angående krigs¬ maktens reservpersonal

Kungl. Maj:ts proposition nr 143.

1 Nr 143.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående krigsmaktens reservpersonal; given Stockholms slott den 5 mars 1943.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över försvarsärenden för denna dag, föreslå riksdagen att bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen hemställt.

GUSTAF.

Per Edvin Sköld.

Bihang till riksdagens protokoll 1943. 1 sami. Nr 143.

491 44

Kungl Maj.ts proposition nr 143.

3 Utdrag av protokollet över försvar sär end en, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 5 mars 1943.

N ärvarande:

Statsministern Hansson, statsråden Pehrsbon-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Sköld, Eriksson, Bergquist, Bagge, Andersson, Domö, Hosander, Gjöres, Ewerlöf.

Efter gemensam beredning med chefen för finansdepartementet anmäler chefen för försvarsdepartementet, statsrådet Sköld, fråga örn krigsmaktens reservpersonal och anför därvid följande.

I. Inledning.

Krigsmaktens reservpersonal utgöres för närvarande, frånsett vissa övergångsvis kvarstående officerare vid frivilliga automobilkåren och i fredstid konstituerade landstormsoffioerare, av dels personal i arméns, flottans, kustartilleriets, mariningenjör-, marinintendentur- och marinläkarkårernas samt flygvapnets reserver, dels officerare i väg- och vattenbyggnadskåren, dels ock personal å arméns och kustartilleriets reservstater.

Gällande bestämmelser angående reservpersonalen återfinnas i följande författningar:

förordningen den 23 september 1927 (nr 364) angående befäl och civilmilitär personal i arméns reserver;

förordningen den 23 september 1927 (nr 365) angående befäl i flottans reserv;

förordningen den 23 september 1927 (nr 366) angående befäl i kustartilleriets reserv;

förordningen den 9 juni 1933 (nr 360) angående mariningenjörkårens reserv;

förordningen den 9 juni 1933 (nr 361) angående marinintendenturkårens reserv;

förordningen den 9 juni 1933 (nr 362) angående marinläkarkårens reserv;

förordningen den 31 maj 1934 (nr 218) angående personal i flygvapnets reserv;

förordningen den 18 juni 1937 (nr 677) angående väg- och vattenbyggnadskåren;

förordningen den 23 juli 1936 (nr 474) angående arméns reservstater;

förordningen den 23 juli 1936 (nr 476) angående kustartilleriets reservstat; samt

förordningen den 18 juli 1928 (nr 323) angående reservstat för furirer vid Gotlands trupper.

4 Kungl. Majlis proposition nr 143.

Härtill kommer ett antal äldre författningar, som till följd av gällande övergångsbestämmelser delvis äro fortfarande tillämpliga å viss personal.

Flertalet av ovan angivna författningar och särskilt de förstnämnda sju s. k. reservbefälsförordningarna ha efter hand undergått ändringar i såväl formellt som sakligt hänseende, med påföljd dels att överskådligheten över bestämmelserna alltmer försvårats, dels att på vissa punkter en påtaglig brist på enhetlighet mellan förordningarna uppstått. Bestämmelserna ha också under de senaste åren varit föremål för överväganden i olika sammanhang.

Den 8 juli 1940 tillkallades, jämlikt Kungl. Maj:ts den 5 i samma månad givna bemyndigande, krigsrådet E. Ström som utredningsman för att inom försvarsdepartementet biträda med verkställande av en allmän översyn av samtliga på förevarande område gällande författningar samt att på grundval av denna översyn avgiva de förslag till nya författningar i ämnet, som kunde finnas påkallade. Med skrivelse den 18 april 1941 överlämnade Ström förslag till sju nya förordningar, avsedda att träda i stället för reservbefälsförordningarna. Med hänsyn till avfattningen av utredningsuppdraget inneburo förslagen i huvudsak allenast en formell bearbetning av de gällande förordningarna. Sålunda hade frågan angående reservpersonalens avlöningsförmåner och tjänstgöringsskyldighet m. m. icke ansetts falla inom ramen för den nämnda utredningen, utan ansågos dessa frågor lämpligen böra upptagas till övervägande först i samband med de jämkningar i reservbefälsinstitutioneu, vilka till äventyrs kunde föranledas av det fortsatta utbyggandet av försvarsorganisationen. De av Ström sålunda avgivna författningsförslagen lia sedermera varit föremål för remissbehandling. Som emellertid fråga uppkommit örn en mera genomgripande omläggning av reservpersonalens tjänsteförhållanden överhuvud, ha förslagen icke föranlett något Kungl. Maj ris beslut i ämnet.

Sedan Kungl. Majit genom beslut den 8 augusti 1941 bemyndigat chefen för armén att enligt vissa riktlinjer för omläggning av befälsbehovets tillgodoseende vid mobilisering utarbeta ny reservbefälsförordning, avgav chefen för armén med skrivelse den 2 april 1942 förslag till förordning angående personal i arméns reserver.

1941 års försvarsutredning upptog i sitt den 12 januari 1942 avgivna betänkande (statens offentliga utredningar 1942: 1) frågan örn reservpersonalens anställnings- och tjänstgöringsförhållanden till behandling. Beträffande reservstatspersonalen förutsattes inga principiella ändringar; på reservstat borde emellertid uppföras, förutom nu befintliga beställningar, ytterligare ett antal nya beställningar, delvis för personalkategorier, för vilka sådana beställningar icke, funnes i nuvarande organisation. I fråga örn personalen i arméns reserver uttalade försvarsutredningen, att ett inom arméstaben preliminärt utarbetat och i betänkandet återgivet förslag till reservbefälsförordning — i huvudsak överensstämmande med det av arméchefen sedermera avgivna förslaget — syntes innebära en i stort sett tillfredsställande lösning av problemet rörande denna personals utnyttjande i försvarsorganisationen. Först efter en överarbetning av det blivande förslaget, som bleve nödvändig bland annat för att säkerställa en önskvärd överensstämmelse med

5 Kungl. Maj-.ts proposition nr 143.

motsvarande bestämmelser rörande övriga försvarsgrenars reservpersonal, syntes emellertid frågan kunna bliva föremål för ett ståndpunktstagande från statsmakternas sida. Beträffande personalen i väg- och vattenbyggnadskåren föreslog utredningen inga principiella ändringar. Dock förutsattes vissa ändringar i nu gällande rekryteringsbestämmelser. Yad slutligen angick anställnings- och tjänstgöringsförhållanden för övriga kategorier av reservpersonal framlades vissa närmare motiverade förslag.

Vid anmälan den 27 mars 1942 av propositionen nr 210 angående den fortsatta utbyggnaden och organisationen av landets försvarskrafter anförde jag. att principerna i det i försvarsutredningens betänkande skisserade förslaget till reservbefälsförordning för armén syntes vara ägnade att läggas till grund för bestämmelser i ämnet. Emellertid framhöll jag, att sedan utredningsarbetet inom arméstaben avslutats, frågan örn reservpersonalens ställning jämväl inom de andra försvarsgrenarna borde för vinnande av största möjliga enhetlighet på förevarande område upptagas till prövning. Jag förutsatte, att därvid de av försvarsutredningen berörda frågorna rörande rekryteringen av officerare i väg- och vattenbyggnadskåren skulle tagas under övervägande. T ett sammanhang borde vidare — enligt vad jag ytterligare anförde — upptagas till behandling frågan örn reservpersonalens avlönings- och övriga förmåner inom hela försvarsväsendet. Mot det av mig sålunda anförda förklarade sig riksdagen sedermera icke ha något att erinra.

Jämlikt Kungl. Majlis bemyndigande den 5 juni 1942 anmodade jag den 30 i samma månad kaptenen i flottans reserv N. D. Forssblad, ombudsmannen hos försvarsväsendets underbefälsförbund underofficeren av andra graden i flottans reserv E. M. Gustafson, dåvarande överstelöjtnanten vid Signalregementet numera översten och chefen för Skånska pansarregementet A. C. Oison Nordström, majoren vid flygvapnet B. T. Kapp samt dåvarande statssekreteraren i försvarsdepartementet T. G. Wärn att inom departementet biträda med utredning rörande bland annat reservpersonalens ställning samt därmed sammanhängande frågor ävensom avgiva de förslag, till vilka utredningen kunde föranleda. Åt Wärn uppdrogs att i egenskap av ordförande leda utredningens arbete.

T samband med igångsättandet av utredningen anförde jag, efter att ha erinrat örn tidigare överväganden av frågan, bland annat följande.

Med utgångspunkt Från det av chefen för armén framlagda förslaget — vars principer jag såsom förut anmärkts funnit ägnade att, läggas till grund för bestämmelse)' i ämnet — ävensom de av försvarsutredningen i övrigt härutinnan framlagda förslagen bör i första hand utredas flugan örn den pen sionsavgångna personalens tjänstgöringsskyldighet samt örn den förtidsavgångna och reservanställda personalens anställnings- och tjänstgöringsförhållanden. Därvid bör även upptagas till behandling frågan örn fortifikations kårens behov av reservpersonal, vilken fråga för närvarande är föremål för utredning genom de militära myndigheterna. Vid utredningsarbetet bör, givetvis under hänsynstagande till de särskilda förhållanden, som råda inom de olika försvarsgrenarna, eftersträvas största möjliga likformighet inom hela försvarsväsendet. Med hänsyn till den utredning rörande utnyttjandet av ingenjörsutbildad personal inom försvarsväsendet, som enligt vad jag i annat

6 Kungl. Maj-.ts proposition nr 143.

sammanhang anför bör komma till stånd, bör förevarande utredning icke avse ingenjörpersonal. Emellertid bör under utredningsarbetet samråd ske med nyssnämnda utredning för ernående av största möjliga likformighet beträffande all reservanställa personal.

För vinnande av en god rekrytering måste den reservanställda personalen tillförsäkras tillräckliga ekonomiska förmåner. Denna avlöningsfråga, vilken upprepade gånger bragts på tal av vederbörande personalorganisationer, bör vid utredningen upptagas till behandling. Även böra beaktas avlöningsvillkoren för till fredstjänstgöring av längre varaktighet inkallad reservpersonal.

Såsom förut anmärkts förutsatte 1941 års försvarsutredning icke några större principiella ändringar beträffande personalen å reservstat. Vid framläggandet av propositionen angående den fortsatta utbyggnaden och organisationen av landets försvarskrafter anslöt jag mig i förevarande avseende i huvudsak till försvarsutredningens förslag. Enär emellertid reservstatspersonalens löne- och pensionsbelopp torde vara åtminstone i viss mån bestämda med hänsyn till de i nu gällande tjänstepensionsreglemente angivna tjänstepensionerna samt dessa vid ikraftträdandet den 1 juli 1942 av 1941 års allmänna tjänstepensionsreglemente komma att undergå viss omreglering, torde en översyn av bestämmelserna rörande reservstatspersonalens löner och pensioner vara påkallad. I samband därmed böra även frågorna rörande tjänstgöringsskyldighet, anställningsvillkor m. m. tagas under omprövning, varjämte erforderliga författningsförslag i anledning av de i nyssberörda proposition framlagda förslagen rörande försvarsväsendets reservstater böra utarbetas.

Till de tillkallade utredningsmännen — 1942 års reservbefälssakkunniga — ha efter hand överlämnats ett antal från olika håll inkomna framställningar i frågor, som beröra de sakkunnigas utredningsuppdrag.

De sakkunniga ha till fullgörande av sitt uppdrag såvitt nu är i fråga inkommit med

1) skrivelse den 6 november 1942 med förslag till förordningar angående personal i arméns, marinens och flygvapnets reserver;

2) skrivelse den 6 november 1942 med förslag till förordning angående väg- och vattenbyggnadskåren; samt

3) skrivelse den 16 november 1942 med förslag till förordning angående försvarsväsendets reservstater.

För innebörden i de sakkunnigas förslag, i den män desamma äro av betydelse ur synpunkten av riksdagens ställningstagande, kommer redogörelse att lämnas i det följande under olika punkter huvudsakligen i anslutning till samlingsrubrikerna i de sakkunnigas författningsförslag. De under 1) och 3) omnämnda författningsförslagen torde få fogas till detta protokoll såsom bilagor.

Över de sakkunnigas förslag angående axméns, marinens och flygvapnets reserver ha yttranden infordrats av arméehefen, efter hörande av arméinspektören, generalfältläkaren, överfältveterinären, samtliga militärbefälhavare och chefen för väg- och vattenbyggnadskåren, av marinchefen, efter hörande av inspektören för kustartilleriet, marindistriktscheferna i Ostkustens, Sydkustens och Västkustens marindistrikt, marinöverdirektören, marinöverintendenten och marinöverläkaren, av chefen för flygvapnet, efter hörande av chefen för första flygeskadem, och flygförvaltningen samt av arméförvaltningen,

7 Kimgl. Magsta proposition nr 143.

marinförvaltningen, statskontoret, riksförsäkringsanstalten, försvarsväsendets lönenämnd och försvarsväsendets ingenjörutredning. Därjämte ha överbefälhavaren, svenska arméns reservofficersförbund, flottans reservofficersförbund, kustartilleriets reservofficersförbund, flygvapnets reservofficersförbund, svenska reservunderofficersförbundet, försvarsväsendets civilmilitära ingenjörers förbund, landstormsofficerssällskapens i Sverige riksförbund numera benämnt värnpliktiga officerares riksförbund, svenska officersförbundet, svenska underofficersförbundet och försvarsväsendets underbefälsförbund beretts tillfälle att yttra sig över förslagen.

Över de sakkunnigas förslag angående väg- och vattenbyggnadskåren ha yttranden infordrats av arméchefen, efter hörande av arméinspektören, samtliga militärbefälhavare samt chefen för väg- och vattenbyggnadskåren, av marinchefen, efter hörande av marinöverdirektören, samt av chefen för flygvapnet, arméförvaltningen, statskontoret, försvarsväsendets lönenämnd och försvarsväsendets ingenjörutredning, varjämte överbefälhavaren och svenska arméns reservofficersförbund beretts tillfälle att yttra sig.

Över de sakkunnigas förslag angående försvarsväsendets reservstater ha yttranden infordrats av arméchefen, efter hörande av arméinspektöien, generalfältläkaren, överfältveterinären och samtliga militärbefälhavare, av marinchefen, efter hörande av inspektören för kustartilleriet samt marindistriktscheferna i Ostkustens, Sydkustens och Västkustens marindistrikt, av chefen för flygvapnet och flygförvaltningen samt av arméförvaltningen, marinförvaltningen, statskontoret och försvarsväsendets lönenämnd. Därjämte ha överbefälhavaren, svenska officersförbundet, svenska underofficersföibundet och försvarsväsendets underbefälsförbund beretts tillfälle att yttra sig över förslaget.

För innehållet i yttrandena, såvitt nu är i fråga, redogöres i det följande under de särskilda avsnitt, som därav beröras. X den man annat icke angives ha de sakkunnigas förslag i här berörda delar i stort sett tillstyrkts eller lämnats utan erinran.

Den aktiva befälskadern kan under fredsförhållanden såväl av kostnadsskäl DepartemenUsom med hänsyn till vid varje tidpunkt inkallade värnpliktigas relativa fåtalighet icke tillåtas svälla ut i den omfattning, som behovet av befäl i en krissituation kräver. Under förstärkt försvarsberedskap, mobilisering eller krig måste därför finnas att tillgå lämplig personal till den beräknade befälsbristens utfyllande. Det är i stort sett på två vägar, som denna utövei den aktiva kadern erforderliga personal rekryteras, nämligen dels i form av värnpliktigt befäl, dels i form av reservbefäl. Härtill kommer även befälspersonal på reservstat, till vilken jag dock ber att få i ett senare sammanhang återkomma.

Den av 1941 års riksdag antagna nya värnpliktslagen förutsätter, att värnpliktiga skola tagas i anspråk såsom befäl i väsentligt större utsträckning än tidigare varit fallet. Anledningen härtill är det ökade behov av befäl, som den nya krigsorganisationen förutsätter och som ansetts böra fyllas i första hand genom utbildning i fredstid av värnpliktiga för underofficers- och officers-

8 Kungl. Maj:ts proposition nr 143.

tjänstgöring vid förstärkt beredskap, mobilisering och krig. Den nya värnpliktslagen innefattar med hänsyn härtill bestämmelser örn uttagning tvångsvis till fortsatt utbildning — utöver den vanliga värnpliktstjänstgöringen — av för befälsföring lämpade värnpliktiga.

Trots den relativt omfattande utbildning, som det värnpliktiga befälet kommer att undergå — som regel högst 360 dagar för utbildning till officer samt högst 180 dagar för utbildning till underofficer samt därutöver frivillig utbildning — har det dock icke ansetts möjligt att på denna väg helt fylla det behov av befälspersonal, som enligt det nyss sagda under mera extraordinära förhållanden kommer att föreligga. Det har nämligen funnits nödvändigt att mellan den aktiva befälskadern och det värnpliktiga befälet bibehålla reservbefälet såsom en till försvarsväsendet fastare knuten personalorganisation, vars medlemmar ha att regelbundet fullgöra viss fredstjänstgöring och av vilken över huvud taget kunna utkrävas större skyldigheter såväl kvantitativt som kvalitativt än av det värnpliktiga befälet. Såtillvida innebär dock tillkomsten av 1941 års vämpliktslag härvidlag en förskjutning som rekryteringen av reservbefälet torde i fortsättningen kunna läggas på en bredare bas och överhuvudtaget vara i viss mån lättare att genomföra än tidigare på grund därav, att värnpliktigt befäl i viss utsträckning kan beräknas taga anställning som reservbefäl.

Av det anförda framgår, att såvitt nu kan bedömas reservbefälet och det värnpliktiga befälet äro vid sidan av varandra behövliga i försvarsorganisationen. Det anförda ger emellertid också vid handen nödvändigheten av att reservpersonalen ålägges fredstjänstgöring i sådan omfattning, att personalen rätt förmår fullgöra de ansvarsfulla uppgifter, som i en för landet allvarlig situation kommer att åvila dylikt befäl. Den grundläggande utbildningen måste underhållas och vidgas. Utvecklingen på krigföringens område, särskilt i fråga om de tekniska hjälpmedlen, ställer bestämda krav på att för reservpersonalens övande i fredstid tillmätes förhållandevis riklig tjänstgöringstid utan alltför långa avbrott mellan tjänstgöringstillfällena. Härav följer emellertid att personalen såsom ersättning för sina i jämförelse med det värnpliktiga befälet större förpliktelser måste tillförsäkras ekonomiska förmåner, som i motsvarande grad överstiga det värnpliktiga befälets. Örn så icke sker kan en god rekrytering av denna personalkategori försvåras, även örn — såsom i det föregående framhållits — den med 1941 års vämpliktslag införda utbildningen av värnpliktigt befäl i sin mån kan bidraga till att öka intresset för inträde i reserv.

Såsom av den föregående redogörelsen framgår var frågan örn reservpersonalens anställnings- och tjänstgöringsförhållanden föremål för behandling i propositionen 1942: 210 angående den fortsatta utbyggnaden och organisa tionen av landets försvarskrafter. För egen del förutsatte jag därvid inga principiella ändringar i fråga örn väg- och vattenbyggnadskåren samt reservstatspersonalen. Däremot ansåg jag, att principerna i det i försvarsutredningens betänkande skisserade förslaget till reservbefälsförordning för armén vore ägnade att läggas till grund för bestämmelser i ämnet. Jag uttalade emellertid

9 Kungl. Maj:ts proposition nr 143.

i anslutning därtill, att frågan om reservpersonalens avlönings- och övriga förmåner inom hela försvarsväsendet borde upptagas till prövning. Mot det av mig sålunda anförda hade riksdagen intet att erinra. Den utredning, som jag med anledning härav efter Kungl. Maj:ts bemyndigande låtit verkställa genom 1942 års reservbefälssakkunniga, har enligt direktiven för de sakkunniga gått ut på att med utgångspunkt från de beträffande personalen i reserv preliminärt godkända principerna för ordnandet av anställnings- och tjänstgöringsförhållandena närmare utreda denna fråga ävensom undersöka vilka ekonomiska förmåner, som borde tillkomma reservpersonalen. I enlighet härmed vila de sakkunnigas förslag, såvitt angå anställnings- och tjänstgöringsförhållanden för personal i reserv, delvis på redan i princip godtagna grunder. Det är emellertid icke möjligt att bedöma de förslag till reglering av reservpersonalens ekonomiska förmåner, som nu i första hand böra underställas riksdagen, utan att ingå jämväl på de frågor i avseende å anställningsförhållanden och tjänstgöringsskyldighet m. m., till vilka hänsyn måste tagas vid de ekonomiska förmånernas bestämmande. T det. följande kommer jag därför att ingå jämväl på sistnämnda frågor. Jag vill emellertid framhålla, att ehuru spörsmålet om krigsmaktens reservpersonal alltså i stort sett kommer att upptagas till fullständig behandling i det följande, riksdagen såsom redan antytts närmast torde ha att fatta beslut i fråga örn de ekonomiska förmånerna åt reservpersonalen. Det är av vikt, att Kungl. Maj:t framdeles kan göra sådana avvikelser från de blivande bestämmelserna, som — utan att innebära avsteg från riksdagens beslut rörande de ekonomiska förmånerna samt de principiella grunderna för vad jag i övrigt här nedan förordar — betingas av särskilda eller ändrade förhållanden.

I detta sammanhang bör även erinras, att det förut anförda och de förslag rörande löne- och pensionsbestämmelser, som i det följande framläggas, ha avseende på de förhållanden som råda i fred. Till frågan örn reservbefälets löneförmåner vid förstärkt försvarsberedskap, mobilisering och krig torde jag framdeles få återkomma vid anmälan av 1942 års krigsavlöningssakkunnigas den 13 februari 1943 avgivna utlåtande med förslag till krigsavlöningsreglemente m. m.

II. Arméns, marinens och flygvapnets reserver.

De sakkunniga ha inledningsvis anfört, att jämlikt de för de sakkunnigas arbete gällande direktiven utredningen — med hänsyn till den utredning rörande utnyttjandet av ingenjörutbildad personal inom försvarsväsendet som avsåges skola komma till stånd — icke skulle avse ingenjörpersonal. De sakkunniga hade emellertid i författningsförslagen medtagit vissa enligt de sakkunnigas mening med hänsyn till nu rådande förhållanden nöd vändiga bestämmelser angående ingenjörpersonal i reserv men vore väl med vetna om att en framtida omläggning i en eller annan riktning av principerna för ingenjörpersonalens utnyttjande inom försvarsväsendet kunde komma att nödvändiggöra ändringar i reservförordningarna.

10 Kungl. Majda proposition nr 143.

Försvarsväsendets ingenjörutredning har uttalat, att då ingenjörutredningen ännu icke slutgiltigt utformat de principer för den tekniska personalens utnyttjande och ställning inom försvarsväsendet, efter vilka det blivande utredningsarbetet bomme att bedrivas, det icke varit möjligt att ägna de remitterade förslagen någon granskning i detalj. Den verkställda granskningen hade dock givit vid handen, att de bestämmelser som i förslagen avsåge den civilmilitära reservpersonalen i princip borde vinna tillämplighet å den tekniska reservpersonalen inom alla försvarsgrenar, antingen densamma framdeles bomme att vara civilmilitär eller överginge till att bliva rent militär i ingenjörs- eller andra tekniska befattningar. I samband med de ändringar i här berörda förordningar, som kunde bliva en följd av ingenjörutredningens blivande förslag, torde den tekniska personalens organisation och ställning lätt kunna inpassas inom ramen av de föreliggande förslagen. Utredningen hade därför — med i det följande angivna reservationer — icke något att erinra mot förslagens snara genomförande.

Försvarsväsendets underbefälsförbund har anfört, att försvarsväsendets befälsfråga vore av stor och omspännande betydelse för den personalgrupp, vars intressen förbundet hade att i främsta rummet söka tillgodose. Efter genomförande av 1942 års försvarsbeslut bleve liksom hittills det fast anställda manskapet hänvisat till att efter längre eller kortare tids militärtjänstgöring söka sig över till civil verksamhet för att därefter finnas tillgängligt i värnpliktskadern såsom ett såväl kvantitativt som kvalitativt sett värdefullt tillskott i försvarsväsendets krigsorganisation. Hur frågan örn utnyttjandet av detta i regel befälsutbildade tillskott vore avsedd att lösas, därom gåve föreliggande förslag föga eller ingen upplysning. Det vore förbundet angeläget att framhålla, att de av förbundet i det följande med anledning av de sakkunnigas förslag anförda synpunkterna måhända kommit att givas annan utformning, därest det enligt förbundets uppfattning aktuella huvudproblemet, nämligen frågan örn sättet för fyllandet av försvarsväsendets befälsbehov, kunnat i alla sina detaljer närmare överblickas.

a. Allmänna bestämmelser.

De särskilda reserverna.

Enligt gällande bestämmelser utgöras arméns reserver av regementenas samt artilleri-, ingenjör- och trängkårernas reserver, generalstabskårens, fälttygkårens, luftvärnsartilleriets, fortifikationskårens, ingenjörtruppernas, trängens och intendenturkårens reserver, arméfördelningarnas, övre Norrlands truppers och Gotlands truppers reserver, generalitetets reserv samt fältläkaree]! fältveterinärkårernas reserver.

De reserver, som för närvarande finnas inom marinen, äro flottans, kustartilleriets samt mariningenjör-, marinintendentur- och marinläkarkårernas reserver.

Flygvapnets reservpersonal är sammanförd till flygvapnets reserv.

De sakkunniga ha ansett, att medan inom armén och marinen borde finnas ett flertal skilda reserver, anknutna till den genomförda indelningen av dessa

11 Kungl. Maj:ts proposition nr 143.

försvarsgrenars aktiva personal, för flygvapnet borde upptagas endast en reserv, flygvapnets reserv. Detta sammanhängde med dels att flygvapnet omfattade endast ett vapenslag med gemensam personal och dels att flygvapnets läkar- och ingenjörpersonal icke sammanförts till särskilda civilmilitära kårer på sätt som skett vid armén och marinen.

De särskilda reserver, av vilka arméns och marinens reserver enligt de sakkunnigas mening skulle utgöras, framgå av 1 § i respektive författningsförslag.

I anslutning därtill ha de sakkunniga närmare anfört.

I fråga örn armén ha särskilda reserver ansetts böra finnas för luftvärns-, ingenjör- och trängkårerna av den anledningen, att musikpersonalen anses tillhöra själva kårerna och således bör vid pensionsavgång tillhöra vederbörlig kårs reserv. Vidare torde viss civilmilitär personal förekomma, som vid pensionsavgång bör ingå i respektive kårers reserver. Övrig personal bör emellertid tillhöra respektive luftvärnets, ingenjörtruppernas och tängens reserver.

Inrättandet av en arméingenjörkårens reserv sammanhänger med frågan, huruvida en arméingenjörkår över huvud skall komma till stånd. Med utgångspunkt från att så skall bliva fallet har en sådan reserv upptagits i förslaget.

Beträffande marinen har flottans reserv med hänsyn till befälsförhållandena för den aktiva personalen måst uppdelas på två grupper, nämligen dels sjöofficerskårens reserv och dels Örlogsstationernas och Göteborgs örlogsdepås reserver. Kustartilleriets reserv har däremot kunnat hållas enhetlig, då ali personal där lyder under inspektören för kustartilleriet.

Arméchefen och arméförvaltningen ha framhållit, att bland de civilmilitära kårernas inom armén reserver även borde upptagas en reserv för tygstaten.

Militärbefälhavaren för lil. militärområdet har föreslagit, att militärområdenas reserver skulle utbytas mot en gemensam reserv, benämnd exempelvis högre armébefälets reserv. En utjämning för krigsplacering skulle härigenom underlättas.

Försvarsväsendets ingenjörutredning har ansett, att bestämmelser avseende arméingenjörkåren tills vidare borde helt utgå. Ingenjörutredningen hade nämligen ännu icke fattat ståndpunkt till frågan huruvida en sådan kår borde bliva en för framtiden varaktig organisation eller eventuellt komma till användning såsom en övergångsform under den närmaste tiden i avbidan på de resultat, vartill utredningens arbete kunde leda.

I fråga örn vilka reserver, som böra finnas inom de olika försvarsgrenarna, Departementsfinnér jag mig i stort sett kunna godtaga de sakkunnigas förslag. Såsom arméchefen och arméförvaltningen framhållit torde emellertid en reserv även böra inrättas för tygstaten.

Frågan örn organiserandet av en arméingenjörkår befinner sig ännu på utredningsstadiet, och med hänsyn till vad ingenjörutredningen anfört anser jag därför bestämmelser örn en sådan kårs reserv icke böra nu meddelas.

Det av militärbefälhavaren för III. militärområdet väckta förslaget örn sammanslagning av militärområdenas reserver synes i och för sig vara förtjänt av beaktande. För att militärbefälhavarna vid krigsplaceringsarbetet skola äga bästa möjliga personalkännedom, torde det emellertid vara ändamålsenligast att varje militärområde har egen reserv. I den mån därutöver

12 Kungl. Maj:ts proposition nr 143.

reservpersonal erfordras för krigsplacering inom ett militärområde får givetvis liksom hittills tilldelning ur andra militärområdens reserver äga rum.

Personalkategorier i reserverna.

Enligt gällande bestämmelser ingå i reserverna officers-, underofficers , underbefäls- och civilmilitär personal. Inom flygvapnet finnes dock icke un derbefälspersonal.

I stort sett är personalen hänförd under någon av tre olika personalkategorier, nämligen »pensionsavgångna», »förtidsavgångna» och »i reserven utnämnda». Med »pensionsavgångna» avses sådan personal, som med pension avgått från beställning på aktiv stat eller reservstat. »Förtidsavgångna» äro de, som utan pension avgått från nyssnämnd beställning. De, vilka i resen' vunnit sin första anställning, benämnas »i reserven utnämnda» eller »reservutnämnda».

Enligt de sakkunnigas förslag skola i reserverna ingå de nuvarande personalkategorierna »pensionsavgångna» och »förtidsavgångna» men den nuvarande kategorien »reservutnämnda» motsvaras av »reservanställda». Där utöver ha de sakkunniga föreslagit ytterligare fyra kategorier, nämligen »re servförordnade», »övergångsanställda», »aspirantanställda» och »värnpliktsanställda».

Vilken personal, som avsetts skola inbegripas i de olika kategorierna, framgår av 2 § i författningsförslagen beträffande arméns och marinens reserver samt 1 § i förslaget beträffande flygvapnets reserv.

Anledningen till att benämningen å kategorien »reservutnämnda» föreslagits ändrad till »reservanställda» sammanhänger med vad de sakkunniga enligt det följande anfört om sättet för anställning i reserv.

Med hänsyn till de nya värnpliktsbestämmelserna ha de sakkunniga be träffande armén ej ansett påkallat att i kategorien »reservanställda» upptaga någon civilmilitär personal. Till skillnad från vad som sålunda föreslagits i fråga örn armén ha de sakkunniga ansett lämpligt, att vid marinen funnes reservanställda mariningenjörer, samt därom närmare anfört följande.

Enligt försvarsutredningens förslag skulle de mariningenjörskadetter, som ämnade bli reservanställda mariningenjörer, efter avlagd examen vid teknisk högskola antagas till marinunderingenjörer i reserven. Såsom sådana skulle de omedelbart fullgöra tjänstgöring i 18 månader, d. v. s. exakt samma tjänstgöring som redan nu stadgas för marinunderingenjörerna vid stammen. Det förutsattes för övrigt, att under denna tjänstgöring en överflyttning skulle kunna ske från reserv till stam och vice versa. Efter tjänstgöringens slut skulle samtliga marinunderingenjörer, såväl de vid stammen som de i reserven, utnämnas till mariningenjörer av 2:a graden i reserven. Den enda skillnaden skulle vara, att de som vore avsedda för framtida anställning vid stammen skulle tilldelas stipendium.

De sakkunniga ha för sin del i princip intet att erinra emot vad som sålunda av försvarsutredningen föreslogs i syfte att tillföra marinen »reservanställda» mariningenjörer. De sakkunniga ha emellertid icke kunnat undgå att finna anordningen med två olika sorters marinunderingenjörer mindre rationell, allra helst som deras tjänstgöring och förmåner avses skola vara helt överensstämmande. De sakkunniga vilja fördenskull föreslå, att alla

13 Kungl. Maj:ts proposition nr 143.

marmunderingenjörer skola anses tillhöra reserven, vare sig de framdeles ämna bli mariningenjörer på aktiv stat eller i reserven. Härigenom skulle än ytterligare tillgodoses önskemålet, att aspiranter^ under utbildningstiden icke skola vara bundna vid att bli ingenjörer antingen på stat eller i reserven, utan all rekrytering av mariningenjörer på stat skulle kunna ske bland marin ingenjörer av 2:a graden i reserven med gemensam utbildning. Att detta skulle medföra en förenkling, synes vara uppenbart.

En följd av ett genomförande av nämnda förslag bleve, att de för närvarande å marinens personalförteckning för icke-ordinarie personal m. fl. upptagna befattningarna som marmunderingenjörer med arvoden skulle utgå och samtliga marmunderingenjörer i stället avlönas från anslaget till personal i marinens reserver. Detta synes i och för sig endast vara till fördel. I samband därmed torde jämväl ole i samma personalförteckning upptagna stipendierna till mariningenjörer av 2:a graden i mariningenjörkårens reserv böra utgå ur personalförteckningen och i stället antingen redovisas under en särskild anslagspost å avlöningsstaten eller också belasta anslaget till personal i marinens reserver. Då dessa stipendiater icke äro att hänföra till den aktiva personalen, synes det senare alternativet ha mest fog för sig.

De sakkunniga ha ansett, att liksom förutsatts i fråga örn mariningenjörer även flygingenjörer borde kunna vara reservanställda. Första anställningen i reserv avsåges skola ske som flygunderingenjör med fänriks tjänsteställning.

Beträffande kategorien »reservförordnade» ha de sakkunniga funnit, att denna måste införas för sådana läkare (veterinärer), som erhålla sin anställning i reserv efter att förut ha haft fast anställning vid krigsmakten såsom bataljonsläkare (bataljonsveterinärer) vid fältläkar-(fältveterinär-)kåren, extra bataljonsläkare, marinläkare av 2:a graden eller flygläkare av 2:a graden på aktiv stat. Denna personal hade icke vunnit sin första anställning i reserv och kunde sålunda icke rubriceras som »reservanställd»; ej heller vore de att anse som »förtidsavgångna» i författningarnas mening.

Yad kategorien »övergångsanställda» beträffar, ha de sakkunniga erinrat örn att arméchefen i sitt förenämnda den 2 april 1942 avgivna förslag till reservbefälsförordning för armén uteslutit alla slag av underbefäl, med motivering, bland annat, att enligt det nya registreringssystemet avgånget fast anställt underbefäl även efter avskedet redovisades vid det truppförband, vid vilket vederbörande varit anställd, vadan något behov icke förelåg att genom reservanställning knyta det avgångna underbefälet till vissa förband. Jämväl enligt de sakkunnigas mening kunde man efter det nya redovisningssystemets införande avsta fran reservanställning av avgående underbefäl i den hittills tillämpade och hävdvunna ordningen. Emellertid hade de sakkunniga ansett sig böra förorda, att möjligheten hölles öppen att i reserv anställa en kategori avgånget stammanskap, nämligen sådana furrer, vilka ämnade ingå som underofficerare i reserv men som icke kunde befordras till underofficerare av den anledningen, att deras äldre kamrater på aktiv stat ännu icke befordrats. De sakkunniga kunde nämligen icke ansluta sig till arméchefens förslag örn att avgående furir på aktiv stat skulle kunna bliva underofficer i reserven före äldre kamraters utnämning till underofficer på stat, varefter den föregående tjänsteställningen framdeles skulle återställas. Enligt de sakkunnigas mening borde dylika fluktuationer i tjänsteställnings-

14 Kungl. Maj:ts proposition nr 143.

hänseende såvitt möjligt undvikas. Den kategori furirer i reserv, som de sakkunniga föresloge, komme sålunda att utgöras uteslutande av sådan kvalificerad personal, som redan fullgjort för befordran till underofficer i reserv stadgade villkor, och skilde sig sålunda från den hittillsvarande underbefälsreserven. Tjänstgöringen för dessa furirer i reserv borde vara helt och hållet likställd med tjänstgöringen för underofficerare i reserv. Eftersom furirstiden endast innebure en övergångstid i avvaktan på att de formella förutsättningarna för underofficersutnämningen uppfyllts, hade de sakkunniga ansett denna personalkategori lämpligen kunna benämnas »övergångsanställda».

De sakkunniga ha beträffande arméns underbefäl ytterligare anfört.

I anslutning till att de sakkunniga sålunda föreslå, att den nuvarande kategorien underbefäl i reserv förändras till att i huvudsak bliva en övergångsform för blivande underofficerare i reserv, vilja de sakkunniga erinra därom, att enligt nu gällande bestämmelser med avskedspremie avgånget underbefäl vid armén är skyldigt att inträda i reserv och att senast tre år efter avgången från aktiv stat fullgöra en repetionsövning ävensom att kvarstå i reserv intill utgången av det kalenderår, då vederbörande uppnår 34 års ålder. Dessa bestämmelser tillkommo i anledning av ett vid framläggandet av 1924 års försvarsproposition av föredragande departementschefen gjort uttalande om att bestämmelserna i fråga vore behövliga för att säkerställa en ur mobiliseringssynpunkt tillfredsställande rekrytering av underbefälsreserven. Sedermera genomförda och beslutade organisationsändringar medföra emellertid, att detta motiv numera icke äger samma tyngd. Rekryteringen av den mera begränsade underbefälskader, som av de sakkunniga föreslagits, är dessutom grundad på helt andra principer. Då vidare några motsvarande stadganden icke finnas för marinens och flygvapnets del och icke heller nu ansetts erforderliga för dessa försvarsgrenars vidkommande, ha de sakkunniga ansett skyldigheten för med avskedspremie avgånget underbefäl att ingå i reserv böra bortfalla jämväl för arméns del. En följd härav blir, att 22 § 2 mom. sjätte stycket i manskapsavlöningsreglementet torde böra utgå.

Kategorien »aspirantanställda» ha de sakkunniga föreslagit endast för marinens vidkommande. Denna kategori hade måst införas av den anledningen, att den särskilda utbildning för vinnande av kompetens som underofficer i reserven, som avsåges för underbefäl som icke genomginge underofficersutbildning för anställning på stat, förutsattes skola äga rum efter avsked från underbefälsanställningen på stat. Under denna utbildning, vilken avsåges skola omfatta ett år, vore vederbörande att anse som reservunderofficersaspirant. Då han icke längre tillhörde stammen, syntes han lämpligen böra inrangeras i reserven, där han då lämpligen kunde benämnas »aspirantanställd» furir.

För arméns och marinens del ha de sakkunniga slutligen föreslagit kategorien »värnpliktsanställda». Kategorien skulle utgöras av värnpliktiga officerare, underofficerare, läkare, veterinärer och ingenjörer, vilka vid värnpliktstidens utgång erhållit tillstånd att ingå i reserv. Den komme således att i viss mån ersätta det nuvarande äldre landstormsbefälet. Förutsättning för att vid värnpliktstidens slut få ingå i reserv borde enligt de sakkunnigas mening vara, att vederbörande vore särskilt lämplig för fortsatt anställning

15 Kungl. Majrts proposition nr 143.

vid krigsmakten. En restriktiv prövning av vederbörandes lämplighet borde således företagas, innan medgivande lämnades till inträde i reserv. Att de sakkunniga icke ansett sig böra föreslå någon kategori värnpliktsanställda vid flygvapnet, sammanhängde med att enligt försvarsbeslutet inga värnpliktiga officerare skulle finnas vid flygvapnet och att ej heller de värnpliktiga underofficerarna avsåges skola användas i sådana befattningar, att deras kvarblivande i tjänst efter fyllda 47 år kunde anses önskvärt. Då vidare de fåtaliga värnpliktiga läkare, som erfordrades, avsåges skola ställas till förfogande från armén och flygvapnets värnpliktiga ingenjörer icke vore ämnade för mera kvalificerad flygingenjörstjänst, hade de sakkunniga ansett kategorien »värnpliktsanställda» icke ha någon uppgift att fylla vid flygvapnet.

Arméchefen har anmärkt, att till den civilmilitära personal, som kunde inträda i reserv såsom förtidsavgången, även borde höra tygstatens personal. Vidare borde till kategorien »förtidsavgångna» hänföras musikdirektörer och musikunderofficerare. Att musikpersonalen tidigare icke kunnat såsom förtidsavgången ingå i reserv torde ha berott på denna i regel av yrkesmusiker bestående personalgrupps större förmåga att försörja sig. Förhållandena i detta hänseende hade numera förändrats, varför personalen syntes böra beredas samma möjlighet till inträde i reserv som övriga. Detta vore även önskvärt med hänsyn till krigsbehovet av kvalificerad musikpersonal. Av liknande skäl borde kvalificerade musikfurirer kunna anställas såsom underofficerare i reserven och sålunda ingå i kategorien »reservanställda». Benämningen »övergångsanställda» vore enligt arméchefens åsikt mindre lämplig, enär förväxling med övergångsstat kunde ske. I stället föresloges »furirsanställda».

Militärbefälhavaren för I. militärområdet har ifrågasatt, örn icke all personal, som kunde inträda i reserv såsom pensionsavgången, även borde få ingå i reserv såsom förtidsavgången.

Tjänsteförrättande militärbefälhavaren för VI. militärområdet har förklarat sig beträffande kategorien »övergångsanställda» ansluta sig till vad arméchefen anfört i det den 2 april 1942 avgivna förslaget till reservbefälsförordning för armén. En avgående furir på aktiv stat skulle sålunda kunna bliva underofficer i reserven före äldre kamraters utnämning till underofficer på stat, varefter den föregående tjänsteställningen framdeles skulle återställas. Ett dylikt återställande av turen mellan underofficerare förekomme ofta redan nu. Genom att godtaga denna konsekvens skulle kategorien »övergångsanställda» och för denna föreslagna särbestämmelser undvikas. Icke heller kunde tjänsteförrättande militärbefälhavaren ansluta sig till de sakkunnigas förslag att avskaffa kategorien »underbefäl i reserv». Det syntes innebära en väsentlig tillgång att kunna disponera denna reserv, skild från det värnpliktiga underbefälet.

Militärbefälhavaren för VII. militärområdet har funnit indelningen av reserverna i olika personalkategorier vara onödigt omständlig. Kategorierna

16 Kungl. Maj:ts proposition nr 143.

»reservanställda», »reservförordnade» och »värnpliktsanställda» torde med fördel kulina sammanföras till en grupp, benämnd »reservförordnade». För samtliga tre grupper vore anställningsförhållandena likartade. Vid de tillfällen då en skillnad behövde göras — främst mellan reservanställda och värnpliktsanställda — torde detta kunna ske genom särskilt angivande av vilken personal som avsåges. Kategorien »övergängsanställda» syntes militärbefälhavaren icke ha något berättigande. De påtagliga fördelar, som arméchefens förslag den 2 april 1942 innebure i fråga örn borttagande av kategorien »underbefäl i reserv», främst genom därav följande förenkling, borde icke få offras för en tjänsteställningsfråga.

Arméförvaltningen har framhållit, att tygstatens reserv borde bestå av såväl pensions- som förtidsavgången personal. De sakkunnigas skäl för införande av beteckningen »reservförordnade» hade icke synts arméförvaltningen övertygande. På grund därav och då det förefölle angeläget att i möjligaste mån åstadkomma en begränsning av det stora antalet personalkategorier, ville arméförvaltningen ifrågasätta, örn icke den ifrågavarande personalen kunde hänföras till »reservanställda». Arméförvaltningen har vidare förklarat sig icke kunna dela de betänkligheter, som de sakkunniga anfört mot att furirer, som ämnade ingå såsom underofficerare i reserv, befordrades till underofficerare, innan deras äldre kamrater på aktiv stat ännu befordrats. Arméförvaltningen erinrade örn att enligt det nya utbildningssystemet för fast anställt manskap vissa furirer —- sådana som avlagt realexamen redan före volontäranställningen — avsåges skola vinna underofficersbefordran redan efter fyra och ett halvt tjänsteår och anställas såsom extra ordinarie sergeanter för att sedermera efter en sammanlagd tjänstetid av sju år erhålla fullmakt å sergeantsbeställning. Beträffande den aktiva personalen hade sålunda redan beslutats ett system, genom vilket vissa kategorier fast anställt manskap kunde vinna underofficersbefordran före sina jämnåriga kamrater och varigenom uppkomme sådana fluktuationer i tjänsteställningshänseende, som de sakkunniga ansett böra undvikas. Med hänsyn härtill kunde det ifrågasättas, huruvida de av de sakkunniga anförda skälen för ett införande av kategorien »övergängsanställda» kunde anses motivera en sådan åtgärd och örn icke — med ordnande av befordringsfrågan på sätt arméchefen den 2 april 1942 föreslagit — denna kategori kunde bortfalla. Benämningen »värnpliktsanställd» syntes arméförvaltningen mindre lyckligt vald med hänsyn till att den till ifrågavarande kategori hänförda personalen vid sin anställning i reserven icke längre vore värnpliktig.

Statskontoret har anfört, att det visserligen undandroge sig statskontorets bedömande, huruvida en så långt driven kategoriuppdelning, som de sakkunniga föreslagit, vore av behovet påkallad men att förhållandet torde vara ägnat att komplicera tillämpningen av de blivande bestämmelserna. Vad särskilt anginge kategorien »värnpliktsanställda» ifrågasatte statskontoret viss i det följande närmare berörd ändring i de sakkunnigas förslag beträffande den värnpliktiga befälspersonalens inträde i reserven. Med denna ändring skulle man undgå en standardmässigt sett föga önskvärd kategori-

17 Kungl. Maj:ts proposition nr 143.

klyvning av reservbefälskadern, och bestämmelserna kunde givas en med avseende å reservpersonalens förmåner mera enhetlig utformning.

Försvar sväsendets ingenjörutredning har ansett, att kategorien »värnpliktsanställda» även borde ingå i flygvapnets reserv. Även örn för närvarande något behov därav icke gjort sig gällande inom flygvapnet, torde för framtiden möjlighet böra hållas öppen att bereda framstående värnpliktig personal av officers tjänsteklass tillfälle att övergå till reserven med därav följande ekonomiska förmåner (pension m. m.), vilket torde vara ägnat att framhäva den tekniska tjänstens betydelse och främja de värnpliktigas nit och intresse för tjänsten.

F örsvarsväsendets underbefäls förbund har förklarat sig i stort sett icke ha något att erinra mot de sakkunnigas förslag örn inrättande av kategorien »övergångsanställda». Enligt förbundets uppfattning måste dock uppmärksammas, att frågan örn ett effektivt tillvaratagande i försvarsorganisationen av det fast anställda manskapet gjorde det önskvärt, att ett förhållandevis stort antal avgående fast anställda erhölle reservunderofficersutbildning.

Då svårigheter ej torde föreligga att genom ianspråktagande av värnpliktig personal fylla mobiliseringsbehovet av musikpersonal, anser jag tillräckliga skäl att, såsom arméchefen föreslagit, låta musikdirektörer och musikunderofficerare få inträda i reserv såsom förtidsavgångna icke förefinnas. Ej heller i övrigt synes den i kategorien »förtidsavgångna» ingående personalen böra utökas i förhållande till vad de sakkunniga föreslagit.

De sakkunnigas förslag i fråga örn kategorien »reservanställda» finner jag mig kunna godtaga. Eeservanställning av musikfurirer i enlighet med vad arméchefen förordat bör sålunda ej förekomma. Till det av de sakkunniga i detta sammanhang framlagda förslaget, att alla marinunderingenjörer skola tillhöra reserven vare sig de framdeles ämna bliva mariningenjörer på aktiv stat eller i reserven, vill jag uttala min anslutning. Samtliga marinunderingenjörer böra sålunda avlönas från anslaget till personal i marinens reserver, vilket anslag jämväl torde böra belastas med stipendierna till mariningenjörer av 2:a graden i mariningenjörkårens reserv.

Kategorien »övergångsanställda» har föreslagits av de sakkunniga för att en tjänsteställningsfråga därmed skall bliva reglerad. Sådana frågor ha inom försvaret en mera reell innebörd än på andra områden. Örn en furir, som avgått från aktiv stat, erhåller befordran till underofficer i reserv, innan äldre kamrater hunnit befordras till underofficerare på aktiv stat, skulle denne vid tjänstgöring kunna komma att föra befäl över äldre kamrater. Särskilt i betraktande av att dessa sistnämnda oftast torde vara den avgångne överlägsna i fråga örn duglighet får detta, liksom andra dylika konsekvenser, anses vara något ur försvarets synpunkt föga önskvärt. Även örn märkbar inverkan på rekryteringen ' av underofficerare på aktiv stat icke skulle bliva följden, bomme dock lätteligen en förklarlig misstämning att uppstå bland det värdefullaste underbefälet. Jag ansluter mig därför till de sakkunnigas förslag i fråga örn förevarande kategori. Mot vad de sakkunniga i övrigt anfört rörande

Bihang till riksdagens protokoll 1943. 1 sami. Nr 143. <»i 43 2

Dep ari emen chefen.

18 Kungl. Maj:ts proposition nr 143.

underbefälet Ilar jag intet att erinra. Frågan om ändring av 22 § 2 mom. manskapsavlöningsreglementet kommer att anmälas av chefen för finansdepartementet. Yad försvarsväsendets underbefälsförbund anfört rörande reservbefälets rekrytering torde icke i detta sammanhang böra upptagas till behandling.

Ehuru kategorien »värnpliktsanställda» icke för närvarande synes lia någon uppgift att fylla för flygvapnets del, finner jag lämpligt, att möjlighet hålles öppen att kunna låta underofficerare och civilmilitär personal av officers och underofficers tjänsteklass vid flygvapnet ingå i reserv såsom »värnpliktsanställda» .

Utöver vad jag nu berört ha de sakkunnigas förslag till kategoriuppdelning mötts av betänkligheter ur två olika synpunkter. Dels har antalet kategorier ansetts för stort och dels lia vissa av kategoriernas benämningar ansetts olämpliga. Även jag finner det vara önskvärt att antalet kategorier med därå tillämpliga särbestämmelser i möjligaste mån nedbringas. Det förefaller som örn i sådant syfte kategorierna »reservförordnade» och »reservanställda.) samt möjligen även »värnpliktsanställda» skulle kunna sammanföras till en gemensam kategori. Huruvida en dylik sammanslagning låter sig göra, beror emellertid på i vad mån bestämmelserna för olika personalkategorier bliva enhetliga. Det torde ankomma på Kungl. Majit att vid den slutliga utformningen av författningsbestämmelserna taga såväl kategoriuppdelningen som den därmed sammanhängande frågan örn kategoriernas benämningar under omprövning. I det följande använder jag mig provisoriskt av den kategoriuppdelning och de benämningar, som föreslagits av de sakkunniga,

I den mån de sakkunnigas förslag i nu ifrågavarande del icke mötts av erinringar från remissmyndigheternas sida lia de även av mig kunnat i huvudsak godtagas.

b. Inträde, befordran oell avgång.

Inträde i reserv.

Enligt gällande bestämmelser är pensionsavgången personal skyldig att inträda i reserv utan ansökan. I övrigt sker inträde i reserv på ansökan. Inträdet äger i allmänhet rum i innehavande grad. Inträde i reserv i förening med befordran kan i vissa fall beviljas.

De sakkunniga ha beträffande pensionsavgången personal förutsatt, att inträdet i reserv liksom hittills skall ske på grund av i gällande pensionsbestämmelser för den aktiva personalen stadgad skyldighet och alltså oberoende av ansökan.

Som fordran för att fa inga i reserv såsom förtidsavgången ha de sakkunniga föreslagit, att vederbörande vid eller senast två år efter avgång från beställning på aktiv stat eller reservstat utan fyllnads-, ålders-, förtids- eller reservstatspension på ansökan vunne inträde i reserv.

Till fänrik, marinunderingenjör eller flygunderingenjör skulle antagas den, som fyllt härför i gällande bestämmelser angående antagning och utbildning av officers- och reservofficersaspiranter samt kadetter och reservkadetter,

19 Kungl. Maj:ts proposition nr 143.

respektive mariningenjörsaspiranter och mariningenjörskadetter samt flygunderingenjörsaspiranter stadgade villkor.

Inträde i reserv i förening med befordran till sergeant skulle vid avgång från manskapsbeställning på aktiv stat eller civilanställningsstat på ansökan kunna beviljas furir, som antingen fullgjort för motsvarande befordran på aktiv stat stadgade fordringar eller innehaft fast anställning under minst sex år samt därunder genomgått särskilt anordnad reservunderofficerskurs. Förutsättning härför utgjorde emellertid, att tjänsteställningen för furirer på aktiv stat (vid armén: inom samma regemente), vilka undergått eller underginge underofficersutbildning, i förhållande till personalen i reserv icke därigenom rubbades, därvid dock hänsyn icke behövde tagas till vid befordran förbigången furir. I avvaktan på att denna förutsättning uppfylldes ägde furir anställas såsom furir i reserv.

Vid marinen skulle inträde i reserv såsom furir vid avgång från manskapsbeställning på aktiv stat kunna på ansökan beviljas furir, vilken innehaft fast anställning på aktiv stat minst fem år och som förbunde sig att i omedelbar anslutning till avgången från aktiv stat genomgå särskild utbildning för vinnande av kompetens som underofficer i reserv. Inträde i reserv i förening med befordran till underofficer av 2:a graden borde dessutom kunna beviljas furir, som fullgjort för motsvarande befordran på aktiv stat stadgade fordringar under liknande förutsättning, som nyss nämnts för arméns del. I avvaktan på förutsättningens uppfyllande finge även här övergångsanställning ske.

De sakkunniga ha i detta sammanhang erinrat örn arméchefens förslag, att inträde i reserv skulle kunna medgivas inom två år efter avgång från manskapsbeställning på aktiv stat. De sakkunniga förmenade emellertid, att övergången borde ske i omedelbar anslutning till avgången från aktiv stat, varmed i detta hänseende borde likställas civilanställningsstat. Enligt de sakkunnigas mening måste det nämligen tillses, att de i det följande föreslagna tjänstgöringsperioderna örn tre år började löpa så snart som möjligt, och något intresse för den enskilde att vänta med att bestämma sig syntes knappast föreligga.

Bataljonsläkare vid fältläkarkåren, bataljonsveterinär vid fältveterinärkåren samt extra bataljonsläkare skulle vid avgång från tjänsten på ansökan kunna medgivas inträde i reserv, dock tidigast efter att lia tillhört vederbörlig kår i fyra år. Vid stammen förordnad marinläkare av 2:a graden samt flygläkare av 2:a graden skulle under liknande förutsättningar få ingå i reserv.

Beträffande villkoren för inträde i reserv såsom värnpliktsanställd ha de sakkunniga, såvitt angår armén, föreslagit, att värnpliktig fanjunkare eller kapten (ryttmästare), som ådagalagt särskild lämplighet för fortsatt tjänstgöring vid krigsmakten, vid värnpliktstidens utgång skulle äga att efter ansökan vinna inträde i reserv. Värnpliktig läkare, veterinär eller ingenjör av officers tjänsteklass, vars fortsatta tjänstgöring vid krigsmakten vore särskilt önskvärd, skulle även vid värnpliktstidens utgång efter ansökan kunna få inträda i reserv. I fråga om marinen föresloge de sakkunniga, att flottan

20 Kungl. Majlis proposition nr 143.

tilldelad värnpliktig underofficer, löjtnant eller kapten samt kustartilleriet tilldelad värnpliktig flaggunderofficer eller kapten skulle, därest han ådagalagt särskild lämplighet för fortsatt tjänstgöring vid krigsmakten, kunna vid värnpliktstidens utgång efter ansökan vinna inträde i reserv. Därjämte skulle värnpliktig läkare och ingenjör kunna inträda i reserv under samma förutsättningar som vid armén.

För flottans del hade man sålunda ansett sig icke kunna upprätthålla motsvarande krav som vid armén, nämligen att vederbörande skulle vara värnpliktig flaggunderofficer eller kapten. Detta berodde på att de värnpliktiga underofficerarna och officerarna ytterst sällan lomme att ha hunnit erhålla sådan befordran.

Enligt de sakkunnigas mening borde liksom hittills inträde i reserv principiellt ske i tjänstegrad (tjänsteklass) motsvarande den beställning, vederbörande senast innehaft på aktiv stat eller reservstat, och eljest i innehavande grad (klass). Undantag härifrån utgjorde furirs anställning i lägsta underofficersgrad ävensom antagning av fänrikar och likställda.

I fråga örn sättet för anställning i reserv ha de sakkunniga föreslagit, att all reservpersonal, frånsett pensionsavgångna samt fänrikar och likställda, skulle tillsättas genom förordnande. För pensionsavgångna erfordrades ingen särskild anställningsform. Fänrikar och likställda skulle antagas genom skriftligt antagningsbevis. Till närmare utveckling av detta förslag ha de sakkunniga anfört.

I förhållande till vad som gäller för närvarande, innebär detta den förändringen, att anställande av reservpersonal med fullmakt icke längre skall ifrågakomma. Beträffande den pensionsavgångna personalen gäller redan nu, att densamma på grund av pensionsbestämmelserna är skyldig att inträda i reserv, varför någon fullmakt på anställningen i reserv icke utfärdas för denna personal. Övrig reservpersonal (utom underbefäl) erhåller däremot fullmakt eller i vissa fall konstitutorial på sin anställning. Enligt de sakkunnigas mening kan lämpligheten härav redan under nuvarande förhållanden starkt ifrågasättas. Med de villkor för att få kvarbliva i reserv, som av de sakkunniga — i principiell anslutning till arméchefens förslag — förutsättas skola uppställas, synes det emellertid icke vara förenligt med vårt fullmaktsbegrepp att låta anställningen i reserv beseglas av en fullmakt. Såsom av det följande framgår föreslås nämligen, att den som efter en första anställningsperiod, vars längd varierar för olika personalgrupper, icke anses lämpad för att i fortsättningen vara anställd i reserv, icke heller skall tillåtas kvarstanna där, och att motsvarande prövning sedermera skall äga rum vid utgången av ytterligare ett antal anställningsperioder. De sakkunniga lia därför stannat vid att föreslå, att, frånsett de pensionsavgångna, ali reservpersonal skall tillsättas genom förordnande. Härifrån föreslås dock det undantaget, att fänrikar (likställda) skola antagas genom skriftligt antagningsbevis, detta för att markera den lösare ställning de anses böra intaga.

För reservpersonalen själv torde införandet av förordnandeformen i stället för fullmakt få ringa reell betydelse. Då förordnandet i reserv på grund av den förenämnda periodindelningen kommer att avse viss tid, kommer skyldighet att under förordnandeperioden avgå från anställningen att inträda endast i de fall som i reservförordningen angivas. Något utrymme för entledigande från anställningen av annan anledning än där sägs kommer sålunda icke att finnas.

21 Kungl. Maj-.ts proposition nr 143.

I detta sammanhang anse sig de sakkunniga böra framhålla, att begreppet »beställning» icke ansetts böra användas i fråga örn den tjänst reservpersonal innehar. Nämnda begrepp synes böra vara reserverat för tjänster, som uppföras å stater eller personalförteckningar och sålunda icke användas i fråga om reservpersonal, vars antal ju ständigt växlar. För sin del ha de sakkunniga i författningsförslagen i allmänhet använt uttrycket »anställning» i reserv.

Arméchefen har på anförda skäl ansett, att det av de sakkunniga uppställda kravet på att bataljonsläkare vid fältläkarkåren, bataljonsveterinär vid fältveterinärkåren samt extra bataljonsläkare skulle ha tillhört vederbörlig kår i fyra år borde utgå.

Tillförordnade g en er alf ditt åkaren ävensom överfältveterinären ha väckt förslag av samma innebörd som arméchefens nyss återgivna.

Marinchefen har, beträffande inträde i reserv i förening med befordran till underofficer av 2:a graden, föreslagit, att ansökan skulle få göras inom två år från det avgång ur aktiv tjänst ägt rum. Furir, som vid tidpunkten för sin avgång ur tjänst ännu icke bestämt sin levnadsbana, borde nämligen givas möjlighet att vid en senare tidpunkt vinna inträde som underofficer i reserven. Erfarenheterna av nuvarande förordning visade, att cirka 50 procent av ansökningarna inkomme vid en senare tidpunkt.

Chefen för flygvapnet har anfört, att enligt de sakkunnigas förslag till flygunderingenjör i reserven finge antagas den, som fyllt härför i gällande bestämmelser angående f ly gingen jörsaspiranters antagning och utbildning stadgade villkor. Enligt 1942 års försvarsbeslut skulle emellertid endast omkring 40 procent av den reservanställda flygingenjörspersonalen vara flygförarutbildad. Övrig personal skulle rekryteras bland högskoleutbildade ingenjörer. Med anledning härav borde en bestämmelse införas i blivande författning om att till flygunderingenjör i reserven finge antagas även den, som avlagt civilingenjörsexamen från fackavdelning för maskinteknik, flygteknik och skeppsteknik (skeppsbyggnad) eller elektroteknik vid teknisk högskola inom riket.

Arméförvaltningen har förklarat, att fordringarna med avseende å tjänsteålder för befordran till sergeant i reserven icke syntes stå i överensstämmelse med de i propositionen 1942: 210 angivna grunderna för motsvarande befordran på aktiv stat. Beträffande anställningsformen för fänrikar ville arméförvaltningen framhålla, att någon skillnad knappast torde föreligga mellan ett anställande genom förordnande och ett antagande genom antagningsbevis.

Statskontoret har framhållit, att de sakkunnigas förslag förutsatte, att åt vissa värnpliktiga officerare, underofficerare, läkare, veterinärer och ingenjörer vid värnpliktstidens utgång, d. v. s. efter fyllda 47 år, skulle beredas tillfälle att ingå i reserv. Ender tiden dessförinnan komme de, såvitt statskontoret kunnat finna, att intaga en egendomlig mellanställning mellan vanliga värnpliktiga och den egentliga reservpersonalen. En värnpliktig, som uttagits för utbildning till officer erhölle enligt vad statskontoret inhämtat samma utbildning som den, vilken inträdde på officersbanan såsom reservofficersaspirant. Efter genomgången officersutbildning vore emellertid den värn-

Departements-

chefen.

22 Kungl. Maj.ts proposition nr 143.

pliktige officerens tjänstgöringsskyldighet inskränkt till fullgörande av de två repetitionsövningar och den efterutbildningsövning, som åvilade vanliga värnpliktiga. För befordran till värnpliktig löjtnant förutsattes visserligen, att vederbörande genomginge två frivilliga utbildningskurser på 60—90 timmar. Han erhölle emellertid icke samma möjligheter att vidmakthålla sina genom officersutbildningen förvärvade militära färdigheter som reservofficeren, vilken under större delen av anställningstiden vore pliktig att fullgöra repetitions- och befälsövningar vart tredje år. Det måste därför bliva tämligen svårt att bedöma, vilka värnpliktiga officerare som vid värnpliktstidens slut kunde vara särskilt lämpliga för fortsatt anställning vid krigsmakten och därför borde erhålla tillstånd att ingå i reserv. I betraktande icke minst av de kostnader, som staten haft för den särskilda befälsutbildningen av vissa värnpliktiga, kunde det därför vara förtjänt att tagas under övervägande, örn icke tidpunkten för den värnpliktiga befälspersonalens inträde i reserven borde framflyttas till den första utbildningsperiodens slut.

Svenska arméns reservofficersförbund har i fråga örn sättet för anställning i reserv anfört, att i betraktande av det värde, som i vårt land tillmättes anställning med fullmakt, och med hänsyn till att reservofficerarna för närvarande anställdes med fullmakt måste man allvarligt befara, att en övergång till anställning med förordnande skulle komma att, såväl i allmänhetens som den aktiva personalens uppfattning, framstå som en deklassering av den reservanställda personalen, något som skulle menligt inverka på rekryteringen.

Kustartilleriets reservofficersförbund, som i samma fråga anfört liknande synpunkter som arméns reservofficersförbund, har därjämte uttalat den förhoppningen, att frågan örn reservpersonalens utnämning förmedelst fullmakt skulle kunna lösas även vid införandet av de nya anställningsperioderna. Förbundet föresloge, att fullmakt utfärdades att gälla per period. Lika väl som stampersonalen kunde utnämnas med fullmakt, som gällde till viss ålder, varefter personalen vore skyldig inträda i reserven, borde även reservpersonalen kunna utnämnas med fullmakt intill utgången av den för anställningsperioden gällande levnadsåldern.

Chefen för flygvapnet har föreslagit, att civilingenjörer utan flygutbildning skola kunna antagas till flygunderingenjörer i reserven. Ett stadgande av sådan innebörd synes snarast höra hemma bland bestämmelserna örn flygingen jörsaspiranters antagning och utbildning. I avvaktan på ingenjörutredningens resultat anser jag mig emellertid icke för närvarande böra närmare ingå på frågan.

Det av de sakkunniga föreslagna villkoret, att för inträde i reserv i förening med befordran till sergeant skall krävas minst sex års fast anställning i det fall att för motsvarande befordran på aktiv stat stadgade fordringar icke fullgjorts, synes mig lämpligt. Någon närmare överensstämmelse med grunderna för befordran till sergeant på aktiv stat torde icke erfordras, särskilt med hänsyn till att befordran i reserv förutsättes icke skola rubba tjänsteställningen för aktiv personal i förhållande till personalen i reserv.

23 Kungl. Maj:ts proposition nr 143.

Beträffande frågan huruvida den av de sakkunniga föreslagna rätten att söka inträde i reserv i förening med befordran till underofficer av 2:a graden bör utsträckas till de två åren närmast efter avgången ur aktiv tjänst och icke vara inskränkt till tidpunkten för avgången, har marinchefen gjort gällande, att hittills cirka 50 procent av ansökningarna inkommit vid senare tidpunkt än avgången. Denna siffra torde emellertid vara beroende på särskilda förhållanden; frånsett därav betingade fall torde det övervägande flertalet ansökningar ha gjorts i samband med avgången eller kort tid därefter. Personalens intresse av att få söka inträde i reserv vid senare tidpunkt kan sålunda icke sägas vara markerat, och då rekryteringen av underofficerare i flottans reserv huvudsakligen torde komma att ske genom aspirantanställda, bör önskvärdheten av att övergång från aktiv tjänst till anställning i reserv sker utan avbrott få fälla utslaget. Jag ansluter mig alltså till de sakkunnigas förslag i nu berörda fråga.

För att bataljonsläkare vid fältläkarkåren, bataljonsveterinär vid fältveterinärkåren eller extra bataljonsläkare skall erhålla inträde i reserv fordras enligt de sakkunnigas förslag att ha tillhört vederbörlig kår fyra år. Såsom kompetenskrav betraktat torde detta villkor för inträde i reserv icke vara nödvändigt. En extra bataljonsläkare förvärvar på ganska kort tid en icke obetydlig militärmedicinsk rutin. Emellertid synes det välbetänkt att förbehålla anställningen i reserv åt sådana läkare och veterinärer, som under viss icke alltför kort tid varit i aktiv tjänst. Med hänsyn till att extra bataljonsläkare förordnas' på högst tre år bör dock tiden, varunder bataljonsläkare vid fältläkarkåren, bataljonsveterinär vid fältveterinärkåren samt extra bataljonsläkare skola ha tillhört vederbörlig kår, bestämmas till tre år. Det för marinens och flygvapnets del föreslagna motsvarande villkoret torde böra undergå liknande jämkning.

