angående dispositionen av kronoskogvaktarboställen å häradsallmänningar

Kungl. Maj:ts proposition nr 315.

1 Nr 315.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen angående dispositionen av kronoskogvaktarboställen å häradsallmänningar; given Stockholms slott den 15 maj 1952.

Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över jordbruksärenden för denna dag föreslå riksdagen att bifalla det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen hemställt.

GUSTAF.

A. Pehrsson-Bramstorp.

Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans Majit Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 15 maj 1952.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden

Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Sköld, Eriksson,

Bergquist, Bagge, Domö, Rosander, Gjöres, Ewerlöf.

Efter gemensam beredning med chefen för finansdepartementet anför chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Pehrsson-Bramstorp:

I skrivelse den 16 december 1932 hemställde Sveriges häradsallmänningsförbund, att Kungl. Majit måtte förordna, att kronoskogvaktarboställena å häradsallmänningarna finge i den mån de befunnes upptagna å eller invid vederbörande allmänningsområde disponeras enligt lagen om häradsallmänningar.

över framställningen ha yttranden, såvitt angår skogvaktarboställen belägna å eller invid häradsallmänningar inom Stockholms län, avgivits den 21 mars 1938 av lantmäteristyrelsen, den 30 november samma år av kammarkollegium och den 16 februari 1939 av domänstyrelsen.

Bihang till riksdagens protokoll 1942. 1 sami. Nr 315.

2 Kungl. Maj:ts proposition nr 315.

Vid 1939 års lagtima riksdag väcktes av herr von Stockenström i första kammaren en motion (1:31), däri yrkades, så vitt nu är i fråga, att riksdagen måtte besluta i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Majit måtte föranstalta om fortsatt utredning rörande förutberörda skogvaktarboställen samt därefter vidtaga de åtgärder och för riksdagen framlägga de förslag, vartill utredningen kunde föranleda. I utlåtande nr 59 hemställde jordbruksutskottet, till vilket utskott motionen remitterades, att riksdagen måtte i anledning av motionen i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla om den begärda utredningen. Riksdagen biföll sedermera utskottets hemställan, varom skrivelse den 23 maj 1939 (nr 298) avläts till Kungl. Majit. Genom beslut den 30 juni 1939 uppdrog Kungl. Majit åt kammarkollegiet att verkställa ifrågavarande utredning.

Sveriges häradsallmänningsförbund har därefter i skrivelse den 23 februari 1940 hemställt, att sådana åtgärder måtte vidtagas, som vore påkallade för vinnande av en snar och slutgiltig lösning av frågan om dispositionen av kronoskogvaktarboställena å häradsallmänningar.

över denna framställning ha yttranden avgivits den 8 november 1941 av skogsstyrelsen samt den 3 december samma år av domänstyrelsen.

Genom beslut den 16 januari 1942 bemyndigade Kungl. Majit chefen för jordbruksdepartementet att tillkalla tre sakkunniga att verkställa utredning och avgiva förslag rörande dispositionen av kronoskogvaktarboställena å häradsallmänningar. Med stöd av detta bemyndigande tillkallade jag såsom sakkunniga överdirektören i skogsstyrelsen G. Strindlund, tillika ordförande, samt byråcheferna F. Aminoff och B. Fallenius. I skrivelse den 11 maj 1942 ha de sakkunniga avgivit utlåtande med förslag i ärendet. Över förslaget har domänstyrelsen den 13 i samma månad avgivit yttrande.

Jag torde nu få ånyo upptaga detta ärende.

Av handlingarna i ärendet framgår, att ifrågavarande boställen äro 83 till antalet. De disponeras i allmänhet uteslutande för häradsallmänningsdelägarnas räkning. Skogsavkastningen från 10 av boställena disponeras emellertid av domänstyrelsen, som handhar skötseln av dessa boställens skogar. Sammanlagda taxeringsvärdet för boställena torde uppgå till omkring 625,000 kronor. Boställenas sammanlagda areal utgör omkring 2,300 hektar. Boställena äro belägna inom följande län, nämligen Stockholms län (9), Uppsala län (19), Södermanlands län (15), Östergötlands län (18), Jönköpings län (2), Skaraborgs län (9), Örebro län (1) och Västmanlands län (10). Häradsallmänningsförbundet har vid en av sina skrivelser fogat en förteckning över boställena utvisande deras storlek, taxeringsvärde, allmänningsdelägarnas kostnader för nybyggnader och reparationer å boställena samt delägarnas arrendeinkomster från boställena. Denna förteckning torde såsom bilaga få fogas vid detta protokoll.

Lantmäteristyrelsen har i sitt yttrande den 21 mars 1938 framhållit, att utredningen i ärendet varit synnerligen tidsödande och flera gånger måst avbrytas för fullgörande av mera brådskande göromål. Detta hade varit anled-

Kungl. Maj.ts proposition nr 315.

ningen till att styrelsen avgivit yttrande endast beträffande de nio boställena i Stockholms län. Efter att ha lämnat en redogörelse för den av styrelsen utförda utredningen har styrelsen sammanfattningsvis anfört följande.

Av utredningen framgår, att samtliga nio boställen äro belägna inom häradsallmänningamas i laga ordning bestämda yttergränser. Tre av dem, nämligen Lilla Moselag, Lilla Starremossen och Strömsdal lia blivit under 1800talet upptagna å allmänningsmark. Bostället Dalen och sannolikt också bostället Moralund ha under 1700-talet blivit anlagda inom allmänning. Boställena Lindskrog och Laggatorp torde ha utgjort olovliga inkräktningar på allmänning — sannolikt ha de tillkommit under antagande att marken tillhörde någon angränsande by — samt, sedan de genom skogskommissionens dom befunnits tillhöra allmänningen, tagits i anspråk som skogvaktarboställen. Hur boställena Ekdalen och Stora Klomsten först kommit att bli skogvaktarboställe^ har däremot ej kunnat utrönas.

Icke något av boställena har skattlagts. Kronotionde har utgjorts endast för bostället Stora Klomsten. Vissa av boställena ha blivit extra roterade. Samtliga utom bostället Lilla Starremossen och numera bostället Moralund redovisas som särskilda fastigheter i jordregistret.

Lantmäteristyrelsen har därefter såsom sin uppfattning uttalat, att enär boställena utgjordes av områden, som ursprungligen varit delar av häradsallmänning, samt så vitt det kunnat utrönas icke några omständigheter förekommit, varigenom områdenas natur av häradsallmänning upphört, styrelsen ansåge, att boställena fortfarande hade sådan natur, och att lagen om häradsallmänningar följaktligen vore tillämplig å dem.

