angående anslag till förbättrande av bostadsförhållandena

Kungl. Maj:ts proposition nr 243.

1 Nr 243.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående anslag till förbättrande av bostadsförhållandena; given Stockholms slott den 7 maj 1943.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över socialärenden för denna dag, föreslå riksdagen att bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen hemställt.

GUSTAF.

Gustav Moller.

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 7 maj 1943.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden Pehrsson-Bramstorp, Wigforss, Möller, Sköld, Eriksson, Bergquist, Bagge, Andersson, Domö, Rosander, Gjöres, Ewerlöf.

Efter gemensam beredning med cheferna för finans- och jordbruksdepartementen anför chefen för socialdepartementet, statsrådet Möller.

I årets statsverksproposition har Kungl. Maj:t på min hemställan under femte huvudtiteln, punkterna 19—22, föreslagit riksdagen att, i avbidan på särskild proposition i ämnet, för budgetåret 1943/44 beräkna

dels till statens byggnadslånebyrå: avlöningar ett förslagsanslag av 391,800 kronor,

dels till statens byggnadslånebyrå: omkostnader ett förslagsanslag av

91,000 kronor,

Bihang till riksdagens protokoll 1943. 1 sami. Nr 243.

1034 4»

2 Kungl. Maj:ts proposition nr 243.

dels till främjande av bostadsförsörjning för mindre bemedlade, barnrika familjer ett förslagsanslag av 6,000,000 kronor,

dels ock till bidrag till inrättande av pensionärshem ett reservationsanslag av 2,000,000 kronor.

Därjämte har Kungl. Majit föreslagit riksdagen att å kapitalbudgeten, i avbidan på särskild proposition i ämnet, beräkna

dels under statens utlåningsfonder till lånefonden för bostadsförsörjning för mindre bemedlade, barnrika familjer ett investeringsanslag av 25,000,000 kronor,

dels ock under fonden för låneunderstöd till tertiärlån till viss bostadsbyggnadsverksamhet ett investeringsanslag av 40,000,000 kronor och till tillläggslån till viss bostadsbyggnadsverksamhet ett investeringsanslag av

30,000,000 kronor.

Jag anhåller nu att till fortsatt behandling få upptaga hithörande spörsmål. I samband därmed vill jag även behandla vissa frågor avseende bostadsförbättringsverksamheten på landsbygden.

I. Tertiärlån och tilläggslån enligt kungörelsen den 30 juni 1942 (nr 569) om tertiärlån och tilläggslån för vissa M bostadsbyggnadsföretag.

Gällande bestämmelser.

Bestämmelser rörande här avsedda lån äro meddelade i omförmälda kungörelse med däri genom kungörelse den 6 augusti 1942 (nr 739) gjorda ändringar.

Enligt ifrågavarande författning kan för främjande av bostadsbyggnadsverksamheten inom riket av statsmedel beviljas tertiärlån för ny- eller ombyggnadsföretag, avseende flerfamiljshus eller enfamiljshus, ävensom tillläggslån för nybyggnadsföretag, avseende flerfamiljshus eller sådant enfamiljshus, som uppföres av kommun eller därmed jämställd företagare.

Med flerfamiljshus förstås byggnad, som är avsedd att innehålla huvudsakligen mindre men rymliga bostadslägenheter och med enfamiljshus byggnad, som är avsedd att utgöra egethem.

Lån beviljas av statens byggnadslånebyrå. Låneverksamhet må förekomma allenast i kommun, som åtagit sig att utan kostnad för statsverket eller låntagaren förmedla lån av ifrågavarande art.

Såsom förutsättning för erhållande av såväl tertiärlån som tilläggslån gäller, att sökanden förbinder sig att vid uthyrning av lägenheter, som tillkomma eller ombyggas genom byggnadsföretaget, under en tid av tio år icke utan byggnadslånebyråns medgivande uttaga hyror med högre belopp eller beräknade efter andra grunder än byrån godkänner.

Där ej Kungl. Maj:t annorlunda förordnar, äger byggnadslånebyrån icke medgiva, att hyrorna för lägenheter, som tillkommit eller ombyggts med

3 Kungl. Maj:ts proposition nr 243.

stöd av här ifrågavarande lån, må i vidare mån än som kan föranledas av stegrade bränslekostnader eller före år 1942 inträffad ökning av förvaltningskostnaderna överstiga den år 1939 på orten gällande hyresnivån för lägenheter av jämförlig beskaffenhet och belägenhet.

Tertiärlån får ej överstiga beträffande flerfamiljs- eller enfamiljshus, som uppföres eller ombygges av kommun eller därmed jämställd företagare, 25 procent, beträffande annat flerfamiljshus 20 procent och beträffande annat enfamiljshus 35 procent av det värde å fastigheten eller, då fråga är örn tomträtt, å byggnaden, som byggnadslånebyrån godkänt. Ej heller må, där fråga är örn ombyggnad, tertiärlånet överstiga halva kostnaden för ombyggnaden. Där särskilda omständigheter därtill föranleda kan dock byggnadslånebyrån inom vissa gränser medgiva, att lånet må utgå med högre belopp.

För tertiärlån skall ställas säkerhet, vilken skall bestå av inteckning i vederbörande fastighet eller tomträtt, liggande beträffande flerfamiljs- eller enfamiljshus, som uppföres eller ombygges av kommun eller därmed jämställd företagare, inom 95 procent, beträffande annat flerfamiljshus inom 90 procent och beträffande annat enfamiljshus inom 85 procent av det fastställda fastighets- respektive byggnadsvärdet.

Låneräntan är beträffande tertiärlån för byggnadsföretag avseende flerfamiljshus eller sådant enfamiljshus, som uppföres eller ombygges av kommun eller därmed jämställd företagare, fixerad till 4.5 procent och lånen äro amorteringsfria intill den dag byggnadslånebyrån bestämmer. Därefter utgår en annuitet, som beträffande flerfamiljshus utgör, då fråga är om nybyggnadsföretag 5V4 procent, samt då fråga är om ombyggnadsföretag 6 procent av det ursprungliga lånebeloppet under de första fem åren av lånets löptid. Under de därpå följande fem åren kan annuiteten av byggnadslånebyrån höjas till respektive 6 och 6V2 procent. Härefter skall annuiteten höjas till det belopp, som erfordras för att lånet skall vara slutamorterat inom 30 respektive 25 år från amorteringens början. För lån till enfamiljshus, som uppföres eller ombygges av kommun eller därmed jämställd företagare, utgör under de första tio åren av lånets löptid annuiteten 6.9 procent av ursprungliga lånebeloppet, varefter annuiteten höjes till det belopp, som erfordras för att lånet skall vara slutamorterat inom loppet av 20 år.

Beträffande tertiärlån avseende enfamiljshus, som icke uppföres eller ombygges av kommun eller därmed jämställd företagare, är låneräntan fixerad till 3.6 procent och lånen äro amorteringsfria intill den dag byggnadslånebyrån bestämmer. Därefter utgår en annuitet som skall utgöra under de första tio åren av lånets löptid 6 procent och under återstoden av löptiden det högre belopp, som erfordras för att lånet skall vara slutamorterat inom loppet av 20 år.

Finner byggnadslånebyrån, att den årliga kapitalkostnaden för nybyggnadsföretag avseende sådant enfamiljshus, som avses i föregående stycke, skulle komma att väsentligt överstiga motsvarande kostnad för ett jämförligt enfamiljshus, uppfört år 1939, kan byrån emellertid medgiva, att viss dol av tertiärlånet skall under en tid av tio år utgöra en räntefri stående del. Sagda

4 Kungl. Maj.ts proposition nr 243.

lånedel må icke överstiga 10 procent av den av byrån godkända anskaffningskostnaden för byggnadsföretaget. Sådant medgivande må endast lämnas, örn vederbörande kommun åtagit sig dels att under byggnadstiden utöva kontroll över företaget, dels ock att gentemot staten ansvara för sådan förlust å tertiärlånet, som kan uppkomma till följd av missbruk av den räntefria stående delen av lånet eller vanvård av byggnaden. Efter utgången av nämnda tioårsperiod äger byggnadslånebyrån, därest den då rådande allmänna bostadskostnadsnivån därtill giver anledning, besluta, att den del av tertiärlånet, som dittills utgjort räntefri stående del, skall löpa med ränta och amorteras. Meddelas ej dylikt beslut, skall nämnda del av lånet avskrivas.

Utgående ränte- och annuitetsbelopp å tertiärlån kunna under vissa förutsättningar helt eller delvis eftergivas. Bestämmelserna härom, som återfinnas i kungörelsens 13 §, bygga på byggnadskostnadssakkunnigas förslag örn införande av en s. k. räntegaranti. Dessa bestämmelser innebära, att låntagaren i form av eftergift å tertiärlånekostnaden får gottgörelse för räntekostnaderna å primäroch sekundärkrediterna, i den mån de uppgå till mera än 3.5 procents ränta å primärlånet respektive en däremot svarande ränta å sekundärlånet. Eftergiften, som kan utgå under tio år, maximeras för varje fall av byggnadslånebyrån till visst belopp, bestämt efter det allmänna ränteläget vid fastighetens belåning. Då eftergift beviljas beträffande ombyggnadslån må hänsyn endast tagas till räntekostnaden å sådana lån, som upptagits eller omplacerats i samband med ombyggnaden. Eftergift kan icke beviljas för räntekostnad för andra lån än sådana, som lämnats av stadshypoteksförening, bostadskreditförening eller sådant annat kreditinstitut, som har fastighets- eller tomträttsbelåning till sin huvudsakliga uppgift, eller av försäkringsinrättning, sparbank eller postsparbanken.