Beträffande de sakkunnigas förslag att vissa värnpliktiga vid värnpliktstidens utgång skola kunna erhålla inträde i reserv har av statskontoret ifrågasatts örn icke tidpunkten för inträdet i reserv borde framflyttas. Ur effektivitetssynpunkt skulle detta uppenbarligen medföra fördelar. Den utbildning, som påkostats ifrågavarande värnpliktiga, skulle ju bättre underhållas med den reservpersonalen åliggande, periodvis återkommande tjänstgöringen. Av kostnadsskäl torde emellertid denna utväg icke böra tillgripas. Jag vill erinra örn att ifrågavarande värnpliktiga dock icke lämnas utan möjlighet att vidmakthålla sin utbildning. Såsom jag i propositionen 1942: 210 anförde måste detta emellertid väsentligen ske på frivillighetens väg, och uppgiften att meddela fortsatt befälsutbildning förutsattes därvid skola enligt av arméchefen utfärdade närmare föreskrifter uppdragas åt landstormsrörelsen. Genom sådan fortsatt utbildning kunna alltså värnpliktiga meritera sig för inträde i reserv. Inträdet i reserv bör nämligen, såsom de sakkunniga föreslagit, förbehållas sådana, som visat särskild lämplighet för fortsatt tjänstgöring vid krigsmakten, eller beträffande läkare, veterinärer och ingenjörer sådana, vars fortsatta tjänstgöring är särskilt önskvärd. I anledning av ett av tillförordnade generalfältläkaren gjort påpekande vill jag för övrigt framhålla, att i dessa villkor

24 Kungl. Maj:ts proposition nr 148.

mäste anses ligga även ett krav på fältduglighet. Jag finner mig sålunda helt kunna godtaga de sakkunnigas förslag beträffande värnpliktigas inträde i reserv.

I fråga om sättet för anställning i reserv anser jag liksom de sakkunniga, att fullmaktsformen redan under nuvarande förhållanden i viss mån innebär en oegentlighet. De ändringar i anställningsförhållandena, som jag i det följande förordar, göra det emellertid nödvändigt att från fullmaktsanställning övergå till förordnande. Att denna i övervägande grad formella förändring skulle, såsom vissa personalorganisationer velat göra gällande, menligt inverka på rekryteringen har jag svårt att föreställa mig. Reservpersonalen bör sålunda, frånsett pensionsavgångna samt fänrikar och med dem likställda, tillsättas genom förordnande.

Utöver det nu anförda har jag icke något att invända mot de sakkunnigas förslag i denna del. I anslutning till vad av mig inledningsvis anförts vill jag dock framhålla, att jämkningar kunna visa sig påkallade vid författningsbestämmelsernas slutliga utarbetande och att Kungl. Majit torde vara oförhindrad att vidtaga de jämkningar i de av mig förordade bestämmelserna, som kunna visa sig erforderliga.

Befordran inom reserv.

För de sakkunnigas förslag i denna del ävensom de däröver avgivna yttrandena torde det icke vara behövligt att i detta sammanhang närmare redogöra. Härutinnan torde få hänvisas till handlingarna i ärendet. Det synes ankomma på Kungl. Majit att taga ställning till sagda förslag.

Avgång ur reserv.

Pensionsavgången personal är enligt nuvarande bestämmelser skyldig att kvarstå i reserv till fyllda 65 eller i vissa fall 70 år.

Fortidsavgångna och reservutnämnda äro i allmänhet skyldiga att kvarstå till fyllda 65 år. Inom flottan och flygvapnet är skyldigheten att kvarstå i regel begränsad till 45 eller 55 års ålder.

De sakkunniga ha beträffande varaktigheten av anställningstiden i reserv anslutit sig till arméchefens förslag örn att anställningstiden skall indelas i perioder, vid vilkas utgång frågan örn vederbörandes kvarstående i reserv skall tagas under omprövning. Denna anordning bleve enligt de sakkunnigas mening synnerligen värdefull, då därigenom en utgallring efter hand kunde ske av mindre lämplig personal. En följd av anordningen i fråga måste emellertid också bli, att en motsvarande rätt måste inrymmas åt personalen att vid utgången av de bestämda perioderna avgå ur reserv med åtnjutande av den pension, som då kunde ha intjänats. Sådan avgång skulle dock icke tillåtas vid krig eller då värnpliktiga eljest toges i anspråk för rikets försvar eller säkerhet liksom ej heller då vid fara för krig så stadgades, allt såvitt ej behörigen styrkt oduglighet till krigstjänst förelåge.

Arméchefen hade i sitt förslag indelat anställningstiden i reserv i fem perioder, vilkas slutpunkter angivits till utgången av det kalenderår, varunder

25 Kungl. Maj:ts proposition nr Ilo.

vederbörande uppnått 38 respektive 47, 53, 59 och 65 års ålder. De sakkunniga hade ansett sig böra föreslå den jämkningen av detta förslag, att den tredje anställningsperioden utsträcktes med två år till utgången av kalenderåret, varunder 55 års ålder uppnåddes. Härigenom kunde denna jjeriods utgång bringas att sammanfalla med tiden för tillträdande av pension, vilket måste sägas vara en bestämd fördel. Vidare vunnes också den fördelen, att de två sista periodernas längd kunde nedbringas från sex till fem år.

Indelningen av anställningstiden i fem perioder hade emellertid av de sakkunniga ansetts böra genomföras endast beträffande officerare och underofficerare vid armén och kustartilleriet, där det största intresset av att kunna göra en någorlunda tidig gallring förelåge. I övriga fall hade nämnda intresse ansetts uppvägas av önskemålet att behålla reservpersonalen tillgänglig för fredstjänstgöring under längre tid. Beträffande flottan och flygvapnet samt i fråga om den civilmilitära personalen föresloge de sakkunniga därför, att de två första perioderna sammansloges till en, som alltså slutade samtidigt med värnpliktstidens utgång. För denna personal borde således antalet anställningsperioder bli fyra, vilka sträckte sig till utgången av det kalenderår, varunder vederbörande uppnådde 47 respektive 55, 60 och 65 års ålder.

Den som befordrats till kapten eller fanjunkare (motsvarande) föresloges skola äga rätt att, därest han så önskade, kvarstå i reserv under andra anställningsperioden. Prövningen av en sådan persons allmänna lämplighet hade nämligen skett redan innan han beordrades till kompanichefs- respektive kompaniadjutantskurs. Hade han sedan med godkända vitsord genomgått kursen, borde han anses ha ådagalagt sin lämplighet för fortsatt anställning. Den huvudsakliga utgallringen ur reserven av mindre lämpliga personer förutsattes alltså skola ske i samband med kommenderingarna till kursernas genomgående. Den som icke bleve kapten respektive fanjunkare (motsvarande) eller fullgjorde härför stadgade villkor vore utesluten från möjlighet att få anställningstiden i reserv förlängd.

Den, som vid tidpunkt, då anställning i reserv skolat upphöra, på grund av i vederbörlig ordning medgivet uppskov eller styrkt förhinder icke fullgjort honom dittills åliggande tjänstgöring, skulle få kvarstå i reserv intill dess tjänstgöringsskyldigheten fullgjorts, dock högst under två år.

Som skäl för att under pågående anställningsperiod entlediga personal i reserv från sin anställning ha de sakkunniga föreslagit upphörande av svenskt medborgarskap, övergång i annan makts krigstjänst samt tillträdande av militär eller civilmilitär beställning på aktiv stat vid försvarsväsendet. Vidare hade de sakkunniga ansett, att den som icke i vederbörlig ordning fullgjorde sin tjänstgöringsskyldighet eller som vid särskild läkarundersökning förklarats oduglig till krigstjänst skulle entledigas från sin anställning i reserv; detta skulle dock icke gälla pensionsavgången personal.

Förutom nyss nämnda grunder för entledigande från anställning i reserv hade arméchefen i sitt förenämnda författningsutkast föreslagit, bland annat,

26 Kungl. Maj:ts proposition nr 143.

att förtidsavgången och reservanställd personal, som befunnes icke på ett tillfredsställande sätt kunna fullgöra sin tjänst eller av annan anledning befunnes olämplig för tjänsten, skulle avföras ur reserv. Beslutanderätten härom skulle tillkomma arméchefen.

De sakkunniga hade icke ansett sig böra i sina författningsförslag upptaga den föreslagna bestämmelsen örn allmän olämplighet som grund för entledigande från reserv. Enligt de sakkunnigas mening skulle en dylik bestämmelse medföra en så stor osäkerhet i anställningsförhållandet) att den icke kunde förenas med den ställning som på viss tid förordnade befattningshavare borde äga. Och att låta reservpersonalen förordnas allenast tills vidare vore enligt de sakkunnigas mening att alltför mycket luckra upp fastheten i anställningen. En bestämmelse sådan som den föreslagna syntes desto mindre vara av nöden som det intresse, som därigenom skulle tillgodoses, till stor del ernåddes genom anordningen med anställningstidens indelande i perioder, vid vilkas utgång det toges under omprövning, om vederbörande skulle få sitt förordnande förlängt.

Arméchefen hade vidare i sitt förslag intagit ett stadgande örn att ur reserv skulle avföras den, som erhållit uppskov med inställelse till tjänstgöring vid mobilisering eller förstärkt försvarsberedskap eller eljest icke i egenskap av officer eller underofficer kunde fullgöra honom åliggande tjänstgöringsskyldighet vid mobilisering.

De sakkunniga kunde väl förstå den tankegång som läge bakom den ifrågavarande grunden för avförande ur reserv, nämligen att reserverna borde vara renodlade, så att den som icke vore disponibel vid mobilisering icke heller inginge i reserv. Emellertid hade de sakkunniga funnit välgrundade betänkligheter mot bestämmelsen i fråga. Någon förändring av tillgången på befäl vid mobilisering åstadkommes icke genom att de uppskovsförsedda avfördes ur reserven. Däremot bleve följden, att dessa personer icke bleve fredsövade, vilket uppenbarligen kunde vara till nackdel, örn uppskovsanledningen sedermera upphörde. Vidare förelåge en påtaglig risk för att en officer eller underofficer i reserv, som strukits på grund av uppskov vid mobilisering, underläte att gå tillbaka till reserven, örn uppskovet hävdes. I sådana fall hade avförandet ur reserv varit till nackdel ur försvarets egen synpunkt. Då de sakkunniga sålunda funnit ringa fördel vara förenad med den föreslagna diskvalifikationsgrunden men däremot ansåge, att den i vissa fall skulle kunna vara till skada, hade de sakkunniga funnit sig icke böra upptaga bestämmelsen i fråga i författningsföreslagen. En annan sak vore, att man givetvis borde sträva efter att nedbringa den uppskovsförsedda reservpersonalen till minsta möjliga antal, dels genom en restriktiv uppskovspolitik och dels genom att vid en anställningsperiods utgång icke medgiva förlängd anställning i reserv för den, som kunde beräknas komma att för ali framtid vara befriad från inställelse vid mobilisering.

Beträffande de speciella bestämmelserna i övrigt hade de sakkunniga föreslagit, att tillstånd att kvarstå i reserv skulle kunna medgivas pensionsavgången personal för högst fem år utöver den tid, som personalen enligt all-

27 Kungl. Maj:ts proposition nr 143.

manna tjänstepensionsreglementet vore skyldig kvarstå i reserv. Annan personal skulle på ansökan kunna entledigas från sin anställning. Detta finge dock vid krig eller då värnpliktiga eljest toges i anspråk för rikets försvar eller säkerhet ävensom då vid fara för krig så stadgades ske endast på grund av behörigen styrkt oduglighet till krigstjänst. Fänrik, marinundermgenjör eller flygunderingenjör, som befunnes olämplig för tjänsten, skulle entledigas oberoende av ansökan.

Överbefälhavaren har anfört, att enligt de föreslagna bestämmelserna reservanställd personal icke skulle äga rätt att kvarstå i reserven efter uppnådda 38 levnadsår (vid flottan och flygvapnet 47 levnadsår), därest icke befordran skett till kapten respektive fanjunkare (motsvarande grad). Som villkor för sådan befordran uppställde förslaget genomgången kaptens- respektive fanjunkarekurs. Dessa bestämmelser torde näppeligen leda till den goda rekrytering, som borde eftersträvas. En väsentlig förbättring vunne3 visserligen, därest kaptens- respektive fanjunkarutbildningen gjordes obligatorisk. Men det syntes dock icke vara lämpligt att göra kvarstående i reserven beroende av örn befordran vunnits. Inom krigsmakten förefunnes stort behov av reservpersonal, kompetent att ersätta aktiv personal icke blott i trupptjänst utan även i stabs- och specialtjänst. Fördenskull syntes kvarstående i tjänst efter uppnådda 38 respektive 47 års ålder icke böra göras beroende av vunnen befordran utan endast av vederbörandes lämplighet för fortsatt tjänstgöring över huvud taget vid krigsmakten. Det syntes icke behöva medföra svårigheter att tillämpa en dylik grundsats i fråga om rätt till fortsatt anställning, sedan numera det individuella krigsplaceringssystemet blivit genomfört.

Enligt förslaget erfordrades för reservanställd officer vid armén och kustartilleriet en anställningstid av 15 år och för reservanställd underofficer vid armén och kustartilleriet en anställningstid av 9 år — häri inberäknat eventuellt förekommande tid som övergångsanställd — för att vederbörande med säkerhet skulle kunna påräkna att bliva kompetent för befordran till kapten respektive fanjunkare. Sådan officer respektive underofficer, som senare än det år, varunder han fyllde 24 respektive 30 år, vunne sådan anställning, kunde således icke med säkerhet påräkna att före utgången av det kalenderår, varunder han fyllde 38 år, lia fullgjort för befordran erforderlig tjänstgöring. TJpprätthölles kravet på att för anställning efter 38 års ålder vara kapten respektive fanjunkare, funnes sålunda icke möjligheter för berörda personal att få kvarstå som reservanställd efter 38 års ålder. Detta vore ur rekryteringssynpunkt icke lämpligt.

Utöver möjligheten att låta anställningen i reserv upphöra med utgången av de av de sakkunniga föreslagna levnadsåren, kunde ifrågasättas, om icke möjlighet borde beredas att, örn vederbörande personal visade sig uppenbart oduglig eller olämplig att innehava anställning i reserven, återkalla förordnandet tidigare än det normalt sett skulle utlöpa.

De sakkunniga hade föreslagit, att pensionsavgången personal skulle kunna

28 Kungl. Maj:ts proposition nr 143.

medgivas tillstånd att kvarstå högst fem år utöver den tid, som angåves i allmänna pensionsreglementet. Denna tid vore för flertalet av personalen i fråga 65 år. Fredstjänstgöring för uppehållandet av tjänstedugligheten förutsattes icke under tiden efter 60 år. Redan ett kvarstående till 65 år innebure sålunda för flertalet av personalen en med hänsyn till de av de sakkunniga antagna grundprinciperna ganska lång tjänsteperiod, under vilken tjänstedugligheten måste antagas gå tillbaka. Det syntes därför böra betonas i blivande författningar, att ett förlängt kvarstående i reserven kunde medgivas endast då statens intresse så fordrade. Å andra sidan syntes det vara olämpligt att begränsa tiden till fem år, enär fall kunde förekomma, då det läge i statens intresse att behålla en därtill villig person längre tid än fem år efter den ordinarie åldersgränsen. Detta kunde emellertid endast bestämmas från fall till fall. Med användande av formulering, som för liknande fall funnes i allmänna pensionsreglementet borde därför bestämmas, att tillstånd att kvarstå utöver ordinarie tid kunde medgivas, »där särskilda omständigheter därtill föranleda». Därjämte borde stadgas, att avgörandet tillkonnne vederbörande försvarsgrenschef eller i fråga örn generalspersoner och flaggmän Kungl. Maj:t.

Arméchefen har framhållit, att svårigheter att fullgöra för befordran till kapten stadgad tjänstgöring i vissa fall torde förekomma för den, som anställts såsom fänrik vid högre ålder än 24 år. Även dylikt åldersskäl borde därför kunna grunda rätt att kvarstå i reserv intill dess åliggande tjänstgöring fullgjorts, dock högst under två år. I likhet med vad nu vore fallet borde viss pensionsavgången personal, bland annat vid kungliga staber, få kvarstå i reserv mer än fem år efter den i allmänna tjänstepensionsreglementet stadgade tiden.

Militärbefälhavaren för I. militärområdet har gjort gällande, att tiden för kvarstående i anställning i reserv utom för pensionsavgångna borde begränsas i enlighet med de gränser, som fastställts för alla förordnanden i arvodesbefattningar. Dessa gränser torde vara bestämda med hänsyn till den tidpunkt, då personer genomsnittligt icke längre ansåges kunna lia erforderlig vigor att sköta en arvodesbefattning. Det torde på grund härav icke vara påkallat att kräva krigstjänstskyldighet intill högre ålder. I anslutning härtill borde pensionsavgångna icke kvarstå i reserv utöver den tid, tjänstepensionsreglementet bestämde. De sakkunnigas motiv att icke godtaga arméchefens förslag att entledigande utan ansökan skulle kunna ske även på grund av olämplighet vore icke övertygande. I och med att personal i reserven icke tillsattes medelst fullmakt utan endast medelst förordnande borde entledigande vara möjligt även av »olämplighetsskäl». Beredskapsårens erfarenheter vore av den art, att bestämmelser i denna riktning icke vore obefogade. Givetvis skulle garantier skapas för att godtyckliga entlediganden icke skulle kunna förekomma.

Även militärbefälhavarna för lil. och VII. militärområdena; ställföreträdande militärbefälhavaren för II. militärområdet samt tjänsteförrättande militärbefälhavaren för VI. militärområdet ha ansett att entledigande av »olämplighetsskäl» borde kunna förekomma. Det vore av stor betydelse för försvars-

Kungl. Maj:ts •proposition nr 143.

makten att olämpliga personer, som kunde skada dess anseende, snarast entledigades. Militärbefälhavaren för III. militärområdet har påpekat, att aktiv personal, som befunnes urståndsatt att på tillfredsställande sätt fullgöra sina tjänsteåligganden, kunde jämlikt 8 § 4 mom. allmänna tjänstepensionsreglementet förklaras skyldig att avgå från tjänsten och entledigas.

Militärbefälhavaren för VII. militärområdet och tjänsteförrättande militärbefälhavaren för VI. militärområdet ha härjämte förordat bestämmelse örn avförande ur reserv av sådan personal, som erhållit uppskov vid mobilisering. Berörde militärbefälhavare har förklarat att avförandet dock borde ske först sedan uppskovet varat längre tid och kunde bedömas bliva bestående. De av de sakkunniga anförda nackdelarna, att sålunda avförd personal icke vore fredsövad örn uppskovet skulle hävas, syntes överdrivna, De fall, då uppskoven efter en anbefalld mobilisering hävdes, torde nämligen icke bliva av en sådan omfattning, att någon särskild hänsyn härtill behövde tagas. Personal, som erhållit en omfattande grundläggande utbildning, torde dessutom ganska snart återhämta vad som under det fåtal repetitionsövningar, varom det kunde bliva fråga, förlorats. Den av de sakkunniga anvisade vägen att verkställa en gallring i samband med övergång i ny anställningsperiod syntes icke ha kommit till uttryck i förslaget till förordning.

Marinchefen och marinförvaltningen ävensom svenska flottans reservofficersförbimd ha ansett, att den av de sakkunniga föreslagna grunden för entledigande »oduglig till krigstjänst» borde utbytas mot »oduglig för all militär tjänst». Reserven komme eljest att berövas åtskillig personal, som väl vore användbar för vissa speciella uppgifter. Marinchefen har därjämte uttalat, att det syntes önskvärt, att även inom flottan kunna avskilja personal från anställning i reserv tidigare än det år, då vederbörande uppnådde 47 år. Den som ådagalade oförmåga i tjänsten eller eljest befunnes uppenbart olämplig för fortsatt anställning borde sålunda utan ansökan kunna entledigas.

Arméförvaltningen har liksom flertalet av redan nämnda remissmyndigheter ifrågasatt, huruvida icke möjlighet borde föreligga att under pågående anställningsperiod ur reserven kunna entlediga befattningshavare på grund av olämjulighet. Det syntes nämligen orimligt och ur statsnyttans synpunkt föga gagneligt att befattningshavare, som exempelvis sedan halva anställningsperioden förflutit på grund av bristande intresse och nit för tjänsten visat sig olämplig, icke skulle kunna omedelbart entledigas. Skulle den omständigheten att här ifrågavarande förordnanden meddelades på viss tid anses utgöra hinder mot införandet av bestämmelser örn entledigande på angiven grund, torde personalen kunna förordnas tills vidare. Några olägenheter av ett genomförande av en dylik anordning torde knappast vara att befara. Den uppluckring av fastheten i anställningen, som ett förordnande tills vidare enligt de sakkunnigas mening skulle innebära, torde nämligen icke vara av större betydelse. Beträffande frågan örn avförande ur reserv av dem, som erhållit uppskov med inställelse till krigstjänstgöring, anförde arméförvaltningen, att för närvarande en stor del av reservpersonalen torde inneha så-

30 Kungl. Maj:ts proposition nr 143.

dan civil anställning, att vederbörande åtnjöte dylikt uppskov. Det kunde inte anses vara med statens intresse förenligt att under fredstid nedlägga kostnader på utbildning m. m. av personal, som icke kunde nyttiggöra sina militära kunskaper vid sådana tillfällen, då verkligt behov därav förelåge. Därest på skäl, som de sakkunniga anfört, bestämmelser icke ansåges böra införas örn ett omedelbart entledigande ur reserven av uppskovsförsedd personal, syntes i allt fall böra föreskrivas, att förlängd anställning i reserven icke kunde vid utgången av anställningsperioden meddelas befattningshavare, som kunde beräknas komma att för all framtid vara befriad från inställelse till tjänstgöring Aud mobilisering eller förstärkt försvarsberedskap.

Statskontoret har ansett det vara tveksamt, om tillräckliga skäl föreligga att beträffande officerare och underofficerare vid armén och kustartilleriet företaga den första utgallringen redan vid 38 års ålder eller nio år tidigare än för övrig reservpersonal. Det syntes icke av förslaget klart framgå, vilken ställning de sålunda i förtid ur reserven avförda skulle intaga under den återstående delen av värnpliktstiden. Såvitt statskontoret kunde finna, vore det naturligast att för all reservpersonal låta den första anställningsperioden sammanfalla med den vanliga värnpliktstiden. Ville man emellertid hålla en möjlighet öppen att tidigare ur reserven avföra den, som befunnits mindre lämplig, utan att fördenskull gå lika långt som arméchefen, vilken i sitt förslag upptagit konstaterad olämplighet för tjänsten som grund för entledigande när som helst under pågående anställningsperiod, syntes den rätta tidpunkten vara vid uttagningen av reservpersonal för genomgång av kompanichefs- respektive kompaniadjutantskurs.

Bland grunderna för entledigande från anställning i reserv borde i anslutning till vad arméchefen föreslagit intagas ett stadgande av innebörd, att i reserven icke finge kvarstå den, som i sin civila verksamhet innehade befattning, Ailken enligt gällande uppskovsbestämmelser borde vara mobiliseringsfri. De skäl, som av de sakkunniga anförts häremot, hade statskontoret för sin del icke funnit övertygande. Det syntes nämligen varken rationellt eller ekonomiskt förs\Tarligt, att staten iklädde sig särskilda kostnader för att fredsöva personer, som sedermera sannolikt icke kunde utnyttjas för de militära uppgifter, som de Aud mobilisering eller förstärkt försvarsberedskap Anré avsedda att fylla.

Svenska arméns res er v officers förbund har anfört, att anställningstidens indelande i perioder medförde vissa obestridliga fördelar. Emellertid komme ifrågavarande anordning att medföra flera och allvarliga olägenheter. En av de betydelsefullaste av dessa olägenheter omnämndes av de sakkunniga under rubriken »Skyldighet för personal, som avgått ur reserv, att fullgöra krigstjänstgöring». De sakkunniga framliölle nämligen intresset av att den som erhållit utbildning som reservofficer skulle under en längre tid än vanliga värnpliktiga vara tillgänglig för inkallelse till krigstjänstgöring. Givetvis skulle det icke Avira lämpligt örn exempelvis en kapten i reserven, som tagit aATsked vid 47 års ålder, icke vidare kunde utnyttjas i försvarets tjänst. På grund av nu angivna olägenhet hade de sakkunniga sett sig nödsakade kom-

Kungl. Majlis proposition nr 143.

plettera förslaget med den bestämmelsen att i fråga örn den som avginge från anställning i reserv efter det lian uppfyllt stadgade villkor för erhållande av pension och som icke avstode från sin pensionsrätt, värnpliktslagens stadganden örn värnpliktiga i tillämpliga delar skulle erhålla motsvarande giltighet till och med det år, under vilket vederbörande fyllde 65 år.

Den föreslagna bestämmelsen skulle visserligen undanröja den ovannämnda olägenhet, som förslaget annars otvivelaktigt skulle komma att medföra. Å andra sidan skulle emellertid bestämmelsen föranleda allvarliga nackdelar. Den som övervägde att vinna anställning i reserven kunde nämligen icke bortse från möjligheten av att han, mot en måttlig ersättning i form av pension, kunde bliva skyldig att, ehuru icke längre reservofficer, under väsentligt längre tid än vanliga värnpliktiga men på i övrigt samma villkor som dessa stå till försvarets disposition. Hail kunde dessutom i dylikt fall ej med säkerhet påräkna att bliva konstituerad i samma grad som den han senast innehade såsom fast anställd i reserv, även örn de sakkunniga förutsatte att så i regel skulle ske. De ekonomiska konsekvenserna kunde såväl på grund härav som i övrigt bliva allvarliga nog. I själva verket skulle de sakkunnigas förslag medföra, att den en gång reservanställde skulle stå till försvarets disposition i samma utsträckning som enligt gällande reservbefälsförordning men under för honom själv såväl i psykologiskt som ekonomiskt avseende oförmånligare villkor. Då detta säkerligen komme att inverka menligt på rekryteringen, finge förbundet bestämt avstyrka denna anordning.

Med hänsyn till vad sålunda anförts hemställde förbundet, att nuvarande ordning bibehölles i så måtto, att alla reservofficerare finge kvarstå i reserven till 65 års ålder. Visserligen kunde man då icke efter hand verkställa en utgallring ur vederbörande reserv av mindre lämplig personal. Denna olägenhet kunde emellertid undanröjas genom att i övrigt behålla periodindelningen, något som läte sig göra även utan bibehållande av den periodvisa anställningen. Den som under första perioden befunnes mindre lämplig eller som icke vid dess utgång fortsättningsvis önskade fullgöra fredstjänstgöring befriades från denna skyldighet men finge i gengäld åtnöjas med den lägsta pensionen. Den som under nästa period befunnes mindre lämplig eller vid dess slut önskade befrielse från vidare fredstjänstgöring finge nöja sig med den näst lägsta pensionen, o. s. v.

Härutöver ville förbundet i detta sammanhang framhålla. Därest de sakkunnigas förslag i fråga örn kaptenskalen skulle antagas, måste man räkna med att mången duglig reservofficer såge sig nödsakad avstå från att söka ernå kompetens för vinnande av kaptensbefordran. Man syntes vidare böra taga hänsyn till att en reservofficer kunde vara försvaret till god nytta utan att därför vara lämpad för kompanichefstjänst. Man finge ej heller bortse från de fall, då en duglig reservofficer vunnit anställning vid sådan ålder, att han ej kunde till 38 års ålder uppnå här ifrågavarande kompetens. Samtliga dessa reservofficerare skulle enligt de sakkunnigas förslag tvingas avgå ur reserven. Det torde ej kunna undvikas att de därigenom förblandades med dem, som nödgats avgå på grund av bristande duglighet. Denna olägenhet bleve icke lika framträdande, därest förbundets förslag örn slopandet av den periodvisa anställningen vunne beaktande. Vare sig detta förslag bifölles eller ej skulle nämnda olägenhet helt undvikas, därest kvarståendet i reserven (respektive

Departements-

chefen.

32 Kungl. Maj:ts preposition nr 143.

kvarstående som tjänstgöringsskyldig i fred) ej bleve beroende av innehavd grad (innehavd kompetens för viss befordran). Särskilt i betraktande av att försvaret icke syntes kunna avsäga sig möjligheten av att utnyttja den som en gång vunnit anställning i reserven kunde det ifrågasättas, om icke vissa löjtnanter borde efter 38 års ålder användas i fredstjänstgöring och som kompensation få intjäna högre pension.

Enligt förbundets mening syntes det även kunna ifrågasättas, huruvida icke antalet perioder lämpligen kunde minskas till fyra genom sammanslagning av de två sista perioderna. Mest logiskt vore också att gradera pensionsförmånerna så, att de motsvarade antalet perioder. En anmärkning, som annars kunde riktas mot förslaget att slopa den periodvisa anställningen, skulle därmed även förfalla. Mot detta, liksom för övrigt även mot de sakkunnigas förslag, kunde nämligen eljest invändas, att en reservofficer saknade anledning att vid uppnådda 55 år binda sig för fortsatt fredstjänstgöring.

Svenska officersförbundet har funnit sig böra tillstyrka det av arméchefen framlagda förslaget, att förtidsavgången och reservanställd personal, som befunnits icke kunna på ett tillfredsställande sätt fullgöra sin tjänst eller av annan anledning befunnits olämplig för tjänsten skulle avföras ur reserv. Bestämmelsen borde givas generell giltighet för samtliga försvarsgrenar. Särskilt de båda första anställningsperioderna vore av sådan längd, att en prövning av tjänstedugligheten och lämpligheten redan före periodens utgång måste anses önskvärd. Det vore nämligen av en utomordentlig betydelse för försvaret, att olämpliga element i reserven snarast möjligt utrensades och avfördes från sin anställning.

Svenska under officer sförbundet har ansett, att arméchefens förslag örn avförande från reserv av den, som erhållit uppskov med inställelse till tjänstgöring vid mobilisering, på ett för tjänsten ändamålsenligt sätt reglerade anställningsförhållandet för det ganska avsevärda antal beställningshavare, som vore disponibla för fredstjänstgöring men förhindrade att tillgodose med reservinstitutionen främst avsett ändamål, nämligen att vid mobilisering vara en bland annat till omfattningen känd befälstillgång. Avsett ändamål — renodling av reserverna — kunde måhända i viss utsträckning vinnas genom snävare uppskovsbestämmelser och i samband med gallring vid anställningsperiods utgång. Sistnämnda, av sakkunniga framhållna möjlighet, hade emellertid icke föranlett något de sakkunnigas förslag till bestämmelser.

Reservbefälets uppgift att utgöra ett i möjligaste mån kvalificerat komplement till den aktiva befälskadern nödvändiggör icke blott ett noggrant urval bland dem som frivilligt sökt anställning som reservbefäl utan även en fortlöpande kontroll av vederbörandes lämplighet. Personal, som icke längre är fullt användbar, bör självfallet ej tillhöra reserv. Detta är av vikt ur militär synpunkt men därjämte för att öka möjligheterna för statsverket att bereda gynnsammare ekonomiska förmåner för den värdefullaste personalen. Arméchefens av de sakkunniga i princip förordade förslag att anställningstiden för annan reservpersonal än den pensionsavgångna skall vara indelad i perioder, vid

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 143. 33

vilkas utgång frågan om vederbörandes kvarstående i reserv skall tagas under omprövning, finner jag ur dessa synpunkter vara att förorda.

Beträffande periodindelningens anordnande för militär personal vid armén och kustartilleriet anser jag, i likhet med vad de sakkunniga föreslagit, att den första perioden bör upphöra med utgången av det kalenderår, varunder 38 år uppnås. Det måste nämligen anses vara betydelsefullt att redan vid denna ålder kunna vidtaga en första gallring för att syftet med periodindelningen såvitt möjligt skall vinnas. Att förlägga den första prövningen till det år, då vederbörande fyller 47 år, skulle medföra, att personalen medan den befunne sig i de mest fältdugliga åldrarna lämnades helt utan prövning. Men dessa skäl torde med samma styrka göra sig gällande såvitt rör militär personal vid flottan och flygvapnet. För dem bland denna personal, som i sin civila gärning underhålla sina för reservbefälstjänsten nödiga färdigheter, är uppenbarligen prövningen av förhållandevis mindre betydelse. Däremot är det viktigt, att övrig här avsedd personal kontrolleras beträffande den fortsatta användbarheten. Någon nämnvärd risk att krigsmakten genom utsträckande av 38-årsperioden att gälla för ali militär personal skall gå miste örn dugligt reservbefäl synes mig icke föreligga. Såsom framgår av vad jag i det följande förordar kommer för övrigt även personal, som lämnat reserverna, att stå till förfogande för krigs- och beredskapstjänstgöring.

Utöver det nu anförda ger mig de sakkunnigas förslag till periodindelning icke anledning till erinran. Jag förordar sålunda, att anställningsperioderna för militär personal vid alla försvarsgrenar skola sträcka sig till utgången av de kalenderår, under vilka vederbörande fyller respektive 38, 47, 55, 60 och 65 år, samt för övrig personal till utgången av de kalenderår, under vilka respektive 47, 55, 60 och 65 år uppnås.

Som villkor för anställning under andra anställningsperioden ha de sakkunniga ansett böra gälla, att befordran eller kompetens därtill vunnits. Jag finnér detta välbetänkt. Det av överbefälhavaren framförda förslaget, att lämplighet för anställning under andra perioden även skulle kunna grundas på andra omständigheter torde kunna leda till att mindre duglig personal erhåller fortsatt anställning. Ett objektivt kriterium på personalens lämplighet och intresse måste vara att föredraga framför allmänna bestämmelser av den innebörd överbefälhavaren angivit.

I ett flertal remissyttranden har framhållits, att skiljande från anställningen på grund av oduglighet i tjänsten bör kunna ske även under pågående anställningsperiod. Genom införande av anställningsperioder och anordnande av prövning före anställningens förlängande under ny period anser jag emellertid att tillräckliga garantier uppställts för att olämplig personal icke skall komma att tillhöra reserv. En bestämmelse av den ifrågasatta innebörden skulle lätteligen kunna medföra att prövningen vid varje periods slut bleve mindre grundlig, och syftet med anställningstidens indelning i perioder skulle därigenom kunna äventyras.

Att personal i reserv erhåller uppskov med inställelse till militärtjänstgöring vid mobilisering eller förstärkt försvarsberedskap, innebär uppenbar-

Bihang till riksdagens protokoll 1943. 1 sami. Nr 143. 4su 43 3

34 Kungl. Maj:ts proposition nr 143.

ligen en (^egentlighet. De som särskilt utbildats till reservbefäl borde vara de första att tagas i anspråk. Då emellertid personal i reserv kan ha sådan civil sysselsättning, att personalens användning däri oundgängligen kräves för statslivets jämna gång, kan en dylik regel ej undantagslöst genomföras utan måste en avvägning ske. För egen del finner jag det av militärbefälhavaren för VII. militärområdet och tjänsteförrättande militärbefälhavaren för VI. militärområdet framlagda förslaget innebära en lämplig kompromiss mellan dessa synpunkter. Jag förordar alltså, att personalen i fråga under pågående anställningsperiod avskiljes från reserv, därest uppskov vid mobilisering varat längre tid och kan bedömas bliva bestående. Att anställning under ny period bör vägras för sådan till reserven hörande personal finner jag uppenbart. Jag utgår vidare från att uppskov bör medgivas endast efter sträng prövning av behovet härav och kommer i fortsättningen liksom hittills att ha min uppmärksamhet riktad på denna fråga.

De sakkunnigas förslag att pensionsavgången personal skall kunna få kvarstå i reserv högst fem år utöver den i allmänna tjänstepensionsreglementet stadgade tiden anser jag mig kunna tillstyrka med de av överbefälhavaren föreslagna jämkningarna.

Det torde ankomma på Kungl. Majit att träffa avgörande rörande den närmare utformningen av de nu berörda och av de sakkunniga i övrigt angivna anställningsreglerna. Till frågan örn och i vad mån tjänstgöringsskyldighet skall efter avgången åligga personal, som avgår ur reserv tidigare än vid utgången av den sista anställningsperioden, återkommer jag i det följande.

c. Tjänstgöring.

Krigs- och beredskapstjänstgöring.

Enligt allmänna tjänstepensionsreglementet är pensionsavgången personal skyldig att tjänstgöra i krig och då värnpliktiga eljest tagas i anspråk för rikets försvar eller säkerhet ävensom vid sådan övning eller större rustning, som till utrönande av arméns, marinens eller flygvapnets krigsberedskap eller för utbildning av äldre årsklasser eller eljest kan bliva särskilt anbefalld.

Övrig personal är för närvarande i stort sett tjänstgöringsskyldig i krig och då värnpliktiga eljest inkallas för rikets försvar eller säkerhet ävensom vid sådan övning, som till utrönande av vederbörlig försvarsgrens krigsberedskap kan bliva anbefalld.

De sakkunniga ha föreslagit, att all personal i reserv skall vara skyldig att tjänstgöra i krig och då värnpliktiga eljest tagas i anspråk för rikets försvar eller säkerhet ävensom vid sådan övning eller större rustning, som till utrönande av vederbörlig försvarsgrens krigsberedskap eller för utbildning av äldre årsklasser eller eljest kan bliva särskilt anbefalld. Förslaget innebär enligt de sakkunniga, att reservbefälsförordningarnas nu gällande bestämmelser omformulerats till större överensstämmelse med övriga liknande bestämmelser.

Svenska arméns reservofficersförbund har framhållit, att de sakkunniga — under åberopande av rent formella skäl — föreslagit tjänstgöringsskyldighet

35 Kungl. Maj:ts proposition nr 143.

jämväl vid sådan övning, som för utbildning av äldre årsklasser eller eljest kunde bliva särskilt anbefalld. Den valda formuleringen innefattade emellertid enligt förbundets mening en icke oväsentlig utvidgning av nu gällande tjänstgöringsskyldighet, vars nödvändighet förbundet ifrågasatte. Formuleringen vore därjämte så allmänt hållen, att det torde vara svårt att avgöra, vilken tjänstgöring, som rätteligen folie därunder. Förbundet ville i detta sammanhang särskilt framhålla betydelsen ur rekryteringssynpunkt av att en blivande reservofficer redan vid inträdet å reservofficersbanan i möjligaste mån kunde överblicka den tjänstgöringsskyldighet, som han därigenom åtoge sig. Motsvarande bestämmelses tidigare lydelse syntes väl ha tillgodosett behovet av att kunna inkalla reservofficerare under extraordinära förhållanden.

Det torde icke vara lämpligt att utöver de fall, som där angivits och vilka närmast torde motsvara de som nu åsyftas i värnpliktslagen 27 § 2 mom. och 28 §, ålägga reservofficerarna annan tjänstgöring i fredstid än ordinarie fredstjänstgöring. Flygvapnets reservofficersförbund har anfört liknande synpunkter.

Svenska flottans reservofficersförbund har jämväl funnit, att reservpersonalens ifrågavarande tjänstgöringsplikt utökats avsevärt i förhållande till tidigare författningsbestämmelser. Ur rekryteringssynpunkt kunde måhända bestämmelsen i fråga verka hämmande, och det syntes förbundet angeläget, att, därest bestämmelsen skulle kvarstå i oförändrat skick, tillämpandet av densamma skedde med största varsamhet till förhindrande av att reservpersonalen under fredsförhållanden genom täta inkallelser utsattes för slitningar och allvarliga konflikter med sina ordinarie arbetsgivare.

Den av de sakkunniga föreslagna krigs- och beredskapstjänstgöringen torde departemcntsvara avsedd att motsvara sådan tjänstgöring, som jämlikt 27 § 2 mom. och Zeferi.

28 § värnpliktslagen kan åläggas värnpliktiga. Utan att nu taga slutlig ställning till avfattningen av blivande bestämmelser godtager jag i princip de sakkunnigas förslag.

Ordinarie tjänstgöring.

Enligt gällande bestämmelser har pensionsavgången personal ingen fredstjänstgöringsskyldighet.

Fredstjänstgöringsskyldigheten för övrig personal är mycket varierande.

I stort sett kan sägas, att tjänstgöringsskyldigheten vid armén och kustartilleriet utgör 35—40 dagar för varje treårsperiod intill 42 års ålder. Förtidsavgången militär personal vid flottan tjänstgör 60 dagar varje fyraårsperiod intill 40 års ålder samt skall därjämte i förekommande fall tjänstgöra så lång tid, som kan återstå uti 12 månaders tjänstgöring såsom fänrik. Eeservutnämnd militär personal vid flottan åligger i regel att fullgöra två repetitionsövningar om 60 eller 90 dagar, vartill i förekommande fall kommer första fänrikstjänstgöring 10—12 månader. Mariningenjörer och marinläkare ha icke någon tjänstgöringsskyldighet i fredstid. Vid flygvapnet är reservpersonalen i allmänhet skyldig att fullgöra 30 dagars tjänstgöring vartannat år intill uppnådd 40 års ålder.

36 Kungl. Maj:ts proposition nr 148.

Be sakkunniga lia erinrat därom, att 1941 års försvarsutredning i sitt den 12 januari 1942 avgivna betänkande föreslog, att pensionsavgången personal skulle åläggas tjänstgöringsskyldighet även i fred av sådan omfattning, att dess användbarhet för krigsbefattningarna vidmakthölles och någorlunda säkerställdes. Vid avvägande av denna tjänstgörings längd hade utredningen funnit sig kunna stanna vid 20 dagar per full treårsperiod i reserven. Vid framläggandet av propositionen 1942: 210 yttrade föredragande departementschefen i förevarande hänseende, bland annat, att det ur militär synpunkt syntes önskvärt, att pensionsavgången personal under den tid den kvarstode i reserv ålades viss tjänstgöringsskyldighet i fred. Denna fråga syntes emellertid tarva ytterligare övervägande varför departementschefen icke var i tillfälle att i propositionen framlägga slutligt förslag. Yad sålunda anförts örn den pensionsavgångna personalen föranledde icke någon erinran från riksdagens sida.

Jämlikt de för de sakkunnigas arbete gällande direktiven hade de sakkunniga haft att till utredning upptaga frågan om den pensionsavgångna personalens tjänstgöringsskyldighet. De sakkunniga hade vid övervägande av detta spörsmål utgått ifrån att en viss tjänstgöringsskyldighet, på sätt försvarsutredningen funnit, borde åläggas den pensionsavgångna personalen redan i fred. De sakkunniga hade emellertid icke ansett det nödvändigt eller lämpligt att utkräva sådan skyldighet efter det vederbörande fyllt 60 år. Följden härav bleve, att tjänstgöringsskyldighet i fred endast komme att åligga de befälskategorier, vilkas pensionsålder vore anknuten till en levnadsålder av högst 55 år. Tjänstgöringsskyldighetens omfattning hade de sakkunniga funnit sig böra föreslå till en tjänstgöringsomgång örn 30 dagar för varje före utgången av det kalenderår, varunder 60 års ålder uppnåddes, infallande hel treårsperiod i reserv. Detta innebure sålunda i förhållande till försvarsutredningens förslag en förlängning av tjänstgöringstiden med 10 dagar för varje period. De sakkunniga hade emellertid ansett 30-dagarsperioden vara av väsentligt mycket större värde ur tjänstgöringssynpunkt än 20-dagarsperioden, och den ökade börda för personalen som detta innebure uppvägdes till stor del av att enligt de sakkunnigas förslag ingen fredstjänstgöring skulle utkrävas efter fyllda 60 år.

Emellertid hade de sakkunniga funnit vissa kategorier pensionsavgångna böra undantagas från skyldigheten att göra fredstjänstgöring, nämligen de som gått i pension från frivillig övergångsstat, avgångsstat eller disponibilitetsstat. Vidare skulle pensionsavgången personal, som uppehölle i vederbörlig personalförteckning upptagen arvodesbefattning, icke vara skyldig att fullgöra sådan tjänstgöring.

I och med att fredstjänstgöringsskyldighet av viss omfattning infördes för den pensionsavgångna personalen syntes det vara riktigast, att reglerna härom återfunnes bland övriga tjänstgöringsföreskrifter i reservförordningarna och icke i allmänna tjänstepensionsreglementet. I författningsförslagen hade därför intagits föreskrifter örn den pensionsavgångna personalens tjänstgöringsskyldighet både i krig och i fred. Detta föranledde, att i anslut-

37 Kungl. Maj:ts proposition nr 143.

liing till reservförordningarnas utfärdande 31 § 3 morn. första stycket i allmänna tjänstepensionsreglementet borde erhålla ändrad lydelse av det innehåll, att pensionsavgången beställningshavare vore pliktig att inträda i reserv och kvarstå i reserven under angiven tid »med skyldighet att fullgöra tjänstgöring i enlighet med vad särskilt stadgas».

Även beträffande annan personal i reserven än den pensionsavgångna hade de sakkunniga stannat för att föreslå, att fredstjänstgöringssliyldighet icke skulle utkrävas senare än under det kalenderår, varunder vederbörande fyllt 60 år. Resonemanget hade härvidlag varit det, att den tjänstgöring, som fullgjorts närmast före nämnda tidpunkt, vore avgörande för huruvida vederbörande skulle få sitt förordnande förlängt för den sista femårsperioden men att någon motsvarande prövning under nämnda period icke vore nödvändig, då anställningen i reserv under alla förhållanden upphörde med 65-årsåldern.

Beträffande sist berörda personal skulle fredstjänstgöringsskyldigheten enligt de sakkunnigas förslag i stort sett omfatta, för arméns och kustartilleriets del repetitionsövningar och befälskurser, för flottans del s. k. första reservtjänstgöring och repetitionsövningar samt för flygvapnets del repetitionsövningar.

I fråga örn befälskurserna lia de sakkunniga erinrat om arméchefens förenämnda förslag till reservbefälsförordning, vilket föreskrev skyldighet för förtidsavgångna och reservanställda officerare och underofficerare att under varje treårsperiod till och med det kalenderår, varunder 47 års ålder uppnåddes, fullgöra, förutom en repetitionsövning örn 35 dagar, två teoretiska kurser örn vardera 60 timmar. Dessa två kurser skulle dock kunna utbytas mot 30 dagars tjänstgöring vid truppförband. Under deltagande i teoretiska kurser skulle lön icke utgå.

På anförda skäl ha de sakkunniga kommit till den uppfattningen, att de ifrågasatta teoretiska kurserna icke komme att fylla den uppgift i utbildningssystemet, som man tillämnat dem, samtidigt som de komme att utgöra en allvarlig tunga både för kursernas anordnare och för eleverna. De sakkunniga hade därför sökt att åstadkomma en ersättning för kurserna, som mera tillgodosåge syftemålet att underhålla och förkovra den praktiska rutinen hos reservpersonalen. Härvid hade de sakkunniga stannat vid att föreslå, att förtidsavgångna och reservanställda officerare och underofficerare vid armén och kustartilleriet skulle vara skyldiga att, utöver repetitionsövningar vart tredje år, under ett av de år, då repetitionsövning ej fullgjordes, genomgå en befälskurs om 13 dagars längd. Befälskurser skulle dock ej behöva fullgöras efter det år, varunder 47 års ålder uppnåddes. Kursernas längd hade satts till 13 dagar för att möjliggöra deras inplacerande mellan söndagarna i en fjortondagarsperiod, vilka sålunda skulle vara in- och utryckningsdagar. Därvid förutsattes också, att söndagen mitt i perioden användes till tjänstgöring. Kurserna avsåges skola anordnas årligen såväl vid regementena som centralt för vederbörligt truppslag. På försvarsgrenschefen borde ankomma att bestämma i vilka fall befälskurserna skulle fullgöras på det ena eller andra sättet.

38 Kungl. Maj:ts proposition nr 148.

Yad beträffade själva anordnandet av befälskurserna ansåge de sakkunniga, att närmare bestämmelser härom borde utfärdas i kommandoväg. De sakkunniga hade emellertid förutsatt, att kurserna skulle omfatta dels teoretisk-praktisk undervisning i reglementskännedom m. m. och dels praktisk undervisning rörande nytillkommen vapen- och annan utrustning. Vidare förmenade de sakkunniga, att under befälskurserna tillfälle lämpligen borde lämnas eleverna att deltaga i någon kortare fälttjänstövning.

Enligt de sakkunnigas mening funnes all anledning att förvänta, att kurser av den struktur som här skisserats skulle väl fylla sitt ändamål, därvid dock förutsättningen naturligen måste vara, att kurserna omsorgsfullt förbereddes av dem som skulle handhava deras ledning.

Emellertid hade de sakkunniga ansett en möjlighet böra hållas öppen att låta frivilligt genomgången befälsutbildning av annan art ersätta de föreslagna befälskurserna. De sakkunniga hade därvid närmast haft i åtanke frivilliga kurser av sådant slag som tidigare varit anordnade för reservofficerare bland annat i Stockholm och Göteborg. Därest sådana kurser anordnades i avsikt att lämna samma eller motsvarande utbyte som befälskurserna, syntes det icke böra vara uteslutet att genomgång med godkända vitsord av en dylik frivillig befälsutbildning skulle kunna medföra befrielse från att genomgå en befälskurs.

Beträffande armén ha de sakkunniga sålunda föreslagit, att förtidsavgången eller reservanställd officer eller underofficer samt övergångsanställd furir skall fullgöra en repetitionsövning örn 35 dagar och en befälskurs örn 13 dagar för varje hel treårsperiod av den del av anställningstiden i reserv, som infaller före utgången av det kalenderår, varunder han fyller 47 år, samt en tjänstgöringsomgång örn 30 dagar för varje följande, före utgången av det kalenderår, varunder han fyller 60 år, infallande hel treårsperiod av anställningstiden i reserv.

Börtidsavgången och reservförordnad civilmilitär personal skulle fullgöra en sammanlagd tjänstgöring om 48 dagar i en eller två omgångar för varje hel treårsperiod av den del av anställningstiden i reserv, som infölle före utgången av det kalenderår, varunder vederbörande fyllde 47 år, samt en sammanlagd tjänstgöring om 30 dagar för varje följande, före utgången av det kalenderår, varunder 60 års ålder uppnåddes, infallande hel treårsperiod av anställningstiden i reserv.

Värnpliktsanställd officer, underofficer eller civilmilitär personal skulle fullgöra en tjänstgöringsomgång örn 30 dagar för varje före utgången av det kalenderår, varunder vederbörande fyllde 60 år, infallande treårsperiod av anställningstiden i reserv.

Beträffande marinen ha de sakkunniga föreslagit, att förtidsavgången officer eller underofficer i flottans reserv, vilken icke före inträdet i reserv fullgjort tjänst, officer tolv månader som fänrik och underofficer sex månader som underofficer av 2:a graden på aktiv stat, skall omedelbart efter inträdet i reserv tjänstgöra så lång tid som kan återstå av sålunda angiven tjänstgöring (första reservtjänstgöring). Dessutom skulle sådan officer eller underofficer fullgöra en repetitionsövning örn 60 dagar för varje hel femårsperiod av den del av anställningstiden i reserv, som infölle före utgången av det kalenderår, varunder han fyllde 47 år, samt en tjänstgöringsomgång örn 30 dagar för varje följande, före utgången av det kalenderår, varunder han fyllde 60 år, infallande hel treårsperiod av anställningstiden i reserv.

39 Kungl. Maj:ts proposition nr 143.

Reservanställd officer i flottans reserv skulle tjänstgöra tolv månader (första reservtjänstgöring), vilken tjänstgöring skulle fullgöras av den, som avlagt sjökaptensexamen, omedelbart och av annan inom fyra år efter inträdet i reserv. Dessutom skulle sådan officer fullgöra repetitionsövningar och tjänstgöringsomgångar i enlighet med vad nyss sagts. Den, som erhållit sjökaptensbrev och fullgjort minst två repetitionsövningar, vore dock icke skyldig fullgöra ytterligare tjänstgöring. Genom att stadga ytterligare tjänstgöringsskyldighet kunde man enligt de sakkunnigas mening befara, att de bästa officerarna i förtid lämnade reserven.

Flottan tillhörande reservanställd underofficer eller övergångsanställd eller aspirantanställd furir skulle tjänstgöra sex månader (första reservtjänstgöring), vilken tjänstgöring skulle påbörjas inom ett år efter inträdet i reserv eller, för den som vore eller hade varit aspirantanställd furir, inom ett år efter vunnen kompetens som underofficer i reserv. Dessutom skulle denna personal fullgöra repetitionsövningar och tjänstgöringsomgångar i enlighet med vad för förtidsavgången officer eller underofficer i flottans reserv stadgades. Därvid skulle dock iakttagas, att för den som vore eller hade varit aspirantanställd furir, anställningstiden i reserv skulle anses taga sin början först efter vunnen kompetens som underofficer i reserv. Då det stadgades, att första reservtjänstgöring skulle påbörjas inom ett år efter inträdet i reserv, hade de sakkunniga haft i tankarna den omständigheten, att förmånen av att få tillbringa ett halvt år på civilanställningsstat ansetts böra kunna uttagas även efter inträdet i reserv. Man hade då icke velat hindra detta genom att stipulera, att första reservtjänstgöringen skulle fullgöras omedelbart.

Kustartilleriet tillhörande förtidsavgången eller reservanställd officer eller underofficer eller övergångsanställd eller aspirantanställd furir skulle fullgöra en repetitionsövning örn 35 dagar och en befälskurs örn 13 dagar för varje hel treårsperiod av den del av anställningstiden i reserv, som _ inf olle före utgången av det kalenderår, varunder han fyllde 47 år, samt en tjänstgöringsomgång örn 30 dagar för varje följande, före utgången av det kalenderår, varunder han fyllde 60 år, bifallande hel treårsperiod av anställningstiden i reserv. Därvid skulle för den, som vore eller hade varit aspirantanställd furir, anställningstiden i reserv anses taga sin början först efter vunnen kompetens som underofficer i reserv.

Förtidsavgången officer i marinintendenturkårens reserv, vilken icke före inträdet i reserv fullgjort tjänst tolv månader som fänrik på aktiv stat, skulle omedelbart efter inträdet i reserv tjänstgöra så lång tid som kunde återstå av nämnda tjänstgöring (första reservtjänstgöring). Reservanställd officer i marinintendenturkårens reserv skulle inom fyra år efter inträdet i reserv tjänstgöra tolv månader (första reservtjänstgöring). Dessutom skulle nu nämnda officerare fullgöra repetitionsövningar och tjänstgöringsomgångar i enlighet med vad för förtidsavgången officer och underofficer i flottans reserv stadgades.

Marinunderingenjör skulle som sådan tjänstgöra ett år sex månader (första reservtjänstgöring).

Förtidsavgången eller reservanställd mariningenjör av 2:a eller lia graden skulle fullgöra en sammanlagd tjänstgöring om 60 dagar i en eller två omgångar för varje hel femårsperiod av den del av anställningstiden i reserv, som infölle före utgången av det kalenderår, varunder han fyllde 47 år, samt en sammanlagd tjänstgöring örn 30 dagar för värjo följande, före utgången av det kalenderår, varunder han fyllde 60 år, infallande hel treårsperiod av anställningstiden i reserv. Därvid skulle anställningstiden i reserv för reservanställd mariningenjör anses taga sin början omedelbart efter avslutandet av första reservtjänstgoringen. Samma tjänstgöringsskyldighet skulle åligga förtidsavgången 'eller reservförordnad marinläkare av 2:a eller lia graden.

40 Kungl. Maj:ts proposition nr 143.

Värnpliktsanställd officer, underofficer eller civilmilitär personal skulle fullgöra en tjänstgöringsomgång om 30 dagar för varje före utgången av det kalenderår, varunder vederbörande fyllde 60 år, infallande hel treårsperiod av anställningstiden i reserv.

Beträffande flygvapnet föresloge de sakkunniga, att i flygtjänstbefattning placerad förtidsavgången, reservanställd eller övergångsanställd personal skulle fullgöra en repetitionsövning om 45 dagar eller, beträffande den, som hade sådan civil sysselsättning, att erhållen flygutbildning därunder vidmakthölles, 35 dagar för varje hel tvåårsperiod av den del av anställningstiden i reserven, som infölle före utgången av det kalenderår, varunder han fyllde 47 år, samt en tjänstgöringsomgång örn 30 dagar för varje följande, före utgången av det kalenderår, varunder han fyllde 60 år, infallande hel treårsperiod av anställningstiden i reserven. De närmare bestämmelserna örn beskaffenheten av nämnda civila sysselsättning hade de sakkunniga förutsatt skola utfärdas i kommandoväg.

I markt] änstbefattning placerad personal skulle fullgöra en repetitionsövning örn 45 dagar för varje hel treårsperiod av den del av anställningstiden i reserven, som infölle före utgången av det kalenderår, varunder han fyllde 47 år, samt en tjänstgöringsomgång om 30 dagar för varje följande, före utgången av det kalenderår, varunder hail fyllde 60 år, infallande hel treårsperiod av anställningstiden i reserven.

För samtliga försvarsgrenar gällde att i tjänstgöringstiderna icke inräknats in- och utryckningsdagar. Tjänstgöringen skulle icke anses fullgjord med mindre vederbörande deltagit i tjänstgöringen under minst 4/s eller, då fråga vöre örn första reservtjänstgöring vid marinen, 9/io av den för tjänstgöringen bestämda tiden. På Kungl. Majit ankomme att bestämma i vad mån frivilligt fullgjord tjänstgöring samt krigs- och beredskapstjänstgöring, finge tillgodoräknas som fullgjord tjänstgöring.

Överbefälhavaren har framhållit, att om befälskurserna väl skulle fylla sin uppgift, det vore nödvändigt, att de bedreves under sådana former, att personalens praktiska förmåga utvecklades. Militärt sett syntes det därför icke lämpligt, att såsom ifrågasattes medgiva befälskursernas ersättande med frivillig utbildning.

Arméchefen har ansett, att möjlighet borde finnas att beordra förtidsavgången och reservförordnad civilmilitär personal att fullgöra tjänstgöring i flera omgångar än två, exempelvis läkar- och veterinärpersonal vid inträffade fall av smittsam sjukdom. Befälskurser hade gentemot frivilliga befälskurser av det slag, som tidigare varit anordnade för reservofficerare, bland annat i Stockholm och Göteborg, den fördelen att vederbörande reservofficerare kunde få sin befälsutbildning mera anknuten till krigsplanläggningen. De frivilliga kurserna kunde icke ersätta denna utbildning på ort och ställe. Teoretiska kurser hade även, såsom de sakkunniga framhållit, mindre värde ur utbildningssynpunkt. De föreslagna befälskurserna innebure en förbättring gentemot arméchefens förslag, vilket tillkommit för att tillgodose vissa från personalhåll uttalade önskningar. Ett sådant förbättrat utbildningsresultat skulle däremot icke uppnås genom frivilliga befälskurser av här omnämnt slag. Möjlighet borde hållas öppen att i vissa fall fullgöra befälskurs samma år som repetitionsövning, exempelvis för i utlandet boende eller då särskilda militära skäl det påfordrade.

41 Kungl. Maj:ts proposition nr 143.

Militärbefälhavaren för III. militärområdet Ilar gjort gällande att befälsövning borde omfatta 15 dagar.

Tjänsteförrättande militärbefälhavaren för VI. militärområdet har förklarat, att förslaget örn viss frivillig utbildning såsom ersättning för ordinarie befälskurser icke syntes vara ägnat att säkerställa utbildningens kvalitet och därför avstyrktes.

Tillförordnade generalfältläkaren har förklarat, att erfarenheterna från beredskapstiden bestyrkt nödvändigheten av att militärläkare i reserven genomginge en utbildningskurs för att kunna krigsplaceras i befattningar såsom regementsläkare (motsvarande). Det vore därför lämpligt, att en av tjänstgöringsperioderna disponerades såsom en sammanhängande utbildningskurs örn 48 dagar. Kursen borde i huvudsak motsvara den nuvarande militärläkarkursen och genomgås av personal i åldern 35—40 år. Arméförvaltningen har anfört liknande synpunkter.

överfältveterinären har i yttrande till arméchefen framhållit, att tjänstgöringen för förtidsavgången och reservförordnad civilmilitär personal med hänsyn till förekomsten av smittsamma sjukdomar o. s. v. borde kunna fullgöras i flera omgångar än två.

Chefen för väg- och vattenbyggnadskåren har ifrågasatt, huruvida det kunde anses lämpligt, att fredstjänstgöringsskyldigheten utsträcktes till 60 års ålder. Av de sakkunniga motiverades detta med att denna tjänstgöring vore nödvändig för att bedöma vederbörandes kvalifikationer för förnyat förordnande mellan 60 och 65 år. Det syntes sannolikt, att en sådan bedömning ändock med tillräcklig säkerhet kunde ske och att bestämmelsen medförde den nackdelen, att avgången bleve allmän vid 55 års ålder, eftersom pensionsåldern då inträdde och ytterligare tjänstgöring ej medförde ökad pensionsförmån. Det vore därför riktigare, att fredstjänstgöringsskyldigheten upphörde vid 55 års ålder.

Marinchefen har förklarat, att lämpligheten av bestämmelsen att innehavare av sjökaptensbrev ålades endast två repetitionsövningar kunde ifrågasättas. Detta spörsmål hade emellertid flera sidor, varför marinchefen icke ville föreslå någon ändring i ifrågavarande föreskrift utan nöjde sig med att uttrycka den förhoppningen, att ehuru skyldighet icke föreskreves ytterligare repetitionsövningar skulle kunna ordnas på frivillighetens väg, när hänsynen till vederbörandes tjänsteduglighet å avsedda mobiliseringsbefattningar så krävde. För att underlätta för reservanställda officerare i flottans och marinintendenturkårens reserver att fullgöra första reservtjänstgöringen föresloge marinchefen, att denna tjänstgöring jämväl skulle kunna fullgöras under förordnande som värnpliktig officer före inträdet i reserven.

Marinförvaltningen har ansett, att föreskriften, att den, som erhållit sjökaptensbrev och fullgjort minst två repetitionsövningar, icke vore skyldig att fullgöra ytterligare tjänstgöring, borde utgå. Sjökaptensbrev och den för detsammas erhållande föreskrivna tjänsten å handelsfartyg kunde icke ersätta den sjömilitära utbildning, som tjänstgöring ombord och i land skänkte och som vore nödvändig för bestridande av kaptensbefattning vid flottan.

42 Kungl. May.ts proposition nr 143.

Statsko?itoret har anfört, att medan reservpersonalens fredstjänstgöringsskyldighet i form av vart tredje år återkommande repetitions- och befälsövningar av viss längd för närvarande upphörde vid 42 års ålder, skulle motsvarande tjänstgöringsplikt enligt förslaget utsträckas till utgången av det kalenderår, varunder vederbörande fyllt 60 år. Syftet härmed hade varit att vidmakthålla reservpersonalens användbarhet för krigsbefattningarna. Statskontoret ville emellertid ifrågasätta, örn kostnaderna för en så långt utsträckt tjänstgöringsskyldighet motsvarade den avsedda nyttan. Då pensionsåldern för en aktiv officer i kompaniofficersgrad vore satt till 50 år, hade detta till väsentlig del motiverats av att han efter denna tidpunkt ansetts normalt icke längre helt fylla fordringarna för trupptjänst. Äldre officerare, som inkallades till militärtjänstgöring, torde väl också i främsta rummet utnyttjas i expeditionstjänst eller för bestridande av befattningar, vilka icke krävde samma fysiska och psykiska spänst som den egentliga trupptjänsten. För vidmakthållande av de färdigheter, som en dylik tjänstgöring fordrade, torde en 30-dagarsövning vart tredje år icke vara av någon större betydelse. Enligt statskontorets mening borde fördenskull närmare övervägas, huruvida icke fredstjänstgöringsskyldigheten borde upphöra senast vid utgången av det år, varunder en levnadsålder av 55 år uppnåddes. Örn någon ytterligare fredstjänstgöringsskyldighet borde avkrävas den vid 50 år pensionsavgångna och till reserven överförda personalen förefölle överhuvud taget tveksamt.

Svenska arméns reservofficersförbund har förklarat sig i princip intet ha att erinra mot de sakkunnigas förslag örn repetitionsövningar. Förbundet hemställde, att befälsövning skulle få utbytas mot genomgången frivillig kurs, vare sig densamma ägt rum i den ordning de sakkunniga föreslagit eller i form av undervisning per korrespondens. För att det med kurserna avsedda syftet skulle kunna uppnås, borde betygssättning äga rum. Blott godkänt deltagande borde föranleda befrielse från befälsövning. Förbundet förutsatte, att, i den mån sådana kurser godkändes som ersättning för befälsövning, skälig ekonomisk gottgörelse komme att lämnas för deltagande i desamma.

Svenska flottans reservofficersförbund har föreslagit, att förtidsavgången officer i flottans och marinintendenturkårens reserver måtte tillåtas fullgöra tjänstgöringen 60 dagar i två omgångar under femårsperiod, örn så önskades.

I en av svenska flottans reservofficersförbund överlämnad skrivelse från ett antal marinintendenter i reserven har förordats, att första reservtjänstgöringen för reservanställd officer i marinintendenturkårens reserv skulle begränsas till sex månader och fullgöras i omedelbar anslutning till officersutbildningen. Därom har närmare anförts.

De sakkunnigas förslag innebär en mycket väsentlig ökning av nuvarande tjänstgöringsskyldighet. Speciellt för sådana reservintendenter, som ämna genomgå något slag av tidskrävande högre utbildning, måste en så lång fänrikstjänstgöring verka i viss mån avskräckande och rekryteringen skulle härigenom bliva såväl kvalitativt som kvantitativt lidande. Även för den, som ej avser genomgå någon särskild utbildning utan ger sig direkt ut i förvärvs-

43 Kungl. Maj:ts proposition nr 148.

arbete, torde det möta nästan oöverstigliga hinder att 3 eller 4 år efter avslutad officersutbildning kunna nå en sådan ställning i samhället, som medgiver att efter ett års frånvaro kunna återinträda med bibehållna förmåner. Härvidlag föreligger sålunda en väsentlig skillnad mellan flottans reservofficerare och marinintendenturkårens beroende på att vederbörandes civila sysselsättning i förra fallet medgiver militärtjänstgöring i föreslagen omfattning men i senare fallet som regel icke medgiver militärtjänstgöring i samma ordning. Örn den obligatoriska fänrikstjänstgöringen förlägges i omedelbar anslutning till officersutbildningen, i stället för att, såsom föreslaget, inom de närmaste 4 åren efter utbildningens avslutande, blir dessutom utbytet av tjänstgöringen betydligt större. Den koncentrerat teoretiska utbildningen vid sjökrigsskolan kan tillgodogöras på ett betydligt effektivare sätt, örn de nyförvärvade kunskaperna direkt få omsättas i praktiken och därigenom befästas. Ett sådant arrangemang skulle sålunda för de flesta innebära, att militära tjänstgöringsskyldigheten mindre kolliderar med den civila utbildningen och förvärvsverksamheten. Dessutom torde det mera effektiva utnyttjandet av tiden på detta sätt medgiva en nedskärning av tiden för fänrikstjänstgöringen till förslagsvis 6 månader.

Av samma orsaker vore det för flertalet av marinintendenturkårens reservofficerare lägligare att fullgöra en 30 dagars repetitionsövning vart tredje år än en 60 dagars vart femte år. Dels skulle detta medföra lättnader med hänsyn till svårigheten att frigöra sig från den civila verksamheten under så lång tid som två månader i sträck, dels skulle tätare återkommande repetitionsövningar bättre fylla sitt syfte — att upprätthålla en så vitt möjligt kontinuerlig kontakt med tjänstgöringen i marinen. Den minskning i repetitionsövningarnas sammanlagda tid med en femtondel, som härigenom skulle uppstå, vore ju synnerligen obetydlig. Alternativt föresloges, att de föreskrivna repetitionsövningarna skulle omfatta två repetitionsövningar örn vardera 30 dagar för varje femårsperiod.

