Doc 1942:287

Kungl. Maj.ts proposition nr 287.

1 Nr 287.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till förordning om krigskonjunkturskatt för år 1942, m. m.; gloen Stockholms slott den 15 maj 1942.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att antaga bifogade förslag till

dels förordning om krigskonjunkturskatt för år 1942, dels förordning med särskilda bestämmelser beträffande taxering för inkomst år 1943 av ersättning på grund av försäkring för förlust av fartyg eller köpeskilling vid avyttring av fartyg.

GUSTAF.

Ernst Wigforss.

Biliana till riksdagens protokoll 1942. 1 sami. Nt 287.

2 Kungl. Maj:ts proposition nr 287.

Förslag

till

Förordning

om krigskonjunkturskatt för år 1942.

Härigenom förordnas som följer.

Inledande bestämmelse.

1 §•

För inkomstökning, som uppkommit efter utgången av augusti 1939 och kan antagas hava berott på förhållanden föranledda av pågående krig eller dessförinnan rådande krigskonjunktur, skall i den omfattning och på det sätt nedan stadgas för år 1942 erläggas krigskonjunkturskatt till staten.

Skattepliktig inkomstökning och skattskyldighet.

2 §•

1 mom. Skattepliktig enligt denna förordning är efter utgången av augusti 1939 uppkommen inkomstökning hänförlig till

a) inkomst av rörelse;

b) inkomst av jordbruk;

c) inkomst av skogsbruk;

d) inkomst av annan fastighet;

e) inkomst i form av tantiem, provision, gratifikation eller likartad inkomst av tjänst eller tillfällig förvärvsverksamhet, därest inkomsten utgått från rörelse, jordbruk eller skogsbruk, samt inkomst av tillfällig förvärvsverksamhet såsom uppfinnare eller av tillfälligt uppdrag ävensom annan jämförlig inkomst av tillfällig förvärvsverksamhet; samt

f) inkomst av icke yrkesmässig avyttring av fast eller lös egendom;

allt under förutsättning att inkomsten är skattepliktig enligt förordningen örn statlig inkomst- och förmögenhetsskatt eller är av beskaffenhet som i nästa stycke sägs.

I inkomst av rörelse inräknas vid tillämpning av denna förordning intäkt genom avyttring av sådana för stadigvarande bruk i rörelsen avsedda maskiner eller andra inventarier, som icke vid beräkning av värdeminskningsavdrag enligt förordningen om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt hänföras till byggnad, så ock ersättning på grund av försäkring av dylika

Kungl. Maj:ts proposition nr 287.

tillgångar, även om intäkten eller ersättningen ej är skattepliktig enligt nämnda förordning eller intäkten enligt densamma hänföres till intäkt av tillfällig förvärvsverksamhet.

2 mom. Skattskyldig enligt denna förordning är envar fysisk eller juridisk person, vilken åtnjutit inkomstökning som avses i 1 morn., därest enligt förordningen om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt den fysiska eller juridiska personen vid 1942 års taxering är skattskyldig för den inkomst, vartill inkomstökningen hänför sig, eller, såvitt angår intäkt eller ersättning varom sägs i 1 mom. andra stycket, för den inkomst, i vilken intäkten eller ersättningen inräknas.

Från skattskyldighet undantagas fysisk person, för vilken för beskattningsåret fastställes ett till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt taxerat belopp ej överstigande 6,000 kronor, systembolag som avses i förordningen angående försäljning av rusdrycker, aktiebolaget vin- och spritcentralen samt aktiebolaget svenska lobaksmonopolet så ock annat aktiebolag, från vilket utdelningen i sin helhet tillfaller staten.

Oskift dödsbo anses vid tillämpning av denna förordning vara fysisk person.

Taxerad merinkomst.

3 §•

Vid tillämpning av denna förordning skall uppskattning av inkomster ske dels för det beskattningsår, för vilket taxering enligt förordningen om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt äger rum år 1942 (beskattningsåret), dels, utom vad angår inkomst av skogsbruk samt av icke yrkesmässig avyttring av fast eller lös egendom, för ett vart av de två beskattningsår, som gått till ända närmast före den 1 september 1939 (förkrig sinkomstår en).

Uppskattningen skall verkställas enligt bestämmelserna i förordningen om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt med sådana avvikelser, som erfordras för att åstadkomma likformighet i inkomstberäkningen för de olika åren, samt under iakttagande av i denna förordning meddelade särskilda föreskrifter.

Såsom grund för bestämmande av inkomstökning fastställes, där ej annat följer av särskilda bestämmelser i denna förordning, den på ett antaget jämförelseår belöpande jåmförelseinkomsten. Där ej särskilda förhållanden till annat föranleda, skall såsom jämförelseinkomst upptagas medeltalet av inkomsterna för förkrigsinkomståren, dock under iakttagande att jämförelseinkomsten för fysisk person beträffande förvärvskälla, av vilken denne haft sin huvudsakliga försörjning, ej må bestämmas till lägre belopp än 3,000 kronor.

Med ledning av den inkomstuppskattning varom nu stadgats fastställes, på sätt i 4—9 §§ närmare angives, taxerad merinkomst särskilt för en var av de inkomstgrupper, som angivas i 2 § 1 mom. första stycket a)—f).

Vid fastställande av den taxerade merinkomsten skall, i den omfattning

4 Kungl. Maj:ts .proposition nr 287.

som i denna förordning stadgas, genom särskilt utjämningsavdrag eller eljest i särskilt angiven ordning hänsyn tagas till höjning av den allmänna prisnivån och andra sådana ändringar av förhållandena från utgången av augusti 1939 till beskattningsårets slut, som ej beaktas genom eljest meddelade föreskrifter

4 §•

1 mom. Beträffande rörelse skola inkomster för förkrigsinkomståren och beskattningsåret så ock jämförelseinkomsten uppskattas för varje förvärvskälla för sig.

Såsom särskild förvärvskälla i rörelse enligt denna förordning anses särskild förvärvskälla enligt kommunalskattelagen.

2 mom. Det belopp, varmed inkomsten för beskattningsåret av en till rörelse hänförlig förvärvskälla överstiger motsvarande jämförelseinkomst, med tillägg eller avdrag i förekommande fall för beräknad ränta å minskning eller ökning av eget kapital, utgör uppskattad merinkomst av förvärvskällan.

För varje förvärvskälla, för vilken uppskattad merinkomst fastställes, skall tillika på sätt i 4 och 5 mom. sägs fastställas, i vad mån denna kan antagas hava berott på förhållanden föranledda av pågående krig eller dessförinnan rådande krigskonjunktur.

Summan av de för samtliga till rörelse hänförliga förvärvskällor enligt förra stycket fastställda beloppen, minskad med de för samma förvärvskällor enligt 6 mom. beräknade utjämningsavdragen, skall, där ej fall som i 3 mom. avses är för handen, utgöra taxerad merinkomst av rörelse.

3 mom. Har skattskyldig, för vilken uppskattad merinkomst av till rörelse hänförlig förvärvskälla fastställes, haft annan till rörelse hänförlig förvärvskälla, beträffande vilken vid motsvarande tillämpning av bestämmelserna i 2 mom. första stycket underskott uppstår, skall för denna förvärvskälla uppskattad inkomstminskning till beloppet fastställas.

Tillika fastställes på sätt i 4 mom. sägs i vad mån den uppskattade inkomstminskningen kan antagas hava berott på förhållanden föranledda av pågående krig eller dessförinnan rådande krigskonjunktur.

Från det belopp, varmed merinkomst som i 2 mom. andra stycket sägs överstiger inkomstminskning som avses i förra stycket — eller, örn det belopp, varmed de sammanlagda uppskattade merinkomsterna överstiga de sammanlagda uppskattade inkomstminskningarna, är lägre, från detta belopp — avräknas de för samma förvärvskällor enligt 6 mom. beräknade utjämningsavdragen. Återstoden upptages i fall som i detta mom. avses såsom taxerad merinkomst.

4 mom. Kan skattskyldig visa, att i den uppskattade merinkomsten av viss förvärvskälla ingår belopp, varmed dold förkrigsreserv under beskattningsåret minskats, skall merinkomsten i motsvarande mån anses ej hava berott på förhållanden som omförmälas i 1 §. Såsom dold förkrigsreserv anses härvid belopp, varmed tillgångens verkliga värde vid utgången av augusti 1939

Kungl. Maj.ts proposition nr 287.

översteg dess i beskattningshänseende enligt denna förordning gällande värde vid nämnda tidpunkt.

I övrigt skall uppskattad merinkomst antagas hava berott på förhållanden som omförmälas i 1 §, där ej den skattskyldige med bärande sannolikhetsskäl ådagalägger, att inkomstökningen helt eller delvis skulle hava uppkommit oberoende av sådana förhållanden.

Uppskattad inkomstminskning skall antagas hava berott på förhållanden som omförmälas i 1 §, i den mån det ej framgår såsom sannolikt att inkomstminskningen ej berott på sådana förhållanden.

• 5 mom. Kungl. Majit äger, efter förslag av den i 32 § omförmälda centrala krigskonjunkturskattenämnden eller efter nämndens hörande, beträffande visst slag av rörelse bestämma särskild grund för fastställande huru stor del av uppskattad merinkomst skall, därest ej annat ådagalägges, antagas hava berott på förhållanden som omförmälas i 1 §.

6 mom. Utjämningsavdrag fastställes för varje förvärvskälla för sig,

såvitt den skattskyldige är fysisk person, till femton procent av jämförelseinkomsten, och

såvitt den skattskyldige är juridisk person, om jämförelseinkomsten ej överstiger 50,000 kronor, till femton procent av denna, och, om jämförelseinkomsten är högre, till femton procent av den del av jämförelseinkomsten, som ej överstiger tolv procent av eget kapital i förvärvskällan vid sista förkrigsinkomstårets utgång, men minst 7,500 kronor,

dock för såväl fysisk som juridisk person till minst femton procent av den merinkomst av förvärvskällan som återstår efter tillämpning av 4 mom.

7 mom. Vad i 28 § 2 mom. kommunalskattelagen samt förordningen den 30 maj 1941 med särskilda bestämmelser beträffande taxering för inkomst under vissa år av ersättning på grund av försäkring för förlust av fartyg eller köpeskilling vid avyttring av fartyg stadgas om särskild ordning beträffande beskattning av ersättning eller köpeskilling som nu sagts skall icke äga tillämpning vid taxering till krigskonjunkturskatt, utan skall vid uppskattning av inkomst såväl för lorkrigsinkomståren som för beskattningsåret beträffande dylik ersättning eller köpeskilling förfaras enligt de regler, som gälla för taxering av ersättning på grund av försäkring av annan till inventarier hänförlig egendom än fartyg, eller av köpeskilling vid avyttring av sådan annan egendom.

Om provisorisk påföring av skatt i fall som nu sagts stadgas i 18 §.

(Se vidare anvisningarna.)

5 §•

1 mom. Beträffande jordbruk skall uppskattad merinkomst beräknas gemensamt för olika förvärvskällor till det belopp, varmed inkomsten av jordbruk under beskattningsåret, med tillägg eller avdrag i förekommande fall för beräknad ränta a minskning eller ökning av eget kapital, överstiger motsvarande jämförelseinkomst. Till inkomst av jordbruk hänföres inkomst av jordbruksfastighet med undantag av inkomst av skogsbruk.

6 Kungl. Maj.ts proposition nr 2S7.

2 mom. Den uppskattade raerinkomsten av jordbruk skall upptagas såsom taxerad merinkomst, i den mån den kan antagas hava berott på förhållanden som avses i 1 § och icke utgör kompensation för förhållanden som avses i 3 § sista stycket.

(Se vidare anvisningarna.)

6 §■

Beträffande skogsbruk skall såsom inkomstökning beroende på förhållanden som avses i 1 § upptagas så stor del av de under beskattningsåret åtnjutna intäkterna av skogsbruk genom avyttring eller uttag för förädling eller förbrukning i egen rörelse som kan anses hava uppkommit genom prisstegring från förkrigsinkomståren utöver vad som erfordrats för att täcka omkostnadernas ökning. Dylik inkomstökning skall, till den del den ej anses utgöra kompensation för förhållanden som i 3 § sista stycket sägs, efter skälig nedsättning i syfte att befordra med hänsyn till folkhushållningen önskvärd avverkning, upptagas såsom taxerad merinkomst av skogsbruk; dock skall den laxerade merinkomsten ej upptagas till högre belopp än som av den skattskyldige visas hava motsvarat beräknad nettointäkt av skogsbruk under beskattningsåret.

(Se vidare anvisningarna.)

1 mom. Beträffande inkomst av annan fastighet skall det belopp, varmed inkomsten för beskattningsåret, beräknad gemensamt för olika förvärvskällor, överstiger motsvarande jämförelseinkomst, med tillägg eller avdrag i förekommande fall för beräknad ränta å minskning eller ökning av eget kapital, utgöra uppskattad merinkomst.

2 mom. Det fastställes i vad mån den uppskattade merinkomsten av annan fastighet med sannolikhet kan anses hava berott på förhållanden som omförmälas i 1 §. Det sålunda fastställda beloppet minskat med utjämningsavdrag som i 3 § sista stycket sägs, utgörande femton procent av jämförelseinkomsten, upptages såsom taxerad merinkomst.

(Se vidare anvisningarna.)

8 §•

Beträffande under beskattningsåret åtnjuten inkomst i form av tantiem eller annan inkomst som avses i 2 § 1 mom. e) skall, där ej annat följer av vad nedan stadgas, gemensamt för inkomst av tjänst och av tillfällig förvärvsverksamhet såsom taxerad merinkomst upptagas

a) till intäkt av tjänst eller tillfällig förvärvsverksamhet hänförligt belopp, vars storlek varit beroende antingen av sådant resultat av rörelse som belöper på tiden efter utgången av augusti 1939 eller av omsättningen i eller omfattningen av efter nämnda tidpunkt bedriven rörelse eller av sådant resultat av jordbruk eller skogsbruk som belöper på tiden efter utgången av år 1939, samt till intäkt av tillfällig förvärvsverksamhet, dock ej realisationsvinst, hänförligt belopp, vars storlek varit beroende av resultatet av tillfällig affär som gjorts efter utgången av augusti 1939,

Kungl. Maj.ts proposition nr 287.

i båda fallen försåvitt ej den skattskyldige med bärande sannolikhetsskäl ådagalägger att motsvarande intäkt skulle hava uppkommit oberoende av förhållanden som omförmälas i 1 §, så ock

b) intäkt i andra fall än nu sagts av tillfällig verksamhet såsom uppfinnare eller av tillfälligt uppdrag eller av annan jämförlig tillfällig förvärvsverksamhet, i den mån intäkten uppenbarligen överstigit det vederlag för uppdraget eller det eljest utförda arbetet som den skattskyldige skäligen kunnat betinga sig, örn förhållanden som i 1 § sägs ej varit för handen.

Såsom taxerad merinkomst skall dock i intet fall upptagas högre belopp än det, varmed inkomst av tjänst och av tillfällig förvärvsverksamhet, med undantag av realisationsvinst och lotterivinst samt belopp som erhållits genom restitution av allmänna skatter, för beskattningsåret överstiger motsvarande jämförelseinkomst med tillägg av ett belopp svarande mot utjämningsavdrag som i 3 § sista stycket sägs, utgörande femton procent å jämförelseinkomsten.

(Se vidare anvisningarna.)

9 §•

Beträffande realisationsvinst vid icke yrkesmässig avyttring av fast eller lös egendom skall prövas i vad mån den kan antagas hava berott på värdeökning uppkommen efter utgången av augusti 1939, med räy; för den skattskyldige att med bärande sannolikhetsskäl ådagalägga att vinsten skulle hava uppkommit oberoende av förhållanden som omförmälas i 1 §. Det sålunda framkomna beloppet, minskat med avdrag som stadgas i andra stycket samt med utjämningsavdrag som i 3 § sista stycket sägs, utgörande femton procent å beloppet, upptages såsom taxerad merinkomst.

Vid fastställande av den taxerade merinkomsten må avdrag ske dels för realisationsförlust vid avyttring av fast eller lös egendom, beräknad efter samma grunder som tillämpats vid uppskattningen av realisationsvinsten, dels, örn den skattskyldige normalt plägat beskattas för realisationsvinst, för ett med hänsyn därtill avvägt skäligt belopp.

(Se vidare anvisningarna.)

Beskattningsbar merinkomst.

10 §.

Till krigskonjunkturskatt beskattningsbar merinkomst fastställes särskilt för rörelse och särskilt för övriga förvärvskällor tillsammans.

Vid fastställande av beskattningsbar merinkomst skall från de taxerade merinkomsterna sammanlagt avdragas

dels belopp som den skattskyldige visar sig hava utgivit såsom gåva för luftvärnet, luftskyddel eller hemvärnet och som fått avdragas vid taxeringen till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt år 1942 men för vilket avdrag enligt denna förordning ej skett vid beräkning av uppskattad merinkomst av rörelse,

8 Kungl. May.ts proposition nr 287.

dels ett belopp utgörande så många procent av de taxerade merinkomsterna som antalet kronor, varmed den sammanlagda utdebiteringen per skattekrona på grundval av den skattskyldiges taxering till kommunal inkomstskatt år 1940, efter avdrag för därå belöpande statsbidrag av skatteutjämningsmedel, överstigit femton kronor,

dels ock ett belopp av 3,000 kronor.

Har skattskyldig, för vilken taxerad merinkomst fastställes, under beskattningsåret haft annan, krigskonjunkturskatt underkastad förvärvskälla, som vid tillämpning av denna förordnings föreskrifter utvisar inkomstminskning, skall beskattningsnämnd vid den beskattningsbara merinkomstens bestämmande medgiva skäligt avdrag utöver vad ovan sagts med högst inkomstminskningens belopp. Har den skattskyldige under beskattningsåret även haft annan, krigskonjunkturskatt icke underkastad förvärvskälla, som kan anses utvisa inkomstökning i förhållande till förkrigsinkomståren, bör skälig hänsyn därtill tagas vid avdragets bestämmande.

Avdrag som ovan sagts tillgodonjutes i första hand från taxerad merinkomst av rörelse. Återstående avdrag göres från summan av övriga taxerade merinkomster.

Har skattskyldig, för vilken taxerad merinkomst fastställes, under det beskattningsår taxeringen till krigskonjunkturskatt år 1941 avsåg haft krigskonjunkturskatt underkastad förvärvskälla, som vid tillämpning av de vid nämnda taxering gällande föreskrifterna utvisade inkomstminskning, för vilken avdrag vid nämnda taxering skulle hava medgivits, därest inkomstökning å annan, krigskonjunkturskatt underkastad förvärvskälla förelegat, skall jämväl avdrag för sådan inkomstminskning efter yrkande av den skattskyldige medgivas vid den beskattningsbara merinkomstens bestämmande, dock endast i den mån avdrag för inkomstminskningen ej kunnat utnyttjas vid taxeringen år 1941. Sådant avdrag tillgodonjutes i första hand från taxerad merinkomst av förvärvskälla, å vilken inkomstminskningen uppstått. Återstående avdrag göres från taxerad merinkomst av rörelse och, i den mån avdraget ej såmedelst kan fullt utnyttjas, från summan av övriga taxerade merinkomster.

Beskattningsbar merinkomst utföres dels för rörelse, dels för övriga förvärvskällor gemensamt i fulla hundratal kronor, så att överskjutande belopp, som icke uppgår till fullt hundratal kronor, bortfaller.

(Se vidare anvisningarna.)

Beräkning av krigskonjunkturskatt.

11 §•

1 mom. För krigskonjunkturskatten fastställes ett grundbelopp. Detta

skall utgöra,

a) beträffande rörelse:

å den del av den beskattningsbara merinkomsten, som

ej överstiger 20 % av motsvarande jämförelseinkomst:................. 50 /,

överstiger 20 men ej 50 % av motsvarande jämförelseinkomst:.........60 %,

j> 50 % » » » :......... 70 %;

Kungl. Maj:ts proposition nr 287.

b) beträffande övriga förvärvskällor:

50 procent av den beskattningsbara merinkomsten.

Avser beskattningsåret ej samma antal månader som det antagna jämförelseåret, skall motsvarande jämförelseinkomst upptagas till ett med hänsyn härtill jämkat belopp. Den motsvarande jämförelseinkomsten utföres i fulla hundratal kronor, så att överskjutande belopp, som icke uppgår till fullt hundratal kronor, bortfaller.

2 mom. Krigskonjunkturskatten skall utgöra det enligt 1 mom. fastställda grundbeloppet efter avdrag av de belopp varmed statlig inkomst- och förmögenhetsskatt, värnskatt och särskild skatt å förmögenhet för den skattskyldige skulle hava minskats, örn krigskonjunkturskattens grundbelopp avdragits från det till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt taxerade beloppet och det därefter återstående beloppet utgjort taxerat belopp.

12 §.

Skall jämlikt 19 § förordningen om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt för äkta makar fastställas gemensamt beskattningsbart belopp, skall i förekommande fall jämväl till krigskonjunkturskatt beskattningsbar merinkomst särskilt för rörelse och särskilt för övriga förvärvskällor fastställas för makarna gemensamt.

Kan ene maken helt eller delvis ej utnyttja avdrag för inkomstminskning eller realisationsförlust, må det återstående avdraget tillgodonjutas av den andre maken, som om denne själv haft inkomstminskningen eller realisationsförlusten. Vad nu stadgats om inkomstminskning skall gälla även förvärvskällor som avses i 5—8 §§. Avdrag som omförmäles i 10 § skall, i den mån det ej utgör avdrag för gåva till luftvärnet, luftskyddet eller hemvärnet, vilket kunnat utnyttjas av den av makarna som givit gåvan, med motsvarande tillämpning av där meddelade föreskrifter ske från den för båda makarna sammanlagda taxerade merinkomsten.

Krigskonjunkturskatten beräknas efter den för båda makarna sammanlagda beskattningsbara melrinkomsten, såvitt angår rörelse med hänsyntagande till den för båda sammanlagda jämförelseinkomsten, och fördelas å makarna, särskilt för rörelse och särskilt för övriga förvärvskällor, efter förhållandet mellan deras taxerade merinkomster av motsvarande förvärvskällor.

Vid beräkning enligt 11 § 2 mom. av avdrag från det till statlig inkomstoch förmögenhetsskatt taxerade beloppet i fall som avses i 19 § förordningen om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt iakttages att avdraget må, i den mån det ej kunnat utnyttjas av den därtill närmast berättigade maken, tillgodokomma den andre maken.

10 Kungl. Maj.ts proposition nr 287.

Provisorisk påföring av krigskonjunkturskatt.

13 §.

Krigskonjunkturskatt må efter framställning från skattskyldig, som taxeras för merinkomst av rörelse, påföras allenast provisoriskt

a) för framtida nedskrivning av ersättningslager (14 §),

b) för mötande av framtida prisfall (15 §),

c) för kostnadsutjämning (16 §),

d) för befarad framtida värdeminskning (17 §),

e) för framtida anskaffning av ersättningstonnage med mera (18 §), samt

f) för framtida nyanskaffning av fartyg (19 §).

14 §.

Provisorisk påföring av krigskonjunkturskatt för framtida nedskrivning av ersättningslager skall ske,

därest lager av tillgångar avsedda för omsättning eller förbrukning i rörelse minskats sedan sista förkrigsinkomstårets utgång eller, om lagret vid utgången av augusti 1939 visas hava varit större än vid sista förkrigsinkomstårets utgång, sedan utgången av augusti 1939,

samt en särskild varuförnyelsefond för beskattningsåret avsatts för nedskrivning av lager, som den skattskyldige har för avsikt att anskaffa i stället för sålunda avgången lagertillgång.

Den provisoriska påföringen skall avse det belopp, varmed skatten skulle hava minskats, om vid beskattningsårets slut nya lagertillgångar hade anskaffats för lagrets uppbringande till samma storlek som vid sista förkrigsinkomstårets utgång, eller, örn lagret vid utgången av augusti 1939 var större än vid sista förkrigsinkomstårets utgång, till samma storlek som vid utgången av augusti 1939, och enligt i denna förordning medgivna grunder nedskrivits högst med det till varuförnyelsefonden avsatta beloppet.

(Se vidare anvisningarna.)

15 §.

Provisorisk påföring av krigskonjunkturskatt för mötande av framtida prisfall skall ske,

därest under beskattningsåret tillgångar avsedda för omsättning eller förbrukning i rörelse inköpts men ej levererats,

samt en särskild prisfluktuationsfond för beskattningsåret avsatts för att möta framtida prisfall å dessa tillgångar.

Den provisoriska påföringen skall avse det belopp, varmed skatten skulle hava minskats, om de inköpta lagertillgångarna hade levererats under beskattningsåret och vid beskattningsårets utgång enligt i denna förordning medgivna grunder nedskrivits högst med det till prisfluktuationsfonden avsatta beloppet.

(Se vidare anvisningarna.)

Kungl. Maj.ts proposition nr 287. 11

16 §.

Provisorisk påföring av krigskonjunkturskatt för kostnadsutjämning skall ske,

därest en särskild kostnadsutjämningsfond för beskattningsåret avsatts för att användas till omkostnader i rörelsen under ett följande år.

Den provisoriska påföringen skall avse det belopp, varmed skatten skulle hava minskats, om de avsatta medlen använts för avdragsgilla omkostnader under beskattningsåret.

Provisorisk påföring av krigskonjunkturskatt enligt denna paragraf må ej medgivas, därest restitution av provisoriskt påförd krigskonjunkturskatt för föregående år skett för omkostnader under beskattningsåret.

(Se vidare anvisningarna.)

17 §.

Provisorisk påföring av krigskonjunkturskatt för befarad framtida värdeminskning skall ske,

därest i räkenskaperna för beskattningsåret beträffande tillgång för stadigvarande bruk i rörelse avskrivning skett för överpris eller merkostnad, men avdrag för motsvarande belopp vid inkomstuppskattning enligt denna förordning finnes ej kunna medgivas.

Den provisoriska skattepåföringen skall avse det belopp, varmed skatten skulle hava minskats, om det i räkenskaperna gjorda avdraget i sin helhet hade medgivits vid inkomstuppskattningen.

(Se vidare anvisningarna.)

18 §.

Provisorisk påföring av krigskonjunkturskatt för framtida anskaffning av ersättningstonnage med mera skall ske,

därest under beskattningsåret rörelse tillhörigt fartyg försålts eller fartyg eller annan tillgång för stadigvarande bruk i rörelse förlorats,.

och köpeskillingen eller försäkringssumman eller del därav insatts å särskilt konto hos riksbanken för att användas, om det insatta beloppet utgöres av köpeskilling för fartyg, till anskaffande av annat eller andra fartyg, och, om det utgöres av försäkringssumma för förlorad tillgång, till anskaffande av fartyg eller annan tillgång för stadigvarande bruk.

Den provisoriska påföringen skall avse det belopp, varmed skatten skulle hava minskats, örn den i den beskattningsbara merinkomsten ingående del av det insatta beloppet, som överstiger den avyttrade eller förlorade tillgångens värde, avdragits vid inkomstuppskattningen. Med tillgångens värde förstås härvid dess i beskattningsavseende enligt denna förordning gällande värde när avyttringen ägde rum eller förlusten timade, eller, örn tillgången när den avyttrades eller förlorades var belastad med intecknad gäld, nämnda värde nied avdrag av gälden.

(Se vidare anvisningarna.)

12 Kungl. Maj.ts proposition nr 287.

19 §.

Provisorisk påföring av krigskonjunkturskatt för framtida nyanskaffning av fartyg skall ske,

därest i annat fall än som avses i 18 § skattskyldig som driver rederirörelse å särskilt konto hos riksbanken insatt belopp för att användas till anskaffande av fartyg.

Den provisoriska påföringen skall avse det belopp, varmed skatten skulle hava minskats, om halva det insatta beloppet, dock högst hälften av den vid inkomstuppskattning enligt denna förordning beräknade inkomsten för beskattningsåret, avdragits vid inkomstuppskattningen.

(Se vidare anvisningarna.)

20 §.

Har fond som i 14, 15 eller 16 § avses ej avsatts i balansräkningen för beskattningsåret eller har sådan fond avsatts med mindre belopp än som sedermera visar sig hava varit önskvärt, må såsom avsättning godkännas skriftlig förklaring av den skattskyldige, att i räkenskaperna för det på beskattningsåret närmast följande räkenskapsåret överföring till sådan fond skall göras från fond eller konto, som fanns vid beskattningsårets utgång och som kunde disponeras för de i nämnda paragrafer angivna ändamålen.

För skattskyldig, som ej i sina räkenskaper gjort avsättning till kostnadsutjämningsfond eller avgivit förklaring som i första stycket sägs, må lika med sådan avsättning anses redovisning å särskild blankett enligt formulär, som fastställes av Kungl. Majit, av för kostnadsutjämning disponibla medel å sådana fonder eller konton i balansräkningen för beskattningsåret som kunnat tagas i anspråk för avsättning till kostnadsutjämningsfond. Såsom sådana medel må i sista hand upptagas förefintlig, genom nedskrivning eller avskrivning under beskattningsåret bildad, vid taxeringen ej godkänd dold reserv i varulager eller tillgång för stadigvarande bruk, vilken, om nedskrivningen eller avskrivningen ej skett, kunnat tagas i anspråk för avsättning till kostnadsutjämnin^sfond. Kan skattskyldig, för vilken dylika fonder, konton eller andra medel ej skulle räckt till för sådan avsättning, visa att eget kapital, som fanns vid beskattningsårets utgång, ej därefter till någon del uttagits ur rörelsen, eller, där den skattskyldige är fysisk person, att sådant kapital uttagits endast för nödiga kostnader, må det felande beloppet i stället redovisas i andra medel. Den skattskyldige är pliktig att i fall som i detta stycke avses årligen vid deklaration till krigskonjunkturskatt bilägga uppgift å blankett som nyss sagts utvisande i vad mån ifrågavarande medel alltjämt äro i behåll.

Det i 18 och 19 §§ angivna villkoret om insättning i riksbanken skall anses fullgjort, om dylik insättning skett senast den 1 augusti 1942 eller vid den senare tidpunkt före taxeringens avslutande, som landskamreraren bestämmer. Efter ansökan av skattskyldig äger Kungl. Majit i särskilda fall, där insättning i riksbanken skulle vålla den skattskyldige avsevärd svårighet, föreskriva, att insättning i riksbanken må ersättas med annan väsentligen likvärdig disposition av tillgångar eller, där synnerliga skäl därtill äro, fastställa annat villkor för den provisoriska skattepåföringen.

13 Kungl. Maj.ts proposition nr 287.

21 §.

Restitution av provisoriskt påförd krigskonjunkturskatt skall efter framställning från skattskyldig av prövningsnämnd medgivas, om och i den mån före viss tidpunkt, som sedermera fastställes,

a) varuförnyelsefond som i 14 § sägs använts för enligt denna förordning medgiven nedskrivning å lagertillgångar som anskaffats i stället för de under beskattningsåret avgångna lagertillgångarna,

b) lagertillgångar som i 15 § avses levererats och prisfluktuationsfonden använts för sådan nedskrivning av dessa tillgångar, som enligt denna förordning skulle medgivits för beskattningsåret, om tillgångarna då levererats,

c) kostnadsutjämningsfond som i 16 § sägs använts för omkostnader i rörelsen, för vilka avdrag skulle medgivits vid taxering till krigskonjunkturskatt, därest fonden ej disponerats för ändamålet,

d) tillgång som i 17 § sägs nedgått i värde under det, vartill den i beskattningsavseende enligt denna förordning avskrivits,

e) belopp, som enligt 18 eller 19 § insatts i riksbanken, disponerats för sådan anskaffning av tillgång som insättningen avsett, och i räkenskaperna sådan avskrivning å tillgången skett som enligt i denna förordning angivna grunder skulle kunnat godkännas vid taxering till krigskonjunkturskatt för anskaffningsåret, eller

f) tillgång som i e) sägs nedgått i värde under det, vartill den i beskattningsavseende enligt denna förordning avskrivits,

dock att, därest i fall som avses i 18 § den under beskattningsåret avyttrade eller förlorade tillgången varit belastad med intecknad gäld och däremot svarande belopp ej blivit insatt i riksbanken, den omständigheten att jämväl andra medel än i riksbanken insatta använts för anskaffning av den nya tillgången ej skall betaga den skattskyldige den rätt till restitution som skulle tillkommit honom, därest medlen uttagits ur riksbanken.

Har skattskyldig för visst år i stället för att jämlikt 16 § göra avsättning till kostnadsutjämningsfond lämnat redovisning å särskild blankett som i 20 § andra stycket sågs, må såsom omkostnad vilken berättigar till restitution enligt c) godkännas högst så stort belopp, som den skattskyldige visar hava i balansräkningen för varje *år efter det redovisningen lämnades funnits kvar av de medel, vilkas redovisning godkänts såsom likvärdig med avsättning till kostnadsutjämningsfond. Såsom kvarvarande medel äger härvid den skattskyldige tillgodoräkna sig jämväl den erlagda krigskonjunkturskatt för vilken enligt ifrågavarande bestämmelser provisorisk skattepåföring erhållits.

Restitutionen skall i vart och ett av de i a)—f) angivna fallen avse det belopp, varmed skatten för beskatlningsåret skulle hava minskats, örn avdrag med den i punkten angivna nedskrivningen, omkostnaden, avskrivningen eller värdeminskningen skett vid den beskattningsbara merinkomstens fastställande.

(Se vidare anvisningarna.)

14 Kungl. Maj:ts proposition nr 287. 22 §.

1 mom. Där insättning i riksbanken jämlikt 18 eller 19 § skett, är den skattskyldige ej pliktig erlägga enligt samma paragrafer provisoriskt påförd krigskonjunkturskatt, förrän prövningsnämnd i den ordning som av Kungl. Maj:t fastställes meddelat särskilt föreläggande därom. Kungl. Majit äger utfärda föreskrifter rörande rätt för skattskyldig att disponera de hos riksbanken insatta medlen under iakttagande att säkerhet vinnes för betalning av den provisoriskt påförda skatten i den mån den ej kommer att bliva föremål för restitution.

Den som enligt 17 § erhållit provisorisk påföring av krigskonjunkturskatt för befarad framtida värdeminskning och som hos riksbanken ställt av riksbanken godkänd säkerhet för skatten äger åtnjuta uppskov med skattens erläggande enligt bestämmelser, som meddelas av Kungl. Majit.

Har Kungl. Majit enligt 20 § tredje stycket fastställt särskilt villkor för provisorisk påföring av krigskonjunkturskatt i fall som avses i 18 eller 19 §, meddelar Kungl. Majit även de särskilda föreskrifter rörande skattens erläggande och restitution, som därav betingas.

2 mom. Har tillgång som i 18 eller 19 § avses anskaffats efter beskattningsårets utgång men senast den 1 augusti 1942 eller vid den senare tidpunkt före taxeringens avslutande, som landskamreraren bestämmer, skall vid tilllämpning av denna förordning så anses som örn belopp, vilket använts för betalning av tillgången, varit insatt i riksbanken vid beskattningsårets utgång och sedermera disponerats för anskaffning av tillgången.

3 mom. Föreligga förutsättningar för restitution enligt 21 § redan före taxeringens verkställande, skall visserligen krigskonjunkturskatt provisoriskt påföras den skattskyldige, men skall prövningsnämnden efter framställning från denne i samband med taxeringen förklara att det skattebelopp, som restitutionen skulle avse, ej skall av den skattskyldige erläggas.

Förklaring som nu sagts skall ock efter framställning från den skattskyldige meddelas, därest efter taxeringen men före uppbörden restitution medgives.

4 mom. Fråga om restitution i de i 21 § a) och c) angivna fallen prövas, sedan balansräkningen för vederbörligt år fastställts. Beträffande förfarandet vid restitution meddelar Kungl. Majit föreskrifter under iakttagande av stadgandet i 28 § andra stycket.

23 §.

Å erlagd, provisoriskt påförd krigskonjunkturskatt, som enligt 21 § restitueras, utgår ränta med två och en halv procent, dock ej i den mån fråga är om restitution enligt 21 § c).

Åtnjuter skattskyldig uppskov enligt 22 § 1 mom. med erläggande av krigskonjunkturskatt, är han pliktig att å det skattebelopp som slutligen fastställes betala ränta från den dag, då skatten enligt eljest gällande föreskrifter senast skolat erläggas, efter räntefot som av Kungl. Majit bestämmes.

Kungl. Majlis proposition nr 287.

15-

Särskild bestämmelse rörande dödsbo.

24 §.

Därest enligt 23 § eller 24 § 1 mom. förordningen örn statlig inkomst- och fömögenhetsskatt dödsbo efter skattskyldig befrias från skattskyldighet eller från erläggande av skatt, skall på särskild prövning av prövningsnämnd bero, huruvida och i vad mån härav föranledd befrielse från skattskyldighet till krigskonjunkturskatt eller från erläggande av sådan skatt skall äga rum.

Vad i 24 § 2 mom. förordningen om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt är stadgat om dödsbos och dödsbodelägares ansvarighet för dylik skatt skall äga motsvarande tillämpning i fråga örn krigskonjunkturskatt.

Beskattningsort.

25 §.

Taxering till krigskonjunkturskatt skall ske i den kommun, som enligt 22 § förordningen om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt är den skattskyldiges beskattningsort.

Uppgiftsskyldighet och förfarande vid taxering till krigskonjunkturskatt.

26 §.

Taxeringsförordningens bestämmelser om taxering till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt skola i tillämpliga delar, med de avvikelser som nedan stadgas, lända till efterrättelse med avseende å taxering till krigskonjunkturskatt.

27 §.

1 mom. Fysisk eller juridisk person, som i sin år 1942 avlämnade självdeklaration uppgivit nettointäkt av rörelse eller inkomst av tantiem, provision eller gratifikation som utgått från rörelse, jordbruk eller skogsbruk, sammanlagt ej ♦inderstigande 4,000 kronor, är, försåvitt ej Kungl. Majit annorlunda föreskriver, pliktig att utan anmaning på heder och samvete avlämna deklaration till ledning för egen taxering till krigskonjunkturskatt.

Undantagen från deklarationsplikt som nu sagts är fysisk person, för vilken för beskattningsåret av taxeringsnämnden fastställts ett till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt taxerat belopp å högst 6,000 kronor, så ock juridisk person som jämlikt 2 § 2 mom. är undantagen från skattskyldighet.

Deklarationen skall senast den 1 augusti 1942 avlämnas till länsstyrelsen i det län, där taxeringen till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt ägt rum, eller, därest taxeringen ägt rum i Stockholm, till Överståthållarämbetet.

2 morn. Annan än den, som på grund av bestämmelserna i 1 mom. har uppgiftsskyldighet, är pliktig att efter anmaning, inom tid som i anmaningen

16 Kungl. Majlis proposition nr 287.

angives, på heder och .samvete avlämna deklaration för egen taxering till krigskonjunkturskatt. Sådan deklarationsskyldighet föreligger dock ej beträffande inkomst av jordbruk och skogsbruk.

3 mom. Formulär till blanketter för deklarationer enligt 1 och 2 mom. fastställas av Kungl. Maj:t.

i mom. Efter anmaning är envar fysisk eller juridisk person pliktig att i den omfattning, som i anmaningen angives, meddela för sin taxering till krigskonjunkturskatt erforderliga uppgifter utöver dem som avses i 1 och 2 mom.

5 mom. Vanligt handelsbolag, kommanditbolag så ock rederi för registreringspliktigt fartyg skall utan anmaning till ledning för delägares taxering till krigskonjunkturskatt avlämna deklaration på sätt och i den ordning i 1 mom. sägs.

6 mom. Rörande påföljd för underlåtenhet att avlämna deklaration för taxering till krigskonjunkturskatt skola taxeringsförordningens bestämmelser om underlåtenhet att avlämna självdeklaration hava motsvarande tillämpning; dock skall den i 39 § 1 mom. första stycket taxeringsförordningen stadgade påföljd för underlåtenhet att avlämna självdeklaration beträffande deklaration enligt 1 mom. här ovan inträda endast därest den skattskyldige underlåtit att efterkomma anmaning att inkomma med sådan.

Rörande påföljd för underlåtenhet att avlämna deklaration i fall som avses i 5 mom. skola taxeringsförordningens bestämmelser örn underlåtenhet att avlämna uppgifter som i 34 § samma förordning sägs äga motsvarande tilllämpning.

28 §.

Taxering verkställes av den ordinarie prövningsnämnd, som har att taga befattning med den skattskyldiges taxering till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt.

Frågor örn rätt vill restitution av provisoriskt påförd krigskonjunkturskatt skola handläggas av prövningsnämnd.

29 §. #

1 mom. Det åligger landskamreraren att, med ledning av deklarationer och andra uppgifter enligt 27 § och tillgängliga handlingar rörande taxering jämlikt taxeringsförordningen, efter den skriftväxling med den skattskyldige och utredning i övrigt som finnes erforderlig, såsom underlag för taxeringen till krigskonjunkturskatt låta upprätta förslag till sådan taxering av envar skattskyldig, för vilken till krigskonjunkturskatt beskattningsbar merinkomst ifrågakommer.

Förslag rörande taxering till krigskonjunkturskatt såvitt angår inkomst av jordbruk och av skogsbruk skall genom landskamrerarens försorg upprättas med ledning av den skattskyldiges självdeklarationer och inhämtade upplysningar enligt formulär som fastställes av Kungl. Majit.

Kungl. Maj:ts proposition nr 287.

2 moni. överensstämmer förslag enligt 1 mom. första stycket med deklaration, som avgivits av den skattskyldige, skall det så snart ske kan överlämnas till prövningsnämnden.

3 inom. Innebär förslag enligt 1 mom. första stycket avvikelse från den skattskyldiges deklaration eller är sådant förslag upprättat ulan att deklaration avlämnats, skall det genom landskamrerarens försorg ofördröjligen i rekommenderat brev tillställas den skattskyldige.

Förslag som avses i 1 inom. andra stycket bör genom landskamrerarens försorg i rekommenderat brev tillställas den skattskyldige. Endast där särskilda omständigheter därtill föranleda må sådant brev avsändas senare än den 30 september 1942

Skattskyldig, som icke åtnöjes med förslag till taxering, äger att inom viss vid förslagets översändande angiven tid till länsstyrelsen ingiva till prövningsnämnden ställda erinringar mot förslaget jämte den utredning han vill åberopa. Tid som nu sagts skall, där ej särskilda omständigheter göra det omöjligt, bestämmas till minst fjorton dagar efter förslagets mottagande.

Sedan landskamreraren vidtagit de ändringar i förslaget, vartill erinringarna må föranleda, skall förslaget så snart ske kan föreläggas prövningsnämnden.

30 §.

1 mom. Därest prövningsnämnden vid- granskning av förslag rörande taxering till krigskonjunkiurskatt finner anledning till annan avvikelse från detta än som föranledes av yrkande från den skattskyldige, bör denne därom underrättas och erhålla tillfälle inkomma med erinringar, innan taxeringen fastställes.

2 mom. Sedan prövningsnämnden verkställt taxeringen, antecknas denna i särskild längd (krigskonjunkturskattelcingd) enligt formulär, som fastställes av Kungl. Majit.

3 mom. För taxering av skattskyldiga enligt denna förordning må prövningsnämndens arbete pågå till och med den 15 december.

Prövningsnämndens protokoll, i vad det avser taxering till krigskonjunkturskatt, skall justeras inom åtta dagar efter sista sammanträdets avslutande, dock .senast den 21 december.

A mom. Till en var skattskyldig som enligt 29 § 3 mom. tredje stycket framställt erinringar mot förslag rörande taxering till krigskonjunkturskatt så ock till en var i krigskonjunkturskaitelängden upptagen annan skattskyldig, som taxerats med avvikelse från av honom avlämnad deklaration eller utan att deklaration avlämnats, skall vederbörande protokollförare senast den 23 december i rekommenderat brev översända utdrag ur krigskonjunkturskattelängden samt prövningsnämndens protokoll i vad den skattskyldige angår.

31 §.

Kungl. Majit förordnar för Stockholms stad och för varje län en i bokföring sakkunnig person att såsom konsulent enligt landskamrerarens bestämmande biträda prövningsnämnden vid taxeringen lill krigskonjunkturskatt.

Biliana Hk riksdagens protokoll lf)’i2. 1 saini. Nr 287.

18 Kungl. Maj.ts proposition nr 287.

Konsulent förordnas jämväl att enligt allmänna ombudets hos mellankommunala prövningsnämnden bestämmande biträda denna nämnd vid ifrågavarande taxering.

Kungl. Maj:t förordnar tillika en särskild konsulent att tillhandagå övriga konsulenter och taxeringsmyndigheterna med råd och upplysningar rörande taxering till krigskonjunkiurskatt och att vara föredragande hos den nämnd som omförmäles i 32 §.

32 §.

Kungl. Majit förordnar en för hela riket gemensam nämnd (centrala krigskonjunkturskattenämnden) med uppgift att

dels efter framställning från landskamrerare eller allmänna ombudet hos mellankommunala prövningsnämnden eller från prövningsnämnd eller när anledning eljest anses föreligga avgiva yttranden i ärenden rörande taxering till krigskonjunkturskatt,

dels, när anledning därtill uppkommer, till Kungl. Majit avgiva förslag rörande tillämpning av denna förordning.

Nämnden skall bestå av ordförande och nio ledamöter. En av ledamöterna skall förordnas till vice ordförande. För varje ledamot utses en suppleant.

Nämnden är beslutför, när sju medlemmar äro tillstädes.

Nämnden må, i den utsträckning Kungl. Majit förordnar, åtnjuta biträde av sakkunniga.

Beträffande nämndens verksamhet skola de i 110 §, lil § 1 mom. samt 112 § taxeringsförordningen meddelade bestämmelserna äga motsvarande tilllämpning.

33 §.

Deklaration eller annan uppgift enligt denna förordning skall av vederbörande myndighet biläggas och åtfölja den självdeklaration, till vilken den anknyter. Vad i 56 § 1 mom. taxeringsförordningen stadgas beträffande självdeklaration skall äga tillämpning jämväl beträffande handling som enligt vad nu sagts skall biläggas självdeklarationen.

Rörande rätt att taga del av självdeklaration samt av deklarationer och andra uppgifter enligt denna förordning skall vad i 56 § 1 mom. taxeringsförordningen stadgas beträffande sakkunnig gälla om konsulent enligt denna förordning, och skall vad i nämnda mom. stadgas beträffande ordförande och ledamöter i prövningsnämnd gälla örn ordförande och ledamöter i den centrala krigskonjunkturskattenämnden. Rörande förbud för person, som sålunda fått del av självdeklaration eller deklaration eller annan uppgift enligt denna förordning, att offentliggöra eller yppa dess innehåll skola föreskrifterna i 56 § 1 mom. och 57 § taxeringsförordningen äga motsvarande tillämpning.

Ämbets- eller tjänsteman, vilken äger rätt att taga del av deklaration till krigskonjunkturskatt, äger jämväl rätt att taga del av den självdeklaration, vid vilken den bilagts eller skall biläggas, jämte därtill hörande uppgifter enligt taxeringsförordningen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 287.

34 §.

För taxeringen till krigskonjunktur.skatt må granskning av skattskyldigs bokföring enligt bestämmande i varje särskilt fall av landskamreraren eller allmänna ombudet hos mellankommunala prövningsnämnden verkställas av vederbörande konsulent så ock av person som verkställer bokföringsgranskning enligt taxeringsförordningen. Taxeringsförordningens föreskrifter skola härvid äga motsvarande tillämpning.

Dylik granskning må ock verkställas av den i 31 § andra stycket omförmälde konsulenten.

35 §.

1 mom. Beträffande besvär över taxering till krigskonjunkturskatt så ock över beslut rörande restitution av provisoriskt påförd sådan skatt skola taxeringsförordningens föreskrifter om taxering till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt äga motsvarande tillämpning med iakttagande

dels att besvärsrätt tillkommer den skattskyldige och vederbörande landskamrerare,

dels att besvär över ordinarie prövningsnämnds beslut skola ingivas till vederbörande länsstyrelse eller kammarrätten före klockan tolv den 1 februari 1943.

Vid motsvarande tillämpning av taxeringsförordningens bestämmelser om besvär skall vad angår taxering till krigskonjunkturskatt underrättelse enligt 30 § 4 mom. i denna förordning likställas med underrättelse om avvikelse från självdeklaration, och skall vid motsvarande tillämpning av 123 § 2 mom. taxeringsförordningen besvärsrätt, som tillkommer skattskyldig vilken icke erhållit föreskriven underrättelse före viss tid, avse det fall att den skattskyldige ej erhållit underrättelsen före den 15 januari 1943.

2 mom. Därest genom utslag av Kungl. Majit eller kammarrätten eller beslut jämlikt 123 § 2 eller 4 mom. taxeringsförordningen av prövningsnämnd sådan ändring sker i den skattskyldiges taxering till statlig inkomstoch förmögenhetsskatt för inkomst under något av förkrigsinkomståren, att taxeringen till krigskonjunkturskatt bör bestämmas till annat belopp än som skett, må besvär med yrkande örn härav föranledd ändring i taxeringen till krigskonjunkturskatt anföras hos prövningsnämnden eller, därest denna taxering i annan ordning är föremål för prövning i högre instans, hos denna instans för att prövas i sammanhang med målet i övrigt.

Rätt att anföra besvär som nu sagts tillkommer den skattskyldige, där han ej gjort sig skyldig till underlåtenhet, som avses i 27 § 6 mom. första stycket, samt vederbörande landskamrerare. Beträffande tiden för besvärens ingivande och handläggningen av desamma skall 124 a § 1 mom. taxeringsförordningen äga motsvarande tillämpning.

36 §.

/ mom. Äro för viss skattskyldig besvär samtidigt anhängiga över taxering enligt denna förordning oell enligt taxeringsförordningen, skola besvären prövas i samband med varandra.

20 Kungl. Maj:ts proposition nr 287.

Därest efter anförda besvär eller eljest taxering till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt för år 1942 ändras eller påföres någon, skall samtidigt vidtagas därav betingad ändring i taxeringen till krigskonjunkturskatt, dock att, därest beslut örn höjning av taxering till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt eller påföring av sådan taxering meddelas av kammarrätten eller Kungl. Maj:t, fråga örn därav betingad höjning eller påföring av taxering till krigskonjunkturskatt skall handläggas av prövningsnämnd. Beslut rörande fråga som nyss sagts skall av prövningsnämnd meddelas så snart ske kan efter det kammarrättens utslag angående taxeringen till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt vunnit laga kraft eller Kungl. Majds utslag angående samma taxering meddelats. Beträffande förslag i fråga örn taxering till krigskonjunkturskatt i fall som nu avses skola bestämmelserna i 29 § äga motsvarande tillämpning under iakttagande att förslaget så snart ske kan bör tillställas den skattskyldige för erinringars avgivande. Vad sålunda stadgats angående prövningsnämnds handläggning av fråga rörande taxering till krigskonjunkturskatt skall dock ej äga tillämpning i fall där kammarrätten eller Kungl. Majd tidigare meddelat beslut angående samma taxering.

Det åligger länsstyrelsen att vid insändande till kammarrätten av besvär Förande taxering till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt i förekommande fall foga utdrag av krigskonjunkturskattelängden.

2 mom. Därest beslut örn höjning av taxering till krigskonjunkturskatt eller påföring av sådan taxering meddelas av särskild prövningsnämnd, skola bestämmelserna i 13—20 §§ äga motsvarande tillämpning under iakttagande, dels att sådan skriftlig förklaring som i 20 § första stycket sägs må avse att överföring till viss fond skall göras i räkenskaperna för det år under vilket prövningsnämndens beslut meddelas, dels att insättning i riksbanken som i 20 § tredje stycket sägs skall ske inom tid som landskamrerare!! bestämmer.

Vad sålunda stadgats skall äga motsvarande tillämpning i fall där beslut örn höjning eller påföring av taxering till krigskonjunkturskatt meddelas av kammarrätten eller Kungl. Majit, dock under iakttagande att beslut om provisorisk påföring av krigskonjunkturskatt i sådant fall efter framställning av den skattskyldige skall meddelas av prövningsnämnd. Sådan framställning skall göras inom två månader efter del kammarrättens eller Kungl. Majits utslag delgivits den skattskyldige.

Rörande erläggande av provisoriskt påförd krigskonjunkturskatt i fall som i detta moni. avses samt restitution av sådan skatt äger Kungl. Majit utfärda särskilda föreskrifter.

Eftertaxering.

37 §.

1 mom. Har skattskyldig i deklaration eller annan uppgift, sorn avgivits till ledning vid taxering enligt denna förordning eller vid hans taxering för inkomst eller förmögenhet, lämnat oriktigt meddelande, eller har han, ehuru uppgiftspliktig, underlåtit avlämna uppgift eller infordrad upplysning, och har därav föranletts alt han icke hedvit taxerad till krigskonjunkturskatt eller

Kungl. Maj:ts proposition nr 287.

att han blivit för lågt taxerad till sådan skatt, skall han eftertaxeras till krigskonjunkturskatt att utgå med det belopp, som genom berörda förfarande undandragits staten. Beträffande sådan eftertaxering skall vad i förordningen om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt är stadgat rörande eftertaxering till dylik skatt äga motsvarande tillämpning, med iakttagande av att det skall ankomma på den skattskyldige att visa, att merinkomst, som fastställes på grund av eftertaxering, ej berott på förhållanden som i 1 § sägs.

2 morn. Därest eftertaxering ifrågakommer under år, då allmän taxering till krigskonjunkturskatt ej äger rum, skall eftertaxeringen verkställas av ordinarie prövningsnämnden med motsvarande tillämpning av taxeringsförordningens bestämmelser, därvid iakttages att eftertaxeringen antecknas i krigskonjunkturskattelängd, vilken såsom bilaga fogas vid prövningsnämndens protokoll.

3 mom. Därest eftertaxering sker, må med motsvarande tillämpning av bestämmelserna i 36 § 2 mom. provisorisk påföring ske av den därvid fastställda krigskonjunkturskatten.

Straffbestämmelser.

38 §.

Vid tillämpning av 143 § taxeringsförordningen i händelse av oriktigt meddelande i självdeklaration eller annan uppgift eller upplysning skall krigskonjunkturskatt enligt denna förordning anses såsom inkomst- och förmögenhetsskatt.

Har någon i deklaration eller annan uppgift lill ledning för egen taxering som i 27 § sägs lämnat oriktigt meddelande, som varit ägnat att leda till frihet från taxering till krigskonjunkturskatt eller till för låg taxering till sådan skatt, utan att han på grund av motsvarande oriktiga meddelande i självdeklaration eller annan uppgift enligt taxeringsförordningen är underkastad ansvar enligt vad i första stycket sägs, skola i avseende å förseelsen föreskrifterna i 143 § och 144 § .1 mom. taxeringsförordningen äga motsvarande lilllämpning.

Kostnader för taxeringsarbetet.

39 §.

Av taxeringen till krigskonjunkturskatt föranledda särskilda kostnader bestridas av statsmedel.

Särskild föreskrift.

40 §.

Kungl. Majit äger utfärda för tillämpning av denna förordning erforderliga föreskrifter.

Denna förordning träder i kraft dagen efter den, då förordningen enligt därå meddelad uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

22 Kungl. Maj:ts proposition nr 287.

Anvisningar

till 4 §.

1. Enligt punkt 1 av anvisningarna till 28 § kommunalskattelagen, sådan denna lyder enligt lag den 17 juni 1938, skall för annan skattskyldig än aktiebolag, ekonomisk förening, ömsesidigt försäkringsbolag eller sparbank intäkt vid avyttring av för stadigvarande bruk i rörelse avsedda maskiner eller andra inventarier, vilka icke vid beräkning av värdeminskningsavdrag enligt nämnda lag hänföras till byggnad, under vissa förutsättningar upptagas till en del såsom intäkt av rörelse och till en del såsom intäkt av tillfällig förvärvsverksamhet. Med hänsyn till föreskriften i 2 § 1 mom. andra stycket i denna förordning skall vad sålunda stadgas icke gälla vid taxering till krigskonjunkturskatt, utan skall därvid intäkten i sin helhet upptagas såsom intäkt av rörelse. Såsom av sistnämnda stadgande framgår skall motsvarande gälla även där intäkt genom dylik avyttring ej är skattepliktig enligt förordningen om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt. Vad nu sagts avser även utfallande försäkringsbelopp vid förlust av tillgång varom nu är fråga och skall iakttagas beträffande såväl förkrigsinkomståren som beskattningsåret.

2. Den vid taxeringen till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt verkställda uppskattningen av inkomst av förvärvskälla hänförlig till rörelse för förkrigsinkomståren skall vid uppskattning av inkomst enligt denna förordning, förutom i fall som avses i 4 § 7 mom. samt i punkt 1 här ovan. frångås i den mån följande särskilda föreskrifter därtill föranleda.

a) Har vid värdering av tillgångar avsedda för omsättning eller förbrukning i rörelsen under något av förkrigsinkomståren mera avsevärd nybildning av dold reserv ägt rum genom nedskrivning eller mera avsevärd minskning av sådan reserv skett genom uppskrivning, skall vid inkomstuppskattningen för vartdera förkrigsinkomståret tilläggas under året gjord sådan nybildning eller avdragas under året inträdd sådan minskning av den dolda reserven.

b) Har avdrag för värdeminskning å maskiner, inventarier, byggnader eller andra dylika tillgångar för stadigvarande bruk för något av förkrigsinkomståren vid taxeringen till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt medgivits med belopp mera avsevärt överstigande vad som kan antagas hava motsvarat den verkliga värdeminskningen under året, skall det överskjutande beloppet tillläggas vid inkomstens uppskattning.

c) Har för något av förkrigsinkomståren avdrag skett för avsättning till konjunkturinvesteringsfond eller, med större belopp än som kan anses motsvara normal årsavsättning, till pensionering av anställda eller annat likartat ändamål, skall beloppet tilläggas vid inkomstuppskattningen.

Har å andra sidan för något av förkrigsinkomståren i inkomsten ingått belopp av sådant slag och av sådan storlek som uppenbarligen ej kan anses för rörelsen normalt, skall sådant belopp ej upptagas såsom intäkt.

Kungl. Maj:ts proposition nr 287.

d) Huru förfaras skall med utdelning å svenska aktier och andelar i svenska ekonomiska föreningar samt med beräkning av ränta å eget kapital nedlagt i rörelsen framgår av punkterna 5 och 8 här nedan.

3. Såsom jämförelseinkomst skall i regel upptagas medeltalet av inkomsterna för båda förkrigsinkomståren. Är det uppenbart, att detta medeltal ej utgör ett godtagbart uttryck för den skattskyldiges normala årsinkomst av förvärvskällan vid tiden närmast före krigsutbrottet, men kan det antagas, -att ettdera förkrigsinkomstårets inkomst utgör ett bättre samt i och för sig godtagbart uttryck för nämnda årsinkomst, skall denna inkomst vara jämförelseinkomst. Har den skattskyldige ej bedrivit rörelse under bela det förra men under hela det senare förkrigsinkomståret, skall i regel inkomsten för det senare året vara jämförelseinkomst. Hava förkrigsinkomståren visat underskott eller eljest uppenbart onormala vinstresultat, skall jämförelseinkomsten fastställas till annat belopp, som med hänsyn till omständigheterna kan anses skäligt. Den omständigheten att ett av förkrigsinkomståren visat underskott bör i regel anses utgöra skäl att på sätt nu sagts bestämma jämförelseinkomsten till annat belopp än medeltalet av inkomsterna för förkrigsinkomståren.

Har den skattskyldige ej bedrivit ifrågavarande rörelse under något förkrigsinkomstår eller har han bedrivit densamma endast under del av sådant år, fastställes jämförelseinkomsten med hänsyn till omständigheterna. Såsom exempel på i dylika fall ifrågakommande uppskattningsgrunder må följande anföras. Därest rörelsen övertagits från annan, som under förkrigsinkomståren eller ett av dessa bedrivit rörelse under likartade förhållanden, kan stundom jämförelseinkomsten fastställas med ledning av rörelsens resultat i förre innehavarens band. Är åter fråga om ny rörelse eller övertagen rörelse, för vilken dylik beräkning av jämförelseinkomsten finnes ej kunna ifrågakomma, må denna fastställas med ledning av resultatet av annan jämförbar rörelse, som under förkrigsinkomståren bedrivits under likartade förhållanden. Står ej annan uppskatlningsgrund till buds, må såsom jämförelseinkomst fastställas ett belopp, motsvarande skälig ränta antingen å eget kapital, beräknat enligt punkt 8 här nedan, eller, om därigenom större förmån vinnes, å såväl eget som upplånat kapital med avdrag för den å sistnämnda kapital under beskattningsåret belöpande räntan, i båda fallen med tillägg beträffande enskild skattskyldig av skäligt värde å dennes personliga arbetsinsats. Ränta å kapital som nu sagts må beräknas efter en räntefot av lägst sex procent. Till upplånat kapital må vid beräkning som nu avses ej hänföras varuskulder eller uppburna förskott å leveranser. Örn ej särskilda förhållanden till annat föranleda, anlages vid dylik beräkning kapitalet hava under hela jämförelseåret utgjort samma belopp som vid beskattningsårets ingång. Vid uppskattning av värdet å den personliga arbetsinsatsen må skälig hänsyn tagas till intäktsbelopp, som rörelseidkaren under förkrigsinkomståren erhållit i annan verksamhet. Har rörelse av den skattskyldige bedrivits endast under senare delen av det sista förkrigsinkomståret, kan för den förra delen av detta år motsvarande tillämpning av nu angivna regler ifrågakom-

24 Kungl. Maj.ts proposition nr 287.

ina. I dylikt fall anses så stort kapital hava varit under förra delen av året nedlagt i rörelsen, som när rörelsen började hedrivas var nedlagt i denna.

För fysisk person må jämförelseinkomsten beträffande förvärvskälla, som utgjort hans huvudsakliga försörjningsmöjlighet, ej bestämmas till lägre belopp än tretusen kronor.

Såsom lager av tillgångar avsedda för omsättning eller förbrukning i rörelsen enligt 4 § skall vid det antagna jämförelseårets slut alltid anses lägret vid det sista förkrigsinkomstårets utgång, uppskattat i överensstämmelse med räkenskapernas värdesättning vid denna tidpunkt, även där ett jämkat värde antagits vid uppskattning av inkomsten för sista förkrigsinkomståret.

Den vid taxering till krigskonjunkturskatt senast fastställda jämförelseinkomsten bör frångås endast om särskilda skäl därtill föranleda.

4. Md uppskattning av inkomst för beskattningsåret skall den vid taxeringen tili statlig inkomst- och förmögenhetsskatt verkställda uppskattningen av inkomst hänförlig till rörelse, förutom i läll som avses i 4 § 7 mom. samt i punkt 1 här ovan, frångås i den mån nedan givna särskilda föreskrifter därtill föranleda.

a) Har vid taxering till krigskonjunkturskatt år 1941 tillägg gjorts för vid dylik taxering ej medgiven nedskrivning under nästföregående beskattningsår av lager av tillgångar avsedda för omsättning eller förbrukning i rörelse, skall hänsyn härtill tagas vid värdering av lagret vid beskattningsårets ingång och skall följaktligen vid inkomstuppskattningen avdrag medgivas med belopp svarande mot nämnda tillägg. Har skattskyldig vid inkomstuppskattningen för det beskattningsår, som taxeringen till krigskonjunkturskatt år 1941 avsåg, åtnjutit avdrag för i räkenskaperna ej gjord nedskrivning av lagertillgångar, skall ett mot denna nedskrivning svarande belopp tilläggas vid inkomstuppskattningen.

b) Lager av tillgångar avsedda för omsättning eller förbrukning i rörelse vid beskattningsårets utgång må ej vid inkomstuppskattningen nedskrivas till lägre belopp än som erhålles vid uppskattning enligt de principer och den prisnivå som tillämpats beträffande lagervärderingen för jämförelseårets utgång, d. v. s. uppskattningen enligt räkenskaperna av lagret vid sista förkrigsinkomstårets utgång (förkrigslagret). Därest det vid uppskattning enligt sagda principer och prisnivå befinnes, att lagret vid beskattningsårets utgång mera avsevärt översteg förkrigslagret, må dock ej beträffande lagerökningen godkännas nedskrivning till lägre värde än anskaffningskostnaden vid sista förkrigsinkomstårets idgång. Därvid iakttages, dels att, örn lagret vid utgången av augusti 1939 (krigsutbrottet) visas hava varit större än vid sista förkrigsinkomstårets utgång, lagret vid krigsutbrottet skall räknas såsom förkrigslager, samt att i dylikt fall beträffande lagerökningen ej må godkännas nedskrivning till lägre värde än anskaffningskostnaden vid krigsutbrottet, dels att nedskrivningen beräknas för förkrigslagret och lagerökningen gemensamt. Lagret i dess helhet vid beskattningsårets utgång må följaktligen ej vid inkomstuppskattningen nedskrivas till lägre belopp än summan av värdet

Kungl. Maj:ts proposition nr 287.

å förkrigslagret uppskattat efter nyss angivna principer och prisnivå och värdet å lagerökningen uppskattat till anskaffningskostnaden vid sista förkrigsinkomstårets utgång eller, därest lagret vid krigsutbrottet skall räknas såsom förkrigslager, anskaffningskostnaden vid krigsutbrottet. Hänsyn skall dock vid bedömande av nedskrivningen tagas till inträffad värdeminskning på grund av prisfall eller av annan orsak så ock till i vad mån efterfrågan å tillgången kan antagas bliva minskad på grund av rådande krigskonjunktur eller kan antagas bliva minskad eller upphöra, när normala förhållanden äter inträda.

Örn den dolda reserven i lagret vid beskattningsårets utgång vid uppskattning av lagertillgångarna till förkrigspris eller till den verkliga anskaffningskostnaden vid nämnda tidpunkt ej är större än den dolda förkrigsreserv som avses i 4 § 4 moni. första stycket (jfr punkt 11 här nedan), skall lagret ej anses nedskrivet till lägre belopp än som godkännes enligt förra stycket. Med förkrigspris förstås kostnaden för att anskaffa tillgångar av ifrågavarande slag vid krigsutbrottet, eller, därest lagret vid sista förkrigsinkomstårets utgång räknas såsom förkrigslager, vid sistnämnda tidpunkt.

Har den skattskyldige ej vid sista förkrigsinkomstårets utgång haft lagertillgång, må vid uppskattningen av inkomsten för beskattningsåret tillgången ej nedskrivas till lägre värde än som kan antagas hava motsvarat kostnaden för att anskaffa tillgången vid utgången av augusti 1939, skäligen reducerat med hänsyn till redan inträffad värdeminskning på grund av prisfall eller av annan orsak eller till befarad värdeminskning vid krigskonjunkturens upphörande eller dessförinnan.

Vid tillämpning av vad ovan stadgats skall iakttagas, att nedskrivning vid inkomstuppskattning enligt denna förordning ej må ske till lägre belopp än det bokförda värdet vid beskattningsårets utgång, såvitt ej den skattskyldige visar att vid uppskattningen enligt räkenskaperna hänsyn ej tagits till nedskrivning som enligt god köpmannased varit uppenbart påkallad.

Tillika skall iakttagas, att av skattskyldig i räkenskaperna gjord värdesättning av lagertillgång, som godkänts vid taxeringen till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt, ej bör, med mindre särskilda omständigheter därtill föranleda, vid uppskattning av inkomst enligt denna förordning frångås, försåvitt ej de beträffande räkenskaperna tillämpade grunderna kunna antagas leda till resultat som i genomsnitt mera avsevärt skilja sig från dem som framkomma vid tillämpning av föreskrifterna i denna punkt.

c) Har vid taxering lill krigskonjunkturskatt åren 1940 och 1941 eller något av dessa år avdrag åtnjutits för minskning av dold förkrigsreserv i tillgångar avsedda för omsättning eller förbrukning i rörelse, och bar under beskattningsåret den avgångna dolda förkrigsreserven genom nybildning av motsvarande dold reserv belt eller delvis återvunnits, skall eli belopp svarande mot återvinningen tilläggas vid inkomstuppskattningen för detta år, dock att, därest återvinning skett av dold förkrigsreserv som minskats under det beskattningsår som låg lill grund för 1940 års taxering till krigskon-

2G

Kungl. J\laj:ts proposition nr 287.

junkturskatt, tillägg för återvinningen i denna del ej skall göras nied mera än skillnaden mellan det belopp, för vilket avdrag för minskning av den dolda förkrigsreserven åtnjutits vid nämnda taxering, och återvinningen av samma reserv under nästföregående beskattningsår.

Återvinningen under beskattningsåret av avgången dold förkrigsreserv utgöres av skillnaden mellan å ena sidan det belopp, varmed vid uppskattning för taxering till krigskonjunkturskatt lagret vid beskattningsårets utgång var nedskrivet under förkrigspriset, och å andra sidan det belopp, varmed lagret vid beskattningsårets ingång var nedskrivet under nämnda pris, dock högst skillnaden mellan det belopp, varmed dold förkrigsreserv minskats under tidigare beskattningsår och det belopp som motsvarar återvinning av sådan reserv under nästföregående beskattningsår.

Avdrag för minskning av dold förkrigsreserv vid taxering till krigskonjunkturskatt år 1940 skall anses hava åtnjutits högst med det belopp, som motsvarar den vid nämnda taxering uppskattade merinkomsten.

d) För värdeminskning å maskiner, inventarier, byggnader eller andra dylika tillgångar för stadigvarande bruk mcdgives i regel avdrag efter samma grunder som tillämpats vid uppskattning enligt denna förordning av inkomsten för sista förkrigsinkomståret, eller, där beräkning efter sådan grund ej kan ske, med belopp motsvarande den med utgångspunkt från anskaffningskostnaden beräknade verkliga värdeminskningen. Avdrag för värdeminskning överstigande den normala av sådant slag, som avses i punkt 3 c) fjärde stycket anvisningarna till 29 § kommunalskattelagen, medgives i den mån denna värdeminskning visas hava uppkommit under beskattningsåret och motsvarande avdrag skett i räkenskaperna. I räkenskaperna gjort avdrag å tillgång som nu sagts för överpris eller merkostnad av sådant slag, som angnes i femte stycket nämnda anvisningspunkt, skall likaledes 1'å åtnjutas, dock, där ej särskilda omständigheter till annat föranleda, högst med så stort belopp att det vid ifrågavarande beskattning återstående oavskrivna värdet å tillgången nedbringas till en och en fjärdedel gånger det pris den kan anses hava betingat vid utgången av augusti 1939. Att provisorisk skattepåföring kan ske av den krigskonjunkturskatt, som belöper på återstoden av det i räkenskaperna gjorda avdraget, framgår av 17 §.

Beträffande industriella nybyggnader och nyanskaffade maskinutrustningar eller dylikt, som införlivas med vederbörande anläggningar för stadigvarande bruk, kan sådan omständighet som bör föranleda större avdrag för överpris än nyss sagts ofta anses vara för handen. Kan det med hög grad av sannolikhet förutses att en tillgång skall helt förlora sitt värde efter krigets slut, bör avdrag få ske för hela anskaffningskostnaden, örn motsvarande avdrag skett i räkenskaperna. Såsom exempel på sådan omständighet som må föranleda större avdrag för överpris än nyss sagts må vidare framhållas det fall att fartyg eller annan tillgång för stadigvarande bruk gått förlorad och annan liknande tillgång anskaffats i dess ställe. I dylikt fall må avdrag för överpris åtnjutas högst med så stort belopp att det vid ifrågavarande beskattning återstående oavskrivna värdet nedbringas till förkrigsvärdet å den ny-

Kungl. Maj:ts proposition nr 287.

anskaffade tillgången eller, örn detta värde överstiger motsvarande värde för den förlorade tillgången, till summan av förkrigsvärdet å denna tillgång och — i regel — en och en fjärdedel gånger det belopp varmed förkrigsvärdet å den nyanskaffade tillgången överstiger förkrigsvärdet å den förlorade tillgången. I vissa fall kan Kungl. Majit med stöd av särskilt av riksdagen meddelat bemyndigande att medgiva eftergift beträffande krigskonjunkturskatt fastställa särskild grund för beräkning av avdrag för överpris eller merkostnad.

e) Beträffande rörelse, för vilken ej förts liandelsböcker och beträffande vilken på den grund ovan givna bestämmelser örn i räkenskaperna vidtagna åtgärder ej kunna tillämpas, må i motsvarande avseende hänsyn tagas till vad som i det särskilda fallet synes skäligt.

f) Avdrag för avsättning till konjunkturinvesteringsfond eller investeringsfond är ej medgivet, ej heller avdrag för omkostnad som uppenbarligen haft till syfte att nedbringa beskattningen för beskattningsåret.

Avdrag för kostnad för pensionering av anställda eller annat likartat ändamål med belopp överstigande medeltalet av liknande avdrag för förkrigsinkomståren medgives allenast i den mån kostnadsökningen kan anses erforderlig för normal årsavsättning på grund av ökade verkliga förpliktelser eller dylikt förhållande. Har sådan förpliktelse ingåtts efter utgången av augusti 1939, iakttages, dels att avdrag ej medgives i den mån med kostnaden avses att åt någon bereda högre pension än dubbla det belopp som angles i 9 § tredje stycket lagen den 18 juni 1937 om aktiebolags pensionsoch andra personalstiftelser, i förekommande fall förenad med s. k. kapitalunderstöd å högst 4,000 kronor, dels att avdrag för s. k. övergångskostnad ej medgives med mera än en tiondel av hela det belopp av sådan kostnad som härrör av den ökade förpliktelsen i den mån den ej avser högre pensioner än nyss sagts, dels ock att i regel avdrag ej medgives med högre belopp än i medeltal 4,000 kronor för en var av de befattningshavare som pensioneringen avser.

g) Har skattskyldig i rörelse under beskattningsåret tillgodogjort sig produkter från eget jordbruk och utvisar på grund av den i räkenskaperna tilllämpade prissättningen rörelsen inkomstökning och jordbruket inkomstminskning, äger den skattskyldige att för utjämning härutinnan vid inkomstuppskattning enligt denna förordning beträffande nämnda produkter tilllämpa skälig högre prissättning med sammanlagt högst det belopp som motsvarar summan av inkomstminskningen å jordbruket oell det å jordbruket belöpande utjämningsavdraget.

h) Huru vid fastställande av inkomsten för beskattningsåret förfaras skall med utdelning å svenska aktier och andelar i svenska ekonomiska föreningar samt med beräkning av ränta å eget kapital nedlagt i rörelsen framgår av punkterna 5 och 8 här nedan.

5. I rörelseinkomsten för annan rörelseidkare än sådan som bedriver penningrörelse inräknas ej beträffande vare sig förkrigsinkomståren eller beskattningsåret behållen utdelning å svenska aktier eller å andelar i svenska ekonomiska föreningar.

28 Kunni. Maj:ts proposition nr 287.

G. Har skattskyldig enligt vad därom är särskilt stadgat vid taxeringen till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt från summan av sina inkomster från olika förvärvskällor åtnjutit avdrag för belopp, som utgivits såsom gåva för luftvärnet eller luftskyddet eller hemvärnet eller dess underavdelningar, skall enligt denna förordning motsvarande avdrag göras vid uppskattning av inkomst av till rörelse hänförlig förvärvskälla, från vilken gåvan utgått.

7. Vid beräkning av uppskattad merinkomst av uppfinnarverksamhet skall iakttagas, att den under beskattningsåret åtnjutna intäkten genom exploatering av viss uppfinning, vare sig den utgjort engångsersättning eller royalty eller dylikt, till en del kan vara att betrakta såsom gottgörelse för kostnader i samband med uppfinningen, däri inräknad ersättning för uppfinnarens eget förberedande arbete. I följd härav bör i fall, då det förberedande arbetet med uppfinningen påbörjats under tidigare år, inkomsten för beskattningsåret minskas med det belopp som kan anses motsvara gottgörelse för sådana kostnader, i den mån avdrag för desamma ej utnyttjats vid taxering till krigskonjunkturskatt tidigare år, och det mot kostnaderna svarande beloppet skäligen fördelas på den tid under vilken det förberedande arbetet pågått. I förekommande fall bör alltså hänsyn till nämnda kostnader tagas även vid fastställande av jämförelseinkomsten för förvärvskällan.

8. a) För vartdera förkrigsinkomståret så ock för beskattningsåret skall vid taxeringen angivas beräknad ränta å eget kapital i rörelsen efter en räntefot av fem procent samt, därest det egna kapitalet under beskattningsåret ökats sedan förkrigsinkomståren, beträffande kapitalökningen efter en räntefot av sex procent. Ingår i kapitalökning, som uppkommit genom besparing av vinstmedel från föregående år, kapital som ej under någon del av beskattningsåret använts i rörelsen utan varit insatt i bank eller eljest utlånat eller tillfälligt disponerat utom rörelsen, må dock ej ränta å detta kapital beräknas till högre belopp än som faktiskt tillkommit den skattskyldige. Vad angår jämförelseåret skall räntan beräknas å det egna kapital, som anses då hava varit nedlagt i rörelsen, därvid räntan beräknas till medeltalet av räntorna för förkrigsinkomståren, såvitt ej annan grund än medeltalsberäkning tillämpats vid jämförelseinkomstens fastställande, i vilket fall räntan bör beräknas efter grund som finnes skälig.

b) Såsom eget kapital i rörelsen utom i fall som avses i 4 § G mom. anses det belopp, varmed tillgångarna överstiga skulderna enligt den värdesättning, som skett i räkenskaperna, dock att beträffande kapital nedlagt i maskiner, inventarier, byggnader eller andra dylika tillgångar för stadigvarande bruk hänsyn skall tagas till den särskilda värdesättning av tillgångarna, som ligger till grund för inkomstuppskattningen enligt denna förordning.

Vid beräkning av eget kapital skall iakttagas, bland annat,

att i tillgångarna ingående värde å svenska aktier eller andelar i svenska ekonomiska föreningar icke skall medräknas för annan skattskyldig än sådan, som bedriver penningrörelse,

Kungl. Maj:ts proposition nr 287.

att avskrivnings-, förnyelse- eller annan liknande fond skall räknas såsom skuld, i den mån den motsvaras av bokfört värde å tillgång, till vilken den hänför sig,

att såsom skuld skall räknas investeringsfond för ersättande av förkrigslager,

att avsättning i räkenskaperna för framtida skattebetalning ej skall räknas såsom skuld, samt

att i eget kapital ej inräknas årets vinst, medan å andra sidan årets förlust ej får avräknas.

Beträffande rörelseidkare, vilken i sina räkenskaper upptagit andra tillgångar och skulder än sådana hänförliga till rörelsen, iakttages, att bedömandet av vad som skall anses hava hört till rörelsen eller ej för förkrigsinkomståren och beskattningsåret bör ske efter såvitt möjligt likformiga grunder.

Vid beräkning av eget kapital i fall som avses i 4 § 6 mom. skall vad i denna punkt stadgas äga motsvarande tillämpning med iakttagande därjämte att fastighet, som i räkenskaperna upptagits till belopp understigande det vid sista förkrigsinkomstårets utgång gällande taxeringsvärdet, må vid beräkningen upptagas till nämnda belopp. Vad nu stadgats äger ej avseende å sådan del av fastighets värde som vid taxeringen redovisats såsom särskilt maskinvärde.

9. Vid fastställande av uppskattad merinkomst av viss förvärvskälla i rörelse förfares på följande sätt:

Från inkomsten för beskattningsåret avdrages jämförelseinkomsten. Omfattar beskattningsåret längre eller kortare tid än tolv månader, ökas eller minskas jämförelseinkomsten med hänsyn därtill. Örn rörelse i förvärvskällan bedrivits endast under del av beskattningsåret, avdrages allenast motsvarande del av jämförelseinkömsten.

Det erhållna skillnadsbeloppet minskas i förekommande fall med sådant belopp, varmed enligt punkt 8 beräknad ränta för beskattningsåret överstiger räntan för jämförelseåret, eller ökas med sådant belopp, varmed räntan för beskattningsåret understiger räntan för jämförelseåret, därvid iakttages att, örn jämförelseinkomsten beräknas för längre eller kortare tid än ett år, ränteskillnaden i motsvarande mån jämkas.

10. Vid beräkning av uppskattad inkomstminskning — däri i förekommande fall inräknas underskott — skola de bestämmelser, som gälla för beräkning av uppskattad merinkomst, äga motsvarande tillämpning. Uppskattad inkomstminskning framkommer alltså efter tillägg eller avdrag i förekommande fall av beräknad ränta å minskning eller ökning av eget kapital. Emellertid kan, där jämförelseinkomsten fastställes till högre belopp än medeltalet av inkomsterna för förkrigsinkomståren, beloppet av uppskattad inkomstminskning bestämmas med utgångspunkt från nämnda medeltal eller efter annan grund som finnes skälig. Så må förfaras även i det fall, då medeltalet betecknar eli underskott.

11. a) Avdrag för minskning av dold förkrigsreserv i tillgångar avsedda för

30 Kungl. Maj.ts proposition nr 287.

omsättning eller förbrukning i rörelse ifrågakommer endast i samband med lagerminskning.

Såsom dold förkrigsreserv anses enligt 4 § 4 mom. första stycket det belopp, varmed tillgångens verkliga värde vid krigsutbrottet visas hava överstigit dess i beskattningshänseende enligt denna förordning gällande värde vid nämnda tidpunkt. Har ej enligt punkt 4 b) här ovan utredning företetts rörande lagret vid krigsutbrottet, må emellertid såsom dold förkrigsreserv antagas det belopp, varmed lagrets verkliga värde vid sista förkrigsinkomstårets utgång visas hava överstigit dess i beskattningshänseende enligt denna förordning då gällande värde.

Det verkliga värdet av lagertillgång bestämmes efter tillgångens förkrigspris, varmed, såsom framgår av punkt 4 b) här ovan, förstås kostnaden för att anskaffa tillgångar av ifrågavarande slag vid krigsutbrottet eller, därest lagret vid sista förkrigsinkomstårets utgång räknas såsom förkrigslager, vid sistnämnda tidpunkt.

Med tillgångs i beskattningshänseende enligt denna förordning gällande värde förstås, där den dolda förkrigsreserven fastställes med hänsyn till förhållandena vid krigsutbrottet, summan av det bokförda värdet vid sista förkrigsinkomstårets utgång och den verkliga anskaffningskostnaden för den lagerökning som skett från denna tidpunkt till krigsutbrottet, och, där den dolda förkrigsreserven fastställes med hänsyn till förhållandena vid sista förkrigsinkomstårets utgång, det bokförda värdet vid denna tidpunkt.

Minskning av dold förkrigsreserv under beskattningsåret utgöres följaktligen av skillnaden mellan å ena sidan det belopp, vartill den dolda förkrigsreserven vid beräkning enligt ovan angivna grunder uppgått, och å andra sidan det belopp, varmed lagret vid beskattningsårets utgång vid uppskattning enligt denna förordning var nedskrivet under förkrigspris, med avdrag av skillnaden mellan det belopp, varméd dold förkrigsreserv minskats under tidigare beskattningsår, och det belopp som motsvarar återvinning av sådan reserv under nästföregående beskattningsår.

b) Vid beräkning av dold förkrigsreserv i maskiner, inventarier eller andra dylika tillgångar för stadigvarande bruk skall med verkliga värdet å sådan tillgång vid utgången av augusti 1939 förstås dess försäljningsvärde vid nämnda tidpunkt.

12. Vad angår bevisning enligt A § A mom. andra stycket må såsom exempel på omständigheter, som den skattskyldige kan med bärande sannolikhetsskäl ådagalägga, anföras,

att inkomstökningen helt eller delvis i följd av vidtagna rationaliseringsåtgärder skulle hava uppkommit även om förhållanden som omförmälas i 1 § ej inträffat,

eller att till följd av sådana före utgången av augusti 1939 ingångna leveransavtal, som icke haft samband nied eller sin grund i förhållanden som omförmälas i 1 §, inkomstökningen skulle hava uppkommit även örn sådana förhållanden ej inträffat,

eller att inkomstökningen helt eller delvis framstår som ett naturligt led

Kungl. Maj.ts proposition nr 287.

i en utveckling, vilken icke haft samband med eller sin grund i förhållanden som omförmälas i 1 §.

13. När Kungl. Maj:t jämlikt föreskriften i 4 § 5 mom. bestämt särskild grund för fastställande huru stor del av uppskattad merinkomst skall antagas hava berott på förhållanden som avses i 1 §, är skattskyldig likväl berättigad att med bärande sannolikhetsskäl ådagalägga, att merinkomsten ej till någon del eller endast till mindre del berott av sådana förhållanden. Förebringas å andra sidan vid taxeringen beträffande viss skattskyldig bärande sannolikhetsskäl för att merinkomsten till större del eller i sin helhet berott på förhållanden som i 1 § avses, skall den taxerade merinkomsten bestämmas med hänsyn därtill.

Uppskattad merinkomst, som hänför sig till livförsäkringsrörelse eller till yrkesmässigt bedriven vetenskaplig, litterär eller konstnärlig verksamhet, verksamhet som läkare, veterinär, tandläkare, konsulterande ingenjör eller arkitekt eller därmed jämförlig yrkesutövning, skall antagas ej hava berott på förhållanden som avses i 1 §, såvitt ej bärande sannolikhetsskäl förebringas för att merinkomsten berott på sådana förhållanden. Kungl. Maj:t äger jämväl för särskilt bestämt annat slag av till rörelse hänförlig verksamhet än nu sagts bestämma att den skall i avseende varom här är fråga likställas med sådan verksamhet.

14. Beträffande handelsbolag, kommanditbolag, enkelt bolag eller rederi sker uppskattning av inkomst med motsvarande tillämpning av de i 3 och 4 §§ meddelade bestämmelserna. För företaget såsom sådant bestämmes uppskattad merinkomst eller inkomstminskning samt fastställes i vad mån denna skall antagas hava berott på förhållanden som omförmälas i 1 §, varjämte utjämningsavdrag som i 3 § sista stycket sägs beräknas. Av sålunda fastställt belopp påföres envar av delägarna vad på honom belöper för att vid beräkning av den taxerade merinkomsten medräknas som om fråga vore örn en delägarens egen förvärvskälla. Med hänsyn till bestämmelserna i 11 § om skattens beräkning skall envar delägare jämväl påföras pä honom belöpande jämförelseinkomst. Motsvarande skall gälla beträffande delägare i s. k. gruvbolag.

Därjämte iakttages, att vid bestämmande av den taxerade merinkomsten beträffande delägare, för vilken den på honom belöpande jämförelseinkomsten ej uppgår till 3,000 kronor, skall, därest delägaren deltagit i företagets skötsel och därav haft sin huvudsakliga försörjning, beräknas ett extra avdrag svarande mot det belopp varmed den på delägaren belöpande jämförelseinkomsten understiger 3,000 kronor. I fall som nu sagts skall vid tillämpning av bestämmelserna i 11 § såsom jämförelseinkomst anses ett belo])]) av 3.000 kronor.

till 5 §.

1. För beräkning av den uppskattade merinkomsten av jordbruk erfordras, alt nettointäkten av jordbruksfastighet dels för beskattningsåret dels för vart och ett av förkrigsinkomståren uppdelas på det sätt, ali till nettoin-

32 Kungl. Maj:ts proposition nr 287.

täkt av skogsbruk hänföras intäkter av skogsbruk enligt 21 g c) kommunalskattelagen med avdrag för därpå belöpande omkostnader, medan till nettointäkt av jordbruk hänföras övriga enligt nämnda paragraf till intäkter av jordbruksfastighet hänförliga intäkter med avdrag för därpå belöpande omkostnader.

I fall, där utredning om en specificerad uppdelning av omkostnader på jordbruk och skogsbruk ej kan förebringas, må i regel kunna förfaras så, att för vart och ett av förkrigsinkomståren och beskattningsåret såsom omkostnader för skogsbruk upptages, förutom vid beräkning av nettointäkten av jordbruksfastighet gjort avdrag för värdeminskning å skog, ett belopp motsvarande viss procent av de i nettointäkten ingående bruttointäkterna av olika slag av skogsprodukter, medan till omkostnader tor jordbruk hänföras samtliga de vid nettointäktens beräkning avdragna utgifterna i den mån de överstiga de för skogsbruk på sätt nyss sagts upptagna omkostnaderna. Procentsatser för beräkning av omkostnader för förvärvande av intäkter av olika slag av skogsprodukter fastställas av Kungl. Majit efter förslag av den centrala krigskonjunkturskattenämnden. Där sådan procentsats ej fastställts, må, örn ej utredning om en specificerad uppdelning av omkostnaderna kan förebringas, dessa beräknas efter grund som finnes skälig.

Sedan uppdelning av intäkter och omkostnader på jordbruk och skogsbruk ägt rum, skall för fastställande av den uppskattade merinkomsten av jordbruk, under iakttagande av vad nedan föreskrives, beräknas det belopp, varmed intäkterna av jordbruk med avdrag för därpå belöpande omkostnader under beskattningsåret överstiga motsvarande jämförelseinkomst.

2. Vid bestämmande av den uppskattade merinkomsten skall sådan avvikelse ske från uppskattningen enligt förordningen örn statlig inkomst- oell förmögenhetsskatt som erfordras för att åstadkomma likformighet i inkomstuppskattningen för de olika åren. Örn exempelvis under beskattningsåret minskning skett av kreatursbesättningen genom nedslaktning i större omfattning än som brukat förekomma vid ifrågavarande jordbruk och i större omfattning än som där förekommit under förkrigsinkomståren, bolett med hänsyn därtill avvägt belopp avräknas. Har inneliggande lager avspannmål eller annat sedan 1940 års ingång mera avsevärt minskats, må avdrag ske med verkliga värdet vid nämnda tidpunkt av det lager som avyttrats eller förbrukats utan att ersättas före 1941 års utgång, i den mån sådant avdrag ej skett vid taxering till krigskonjunkturskatt år 1941. Därjämte lior beaktas om i mera avsevärd omfattning sådana onormala omkostnader under något av åren förekommit för reparationer, inköp av levande djur m. m., som ej uppvägts av motsvarande ökning av intäkterna under året. Hava sådana omkostnader förekommit, bör skälig jämkning göras i inkomstuppskattningen för det år på vilket de belöpa, dock under iakttagande att, därest omkostnader som nu avses förekommit under beskattningsåret, avdrag i allt fall skall medgivas i den mån desamma överstiga det belopp motsvarande kostnader skalle hava utgjort vid utgången av augusti 1939. Därest under beskattningsåret nyuppsättning av inventarier eller ny-, till-

Kungl. Maj.ts proposition nr 287.

eller ombyggnad å för jordbruket nödiga driftbyggnader eller till jordbruket hänförlig grundförbättring å fastigheten ägt rum, må jämväl avdrag för kostnaden härför medgivas i den mån den överstiger det belopp, vartill kostnaden för motsvarande nyuppsättning eller arbeten skulle hava uppgått vid utgången av augusti 1939 eller, därest nyuppsättning skett av tillgång som kan anses hava väsentligt värde endast så länge förhållanden som avses i 1 § föreligga, det värde tillgången kan antagas komma att äga sedan kriget upphört.

Inkomst för förkrigsinkomståren beräknas allenast för den eller de fastigheter, som den skattskyldige ägt eller brukat under beskattningsåret.

Har skattskyldig i rörelse under beskattningsåret tillgodogjort sig produkter från eget jordbruk och utvisar på grund av den i räkenskaperna tillämpade prissättningen jordbruket inkomstökning men rörelsen inkomstminskning, äger den skattskyldige att för utjämning härutinnan vid inkomstuppskattning enligt denna förordning beträffande nämnda produkter tillämpa lägre prissättning med sammanlagt högst det belopp som motsvarar summan av inkomstminskningen å rörelsen och det å rörelsen belöpande utjämningsavdraget.

3. Såsom jämförelseinkomst skall i regel upptagas medeltalet av inkomsterna för båda förkrigsinkomståren. Har den skattskyldige ej under förkrigsinkomståren bedrivit samma jordbruk som under beskattningsåret under förhållanden jämförbara med förhållandena under detta år eller hava förkrigsinkomståren visat underskott eller eljest uppenbart onormala resultat, må i stället för medeltalet av inkomsterna för förkrigsinkomståren annat belopp, som finnes skäligt, upptagas såsom jämförelseinkomst. Har den skattskyldige ej under förhållanden jämförbara med förhållandena under beskattningsåret bedrivit samma jordbruk under båda förkrigsinkomståren men under ett av dessa år, och kan det anses att avkastningen av jordbruket under detta år ungefärligen motsvarat den genomsnittliga avkastningen av ett liknande jordbruk i trakten för båda förkrigsinkomståren, må vid jämförelseinkomstens bestämmande hänsyn tagas till inkomsterna under detta år, som om dessa vore medeltal för båda åren. I förekommande fall må eljest beaktas resultat, som under förkrigsinkomståren eller något av dessa utvunnits av annan, vilken då bedrivit jordbruk å samma fastighet.