Tilläggslån kan beviljas allenast under förutsättning, att byggnadslånebyrån efter prövning av dels anskaffningskostnaden för byggnadsföretaget, kostnaden för tomtmark inbegripen, dels ock fastighetens eller, då fråga är örn tomträtt, byggnadens avkastningsvärde finner anskaffningskostnaden överstiga avkastningsvärdet. Det belopp, varmed anskaffningskostnaden överstiger avkastningsvärdet, plägar benämnas överkostnaden. En förutsättning för erhållande av tilläggslån är vidare, att den kommun, inom vilken byggnadsföretaget är beläget, åtager sig att, på sätt och i den omfattning byggnadslånebyrån med hänsyn till omständigheterna i varje särskilt fall prövar skäligt, bidraga till kostnaden för företaget. Då särskilda skäl därtill äro, må dock tilläggslån beviljas även örn vederbörande kommun icke bidrager till kostnaden för b}rggnadsföretaget.

Tilläggslån kan beträffande flerfamiljs- eller enfamiljshus, som uppföres av kommun eller därmed jämställd företagare, utgå med högst 95 procent av överkostnadens belopp och beträffande annat flerfamiljshus med högst 90 procent av överkostnadens belopp.

För tilläggslån skall ställas säkerhet, vilken skall bestå av inteckning i vederbörande fastighet eller tomträtt gällande med förmånsrätt antingen omedelbart efter den inteckning, som skall ställas till säkerhet för tertiär-

Kungl. Majus proposition nr 243. 5

lånet, eller, där sådant lån ej sökes, omedelbart efter den inteckning, som pantförskrivits till säkerhet för lån, motsvarande tertiärlånet.

Tilläggslån löper tills vidare utan ränta och amortering. Medgiver byggnadslånebyrån, att de av byrån vid tilläggslånets beviljande fastställda hyrorna få höjas utöver vad som betingas av stegrade bränsle- och förvaltningskostnader, eller kan med hänsyn till det allmänna hyresläget på orten fastighetens avkastning antagas komma att stiga efter utgången av den tid, för vilken hyrorna bundits vid av bvggnadslånebyrån bestämda belopp, äger byrån besluta, att tilläggslånet, i den män avkastningsökningen det medgiver, skall löpa med ränta och amortering, allt enligt de närmare bestämmelser, som Kungl. Majit framdeles må meddela.

Örn och i den mån tilläggslånet vid utgången av den tid, för vilken hyrorna blivit bundna enligt beslut av byggnadslånebyrån, återstår oguldet och ej enligt dessförinnan meddelat beslut skall amorteras i enlighet med nyss angivna bestämmelser, skall lånet avskrivas.

Bestämmelserna rörande tilläggslån hava tillkommit efter beslut av 1942 års riksdag och sakna helt och hållet motsvarighet i förut gällande författningar. I samband härmed hava de tidigare gällande bestämmelserna rörande tertiärlån i åtskilliga hänseenden ändrats. Syftet med de nya bestämmelserna har varit att med bevarandet av hyresnivån för år 1939 nybyggda fastigheter åstadkomma en bostadsproduktion, tillräcklig att täcka det nödvändiga behovet.

För här ifrågavarande slag av lån hava å riksstaten för budgetåret 1942/43 under kapitalinvesteringar, fonden för låneunderstöd, anvisats dels ett reservationsanslag till tertiärlån till viss bostadsbyggnadsverksamhet av 25,000,000 kronor, dels ock ett reservationsanslag till tilläggslån till viss bostadsbyggnadsverksamhet av 15,000,000 kronor. Då dessa anslag visat sig otillräckliga, har 1943 års riksdag på därom av Kungl. Majit i proposition den 5 mars 1943, nr 163, gjord framställning å tilläggsstat till riksstaten för nämnda budgetår anvisat dels till tertiärlån till viss bostadsbyggnadsverksamhet ett reservationsanslag av 10,000,000 kronor, dels ock till tilläggslån till viss bostadsbyggnadsverksamhet ett reservationsanslag av likaledes 10,000,000 kronor. Beträffande anslagen till tilläggslån till viss bostadsbyggnadsverksamhet är att märka, att de icke äro avsedda allenast för sådana tilläggslån, som beviljas enligt kungörelsen den 30 juni 1942 (nr 569) örn tertiärlån och tillläggslån för vissa bostadsbyggnadsföretag utan jämväl — ehuru till en mindre del — för sådana tilläggslån, som utgå enligt kungörelsen den 30 juni 1942 (nr 572) örn tilläggslån för beredande av bostäder åt mindre bemedlade, barnrika familjer. Till syftet med sistnämnda tilläggslån återkommer jag i det följande.

Föreliggande framställningar och förslag.

Förslag rörande ändringar i gällande bestämmelser om tertiärlån och tillläggslån hava framlagts i olika sammanhang. Jag ber nu att få redogöra för de sålunda framlagda förslagen ävensom för de i anledning därav avgivna yttrandena.

6 Kungl. Maj:ts proposition nr 243.

I skrivelse den 26 oktober 1942, har statens byggnadslånebyrå hemställt om utfärdande av sådana föreskrifter, att förskott skulle kunna under vissa förutsättningar utbetalas å tertiär lån.

Eörande behovet av dylika förskott samt det förslag i ämnet, som utarbetats, har byggnadslånebyrån till en början anfört följande.

Sedan ett byggnadsföretag fullbordats, hade byrån att på framställning meddela slutligt beslut i låneärendet med iakttagande av vad i 24 § i gällande kungörelse föreskreves. Av flera skäl kunde därvid en ganska avsevärd tid förflyta från den dag företaget slutfördes till den tidpunkt, då lånemedlen kunde utbetalas. Till stor del vållades detta dröjsmål av att underliggande kredit enligt författningens krav måste vara ordnad, åtminstone genom att avtal örn försträckning kommit till stånd, innan slutligt beslut omfattande jämväl frågan om ränteeftergift kunde givas. Placeringen av de underliggande krediterna fördröjdes i sin tur vanligen av det förhållandet, att taxeringsvärde först måste åsättas, en procedur som i regel vållade en icke obetydlig tidsspillan. Ytterligare kunde långvarigt uppskov med låneärendets slutliga avgörande föranledas av att byrån i vissa fall först måste granska byggnadsföretagets räkenskaper.

Med hänsyn fägen till att byggnadsföretagarna ofta vore personer, som lede av knapphet på likvida medel, förorsakade dröjsmålet med ärendenas behandling avsevärd olägenhet. Därför hade ett förslag utarbetats inom byrån i syfte att i den mån möjligt vore på snabbare sätt bereda företagarna tillgång till tertiärlånemedel utan att kravet på säkerhet eftersattes. Detta förslag innebure, att tertiärlån skulle kunna utanordna^ såsom ett slags förskott å lånet, sådant detta slutligen fastställdes. Beslut därom skulle kunna fattas av byrån så snart som byggnadsföretaget fullbordats och värderats samt blivit föremål för den sedvanliga tekniska granskningen inom byrån. Utbetalning skulle ske allenast örn de säkerhetshandlingar överlämnats, som eljest vore erforderliga vid tertiärlån.

I syfte att förebygga de risker, som bero på att lånefrågorna icke äro ordnade, och i ändamål att skapa garantier för att underliggande krediter omläggas på nöjaktigt sätt utan oskäligt uppehåll, har byggnadslånebyrån ansett, att vissa särskilda villkor borde uppställas för erhållande av förskott. Byrån anför härom. $.

1) En skälig tidsfrist borde angivas, inom vilken underliggande kredit skulle vara ordnad såsom varaktig placering vid äventyr att förskottet återkrävdes.

2) Förskott skulle icke beviljas med mindre förhållandena vore sådana, att tilläggslån måste antagas utgå. Avsikten därmed vore den att, örn förskott beviljats till högre belopp eller inom högre lånegräns än det definitiva beslutet avsåge, återbetalning av överskjutande belopp skulle tryggas ur valutan för tilläggslånet.

3) Förskottet finge icke utbetalas med mindre låntagaren tillhandahållit bevis, att upplupna räntor å underliggande kredit guldits till dagen för förskottets utbetalning. Tillika måste visas, att underliggande kredit icke löpte med straffränta eller dylikt på grund av att till exempel inlösen av byggnadskreditiv kommit att dröja utöver avtalad tid.

4) Räntesubvention kunde icke ifrågakomma beträffande de underliggande krediterna, sorn här förutsattes icke ha fått den varaktiga placering som vore avsedd. För att ytterligare animera låntagaren att företaga omplacering borde vidare räntesubvention, med de begränsningar, som författningen i övrigt stipu-

7 Kungl. Marits proposition nr 243.

lerade, icke få utgå å tid, som läge exempelvis mera än elva år efter byråns beslut örn förskott. Anmärkas kunde ock att kravet å betalning av upplupna räntor å underliggande kredit skapade en viss trygghet för att låntagaren vid omplaceringen verkligen hade medel tillräckliga för ändamålet, eftersom den a framförliggande kredit på nytt upplöpande räntan borde kunna täckas med byggnadsföretagets avkastning.

Byggnadslånebyrån tillägger, att, därest Kungl. Majit bifölle ifrågavarande framställning, ehuru — såsom byrån väl insåge — vissa erinringar mot förslaget kunde resas, borde de ändrade bestämmelserna komma till uttryck i nya författningsföreskrifter. Möjligen skulle det vara tillfyllest med ett mera allmänt stadgande, som finge tjäna såsom ram för förfarandet, medan det skulle ankomma på byrån att i det enskilda fallet meddela föreskrifter i överensstämmelse med vad förut nämnts.

Byrån påpekar ock, att ett förfarande av här avsedd art måste handhavas restriktivt, dock icke i sådan grad att syftet med anordningen förfelades.

Slutligen framhåller byrån, att man inom byrån även dryftat tanken att giva förskott å tilläggslån. Detta skulle i och för sig vara så mycket mer behövligt som tilläggslånet motsvarade en icke räntabel del av anskaffningskostnaden. Omsorgen örn statens trygghet hade dock avhållit byrån från att framlägga förslag i sådant hänseende.

I skrivelsen den 26 oktober 1942 har byggnadslånebyrån även framlagt förslag rörande upphävande av skyldighet för kommun att i vissa fall ställa inteckningssäkerhet. Detta förslag avser ändringar dels i förenämnda kungörelse rörande tertiärlån och tilläggslån, dels i kungörelsen den 4 september 1935 (nr 512) örn lån och bidrag av statsmedel för beredande av hyresbostäder åt mindre bemedlade, barnrika familjer och kungörelsen den 30 juni 1942 (nr 572) örn tilläggslån för beredande av bostäder åt mindre bemedlade, barnrika familjer.