Kustartilleriets reservofficersförbund har, för att möjliggöra för fänrik i kustartilleriets reserv att vinna löjtnantsbefordran tre år efter antagningen, d. v. s. omedelbart efter motsvarande kurs på stat, föreslagit, att två repetitionsövningar och en befälsövning skulle få fullgöras under den första treårsperioden. Enligt förbundets mening vore bestämmelsen att befälskurs och repetitionsövning skulle förläggas till olika år mycket fördelaktig. Det kunde emellertid tänkas fall, då det vore ändamålsenligt att få fullgöra både befälskurs och repetitionsövning under samma år. Med hänsyn härtill kunde lämpligen föreskrivas, att befälskurs och repetitionsövning i regel icke skulle fullgöras under ett och samma kalenderår och att, örn så ändock skedde, de endast undantagsvis finge fullgöras i en följd. Med anledning av svårigheten för reservofficerare att kunna ordna med tillräcklig ledighet från sina civila befattningar uttryckte förbundet den förhoppningen, att frivillig befälsutbildning så anordnades, t. ex. genom användande av korrespondensundervisning, att personalen bereddes största möjliga lättnad. De sakkunniga hade utdömt den obligatoriska korrespondensundervisningen, men om denna för att bliva räknad som fullgjord befälskurs avslutades med examen under nästföljande repetitionsövning, kunde den säkerligen komma att fylla sin uppgift.

44 Departements-

chefen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 143.

Svenska reservunderofficersförbundet har beträffande personal i kustartilleriets reserv ifrågasatt, huruvida icke maskinpersonalens tjänstgöringsskyldighet borde bringas i överensstämmelse med vad som gällde för motsvarande personal vid flottan.

Frågan örn till vilken ålder ordinarie tjänstgöringsskyldighet skall åligga personal i reserv är givetvis beroende av vilken tjänstgöring i krig, som personalen lämpligen kan användas till. Trupptjänst torde i de allra flesta fall icke böra förekomma för personal i de högre åldrarna. Då därjämte, enligt vad jag i det följande föreslår, den högsta pensionen skall ha intjänats vid 55 års ålder, anser jag fredstjänstgöringsskyldighet icke böra åläggas för tiden därefter. Å andra sidan upprätthålles emellertid genom tjänstgöringen kontakten med det militära och erhålles en grund för vederbörandes bedömande vid krigsplaceringsarbetet. Fredstjänstgöringsskyldighet till och med det kalenderår, varunder 55 års ålder uppnås, synes därför böra åligga all personal i reserv. Med anledning därav bör även för de pensionsavgångnas del samtliga bestämmelser örn tjänstgöringsskyldigheten upptagas i de blivande författningarna örn reserverna. Frågan örn härav föranledd ändring i 31 § 3 mom. allmänna tjänstepensionsreglementet kommer att senare anmälas av chefen för finansdepartementet.

Den av de sakkunniga föreslagna befälskursens längd finner jag i huvudsak lämpligt avvägd. Bestämmelser örn tillgodoräknandet av frivillig utbildning såsom fullgjord befälskurs torde böra meddelas i kommandoväg.

Till de sakkunnigas förslag angående fredstjänstgöringsskyldighetens omfattning i olika fall kan jag i stort sett ansluta mig. De jämkningar, som kunna erfordras, torde det ankomma på Kungl. Majit att vidtaga i samband med utformningen av blivande författningar. Härvid böra uppmärksammas bland annat de synpunkter, som enligt det föregående anförts av ett antal marinintendenter i reserven. Jag vill emellertid framhålla, att författningsbestämmelserna icke lämpligen kunna innehålla föreskrifter, som täcka mera speciella fall. Sådana torde böra regleras av Kungl. Majit i dispensväg.

Särskilda kurser.

Enligt gällande reservbefälsförordningar fordras för befordran till kapten inom armén, kustartilleriet och flygvapnet att ha genomgått särskild kurs. Vid armén är kursens längd omkring 90 dagar och vid flygvapnet 60 dagar.

De sakkunniga ha i likhet med arméchefen ansett, att genomgång av en särskilt anordnad kaptenskurs eller fanjunkarkurs skall vara förutsättning för kaptens- respektive fanjunkarbefordran vid armén. Motsvarande kurser — benämnda kaptenskurs och flaggunderofficerskurs — ha av de sakkunniga ansetts skola uppställas som befordringsvillkor jämväl vid marinen. Vid flygvapnet hade kaptenskurs uppsatts som villkor för kaptensbefordran, medan man däremot icke ansett sig böra föreskriva någon särskild kurs för fanjunkarbefordran. För att icke avskräcka de kanske mest önskvärda elementen från att genomgå de ifrågavarande kurserna borde de som regel få genomgås i stället för repetitionsövning som eljest skolat fullgöras.

45 Kungl. Maj.ts proposition nr 14S.

Yad beträffar de nyssnämnda kursernas längd syntes arméchefen i sitt förslag lia utgått ifrån att deras längd skulle vara densamma som repetitionsövningarnas, d. v. s. 35 dagar. De sakkunniga hade för sin del ansett denna tid vara alltför kort för att kunna medgiva något varaktigt utbyte av kursen. Enligt de sakkunnigas mening borde kurserna icke understiga 60 dagar vid något vapenslag. Örn de vid armén och kustartilleriet finge ersätta både en repetitionsövning och en befälsövning, sålunda sammanlagt 48 dagar, syntes man icke behöva befara, att alltför många skulle på grund av kursernas längd avskräckas från att genomgå dem. Till ytterligare lättnad syntes man också i fråga örn armén och kustartilleriet kunna medgiva kursernas uppdelande på två på varandra följande år ^ samma period.

Därest en reservofficer vid flottan, som erhållit sjökaptensbrev, icke fyllde för kaptensbefordran föreskrivna krav på viss tjänstgöring i handelssjöfart, kunde han i stället göra sig kompetent till kaptensbefordran genom att genomgå en kaptenskurs på 60 dagar. Denna kurs skulle givetvis fullgöras utöver de två repetitionsövningar, som ålåge honom. Av annan personal vid flottan liksom av officerare vid flygvapnet fullgjordes kursen i stället för en repetitionsövning.

Beordrande till här ifrågavarande kurser finge icke äga rum i fråga örn annan än den, som ådagalagt sådana egenskaper att hans befordran kunde anses önskvärd och som förklarat sig villig att genomgå kursen.

Kurs för vinnande av anställning i fortifikationskårens reserv skulle fullgöras i stället för repetitionsövning och befälskurs under vederbörlig treårsperiod.

överbefälhavaren har anfört, att som villkor för kaptens- och fanjunkarebefordran enligt de sakkunnigas förslag fordrades genomgång av särskilda kurser örn 60 dagar. Erfarenheten gåve vid handen att fullgörandet av sådan tjänstgöring skulle bereda personalen mycket stora svårigheter. Visserligen vore utbildningen i fråga frivillig, men då genomgången sådan utbildning vore satt som villkor för fortsatt anställning i samband med befordran till kapten respektive fanjunkare, bleve sannolikt följden, att icke den bästa rekryteringen av dessa grader kunde nås, enär urvalet begränsades till ett mindre antal, som måhända icke innefattade de dugligaste. Ett militärt önskemål vore därför, att här avsedd utbildning gjordes obligatorisk, varigenom möjlighet bereddes att bland samtlig reservpersonal utvälja de för fortsatt anställning lämpligaste. Vid sådant förhållande syntes knappast någon annan utväg stå till buds än att avstå från kravet på ten särskild utbildningskurs och i stället förlägga utbildningen under den sista tjänstgöringsomgång, som obligatoriskt skulle fullgöras före avslutandet av den första anställningen.

Arméchefen har uttalat, att genomgång av kaptenskurs och fanjunkarkurs innebär, att vederbörandes militära användbarhet ökas. Alltför långa kurser medförde emellertid, även om de uppdelades på två omgångar, att mången torde tveka inför att genomgå en dylik kurs. I relativt stor utsträckning torde detta gälla just den dugligaste reservpersonalen, som kunde ha särskilda

46 Kungl. Maj:ts proposition nr 143.

svårigheter att disponera sin tid. Arméchefen ansåge därför, att beordrande till sådana kurser skulle kunna ske även utan att vederbörande förklarade sig villig därtill. En förutsättning för detta vore dock, att kursernas längd icke överstege en befälskurs jämte repetitionsövning.

Militärbefälhavaren för VII. militärområdet har ansett, att bestämmelsen örn ifrågavarande kursers fullgörande under samma treårsperiod knappast syntes ändamålsenlig. Den innebure nämligen, att den som icke haft tillfälle att fullgöra vederbörlig kurs under de två första åren i perioden måste stå över ett år för att kunna begagna möjligheten att fullgöra kursen i två omgångar.

Arméinspektören har ansett, att kaptens(fanjunkar-)kursen borde vara obligatorisk för all lämplig personal. Vid frivillig rekrytering torde den bättre delen av personalen endast undantagsvis vilja underkasta sig den utökade tjänstgöringsskyldighet mellan 38 och 47 år, som följde efter kaptens- (fanjunkar-) kurs. Det vore därför nödvändigt såväl för rekryteringen av personal till kompanichefsbefattningar (motsvarande) som för vidmakthållandet av denna personals tjänstbarhet att genomgång av kaptens (fanjunkar-) kurs kunde åläggas vederbörande. Ehuru det ur utbildningssynpunkt vore önskvärt att bibehålla den föreslagna längden av 60 dagar för kaptens (fanjunkar-) kurs, syntes en minskning härav böra ske till 48 dagar för att icke rekryteringen av personalen överhuvudtaget skulle försämras. Örn den bättre delen av denna peronal kunde tvångsvis beordras till sålunda förkortad kaptens(fanjunkar-)kurs, torde minskningen av utbildningstiden mer än väl uppvägas av elevernas högre standard. Kaptens (fanjunkar-) kurs skulle härigenom icke inkräkta på personalens semesterförhållanden o. s. v. mera än den normala tjänstgöringen under en treårsperiod. Den borde även kunna uppdelas på två omgångar under två på varandra följande kalenderår enligt arméchefens närmare bestämmande.

Svenska arméns reservoffloer sförbund har framhållit, att svårigheterna för icke stats- eller kommunalanställda reservofficerare att två på varandra följande år erhålla 30 dagars ledighet för militärtjänst icke finge underskattas. Redan den ordinarie tjänstgöringstiden under en treårsperiod, 48 dagar, krävde stora personliga uppoffringar. Många av de ur alla synpunkter lämpligaste reservofficerarna, som icke ansåge sig kunna tillsätta 60 dagar till kaptenskurs, komme med säkerhet att taga avsked ur reserven för att undvika den »prickning», som torde komma att vidlåda ett tvångsvis avförande. Ur dessa synpunkter vore förslaget ägnat att ingiva betänkligheter. På grund härav och med åberopande av att arméchefen ansett en 35 dagars kaptenskurs vara tillräcklig för det avsedda syftet, ifrågasatte förbundet huruvida icke den föreslagna kaptenskursens längd borde minskas. I anslutning till vad förbundet anfört angående utbyte av befälsövningar ifrågasatte förbundet därjämte i detta sammanhang, huruvida icke kaptenskursens längd i allt fall skulle kunna nedbringas därigenom att den del därav, som avsåge inhämtande av rent teoretiska kunskaper, reglementskännedom, krigsförvaltningsbestämmelser etc.

Kungl. Maj:ts proposition nr 143. 47

utbrötes och ersattes av en teoretisk kurs, anordnad förslagsvis under vinterhalvåret före kaptenskursen.

För att de föreslagna kaptens- och motsvarande kurserna skola kunna fylla sitt ändamål och i betraktande av att nuvarande liknande kurser ha en längd av upp till 90 dagar finner jag mig böra godtaga de sakkunnigas förslag att för kurserna skall avses en tid av 60 dagar.

Såvitt möjligt synes emellertid böra undvikas att göra ifrågavarande kurser obligatoriska. Detta bör dock icke få ske på bekostnad av rekryteringen till kurserna. De farhågor, som i den riktningen uttalats av bland andra överbefälhavaren, torde icke sakna visst fog. För att tillgodose rekryteringssynpunkten vill jag föreslå en åtgärd, som samtidigt tjänar ett annat ändamål. Enligt vad jag i det föregående förordat skall den personal, som icke genomgår ifrågavarande kurser, på grund av bristande kompetens lämna sin anställning i reserv med utgången av det kalenderår, varunder 38 års ålder uppnås. Sådan personal kommer därefter att såsom värnpliktig stå till förfogande för krigsoch beredskapstjänstgöring. Det synes därför lämpligt, att berörda personal under den sista tjänstgöringstiden ålägges genomgå en med hänsyn till blivande krigsplacering anordnad omskolningskurs. Då även tiden för denna kurs synes kunna fastställas till 60 dagar och kursen bör få fullgöras i stället för de repetitionsövningar och befälskurser, mot vilka de som genomgå kaptenson motsvarande kurser få utbyta dessa, kommer sålunda all ifrågavarande personal att erhålla lika lång tjänstgöringstid. Urvalet till kaptens- och motsvarande kurser torde vid detta förhållande icke behöva bliva lidande på att dessa i enlighet med de sakkunnigas förslag bibehållas såsom frivilliga. Då reservanställd officer vid flottan, som erhållit sjökaptensbrev, icke ansetts böra åläggas att fullgöra mer än sammanlagt två repetitionsövningar, synes emellertid för sådan officer ej heller böra föreskrivas skyldighet att genomgå omskolningskurs.

Liksom i fråga om den ordinarie tjänstgöringen bör krigs- eller beredskapstjänstgöring enligt Kungl. Maj:ts närmare bestämmande kunna få tillgodoräknas som fullgjord kurs. Att såsom arméns reservofficersförbund föreslagit låta en del av kursen ersättas av en särskild teoretisk kurs anser jag ej lämpligt.

Tj änstledigliet.

Enligt gällande bestämmelser må tjänstledighet beviljas under högst 1/s eller, vid flottan, Vio av den tid, tjänstgöringen är avsedd att omfatta.

De sakkunniga ha föreslagit, att annan tjänstledighet än till följd av behörigen styrkt sjukdom skulle under pågående tjänstgöring få beviljas under högst Vio av den tid, tjänstgöringen vore avsedd att omfatta.

Kustartilleriets reservofficersförbund har ansett, att vid ömmande fall tjänstledighet borde kunna beviljas åtminstone under den tid, som frånvaro icke inverkade på rättigheten att få räkna tjänstgöringen som fullgjord.

Jag godtager de sakkunnigas förslag i denna del.

Departements-

chefen.

Departements-

chefen.

48 Kungl. Majlis proposition nr 143.

d. Avlönings- och pensionsförmåner.

Lönegrads- oell löneklassplacering.

De sakkunniga ha föreslagit, att pensionsavgången personal liksom hittills under tjänstgöring i fredstid skall åtnjuta lön enligt den löneklass, vederbörande omedelbart före avgången från beställning på aktiv stat eller reservstat tillhörde, med avdrag för sammanlagda beloppet av de pensionsförmåner, vederbörande under tiden för tjänstgöringen vore berättigad uppbära.

Huvudregeln för övrig reservpersonals avlöningsförhållanden vore för närvarande, att denna personal under tjänstgöring avlönades enligt samma grunder som motsvarande personal på aktiv stat. Härutinnan förutsatte de sakkunniga ingen ändring.

Yad beträffade löneklassplacering av reservpersonalen gällde för närvarande, att denna personal från början placerades i lägsta löneklassen inom vederbörlig lönegrad och att för uppflyttning i löneklass erfordrades effektiv tjänstgöring under samma tid som i militära avlöningsreglementet föreskreves för löneklassuppflyttning av personal på aktiv stat, d. v. s. sammanlagt tre år. Sistberörda förhållande hade vid åtskilliga tillfällen varit föremål för kritik från personalhåll. Sålunda hade påpekats, att med nuvarande fordran på tre års effektiv tjänstgöring en löneklassuppflyttning så gott som aldrig kunde komma till stånd. Särskilt orättvist har detta ansetts vara i fråga örn den äldre personal som inkallats till beredskapstjänst. Lönen enligt krigsavlöningsreglementet vore nämligen baserad på vederbörandes löneförmåner i fred.

De i arméchefens förenämnda förslag intagna bestämmelserna om löneklassuppflyttning för reservpersonalen vore avsevärt fördelaktigare än de nu gällande, i det att däri föreslagits, att den tid, som erfordrades för vinnande av uppflyttning till högre löneklass, skulle anses uppnådd efter det vederbörande tillhört den lägre löneklassen under en period av tre år och fullgjort honom under perioden åliggande fredstjänstgöring. Härigenom skulle reservpersonalen i praktiken komma att uppflyttas i löneklass i samma takt som motsvarande personal på aktiv stat.

De sakkunniga ville för sin del tillstyrka, att de nuvarande reglerna för löneklassuppflyttning för reservpersonalen uppmjukades, så att sådan uppflyttning kunde komma även den personal till godo, som endast fullgjorde sin åliggande fredstjänstgöring, något som nu icke vore fallet. Särskilt ur synpunkten att låta äldre reservpersonal, som inkallades till beredskapstjänstgöring, komma i en fördelaktigare löneställning än som nu vore möjligt, syntes det vara angeläget att omarbeta de nuvarande bestämmelserna i ämnet. Emellertid ansåge sig de sakkunniga icke kunna tillstyrka en sådan ordning som den av arméchefen föreslagna, enligt vilken reservpersonalen skulle i fråga örn löneklassuppflyttning helt likställas med den aktiva personalen. Detta syntes de sakkunniga knappast vara rimligt vare sig ur saklig eller statsekonomisk synpunkt. Efter att ha dryftat ett flertal tänkbara alternativ för frågans lösning hade de sakkunniga funnit sig böra föreslå, att löneklassuppflyttning för reservpersonalen skedde i hälften så snabb takt som för den aktiva personalen, d. v. s. i allmänhet efter att vederbörande tillhört en och samma löneklass i sex år. Det praktiska resultatet härav bleve exempelvis, att

49 Kungl. Maj:ts proposition nr 143.

en löjtnant komme upp i löneklassen Oa 4 vid 32 å 33 års ålder, att en vid cirka 36 års ålder till kapten utnämnd reservofficer vid 54 års ålder komme upp i den högsta löneklassen för kapten, att en underofficer komme upp i löneklassen UO 2 vid 32 å 33 års ålder samt att en vid cirka 38 års ålder till fanjunkare utnämnd underofficer vid cirka 50 års ålder komme upp i den näst högsta löneklassen, UO 6.

Den sålunda föreslagna regeln måste emellertid kompletteras med en bestämmelse av innebörd, att fullgjord effektiv tjänstgöring berättigade till löneklassuppflyttning på samma sätt som för närvarande.

De sakkunnigas förslag beträffande lönegrads- och löneklassplacering för annan personal än pensionsavgången framgår närmare av 15 § i författningsförslagen angående arméns och marinens reserver samt 14 § i författningsförslaget angående flygvapnets reserv.

Beträffande arméns reserver ha de sakkunniga ytterligare anfört, att då löneklassuppflyttning för furir på aktiv stat i lägre löneklass än Ma 10 ägde rnm med ettårsintervaller, uppflyttningen i löneklass för sådan furir i reserv i enlighet med de förut angivna principerna komme att äga rum efter två år i samma löneklass. Jämlikt 15 § 4 mom. skulle ordinarie fredstjänstgöring icke få räknas dubbelt för löneklassuppflyttning. Örn emellertid Kungl. Majit förordnat, att frivilligt fullgjord tjänstgöring eller krigs- och beredskapstjänstgöring finge tillgodoräknas som fullgjord fredstjänstgöring, borde hinder icke föreligga för att sådan tjänstgöring för löneklassuppflyttning ansåges motsvara anställning i reserv under dubbelt så långt tid.

I fråga örn marinens reserver ha de sakkunniga anfört, att vad anginge naturaförmåner åt furirer i reserv de sakkunniga förutsatte, att den s. k. självhushållningsprincipen med avseende å beklädnadsförmåner icke kunde tilllämpas å nämnda furirer. De syntes i stället böra erhålla beklädnad i likhet med de värnpliktiga. Yad beträffade avlöningsförhållandena för marinunderingenjörer, vilka nu endast funnes på aktiv stat, ville de sakkunniga erinra örn att dessa för närvarande åtnjöte arvode, motsvarande lön enligt 16 löneklassen av löneplan Ca i militära avlöningsreglementet. De sakkunniga hade enligt det föregående föreslagit, att samtliga marinunderingenjörer skulle anses tillhöra mariningenjörkårens reserv. Detta syntes emellertid icke böra föranleda till någon ändring i deras löneställning, utan torde de alltjämt böra under tjänstgöring uppbära arvode som nyss sagts. Jämväl för marinläkarna av 2:a graden i marinläkarkårens reserv måste särskilda avlöningsbestämmelser införas, då några motsvarande, i lönegrad placerade beställningshavare på aktiv stat icke funnes. Icke heller kunde avlöningsförhållandena för marinläkarna av 2:a graden vid stammen göras direkt tillämpliga på motsvarande läkare i reserv, då de förra för en tjänstgöring örn 90 dagar per år åtnjöte visst årligt arvode samt dessutom visst dagarvode under tjänstgöring i land. De sakkunniga hade därför stannat vid att föreslå, att marinläkarna av 2:a graden i reserv skulle under tjänstgöring åtnjuta arvode, motsvarande lön enligt 20 löneklassen av förenämnda löneplan Ca. Härigenom komme de att i lönehiinseende stå något lägre än den lägsta löne-

Bihang till riksdagens protokoll 1943. 1 sami. Nr 143. 491 43 4

50 Kungl. Maj:ts proposition nr 143.

klassen för marinläkare av l:a graden på aktiv stat, vilken vore den 22:a i samma löneplan.

Beträffande slutligen flygvapnets reserv ha de sakkunniga förklarat, att i fråga örn avlöningsförhållandena för flygunderingenjörer och flygläkare av 2:a graden gällde vad nyss anförts i fråga örn marinunder ingenjör er och marinläkare av 2:a graden.

Arméchefen har ansett, att värnpliktsanställd personal icke syntes böra komma i åtnjutande av löneklassuppflyttning.

överfultveterinären har förklarat, att den tid, som reservförordnad personal tillhört fältveterinärkåren som bataljonsveterinär vid kåren, borde för uppflyttning i löneklass få tillgodoräknas i likhet med den tid, vederbörande tillhört reserven.

Chefen för väg- och vattenbyggnadskåren har anfört, att genom den föreslagna löneklassuppflyttningen reservofficerarnas intressen icke syntes ha blivit skäligen tillgodosedda. Några bärande skäl för att ställa reservpersonalen sämre gynnad, då det gällde avlöningssystemets uppbyggnad, än övriga statstjänstemän syntes icke föreligga.

Marinchefen har anfört, att det icke av föreliggande förslag framginge, huruvida pensionsavgången personal skulle under tjänstgöring uppbära lön minskad med beloppen för tjänste- och familjepensionsavgifter, vilket varit förhållandet under beredskapstiden och vilket jämlikt bestämmelser den 30 juni 1942 rörande arvodesbefattningar för pensionerad personal vid försvarsväsendet m. m. även gällde i fråga örn arvodesanställd personal. Det syntes önskvärt att frågan, huruvida pensionsavdrag över huvud skulle förekomma för reservpersonalen, utreddes och att bestämmelser härom inarbetades i de föreslagna förordningarna. Begreppet »fredstjänstgöring» förefölle vara oklart. Visserligen funnes i krigsavlöningsreglementet fastställt, vad som enligt krigsavlöningsreglementet ansåges som krigstjänstgöring, nämligen tjänstgöring vid mobiliserad del av försvars väsendet, men detta innebure ej att all annan tjänstgöring vore fredstjänstgöring. Förtydligande av begreppet fredstjänstgöring ur avlöningsteknisk synpunkt vore önskvärt. Enligt de sakkunnigas förslag avsåges pensionsavgången personal icke kunna uppflyttas i löneklass. För annan personal i reserv hade emellertid pensionsålderns betydelse icke berörts annat än för det fall, som stadgats i 15 § 4 mom. och som avsåge förtidsavgången, övergångsanställd och aspirantanställd personal. Här hade nämligen förmånen att få räkna sig till godo fullgjord tjänstgöring för uppflyttning direkt sammankopplats med för aktiv stat gällande bestämmelser, vilka icke medgåve uppflyttning i löneklass sedan pensionsåldern uppnåtts. För övriga personalkategorier funnes intet förbud mot uppflyttning i löneklass efter det pensionsåldern inträtt, något som givetvis icke kunnat vara avsikten. Beträffande förtidsavgången, övergångsanställd eller aspirantanställd personal talades i samma moment örn den löneklass, vederbörande vid inträdet i reserv tillhörde. Då inträdet i reserv ej alltid skedde i sammanhang med avgången från aktiv stat eller reservstat, borde återgivna uttryck rätteligen ändras till den löneklass, vederbörande omedelbart före

51 Kungl. Maj:ts proposition nr 143.

avgången från sådan stat tillhörde. Det kunde inträffa, att tjänstgöring enligt 10 §, t. ex. första reservtjänstgöring eller repetitionsövningar, kunde sammanfalla med krigs- eller beredskapstjänstgöring, något som för närvarande vore fallet. Av förslaget framginge ej, huruvida sådan sammanfallande tjänstgöring skulle för uppflyttning i löneklass räknas dubbel eller enkel. Det ifrågasattes, huruvida icke i 15 § 5 mom. hänvisning borde göras även till manskapsavlöningsreglementet, enär grupperna övergångsanställd och aspirantanställd närmast borde hänföras till detta reglemente.

Arméförvaltningen har förklarat, att de sakkunnigas förslag i fråga örn löneklassuppflyttning innebure en avsevärd förbättring i förhållande till vad nu gällde. Man torde dock icke kunna bortse från att genom detsamma avsteg gjordes från de principer, som i motsvarande hänseende vunnit tillämpning beträffande den aktiva personalen. Ämbetsverket ville i detta sammanhang erinra örn att föredragande departementschefen vid framläggandet av propositionen 1927:227 angående reglering av reservpersonalens avlönings- och pensionsförmåner ansett sig icke kunna giva sin anslutning till ett då framlagt förslag örn löneklassuppflyttning enbart på grund av föreskriven tjänstgöringsomgångs fullgörande.

Beträffande 15 § 1 morn., anmärkte arméförvaltningen, att enligt militära avlöningsreglementet fänriksbeställningar vore upptagna både i lönegrad Oa 1 och lönegrad Oc 1. Även för sergeantsbeställningar funnes numera i reglementet två olika lönegrader, nämligen UO 1 och UEo 1. Det borde klargöras, till vilken av angivna för fänrikar och sergeanter avsedda lönegrader motsvarande reservpersonal skulle hänföras. I 15 § 3 mom. borde såsom villkor för löneklassuppflyttning enligt arméförvaltningens mening stadgas, att vederbörande fullgjort all honom under sexårsperioden åvilande tjänstgöring. Beträffande 15 § 6 mom. erinrade arméförvaltningen örn att enligt 7 § 3 mom. c) militära avlöningsreglementet såsom villkor för uppflyttning i löneklass gällde, att vederbörande icke uppnått för honom stadgad pensionsålder. Motsvarande syntes böra föreskrivas även beträffande reservpersonalen. Av de föreslagna bestämmelserna framginge icke, huruvida avsikten varit, att den, som efter tillträdandet av reservpension fullgjorde tjänstgöring i reserven, härunder skulle äga uppbära såväl pension som avlöning. Det kunde erinras, att vid tillämpning av krigsavlöningsreglementet på grund av bestämmelserna i 1 § 3 mom. reglementet beställningshavare i fredstid tillkommande pension ersattes med krigslön och att vederbörandes pension sålunda innehölles. Arméförvaltningen ifrågasatte, huruvida icke motsvarande borde gälla jämväl beträffande här ifrågavarande tjänstgöring. Sedan gammalt hade reservpersonalen fått uppbära lön i likhet med jämställd personal på aktiv stat, dock utan minskning av lönen med belopp mot svarande pensionsavdrag. För vinnande av likformighet i detta hänseende mellan olika personalkategorier syntes även reservpersonalen böra erhålla nettolön.

Marinförvaltningen har beträffande 15 § 4 mom. samt i fråga örn pensionsålderns inverkan vid löneklassuppflyttning anfört liknande synpunkter som marinchefen.

52 Kungl. Maj:ts proposition nr 143.

Statskontoret har framhållit, att enligt militära avlöningsreglementet kräves för löneklassuppflytilling, att beställningshavare under minst fyra femtedelar av en treårsperiod bestritt statstjänst, medan den reservanställde under en sexårsperiod skulle behöva tjänstgöra under högst (48 + 48 =) 96 dagar forätt komma i åtnjutande av »ålderstillägg». Huvudskälet för en dylik anordning syntes vara, att de nuvarande reglerna ansetts verka orättvist i fråga örn den äldre personal, som inkallats till beredskapstjänst, enär lönen enligt krigsavlöningsreglementet vore baserad på vederbörandes löneförmåner i fred. Detta torde i så fall böra uppmärksammas vid pågående revision av krigsavlöningsreglementet men knappast påverka utformningen av de bestäm1 meisel’, som skulle reglera avlöningsförmånerna under reguljär fredstjänstgöring. Statskontoret ville för sin del förorda, att nuvarande föreskrifter örn reservpersonalens löneklassplacering bibehölles oförändrade.

Försvar sväsendets lönenämnd har ansett det kunna ifrågasättas, huruvida reservpersonalens lönetursrätt bör utformas efter den jämförelsevis gynnsamma regel, som innefattas i det av de sakkunniga framlagda förslaget. Därest emellertid löneturen för ifrågavarande personal ansåges böra grundas på ett system med löneklassuppflyttningar efter viss tjänstetid inom en och samma löneklass, syntes någon mera avgörande invändning knappast kunna riktas mot den av de sakkunniga förordade avvägningen av kvalifikationstiden för sådan uppflyttning. Ett system med längre tidsintervaller torde nämligen bliva av ringa praktisk betydelse för den därav berörda personalen. Den föreslagna regeln för löneklassuppflyttning syntes emellertid icke stå i god överensstämmelse med vedertagen grundsats, att lönetursberäkning upphörde i och med inträde i pensionsåldern. Till förhindrande av att pensionsavgången personal komme i åtnjutande av högre behållen lön än motsvarande personal på aktiv stat eller reservstat borde föreskrivas, att lönen skulle minskas med belopp motsvarande pensionsavdrag för sistnämnda personal. Anledning att bestämma ersättning i form av arvode åt marinunderingenjörer och marinläkare av 2:a graden syntes ej föreligga. Liksom för övriga kategorier reservpersonal’ borde ersättningen bestämmas att utgå i form av lön, i nämnda fall enligt 16:e, respektive 20:e lönegraden av löneplan Ca.

Enligt ett lönenämndens utlåtande bifogat särskilt yttrande av ledamoten Johan Nilsson har denne vid behandlingen av de sakkunnigas förslag funnit önskvärt, att undersökning vidtoges örn en mera ingående revision av avlöningsförhållandena för krigsmaktens reservpersonal. Med hänsyn till tillkomsten av befälsutbildning av värnpliktiga vore numera ökningen i tjänstgöring för de reservanställda i förhållande till värnplikten icke betydande. Å andra sidan hade den aktiva personalen sin huvudsakliga sysselsättning och utkomst vid krigsmakten. Nämnda omständigheter vore av den betydelse, att den hittillsvarande likställigheten i avlöningshänseende mellan aktiv personal och reservpersonal (närmast de reservanställda) — tillkommen efter motion i löneregleringsfrågan vid 1921 års riksdag -— nu förlorat sitt berättigande. Det läge närmast till hands att reservisterna skulle erhålla sin avlöning efter grunder motsvarande de för de värnpliktiga gällande. Sanno-

53 Kungl. Maj.ts proposition nr 148.

likt skulle de i förslaget upptagna pensionsförmånerna tillika med förmånen av ekiperingshjälp i och för sig vara tillräckliga för att säkerställa en god rekrytering.

Svenska arméns reservofficersförbund har anfört, att ett frångående av arméchefens förslag örn löneklassuppflyttning säkerligen torde, mot bakgrund av de något äldre reservofficerarnas erfarenheter från pågående beredskapstjänstgöring, komma att menligt inverka på rekryteringen för framtiden. Reservofficeren hade två yrken, sitt civila och det militära. I det förra, »huvudyrket», åtnjöte han som regel en örn ock ej för alla likformig »löneklassuppflyttning». Det kunde då icke anses annat än skäligt, att hänsyn toges till detta förhållande, när staten toge hans tid och krafter i anspråk för det militära yrket. Av förbundet tidigare gjorda framställningar örn rätt för reservofficer till löneklassuppflyttning vart tredje år hade avvisats huvudsakligen av det skälet, att förbundets förslag skulle innebära ett icke önskvärt avsteg från de allmänna principerna för löneklassuppflyttning. Då de sakkunniga nu ansett sig kunna föreslå avsteg från nämnda principer, syntes det rimligt att man icke stannade på halva vägen. Under alla omständigheter syntes hänsyn böra tagas till det förhållandet, att löneklassuppflyttning av reservpersonal för närvarande skedde vid ingången av kalenderkvartalet näst efter det, varunder vederbörande uppnått en sammanlagd tjänstgöringstid i löneklassen av fyra femtedelar av tre år.

Kustartilleriets reservofficersförbund har uttalat, att svårigheterna att vara borta från den civila verksamheten växte med åren, vartill komme, att reservofficerens civila inkomster vid äldre år i regel vore högre än den lön, som han kunde erhålla under sin militärtjänstgöring. Befordran till kapten kunde icke påräknas förrän vid 38 års ålder. Denna sena befordran medförde, att en reservofficer i regel icke med den föreslagna (6-åriga) löneklassuppflyttningen kunde uppnå högsta löneklassen som kapten förrän efter fyllda 60 år, vid vilken tid sannolikt endast ett fåtal officerare kvarstode i reserven. Det förefölle skäligt att ovannämnda olägenheter eliminerades därigenom att reservofficerarna från och med befordran till kapten finge räkna löneklassuppflyttning på samma sätt som stampersonalen, d. v. s. vart tredje år.

Såsom fredstjänstgöring torde i avlöningshänseende böra betraktas tjänstgöring, som åligger vederbörande enligt de blivande förordningarna om reserverna och äger rum under sådana förhållanden att särskilda krigs- eller beredskapsavlöningsbestämmelser icke äro tillämpliga. Avlöningen till personal i reserverna under dylik fredstjänstgöring anser jag, i likhet med de sakkunniga, böra utgå såsom hittills och alltså i princip enligt samma grunder som för motsvarande personal på aktiv stat.

Med frångående av berörda grunder för personalens avlönande ha de sakkunniga emellertid förordat en uppmjukning av gällande regler för löneklassuppflyttning och i sådant hänseende föreslagit, att löneklassuppflyttningen för personal i reserv skulle ske i allmänhet efter att vederbörande tillhört en och samma löneklass i sex år. Det huvudsakliga skälet härför synes vara

Departements-

chefen.

54 Kungl. Maj:ts 'proposition nr 143.

att med nuvarande villkor för löneklassuppflyttning, nämligen i allmänhet tre års effektiv tjänstgöring, personalen så gott som aldrig kunde komma i åtnjutande av lön enligt högre löneklass än den ursprungliga, vilket särskilt för äldre personal vid beredskapstjänstgöring verkade orättvist, eftersom lönen enligt gällande krigsavlöningsreglemente vore baserad på avlöningsbestämmelserna för fredstjänstgöring. Frågan örn beredskapsinkallades avlöning bör emellertid enligt min mening icke vara avgörande för regleringen av avlöningsförmånerna under ordinarie fredstjänstgöring, allrahelst som krigsavlöningsreglementet för närvarande är föremål för översyn. Löneklassplaceringen under ordinarie tjänstgöring synes tvärtom böra bestämmas utan avseende å annan tjänstgöring. Från denna utgångspunkt torde tillräckliga skäl icke föreligga att frångå hittills gällande principer för löneklassuppflyttning. Den förbättring i de ekonomiska förmånerna under tjänstgöring, som möjligen bör ifrågakomma, förefaller snarare böra bedömas ur synpunkter, till vilka jag återkommer under nästföljande avsnitt. Jag förordar alltså att även löneklassuppflyttningen skall ske enligt samma grunder, som gälla för motsvarande personal på aktiv stat, i följd varav uppflyttning i löneklass liksom hittills endast kan äga rum efter i allmänhet tre års effektiv tjänstgöring.

Som jag, i motsats till de sakkunniga, i det följande icke kommer att förorda fredstjänstgöringsskyldighet efter det pensionsålder uppnåtts för annan personal än pensionsavgången, uppkomma ej vissa i remissutlåtandena berörda spörsmål om pensionsålders och utgående pensionsförmåners inverkan i lönehänseende. Med hänsyn till att för närvarande från lönebeloppen icke avdrages belopp motsvarande de pensionsavgifter, som personal på aktiv stat får vidkännas, anser jag icke skäligt att, såsom ifrågasatts, nu införa en dylik regel.

Då en fänrik i reserv enligt de sakkunnigas förslag skall erhålla lön enligt den lönegrad, som motsvarande beställningshavare på aktiv stat tillhör, åsyftas uppenbarligen lönegrad Oc 1, eftersom lönegraden Oa 1 endast övergångsvis gäller för fänrik. Beträffande sergeanter bör UO 1 utgöra den lönegrad, som motsvarande beställningshavare på aktiv stat tillhör.

De sakkunnigas förslag rörande lönegrads- och löneklassplacering i de delar, som icke av mig här ovan berörts eller därmed sammanhänga, finner jag mig kunna i huvudsak tillstyrka.

Dyrortsplacering och tjänstgöringstraktamente.

De sakkunniga ha erinrat örn att enligt nu gällande bestämmelser reservpersonal under fredstjänstgöring utom den egna bostadsorten icke åtnjuter tjänstgöringstraktamente utan endast lön efter den ortsgrupp, som förbandet där tjänstgöringen fullgöres tillhör eller till vilken tjänstgöringsorten är att hänföra. Under deltagande i s. k. kaptenskurs åtnjötes emellertid tjänstgöringstraktamente enligt de för personal på aktiv stat gällande grunder, men i stället utginge lönen endast efter lägsta ortsgrupp, d. v. s. A-ort.

I arméchefens förslag till reservbefälsförordning för armén hade reserv-

55 Kungl. Maj:ts proposition nr 143.

personalen ansetts böra äga rätt till tjänstgöringstraktamente under ali tjänstgöring utom bostadsorten under sådana förhållanden, att det vanliga kvarteret icke kunde bibehållas, men samtidigt hade från de nuvarande kaptenskurserna överförts bestämmelsen, att lönen i dylikt fall skulle utgå efter A-ort. För övriga fall hade förutsatts, att lönen skulle utgå efter den ortsgrupp, dit truppförbandets förläggningsort vore att hänföra.

Det sålunda av arméchefen föreslagna sättet för avlöning av reservpersonal vid tjänstgöring utom bostadsorten — lön efter A-ort jämte tjänstgöringstraktamente — syntes de sakkunniga föga rationellt. Visserligen återfunnes samma bestämmelser i de nuvarande reservbefälsförfattningama i fråga örn avlöning under genomgående av kaptenskurs, men inadvertensen hos bestäm melserna i fråga läge där icke i så öppen dag, då ju tjänstgöringen fullgjordes på mycket begränsat antal platser. Att överflytta de nämnda i och för sig logiskt otillfredsställande bestämmelserna på vanlig tjänstgöring enligt reservförordningarna, syntes icke böra komma i fråga. Traktamentet måste anses vara en kompensation för de ökade personliga utgifter som orsakades av att man av tjänsten tvingades att vistas utanför sin normala bostadsort och borde sålunda icke betraktas som en lön. Lön i egentlig mening vore enligt moderna avlöningsprinciper •— till skillnad från tjänstgöringstraktamente — graderad efter dyrort. Följden av ett genomförande av arméchefens förslag skulle emellertid bli, att en reservofficer finge exakt samma lön, nämligen efter A-ort, vare sig han inkallades till Stockholm, som är I-ort, eller till Hässleholm, som är C-ort, och detta helt oberoende av hans egen bostadsorts dyrortsgruppering. Detta system syntes icke stå i överensstämmelse med de avlöningsprinciper, som på övriga områden vunnit hävd, och medförde i vissa fall uppenbara orättvisor.

Enligt de sakkunnigas mening funnes egentligen endast två alternativa system, som borde komma i fråga, då det gällde reservpersonalens dyrortsplacering: antingen borde lönen utgå efter tjänstgöringsortens dyrortsgrupp eller också efter bostadsortens dyrortsgrupp. Det förra alternativet lämpade sig bäst för de fall, då tjänstgöringstraktamente icke skulle utgå, det senare för de fall, då tjänstgöringstraktamente ansåges böra utgå. Frågan om tjänstgöringstraktamente skulle utgå eller ej borde i sin tur vara beroende på huruvida vistelsen å en viss tjänstgöringsort kunde antagas förorsaka extra kostnader, vilka icke kompenserades av minskade utgifter på bostadsorten. Tore så icke fallet, funnes icke anledning att medgiva rätt till tjänstgöringstraktamente. Men då borde också lönen utgå efter tjänstgöringsortens ortsgrupp, eftersom dennas dyrortsförhållanden i sådana fall bleve huvudsakligen normerande för kostnaderna för det egna uppehället. Föranleddes däremot dylika extra kostnader av vistelsen på tjänstgöringsorten, kunde tjänstgöringstraktamente komma i fråga, därvid emellertid den logiska följden borde bli, att lönen skulle utgå efter bostadsortens dyrortsgrupp; det bleve nämligen dennas dyrortsförhållanden som normerade utgifternas storlek för hemmavarande familj m. m. Sistberörda princip hade också godtagits i krigsavlöningsregl emen tet.

56 Kungl. Maj:ts proposition nr 143.

Beträffande frågan om och i vilka fall tjänstgöringstraktamente borde utgå under reservpersonals tjänstgöring, hade arméchefen i sitt förslag intagit den ståndpunkten, att tjänstgöringstraktamente skulle under angivna förhållanden utgå till all personal i reserv. Arméchefen hade därvid anfört, att ur rättvisesynpunkt någon skillnad icke gjorts mellan personal med eller utan eget hushåll, enär hänsyn till detta förhållande tagits vid reglerandet av traktamentenas storlek.

De sakkunniga hade för sin del ansett sig böra ansluta sig till principen, att tjänstgöringstraktamente borde utgå till reservpersonal vid tjänstgöring under sådana förhållanden, att därav föranleddes ökning i de personliga utgifterna. För att detta skulle kunna anses vara fallet måste till en början krävas, att tjänstgöringen ägde rum utom bostadsorten under sådana förhållanden, att det vanliga kvarteret icke kunde bibehållas. Men även därutöver syntes frågan, huruvida ökade personliga utgifter kunde anses föranledda av tjänstgöringen, böra bedömas restriktivt, detta bland annat av statsekonomiska skäl. Enligt de sakkunnigas mening kunde det knappast antagas, att reservpersonal, som vore ogift eller som icke etablerat eget hushåll, genom att fullgöra tjänstgöring utom den egna bostadsorten under så relativt långa perioder som här vore fråga örn förorsakades några mera betydande extra utgifter för sitt uppehälle. Tvärtom torde det i många fall förhålla sig så, att för yngre ogift reservpersonal de personliga utgifterna vore lägre under militärtjänstgöringen än eljest. Att personer med familj eller eget hushåll på annan ort än tjänstgöringsorten som regel förorsakades avsevärda merutgifter av tjänstgöringen, syntes däremot stå klart.

Med föranledande av vad sålunda anförts hade de sakkunniga funnit sig böra föreslå, att tjänstgöringstraktamente skulle under vanlig fredstjänstgöring utom bostadsorten under sådana förhållanden, att det vanliga kvarteret icke kunde bibehållas, utgå till personal i reserv med eget hushåll enligt de för sådan personal å aktiv stat vid tjänstgöring utom förläggningsorten gällande grunder. I detta hänseende anslöte sig de sakkunnigas uppfattning såväl till vad 1941 års försvarsutredning anfört härom i sitt betänkande (sid. 206) som till arméförvaltningens civila departements i remissväg gjorda uttalande i skrivelse till arméchefen den 30 januari 1942. Emellertid hade de sakkunniga ansett traktamente icke böra komma i fråga för längre tjänstgöringsperioder än 60 dagar; under en lång vistelse utom bostadsorten förutsattes nämligen vederbörande ha möjlighet att vidtaga sådana anordningar, att merutgifterna på grund av tjänstgöringen väsentligt nedbringades. Denna undantagsbestämmelse komme endast att ha betydelse för vissa personalkategorier vid marinen, för vilka längre fredstjänstgöringsperioder än 60 dagar kunde ifrågakomma.

I anslutning till berörda ståndpunktstagande i traktamentsfrågan hade de sakkunniga på förut angivna grunder föreslagit, att lön skulle utgå efter mantalsskrivningsortens ortsgrupp för den, som ägde åtnjuta tjänstgöringstraktamente, men efter förläggningsortens eller tjänstgöringsortens ortsgrupp för övrig personal. I det förra fallet föresloges således samma princip skola till-

57 Kungl. Maj:ts proposition nr 143.

lämpas som för motsvarande fall kommit till uttryck i krigsavlöningsreglementet. Yad sålunda föreslagits i fråga örn lön skulle gälla jämväl hyres- och ortstillägg, där sådant förekomme.

Såväl lön som hyres- och ortstillägg skulle utgå för dag med ‘/ses av årsbeloppet och utbetalas månadsvis i efterskott.

Ställföreträdande militärbefälhavaren för II. militärområdet har framhållit, att erfarenheter från tiden före 1939 givit vid handen, att mångå reservofficerare skulle önskat tjänstgöra under repetitionsövningar utöver dem åliggande fredstjänstgöring. Med hänsyn till önskvärdheten att bibringa reservpersonalen största möjliga tjänsterutin, vore det angeläget, att åtgärder vidtoges för att göra frivillig tjänstgöring så väl avlönad, att fullgörande av dylik ej medförde ekonomiska olägenheter. På grund härav borde tjänstgöringstraktamente utgå även under annan fredstjänstgöring än den som ålåge vederbörande enligt förordningarna örn reserverna. Det syntes befogat att särskilda medel beräknades för möjliggörande av att tjänstgöringstraktamenten utbetalades till reservpersonal, som frivilligt tjänstgjorde, främst under repetitionsövningarna. I den händelse ansökan örn dylik tjänstgöring ställdes till central myndighet, bereddes denna möjlighet att reglera uppkommande kostnader inom ramen för beviljade medel.

överfältveterinären har framhållit, att även personal, som icke har eget hushåll, i regel får vidkännas extra utgifter för bostad på två håll under tjänstgöringen. Den, som styrkte sådan extra utgift, borde få ersättning för densamma.

Chefen för flygvapnet och flygförvaltningen ha förklarat sig icke kunna biträda de sakkunnigas åsikt, att reservpersonal, som är ogift eller icke etablerat eget hushåll, under tjänstgöring utom den egna bostadsorten icke förorsakades mera betydande extra utgifter för sitt uppehälle. Det torde icke vara möjligt för ifrågavarande personal att under den tid tjänstgöringen varade avträda från eller uthyra sin ordinarie bostad. Under tjänstgöringen måste personalen därför vidkännas omkostnader för förhyrande av två bostäder. Ifrågavarande personal komme härigenom i en avsevärt sämre ekonomisk ställning än personalen med eget hushåll. Med anledning härav borde bestämmelserna kompletteras så, att reservpersonal, som vore ogift eller icke etablerat eget hushåll, under fredstjänstgöring utom bostadsorten under sådana förhållanden, att det vanliga kvarteret icke kunde bibehållas, skulle åtnjuta inkvartering å kronans bekostnad. Lönen borde för denna personal alltjämt utgå efter den ortsgrupp, dit förläggningsorten blivit hänförd.

Arméförvaltningen har icke haft något att erinra mot de sakkunnigas förslag i och för sig. Det borde dock framhållas, att även den, som vore ogift eller icke etablerat eget hushåll, kunde under tjänstgöring utom den egna bostadsorten få vidkännas utgifter för hyra av bostad på två håll. Med hänsyn till de relativt korta tjänstgöringsperioder, varom här vore fråga, syntes emellertid av denna anledning någon jämkning i de föreslagna bestämmelserna icke påkallad.

58 Kungl. Maj:ts proposition nr 143.

Marinförvaltningen har framhållit, att tjänstgöringstraktamente icke borde utgå under sjökommendering, om vederbörande skulle äga rättighet att utfå sjötillägg m. fl. förmåner. Enligt förslaget skulle tjänstgöringstraktamente icke få åtnjutas för längre tid än 60 dagar, emedan det förutsattes, att vederbörande under längre vistelse utom bostadsorten hade möjlighet vidtaga sådana åtgärder, att merutgifterna på grund av tjänstgöringen väsentligen nedbringades. Häremot vore att genmäla att det många gånger torde vara uteslutet att vidtaga dylika anordningar. Det faktum kvarstode dock att merutgifter i större eller mindre utsträckning komme att åsamkas vederbörande. Principen om åtnjutande av tjänstgöringstraktamente vid tjänstgöring utom bostadsorten för personal med eget hushåll syntes därför böra tillämpas till fullo och icke tidsbegränsas. Begränsning borde dock göras för de långtidsmkallade. De föreslagna bestämmelserna örn tjänstgöringstraktamente skulle liksom bestämmelserna örn löneklass endast vara tillämpliga under sådan fredstjänstgöring, som personal i reserven enligt blivande förordning vöre skyldig att fullgöra. Beträffande tid, under vilken lön samt i förekommande fall hyres- och ortstillägg skulle utgå ävensom förmåner under sjukdom, rätt till sjukvård samt förmåner under inställelser, hade redan i föreliggande förslag bestämmelser intagits, som avsåge all tjänstgöring, som icke vore kngstjänstgöring enligt krigsavlöningsreglementet. Härav följde, att för annan fredstjänstgöring än sådan, som funnes omnämnd i föreliggande förordning, Kungl. Maj :t för varje särskilt fall borde föreskriva den löneklass, enligt vilken lön skulle utgå, ävensom utfärda föreskrifter angående tjänstgöringstraktamente för sådan tjänstgöring utom bostadsorten. Förutom olägenheten för den enskilde att icke förr än vid inkallelsen i vissa fall få kännedom örn de avlöningsförmåner, som därunder skulle utgå, vore detta förfaringssätt ur avlöningsteknisk synpunkt mindre lämpligt.

Statskontoret har framhållit, att de sakkunniga föreslagit skilda regler för reservpersonal med och utan eget hushåll. De förra skulle komma i åtnjutande av tjänstgöringstraktamente och erhålla lön efter mantalsskrivningsortens ortsgrupp; de senare däremot skulle icke få tjänstgöringstraktamente utan erhålla lön efter tjänstgöringsortens ortsgrupp. Statskontoret kunde icke ansluta sig till den tankegång, som läge bakom detta förslag. Avlöningsreglementenas bestämmelser örn tjänstgöringstraktamente vore konstruerade i syfte att bereda en tjänsteman i viss lönegrad kompensation för de ökade personliga utgifter, som orsakades av att han i sin egen eller vid uppehållande av annan statens tjänst vore nödsakad att vistas utanför sin vanliga tjänstgöringsort. Kompensation vore graderad efter vederbörandes löneställning å hemorten. I fråga om reservpersonalen vore utgångsläget ett annat. Inkomsten i vederbörandes civila verksamhet vore icke enhetligt fixerad, varför ett tjänstgöringstraktamente bestämt efter den militära tjänstegraden komme att i kompensationshänseende verka ganska ojämnt. Det syntes heller icke sakligt välgrundat att låta exempelvis en reservofficer från Stockholm (I-ort) med eget hushåll under tjänstgöring i Hässleholm (C-ort) uppbära I-ortslön + tjänstgöringstraktamente, medan hans kollega utan eget

59 Kungl. Maj:ts proposition nr 143.

hushåll finge åtnöjas med enbart C-ortslön. De uppoffringar av både ekonomisk och annan art, som reservtjänstgöringen förorsakade sina utövare, komme för övrigt att i de individuella fallen verka så olika, att de icke kunde evalveras i kontanter enligt någon enhetligt och rättvist verkande formel för beräkning av tjänstgöringstraktamenten eller dylikt. Under sådana förhållanden funne statskontoret naturligast att bibehålla den nuvarande ordningen, enligt vilken särskilt tjänstgöringstraktamente icke utginge under de relativt korta fredstjänstgöringsperioderna. Lönen syntes också i likhet med vad nu vore fallet böra för samtliga kategorier reservbefäl beräknas efter den militära tjänstgöringsortens ortsgrupp.

För svar sväsendets lönenämnd har förklarat sig icke kunna biträda de sakkunnigas förslag, att med avseende å rätten att under tjänstgöring åtnjuta traktamente åtskillnad skulle göras mellan å ena sidan personal med och å andra sidan personal utan eget hushåll. En mera rationell lösning syntes lönenämnden vara, att all reservpersonal under tjänstgöring å inkallelseorten men utom bostadsorten under sådana förhållanden, att det vanliga kvarteret icke kunde bibehållas, komme i åtnjutande av tjänstgöringstraktamente eller, såvitt anginge underbefäl, kommenderingstillägg. Traktamentet syntes lämpligen böra utgå med det reducerade belopp, som jämlikt tilläggsbestämmelserna till militära avlöningsreglementet tillkomme personal för tiden från och med sextonde dygnet. Yad kommenderingstillägget beträffade, torde detsamma böra utgå med 1 krona, respektive med 60 öre till underbefäl, med respektive utan eget hushåll. Vid nu angiven lösning syntes lön genomgående böra utgå enligt kyrkobokföringsortens ortsgrupp. Kyrkobokföringsorten torde nämligen bättre än mantalsskrivningsorten svara mot de faktiska bosättningsförhållandena.

Svenska arméns reservofficersförbund har icke funnit det motiverat, att annan åtskillnad mellan reservofficerare med respektive utan eget hushåll gjordes än att traktamentet för den senare gruppen bestämdes till lägre belopp på enahanda sätt, som funnes stadgat i 6 kap.l § 1 morn. tilläggsbestämmelserna till militära avlöningsreglementet. Det vore nämligen uppenbart, att tjänstgöring å annan ort medförde merkostnader såväl för den ena som för den andra kategorien. I varje fall kunde det icke anses att kostnaderna för en reservofficer utan eget hushåll vöre mindre än för en aktiv officer i samma läge. Flygvapnets reservofficersförbund har anfört liknande synpunkter.

Svenska flottans reservofficersförbund har ansett, att tjänstgöringstraktamente borde utgå under hela den tid vederbörande vistades utom bostadsorten, förslagsvis reducerat med 50 procent efter de första 60 dagarna. Det torde nämligen ej vara möjligt att, såsom de sakkunniga framhållit, reducera merkostnaderna för ett vistande å annan ort, så att ett slopande av traktamentet efter 60 dagar kunde anses fullt rättvist. Alternativt föresloges, att vederbörande erhölle flyttningsersättning, i likhet med vad som för personal på aktiv stat funnes föreskrivet. För långtidsinkallade borde givetvis särskilda bestämmelser utfärdas.

60 Departements-

chefen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 143.

Kustartilleriets reservofficersförbund har icke funnit den föreslagna begränsningen av traktamentet till 60 dagar skälig. Med all sannolikhet komme den personal det här vore fråga om att få vidkännas ökade kostnader även under den fortsatta tjänstgöringen. Att flytta hushåll eller ändra skolförhållanden läte sig icke göra så lätt, som 60 dagarsgränsen antydde.

Försvarsväsendets underbefälsförbund har anfört liknande synpunkter som svenska arméns reservofficersförbund. Därjämte har underbefälsförbundet erinrat örn att enligt nu gällande föreskrifter i tilläggsbestämmelserna till manskapsavlöningsreglementet beställningshavare av det fast anställda manskapet icke kunde åtnjuta tjänstgöringstraktamente under tjänstgöring i trupp eller då inkvartering och förplägnad in natura genom kronans försorg eljest kostnadsfritt tillhandahölles. Under sist angivna förhållanden utginge i stället kommenderingstillägg enligt därom utfärdade föreskrifter. Förbundet hade anledning utgå från att den övergångsanställda personalen av militära skäl kunde komma att i betydande utsträckning inkasernernas och jämväl beredas förplägnad in natura under tjänstgöringen. Under sådana förhållanden kunde det ifrågasättas, örn de övergångsanställda verkligen kunde erhålla tjänstgöringstraktamente. Skulle förmånen kunna utgå torde förutsättningen härför vara att särskild föreskrift härom utfärdades, varvid den, som erhölle portion in natura borde vara skyldig att å traktamentet vidkännas ett mot naturaportionens värde svarande avdrag. Därest tjänstgöringstraktamente befunnes icke kunna utgå, borde konsekvensen emellertid bjuda, att de övergångsanställda bereddes förmånen av kommenderingstillägg.

Frågan huruvida personal i reserv vid fredstjänstgöring utom bostadsorten skall erhålla gottgörelse för därigenom åsamkade merutgifter är särskilt svårlöst av den anledningen, att reservpersonalen består av personer med de mest skilda ekonomiska förutsättningar. Stats- och kommunalanställda ha i allmänhet möjlighet att fullgöra tjänstgöringen under sådan ledighet, att åtminstone en del av den civila lönen får behållas. För vissa privatanställda torde detsamma gälla. I sådana fall lära oftast de sammanlagda löneförmånerna från civil och militär tjänst täcka även ifrågavarande merutgifter. Till reserverna hör emellertid även personal ur befolkningsgrupper, där nyssnämnda möjligheter ofta icke stå till buds. Genom tillkomsten av det värnpliktiga befälet har en väg till reservanställning öppnats, som tillför reserverna sådan personal i större utsträckning än tidigare. Särskilt med hänsyn till sistnämnda personal finner jag, lika med de sakkunniga och flertalet av remissmyndigheterna, det vara skäligt, att reservpersonalen i princip kompenseras för de särskilda utgifter, som uppkomma vid tjänstgöring utom bostadsorten. Dylika utgifter torde visserligen uppstå för såväl personal med eget hushåll som annan personal. Det synes dock icke kunna förnekas, att de för personal med eget hushåll få den största betydelsen. Jag anser därför, att sistnämnda personal vid fredstjänstgöring utom bostadsorten under sådana förhållanden att det vanliga kvarteret icke kan bibehållas bör erhålla särskild ersättning för därigenom uppkomna kostnader. Däremot kan jag icke an-

Kungl. Maj:ts proposition nr 143. 61

sluta mig till de från olika håll framförda förslagen örn liknande förmån åt personal utan eget hushåll.

Beträffande ersättningens belopp finner jag mig icke kunna godtaga de sakkunnigas förslag. Med hänsyn till att personalen på förhand äger kännedom örn den tjänstgöring, varom här är fråga, såväl till omfattningen som beträffande tid och plats, torde de för tjänstgöring utom förläggningsorten avsedda tjänstgöringstraktamentena få anses alltför höga. Såsom lämpliga

belopp vill jag i stället föreslå

för kapten (motsvarande) .......................................... 6 kronor per dygn

» löjtnant (motsvarande) .......................................... 5 » » »

» fänrik och fanjunkare (motsvarande) ..................... 4 » » »

» sergeant (motsvarande) ....................................... 3 » » »

Då jag förutsätter, att underbefäl alltid erhåller inkvartering och förplägnad genom kronans försorg, anser jag icke något belopp böra bestämmas för sådan personal.

Nu berörda ersättning, som för att skiljas från tjänstgöringstraktamente lämpligen synes kunna benämnas reservbefälstraktamente, bör under en och samma tjänstgöringsperiod icke utgå för längre tid än 60 dygn. I övrigt torde samma grunder som stadgats för tjänstgöringstraktamente böra i tillämpliga delar gälla. Rätt till reservbefälstraktamente bör sålunda exempelvis icke föreligga under sjökommendering, då sjötillägg utgår.

I likhet med de sakkunniga anser jag, att lön skall utgå efter mantalsskrivningsortens ortsgrupp för den, som äger åtnjuta reservbefälstraktamente, men efter förläggningsortens eller tjänstgöringsortens ortsgrupp för övrig personal. Därest i något enstaka fall skulle inträffa, att lön efter mantalsskrivningsortens ortsgrupp jämte reservbefälstraktamente icke skulle uppgå till samma belopp som lön, beräknad efter förläggningsortens eller tjänstgöringsortens ortsgrupp, bör dock sistnämnda belopp utgå.

Vad slutligen angår frågan örn dyrortsplacering och reservbefälstraktamente vid annan tjänstgöring än den ordinarie fredstjänstgöringen, hänvisar jag till vad jag i det följande anför i samband med behandlingen av de sakkunnigas yttrande rörande långtidsinkallad personals förmåner.

Avlöningsförmåner 1 övrigt.

De sakkunniga ha föreslagit, att ekiperingsh j alp skall utgå till viss reservpersonal enligt vad som framgår av 16 § i författningsförslagen rörande arméns och marinens reserver samt 15 § i författningsförslaget rörande flygvapnets reserv.

Beträffande ekiperingshjälpen åt personal i arméns reserver lia de sakkunniga erinrat, att enligt nu gällande bestämmelser ekiperinghjälp utginge vid första anställningen i reserv med 750 kronor för officer och 600 kronor för underofficer. Do sakkunniga hade företagit en undersökning rörande de direkta kostnaderna enligt nu gällande priser för anskaffning av de persedlar som inginge i arméns fältutrustningslistor. Dessa kostnader uppginge till inemot 500 kronor. Som det finge anses nödvändigt, att vederbörande där-

62 Kungl. Maj:ts proposition nr 143.

utöver skaffade sig bland annat en uniformsuppsättning, hade de sakkunniga funnit sig böra föreslå, att den vid första anställningen i reserv utgående ekiperingshjälpen bestämdes till 700 kronor. Med hänsyn till den mycket stora förslitning av uniformspersedlar som normalt ägde rum under tjänstgöring vid arméns truppförband hade de sakkunniga ansett sig böra föreslå, att en ytterligare ekiperingshjälp på 150 kronor utbetalades vid befordran till kapten respektive fanjunkare. Någon anledning att göra skillnad mellan ekiperingshjälpens storlek för officerare och underofficerare förelåge enligt de sakkunnigas uppfattning numera icke.

Enligt arméchefens förslag skulle ekiperingshjälp icke utgå till värnpliktsanställd personal, utan förutsattes, att sådan personal skulle erhålla beklädnad genom kronans försorg. De sakkunniga ansåge det emellertid vara principiellt oriktigt att göra en dylik skillnad mellan den värnpliktsanställda personalen och övrig reservpersonal. Med hänsyn till att det finge anses vara regel, att den värnpliktsanställda personalen redan förut förskaffat sig en del av de persedlar, som inginge i fältutrustningslistan, syntes emellertid ekiperingshjälpen kunna begränsas till 400 kronor.

Yad anginge ekiperingshjälpen åt personal i marinens reserver ha de sakkunniga framhållit, att enligt nu gällande bestämmelser ekiperingshjälp utginge till reservutnämnd officer i flottans, kustartilleriets eller marinintendenturkårens reserv med 400 kronor. Till reservutnämnd underofficer eller flaggkorpral utginge ekiperingshjälp med 600 kronor. Att ekiperingshjälpen för officerare vore lägre än för underofficerare sammanhängde med att vid antagningen till reservkadett hittills utgått beklädnadshjälp med 600 kronor. Sedan reservkadetterna numera kommit att i avseende å samtliga förmåner likställas med värnpliktiga, utginge emellertid icke längre sistnämnda beklädnadshjälp.

Ekiperingshjälpen för flottans och marinintendenturkårens reservpersonal hade på personalhåll ansetts vara helt otillräcklig för ändamålet. Särskilt hade framhållits, att åtskilliga av de persedlar, som skulle anskaffas, icke kunde erhållas från kronans förråd eller verkstäder, utan måste upphandlas i fria marknaden, vilket gjorde, att beklädnadsanskaffningen bleve väsenligt dyrbarare än exempelvis vid armén.

De sakkunniga hade låtit företaga en undersökning rörande kostnaderna för anskaffning av de persedlar, som borde innehavas av reservpersonalen vid marinen. Denna undersökning hade givit till resultat, att dessa anskaffningskostnader för flottans, marinintendenturkårens och mariningenjörkårens reservpersonal kunde beräknas uppgå till omkring 1,400 kronor för officerare och vederlikar och till omkring 1,200 kronor för underofficerare. I fråga örn officerare och vederlikar hade därvid hänsyn tagits till att vederbörande utnyttjade rätten att vid avslutandet av kadettutbildningen inlösa den uniformsbeklädnad, som tillhandahållits honom från kronan i hans egenskap av värnpliktig.

En närmare undersökning av vilka plagg och persedlar, som inginge i utrustningen, gåve emellertid vid handen att vissa inskränkningar här torde

63 Kungl. Maj:ts proposition nr 143.

kunna vidtagas. Härigenom kunde de förut nämnda kostnaderna nedbringas till omkring 1,000 kronor för såväl officerare och vederlikar som underofficerare.

Yad beträffade kustartilleriet förelåge inga olikheter mellan officers- och underofficersbeklädnaden. Vid beräkning av ekiperingshjälpen syntes böra tillämpas samma principer som beträffande arméns reservpersonal.

Anledning till att någon uppdelning av ekiperingshjälpen på två belopp för annan än kustartilleriets reservpersonal icke ifrågasattes vore att en procentuellt avsevärt mycket större del av fredstjänstgöringen för flottans, marinintendenturkårens och mariningenjörkårens reservpersonal fullgjordes under de första åren av anställningen i reserven.

Även för vämpliktsanställda vid flottan och marinintendenturkåren torde ekiperingshjälpen böra sättas något högre än som föreslagits för arméns del, nämligen till 600 kronor.

Beträffande ekiperingshjälpen åt personal i flygvapnets reserv erinra de sakkunniga, att enligt nu gällande bestämmelser ekiperingshjälp utginge till officer i flygvapnets reserv med 750 kronor och till underofficer med 600 kronor. En företagen undersökning rörande kostnaderna för anskaffande av för tjänsten nödvändiga persedlar hade givit vid handen, att dessa kostnader enligt nu gällande priser kunde beräknas uppgå till cirka 1,200 kronor. Med hänvisning till vad som anförts rörande marinpersonalen hade de sakkunniga ansett sig böra föreslå, att ekiperingshjälpens belopp bestämdes till 1,000 kronor.

De sakkunniga ha vidare, i huvudsaklig överensstämmelse med vad som gäller för närvarande, föreslagit, att personal i reserv under tjänstgöring skall åtnjuta lön samt i förekommande fall hyres- och ortstillägg, icke blott för den tid, varunder vederbörande deltager i tjänstgöringen, in- och utryckningsdagar inräknade, utan även dels enligt de för motsvarande personal på aktiv stat gällande grunder vid förhinder att deltaga i tjänstgöringen på grund av olycksfall i tjänsten eller till följd av i tjänsten ådragen yrkessjukdom eller svårare smittsam sjukdom, dels ock vid förhinder att deltaga i tjänstgöringen på grund av sjukdom i andra fall än nyss sagts saint vid tjänstledighet av annan anledning under sammanlagt högst Vio av tjänstgöringstiden, med skyldighet för vederbörande att, där Kungl. Majit ej finner skäl medgiva annat, för tid härutöver å lönen vidkännas tjänstledighetsavdrag enligt de för motsvarande beställningshavare på aktiv stat gällande grunder. De sakkunniga hade icke ansett sig kunna ifrågasätta, att, såsom arméchefen i sin skrivelse antytt, lön skulle efter tjänstgöringens slut utgå till den som på grund av olycksfall i tjänsten eller i tjänsten ådragen yrkessjukdom fortfarande vore oförmögen till arbete. Frågan örn de ersättningar som i sådana fall borde utgå syntes höra hemma i olycksfallsförsäkringslagstiftningen och icke i reservförordningarna.