Kammarkollegiet har under hänvisning till vad lantmäteristyrelsen anfört ävenledes ansett sig böra överlämna utredning endast beträffande boställena i Stockholms län. I anslutning härtill har kammarkollegiet uttalat, att därest på grundval av den dittills förebragta utredningen ett avgörande kunde träffas, som kunde bliva till ledning även för återstående boställens behandling, utredningsarbetet måhända beträffande dessa boställen kunde begränsas och ärendet slutredovisas inom en icke alltför lång lid.

Kammarkollegiet har i sin utredning rörande boställenas rättsliga ställning anfört:

Enligt häradsallmänningslagen 1 och 2 §§ avser lagen av ålder bestående häradsallmänningar. Dessa förklaras tillhöra ägarna av de fastigheter, vilka äro satta i mantal eller med vilka enligt vad vid jorddelning bestämts är förenad rätt till delaktighet i allmänningen. Med härad förstår lagen det område, som häradet omfattat enligt den av ålder gällande liäradsindelningen. Ägarna av omförmälda fastigheter åtnjuta delaktighet i allmänningen efter oförmedlade hemmantalet eller i fråga örn fastigheter, för vilka rätten till delaktighet bestämts vid jorddelning, efter den grund, som därvid stadgats; allt för så vitt icke genom urminnes hävd, dom eller särskild av Konungen meddelad föreskrift eller på annat lagligt sätt annorledes blivit bestämt örn rätten till delaktighet i allmänning.

Häradsallmänningslagen innehåller däremot icke någon närmare bestämning av vilka häradsallmänningar, som äro av ålder bestående, eller av dessas område. Ej heller torde eljest en sådan bestämning vara given. Huruvida en å häradsallmänning upptagen fastighet är alt anse såsom för sig bestående och från allmänningen avskild eller såsom fortfarande tillhörande

4 Kungl. Mai:ts proposition nr 31ö.

häradsallmänningen, synes därför vara att bedöma efter allmänna rättsgrundsatser. De i lagen om häradsallmänningar meddelade bestämmelserna äro givetvis ej tillämpliga å områden, som rätteligen blivit från allmänningen avskilda såsom särskilda fastigheter eller tillhörigheter till fastigheter.

Vidare stadgas i 7 § andra stycket häradsallmänningslagen att, där någon genom urminnes hävd, dom eller särskild av Konungen meddelad föreskrift eller på annat lagligt sätt erhållit rätt att i visst avseende nyttja häradsallmänning, detta skall vara gällande. Av förarbetena till lagen synes framgå, att nyssberörda förbehåll närmast åsyftar enskild tillkommande rättighet att nyttja allmänning till mulbete, virkesutsyning eller annan dylik förmån. Lagstadgandet synes emellertid tillämpligt även å rättigheter, som genom Kungl. Maj:ts särskilda föreskrifter förbehållits kronan.

Skulle ett område, vilket nyttjas såsom kronoskogvaktarboställe, enligt verkställd utredning visa sig fortfarande tillhöra allmänningen, utan att kronan kan göra anspråk på särskild rätt till området, torde häradsallmänningslagen utan vidare bliva tillämplig å dylikt område. Framställningen synes därför i vad den kan avse sådana kronoskogvaktarboställen icke erfordra någon Kungl. Maj:ts åtgärd.

Beträffande övriga boställen invid eller å häradsallmänning, vare sig dessa äro för sig bestående eller Kungl. Majit och kronan till dem kan göra anspråk på en särskild rätt enligt 7 § andra stycket häradsallmänningslagen, torde för att nyssberörda lag skall bliva å dem tillämplig erfordras en överlåtelse å allmänningsdelägarna av boställena och desammas införlivning med häradsallmänningen enligt häradsallmänningslagens bestämmelser. För sådan överlåtelse till allmänningsdelägarna torde erfordras riksdagens medverkan. Detsamma gäller givetvis överlåtelse av fastigheter, som anslagits såsom boställen utan att kunna härledas från allmänningen.

I fråga om förutsättningarna för att kronoskogvaktarboställe skall kunna anses avskilt från häradsallmänning har kammarkollegiet uttalat:

Beträffande av enskilda upptagna nybyggen och intagor, vilka bildat särskilda fastigheter eller tillhörigheter till fastigheter, har besittningstagandet och uppodlingen i regel konstaterats genom skattläggning samt redovisning eller anteckning av fastigheten i kronans jordebok. I den män därefter skatterätt förvärvats till dylik fastighet, torde den enskilda äganderätten oftast också blivit befäst genom laga fasta och i sinom tid lagfart. Ofta lia fastigheterna även erhållit sina gränser bestämda mot allmänningen.

För de intäkter å allmänningsmarken, som utgöra skogvaktarboställe^ föreligga i viss mån andra förhållanden. Så länge häradsallmänningarna ansågos vara kronan tillhöriga, medan häradsbornas rätt närmast hade karaktären av ett skogsfångstservitut å allmänningen, saknades ur äganderättssynpunkt anledning att skarpt skilja mellan ett skogvaktarboställe^ och allmänningens område. Boställena skulle emellertid liksom andra intäkter, sa snart anledning därtill förelåg, bliva skattlagda eller roterade, detta i motsats till allmänningen, som icke undergick vare sig skattläggning eller rotering.

Genom skattläggning eller rotering liksom genom rågångsutstakning markerades, att respektive boställen blivit avskilda från allmänningen till särskilda fastigheter. Att en skattläggning måste tillerkännas sådan verkan, torde vara allmänt erkänt, medan roteringens betydelse i detta avseende torde böra närmare belysas. Den ordinarie roteringen synes ur fastighetsbildande synpunkt icke ha spelat någon större roll, då den ålades endast förut skattlagda fastigheter. Av mera intresse ur fastighetsbildningssynpunkt är den under 1800-talets början företagna extra roteringen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 315.

5 Efter att ha lämnat en redogörelse för instruktionen den 5 februari 1811 för kommitterade till förrättande av soldat- och båtsmansroteringen, uttalar kollegiet, att den extra roteringen måste tillmätas samma fastighetsbildande verkan som skattläggning.

Rörande dispositionen av skogvaktarboställena å häradsallmänning ha enligt vad kammarkollegiet upplyst följande allmänna bestämmelser utfärdats.