Byggnadslånebyrån uttalar sig i denna del på följande sätt.

I de tre kungörelserna stadgades, utan undantag för kommuner, att inteckningar i vederbörande fastigheter eller tomträtter skulle lämnas som säkerhet för lånen. Emellertid gällde sedan länge som allmänt erkänd regel, att en kommun icke borde lämna realsäkerhet för sina förbindelser; kommunens hela skattekraft och samtliga tillgångar skulle med andra ord säkra varje förbindelses uppfyllande. (Jfr lagar den 18 juni 1937 örn ändring i kommunallagarnas bestämmelser örn underställning samt förarbetena till ändringarna.) Stadgandena i nämnda kungörelser strede alltså mot denna regel och medförde följaktligen onödiga utgifter för kommunala byggnadsföretag. Särskilt förtjänade anmärkas, att en kommun, som erliölle tilläggslån, för att kunna ställa inteckningssäkerhet för detta nödgades uttaga inteckningar svarande mot den underliggande krediten, även örn denna icke vare sig helt eller delvis placerades i statligt lån. , ..

Med hänsyn till det anförda syntes de tre nämnda kungörelserna bora ändras. I samtliga förekomme bestämmelser om inteckningssäkerhet i mer än ett författningsrum, varför det torde vara enklast att tillfoga ett nytt stadgande av innebörd, att kommuner befriades från att ställa inteckningssäkerhet. Ett dylikt stadgande kunde förslagsvis erhålla följande lydelse: »Vad i denna kungörelse stadgas om skyldighet att ställa inteckningssäkerhet skall icke galla

8 Kungl. Maj:ts proposition nr 243.

kommun.» I fråga om kungörelsen nr 569/1942 torde erfordras en ytterligare jämkning (eventuellt i form av ett tillägg till 3 §) för att markera, att skyldigheten kvarstode för företagare, som eljest vöre jämställd med kommun.

I anledning av förevarande framställning har statskontoret den 26 november 1942 avgivit utlåtande.

Med anledning av förslaget örn förskottsutbetalning å tertiärlånen har statskontoret uttalat sig på följande sätt.

Lån mot säkerhet av fastighetsinteckningar, liggande med bättre rätt än säkerheten för tertiärlån — primär- och sekundärkredit — utlämnades, bland andra, av försäkringsbolag och affärsbanker. Ifrågavarande kreditanstalter krävde icke, enligt vad statskontoret inhämtat före lånets beviljande, att fastighet åsatts taxeringsvärde. Dessa långivare verkställde själva värdering av den fastighet, vari inteckning erbjödes som säkerhet, och lånets storlek och villkoren för detsamma vore beroende på resultatet av ifrågavarande värdering. Beträffande andra kreditanstalter, såsom bostadskreditföreningar och hypoteksföreningar, vore dessa enligt bestämmelser i för dem gällande reglementen delvis bundna av att fastighet taxeringsvärderats, innan densamma kunde bli belåningsobjekt. Emellertid hade detta förhållanden uppmärksammats redan år i933 genom tillkomsten av förordningen den 14 juni 1933 om åsättande i vissa fall av särskilt uppskattningsvärde å fastighet och lagen samma dag angående vad med fastighets taxeringsvärde i vissa fall skall förstås. I samband med anmälan av förslag till nyssnämnda författningar i proposition till 1933 års riksdag hade vederbörande departementschef uttalat till statsrådsprotokollet (prop. nr 186 sid. 24 och prop. nr 187 sid. 3), att syftet med de föreslagna bestämmelserna vore att möjliggöra för ägare av fastighet, att snabbt få taxeringsvärde åsatt densamma och därmed möjlighet erhålla’ lån mot säkerhet av fastighetsinteckningar i kreditanstalter. Åsättande av dylikt s. k. preliminärt taxeringsvärde krävde vanligen icke någon större tidsutdräkt —- i Stockholm någon månad, stundom avsevärt kortare tid. Statskontoret kunde därför svårligen föreställa sig, att, som byggnadslånebyrån uppgåve, låneärendenas handläggning i större utsträckning kunde fördröjas genom att taxeringsvärde först måste åsättas fastigheten.

Statskontoret erinrar ock, att, då lånen utlämnades mot inteckningssäkerhet, li§8ande mycket högt å fastighets belåningsvärde, det med nödvändighet måste fordras, att en noggrann och omsorgsfull prövning av byggnadsföretagets ekonomiska bärkraft verkställdes, innan någon del av lånet utbetalades.

Med hänsyn till det anförda har statskontoret icke ansett en författningsändring i föreslagen riktning motiverad.

Vidkommande frågan örn befrielse för kommunerna från skyldigheten att ställa inteckningssäkerhet gör statskontoret till en början följande erinringar.

Vid anmälan i proposition den 15 maj 1942, nr 320, av förslag örn ändrade grunder för låneverksamheten för främjande av bostadsförsörjning för mindre bemedlade, barnrika familjer hade föredragande departementschefen (sid. 21) uttalat, att kommun, som erhölle i förslaget omnämnt tilläggslån, borde för detsamma ställa säkerhet i form av fastighetsinteckning. I propositionen angivna grunder för ifrågavarande låneverksamhet hade godkänts av riksdagen (riksdagens skrivelse nr 463).

Även tidigare hade ifrågavarande spörsmål uppmärksammats. I utlåtande över bostadssociala utredningens betänkande (statens off. utredn. 1935:2),

9 Kungl. Maj:ts proposition nr 243.

vilket betänkande läge till grund för den av Kungl. Majit till riksdagen år 1935 avgivna propositionen angående anslag till främjande av bostadsförsörjning för mindre bemedlade, barnrika familjer (prop. nr 221), hade en remissmyndighet, drätselkammaren i Södertälje, framhållit, att det icke borde vara erforderligt och icke ens vore principiellt riktigt, att kommun för av densamma erhållet bostadsanskaffningslån skulle ställa säkerhet genom inteckning. Något uttalande i frågan hade icke gjorts av departementschefen eller riksdagen och i kungörelsen den 4 september 1935 med bestämmelser örn ifrågavarande låneverksamhet förefunnes enhetliga bestämmelser örn skyldighet för låntagare att avlämna säkerhet i form av fastighetsinteckningar.

Under hänvisning till det anförda och med förklaring att det syntes ligga i sakens natur, att lån, beviljat för fastighets uppförande, såvitt möjligt skulle säkerställas med inteckning i densamma, har statskontoret avstyrkt byggnadslånebyråns framställning jämväl i nu berörda del.

I anledning av vad statskontoret i berörda utlåtande anfört rörande förskottsutbetalning av tertiärlån, harstatensbyggnadslånebyråi skrivelse den 18 mars 1943 ytterligare gjort följande uttalanden.

Byggnadslånebyråns uppgift att låneärendenas handläggning vanligen fördröjdes av det förhållandet, att taxeringsvärde först måste åsättas fastigheten grundade sig på faktiska förhållanden, där just taxeringsvärdet lagenligt vore på ett eller annat sätt normerande för fastighetsbelåning. Så t. ex. kunde erinras, att enligt 215 och 216 §§ i lagen örn försäkringsrörelse ett belopp motsvarande försäkringsfonden för livförsäkringar (varmed jämväl avsåges livränteförsäkring och kapitalförsäkring för livsfall enligt 2 §) ävensom tillgångar motsvarande försäkringsfond för försäkringar avseende annat slag än personförsäkring och tecknade för all framtid eller för längre tid än. tio år skulle redovisas, såvitt fråga vore örn inteckningar, i inteckningshandlingar i fast egendom inom 2/s av senast fastställda taxeringsvärde. Sparbankerna, som torde vara än viktigare kreditgivarinstitutioner för fastigheterna, vöre i fråga örn inteckningslån underkastade noggranna begränsningar enligt 25 § i lagen om sparbanker, i det att största delen av deras inteckningar måste vara belägna inom hälften av senast fastställda taxeringsvärde. Slutligen vore de till stadshypotekskassan knutna hypoteksföreningarna och de till bostadskreditkassan anslutna bostadskreditföreningarna utan undantag tvingade att begränsa sm utlåning i förhållande till de belånade fastigheternas taxeringsvärden.

Möjligheten att få s. k. preliminärt taxeringsvärde har otvivelaktigt i mångå fall avkortat den tidrymd, som förr tagits i anspråk att få ett för belåning erforderligt taxeringvärde. Tyvärr vållade förfarandet ute i landet vanligen betydligt större tidsutdräkt än i Stockholm med dess i många avseenden mera utvecklade taxeringsorganisation. Exempel saknades icke på att ett halvår hunne förflyta, innan preliminärt taxeringsvärde hunnit åsättas.

Tilläggas kunde slutligen i detta sammanhang att alla marginaler på grund av förhållandena numera måst krympas med påföljd, att det vore angelägnare än förr att finansieringsplanerna icke rubbades genom mer eller mindre svårbcräkneliga, av tidsutdräkt föranledda avvikelser.

Vidare har statens byggnadslånebyrå i skrivelse den 18 mars 1943 framlagt ett flertal förslag avseende ändringar i kungörelsen örn tertiärlån och tilläggslån respektive ändrad tillämpning av bestämmelserna i kungörelsen.

Byrån framhåller inledningsvis, att de vid 1942 års riksdag tillkomna reglerna visat sig i stort sett val ägnade att inom en rimlig kostnadsram vidmakt-

10 Kungl. Maj:ts 'proposition nr 243.

hålla och öka bostadsproduktionen, men att bjurån likväl funnit att vissa jämkningar skitlle vara önskvärda.

Byrån framlägger först ett förslag rörande ändrade lånebestämmelser beträffande tvåfamiljs husen. Byrån erinrar om de olika bestämmelser, som för närvarande gälla beträffande flerfamiljshus å ena sidan och enfamiljshus å den andra. Byrån anför härom.