De sakkunniga ha därjämte föreslagit, att personal i reserv skall äga rätt till sjukvård enligt för motsvarande personal på aktiv stat gällande grunder såväl under tjänstgöring som vid vissa förhållanden efter tjänstgöringens slut. Därom ha de sakkunniga närmare anfört.

64 Kungl. Maj:ts proposition nr 143.

Enligt nu gällande reservbefälsförordningar ägde reservpersonalen rätt till fri sjukvård under pågående fredstjänstgöring. Kätt till sjukvård efter tjänstgöringens slut förekomme däremot endast i fråga om underbefäl. Härom stadgades nämligen, att örn underbefäl i reserv under tjänstgöring in foges på sjukvårdsanstalt oell där åtnjöte vård, då tiden för tjänstgöringen utginge, hail fortfarande skulle åtnjuta fri sådan vård, fria läkemedel och naturaportion enligt de för underbefäl på aktiv stat gällande grunder.

Den skillnad som i nyssberörda hänseende enligt nu gällande författningar förelåge mellan underbefäl i reserv, å ena, samt officerare och underofficerare i reserv, å den andra, motiverades vid framläggandet av propositionen 1927:277 med att förmånen av fri sjukvård efter tjänstgöringens avslutande icke tillkomme officerare och underofficerare på aktiv stat och därför icke heller borde tillkomma motsvarande personal i reserv.

De sakkunniga kunde för sin del icke finna det skäl bärande, som på sin tid åberopades för att icke låta officerare och underofficerare i reserv komma i åtnjutande av fri sjukvård efter tjänstgöringens slut. Jämförelsen med personal på aktiv stat f dref olle här icke vara rättvisande, då ju upphörandet av tjänstgöringen för personal på aktiv stat som regel skedde vid tillträdande av pension, medan det för reservpersonalen vore fråga om ett flertal mitt under annan verksamhet insprängda tjänstgöringsomgångar. Enligt de sakkunnigas mening förefölle det vara rimligt, att den som på grund av sjukdom eiler skada, som föranletts av militärtjänstgöringen, under tjänstgöring intagits på sjukvårdsanstalt, skulle äga åtnjuta fri sjukvård jämväl efter tjänstgöringens slut, örn behovet av anstaltsvård då alltjämt förelåge. Tiden för åtnjutande av fri sjukvård efter tjänstgöringens slut hade dock ansetts böra begränsas till sex månader.

Ytterligare ha de sakkunniga föreslagit vissa förmåner, som redan enligt nu gällande bestämmelser tillkomma reservpersonalen. För inställelse till tjänstgöring skulle personal i reserv erhålla fri resa från bostadsorten (hemvistet i kyrkobokföringsorten) samt traktamentsersättning enligt allmänna resereglemente! Den, som styrkte, att han vid resans anträdande stadigvarande uppehållit sig å annan än nämnda ort, ägde åtnjuta fri resa från dåvarande vistelseorten inom riket eller, vid vistelse utom riket, från den plats inom riket, å vilken han vid resan först inträffade. För återfärd från tjänstgöring skulle tillgodonjutas enahanda förmåner som vid resa för inställelse till tjänstgöring. För personal å aktiv stat gällande bestämmelser angående förmåner vid resa för förrättning i statens ärenden skulle äga motsvarande tillämpning för personal i reserv.

De sakkunniga ha slutligen, i huvudsaklig överensstämmelse med vad som gäller för närvarande, föreslagit, att personal i arméns reserver skulle äga att enligt de för motsvarande personal på aktiv stat gällande grunder uppbära vissa andra förmåner, nämligen flygtillägg, mekanikertillägg, elevtillägg och flygtraktamente. Personal i marinens reserver ägde enligt de för motsvarande personal på aktiv stat gällande grunder uppbära sjötillägg, ersättning för omhänderhavande av uppbörd, särskilda förmåner under tjänstgöring å vissa fartyg, flygtillägg, mekanikertillägg, elevtillägg, flygtraktamente, mässpenningar, representationspenningar, lönetillägg för riktare, plutonsbefälhavare vid luftvärnsartilleriet och avståndsobservatörer samt särskilda förmåner vid utförande av dykeriarbeten. Enligt de för motsvarande

65 Kungl. Maj:ts proposition nr 143.

personal på aktiv stat gällande grunder skulle personal i flygvapnets reserv äga uppbära flygtillägg, mekanikertillägg, elevtillägg, flygtraktamente, sjötillägg, ersättning för omhänderhavande av uppbörd och mässpenningar.

Till all personal i reserv borde utgå rörligt tillägg å lön under samma förutsättningar och enligt enahanda grunder, som gällde för personal på aktiv stat.

Arméchefen har ansett, att även förtidsavgången och reservförordnad personal borde erhålla ekiperingshjälp vid befordran till kapten eller fanjunkare. Kätt till fri sjukvård efter tjänstgöringens slut. borde även föreligga vid vård utom sjukvårdsanstalt, vilket vore den billigaste vårdformen. I detta sammanhang ville arméchefen understryka, att personal i reserv, som hade rätt till fri sjukvård efter tjänstgöringens slut, under samma tid borde åtnjuta lön enligt för officer på aktiv stat gällande grunder med vissa närmare angivna undantag.

Militärbefälhavaren för IV. militärområdet har ansett det kunna tagas under övervägande, huruvida man icke för att stimulera tilloppet av reservofficerare vid de i Norrland förlagda förbanden borde tilldela officer eller underofficer som erhölle sin första anställning i reserven vid dessa förband särskild ekonomisk förmån.

Tjänsteförrättande militärbefälhavaren för VI. militärområdet har ansett, att ekiperingshjälp till värnpliktsanställd personal icke borde utgå, då denna personal även fortsättningsvis lämpligen syntes böra beklädas genom kronans försorg.

Militärbefälhavaren för VII. militärområdet har ansett, att rätten till fri sjukvård icke borde begränsas till anstaltsvård. Beträffande ersättning åt personal, som på grund av olycksfall i tjänsten eller i tjänsten ådragen yrkessjukdom blivit oförmögen till arbete, borde förordningen den 18 juni 1927 örn ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring göras tillämplig på all reservpersonal.

Tillförordnade generalfältläkaren har framhållit, att örn extra bataljonsläkare icke tilldelades ekiperingsbidrag i likhet med bataljonsläkare vid fältläkarkåren, förstnämnd läkare borde erhålla ekiperingshjälp vid anställning i reserv. Rätten till sjukvård vid sjukdom eller skada som föranletts av militärtjänstgöringen, vore enligt förslaget sedan tjänstgöringen upphört begränsad till vård på sjukvårdsanstalt och detta endast försåvitt vederbörande under tjänstgöringen varit intagen på sjukvårdsanstalt. Ben föreslagna bestämmelsen bomme att medföra, att reservpersonalen i händelse av sjukdom eller skada eftersträvade att bliva intagen på sjukhus och undveke den för det allmänna billigare öppna vårdformen.

överfältveterinären har förklarat, att även förtidsavgången och reservförordnad civilmilitär personal borde erhålla ekiperingshjälp vid erhållande av högre tjänsteställning oller befordran till högre tjänsteklass.

Chefen för väg- och vattenbyggnadskåren har uttalat, att det syntes med rätt och billighet förenligt, att den som ådragit sig skada eller sjukdom, som

Bihang till riksdagens protokoll 1943. 1 sami. Nr 143.

491 49 ;>

66 Kungl. Maj:ts proposition nr 143.

föranletts av militärtjänstgöring, skulle äga åtnjuta icke blott sjukvård utan även löneförmåner efter tjänstgöringens avslutande under en tid åtminstone av sex månader.

Marinchefen har föreslagit, att å ekiperingsbidraget skulle utgå dyrtidstilllägg enligt samma grunder som beräknades för lön. Reservpersonal, som på grund av skada eller sjukdom, som föranletts av militärtjänstgöringen, under tjänstgöring intagits på sjukvårdsanstalt, skulle enligt förslaget åtnjuta fri sjukvård även efter tjänstgöringens slut. Denna förmån syntes icke böra tidsbegränsas utan utgå, så länge sjukvård vore erforderlig. Marinchefen föresloge, att under dessa förhållanden jämväl lön skulle utgå enligt samma bestämmelser som därvid gällde för personal på stat.

Mar in för vältning en har i fråga örn rätten till fri sjukvård anfört liknande synpunkter som marinchefen.

Arméförvaltningen har ansett, att extra bataljonsläkare under samma förutsättningar som tillförordnade generalfältläkaren angivit borde tillerkännas ekiperingshjälp vid första anställningen i reserven. Den avfattning bestämmelserna örn fri sjukvård erhållit syntes kunna föranleda en strävan hos reservpersonalen att i händelse av under tjänstgöringen ådragen sjukdom eller skada bliva intagen på sjukhus. Med hänsyn till de ökade sjukvårdskostnader, som härav skulle följa och i betraktande jämväl av att härigenom måhända de militära vårdplatserna å sjukhusen skulle komma att onödigt belastas, ifrågasatte arméförvaltningen, huruvida icke de föreslagna bestämmelserna borde utvidgas att omfatta även rätt till öppen sjukvård efter tjänstgöringens slut, så länge behov därav förelåge, dock högst under sex månader.

Riksförsäkringsanstalten har anfört, att oavkortad lön borde —- i anslutning till 19 § 2 mom. i militära avlöningsreglementet — utgå icke blott vid olycksfall i tjänsten eller i tjänsten ådragen yrkessjukdom eller svårare smittsam sjukdom utan även i det fall, att vederbörande på grund av sin tjänst blivit utsatt för våld eller misshandel. De sakkunniga hade uttalat, att frågan örn de ersättningar, som borde utgå efter tjänstgöringens slut vid arbetsoförmåga på grund av olycksfall i tjänsten eller i tjänsten ådragen yrkessjukdom, syntes höra hemma i olycksfallsförsäkringslagstiftningen och icke i reservförordningarna. Avgörande i detta hänseende vore enligt riksförsäkringsanstaltens mening, om de enligt olycksfallsförsäkringslagstiftningen utgående förmånerna kunde anses tillräckliga. Sjukpenning enligt hithörande författningar — 1916 års olycksfallsförsäkringslag och 1929 års yrkessjukdomsförsäkringslag — utginge icke med högre belopp än 7 kronor för dag. Huruvida denna sjukpenning vore tillfyllestgörande för de olika grupperna av här ifrågavarande personal, folie icke under riksförsäkringsanstaltens bedömande. Enligt olycksfalls- och yrkessjukdomsförsäkringslagama ägde personalen i försvarsväsendets reserver rätt till ersättning vid olycksfall i tjänsten och vid sådana särskilda sjukdomar, som avsåges i sistnämnda lag. Däremot vore denna personalkategori icke genom den sociala olycksfallsförsäkringslagstiftningen tillförsäkrad ersättning vid andra i tjänsten ådragna sjukdomar, som icke förorsakats av olycksfall, exempelvis lung-, hjärt-, njur-

67 Kungl. Maj:ts proposition nr 143.

och reumatiska sjukdomar. I skrivelse den 13 april 1942 angående vissa ändringar i förordningen den 18 juni 1927 örn ersättning i anledning av kroppsskada ådragen under militärtjänstgöring m. m. hade riksförsäkringsanstalten emellertid ifrågasatt, att bestämmelserna i nämnda förordning skulle utvidgas till att omfatta även personal i reserverna. Därest så skedde, komme denna personal att, i likhet med de värnpliktiga och det fast anställda manskapet m. fl., äga rätt till ersättning för samtliga under militärtjänstgöringen ådragna sjukdomar. Det för rätt till sjukvård efter tjänstgöringens slut föreslagna villkoret, att intagning å sjukvårdsanstalt skett redan före tjänstgöringens slut, kunde föranleda, bl. a., att rätten till vård förlorades, därest intagningen, exempelvis på sanatorium, icke hunne komma till stånd före tjänstgöringens slut. Förbehållet i fråga syntes icke vara erforderligt i förevarande sammanhang. Därest 1927 års militärersättningsförordning erhölle tillämpning å personalen i reserverna, syntes något behov av bestämmelser i reservförordningama örn sjukvård för tid efter tjänstgöringens slut knappast förefinnas.

För sv ar sväsendets lönenämnd har ansett sig böra fästa uppmärksamheten på att det kunde ifrågasättas, huruvida icke reglerande föreskrifter borde utfärdas i fråga örn utbetalande jämväl av lön efter tjänstgöringens slut till den, som enligt förslaget skulle åtnjuta sjukvård efter tjänstgöringens upphörande. Bland de särskilda förmåner, som ansetts böra tillkomma reservpersonalen under tjänstgöring, hade icke upptagits den rätt att utbekomma uniformspersedlar m. m. samt att nyttja skyddsbeklädnad, varom för den aktiva personalens vidkommande föreskrifter intagits i 52 och 53 §§ militära avlöningsreglementet, ej heller exempelvis rätt till ansvarsarvode jämlikt 33 § 4 mom. samma reglemente. Vidare saknades föreskrifter för det fall, att personal i reserven från inkallelseorten beordrades tillfälligtvis tjänstgöra å annan ort eller deltaga i övningsmarscher, fälttjänstövningar m. m. Principiellt riktigast syntes lönenämnden ha varit att bibehålla den i nu gällande författningar intagna generella föreskriften, att reservpersonal under tjänstgöring ägde åtnjuta enahanda förmåner, som tillkomme motsvarande personal på aktiv stat. I detta sammanhang ansåge sig lönenämnden böra uttala, att förmånen av begravningshjälp rättvisligen borde tillförsäkras dödsboet efter sådan reservpersonal, som avlede under tjänstgöring eller under tid, då rätt till fri sjukvård åtnjötes.

Svenska arméns reservofficersförbund har framhållit önskvärdheten av att ekiperingshjälpen med hänsyn till de under de senaste åren förekommande prisstegringarna gjordes rörlig, förslagsvis genom ett tillägg på de föreslagna beloppen motsvarande det kristillägg, som utginge å löner till statens tjänstemän. Förbundet kunde vidare icke finna rimligt, att rätten till fri sjukvård efter tjänstgöringens slut skulle begränsas till allenast anstaltsvård. Förbundet kunde icke heller finna det skäligt att, såsom de sakkunniga ansett, lön under nu ifrågavarande tid icke skulle utgå. Frivillig kurs eller övning borde i avseende å rätt till sjukvård räknas som tjänstgöring. Förbundet hemställde därför, att reservofficer, som i tjänsten drabbats av olycksfall eller sjukdom finge under sjukdomstiden åtnjuta lön även under viss tid, förslagsvis högst sex månader, efter tjänstens upphörande.

68 Departements

chefen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 143.

Svenska flottans reservofficers förbund hav ansett det önskvärt, att förmånen av fri sjukvård icke tidsbegränsas utan utgår, så länge sjukvård är erforderlig. Det vore även skäligt, att lön .under den tid sjukdomen varade utginge enligt samma grunder som under tjänstgöring. Kustartilleriets reservofficersförbund har anfört liknande synpunkter.

Ovanberörda marinintendenter i reserven ha i sin förut angivna skrivelse framhållit, att ekiperingshjalpen borde göras till föremål för något slag av indexreglering.

Flygvapnets reservofficersförbund har förklarat, att de skäl, som av de sakkunniga åberopats för nedsättningen av ekiperingshjälpen åt personal i flygvapnets reserv från beräknade 1,200 kronor till föreslagna 1,000 kronor, icke ägde någon som helst tillämplighet. Förhållandena inom flygvapnet hade inga beröringspunkter med förhållandena inom marinen. Någon inskränkning av persedelbeståndet inom flygvapnet kunde icke heller göras. Rätten till fri sjukvård borde icke inskränkas till anstaltsvård. Förbundet förutsatte, att då fri sjukvård åtnjötes efter tjänstgöringens slut betryggande sjukbidrag skulle erhållas, eftersom lön icke föreslagits skola utgå.

Svenska reservunderofficersförbundet har framhållit att, då ekiperingshjälp skulle utgå först sedan vederbörlig chef förvissat sig örn att den i reserven anställde anskaffat föreskrivna persedlar, många tvingades till skuldsättning, varigenom utrustningen avsevärt fördyrades. Det syntes därför förbundet rätt och billigt, att ekiperingshjälpen utbetalades vid befordran och att vederbörande därvid ålades, att vid inställelse till sin första tjänstgöring, uppvisa föreskrivna persedlar. Förbundet kunde icke ansluta sig till de sakkunnigas åsikt, att spörsmålet örn lön efter tjänstgöringens slut borde regleras genom olycksfallsförsäkringslagstiftningen.

För svar sväsendets underbefälsförbund har framhållit, att reservpersonalen borde vara berättigad till kallortstillägg enligt närmare föreskrifter av Kungl. Majit.

Då extra bataljonsläkare med hänsyn till anställningens löslighet icke torde böra tillerkännas ekiperingsbidrag under aktiv tjänst, finner jag det skäligt, att sådan läkare vid första anställning i reserv erhåller ekiperingshjälp såsom reservanställd officer och underofficer. I övrigt torde de sakkunnigas förslag rörande ekiperingshjälp kunna godtagas. Jag vill emellertid framhålla, att de belopp för ekiperingshjälpen, som jag sålunda förordar, närmast avse nästkommande budgetår och därför icke böra fastlåsas i de blivande författningarna. Dessa böra endast innehålla ett stadgande örn att ekiperingshjälp må utgå på sätt i särskild ordning bestämmes. Med hänsyn till variationerna i priserna för de olika persedlarna samt möjligheten av ändringar i fråga örn personalens skyldighet att hålla sig med vissa persedlar torde det böra ankomma på Kungl. Majit att årligen i samband med medelsäskandena för riksdagen framlägga förslag örn ekiperingshjälpens belopp för olika personalgrupper.

Tinder fredstjänstgöring synes reservpersonalen böra liksom hittills äga

69 Kungl. Maj:ts proposition nr 143.

rätt till fri sjukvård enligt för motsvarande personal på aktiv stat gällande grunder. I anledning av vissa under remissbehandlingen framförda påpekanden vill jag framhålla, att denna förmån givetvis bör tillkomma även marinoch flygunderingenjörer, varvid för mariningenjör av 2:a graden respektive flygingenjör av 3:e graden gällande bestämmelser torde få tillämpas. Beservpersonalen lärer dessutom böra erhålla lön samt i förekommande fall hyresoch ortstillägg vid förhinder att deltaga i tjänstgöringen i enlighet med vad de sakkunniga föreslagit.

Efter tjänstgöringens slut bör lön principiellt icke utgå. Icke heller torde rätt till sjukvård efter tjänstgöringens slut böra stadgas i vidare mån än att den, som redan intagits på sjukvårdsanstalt, bör erhålla fortsatt anstaltsvård, lämpligen dock i högst sex månader. Såväl sjukersättning som fri sjukvård utöver vad nyss sagts bör för tiden efter tjänstgöringens upphörande regleras av olycksfallsförsäkringslagstiftningen. 1916 års olycksfallsförsäkringslag och 1929 års yrkessjukdomsförsäkringslag torde också äga tillämpning å reservpersonalen. Emellertid kan det såsom riksförsäkringsanstalten ifrågasatt befinnas lämpligt, att nämnda personal i stället hänföres under 1927 års militärersättningsförordning. Frågan härom liksom örn sjukersättningens belopp och sjukvårdsförmånens omfattning kommer att utredas i samband med den översyn av vissa bestämmelser i sistnämnda förordning, varom jag av andra skäl föranstaltat.

Mot de sakkunnigas förslag i fråga örn rese- och traktamentsersättning har jag intet att erinra.

De av de sakkunniga särskilt uppräknade förmånerna, som skola tillkomma reservpersonalen under tjänstgöring, torde såsom lönenämnden framhållit böra kompletteras med en bestämmelse örn att reservpersonalen skall äga rätt att utbekomma uniformspersedlar och materialier m. m. ävensom att nyttja skyddsbeklädnad m. m. enligt samma grunder som gälla för motsvarande aktiva personal. Dessutom synes tjänstgöringstraktamente eller i förekommande fall kommenderingstillägg böra utgå, dock med avdrag för vad vederbörande för samma tid uppbär i reservbefälstraktamente.

Å lön till reservpersonal bör utgå rörligt tillägg enligt vad de sakkunniga föreslagit. Däremot torde icke, såsom ifrågasatts, reservpersonalen böra erhålla kallortstillägg.

Någon särskild ekonomisk förmån för att stimulera rekryteringen av reservofficerare vid vissa norrländska förband anser jag ej böra ifrågakomma.

Pensionsförmåner.

De sakkunniga ha framhållit, att de föreslagna principerna om reservanställningens uppdelande på ett flertal perioder föranleda vissa ändringar gentemot vad som nu gäller i fråga om reservpersonalens pensionsförhållanden.

De sakkunniga ville i detta hänseende erinra därom, att förtidsavgången och reservutnämnd personal, som i vederbörlig ordning fullgjort föreskriven tjänstgöringsskyldighet, enligt nu gällande bestämmelser efter fyllda 55 år

70 Kungl. May.ts proposition nr 143.

tilldelades årlig pension, officer (likställd) med 900 kronor och underofficer med 672 kronor, ävensom att personalen i fråga i allmänhet vore berättigad att efter fyllda 42 år utbekomma i stället för pension ett mot dennas efter 5 procent kapitaliserade värde svarande belopp.

I arméchefens förslag till reservbefälsförordning för armén hade införts en differentiering av pensionsbeloppen på det -sättet, att den som kvarstått i reserv första anställningsperioden ut, d. v. s. intill utgången av kalenderåret, varunder 38 års ålder uppnåddes, skulle vid 55 års ålder erhålla samma pension som nu, alltså 900 respektive 672 kronor örn året, men att den som kvarstått i reserv till utgången av andra anställningsperioden — till och med det kalenderår, varunder 47 års ålder uppnåddes — skulle vid 55 års ålder i pension erhålla officer 1,200 kronor och underofficer 900 kronor.

De sakkunniga hade ansett sig böra acceptera den av arméchefen föreslagna principen om pensionsbeloppens differentiering alltefter den tid vederbörande kvarstått i reserv. Denna differentiering måste nämligen verka som en sporre för personalen att göra sitt bästa för att få sitt förordnande förlängt. De sakkunniga hade emellertid ansett sig böra utbygga differentieringen ytterligare, så att även för den som stått kvar i reserv till och med fyllda 47 år någon lockelse av ekonomisk art skulle förefinnas att stanna kvar i reserven även i fortsättningen. För detta ändamål hade de sakkunniga funnit sig böra föreslå, att pensionen skulle utgå med skilda belopp allteftersom vederbörande kvarstått i reserv intill utgången av de år, varunder han uppnått 38, 47 eller 55 år. Pensionen för den, som allenast kvarstått 38-årsperioden ut, hade de sakkunniga ansett böra sättas något lägre än den nuvarande pensionen, eftersom den prestation, som uppfyllts, både faktiskt och framför allt i förhållande till de värnpliktigas tjänstgöring avsevärt understege vad som nu krävdes för att erhålla pensionsrätt. De sakkunniga ville för denna personal föreslå en årlig pension av 780 kronor för officer och 600 kronor för underofficer. För den som kvarstått i reserv till och med det kalenderår, varunder han fyllt 47 år, föresloge de sakkunniga, att pensionsbeloppet bestämdes till 1,020 respektive 780 kronor, alltså något högre än den nuvarande reservpensionen. Slutligen föresloge de sakkunniga, att den som kvarstått i reserv till och med utgången av det kalenderår, varunder 55 års ålder uppnåddes, skulle få det av arméchefen föreslagna högsta pensionsbeloppet, 1,200 respektive 900 kronor örn året.

Till skillnad från arméchefen ville de sakkunniga vidare föreslå, att värnpliktsanställd personal — sådan som vid värnpliktstidens slut fått ingå i reserv — skulle erhålla en viss pensionsrätt. Då det enligt de sakkunnigas mening vore av vikt, att icke den värnpliktsanställda personalen ställdes i särklass i förhållande till den övriga reservpersonalen, syntes det nämligen vara befogat, att jämväl denna personal tillerkändes en efter den betydligt kortare anställningstiden i reserv avpassad pension. De sakkunniga ville därför föreslå, att värnpliktsanställd personal, som kvarstått i reserv intill utgången av det kalenderår, varunder 55 års ålder uppnåddes, skulle erhålla pension med 240 kronor örn året för officer och 180 kronor örn året för underofficer.

71 Kungl. Maj:ts proposition nr 143.

Beträffande tiden för tillträdandet av pension ville de sakkunniga föreslå en mindre ändring i förhållande till vad som nu gällde, i det att denna tid syntes böra bestämmas till utgången av det kalenderår, varunder 55 års ålder uppnåddes, i stället för, såsom nu, fyllda 55 år. Detta sammanhängde med att den tredje (för vissa kategorier andra) anställningsperioden i reserv enligt de sakkunnigas förslag icke utginge förrän med nämnda kalenderår och att den högsta pensionen föresloges skola vara intjänad endast av den som stått kvar i reserv denna period ut. Det syntes då vara riktigast, att pension överhuvud icke tillträddes förrän efter periodens slut.

I fråga örn rätten för reservanställd personal att själv utbekomma reservpensionens kapitaliserade värde föresloge de sakkunniga icke någon principiell ändring i förhållande till vad som nu gällde. Reglerna hade emellertid måst jämkas efter det föreslagna nya förhållandet, att högre pensionsbelopp intjänades efter längre anställningstid i reserv.

För sådan reservpersonal, beträffande vilken den första anställningstiden i reserv icke utginge förrän med det kalenderår, varunder 47 års ålder uppnåddes, d. v. s. personalen i flottans och flygvapnets reserv samt civilmilitär personal, borde pension överhuvud icke anses intjänad förrän vid utgången av nämnda år. Ifrågasättas kunde möjligen att låta även denna personal utbekomma den lägsta pensionens kapitalvärde samtidigt med att rätten härtill inträdde för de övriga, alltså vid utgången av kalenderåret, varunder 38 års ålder uppnåtts. De sakkunniga hade emellertid icke ansett sig böra föreslå införande av en dylik rätt, då nämligen rätten att utbekomma kapitalvärde ovillkorligen borde anknytas till en verkligen intjänad pension.

Yad därefter beträffade den i nu gällande reservbefälsförordningar stadgade rätten för efterlevande anhöriga eller annan rättsinnehavare till avliden reservpersonal att utbekomma ett mot pensionens kapitalvärde vid tiden för dödsfallet svarande belopp hade de sakkunniga funnit sig böra föreslå införande av en betydelsefull nyhet. Enligt nu gällande bestämmelser inträdde nyssberörda rättighet allenast örn dödsfallet inträffade innan vederbörande uppnått den för rätt till pension stadgade levnadsåldern d. v. s. 55 år. Inträffade dödsfallet efter nämnda tid, ägde de efterlevande icke rätt att utbekomma någonting, även om pensionen kanske ännu icke börjat utbetalas. Frågan örn de efterlevande bleve berättigade att utbekomma pensionens kapitalbelopp eller ej, vore sålunda helt beroende på huruvida den anställde avlidit före eller efter 55-årsdagen. Detta förhållande syntes de sakkunniga vara uppenbart otillfredsställande, allra helst som det här rörde sig örn rätt avsevärda belopp. Då statsmakterna en gång godtagit principen, att reservpensionen, som från begynnelsen vant uteslutande en tjänstepension, såtillvida kunde få karaktären av familjepension, att dess kapitalbelopp i händelse av dödsfall kunde tillfalla de efterlevande, syntes konsekvensen bjuda, att icke de efterlevande skulle gå miste örn denna rätt därför att dödsfallet inträffade efter en viss bestämd dag. A andra sidan borde de icke komma i en bättre ställning än som skulle ha varit fallet, därest den avlidne vid tiden för pensionens tillträdande i stället tagit ut dess kapitalbelopp.

72 Kungl. Maj:ts proposition nr 143.

Med föranledande av det anförda hade de sakkunniga i författningsförslagen intagit en bestämmelse av innebörd, att om pensionstagare avlede och det belopp, som han inalles uppburit i pension, icke uppginge till det belopp, som han i stället för pension skulle kunnat uppbära vid utgången av det kalenderår, varunder 55 års ålder uppnåddes, skillnaden mellan sistnämnda belopp och vad han uppburit skulle utbetalas till hans efterlevande anhöriga eller annan rättsinnehavare.

I fråga om pensionsbeloppens storlek borde påpekas, att å de nuvarande pensionerna utginge dyrtidstillägg enligt därom gällande bestämmelser. Härutinnan hade de sakkunniga icke föreslagit någon ändring. Det kunde naturligen ifrågasättas, huruvida icke en inräkning i pensionsbeloppen av viss del av dyrtidstillägget borde äga rum med därav följande övergång till systemet med rörligt tillägg enligt de nya avlöningsreglementenas principer. Att de sakkunniga för sin del icke ansett sig böra föreslå en dylik omläggning sammanhängde med att därmed skulle följa en avsevärd reell förbättring av förmånerna för dem, som i stället för pension uttoge mot pensionens värde svarande kapitalbelopp; å sådant kapitalbelopp beräknades nämligen för närvarande icke dyrtidstillägg. Med genomförandet av en sådan förbättring kunde det befaras att antalet av dem, som i stället för pension uttaga dess kapitalbelopp, bomme att ytterligare ökas. En dylik utveckling ansåge de sakkunniga icke vara önskvärd — ur social synpunkt torde det i de flesta fall vara bättre att pensionen finge utgå på vanligt sätt, särskilt örn förslaget att låta avliden pensionstagares efterlevande komma i åtnjutande av pensionens återstående kapitalvärde genomfördes.

De sakkunnigas förslag beträffande pensionsförmånerna framgår närmare av 20 § i författningsförslagen rörande arméns och marinens reserver samt 19 § i författningsförslaget rörande flygvapnets reserv.

Militärbefälhavaren för III. militärområdet har ifrågasatt, örn icke av skäl som närmare komma att beröras under avsnittet »Särskilda bestämmelser» en väsentligt större skillnad mellan pensionsbeloppen för avgång vid 47 och 55 år borde fastställas.

Arméförvaltningen har ansett det föga rationellt att nu fastställa pensionsbelopp, på vilka skulle utgå de på avskrivning ställda dyrtidstilläggen. Önskvärt vore därför om en övergång kunde ske till systemet med rörligt tillägg enligt principerna i gällande avlöningsreglementen. Ämbetsverket ville ifrågasätta, huruvida icke till grund vid kapitaliseringen av pensionen kunde läggas allenast viss del av det framkomna nya pensionsbeloppet eller ock att hela pensionsbeloppet, i likhet med vad nu vore fallet, kapitaliserades, men att kapitaliseringen skedde efter en procentberäkning, som med avseende på beloppen gåve ungefär samma resultat som hittills.

Marinförvaltningen har funnit de föreslagna bestämmelserna rörande pensioner komplicerade och ägnade att medföra avsevärt ökat administrativt arbete på grund av den långt gående differentieringen. Marinförvaltningen ifrågasatte därför nödvändigheten av att införa pensionering av personal, som

73 Kungl. Maj:ts proposition nr 143.

allenast uppnått 38 års ålder. Den prestation, som av vederbörande uppfyllts vid 38 års ålder, understege nämligen avsevärt vad som nu krävdes för att erhålla pensionsrätt. För att stimulera reservpersonalen att förlänga anställningsperioderna syntes det marinförvaltningen snarare vara att föredraga, att pensionen åt personal, som uppnått 47 och 55 års ålder, något höjdes samt att pensionering av yngre personal avskaffades. Pensionering vid så låg ålder som 38 år torde nämligen med stor sannolikhet komma att medföra en ökad avgång efter denna anställningsperiod och alltså medföra motsatt resultat mot det åsyftade.

Statskontoret har anfört, att medan den vanliga tjänstepensionen närmast hade till syfte att bereda en avgången tjänsteman medel till hans ålderdomsförsörjning, reservpensionen hade en väsentligt annan karaktär. Sistnämnda pension vore sålunda närmast att betrakta som en premie avsedd att underlätta reservpersonalens rekrytering och kompensera densamma för de särskilda kostnader och olägenheter, som reservtjänstgöringen förde med sig. Denna reservpensionens karaktär framträdde särskilt tydligt genom att vederbörande vid uppnåendet av viss ålder hade valfrihet att utbyta den årliga »pensionspremien» mot en engångsersättning, som vore att likställa med avskedsgratifikation. Benämningen »pension» måste därför även enligt nuvarande ordning anses missvisande och ägnad att skapa oklarhet i begreppen. Genom att betrakta reservpensionen som en tjänstepension i vedertagen bemärkelse leddes man i likhet med de sakkunniga fram till en utbyggnad av systemet till att omfatta även ett slags familjepensionsrätt för de efterlevande. Hur behjärtansvärd en dylik anordning än kunde förefalla, ansåge likväl statskontoret att viss återhållsamhet i detta avseende vore motiverad. Därest statskontorets i det föregående framförda förslag, att första anställningsperioden för all reservpersonal skulle utlöpa vid 47 års ålder, vunne beaktande, bortfölle den första pensionsgruppen. Skulle de sakkunnigas förslag beträffande antalet anställningsperioder godkännas, syntes i allt fall tillräckliga skäl knappast föreligga att tillerkänna den personal, som avfördes ur reserven redan vid 38 års ålder, rätt till särskild pension eller ett mot dennas kapitaliserade värde svarande belopp. Enligt statskontorets mening kunde det ifrågasättas, om reservpensionen borde bibehållas för någon annan kategori än den, som kvarstode i reserven till fyllda 55 år. För den, som frivilligt avginge eller av annan orsak —- t. ex. ådagalagd olämplighet — avfördes ur reserven dessförinnan, syntes ersättningen kunna begränsas till en avskedsgratifikation. Den lämpliga avvägningen av dylika gratifikationer saknade statskontoret förutsättningar att bedöma, men nu utgående kapitaliserade pensionsbelopp torde kunna tjäna som viss vägledning. Enligt vad statskontoret under hand inhämtat uppginge det kapitaliserade värdet av en reservpension å 900 kronor vid 42 års ålder till 4,920 kronor. Statskontoret föreställde sig, att en avskedsgratifikation uppgående till ungefär hälften av pensionens uträknade kapitalvärde skulle innebära en skälig ersättning. Beträffande storleken av den pension, som skulle tillfalla reservbefäl, som kvarstått i reserven till 55 års ålder, torde de av de sakkunniga föreslagna pen-

74 Kungl. Marits proposition nr 143.

sionsbeloppen, 1,200 kronor respektive 900 kronor kunna godtagas, dock med den viktiga begränsningen, att något dyrtidstillägg icke syntes böra utgå å desamma. Redan den omständigheten, att man vid uträkningen av pensionens kapitaliserade värde hittills icke medräknat dyrtidstillägg, talade för en dylik begränsning. Med hänsyn till reservpensionens speciella karaktär torde heller inga sakliga skäl kunna anföras till stöd för utbetalande av dyrtidstillägg å här avsedda ersättningar.

Gentemot statskontorets förslag örn en avveckling av de rörliga förmånerna å reservpensionerna komme givetvis att anföras, att för närvarande dyrtidstillägg och kristillägg utginge å dessa pensioner, varför med nuvarande indexläge ett godtagande av detta förslag i realiteten skulle innebära en försämring av pensionerna. I anledning härav torde emellertid böra uppmärksammas, att — såvitt ämbetsverket kunde bedöma — frågan örn reservpensionerna kommit i ett helt annat läge genom införandet i värnpliktslagen av en skyldighet för varje svensk man att underkasta sig officersutbildning. Medan sålunda med tidigare ordning reservpensionen utgjorde en kompensation för, i första hand, den extra utbildningen och, i andra hand, den särskilda tjänstgöringsskyldigheten, kvarstode efter omläggningen i princip endast att särskilt kompensera reservofficeren i förhållande till den värnpliktige officeren för reservofficerens vidsträcktare tjänstgöringsskyldighet. Härtill komme, att under de senaste åren den statliga lönepolitiken alltmera tagit sikte på att i fråga örn statliga befattningshavare förbehålla indexreglerade löner och pensioner åt sådana anställningshavare, vilka hade sin huvudsakliga försörjning av staten.

Rörande den värnpliktsanställda reservpersonalens ställning i pensionshänseende hänvisades till vad statskontoret i det föregående anfört örn sättet för denna personalgrupps infogande i reservbefälsorganisationen. Funnes den av statskontoret skisserade anordningen erbjuda en godtagbar lösning av sistnämnda spörsmål, erfordrades uppenbarligen inga särbestämmelser i fråga örn de värnpliktsanställdas pensionsrätt. I motsatt fall syntes den av de sakkunniga föreslagna pensionen kunna godtagas, varvid dock även här skulle gälla, att särskilt dyrtidstillägg icke beräknades å pensionen.

Vidkommande spörsmålet om de efterlevandes rätt till viss andel av pensionsförmånen finge statskontoret för sin del föreslå, att statens förpliktelser gentemot pensionstagarnas efterlevande begränsades till utbetalning av ett engångsbelopp såsom begravningshjälp, förslagsvis 500 kronor. Dylik begravningshjälp skulle däremot icke tillkomma efterlevande efter den, som uppburit särskild avskedsgratifikation eller som avgått ur reserven, innan villkoren för erhållande av avskedsgratifikation uppfyllts.

Försvarsväsendets lönenämnd har icke funnit hinder möta att jämväl på förevarande område övergå till systemet med rörligt tillägg. En omläggning i sådan riktning behövde icke automatiskt medföra en reell förbättring av förmånerna för det fall, att vederbörande i stället för pensionen uttoge det mot pensionens värde svarande kapitalbeloppet. För kapitalbeloppets beräkning kunde nämligen användas sådan ändrad räntefot, att det reella kapitalvärdet bibehölles vid oförändrad nivå.

Kungl. Maj:ts proposition nr 143. 75

Svenska arméns reservofficersförbund har förklarat, att det syntes rimligt att annan räntefot än 5 procent, förslagsvis 3 eller 3.5 procent, fastställdes för de fall, där rätt förelåge att utbekomma kapitaliserat värde av pension. Denna beräkning skedde för närvarande efter föråldrade grunder. Förbundet ville i detta sammanhang ifrågasätta, huruvida det icke åtminstone kunde beredas skattefrihet eller skattelindring för kapitalbelopp, som tillfölle reservofficers efterlevande anhöriga.

Även ovanberörda marinintendenter i reserven ha ansett procentsatsen för kapitaliseringen av pensionen för hög. För lekmannen syntes räntesatsen böra anknytas till den långfristiga kapitalräntan, vilken sedan länge hållit sig omkring 3 procent.

Kustartilleriets reservofficersförbund har uttalat, att det förefölle skäligt och lämpligt, att den personal, som kvarstannade med tjänstgöringsskyldighet i fredstid i reserven till högre levnadsålder än 55 år, finge en högre pension, när den sedan avginge vid respektive 60 eller 65 års ålder.

Flygvapnets reservofficersförbund har funnit, att pensionsbeloppen med hänsyn till den senare utbetalningen och den längre tjänstgöringstiden måste anses för små i jämförelse med nu utgående pension. Efter nuvarande förhållanden på penningmarknaden syntes det förbundet orimligt, att vid fastställande av pensionens kapitaliserade värde beräkningen gjordes efter 5 procent. En beräkning efter 3 procent torde närmare motsvara verkliga förhållandena.

Svenska reservunder officer sförbundet har ansett, att personal, som entledigats från sin anställning i reserv, på grund av vid läkarundersökning befunnen oduglighet till krigstjänst, skulle erhålla pensionsbrev utan prövning av Kungl. Majit.

Försvarsväsendets underbefälsförbund har förklarat, att det syntes skäligt, att pensionsförmånen för dem, som avförts ur reserven vid en levnadsålder av 38 eller 47 år, kunde börja utgå efter »fyllda 55 år».

Anställningstidens indelning i perioder nödvändiggör en viss differentiering av pensionerna. För att undvika alltför komplicerade föreskrifter synes man emellertid icke böra bestämma särskilda pensionsbelopp för anställning under de båda sista perioderna. Att icke medgiva pension för personal, som avgår vid slutet av den period, varunder 38 år uppnås, kan icke anses överensstämma med rättvisa och billighet. Till statskontorets förslag, att pensionen för den, som avgår ur reserv före det kalenderår, varunder 55 års ålder uppnås, skulle ersättas med en gratifikation å exempelvis 2,500 kronor, kan jag icke heller ansluta mig, då en sådan anordning skulle innebära en försämring av de nuvarande villkoren, som kan befaras äventyra rekryteringen. Jag finner mig alltså böra tillstyrka, att olika pensionsbelopp bestämmas skola utgå för anställning under de perioder, som sluta med utgången av de kalenderår, varunder respektive 38, 47 och 55 års ålder uppnås.

Det måste anses önskvärt, att rörligt tillägg utgår å pensionerna i stället

Departements-

chefen.

76 Kungl. Maj:ts 'proposition nr 143.

för dyrtidstillägg såsom de sakkunniga tänkt sig. Från denna utgångspunkt synes den årliga pensionen böra bestämmas till 840 kronor för officer och 660 kronor för underofficer vid avgång tidigast med utgången av det kalenderår, då 38 ar uppnatts, till 1,080 kronor för officer och 840 kronor för underofficer vid avgång tidigast med utgången av det kalenderår, då 47 år uppnåtts, ävensom till 270 kronor för värnpliktsanställd officer och 1,320 kronor för annan officer samt 210 kronor för värnpliktsanställd underofficer och 1,020 kronor för annan underofficer vid avgång tidigast med utgången av det kalenderår, då 55 år uppnåtts.

Liksom hittills bör reservpersonalen äga möjlighet att på en gång uttaga ett mot pensionens kapitaliserade värde svarande belopp. Vid beräkningen av det kapitaliserade värdet bör, i likhet med vad som för närvarande gäller och de sakkunniga förutsatt, hänsyn tagas endast till själva pensionsbeloppet men ej till därå utgående tillägg. Den av mig här förut förordade höjningen av pensionsbeloppen i förhållande till de sakkunnigas förslag medför emellertid en höjning jämväl av de kapitaliserade värdena. För denna höjning saknas i och för sig skäl, eftersom pensionsbeloppens höjning i princip endast innebär, att en del av dyrtidstillägget inräknats i pensionsbeloppen. Härtill kommer, att det ur social synpunkt är angeläget att möjligheten att uttaga pensionen i form av ett engångsbelopp begagnas endast i undantagsfall. Arméförvaltningen har anvisat två olika utvägar att undvika höjningen av de kapitaliserade värdena. Antingen skulle till grund för kapitaliseringen läggas endast viss del av pensionsbeloppen eller också skulle kapitaliseringen ske efter en något högre procentsats än de sakkunniga föreslagit. Förstnämnda utväg synes emellertid med hänsyn till uppkommande tekniska svårigheter icke böra ifrågakomma. Yad beträffar procentsatsen vill jag erinra därom, att densamma från personalhåll ifrågasatts skola närmare anknytas till gällande ränteläge och sålunda fastställas till tre eller tre och en halv procent. En dylik sänkning av procentsatsen skulle direkt uppmuntra till uttagning av pension i form av engångsbelopp och kan därför icke av mig biträdas; fastmer synes med hänsyn till det förut anförda den av de sakkunniga föreslagna procentsatsen, fem procent, böra höjas. Jag har därför övervägt att föreslå kapitaliseringsprocentens fastställande till sex procent. Då emellertid en höjning, motsvarande den verkställda uppräkningen av pensionsbeloppen, icke torde uppgå till mer än ungefär en fjärdedels procent, har jag dock slutligen stannat för att icke föreslå någon ändring av hittills gällande procentsats och förordar alltså, att kapitaliseringen bestämmes skola ske efter feni procent.

Utöver vad jag nu anfört har jag intet att erinra mot de sakkunnigas förslag i fråga örn pensionsförhållandena. Ifrågasatt skattefrihet eller skattelindring för vad anhöriga kunna komma att erhålla vid pensionsberättigads dödsfall torde icke böra prövas i detta sammanhang.

Långtidsinkallad personals förmåner.

De sakkunniga ha erinrat örn att i direktiven för de sakkunnigas arbete särskilt berörts frågan om avlöningsvillkoren för till fredstjänstgöring av

77 Kungl. Maj:ts proposition nr 143.

längre varaktighet inkallad reservpersonal. Sagda spörsmål vore av särskilt intresse av den anledningen, att 1942 års försvarsbeslut förutsatte, att reservpersonal i icke ringa omfattning skulle efter frivilligt åtagande vara inkallad till mera kontinuerlig tjänstgöring under fredstid.

Vid bedömande av frågan om den ersättning, som skulle utgå till sådan till långtidstjänstgöring inkallad reservpersonal, vore till en början att märka, att de bestämmelser angående avlöning och tjänstgöringstraktamente, som föreslagits skola inflyta i reservförordningarna, allenast avsåges att gälla under »enligt denna förordning åliggande fredstjänstgöring». De vore således icke direkt tillämpliga på långtidst jänstgö ring som nyss nämnts, utan hade det förutsatts, att Kungl. Majit skulle äga för varje fall föreskriva vilka förmåner som skulle utgå. Att förmånerna därvid icke skulle sättas högre än vad nu gällde under ordinarie tjänstgöring, folie av sig självt. Snarare torde fall uppkomma, då det kunde anses lämpligt att bestämma förmånerna lägre än för normal tjänstgöring, exempelvis genom uteslutande av tjänstgöringstraktamentet. Sådant borde för övrigt i analogi med vad förut sagts aldrig beviljas under längre sammanhängande tjänstgöring än 60 dagar. Å andra sidan kunde det måhända komma att inträffa, att den frivilliga inkallelsen avsåges skola gälla för så lång tid framåt, att det kunde anses rätt och billigt att tillerkänna den inkallade flyttningsersättning till tjänstgöringsorten, något varom Kungl. Majit syntes böra vara oförhindrad att förordna; för sådant fall borde uppenbarligen tjänstgöringstraktamente icke utgå. Vidare syntes det vara rimligt, att det för sådana fall skulle kunna ligga i Kungl. Maj :ts hand att bestämma, att sådan ekiperingshjälp, som enligt militära avlöningsreglementet tillkomme personal på aktiv stat, skulle helt eller delvis utgå också till personal i reserv.

Av det anförda framginge, att de sakkunniga icke funne anledning föreligga att föreslå några särskilda generella bestämmelser rörande själva avlöningsvillkoren för de långtidsinkallade. Däremot läge det nära till hands att taga under övervägande, huruvida skäl kunde föreligga för att lämna den långtidsinkallade reservpersonalen ekonomiskt stöd i en eller annan form vid tjänstgöringens upphörande, exempelvis genom utbetalande av en engångssumma i avskedspremie. Härom ha de sakkunniga vidare yttrat följande.

De sakkunniga ha för sin del funnit sig böra starkt ifrågasätta lämpligheten av att söka medelst ett större eller mindre premiebelopp avhjälpa den brydsamma situation, vari en långtidsinkallad officer eller underofficer i reserv lätteligen kan befinna sig vid tjänstgöringens upphörande. I en situation, då vederbörande på grund av en militär tjänstgöring, som varat kanske många år, så förlorat fotfästet i det civila livet, att han där saknar utkomstmöjligheter, bomme ett även ganska stort premiebelopp i de flesta fall att hjalpa endast för stunden. Örn å andra sidan utkomstmöjligheter icke saknas, måste det sägas vara i och för sig opåkallat att utbetala ett avsevärt penningbelopp till en person som en längre tid varit i så goda ekonomiska omständigheter som reservpersonalen komme att vara.

Den principiellt riktiga utvägen för att erbjuda ett effektivt stöd åt den, som varit i militärtjänst så länge, att han mer eller mindre försuttit möjlig

78 Kungl. Maj:ts proposition nr 143.

heterna till försörjning i det civila livet, är enligt de sakkunnigas mening att bereda honom arbete inom det område, som han genom sin tjänstgöring vuxit in i, nämligen det militära. Det kan också med fog sägas, att den statsinstitution, där en person varit i tjänst så lång tid, att en dylik situation inträder, har en moralisk förpliktelse att tillse, att personen i fråga icke genom tjänstens upphörande ställes på bar backe, och denna förpliktelse framstår såsom alltmera bindande ju längre upp i åldersklasserna vederbörande kommit. De sakkunniga vilja därför som sin mening uttala, att en officer eller underofficer i reserv, som varit inkallad till oavbruten fredstjänstgöring en viss längre tid, exempelvis minst fyra år, och som uppnått en levnadsålder av exempelvis minst 30 år, icke bör behöva riskera att godtyckligt skiljas från tjänstgöringen. Resonemanget bör därvid vara, att örn vederbörande kunnat vara till nytta under så lång tid, så bör han också kunna vara det i fortsättningen. De militära myndigheterna böra med andra ord anse det som sin skyldighet att på ett eller annat sätt bereda honom lämplig sysselsättning. Detta kan tänkas ske på olika sätt. Därest han fyller de uppställda kompetenskraven, bör han kunna vinna inträde som officer eller underofficer på aktiv stat. I andra fall torde det normala bliva, att han fortfarande får vara inkallad som officer eller underofficer i reserv och därvid placeras på en lämplig befattning, exempelvis en sådan som eljest skolat uppehållas av pensionerad personal. Pensionsfrågan torde i sådana fall få ordnas genom särskild hänvändelse till riksdagen. Slutligen bör det kunna ifrågakomma, att vederbörande genom de militära myndigheternas bemedling erbjudes lämplig befattning inom annan del av statsförvaltningen eller inom kommunalförvaltning. Vägran att emottaga en dylik befattning av skälig kvalitet bör givetvis befria staten från ytterligare skyldigheter gentemot den anställde.

Vad ovan anförts örn langtidsinkallad personal i reserv hade givetvis icke avseende å pensionsavgången personal — för denna hade staten sörjt redan genom den lagstadgade pensionsrätten.

Reglerna örn den anställningsgaranti, som sålunda enligt de sakkunnigas mening borde tillskapas för viss till långtidstjänstgöring i fred inkallad reservpersonal, syntes knappast böra inflyta i någon författning eller dylikt. Det måste nämligen förutsättas, att ett individuellt bedömande från fall till fall bleve erforderligt, vilket som regel torde komma att äga rum hos Kungl. Maj :t. Enklast syntes vara, att Kungl. Maj:t utverkade sig riksdagens bemyndigande att för de fall, om vilka här vore fråga, fatta beslut eller utfärda bestämmelser i huvudsaklig överensstämmelse med vad här ovan föreslagits.

Militärbefälhavaren för IV. militärområdet har funnit de sakkunnigas förslag, att långtidsinkallad reservpersonal efter viss tids tjänstgöring skulle kunna vinna anställning på aktiv stat, vara förenad med olägenheter. De långtidsinkallade torde nämligen sannolikt till stor del komma att utgöras av sådana som icke lyckats slå sig fram på den civila banan, varför deras allmänna kvalitativa förutsättningar i regel icke kunde beräknas bliva goda. Ävenså torde den avsedda »aktiveringen» mången gång komma att verka orättvist i förhållande till de i vanlig ordning tillsatta aktiva officerarna och underofficerarna. I varje fall borde det bestämmas, att den endast i undantagsfall och på särskilda skäl skulle få tillämpas.

79 Kungl. Maj-.ts proposition nr 143.

Militärbefälhavaren för VII. militärområdet har anfört liknande synpunkter och därvid särskilt framhållit, att avsikten med inbeordrande av reservpersonal till sammanhängande längre tjänstgöring enligt eget åtagande torde ha varit att begränsa de aktiva befälskadrerna och giva dem den elasticitet, som ansetts erforderlig med hänsyn till eventuella kaderminskningar. Att medgiva reservpersonal, som fullgjort exempelvis fyra års tjänst, inträde på aktiv stat stöde sålunda icke i överensstämmelse nied åtgärdens syftemål. Ett bifall till de sakkunnigas i detta avseende avgivna förslag skulle i stället medföra en försämring av den aktiva befälskaderns kvalitet.

Statskontoret har funnit de sakkunnigas förslag i denna del ägnat att ingiva starka betänkligheter. Att staten skulle gentemot reservpersonal, som efter frivilligt åtagande varit inkallad till viss längre tids kontinuerlig fredstjänstgöring, ha iklätt sig en moralisk förpliktelse att garantera samma personal fortsatt försörjning för all framtid även sedan det behov, som föranlett personalens inkallande, måhända upphört, måste statskontoret sålunda bestrida. En annan sak vore, att staten på olika sätt borde underlätta personalens återgång till annan sysselsättning och eventuellt betala en viss avskedsersättning. Man kunde tänka sig konsekvenserna exempelvis i fråga om de tusentals anställda vid statens krisorgan, örn den av de sakkunniga förordade principen skulle knäsättas.

Även försvarsväsendets lönenämnd har ställt sig betänksam gentemot vidtagandet av åtgärder av så långt gående natur, som de sakkunniga förordat på förevarande område. Över huvud taget ville det förefalla lönenämnden, att de sakkunniga i sin strävan att tillskapa anställnings- och försörjningsgarantier för den personal, varom här vore fråga, i alltför hög grad betonat det allmännas skyldighet att sörja för personalens fortsatta utkomstmöjligheter.

Svenska arméns reservofficersförbund har anfört, att det rent sakligt torde kunna ifrågasättas, örn vidare anställning på stat, sedan kadrerna under beredskapsåren kompletterats, kunde eller borde komma i fråga. Dessutom torde, med hänsyn till den utökade kadern, om ett relativt litet antal år, de existerande arvodesbefattningarna bli i hög grad utnyttjade av pensionerade officerare på stat. Slutligen torde det vara ytterligt osannolikt, att statens civila verk och inrättningar med anledning av de där nödvändiga kompetenskraven kunde bereda plats åt reservofficerare annat än i mycket underordnade befattningar. Frågan hade även en vidare principiell innebörd. Redan nu tjänstgjorde ständigt ett avsevärt antal reservofficerare, bland dem många yngre, som på detta bekväma sätt uppsköte yrkesval samt yrkesutbildning, studier eller praktiktjänstgöring, ofta med hänsyn till att dessa, för deras framtid nödvändiga sysselsättningar, gåve ringa eller ingen ekonomisk kompensation. Ett av myndigheterna givet uttalande om moralisk skyldighet att omhändertaga dessa reservofficerare skulle säkerligen uppmuntra många av dessa att i det längsta kvarstanna i militärtjänst för att vinna bekvämare utkomst än det civila livet till en början kunde bjuda, även örn icke förordningen gåve praktiska garantier för vidare anställning. Reservofficerarnas långtid sanställning hade tillkommit för att göra personalorganisationen mera

80 Kungl. Marits proposition nr 143.

elastisk. Det vore alitsa att vänta, att en begränsning av försvarsutgifterna i framtiden i första hand skulle gå ut över denna personal. Dessa reservofficerare skulle då stå mycket illa rustade för den civila arbetsmarknaden. Därför syntes det vara ändamålsenligare, om man önskade undvika ett plötsligt utbud på mindre kvalificerad arbetskraft, med de problem detta medförde, att man redan från början dreve en mer restriktiv politik beträffande långtidsanställningen och i varje fall icke gåve löften om vidare anställning utan bindande garantier.

Svenska officersförbundet har förklarat, att då det syntes principiellt riktigt att erbjuda ett visst stöd åt reservanställd personal, vilken varit i militärtjänst så länge att den mer eller mindre försuttit möjligheterna till försörjning i det civila livet, officersförbundet icke ville motsätta sig en tillämpning av den tankegång, de sakkunniga framlagt. Denna fråga syntes emellertid böra göras till föremål för närmare utredning, varvid officersförbundet förutsatte, att det finge tillfälle framföra sina synpunkter.

Svenska under officer sförbundet har anfört, att förbundet tillfullo insåge behovet av att en skälig kompensation i vissa fall kunde beredas långtidsinkallad reservpersonal men funne sig dock böra erinra om att ändamålet med bestämmelsen örn dylik långtidsinkallelse varit att bereda viss elasticitet åt befälskadrerna. Vissa restriktiva åtgärder borde vidtagas i avsikt att hindra inkallelsernas utsträckande intill den omtalade fyraårsperioden. De sakkunnigas förslag, att den långtidsinkallade reservpersonalen borde beredas tillfälle att övergå på aktiv stat, syntes avse att för framtiden som legal rekryteringsväg öppna det under nuvarande exceptionella förhållanden tillämpade systemet med aktivisering av viss personal i reserven. Det borde då erinras därom, att vad som i detta avseende nu genomförts icke kunnat ske helt utan konfliktanledningar mellan den aktiva personalen och de intransporterade. Ändock hade åtgärderna försiggått under en period av avsevärda kaderökningar, varigenom den aktiva personalen merendels hållits skadeslös för det tillbakaträngande, som intransporterna vållat, Ett fortsatt tillämpande av i princip enahanda system även under fredstid med dess mera bundna befordringsgång kunde icke undgå att öva inverkan på den ordinarie rekryteringen av befälskårerna. Vad här anförts angående tillträde till aktiv stat torde gälla även för den ifrågasatta möjligheten att erhålla befattning, som ordinärt avsåges för pensionerad befälspersonal. Ett fullföljande av försvarsbeslutets innebörd i avseende på de militära personalkadrernas elasticitet förutsatte, att — när omständigheterna så medgåve — arvodespersonalens befattningar i viss utsträckning övertoges av aktiv personal. De återstående borde med hänsyn till samma av de sakkunniga åberopade moraliska förpliktelser förbehållas den vid jämförelsevis tidig ålder pensionerade befälspersonal, som med hänsyn till alltjämt åvilande försörjningsbörda nödgades skapa viss fyllnad till utgående pensionsförmåner. Slutligen ville förbundet i denna fråga anföra, att lösningen av problemet kompensation till långtidsinkallad reservpersonal med fördel kunde anstå, tills fredsmässiga erfarenheter vunnits av institutionen.

81 Kungl. Maj-.ts proposition nr 143.

Försvarsväsendets underbefäls förbund har erinrat om att förbundet i sitt yttrande över 1941 års försvarsutrednings betänkande starkt ifrågasatte lämpligheten av att under längre tid ha reservpersonal inkallad till tjänstgöring, enär härigenom dels antalet beställningshavare på aktiv stat komme att minskas till förfång framför allt för det fast anställda manskapet, dels ett civilanställningsproblem av mycket svårbemästrad natur skulle uppkomma. Yad de sakkunniga nu anfört syntes i allt väsentligt bestyrka riktigheten i de av förbundet då uttalade farhågorna. I fullt medvetande örn de svårigheter, som den berörda reservpersonalen måste komma att möta, ville förbundet icke göra annan erinran mot de sakkunnigas uttalanden i här berörda frågor än framhålla, att reservpersonal icke borde medgivas vinna inträde på aktiv stat såsom officerare eller underofficerare. Även under förutsättning att reservpersonalen fyllde de uppställda kompetenskraven, kunde man nämligen befara att i beställning såsom officer eller underofficer på aktiv stat bakvägen få in personal, som vid en normal prövning icke befunnits lämplig härför.

Såsom de sakkunniga erinrat förutsätter 1942 års försvarsbeslut, att reservpersonal i ej ringa omfattning skall efter frivilligt åtagande kunna inkallas till mera kontinuerlig tjänstgöring i fredstid. Motivet till denna anordning har enbart varit strävan att åvägabringa en viss elasticitet i försvarsväsendets personalorganisation. Vid beräkningarna rörande de fasta personalkadrernas storlek har sålunda vid försvarsbeslutet förutsatts, att vissa kompaniofficersoch underofficersbeställningar, som bort upptagas på ordinarie stat, skola ersättas med till tjänstgöring inkallade officerare och underofficerare i reserven, antingen reservutnämnda eller pensionsavgångna. Genom denna anordning, som sålunda innebär en reduktion av den eljest erforderliga ordinarie personalen, kan vid förefallande behov ernås en sammankrympning utan större omgång eller svårigheter av den totala befälskadern.

Vid anordningens genomförande uppkomma dock två problem, som redan nu måste upptagas till diskussion, nämligen dels den till mer kontinuerlig tjänstgöring inkallade reservpersonalens löneförmåner under tjänstgöringen, dels denna personals överförande till huvudsakligen civil verksamhet efter tjänstgöringens upphörande.

De avlöningsförmåner, som jag i det föregående förordat, äro avsedda att äga direkt tillämpning endast vid sådan fredstjänstgöring, som skall åligga personalen enligt förordningarna örn reserverna. I princip föreligger emellertid icke hinder för att tillämpa samma bestämmelser vid frivillig fredstjänstgöring av såväl kortare som längre varaktighet. Tvärtom finner jag övervägande skäl tala för tillämpning av dessa bestämmelser även i förevarande fall men utgår härvid i likhet med de sakkunniga från att vissa jämkningar kunna vara motiverade. Lämpligen bör åt Kungl. Majit överlåtas att på grundval av de tidigare förordade, för ordinarie fredstjänstgöring avsedda lönegrunderna bestämma avlöningsförmånerna för reservbefäl vid annan fredstjänstgöring.

Vad beträffar den långtidsinkallade personalens förhållanden efter tjänstgöringens upphörande vill jag till en början i anledning av vad vissa remiss-

Bihang till riksdagens protokoll 1943. 1 sami. Nr 143. 4ui 48 (i

Departementschefen.

82 Kungl. Maj:ts proposition nr 143.

myndigheter anfört framhålla, att någon skyldighet för staten att svara för personalens fortsatta försörjning givetvis icke kan föreligga, då ju tjänstgöringen fullgjorts efter frivilligt åtagande. Att låta långtidsinkallade inträda på aktiv stat, torde med hänsyn till den frivilliga tjänstgöringens syfte och till önskvärdheten av att den normala befälsrekryteringen och befordringsgången icke under fredsförhållanden mer avsevärt rubbas endast kunna ifrågakomma i sällsynta undantagsfall. Befattningar, som avsetts för särskilda personalkategorier, kunna icke heller disponeras för här ifrågavarande ändamål i sådan utsträckning, att berörda kategoriers skäliga anspråk åsidosättas. över huvud taget böra icke på grund av den frivilliga tjänstgöringen regelmässigt kunna påräknas förmåner av här ifrågavarande art. Å andra sidan tala icke minst med hänsyn till motivet för reservbefälets ianspråktagande för här avsedd tjänstgöring vissa billighetsskäl för att den personal, som disponerats för ändamålet, icke efter slutfört uppdrag av staten lämnas att, måhända efter lång tids oavbruten tjänstgöring inom försvarsväsendet, helt på egen hand finna sin försörjning på andra områden. Jag finner det naturligt, att staten i sådana fall, där svårigheter föreligga för övergång till annan verksamhet, söker underlätta sådan övergång eller genom utbetalande av avskedsersättning minska olägenheterna för den enskilde av militärtjänstgöringens upphörande. Börande vilka åtgärder som i dessa hänseenden böra vidtagas är det, såsom från något håll framhållits, ännu för tidigt att yttra sig. Säkrare erfarenheter måste avvaktas rörande i vilken omfattning reservbefälet tages i anspråk för dessa ändamål och vilka personer som ställa sig till förfogande för sådan tjänstgöring. För att förminska de svårigheter, som möjligen i en framtid kunna uppkomma till följd av ifrågavarande åtgärder för höjande av försvarsorganisationens elasticitet, bör eftersträvas att i görligaste mån för här avsedd tjänstgöring taga i anspråk pensionsavgången personal liksom även att i omgångar uppdela den tjänstgöring, som måste fullgöras.

Av det anförda framgår, att jag icke anser mig böra för närvarande förorda några generella bestämmelser för ersättning efter tjänstgöringens upphörande till långtidsinkallat reservbefäl utan utgår från att dessa frågor i avbidan på säkrare erfarenheter prövas från fall till fall.

e. Särskilda bestämmelser.

De sakkunniga ha framhållit, att enligt nu gällande reservbefälsförordningar förtidsavgångna och i reserven utnämnda officerare, underofficerare och civilmilitära personer, som tillerkänts reservpension eller utbekommit däremot svarande värde, äro skyldiga att kvarstå i reserv intill fyllda 65 år. Avsikten med denna bestämmelse vore uppenbarligen att säkerställa, att den som erhållit en så avsevärd förmån som reservpension också skulle under en längre tid än de värnpliktiga vid behov kunna inkallas till krigstjänstgöring. Beservpensionen utgjorde med andra ord en kompensation även för att vederbörande under en längre tid efter det fredstjänstgöringsskyldigheten upphört skulle vara beredd att fullgöra krigst jänstgöring.

Det nu föreslagna systemet med uppdelande av anställningstiden i reserv

83 Kungl. Maj:ts proposition nr 143.

på flera perioder, vid vilkas slut vederbörande antingen kunde förvägras kvarstå i reserv eller ock själv kunde avgå, i bägge fallen med åtnjutande av viss pensionsrätt, medförde emellertid, att den nu gällande bestämmelsen om skyldighet för den som fått pension att under viss tid stå kvar i reserv icke längre kunde tillämpas. Innebörden av systemet vore ju tvärtom, att den som tröttnade eller befunnes mindre lämplig skulle avföras ur reserv.

Emellertid kvarstode uppenbarligen alltjämt intresset av att den, som erhållit den dyrbara utbildningen till officer eller underofficer i reserv och därefter gjort sig berättigad till den förmån, som pensionen utgjorde, skulle under en längre tid än vanliga värnpliktiga vara tillgänglig för inkallelse till krigstjänstgöring. Då detta icke kunde åstadkommas genom att fordra vederbörandes kvarstående i reserv, måste man söka någon annan utväg för ernående av sagda syftemål. De sakkunniga hade för sin del ansett en enkel åtgärd av denna innebörd vara att i fråga örn den, som avginge från anställning i reserv efter det han uppfyllt stadgade villkor för erhållande av pension och som icke avstode från sin pensionsrätt, låta värnpliktslagens stadganden örn värnpliktiga i tillämpliga delar erhålla motsvarande giltighet till och med det år, under vilket vederbörande fyllde 65 år. Härigenom säkerställdes möjligheten att till krigstjänstgöring inkalla den förutvarande reservpersonal, som man ansåge sig ha behov av. Särskilt värdefullt bleve detta givetvis i fråga om den personal som avgått ur reserv med utgången av det kalenderår, varunder 47 års ålder uppnåtts.

I enlighet med det anförda hade de sakkunniga i författningsförslagen upptagit ett stadgande av nyss nämnda innebörd. Måhända kunde det också befinnas lämpligt att i värnpliktslagen införa en hänvisning till dessa stadganden.

De sakkunniga ville i detta sammanhang framhålla, att de bestämmelser angående konstituering av värnpliktiga under krigstjänstgöring, vartill de sakkunniga i annat sammanhang framlade förslag, borde äga motsvarande tillämpning på förutvarande reservpersonal som här avsåges. Vid inkallelse till krigstjänstgöring efter avgång från reserv borde sålunda denna personal som regel förordnas till befäl av samma grad som den vederbörande senast innehade såsom fast anställd i reserv.

De sakkunniga ha slutligen föreslagit, att vad i bestämmelserna örn reserverna sades örn aktiv stat även skulle avse övergångsstat, avgångsstat och disponibilitetsstat. Fredstjänstgöringsskyldighet skulle dock icke åligga den, som avgått med pension från beställning på övergångsstat, till vilken han frivilligt överförts, eller på avgångsstat eller disponibilitetsstat.

Beträffande sistnämnda förslag ha de sakkunniga närmare anfört.