Enligt Kungl. Maj:ts brev den 16 mars och kammarkollegiets cirkulär den 14 april 1824 skulle jägeri- och skogsbetjäntes boställen å de kronoparker och allmänningar, vilka genom försäljning eller delning skulle bringas linder enskild äganderätt, och vilka boställen redan vörö mantalssatta, i mån av behov tilldelas nödigt utrymme till bete och skog. Övriga jägeri- och skogsbetjäntes boställen, vilka ehuru icke mantalssatta voro odlade och bebyggda och vilkas ägoområden kunde uppskattas till minst ett sextondels mantal, borde på enahanda sätt undfå tillökning, så att de kunde skattas till nämnda hemmantal. Alla övriga under laglig besittningsrätt för framtiden upplåtna mindre intäkter skulle bibehållas i deras dåvarande skick och utrymme, men alla olaga intäkter, så vitt de icke kunde användas till utbyte mot lägenheter å de skogar, som skulle bibehållas för kronans räkning, skulle utläggas till den disponibla marken. I fråga örn skogvaktarboställena å lands- och häradsallmänningar samt kronoallmänningar med lika egenskap, vilka efter^ ansökning kunde få av intressenterna disponeras eller uppdelas, skulle förhållas på samma sätt som med boställen å allmänningar, vilka skulle försäljas. I fråga om de allmänningar, som ej skulle delas eller vilka intressenterna ej ville mottaga till gemensam disposition, skulle Konungens befallningshavande tillse att nödigt antal dugliga och pålitliga skogvaktare anställdes för varje allmänning och förseddes med boställen, så tillräckliga att de kunde vara belåtna därmed, för vilket ändamål redan befintliga kunde utvidgas och lämpliga platser utses för nya. Av cirkulärets bestämmelser synes framgå, att boställena icke skulle följa med allmänningarna i de fall, då dessa på ena eller andra sättet upplätos till intressenterna.

Genom Kungl. Maj:ts cirkulär den 4 maj 1833 meddelades den föreskriften att, då kronan dåmera icke droge någon fördel av de lands- och liäradsallmänningar, vilka blivit bibehållna under allmän vård eller upplåtna till intressenternas egen disposition, kronan icke annorlunda för framtiden skulle bidraga till de för allmänningarnas bevakning nödiga skogsbetjänte än att, örn några hemman eller lägenheter såsom boställen eller bohemman å själva allmänningarna eller intill deras rågränser redan funnos, desamma skulle få i egenskap av bohemman för skogsbetjänte bibehållas, medan alla andra för dessa allmänningars vård anslagna sådana hemman eller lägenheter ävensom indelta eller oindelta löner, så snart kunde ske, skulle indragas till skogsplanteringskassan för att användas till avlöningen av de jägeri- och skogsbetjänte, som flir kronans räkning komme att bibehållas. Bestämmelser i enlighet härmed meddelades i särskilda regleringsbrev. För Stockholms län utfärdades dylikt brev den 15 december 1837.

Någon allmän förändring i grunderna för dispositionen av skogvaktarboställena har därefter icke skett.

Kollegiet har i sin utredning vidare lämnat vissa uppgifter rörande föreskrifter angående disposition för särskilda fall.

I anledning av häradsallmänningsförbundets framställning den 16 december 1932 har kollegiet i själva saken anfört bland annat följande.

6 Kungl. Maj:ts proposition nr 315.

Häradsallmänningsförbundets föi-eliggande ansökning synes bygga på den uppfattningen att alla skogvaktarboställe^ vilka kunna visas vara upptagna å allmänningsmark, enligt grunderna för 1932 års lagstiftning böra anses såsom häradenas tillhörigheter liksom själva allmänningarna. Denna uppfattning synes kunna godkännas beträffande boställen, vilka icke blivit avskilda till särskilda fastigheter. Sådana boställen böra följa den övriga allmänningsmarken. Att analogivis utsträcka tillämpningen av reglerna i 1932 års lag till för sig bestående fastigheter, som upptagits av allmänningsmark, synes däremot icke tillåtligt. I fråga om de skogvaktarboställe^ vilka 1’å anses utgöra för sig bestående fastigheter, torde få skiljas mellan de boställen, beträffande vilka omständigheterna angiva att de avskilts från allmänningen för Kungl. Maj:ts och kronans räkning samt ej därefter avhänts kronan, och övriga, vilka få antagas vara anlagda för delägarnas räkning eller blivit till dem överlåtna. Den senare gruppen bör följa allmänningarna, medan dispositionen av den förra antingen må anses tillkomma kronan eller får ställas under diskussion. På grund av de förvaltningsformer, som tillämpats i fråga örn allmänningarna, är det icke alltid lätt att avgöra till vilken grupp ett skogvaktarboställe bör hänföras. Avgörandet i det särskilda fallet synes böra ske med ledning av huruvida boställets anläggning inträffat före eller efter det häradsbomas anspråk på allmänningarna blivit av statsmakterna erkända. Detta erkännande får sökas i utfärdade författningar eller andra uttalanden eller ock anses framgå av de åtgärder, som av myndigheter vidtagits. Följande synes böra i detta hänseende särskilt uppmärksammas.

Med hänsyn till kronans ställning gentemot häradsallmänningarna före utfärdandet av tidigare omnämnda bestämmelser av år 1824, torde därförinnan anlagda boställen få anses vara kronan tillhöriga, där ej för visst fall rätten till bostället kan visas hava övergått å allmänningsdelägarna.

Om alltså 1824 års författningsbestämmelser utgöra en »presumtionsgräns» till förmån för kronan, så torde å andra sidan förordningen den 29 juni 1866 angående hushållningen med de allmänna skogarna i riket härvidlag utgöra en presumtionsgräns till allmänningsdelägarnas förmån.

Tiden före 1866 års skogsordning är en brytningstid, under vilken en förut rådande rättsuppfattning om kronans äganderätt till häradsallmänningarna får vika för meningen att dessa allmänningar vörö tillhörigheter till ägarna av i mantal satt jord inom häradet.

