tillräckligt tillgodosett genom andra varuslag. En sådan behovsprövning kunde giva upphov till att förordningen utnyttjades för nä­ ringspolitiska och andra syften, som vore främmande för dess ändamål. Den föreslagna proceduren syntes kunna ersättas med ett rent formellt ansökningsförfarande. Därest materiell prövning över huvud taget skulle ske, borde den inriktas företrädesvis på sökandens allmänna renommé som före­ tagare samt hans tekniska och andra resurser för verksamhetens bedrivande, på sätt nu i viss mån krävdes i näringsfrihetsförordningen för bedrivande av viss hälsovådlig fabrikation. Det kunde framhållas, att en mindre nog­ räknad eller mindre kunnig fabrikant troligen komme att nöja sig med den bristfälliga garanti, som läge i de planerade stickprovsundersökningarna. Under alla förhållanden borde förutsättningarna för tillstånds meddelande i möjligaste mån preciseras i lagtexten. Skånes handelskammare finner icke skäl förebragta för en så långt gående reglering som ett krav på särskilt tillstånd för tillverkning eller import. Den föreslagna behovsprövningen, som skulle ingå i förfarandet, vore betänklig, liksom den utomordentliga maktbefogenhet, som tillädes medicinalstyrelsen. Förslagets syfte skulle vinnas lika väl genom ett anmälningsförfarande i för­ ening med skyldighet att å förpackning o. d. deklarera varans vitaminhalt. Därest ett tillståndsförfarande likväl genomfördes, borde tillståndsmyndighetens befogenhet mera begränsas och preciseras samt under inga förhållan­ den tillståndets beviljande göras beroende av frågan om varans behövlighet. Styrelsen för kooperativa förbundet framhåller, att vid tillståndsprövning­ en bör beaktas huvudsakligen frågan, om vitaminiseringen i det särskilda fallet är ur hälsosynpunkt fördelaktig, medan däremot andra hänsyn, t. ex. av näringspolitisk natur, icke böra tillmätas betydelse. Länsstyrelsen i Kronobergs län föreslår straff även för handel med vitaminiserat livsmedel med vetskap om att det olovligt tillverkats eller impor­ terats. Handelskammaren i Göteborg ifrågasätter, om icke vid införsel av vitaminiserat livsmedel, som i tillverkningslandet är underkastat effektiv kontroll, det här föreslagna kontrollförfarandet skulle efter prövning i varje särskilt fall kunna ersättas av intyg från myndighet eller sakkunnig institution i ursprungslandet. Angående kontrollen av reklamen och örn påföljder för missbruk därav har i yttrandena förekommit följande. Förste provinsialläkarna i Kalmar, Skaraborgs, örebro och Kopparbergs län förorda ingripande mot osund reklam på området. Lantbruksstyrelsen omnämner erfarenheterna från tillämpningen av nu gällande snarlika be­ stämmelser beträffande benämningar på margarin och fettemulsion m. m.,

28 Kungl. Maj:ts proposition nr 90.

och befarar att liksom i dessa fall stora svårigheter skulle uppkomma att be­ främja ärlighet och reda i reklamen. Styrelsen nämner som förebildligt därutinnan de förut omnämnda, långt gående restriktionerna i Danmark. Sär­ skilt för att den statliga kontrollen icke skall få utnyttjas över hövan i rekla­ men föreslår styrelsen förbud att i reklamen åberopa, att varan är under­ kastad sådan kontroll. Sveriges kemiska industrikontor förordar ett direkt straffbeläggande av olämplig reklam framför tillgripande av tillståndsindragning som en yttersta påföljd härför och yttrar: Förslagets regler synas till en början behäftade med den svagheten, att en otvivelaktigt vilseledande reklam icke behöver drabbas av någon som helst menlig påföljd för fabrikanten — blott denne efter erhållen varning bedriver sin reklam på ett sätt, som anses oangripligt. En kort men intensiv reklam­ kampanj torde sålunda kunna slutföras —- och under avsevärd tid därefter verka vilseledande på allmänheten — utan att ett ingripande från medicinal­ styrelsens sida alltid hinner vidtagas. Vidare kan ifrågasättas, örn icke skyd­ det mot olämplig reklam blir svagare med det föreslagna systemet än med val ,ayvägda straffbestämmelser med hänsyn därtill, att den enda egentliga påföljd, som enligt förslaget kan drabba olämplig reklam —- nämligen åter­ kallande av tillstånd — rimligtvis kan tillgripas endast i svårartade fall. Å andra sidan har enligt kontorets mening alltför vidsträckt befogenhet in­ rymts åt medicinalstyrelsen, då denna äger, åtminstone efter föregående var­ ning, för all framtid förbjuda en fabrikant att befatta sig med en viss till­ verkning enbart på den grund att denne gjort sig skyldig till en enligt sty­ relsens förmenande olämplig reklam. Kontoret finner allvarliga betänklighe­ ter mot att åt administrativ myndighet uppdraga en prövning av förhållan­ den, som på andra områden än det förevarande bedömas av domstol. Kontoret tillägger, att vid en utvidgning av lagstiftningen att gälla även varor med naturlig vitaminhalt man icke kunde nöja sig med den nu före­ slagna påföljden, då något tillstånd för »tillverkning» av sådana tydligen icke kan krävas, utan måste tillgripa straff direkt för olämplig reklam. Även den oegentligheten, att tillverkaren drabbades av påföljden för en reklam, varför han måhända icke vore ansvarig, skulle med den av kontoret förordade metoden kunna undvikas. Sveriges köpmannaförbund säger sig förutsätta, att de underhandspåpekanden angående en olämplig reklam, som skola föregå en tillståndsindrag­ ning, i regel komme att leda till åsyftat resultat, varför den senare påföljden borde behöva tillgripas endast vid uppenbart trots. På grund härav och då även förhandsgranskning av reklamen kunde påkallas, ansåge förbundet ingen risk föreligga för ett bryskt ingrepp i reklamverksamheten. Snarare vöre det en olägenhet med förslaget, att en vilseledande reklam kunde ge­ nomföras innan myndigheterna hunne ingripa, men denna invändning borde icke hindra förslagets genomförande. Stockholms handelskammare yttrar, att det icke ginge an att ordna påfölj den för överträdelser av bestämmelserna så, att tillverkare och importörer bleve ansvariga även för åtgärder, som utan deras vetskap vidtagits av and­ ra. Även Skånes handelskammare vänder sig mot denna princip, som syn­