Enligt gällande kungörelse i ämnet indelades byggnadsföretagen i tvenne huvudkategorier, flerfamiljshus och enfamiljshus; byrån bortsåge i detta sammanhang från de av kommuner och därmed jämställda företagare uppförda enfamiljshusen. Lånereglerna för nämnda båda byggnadstyper vore såtillvida olikartade, att subventionen för enfamiljshusen givits en avsevärt mera summarisk form. Tilläggslån i författningsenlig bemärkelse utginge sålunda icke för enfamiljshusen, och subventionen vore maximerad. Mot denna utformning av statsstödet syntes för närvarande icke någon invändning kunna resas. Egnahemsbyggandets stora omfattning torde tvärtom få anses utvisa, att subyentionsbestämmelserna vore i stort sett väl anpassade för sitt ändamål. Byrån ville nu ifrågasätta, örn icke de för enfamiljshusen gällande reglerna örn stödgivning borde erhålla en mera vidsträckt tillämpning.

Enligt den i tertiärlånekungörelsen givna definitionen vore varje byggnad, som innehölle mera än en bostadslägenhet, att betrakta som ett flerfamiljshus.’ För de å många orter talrikt förekommande tvåfamiljshusen måste alltså tilllämpas låneregler, som anpassats efter de typiska hyreshusen, d. v. s. byggnadslånebyrån hade att för varje tvåfamiljshus verkställa en hyresbestämnmg och med utgångspunkt härifrån samt från en driftskostnadskalkyl fastställa avkastningsvärde och träffa avgörande örn storleken av erforderligt tillläggslån.

Härefter påpekar byrån, att tvåfamiljshusen i flera avseenden skiljde sig från övriga flerfamiljshus och att därför ett förenklat subventionsförfarande beträffande tvåfamiljshusen syntes motiverat. Byrån anför.

Bet vore ett faktum, att i de allra flesta fall tvåfamiljshusets ena lägenhet beboddes av fastighetsägaren. Den andra lägenhetens inrymmande i byggnaden torde i allmänhet vara motiverat av ägaren-företagarens önskan att förbilliga sin egen bostadskostnad. Det torde ej heller vara sällsynt, att ägaren räknade med att i framtiden upplåta den andra lägenheten till en dåmera gift son eller dotter. Redan det nu anförda torde vara ägnat visa den principiella skillnad som rådde mellan det typiska hyreshuset och tvåfamiljshuset. Medan det förra vore att betrakta som affärsföretag eller i varje fall som ett objekt, där de för vanlig företagsekonomi gällande principerna dominerade, vore tvåfamiljshuset väsentligen att anse som en produkt av ägarens strävan att förskaffa sig en egen bostad — låt vara att i detta sammanhang ytterligare en lägenhet i många fall tillfördes hyresmarknaden. Detta förhållande avspeglade sig mycket tydligt i den hyressättning, som faktiskt gällde i fråga örn tvåfamiljshusen. Det hade sålunda visat sig, att hyrorna inom dessa hus -— eller rättare sagt hyrorna för den inom dylika hus uthyrda lägenheten — hade ganska ringa anknytning till en på vanliga ekonomiska principer grundad hyressättning. Väsentligen torde detta bero pa att ägaren i fråga örn åtskilliga på fastighetens ekonomi verkande faktorer lade synpunkter, som vore naturliga för egnahemsägaren men knappast giltiga för ägaren av ett hyreshus. Ägaren torde i flertalet fall ha nedlagt visst eget arbete vid husets uppförande, men någon ersättning därför uttogés icke i den hyra som påfördes hyresgästen. Av de till byggnadslånebyrån inkomna ansökningshandlingarna för tvåfamiljshus framginge vidare, att ägaren

11 Kungl. Maj:ts proposition nr 243.

endast i ett fåtal fall inkalkylerade eldarlön samt ersättning för renhållning och smärre reparationer i den betingade hyran. I åtskilliga fall vore det vidare tydligt, att ägaren till och med avstode från att avkräva sin hyresgäst den på dennes lägenhet belöpande annuiteten å ägarens i fastigheten investerade kontanta medel.

Under hänvisning till anförda omständigheter framhåller byggnadslånebyrån, att tvåfamilj shuset i ekonomiskt hänseende snarare vore att betrakta såsom en variant av enfamiljshuset än som ett verkligt flerfamiljshus. Byrån föreslår därför, att tvåfamilj shuset i avseende å lån jämställes med egnahemmet. Byrån framhåller, att ur författningsteknisk synpunkt någon svårighet att realisera detta önskemål knappast syntes föreligga, i det en justering av de i kungörelsens 1 § förekommande definitionerna syntes vara fullt tillräcklig. övergångsbestämmelser, som förhindrade att tvåfamiljshus, för vilka preliminära lånebeslut redan meddelats, erhölle försämrade lånevillkor borde givetvis tillskapas.

Byrån upptager härefter till behandling frågan, för vilka en familjhus lån enligt kungörelsen böra kunna ifrågakomma. Efter erinran att enligt definitionen i 1 § av kungörelsen med enfamiljshus skall förstås byggnad, som är avsedd att utgöra eget hem, anför byrån i denna del följande.

Bestämningen »avsedd att utgöra eget hem» vöre enligt allmänna språkbruket ägnad ingiva den föreställningen att enfamiljshusets utrymmesstandard borde hållas inom en relativt snäv ram. Byrån vöre visserligen å ena sidan av den uppfattningen, att uppförandet av större villabyggnader eller sådana enfamiljshus, som utmärktes av en påkostad inredning eller ett dyrbart yttre utförande, i varje fall för närvarande icke borde stödjas av statslån, men byrån kunde å andra sidan icke se något hinder för att genom tertiärlån bereda en person tillfälle att uppföra ett enfamiljshus av en storlek, som med hänsyn till familjens sammansättning eller övriga omständigheter, finge anses utgöra ett mått på familjens naturliga utrymmesbehov. Med hänsyn därtill ansåge byrån, att lån tills vidare borde kunna beviljas för uppförande av enfamiljshus, innehållande upp till 5 rum och kök av den storlek och med den utrustning, som normalt förekomme inom lägenheter med ett dylikt antal rum. Byrån kunde ej heller se något hinder för att i fall som nu avsåges bevilja företagaren fördelen av ränte- och amorteringsfrihet för viss del av tertiärlånet. De till tertiärlånevillkoren knutna subventionerna torde nämligen — i likhet med de generella livsmedelssubventionerna — lia ett allmänt prispolitiskt syfte.

X bestämmelserna örn kommunernas ekonomiska medverkan i de fall, då tilläggslån lämnas, föreslår byggnadslånebyrån vissa ändringar. Byrån anför till en början.

Den ekonomiska medverkan från kommunens sida, som i propositionen nr 221 till fjolårets riksdag föreslogs bli en förutsättning för utlämnande av statliga tilläggslån, hade allmänt kommit till stånd. Åtskilliga kommuner hade enort högst betydande ekonomiska uppoffringar för att stödja bostadsproduktionen På några håll liad.' dock alltjämt en viss återhållsamhet gjort sig gällande. Vid sin tillämpning av 5 § c) i här ifrågavarande kungörelse — vilket författningsrum gåve byggnadslånebyrån en synnerligen vidsträckt prövningsrätt i fråga örn det kommunala bidragets storlek — hade byrån, dar sa låtit sig göra, sökt anpassa sitt beslut efter den i förenämnda proposition a

12 Kungl. Majlis proposition nr 243.

sid. 88 forordade regeln, att det kommunala bidraget borde lia ett värde motsvarande ungefär halva tomtkostnaden, då överkostnaden utgjorde lägst 5 ogst 20 procent av ^ anskaffningskostnaden före avdrag av det kommunala bidraget. Att ömsesidig förståelse praglat de förhandlingar, som i detta ämne

mranÄn?.nCh kommunernas representanter, kunde måhända anses framgå av det förhållandet, att hittills ingen kommun använt sig av den i kungörelsens 33 § inrymda möjligheten till Överklagande av byråns beslut härutinnan. Det vöre emellertid ställt utom allt tvivel, att högst avsevärda svårigheter ej sällan uppstode vid avvägandet av storleken av den prestation fi, :®i,a/nraTT? en kommun. Kommunernas tomtpolitik skiftade starkt tran ian till lall Vissa kommuner innehade stora tomtområden, medan andra ommuner praktiskt taget saknade tillgång på egen tomtmark. Exploateringskostnaderna vöre å somliga orter abnormt höga och åter i andra onormalt låga. txatukostnadsbestammelserna kunde skifta och avsevärt förändra tomtpriserna — allt utgörande exempel på förhållanden, som väsentligt ökade byggnadslanebyråns och kommunernas svårigheter att utan närmare kontakt och otta ingående och tidsödande forhandlingar avgöra det erforderliga kommuna a bidragets storlek, ltterhgare omständigheter funnes, som gjorde det önskvärt att mera fixerade regler tillskapades i fråga örn den kommunala subven lonen. Det hade sålunda inträffat fall, då en kommun, som med tillämpning av den angivna subventionsregeln lämnat en byggnadsföretagare 50 procent tomtrabatt, därigenom faktiskt fått bära hela eller åtminstone den allra storsta delen av overkostnaden och detta även örn densamma räknades som ett genomsnitt för ett flertal byggnadsföretag. Å andra sidan hade fall förekommit dar till följd av laga tomtpriser det kommunala bidragets storlek tett sig skäligen obetydlig i förhållande till överkostnaden. Byggnadslånebyrån hade i några av dessa fall varit nödsakad att på grund av tilläggslånets' författningsenliga maximermg till viss procent av overkostnaden överlåta ansvaret tor finansierandet av en, låt vara obetydlig del av överkostnaden åt företagaren själv.

Med hänsyn till det anförda framstår det enligt byggnadslånebyrån som e. t bestämt önskemål både från byråns och kommunernas sida, att en fixering sker av det kommunala bidragets storlek.