Det synes kunna ifrågasättas, huruvida icke häradenas äganderätt till allmänningarna i fråga må anses lia vunnit ett statsmakternas erkännande redan genom förut berörda Kungl. Maj:ts brev den 16 mars och kammarkollegiets cirkulär den 14 april 1824. Enligt dessa bestodo de skogar, som stodo under kronans förvaltning, av åtskilliga kategorier. Bland dessa nämndes härads- och landsallmänningar, »varav nyttjanderätten tillhört intressenterna däri med förbehåll för kronan av bärande träd och masteträd, av ränta för därå gjorda uppodlingar och intagor ävensom av dessa allmänningar begagnande till vissa allmänna behov och vilka allmänningar således borde såsom landets och häradets tillhörigheter anses». Detta principiella uttalande örn allmänning såsom landets eller häradets tillhörighet synes väl icke ha haft så genomgripande verkan, eftersom kronan det oaktat bibehölls vid samma rättigheter som förut. Sett i belysning av den följande rättsutvecklingen synas sagda bestämmelser emellertid innebära visst stöd för en sådan ståndpunkt, att i fråga om boställen, som efter cirkulärets utfärdande anlagts å allmänningarna, kronan icke framställer anspråk annat än beträffande dem, vilka på särskilda grunder kunna visas vara kronan tillhöriga.

Intagor och andra ägor, som efter ett skogvaktarboställes tillkomst tillagts detsamma, få anses lia erhållit samma natur som bostället i övrigt, för så vitt

Kungl. Maj.ts proposition nr Slö.

icke kan visas att intagandet skett obehörigen, i vilket avseende bevisbördan torde åvila allmänningsdelägarna.

I de fall, då skogvaktarboställe skall återgå till allmänning, kan fråga uppkomma örn ersättning till kronan för åbyggnader och uppodlingar, hägnader o. d. Härom torde för varje boställe erfordras särskild utredning. Å andra sidan synes också, för den händelse något boställe skall indragas till kronan, anspråk på ersättning i nyssberörda avseende kunna framställas av allmänningsdelägarna. Härvidlag får dock beaktas, att med dispositionen över bostället torde ha följt skyldighet att hålla bostället fullbyggt och vid hävd, vilka skyldigheter få anses kompenserade av den nytta, som boställets disposition inneburit.

Sedan kammarkollegiet lämnat en redogörelse för resultatet av kollegiets utredning beträffande de nio boställena i Stockholms län, har kollegiet rörande denna utredning sammanfattningsvis anfört:

Enligt den verkställda utredningen skulle boställena Lilla Starremossen eller Stenmossen och Strömsdal utgöra delar av respektive allmänningar. Då häradsallmänningslagen utan vidare torde vara tillämplig å de två förstnämnda boställena, erfordras beträffande dem icke någon Kungl. Maj:ts vidare åtgärd. Beträffande Lilla Moselag torde Kungl. Maj:t icke utan riksdagens hörande kunna förklara, att Kungl. Majit och kronan icke gör anspråk på bostället.

Beträffande övriga nu ifrågakomna boställen har kollegiet funnit sådana omständigheter föreligga, att de måste anses såsom för kronans räkning från respektive allmänningar avskilda fastigheter. En överlåtelse av kronans rätt, vare sig den har karaktär av äganderätt eller nyttjanderätt, till dessa fastigheter till allmänningsdelägarna torde icke kunna ske utan riksdagens medgivande. Vad särskilt angår Moralund vill kollegiet emellertid erinra örn att bostället uteslutits ur jordeboken, varefter dess område behandlats såsom allmänningsmark.

Det torde få beaktas, att det icke är givet att frågan om boställenas disposition kan helt lösas i domstolsviig därigenom, att kronan eller allmänningsdelägarna förklaras äga bättre rätt till visst boställe. I händelse av tvist kan den möjligheten icke anses utesluten, att domstolarna med hänsyn till ett boställes tillkomst och disposition skulle förklara, att kronan väl ägde bättre rätt till detsamma, men att det skulle disponeras som skogvaktarboställe, så länge behov därav förelåge och allmänningsdelägarna så påfordrade. Å andra sidan kan det också tänkas, att domstolarna intaga den ståndpunkten att, även om allmänningsdelägarna förutsättas äga en nyss antydd dispositionsrätt till ett boställe eller till och med tillerkännas bättre rätt än kronan till detta, bostället likväl icke anses kunna utan kronans medgivande få disponeras på annat sätt än som boställe och alltså ej heller utan vidare får införlivas med allmänningen. Örn resultatet sålunda skulle bliva, att den nuvarande dispositionen av ett boställe av nu ifrågavarande slag icke får ändras utan medgivande såväl från kronans som från allmänningsintressenternas sida, bör beaktas, att den från naturahushållningen härflytande avlöningsform, som består i befattningshavares förseende med boställe, numera anses olämplig och i allmänhet avvecklats. Ur allmän förvaltningssynpunkt torde därför i nu avsett fall kunna med fog göras gällande, att hinder ej bör resas mot att — därest allmänningsdelägarna tillerkännes rätt att disponera vissa av nu ifrågavarande fastigheter såsom boställe för skogvaktare — bostället må helt eller delvis förenas med och utläggas till allmänningen. Även detta lärer emellertid förutsätta medverkan från statsmakternas sida.

8 Kungl. Maj.ts proposition nr 315-

Oavsett förut antydda möjligheter till komplikationer torde frågan örn dessa skogvaktarboställens disposition icke enbart eller ens i första hand böra ses ur synpunkten av kronans eller allmänningsdelägarnas bättre rätt till boställena utan framför allt som en fråga av förvaltningsnatur, där lämplighetsoch skälighetssynpunkter få tillmätas avgörande betydelse. Det torde i första hand få ankomma på domänstyrelsen att uttala sig om och i vad mån ifrågavarande boställen kunna vara till nytta för häradsallmänningarnas skötsel eller för domänverkets fastigheter samt om avvecklingen bör ske så att kronan söker erhålla fri disposition över boställena eller så att desamma överlåtas på allmänningsdelägarna för att införlivas med allmänningarna. Härjämte synes styrelsen böra yttra sig, huruvida anledning föreligger att i fråga om Lilla Starremossen eller Stenmossen och Strömsdal från kronans sida kräva ersättning för byggnader, odlingar eller dylikt.

Under åberopande av det anförda får kollegiet hemställa, det täcktes Kungl. Maj :t i anledning av ansökningen i underställda delar förklara sig icke hava något att_ erinra mot att skogvaktarboställena Lilla Starremossen eller Stenmossen å Ärlinghundra och Seminghundra allmänningar och Strömsdal å Sollentuna allmänning införlivas med vederbörande allmänningar, eventuellt sedan ersättning erlagts för vad kronan kan ha nedlagt å boställena. Beträffande dispositionen av övriga ifrågavarande boställen lärer Kungl. Majit vid godtagande av vad kollegiet förut anfört ävenledes vilja inhämta domänstyrelsens utlåtande.