Kungl. Maj.ts proposition nr 90. 29

tes oförenlig med svensk rättsuppfattning. Det vore visserligen riktigt, att för närvarande reklamen i regel handhades av tillverkaren respektive importö­ ren, men detta förhållande kunde komma att ändras. Frågan örn åtgärder mot osund reklam syntes böra upptagas i ett större sammanhang. Mot till­ verkarens ansvarighet för reklamen riktar sig även handelskammaren i Gö­ teborg, som framhåller, att tillverkaren därigenom kunde utsättas för trakas­ serier av återförsäljare och till och med av konkurrenter. Norrbottens och Västerbottens läns handelskammare ifrågasätter, örn reklamen för vitaminiserade livsmedel lämpligen bör regleras isolerat och icke i ett vidare sam­ manhang. Svenska reklamförbundet avstyrker förslaget, enär förbundet icke kan god­ taga dess principer för reglering av reklamen. Förbundet anför: En officiell övervakning av och eventuellt lagstiftning mot olämplig reklam beträffande vitaminiserade livsmedel bör i och för sig anses vara önskvärd. Ingripandet bör emellertid enligt förbundets förmenande under inga förhål­ landen få ges formen av förhandsgranskning och censur, utan i stället helt fotas på de principer, som eljest gälla inom svensk lagstiftning, nämligen att man i lagen fastslår, under vilka förhållanden reklamen skall anses vara olämplig, och att man hänvisar beivrandet av överträdelser häremot till domstolsbehandling i vanlig ordning. Till utveckling av denna sin ståndpunkt har förbundet anfört bland annat: Den behövliga saneringen av livsmedelsreklamen såväl som av läkemedelsreklamen ernåddes bäst genom frivillig samverkan av myndigheter och en­ skilda. Sakkunnigförslaget byggde däremot på den princip, som genomförts i 1934 års lagstiftning om farmacevtiska specialiteter. Mot den praktiska tilllämpningen av denna hade emellertid riktats mycken kritik, och utredning örn denna borde ske i detta sammanhang. Därtill komme, att bestämmelserna i specialitetskungörelsen vore mera preciserade än i detta förslag. Även med den föreslagna anordningen erhölles ingen garanti mot skadlig reklam, som bedreves en kort tid men i gengäld med stor intensitet. Att reklamens be­ dömning uppdroges åt förvaltningsmyndighet innebure risk för godtyck­ lighet och kunde leda till byråkratisering av näringslivet. Att tillverkaren gjordes ansvarig för reklam, som en annan person bedrivit, strede mot svensk rättsuppfattning. Svenska tidningsutgivareföreningen avstyrker förslaget, enär det vöre principiellt alltför betänkligt att rätten till utövningen av en näring skulle göras beroende av sättet att utöva reklamen för densamma samt avgörandet därutinnan träffas på förvaltningsrättslig väg. Särskilt ville föreningen opponera sig mot att — såsom syntes vara förutsatt — även prissättningen skulle inverka på frågan örn tillstånd skulle givas. Det vore olämpligt att lösa denna fråga efter förebild av lagstiftningen örn farmacevtiska speciali­ teter, vilken blivit skarpt kritiserad. Även Västergötlands och norra Hallands handelskammare samt svenska annonsbyrå föreningen anmärka på att olämplig reklam skulle kunna med­ föra tillståndets indragning, oavsett vem som vore ansvarig för reklamen.

BO Kungl. Maj:ts proposition nr 90.

Departe­ För den kontroll av vitaminiseringsverksamheten, som lagförslaget enligt

ments­

chefen. vad förut sagts vill genomföra, kunna såsom i betänkandet och yttrandena framhållits tänkas i huvudsak tre olika former med olika långt gående ingripande. Den längst gående och effektivaste är en fabrikskontroll, vid vilken tillverkningen i sina olika faser övervakas på platsen; tydligen kan denna form icke genomföras beträffande importvaror. Den mindre in­ gripande form, som förordas av de sakkunniga, bygger på ett system med tillstånd till import eller tillverkning, vilket meddelas av offentlig myndighet efter undersökning av ett varuprov och en därpå grundad prövning, huru­ vida vitaminiseringen är ur olika synpunkter lämplig. Förslaget förutsätter, att myndigheten under tillståndstiden följer verksamhetens vidare be­ drivande, enligt sakkunnigförslaget genom dels stickprovsundersökningar av varan och dels reklamövervakning, och då tillståndsvillkor eller andra föreskrifter åsidosättas begär rättelse och i sista hand återkallar tillståndet. Slutligen kan föreskrivas endast en enkel anmälan av den, som bedriver tillverkning eller import, för att vederbörande skall kunna på angivet sätt övervaka verksamheten och meddela föreskrifter i särskilda fall, där så erfordras. I likhet med de sakkunniga finner jag det andra i ordningen av dessa alternativ mest lämpligt. En fabrikationskontroll synes vara en onödigt om­ ständlig apparat. Å andra sidan förefaller lösningen med endast anmälan icke tillfredsställande. Även med sistnämnda system måste myndighe­ terna äga möjligheter att ingripa mot icke önskvärd verksamhet på om­ rådet, och skillnaden mellan detta alternativ och det av mig förordade skulle endast bestå däri, att proceduren igångsattes på ett senare stadium och riktade sig mot en verksamhet, som redan tagit fart och föranlett ka­ pitalinvestering, något som knappast kan sägas vara en fördel. Mot sakkunnigförslagets huvuddrag har i yttrandena framförallt invänts, att tillståndsmyndighetens befogenhet i fråga om förprövningen före tillståndsbeviljandet borde i förordningen preciseras och begränsas mera än i förslaget, varjämte gjorts gällande, att prövningen borde inskränka sig till frågan om vitaminiseringen vore tekniskt lämplig men icke ingå på sådana frågor, som huruvida tillförseln av ett visst vitamin redan vöre tillräckligt tillgodosedd eller bättre skedde genom någon annan vara, eller liknande närings- och handelspolitiska spörsmål. I stället har som en synpunkt av betydelse, vilken ej framhållits av de sakkunniga, nämnts sökandens per­ sonliga förutsättningar för uppgiften. Slutligen har understrukits den all­ männa synpunkten, att en vitaminiseringsindustri i vardande icke borde hindras eller rentav kvävas av offentliga restriktioner. I dessa hänseenden har jag funnit lämpligt föreslå, att i lagtexten klart angivas de synpunkter, ur vilka frågan om tillståndets meddelande bör bedömas, samt fastslås att utslagsgivande därför bör vara, om vitaminise­ ringen ur medicinska synpunkter är ändamålsenlig. De närings- och handels­ politiska överväganden, till vilka vitaminiseringsindustrien möjligen kan komma att giva anledning, böra tydligen företagas i annan ordning. Likaså