För fysisk person, för vilken jordbruket utgjort hans huvudsakliga försörjningsmöjlighet, må jämförelseinkomsten ej bestämmas till lägre belopp än tretusen kronor.

Den vid taxering till krigskonjunkturskatt år 1941 fastställda jämförelseinkomsten bör frångås endast örn särskilda skäl därtill föranleda.

4. Ränta å minskning av eget kapital i jordbruket beräknas efter en räntefot av fem procent, ränta å ökning av sådant kapital efter en räntefot av sex procent, ökning av eget kapital i jordbruket anses i regel hava ägt rum vid avbetalning av skuld, som hänfört sig till jordbruket, samt vid nedläggande av eget kapital i samband med ny-, till- eller ombyggnad eller därmed jämförlig förbättring eller vid en mera omfattande nyuppsättning av inventarier för stadigvarande bruk å fastigheten eller dylikt, men ej om avbetal-

Bihang till riksdagens protokoll 19i2. 1 sand. Nr 287.

34 Kungl. Maj:ts proposition nr 287.

ning skett av annan skuld än nu sagts även om denna varit intecknad i fastigheten. Hänsyn till ökning av eget kapital tages endast då den skattskyldige förebringar tillfredsställande utredning rörande ökningen.

5. Såsom taxerad merinkomst av jordbruk skall, där ej utredning som avses i nästa punkt förebringas, upptagas den uppskattade merinkomsten med avräkning av ett belopp svarande mot utjämningsavdrag som i 3 § sista stycket sägs, utgörande femton procent av jämförelseinkomsten.

6. Skattskyldig som vill framställa yrkande att uppskattad merinkomst skall anses helt eller delvis ej hava berott på förhållanden som i 1 § sägs, har att till stöd för yrkandet förete erforderlig utredning.

Därvid gäller såsom huvudregel, att i taxerad merinkomst inräknas endast i bruttointäkten ingående prisstegring vid avyttring eiler uttag till egen rörelse av produkter från jordbruket utöver vad som erfordrats för att dels täcka omkostnadernas ökning i förhållande till prisläget före krigsutbrottet dels utgöra kompensation för förhållanden som avses i 3 § sista stycket. Hänsyn tages därvid ej till ökning av värdet å fri bostad å fastigheten eller av andra naturaförmåner från denna. Ingår i den uppskattade merinkomsten inkomstökning på grund av tillfällig uthyrning eller av körslor eller dylikt i större omfattning än normalt, skall den upptagas i den taxerade merinkomsten i den mån den kan med sannolikhet anses hava berott på förhållanden som avses i 1 §, även örn den ej uppkommit på grund av prisstegring. Inkomstökning å arrende eller dylikt upptages i den taxerade merinkomsten endast i den mån den kan med sannolikhet anses hava berott på förhållanden som avses i 1 §.

Kompensation för förhållanden som avses i 3 § sista stycket skall vid utredning enligt denna punkt beräknas till femton procent av den vinst, som skulle hava uppkommit, därest avyttring eller uttag till egen rörelse av jordbruksprodukter av samma slag som under beskattningsåret ägt rum under förkrigsinkomståren.

Prisstegring utöver vad som erfordrats för att täcka omkostnadernas ökning och utgöra kompensation för förhållanden som avses i 3 § sista stycket beräknas normalt å bruttointäkterna för beskattningsåret efter procentsatser som av Kungl. Majit fastställas efter förslag av den centrala krigskonjunkturskattenämnden eller, där sådan procentsats ej fastställts, efter procentsats som finnes skälig. Om det av skattskyldig eller beskattningsmyndighet visas att å gjorda försäljningar under beskattningsåret tillämpats priser vilka för den skattskyldige genomsnittligt innefattat en mindre eller större prisstegring än som beräknats med tillämpning av fastställda procentsatser, skall dock hänsyn därtill tagas vid den taxerade merinkomstens fastställande.

till 6 §.

1. Den grundläggande principen i fråga örn krigskonjunkturbeskattning av skogsbruk är att beskattning endast sker av det belopp som motsvarar prisstegring å i skogsbruket tillgodogjorda skogsprodukter i förhållande till det genomsnittliga prisläget under förkrigsinkomståren i den mån denna pris-

Kungl. Maj.ts proposition nr 287.

stegring överstiger omkostnadernas ökning sedan sagda tid. Beskattningen reduceras ytterligare dels genom kompensation för förhållanden som avses i 3 § sista stycket, dels genom särskilt avdrag med syfte bland annat att befordra med hänsyn till folkhushållningen önskvärda avverkningar, ett avdrag som blir högre i den mån avverkningen överstiger viss storlek. Eftersom inkomsterna av skogsbruk för såväl förkrigsinkomståren som beskattningsåret äro beroende, av virkesuttagens storlek och således ej utgöra lämplig grund för att jämföra den skattskyldiges verkliga ekonomiska förmåner under de olika åren, skall någon uppskattad merinkomst av skogsbruk ej fastställas. Beskattningen begränsas däremot på det sätt att den taxerade merinkomsten ej må beräknas till högre belopp än som av den skattskyldige kan visas hava utgjort nettointäkt av skogsbruk under beskattningsåret. Den närmare innebörden av dessa regler framgår av följande punkter.

2. För beräkning av den taxerade merinkomsten skall i första hand fastställas det belopp som motsvarar prisstegringen i förhållande till det genomsnittliga prisläget under förkrigsinkomståren å de under beskattningsåret avyttrade eller för förädling eller förbrukning i egen rörelse uttagna skogsprodukterna, i den mån prisstegringen överstiger vad som erfordrats för att täcka omkostnadernas ökning. Prisstegringen torde vanligen kunna beräknas procentuellt å bruttointäkterna beträffande olika produkter.

Kompensation för förhållanden som avses i 3 § sista stycket beräknas till femton procent av den vinst, som skulle hava uppkommit, därest avyttring eller uttag för förädling eller förbrukning i egen rörelse av skogsprodukter av samma slag som under beskattningsåret ägt rum under förkrigsinkomståren.

Från det vid tillämpning av andra stycket framkomna återstående beloppet medgives särskilt avdrag med syfte bland annat att befordra med hänsyn till folkhushållningen önskvärda avverkningar. Dylikt avdrag utgör fem procent å bruttointäkten av avverkningen i dess helhet å samtliga den skattskyldige tillhöriga fastigheter samt, om avverkningen överstigit nedan angiven virkeskvantitet, därutöver hälften av det nyss angivna återstående beloppet till den del det belöper å den överskjutande avverkningen. Kungl. Majit äger att, örn särskild anledning därtill uppstår, för särskilda virkesslag förordna örn större nedsättning än som nu sagts. Örn bruttointäkten av avverkningen är väsentligt högre än som normalt kan påräknas för en dylik avverkning, beräknas dock avdraget endast å så stort belopp som kan anses motsvara normal bruttointäkt. Den virkeskvantitet till vilken enligt vad nyss sagts hänsyn skall tagas vid bestämmande av avdragets .storlek skall utgöra etthundratrettio procent av det antal kubikmeter virke, sorn erhålles genom att nied varandra multiplicera de vid senaste fastighetstaxering tillämpade talen för areal, bonitet och relativ skogstillgång. Det vid tillämpning av andra stycket framkomna återstående beloppet fördelas på den avverkning, sorn uppgår till respektive överstiger den angivna virkeskvantiteten, i förhållande till antalet kubikmeter virke inom vardera avverkningsdelen.

Grunder för beräkning av prisstegring som i första stycket sägs, för kompensation sorn i andra stycket sägs och för avdrag sorn i tredje stycket sägs

36 Kungl. Maj.ts proposition nr 287.

fastställas av Kungl. Majit efter förslag av den centrala krigskonjunkturskattenämnden.

Om den skattskyldige eller beskattningsmyndighet kan visa att å de försäljningar eller uttag till egen rörelse, som av den skattskyldige gjorts under beskattningsåret, tillämpats priser vilka sammanlagt innefattat en mindre eller större prisstegring än som beräknats med tillämpning av nyss angiven beräkningsgrund, skall hänsyn därtill tagas vid den taxerade merinkomstens fastställande. Jämväl i detta fall skall kompensation som i andra stycket sägs och avdrag som i tredje stycket sägs medgivas.

Avdrag som i tredje stycket sägs skall anses utgöra kompensation jämväl för det förhållandet att nämnda prisstegring blivit mindre än som kan anses normalt för ifrågavarande sortiment av sådan anledning som att den skattskyldige till bränsle avverkat virke vilket normalt kunnat avyttras till massaved eller dylikt. Dock äger skattskyldig rätt att, i stället för att komma i åtnjutande av avdrag som nu sagts, örn därigenom större förmån erhålles, åberopa bevisning att prisstegringen på det avverkade virket av dylik anledning varit mindre än den som normalt skulle kunnat påräknas.

3. Visar den skattskyldige, att hans nettointäkt av skogsbruk under beskattningsåret varit mindre än det belopp som erhålles vid tillämpning av punkt 2, må den taxerade merinkomsten icke bestämmas till högre belopp än nettointäkten utgjort.

Vid beräkning av nettointäkten av skogsbruk skall från bruttointäkterna av skogsbruk under beskattningsåret avdrag göras för därpå belöpande omkostnader. För beräkningen erfordras alltså i regel att nettointäkten av jordbruksfastighet såvitt angår beskattningsåret uppdelas mellan skogsbruk och jordbruk på det sätt som angives i punkt 1 av anvisningarna till 5 §. Såsom omkostnad må upptagas jämväl beräknad skälig kostnad för utav avverkning föranledda efterföljande röjnings- och liknande arbeten så ock kostnad för utav avverkningen direkt förorsakad återplantering, ändå att kostnaderna ej hänföra sig till beskattningsåret. Har under beskattningsåret nedlagts dylik kostnad, för vilken avdrag medgivits vid taxering till krigskonjunkturskatt redan för det nästföregående beskattningsåret, får sådant belopp ej ånyo avdragas. Därest under beskattningsåret nyuppsättning av inventarier eller ny-, till- eller ombyggnad å för skogsbruket nödiga driftbyggnader eller till skogsbruket hänförlig grundförbättring å fastigheten ägt rum, må jämväl avdrag för kostnaden härför medgivas i den mån den överstiger det belopp, vartill kostnaden för motsvarande nyuppsättning eller arbeten skulle hava uppgått vid utgången av augusti 1939 eller, därest nyuppsättning skett av tillgång som kan anses hava väsentligt värde endast så länge förhållanden som avses i 1 § föreligga, det värde tillgången kan antagas komma att äga sedan kriget upphört. Såsom omkostnad må i fall, då skog avverkats eller ock avyttrats utan samband med avyttring av marken, belopp motsvarande avdrag enligt 22 § 1 mom. andra stycket kommunalskattelagen upptagas endast örn fastigheten förvärvats efter utgången av augusti 1939. I fall, då växande skog avyttrats i samband med avyttring av marken, skall i stället för

Kungl. Maj:ts proposition nr 287.

avdrag som avses i tredje stycket av nämnda mom. avdrag göras med ett belopp svarande mot den växande skogens uppskattade värde vid utgången av augusti 1939, dock att, om skogens för ägaren gällande ingångsvärde var större, avdrag må ske med detta värde. Vid uppskattning av värdet å den växande skogen vid utgången av augusti 1939 iakttages, att bevisning rörande dess storlek i regel ej kan åläggas den skattskyldige. Värdeökningen å den växande skogen må följaktligen ej beräknas till högre belopp än som finnes med sannolikhet svara mot utvecklingen av den allmänna fastighetsmarknaden beträffande skogsegendomar å orten.

4. Har vid motsvarande tillämpning av de för beräkning av uppskattad merinkomst av jordbruk gällande reglerna inkomstminskning å jordbruket uppkommit, förutsättes att den skattskyldige bort utan att krigskonjunkturbeskattning ifrågakomme kunna utlaga skogsprodukter i så stor utsträckning att kompensation för inkomstminskningen så ock för förhållanden som avses i 3 § sista stycket erhölles.

I dylikt fall skall följaktligen såsom taxerad merinkomst av skogsbruk ej upptagas större del av den enligt punkt 2 beräknade merinkomsten än den som återstår efter avdrag av så stor procentuell andel av densamma som summan av inkomstminskningen å jordbruket och det å jordbruket belöpande utjämningsavdragets belopp utgjort av den beräknade nettointäkten av skogsbruk under beskattningsåret.

5. Har skattskyldig i rörelse under beskattningsåret tillgodogjort sig produkter från eget skogsbruk och utvisar på grund av den i räkenskaperna tillämpade prissättningen rörelsen inkomstminskning, medan taxerad merinkomst framkommer för skogsbruket, äger den skattskyldige att för utjämning härutinnan beträffande nämnda produkter tillämpa lägre prissättning med sammanlagt högst det belopp som motsvarar summan av inkomstminskningen å rörelsen och det å rörelsen belöpande utjämningsavdraget.

Vad sålunda stadgats skall gälla även i fall då skattskyldig i rörelse tillgodogjort sig produkter från skogsbruk, bedrivet av moder- eller dotterföretag, och skall i dylikt fall inkomstuppskattningen för båda företagen jämkas med hänsyn till den tillämpade prissättningen.

till 7 §.

1. Beträffande inkomst av annan fastighet kan det i regel antagas, att taxerad merinkomst bör upptagas allenast i fall där bruttointäkterna under beskattningsåret i jämförelse med förkrigsinkomståren ökats på grund av uthyrningsmöjligheter, som under normala förhållanden ej plägat vara för handen men under beskattningsåret kunnat utnyttjas, och som kunna med sannolikhet antagas hava haft sitt upphov i det av krigstillståndet framkallade läget. Taxering företages därför i regel allenast därest nu angivna förutsättningar synas vara för handen. Tillika iakttages att medgivande av uljämningsavdrag med femton procent å jämförelseinkomsten påverkar den taxerade merinkomstens storlek.

38 Kungl. Maj:ts proposition nr 287.

2. Vid bestämmande av uppskattad merinkomst skall inkomst för förkrigsinkomståren beräknas allenast för fastigheter som den skattskyldige innehaft även under beskattningsåret.

Den vid taxeringen till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt verkställda beräkningen av inkomst av annan fastighet skall vid uppskattning av inkomst enligt denna förordning frångås i den mån följande särskilda föreskrifter därtill föranleda.

Har fastighet eller del därav, som plägat vara uthyrd, under något av förkrigsinkomståren ej varit uthyrd men har den varit uthyrd under beskattningsåret, skall vid uppskattning av inkomsterna för förkrigsinkomståren tilläggas skäligt hyresbelopp. Avdrag för kostnad för reparation och underhåll av byggnader beräknas ej för förkrigsinkomståren samt ej heller för beskattningsåret i vidare mån än kostnaden förorsakats av eller eljest ägt direkt samband med de förhållanden som föranlett inkomstökningen eller med anordning som nödvändiggjorts av krigstillståndet. Värdeminskningsavdrag beräknas ej för förkrigsinkomståren. För beskattningsåret medgives sådant avdrag endast i den mån värdeminskningen under detta år på grund av verkställd ny-, till- eller ombyggnad eller annan omständighet kan antagas hava varit större än under förkrigsinkomståren. Det må emellertid framhållas, att uthyrning varom här är fråga ofta föranleder skadegörelse eller slitning, som ej skulle hava uppkommit, örn ej uthyrningen ägt rum. Sådant förhållande må, där ej hänsyn till detsamma tagits genom avdrag för reparation eller dylikt under beskattningsåret, beaktas vid beräkning av avdrag för värdeminskning. Har å andra sidan under beskattningsåret kostnad nedlagts för reparation eller underhåll, som under föregående beskattningsår blivit eftersatt och på den grund beaktats vid beräkning av värdeminskningsavdrag för det året, må avdrag för kostnaden ej ånyo medgivas.

3. Såsom jämförelseinkomst skall i regel upptagas medeltalet av inkomsterna för förkrigsinkomståren. Har den skattskyldige ej under båda förkrigsinkomståren innehaft samma fastighet eller fastigheter som under beskattningsåret, må såsom jämförelseinkomst i stället för medeltalet av inkomsterna för dessa år antagas annat belopp, som finnes skäligt. Har den skattskyldige ej innehaft samma fastighet eller fastigheter som under beskattningsåret under hela det förra men under hela det senare förkrigsinkomståret, skall i regel inkomsten för det senare året vara jämförelseinkomst. Har den skattskyldige ej innehaft samma fastighet eller fastigheter som under beskattningsåret under något av förkrigsinkomståren i dess helhet, må beaktas resultat, som under förkrigsinkomståren eller något av dessa utvunnits av annan, vilken då innehaft fastigheten. Vid denna jämförelse bör dock iakttagas den skillnad som må föreligga bland annat med hänsyn till det av de olika ägarna i fastigheten nedlagda egna kapitalet.

För fysisk person, för vilken inkomst av annan fastighet utgjort hans huvudsakliga försörjningsmöjlighet, må jämförelseinkomsten ej bestämmas till lägre belopp än 3,000 kronor.

Kungl. Maj.ts proposition nr 287.

4. Ränta å minskning av eget kapital i fastigheten beräknas efter en räntefot av fem procent, ränta å ökning av sådant kapital efter en räntefot av sex procent, ökning av eget kapital i fastigheten anses i regel hava ägt rum vid avbetalning av skuld, som hänfört sig till fastigheten, samt vid nedläggande av eget kapital i samband med ny-, till- eller ombyggnad eller därmed jämförlig förbättring eller vid en mera omfattande nyuppsättning av inventarier för stadigvarande bruk å fastigheten eller dylikt, men ej om avbetalning skett av annan skuld än nu sagts även om denna varit intecknad i fastigheten.

till 8 §.

1. Såsom likartad med inkomst i form av tantiem m. m. anses exempelvis sådan inkomst av tjänst som utgår i form av lön eller annan förmån från rörelse, om och i den mån lönens eller förmånens belopp uppenbarligen påverkats av rörelsens resultat. I den mån ökning av sådan lön eller förmån får anses motiverad av ett större eller värdefullare arbete betraktas den följaktligen ej såsom likställd med inkomst av tantiem m. m.

2. I fråga om inkomst av tillfällig verksamhet såsom uppfinnare skall vad i punkt 7 av anvisningarna till 4 § stadgats beträffande yrkesmässig uppfinnarverksamhet äga motsvarande tillämpning.

3. Såsom jämförelseinkomst upptages i regel medeltalet av inkomsterna för förkrigsinkomståren av tjänst eller tillfällig förvärvsverksamhet som avses i 8 § sista stycket. Är det uppenbart att detta medeltal ej utgör ett godtagbart uttryck för den skattskyldiges normala årsinkomst av sådant slag vid tiden närmast före krigsutbrottet, skall dock jämförelseinkomsten fastställas till annat belopp som med hänsyn till omständigheterna kan anses skäligt. Därest inkomst som här avses utgjort den skattskyldiges huvudsakliga försörjningsmöjlighet, må jämförelseinkomsten ej bestämmas till lägre belopp än 3,000 kronor.

till 9 §.

1. Uppskattning av realisationsvinst vid avyttring av fast eller lös egendom sker enligt de regler som gälla för beräkning av sådan vinst enligt förordningen om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt, dock att i stället för priset vid förvärvet må avdragas egendomens uppskattade värde vid utgången av augusti 1939, örn detta värde var högre. Vid uppskattning av dylikt värde å fast egendom iakttages, att bevisning rörande dess storlek i regel ej kan åläggas den skattskyldige. Värdeökningen å egendomen efter nämnda tidpunkt bör följaktligen ej beräknas till högre belopp än som finnes med sannolikhet svara mot utvecklingen av den allmänna fastighetsmarknaden å orten. Från realisationsvinsten får avdragas realisationsförlust vid avyttring av fast eller lös egendom, därvid beaktas, att, om värdet vid utgången av augusti 1939 lagts till grund för beräkningen av realisationsvinsten, värdet vid samma tidpunkt också skall läggas till grund för beräkning av realisationsförlusten, försåvitt värdet å den egendom förlusten avser då var lägre än kostnaden för förvärvet.

40 Kungl. Maj:ts proposition nr 287.

Inkomst av realisationsvinst beräknas ej för förkrigsinkomståren. Om skattskyldig mera regelbundet gör försäljningar, exempelvis av aktier, utan att dock yrkesmässig sådan verksamhet anses föreligga, kan beskattning av hela den realisationsvinst, som belöper på tiden efter krigsutbrottet, stundom te sig oskälig. Jämkning av den taxerade merinkomsten bör i sådant fall ske genom avdrag med skäligt belopp, därvid emellertid märkes, att till utgångspunkt för avdraget bör tagas realisationsvinsten i sin helhet och ej blott den del av denna vinst som hänför sig till värdeökning efter krigsutbrottet, samt att även storleken av försäljningsvinster under de olika åren, som ej äro skattepliktiga, bör beaktas.

2. Till realisationsvinst enligt 9 § skall icke hänföras sådan intäkt, som enligt 2 § 1 mom. andra stycket skall inräknas i inkomst av rörelse.

3. Har uppkommen realisationsvinst vid avyttring av tillgång för stadigvarande bruk under beskattningsåret använts för inköp av tillgång liknande den avyttrade under sådana förhållanden att avyttringen och inköpet helt eller delvis skäligen böra betraktas som ett utbyte av en befintlig tillgång mot en annan, skall i motsvarande mån realisationsvinsten ej medräknas vid taxeringen till krigskonjunkturskatt.

till 10 §.

Av 4 § 3 moni. framgår att, örn en förvärvskälla inom rörelse utvisar inkomstökning och en annan inkomstminskning, inkomstminskningen får i viss ordning avräknas från inkomstökningen. Av punkt 4 g) av anvisningarna till 4 § och tredje stycket av punkt 2 av anvisningarna till 5 § framgår att i förhållande mellan jordbruk och rörelse utjämning i vissa fall kan enligt särskilda regler äga rum i händelse den ena förvärvskällan utvisar inkomstökning och den andra inkomstminskning. Utjämning enligt särskilda regler kan enligt punkterna 4 och 5 av anvisningarna till 6 § jämväl i vissa fall ifrågakomma i förhållande mellan å ena sidan skogsbruk, å andra sidan jordbruk eller rörelse, därest jordbruket eller rörelsen utvisar inkomstminskning. Beräkning av inkomstminskning beträffande skogsbruk förutsättes däremot ej enligt denna förordning kunna ifrågakomma. Avdrag för realisationsförlust vid avyttring av fast eller lös egendom medgives enligt 9 § från realisationsvinst å sådan egendom men antages enligt denna förordning ej kunna ske i andra fall. I de fall, som ej sålunda särskilt reglerats, kan avdrag för inkomstminskning å krigskonjunkturskatt underkastad förvärvskälla, i den mån inkomstminskningen kan antagas hava berott på förhållanden som omförmälas i 1 §, enligt 10 § medgivas från taxerad merinkomst å annan förvärvskälla. Med hänsyn till de olika reglerna för fastställande av taxerad merinkomst å olika förvärvskällor och det förhållandet att skattskyldig dessutom kan hava andra, krigskonjunkturskatt icke underkastade förvärvskällor vilka kunna utvisa såväl inkomstökning som inkomstminskning, hava ej bestämda regler kunnat fastställas för sådant avdrag. Såsom vägledande synpunkter må dock anföras följande. Därest mellan de krigskonjunkturskatt underkastade förvärvskällorna finnes sådant samband

Kungl. Maj.ts proposition nr 287.

att avräkning deni emellan framstår såsom särskilt naturlig, bör sådan avräkning ske oavsett förhållandena med förvärvskällorna i övrigt. Eljest bör, örn skattskyldig under beskattningsåret även haft andra, krigskonjunkturskatt icke underkastade förvärvskällor, som sammanlagt kunna anses utvisa inkomstökning, avdrag i första hand göras från sådan inkomstökning. Vid bedömande i vad mån inkomstökning som nu sagts skall anses föreligga bör jämförelse göras mellan den vid taxering till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt för beskattningsåret beräknade inkomsten av förvärvskällorna och medeltalet av motsvarande inkomster under förkrigsinkomståren.

Beträffande avdrag för inkomstminskning under det beskattningsår, 1941 års taxering till krigskonjunkturskatt avsåg, iakttages, att sådant avdrag skall medgivas från den merinkomst, som återstår sedan övriga i 10 § omförmälda avdrag med undantag för det däri omförmälda avdraget å 3,000 kronor i förekommande fall gjorts. Vid bedömande av inkomstminskningens storlek och övriga med avdragsrätten sammanhängande frågor skola de vid nämnda taxering gällande föreskrifterna äga tillämpning. Därvid märkes, att fråga kan vara antingen om sådan inkomstminskning, som vid 1941 års taxering skulle avdragas innan taxerad merinkomst av visst slag fastställdes, eller om sådan inkomstminskning som fick avdragas enligt 10 § i förordningen om krigskonjunkturskatt för år 1941. Avdrag medgives endast i den mån inkomstminskningen kan anses hava berott på förhållanden som omförmälas i 1 §. Vid bestämmande huruvida avdrag skall anses hava kunnat utnyttjas vid 1941 års taxering skall bortses från det i 10 § omförmälda avdraget å 3,000 kronor.

till 14—19 samt 21 §§.

1. Har värdet av lager av tillgångar avsedda för omsättning eller förbrukning i rörelse, enligt uppskattning jämlikt punkt 4 b) av anvisningarna till 4 §, sedan sista förkrigsinkomstårets utgång nedgått och har den skattskyldige i sin balansräkning för beskattningsåret till en särskild varuförnyelsefond, avsedd för nedskrivning av lager som han haft för avsikt att anskaffa i det avyttrade eller eljest avgångna lagrets ställe, gjort avsättning för vilken avdrag ej skett vid beräkning av nettointäkten, skall efter därom framställt yrkande prövningsnämnd jämlikt 14 § besluta provisorisk påföring av krigskonjunkturskatt under förutsättningar, som framgå av det följande. Har den skattskyldige redan för föregående beskattningsår fått provisorisk skattepåföring för dylik fondavsättning, kan ny avsättning givetvis avse endast den nedskrivning, som ej täckes av den mot den tidigare medgivna provisoriska skattepå- 1'öringen svarande fondavsättningen. Var lagret vid krigsutbrottet större än vid sista förkrigsinkomstårets utgång, må fondavsättningen avse lagerminskningen sedan krigsutbrottet, såsom om lagret vid denna tidpunkt varit lager vid sista förkrigsinkomstårets utgång.

Har fond av den skattskyldige betecknats såsom avsedd för användning ej allenast till nedskrivning av lagertillgångar utan till inköp av sådana för lagrets ersättande, skall fonden likväl anses uppfylla de i 14 § angivna villkoren. Avsättning till investeringsfond för ersättande av förkrigslager skall

42 Kungl. Maj:ts proposition nr 287.

godkännas såsom förutsättning för provisorisk påföring av krigskonjunkturskatt enligt nämnda paragraf, ehuru avdrag för densamma medgivits vid nettointäktens beräkning.

Det antages i det följande, att lagret vid utgången av augusti 1939 ej visats hava varit större än vid sista förkrigsinkomstårets utgång, samt att avsättning till varuförnyelsefond ej skett för föregående beskattningsår.

Vid bestämmande av den provisoriska skattepåföringen verkställes en summarisk uppskattning av vad det skulle hava kostat att vid beskattningsårets utgång anskaffa mot lagerminskningen svarande tillgång, s. k. ersättningslager. Skillnaden mellan denna kostnad och värdet av ersättningslagret, uppskattat till det belopp till vilket ersättningslagret enligt punkt 4 b) lägst må nedskrivas, utgör det belopp varå den provisoriska skattepåföringen enligt 14 § beräknas. Denna skattepåföring kommer alltså att avse det belopp, varmed ersättningslagret, om det anskaffats vid beskattningsårets utgång, skulle fått nedskrivas enligt denna förordning.

Har vid fastställande av beskattningsbar merinkomst för beskattningsåret eller det föregående beskattningsåret avdrag åtnjutits för minskning av dold förkrigsreserv i de avyttrade eller eljest avgångna lagertillgångarna, skall dock detta belopp avdragas från ovannämnda skillnadsbelopp. Det belopp, å vilket sålunda provisorisk skattepåföring må ske, begränsas givetvis även av fondavsättningens storlek. Att ytterligare begränsning kan ifrågakomma, då fondavsättning tillika skett enligt 15 §, framgår av punkt 2 här nedan. Den provisoriskt påförda skatten skall utgöra det belopp, varmed krigskonjunkturskatten skulle hava minskats, örn det belopp, varå den provisoriska skattepåföringen sålunda beräknas, avdragits från den beskattningsbara merinkomsten.

Om ett senare år ersättningslager anskaffas och med anlitande av varuförnyelsefonden i bokslutet för året nedskrives enligt grunder, som jämlikt punkt 4 b) av anvisningarna till 4 § skulle kunnat godkännas vid inkomstuppskattning för det året, skall enligt 21 § den på nedskrivningen belöpande skatten på framställning av den skattskyldige efter beslut av prövningsnämnd restitueras. Disponeras fonden för annat ändamål än anskaffning eller nedskrivning av ersättningslager, upphör i motsvarande mån rätten till restitution. Befinnes det att vid tidpunkt, som sedermera fastställes, förutsättningar för restitution av det provisoriskt påförda skattebeloppet eller del därav ännu ej föreligga, skall rätten till sådan restitution hava förfallit.

2. Rätten att enligt 15 § erhålla provisorisk skattepåföring genom avsättning av redovisad årsvinst eller besparade vinstmedel till prisfluktuationsfond för att trygga sig mot förlust genom prisfall å inköpta men ej levererade varor avser endast det fall att varorna definitivt inköpts att senare levereras för visst till beloppet bestämt pris. Skulle, därest de varor avtalet avser hade levererats vid beskattningsårets utgång, varulagret hava bragts upp till större storlek än vid beskattningsårets ingång, bör iakttagas, att jämlikt punkt 4 b) av anvisningarna till 4 § rätten till nedskrivning är mera begränsad beträffande det överskjutande lagret än beträffande ersättningslagret.

Kungl. Maj.ts proposition nr 2S7-

43 Sker provisorisk skattepåföring för avsättning till prisfluktuationsfond, medgives provisorisk skattepåföring för avsättning till varuförnyelsefond enligt 14 § ej i större utsträckning än sådan skattepåföring skulle hava medgivits, därest de under beskattningsåret inköpta varor, som avsättningen till prisfluktuationsfond avser, varit levererade vid beskattningsårets utgång.

3. Avsättning av kostnadsutjämningsfond som avses i 16 § kan ske av redovisad årsvinst eller besparade vinstmedel. Därest sådan fond ett följande år tages i anspråk för omkostnader, kommer för det året avdrag vid taxering till krigskonjunkturskatt för de ur fonden disponerade medlen ej att medgivas. I förekommande fall skall likväl så anses, som om avdrag skett vid taxering enligt denna förordning för det år då omkostnaderna ägt rum.

Restitution av provisoriskt påförd skatt medgives därest fondmedlen disponerats för sådana omkostnader som skulle hava varit avdragsgilla, om i stället andra medel använts för omkostnaderna. Dock må i fall, där kostnadsutjämningsfond ej tagits i anspråk för täckande av omkostnader som nu avses, restitution likväl medgivas, därest ett belopp, svarande mot de omkostnader för vilka fonden enligt sitt ändamål kunnat disponeras, tillägges vid inkomstuppskattningen enligt denna förordning för det beskattningsår då omkostnaderna ägt rum. Vad sålunda stadgats skall i tillämpliga delar gälla jämväl beträffande restitution i fall, där kostnadsutjämningsfond ej avsatts men provisorisk påföring av krigskonjunkturskatt det oaktat skett på grund av bestämmelserna i 20 § andra stycket.

4. Enligt vad som framgår av punkt 4 d) av anvisningarna till 4 § kan skattskyldig vid uppskattning av inkomst av rörelse jämlikt denna förordning enligt vissa grunder erhålla avdrag för s. k. överpris eller merkostnad å tillgång för stadigvarande bruk. Har ej hela det i räkenskaperna gjorda avdraget kunnat sålunda godkännas vid inkomstuppskattningen, kan den återstående delen av avdraget likväl tillgodoräknas den skattskyldige för ifrågavarande år genom provisorisk skattepåföring enligt 17 § efter yrkande av den skattskyldige. Den provisoriska skattepåföringen skall i dylikt fall avse det belopp, varmed krigskonjunkturskatten skulle hava minskats, om det i räkenskaperna gjorda avdraget i sin helhet medgivits vid inkomstens uppskattning.

När tillgången visas hava nedgått i värde under det, till vilket det i beskattningsavseende enligt denna förordning nedskrivils, må enligt 21 § restitution ske av så stor del av den provisoriskt påförda skatten som svarar mot den påvisade ytterligare värdeminskningen. Befinnes det att vid tidpunkt, som sedermera fastställes, tillgången alltjämt har ett högre värde än det, till vilket den i räkenskaperna för beskattningsåret nedskrivits, skall rätten till ytterligare restitution hava förfallit.

5. Ilar fartyg sålts för högre pris än det i beskattningsavseende gällande värdet utan alt under beskattningsåret ersättas med annat fartyg, kommer vinsten att vid taxeringen inräknas i inkomsten av rörelse, medan, örn a?inat fartyg under samma år anskaffats, vinsten oftast kunnat till stor del uppvägas av avdrag för värdeminskning. Avser säljaren att för köpeskillingen eller del av denna anskaffa nytt eller nya fartyg, kan lian emellertid genom

44 Kungl. Maj:ts proposition nr 287.

att på särskilt konto hos riksbanken insätta det belopp, han sålunda ämnar disponera, enligt 18 § erhålla rätt till provisorisk påföring av så stor krigskonjunkturskatt som belöper på den i den beskattningsbara merinkomsten ingående del av det insatta beloppet, som överstiger fartygets i beskattningsavseende enligt denna förordning gällande värde vid avyttringen, d. v. s. med det belopp, varmed skatten skulle hava minskats, om det överstigande beloppet avdragits vid uppskattning av inkomst enligt denna förordning.

Rätt till skatterestitution erhålles sedermera enligt 21 § i den mån det insatta beloppet användes för anskaffning av annat fartyg och i räkenskaperna avskrivning å detta sker av beskaffenhet att kunna föranleda avdrag vid ifrågavarande beskattning. Örn sålunda för ett senare beskattningsår, då annat fartyg anskaffats för de insatta medlen, avdrag för överpris sker i räkenskaperna och det befinnes att förutsättningarna för motsvarande avdrag vid taxering till krigskonjunkturskatt då föreligga, skall prövningsnämnden, i stället för att medgiva avdrag för detta beskattningsår, efter framställning från den skattskyldige besluta att restitution skall ske av den provisoriskt påförda krigskonjunkturskatt, som belöper på avdragets belopp. Därest fartyget sedermera nedgått till lägre värde än det, som återstår oavskrivet i beskattningsavseende enligt denna förordning, kan, i den mån motsvarande avskrivning skett i räkenskaperna, ytterligare restitution ifrågakomma, därvid reglerna i punkt 4 ovan erhålla motsvarande tillämpning.

Var fartyget vid avyttringen belastat med intecknad gäld och har i följd bärav köpeskillingen ej i sin helhet insatts i riksbanken, må provisorisk påföring medgivas av så stor krigskonjunkturskatt som belöper på den i den beskattningsbara merinkomsten ingående del av det insatta beloppet, som överstiger fartygets i beskattningsavseende enligt denna förordning gällande värde minskat med ett mot gälden svarande belopp. Den provisoriska påföringen kommer följaktligen att beräknas på samma sätt som om fartyget icke varit intecknat och således hela köpeskillingen kunnat insättas i riksbanken. Vid restitution i dylikt fall skall iakttagas, att, om jämväl andra medel än i riksbanken insatta använts för inköp av nytt fartyg, dessa visserligen må inom ramen för nämnda gäldbelopp medräknas som köpeskilling för detta fartyg, som örn medlen uttagits från riksbanken, men att restitution dock ej må beräknas för skatt å högre belopp än det i riksbanken insatta.

Har vid beräkning av beskattningsbar merinkomst enligt denna förordning avräknats belopp, som anses hava innefattat framtagande av dold förkrigsreserv i fartyg, får givetvis sådant belopp ej ingå i det å vilket provisorisk skattepåföring beräknas och bör följaktligen så anses, som örn fartygets i beskattningsavseende gällande värde varit i motsvarande mån högre.

Vad nu sagts örn belopp, som influtit vid avyttring av fartyg, skall också tillämpas å ersättning på grund av försäkring för förlust av fartyg eller annan tillgång för stadigvarande bruk i rörelsen.

Att i fall som avses i denna punkt särskilt förfarande kan ifrågakomma beträffande erläggande av provisoriskt påförd skatt framgår av 22 §.

Kungl. Maj:ts proposition nr 287.

6. Beträffande det i 19 § avsedda fallet kommer vad i punkt 5 här ovan anförts att i tillämpliga delar äga motsvarande tillämpning.

7. Exempel på tillämpning av 18, 19 och 21 §§.

a) Ett rederi har den 1 november 1941 för 900,000 kronor sålt ett ointecknat fartyg, då bokfört till 500,000 kronor men i beskattningsavseende nedskrivet till 400,000 kronor (som tillika var fartygets saluvärde vid utgången av augusti 1939). Köpeskillingen, 900,000 kronor, insättes i sin helhet å vederbörligt konto i riksbanken.

I inkomsten för beskattningsåret ingår vinsten 900,000 — 400,000 =

500,000 kronor. Förhållandena i övrigt antagas vara sådana, att rederiets beskattningsbara merinkomst överstiger 500,000 kronor. Rederiet kan då efter yrkande erhålla provisorisk påföring av så stor skatt, som belöper å skillnaden mellan 900,000 och 400,000 kronor, d. v. s. å 500,000 kronor.

Ett senare beskattningsår inköper rederiet ett nytt fartyg för 900,000 kronor och uttager då mot ställande av säkerhet för skatten hela det i riksbanken insatta beloppet. Det antages, att å detta fartyg avskrivning sker med

500.000 kronor samt att överprisavdrag skulle kunna medgivas med 200,000 kronor. Det belopp, varmed den provisoriskt påförda skatten skulle hava minskats, örn den beskattningsbara merinkomsten för år 1941 varit 200,000 kronor mindre, restitueras.

Det antages vidare, att vid tidpunkt, som sedermera fastställes, fartygets värde nedgått med ytterligare 150,000 kronor, för vilka värdeminskningsavdrag vid taxering till krigskonjunkturskatt ännu ej medgivits. Restitution medgives då med det belopp, varmed den provisoriskt påförda skatten skulle hava minskats, om den beskattningsbara merinkomsten för beskattningsåret 1941 varit ytterligare 150,000 kronor mindre.

Sammanlagt har alltså skatterestitution i två repriser beviljats för skatt belöpande på 350,000 kronor. Återstående skatt blir definitiv.

b) Förhållandena äro desamma som i exempel a) med den skillnad att rederiets beskattningsbara merinkomst antages uppgå till allenast 300,000 kronor. Rederiet insätter dock i riksbanken hela köpeskillingen 900,000 kronor.

Provisorisk skattepåföring kan då ske allenast å ett belopp av 300,000 kronor.

Restitution kan emellertid vid första restitutionstillfället ske på samma sätt som i exempel a), d. v. s. med skatt å ett belopp av 200,000 kronor.

Vid andra restitutionstillfället får däremot restitution ske allenast å ett belopp av 100,000 kronor, enär provisorisk skatt påförts allenast för 300,000 kronor. I detta fall blir emellertid sålunda hela skatten för beskattningsåret 1941 restituerad.

c) Förhållandena äro desamma som i exempel a) men med den olikhet att rederiet antages av köpeskillingen i riksbanken insätta endast 600,000 kronor och att för inköp av det nya fartyget disponeras, jämte det i riksbanken insalta beloppet, 300,000 kronor andra medel.

Provisorisk skall påföres då endast för ett belopp av 600,000 — 400,000 =

200.000 kronor.

46 Kungl. Maj.ts proposition nr 287.

Restitution sker vid första restitutionstillfället som i exempel a), d. v. s. beräknad å ett belopp av 200,000 kronor, men ytterligare restitution kan ej ifrågakomma.

d) Förhållandena äro desamma som i exempel a) men med den olikhet att fartyget vid avyttringen var belastat med intecknad gäld å 300,000 kronor. Rederiet insätter därför i riksbanken endast 900,000 — 300,000 = 600,000 kronor.

Provisorisk skatt påföres emellertid som i exempel a) för ett belopp av

500.000 kronor.

När det nya fartyget inköpes, disponeras för ändamålet de 600,000 kronor, som innestå i riksbanken, samt 300,000 kronor andra medel.

Restitution medgives som i exempel a).

e) Förhållandena äro desamma som i exempel a) men med den olikhet att fartygets värde vid utgången av augusti 1939 visas hava utgjort 550,000 kronor. Eftersom beloppet 150,000 kronor innefattar framtagande av en dold förkrigsreserv, skall det ej ingå i den beskattningsbara merinkomsten (se 4 § l mom. första stycket). Det antages dock, att hela det vid försäljningen erhållna beloppet 900,000 kronor insättes i riksbanken.

I den beskattningsbara merinkomsten ingår vinsten i detta fall med endast

350.000 kronor.

Provisorisk skatt påföres för ett belopp av 350,000 kronor.

Restitution sker emellertid såsom i exempel a). Olikheten med nämnda exempel beträffande restitutionen inträder först örn fartyget nedgår i värde under 550,000 kronor. Enligt exempel a) skulle nämligen, om fartyget i motsvarande mån nedgått i värde, restitution kunnat ske å ett sammanlagt belopp av 500,000 kronor, medan i nu föreliggande exempel restitution kan ske endast å ett belopp av 350,000 kronor.

f) Förhållandena äro desamma som i exempel a) i avseende å försäljning av fartyg och provisorisk skattepåföring.

Emellertid antages, att rederiet av det i riksbanken insatta beloppet,

900.000 kronor, ett senare beskattningsår disponerar endast 400,000 kronor till inköp av nytt fartyg, å vilket överprisavdrag skulle kunnat medgivas med

100.000 kronor. Det belopp, varmed den provisoriskt påförda skatten skulle hava minskats, om den beskattningsbara merinkomsten varit 100,000 kronor mindre, restitueras.

Det antages vidare, att vid tidpunkt, som sedermera fastställes, fartygets värde nedgått med ytterligare 150,000 kronor. Restitution medgives då med det belopp, varmed den provisoriskt påförda skatten skulle hava minskats, om den beskattningsbara merinkomsten för år 1941 varit ytterligare 150,000 kronor mindre.

Återstående skatt blir definitiv.

g) Förhållandena äro desamma som i exempel a) i avseende å försäljning av fartyg och provisorisk skattepåföring.

Det antages emellertid att det nyförvärvade fartyget betingar ett pris av

1.800.000 kronor, varav 900,000 kronor uttagas från riksbanken och lika

Kungl. Maj-.ts proposition nr 287.

stort belopp disponeras av andra medel. Det antages vidare, att överprisavdrag för beskattningsåret 1942 kunnat medgivas med 400,000 kronor, och att vid tidpunkt, som sedermera fastställes, fartygets värde nedgått med

300.000 kronor under det belopp, som återstod efter överprisavdraget. Eftersom i detta fall köpeskillingen är dubbelt så stor som försäljningssumman för det gamla fartyget och blott hälften av köpeskillingen uttagits från riksbanken, medan hälften av fartyget förvärvats för andra medel, beräknas restitution som i exempel a), d. v. s. vid vartdera tillfället med hälften av det belopp, som belöper å fartyget i dess helhet.

För den hälft av värdeminskningsbeloppen, för vilken restitution ej på nu angiven grund medgivits, kan, när det nya fartyget inköpts, örn inkomsten för det då ifrågavarande beskattningsåret därtill förslår, erhållas omedelbart överprisavdrag med 200,000 kronor och provisorisk skattepåföring intill

150.000 kronor, varå restitution vid den senare tidpunkten kan beviljas.

h) Rederiet insätter av andra medel än sådana, som erhållas vid avyttring eller förlust av fartyg, i riksbanken 900,000 kronor, vilket belopp förutsättes ej överstiga den vid inkomstuppskattningen enligt denna förordning beräknade inkomsten för beskattningsåret. Provisorisk skattepåföring kan jämlikt 19 § ske för hälften av detta belopp eller 450,000 kronor.

Nytt fartyg anskaffas enligt samma antagande som i exempel a) och värdeminskningen försiggår även såsom där antagits. Restitution medgives då såsom i exempel a).

8. Beträffande de fall, som avses i punkterna 2 samt 4—7 här ovan, märkes, att förmån som där sagts ej må medgivas, där tillgång överförts mellan fysiska eller juridiska personer, mellan vilka intressegemenskap råder, under sådana förhållanden att det kan antagas, att transaktionen skett för att komma i åtnjutande av särskild förmån i beskattningshänseende.

48 Kungl. Maj:ts proposition nr 287.

Förslag

till

Förordning

med särskilda bestämmelser beträffande taxering för inkomst år 1943 av ersättning på grund av försäkring för förlust av fartyg eller köpeskilling vid avyttring av fartyg.

Härigenom förordnas, att vad i förordningen den 30 maj 1941, nr 360, med särskilda bestämmelser beträffande taxering för inkomst under vissa år av ersättning på grund av försäkring för förlust av fartyg eller köpeskilling vid avyttring av fartyg stadgats beträffande fartyg, som förlorats under beskattningsår för vilket taxering ägt rum år 1940 eller skulle äga rum något av åren 1941 eller 1942, samt beträffande fartyg, som avyttrats under något av de beskattningsår, för vilka taxering skulle äga rum år 1941 eller år 1942, skall äga tillämpning även för det fall att förlusten timat eller avyttringen ägt rum under beskattningsår, för vilket taxering skall äga rum år 1943.

C

Kungl. Maj.ts proposition nr 287.

49 Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Majit Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 15 maj ■ 1942.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden

Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Sköld, Eriksson,

Bergquist, Bagge, Domö, Rosander, Gjöres, Ewerlöf.

Chefen för finansdepartementet, statsrådet Wigforss, anför:

Sedan jag åt kammarrättsråden juris doktorn Carl W. U. Kuylenstierna och Eric Rosenqvist uppdragit att inom finansdepartementets skatteberedning utarbeta förslag till krigskonjunkturskatt för år 1942, ha dessa till mig överlämnat en den 17 mars 1942 dagtecknad promemoria i ämnet jämte författningsförslag. Promemorian torde få såsom bilaga A fogas vid statsrådsprotokollet.

Efter remiss ha yttranden över skatteberedningens förslag avgivits av kammarrätten, riksräkenskapsverket, kommerskollegium (med överlämnande av yttranden från Sveriges industriförbund, Sveriges köpmannaförbund, Sveriges grossistförbund, kooperativa förbundet, Sveriges redareförening, Stockholms handelskammare, Skånes handelskammare och handelskammaren i Göteborg), bank- och fondinspektionen (med överlämnande av yttrande från svenska bankföreningen), lantbruksstyrelsen (med överlämnande av yttrande från Sveriges lantbruksförbund), fullmäktige i riksbanken, statens priskontrollnåmnd, Överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Östergötlands, Malmöhus, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs, Västmanlands, Gävleborgs och Norrbottens län samt mellankommunala prövningsnåmnden. I vissa näringsorganisationers yttranden har åberopats ett yttrande som avgivits av delegerade utsedda av Sveriges industriförbund, Stockholms handelskammare och svenska bankföreningen.

Under utredningsarbetet ha särskilda framställningar ingivits från vissa handelskammare och andra sammanslutningar.

I detta sammanhang torde jag jämväl få nämna, att statens industrikommission, statens bränslekommission och statens priskontrollnämnd i skrivelse till Kungl. Maj:t den 20 februari 1942 gjort framställning rörande krigskonjunklurbeskattning för inkomst av skogsbruk. Skrivelsen torde få såsom bilaga B lögås vid statsrådsprotokollet. Efter särskild remiss lia yttranden över nämnda framställning avgivits av kammarrätten, den centrala krigskonjunkturskattenåmnden samt länsstyrelserna i Stockholms och örebro län. För att vara tillgänglig vid besvarandet av remissen å skatteberedningens förslag har framställningen jämväl tillställts de övriga myndigheter och organisationer, till vilka skatteberedningens förslag remitterats.

Bihang till riksdagens protokoll 19h2. 1 sami. Nr 287.

50 Kungl. Maj:ts proposition nr 287.

Jag torde böra erinra, att krigskonjunkturskatt utgått för åren 1940 och 1941. Genom proposition den 1 augusti 1940, nr 2, föreläde Kungl. Maj:t riksdagen förslag till förordning om krigskonjunkturskatt för år 1940 m. m. Förslaget blev i huvudsak bifallet av riksdagen, och den 19 augusti 1940 utfärdades i överensstämmelse med riksdagens beslut förordning om krigskonjunkturskatt för år 1940 (SFS 1940 nr 764). Vidare föreläde Kungl. Maj:t riksdagen genom proposition den 7 mars 1941, nr 173, förslag till förordning örn krigskonjunkturskatt för år 1941, m. m. Även detta förslag bifölls i huvudsak av riksdagen, och den 30 maj 1941 utfärdades i överensstämmelse med riksdagens beslut förordning om krigskonjunkturskatt för år 1941 (SFS 1941 nr 359). Samma dag utfärdades dels förordning med särskilda bestämmelser beträffande taxering för inkomst under vissa år av ersättning på grund av försäkring för förlust av fartyg eller köpeskilling vid avyttring av tartyg, dels kungörelse angående fastställelse av vissa formulär till blanketter för deklaration till ledning för taxering till krigskonjunkturskatt år 1941 m. m. (SFS 1941 nr 360 och 361), varjämte i brev till statskontoret (SFS 1941 nr 362) fastställdes även vissa andra formulär för taxering till krigskonjunkturskatt. Vidare utfärdades dels den 28 juni 1941 kungörelse med vissa tilllämpningsföreskrifter till förordningen den 30 maj 1941 om krigskonjunkturskatt för år 1941 dels den 4 juli 1941 kungörelse med föreskrifter rörande provisorisk påföring av krigskonjunkturskatt för år 1941, m. m. (SFS 1941 nr 551 och 651).

I det följande kommer jag att endast i korthet redogöra för innehållet i det i skatteberedningens promemoria framlagda förslaget och motiven för detta. 1 övrigt tillåter jag mig i sådant avseende hänvisa till promemorian. Vid redogörelsen komma huvudsakligen att beröras sådana punkter, i vilka ändring föreslagits i förhållande till förordningen om krigskonjunkturskatt för år 1941.

Allmän motivering.

Skatteberedningens förslag bygger i huvudsak på samma principer som förordningen om krigskonjunkturskatt för år 1941. Sålunda föreslås att samma inkomstgrupper som enligt nämnda förordning skola inrymmas under beskattningen, och upptagas i väsentliga delar samma regler för inkomstuppskattningen som tidigare med den skillnad som föranledes av att beskattningen avser ett senare år. Samma regler som i 1941 års förordning bibehållas rörande bevisning om i vad mån merinkomst berott på förhållanden som omförmälas i 1 §. Det obligatoriskt skattefria avdraget föreslås liksom föregående år till 3,000 kronor. Vidare upptagas samma regler som i 1941 års förordning rörande beräkning av krigskonjunkturskatten. De fall, där provisorisk påföring av krigskonjunkturskatt kan äga rum, äro också desamma som föregående år. Emellertid upptager förslaget även en del nya bestämmelser, vilka tillika innebära lättnader i beskattningen i jämförelse med föregående års förordning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 287.

51 Sålunda föreslås bland annat, att vid merinkomstens beräkning hänsyn skall tagas till den höjning av allmänna prisnivån, som ägt rum från utgången av augusti 1939 till beskattningsårets slut. Huvudstadgandet härom Ilar upptagits i 3 §, som innehåller de grundläggande bestämmelserna för beskattningen, varjämte särskilda regler meddelats i 4—9 §§ rörande inkomstuppskattningen för de olika inkomstgrupperna. Motiveringen återfinnes å sid. 1—7 i promemorian. I sina huvuddrag innebär förslaget i denna del följande.

Beträffande de inkomstgrupper, för vilka merinkomst beräknas med utgångspunkt från jämförelseinkomst, skall hänsyn till den allmänna prisnivåns höjning enligt huvudregeln tagas på så sätt, att ett s. k. kompensationsavdrag medgives, beräknat till femton procent av den fastställda jämförelseinkomsten. Detta avdrag avses skola innefatta kompensation jämväl för sådan utveckling av den skattskyldiges verksamhet, som varit möjlig även om förhållanden som avses i 1 § ej inträffat, men vars sannolikhet icke kan visas.

I fråga örn rörelse föreslås vissa undantag från den förut omnämnda huvudregeln. Sålunda skall, såvitt den skattskyldige är juridisk person, vilkens jämförelseinkomst är högre än 50,000 kronor, kompensationsavdraget beräknas till femton procent å den del av jämförelseinkomsten, som ej överstiger tolv procent av eget kapital i vederbörande förvärvskälla vid sista förkrigsinkomstårets utgång. För såväl fysisk som juridisk person föreslås därjämte, att kompensationsavdraget skall bestämmas till minst femton procent å den merinkomst av förvärvskällan som med tillämpning av förordningens föreskrifter i övrigt anses bero på förhållanden som avses i 1 §.

I fråga örn jordbruk, annan fastighet samt tantiem och därmed likartad inkomst skall huvudregeln för kompensationsavdragets beräkning gälla. Vad särskilt angår jordbruk må erinras, att enligt 1941 års förordning jämförelseinkomst i vissa fall ej fastställdes, nämligen där den s. k. bruttometoden tilllämpades. Enligt förslaget skall emellertid denna metod utgå och taxering alltid ske enligt den s. k. nettometoden kompletterad med vissa regler om en schablonmässig fördelning av omkostnader på jordbruk och skogsbruk. Jämförelseinkomst skall följaktligen enligt detta förslag alltid fastställas och förutsättning för beräkning av kompensationsavdrag kommer att genomgående vara för handen. Emellertid begränsas beskattningen av jordbruk även på det sättet att sådan merinkomst, som återstår efter avdrag för jämförelseinkomsten, må beskattas endast i den mån den innefattar prisstegring utöver omkostnadsökning. Vid uppskattning härav skall kompensation för höjning av den allmänna prisnivån beräknas till femton procent av den vinst, som skulle lia uppkommit, därest avyttring eller uttag lill egen rörelse av jordbruksprodukter av samma slag som under beskattningsåret ägt rum under förkrigsinkomståren.

Sistnämnda princip föreslås även skola gälla för skogsbruk, för vilken inkomstgrupp någon jämförelseinkomst ej fastslälles.

Vad slutligen angår realisationsvinst, inom vilken inkomstgrupp någon

52 Kungl. Maj:ts proposition nr 287.

jämförelseinkomst ej heller fastställes, föreslås, att kompensationsavdrag skall beräknas till femton procent av den vinst, som enligt bestämmelserna i övrigt anses vara beroende av förhållanden som omförmälas i 1 §.

Beträffande skattskyldigheten (2 §) föreslås den ändring i förhållande till 1941 års förordning, att enskild skattskyldig, för vilken för beskattningsåret fastställes ett till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt taxerat belopp ej överstigande 6,000 kronor, skall befrias från skattskyldighet till krigskonjunkturskatt. I detta sammanhang bör även erinras, att jämförelseinkomsten för fysisk person, såvitt angår inkomst av rörelse och jordbruk, föreslås ej skola bestämmas till lägre belopp än 3,000 kronor. Särskilda stadganden härom ha upptagits i anvisningarna till 4 § respektive 5 §. Motiveringen rörande dessa spörsmål återfinnes å sid. 8 i promemorian.

Vidare föreslås en utvidgning av den enligt 1941 års förordning gällande kvittningsrätten såtillvida, att skattskyldig, som under det beskattningsår taxeringen till krigskonjunkturskatt år 1941 avsåg haft krigskonjunkturskatt underkastad förvärvskälla, som utvisade inkomstminskning, skall äga rätt att under vissa förutsättningar åtnjuta avdrag för sådan inkomstminskning fran merinkomst under beskattningsåret. Stadgande härom upptages i 10 § jämte anvisningar. Beträffande motiveringen hänvisas till sid. 7 och 8 i promemorian.

övriga ändringar, som förslaget innehåller i jämförelse med 1941 års förordning, torde jag få senare behandla i samband med detaljmotiveringen.

Jag övergår nu till att redogöra för de över förslaget avgivna yttrandena och de inkomna framställningarna i vad de innehålla mera allmänna principiella uttalanden rörande ifrågavarande beskattning eller behandla de nyss särskilt omnämnda spörsmålen.

Det må här erinras, att det av delegerade för Sveriges industriförbund m. fl. avgivna yttrandet åberopas av industriförbundet, som dock gör vissa kompletterande uttalanden, Sveriges köpmannaförbund, svenska bankföreningen och Stockholms handelskammare.

Inkomna yttranden och framställningar.

Allmänna synpunkter på krigskonjunkturskatten.

I ett flertal yttranden har upptagits frågan om krigskonjunkturskattens inverkan på näringslivet, därvid även vissa allmänna synpunkter på beskattningen framförts.

Sålunda uttala delegerade för Sveriges industriförbund m. fl., bland annat:

»Krigskonjunkturbeskattningen, sådan denna utformats i förordningarna örn krigskonjunkturskatt för år 1940 och år 1941, har utan tvivel medlort väsentliga olägenheter för landets näringsliv. Denna skatteforms produktionshämmande inverkan är inom många områden, t. ex. inom skogsbruket,

Kungl. Maj:ts proposition nr 2S7.

känd och omvittnad, inom andra åter sannolik, ehuru icke med säkerhet konstaterad. Det har emellertid exempelvis beträffande fiskerinäringen uppgivits, att fiskare med hänsyn till krigskonjunkturheskattningen och i betraktande av de med fisket numera förbundna avsevärda riskerna upphört att fiska, när deras inkomst stigit till sådan höjd, att de nödgats räkna med dylik beskattning. Det är vidare känt, att industriella företag i många fall underlåtit att, sedan viss inkomst uppnåtts eller beräknats uppstå, igångsätta planerad ny eller utvidgad verksamhet med hänsyn till alt den obetydliga del av eventuell merinkomst, som företagen efter krigskonjunkturskattens erläggande få behålla för egen del, icke ansetts stå i rimligt förhållande till de med verksamheten förenade riskerna. Då vinsten för ett företag börjar närma sig den gräns, där krigskonjunkturbeskattning kan ifrågakomma, minskas lätt intresset för företagen att hålla tillbaka utgifterna. I den mån kostnaden får avdragas vid krigskonjunkturskattetaxeringen, blir det i verkligheten det allmänna och icke företaget som bestrider större delen därav, ofta praktiskt taget kostnaden i dess helhet. Onödiga utgifter av detta slag äro ägnade att bidraga till just den inflationsverkan, som man genom bland annat krigskonjunkturbeskattningen söker avvärja, och understundom även att förvärra varubristen och försämra tillgången på för angelägna uppgifter behövlig arbetskraft.

Det torde vara förklarligt, att en beskattningsform med dylika ekonomiska verkningar och allvarliga följder för folkförsörjningen mötes med synnerlig misstro icke blott av näringslivets representanter utan även av andra medborgargrupper. Ofta lärer emellertid hos den enskilde företagaren denna misstro mindre bottna i betänkligheter rörande de allmänna verkningarna av beskattningen än i egen erfarenhet örn de betydande svårigheter, som äro förbundna med tillämpningen av krigskonjunkturskatteförordningens invecklade bestämmelser.

I den promemoria, som låg till grund för krigskonjunkturskatteförordningen för år 1941, anfördes beträffande tillämpningen av 1940 års lagstiftning, att de taxeringstekniska svårigheterna varit betydande och arbetet med taxeringens genomförande på sina båll påfrestande men att från intet båll gjorts gällande, att uppgiften varit oöverkomlig.

I sitt den 21 februari 1941 i anledning av nämnda promemoria avgivna yttrande förklarade delegerade sig sakna anledning betvivla riktigheten av detta omdöme samt yttrade bland annat: 'För de skattskyldiga hava emellertid svårigheterna att rätt tolka bestämmelserna stundom varit synnerligen stora, och tidsödande utredningar hava måst verkställas i samband med upprättandet av deklarationerna samt jämväl i anledning av de erinringar, som framställts från taxeringsmyndigheternas sida. Erfarenheten bar därvid givit vid handen, att sagda myndigheter till följd av stor arbetsbörda och säkerligen även osäkerhet örn tillämpningen av bestämmelserna icke kunnat så noggrant ompröva det framlagda materialet, som skulle varit önskvärt, samt ofta verkställt taxeringarna efter skönsmässiga grunder. En dylik ordning måste betecknas såsom otillfredsställande och icke överensstämmande med ifrågavarande beskattnings syfte. Delegerade hava ansett sig böra framhålla det nu anförda, då det är att förvänta, att svårigheterna för såväl de skattskyldiga som taxeringsmyndigheterna av olika skäl bliva vida större vid 1941 års taxering än föregående år. Med hänsyn till det anförda finna delegerade det vara angeläget, alt de nya bestämmelserna givas en så tydlig avfattning som möjligt, samt att erforderliga anvisningar till ledning vid taxeringen utfärdas i god lid, innan deklarationerna skola avlämnas och taxeringsarbetet påbörjas.’

54 Kungl. Maj:ts proposition nr 2S7-

Våra farhågor att svårigheterna skulle hilva vida större vid 1941 års taxering än vid taxeringen det föregående året hava tyvärr besannats. I motiveringen till det nu föreliggande förslaget har dock utfallet av 1941 års taxering förbigåtts med tystnad.

Genom utförliga bestämmelser har man sökt befordra ett materiellt riktigt resultat vid taxeringen, men dessa bestämmelser äro utomordentligt invecklade och förutsätta att vidlyftiga utredningar förebringas av den skattskyldige, vilka endast kunna verkställas av personal med ingående kunskap ej endast i bokföring utan även i den allmänna skattelagstiftningens oell krigskonjunkturskatteförordningens bestämmelser. En del företag hava väl varit i stånd att anskaffa sådant sakkunnigt biträde och hava därigenom kunnat, ehuru med betydande kostnader, bevaka sin rätt vid taxeringen. Det stora flertalet företag har däremot varit hänvisat till mindre sakkunnig arbetskraft med påföljd att ringa garanti vunnits mot en för hög taxering. Då taxeringens syfte är indragning till det allmänna av den taxerade krigsvinsten i dess helhet, vilket syfte beträffande merinkomst av rörelse även i icke ringa utsträckning praktiskt taget uppnås, torde det vara förklarligt om riskerna för oriktig taxering till krigskonjunkturskatt i än högre grad än vad fallet är beträffande för hög taxering enligt de allmänna skattelagarna skapa en känsla av rättslöshet och godtycke, som väcker ovilja mot denna beskattningsform. Så länge de garantier mot en oskälig taxering, som en hel del av de materiella bestämmelserna i krigskonjunkturskatteförordningen avse att skapa, äro förbehållna allenast sådana skattskyldiga, som hava möjlighet att anskaffa högt kvalificerade biträden för verkställande av de erforderliga utredningarna, lärer denna ovilja icke kunna hävas genom införande av ytterligare för den stora massan av skattskyldiga mer eller mindre värdelösa materiella bestämmelser. Den enda utvägen att råda hot för ifrågavarande missförhållande synes vara att reducera påföljden av bristfälliga utredningar från de skattskyldigas sida till rimliga proportioner.

Det nu föreliggande förslaget innebär ingen som helst förbättring i förevarande hänseende. De däri förekommande stadgandena rörande kompensation för det försämrade penningvärdet, sådana dessa i förslaget utformats, innebära, i motsats till vad förslagsställarna synas anse, varken någon reell lindring av beskattningen eller av bevisskyldigheten utan endast ett ofullständigt skydd mot beskattning av genom höjning av den allmänna prisnivån framkomna fiktiva vinster. De skattskyldigas utrednings- och bevissvårigheter äro enligt förslaget icke mindre än enligt 1941 års förordning och deras ställning i detta hänseende förbättras säkerligen icke genom en del tämligen dunkla uttalanden i motiveringen rörande bevisningens fullgörande.

Såsom skäl för krigskonjunkturskattens bibehållande har anförts, bland annat, att denna beskattning vore ägnad förhindra prisstegring, därvid förhållandena under förra världskriget åberopats. Den numera genomförda priskontrollen i förening med de statliga prisregleringarna lärer emellertid i långt högre grad än krigskonjunkturbeskattningen verka i inflationshindrande riktning. Det har även gjorts gällande, att krigskonjunkturbeskattningen skulle främja näringslivets konsolidering. Den ordinarie beskattningen är emellertid för närvarande av sådan tyngd, att den utan tvivel utgör tillräcklig anledning för företagen att vidtaga erforderliga konsolideringsåtgärder, i den mån de allmänna skattelagarna uppmuntra till sådana åtgärder. Vill man ytterligare främja konsolideringssträvandena, synes detta böra ske genom för vinnande av detta syfte lämpliga ändringar i de all-

Kungl. Maj:ts proposition nr 2S7.

manna skattelagarna. Krigskonjunkturbeskattningen torde med sin nuvarande utformning och höjd mera fresta till onödiga utgifter än till konsolidering.

Krigskonjunkturskattens statsfinansiella betydelse synes i förhållande till de med denna beskattningsform förenade olägenheterna vara tämligen ringa. Visserligen har enligt den officiella statistiken 'Skattetaxeringarna år 1941 II’ den på grundval av 1941 års taxering debiterade krigskonjunkturskatten uppgått till 49,582,522 kronor, men därav har provisoriskt påförts icke mindre än 24,082,422 kronor. Antalet skattskyldiga utgjorde 8,763. Enligt vad vi inhämtat utgör antalet hos kungl, kammarrätten anförda besvär över dessa taxeringar 2,440. Man får sannolikt räkna med betydande restitutioner även av de skattebelopp, som icke påförts provisoriskt. Toge man hänsyn allenast till de konstaterade verkningarna i samhällsekonomiskt och företagsekonomiskt avseende av krigskonjunkturbeskattningen samt till de uppenbara svårigheterna att verkställa en riktig taxering till sådan skatt och de därav föranledda kostnaderna, måste man enligt vår mening komma till det resultatet, att det ur såväl det allmännas som näringslivets synpunkt vore bäst, örn denna skatteform slopades.

Onekligen tala dock vissa skäl av psykologisk natur för bibehållande av en modifierad krigsvinstbeskattning. Trots de priskontrollerande åtgärderna förekommer alltjämt att de rådande utomordentliga förhållandena kunna utnyttjas för förvärvande av oförtjänta vinster genom betingande av oskäliga priser eller andra liknande åtgärder, örn ock i väsentligt mindre omfattning än under förra världskriget. Möjlighet synes böra hållas öppen att till det allmänna indraga dylika vinster. Med hänsyn till de påfrestningar, det nuvarande läget i olika avseenden medför för stora grupper av medborgare, kan det befaras, att ett frånträdande av denna principiella ståndpunkt komme att väcka missnöje, förorsaka oenighet samt minska befolkningens psykiska motståndskraft mot nuvarande och befarade ytterligare påfrestningar. Då vi, trots de påtalade betydande olägenheterna i ekonomiskt avseende, icke minst för det allmänna, anse oss icke böra avstyrka en fortsatt krigskonjunkturbeskattning, grundas vårt ställningstagande således därpå, att det fullständiga upphävandet av denna beskattning skulle kunna äventyra under nuvarande förhållanden än mer betydande värden av icke ekonomisk natur. Vi vilja emellertid understryka, att dessa värden jämväl löpa risk att gå förlorade, om lagstiftningen utformas så, att de med beskattningen avsedda indragningsåtgärderna godtyckligt drabba även till krigsvinster icke hänförliga inkomster och därmed skapa en utbredd känsla av rättslöshet.

Det föreliggande förslaget kan lika litet som de båda föregående förordningarna anses fylla rimliga krav på rättssäkerhet i förevarande hänseende. En grundlig omarbetning av förslaget i syfte att tillgodose dessa krav samt mildra beskattningens produktionshämmande verkningar bör enligt vår mening vara ett ofrånkomligt villkor för denna beskattningsforms bibehållande.

Dessa syften torde endast kunna uppnås genom omarbetning av skatteskalorna och bestämmelserna rörande bevisbördans fördelning.»

'bill sistnämnda spörsmål återkommer jag i det följande.

Väsentligen samma synpunkter som de delegerade uttalat framföras av handelskammaren i Göteborg, som, bland annat, säger sig lia kommit till den bestämda uppfattningen, att den bästa lösningen för att råda bot på de nied krigskonjunkturskatten förenade missförhållandena vore att denna skatt helt avskaffades. Därest ett slopande av krigskonjunkturskatten icke anses genomförbart, är det enligt handelskammarens mening angeläget att man

56 Kungl. Maj:ts proposition nr 287.

inriktar sig på att med andra medel i största möjliga utsträckning undanröja skattens skadliga verkningar. I detta sammanhang anför handelskammaren, bland annat:

»Då ett väsentligt syfte med krigskonjunkturskatten torde få anses vara att förhindra att krigskonjunkturbetonade vinster erhålla sådan användning att inflationsartade verkningar därav uppstå, synes böra övervägas, huruvida icke samma syfte skulle kunna nås genom att på något sätt binda eller ’frysa in krigskonjunkturvinster i stället för att krigskonjunkturbeskatta desamma. Sålunda skulle skattefrihet kunna tänkas för mervinster, som fonderades på sådant sätt att de under vissa år icke kunde av företaget disponeras utan skattemyndigheternas tillstånd, t. ex. i form av bundna, icke belåningsbara

!försvarslån’ till staten.---Enligt 1941 års krigskonjunkturskatteför-

ordning beräknas skatten med utgångspunkt från endast ett års, beskattningsårets, ekonomiska resultat jämfört med jämförelseinkomsten. Ehuru en viss utjämning mellan goda och dåliga årsresultat numera torde kunna äga rum genom avsättning till kostnadsutjämningsfond enligt 16 § och provisorisk påföring av skatt enligt samma paragraf, äro de möjligheter som bär föreligga att erhålla en rättvisare beskattning enligt handelskammarens uppfattning icke tillräckliga. Ett för skattebetalarna rimligare resultat skulle, såvitt handelskammaren kan finna, uppnås om skatten beräknas å rörelsens resultat i genomsnitt under ett flertal år, exempelvis tre år. Då 1939 års inkomst ju endast kan vara krigskonjunkturbetonad i vad avser inkomster under en mindre del av året, synes dock vid taxeringen år 1942 hänsyn endast böra tagas till rörelsens vinst under åren 1940 och 1941. Vid taxeringen år 1943 skulle däremot såsom beskattningsbar inkomst tagas genomsnittet av inkomsterna under åren 1940, 1941 och 1942.»

Till samma mening som handelskammaren i Göteborg ha flera andra handelskammare anslutit sig i framställningar, som ingivits under utredningsarbetet, ävensom Sveriges redareförening i det avgivna remissyttrandet.

Ur yttrandena må i övrigt i detta sammanhang återgivas följande.

Sveriges grossistförbund anför, bland annat:

»Erfarenheterna under det senaste året ha bekräftat, att krigskonjunkturskatten drabbat landets rörelseidkare synnerligen ojämnt. Orsaken härtill har i främsta rummet varit den, att detaljerade anvisningar icke lämnats — och kanske i vissa fall på grund av de många olika faktorer, som kunna inverka på bedömandet av en viss fråga, ej heller kunnat lämnas — till ledning för deklarationen och taxeringsarbetet. — —- -—• Ojämnheter i beskattningen torde aldrig helt kunna undvikas vid en beskattningsform av den karaktär, som givits krigskonjunkturskatten. Det är oss emellertid angeläget att särskilt understryka de skattskyldigas krav på klara och entydiga lagbestämmelser, anvisningar och deklarationsformulär.»

Sveriges redareförening hyser den uppfattningen, att ett upphävande av krigskonjunkturskatten i längden skulle tillföra statskassan större skattebelopp därigenom att ökade möjligheter till konsolidering och utveckling bereddes företagen. Som det nu är hade skatten i stället i stor utsträckning kommit att verka hämmande på företagsamheten.

Kommerskollegium finner de av delegerade för Sveriges industriförbund m. fl. framförda betänkligheterna vara så allvarliga, att det bör tagas under

Kungl. Majds proposition nr 287.

övervägande att göra väsentliga modifikationer uti krigskonjunkturbeskattningen, samt fortsätter:

»En möjlighet härvidlag föreligger genom mera individuella lindringar eller befrielser —- ett system som ju hittills i enstaka undantagsfall kommit i tillämpning. Men man kan icke blunda för, att genom en dylik individuell prövning av enstaka speciella fall man icke undanröjer de olägenheter ur psykologisk synpunkt, som onekligen liro förbundna med denna beskattningsform. Emellertid lär man icke kunna neka till, alt starka skäl föreligga att vid beskattningen särliålla direkta 'krigsvinster’, men det bör dock vid skatteskalornas avvägning tas i betraktande, att det allmänna skattetrycket både i vad avser den statliga inkomst- och förmögenhetsbeskattningen och även den kommunala beskattningen nu nått en sådan höjd, att i händelse beskattningen av krigsvinsterna icke skall bli av rent konfiskatorisk natur något utrymme för en starkare skattebelastning knappast är förhanden.»

Bank- och fondinspektionen yttrar, bland annat:

»I det nu föreliggande förslaget har man sökt att i viss mån avhjälpa olägenheter, som varit förknippade med de för de närmast föregående åren gällande författningarna i ämnet. I olika hänseenden har visserligen därvid ett steg tagits i rätt riktning, men bestämmelserna äro alltjämt ofta så vagt hållna och så svårförståeliga för gemene man, att de vid tillämpningen lämna rum för subjektiv tolkning i stor utsträckning. I motiveringen till förslaget framskymtar också i olika sammanhang, att man förutsatt, att beskattningsmyndigheterna icke skola giva bestämmelserna en alltför sträng tolkning. Att en skattelagstiftning med så djupt ingripande ekonomisk betydelse för de skattskyldiga som den nu förevarande är så utformad, kan icke betecknas såsom tillfredsställande. Det ligger därför vikt uppå, att beskattningsreglerna givas en sådan avfattning, att så litet utrymme som möjligt lämnas åt subjektiva och skönsmässiga tolkningar vid deras tillämpning.»

Kammarrätten uppehåller sig vid de svårigheter som sammanhänga med taxering till krigskonjunkturskatt och säger sig hysa starka betänkligheter beträffande utvecklingen på ifrågavarande område. Sålunda anföres:

»Det system, som legat till grund för taxering till krigskonjunkturskatt för åren 1940 och 1941 och i förslaget om förordning till krigskonjunkturskatt för år 1942 ytterligare utbyggts, avser visserligen att i högsta möjliga grad åstadkomma rättvisa och likformighet vid beskattningen, men det efter åtskilliga räkneoperationer erhållna resultatet blir enligt vad erfarenheten visar ingalunda alltid det åsyftade. Oftast är väl orsaken, att den skattskyldige icke förmått förebringa erforderlig utredning. Den invecklade lagstiftningen i förening med den starkt begränsade tid, som vanligen står den skattskyldige till buds, torde många gånger medföra, att sådan utredning icke kan förebringas hos prövningsnämnden. Bland annat nämnda förhållanden torde hava medfört en hög besvärsfrekvens i kammarrätten. Medan hela antalet till krigskonjunkturskatt år 1941 skattskyldiga personer uppgick till 8,763, hava icke mindre än 2,440 besvär över taxering till sådan skatt anförts hos kammarrätten. I anslutning till vad nu framhållits vill kammarrätten ifrågasätta örn icke sedan ytterligare praktiska erfarenheter vunnits på området, möjligheterna av en förenkling av reglerna för krigskonjunkturbeskattningen böra övervägas.»

I vissa yttranden, bland annat av delegerade för Sveriges industriförbund m. fl. samt bank- och fondinspektionen, lia påtalats de olägenheter, som för-

58 Kungl. Maj:ts proposition nr 287.

anledas av att reglerna rörande krigskon junk turbeskattning för inkomst under ett beskattningsår bliva fastslagna först avsevärd tid efter beskattningsårets utgång. I detta sammanhang yttrar bank- och fondinspektionen:

»Enär man lärer nödgas utgå från, att krigskonjunkturskatt kommer att uttagas under år 1943 för inkomster under år 1942, vill inspektionen ifrågasätta, huruvida icke reglerna för denna beskattning kunde givas redan under innevarande år antingen på så sätt, att den förordning örn krigskonjunkturskatt, vartill förslag nu föreligger, göres gällande även för 1943 års beskattning med de ändringar och tillägg, som därav skulle föranledas, eller ock att förslag till ny förordning om krigskonjunkturskatt blir förelagd riksdagen före innevarande års utgång.»

Beskattning av inkomst av skogsbruk.

I detta sammanhang torde lämpligen böra lämnas redogörelse för den fråga om beskattning av inkomst av skogsbruk, som framförts i den av industrikommissionen m. fl. ingivna framställningen. Angående det närmare innehållet i denna får jag hänvisa till bilaga B.

I framställningen har bland annat framhållits, att krigskonjunkturskatten sådan den utformats i 1941 års förordning ej kunnat undgå att verka återhållande på skogsägarnas benägenhet att frivilligt avverka tillräckliga kvantiteter. I syfte att stimulera till avverkningar föreslås därför, att från krigskonjunkturskatt skola undantagas avverkningar i den mån dessa avse mer än ett års avkastning, schablonmässigt beräknad med utgångspunkt från fastighetstaxeringens uppgifter. Detta förslag, som motiverats av andra än rena beskattningssynpunkter, har ej upptagits till prövning i skatteberedningens promemoria. I denna förutsättes alltså beskattningen av skogsbruk skola ske enligt principiellt samma grunder som föregående år.

I de yttranden, i vilka föreliggande fråga behandlats, äro meningarna delade. Av de länsstyrelser, som berört frågan, är det endast länsstyrelsen i Örebro län, som direkt tillstyrkt framställningen, under det att övriga länsstyrelser antingen ställa sig helt avvisande eller förorda en uppmjukning av beskattningen genom sänkning av skatteskalan eller på annat sätt. Centrala krigskonjunkturskattenämnden och vissa näringsorganisationer förorda i första hand, att inkomst av skogsbruk undantages från beskattningen. Kammarrätten kritiserar det i framställningen gjorda förslaget och ifrågasätter en sänkning av skatteskalan som den enklaste lösningen för tillmötesgående av framställningens syfte.

Ur de avgivna yttrandena må här följande återgivas.

Länsstyrelsen i Stockholms län finner de skäl, som föranlett framställningen, vara värda beaktande men anser att de föreslagna åtgärderna skulle vara förknippade med vissa nackdelar, samt anför vidare:

»Så skulle exempelvis den, som gör ett stort skogsuttag, under förutsättning att krigskonjunkturbeskattningen enligt de ifrågasatta reglerna komme att bestå ett antal år, ställas i en gynnad ställning gentemot den, som varje år gör jämna uttag. Att i sådana fall söka beskatta flera års normala avkastning genom att i de enskilda fallen bestämma vad som skall anses utgöra kapital-

Kungl. Maj:ts proposition nr 287.

uttag möter betydande svårigheter. Det torde också böra påpekas, att en skogsägare, som med vinst försäljer en fastighet, vilken han innehaft mindre tid än 10 år, i förekommande fall beskattas till krigskonjunklurskatt enligt reglerna för beskattning av realisationsvinst, även i den mån vinsten hänför sig till stegring av skogskapitalets värde. Med avseende å de sålunda påpekade olägenheterna synes det länsstyrelsen angeläget att andra utvägar prövas för tillgodoseende av framställningens syfte. Därvid synes en omläggning av skatteskalan innebära en framkomlig väg. Därest en sådan åtgärd icke kan komma att omfatta krigskonjunkturskatten i dess helhet — vissa skäl tala onekligen för en sådan reform — synes i allt fall möjligt att beträffande inkomst av skogsbruk redan i år tillämpa en skatteskala, som —- eventuellt i förening med bestämmelser om maximering av skattetrycket eller någon annan slags skattespärr — medför den önskvärda lättnaden i beskattningen för ifrågavarande slag av inkomst.»

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län anser den föreslagna begränsningen i krigskonjunkturskattetaxering av inkomst genom avverkning icke stå i överensstämmelse med gällande metod för uttagande av vinstbeskattning å sparad avverkning. Detta utesluter måhända dock ej att försörjningsläget gör extraordinär behandling av denna fråga önskvärd och att en lösning på sätt i framställningen föreslagits därför bör närmare övervägas.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län yttrar, bland annat, att även om kommissionernas förslag av teoretiska skäl kanske borde kompletteras med bestämmelser örn att endast verkliga uttag ur virkeskapitalet undantoges från beskattningen, så vore fara värt, att sådana bestämmelser skulle bereda svårigheter i den praktiska tillämpningen, vadan det syntes tillrådligt att avstå från dem. Det avgörande skälet för ett bifall till kommissionernas framställning vore det allvarliga läget beträffande bränsle samt råvara för trävaruindustrierna. Krigskonjunkturskatten hade i denna punkt tydligt visat sin skadliga inverkan på produktionsapparaten och borde därför, om den bibehölles, uppmjukas.

Länsstyrelsen i Västmanlands län säger sig från sakkunnigt båll lia inhämtat, att man ännu så länge knappast kunde tala örn att något uttag av skogskapitalet ägt rum, vadan behov för närvarande icke kunde anses föreligga av en lagstiftning sådan som den i framställningen ifrågasatta, samt anför vidare:

»Vederbörande myndigheter bade vid planläggning av avverkningarna hittills icke behövt gå utöver vad som vore förenligt med god skogsvård.

Romme emellertid lagstiftning till stånd i angivet syfte, synes den föreslagna formen för bestämmandet av huru stor del av avverkning, som må anses utgöra kapitaluttag, vara mindre lämplig.

Ett utnyttjande på sätt föreslagits av siffror från fastighetstaxeringen skulle alltför ofta kunna komma att lämna materiellt oriktiga resultat. Den enda hållbara grunden för fastställande av huruvida uttag av skogskapital ägt rum synes vara en utredning från vederbörande skogsägare, däri denne visade att lian på grund av rådande tvångsläge måst vid sina avverkningar frångå principerna för en god skogsvård, en rätt betungande skyldighet alltså.

Länsstyrelsen vill framkasta den tanken örn icke lättnad, som må anses lämplig att bereda skogsägarne ifråga örn krigskonjunkturbeskaltningen,

60 Kungl. Maj:ts proposition nr 2S7.

skulle enklast kunna genomföras genom jämkning nedåt av skatleproeenten beträffande inkomst av skogsbruk.»

Länsstyrelsen i Gävleborgs län framhåller att det torde bliva mycket svårt att uppställa regler på sätt i framställningen åsyftas, vilka bliva möjliga att tillämpa i praktiken, då det skulle vara synnerligen vanskligt att avgöra, när uttaget är att helt eller delvis betrakta som kapitaluttag.

Länsstyrelsen i Norrbottens län finner sig icke kunna biträda framställningen samt anför:

»Länsstyrelsen hyser nämligen den uppfattningen att det inom skatteberedningen framlagda förslaget i vad avser krigskonjunkturbeskattning av skogsbruk, vilket förslag dock icke kan av länsstyrelsen till sina verkningar nu närmare bedömas, då det förutsätter fastställande framdeles av vissa procentsatser å bruttointäkterna, motsvarande prisstegring utöver omkostnadsökning, icke kommer att verka så återhållande på skogsägarnas benägenhet att frivilligt avverka för landet erforderliga virkeskvantiteter, att skäl finnas att i den stora omfattning, som framställningen innebär, begränsa beskattningen av till inkomst av skogsbruk hänförlig inkomstökning.»

Centrala krigskonjunkturskattenämnden, inom vilken skiljaktiga meningar uttalats, hemställer, att vid behandling av framställningen måtte tagas under övervägande att merinkomst av skogsbruk befrias från krigskonjunkturskatt, eller, därest tillräckliga skäl ej skulle anses föreligga för en sådan åtgärd, att framställningen måtte bifallas. Nämnden anför:

»Det konstateras i framställningen, att totala avverkningsbehovet under innevarande år kan beräknas överstiga fjolårets avverkning med omkring 20 procent men att enligt vad redan nu är tydligt det kommer att bliva mycket svårt att tillgodose detta avverkningsbehov. Detta gäller främst behovet av brännved för landets bränsleförsörjning ävensom skogsindustriens behov av massaved för den i nuvarande läge särskilt betydelsefulla tillverkningen av fodermedel och sprit för inhemsk förbrukning samt av massa för den begränsade export, som ännu kan upprätthållas. Behovet av massavedsavverkningar är så mycket mera betydelsefullt, som tillgängliga lagerkvantiteter redan nu äro mindre än vad som beräknas erforderligt. Kommissionerna finna, att svårigheterna i år att få fram tillräckliga avverkningskvantiteter till väsentlig del måste förås tillbaka på farhågor hos skogsägarna att bliva ålagda krigskonjunkturskatt för sin inkomst av skogsbruk och en därav betingad obenägenhet för skogsavverkningar.

Nämnden kan visserligen icke med stöd av egen erfarenhet bedöma, huruvida dessa grundförutsättningar för kommissionernas framställning äro ovedersägliga. Men kommissionernas egna uttalanden härutinnan i förening med de skäl, de anföra för sin uppfattning, synas nämnden utgöra ett auktoritativt och fullt övertygande belägg för att så är fallet. Vid sin granskning av framställningen anser nämnden sig därför berättigad utgå från både att allvarlig fara föreligger för att de för landets försörjning med brännved och industriell råvara nödvändiga avverkningskvantiteterna icke komma att framställas, och att detta i betydande utsträckning måste tillskrivas krigskonjunkturbeskattningens hämmande inverkan på skogsägarnas produktionsintresse.

Från denna utgångspunkt synes det nämnden uppenbart, att de nuvarande reglerna för krigskonjunkturbeskattning av inkomst av skogsbruk icke kunna bibehållas. I fråga om vilka ändringar som böra vidtagas för att avlägsna sådana skadeverkningar, som de nuvarande bestämmelserna föra med sig.

Kungl. Maj-.ts proposition nr 287.

har nämnden övervägt olika alternativ. I första liand har nämnden därvid i likhet med kommissionerna utgått från, att skattskyldighet för prisstegringsvinster på skogsbruk i princip bör bibehållas och att det avsedda syftet alltså måste tillgodoses genom en eller annan form av modifikationer i beskattningssystemet. Mot det av kommissionerna framlagda förslaget kunna i och för sig vägande invändningar riktas på den grund, att dess tillämpning måste komma att drabba de skattskyldiga mycket ojämnt. Bl. a. måste detta bliva fallet därför att det, särskilt bland de mindre skogsägarna, är vanligt att ej avverka skog årligen utan med två eller flera års mellanrum. Den skogsägare, som på detta sätt hopsparat flera års avkastning och därmed blir ; tillfälle att utnyttja krigskonjunkturen, kommer i väsentligt gynnsammare ställning än den, som årligen uttagit den normala årsavkastningen. Vidare skulle den föreslagna schablonmässiga metoden för beräkning av .skogens normala årsavkastning medföra, att de fastighetsägare, vilkas fastighetstaxering grundar sig på rätt uppskattade värdefaktorer, skulle drabbas hårdare av beskattningen än de fastighetsägare, vilkas taxering grundar sig på för låga värdefaktorer, och en dylik ojämnhet i fastighetstaxeringarna torde få anses vara en tämligen vanlig företeelse. Dessa och andra brister hos förslaget synas dock vara av väsentligt mindre betydelse ur samhällssynpunkt än den förmånliga verkan i förhållande till nu gällande regler, som de föreslagna modifikationerna torde få antagas medföra på skogsägarnas produktionsintresse.

Nämnden vill emellertid ifrågasätta, huruvida man bör obetingat bibehålla den angivna utgångspunkten, att inkomst av skogsbruk i princip skall drabbas av krigskonjunkturskatt. Mot bakgrunden av det utomordentligt vitala intresse för hela folkförsörjningen, som en tillräcklig skogsavverkning innebär, och den risk för tillgodoseendet av detta intresse, som krigskonjunkturbeskattningen obestridligen visat sig medföra, synes snarare böra övervägas ett avskaffande av all krigskonjunkturbeskattning på skogsbruk. Man bör enligt nämndens uppfattning underlåta en sådan åtgärd endast örn mycket starka skäl skulle kunna anföras däremot. Det måste antingen kunna visas, att den principiella skattskyldigheten kan underkastas sådana modifikationer. som praktiskt taget ovedersägligt undanröja beskattningens ogynnsamma inflytande på viljan att göra tillräckliga skogsavverkningar. Eller också måste det ådagaläggas, att de samhällsintressen, som tala emot ett fullständigt undanröjande av krigskonjunkturbeskattningen av skogsbruk, väga tyngre än den med dylik beskattning förenade risken av ett produktionshämmande inflytande på avverkningarna. Nämnden finner sig icke övertygad örn att någondera av dessa förutsättningar är för handen.

Vad först beträffar nämndens tvekan örn tillräckligheten av de i kommissionernas framställning föreslagna modifikationerna grundar den sig i främsta rummet därpå, att krigskonjunkturbeskattningens ogynnsamma inflytande på produktionsvilligheten säkerligen utövas icke så mycket av en klar föreställning om krigskonjunkturskattens storlek som fastmera redan av ett medvetande örn, att inkomst av skogsbruk överhuvud är underkastad denna bcskattningsform. Detta förhållande bestyrkes av den hittillsvarande utvecklingen med en relativt liten faktisk krigskonjunkturbeskattning av skogsbruket men allvarliga och allmänt spridda farhågor flir en dylik skatt. Krigskonjunkturskattens blotta existens neli icke dess höjd torde alltså i främsta rummet få anses utgöra den psykologiska bakgrunden lill skogsägarnas inställning. Det kan liven befaras, att den teoretiska konstruktion, på vilken den föreslagna skattelindringen baseras, skall te sig tämligen oförståelig för den stora grupp av samhällsmedborgare, som del här gäller, och att modifikationerna jämväl för den skull icke skulle fylla syftet att skingra far-

62 Kungl. Maj:ts proposition nr 287.

hågorna för cn ur skogsägarens synpunkt oberättigat hög beskärning. .Slutligen torde den förut omnämnda ojämnheten i undantagsregelns verkningar ytterligare bidraga till att vidmakthålla den osäkerhet och olustkänsla, som följer med beskattningens principiella bibehållande. I detla sistnämnda avseende skall framhållas, att ojämnheten i beskattningen skulle göra sig särskilt markerat gällande vid en jämförelse mellan den, som hopsparat flera års avkastning, ocfi den, som tagit ut avkastningen fortlöpande år från år, örn denne sistnämnde även tidigare gjort alltför stora uttag ur skogen och nu genom produktionsplikten tvingas att fortsätta med överavverkningen. För en sådan skogsägare är den kapitalrealisation, som avverkningen innehär, tydligen väsentligt mera oläglig än för den, som endast realiserar ett tidigare hopsparat skogskapital. Men den förre får erlägga krigskonjunkturskatt för sin överavverkning, under det att den senare går fri.

Örn man härefter undersöker vilka samhällsintressen, som kunna anses tala emot ett upphävande av krigskon.junkturbeskattningen av skogsbruk, synas de kunna vara av tre skilda slag. Man kan tänka sig, att upphävandet motsäges av statsfinansiella skäl, av invändningar ur penning- och prispolitiska synpunkter eller av hänsyn till en skälig avvägning av skattebelastningen mellan olika samhällsgrupper.

För bedömade av frågans statsfinansiella betydelse skall framhållas, att enligt tillgängliga uppgifter angående skattetaxeringarna år 1941 den sammanlagda taxerade merinkomsten detta år uppgått till 147.9 milj. kr., varav på merinkomst av skogsbruk belöpte endast 4.2 milj. kr., fördelat med 1.6 milj. kr. på juridiska och 2.6 milj. kr. på fysiska personer och därmed jämställda. För sistnämnda grupp, som omfattar ett stort antal skattskyldiga, medför 3,000-kronorsavdraget en högst avsevärd reducering vid fastställandet av den totala beskattningsbara merinkomsten, och det kan därför antagas, att den för skogsbruket utgående krigskonjunkturskatten sammanlagt rör sig om ett belopp av endast någonting omkring 1 milj. kr. Det får visserligen förutsättas, att den redan inträdda prisstegringen kommer att göra siffran för innevarande år avsevärt högre. Och det är givetvis tänkbart, att örn en fortsatt prisstegring skulle bliva ofrånkomlig, skattebeloppet framdeles kan bliva i och för sig avsevärt, även om man endast räknade med den prisstegringsvinst, som belöper på den normala årsavkastningen — det är endast denna, som beröres av den utvidgade skattebefrielse i jämförelse med kommissionernas förslag, som skulle bliva följden av krigskonjunkturbeskattningens fullständiga undanröjande för skogsbruk. Men även under denna förutsättning synes det knappast antagligt, att den statsfinansiella be- Ivdelsen av skattebeloppet skulle kunna tillmätas större vikt äp risken för otillräckliga avverkningar.