I nära anknytning till regeln angående halva tomtkostnaden förordar byrån, att det kommunala bidraget fixeras till 20 procent av overkostnaden. Byrån tillagger, att regelns allmänna giltighet borde — med de modifikationer, som föranleddes av hänsynen till kommunens ekonomiska förmåga och varaktiga intresse i den ifrågavarande bostadsbebyggelsen ävensom till anledningen till att bostadsbrist uppkommit — vara begränsad av de latituder i fråga örn överkostnadens storlek, som angivits i 1942 års proposition i ämnet.

Byggnadslånebyrån har i detta sammanhang anfört, att byrån övervägt att föreslå den begränsningen av tilläggslånegivningen, att dylika lån ej skulle få utgå, då överkostnaden bleve högre än 20 procent av anskaffningskostnaden, men kommit till den uppfattningen, att någon dylik begränsning icke tills vidare borde komma till stånd. I denna del har byrån anfört bland annat.

Byråns erfarenheter. av överkostnadens storlek hade varit sådana, att riskeina för minskning i bostadsbyggandet vid införandet av den ifrågasatta begränsningen hade kunnat tagas. Det rådande prisstoppet syntes utgöra en relativt god garanti för att någon förändring beträffande bostadsbyggandets

13 Kungl. Maj:ts proposition nr 243.

ekonomi icke skulle behöva befaras. I de fall, diir överkostnaden överstigit 20 procent av anskaffningskostnaden eller — uttryckt på annat sätt — 25 procent av avkastningsvärdet, hade skälet därtill väsentligen varit att finna i den omständigheten, att det ifrågavarande byggnadsobj ektet i anmärkningsvärd grad höjt sig över den på orten rådande bostadsstandarden. Byrån hade i dylika fall vid förhandlingar med de kommunala myndigheterna förklarat, att kostnaderna för en standardhöjning av denna art icke kunde, allra minst under nuvarande förhållanden, bestridas med statssubventioner, samt framhållit, att sådana bostadsförmåner för ortsbefolkningen måst — även under normala tider — köpas till priset av en hyreshöjning. Därest de kommunala organen det oaktat vidhållit sin önskan att få huset uppfört samt bestritt möjligheten att kompensera standardhöjningen genom ökade hyror hade byggnadslånebyrån ansett det rimligt och naturligt att såsom villkor för tilläggslåns beviljande skärpa anspråket på kommunal subvention för företaget. Med hänsyn därtill hade byggnadslånebyrån ansett, att någon överkostnadsspärr ej borde tills vidare införas. Det förutsattes då, att någon ändring i byråns nyss angivna praxis ej funnes böra vidtagas.

Byggnadslånebyrån meddelar härefter, att byrån även haft under övervägande att föreslå upphävande av de speciella regier, som gälla i fråga om långivning för enfamiljshus, uppförda i kommunal eller därmed jämställd regi, och att alltså föreslå, att samtliga enfamiljshus skulle i lånehänseende likställas. Byrån anför härom.

Finansieringen av de enfamiljshus, som uppfördes i kommunal eller därmed jämställd regi, hade visat sig i flera fall ställa mycket långt gående anspråk på statlig och kommunal subvention. Den omständigheten att överförandet i enskild ägo av fastigheter, som här avsåges, medförde ändring i fråga örn lånevillkoren vore ägnad att för både den gamle och den nye agaren uppställa såväl praktiska som ekonomiska problem. Byrån hade med hänsyn till vad sålunda anförts ansett sig bäst tjäna det allmännas och de enskildas intressen genom att bestämt avråda från anlitande av denna speciella låneoch subventionsform, försåvitt icke garantier från början funnes för att anskaffningskostnaderna skulle kunna hållas inom en rimlig gräns och för att de praktiskt-ekonomiska problemen vid äganderättsövergången skulle kunna bemästras. I förstnämnda hänseende sökte sålunda byrån framförallt tillse, att den blivande egnahemsägaren själv aktivt toge del i byggnadens uppförande, varigenom den för egnahemsbyggandets ekonomiska bärighet viktigaste faktorn utnyttjades. Därest denna byråns praxis kunde anses förenlig med författningens syfte, ansåge sig byrån sakna anledning föreslå någon ändring i de nu ifrågavarande bestämmelserna.

Vissa jämkningar föreslås vidare av byggnadslånebyrån beträffande bestämmelserna om kommunal borgen m. m. Byrån anför i denna del.

Från regeln att kommunal borgen icke krävdes för tertiär- eller tilläggslån förekomme två undantag. Vissa kommunala borgensåtaganden fordrades sålunda enligt 12 § 2 mom. för att »räntefri stående del» skulle kunna utgå och enligt 14 § sista' stycket för att tilläggslån till företagare, som icke vöre eller jämställts med kommun, skulle kunna beviljas, ehuru lånet i förmånsrättshänseende icke föllo inom fastighetens avkastningsvärde. Orsaken till att dessa krav uppställts vore tydligen svårigheten för byggnadslånebyrån att i ^fråga örn dessa enskilda företagare med säkerhet avgöra, vilka som hade sådana personliga egenskaper att subvention kundo beviljas deni utan extraordinära lisker. Kommunerna hade ansetts aga större förutsättningar att kontrollera,

14 Kungl. Maj:ts proposition nr 243.

att endast tillförlitliga företagare komme i åtnjutande av ifrågavarande förmaner. För att kommunerna skulle stimuleras att omhänderha denna kontroll på ett sådant sätt att möjligheterna till missbruk i möjligaste mån uteslötes hade det ansetts lämpligt att fordra vissa borgensåtaganden.

Emellertid hade kravet på borgen kommit att bli något olika i de båda follen, ehuru motiveringen syntes antyda, att snarast samma krav borde ställas. .Borgen enligt 14 § sista stycket avsåge sådan förlust som på annat sätt än genom avskrivning enligt subventionsplanen kunde uppkomma på den del av tilläggslånet som läge utom avkastningsvärdet. Enligt 12 § 2 mom. fordrades däremot borgen för hela tertiärlånet men endast avseende sådan förlust, »som kan uppkomma till följd av missbruk av den räntefria stående delen av lånet eller vanvård av byggnaden». De citerade orden i författningen hade vållat en del tveksamhet i tillämpningen och syntes icke helt täcka vad som åsyftades med borgenskravet. Syftet torde tillgodoses bättre, örn i analogi med 14 § sista stycket borgensansvaret utsträcktes till alla slags förluster utom avskrivning enligt subventionsplanen men samtidigt och i" gengäld begränsades till att avse endast den räntefria stående delen av tertiärlånet. Anmärkas kunde att den räntebärande delen av tertiärlånet för närvarande undantagslöst torde komma att falla inom det fastighetsvärde som motsvarade avkastningsvärdet enligt 14 §.

Även bestämmelsen i 12 § 2 mom. att kommunen skulle utöva kontroll över företaget under byggnadstiden hade vållat en del tveksamhet i praktiken med hänsyn till föreskriften i 28 § om teknisk kontroll över byggnadsföretaget under byggnadstiden. Särskilt örn borgensbestämmelsen i 12 § 2 mom. ändrades på sätt nyss föreslagits, torde samma paragrafs kontrollföreskrift utan olägenhet kunna utgå.

Såsom framginge av det anförda, avsåge kommunens borgen närmast en garanti för låntagarens redbarhet. Det vore därför tydligt, att borgensansvaret icke utan kommunens medgivande borde kunna överflyttas att avse annan person, som övertagit lånet. En erinran därom torde böra införas i 18 §.

Byggnadslånebyrån erinrar vidare örn de bestämmelser, enligt vilka t i 11läggslånen på visst sätt maximerats i förhållande till överkostnaden. Enligt dessa bestämmelser får — såsom förut nämnts -— tilläggslån utgå med högst 95 procent av överkostnaden beträffande flerfamiljs- eller enfamiljshus, som uppföres av kommun eller därmed jämställd företagare, samt med högst 90 procent beträffande annat flerfamiljshus. Byrån föreslår, att dessa maxim ibestämmelser upphävas. Förslaget motiveras sålunda.

De i tertiärlånekungörelsens 14 § stadgade maximigränserna för tilläggslån örn 95 respektive 90 procent av överkostnaden anknöte till de för tertiärlån i 10 § stadgade förmånsrättslägena. Vid den praktiska utformningen av subventionssystemet hade det emellertid visat sig lämpligt att bestämma tilläggslånens storlek på annat sätt. Det hade sålunda funnits ändamålsenligt att utgå från att begreppet överkostnad — den oräntabla delen av anskaffningskostnaden — alltid användes brutto, d. v. s. utan hänsyn till det kommunala bidrag som enligt 5 § regelmässigt fordrades för tilläggslån. Överkostnaden i denna mening skulle alltså elimineras genom statliga och kommunala åtgärder. De kommunala bidragen komme regelmässigt att väsentligt överstiga de 5—10 procent av överkostnaden som enligt 14 § icke kunde erhållas i tilläggslån. Stundom kunde emellertid enligt 5 § sista stycket tilläggslån beviljas utan att kommunen lämnat något bidrag. I sådana fall fordrades tydligen, att tilläggslånet täckte hela överkostnaden. Även den skillnad mellan kommunala och privata företagare som författningen nu gjorde i 14 § komme, som framginge

15 Kungl. May.ts proposition nr 243.

av det anförda, att sakna betydelse i förevarande hänseende. Byggnadslånebyrån hade möilighet att vid sin beräkning av avkastnmgsvardet vidtaga de reduktioner i olika företagares anspråk på amortering och förräntning av den egna insatsen, vilka kunde befinnas påkallade.

Slutligen har byggnadslånebyrån föreslagit vissa smärre ändringar i förevarande kungörelse avseende sättet för värdering av byggnader, för vilka har ifrågavarande lån beviljas. Då byråns förslag icke i denna del är av beskaffenhet att behöva underställas riksdagens prövning, saknar jag anledning att här redogöra för detsamma.