Inom kammarkollegiet har uttalats skiljaktig mening av kammarrådet Schalling, som därvid anfört:

Majoritetens uttalande, att häradenas äganderätt till allmänningarna möjligen må anses ha vunnit statsmakternas erkännande redan i Kungl. Maj:ts brev den 16 mars och kammarkollegiets cirkulär den 14 april 1824 kan jag icke biträda. Med denna ståndpunkt och då jag anser ett sådant erkännande icke ha lämnats förr än genom 1866 års skogsordning, måste jag anse, att kronan kan framställa äganderättsanspråk på skogvaktarbostället Lilla Moselag på Långhundra norra allmänning, vilket år 1858 blivit skattlagt. Huruvida anspråken av skäl, som ej sammanhänga med rättsfrågan, böra eftergivas, är jag ej beredd att yttra mig örn i nu föreliggande sammanhang, då utredning föreligger blott för ett län och domänstyrelsen icke yttrat sig om boställets behövlighet för allmänningen.

Domänstyrelsen har i sitt yttrande den 16 februari 1939 uttalat följande:

Ifrågavarande boställen äro ej behövliga för skötseln av domänfondens fastigheter. Med hänsyn till deras belägenhet föreligga ej skäl för att kronan skulle söka erhålla fri disposition över dem.

Anledning att i fråga örn Lilla Starremossen eller Stenmossen och Strömsdal från kronans sida kräva ersättning för byggnader, odlingar eller dylikt synes ej föreligga.

Boställenas disposition torde lämpligen böra så ordnas, att de överlåtas å allmänningsdelägarna, därvid, örn av boställes uppkomst och natur framgår, att kronan är ägare därtill, skäligt vederlag bör lämnas.

Sveriges häradsallmänning sförbund har i sin skrivelse den 23 februari-1940 anfört bland annat följande:

En snar lösning av frågan om dispositionen av ifrågavarande skogvaktarboställen synes vara i hög grad önskvärd. En genomgripande lagstiftning har för ej många år sedan genomförts beträffande allmänningarnas ställning och

Kungl. Maj:ts proposition nr 315.

förvaltning i övrigt, och det måste betecknas som nr många synpunkter synnerligen olägligt, att ej full klarhet jämväl kunnat vinnas rörande boställenas framtida disposition och förvaltning. Detta gäller bland annat frågan örn avkastningen av boställena samt underhållet av å boställena befintliga byggnader.

Förbundet har särskilt uppmärksammat kammarkollegiets uttalande, att det icke är givet att frågan om boställenas disposition kan helt lösas i domstolsväg, samt att frågan icke enbart eller ens i första hand torde böra ses ur synpunkten av kronans eller allmänningsdelägarnas bättre rätt till boställena utan framför allt som en fråga av förvaltningsnatur, där lämplighets- och skälighetssynpunkter få tillmätas avgörande betydelse. Förbundet vill härvid även påpeka, att boställena i regel äro ganska små och spridda samt knappast kunna anses lia något större värde för kronan. Av domänstyrelsens yttrande framgår också, att boställena i Stockholms län ej äro behövliga för skötseln av domänfondens fastigheter och att skäl ej föreligga för att kronan skulle söka erhålla fri disposition över dem.

Då en avsevärd tid förflutit sedan frågan först framfördes av häradsallmänningsförbundet och då nu kammarkollegiet synes ha anvisat en utväg för frågans lösning utan domstolsförfarande, tillåter förbundet sig hemställa, att Kungl. Majit måtte taga under övervägande åtgärder i dylikt syfte. Beträffande boställena i Stockholms län föreligger redan en omfattande utredning, som måhända kan vara i olika avseenden upplysande och vägledande jämväl i vad rör lösningen av frågan om de övriga boställena. Förbundet vill i anledning härav ifrågasätta örn icke Kungl. Majit kan anse lämpligt att inhämta riksdagens bemyndigande att träffa de avtal och i övrigt vidtaga de anstalter, som i förevarande avseende kunna erfordras.

Skogsstyrelsen har i sitt yttrande anfört:

Enligt skogsstyrelsens mening är det uppenbarligen av betydelse att föreliggande fråga bringas till sin lösning så snabbt ske kan, då ovissheten om vem, som är rätter ägare till boställena i fråga, måste vara förenad med stora olägenheter. En fullständig utredning för klarläggande av frågan angående äganderätten till samtliga ifrågavarande boställen skulle emellertid sannolikt, såsom framgår av ovanstående redogörelse, komma att taga mycket lång tid i anspråk samt förorsaka statsverket avsevärda kostnader. Med hänsyn till föreliggande äganderättsfrågors svårbedömliga natur skulle vidare tvister i dessa frågor mellan kronan och häradsallmänningsdelägarna kunna medföra långvariga och kostsamma processer. Såsom framgår av kammarkollegiets utlåtande är det dessutom icke givet, att frågan örn dispositionsrätten till boställena bleve löst genom att äganderättsfrågorna domstolsvägen avgjordes. Härvid är att märka, att häradsallmänningsdelägarna, därest kronan bleve tillerkänd äganderätten till boställena, skulle kunna tänkas göra anspråk på ersättning för å boställena för åbyggnader m. m. nedlagda kostnader, vilka enligt inhämtade uppgifter beräknas uppgå till sammanlagt omkring 590,000 kronor. Därest frågan örn boställenas framtida disposition och förvaltning skulle göras beroende av alt äganderätten till dem först fastställts genom utredning och i tvistiga fall genom domstols dom kommer detta, såsom torde framgå av det nu anförda, säkerligen att medföra betydande olägenheter i forin av dröjsmål och kostnader för såväl kronan som häradsallmänningsdelägarna oell det vore att befara, att kostnaderna härför icke skulle komma att stå i rimlig proportion till boställenas värde för kronan. Praktiska skäl synas lala för att åtgärder vidtagas för att möjliggöra mindre tidsödande lösning av frågorna örn ägande- och dispositionsrätt till boställena. Härvid bör beaktas, att såsom framhålles av Sveriges häradsallmänningsförbund, bostäl-

10 Kungl. Maj:ts proposition nr 315-

lena i regel äro ganska små och spridda och synas på grund härav vara av förhållandevis ringa värde för kronan.