Kungl. Maj:ts proposition nr 90. 31

har jag ansett lämpligt att redan i lagtexten understryka, att självfallet även sökandens personliga kvalifikationer böra uppmärksammas. Till utform­ ningen av dessa bestämmelser återkommer jag i den speciella motiveringen. I fråga om faran för att lägga hinder i vägen för en nystartad industri vill jag erinra om vad som i första avsnittet av den allmänna motiveringen yttrats därom, att förslagets huvudsyfte icke är restriktivt. Med hänsyn till betydelsen för vår folknäring av en rationellt ordnad vitaminiseringsindustri måste den statliga vitaminkontrollens mål främst vara att befordra tillkomsten av en sådan industri och på allt sätt underlätta arbetet för lojala företagare på området och endast som ett nödvändigt komplement därtill i både det allmännas och de lojala företagarnas intresse ingripande ske mot företagare, som icke motsvara förtroendet. Det är angeläget, att vid myndigheternas tillämpning av bestämmelserna de nu nämnda synpunk­ terna klart hållas i sikte. Vad angår möjligheten att beträffande importvaror ersätta undersökning­ en av varuprov med intyg av utländsk myndighet eller dylikt, finner jag icke tillrådligt att eftergiva kravet på undersökning i annan mån än att statens institut för folkhälsan med stöd av sådant intyg må, där institutet finner så kunna ske, förenkla sin egen undersökning. För sådant fall skulle möj­ ligen kunna stadgas lägre undersökningsavgift. I detta sammanhang kan förtjäna påpekas, att för de livsmedel, som i förslaget framförallt åsyftas, frågan om import icke har större betydelse. I övrigt är i fråga örn lagstiftningens huvudgrunder av intresse särskilt utformningen av reklamkontrollen. Mot de sakkunnigas förslag i denna del, innebärande att olämplig reklam, som icke rättades efter varning, skulle i sista hand kunna föranleda tillståndets indragning men eljest icke någon påföljd, har anmärkts bland annat, att en sådan indragning, tämligen form­ löst beslutad av administrativ myndighet, skulle innebära en alltför hård påföljd och giva rum för godtycke. Vidare har framhållits, att påföljden å ena sidan drabbade orättvist, örn tillståndshavaren icke vore ansvarig för den olämpliga reklamen, men å andra sidan vore ineffektiv genom att en an­ svarslös reklamkampanj saklöst kunde bedrivas ända tills varning med­ delades, varför systemet behövde kompletteras med en bestämmelse om straff, som direkt drabbade den för reklamen ansvarige. De sakkunnigas ståndpunkt att i detta hänseende icke föreslå straffbe­ stämmelser utan att som sista utväg tillgripa tillståndets indragning är mo­ tiverad av önskemålet att i en dylik ny lagstiftning gå fram med försik­ tighet. Med instämmande häri biträder jag förslaget i denna del. Den om­ ständigheten, att man avstår från straffbestämmelse och nöjer sig med den repression, som enligt sakens natur står till buds på varje område, där verk­ samhet bedrives jämlikt koncession, nämligen dennas indragning, kan icke med fog sägas innebära en oskälig skärpning av lagen eller giva rum för godtycke; en straffbestämmelse kan komplettera indragningsmöjligheten men ej ersätta den. Vad särskilt angår dess användning som påföljd för olämplig reklam, är det såsom i något yttrande påpekats uppenbart, att

32 Kungl. Maj.ts proposition nr 90.

den torde komma att behöva tagas till endast i fall av rent trots. Därest i något undantagsfall tillståndshavaren kan visa, att han icke kan inverka på reklamens utformning, bör påföljden naturligen icke inträda; erinran härom synes böra göras i lagtexten. — Däremot kan det icke förnekas, att frånvaron av straffbestämmelser för skadlig reklam innebär en minskning i effektivitet. Jag vill dock för närvarande tillråda, att man stannar vid sakkunnigförslagets utformning och avvaktar erfarenheterna därav. Om anmärkning kan riktas redan mot annons etc., varå prov företetts vid ansökning om tillstånd, bör tillståndsmyndigheten samtidigt med beslutet i ärendet underrätta sökanden därom och framhålla, att annonsens användande kan medföra tillståndets indragning. Till frågan om reklamens handhavande såsom anledning till indragning av tillstånd återkommer jag vid behand­ lingen av 8 §. Det har även anmärkts på att sakkunnigförslaget icke stadgar straff för försäljning av vitaminiserad vara med vetskap örn att den framställts eller importerats utan tillstånd. Även på denna punkt vill jag dock förorda sak­ kunnigförslagets försiktigare ståndpunkt, som i huvudsak bör vara tillräck ligt effektiv. Att i samband med det föreliggande författningsförslaget föreslå ändring i 1864 års förordning angående utvidgad näringsfrihet synes mig icke vara erforderligt.

Speciell motivering:.

1 §■ Paragrafen innehåller i sakkunnigförslaget den grundläggande föreskriften, att medicinalstyrelsens tillstånd erfordras för att genom ultraviolett bestrål­ ning eller på annat sätt med konst tillföra livsmedel vitaminer eller till riket införa sålunda behandlat livsmedel, allt under förutsättning att varan är av­ sedd att försäljas inom riket.

De sakkunniga. De sakkunniga framhålla, att de övervägt, om tillståndsbeviljandet möjli­ gen borde förbehållas Kungl. Majit eller uppdragas åt kommerskollegium. Då emellertid de medicinska synpunkterna syntes hava övervägande betydelse i ärenden angående förordningens tillämpning, hade deras avgörande ansetts i första hand böra ankomma på medicinalstyrelsen. Vidare hava de sakkunniga framhållit, att medicinalstyrelsen i dessa ären­ den skulle biträdas av en särskild nämnd, samt att styrelsens beslut jäm­ likt bestämmelse i dess instruktion kunde överklagas hos Kungl. Majit.

Yttranden. Förste provinsialläkaren i Norrbottens län anser det onödigt att i lagtex­ ten särskilt omnämna ett av sätten att vitaminisera födoämnen, bestrålningen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 90. 33

Sveriges kemiska industrikontor påpekar, att de sakkunniga icke preciserat vad som bör anses utgöra vitaminisering »med konst» och framhåller att den­ na bestämning är förenad med stora praktiska svårigheter. Liknande syn­ punkt anlägges av Smålands och Blekinge handelskammare och Skånes han­ delskammare. Skånes handelskammare samt Norrbottens och Västerbottens läns handels­ kammare föreslå, att handläggningen av hithörande ärenden uppdrages åt kommerskollegium. I sitt yttrande i ärendet förklarar kommerskollegium sig icke hava något att erinra däremot.

I förevarande sammanhang torde till behandling få upptagas jämväl 3 § i sakkunnigförslaget, vilken innehåller föreskrifter om sammansättningen av den särskilda nämnd, som enligt de sakkunnigas förslag skulle biträda medicinalstyrelsen vid handläggning av ärenden enligt förordningen. An­ talet ledamöter föreslås till fem, utsedda av Kungl. Maj:t efter hörande av styrelsen och kommerskollegium.

De sakkunniga. Örn nämndens sammansättning hava de sakkunniga anfört: I nämnden bör finnas representanter för industri, handel, tidningspress och reklam. Då medicinsk sakkunskap finnes inom styrelsen, synes plats i nämn­ den ej särskilt behöva beredas läkare. Med hänsyn härtill synes antalet leda­ möter i nämnden böra bestämmas till fem, varav en ordförande, som bör in­ taga en opartisk ställning till de fyra intressen, som enligt vad nyss anförts böra vara företrädda inom nämnden. De sakkunniga hade, framhålles det vidare, icke ansett nödigt föreskriva, i vilka fall styrelsen hade att inhämta nämndens åsikt, utan förutsatte att så skedde i alla fall, då det ej vore uppenbart, att anledning därtill saknades. I varje fall borde nämnden höras vid beviljande av tillstånd samt vid återkal­ lande därav på grund av olämplig reklam. Vidare framhålla de sakkunniga, att för nämnden och dess verksamhet syntes böra meddelas närmare föreskrifter i överensstämmelse med vad som gällde för den s. k. specialitetsnämnden.