över byggnadslånebyråns framställning den 18 mars 1943 har yttrande infordrats av statskontoret, varjämte svenska stadsförbundet och svenska landskommunernas förbund beretts tillfälle att avgiva yttranden. Med anledning härav hava yttranden avgivits av statskontoret och svenska landskommunernas förbund. Svenska stadsförbundet har icke yttrat sig, men däremot överlämnat till förbundet inkomna yttranden i ärendet från Stockholms stads fastighetskontor, drätselkammaren i Göteborg, Norrköpings stads fastighetskontor, drätselkamrarna i Örebro och Eskilstuna, stadsdirektören och t. f. stadsombudsmannen i Västerås, Linköpings stads fastighetskontor samt drätselkamrarna i Karlstad, Karlskrona, Halmstad och Lund.

Svenska landskommunernas förbund har utan närmare motivering fölklarat sig icke hava något att erinra mot byggnadslånebyråns förslag.

Beträffande statskontorets och de angivna städernas ståndpunkt, i den mån den kommit till uttryck i yttrandena, får jag här lämna följande redogörelse.

Byggnadslånebyråns förslag beträffande tvåfamilj shusen tillstyikes eller lämnas utan erinran av Norrköpings stads fastighetskontor, drätselkammaren i Eskilsuna samt stadsdirektören och t.f. stadsombudsmannen i Västerås.

k andra sidan avstyrkes förslaget av drätselkamrarna i Örebro och Halmstad.

Stockholms stads fastighetskontor finner de av byrån anförda synpunkterna beaktansvärda men anser sig, då tvåfamiljshuset sällan förekommei i Stockholm, sakna anledning att taga närmare ställning till förslaget.

Drätselkammaren i Göteborg anför, att byråns förslag i vissa fall torde vara berättigat, men framhåller, att det i Göteborg i ett flertal fall förekomme, att tvåfamiljshus uppfördes och förvaltades såsom vanliga hyreshus och att ett bifall till förslaget måhända skulle få den verkan, att tillkomsten av en del dylika företag förhindrades.

Drätselkammaren i Karlstad meddelar, att i nämnda stad planerades åtskilliga tvåfamiljshus, som skulle bliva typiska hyreshus, och finner det synnerligen olyckligt, om på dem skulle komma att tillämpas lånevillkoren för enfamiljshusen. Drätselkammaren förordar antingen en uppdelning av tvåfamiljshusen på vanliga hyreshus, där alltjämt nuvarande bestämmelser skulle gälla, och på andra hus, där samma bestämmelser som för enfamiljshusen skulle gälla, eller ock ett bibehållande av nuvarande föreskrifter.

16 Kungl. Maj:ts proposition nr 243.

Slutligen nitriar fästighetskontoret i Linköping, att det i princip syntes riktigt att likställa tvåfamiljshuset med egnahemmet, men att de föreslagna bestämmelserna skulle komma att motverka uppförandet av tvåfamiljshus. Sannolikt skulle ock bestämmelserna komma att kringgås genom att man utöver de två lägenheterna anordnade en kokvrålägenhet eller en liten enrumslägenhet. Till förhindrande därav erfordrades en föreskrift, att hus med tre lägenheter skulle hålla viss minimiyta.

BySSnadslånebyråns uttalande rörande utrymmesstandarden för de enfamiljshus, för vilka lån må beviljas, har i allmänhet icke föranlett närmare yttranden.

Stockholms stads fastighetskontor framhåller emellertid, att kontoret ansluter sig till byråns ståndpunkt.

I motsats härtill uttalar statskontoret, att ämbetsverket — särskilt i nu rådande läge — måste ställa sig bestämt avvisande mot tanken, att den restriktiva tolkning rörande begreppet egethem, som dittills följts, skulle få lämna rum för en generösare tillämpning, synnerligast som något behov därav ur befolkningspolitisk synpunkt icke påvisats. Statskontoret erinrar även, att de flerfamiljshus, som subventionerades med tertiärlån, enligt gällande författning skulle innehålla »huvudsakligen mindre, men rymliga bostadslägenheter». Då det knappast kunde vara lämpligt att göra åtskillnad mellan enfamiljs- och fleifamiljshus, har statskontoret icke heller ur denna synpunkt ansett det lämpligt, att byggnadslånebyråns önskemål realiserades.

Den av byggnadslånebyrån föreslagna fixeringen av kommunernas bidrag till tilläggslånen har i det stora flertalet yttranden tillstyrkts eller lämnats utan erinran.

Sålunda anför exempelvis drätselkammaren i Göteborg, att de dittills tilllämpade principerna träffat alltför ojämnt och i ett stort antal fall lastat alltför stor börda på kommunerna samt att mot den föreslagna procentsatsen av 20 procent icke kunde göras någon berättigad invändning.

Statsko?itoret anför, att ämbetsverket icke hade något att erinra mot att fixa grunder bestämdes för kommunernas bidrag, under förutsättning att de kommunala subventionerna ej därigenom minskades.

Drätselkammai en i Lund framhåller, att, örn en viss gräns fixerades, densamma borde bestämmas till högst 20 procent av överkostnaden ävensom att liksom hittills möjlighet borde finnas att taga hänsyn till föreliggande omständigheter och särskilda skäl.

Även drätselkammaren i örebro anser, att kommunens bidrag bör utgå med högst 20 procent av överkostnaden.

Stockholms stads fastighetskontor förklarar, att kontoret icke hade någon erfarenhet rörande tilläggslånen, då sådana ännu icke förekommit i Stockholm, men att en fixering av den kommunala insatsen syntes kunna underlätta och förenkla såväl förmedlingsorganens som byggnadslånebyråns behandling av låneärendena.

Det av byggnadslånebyrån diskuterade men ej framlagda förslaget örn upphävande av de speciella regler, som gälla i fråga om en-

17 Kungl. Maj:ts proposition nr 243.

familjshus, uppförda i kommunal eller därmed jämställd regi, har föranlett ett uttalande av drätselkammaren i Göteborg. Drätselkammaren finner det riktigt, att alla enfamiljshus behandlas efter enhetliga linjer men framhåller gentemot byggnadslånebyrån, att även byggen, där de blivande enskilda ägarna icke kunna aktivt taga del i byggnadernas uppförande, böra kunna få del av lånen. En motsatt praxis skulle för stadens del medföra ett svårt avbräck i planerade åtgärder.

Vad byggnadslånebyrån föreslagit med avseende å kommunernas borgensansvar har i stort sett förordats i de från städernas sida avgivna yttrandena.

Sålunda anför exempelvis fastighetskontoret i Linköping, att den föreslagna preciseringen av kommunernas borgensansvar vore nödvändig, enär flera kommuner torde hava undandragit sig att utnyttja den statliga subventionen med hänsyn till rådande tveksamhet rörande borgensansvarets innebörd.

Emellertid anser Norrköpings stads fastighetskontor, att ett förtydligande av 12 § 2 mom. bör kunna ske utan att städernas borgensansvar därigenom ökas.

Vidare föreslår drätselkammaren i Lund, att bestämmelserna örn skyldighet för kommunerna att i vissa fall ställa borgen böra borttagas såsom obehövliga.

Med anledning av byggnadslånebyråns förslag, att kommunen, om lånet övertoges av ny ägare, skulle kunna bliva fri från sin borgen anför statskontoret följande.

Statskontoret funne det visserligen i och för sig rimligt, att vid ändring i fråga örn äganderätten kommunens ansvar skulle kunna bringas att upphöra. Det förefölle å andra sidan icke tillfredsställande, att, då staten lämnade sitt medgivande till den räntefria stående lånedelens tillskapande under förutsättning av kommunens garanti, denna lånedel skulle utestå på oförändrade villkor även efter det garantin bortfallit. Uppmärksammas borde därvid, att en vägran från kommunens sida att vidbliva borgensförbindelsen måste antagas grundad på bristande tilltro till den nye låntagarens vilja eller förmåga att fullgöra sina skyldigheter med avseende å fastigheten och denna åvilande gäld. Därest byggnadslånebyråns förslag skulle anses böra genomföras, syntes fördenskull kompletterande bestämmelser till tryggande av statens rätt böra vidtagas. I sådant hänseende kunde tänkas, att det villkoret uppställdes för beviljande av en räntefri stående lånedel, att denna skulle inbetalas i händelse, efter fastighetens överlåtande, kommunen skulle vägra att ikläda sig borgen för den nye ägaren.

Yad slutligen beträffar förslaget om upphävande av de nuvarande, i 14 § stadgade maximigränserna för tilläggslånen har detsamma i allmänhet icke mött erinran. Stadsdirektören och t. f. stadsombudsmannen i Västerås motsätta sig dock förslaget under förklaring, att det långt ifrån syntes önskligt att byggnadslånebyrån finge friare möjligheter att behandla ifrågavarande ärenden.

Även statskontoret bär avstyrkt förslaget, därvid ämbetsverket anfört, att tillräckliga skäl för slopande av maximigränserna icke syntes hava angivits.

o

Bihang till riksdagens protokoll 1943. 1 sami. Nr 243.

1031 13

18 Kungl. Maj.ts proposition nr 243.

Jag får härefter erinra, hurusom svenska bankföreningen i skrivelse den 29 maj 1942 hemställt, att Kungl. Majit ville meddela statens byggnadslånebyrå sådana direktiv, att byrån funne sig kunna vid prövning av ansökningar örn tertiärlån utgå från att fastighets primär- och sekundärkrediter vore på betryggande sätt ordnade jämväl då de voro placerade i affärsbank.

Sedan denna skrivelse för yttrande remitterats till statens byggnadslånebyrå, uttalade konungariket Sveriges stadshypotekskassa och svenska bostadskreditkassan i skrivelse till byrån den 23 september 1942 bland annat följande.

De kreditbehov, som tillfredsställdes genom fastighetsbelåning vore i regel av långvarig karaktär och borde därför täckas genom långfristig upplåning. De bundna lånen vore ägnade att stabilisera marknaden och att minska risken för fastighetskriser. Det måste vara av intresse för staten, att lån mot räntegaranti vid den kritiska tidpunkten för garantins upphävande vore bundna. Detta skulle minska behovet av ytterligare statliga stödåtgärder. Enligt kassornas mening borde byggnadslånebyrån såvitt möjligt kräva en bindningstid, överstigande tio år för primär- och sekundärkrediter, ävensom obligatorisk amortering av sekundärlånen. Det måste anses vara av största vikt, att svenska bankföreningens framställning icke beviljades. Ett likställande av lån hos affärsbankerna och lån hos hypoteksinrättning och övriga fastighetskreditgivare skulle vara ett betydelsefullt avsteg från dittills tillämpade regler och skulle minska fastighetsägarnas intresse för bundna lån.