Vad angår frågan om på vad sätt ett snabbare avgörande angående boställenas disposition skulle kunna komma till stånd, synes det av häradsallmänningsförbundet härutinnan framlagda förslaget innebära en ändamålsenlig lösning. Enligt detta förslag skulle Kungl. Majit inhämta riksdagens bemyndigande att med häradsallmänningsdelägare ingå de överenskommelser rörande boställena, som i förevarande avseende erfordras. Enligt skogsstyrelsens mening synes sålunda Kungl. Maj :t böra begära riksdagens bemyndigande att på de villkor, Kungl. Majit kan finna lämpligt föreskriva, överlåta boställena till häradsallmänningsdelägarna. Möjligen skulle det enligt skogsstyrelsens mening vara lämpligt att, sedan Kungl. Maj :t erhållit ett sådant bemyndigande, åt en eller flera utredningsmän uppdraga att i samråd med ombud för häradsallmänningsdelägarna uppgöra förslag till avtal rörande äganderätten till samt den framtida dispositionen och förvaltningen av boställena ävensom övriga därmed sammanhängande frågor av ekonomisk natur.

Beträffande slutligen frågan om de principer, som synas böra läggas till grund för ovan föreslagna överenskommelser med häradsallmänningsdelägarna, får skogsstyrelsen anföra följande. Vid ingående av överenskommelser med häradsallmänningsdelägarna bör i första hand undersökas, huruvida det boställe, varom i varje särskilt fall är fråga, kan anses vara av betydelse för skötseln av domänfondens fastigheter eller eljest av större värde för kronan. Skulle så icke visa sig vara förhållandet och förefaller det vara mest rationellt att bostället i fråga införlivas med vederbörande häradsallmänning, synes överenskommelse böra kunna träffas med vederbörande häradsallmänningsdelägare utan alltför ingående utredning angående boställets natur. I vissa fall torde därvid sådana omständigheter föreligga, att Kungl. Majit utan ersättning bör avstå från kronans anspråk på det boställe, varom fråga är. Genom ett dylikt förfaringssätt skulle frågan om rätten till boställena sannolikt i många fall snabbt kunna lösas och processer undvikas, vilka med hänsyn till förhållandena på förevarande område skulle, såsom ovan framhållits, kunna bliva både kostsamma och vanskliga. Även beträffande sådana boställen, som anses vara av så stort värde för kronan, att kronans anspråk på dem icke utan närmare utredning synes böra eftergivas, torde eftersträvas att uppgörelser örn möjligt komma till stånd med vederbörande häradsallmänningsdelägare.

Domänstyrelsen har i sitt yttrande den 3 december 1941 uttalat, att styrelsen för sin del ej hade något att erinra mot vidtagande av åtgärder, i huvudsaklig anslutning till skogsstyrelsens förslag, för åstadkommande av ett avgörande angående en ändamålsenlig disposition av kronoskogvaktarboställena.

De sakkunniga, vilka förhandlat med ombud för häradsallmänningsförbundet rörande de skogvaktarboställe^ som finnas å de till förbundet anslutna häradsallmänningarna, samt med representanter för de häradsallmänningar, vilka icke äro anslutna till förbundet, lia träffat en preliminär överenskommelse med förbundet och styrelserna för sistberörda allmänningar angående överlåtelse av statens rätt till skogvaktarboställena för ett belopp av tillhopa 126,790 kronor.

De sakkunniga ha i sitt utlåtande anfört, att de sakkunniga, innan underhandlingar inletts med allmänningsdelägarna, verkställt undersökning rö-

Kungl. Maj.ts proposition nr 315.

rande frågan huruvida något av boställena ur den ena eller den andra synpunkten kunde äga något speciellt värde för staten. På hemställan av de sakkunniga hade domänstyrelsen avgivit yttrande rörande denna fråga och därvid bland annat meddelat, att samtliga boställen, enligt styrelsens uppfattning, med hänsyn till deras belägenhet ägde större betydelse för vården av vederbörande allmänning än för domänfondens fastigheter. På grund härav hade de sakkunniga ansett sig kunna utgå från, att överenskommelser borde träffas örn överlåtelse av samtliga boställen till allmänningsdelägarna. I yttrande från domänstyrelsen har vidare framhållits, att kronans äganderätt till boställena i flera fall skulle vara klarlagd. På begäran av de sakkunniga hade styrelsen meddelat, att så skulle vara förhållandet beträffande följande boställen, nämligen Kungsvedjan (Olands häradsallmänning), Brotorp (Öster-Rekarnes häradsallmänning), Älgstorp (Lösings häradsallmänning), Gärdslätt (Göstringe häradsallmänning) samt Havsjöberg, Jonsbolet och Strömbäck (Hökensås häradsallmänning).

Beträffande principerna för överenskommelserna med allmänningsdelägarna ha de sakkunniga anfört följande.

De sakkunniga ha icke ansett sig böra företaga någon ytterligare utredning angående de komplicerade frågorna rörande ägande- och dispositionsrätten till boställena, men vilja likväl till en början något beröra dessa spörsmål, då de givetvis måste anses äga en viss betydelse för bedömandet av i vad mån allmänningsdelägarna böra utge ersättning för att kronan frånträder sin eventuella rätt till boställena. Av bland annat ett av domänstyrelsen till de sakkunniga avgivet yttrande synes nämligen framgå, att kronans äganderätt till vissa av boställena skulle vara klarlagd, och det skulle eventuellt på grund därav kunna ifrågasättas, huruvida det kan anses rimligt, att kronan endast mot ett förhållandevis obetydligt belopp eller utan ersättning överlåter sin rätt

Vad först angår äganderätten lia ämbetsverken, vilka yttrat sig i ärendet, intagit skilda ståndpunkter till denna fråga. Lantmäteristyrelsen synes sålunda grunda sitt yttrande på den uppfattningen, att alla sådana boställen, som bestå av områden, vilka ursprungligen varit delar av vederbörande häradsallmänning, alltjämt böra anses ingå i denna allmänning, därest icke några omständigheter förekommit varigenom områdenas natur av häradsallmänning upphört. Kammarkollegiet gör däremot en uppdelning mellan sådana boställen sorn tidigare avskilts från en häradsallmänning såsom särskilda fastigheter å ena, samt å andra sidan sådana boställen, som antingen icke alls eller först under senare tid blivit avskilda. Detta har även medfört, att ämbetsverken vid sina undersökningar rörande de 9 i Stockholms län belägna boställena, beträffande vilka fullständig utredning verkställts, kommit till olika resultat. Sålunda har lantmäteristyrelsen förklarat, att kronan icke kan göra anspråk på något av dem, medan däremot kammarkollegiet ansett, att 6 boställen tillhöra kronan och ett vara av sådan natur att detsamma icke utan riksdagens medgivande kan avhändas kronan. Endast beträffande 2 boställen har kollegiet sålunda ansett förhållandena vara sådana att de utan riksdagens hörande kunna införlivas med vederbörande häradsallmänning.