Yttranden. Medicinalstyrelsen anför härom: Av de sakkunnigas motivering och förslag till nämndens sammansättning synes framgå, att nämnden i huvudsak skulle befatta sig med reklamgransk­ ning. Styrelsen anser, att denna begränsning beträffande nämndens uppgif­ ter bör angivas i förordningen, enär det icke kan anses lämpligt eller behöv­ ligt att såsom förhållandet är ifråga om den i detta sammanhang anförda specialitetsnämnden bedömande även av rent medicinska frågor skall tillkom­ ma den nu ifrågasatta nämnden. Lantbruksstyrelsen anser den föreslagna nämndens uppgifter ur lantbruksekonomisk synpunkt så betydelsefulla, att in 11 y tande pa nämndens samman- Bihang till riksdagens protokoll 1941. 1 sand. Nr 90. 3

34 Kungl. Majlis proposition nr 90.

sättning jämväl borde utövas av någon lantbruket företrädande statlig myn­ dighet. Sveriges kemiska industrikontor och Sveriges köpmannaförbund föreslå ökning av antalet ledamöter till sju för att bereda plats även åt en representant vardera för läkarkåren och den biokemiska vetenskapen.

Departe­ De skäl, som föranlett, att förslaget begränsats att avse vitaminisering på

ments­

chefen. konstlad väg av livsmedel för avsalu inom riket ävensom införsel till riket för avsalu av sålunda behandlat livsmedel, hava angivits i den allmänna mo­ tiveringen. Det lagtekniska genomförandet av denna begränsning kräver framförallt en precisering av vad som skall anses utgöra vitaminisering »på konstlad väg», med vilket senare uttryck departementsförslaget ersatt de sak­ kunnigas liktydiga »med konst». Hit hör tydligen det av de sakkunniga även i lagtexten angivna, ultraviolett bestrålning. Vidare hör enligt motiveringen dit tillsats av ett starkt vitaminhaltigt ämne. Det senare fallet synes böra preciseras att avse tillsättning av ett främmande ämne, d. v. s. ett som normalt icke ingår i varans beståndsdelar. Ett exempel härpå är att starkt vitaminhaltiga fiskoljor tillföras margarin. Däremot bör t. ex. margarins uppblandning med natursmör icke räknas dit, även om därigenom varans vitaminhalt ökas. Icke heller bör det räknas som vitaminisering på konstlad väg att ett av naturen vitaminhaltigt ämne får ingå som huvudbeståndsdel i en bland­ ning, som innehåller ytterligare något näringsmedel eller ämne för utdrygning eller smaktillsats, och som utbjudes som vitamin- eller näringspreparat under särskilt namn. I yttrandena har diskuterats, om de båda nämnda huvudexemplen på vita­ minisering borde angivas i lagtexten eller endast ingå i motiveringen till ut­ trycket vitaminisering på konstlad väg. Praktiska lämplighetsskäl synas tala för att båda exemplen nämnas redan i lagtexten. Med utgångspunkt härifrån har paragrafen omredigerats i departements­ förslaget. Vad angår valet av tillståndsmyndighet har jag funnit, att kommerskol­ legium med fördel skulle kunna verkställa prövningen av hithörande frågor. De medicinskt-tekniska spörsmål, som därvid äga betydelse, torde komma att klarläggas genom det utlåtande från statens institut för folkhälsan, vilket skall ingivas med ansökningen i tillståndsärendet. Den sakkunskap, som avsetts vara företrädd inom den i betänkandet före­ slagna nämnden, torde förefinnas inom kommerskollegium. Då jag föresla­ git, att tillståndsgivningen skall uppdragas åt denna myndighet, hava de i betänkandet upptagna bestämmelserna angående nämnden uteslutits ur de­ partementsförslaget. 2 §. Denna paragraf motsvarar delar av sakkunnigförslagets 4 §, vari föreskrives, att tillståndsprövningen skall föregås av en vid statens institut för folk­ hälsan verkställd undersökning av prov å varan, och angives vad institutets utlåtande över undersökningen skall innehålla ävensom stadgas skyldighet för sökanden att gälda kostnaderna för undersökningen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 90. 35

De sakkunniga. Om innehållet i institutets utlåtande hava de sakkunniga anfört: I första hand skall angivas varans halt av det eller de vitaminer, som till­ förts varan. Vidare skall intyget innehålla uttalande, huruvida varan kan anses menlig för hälsan eller ej; härvid skall särskilt uppmärksammas hälsofara, som kan uppkomma genom vitaminbehandlingen av varan. Härmed avses icke blott den eventuella förekomsten av giftiga produkter, som upp­ kommit vid vitaminbehandlingen, utan även annan skadlig verkan, som kan följa av densamma, om födoämnet förtäres i större mängder. Hänsyn skall även tagas till andra hälsovådliga egenskaper, som vid undersökningen kunna upptäckas. Slutligen skall i utlåtandet angivas, huruvida tillstånd till varans tillverkning eller införsel i försäljningsändamål synes böra meddelas. En omständighet, som härvid särskilt synes böra beaktas är vitaminiseringens styrka. Då här avsedda varor utan undantag torde komma att saluföras under uppgift örn förstärkt vitaminhalt, bör tillstånd till tillverkning eller införsel meddelas blott beträffande vara, som tillförts vitaminer eller vars halt av vitaminer ökats i sådan grad att ökningen kan hava någon praktisk betydelse för hälsan. Även andra omständigheter kunna vara att taga hän­ syn till. Sålunda anses allenast vissa födoämnen lämpa sig för vitaminisering. Av alla vanliga födoämnen anses för närvarande mjölk vara det som bäst lämpar sig som bärare av extra D-vitamin. Detta medverkar till en normal förkalkning av skelettet. Härtill fordras förutom D-vitamin kalk och fosfor, och mjölk är en utmärkt källa för dessa mineralämnen. Det behöver knap­ past erinras örn att utvecklingen på området kan giva anledning till att vid den prövning, som här avses, även andra spörsmål än de nu berörda kunna kräva beaktande. Då i institutets intyg angives, huruvida ett sökt tillstånd bör beviljas, bör motiveringen för detta utlåtande ej vara helt negativ utan även de goda verk­ ningarna av en vitaminisering böra framhållas och eventuellt vägas emot tänkbara nackdelar. Angående undersökningskostnaden hade de sakkunniga förutsatt, att taxa därför komme att fastställas.

Yttranden. Medicinalstyrelsen anser det ifrågavarande utlåtandet böra avgivas av vitaminlaboratoriets föreståndare, icke av institutet såsom sådant. Handelskammaren i Karlstad framhåller, att det vore värdefullt, örn maximikostnaden för undersökningen fixerades.

Den centrala punkten i förevarande lagstiftningsfråga — angående de prin­ Departe­

ments­

ciper, enligt vilka tillstånd till vitaminisering skall meddelas eller vägras —

chefen.

hava de sakkunniga icke upptagit i sin författningstext och endast behandlat i motiveringen till förslagets föreskrift därom, att ansökningen örn tillstånd skall åtföljas av ett utlåtande i saken av statens institut för folkhälsan, och om vad detta utlåtande skall innehålla. Såsom i det följande vid 4 § av departementsförslaget omförmäles, har jag ansett lämpligt föreslå ett angivande av dessa principer i lagtexten, varför jag i detta senare sammanhang åter­ kommer till hithörande, av de sakkunniga diskuterade spörsmål.