Det synes knappast vara rimligt, att den som går i pension från avgångseller disponibilitetsstat, där han enligt kungörelserna den 30 juni 1942 (nr 684 och 686) icke har någon skyldighet att fullgöra fredstjänstgöring, skulle såsom pensionsavgången bli skyldig att fullgöra sådan tjänstgöring! Det synes vidare kunna starkt ifrågasättas, huruvida det kan vara riktigt att införa skyldighet till fredstjänstgöring efter pensionsavgång för dem, som i samband med genomförandet av 1925 års försvarsordning frivilligt

84 Kungl. Maj:ts proposition nr 143.

övergingo till övergångsstat. Redan den omständigheten, att vid övergångsstatens inrättande stadgades, att deras tjänstgöringsskyldighet i fred — en repetitionsövning för varje tvåårsperiod — skulle oavsett pensionsåldern upphöra vid fyllda 50 år, synes tala för att man icke nu bör införa ytterligare sådan skyldighet. Annorlunda synes förhållandet vara med de tvångsvis till övergångsstat överförda beställningshavarna. Dessa hava ju i fråga örn sin tjänstgöringsskyldighet i fred i princip likställts med personalen på aktiv stat, vadan det icke synes orättmätigt att jämväl efter pensionsavgång upprätthålla denna likställdhet.

Överbefälhavaren har anfört, att de sakkunniga såsom motiv för bestämmelsen örn krigstjänstgöringsskyldighet för med pension avgången reservpersonal framhållit, att nu utgående pension utgjorde en kompensation för den för närvarande stadgade tjänstgöringsskyldigheten samt att det vore ett statsintresse att såsom värnpliktig bibehålla den, som erhölle utbildning till officer eller underofficer, längre än övriga. Det kunde starkt ifrågasättas, huruvida förstnämnda motiv vore bärande. Det borde beaktas, att personalen enligt den föreslagna bestämmelsen i motsats till vad som nu vore fallet frånträdde sin anställning. Enligt erfarenheterna från beredskapstiden torde det vidare knappast kunna göras gällande, att den personal, som här avsåges, skulle vara av sådant värde för krigsmakten, att vämpliktstiden för den skull behövde utsträckas. Det torde för övrigt knappast vara lämpligt, att sätta personalen vid uppnådda 47 års ålder i ett sådant tvångsläge, att antingen avstå från pensionen eller åtaga sig en tjänstgöringsskyldighet till uppnådda 65 år. Sannolikt komme en sådan bestämmelse att göra personalen missnöjd med sin ställning och därigenom försvåra rekryteringen. Tillämpades de grunder i fråga örn kvarstående i anställningen, som överbefälhavaren i det föregående angivit, torde kravet på ett tvångsvis förlängande av vämpliktstiden icke behöva upprätthållas. Därest emellertid så i viss utsträckning ansåges vara fallet, kunde ifrågasättas, örn icke hänsyn till rekryteringen krävde en överarbetning av de föreslagna bestämmelserna, avseende möjlighet för ifrågavarande reservpersonal att vid avgång ur reserv uppbära en lägre pension, örn den icke åtoge sig krigstjänstgöringsskyldighet utöver värnpliktsåldern, men en högre, örn den åtoge sig sådan.

Militärbefälhavaren för lil. militärområdet har förklarat, att han ställde sig mycket tveksam till ändamålsenligheten av krigstjänstgöringsskyldighet för pensionerad personal. Den personal, som förvägrats kvarstå i reserv, kunde icke förutsättas lämplig att därefter inkallas. Återstode alltså den personal, som icke önskat kvarstå i reserv efter 47 eller 55 års ålder. Det uppstode då det förhållandet, att den mera duglige måste vara beredd att kompensera den dyrbara utbildningen till officer eller underofficer i reserven och den förmån, som pensionen utgjorde, medan den, som förvägrats kvarstå i reserven — och följaktligen måste anses mindre användbar — knappast riskerade att bliva avkrävd en sådan kompensation. Militärbefälhavaren ifrågasatte, huruvida man icke kunde i huvudsak nå det åsyftade målet genom att sätta en väsentligt större skillnad mellan pensionsbeloppen för avgång vid 47 och 55 års ålder. En avsevärd sänkning av pensionsbeloppet för av-

85 Kungl. Maj:ts proposition nr 143.

gång vid 47 års ålder medförde med säkerhet att avgång på egen begäran vid nämnda tidpunkt bleve sällan förekommande. Härigenom möjliggjordes en gallring så att de man önskade disponera för krigsplacering medgåves kvarstå i reserven, medan de för krigsplacering icke erforderliga eller olämpliga förvägrades kvarstående. Med väsentligt lägre pensionsbelopp för avgång vid 47 års ålder minskades kravet på kompensation för den förmån, som pensionen utgjorde.

Tjänsteförrättande militärbefälhavaren för VI. militärområdet har icke funnit anledning föreligga att från fredstjänstgöring befria personal, som gått i pension från frivillig övergångsstat.

Marinchefen har ansett, att bestämmelsen örn krigstjänstgöringsskyldighet för pensionerad reservpersonal kunde medföra mindre önskvärda konsekvenser. Kronans intresse bleve visserligen tillgodosett genom förslaget, men för personalen, som vid inträde i reserven finge räkna med att efter avgång därur vid exempelvis 88 års ålder kunna inkallas som värnpliktig ända till och med det år den fyllde 65 år, vore förslaget knappast skäligt och torde menligt inverka på rekryteringen. Det syntes därför kunna ifrågasättas, örn det icke vore lämpligare föreskriva, att reservpersonalens avskedstagande endast innebure befrielse från tjänstgöringsskyldighet i fredstid och att återinträde i reserven automatiskt ägde rum vid inkallelse under försvarsberedskap eller mobilisering.

Försvarsväsendets lönenämnd har beträffande krigstjänstgöringsskyldigheten för pensionerad personal ifrågasatt, huruvida icke det av de sakkunniga avsedda syftemålet i stället kunde vinnas därigenom, att den, som uppfyllt stadgade villkor för erhållande av pension, kvarhölles i reserven, förslagsvis intill utgången av det år, under vilket 60 års ålder uppnåddes, med skyldighet för vederbörande att tjänstgöra, då värnpliktiga inkallades till tjänstgöring jämlikt 28 § värnpliktslagen.

Svenska arméns reservofficer sförbund har, såsom närmare framgår av vad förbundet anfört under avsnittet »Avgång ur reserv», avstyrkt förslaget om krigstjänstgöringsskyldighet för pensionerad reservpersonal.

Kustartilleriets reservofficersförbund har i samma fråga anfört, att förbundet funne de sakkunnigas förslag i flera avseenden betänkligt. Den, som sökte anställning i reserven, skulle då göra detta i medvetande örn att även örn hans vidare befordringsutsikter stoppades vid exempelvis 38 års ålder, han likafullt skulle under för honom ogynnsamma förhållanden stå till försvarets förfogande i samma utsträckning som enligt reservförordningen. En avgång ur reserven vid 38 års ålder innebure ju icke utan vidare, att personen i fråga vore oduglig för tjänstgöring i den då innehavda graden. Det stora flertalet, som avginge vid denna ålder, vore väl tvärt om fullt användbara i sin grad och borde ej då överföras till värnpliktiga, där någon säkerhet för konstituering i graden vid eventuell framtida inkallelse ej gåves. De borde därför få kvarstå i reserven, men utan tjänstgöringsskyldighet i fredstid, med vilken anordning vunnes dels att staten vid behov kunde utnyttja deras militära kapacitet, och dels att personalen vid en inkallelse,

Departements-

chefen.

86 Kungl. Maj:ts proposition nr 143.

vilken liksom under den nuvarande beredskapen kunde bli nog så långvarig, åtnjöte ersättning enligt rättvisa grunder. Ansåges det att dylik personal, som avgått vid första anställningsperiodens slut, ej lämpligen vid högre ålder kunde tjänstgöra i innehavd grad, kunde även kvarståendet i reserven utan tjänstgöringsskyldighet i fred indelas i perioder. Lämpligt bleve då, att kvarstående skedde under en tid, som motsvarade nästa anställningsperiod enligt förslaget, så att de, som efter 38 års ålder ej mera skulle tjänstgöra i fredstid, kvarstode i reserven till fyllda 47 år. De som slutade tjänstgöra vid 47 år, kvarstode till 55 års ålder o. s. v. Genom denna anordning vunnes den fördelen att de, som ej meriterat sig för kaptensbefordran utan avginge med den lägsta pensionen, upphörde att vara tjänstgöringsskyldiga vid värnpliktstidens utgång, vid vilken tid man finge antaga att deras militära kvalifikationer i innehavd grad ej längre berättigade till deras vidare utnyttjande inom krigsmakten. De, som befördrats till kaptener, avginge vid 55 års ålder, därest de ej genom ytterligare fredstjänstgöring gjort sig användbara under nästa period.

Värnpliktiga officerares riksförbund har ansett, att i stadgandet örn inkallelse till krigstjänstgöring efter avgången från reserv av personal, som uppfyllt villkoren för erhållande av pension och icke avstått från sin pensionsrätt, borde införas den uttryckliga bestämmelsen, att denna personal undantagslöst skulle i sådant fall förordnas till befäl i den sist innehavda graden. Ett slags degradering i händelse av dylik inkallelse måste betecknas såsom olämplig, och därest vederbörande icke kunde anses kvalificerad för tjänstgöring i samma grad, som han senast innehade i reserv, syntes han icke böra bliva inkallad.

Försvarsväsendets underbefälsförbund har ifrågasatt, huruvida man icke på annat sätt än de sakkunniga föreslagit skulle kunna försäkra sig örn de för fortsatt militärtjänstgöring lämpliga i händelse av mobilisering eller krig.

Enligt vad jag i det föregående förordat skall personal, som icke finnes vara lämplig för fortsatt tjänstgöring, ej medgivas anställning under ny anställningsperiod. Det är emellertid givet, att under krigsförhållanden även sådan personal och i än högre grad den, som ehuru fullt lämplig för fortsatt tjänstgöring frivilligt utträtt ur reserv, kan behöva tagas i anspråk. Så länge den ur reserv avgångne icke uppnått 47 års ålder, kan han också jämlikt 28 § värnpliktslagen inkallas till tjänstgöring. Men för personal, som överskridit nämnda ålder, måste särskild förpliktelse föreskrivas. Vad de sakkunniga i sådant hänseende föreslagit finner jag i och för sig antagbart. Med hänsyn till att behovet i krigsorganisationen av personal, som överskridit 47 års ålder, torde vara ganska ringa, synes emellertid skyldigheten för sådan personal att såsom värnpliktig fullgöra krigs- och beredskapstjänstgöring kunna begränsas dels att gälla endast intill utgången av det kalenderår, varunder vederbörande fyller 55 år, dels ock att avse allenast tjänstgöring i den grad, som vederbörande under reservanställningen senast innehaft. I den mån, såsom gjorts gällande, den som frivilligt utträtt ur reserv drabbas hårdare av denna förpliktelse innebär detta icke annat än att

Kungl. Maj:ts proposition nr 143. 87

större krav alltid och särskilt i ett för landet allvarsamt läge ställas på dugligt folk.

Till de sakkunnigas i detta avsnitt berörda förslag i övrigt ansluter jag mig.

f. Övergångsbestämmelserna.

De sakkunniga lia ansett, att de nya förordningarna böra träda i kraft snarast möjligt efter det frågan därom varit föremål för behandling av 1943 års riksdag, exempelvis den 1 juli 1943. Samtidigt borde de äldre förordningarna upphöra att gälla.

Emellertid syntes vissa undantag från nyssnämnda regel böra stadgas. Till en början borde det ej komma i fråga att låta de nya bestämmelserna örn fredstjänstgöringsskyldighet för pensionsavgången personal gälla sådan personal, som redan gått i pension. Med hänsyn till de nuvarande bestämmelserna örn tiden för pensionsålderns inträde syntes det de sakkunniga riktigast, att dessa bestämmelser icke tillämpades på personal, som avgått eller avginge från aktiv stat eller reservstat före den 1 oktober 1943.

De nya bestämmelserna syntes icke heller i övrigt böra utan vidare tilllämpas på redan befintlig personal i reserv, utan torde det vara nödvändigt att stadga vissa restriktioner därutinnan. Det syntes i sådant avseende vara lämpligast, att frågan om övergången till de nya bestämmelserna gjordes till föremål för individuell prövning. De sakkunniga föresloge därför, att den vid de nya förordningarnas ikraftträdande befintliga förtidsavgångna eller reservutnämnda personal, som önskade övergå till de nya bestämmelserna, skulle göra ansökan därom inom viss tid, vilken syntes böra bestämmas av Kungl. Majit. Med hänsyn till önskvärdheten av att tjänstgöringen snarast möjligt kunde ordnas efter det nya systemet, syntes den nämnda tiden för normala fall böra utmätas rätt snävt, exempelvis till utgången av juli 1943. I enlighet med föreskrifter, som borde utfärdas i kommandoväg, borde därefter ett individuellt bedömande ske av ansökningarna i fråga.

Tillstånd att övergå till de nya bestämmelserna syntes emellertid icke böra kunna komma i fråga beträffande personal i reserven, som kommit upp i sådan ålder, att övergången huvudsakligast skulle bli till ekonomisk fördel för den enskilde utan motsvarande vederlag i fredstjänstgöringsskyldighet. Icke heller borde övergången få ske alltför lång tid efter det fredstjänstgöringsskyldigheten enligt äldre bestämmelser upphört. De sakkunniga hade därför ansett sig till en början böra föreslå, att den som under år 1943 uppnådde högre levnadsålder än 46 år icke skulle kunna erhålla tillstånd att övergå till de nya förordningarna. Denna bestämmelse borde emellertid kompletteras med ett stadgande av innebörd, att den, som vid tiden för övergången fullgjort all honom enligt äldre förordning åliggande fredstjänstgöring, icke erhölle pensionsrätt enligt den nya förordningen, örn han icke före utgången av det kalenderår, under vilket han fyllde 47 år, fullgjorde så lång fredstjänstgöring, som han skulle ha varit skyldig till, därest den nya förordningen varit tilllämplig alltsedan fredstjänstgöringen enligt äldre bestämmelser senast fullgjordes. På detta sätt bereddes vederbörande tillfälle att med effektiv tjänst-

88 Kungl. Maj:ts proposition nr 143.

göring »tjäna in» den högre pensionen. På grund av den nämnda åldersgränsen tornine en tid av minst IV2 år att stå till buds härför. Beträffande vissa personalkategorier vid marinen, vilka antingen icke haft någon fredstjänstgöringsskyldighet alls (marinläkare och mariningenjörer i reserv) eller ock allenast fullgjort en första flaggkorpralstjänstgöring, skulle emellertid den sålunda uppställda fordringen på fyllnadstjänstgöring kunna komma att verka alltför betungande. De sakkunniga hade därför i marinförordningen upptagit ett stadgande örn att denna tjänstgöring i varje fall icke behövde överstiga 90 dagars längd.

Slutligen borde tillstånd att övergå till de nya bestämmelserna icke heller ifrågakomma beträffande den, som med avseende på sin tjänstgöring vore underkastad äldre bestämmelser än som innefattades i de nuvarande förordningarna. De nya förordningarnas bestämmelser rörande utgående förmåner under fredstjänstgöring syntes emellertid böra tillämpas beträffande ali personal i reserv.

Örn den, som övergått till de nya bestämmelserna, enligt äldre bestämmelser uppburit mot reservpensionens kapitaliserade värde svarande belopp, skulle med avseende å hans rätt att uppbära pension enligt de nya bestämmelserna vad i 20 § 2 mom. andra stycket författningsförslagen rörande arméns och marinens reserver samt 19 § 2 mom. andra stycket författningsförslaget rörande flygvapnets reserv äga motsvarande tillämpning.

Beträffande personal i marinens reserver, vars tjänstgöringsskyldighet enligt äldre bestämmelser varit anknuten till fyraårsperioder men enligt de nya bestämmelserna hänfördes till femårsperioder av anställningstiden i reserv, skulle med avseende å övergången till de nya bestämmelserna gälla, att vid desammas ikraftträdande pågående fyraårsperiod förlängdes med ett år.

Den som före tillkomsten av 1934 års förordning angående personal i flygvapnets reserv jämlikt Kungl. Maj:ts brev den 6 december 1929 angående särskild ersättning till vissa fänrikar i flygvapnets reserv uppburit särskild gottgörelse om 1,000 kronor men underlåtit att inom föreskriven tid återbetala gottgörelsen, skulle icke äga uppbära mer än hälften av den pension eller däremot svarande kapitalbelopp, som eljest skolat utgå. Enligt vad för de sakkunniga blivit upplyst funnes för närvarande endast en officer i flygvapnets reserv som icke inom föreskriven tid återbetalat beloppet i fråga. Denne hade emellertid ingått till Kungl. Maj:t med begäran att få återbetala beloppet oaktat preklusionstiden utgått. Därest denna framställning beviljades, behövde givetvis den förenämnda bestämmelsen icke omnämnas i övergångsstadgandena till den nya förordningen för flygvapnets reserv. Skulle den däremot avslås, torde man för konsekvensens skull knappast kunna undgå detta.

överbefälhavaren har ansett det angeläget, att de av den nuvarande personalen, som nu äro under 47 år, i så stor utsträckning som möjligt övergå till de nya bestämmelserna. Kravet på viss fredstjänstgöring för pensionsrätt borde därför utgå eller ock ändras så att skillnad ej gjordes på freds- och krigstjänstgöring. Den personal, varom här vore fråga, torde med få undantag ha full-

Kungl. Maj:ts proposition nr 143. 89

gjort krigstjänstgöring av betydligt större omfattning än vad enligt förslaget kunde bliva fråga om.

Arméchefen har ansett, att bland övergångsbestämmelserna borde intagas föreskrifter örn villkoren för fredskonstituerade landstormsofficerare och officerare vid frivilliga automobilkåren, vilka överskridit värnpliktsåldern, att vinna inträde i reserv, samt framlagt utförligt förslag till sådana föreskrifter.

Militärbefälhavaren för VII. militärområdet har förklarat, att såsom villkor för övergång till de nya bestämmelserna borde angivas, förutom ansökan, lämplighet för anställning.

Marinchefen har anfört, att med anledning av den långa tjänstgöring, som reservofficerarna fullgjort under den förstärkta försvarsberedskapen, det kunde anses skäligt att åldersgränsen för övergång till den nya reservförordningen höjdes till 50 år. Under åren 1941—1942 hade till fänrikar i kustartilleriets reserv antagits ett flertal förut såsom värnpliktiga konstituerade officerare. Dessa konstituerade officerare hade givetvis utvalts på grund av sin duglighet och vore därför kvaliteten och användbarheten av denna kategori god. Åtskilliga av dem vore emellertid gamla i förhållande till normal ålder för fänriksutnämning, varför de icke hade möjlighet att före 38 års ålder kvalificera sig för kaptensbefordran enligt den nya reservförordningen. Då det vore till nackdel för kronan örn dessa officerare skulle undandragas från en vidare tjänstgöring, för vilken de under en långvarig beredskapsinkallelse i allmänhet väl kvalificerat sig, föresloges att övergångsbestämmelserna gåves en sådan avfattning, att nu nämnd kategori av officerare efter prövning i varje särskilt fall finge möjlighet till kaptensmeritering och övergång till den nya reservförordningen oberoende av sin ålder.

Chefen för flygvapnet och flygförvaltningen ha funnit det vara mera ändamålsenligt, att — i likhet med vad som skedde vid övergången till nya pensions- och avlöningsreglementen — den som icke ville övergå till den nya förordningen skulle anmäla detta. Flygvapnets reservofficersförbund har uttalat sig i samma riktning.

Arméförvaltningen har förklarat, att särskilda bestämmelser erfordrades be träffande sådan reservpersonal, som på grund av uppskov ej fullgjort all den intill tiden för övergången åliggande tjänstgöring enligt den äldre förordningen.

Försvarsväsendets lönenämnd har funnit sig böra påpeka, att med effektiv tjänstgöring för intjänande av pension givetvis borde jämställas tjänstgöring, som fullgjorts i anledning av anbefalld förstärkt försvarsberedskap.

Svenska arméns reservofficersförbund har förklarat, att det med hänsyn till den omfattande beredskapstjänstgöring, som fullgjorts även av flertalet äldre reservofficerare, syntes vara rimligare, om den föreslagna åldersgränsen höjdes till 50 år. Förbundet har fortsättningsvis anfört.

De sakkunnigas förslag att dels anställningen skall uppdelas på vissa perioder och dels kvarståendet efter 38 år skall göras beroende av dessförinnan vunnen kaptensbefordran eller kompetens för dylik befordran kan för vissa kategorier reservofficerare omöjliggöra en övergång till den nya förord-

90 Kungl. Maj:ts proposition nr 143.

jungen, eller åtminstone ur försvarets synpunkt göra denna övergång praktiskt taget meningslös därest icke särskilda dispensregler uppställas för dessa fall. Dylika regler medföra givetvis, att de sakkunnigas förslag i nyss nämnt hänseende i avs evard utsträckning genombrytes. Detta kan dock icke undvikas. Jimuru det icke direkt utsäges i de sakkunnigas motivering, torde de väl även ha förutsett en dylik olägenhet av förslaget. Av de kategorier reservofficerare som kai åsyftas må i första hand nämnas de reservofficerare av 1941 och 1942 års kurser, som äro födda 1914 respektive 1915 och tidigare och vilka utgöra öå procent och cirka 27 procent av respektive kurser. Dessa riskera att ej i tid ™ ^ptensrneritering och skulle alltså undandragas den urvalsprocess, som förutsattes skola aga rum före 38 års ålder, ett undandragande som självfallet innebar en kvalitetsforsämrmg av reservofficerskåren. Vidare bör även erinras örn de reservofficerare av aldre årskurser, som av olika anledningar ännu icke vunmt kaptensmentermg och antingen redan uppnått 38 års ålder eller i allt tall icke hinna kaptensmeritera sig dessförinnan. Ur försvarets synpunkt kan det icke anses önskvärt att avstänga dessa kategorier från möjligheten att övergå till den nya förordningen.

Enligt de sakkunnigas mening bör frågan örn övergång till de nya bestämmelserna göras till föremål för individuell prövning. Till arund för denna mäste givetvis läggas vederbörligen fastställda riktlinjer, bland annat innefattande lampliga bestämmelser för tillgodoräknandet av beredskapstjanstgonng som repetitions- och befälsövningar samt kaptenskurs.

Förbundet har slutligen hemställt att för all personal i reserv måtte tilllämpas icke blott, såsom de sakkunniga föreslagit, de nya bestämmelserna örn avlöningsförmåner under tjänstgöring utan även den föreslagna rätten för efterlevande anhöriga m. fl. att utbekomma kapitaliserat belopp jämväl örn pension börjat utgå vid vederbörandes frånfälle.

Kustartilleriets reservofficersförbund har med uttalande av liknande synpunkter förklarat sig hoppas, att övergångsbestämmelserna skulle bliva så formulerade, att äldre reservofficerare finge möjlighet att även med övergång till den nya reservbefälsförordningen vinna kaptenskompetens.

Svenska flottans reservofficersförbund har ifrågasatt, att de föreslagna övergångsbestämmelserna skulle ändras därhän, att det på Kungl. Majit efter särskild därom gjord ansökan finge bero, örn vederbörande skulle kunna meddelas tillstånd att övergå till förslagets bestämmelser. Åldersgränsen borde enligt förbundets mening höjas till 50 år. Det syntes förbundet anmärkningsvärt, att ifrågavarande bestämmelser erhållit en så kategorisk utformning, då det funnes de, som under nuvarande fredsförhållanden fullgjort en både lång och krävande tjänstgöring och gjort sig väl förtjänta av den uppmuntran, den nya förordningen skänkte.

Svenska reservunderofficersförbundet har hemställt, att underofficerare i reserven, som vid de nya bestämmelsernas ikraftträdande icke uppnått 55 levnadsår och vore för fortsatt tjänstgöring vid krigsmakten lämplig, på ansökan skulle meddelas tillstånd att övergå till anställning i reserv med tillämpning av den nya förordningens föreskrifter. Därom har förbundet närmare anfört.

Till och med utgången av budgetåret 1942/43 torde det enligt en av förbundet verkställd utredning icke bliva mer än omkring 1,000 underofficerare i arméns reserver, som vid förordningens beräknade ikraftträdande på grund

91 Kungl. Maj:ts proposition nr 143.

av denna åldersbegränsning skulle kunna beredas möjlighet att övergå till de nya bestämmelserna. Av detta antal bör man räkna med, att minst 10 procent antingen icke önska övergå till de nya bestämmelserna eller också inte kunna förete fältduglighetsintyg eller av andra orsaker icke kunna ifrågakomma.

Genom att höja övergångsåldern till 55 år vid de nya bestämmelsernas ikraftträdande skulle ytterligare cirka 400 underofficerare i reserven givas tillfälle att genom fortsatt fredstjänstgöring bibehålla sin militära användbarhet, vilket ur mobiliseringssynpunkt torde vara synnerligen värdefullt. Under den förstärkta försvarsberedskapen har det förekommit att reservunderofficerare över 60 års ålder på ett fullt tillfredsställande sätt skött kompaniadjutantstjänsten vid fältförband. Visserligen äro dessa reservunderofficerare enligt nu gällande bestämmelser skyldiga att tjänstgöra under förstärkt försvarsberedskap och mobilisering, men deras tjänstgöringsskyldighet under fredstid har upphört. Från militärt håll har ofta framhållits nödvändigheten av att utsträcka tjänstgöringsskyldigheten i fred till samma åldersgräns, som gäller i krig eller att låta krigstjänstgöringsskyldigheten upphöra ett fåtal år efter det fredstjänstgöringsskyldigheten upphört.

Enligt förslaget kan värnpliktig fanjunkare eller kapten, som ådagalagt särskild lämplighet vid krigsmakten vid värnpliktstidens utgång (47 levnadsår), efter ansökan vinna inträde i reserven och åtnjuter härför vissa pensionsförmåner. Det torde vara en välbefogad åtgärd att söka bibehålla det dugliga värnpliktiga befälet även efter värnpliktstidens slut. Lika välbefogat synes det förbundet vara att knyta de därför lämpliga reservunderofficerarna till de nya bestämmelserna med åtföljande fredstjänstgöringsskyldighet for att kunna bibehålla sina militära färdigheter, isynnerhet som mobilisenngsbehovet av underofficerare flera år framåt torde göra sig starkt gällande. Den merpension en underofficer i reserven vid övergång till de nya bestämmelserna kommer i åtnjutande av — den tidigare pensionen är redan intjänt frånsett hans skyldighet att kvarstå i reserven till fyllda 65 år — överstiger inte nämnvärt den pension, som en värnpliktig fanjunkare vid övergång till reserven kommer att uppbära. Det kan även anses vara en rimlig kompensation för den långa tjänstgöring, de äldre reservunderofficerarna fått fullgöra under den nu pågående försvarsberedskapen med lön, som i allmänhet utgår enligt lägsta löneklassen inom lönegraden.

Den för personalen värdefullaste förmånen ligger emellertid icke i den något ökade pensionsförmånen, utan i den av de sakkunniga föreslagna bestämmelsen, att därest pensionstagare avlider och det belopp, som han inalles uppburit i pension, icke uppgår till pensionens kapitalvärde, skall skillnaden, mellan sistnämnda belopp, och det han uppburit, utbetalas till hans efterlevande anhöriga. ... „ ....

Samtliga de underofficerare i reserven, som av förbundet har liragasattas för överförande till den nya förordningen, äro berättigade att uppbära pensionens kapitalvärde i de fall då detta icke redan skett.

Enligt 1927 års reservbefälsförordning har personalen knappast någon valfrihet mellan kapitalvärdet och den årliga pensionen, genom att all rätt till ytterligare ersättning bortfaller, örn vederbörande avlider, efter det han börjat uppbära årlig pension, även örn dödsfallet skulle inträffa omedelbart efter pensionsålderns inträde.

Det synes förbundet vara en ur social synpunkt välbefogad åtgärd, att icke tvinga personalen att uttaga kapitalvärdet av _ pension eli utan i stället giva vederbörande möjlighet att låta pensionen bliva del stöd för ålderdomen, som är varje pensionsforms mening.

92 Departements-

chefen.

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 143.

Beträffande de sakkunnigas förslag om retroaktiv fredstjänstgöring som med tillämpning av den nya förordningens bestämmelser skulle hava ålegat vederbörande under tiden från det fredstjänstgöring enligt den äldre förordningen senast fullgjordes intill utgången av 1943, anser förbundet bör uppvägas av den långa tjänstgöring, som fullgjorts under nu pågående försvarsberedskap. Det ovan anförda galler enligt förbundets mening i tillämpliga delar aven mannens och flygvapnets reserver.

Försvar sväsendets underbefälsförbund har anfört, att de sakkunniga syntes ha ägnat föga uppmärksamhet åt frågan örn tidpunkten och sättet för den ifrågasätta omorganisationens genomförande. Problemet hade största betydelse vid armén. Uppenbart syntes förbundet vara, att den nya formen med övergångsanställda furirer först kunde komma att verka på föreslaget sätt efter några år, då utbildningen av det fast anställda manskapet omorganiserats och den ifrågasatta reservunderofficersutbildningen kommit i gång och hunnit lämna erforderlig avkastning. Av den nuvarande underbefälsreserven vid armén måste följaktligen enligt förbundets uppfattning ett visst antal beställningshavare bibehållas och inträde i reserven medgivas sådana beställningshavare, som ehuru icke omedelbart kvalificerade för befordran till underofficerare i reserven dock ansåges lämpliga och under det närmaste året kunde förväntas vinna formell kompetens därför. Hänsyn måste därvid bland annat tagas till det förhållandet, att behovet av underofficerare i ett truppförbands reserv icke för närvarande syntes kunna beräknas på längre sikt. Ett klarläggande av denna fråga för i vart fall den närmaste tvåårsperioden syntes vara nödvändigt, innan den nuvarande underbefälsreserven vid armén avvecklades. Det syntes vidare kunna ifrågasättas, örn tidpunkten härför överhuvud vore lämplig under nu rådande förhållanden. Man kunde icke bortse från att åtskilliga underbefäl för närvarande vöre inkallade till tjänstgöring under förstärkt försvarsberedskap. För många av dem medförde anställningen i reserven bättre löneförmåner än dem, som skulle tillkomma vederbörande i egenskap av värnpliktig, även örn motsatta förhållandet rådde i ett flertal fall. Förhållandet syntes kunna regleras på två sätt, antingen genom att avvecklingen av den nuvarande underbefälsreserven uppskötes ytterligare någon tid eller genom att krigsfamiljebidragsförfattningarna gåves sådan tillfällig utformning, att underbefäl, som på grund av omorganisationen kommit att avföras ur reserven, familjebidragsvägen kompenserades för eventuellt uppkommande löneminskning.

De nya avlöningsbestämmelserna skola enligt de sakkunnigas förslag bliva tillämpliga på all personal, under det att de nya pensionsbestämmelserna äro avsedda att tillämpas endast på dem, som övergå till de nya bestämmelserna. Häremot har jag i princip intet att erinra. Bland de nya bestämmelserna örn pensionsförmåner har emellertid såsom av det föregående framgår intagits en regel att örn pensionstagare avlider och det belopp, som han inalles uppburit i pension, icke uppgår till det belopp, som han i stället för pension skulle kunnat uppbära vid utgången av det kalenderår, varunder 55 års ålder uppnåddes, skillnaden mellan sistnämnda belopp och vad han

39 Kungl. Maj:ts proposition nr 143.

uppburit skall utbetalas till hans efterlevande anhöriga eller annan rättsinnehavare. Denna regel synes mig av billighetsskäl även böra erhålla tillämpning å personal, som icke övergår till de nya bestämmelserna, dock endast i sådana fall, då övergång förvägrats eller icke skulle kunnat beviljas.

I övrigt finner jag de sakkunnigas förslag till övergångsbestämmelser kunna godtagas. Den, som överskridit 46 års ålder, bör sålunda icke tillåtas övergå till de nya bestämmelserna. Yttersta konsekvensen skulle nämligen eljest bliva, att vederbörande kunde erhålla högre pension utan någon som helst fredstjänstgöring efter fyllda 42 år. Före övergången fullgjord beredskapst jänst torde icke böra tagas i betraktande i detta avseende. För denna tjänstgöring har erhållits fullt vederlag genom de löneförmåner, som under tjänstgöringen utgått enligt bestämmelserna i krigsavlöningsreglementet.

Då den av de sakkunniga omnämnda framställningen att få återbetala särskild gottgörelse örn 1,000 kronor oaktat därför stadgad preklusionstid utgått genom Kungl. Maj:ts beslut den 13 november 1942 avslagits, bör det för sådant fall av de sakkunniga föreslagna stadgandet ingå bland övergångsbestämmelserna.

På Kungl. Majit torde få ankomma att i huvudsaklig överensstämmelse med de sakkunnigas av mig i princip förordade förslag närmare reglera övergången till de nya bestämmelserna, i samband varmed ställning måste tagas jämväl till vissa spörsmål, vilka av de sakkunniga icke särskilt berörts. I vissa fall torde det bliva nödvändigt att i dispensväg lösa uppkommande frågor.

Den av arméchefen upptagna frågan örn villkoren för fredskonstituerade landstormsofficerare och officerare vid frivilliga automobilkåren att vinna inträde i reserv torde icke böra regleras i här ifrågavarande författningar, varför jag i annat sammanhang återkommer därtill.

Då det av vissa remissyttranden vill synas som örn de föreslagna övergångsbestämmelserna i viss mån missförståtts, vill jag slutligen framhålla, att reservpersonal, å vilken de nya bestämmelserna i sin helhet icke Miva tillämpliga, därigenom icke kommer att uteslutas ur reserverna. Följden av att de nya bestämmelserna ej erhålla tillämpning blir endast, att hittills gällande bestämmelser med ovan berörda två undantag fortfarande skola reglera förhållandena för denna personal.

Med hänsyn till det omfattande författningsarbete, som måste föregå de nya bestämmelsernas ikraftträdande, synes det icke möjligt att låta dessa träda i kraft redan den 1 juli 1943. På Kungl. Majit torde böra överlåtas att bestämma tidpunkten för ikraftträdandet. Jag anser mig vid anslagsberäkningarna i det följande böra utgå från att bestämmelserna träda i kraft den 1 januari 1944. III.

III. Väg- och vattenbyggnadskåren.

Enligt gällande bestämmelser ingår väg- och vattenbyggnadskåren såsom en militär kår i arméns reservpersonal samt har till uppgift att i krigstid förse försvarsväsendet med särskilt utbildad officerspersonal för bestridande av

94 Kungl. Maj:ts proposition nr 143.

sådana befattningar, vilka förutsätta insikter inom väg- och vattenbyggnadsfacket att i den män så lämpligen kan ske, jämväl i fredstid lämna militära myndigheter biträde i ärenden, som fordra tillgång till särskild sakkunskap inom vag- och vattenbyggnadsfacket samt att ombesörja rullföring av landets väg- och vattenbyggnadsingenjörer och i samråd med vederbörande militära myndigheter vidtaga förberedande åtgärder för dessa ingenjörers ändamåls eniiga utnyttjande vid krigstillfälle.

Kårens rekrytering sker huvudsakligen genom att officerare i ingenjörtruppernas reserv, som inneha viss närmare angiven teknisk kompetens, efter darom gjord ansökan erhålla transport till kåren såsom löjtnanter. Befordran kan ske till kapten, major och överstelöjtnant samt i undantagsfall till överste. I vag- och vattenbyggnadskåren utnämnda officerare äro i regel skvldiga att kvarstå i kåren intill fyllda 65 år.

Personalens skyldighet för närvarande att fullgöra krigs- och beredskapstjanstgonng överensstämmer med vad som åligger annan personal i arméns reserver an pensionsavgången. Fredstjänstgöringsskyldigheten utgör för all kårens personal intill 47 års ålder en repetitionsövning av för värnpliktiga vid ingenjörtrupperna stadgad längd vart tredje år. För löjtnanter tillkommer under varje treårsperiod en befälsövning örn tio dagar.

I fråga örn lönegrads- och löneklassplacering gälla för närvarande samma bestämmelser som for personalen i reserv. Likaså överensstämma bestämmelserna örn dyrortsplacenng såvitt angår löjtnanter i väg- och vattenbyggnadskåren. Kaptener och regementsofficerare åtnjuta vid tjänstgöring å bostadsorten Ion efter densammas ortsgrupp samt vid tjänstgöring utom bostadsorten lon efter ortsgrupp A jämte tjänstgöringstraktamente enligt de för personal på aktiv stat gällande grunder. Beträffande avlöningsförmånerna i övrigt föreligger icke någon avvikelse från vad som gäller för personal i arméns reserver. Pensionsförmånerna utgå i stort sett efter samma regler som gälla för arméns reservpersonal.

De sakkunniga ha anfört, att det visat sig önskvärt att för den tekniska tjänsten i fält kunna förse vissa krigsbyggnad^ m. fl. förband med underofficerare, som förutom militär rutin även besutte praktisk erfarenhet såsom vägmästare eller i vissa andra civila befattningar av verkmästarkaraktär. Med utgångspunkt härifrån hade av chefen för väg- och vattenbyggnadskåren ifrågasatts inrättande av en fast anställd underofficerskår vid väg- och vattenbyggnadskåren av samma slag som officerskåren. De sakkunniga ansåge det emellertid lämpligt, att värnpliktiga med viss kompetens i väg- och vattenbyggnadsfacket efter omskolning omhändertoges av chefen för väg- och vattenbyggnadskåren och av honom vid mobilisering placerades på underofficersbeställningar vid krigsbyggnads- m. fl. förband. Härigenom kunde man undvika den dyrbara och omständliga apparat, som inrättandet av en särskild underofficerskår skulle innebära. Den nämnda anordningen syntes böra komma till uttryck på så sätt, att i blivande förordning stadgades, att bland kårens uppgifter inginge, bland annat, att registrera för försvarsväsendets

95 Kungl. May.ts proposition nr 143.

behov erforderligt antal tekniker i väg- och vattenbyggnadsfacket samt att vidtaga åtgärder för denna personals ändamålsenliga utnyttjande vid krestin fällen.

Rekryteringen av väg- och vattenbyggnadskåren borde enligt de sakkun nigas mening kunna ske med reservofficerare från samtliga vapenslag inom armén. Av naturliga skäl syntes rekryteringen dock i huvudsak komma att äga rum från ingen] örtruppernas reserv. De väg- och vattenbyggnadsingenjörer, som utan att vara reservofficerare likväl kunde ifrågakomma för inträde i kåren, syntes i allmänhet tillhöra den kategori av värnpliktiga, som erhållit utbildning till värnpliktiga officerare. De sakkunniga ville för sin del föreslå, att utbildning till värnpliktig officer — eller motsvarande militär utbildning — fastställdes såsom militärt kompetensvillkor för den, som utan föregående reservofficersanställning önskade vinna inträde i kåren.

Liksom i fråga örn reservpersonalen i egentlig mening föresloges jämväl personalen i väg- och vattenbyggnadskåren framdeles skola anställas icke med fullmakt utan genom förordnande. Beträffande befordran inom kåren föresloges i stort sett ej någon förändring i förhållande till vad som nu gällde.

Systemet med indelning av anställningstiden i perioder syntes med fördel kunna tillämpas även i fråga örn väg- och vattenbyggnadskåren. Emellertid syntes det icke föreligga någon anledning att beträffande den tekniskt högt kvalificerade personal, varom här vore fråga, företaga gallring redan vid 38 års ålder, detta så mycket mindre som inträdesåldern i kåren ofta vore hög. Bestämmelserna hade därför i detta avseende föreslagits bliva i huvudsak överensstämmande med motsvarande bestämmelser för flottans och flygvapnets vidkommande.

För personalens i väg- och vattenbyggnadskåren tjänstgöring föresloges enahanda principer skola gälla som föreslagits för arméns reservanställda personal.

De sakkunnigas förslag till bestämmelser i fråga örn avlönings- och pensionsförmåner vore identiskt lika med motsvarande bestämmelser för reservanställd personal. De under avsnittet »Särskilda bestämmelser» beträffande reserverna berörda bestämmelserna avsåges skola äga motsvarighet i blivande förordning örn väg- och vattenbyggnadskåren.

överbefälhavaren har på anförda skäl funnit, att en särskild väg- och vattenbyggnadskår icke längre syntes vara motiverad. Något åsidosättande av kraven på att tillföra försvarsväsendet erforderlig teknisk sakkunskap behövde härigenom icke ske. överbefälhavaren förutsatte nämligen, att den ifrågavarande personalen i stället kunde i erforderlig utsträckning tillföras fortifikationskårens och ingenj örtruppernas reserver. Därest sistnämnda förutsättning icke vore för handen, eller det ur andra än militärtekniska synpunkter likväl ansåges lämpligt att bibehålla väg- och vattenbyggnadskåren, kunde förslaget till förordning i stort sett anses vara ändamålsenligt.

Arméchefen har efter utförlig motivering förklarat, att väg- och vattenbyggnadskåren i dess nuvarande form icke borde bestå. Kåren borde upp-

96 Departements* chefen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 143.

delas på fortifikationskårens och ingenjörtruppernas reserver. Frågan om kårens upplösning och överföring krävde emellertid särskild utredning, vilken borde ske i samband med pågående undersökningar rörande organisationen av byggnads- och reparationsberedskapstjänsten.

Även militarbefälhavaren för lil. militärområdet har funnit ändamålsenligheten av anställningen i väg- och vattenbyggnadskåren kunna ifrågasättas.

°r Va9' °Ch vattenb999™dskåren, som i särskild ordning beretts tillfälle att yttra sig över arméchefens utlåtande, har i ett omfattande yttrande nnnit, att bärande skäl förelåge för att sammanhålla de väg- och vattenyggnadstekniker, vilka utnyttjades i militärtjänst, till en enhetlig kår under egen ledning. Svenska teknologiöreningen, som i en inkommen skrivelse jamval yttrat sig i anledning av arméchefens utlåtande, har i stort sett instämt i chefens för väg- och vattenbyggnadskåren synpunkter men har därjämte framhållit, att ingenjörutredningens förslag i allt fall borde avvaktas innan frågan örn väg- och vattenbyggnadskårens bestånd avgjordes.

Försvar sväsendets ingenjörutredning har förklarat, att då det vore tänkbart, att väg- och vattenbyggnadskåren framdeles komme att i den militära organisationen intaga en annan ställning än för närvarande skulle ett genomforande av det föreliggande förslaget innebära ett föregripande av de resultat, vartill utredningsarbetet kunde leda. Ett uppskov med genomförandet av den oreslagna omorganisationen av väg- och vattenbyggnadskåren vore emellertid förenat med påtagliga olägenheter. Utredningen finge därvid erinra örn att de ekonomiska förmåner, som föreslagits för väg- och vattenbyggnadsårens officerare i stort sett motsvarade dem, som föreslagits för all annan reservpersonal. Utredningen ansåge på grund härav, att väg- och vattenbyggnadskårens personal icke borde försättas i ett sämre läge än övrig militär reservpersonal. Utredningen hade därför icke något att erinra mot att det remitterade förslaget provisoriskt genomfördes i avbidan på de resultat, varin ingenjörutredningen kunde komma rörande ifrågavarande personals ställning och utnyttjande inom försvarsväsendet.

Utöver vad här förut angivits ha i remissyttrandena framställts erinringar mot enskilda delar av de sakkunnigas förslag.

Frågan huruvida väg- och vattenbyggnadskåren i fortsättningen skall bestå såsom en särskild militär kår är uppenbarligen beroende av ingenjörutredningens resultat och de beslut, som kunna föranledas därav. Något ställningstagande till berörda fråga bör följaktligen icke nu ske. På grund härav torde det icke vara lämpligt att i detta sammanhang utfärda ny förordning angående väg- och vattenbyggnadskåren utan böra nuvarande bestämmelser gälla i avbidan på prövningen av de spörsmål, vars utredning anförtrotts försvarsvasendets ingenjörutredning. Av billighetsskäl vill jag emellertid föreslå, att löjtnanter i väg- och vattenbyggnadskåren genom provisoriska bestämmelser erhålla lön och reservbefälstraktamente jämlikt för reservpersonalen föreslagna regler.

Med hänsyn till den ståndpunkt jag sålunda intagit i fråga örn väg- och vattenbyggnadskåren har jag icke ansett mig böra redogöra för de sakkunnigas förslag och remissyttrandena i vidare mån än som skett.

Kungl. Maj:ts proposition nr 143.

97 IV. Krigsmaktens reservstater.

Inom försvarsväsendet finnas följande reservstater, nämligen arméns reservstat för officerare och underofficerare, arméns reservstat för fältläkarkåren samt kustartilleriets reservstat. För flygvapnets vidkommande beslöts år 1936 att en reservstat för officerare och underofficerare skulle tillskapas, men på grund av rekryteringsläget vid flygvapnet har någon dylik stat hittills icke inrättats. För flottan har tidigare en reservstat funnits inrättad; sedan 1925 års riksdag beslutat indragning av densamma, är den numera helt avvecklad.

En genom beslut av 1928 års riksdag inrättad reservstat för furirer vid Gotlands trupper — avsedd att medelst ett system med egnahemskontrakt m. m. i någon mån säkerställa behovet av underbefäl vid mobilisering — är till sin natur helt väsensskild från nu ifrågavarande reservstater och torde här icke böra föranleda något omnämnande annat än i samband med anslagsberäkningarna för nästkommande budgetår.

Beträffande arméns och kustartilleriets reservstater har antalet beställningar, tjänstgöringstidens längd för olika beställningshavare m. m. vid skilda tidpunkter ändrats. Nu gällande reservstatsförordningar innehålla i korthet följande.

Å arméns reservstat för officerare och underofficerare fixrnas beställningar för generalmajor, överste, major, kompaniofficer (kapten, ryttmästare, löjtnant) samt underofficer (fanjunkare, styckjunkare, sergeant). Å arméns reservstat för fältläkarkåren finnas beställningar för fältläkare och regementsläkare.

I fråga örn överflyttning till reservstat gäller, att till generalmajorsbeställning må överflyttas generalmajor eller överste, till överstebeställning överste eller överstelöjtnant, till majorsbeställning major eller kapten, till kompaniofficersbeställning kapten eller löjtnant, som uppnått sju tjänstår såsom officer, till underofficersbeställning fanjunkare eller sergeant ävensom furir, som fullgjort för befordran till underofficer på aktiv stat föreskrivna villkor och uppnått ett av Konungen bestämt antal tjänstår såsom fast anställt manskap, till fältläkarbeställning fältläkare eller regementsläkare samt till regementsläkarbeställning regementsläkare eller bataljonsläkare.

Å reservstat äger befordran icke rum i vidare mån än att löjtnant kan enligt vissa grunder befordras till kapten och sergeant till fanjunkare samt (sedan år 1936) att på grund av ådagalagd duglighet kapten på reservstat kan befordras till major på reservstat och regementsläkare till fältläkare.

Personal på reservstat är tjänstgöringsskyldig i krig och då värnpliktiga eljest inkallas till rikets försvar ävensom vid sådan övning, som till utrönande av arméns krigsberedskap kan bliva anbefalld, samt dessutom i fred fyrtiofem dagar — in- och utryclcningsdagar icke inräknade — under loppet av varje under tjänstetiden infallande period av två år.

Beställningshavare å reservstat är skyldig att avgå dels på grund av otjänstbarhet — efter samma grunder som personal på aktiv stat — och dels efter

Bihang till riksdagens protokoll 1943. 1 sami. Nr 143. 491 13 7

98 Kungl. Maj:ts proposition nr 148.

uppnående av den för hans beställning gällande pensionsåldern. Efter pensionsavgång föreligger skyldighet för vederbörande beställningshavare att kvarstå i reserv enligt samma villkor som gälla för motsvarande från aktiv stat pensionsavgången personal.

De ekonomiska förmåner, som personal på reservstat åtnjuter, äro en i förhållande till motsvarande personal på aktiv stat till cirka 60 procent reducerad årslön samt — efter inträde i pensionsåldern — pension. Reservstatspensionen utgör omkring 90 procent av reservstatslönen.

Innehavare av reservstatsbeställning hänföres till löneklass, som till nummer motsvarar den han såsom beställningshavare på aktiv stat senast tillhört. Uppfattning i löneklass efter övergången till reservstat kan endast äga rum i händelse av befordran av kompaniofficer till major å reservstat eller av regementsläkare till fältläkare å reservstat. En befordran inom kompaniofficersrespektive underofficersgraderna innebär således icke någon förändring i ekonomiskt avseende under fredstjänstgöring.

Å kustartilleriets reservstat finnas beställningar för överste, major, kompaniofficer (kapten, löjtnant) samt underofficer (flaggunderofficer, underofficer av 2:a graden).

I fråga örn överflyttning till reservstat, befordran, tjänstgöringsskyldighet, avgång från reservstat samt löne- och pensionsförhållanden gälla i tillämpliga delar vad ovan anförts örn arméns reservstat för officerare och underofficerare.

Arméns reservstat för officerare och underofficerare omfattar enligt senast fastställd stat följande antal beställningar, nämligen 1 generalmajor,

13 överstar,

85 majorer,

69 kompaniofficerare samt

103 underofficerare.

Reservstaten för fältläkarkåren omfattar beställningar för 3 fältläkare och 3 regementsläkare.

Kustartilleriets reservstat omfattar enligt senast fastställd stat följande antal beställningar, nämligen:

1 överste,

2 majorer,

5 kompaniofficerare samt

6 underofficerare.

De sakkunniga ha i sin den 16 november 1942 avgivna skrivelse med förslag till förordning angående försvarsväsendets reservstater erinrat, att 1942 års försvarsbeslut i viss utsträckning berörde reservstaterna. Sålunda hade 1941 års försvarsutredning i sitt den 12 januari 1942 avgivna betänkande framhållit, att då arméns krigsorganisation endast i mycket begränsad omfattning kunde tillgodoses med aktiv personal, det vore desto mer betydelsefullt att reservstaten bleve väl tillgodosedd. För den närmaste femårsperioden, budgetåren 1942/47, syntes emellertid icke flera reservstats-

99 Kungl. Maj.ts proposition nr 143.

beställningar böra uppföras än som under samma tid kunde beräknas bliva besatta vid ungefär normal tillströmning och med upprätthållande av dittills uppställda kvalitetskrav. En undersökning med dessa utgångspunkter hade givit vid handen, att följande antal beställningar borde för arméns vidkommande förefinnas vid slutet av femårsperioden, nämligen: 1 generalmajor, 19 överstar, 15 överstelöjtnanter, 96 majorer, 85 kompaniofficerare, 120 underofficerare, 3 fältläkare, 3 regementsläkare, 2 fältveterinärer och 2 regementsveterinärer. Av ifrågavarande beställningar vore överstelöjtnants-, fältveterinär- och regementsveterinärbeställningarna nytillkomna. Då det ur krigsorganisatorisk synpunkt vore behövligt att öka tillgången på regementsofficerare med högre kompetens än majors, kunde genom tillkomsten av överstelöjtnantsbeställningar på reservstat för denna stat utnyttjas den jämförelsevis breda rekryteringsbas, som majorsgraden på aktiv stat utgjorde. Försvarsutredningen hade i samband därmed framlagt förslag till avlöningsbestämmelser för de sålunda nytillkomna beställningarna.

Beträffande kustartilleriet hade försvarsutredningen i förevarande avseende icke förutsatt några organisatoriska förändringar. Kustartilleriets reservstat syntes vid genomförd organisation böra upptaga följande beställningar: 1 överste, 3 majorer, 5 kompaniofficerare samt 6 underofficerare.

För flygvapnets vidkommande hade visserligen år 1936 fattats beslut örn inrättande av en reservstat för militär personal, men någon rekrytering hade icke ägt rum. Försvarsutredningen hade emellertid räknat med en dylik stat med — efter genomförd organisation — följande omfattning: 2 överstar, 6 överstelöjtnanter, 11 majorer, 3 kaptener, 18 fanjunkare och 2 sergeanter (därav 1 överstelöjtnant, 1 major och 1 kapten i intendenturbefattning). Härjämte syntes å flygvapnets reservstat böra upptagas en beställning för flygläkare av l:a graden, avsedd att i krig tjänstgöra såsom assistent hos flygöverläkaren. — De goda befordringsutsikterna inom flygvapnet syntes dock medföra, att rekryteringen till reservstaten under de närmaste åren komnie att bliva mindre god.

Ehuru försvarsutredningen sålunda icke ifrågasatt upprättande av en reservstat för flottan, upptog marinchefen i yttrande över utredningens betänkande detta spörsmål till behandling och hemställde, att i den nya marinorganisationen måtte införas en dylik stat av viss närmare angiven omfattning.

1942 års försvarsberedning uttalade i anledning därav, att marinchefens förslag om inrättande av en reservstat för flottan syntes beredningen vara beaktansvärt, helst som tillgången till dylik reservstat syntes kunna möjliggöra, att antalet officerare på aktiv stat något minskades.

Vid framläggandet av försvarspropositionen till 1942 års riksdag förklarade sig föredragande departementschefen icke då kunna taga ställning till frågan om inrättandet av en reservstat för flottan utan fann denna fråga böra bliva föremål för vidare överväganden. -— Beträffande reservstaterna för armén, kustartilleriet och flygvapnet anslöt sig propositionen i princip till det av 1941 års försvarsutredning framlagda förslaget. — Riksdagen lämnade vad i propositionen anförts rörande reservstaternas organisation utan erinran.

100 Kungl. Maj.ts proposition nr 143.

a. Frågan om inrättande av en reservstat för flottan.

De sakkunniga ha erinrat, att sedan frågan örn inrättande av en reservstat för flottan enligt vad ovan anförts funnits böra göras till föremål för ytterligare överväganden, marinchefen med skrivelse den 27 juli 1942 överlämnat en på hans föranstaltande verkställd särskild utredning i ämnet, därvid bland annat anförts följande.

De av 1941 års försvarsutredning verkställda beräkningarna av personalbehovet vid flottan vid mobilisering hade tydligt påvisat betydelsen av att äga tillgång till en reserv av personal, som dels besutte tillräcklig utbildning och yrkesskicklighet för att kunna anförtros befäl till sjöss och dels tillhörde sådana ålderskategorier, att med tjänsten till sjöss förenade påfrestningar icke bleve för stora. För att undvika en alltför stor utökning av stamkadern hade, såsom framginge av de nyssnämnda beräkningarna till den av försvarsutredningen föreslagna krigsorganisationen, utredningen måst tillgripa utvägen att i åtskilliga befattningar för officerare placera pensionerad personal i stället för stampersonal. Detta gällde främst en del befattningar, som erfordrades först vid mobilisering och för vilka krävdes en mera omfattande utbildning än den i reserven utnämnda personalen besutte. Emellertid vore stora olägenheter förenade med ett dylikt förfaringssätt. Den pensionerade personalens levnadsålder — det gällde här framförallt dem, som avgått vid en ålder av 55 år eller därutöver — vore i allmänhet för hög för att vederbörande skulle kunna anses vara lämpliga för utövande av befäl ombord. I allmänhet ville man undvika att som chef å stridsfartyg placera officer, som överskridit 50 års ålder; för förbandschef kunde åldern vara något högre, dock icke gärna högre än 55 år. För pensionerade kommendörkaptener och kommendörer vore emellertid levnadsåldern lägst 55 respektive 60 år. Tydligt vore att de flesta personer vid denna ålder icke i alla avseenden vore lämpliga för de både fysiskt och psykiskt mycket påfrestande uppgifterna i samband med utövandet av befäl ombord under krig. Att i någon män utnyttja förtidsavgången personal för ifrågavarande tjänstgöring vore icke möjligt, enär tillgången på sådan personal i de grader, som här bomme i fråga, vore ytterst obetydlig. Chefen för marinen hade i sitt yttrande över försvarsutredningens betänkande räknat med att man genom lämpliga åtgärder och medgivanden skulle kunna erhålla en viss tillgång på personal, som avgått med förtidspension. Denna personal vore — givetvis under förutsättning att förtidsavskedet medgivits av annan anledning än sjukdom —■ intill uppnående av den föreskrivna ordinarie pensionsåldern i åldersavseende lämpligare för placering i här berörda befattningar än den vanliga gruppen pensionsavgången personal. Chefen för försvarsdepartementet haele emellertid framhållit, att förtidspensionering hittills i regel medgivits endast för det fall att vederbörande av sjukdom eller annan liknande orsak haft svårt att sköta sin tjänst. Därest icke en annan princip från Kungl. Majlis sida kunde beräknas bliva tillämpad med hänsyn till önskemålet att erhålla en yngre och mera tjänstbar reserv, syntes emellertid ingen annan möjlighet stå till buds för ernående av det avsedda syftet än att upprätta en reservstat vid flottan efter liknande mönster som vid de båda övriga försvarsgrenarna och kustartilleriet. Det syntes emellertid lämpligast att i fråga örn reservstatens omfattning vidtaga vissa begränsningar. I fråga örn officerare sjul tes man sålunda böra — i varje fall till en början — endast räkna med personal i regementsofficersgraderna.

Beträffande frågan huruvida å reservstaten även skulle finnas beställningar för underofficerare hade verkställda undersökningar utvisat, att man vid utbyte enligt vissa grunder av reservpersonal mot personal å reservstat för

101 Kungl. Maj:ts proposition nr 143.

tjänst ombord skulle komma upp till så stort antal beställningar å reservstat, att någon som helst möjlighet att fylla behovet icke skulle föreligga. Att å andra sidan upptaga ett litet antal underofficerare å reservstat syntes icke berättigat, såframt icke därigenom skulle kunna åstadkommas motsvarande minskning i antalet aktiva underofficerare. Med hänsyn tagen till såväl mobiliseringsbehov som fredsbehov av underofficerare å aktiv stat syntes emellertid någon minskning i det beräknade antalet underofficersbeställningar å stat icke kunna göras.

Utredningen hade sålunda givit vid handen, att vid flottan borde inrättas en reservstat av följande omfattning:

1 kommendör,

3 kommendörkaptener av l:a graden samt

5 kommendörkaptener av 2:a graden.

Härvid hade jämväl räknats med att reservstatsofficerare i några fall skulle kunna placeras i befattningar, som i nyssnämnda mobiliseringsberäkningar avsetts för stamofficerare. Det syntes i anslutning därtill möjligt att verkställa någon minskning av det i forsvarspropositionen beräknade antalet officerare vid genomförd organisation. Denna minskning beräknades till 2 kommendörkaptener av 2:a graden samt 1 kapten.

De sakkunniga ha för egen del anfört, att frågan örn inrättande av en reservstat för flottan utgjorde ett spörsmål av så allmänt organisatorisk karaktär, att detsamma knappast syntes falla inom ramen för de sakkunnigas kompetensområde. De sakkunniga hade emellertid till frågans belysande ansett sig böra något undersöka de förhållanden, under vilka flottans förutvarande reservstat tillkommit och avskaffats.

De sakkunniga ha därvid till en början erinrat, att staten, som upprättades genom beslut av 1914 års senare riksdag, avsetts att efter visst antal år komma att omfatta 8 regementsofficerare, 32 kaptener och 12 underofficerare. I samband med de efter förra världskrigets slut inträdande förhållandena hade emellertid den vidare utvecklingen av flottans reservstat stoppats. Försvarsrevisionen, som upptog frågan om flottans reservstat till behandling, fann att den förefintliga reservstatsorganisationen endast kunde fylla ett ytterst obetydligt personalbehov — vilket för övrigt på annat och billigare sätt borde kunna tillgodoses, t. ex. genom repetitionsövningar i förening med vissa ekonomiska förmåner för förtidsavgångna officerare — varför revisionen för sin del föreslog reservstatens indragande i mån av beställningshavarnas avgång. Mot försvarsrevisionens förslag örn indragning av flottans reservstat gjordes från de marina myndigheternas sida ingen invändning. 1925 års försvarsbeslut innebar avveckling av flottans reservstat i samband med personalens successiva avgång.

De sakkunniga Ira funnit sig icke kunna jäva de skäl, som av marinchefen nu anförts för återinförande av flottans reservstat. Visserligen hade de sakkunniga i samband med avgivande av förslag till förordning angående marinens reserver föreslagit ytterligare tjänstgöring för förtidsavgången befälspersonal vid flottan utöver vad 1924 och 1925 års försvarspropositioner avsågo, men dessa åtgärder berörde endast i ringa mån regementsofficerare, framför allt av den anledningen — såsom också marinchefen framhållit — att förtidsavgångna regementsofficerare endast sällan förekomme. Det ville därför synas

102 Kungl. Maj.ts proposition nr 143.

de sakkunniga som om behovet av befälspersonal med de kvalifikationer, varom nu vore fråga, icke kunde tillgodoses på ett för staten billigare sätt än genom uppsättandet av den föreslagna reservstaten. De sakkunniga funne sig därför böra tillstyrka förslaget härom. Enär de sakkunniga icke ägt tillgång till de bakomliggande detaljberäkningarna beträffande reservstatens omfattning och en granskning därav för övrigt syntes ligga vid sidan av de sakkunnigas uppdrag, ansåge sig de sakkunniga icke kunna göra något uttalande beträffande reservstatens sammansättning och antalet beställningar i de olika graderna. Dock syntes bärigheten av de skäl,.som av marinchefen åberopats föi uppfattningen, att å flottans reservstat icke borde upptagas några beställningar för underofficerare, kunna ifrågasättas. De sakkunniga hade ej heller ansett sig kunna närmare ingå på ett bedömande av möjligheten att i samband med leservstatens uppsättande vidtaga ytterligare minskning av antalet beställningar å aktiv stat utöver vad av marinchefen angivits. En sådan minskning vore enligt de sakkunnigas mening måhända icke utesluten.

Vid utaibetandet av förslag till författningsbestämmelser för reservstaterna hade de sakkunniga sålunda räknat med att en reservstat för flottan inom den narmaste tiden kunde komma att upprättas med i huvudsak den sammansättning, som av marinchefen föreslagits. Därest framdeles underofficersbeställningar syntes böra tillkomma a flottans reservstat, fordrades på grund därav icke någon ändring i den föreslagna författningstexten.

Mai inchefen har funnit de sakkunnigas förslag till reservstatsförordning ändamålsenligt och väl ägnat att tillförsäkra försvaret en väl utbildad och erfaren reservpersonal att tillgå vid beredskap eller mobilisering. I detta sammanhang har marinchefen erinrat örn det av honom i yttrande över 1941 års försvarsutrednings betänkande påvisade behovet av en reservstat för marinläkarkåren men vore för närvarande icke beredd avgiva förslag i ämnet.

Marinförvaltningen har icke funnit något att erinra mot det framlagda förslaget till reservstatsförordning.

Statskontoret har ansett försiktigheten bjuda att man avvaktade verkningarna i olika hänseenden av den beslutade omorganisationen av landets försvarsväsen, innan åtgärder vidtogos för en ytterligare, kostnadsfördyrande utav reservstatsorganisationen. Statskontoret hade sålunda icke funnit det av den föreliggande utredningen vara på övertygande sätt styrkt, att behov förelåge att återupprätta den tidigare avvecklade reservstaten för flottan. Det ytterst obetydliga personalbehov, som den för flottan föreslagna reservstaten skulle kunna fylla, syntes på sätt försvarsrevisionen år 1923 framhållit vid behandlingen av detta spörsmål kunna tillgodoses på annat och billigare sätt. I fråga örn bland annat flottan syntes för övrigt gälla, att reservstaten icke lämpade sig för rekrytering av befäl vid stridande förband. Man kunde nämligen förutsätta, att den korta fredstjänstgöringsskyldighet, som åvilade reseivstatspersonalen, icke vore tillfyllest för vidmakthållande av de militära färdigheter, som krävdes för utövande av befäl å stridsfartyg.

Svenska officers förbundet har ansett sig böra tillstyrka förslaget örn inrättande av en reservstat jämväl för flottan med hänsyn till de fördelar ur personalsynpunkt, som vore därmed förenade.

103 Kungl. Maj:ts proposition nr 143.

Svenska underofficerförbundet Ilar ifrågasatt huruvida icke de skäl, som av de sakkunniga ansetts motivera tillkomsten av beställningar för officerare på reservstat, jämväl talade för inrättandet av sådana beställningar för underofficerare. Förbundet hemställde, att frågan örn inrättande av underofficersbeställningar å flottans reservstat måtte göras till föremål för ytterligare utredning.

Försvar sväsendets underbefäls förbund slutligen har ifrågasatt, huruvida icke ett antal fullständigt underofficersutbildade beställningshavare vid flottan borde såsom underofficerare på reservstat beredas tillfälle att genom längre tjänstgöringsskyldighet redan i fredstid bibehålla och förkovra sin militära duglighet för att man framdeles skulle lia tillgång till en särskilt välkvalificerad och mångsidigt användbar del av reservunderofficerskadern.

Den ytterligare utredning, som förebragts i denna fråga sedan densamma Depa^tV^nt‘' upptogs till behandling i försvarspropositionen till 1942 års riksdag, synes giva vid handen, att vissa fördelar äro förenade med återinförande av en reservstat för flottan. Emellertid kan man icke bortse ifrån att en dylik reservstat, såsom statskontoret framhållit, bomme att fylla ett relativt obetydligt personalbehov, och ej heller synes den inbesparing av aktiv personal, som marinchefen ställt i utsikt, vara av någon större ekonomisk betydelse. För närvarande anser jag sålunda tillräckliga skäl för tillskapande av en reservstat för flottan icke föreligga. Måhända bör frågan framdeles, då resultaten av den nuvarande utbyggnadsperioden lättare kunna överblickas, ånyo upptagas till prövning.

b. Tjänstgöringsskyldighet lii. lii.

Vid ikraftträdandet den 1 januari 1916 av de första författningarna angående arméns och marinens reservstater gällde beträffande reservstatspersonalens tjänstgöringsskyldighet i fredstid, att tjänstgöringstidens längd varierade för de olika tjänstegraderna. Den var dessutom i vissa fall beroende av beställningshavarens levnadsålder. Genom beslut av 1925 års riksdag infördes för all personal å reservstat en enhetlig tjänstgöringstid örn 45 dagar under loppet av varje under tjänstetiden infallande period av två år.

De sakkunniga ha föreslagit en tjänstgöringstid om 60 dagar för all reservstatspersonal — in- och utryckningsdagar icke inräknade — under loppet av varje under tjänstetiden infallande period av två år. Såsom motivering härför ha de sakkunniga anfört, att från militärt håll uttalats önskemål örn utsträckning av tjänstgöringsskyldigheten. Från arméhåll hade särskilt gjorts gällande, att för bibehållande i önskvärd utsträckning av den militära rutinen en årlig tjänstgöring av minst samma längd som en repetitionsövning, d. v. s. 30 dagar, vore erforderlig. Emellertid — hade man framhållit — vore det ur många synpunkter fördelaktigare att kunna disponera en beställningshavare å reservstat för längre tid än en månad i taget, exempelvis för trupputbildning, genomgående av viss utbildningskurs eller dylikt. Därför syntes man liksom hittills böra räkna med tvåårsperioder, varigenom de militära myndigheterna

Departements

chefen.

104 Kungl. Maj.ts proposition nr 143.

bereddes möjlighet att antingen taga vederbörande i anspråk under en månad varje år eller — örn behov därav förelåge — under två månader det ena året av perioden, medan det andra året i så fall bleve helt fritt från militärtjänst.

Även beträffande flottans reservstat hade framhållits önskvärdheten av att tjänstgöringsskyldigheten fastställdes till 60 dagar för varje tvåårsperiod. Särskilt med tanke på sjötjänstgöring vore det nödvändigt med tjänstgöringsperioder av relativt lång varaktighet, enär i annat fall syftet med reservstatsinstitutionen — bibehållande i full utsträckning av militär duglighet och rutin — bleve förfelat.