Byggnadslånebyrån avgav utlåtande i ämnet den 21 december 1942. Byrån anförde däri bland annat.

De i nu gällande tertiärlåneförfattning ingående bestämmelserna örn kreditgaranti kunde icke anses utgöra hinder för godtagande av affärsbankslån som underliggande kredit. Å andra sidan vore det uppenbart, att byrån i sin prövning av tertiärlånets säkerhet måste taga hänsyn, som kunde gå utöver de i författningen fastslagna formella bedömningsgrunderna. Det läge i sakens natur, att de under nuvarande krisförhållanden med statens stöd uppförda bostadsfastigheterna vore tämligen kriskänsliga. Den egna kapitalinsats, som fastighetsägaren själv hade i fastigheten, och därmed den säkerhetsmarginal, som avkastningen på denna utgjorde, vore förhållandevis liten. En stegring i ränteutgifterna för primär- och sekundärlån kunde snart komma att hvem tyra. fastighetens ekonomi. I nuvarande läge måste därför enligt byråns mening de tryggketsfördelar, som de bundna eller med räntegaranti försedda lånen erbjöde, tillmätas en betydelse, som kunde uppvägas endast av en avsevärd skillnad i räntesats. Byrån ansåge detta betraktelsesätt för närvarande naturligt särskilt med hänsyn till de risker, som kunde antagas bli förbundna med kreditmarknadsutvecklingen efter krigets slut och avspärrningens hävande. Byrån ville understryka, att byrån därvid fäste större vikt vid risken av ökad räntebelastning på de tertiärbelånade fastigheterna än vid risken av att lånen ej bleve omsatta. Ur de synpunkter på tertiärlånens säkerhet, som byrån hade att anlägga, måste vid nuvarande ränteläge och vid nu rådande ovisshet örn de närmaste årens kreditmarknadsutveckling affärsbankslån i avsaknad av en räntegaranti, motsvarande den som gällde för sparbankslån, bedömas såsom i allmänhet föga önskvärda.

Denna byråns nuvarande ståndpunkt innebure emellertid icke ett på formella eller principiella skäl grundat avvisande av affärsbankslån såsom underliggande kredit. I sådana fall, där annan kredit icke eller endast till avsevärt högre kostnader kunde erhållas och förutsättningar för tertiärlånegivning i

Kungl. Maj-.ts proposition nr 243. 19

övrigt förelåge, vore byrån beredd att godtaga affärsbankslån som underliggande kredit.

Genom beslut den 15 januari 1943 bemyndigade Kungl. Maj:t chefen för socialdepartementet att tillkalla en sakkunnig med uppdrag att inom nämnda departement verkställa utredning rörande förhållandet mellan statens byggnadslånebyrås låneverksamhet och den allmänna kreditmarknaden. Med stöd av det sålunda givna bemyndigandet tillkallade jag samma dag docenten Karin Kock att verkställa ifrågavarande utredningsuppdrag.

Till fullgörande av uppdraget har docenten Kock utarbetat en promemoria rörande statens byggnadslånebyrås verksamhet och den allmänna kreditmarknaden, vilken promemoria ingivits till socialdepartementet med skrivelse den 29 mars 1943.

Nyssnämnda promemoria torde såsom bilaga (Bilaga A) få fogas till statsrådsprotokollet i detta ärende.

I promemorian redogöres bland annat för innehållet i förenämnda skrivelser av svenska bankmannaföreningen samt av konungariket Sveriges stadshypotekskassa och svenska bostadskreditkassan ävensom för innehållet i byggnadslånebyråns utlåtande den 21 december 1942.

Docenten Kock har i promemorian förordat, att vid beviljande av tertiärlån skulle såsom lån med bättre förmånsrätt godkännas av affärsbanker lämnade krediter. Därvid har dock förutsatts, att såsom villkor för godkännande av sådana krediter skulle uppställas kravet, att svenska bankföreningen avgåve en deklaration av innehåll, att affärsbankerna vid en åtstramning på penningmarknaden icke komme att uppsäga äldre krediter i syfte att använda därigenom inflytande medel till annat ändamål. Därjämte har föreslagits, att såsom villkor för godkännande av affärsbankskrediter även skulle fordras en förklaring av svenska bankföreningen, att affärsbankerna vid räntesättningen på inteckningslånen skulle följa samma normer, som tillämpades av sparbankerna.

I promemorian har vidare föreslagits ett upphävande av 13 § andra stycket i gällande kungörelse, vart stadgas, att i kungörelsen medgiven ränteeftergift icke må beviljas för räntekostnad för andra lån än sådana, som lämnats av stadshypoteksförening, bostadskreditförening eller sådant annat kreditinstitut, som har fastighets- eller tomträttsbelåning till sin huvudsakliga uppgift, eller av försäkringsinrättning, sparbank eller postsparbanken. Varje kredit, som godkännes såsom lån med bättre förmånsrätt än tertiärlånet, skulle enligt detta förslag kunna komma i åtnjutande av ränteeftergift.

Slutligen förordas i promemorian, att såsom villkor för erhållande av tertiärlån uppställes krav på en obligatorisk amortering av sekundärlånen.

Körande de skäl, som åberopats till stöd för de olika förslagen, får jag hänvisa till promemorian (se särskilt sid. 30—-44).

över den av docenten Kock utarbetade promemorian hava yttranden infordrats från statens byggnadslånebyrå, bank- och fondinspektionen, sparbanksinspektionen, generalpoststyrelsen och statskontoret, varjämte fullmäktige i riksbanken, fullmäktige i riksgäldskontoret, konungariket Sveriges stads-

20 Kungl. Maj:ts proposition nr ;>4H.

hypotckskassa. svenska bostadskreditkassan, svenska bankföreningen, svenska försäkringsbolags riksförbund, svenska sparbanksföreningen. Sveriges fastighetsägareförbund och svenska stadsförbundet bernts tillfälle att i ärendet avgiva yttranden. Yttranden hava inkommit från samtliga omförmälda myndigheter och organisationer.

Den ståndpunkt, som intagits i de avgivna yttrandena är mycket skiftande. Medan de i promemorian framlagda förslagen i åtskilliga yttranden tillstyrkts eller lämnats utan erinran hava desamma i andra yttranden blivit föremål för mer eller mindre skarp kritik.

Vad först beträffar de yttranden, vilka gå i tillstyrkande riktning, har statens byggnadslånebyrå i huvudsak anfört följande.

Byrån anslöte sig i stort sett till det i promemorian framlagda förslaget att 13 § andra stycket i kungörelsen av den 30 juni 1942 borde utgå ur paragralén. Innebörden av detta förslag vore, att varje kredit, som kunde accepterås som lån med bättre förmånsrätt än tertiärlånet, också skulle kunna komma i åtnjutande av räntegaranti. Antoges förslaget, skulle byrån alltså kunna bevilja eftergift för räntekostnad icke endast för affärsbanks lån utan aven för lån lämnade av kassor, stiftelser, kommuner m. m.

I propositionen nr 251 till 1941 års riksdag hade föredragande departementschefen rörande den då föreslagna räntegarantien yttrat: »Låntagarens intresse att uppsöka billigast möjliga lånetillfhilen synes kunna bevaras på så sätt, att byggnadslånebyrån utställer garanti endast för skillnaden mellan garanterad länta och den ränta, som prövas möjlig att erhålla på marknaden; låntagare, som binder sig för högre ränta bör stå risken, att hyrorna fastställas utan hänsyn till av byggnadslånebyrån icke godkänd överränta.»

Örn affärsbankslån skulle erkännas såsom en form av på betryggande sätt ordnad underliggande kredit och örn räntegaranti skulle kunna ställas även på dylika långörn med andra ord årlig eftergift på tertiärlåns annuitetsbelopp skulle kunna såväl beviljas, därest den garanterade räntan överskredes vid tiden närmast före meddelande örn beslut i låneärendet, som, inom viss gräns, höjas, därest låntagaren sedermera nödgades erlägga högre årlig ränta å avaffärsbank beviljade primär- och sekundärkrediter än den, som utginge vid tiden för eftergiftens fastställande, funnes det anledning att ytterligare understryka ovan citerade yttrande av departementschefen.

Byrån ville vidare framhålla, att byrån med sin anslutning till de förevarande förslagen icke avsåge att ge uttryck för den uppfattningen, att den nu gällande organisationen av fastighetskreditmarknaden borde i väsentliga avseenden ändras. De förslag till modifikationer i författningsbestämmelserna rörande räntegarantien, som framlagts, torde i huvudsak kunna betraktas såsom avseende undanröjandet av en diskriminerande olikhet i villkoren för den statliga låneverksamheten. I praktiken hade denna olikhet framför allt varit till olägenhet för lånesökande på orter, där hypoteksinrättmngarnas och sparbankernas fastighetskreditorganisation varit svagt utvecklad. En synpunkt av avgörande vikt vore vidare, att fastighetsägarens möjlighet att avvakta lämplig tidpunkt för bindning av underliggande kredit borde bevaras. Byrån skulle emellertid icke anse det lyckligt, om de bundna krediterna trängdes tillbaka, sannolikt till olägenhet för fastighetsmarknadens stabilitet på längre sikt. På orter, där de speciella fastighetskreditinstitutens och sparbankernas organisation vore väl utbyggd, speciellt i större och medelstora städer, funnes knappast något behov av ändring i nu befintlig fastighetskreditorganisation. Att fastighetsägarna i eget och allmänt intresse borde

21 Kungl. Maj:ts proposition nr 243.

sträva att binda sina lån, när ränteläget vore gynnsamt, ansåge byrån även uppenbart. Byrån holle det även för självklart, att de förslagna modifikationerna icke skulle innebära, att byråns mojligheter till prövning av den underliggande krediten beskures. Byrån borde under inga omständigheter vara skyldig att utan vidare acceptera varje i en ansökan om statligt tertiärlån uppgiven ordning på primär- och sékundärlån, utan måste förbehålla sig rätten att i samråd med de penning- och kreditvårdande myndigheterna pröva dess lämplighet med hänsyn till rådande kreditmarknadsläge.