36 Kungl. Maj:ts proposition nr 90.

Jag har funnit föreskriften om institutets undersökning böra utbrytas ur bestämmelsen om ansökningshandlingarna och föregå den senare. Den lösning av principfrågan, som jag förordat i 4 §, har föranlett viss omredi­ gering av förevarande regel om institutets undersökning, vilken utgör den medicinsk-tekniska grundvalen för beslutet i tillståndsfrågan och tydligen bör korrespondera med principerna för tillståndsbeviljandet. Frågan om av vilken eller vilka befattningshavare ett å institutets vägnar utfärdat utlåtande bör givas synes böra bestämmas i arbetsordningen för institutet. Slutligen anser jag i förordningen böra angivas, att undersökningsavgiften bestämmes enligt taxa, som Kungl. Maj:t fastställer. Sådan taxa har ut­ färdats den 30 juni 1939 (nr 477). Enligt kungörelse den 14 juni 1940, nr 512, skall denna taxa äga giltighet tillsvidare till och med den 30 juni 1941. Inflytande avgifter torde böra tillföras vederbörande inkomsttitel å riksstaten (Inkomster vid statens institut för folkhälsan).

3 §. Paragrafen motsvarar återstående delar av 4 § i sakkunnigförslaget, vari föreskrives dels en ansökningsavgift å 100 kronor och dels att vid ansök­ ningen skola fogas textprov på etiketter, annonser o. d., som äro avsedda att användas för varan.

De sakkunniga. Den föreslagna avgiften beräkna de sakkunniga ungefärligen täcka kost­ naderna för den särskilda nämndens sammanträde i anledning av ansök­ ningen.

Yttranden. Förste provinsialläkaren i Norrbottens län föreslår, att ansökningen bör åtföljas av fabrikantens deklaration av varans vitaminhalt. Handelskammaren i Göteborg framhåller önskvärdheten av att vitaminiserade varor icke onödigtvis fördyras genom höga kontrollkostnader och före­ slår i detta sammanhang en ansökningsavgift å endast 50 kronor.

Departe­ Angående formen för ansökningsförfarandet föreslår jag ingen annan änd­

ments­

chefen. ring i sakkunnigförslaget än att det bör angivas, att bifogande av prov på reklam o. d. icke är obligatoriskt. Däremot är det tydligen lämpligt, att så sker i sökandens eget intresse att icke riskera anmärkningar i efterhand. Företeende av deklaration om vitaminhalt torde komma att begäras av in­ stitutet för folkhälsan, innan detta påbörjar undersökning enligt 2 §. Enär någon nämnd icke inrättas enligt departementsförslaget, hava däri icke upptagits bestämmelser om ansökningsavgift.

* §■

Den centrala delen av denna paragraf — föreskriften om principerna för tillståndsprövningen — saknar motsvarighet i sakkunnigförslaget. I dess

Kungl. Maj:ts proposition nr 90. 37

2 § återfinnas bestämmelserna örn tillståndets begränsning till viss tid, högst 3 år, samt om möjligheten att föreskriva villkor för tillståndets utövning.

De sakkunniga. Angående tillståndstiden och villkoren för tillståndets utövning anföra de sakkunniga: Då utvecklingen på ifrågavarande område befinner sig i raskt framåtskri­ dande synes det ej lämpligt att ett meddelat tillstånd är gällande alltför lang tid. Olämpligheten av att tillstånd, som efter någon tid kanske ej begag­ nas, fortfara att vara i kraft, bör även leda till att giltighetstiden begränsas. Av hänsyn till livsmedelsindustrien kan å andra sidan giltighetstiden ej allt­ för mycket inskränkas. De sakkunniga hava ansett 3 år vara en lämplig maximisiffra. Med villkor för tillståndets utövning avsåge de sakkunniga i första hand de i förordningen angivna, vilkas åsidosättande kunde föranleda tillståndets indragning (8 § i departementsförslaget). Även andra villkor kunde emel­ lertid uppställas: Sålunda är det möjligt att det kan befinnas önskvärt att försäljningen av ett vitaminiserat livsmedel begränsas till vissa landsdelar, vilkas befolk­ ning kan vara i särskilt behov av ökad tillförsel av ett eller flera vitaminer. Tänkbart är även att såsom villkor bör föreskrivas att endast viss metod för vitaminiseringen användes eller att kontrollundersökningar skola ske ofta­ re än två gånger örn året, vilket i förslaget uppställes såsom en minimifordran. Enligt till de sakkunniga lämnad uppgift sker i Amerikas förenta sta­ ter kontroll av vitaminiserad mjölk i avseende å dess vitaminhalt sex gånger per år. Med hänsyn till den snabba utveckling, i vilken vitaminforskningen alltjämt är stadd, måste möjlighet lämnas öppen att även i andra hänseenden, än som för närvarande kunna förutses, övervaka vitaminise­ ringen av livsmedel. I 5 § av sitt förslag ha de sakkunniga föreskrivit, att medicinalstyrelsen skall föra förteckning över meddelade tillstånd. I andra delar av förslaget föreskrivas anteckningar däri.

Yttranden. Förste stadsläkaren i Stockholm föreslår för effektivisering av övervak­ ningen, att förteckningar över meddelade tillstånd distribueras till förste provinsialläkarna samt städernas hälsovårdsnämnder. Lantbruksstyrelsen förmenar, att en sådan lokal uppdelning av den in­ hemska marknaden för dessa varor, som de sakkunniga ifrågasatt som möj­ lig, komme att medföra så stora svårigheter, att den knappast kunde rekom­ menderas. Även Skånes handelskammare avvisar tanken därpå. Sveriges kemiska industrikontor föreslår, att maximitiden för tillstånd utsträckes avsevärt, lämpligen till 10 år, och framhåller, att i den mån nya, bättre metoder för vitaminiscring utexperimenteras en därav betingad om­ läggning av tillverkningen säkerligen komme att äga rum redan av kommer­ siella skäl. Ett upptagande av vitaminisering föranledde vidlyftiga och kostsamma experiment och andra förberedelsearbeten, oell det vore obilligt,

Kungl. Maj.ts proposition nr 90.

att ett företag redan efter tre år skulle behöva utverka nytt tillstånd och ådraga sig därmed förenade kostnader. — Kontoret ansåge en alltför vid­ sträckt befogenhet lagd i medicinalstyrelsens händer genom att sakkunnigförslaget icke angåve vare sig förutsättningarna för tillstånds meddelande eller vilka villkor, som kunde knytas därvid. Begränsning av försäljningen till vissa landsdelar borde icke få föreskrivas. Frågan örn tillståndstiden beröres även av kooperativa förbundet, som anför: Då i enlighet med förslaget de vitaminiserade livsmedlen skola understäl­ las fortlöpande kontroll och myndigheten skall lia rätt att, om därtill fin­ nes anledning, indraga tillståndet, förefaller det icke vara påkallat att till­ ståndet i och för sig skall vara beviljat för viss tid. Örn de industriföretag, som framställa vitaminiserade livsmedel, underställas den ingående kon­ troll, som förslaget förutsätter, torde man kunna begära, att de icke utsättas för den extra risk med hänsyn till sin egen verksamhet, som ligger däri, att tillståndet vid viss tid automatiskt upphör att gälla och att det därefter blir beroende av en helt ny prövning, huruvida tillstånd på nytt skall medges. Längre tillståndstid föreslås även av Stockholms handelskammare.