Även örn äganderätten till boställena i vissa fall skulle anses klarlagd, är däremot såsom även framgår av ämbetsverkens yttrande icke fastslaget, örn kronan eller häradsallmänningsdelägarna äga dispositionsrätten till desam-

12 Kungl. Maj:ts proposition nr 315.

ma. Sålunda har kammarkollegiet framhållit, att vid en rättslig prövning resultatet skulle kunna tänkas bliva, att den nuvarande dispositionen av ett boställe icke finge ändras utan medgivande såväl från kronans som från allmänningsintressenternas sida. I detta sammanhang vilja de sakkunniga framhålla, att den omständigheten, att domänstyrelsen i vissa fall och häradsallmänningsdelägarna i andra för närvarande uppbär skogsavkastningen från boställena, icke torde kunna tillmätas någon avgörande betydelse vid bedömandet av frågan örn vem som äger den juridiska rätten att uppbära denna avkastning. Med hänsyn till frågans läge ha de sakkunniga icke funnit skäl föreligga att verkställa någon utredning rörande anledningen till att skogsavkastningen från vissa boställen helt eller delvis disponerats av domänstyrelsen.

Vad slutligen angår de ersättningsfrågor, som .skulle kunna uppstå vid ett rättsligt avgörande av ägande- och dispositionsrätten till boställena, har kammarkollegiet påpekat, att för den händelse något boställe skulle indragas till kronan, anspråk på ersättning skulle kunna framställas av allmänningsdelägarna för de kostnader, som dessa nedlagt på åbyggnader och dylikt, men att å andra sidan den omständigheten måste beaktas, att med dispositionen (iver ett boställe torde ha följt skyldighet att hålla bostället fullbyggt och vid hävd, vilken skyldighet finge anses kompenserad genom den nytta, som boställets disposition inneburit.

Beträffande storleken av de ersättningsbelopp, som allmänningsdelägarna böra erlägga, må framhållas, att vid bedömandet av denna fråga hänsyn måste tagas till ett flertal olika faktorer. Såsom framgår av den förut lämnade redogörelsen, måste kronans rätt — i varje fall beträffande åtskilliga boställen -— vara synnerligen osäker, och utan att ingå på huruvida kronan eller allmänningsdelägarna kunna anses lia det största anspråket på boställena, vilja de sakkunniga likväl framhålla att utgången av en process rörande rätten till boställena väl under alla omständigheter måste anses vara synnerligen oviss. Därtill kommer, att — beträffande flertalet boställen — allmänningsdelägarna så till vida kunna sägas ha en viss hävdvunnen rätt till desamma, då de och icke kronan utnyttja hela deras avkastning. Under sådana omständigheter och med hänsyn till övriga förut berörda förhållanden synes ett förhållandevis lågt ersättningsbelopp för boställena böra av kronan godtagas.

I fråga örn de förhandlingar, som bedrivits med ombuden för allmänningsdelägarna, ha de sakkunniga anfört:

Förhandlingarna ha från allmänningsdelägarnas sida handhafts av godsägare B. von Stockenström, jägmästare H. Hedlund och forstmästare H. Berglund. Dessa ombud ha varit befullmäktigade att föra förhandlingar beträffande 79 av ifrågavarande 83 boställen.

Efter ingående förhandlingar med ombuden lia preliminära uppgörelser träffats, innebärande att kronan skulle frånträda sin eventuella rätt till nämnda 79 boställen mot en ersättning på sammanlagt 118,040 kronor. Ombuden lia sedermera meddelat, att ersättningen skall uttagas av delägarna av följande allmänningar med nedan angivna belopp.

Snevringe allmänning................... 18,720 kronor

Norunda » 7,280 »

Göstringe » 18,590 »

Lösings » 6,110 »

Hökensås > 67,340 »

Summa 118,040 kronor.

Kungl. Maj:ts proposition nr 315.

13 Fördelningen grundar sig i huvudsak på den principen, att ersättning endast skall erläggas för sådan skog, av vilken kronan för närvarande uppbär avkastningen. (Ersättningen lika med 130 procent av skogens taxeringsvärde). De sakkunniga ha emellertid icke ansett sig böra ingå på någon prövning av huruvida denna fördelning av den förut angivna sammanlagda ersättningssumman för de ifrågavarande 79 boställena är den ur olika synpunkter riktigaste.

Vad härefter angår de övriga 4 boställena lia särskilda uppgörelser träffats beträffande vart och ett av dessa. Nu ifrågavarande boställen utgöras av Lund (Hammarkinds allmänning), Skinnarslätten (Torstuna allmänning), öhn (Hagunda allmänning) och Fredriksberg (Gullbergs allmänning).

Med hänsyn till de principer, som tillämpats vid fördelningen av ersättningssumman för de förutnämnda 79 boställena, ha de sakkunniga ansett, att för det å Hammarkinds häradsallmänning belägna bostället, Lund, från vilket domänstyrelsen uppbär skogsavkastningen, bör erläggas en högre ersättning än för de övriga, vilka allmänningsdelägarna själva helt disponera.

Sålunda bar ersättningsbeloppet för Lund fastställts till 7,000 kronor, medan ersättningsbeloppen för öhn fastställts till 750 kronor och för vart och ett av Skinnarslätten och Fredriksberg till 500 kronor.

De sakkunniga har föreslagit, att ersättningsbeloppen för samtliga boställen uppgående till sammanlagt 126,790 kronor borde godtagas såsom ersättning för kronans eventuella rätt till boställena. Ersättningsbeloppen syntes böra inbetalas till domänstyrelsen och sålunda ingå i domänfonden.

Rörande den ifrågavarande överenskommelsens ikraftträdande och andra med densamma sammanhängande frågor ha de sakkunniga yttrat.

Enligt de preliminära överenskommelserna mellan de sakkunniga och ombuden för häradsallmänningsdelägarna äro avtalen avsedda att träda i kraft den 1 juli innevarande år. Därjämte har med häradsallmänningsdelägarna träffats den överenskommelsen, att eventuellt efter den 1 maj på boställena avverkat virke skall tillfalla allmänningsdelägarna.