Detsamma torde även få anses gälla de penning- och prispolitiska synpunkterna. Även om de genom krigskonjunkturbeskattningens hävande frigjorda beloppen skulle användas för konsumtion, torde dessa belopp knappast kunna få en i jämförelse med andra faktorer utslagsgivande betydelse.

Vad slutligen angår den skattemässiga rättvisesynpunkten måste denna otvivelaktigt tillmätas en mycket stor betydelse vid den föreliggande frågans bedömande. Det kan med skäl framhållas, att det här gäller vinster, som mer än i de flesta andra fall äro att anse såsom av krigskonjunkturen betingade. Undantagas dessa vinster från krigskonjunkturbeskattning, måste detta därför säkerligen framstå såsom oegentligt såväl för övriga av skatten drabbade grupper av medborgare som för de stora sarfihällsgrupper. vilka under krigsförhållandenas tryck se sin realinkomst successivt sjunka. Å andra sidan bör emellertid beaktas, att man vid krigskonjunkturbeskattningens utformande redan förut nödgats i betydande utsträckning låta rätt-

Kungl. Maj:ts proposition nr '287.

visesynpunkten stå tillbaka för vad som ur samhällets synpunkt ter sig såsom nödvändigt eller lämpligt. I detta hänseende må här endast framhållas, hurusom möjlighet bereus Kungl. Maj:t att helt eller delvis efterge krigskonjunkturskatt saväl i individuella fall, där bedrivande av viss verksamhet framstår såsom ur det allmännas synpunkt särskilt betydelsefullt, som beträffande grupper av företag, där främjande av viss tillverkning framstår såsom särskilt betydelsefullt med hänsyn till folkförsörjningen eller rikets försvarsberedskap. Grunden för dessa undantagsregler är uppenbarligen densamma, som örn skattskyldighet skulle eftergivas beträffande mervinster å skogsbruk,^ nämligen att samhällsintresset av produktionens främjande anses vara sa stort, att man med bortseende från en enligt beskattningsnormerna rättvis avvägning av beskattningen låter på produktionen uppstående verkliga krigskonjunkturvinster gå fria från beskattning. Även om antalet skattskyldiga, som erhålla befrielse enligt nämnda redan , gällande undantagsregler, sannolikt är väsentligt mindre än det antal, som vid ett upphävande av beskattningen å prisstegringsvinsterna å skogsbruk skulle undgå skatt, torde det kunna antagas, att de totala eftergivna skattebeloppen bliva större i de förra fallen än i de senare. Samhällsintresset av att produktionen av brännved och industriell råvara blir tillräcklig måste emellertid å andra sidan anses större än intresset av visserligen i och för sig betydelsefulla men dock till sin räckvidd mera begränsade tillverkningar. Skulle en avsevärd brist i ved- och gagnvirkestillgången uppstå såsom en följd av att krigskonjunkturbeskattningen av skogsbruk bibehålies, kunde detta få för folkförsörjningen och försvarsberedskapen i dess helhet katastrofala verkningar. Och dessa verkningar skulle i första hand och starkast komma att drabba just de befolkningslager, i vilkas intresse man ur rättvisesynpunkt ansett det hfkallat att bibehålla beskattningen. Även kommissionernas förslag innebär tor övrigt ett ytterligare betydande steg mot eftergivandet av rättvisesynpunkten till förmån för andra såsom viktigare ansedda samhällsintressen. Slutligen må i detta sammanhang jämväl framhållas, att rättvisesynpunkten i viss grad förlorar i betydelse i samma mån som mervinsterna icke innebära en verklig ökning av realinkomsten utan endast en nominell inkomstökning på grund av penningvärdets fall.»

Ordföranden i den centrala krigskonjunkturskattenämnden har, med instämmande av tre ledamöter, med hänsyn till det angelägna samhällsintresse, sorn föranlett kommissionernas och priskontrollnämndens framställning, ansett sig kunna tillstyrka det däri framlagda förslaget.

Vice ordföranden i nämnden avstyrker framställningen, enär det däri framförda förslaget icke innebär någon lämplig eller lycklig lösning av föreliggande spörsmål, samt anför, bland annat:

»Bortsett från de praktiska svårigheter, som förslagets genomförande skulle möta, måste jag ställa mig synnerligen tveksam inför de verkningar det föreslagna systemet kan medföra. Sannolikt skulle följden därav bliva att skogsägarna bleve benägna att koncentrera sina avverkningar på vissa år, så att i ett års avverkning komme att ingå så mycket som möjligt utöver tillväxten för det året. Vid stora avverkningar skulle krigskonjunkturskatten bliva proportionsvis mindre än vid små avverkningar. Då, bortsett från den inverkan det skattefria avdraget å 3,000 kronor kunde medföra, stora avverkningar skulle bliva mera lönande än små och en koncentration av avverkningarna till färre fastigheter kunde riskeras, skulle möjligen också viss lörsvåring av transportproblemet, som i detta sammanhang torde vara en betydelsefull faktor, kunna befaras. Det föreslagna sättet för den årliga

04 Kungl. Maj:ts proposition nr 287.

tillväxtens beräkning synes mig ej heller tillfredsställande. Enligt 1933 års fastighetstaxering var den årliga tillväxten cirka 34.5 milj. kbm. \id 1938 års taxering lärer den lia varit något högre. Enligt vad från skogssakkunnigt håll upplysts anses 1937 års skogsavverkning lia varit normal och beräknats till 53.6 milj. kbm. Det är alltså tydligt, att nian nied utgångspunkt från fastighetstaxeringens värdefaktorer skulle komma till ett alltför missvisande resultat för den verkliga tillväxten. Dessa faktorer tjäna ju också endast syftet att bestämma relationen mellan olika taxeringsenheter. Någon anledning att medgiva befrielse från skatt för annan avverkning än den som går utöver den verkliga tillväxten torde under inga förhållanden föreligga. En höjning med exempelvis 50 procent av den nied ledning av fastighetstaxeringens värdefaktorer beräknade tillväxten synes således böra äga runi för att man skall kunna bestämma den ungefärliga verkliga tillväxten.

Skulle det visa sig behövligt med någon lättnad i krigskonjunkturskatten för skogsavverkningar för att direkt uppmuntra till sådana, synes mig den enklaste och riktigaste utvägen vara att bestämma de procenttal för prisstegring utöver omkostnadsökning, som av Kungl. Maj:t fastställas, till lägre belopp än som skulle följa enbart av grunderna för desamma. Rent principiellt borde dock kompensation beredas de skattskyldiga endast där verklig överavverkning ägt ruin, vilket i så fall kunde ske genom visst procentuellt avdrag från de nyssnämnda procenttalen.

Enligt vad upplysts lärer i ej ringa utsträckning föreligga missförstånd hos de skattskyldiga om innebörden av krigskonjunkturskatten beträffande skogsbruk, i det densamma lärer befaras medtaga en mycket större del av vad

som erhålles vid skogsavverkningar än som i verkligheten är fallet.---

Vad som i första hand erfordras är således att de skattskyldiga genom lämplig upplysning bibringas den riktiga uppfattningen, att de belopp, som utgå i krigskonjunkturskatt beträffande skogsbruk, äro av jämförelsevis liten storleksordning i förhållande till de belopp avverkningarna representera. Skulle de skattskyldiga få klart för sig skattens verkliga innebörd, är jag tämligen övertygad örn att det icke är krigskonjunkturskatten utan prisfrågan, som i första hand utgör den hämmande faktorn för den frivilliga avverkningen. För den föreslagna skattelättnaden förutsättes det bliva nödvändigt att utvidga prisregleringen att direkt eller indirekt omfatta samtliga skogsprodukter lika väl som försäljning av skog på rot. Jag måste ifrågasätta om den utvidgning av prisregleringen som sålunda antytts kommer att leda till ett för skogsägarna förmånligare resultat än om krigskonjunkturskatten enligt hittillsvarande grunder bibehölles.

Slutligen må framhållas, att några skäl knappast torde föreligga för begränsning av beskattningen redan under innevarande taxeringsår för en merinkomst, som redan åtnjutits. Därjämte bör beaktas de konsekvenser en sådan begränsning kan få med hänsyn till andra inkomstgrupper.»

En ledamot i centrala krigskonjunkturskattenämnden har rörande de skäl, som föranlett honom att ansluta sig till nämndens hemställan, gjort följande uttalande:

»Ernåendet av en tillräckligt omfattande frivillig skogsavverkning är enligt min uppfattning i första rummet beroende av prisavvägningen å skogsprodukterna. Stimulans för denna avverkning torde icke i tillräcklig grad kunna uppnås, utan att skogsägarna erhålla priser, som medgiva en större behållen vinst än under förkrigsåren, något som torde gälla generellt. Det synes högst sannolikt, att den nuvarande krigskonjunkturskatten jämte övriga skatter i allt för hög grad beskära de genom prisstegringarna uppkom-

Kungl. Maj.ts proposition nr 287.

na möjligheterna till nettovinster och därigenom också förtaga det intresse för avverkning, som priserna eljest borde framkalla. Förhållandena tala därför enligt min mening närmast för en generell sänkning av krigskonjunkturskatteprocenten. Det får beaktas, att tillämpandet av en hög skatteprocent kan göra det nödvändigt att medgiva högre priser än eljest erforderlig*! på det att den behållna mervinsten skall bliva tillräckligt stor för att stimulera avverkningen hos de skogsägare, som drabbas av krigskonjunkturskatt.

Nu berörda skäl kunna jämte andra av nämnden anförda åberopas även för den uppfattningen, att inkomst av skogsbruk bör helt befrias från krigskonjunkturskatt. En dylik längre gående åtgärd synes dock för närvarande mera svåröverskådlig till sina konsekvenser och mera ägnad att, icke minst ur principiella synpunkter, ingiva betänkligheter. Ävenså torde en sådan åtgärd behöva kompletteras med en mera noggrant avvägd prisreglering å skogsprodukterna, något som kan ställa stora krav på de prisreglerande myndigheterna och ävenledes kan få menliga följder för skogsavverkningarna. Som denna fråga emellertid synes vara förtjänt av en närmare prövning samt då det kail antagas, att även frågan örn en sänkning av skatteprocenten blir föremål för bedömande i sådant sammanhang, har jag anslutit mig till nämndens hemställan.»

Delegerade för Sveriges industriförbund m. fl. instämma i vad centrala krigskonjunkturskattenämnden anfört och yttra, bland annat:

»Det lärer icke kunna bestridas, att allvarlig fara föreligger för att de för försörjningen med brännved och industriell råvara nödvändiga avverkningskvantiteterna icke komma att framställas och ej heller att detta i betydande utsträckning måste tillskrivas krigskonjunkturbeskattningens hämmande inverkan på skogsägarnas produktionsintresse. Det torde vidare kunna tagas för visst, att krigskonjunkturskattens blotta existens och icke dess höjd i främsta rummet utgör den psykologiska bakgrunden till talrika skogsägares inställning. Såvitt vi kunna finna innebär under nuvarande förhållanden det fullständiga upphävandet av skogsinkomstens krigskonjunkturbeskattning den enda möjliga lösningen av förevarande vitala problem.

Vi understryka emellertid jämväl riktigheten av nämndens uttalande, att hänsynen till en skälig avvägning av skattebelastningen mellan olika samhällsgrupper otvivelaktigt måste tillmätas en mycket stor betydelse. Såsom vi ovan framhållit Ilar det icke varit oss möjligt att i alla avseenden överblicka konsekvenserna av den av nämnden förordade reformen. I ett avseende är dock konsekvensen uppenbar och ofrånkomlig. Vare sig krigskonjunkturbeskattningen av skogsinkomsten skulle upphävas eller krigskonjunkturskatten å merinkomst av skogsbruk, vilken redan är väsentligt lägre än motsvarande skattebelastning å rörelseinkomsten, komme att nedsättas, skulle bibehållandet av den nuvarande hårda beskattningen av merinkomst av rörelse även till den del, merinkomsten icke grundas å prisstegring ulan å en, i allmänhet synnerligen önskvärd produktionsökning, framstå såsom särskilt obillig.»

Skånes handelskammare har i princip intet alt erinra mot det i ifrågavarande framställning gjorda förslaget. Handelskammaren i Göteborg finner de i framställningen påyrkade ändringarna synnerligen önskvärda, ehuru handelskammaren ej kunnat ingå i prövning örn dessa innebära den lämp-

Dihang till riksdagens protokoll 1.942. 1 sand. Nr 287. 5

66 Kungl. Maj:ts proposition nr 2S7.

ligaste lösningen. Det ifrågasiittes också, huruvida icke än större lättnader borde kunna beredas inkomster av skogsbruk.

Även bank- och fondinspektionen instämmer helt i vad centrala krigskonjunkturskattenämnden anfört, och kommerskollegium hemställer, att vad nämnden anfört måtte vinna beaktande.

Ii i k s röken s k ags ver ket anser de särskilda skäl, som förebragts i framställningen, motivera ett införande i princip av befrielse från krigskonjunkturskatt för avverkning av skog utöver vad som motsvarar den beräknade årsavkastningen.

Lantbruksförbundet yttrar:

»Det torde kunna förutsättas, att kommissionerna och priskontrollnämnden icke utan tvingande skäl föreslagit en lindring beträffande krigskonjunkturbeskattning av skogsbruk. Lantbruksförbundet, som redan vid denna beskattnings införande föregående ar ställde sig tveksamt till då föreslagna beskattningsform, hyser också den uppfattningen, att en ändring är erforderlig. Olika meningar kunna givetvis råda beträffande den lämpligaste vägen. Vid frågans bedömande torde emellertid i första hand få beaktas, att en avverkning i den omfattning, som nu erfordras, svårligen torde kunna åstadkommas med mindre skogsägarna kunna ernå en större vinst än under förkrigsåren av sina skogsförsäljningar. Även under normala förhållanden förekomma stora växlingar i virkespriserna och rotnettot. Det finnes inga avgörande skäl för att just prisläget (rotvärdena) under åren närmast före kriget skulle vara lämpligt avvägda för den avverkning som nu erfordras. Med all sannolikhet skulle i stället en sådan omfattande avverkning även under fredsförhållanden lia nödvändiggjort en höjning av rotvärdena. Härtill kommer nu, att särskilt inflationsfaran men även andra omständigheter medföra en obenägenhet att företaga större avverkningar, utan att ökad vinst kan erhållas. Det synes högst sannolikt, att den nuvarande krigskonjunkturskatten jämte övriga skatter enligt skogsägarnas uppfattning i allt för hög grad beskära de genom prisstegringen uppkomna möjligheterna till nettovinster och därigenom också förtaga det intresse för avverkning, som priserna eljest borde framkalla. Skatten motverkar sålunda de syften, som borde uppnås genom de höjda priserna. Som följd härav kommer skatten också, särskilt när hög skatteprocent tillämpas, att göra det nödvändigt att medgiva högre priser än eljest varit erforderligt, på det att den behållna mervinsten skall kunna stimulera avverkningen i nödig grad. Denna olägenhet torde icke kunna avlägsnas genom den av kommissionen föreslagna åtgärden att befria avverkning utöver normalt uttag från sådan skatt. En åtgärd av sistnämnda slag synes därjämte verka orättvis och oberättigat gynna de skogsägare, som sparat sina skogstillgångar. Ehuru förbundet erkänner den principiella riktigheten av att även skogsinkomster äro underkastade krigskonjunkturskatt, finner förbundet dock på anförda grunder övervägande skäl tala för att skogsinkomsterna undantagas från nämnda beskattning. Det inses att betänkligheter häremot kunna råda, enär prisregleringen under det gångna året ej varit fullt genomförd och i övrigt utgått från förutsättningen att krigskonjunkturskatt skulle förefinnas. Erfarenheterna från fjolårets beskattning giva emellertid vid handen, att de beskattningsbara beloppen uppgått till förhållandevis små summor. Då senare inträdd prisstegring icke torde hava väsentligt överskridit kostnadsstegringen, torde en beskattning av fjolårets skogsinkomster icke heller komma att giva så avsevärda belopp. Emellertid verkar skattens förefintlighet av delvis psykologiska grunder hämmande på avverkningarna.»

Kungl. Maj.ts proposition nr 287.

67 Lantbruksstyrelsen finner det av kommissionerna och priskontrollnämnden framlagda förslaget värt det största beaktande även ur den synpunkten, att det icke kan anses vara riktigt att med krigskonjunkturskatt belasta inkomst av sådana skogsavverkningar, som äro att betrakta som realisation av skogskapitalet, samt fortsätter:

"I)et torde emellertid icke kunna förnekas, att det kommer att möta stora svårigheter att i det särskilda fallet avgöra, vad som är att betrakta som normal årsavkastning av skogen eller kapitaluttag. Hur skulle exempelvis förfaras uti förevarande avseende för det fall att en skogsägare måhända under flera år sparat skogen och nu under beskattningsåret verkställer en efteravverkning? Skall detta betraktas såsom en normal avkastning eller kapitalrealisation, i den mån avverkningen överstiger ett års beräknad avkastning? Lantbruksstyrelsen finner det uppenbart, att ett dylikt fall icke uti förevarande avseende kan likställas med ett annat fall, då en skogsägare företager en förskottsavverkning, där tydligen ett uttag av skogskapitalet äger rum. Skulle det visa sig att alltför stora svårigheter möta att i det .särskilda beskattningsfallet avgöra vad som är normal årsavkastning eller kapitaluttag, så må framhållas, att det syfte, som avsetts med förslaget, nämligen att stimulera skogsavverkningarna, i viss mån även torde kunna vinnas genom att nedsätta skatteprocenten för merinkomst av skogsbruk till exempelvis 30 procent i stället för nu gällande och föreslagna 50 procent.»

Kammarrätten yttrar, bland annat:

»Är det alltså obestridligt, att senast fastställda regler för krigskonjunkturbeskattning av skogsbruk äro av beskaffenhet att avsevärt hämma avverkningen på frivillighetens väg av tillräckliga virkeskvantiteter, står häremot det förhållandet, att inkomstökningen inom skogsbruket, generellt taget, väl får sägas vara av typisk krigskonjunkturvinsts karaktär, därvid dock som ett modifierande moment kan anföras, att det här är fråga örn en inkomstökning, som är den skattskyldige av staten mer eller mindre påtvingad. Den principiella inställningen till frågan örn en modifikation av de nuvarande reglerna för krigskon junk turbeskattning av skogsbruk torde därför bliva beroende av uppfattningen, huruvida dessa regler utgöra ett så stort hinder för virkesproduktionen, att landets virkesförsörjning därigenom äventyras. I det avseendet torde det---ej ankomma på kammar-

rätten att taga bestämd ståndpunkt. Kammarrätten kan beträffande detta .spörsmål endast säga, att, därest virkesförsörjningen på anfört sätt äventyras, den omständigheten att det här kan vara fråga om verkliga krigskonjunkturvinster ej torde få stå hindrande i vägen för praktiska åtgärder i den i framställningen åsyftade riktningen.

Det sätt, varpå den ifrågasatta lindringen av krigskonjunkturbeskattningen tänkts genomförd, har av kommissionerna och nämnden formulerats så, att beskattningen skulle ordnas på sådant sätt, att den icke drabbade avverkning, som vore att betrakta som kapitaluttag. Vad som här menas med kapitaluttag framgår av motiven, som till sådana uttag hänföra en å skogen avverkad virkeskvantitet, vilken överstiger den kvantitet, som motsvarar den årliga avkastningsförmåga, skogen i det skick den befinner sig äger. Denna skogens årliga avkastningsförmåga utrönes med tillhjälp av de vid fastighetstaxeringen funna siffrorna för areal, bonitet samt relativ skogstillgång, därvid boniteten, t. ex. 3. korrigeras genom multiplikation med siffran för den relativa skogstillgångcn, t. ex. 0.8. varefter pro-

68 Kungl. Maj:ts proposition nr 287.

duklen härav multipliceras nied arealen. Här frågar man sig emellertid, vilken eller vilka fastigheter det rör sig om. Skall vid berörda räkneoperation varje kameral enhet tågås för sig eller skall varje taxeringsenhet, varav eventuellt flera kamerala enheter utgöra delar, behandlas för sig eller skall hänsyn tagas till den skattskyldiges samtliga skogsfastigheter? Det sista torde vara det riktiga, ty det gäller att utröna, i vad män den skattskyldiges skogskapital i sin helhet minskats eller ej, och då måste också självfallet en jämförelse göras mellan den totala avverkningen å samtliga en skattskyldig tillhöriga fastigheter och dessas sammanlagda årliga avkastningsförmåga. Vad så angår själva metoden, enligt vilken objektet för den föreslagna beskattningen inskränkes till ett virkesuttag, motsvarande skogens på visst sätt beräknade tillväxt under ett år, följer densamma, såsom också i den gjorda framställningen utsäges, mycket gröva linjer. Att på angivet sätt uppdraga gränsen mellan vad som är skogskapital och vad som utgör avkastning är nämligen ett rätt godtyckligt tillvägagångssätt. Har t. ex. skogen nyligen genomgått avverkning och skogstillgången sjunkit avsevärt, kan även uttaget av ett ars tillväxt vara att anse såsom ett kapitaluttag, liksom det å andra sidan beträffande en skog med en relativ skogstillgång av t. ex. 1.5 väl kan sättas ifråga, huruvida skogskapitalet minskats med den del av skogsuttaget. som överstiger den årliga tillväxten. Att i senare fallet lindra krigskonjunkturbeskattningen kan ju också synas ganska obefogat, därest skogen befinner sig i det skick, att ett större uttag därur just vid den ifrågavarande tidpunkten normalt bort ske. o

Jämväl mot det sätt. varpå enligt förslaget kvantiteten av skogens årliga tillväxt skall utrönas, kunna vägande anmärkningar riktas. Sålunda kan i många fall, särskilt då skogen ej varit föremål för någon mer systematisk undersökning, siffran för den relativa skogstillgången vara ganska osäker, men därtill kommer, att denna siffra ej är ett uttryck för allenast virkeskvantiteten i skogen utan jämväl för denna virkeskvantitets värde, i främsta rummet med hänsyn till skogens aldersklassfördelning. Vidare äi siffran för relativa skogstillgången fastställd med hänsyn till skogstillgången den 1 januari 1938, och den kan ju rätt avsevärt hava föiändrats sedan dess. Slutligen synes den kvittning, som enligt anvisningarna till 6 § krigskonjunkturskatteförordningen kan ifrågakomma, kunna medföra vissa komplikationer liksom även spärregeln örn merinkomstens begränsning till

nettointäkten av skogsbruk. .... .

Såsom av det anförda framgår tala starka skattetekniska skal mot en lösning av förevarande spörsmål efter de av kommissionerna och nämnden föreslagna linjerna. Skulle trots detta förslaget kunna rekommenderas, skulle det bero därpå, att det ändamål, för vilket förslaget framlagts, nämligen stimulerandet av den frivilliga avverkningen, genom förslagets rea 1serande främjas i högre grad än som kunde tänkas bliva fallet med någon annan metod. Det är uppenbart, att, därest förslaget genomföres, skogsägaren får ett mycket starkt intresse av att uttaga sa mycket virke ur sko.,e , afl han beräknas komma in på den från krigskonjunkturbeskattmng fria avverkningszonen, och att även giva avverkningen inom denna zon en sa stor omfattning, som med hänsyn till skogsbrukets fortsatta drift kan an- »Cl och lämplig. I anslutning härli!! Iean emelly icke underlåta framhålla, att möjligheten av en fran krigskonjunkturbeskattning på detta sätt frigjord avverkning synes kunna uppväcka ett mindre tilltalande spekulativt intresse för skogsegendomar. Visserligen hai i den gjorda framställningen ställts i utsikt meddelandet av bestämmelser innefattande ytterligare garantier mot oskäliga vinster genom pnsstegrmg a skogsprodukter, men faran för ett ur skogsvårdssynpunkt olämpligt utnvtt-

Kung!. Maj:ts proposition nr 287.

jamie av befintlig skogstillgång skulle dock vid genomförandet av berörda förslag icke vara avlägsnad. Undersöker man så möjligheten av att med någon annan metod för skattelindring nå ett avverkningsstimulerande resultat av erforderlig omfattning, synes såsom det enda alternativet i den vägen kunna uppställas en nedsättning av krigskonjunkturskattens grundbelopp, som nu utgör 50 procent av den beskattningsbara merinkomsten. Troligt är, att man genom en dylik skattenedsättning skall vara i stånd att väcka intresset för en så stor ökning av skogsavverkningen i riket, som det under förhandenvarande omständigheter kan anses önskvärt att söka åstadkomma. Det gäller därvid blott att på ett lämpligt sätt avväga skattenedsättningen.

En jämförelse mellan sålunda föreliggande alternativ för en skattelindring giver vid handen, att en sänkning av skattens grundbelopp giver den på en gång enklaste och naturligaste lösningen. I fråga åter om det av kommissionerna och nämnden framlagda förslaget synes det kammarrätten svårt att utan en närmare utredning i saken yttra sig om de konsekvenser i lagtekniskt avseende, som detta förslag kan medföra, i sammanhang varmed hänvisas till vad ovan anförts beträffande kvittningsförfarandet och nettointäkten såsom spärranordning vid merinkomstens beräkning. Under nu angivna förhållanden vill kammarrätten för sin del i första hand förorda, att man söker vinna det av kommissionerna och nämnden eftertraktade målet genom en nedsättning av krigskonjunkturskattens grundbelopp. Svårigheten är blott att finna det lämpligt avvägda procenttalet för grundbeloppets bestämmande. Det synes kammarrätten som om man, för att nå det avsedda målet, därvid bör räkna med ett avsevärt nedsatt procenttal. Att genom en generell skattelindring all inkomst av skogsbruk i avseende å krigskonjunkturbeskattningen skulle komma i ett betydligt fördelaktigare läge än övriga krigskonjunkturskatt underkastade inkomster synes kammarrätten ej behöva verka prejudicerande, då lindringen i beskattningen är föranledd av en så viktig angelägenhet som att landets behov av tillräcklig virkestillgång under nu rådande svåra förhållanden vederbörligen tillgodoses.»

Skatteskalorna och bevisskyldigheten.

I samband med spörsmålet örn skattens inverkan på näringslivet lia i flera yttranden även berörts frågorna örn skatteskalorna och bevisskyldigheten.

Delegerade för Sveriges industriförbund m. fl. anföra:

»Vid avvägning av skatteskalorna bör beaktas, att krigskonjunkturbeskattningen, sådan den är utformad i de båda föregående förordningarna och jämväl i det föreliggande förslaget, åtminstone såvitt merinkomst av rörelse angår, på grund av bevissvårigheterna för de skattskyldiga i tillämpningen kommit att i betydande utsträckning verka snarare såsom en merinkomstskatt än som en skatt å krigsvinster. Detta allmänt kända förhållande har för övrigt i viss mån bekräftats i lagtexten, sådan denna lyder i det föreslagna nya stycket av 3 §.

En krigskonjunkturskatt av 50 procent å merinkomsten medför på grund av de övriga skatter, som belasta merinkomsten, att inemot 75 procent därav, ofta mer, tages i anspråk för skattebetalning. Trots de ansträngningar, som gjorts i syfte att utforma lagstiftningen så att allenast verkliga krigsvinster skola drabbas av beskattningen, föreligger särskilt beträffande rörelse ett så betydande antal felkällor, att redan den vid en skatteprocent av 50 uppkommande riskmarginalen åtminstone för det stora flertalet skattskyldiga måste betecknas såsom otillräcklig. En reducering av denna pro-

70 Kungl. Majlis proposition nr 2S7.

centsats till högst 40. vilken skattesats skulle innebära, att omkring 65 procent av mer inkomsten eller således omkring Vs-delar därav bleve konsumerad av skatter, framstår därför såsom i hög grad befogad. Redan vid en krigskonjunkturskatt efter 30 procent åtgår omkring 60 procent av merinkomsten till skattebetalning.

För merinkomst av rörelse är emellertid skatteskalan även enligt det föreliggande förslaget progressiv med en högsta skattesats för krigskonjunkturskatten av 70 procent. En krigskonjunkturskatt av 70 procent innebär, att omkring 90 procent av merinkomsten konsumeras av skatter.

Den högre skatteskalan för merinkomst av rörelse framstår såsom desto mer omotiverad sorn beträffande denna merinkomst, förutom prisstegringsvinst, jämväl vinst genom produktionsökning underkastas krigskonjunkturbeskattning under det att i andra fall merinkomst beskattas till den del merinkomsten grundas å prisstegring. Detta medför icke blott en materiellt sett härdare beskattning av rörelseinkomsten utan även att en skattskyldig, som redovisar merinkomst av denna förvärvskälla, i processuellt avseende kommer i ett ogynnsammare läge än andra skattskyldiga. En skattskyldig, som icke med bärande sannolikhetsskäl kan bevisa, att i rörelsen uppkommen produktionsökning helt eller delvis grundats å normal utveckling av rörelsen eller andra av pågående krig eller dessförinnan rådande krigskonjunktur oberoende förhållanden, blir även enligt det föreliggande förslaget taxerad för hela merinkomsten. Det föreslagna kompensationsavdraget innebär icke såsom förslagsställarna synas anse. att något avdrag för normal utveckling eller andra av kriget oberoende förhållanden, vilka den skattskyldige icke förmått styrka, blir honom medgivet vid taxeringen. Den genom produktionsökningsvinstens beskattning vid rörelseidkares taxering uppkomna felkällan, som saknar motsvarighet vid andra näringsidkares taxering, blir automatiskt av allt större betydelse ju längre kriget varar.

Den till stöd för den hårdare progressiva beskattningen av merinkomst av rörelse framlagda motiveringen svnes oss icke övertygande. I proposition nr 2 till 1940 års urtima riksdag erinrade föredragande departementschefen, att man med krigskonjunkturbeskattningen avsåge indragning till det allmänna av en inkomstökning som man sökt men icke helt kunnat förebygga. Departementschefen anförde vidare, att svårigheten att här i det enskilda fallet med noggrannhet avgöra, var gränsen ginge för den icke önskvärda inkomstökningen. emellertid helt naturligt föranledde en viss försiktighet vid till lämpningen av indragningsprincipen. Hur bred marginalen för den nämnda osäkerheten rimligen borde göras, kunde vara föremål för delade meningar. Skulle en enhetlig skattesats fastställas, syntes den under inga förhållanden kunna sättas lägre än till 50 procent även med beaktande av att hela merinkomsten bleve föremål för kommunal beskattning. Emellertid syntes med skäl kunna göras gällande, att ju starkare stegringen av inkomsten vore. desto bestämdare vågade man draga slutsatsen, att ökningen bade sin grund i de extraordinära förhållandena, och desto mindre anledning funnes att bevara en så bred marginal för osäkerheten, som en skattesats av 50 procent skulle innefatta. En progressivitet i anslutning till merinkomstens relativa höjd bleve då naturlig. Med denna utgångspunkt syntes all nödig varsamhet vara iakttagen, därest utöver bottenskiktet med 50 procent lades endast två högre skikt med 60 respektive 70 procent. För de i proposition nr 173 till 1941 års riksdag nytillkomna förvärvskällorna föreslogs utan närmare motivering en proportionell skatt av 50 procent. Beträffande merinkomst av rörelse bibehölls däremot den progressiva högre skatteskalan även vid 1941 års taxering och den bibehålies jämväl i det föreliggande förslaget.

Runvi. Maj:ts proposition nr 287.

71 Vad sålunda anförts såsom motivering för skatteskalans progressivitet kan i varje fall icke anses tillämpligt beträffande nytillkomna företag och företag med låg eller ingen jämförelseinkomst, d. v. s. just de skattskyldiga, som drabbas hårdast av beskattningen. Beträffande dessa företag kommer även enligt förevarande förslag ofta ett mycket obetydligt 'bottenskikt’ att föreligga och man synes då icke såsom skid för den progressiva beskattningen med fog kunna åberopa 'merinkomstens relativa höjd'.

Såsom ytterligare motivering för de höga skatteskalorna anförde första särskilda utskottet vid 1940 års urtima riksdag, att skatteskalornas höjd givetvis måste betraktas mot bakgrunden av de regler, som medgåve och uppmuntrade till konsolidering av företagen och som avsåge att hindra beskattning av andra än verkliga merinkomster, samt tilläde, att utskottet ville betona vikten av att denna grundsats omsättes i den praktiska tillämpningen.

Såsom vi förut framhållit har emellertid grundsatsen, att endast verkliga 'krigsvinster' skola beskattas, icke kunnat och kommer framdeles säkerligen ej heller att kunna i önskvärd omfattning omsättas i den praktiska tilllämpningen. Att en del företag, som lyckats erhålla sakkunnigt biträde vid taxeringen, under vissa gynnsamma betingelser kunnat använda sig av de ovan antydda materiella bestämmelserna, kan icke anses utgöra skäl för bibehållande av de höga skatteskalorna så länge den stora massan skattskyldiga icke kan använda sig av dessa bestämmelser. Däremot torde det vara uppenbart, att skatteskalorna för krigskonjunkturskatten måste betraktas mot bakgrunden av de höga skattesatser, som för närvarande gälla även för den del av inkomsten, som icke konsumeras av krigskonjunkturskatt, samt till den alltmer stigande prisnivån. Under alla förhållanden framstår det såsom inkonsekvent, att för merinkomst av rörelse, där även produktionsökningsvinsten beskattas och beträffande vilken förvärvskälla risken för felaktigheter vid taxeringen torde vara störst, fastställa en högre skatteskala än för andra förvärvskällor.

Mot den här ovan ifrågasatta nedsättningen av skattesatsen skulle emellertid med fog kunna invändas, att oförtjänta krigsvinster, som uppkommit därigenom att den skattskyldig^ bevisligen betingat sig oskäliga priser eller vidtagit andra liknande åtgärder, icke vid tillämpning av en sådan skattesats skulle praktiskt taget helt drabbas av indragning till det allmänna och att syftet med beskattningen således kunde komma att äventyras.

Detta syfte skulle emellertid kunna uppnås genom inrymmande av befogenhet för beskattningsmyndigheterna att, efter yrkande av landskamreraren, beträffande viss skattskyldig förordna, att krigskonjunkturskatt skall utgå å den beskattningsbara merinkomsten eller viss del därav efter högre procentsats än den som för skattskyldiga i allmänhet kan bliva fastställd. Förutsättning för stadgandets tillämpning skulle vara, att prövningsnämnden funne utrett, att merinkomsten helt eller delvis haft sin grund däri, att den skattskyldige utnyttjat de rådande utomordentliga förhållandena för alt bereda sig oskälig vinst eller andra oskäliga förmåner så att krigsvinsten framstode såsom i hög grad oförtjänt. Beslut örn dylik skatteskärpning borde givetvis ingå såsom ett led i taxeringen och kunna överklagas i den ordning, som för besvär över taxering är stadgad.

Genom en reform i den av oss här ovan förordade riktningen skulle man utan att äventyra syftet med beskattningen först och främst tillgodose ett befogat krav på rättsskydd från de skattskyldigas sida och bringa taxeringsförfarandet i bättre överensstämmelse med å andra rättsområden tillämpade principer. Det står icke i god överensstämmelse med dessa principer, att grunda en praktiskt laget fullständig indragning till det allmänna av viss inkomst på allenast bristande utredning från den skattskyldiges sida. Genom

Kungl. Maj:ts proposition nr 2S7.

den landskamrerare].! tillkommande rätten alt förordna om bokföringsgranskning och den skattskyldiges plikt att efter anmaning inkomma med de uppgifter, som för ärendets utredning befinnas behövliga, kan någon större svårighet icke anses föreligga för beskattningsmyndighetema att åstadkomma erforderlig utredning i de, sannolikt ganska fåtaliga fall, då skatteskärpning med fog kan komma i fråga. Olägenheten av att någon ökning i beskattningsmyndigheternas arbetsbörda därigenom kan befaras utgör enligt vår mening icke tillräckligt skäl för avvisande av den föreslagna reformen. En sådan ökning är ofrånkomlig, om rimliga krav å rättsskydd skola tillgodoses, och lärer endast kunna undvikas genom frånträdande av principen örn indragning till det allmänna av vissa krigsvinster i deras helhet.

Det kan vidare förväntas, att reformen i avsevärd mån skulle minska beskattningens produktionshämmande verkningar, särskilt då fråga är om nystartade företag och utvidgning av äldre företag.

Med stöd av riksdagens i skrivelse den 18 december 1940, nr 103, givna bemyndigande har Kungl. Maj:t i åtskilliga fall medgivit eftergift av krigskonjunkturskatt eller fastställt särskild grund för utgörande av sådan skatt. Såsom försörjningsläget utvecklat sig, kan det förväntas att, åtminstone om nuvarande skatteskalor bibehållas, antingen dylikt medgivande måste lämnas allt fler verksamhetsgrenar och företag eller ock särskild lagstiftning, innefattande lindring av beskattningen för vissa verksamhetsgrenar, måste komma till stånd. Allt eftersom de i beskattningshänseende särskilt gynnade grupperna av skattskyldiga öka i antal, framstår det såsom alltmer orättmätig! att bibehålla en i främsta rummet för odiösa krigsvinster avsedd beskattning för de grupper av skattskyldiga, som utan oskälig prisstegring förvärvat sin merinkomst genom ökad omsättning eller tillverkning. Särskilt är detta fallet, då produktionen varit för folkförsörjningen eller rikets försvarsberedskap betydelsefull, måhända oundgängligen nödvändig, men eftergift icke varit behövlig för stimulerande av denna produktion.»

De delegerade bifoga en av förste aktuarien i statistiska centralbyrån Erik Ahlberg på de delegerades begäran verkställd utredning rörande den minskning av skatteintäkterna, som skulle lia uppstått, örn en proportionell krigskonjunkturskatt av 40 resp. 50 procent uttagits å det till grund för 1941 års taxering till sådan skatt av prövningsnämnderna bestämda skatteunderlaget. I anslutning härtill yttra de delegerade vidare:

»Minskningen av skatteintäkterna har beräknats i förra fallet till 15.83 milj. kronor, därav emellertid provisoriskt påförda 8 milj. kronor, och i senare fallet till 7.43 milj. kronor, därav provisoriskt påförda 4 milj. kronor. Med hänsyn till att de provisoriskt påförda skattebeloppen torde kunna antagas endast i mycket begränsad omfattning komma att av statsverket få behållas, lärer den under angivna förutsättningar beräknade definitiva minskningen av skatteintäkterna icke behöva uppskattas nämnvärt högre än i förra fallet till omkring 8 milj. kronor och i senare fallet till omkring 3.5 milj. kronor.

Det må betonas, att tvivel icke bör råda därom, att intetdera av sistnämnda tvenne belopp på något sätt giver uttryck för verkningarna i statsfinansiellt avseende av den av oss förordade skatteändringen. Beloppen beteckna endast den ungefärliga övre gränsen för den minskning av skatteintäkterna, som åstadkommes för den händelse reformen icke skulle hava något som helst produktionsstimulerande inflytande och dessutom den skatteskärpning i enskilda fall, som enligt vårt förslag skulle förbindas med reformen, icke skulle vid något tillfälle komma till användning. Vi äro emellertid övertygade om,

Kungl. Alaj.ts proposition nr 287.

att skatteskalans sänkning skulle giva anledning tili en så pass kraftig produktionsökning inom industrien, att intäkterna av skatten skulle komma att såsom följd av åtgärden bliva ökade i stället för minskade. Såsom redan framhållits kan det ej förväntas, att en med uppenbara risker förbunden nyproduktion skall komma till stånd, när utsikterna att få behålla någon del av den mot riskerna svarande förtjänsten äro nära nog obefintliga, medan situationen härutinnan bör bliva helt ändrad i mån som dessa utsikter ökas. Att så måste vara förhållandet, är självklart. De upplysningar, som föreligga, bestyrka dessutom, att läget för närvarande är sådant som antytts. Ett bibehållande av krigskonjunkturskatten vid nuvarande höjd oell särskilt dess beträffande merinkomst av rörelse stadgade progressivitet lärer således icke bliva till något som helst gagn för statens fiskaliska intresse. Men därigenom förhindras en sådan utveckling av näringslivets nyskapande krafter, som i närvarande tid är mer än någonsin av betydelse för den allmänna välfärden. Det kan med allt fog göras gällande, att vårt land helt enkelt icke har råd att behålla krigskonjunkturbeskattningen vid sin nuvarande höjd.»

Kommerskollegium framhåller, att den av delegerade för Sveriges industriförbund m. fl. framförda tanken att de skattskyldiga vid skatteskalans bestämmande skulle indelas i två grupper synes kunna få ganska betänkliga konsekvenser samt fortsätter:

»Till grund för beskattningen skulle sålunda i viss mån läggas en moralisk värdering av de former och de sätt, varpå en viss inkomst förtjänats. Det lärer icke kunna undvikas, att de många beskattningsmyndigheter som härvidlag ha att verkställa denna bedömning, komma att förfara på högst olika sätt och att således den enhetlighet i skattebelastning, som dock är önskvärd, i hög grad skulle äventyras. Det förefaller icke heller sympatiskt att beskattningsmyndigheterna skulle sättas i tillfälle att så alt säga pricka vissa skattskyldiga genom att brännmärka dem såsom ’krigsprofitörer’. Att utnyttja krigskonjunkturbeskattningen till en straffskalt på vissa samhällsmedlemmar, vilkas inkomster av beskattningsmyndigheterna anses vara vunna genom ett oskäligt utnyttjande av krigskonjunkturerna, kan icke förefalla tilltalande. Konsekvensen av en sådan beskattningslinje skulle vara att inkomster, som ansåges mer eller mindre ohederligt förtjänade, ävenledes skulle underkastas en särskild straffbeskattning. Det har dock hittills knappast ansetts riktigt, att beskattningen skulle baseras på en social och moralisk värdering av olika medborgares metoder och sätt att förtjäna sina inkomster. Det kan icke undvikas, att en dylik värdering, särskilt om den lägges i händerna på administrativa organ, kan komma att få ett drag av godtycklighet över sig.»

Bank- och /ondinspektionen anser däremot, att de delegerades erinringar böra allvarligt beaktas.

I fråga om skatteskalorna må här ytterligare nämnas följande.

Av de länsstyrelser, som yttrat sig, ha endast två berört denna fråga. Sålunda anser länsstyrelsen i Älvsborgs län det önskvärt att de från skilda håll inom näringslivet alltmer framhävda kraven på en sänkning av det beträffande rörelse gällande grundbeloppet, där detta överstiger 50 procent av don beskattningsbara merinkomsten, vinna beaktande.

Länsstyrelsen i Norrbottens län yttrar:

»Såsom påbyggnad till de övriga skatterna har krigskonjunkturskatten enligt de tidigare bestämmelserna med anledning av den höga utdebiteringen

74 Kungl. Maj:ts proposition nr 2S7.

av kommunala utskylder i vissa kommuner inom Norrbottens län visat sig kunna åstadkomma att summan av sistnämnda utskylder samt statlig inkomst- oell förmögenhetsskatt, värnskatt och krigskonjunkturskatt, d. v. s. den totala skattebördan å det översta skiktet av inkomsten utgjort 100 procent och däröver av denna del av inkomsten. Även efter de nu föreslagna ändringarna i förhållande till 1941 års krigskonjunkturskatteförordning, vilka ändringar dock skett till de skattskyldigas fördel, torde mycket väl den oberäknade situationen kunna uppstå, att skattskyldiga inom vissa av länets kommuner åläggas betala utskylder, som i vad de belöpa å doppen’ av inkomsten uppgå till eller till och med överstiga nämnda inkomstdel.»

För att i stora drag åskådliggöra nämnda förhållande bifogar länsstyrelsen tvenne bilagor, den första utvisande summa effektiv kommunal utdebitering (kommunalskatt, landstingsskatt och eventuell vägskatt, minskade med bidrag till skatteutjämning) å 1940 års taxeringar i länets kommuner, samt den andra utvisande statlig inkomst- och förmögenhetsskatt, värnskatt och krigskonjunkturskatt — uträknade efter 1940 och 1941 års skattesatser — för olika inkomstskikt hos en rörelseidkare (fysisk person). 1 anslutning härtill anför länsstyrelsen vidare:

»Vid sammanställning av bilagorna framgår det att av skattskyldiga i kommuner nied en effektiv kommunal utdebitering av inemot 20 kronor per skattekrona och mer kan komma att uttagas total skatt å översta inkomstskiktet med 100 procent och därutöver av nämnda del av inkomsten. Bilaga 1 visar att sex av länets kommuner hade en effektiv utdebitering å 1940 års taxeringar å över 20 kronor per skattekrona, men även skattskyldiga i en del andra kommuner med högt skattetryck torde kunna drabbas av nämnda orimligt höga beskattning av översta inkomstskiktet. Att denna fråga för Norrbottens läns vidkommande icke blott har teoretiskt intresse torde få anses framgå därav att år 1941 taxerades till krigskonjunkturskatt 49 skattskyldiga i kommuner i länet med en effektiv kommunal utdebitering å 1940 års taxering av mer än 20 kronor per skattekrona.

Det torde få anses ligga i öppen dag att man icke beräknat att reglerna för krigskonjunkturskattetaxeringen skulle kunna medföra nämnda orimliga belastning av skatter. Men även vid en mindre effektiv kommunal utdebitering än 20 kronor kan den totala skattebördan av krigsvinsten te sig oskäligt hög. Det måste ock för skattskyldiga i kommuner med höga kommunala utskylder framstå som synnerligen orättvist att de av en viss del av sin krigsvinst efter beskattningen lia kvar kanske allenast ett mycket ringa belopp i jämförelse med vad skattskyldiga med exakt lika inkomstförhållanden i kommuner med lägre utdebitering därav få i behåll. Följden av en alltför stor skattebelastning samt av ojämnhet i beskattning olika skattskyldiga emellan kan ej gärna bli annan än den att de därav drabbade till men för det allmänna inskränka sin verksamhet eller med åsidosättande av deklarationsmoral själva söka reglera skattetrycket.

Länsstyrelsen får på grund av vad länsstyrelsen sålunda anfört framhålla angelägenheten av att genom författningsföreskrifter bättre förhållanden skapas uti ifrågavarande avseende. Länsstyrelsen är visserligen ej beredd att inom ramen av tidigare tillämpade och nu föreslagna skatteskalor lämna utförligt förslag å sättet härför men tänkbart synes vara att saken kan ordnas genom bestämmelse örn att vid krigskonjunkturskattens beräkning viss hänsyn tages till den kommunala utdebiteringen. Med anledning av den sena tidpunkten för nämnda debiterings fastställande kan man emellertid därvid icke utgå från å det löpande årets taxering utgående utskylder utan det bleve

Kungl. Maj.ts proposition nr 287.

nödvändigt att räkna med närmast föregående års utdebitering. Någon exakt beräkning av skatter på grundval av de kommunala utskylderna bleve visserligen under sådana förhållanden ej möjlig, men fluktuationerna i den effektiva kommunala utdebiteringen inom en kommun från det ena året till det andra torde å andra sidan regelmässigt ej vara större än att ett sådant av omständigheterna framtvingat förfaringssätt bör kunna försvaras.»

Sänkning av skatteskalorna förordas genomgående i de av näringsorganisationerna avgivna yttrandena. Kooperativa förbundet har dock ej berört frågan. Skånes handelskammare förordar med en utförlig motivering, att skattesatserna för samtliga skikt i den hittills gällande skatteskalan sänkas med 10 procent. Enligt handelskammaren i Göteborg synes en maximering av den skattskyldiges totala direkta skatteutgifter till skälig procentsats böra allvarligt övervägas, och bör sänkning av skattesatsen för krigskonjunkturskatten ske till måttligare procenttal. Sveriges industriförbund hemställer, att skattesatsen för samtliga förvärvskällor måtte bestämmas till högst 40 procent. Sveriges grossist förbund föreslår, att den högsta procentsatsen nedsättes från 70 till 50 procent och att övriga skattesatser justeras nedåti proportion härtill.

Även Sveriges redareförening anser, att en övre gräns för det samlade skattebeloppet bör införas, och yttrar:

»Med de höga skatteskalor, som för närvarande äro gällande, kommer man eljest till resultat, som äro uppenbarligen orimliga. I detta sammanhang må framhållas, att de enligt gällande bestämmelser utgående höga skatterna så gott som helt och hållet verkat prohibitivt på den legala handeln med fartyg.»

Kommerskollegium förordar, att frågan örn maximering i förevarande sammanhang upptages till prövning.

Även bank- och fondinspektionen och Sveriges lantbruks förbund uttala sig för sänkning av skatteskalorna. Enligt lantbruksstyrelsen synes det nödvändigt, att skattesatsen för merinkomster av jordbruk i varje fall ej fastställes högre än till 40 procent.

Kammarrätten säger sig icke vilja ingå på frågan, örn en reform av skattesatserna i lindrande syfte skulle vara befogad, utan inskränker sig till att framhålla den produktionshindrande verkan krigskonjunkturskatten utan tvivel utövar.

Kompensationsavdrag.

Ifråga örn kompensationsavdraget har från näringsorganisationernas sida ansetts, att den föreslagna kompensationen vore för liten, under det att Överståthållarämbetet intagit en motsatt ståndpunkt. Fullmäktige i riksbanken så ock statens priskontrollnämnd lia överhuvudtaget ställt sig kritiska till förslaget örn kompensationsavdrag i den föreslagna formen. Dessutom har i flertalet yttranden anmärkts mot förslagets i 3 § angivna regel, att avdraget skall anses innefatta kompensation jämväl för viss utveckling av den skattskyldiges verksamhet. I samband med kompensationsavdraget har i vissa yttranden även upptagits frågan örn avdrag för skatter vid inkomsluppskattningen.

76 Kungl. Maj.ts proposition nr 2S7.

Ur yttrandena i nu ifrågavarande del må här återgivas följande.

Överståthållarämbetet anser, att kompensationsavdrag bör bestämmas allenast såsom höjning av jämförelseinkomsten med tio procent och avstyrker alltså den alternativa metoden med avdragets bestämmande till minst femton procent av den merinkomst som återstår efter tillämpning av bestämmelserna i 4 § 4 mom. Den föreslagna begränsningen för aktiebolag med jämförelseinkomst överstigande 50,000 kronor har icke givit anledning till erinran. Ämbetet anför vidare, bland annat:

»Det är givet att det av socialstyrelsen fastställda index bjuder en fast grund för kompensationsavdragets beräkning. Antagligen är den också den enda grund som härvidlag står tili buds. Emellertid förefaller det knappast rationellt att, vid tillämpning av en index som bygger på fördyringen av de enskilda samhällsmedlemmarnas levnadskostnader, utgå från en tidpunkt som tager sikte på de juridiska personernas, i första hand aktiebolagens förhållanden. Såsom i motiveringen framhållits, bliva de enskilda personernas inkomster under beskattningsåret undan för undan konsumerade. Otvivelaktigt är det riktigast att för dem räkna efter medeltalet av index under samma år, för år 1941 sålunda 10.7 procent, eller avjämnat 10 procent. Att för de juridiska personerna tillämpa en annan och högre procent vore principiellt måhända riktigt men synes knappast nödvändigt.

För ett avdrag, som begränsas till 10 procent, talar även följande skäl. I det remitterade förslaget har förutsatts, att ett avdrag efter 15 procent skulle bjuda viss kompensation även för möjlig utveckling av den verksamhet varom fråga är. Bakom detta antagande lär icke kunna ligga annat än en uppfattning, att procenten såsom kompensation allenast för den allmänna prisstegringen under år 1941 blivit något för högt tilltagen. Överståthållarämbetet anser för sin del, att frågan om hänsyntagande till naturlig utveckling helt bör hållas i sär från frågan om kompensation för prisstegringen.»

I anslutning till det sist sagda hänvisar Överståthållarämbetet till ett av biträdande taxeringsintendenten Sven Holdo avgivet yttrande, däri bland annat framhålles, att det knappast syntes ändamålsenligt att hänsyntagandet till naturlig utveckling på sätt förutsattes i förslaget skulle ske vid två olika moment i taxeringsförfarandet, nämligen dels enligt 3 §, dels enligt 4 § 4 mom. Fara förelåge då, att den naturliga utveckling, som ansetts vara »möjlig», komme att föranleda ytterligare nedsättning på grund av att densamma jämlikt förebragt bevisning även befunnes vara »sannolik». I 3 § sista stycket borde därför endast intagas bestämmelser rörande kompensation för höjningen av den allmänna prisnivån.

I detta sammanhang hänvisas jämväl till den redogörelse som lämnas vid 4 §.

Länsstyrelsen i Malmöhus lån yttrar:

»Det torde ligga utom allt tvivel, att penningvärdet undergått viss försämring och att till följd härav framkomna mervinster i viss mån måste anses fiktiva. Naturligtvis ställer det sig svårt att finna en formel, som giver ett fullt riktigt uttryck för huru mycket av mervinsten, som hänför sig till försämrat penningvärde, bl. a. till följd av att denna försämring inträffat gradvis, men torde under förhandenvarande omständigheter någon bättre metod för kompensationsavdragets beräkning än den föreslagna knappast stå att finna.

Kunni■ Maj:ts proposition nr 287. < ”

Emellertid skulle kunna ifrågasättas huruvida det kan anses lyckligt och riktigt att sammankoppla avdrag för penningvärdets fall med avdrag för naturlig utveckling av rörelsen vars sannolikhet icke kunnat klarläggas. Något påvisbart sammanhang mellan ett enskilt företags naturliga utveckling och penningväx-dets fall lär nämligen icke förefinnas. Därtill kommer att i den mån avdraget skall kompensera jämväl för en icke påvisbar naturlig utveckling detta måste ske på bekostnad av gottgörelsen för penningvärdets fall. En följd härav skulle i sin tur bliva, att kompensationen för penningvärdets fall bleve olika för olika skattskyldiga, då man ju icke kan presumera att samtliga företag utan undantag skola vara underkastade enahanda utveckling. Kompensationsavdraget torde därför böra begränsas att avse allenast penningvärdets fall, medan rätten att tillgodonjuta avdrag för naturlig utveckling liksom hittills bör göras beroende av påvisad sannolikhet därav. Vid tidigare års taxeringar har det visat sig, att skattskyldiga i mycket stor utsträckning begagnat möjligheten att förklara uppkommen mervinst med företagets naturliga utveckling och det är antagligt, att så kommer att ske även i år. Länsstyrelsen skulle således vilja hemställa att sista punkten i 3 § bortfaller.»

Länsstyrelsen i Älvsborgs län anför:

»Länsstyrelsen, som anser en kompensation för den allmänna prisstegringen vara ett berättigat krav från de skattskyldigas sida, är emellertid icke övertygad om att utredningsmännen funnit den läktiga lösningen av detta spörsmål, liksom länsstyrelsen betvivlar, att inom det föreslagna kompensationsavdraget finnes något utrymme för avdrag för normal utveckling. Länsstyrelsen har icke heller funnit motiveringen för förslaget örn avdragsreduktion för juridisk peiron under vissa förutsättningar vara övertygande.»

Länsstyrelsen i Västmanlands län finner det befogat att kompensationsavdrag medgives, men framställer vissa erinringar mot de föreslagna grunderna och anför sålunda:

»Det s. k. kompensationsavdraget synes enligt uppgifter, lämnade i den allmänna motiveringen till förslaget, vara beräknat uteslutande med hänsyn tagen till den del av prisstegringen, som kan anses innefatta en verklig försämring av penningvärdet. I författningsförslaget, 3 § sista stycket,^ utsäges emellertid, att avdraget skall anses innefatta kompensation för sådan av krigskonjunkturen opåverkad utveckling av rörelse, vars sannolikhet ej kan visas. Under nyss angiven förutsättning rörande grunden för kompensationsavdragets beräkning synes emellertid detta avdrag kunna bereda ersättning för naturlig utveckling endast i det fall, då avdraget jämlikt föreskrifterna i 4 § 6 mom. skall beräknas på återstående merinkomst i stället för på jämförelseinkomst.

Det förefaller som om de ovan angivna bestämmelserna i 3 § och 4 § borde utgå.

En med bärande sannolikhetsskäl ej påvisad naturlig utveckling skall ju enligt bestämmelserna i 4 § 4 mom. ej medfölja reduktion av merinkomsten vare sig nu avdrag för kompensation av prisstegring medgives eller ej. Särskilt stadgande att sådan utveckling skall anses kompenserad genom ett prisstegringsavdrag förefaller därför ej motiverat.

De föreslagna författningsbestämmelserna måste giva kompensationsavdraget en svårförståelig dubbelställning i de skattskyldigas ögon. Föreligger ingen naturlig utveckling eller kan sådan påvisas, så att hänsyn tages till densamma Vid bestämmandet av återstående merinkomst, är avdraget

78 Kungl. Maj:ts proposition nr 2S7.

ett rent prisstegringsavdrag. I annat fall åter skall avdraget även anses kompensera viss naturlig utveckling. Detta är särskilt fallet, när avdraget skall beräknas på återstående merinkomst i stället för på jämförelseinkomsten. Denna förmånliga beräkningsgrund kan emellertid komma att tillämpas även i fråga örn rörelse, som ej undergått naturlig utveckling eller vars naturliga utveckling kompenserats på annat sätt.

I fråga örn de i 4 § 6 mom. intagna bestämmelserna om viss begränsning av kompensationsavdraget för juridiska personer vill länsstyrelsen framhålla, att denna bestämmelse ej formulerats på sådant sätt, att den innefattar den självklara och i allmänna motiven angivna regeln att ett till 12 procent av egna kapitalet begränsat avdrag ej må understiga 15 procent av 50,000 kronor. Länsstyrelsen vill emellertid här endast tillägga, att det vill synas, som om de angivna talen, 50,000 kronor och 12 procent, vore väl snävt tilltagna. För många företag, vilka sedan lång tid tillbaka utan påverkan av krigskonjunkturen kunnat erhålla stor vinst i förhållande till egna kapitalet, kommer kompensationen för prisstegringen att bliva obetydlig.»

Även länsstyrelsen i Gävleborgs län anmärker på att frågan om kompensation för höjning av prisnivån i viss mån sammankopplats med frågan örn visst avdrag för naturlig utveckling. I övrigt anför länsstyrelsen, bland annat:

»I 4 § 6 mom. stadgas, att kompensationsavdraget i vissa fall skall räknas allenast på den del av jämförelseinkomsten, som ej överstiger 12 procent av eget kapital i rörelsen. Detta stadgande giver ökad betydelse åt beräkningen av eget kapital i rörelsen. Länsstyrelsen delar icke i p. m. gjort uttalande, att beräkningen av det egna kapitalet enligt krigskonjunkturskatteförordningen ’ej torde vålla större svårigheter’. Hur skall t. ex. sådan beräkning göras för familjebolag, då man slår tillhopa bolagets och huvudaktieägarens inkomster för att bedöma, om merinkomst föreligger. Vidare ingå i många fall i bokföringen dels tillgångar och skulder, som lia med rörelsen att göra, dels ock t. ex. fastigheter eller del därav för uthyrning samt inteckningslån på dessa, ävensom värdepapper och lån på dessa etc. De i förslaget till krigskonjunkturskatteförordning lämnade anvisningarna äro för dylika fall ofullständiga, och önskvärt vore, örn de kunde fullständigas på ett mera uttömmande sätt. Samma brist på klarhet i detta avseende vidlåder för övrigt även kommunalskattelagen men torde vid inkomstskattetaxeringen vara av mindre betydelse.

Det torde vidare kunna ifrågasättas, huruvida det kan anses rättvist att beräkna kompensationsavdraget olika för enskild rörelseidkare och för aktiebolag. För många aktieägare, som behöva utdelningen för sitt uppehälle, torde det vara lika viktigt med 15-procentavdraget på hela jämförelseinkomsten som i fråga örn enskild rörelseidkare, som icke behöver uttaga hela vinsten för sitt uppehälle eller för konsumtion.»

Länsstyrelserna i Östergötlands, Göteborgs och Bohus samt Norrbottens län ha icke haft några erinringar mot förslaget i förevarande del.

Mellankommunala pröuningsnämnden framhåller till en början, att jämförelseinkomsterna blivit mycket ojämna för olika skattskyldiga men att med hänsyn till önskvärdheten av kontinuitet i lagstiftningen någon mera genomgripande ändring av grunderna för jämförelseinkomstens fastställande dock nu ej torde kunna ifrågasättas. Däremot syntes, enligt vad nämn-

Kungl. Maj.ts proposition nr 287.

den vidare yttrar, det föreslagna kompensationsavdraget kunna användas i utjämnande syfte. Nämnden anslöte sig därför helt till det i promemorian framförda resonemanget att kompensationsavdraget borde begränsas i fråga örn skattskyldiga med god jämförelseinkomst och att det framför allt borde komma skattskyldiga med ofördelaktig jämförelseinkomst till godo. Nämnden ville till och med gå ett steg längre och ifrågasätta om ej i den blivande förordningen kunde inrymmas en möjlighet för prövningsnämnd att, där särskilda omständigheter därtill föranledde, medgiva en förhöjning av kompensationsavdraget, förslagsvis upp till 30 procent av uppskattad merinkomst.

Som exempel på sådana särskilda omständigheter anför nämnden:

»1) Skattskyldigs taxering till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt understiger krigskonjunkturskattens grundbelopp, varigenom han ej kan åtnjuta full reduktion av grundbeloppet jämlikt 11 § 2 mom. Detta innebär att han faktiskt erlägger skatt efter en högre skalteprocent än den som normalt utgår. För en sådan skattskyldig kan följden bliva att beskattningen av viss inkomst överstiger 100 procent. Om exempelvis ett rederi, som åtnjuter fri avskrivning, gör stora avskrivningar på tonnaget, så skola dessa godkännas vid den vanliga taxeringen men icke vid krigskonjunkturskattetaxeringen. Följden kan bliva en stor taxering till krigskonjunkturskatt men ingen eller jämförelsevis obetydlig taxering till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt. Nedskrivningen innebär emellertid i verkligheten endast ett uppskov med sistnämnda beskattning, varför, örn man räknar med nuvarande skattetryck, företaget senare får betala ordinarie statsskatter med 30 procent och kommunalskatt med omkring 10 procent av ett mot överavskrivningen svarande belopp. Om företaget tillika på grund av låg jämförelseinkomst får betala en krigskonjunkturskatt efter närmare 70 procent netto för en betydande del av inkomsten, blir denna del beskattad med närmare 110 procent.

2) Om jämförelseinkomsten i förhållande till ett företags kapacitet och till de med verksamheten förenade riskerna är påfallande låg, örn därtill behov av konsolidering uppenbarligen föreligger och slutligen merinkomsten fonderats.

3) Möjligen kan även en särskilt hög utdebitering i kommuner, där den skattskyldige utgör kommunalskatt, räknas till sådana omständigheter, som kunna motivera förhöjning av kompensationsavdraget.»

Delegerade för Sveriges industriförbund m. fl. framhålla, att de grunder, på vilka beräkningen av kompensationsavdragets storlek baserats, knappast syntes bygga på riktiga förutsättningar, samt fortsätter:

>Den i promemorian åberopade möjligheten att vid mervinsternas disposition för kapitalinvestering företaga nedskrivning av varulager och inventarier till förkrigspriser och på så sätt få den allmänna prisstegringen beaktad, synes oss icke äga den relevans för här ifrågavarande spörsmål, som förslagsställarna göra gällande, lia vinstmedel under beskattningsåret faktiskt kommit till användning för sådant ändamål, kan prisstegringen visserligen till denna del anses kompenserad. Men då lagstiftningen utgår från förutsättningen, att efterkrigsprisen skola antagas bliva lika med förkrigsprisen, innebär detta ingen förmån i skattehänseende utan endast ett självklart konstaterande av att investeringarna betingat en av kriget föranledd merkostnad, som icke blott får utan enligt sunda bokföringsprinciper måste avräknas på

80 Kungl. Maj:ts proposition nr 2S7.

investeringsårets vinst såsom en det årets omkostnad. Men framför allt tiar ju ett sådant omkostnadsavdrag intet samband med frågan, i vad mån den därefter återstående mervinsten skall anses helt eller delvis såsom fiktiv på grund av inträdd prisstegring.

Skulle å andra sidan syftet med förslagsställarnas uttalande vara, att den skattskyldige haft möjlighet att och bort använda även sin återstående mervinst för dylika investeringar och att han får anses hava avstått från sin rätt till kompensation genom att underlåta dessa investeringar, synes oss ej heller ett sådant resonemang hållbart. Först och främst är det sannolikt, att i många, för att icke säga de flesta, fallen sådan investeringsmöjlighet de facto icke förelegat på grund av rådande svårigheter att anskaffa erforderligt material och nödvändiga maskiner. Men även om detta varit möjligt, kan det näppeligen ligga i det allmännas intresse att så utforma beskattningsreglerna, att man trots det allmännas ofrånkomliga anspråk på största möjliga andel i tillgängliga sparmedel, uppmuntrar till en sådan investeringsverksamhet, som med hänsyn till folkförsörjningen måhända icke är nödvändig eller ens önskvärd.

Det centrala spörsmålet i förevarande hänseende är att fastställa, i vad mån en för beskattningsåret föreliggande, av krigsförhållandena orsakad nominell mervinst kan anses på grund av inträdd prisstegring vara fiktiv, m. a. o. att konstatera, huruvida någon av kriget orsakad reell inkomstökning föreligger. Detta är en helt annan fråga än den på arbetsmarknaden gällande, huruvida löntagarna skola helt eller delvis erhålla kompensation för inträdd minskning av realinkomsten. Om krigskonjunkturbeskattningen vore så uppbyggd, att den vore avsedd att till staten indraga större eller mindre del av alla de merinkomster, som uppkommit under krigsperioden, oavsett inkomstens art och oavsett orsaken till inkomstökningen, kunde det finnas ett visst fog för att reducera kompensationsgraden i likhet nied vad som sker på arbetsmarknaden. Men då grunden för beskattningen är, att endast extrabeskatta av krigsförhållandena orsakade verkliga inkomstökningar, måste därav automatiskt följa, att beskattningsårets inkomst skall räknas i samma kronor som jämförelseårets och extrabeskattningen drabba endast den därutöver föreliggande reella vinstökningen, m. a. o. att full kompensation för penningvärdeförsämringen skall ges. Avviker man från denna princip, innebär detta att man i viss mån återupprepar det misstag, nian under föregående världskrig gjorde genom att i stor utsträckning beskatta fiktiva vinster av olika slag. Men det är ju just detta som man nedlagt så mycken möda på att genom de gällande bestämmelsernas utformning i andra hänseenden undvika. Särskilt örn prisstegringen skulle fortsätta, kunde en sådan avvikelse från principen, att endast reell vinstökning bör krigskonjunkturbeskattas, även denna gång få ödesdigra verkningar.

Enligt vår mening påkallar sålunda grunden för beskattningssystemet med nödvändighet, att full kompensation ges för penningvärdets fall, då det gäller att konstatera, huruvida någon av kriget orsakad verklig vinstökning föreligger. Man kan hysa delade meningar om, huru stor nenningvärdeförsämringen är. Men så mycket torde dock vara klart, att den är avsevärt större än de föreslagna 15 procenten. Detta framstår som så mycket mera uppen-' bart, som, enligt vad chefen för finansdepartementet själv framhållit, det med beskattningssystemets principiella utgångspunkter bör kunna ifrågakomma att taga viss hänsyn till penningvärdeförsämringen ’ej blott vid en verklig försämring av penningvärdet, utan även där en av varuknapphet förorsakad allmän prisstegring ägt rum’.

örn man alltså vill bibehålla den enligt vår mening självklara förutsättningen, att krigskonjunkturbeskattningen icke skall drabba fiktiva vinster

Kungl. Maj.ts proposition nr 'JS7.

utan endast konstaterad ökning av den verkliga realinkomsten, måste man komma till del resultatet, att den föreslagna procentsatsen för kompensationsavdraget av 15 procent bör avsevärt höjas.

I detta sammanhang anse vi oss höra till förnyad behandling upptaga den av oss i vårt yttrande den 21 februari 1941 berörda frågan om avdrag vid inkomstuppskattningen för den stegring av de allmänna skatterna, som sedan förkrigsinkomståren ägt rum.

Vid inkomstuppskattningen gäller jämväl enligt det nu föreliggande förslaget såsom huvudregel, att sådana avvikelser skola vidtagas från de i förordningen örn statlig inkomst- och förmögenhetsskatt meddelade bestämmelserna, som erfordras för att åstadkomma likformighet i inkomstberäkningen för de olika åren. Grunden för delta stadgande är den i förarbetena till såväl 1940 som 1941 års krigskonjunkturskafteförordning klart uttalade principen, att fiktiva merinkomster icke böra bliva föremål för krigskonjunkturbeskattning. I ovanberörda yttrande anförde vi, att då skatterna utgjorde en den skattskyldiges skuld till det allmänna vid verksamhetsårets slut, det syntes uppenbart, att här vore fråga örn en fiktiv inkomst, som i enlighet med förenämnda princip icke skulle drabbas av beskattningen. Härtill komme att, då skatteutgifterna under jämförelseåren i medeltal utgjort cirka 15—20 procent av inkomsten, medan motsvarande utgifter åren 1939 och 1940 uppgått till minst det dubbla procentuella beloppet, inkomsterna för jämförelseåren och beskattningsåret icke bleve jämförbara, därest icke hänsyn toges till skatteutgifterna för de olika åren. Då beskattningsmyndigheterna vid tilllämpningen av 1940 års förordning i regel syntes hava vägrat de skattskyldiga avdrag vid inkomstuppskattningen för skatter, funno vi nödvändigt, att en uttrycklig bestämmelse örn rätt till sådant avdrag infördes i den nya förordningen. Måhända kunde det därvid för undvikande av onödiga tvister om skattebeloppens storlek och för underlättande av taxeringsarbetet befinnas ändamålsenligt, alt frågan löstes genom fastställande av ett visst skatteindex. Ehuru bestämmelsen om den rätt, som funnes stadgad beträffande 1940 års krigskonjunkturskatt och som föresloges jämväl i fråga om 1941 års, att på grund av påförd krigskonjunkturskatt erhålla nedsättning i den statliga inkomst- och förmögenhetsskatten m. m., icke av utredningsmännen åberopats såsom skäl för deras uppfattning i här förevarande fråga, erinrade vi dock för fullständighetens skull, att sagda bestämmelse icke kunde anses äga samband nied nu behandlade spörsmål.

Vad i den nu remitterade promemorian anförts rörande avdrag för skatter synes oss icke innefatta bemötande av våra ovanberörda synpunkter ulan gå vid sidan av det av oss gjorda yrkandet, vilket innebar hänsyntagande lill skattestegringen vid fastställande av den merinkomst, som skall anses föranledd av krigsförhållandena. Vi utgingo från att det av oss ifrågasatta skatteindex skulle konstrueras såsom ett tillägg till jämförelseinkomsten och vidhålla vår i denna fråga hävdade ståndpunkt. Taxeringstekniskt synes frågan enklast lösas därigenom att den procentsats, som fastställes för kompensationsavdraget, ytterligare höjes så, att däri inrymmes jämväl skälig kompensation för skattestegringen.

Mot den föreslagna metoden att sätta kompensationsavdraget i relation dels till jämförelseinkomsten och dels till nämnda merinkomst torde i och för sig icke vara något all erinra. Däremot hävda vi med skärpa, att den i sista meningen av det föreslagna sista stycket av 3 S givna förklaringen, alt avdraget skall anses innefatta kompensation jämväl för sådan normal utveckling av den skattskyldiges verksamhet, som varit möjlig, om förhållanden som avses i 1 § ej inträffat, men vars sannolikhet icke kan visas, är fullkomligt ogrundad och vilseledande. I motiveringen uttalas, att ’den

Iiihanc) lill riksdagens protokoll / .9 i i?. 1 sami. Nr 2S7. (i

82 Kungl. Maj.ts proposition nr 2S7.

prisstegring, för vilken kompensation skall beredas, beräknas till 15 procent, d. v. s. den avrundade siffra som kan anses närmast återge förhållandena vid 1941 års utgång’. Då kompensationsavdraget motsvarar 15 procent av jämförelseinkomsten, innebär detta uppenbarligen, att jämförelseinkomsten liöjes till det belopp, som med förkrigsinkomstärens omsättning skulle ha uppnåtts, örn 1941 års allmänna prisnivå varit gällande under förkrigsinkomståren. Örn avdraget däremot motsvarar 15 procent av merin kornsten, torde innebörden därav bäst komma till synes i det fall att jämförelseinkomst saknas. Om penningvärdet varit detsamma under 1941 som under förkrigsinkomståren, hade den å omsättningen under år 1941 uppkomna merinkomsten varit i motsvarande mån lägre. Det är denna omständighet och ingenting annat som kommer till siffermässigt uttryck, då man reducerar merinkomsten med en procentsats, som anses motsvara den allmänna höjningen av prisnivån. Något utrymme för avdrag för normal utveckling finnes ej inom det föreslagna kompensationsavdragets ram. Vi hemställa, att det ifrågavarande stadgandet måtte utgå och, under förutsättning att procentsatsen i enlighet med vårt ovan framställda yrkande höjes på grund av de stegrade skatteutgifterna, att i lagtexten i stället måtte intagas en förklaring, att avdraget skall anses innefatta kompensation jämväl för den stegring av vid inkomstberäkning enligt förevarande förordning icke avdragna skatter, som ägt rum sedan förkrigsinkomståren.

Motiveringen för bestämmelsen, att kompensationsavdraget för juridisk person med en jämförelseinkomst, överstigande 50,000 kronor, skall beräknas till 15 procent å allenast den del av jämförelseinkomsten, som ej överstiger 12 procent av eget kapital i förvärvskällan vid sista förkrigsinkomstårets utgång, är icke övertygande. Vid upprepade tillfällen har, som ovan framhållits, klart uttalats den grundsatsen, att beskattning av fiktiva vinster bör undvikas i den mån detta är möjligt. Härav följer givetvis, att en vinstökning, som är allenast nominell i det att den uteslutande beror på försämrat penningvärde, icke skall bliva föremål för beskattning. Ett stadfästande av den ifrågavarande spärregeln skulle innebära ett klart avståndstagande från denna grundprincip och att man öppet förklarade, att fiktiva vinster i de här avsedda fallen skola beläggas med krigskonjunkturskatt. Ett dylikt stadgande komme att framstå så mycket egendomligare, som man samtidigt meddelar en mängd invecklade bestämmelser i syfte att förhindra just en dylik orättmätig beskattning. Det anförda skälet, att inkomsten under förkrigsinkomståren uppgått till oproportionerligt stor andel av det egna kapitalet, torde icke vara bärande. Hava förkrigsinkomståren visat uppenbart onormalt resultat, skall jämlikt punkt 3 av anvisningarna till 4 § jämförelseinkomsten fastställas till annat belopp, som med hänsyn till omständigheterna kan anses skäligt. Det föreslagna stadgandet skulle innebära, att man satte det med mycken möda utarbetade system, enligt vilket beskattningen utformats, ur tillämpning. Det fiskaliska intresset bör kunna tillgodoses på lämpligare sätt än genom införande på en omväg av beskattning av fiktiva vinster. Vi hemställa, att ifrågavarande spärregel måtte utgå.»

I huvudsak samma ståndpunkt som i sistnämnda yttrande intagas av bank- och fondinspektionen.

Enligt Skånes handelskammare måste det föreslagna kompensationsavdraget såväl av företagsekonomiska skäl som med hänsyn till rättvisa i beskattningen betecknas som otillfredsställande. Handelskammaren anför vidare, bland annat:

Kungl. Maj.ts proposition nr ‘2S7.

»Av kända ekonomiska data lär också framgå att ett avdrag å 15 procent näppeligen kan betraktas som ett rättvisande uttryck för den inträdda penningvärdeförsämringen. Mätt i partihandelsindex med bas 1937/1938 har den allmänna prisstegringen under år 1941 stigit från 144 till 160 och i medeltal med 53 procent. Av de huvudgrupper av varor, som ingå i denna index, har ingen i medeltal stigit mindre än 43 procent. För exportvaror var prisstegringen i medeltal 22 procent. Samtidigt ha levnadskostnaderna enligt riksbankens index stigit från 130 till 140 eller i medeltal med 35 procent. Såvitt kända data rörande varutillgång, varuomsättning och sysselsättning giva vid handen lär ej heller kunna antagas, att prisstegringen till avgjort övervägande del kan återföras endast till varuknapphet och därmed sammanhängande varufördyring. Enligt handelskammarens mening synas dessa data närmast peka mot att penningvärdeförsämringen snarast ligger mellan 20 och 30 procent.

Därest med sannolikhetsbevisning enligt krigskonjunkturskatteförordningens föreskrifter ej kan visas att s. k. naturlig utveckling av den skattskyldiges verksamhet föreligger, skall kompensationsavdraget jämväl anses innefatta härför eljest medgivet särskilt avdrag. Vid sådant förhållande kan uppenbarligen blott alltför lätt inträffa att avdragets ursprungliga syfte förfelas. Med hänvisning härtill får handelskammaren hemställa att här avsedda stadgande i 3 § sista stycket utgår.

Kompensationsavdraget för juridiska personer har ytterligare begränsats genom särskilda spärregler. Som motiv härför har endast angivits att avdraget å hela jämförelseinkomsten knappast rimligen kan användas för konsumtion samt att intäkterna av skatten eljest skulle synnerligen starkt reduceras. Alldeles oavsett att krigskonjunkturskatten icke i första hand är avsedd att skaffa statsverket intäkter, kan häremot med skäl erinras att en dylik begränsning påtagligt strider mot principen att med krigskonjunkturskatten endast träffa verklig och ej fiktiv inkomst. Med de stora fonderingskrav, en värdeförsämring på mångahanda sätt medföra, lär ej heller kunna göras troligt att ett avdrag å hela jämförelseinkomsten i och för sig kan anses orimligt.----Enligt handelskammarens mening böra därför nämn-

da begränsningar slopas.

Liksom tidigare har någon hänsyn även nu ej ansetts böra tagas till det ofta framförda kravet örn avdragsrätt för en efter jämförelseåren inträdd ökning i statliga och kommunala utskylder. Till stöd för denna inställning har alltjämt anförts väsentligen skattetekniska argument. Utan att här upp taga någon diskussion örn dessa frågor må blott ånyo konstateras, att det för en förvärvsverksamhets vidkommande varken ur företagsekonomisk eller annan synpunkt lär kunna ifrågasättas att betrakta utskylder som vinst, ej heller merutskylder som mervinst. Från denna till synes obestridliga utgångspunkt måste, därest dylikt skatteavdrag ej medgives, fortfarande hävdas, att krigskonjunkturskatten tvärtemot sina grundläggande principer jämväl i detta avseende innebär en beskattning av en fiktiv merinkomst av samma erkänt olyckliga karaktär som förra världskrigets mervinstskatt.»

Handelskammaren i Göteborg har i princip intet alt erinra mot den föreslagna huvudregeln för kompensationsavdragets beräkning, men då det utgående indextillägget å arbetslöner icke är avsett att utgöra full kompensation för levnadskostnadernas ökning sedan krigsutbrottet, synes enligt vad handelskammaren framhåller en höjning lill åtminstone 16.7 procent icke

84 Kungl. Maj.ts proposition nr 287.

oskälig. Emot den föreslagna begränsningen av kompensationsavdraget för juridiska personer ställer handelskammaren sig avvisande.

Sveriges grossistförbund hemställer, alt den föreslagna regeln, att i kompensationsavdraget skall inräknas även kompensation för viss utveckling av skattskyldigs verksamhet, måtte utgå.

Kooperativa förbundet yttrar:

»Det föreslagna kompensationsavdraget för penningvärdets fall med i allmänhet 15 procent av jämförelseinkomsten synes vara beräknat i minsta laget. Enligt de utredningar, som vei'kställts inom förbundet beträffande prisnivåns höjning och vilka utredningar grunda sig på tillgänglig offentlig statistik har inom de branscher, som företrädas av konsumentföreningarna (huvudsakligen livsmedel, skodon och textilvaror), prisstegringen sedan år 1938 utgjort cirka 43 procent.»

Kommerskollegium anför, bland annat:

»Kollegium vill icke underkänna vikten av de erinringar, som från näringslivets sida lia framförts, och vill särskilt betona, att i händelse det i näringslivet investerade kapitalet skall kunna bibehållas det bör tillses, att det kompensationsavdrag beviljas, som står i rimligt förhållande till penningvärdets försämring. Det bereder givetvis betydande svårigheter, att härvidlag göra en exakt uppskattning, men kollegium kan icke undgå att finna, att det av de sakkunniga föreslagna 15-procentavdraget icke i detta hänseende tillgodoser näringslivets skäliga krav. Beaktas bör även att, såsom i promemorian närmare utvecklats, man icke funnit sig kunna tillmötesgå det från näringslivets sida framförda kravet om avdrag vid inkomstberäkningen för den ökning av skatter, som den skattskyldige haft^ under beskattningsåret i förhållande till förkrigsinkomståren. Då det, såsom i promemorian närmare utvecklats, torde stöta på betydande tekniska svårigheter att tillmötesgå detta önskemål, bör dock enligt kollegii förmenande en viss hänsyn tagas till nu berörda förhållande vid kompensationsavdragets fixering och kollegium finner skäligt, att kompensationsavdraget bestämmes till förslagsvis 25 eller lägst 20 procent.--— Från

skilda organisationers sida har kritik övats mot det förslag, som i de sakkunnigas promemoria framlagts att maximera det 15-procentiga kompensationsavdraget för vissa juridiska personer nämligen de, som ha en jämförelseinkomst överstigande 50,000 kronor. För dessa skattedragare skulle kompensationsavdraget beräknas allenast å den del av jämförelseinkomsten, som icke överstiger 12 procent av eget kapital i förvärvskällan vid sista förkrigsinkomstårets utgång. Kollegium kan ej undgå att finna, att, då man från de sakkunnigas sida i princip ställt sig på den ståndpunkten, att ett avdrag för penningvärdets försämring skall medgivas, det knappast kan vara konsekvent att för en viss grupp av skattskyldiga förminska möjligheten att utnyttja detta kompensationsavdrag. Kollegium finner det önskvärt, att kompensationsavdraget får helt utnyttjas av samtliga skattskyldiga.»

Sveriges lantbruksförbund anför:

»Rörelseidkare har för beräkningen av kompensationsavdrag erhållit den spärren att detta skall fastställas till lägst femton procent å den merinkomst av förvärvskällan, som återstår efter tillämpning av 4 mom. i 4 §. Det synes icke föreligga någon anledning varför icke förvärvskällan jordbruk skall medgivas denna spärr, som kan hava stor betydelse.»

Statens priskontrollnämnd avstyrker införande i lagstiftningen av det föreslagna kompensationsavdraget och yttrar:

Kuncjl. Maj.ts proposition nr 287.

»Den föreliggande frågan måste enligt priskontrollnämndens uppfattning ses i sitt samband med den allmänna ekonomiska politikens syfte att under nuvarande förhållanden i möjligaste mån begränsa prisstegringens omfattning. I delta syfte lia ett flertal olika medel kommit till användning: priskontroll och handelsregleringar, penningpolitiska och finanspolitiska åtgärder m. m. För uppnåendet av det mål, som av statsmakterna uppställts för denna politik, skulle en allmän stabilisering av penninginkomsterna i samhället lia varit önskvärd. Ur denna synpunkt har även krigskonjunkturbeskattningen tillkommit såsom i främsta rummet en beskattning av ökade penninginkomster av visst slag, vilka kunna lia uppkommit trots de priskontrollerande och andra åtgärder, som vidtagits för att förhindra uppkomsten av sådana inkomstökningar.

Krigskonjunkturskatten är i huvudsak så utformad, att inkomstökningen mellan beskattningsåret och de två senaste beskattningsåren före krigsutbrottet blir föremål för beskattning. Det är givet, att en sådan jämförelse med ett par lörkrigsår blir alltmer diskutabel, ju längre bort man kommer från jämförelseåren. De svårigheter, som därvid uppkomma, illustreras väl av vad som i promemorian anföres beträffande beräknandet av kompensation för de skattskyldiga för den inkomstökning, som skulle kunna anses normalt ha inträtt, örn de av kriget förorsakade särskilda förhållandena icke varit rådande. I detta sammanhang vill nämnden emellertid understryka, att så länge jämförelsemetoden tillämpas med de sista förkrigsåren som utgångsläge, blir jämförelsen för flertalet skattskyldiga relativt förmånlig. Åren 1937 —1939 präglades nämligen av en stark högkonjunktur för stora delar av det svenska näringslivet. Då frågan örn kompensation för vissa element i den senare utvecklingen diskuteras, synes denna förmånliga karaktär av utgångsläget böra hållas i minnet.

Priskontrollnämnden delar helt den uppfattning, som kommit till uttryck i promemorian och däri citerade uttalanden, att denna beskattning ej bör gälla fiktiva vinster. Enligt nämndens uppfattning lia långt gående garantier härför skapats genom gällande regler örn rätt till nedskrivning av varulager till förkrigspris. För inventarier, som anskaffas under krigstiden, medges liven ridt till betryggande avskrivningar. De i förevarande promemoria föreslagna medgivandena örn rätt att kvitta inkomstökning under beskattningsåret mot inkomstminskning under närmast föregående beskattningsår bidraga ytterligare till att förhindra en beskattning av vad som kan betecknas som fiktiva vinster. Beträffande en omräkning av avskrivningsbehovet på fasta anläggningar och gamla inventarier med hänsyn till de stegrade nyanskaffningskostnaderna äro bestämmelserna mera restriktiva. Såväl reglerna härvidlag som beträffande lagervärderingen överensstämma väl med de principer priskontrollnämnden tillämpar vid sill prövning av prisfrågor. Sålunda lägger nämnden i regel återanskaffningskostnaderna för produkter och förnödenheter lill grund för prissättningen, medan någon ökning av avskrivningarna däremot icke medgives. Enligt nämndens mening föreligger icke för närvarande anledning att rucka på dessa principer.

'Utgångspunkten varmed nu bör räknas’, heter det i förevarande promemoria, ’synes vara, att krigskonjunkturskatten inkräktar på den skattskyldiges konsumtion och att rimligt vederlag bör beredas för dennas fördyring’. Priskontrollnämnden kan för sin del icke dela den uppfattning, som bär kommer till uttryck. Som redan framhållits skulle en allmän stabilisering av penninginkomsterna lia varit mest önskvärd ur prispolitiska synpunkter. Det förhållandet, alt en sådan stabilisering måst uppgivas för vissa grupper i samhället, i lissa fall av rent socialpolitiska motiv, bör enligt nämndens uppfattning icke lä tagas lill intäkt för krav på en allmän ökning av peil-

86 Kungl. Maj.ts proposition nr 2S7.

ninginkomsterna. Skulle sådana krav såsom föreslagits i förevarande promemoria accepteras vid krigskonjunkturbeskaltningens utformande, kan detta få ogynnsamma verkningar på nämndens möjligheter att i fortsättningen tillämpa samma principer som hittills. Nämnden vill därför avstyrka införandet av i promemorian föreslaget kompensationsavdrag för viss höjning av den allmänna prisnivån.

Skulle statsmakterna likväl finna sig böra i princip acceptera ett kompensationsavdrag för viss höjning av den allmänna prisnivån, synes avdragets storlek likväl böra vara mindre än föreslagna 15 procent av förkrigsårens jämförelseinkomst. Till denna siffra ha promemorians författare kommit genom en jämförelse med av arbetsmarknadens huvudorganisationer avtalade lönetillägg med hänsyn till levnadskostnadsstegringen. Detta lönetillägg uppgår fr. o. m. 1 februari 1942 till 16.7 procent på 1938 års lönenivå. Det spelar enligt nämndens uppfattning i detta sammanhang mindre roll, att man här gjort en jämförelse med lönetillägg från en tidpunkt, som inträffat en månad efter utgången av det beskattningsår, som 1942 års krigskonjunkturskatt i flertalet fall kommer att avse; förutom dessa indextillägg lia nämligen förekommit andra lönehöjningar av sådan storlek att lönesatserna redan för 1941 i jämförelse med förkrigstiden i allmänhet torde ha överstigit 15 procent. Nämnden vill nämligen understryka, att inkomstsummorna för arbetarna såvitt man kan döma av tillgänglig statistik 1941 överstigit sista fredsårets med mindre än nämnda procenttal. Hänsyn torde även — örn en jämförelse av detta slag över huvud skall ske -—- böra tagas icke endast lill arbetslönernas utveckling utan också till utvecklingen av andra gruppers inkomster. Nämnden vill här erinra örn att riksräkenskapsverket beräknat inkomstökningen för fysiska personer mellan 1939 och 1941 till 7 procent och att den totala ökningen av penninginkomsterna i samhället under denna tid enligt uppgifter i konjunkturinstitutets senaste rapport och i riksbankens årsbok uppgått till mindre än 10 procent. Nämnden kan icke finna det påkallat, att man vid utformningen av reglerna för krigskonjunkturbeskattningen fastställer ett kompensationsavdrag — örn ett sådant (iver huvud skall ifrågakomma — som är större än den genomsnittliga inkomstökningen i landet.

I detta sammanhang förtjänar det även att ytterligare betonas, att de inkomstökningar, som förekommit, i vissa fall haft socialpolitiska motiv. Det är givet att de befolkningsgrupper, som redan förut varit så dåligt ställda, att de över huvud icke kunnat bära någon väsentlig levnadskostnadsfördvring och vilkas konsumtion icke utan vådor ytterligare kunnat sänkas, måst tillerkännas viss kompensation för levnadskostnadsstegringen. Detta argument kan dock icke användas för andra grupper. Så utgå t. ex. lönetilläggen för statens tjänstemän endast på månadslöner understigande 900 kronor.

Nämnden vill även erinra därom, att de krigskonjunkturskattepliktiga redan erhållit en viss kompensation för prisstegringarna. Sålunda utgår krigskonjunkturskatt endast på sådan merinkomst, som överstiger ett visst minimibelopp, vilket ursprungligen föreslogs till 2.000 kronor samt 1941 bestämdes till 3.000 kronor. Därjämte föreslås i förevarande promemoria, att krigskonjunktnrskatt för enskild skattskyldig endast skall beräknas teir person, vilkens till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt fastställda beskattningsbara belopp överstiger 6,000 kronor. Under .sådana förhållanden kan nämnden icke finna annat än att all rimlig hänsyn till prisstegringen tagits för sådana skattskyldiga, för vilka ett sådant hänsyntagande över huvud kan komma ifråga.

Priskontrollnämnden kommer därför för sin del till den slutsatsen, att även örn en kompensation för prisstegringen i princip tillerkännes de skalte-

Kungl. Maj.ts proposition nr 287.

pliktiga — vilket nämnden för sin del icke kan tillstyrka — så bör det skattefria bottenavdraget av 3,000 kronor samt begränsningen av skatteplikten till att icke omfatta fysiska personer med mindre än viss inkomst kunna anses utgöra tillräcklig sådan kompensation.»

Fullmäktige i riksbanken yttra, att de funne kompensationsförfarandets utsträckning till nya områden vara ägnat att ur penningpolitisk synpunkt inge allvarliga betänkligheter. Den justering av beskattningsgrunderna för krigskonjunkturskatten, som kunde vara påkallad till förebyggande av beskattning av fiktiva vinster, borde därför enligt fullmäktiges mening icke erhålla formen av en direkt kompensation för prisstegringen. Det framginge, att en sådan kompensation icke heller från skatteberedningens utgångspunkter — vilkas berättigande fullmäktige icke funnit anledning att upptaga till diskussion -— kunde anses motiverad av prisutvecklingen, vilken blott till en del, som väsentligt understege på arbetsmarknaden utgående dyrtidskompensation, kunde antagas återspegla en av varuknappheten oberoende penningvärdesförsämring.