Departe­

Som förut framhållits såväl i den allmänna motiveringen som vid 2 § anser

ments­

chefen. jag, att i förordningen klart böra angivas principerna för kommerskolle­ giums avgöranden i tillståndsfrågorna. Jag har även förut nämnt, att väg­ ledande härför synes böra vara endast den medicinska frågan, örn vitaminiseringen är ur folknäringssynpunkt värdefull, däremot icke exempel­ vis näringspolitiska synpunkter. Förstnämnda fråga avser tydligen fram­ förallt de huvudpunkter, som de sakkunniga angivit för institutets utlåtan­ de: den genom vitaminiseringen uppnådda vitaminhalten samt förekomsten av hälsofarliga egenskaper hos varan. Till dessa huvudpunkter, som utlå­ tandet bör taga sikte på, fogar sakkunnigförslaget en allmänt hållen, »hu­ ruvida tillstånd — — — synes böra meddelas beträffande varan». I an­ slutning till den föreslagna preciseringen av tillståndsprövningen föreslår jag i stället, att i utlåtandet skola uppmärksammas andra omständigheter av betydelse för bedömande av vitaminiseringens värde. Sådana omstän­ digheter kunna vara t. ex. huruvida vitaminhalten i visst fall är särskilt obeständig, icke tal längre transport, förvaring eller viss beredning av va­ ran, o. s. v. Om innehållet i institutets utlåtande regleras i 2 § på detta sätt, synes be­ stämmelsen örn tillståndsprövningen kunna bygga på en hänvisning till 2 § och endast innehålla, att vid övervägande av de omständigheter, som skola angivas i utlåtandet, vitaminiseringen skall befinnas ur folknäringssynpunkt värdefull för att tillstånd skall meddelas. Därutöver synes emellertid, såsom i något yttrande ifrågasatts, viss hän­ syn böra tagas till sökandens person, sa att exempelvis tillstånd må vägras den, som förut visat sig inkapabel att rätt handhava sådan verksamhet. Förslagets utformning i denna del ger vid handen, att tillstånd endast i yt­ terlighetsfall bör vägras på sådana skäl.

Kungl. Maj:ts proposition nr 90. 39

Den utomordentligt snabba utvecklingen på det här ifrågavarande veten­ skapliga området synes nödvändiggöra, att längsta tillståndstiden sättes så kort som de sakkunniga föreslagit, tre år, elnira onekligen vägande skäl kunna anföras för en längre maximitid. Att i tillståndet såsom villkor upptagas de förhållningsregler, som veder­ börande redan enligt förordningen har att iakttaga, synes icke vara erfor­ derligt. Däremot äro förhållandena på området så varierande, att det torde vara nödvändigt, att kommerskollegium får befogenhet att till medgivandet knyta särskilda villkor, vilkas innebörd nu icke kan regleras. Såsom de sakkunniga framhållit, kunna villkoren tänkas avse användning av viss me­ tod för vitaminisering eller tätare kontrollundersökningar än två årligen. Även vissa säkerhetsanordningar eller andra försiktighetsmått kunna tänkas behövliga. Jag vill dock understryka vikten av att i dessa hänseenden förfares med största varsamhet för att icke onödigtvis betunga verksamheten med kostnader. —- Däremot kan jag icke tillråda föreskrift örn att försälj­ ningen skulle begränsas till vissa landsdelar. Då en bestämmelse i det följande av departementsförslaget bygger på sam­ verkan mellan kollegium och statens institut för folkhälsan vid övervak­ ningen, har i 4 § föreskrivits, att institutet skall underrättas om medde­ lade tillstånd. Underrättelsen torde lämpligen ske genom avskrift av tillståndsbeviset, då institutet bör få kännedom även om eventuella särskilda villkor. Huruvida, såsom i ett yttrande ifrågasatts, underrättelser böra di­ stribueras även till andra myndigheter, torde böra överlämnas till myndig­ heternas avgörande. Att tillstånden böra registreras hos såväl kollegium som institutet förut­ sätter jag som självfallet. Närmare föreskrifter därom torde icke erfordras i förordningen.

5 §. I sakkunnigförslaget föreskrives i 6 § anmälan till medicinalstyrelsen örn tillståndshavaren på annan person överlåter rätten till tillverkning eller införsel.

Medicinalstyrelsen finner överlåtelse av tillstånd böra vara beroende av styrelsens medgivande, då styrelsen icke borde godkänna överlåtelse till per­ son, som förut i sådant hänseende visat opålitlighet.

I överensstämmelse med förslaget i 4 § om viss hänsyn till sökandens per­ Departe­

ments­

sonliga kvalifikationer har jag ansett en överflyttning av tillståndet böra gö­

chefen.

ras beroende av kommerskollegiums medgivande.

G §. I 7 § i sakkunnigförslaget föreskrives, att medicinalstyrelsen minst två gånger årligen skall anmoda statens institut för folkhälsan att verkställa kontrollundersökning av varuprov, som inköpas i allmänna handeln, samt

40 Kungl. Maj:ts proposition nr 90.

till styrelsen insända uppgift om resultatet. Tillika ålägges styrelsen att i övrigt, särskilt genom reklamgranskning, övervaka förordningens efterlev­ nad. Förste provinsialläkaren i Norrbottens län föreslår åläggande för institutet att utan anmodan utföra minimiantalet provtagningar. Medicinalstyrelsen föreslår, att bestämmandet av antalet kontrollundersökningar överlämnas åt styrelsen, och uttalar, att antalet borde kunna inskränkas till en om året. Sveriges kemiska industrikontor framhåller, att det vore av intresse för tillståndshavaren att kunna beräkna ungefärliga antalet årliga kontrollunder­ sökningar, liksom även att få del av dessas resultat samt av därvid använ­ da metoder.

Departe­ Det synes mig lämpligt att övervakningen av förordningens efterlevnad

ments­

uppdrages åt kommerskollegium och statens institut för folkhälsan i samver­

chefen.

kan, då båda dessa institutioner i sin verksamhet i övrigt torde hava anled­ ning att ägna uppmärksamhet åt dessa och närliggande frågor. Så långt torde en arbetsfördelning böra föreskrivas, att institutet utför kontrollun­ dersökningarna och kollegium reklamgranskningen. Det synes utgöra onödig omgång att de förra skulle för varje fall påkallas av kollegium. Vad angår minimiantalet kontrollundersökningar, vore det måhända väl­ betänkt, att detta finge bestämmas av kollegium, men å andra sidan har tillståndshavaren berättigat intresse att kunna ungefärligt beräkna kostnaden härför. Med hänsyn till möjligheten av snabba variationer i varans kvali­ tet torde två undersökningar örn året få anses som ett minimum. Av nu nämnda skäl biträder jag i dessa avseenden sakkunnigförslaget.