För kustartilleriets del hade i stort sett samma synpunkter gjort sig gällande som beträffande armén.

För flygvapnets vidkommande slutligen hade tjänstgöringsskyldigheten likaledes ansetts böra fastställas till 60 dagar för tvåårsperiod.

Arméchefen har anfört, att han icke hade något att erinra mot att tjänstgöringens omfattning fastställdes i enlighet med de sakkunnigas förslag. Beträffande tjänstgöringsomgångarnas längd borde man emellertid räkna med treårsperioder i stället för tvåårsperioder. Förutom en önskvärd överensstämmelse med förhållandena för personalen i reserv vunnes härigenom större smidighet vid förordningens tillämpning.

Överbefälhavaren har funnit starka skäl tala för att tjänstgöringsskyldigheten anknötes till treårsperioder.

För att den förhållandevis dyrbara reservstatsinstitutionen skall fylla sitt ändamål måste obetingat fordras, att personalen icke endast vidmakthåller sina under aktiv tjänst förvärvade militära kunskaper utan även att den i den mån nya vapen, nya reglementen o. s. v. tillkomma skaffar sig en ingående kännedom — såväl teoretisk som praktisk — örn desamma. En dylik kännedom kan icke förvärvas på bättre sätt än genom att vederbörande under militär tjänstgöring kommer i kontakt med de nyheter av olika slag, som han bör känna till. Med tanke på de omfattande kunskaper på olika områden, som med hänsyn till teknikens utveckling måste fordras av befäl av alla grader inom en modern krigsmakt, synes en ökning av icke blott personalens i reserv utan även reservstatspersonalens tjänstgöringsskyldighet ofrånkomlig. Jag vill i detta sammanhang framhålla vikten av att tjänstgöringen för de befälskategorier, varom här är fråga, organiseras så att vederbörande verkligen får syssla med sådana uppgifter, som äro av betydelse med tanke på den mobiliseringsbefattning, som kan ifrågakomma. Örn så ej sker torde nyttan av en förlängning av tjänstgöringstiden bliva minimal.

Jag förutsätter emellertid, att de militära myndigheterna komma att beakta dessa synpunkter och vill då för egen del tillstyrka en utökning av reservstatspersonalens tjänstgöringsskyldighet i enlighet med vad de sakkunniga föreslagit. Beträffande periodindelningen finner jag, i likhet med överbefälhavaren och arméchefen, bärande skäl tala för att tjänstgöringsskyldigheten

105 Kungl. Maj-.ts proposition nr 143.

anknytes till treårsperioder. Emellertid torde det ankomma på Kungl. Maj.t att sedermera fatta beslut beträffande tjänstgöringskyldighetens omfattning samt örn periodindelning o. s. v. ävensom i fråga örn vissa spörsmål örn skyldighet att fullgöra tjänstgöring utom eget truppförband m. m., örn vilka remissmyndigheterna jämväl yttrat sig.

c. Löne- och pensionsförhällanden.

Vid reservstatsorganisationens upprättande 1914 sattes reservstatspersonalens löner och pensioner i visst förhållande tiri de för personalen å aktiv stat fastställda motsvarande förmånerna. Vid avvägandet av nämnda förhållande utgick man från att reservstatens ändamål var att anskaffa det för mobiliseringsbehovet erforderliga antalet erfarna och tjänstevana, tillika tjänstdugliga officerare och underofficerare för en mindre kostnad än den, som var förbunden med motsvarande ökning av de aktiva officers- och underofficerskårerna. Med hänsyn härtill ordnades reservstaten såsom en verklig stat vid sidan av den aktiva med löne- och pensionsbelopp, avvägda i viss relation till den aktiva personalens förmåner.

Vad reservstatslönerna beträffar, avpassades dessa för kompaniofficerare och underofficerare så, att de i allmänhet lågo omkring tio procent under lönen i närmast lägre beställning å aktiv stat. I fråga om de högre beställningarna utgick man från att det skulle visa sig nödvändigt att fylla desamma genom att befordra officerare, som därtill vore lämpade men måhända icke kunde befordras på aktiv stat, till närmast högre tjänstegrad på reservstat. Med hänsyn härtill ansåg man sig vid lönernas bestämmande böra följa den grunden, att lönen å reservstat borde vara högre än pensionen i den lägre tjänstegraden å aktiv stat. Vad angår pensionsbeloppen vid avgång från reservstat avpassades dessa på det sätt, att pensionen i en viss beställning å reservstat kom att i stort sett motsvara pensionen i närmast lägre tjänstegrad å aktiv stat.

Såsom en följd av de efter hand genomförda löne- och pensionsregleringarna för den aktiva personalen inträdde småningom en förskjutning av relationen mellan denna personals och reservstatspersonalens löne- och pensionsförmåner. I syfte att återställa den ursprungliga relationen mellan den aktiva personalens och reservstatspersonalens förmåner avlät Kungl. Majt till 1925 års riksdag proposition (nr 127) med förslag angående provisorisk löne- och pensionsförbättring för reservstatspersonalen m. m. Enligt detta förslag bestämdes lönerna för kompaniofficerare och underofficerare efter den proportion, som år 1914 varit radande mellan de olika löneklasserna inom dessa grader. Beträffande de högre reservstatsbeställningarna hade liksom vid bestämmande av de ursprungliga lönerna hänsyn måst tagas till att reservstatslönen borde vara minst lika hög som den pension, vederbörande beställningshavare vid sin övergång från aktiv stat redan kunde ha intjänat eller vartill han inom kort skulle bliva berättigad, d. v. s. pensionen inom närmast lägre grad. På grund härav hade de för de högre beställningarna föreslagna lönerna kommit att ligga något högre än om allenast do vid lönebestämningen för kompaniofficerare och underofficerare följda grunderna tillämpats. Pen-

106 Kungl. Maj:ts proposition nr 143.

sionerna hade genomsnittligt sett bestämts till omkring 90 procent av lönebeloppen. Förslaget förutsatte beredandet av pensionsförbättring jämväl åt sådan personal å reservstat, som vid tiden för den ifrågasatta pensionsregleringens genomförande redan avgått med pension. Kungl. Maj :ts förslag bifölls av 1925 års riksdag.

I propositionen 1936: 225 föreslogs, i syfte att säkerställa reservstaternas rekrytering, en förbättring av reservstatspersonalens avlönings- och pensionsvillkor, dock icke beträffande personal, som vid ikraftträdandet av den föreslagna löne- och pensionsregleringen redan avgått med pension.

Yad reservstatslönerna beträffar, innebar förslaget ett frångående av den hittills följda principen för lönebeloppens beräknande, enligt vilken lönerna i de lägre beställningarna i allmänhet bestämts att med omkring tio procent understiga lönen i närmast lägre beställning å aktiv stat och i de högre beställningarna fixerats med tanke på att något överstiga pensionen i närmast

lägre tjänstegrad å aktiv stat. I stället skulle enligt förslaget reservstatslönerna motsvara 60 procent av lönebeloppen å A-ort (för major B-ort) i mot-

Anm. Lönegrads- och löneklassbeteckningarna hänföra sig till 1927 års officersavlöningsreglemente.

svarande beställning å aktiv stat. Med hänsyn till lönesystemet för personal å aktiv stat ansågos vidare några bärande skäl ej föreligga att -— såsom dittills gällt bibehålla indelningen av kompani- och underofficerare å reservstat å tre, respektive två löneklasser, vilken indelning grundade sig på det år 1915 gällande lönesystemet för aktiv personal. Det ansågs innebära vissa fördelar, örn reservstatslönerna för dessa personalgrupper kunde närmare anpassas efter de för den aktiva personalen bestämda löneklassema, så att den,

107 Kungl. Maj:ts proposition nr 143.

som utan att vinna befordran överginge till reservstat, såsom reservstatslön skulle äga uppbära viss del av den lön han vid övergången uppburit å aktiv stat. Beträffande pensionerna ifrågasattes icke någon ändring i gällande proportion mellan reservstatslöner och pensioner, enligt vilken pensionerna i stort sett utgingo med 90 procent av lönebeloppen. —- Kungl. Maj:ts förslag bifölls av riksdagen.

De löner och pensioner, som enligt 1936 års riksdagsbeslut bestämts att utgå till personal å reservstat, framgå av sammanställningen å föregående sida, vilken även utvisar storleken av den då beslutade löne- och pensionsförbättringen. Sammanställningen avser arméns reservstatspersonal men gäller i tillämpliga delar även för kustartilleriet.

I berörda löne- och pensionsplan har efter år 1936 icke vidtagits annan ändring än att dels de äldre lönegradsbeteckningarna ersatts med de enligt militära avlöningsreglementet gällande, dels ock löneklassindelningen inom de olika kompaniofficers- och underofficersgraderna jämkats till överensstämmelse med den, som tillämpas i nyssnämnda reglemente (jfr Sv. förf.-saml. nr 417 och 418/1939). Löne- och pensionsbeloppen kvarstå däremot oförändrade

alltsedan år 1936.

Å reservstatslön och reservstatspension åtnjutas dyrtidstillägg och kristillägg. Dyrtidstillägget å lönen utgör för närvarande 26 procent, vartill kommer kristillägg med 16 procent å ett kristilläggsunderlag, motsvarande lönen ökad med 10 procent. Å pensionen utgår dyrtidstillägg med 28 procent, vartill kommer kristillägg med 16 procent å ett tilläggsunderlag, motsvarande pensionen ökad med 12 procent.

Såsom inledningsvis nämnts har 1942 års riksdag fattat beslut örn viss utbyggnad av reservstatsorganisationen genom tillskapandet av nya beställningar för överstelöjtnanter, fält- och regementsveterinärer samt flygläkare av l:a graden. Härvid har förutsatts, att avlöning och pension för fältveterinär skola utgå efter samma grunder som gälla för regementsläkare på reservstat, d. v. s. efter lönegraden Ca 26, samt alltefter löneklass vid avgången från aktiv stat efter någondera av löneklasserna 26—29. För regementsveterinär ha lön och pension beräknats enligt följande tabell.

Lönegrad

Regementsveterinär................................. Ca 22

För överstelöjtnant på reservstat ha lön och pension — med utgångspunkt från det relationstal mellan reservstatslön och lön å aktiv stat, som för närvarande gäller för överste på reservstat, eller 56.9 procent — bestämts till respektive 6,000 och 5,400 kronor.

Såsom av den lämnade redogörelsen framgår ha reservstatspersonalens löner och pensioner i stort sett avvägts i viss relation till de för personalen å aktiv stat fastställda motsvarande förmånerna. För närvarande äro reservstatslönerna genomsnittligt sett tillmätta på det sätt, att de motsvara ungefär

108 Kungl. Maj:ts proposition nr 143.

60 procent av de i 1927 års officersavlöningsreglemente upptagna lönebeloppen å A-ort i motsvarande beställning å aktiv stat. Någon reglering av reservstatslönerna i anslutning till 1939 års militära lönereglering har såsom förut nämnts icke ägt rum. Vad reservstatspensionerna beträffar, ha dessa i stort sett avvägts att motsvara 90 procent av lönerna å reservstat, innebärande att pensionen i en viss beställning å reservstat i princip motsvarar den före senaste pensionsreglering utgående pensionen i närmast lägre tjänstegrad å aktiv stat.

De sakkunniga ha anfört, att de nyligen genomförda löne- och pensionsregleringarna för den aktiva personalen medfört en förskjutning av relationen mellan denna personals och reservstatspersonalens löne- och pensionsförmåner. I likhet med övriga statliga befattningshavare hade reservstatspersonalen visserligen erhållit viss kompensation för den efter hand inträdda levnadskostnadsstegringen i form av förhöjda dyrtidstillägg och kristillägg å utgående löne- och pensionsförmåner. Den reella förbättring av löne- och pensionsstandarden, som genomförts för personalen å aktiv stat, hade däremot icke kommit reservstatspersonalen till del. Det syntes vid sådant förhållande vara med rättvisa och billighet förenligt, att denna personals löne- och pensionsvillkor bragtes i bättre relation till den aktiva personalens motsvarande förmåner än som för närvarande vore fallet.

I fråga örn reservstatslönerna skulle en tillämpning av de nuvarande grunderna för desammas beräknande innebära, att lönebeloppen avpassades att i stort sett motsvara 60 procent av lönebeloppen å A-ort enligt militära avlöningsreglementet. Å löneförmånerna skulle därjämte utgå rörligt tillägg och kristillägg enligt de för den aktiva personalen gällande grunderna. Vid en dylik avvägning skulle det emellertid icke vara möjligt att bibehålla den nuvarande relationen mellan reservstatslönerna och pensionerna, enär de senare då skulle komma att avsevärt understiga de enligt allmänna tjänstepensionsreglementet utgående pensionsbeloppen i beställningar inom närmast lägre tjänstegrad å aktiv stat. Därest man icke ville frångå den hittillsvarande principen, att pensionen i en viss beställning å reservstat i stort sett borde motsvara pensionen i närmast lägre tjänstegrad å aktiv stat, syntes det fördenskull vara ofrånkomligt att utmäta pensionsförmånerna för reservstatspersonalen efter en något gynnsammare beräkningsgrund, varmed emellertid följde, att en viss uppräkning måste äga rum även av reservstatslönerna. Behovet av en förbättring gjorde sig särskilt gällande beträffande de högre reservstatsbeställningarna. Av rekryteringshänsyn funne de sakkunniga det vara nödvändigt, att pensionerna i dessa beställningar utmättes så, att de sammanfölle med pensionsbeloppen i närmast lägre grader å aktiv stat (i generalmajorsgraden med pensionsbelopp i lönegraden Ob 1). Vid en dylik avvägning av pensionsförmånerna i de högre beställningarna syntes emellertid lönebeloppen kunna bestämmas att överstiga pensionerna med 5 procent. I fråga om kompaniofficers- och underofficersbeställningarna samt de civilmilitära beställningarna ville de sakkunniga såsom en skälig lösning förorda, att de löne- och pensionsbelopp, som erhölles med tillämpning av nuvarande relationstal mellan reservstatslön och

Kungl. Majlis proposition nr 143.

l) Enligt 1942 års riksdags beslut.

*) Räknat efter lön i Ob 2.

lön enligt militära avlöningsreglementet, respektive mellan reservstatslön och -pension, förhöjdes med i genomsnitt 5 procent.

Den av de sakkunniga föreslagna löne- och pensionsregleringen vore icke avsedd att omfatta personal, som vid ikraftträdandet därav redan avgått med pension.

De sakkunnigas förslag till löne- och pensionsbelopp för reservstatspersonalen återfunnes under kolumnerna 6 och 9 å ovanstående sammanställning. Sammanställningen avsåge närmast förhållandena vid armén men gällde i tillämpliga delar jämväl för marinen och flygvapnet.

I övrigt ha de sakkunniga icke föreslagit några principiella förändringar i gällande avlöningsbestämmelser för roservstatspersonalen. Dock torde här böra omnämnas, att de sakkunniga i fråga örn löneställningen för furir, som befordrats till underofficer på reservstat, ansett sig böra föreslå en mindre jämkning. För närvarande gäller, att dylik beställningshavare åtnjuter lön och efter avgång från reservstat pension efter lägsta för underofficer angiven

Ilo

Kungl. Majlis proposition nr 143.

löneklass. De sakkunniga ha ansett ifrågavarande bestämmelse mindre lämplig och ha i stallet föreslagit en formulering, varigenom de i 12 § militära avlöningsreglementet givna föreskrifterna örn löneklassplacering vid befordran till lägsta underofficersbeställning bleve tillämpliga jämväl vid övergång till reservstat.

Slutligen torde böra framhållas, att personal å reservstat enligt gällande bestämmelser äger under tjänstgöring åtnjuta tjänstgöringstraktamente och övriga särskilda förmåner enligt de grunder, som gälla för personal på aktiv stat. Denna bestämmelse har regelmässigt tolkats så att reservstatspersonalen ansetts vara berättigad till enahanda sjukvårdsförmåner under tjänstgöring som personal på aktiv stat. För ernående av större klarhet vid förordningens tillämpning ha de sakkunniga förordat intagande i författningstexten av de särskilda förmåner, varom här är fråga. I de sakkunnigas förslag till reservstatsförordning har dock intet nämnts örn sjukvård.

Arméchefen har icke haft något att invända gentemot de sakkunnigas förslag i fråga örn löne- och pensionsbeloppens storlek men framhållit, att personal å reservstat borde tillförsäkras rätt till sjukvård enligt för motsvarande personal pa aktiv stat gällande grunder. Den, som på grund av sjukdom eller skada, som föranletts av militärtjänsten, vid tjänstgöringens slut vore i behov av sjukvård, borde jämväl därefter äga rätt till dylik vård intill dess behovet därav upphört, dock högst under sex månader.

Ställföreträdande militärbefälhavaren för 11. militärområdet har framhållit, att det för reservstatspersonalens civila verksamhet vore av betydelse att vederbörande ej i alltför stor utsträckning betungades med militär tjänstgöring. Varje ökning av tjänstgöringstiden minskade möjligheterna att erhålla en civil befattning. Vid en på militära skäl grundad utökning av tjänstgöringstiden borde reservstatslönen ökas i proportion därtill. Med hänsyn till det sagda borde de av de sakkunniga föreslagna lönebeloppen uppräknas på. visst närmare angivet sätt så att reservstatslönerna komme att i genomsnitt utgöra cirka 65 procent av motsvarande löner på aktiv stat.

Militärbefälhavaren för lil. militärområdet har ansett, att det med avseende å såväl löner som pensioner för reservstatspersonalen vore lämpligt örn desamma kunde sammankopplas med de för aktiv personal fastställda beloppen, förslagsvis så att löner för reservstatspersonalen fastställdes till 50 procent av A-ortslönen för motsvarande löneklass enligt vederbörlig lönepo*1 i militära avlöningsreglementet och pensionen till något högre belopp än för närmast lägre grad på aktiv stat. Härigenom vunnes den fördelen, att reservstatspersonalens avlönings- och pensionsvillkor alltid följde med eventuella ändringar av den aktiva personalens förmåner.

I ett särskilt till militärbefälhavaren för III. militärområdet avgivet yttrande över de sakkunnigas förslag har chefen för Bohusläns regemente framhållit, att de av de sakkunniga föreslagna löneförbättringarna i viss mån endast vöre skenbara, enär å nuvarande löner utginge dyrtidstillägg (för närvarande 26 procent) och kristillägg, under det att å föreslagna löner endast beräknades

lil

Kungl. Maj:ts proposition nr 143.

rörligt tillägg (för närvarande 15 procent) jämte kristillägg. En del av den kompensation, som erhölles genom dyrtidstillägget, vore således inarbetat i lönen. För exempelvis en major uppginge för närvarande årslönen till 5,220 kronor jämte dyrtidstillägg 1,316 kronor och kristillägg 894 kronor eller tillhopa 7,430 kronor. Enligt förslaget skulle löneförmånerna uppgå till en årslön av 6,000 kronor, rörligt tillägg 900 kronor samt kristillägg 960 kronor eller tillhopa 7,860 kronor. Den löneökning, som framginge av de sakkunnigas tabell, uppginge till (6,000 — 5,220 =) 780 kronor men vore under nu rådande och sannolikt lång tid framåt bestående krisläge endast 430 kronor. Det kunde ifrågasättas om icke den föreslagna ökade tjänstgöringen borde i högre grad kompenseras i löneavseende. Eljest kunde antagas att en stor del av den nuvarande reservstatspersonalen funne det vara fördelaktigare att kvarstå under de nu gällande bestämmelserna.

Hittillsvarande princip, att pensionen i viss beställning å reservstat i stort sett motsvarade pensionen i närmast lägre tjänstegrad a aktiv stat, hade av de sakkunniga bibehållits i förslaget. Det vore dock att bemärka, att exempelvis en major på reservstat hittills uppburit högre tjänstepension än en kapten på aktiv stat. Enligt nu föreslagna pensionsgrunder bleve pensionsbeloppen lika. Visserligen vore för närvarande pensionsförhöjningen vid befordran från kapten på aktiv stat till major på reservstat icke stor, men den funnes dock och syntes i någon mån bidraga till förbättrad rekrytering. Det borde därför tagas under övervägande att — utan frångående av grundprincipen för pensionernas beräknande — uppräkna pensionerna med mindre belopp.

Militärbefälhavaren för VII. militärområdet har ansett, att beställmngshavare å reservstat borde under tjänstgöring åtnjuta minst samma löneförmåner som befattningshavare i reserv i motsvarande tjänsteålder.

Överfältveterinären har uttalat sig för att fält- och regementsveterinärer i ekonomiskt avseende borde jämställas med motsvarande militärläkare. Veterinärernas långa utbildningstid, som endast obetydligt understege läkarnas, borde berättiga dem till samma löneställning som dessa. Denna synpunkt hade beaktats i fråga örn löneställningen för batalj onsveterinärerna vid fältveterinärkåren och borde även beaktas i fråga örn militärveterinärernas å reservstat löneplacering.

Arméförvaltningen har funnit den föreslagna löne- och pensions], egleringen väl avvägd och ägnad att stimulera rekryteringen till reservstaterna. Arméförvaltningen har emellertid — i överensstämmelse med vad ämbetsverket i yttrande över de sakkunnigas förslag till reservförordningar föreslagit i fråga örn personal i arméns reserver -—- ansett att reservstatspersonalen borde tillförsäkras rätt till ersättning för sjukvård (även öppen) efter tjänstgöringens slut, så länge behov därav förelåge, dock högst sex månader.

Statskontoret har icke funnit motiveringen för de sakkunnigas förslag till höjning av reservstatslönerna bärande. Ämbetsverket vore icke övertygat örn nödvändigheten att av rekryteringshänsyn fastlåsa de av 1936 års riksdag från

112 Kungl. Maj:ts proposition nr 143.

andra utgångspunkter beslutade relationstalen för beräkning av reservstatspersonalens löner och pensioner. Därest över huvud taget en reglering av denna j>ersonals förmåner nu ansåges böra komma till stånd, borde denna enligt statskontorets uppfattning icke sträcka sig längre än till en sådan uppräkning av löne- och pensionsbeloppen, sorn erfordrades för det nuvarande dyrtidstilläggets avveckling och ersättande med rörligt tillägg. Detta syntes så mycket mer motiverat i betraktande av det oklara och i vidare bemärkelse outredda läge, i vilket hela reservstatsfrågan för närvarande befunne sig.

Försvarsväsendets lönenämnd har i sitt yttrande inledningsvis redogjort för nu gällande bestämmelser i förevarande avseende samt för de sakkunnigas förslag i ämnet. För egen del har lönenämnden anfört följande.

Lönenämnden får erinra, att vid reservstatsorganisationens upprättande — år 1914 — avvägningen av personalens löner och pensioner skedde med utgångspunkt från att reservstatens ändamål skulle vara att anskaffa det för mobiliseringsbehovet erforderliga antalet officerare och underofficerare för en mindre kostnad än den, som var förbunden med motsvarande ökning av de aktiva officers- och underofficerskadrerna. Av rekryteringshänsyn avpassades härvid de ekonomiska förmånerna för reservstatspersonalen på ett sådant sätt, att de såväl i och för sig som i jämförelse med den aktiva personalens motsvarande förmåner kommo att framstå såsom relativt lockande. Genom härefter — senast i samband med antagandet av 1936 års försvarsordning — successivt verkställda löne- och pensionsregleringar för reservstatspersonalen lia statsmakterna eftersträvat att vidmakthålla och säkerställa en fullgod rekrytering av reservstaterna. Med tanke särskilt på den icke oväsentliga förbättring av personalens ekonomiska villkor, som 1936 års beslut innebar, synes det dock lönenämnden tveksamt, örn tvingande skäl föreligga att nu vidtaga en ytterligare standardförbättring för ifrågavarande personal av den storleksordning, som innefattas i det av de sakkunniga framlagda förslaget.

Vad först reservstatslönerna beträffar, finner lönenämnden tillräckliga skäl ej föreligga för ett frångående av den nuvarande relationen mellan dessa löner och _ lönebeloppen för motsvarande personal å aktiv stat. I enlighet härmed vill lönenämnden föreslå, att reservstatslönerna fastställas att -—med vissa mindre avvikelser inom regementsofficersgraderna, vartill lönenämnden återkommer i det följande — motsvara 60 procent av de enligt militära avlöningsreglementet utgående lönerna å A-ort. Lönenämndens förslag härutinnan återfinnes under kolumn 6, jämförd med kolumn 5, i nedanintagna tabell. I syfte att närmare belysa innebörden av sålunda föreslagen löneförbättring har lönenämnden under kolumn 4 i tabellen upptagit nuvarande reservstatslöner efter inräknande i desamma av 10 procent dyrtidstillägg eller samma procenttal, varmed dylikt tillägg inarbetats i de“ fasta lönerna i samband med genomförandet av 1939 års militära lönereglering. Å de av lönenämnden föreslagna beloppen avses skola utgå rörligt tillägg och kristillägg enligt de för aktiv personal gällande grunderna.

Med avseende å reservstatspensionerna gäller såsom förut nämnts för närvarande, att desamma fastställts att motsvara genomsnittligt sett 90 procent av reservstatslönerna. Denna beräkningsgrund finner lönenämnden alltjämt böra äga principiell giltighet, även om därmed följer, att reservstatspensionerna komma att understiga pensionsbeloppen i närmast lägre grader å aktiv stat. Bärande skäl att i fortsättningen upprätthålla den hittillsvarande relationen mellan reservstatspension och pension ä aktiv stat synas nämligen icke vara för handen, då pensionsförmånerna för den aktiva personalen vid

113 Kungl. Maj-.ts 'proposition nr 143.

senaste pensionsreglering utmätts med utgångspunkt från C ort i stället för, såsom tidigare, A-ort. Någon anledning att vidtaga motsvarande omläggning beträffande reservstatspersonalen föreligger emellertid icke. Då rörligt tilllägg — och kristillägg — avses skola utgå å reservstatspensionerna efter samma grunder, som gälla för beräkning av tillägg å den aktiva personalens motsvarande förmåner, torde såsom utgångspunkt vid en jämförelse mellan gällande och av lönenämnden föreslagna pensionsbelopp lämpligen böra räknas med nuvarande belopp ökade med 12 procent eller samma procenttal, varmed dyrtidstillägg inarbetats i pensionerna vid senaste allmänna pensionsreglering. Vid inräknande av dyrtidstillägg i reservstatslönerna efter 10 procent och i reservstatspensionerna efter 12 procent kommer emellertid nuvarande reservstatspension att motsvara icke 90 utan 91.G3 6 procent av reservstatslönen. För att efter övergången till systemet nied rörligt tillägg erhålla samma relation mellan lön och pension som för närvarande har lönenämnden fördenskull grundat sina beräkningar av reservstatspensionerna på procenttalet 91.636. De av lönenämnden föreslagna pensionsbeloppen framgå av kolumn 9 i tabellen.

I fråga örn lönebeloppen i de högre beställningarna får lönenämnden framhålla följande synpunkter.

Enligt lönenämndens mening böra löneförmånerna i generalmajorsgraden avvägas med principiell utgångspunkt icke från nuvarande lön i lönegraden Ob 2 utan från det lönebelopp, som vid en dyrortsgradering av lönen i^ denna lönegrad enligt vanliga grunder skulle tillkomma beställningshavare å aktiv stat med placering å A-ort. Med denna utgångspunkt skulle emellertid löneförmånerna å reservstat i generalmajorsgraden, därest desamma bestämdes att motsvara 60 procent av den aktiva lönen, komma att något understiga de nu utgående löneförmånerna. Av denna anledning har lönenämnden funnit sig böra vidtaga en mindre uppräkning av den på angivet sätt erhållna reservstatslönen.

För undvikande av minskning i jämförelse med nuvarande löneförmåner i överstegraden å reservstat har lönenämnden funnit erforderligt att i sitt förslag upptaga reservstatslönen i nämnda grad med belopp, som något överstiger 60 procent av den aktiva lönen på A-ort.

Lönebeloppet i lönegraden Oa 5 löneklass 14 har beräknats med utgångspunkt från den av 1942 års riksdag beslutade lönen för överstelöjtnant å reservstat. I anslutning härtill ha, för ernående av jämnast möjliga intervaller å löneskalan i regementsofficersgraderna, lönebeloppen för löneklasserna 11—13 avpassats efter något gynnsammare beräkningsgrund än som skulle följa av den i det föregående angivna huvudregeln.

Att lönebeloppen i överstelöjtnants- och majorsgraderna i lönenämndens förslag uppdelats på olika löneklasser sammanhänger med att numera lönegraderna Oa 5 och Oa 4 för personal pa aktiv stat upptaga vardera tre löneklasser. Enligt lönenämndens mening saknas nämligen anledning att för överstelöjtnants- och majorsgraderna på reservstat frångå den för reservstatspersonalen i övrigt tillämpade principen, att. löneklassindelnmgen grundas på motsvarande indelning för personal på aktiv stat. Vid befordran till högre beställning i samband med övergång till reservstat bör placering i löneklass ske efter enahanda grunder, som örn befordran skett till samma beställning på aktiv stat. Vid befordran till högre beställning efter vunnen anställning på reservstat bör löneklassplacering i tillämpliga delar ske eftei samma grunder som vid befordran till högre beställning på aktiv stat.

Bihang till riksdagens protokoll 1913. 1 sami. Nr 143. 491 43 b

114 Kungl. Maj:ts proposition nr 143.

Departements-

chefen.

') Räknat efter lönegraden Ob 2.

2) Räknat efter lönegraden Ob 2, därest lönen i denna lönegrad vore dyrortsgraderad enligt vanliga grunder.

s) Enligt 1942 års riksdags beslut.

De av mig lämnade direktiven för de sakkunnigas verksamhet inneburo, bland annat, att de sakkunniga hade att företaga en översyn av bestämmelserna rörande reservstatspersonalens löner och pensioner, särskilt med tanke på att de nuvarande löne- och pensionsbeloppen syntes vara åtminstone i viss mån bestämda med hänsyn till de i 1935 års militära tjänstepensionsreglemente angivna tjänstepensionerna samt dessa vid ikraftträdandet den 1 juli 1942 av 1941 års allmänna tjänstepensionsreglemente kommit att undergå viss omreglering. De sakkunniga ha — som av redogörelsen ovan framgår — funnit sig böra förorda en viss reell löne- och pensionsförbättring för reservstatspersonalen. De remissvägen hörda myndigheterna ha framfört olika invändningar emot de sakkunnigas förslag. De

115 Kungl. Maj-.ts proposition nr 143.

militära myndigheterna finna i några fall, att de föreslagna förbättringarna med hänsyn till rekryteringsmöjligheterna äro i knappaste laget, medan å andra sidan statskontoret och försvarsväsendets lönenämnd ifrågasatt nödvändigheten av så pass omfattande förbättringar som här föreslagits.

Yad den förstnämnda gruppen av invändningar beträffar är det visserligen riktigt — såsom i ett yttrande framhållits — att den föreslagna ökningen i viss mån är skenbar därigenom att å reservstatslön utgår dyrtidstillägg och kristillägg (för närvarande tillhopa 42 procent), medan å den föreslagna lönen skulle beräknas rörligt tillägg och kristillägg (för närvarande 31 procent). För egen del kan jag dock icke finna de förebragta skälen för en ytterligare förbättring av förmånerna vara bärande. I nuvarande läge med en allmän utökning av kadrerna och därav följande fördelaktigt befordringsläge kan man kanske icke räkna med ett mera påtagligt intresse för övergång till reservstat örn ej förhållandevis stora förmåner äro förknippade därmed. Jag anser emellertid, att reservstaten hav sin största betydelse i tider av mindre god befordringsgång — den har då en synnerligen viktig funktion att fylla genom att bland annat underlätta cirkulationen inom befälskadrema. Örn man således enligt min mening icke bör öka förmånerna för att för närvarande stimulera intresset för övergång till reservstat, kan man dock icke bortse från att en reglering av dessa förmåner torde vara befogad med hänsyn till de löner och pensioner, som genom militära avlöningsreglementets respektive allmänna tjänstepensionsreglementets införande beretts den aktiva personalen. Såsom av direktiven för de sakkunnigas uppdrag framgår uppdrogs åt de sakkunniga att pröva i vad män en dylik reglering kunde anses befogad.

Som nämnts motsvara reservstatslön erna ungefär 60 procent av de i 1927 års officersavlöningsreglemente upptagna lönebeloppen å A-ort i motsvarande beställning å aktiv stat, medan reservstatspensionen i stort sett motsvarar 90 procent av lönerna å reservstat, vilket innebär, att pensionen i en viss beställning å reservstat i princip motsvarar den före senaste pensionsreglering utgående pensionen i närmast lägre tjänstegrad å aktiv stat. Såsom av redogörelsen i det föregående framgår ha de sakkunniga ansett sig icke kunna tillstyrka ett frångående av principen, att pensionen i en viss beställning å reservstat i stort sett bör motsvara pensionen i närmast lägre tjänstegrad å aktiv stat. Med utgångspunkt från detta resonemang ha de sakkunniga, som jämväl velat bibehålla den nuvarande relationen mellan reservstatslönerna och pensionerna, tillstyrkt uppräkning av såväl löner som pensioner med i genomsnitt 5 procent.

Beträffande skälen för de sakkunnigas förslag torde få hänvisas till den lämnade redogörelsen. Av denna framgår även, att statskontoret och försvarsväsendets lönenämnd funnit sig icke kunna biträda den av de sakkunniga föreslagna förbättringen. Statskontoret har under åberopande av det outredda läge, i vilket reservstatsfrågan befunne sig, icke ansett sig kunna tillstyrka annat än en sådan uppräkning av löne- och pensionsbeloppen, som erfordrades för det nuvarande dyrtidstilläggets avveckling och ersättande med rörligt tillägg. Lönenämnden har däremot ansett en reell förbättring

116 Kungl. Maj:ts -proposition nr 148.

befogad men icke funnit tillräckliga skäl föreligga för ett frångående av den nuvarande relationen mellan reservstatslönerna och lönebeloppen för motsvarande personal å aktiv stat. Beträffande pensionerna har lönenämnden jämväl velat bibehålla den nuvarande relationen mellan lön och pension, varigenom pensionerna skulle fastställas att motsvara genomsnittligt sett 90 procent av reservstatslönerna. Denna beräkningsgrund finner lönenämnden böra äga principiell giltighet även örn därmed följer, att reservstatspensionerna komma att understiga pensionsbeloppen i närmast lägre grader å aktiv stat.

I motsats till vad statskontoret yttrat i ämnet finner jag det icke lämpligt, att frågan om reservstatspersonalens löneförmåner ställes på framtiden. Enligt min mening bör en reglering av dessa förmåner i förhållande till den aktiva personalens ske. I likhet med lönenämnden finner jag icke skäl att frångå den nuvarande relationen mellan reservstatslönerna och lönebeloppen för motsvarande personal på aktiv stat. Jag anser mig kunna biträda jämväl lönenämndens förslag i fråga örn lönebeloppen i de särskilda beställningarna.

Beträffande reservstatspensionen har det varit en huvudprincip, att denna skulle något överskrida pensionen i närmast lägre grad på aktiv stat. Ett frångående a\ denna princip har ansetts kunna menligt påverka rekryteringen till reservstaten. Emellertid ligger saken numera annorlunda till än tidigare sedan den aktiva personalens pensionsförmåner vid senaste pensionsreglering utmätts med utgångspunkt från C ort i stället för — såsom tidigare — A-ort. Då såsom lönenämnden framhållit någon anledning att vidtaga motsvarande omläggning beträffande reservstatspersonalen icke föreligger, finner jag mig kunna godtaga vad lönenämnden föreslagit jämväl i fråga om pensionsbeloppen. De sålunda föreslagna beloppen framgå av ovan sist återgivna tabell.

I fråga örn löneställningen för furir som befordrats till underofficer på reservstat ansluter jag mig i princip till de sakkunnigas förslag.

Vad slutligen beträffar reservstatspersonalens rätt till sjukvård torde i stort sett enahanda bestämmelser böra gälla som för personal i krigsmaktens reserver, varför jag härutinnan torde få hänvisa till vad i det föregående anförts härom.

(1. Vissa särskilda frågor.

Gällande bestämmelser rörande reservstaterna återfinnas i två särskilda författningar, nämligen förordningen angående arméns reservstater samt förordningen angående kustartilleriets reservstat.

De sakkunniga, som enligt vad i det föregående anförts räknat med reservstater jämväl för flottan och flygvapnet, ha ansett, att samtliga bestämmelser i ämnet borde samlas i en gemensam förordning angående försvarsväsendets reservstater. Några väsentliga skiljaktigheter i bestämmelserna rörande de särskilda reservstaterna förelåge nämligen enligt de sakkunnigas mening icke - anställningsvillkoren, tjänstgöringsskyldighetens omfattning samt

117 Kungl. Majds proposition nr 148.

löne- och pensionsförmånerna vore fastmera identiskt lika för de olika reservstaterna — och de smärre olikheter i övrigt, som förekomme, kunde utan olägenhet inordnas i en gemensam författning.

I fråga om förordningens uppställning ha de sakkunniga föreslagit vissa smärre förändringar i förhållande till de nu gällande författningarna i syfte att göra förordningen mera överskådlig, varjämte det varit ett önskemål att erhålla en med reservförordningarna i möjligaste män likartad disposition. I följd härav borde ordningsföljden mellan paragraferna i viss utsträckning ändras.

Beträffande innehållet i förordningen lia de sakkunniga anfört följande. Nu gällande författningar i ämnet reglerade bland annat reservstatspersonalens löne- och pensionsförhållanden. Reservstatspersonalens familj epensionering hade vid författningarnas tillkomst omhänderhafts av arméns respektive marinens familjepensionskassor. Dessa kassor hade emellertid numera övertagits av staten, i samband varmed reservstatspersonalen tillförsäkrats familjepension jämlikt allmänna familjepensionsreglementet. I reservstatsförordningen borde således ingå en hänvisning till allmänna familjepensionsreglementet.

Enligt de sakkunnigas mening borde emellertid även bestämmelserna rörande tjänstepensioner utbrytas ur reservstatsförordningen och inarbetas i motsvarande generella författning, nämligen allmänna tjänstepensionsreglementet. Det hade varit en genomgående strävan att i nyssnämnda reglemente inordna pensionsbestämmelsema för samtliga statliga befattningshavare, och det förefölle knappast motiverat att efter en översyn av reservstatspersonalens pensionsförmåner bibehålla bestämmelserna örn reservstatspensionema, vilka ju vore rena tjänstepensioner, i reservstatsförordningen, helst som detta skulle medföra, att man i reservstatsförordningen måste införa en hel del bestämmelser rörande förverkande av pension m. m., vilka återfunnes i allmänna tjänstepensionsreglementet. — Beträffande reservstatslönerna åter vore förhållandet ett annat; bestämmelserna härom syntes på grund av sin speciella natur böra bibehållas i reservstatsförordningen.

Statskontoret har icke funnit lämpligt att i allmänna tjänstepensionsreglementet inarbeta pensionsbestämmelser av så speciell natur som de, vilka skulle gälla för reservstatspersonalen. Beträffande handläggningen av pensionsärenden för reservstatspersonal erinrade statskontoret, att ämbetsverket i sitt yttrande över militära förvaltningsutredningens förslag rörande den centrala förvaltningsverksamheten inom försvarsväsendet förordat, att de arbetsuppgifter, som i förslaget hänförts till pensionskontoret inom försvarsväsendets civilförvaltning —- d. v. s. ärenden rörande pension åt personal pa reservstat och i reserven — borde såsom ett led i de senare årens centraliseringssträvanden på pensionsväsendets område överflyttas till statskontoret för att handläggas på ämbetsverkets pensionsbyrå.

För svar sväsendets lönenämnd har ej heller ansett lämpligt att till allmänna tjänstepensionsreglementet överflytta bestämmelserna rörande tjänstepen

118 Kungl. Maj:ts proposition nr 143.

sionei, vilka bestämmelser i vissa hänseenden -—- exempelvis i fråga örn pensionemas och pensionsavdragens belopp, avsaknaden av kravet på tjänsteår för pension m. m. — företedde väsentliga skiljaktigheter från de allmänna pensioneringsbestämmelserna. Ett inarbetande av berörda föreskrifter i allmänna tjänstepensionsreglementet skulle enligt lönenämndens mening vara ägnat att minska överskådligheten av reglementstexten. Bestämmelserna syntes böra upptagas i den föreslagna reservstatsförordningen, vilket även syntes bliva till fördel för tillämpningen vid truppförbanden.

Departements- Såsom de sakkunniga anfört synes ett sammanförande av bestämmelserna rörande reservstaterna till en gemensam förordning vara en lämplig åtgärd. Jag finnei det även ändamålsenligt att i enlighet med de sakkunnigas förslag låta reservstatspersonalens pensionsförhållanden helt och hållet regleras genom bestämmelser i allmänna tjänstepensionsreglementet, respektive allmänna familjepensionsreglementet. Att pensionsbestämmelserna rörande reserystatspersonalen i vissa avseenden förete skiljaktigheter i förhållande till övriga pensionsbestämmelser torde icke behöva vålla några större svårigheter. Chefen för finansdepartementet torde framdeles komma att anmäla förslag örn de ändringar i tjänste- och familjepensionsreglementena, vilka föranledas av de nu ifrågasatta åtgärderna.

De detaljanmärkningar, som i övrigt framkommit vid remissbehandlingen av sakkunnigförslaget, torde icke vara av beskaffenhet att böra här behandlas utan torde Kungl. Maj:t sedermera, vid utfärdandet av reservstatsförordningen, få beakta desamma.

e. Övergångsbestämmelser.

De sakkunniga ha ansett, att den nya förordningen borde träda i kraft så snart frågan varit föremål för behandling av 1943 års riksdag, lämpligen den 1 juli 1943. Samtidigt borde de äldre förordningarna upphöra att gälla. Dock syntes de äldre bestämmelserna alltjämt böra gälla beträffande sådana beställningshavare å reservstat, vilka före en viss dag, förslagsvis den 1 september 1943, anmält sig vilja vara underkastade dessa bestämmelser.

Departements- I likhet med vad jag anfört örn reservförordningarna bör möjligen den chefen. blivande reservstatsförfattningens ikraftträdande uppskjutas till en senare tidpunkt än den 1 juli 1943. Det närmare bestämmandet härutinnan torde emellertid få överlatas på Kungl. Majit. Beträffande de föreslagna övergångsbestämmelserna i övrigt har jag intet att invända. Jag vill dock i detta sammanhang framhålla, att de nya avlönings- och pensionsbestämmelserna icke avses att bliva tillämpliga vare sig å den, som före den nya författningens ikraftträdande trätt i pension, eller den, som valt att alltjämt vara underkastad de äldre bestämmelserna.

Kungl. Majlis proposition nr 143.

119 V. Kostnadsberäkningar.

a. Arméns, marinens och flygvapnets reserver samt väg- och vattenbyggnadskåren.

De sakkunniga ha anfört, att i 1941 års försvarsutrednings betänkande med förslag till plan för organisationsarbetet inom försvarsväsendet framlagts kostnadsberäkningar avseende bland annat reservpersonalen vid försvarsväsendet. Med utgångspunkt från därvid gjorda antaganden rörande personalkadrernas storlek vid genomförd organisation hade de sakkunniga verkställt beräkningar rörande de kostnader för reservpersonalens avlönande vid fullt genomförd organisation, som skulle uppkomma vid tillämpning av de av de sakkunniga föreslagna reglerna beträffande denna personals tjänstgörings- och avlöningsförhållanden. Beräkningarna, som av naturliga skäl finge betraktas som mycket approximativa, utvisade följande.

De årliga kostnaderna för avlönande av arméns reservpersonal under densamma åliggande fredstjänstgöring kunde uppskattas till i runt tal 1,100,000 kronor, exklusive kostnaderna för rörligt tillägg efter 15 procent, utgörande

165.000 kronor. Härtill komme kostnaderna för tjänstgöringstraktamenten, vilka beräknades uppgå till omkring 550,000 kronor.

För avlönande av den ständigt tjänstgörande reservpersonalen tillkomme vidare ett belopp av i runt tal 450,000 kronor.

Förslagsanslaget till avlöningar till personal i arméns reserver beräknades sålunda belöpa sig till (1,100,000 + 165,000 + 550,000 + 450,000=) 2,265,000 kronor eller i avrundat tal 2,250,000 kronor.

Kostnaden för ekiperingshjälp åt arméns reservpersonal uppskattades till

250.000 kronor.

Årskostnaderna för avlönande av marinens reservpersonal under densamma åliggande fredstjänstgöring beräknades till 600,000 kronor jämte 90,000 kronor i rörligt tillägg efter 15 procent. Kostnaderna för sjötillägg och traktamentsersättning kunde uppskattas till respektive 35,000 och 195,000 kronor. För avlönande av ständigt tjänstgörande reservpersonal erfordrades ett belopp av i runt tal 290,000 kronor. Vidare beräknades för avlönande övergångsvis av marinläkare i reserven ett belopp av 55,000 kronor.

Förslagsanslaget till avlöningar till personal i marinens reservei kunde sålunda beräknas till (600,000 + 90,000 + 35,000 + 195,000 + 290,000 +

55.000 =) 1,265,000 kronor eller i avrundat tal 1,250,000 kronor.

Kostnaderna för ekiperingshjälp åt personal i marinens reserver beräknades

uppgå till i runt tal 115,000 kronor.

Årskostnaderna för avlönande av flygvapnets reservpersonal under åliggande fredstjänstgöring uppskattades till i runt tal 300,000 kronor, vartill komme kostnaderna för 15 procent rörligt tillägg, 45,000 kronor. Kostnaderna för tjänstgöringstraktamenten hade uppskattats till 130,000 kronor.

J 20

Departements-

chefen

Kungl. Maj:ts proposition nr 143.

Förslagsanslaget till avlöningar till personal i flygvapnets reserv beräknades sålunda belöpa sig till (300,000 + 45,000 + 130,000 =) 475,000 kronor.

Kostnaderna för ekiperingsbjälp åt personal i flygvapnets reserv kunde uppskattas till i runt tal 50,000 kronor.

De a\ de sakkunniga föreslagna pensionsförmånerna för reservpersonalen eliel dess efterlevande anhöriga vore såväl i vad rörde förutsättningarna för desammas utgående som i fråga örn avvägningen av beloppen gynnsammare än enligt nuvarande regler. Den härav föranledda merutgiften för statsverket läte sig ej närmare bedöma men syntes icke bliva av någon mera betydande storleksordning.

Statskontoret har såsom en brist i utredningen framhållit, att de sakkunniga icke framlagt några beräkningar över statsverkets kostnader för de föreslagna, väsentligt utvidgade pensionsförmånerna. Upplysningsvis kunde nämnas, att de av arméförvaltningens civila departement under budgetåret 1941/42 utbetalda reservpensionerna uppginge till 297,000 kronor och de kapitaliserade engångsersättningarna till 315,000 kronor. De sakkunniga hade inskränkt sig till ett allmänt uttalande örn att merutgiften för statsverket vid bifall till förslaget icke läte sig närmare bedöma men att den icke torde bliva av någon mera betydande storleksordning. I anledning härav kunde påpekas, att statskontoret under senare tid tyckt sig i olika sammanhang märka en tendens att beträffande utgifter för försvarsändamål skjuta kostnadsfrågan alltför mycket i bakgiunden. Det torde dock icke minst för försvaret självt -— vara angeläget, att nya anslagsäskanden för militära ändamål föreginges av lika noggranna utredningar och kostnadsberäkningar, som plägade krävas i fråga om övriga statsutgifter. I

I propositionen 1942: 210 angående den fortsatta utbyggnaden och organisationen av landets försvarskrafter framlade jag kostnadsberäkningar för den av mig i propositionen föreslagna försvarsorganisationen. Därvid upptogos såsom avlöningar till personal i reserverna sammanlagt 3,320,000 kronor. Jag framhöll emellertid, att beräkningarna av kostnaderna icke voro avsedda att angiva annat än den ram, inom vilken uppbyggnadsarbetet under den närmaste femårsperioden borde förlöpa, samt att såsom underlag för beräkningarna valts den prisnivå, som rådde den 1 juli 1941. Riksdagen ansåg kostnadsberäkningarna i stor sett kunna godtagas såsom utgångspunkt vid riksdagens ställningstagande till de framlagda förslagen.

Mot de av de sakkunniga nu framlagda beräkningarna av årskostnaden för avlöningsförmåner åt personalen i reserv, inklusive väg- och vattenbyggnadskårens personal, vid fullt genomförd organisation synes i och för sig intet vara att erinra. De ändringar i de föreslagna bestämmelserna örn berörda personals anställningsförhållanden, som jag i det föregående förordat, föranleda emellertid vissa jämkningar. Den utgiftsminskning, som uppkommer genom bibehållandet av hittills gällande bestämmelser i fråga örn löneklassuppflyttning, lärer dock icke vara av någon större betydelse. Däremot torde utbytet av

121 Kungl. Maj:ts proposition nr 143.

tjänstgöringstraktamenten mot reservbefälstraktamenten vid tjänstgöring utom bostadsorten böra medföra en nedsättning av traktamentskostnaderna med ungefär hälften.

Årskostnaden för avlöningsförmåner åt personalen i reserv, inklusive vägoch vattenbyggnadskårens personal, vid fullt genomförd organisation torde sålunda böra beräknas på sätt framgår av följande sammanställning. Till jämförelse medtagas däri de av de sakkunniga beräknade kostnadsbeloppen samt de motsvarande belopp, som beräknats i propositionen 1942: 210.

Enligt Enligt 1942 års Vid bifall till proposition reservbefäls- dcpartements- 1942:210 sakkunniga chefens förslag

Kronor Kronor Kronor

Avlöningar till personal i arméns reserver .. 2,200,00g1) 2,250,000 2,000,000 Avlöningar till personal i marinens reserver 910,000 1,250,000 1,150,000 Avlöningar till personal i flygvapnets reserv 210,000 475,000 400,000

3,320,000 3,975,000 3,550,000

Ekiperingshjälp åt personal i arméns reserver.......... 250,000 250,000

Ekiperingshjälp åt personal i marinens reserver ...... 115,000 115,000

Ekiperingshjälp åt personal i flygvapnets reserv ..... 50,000 50,000

4,390,000 3,965,000

Beträffande statsverkets utgifter i anledning av de sakkunnigas förslag rörande pensionsförmåner för reservpersonalen eller dess efterlevande anhöriga ha de sakkunniga icke ansett sig kunna framlägga närmare beräkningar. Otvivelaktigt föreligga också med hänsyn till mängden av ovissa faktorer hart när oöverstigliga svårigheter att någorlunda exakt uppskatta berörda kostnader. Särskilt kan framhållas, att statsverkets utgifter för reservpersonalens pensionering under olika år torde komma att variera ganska avsevärt. De senaste årens omfattande nyanställning av reservofficerare lärer sålunda medföra att utgiftskurvan ungefär 15, 25 och 30 år härefter kommer att visa betydande stegringar.

För att emellertid kunna giva någon uppfattning örn vad de av mig i det föregående föreslagna pensionsförmånerna innebära i kostnadshänseende har jag låtit inom försvarsdepartementet verkställa en överslagsberäkning av de årliga kostnaderna i ett framtida jämviktsläge under vissa angivna förutsättningar i fråga om årlig rekrytering, avgång vid de olika anställningsperiodernas slut, pensionens förtida uttagande såsom kapitaliserat värde m. m. För jämförelse har vidare beräknats, vilka kostnader som under motsvarande förutsättningar skulle uppstå för statsverket enligt nu gällande pensionsbestämmelser. Resultatet av dessa beräkningar visar, att de av mig här ovan föreslagna pensionsförmånerna i förhållande till de för närvarande gällande kunna

*) Häri ingå, kostnader för ekiperingshjälp med 237,000 kronor.

122 Departements

chefen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 143.

anses innebära en årlig ökning av statsverkets utgifter med omkring 1,800,000 kronor eller ungefär 38 procent.

b. Krigsmaktens reservstater.

På grundval av de antaganden rörande personalkadrernas storlek vid genom förd organisation, som återfinnas i 1941 års försvarsutrednings betänkande, ha de sakkunniga beräknat kostnaderna för reservstatspersonalens avlönande enligt de sakkunnigas förslag. Efter frånräknande av flottans reservstat avseende belopp uppgå kostnaderna till i runt tal 2,305,000 kronor.

Med samma utgångspunkt som de sakkunniga valt i fråga om antalet beställningar torde kostnaderna vid ett genomförande av det förslag i fråga örn lönebeloppen, som jag i det föregående framlagt, komma att belöpa sig till de belopp, som framgå av följande sammanställning. Till jämförelse medtagas däri motsvarande kostnadsbelopp enligt gällande bestämmelser och enligt de sakkunnigas förslag.

Summa 2,150,000 2,305,000 2,225,000

En jämförelse med propositionen 1942: 210 giver vid handen, att kostnaderna enligt mitt nu framlagda förslag i stort sett överensstämma med motsvarande kostnader enligt nämnda proposition.

VI. Anslagsbehov för budgetåret 1943/44.

I statsverkspropositionen (fjärde huvudtiteln, punkterna 15, 16, 65 och 106) har Kungl. Maj:t — under erinran att 1942 års reservbefälssakkunniga avgivit förslag rörande bland annat reservpersonalens ställning, vilket förslag vid tiden för statsverkspropositionens framläggande var föremål för remissbehandling — föreslagit riksdagen att, i avbidan på särskild proposition i ämnet, för budgetåret 1943/44 upptaga förslagsanslagen till avlöningar till personal i reserver och å reservstat med allenast beräknade belopp.

Jag anhåller nu att ånyo, med utgångspunkt från vad ovan föreslagits rörande löneställningen för reservpersonal, få upptaga dessa och vissa andra anslagsfrågor till behandling.

Kungl. Maj:ts proposition nr 143.

a. Anslag för personal i reserverna.

1. Anslag till avlöningar.

Armén.

För innevarande budgetår är anslaget till avlöningar till personal i arméns reserver uppfört med ett belopp av 1,000,000 kronor.

I sin skrivelse rörande medelsbehoven för budgetåret 1943/44 har arméförvaltningen räknat med att den i 1942 års försvarspröposition föreslagna successiva utökningen av reservpersonalen för nästa budgetår skulle medföra en ökad belastning av anslaget i fråga med omkring 300,000 kronor.

I förslaget till riksstat för budgetåret 1943/44 har anslaget beräknats till

1,300,000 kronor.

Vid beräknandet av anslagsbehovet för personal i arméns reserver för innevarande budgetår erinrade jag (propositionen 1942:266, punkten 10:o), att i försvarspropositionen förslagsanslaget till avlöningar till personal i arméns reserver beräknats till 2,200,000 kronor vid fullt genomförd organisation, och till i genomsnitt 1,720,000 kronor per år under uppsättningsperioden 1942/47. Med hänsyn till den förestående, förhållandevis stora ökningen av den aktiva personalen, som komme att menligt inverka på möjligheterna att nyrekrytera arméns reserver, särskilt i vad gällde underofficerarna, syntes dock medelsbehovet för budgetåret 1942/43 kunna begränsas till 1,000,000 kronor.

Beträffande nyrekryteringen av arméns reserver föreligga i stort sett enahanda förutsättningar som föregående år. Visserligen är det troligt, att den genom 1941 års värnpliktslag införda obligatoriska utbildningen till officerare och underofficerare av därtill särskilt lämpade värnpliktiga kommer att bidraga till en ökad tillströmning till reservofficersbanan, men ännu torde det vara för tidigt att bedöma i vilken utsträckning så kommer att bliva fallet. Örn man således i detta avseende kan räkna med oförändrade kostnader i jämförelse med föregående år torde vid bifall till de av mig härovan framlagda förslagen rörande reservpersonalens löneförmåner en viss kostnadsökning bliva oundviklig på grund av införande av tjänstgöringsskyldighet jämväl för pensionsavgången personal, något utökad tjänstgöringsskyldighet för övrig personal samt reservbefälstraktamenten. Den under rubriken Kostnadsberäkningar ovan gjorda sammanställningen utvisar att efter genomförd organisation anslagsbehovet kan beräknas belöpa sig till i runt tal 2,000,000 kronor. Då ändringarna i gällande bestämmelser icke äro avsedda att träda i kraft redan vid budgetårets början utan sannolikt först den 1 januari 1944 lärer det emellertid vara tillräckligt, örn anslaget till avlöningar till personal i arméns reserver för nästa budgetår begränsas till 1,300,000 kronor, d. v. s. till det i årets statsverksproposition beräknade beloppet.

Marinen.

För innevarande budgetår är anslaget till avlöningar till personal i marinens reserver uppfört med ett belopp av 475,000 kronor.

124 Kungl. Maj:ts proposition nr 143.

I sin skrivelse rörande medelsbehoven för budgetåret 1943/44 har marinförvaltningen med hänsyn till svårigheten att bedöma den kommande utvecklingen i fråga örn reservpersonalens ianspråktagande icke ansett sig böra upptaga anslaget till större belopp än för innevarande budgetår.

I förslaget till riksstat för budgetåret 1943/44 har anslaget beräknats till

600.000 kronor.

I förenämnda proposition (1942: 266, punkten 24:o) framhöll jag, att utöver det belopp, som av marinförvaltningen beräknats med utgångspunkt från dittills gällande normer för reservpersonalens tjänstgöring i fredstid, syntes man böra räkna med att pensionsavgången, förtidsavgången eller i reserven utnämnd personal enligt eget åtagande skulle kunna inkallas till ständig tjänstgöring. Försvarsutredningen hade beräknat behovet av dylik ständigt tjänstgörande reservpersonal till 10 officerare och 50 underofficerare för flottan samt till 14 officerare och 24 underofficerare för kustartilleriet. Sålunda uppkommande kostnader beräknades för innevarande budgetår till 250,000 kronor, medan anslagsbehovet i övrigt av marinförvaltningen beräknades till 225,000 kronor.

I avsaknad av möjlighet att för nästkommande budgetår göra en noggrannare kalkyl rörande behovet av ständigt tjänstgörande personal synes man kunna utgå ifrån att i stort sett samma antal som under innevarande år tages i anspråk för dylik tjänstgöring. Även i övrigt torde man kunna lägga föregående års beräkningar till grund för bedömandet av anslagsbehovet, därvid en- viss anslagsökning likväl måste beräknas med hänsyn såväl till den ökade fredstjänstgöringsskyldigheten som till införandet av reservbefälstraktamenten från och med de nya bestämmelsernas ikraftträdande, enligt det föregående sannolikt den 1 januari 1944.

Medelsbehovet under förevarande anslag skulle enligt dessa beräkningar komma att uppgå till 750,000 kronor, medan enligt vad ovan anföris beloppet vid genomförd organisation beräknats till 1,150,000 kronor och i årets statsverksproposition till 600,000 kronor.

Flygvapnet.

För innevarande budgetår är anslaget till avlöningar till personal i flygvapnets reserv upptaget till 600,000 kronor.

I sin skrivelse rörande medelsbehoven för budgetåret 1943/44 har flygförvaltningen ansett, att man med hänsyn till vapnets pågående utbyggnad borde räkna med att under det kommande budgetåret ett relativt stort antal reservofficerare, reservunderofficerare och flygingenjörer i reserv komme att vara inkallade till frivillig tjänstgöring. Enligt vissa i skrivelsen närmare angivna grunder hade flygförvaltningen beräknat anslaget i fråga till i runt tal 537,000 kronor, varav 8,000 kronor belöpte å tjänstgöringstraktamenten.

I förslaget till riksstat för budgetåret 1943/44 har anslaget beräknats till

540.000 kronor.

För innevarande år beräknades som nämnts anslaget till avlöningar till

Kungl. Maj:ts proposition nr 143. 125

personal i flygvapnets reserv till 600,000 kronor, därav för löner 588,000 kronor och för tjänstgöringstraktamenten 12,000 kronor.

Med utgångspunkt från flygförvaltningens beräkningar och under hänsynstagande till den ökning av såväl tjänstgöringstid som avlöningar, som enligt mina i det föregående framlagda förslag inträder i och med den nya reservbefälsförordningens ikraftträdande, synes anslagsbehovet för nästa budgetår kunna beräknas till i runt tal 550,000 kronor, d. v. s. 10,000 kronor mera än vad som i statsverkspropositionen beräknats för ändamålet. Som jämförelse må erinras, att motsvarande belopp efter genomförande av den av 1942 års riksdag beslutade försvarsreformen beräknats till 400,000 kronor per år. Att sistnämnda belopp understiger det för nästkommande budgetårberäknade, sammanhänger med att man vid flygvapnet icke räknat med ständigt tjänstgörande reservpersonal sedan organisationen genomförts.

2. Anslag till pensioner.

Utgifterna för de till personal i reserverna utgående pensionerna belasta vederbörliga under riksstatens tolfte huvudtitel uppförda anslag. Yad av mig i det föregående föreslagits torde icke böra föranleda ändringar i de i årets statsverksproposition för nästa budgetår framlagda beräkningarna av dessa anslag.

I detta sammanhang vill jag beröra två framställningar om utbekommande av mot pensionens kapitaliserade värde svarande belopp, som för närvarande äro under Kungl. Maj:ts bedömande. Enligt 1933 års förordning angående marinintendenturkårens reserv, vilken i sin ursprungliga lydelse är tillämplig i dessa fall, äga vederbörande utfå berörda kapitalbelopp först vid avgången ur reserven. Då emellertid ali föreskriven fredstjänstgöringsskyldighet fullgjorts, synes det rimligt, att kapitalbeloppen utbetalas, oaktat avgång ännu icke ägt rum. Ifrågavarande bestämmelse har tillkommit med riksdagens med-, verkan. Jag förutsätter, att Kungl. Maj:t i dessa och andra liknande fall skall äga medgiva utbetalning av pensionens kapitaliserade värde.

3. Anslag till ekiperingsersättningar.

Till ekiperingsersättningar ha i årets statsverksproposition för budgetåret 1943/44 förordats följande förslagsanslag, nämligen för armén 1,200,000 kronor, för marinen 580,000 kronor och för flygvapnet 290,000 kronor.

Det synes icke erforderligt att jämka dessa beräkningar vid genomförande av de ändrade bestämmelser rörande ekiperingshjälp för personalen i reserv, som av mig i det föregående tillstyrkts. I detta sammanhang torde jag dock få beröra en fråga rörande särskild ekiperingshjälp åt underofficerare av 2:a graden i flottans reserv, som befordrats till denna grad från anställning såsom flaggkorpraler i samma reserv.

I skrivelser den 21 november 1940 och den 6 oktober 1941 ha flottans reservunderofficers- och reservflaggkorpralsförening framhållit, att vid befordran inom reserven från flaggkorpral till underofficer av 2:a graden någon ekiperingshjälp icke utginge. Ekiperingshjälp utginge visserligen vid be-

126 Kungl. Maj:ts proposition nr 143.

fordran till flaggkorpral i reserven, och beloppet — 600 kronor — kunde i stort sett sägas motsvara kostnaderna för anskaffande av den utrustning, som vore obligatorisk för flaggkorpral. Däremot vore beloppet otillräckligt för anskaffande jämväl av kappa och sabel, vilka persedlar (jämte mössmärken, knappar och gradbeteckningar) tillkomme vid utnämning till underofficer av 2:a graden. Under åberopande av företedd utredning rörande dels vilka persedlar som måste anskaffas och priset på dessa, dels ock motsvarande anskaffningskostnader för arméns personal hemställdes, att den som från anställning såsom flaggkorpral i flottans reserv befordrats till underofficer av 2:a graden i samma reserv måtte tillerkännas ytterligare ekiperingshjälp med 400 kronor. Därest bifall härtill icke kunde erhållas, hemställdes, att i reserven utnämnd underofficer av 2:a graden måtte befrias från skyldighet att anskaffa sabel och kappa, tillhopa betingande ett pris av cirka 400~ kronor.

1942 års reservbefäls sakkunniga, som yttrat sig i ärendet, lia framhållit, att de av föreningarna påtalade förhållandena ägde samband med att under den förstärkta försvarsberedskapen ett avsevärt antal flaggkorpraler i reserven befordrats till underofficerare av 2:a graden i reserven. Vidare ha de sakkunniga anfört följande.

...Under fredsförhållanden hade dylik personal icke haft att fullgöra någon tjänstgöring, utan all obligatorisk tjänstgöring hade fullgjorts före eventuell underofficersbefordran. Anskaffande av sabel och kappa hade därför kunnat undvikas för dylik personal. Genom beslut den 27 september 1940 hade emellertid Kungl. Majit förordnat — med giltighet från och med den 1 september 1940 — att i reserven utnämnd flaggkorpral finge tills vidare under den tid förstärkt försvarsberedskap (mobilisering) vore anbefalld — utan hinder av vad i flottans reservbefälsförordning stadgades örn fullgörande av repetitionsövning — befordras till underofficer av 2:a graden efter 12 månaders beredskapstjänstgöring. Flertalet av de på grund härav befordrade flaggkorpralerna syntes i enlighet med gällande bestämmelser ha anskaffat kappa och många dessutom även sabel. Då de icke uppburit annan ekiperingshjälp än 600 kronor vid befordran till flaggkorpraler, hade de därigenom fått vidkännas en kännbar ekonomisk uppoffring. De gjorda framställningarna syntes därför i princip väl motiverade. De sakkunniga hade emellertid vid upprättandet av förslag till reservförordning för marinen tagit frågan om ekiperingshjälpens storlek under övervägande och i samband därmed verkställt vissa undersökningar rörande ekiperingskostnaderna. Denna undersökning hade givit till resultat, att kostnaderna för anskaffning av de persedlar, som borde innehavas av en underofficer i flottans reserv, kunde beräknas uppgå till 1,200 kronor. En närmare undersökning av vilka plagg och persedlar, som inginge i utrustningen, visade dock, att vissa inskränkningar syntes kunna vidtagas. De sakkunniga hade sålunda föreslagit att bland annat sabel borde avföras från förteckningarna över erforderlig beklädnadsutrustning samt att ekiperingshjälpen borde fastställas till 1,000 kronor för såväl officerare och vederlikar som underofficerare.

De sakkunniga, som ansåge billighetsskäl tala för att åtgärder vidtoges i syfte att kompensera de ekonomiska uppoffringar, som här avsedd personal fått vidkännas, ville för sin del föreslå, att den som från anställning såsom flaggkorpral i flottans reserv utnämnts till underofficer av 2:a graden i samma reserv tillerkändes ytterligare ekiperingshjälp med 400 kronor. Förutsättning för beloppets utbetalande borde dock vara, att såväl sabel som kappa blivit av den utnämnde anskaffade. Hade sabel icke anskaffats, syntes vederbörande

Kungl. Maj:ts proposition nr 148. 127

böra befrias från skyldighet att anskaffa sådan, men borde därvid ekiperingshjälpen sänkas med 150 kronor till 250 kronor.

Enligt av de sakkunniga inhämtade uppgifter hade under tiden den 1 september 1939—den 31 augusti 1940 14, och under tiden den 1 september 1940—den 31 oktober 1942 151 flaggkorpraler i flottans reserv utnämnts till underofficerare av 2:a graden i samma reserv. För tiden från sistnämnda dag intill den 1 juli 1943, då den nya reservförordningen kunde antagas träda i kraft, beräknades ytterligare omkring 20 flaggkorpraler i flottans reserv bliva befordrade.

Kostnaderna i förevarande avseende bomme sålunda — under förutsättning att omkring halva antalet anskaffat sabel — att belöpa sig till cirka

60,000 kronor.