Till stöd för denna sin uppfattning uttala fullmäktige:

»När skatteberedningen förordat en justering av krigskonjunkturskatten med hänsyn till den allmänna prisutvecklingen i syfte att undvika beskattning av fiktiva vinster, har beredningen ansett sig böra hålla isär dep prisstegring, som kan återföras på en ökad efterfrågan i pengar räknat — vad beredningen kallat den verkliga försämringen av penningvärdet — från den prisstegring som allenast återspeglar försämringen i försörjningsläget. Beredningens förslag att räkna upp jämförelseinkomsten avser att bereda kompensation för den prisstegring av det förra slaget, som kan föreligga. Beredningen har emellertid avstått från att bedöma, i vad mån prisutvecklingen hittills varit av den ena eller andra arlen, och inskränkt sig till att konstatera, att man på arbetsmarknaden givit en dyrtidskompensation av i runt tal 15 procent nied utgångspunkt från uppfattningen, att kompensation ej borde utgå för den prisstegring, som följt av den ökade varuknappheten. Den kompensation, sorn givits enligt ramavtalet, har alltså utnyttjats som ett mått på omfattningen av den penningvärdesförsämring, som inträtt. Beredningen torde dock lia betraktat lösningen såsom rent formell och har också angivit 15 procent såsom ett högsta mått på den prisstegring, för vilken kompensation i föreliggande sammanhang enligt beredningens uppfattning kunde givas.

Den prisstegring, som är beroende av en ansvällning av inkomsterna och icke av en försämrad försörjning, torde i Sverige ligga långt under den av beredningen antagna. I riksbankens senaste årsbok verkställda undersökningar ävensom beräkningar baserade på uppgifter i konjunkturinstitutets rapporter peka sålunda på alt stegringen av värdet av den totala konsumlionen från tiden före krigsutbrottet avsevärt understiger 15 procent. Likaså visar en direkt analys av de olika prisrörelserna, att utrymmet för en av försörjningen oberoende prisstegring hittills varit obetydligt. Utan att man binder sig för något visst procenttal, synes man under dessa omständigheter i varje fall kunna hävda, att den verkliga penningvärdesförsämring, som kan tänkas föreligga, knappast är av sådan omfattning, att en kompensation i den av beredningen föreslagna formen för dess skull är påkallad. Därmed har man givetvis icke tagit ställning lill frågan, om det s. k. kompensationsavdraget av andra skäl kan utgöra en lämplig modifikation i beräkningen av krigskonjunkturskatten.»

88 Kungl. Maj:ts proposition nr 287.

Kammarrätten framhåller, att efter år 1938 vidtagna ändringar i skattelagstiftningen inkomstbeskattning av juridiska personer äger rum utan avseende å inkomstens storlek i förhållande till nedlagt kapital, samt fortsätter:

»Avsteg från denna princip har ej gjorts i förordningarna om krigskonjunkturskatt för år 1940 och för år 1941. I dessa förordningar har ej heller gjorts någon skillnad emellan beskattning av juridiska personer och fysiska personer. Kammarrätten kan icke underlåta att uttala sina betänkligheter mot dels att beträffande juridiska personer ånyo i skattelagstiftningen införa inkomstens storlek i förhållande till kapitalet såsom grund för utmätande av skattskyldighet och dels att vid krigskonjunkturbeskattningen, där grunderna för lagstiftningen visa på lika behandling av juridiska och fysiska personer, göra skillnad dem emellan. Emellertid har av skatteberedningens motivering att döma begränsningen av kompensationsavdraget för juridiska personer i icke ringa grad föranletts av statsfinansiella skäl.

Beträffande utformningen av det sista stycket i 3 § i förslaget torde densamma kunna giva anledning till missförstånd. Det efter 15 procent uträknade kompensationsavdraget skulle innefatta kompensation ej blott för höjning av den allmänna prisnivån från krigsutbrottet utan jämväl för viss naturlig utveckling av verksamheten. Därav skulle kunna dragas den slutsatsen, att visserligen större delen av det angivna procenttalet bör hänföras till höjningen av den allmänna prisnivån men någon del även till den ej påvisbara naturliga utvecklingen. Enligt skatteberedningens motiv är detta dock ej avsikten, utan det angivna procenttalet 15 skall anses såsom kompensation i förra avseendet. Detta lärer även framgå därav, att för samtliga förvärvskällor — oavsett örn någon naturlig utveckling kan tänkas äga rum eller ej — kompensationsavdrag föreslås efter 15 procent med ovan angivna avvikelser beträffande rörelse. Med hänsyn till vad nu anförts anser kammarrätten, att sista meningen i 3 § sista stycket bör utgå.»

Skattefria bottenavdraget.

I samband med frågan örn kompensationsavdraget har även det skattefria bottenavdraget berörts i vissa yttranden. Sålunda förordar handelskammaren i Göteborg, med vilken några andra handelskammare instämt, alt detta avdrag höjes till minst 4,000 kronor. Handelskammaren i Gävle uttalar önskemål om att en glidande skala för det skattefria avdraget måtte tilllämpas, så att avdraget ställes i relation till förkrigsinkomsterna eller till det investerade kapitalet.

Skattskyldigheten m. m.

Förslaget rörande begränsning av skattskyldigheten för enskild person och minimigräns för jämförelseinkomsten för rörelseidkare och jordbrukare har i allmänhet mottagits med tillfredsställelse. Av vissa näringsorganisationer ifrågasättes dock att gränserna böra höjas. Samma mening uttalas av ett pär länsstyrelser beträffande den föreslagna gränsen, 6,000 kronor, för skattskyldigheten, under det alt en del andra länsstyrelser uttala farhågor för en begränsning med hänsyn till att därigenom möjlighet skulle öppnas att obehörigen undgå beskattning.

Kungl. Moj.ts proposition nr 287.

89 I det av Överståthållarämbetet åberopade, av biträdande taxeringsintendenten Sven Holdo avgivna yttrandet anföres:

»Nu kan det beträffande rörelseidkare förekomma, att vid den vanliga taxeringen avdragna omkostnader icke äro avdragsgilla vid krigskonjunkturskattetaxeringen, och fråga uppstår då, örn man i ett sådant fall är bunden av det till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt taxerade beloppet eller örn man kan — kanske med stöd av anvisningarna till 4 § 4. f) första stycket — taxera till krigskonjunkturskatt, trots att ifrågavarande taxerade belopp icke överstiger 6,000 kronor. För andra skattskyldiga fysiska personer än rörelseidkare torde det även bliva frestande att söka komma under 6,000-kronorsgränsen genom varjehanda vid den vanliga taxeringen medgivna avdrag. Så t. ex. kan genom köp av pensionsförsäkringar, för vilka premien är avdragsgill såsom allmänt avdrag, eller genom utgivande av periodiska understöd till närstående, det taxerade beloppet nedbringas under 6,000 kronor.»

Överståthållarämbetet anser emellertid, att invändningar, att den föreslagna begränsningen av skattskyldigheten kunde inbjuda till åtgärder för att i extraordinär väg nedbringa taxeringen till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt, icke torde vara så vägande att anledning däri förelåge till eftersättande av en i och för sig nyttig reform.

Länsstyrelserna i Östergötlands och Norrbottens län ha ej framställt några erinringar mot förslaget. Enligt länsstyrelsen i Malmöhus län kommer begränsningen av skattskyldigheten otvivelaktigt att bespara taxeringsmyndigheterna en stor del arbete.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län yttrar:

»Länsstyrelsen har tidigare år uttalat sig för en begränsning av arbetsmaterialet genom att beloppet sättes än högre och förmenar att ungefär samma skattskyldiga nås av skatten även örn gränsen dragés vid 10,000, eller åtminstone 8,000 kronor. Enligt vad som framgår av 1941 års proposition hava åtskilliga röster bland hörda myndigheter då höjts för sistnämnda belopp. Frågan betyder, som sagt, föga i sak men i någon mån kunde en sådan höjning av siffran bidraga till underlättande av taxeringsarbetet och, vad som är än viktigare, bespara den skattskyldiga allmänheten onödigt bekymmer och deklarationsbesvär i fall, där taxering ändock icke kan komma i fråga. Redan tidigare år gåvo uträkningarna lill resultat att någon till krigskonjunkturskatt beskattningsbar merinkomst praktiskt taget icke kunde ifrågakomma vid lägre inkomsttaxering. Årets nyhet med 3,000 kronor som lägsta jämförelseinkomst för fysisk person samt merinkomstens reducering med kompensationsavdrag bidraga till att än mer minska merinkomslen så att även något högre kvalilikationsbelopp än 6,000 kronor för 1942 års inkomsttaxering nog med fördel kunde bestämmas.»

Länsstyrelsen i Älvsborgs län anser, all ett belopp av 8,000 kronor bör bestämmas såsom minimigräns för skattskyldigheten åtminstone för fysiska personer.

Länsstyrelsen i Västmanlands län uttalar i fråga om skattskyldighetsgränsen:

»Huruvida man, såsom föreslagits, härvid bolde utgå från det till inkomstoch förmögenhetsskatt taxerade beloppet, har uppväckt viss tvekan hos länsstyrelsen med hänsyn till alt så många för krigskonjunkturbeskattningen främmande faktorer bär komma att spela in.

90 Kungl. Maj:ts proposition nr 287.

Så ingå i detta belopp inkomster av natur att vara undantagna från krigskonjunkturskatteplikt samt förmögenhetsdel, varemot krigskonjunkturskattepliktig inkomst bleve minskad med vissa avdrag av ofta betydande storlek såsom avdrag för värdeminskning av skog samt utskylds- och premieavdrag.

Länsstyrelsen har emellertid funnit, att den lältbegripligliet för de skattskyldiga, bland annat vid fastställande av deklarationsplikten, samt den överskådlighet för taxeringsmyndigheterna, som följa av förslaget, vore så tungt vägande, att länsstyrelsen låtit sina betänkligheter mot detsamma fara.»

Länsstyrelsen i Gävleborgs län framhåller, att därest skattskyldig på grund av den föreslagna begränsningen för skattskyldigheten icke obehörigen skulle kunna undgå krigskonjunkturskatt genom att vidtaga vissa bokföringsåtgärder, en synnerligen arbetstyngande kontroll torde bliva nödvändig. Bland sådana bokföringsåtgärder kunde nämnas nedskrivning av lager och avdrag för eftersläpande värdeminskningsavdrag.

Delegerade för Sveriges industriförbund m. fl. anse, att de föreslagna gränsbeloppen böra höjas.

Handelskammaren i Göteborg anser, att ett fullständigt undantagande av krigskonjunkturskatt av alla inkomster under ett visst belopp, förslagsvis

20,000 kronor, skulle vara ett verksamt medel till undanröjande av de svårigheter som äro förenade med själva taxeringsförfarandet och uttalar, bland annat:

»De inkomster i form av krigskonjunkturskatt som inflyta från skattebetalare med dylika i detta sammanhang relativt små inkomster, torde knappast uppväga de besvär och kostnader som orsakas av skatteärendenas mångfald. I fråga om aktiebolagen synes i analogi härmed från krigskonjunkturbeskattning böra undantagas sådana fall, då vinsten icke överstiger viss procent av bolagets fonder.

Ehuru handelskammaren saknar möjlighet att bedöma, huruvida en reform av föreslagen art skulle kunna givas retroaktiv verkan, vill handelskammaren dock i detta sammanhang ej underlåta att framhålla de stora fördelar som en dylik retroaktiv bestämmelse skulle medföra, genom att redan nu öka utsikterna till ett snabbare förfarande i skattedomstolarna.»

Bank- och fondinspektionen anser de föreslagna föreskrifterna påkallade. Enligt riksräkenskapsverket kommer begränsningen av skattskyldigheten att innebära en önskvärd beskärning av krigskonjunkturskattelängderna.

Kammarrätten tillstyrker förslaget i fråga örn skattskyldighetens begränsning. De föreslagna bestämmelserna örn minimigräns för jämförelseinkomst böra enligt kammarrättens mening utsträckas att avse även tantiemtagare. Emellertid anser kammarrätten, att konsekvenserna av bestämmelserna i vissa fall torde bliva mera vittgående än som åsyftats, och yttrar, bland annat:

»Exempelvis skulle en rörelseidkare, som tillika brukar en jordbruksfastighet och haft merinkomst av sina båda förvärvskällor, enligt de föreslagna bestämmelserna få sin jämförelseinkomst för vardera förvärvskällan beräknad till 3,000 kronor, oaktat objektiva skäl ej därför förelåge. Enligt kammarrättens förmenande synes lämpligt att förslaget bringas i närmare överensstämmelse med skatteberedningens motivering i ifrågavarande avseende. Härutinnan anför skatteberedningen, att i samband med införande av mini-

Kungl. Maj:ts proposition nr 287.

migräns för beskatlningen av enskilda personer syntes böra stadgas, att .jämförelseinkomst för enskild rörelseidkare, för vilken rörelsen utgjort hans huvudsakliga försörjningsmöjlighet, skulle beräknas till minst 3.000 kronor. Vidare framhålles av skatteberedningen, att motsvarande bestämmelse syntes följdriktigt böra gälla även för jordbrukare.--—

Örn en minimigräns beträffande jämförelseinkomsten införes för fysiska personer, torde erfordras en omarbetning av 14 punkten av anvisningarna till 4 §. Angående handelsbolag, kommanditbolag, enkelt bolag och rederi stadgas, att för företaget såsom sådant bestämmes uppskattad merinkomst samt fastställes i vad mån denna skall antagas hava berott på krigskonjunkturen, varjämte beräknas kompensationsavdrag. Av sålunda fastställt belopp skall påföras envar av delägarna vad på honom belöper för att vid beräkning av den taxerade merinkomsten medräknas som örn fråga vore örn en delägarens egen förvärvskälla. Envar delägare skall vidare påföras på honom belöpande jämförelseinkomst. Detta förfaringssätt torde omöjligen kunna förenas med stadgandet örn minimiavdrag för fysisk person. Därvid utgår kammarrätten från den enligt kammarrättens uppfattning självklara förutsättningen, att fysisk person skall äga att tillgodoräkna sig jämförelseinkomst efter enahanda grunder antingen han idkat verksamhet ensam eller i förening med annan person, vilket dock icke klart framgår av författningstexten.

Vidare synes en omarbetning av 3 g tredje stycket i förslaget böra verkställas. Däri angives att, där ej särskilda förhållanden till annat föranleda, skall såsom jämförelseinkomst upptagas medeltalet av inkomsterna för förkrigsinkomståren. Därest för enskilda personer sättes visst minimum för beräkning av jämförelseinkomsten, lärer detta innebära ett avsteg från den givna huvudregeln, som icke gärna kan anses hänförligt till uttrycket 'särskilda förhållanden’.»

Därjämte föreslår kammarrätten, att oskift dödsbo i ifrågavarande avseenden jämställes med fysisk person.

T detta sammanhang torde jag jämväl få nämna, alt svenska västkustfiskarnas centralförbund i en till Kungl. Majit ingiven framställning anhållit, att sådana bestämmelser måtte införas, att inkomst på grund av fiske måtte helt befrias från krigskonjunkturskatt. ävensom att där sådan skatt kunde komma att utgå fiskare medgåves rätt att med viss summa, till exempel

10,000 kronor för de större båtarna och för de mindre i proportion därtill, få göra avdrag på det beskattningsbara beloppet. I framställningen anföres:

»Enligt riksdagens beslut beträffande krigskonjunkturskatt, så kommer en hel del fiskare att drabbas av denna skatt för inkomster från fisket. Till en stor del beror detta på att fiskarna under jämförelseåren till följd av ogynnsamma förhållanden hade ganska låga inkomster att deklarera.

Fiskarens yrke iir så pass riskfyllt under nuvarande krig, att det horde kompenseras med befrielse från denna skatt under nuvarande förhållanden. Fiskarnas yrke bör ju närmast likställas med sjömännens oell dessa synas icke kunna påföras krigskonjunkturskatt flir den merinkomst som tillfaller dem flir deras ökade arbete till sjös eller för deras farofyllda tjänstgöring. Detta synes framgå av Kungl. Majlis proposition nr 173. sid. loa—156, för år 1941. Även torde lotsarna av samma skäl bliva befriade från krigskonjunkturskatt.

Då alltså dessa två yrkesgrupper undgå krigskonjunkturskatt på den med lia risten förenade inkomsten, så torde med riilta kunna anses att även fiskare

92 Kungl. Maj:ts proposition nr 287.

böra befrias från dylik skatt då de lia samma skäl att åberopa. Vi kunna samtidigt nämna att sedan tyskarnas invasion i Norge den 9 april 1940 ha inte mindre än 36 västkustfiskare förolyckats på havet genom krigets orsaker. Vidare Jia vi under samma tid förlorat 7 fiskebåtar och detta tillkännager ju en hög olycksprocent för västkustfiskarnas havsfiske.

Genom att en del fiskare varit djärva och drivit fisket till det yttersta lia de kunnat få ökade inkomster. Då nu fiskarna för dessa inkomster drabbas av nämnda skatt som till .största delen äter upp inkomstökningarna så mista de lusten att driva fisket som förut. Härigenom kan landet förlora en värdefull tillgång på stora kvantiteter fisk som annars skulle komma den alltmer knappare livsmedelsförsörjningen till godo.

Organisationen vill också nnderdånigst påpeka, att beträffande delägareskap i båt kommer även merinkonisten härav att drabbas av krigskonjunkturskatt. Även här förhåller det sig så, att många fiskare för sina båtar gjorde ytterst små inkomster under jämförelseåren 1937—1938 medan de däremot under nuvarande förhållanden haft större inkomster. På detta sätt kan man knappast heller säga att denna skatt rättvist drabbar båtägarna då jämförelsesiffrorna i allmänhet liro alldeles för låga. Ett båtlag kan under förkrigsåren ha satt sig i stora skulder. Nu när de få större inkomster göras större avbetalningar på skulderna, men så kommer krigskonjunkturskatlen och omkullkastar alla beräkningar och skulderna kunna därigenom blott betalas i mindre utsträckning. Angående äganderätten till båten och lotterna däri ligger saken så till, att flera fiskare i regel äro ägare till båten. Under fisket får varje man en lott, undantag för någon pojke ombord, som endast får halv eller viss procent av lott. När nettoinkomsten från fiskeresan skall delas tillfaller från 2 till 5 lotter båtägarna. Antalet lotter beror på båtarnas storlek eller vad för slag av fiske som drives. På detta sätt kan det vid goda fisken bli överskott på båtlotterna, som då i många fall få utgöra ersättning för dåliga år, då ägarna måst sätta sig i stora skulder.

Styrelsen för svenska västkustfiskarnas centralförbund har vid sammanträde lördagen den 7 februari 1942 ingående diskuterat dessa frågor. Styrelsen kom därvid till det resultatet, att örn fiskarna med en viss summa kunde få göra avdrag på det beskattningsbara beloppet på båtarna, exempelvis

10,000 kronor för de större båtarna och för de mindre i proportion därtill skulle detta bli en god hjälp för dem. Fiskarna skulle därmed givas möjligheter att göra större avbetalningar på båtskulderna. Ett sådant medgivande skulle därjämte helt visst även stimulera fiskarna att alltjämt göra sitt yttersta vid utövandet av sin riskfyllda näring, till stort gagn för landet i sin helhet.»

Rörande nyssnämnda spörsmål yttrar länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län:

»År 1941 taxerades här till krigskonjunkturskatt 31 skattskyldiga för merinkomst av fiske till sammanlagt 95,100 kronor. När avgörande då skulle träffas om storleken av jämförelseinkomsten, som borde tillgodoräknas delägare i båtlag, resulterade upprepade överläggningar med representanter för fiskerinäringen i överenskommelse, som senare av prövningsnämnden godkändes, att normalinkomsten för fiskare för jämförelseåren borde uppskattas till i regel 4.000 kronor, vari då ingick även den inkomst av eget arbete ombord, s. k. manslott, som han beräknades åtnjuta utöver s. k. båtlotter, vilka utgjorde avkastning av rörelsen med båt och redskap. När beloppet bestämdes, påverkades det även av hänsyn till den frihet från krigskonjunkturskattetaxering, som bl. a. på grund av riskfylld verksamhet kom sjöfolk och lotsar till del för deras arbete i tjänsteanställning, även i fall där

Kungl. Maj:ts proposition nr 287.

gottgörelsens belopp påverkades av genom kriget ökad rörelse. Dessutom beaktades att 1937 och 1938 års fiske befunnit sig i mycket ofördelaktig konjunktur med strängt ransonerad möjlighet till fångst i motsats till 1940, då fisket var fritt och drevs med ovanlig intensitet; likformighetsregeln framtvingade sålunda uppräkning av 1937 och 1938 års fakliskt lägre inkomster. Även beträffande inkomst av fiske kunna kanske försörjningspolitiska förhållanden göra det angeläget, att dessa skattskyldiga behandlas med någon försiktighet. Fiskarekårens sammanslutning, svenska västkustfiskarnas centralförbund, lärer hos Eders Kungl. Majit hava gjort framställning att fiskarnas inkomst helt undantages från krigskonjunkturskattetaxering eller att i varje fall en avsevärd lindring genom avräkning av ett större belopp, intill

10,000 kronor för de större båtarna bleve tillförsäkrad dem. I den nu förevarande p. m. har detta ämne berörts å sid. 8 i samband med motiveringen till en garanterad jämförelseinkomst å 3,000 kronor för rörelseidkare, för vilken rörelsen utgjort den huvudsakliga försörjningsmöjligheten. Enligt länsstyrelsens mening finnes nog anledning att som regel behandla frågan örn jämförelseinkomst för fiskeriinkomst här vid västkusten med den större varsamhet, som sålunda redan vid föregående års krigskonjunkturskattetaxering var fallet. Däremot är länsstyrelsen tveksam, om det kan vara nödvändigt att bereda fiskarna undantagsställning genom att medgiva lindring i så stor utsträckning som i nämnda framställning begärts.»

Kvittning mellan olika beskattningsår.

Beträffande frågan örn kvittning mellan merinkomst under beskattningsåret och inkomstminskning under det beskattningsår taxeringen till krigskonjunkturskatt för år 19A1 avsäg har skatteberedningens förslag i allmänhet vunnit gillande. Endast i det yttrande, som avgivits av Överståthållarämbetet, har förslaget avstyrkts. I vissa yttranden föreslås utvidgning av kvittningsrätten till att avse även inkomstminskning under det beskattningsår, taxeringen till krigskonjunkturskatt för år 1940 avsåg.

Ur de avgivna yttrandena rörande förevarande fråga må här följande återgivas.

I det av Överståthållarämbetet överlämnade yttrandet av biträdande taxeringsintendenten har framhållits, att den föreslagna kvittningsrätten så avsevärt skulle öka beskattningsnämndernas redan nu betydande arbetsbörda, att taxeringsarbetets effektivitet och dess fullgörande inom föreskriven tid skulle äventyras, varefter anföres;

»En sådan rätt skulle nämligen innebära att beskattningsnämnderna vid innevarande års taxering skulle pröva och granska ett stort antal av 1941 års deklarationer, som vid förra årets taxering lämnades utan närmare granskning på grund av att desamma utvisade inkomstminskning eller därför att å deklarationens första sida framställda frågor besvarats nekande samt anledning icke förelegat till antagande att detta svar var felaktigt.

Vidare kan anmärkas, alt av författningsbestämmelsen icke tydligt framgår, huruvida avdrag för inkomstminskning skall medgivas utan att yrkande härom framställts av den skattskyldige. Är så fallet, kommer detta att förorsaka ett betydande utredningsarbete.

Då det planerade avräkningsförfarandet efter kriget ändock av andra skäl måste komma till stånd, synes det nu ifrågasatta kvittningsförfarandet böra anstå till dess.»

94 Kungl. Maj:ts proposition nr 287.

Under åberopande härav finner Överståthållarämbetet sig icke kunna tillstyrka förslaget i nu ifrågavarande del samt yttrar därjämte:

»Överståthållarämbetet har anledning understryka påpekandet om taxeringsmyndigheternas redan nu betydande arbetsbörda. Genom taxeringen till krigskonjunkturskatt nästlidet år inträdde härutinnan en ökning, som medförde att denna taxering allenast med uppbjudande av de yttersta resurser kunde genomföras. Resultatet av taxeringen kan likväl icke sägas vara fullt tillfredsställande, i det att taxering av åtskilliga skattskyldiga måste eftergivas lill följd av bristande tid för närmare efterforskningar, under det att andra av liknande anledning måhända blevo för högt taxerade. Varje till lägg till hittills gällande bestämmelser, av beskaffenhet att föranleda nya undersökningar eller uträkningar, bidrager till att ytterligare äventyra resultatet av taxeringen.»

Länsstyrelsen i Malmöhus län yttrar:

»Den föreslagna kvittningsrätten mellan beskattningsårets merinkomst och tidigare inkomstminskning synes vara en logisk följd av, att hela krigskonjunkturen skall anses såsom en enhet. Av förslaget att döma synes det vara möjligt för en rörelseidkare att själv ombesörja den ifrågasatta kvittningen genom upp- och nedskrivning av lagrets värde och på så sätt till fullo utnyttja jämförelseinkomsten. Så länge den skattskyldige icke går under författningens lägstvärderingsföreskrifter, synes han sålunda vara i sin fulla rätt, och det skulle bliva det slutliga avräkningsförfarandets sak att fastställa, i vad mån lagervärderingen vid tidpunkten för denna avräkning icke kunde godkännas. Länsstyrelsen förutsätter emellertid att kvittningsrätten göres beroende av den skattskyldiges yrkande och utredning.»

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län anför:

»Då den vid 1941 års taxering föreliggande inkomstminskningen icke blivit fastställd, måste 1941 års krigskonjunkturskattedeklaration bli föremål för omprövning. De uppmjukade bestämmelserna angående beräkning av jämförelseinkomsten synas därvid icke få tillämpas. Detta är givetvis till den skattskyldiges förmån. Det är alltså tänkbart att vid 1942 års krigskonjunkturskattetaxering merinkomsten bestämmes på grundval av en högre jämförelseinkomst än den som lägges till grund för fastställandet av inkomstminskning för beskattningsåret 1940, och delta även om kapacitetsutvidgning icke förekommit.

I detta sammanhang uppkommer även den frågan, huruvida skattskyldig bör kunna påfordra att vid 1942 års krigskonjunkturskattetaxering få inkomstminskningen fastställd. Det kan för honom vara av värde att veta, hur stor den inkomstminskning är, för vilken han vid ett följande års krigskonjunkturskattetaxering kan påräkna avdrag. Enligt förslaget synes generell rätt för den skattskyldige att få inkomstminskningen fastställd icke föreligga. Av bestämmelserna i 4 § 3 mom. framgår, att 'uppskattad inkomstminskning skall till beloppet fastställas’ örn skattskyldig, 'för vilken uppskattad merinkomst av till rörelse hänförlig förvärvskälla fastställes, haft annan till rörelse hänförlig förvärvskälla, beträffande vilken vid motsvarande tillämpning av bestämmelserna i 2 mom. första stycket underskott uppstår’. För andra fall har det icke utsagts att inkomstminskning skall fastställas. Med hänsyn till den skattskyldiges befogade intresse vöre det nog önskvärt, örn åtminstone i de fall, där jämförelseinkomsten tidigare fastställts, den vid 1942 års krigskonjunkturskattetaxering föreliggande inkomstminskningen bleve föremål för prövning. Därigenom underlättas en blivan-

Kungl. Maj:ts proposition nr 287. 95

de avräkning genom att frågan ntredes vid den tidpunkt, då så lättast kan ske.»

Övriga länsstyrelser lia icke någon erinran i denna punkt.

Delegerade för Sveriges industriförbund m. fl. anse, att kvittningsrätt bör medgivas även för inkomstminskning under det beskattningsår 1940 års taxering till krigskonjunkturskatt avsåg samt att kvittningsrätten bör vara ovillkorlig. Därjämte anföres:

»Den omständigheten, alt kvittning icke medgives för inkomstminskning, som uppstått oberoende av kriget, synes i vissa fall medföra mycket obilliga verkningar. För ådagaläggande härav må anföras följande exempel.

Antag att två identiskt lika företag på grund av förhållanden, som icke haft samband med kriget, t. ex. arbetsinställelse, under år 1040 båda haft samma dåliga resultat men under år 1941 båda lika stor krigsvinst. Det ena företaget, A, har i räkenskaperna och i sin år 1941 avlämnade krigskonjunkturskattedeklaration upptagit varulagret vid beskattningsårets utgång till förkrigspris och redovisar en inkomstminskning av 200,000 kronor. Det andra företaget, B, upptager varulagret vid beskattningsårets utgång till ett värde, som med 200,000 kronor överstiger förkrigspriset, och redovisar varken inkomstminskning eller merinkomst. Under år 1941 utförsälja båda företagen sina identiskt lika lager för samma pris. För A blir inkomsten, beräknad enligt krigskonjunkturskatteförordningen, 1,000,000 kronor, för B 800,000 kronor. Då A icke erhåller avdrag för den av kriget icke föranledda inkomstminskningen under år 1940, synes han bliva beskattad för 200,000 kronors högre merinkomst än B. Detta är uppenbarligen icke tillfredsställande.

Såsom förslagsställarna anfört är i ett fall sådant som det ovan angivna, där inkomstminskningen under ett år väsentligen framkommit genom en bokföringsåtgärd, som kunnat göras på annat sätt, en omedelbar kvittning, varigenom effekten av bokföringsåtgärden elimineras, särskilt motiverad. En omarbetning av förslaget synes nödvändig, örn det med författningsändringen avsedda syftet skall vinnas. Enligt vår mening bör rättelse åstadkommas därigenom, att ovillkorlig kvittningsrätt medgives även för inkomstminskning, som uppstått oberoende av kriget. För en rörelseidkare inträffar ofta att å vissa varor eller å viss rörelsegren uppstår inkomstminskning, som icke har sin grund i kriget, och denna inkomstminskning får kvittas mot under samma beskattningsår uppkomna ’krigsvinster’ å andra varor eller andra rörelsegrenar inom samma förvärvskälla. Den omständigheten, att inkomstminskningen uppstått inom annan förvärvskälla eller under föregående beskattningsår, synes ur principiell synpunkt icke böra föranleda att avdrag därför vägras vid krigskonjunkturskattetaxeringen. Genom medgivande av en dylik, ur billighetssynpunkt tämligen självklar kvittningsrätt, skulle även taxeringsförfarandet förenklas.»

Sveriges grossistförbund framhåller, alt möjlighet till en sådan kvittningsrätt, som föreslagits, är särskilt betydelsefull med hänsyn till rådande importsvårigheter och bristen på råvaror ävensom andra av kriget orsakade förhållanden, vilka medfört och med säkerhet komma att medföra mycket ojämna vinstresultat, samt anför vidare:

»I regel torde del emellertid förhålla sig så, alt de höga vinstresullaten framkommit under de tidigare krigsåren, medan man i fortsättningen i allmänhet måste räkna med en minskning av inkomsterna. Även i dylika fall borde en-

96 Kungl. Alaj:ts proposition nr 287.

ligt vårt förmenande en kvittning kunna ske i form av restitution av förut erlagd krigskonjunkturskatt.

Visserligen kan en utjämning i nu berörda fall uppnås genom avsättning till en särskild kostnadsutjämningsfond, då provisorisk påföring av krigskonjunkturskatt sker. Emellertid torde de villkor, som uppställas för att komma i åtnjutande av sådan provisorisk påföring av skatten, utestänga ett mycket stort antal skattskyldiga från möjligheten att erhålla utjämning vid sjunkande inkomster. Dessa skattskyldiga torde höra till de ekonomiskt svagare i vårt land.

Vi vilja för den skull ifrågasätta, huruvida icke en enkel regel av innehåll, att kvittning finge ske mellan olika år, skulle giva ett rättvisare resultat än nu föreslagna bestämmelser. En dylik anordning skulle i tillämpningen bliva betydligt enklare än den provisoriska påföring av krigskonjunkturskatt, som nu kan ske, under förutsättning att särskild kostnadsutjämningsfond avsatts.»

Kooperativa förbundet yttrar:

»Det föreslagna stadgandet om kvittning av inkomstökning mot inkomstminskning under nästföregående år torde bliva av viss betydelse och tillgodoser uppenbara krav på rättvisa vid beskattningen. Givetvis skulle mot förslaget i denna del kunna invändas, att de år 1941 avgivna deklarationerna kanske icke blivit så noga detaljgranskade i de fall, då större inkomstminskning uppenbarligen förelegat. Erforderligt korrektiv häremot måste givetvis vara, att förnyad granskning kan ske av fjolårets deklarationer, som uppvisat inkomstminskning.»

Bank- och fondinspektionen uttalar, att genom den föreslagna kvittningsrätten ett välbehövligt steg tagits till en synnerligen påkallad reform av krigskonjunkturskattelagstiftningen, och fortsätter:

»Inspektionen har i utlåtanden den 17 februari 1940 och den 25 februari 1941 över då föreliggande förslag om dylik lagstiftning givit uttryck åt sin mening om skäligheten av en dylik kvittningsrätt. I det sistnämnda utlåtandet förmenade inspektionen till och med, att med hänsyn till det kraftiga ingrepp, krigskonjunkturskatten gjorde i näringslivets ekonomi, vid en slutlig reglering av skattskyldigheten vid denna beskattningsforms framtida upphörande, som inspektionen förordat, utjämning borde ske med sådana överskjutande och vid beskattningen outnyttjade underskott, som uppstått under något av de år, beskattningsformen varit tillämpad. Inspektionen vidhåller den sålunda framförda meningen. Utan en dylik reglering blir det ju, såsom i utlåtandet jämväl framhölls, för dessa tidsperioder såsom helhet betraktade i viss mån fiktiv inkomst, som blivit beskattad.»

Kammarrätten yttrar, bland annat:

»Skatteberedningen har motiverat sitt ståndpunktstagande -— --bland

annat med att, om kvittningsrätt medgåves för inkomstminskning år 1939, densamma skulle medföra åtskilliga komplicerade problem med hänsyn till inkomstens uppdelning på de åtta första respektive fyra sista månaderna av år 1939. Helt lära dock dessa komplikationer icke kunna undvikas med hänsyn till att vid taxeringen år 1941 i åtskilliga fall beskattats inkomst under beskattningsår, däri ingår viss del av år 1939. Sett från synpunkten av den skattskyldiges berättigade krav på rättvisa synes det vara befogat att utsträcka kvittningsrätten till att omfatta all från och med krigsutbrottet på grund av krigskonjunkturen uppkommen inkomstminskning i förvärvskälla, som är underkastad krigskonjunkturskatt.

Kungl. Maj.ts proposition nr 287.

97 Sista meningen i näst sista stycket av 10 § torde böra ändras så att därav framgår huru återstående avdrag i förekommande fall skall avräknas, örn taxerad merinkomst av såväl rörelse som annan förvärvskälla föreligger. Den i nästföregående stycke av samma paragraf angivna regeln synes i sådant avseende böra vara normgivande.»

I årets statsverksproposition har förutsatts att krigskonjunkturskatt skulleDepartemenu-

CrlPTPV

komma att utgå även för nästkommande budgetår. I yttrandena över det förslag i frågan som framlagts av finansdepartementets skatteberedning har denna skatt varit föremål för kritik, och yrkanden lia framförts om dess sänkning, men det har icke från något håll ifrågasatts att den skulle kunna bringas att nu upphöra. Enligt min mening är också en krigskonjunkturskatt alltjämt ofrånkomlig såsom ett led i det särskilda system av skatter som vuxit fram i anledning av det pågående kriget. Det har synts angeläget att genom en särbeskattning av merinkomster, som kunna antagas ha uppkommit såsom en följd av kriget och de därförinnan pågående, av det osäkra världsläget föranledda forcerade rustningarna, i någon mån utjämna inträdda förskjutningar i inkomstfördelningen. Att krigskonjunkturbeskattningen genom sin inriktning torde vara ägnad att verka återhållande på den tendens till prisstegring som måste bliva en följd av inträdd varuknapphet och i övrigt torde kunna utgöra ett hjälpmedel i strävandena att bevara penningvärdet har jämväl från början beaktats. Dessa motiv för en beskattning av ifrågavarande slag kvarstå enligt mitt förmenande alltjämt.

Det har nu i åtskilliga yttranden gjorts gällande att krigskonjunkturskatten genom sin höjd och sin allmänna läggning kommit att verka återhållande på initiativanda och företagsamhet inom näringslivet i en tid då det vore särskilt önskvärt att dylika egenskaper komma till sin rätt. I det yttrande som avgivits av delegerade för Sveriges industriförbund m. fl. har härvid hänvisats särskilt till förhållandena inom skogsbruket och uttalats att skattens produktionshämmande inverkan inom andra områden vore sannolik, ehuru icke med säkerhet konstaterad. Bristen på konkreta exempel på fall, där betydelsefulla investeringar underlåtits till följd av krigskonjunkturbeskattningen, lämnar utrymme för olika meningar örn allmängiltigheten av den framförda kritiken. Skattens utformning är sådan, att den i hög grad gynnat nyinvesteringar, och det kan knappast betvivlas att möjligheterna att på denna väg helt eller delvis undgå skatten i betydande utsträckning utnyttjas. Tillgängliga uppgifter visa också att investeringsverksamheten under de gångna åren måste, i betraktande av avstängda import- och exportmöjligheter, betecknas som god. De framställda erinringarna torde knappast heller avse, att investeringsverksamheten allmänt sett hållits tillbaka genom beskattningen, utan fastmera att onödiga, icke riskbundna investeringar kommit till stånd på bekostnad av värdefullare riskbundna nyanläggningar. De investeringar som enligt sakens natur kunna antagas vara mindre lockande vid gällande krigskonjunkturbeskattning lära väl huvudsakligen vara sådana, där förlustriskerna äro så stora att de icke anses uppvägda av den möjlighet lill behållen vinst som återstår, sedan skatten betalts, eller diir ve-

flilläng lill riksdagens protokoll 19i2. 1 sami. Nr 287.

98 Kungl. Maj:ts proposition nr 287.

derbörande icke anse sig få skäligt vederlag för det merarbete som investeringen skulle föra med sig. Att vissa sådana investeringar kunna anses ur samhälleliga synpunkter särskilt önskvärda förefaller troligt, men det får ej förbises att nyinvesteringar kräva ianspråktagande av och konkurrens om realtillgångar, och att beträffande viktiga kategorier av dessa råder sådan knapphet att deras anvisande för mer eller mindre osäkra verksamhetsgrenar icke bör ifrågakomma. Är fråga örn önskvärd riskfylld användning, står möjligheten att efter särskilt beslut av Kungl. Majit erhålla lindring i eller befrielse från krigskonjunkturskatten till buds. Denna möjlighet har i betydande utsträckning begagnats.

Oavsett hur det må förhålla sig nied krigskonjunkturskattens inverkan på företagsamheten är jag beredd att upptaga frågan örn vissa lättnader i krigskonjunkturskatten i jämförelse med föregående år. 1 sådant avseende framställer sig först till besvarande frågan om vilken betydelse som anses böra tillerkännas den försiggångna allmänna prisstegringen sedan krigsutbrottet. Jag torde ej här behöva närmare inlåta mig på de uttalanden som tidigare gjorts rörande denna fråga, då dessa finnas utförligt refererade i skatteberedningens promemoria. Däremot synes det, ej minst med hänsyn till den skiftande inställning som kommer till synes i remissyttrandena, vara lämpligt att något belysa denna frågas sakliga innebörd.

Det har under den tidigare diskussionen rörande krigskonjunkturskatten gång efter annan uttalats att denna ej borde träffa fiktiv inkomst, m. a. o. en inkomst som till följd av oriktig kostnadsberäkning helt eller delvis har karaktären av en icke avsedd kapitalminskning. För att sådan beskattning skall undvikas måste tillses, dels att varulager o. dvl. ej upptages till högre belopp än det kan antagas i längden behålla, dels att omkostnader, däri inräknade avskrivningar, upptagas till så höga belopp att inga utgifter, som icke svara mot kvarvarande värden, skjutas på framtiden. Lagstiftningen om krigskonjunkturskatt avser att konsekvent genomföra dessa principer genom sina regler örn lagervärdering till förkrigspris, upptagande av fordringar endast till deras verkliga värde samt rätt till avskrivning av tillgångar för stadigvarande bruk, i de flesta fall ned till förkrigsvärde, i andra fall genom förmedling av provisorisk skattepåföring ned lill efterkrigspris. Ett villkor för tillgodonjutande av dessa förmåner är visserligen att nedskrivning respektive avskrivning också sker i den skattskyldiges räkenskaper. Den allmänna lämpligheten av detta villkor med hänsyn till näringslivets välförstådda intressen torde emellertid vara uppenbar. Det torde kunna fastslås — och har för övrigt ej från något håll bestritts —- att lagstiftningen örn krigskonjunkturskatt väl tillgodoser kravet att ej fiktiv inkomst i här angiven mening skall beskattas. Detta krav åsidosättes tydligen ej, även örn det i övriga avseenden bortses från prisstegringen.

Om inkomstberäkningen för beskattningsåret sålunda i vad avser kostnadsbestämningen sker under fullt hänsyntagande till prisstegringen, men det därefter underlåtes att vid jämförelse mellan denna inkomst och inkomsten från förkrigsinkomståren vidare beakta denna prisstegring, kan emellertid

Kungl. Maj.ts proposition nr 287.

göras gällande att beskattning sker av »fiktiv merinkomst» eller »fiktiv inkomstökning». Om inkomstökningen inträtt samtidigt med en höjning av olika priser, kan den nämligen anses vara fiktiv i den meningen, att den icke representerar ett tillskott till inkomsterna i varor räknat. Det är närmast från denna utgångspunkt som krav rests på ett hänsyntagande till prisstegringen, ej blott — såsom redan skett — vid inkomstberäkningen, utan därutöver även vid fastställandet av merinkomsten.

Vid bedömande av frågan hur prisstegringen rimligen bör beaktas vid fastställandet av merinkomsten, torde det vara nödvändigt att klargöra vilka möjligheter som stå till buds att använda inkomstökningen. Det är nämligen icke möjligt att uppställa ett allmänt krav på att jämförelseinkomsten skall räknas i samma »penningvärde» som inkomsten under beskattningsåret. Jämförelsen måste hänföra sig till olikheten i penningvärde i viss bestämd användning vid de tidpunkter den avser. De användningsmöjligheter varmed bör räknas kunna innefattas under kategorierna nyinvestering samt konsumtion. I båda fallen utfaller jämförelsen olika om man tänker sig omedelbar användning av inkomsten eller användning först vid en senare tidpunkt, då priserna kunna lia undergått ytterligare förändringar.

Tages inkomstökningen i anspråk för omedelbar nyinvestering inom förelaget, innebär detta detsamma som att en utgift göres, likställd med övriga utgifter inom detta. Genom förut angivna regler om avskrivning och nedskrivning till förkrigspris eller, i vissa fall, genom förmedling av provisorisk skattepåföring till efterkrigspris, synas kraven på skattefrihet för inkomstökningen i den mån den i ifrågavarande användning kan betraktas såsom fiktiv vara tillgodosedda. I detta sammanhang synes även böra omnämnas det fall att vinstökningen användes till avbetalning av skuld. Uppenbart är emellertid att detta fall ej erfordrar särskild reglering, eftersom förfarandet endast innebär att en kvittning sker mellan belopp på aktiv- och passivsidan i balansräkningen, som äro räknade i samma penningvärde.

Det kan vidare ifrågakomma att inkomstökningen sparas i syfte att i framtiden användas för investeringar inom företaget. Sådan investering är tänkbar medan krigskonjunkturen pågår eller när den upphört. I senare fallet bör märkas, att krigskonjunkturbeskatlningen i övrigt erhållit sin utformning under antagande att penningvärdet efter kriget skall vara i stort sett detsamma som före kriget, och att betydelsefulla förmåner för de skattskyldiga i avseende å lagernedskrivning och avskrivning av tillgångar för stadigvarande bruk medgivits under denna förutsättning. Beträffande medel som komma att användas först efter krigets slut finnes ingen anledning att i detta sammanhang ändra den till de skattskyldigas förmån införda förutsättningen, att en återhämtning av penningvärdet är att motse. Det vöre inkonsekvent att i syfle att bereda ytterligare lättnader antaga alt prisstegringen skall bli bestående. Skäl att taga hänsyn till prisstegring föreligger därför ej. Sker åter besparingen i syfte att verkställa nyinvestering inom företaget vid senare tidpunkt under krigskonjunkturen, bör man, för att undvika beskattning av fiktiv merinkomst, beakta det förhållandet att den skattskyldige sannolikt

100 Kungl. Maj:ts proposition nr 287.

kommer att erhålla mindre reellt utbyte för investeringen än om denna skett före kriget. Förhållandet har också vid lagstiftningens utformning beaktats, i det genom anordningen med provisorisk skattepåföring, särskilt vid avsättning till kostnadsutjämningsfond, den skattskyldige kommer att från det ifrågavarande beskattningsårets inkomst njuta avdrag för överpris å framtida investeringar. Det kan mot det nu anförda invändas att rätten att avsätta medel till kostnadsutjämningsfond enligt skatteberedningens förslag är begränsad. Jag finner mig emellertid kunna föreslå borttagande av den ifrågasatta regeln om visst maximum för avsättning till sådan fond. Med denna ändring och med de föreslagna lättnaderna i fråga om de former som i detta sammanhang skola iakttagas föreställer jag mig, att invändningen förlorar sitt berättigande.

Örn det sålunda kan anses, att i lagstiftningen örn krigskonjunkturskatt prisstegringen är på ett tillfredsställande sätt beaktad vid olika fall av medelsanvändning för investering inom företaget, så återstår att undersöka i vad mån hänsyn bör tagas till prisstegringen med tanke på merinkomstens möjliga användning för konsumtion, för enskilt sparande eller för investering utom företaget. Användningssätten kunna anses resa ett och samma problem, nämligen hur penningvärdets förändringar böra beaktas när merinkomsten disponeras av en enskild person; det finns nämligen i detta sammanhang ingen anledning att göra någon skillnad mellan den enskildes sparande och hans konsumtion och icke heller mellan den enskildes sparande och en disposition av företagsinkomst för investering inom ett annat företag.

När det gäller att besvara den senast uppställda frågan synes det mig lämpligt att anknyta till principmotiveringen för krigskonjunkturskatten. Skatten ingick som ett led i en allmän ekonomisk politik vilken bland annat hade till riktpunkt att hålla inkomstvolymen i samhället oförändrad och förhindra uppkomsten av krigsvinster. När hänsyn skall tagas till den inträdda prisstegringen genom att viss merinkomst undantages från beskattning och alltså tillätes kvarstå orubbad, är det under sådana förhållanden naturligt att hävda, att detta hänsyntagande innefattar ett avsteg från vad som var grundtanken, vilket icke bör medgivas i vidare mån än som synes skäligt med tanke på alt inkomsterna även inom de icke krigskonjunkturbeskattade områdena stigit. Det vore tydligen icke förenligt med uppläggningen av skatten, om hänsyn skulle tagas till prisstegringen i sådan utsträckning, att vinstökningar lämnades obeskattade, så länge de icke också representerade en ökad inkomst i varor räknat. Hänsyntagandet skulle i så fall innebära att man för ifrågavarande inkomsttagares del skulle godtaga anspråk på en ökning av penninginkomsterna som vid rådande varuknapphet skulle representera oförändrad standard, medan för övriga medborgargrupper levnadsstandarden måste sänkas.

Den inkomststegring, som tillkommit de stora löntagargrupperna i riket, har i regel bestämts genom det s. k. ramavtalet på sätt framgår av skatteberedningens promemoria och är, såsom i vissa yttranden framhållits, motiverad av socialpolitiska skäl. Den genomsnittliga inkomstökningen i riket har varit lägre än den som tillkommer dessa löntagargrupper. Det synes mig på nyss

Kungl. Maj:ts proposition nr 287.

angivna grunder uppenbart, att större dyrtidskompensation i penningar än som sålunda tillkommer nämnda inkomsttagargrupper icke bör från samhälleliga utgångspunkter tillgodoräknas någon kategori genom undantag vid beskattningen. Från denna utgångspunkt kommer man närmast till den slutsatsen att en skattejustering med hänsyn till prisstegringen enligt den procentsats som föreslagits av skatteberedningen är den högsta som kan motiveras och alt en maximering vid lägre gräns än den av beredningen ifrågasatta vore på sin plats med tanke på att den totala inkomstvolymen undergått en mindre höjning än arbetslönerna. Till stöd för en lägre procentsats talar även att man, om man eftersträvar ett hänsyntagande till den egentliga, av den försämrade försörjningen oberoende penningvärdesförsämring som må föreligga, såsom bankofullmäktige och priskontrollnämnden framhållit, torde ha att utgå från ett väsentligt lägre tal än skatteberedningen antagit.

När jag så utförligt som här skett behandlat frågan om prisstegringens betydelse för skattens utformning, är detta uteslutande därför att frågan blivit föremål för en omfattande allmän diskussion. För egen del finner jag det i likhet med bankofullmäktige mindre lämpligt att nu till ifrågavarande område överföra ett eller annat slags kompensationsresonemang, vilket emellertid sker så snart som man vill anknyta en omräkning av merinkomsten till prisutvecklingen. När jag finner mig kunna i huvudsak biträda det slut, till vilket skatteberedningen kommit, följer motiveringen närmast följande linjer.

Det kan icke bestridas, att, då en merinkomstbeskattning i allmänhet motiveras med att en viss förändring ägt rum i en rådande inkomstfördelning, motiven för densamma försvagas ju längre tid som förflyter från den tidpunkt då förändringen skedde. Det är väl i stort sett denna synpunkt som av skatteberedningen uttryckts så, att avdraget skall anses innefatta kompensation för sådan utveckling av den skattskyldiges verksamhet sedan krigsutbrottet som varit möjlig, om kriget ej utbrutit eller andra förhållanden som avses i 1 § förordningen om krigskonjunkturskatt ej inträffat, men vilkas sannolikhet icke kan direkt påvisas. Särskilt mellankommunala prövningsnämnden, som ju har att handlägga ett stort antal taxeringar, har framhållit behovet av utjämning mellan sådana skattskyldiga som av olika anledningar lia särskilt låg jämförelseinkomst och dem som tack vare den gynnsamma förkrigskonjunkturen kommit upp i en mycket hög sådan. Skatteberedningens förslag att till grund för beräkning av extraavdraget skall läggas merinkomsten, om denna uppgår till högre belopp än jämförelseinkomsten, avser att bidraga till en sådan utjämning.

I utjämnande riktning verkar även den av skatteberedningen föreslagna bestämmelsen örn avdragets maximering beträffande juridiska personer, i det att såsom jämförelseinkomst i detta sammanhang ej skulle godkännas högre belopp än 12 procent å det egna kapitalet. Denna spärregel har särskilt i näringsorganisationernas yttranden väckt kraftig gensaga, huvudsakligen med den motiveringen att, örn kompensation skulle medgivas för försämrat penningvärde, konsekvensen fordrade att hela jämförelseinkomsten

102 Kungl. Maj:ts proposition nr 287.

lades till grund för skattens beräkning. Jag vill emellertid fästa uppmärksamheten på att även om en omräkning av merinkomsten motiverades genom att jämförelseinkomsten är räknad i ett för högt penningvärde det ej vore självklart att den faktiska jämförelseinkomsten skall läggas till grund för omräkningen. Regeln att 1937 och 1938 års medelinkomst godtages såsom utgångspunkt för merinkomstberäkningen ligger sålunda icke i sakens natur. En möjlig grund för denna beräkning hade varit den, som tillämpats vid främmande länders merinkomstbeskattning, att såsom merinkomst räknades den inkomst som överstege viss procent å det arbetande kapitalet. När det nu i stället gäller att på tidigare utvecklat sätt till förmån för de skattskyldiga göra ett avsteg från krigskonjunkturskattens grundprincip, finnes ingen anledning att till grund för en omräkning lägga ett belopp som ur vissa synpunkter kan anses vara för högt såsom jämförelsetal, fastän man icke anser sig böra rubba den fastställda jämförelseinkomsten såsom sådan. Jag finner mig böra godtaga vad skatteberedningen i här förevarande avseende föreslagit.

Mot en så summarisk spärregel som den ifrågasatta kan visserligen ej utan fog anmärkas, att en viss ojämnhet kan uppkomma på grund av den olika värdesättning som tillämpats vid kapitaluppskattningen i de skattskyldigas räkenskaper. Att helt undvika detta missförhållande torde svårligen låta sig göra. Mest framträdande torde emellertid ojämnheten framstå i sådana fall, där skattskyldiga tillhöriga fastigheter äro bokförda till särskilt låga värden, vilket framför allt är fallet med äldre företag vilkas fastighetsinnehav är av gammalt datum. I detta särskilda avseende är en justering av räkenskapernas värdesättning möjlig, då taxeringsvärdena på fastigheterna kunna ersätta de bokförda värdena. Jag föreslår ett tillägg till punkt 8 b) av anvisningarna till 4 § i dylikt syfte.

Att på sätt mellankommunala prövningsnämnden ifrågasatt lägga i beskattningsmyndigheternas hand att i utjämningssyfte i vissa särskilt angivna fall medgiva större kompensationsavdrag än det eljest medgivna anser jag mig däremot ej kunna förorda. Ett skönsbedömande, låt vara inom angivna gränser, av det slag som här föreslås synes mig böra om möjligt undvikas, ej minst med hänsyn därtill att ojämnhet vid tillämpningen skulle kunna befaras. Det vore måhända möjligt att införa en bestämmelse att i dylika fall centrala krigskonjunkturskattenämndens yttranden skola inhämtas, men en dylik procedur synes alltför omständlig. Jag föreställer mig att det syfte, som mellankommunala prövningsnämnden velat på denna väg tillgodose, i huvudsak vinnes genom det förslag om ytterligare uppmjukning av jämförelseinkomsten, som jag kommer att i den speciella motiveringen närmare utveckla.

Med hänsyn till beskaffenheten av de skäl som föranleda mig att acceptera det ifrågasatta extraavdraget synes mig benämningen »utjämningsavdrag» vara att föredraga framför »kompensationsavdrag». Då man från olika utgångspunkter i åtskilliga yttranden kritiserat sista meningen i 3 § sista stycket, som utgör principstadgandet rörande detta avdrag, torde en ändrad,

Kungl. Maj:ts proposition nr 287.

mera allmänt hållen formulering böra väljas. Tillika synes 6 mom. i 4 §, som avser rörelse, böra erhålla ändrad avfattning dels i förtydligande syfte, dels för att göra klart att juridisk person som har en jämförelseinkomst överstigande 50,000 kronor skall kunna oavsett det arbetande kapitalets storlek tillgodoräkna sig ett utjämningsavdrag å minst 15 procent av 50,000 kronor, d. v. s. 7,500 kronor. Vissa följdändringar erfordras för övrigt även i de paragrafer som avse övriga förvärvskällor.

Med den uppgift jag, enligt vad som framgår av det förut anförda och tidigare uttalanden, tillägger krigskonjunkturskatten synes det mig vara en naturlig ståndpunkt att icke tillstyrka bifall till framställda yrkanden örn sänkning av skattesatserna. Desto större skäl har jag att vidhålla denna uppfattning som skatten i många andra viktiga avseenden uppmjukas. Det av delegerade för Sveriges industriförbund m. fl. framlagda, av kommerskollegium kritiserade, förslaget örn generell sänkning av skattesatserna men med möjlighet för beskattningsmyndigheterna att i särskilda fall, där krigskon junkturvinster na vore att anse som »oskäliga», tillämpa högre skattesatser kan jag icke tillstyrka. Därest ett stadgande av sådant innehåll verkligen komme att tillämpas, skulle det utan tvivel verka stötande och inge farhågor för godtycke.

Länsstyrelsen i Norrbottens län har i sitt utlåtande upplyst att taxering till krigskonjunkturskatt i ej ringa utsträckning förekomme i kommuner med så hög utdebitering av kommunalskatt att den sammanlagda skatten komme att medtaga praktiskt taget hela merinkomsten. Jag har tidigare uttalat den meningen att det principiellt riktiga syntes mig vara att krigskonjunkturskatten finge avräknas även vid taxeringen till kommunalskatt, men att det syntes mig omöjligt att praktiskt lösa denna fråga, och att hänsyn till förhållandet i stället tagits vid utmätande av skattesatserna för krigskonjunkturskatten. Någon framkomlig väg att lösa sistnämnda fråga kan jag alltjämt ej anvisa. Däremot synes det möjligt att på en annan väg komma till rätta med de mest utpräglade ytterlighetsfallen. Detta torde kunna ske på det sätt att vid fastställande av den beskattningsbara merinkomsten, innan bottenavdraget å

3,000 kronor göres, avdrag får ske med så många pi-ocent av den taxerade merinkomsten som den senaste sammanlagda kommunala utdebiteringen för förelaget i genomsnitt överstigit visst tal. Det är tydligt att denna metod icke blir alldeles rättvisande, då de kommunala utdebiteringarna växla. Eftersom dessa växlingar i allmänhet ej äro stora, synes dock ett tillräckligt tillfredsställande resultat uppnås genom denna anordning. Med kommunal utdebitering hör i detta sammanhang givetvis förstås all den utdebitering som sker på grundval av taxeringen till kommunal inkomstskatt, d. v. s. lill borgerliga och kyrkliga kommuner, landsting, vägdistrikt m. fl. efter avdrag av skatteutjämningsmedcl. Den uträkning som för ändamålet erfordras blir icke enkel, där fråga är örn företag som lia sin verksamhet i flera kommuner, och en stark begränsning av förfarandets tillämpning synes därför vara på sin plats. Jag har kommit till den uppfattningen att den lägsta utdebitering som bör tågås till utgångspunkt för beräkningen är 15 kronor per skatte-

104 Kungl. Maj.ts proposition nr 287.

krona. Av rikets cirka 2,500 kommuner ha inemot 300 högre nettoutdebitering.

I åtskilliga yttranden har framställts förnyat krav på att ökning av ordinarie skatter skall, eventuellt genom viss schablon, få avdragas vid merinkomstens beräkning. Jag finner emellertid icke anledning att i detta avseende intaga någon annan ståndpunkt än tidigare. De skäl, som jag förra året framlagt för min uppfattning och som nu av skatteberedningen ytterligare utvecklats i dess promemoria, ha icke vederlagts. Härvid kan emellertid nämnas, att i samband med utformningen av det nya värnskatteförslaget, vilket såsom redan i finansplanen till årets riksdag förebådades, kommer att innebära höjda skattesatser, den frågan är under övervägande, på vilken väg en viss högsta gräns skulle kunna sättas för skattebeloppen i jämförelse med inkomsten.

Skatteberedningens förslag att från skattskyldighet skall undantagas fysisk person, för vilken för beskattningsåret fastställes ett till statlig inkomstoch förmögenhetsskatt taxerat belopp ej överstigande 6,000 kronor, biträder jag, i förhoppning att de farhågor för missbruk som vissa länsstyrelser uttalat icke skola besannas. Höjning av detta belopp kan jag däremot ej förorda. Likaså tillstyrker jag förslaget om ett minsta belopp för jämförelseinkomsten av 3,000 kronor, men föreslår sådan omformulering av reglerna härom att för skattskyldig som har flera förvärvskällor minimum för jämförelseinkomsten kommer att gälla endast den förvärvskälla av vilken den skaltskyldige haft sin huvudsakliga försörjning. Härigenom vinnes det resultatet, att jämförelseinkomsten för samtliga förvärvskällor för viss skattskyldig kommer att utgöra minst 3,000 kronor. Någon ändrad grund för beräkning av det skattefria bottenavdraget, såsom yrkats av ett par handelskammare, är jag icke beredd att föreslå.

Den särskilt i det yttrande som avgivits av delegerade för Sveriges industriförbund m. fl. berörda frågan örn bevisning rörande s. k. naturlig utveckling m. lii. föranleder mig alt instämma i vad skatteberedningen härom anfört samt att ytterligare betona att utjämningsavdraget icke får tagas till intäkt för underkännande av en sannolikhetsbevisning, som utan stadgande örn sådant avdrag skulle kunna godkännas. Jag vill vidare framhålla att uttrycket »bärande sanuolikhetsskäl» i och för sig ej innebär något annat än fordran på en god sannolikhetsbevisning. Det förefaller mig troligt att, örn kravet på dylik sannolikhetsbevisning i lagtexten försvagades, antalet besvärsmål till beskattningsd,omstolarna skulle avsevärt ökas, utan att därför utsikt till ändring i nämnvärt större utsträckning än hittills förelåge. Det bör emellertid i anslutning till skatteberedningens uttalande särskilt framhållas, att de skattskyldiga i avseende å möjligheten att erhålla skattelättnad av nu anförd grund ej böra komma i ett sämre läge än tidigare därför att längre tid förflutit sedan krigsutbrottet, en omständighet som i praktiken torde kunna förväntas resultera i någon lättnad i kraven på bevisning.

Det av skatteberedningen framlagda mycket betydelsefulla förslaget örn rätt att mot inkomstökning under det beskattningsår, som 1942 års

Kungl. Maj:ts proposition nr 287.

taxering avser, kvitta inkomstminskning under närmast föregående beskattningsår har godtagits av samtliga hörda myndigheter utom en. Vid sådant förhållande vill jag tillstyrka även detta förslag. Såsom kammarrätten framhållit kunna vissa svårigheter tänkas uppstå i det fall då i det tidigare beskattningsåret ingå vissa månader belöpande på tiden före krigsutbrottet. Olägenheten synes svårligen kunna undvikas. Det synes emellertid kunna överlämnas åt praxis att med hänsyn till omständigheterna reglera dylika fall. Det av delegerade för Sveriges industriförbund m. fl. framställda yrkandet att utsträcka kvittningsrätten att avse även inkomstminskning under det beskattningsår, för vilket taxering verkställdes år 1940, kan jag däremot icke tillmötesgå. Mot en dylik kvittningsrätt tala olika taxeringstekniska synpunkter. Möjligheten återstår alltid att reglera dylika fall genom det planerade avräkningsförfarandet efter krigets slut. Nyssnämnda delegerade lia även hemställt, att kvittningsrätten göres oberoende av huruvida inkomstminskningen berott av krigsförhållandena eller ej, och att densamma göres ovillkorlig. Redan sistlidet år belystes särskilt den sistnämnda frågan rätt utförligt, och det påvisades varför kvittningsrätten begränsades på det sätt som skedde. Det har ej kommit till min kännedom att denna kvittningsrätt i praktiken visat sig otillräcklig vid kvittning mellan olika förvärvskällor under samma år, och jag föreställer mig att detta icke heller skall bliva fallet med den nu föreslagna kvittningsrätten mellan olika år. Alltjämt kan hänvisas till möjligheten att vid det planerade avräkningsförfarandet reglera fall, i vilka en materiell orättvisa anses ha förelupit. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har fäst uppmärksamheten på de komplikationer beträffande kvittningsrätten som kunna tänkas uppkomma genom fastställande av ny jämförelseinkomst. Det lämpliga synes mig vara att, om beslutet i sådant avseende närmast är att betrakta såsom en justering av tidigare beslut, den genom det nya beslutet fastställda jämförelseinkomsten lägges till grund jämväl för beräkning av inkomstminskning under tidigare år, medan detta däremot icke sker där den nya jämförelseinkomsten är föranledd av branschutökning eller dylikt. Att med tanke på framtiden inkomstminskning för beskattningsåret för viss skattskyldig skulle formellt fastställas, kan jag icke förorda. Däremot finner jag det självklart att beskattningsmyndighet, som närmare granskat en skattskyldigs deklaration men funnit denna resultera i inkomstminskning, bör teckna sig till minnes erhållna resultat för att nyttiggöras ett följande år. Hinder föreligger givetvis icke att giva skattskyldig del av dylikt resultat, vilket dock uppenbarligen bör betecknas såsom allenast preliminärt.

Jag övergår nu lill alt behandla det av industrikommissionen, bränslekommissionen och priskontrollnämnden framlagda förslaget örn begränsning av krigskonjunkturskatten för skogsbruk. Det sätt på vilket man enligt detta förslag sökt tillgodose syftet att stimulera önskvärda avverkningar har rönt kritik i många remissyttranden, även örn man bilräder uppfattningen att krigskonjunkturbeskattningen är en bidragande orsak till svårigheterna att få fram bränsle och industrivirke i önskvärd omfattning. I vissa yttranden

106 Kungl. Maj:ts proposition nr 287.

bär, då kommissionernas och nämndens förslag icke ansetts kunna godtagas, rent av föreslagits att krigskonjunkturskatten beträffande skogsbruk avskaffas. För min del finner jag det visserligen sannolikt att, i den mån obenägenhet att verkställa avverkningar hänfört sig till krigskonjunkturbeskattningen, den i mycket stor utsträckning haft sin grund i felaktiga föreställningar örn denna beskattnings innebörd och storlek. Det är att hoppas att dessa felaktiga föreställningar skola kunna genom lämplig upplysningsverksamhet avlägsnas. Ä andra sidan kunna motiv av olika slag förefinnas som verka återhållande på villigheten att företaga avverkningar. Det synes mig därför kunna övervägas att giva krigskonjunkturbeskattningen beträffande skog en sådan utformning att den så mycket som möjligt främjar avverkningen. Då det av kommissionens och nämndens yttrande synes framgå att relativt stora avverkningar på vissa avverkningsplatser böra särskilt befordras, ligger det nära till hands att anknyta till tankegången att den särskilda förmånen inträder först när avverkningen överstiger en viss gräns. Det är möjligt att göra detta utan att godtaga uppfattningen, att en beskattning av det som överskjuter den årliga tillväxten skulle innebära en beskattning av kapitaluttag. Man bör nämligen erinra sig att vad här beskattas endast är vinsten på en prisstegring, och att skatten såtillvida närmast kunde jämföras med skatt på en faktiskt realiserad värdestegring. Även denna jämförelse har emellertid begränsad räckvidd, eftersom avverkningen av mer än ett års tillväxt icke behöver innebära annat än ett eller ett par års förskjutning i tillgodogörandet av ett skogsbestånds avkastning, vare sig detta betyder att en årsavkastning uttages tidigare eller senare än som vid jämn avverkning skulle vara fallet. På den senast berörda svårigheten att för en kortare avverkningsperiod fastslå förekomsten av ett verkligt kapitaluttag stöder sig den kritik som riktats mot kommissionernas och priskontrollnämndens förslag och som påpekar den olikartade behandling i skattehänseende som skulle komma avverkare till del, beroende på om de gjorde uttagen jämna eller sammanförde dem till ett visst år. Vill man likväl anknyta till den av kommissionerna och nämnden framförda tankegången, synes det mig nödvändigt att minska den klyfta mellan mer eller mindre gynnad avverkning som det nämnda förslaget innebär. Den väg jag funnit mig kunna förorda innebär att en viss lättnad göres över hela linjen i fråga om krigskonjunkturskatten å skogsbruk, i det att till beskattning genomgående tages ett lägre belopp än det som representerar prisstegring utöver omkostnadsökning — en anordning som i viss mån motiveras även av taxeringstekniska hänsyn som jag senare skall beröra — och att detta belopp ytterligare sänkes, när avverkningen överstiger viss gräns. Denna gräns synes mig lämpligen kunna sättas vid en avverkningssiffra som med 30 procent överstiger den som för den skattskyldiges sammanlagda skogsinnehav enligt grunderna för fastighetstaxeringen kan anses närmast svara mot ett års avkastning. Lättnaden synes mig skäligen kunna bestämmas till 5 procent å det bruttobelopp som inflyter för avverkningen i dess helhet och, i den mån avverkningen överstiger nämnda gräns, ytterligare

Kungl. Maj:ts proposition nr 287.

skattefrihet för hälvten av det till den överskjutande avverkningen hänförliga belopp, som återstår efter nyssnämnda femprocentsavdrag. För att i händelse av behov kunna med särskild avdragsrätt gynna speciella slag av avverkning, som må befinnas särskilt önskvärda, synes det kunna läggas i Kungl. Maj:ts hand att beträffande visst sortiment medgiva ytterligare avdrag. Givet är emellertid att en sådan lättnad resulterar i ett relativt sett alltför högt belopp, om den skattskyldige fått nämnvärt mer betalt för sin skog än andra. Det särskilda avdrag varom fråga är synes därför böra beräknas endast å så stort belopp som skäligen kan anses motsvara »normal» bruttointäkt, därest den verkliga bruttointäkten varit högre.

Vissa särskilda skäl synas, såsom jag nyss antytt, tala för en anordning enligt vilken en genomgående lättnad beviljas på sätt nyss sagts. Det torde nämligen numera, i synnerhet i södra Sverige, förekomma att till avverkning av bränsleved tillgripas grövre virkesdimensioner än normalt, vilka, även om de äro väl klena att omedelbart avverkas till massaved, lämpligen kunde fått tillväxa för dylik avverkning. Visserligen medgavs redan enligt den förra året gällande lagstiftningen bevisning att det avverkade virket kunnat avyttras med större förtjänst än den som före kriget erhölls vid försäljning av brännved. Sådan bevisning är emellertid otvivelaktigt svår att åstadkomma, och det är ur praktisk taxeringssynpunkt icke önskvärt att den företes utom i utpräglade fall. Extraavdraget synes böra i sig inkludera rätt till avdrag som skulle kunnat erhållas genom dylik bevisning, om ej genom denna högre avdrag ernås. Den lättnad varom nu är fråga synes kunna normalt komma till synes vid bestämmande av de grunder som av Kungl. Maj:t fastställas rörande prisstegring utöver omkostnadsökning.

Beträffande inkomstberäkningen för övriga förvärvskällor ifrågasättas i stort sett inga andra ändringar än de som föranledas av utjämningsfaktorn, dock att beträffande jordbruk föreslås avskaffande av den s. k. bruttomeloden. Hithörande frågor skola, i den mån omständigheterna påkalla, behandlas i specialmotiveringen.

Slutligen vill jag vitsorda vad som framhållits i åtskilliga yttranden, nämligen att taxeringen till kiågskonjunkturskatt kan antagas alltjämt ställa betydande krav såväl på taxeringsmyndigheterna som på de skattskyldiga, svårigheter som visserligen torde kunna väntas bliva något lättare att överkomma efter två års erfarenheter. Då det emellertid torde förhålla sig så, som uttalats i det av delegerade för Sveriges industriförbund m. fl. avgivna yttrandet, att många skattskyldiga ha svårt att utan sakkunnig hjälp komma till rätta med sina taxeringar, ligger det mycken vikt vid att beskattningsmyndiglieterna ej anlägga ett ensidigt fiskaliskt betraktelsesätt på taxeringarna utan, i den mån det är möjligt, tillhandagå de skattskyldiga med råd och anvisningar örn vad dessa lämpligen kunna iakttaga för alt ej riskera rättsförluster.

108 Kungl. Maj.ts proposition nr 287.

Departements-

chefen.

Detaljmotivering.

Jag övergår nu till en granskning av detaljerna i de författningsförslag, som äro resultatet av den inom finansdepartementet verkställda överarbetningen av det remitterade förslaget. Jag berör därvid endast sådana frågor, som behandlats i de avgivna remissvaren eller i inkomna framställningar eller som eljest kunna anses vara av sådan art att de böra särskilt omnämnas. Då i skatteberedningens promemoria lämnats en utförlig redogörelse för de i förhållande till förordningen om krigskonjunkturskatt för år 1941 föreslagna ändringarna, vilka i det vid promemorian fogade utkastet till författningstext jämväl äro kursiverade, torde jag beträffande förslagets innehåll vid de olika paragraferna kunna nöja mig med att hänvisa till promemorian.

Förslag till förordning om krigskonjunkturskatt för år 1942.

2 §•

Beträffande skatteberedningens förslag hänvisas till sid. 11 i promemorian.

Frågan om den föreslagna begränsningen av skattskyldigheten har redan behandlats i samband med den allmänna motiveringen.

Föreskrifterna i övrigt i denna paragraf ha berörts endast i ett par yttranden.

Länsstyrelsen i Malmöhus län anför:

»Enligt 1941 års bestämmelser, som överensstämma med förslagets, äro aktiebolag, från vilka utdelningen i sin helhet tillfaller staten, undantagna från skattskyldighet. Vid tolkningen av detta moment har yppats tvekan, huruvida härmed avses endast sådana aktiebolag, vari enligt bolagsordningen staten skall vara ensam aktieägare, eller även sådana bolag, där staten genom uppköp av aktier i allmänna marknaden blivit ensam aktieägare, såsom t. ex. i fråga örn vissa järnvägsaktiebolag. Såsom sin mening vill länsstyrelsen framhålla, att även dessa sistnämnda aktiebolag böra vara undantagna från skattskyldighet, en tolkning som i allt fall icke strider mot stadgandets formulering.»

Såsom tidigare nämnts har kammarrätten föreslagit att oskift dödsbo i fråga om minimigränsen för jämförelseinkomsten och skattskyldighetens omfattning skall jämställas med fysisk person.

För tillämpning av stadgandet om skattefrihet för aktiebolag, från vilket utdelningen tillfaller staten, erfordras ej att enligt bolagsordningen staten skall vara ensam delägare. Avgörande är allenast det faktiska förhållandet att utdelningen tillfaller staten.

I anledning av kammarrättens yttrande föreslår jag ett tillägg innebärande att dödsbo skall vid ifrågavarande taxering betraktas såsom fysisk person.

Kungl. Maj:ts proposition nr 287.

3 §•

Beträffande skatteberedningens förslag hänvisas till sid. 11 i promemorian. I fråga örn de i denna paragraf föreslagna stadgandena om minimigräns för jämförelseinkomsten och örn utjämningsavdrag torde jag få hänvisa till den allmänna motiveringen.

4 §•

Skatteberedningens motivering återfinnes å sid. 11—16 i promemorian.

Förutom i de hänseenden, som redan berörts i redogörelsen under den allmänna motiveringen, lia föreskrifterna i denna paragraf med tillhörande anvisningar på olika punkter blivit föremål för erinringar i ett flertal yttranden. Ur dessa må nu följande återgivas.

Jämförelseinkomsten.

Länsstyrelsen i Malmöhus län anför:

»Vad i motiveringen för lagförslaget framhållits beträffande jämförelseinkomstens justering för företag, vilka undergått utvidgning genom nyanläggningar eller vars verksamhet inskränkts, har för detta läns vidkommande ett alldeles speciellt intresse vad sjöfarten beträffar. Av uttalandet att döma skulle jämförelseinkomsten böra höjas, såvida ett rederi i mera avsevärd grad utökar sitt tonnage i förhållande till förkrigsinkomståren. Prövningsnämnden har vid fjolårets taxeringar verkligen ansett sig i vissa fall böra av angiven anledning höja tidigare fastställd jämförelseinkomst, men har då gjort sådan höjning beroende av ytterligare kapitalinvestering i företaget. Av det nu gjorda uttalandet synes emellertid framgå, att justering vore tänkbar även utan uppställande av dylikt villkor. Med tanke på de av krigsförhållanden allt oftare framtvungna förändringarna i tonnagets sammansättning torde häremot kanske heller icke vara något att erinra.»

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län hänvisar till skatteberedningens uttalande å sid. 14 i promemorian i fråga örn kapacitetsutvidgningens inverkan på jämförelseinkomsten från föregående års taxering till krigskonjunkturskatt och anför, bland annat:

* »Tveksamt är kanske, huruvida inom handelsföretag öppnandet av nya försäljningsställen eller avdelningskontor samt inom rederiföretag nyanskaffning av tonnage bör hänföras till sådan kapacitetsutvidgning, som även bör föranleda frångående av tidigare fastställd jämförelseinkomst. Länsstyrelsen anser för sin del att så bör ske och att den relativa ökningen i omsättning, respektive tonnagetal därvid kan användas som mätare för en proportionell ökning av jämförelseinkomsten. För såväl deklaranter som beskattningsnämnd vore ett auktoritativt uttalande härom ägnat att förekomma tvister.

Att normal avkastning i förhållande till företagets eget kapital nu föreslås gynnsammare beräknad — till lägst 6 procent — än tidigare står i full överensstämmelse med gjorda erfarenheter örn vad som är rimligt. Det är dock beklagligt att ändringen kanske måste föranleda omprövning av tidigare fastställda jämförelsetal för äldre förelag liksom att endast skattskyldiga, vilka genom besvär hållit taxeringsfrågan för tidigare år öppen, hava utsikt att i tidigare taxering vinna den rättelse genom höjd jämförelseinkomst, som icke kunnat beredas med hittillsvarande författningsföreskrift beträffande jämförelseinkomslens beräkning i förhållande till det egna kapitalet

Ilo

Kungl. Maj:ts proposition nr 287.

Med anledning av uttalande i p. m. att centrala krigskonjunkturskattenämnden kunde tänkas utfärda direktiv med angivande av grunder för normalavkastningens procenttal inom olika branscher må här framhållas att än viktigare är att uppmärksamhet ägnas åt, hur företagets kapital uppskattas vid ränteberäkningen. Att beräkna avkastningen enbart på eget kapital kan leda till uppenbart orimliga resultat i de fall, då företaget finansierats med främmande kapital. Vid sådant förhållande synes ett godtagbart uttryck för normal avkastning kunna erhållas endast örn ränta beräknas på såväl eget som främmande — i regel långfristigt, räntedragande — kapital, varvid avdrag givetvis bör ske för de faktiska ränteutgifterna. Ett företag, som finansierats med exempelvis eget kapital 500,000 kronor och ett förlagslån å 2,000,000 kronor, löpande med 3 procent ränta, bör få räkna 6 procent å

2.500.000 kronor med avdrag för årets utgiftsräntor. Jämförelseinkomsten skulle alltså bli 150,000 — 60,000 = 90,000 kronor; 6 procent å enbart eget kapital resulterar i endast 30,000 kronor. Gentemot sådan beräkning kan invändas, att det i vart fall blir svårt att avgöra, vilken del av det främmande kapitalet, som skall medtagas vid ränteberäkningen. Men denna invändning torde icke vara tillräcklig för att rättfärdiga en schablonartad beräkningsmetod, vars svaghet är att den icke nöjaktigt tager hänsyn till olika finansieringsmöjligheter; invändningen är av underordnad betydelse, örn man beaktar syftet med omräkningen, nämligen att fastställa ett skäligt avkastningsvärde, vilket skall utgöra det lägsta belopp, som kan ifrågakomma som jämförelsetal.»

1 detta sammanhang hänvisas jämväl till den följande redogörelsen i samband med vissa frågor rörande rederiers beskattning.

Delegerade för Sveriges industriförbund m. fl. yttra:

»I förslaget till krigskonjunkturskatt för år 1911 stadgades i punkt 3 av anvisningarna till 4 §, att den vid taxeringen till krigskonjunkturskatt år 1940 fastställda jämförelseinkomsten borde frångås endast örn särskilda skäl därtill föranledde. Bestämmelsen upptogs oförändrad i proposition nr 173 för år 1941 och fastställdes av riksdagen. I förevarande förslag har endast vidtagits den ändringen i detta stadgande att orden 'år 1940’ utbytts mot 'senast’.

I vårt yttrande över förstnämnda förslag erinrade vi, att av motiveringen till stadgandet framginge, att den år 1940 fastställda jämförelseinkomsten i regel skulle gälla även vid 1941 års taxering, samt att avvikelse från sagda inkomst endast borde ske, då inkomstuppskattningen för något av förkrigsinkomståren blivit felaktig. Vi hemställde, att förslaget i denna del borde ändras på sådant sätt, att allenast sådan jämförelseinkomst, som vid 1940 års taxering blivit i vederbörlig ordning fastställd efter fullständig utredning, därvid felaktighet av i förslaget angiven natur ej förelegat, skulle läggas till grund för 1941 års taxering.

Föredragande departementschefen anförde emellertid i ovannämnda proposition, att där för skattskyldig för förra beskattningsåret fastställts taxerad merinkomst, borde jämförelseinkomsten vid taxeringen för det nya beskattningsåret i regel fastställas till samma belopp. Det kunde antagas, att tillfredsställande utredning vanligen förebragts i sådant fall och att denna utredning också prövats. Det läge både i den skattskyldiges och i statens intresse, att denna huvudregel finge gälla. Detta hindrade dock givetvis ej att omständigheterna kunde vara sådana, att ändrat belopp för jämförelseinkomsten boede fastställas, framför allt där verkligt fel förelupit. I de fall, då taxerat belopp för den skattskyldige ej fastställts, kunde det ofta antagas, att prov-

Kungl. Maj:ts proposition nr 287.

lil

ningen av jämförelseinkomstens storlek vid 1940 års taxering varit mindre noggrann. Stadgandet, att den vid 1940 års taxering fastställda jämförelseinkomsten borde frångås endast örn särskilda skäl därtill föranledde, berörde ej det fall att den skattskyldige ej då taxerats.

Även örn man, på sätt departementschefen anfört, skulle vara berättigad antaga, att tillfredsställande utredning i nu förevarande hänseende vanligen förebragts och prövats i sådana fall, då taxerad merinkomst fastställts, torde det emellertid såsom vi i vårt ovannämnda yttrande framhöllo ofta inträffa, att en skattskyldig, därest det vid första taxeringstillfället varit fråga örn en relativt låg taxering till krigskonjunkturskatt, saknat anledning att förebringa en så fullständig utredning beträffande jämförelseinkomsten, som han skulle hava gjort örn frågan gällt en taxering till mera betydande belopp. Han har måhända icke haft tillfälle att vid den föregående taxeringen anlita sakkunnigt biträde eller med hänsyn till den ringa taxering som då ifrågasätta ansett, att anlitande av sådant biträde ställde sig för dyrbart. Det kan icke vara ägnat att främja befogade krav på materiellt rättvisande taxeringar att i dylika fall förvägra den skattskyldige att ett senare år, då fråga uppkommer örn en måhända mångdubbelt högre taxering och då han blivit bättre insatt i det invecklade deklarationsförfarandet eller ansett sig böra anlita särskild expertis, tå en ny utredning rörande storleken av jämförelseinkomsten prövad. Tvärt emot vad departementschefen synes göra gällande, våga vi påstå, att det i hög grad ligger i den skattskyldiges intresse att huvudregeln får frångås i dylika fall. Vi upprepa därför vår ovanberörda hemställan.

I detta sammanhang vilja vi förorda en reform, som jämväl, utan att i negativ riktning påverka skatteunderlaget, sannolikt skulle medföra icke oväsentliga produktionsökande verkningar. Då inom ett företag, som icke tidigare taxerats till krigskonjunkturskatt, uppkommer fråga örn upptagande av ny tillverkning eller nyanläggning, saknar ett sådant företag möjlighet att vid sina kalkyler rörande den för nytillverkningens eller anläggningens tillblivelse ofta avgörande frågan om den blivande skattebelastningen få fastställt, med vilken jämförelseinkomst företaget har att räkna. I sådana fall borde företaget efter avgivande av krigskonjunkturskattedeklaration i vanlig ordning genom beslut av prövningsnämnd och eventuellt av överinstanserna, kunna få jämförelseinkomst fastställd, ehuru taxering till krigskonjunkturskatt icke kommer till stånd.»

Sveriges grossistförbund anför, bland annat:

»Företag, som arbetat under dåliga konjunkturer under åren 1937 och 1938, drabbas mycket hårt av skatten, även örn deras inkomstökning under krigsåren varit sa måttlig, ali den kan betraktas som normal för branschen i fråga. Å andra sidan lia företag, vilka arbetat inom branscher, gynnade av en god konjunktur under förkrigsåren, kunnat gå fria från beskattning, fastän deras rörelse givit en högre avkastning å kapitalet än som skulle kunna anses som normalt. Orsaken härtill har i första hand varit att taxeringsmyndigheterna tolkat de föreskrifter, som gälla för fastställandet av jämförelseinkomsten, mycket snävt och endast i få undantagsfall vid beräknande av denna inkomst frångått inkomstmedellalet för de båda förkrigsinkomståren. Vi få därför understryka nödvändigheten av att i den nu ifrågasatta förordningen om krigskonjunkturskatt för år 1942 bestämmelser inlagas, vilka giva möjligheter att få jämförelseinkomsten fastställd på ett sätt, som lämnar rättvisare resultat lin tillförne.

Det nya skatteförslaget har att visa en förbättring med avseende på beräknandet av jämförelseinkomst för nystartade och därmed jämförliga företag, i

112 Kungl. Maj.ts proposition nr 287.

det att enligt förslaget jämförelseinkomsten, motsvarande skälig ränta å eget kapital, må beräknas efter en räntefot av lägst 6 procent Enligt promemorian förutses, att beskattningsmyndigheterna, sedan de sålunda erhållit fria händer att bestämma den för det särskilda fallet lämpligaste räntefoten, i allmänhet komma att bestämma denna högre än minimitalet. Med hänsyn till den erfarenhet, som näringslivet haft av taxeringsmyndigheternas tillämpning av gällande bestämmelser, måste vi emellertid befara, att dessa förhoppningar icke komma att infrias utan att 6 procent kommer att bliva regel vid beräknandet av ifrågavarande jämförelseinkomst. I själva verket är 6 procent en orimligt låg ränteavkastning å kapital, investerat i en rörelse. Vi vilja erinra örn, att denna vinst skall inkludera även skatter, vilka för ett aktiebolag i genomsnitt torde kunna uppskattas till ungefär 40 procent av vinsten. Vid en avkastning av 6 procent å kapitalet skulle enligt denna beräkning för utdelning och eventuell avsättning till reservfond återstå allenast 3.6 procent. Utan tvekan måste det anses orimligt, att én inkomst, som ej betydligt överstiger detta procenttal, skall bliva föremål för krigskonjunkturskatt. Det är oss därför angeläget understryka nödvändigheten av att jämförelseinkomsten icke fastställes genom en schematisk tillämpning av berörda föreskrift utan att största vikt lägges vid en prövning från fall till fall.»

Kooperativa förbundet yttrar:

»Erfarenheten har visat, att nystartade företag eller företag som av någon anledning visat ringa eller ingen jämförelseinkomst blivit ganska styvmoderligt behandlade vid taxeringen till krigskonjunkturskatt. Visserligen har en uppmjukning av den förut gällande 6 procentsregeln nu föreslagits. Men om man utgår från att en normal inkomst för enskilda rörelseidkare av 6 procent eller mera av nedlagt kapital kan vara rimligt för de fall att verklig jämförelseinkomst saknas, synes dock rättvisan kräva att i sådana fall normal inkomst för aktiebolag och ekonomiska föreningar beräknas efter minst 8 procent av eget kapital. Sådana företag giva ju normalt utdelning som blir föremål för dubbelbeskattning. Motivet för denna dubbelbeskattning har varit, att företagen skulle äga större skattekraft genom den större förvärvsförmåga de erhålla genom sin organisationsform. Men om man av sådant skäl infört och bibehåller dubbelbeskattning, synes rättvisan kräva, att hänsyn jämväl vid krigskon junk turbeskattningen tages till den antagna större förvärvsförmågan och att alltså företag med denna organisationsform givas en förmånligare ställning i nu berörda avseende. En sådan åtgärd skulle säkerligen i sin mån medverka till att undanröja en av de väsentligaste invändningarna mot hela denna skatteform, nämligen att den i sin mån hämmar uppkomsten av nya företag och därmed på ett beklagligt sätt bromsar upp den ekonomiska utvecklingen inom landet.»

Kommerskollegium understöder det av kooperativa förbundet framförda önskemålet och uttalar, att, då nya företag väl esomoftast även föras i form av enskild firma, ränteberäkningsgrunden torde böra göras enhetlig för samtliga företag och sättas till 8 procent av det egna kapitalet.

Beräkning av ränta å eget kapital m. m.

Länsstyrelsen i Malmöhus län vtlrar:

»Enligt författningens bestämmelser skall under vissa betingelser ränta å kapital, som ej under någon del av beskattningsåret använts i rörelsen, icke beräknas till högre belopp än som faktiskt tillkommit den skattskyldige.

Kungl. Maj:ts proposition nr 287.

113 Exempel finnas på, att rederier ha mycket stora belopp deponerade i riksbanken på grund av provisorisk påföring enligt 18 eller 19 §. Det skulle kunna ifrågasättas, huruvida icke med hänsyn till svårigheten att under nuvarande förhållanden anskaffa nytt tonnage dessa medel borde anses tillhöra rörelsen.»

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bolms lein yttrar:

»Med anledning av det i p. m. gjorda uttalandet (sid. 14) om skatteavsåttningens inverkan på det egna kapitalets beräkning må framhållas, att justering även synes vara påkallad för det fall att företaget under förkrigsinkomståren icke gjort några skatteavsättningar utan först under de därpå följande åren slagit in på denna väg. Likformighetsregeln borde givetvis tillämpas även i detta fall. Annars skulle de företag, som i överensstämmelse med god köpmannased och gällande balansvärderingsprinciper i bokslutet beakta skatteskulderna, komma i en sämre ställning än företag, som — kanske just med hänsyn till påräknade fördelar i krigskonjunkturskattehänseende — åsidosätta att redovisa ifrågakommande skatteskulder. En justering — i den skattskyldiges intresse — av förkrigsinkomstårens kapital med skatteskuld bör i detta fall ifrågakomma. En konsekvent tillämpning av likformighetsregeln skulle visserligen kunna ske på så sätt, att skatteskulden — den kända och den beräknade — fastställes såväl vid de båda förkrigsinkomstårens som beskattningsårets utgång; först därefter kunde eventuella justeringar genom ränteberäkning av eget kapital företagas. En del företag göra nämligen avsättningarna till skattereserv med godtyckliga belopp och utan hänsyn till föreliggande behov, medan andra nöja sig med att göra avsättning för endast kända skatter. Och även i de fall, då skatteavsättningen föregås av noggranna kalkyler angående kända och beräknade skatter, göras avsättningarna ofta i överkant, till synes av hänsyn till fördelar vid eventuell krigskonjunkturbeskattning.

De sålunda ifrågasatta justeringarna skulle emellertid vålla taxeringsmyndigheterna ett icke oväsentligt merarbete. Härtill kommer att företag, som göra skatteavsättningar, vid inkomstökning —■ och även på grund av stigande skattesatser — komma i en sämre ställning än företag, som uraktlåta att upplägga skattereserver. Bästa möjligheten att åstadkomma full rättvisa och samtidigt förhindra, att balansräkningar i vad avser skatteskulder obehörigt påverkas av spekidationer ifråga örn skattefördelar, vore säkerligen att vid räntebercikningen betrakta all skattereserv som eget kapital.»

Delegerade för Sveriges industriförbund m. fl. hänvisa till sitt yttrande över 1941 års förslag lill krigskonjunkturskatt och anföra;

»Bclräffande den för folkförsörjningen betydelsefulla frågan örn beräkning av jämförelseinkomst för nystartade företag och företag, som under förkrigsinkomståren icke uppnått sin fulla utveckling, föreslås den ändringen, att räntan å nyinvesterat kapital skall beräknas eller en räntefot av lägst 6 procent. Även örn denna ändring icke lärer sakna en viss stimulerande effekt vid planerande av nyanläggningar, förringas dock effekten genom de för beräkningen av det egna kapitalet gällande bestämmelserna. Sedan värdet å en uteslutande för kristiden avsedd anläggning fått till fullo avskrivas vid krigskonjunkturskaltetaxeringen, medtages detta värde icke vid kapitalberäkningen. Det i anläggningen riskerade kapitalet anses i sin helhet återbekommet, ehuru detta på grund av de vid de allmänna taxeringarna gällande bestämmelserna oftast icke är fallet. En komplettering av ifrågavarande bestämmelse nied ett stadgande, enligt vilket räntan icke må bestämmas lägre än lill ett belopp, motsvarande viss lägre procenlsais å det ursprungligen

Bihang lill riksdai/cmt protokoll 1942. 1 .■iduli. Nr 287. 8

114 Kungl. Maj:ts proposition nr 287.

efter krigsutbrottet nyinvesterade kapitalet, förefaller skälig med hänsyn till de riskfyllda placeringar, varom här är fråga, och skulle säkerligen medföra gynnsamma verkningar för folkförsörjningen.

I fråga om beräkningen av eget kapital anförde vi i vårt ovanberörda yttrande, att någon motivering icke lämnats för bestämmelsen att tillägg icke finge göras för justeringar av varulager. Vi funno intet skäl hava anförts, varför de skattskyldiga skulle berövas denna enligt 1940 års förordning dem tillkommande rätt, vilken hade icke obetydlig ekonomisk räckvidd. Föredragande departementschefen vitsordade i proposition nr 173 till 1941 års riksdag, att goda skäl kunde åberopas för vår ståndpunkt, och förklarade, att han i själva verket hyste en viss tvekan örn vilken ställning, som borde intagas. På grund av praktiska skäl föreslogs emellertid ingen ändring i det då föreliggande förslaget i denna del. Med hänsyn till att uppskattningen av lagervärdena för förkrigsinkomståren och för beskattningsåret oftast skedde efter helt olika grunder, måste för kapitalberäkningen justering ske, vilken lätt kunde föranleda svårigheter. I nu föreliggande förslag upptages ifrågavarande bestämmelse oförändrad. Vi kunna icke finna, att de åsyftade svårigheterna äro större än de som äro förbundna med en hel del andra för taxeringens fastställande erforderliga beräkningar och vidhålla vår ovan angivna ståndpunkt i denna fråga.»