7 §. Enligt 8 § i sakkunnigförslaget åligger det tillståndshavare att på an­ fordran förskottsvis gälda kostnaderna för undersökningar av de föreskrivna stickproven. Förste provinsialläkaren i Norrbottens län framhåller, att överrasknings­ momentet i stickprovet äventyras, om kostnaden skall gäldas i förskott.

Departe­ Av skäl, som i nyssnämnda yttrande angivits, torde ersättning för kontroll­ ments­ undersökning böra uttagas i efterskott. I tillståndshavarens intresse finner

chefen.

jag hans skyldighet att gälda avgift böra begränsas till vad han i sådant hänseende kan på förhand beräkna, nämligen avgifter för minimiantalet undersökningar, två om året eller det högre antal kommerskollegium möj­ ligen föreskrivit vid tillståndets beviljande.

8 §■

Paragrafen motsvarar i sakkunnigförslaget 9 och 10 §§. Den förstnämn­ da angiver de fall i vilka återkallelse av tillstånd må ske, nämligen: 1) underlåten avgiftsbetalning för kontrollundersökning;

Kungl. Maj:ts proposition nr 90. 41

2) nämnvärd förändring i varans vitaminhalt eller konstaterande av hälso­ farlig egenskap hos varan; 3) användning av olämplig reklam; 4) annai åsidosättande av villkor för tillståndet. 10 § i sakkunnigförslaget föreskriver, att före tillståndets återkallande tillståndshavaren, där ej särskilda omständigheter till annat föranleda, skall er­ hålla uppmaning att vidtaga rättelse och skälig tid därför.

Förste provinsialläkaren i Norrbottens län finner uttrycket »nämnvärd» för­ ändring i vitaminhalten alltför obestämt. Sveriges kemiska industrikontor föreslår, att endast sådan förändring av vitaminhalten, varigenom varan blir farlig för hälsan eller utan praktisk betydelse för denna, finge medföra åter­ kallelse av tillstånd. I flera yttranden, däribland av länsstyrelsen i Skaraborgs län, Sveriges kemiska industrikontor, Smålands och Blekinge handelskammare, Skånes handelskammare och handelskammaren i Göteborg, anmärkes på uttrycket »olämplig reklam» och föreslås i stället »oriktig eller uppenbart vilseledande reklam» eller liknande.

Vad först angår förändringar i varans beskaffenhet som skäl för tillstån­ Departe­

ments­

dets återkallande, torde bestämmelsen därom böra preciseras så, att varan

chefen.

befinnes antingen väsentligen avvika från det prov, med stöd varav tillstån­ det lämnades, eller ock äga hälsofarlig egenskap, som visserligen kunnat framgå av provet men då icke observerats eller icke varit vetenskapligt påvi­ sad. Sistnämnda fall är tydligen av den vikt, att det måste föranleda åtgärd, även örn tillverkaren gjort vad på honom ankommit för att hålla provets kvalitet. Avvikelse från provet kan tydligen gälla dels vitaminhalt och dels hälsofarlig egenskap. Avvikelsen i fråga om vitaminhalt skall givetvis vara så stor, att den har nämnvärd betydelse och därför skäligen bör föranleda ingri­ pande. Däremot kan jag icke biträda den åsikten, att avvikelsen måste vara så stor, att den i det ursprungliga provet skulle hava föranlett av­ slag på ansökningen. Enligt syftet med det nu förslagna kontrollsyste­ met kan det tydligen icke tolereras, att exempelvis en tillverkare med stöd av ett prov med hög vitaminhalt erhåller tillstånd, måhända i sin re­ klam offentliggör analysresultatet och till en början håller samma halt men senare förbilligar proceduren och håller en betydligt lägre halt, om ock icke så låg att vitaminiseringen blir alldeles värdelös. Huruvida en ökning av vitaminhalten bör föranleda åtgärd, beror tydligen på i vad mån ökningen medför risk för en skadlig överdosering. Beträffande den andra viktiga indragningsanledningen, reklamens handhavande, synes de sakkunnigas uttryck »olämplig» reklam i detta fall böra preciseras något. Efter förebild av specialitetskungörelsen vill jag förorda den formuleringen, att påskrift å förpackning, annons etc. befinnes hava oriktigt eller missvisande innehåll, ägnat att framkalla en felaktig uppfatt­ ning örn varans genom vitaminiseringen erhållna egenskaper. En sådan lii hang lill riksdagens protokoll 1941. 1 sand. Nr 90. ■1

42 Kungl Majlis proposition nr 90.

felaktig uppfattning kan tydligen bibringas såväl genom texten i en reklam o. d. som genom dess illustrationer eller utstyrsel i allmänhet ävensom ge­ nom att man underlåter att angiva någon omständighet, som ur nu ifråga­ varande synpunkt är av betydelse för varans användning. Att indragning i vissa fall skall kunna ske utan föregående varning anser jag, i likhet med de sakkunniga, icke böra vara uteslutet. Såsom förutsätt­ ning härför synes dock böra gälla, att synnerliga skäl därtill föreligga. Såsom framhållits i den allmänna motiveringen har jag funnit rimligt, att tillståndet icke indrages på grund av ovederhäftig reklam, örn tillståndshavaren visar, att det icke står i hans makt att förhindra densamma; den an­ ordnas måhända av en självständig återförsäljare e. d. Detsamma synes böra gälla beträffande samtliga indragningsanledningar. I övrigt hava endast formella ändringar skett i sakkunnigförslaget.

9 §.

Denna paragraf motsvarar i 11 och 14 §§ av sakkunnigförslaget upptagna bestämmelser om straff m. m. Om straffbestämmelsen hava de sakkunniga anfört: För att förläna önskvärd effektivitet åt föreskriften om skyldighet för till­ verkare eller importör av vitaminiserade livsmedel att hava tillstånd till till­ verkningen eller importen hava de sakkunniga föreslagit att straffskalan för överträdelse av denna föreskrift skall inrymma jämväl frihetsstraff. Detta har synts de sakkunniga nödvändigt, då det kan tänkas att en fabrikation blir så lönande, att rörelsen väl kan bära betalning av böter, även med hän­ syn till att i förevarande fall dagsbotsystemet föreslås skola tillämpas. Det allvarliga straffhot, som sålunda uppställes, synes de sakkunniga tillräck­ ligt för att avskräcka från tillverkning elier import i fall, då tillstånd ej sökts eller ansökan därom avslagits, samt från fortsatt tillverkning eller införsel i fall då ett meddelat tillstånd indragits.