Jämväl i fråga örn kustartilleriets flaggkorpraler vore emellertid — framhålla de sakkunniga — motsvarande förhållanden aktuella. Flaggkorpral i kustartilleriets reserv, som vunnit sin anställning i reserven innan gällande föreskrifter rörande kustartilleriets omuniformering trädde i kraft, hade anskaffat en flaggkorpralsutrustning motsvarande den för flottans flaggkorpraler i reserven föreskrivna. Den som befordrats till underofficer av 2:a graden i reserven innan nyssnämnda uniformsbestämmelser trädde i kraft, hade vidare anskaffat ytterligare uniformspersedlar av kustartilleriets äldre modeller. Hade vederbörande däremot blivit utnämnd till underofficer efter det de nya bestämmelserna trädde i kraft, hade han måst anskaffa uniformspersedlar av kustartilleriets nya modeller. I båda fallen hade han synbarligen fått vidkännas kostnader för nya uniformspersedlar vid underofficersbefordran. Däremot hade den, som vunnit anställning såsom flaggkorpral i reserven efter de nya uniformsbestämmelsernas ikraftträdande, icke behövt — eller komme icke att behöva — vidkännas några större ekiperingsutgifter vid befordran till underofficer.

Med hänsyn härtill, och då kostnaderna för såväl flaggkorprals- som underofficersekiperingen beräknades vara ungefär lika höga för flottans som för kustartilleriets reservpersonal, syntes det vara rättvist och billigt, att vad ovan föreslagits i fråga om ytterligare ekiperingshjälp åt underofficerare av 2:a graden i flottans reserv gåves en motsvarande tillämpning jämväl beträffande kustartilleriets personal. Dock syntes undantag böra göras för den, vilken redan såsom flaggkorpral anskaffat uniformer av den nya modellen.

Enligt av de sakkunniga inhämtade uppgifter rörde det sig här örn cirka 60 man, av vilka 10 utnämnts under tiden den 1 september 1940 — den 31 oktober 1942, medan omkring 50 beräknades bliva utnämnda under tiden intill den 1 juli 1943. Kostnaderna belöpte sig sålunda för kustartilleriets vidkommande till omkring 20,000 kronor.

I likhet med reservbefälssakkunniga finner jag det rimligt, att den personal, varom här är fråga, erhåller viss kompensation för havda utlägg för kappa och sabel. Därest riksdagen icke har något att häremot erinra, torde det få ankomma på Kungl. Majit att med anlitande av vederbörligt förslagsanslag till ekiperingsersättningar tillmötesgå framställningarna i den utsträckning, som kan anses motiverad. Emellertid vill jag redan nu framhålla, att de av de sakkunniga föreslagna ersättningsgrunderna torde i huvudsak kunna tillämpas.

1». Anslag för personal å reservstat.

Armé n.

I sin skrivelse angående medelsbohoven för nästkommande budgetår har arméförvaltningen föreslagit, att följande personalförteckningar för reservsta terna måtte fastställas.

128 Kungl. Maj:ts proposition nr 143.

Personalförteckning för officerare och underofficerare å reservstat vid armén.

Officerare:

Generalmajor ................................................................................. 1

Överstar ....................................................................................... 18

överstelöjtnanter ........................................................................... 4

Majorer ....................................................................................... 91

Kompaniofficerare .......................................................................72

Underofficerare ........................................................................... 106

Personalförteckning för fiiltläkarkårens reservstat.

Fältläkare .................................................................................... 3

Regementsläkare ........................................................................... 3

Personalförteckning för f&ltveterinärkärens reservstat.

Fältveterinär ................................................................................. 1

Regementsveterinär ........................................................................ 1

Jämförda med för innevarande budgetår gällande förteckningar över personal å reservstat vid armén (se sid. 98) innebära de av arméförvaltningen enligt ovan föreslagna förteckningarna, att följande personal skulle tillkomma under budgetåret 1943/44:

5 överstar

4 överstelöjtnanter

6 majorer

3 kompaniofficerare

3 underofficerare

1 fältveterinär samt

1 regementsveterinär.

Beträffande anslagsberäkningen har emellertid arméförvaltningen framhållit, att Kungl. Majit genom beslut den 6 augusti 1942 förordnat bland andra två överstar och en major å arméns reservstat att mot åtnjutande av fastställda arvoden vara försvarsområdesbefälhavare i Malmö, Göteborgs och Östersunds försvarsområden. På grund därav hade arméchefen hemställt att, enär nämnda tre beställningshavare icke vidare vore disponibla för med reservstatsinstitutionen avsett ändamål, arméns reservstat från och med den 1 april 1943 måtte utökas med 2 överstebeställningar och 1 majorsbeställning. Ämbetsverket hade i anledning av det anförda å förslaget till personalförteckning för officerare och underofficerare å reservstat vid armén upptagit två överstebeställningar och en majorsbeställning utöver den ökning av antalet beställningar, som betingades av ett successivt genomförande av 1942 års försvarsbeslut. Därest någon av de enligt nyssberörda beslut i arvodesbefattning förordnade beställningshavarna skulle avgå från arvodesbefattningen och åter bliva disponibel å reservstaten syntes vid inträffande ledighet i överste- respektive majorsbeställning å reservstat sådan beställning böra hållas vakant. Så syntes även böra ske därest någon av här ifrågavarande tre beställningshavare avginge från sin reservstatsbeställning. Den sålunda föreslagna utökningen av reservstaten komme därigenom icke att föranleda något ökat medelsbehov under reservstatsanslaget.

129 Kungl. Maj:ts proposition nr 143.

I enlighet med det anförda och med tillämpande av vedertagna beräkningsgrunder angående frånräknande av vissa pensionsavdrag från lönen har arméförvaltningen funnit lönekostnaderna för de redan befintliga och enligt ovan till nyinrättande föreslagna reservstatsbeställningarna för helt budgetår komma att uppgå till i runt tal 928,000 kronor. Härjämte tillkomme tjänstgöringstraktamenten av beskaffenhet att böra bestridas från detta anslag till ett beräknat belopp av 84,500 kronor samt kostnader för reservstaten för furirer vid Gotlands trupper till ett belopp av 2,500 kronor. Det för ändamålet erforderliga beloppet utgjorde sålunda (928,000 + 84,500 + 2,500 =) 1,015,000 kronor, men med hänsyn till att av de nya beställningarna icke alla kunde tillsättas redan vid budgetårets ingång syntes det verkliga medelsbehovet kunna begränsas till 1,000,000 kronor.

I statsverkspropositionen har, i avbidan på prövning av frågan rörande reservpersonalens inom försvarsväsendet ställning, förevarande anslag i förslaget till riksstat upptagits med ett till 1,300,000 kronor beräknat belopp.

Gentemot vad arméförvaltningen föreslagit i fråga örn antalet beställningar å arméns reservstat för officerare och underofficerare samt å reservstaterna för fältläkarkåren och fältveterinärkåren finner jag icke anledning till erinran, utan tillstyrker fastställande av personalförteckningar i enlighet med de framlagda förslagen, därvid den föreslagna utökningen med hänsyn till att tre regementsofficerare å reservstat tagits i anspråk för arvodesbefattningar torde böra genomföras på sätt och under villkor, som arméförvaltningen föreslagit.

Anslagsbehovet för löner för reservstatspersonalen för budgetåret 1943/44 vid genomförande av ifrågavarande löne- och pensionsreglering, sådan den av mig förordats, framgår av följande tablå.

Härjämte tillkomma tjänstgöringstraktamenten, som i enlighet med arméförvaltningens förslag i runt tal kunna beräknas till 84,500 kronor, samt vidare 2,500 kronor till reservstaten för furirer vid Gotlands trupper. För anslaget i Bihang till riksdagens protokoll 1943. 1 sami. Nr 143. 491 43 9

130 Kungl. Maj-.ts proposition nr 143.

dess helhet beräknar jag sålunda (1,261,900 + 84,500 + 2,500 =) 1,348,900 kronor eller avrundat 1,350,000 kronor. Då av de nya beställningarna icke alla torde kunna tillsättas redan vid det nya budgetårets ingång, synes anslaget kunna begränsas till det i statsverkspropositionen preliminärt äskade, 1,300,000 kronor.

Marinen.

Marinförvaltningen har i sin skrivelse angående medelsbehoven för budgetåret 1943/44 upptagit frågan örn inrättande av en reservstat för flottan. Ämbetsverket har därvid — under åberopande av vad i ärendet förekommit

— hemställt, att Kungl. Majit måtte besluta örn upprättande av en reservstat för flottan av den omfattning chefen för marinen i sin berörda skrivelse den 27 juli 1942 föreslagit. För nästkommande budgetår syntes kostnaderna härför böra beräknas till 25,000 kronor.

För kustartilleriets vidkommande har marinförvaltningen erinrat, att den senaste fastställda personalförteckningen för officerare och underofficerare å reservstat omfattat följande beställningar, nämligen

1 överste

2 majorer

5 kompaniofficerare samt

6 underofficerare.

För avlöningar till ifrågavarande personal vore i riksstaten för innevarande budgetår anvisat ett belopp av 40,000 kronor. Mobiliseringsbehovet framtvingade emellertid en — jämväl av 1941 års försvarsutredning förutsatt

— utökning av antalet beställningar med en majorsbeställning, vilket innebure, att ett belopp av 45,000 kronor borde beräknas för nästkommande budgetår.

För marinens del har anslaget i förslaget till riksstat för budgetåret 1943/44 upptagits till ett beräknat belopp av tillhopa 90,000 kronor.

Enär jag icke ansett mig kunna tillstyrka förslaget örn inrättande av en reservstat för flottan, anser jag mig böra här endast upptaga marinförvaltningens förslag till personalförteckning för kustartilleriet till bedömande. Detta förslag synes kunna läggas till grund för beräkning av marinens anslag vid genomförande av den ovan föreslagna löne- och pensionsregleringen. Anslagsbehovet framgår av följande tablå.

131 Kungl. Maj:ts proposition nr 143.

Utöver anslagsbeloppet till löner, i runt tal 58,500 kronor, torde man böra räkna med ett belopp av cirka 2,500 kronor för tjänstgöringstraktamenten m. m. av beskaffenhet att böra utgå från anslaget i fråga. För marinens del skulle sålunda ett anslag av 61,000 kronor vara erforderligt. Jag föreslår emellertid, att anslaget avrundas till 60,000 kronor. Detta belopp innebär i förhållande till riksstatsförslaget en reduktion med 30,000 kronor.

Flygvapnet.

Flygförvaltningen har i sin skrivelse angående medelsbehoven för budgetåret 1943/44 erinrat, att enligt 1942 års försvarsbeslut vid flygvapnet skulle inrättas en reservstat, vars omfattning framdeles efter närmare prövning av personalbehovet komme att bestämmas. Under nuvarande förhållanden vore behovet av två beställningar för officerare i intendenturbefattning å reservstat mest angeläget, men av rekryteringsskäl syntes endast en dylik beställning nu böra inrättas. Ämbetsverket hemställde, att för ändamålet måtte anvisas ett belopp av 4,000 kronor.

T statsverkspropositionen för nästkommande budgetår har i enlighet med flygförvaltningens förslag beräknats ett belopp av 4,000 kronor.

Då för flygvapnets del torde böra anstå med påbörjandet av rekryteringen till reservstaten i avvaktan på att de aktiva kadrerna bliva fyllda, synes för nästkommande budgetår något anslag icke böra anvisas.

VII. Departementschefens hemställan.

Under åberopande av vad ovan anförts hemställer jag, att Kungl. Majit måtte föreslå riksdagen att

dels godkänna de av mig i det föregående angivna grunderna för avlönings- och pensionsförmåner åt krigsmaktens reservpersonal,

dels och för budgetåret 1943/44 anvisa

till Armén: Avlöningar till personal å reservstat ett förslagsanslag av 1,300,000 kronor,

till Armén: Avlöningar Ull personal i arméns reserver ett förslagsanslag av 1,300,000 kronor,

till Marinen: Avlöningar till personal å reservstat ett förslagsanslag av 60,000 kronor,

till Marinen: Avlöningar till personal i marinens reserver ett förslagsanslag av 750,000 kronor, samt

till Flygvapnet: Avlöningar till personal i flygvapnets reserv ett förslagsanslag av 550,000 kronor.

132 Kungl. Maj:ts proposition nr 143.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen, att till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

K. G. Linden.

Kungl. Maj:ts proposition nr 143.

133 Bilagor.

1942 sirs reservbefälssakkunnigas förslag till

Förordning

angående personal i arméns reserver. (Reservförordning för armén.)

Allmänna bestämmelser.

1 §•

1. Arméns reserver utgöras av:

a) generalitetets reserv, lydande under chefen för armén;

b) militärområdenas reserver, lydande under vederbörande militärbefälhavare;

c) generalstabskårens, kavalleriets, pansartruppernas, luftvärnets, ingenjörtruppernas, signaltruppernas, tängens, fälttygkårens, fortifikationskårens och intendenturkårens reserver, envar lydande under chefen för vederbörlig personalkår;

d) regementenas samt artilleri-, luftvärns-, ingenjörs- och trängkårernas reserver, lydande under vederbörande regements- eller kårchef; samt

e) de civilmilitära kårernas reserver, nämligen fältläkarkårens reserv, lydande under generalfältläkaren, fältveterinärkårens reserv, lydande under överfältveterinären, samt arméingenjörkårens reserv, lydande under arméöveringenjören.

2. Vad i denna förordning sägs örn regementenas reserver äger motsvarande tillämpning beträffande artilleri-, luftvärns-, ingenjörs- och trängkårernas reserver samt de under 1 mom. c) upptagna reserverna.

2§-

Personalen i arméns reserver utgöres av:

a) officerare (musikdirektörer), underofficerare (musikunderofficerare) och civilmilitär personal, som med fyllnadspension, ålderspension, förtidspension eller reservstatspension avgått från beställning på aktiv stat eller reservstat (pensionsavgångna);

b) officerare och underofficerare samt fältläkar-, fältveterinär- och arméingenjörkårerna tillhörande personal, som vid eller senast två år efter avgång från beställning på aktiv stat eller reservstat utan förmån som under

a) sägs på ansökan vunnit inträde i reserv (förtidsavgångna);

c) fältläkarkåren (fältveterinärkåren) tillhörande personal, vilken från anställning som bataljonsläkare (bataljonsveterinär) vid kåren eller som extra bataljonsläkare vunnit inträde i reserv (rcscrvför ovän eide);

d) officerare och underofficerare, vilka vunnit sin första officers- eller underofficersanställning i reserv (reservan,ställda);

e) officerare, underofficerare och civilmilitär personal av officers tjänsteklass, som vid värnpliktstidens utgång vunnit inträde i reserv enligt vad i 5 § 4 mom. sägs (värnpliktsanställda); samt

f) furirer, vilka vid avgång fran aktiv stat enligt vad i 5 § 2 morn. andra stycket sägs vunnit inträde i reserv i avvaktan på underofficersanställning i reserv (övergångsanställda).

134 Kungl. Maj:ts proposition nr 143.

3 §•

1. Till generalitetets reserv hänföras pensionsavgångna officerare och civilmilitär personal av generalmajors eller högre tjänstegrad (tjänsteklass).

2. Till militärområdenas reserver hänföras vid pensionsavgång:

a) chefen för generalstabskåren, kommendanten i Bodens fästning, truppslagsinspektörer och ställföreträdande militärbefälhavare; samt

b) officerare vid infanteriet och artilleriet, vilka innehaft regementschefsbeställning eller tillhöra samma (högre) tjänstegrad som (än) chefen för vederbörligt regementes reserv;

allt så framt vederbörande icke, enligt vad ovan under 1 mom. sägs, skall hänföras till generalitetets reserv.

Där så erfordras, bestämmer Kungl. Maj:t vilket militärområdes reserv i detta moment omförmäld personal skall tillhöra.

3. Till de civilmilitära kårernas reserver hänföres:

a) från vederbörlig kår pensionsavgången och förtidsavgången personal av lägre tjänsteklass än generalmajors; samt

b) värnpliktsanställd civilmilitär personal.

4. Till regementenas reserver hänföres övrig personal i reserv, därvid

från beställning vid stab, inspektion, skola, verk eller inrättning pensions-

avgången eller förtidsavgången personal hänföres till det regementes reserv, vid vilket vederbörande kvarstått över stat eller vilket han senast tillhört;

annan pensionsavgången eller förtidsavgången personal hänföres till det regementes reserv, vid vilket vederbörande senast innehaft anställning på aktiv stat eller reservstat, eller, därest vederbörandes beställning på aktiv stat icke varit anknuten till regemente eller kår, till den reserv, som bestämmes av chefen för armén;

reservanställd och värnpliktsanställd personal tillhör det regementes reserv, där vederbörande anställts; samt

övergångsanställd furir tillhör det regementes reserv, där han sedermera avses skola erhålla underofficersanställning.

Inträde, befordran och avgång,

4§.

Pensionsavgången personal är, enligt vad därom särskilt stadgas, skyldig att utan ansökan inträda i vederbörlig reserv.

Annan personal i reserv med undantag av fänrikar anställes genom förordnande. Fänrik antages medelst skriftligt antagningsbevis.

5 §\

1. Inträde i reserv sker, förutom i de uti 2 mom. första stycket samt 3 mom. angivna fall, i tjänstegrad (tjänsteklass) motsvarande den beställning vederbörande senast innehaft på aktiv stat eller reservstat eller eljest i innehavande grad (klass).

2. Inträde i reserv i förening med befordran till sergeant må vid avgång från manskapsbeställning på aktiv stat eller civilanställningsstat på ansökan beviljas furir, som antingen fullgjort för motsvarande befordran på aktiv stat stadgade fordringar eller innehaft fast anställning under minst sex år samt därunder genomgått särskilt anordnad reservunderofficerskurs; allt under förutsättning att tjänsteställningen för regementet tillhörande furirer på aktiv stat, vilka undergått eller undergå underofficersutbildning, i förhållande till personalen i reserv icke därigenom rubbas, därvid dock hänsyn icke behöver tagas till vid befordran förbigången furir.

135 Kungl. Maj:ts proposition nr 143.

I avvaktan på att förutsättning för befordran till sergeant på sätt nyss sagts blir för handen, må furir, som i första stycket sägs, anställas som furir i reserv.

3. Till fänrik i reserv må chefen för armén antaga den, som fyllt de härför i gällande bestämmelser angående officers- och reservofficersaspiranters antagning och utbildning stadgade villkoren.

4. Värnpliktig fanjunkare eller kapten (ryttmästare), som ådagalagt särskild lämplighet för fortsatt tjänstgöring vid krigsmakten, må vid värnpliktstidens utgång efter ansökan vinna inträde i reserv.

Inträde i reserv må ock vid värnpliktstidens utgång efter ansökan beviljas värnpliktig läkare, veterinär eller ingenjör av officers tjänsteklass, vars fortsatta tjänstgöring vid krigsmakten är särskilt önskvärd.

5. Bataljonsläkare vid fältläkarkåren och bataljonsveterinär vid fältveterinär kåren ävensom extra bataljonsläkare må vid avgång från tjänsten på ansökan medgivas inträde i reserv, dock tidigast efter att hava tillhört vederbörlig kår i fyra år.

6 §•

1. Befordran inom reserv av den, som på grund av ådagalagd duglighet gjort sig därav förtjänt, må äga rum eller i vederbörlig ordning föreslås enligt nedan angivna grunder: _ o.....

a) Till sergeant må befordras övergångsanställd furir, då förutsättning därför är för handen, som i 5 § 2 mom. sägs.

b) Till fanjunkare (styckjunkare) må befordras

reservanställd sergeant, vilken i egenskap av furir eller sergeant i reserv fullgjort minst två repetitionsövningar och två befälskurser samt dessutom med godkända vitsord genomgått särskilt anordnad fan junkar kurs; samt

förtidsavgången sergeant, vilken såsom sergeant i reserv fullgjort tjänstgöring som nyss är sagt, därvid dock skall iakttagas, dels att för den, som varit underofficer på aktiv stat minst tre år, fanjunkareson _må ersättas med en repetitionsövning och en befälskurs, dels ock att varje års tjänst såsom sergeant på aktiv stat för befordran tillgodoräknas som en repetitionsövning och en befälskurs. ... ..

Den, som genomgått utbildningskurs, varom särskilt stadgas, för vinnande av anställning som underofficer i fortifikationskårens reserv, må för befordran till fanjunkare i nämnda reserv räkna sig sådan kurs tillgodo såsom genomgången fanjunkarkurs.

c) Förslag till befordran till löjtnant må avgivas för fänrik, vilken såsom officer fullgjort minst två repetitionsövningar och en befälskurs, därvid varje års tjänst som officer på aktiv stat för befordran tillgodoräknas som en repetitionsövning och en befälskurs.

d) Förslag till befordran till kapten (ryttmästare) må avgivas for

reservanställd löjtnant, vilken såsom officer fullgjort minst fyra repetitionsövningar och fyra befälskurser samt dessutom med godkända vitsord genomgått särskilt anordnad kaptenskurs; samt

förtidsavgången löjtnant, vilken såsom officer fullgjort tjänstgöring, som nyss är sagt, därvid dock skall iakttagas, dels att för den, som varit officer på aktiv stat minst fem år, kaptenskursen må ersättas med en repetitionsövning och en befälskurs, dels ock att varje års tjänst som officer på aktiv stat för befordran tillgodoräknas som en repetitionsövning och en befäls-

Den, som genomgått utbildningskurs, varom särskilt stadgas, för vinnande av anställning som officer i fortifikationskårens reserv, må för befordran till kapten i nämnda reserv räkna sig sådan kurs tillgodo såsom genomgången kaptenskurs.

136 Kungl. Majlis proposition nr 143.

2. Befordran eller förslag till befordran, som i 1 mom. under b)—d) avses, må äga rum allenast i den mån icke därigenom tjänsteställningen rubbas för den regementet tillhörande militära personalen på aktiv stat och reservstat i förhållande till personalen i reserv, därvid dock hänsyn icke behöver tågås till vid befordran förbigången personal på aktiv stat eller reservstat.

Beträffande ingivande av befordringsförslag samt infordrande och utfärdande av läkarintyg vid befordran av officerare och underofficerare gäller i övrigt vad därom särskilt stadgas.

3. Angående tilldelande av kaptens tjänsteställning åt bataljonsläkare (bataljonsveterinär) i reserven gäller vad därom särskilt stadgas.

4. Angående förutsättningarna för befordran i armén av personal i reserv stadgas särskilt.

? §•

1. Angående den tid pensionsavgången personal är skyldig att kvarstå i reserv stadgas i allmänna tjänstepensionsreglernentet. Tillstånd att därutöver kvarstå i reserv kan medgivas för högst fem år.

2. Annan personal i reserv kan på ansökan entledigas från sin anställning; dock må vid krig eller då värnpliktiga eljest tagas i anspråk för rikets forsvar eller säkerhet ävensom då vid fara för krig så stadgas, entledigande meddelas endast på grund av behörigen styrkt oduglighet till krigstjänst.

M . Fänrik, som icke erhållit tillfredsställande vitsord från sin tjänstgöring eller av annan anledning befinnes olämplig för tjänsten, skall hos chefen för armén föreslås till entledigande från sin anställning.

4. Anställning i reserv upphör

för förtidsavgången eller reservanställd officer eller underofficer med utgången av det kalenderår, varunder han uppnår 38 års ålder; dock att den, sorn befordrats till kapten (ryttmästare) eller fanjunkare (styckjunkare) eller fullgjort för sadan befordran stadgade villkor, äger kvarstå i reserv intill utgången av det kalenderår, under vilket han uppnår 47 års ålder, samt att tillstånd att efter nämnda tid kvarstå i reserv intill utgången av det kai en delar, varunder 55 ars ålder uppnås, må meddelas den, som ådagalagt lämplighet för fortsatt tjänstgöring vid krigsmakten; och må sådant tillstånd torlangas med ytterligare fem år för varje gång intill utgången av det kalenderår, varunder 65 års ålder uppnås;

o f°r förtidsavgången eller reservförordnad civilmilitär personal med utgången av det kalenderår, varunder vederbörande uppnår 47 års ålder; dock att den, som ådagalagt lämplighet för fortsatt anställning vid krigsmakten, må meddelas tillstånd att efter nämnda tid kvarstå i reserv intill utgången av det kalenderår, varunder 55 års ålder uppnås; och må sådant tillstånd förlängas i enlighet med vad nyss sagts; samt

för värnpliktsanställd underofficer, officer eller civilmilitär personal med utgången av det kalenderår, varunder vederbörande uppnår 55 års ålder; dock att tillstånd att kvarstå i reserv intill utgången av det kalenderår, varunder 65 års ålder uppnås, må medgivas i enlighet med vad ovan stadgats.

Ben, som vid tidpunkt, da enligt vad ovan sägs anställning i reserv skolat upphöra, på grund av i vederbörlig ordning medgivet uppskov eller styrkt förhinder icke fullgjort honom dittills åliggande tjänstgöring, må kvarstå i reserv intill dess tjänstgöringsskyldigheten fullgjorts, dock högst under två år.

5. Utan ansökan entledigas från anställning i reserv

den, som upphört att vara svensk medborgare eller utan vederbörligt tillstånd gått i främmande makts krigstjänst;

den, som tillträder militär eller civilmilitär beställning på aktiv stat vid försvarsväsendet; samt

137 Kungl. Maj:ts proposition nr 143.

förtidsavgången, reservförordnad, reservanställd, värnpliktsan ställd eller övergångsanställd personal, som icke i vederbörlig ordning fullgör densamma åliggande tjänstgöringsskyldighet eller som vid läkarundersökning, varom särskilt stadgas, förklarats oduglig till krigstjänst.

8 §•

Beslut om inträde, befordran, transport eller kvarstående i reserv eller om entledigande från anställning i reserv meddelas

beträffande furir, underofficer (musikunderofficer) oell . civilmilitär personal av underofficers tjänsteklass av chefen för vederbörlig reserv;

beträffande fänrik av chefen för armén; samt

beträffande annan officer (musikdirektör) samt civilmilitär personal av officers tjänsteklass av Kungl. Majit; dock att beslut om kvarstående i reserv jämlikt 7 § 4 mom. meddelas av chefen för armén.

Tjänstgöring.

9 §•

Personal i arméns reserver är skyldig att tjänstgöra i krig och då värnpliktiga eljest tagas i anspråk för rikets försvar eller säkerhet ävensom vid sådan övning eller större rustning, som till utrönande av arméns krigsberedskap eller för utbildning av äldre årsklasser eller eljest kan bliva särskilt anbefalld.

10 §.

1. Utöver vad i 9 § sägs åligger det nedannämnda personal i reserv att fullgöra tjänstgöring i enlighet med följande bestämmelser:

a) Pensionsavgången personal, vars pensionsålder anknutits till en levnadsålder av högst 55 år, skall fullgöra en tjänstgöringsomgång örn 30 dagar för varje före utgången av det kalenderår, varunder 60 års ålder uppnås, infallande hela treårsperiod av den tid vederbörande är skyldig att kvarstå i reserv.

b) Förtidsavgången eller reservanställd officer eller underofficer samt övergångsanställd furir skall fullgöra en repetitionsövning örn 35 dagar och en befälskurs örn 13 dagar för varje hel treårsperiod av den del av anställningstiden i reserv, som infaller före utgången av det kalenderår, varunder han fyller 47 år, samt en tjänstgöringsomgång örn 30 dagar för varje följande, före utgången av det kalenderår, varunder han fyller 60 år, infallande hela treårsperiod av anställningstiden i reserv.

c) Förtidsavgången och reservförordnad civilmilitär personal skall fullgöra en sammanlagd tjänstgöring örn 48 dagar i en eller två omgångar för varje hel treårsperiod av den del av anställningstiden i reserv, som infaller före utgången av det kalenderår, varunder vederbörande fyller 47 år, samt en sammanlagd tjänstgöring örn 30 dagar för varje följande, före utgången av det kalenderår, varunder 60 års ålder uppnås, infallande hela treårsperiod av anställningstiden i reserv.

d) Värnpliktsanställd officer, underofficer eller civilmilitär personal skall fullgöra en tjänstgöringsomgång örn 30 dagar för varje före utgången av det kalenderår, varunder vederbörande fyller 60 år, infallande treårsperiod av anställningstiden i reserv.

e) I ovannämnda tidsperioder äro in- och utryckningsdagar icke inräknade.

2. Pensionsavgången personal åliggande tjänstgöring fullgöres å tid och i den ordning, som bestämmes av chefen för vederbörlig reserv.

Förtidsavgången, reservförordnad, reservanställd, värnpliktsanställd. och övergångsanställd personal åliggande repetitionsövning eller tjänstgörings-

138 Kungl. Maj:ts •proposition nr 143.

omgång fullgöres i regel i samband med truppförbandens regementsövningar. Där så med hänsyn till ändamålet med tjänstgöringen finnes lämpligt, må dock enligt chefens för vederbörlig reserv bestämmande sådan tjänstgöring förläggas till annan tid.

3. Befälskurs för förtidsaygången, reservanställd och övergångsanställd militär personal förlägges till ett av de år inom vederbörlig treårsperiod, under vilket repetitionsövning icke fullgöres.

Befälskurser anordnas enligt i kommandoväg utfärdade närmare föreskrifter såväl truppförbandsvis som gemensamt för vederbörligt truppslag. A chefen för armén ankommer att utfärda bestämmelser rörande personalens fördelning på de olika kurserna.

Deltagande i för ändamålet anordnad frivillig befälsutbildning må i enlighet med de närmare föreskrifter, som i kommandoväg utfärdas, kunna tillgodoräknas som fullgjord befälskurs.

4. Tjänstgöring, som i 1 mom. sägs, skall icke anses fullgjord med mindre vederbörande deltagit i tjänstgöringen under minst 4/s av den för densamma bestämda tiden.

5. Pensionsavgången personal, som uppehåller i vederbörlig personalförteckning upptagen arvodesbefattning, är icke skyldig att fullgöra tjänstgöring som i 1 mom. sägs.

6. På Kungl. Majit ankommer att bestämma, i vad mån frivilligt fullgjord tjänstgöring eller tjänstgöring, som i 9 § sägs, må tillgodoräknas som fullgjord tjänstgöring enligt denna paragraf.

11 §•

Kaptenskurs och fanjunkarkurs, som i 6 § 1 mom. omförmäles, äger en längd av 60 dagar, in- och utryckningsdagar icke inräknade. Sådan kurs må uppdelas på två omgångar örn vardera 30 dagar att fullgöras under två på varandra följande kalenderår inom samma treårsperiod.

Beordrande till kaptens- eller fanjunkarkurs meddelas av chefen för armén efter förslag av chefen för vederbörlig reserv och må icke äga rum i fråga örn annan än den, som ådagalagt sådana egenskaper, att hans befordran kan anses önskvärd, och som förklarat sig villig att genomgå kursen.

Kaptens- och fanjunkarkurs ävensom sådan utbildningskurs för vinnande av anställning i fortifikation skårens reserv, som i 6 § 1 mom. omförmäles, fullgöres i stället för repetitionsövning och befälskurs, vilka eljest skolat jämlikt 10 § 1 mom. fullgöras under vederbörlig treårsperiod.

12 §•

Angående inkallande personal i reserv till frivillig tjänstgöring bestämmer Kungl. Majit i varje särskilt fall.

13 §.

1. Personal i reserv är skyldig att fullgöra åliggande tjänstgöring jämväl utom det truppförband, vars reserv den tillhör.

2. Annan tjänstledighet än till följd av behörigen styrkt sjukdom må under pågående tjänstgöring beviljas under högst Vio av den tid, tjänstgöringen är avsedd att omfatta.

Avlönings- och pensionsförmåner.

!4 §•

Pensionsavgången personal åtnjuter under enligt denna förordning åliggande fredstjänstgöring lön enligt den löneklass, vederbörande omedelbart

139 Kungl. Maj:ts proposition nr 143.

före avgången från beställning på aktiv stat eller reservstat tillhörde, dock med avdrag å sammanlagda beloppet av de pensionsförmåner vederbörande under tiden för tjänstgöringen är berättigad uppbära.

15 §•

1. Förtidsavgången, reservförordnad, reservanställd, värnpliktsanställd och övergångsanställd personal åtnjuter under enligt denna förordning åliggande fredstjänstgöring lön enligt den lönegrad, vilken motsvarande beställningshavare på aktiv stat tillhör.

Furir i reserv äger därutöver åtnjuta naturaförmåner eller ersättning därför enligt för fast anställt manskap på aktiv stat gällande grunder.

2. Vid inträde i reserv placeras förtidsavgången och övergångsanställd personal i den löneklass, vederbörande omedelbart före avgången från aktiv stat eller reservstat tillhörde. Eeservförordnad, rerservanställd och värnpliktsanställd personal placeras i den för vederbörlig lönegrad fastställda lägsta löneklassen,' där ej föreskrifterna i 3—6 mom. giva anledning till avvikelse härutinnan.

3. Efter att hava tillhört en och samma löneklass under sex ar uppflyttas förtidsavgången,reservförordnad, reservanställd och värnpliktsanställd personal till närmast högre löneklass samt efter ytterligare sex år till den därpå följande högre löneklassen och så vidare, intill dess högsta löneklassen inom lönegraden uppnås, allt så framt ej annat följer av föreskrifterna i

4—6 mom. ..... . 0

Jämväl för övergångsanställd furir äger löneklassuppflyttning rum pa satt nyss sagts; dock att i fråga om den, som är placerad i lägre löneklass än Ma 10, löneklassuppflyttning äger rum efter två år i en och samma löneklass.

4. Har förtidsavgången eller övergångsanställd personal före inträdet i reserv i beställning på aktiv stat eller reservstat i den löneklass, vederbörande vid inträdet i reserv tillhörde, fullgjort tjänstgöring, som med tilllämpning av för motsvarande personal pa aktiv stat gällande bestämmelser må tagas i beräkning för löneklassuppflyttning, eller har i 1 mom. avsedd personal efter inträde i reserv fullgjort annan tjänstgöring än som i 10 § 1 mom. sägs, skall dylik tjänstgöring för löneklassuppflyttning anses motsvara anställning i reserv under dubbelt så lång tid.

5. Vad i militära avlöningsreglementet stadgas örn uppskov med löneklassuppflyttning på grund av mindre väl vitsordad tjänstgöring samt örn löneklassplacering vid befordran skall äga motsvarande tillämpning å personal, som avses i denna paragraf; skolande därvid för bestämmande av tidpunkten för löneklassuppflyttningen i högre tjänstegrad (tjänsteklass) tagas i beräkning den tid av högst sex år, varunder vederbörande före befordran tillhört eller med tillämpning av bestämmelserna i 4 morn. skall anses hava tillhört löneklassen närmast under den, till vilken han på grund av befordran skall hänföras.

6. Uppflyttning till högre löneklass sker vid ingången av kalenderkvartalet näst efter det, varunder vederbörande jämlikt bestämmelserna i 3 5

morn. blivit berättigad till sådan uppflyttning; dock att i fråga örn overgångsanställd furir uppflyttning till lägre löneklass än Ma 10 sker vid ingången av kalendermånaden näst efter den, varunder den för sådan uppflyttning stadgade tiden tilländagått.

16 §.

Reservanställd officer och underofficer erhåller vid sin första anställning i reserv ekiperingshjälp med 700 kronor. Vid befordran till kapten (ryttmästare) eller fanjunkare (styckjunkare) utgår förnyad ekiperingshjälp mod 150 kronor.

140 Kungl. Maj:ts proposition nr 143.

Värnpliktsanställd officer, underofficer och civilmilitär personal erhåller vid sin anställning ekiperingshjälp med 400 kronor.

Ekiperingshjälp må icke utbetalas med mindre chefen för vederbörlig reserv förvissat sig örn att föreskrivna persedlar blivit behörigen anskaffade.

17 §.

1. Personal i reserv äger under tjänstgöring åtnjuta lön samt i förekommande fall hyres- och ortstillägg, icke blott för den tid, varunder vederbörande deltager i tjänstgöringen, in- och utryckningsdagar inräknade, utan även dels enligt de för motsvarande personal på aktiv stat gällande grunder vid förhinder att deltaga i tjänstgöringen på grund av olycksfall i tjänsten eller till följd av i tjänsten ådragen yrkessjukdom eller svårare smittosam sjukdom, dels ock vid förhinder att deltaga i tjänstgöringen på grund av sjukdom i andra fall än nyss sagts samt vid tjänstledighet av annan anledning under sammanlagt högst V10 av tjänstgöringstiden, med skyldighet för vederbörande att, där Kungl. Majit ej finner skäl medgiva annat, för tid härutöver å lönen vidkännas tjänstledighetsavdrag enligt de för motsvarande beställningshavare på aktiv stat gällande grunder.

2. Under tjänstgöring äger personal i reserv rätt till sjukvård enligt för motsvarande personal på aktiv stat gällande grunder. Den, som på grund av sjukdom eller skada, som föranletts av militärtjänstgöringen, under tjänstgöring intagits på sjukvårdsanstalt, skall, därest behovet av anstaltsvård fortfarande föreligger vid tjänstgöringens slut, jämväl därefter intill dess behovet av sådan vård upphör, dock högst under sex månader, äga åtnjuta sjukvård enligt nyss angivna grunder.

18 §•

1. För inställelse till tjänstgöring erhåller personal i reserv fri resa från bostadsorten (hemvistet i kyrkobokföringsorten) samt traktamentsersättning enligt allmänna resereglementet. Den, som styrker, att han vid resans anträdande stadigvarande uppehållit sig å annan än nämnda ort, äger åtnjuta fri resa från dåvarande vistelseorten inom riket eller, vid vistelse utom riket, från den plats inom riket, å vilken han vid resan först inträffar. För återfärd från tjänstgöring tillgodonjutas enahanda förmåner som vid resa för inställelse till tjänstgöring.

2. Under enligt denna förordning åliggande fredstjänstgöring utom bostadsorten under sådana förhållanden, att det vanliga kvarteret icke kan bibehållas, åtnjuter personal i reserv med eget hushåll tjänstgöringstraktamente enligt de för sådan personal å aktiv stat vid tjänstgöring utom förläggningsorten gällande grunder.

3. För personal å aktiv stat gällande bestämmelser angående förmåner vid resa för förrättning i statens ärenden skola äga motsvarande tillämpning för personal i reserv.

4. Personal i reserv äger enligt de för motsvarande personal på aktiv stat gällande grunder uppbära flygtillägg, mekanikertillägg, elevtillägg och flygtraktamente.

19 §•

1. Den, som enligt vad i 18 § 2 mom. sägs under tjänstgöring utom bostadsorten äger åtnjuta tjänstgöringstraktamente, uppbär lön efter den ortsgrupp, till vilken hans mantalsskrivningsort hänföres. Till övrig personal utgår lönen efter den ortsgrupp, dit förläggningsorten för det truppförband (stab, skola^etc.), vid vilken tjänstgöringen äger rum, blivit hänförd.

Lön utgår för dag med Vs65 av årsbeloppet och utbetalas månadsvis i efterskott.

Kungl. Majlis proposition nr 143. 141

Yad i detta moment stadgas örn lön skall gälla jämväl hyres- och ortstillägg, där sådant förekommer.

2. Rörligt tillägg å lön utgår till personal i reserv under samma förutsättningar och enligt enahanda grunder, som gälla för personal på aktiv stat.

20 §.

1. Förtidsavgången, reservförordnad, reservanställd eller värnpliktsanställd personal, som i vederbörlig ordning fullgjort föreskriven tjänstgöringsskyldighet eller som till följd av under tjänstgöring ådragen skada eller sjukdom urståndsatts att fullgöra nämnda skyldighet, tilldelas efter utgången av det kalenderår, varunder vederbörande fyllt 55 år, årlig pension, vilken utgår med följande belopp:

a) för förtidsavgången, reservförordnad eller reservanställd personal, som tillhört reserv till och med det kalenderår, varunder 55 års ålder uppnåtts, 1,200 kronor för officer (likställd) och 900 kronor för underofficer;

b) för förtidsavgången, reservförordnad eller reservanställd personal, som tillhört reserv kortare tid än under a) sägs, dock minst intill utgången av det kalenderår, varunder 47 års ålder uppnåtts, 1,020 kronor för officer (likställd) och 780 kronor för underofficer;

c) för förtidsavgången eller reservanställd officer eller underofficer, som tillhört reserv kortare tid än under b) sägs, dock minst intill utgången av det kalenderår, varunder 38 års ålder uppnåtts, 780 kronor för officer och 600 kronor för underofficer; samt

d) för värnpliktsanställd personal, som tillhört reserv till och med det kalenderår, varunder 55 års ålder uppnåtts, 240 kronor för officer (likställd) och 180 kronor för underofficer.

2. I stället för pension äger i 1 mom. avsedd personal, som uppfyllt i samma moment för erhållande av pension stadgade villkor i avseende på anställningstid och tjänstgöring, utbekomma ett mot sålunda intjänad pensions efter 5 procent kapitaliserade värde svarande belopp.

Den, som utbekommit mot lägre pension svarande kapitalbelopp och sedermera uppfyllt för erhållande av högre pension stadgade villkor, äger antingen efter utgången av det kalenderår, varunder han fyllt 55 år, uppbära årlig pension med skillnaden mellan den lägre och den högre pensionen eller ock utbekomma ett mot den återstående pensionens efter 5 procent kapitaliserade värde svarande belopp.

3. Därest i 1 mom. avsedd person avlider, innan den för rätt till pension stadgade tiden inträtt, skall, om han fullgjort honom dittills åliggande tjänstgöringsskyldighet eller till följd av under tjänstgöring ådragen skada eller sjukdom urståndsatts att fullgöra nämnda skyldighet, till hans efterlevande anhöriga eller annan rättsinnehavare utbetalas ett belopp motsvarande det vid tiden för dödsfallet-efter 5 procent kapitaliserade värdet av den pension, vartill vederbörande, därest dödsfallet icke mellankommit, vid fortsatt tjänstgöring närmast kunnat göra sig berättigad.

Har kapitaliserat värde av lägre pension före dödsfallet utbetalats, skall till den avlidnes efterlevande anhöriga eller annan rättsinnehavare utbetalas ett belopp motsvarande det vid tiden för dödsfallet efter 5 procent kapitaliserade värdet av skillnaden mellan den pension, vars kapitalvärde utbetalats, och den högre pension, vartill vederbörande närmast kunnat göra sig berättigad.

Den omständigheten att vederbörande avlidit, innan han kommit i tillfälle att fullgöra tjänstgöring, varmed uppskov i behörig ordning erhållits, skall icke medföra någon inskränkning i den rätt till utfående av pensions kapitaliserade värde, som eljest enligt detta moment skolat tillkomma hans efterlevande anhöriga eller annan rättsinnehavare.

142 Kungl. Maj:ts proposition nr 143.

4. Har förtidsavgången, reservförordnad eller reservanställd person av skada eller sjukdom, som ådragits utom tjänstgöringen, hindrats att till viss del fullgöra honom åliggande tjänstgöringsskyldighet och styrkes genom intyg av militärläkare, att sådant hinder oavbrutet förelegat, eller har han jämlikt 7 § 5 mom. entledigats från anställning i reserv på grund av att han vid läkarundersökning, varom särskilt stadgas, förklarats oduglig till krigstjänst, skall på prövning av Kungl. Majit bero, huruvida av eljest jämlikt 1, 2 eller 3 mom. utgående förmån vederbörande må tilldelas vad som motsvarar den i reserven fullgjorda tjänstgöringen.

5. Avlider pensionstagare, och uppgår det belopp, som han inalles uppburit i pension, ej till det belopp, som han i stället för pension skulle kunnat uppbära vid utgången av det kalenderår, varunder 55 års ålder uppnåddes, skall skillnaden mellan sistnämnda belopp och vad han uppburit utbetalas till hans efterlevande anhöriga eller annan rättsinnehavare.

6. Ansökan örn erhållande av pension eller däremot svarande kapitalbelopp eller örn utbekommande av belopp, som i 5 mom. sägs, prövas av arméförvaltningens civila departement, som ock ägér utfärda närmare föreskrifter rörande ordningen för sådan ansökans ingivande och de handlingar, som böra bifogas densamma.

7. Pension utgår från och med ingången av kalenderåret efter det, under vilket vederbörande fyllt 55 år, till och med den dag, då en månad förflutit efter pensionstagarens frånfälle.

Pension utbetalas månadsvis i efterskott genom arméförvaltningens civila departements försorg.

8. Örn pensionstagare dömes till avsättning från sin anställning i reserv eller till, i stället för avsättning, straff enligt 2 kap. 17 § strafflagen eller örn han före utgången av det år, varunder han fyller 65 år, upphör att vara svensk medborgare eller utan vederbörligt tillstånd ingår i främmande makts krigstjänst, är rätten till pension förverkad från och med månaden näst efter den, varunder utslaget vunnit laga kraft eller vederbörande förlorat sitt svenska medborgarskap eller gått i främmande tjänst.

Särskilda bestämmelser.

21 §-

I fråga örn den, som avgår från anställning i reserv efter det han uppfyllt i 20 § för erhållande av pension stadgade villkor i avseende på anställningstid och tjänstgöring och som icke avstår från sin pensionsrätt, skall vad i värnpliktslagen stadgas örn värnpliktiga i tillämpliga delar äga motsvarande giltighet intill utgången av det kalenderår, under vilket han fyller 65 år.

22 §.

Vad i denna förordning sägs örn aktiv stat skall även avse övergångsstat, avgångsstat och disponibilitetsstat; dock skall vad i 10 § 1 mom. stadgas örn tjänstgöringsskyldighet för pensionsavgången personal icke äga tillämpning å den, som avgått med pension från beställning på övergångsstat, till vilken han frivilligt överförts, eller på avgångsstat eller disponibilitetsstat.

23 §.

Pör tillämpningen av denna förordning erforderliga närmare bestämmelser meddelas i kommandoväg.

24 §.

Beträffande avlöning för personal i reserv under krigstjänstgöring stadgas i krigsavlöningsreglementet.

143 Kungl. Maj:ts proposition nr 143.

Denna förordningen träder i kraft den 1 juli 1943, från oell nied vilken dag förordningen den 23 september 1927 (nr 364) angående befäl och civilmilitär personal i arméns reserver upphör att gälla; dock att den nya förordningens bestämmelser örn fredstjänstgöring för pensionsavgången personal icke äro tillämpliga på dylik personal, som avgått eller avgår från aktiv stat eller reservstat före den 1 oktober 1943, samt att de äldre bestämmelserna alltjämt — utom beträffande avlöningsförmåner under tjänstgöring — skola äga tillämpning å annan vid den nya förordningens ikraftträdande i reserv anställd personal, som icke i den ordning i kommandoväg föreskrives, efter därom inom viss, av Kungl. Maj:t bestämd tid gjord anansökning, erhållit tillstånd att övergå till anställning i reserv med tillämpning av den nya förordningens föreskrifter.

Tillstånd, som nyss sagts, må icke meddelas den, som med avseende på sin tjänstgöringsskyldighet är underkastad äldre bestämmelser än de genom denna förordning upphävda, ej heller den, som under år 1943 uppnått eller uppnår högre levnadsålder än 46 år.

Den, som vid tiden för övergången till den nya förordningen fullgjort all honom enligt den äldre förordningen åliggande fredstjänstgöringsskyldighet, är för erhållande av pensionsrätt enligt den nya förordningen skyldig att före utgången av det kalenderår, under vilket han fyller 47 år, i den ordning för varje särskilt fall i kommandoväg närmare föreskrives, fullgöra så lång fredstjänstgöring, som med tillämpning av den nya förordningens bestämmelser skulle hava ålegat honom under tiden från det fredstjänstgöring enligt den äldre förordningen senast fullgjordes intill utgången av nämnda kalenderår.

Har den, som övergått till den nya förordningen, enligt äldre bestämmelser uppburit mot reservpensions kapitaliserade värde svarande belopp, skall med avseende å hans rätt att uppbära pension enligt den nya förordningen vad i 20 § 2 mom. andra stycket stadgas äga motsvarande tillämpning.

1942 års reservbefälssakkunnigas förslag till

Förordning

angående personal i marinens reserver. (Reservförordning för marinen.)

Allmänna bestämmelser.

1 §•

Marinens reserver utgöras av:

a) amiralitetets reserv, lydande under chefen för marinen;

b) flottans reserv, som omfattar

sjöofficerskårens reserv, lydande under chefen för marinstaben, samt örlogsstationernas och Göteborgs örlogsdepås reserver, lydande under vederbörande stations-(depå-)clief;

c) kustartilleriets reserv, lydande under inspektören för kustartilleriet;

d) marinintendenturkårens reserv, lydande under marinöverintendenten; samt

144 Kungl. Maj:ts •proposition nr 143.

e) de civilmilitära kårernas reserver, nämligen mariningenjörkårens reserv, lydande under marinöverdirektören, och mariuläkarkårens reserv, lydande under marinöverläkaren.

2 §•

Personalen i marinens reserver utgöres av:

a) officerare (musikdirektörer), underofficerare och civilmilitär personal, som med fyllnadspension, ålderspension, förtidspension eller reservstatspension avgått från beställning på aktiv stat eller reservstat, samt högbåtsman, vilka med ålderspension eller förtidspension avgått från beställning på aktiv stat (pensionsavgångna)\

b) officerare och underofficerare samt mariningenjör- och marinläkarkårerna tillhörande personal, som vid eller senast två år efter avgång från beställning på aktiv stat eller reservstat utan förmån som under a) sägs på ansökan vunnit inträde i reserv (förtidsavgångna);

c) marinläkare, som från anställning som marinläkare av 2:a graden vid stammen vunnit inträde i reserv (reservforordnade)',

d) officerare,, underofficerare och mariningenjörer, som i reserv vunnit sin första anställning såsom officer, underofficer eller mariningenjör (reservanställda);

. e) officerare och underofficerare samt civilmilitär personal av officers tjänsteklass, som vid värnpliktstidens utgång vunnit inträde i reserv enligt vad i 5 § 6 mom. sägs (värnpliktsanstäHda);

f) furirer, vilka vid avgång från aktiv stat enligt vad i 5 § 2 mom. sägs vunnit inträde i reserv för att genomgå utbildning för vinnande av kompetens som underofficer i reserv (aspiran t anställda); samt

g) furirer, vilka vid avgång från aktiv stat enligt vad i 5 § 3 mom. andra stycket sägs vunnit inträde i reserv i avvaktan på underoffieersanställning i reserv (övergångsanställda).

3§-

1. Till amiralitetets reserv hänföras pensionsavgångna officerare och civilmilitär personal av konteramirals (generalmajors) och högre tjänstegrad (tjänsteklass)

2. Till sjöofficerskårens och marinintendenturkårens reserver hänföras pensionsavgångna, förtidsavgångna, reservanställda och värnpliktsanstäHda officerare, vilka icke, enligt vad under 1 mom. sägs, skola tillhöra amiralitetets reserv.

3. Till kustartilleriets reserv hänföres pensionsavgången, förtidsavgången, reservanställd, värnpliktsanställd, aspirantanställd och övergångsanställd militär personal, som icke enligt vad under 1 mom. sägs skall tillhöra amiralitetets reserv.

4. Till örlogsstationernas och Göteborgs örlogsdepås reserver hänföras pensionsavgångna, förtidsavgångna, reservanställda och värnpliktsanstäHda underofficerare samt aspirantanställda och övergångsanställda furirer.

5. Till de civilmilitära kårernas reserver hänföras:

a) från vederbörlig kår pensionsavgången och förtidsavgången personal av lägre tjänsteklass än konteramirals; samt

b) reservförordnad, reservanställd och värnpliktsanställd civilmilitär personal.

Inträde, befordran och avgång.

4§.

Pensionsavgången personal är, enligt vad därom särskilt stadgas, skyldig att utan ansökan inträda i vederbörlig reserv.

145 Kungl. Maj:ts proposition nr 143.

Annan personal i reserv med undantag av fänrikar oell marinunderingenjörer anställes genom förordnande. Fänrik och marinunderingenjör antages medelst skriftligt antagningsbevis.

5 §•

1. Inträde i reserv sker, förutom i de uti 3 mom. första stycket samt 4 och 5 mom. angivna fall, i tjänstegrad (tjänsteklass) motsvarande den beställning vederbörande senast innehaft på aktiv stat eller reservstat eller eljest i innehavande grad (klass).

2. Inträde som furir i reserv må vid avgång från manskapsbeställning på aktiv stat på ansökan beviljas furir, vilken innehaft fast anställning på aktiv stat minst fem år och som förbinder sig att i omedelbar anslutning till avgången från aktiv stat genomgå särskild utbildning för vinnande av kompetens som underofficer i reserv.

3. Inträde i reserv i förening med befordran till underofficer av 2:a graden må vid avgång från manskapsbeställning på aktiv stat eller civilanställningsstat på ansökan beviljas furir, som fullgjort för motsvarande befordran på aktiv stat stadgade fordringar, under förutsättning likväl, att tjänsteställningen för vederbörlig befordringseuliet tillhörande furirer på aktiv stat, vilka undergått eller undergå underofficersutbildning, i förhållande till personalen i reserv icke därigenom rubbas, därvid dock hänsyn icke behöver tagas till vid befordran förbigången furir.

I avvaktan på att förutsättning för befordran till underofficer av 2:a graden på sätt nyss sagts blir för handen, må furir, som i första styckes sägs, anställas som furir i reserv.

4. Till fänrik i reserv må chefen för marinen antaga den, som fyllt härför i gällande bestämmelser angående officers- och reservofficersaspiranters samt kadetters och reservkadetters antagning och utbildning stadgade villkor.

5. Till marinunderingenjör i reserv må chefen för marinen antaga den, som fyllt härför i gällande bestämmelser angående mariningenjörsaspiranters och mariningenjörskadetters antagning och utbildning stadgade villkor.

6. Flottan tilldelad värnpliktig underofficer, löjtnant eller kapten samt kustartilleriet tilldelad värnpliktig flaggunderofficer eller kapten må, därest han ådagalagt särskild lämplighet för fortsatt tjänstgöring vid krigsmakten, vid värnpliktstidens utgång efter ansökan vinna inträde i reserv.

Inträde i reserv må ock vid värnpliktstidens utgång efter ansökan beviljas värnpliktig läkare eller ingenjör av officers tjänsteklass, vars fortsatta tjänstgöring vid krigsmakten är särskilt önskvärd.

7. Vid stammen förordnad marinläkare av 2:a graden må efter utgången av den tid, för vilken han förorduats, eller dessförinnan, dock tidigast efter fyra års förordnande i stammen, på ansökan kunna vinna inträde i reserv.

6 §•

M l. Befordran inom reserv av den, som på grund av ådagalagd duglighet gjort sig därav förtjänt, må äga rum eller i vederbörlig ordning föreslås enligt nedan angivna grunder:

a) Till underofficer av 2:a graden må befordras övergångsanställd furir, då förutsättning därför är för linndén, som i 5 § 3 mom. sägs, ävensom, under samma förutsättning, aspirantanställd furir, vilken med godkända vitsord genomgått i 5 § 2 mom. avsedd utbildning.

b) Till flaggunderofficer må befordras

flottan tillhörande reservanställd underofficer av 2:a graden, vilken, efter vunnen underofficerskompetens, såsom furir eller underofficer av 2:a graden i reserv fullgjort, förutom första reservtjänstgöring som i 10 § 1 mom.

Bihang till riksdagens protokoll 1943. 1 sami. Nr 143. 491 43 10

146 Kungl. May.ts proposition nr 143.

under d. sägs, minst en repetitionsövning samt dessutom med godkända vitsord genomgått särskilt anordnad flaggunderofficerskurs;

flottan tillhörande förtidsavgången underofficer av 2:a graden, vilken såsom sådan i reserv fullgjort tjänstgöring, som nyss sagts, därvid dock skall iakttagas, dels att för den, som varit underofficer på aktiv stat minst fyra år, flaggunderofficerskursen må ersättas med en repetitionsövning, dels ock att två ars tjänst såsom underofficer på aktiv stat för befordran tillgodoräknas som en repetitionsövning;

kustartilleriet tillhörande reservanställd underofficer av 2:a graden, vilken, efter vunnen underofficerskompetens, såsom furir eller underofficer av 2:a graden i reserv fullgjort minst två repetitionsövningar och två befälskurser samt dessutom med godkända vitsord genomgått särskilt anordnad flaggunderofficerskurs; samt

o kustartilleriet tillhörande förtidsavgången underofficer av 2:a graden, vilken såsom sådan i reserv fullgjort tjänstgöring som nyss är sagt, därvid dock skall iakttagas, dels att för den, som varit underofficer på stat minst tre år, flaggunderofficerskursen må ersättas med en repetitionsövning och en befälskurs, dels ock att varje års tjänst såsom underofficer på aktiv stat för befordran tillgodoräknas som en repetitionsövning och en befälskurs.

c) Förslag till befordran till löjtnant må avgivas för

reservanställd eller förtidsavgången fänrik i flottans eller marinintendenturkårens reserv, vilken fullgjort honom åliggande första reservtjänstgöring som i 10 § 1 mom. under b), c) eller f) sägs och som varit officer minst tre år; samt

o förtidsavgången eller reservanställd fänrik i kustartilleriets reserv, vilken såsom officer fullgjort minst två repetitionsövningar och en befälskurs, därvid värjo ars tjänst som officer på aktiv stat tillgodoräknas som en repetitionsövning och en befälskurs.

d) Förslag till befordran till mariningenjör av 2:a graden må avgivas för marinunderingenjör, som fullgjort i 10 §'l mom. under g) angiven tjänstgöring.

e) Förslag till befordran till kapten må avgivas för

reservanställd löjtnant i flottans reserv, vilken antingen fullgjort två repetitionsövningar samt innehar sjökaptensbrev och tjänstgjort såsom befälhavare minst ett år eller såsom förste (främste) styrman minst två år å handelsfartyg med minst 750 tons bruttodräktighet i Östersjö- eller vidsträcktare fart eller såsom näst främste styrman minst fem år å fartyg örn minst 3,000 tons bruttodräktighet i oceanfart eller ock, beträffande den som icke fyller nämnda fordran på innehav av sjökaptensbrev och tjänstgöring i handelsjöfart, fullgjort två repetitionsövningar samt dessutom med godkända vitsord genomgått särskilt anordnad kaptenskurs;

förtidsavgången löjtnant i flottans reserv, vilken fullgjort minst två repetitionsövningar samt dessutom med godkända vitsord genomgått särskilt anordnad kaptenskurs, därvid dock skall iakttagas, dels att för den, som varit officer på aktiv stat minst fyra år, kaptenskursen ina ersättas med en repetitionsövning, dels ock att två års tjänst som officer på aktiv stat för befordran tillgodoräknas som en repetitionsövning;

reservanställd löjtnant i kustartilleriets reserv, vilken såsom officer fullgjort minst fyra repetitionsövningar och fyra befälskurser samt dessutom med godkända vitsord genomgått särskilt anordnad kaptenskurs;

förtidsavgången löjtnant i kustartilleriets reserv, vilken såsom officer fullgjort tjänstgöring, som nyss är sagt, därvid dock skall iakttagas, dels att för den, som varit officer på aktiv stat minst fem år, kaptenskursen må ersättas med en repetitionsövning och en befälskurs, dels ock att varje års

Kungl. Maurts proposition nr 143. 147

tjänst som officer på aktiv stat för befordran tillgodoräknas som en repetitionsövning oell en befälskurs;

reservanställd löjtnant i marinintendenturkårens reserv, vilken fullgjort minst två repetitionsövningar samt dessutom med godkända vitsord genomgått särskilt anordnad kaptenskurs; samt

förtidsavgången löjtnant i marinintendenturkårens reserv, vilken fullgjort tjänstgöring som nyss är sagt, därvid dock skall iakttagas, dels att för den, som varit officer på aktiv stat minst fyra år, kaptenskursen må ersättas med en repetitionsövning, dels ock att två års tjänst som officer på aktiv stat för befordran tillgodoräknas som en repetitionsövning.

f) Förslag till befordran till mariningenjör av l:a graden må avgivas för reservanställd eller förtidsavgången mariningenjör av 2:a graden, vilken såsom sådan fullgjort minst två repetitionsövningar, därvid dock två års tjänst som mariningenjör av 2:a graden på aktiv stat för befordran tillgodoräknas som en repetitionsövning.

g) Förslag till befordran till marinläkare av l:a graden må avgivas för reservförordnad marinläkare av 2:a graden, vilken såsom sådan fullgjort minst två repetitionsövningar, därvid dock tre års förordnande som marinläkare av 2:a graden vid stammen för befordran tillgodoräknas som en repetitionsövning.

2. Befordran eller förslag till befordran, som i 1 mom. under b)—g) avses, må äga rum allenast i den mån icke därigenom tjänsteställningen rubbas för den vederbörlig befordringsenliet tillhörande personalen på aktiv stat och reservstat i förhållande till personalen i reserv, därvid dock hänsyn icke behöver tagas till vid befordran förbigången personal på aktiv stat eller reservstat.

Beträffande ingivande av befordringsförslag samt infordrande och utfärdande av läkarintyg vid befordran av officerare och underofficerare gäller i övrigt vad därom särskilt stadgas.

3. Angående förutsättningarna för befordran i marinen av personal i reserv stadgas särskilt.

^ §■

1. Angående den tid pensionsavgången personal är skyldig att kvarstå i reserv, stadgas i allmänna tjänstepensionsreglementet. Tillstånd att därutöver kvarstå i reserv kan medgivas för högst fem år.

2. Annan personal i reserv kan på ansökan entledigas från sin anställning; dock må vid krig eller då värnpliktiga eljest tagas i anspråk för rikets försvar eller säkerhet ävensom då vid fara för krig så stadgas, entledigande meddelas endast på grund av behörigen styrkt oduglighet till krigstjänst.

3. Fänrik eller marinunderingenjör, som icke erhållit tillfredsställande vitsord från sin tjänstgöring eller av annan anledning befunnits olämplig för tjänsten, skall hos chefen för marinen föreslås till entledigande från sin anställning.

4. Anställning i reserv upphör

för förtidsavgången eller reservanställd officer eller underofficer i flottans eller marinintendenturkårens reserv med utgången av det kalenderår, varunder han uppnår 47 års ålder; dock att den, som befordrats till kapten eller flaggunderofficer eller fullgjort för sådan befordran stadgade villkor och som ådagalagt lämplighet för fortsatt tjänstgöring vid krigsmakten, må meddelas tillstånd att efter nämnda tid kvarstå i reserv intill utgången av det kalenderår, varunder 55 års ålder uppnås; och må sådant tillstånd förlängas med ytterligare fem år för varje gång intill utgången av det kalenderår, varunder G5 års ålder uppnås;

148 Kungl. Majlis proposition nr 143.

för förtidsavgången eller reservanställd officer eller underofficer i kustartilleriets reserv med utgången av det kalenderår, varunder han uppnår 38 års ålder; dock att den, som före nämnda tidpunkt befordrats till kapten eller flaggunderofficer eller fullgjort för sådan befordran stadgade villkor, äger kvarstå i reserv intill utgången av det kalenderår, varunder han uppnår 47 års ålder, samt att tillstånd att efter nämnda tid kvarstå i reserv intill utgången av det kalenderår, varunder 55 års ålder uppnås, må meddelas den, som ådagalagt lämplighet för fortsatt tjänstgöring vid krigsmakten; och ma sådant tillstånd förlängas i enlighet med vad nyss sagts;

för förtidsavgången eller reservanställd mariningenjör samt förtidsavgången eller reservförordnad marinläkare med utgången av det kalenderår, varunder han uppnår 47 års ålder; dock att den, som ådagalagt lämplighet för fortsatt tjänstgöring vid krigsmakten, må meddelas tillstånd att efter nämnda tid kvarstå i reserv intill utgången av det kalenderår, varunder 55 års alder uppnås; och må sådant tillstånd förlängas i enlighet med vad förut sagts; samt

för värnpliktsanställd underofficer, officer eller civilmilitär personal med utgången av det kalenderår, varunder vederbörande uppnår 55 års ålder; dock att tillstånd att kvarstå i reserv intill utgången av det kalenderår, varunder 65 års ålder uppnås, må medgivas i enlighet med vad ovan stadgats.

Den, som vid tidpunkt, då enligt vad ovan sägs anställning i reserv skolat upphöra, på grund av i vederbörlig ordning medgivet uppskov eller styrkt förhinder icke fullgjort honom dittills åliggande tjänstgöring, må kvarstå i reserv intill dess tjänstgöringsskyldigheten fullgjorts, dock högst under två år.

5. Utan ansökan entledigas från anställning i reserv

den, som upphört att vara svensk medborgare eller utan vederbörligt tillstånd gått i främmande makts krigstjänst;

den, som tillträder militär eller civilmilitär beställning på aktiv stat vid f örsvarsväsendet;

aspiran tanställd furir, som befinnes icke på ett tillfredsställande sätt tillgodogöra sig utbildningen för vinnande av kompetens som underofficer i reserv; samt

o förtidsavgången, reservförordnad, reservanställd, värnpliktsanställd, övergångsan ställd eller aspiran tanställd personal, som icke i vederbörlig ordning fullgör densamma åliggande tjänstgöringsskyldighet eller som vid läkarundersökning, varom särskilt stadgas, förklarats oduglig till krigstjänst.

8 §•

Beslut örn inträde, befordran, transport eller kvarstående i reserv eller om entledigande från anställning i reserv meddelas

beträffande furir, högbåtsman, underofficer och civilmilitär personal av underofficers tjänsteklass av chefen för vederbörlig reserv;

beträffande fänrik och marinunderingenjör av chefen för marinen; samt beträffande annan officer (musikdirektör) eller civilmilitär personal av officers tjänsteklass av Kungl. Majit; dock att beslut örn kvarstående i reserv jämlikt 7 § 4 mom. meddelas av chefen för marinen.

Tjänstgöring.

9 §.

Personal i marinens reserver är skyldig att tjänstgöra i krig och då värnpliktiga eljest tagas i anspråk för rikets försvar eller säkerhet ävensom vid sådan övning eller större rustning, som till utrönande av marinens krigsberedskap eller för utbildning av äldre årsklasser eller eljest kan bliva särskilt anbefalld.

149 Kungl. Maj.ts proposition nr 143.

10 §.

1. Utöver vad i 9 § sägs åligger det nedannämnda personal i reserv att fullgöra tjänstgöring i enlighet med följande bestämmelser:

a) Pensionsavgången personal, vars pensionsålder anknutits till en levnadsålder av högst 55 år, skall fullgöra en tjänstgöringsomgång örn 30 dagar för varje före utgången av det kalenderår, varunder 60 års ålder uppnås, infallande hela treårsperiod av den tid vederbörande är skyldig att kvarstå i reserv.

b) Förtidsavgången officer eller underofficer i flottans reserv, vilken icke före inträdet i reserv fullgjort tjänst, officer tolv månader som fänrik och underofficer sex månader som underofficer av 2:a graden på aktiv stat, skall omedelbart efter inträdet i reserv tjänstgöra så lång tid som kan återstå av sålunda angiven tjänstgöring (första reservtjänstgöring).

Dessutom skall i första stycket avsedd officer eller underofficer fullgöra en repetitionsövning örn 60 dagar för varje hel femårsperiod av den del av anställningstiden i reserv, som infaller före utgången av det kalenderår, varunder han fyller 47 år, samt en tjänstgöringsomgång örn 30 dagar för varje följande, före utgången av det kalenderår, varunder han fyller 60 år, infallande hela treårsperiod av anställningstiden i reserv.

c) Beservanställd officer i flottans reserv skall tjänstgöra tolv månader (första reservtjänstgöring), vilken tjänstgöring skall fullgöras av den, som avlagt sjökaptensexamen, omedelbart och av annan inom fyra år efter inträdet i reserv.