Reglerna om bevisning rörande förhållanden enligt 1 §.

Frågan om bevisskyldigheten har, på sätt framgår av den redan lämnade redogörelsen under den allmänna motiveringen, i vissa yttranden sammanställts med frågan om skatteskalorna, varjämte frågan om bevisning rörande naturlig utveckling behandlats i samband med frågan örn utjämningsavdraget. Emellertid ha bevisningsreglerna i en del yttranden behandlats även ur andra synpunkter. Härutinnan lämnas nu följande redogörelse.

I det av Överståthållarämbetet ingivna yttrandet av biträdande taxeringsintendenten hos ämbetet Sven Holdo anföres, bland annat:

»Erfarenheten från det praktiska taxeringsarbetet visar, att de skattskyldiga i mycket stor utsträckning yrka avdrag för naturlig utveckling enligt anvisningarna till 4 § punkt 12. Som bevisning åberopas i regel icke annan utredning än omsättningen uttryckt i kronor — en utredning som med hänsyn till prisstegringen icke är tillfyllest — samt en i allmänna ordalag hållen redogörelse för företagets än större utvecklingsmöjligheter om ej krigsförhållandena inträtt.

Det ojämförligt största antalet konflikter mellan de skattskyldiga och beskattningsorganen ha sin grund i att de sistnämnda icke ansett sig kunna godtaga bevisning örn naturlig utveckling. Detta på grund av att presumtionen för att merinkomsten i sin helhet berott på förhållanden som omför mälas i 1 paragraf endast kan brytas av en bevisning, som enligt vad departementschefen yttrade 1940 ’bör avse förebringande av bärande sannolikhetsskäl för att, om krigskonjunkturen ej inträtt och krig ej utbrutit, inkomsten skulle hava uppgått till visst belopp’.

Uppfyllandet av detta krav på bevisning torde icke vara lätt och i promemorian framhålles också att 'för att styrka ett yrkande örn beaktande av sådan naturlig utveckling fordras sannolikhetsbevisning, som enligt sakens natur endast kan åstadkommas i vissa fall’.

Då i promemorian framhålles att beträffande avdrag för naturlig utveckling enligt 4 § 4 mom. från näringslivet under hand gjorts gällande att beskattningsnämnderna i allmänhet ställt alltför stora krav på de skattskyl-

Kungl. Maj:ts proposition nr 287.

elifia i fråga om bevisning av den naturliga utvecklingen oell att därför mera detaljerade bestämmelser rörande beräkningen av avdraget vore önskvärda, så är detta ett önskemål som det praktiska taxeringsarbetets representanter livligt kunna ansluta sig till. En permanent tvistefråga skulle härigenom undanröjas.

Som skäl emot införandet i författningen av sådana bestämmelser har framhållits, att detta icke skulle vara lämpligt eller möjligt med hänsyn till de många olika faktorer som kunna inverka på frågans bedömande. Men problemet torde icke bliva tillfredsställande löst genom att detsamma överlämnas å de olika beskattningsnämnderna och taxeringsfunktionärerna. Dessa sakna i många fall förutsättningarna för att rätt beakta de olika faktorerna och deras större eller mindre inverkan på utvecklingen. Taxeringen blir härigenom ojämn. Bevisning av visst slag kan godkännas av en prövningsnämnd men underkännas av en annan. Fara föreligger även för att beskattningsnämnderna resignera inför svårigheterna och godtaga bevisning, som icke fyller författningens krav. Kan frågan icke lösas genom mera bestämda regler rörande avdragets beräkning, synes vara att föredraga att densamma får en rent praktisk lösning.

Vore det icke tänkbart att frågan örn avdrag för naturlig utveckling löstes såsom ett schablonavdrag? Då ett sådant ansetts kunna godtagas för ’möjligr utveckling synes i princip intet hinder föreligga att lagstiftningen även accepterar en naturlig utveckling utan att denna ådagalägges genom bärande sannolikhetsskäl. I författningen skulle då givas bestämmelser innebärande att skattskyldig rörelseidkare alltid skulle tillerkännas ett visst procentuellt avdrag för naturlig utveckling vare sig denna varit möjlig eller kan betecknas såsom sannolik. Avdraget skulle beräknas till viss procent av jämförelseinkomsten och tillerkännas den skattskyldige för vart och ett av beskattningsåren 1940 och 1941. Därutöver skulle avdrag för naturlig utveckling icke kunna komma i fråga annat än i rena undantagsfall, där den skattskyldige kan visa enligt i författningen närmare angivna grunder, t. ex. genom ökad kvantitativ omsättning till priser som icke stigit mer än omkostnadsstegringen, att utvecklingen varit starkare än den som av lagstiftningen accepterats såsom möjlig eller sannolik.

Mot en bestämmelse om ett sådant schablonavdrag kan den anmärkningen måhända göras, att därigenom en fullt riklig taxering icke skulle komma till stånd, men en sådan torde icke heller i praktiken uppnås med nuvarande bestämmelser, mot vilka därutöver kan erinras, att desamma icke befordra en jämlik taxering. De skattskyldiga, vilka hava tillgång till eller äga resurser att anlita skatteexpertis, hava avsevärt större möjligheter att förebringa en godtagbar bevisning eller åtminstone att genom övertygande vältalighet! vinna prövningsnämndens öra för sina argument, medan de skattskyldiga,, som icke hava dessa möjligheter att få sina intressen tillvaratagna eller av oförstånd underlåta detta, oftast bliva taxerade för hela merinkomsten. Någon möjlighet för beskattningsnämnderna att i sådana fall av eget initiativ moderera taxeringen torde icke författningsenligt stå lill buds med hänsyn lill presumtionsregeln. Genom elt schablonavdrag .skulle den för all! taxering gällande principen, att densamma icke endast skall vara riittvis utan även jämlik bliva bättre tillgodosedd.»

I anslutning härtill uttalar Överståthållarämbetet, att det som regel kara förutsättas, att eli företag år från år undergår viss utveckling, samt fortsätter:

»Med hänsyn härtill kunde det möjligen anses motiverat att, oavsett graden och beskaffenheten av den sannolikhetsbevisning som i sådant avseende

116 Kungl. Maj:ts proposition nr 2S7.

kan förebringas i de särskilda fallen, medgiva visst avdrag för naturlig utveckling, tilläventyrs då i den form Holdo föreslagit. I sakens natur ligger, att ett dylikt schablonavdrag finge tilltagas nied stor försiktighet. Ju mindre avdraget bleve, desto mindre skulle detsamma dock fylla sitt egentliga syfte för ett stort antal av de fall där det alls är påkallat. På grund härav och då det, trots allt, icke lär kunna påstås att avdrag på grund av naturlig utveckling alltid bör äga rum, anser Överståthållarämbetet anledning icke föreligga att för närvarande göra någon ändring i hittills gällande bestämmelser om hänsyntagande vid beskattningen till naturlig utveckling.»

Delegerade för Sveriges industriförbund m. fl. hänvisa till sitt yttrande över skatteberedningens förslag angående krigskonjunkturskatt för år 1941. I detta yttrande erinrade de delegerade, att enligt nämnda förslag hänsyn endast toges till en utveckling, som påbörjats före krigsutbrottet, och att ett företag, som börjat sin verksamhet efter sagda tidpunkt, även kunde hava en normal utveckling oberoende av kriget. Sistberörda förhållande hade emellertid icke beaktats i det nu föreliggande förslaget. En ändring härutinnan syntes nödvändig, därest icke krigskonjunkturskatten skulle verka hårdare för nya företag än för andra. Delegerade anföra vidare:

»I proposition nr 173 för år 1941 framhöll föredragande departementschefen, att ifrågavarande stadgande blott hade karaktär av ett exempel. Det vöre alltså mycket möjligt att en utveckling som påbörjats efter krigsutbrottet, särskilt beträffande nystartade företag eller där fråga vore örn ny verksamhetsgren, kunde föranleda en inkomstökning som vore oberoende av förhållanden som avsåges i 1 §. Andra omständigheter än den föregående utvecklingen borde då kunna åberopas till stöd för att inkomstökningen skulle uppkommit oberoende av kriget eller förkrigskonjunkturen. Ju längre kriget påginge, desto mera uppenbart vore att ändringar i näringslivet måste uppsta, som icke kunde eller borde tillskrivas kriget. Bestämmelserna i ifrågavarande punkt måste överhuvud tolkas med hänsyn till vad som i det särskilda fallet framstode såsom rimligt. Det hade ej varit meningen att i dessa avseenden binda de skattskvldiga vid vissa bestämda vägar för bevisningen. ^

Det föreslagna stadgandet intogs oförändrat i 1941 års förordning och upptages jämväl i nu föreliggande förslag.

Vi vidhålla vår tidigare uttalade ståndpunkt och vilja gentemot departementschefens argumentering hänvisa till vad vi ovan anfört rörande svaiigheterna för de skattskyldiga att åstadkomma enligt beskattningsmyndigheternas praxis godtagbara utredningar i förevarande hänseende. Örn avsikten med stadgandet, såsom ock departementschefen anser, är att hänsyn skall tagas även till normal utveckling efter krigsutbrottet, förefaller det obegripligt, varför den i detta avseende vilseledande formuleringen av exemplet alltjämt skall bibehållas. Med denna formulering är det icke ägnat att främja tillämpning av de principer, åt vilka departementschefen givit uttryck.»

Skånes handelskammare yttrar, bland annat:

»Såsom bevisningsreglerna utformats har den skattskyldige ensidigt pålagts hela bevisbördan, samtidigt som bevisningen själv på grund av bevismaterialets alltmer hypotetiska och diffusa karaktär blivit allt vanskligare. Syarigheten att ådagalägga att viss mervinst icke är en krigsvinst bär med den allmänna prisstegringen blivit alltmer oöverkomlig, ej minst av det skal, att bevisningskraven härutinnan särskilt kvalificerats. For den skattskyldige har mac hans rätt att genom bevisning fria sig från krigskonjunkturskatt blivit alltmer formell och fiktiv. I nu föreliggande lika litet som i tidigare for-

Kungl. Maj.ts proposition nr 287.

slag lia några framkomliga utvägar för avhjälpande av dessa bevis- och tilllämpningssvårigheter i stort sett kunnat anvisas. Tvärtom synes fara värt att den skattskyldiges ställning i här berörda hänseende genom en fortgående schablonisering av tillämpningsförfarandet i stället blott kommer att ytterligare försämras. -— — — Därest krigskonjunkturskatten icke skall helt schabloniseras, måste därför vara av synnerlig vikt att det mer än hitintills genom vägledande anvisningar gives såväl skattemyndigheterna som de skattskyldiga vissa hållpunkter rörande de krav, som ställas på sådan bevisning, ävensom de möjligheter, som härvid stå den skattskyldige till buds. Av särskild betydelse torde också vara alt det tillses alt skattemyndigheterna melån nu se en uppgift i att i rimlig omfattning tillgodose den skattskyldiges rätt.»

Handelskammaren i Göteborg framhåller, att den praxis, som utvecklats hos beskattningsmyndigheterna med avseende å tillämpningen av 1940 och 1941 års författningar om krigskonjunkturskatt i flera fall visat sig otillfredsställande, samt yttrar vidare:

»I första hand har påtalats den mycket betungande bevisskyldighet, som åvilar den skattskyldige, avseende att viss merinkomst icke skall utgöra föremål för krigskonjunkturbeskattning. Visserligen torde det ej låta sig göra att överflytta bevisbördan för inkomstens karaktär av krigskonjunkturvinst å beskattningsmyndigheterna, men mycket skulle vinnas örn dessa myndigheter vid uppgörande av sina förslag söka i möjligaste mån taga hänsyn till den skattskyldige, och icke såsom alltför ofta synes ske framlägga sina skatteförslag med alltför ringa hänsyntagande tili den skattskyldiges faktiska inkomslförhållanden.»

Kooperativa förbundet yttrar:

»De uttalanden, som på sidan 6 i promemorian göras örn angelägenheten av att hänsyn vid taxeringen tages till naturlig utveckling av företagen, måste förbundet hälsa med tillfredsställelse. Det bär nämligen erfarenhetsmässigt visat sig mycket svårt att få bevisning om s. k. naturlig utveckling godkänd för kooperativa företag, trots det att det kunnat påvisas och för övrigt torde vara allmänt känt att konsumentkooperationen i Sverige visat en så gott som obruten stegring av omsättning och vinster under hela sin tillvaro.

Överhuvudtaget synes det angeläget att landskamrerarna och prövningsnämnderna beakta de svårigheter, som föreligga för de skattskyldiga att utnyttja de möjligheter till avdrag, som den numera synnerligen vidlyftigt utbyggda lagstiftningen örn krigskonjunkturskatt erbjuder. Det synes därför önskvärt alt direktiv utfärdas att landskamrerarna vid upprättandet av förslag till krigskonjunkturskatt ex officio böra taga hänsyn till omständigheter, som uppenbarligen tala till de skattskyldigas förmån men vilka avnågon anledning icke beaktats av samma skattskyldiga.»

I detta sammanhang må jämväl omnämnas en av svenska konsulterande ingenjörers förening till Kungl. Maj:t ingiven framställning rörande föreskrifterna i punkt 13 av anvisningarna till 4 §. Föreningen anhåller, att sådana bestämmelser matte utfärdas, som göra den opartiske, ekonomiskt fristående konsulterande ingenjören i beskattningsavseende jämställd med arkitekterna, och som göra sådana konsulterande ingenjörsbyråer, vilka uteslutande ägna sig åt opartisk, ekonomiskt fristående konsulterande ingenjörsverksamhet, i beskattningsavseende jämställda med den enskilde utövaren av sådan verksamhet. Till stöd för framställningen anföres, bland annat:

118 Kungl. Maj:ts proposition nr 287.

»Enligt föreningens mening måste det konsulterande ingenjörsyrket liksom arkitektyrket anses hänförligt till de fria yrkena. En verksamhet som konsulterande ingenjör består liksom arkitektens i att huvudsakligen utföra en intellektuell arbetsprestation. Ändamålet med verksamheten är varken att producera eller att distribuera varor utan att sälja arbete på ungefär samma sätt som den i en rörelse anställde säljer sitt arbete till arbetsgivaren. Skillnaden mellan den anställde och den konsulterande ingenjören i fråga om sättet för inkomstens förvärvande synes föreningen huvudsakligen vara, att den konsulterande mottager betalning för sina arbetsprestationer från flera arbetsgivare — uppdragsgivarna — medan den anställde ju vanligen mottager motsvarande betalning från endast ett håll. Någon principiell skillnad ur här ifrågavarande synpunkt mellan den anställdes 'inkomst av tjänst’ och den konsulterande ingenjörens inkomst av sina arbetsprestationer torde därför ej kunna påvisas.

Till följd av den våldsamma utveckling, som karakteriserat de senaste decennierna, har det blivit nödvändigt för den konsulterande ingenjör, som vill hålla sig på toppen av sin tids tekniska vetande, att begränsa sitt verksamhetsområde till att omfatta endast ett mindre specialområde. Då han därigenom kommit att ensam behärska endast en del av de uppgifter, som föreläggas honom vid exempelvis planerandet av en större industriell anläggning, har han tvingats till samarbete med andra konsulterande. En naturlig följd av nödvändigheten av detta samarbete har blivit, att flera specialister inom olika områden slagit sig tillsammans och bildat konsulterande ingenjörsbyråer, vilka av organisatoriska skäl givits bolags- eller aktiebolagsform. Även om av sådana sammanslutningar bedriven verksamhet i skatteteknisk mening betecknas som 'rörelse', skiljer den sig till sin art icke från den enskildes verksamhet. 'Rörelsen' avser alltjämt försäljning av arbete, och örn inkomsten därav efter stormaktskrigets utbrott ökats, får detta — liksom för den enskilde konsulterande ingenjören — tolkas som ett bevis på att företaget levererat ett kvantitativt eller kvalitativt värdefullare arbete. Enligt föreningens åsikt böra därför dessa ingenjörsbyråer i beskattningsavseende jämställas med de enskilda yrkesutövarna och deras eventuella merinkomst sålunda icke vara underkastad krigskonjunkturbeskattning.»

Vissa frågor rörande rederiers beskattning.

Vad angår de särskilda frågor som uppstå rörande beskattning av rederirörelse får jag till en början hänvisa till det av länsstyrelsen i Malmöhus län avgivna yttrandet, som omnämnts i samband med frågan örn beräkning av ränta å eget kapital m. m. Samma länsstyrelse uttalar vidare:

»I fråga örn föreskrivna depositioner i riksbanken har mer än en gång inträffat, att skattskyldiga insatt större belopp än slutgiltigt visat sig nödvändigt. Ehuru det förefaller fullt klart, att för mycket insatta medel utan vidare skola restitueras, vill det, med den utformning tillämpningsföreskrifterna erhållit synas, som om vissa svårigheter skulle möta för utfåendet av överskottsinsättningen. Saken bör dock kunna ordnas sa, att prövningsnämnden eller landskamreraren lämnar riksbanken meddelande om minimibeloppets storlek i de olika fallen, varefter den skattskyldige skulle äga att fritt förfoga över återstoden.»

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län berör frågan örn jämförelseinkomsten för rederier, som på grund av tidigare ingangna fraktavtal hade låga inkomster under år 1937, och hänvisar därvid till det å sid. 16 i prome-

Kungl. Maj.ts proposition nr 287.

morian gjorda uttalandet att »jämförelseinkomsten bestämmes med utgångspunkt från den inkomst, som kan antagas lia uppstått om samma rederier under nämnda år icke varit bundna av dylika avtal». Länsstyrelsen yttrar:

»Erfarenheterna från 1941 års krigskonjunkturskattetaxering ge dock vid handen, att rederier, som gått relativt dåligt under förkrigsinkomståren, i allmänhet åberopa, att de varit bundna av ofördelaktiga fraktavtal. Det ligger i sakens natur, att rederierna icke kunna prestera någon objektivt sett tillförlitlig utredning i denna fråga. Då det även under normala år funnits ur avkastningssynpunkt såväl goda som dåliga rederiföretag, är risken stor, att den nu förordade jämkningen komme att medföra en i och för sig icke rättvis favorisering av rederiföretag, som i allmänhet varit ekonomiskt mindre lönande men på grund av kriget haft fördelar. Det vore möjligen lämpligare att för rederier, som uppvisa en 'onormalt’ låg jämförelseinkomst, denna bestämdes antingen på grundval av ett femårs- eventuellt tioårsgenomsnitt eller så, att avkastningen beräknades till viss procent av det i fartyget investerade kapitalet med avdrag för eventuella utgiftsräntor, d. v. s. på enahanda sätt som vid nystartade rederiföretag. Härigenom skulle uppnås större enhetlighet vid bedömningen och lämnas mindre utrymme för på subjektiva synpunkter grundade felslut.»

Handelskammaren i Göteborg yttrar:

»Beskattningen av rederiföretagens assuransvinster medför ofta svårigheter för dessa företag. Mången gång kan en bokföringsmässigt framkommen vinst visa sig fiktiv. En assuransvinst vid förlust av ett fartyg kan mer än uppvägas, icke blott genom överpris på det fartyg, rederiet förr eller senare måste anskaffa i det förlorades ställe, utan även genom den minskning i rederiets inkomster, som förorsakas därav, att det förlorade fartyget är borta ur trafiken. På längre sikt konstateras måhända ren förlust, men under tiden har rederiet blivit beskattat för assuransvinst. Denna beskattning kan nämligen icke alltid undvikas genom bestämmelserna i 18 och 19 §§ i krigskonjunkturskatteförordningen. Handelskammaren har sig sålunda bekant ett rederiföretag, som under den korta tiden av ett år förlorat fem fartyg. Rederiet befann sig vid krigsutbrottet i en sedan flera år tillbaka fortlöpande, kraftig utveckling av rörelsen, som — därest kriget ej inträffat — säkerligen under de närmaste åren skulle lia utvisat väsentligt stigande inkomster. I den mån det varit möjligt torde företaget lia nybeställt tonnage till ersättning för de förlorade fartygen, men nybyggnaden lager till följd av kriget abnormt lång tid, oell hurudana konjunkturerna äro, när de nya fartygen levereras, är icke möjligt att veta. När det gäller ett linjerederi, riskerar detta vid svårare fartygsförluster att förlora sina linjer eller viss del av trafiken.

Enligt handelskammarens förmenande böra med hänsyn till ovan åsyftade för rederierna säregna förhållanden assuransvinster, som avsättas till avskrivningsfond eller nyanskaffningsfond, icke bliva föremål för krigskonjunkturbeskattning utan frågan om krigskonjunkturskatt slällas på framtiden intill den av Kungl. Majit framdeles bestämda tidpunkten för avräkning.»

Sveriges redareförening anför, bland annat:

»Såsom exempel på omständighet, som må föranleda större avdrag för överpris än enligt huvudregeln, anges, alt fartyg eller annan liknande tillgång för stadigvarande bruk gått förlorad, oell annan liknande tillgång anskaffats i dess ställe. — En framsynt redare, som vid krigets slut måste slå rustad att i full omfattning återtaga sin före kriget bedrivna trafik, bar alt i god lid ordna så, alt lian har tillräckligt tonnage, då fred inträder. Detta

120 Kungl. Maj.ts proposition nr 287.

gäller i särskild grad linjerederierna. Med hänsyn till att fartygsförlustema icke kunna förutsägas och till överbelastningen å varven inträffar ofta, att fartyg nybeställas redan innan förlusten inträder. Föreningen anser visserligen uppenbart, att även i sådana fall nybyggnaden skall betraktas såsom ersättningstonnage, men förmenar det likväl vara önskvärt, att ett förtydligande uttalande göres.»

I övrigt må i detta sammanhang hänvisas till den följande redogörelsen beträffande provisorisk påföring av krigskonjunkturskatt.

Övriga frågor.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län yttrar:

»Då förslag vid innevarande års riksdag föreligger örn investeringsfond för framtida anskaffning av ersättningslager och det torde kunna antagas att dylika investeringsfonder redan i viss utsträckning bildats på det sättet, att man antingen bildat en passiv post i balansräkningen eller nedskrivit det kvarvarande lagret med ett belopp, motsvarande fondens storlek (båda förfaringssätten leda till samma resultat och godkännas enligt nyssberörda förslag), vill länsstyrelsen ifrågasätta huruvida icke lämpligen i lagen örn krigskonjunkturskatt för år 1942 borde intagas bestämmelser, som vid taxeringen underlättar förfaringssättet, då dylik fond redan finnes, då i annat fall svårigheter kunna uppstå vid behandlingen av företag, som vid lagerminskning tillämpat berörda lagförslag. Av anvisningarna till 4 § punkt 8 b) .framgår, att man räknar med här berörda investeringsfonder.»

Delegerade för Sveriges industriförbund m. fl. behandla vissa frågor rörande gruvföretagens beskattning och anföra därvid följande:

»I yttrandet över förslaget till krigskonjunkturskatt för år 1941 framhöllo vi, att bestämmelserna örn avdrag för värdeminskning för substansminskning visat sig icke vara tillräckliga för att uppmuntra till nya gruvföretag samt att, för åstadkommande av en rationell lösning av frågan, en avsevärd uppmjukning av dessa bestämmelser beträffande krigskonjunkturbeskattningen måste företagas, avseende att säkerställa rätt till erforderliga avskrivningar, även om dessa måste ske under en utomordentligt kort tidsperiod.

Föredragande departementschefen anförde i proposition nr 173 till 1941 års riksdag, att det förefölle honom som skulle regeln örn avdrag för dold förkrigsreserv på ett tillfredsställande sätt lösa frågan örn avskrivning av gruvans värde. Malmen borde vid krigskonjunkturbeskattningen i detta avseende likställas med varulager. Då härmed allenast torde avses den brutna malmen, kunna vi icke finna, att avskrivningsfrågan löses genom berörda bestämmelse. Beträffande nyanläggningar för gruvdrift uttalade departementschefen, att reglerna om avdrag för överpris och merkostnad innebure en så långt driven avdragsrätt, som rimligen kunde ifrågasättas. Eftersom bestämmelserna i anvisningarna till 4 § punkt 4 d) sista stycket icke synes avse gruvor, torde emellertid, såvitt vi kunna finna, den i första stycket av samma författningsrum meddelade spärregeln vara tillämplig vid bestämmande av substansminskningsavdraget.

Vi anförde vidare, att gruvföretagen ofta nödgades vidkännas kostnader för förberedelse- och undersökningsarbeten under år, då rörelsen gått med förlust eller lämnat så ringa avkastning, att företagen i beskattningshänseende icke kunnat tillgodogöra sig avdrag för kostnaderna. Vid krigskonjunkturbeskattningen syntes skäligt, att hänsyn toges till nämnda kostnader vid fastställande av jämförelseinkomsten och beräkning av inkomsten för beskatt-

Kungl. Maj:ts proposition nr 287.

ningsåret. Frågan borde därvid enligt vår mening i stort sett kunna lösas efter samma regler som föreslagits i fråga örn beräkningen av uppskattad merinkomst av uppfinnarverksamhet.

Departementschefen erinrade i sistberörda proposition, att om gruvföretaget under förkrigsinkomståren haft mera onormala utgifter för beredningsarbeten o. dyl., vilka avdragits vid inkomstberäkningen för dessa år, borde tilllägg för sådana utgifter kunna ske under hänvisning till likformighetsregeln.

Det är emellertid uppenbart, att det anvisade förfarandet icke innebär möjlighet att åstadkomma rättelse i de fall, då företaget fått vidkännas kostnaderna under andra år än förkrigsinkomståren.

I 1941 års förordning konnno våra ovan återgivna synpunkter å gruvföretagens beskattning icke till uttryck och så har ej heller skett i förevarande förslag. Vad departementschefen anfört till stöd för underlåtenheten härutinnan synes oss icke innebära tillräckliga skäl för avvisande av våra önskemål i denna del, vilka vi vidhålla.»

Delegerade kritisera vidare skatteberedningens förslag att utesluta det i

1941 års förordning i anvisningarna till 4 §, fjärde stycket av punkt 4 b) meddelade stadgandet beträffande skattskyldig, som i sin rörelse tillgodogjort sig produkter från eget jordbruk eller skogsbruk. Delegerade anse, att detta stadgande bör bibehållas.

Samma ståndpunkt intager Sveriges industriförbund, som yttrar:

»Företagen inom skogsindustrien utgå vid värdesättningen i bokföringen av produkter från egna skogar allmänt från de s. k. skogsaccisprisen, vilka bestämmas under viss medverkan av vederbörande landskamrerare. Då dessa priser skola ligga till grund för skogsaccisdeklarationerna och i allmänhet även läggas till grund för de särskilda deklarationerna för kommunal inkomstskatt i skogskommunerna, underlättas givetvis det årliga deklarationsoch taxeringsarbetet genom tillämpning av denna bokföringsprincip, som använts under flera decennier. Det kan icke vara välbetänkt att genom borttagande av det ifrågavarande stadgandet framtvinga nya, såsom underlag för de årliga skogsaccis- och inkomstdeklarationerna mindre lämpliga bokföringsprinciper allenast av den anledningen, att en tillfällig krigskonjunkturbeskattning, gällande för ett år i sänder, träder i tillämpning. I allmänhet hava företagen vid uppgörande av de bokslut, som ligga till grund för innevarande års taxering, saknat kännedom örn att andra beskattningsregler i förevarande hänseende skulle ifrågasättas i 1942 års krigskonjunkturskatteförordning än de, som kommit till uttryck i 1941 ars förordning. Även dessa bokslut torde därför tämligen allmänt och på goda grunder hava upprättats i överensstämmelse med de vedertagna bokföringsprinciperna. Då lagerökning inom skogsindustrien på grund av kända förhållanden iir tämligen sällsynt under nu ifrågavarande beskattningsår, lärer stadgandets borttagande i

1942 års förordning visserligen icke få så stor betydelse, men så snart företagen åter fyllt sina råvarulager, blir behovet av förevarande stadgande åter trängande. Det skulle uppenbarligen vara olämpligt att nu slopa delta stadgande, som man ett eller annat år senare åter måste taga i bruk.»

Beträffande jämförelseinkomsten föreslår jag i anledning av vad läns-Departementsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län anfört en komplettering av de i punkt chefen- ,'5 av anvisningarna angivna exemplen på olika uppskattningsgrunder av det innehåll att jämförelseinkomsten för nystartade företag må beräknas lill viss procent icke blott å eget utan även å upplånat kapital, dock efter

122 Kungl. Maj.ts proposition nr 287.

avdrag för ränteutgifter. Denna beräkningsgrund lior kunna användas i det fall att därigenom större förmån kan vinnas än om beräkningen sker blott å det egna kapitalet. Enligt vad jag inhämtat ha vissa beskattningsnämnder redan föregående år tillämpat denna princip. Tvekan kan råda om vad som i detta sammanhang bör räknas såsom upplånat kapital. Lämpligen synes emellertid såsom sådant kunna betraktas alla skulder med undantag av varuskulder och förskott å leveranser.

De i vissa yttranden framlagda förslagen att procenttalet vid jämförelseinkomstens beräkning bör bestämmas till minst åtta, eller att detta tal bör göras enhetligt för alla skattskyldiga och därvid fixeras till åtta finner jag ej tillräckligt motiverade, men jag ansluter mig till vad skatteberedningen uttalat rörande föreliggande spörsmål.

I bestämmelserna angående jämförelseinkomst för rörelse, som bedrivits redan under förkrigsinkomståren, föreslår jag ingen annan ändring än den av mig redan förut berörda bestämmelsen örn ett minimibelopp av 3,000 kronor för jämförelseinkomsten beträffande fysisk person. Emellertid torde hinder ej föreligga att i vissa fall, där andra ifrågakommande regler för bestämmande av jämförelseinkomst för äldre företag giva ett obilligt resultat, även å dem analogivis tillämpa den nyss angivna regeln om hänsyntagande jämväl till upplånat kapital. Så bör kunna ske, förutom då det gäller att för första gången fastställa en jämförelseinkomst, även där en gång fastställd jämförelseinkomst finnes böra ändras, enär i dylika fall sådana särskilda skäl böra kunna anses föreligga som kunna föranleda frångående av en tidigare fastställd jämförelseinkomst.

I detta sammanhang bör observeras skatteberedningens uttalande, att i fall, där utvidgning av en rörelse är av sådan omfattning att det praktiskt taget kan sägas att en ny rörelse föreligger, låt vara inom samma bransch som den tidigare verksamheten, hinder ej bör anses vara för handen att höja jämförelseinkomsten. Den sålunda uttalade regeln torde väl kunna tilllämpas i händelse av utvidgning av industri- eller handelsföretag genom nyanläggningar av fabriker eller öppnande av nya försäljningsställen eiler avdelningskontor, där utvidgningen kan väntas bliva av mera varaktig karaktär. Däremot torde regeln icke, såsom vissa länsstyrelser ansett, i allmänhet kunna tillämpas på rederiföretag. För dessa torde det under nuvarande förhållanden ej vara ovanligt att tonnagets sammansättning växlar från ett år till ett annat. Konsekvensen av regelns tillämpning å rederier skulle alltså bliva att jämförelseinkomsten bleve rörlig år från år, vilket ej är meningen. I fall där tonnaget utökats bör alltså i regel hänsyn härtill tagas genom medgivande av avdrag för s. k. naturlig utveckling, en möjlighet som bör i huvudsak leda till samma resultat som en ändring av jämförelseinkomsten. I ett sådant fall som vid utvidgning genom övertagande av ett annat rederis verksamhet torde dock i allmänhet skäl för höjning av jämförelseinkomsten föreligga.

Delegerade för Sveriges industriförbund m. fl. ha upptagit frågan örn i vilka fall en tidigare fastställd jämförelseinkomst får frångås och ansett att

Kungl. Maj:ts proposition nr 287.

så borde få ske i fall, där en ny, mera fullständig utredning än den som tåg till grund för den en gång fastställda jämförelseinkomsten kunde förebringas. Kan det genom en ny verklig utredning påvisas alt jämförelseinkomsten bort bestämmas till ett högre belopp än som tidigare fastställts, torde därmed också i allmänhet vara klarlagt, att särskilda skäl föreligga för frångående av det tidigare fastställda beloppet.

Tillräckliga skäl synas mig däremot ej förebragta för genomförande av den av de delegerade förordade reformen att skattskyldig i vissa fall skulle få jämförelseinkomst fastställd, ehuru taxering till krigskonjunkturskatt ej kommer till stånd. Det kan icke anses tillrådligt att belasta taxeringsmyndigheterna med andra uppgifter än de ofrånkomliga. Vid sådana tider på Året, då taxeringsmyndigheterna äro mindre hårt belastade, synes däremot skattskyldig böra kunna få tillfälle att med dem diskutera frågan om jämförelseinkomstens storlek.

I fråga om beräkning av ränta å eget kapital har länsstyrelsen i Malmöhus län berört den bestämmelse, enligt vilken under vissa betingelser ränta å kapital, som ej under någon del av beskattningsåret använts i rörelsen, icke må beräknas till högre belopp än som faktiskt tillkommit den skattskyldige. I det av länsstyrelsen anförda exemplet, där ett rederi deponerat medel i riksbanken på grund av provisorisk påföring av krigskonjunkturskatt, böra även dessa medel anses tillhöra rörelsen och bör räntan alltså beräknas enligt huvudregeln. Kapitalet står i detta fall till disposition för användning i rörelsen och bör alltså även betraktas såsom tillhörande denna.

Delegerade för Sveriges industriförbund m. fl. lia — under framhållande bland annat, att, sedan värdet å en uteslutande för kristiden avsedd .anläggning fått till fullo avskrivas vid krigskonjunkturskattetaxeringen, detta värde icke medtages vid kapitalberäkningen — ifrågasatt en komplettering av bestämmelserna örn beräkning av eget kapital för nystartade företag nied ett stadgande, enligt vilket räntan icke må bestämmas lägre än till ett belopp, motsvarande viss lägre procentsats å det ursprungligen efter krigsutbrottet nyinvesterade kapitalet. Med hänsyn till de lättnader i övrigt för nystartade företag, som jag ifrågasätter och då en bortskriven tillgång ej rimligen bör få räknas som eget kapital, kan jag ej förorda detta förslag.

På de skäl, som länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län anfört, föreslår jag i syfte att förenkla taxeringsarbetet sådan ändring av reglerna för kapitalberäkningen att all skattereserv betraktas såsom eget kapital.

Däremot anser jag mig ej kunna tillstyrka den ändring, som de delegerade för Sveriges industriförbund m. fl. föreslagit örn hänsyntagande vid kapitalberäkningen till den särskilda värdesättning av varulager, som tillämpas vid inkoms tuppska Ilningen. De skäl, som föranledde mig att sistlidet år, efter tvekan, förorda en annan linje, synas mig icke lia rubbats.

Beträffande reglerna i punkt 12 av anvisningarna om bevisning rörande förhållanden enligt 1 § föreslår jag, i enlighet med vad de delegerade för Sveriges industriförbund m. fl. yrkat, sådan ändring av skatteberedningens förslag, att den däri angivna förutsättningen för hänsyntagande till natur-

124 Kungl. Maj:ts proposition nr 287.

lig utveckling, nämligen att denna skall ha påbörjats före utgången av augusti 1939 eller dessförinnan kunnat förutses, uteslutes.

Vidare anser jag mig kunna tillmötesgå den av svenska konsulterande ingenjörers förening gjorda framställningen. I enlighet härmed har en komplettering gjorts i punkt 13 av anvisningarna.

I anledning av vad i övrigt anförts i yttrandena rörande bevisningsreglerna vill jag hänvisa till mina uttalanden i den allmänna motiveringen.

Den av länsstyrelsen i Malmöhus län berörda frågan om möjligheten att från riksbanken utfå där insatta belopp avser närmast tillämpningsföreskrifterna. Jag kan emellertid ej finna annat än att de föreskrifter, som hittills varit meddelade härom, äro så enkla som rimligen kan begäras. Länsstyrelsen torde med sitt uttalande avse det fall att provisorisk påföring av hela krigskonjunkturskatten för året skulle kunnat ske med insättning av ett mindre belopp hos riksbanken än det som i verkligheten har där insatts och synes betrakta den överskjutande insättningen som onödig. Emellertid vill jag i detta sammanhang fästa uppmärksamheten därå att omfattningen av rätten att erhålla restitution av provisoriskt påförd krigskonjunkturskatt kan vara större, ju högre det insatta beloppet är och att det följaktligen först när restitutionsfrågan uppkommer kan bedömas örn för stort belopp blivit i riksbanken insatt eller ej. Då det vanligen torde ligga i den skattskyldiges intresse att erhålla största möjliga restitutionsmöjlighet, har jag svårt att föreställa mig hur den av länsstyrelsen ifrågasatta anordningen skulle i praktiken tillämpas.

Rörande frågan om jämförelseinkomsten har jag förut gjort vissa uttalanden, vilka torde äga tillämpning jämväl å rederier. Till något uttalande därutöver rörande dylika företags jämförelseinkomster föranleda mig icke remissyttrandena.

Den av handelskammaren i Göteborg berörda frågan örn beskattning av assuransvinster är, såvitt jag kan se, på ett tillfredsställande sätt reglerad genom den provisoriska skattepåföringen. Något skattebetalningsuppskov i annan form kan jag icke förorda. Jag påminner här att även för rederier möjlighet föreligger att erhålla provisorisk påföring av krigskonjunkturskatt genom avsättning till kostnadsutjämningsfond. I dylikt fall kräves ej medlens insättande hos riksbanken.

Sveriges redareförenings påpekande rörande anskaffning av ersättningstonnage ger mig anledning framhålla att det enligt mitt förmenande i vissa fall kan vara rimligt att betrakta ett fartyg, som beställts innan förlust timat, såsom ersättning för det sedermera förlorade fartyget. Det torde emellertid vara svårt att genom en allmän regel angiva när detta skall anses vara fallet eller ej.

Det av länsstyrelsen i Gävleborgs län gjorda påpekandet rörande innebörden av en avsättning till investeringsfond för ersättande av förkrigslager föranleder mig endast att framhålla, att en sådan avsättning vid den ordinarie taxeringen och taxeringen till krigskonjunkturskatt måste behandlas efter likartade grunder, och att den följaktligen icke är att anse såsom indirekt

Kungl. Maj:ts proposition nr 287.

nedskrivning å varulager utan som en verklig' fondavsättning jämförbar med avsättning till konjunkturinvesteringsfond.

Liksom tidigare år anser jag ej tillräcklig anledning föreligga alt införa bestämmelser i de avseenden som föreslås av delegerade för Sveriges industriförbund m. fl. beträffande gruvdrift. Gällande föreskrifter synas nämligen giva möjlighet till en förnuftig lösning av därmed sammanhängande frågor. Gäller det nyinköp av gruva under kriget eller nyanläggning av sådan, föreligger rätt till avdrag för överpris och merkostnad, och de uttalanden som gjorts rörande industriella anläggningar böra tillämpas även här, d. v. s. den i punkt 4 d) av anvisningarna till 4 § angivna spärregeln bör i regel icke komma i tillämpning. Vad angår tidigare utförda tillredningsoch undersökningsarbeten torde till mitt förra året gjorda uttalande endast behöva tilläggas, att den s. k. likformighetsregeln i förekommande fall synes kunna tillämpas även på det sätt att från beskattningsårets inkomst avdrages belopp, som utbetalts under tidigare år, i den män ej beloppet avdragits redan för tidigare beskattningsår.

Beträffande den i anvisningspunkt 4 b) fjärde stycket till 4 § i förordningen om krigskonjunkturskatt för år 1941 intagna, i årets förslag uteslutna bestämmelsen örn rätt att frångå räkenskapernas lagervärdering beträffande företag som bedrivit såväl skogsbruk som rörelse uttalades sistlidet år av bevillningsutskottet uttryckligen att fråga vore örn en undantagsbestämmelse av tillfällig natur. Då olika företag haft möjlighet att inrätta sig efter krigskonjunkturbeskattningens normala föreskrifter, kan jag icke se några skäl att tillmötesgå det av Sveriges industriförbund m. fl. framställda yrkandet örn detta stadgandes bibehållande.

Enligt vad som kommit till min kännedom har viss tvekan försports, huruvida i det fall då f. d. anställda plägat, utan att uttrycklig förbindelse förelåge, erhålla pension från ett företag och avsättning för dessas fortsatta pensionering gjordes exempelvis till en pensionsstiftelse, varvid samtidigt uttrycklig förbindelse om framtida pension utfärdades, fråga kunde anses vara om kostnad för pensionering av anställda på grund av ökad verklig förpliktelse, som utgör förutsättning för större engångsavdrag. Även örn det i och för sig kunde anses rimligt att beträffande kostnader för pensionering ej göra åtskillnad mellan anställda och f. d. anställda, förefaller det mig som om fråga knappast kan anses vara om kostnad för ökad verklig förpliktelse, eftersom den verkliga förpliktelsen regelmässigt torde lia uppkommit senast vid den tidpunkt då pension första gången utbetalts till den anställde, även om formellt bindande förklaring ej avgivits.

Delegerade för Sveriges industriförbund m. fl. lia i den del av sitt yttrande, som jag återgivit i allmänna motiveringen under rubriken »Allmänna synpunkter på krigskonjunkturskatten», framhållit att företagen genom denna beskattning drivas att göra onödiga utgifter, vilka i verkligheten komma att till största delen bestridas av det allmänna. I anledning härav får jag hänvisa till anvisningspunkten 4 f) till 4 g, varest det stadgas att avdrag vid inkomstuppskattningen ej medgives för omkostnad som uppenbarligen haft

126 Kungl. Maj:ts proposition nr 287.

lill syfte att nedbringa beskattningen för beskattningsåret. För tillämpning av denna bestämmelse är det tillfyllest, om det av omständigheterna uppenbarligen framgår att omkostnaderna gjorts i det angivna syftet. Detta stadgande torde visserligen icke i större utsträckning ha tillämpats men dess tilllämpning kan givetvis ifrågakomma, och med denna möjlighet måste företagen räkna.

5 §.

Motiveringen till skatteberedningens förslag återfinnes å sid. 16—19 i promemorian.

Förslaget om avskaffande av den enligt 1941 års förordning gällande bruttometoden för uppskattning av merinkomsten har i de avgivna yttrandena genomgående lämnats utan erinran. Den föreslagna metoden att beräkna merinkomsten efter en schablonmässig uppdelning av omkostnader å jordbruk och skogsbruk i fall, där en exakt utredning i sådant hänseende ej kan förebringas, har ej heller mött några invändningar utom av Sveriges lantbruksförbuncl, som föreslår, att metoden i någon mån modifieras. Lantbruksförbundet uttalar därjämte, bland annat, önskemål örn hänsyntagande till naturlig utveckling, rationalisering m. m. och avdragsrätt beträffande vissa nyanskaffningar. I ett yttrande ifrågasättes, att merinkomsten redan vid taxeringsförslagets upprättande skall beräknas enligt prisstegringsmetoden.

Sveriges lantbruksförbund säger sig till en början dela den i promemorian uttalade meningen, att bruttometoden i många fall icke lämnat tillfredsställande resultat, samt anför vidare:

»Den nu föreslagna schablonmetoden för uppdelning av omkostnaderna på jordbruk och skogsbruk, där specificerad sådan uppdelning ej kan verkställas, synes innebära vissa företräden. Även denna metod torde emellertid innebära stora möjligheter till felaktigheter. Det får sålunda beaktas, att kostnaderna för avverkning och ^transport av skogsprodukterna även vid ett och samma försäljningspris ställa sig väsentligt olika, beroende på transportavstånd, terrängförhållanden, skogens beskaffenhet m. m. och att därför en viss procent av bruttoförsäljningssumman kan i de enskilda fallen giva betydligt felaktiga kostnadsresultat. Därjämte lia priserna å exempelvis ved företett stora olikheter inom skilda områden, varför beräkningsmetoden synes förutsätta en detaljerad specifikation av de ifrågavarande procentsatserna för olika områden. Vad nu sagts torde särskilt gälla förhållandena under krigsåren, medan såväl kostnader som priser torde ha varit mera enhetliga under tiden före kriget. Även om det är möjligt att någorlunda riktigt beräkna de kostnader, som äro direkt förenade med avverkningen, så synes det vara svårare att taga rättvis hänsyn till övriga å jordbruksbilagan upptagna kostnader för skogsbruket, vilka äro mer eller mindre oberoende av den årliga avverkningens storlek, såsom kostnader för förvaltning, skogsvård, bevakning med flera dylika allmänna kostnader. Felaktigheter i berörda hänseenden kunna synnerligen ogynnsamt återverka på beräkningen av merinkomst av jordbruk, framförallt med hänsyn till den omständigheten, att merinkomsten för jordbruk och skogsbruk i huvudsak beräknas efter olika principer. Detta belyses kanske bäst genom följande exempel. En ägare av jordbruksfastighet, som bedriver både jordbruk och skogsbruk, har under förkrigsinkomståren icke gjort några skogsuttag men väl haft stora allmänna omkostnader för skogsbruket, t. ex. för vägunderhåll. Jämförelseinkomsten blir däri-

Kungl. Maj:ts proposition nr 2S7.

genom låg, då ingen fördelning av på skogsbruket resp. jordbruket belöpande omkostnader skall enligt förslaget ske. Under beskattningsåret har stor avverkning skett och kommer stor del av på jordbruksbilagan upptagna sammanlagda omkostnader för jordbruk och skogsbruk att hänföras till skogsbruket. Örn den på skogsbruket fallande delen av kostnaderna blir för högt beräknad, kan jordbruket få för liten del i den sammanlagda omkostnaden, och härigenom kan en för hög krigskonjunkturbeskattning av jordbruket åstadkommas. Bristen på arbetskraft, de ökade vedavverkningarna m. fl. förhållanden hava nog också i flertalet fall medfört att åtgärder hörande till allmänna omkostnader för skogsbruket reducerats i förhållande till avverkningsmängderna. Denna omständighet förstorar felet, därest dylika kostnader inkluderas i kostnadsprocenten uti samma omfattning som skulle betingas av förkrigsförhållanden. Det vill därför synas, som örn denna schablonmetod måste i någon mån modifieras. En väg, som härvid synes böra övervägas, är att uppgifter örn avverkning och kostnader i varje fall införskaffas för beskattningsåret från dem, för vilka krigskonjunkturskatt kommer i fråga. Möjlighet bör nämligen allmänt föreligga för de skattskyldiga att lämna dylika uppgifter, något som ju för övrigt skogsaccistaxeringen förutsätter. Med hjälp av dylika uppgifter torde en säkrare uppdelning av kostnaderna för jordbruket och kostnaderna för skogsbruket kunna verkställas och därigenom också jordbrukets nettoinkomst kunna beräknas. Härigenom synes användandet av schablonmetoden för kostnadsfördelningen kunna begränsas till förkrigsåren, då, såsom nämnts, priser och kostnader voro mera ensartade. I de fall, då ingen eller obetydlig avverkning förekom under jämförelseåren, synes härvid en förslagsvis efter skogsarealen beräknad kostnadspost böra påföras skogen för löpande allmänna omkostnader. På så sätt infordrade uppgifter och verkställda beräkningar torde också kunna tjäna till vägledning vid krigskonjunkturbeskattningen av skogsbruk.

I fråga om förvärvskällan rörelse har tidigare och även nu inrymts den: bestämmelsen, att av uppskattad merinkomst skall endast så stor del upptagas till krigskonjunkturbeskattning, som kan anses hava berott på förhållanden, föranledda av pågående krig eller dessförinnan rådande krigskonjunktur, där ej den skattskyldige med bärande sannolikhetsskäl ådagalägger att inkomstökningen helt eller delvis skulle uppkommit oberoende av sådana förhållanden. Även i fråga örn jordbruk kan konstaterad merinkomst bero på även andra omständigheter än pågående krig. Merinkomsten kan i vissa fall bero på fortgående rationalisering och intensifiering av jordbruket liksom också på mekanisering. Visst hänsyntagande till dylika förhållanden äger beträffande jordbruket rum i det fall man använder metoden för beräkning av prisstegring utöver omkostnadsökning. I vissa fall kan ändock justering för den naturliga utvecklingen ej erhållas, t. ex. i det fall att stora omkostnadsbesparingar kunnat åstadkommas, så att kostnaderna äro mindre än vad sorn normalt brukar förekomma vid liknande jordbruk och produktionen av vissa alster samtidigt slagit fel på grund av missväxt, så att denna produktion icke täckt ens kostnaderna därför. 1 sådana fall borde, för att rationaliseringsvinsterna ej skola bliva beskattade, inkomstminskning å felslagen odling efter härom lörebragt utredning få avdragas från 'prisstegringen utöver omkostnadsökningen’.

Förbundet bär med tillfredsställelse konstaterat, att jordbruket tillerkänts rätt lill avdrag tor överpris-merkostnad vid jämkningen i inkomstuppskaltningcn tor det lall, all onormala omkostnader för reparationer, inköp av levande djur m. m. förekommit under beskattningsåret. Samma rätt har också givits för under beskattningsåret gjord nyuppsättning av inventarier eller nv-, till- eller ombyggnad å för jordbruket nödiga driftsbyggnader eller för

128 Kungl. Maj:ts proposition nr 287.

verkställda grundförbättringar å fastigheten. Det vill dock synas förbundet som om detta icke vore tillräckligt för att jämställa jordbruket med andra förvärvskällor. Rörelseidkare äger ju rätt att få avdrag för kostnaderna för anskaffning av tillgång, som beräknas med sannolikhet helt förlora sitt värde efter krigets slut. Även jordbruket och icke minst skogsbruket har måst under den gångna tiden och kan beräknas även i framtiden få inköpa inventarier och liknande tillgångar, som efter krigets slut torde helt sakna försäljningsvärde eller bruksvärde, t. ex. kolugnar, kolkrossar, tjärugnar, vedtuggar för framställning av gengasved. Beträffande vissa anläggningar kan man påvisa, alt de efter krigets slut visserligen icke komma att vara helt värdelösa utan kunna nyttjas även i framtiden, t. ex. hötorknings- och bevattningsanläggningar. Dessa anläggningar äro kostbara och kunna ej betecknas som vanliga inventarier och utgöra ofta experiment. Anskaffningen av sådana inventarier borde stimuleras och icke tvärtom. Jordbruksnäringen har icke tillerkänts möjlighet att verkställa avskrivningar på samma sätt som rörelse utan måste göra sin redovisning enligt kontantprincipen, varför ifrågavarande beskattning försvårar nyanskaffning och nybyggnadsverksamhet samt även anpassningen av driften efter nuvarande förhållanden. Avdrag borde tillerkännas jordbrukare för bestridande av sådana kostnader, som avse investeringar, som äro till nytta för folkförsörjningen och påkallade av nu rådande förhållanden. Det är nu föga lönande lör en jordbrukare att skaffa en för folkförsörjningen och förbättrade produktionsförhållanden lämpad utrustning, då de inkomstökningar, som åstadkommas därigenom komma att krigskonjunkturbeskattas, utan att mot dessa svarande kostnader, i vart fall i sin helhet och i samtliga fall, få avdragas under inkomstperioden. I mångå fall komma jordbrukarna överhuvudtaget icke att erhålla avdrag för inköp av dylika tillgångar, då sällan utbyte av sådana sker och kostnaderna för nyuppsättningen icke varit avdragsgilla. Detta är sålunda en fråga, som icke blott berör krigskonjunkturbeskattningen utan även den ordinarie taxeringen. Det synes emellertid finnas anledning att avdragsrätt nu i varje fall beviljas vid krigskon junk tur taxeringen.»

Lantbruksstyrelsen yttrar, bland annat:

»Med hänsyn till de lättnader i krigskonjunkturbeskattningen, som -

--i departementspromemorian föreslagna nya bestämmelser enligt lant-

bruksstyrelsens uppfattning otvivelaktigt skulle komma att medföra för jordbruket, och i viss mån även till resultatet av krigskonjunkturbeskattningen under år 1941 för jordbrukets vidkommande, har lantbruksstyrelsen i stort sett icke ansett sig böra framställa några erinringar mot de i förevarande förslag upptagna, mera generella beskattningsgrunderna. Ej heller ifrågasätter lantbruksstyrelsen i allmänhet några särskilda lättnader för jordbrukets vidkommande i dessa allmänna grunder. Såsom Sveriges lantbruksförbund i sitt yttrande framhåller och på av förbundet anförda skäl synes det emellertid lantbruksstyrelsen skäligt, att skattskyldig inom jordbruket beredes samma möjlighet som idkare av rörelse att bliva befriad från krigskonjunkturskatt för merinkomst, som han med bärande sannolikhetsskäl visar hava uppkommit oberoende av förhållanden, föranledda av pågående krig eller dessförinnan rådande krigskonjunktur.»

I fråga om de olika metoderna för uppskattning av merinkomsten ansluter sig lantbruksstyrelsen till vad lantbruksförbundet anfört, men tillägger, att då det är att förvänta att genom de nu föreslagna lättnaderna i beskattningen de mindre jordbruken i allmänhet komma att falla utanför krigskonjunkturbe-

Kungl. Maj:ts proposition nr 287.

skattningen och denna sålunda begränsas till större jordbruk, större utsikter borde förefinnas för de skattskyldiga att genom utdrag ur bokföringen eller eljest kunna lämna mera preciserade uppgifter till ledning för merinkomstens uppskattande.

I det av Överståthållarämbetet ingivna yttrandet av biträdande taxeringsintendenten hos ämbetet anföres:

»Svårigheten att taxera i Stockholm bosatta jordägare, vilka äga jordbruk i skilda delar av landet, visade sig vid förra årets taxering till krigskonjunkturskatt. Praktiskt taget alla förslag upprättades enligt bruttometoden och modifierades med hänsyn till de invändningar, som framställdes av de skattskyldiga. I åtskilliga fall visade det sig omöjligt att få fram jämförelsesiffror, då gårdarna under förkrigsinkomståren varit utarrenderade eller ingått i större komplex o. s. v. Möjligheten att jämföra med andra gårdar i trakten har icke stått prövningsnämnden i Stockholms stad till buds. Fråga är, örn det ej för dylika fall vore lämpligt, att bestämmelser funnos, som möjliggjorde att redan från början merinkomsten beräknades enligt prisstegringsmetoden.

Då bruttometoden i år ej skall tillämpas utan endast nettometoden, blir frågan om avdrag för reparationer, inköp av kreatur o. s. v. än mer aktuell än vid förra årets taxering. För att i möjligaste mån undvika den ojämnhet som vidlådde förra årets taxering till krigskonjunkturskatt för jordbruk och skogsbruk vore det synnerligen önskvärt att centrala krigskonjunkturskattenämnden utfärdade direktiv beträffande vad som skulle anses såsom onormal omkostnad för reparationer, inköp av levande inventarier o. s. v.

Normer torde sålunda böra skapas för avdragsrätten så att i regel högst viss procent av taxeringsvärdet medgives som avdrag för reparationer under beskattningsåret. På samma sätt bör direktiv utfärdas för hur stort avdrag som i regel bör medgivas för inköp av djur, varvid avdraget bör sättas i relation till besättningens storlek. Klara bestämmelser i vilka fall och hur avdrag för minskning av kreatursbesättning genom nedslaktning bör uträknas, torde även böra utfärdas, då denna fråga säkerligen blir synnerligen aktuell vid årets taxering och enhetlighet vid taxeringen i de olika länen är önskvärd.»

I övriga yttranden har skatteberedningens förslag antingen uttryckligen tillstyrkts eller lämnats utan erinran.

Enligt kammarrättens mening synas övervägande skäl tala för uteslutande av bruttometoden. Ej heller har kammarrätten något att erinra mot den utformning bestämmelserna rörande den kvarstående metoden erhållit i det remitterade förslaget.

Vad lantbruksförbundet anfört rörande det av skatteberedningen före- Departement*slagna förfarandet med en schablonmässig uppdelning av omkostnader på chefen. jordbruk och skogsbruk i fall, där utredning om en specificerad uppdelning i sådant hänseende ej kan förebringas, synes mig ej behöva föranleda några ändrade eller kompletterande föreskrifter. Det är givetvis meningen att vid tillämpningen hänsyn skall tagas till de speciella förhållanden som i. förekommande fall föreligga, och därvid torde de av lantbruksförbundet framförda synpunkterna böra beaktas. I praktiken torde lämpligast komma att förfaras så, alt den skattskyldige, innan taxeringsförslaget upprättas, lämnas Bihang till riksdagens protokoll 1942. 1 sami. Nr 287. 9

130 Kungl. Maj:ts proposition nr 287.

tillfälle att förete utredning om uppdelning av omkostnaderna på jordbruk och skogsbruk. Efter den föreslagna begränsningen av skattskyldigheten som tidigare omnämnts torde det kunna antagas, att merendels endast större jordbruk komma i fråga till beskattning, och för skattskyldiga inom denna kategori torde, såsom lantbruksstyrelsen också antytt, i allmänhet finnas möjligheter att lämna mera specificerade uppgifter. Av dessa torde alltså merendels erforderligt material kunna erhållas för ett tillfredsställande bedömande av de särskilda förhållandena i varje fall. För övrigt innebär förslaget i realiteten ett godkännande av en friare bevisprövning beträffande omkostnadernas uppdelning än som gällde enligt 1941 års förordning. Det synes därför ej lämpligt att närmare än som skett i skatteberedningens förslag i författningstexten angiva riktlinjer i nu ifrågavarande hänseende.

I det av biträdande taxeringsintendenten hos Överståthållarämbetet avgivna yttrandet har ifrågasatts, om det ej för vissa fall vore lämpligt, att bestämmelser funnes som möjliggjorde att redan från början merinkomsten beräknades enligt prisstegringsmetoden. Att svårigheter kunna uppstå, särskilt i de fall där förhållandena rörande en fastighet under förkrigsinkomståren varit andra än under beskattningsåret, är uppenbart. Emellertid synes det ej utan en omläggning av hela beskattningssystemet möjligt att för sådana fall anlita endast prisstegringsmetoden, och någon fördel ur taxeringssynpunkt torde därför ej stå att vinna genom att denna metod i första hand lägges till grund för taxeringsförslagets upprättande. Jag kan därför ej förorda någon ändring i skatteberedningens förslag i denna del.

De spörsmål, som biträdande taxeringsintendenten i övrigt berört, nämligen om avdrag för reparationer, inköp av kreatur m. m., äro förtjänta av beaktande. Sålunda torde åtgärder böra vidtagas för att vinna största möjliga enhetlighet vid taxeringen. Den lämpligaste utvägen torde därvid vara, att erforderliga direktiv angående beräkning av ifrågavarande avdrag lämnas av centrala krigskonjunkturskattenämnden, varjämte överenskommelse måhända kan träffas vid det landskamrerarmöte, som är avsett att hållas innan taxeringsarbetet påbörjas.

Vad lantbruksförbundet anfört rörande avdrag för inköp av vissa inventarier och liknande tillgångar föranleder mig att föreslå en komplettering av den av skatteberedningen föreslagna bestämmelsen om rätt för de skattskyldiga att i viss utsträckning erhålla överprisavdrag. Sålunda torde beträffande nyuppsättning av tillgång, som kan anses hava väsentligt värde endast så länge förhållanden som avses i 1 § föreligga, avdrag böra medgivas för anskaffningskostnaden i den mån den överstiger det värde tillgången kan antagas komma att äga sedan kriget upphört. Genom en sådan avdragsrätt torde, såsom lantbruksförbundet också framhållit, intresset stimuleras för sådana nyinvesteringar som äro till nytta för folkförsörjningen och påkallade av nu rådande förhållanden. Svårigheter torde möjligen komma att uppstå vid bestämmandet av det framtida värdet å tillgång som nu avses, men även i detta hänseende torde för vinnande av enhetlighet vid taxeringen direktiv kunna meddelas på sätt jag nyss nämnt i fråga om avdrag för reparationer m. m.

Kungl. Majis proposition nr 287.

131 Såväl lantbruksförbundet som lantbruksstyrelsen ha ansett, att skattskyldig inom jordbruket borde beredas samma möjlighet som idkare av rörelse att bliva befriad från krigskonjunkturskatt för merinkomst, som med bärande sannolikhetsskäl visas ha uppkommit oberoende av förhållanden som avses i 1 §. Då emellertid beskattningen principiellt avser att träffa endast den merinkomst, som motsvarar prisstegring utöver vad som erfordrats för att täcka omkostnadernas ökning i förhållande till prisläget före krigsutbrottet och utgöra kompensation för sådana förhållanden som avses i 3 § sista stycket, och då vid beräkning av denna merinkomst regelmässigt tillämpas de av Kungl. Maj:t fastställda procentsatserna, anser jag éj tillräckliga skäl föreligga att föreslå några regler örn bevisning i de hänseenden som i detta sammanhang åsyftas.

I övrigt får jag hänvisa till vad jag anfört i samband med den allmänna motiveringen.

6 §•

Skatteberedningens motivering återfinnes å sid. 19—20 i promemorian.

Beträffande de avgivna yttrandena hänvisas till den tidigare redogörelsen under den allmänna motiveringen. 1 '

Frågan örn begränsningen av krigskonjunkturskatten av skogsbruk har jag Departementsredan behandlat i den allmänna motiveringen, till vilken jag får hänvisa. chefen.

På grund av vad lantbruksförbundet, på sätt framgår av redogörelsen under 5 §, anfört anser jag mig böra föreslå, att vid beräkning av nettointäkten av skogsbruk avdrag för överpris må medgivas enligt principiellt samma regler som föreslagits beträffande jordbruk. I enlighet härmed ha kompletterande föreskrifter upptagits i punkt 3 av anvisningarna.

Ett spörsmål, som diskuterats under förslagets utarbetande, gäller huruvida avdrag för anläggande av skogsvägar kan medgivas vid inkomstberäkningen. Detta bör enligt allmänna regler kunna ske i den mån utgiften därför kan betraktas såsom en omkostnad för intäktens förvärvande. Detta torde ofta vara fallet. Någon särskild föreskrift härom har jag således ej ansett erforderlig.

7 §.

Skatteberedningens motivering återfinnes å sid. 20 i promemorian.

I de avgivna yttrandena har förslaget i denna del ej behandlats.

I enlighet med mitt uttalande under den allmänna motiveringen har punkt Departementa- 3 av anvisningarna kompletterats med ett stadgande angående minimigräns chefen. för jämförelseinkomsten.

8 §•

Beträffande skatteberedningens motivering hänvisas till sid. 20—21 i promemorian.

Förslaget i förevarande del har endast undantagsvis berörts i de avgivna yttrandena eller de inkomna framställningarna.

132 Kungl. Maj:ts proposition nr 287.

Departements-

chefen.

Handelskammaren i Göteborg yttrar:

»Enligt vad handelskammaren erfarit ha anställda, som erhållit större förhöjning å ordinarie lön, i många fall taxerats till krigskonjunkturskatt. Skattemyndigheterna torde härvid ha utgått ifrån att den ifrågavarande löneförhöjningen i praktiken kunnat jämställas med tantiem eller gratifikation. Ehuru handelskammaren här icke anser sig kunna ingå på frågan om det berättigade i denna tolkning av förordningens bestämmelser, vill handelskammaren dock framhålla, att krigskonjunkturbeskattningen i sådana fall som nu avses, medför den mindre lyckliga konsekvensen, att ett företag, som vill höja lönen för en anställd, icke kan giva denne samma förmåner som han skulle erhålla örn han anställdes i ett annat företag mot samma förhöjda lön. Om den anställde flyttar till ett annat företag, undgår han vanligen skatt å löneökningen, erhåller han löneökning inom sitt gamla företag får han krigskonjunkturskatt å merinkomsten.»

Såsom framgår av den tidigare redogörelsen har kammarrätten ansett, att den föreslagna minimigränsen för jämförelseinkomst för enskilda rörelseidkare och jordbrukare bör gälla även tantiemtagare.

I anledning av vad handelskammaren i Göteborg yttrat får jag erinra om det uttalande som gjordes av skatteberedningen föregående år. Sålunda framhölls, att normala befordringsinkomster jämväl från rörelse borde lämnas utanför krigskonjunkturbeskattningen även om befordran påskyndats genom en hastigare utveckling av rörelsen på grund av kriget, medan löner vilkas storlek uppenbarligen föranletts av rörelsens resultat borde likställas med tantiem.

I överensstämmelse härmed bör en löneförhöjning endast till den del den uppenbarligen överstiger vad som kan anses normalt vid befordran under nu rådande förhållanden principiellt jämställas med tantiem. I de fall, där en anställd övergår till ett nytt företag och i detta får en avsevärt större lön än i det företag där han förut varit anställd, kunna förutsättningar för beskattning föreligga på samma'sätt som om löneförhöjningen åtnjutits inom det gamla företaget. Att uppställa någon allmän regel för dylika fall låter sig givetvis ej göra. Vid bedömande av varje särskilt fall måste hänsyn tagas till den anställdes tjänsteställning inom de olika företagen och de i allmänhet förekommande löne- och tantiemförhållandena inom dessa.

I anvisningarna har en regel om minimigräns för jämförelseinkomsten upptagits i enlighet med vad jag tidigare uttalat.

10 §.

Skatteberedningens motivering återfinnes å sid. 21 i promemorian.

Beträffande de i denna paragraf upptagna föreskrifterna om skattefritt avdrag å 3,000 kronor och om rätt att från merinkomst under beskattningsåret avdraga inkomstminskning under nästföregående beskattningsår hänvisas till redogörelsen i samband med den allmänna motiveringen.

I fråga örn rätten att kvitta under beskattningsåret uppkommen inkomst-

Kungl. Maj.ts proposition nr 287.

minskning å en förvärvskälla mot inkomstökning å en annan, i vilket hänseende förslaget i sak upptager samma bestämmelser som 1941 års förordning, hänvisa delegerade för Sveriges industriförbund m. fl. till sitt föregående år avgivna yttrande över det då föreliggande förslaget rörande krigskonjunkturskatt. I detta yttrande anfördes, att då man i princip godkände sagda kvittningsrätt, det syntes orimligt, att — vilket otvivelaktigt i regel korn me att bliva förhållandet — rätten till kvittning skulle bliva beroende av vederbörande landskamrerares subjektiva inställning till frågan. Att bestämmelsen komme att leda till olika praxis i skilda län läge i sakens natur. En sådan anordning måste givetvis betecknas såsom i hög grad otillfredsställande och stötande för rättsmedvetandet. Delegerade förklarade sig därför vilja med skärpa hävda den meningen, att skattskyldig skulle äga ovillkorlig rätt att kvitta mellan inkomstminskning å en förvärvskälla och inkomstökning å en annan. Delegerade vidhålla alltjämt denna uppfattning.

I övrigt har denna paragraf ej särskilt behandlats i de avgivna yttrandena.

De här föreslagna bestämmelserna om särskilt avdrag i fall där den Departementssammanlagda kommunala utdebiteringen efter avdrag för bidrag av skatte- chefen. utjämningsmedel överstiger femton kronor och örn rätt till kvittning mellan olika beskattningsår har jag redan berört i den allmänna motiveringen, till vilken jag i detta sammanhang får hänvisa.

Även beträffande det av delegerade för Sveriges industriförbund m. fl. framförda spörsmålet om ovillkorlig kvittningsrätt mellan merinkomst och inkomstminskning kan jag åberopa mitt uttalande i den allmänna motiveringen.

Vad skatteberedningen anfört om avdrag för gåva till sjövärnet bör eventuellt iakttagas inom vederbörande riksdagsutskott.

13—23 §§.

Skatteberedningens motivering återfinnes å sid. 22—23 i promemorian.

I de avgivna yttrandena ha åtskilliga spörsmål framförts rörande den provisoriska påföringen av krigskonjunkturskatt ej blott beträffande det fall som avses i 16 §, där förslaget innebär ändring i förhållande till 1941 års förordning, utan även beträffande övriga fall där någon sådan ändring icke föreslagits.

I det av biträdande taxeringsintendenten hos Överståthållarämbetet avgivna yttrandet, vilket åberopas av ämbetet, anföres:

»En fråga som måhända bör regleras genom författningsbestämmelse är den, huruvida yrkande örn provisorisk skattepåföring kan upptagas till prövning av kammarrätten eller Kungl. Maj:t ulan att sådan framställning gjorts hos beskattningsnämnd.»

Länsstyrelsen i Malmöhus län framställer till en början frågan, huruvida provisorisk påföring av krigskonjunkturskatt kan ske enligt 19 § i stället för enligt 18 §, då fartyg försålts eller gått förlorat, samt yttrar:

»Detta är nämligen av betydelse för bankinsättningens storlek och det har i en del fall visat sig, att örn provisorisk påföring enligt förstnämnda para-

134 Kungl. Maj:ts proposition nr 287.

graf yrkats, det för deposition erforderliga beloppet blivit mindre, än om provisorisk påföring hade begärts enligt 18 §.»

Vidare uppställer länsstyrelsen frågan hur man skall förfara för den händelse delägarna i ett partrederi vilja erhålla provisorisk påföring av skatt enligt 18 eller 19 §, samt fortsätter:

»Enligt författningens bestämmelser skall icke partrederiet såsom sådant taxeras utan delägarna. Dessa bli sålunda påförda skatten och kunna följaktligen endast de erhålla provisorisk påföring. Under sådana omständigheter synes det nödvändigt, att varje delägare insätter erforderligt belopp, vilket givetvis måste förorsaka stora olägenheter för såväl myndigheter som partdelägare. Härtill komma längre fram svårigheterna med de för restitution erforderliga avskrivningarna. Man skulle kunna ifrågasätta huruvida icke till ett kommande år borde tagas under övervägande sådan undantagsbestämmelse att partrederi för sig anses skattskyldig^»

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län yttrar angående provisorisk skattepåföring för kostnadsutjämning:

»I bestämmelserna om provisorisk påföring av krigskonjunkturskatt har en nyhet införts genom stadgandet i 16 §, respektive 20 § örn att sådan påföring för kostnadsutjämning icke må medgivas, därest restitution av provisoriskt påförd krigskonjunkturskatt för föregående år skett för omkostnader under beskattningsåret. Härav framgår icke, huruvida kostnadsutjämningsfonden må användas även för progressionsutjämning, som kan tänkas arrangerad på sätt framgår av efterföljande exempel, som för enkelhetens skull tänkes gälla ett aktiebolag.

Enligt taxering 1941:

Återstående inkomst ............................ kr. 188,000

Avgår jämförelseinkomst .............................•» 100,000

Merinkomst ............................................ » 88,000

Beskattningsbar merinkomst .. ............................ » 85,000

Provisorisk påföring enligt 16§............................ » 85,000

Skatten har beräknats på följande sätt:

2=20 % av jämförelseinkomsten = kr. 20,000, skatt 35 % = kr. 7,000

20 — 50 % » » = » 30,000, » 42 % = » 12,600

>50 % » » = » 35,000, » 49 % = » 17,150

“kr. 85,000 kr. 36,750.

Enligt taxering 1942:

Återstående inkomst...................................... kr. 74,000

Kostnadsutjämningsfond ............................... » 49,000

kr. 123,000

Avgår jämförelseinkomst............................... > 100,000

Merinkomst ............................................ kr. 23,000

Beskattningsbar merinkomst ....................... » 20,000.

Då den beskattningsbara merinkomsten ligger inom 20 procent av jämförelseinkomsten, skall skatten utgå enligt lägsta procentsatsen och antages komma att utgöra 7,000 kronor.

Kungl. Maj.ts proposition nr 287. 135

Restitution skulle erhållas för den skatt, som belöper å 49,000 kronor.

35.000 kr. å 49 %= .................................. kr. 17,150

14.000 » å 42 °/o= ................................» 5,880

Restitution av .......................................... kr. 23,030

Härifrån avgår skatt 1942 ..............................^__»_7,000

Återbekommen krigskonjunkturskatt ...................... kr. 16,030.

Om av kostnadsutjämningsfonden tagits endast så mycket att beskattningsbar merinkomst icke uppstår, eller 100,000 + 3,000 — 74,000 = 29,000 kronor (det kan även ifrågasättas, om man härvid skall räkna med 3,000 kronor såsom skattefria) skulle restitutionen uppgå till 14,210 kronor (49 procent av 29,000 kronor).

Genom ovanstående tillvägagångssätt skulle progressionsutjämningen för den skattskyldige medföra en ekonomisk fördel av 1,820 kronor (d. v. s. 16,030— 14,210 = 1,820).»

Mellankommunala prövningsnämnden yttrar:

»Enligt nämndens erfarenhet från 1941 års krigskonjunkturskattetaxering hava de skattskyldiga övervägande begagnat sig av stadgandena i 16 § örn avsättning till kostnadsutjämningsfond. Detta förhållande torde hava sin naturliga förklaring däri att de sakliga förutsättningarna för provisorisk påföring enligt denna paragraf äro lätt uppfyllda. De formella villkoren, d. v. s. de transaktioner i räkenskaper och deklarationer, som krävas enligt 1941 års förordning, hava däremot skapat åtskillig förvirring och huvudbry bland de skattskyldiga. De transaktioner, som dessa bestämmelser nödvändiggöra, äro följande.

1) I räkenskaperna för beskattningsår med merinkomst eller under närmast efterföljande år skola medel överföras till en kostnadsutjämningsfond.

2) Under beskattningsår, då inkomstminskning uppkommit, skall kostnadsutjämningsfonden användas att täcka omkostnader i rörelsen.

3) I den allmänna självdeklarationen för beskattningsår, då kostnadsutjämningsfond helt eller delvis använts för omkostnader i rörelsen, skall på rörelsebilagan avdragas ett belopp svarande mot den del av kostnadsutjämningsfonden, som tagits i anspråk för kostnader.

4) I krigskonjunkturskattedeklarationen för sistnämnda år slutligen skall samma belopp, som avdragits i den allmänna självdeklarationen, åter tillläggas.

Även enligt det nya lagförslaget bliva dessa olika åtgärder nödvändiga, dock kan den under 1) beskrivna i vissa fall utbytas mot ifyllandet av ett bebådat formulär. Att döma av det nytillkomna andra stycket av 20 § torde det bliva svårt att åstadkomma ett någorlunda enkelt och lättfattligt dylikt formulär.

Oftast torde kostnadsutjämningsfond hava upplagts och även i fortsättningen komma att uppläggas under år som följer på beskattningsår med merinkomst, sedan den skattskyldige fått del av landskamrerare^ förslag till krigskonjunkturskattetaxering. Det kan därvid lätt inträffa, att inkomstminskning uppstått redan under det år då fonden upplägges, varför fonden under samma år måste såväl uppläggas som förbrukas. Då därtill kommer att den skattskyldige vid det bokslutstillfälle, då han skall avgöra huru stor del av kostnadsutjämningsfondon, som lämpligen bör förbrukas, ej kan veta örn bans uppskattning av inkomstminskningen kommer att godkännas av beskaltningsmyndigheterna, i följd varav hans beslut belt naturligt försvåras, så är det förklarligt örn bos de skattskyldiga uppstå både förvirring

136 Kungl. Maj.ts proposition nr 287.

och irritation. I detta sammanhang förtjänar omnämnas, att 1941 års bestämmelser om provisorisk skattepåföring synts de skattskyldiga så svårbegripliga, att många, däribland även större företag, underlåtit att utnyttja möjligheterna till provisorisk skattepåföring även där sådan varit väl motiverad av omständigheterna.

Såsom bestämmelserna rörande kostnadsutjämningsfond utformats möjliggöra de även resultat som ur det allmännas synpunkt icke äro önskvärda. De kunna nämligen användas för att utnyttja det skattefria avdraget å 3,000 kronor även under år som egentligen resulterat i inkomstminskning, ävensom till spekulationer i den mildring av skatteskalan, som kompensationsavdraget innebär. Den i slutet av förslagets 16 § införda spärren, mot vilken befogade erinringar för övrigt torde kunna framställas från näringslivets sida, innebär ej ett effektivt hinder för missbruk av den provisoriska skattepåföringen.

Örn vissa med provisorisk skattepåföring för kostnadsutjämningsfond förknippade bestämmelser, såsom nämnden har sökt visa, medföra väsentliga olägenheter, återstår att undersöka, huruvida de äro nödvändiga för något bestämt måls vinnande. Deras egentliga syfte torde vara att skapa garantier för att merinkomst verkligen kvarhålles i rörelsen för att disponeras under år, som giva sämre resultat. Det är då tydligt, att de föreskrivna räkenskapstransaktionerna icke skapa sådan garanti vad fysiska personer beträffar. Deras proprieuttag ur rörelsen förhindras icke därav att en del av det egna kapitalet redovisas under särskilt namn. Och vad aktiebolag och ekonomiska föreningar beträffar giver mellankommunala prövningsnämndens erfarenhet icke vid handen att faran för en ur det allmännas synpunkt skadlig utdelningspolitik skulle vara så överhängande att föreskrifterna örn fondavsättning i räkenskaperna kunna anses nödvändiga som skydd däremot.

Syftet med den provisoriska skattepåföringen för kostnadsutjämning är enkelt nog. Det är att skapa en möjlighet att kvitta merinkomst under ett år mot inkomstminskning under ett senare år. Nämnden vill ifrågasätta om icke detta syfte kunde nås på en betydligt enklare väg än den förslaget anvisar, nämligen genom att de invecklade bestämmelserna örn fondavsättning enligt 16 § strykas och i stället bestämmelser införas av innebörd att påförd krigskonjunkturskatt för inkomst av rörelse skall restitueras, därest rörelsen ett efterföljande år utvisar inkomstminskning. Dessa bestämmelser torde kunna utformas efter följande huvudlinjer.

1) All krigskonjunkturskatt påföres provisoriskt enligt 16 § utan att yrkande därom behöver framställas av den skattskyldige och utan att denne behöver vidtaga några särskilda åtgärder av annat slag.

2) Krigskonjunkturskatt restitueras på ansökan sedan en efterföljande krigskonjunkturskattedeklaration, utvisande inkomstminskning, blivit godkänd och i den omfattning inkomstminskningen föranleder.

3) Påförd krigskonjunkturskatt må ej av prövningsnämnd restitueras förr än den taxering, som ligger till grund för skatten, vunnit laga kraft, eller ock bör ansökan om restitution, i fall då taxering ej vunnit laga kraft, avgöras av den myndighet, under vars prövning taxeringen ligger.

Den under 3) antydda författningsändringen synes nämnden angelägen även därest förslagets bestämmelser om villkoren för provisorisk skattepåföring bibehållas. Den situationen kan nämligen nu inträffa att en skattedomstol undanröjer en provisoriskt påförd krigskonjunkturskattetaxering samtidigt som en ordinarie eller särskild prövningsnämnd på grund av visad inkomstminskning beslutar att skatten på samma taxering skall restitueras. Föreskrifter om underrättelseskyldighet äro visserligen givna, men

Kungl. Maj.ts proposition nr 287.

på grund av att vanligen rätt avsevärd tid måste förflyta innan ett fattat beslut expedieras, kan nämnda missöde ändock uppstå.

Att en reform i huvudsaklig enlighet nied vad här ovan föreslagits skulle bereda både skattskyldiga och beskattningsmyndigheter en avsevärd och välbehövlig lättnad finner nämnden ligga i öppen dag. Nämnden håller även före att reformen icke skulle skada det allmännas intressen. En farhåga att de formella fonderingsbestämmelsernas slopande skulle verka till en avslappning i svenskt näringslivs konsolideringssträvanden anser nämnden obefogad. Skulle ändock en sådan utveckling befaras, torde den kunna förebyggas genom en allmän bestämmelse att krigskonjunkturskatt, som påförts provisoriskt för kostnadsutjämning, icke må restitueras, därest icke minst så stor del av merinkomsten, som påförts provisoriskt, visas hava kvarhållits i eller förbrukats för rörelsen.»

Delegerade för Sveriges industriförbund m. fl. hemställa, att det i 16 § föreslagna stadgandet, enligt vilket provisorisk påföring av krigskonjunkturskatt för kostnadsutjämning ej må medgivas, därest restitution av provisoriskt påförd krigskonjunkturskatt för föregående år skett för omkostnader under beskattningsåret, måtte utgå, samt anföra:

»Skälet för denna spärregel angives vara att förebygga eventuella försök till missbruk genom att efter erläggande av krigskonjunkturskatten för år 1941 begära restitution och sedermera vid 1942 års taxering få ny provisorisk påföring för samma omkostnadsbelopp som restitutionen avsåg.

Motiveringen för stadgandet förefaller icke bärande. Det synes uteslutet, att det befarade förfarandet skulle medföra sådan fördel för den skattskyldige, att han skulle finna anledning underkasta sig därmed förenat besvär. Däremot är stadgandet ägnat att i hög grad försvåra för den skattskyldige att överblicka följderna av begärd restitution och i samband därmed vidtagna bokföringsåtgärder samt att ytterligare komplicera deklarationsförfarandet. Med hänsyn till de många felkällorna vid taxeringen är det i allmänhet icke möjligt för den skattskyldige att med säkerhet bedöma, huruvida hans krigskonjunkturskattedeklaration, även om denna upprättats med största omsorg, kommer att till alla delar godkännas av beskattningsmyndigheterna eller ej. Det skulle i anledning härav ofta ställa sig svårt för den skattskyldige att avgöra, huruvida eller i vilken omfattning restitution borde begäras, örn följden därav bleve, att provisorisk påföring enligt förevarande författningsrum icke kunde medgivas.»

Handelskammaren i Göteborg yttrar:

»I syfte att underlätta nystartade företags verksamhet liksom ny företagsamhet i övrigt borde övervägas, huruvida icke i de fall, då provisorisk skatlepåföring är medgiven enligt krigskonjunkturskatteförordningen, kunde eftergivas frän kravet på skallens omedelbara fullgörande, så att dylika företag icke berövas för verksamhetens fortsatta utövande erforderliga medel. — — -— Bestämmelsen örn insättning i riksbanken av assurans- och försäljningssumma för fartyg bör enligt handelskammarens mening mildras. Det kan ifrågasättas, huruvida staten skulle behöva påfordra den garanti för medlens användning till nyanskaffning av tonnage, som ligger i föreskriften örn deposition i riksbanken. Örn motsvarande belopp avsättes till avskrivningsoch nyanskaffningsfond, synes detta innebära tillräcklig säkerhet för medlens användning. Därest deposition anses nödvändig, synes denna böra begränsas till ett mot den provisoriskt påförda skatten svarande belopp.»

138 Kungl. Maj:ts proposition nr 287■

Departements-

chefen.

Sveriges grossistförbund uttalar, att reglerna överhuvudtaget rörande provisorisk skattepåföring i stort sett medföra, att de mindre företagen komma i en missgynnad ställning. Det torde nämligen praktiskt taget endast vara möjligt för de företag, vilka redan inom sig äga eller ha möjlighet att anlita skatte- och bokföringsexperter, att begagna sig av de fördelar, som detta system har att bjuda.

Kooperativa förbundet anser det önskvärt, att i lagstiftningen införes uttryckligt stadgande därom, att yrkande om provisorisk påföring må kunna framställas jämväl i besvär till kammarrätten, samt yttrar, bland annat:

»Det är väl antagligt att sådan möjlighet föreligger även enligt den tidigare lagstiftningen, men ett bestämt stadgande med angivet syfte vore likväl av stort värde och synes väl motiverat av billighetsskäl. Överhuvudtaget torde kunna ifrågasättas om det alls skall vara nödvändigt att verkställa formlig fondbildning i samband med provisorisk påföring av krigskonjunkturskatt, när förfarandet i övrigt likväl visat sig kunna förenklas så mycket som i förslaget angives.»

Sveriges redareförening framhåller, att bestämmelsen i 19 § på grand av det däri uppställda villkoret att i riksbanken skall insättas dubbla det belopp, som skall påföras krigskonjunkturskatt, i praktiken icke visat sig fylla det syfte man knutit till densamma, samt uttalar vidare:

»Enligt vad föreningen erfarit, skulle i många fall redare begagnat sig av nu angivna möjlighet, om han icke avskräckts av därmed förknippade stränga villkor.

Det måste i detta sammanhang beaktas, att den kapitalförstöring, för vilken rederirörelsen är utsatt, icke inskränker sig till krigsförlista fartyg. De oerhörda påfrestningar en stor del av i krigsområdena sysselsatt svenskt tonnage är utsatt för, utan möjlighet till erforderligt underhåll, komma att leda till, att man har att räkna med en stark kvalitativ försämring av tonnaget. De ökade inkomster, som i många fall tillföras rederirörelsen under kriget, böra därför — detta hava statsmakterna redan erkänt — i erforderlig omfattning reserveras för framtida nybyggnader av fartyg, som alltså få karaktären av ersättningstonnage. Dessa nybyggnader torde i stor utsträckning komma till utförande först efter kriget och helst sedan priserna stabiliserats. Det ligger icke i statsmakternas intresse att uppställa villkor, som ej minst i fråga örn de mindre rederierna få restriktiv karaktär. Föreningen vill därför hemställa, att sådan ändring vidtages i 19 §, att provisorisk skatt beräknas å hela det belopp, som insatts i riksbanken.»

Det av mellankommunala prövningsnämnden framlagda förslaget om utbrytande av rätten till provisorisk skattepåföring för kostnadsutjämning mot en utsträckt kvittningsrätt skulle i formellt avseende innefatta en radikal omläggning. I reellt avseende skulle däremot, därest på sätt jag föreslår maximigränsen för avsättning till kostnadsutjämningsfond borttages, de förmåner som beredas de skattskyldiga enligt skatteberedningens promemoria och mellankommunala prövningsnämndens förslag i stort sett bliva desamma. Det sistnämnda förslaget skulle emellertid rulla upp en rad av frågor avseende den provisoriska skattepåföringens anordnande även i övriga fall ävensom avveckling av de tidigare årens provisoriska skattepåföringar, allt spörsmål av

Kungl. Maj.ts proposition nr 287.

betydande räckvidd. Den gällande anordningen är dessutom ägnad att inbjuda till en medveten inriktning av företagens framtida ekonomiska förhållanden, vilken måste anses värdefull, men som skulle bortfalla enligt prövningsnämndens förslag. Att mellankommunala prövningsnämndens förslag skulle medföra vissa fördelar vid taxeringens handhavande skall icke bestridas. Det skulle emellertid innebära att i varje fall då kvittning ifrågakommer åtminstone två, eventuellt flera års taxeringar måste mer eller mindre ingående prövas. Den gällande anordningen åter innebär att redan när taxeringen för det tidigare året företages kvittningsrättens omfattning uttryckligen fastställes, varför sakprövningen kommer att avse endast det senare årets taxering. Fördelen härav bör ej underskattas. Av bland annat dessa skäl har jag kommit till den slutsatsen att skatteberedningens förslag — som ej varit föremål för invändningar från andra håll — bör godtagas.

I detta sammanhang uppkommer frågan i vad mån anordningen med provisorisk skattepåföring för kostnadsutjämning skall, på sätt framgår bl. a. av länsstyrelsens i Göteborgs och Bohus län yttrande, kunna användas även för progressionsutjämning. Jag anser icke att detta bör vara uteslutet men finner det å andra sidan icke lämpligt att utforma bestämmelserna så att ett sådant resultat direkt befordras. Detta skulle bliva fallet, örn man medgåve den skattskyldige att för samma beskattningsår dels anlita för tidigare år avsatt fond, dels avsätta ny fond. Skatteberedningen har föreslagit den i och för sig naturliga regeln att detta ej skall medgivas, och jag ansluter mig till denna ståndpunkt.

Mellankommunala prövningsnämnden har yrkat att — vare sig skatteberedningens eller mellankommunala prövningsnämndens förut berörda förslag antages — restitution av skatt skall få ske först när den taxering, som legat till grund för skatten, vunnit laga kraft, eller att restitutionsansökan, i fall då taxering ej vunnit laga kraft, skall avgöras av den myndighet under vars prövning taxeringen ligger. Att i fall som här avses vissa komplikationer kunna uppstå skall ej bestridas. Frågans praktiska betydelse förefaller mig emellertid ej vara så stor att man skall anses nödsakad att för dess skull införa mer eller mindre invecklade undantagsföreskrifter, varigenom lagstiftningen blir ändå mer svåröverskådlig än den enligt sakens natur måste vara. Att med gällande bestämmelser några olösliga svårigheter skulle i detta sammanhang uppstå förefaller mig föga troligt.

Tillräckliga skäl att beträffande rätt att erhålla provisorisk skattepåföring genom yrkande hos beskattningsdomstol införa bestämmelser utöver dem som skatteberedningen föreslagit anser jag icke föreligga, desto mindre som formerna för erhållande av dylik påföring hos prövningsnämnd nu betydligt förenklats.

I ett par yttranden, som avse rederinäringen, har berörts frågan om provisorisk skattepåföring efter insättning av medel hos riksbanken. De i sådant avseende redan nu stadgade förmånerna äro så långt gående, att jag icke kan förorda en ytterligare utsträckning av dem. Framhållas må emellertid att även möjligheten till provisorisk skattepåföring för kostnadsutjämning står

140 Kungl. Maj:ts proposition nr 287.

öppen för rederierna, och att denna möjlighet under vissa förhållanden torde vara av värde för dessa.

Slutligen vill jag i anledning av uttalanden i ett par av yttrandena förklara, att det synes angeläget att särskilt innebörden av den provisoriska skattepåföringen för kostnadsutjämning bringas till allmänhetens kännedom på sådant sätt att ej de små företagen som sakna tillgång till taxeringsteknisk expertis gå miste om en förmån som kommer andra företag till del. Det skall göras till föremål för ytterligare övervägande vad härutinnan kan åtgöras.

26—37 §§.

Motiveringen till skatteberedningens förslag örn ändring i vissa av ifrågavarande paragrafer återfinnes å sid. 23 och 24 i beredningens promemoria.

I det av biträdande taxeringsintendenten hos Överståthållarämbetet avgivna yttrandet anföres beträffande den av skaf teberedningen föreslagna bestämmelsen i 27 § 6 mom. om viss uppgiftsskyldighet till ledning vid annans taxering:

»önskvärt vöre att bestämmelsen kompletterades med att uppgiftsskyldigheten även innefattade uppgift angående betalningsmottagarens — om han är aktieägare i ett utbetalande aktiebolag — innehav av aktier, ävensom hela antalet aktier i bolaget. Härigenom skulle aktiebolagens, särskilt de s. k. familjebolagens anonymitet hävas och bedömandet av frågan huruvida från rörelsen utgående lön utgör med tantiem likartad inkomst, som uppenbarligen påverkats av rörelsens resultat, underlättas. Ett sådant bedömande torde icke vara möjligt utan kännedom om 'löntagarens’ ekonomiska intresse i bolaget.»

Överståthållarämbetet uttalar, att det sålunda framförda önskemålet förtjänar att i hög grad understrykas.

Länsstyrelsen i Östergötlands län säger sig lia en från skatteberedningen något avvikande uppfattning rörande föreskriften i 27 § 6 mom. och yttrar:

»I motiveringen angives att föreskriften tillkommit för att underlätta taxeringsarbetet. Självfallet skulle så ske, om här avsedda uppgiftsförfarande kunde ersätta det ganska tidsödande upprättandet och bearbetandet av extrakt av taxeringslängderna, som år 1941 i regel torde ha utförts för uppspårande av bär ifrågavarande skattskyldiga, örn detta är syftet, lärer man dock ej kunna räkna med att det kan uppnås. För rörelseidkarna — som ju en gång tidigare under året avlämnat uppgifter om lön och tantiem etc. — måste det te sig egendomligt att de ännu en gång skola till samma myndighet avlämna delvis samma uppgifter, och fullgörandet av uppgiftsskyldigheten måste förutses bliva mycket otillfredsställande. Kontrollen häröver jämte sorteringsarbetet Lomme enligt länsstyrelsens mening att giva myndigheterna mera arbete än de nu ha för att nå samma mål, och den nya uppgiftsskyldigheten skulle för rörelseidkarna medföra ett visst omak, som icke bör påläggas dem utan tvingande skäl. Om så trots allt finnes böra ske, synes uttrycklig bestämmelse örn tiden för uppgifternas avlämnande böra inryckas i stadgandet.»

Vidare anser länsstyrelsen det önskvärt att i 27 § 1 mom. intages en föreskrift, att uppskov med deklaration finge av landskamrerare beviljas endast då synnerliga skäl påvisades och i intet fall längre än till den 1 september.

Kungl. Maj:ts proposition nr 287.

141 Ett alltför långt uppskov drar gärna med sig forcering av granskningen och ^knäppning av tid för förklaring över förslag och kompletteringar till skada för en allsidig beredning och ett ingående bedömande av målen.