Departe­ I 13 § av sakkunnigförslaget hade intagits bestämmelse, att åtal för för­

ments­

seelse mot förordningen skulle anhängiggöras vid allmän domstol och utfö­

chefen.

ras av allmän åklagare. Då vad sålunda föreslagits torde gälla utan sär­ skild bestämmelse därom i förevarande författning, har motsvarighet till sakkunnigförslagets 13 § icke upptagits i departementsförslaget. På grund av stadganden i lagen den 3 juni 1938 örn ändring i vissa delar av strafflagen, vilken trätt i kraft den 1 januari 1939, samt med hänsyn till innehållet i lagen den 9 april 1937 om verkställighet av bötesstraff, som — med visst undantag — jämväl trätt i kraft den 1 januari 1939, hava de be­ stämmelser, som de sakkunniga föreslagit i 12 § samt 14 § andra punkten icke heller upptagits i departementsförslaget.

Ikraftträdelse- och övergångsbestämmelser. De sakkunniga hava framhållit, att den, som vid förordningens ikraftträ­ dande tillverkade eller importerade vitaminiserade livsmedel, borde erhålla skälig tid att söka tillstånd till verksamhetens fortsatta bedrivande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 90. 43

Medicinalstyrelsen föreslår befogenhet för styrelsen att meddela erforder­ liga tillämpningsföreskrifter.

Förordningens ikraftträdande synes lämpligen kunna sättas till den 1 Departe' mentsjuli 1941. chefen. Företagare på området torde böra erhålla skälig tid icke endast för till­ stånds sökande utan även för möjligen erforderlig omläggning av verksam­ heten, varför viss övergångstid torde böra medgivas, förslagsvis till utgången av år 1941. I det föregående har i några fall påpekats, att närmare föreskrifter, i den mån sådana visa sig erforderliga, böra meddelas i instruktioner för de ifråga­ varande myndigheterna. Vad nu sagts ankommer sålunda på Kungl. Maj:t. Därutöver synas, då taxor för vissa avgifter redan fastställts, några tillämp­ ningsföreskrifter icke vara erforderliga.

Departementschefens hemställan.

Föredragande departementschefen hemställer härefter, att Kungl. Maj:t måtte genom proposition föreslå riksdagen att antaga det inom socialdepar­ tementet upprättade förslaget till förordning om framställning och införsel av vitaminiserade livsmedel. Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter bi­ trädda hemställan förordnar Hans Majit Konungen, att till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet: Anders Lundstedt.

44 Kungl. Maj.ts proposition nr 90.

Bilaga A.

De sakkunnigas författning sförslag.

Förslag till Kungl, förordning angående vitaminiserade livsmedel.

Kungl. Maj:t har, efter riksdagens hörande, funnit gott förordna som följer:

1 §•

Vill någon genom ultraviolett bestrålning eller på annat sätt med konst tillföra livsmedel vitaminer eller till riket införa sålunda behandlat livs­ medel, vare han pliktig att, därest varan är avsedd att försäljas inom riket, söka medicinalstyrelsens tillstånd för tillverkningen eller införseln.

2 §.

Tillstånd, varom ovan sägs, lämnas för viss tid, högst 3 år. Då tillstånd meddelas, föreskriver medicinalstyrelsen under vilka villkor det må utövas. 3 § För att biträda medicinalstyrelsen vid handläggning av ärenden enligt denna förordning skall finnas en nämnd, bestående av fem ledamöter, vilka utses av Konungen efter hörande av styrelsen och kommerskollegium.

4 §’ Vid ansökningen skola fogas: 1. ett av statens institut för folkhälsan efter undersökning av varan ut­ färdat utlåtande, vari angives dels varans halt av det eller de vitaminer, som tillförts varan, dels huruvida varan särskilt med hänsyn till vitamin­ behandlingen kan anses äga någon för hälsan menlig egenskap, dels ock huruvida tillstånd, varom i 1 § förmäles, synes böra meddelas beträffande varan; 2. prov å påskrift eller etikett å varan och text till anslag, skylt, annons, cirkulär, prospekt, priskurant eller annan reklam, som är avsedd att an­ vändas för varan; 3. ett belopp av 100 kronor i ansökningsavgift. Det åligger den, som gör framställning om undersökning och utlåtande, varom ovan sägs, att efter anfordran till statens institut för folkhälsan för­ skottsvis gälda kostnaderna för undersökningen.

5 §■ Medicinalstyrelsen skall föra förteckning över meddelade tillstånd. I för­ teckningen skall upptagas sökandens namn eller firma och postadress.

6 §.

överlåter tillståndets innehavare rätten till tillverkning eller införsel å annan, skall anmälan därom genast göras hos medicinalstyrelsen. Angående sådan anmälan skall anteckning verkställas i den i 5 § nämnda förteckning. 7 §. Under den tid meddelat tillstånd gäller skall medicinalstyrelsen, när sty­ relsen finner anledning därtill föreligga, dock minst två gånger varje år,

Kungl. Maj:ts proposition nr 90. 45

räknat från dagen för tillståndets meddelande, anmoda statens institut för folkhälsan att i allmänna handeln låta inköpa prov av varan, att utföra kon­ trollundersökning av dessa prov samt att till styrelsen insända uppgift om undersökningens resultat. Styrelsen skall även i övrigt, särskilt genom granskning av den reklam, som offentliggöres i tidningar och tidskrifter, vaka över efterlevnaden av denna förordning.

8 §•

Det åligger tillståndets innehavare att på anfordran av statens institut för folkhälsan förskottsvis gälda kostnaderna för provtagningar och under­ sökningar, varom i 7 § förmäles. 9 §. Tillstånd enligt denna förordning återkallas efter därom av tillståndets innehavare till medicinalstyrelsen gjord framställning. Tillstånd kan vidare återkallas: 1. därest avgift för provtagning och undersökning enligt 7 § icke er­ lägges inom föreskriven tid; 2. därest vid kontrollundersökning enligt 7 § befinnes, att varans vitaminhalt undergått nämnvärd förändring eller att varan har någon för hälsan menlig egenskap; 3. därest olämplig reklam använts för varan; 4. därest eljest något för varans tillverkning eller införsel föreskrivet villkor åsidosättes. 10 §. Innan tillstånd återkallas jämlikt 9 § andra stycket skall medicinalsty­ relsen, där ej särskilda omständigheter till annat föranleda, uppmana till­ ståndets innehavare att vidtaga rättelse samt lämna honom skälig tid därtill. Anteckning om återkallelsen skall genast göras i den i 5 § omförmälda förteckning. 11 §• Bryter någon emot 1 §, straffes med dagsböter eller fängelse i högst sex månader.

12 §.

Den, som under tid, då han är ställd under åtal för förseelse mot denna förordning, fortsätter samma förseelse, skall för varje gång åtal därför anhängiggöres fällas till särskilt ansvar.

13 §. Åtal för förseelse mot denna förordning anhängiggöres vid allmän dom­ stol och utföres av allmän åklagare.

14 §. Böter, som ådömas enligt denna förordning, tillfalla kronan. Saknas till­ gång till böternas gäldande, skola de förvandlas enligt allmän lag. Denna förordning träder i kraft den Den, som vid förordningens ikraftträdande för försäljning inom riket till­ verkar eller inför vitaminiserat livsmedel, må utan hinder av vad i 1 § stad­ gas alltjämt bedriva denna verksamhet under tiden till och med den

Bihang till riksdagens protokoll 19M. 1 sand. Nr 90. 5