I förevarande sammanhang vilja de sakkunniga framhålla, att de preliminära överenskommelser, som ingåtts mellan de sakkunniga och ombuden, ha träffats under förutsättning att samtliga de villkor, som av de sakkunniga godtagits, även komma att ingå i de slutliga överenskommelserna. Nämnda villkor lia nämligen meddelats häradsallmänningsdelägarna på respektive stämmor, varför en ändring i överenskommelserna icke torde kunna vidtagas utan att underkastas förnyad prövning av stämmor med häradsallmänningsdelägarna.

Vid de sakkunnigas utlåtande funnos fogade protokollsuldrag från stämmorna med delägarna i de häradsallmänningar, vilka enligt den preliminära överenskommelsen skulle erlägga ersättning för överlåtelsen av kronans rätt till boställe beläget å eller invid allmänningarna. Enligt dessa protokollsuldrag lia å vederbörande stämmor godtagits de i de sakkunnigas utlåtande angivna ersättningsbeloppen.

Domänstyrelsen har i sitt yttrande över de sakkunnigas förslag förklarat sig biträda detsamma.

Sedan länge bar frågan om dispositionen av kronoskogvaktarboställena Departementså häradsallmänningar varit föremål för utredning och överväganden. En chefen.

14 Kungl. Maj:ts proposition nr 315.

mera fullständig utredning rörande äganderätten till dessa boställen har hittills endast kommit till stånd beträffande de nio i Stockholms län belägna boställena och även beträffande dessa ha i myndigheternas utlåtanden delade meningar kommit till uttryck. Såsom framgår av vad de i ärendet hörda myndigheterna anfört skulle en fullständig utredning i den mån sådan kan verkställas rörande äganderättsförhållandena i fråga örn övriga boställen taga en avsevärd tid i anspråk och förorsaka icke obetydliga kostnader. Givetvis är det av stort intresse för såväl staten som häradsallmänningsdelägarna att få äganderättsfrågan snarast möjligt slutligen avgjord. Det medför otvivelaktigt olägenheter i flera avseenden att denna fråga under längre tid hålles svävande. Att på grundval av verkställd utredning bilda sig en fullt klar uppfattning angående rätten till boställena torde dock knappast bliva möjligt. Det torde kunna befaras att, därest spörsmålet örn dispositionen av boställena skulle lösas efter enbart rättsliga överväganden, tidsödande och kostnadskrävande rättegångar mellan staten och häradsallmänningsdelägarna skulle bliva oundvikliga. Även om härvid i vissa fall statens rätt till boställena slutligen skulle bliva fastställd, är det likväl icke uteslutet att staten skulle bliva skyldig att sedermera ersätta allmänningsdelägarna för de av dem å boställets byggnader nedlagda kostnaderna.

Enligt vad skogsstyrelsen i sitt utlåtande upplyst skulle de sammanlagda kostnaderna, som allmänningsdelägarna nedlagt å boställena, belöpa sig till omkring 590,000 kronor. Boställenas sammanlagda värde har uppgivits till omkring 892,600 kronor, överhuvud taget synes den hittills förebragta utredningen giva vid handen, att det starkt kan ifrågasättas huruvida någon i förhållande till kostnaderna rimlig fördel står att vinna genom en fortsatt tidsödande utredning rörande statens och delägarnas rätt till boställena. Av domänstyrelsens yttranden den 16 februari 1939 och den 3 december 1941 framgår, att domänstyrelsen för sin del icke anser sig ha något behov av ifrågavarande boställen. Med hänsyn härtill tillkallades förenämnda sakkunniga för att söka få till stånd en uppgörelse mellan staten och allmänningsdelägarna rörande ifrågavarande skogvaktarboställens disposition. De sakkunnigas förslag innebär, att statens rätt till boställena skulle överlåtas på vederbörande allmänningsdelägare. Såsom ersättning härför skulle staten erhålla ett belopp av 126,790 kronor. De sakkunniga ha under förutsättning av statsmakternas godkännande träffat överenskommelse härom med ombud för häradsallmänningsdelägarna. Enligt denna skulle överlåtelsen ske från och med den 1 juli 1942. Efter den 1 maj 1942 avverkat virke å sådana boställen, å vilka virkesavkastningen hittills disponerats av domänstyrelsen, skulle emellertid tillfalla allmänningsdelägarna. I betraktande av vad förut anförts rörande statens rätt till ifrågavarande boställen och då det är önskvärt att frågan angående boställenas disposition blir slutligen avgjord, tillstyrker jag godtagande av det av de sakkunniga framlagda och av domänstyrelsen biträdda förslaget rörande boställenas överlåtande å vederbörande allmänningsdelägare. De av allmänningsdelägarna erlagda ersättningsbeloppen torde böra tillföras domänfonden.

Kungl. Maj:ts proposition nr 315. 15

Under åberopande av det anförda hemställer jag, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen

att bemyndiga Kungl. Maj:t att i huvudsaklig överensstämmelse med förenämnda uppgörelse å vederbörande häradsallmänningsdelägare överlåta statens rätt till de å eller invid häradsallmänningarna belägna kronoskogvaktarboställena.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan förordnar Hans Majit Konungen, att till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet: Per Eldin.

16 Kungl. Maj:ts proposition nr 315.

Skogvaktareboställen, som helt och hållet

1 Denna häradsallmänning är ej ansluten till häradsallmänningsförbundet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 315.

disponeras av respektive allmänningsdelägare.

Bilaga.

18 Kungl. Maj:ts proposition nr 315.

Skogvaktareboställen, som helt och hållet

1 Denna häradsallmänning är ej ansluten till häradsallmänningsförbundet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 315.

disponeras av respektive allmänningsdelägare (forts.).

20 Kungl. Maj:ts proposition nr 315.

Skogvaktareboställen, som helt och hållet

Denna häradsallmänning är ej ansluten till häradsallmänningsförbundet.

Kungl. Maj.ts proposition nr 315.

disponeras av respektive allmänningsdelägare (forts.).

22 Kungl. Maj:ts proposition nr 315.

Skogvaktareboställen, å vilka skogsavkast-

Då taxeringsvärdet e] är angivet, finnes ej sådant för respektive

Kungl. Maj:ts proposition nr 315.

ningen disponeras av Kungl. Domänstyrelsen.

fastighet utan ingår detta i häradsallmänningens taxeringsvärde.