Den i 29 § 3 mom. föreslagna tidsbestämmelsen angående avsändande av taxeringsförslag rörande inkomst av jordbruk och skogsbruk har föranlett invändningar av länsstyrelserna i Malmöhus, Älvsborgs, Västmanlands och Norrbottens län. Sålunda har framhållits, att enligt erfarenheterna från 1941 års taxering det vore ogörligt eller synnerligen svårt att hålla den angivna tidsfristen 15 september. Vidare har uttalats att det ej vore nödvändigt med sådan tidsbegränsning utan snarare till fördel för taxeringsarbetet med en senare tidpunkt för förslagens utsändande.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län anser, att en utsträckning av tidsfristen till den 1 oktober knappast lärer kunna förorsaka de skattskyldiga några olägenheter, samt yttrar, bland annat:

»Det visade sig vid 1941 års taxering, att vissa skattskyldiga borde ifrågakomma till krigskonjunkturskatt icke enbart för inkomst av jordbruk eller skogsbruk utan därjämte för inkomst av rörelse. Då förslagen till skatt för jordbruk och skogsbruk å ena sidan samt för rörelse å andra sidan måste utarbetas av olika personer — med sakkunskap på respektive område — visade det sig omöjligt att utsända dylika kombinerade förslag senast den 15 september. Ehuru förhållandet bör kunna falla under reservationsbestämmelsen, vore det här lämpligt med ett direkt medgivande, att vid kombination av krigskonjunkturskatt å inkomst av jordbruk eller skogsbruk med skatt å inkomst av annan förvärvskälla taxeringsförslaget skall utsändas inom tid, som gäller beträffande sådan annan förvärvskälla.»

Länsstyrelsen i Västmanlands län yttrar, bland annat:

»överhuvud har länsstyrelsen svårt att förstå det nödvändiga eller ens lämpliga uti, att en särskilt, tidig tidpunkt fastlåses för avgivande av förslag beträffande taxering av jordbruk och skogsbruk.--— Under förutsättning

att den skattskyldige får tillräckligt lång tid på sig för avgivande av sina erinringar — och härför möta ju ej hinder vid utsändande av förslag långt senare än den 15 september — borde det vara den skattskyldige rätt så likgiltigt, om han får förslaget några veckor förr eller senare.

För taxeringsarbetet är det till avgjord fördel med ett senare utsändande och jordbrukaren har väl även längre fram på hösten efter skördearbetets avslutande bättre tid på sig att begrunda taxeringsspörsmålet, vilket senare förhållande under fjolåret ofta omvittnades härstädes från jordbrukarehåll.

Varför, frågar sig länsstyrelsen, skall det under sådana förhållanden beträffande just den nu ifrågavarande kategorien skattskyldiga vara av nöden att binda taxeringsmyndigheternas händer vid planläggandet och utförandet av taxeringsarbetet?»

Länsstyrelsen i Norrbottens län föreslår utsträckning av tiden till den 15 oktober.

Kammarrätten yttrar:

»Då taxeringen till krigskonjunkturskatt är beroende av den skattskyldiges taxeringar till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt för inkomst under de båda förkrigsinkomståren och under beskattningsåret, får en ändring i någon av dessa taxeringar en omprövning av taxeringen till krigskoniunkturskatt som följd.

142 Kungl. Maj:ts proposition nr 287.

35 § innehåller bestämmelser örn besvärsrätt beträffande taxering till krigskonjunkturskatt för det fall att ändring sker i den skattskyldiges taxering till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt för inkomst under något av förkrigsåren. Förslaget innebär härutinnan ingen ändring.

I 36 § 1 mom. meddelas bestämmelser om förfaringssättet beträffande taxering till krigskonjunkturskatt för den händelse att 1942 års taxering till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt ändras. De föreslagna bestämmelserna innebära i vissa avseenden avvikelser från vad som gäller enligt förordningarna örn krigskonjunkturskatt för år 1940 och för år 1941.

I 32 § i 1940 års förordning, respektive 36 § i 1941 års förordning, stadgas bland annat, att, därest efter anförda besvär eller eljest taxering till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt för år 1940, respektive för år 1941, ändras eller påföres någon, skall samtidigt vidtagas därav betingad ändring i taxeringen till krigskonjunkturskatt.»

Kammarrätten erinrar vidare, att presidenten i kammarrätten i skrivelse till chefen för finansdepartementet den 10 oktober 1941 beträffande tillämpning av sistberörda stadgande i 1940 års förordning anfört bland annat följande:

»Enligt sin ordalydelse skulle denna föreskrift, vars tillämpning åligger bland andra kammarrätten, ej innefatta mera än ändring av redan åsatt taxering till krigskonjunkturskatt och således icke nytaxering till sådan skatt.

För en sådan restriktiv tolkning kunde ock i sin mån tala en jämförelse med motsvarande föreskrift i 25 § förordningen om krigskonjunkturskatt den 30 juni 1916, vilken lydde: ’Därest efter anförda besvär över prövningsnämnds eller kammarrättens beslut taxering till inkomst- och förmögenhetsskatt ändras eller bliver någon åsatt för år, då taxering till krigskonjunkturskatt ägt rum, skall samtidigt vidtagas den ändring i taxeringen till krigskonjunkturskatt eller verkställas den taxering till sådan skatt, som därav må föranledas.’

Denna föreskrift var ju klar och tydlig, och man kan icke komma ifrån det yttre faktum, att 1940 års lagstiftare valt en formulering, som icke upptager någon motsvarighet till orden 'eller verkställa den taxering till sådan skatt’.

Å andra sidan lära emellertid sakskälen i hithörande fall betinga nytaxering till krigskonjunkturskatt på samma rationella grunder, som motivera ändring i redan förefintlig sådan taxering, och det torde kunna antagas, att lagstiftaren ej heller åsyftat något annat.

Då---motsatta tolkningar gjort sig gällande inom ämbetsverket, kan

det för närvarande ej med säkerhet avgöras, huruvida lagstiftarens vilja, sådan den enligt vad nyss sagts antagits vara, kommer att, såvitt på kammarrätten ankommer, realiseras.

Jag har velat fästa herr statsrådets uppmärksamhet på nu angivna förhållande i förhoppning att på herr statsrådets föranstaltande åtgärd kommer att vidtagas till författningens förtydligande i nu ifrågavarande avseende. Jag anser mig emellertid härvid böra påpeka, att det ur olika synpunkter synes tvivelaktigt, huruvida det lämpligen bör åligga skattedomstolarna att ex officio gripa sig an med nytaxeringar till krigskonjunkturskatt. Kunde någon utväg finnas att anordna den erforderliga taxeringen på annat sätt, torde detta vara ur nyssnämnda synpunkter tacknämligt.»

I anslutning härtill yttrar kammarrätten vidare:

»De framlagda synpunkterna hava beaktats vid utformningen av det remitterade förslaget. Till det ifrågavarande stadgandet har fogats den bestäm-

Kungl. Maj:ts proposition nr 287.

melsén, att, därest beslut om höjning av taxering till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt eller påföring av sådan taxering meddelas av kammarrätten eller Kungl. Majit, fråga om därav betingad höjning eller påföring av taxering till krigskonjunkturskatt skall handläggas av prövningsnämnd. Därjämte har givits närmare bestämmelser angående förfaringssättet. Emellertid böra enligt kammarrättens åsikt från den föreslagna handläggningen i prövningsnämnd undantagas dels de fall då taxeringen till krigskonjunkturskatt av annan anledning, exempelvis besvär av den skattskyldige, är föremål för kammarrättens eller Kungl. Majits prövning, och dels de fall då taxeringen till krigskonjunkturskatt redan prövats av kammarrätten eller av Kungl. Majit, vilket kan inträffa om landskamreraren fört talan jämlikt 123 § taxeringsförordningen.»

På grund av vad länsstyrelsen i Östergötlands län anfört har jag ej ansett Departementsmig i det föreliggande förslaget böra upptaga det av skatteberedningen i 27 § chefen.

6 mom. föreslagna stadgandet om skyldighet för rörelseidkare att i viss utsträckning lämna uppgift örn utbetald tantiem m. m.

Det av biträdande taxeringsintendenten hos Överståthållarämbetet framförda önskemålet om skyldighet för aktiebolag att lämna uppgift om vederbörande betalningsmottagares innehav av aktier i det utbetalande bolaget kan jag ej tillmötesgå. Det torde nämligen icke vara möjligt att stadga en sådan skyldighet, som, åtminstone då det gäller större företag, icke skulle kunna fullgöras.

Ej heller kan jag förorda det av länsstyrelsen i Östergötlands län framförda förslaget, att uppskov med avlämnande av deklaration icke skulle få beviljas längre än till den 1 september. Fall kunna givetvis tänkas föreligga, där ett längre uppskov är påkallat. För bedömande av ansökning örn uppskov torde bestämmelserna i fjärde stycket i 36 § 1 mom. taxeringsförordningen böra äga motsvarande tillämpning.

Beträffande den av skatteberedningen i 29 § 3 mom. föreslagna tidsbestämmelsen angående avsändande av taxeringsförslag rörande inkomst av jordbruk och skogsbruk anser jag mig i anledning av vad vissa länsstyrelser yttrat böra föreslå att tidpunkten framflyttas till den 30 september. Att bestämma en senare tid synes ej lämpligt, enär i sådant fall forcering av taxeringsarbetet i övrigt torde kunna befaras. Arbetet med taxeringsförslagen rörande jordbruk och skogsbruk är också av sådan beskaffenhet att det bör kunna utföras på ett tidigt stadium, och vid den nu föreslagna tidpunkten torde också prövningsnämnderna i allmänhet ha avslutat den ordinarie taxeringen av skattskyldiga inom ifrågavarande grupper, örn en skattskyldig har inkomst även av annat slag än jordbruk och skogsbruk, kan detta förhållande givetvis hänföras till sådana särskilda omständigheter som kunna föranleda ett uppskjutande till senare tidpunkt, då förslag beträffande samtliga förvärvskällor kan avsändas.

I anledning av vad kammarrätten yttrat föreslår jag ett tillägg i 36 § 1 mom. andra stycket av innehåll, att vad däri stadgas angående prövningsnämnds handläggning av fråga rörande taxering till krigskonjunkturskatt ej skall äga tillämpning i fall där kammarrätten eller Kungl. Majit redan tidigare

144 Kungl. Maj:ts proposition nr 287.

prövat samma taxering. I de fall som nu avses bör fråga om höjning eller påföring av taxering till krigskonjunkturskatt, som kan uppkomma i anledning av meddelat beslut av kammarrätten eller Kungl. Maj:t angående höjning eller påföring av taxering till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt för år 1942, upptagas till prövning av den av nämnda båda instanser som redan tidigare meddelat det slutliga beslutet angående taxering till krigskonjunkturskatt för nämnda år.

De fall som kammarrätten i övrigt berört, nämligen då taxeringen till krigskonjunkturskatt av annan anledning, exempelvis besvär av den skattskyldige, är föremål för kammarrättens eller Kungl. Maj :ts prövning, regleras av bestämmelsen i första stycket av 36 § 1 morn., varför kammarrättens uttalande i denna del ej synes mig böra föranleda någon ändring i skatteberedningens förslag.

Som jag tidigare antytt bör deklarationstiden lämpligen framflyttas till den 1 augusti, vilket iakttagits i 27 §. Vidare har jag ansett det i 28 § sista stycket föreslagna stadgandet örn vissa åligganden för taxeringsnämndsordförandena böra utgå, då dessas arbete med den ordinarie taxeringen torde ha avslutats, när den nu föreslagna författningen kan träda i kraft.

Förslag till förordning med särskilda bestämmelser beträffande taxering för inkomst år 1943 av ersättning på grund av försäkring för förlust av fartyg eller köpeskilling vid avyttring av fartyg.

Förordningen innefattar, såsom framhållits i promemorian, utsträckning av giltighetstiden av nu gällande bestämmelser i ämnet.

Förslaget har ej föranlett någon erinran i de avgivna yttrandena.

Föredraganden hemställer, att förenämnda förslag till

dels förordning om krigskonjunkturskatt för år 1942, dels förordning med särskilda bestämmelser beträffande taxering för inkomst år 1943 av ersättning på grund av försäkring för förlust av fartyg eller köpeskilling vid avyttring av fartyg

måtte genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen, att proposition av den lydelse bilaga vid detta protokoll utvisar skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet: Lars Gabrielson.

Kungl. Maj.ts proposition nr 287; Bilaga A.

1 Bilaga A.

P. M.

angående krigskonjunkturskatt för år 1942.

Allmän motivering.

I den av undertecknad Kuylenstierna den 22 januari 1940 dagtecknade, till chefen för finansdepartementet avgivna promemorian angående krisskatt (prop. den 1 augusti 1940 nr 2, bilaga 2) behandlades även frågan, i vad mån vid dylik beskattning hänsyn borde tagas till ett försämrat penningvärde. Härom uttalades bland annat:

»Ett villkor för att skatten i fråga ej skall komma att verka annorlunda än som avses torde---—- vara, att tillbörlig hänsyn tages till eventuell för-

sämring av penningvärdet, så att skatten ej kommer att verka som en skatt å dylik försämring. Vid den vanliga inkomstbeskattningen möta synnerliga svårigheter att taga dylik hänsyn. Härför erfordras nämligen en jämförelse mellan penningvärdena vid olika tidpunkter, och en sådan låter sig svårligen åstadkomma vid den så att säga löpande beskattningen. I själva begreppet merinkomst ligger emellertid en jämförelse med viss annan inkomst, och denna jämförelse blir uppenbarligen icke rättvisande, om den ej sker i samma penningvärde. Någon större svårighet att taga skälig hänsyn till försämring av penningvärdet vid ifrågavarande beskattning föreligger ej.»

Rörande sättet för hänsyntagande till försämrat penningvärde framhölls leland annat, att vid meddelande av regler rörande inverkan på beskattningen av penningvärdets ändringar borde iakttagas att skatten komme att utgå i det nya penningvärdet. Det vöre på den kapitalinvestering eller den konsumtion, vartill penningarna skulle använts, örn de fått av den skattskyldige behållas, som skatten komme att inkräkta. Ett principiellt svar på frågan huru hänsyn skulle tagas till penningvärdets ändringar syntes följaktligen kunna givas på det sätt, att jämförelseinkomsten borde angivas i beskattningsårets penningvärde. Detta torde få ske genom tillämpning å den faktiskt uträknade jämförelseinkomsten av en indexsiffra. Indextalet syntes lämpligast böra fastställas med hänsyn till nämnda penningvärde vid taxeringsårets ingång i jämförelse med penningvärdet vid krigsutbrottet. Förstnämnda tidpunkt sammanfölle beträffande flertalet rörelseidkare med beskattningsårets utgång. Beträffande mycket stora kategorier skattskyldiga, bl. a. nästan alla juridiska personer, funnes vinsten kvar vid denna tidpunkt. Att detta ej vore fallet ‘med alla enskilda rörelseidkare utan att dessa ofta successivt under året för egen räkning uttoge påräknade vinstmedel, kunde ej särskilt beaktas. Det borde emellertid märkas, att jämförelseinkomsten liksom inkomsten för beskattningsåret utgjorde en komponent av flera olika delbelopp, bl. a. varulagrets och varufordringars ökning eller minskning, avskrivningar m. m. Detta förhållande medförde att behörig hänsyn till penningvärdet ej alltid kunde tagas på det enkla sätt alt viss indexsiffra tilllämpades å jämförelseinkomsten.

I sin motivering lill det förslag till förordning örn krigskonjunkturskatt,

Bihang till riksdagens protokoll 1942. 1 sami. Nr 287. Bilaga. 10

2 Kungl. Maj.ts proposition nr 287; Bilaga A.

som genom ovannämnda proposition förelädes 1940 års riksdag, uttalade chefen för finansdepartementet sin anslutning till den i den remitterade promemorian intagna ståndpunkten att, därest en mera betydande försämring av penningvärdet skulle inträda, hänsyn till en sådan försämring borde tagas vid ifrågavarande beskattning. Riksdagens första särskilda utskott instämde i sitt utlåtande (nr 1) över propositionen i detta uttalande. En dylik anordning syntes vara en naturlig följd av grundprincipen att beskattningen i fråga borde träffa endast ökning av realinkomst och ej fiktiva vinster.

I den av undertecknade den 6 februari 1941 avgivna p. m. angående krigskonjunkturskatt för år 1941 (prop. 173/1941, bilaga) påpekades de tekniska svårigheterna att beträffande rörelse genomföra bestämmelser örn hänsyntagande till penningvärdets försämring och framlades intet förslag rörande sådant bänsyntagande, men framhölls tillika att det ej tillkomme oss att taga ställning till detta spörsmål. Chefen för finansdepartementet yttrade detta år rörande den föreliggande frågan följande:

»Jag vidhåller min förut uttalade mening, att därest en mera betydande försämring av penningvärdet skulle inträda, hänsyn till en sådan bör tagas vid krigskonjunkturbeskattningen. Visst sådant hänsyntagande kan i själva verket ifrågakomma ej blott vid en verklig försämring av penningvärdet, utan även där en av varuknapphet förorsakad allmän prisstegring ägt rum. Jag anser emellertid ej anledning föreligga att för 1941 års skatt föreslå särskild anordning i anledning av nu nämnda förhållanden. Ur taxeringstek niska synpunkter är det belt visst önskvärt att undvika de komplikationer som skulle bliva en ofrånkomlig följd av ett sådant hänsyntagande.»

Ett visst beaktande av den stegrade allmänna prisnivån ansåg emellertid departementschefen kunna ske vid bestämmande av storleken å det skattefria bottenavdraget, som i detta sammanhang höjdes från 2,000 till 3,000 kronor.

Mot vad departementschefen yttrat rörande frågan örn hänsyntagande till penningvärdet bade bevillningsutskottet (betänkande nr 20) ingen erinran. Utskottet ville emellertid uttala den meningen att, såvitt utskottet kunde finna, det läge vikt vid att vederbörlig hänsyn till den allmänna prisstegringen toges vid utformningen av krigskonjunkturskatten för påföljande år.

I den av oss nu företagna överarbetningen av lagstiftningen om krigskonjunkturskatt bar i enlighet med av chefen för finansdepartementet under hand meddelade direktiv såsom ett led ingått beaktande av den allmänna prisstegringen. En huvudfråga som därvid uppställt sig har varit, i vad mån sådant hänsyntagande bör ske.

En utgångspunkt för ställningstagandet härutinnan synes böra vara den som intogs redan i ovannämnda promemoria rörande krisskatt, nämligen att skatten i fråga komme att inkräkta på den kapitalinvestering och den konsumtion, vartill pengarna skulle använts, örn de fått behållas av den skattskyldige. Vad nu angår frågan örn eventuell disposition av medlen för kapitalinvestering må framhållas att all rimlig hänsyn till sådan användning synes lia tagits genom gällande regler om rätt till nedskrivning av varulager till förkrigspris och avskrivning av inventarier till motsvarande prisnivå, delvis genom förmedling av provisorisk skattepåföring. Det står den skattskyldige fritt att använda sin vinst till dylika investeringar under kriget och få den inträffade stegringen till fullo beaktad. Den möjligheten att medlen i fråga skulle först efter krigets slut kommit att användas för kapitalinvestering synes i detta sammanhang ej behöva föranleda särskilda åtgärder, då det pris anskaffningen då skulle avse enligt den ifrågavarande lagstiftningens förutsättningar är förkrigspris. En rad förmåner vid ifrågavarande beskattning har stadgats med dessa förutsättningar och det vore ej följdriktigt att i nu

Kungl. Maj.ts proposition nr 287: Bilaga A.

ifrågavarande avseende utgå från annan förutsättning. Den utgångspunkt, varmed nu bör räknas, synes följaktligen vara, att krigskonjunkturskatten inkräktar på den skattskyldiges konsumtion och att rimligt vederlag bör beredas för dennas fördyring.

Det är uppenbarligen ej möjligt alt fastslå i vad mån en verklig försämring av penningvärdet av inflationistisk natur föreligger eller allenast en av varuknappheten och tillfälliga extraordinära transportkostnader föranledd fördyring av olika nyttigheter. Samma problem som här möter har förelegat även på arbetsmarknaden, där man vid utmätandet av kompensation för dyrtiden utgått ifrån att sådan kompensation icke skulle ges för en prisstegring föranledd blott av försämrad försörjning. Det kan uppenbarligen icke ifrågakomma att på det område det här gäller beräkna den egentliga penningvärdesförsämringen till ett högre värde än man med denna utgångspunkt kommit att godtaga på arbetsmarknaden. Den procentsats enligt vilken lönetilllägg med hänsyn till den antagna penningvärdesförsämringen beviljades,, var vid 1941 års utgång 12.7 procent å lönerna, en siffra som tillämpats under senare halvåret 1941, medan siffran för första hälften av samma år utgjorde 8.7 procent. Från och med början av innevarande år tillämpas en procentsats av 16.7 procent. Det kan visserligen icke anses självklart att hänsyn skall tagas just till läget vid årsskiftet. Den inkomst varom fråga är har i många fall konsumerats redan under de delar av beskattningsåret, då index var lägre. Det synes emellertid vara lämpligt att, på sätt i promemorian rörande krisskatt förutsatts, räkna med förhållandena vid taxeringsårets ingång, vilken tidpunkt för det stora flertalet skattskyldiga också är beskattningsårets utgång. Det ifrågasättes att i enlighet härmed den prisstegring för vilken kompensation skall beredas beräknas till femton procent, d. v. s. den avrundade siffra som kan anses närmast återge förhållandena vid 1941 års utgång.

Denna procentsats hör, såsom i promemorian om krisskatt uttalats, i princip tillämpas å jämförelseinkomsten, som alltså i motsvarande mån höjes. Det framhölls emellertid redan i nämnda promemoria, att särskilda spörsmål uppställde sig med hänsyn till att jämförelseinkomsten utgjorde en komponent av flera olika delbelopp, bl. a. varulagrets och varufordringars ökning eller minskning, avskrivningar m. m. Det är uppenbarligen särskilt i fråga örn rörelse som denna fråga är betydelsefull. Den behandlades också i promemorian närmast som en till inkomst av rörelse hänlörlig specialfråga, huvudsakligen i samband med lagervärderingen. Härom yttrades i promemorian, bland annat:

»I det föregående har antagits, att justering med hänsyn till penningvärdets ändringar bör ske genom att å vinsten för jämförelseåret applicera visst index. Detta förutsätter givetvis, allmänt sett, att även vinsten för beskattningsåret beräknas i det nya penningvärdet, ett villkor som utan vidare är uppfyllt beträffande den behållna vinsten i penningar för delta år men vars uppfyllande beträffande varulagret är en mera komplicerad fråga. Värderingen för beskattningsåret efter nytt penningvärde förutsätter nämligen all såväl utgående som ingående varulagret för beskattningsåret beräknas i det nya penningvärdet, varav kan föranledas justering av bokslutets siffror. Vad jämförelseåret angår, antages ju att därunder ingen ändring av penningvärdet ägt ruin. In- och utgående lagren förutsättas därför värderade efter samina penningvärde. Under dylika förhållanden kan jämförelseinkomsten förvandlas till en efter nytt penningvärde kalkylerad jämförelseinkomst genom en enkel tillämpning å densamma av penningvärdeindex. Den principiella utgångspunkten för hela ifrågavarande resonemang bör visserligen vara, allt samtliga poster för såväl jämförelseåret sorn beskattningsåret omräknas i

4 Kungl. Maj.ts proposition nr 'J\7: Bilaga .4.

det nya penningvärdet. Någon sådan omräkning är emellertid i praktiken ej nödvändig lör jämförelseårets in- och utgående balansvärden, enär vid oförändrat penningvärde dessa, i den mån de ej återfinnas i vinsten, taga ut varandra.»

Vid bedömande av den föreliggande frågan, i vad man omräkning av lagervärden skall anses erforderlig vid tillämpning av det index å femton procent, som enligt det ovan anförda skulle appliceras å jämförelseinkomsten, måste givetvis beaktas, att lagstiftningen medger en uppskattning till förkrigspris av lagertillgångar vid beskattningsårets utgång. 1 den mån beskattningsårets inkomst påverkats av nedskrivning i lagerökning, bar sålunda redan vid inkomstens uppskattning prisstegringen kunnat elimineras, och jämförbarhet med förkrigsförhållandena skulle rätteligen åstadkommits på det sätt att den enligt förkrigspris uppskattade lagerökningen med tillämpning av förenämnda index omräknades till nytt penningvärde. I praktiken torde emellertid läget gestalta sig på följande sätt. Uppenbart är att de s. k. »genomgångslagren», d. v. s. de lagerkvantiteter som funnos såväl vid det antagna jämförelseårets början och slut (i verkligheten första förkrigsinkomstårets början och andra förkrigsinkomstårets slut), samt beskattningsårets början och slut, kunna i detta sammanhang helt elimineras. Även från lagerminskningar kan bortses. Vinsterna representera, om lagerminskning föreligger, rena penningbelopp, och möjlighet att vid lagerminskning under beskattningsåret nedskriva sedermera anskaffat ersättningslager till förkrigspris är skapad genom den provisoriska skattepåföringen. Å lagerökning under det antagna jämförelseåret böra uppenbarligen, då tillgångarna förutsättas vara värderade enligt det penningvärde som penningintäkterna vid samma tid representerade, index tillämpas. Det fall, som i princip synes kunna erfordra särskild reglering, är följaktligen det ovan omnämnda, att lagerökning under beskattningsåret föreligger. Men fråga är örn det finns tillräcklig anledning att här hålla på principen. Det lärer kunna förutsättas, att lagerökning endast mera undantagsvis kan ha varit för handen år 1941 och blott i enstaka fall kan ha representerat något verkligt stort belopp. I det föregående har visserligen uttalats, att den skattskyldige äger rätt att till förkrigspris nedskriva lager vid beskattningsårets såväl ingång som utgång. I verkligheten inträffar emellertid ofta att så ej sker. Uppenbart torde sålunda vara, att en omvärdering av lagerökning under beskattningsåret efter enhetlig norm stundom är en ganska komplicerad fråga, och att det ur taxeringsteknisk synpunkt vore önskvärt om en sådan omvärdering kunde undvikas. Vi lia för vår del ansett att, med hänsyn till frågans antagligen rätt ringa praktiska betydelse, en sådan ståndpunkt är försvarbar, och på den grund antagit att nämnda index, femton procent, skall kunna tillämpas å jämförelseinkomsten, utan att någon särskild justering av lagervärdena för beskattningsåret därav föranledes.

Det nu anförda äger i viss utsträckning tillämpning även beträffande värdeändring å tillgångar för stadigvarande bruk. Någon utläggning av denna fråga synes ej erforderlig. Beträffande ökning eller minskning av fordringar, eventuellt i främmande valuta, synas inga särskilda problem uppställa sig.

Där jämförelseinkomst fastställes, synes enligt det anförda hänsyn till den allmänna prisstegringen böra tagas på det sätt att från inkomsten för beskattningsåret avdrages, utöver jämförelseinkomsten, ett belopp motsvarande femton procent å denna. Kompensationsfaktorn kommer följaktligen till synes såsom ett avdrag. Innan vi ingå på spörsmålet, huruvida sådant avdrag genomgående bör medgivas samt under vilket stadium av merinkomstens beräkning detta extra avdrag skall göras, ävensom frågan i vad mån hänsyntagande till den allmänna prisstegringen bör ske jämväl på annat sätt, skola

Kungl. Maj.ts proposition nr i'.S7: Bilaga .t.

vi emellertid beröra ännu en av utvecklingen föranledd fråga, också denna närmast hänförlig till rörelse.

Vi åsyfta den omständigheten att numera så lång tid förrunnit från förkrigsinkomståren att det berättigade i ett beaktande enbart av dessa års förhållanden såsom det underlag på vilket beskattningen normalt bygger kan dragas i tvivelsmål. Hänsyn tages visserligen vid krigskonjunkturbeskattningen till s. k. naturlig utveckling som varit sannolik. Men för att styrka ett yrkande om beaktande av sådan utveckling fordras sannolikhetsbevisning som enligt sakens natur endast kan åstadkommas i vissa fall. I allmänhet måste väl antagas, att tillräcklig hänsyn till sådan utveckling tages genom det nyss berörda, genom tillämpning av index å jämförelseinkomsten uträknade avdraget. I sådana fall där jämförelseinkomsten i förhållande till beskattningsårets inkomst är mycket låg, och framför allt beträffande vissa nystartade företag, synes dock detta avdrag otillräckligt, särskilt vid jämförelse med andra liknande företag som på grund av förhållandena räkna med stor jämförelseinkomst. Vi ifrågasätta därför att för dylika fall extraavdraget skall beräknas på annat sätt. Alt här framlägga en av föreliggande fakta direkt motiverad metod för avdragets beräkning är väl knappast möjligt. Vi vilja för vår del beträffande rörelse föreslå, att därest ett belopp utgörande femton procent av den enligt eljest gällande grunder beräknade taxerade merinkomsten överstiger ett belopp av femton procent å jämförelseinkomsten — eller, såsom framgår av det följande, i vissa fall femton procent å en del av jämförelseinkomsten — avdraget skall beräknas till förstnämnda i stället för sistnämnda belopp. För det ifrågavarande efter alternativa grunder beräknade avdraget — vilket alltså skall innefatta en kompensation dels för allmän prisstegring, dels för sådan naturlig utveckling som varit möjlig men vars sannolikhet ej kunnat påvisas — föreslås benämningen kompensatiomavdrag.

Kompensationsavdrag med femton procent å jämförelseinkomsten kan ifrågakomma och synes i princip lämpligen böra tillämpas i alla de fall, där jämförelseinkomst fastställes. Emellertid har det gjorts gällande att i vissa fall redan jämförelseinkomsten så avsevärt påverkats av de goda konjunkturerna under förkrigsinkomståren att densamma uppgått till en oproportionerligt stor andel av det egna kapitalet. Att medgiva särskilt avdrag för att i sådana fall kompensera en prisstegring beräknad å hela jämförelseinkomsten lärer med hänsyn till grunderna för avdraget icke vara påkallat, då det knappast rimligen lärer böra räknas med att ett belopp svarande mot en dylik jämförelseinkomst i dess helhet skulle använts för konsumtion. Därför ifrågasättes beträffande rörelse bedriven av juridisk person sådan begränsning av femtonprocentsavdraget att detta, örn jämförelseinkomsten överstiger 50,000 kronor, endast får räknas å den del av jämförelseinkomsten som ej överstiger tolv procent av den skattskyldiges eget kapital i förvärvskällan vid sista förkrigsinkomstårets utgång, dock alltid å 50,000 kronor. Storleken av det egna kapitalet fastställes enligt krigskonjunkturskatteförordningen, varför hänsyntagandet till detta ej torde vålla större svårighet. En överslagsberäkning bär givit vid handen alt utan en dylik spärregel den inflytande krigskonjunkturskalten skulle synnerligen kraftigt reduceras.

Då sådan bevisning, som omförmälcs i 4 $ 4 mom. förordningen örn krigskonjunkturskatt för är 1941, att uppskattad merinkomst ej berott på kriget eller förkrigskonjunkturen, i åtskilliga fall svårligen kan förebringas, örn antaganden med hänsyn lill penningvärdet få rubba det faktiska händelseförloppet, synes det vara klart att den berörda kompensationsfaklorn i tekniskt avseende icke bör få karaktären av ett tillägg till jämförelseinkomsten eller eljest anbringas på eli tidigare stadium än nämnda bevisning äger rum.

6 Kungl. Maj:ts proposition nr 287; Bilaga A.

Oavsett vad som eljest kunde synas mest konsekvent, synes den följaktligen böra komma till synes omedelbart innan den taxerade merinkomsten framkommer. Full hänsyn skall sålunda liksom tidigare tagas till sådan naturlig utveckling m. m. som kan betecknas såsom sannolik; därutöver medgives kompensationsavdrag. Den omständigheten att dylikt avdrag medgives får sålunda icke tagas till intäkt för krav på starkare bevisning än tillförene rörande naturlig utveckling. Eftersom det är väsentligt svårare att styrka sannolikheten av en fortgående naturlig utveckling under en längre följd av år än under den kortare tid med vilken nian vid första och även andra årets taxering till krigskonjunkturskatt haft att räkna, torde en sådan skärpning av bevisningen framstå såsom obillig. För sådana företag, som kunnat uppvisa en viss sannolik utveckling under 1939 och 1940 om kriget ej utbrutit, torde väl i regel böra räknas med åtminstone någon fortsatt naturlig utveckling även i fortsättningen, eftersom, örn en sådan utveckling kunnat förutses under nämnda år, det normalt måste betecknas som osannolikt att den plötsligt skulle avbrutits. I varje fall synes det endast örn särskilda skäl föreligga kunna antagas att rörelsen därefter åter skulle gått tillbaka. Denna fråga, så ock spörsmålet örn förhållandet mellan densamma och frågan örn jämförelseinkomstens storlek beträffande nystartade eller hastigt utökade företag, skall närmare beröras i den speciella motiveringen.

Kompensationsavdrag utgörande i princip femton procent å jämförelseinkomsten kommer enligt det sagda att, i den mån de för 1941 års beskattning gällande grunderna för beskattningen eljest bibehållas, tillämpas dels beträffande rörelse, dels — där nettometoden tillämpas — beträffande jordbruk, dels beträffande annan fastighet, dels beträffande tantiem och likartad inkomst, men ej beträffande jordbruk, örn bruttometoden tillämpas, skogsbruk eller realisationsvinst. Fråga uppkommer då, huruvida och på vad sätt den allmänna prisstegringen skall kunna beaktas i de fall då jämförelseinkomst ej fastställes.

Vad jordbruk angår föreslås i det följande av olika skäl att den s. k. bruttometoden ej vidare skall tillämpas, utan att taxering alltid skall ske enligt nettometoden kompletterad med vissa regler om en schablonmässig fördelning av omkostnader på jordbruk och skogsbruk. Jämförelseinkomst skall följaktligen alltid fastställas, och förutsättning kommer då att genomgående föreligga för beräkning av kompensationsavdrag. Emellertid begränsas krigskonjunkturbeskattningen av jordbruk även på det sältet att sådan merinkomst, som återstår efter avdrag av jämförelseinkomsten, må beskattas endast i den mån den innefattar prisstegring utöver omkostnadsökning, d. v. s. höjning av prismarginalen. Även vid detta moment av inkomstberäkningen bör rimligtvis kompensation beredas för den allmänna prisstegringen, nämligen på det sätt att den vinst, med vilken vederbörande anses lia kunnat räkna före kriget, liöjes med femton procent. Vid fastställande av sådana procenttal för prisstegring, som skola kunna tillämpas, örn ej speciell bevisning rörande prisstegringen förebringas, bör givetvis också hänsyn tagas till kompensation flir prisstegringen enligt grunder som nu sagts.

Ifråga om skogsbruk kommer alltjämt ingen jämförelseinkomst att fastställas, utan får hänsyn till den allmänna prisstegringen beträffande dylik verksamhet tagas på det sätt som senast berörts i fråga om jordbruk.

Ej heller beträffande realisationsvinst kommer jämförelseinkomst att fastställas. Då det torde böra förutsättas att sådan vinst användes ej för konsumtion utan för kapitalplacering, vilken — borlselt från placering för tillfällig förräntning — kan antagas äga rum först efter krigets slut, då den gamla prisnivån antages lia återvunnits, kunde det synas att skäl saknades

Kungl. Maj:ts proposition nr 287; Bilaga A. 7

att vidtaga någon reduktion av den taxerade merinkomsten med hänsyn till den allmänna prisstegringen. Av billighetsskäl synes dock sådan kompensation böra givas enligt den andra ifrågakommande metoden, d. v. s. genom avdrag av femton procent å det belopp som enligt fjolårets grunder skulle utgjort taxerad merinkomst. Till förmån för en sådan begränsning talar väl i sin mån den omständigheten att det föreligger ett starkt motsatsförhållande mellan sådana vinster som hänföra sig till försäljningar vilka medföra skattepliktig realisationsvinst, och övriga försäljningar (t. ex. av ärvda tillgångar, eller avyttringar efter utgången av den tid som konstituerar realisationsvinst) , vilka lämnas helt obeskattade såväl vid den ordinarie beskattningen som krigskonjunkturbeskattningen och vilkas indragande under den ena eller andra beskattningen knappast synes i detta sammanhang böra ifrågasättas.

Under diskussionen örn krigskonjunkturskatten har bland annat också ifrågasatts att inkomstökning under ett år skulle få kvittas mot inkomstminskning under ett annat. Såväl chefen för finansdepartementet som bevillningsutskottet lia principiellt anslutit sig till en sådan tankegång i den form att örn möjligt dylik kvittning skall få ske vid det planerade avräkningsförfarandet efter krigets slut. Ett betydande steg i riktning mot möjliggörande av en kvittning redan under pågående krig togs emellertid sistlidet år genom inrättande av möjligheten till provisorisk skattepåföring genom avsättning till s. k. kostnadsutjämningsfond. Läget synes nu vara sådant att ett ytterligare steg i samma riktning kan tagas genom medgivande av rätt att kvitta inkomstökning under beskattningsåret mot inkomstminskning under närmast föregående beskattningsår. På grund av rätten till nedskrivning av varulager till förkrigspris torde under tidigare år ej sällan inkomstminskning lia uppstått som sedermera vid lagrets realiserande förbytts i inkomstökning. För denna inkomstökning kan visserligen i regel provisorisk skattepåföring genom avsättning till varuförnyelsefond eller eljest erhållas, och det är ej osannolikt att restitution i allmänhet kommer att äga rum, senast när kriget upphört. Just i sådana fall, där inkomstminskningen under ett år väsentligen framkommit genom en bokföringsåtgärd, som kunnat göras på annat sätt, synes emellertid en omedelbar kvittning, varigenom effekten av bokföringsåtgärden elimineras, vara särskilt motiverad och, örn skatten i alla fall framdeles kommer att restitueras, kommer statens fiskaliska intresse knappast att bli lidande. När vederbörande rörelseidkare gjort sina lagervärderingar, lia de ofta icke kunnat förutse, huru för deras vidkommande frågan örn krigskonjunkturskatt skulle komma att ställa sig, varför lagervärderingen ej kunnat göras sådan alt avdraget för jämförelseinkomsten kunnat exakt utnyttjas. Det finnes knappast anledning att uppskjuta tillrättande av sådana missförhållanden som därav kunna bli en följd.

Kvittningen mellan olika år kan ej försiggå på alldeles samma sätt som kvittning mellan olika förvärvskällor vid ett års taxering. Grundtanken synes emellertid höra vara den att sådan inkomstminskning, som i princip skulle kunnat avdragas men som ej kunnat utnyttjas vid 1941 års taxering, nn i stiillet får utnyttjas vid 1942 års taxering. Avdraget får dock ske först vid fastställande av den beskattningsbara merinkomsten, eftersom inkomstberäkningen beträffande de olika förvärvskällorna ej får kompliceras. Kvittningsrätt föreslås icke för inkomstminskning år 1939. En sådan rätt skulle troligen ej vara av stor betydelse, men skulle, örn den medgåves, medföra åtskilliga komplicerade problem med hänsyn till inkomstens uppdelning på de åtta första rest), fyra sista månaderna nämnda år.

8 Kungl. Maj.ts proposition nr 287; Bilaga A.

Det torde kulina förväntas att den ifrågasatta kvittningsrätten skall komma att medföra en väl behövlig förenkling av taxeringsförfarandet. Framför allt synas åtskilliga komplikationer, som sammanhänga med behandlingen av varulagrets värdesättning vid beskattningsårets ingång, kunna undvikas.

Bland lättnader ifrågasättes nu också att enskild skattskyldig, vilkens till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt fastställda beskattningsbara belopp ej överstiger (>.000 kronor, befrias från skattskyldighet till krigskonjunkturskatt. Stadgandet kan antagas i stort sett få den verkan, att rörelseidkare och jordbrukare med en jämförelseinkomst ej överstigande 3,000 kronor befrias från skyldighet att utgöra krigskonjunkturskatt. Beträffande aktiebolag och med dem likställda vore ett liknande stadgande mindre lämpligt med hänsyn till möjligheten även för stora företag att med begagnande av sin rätt till fri avskrivning beträffande inventarier m. m. nedbringa inkomsten under gränsbeloppet. I fråga om enskilda rörelseidkare kan det visserligen befaras att genom nämnda stadgande möjlighet skapas att undgå skattskyldighet genom att företaga större nedskrivningar å varulagret än som skulle godkännas vid taxering till krigskonjunkturskatt. Skulle delta ske, och vore ej sådana förhållanden för handen som borde föranleda ett frångående av räkenskapernas värdesättning, lärer emellertid nedskrivningen komma till synes och eventuellt beskattas vid det åsyftade framtida avräkningsförfarandet.

Förslaget att stadga denna minimigräns för beskattningen har föranletts av bl. a. taxeringstekniska hänsyn, då kontrollen över denna taxering i hög grad underlättas genom att ett stort antal smärre handlande m. fl. ej bliva deklarationsskyldiga och kunna lämnas helt utanför granskningsförfarandet. Om förslaget genomföres, kommer också ett missförhållande att väsentligen avhjälpas, som föranlett viss kritik, nämligen att många personer av fiskarbefolkningen, vilka under förkrigstiden såsom självständiga rörelseidkare förvärvat endast små inkomster, nu under utövande av en stundom mycket riskfylld verksamhet ej sällan komme upp till sådan merinkomst, att skyldighet att utgöra krigskonjunkturskatt förelåge, medan däremot deras lindel' liknande förhållanden arbetande kamrater som vore anställda som löntagare hos andra företagare, bleve befriade från sådan skatt. I samband härmed synes böra stadgas att jämförelseinkomst för enskild rörelseidkare, för vilken rörelsen utgjort hans huvudsakliga försörjningsmöjlighet, skall beräknas till minst 3,000 kronor. Då kompensationsavdrag å femton procent av jämförelseinkomsten skulle beräknas även för dessa fall, vinnes sålunda samma resultat som om jämförelseinkomsten utgjorde minst 3,450 kronor. Med hänsyn till de olika risker som fiskare i olika delar av landet löpa vid utövandet av sitt yrke synes det svårt att genom en bestämmelse, som tager direkt sikte på riskmomentet, lösa frågan om deras krigskonjunkturbeskattning. Motsvarande bestämmelse örn visst minimum för jämförelseinkomsten synes för övrigt följdriktigt böra gälla även för jordbrukare.

Beträffande krigskonjunkturbeskattning av skogsbruk har av statens industrikommission, statens bränslekommission och statens priskontrollnämnd i skrivelse till Konungen den 20 februari 1942 framlagts ett förslag som går ut på att, i syfte att stimulera till avverkningar, från sådan skatt undantaga avverkningar i den mån dessa avse mer än ett års avkastning, schablonmässigt beräknad med utgångspunkt från fastighetstaxeringens uppgifter. I föreliggande promemoria har ej till prövning upptagits detta, av andra än rena beskattningssynpunkter motiverade förslag, vilket är föremål för behandling i särskild ordning.

Kungl. Maj-.ts proposition nr 2X7; Bilaga A.

9 I diskussionen om krigskonjunkturbeskattningcn har också ånyo framförts önskemålet att avdrag skulle vid inkomstberäkningen medgivas för den ökning av skatter som den skattskyldige haft under beskattningsåret i förhållande till förkrigsinkomståren. Denna fråga behandlades jämförelsevis ingående av chefen för finansdepartementet i dennes motiv till 1941 års förordning om krigskonjunkturskatt. Departementschefen yttrade:

»Den i beskattningsavseende för varje år relevanta frågan är hur stor del av det årets inkomst vederbörande skall hava att avstå i skatt. Att denna skatt erlägges i efterskott är en sekundär fråga. Skatteunderlaget är i princip det belopp som redovisas innan skatten erlagts. Den principiella frågeställningen erhålles enklast, om man utgår från antagandet att uppbördssystemet vore sådant att skatten erlades parallellt med inkomsternas förvärvande. Man kan tänkas av praktiska skäl såsom beskattningsunderlag fastställa inkomsten med avdrag av skatter, men skattesatserna böra, om visst sammanlagt belopp skall utlagas i skatt, bli i motsvarande mån högre på ett sålunda bestämt beskattningsunderlag än på ett underlag utan skatteavdrag. Örn skatteavdrag skall medgivas eller ej är i verkligheten en fråga som på det närmaste sammanhänger med frågan örn beskattningens höjd. Örn två skatter av olika slag skola utgå å samma inkomst, finnes intet hinder att låta den ena skatten avdragas från inkomsten, innan den andra skatten beräknas. Däremot vore det otvivelaktigt irrationellt att medgiva avdrag för den ena skatten vid uträkning av den andra och samtidigt avdrag för den andra skatten vid uträkning av den förra. Enligt lagstiftningen örn krigskonjunkturskatt medgives nu för beskattningsåret avdrag för den mest tyngande av de ifrågakommande skatterna, nämligen krigskonjunkturskatten, vid bestämmande av det beskattningsunderlag, å vilket den statliga inkomst- och förmögenhetsskatten utgår. Detta måste anses vara tillfyllest. Att därjämte medgiva avdrag för inkomst- och förmögenhetsskatt vid bestämmande av beskattningsunderlaget för krigskonjunkturskatten, skulle icke vara riktigt och vore, om fråga vore örn uttagande av båda skatterna på samma års inkomst, icke ens möjligt att genomföra, då vardera .skatten ej skulle kunna fastställas utan att den andra vore känd.

När nu emellertid yrkanden göras örn avdrag för skatter vid bestämmande av den uppskattade merinkomsten, framgår det icke klart vilka skatter som åsyftas. Yrkandena kunna uppfattas såsom avseende att även krigskonjunkturskatt skall avdragas vid beräkningen av just denna skatt. Detta är givetvis ej blott olämpligt utan praktiskt taget uteslutet. Måhända åsyftas emellertid ej sådant skatteavdrag, utan avses blott att få vid beräkningen av krigskonjunkturskatt tillgodonjuta den ökning som i regel ägt rum beträffande övriga skatter. I det yttrande som avgivits av delegerade för Sveriges industriförbund m. fl. anföres nu, att skatterna utgöra en den skaltskyldiges skuld till det allmänna vid verksamhetsårets slut, varför fråga skulle vara örn en fiktiv inkomst. Örn härmed avses det verksamhetsår, å vars inkomst skatten beräknas, kan mot bevisföringen genmälas, att i dylikt fall även krigskonjunkturskatten bör betraktas på samma siitt, d. v. s. det förut förda resonemanget blir omedelbart tillämpligt. Avses däremot med verksamhetsåret det år då skatter på tidigare års inkomster förfalla till betalning, måste invändas att detta icke kan ändra något av den principiella frågeställningen. Den omständigheten att skatten erlägges i efterskott bör ej inverka på bedömandet av vad som är rationellt beträffande skatteunderlagets bestämmande.

Det torde för frågans belysande vara lämpligt att närmast betrakta den med hänsyn lill fysiska personer. Deras skatter betraktas oomtvistligt ej såsom omkostnad för deras verksamhet utan såsom eif avstående av viss del av den

10 Kungl. Maj:ts proposition nr 2S7; Bilaga A.

inkomst som eljest skulle stått till förfogande för konsumtion. Örn med varandra jämföras två fysiska personer, av vilka den ene haft oförändrad inkomst i förhållande till förkrigsinkomståren, den andre merinkomst, så ha båda att vidkännas lika stor skatteökning för det belopp varmed inkomsterna sammanfalla, och den andre har dessutom att vidkännas viss extra skatt, krigskonjunkturskatt och annan skatt, på sin merinkomst. Detta är vad som enligt 1940 års lagstiftning och skatteberedningens förslag åsyftas. Skulle nu beträffande den senare personen avdrag såväl för skatteökningen å den för båda lika stora inkomstdelen som för skatten å den överskjutande inkomsten medgivas, så skulle den med krigskonjunkturbeskattningen avsedda merbelastningen av den som haft merinkomst i förhållande till den som haft oförändrad inkomst bortfalla och den åsyftade avvägningen mellan båda inbördes omintetgöras. Det är tydligt att jag svårligen kan tillstyrka en anordning varigenom krigskonjunkturskatten skulle väsentligt kringskäras och dess syfte i avsevärd grad åsidosättas. Uppenbart är att frågan beträffande juridiska personer ej kan betraktas annorlunda än beträffande fysiska personer.»

Det förefaller svårt att tydligare än som här skett framlägga det betraktelsesätt som leder till att avdrag för skatteökning ej medgives vid taxeringen till krigskonjunkturskatt. Det är måhända dock lättare att följa den angivna tankegången, örn det för enkelhetens skull antages, att merinkomsten ansåges böra helt indragas till staten. Problemställningen är nämligen givetvis densamma, om hela merinkomsten eller blott en bråkdel av denna förbehålles staten. Likställighet i beskattningen för olika skattskyldiga bör då tydligen föreligga, sedan merinkomsten avräknats. Ökningen av de ordinarie skatterna träffar ju även den som ingen merinkomst haft, och bör då på samma sätt träffa den som haft merinkomst, som örn denna icke varit för handen.

Den synpunkt, som från näringslivets sida anlägges, är väsentligen den, att skatten, särskilt för företag i aktiebolagsform, framstår såsom en omkostnad, för vars ökning avdrag bör få ske liksom för annan omkostnadsökning. Man bortser emellertid härvid ifrån att, även örn detta betraktelsesätt accepteras, skattebestämmelserna just avse att giva normer för beräkning av de omkostnader av ifrågavarande slag som böra belöpa på förkrigsinkomståren resp. beskattningsåret. Man måste nämligen utgå från att varje beskattningsår bär just den beräknade omkostnad som belöper på det årets vinst, och att följaktligen de under respektive år erlagda skatter som belöpa på tidigare års vinster i sammanhanget sakna relevans, örn återigen avdrag skulle medgivas för de på förkrigsinkomståren respektive beskattningsåret faktiskt belöpande skatterna, så skulle detta, såsom chefen för finansdepartementet i sitt nu återgivna yttrande uttalade, innebära att avdrag medgåves just folden skatt som skulle räknas ut, en anordning som vore meningslös och omöjlig att genomföra.

Ett principiellt berättigande måste däremot givetvis tillmätas den anmärkningen att krigskonjunkturskatt rätteligen borde få avdragas vid fastställande av det kommunala beskattningsunderlaget. Skälet till att sådant avdrag ej medgives ligger på det rent praktiska området. Det har, bland annat, ej varit möjligt att finna en tekniskt genomförbar lösning av problemet att genomföra en sådan avdragsrätt. Framhållas må dock att, såsom cliefen för finansdepartementet redan vid anmälan av 1940 års förslag om krigskonjunkturskatt framhållit, hänsyn till förhållandet tagits vid avvägning av skattesatserna för krigskonjunkturskatten.

Kunell. Maj.ts proposition nr 287; Bilaga A.

11 Speciell motivering.

I det följande redovisas i allmänhet allenast sådana ändringar som föreslås i förhållande till förordningen örn krigskonjunkturskatt för år 1941. I vissa avseenden giva dock erfarenheterna från taxeringen till sådan skatt anledning till särskilda uttalanden.

2 §•

De här upptagna reglerna om skattepliktig inkomstökning och om skattskyldighet äro desamma som enligt 1941 års förordning med den skillnad att skattskyldigheten, såsom redan tidigare omnämnts, föreslås begränsad så, att fysiska personer, som år 1942 taxeras till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt för ett taxerat belopp av högst 6,000 kronor, undantagas från skattskyldighet till krigskonjunkturskatt.

3 §•

Denna paragraf, som innehåller vissa för de olika slagen av inkomst gemensamma begreppsbestämningar, har kompletterats med ett stadgande, som bl. a. anger huvudregeln för kompensationsavdragets beräkning. Som redan tidigare antytts måste särskilda regler angående kompensation för den allmänna prisstegringen meddelas för de fall där någon jämförelseinkomst ej fastställes. Föreskrifter härom meddelas i de paragrafer som avse de olika slagen av inkomst.

4 §•

På sätt tidigare anförts bör kompensationsavdraget göras på det stadium, då beräkning skett i vad mån merinkomst enligt eljest gällande regler berott på förhållanden som omförmälas i 1 §. I enlighet härmed har i ett nytt sjätte moment, efter de i 4 och 5 mom. upptagna bevisningsreglerna, införts ett stadgande om kompensationsavdragets beräkning. Med hänsyn till nämnda avdrag erfordras en ändrad bestämning av begreppet »taxerad merinkomst» på sätt framgår av 2 och 3 mom. Vad särskilt angår 3 mom. erinras, att där inkomstminskning å viss förvärvskälla bestämts med utgångspunkt från ett medeltal som betecknar underskott (jämför punkt 10 av anvisningarna), kompensationsavdraget för denna förvärvskälla beräknas å den för förvärvskällan fastställda jämförelseinkomsten med den följd att den avdragsgilla inkomstminskningen kommer att i motsvarande mån ökas.

7 mom. motsvarar 6 mom. i 1941 års förordning. De här föreslagna ändringarna äro av formell natur.

I anvisningarna till 4 § lia upptagits samma föreskrifter som i 1941 års förordning med de ändringar som framgå av det följande.

I punkt 2 b) har uteslutits den enligt föregående års förordning gällande föreskriften, att anteckning i krigskonjunkturskattelängden under viss förutsättning skulle göras rörande grunden för beräkning av värdeminskningsavdrag. En sådan föreskrift torde nämligen sakna praktisk betydelse.

Beträffande jämförelseinkomsten för nystartade företag (punkt 3 andra stycket) föreslås viss uppmjukning av de enligt 1941 års förordning gällande reglerna, såvitt angår den uppskattningsgrund enligt vilken såsom jämförelseinkomst må fastställas ett belopp motsvarande skälig ränta å egel kapital. I nämnda förordning stadgades, att ränta som nu sagts »bör normalt kunna beräknas efter en räntefot av 6 procent». Erfarenheten har nu visat, att en alltför sn.äv tillämpning av detta stadgande kunnat leda till mindre tillfreds-

12 Kungl. Maj:ts proposition nr 287; Bilaga A.

ställande resultat. I förslaget har därför i stället för det nämnda stadgandet upptagits den föreskriften, att räntan »må beräknas efter en räntefot av lägst 6 procent». Med en sådan föreskrift erhålla beskattningsmyndigheterna friare händer att bestämma den för det särskilda fallet lämpligaste räntefoten. Det torde också kunna förväntas, att denna i allmänhet kommer att bestämmas högre än minimitalet. Att uttryckligen höja detta har däremot ej ansetts lämpligt. För att ernå en i möjligaste mån likformig tillämpning kunde det måhända tänkas att den centrala krigskonjunkturskattenämnden utfärdade direktiv med angivande av grunder för minimitalets bestämmande inom olika branscher.

Den uppmjukning som sålunda föreslås bör emellertid icke komma allenast de nystartade företag till godo, för vilka jämförelseinkomsten fastställes först vid 1942 års taxering, utan även sådana företag, för vilka jämförelseinkomst redan tidigare fastställts, enär dessa eljest skulle komma i en oförmånligare ställning. De sistnämnda företagen böra därför beredas möjlighet att få sin en gång fastställda jämförelseinkomst under förnyad prövning. I detta sammanhang erinras örn den enligt 1941 års förordning gällande föreskriften (punkt 3 sista stycket) att den vid taxering till krigskonjunkturskatt år 1940 fastställda jämförelseinkomsten bör frångås endast örn särskilda skäl därtill föranleda. Samma föreskrift upptages i förslaget med den ändring att orden »år 1940» utbytts mot »senast», vilket innebär, att om beskattningsnämnden beträffande 1941 års taxering funnit särskilda skäl föranleda ett frångående av den vid 1940 års taxering fastställda jämförelseinkomsten. så bör vid 1942 års taxering såsom jämförelseinkomst upptagas det år 1941 fastställda beloppet, såvitt ej särskilda skäl föranleda ett frångående jämväl av detta. Bland sådana särskilda skäl, som kunna föranleda ett frångående av tidigare fastställd jämförelseinkomst, bör även kunna inrymmas den omständigheten att för den skattskyldige förmånligare författningsbestämmelser införas.

Föreskrifterna örn jämförelseinkomsten lia vidare kompletterats med den i allmänna motiveringen omnämnda regeln att. sådan inkomst för fysisk person ej må bestämmas till lägre belopp än tretusen kronor.

I punkt 4 a) upptages liksom i 1941 års förordning en föreskrift med syfte att reglera sambandet mellan lagervärderingen vid beskattningsårets ingång och nästföregående beskattningsårs utgång. Med hänsyn till den föreslagna kvittningsrätten mellan merinkomst under beskattningsåret och inkomstminskning under nästföregående beskattningsår lia emellertid de enligt nyssnämnda förordning gällande bestämmelserna kunnat förenklas. Sålunda erfordras ej någon motsvarighet till den särskilda regel, som gällde för det fall att skattskyldig vid taxering nästföregående år ej påförts krigskonjunkturskatt. I förslaget upptages därför endast ett stadgande av den innebörd, att därest vid taxering till krigskonjunkturskatt år 1941 — vare sig skatt påförts eller icke — tillägg gjorts för ej tillåten nedskrivning av lagertillgångar under nästföregående beskattningsår, ett mot detta tillägg svarande belopp skall avdragas vid inkomstuppskattningen för beskattningsåret.

Å andra sidan erfordras i samma syfte som ovan nämnls en regel, till vilken motsvarighet ej finns i 1941 års förordning, för det fall att skattskyldig vid inkomstuppskattningen för det beskattningsår taxeringen till krigskonjunkturskatt år 1941 avsåg åtnjutit avdrag för i räkenskaperna ej gjord nedskrivning av lagertillgångar. Har sådant avdrag åtnjutits, skall ett mot denna nedskrivning svarande belopp tilläggas vid inkomsluppskattningen för beskattningsåret. Stadgandet korresponderar med del i fjärde stycket av anvisningspunkt 4 b) i 1941 års förordning upptagna och jämväl i förslaget bibehållna stadgandet enligt vilket nedskrivning vid inkomstuppskattningen

Kungl. Maj.ts proposition nr 287; Bilaga A.

lör taxering till krigskonjunkturskatt under viss förutsättning kan godkännas till lägre belopp än det bokförda värdet.

I punkt 4 b) andra stycket har upptagits en kompletterande regel för det fall alt kostnaden för att anskaffa lagertillgångar vid beskattningsårets utgång beträffande lagret i dess helhet i genomsnitt är lägre än förkrigspriset. För sådant fall föreslås, att den med utgångspunkt från nämnda anskaffningskostnad beräknade dolda reserven vid nämnda tidpunkt också skall godkännas vid beskattningen. Genom denna föreskrift möjliggöres för vissa skattskyldiga, exempelvis inom bilbranschen, att åtnjuta avdrag för värdeminskning ä lagertillgångar, å vilka värdeminskning inträffat, även i fall där nedskrivning i räkenskaperna skett redan före krigsutbrottet. Föreskriften blir tillämplig även å obligationer och liknande värdepapper vilka nedgått i värde sedan krigsutbrottet.

Enligt 1941 års förordning giillde ett särskilt stadgande [i fjärde stycket av punkt 4 b) ] beträffande skattskyldig, som i sin rörelse tillgodogjort sig produkter från eget jordbruk eller eget skogsbruk. Under vissa förutsättningar kunde vid inkomstuppskattningen nedskrivning av konstaterad lagerökning godkännas i genomsnitt till förkrigspriset, ehuru den i räkenskaperna upptagits till högre värde. Detta stadgande infördes i lagstiftningen på förslag av bevillningsutskottet. Såsom framgår av dess betänkande (nr 20 sid. 12—13), var det billighetsskäl som ansågos tala för att i 1941 års lagstiftning för detta speciella fall medge undantag från den eljest antagna principen att nedskrivning vid inkomstuppskattningen ej fick ske till lägre belopp än det bokförda värdet, såvitt ej den skattskyldige visade att vid uppskattningen enligt räkenskaperna hänsyn ej tagits till nedskrivning som enligt god köpmannased varit uppenbart påkallad. Tydligen var det bevillningsutskottets mening alt den nämnda undantagsregeln borde gälla endast för 1941 års taxering. Vid sådant förhållande och då några skäl knappast lorde finnas för bibehållande av en sådan regel för årets taxering, har densamma ej upptagits i förslaget.

Under förslagets utarbetande har övervägts, huruvida i de fall, där garantipriser fastställts, lagervärdering till lägre belopp än dessa priser kunde godkännas. Emellertid har det icke ansetts nödvändigt och ej heller lämpligt att för dessa fall frångå de vanliga principerna. Med undantag för de båda punkter som ovan berörts överensstämma alltså reglerna för lagervärderingen vid beskattningsårets utgång med motsvarande bestämmelser i 1941 års förordning.

Beträffande reglerna i punkt 4 c) angående beräkning av återvinning av dold förkrigsreserv föreslås vissa ändringar. Dessa grunda sig i första hand på att del nu gäller taxering för ett senare beskattningsår, vilket förhållande nödvändiggör viss komplettering av anvisningstexten. Den tidigare omnämnda kvittningsrätten mellan merinkomst under beskattningsåret och inkomstminskning under nästföregående beskattningsår föranleder en olikhet i behandlingen av återvinningen av sådan reserv som minskats under de båda föregående beskattningsåren. Sålunda skall återvinning av sådan reserv, som minskats under del beskattningsår som låg lill grund för 1941 års taxering, tilläggas i sin helhet, under det all för återvinning som hänför sig till sådan reserv, som minskats under det beskattningsår som låg till grund för 1940 års taxering, tillägg ej skall göras med mera än skillnaden mellan det belopp, för vilket avdrag för minskning av den dolda förkrigsreserven åtnjutits vid sistnämnda taxering, och återvinningen av samma reserv under nästföregående beskattningsår. Den omformulering som skott i sista stycket av punkt 4 c) har gjorts i förtydligande syfte.

I punkt 4 lj bör såsom likställd med konjunkturinvesteringsfond infö-

14 Kungl. Maj.ts proposition hr 2S7; Bilaga A.

ras investeringsfond under förutsättning att det tidigare utarbetade förslaget angående rätt att vid taxering till kommunal inkomstskatt samt statlig inkomst- och förmögenhetsskatt åtnjuta avdrag för avsättning till investeringsfond kommer att lagfästas.

Ändringen i punkt 4 g) är en följd av det föreslagna kompensalionsavdraget.

I punkt 7 har ett tillägg gjorts för att tydliggöra att kostnader i samband med uppfinning ej må avdragas från beskattningsårets inkomst i den mån avdrag för desamma utnyttjats vid taxering till krigskonjunkturskatt tidigare år.

I punkt 8 b), som avser beräkning av eget kapital i rörelse, bär föreslagits en bestämmelse, att såsom skuld skall räknas investeringsfond för ersättande av förkrigslager. Denna regel — vars införande givetvis bör bero på om den föreslagna lagstiftningen rörande dylik fond antages av statsmakterna — har synts innefatta en naturlig konsekvens av det förhållandet, att befintligt varulager vid ifrågavarande beräkning upptages till sitt nedskrivna belopp, varför en så att säga anteciperad nedskrivning synes böra behandlas på samma sätt. Beträffande denna anvisningspunkt må även framhållas att det lärer ha förekommit att företag som under förkrigsinkomståren haft skatteavsättning, vilken alltså skolat upptagas såsom skuld, icke under beskattningsåret haft motsvarande avsättning. Då en sådan anordning strider mot likformighetsregeln, synes i dylikt fall justering för beskattningsåret påkallad som om skatteavsättning skett enligt normer i huvudsak lika dem som tillämpats för förkrigsinkomståren.

Det i 1941 års förordning i punkt 10 intagna exemplet på tillämpning av 4 § 3 mom. har ansetts numera kunna utgå.

Den i slutet av punkt lia) gjorda ändringen har, såsom framgår av anvisningstexten, sin grund i att vid beräkning av minskning av dold förkrigsreserv under beskattningsåret hänsyn måste tagas till återvinning av sådan reserv under nästföregående beskattningsår.

Slutligen har i punkt 14 beträffande inkomstuppskattning för handelsbolag m. fl. gjorts en komplettering med hänsyn till kompensationsavdraget.

I övrigt må beträffande vissa spörsmål, ehuru någon ändring i författningstexten ej föreslås i dessa hänseenden, framhållas följande.

I fråga om jämförelseinkomsten ha uppmärksammats de fall där företag — här åsyftas såväl nystartade som äldre sådana — vilka fått jämförelseinkomst fastställd, sedermera undergått mer eller mindre omfattande utvidgning genom nyanläggningar av fabriker m. m. I de fall där utvidgningen är av sådan omfattning, att det praktiskt taget kan sägas att en ny rörelse föreligger, låt vara inom samma bransch som den tidigare verksamheten med den mindre omfattningen, bör intet hinder förefinnas att höja jämförelseinkomsten. En sådan utvidgning av en verksamhet torde kunna hänföras till sådana »särskilda skäl», som föranleda ett frångående av tidigare fastställd jämförelseinkomst. För övrigt kan upptagande av ny bransch Stundom böra likställas med nystartande av ett företag.

Av vad nu sagts bör icke dragas någon slutsats e contrario för det motsatta fallet att en inskränkning i en viss verksamhet ägt rum. Örn exempelvis driften vid ett fabriksföretag på grund av tidsförhållandena måst nedläggas vid en eller annan avdelning, föreligger ej skäl för ändring av jämförelseinkomsten. En motsatt uppfattning kunde leda till obilliga resultat. Emellertid kunna givetvis gränsfall föreligga, där ett annat bedömande är på sin plats. Örn exempelvis ett bolag överlåter en del av sin verksamhet på ett nybildat dotterbolag, varefter verksamheten bedrives av dem båda i samma omfat l-

Kun[/I. Maj:ts proposition nr 287; Bilaga A.

ning som förut endast av moderbolaget, bör jämförelseinkomsten ej rimligen bestämmas till sammanlagt högre belopp än den för moderbolaget tidigare fastställda. I ett sådant fall — där fråga närmast är örn en organisatorisk ändring — måste »särskilda skäl» anses föreligga, som beträffande moderbolaget böra föranleda ett frångående av den tidigare fastställda jämförelseinkomsten. Det må ock tilläggas att, därest en rörelsegren, som tidigare gått med förlust, oberoende av kriget nedlagts, det kan vara rimligt att helt bortse från den vid ifrågavarande beskattning.

I detta sammanhang må i anslutning till vad som anförts i allmänna motiveringen erinras, att det avdrag för naturlig utveckling, som vid taxeringen ett år medgivits en skattskyldig, normalt bör räknas honom till godo även vid ett följande års taxering under förutsättning att avdraget beräknats enligt grunder som befunnits vara riktiga. Beträffande dylikt avdrag har från representanter för näringslivet under hand gjorts gällande att beskattningsnämnderna i allmänhet ställt alltför stora krav på de skattskyldiga i fråga örn bevisningen av den naturliga utvecklingen och att det därför vore önskvärt om mera detaljerade bestämmelser rörande beräkning av avdraget kunde utfärdas. Att i författningen införa särskilda regler på denna punkt torde knappast vara lämpligt eller möjligt med hänsyn till de många olika faktorer som kunna inverka på frågans bedömande. Däremot kan den utvägen måhända tänkas, att, därest omständigheterna därtill föranleda, den centrala krigskonjunkturskattenämnden meddelar direktiv, som kunna komma till de skattskyldigas kännedom före deklarationstidens utgång.

I fråga om pensionering synes begreppet »verklig förpliktelse» ha vållat tvekan vid tillämpningen. För att en sådan förpliktelse skall anses föreligga torde böra fordras, att arbetsgivaren icke kan i framtiden undandraga sig förpliktelsen och att de utbetalda medlen ej skola kunna återgå till honom. Enbart genom en avsättning till pensionsstiftelse utan att arbetsgivaren eller pensionsstiftelsen själv är bunden gentemot de anställda kan ej någon verklig förpliktelse anses föreligga.

Rörande uppfinnarverksamhet har påpekats dels det fall att exploateringen bedrives av ett bolag, å vilket de i punkt 7 av anvisningarna till 4 § meddelade bestämmelserna ej äga direkt tillämpning, dels det fall att en uppfinnare såsom likvid för sin uppfinning erhåller aktier i ett exploateringsbolag, vilkas värde enligt praxis betraktas såsom skattepliktig inkomst och även träffas av krigskonjunkturskatt. Beträffande det förra fallet bör märkas, att en analogisk tillämpning av ifrågavarande regler i anvisningarna bör kunna ifrågakomma, eftersom dessa i viss mån innefatta en utveckling av i sakens natur liggande synpunkter. Vad åter angår det andra fallet må framhållas det av chefen för finansdepartementet år 1940 (prop. den 1 aug. 1940 nr 2, sid. 87) gjorda uttalandet alt likformighet i inkomstberäkningen för de olika åren icke föreligger, därest ej den skattskyldige får avräkna sådana påtagliga förlustrisker som han iklätt sig det ena året i motsats till det andra. Att det nominella värdet å aktier i ett lall sådant som det nämnda inkluderar eif betydande riskmoment, torde snarare vara regel än undantag.

Beträffande vissa spörsmål rörande rederinäringen, vilka under band framförts, må följande anföras.

Det har bland annat anmärkts, att jämförelseinkomsterna bleve .synnerligen oförmånliga för sådana rederier, vilkas fartyg under år 1937 enligt tidigare ingångna fraktavtal vore bundna vid lägre frakter, medan andra rederier, som icke vöre bundna på sådant siitt, kunde i full utsträckning tillgodogöra sig de gentemot tidigare år förbättrade konjunkturerna och därigenom erhålla högre jämförelseinkomst. Liknande spörsmål behandlades redan i samband med föregående års förordning örn krigskonjunkturskatt.

16 Kungl Maj:ts proposition nr 287; Bilaga A.

Sålunda uttalade departementschefen rörande förhållandet med vissa tramprederier, att om inom en viss näringsgren något eller några företag på grund av en tillfällighet kommit i sämre läge än företagen i allmänhet inom samma näringsgren, en jämkning för undanröjande av dylika ojämnheter kunde vara på sin plats. I enlighet med den princip, som därvid uttalats, höidet ej vara uteslutet att för rederi, som på grund av tidigare ingångna fraktavtal hade låga inkomster under år 1937, jämförelseinkomsten bestämmes med utgångspunkt från den inkomst, som kan antagas lia uppstått örn samma rederier under nämnda år icke varit bundna av dylika avtal.

Det har vidare framhållits, att för reparationer, som vederbörande rederi visste vara nödvändiga under ett år å ett fartyg i trafik bortom Skagerackspärren, men vilka icke kunnat utföras med hänsyn till rådande förhållanden, avdrag för ett belopp motsvarande de beräknade kostnaderna för de erforderliga reparationerna borde kunna medgivas, därest avsättning av medel till motsvarande belopp skett i räkenskaperna. Utgifter, som hörde till ett visst år, borde nämligen påföras sagda års räkenskaper. Om sådana utgifter påfördes ett senare år i anledning av att reparationerna först då utfördes, kunde man befara, att inkomsterna för detta senare år icke räckte till för täckande av sådana utgifter. Genom avsättning till kostnadsutjämningsfond, varigenom provisorisk påföring av krigskonjunkturskatt kan erhållas, torde man i realiteten kunna uppnå just det resultat som ovan åsyftats. Det är för övrigt ej uteslutet att för det tidigare året extra värdeminskningsavdrag på grund av eftersatt underhåll kan ifrågakomma. I dylikt fall bör givetvis, örn brislen senare avhjälpes, kostnaden därför ej få avdragas i den mån hänsyn därtill tagits redan vid tidigare taxering.

Beträffande avdrag för klassningskostnader under beskattningsåret har uttalats, att enligt beskattningsnämndernas praxis sådana kostnader skulle vid taxeringen fördelas på fyra år. Enligt vad vi inhämtat lärer nämndernas praxis lia inneburit, att den skattskyldige får välja örn han önskar avdrag för hela kostnaden på en gång eller fördela densamma på fyra år.

Det har anmärkts, att värdeminskningsavdrag för fartyg bör medgivas med högre belopp för beskattningsåret än för jämförelseåret. Såsom framgår redan av förarbetena till 1940 års förordning örn krigskonjunkturskatt, finnes intet hinder att beräkna en högre procentsats för värdeminskningen under beskattningsåret än under förkrigsinkomståren, om det kan påvisas att slitningen under beskattningsåret varit mera avsevärt större än normalt.

I detta sammanhang må jämväl nämnas, att Aktiebolaget Aerotransport i skrivelse den 30 april 1941 hemställt, att de i 1941 års proposition med förslag till förordning om krigskonjunkturskatt för rederinäringen föreslagna särbestämmelserna måtte förklaras skola äga tillämpning jämväl beträffande företag, som driver flygtrafik. Även örn en sådan likställighet är principiellt riktig, torde den kunna antagas sakna praktisk betydelse, varför några särskilda bestämmelser i frågan ej nu föreslås. 5

5 §•

Enligt 1941 års förordning kunde beräkning av uppskattad merinkomst av jordbruk ske enligt två olika metoder, dels den s. k. nettometoden, dels den s. k. bruttometoden. Nettometoden förutsatte en specificerad beräkning av intäkter av och omkostnader för jordbruket under såväl förkrigsinkomståren som beskattningsåret, och erfordrades alltså att nettointäkten av jordbruksfastighet för de olika åren uppdelades på jordbruk och skogsbruk. Enligt bruttometoden beräknades den uppskattade merinkomsten enligt en summarisk uppskattningsgrund, vid vilken hänsyn togs till ökningen av bruttointäkterna och den uppskattade ökningen av omkostnaderna

Kungl. Maj.ts proposition nr 287; Bilaga A.

sedan förkrigsinkomståren. Endast där nöjaktig utredning om uppdelning av nettointäkten på sätt ovan sagts förebragtes antingen av den skattskyldige eller av beskattningsmyndigheten, förelågo förutsättningar för tillämpning av nettometoden. Om dessa förutsättningar ej förefunnos, skulle bruttometoden tillämpas. Att bruttometoden infördes i lagstiftningen berodde på att det antogs ofta vara omöjligt att förebringa utredning örn uppdelning av omkostnaderna på jordbruk och skogsbruk och att med hänsyn härtill förutsättningar för tillämpning av nettometoden ej skulle föreligga. För sådana fall ansågs det alltså nödvändigt att införa den schablonmässiga bruttometoden för att en taxering överhuvud taget skulle kunna verkställas. Såsom underlag för taxeringen skulle landskamreraren låta upprätta ett förslag med ledning av den skattskyldiges självdeklarationer. Någon deklarationsplikt för taxering till krigskonjunkturskatt förelåg ej. Däremot förelåg skyldighet att efter anmaning lämna för taxeringen erforderliga uppgifter. I fall där självdeklarationerna eller från den skattskyldige eventuellt inhämtade upplysningar ej gåvo tillräcklig ledning för tillämpning av nettometoden, kunde förslaget upprättas enligt bruttometoden. Någon utredning i vad mån merinkomsten uppkommit på grund av förhållanden som avses i 1 § erfordrades ej för förslagets upprättande. Det var den skattskyldiges sak att förebringa utredning härom vid avgivande av erinringar mot landskamrerarens förslag. Om sådan utredning ej förebragtes, presumerades den i förslaget beräknade uppskattade merinkomsten, vare sig den beräknats enligt netto- eller bruttometoden, ha berott på nyssnämnda förhållanden och upptogs alltså såsom taxerad merinkomst, givetvis under förutsättning att den skattskyldiges erinringar eller omständigheterna i övrigt ej föranledde avvikelse från den i förslaget beräknade uppskattade merinkomsten. Beträffande utredningen i vad mån merinkomsten berott på de i 1 § omförmälda förhållandena gällde det för den skattskyldige att visa den i bruttointäkten ingående prisstegringen vid avyttring eller uttag till egen rörelse av produkter från jordbruket utöver vad som erfordrats för att täcka omkostnadernas ökning i förhållande till prisläget före krigsutbrottet, varjämte de särskilda reglerna i punkt 6 av anvisningarna om inkomstökning på grund av tillfällig uthyrning eller av körslor eller dylikt samt inkomstökning å arrende eller dylikt skulle iakttagas. Prisstegring utöver vad som erfordrats för ali täcka omkostnadernas ökning beräknades normalt å bruttointäkterna för beskattningsåret efter procentsatser som fastställdes av Kungl. Majit eller, där sådana ej fastställts, efter procentsatser som funnos skäliga. Om det av skattskyldig eller beskattningsmyndighet visades att å gjorda försäljningar under beskattningsåret tillämpats priser vilka för den skattskyldige innefattade en mindre eller större prisstegring än som beräknats med tillämpning av fastställda procentsatser, skulle dock hänsyn därtill tagas vid den taxerade merinkomstens fastställande. Om den sålunda gjorda kalkylen visade eli lägre belopp än den beräknade uppskattade merinkomsten, skulle alltså endast det lägre beloppet upptagas såsom taxerad merinkomst.

Vid utarbetande av det föreliggande förslaget har det bland annat gällt att lösa spörsmålet örn hänsyntagande till höjningen av den allmänna prisnivån sedan krigsutbrottet. 1 de fall, då merinkomsten beräknas med utgångspunkt från förkrigsinkomslårens inkomster, har, såsom framgår av vad redan tidigare anförts, elt sådant hänsyntagande ansetts lämpligast kunna ske genom medgivande av ett kompensationsavdrag beräknat efter femton procent å jämförelseinkomslen. Delta låter sig viii göra, där nettometoden tillämpas och jämtörelseinkomst alltså fastställes, men däremot icke vid användning av bruttometoden, enligt vilken någon jämförelseinkomst ej förekommer. Det bär emellertid ansetts lämpligt att i förslaget utesluta bruttometoden. Erfa-

Ililiaiu) lill riksdagens protokoll 1942. 1 sami. Xr :JS7. Ililat/a.

18 Kungl. Maj:ts proposition nr 287; Bilaga A.

renheterna från föregående års taxering kunna nämligen ej sägas lämna något stöd för bibehållande av denna metod. Det har uppgivits, att den vid tillämpningen stundom lett till mindre tillfredsställande resultat. Där överslagsberäkningar gjorts enligt både netto- och brutlometoderna ha ofta rätt väsentliga divergenser visat sig. I sådana fall torde normalt en uppskattning enligt den principiellt riktiga nettometoden ha lagts till grund för förslaget, trots att nöjaktig utredning om uppdelning av omkostnaderna på jordbruk och skogsbruk ej förelegat.

Emellertid har det icke ansetts möjligt att avskaffa bruttometoden utan att samtidigt åstadkomma viss förenkling i eljest gällande regler. Eftersom det ofta är omöjligt att förebringa utredning för en specificerad beräkning av jordbruksinkomsten med hänsyn till svårigheten att uppdela omkostnaderna på jordbruk och skogsbruk, kan nämligen den rena nettometoden icke enbart vara tillräcklig. Nu beror ju frågan, om nettometoden i visst fall kan användas eller icke, närmast på de fordringar man ställer på bevisningen om omkostnadernas uppdelning. Med utgångspunkt härifrån har det ansetts lämpligast att åstadkomma förenklingen genom att inom ramen för nettometoden medgiva en uppskattning efter schablonmässiga grunder. Sålunda föreslås (jämför andra stycket av punkt 1), att i fall, där utredning örn specificerad uppdelning av omkostnader på sätt i första stycket sägs ej kan förebringas, i regel må förfaras så, att för vart och ett av förkrigsinkomståren och beskattningsåret såsom omkostnader för skogsbruk upptages, förutom vid beräkning av nettointäkten av jordbruksfastighet gjort avdrag för värdeminskning å skog, ett belopp motsvarande viss procent av de i nettointäkten ingående bruttointäkterna av olika slag av skogsprodukter, medan till omkostnader för jordbruk hänföras samtliga de vid nettointäktens beräkning avdragna utgifterna i den mån de överstiga de för skogsbruk på sätt nyss sagts upptagna omkostnaderna. Procentsatser för beräkning av omkostnader för förvärvande av intäkter av olika slag av skogsprodukter böra fastställas av Kungl. Majit efter förslag av den centrala krigskonjunkturskattenämnden. Örn sådan procentsats ej fastställts, må omkostnaderna beräknas efter grund som finnes skälig. Enligt vad under hand inhämtats av skogssakkunniga lärer en tillfredsställande grund för en omkostnadsberäkning på sätt nyss sagts kunna uppställas. Beträffande förkrigsinkomståren lärer erforderligt material finnas redan genom den utredning som verkställdes föregående år rörande procenttalen för prisstegring utöver omkostnadsökning. Å jordbrukssakkunnigt håll har det föreslagna förfaringssättet vid hänvändelse under hand vunnit anslutning.

I övrigt upptager förslaget föreskrifter av samma innehåll som 1941 års förordning med de undantag som framgå av det följande.

Beträffande den s. k. likformighetsregeln (i punkt 2 av anvisningarna, motsvarande punkt 3 i 1941 års förordning) föreslås i första hand en ändring i fråga örn avdrag för lagerminskning. Har lagret sedan 1940 års ingång mera avsevärt minskats, föreslås sålunda, att avdrag må ske med verkliga värdet vid nämnda tidpunkt av det lager som avyttrats eller förbrukats utan att ersättas före 1941 års utgång i den mån sådant avdrag ej skett vid taxering till krigskonjunkturskatt år 1941. I princip samma regel gällde enligt 1941 års förordning, och den nu gjorda ändringen har endast föranletts av att det är fråga om ett senare beskattningsår. Vidare föreslås ett kompletterande stadgande för det fall att i mera avsevärd omfattning sådana onormala omkostnader förekommit för reparationer, inköp av levande djur m. m., som ej uppvägts av motsvarande ökning av intäkterna under respektive år. I sådant fall bör jämkning göras i inkomstuppskattningen för det år omkostnaderna förekommit. Dock föreslås att, därest sådana omkostnader förekommit under

Kungl. Maj.ts proposition nr 287; Bilaga A.

beskattningsåret och jämkning alltså bör ske, avdrag i allt fall skall medgivas i den mån omkostnaderna överstiga det belopp, vartill motsvarande kostnader skulle ha uppgått vid utgången av augusti 1939. Förslaget går emellertid ett steg längre och medger avdrag för dylik merkostnad jämväl vid nyuppsättning av inventarier eller ny-, till- eller ombyggnad av för jordbruket nödiga driftbyggnader eller grundförbättring å fastigheten under beskattningsåret. Kostnader för de sistnämnda ändamålen äro visserligen i princip ej avdragsgilla vax-e sig vid den ordinarie taxeringen eller vid taxeringen till krigskoujunkturskatt. Däremot torde en merkostnad, som nedlagts under rådande förhållanden, böra betraktas såsomen sådan utgift för vilken avdrag bör medgivas, åtminstone vid taxeringen till krigskonjunklurskatt.

Beträffande regeln om jämkning mellan inkomstökning å jordbruk och inkomstminskning å rörelse har iakttagits, att justering av prissättningen bör avse högst det belopp som motsvarar summan av inkomstminskningen å rörelsen och det å rörelsen belöpande kompensationsavdraget.

Sisla stycket i punkt 3 av anvisningarna i 1941 års förordning har ansetts kunna utgå, enär det fall som där reglerats ej numera torde kunna bliva aktuellt.

Reglerna örn jämförelseinkomst (i punkt 3, motsvarande punkt 4 i 1941 års förordning) ha kompletterats med den i allmänna motiveringen omnämnda regeln att sådan inkomst för fysisk person ej må upptagas till lägre belopp än tretusen kronor. Vidare har upptagits en föreskrift av samma innebörd som beträffande rörelse, att den vid taxering till krigskonjunkturskatt år 1941 fastställda jämförelseinkomsten bör frångås endast örn särskilda skäl därtill föranleda.

I en särskild punkt 5 har i förtydligande syfte upptagits regeln att såsom taxerad merinkomst skall, där ej den skattskyldige förebringar utredning som avses i punkt 6, upptagas den uppskattade merinkomsten i den mån den överstiger det mot kompensationsavdraget svarande beloppet.

Vid beräkning av prisstegringsvinsten enligt punkt 6 bör hänsyn tagas till den prisstegring som motsvarar kompensation för höjningen av den allmänna prisnivån. Detta bör ske vid fastställande av procentsatserna för prisstegring utöver omkostnadsökning med utgångspunkt från att kompensationen bör beräknas i genomsnitt till femton procent av den vinst, som skulle lia uppkommit, därest avyttring eller uttag till egen rörelse av jordbruksprodukter av samma slag som under beskattningsåret ägt rum under förkrigsinkomståren.

övriga föreslagna ändringar äro av redaktionell natur och föranledda av att bruttometoden uteslutits. Därigenom har även beteckningen »nettometoden» kunnat utgå.

Angående taxeringsförfarandet hänvisas till vad i det följande anföres i sammanhang med 29 §.

6 §.

De enligt 1941 års förordning gäilande bestämmelserna lia kompletterats med föreskrifter rörande kompensation för höjningen av den allmänna prisnivån sedan krigsutbrottet. Hänsyn härtill har ansetts böra tagas enligt samma grunder som föreslås för jordbruk i det fall att den taxerade merinkomsten därav beräknas på grundval av inträdd prisstegring utöver vad som erfordrats flir omkostnadernas ökning.

Vidare har (i punkt 3 av anvisningarna) införts ett stadgande för det fall att vid taxering till krigskonjunkturskatt år 1941 avdrag vid beräkning av nettointäkt av skogsbruk medgivits för beräknad kostnad för utav avverkning föranledda efterföljande röjningsarbeten m. m., ehuru sådana arbeten

20 Kungl. Maj:ts proposition nr 287; Bilaga A.

faktiskt ej utförts under det beskattningsår nämnda taxering avsåg. Om dylika arbeten sedermera utföras under ett efterföljande beskattningsår, bör avdrag för kostnaden därför ej medgivas.

I punkterna 4 och 5 av anvisningarna lia kompletteringar gjorts såsom följd av kompensationsfaktorn.

Punkt 6 av anvisningarna i 1941 års förordning med föreskrift att taxering skulle avse endast inkomst av skogsbruk som hänförde sig till tiden efter 1939 års utgång, har uteslutits, enär en föreskrift av sådant innehåll för år 1942 torde sakna betydelse.

7 §•

Komplettering av bestämmelserna i 1941 års förordning har i första hand gjorts med hänsyn till kompensationsavdraget.

I det fall att vid föregående års taxering avdrag för värdeminskning medgivits med hänsyn till beräknad kostnad för reparation eller dylikt som då ej utförts, bör givetvis avdrag ej ånyo medgivas där arbeten som nu avses sedermera komma till utförande. En föreskrift härom har upptagits.

Sista stycket i punkt 2 av anvisningarna i 1941 års förordning har ansetts kunna utgå, enär det fall som där reglerats ej numera torde kunna bliva aktuellt.

8 §•

Kompensationsavdrag skall, såsom tidigare nämnts, beräknas å jämförelseinkomsten, som, såvitt de i 8 § omförmälda slagen av inkomst angår, i regel utgör medeltalet av samtliga inkomster av tjänst eller tillfällig förvärvsverksamhet som avses i 8 § sista stycket, oavsett örn de äro skattepliktiga till krigskonjunkturskatt. Det gäller alltså att tillse, att såsom taxerad merinkomst icke upptages högre belopp än det, varmed den skattskyldiges samtliga inkomster för beskattningsåret av tjänst eller tillfällig förvärvsverksamhet som ovan sagts överstiger summan av jämförelseinkomsten och det därå belöpande kompensationsavdraget.

Vid tillämpning av 1941 års förordning har enligt vad som inhämtats tvekan i vissa hänseenden rått angående bestämmelserna i förevarande paragraf. Sålunda har från representanter för skattskyldiga ifrågasatts att vid taxeringen hänsyn skulle tagas endast till ökning av den inkomst som verkligen var skattepliktig till krigskonjunkturskatt, d. v. s. tantiem m. m. Därvid har alltså förbisetts innebörden av den beskattningsmetod som tillämpas beträffande ifrågavarande inkomster. Frågan huruvida tantiemökning såsom sådan skall beskattas eller ej beror på om den kan antagas ha berott på kriget eller ej och hänför sig alltså till bevisstadiet. I konsekvens härmed har deklarationsformuläret uppställts. Det överväges nu att komplettera detta formulär med utgångspunkt från att uppgifter i tabellform av den skattskyldige skola lämnas örn de inkomster som enligt hans mening äro skattepliktiga till krigskonjunkturskatt. Enligt föregående års formulär förutsattes att dylika uppgifter skulle lämnas under »särskilda uppgifter och yrkanden» eller i särskild bilaga med utredning för bestämmande av den taxerade merinkomsten.

Vid tillämpning av spärregeln i sista stycket av förevarande paragraf bör iakttagas, att det är de åren 1938 och 1939 taxerade inkomsterna som skola tagas till utgångspunkt för jämförelseinkomsten. Denna regel kan formellt leda till en olika behandling av sådana tantiemtagare som deklarera sin tantiem året efter det då inkomsten uppburits, ehuru den belöper på ett tidigare år — denna metod är den rätta — och sådana, som deklarera sin tantiem såsom inkomst för det år på vilket den belöper. Denna olikhet torde dock i

21 Kungl. Maj.ts proposition nr 287; Bilaga A.

realiteten sakna praktisk betydelse, enär vid bevisningen om i vad mån inkomstökningen berott på förhållanden som omförmälas i 1 § i allt fall torde tagas till utgångspunkt inkomsterna för åren 1937 och 1938.

9 §.

Enligt 1941 års förordning skulle realisationsvinst upptagas såsom taxerad merinkomst i den mån den kunde antagas lia berott på värdeökning uppkommen efter utgången av augusti 1939, försåvitt det ej av den skattskyldige visades att den skulle lia uppkommit oberoende av förhållanden som omförmälas i 1 §. Nu föreslås den uppmjukning att det vid bevisningen skall vara tillräckligt med bärande sannolikhetsskäl. Ändringen är närmast föranledd av frågan huru man bör betrakta realisationsvinster å obligationer. I den mån kurserna å dessa stigit på grund av den sänkta räntenivån torde realisationsvinster å försålda obligationer ej böra beskattas.

Komplettering har skett med en föreskrift rörande det redan i den allmänna motiveringen berörda kompensationsavdraget, vilket beräknas till femton procent av den merinkomst som enligt bestämmelserna i övrigt skulle utgjort taxerad merinkomst.

De i anvisningarna gjorda ändringarna äro av redaktionell natur. Genom den föreslagna formuleringen framgår det tydligt — vilket också var meningen enligt 1941 års förordning —- att, vare sig den avyttrade egendomen förvärvats före eller efter utgången av augusti 1939, i stället för priset vid förvärvet må avdragas egendomens uppskattade värde vid utgången av augusti 1939, om detta värde var högre.

10 §.

Därest de vid årets riksdag väckta motionerna (1:39 och 11:67) om rätt till avdrag vid taxering enligt förordningen örn statlig inkomst- och förmögenhetsskatt för gåva till sjövärnet vinna riksdagens bifall, bör avdrag för sådan gåva medgivas på samma sätt som föreslagits om gåva till hemvärnet eller dess underavdelningar.

Beträffande den föreslagna rätten till avdrag för inkomstminskning för det beskattningsår, 1941 års taxering till krigskonjunkturskatt avsåg, bör såsom genomgående princip iakttagas att avdrag medgives endast för sådan inkomstminskning, som vid sistnämnda taxering skulle medgivits, därest inkomstökning å annan, krigskonjunkturskatt underkastad förvärvskälla förelegat. Vid bedömande av avdragsrätten bör sålunda bland annat iakttagas, i vad mån förutsättningar för jämkning av prissättningen å produkter, som uttagits från en förvärvskälla till en annan, förelegat av beskaffenhet att kunna inverka på inkomstuppskattningen för det tidigare beskattningsåret, samt, i det fall att den skattskyldige även baft andra, krigskonjunkturskatt icke underkastade förvärvskällor under det året, huruvida avdrag i första hand bör avräknas från inkomst å sådana förvärvskällor. Vad särskilt angår inkomstminskning å förvärvskälla hänförlig till rörelse bör märkas, att i det avdragsgilla beloppet skall inräknas även sådant avdrag för minskning av dold förkrigsreserv som i deklarationsformulären för 1941 års taxering skulle upptagas närmast före uträkningen av den taxerade merinkomsten.

12 §.

Vid uträkning av krigskonjunkturskatten i det fall att endast mannen är taxerad till sådan skatt men bägge makarna taxerats till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt bör iakttagas, att från det för krigskonjunkturskatt beräknade grundbeloppet böra avdragas de belopp, varmed statlig inkomst- och förmögenhetsskatt, värnskatt och särskild skatt å förmögenhet skulle lia

22 Kungl. Maj:ts proposition nr 2S7: Bilaga A

minskats för makarna gemensamt, om mannens grundbelopp avdragits från hans till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt taxerade belopp och det därefter återstående beloppet utgjort taxerat belopp.

13—23 §§.