Dessutom skall i första stycket avsedd officer fullgöra repetitionsövningar och tjänstgöringsomgångar i enlighet med vad under b) andra stycket stadgas för där avsedd personal; dock att den, som erhållit sjökaptensbrev och som fullgjort minst två repetitionsövningar, icke är skyldig fullgöra ytterligare tjänstgöring.

d) Flottan tillhörande reservanställd underofficer eller övergångsanställd eller aspirantanställd furir skall tjänstgöra sex månader (första reservtjänstgöring), vilken tjänstgöring skall påbörjas inom ett år efter inträdet i reserv eller, för den som är eller har varit aspirantanställd furir, inom ett år efter vunnen kompetens som underofficer i reserv.

Dessutom skall i första stycket omförmäld personal fullgöra repetitionsövningar och tjänstgöringsomgångar i enlighet med vad under b) andra stycket stadgas för där avsedd personal, därvid dock skall iakttagas, att för den som är eller har varit aspirantanställd furir, anställningstiden i reserv skall anses taga sin början först efter vunnen kompetens som underofficer i reserv.

e) Kustartilleriet tillhörande förtidsavgången eller reservanställd officer eller underofficer eller övergångsanställd eller aspirantanställd furir skall fullgöra en repetitionsövning örn 35 dagar och en befälskurs örn 13 dagar för varje hel treårsperiod av den del av anställningstiden i reserv, som infaller före utgången av det kalenderår, varunder han fyller 47 år, samt en tjänstgöringsomgång örn 30 dagar för varje följande, före utgången av det kalenderår, varunder han fyller 60 år, infallande hela treårsperiod av anställningstiden i reserv; skolande därvid för den, som är eller har varit aspirantanställd furir, anställningstiden i reserv anses taga sin början först efter vunnen kompetens som underofficer i reserv.

f) Förtidsavgången officer i marinintendenturkårens reserv, vilken icke före inträdet i reserv fullgjort tjänst tolv månader som fänrik på aktiv stat, skall omedelbart efter inträdet i reserv tjänstgöra så lång tid som kan återstå av nämnda tjänstgöring (första reservtjänstgöring).

150 Kungl. Maj:ts proposition nr 143.

Reservanställd officer i marinintendenturkårens reserv skall inom fyra år efter inträdet i reserv tjänstgöra tolv månader (första reservtjänstgöring).

Dessutom skall i första eller andra stycket omförmäld officer fullgöra repetitionsövningar och tjänstgöringsomgångar i enlighet med vad under b) andra stycket stadgas för där avsedd personal.

g) Marinunderingenjör skall som sådan tjänstgöra ett år sex månader (första reservtjänstgöring).

h) Förtids avg ängen eller reservanställd mariningenjör av 2:a eller 1 lagraden skall fullgöra en sammanlagd tjänstgöring örn 60 dagar i en eller två omgångar för varje hel femårsperiod av den del av anställningstiden i reserv, som infaller före utgången av det kalenderår, varunder lian fyller 47 år, samt en sammanlagd tjänstgöring örn 30 dagar för varje följande, före utgången av det kalenderår, varunder han fyller 60 år, infallande hela treårsperiod av anställningstiden i reserv; skolande därvid anställningstiden i reserv för reservanställd mariningenjör anses taga sin början omedelbart efter avslutandet av första reservtjänstgöringen.

i) Förtidsavgången eller reservförordnad marinläkare av 2:a eller lia graden åligger samma tjänstgöringsskyldighet som under li) stadgas för där avsedd personal.

j) Värnpliktsansthild officer, underofficer eller civilmilitär personal skall fullgöra en tjänstgöringsomgång örn 30 dagar för varje före utgången av det kalenderår, varunder vederbörande fyller 60 år, infallande hela treårsperiod av anställningstiden i reserv.

k) I ovannämnda tidsperioder äro in- och utryckningsdagar icke inräknade.

. -■ Personal i reserv åliggande tjänstgöring fullgöres å tid och i den ord-

ning, sorn efter anvisning av chefen för marinen bestämmes av chefen för vederbörlig reserv; dock att kustartilleriet tillhörande förtidsavgången, reservanställd, värnpliktsan ställd, övergångsanställd och aspiran tan ställd personal åliggande repetitionsövning eller tjänstgöringsomgång i regel fullgöres i samband med truppförbandens regementsövningar.

o. Befälskurs för förtidsavgången, reservanställd, övergångsanställd och aspirantanställd personal i kustartilleriets reserv förlägges till ett av de år inom vederbörlig treårsperiod, under vilket repetitionsövning icke fullgöres.

Befälskurser anordnas enligt i kommandoväg utfärdade närmare föreskrifter.

Deltagande i för ändamålet anordnad frivillig befälsutbildning må i enlighet med de närmare föreskrifter, som i kommandoväg utfärdas, kunna tillgodoräknas som fullgjord befälskurs.

.4. Tjänstgöring, som i 1 mom. sägs, skall icke anses fullgjord med mindre vederbörande deltagit i densamma under minst 4/s eller, då fråga är om_ första reservtjänstgöring, 9/io av den för tjänstgöringen bestämda tiden.

5. Pensionsavgången personal, som uppehåller i vederbörlig personalförteckning upptagen arvodesbefattning, är icke skyldig att fullgöra tjänstgöring som i 1 mom. sägs.

6. På Kungl. Majit ankommer att bestämma, i vad mån frivilligt fullgjord tjänstgöring eller tjänstgöring, som i 9 § sägs, må tillgodoräknas som fullgjord tjänstgöring enligt denna paragraf. 11

11 §'

I 6 § 1 mom. omförmäld kaptenskurs och flaggunderofficerskurs för personal i flottans och marinintendenturkårens reserv äger en längd av 60 dagar, in- och utryckningsdagarna icke inräknade.

Kaptenskurs och flaggunderofficerskurs för personal i kustartilleriets reserv äger likaledes en längd av 60 dagar, in- och utryckningsdagarna icke

151 Kungl. Maj:ts proposition nr 143.

inräknade. Sådan kurs må uppdelas på två omgångar örn vardera 30 dagar att fullgöras under två på varandra följande kalenderår inom samma treårsperiod.

Beordrande till kaptens- eller flaggunderofficerskurs meddelas av chefen för marinen efter förslag av chefen för vederbörlig reserv och må icke äga rum i fråga örn annan än den, som ådagalagt sådana egenskaper, att hans befordran kan anses önskvärd, och som förklarat sig villig att genomgå

kursen. .

Av reservanställd ^officer i flottans reserv, vilken erhållit sjökaptens brev, fullgöres kaptenskurs utöver honom enligt denna förordning åliggande repetitionsövningar; av övriga fullgöres kaptens- eller flaggunderofficerskurs i stället för repetitionsövning och i förekommande fall befälsövning, vilka eljest skolat jämlikt 10 § 1 mom. fullgöras inom vederbörlig femårs- eller treårsperiod.

12 §.

Angående inkallande av personal i reserv till frivillig tjänstgöring bestämmer Kungl. Majit i varje särskilt fall.

13 §.

Annan tjänstledighet än till följd av behörigen styrkt sjukdom må under pågående tjänstgöring beviljas under högst V10 av den tid, tjänstgöringen är avsedd att omfatta.

Avlönings- oell pensionsförmåner.

14 §.

Pensionsavgången personal åtnjuter under densamma enligt denna förordning åliggande fredstjänstgöring lön efter den löneklass, vederbörande omedelbart före avgången från beställning på aktiv stat eller reservstat tillhörde, dock med avdrag av de pensionsförmåner vederbörande under tiden för tjänstgöringen är berättigad uppbära.

15 §.

1. Förtidsavgången, reservförordnad, reservanställd, värnpliktsanställd, övergångsanställd och aspirantanställd personal åtnjuter under enligt denna förordning åliggande fredstjänstgöring lön enligt den lönegrad, vilken motsvarande beställningshavare på aktiv stat tillhör.

Furir i reserv äger därutöver åtnjuta naturaförmåner eller ersättning därför enligt för fast anställt manskap på aktiv stat gällande grunder.

Marinunderingenjör uppbär under tjänstgöring, som i 10 § 1 morn. under

g) sägs, arvode motsvarande lön enligt 16:e löneklassen av löneplan Oa i militära avlöningsreglementet. ......

Marinläkare av 2:a graden i reserv uppbär under tjänstgöring, som i 10 § 1 mom. under h) sägs, arvode motsvarande lön enligt 20:e löneklassen av löneplan Ca i militära avlöningsreglementet.

2. Yid inträde i reserv placeras förtidsavgången, övergångsanställd och aspirantanställd personal i den löneklass, vederbörande omedelbart före avgången från aktiv stat eller reservstat tillhörde. Reservförordnad, reservanställd och värnpliktsanställd personal placeras i den för vederbörlig lönegrad fastställda lägsta löneklassen, där ej föreskrifterna i 3—6 mom. giva anledning till avvikelse härutinnan.

3. Efter att hava tillhört en och samma löneklass under sex år uppflyttas förtidsavgången, reservförordnad, reservanställd och värnpliktsanställd personal till närmast högre löneklass samt efter ytterligare sex år till den där-

152 Kungl. Maj:ts proposition nr lå3,

på följande högre löneklassen och så vidare, intill dess högsta löneklassen inom lönegraden uppnås, allt så framt ej annat följer av föreskrifterna i 4—b mom.

Jämväl för övergångsanställd och aspirantanställd furir äger löneklassuppflyttnmg rum på satt nyss sagts; dock att i fråga örn den, som är placerad i lägre löneklass an Ma 10, löneklassuppflyttning äger rum efter två ar i en och samma löneklass.

... 4 . Har förtidsavgången, övergångsanställd eller aspirantanställd personal före inträdet i reserv i bestallning på aktiv stat eller Reservstat i den löneklass vederbörande vid inträdet i reserv tillhörde, fullgjort tjänstgöring som med tillämpning av for motsvarande personal på aktiv stat gällande bestämmelser ina tagas i beräkning för löneklassuppflyttning, eller har i 1 mom avsedd personal efter inträde i reserv fullgjort annan tjänstgöring än som i 10 § 1 mom sågs, skall dylik tjänstgöring för löneklassuppflyttning anses motsvara anställning i reserv under dubbelt så lång tid.

5. Vad i militära avlöningsreglementet stadgas örn uppskov med löneklassuppflyttning på grund av mindre väl vitsordad tjänstgöring samt örn lonekiassplacermg. vid befordran skall äga motsvarande tillämpning å personal, som avses i denna paragraf; skolande därvid för bestämmande av tidpunkten tor löneklassuppflyttning i högre tjänstegrad (tjänsteklass) tagas i beraknmg den tid av högst sex år, varunder vederbörande före befordran “{fort ?Uer, ™ed tillämpning av bestämmelserna i 4 mom. skall anses hava fihliort ioiiekhissen närmast under den, till vilken han på grund av befordran skall hanforas.

6 Uppflyttning till högre löneklass sker vid ingången av kalenderkvartalet nast etter det, varunder vederbörande jämlikt bestämmelserna i 3—5 mom hf.1™ berättigad till sådan uppflyttning; dock att i fråga örn övergångsanstalld och aspirantanställd furir uppflyttning till lägre löneklass än Ma 10 sker vid ingången av kalendermånaden näst efter den, varunder den för sadan uppflyttning stadgade tiden tilländagått.

16 §.

Reservanställd _ officer, underofficer och mariningenjör erhåller vid sin torsta anställning i reserv ekiperingshjälp, vilken för personal i kustartilleriets reserv utgår med 700 kronor och för övriga med 1,000 kronor. Vid befordran till kapten eller flaggunderofficer utgår till ifrågavarande personal i kustartilleriets reserv förnyad ekiperingshjälp med 150 kronor.

Värnpliktsan ställd officer, underofficer och civilmilitär personal erhåller vid sm anställning ekiperingshjälp, officer och underofficer i kustartilleriets reserv nied 400 kronor och övriga med 600 kronor.

Ekiperingshjälp må icke utbetalas med mindre vederbörande truppförbandschef (likställd chef) förvissat sig örn att föreskrivna persedlar blivit behörigen anskaffade.

17 §•

4 4>®1*ona^ 1 reserv äger under tjänstgöring åtnjuta lön samt i förekommande fall hyres- och ortstillägg icke blott för den tid, varunder vederbörande deltager i tjänstgöringen, in- och utryckningsdagar inräknade, utan ay?n.“ef. “bgt de för motsvarande personal på aktiv stat gällande grunder vjd lomm der att deltaga i tjänstgöringen på grund av olycksfall i tjänsten elier till följd av i tjänsten ådragen yrkessjukdom eller svårare smittosam sjukdom, _ dels och vid förhinder att deltaga i tjänstgöringen på grund av sjukdom i andra fall än nyss sagts samt vid tjänstledighet av annan anledmng under sammanlagt högst Vio av tjänstgöringstiden, med skyldighet för vedeiborande att, där Kungl. Majit ej finner skäl medgiva annat, för tid

Kungl. Maj:ts proposition nr 143. 153

härutöver å lönen vidkännas tjänstledighetsavdrag enligt de för motsvarande beställningshavare å aktiv stat gällande grunder.

2. Under tjänstgöring äger personal i reserv rätt till sjukvård enligt för motsvarande personal på aktiv stat gällande grunder. Den, som på grund av sjukdom eller skada, som föranletts av militärtjänstgöringen, under tjänstgöring intagits på sjukvårdsanstalt, skall, därest behovet av anstaltsvård fortfarande föreligger vid tjänstgöringens slut, jämväl därefter intill dess behovet av sådan vård upphör, dock högst under sex månader, äga åtnjuta sjukvård enligt nyss angivna grunder.

18 §.

1. För inställelse till tjänstgöring erhåller personal i reserv fri resa från bostadsorten (hemvistet i kyrkobokföringsorten) samt traktamentsersättning enligt allmänna resereglementet. Den, som styrker, att han vid resans anträdande stadigvarande uppehållit sig å annan än nämnda ort, äger åtnjuta fri resa från dåvarande vistelseorten inom riket eller, vid vistelse utom riket, från den plats inom riket, å vilken han vid resan först inträffar. För återfärd från tjänstgöring tillgodonjutas enahanda förmåner som vid resa för inställelse till tjänstgöring.

2. Under enligt denna förordning åliggande fredstjänstgöring utom bostadsorten under sådana förhållanden, att det vanliga kvarteret icke kan bibehållas, åtnjuter personal i reserv med eget hushåll tjänstgöringstraktamente enligt de för sådan personal å aktiv stat vid tjänstgöring utom förläggningsorten gällande grunder, dock att under en och samma tjänstgöringsperiod traktamente icke utgår för längre tid än 60 dagar.

3. För personal å aktiv stat gällande bestämmelser angående förmåner vid resa för förrättning i statens ärenden skola äga motsvarande tillämpning för personal i reserv.

4. Personal i reserv äger enligt de för motsvarande personal på aktiv stat gällande grunder uppbära sjötillägg, ersättning för omhänderhavande av uppbörd, särskilda förmåner under tjänstgöring å vissa fartyg, flygtillägg, mekanikertillägg, elevtillägg, flygtraktamente, mässpenningar, representationspenningar, lönetillägg för riktare, plutonsbefälhavare vid luftvärnsartilleriet och avståndsobservatörer samt särskilda förmåner vid utförande av dykeriarbeten.

19 §.

1. Den, som enligt vad i 18 § 2 mom. sägs under tjänstgöring utom bostadsorten äger åtnjuta tjänstgöringstraktamente, uppbär lön efter den ortsgrupp, till vilken hans mantalsskrivningsort hänföres. Till övrig personal utgår lönen, då fråga är örn tjänstgöring vid kustartilleriet, efter den ortsgrupp, dit förläggningsorten för det truppförband (stab, skola etc.), vid vilket tjänstgöringen äger rum, blivit hänförd, och eljest efter den ortsgrupp, till vilken tjänstgöringsorten är att hänföra; skolande vid sjötjänstgöring såsom tjänstgöringsort anses förläggningsorten för vederbörande marindistriktschef (stations- eller depåclief).

Lön utgår för dag med V36S av årsbeloppet och utbetalas månadsvis i efterskott.

Yad i detta moment stadgas örn lön skall gälla jämväl hyres- och ortstillägg, där sådant förekommer.

2. Rörligt tillägg å lön utgår till personal i reserv under samma förutsättningar och enligt enahanda grunder, som gälla för personal på aktiv stat.

20 §.

1. Förtidsavgången, reservförordnad, reservanställd eller värnpliktsanställd personal, som i vederbörlig ordning fullgjort föreskriven tjänstgöringsskyl-

154 Kungl. Maj:ts proposition nr 143.

digliet eller som till följd av under tjänstgöring ådragen skada eller sjukdom urståndsatts att fullgöra nämnda skyldighet, tilldelas efter utgången av det kalenderår, varunder vederbörande fyllt 55 år, årlig pension, vilken utgår med följande belopp:

a) för förtidsavgången, reservförordnad eller reservanställd personal, som tillhört reserv till och med det kalenderår, varunder 55 års ålder uppnåtts, 1,200 kronor för officer (likställd) och 900 kronor för underofficer;

b) för förtidsavgången, reservförordnad eller reservanställd personal, som tillhört reserv kortare tid än under a) sägs, dock minst intill utgången av det kalenderår, varunder 47 års ålder uppnåtts, 1,020 kronor för officer (likställd) och 780 kronor för underofficer;

c) för förtidsavgången eller reservanställd officer eller underofficer i kustartilleriets reserv, som tillhört reserv kortare tid än under b) sägs, dock minst intill utgången av det kalenderår, varunder 38 års ålder uppnåtts, 780 kronor för officer och 600 kronor för underofficer; samt

d) för värnpliktsanställd personal, som kvarstått i reserv till och med det kalenderår, varunder 55 års ålder uppnåtts, 240 kronor för officer (likställd) och 180 kronor för underofficer.

2. I stället för pension äger i 1 mom. avsedd personal, som uppfyllt i samma moment för erhållande av pension stadgade villkor i avseende på anställningstid och tjänstgöring, utbekomma ett mot sålunda intjänad pensions efter 5 procent kapitaliserade värde svarande belopp.

Den, som utbekommit mot lägre pension svarande kapitalbeJopp och sedermera uppfyllt för erhållande av högre pension stadgade villkor, äger antingen efter utgången av det kalenderår, varunder han fyllt 55 år, uppbära årlig pension med skillnaden mellan den lägre och den högre pensionen eller och utbekomma ett mot den återstående pensionens efter 5 procent kapitaliserade värde svarande belopp.

3. Därest i 1 mom. avsedd person avlider, innan den för rätt till pension stadgade tiden inträtt, skall, örn han fullgjort honom dittills åliggande tjänstgöringsskyldighet eller till följd av under tjänstgöring ådragen skada eller sjukdom urståndsatts att fullgöra nämnda skyldighet, till hans efterlevande anhöriga eller annan rättsinnehavare utbetalas ett belopp motsvarande det vid tiden för dödsfallet efter 5 procent kapitaliserade värdet av den pension, vartill vederbörande, därest dödsfallet icke mellankommit, vid fortsatt tjänstgöring närmast kunnat göra sig berättigad.

Har kapitaliserat värde av lägre pension före dödsfallet utbetalats, skall till den avlidnes efterlevande anhöriga eller annan rättsinnehavare utbetalas ett belopp motsvarande det vid tiden för dödsfallet efter 5 procent kapitaliserade värdet av skillnaden mellan den pension, vars kapitalvärde utbetalats, och den högre pension, vartill vederbörande, därest dödsfallet icke mellankommit, vid fortsatt tjänstgöring närmast kunnat göra sig berättigad.

Den omständigheten att vederbörande avlidit, innan han kommit i tillfälle att fullgöra tjänstgöring, varmed uppskov i behörig ordning erhållits, skall icke medföra någon inskränkning i den rätt till utfående av pensions kapitaliserade värde, som eljest enligt detta moment skolat tillkomma hans efterlevande anhöriga eller annan rättsinnehavare.

4. Har förtidsavgången, reservförordnad eller reservanställd person av skada eller sjukdom, som ådragits utom tjänstgöringen, hindrats att till viss del fullgöra honom åliggande tjänstgöringsskyldighet och styrkes genom intyg av militärläkare, att sådant hinder oavbrutet förelegat, eller har han jämlikt 7 § 5 mom. entledigats från anställning i reserv på grund av att han vid läkarundersökning, varom särskilt stadgas, förklarats oduglig till krigstjänst, skall på prövning av Kungl. Majit bero, huruvida av eljest järn-

Kungl. Maj:ts proposition nr 143. 155

likt 1, 2 eller 3 mom. utgående förmån vederbörande må tilldelas vad som motsvarar den i reserven fullgjorda tjänstgöringen.

5. Avlider pensionstagare, oell uppgår det belopp, som lian inalles uppburit i pension, ej till det belopp, som hail i stället för pension skulle kunnat uppbära vid utgången av det kalenderår, varunder 55 års ålder uppnåddes, skall skillnaden mellan sistnämnda belopp och vad han uppburit utbetalas till hans efterlevande anhöriga eller annan rättsinnehavare.

6. Ansökan örn erhållande av pension eller däremot svarande kapitalbelopp eller örn utbekommande av belopp, som i 5 mom. sägs, prövas av marinförvaltningen, som ock äger utfärda närmare föreskrifter rörande, ordningen för sådan ansökans ingivande och de handlingar, som böra bifogas densamma.

7. Pension utgår från och med ingången av kalenderåret efter det, under vilket vederbörande fyllt 55 år, till och med den dag, då en månad förflutit efter pensionstagarens frånfälle.

Pension utbetalas månadsvis i efterskott genom marinförvaltningens försorg.

8. Örn pensionstagare dömes till avsättning från sin anställning i reserv eller till, i stället för avsättning, straff enligt 2 kap. 17 § strafflagen eller örn han före utgången av det år, varunder han fyller 65 år, upphör att vara svensk medborgare eller utan vederbörligt tillstånd ingår i främmande makts krigstjänst, är rätten till pension förverkad från och med månaden näst efter den, varunder utslaget vunnit laga kraft eller vederbörande förlorat sitt svenska medborgarskap eller gått i främmande tjänst.

Särskilda bestämmelser.

21 §.

I fråga örn den, som avgår från anställning i reserv efter det han uppfyllt i 20 § för erhållande av pension stadgade villkor i avseende på anställningstid och tjänstgöring och som icke avstår från sin pensionsrätt, skall vad i värnpliktsiagen stadgas örn värnpliktiga i tillämpliga delar äga motsvarande giltighet intill utgången av det kalenderår, under vilket han fyller 65 år.

22 §.

Vad i denna förordning sägs örn aktiv stat skall även avse övergångsstat, avgångsstat och disponibilitetsstat; dock skall vad i 10 § 1 mom. stadgas örn tjänstgöringsskyldighet för pensionsavgången personal icke äga tillämpning å den, som avgått med pension från beställning på övergångsstat, till vilken han frivilligt överförts, eller på avgångsstat eller disponibilitetsstat.

23 §.

För tillämpningen av denna förordning erforderliga närmare bestämmelser meddelas i kommandoväg.

24 §.

Beträffande avlöning för personal i reserv linder krigstjänstgöring stadgas i krigsavlöningsreglementet. _

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1943, från och med vilken dag förordningen den 23 september 1927 (nr 365) angående befäl i flottans reserv, förordningen den 23 september 1927 (nr 366) angående befäl i kustartilleriets reserv, förordningen den 9 juni 1933 (nr 360) angående mariningenjörkårens reserv, förordningen den 9 juni 1933 (nr 361) angående marinintendenturkårens reserv samt förordningen den 9 juni 1933 (nr 362) angående marin-

156 Kungl. Maj:ts proposition nr Id3.

läkarkårens reserv upphöra att gälla; dock att den nya förordningens bestämmelser örn fredstjänstgöring för pensionsavgången personal icke äro tillämpliga på dylik personal, som avgått eller avgår från aktiv stat eller reservstat före den 1 oktober 1943, samt att de äldre bestämmelserna alltid11))' utom beträffande avlöningsförmåner under tjänstgöring — skola äga h^ä-nipm1^ å annan vid den nya förordningens ikraftträdande i reserv anställd personal, som icke i den ordning i kommandoväg föreskrives, efter därom inom viss, av Kungl. Majit bestämd tid gjord ansökning, erhållit tillstånd att övergå till anställning i reserv med tillämpning av den nya förordningens föreskrifter.

. Tillstånd, som nyss sagts, må icke meddelas den, som med avseende på sm tjänstgöringsskyldighet är underkastad äldre bestämmelser än de genom denna förordning upphävda, ej heller den, som under år 1943 uppnått eller uppnår högre levnadsålder än 46 år.

Den, som vid tiden för övergången till den nya förordningen fullgjort all honom enligt den äldre förordningen åliggande fredstjänstgöringsskyldighet, är för erhållande av pensionsrätt enligt den nya förordningen skyldig att före utgången av det kalenderår, under vilket han fyller 47 år, i den ordning för varje särskilt fall i kommandoväg närmare föreskrives, fullgöra så lång fredstjänstgöring, dock högst 90 dagar, som med tillämpning av den nya förordningens bestämmelser skulle hava ålegat honom under tiden från det ^ fredstjänstgöring enligt den äldre förordningen senast fullgjordes intill utgången av nämnda kalenderår.

Har den, som övergått till den nya förordningen, enligt äldre bestämmelser uppburit mot reservpensions kapitaliserade värde svarande belopp, skall med avseende å hans rätt att uppbära pension enligt den nya förordningen vad i 20 § 2 mom. andra stycket stadgas äga motsvarande tilllämpning.

Beträffande personal i reserv, vars tjänstgöringsskyldighet enligt äldre bestämmelser varit anknuten till fyraårsperioder men enligt denna förordning hänföres till femårsperioder av anställningstiden i reserv, skall med avseende å övergången till den nya förordningen gälla, att vid förordningens ikraftträdande pågående fyraårsperiod förlänges med ett år.

1942 års reservbefälssakkunnigas förslag’ till

Förordning

angående personal i flygvapnets reserv.

(Reservförordning för flygvapnet.)

Allmänna bestämmelser.

1 §•

Personalen i flygvapnets reserv utgöres av:

a) officerare (musikdirektörer), underofficerare (musikunderofficerare) och civilmilitär personal, som med fyllnadspension, ålderspension, förtidspension eller reservstatspension avgått från beställning på aktiv stat eller reservstat, samt överfurirer, vilka med ålderspension eller förtidspension avgått från beställning på aktiv stat (pensionsavgånyna);

157 Kungl. Maj:ts proposition nr 143.

b) officerare, underofficerare, flygingenjörer och flygläkare, vilka vid eller senast två år efter avgång från beställning på aktiv stat eller reservstat utan förmån som under a) sägs på ansökan vunnit inträde i reserven (förtidsavgångna);

c) flygläkare, som från anställning som flygläkare av 2:a graden på aktiv stat vunnit inträde i reserven (reservförordnade);

d) officerare, underofficerare och flygingenjörer, som i reserven vunnit sin första anställning som officer, underofficer eller flygingenjör (reservanställda); samt

e) furirer, vilka vid avgång från aktiv stat enligt vad i 4 § 2 mom. andra stycket sägs vunnit inträde i reserven i avvaktan på underofficersanställning i reserven (övergångsanställda).

2§-

Beträffande reservpersonalens fördelning på flygvapnets truppförband m. m. stadgas i tjänstgöringsreglementet för flygvapnet.

Inträde, befordran och avgång.

3>

Pensionsavgången personal är, enligt vad därom särskilt stadgas skyldig att utan ansökan inträda i reserven.

Annan personal i reserven med undantag för fänrikar och flygunderingenjörer anställas genom förordnande. Fänrik och flygunderingenjör antages medelst skriftligt antagningsbevis.

4 §■

1. Inträde i reserv sker, förutom i de uti 2 mom. första stycket samt 3 och 4 mom. angivna fall, i tjänstegrad (tjänsteklass) motsvarande den beställning vederbörande senast innehaft på aktiv stat eller reservstat eller eljest i innehavande grad (klass).

2. Inträde i reserven i förening med befordran till sergeant må vid avgång från manskapsbeställning på aktiv stat eller civilanställningsstat på ansökan beviljas furir, som antingen fullgjort för motsvarande befordran på aktiv stat stadgade fordringar eller innehaft fast anställning under minst sex år samt därunder genomgått särskilt anordnad reservunderofficerskurs; allt imder förutsättning, att tjänsteställningen för furirer på aktiv stat, vilka undergått eller undergå underofficersutbildning, i förhållande till personalen i reserven icke därigenom rubbas, därvid dock hänsyn icke behöver tagas till vid befordran förbigången furir.

I avvaktan på att förutsättning för befordran till sergeant på sätt nyss sagts blir för handen, må furir, som i första stycket sägs, anställas som furir i reserven.

3. Till fänrik i reserven må chefen för flygvapnet antaga den, som fyllt härför i gällande bestämmelser angående officers- och reservofficersaspiranters antagning och utbildning stadgade villkor.

4. Till flygunderingenjör i reserven må chefen för flygvapnet antaga den, som fyllt härför i gällande bestämmelser angående flygingenjörsaspiranters antagning och utbildning stadgade villkor.

5. Flygläkare av 2:a graden på aktiv stat må efter utgången av den tid, för vilken han förordnats, eller dessförinnan, dock tidigast efter fyra års förordnande på aktiv stat, på ansökan kunna vinna inträde i reserven.

5 §• _

1. Befordran inom reserven av den, som på grund av ådagalagd duglighet gjort sig därav förtjänt, må äga rum eller i vederbörlig ordning föreslås enligt nedan angivna grunder:

158 Kungl. Maj:ts proposition nr 143.

a) Till sergeant må befordras övergångsanställd furir, då förutsättning därför är för handen, som i 4 § 2 mom. sägs.

b) Till fanjunkare må befordras

reservanställd sergeant efter en anställningstid som övergångsanställd furir eller sergeant i reserven av minst åtta år; samt

förtidsavgången sergeant tidigast sju år efter genomgången underofficersskola.

c) Förslag till befordran till löjtnant må avgivas för förtidsavgången eller reservanställd fänrik, vilken varit officer på stat eller i reserven minst tre år.

d) Förslag till befordran till flygingenjör av tredje graden må avgivas för flygunderingenjör tidigast tre år efter antagningen till flygunderingenjör.

e) Förslag till befordran till fiygingenjör av 2:a graden må avgivas för reservanställd eller förtidsavgången fiygingenjör av 3:e graden, vilken varit flygin"®njöi’ på aktiv stat eller i reserven sammanlagt minst sex år.

f) Förslag till befordran till kapten må avgivas för förtidsavgången eller reservanställd löjtnant, vilken varit officer minst elva år samt, därest han icke varit officer på stat minst fem år, med godkända vitsord genomgått särskilt anordnad kaptenskurs.

g) Förslag till befordran till fiygingenjör av l:a graden må avgivas för reservanställd eller förtidsavgången fiygingenjör av andra graden, vilken varit *lygin8'enjör på aktiv stat eller i reserven sammanlagt minst elva år.

h) Förslag till befordran till flygläkare av l:a graden må avgivas för reservförordnad flygläkare av 2:a graden, vilken såsom sådan fullgjort minst tre repetitionsövningar, därvid dock två års förordnande som flygläkare av 2:a graden på aktiv stat för befordran tillgodoräknas som en repetitionsövning.

2. Befordran eller förslag till befordran, som i 1 mom. under b)—h) avses, må äga rum allenast i den mån icke därigenom tjänsteställningen rubbas för den vederbörlig befordringsenhet tillhörande personalen på aktiv stat och reservstat i förhållande till personalen i reserven, därvid dock hänsyn icke behöver tagas till vid befordran förbigången personal på aktiv stat eller reservstat.

Beträffande ingivande av befordringsförslag samt infordrande och utfärdande av läkarintyg vid befordran av officerare och underofficerare gäller i övrigt vad därom särskilt stadgas.

3. Angående förutsättningarna för befordran i flygvapnet av personal i reserven stadgas särskilt.

6 §-

1. Angående den tid pensionsavgången personal är skyldig att kvarstå i reserven stadgas i allmänna tjänstepensionsreglementet. Tillstånd att därutöver kvarstå i reserven kan medgivas för högst fem år.

2. Annan personal i reserven kan på ansökan entledigas från sin anställning; dock må vid krig eller då värnpliktiga eljest tagas i anspråk för rikets försvar eller säkerhet ävensom då vid fara för krig så stadgas, entledigande meddelas endast på grund av behörigen styrkt oduglighet till krigstjänst.

3. Fänrik eller flygunderingenjör, som icke erhållit tillfredsställande vitsord från sin tjänstgöring eller av annan anledning befunnits olämplig för tjänsten, skall hos chefen för flygvapnet föreslås till entledigande från sin anställning.

4. Anställning i reserven upphör

för förtidsavgången eller reservanställd officer eller underofficer med utgången av det kalenderår, varunder han uppnår 47 års ålder; dock att den, som befordrats till kapten eller fanjunkare eller fullgjort för sådan befordran stadgade villkor och som ådagalagt lämplighet för fortsatt tjänstgöring vid krigsmakten, må meddelas tillstånd att efter nämnda tid kvarstå i reserven

159 Kungl. Maj:ts proposition nr 143.

intill utgången av det kalenderår, varunder 55 års ålder uppnås; oell må sådant tillstånd förlängas med ytterligare fem år för varje gång intill utgången av det kalenderår, varunder 65 års ålder uppnås; samt

för förtidsavgången eller reservanställd flygingenjör samt förtidsavgangen eller reservförordnad flygläkare med utgången av det kalenderår, varunder lian uppnår 47 års ålder; dock att den, som ådagalagt lämplighet för fortsatt tjänstgöring vid krigsmakten, må meddelas tillstånd att efter nämnda tid kvarstå i reserven intill utgången av det kalenderår, varunder 55 års ålder uppnås; och må sådant tillstånd förlängas i enlighet med vad nyss sagts.

Den, som vid tidpunkt, då enligt vad ovan sägs anställning i reserv skolat upphöra, på grund av i vederbörlig ordning medgivet uppskov eller styrkt förhinder icke fullgjort honom dittills åliggande tjänstgöring, må kvarstå i reserv intill dess tjänstgöringsskyldigheten fullgjorts, dock högst under två år.

5. Utan ansökan entledigas från anställning i reserven den, som upphört att vara svensk medborgare eller utan vederbörligt tillstånd gått i främmande makts krigstjänst;

den, som tillträder militär eller civilmilitär beställning på aktiv stat vid försvarsväsendet; samt

förtidsavgången, reservförordnad, reservanställd eller övergangsanstålld personal, som icke i vederbörlig ordning fullgör densamma åliggande tjänstgöringsskyldighet eller som vid läkarundersökning, varom särskilt stadgas, förklarats oduglig till krigstjänst.

7 §•

Beslut örn inträde, befordran eller kvarstående i reserven eller örn entledigande från anställning i reserven meddelas

beträffande furir, överfurir, underofficer (musikunderofficer), civilmilitär personal av underofficers tjänsteklass, fänrik och flygunderingenjör av chefen för flygvapnet; samt

beträffande annan officer (musikdirektör) samt civilmilitär personal av officers tjänsteklass av Kungl. Majit; dock att beslut örn kvarstående i reserv jämlikt 6 § 4 mom. meddelas av chefen för flygvapnet.

Tjänstgöring.

8§‘

Personal i flygvapnets reserv är skyldig att tjänstgöra i krig och då värnpliktiga eljest tagas i anspråk för rikets försvar eller säkerhet ävensom vid sådan övning eller större rustning, som till utrönande av flygvapnets krigsberedskap eller för utbildning av äldre årsklasser eller eljest kan bliva särskilt anbefalld.

9 §•

1. Utöver vad i 8 § sägs åligger det nedannämnda personal i reserven att fullgöra tjänstgöring i enlighet med följande bestämmelser:

a) Pensionsavgången personal, vars pensionsålder anknutits till en levnadsålder av högst 55 år, skall fullgöra en tjänstgöringsomgång örn 30 dagar för varje före utgången av det kalenderår, varunder 60 års ålder uppnås, infallande hela treårsperiod av den tid vederbörande är skyldig att kvarstå i reserven.

b) I flygtjänstbefattning placerad förtidsavgången, reservanstalld eller övergångsanställd personal skall fullgöra en repetitionsövning örn 45 dagar eller, beträffande den, som har sådan civil sysselsättning, att erhållen flyg-

160 Kungl. Maj:ts proposition nr 148.

utbildning därunder vidmakthålles, 35 dagar för varje hel tvåårsperiod av den del av anställningstiden i reserven, som infaller före utgången av det kalenderår, varunder lian fyller 47 år, samt en tjänstgöringsomgång örn 30 dagar för varje följande, före utgången av det kalenderår, varunder han fyller 60 år, infallande hela treårsperiod av anställningstiden i reserven.

c) I marktjänstbefattning placerad personal skall fullgöra en repetitionsövning örn 45 dagar för varje hel treårsperiod av den del av anställningstiden i reserven, som infaller före utgången av det kalenderår, varunder han fyller 47^ år, samt en tjänstgöringsomgång om 30 dagar för varje följande, före utgången av det kalenderår, varunder han fyller 60 år, infallande hela treårsperiod av anställningstiden i reserven.

d) I ovannämnda tidsperioder äro in- och utryckningsdagar icke inräknade.

2. Personal i reserven åliggande tjänstgöring fullgöres å tid och i den ordning, som efter anvisning av chefen för flygvapnet bestämmes av vederbörande flottiljchef (motsvarande chef).

3. Tjänstgöring, som i 1 mom. sägs, skall icke anses fullgjord med mindre vederbörande deltagit i tjänstgöringen under minst Vs av den för densamma bestämda tiden.

4. Pensionsavgången personal, som uppehåller i vederbörlig personalförteckning upptagen arvodesbefattning, är icke skyldig att fullgöra tjänstgöring som i 1 mom. sägs.

5. På Kungl. Majit ankommer att bestämma, i vad mån frivilligt fullgjord tjänstgöring eller tjänstgöring, som i 8 § sägs, må tillgodoräknas som fullgjord tjänstgöring enligt denna paragraf.

10 §.

Kaptenskurs, som i 5 § 1 mom. omförmäles, äger en längd av 60 dagar, in- och utryckningsdagarna icke inräknade.

Beordrande till kaptenskurs meddelas av chefen för flygvapnet efter för- ' slag av vederbörande flottiljchef (motsvarande chef) och må icke äga rum i fråga örn annan än den, som ådagalagt sådana egenskaper, att hans befordran kan anses önskvärd, och som förklarat sig villig att genomgå kursen.

Kaptenskurs fullgöres i stället för repetitionsövning, som eljest skolat jämlikt 9 § 1 mom. fullgöras inom vederbörlig tvåårs-(treårs-)period.

11 §•

Angående inkallande av personal i reserven till frivillig tjänstgöring bestämmer Kungl. Majit i varje särskilt fall.

_ 12 §.

Annan tjänstledighet än till följd av behörigen styrkt sjukdom må under pågående tjänstgöring beviljas under högst Vio av den tid, tjänstgöringen är avsedd att omfatta.

Avlönings- oell pensionsförmåner.

,13 §-

Pensionsavgången personal åtnjuter under enligt denna förordning åliggande fredstjänstgöring lön enligt den löneklass, vederbörande omedelbart före avgången från beställning på aktiv stat eller reservstat tillhörde, dock med avdrag av sammanlagda beloppet av de pensionsförmåner vederbörande under tiden för tjänstgöringen är berättigad uppbära.

161 Kungl. Maj:ts proposition nr 143.

14 §•

1. Förtidsavgången, reservförordnad, reservanställd och övergångsanställd personal åtnjuter under enligt denna förordning åliggande fredstjänstgöring lön enligt den lönegrad, vilken motsvarande beställningshavare på aktiv stat

tillhör. . .

Furir i reserven äger därutöver åtnjuta naturaförmåner eller ersättning därför enligt för fast anställt manskap på aktiv stat gällande grunder.

Flygunderingenjör uppbär under tjänstgöring, som i 9 § 1 morn. sågs, arvode motsvarande lön enligt 16:e löneklassen av löneplan Ca i militära avlöningsreglementet. _ ......

Flygläkare av 2:a graden i reserven uppbär under tjänstgöring, som i 9 §

1 mom. sägs, arvode motsvarande lön enligt 20:e löneklassen av löneplan Ca i militära avlöningsreglementet.

2. Vid inträde i reserven placeras förtidsavgången och övergångsanställd personal i den löneklass, vederbörande omedelbart före avgången från aktiv stat eller reservstat tillhörde. Reservförordnad och reservanställd personal placeras i den för vederbörlig lönegrad fastställda lägsta löneklassen, där ej föreskrifterna i 3—6 mom. giva anledning till avvikelse härutinnan.

3. Efter att hava tillhört en och samma löneklass under sex år uppflyttas förtidsavgången, reservförordnad och reservanställd personal till närmast högre löneklass samt efter ytterligare sex år till den därpå följande högre löneklassen och så vidare, intill dess högsta löneklassen inom lönegraden uppnås, allt så framt ej annat följer av föreskrifterna i 4—6 morn.

Jämväl för övergångsanställd furir äger löneklassuppflyttning rum på sätt nyss sagts; dock att i fråga om den, som är placerad i lägre löneklass än Ma 10, löneklassuppflyttning äger rum efter två år i en och samma löne-

klass. .. .

4. Har förtidsavgången eller övergångsanställd personal före inträdet i reserven i beställning på aktiv stat eller reservstat i den löneklass, vederbörande vid inträdet i reserven tillhörde, fullgjort tjänstgöring, som med tillämpning av för motsvarande personal på aktiv stat gällande bestämmelser må tagas i beräkning för löneklassuppflyttning, eller bär i 1 mom. avsedd personal efter inträde i reserven fullgjort annan tjänstgöring än som i 9 § 1 mom. sägs, skall dylik tjänstgöring för löneklassuppflyttning anses motsvara anställning i reserven under dubbelt så lång tid.

5. Vad i militära avlöningsreglementet stadgas örn uppskov med löneklassuppflyttning på grund av mindre väl vitsordad tjänstgöring samt örn löneklassplacering vid befordran skall äga motsvarande tillämpning å personal, som avses i denna paragraf; skolande därvid för bestämmande av tidpunkten för löneklassuppflyttning i högre tjänstegrad (tjänstelslass) tågås i beräkning den tid av högst sex år, varunder vederbörande före befordran tillhört eller med tillämpning av bestämmelserna i 4 mom. skall anses hava tillhört löneklassen närmast under den, till vilken han på grund av befordran skall hänföras.

6. Uppfattning till högre löneklass sker vid ingången av kalenderkvartalet näst efter det, varunder vederbörande jämlikt bestämmelserna i 3—5 mom. blivit berättigad till sådan uppflyttning; dock att i fråga om övergångsanställd furir uppflyttning till lägre löneklass än Ma 10 sker vid ingången av kalendermånaden näst efter den, varunder den för sådan uppflyttning stadgade tiden tilländagått.

15 §.

Reservanställd officer, underofficer och flygingenjör erhåller vid sin första anställning i reserven ekiperingshjälp med 1,000 kronor.

Bihang till riksdagens protokoll 1943. 1 sand. Nr lid.

491 43 1 ]

162 Kungl. Marits ■proposition nr 143.

Ekiperingshjälp må icke utbetalas med mindre vederbörande flottiljchef (motsvarande chef) förvissat sig örn att föreskrivna persedlar blivit behörigen anskaffade.

16 §.

1. Personal i reserven äger under tjänstgöring åtnjuta lön samt i förekommande fall hyres- och ortstillägg icke blott för den tid, varunder vederbörande deltager i tjänstgöringen, in- och utryckningsdagar inräknade, utan även dels enligt de för motsvarande personal på aktiv stat gällande grunder vid förhinder att deltaga i tjänstgöringen på grund av olycksfall i tjänsten eller till följd av i tjänsten ådragen yrkessjukdom eller svårare smittosam sjukdom, dels och vid förhinder att deltaga i tjänstgöringen på grund av sjukdom i andra fall än nyss sagts samt vid tjänstledighet av annan anledning under sammanlagt högst Vio av tjänstgöringstiden, med skyldighet för vederbörande att, där Kungl. Majit ej finner skäl medgiva annat, för tid härutöver å lönen vidkännas tjänstledighetsavdrag enligt de för motsvarande beställningshavare å aktiv stat gällande grunder.

2. Under tjänstgöring äger personal i reserven rätt till sjukvård enligt för motsvarande personal på aktiv stat gällande grunder. Den, som på grund av sjukdom eller skada, som föranletts av militärtjänstgöringen, under tjänstgöring intagits på sjukvårdsanstalt, skall, därest behovet av anstaltsvård fortfarande föreligger vid tjänstgöringens slut, jämväl därefter intill dess behovet av sådan vård upphör, dock högst under sex månader, äga åtnjuta sjukvård enligt nyss angivna grunder.

n §.

1. För inställelse till tjänstgöring erhåller personal i reserven fri resa från bostadsorten (hemvistet i kyrkobokföringsorten) samt traktamentsersättning enligt allmänna resereglemente!. Den, som styrker, att han vid resans anträdande stadigvarande uppehållit sig å annan än nämnda ort, äger åtnjuta fri resa från dåvarande vistelseorten inom riket, eller vid vistelse utom riket, från den plats inom riket, å vilken han vid resan först inträffar. För återfärd från tjänstgöring tillgodonjutas enahanda förmåner som vid resa för inställelse till tjänstgöring.

2. Under enligt denna förordning åliggande fredstjänstgöring utom bostadsorten under sådana förhållanden, att det vanliga kvarteret icke kan bibehållas, åtnjuter personal i reserven med eget hushåll tjänstgöringstraktamente enligt de för sådan personal på aktiv stat vid tjänstgöring xitom förläggningsorten gällande grunder.

3. För personal på aktiv stat gällande bestämmelser angående förmåner vid resa för förrättning i statens ärenden skola äga motsvarande tillämpning för personal i reserven.

4. Personal i reserven äger enligt de för motsvarande personal på aktiv stat gällande grunder uppbära flygtillägg, mekanikertillägg, elevtillägg, flygtraktamente, sjötillägg, ersättning för omhänderhavande av uppbörd och mässpenningar.

18 §.

1. Den, som enligt vad i 17 § 2 mom. sägs under tjänstgöring utom bostadsorten äger åtnjuta tjänstgöringstraktamente, uppbär lön efter den ortsgrupp, till vilken hans mantalsskrivningsort hänföres. Till övrig personal utgår lönen efter den ortsgrupp, dit förläggningsorten för den flygflottilj (stab, skola etc.), vid vilken tjänstgöringen äger rum, blivit hänförd.

Lön utgår för dag med V365 av årsbeloppet och utbetalas månadsvis i efterskott.

Kungl. Maj:ts proposition nr 143. 163

Yad i detta moment stadgas örn lön skall gälla jämväl hyres- och ortstillägg, där sådant förekommer.

2. Éörligt tillägg å lön utgår till personal i reserven under samma förutsättningar och enligt enahanda grunder som gälla för personal på aktiv stat.

19 §.

1. Förtidsavgången, reservförordnad och reservanställd personal, som i vederbörlig ordning fullgjort föreskriven tjänstgöringsskyldighet eller som till följd av under tjänstgöring ådragen skada eller sjukdom urståndsatts att fullgöra nämnda skyldighet, tilldelas efter utgången av det kalenderår, varunder vederbörande fyllt 55 år, årlig pension, vilken utgår med följande belopp:

a) för personal, som tillhört reserven till och med det kalenderår, varunder 55 års ålder uppnåtts, 1,200 kronor för officer (likställd) och 900 kronor för underofficer; samt

b) för personal, som tillhört reserven kortare tid än under a) sägs, dock minst intill utgången av det kalenderår, varunder 47 års ålder uppnåtts, 1,020 kronor för officer (likställd) och 780 kronor för underofficer.

2. I stället för pension äger i 1 mom. avsedd personal, som uppfyllt i samma moment för erhållande av pension stadgade villkor i avseende på anställningstid och tjänstgöring, utbekomma ett mot sålunda intjänad pensions efter 5 procent kapitaliserade värde svarande belopp.

Den, som utbekommit mot lägre pension svarande kapitalbelopp och sedermera uppfyllt för erhållande av högre pension stadgade villkor, äger antingen efter utgången av det kalenderår, varunder han fyllt 55 år, uppbära årlig pension med skillnaden mellan den lägre och den högre pensionen eller ock utbekomma ett mot den återstående pensionens efter 5 procent kapitaliserade värde svarande belopp.

3. Därest i 1 mom. avsedd person avlidit, innan den för rätt till pension stadgade tiden inträtt, skall, örn han fullgjort honom dittills åliggande tjänstgöringsskyldighet eller till följd av under tjänstgöring ådragen skada eller sjukdom urståndsatts att fullgöra nämnda skyldighet, till hans efterlevande anhöriga eller annan rättsinnehavare utbetalas ett belopp motsvarande det vid tiden för dödsfallet efter 5 procent kapitaliserade värdet av den pension, vartill vederbörande, därest dödsfallet icke mellankommit, vid fortsatt tjänstgöring närmast kunnat göra sig berättigad.

Har kapitaliserat värde av lägre pension före dödsfallet utbetalats, skall till den avlidnes efterlevande anhöriga eller annan rättsinnehavare utbetalas ett belopp motsvarande det vid tiden för dödsfallet efter 5 procent kapitaliserade värdet av skillnaden mellan den pension, vars kapitalvärde utbetalats, och den högre pension, vartill vederbörande, därest dödsfallet icke mellankommit, vid fortsatt tjänstgöring närmast kunnat göra sig berättigad.

Den omständigheten att vederbörande avlidit, innan lian kommit i tillfälle att fullgöra tjänstgöring, varmed uppskov i behörig ordning erhållits, skall icke medföra någon inskränkning i den ridt till utfående av pensions kapitaliserade värde, som eljest enligt detta moment skolat tillkomma hans efterlevande anhöriga eller annan rättsinnehavare.

4. Har i 1 mom. avsedd person av skada eller sjukdom, som ådragits utom tjänstgöringen, hindrats att till viss del fullgöra honom åliggande tjänstgöringsskyldighet och styrkes genom intyg av militärläkare, att sådant hinder oavbrutet förelegat, eiler har han jämlikt 6 § 5 mom. entledigats från anstiillning i reserven på grund av att lian vid läkarundersökning, varom särskilt stadgas, förklarats oduglig till krigstjänst, skall på prövning

164 Kungl. Maj:ts 'proposition nr 143.

av Kungl. Maj:t bero, huruvida av eljest jämlikt 1, 2 eller 3 mom. utgående förmån vederbörande må tilldelas vad som motsvarar den i reserven fullgjorda tjänstgöringen.

5. Avlider pensionstagare, och uppgår det belopp, som han inalles uppburit i pension, ej till det belopp, som han i stället för pension skulle kunnat uppbära vid utgången av det kalenderår, varunder 55 års ålder uppnåddes, skall skillnaden mellan sistnämnda belopp och vad han uppburit utbetalas till hans efterlevande anhöriga eller annan rättsinnehavare.

6. Ansökan örn erhållande av pension eller däremot svarande kapitalbelopp eller örn utbekommande av belopp, som i 5 mom. sägs, prövas av flygförvaltningen, som ock äger utfärda närmare föreskrifter rörande ordningen för sådan ansökans ingivande och de handlingar, som böra bifogas densamma.

7. Pension utgår från och med ingången av kalenderåret efter det, under vilket vederbörande fyllt 55 år, till och med den dag, då en månad förflutit efter pensionstagarens frånfälle.

Pension utbetalas månadsvis i efterskott genom flygförvaltningens försorg.

8. Örn pensionstagare dömes till avsättning från sin anställning i reserven eller till, i stället för avsättning, straff enligt 2 kap. 17 § strafflagen eller örn han före utgången av det år, varunder han fyller 65 år, upphör att vara svensk medborgare eller utan vederbörligt tillstånd ingår i främmande makts krigstjänst, är rätten till pension förverkad från och med månaden näst efter den, varunder utslaget vunnit laga kraft eller vederbörande förlorat sitt svenska medborgarskap eller gått i främmande tjänst.

Särskilda bestämmelser.

20 §.

I fråga örn den, som avgår från anställning i reserven efter det han uppfyllt i 19 § för erhållande av pension stadgade villkor i avseende på anställningstid och tjänstgöring och som icke avstår från sin pensionsrätt, skall vad i värnpliktslagen stadgas örn värnpliktiga i tillämpliga delar äga motsvarande giltighet intill utgången av det kalenderår, under vilket han fyller 65 år.

21 §.

Yad i denna förordning sägs örn aktiv stat skall även avse avgångsstat och disponibilitetsstat; dock skall vad i 9 § 1 mom. stadgas örn tjänstgöringsskyldighet för pensionsavgången personal icke äga tillämpning å den, som avgått med pension från beställning på avgångsstat eller disponibilitetsstat.

22 §.

Pör tillämpningen av denna förordning erforderliga närmare bestämmelser meddelas i kommandoväg.

23 §.

Beträffande avlöning för personal i reserven under krigstjänstgöring stadgas i krigsavlöningsreglementet.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1943, från och med vilken dag förordningen den 31 maj 1934 (nr 218) angående personal i flygvapnets reserv upphör att gälla; dock att den nya förordningens bestämmelser örn

165 Kungl. Maj-.ts proposition nr 143.

fredstjänstgöring för pensionsavgången personal icke äro tillämpliga på dylik personal, som avgått eller avgår från aktiv stat eller reservstat före den 1 oktober 1943, samt att de äldre bestämmelserna alltjämt — utom beträffande avlöningsförmåner under tjänstgöring — skola äga tillämpning å annan vid den nya förordningens ikraftträdande i reserven anställd personal, som icke i den ordning i kommandoväg föreskrives, efter därom inom viss, av Kungl. Maj:t bestämd tid gjord ansökan, erhållit tillstånd att övergå till anställning i reserven med tillämpning av den nya förordningens föreskrifter.

Tillstånd, som nyss sagts, må icke meddelas den, som med avseende pa sin tjänstgöringsskyldighet är underkastad äldre bestämmelser än 1934 års förordning, ej heller den, som under år 1943 uppnått eller uppnår högre levnadsålder än 46 år.

Den, som vid tiden för övergången till den nya förordningen fullgjort all honom enligt den äldre förordningen åliggande fredstjänstgöringsskyldighet, är för erhållande av pensionsrätt enligt den nya förordningen skyldig att före utgången av det kalenderår, under vilket han fyller 47 ar, i den ordning för varje särskilt fall i kommandoväg närmare föreskrives, fullgöra så lång fredstjänstgöring, som med tillämpning av den nya förordningens bestämmelser skulle hava ålegat honom under tiden fran det fredstjänstgöring enligt den äldre förordningen senast fullgjordes intill utgången av nämnda kalenderår. _

Har den, som övergått till den nya förordningen, enligt äldre bestämmelser uppburit mot reservpensions kapitaliserade värde svarande belopp, skall med avseende å hans rätt att uppbära pension enligt den nya förordningen vad i 19 § 2 mom. andra stycket stadgas äga motsvarande tillämpning.

1942 års reservbefälssakkunnigas förslag till

Förordning

angående törsvarsväsendets reservstater.

Allmänna bestämmelser.

1 .

Försvarsväsendets reservstater äro följande:

Armén:

reservstaten för officerare och underofficerare; reservstaten för fältläkarkåren; samt reservstaten för fältveterinärkåren.

Marinen:

flottans reservstat; samt kustartilleriets reservstat.

Flygvapnet:

flygvapnets reservstat.

166 Kungl. Maj:ts 'proposition nr 143.

2 §.

1. Å reservstat finnas följande slag av beställningar.

Officerare och underofficerare: generalmajor; överste, kommendör;

överstelöjtnant, kommendörkapten av l:a graden; major, kommendörkapten av 2:a graden; kompaniofficer (kapten, ryttmästare, löjtnant; samt

underofficer (fanjunkare, styckjunkare, flaggunderofficer, sergeant, underofficer av 2:a graden).

Oivilmilitär personal: fältläkare; fältveterinär; regementsläkare; regementsveterinär; samt flygläkare av Ira graden.

Antalet beställningshavare å reservstat finnes för varje försvarsgren angivet i vederbörliga personalförteckningar.

Inträde, befordran och avgång.

3§.

Beställningarna å reservstat besättas med personal, som dit överflyttas från aktiv stat, eller ock med personal, som erhållit avsked från beställning på aktiv stat med tillstånd att kvarstå över stat.

4 §•

1. Till generalmajorsbeställning å reservstat överflyttas beställningshavare i lönegrad Ob 2, Ob 1 eller Oa 6.

Till regementsofficersbeställning överflyttas beställningshavare av samma eller närmast lägre tjänstegrad.

Till kompaniofficersbeställning överflyttas kapten (ryttmästare) eller löjtnant, som uppnått minst sju tjänstår såsom officer.

Till underofficersbeställning överflyttas fanjunkare (styckjunkare, flaggunderofficer) eller sergeant (underofficer av 2:a graden) ävensom furir, vilken fullgjort för befordran till underofficer föreskrivna villkor samt uppfyllt de fordringar i avseende å tjänstetid, som av Konungen bestämmas.

Till civilmilitär beställning å reservstat överflyttas beställningshavare av samma eller närmast lägre tjänsteklass, skolande såsom villkor för överflyttning till läkar- eller veterinärbeställning å reservstat gälla, att vederbörande vid överflyttningen uppnått minst sju tjänstår såsom militärläkare eller militärveterinär.

Såsom tjänstår må icke räknas tid efter avsked från beställning på aktiv stat, varunder vederbörande kvarstått över stat, annat än i den mån tjänstgöring därunder fullgjorts.

2. Inträde å reservstat må endast medgivas den, som genom intyg av militärläkare styrkt sig äga fältduglighet (duglighet för tjänstgöring ombord). För inträde å reservstat i högre tjänstegrad (tjänsteklass) än den, vederbörande innehaft å aktiv stat, må endast den ifrågakomma, som ådagalagt lämplighet för den högre beställningen.

&§•

Beställning å reservstat tillsättes medelst fullmakt, som utfärdas för officer (likställd) av Konungen samt för underofficer av chefen för vederbörande befordringsenhet.

Kungl. May.ts proposition nr 143. 167

Närmare bestämmelser rörande tillsättande av beställningarna å reservstat meddelas av Konungen.

6§-

1. På grund av ådagalagd duglighet må befordran å reservstat äga rum av kapten (ryttmästare) till major (kommendörkapten av 2:a graden), av regementsläkare till fältläkare samt av regementsveterinär till fältveterinär.

Beträffande avgivande av befordringsförslag samt infordrande och utfärdande av läkarintyg vid befordran, som nyss sagts, gäller i tillämpliga delar vad för motsvarande personal på aktiv stat är föreskrivet.

2. Löjtnant å reservstat må samtidigt med den i turberäkning närmast efter honom stående löjtnanten på aktiv stat vid regementet (motsvarande) kunna efter därom i vederbörlig ordning avgivet förslag vinna befordran till kapten (ryttmästare) i regementet (motsvarande). Efter samma grunder befordras sergeant (underofficer av 2:a graden) å reservstat till fanjunkare (styckjunkare, flaggunderofficer), i regementet (motsvarande).

3. Angående förutsättningarna för befordran i armén (i marinen, i flygvapnet) av personal å reservstat stadgas särskilt.

7 §•

Personal å reservstat räknar tjänsteställning enligt samma grunder, som gälla för personal på aktiv stat.

8 §•

Angående beställningshavares skyldighet att avgå från beställning stadgas i allmänna tjänstepensionsreglementet.

9§-

Avsked från beställning å reservstat meddelas i fråga örn officer, läkare och veterinär av Konungen och beträffande underofficer av chefen för vederbörande befordringsenhet.

Tjänstgöring.

10 §.

1. Personal å reservstat är skyldig att tjänstgöra i krig och då värnpliktiga eljest tagas i anspråk för rikets försvar eller säkerhet ävensom vid sådan övning eller större rustning, som till utrönande av vederbörlig försvarsgrens krigsberedskap eller för utbildning av äldre årsklasser eller eljest kan bliva särskilt anbefalld.

Därutöver åligger det personal å reservstat att fullgöra fredstjänstgöring med sextio dagar — in- och utryckningsdagar icke inräknade — för varje under tjänstetiden infallande hela tvåårsperiod.

2. I mom. 1 angiven fredstjänstgöring anses icke fullgjord, med mindre vederbörande deltagit i densamma minst 4/s av den anbefallda tjänstgöringstiden.

3. Ytterligare erforderliga bestämmelser i fråga om den personal å reservstat åliggande f redstjänstgöringen meddelas i kommando väg.

4. Angående inkallande av personal å reservstat till frivillig tjänstgöring bestämmer Kungl. Majit i varje särskilt fall.

5. På Kungl. Majit ankommer att bestämma, i vad mån frivilligt fullgjord tjänstgöring eller tjänstgöring, som i 1 mom. första stycket sägs, må tillgodoräknas som fullgjord tjänstgöring enligt andra stycket av samma moment.

168 Kungl. Maj:ts proposition nr 143.

,11 §•

Angående tjänstgöringsskyldighet för den, som från reservstat avgått med pension, stadgas i vederbörlig reservförordning.

Avlönings- och pensionsförmåner.

12 §•

1. Personal å reservstat äger åtnjuta lön med belopp, som för vederbörlig beställning angives å den under 13 § intagna löneplanen.

Innehavare av reservstatsbeställning, för vilken lön utgår efter mer än en löneklass, skall — örn han utan att vinna befordran överflyttats till reservstat — så länge han kvarstår i den beställning, dit han överflyttats, hänföras till löneklass, som till nummer motsvarar den han såsom beställningshavare på aktiv stat senast tillhört.

Civilmilitär beställningshavare, som antingen vid överflyttningen till reservstat eller därefter vinner befordran till högre beställning å reservstat, skall, så länge han kvarstår i beställningen, hänföras till löneklass, som till nummer motsvarar den, till vilken han enligt militära avlöningsreglementet skulle vid liknande befordran hava hänförts.

Furir, som befordras till underofficer å reservstat, åtnjuter lön efter den löneklass i löneplanen för reservstatspersonalen, som till sitt nummer motsvarar den, till vilken han skulle hava hänförts, därest han vid samma tidpunkt erhållit befordran till sergeant på aktiv stat.

2. Å reservstatslön utgår rörligt tillägg under samma förutsättningar och enligt enahanda grunder, som gälla för personal å aktiv stat.

13 §. Löneplan.

Beställning

Lönegrad

Löneklass

Lön

kronor

Generalmajor ................................

Överste, kommendör..........................

Överstelöjtnant, kommendörkapten av l:a graden Major, kommendörkapten av 2:a graden ......

Kompaniofficer ..............................

Underofficer.

Fältläkare................

Fältveterinär j Regementsläkare )........

Flygläkare av lia graden \ Regementsveterinär j

Oa 3 Oa 2

UO 2 UO 1

Ca 28 Ca 26

Ca 22

7.656 6,984

6.000 5,160

4.656 4,152 3,696 3,336 3,000 2,559 2,904 2,566 2,484 2,268 2,100 1,968 1,848 6,732 6,420 6,108 5,808 5,496 5,172 4,860 4,548 . 4,356 3.972

Kungl. Maj-.ts proposition nr 143.

14 §.

1. Personal å reservstat åtnjuter under fredstjänstgöring tjänstgöringstraktamente enligt de bestämmelser, som gälla för personal på aktiv stat. I fråga örn åtnjutande av tjänstgöringstraktamente skall därvid iakttagas, att tjänstgöring utom bostadsorten (hemvistet i kyrkobokföringsorten) anses likställd med tjänstgöring utom förläggningsorten.

2. För inställelse till tjänstgöring erhåller personal fri resa från bostadsorten (hemvistet i kyrkobokföringsorten) samt traktamentsersättning enligt allmänna resereglementet. Den, som styrker, att han vid resans anträdande stadigvarande uppehållit sig å annan än nämnda ort, äger åtnjuta fri resa från dåvarande vistelseorten inom riket, eller, vid vistelse utom riket, från den plats inom riket, å vilken han vid resan först inträffar. För återfärd från tjänstgöring tillgodonjutas enahanda förmåner, som vid resa för inställelse till tjänstgöring.

3. För personal på aktiv stat gällande bestämmelser angående förmåner vid resa för förrättning i statens ärenden skola äga motsvarande tillämpning för personal å reservstat.

4. Personal å reservstat äger enligt de för motsvarande personal på aktiv stat gällande grunder uppbära sjötillägg, ersättning för omhänderhavande av uppbörd, särskilda förmåner under tjänstgöring å vissa fartyg, flygtillägg, mekanikertillägg, elevtillägg, flygtraktamente, mässpenningar, representationspenningar samt särskilda förmåner vid utförande av dykeriarbeten.

15 §.

Lön utgår från och med den dag tjänsten tillträdes och åtnjutes till och med den dag avgång från reservstat sker.

Lön beräknas för månad till en tolftedel av årsbeloppet samt utbetalas månadsvis i efterskott.

16 §.

Beträffande avlöning för personal å reservstat under krigs tjänstgör ing stadgas i krigsavlöningsreglementet.

17 §.

Angående beställningshavares skyldighet att å avlöningen vidkännas pensionsavdrag stadgas i gällande bestämmelser om tjänste- och familjepension.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1943, från och med vilken dag förordningarna den 23 juli 1936 (nr 474 och 476) angående arméns och kustartilleriets reservstater upphöra att gälla; dock att förordningen icke äger tillämpning å den, som före ikraftträdandet tillträtt reservstatspension, och ej heller å den, som före den 1 september 1943 anmält sig vilja fortfarande vara underkastad de äldre bestämmelserna.

170 Kungl. Majlis proposition nr 143.

INNEHÅLLSEÖKTECKNING.

Sid.

I. Inledning .............................................................. 3

II. Arméns, marinens och flygvapnets reserver.................................. 9

Allmänna bestämmelser .................................................. 10

De särskilda reserverna .............................................. 10

Personalkategorier i reserverna........................................ 12

Inträde, befordran och avgång .......................................... 18

Inträde i reserv.......... 18

Befordran inom reserv .............. 24

Avgång ur reserv...................................................... 24

Tjänstgöring .............................................................. 34

Krigs- och beredskapstjänstgöring .................................... 34

Ordinarie tjänstgöring ................................................ 33

Särskilda kurser........................................................ 44

Tjänstledighet m. m..................................... 47

Avlönings- och pensionsförmåner ........................... 4g

Lönegrads- och löneklassplacering ......................... 4g

Dyrortsplacering och tjänstgöringstraktamente ...................... 54

Avlöningsförmåner i övrigt................................ gl

Pensionsförmåner ..................................... gg

Långtidsinkallad personals förmåner.............................. " 7g

Särskilda bestämmelser ....................................... g2

Övergångsbestämmelser ................................... g7

III. Väg- och vattenbyggnadskåren ............................... g3

IV. Krigsmaktens reservstater ................................ g7

Frågan om inrättande av en reservstat för flottan................... 100

Tjänstgöringsskyldighet m. m........................................ 103

Löne- och pensionsförhållanden ..................................... 105

Vissa särskilda frågor............................... Ug

Övergångsbestämmelser ....................................... jjg

V. Kostnadsberäkningar................................... jjg

Arméns, marinens och flygvapnets reserver samt väg- och vattenbyggnadskåren .......................................... bo Ijg

Krigsmaktens reservstater................................. 122

VI. Anslagsbehov för budgetåret 1948/44................................ 122

Anslag för personal i reserverna .............................. 123

Anslag för personal å reservstat ............................. 127

KU. Departementschefens hemställan ................................. 131

Bilagor:

1942 års reservbefälssakkunnigas förslag till

förordning angående personal i arméns reserver...................... 133

förordning angående personal i marinens reserver .................. 143

förordning angående personal i flygvapnets reserv .................. 156

förordning angående försvarsväsendets reservstater .................. 165

Stockholm 1943. K. L. Beckmans Boktryckeri.