Beträffande provisorisk påföring av krigskonjunkturskatt för framtida nedskrivning av ersättningslager enligt 14 § föreslås i punkt 1 av anvisningarna, förutom en redaktionell ändring, en kompletterande föreskrift beträffande avsättning till investeringsfond för ersättande av förkrigslager. Sådan fond skall, trots att avdrag för densamma medgivits vid nettointäktens beräkning, jämställas med sådan varuförnyelsefond som avses i 14 § och alltså godkännas såsom förutsättning för provisorisk påföring av krigskonjunkturskatt enligt nämnda paragraf. Förslaget i denna del förutsätter, att det i p. m. den 24 januari 1942 avgivna förslaget angående rätt att vid taxering till kommunal inkomstskatt samt statlig inkomst- och förmögenhetsskatt åtnjuta avdrag för avsättning till investeringsfond kommer att lagfästas. Såsom uttalats i nämnda p. m. kommer hinder ej att möta att, där förordningen örn krigskonjunkturskatt medger större skattefri fondavsättning, avsätta dels investeringsfond dels varuförnyelsefond, men å andra sidan torde det böra bliva möjligt alt —- för undvikande av ännu .större antal fonder i balansräkningen än det som synes ofrånkomligt — till investeringsfond avsätta större belopp än som godkännes enligt den i p. m. föreslagna lagstiftningen och utnyttja den som varuförnyelsefond enligt förordningen örn krigskonjunkturskatt.

Vad angår provisorisk påföring av krigskonjunkturskatt för kostnadsutjämning enligt 16 §, så kunde sådan påföring enligt 1941 års förordning ske antingen om en kostnadsutjämningsfond avsatts i räkenskaperna för beskattningsåret (enligt huvudstadgandet i 16 §) eller, om så ej skett, därest den skattskyldige avgav skriftlig förklaring, att i räkenskaperna för det på beskattningsåret närmast följande räkenskapsåret överföring till sådan fond skulle göras från fond eller konto, som fanns vid beskattningsårets utgång och som kunde disponeras för ändamålet (enligt 20 § första stycket).

Nu föreslås en tredje möjlighet genom den föreskrift, som upptagits i 20 § andra stycket. Enligt denna behöver icke någon avsättning ske i räkenskaperna utan kan i stället för sådan avsättning lämnas redovisning av medel å särskild blankett. Det sålunda föreslagna förfarandet med redovisning vid sidan av räkenskaperna är närmast avsett för skattskyldiga, som enligt balansräkningen ej lia disponibla medel för överföring till kostnadsutjämningsfond. Emellertid finnes intet hinder även för andra skattskyldiga att begagna denna utväg. Avsikten bar, såsom också torde framgå av de föreslagna reglerna örn redovisningen, varit att i möjligaste mån bereda de skattskyldiga tillfälle att erhålla provisorisk påföring av krigskonjunkturskatt för ifrågavarande ändamål.

Särskilda bestämmelser ha också föreslagits för restitution i det fall att redovisning å särskild blankett lämnats på sätt närmare framgår av näst sista stycket i 21 §.

Spärrbeloppen för den provisoriska påföringen av krigskonjunkturskatt enligt 16 § föreslås höjda till högst en tiondel av omsättningen under beskattningsåret, respektive en fjärdedel av skillnaden mellan omsättningen under beskattningsåret och medeltalet av omsättningen under förkrigsinkomståren. Även denna ändring har gjorts i syfte att utvidga möjligheten till provisorisk påföring. Enligt vad som inhämtats rådde beträffande föregående års taxering tvekan örn bur omsättningen skulle beräknas för sådana rörelseidkare, vilkas inkomster huvudsakligen härrörde av provisioner eller dyl. För att sådana rörelseidkare ej skola komma i sämre ställning än de som driva

Kungl. Maj.ts proposition nr 287; Bilaga A.

handel med försäljning i fast räkning, torde lämpligen kunna förfaras så att såsom omsättning betraktas de försäljningsbelopp, å vilka provisionsinkomsterna beräknats.

I ett nytt sista stycke av 16 § har upptagits ett stadgande, enligt vilket provisorisk påföring av krigskonjunkturskatt för kostnadsutjämning ej må medgivas, därest restitution av provisoriskt påförd krigskonjunkturskatt för föregående år skett för omkostnader under beskattningsåret. Genom denna i och för sig naturliga regel torde bl. a. förebyggas eventuella försök till missbruk genom att efter erläggandet av krigskonjunkturskatten för år 1941 begära restitution och sedermera vid 1942 års taxering få ny provisorisk påföring för samma omkostnadsbelopp som restitutionen avsåg.

Ä andra sidan har i punkt 3 av anvisningarna föreslagits en uppmjukning av förutsättningarna för restitution av provisoriskt påförd krigskonjunkturskatt enligt 16 §. Restitution må sålunda medgivas, även örn kostnadsutjämningsfonden ej enligt räkenskaperna tages i anspråk för täckande av omkostnader. Det fordras endast att ett belopp, svarande mot de omkostnader för vilka fonden enligt sitt ändamål kunnat disponeras, tillägges vid inkomstuppskattningen för taxering till krigskonjunkturskatt för det beskattningsår då omkostnaderna ägt rum. Något hinder att tillämpa ett sådant förfarande även vid restitution av provisoriskt påförd krigskonjunkturskatt vid 1941 års taxering torde ej föreligga.

Med hänsyn till det allmänna ränteläget föreslås i 23 § sänkning av räntesatsen vid restitution av provisoriskt påförd krigskonjunkturskatt från förutvarande 3 till 21/* procent.

I övrigt äro bestämmelserna i ifrågavarande paragrafer, bortsett från några ändringar av redaktionell natur, av samma innehåll som i 1941 års förordning.

27 §.

Reglerna om obligatorisk deklarationsplikt äro i sak desamma som enligt 1941 års förordning med det undantag som föranledes av den tidigare omnämnda begränsningen av skattskyldigheten för fysisk person.

Till underlättande av taxeringsarbetet föreslås (i ett nytt 6 mom.) skyldighet för rörelseidkare att utan anmaning avlämna särskilda uppgifter angående utbetalda löner och arvoden till belopp av minst 10,000 kronor samt tantiem, provision eller gratifikation. För de skattskyldiga torde det arbete som sålunda bomme att åläggas dem ej behöva bliva så betungande. Om påföljd för underlåtenhet att avlämna dylika uppgifter böra gälla samma regler som i taxeringsförordningen stadgas för underlåtenhet att lämna uppgifter enligt 33 § sistnämnda förordning.

29 §.

Enligt 1941 års förordning kunde landskamrerarens förslag beträffande inkomst av jordbruk, där ej särskilda omständigheter till annat föranledde, upprättas enligt den i 5 § nämnda förordning angivna bruttometoden utan utredning i vad mån merinkomsten uppkommit på grund av förhållanden som avses i 1 §. Eftersom bruttometoden, såsom tidigare nämnts, ej upptagits i det nu föreslagna systemet för jordbruksbeskattningen, har nyssnämnda stadgande ansetts kunna utgå. Emellertid hör iakttagas att i praktiken kommer att förfaras på samma sätt som vid föregående års taxering med den skillnad att i de fall, där en specificerad uppdelning av omkostnader på jordbruk och skogsbruk ej föreligger, i stället för brultometoden tillämpas det förfarande med en schablonmässig uppdelning av omkostnaderna som angives i andra stycket av punkt 1 i anvisningarna till 5 §• Utredning örn i vad mån merinkomsten berott på förhållanden som avses i 1 § lorutsättes liksom en-

24 Kungl. Maj:ts proposition nr 287; Bilaga A.

ligt 1941 års förordning ej skola verkställas för upprättande av förslaget. Någon uttrycklig föreskrift härom har dock ej ansetts erforderlig med hänsyn till formuleringen i punkterna 5 och 6 av anvisningarna till 5 §. Härav torde nämligen tydligt framgå att utredning som nyss sagts ej behöver förebringas. Dock vore det givetvis önskvärt om landskamrerarna tillsåge att förslag ej utsändes i sådana fall där det med tillämpning av de fastställda procentsatserna för beräkning av prisstegringsvinst enligt punkt 6 av nyssnämnda anvisningar framstår såsom uppenbart att någon taxering ej bör kunna ifrågakomma.

Beträffande 1941 års taxering har i olika sammanhang anmärkts, att förslag till taxering ofta utsändes långt senare än den i 3 mom. föreskrivna tiden och att tiden för erinringars avgivande bestämdes alltför kort. De föreslagna ändringarna i nämnda mom. ha gjorts för att markera nödvändigheten av att de där angivna tiderna i möjligaste mån iakttagas.

36 §.

Genom föreskriften i 1 mom. andra stycket föreslås ett särskilt förfarande beträffande höjning.och påföring av taxering till krigskonjunkturskatt i det fall att kammarrätten eller regeringsrätten besluta höjning eller påföring av taxering till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt för beskattningsåret. Enligt 1941 års förordning skulle dessa frågor behandlas i ett sammanhang. Nu föreslås däremot, att beslut örn sådan höjning eller påföring av krigskonjunkturskatt, som kan betingas av höjning eller påföring av den ordinarie taxeringen, skall meddelas av prövningsnämnd. Genom beslutet beträffande den sistnämnda taxeringen kommer frågan om taxeringen till krigskonjunkturskatt i ett helt nytt läge, varför det synts lämpligt att låta denna fråga i första hand behandlas av underinstansen, vars beslut kan överklagas i vanlig ordning. Då det är önskvärt, att taxeringen till krigskonjunkturskatt i fall som nu avses snarast avgöres, bör även särskild prövningsnämnd kunna upptaga frågor härom till behandling.

Provisorisk påföring av krigskonjunkturskatt bör kunna äga rum även i de fall, där efter anförda besvär beslut om höjning eller påföring av taxering till sådan skatt meddelas av särskild prövningsnämnd, kammarrätten eller regeringsrätten. Föreskrifter härom ha upptagits i 2 mom.

37 §.

Provisorisk skattepåföring bör kunna äga rum även vid eftertaxering, varom en föreskrift föreslagits i 3 mom.

40 § i 1941 års förordning angående det fall att beskattningsår för skattskyldig avsåg räkenskapsår, som till viss del omfattade tid före utgången av augusti 1939, har ansetts kunna utgå, då detta fall numera ej torde bliva aktuellt.

Förordning nied särskilda bestämmelser beträffande taxering för inkomst under år 1943 av ersättning på grund av försäkring för förlust av fartyg eller köpeskilling vid avyttring av fartyg.

Denna förordning innefattar utsträckning av giltighetstiden av 1942 års bestämmelser i ämnet.

Stockholm i finansdepartementets skatteberedning den 17 mars 1942. CARL W. U. KUYLENSTIERNA. E. ROSENQVIST.

Kungl. Maj:ts proposition nr 287; Bilaga A.

25 Förslag* 1

till

Förordning

om krigskonjunkturskatt för år 1942.

Härigenom förordnas som följer:

Inledande bestämmelse.

1 §•

För inkomstökning, som uppkommit efter utgången av augusti 1939 och kan antagas hava berott på förhållanden föranledda av pågående krig eller dessförinnan rådande krigskonjunktur, skall i den omfattning och på det sätt nedan stadgas för år 1942 erläggas krigskonjunkturskatt till staten.

Skattepliktig inkomstökning och skattskyldighet.

2 §.

1 mom. Skattepliktig enligt denna förordning är efter utgången av augusti 1939 uppkommen inkomstökning hänförlig till

a) inkomst av rörelse;

b) inkomst av jordbruk;

c) inkomst av skogsbruk;

d) inkomst av annan fastighet;

e) inkomst i form av tantiem, provision, gratifikation eller likartad inkomst av tjänst eller tillfällig förvärvsverksamhet, därest inkomsten utgått från rörelse, jordbruk eller skogsbruk, samt inkomst av tillfällig förvärvsverksamhet såsom uppfinnare eller av tillfälligt uppdrag ävensom annan jämförlig inkomst av tillfällig förvärvsverksamhet; samt

f) inkomst av icke yrkesmässig avyttring av fast eller lös egendom;

allt under förutsättning att inkomsten är skattepliktig enligt förordningen örn statlig inkomst- och förmögenhetsskatt eller är av beskaffenhet som i nästa stycke sägs.

I inkomst av rörelse inräknas vid tillämpning av denna förordning intäkt genom avyttring av sådana för stadigvarande bruk i rörelsen avsedda maskiner eller andra inventarier, som icke vid beräkning av värdeminsk-

1 De delar, i vilka ändring föreligger i förhållande till förordning om krigskonjunkturskatt för år 1941, äro här återgivna med kursivstil, medan de uttryck m. m., som äro avsedda att

i en blivande författningstext kursiveras, äro återgivna med spärrad stil.

t Kungl. Maj:ts proposition nr 287; Bilaga A.

ningsavdrag enligt förordningen om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt hänföras till byggnad, så ock ersättning på grund av försäkring av dylika tillgångar, även örn intäkten eller ersättningen ej är skattepliktig enligt nämnda förordning eller intäkten enligt densamma hänföres till intäkt av tillfällig förvärvsverksamhet.

2 mom. Skattskyldig enligt denna förordning är envar fysisk eller juridisk person, vilken åtnjutit inkomstökning som avses i 1 morn., därest enligt förordningen om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt den fysiska eller juridiska personen vid 1942 års taxering är skattskyldig för den inkomst, vartill inkomstökningen hänför sig, eller, såvitt angår intäkt eller ersättning varom sägs i 1 mom. andra stycket, för den inkomst, i vilken intäkten eller ersättningen inräknas.

Från skattskyldighet undantagas fysisk person, för vilken för beskattningsåret faststålles ett till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt taxerat belopp ej överstigande 6,000 kronor, systembolag som avses i förordningen angående försäljning av rusdrycker, aktiebolaget vin- och spritcentralen samt aktiebolaget svenska tobaksmonopolet så ock annat aktiebolag, från vilket utdelningen i sin helhet tillfaller staten.

Taxerad merinkomst.

3 §■

Vid tillämpning av denna förordning skall uppskattning av inkomster ske

dels för det beskattningsår, för vilket taxering enligt förordningen örn statlig inkomst- och förmögenhetsskatt äger rum år 1942 (beskattningsåret),

dels, utom vad angår inkomst av skogsbruk samt av icke yrkesmässig avyttring av fast eller lös egendom, för ett vart av de två beskattningsår, som gått till ända närmast före den 1 september 1939 (för kr i g sinkomståren).

Uppskattningen skall verkställas enligt bestämmelserna i förordningen om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt med sådana avvikelser, som erfordras för att åstadkomma likformighet i inkomstberäkningen för de olika åren, samt under iakttagande av i denna förordning meddelade särskilda föreskrifter.

Såsom grund för bestämmande av inkomstökning fastställes, där ej annat följer av särskilda bestämmelser i denna förordning, den på ett antaget jämförelseår belöpande jämförelseinkomsten. Där ej särskilda förhållanden till annat föranleda, skall såsom jämförelseinkomst upptagas medeltalet av inkomsterna för förkrigsinkomståren.

Med ledning av den inkomstuppskattning varom nu stadgats fastställes, på sätt i 4—9 §§ närmare angives, taxerad merinkomst särskilt för en var av de inkomstgrupper, som angivas i 2 § 1 mom. första stycket a)—f).

1 den omfattning som i denna förordning stadgas skall därvid kompensa-

Kungl. Majlis proposition nr 287; Bilaga A.

tion beredas den skattskyldige för den höjning av allmänna prisnivån, som ägt rum från utgången av augusti 1939 till beskattningsårets slut. Där jämförelseinkomst fastställes, skall i sådant avseende fastställas kompensationsav dr a g, utgörande, där ej annat stadgas, femton procent å jämförelseinkomsten. Dylikt avdrag skall anses innefatta kompensation jämväl för sådan utveckling av den skattskyldiges verksamhet under nämnda tid, som varit möjlig, örn förhållanden som avses i 1 § ej inträffat, men vars sannolikhet icke kan visas enligt denna förordnings föreskrifter.

4 §•

1 mom. Beträffande rörelse skola inkomster för förkrigsinkomståren och beskattningsåret så ock jämförelseinkomsten uppskattas för varje förvärvskälla för sig.

Såsom särskild förvärvskälla i rörelse enligt denna förordning anses särskild förvärvskälla enligt kommunalskattelagen.

2 mom. Det belopp, varmed inkomsten för beskattningsåret av en till rörelse hänförlig förvärvskälla överstiger motsvarande jämförelseinkomst, med tillägg eller avdrag i förekommande fall för beräknad ränta å minskning eller ökning av eget kapital, utgör uppskattad merinkomst av förvärvskällan.

För varje förvärvskälla, för vilken uppskattad merinkomst fastställes, skall tillika på sätt i A och 5 mom. sägs fastställas, i vad mån denna kan antagas hava berott på förhållanden föranledda av pågående krig eller dessförinnan rådande krigskonjunktur.

Summan av de för samtliga till rörelse hänförliga förvärvskällor enligt förra stycket fastställda beloppen, minskad med de för samma förvärvskällor enligt 6 mom. beräknade kompensationsavdragen, skall, där ej fall som i 3 mom. avses är för handen, utgöra taxerad merinkomst av rörelse.

3 mom. Har skattskyldig, för vilken uppskattad merinkomst av till rörelse hänförlig förvärvskälla fastställes, haft annan till rörelse hänförlig förvärvskälla, beträffande vilken vid motsvarande tillämpning av bestämmelserna i 2 morn. första stycket underskott uppstår, skall för denna förvärvskälla uppskattad inkomstminskning till beloppet fastställas.

Tillika fastställes på sätt i 4 mom. sägs i vad mån den uppskattade inkomstminskningen kan antagas hava berott på förhållanden föranledda av pågående krig eller dessförinnan rådande krigskonjunktur.

Från det belopp, varmed merinkomst som i 2 mom. andra stycket sägs överstiger inkomstminskning som avses i förra stycket — eller, örn det belopp, varmed de sammanlagda uppskattade merinkomsterna överstiga de sammanlagda uppskattade inkomstminskningarna, är lägre, från detta belopp — avräknas de för samma förvärvskällor enligt 6 mom. beräknade kompensationsavdragen. Återstoden upptages i fall som i detta mom. avses såsom taxerad mer i n k o lii s t.

4 m o m. Kan skattskyldig visa, ali i den uppskattade merinkomsten av

28 Kungl. Maj:ts proposition nr 287; Bilaga A.

viss förvärvskälla ingår belopp, varmed dold förkrigsreserv under beskattningsåret minskats, skall merinkomsten i motsvarande mån anses ej hava berott på förhållanden som omförmälas i 1 §. Såsom dold förkrigsreserv anses härvid belopp, varmed tillgångens verkliga värde vid utgången av augusti 1939 översteg dess i beskattningshänseende enligt denna förordning gällande värde vid nämnda tidpunkt.

I övrigt skall uppskattad merinkomst antagas hava berott på förhållanden som omförmälas i 1 §, där ej den skattskyldige med bärande sannolikhetsskäl ådagalägger, att inkomstökningen helt eller delvis skulle hava uppkommit oberoende av sådana förhållanden.

Uppskattad inkomstminskning skall antagas hava berott på förhållanden som omförmälas i 1 §, i den mån det ej framgår såsom sannolikt, att inkomstminskningen ej berott på sådana förhållanden.

5 mom. Kungl. Maj:t äger, efter förslag av den i 32 § omförmälda centrala krigskonjunkturskattenämnden eller efter nämndens hörande, beträffande visst slag av rörelse bestämma särskild grund för fastställande huru stor del av uppskattad merinkomst skall, därest ej annat ådagalägges, antagas hava berott på förhållanden som omförmälas i 1 §.

6 mom. Kompensationsavdrag fastställes för varje förvärvskälla för sig, såvitt den skattskyldige år fysisk person, till femton procent å jåmförelseinkomsten, och såvitt den skattskyldige är juridisk person, till femton procent å jämförelseinkomsten, örn denna ej överstiger 50,000 kronor, eller, örn jämförelseinkomsten år högre, till femton procent d den del av jämförelseinkomsten, som ej överstiger tolv procent av eget kapital i förvärvskällan vid sista förkrigsinkomstårets utgång, dock för såväl fysisk som juridisk person till minst femton procent å den merinkomst av förvärvskällan som återstår efter tillämpning av 4 mom.

7 mom. Vad i 28 § 2 mom. kommunalskattelagen samt förordningen den 30 maj 1941 med särskilda bestämmelser beträffande taxering för inkomst under vissa år av ersättning på grund av försäkring för förlust av fartyg eller köpeskilling vid avyttring av fartyg stadgas örn särskild ordning beträffande beskattning av ersättning eller köpeskilling som nu sagts skall icke äga tilllämpning vid taxering till krigskonjunkturskatt, utan skall vid uppskattning av inkomst såväl för förkrigsinkomståren som för beskattningsåret beträffande dylik ersättning eller köpeskilling förfaras enligt de regler, som gälla för taxering av ersättning på grund av försäkring av annan till inventarier hänförlig egendom än fartyg, eller av köpeskilling vid avyttring av sådan annan egendom.

Örn provisorisk påföring av skatt i fall som nu sagts stadgas i 18 §.

(Se vidare anvisningarna.)

5 §.

1 mom. Beträffande jordbruk skall uppskattad merinkomst beräknas gemensamt för olika förvärvskällor till det belopp, varmed inkomsten av jordbruk under beskattningsåret, med tillägg eller avdrag

Kungl. Maj.ts proposition nr 287; Bilaga A.

i förekommande fall för beräknad ränta å minskning eller ökning av eget kapital, överstiger motsvarande jämförelseinkomst. Till inkomst av jordbruk hänföres inkomst av jordbruksfastighet med undantag av inkomst av skogsbruk.

2 mom. Den uppskattade merinkomsten av jordbruk skall upptagas såsom taxerad merinkomst, i den mån den kan antagas hava berott på förhållanden som avses i 1 § och icke utgör sådan kompensation för höjning av den allmänna prisnivån som avses i 3 § sista stycket.

(Se vidare anvisningarna.)

6 §•

Beträffande inkomst av skogsbruk skall såsom taxerad merinkomst gemensamt för olika förvärvskällor upptagas så stor del av de under beskattningsåret åtnjutna intäkterna av skogsbruk genom avyttring eller uttag för förädling eller förbrukning i egen rörelse som kan anses hava uppkommit genom prisstegring från förkrigsinkomståren utöver vad som erfordrats för att täcka omkostnadernas ökning samt utgöra sådan kompensation för höjning av den allmänna prisnivån som avses i 3 § sista stycket, dock ej högre belopp än som av den skattskyldige visas hava motsvarat beräknad nettointäkt av skogsbruk för beskattningsåret.

(Se vidare anvisningarna.)

7 §•

1 mom. Beträffande inkomst av annan fastighet skall det belopp, varmed inkomsten för beskattningsåret, beräknad gemensamt för olika förvärvskällor, överstiger motsvarande jämförelseinkomst, med tillägg eller avdrag i förekommande fall för beräknad ränta å minskning eller ökning av eget kapital, utgöra uppskattad merinkomst.

2 mom. Det faststålles i vad mån den uppskattade merinkomsten av annan fastighet med sannolikhet kan anses hava berott på förhållanden som omförmålas i 1 §. Det sålunda fastställda beloppet minskat med kompensationsavdrag som i 3 § sista stycket sägs upptages såsom taxerad merinkomst.

(Se vidare anvisningarna.)

8 §•

Beträffande under beskattningsåret åtnjuten inkomst i form av tantiem eller annan inkomst som avses i 2 § 1 mom. e) skall, där ej annat följer av vad nedan stadgas, gemensamt för inkomst av tjänst och av tillfällig förvärvsverksamhet såsom taxerad merinkomst upptagas

a) till intäkt av tjänst eller tillfällig förvärvsverksamhet hänförligt belopp, vars storlek varit beroende antingen av sådant resultat av rörelse som belöper på tiden efter utgången av augusti 1939 eller av omsättningen i eller omfattningen av efter nämnda tidpunkt bedriven rörelse eller av sådant resultat av jordbruk eller skogsbruk som belöper på tiden efter utgången av år 1939,

30 Kungl. Maj:ts proposition nr 287; Bilaga A.

samt till intäkt av tillfällig förvärvsverksamhet, dock ej realisationsvinst, hänförligt belopp, vars storlek varit beroende av resultatet av tillfällig affär som gjorts efter utgången av augusti 1939,

i båda fallen försåvitt ej den skattskyldige med bärande sannolikhetsskäl ådagalägger att motsvarande intäkt skulle hava uppkommit oberoende av förhållanden som omförmälas i 1 §, så ock

b) intäkt i andra fall än nu sagts av tillfällig verksamhet såsom uppfinnare eller av tillfälligt uppdrag eller av annan jämförlig tillfällig förvärvsverksamhet, i den mån intäkten uppenbarligen överstigit det vederlag för uppdraget eller det eljest utförda arbetet som den skattskyldige skäligen kunnat betinga sig, örn förhållanden som i 1 § sägs ej varit för handen.

Såsom taxerad merinkomst skall dock i intet fall upptagas högre belopp än det, varmed inkomst av tjänst och av tillfällig förvärvsverksamhet, med undantag av realisationsvinst och lotterivinst samt belopp som erhållits genom restitution av allmänna skatter, för beskattningsåret överstiger motsvarande jämförelseinkomst med tillägg av ett belopp svarande mot kompensationsavdrag som i 3 § sista stycket sägs, utgörande femton procent d jämförelseinkomsten.

(Se vidare anvisningarna.)

9 §-

Beträffande realisationsvinst vid icke yrkesmässig avyttring av fast eller lös egendom skall prövas i vad mån den kan antagas hava berott på värdeökning uppkommen efter utgången av augusti 1939, med rått för den skattskyldige att med bärande sannolikhetsskäl ådagalägga att vinsten skulle hava uppkommit oberoende av förhållanden som omförmälas i 1 §. Det sålunda framkomna beloppet, minskat med avdrag som stadgas i andra stycket samt med kompensationsavdrag som i 3 § sista stycket sågs, utgörande femton procent å beloppet, upptages såsom taxerad merinkomst.

Vid fastställande av den taxerade merinkomsten må avdrag ske dels för realisationsförlust vid avyttring av fast eller lös egendom, beräknad efter samma grunder som tillämpats vid uppskattningen av realisationsvinsten, dels, om den skattskyldige normalt plägat beskattas för realisationsvinst, för ett med hänsyn därtill avvägt skäligt belopp.

(Se vidare anvisningarna.)

Beskattningsbar merinkomst.

10 §.

Till krigskonjunkturskatt beskattningsbar merinkomst fastställes särskilt för rörelse och särskilt för övriga förvärvskällor tillsammans.

Vid fastställande av beskattningsbar merinkomst skall från de taxerade merinkomstema sammanlagt avdragas dels belopp som den skattskyldige visar sig hava utgivit såsom gåva för luftvärnet, luftskyddet eller hemvärnet och som fått avdragas vid taxeringen till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt år 194-2 men för vilket avdrag

Kungl. Maj.ts proposition nr 287; Bilaga A. 31

enligt denna förordning ej skett vid beräkning av uppskattad merinkomst av rörelse,

dels ock ett belopp av 3,000 kronor.

Har skattskyldig, för vilken taxerad merinkomst fastställes, under beskattningsåret haft annan, krigskonjunkturskatt underkastad förvärvskälla, som vid tillämpning av denna förordnings föreskrifter utvisar inkomstminskning, skall beskattningsnämnd vid den beskattningsbara merinkomstens bestämmande medgiva skäligt avdrag utöver vad ovan sagts med högst inkomstminskningens belopp. Har den skattskyldige under beskattningsåret även haft annan, krigskonjunkturskatt icke underkastad förvärvskälla, som kan anses utvisa inkomstökning i förhållande till förkrigsinkomståren, bör skälig hänsyn därtill tagas vid avdragets bestämmande.

Avdrag som ovan sagts tillgodonjutas i första hand från taxerad merinkomst av rörelse. Återstående avdrag göres från summan av övriga taxerade merinkomster.

Har skattskyldig, för vilken taxerad merinkomst fastställes, under det beskattningsår taxeringen till krigskonjunkturskatt år 1941 avsåg haft krigskonjunkturskatt underkastad förvärvskälla, som vid tillämpning av de vid nämnda taxering gällande föreskrifterna utvisade inkomstminskning, för vilken avdrag vid nämnda taxering skulle medgivits, därest inkomstökning å annan, krigskonjunkturskatt underkastad förvärvskälla förelegat, skall jämväl avdrag för sådan inkomstminskning medgivas vid den beskattningsbara merinkomstens bestämmande, dock endast i den mån avdrag för inkomstminskningen ej kunnat utnyttjas vid taxeringen år 1941. Sådant avdrag tillgodonjutes i första hand från taxerad merinkomst av förvärvskälla, å vilken inkomstminskningen uppstått. Återstående avdrag göres från summan av övriga taxerade merinkomster.

Beskattningsbar merinkomst utföres dels för rörelse, dels för övriga förvärvskällor gemensamt i fulla hundratal kronor, så att överskjutande belopp, som icke uppgår till fullt hundratal kronor, bortfaller.

(Se vidare anvisningarna.)

Beräkning av krigskonjunkturskatt.

11 §•

1 mom. För krigskonjunkturskatten fastställes ett grundbelopp.

Detta skall utgöra,

a) beträffande rörelse:

å den del av den beskattningsbara merinkomsten, som

ej överstiger 20% av motsvarande jämförelseinkomst: ................. b0%,

överstiger 20 men ej b0% av motsvarande jämförelseinkomst: ......... 00%,

» 50 % » » » : ......... 70 /,;

b) beträffande övriga förvärvskällor:

50 procent av den beskattningsbara merinkomsten.

32 Kungl. May.ts proposition nr 287; Bilaga A.

Avser beskattningsåret ej samma antal månader som det antagna jämförelseåret, skall motsvarande jämförelseinkomst upptagas till ett med hänsyn härtill jämkat belopp. Den motsvarande jämförelseinkomsten utföres i fulla hundratal kronor, så att överskjutande belopp, som icke uppgår till fullt hundratal kronor, bortfaller.

2 m o m. Krigskonjunkturskatten skall utgöra det enligt 1 mom. fastställda grundbeloppet efter avdrag av de belopp varmed statlig inkomst- och förmögenhetsskatt, värnskatt och särskild skatt å förmögenhet för den skattskyldige skulle hava minskats, om krigskonjunkturskattens grundbelopp avdragits från det till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt taxerade beloppet och det därefter återstående beloppet utgjort taxerat belopp.

12 §.

Skall jämlikt 19 § förordningen örn statlig inkomst- och förmögenhetsskatt för äkta makar fastställas gemensamt beskattningsbart belopp, skall i förekommande fall jämväl till krigskonjunkturskatt beskattningsbar merinkomst särskilt för rörelse och särskilt för övriga förvärvskällor fastställas för makarna gemensamt.

Kan ene maken helt eller delvis ej utnyttja avdrag för inkomstminskning eller realisationsförlust, må det återstående avdraget tillgodonjutas av den andre maken, som örn denne själv haft inkomstminskningen eller realisationsförlusten. Vad nu stadgats om inkomstminskning skall gälla även förvärvskällor som avses i 5—8 §§. Avdrag som omförmäles i 10 § andra stycket skall, i den mån det ej utgör avdrag för gåva till luftvärnet, luftskyddet eller hemvärnet, vilket kunnat utnyttjas av den av makarna som givit gåvan, med motsvarande tillämpning av där meddelade föreskrifter ske från den för båda makarna sammanlagda taxerade merinkomsten.

Krigskonjunkturskatten beräknas efter den för båda makarna sammanlagda beskattningsbara merinkomsten, såvitt angår rörelse med hänsyntagande till den för båda sammanlagda jämförelseinkomsten, och fördelas å makarna, särskilt för rörelse och särskilt för övriga förvärvskällor, efter förhållandet mellan deras taxerade merinkomster av motsvarande förvärvskällor.

Vid beräkning enligt 11 § 2 mom. av avdrag från det till statlig inkomstoch förmögenhetsskatt taxerade beloppet i fall som avses i 19 § förordningen om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt iakttages att avdraget må, i den mån det ej kunnat utnyttjas av den därtill närmast berättigade maken, tillgodokomma den andre maken.

Provisorisk påföring av krigskonjunkturskatt.

13 §.

Krigskonjunkturskatt må efter framställning från skattskyldig, som taxeras för merinkomst av rörelse, påföras allenast provisoriskt

a) för framtida nedskrivning av ersättningslager (14 §),

b) för mötande av framtida prisfall (15 §),

Kungl. Maj.ts proposition nr 287; Bilaga A.

c) för kostnadsutjämning (16 §),

d) för befarad framtida värdeminskning (17 §),

e) för framtida anskaffning av ersättningstonnage med mera (18 §), samt

f) för framtida nyanskaffning av fartyg (19 §).

14 §.

Provisorisk påföring av krigskonjunkturskatt för framtida nedskrivning av ersättningslager skall ske,

därest lager av tillgångar avsedda för omsättning eller förbrukning i rörelse minskats sedan sista förkrigsinkomstårets utgång eller, örn lagret vid utgången av augusti 1939 visas hava varit större än vid sista förkrigsinkomstårets utgång, sedan utgången av augusti 1939,

samt en särskild varufömyelsefond för beskattningsåret avsatts för nedskrivning av lager, som den skattskyldige har för avsikt att anskaffa i stället för sålunda avgången lagertillgång.

Den provisoriska påföringen skall avse det belopp, varmed skatten skulle hava minskats, örn vid beskattningsårets slut nya lagertillgångar hade anskaffats för lagrets uppbringande till samma storlek som vid sista förkrigsinkomstårets utgång, eller, om lagret vid utgången av augusti 1939 var större än vid sista förkrigsinkomstårets utgång, till samma storlek som vid utgången av augusti 1939, och enligt i denna förordning medgivna grunder nedskrivits högst med det till varuförnyelsefonden avsatta beloppet.

(Se vidare anvisningarna.)

15 §.

Provisorisk påföring av krigskonjunkturskatt för mötande av framtida prisfall skall ske,

därest under beskattningsåret tillgångar avsedda för omsättning eller förbrukning i rörelse inköpts men ej levererats,

samt en särskild prisfluktuationsfond för beskattningsåret avsatts för att möta framtida prisfall å dessa tillgångar.

Den provisoriska påföringen skall avse det belopp, varmed skatten skulle hava minskats, om de inköpta lagertillgångarna hade levererats under beskattningsåret och vid beskattningsårets utgång enligt i denna förordning medgivna grunder nedskrivits högst med det till prisfluktuationsfonden avsatta beloppet.

(Se vidare anvisningarna.)

16 §.

Provisorisk påföring av krigskonjunkturskatt för kostn a d s u t j ä nili i n g skall ske,

därest en särskild kostnadsutjämningsfond för beskattningsåret avsatts för alt användas till omkostnader i rörelsen under ett följande år.

Den provisoriska påföringen skall avse det belopp, varmed skatten skulle hava minskats, örn de avsatta medlen, dock högst en tiondel av omsättningen linder beskattningsåret eller, örn därigenom större förmån vinnes, en fjärdenihamj till riksdagens protokoll 1942. 1 sami. Nr 287. Bilaga. 12

34 Kungl. Majlis proposition nr 287; Bilaga A.

del av skillnaden mellan omsättningen under beskattningsåret oell medeltalet av omsättningen under förkrigsinkomståren, använts för avdragsgilla omkostnader under beskattningsåret.

Provisorisk påföring av krigskonjunkturskatt enligt denna paragraf må ej medgivas, därest restitution av provisoriskt påförd krigskonjunkturskatt för föregående år skett för omkostnader under beskattningsåret.

(Se vidare anvisningarna.)

17 §.

Provisorisk påföring av krigskonjunkturskatt för befarad f ra mtida värdeminskning skall ske,

därest i räkenskaperna för beskattningsåret beträffande tillgång för stadigvarande bruk i rörelse avskrivning skett för överpris eller merkostnad, men avdrag för motsvarande belopp vid inkomstuppskattning enligt denna förordning finnes ej kunna medgivas.

Den provisoriska skattepåföringen skall avse det belopp, varmed skatten skulle hava minskats, örn det i räkenskaperna gjorda avdraget i sin helhet hade medgivits vid inkomstuppskattningen.

(Se vidare anvisningarna.)

18 §.

Provisorisk påföring av krigskonjunkturskatt för framtida anskaffning av er sättningston n åge med mera skall ske, därest under beskattningsåret rörelse tillhörigt fartyg försålts eller fartyg eller annan tillgång för stadigvarande bruk i rörelse förlorats,

och köpeskillingen eller försäkringssumman eller del därav insatts å särskilt konto hos riksbanken för att användas, örn det insatta beloppet utgöres av köpeskilling för fartyg, till anskaffande av annat eller andra fartyg, och, om det utgöres av försäkringssumma för förlorad tillgång, till anskaffande av fartyg eller annan tillgång för stadigvarande bruk.

Den provisoriska påföringen skall avse det belopp, varmed skatten skulle hava minskats, örn den i den beskattningsbara merinkomsten ingående del av det insatta beloppet, som överstiger den avyttrade eller förlorade tillgångens värde, avdragils vid inkomstuppskattningen. Med tillgångens värde förstås härvid dess i beskattningsavseende enligt denna förordning gällande värde när avyttringen ägde rum eller förlusten timade, eller, om tillgången när den avyttrades eller förlorades var belastad med intecknad gäld, nämnda värde med avdrag av gälden.

(Se vidare anvisningarna.)

19 §.

Provisorisk påföring av krigskonjunkturskatt för framtida nyanskaffning av fartyg skall ske,

därest i annat fall än som avses i 18 § skattskyldig som driver rederirörelse å särskilt konto hos riksbanken insatt belopp för att användas till anskaffande av fartyg.

Kungl. Maj.ts proposition nr 287; Bilaga A.

35 Den provisoriska påföringen skall avse det belopp, varmed skatten skulle hava minskats, om halva det insatta beloppet, dock högst hälften av den vid inkomstuppskattning enligt denna förordning beräknade inkomsten för beskattningsåret, avdragits vid inkomstuppskattningen.

(Se vidare anvisningarna.)

20 §.

Har fond som i 14, 15 eller 16 § avses ej avsatts i balansräkningen för beskattningsåret eller har sådan fond avsatts med mindre belopp än som sedermera visar sig hava varit önskvärt, må såsom avsättning godkännas skriftlig förklaring av den skatlskyldige, att i räkenskaperna för det på beskattningsåret närmast följande räkenskapsåret överföring till sådan fond skall göras från fond eller konto, som fanns vid beskattningsårets utgång och som kunde disponeras för de i nämnda paragrafer angivna ändamålen.

För skattskyldig, som ej i sina räkenskaper gjort avsättning till kostnadsutjåmningsfond eller avgivit förklaring som i första stycket sägs, må lika med sådan avsättning anses redovisning å särskild blankett enligt formulär, som fastställes av Kungl. Maj:t, av för kostnadsutjämning disponibla medel å sådana fonder eller konton i balansräkningen för beskattningsåret som kunnat tagas i anspråk för avsättning till kostnadsutjämnings fond. Såsom sådana medel må i sista hand upptagas förefintlig, genom nedskrivning eller avskrivning under beskattningsåret bildad, vid taxeringen ej godkänd dold reserv i varulager eller tillgång för stadigvarande bruk, vilken, örn nedskrivningen eller avskrivningen ej skett, kunnat tagas i anspråk för avsättning till kostnadsutjämningsfond. Kan skattskyldig, för vilken dylika fonder, konton eller andra medel ej skulle räckt till för sådan avsättning, visa att eget kapital, som fanns vid beskattningsårets utgång, ej därefter till någon del uttagits ur rörelsen, eller, där den skattskyldige är fysisk person, att sådant kapital uttagits endast för nödiga kostnader, må det felande beloppet i stället redovisas i andra medel. Den skattskyldige är pliktig att i fall som i detta stycke avses årligen vid deklaration till krigskonjunkturskatt bilägga uppgift å blankett som nyss sagts utvisande i vad mån ifrågavarande medel alltjämt äro i behåll.

Det i 18 och 19 §§ angivna villkoret om insättning i riksbanken skall anses fullgjort, örn dylik insättning skett senast den 15 juli 7942 eller vid den senare tidpunkt före taxeringens avslutande, som landskamreraren bestämmer. Efter ansökan av skattskyldig äger Kungl. Majit i särskilda fall, där insättning i riksbanken skulle vålla den skattskyldige avsevärd svårighet, föreskriva, alt insättning i riksbanken må ersättas med annan väsentligen likvärdig disposition av tillgångar eller, där synnerliga skäl därtill äro, fastställa annat villkor för den provisoriska skattepåföringen.

21 §.

Restitution av provisoriskt påförd krigskonjunkturskalt skall efter framställning från skattskyldig av prövningsnämnd medgivas, örn och i den mån före viss tidpunkt, som sedermera fastställes,

36 Kungl. Maj:ts proposition nr 287: Bilaga A.

a) varuförnyelsefond som i 14 § sägs använts för enligt denna förordning medgiven nedskrivning å lagertillgångar som anskaffats i stället för de linder beskattningsåret avgångna lagertillgångarna,

b) lagertillgångar som i 15 § avses levererats och prisfluktuationsfonden använts för sådan nedskrivning av dessa tillgångar, som enligt denna förordning skulle medgivits för beskattningsåret, örn tillgångarna då levererats,

c) kostnadsutjämningsfond som i 16 § sägs använts för omkostnader i rörelsen, för vilka avdrag skulle medgivits vid taxering till krigskonjunkturskatt, därest fonden ej disponerats för ändamålet,

d) tillgång som i 17 § sägs nedgått i värde under det, vartill den i beskattningsavseende enligt denna förordning avskrivits,

e) belopp, som enligt 18 eller 19 § insatts i riksbanken, disponerats för sådan anskaffning av tillgång som insättningen avsett, och i räkenskaperna sådan avskrivning å tillgången skett som enligt i denna förordning angivna grunder skulle kunnat godkännas vid taxering till krigskonjunkturskatt för anskaffningsåret, eller

f) tillgång som i e) sägs nedgått i värde under det, vartill den i beskattningsavseende enligt denna förordning avskrivits,

dock att, därest i fall som avses i 18 § den under beskattningsåret avyttrade eller förlorade tillgången varit belastad med intecknad gäld och däremot svarande belopp ej blivit insatt i riksbanken, den omständigheten att jämväl andra medel än i riksbanken insatta använts för anskaffning av den nya tillgången ej skall betaga den skattskyldige den rätt till restitution som skulle tillkommit honom, därest medlen uttagits ur riksbanken.

Har skattskyldig för visst år i stället för att jämlikt 16 § göra avsättning till kostnadsutjämningsfond lämnat redovisning å särskild blankett som i 20 § andra stycket sågs, må restitution som i c) avses äga rum för vad som använts till omkostnader motsvarande högst sd stort belopp, som den skattskyldige visar hava i balansräkningen för varje år efter det redovisningen lämnades funnits kvar av de medel, vilkas redovisning godkänts såsom likvärdig med avsättning till kostnadsutjämningsfond, den skattskyldige obetaget att såsom kvarvarande medel tillgodoräkna sig jämväl den erlagda krigskonjunkturskatt för vilken enligt ifrågavarande bestämmelser provisorisk skattepåföring erhållits.

Restitutionen skall i vart och ett av de i a)—f) angivna fallen avse det belopp, varmed skatten för beskattningsåret skulle hava minskats, om avdrag med den i punkten angivna nedskrivningen, omkostnaden, avskrivningen eller värdeminskningen skett vid den beskattningsbara merinkomstens fastställande.

(Se vidare anvisningarna.)

22 §.

1 mom. Där insättning i riksbanken jämlikt 18 eller 19 § skett, är den skattskyldige ej pliktig erlägga enligt samma paragrafer provisoriskt påförd krigskonjunkturskatt, förrän prövningsnämnd i den ordning som av Kungl.

Kungl. Maj:ts proposition nr 287; Bilaga A.

37 Majit fastställes meddelat särskilt föreläggande därom. Kungl. Majit äger utfärda föreskrifter rörande rätt för skattskyldig att disponera de hos riksbanken insatta medlen under iakttagande att säkerhet vinnes för betalning av den provisoriskt påförda skatten i den mån den ej kommer att bliva föremål för restitution.

Den som enligt 17 § erhållit provisorisk påföring av krigskonjunkturskatt för befarad framtida värdeminskning och som hos riksbanken ställt av riksbanken godkänd säkerhet för skatten äger åtnjuta uppskov med skattens erläggande enligt bestämmelser, som meddelas av Kungl. Majit.

Har Kungl. Majit enligt 20 § tredje stycket fastställt särskilt villkor för provisorisk påföring av krigskonjunkturskatt i fall som avses i 18 eller 19 §, meddelar Kungl. Majit även de särskilda föreskrifter rörande skattens erläggande och restitution, som därav betingas.

2 mom. Har tillgång som i 18 eller 19 § avses anskaffats efter beskattningsårets utgång men senast den 15 juli 1942 eller vid den senare tidpunkt före taxeringens avslutande, som landskamreraren bestämmer, skall vid tilllämpning av denna förordning så anses som om belopp, vilket använts för betalning av tillgången, varit insatt i riksbanken vid beskattningsårets utgång och sedermera disponerats för anskaffning av tillgången.

3 mom. Föreligga förutsättningar för restitution enligt 21 § redan före taxeringens verkställande, skall visserligen krigskonjunkturskatt provisoriskt påföras den skattskyldige, men skall prövningsnämnden efter framställning från denne i samband med taxeringen förklara att det skattebelopp, som restitutionen skulle avse, ej skall av den skattskyldige erläggas.

Förklaring som nu sagts skall ock efter framställning från den skattskyldige meddelas, därest efter taxeringen men före uppbörden restitution medgives.

4 mom. Fråga örn restitution i de i 21 § a) och c) angivna fallen prövas, sedan balansräkningen för vederbörligt år fastställts. Beträffande förfarandet vid restitution meddelar Kungl. Majit föreskrifter under iakttagande av stadgandet i 28 § andra stycket.

23 §.

A erlagd, provisoriskt påförd krigskonjunkturskatt, som enligt 21 § restitueras, utgår ränta med två och en halv procent, dock ej i den mån fråga är örn restitution enligt 21 § c).

Åtnjuter skattskyldig uppskov enligt 22 § 1 mom. med erläggande av krigskonjunkturskatt, är han pliktig alt å det skattebelopp som slutligen fastställes betala ränta från den dag, då skatten enligt eljest gällande föreskrifter senast skolat erläggas, efter räntefot som av Kungl. Majit bestämmes.

38 Kungl. Maj.ts proposition nr 287: Bilaga A.

Särskild bestämmelse rörande dödsbo.

24 §.

Därest enligt 23 § eller 24 § 1 mom. förordningen om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt dödsbo efter skattskyldig befrias från skattskyldighet eller från erläggande av skatt, skall på särskild prövning av prövningsnämnd bero, huruvida och i vad mån härav föranledd befrielse från skattskyldighet till krigskonjunkturskatt eller från erläggande av sådan skatt skall äga rum.

Vad i 24 § 2 mom. förordningen om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt är stadgat örn dödsbos och dödsbodelägares ansvarighet för dylik skatt skall äga motsvarande tillämpning i fråga örn krigskonjunkturskatt.

Beskattningsort.

25 §.

Taxering till krigskonjunkturskatt skall ske i den kommun, som enligt 22 § förordningen om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt är den skattskyldiges beskattningsort.

Uppgiftsskyldighet och förfarande vid taxering till krigskonjunkturskatt.

26 §.

Taxeringsförordningens bestämmelser örn taxering till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt skola i tillämpliga delar, med de avvikelser som nedan stadgas, lända till efterrättelse med avseende å taxering till krigskonjunkturskatt.

27 §.

1 m o m. Fysisk eller juridisk person, som i sin år 1942 avlämnade självdeklaration uppgivit nettointäkt av rörelse eller inkomst av tantiem, provision eller gratifikation som utgått från rörelse, jordbruk eller skogsbruk, sammanlagt ej understigande 4,000 kronor, är, försåvitt ej Kungl. Majit annorlunda föreskriver, pliktig att utan anmaning på heder och samvete avlämna deklaration till ledning för egen taxering till krigskonjunkturskatt.

Undantagen från deklarationsplikt som nu sagts är fysisk person, för vilken för beskattningsåret av taxeringsnämnden fastställts ett till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt taxerat belopp å högst 6,000 kronor, så ock juridisk person som jämlikt 2 § 2 mom. är undantagen från skattskyldighet.

Deklarationen skall senast den 15 juli 1942 avlämnas till länsstyrelsen i det län, där taxeringen till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt ägt rum, eller, därest taxeringen ägt rum i Stockholm, till Överståthållarämbetet.

2 mom. Annan än den, som på grund av bestämmelserna i 1 mom. har uppgiftsskyldighet, är pliktig att efter anmaning, inom tid som i anmaningen

Kungl. Maj.ts proposition nr 287; Bilaga A.

angives, på heder och samvete avlämna deklaration för egen taxering till krigskonjunkturskatt. Sådan deklarationsskyldighet föreligger dock ej beträffande inkomst av jordbruk och skogsbruk.

3 m o m. Formulär till blanketter för deklarationer enligt 1 och 2 mom. fastställas av Kungl. Maj:t.

4 m o m. Efter anmaning är envar fysisk eller juridisk person pliktig att i den omfattning, som i anmaningen angives, meddela för sin taxering till krigskonjunkturskatt erforderliga uppgifter utöver dem som avses i 1 och 2 mom.

5 m o m. Vanligt handelsbolag, kommanditbolag så ock rederi för registreringspliktigt fartyg skall utan anmaning till ledning för delägares taxering till krigskonjunkturskatt avlämna deklaration på sätt och i den ordning i 1 mom. sägs.

6 mom. Skattskyldig, som driver rörelse, är pliktig att till ledning vid taxeringen utan anmaning avlämna uppgift å blankett enligt formulär, som av Kungl. Maj.t fastställes, beträffande envar person, som av den skattskyldige under år 1941 åtnjutit lön eller arvode till belopp av minst 10,000 kronor eller tantiem, provision eller gratifikation, angående sålunda åtnjutna förmåner.

7 mom. Rörande påföljd för underlåtenhet att avlämna deklaration för taxering till krigskonjunkturskatt skola taxeringsförordningens bestämmelser om underlåtenhet att avlämna självdeklaration hava motsvarande tillämpning; dock skall den i 39 § 1 mom. första stycket taxeringsförordningen stadgade påföljd för underlåtenhet att avlämna självdeklaration beträffande deklaration enligt 1 mom. här ovan inträda endast därest den skattskyldige underlåtit att efterkomma anmaning att inkomma med sådan.

Rörande påföljd för underlåtenhet att avlämna deklaration i fall som avses i 5 mom. skola taxeringsförordningens bestämmelser om underlåtenhet att avlämna uppgifter som i 34 § samma förordning sägs äga motsvarande tilllämpning.

Rörande påföljd för underlåtenhet att avlämna uppgift som avses i 6 mom. skola taxeringsförordningens bestämmelser örn underlåtenhet att avlämna uppgifter som i 33 § samma förordning sägs äga motsvarande tillämpning. 28

28 §.

Taxering verkställes av den ordinarie prövningsnämnd, som har att taga befattning med den skattskyldiges taxering till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt.

Frågor örn rätt till restitution av provisoriskt påförd krigskonjunkturskatt skola handläggas av prövningsnämnd.

För det förberedande arbetet med taxeringen åligger det taxeringsnämndernas ordförande att i den ordning Kungl. Majit föreskriver med ledning av de skattskyldigas självdeklarationer lämna meddelande till prövningsnämnden rörande inkomster som av de skattskyldiga uppgivits samt biträda med att lämna och införskaffa upplysningar.

40 Kungl. Maj.ts proposition nr 287; Bilaga A.

29 §.

1 lii o lii. Det åligger landskamrerare» att, med ledning av deklarationer och andra uppgifter enligt 27 § och tillgängliga handlingar rörande taxering jämlikt taxeringsförordningen, efter den skriftväxling med den skattskyldige och utredning i övrigt som finnes erforderlig, såsom underlag för taxeringen till krigskonjunkturskatt låta upprätta förslag till sådan taxering av envar skattskyldig, för vilken till krigskonjunkturskatt beskattningsbar merinkomst ifrågakommer.

Förslag rörande taxering till krigskonjunkturskatt såvitt angår inkomst av jordbruk och av skogsbruk skall genom landskamrerarens försorg upprättas med ledning av den skattskyldiges självdeklarationer och inhämtade upplysningar enligt formulär som fastställes av Kungl. Maj:t.

2 m o m. Överensstämmer förslag enligt 1 mom. första stycket nied deklaration, som avgivits av den skattskyldige, skall det så snart ske kan överlämnas till prövningsnämnden.

3 morn. Innebär förslag enligt 1 moni. första stycket avvikelse från den skattskyldiges deklaration eller är ^ådant förslag upprättat utan att deklaration avlämnats, skall det genom landskamrerarens försorg ofördröjligen i rekommenderat brev tillställas den skattskyldige.

Förslag som avses i 1 mom. andra stycket bör genom landskamrerarens försorg i rekommenderat brev tillställas den skattskyldige. Endast där särskilda omständigheter därtill föranleda må detta ske senare än den 15 september 1942.

Skattskyldig, som icke åtnöjes med förslag till taxering, äger att inom viss vid förslagets översändande angiven tid till länsstyrelsen ingiva till prövningsnämnden ställda erinringar mot förslaget jämte den utredning han vill åberopa. Tid som nu sagts skall, där ej särskilda omständigheter göra det omöjligt, bestämmas till minst fjorton dagar efter förslagets mottagande.

Sedan landskamrerare» vidtagit de ändringar i förslaget, vartill erinringarna må föranleda, skall förslaget så snart ske kan föreläggas prövningsnämnden.

30 §.

1 m o m. Därest prövningsnämnden vid granskning av förslag rörande taxering till krigskonjunkturskatt finner anledning till annan avvikelse från detta än som föranledes av yrkande från den skattskyldige, bör denne därom underrättas och erhålla tillfälle inkomma med erinringar, innan taxeringen fastställes.

2 m o m. Sedan prövningsnämnden verkställt taxeringen, antecknas denna i särskild längd (k rigskonjunkt ur skattelängd) enligt formulär, som fastställes av Kungl. Majit.

3 mom. För taxering av skattskyldiga enligt denna förordning må prövningsnämndens arbete pågå till och med den 15 december.

Prövningsnämndens protokoll, i vad det avser taxering till krigskonjunktur-

Kungl. Maj.ts proposition nr 287; Bilaga A.

skatt, skall justeras inom åtta dagar efter sista sammanträdets avslutande, dock senast den 21 december.

4 m o m. Till en var skattskyldig som enligt 29 § 3 moni. tredje stycket framställt erinringar mot förslag rörande taxering till krigskonjunkturskatt så ock till en var i krigskonjunkturskattelängden upptagen annan skattskyldig, som taxerats med avvikelse från av honom avlämnad deklaration eller utan att deklaration avlämnats, skall vederbörande protokollförare senast den 23 december i rekommenderat brev översända utdrag ur krigskonjunkturskattelängden samt prövningsnämndens protokoll i vad den skattskyldige angår.

31 §.

Kungl. Majit förordnar för Stockholms stad och för varje län en i bokföring sakkunnig person att såsom konsulent enligt landskamrerare^ bestämmande biträda prövningsnämnden vid taxeringen till krigskonjunkturskatt. Konsulent förordnas jämväl att enligt allmänna ombudets hos mellankommunala prövningsnämnden bestämmande biträda denna nämnd vid ifrågavarande taxering.

Kungl. Majit förordnar tillika en särskild konsulent att tillhandagå övriga konsulenter och taxeringsmyndigheterna med råd och upplysningar rörande taxering till krigskonjunkturskatt och att vara föredragande hos den nämnd som omförmäles i 32 §.

32 §.

Kungl. Maj :t förordnar en för hela riket gemensam nämnd (centrala krigskonjunkturskattenämnden) med uppgift att

dels efter framställning från landskamrerare eller allmänna ombudet hos mellankommunala prövningsnämnden eller från prövningsnämnd eller när anledning eljest anses föreligga avgiva yttranden i ärenden rörande taxering till krigskonjunkturskatt,

dels, när anledning därtill uppkommer, till Kungl. Majit avgiva förslag rörande tillämpning av denna förordning.

Nämnden skall bestå av ordförande och nio ledamöter. En av ledamöterna skall förordnas till vice ordförande. För varje ledamot utses en suppleant.

Nämnden är beslutför, när sju medlemmar äro tillstädes.

Nämnden må, i den utsträckning Kungl. Majit förordnar, åtnjuta biträde av sakkunniga.

Beträffande nämndens verksamhet skola de i 110 §, lil § 1 mom. samt 112 § (axeringsförordningen meddelade bestämmelserna äga motsvarande tilllämpning.

33 §.

Deklaration eller annan uppgift enligt denna förordning skall av vederbörande myndighet biläggas och åtfölja den självdeklaration, till vilken den anknyter. Vad i 50 § 1 mom. taxeringsförordningen stadgas beträffande själv-

42 Kungl. Maj:ts proposition nr 287; Bilaga A.

deklaration skall äga tillämpning jämväl beträffande handling som enligt vad nu sagts skall biläggas självdeklaralionen.

Rörande rätt att taga del av självdeklaration samt av deklarationer och andra uppgifter enligt denna förordning skall vad i 56 § 1 mom. taxeringsförordningen stadgas beträffande sakkunnig gälla örn konsulent enligt denna förordning, och skall vad i nämnda mom. stadgas beträffande ordförande och ledamöter i prövningsnämnd gälla om ordförande och ledamöter i den centrala krigskonjunkturskattenämnden. Rörande förbud för person, som sålunda fått del av självdeklaration eller deklaration eller annan uppgift enligt denna förordning, att offentliggöra eller yppa dess innehåll skola föreskrifterna i 56 § 1 mom. och 57 § taxeringsförordningen äga motsvarande tillämpning.

Ämbets- eller tjänsteman, vilken äger rätt att taga del av deklaration till krigskonjunkturskatt, äger jämväl rätt att taga del av den självdeklaration, vid vilken den bilagts eller skall biläggas, jämte därtill hörande uppgifter enligt taxeringsförordningen.

34 §.

För taxeringen till krigskonjunkturskatt må granskning av skattskyldigs bokföring enligt bestämmande i varje särskilt fall av landskamreraren eller allmänna ombudet hos mellankommunala prövningsnämnden verkställas av vederbörande konsulent så ock av person som verkställer bokföringsgranskning enligt taxeringsförordningen. Taxeringsförordningens föreskrifter skola härvid äga motsvarande tillämpning.

Dylik granskning må ock verkställas av den i 31 § andra stycket omförmälde konsulenten.

35 §.

1 mom. Beträffande besvär över taxering till krigskonjunkturskatt så ock över beslut rörande restitution av provisoriskt påförd sådan skatt skola taxeringsförordningens föreskrifter om taxering till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt äga motsvarande tillämpning med iakttagande

dels att besvärsrätt tillkommer den skattskyldige och vederbörande landskamrerare,

dels att besvär över ordinarie prövningsnämnds beslut skola ingivas till vederbörande länsstyrelse eller kammarrätten före klockan tolv den 1 februari 1943.

Vid motsvarande tillämpning av taxeringsförordningens bestämmelser örn besvär skall vad angår taxering till krigskonjunkturskatt underrättelse enligt 30 § 4 mom. i denna förordning likställas med underrättelse om avvikelse från självdeklaration, och skall vid motsvarande tillämpning av 123 § 2 mom. taxeringsförordningen besvärsrätt, som tillkommer skattskyldig vilken icke erhållit föreskriven underrättelse före viss tid, avse det fall att den skattskyldige ej erhållit underrättelsen före den 15 januari 1943.

2 mom. Därest genom utslag av Kungl. Maj:t eller kammarrätten eller beslut jämlikt 123 § 2 eller 4 mom. taxeringsförordningen av prövnings-

Kungl. Maj.ts proposition nr 287; Bilaga A.

nämnd sådan ändring sker i den skattskyldiges taxering till statlig inkomstoch förmögenhetsskatt för inkomst under något av förkrigsinkomståren, att taxeringen till krigskonjunkturskatt bör bestämmas till annat belopp än som skett, må besvär med yrkande om härav föranledd ändring i taxeringen till krigskonjunkturskatt anföras hos prövningsnämnden eller, därest denna taxering i annan ordning är föremål för prövning i högre instans, hos denna instans för att prövas i sammanhang med målet i övrigt.

Rätt att anföra besvär som nu sagts tillkommer den skattskyldige, där han ej gjort sig skyldig till underlåtenhet, som avses i 27 § 7 mom. första stycket, samt vederbörande landskamrerare. Beträffande tiden för besvärens ingivande och handläggningen av desamma skall 124 a § 1 mom. taxeringsförordningen äga motsvarande tillämpning.

36 §.

1 mom. Äro för viss skattskyldig besvär samtidigt anhängiga över taxering enligt denna förordning och enligt taxeringsförordningen, skola besvären prövas i samband med varandra.

Därest efter anförda besvär eller eljest taxering till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt för år 1942 ändras eller påföres någon, skall samtidigt vidtagas därav betingad ändring i taxeringen till krigskonjunkturskatt, dock att, därest beslut örn höjning av taxering till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt eller påföring av sådan taxering meddelas av kammarrätten eller Kungl. Maj.t, fråga örn därav betingad höjning eller påföring av taxering till krigskonjunkturskatt skall handläggas av prövningsnämnd. Beslut rörande fråga som nyss sagts skall av prövningsnämnd meddelas så snart ske kan efter det kammarrättens utslag angående taxeringen till statlig inkomstoch förmögenhetsskatt vunnit laga kraft eller Kungl. Maj:ts utslag angående samma taxering meddelats. Beträffande förslag i fråga örn taxering till krigskonjunkturskatt i fall som nu avses skola bestämmelserna i 29 § äga motsvarande tillämpning under iakttagande att förslaget så snart ske kan bör tillställas den skattskyldige för erinringars avgivande.

Det åligger länsstyrelsen att vid insändande till kammarrätten av besvär rörande taxering till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt i förekommande fall foga utdrag av krigskonjunkturskattelängden.

2 mom. Därest beslut örn höjning av taxering till krigskonjunkturskatt eller påföring av sådan taxering meddelas av särskild prövningsnämnd, skola bestämmelserna i 13—20 §§ äga motsvarande tillämpning under iakttagande, dels att sådan skriftlig förklaring som i 20 § första stycket sägs må avse att överföring till viss fond skall göras i räkenskaperna för det år under vilket prövning snämndens beslut meddelas, dels att insättning i riksbanken som i 20 § tredje stycket sägs skall ske inom tid som landskamreraren bestämmer.

Vad sålunda stadgats skall äga motsvarande tillämpning i fall där beslut om höjning eller påföring av taxering till krigskonjunkturskatt meddelas av kammarrätten eller Kungl. Maj.t, dock under iakttagande att beslut örn pro-

44 Kungl. Maj.ts proposition nr 287; Bilaga A.

visorisk påföring av krigskonjunkturskatt i sådant fall efter framställning av den skattskyldige skall meddelas av prövning snämnd. Sådan framställning skall göras inom två månader efter det kammarrättens eller Kungl. Maj:ts utslag delgivits den skattskyldige.

Rörande erläggande av provisoriskt påförd krigskonjunkturskatt i fall som i detta mom. avses samt restitution av sådan skatt äger Kungl. Majit utfärda särskilda föreskrifter.

Eftertaxering.

37 §.

1 m o m. Har skattskyldig i deklaration eller annan uppgift, som avgivits till ledning vid taxering enligt denna förordning eller vid hans taxering för inkomst eller förmögenhet, lämnat oriktigt meddelande, eller har han, ehuru uppgiftspliktig, underlåtit avlämna uppgift eller infordra upplysning, och har därav föranletts att han icke blivit taxerad till krigskonjunkturskatt eller att han blivit för lågt taxerad till sådan skatt, skall han efter taxeras till krigskonjunkturskatt att utgå med det belopp, som genom berörda förfarande undandragits staten. Beträffande dylik eftertaxering skall vad i förordningen om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt är stadgat rörande eftertaxering till dylik skatt äga motsvarande tillämpning, med iakttagande av att det skall ankomma pa den skattskyldige att visa, att merinkomst, som fastställes på grund av eftertaxering, ej berott på förhållanden som i 1 § sägs.

2 m o m. Därest eftertaxering ifragakommer under år, då allmän taxering till krigskonjunkturskatt ej äger rum, skall eftertaxeringen verkställas av ordinarie prövningsnämnden med motsvarande tillämpning av taxeringsårordningens bestämmelser, därvid iakttages att eftertaxeringen antecknas i krigskonjunkturskattelängd, vilken såsom bilaga fogas vid prövningsnämndens protokoll.

3 mom. Därest eftertaxering sker, må med motsvarande tillämpning av bestämmelserna i 36 § 2 mom. provisorisk påföring ske av den därvid fastställda krigskonjunkturskatten.

Straffbestämmelser.

38 §.

Vid tillämpning av 143 § taxeringsförordningen i händelse av oriktigt meddelande i självdeklaration eller annan uppgift eller upplysning skall krigskonjunkturskatt enligt denna förordning anses såsom inkomst- och förmögenhetsskatt.

Har någon i deklaration eller annan uppgift till ledning för egen taxering som i 27 § sägs lämnat oriktigt meddelande, som varit ägnat att leda till frihet från taxering till krigskonjunkturskatt eller till för låg taxering till sådan skatt, utan att han på grund av motsvarande oriktiga meddelande i självdek-

45 Kungl. Maj.ts proposition nr 287; Bilaga A.

laration eliel- annan uppgift enligt taxeringsförordningen är underkastad ansvar enligt vad i första stycket sägs, skola i avseende å förseelsen föreskrifterna i 143 § och 144 § 1 mora. taxeringsförordningen äga motsvarande tilllämpning.

Kostnader för taxeringsarbetet.

39 §.

Av taxeringen till krigskonjunkturskatt föranledda särskilda kostnader bestridas av statsmedel.

Särskild föreskrift.

M §.

Kungl. Majit äger utfärda för tillämpning av denna förordning erforderliga föreskrifter.

Denna förordning träder i kraft dagen efter den, då förordningen enligt därå meddelad uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

Anvisningar till 4 §.

1. Enligt punkt 1 av anvisningarna till 28 § kommunalskattelagen, sådan denna lyder enligt lag den 17 juni 1938, skall för annan skattskyldig än aktiebolag, ekonomisk förening, ömsesidigt försäkringsbolag eller sparbank intäkt vid avyttring av för stadigvarande bruk i rörelse avsedda maskiner eller andra inventarier, vilka icke vid beräkning av värdeminskningsavdrag enligt nämnda lag hänföras till byggnad, under vissa förutsättningar upptagas till en del såsom intäkt av rörelse och till en del såsom intäkt av tillfällig förvärvsverksamhet. Med hänsyn till föreskriften i 2 § 1 mom. andra stycket i denna förordning skall vad sålunda stadgas icke gälla vid taxering till krigskonjunkturskatt, utan skall därvid intäkten i sin helhet upptagas såsom intäkt av rörelse. Såsom av sistnämnda stadgande framgår skall motsvarande gälla även där intäkt genom dylik avyttring ej är skattepliktig enligt förordningen om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt. Vad nu sagts avser även utfallande försäkringsbelopp vid förlust av tillgång varom nu bifråga och skall iakttagas beträffande såväl förkrigsinkomståren som beskattningsåret.

2. Den vid taxeringen till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt verkställda uppskattningen av inkomst av förvärvskälla hänförlig till rörelse för förkrigsinkomståren skall vid uppskattning av inkomst enligt denna

46 Kungl. Maj:ts proposition nr 287: Bilaga A.

förordning, förutom i fall som avses i 4 § 7 mom. samt i punkt 1 här ovan, frångås i den mån följande särskilda föreskrifter därtill föranleda.

a) Har vid värdering av tillgångar avsedda för omsättning eller förbrukning i rörelsen under något av förkrigsinkomståren mera avsevärd nybildning av dold reserv ägt rum genom nedskrivning eller mera avsevärd minskning av sådan reserv skett genom uppskrivning, skall vid inkomstuppskattningen för vartdera förkrigsinkomståret tilläggas under året gjord sådan nybildning eller avdragas under året inträdd sådan minskning av den dolda reserven.

b) Har avdrag för värdeminskning å maskiner, inventarier, byggnader eller andra dylika tillgångar för stadigvarande bruk för något av förkrigsinkomståren vid taxeringen till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt medgivits med belopp mera avsevärt överstigande vad som kan antagas hava motsvarat den verkliga värdeminskningen under året, skall det överskjutande beloppet tillläggas vid inkomstens uppskattning.

c) Har för något av förkrigsinkomståren avdrag skett för avsättning till konjunkturinvesteringsfond eller, med större belopp än som kan anses motsvara normal årsavsättning, till pensionering av anställda eller annat likartat ändamål, skall beloppet tilläggas vid inkomstuppskattningen.

Har å andra sidan för något av förkrigsinkomståren i inkomsten ingått belopp av sådant slag och av sådan storlek som uppenbarligen ej kan anses för rörelsen normalt, skall sådant belopp ej upptagas såsom intäkt.

d) Huru förfaras skall med utdelning å svenska aktier och andelar i svenska ekonomiska föreningar samt med beräkning av ränta å eget kapital nedlagt i rörelsen framgår av punkterna 5 och 8 bär nedan.

3. Såsom jämförelseinkomst skall i regel upptagas medeltalet av inkomsterna för båda förkrigsinkomståren. Är det uppenbart, att detta medeltal ej utgör ett godtagbart uttryck för den skattskyldiges normala årsinkomst av förvärvskällan vid tiden närmast före krigsutbrottet, men kan det antagas, att ettdera förkrigsinkomstårets inkomst utgör ett bättre samt i och för sig godtagbart uttryck för nämnda årsinkomst, skall denna inkomst vara jämförelseinkomst. Har den skattskyldige ej bedrivit rörelse under hela det förra men under hela det senare förkrigsinkomståret, skall i regel inkomsten för det senare året vara jämförelseinkomst. Hava förkrigsinkomståren visat underskott eller eljest uppenbart onormala vinstresultat, skall jämförelseinkomsten fastställas till annat belopp, som med hänsyn till omständigheterna kan anses skäligt. Den omständigheten att ett av förkrigsinkomståren visat underskott bör i regel anses utgöra skäl att på sätt nu sagts bestämma jämförelseinkomsten till annat belopp än medeltalet av inkomsterna för förkrigsinkomståren.

Har den skattskyldige ej bedrivit ifrågavarande rörelse under något förkrigsinkomstår eller har han bedrivit densamma endast under del av sådant år, fastställes jämförelseinkomsten med hänsyn till omständigheterna. Såsom exempel på i dylika fall ifrågakommande uppskattningsgrunder må följande anföras. Därest rörelsen övertagits från annan, som under förkrigsinkomst-

Kungl. Maj:ts proposition nr 287; Bilaga A.

åren eller ett av dessa bedrivit rörelse under likartade förhållanden, kan stundom jämförelseinkomsten fastställas med ledning av rörelsens resultat i förre innehavarens hand. Är åter fråga om ny rörelse eller övertagen rörelse, för vilken dylik beräkning av jämförelseinkomsten finnes ej kunna ifrågakomma, må denna fastställas med ledning av resultatet av annan jämförbar rörelse, som under förkrigsinkomståren bedrivits under likartade förhållanden. Står ej annan uppskattningsgrund till buds, må såsom jämförelseinkomst fastställas ett belopp motsvarande skälig ränta å eget kapital, beräknat enligt punkt 8 här nedan, med tillägg beträffande enskild skattskyldig av skäligt värde å dennes normala personliga arbetsinsats. Ränta som nu sagts må beräknas efter en räntefot av lägst sex procent. Om ej särskilda förhållanden till annat föranleda, antages vid dylik beräkning eget kapital hava under hela jämförelseåret utgjort samma belopp som vid beskattningsårets ingång. Vid uppskattning av värdet å den personliga arbetsinsatsen må skälig hänsyn tagas till intäktsbelopp, som rörelseidkaren under förkrigsinkomståren erhållit i annan verksamhet. Har rörelse av den skattskyldige bedrivits endast under senare delen av det sista förkrigsinkomståret, kan för den förra delen av detta år motsvarande tillämpning av nu angivna regler ifrågakomma. I dylikt fall anses så stort kapital hava varit under förra delen av året nedlagt i rörelsen, som när rörelsen började bedrivas var nedlagt i denna.

För fysisk person må jämförelseinkomsten ej bestämmas till lägre belopp än tretusen kronor.

Såsom lager av tillgångar avsedda för omsättning eller förbrukning i rörelsen enligt 4 § skall vid det antagna jämförelseårets slut alltid anses lagret vid det sista förkrigsinkomstårets utgång, uppskattat i överensstämmelse med räkenskapernas värdesättning vid denna tidpunkt, även där ett jämkat värde antagits vid uppskattning av inkomsten för sista förkrigsinkomståret.

Huru vid fastställande av jämförelseinkomsten skall förfaras med beräkning av ränta å eget kapital nedlagt i rörelsen framgår av punkt 8 bär nedan.

Den vid taxering till krigskonjunkturskatt senast fastställda jämförelseinkomsten bör frångås endast örn särskilda skäl därtill föranleda.

4. Vid uppskattning av inkomst för beskattningsåret skall den vid taxeringen till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt verkställda uppskattningen av inkomst hänförlig till rörelse, förutom i fall som avses i 4 § 7 mom. samt i punkt 1 här ovan, frångås i den mån nedan givna särskilda föreskrifter därtill föranleda.

a) Har vid taxering till krigskonjunkturskatt år 1941 tillägg gjorts för vid dylik taxering ej medgiven nedskrivning under nästföregående beskattningsår av lager av tillgångar avsedda för omsättning eller förbrukning i rörelse, skall hänsyn härtill tagas vid värdering av lagret vid beskattningsårets ingång och skall följaktligen vid inkomstuppskattningen avdrag medgivas med belopp svarande mot nämnda tillägg. Har skattskyldig vid inkomstuppskattningen för det beskattningsår, som taxeringen till krigskonjunkturskatt är 1941 avsåg, åtnjutit avdrag för i räkenskaperna ej gjord nedskrivning av lagertillgångar, skall ett mot denna nedskrivning svarande belopp tilläggas vid inkomstuppskattningen.

48 Kun<jl. Maj.ts proposition nr 287: Bilaga A.

b) Lager av tillgångar avsedda för omsättning eller förbrukning i rörelse vid beskattningsårets utgång må ej vid inkomstuppskattningen nedskrivas till lägre belopp än som erhålles vid uppskattning enligt de principer och den prisnivå som tillämpats beträffande lagervärderingen för jämförelseårets utgång, d. v. s. uppskattningen enligt räkenskaperna av lagret vid sista förkrigsinkomstårets utgång (förkrigslagret). Därest det vid uppskattning enligt sagda principer och prisnivå befinnes, att lagret vid beskattningsårets utgång mera avsevärt översteg förkrigslagret, må dock ej beträffande lagerökningen godkännas nedskrivning till lägre värde än anskaffningskostnaden vid sista förkrigsinkomstårets utgång. Därvid iakttages, dels att, om lagret vid utgången av augusti 1939 (krigsutbrottet) visas hava varit större än vid sista förkrigsinkomstårets utgång, lagret vid krigsutbrottet skall räknas såsom förkrigslager, samt att i dylikt fall beträffande lagerökningen ej må godkännas nedskrivning till lägre värde än anskaffningskostnaden vid krigsutbrottet, dels att nedskrivningen beräknas för förkrigslagret och lagerökningen gemensamt. Lagret i dess helhet vid beskattningsårets utgång må följaktligen ej vid inkomstuppskattningen nedskrivas till lägre belopp än summan av värdet å förkrigslagret uppskattat efter nyss angivna principer och prisnivå och värdet å lagerökningen uppskattat till anskaffningskostnaden vid sista förkrigsinkomstårets utgång eller, därest lagret vid krigsutbrottet skall räknas såsom förkrigslager, anskaffningskostnaden vid krigsutbrottet. Hänsyn skall dock vid bedömande av nedskrivningen tagas till inträffad värdeminskning på grund av prisfall eller av annan orsak så ock till i vad mån efterfrågan å tillgången kan antagas bliva minskad på grund av rådande krigskonjunktur eller kan antagas bliva minskad eller upphöra, när normala förhållanden åter inträda.

Om den dolda reserven i lagret vid beskattningsårets utgång vid uppskattning av lagertillgångarna till förkrigspris eller till den verkliga anskaffningskostnaden vid nämnda tidpunkt ej är större än den dolda förkrigsreserv som avses i 4 § 4 mom. första stycket (jfr punkt 11 här nedan), skall lagret ej anses nedskrivet till lägre belopp än som godkännes enligt förra stycket. Med förkrigspris förstås kostnaden för att anskaffa tillgångar av ifrågavarande slag vid krigsutbrottet, eller, därest lagret vid sista förkrigsinkomstårets utgång räknas såsom förkrigslager, vid sistnämnda tidpunkt.

Har den skattskyldige ej vid sista förkrigsinkomstårets utgång haft lagertillgång, må vid uppskattningen av inkomsten för beskattningsåret tillgången ej nedskrivas till lägre värde än som kan antagas hava motsvarat kostnaden för att anskaffa tillgången vid utgången av augusti 1939, skäligen reducerat med hänsyn till redan inträffad värdeminskning på grund av prisfall eller avannan orsak eller till befarad värdeminskning vid krigskonjunkturens upphörande eller dessförinnan.

Vid tillämpning av vad ovan stadgats skall iakttagas, att nedskrivning vid inkomstuppskattning enligt denna förordning ej må ske till lägre belopp än det bokförda värdet vid beskattningsårets utgång, såvitt ej den skattskyldige visar att vid uppskattningen enligt räkenskaperna hänsyn ej tagits till nedskrivning som enligt god köpmannased varit uppenbart påkallad.

49 Kungl. Maj:ts proposition nr 287; Bilaga A.

Tillika skall iakttagas, att av skattskyldig i räkenskaperna gjord värdesättning av lagertillgång, som godkänts vid taxeringen till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt, ej bör, med mindre särskilda omständigheter därtill föranleda, vid uppskattning av inkomst enligt denna förordning frångås, försåvitt ej de beträffande räkenskaperna tillämpade grunderna kunna antagas leda till resultat som i genomsnitt mera avsevärt skilja sig från dem som framkomma vid tillämpning av föreskrifterna i denna punkt.

c) Har vid taxering till krigskonjunkturskatt åren 1940 och 1941 eller något av dessa år avdrag åtnjutits för minskning av dold förkrigsreserv i tillgångar avsedda för omsättning eller förbrukning i rörelse, och har under beskattningsåret den avgångna dolda förkrigsreserven genom nybildning av motsvarande dold reserv helt eller delvis återvunnits, skall ett belopp svarande mot återvinningen tilläggas vid inkomstuppskattningen för detta år, dock att, därest återvinning skett av dold förkrigsreserv som minskats under det beskattningsår som låg till grund för 1940 års taxering till krigskonjunkturskatt, tillägg för återvinningen i denna del ej skall göras med mera än skillnaden mellan det belopp, för vilket avdrag för minskning av den dolda förkrigsreserven åtnjutits vid nämnda taxering och återvinningen av samma reserv under nästföregående beskattningsår.

Återvinningen under beskattningsåret av avgången dold förkrigsreserv utgöres av skillnaden mellan å ena sidan det belopp, varmed vid uppskattning för taxering till krigskonjunkturskatt lagret vid beskattningsårets utgång var nedskrivet under förkrigspriset, och å andra sidan det belopp, varmed lagret vid beskattningsårets ingång var nedskrivet under nämnda pris, dock högst skillnaden mellan det belopp, varmed dold förkrigsreserv minskats under tidigare beskattningsår och det belopp som motsvarar återvinning av sådan reserv under nästföregående beskattningsår.

Avdrag för minskning av dold förkrigsreserv vid taxering till krigskonjunkturskatt år 1940 skall anses hava åtnjutits högst med det belopp, som motsvarar den vid nämnda taxering uppskattade merinkomsten.

d) För värdeminskning å maskiner, inventarier, byggnader eller andra dylika tillgångar för stadigvarande bruk medgives i regel avdrag efter samma grunder som tillämpats vid uppskattning enligt denna förordning av inkomsten för sista förkrigsinkomståret, eller, där beräkning efter sådan grund ej kan ske, med belopp motsvarande den med utgångspunkt från anskaffningskostnaden beräknade verkliga värdeminskningen. Avdrag för värdeminskning överstigande den normala av sådant slag, som avses i punkt 3 c) fjärde stycket anvisningarna till 29 § kommunalskattelagen, medgives i den mån denna värdeminskning visas hava uppkommit under beskattningsåret och motsvarande avdrag skett i räkenskaperna. I räkenskaperna gjort avdrag å tillgång som nu sagts för överpris eller merkostnad av sådant slag, som angles i femte stycket nämnda anvisningspunkt, skall likaledes få åtnjutas, dock, där ej särskilda omständigheter till annat föranleda, högst med så stort belopp att det vid ifrågavarande beskattning återstående oavskrivna värdet a tillgängen nedbringas till en och en fjärdedel gånger det pris den kan anses

Bihang till riksdagens protokoll 1942. 1 sami. Nr 2S7. Bilaga. 13

50 Kungl. Maj:ts proposition nr 287; Bilaga A.

hava betingat vid utgången av augusti 1939. Att provisorisk skattepåföring kan ske av den krigskonjunkturskatt, som belöper på återstoden av det i räkenskaperna gjorda avdraget, framgår av 17 §.

Beträffande industriella nybyggnader och nyanskaffade maskinutrustningar eller dyl., som införlivas med vederbörande anläggningar för stadigvarande bruk, kan sådan omständighet som bör föranleda större avdrag för överpris än nyss sagts ofta anses vara för handen. Kan det med hög grad av sannolikhet förutses att en tillgång skall helt förlora sitt värde efter krigets slut, bör avdrag få ske för hela anskaffningskostnaden, om motsvarande avdrag skett i räkenskaperna. Såsom exempel på sådan omständighet som må föranleda större avdrag för överpris än nyss sagts må vidare framhållas det fall att fartyg eller annan tillgång för stadigvarande bruk gått förlorad och annan liknande tillgång anskaffats i dess ställe. I dylikt fall må avdrag för överpris åtnjutas högst med så stort belopp att det vid ifrågavarande beskattning återstående oavskrivna värdet nedbringas till förkrigsvärdet å den nyanskaffade tillgången eller, om detta värde överstiger motsvarande värde för den förlorade tillgången, till summan av förkrigsvärdet å denna tillgång och — i regel —- en och en fjärdedel gånger det belopp varmed förkrigsvärdet å deli nyanskaffade tillgången överstiger förkrigsvärdet å den förlorade tillgången. I vissa fall kan Kungl. Maj:t med stöd av särskilt av riksdagen meddelat bemyndigande att medgiva eftergift beträffande krigskonjunkturskatt fastställa särskild grund för beräkning av avdrag för överpris eller merkostnad.

e) Beträffande rörelse, för vilken ej förts handelsböcker och beträffande vilken på den grund ovan givna bestämmelser örn i räkenskaperna vidtagna åtgärder ej kunna tillämpas, må i motsvarande avseende hänsyn tagas till vad som i det särskilda fallet synes skäligt.

f) Avdrag för avsättning till konjunkturinvesteringsfond eller investeringsfond är ej medgivet, ej heller avdrag för omkostnad som uppenbarligen haft till syfte att nedbringa beskattningen för beskattningsåret.

Avdrag för kostnad för pensionering av anställda eller annat likartat ändamål med belopp överstigande medeltalet av liknande avdrag för förkrigsinkomståren medgives allenast i den mån kostnadsökningen kan anses erforderlig för normal årsavsättning på grund av ökade verkliga förpliktelser eller dylikt förhållande. Har sådan förpliktelse ingåtts efter utgången av augusti 1939, iakttages, dels att avdrag ej medgives i den mån med kostnaden avses att åt någon bereda högre pension än dubbla det belopp som angles i 9 § tredje stycket lagen den 18 juni 1937 om aktiebolags pensionsoch andra personalstiftelser, i förekommande fall förenad med s. k. kapitalunderstöd å högst 4,000 kronor, dels att avdrag för s. k. övergångskostnad ej medgives med mera än en tiondel av hela det belopp av sådan kostnad som härrör av den ökade förpliktelsen i den mån den ej avser högre pensioner än nyss sagts, d e 1 s o c k att i regel avdrag ej medgives med högre belopp än i medeltal 4,000 kronor för en var av de befattningshavare som pensioneringen avser.

51 Kungl. Maits proposition nr 287; Bilaga A.

g) Har skattskyldig i rörelse under beskattningsåret tillgodogjort sig produkter från eget jordbruk och utvisar på grund av den i räkenskaperna tilllämpade prissättningen rörelsen inkomstökning och jordbruket inkomstminskning, äger den skattskyldige att för utjämning härutinnan vid inkomstuppskattning enligt denna förordning beträffande nämnda produkter tilllämpa skälig högre prissättning med sammanlagt högst det belopp som motsvarar summan av inkomstminskningen å jordbruket och det å jordbruket belöpande kompensationsavdraget.

h) Huru vid fastställande av inkomsten för beskattningsåret förfaras skall med utdelning å svenska aktier och andelar i svenska ekonomiska föreningar samt med beräkning av ränta å eget kapital nedlagt i rörelsen framgår av punkterna 5 och 8 här nedan.

5. I rörelseinkomsten för annan rörelseidkare än sådan som bedriver penningrörelse inräknas ej beträffande vare sig förkrigsinkomståren eller beskattningsåret behållen utdelning å svenska aktier eller å andelar i svenska ekonomiska föreningar.

6. Har skattskyldig enligt var därom är särskilt stadgat vid taxeringen till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt från summan av sina inkomster fran olika förvärvskällor åtnjutit avdrag för belopp, som utgivits såsom gåva för luftvärnet eller luftskyddet eller hemvärnet eller dess underavdelningar, skall enligt denna förordning motsvarande avdrag göras vid uppskattning av inkomst av till rörelse hänförlig förvärvskälla, från vilken gåvan utgått.

7. Vid beräkning av uppskattad merinkomst av uppfinnarverksamhet skall iakttagas, att den under beskattningsåret åtnjutna intäkten genom exploatering av viss uppfinning, vare sig den utgjort engångsersättning eller royalty eller dylikt, till en del kan vara att betrakta såsom gottgörelse för kostnader i samband med uppfinningen, däri inräknad ersättning för uppfinnarens eget förberedande arbete. I följd härav bör i fall, då det förberedande arbetet med uppfinningen påbörjats under tidigare år, inkomsten för beskattningsåret minskas med det belopp som kan anses motsvara gottgörelse för sådana kostnader, i den män avdrag för desamma ej utnyttjats vid taxering till krigskonjunkturskatt tidigare år, och det mot kostnaderna svarande beloppet skäligen fördelas på den tid under vilken det förberedande arbetet pågått. I förekommande fall bör alltså hänsyn till nämnda kostnader tagas även vid fastställande av jämförelseinkomsten för förvärvskällan.

8. a) För vartdera förkrigsinkomståret så ock för beskattningsåret skall vid taxeringen angivas beräknad ränta å eget kapital i rörelsen efter en nintefot av fem procent samt, därest det egna kapitalet under beskattningsåret ökats sedan förkrigsinkomståren, beträffande kapitalökningen efter en räntefot av sex procent. Ingår i kapitalökning, som uppkommit genom besparing av vinstmedel från föregående år, kapital som ej under någon del av beskattningsåret använts i rörelsen utan varit insatt i bank eller eljest utlånat eller tillfälligt disponerat utom rörelsen, må dock ej ränta å detta kapital beräknas

52 Kungl. Maj.ts proposition nr 287; Bilaga A.

till högre belopp än som faktiskt tillkommit den skaltskyldige. Vad angår jämförelseåret skall räntan beräknas å det egna kapital, som anses då hava varit nedlagt i rörelsen, därvid räntan beräknas till medeltalet av räntorna för förkrigsinkomståren, såvitt ej annan grund än medeltalsberäkning tilllämpats vid jämförelseinkomstens fastställande, i vilket fall räntan bör beräknas efter grund som finnes skälig.

b) Såsom eget kapital i rörelsen anses det belopp, varmed tillgångarna överstiga skulderna enligt den värdesättning, som skett i räkenskaperna, dock att beträffande kapital nedlagt i maskiner, inventarier, byggnader eller andra dylika tillgångar för stadigvarande bruk hänsyn skall tagas till den särskilda värdesättning av tillgångarna, som ligger till grund för inkomstuppskattningen enligt denna förordning.

Vid beräkning av eget kapital skall iakttagas, bland annat,

att i tillgångarna ingående värde å svenska aktier eller andelar i svenska ekonomiska föreningar icke skall medräknas för annan skattskyldig än sådan, som bedriver penningrörelse,

att avskrivnings-, förnyelse- eller annan liknande fond skall räknas såsom skuld, i den mån den motsvaras av bokfört värde å tillgång, till vilken den hänför sig,

att avsättning i räkenskaperna för framtida skattebetalning skall räknas såsom skuld till den del avsättningen motsvarar beräknad skatteutgift avseende förhållande före eller vid den tidpunkt, till vilken kapitalets beräkning hänför sig,

att såsom skuld skall räknas investeringsfond för ersättande av för krigslager, samt

att i eget kapital ej inräknas årets vinst, medan å andra sidan årets förlust ej får avräknas.

Beträffande rörelseidkare, vilken i sina räkenskaper upptagit andra tillgångar och skulder än sådana hänförliga till rörelsen, iakttages, att bedömandet av vad som skall anses hava hört till rörelsen eller ej för förkrigsinkomståren och beskattningsåret bör ske efter såvitt möjligt likformiga grunder.

9. Vid fastställande av uppskattad merinkomst av viss förvärvskälla i rörelse förfares på följande sätt:

Från inkomsten för beskattningsåret avdrages jämförelseinkomsten. Omfattar beskattningsåret längre eller kortare tid än tolv månader, ökas eller minskas jämförelseinkomsten med hänsyn därtill. Om rörelse i förvärvskällan bedrivits endast under del av beskattningsåret, avdrages allenast motsvarande del av jämförelseinkomsten.

Det erhållna skillnadsbeloppet minskas i förekommande fall med sådant belopp, varmed enligt punkt 8 beräknad ränta för beskattningsåret överstiger räntan för jämförelseåret, eller ökas med sådant belopp, varmed räntan för beskattningsåret understiger räntan för jämförelseåret, därvid iakttages att, om jämförelseinkomsten beräknas för längre eller kortare tid än ett år, ränteskillnaden i motsvarande mån jämkas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 287; Bilaga A.

10. Vid beräkning av uppskattad inkomstminskning — däri i förekommande fall inräknas underskott — skola de bestämmelser, som gälla för beräkning av uppskattad merinkomst, äga motsvarande tillämpning. Uppskattad inkomstminskning framkommer alltså efter tillägg eller avdrag i förekommande fall av beräknad ränta å minskning eller ökning av eget kapital. Emellertid kan, där jämförelseinkomsten fastställes till högre belopp än medeltalet av inkomsterna för förkrigsinkomståren, beloppet av uppskattad inkomstminskning bestämmas med utgångspunkt från nämnda medeltal eller efter annan grund som finnes skälig. Så må förfaras även i det fall, då medeltalet betecknar ett underskott.

11. a) Avdrag för minskning av dold förkrigsreserv i tillgångar avsedda för omsättning eller förbrukning i rörelse ifrågakommer endast i samband med lagerminskning.

Såsom dold förkrigsreserv anses enligt 4 § 4 mom. första stycket det belopp, varmed tillgångens verkliga värde vid krigsutbrottet visas hava överstigit dess i beskattningshänseende enligt denna förordning gällande värde vid nämnda tidpunkt. Har ej enligt punkt 4 b) här ovan utredning företetts rörande lagret vid krigsutbrottet, må emellertid såsom dold förkrigsreserv antagas det belopp, varmed lagrets verkliga värde vid sista förkrigsinkomstårets utgång visas hava överstigit dess i beskattningshänseende enligt denna förordning då gällande värde.

Det verkliga värdet av lagertillgång bestämmes efter tillgångens förkrigspris, varmed, såsom framgår av punkt 4 b) här ovan, förstås kostnaden för att anskaffa tillgångar av ifrågavarande slag vid krigsutbrottet eller, därest lagret vid sista förkrigsinkomstårets utgång räknas såsom förkrigslager, vid sistnämnda tidpunkt.

Med tillgångs i beskattningshänseende enligt denna förordning gällande värde förstås, där den dolda förkrigsreserven fastställes med hänsyn till förhållandena vid krigsutbrottet, summan av det bokförda värdet vid sista förkrigsinkomstårets utgång och den verkliga anskaffningskostnaden för den lagerökning som skett från denna tidpunkt till krigsutbrottet, och, där den dolda förkrigsreserven fastställes med hänsyn till förhållandena vid sista förkrigsinkomstårets utgång, det bokförda värdet vid denna tidpunkt.

Minskning av dold förkrigsreserv under beskattningsåret utgöres följaktligen av skillnaden mellan å ena sidan det belopp, vartill den dolda förkrigsreserven vid beräkning enligt ovan angivna grunder uppgått, och å andra sidan det belopp, varmed lagret vid beskattningsårets utgång vid uppskattning enligt denna förordning var nedskrivet under förkrigspris, med avdrag av skillnaden mellan det belopp, varmed dold förkrigsreserv minskats under tidigare beskattningsår, och det belopp som motsvarar återvinning av sådan reserv under nästföregående beskattningsår.

b) Vid beräkning av dold förkrigsreserv i maskiner, inventarier eller andra dylika tillgångar för stadigvarande bruk skall med verkliga värdet å sådan tillgång vid utgången av augusti 1939 förstås dess försäljningsvärde vid nämnda tidpunkt.

54 Kungl. Maj:ts proposition nr 287; Bilaga A.

12. Vad angår bevisning enligt 4 § 4 mom. andra stycket må såsom exempel på omständigheter, som den skattskyldige kan med bärande sannolikhetsskäl ådagalägga, anföras,

att inkomstökningen helt eller delvis i följd av vidtagna rationaliseringsåtgärder skulle hava uppkommit även örn förhållanden som omförmälas i 1 § ej inträffat,

eller att till följd av sådana före utgången av augusti 1939 ingångna leveransavtal, som icke haft samband med eller haft sin grund i förhållanden som omförmälas i 1 §, inkomstökningen skulle hava uppkommit även om sådana förhållanden ej inträffat,

eller att inkomstökningen helt eller delvis framstår som ett naturligt led i en utveckling, vilken påbörjats före utgången av augusti 1939 eller dessförinnan kunnat förutses, men icke haft samband med eller haft sin grund i förhållanden som omförmälas i 1 §.

13. När Kungl. Maj :t jämlikt föreskriften i 4 § 5 mom. bestämt särskild grund för fastställande huru stor del av uppskattad merinkomst skall antagas hava berott på förhållanden som avses i 1 §, är skattskyldig likväl berättigad att nied bärande sannolikhetsskäl ådagalägga, att merinkomsten ej till någon del eller endast till mindre del berott av sådana förhållanden. Förebringas å andra sidan vid taxeringen beträffande viss skattskyldig bärande sannolikhetsskäl för att merinkomsten till större del eller i sin helhet berott på förhållanden som i 1 § avses, skall den taxerade merinkomsten bestämmas med hänsyn därtill.

Uppskattad merinkomst, som hänför sig till livförsäkringsrörelse eller till yrkesmässigt bedriven vetenskaplig, litterär eller konstnärlig verksamhet, verksamhet som läkare, veterinär, tandläkare eller arkitekt eller därmed jämförlig yrkesutövning, skall antagas ej hava berott på förhållanden som avses i 1 §, såvitt ej bärande sannolikhetsskäl förebringas för att merinkomsten berott på sådana förhållanden. Kungl. Maj:t äger jämväl för särskilt bestämt annat slag av till rörelse hänförlig verksamhet än nu sagts bestämma att den skall i avseende varom här är fråga likställas med sådan verksamhet.

14. Beträffande handelsbolag, kommanditbolag, enkelt bolag eller rederi sker uppskattning av inkomst med motsvarande tillämpning av de i 3 och 4 §§ meddelade bestämmelserna. För företaget såsom sådant bestämmes uppskattad merinkomst eller inkomstminskning samt fastställes i vad mån denna skall antagas hava berott på förhållanden som omförmälas i 1 §, varjämte kompensationsavdrag som i 3 § sista stycket sägs beräknas. Av sålunda fastställt belopp påföres envar av delägarna vad på honom belöper för att vid beräkning av den taxerade merinkomsten medräknas som om fråga vore om en delägarens egen förvärvskälla. Med hänsyn till bestämmelserna i 11 § örn skattens beräkning skall envar delägare jämväl påföras på honom belöpande jämförelseinkomst. Motsvarande skall gälla beträffande delägare i s. k. gruvberg.

Kungl. Maj:ts proposition nr 287; Bilaga A.

till 5 §.

1. För beräkning av den uppskattade m erink örnsten av jordbruk erfordras, att nettointäkten av jordbruksfastighet dels för beskattningsåret dels för vart och ett av förkrigsinkomslåren uppdelas på det sätt, att lill nettointäkt av skogsbruk hänföras intäkter av skogsbruk enligt 21 §

c) kommunalskattelagen med avdrag för därpå belöpande omkostnader, medan till nettointäkt av jordbruk hänföras övriga enligt nämnda paragraf till intäkter av jordbruksfastighet hänförliga intäkter med avdrag för därpå belöpande omkostnader.

I fall, där utredning om en specificerad uppdelning av omkostnader på jordbruk och skogsbruk ej kan förebringas, md i regel kunna förfaras så, att för vart och ett av förkrigsinkomståren och beskattningsåret såsom omkostnader för skogsbruk upptages, förutom vid beräkning av nettointäkten av jordbruksfastighet gjort avdrag för värdeminskning å skog, ett belopp motsvarande viss procent av de i nettointäkten ingående bruttointäkterna av olika slag av skogsprodukter, medan till omkostnader för jordbruk hänföras samtliga de vid nettointäktens beräkning avdragna utgifterna i den mån de överstiga de för skogsbruk på sätt nyss sagts upptagna omkostnaderna. Procentsatser för beräkning av omkostnader för förvärvande av intäkter av olika slag av skogsprodukter fastställas av Kungl. Maj.t efter förslag av den centrala krigskonjunkturskattenämnden. Där sådan procentsats ej fastställts md, örn ej utredning örn en specificerad uppdelning av omkostnaderna kan förebringas, dessa beräknas efter grund som finnes skälig.

Sedan uppdelning av intäkter och omkostnader på jordbruk och skogsbruk ägt rum, skall för fastställande av den uppskattade merinkomsten av jordbruk, under iakttagande av vad nedan föreskrives, beräknas det belopp, varmed intäkterna av jordbruk med avdrag för därpå belöpande omkostnader under beskattningsåret överstiga motsvarande jämförelseinkomst.

2. Vid bestämmande av den uppskattade merinkomsten skall sådan avvikelse ske från uppskattningen enligt förordningen om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt som erfordras för att åstadkomma likformighet i inkomstuppskattningen för de olika åren. Om exempelvis under beskattningsåret minskning skett av kreatursbesättningen genom nedslaktning i större omfattning än som brukat förekomma vid ifrågavarande jordbruk och i större omfattning än som där förekommit under förkrigsinkomståren, bör ett med hänsyn därtill avvägt belopp avräknas. Ilar inneliggande lager av spannmål eller annat sedan 1940 års ingång mera avsevärt minskats, må avdrag ske med verkliga värdet vid nämnda tidpunkt av det lager som avyttrats eller förbrukats ulan alt ersättas före 1941 års utgång, i den män sådant avdrag ej skett vid taxering till krigskonjunkturskatt är 1941. Därjämte bör beaktas örn i mera avsevärd omfattning sådana onormala omkostnader under något av åren förekommit för reparationer, inköp av levande djur m. m., som ej uppvägts av motsvarande ökning av intäkterna under året. Havn sådana omkostnader förekommit, bör skälig jämkning göras i inkomstuppskattningen för det år på vilket de belöpa, dock under iakttagande

56 Kungl. Maj.ts proposition nr 287; Bilaga A.

att, därest omkostnader som nu avses förekommit under beskattningsåret, avdrag i allt fall skall medgivas i den mån desamma överstiga det belopp motsvarande kostnader skulle hava utgjort vid utgången av augusti 1939. Därest under beskattningsåret nyuppsättning av inventarier eller ny-, tilleller ombyggnad å för jordbruket nödiga driftbyggnader eller grundförbättring å fastigheten ägt runi, må jämväl avdrag för kostnaden härför medgivas i den män den överstiger det belopp, vartill kostnaden för motsvarande nyuppsättning eller arbeten skulle hava uppgått vid utgången av augusti 1939.

Inkomst för förkrigsinkomståren beräknas allenast för den eller de fastigheter, som den skattskyldige ägt eller brukat under beskattningsåret.

Har skattskyldig i rörelse under beskattningsåret tillgodogjort sig produkter från eget jordbruk och utvisar på grund av den i räkenskaperna tillämpade prissättningen jordbruket inkomstökning men rörelsen inkomstminskning, äger den skattskyldige att för utjämning härutinnan vid inkomstuppskattning enligt denna förordning beträffande nämnda produkter tillämpa lägre prissättning med sammanlagt högst det belopp som motsvarar summan av inkomstminskningen d rörelsen och det å rörelsen belöpande kompensationsavdraget.

3. Såsom jämförelseinkomst skall i regel upptagas medeltalet av inkomsterna för båda förkrigsinkomståren. Har den skattskyldige ej under förkrigsinkomståren bedrivit samma jordbruk som under beskattningsåret under förhållanden jämförbara med förhållandena under detta år eller hava förkrigsinkomståren visat underskott eller eljest uppenbart onormala resultat, må i stället för medeltalet av inkomsterna för förkrigsinkomståren annat belopp, som finnes skäligt, upptagas såsom jämförelseinkomst. Har den skattskyldige ej under förhållanden jämförbara med förhållandena under beskattningsåret bedrivit samma jordbruk under båda förkrigsinkomståren men under ett av dessa år, och kan det anses att avkastningen av jordbruket under detta år ungefärligen motsvarat den genomsnittliga avkastningen av ett liknande jordbruk i trakten för båda förkrigsinkomståren, må vid jämförelseinkomstens bestämmande hänsyn tagas till inkomsterna under detta år, som om dessa vore medeltal för båda åren. I förekommande fall må eljest beaktas resultat, som under förkrigsinkomståren eller något av dessa utvunnits av annan, vilken då bedrivit jordbruk å samma fastighet.

För fysisk person må jämförelseinkomsten ej bestämmas till lägre belopp än tretusen kronor.

Den vid taxering till krigskonjunkturskatt år 1941 fastställda jämförelseinkomsten bör frångås endast örn särskilda skäl därtill föranleda.

4. Ränta å minskning av eget kapital i jordbruket beräknas efter en räntefot av fem procent, ränta å ökning av sådant kapital efter en räntefot av sex procent. Ökning av eget kapital i jordbruket anses i regel hava ägt rum vid avbetalning av skuld, som hänfört sig till jordbruket, samt vid nedläggande av eget kapital i samband med ny-, till- eller ombyggnad eller därmed jämförlig förbättring eller vid en mera omfattande nyuppsättning av inven-

Kungl. Maj:ts proposition nr 287; Bilaga A.

tarier för stadigvarande bruk å fastigheten eller dylikt, men ej om avbetalning skett av annan skuld än nu sagts även om denna varit intecknad i fastigheten. Hänsyn till ökning av eget kapital tages endast då den skattskyldige förebringar tillfredsställande utredning rörande ökningen.

5. Såsom taxerad merinkomst av jordbruk skall, där ej utredning som avses i nästa punkt förebringas, upptagas den uppskattade merinkomsten med avräkning av ett belopp svarande mot kompensationsavdrag som i 3 § sista stycket sägs utgörande femton procent å jämförelseinkomsten.

6. Skattskyldig som vill framställa yrkande att uppskattad merinkomst skall anses helt eller delvis ej hava berott på förhållanden som i 1 § sägs, har att till stöd för yrkandet förete erforderlig utredning.

Därvid gäller såsom huvudregel, att i taxerad merinkomst inräknas endast i bruttointäkten ingående prisstegring vid avyttring eller uttag till egen rörelse av produkter från jordbruket utöver vad som erfordrats för att dels täcka omkostnadernas ökning i förhållande till prisläget före krigsutbrottet dels utgöra kompensation som i 3 § sista stycket sägs för den höjning av den allmänna prisnivån, som ägt rum sedan krigsutbrottet. Hänsyn tages därvid ej till ökning av värdet å fri bostad å fastigheten eller av andra naturaförmåner från denna. Ingår i den uppskattade merinkomsten inkomstökning på grund av tillfällig uthyrning eller av körslor eller dylikt i större omfattning än normalt, skall den upptagas i den taxerade merinkomsten i den mån den kan med sannolikhet anses hava berott på förhållanden som avses i 1 §, även örn den ej uppkommit på grund av prisstegring. Inkomstökning å arrende eller dylikt upptages i den taxerade merinkomsten endast i den mån den kan med sannolikhet anses hava berott på förhållanden som avses i 1 §.

Kompensation som i 3 § sista stycket sägs för höjning av den allmänna prisnivån sedan krigsutbrottet skall vid utredning enligt denna punkt beräknas till femton procent av den vinst, som skulle hava uppkommit, därest avyttring eller uttag till egen rörelse av jordbruksprodukter av samma slag som under beskattningsåret ägt rum under förkrigsinkomståren.

Prisstegring utöver vad som erfordrats för att täcka omkostnadernas ökning och utgöra kompensation för höjning av den allmänna prisnivån som nyss sagts beräknas* normalt å bruttointäkterna för beskattningsåret efter procentsatser som av Kungl. Majit fastställas efter förslag av den centrala krigskonjunkfurskattenämnden eller, där sådan procentsats ej fastställts, efter procentsats som finnes skälig. Örn det av skattskyldig eller beskattningsmyndighet visas att å gjorda försäljningar under beskattningsåret tillämpats priser vilka för den skattskyldige genomsnittligt innefattat en mindre eller större prisstegring än som beräknats med tillämpning av fastställda procentsatser, skall dock hänsyn därtill tagas vid den taxerade merinkomstens fastställande.

till G §.

1. Eftersom inkomsterna av skogsbruk för såväl förkrigsinkomståren som beskattningsåret äro beroende av virkesutlagens storlek och således ej utgöra

58 Kungl. Mcij:ts proposition nr 287; Bilaga A.

lämplig grund för alt jämföra den skattskyldiges verkliga ekonomiska förmåner under de olika åren, skall någon uppskattad merinkomst ej fastställas.

2. Den taxerade merin ko rasten skall, där ej fall som i nästa stycke sägs är för handen, upptagas till det belopp som motsvarar prisstegringen i förhållande till det genomsnittliga prisläget under förkrigsinkomståren å de under beskattningsåret avyttrade eller för förädling eller förbrukning i egen rörelse uttagna skogsprodukterna i den mån prisstegringen överstiger vad som erfordrats för att dels täcka omkostnadernas ökning dels utgöra kompensation som i 3 § sista stycket sägs för den höjning av den allmänna prisnivån, som ägt rum sedan krigsutbrottet. Prisstegringen torde vanligen kunna beräknas procentuellt å bruttointäkterna beträffande olika produkter. Kompensation för höjning av den allmänna prisnivån sedan krigsutbrottet beräknas till femton procent av den vinst, som skulle hava uppkommit, därest avyttring eller uttag för förädling eller förbrukning i egen rörelse av skogsprodukter av samma slag som under beskattningsåret ägt rum under förkrig sinkomståren. Grunder för beräkning i normala fall av prisstegring som nu sagts fastställas av Kungl. Majit efter förslag av den centrala krigskonjunkturskattenämnden.

3. Visar den skattskyldige, att hans nettointäkt av skogsbruk under beskattningsåret varit mindre än det belopp som antages motsvara den enligt punkt 2 fastställda prisstegringen å skogsprodukterna, må den taxerade merinkomsten icke bestämmas till högre belopp än nettointäkten utgjort. Om den skattskyldige eller beskattningsmyndighet kan visa att å de försäljningar eller uttag till egen rörelse, som av den skaltskyldige gjorts under beskattningsåret, tillämpats priser vilka sammanlagt innefattat en mindre eller större prisstegring än som beräknats med tillämpning av i punkt 2 angivna beräkningsgrund, skall även hänsyn därtill tagas vid den taxerade merinkomstens fastställande.

Vid beräkning av nettointäkten av skogsbruk skall från bruttointäkterna av skogsbruk under beskattningsåret avdrag göras för därpå belöpande omkostnader. För beräkningen erfordras alltså i regel att nettointäkten av jordbruksfastighet såvitt angår beskattningsåret uppdelas mellan skogsbruk och jordbruk på det sätt som angives i punkt 1 av anvisningarna till 5 §. Såsom omkostnad må upplagas jämväl beräknad skälig kostnad för utav avverkning föranledda efterföljande röjnings- och liknande arbeten så ock kostnad för utav avverkningen direkt förorsakad återplantering, ändå att kostnaderna ej hänföra sig till beskattningsåret. Har under beskattningsåret nedlagts dylik kostnad, för vilken avdrag medgivits vid taxering till krigskonjunkturskatt redan för det nästföregående beskattningsåret, får sådant belopp ej ånyo avdragas. Såsom omkostnad må i fall, då skog avverkats eller ock avyttrats utan samband med avyttring av marken, belopp motsvarande avdrag enligt 22 § 1 mom. andra stycket kommunalskattelagen upptagas endast om fastigheten förvärvats efter utgången av augusti 1939. I fall, då växande skog avyttrats i samband med avyttring av marken, skall i stället för avdrag som avses i tredje stycket av nämnda mom. avdrag göras med ett belopp svarande

Kungl. Maj:ts proposition nr 287; Bilaga A.

mot den växande skogens uppskattade värde vid utgången av augusti 1939, dock att, om skogens för ägaren gällande ingångsvärde var större, avdrag må ske med detta värde. Vid uppskattning av värdet å den växande skogen vid utgången av augusti 1939 iakttages, att bevisning rörande dess storlek i regel ej kan åläggas den skattskyldige. Värdeökningen å den växande skogen må följaktligen ej beräknas till högre belopp än som finnes med sannolikhet svara mot utvecklingen av den allmänna fastighetsmarknaden beträffande skogsegendomar å orten.

4. Har vid motsvarande tillämpning av de för beräkning av uppskattad merinkomst av jordbruk gällande reglerna inkomstminskning å jordbruket uppkommit, förutsättes att den skattskyldige bort utan att krigskonjunkturbeskattning ifrågakomme kunna uttaga skogsprodukter i så stor utsträckning att kompensation för inkomstminskningen så ock för höjning av den allmänna prisnivån erhölles.

I dylikt fall skall följaktligen såsom taxerad merinkomst av skogsbruk ej upptagas större del av den enligt punkt 2 uppskattade prisstegringen än den som återstår efter avdrag av så stor procentuell andel av densamma som summan av inkomstminskningen å jordbruket och det å jordbruket belöpande kompensationsavdragets belopp utgjort av den beräknade nettointäkten av skogsbruk under beskattningsåret.

5. Har skattskyldig i rörelse under beskattningsåret tillgodogjort sig produkter från eget skogsbruk och utvisar på grund av den i räkenskaperna tillämpade prissättningen rörelsen inkomstminskning, medan taxerad merinkomst framkommer för skogsbruket, äger den skattskyldige att för utjämning härutinnan beträffande nämnda produkter tillämpa lägre prissättning med sammanlagt högst det belopp som motsvarar summan av inkomstminskningen å rörelsen och det å rörelsen belöpande kompensationsavdraget.

Vad sålunda stadgats skall gälla även i fall då skattskyldig i rörelse tillgodogjort sig produkter från skogsbruk, bedrivet av moder- eller dotterföretag, och skall i dylikt fall inkomstuppskattningen för båda företagen jämkas med hänsyn till den tillämpade prissättningen.

till 7 §.

1. Beträffande inkomst av annan fastighet kan det i regel antagas, att taxerad merinkomst bör upptagas allenast i fall där bruttointäkterna under beskattningsåret i jämförelse med förkrigsinkomståren ökats på grund av uthyrningsmöjligheter, som under normala förhållanden ej plägat vara för handen men under beskattningsåret kunnat utnyttjas, och som kunna med sannolikhet antagas hava haft sitt upphov i det av krigstillståndet framkallade läget. Taxering företages därför i regel allenast därest nu angivna förutsättningar synas vara för handen. Tillika iakttages att medgivande av kompcnsationsavdrag med femton procent å jämförelseinkomsten påverkar den taxerade inkomstens storlek.

2. Vid bestämmande av uppskattad m e r i n k o m s t skall inkomst

60 Kungl. Maj:ts proposition nr 287; Bilaga A.

för förkrigsinkomståren beräknas allenast för fastigheter som den skattskyldige innehaft även under beskattningsåret.

Den vid taxeringen till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt verkställda beräkningen av inkomst av annan fastighet skall vid uppskattning av inkomst enligt denna förordning frångås i den mån följande särskilda föreskrifter därtill föranleda.

Har fastighet eller del därav, som plägat vara uthyrd, under något av förkrigsinkomståren ej varit uthyrd men varit uthyrd under beskattningsåret, skall vid uppskattning av inkomsterna för förkrigsinkomståren tillläggas skäligt hyresbelopp. Avdrag för kostnad för reparation och underhåll av byggnader beräknas ej för förkrigsinkomståren samt ej heller för beskattningsåret i vidare mån än kostnaden förorsakats av eller eljest ägt direkt samband med de förhållanden som föranlett inkomstökningen eller med anordning som nödvändiggjorts av krigstillståndet. Värdeminskningsavdrag beräknas ej för förkrigsinkomståren. För beskattningsåret medgives sådant avdrag endast i den män värdeminskningen under detta år på grund av verkställd ny-, till- eller ombyggnad eller annan omständighet kan antagas hava varit större än under förkrigsinkomståren. Det må emellertid framhållas, att uthyrning varom här är fråga ofta föranleder skadegörelse eller slitning, som ej .skulle uppkommit, om ej uthyrningen ägt rum. Sådant förhållande må, där ej hänsyn till detsamma tagits genom avdrag för reparation eller dylikt under beskattningsåret, beaktas vid beräkning av avdrag för värdeminskning. Har å andra sidan under beskattningsåret kostnad nedlagts för reparation eller underhåll, som under föregående beskattningsår blivit eftersatt och på den grund beaktats vid beräkning av värdeminskningsavdrag för det året, må avdrag för kostnaden ej ånyo medgivas.

3. Såsom jämförelseinkomst skall i regel upptagas medeltalet av inkomsterna för förkrigsinkomståren. Har den skattskyldige ej under båda förkrigsinkomståren innehaft samma fastighet eller fastigheter som under beskattningsåret, må såsom jämförelseinkomst i stället för medeltalet av inkomsterna för dessa år antagas annat belopp, som finnes skäligt. Har den skattskyldige ej innehaft samma fastighet eller fastigheter som under beskattningsåret under hela det förra men under hela det senare förkrigsinkomståret, skall i regel inkomsten för det senare året vara jämförelseinkomst. Har den skattskyldige ej innehaft samma fastighet eller fastigheter som under beskattningsåret under något av förkrigsinkomståren i dess helhet, må beaktas resultat, som under förkrigsinkomståren eller något av dessa utvunnits av annan, vilken då innehaft fastigheten. Vid denna jämförelse bör dock iakttagas den skillnad som må föreligga bland annat med hänsyn till det av de olika ägarna i fastigheten nedlagda egna kapitalet.

4. Ränta å minskning av eget kapital i fastigheten beräknas efter en räntefot av fem procent, ränta å ökning av sådant kapital efter en räntefot av sex procent, ökning av eget kapital i fastigheten anses i regel hava ägt rum vid avbetalning av skuld, som hänfört sig till fastigheten, samt vid

Kungl. Maj:ts proposition nr 287; Bilaga A.

nedläggande av eget kapital i samband med ny-, till- eller ombyggnad eller därmed jämförlig förbättring eller vid en mera omfattande nyuppsättning av inventarier för stadigvarande bruk å fastigheten eller dylikt, men ej om avbetalning skett av annan skuld än nu sagts även om denna varit intecknad i fastigheten.

till 8 §.

1. Såsom likartad med inkomst i form av tantiem m. m. anses exempelvis sådan inkomst av tjänst som utgår i form av lön eller annan förmån från rörelse, om och i den mån lönens eller förmånens belopp uppenbarligen påverkats av rörelsens resultat. I den mån ökning av sådan lön eller förmån får anses motiverad av ett större eller värdefullare arbete betraktas den följaktligen ej såsom likställd med inkomst av tantiem m. m.

2. I fråga om inkomst av tillfällig verksamhet såsom uppfinnare skall vad i punkt 7 av anvisningarna till 4 § stadgats beträffande yrkesmässig uppfinnarverksamhet äga motsvarande tillämpning.

3. Såsom jämförelseinkomst upptages i regel medeltalet av inkomsterna för förkrigsinkomståren av tjänst eller tillfällig förvärvsverksamhet som avses i 8 § sista stycket. Är det uppenbart att detta medeltal ej utgör ett godtagbart uttryck för den skattskyldiges normala årsinkomst av sådant slag vid tiden närmast före krigsutbrottet, skall dock jämförelseinkomsten fastställas till annat belopp som med hänsyn till omständigheterna kan anses skäligt.

till 9 §.

1. Uppskattning av realisationsvinst vid avyttring av fast eller lös egendom sker enligt de regler som gälla för beräkning av sådan vinst enligt förordningen örn statlig inkomst- och förmögenhetsskatt, dock att i stället för priset vid förvärvet må avdragas egendomens uppskattade värde vid utgången av augusti 1939, om detta värde var högre. Vid uppskattning av dylikt värde å fast egendom iakttages, att bevisning rörande dess storlek i regel ej kan åläggas den skattskyldige. Värdeökningen å egendomen efter nämnda tidpunkt bör följaktligen ej beräknas till högre belopp än som finnes med sannolikhet svara mot utvecklingen av den allmänna fastighetsmarknaden å orten. Från realisationsvinsten får avdragas realisationsförlust vid avyttring av fast eller lös egendom, därvid beaktas, att, örn värdet vid utgången av augusti 1939 lagts till grund för beräkningen av realisationsvinsten, värdet vid samma tidpunkt också skall läggas till grund för beräkning av realisationsförlusten, försåvitt värdet å den egendom förlusten avser då var lägre än kostnaden för förvärvet.

Inkomst av realisationsvinst beräknas ej för förkrigsinkomståren. Örn skattskyldig mera regelbundet gör försäljningar, exempelvis av aktier, utan att dock yrkesmässig sådan verksamhet anses föreligga, kan beskattning av hela den realisationsvinst, som belöper på tiden efter krigsutbrottet, stundom te sig oskälig. Jämkning av den taxerade merinkomsten bör i sådant fall ske genom avdrag med skäligt belopp, därvid emellertid märkes,

62 Kungl. Maj:ts proposition nr 287; Bilaga A.

att till utgångspunkt för avdraget bör tagas realisationsvinsten i sin helhet och ej blott den del av denna vinst som hänför sig till värdeökning efter krigsutbrottet, samt att även storleken av försäljningsvinster under de olika åren, som ej äro skattepliktiga, bör beaktas.

2. Till realisationsvinst enligt 9 § skall icke hänföras sådan intäkt, som enligt 2 § 1 mom. andra stycket skall inräknas i inkomst av rörelse.

3. Har uppkommen realisationsvinst vid avyttring av tillgång för stadigvarande bruk under beskattningsåret använts för inköp av tillgång liknande den avyttrade under sådana förhållanden att avyttringen och inköpet helt eller delvis skäligen böra betraktas som ett utbyte av en befintlig tillgång mot en annan, skall i motsvarande mån realisationsvinsten ej medräknas vid taxeringen till krigskonjunkturskatt.

till 10 §.

Av 4 § 3 mom. framgår att, örn en förvärvskälla inom rörelse utvisar inkomstökning och en annan inkomstminskning, inkomstminskningen får i viss ordning avräknas från inkomstökningen. Av punkt 4 g) av anvisningarna till 4 § och tredje stycket av punkt 2 av anvisningarna till 5 § framgår att i förhållande mellan jordbruk och rörelse utjämning i vissa fall kan enligt särskilda regler äga rum i händelse den ena förvärvskällan utvisar inkomstökning och den andra inkomstminskning. Utjämning enligt särskilda regler kan enligt punkterna 4 och 5 av anvisningarna till 6 § jämväl i vissa fall ifrågakomma i förhållande mellan å ena sidan skogsbruk, å andra sidan jordbruk eller rörelse, därest jordbruket eller rörelsen utvisar inkomstminskning. Beräkning av inkomstminskning beträffande skogsbruk förutsättes däremot ej enligt denna förordning kunna ifrågakomma. Avdrag för realisationsförlust vid avyttring av fast eller lös egendom medgives enligt 9 § från realisationsvinst å sådan egendom men antages enligt denna förordning ej kunna ske i andra fall. I de fall, som ej sålunda särskilt reglerats, kan avdrag för inkomstminskning å krigskonjunkturskatt underkastad förvärvskälla, i den mån inkomstminskningen kan antagas hava berott på förhållanden som omförmålas i 1 §, enligt 10 § medgivas från taxerad merinkomst å annan förvärvskälla. Med hänsyn till de olika reglerna för fastställande av taxerad merinkomst å olika förvärvskällor och det förhållandet att skattskyldig dessutom kan hava andra, krigskonjunkturskatt icke underkastade förvärvskällor vilka kunna utvisa såväl inkomstökning som inkomstminskning, hava ej hestämda regler kunnat fastställas för sådant avdrag. Såsom vägledande synpunkter må dock anföras följande. Därest mellan de krigskonjunkturskatt underkastade förvärvskällorna finnes sådant samband att avräkning dem emellan framstår såsom särskilt naturlig, bör sådan avräkning ske oavsett förhållandena med förvärvskällorna i övrigt. Eljest bör, om skattskyldig under beskattningsåret även haft andra, krigskonjunkturskatt icke underkastade förvärvskällor, som sammanlagt kunna anses utvisa inkomstökning, avdrag i första hand göras från sådan inkomstökning. Vid

Kungl. Maj:ts proposition nr 287; Bilaga A.

bedömande i vad mån inkomstökning som nu sagts skall anses föreligga bör jämförelse göras mellan den vid taxering till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt för beskattningsåret beräknade inkomsten av förvärvskällorna och medeltalet av motsvarande inkomster under förkrigsinkomståren.

Beträffande avdrag för inkomstminskning under det beskattningsår, 19Al års taxering till krigskonjunkturskatt avsåg, iakttages, att sådant avdrag skall medgivas från den merinkomst, som återstår sedan övriga i 10 § omförmälda avdrag med undantag för det däri omförmälda avdraget d 3,000 kronor i förekommande fall gjorts. Vid bedömande av inkomstminskningens storlek och övriga med avdragsrätten sammanhängande frågor skola de vid nämnda taxering gällande föreskrifterna äga tillämpning. Därvid märkes, att fråga kan vara antingen örn sådan inkomstminskning, som vid 1941 års taxering skulle avdragas innan taxerad merinkomst av visst slag fastställdes, eller örn sådan inkomstminskning som fick avdragas enligt 10 § i förordningen om krigskonjunkturskatt för år 1941. Avdrag medgives endast i den mån inkomstminskningen kan anses hava berott på förhållanden som omförmälas i 1 §. Vid bestämmande huruvida avdrag skall anses hava kunnat utnyttjas vid 1941 års taxering skall hänsyn ej tagas till det i sistnämnda paragraf omförmälda avdraget å 3,000 kronor.

till 14—19 samt 21 §§.

1. Har värdet av lager av tillgångar avsedda för omsättning eller förbrukning i rörelse, enligt uppskattning jämlikt punkt 4 b) av anvisningarna till 4 §, sedan sista förkrigsinkomstårets utgång nedgått och har den skattskyldige i sin balansräkning för beskattningsåret till en särskild varuförnyelsefond, avsedd för nedskrivning av lager som han haft för avsikt att anskaffa i det avyttrade eller eljest avgångna lagrets ställe, gjort avsättning för vilken avdrag ej skett vid beräkning av nettointäkten, skall efter därom framställt yrkande prövningsnämnd jämlikt 14 § besluta provisorisk påföring av krigskonjunkturskatt under förutsättningar, som framgå av det följande. Har den skattskyldige redan för föregående beskattningsår fått provisorisk skattepåföring för dylik fondavsättning, kan ny avsättning givetvis avse endast den nedskrivning, som ej täckes av den mot den tidigare medgivna provisoriska skattepåföringen svarande fondavsättningen. Var lagret vid krigsutbrottet större än vid sista förkrigsinkomstårets utgång, må fondavsättningen avse lagerminskningen sedan krigsutbrottet, såsom om lagret vid denna tidpunkt varit lager vid sista förkrigsinkomstårets utgång.

Har fond av den skattskyldige betecknats såsom avsedd för användning ej allenast till nedskrivning av lagertillgångar utan till inköp av sådana för lagrets ersättande, skall fonden likväl anses uppfylla de i 14 § angivna villkoren. Avsättning till investeringsfond för ersättande av förkrigslager skall godkännas såsom förutsättning för provisorisk påföring av krigskonjunkturskatt enligt nämnda paragraf, ehuru avdrag för densamma medgivits vid nettointäktens beräkning.

Det antages i det följande, att lagret vid utgången av augusti 1939 ej visats

64 Kungl. Maj.ts proposition nr 287; Bilaga A.

hava varit större än vid sista förkrigsinkomstårets utgång, samt att avsättning till varuförnyelsefond ej skett för föregående beskattningsår.

Vid bestämmande av den provisoriska skattepåföringen verkställes en summarisk uppskattning av vad det skulle hava kostat att vid beskattningsårets utgång anskaffa mot lagerminskningen svarande tillgång, s. k. ersättningslager. Skillnaden mellan denna kostnad och värdet av ersättningslagret, uppskattat till det belopp till vilket ersättningslagret enligt punkt 4 b) lägst må nedskrivas, utgör det belopp varå den provisoriska skattepåföringen enligt 14 § beräknas. Denna skattepåföring kommer alltså att avse det belopp, varmed ersättningslagret, om det anskaffats vid beskattningsårets utgång, skulle fått nedskrivas enligt denna förordning.

Har vid fastställande av beskattningsbar merinkomst för beskattningsåret eller det föregående beskattningsåret avdrag åtnjutits för minskning av dold förkrigsreserv i de avyttrade eller eljest avgångna lagertillgångarna, skall dock detta belopp avdragas från ovannämnda skillnadsbelopp. Det belopp, å vilket sålunda provisorisk skattepåföring må ske, begränsas givetvis även av fondavsättningens storlek. Att ytterligare begränsning kan ifrågakomma, då fondavsättning tillika skett enligt 15 §, framgår av punkt 2 här nedan. Den provisoriskt påförda skatten skall utgöra det belopp, varmed krigskonjunkturskatten skulle hava minskats, örn det belopp, varå den provisoriska skattepåföringen sålunda beräknas, avdragits från den beskattningsbara merinkomsten.

Örn ett senare år ersättningslager anskaffas och med anlitande av varuförnyelsefonden i bokslutet för året nedskrives enligt grunder, som jämlikt punkt 4 b) av anvisningarna till 4 § skulle kunnat godkännas vid inkomstuppskattning för det året, skall enligt 21 § den på nedskrivningen belöpande skatten på framställning av den skattskyldige efter beslut av prövningsnämnd restitueras. Disponeras fonden för annat ändamål än anskaffning eller nedskrivning av ersättningslager, upphör i motsvarande mån rätten till restitution. Befinnes det att vid tidpunkt, som sedermera fastställes, förutsättningar för restitution av det provisoriskt påförda skattebeloppet eller del därav ännu ej föreligga, skall rätten till sådan restitution hava förfallit.

2. Rätten att enligt 15 § erhålla provisorisk skattepåföring genom avsättning av redovisad årsvinst eller besparade vinstmedel till prisfluktuationsfond för att trygga sig mot förlust genom prisfall å inköpta men ej levererade varor avser endast det fall att varorna definitivt inköpts att senare levereras för visst till beloppet bestämt pris. Skulle, därest de varor avtalet avser hade levererats vid beskattningsårets utgång, varulagret hava bragts upp till större storlek än vid beskattningsårets ingång, bör iakttagas, att jämlikt punkt 4 b) av anvisningarna till 4 § rätten till nedskrivning är mera begränsad beträffande det överskjutande lagret än beträffande ersättningslagret.

Sker provisorisk skattepåföring för avsättning till prisfluktuationsfond, medgives provisorisk skattepåföring för avsättning till varuförnyelsefond enligt 14 § ej i större utsträckning än sådan skattepåföring skulle hava medgivits, därest de under beskattningsåret inköpta varor, som avsättningen till prisfluktuationsfond avser, varit levererade vid beskattningsårets utgång.

65 Kungl. Maj.ts proposition nr 287; Bilaga A.

3. Avsättning av kostnadsutjämningsfond som avses i 16 § kan ske av redovisad årsvinst eller besparade vinstmedel. Därest sådan fond ett följande år tages i anspråk för omkostnader, kommer för det året avdrag vid taxering till krigskonjunkturskatt för de ur fonden disponerade medlen ej att medgivas. I förekommande fall skall likväl så anses, som örn avdrag skett vid taxering enligt denna förordning för det år då omkostnaderna ägt rum.

Restitution av provisoriskt påförd' skatt medgives därest fondmedlen disponerats för sådana omkostnader som skulle hava varit avdragsgilla, om i stället andra medel använts för omkostnaderna. Dock må i fall, dår kostnadsutjämningsfond ej tagits i anspråk för täckande au omkostnader som nu avses, restitution likväl medgivas, därest ett belopp, svarande mot de omkostnader för vilka fonden enligt sitt ändamål kunnat disponeras, tillägges vid inkomstuppskattningen enligt denna förordning för det beskattningsår då omkostnaderna ägt rum. Vad sålunda stadgats skall i tillämpliga delar gälla jämväl beträffande restitution i fall, där kostnadsutjämningsfond ej avsatts men provisorisk påföring av krigskonjunkturskatt det oaktat skett på grund av bestämmelserna i 20 § andra stgcket.

4. Enligt vad som framgår av punkt 4 d) av anvisningarna till 4 § kan skattskyldig vid uppskattning av inkomst av rörelse jämlikt denna förordning enligt vissa grunder erhålla avdrag för s. k. överpris eller merkostnad å tillgång för stadigvarande bruk. Har ej hela det i räkenskaperna gjorda avdraget kunnat sålunda godkännas vid inkomstuppskattningen, kan den återstående delen av avdraget likväl tillgodoräknas den skattskyldige för ifrågavarande år genom provisorisk skattepåföring enligt 17 § efter yrkande av den skattskyldige. Den provisoriska skattepåföringen skall i dylikt fall avse det belopp, varmed krigskonjunkturskatten skulle hava minskats, om det i räkenskaperna gjorda avdraget i sin helhet medgivits vid inkomstens uppskattning.

När tillgången visas hava nedgått i värde under det, till vilket det i beskattningsavseende enligt denna förordning nedskrivits, må enligt 21 § restitution ske av så stor del av den provisoriskt påförda skatten som svarar mot den påvisade ytterligare värdeminskningen. Befinnes det att vid tidpunkt, som sedermera fastställes, tillgången alltjämt har ett högre värde än det, till vilket den i räkenskaperna för beskattningsåret nedskrivits, skall rätten till ytterligare restitution hava förfallit.

5. Har fartyg sålts för högre pris än det i beskattningsavseende gällande värdet utan att under beskattningsåret ersättas med annat fartyg, kommer vinsten att vid taxeringen inräknas i inkomsten av rörelse, medan, om annat fartyg under samma år anskaffats, vinsten oftast kunnat till stor del uppvägas av avdrag för värdeminskning. Avser säljaren att för köpeskillingen eller del av denna anskaffa nytt eller nya fartyg, kan han emellertid genom all på särskilt konto hos riksbanken insätta det belopp, han sålunda ämnar disponera, enligt 18 § erhålla rätt lill provisorisk påföring av så stor krigskonjunkturskatt som belöper på den i den beskattningsbara merinkomstcn ingående del av det insatta beloppet, som överstiger fartygets i beskattningsavseende enligt denna förordning gällande värde vid avyttringen, d. v. s. med det

Bihang till riksdagens protokoll 1942. 1 saini. Nr 2S7. Bitalia.

It

66 Kungl. Maj.ts proposition nr 287; Bilaga A.

belopp, varmed skatten skulle hava minskals, om det överstigande beloppet avdragits vid uppskattning av inkomst enligt denna förordning.

Rätt till skatterestitution erhålles sedermera enligt 21 § i den mån det insatta beloppet användes för anskaffning av annat fartyg och i räkenskaperna avskrivning å detta sker av beskaffenhet att kunna föranleda avdrag vid ifrågavarande beskattning. Örn sålunda för ett senare beskattningsår, då annat fartyg anskaffats för de insatta medlen, avdrag för överpris sker i räkenskaperna och det befinnes att förutsättningarna för motsvarande avdrag vid taxering till krigskonjunkturskatt då föreligga, skall prövningsnämnden, i stället för afl medgiva avdrag för detta beskattningsår, efter framställning från den skattskyldige besluta att restitution skall ske av den provisoriskt påförda krigskonjunkturskatt, som belöper på avdragets belopp. Därest fartyget sedermera nedgått till lägre värde än det, som återstår oavskrivet i beskattningsavseende enligt denna förordning, kan, i den mån motsvarande avskrivning skett i räkenskaperna, ytterligare restitution ifrågakomma, därvid reglerna i punkt 4 ovan erhålla motsvarande tillämpning.

Var fartyget vid avyttringen belastat med intecknad gäld och har i följd härav köpeskillingen ej i sin helhet insatts i riksbanken, må provisorisk påföring medgivas av så stor krigskonjunkturskatt som belöper på den i den beskattningsbara merinkomsten ingående del av det insatta beloppet, som överstiger fartygets i beskattningsavseende enligt denna förordning gällande värde minskat med ett mot gälden svarande belopp. Den provisoriska påföringen kommer följaktligen att beräknas på samma sätt som örn fartyget icke varit intecknat och således hela köpeskillingen kunnat insättas i riksbanken. Vid restitution i dylikt fall skall iakttagas, alt, om jämväl andra medel än i riksbanken insatta använts för inköp av nytt fartyg, dessa visserligen må inom ramen för nämnda gäldbelopp medräknas som köpeskilling för detta fartyg, som om medlen uttagits från riksbanken, men att restitution dock ej må beräknas för skatt å högre belopp än det i riksbanken insatta.

Har vid beräkning av beskattningsbar merinkomst enligt denna förordning avräknats belopp, som anses hava innefattat framtagande av dold förkrigsreserv i fartyg, får givetvis sådant belopp ej ingå i det å vilket provisorisk skattepåföring beräknas och bör följaktligen så anses, som om fartygets i beskattningsavseende gällande värde varit i motsvarande mån högre.

Vad nu sagts om belopp, som influtit vid avyttring av fartyg, skall också tillämpas å ersättning på grund av försäkring för förlust av fartyg eller annan tillgång för stadigvarande bruk i rörelsen.

Att i fall som avses i denna punkt särskilt förfarande kan ifrågakomma beträffande erläggande av provisoriskt påförd skatt framgår av 22 §.

6. Beträffande det i 19 § avsedda fallet kommer vad i punkt 5 här ovan anförts att i tillämpliga delar äga motsvarande tillämpning.

7. Exempel på tillämpning av 18, 19 och 21 §§.

a) Ett rederi har den 1 november 19A1 för 900,000 kronor sålt ett ointecknat fartyg, då bokfört till 500,000 kronor men i beskattningsavseende nedskrivet till 400,000 kronor (som tillika var fartygets saluvärde vid utgång-

67 Kungl. Maj:ts proposition nr 287; Bilaga A.

en av augusti 1939). Köpeskillingen, 900,000 kronor, insättes i sin helhet å vederbörligt konto i riksbanken.

I inkomsten för beskattningsåret ingår vinsten 900,000 — 400,000 =

500,000 kronor. Förhållandena i övrigt antagas vara sådana, att rederiets beskattningsbara merinkomst överstiger 500,000 kronor. Rederiet kan då efter yrkande erhålla provisorisk påföring av så stor skatt, som belöper å skillnaden mellan 900,000 och 400,000 kronor, d. v. s. å 500,000 kronor.

Ett senare beskattningsår inköper rederiet ett nytt fartyg för 900,000 kronor och uttager då mot ställande av säkerhet för skatten hela det i riksbanken insatta beloppet. Det antages, att å detta fartyg avskrivning sker med

500.000 kronor samt att överprisavdrag skulle kunnat medgivas med 200,000 kronor. Det belopp, varmed den provisoriskt påförda skatten skulle hava minskats, om den beskattningsbara merinkomsten för år ISAI varit 200,000 kronor mindre, restitueras.

Det antages vidare, att vid tidpunkt, som sedermera fastställes, fartygets värde nedgått med ytterligare 150,000 kronor, för vilka värdeminskningsavdrag vid taxering till krigskonjunkturskatt ännu ej medgivits. Restitution medgives då med det belopp, varmed den provisoriskt påförda skatten skulle hava minskats, om den beskattningsbara merinkomsten för beskattningsåret 1941 varit ytterligare 150,000 kronor mindre.

Sammanlagt har alltså skatterestitution i två repriser beviljats för skatt belöpande på 350,000 kronor. Återstående skatt blir definitiv.

b) Förhållandena äro desamma som i exempel a) med den skillnad att rederiets beskattningsbara merinkomst antages uppgå till allenast 300,000 kronor. Rederiet insätter dock i riksbanken hela köpeskillingen 900,000 kronor.

Provisorisk skattepåföring kan då ske allenast å ett belopp av 300,000 kronor.

Restitution kan emellertid vid första restitutionstillfället ske på samma sätt som i exempel a), d. v. s. med skatt å ett belopp av 200,000 kronor.

Vid andra restitutionstillfället får däremot restitution ske allenast å ett belopp av 100,000 kronor, enär provisorisk skatt påförts allenast för 300,000 kronor. I detta fall blir emellertid sålunda hela skatten för beskattningsåret 1941 restituerad.

c) Förhållandena äro desamma som i exempel a) men med den olikhet att rederiet antages av köpeskillingen i riksbanken insätta endast 600,000 kronor och att för inköp av det nya fartyget disponeras, jämte det i riksbanken insatta beloppet, 300,000 kronor andra medel.

Provisorisk skatt påföres då endast för ett belopp av 600,000 — 400,000 =

200.000 kronor.

Restitution sker vid första restitutionstillfället som i exempel a), d. v. s. beräknad å ett belopp av 200,000 kronor, men ytterligare restitution kan ej ifrågakomma.

d) Förhållandena äro desamma som i exempel a) men med den olikhet att fartyget vid avyttringen var belastat med intecknad gäld å 300,000 kronor. Rederiet insätter därför i riksbanken endast 900,000 — 300,000 = 600,000 kronor.

68 Kungl. Maj:ts proposition nr 287; Bilaga A.

Provisorisk skatt påföres emellertid som i exempel a) för ett belopp av

500.000 kronor.

När det nya fartyget inköpes, disponeras för ändamålet de 600,000 kronor, som innestå i riksbanken, samt 300,000 kronor andra medel.

Restitution medgives som i exempel a).

e) Förhållandena äro desamma som i exempel a) men med den olikhet att fartygets värde vid utgången av augusti 1939 visas hava utgjort 550,000 kronor. Eftersom beloppet 150,000 kronor innefattar framtagande av en dold förkrigsreserv, skall det ej ingå i den beskattningsbara merinkomsten (se 4 § 4 mom. första stycket). Det antages dock, att hela det vid försäljningen erhållna beloppet 900,000 kronor insättes i riksbanken.

I den beskattningsbara merinkomsten ingår vinsten i detta fall med endast

350.000 kronor.

Provisorisk skatt påföres för ett belopp av 350,000 kronor.

Restitution sker emellertid såsom i exempel a). Olikheten med nämnda exempel beträffande restitutionen inträder först om fartyget nedgår i värde under 550,000 kronor. Enligt exempel a) skulle nämligen, om fartyget i motsvarande mån nedgått i värde, restitution kunnat ske å ett sammanlagt belopp av 500,000 kronor, medan i nu föreliggande exempel restitution kan ske endast å ett belopp av 350,000 kronor.

f) Förhållandena äro desamma som i exempel a) i avseende å försäljning av fartyg och provisorisk skattepåföring.

Emellertid antages, att rederiet av det i riksbanken insatta beloppet,

900.000 kronor, ett senare beskattningsår disponerar endast 400,000 kronor till inköp av nytt fartyg, å vilket överprisavdrag skulle kunnat medgivas med

100.000 kronor. Det belopp, varmed den provisoriskt påförda skatten skulle hava minskats, om den beskattningsbara merinkomsten varit 100,000 kronor mindre, restitueras.

Det antages vidare, att vid tidpunkt, som sedermera fastställes, fartygets värde nedgått med ytterligare 150,000 kronor. Restitution medgives då med det belopp, varmed den provisoriskt påförda skatten skulle hava minskats, örn den beskattningsbara merinkomsten för år 1941 varit ytterligare 150,000 kronor mindre.

Återstående skatt blir definitiv.

g) Förhållandena äro desamma som i exempel a) i avseende å försäljning av fartyg och provisorisk skattepåföring.

Det antages emellertid att det nyförvärvade fartyget betingar ett pris av

1.800.000 kronor, varav 900,000 kronor uttagas från riksbanken och lika stort belopp disponeras av andra medel. Det antages vidare, att överprisavdrag för beskattningsåret 1942 kunnat medgivas med 400,000 kronor, och att vid tidpunkt, som sedermera fastställes, fartygets värde nedgått med

300.000 kronor under det belopp, som återstod efter överprisavdraget. Eftersom i detta fall köpeskillingen är dubbelt så stor som försäljningssumman för det gamla fartyget och blott hälften av köpeskillingen uttagits från riksbanken, medan hälften av fartyget förvärvats för andra medel, beräknas

Kungl. Maj:ts proposition nr 287; Bilaga A. 69

restitution som i exempel a), d. v. s. vid vartdera tillfället med hälften av det belopp, som belöper å fartyget i dess helhet.

För den hälft av värdeminskningsbeloppen, för vilken restitution ej på nu angiven grund medgivits, kan, när det nya fartyget inköpts, örn inkomsten för det då ifrågavarande beskattningsåret därtill förslår, erhållas omedelbart överprisavdrag med 200,000 kronor och provisorisk skattepåföring intill

150,000 kronor, varå restitution vid den senare tidpunkten kan beviljas.

h) Rederiet insätter av andra medel än sådana, som erhållas vid avyttring eller förlust av fartyg, i riksbanken 900,000 kronor, vilket belopp förutsättes ej överstiga den vid inkomstuppskattningen enligt denna förordning beräknade inkomsten för beskattningsåret. Provisorisk skattepåföring kan jämlikt 19 § ske för hälften av detta belopp eller 450,000 kronor.

Nytt fartyg anskaffas enligt samma antagande som i exempel a) och värdeminskningen försiggår även såsom där antagits. Restitution medgives då såsom i exempel a).

8. Beträffande de fall, som avses i punkterna 2 samt 4—7 här ovan, märkes, att förmån som där sagts ej må medgivas, där tillgång överförts mellan fysiska eller juridiska personer, mellan vilka intressegemenskap råder, under sådana förhållanden att det kan antagas, att transaktionen skett för att komma i åtnjutande av särskild förmån i beskattningshänseende.

70 Kungl. Maj:ts proposition nr 287; Bilaga A.

Förslag

till

Förordning

nied särskilda bestämmelser beträffande taxering för inkomst under år 1943 av ersättning på grund av försäkring för förlust av fartyg eller köpeskilling vid avyttring av fartyg.

Härigenom förordnas, att vad i förordningen den 30 maj 194-1, nr 360, med särskilda bestämmelser beträffande taxering för inkomst under vissa år av ersättning på grund av försäkring för förlust av fartyg eller köpeskilling vid avyttring av fartyg stadgats beträffande fartyg, som förlorats under beskattningsår för vilket taxering ägt rum år 1940 eller skulle äga rum något av åren 1941 eller 1942, samt beträffande fartyg, som avyttrats under något av de beskattningsår, för vilka taxering skulle äga rum år 1941 eller år 1942, skall äga tillämpning även för det fall att förlusten timot eller avyttringen ägt rum under beskattningsår, för vilket taxering skall äga rum år 1943.

Kungl. Maj.ts proposition nr 287; Bilaga B.

1 Bilaga B.

Till KONUNGEN.

Genom Kungl, förordning den 30 maj 1941 örn krigskonjunkturskatt för år 1941 utsträcktes krigskonjunkturskatten att omfatta även inkomst av skogsbruk. Man ansåg, att här i stor utsträckning vore fråga örn krigskonjunkturvinster, vilka uteslutande vore beroende av prisstegring utöver omkostnadsökning. Skatten konstruerades för skogsbrukets del i huvudsak på det sättet, att såsom taxerad merinkomst skulle upptagas så stor del av intäkterna, som kunde anses hava uppkommit genom prisstegring från förkrigsinkomståren utöver vad som erfordrades för att täcka omkostnadernas ökning. Genom en särskild kungörelse bestämdes vissa procentsatser å bruttointäkterna, vilka procentsatser i normala fall skulle anses motsvara nämnda prisstegring utöver omkostnadsökningen. För massavedens del beräknades enligt kungörelsen prisstegring utöver omkostnadsökningen ej föreligga i de norrländska länen utom beträffande vissa delar av Gävleborgs län, och i övrigt variera procentsatserna beträffande timmer mellan 5 och 20 procent, beträffande massaved mellan 5 och 15 procent samt beträffande brännved mellan 10 och 35 procent. Skatt utgår icke på merinkomst, som ej överstiger 3,000 kronor. Inkomstminskning på jordbruket kan på visst sätt kompensera merinkomster av skogsbruket.

I samband med krigskonjunkturskattens utsträckande till skogsbruket framställdes i vissa avgivna yttranden invändningar mot en sådan åtgärd, och i riksdagen yrkades i motioner, att skogsbruket skulle undantagas från skatten. De skäl, som därvid anfördes, ansågos icke motivera det yrkade undantaget. Olägenheterna av skatten framträda emellertid i nuvarande läge betydligt skarpare och på ett delvis annat sätt än för ett år sedan. Det synes därför påkallat, att frågan om krigskonjunkturskatt på skogsbruk nu göres till föremål för omprövning. Man har därvid att taga särskild hänsyn till landets bränsleförsörjning, skogsindustriernas råvaruanskaffning samt prisförhållandena på nämnda virkesmarknader.

Till en början må framhållas, att metoden att bestämma skatten för varje år på föregående års inkomst ur produktionssynpunkt innebär en betydande olägenhet. Ovissheten örn den blivande beskattningen av pågående produktion omöjliggör tillförlitliga kalkyler för framtiden och verkar hämmande på produktionsintresset. De möjligheter till lättnader i fråga om beskattningen, som lagts i Kungl. Maj:ts hand bland annat för tillverkning, som är särskilt betydelsefull med hänsyn till folkförsörjningen, ha också anordnats så, alt eftergift kan göras även för kommande år. Eftersom produktionsintresset städse måste träda i förgrunden, då man tar ståndpunkt till krigskonjunkturskatten för en viss näring, hade det varit önskvärt, att man kunnat reglera skatten på ett sådant stadium, att produktionsintresset positivt påverkades.

Skatten för år 1941, d. v. s. å 1940 års inkomst, har till sina verkningar varit tämligen begränsad. Prisstegringarna å skogsprodukter hade under år 1940 ej hunnit göra sig gällande i någon högre grad, och det har visat sig,

2 Kungl. Maj:ts proposition nr 287; Bilaga B.

att endast ett relativt litet antal större skogsfastigheter drabbats av skatten. Då man bedömer utsikterna för krigskonjunkturskatt på innevarande års inkomster, ställa sig förhållandena annorlunda. De prishöjningar, som skett, medföra givetvis att skatten kommer att drabba ett större antal skogsägare än förut. Detta förhållande utgör självfallet i och för sig ej skäl för skattelindring men kan ej förbigås, då man överväger verkningarna av skatten för innevarande och nästa års produktion.

Det totala avverkningsbehovet under innevarande år kan beräknas överstiga fjolårets avverkning med omkring 20 procent. Det är redan nu tydligt att det kommer att bliva mycket svårt att tillgodose detta avverkningsbehpv. Visserligen får avverkningsresultatet under första hälften av avverkningssäsongen, alltså under tiden V~—31/i2 1941, som motsvarade en tredjedel av vedbehovet för året, betraktas som tillfredsställande, men farhågorna för att bliva ålagd krigskonjunkturskatt hava nu vunnit sådan spridning bland skogsägarna, att man måste allvarligt befara, att vedavverkningarna hädanefter komma att avstanna, när produktionsplikten fullgjorts och i åtskilliga fall redan dessförinnan. Vad massaveden beträffar tyda oroande tecken på att avverkningarna av massaved i år kommit igång i så liten omfattning, att det synes bliva svårt att nöjaktigt’ tillgodose industriens råvarubehov. Vid bränslekommissionens överläggningar den 15 januari 1942 med samtliga länsjägmästare i riket om möjligheterna att genomföra bränsleförsörjningen för innevarande och nästa avverkningssäsong uttalades allmänt farhågor för att krigskonjunkturskatten skulle äventyra årets avverkningar.

Den minskning i importen av fossila bränslen, som inträtt under krisen, måste — i den mån den icke kompenseras genom nedsatt behov _ ersät-

tas av inom landet producerade bränslen. För de fasta importbränslena kol och koks förefinnes inom landet i huvudsak endast tillgång till ved och torv som ersättningsbränslen. Veden har på grund av möjligheterna att snabbt öka avverkningarna redan från början blivit det främsta ersättningsbränslet. Ansträngningar för att i största möjliga utsträckning överflytta förbrukningen till bränntorv göras emellertid oavlåtligt, och torvens andel i ersättningsproduktionen stiger med varje år. Dess betydelse i den allmänna bränsleförsörjningen måste emellertid alltjämt bliva mycket begränsad i jämförelse med vedens. För nästa bränsleår beräknas torven komma att ingå i bränsleförsörjningen med en kvantitet, som motsvarar ungefär 7 procent av vedens andel. Även örn man sålunda kan räkna med att anspråken på ved komma att minskas, allt eftersom kvantiteten producerad bränntorv stiger, kräver vår bränsleförsörjning under de närmaste åren, att skogsägarna alltjämt avverka brännved i kvantiteter, som äro flerdubbelt större än normalt.

Skyldigheten att avverka ved till avsalu regleras genom lag den 12 april 1940 (nr 199). Enligt denna kunna skogsägare och innehavare av avverkningsrätter åläggas att avverka viss myckenhet ved till avsalu. Något annat tvångsmedel är ej stadgat i lagen än att, om någon underlåter att verkställa avverkning i föreskriven omfattning, avverkning kan ske för kronans räkning. Ersättning för sådan ved utgår efter vissa fastställda garantipriser minskade med kostnaden för vedens avverkning och uppläggning, under det att ersättning för av skogsägaren själv avverkad ved alltid kan påräknas med vissa högre normalpriser.

Vid planläggningen av avverkningsprogrammen för de olika åren har det befunnits lämpligt att icke ålägga produktionsplikt för hela den vedkvantitet, som beräknats vara erforderlig. Sålunda uppgick den kvantitet, som

3 Kungl. Maj:ts proposition nr 287; Bilaga B.

under föregående avverkningssäsong enligt lagen skulle avverkas, till endast 30 miljoner kubikmeter löst mått (lin3), under det att behovet beräknats uppgå till mellan 35 och 40 miljoner lm3. Den totala avverkningskvantiteten för säsongen utgjorde 36.5 miljoner lin3. Enär produktionsplikten emellertid icke till alla delar fullgjorts, har den frivilliga avverkningen i själva verket överstigit skillnaden mellan den totala avverkningen och avverkningen enligt produktionsplikten eller 6.5 miljoner lm3. För innevarande avverkningssäsong har ålagts en produktionsskyldighet av 40 miljoner lin3 ved, ehuru behovet beräknats uppgå till en preliminärt beräknad siffra av 45 miljoner lm3. Bränslekommissionen anser, att metoden att i viss utsträckning lita till frivilliga avverkningar medfört uppenbara fördelar och avsevärt bidragit till de hittills goda resultaten av brännvedsavverkningarna. Redan den omständigheten att ett objektivt fastställande av produktionsskyldigheten för varje fastighet möter stora svårigheter manar till en viss försiktighet vid åläggandet av produktionsplikt. Därest man föreskriver större prestationer än avverkarna anse sig skäligen kunna utföra, riskerar man att kronan nödgas påtaga sig tvångsavverkningar av betydande omfattning, en utväg som i det längsta bör undvikas och som knappast är framkomlig ulan en genomgripande omläggning av produktionssystemet. Man har vidare genom att överlämna en del av virkesbehovet att täckas av frivilliga avverkningar kunnat taga en sådan kraft i anspråk som den enskildes villighet att öka sina avverkningar, betingad av särskilt goda förutsättningar för skogsavverkning eller andra personliga förhållanden, till vilka någon hänsyn självfallet icke kan tagas vid utmätandet av produktionsplikt.

Detta system har hittills visat sig tillräckligt för att få fram erforderlig kvantitet ved utan att avverkning för kronans räkning behöver ske i någon större utsträckning. Det är önskvärt, för att icke säga nödvändigt, att man även i fortsättningen kan i betydande omfattning lita till frivillig avverkning av brännved. Detta möter emellertid allt större svårigheter, ju längre tid produktionsplikten tillämpas. Det stegrade avverkningstempot kommer i längden allt oftare att medföra olägenheter för den enskilde skogsägaren. Det är otvivelaktigt att denna utveckling är av den största betydelse för möjligheterna alt i fortsättningen genomföra de stora krisavverkningarna.

Sedan skogsägarna uttömt möjligheterna till vedavverkning genom skogsvårdande huggningar — och detta har inom mellersta och södra Sverige redan inträffat i ganska stor utsträckning — nödgas de i stigande omfattning förlägga avverkningarna till äldre skog, där gagnvirke tages i anspråk i väsentligt större omfattning än vid de vanliga huggningarna i ungskog. Avverkningarna få, därest de skola bedrivas i den takt, som är nödvändig, om vårt bränslebehov under krisen skall tryggas, alltmer karaktären av kapitaluttag. I själva verket måste på de mellansvenska och sydsvenska skogarna under innevarande säsong avverkas sammanlagt omkring 25 procent mer jin den största årsavverkning, som någonsin uttagits i dessa skogar (1937), därest bränsleförsörjningens och de med starkt inskränkt drift arbetande skogsindustriernas samfällda behov av virke skall kunna tillgodoses. Avverkningen på skogsfastigheterna inom nämnda landsdelar överstiger sålunda för närvarande i genomsnitt högst väsentligt den avverkning, som med nuvarande skogsbestånd kan uthålligt uttagas ur skogarna. I närheten av förbrukningscentra kommer skogskapitalet självfallet att bliva särskilt hårt anlitat, överhuvudtaget medför den omständigheten, alt transportmöjligheterna för virke äro starkt begränsade, att avverkningarna måste bliva större inom mera välbelägna delar av landet, ett förhållande, som även kommer lill synes vid be-

4 Kungl. Maj:ts proposition nr 287; ininga II.

stämmandet av produktionsplikten för ved. Slutligen må framhållas, att nämnda produktionsplikt, ju hårdare vedskogstillgångarna bliva tagna i anspråk, måste bestämmas med allt mindre hänsyn till önskvärdheten av att jämnt fördela avverkningsskyldigheten på de olika producenterna. I de enskilda fallen kan därför redan avverkningsåläggandet beträffande brännved innebära ett årsuttag, som väsentligt överstiger fastighetens normala årliga avkastning.

För den enskilde skogsägaren är en sådan kapitalrealisation, även örn den tillför honom en av krisbeskattning obeskuren vinst, i regel föga tilltalande. Den mindre skogsägaren, som i allmänhet är jordbrukare, behöver sin skog för framtiden som ekonomiskt stöd för jordbruket. Det är också en många gånger värdefull tillgång för småbrukaren att äga möjligheter att själv utnyttja sin och de sinas lediga arbetstid för förtjänster i egen skog. De forcerade avverkningar, som nu krävas, kunna ställa sig rätt obekväma för honom, och kanske nödgas han rent av leja arbetskraft för arbeten, som han räknat med att kunna utföra själv. Även för de stora skogsägarna kan en realisation av skogskapital för närvarande medföra oförmånliga verkningar. Det må här vara tillräckligt att erinra om att det för de skogsägande bolagen är av särskild betydelse att kunna utjämna växlingarna under olika år i tillgången på köpvirke genom uttagande av virket ur de egna skogarna på det sätt råvaru- och bränslebehoven kräva.

För att kunna bättre bedöma de krav, som virkesförsörjningen i nuvarande läge ställer på skogsägarna och andra avverkare, ha kommissionerna och nämnden undersökt det aktuella försörjningsläget beträffande de två, vid sidan av vedbehovet viktigaste virkesbehoven, nämligen behoven av massaved och timmer. Resultatet av undersökningen i fråga om massaved framlägges i bilaga 1, som innehåller en kalkyl över avverkningsbehovet för nämnda sortiment.

Massaindustrien har under det sista året kommit att intaga en mera betydelsefull plats i vår folkförsörjning än tidigare varit fallet. Nästan en tredjedel av dess råvaruförbrukning åtgår nu för framställning av fodermedel, som på grund av de senaste årens svaga skördar blivit av utomordentlig betydelse för jordbruket och skogsavverkningarna. Betydande mängder sprit framvinnas, i främsta rummet för försvarsväsendets behov. Vidare framkomma såsom biprodukter terpentin, som användes för framställning av toluol, och flytande harts, vilken är av synnerligen stor betydelse ur försörjningssynpunkt. Vad exportproduktionen beträffar må framhållas, att silkescellulosan successivt tillvinner sig ett stegrat intresse i vår eljest hårt beskurna export. Det är av dessa skäl angeläget att utvecklingen av denna industri icke hämmas av råvarubrist.

Vid beräkning av massaindustriens råvarubehov har man i promemorian utgått från att fabrikerna under krisen skola vid varje årsskifte förfoga över massaved för tillverkning av cellulosa under 9 månader framåt med fullt utnyttjande av industriens kapacitet. Därest lagren sjunka under denna gräns, uppstår risk för att man av råvarubrist förhindras utnyttja fabrikernas kapacitet, när gynnsammare avsättningsförhållanden inträda. En sådan eventualitet bör på grund av dess verkningar på landets ekonomiska liv örn möjligt undvikas. Kommissionerna ha enligt sagda grunder uppskattat de lager av torr massaved, som vid varje årsskifte böra finnas tillgängliga för fabrikerna, till 16 miljoner lm3, vilket med 2.5 miljoner Ira3 överstiger motsvarande lager vid sistlidna årsskifte. Förbrukningen av massaved under år 1942 för massa- och wallboardtillverkning, för export samt för bränslebehov i massafabrikerna har uppskattats till 12.9 miljoner lm3. Avverkningsbehovet

Kungl. Maj:ts proposition nr 287; Bilaga B.

för nämnda ändamål kan sålunda för innevarande avverkningssäsong beräknas till 15.4 miljoner lin3.

Massaveden har emellertid under den gångna delen av krisen i rätt väsentlig omfattning tagits i anspråk även i den allmänna bränsleförsörjningen. Ehuru några närmare uppgifter om denna förbrukning icke föreligga, torde man kunna räkna med att under år 1941 omkring 3 miljoner 1m3 massaved förbrukades som bränsle. I vilken utsträckning massaved under instundande bränsleår behöver tagas i anspråk för bränsleändamål är självfallet beroende av huru avverkningsprogrammet för brännved kan genomföras samt i vad mån avverkarna begagna sig av den dem medgivna rätten att i viss omfattning fullgöra produktionsplikten genom avverkning av massaved. Den massaved, som avverkas inom produktionspliktens ram, måste betraktas som ett bränsle, vilket upparbetats som industrisortiment för att efter omständigheterna kunna disponeras antingen som bränsle eller råvara. Det är därför icke osannolikt, att ganska betydande kvantiteter av årets totala massavedsskörd måste tagas i anspråk för bränsleändamål. Skulle så bliva fallet, kommer avverkningsbehovet av massaved för innevarande säsong att väsentligt överstiga ovan beräknade 15.4 miljoner lm3.

Av nämnda promemoria kan utläsas huru avverkningarna av massaved under åren sjunkit med de stigande vedavverkningarna. För föregående avverkningssäsong kan avverkningen av massaved uppskattas till mellan 10 och 11 miljoner lm3. Massavedsavverkningarna böra sålunda under innevarande säsong icke oväsentligt ökas i förhållande till föregående säsong. Hittills föreliggande uppgifter tyda emellertid på en rakt motsatt tendens. Enligt av producenterna avgivna deklarationer hade under sista halvåret 1941 avverkats i allt 2.2 miljoner lm3 massaved. Även örn ganska betydande redovisningsfel kunna vidlåda denna uppgift, lär den dock fullt tydligt ange, att huggningarna av massaved haft svårt att komma igång denna avverkningssäsong. Industriens rapporter örn upprättade leveransavtal för massaved tala ett ännu tydligare språk. Till den 1 februari 1942, då avsluten för säsongen i regel äro gjorda, hade företagen inom ådalarna från Torne älv t. o. m. Ljungan, vilka representera ungefär hälften av landets hela massaindustri, icke kunnat täcka mer än 60 procent av sitt behov för innevarande tillverkningsår, beräknat i överensstämmelse med ovan berörda kalkyler. I andra delar av landet råda liknande förhållanden, ehuru utsikterna för anskaffningen av massaved där äro något bättre.

Vad beträffar behovet av timmer är situationen i stort sett gynnsammare. Verkställda utredningar giva vid handen, att behovet för export och inhemsk förbrukning kan beräknas bliva ungefär detsamma som avverkningssäsongen 1940/41 eller 7.8 miljoner kubikmeter fast mått (fm3). Lagerhållningen av timmer och sågad vara, som vid 1941 års utgång hos trävaruhandlande och vid inlandssågverken uppskattades till 79 procent av lagret vid 1938 års utgång men vid exportsågverken uppgick lill 350,000 stds mot 263,689 stds vid 1938 års utgång, kan anses så god, att en viss lagerminskning om så erfordras, utan större olägenhet kan ske. Föreliggande utbud av avverkat sågtimmer synas emellertid icke på långt när svara mot efterfrågan. Priserna äro på grund härav löga enhetliga och i förhållande till priserna för massaved mångenstädes oproportionerligt höga.

Vid sidan av bär nämnda gagnvirkessortiment förbrukas inom landet icke oväsentliga kvantiteter virke som råvara för eli flertal andra skogsförädlingsindustrier såsom träullsfabrikör, snickerifabriker, tändsticksfabriker m. fl. Råvarubehovet för dessa industrier torde av hittillsvarande erfarenheter att döma i allmänhet bliva ännu svårare all tillgodose än behovet av massaved. Förhållandet bar helt naturligt drivit priserna i höjden även för dessa sortimen I.

6 Kungl. Maj.ts proposition nr 287; Bilaga B.

Kommissionerna och nämnden hysa av här ovan framlagda skäl allvarliga farhågor för att virkesproduktionen under pågående avverkningssäsong icke skall fortgå i en omfattning, som svarar mot behovet och ger utrymme för en sund prisbildning. Då en utsträckning av användningen av tvångsmedel — t. ex. genom införandet av avverkningsplikt även för erforderliga kvantiteter gagnvirke — torde böra undvikas och dessutom knappast tillräckligt snabbt kan tillgripas och då ytterligare prisstegringar, som skulle kunna tänkas stimulera avverkningsvilligheten, i det nuvarande läget icke torde böra komma i fråga, måste möjligheterna att på andra vägar få fram ett ökat virkesutbud från skogsägarnas sida upptagas till prövning. Kommissionerna och nämnden lia i detta sammanhang funnit sig böra fästa särskild vikt vid beskattningens utformning.

Redan den kommunala beskattningen är så lagd, att den är ägnad attrnotverka sådana forcerade uttag ur skogarna, som under nuvarande förhållanden i icke ringa utsträckning måste äga rum. Skogsägarna erlägga nämligen en fast skatt, beräknad på skogsfastighetens taxeringsvärde, den s. k:, garantiskatten, oberoende av storleken av de uttag, som göras år från år. I gengäld erlägges inkomstskatt endast för den inkomst, som överstiger visst i förhållande till fastighetens taxeringsvärde beräknat belopp. Under normala förhållanden komma skogsägarna härigenom i allmänhet att endast erlägga garantiskatten men ingen nämnvärd kommunal inkomstskatt. Örn en skogsägare emellertid nu tvingas att under ett eller ett par års tid avverka vad som motsvarar flera års tillväxt, kommer meravverkningen att i viss mån utsättas för en dubbelbeskattning; skogsägaren kommer nämligen att nu få erlägga inkomstskatt för denna avverkning utan att för den skull bli fri från garantiskatten under kommande år, då uttagen i motsvarande grad måste minskas.

Härtill kommer nu den krigskonjunkturskatt, varom beslut fattades av 1941 års riksdag. Visserligen är krigskonjunkturskatten å skogsbruk konstruerad på ett annat sätt än krigskonjunkturskatten å annan inkomst och drabbar endast genom prisstegring uppkommen merinkomst. Man kan sålunda icke utan vidare säga, att skauén vid stora uttag drabbar skogsägarnas kapital; vad som beskattas är det överpris, som skogsägaren erhåller genom att realisera en del av sitt skogskapital just nu. Icke ens med en sådan utformning av krigskonjunkturskatten å skogsbruk har den emellertid kunnat undgå att verka återhållande på skogsägarnas benägenhet att frivilligt avverka tillräckliga kvantiteter. Skogshultet intager nämligen i väsentliga hänseenden en särställning i föidiållande till andra inkomstkällor. Till de olägenheter med avseende på den kommunala beskattningen, som ovan berörts, komma en mångfald andra olägenheter för skogsägarna av en tillfällig överavverkning, vilka i den föregående framställningen behandlats. Den strävan från skogsägarnas sida att uppskjuta sådana avverkningar, som de ej åläggas att genomföra, vilken kunnat förmärkas, är därför väl förklarlig. Att innehavare av växande skog — ett kapital som utan större omkostnader genom tillväxt förräntar sig — tveka att under nuvarande förhållanden realisera detta kapital, kan icke vara ägnat att förvåna. Farhågor för försämrat penningvärde bidraga även till obenägenheten att i nuvarande läge förvandla skogskapitalet i pengar.

Vid sina överväganden av olika möjligheter att modifiera nu gällande regler för krigskonjunkturskatt å skogsbruk för att i möjligaste mån minska de psykologiska skadeverkningarna av denna beskattningsform ha kommissionerna och nämnden bringats in på tanken att från sådan skatt undantaga sådana uttag ur skogen, som ha karaktär av kapitalrealisation. Inom skogsbruket, där den årliga avkastningen icke kan direkt tillgodogöras utan får

Kungl. Maj:ts proposition nr 'JS7; inlaga B.

uttagas genom avverkning av — i stort sett — så stor del av virkesförrådet, som beräknas motsvara tillväxten, är det givetvis vanskligt att i de enskilda fallen bestämma, huru stor del av avverkningarna som skall anses utgöra kapitaluttag. För delta ändamål torde det bli nödvändigt att använda en bestämd schablonmässig metod, då fri bevisning i det särskilda fallet sannolikt skulle visa sig alltför osäker och godtycklig.

Som utgångspunkt synes lämpligen kunna bestämmas att krigskonjunkturskatt skall utgå för inkomst av den avkastning, som motsvarar skogens nuvarande produktionsförmåga, i den mån denna avkastning medför beskattningsbar merinkomst. Produktionsförmågan torde härvid kunna bestämmas med tillämpning av de från senaste allmänna fastighetstaxering tillgängliga uppgifterna örn skogsmarkens areal, bonitet och relativa skogstillgång Den sistnämnda bestämmes på sådant sätt, att den, tillsammans med bonitetsuppgiften, för ifrågavarande ändamål torde kunna godtagas som ett uttryck för fastighetens årliga avkastningsförmåga. Örn sålunda en skog omfattar 300 har av bonitet 3.0 och en relativ skogstillgång av 0.8, skulle dess avkastning vara 300X 3.0 X 0.S = 720 kbm fast mått på bark (fm3). För sådana sortiment, som försäljas i löst mått, böra fixa relationstal fastställas. För avverkning utöver 720 fm3 skulle krigskonjunkturskatt icke utgå. I den beräknade avkastningen bör skogsägaren få inräkna virke och ved för husbehov. Vid uttag utöver den sålunda fastställda årliga avkastningen bör merinkomst beräknas enligt fastställda grunder på hela uttaget, men skatteplikt åvila endast så stor del därav, som motsvarar den årliga avkastningen.

Såvitt kommissionerna och nämnden kunna se, skulle skogsägarna genom en på detta sätt konstruerad befrielse få en särskild stimulans till ökad avverkning utöver vad som beräknas motsvara årsavkastningen, vilket under nuvarande förhållanden framstår som önskvärt. Befrielsen inträder sålunda först i och med att avverkningen överstiger den på detta sätt beräknade avkastningen. Samhället erhåller därigenom på sätt och vis en garanti för viss avverkning i utbyte mot skattebefrielsen.

I samband med en sådan omläggning av krigskonjunkturskatten å skogsbruk synas ytterligare garantier mot oskäliga vinster genom prisstegringar erforderliga. Det torde därför vara nödvändigt att den förordade lättnaden i skattehänseende kompletteras med en utvidgning av prisregleringarna att direkt eller indirekt omfatta samtliga skogsprodukter lika väl som försäljning av skog på rot. Priskontrollnämnden vill i detta sammanhang meddela, alt förarbetena numera fortskridit så långt, att en prisreglering på sågade trävaror inom en nära framtid torde kunna genomföras, varigenom timmerpriserna även torde komma att normeras. En prisreglering av den hittills fria delen av virkesmarknaden kan visserligen verka ogynnsamt på produktionen. Kommissionerna och nämnden hålla emellertid före, att en sådan prissättning, örn den genomföres i samarbete med organisationerna på virkesmarknaden, icke kan verka produktionshämmande i tillnärmelsevis samma grad som en till sina verkningar okänd beskattning.

Såväl ett fullständigt borttagande av krigskonjunkturskatten å skogsbruk som en modifikation av densamma av den ari, som här antytts, kan enligt priskonirollnämndens uppfattning sägas vara öppen för vissa invändningar ur penning- och prispolitiska synpunkter. Som nämnden vid flera tillfällen understrukit kunna sådana penningmedel, sorn frigöras till exempel genom realisation av skogskapilal, genom onormal nedslagning av kreatur eller genom lageruttömning för företag inom industri och handel, medföra särskilt stora risker för prisutvecklingen. Nämnden har tidigare ifrågasatt särskilda åtgärder för att spärra exempelvis jordbrukarnas försäljningsintäkter av den extra ulslaklningen hösten 1941. Ur samma synpunkter skulle en sterilisering

8 Kungl. Maj.ts proposition nr 287; Bilaga B.

av en del av intäkterna från överavverkningarna kunna ifrågasättas och detta med än större fog i den mån dessa ur krigskonjunkturskattesynpunkt erhålla en särskilt förmånlig behandling. Då ett dylikt spärrande av det ur skogen frigjorda kapitalet skulle kunna äventyra den avverkningsstimulerande effekten av här ovan framfört förslag örn modifikationer i utformningen av krigskonjunkturskatten på skogsbruk, har nämnden likväl funnit övervägande skäl tala mot vidtagandet av sådana anordningar.

Ehuru 1942 års krigskonjunkturskatt kommer att utgå på 1941 års inkomster, d. v. s. för skogsbrukets del på avverkningar, som vid innevarande tidpunkt redan ägt rum, ha kommissionerna och nämnden kommit till den uppfattningen, att en omläggning av reglerna för krigskonjunkturskatt å skogsbruk bör komma till stånd nu. De olägenheter av en överavverkning, som utgjort ett av motiven för i det föregående framfört förslag, gälla givetvis också för de skogsägare, som redan under 1941 gjort stora uttag ur sina skogar. Därtill kommer att ett ställningstagande till principerna för krigskonjunkturskattens utformning för skogsbrukets del under kommande år från statsmakternas sida knappast kan erhålla någon bättre form än ett omedelbart ikraftträdande beslut, d. v. s. i här förevarande fall beträffande utformningen av 1942 års krigskonjunkturskatt. Skall modifikationen av krigskonjunkturskatten kunna få den önskvärda effekten att stimulera till ökade avverkningar under innevarande år, är ett beslut av sådan innebörd önskvärt inom kortast möjliga tid.

Under åberopande av det ovan anförda få industrikommissionen, bränslekommissionen och priskontrollnämnden hemställa, att Kungl. Maj :t måtte vid framläggande för innevarande års riksdag av förslag till krigskonjunkturskatt för år 1942 föreslå sådana ändrade regler för bestämmande av krigskonjunkturskatt på skogsbruk, att skatten icke drabbar sådan avverkning, som är att betrakta som kapitaluttag i den mening här ovan sagts.

I behandlingen av detta ärende hava deltagit

från industrikommissionen, förutom undertecknad, herrar Hedulff, Sundfeldt och Ericson,

från bränslekommissionen, förutom undertecknad, herrar Pehrsson, Carlsson, Lindberg, Ljungdahl och Nerell samt

från priskontrollnämnden, förutom undertecknad, herrar Lundberg, Ståhlbrandt, Almeby och Schroff.

Underdånigst

Statens industrikommission.

Statens bränslekommission.

GUSTAF SÖDERLUND.

B. Lindskog.

ERIK LUNDH.

Erik W. Höjer.

Statens priskontrollnämnd. RUBEN RAUSING.

G. Cederwall.

Stockholm den 20 februari 1942.

Kunni Maj:ts proposition nr 287; Bilaga B, bil. 1.

9 Bilaga 1 (till bilaga B).

P. M.

med kalkyl över avverkningsbehovet för massaved under säsongen 1941/1942.

1. Sulfitmassetillverkning.

Tillverkningen av sulfitmassa, som utgjort år 1939 1,488,000 ton, år 1940

922.000 ton, varav 56,000 ton fodercellulosa, samt 1941 711,000 ton, varav c:a 218,000 ton fodercellulosa, beräknas under år 1942 uppgå till 1,000,000 ton, fördelad på följande sätt:

papperssulfit .................... 200,000 ton

silkecellulosa .................... 400,000 »

fodercellulosa .................. 300,000 »

eget behov för pappersfabrikation ..__100,000 »

Summa 1,000,000 ton.

Vedåtgången uppskattas till 5.5 fm3/ton. Vedbehovet utgör alltså 1,000,000 X 5.5 = 5.5 miljoner fm3 eller 7.7 miljoner lm3.

2. Sulfatmassetillverkning.

Tillverkningen av sulfatmassa, som år 1939 utgjort 967,000 ton, år 1940

762.000 ton och år 1941 c:a 425,000 ton, beräknas för år 1942 till 500,000 ton. Därav utgör:

sulfat för export ................ 150,000 ton

fodercellulosa .................. 200,000 »

eget behov för pappersfabrikation . . 150,000 »

Summa 500,000 ton.

Vedåtgången uppskattas till 5.0 fm3/ton. Totalt vedbehov alltså 500,000 X

5.0 = 2.5 miljoner fm3 eller 3.5 miljoner lm3.

3. Slipmassetillverkning.

Tillverkningen av slipmassa, som under år 1939 utgjorde 690,000 ton, år 1940 290,000 och år 1941 100,000 ton, beräknas under år 1942 uppgå till

100.000 ton, varav 75,000 ton för tidningspapper och 25,000 ton för export. Vedåtgången uppskattas till 2.6 fm3/ton massa. Vedbehovet blir sålunda

100.000 X 2.6 = 0.26 miljon fm3 eller c:a 0-4 miljon lm3.

4. Wallboardtillverkning.

Tillverkningen av wallboard, som år 1939 utgjorde 120,000 ton, år 1940

92.000 ton och år 1941 89,000 ton, beräknas för år 1942 till 85,000 ton. Virkesåtgången uppskattas till 110 kbf eller 3.1 fm3/ton. Virkesbehovet utgör alltså 85,000 X 3.1 = 0.26 miljon fm3 eller c:a 0.4 miljon lm3.

10 Kungl. Maj.ts proposition nr 287; Bilaga B, bil. 1.

5. Massaved för export.

Exporten av massaved till Tyskland under år 1942 kan preliminärt beräknas sålunda:

Exportvärdebelopp 5.0 miljoner RM å 1: 68 kronor = 8.4 miljoner kronor.

Med ett beräknat exportvärde för massaved av 23 kronor per lm3 utgör exporten 0.365 miljon lm3 eller avrundat OJ miljon lm3.

6. Massaved för kolnings- och bränsleändamål.

Uppgifterna örn den kvantitet massaved, som under år 1941 förbrukades för rubricerade ändamål, äro mycket osäkra. Anledning finnes emellertid att antaga, att förbrukningen uppgått till c:a 3 miljoner lm3.

För år 1942 upptages här endast massafabrikernas egen förbrukning av massaved för bränsle, beräknat till 0.5 miljon lm3.

7. Totalt behov av massaved och wallboardvirke.

Det totala behovet av ifrågavarande sortiment för år 1942 skulle enligt ovanstående utgöra:

1. sulfitved .................. 7.7 milj. lm3

2. sulfatved .................. 3.5 » »

3. slipmassaved ................ 0.4 » »

4. wallboardvirke .............. 0.4 » »

5. exportved .................. 0.4 » »

6. brännved vid massafabriker . . 0.5 » »

Summa 12.9 milj. lm3

För att erhålla en överblick över hur behovet av massaved ställer sig i förhållande till tidigare årsbehov och vilken avverkning av sådan ved, som man för innevarande avverkningssäsong bör eftersträva, har inom kommissionen gjorts ett försök till rekonstruktion av de senare årens förbrukning, lager och avverkning. Bilaga l1 2 återger förbrukningen av massaved under olika år från år 1930. Något fast underlag för beräkning av lagersituationen vid de olika årsskiftena har icke funnits tillgänglig för tidigare år. Under krisen har emellertid med hjälp av cellulosaindustriens sammanslutningar verkställts lagerinventering vid fabrikerna vid tre olika tillfällen, nämligen dels den 1 december 1939, dels den 1 augusti 1940 och dels den 1 juli 1941. Med ledning av dessa inventeringar har industriens lager av torr massaved1 kunnat tämligen väl bestämmas vid de tre senaste årsskiftena. Resultatet av denna bestämning framgår av bilaga 22.

Någon avverkningsstatistik varur massavedsavverkningarna kunna direkt avläsas, finnes icke. För de två sista åren är det emellertid möjligt att med hjälp av nämnda uppgifter örn förbrukning och lager approximativt beräkna avverkningskvantiteterna för de två senaste avverkningssäsongerna 1939/40 och 1940/41. För tidigare år måste man nöja sig med att konstatera att avverkningarna i stort sett motsvarat förbrukningen med vissa förskjutningar mellan de olika åren. En viss ledning för beräkning av avverkningarnas relativa förlopp under de olika åren har dock erhållits medelst kommerskollegii uppgifter örn flottgods (småvirke) i älvarna under olika år. Den å bilaga l2 med blå linje inlagda avverkningen under olika år har sålunda för åren före 1940 erhållits genom att sammanställa förbrukningssiffrorna med nämnda relativa avverkningsuppgifter (flottgods).

1 Med lager av torr massaved avses i fortsättningen den under föregående avverkningssäsong avverkade massaved, som disponeras av industrien, oavsett om den ligger vid fabrik, annat uppläs eller vid bilvägar och flottleder.

2 Ej här intagen.

11 Kungl. Maj.ts proposition nr 287; Bilaga B, bil. 1.

Av de i bilagorna lämnade uppgifterna kan följande inhämtas:

1. Avverkningen av massaved, som under åren 1934—1939 uppgått till mellan 18 och 23 miljoner lm3 har under den första krisvintern 1939/40 sjunkit till 12.6 miljoner lm3 och sjönk under avverkningssäsongen 1940/41 ytterligare till 10.6 miljoner lm3.

2. Lagren av massaved vid fabrikerna, som under åren 1934—1939 torde ha uppgått till 18 å 20 miljoner lm3, hade vid årsskiftet 1939/40 sjunkit till 17.4 miljoner lm3, vid årsskiftet 1940/41 till 15.2 miljoner lm3 och vid årsskiftet 1941/42 till 13.5 miljoner lm3.

3- Förbrukningen av massaved under år 1942 har, inklusive export, i det föregående beräknats till 12.9 miljoner lm3. Under avverkningssäsongen 1941/ 42 bör så mycket massaved avverkas, att därmed kan täckas dels nämnda förbrukning under år 1942, dels den förbrukning av massaved som bränsle och kolved, vilken kommer att äga rum utöver de 0.5 miljon lm3, som ingå i förestående förbrukningskalkyl för år 1942, dels ock den lagerökning, som eventuellt bör eftersträvas till nästa nyår.

Från massaindustriens sida har det som ett önskemål framhållits, att industrien vid varje nyår skall disponera ett lager, som motsvarar ett års fredsförbrukning, vilket anses erforderligt, därest industrien skall vara i stånd att möta den ökade efterfrågan på massa, som en kommande fredskris antages medföra. Detta lager kan beräknas till omkring 19 miljoner lm3. Ett tillgodoseende av detta önskemål skulle innebära, att avverkningarna av massaved under innevarande säsong skulle motsvara den beräknade förbrukningen under år 1942 av 12.9 miljoner lm3 jämte en lagerökning av 5.5 miljoner lm3, vartill eventuellt bör läggas förbrukning under år 1942 av massaved som bränsle och kolved utöver beräknade 0.5 miljon lm3. Avverkningsbeloppet borde sålunda uppgå till — förutom nämnda bränslereserv — 18.4 miljoner lm3. En sådan ökning av massavedsavverkningen torde icke vara möjlig att åstadkomma.

Utgår man å andra sidan ifrån att avverkningen av massaved för industriens råvarubehov samt för export under innevarande år skulle komma att uppgå tili samma kvantitet som under föregående avverkningssäsong eller 10.6 miljoner lm3, kommer enligt ovanstående kalkyler fabrikslagret av massaved att till nästa nyår nedgå till 11.2 miljoner lm3. Nämnda lager är av samma storleksordning som den verkliga förbrukningen under år 1941 och den beräknade förbrukningen under år 1942 men motsvarar knappt 60 procent av ett års fredsförbrukning av massaved.

Det under vintern avverkade virket hinner i regel ej framforslas till fabrikerna förrän under tredje kvartalet. Den massaved, som flottas, kommer nämligen i huvudsak inte fram förrän under senare delen av sommaren, och den ved, som skall transporteras med bil och järnväg, bör kvarligga vid vägarna för att torka, varigenom transportbesvären minskas. Såsom ett i nuvarande situation skäligt krav från massaindustriens sida, som såvitt möjligt bitr tillfredsställas, nödgas man därför utgå ifrån, att industrien skall vid värjo årsskifte förfoga över massaved för tillverkning av cellulosa under 9 månader framåt. Därest anspråken på massavedslagren begränsas på sådant sätt, synes man emellertid för ifrågavarande månader böra räkna med en högre produktion än den normala fredsproduktionen. Del synes nämligen sannolikt att efterfrågan på cellulosa kommer att onormalt stegras under tiden närmast efter fredsslutet. Knapphet på råvara kommer under sådana omständigheter icke endast att bereda svårigheter alt upprätthålla en önskvärd export utan även andra olägenheter, bland annat med hänsyn till prisbildningen på virke. Man synes därför böra eftersträva lagerhållning för 9 månaders förbrukning av en storleksordning, som svarar mot fabrikationen

Mimny lill riksdagens protokoll 1942. 1 sami. Nr 287. Bilaga. 15

12 Kungl. Maj.ts proposition nr 287; Bilaga B, bil. 1.

under högkonjunkturåret 1937 eller 21 miljoner lm3 per år. Det önskvärda nyårslagret av massaved skulle då bliva cirka 16 miljoner lm3. För att industriens lagerställning till nästa nyår skall uppgå till denna kvantitet, måste landets massavedslager genom årets avverkningar tillföras följande virkeskvantiteter, nämligen dels ett belopp av 12.9 miljoner lm3, motsvarande industriens förbrukning under år 1942, inberäknat exporten under samma år samt 0.5 miljon lm3 för fabrikernas egen bränsleförbrukning, dels en lagerökmng med 2.5 miljoner lm3, dels slutligen den massaved, som kommer att behövas för bränsleändamål utöver nämnda för fabrikernas eget behov beräknade kvantitet av 0.5 miljon lm3. Under nämnda förutsättningar böra årets avverkningar av massaved sålunda utgöra 15.4 miljoner lm den massaved oberäknat, som därutöver erfordras för den allmänna bränsleförsörjningen.

427789. Stockholm, Isaac Marcus Boktryckeri-Aktiebolag, 1942.