Bvggnadslånebyråns beslut är ett uttryck för den ståndpunkt, som intagits av två av byråns ledamöter nämligen redaktören G. A. Olsson och chefen för byråns kansliavdelning A. Johansson, medan byråns ordförande, byråchefen K. Bergström, såsom framgår av det följande, reserverat sig mot beslutet.

Fullmäktige i riksbanken hava till en början uttalat sig sålunda.

I likhet med vad i promemorian anförts ansåge fullmäktige de nuvarande bestämmelserna rörande godkännande av affärsbankskrediter som bottenlån vid beviljandet av lån hos byggnadslånebyrån böra bli föremål för viss uppmjukning. Med hänsyn till de begränsade möjligheter som förefunnes för fastighetsägarna inom vissa områden att erhålla lån hos sparbanks- och hypoteksinrättningar syntes sålunda byggnadslånebyrån böra erhålla rätt att godtaga även andra än i sistnämnda institutioner placerade lån som bottenkrediter. Vid bedömningen av vilken bottenkredit som lämpligen kunde godkännas borde det avgörande givetvis vara, hur i varje fall syftet med den statliga kreditgivningen bäst tillgodosåges.

Ifrågavarande primärkreditgivning syntes för affärsbankernas del närmast böra avse villor och andra mindre fastigheter men då någon tillfredsställande gränsdragning därvidlag icke torde vara möjlig, ville fullmäktige endast understryka vikten av att denna även i promemorian betonade synpunkt beaktades.

Under förklaring att fullmäktige i huvudsak kunde ansluta sig även till övriga i promemorian framlagda förslag, hava fullmäktige vidare framhållit följande.

För erhållande av garantier för att affärsbankerna icke vid en åtstramning å kreditmarknaden uppsade ifrågavarande bottenlån till betalning finge fullmäktige tillstyrka, att bankföreningen avgåve en deklaration av innehåll, att en eventuell åtstramning i första hand skulle medföra en inskränkning av utlämnandet av nya lån, medan äldre lån endast undantagsvis skulle ifrågakomma till uppsägning.

Yad anginge vissa garantier rörande räntorna för bottenkrediter placerade i affärsbanker anslöte sig fullmäktige till det i promemorian framlagda förslaget, att räntorna skulle följa de av sparbankerna tillämpade normerna för räntesättningen. Enligt fullmäktiges mening borde stadgas, att räntan å primärlån i affärsbanker finge uppgå till högst Va procent (i Norrland eventuellt något mera) över sparbankernas inlåningsränta. Sekundärlåneräntan borde bestämmas på motsvarande sätt. I promemorian hade föreslagits att även denna räntegaranti skulle ges formen av en utfästelse från bankföreningens sida. En dylik utfästelse av föreningen vore emellertid icke bindande för medlemmarna utan att dessa särskilt medgåve detta. Med hänsyn till räntefrågans stora betydelse för fastighetsägarna och då det även ur bankernas synpunkt syntes önskvärt med bestämda garantier för att räntesättningen skedde efter enhetliga grunder även vid en förändring av det allmänna läget å kreditmarknaden, ansåge fullmäktige, att ifrågavarande utfästelse borde avges av varje bank, som önskade utlämna bottenlån i fastigheter, beträffande vilka tertiärlån söktes hos byggnadslånebyrån.

22 Kungl. Maj:ts 'proposition nr 243.

Bani:- och fondinspektionen anför.

Såsom franninge av promemoriau hade restriktionerna för affärsbanker oeh sparbanker mot utlämnande av bundna lån i stort sett samma orsak oell innebord. Det saknades anledning att antaga, att affärsbankerna i sådan långivning, varom bär vore fråga, skulle förfara annorlunda än sparbankerna vare sig beträffande uppsägning av lån eller ränteförhöjningar. Av affärsbankerna utlämnade lan borde därför av byggnadslånebyrån kunna betraktas som pa lika betryggande satt ordnade som lån utlämnade av sparbanker.

inspektionen tillstyrkte förty det i promemorian framförda förslaget, att !3S andra stycket i kungörelsen den 30 juni 1942 örn tertiärlån och tilläggslån för vissa, bostadsbyggnadsföretag skulle utgå. Inspektionen funne sig även bora instämma i vad sorn i promemorian anförts örn nödvändigheten av att byggnadslanebyran foreskreve amorteringar å sekundärlån.

Vad beträffade förslaget att svenska bankföreningen skulle å anslutna bankers vagnar avgiva en deklaration med visst angivet innehåll ville inspektionen erinra, att en dylik deklaration icke skulle vara juridiskt bindande tor bankerna. Om en sådan deklaration ansåges erforderlig, borde den avgivas av de särskilda i nu ifrågavarande kreditgivning deltagande instituten Och an vidare: örn affarsbankerna skulle avkrävas en dylik deklaration, borde detsamma ske aven beträffande exempelvis sparbanker och försäkringsbolag. Deklarationen borde självfallet icke ges sådant innehåll, att därigenom gällande förbud för sparbanker och affärsbanker att binda lån kringginges Att såsom docenten Kock föreslagit, affärsbankerna skulle utfästa sig att vid rån tesättningen följa sparbankernas normer kunde icke anses lämpligt. Skulle en utfästelse lämnas, borde denna beträffande samtliga i kreditgivningen deltagande institut hava den innebörden, att räntesättningen skulle ske uteslutande med hänsyn till det allmänna marknadsläget.

Svenska bankföreningen förklarar, att föreningen med tillfredsställelse funnit, att de av föreningen förfäktade principerna i stort sett vunnit förståelse i promemorian. Föreningen har emellertid ansett sig böra bemöta vissa uttalanden i promemorian och i sådant hänseende anfört bland annat.

I promemorian hade uttalats, att ett visst osäkerhetsmoment kunde ligga i den formella rätt till uppsägning av lånen som tillkomme affärsbankerna som langivaie, därvid dock samtidigt framhållits, att ju mer »normal» fastighetskreditgivningen bleve för affärsbankerna, desto iner eliminerade man risken för att de skulle betrakta inteckningslånen som temporära krediter, vilka från deras sida kunde uppsägas när som helst. Det hade ifrågasatts, att för avlägsnande av nämnda osäkerhetsmoment bankföreningen skulle på de anslutna bankernas vägnar göra en deklaration av innehåll, att därest en åtstramning på penningmarknaden framdeles skulle komma att inskränka affärsbankernas kreditgivningsmöjligheter i förevarande avseende, detta främst skulle gälla lämnandet av nya inteckningskrediter, medan uppsägningar av äldre krediter för medlens användande för annat ändamål icke borde ifrågakomma.

Häremot ville bankföreningen till en början framhålla, att därest med det sagda avsetts, att bankföreningen skulle avgiva en dylik deklaration med en för de anslutna bankerna bindande verkan, detta icke läte sig göra redan av den anledningen, att bankföreningen som sådan icke intoge en så befullmäktigad ställning i förhållande till sina medlemmar, att den ens formellt vore berättigad att avgiva en dylik deklaration. Därtill bomme, att en sådan bindanden deklaration knappast heller kunde avgivas av bankerna själva. Ett dylikt ensidigt avstående från uppsagdngsrätten syntes nämligen stå i strid med de grunder, på vilka lagstiftningen örn affärsbankernas in- och utlånings-

23 Kungl. Maj:ts -proposition nr 243.

former vilade. Det skulle med andra ord innebära en form för bindande av vissa lån, som icke torde vara vare sig formellt eller reellt oantastlig.

En annan sak vore, att föreningen vore beredd att uttala, att någon större osäkerhet i förevarande hänseende icke vore tillfinnandes för affärsbankernas del än beträffande andra kreditinstitut, som utlämnade obundna fastighetslån, sålunda sparbanker och försäkringsbolag. Någon anledning att befara att affärsbankerna i tider av åtstramning på penningmarknaden skulle i sylte att lösgöra penningmedel för andra ändamål företaga ur bär föreliggande sjnpunkter otillbörliga uppsägningar av redan beviljade fastighetskrediter eller utan verkliga sakskäl vägra deras förnyande, ansåge föreningen sålunda icke föreligga, detta så mycket mindre som ett dylikt förfarande skulle vara uppenbart stridande mot bankernas egna intressen. Det vore nämligen agnat att direkt skada den good-will som affärsbankerna visste sig äga hos allmänheten och vars värde de också vore fullt medvetna om. Föreningen ville i anslutning härtill framhålla, att föreningen givetvis vore beredd att för sm del verka tor att den uppfattning, varåt föreningen sålunda givit uttryck, alltjamt holles levande hos bankföreningens medlemmar. .

Vad därefter beträffade frågan örn den statliga räntegarantiens tillämpning jämväl å affärsbankslån hade en dylik utvidgning i princip tillstyrkts i promemorian. Emellertid hade såsom en omständighet som skulle kunna åberopas emot en sådan utvidgning anförts, att en viss risk förelåge för att statens kostnader på grund av räntegarantier skulle kunna okas beroende pa vilken räntepolitik affärsbankerna förde. Därvid hade särskilt gjorts galiande, att örn affärsbankerna under en period av penningöverflöd pressade ned sin inteckningslåneränta mycket lågt, en sådan räntepolitik^ med hänsyn ti risken att räntan vid forsta påfrestning pä marknaden åter lomme att ga i höjden — skulle medföra risk för att staten skulle få inträda med subventionering av räntan upp till det maximala beloppet. I anslutning därtill hade i promemorian anförts, att det skulle kunna krävas av affarsbankerna, örn tertiärlåneförfattningen och byggnadslånebyråns direktiv andrades i deli av dem begärda riktningen, att de i sin räntepolitik följde fastighetsmarknaden i övrigt0 Som villkor för en ändring skulle därför enligt promemorian kunna fordras, att bankföreningen kompletterade den förut omnamnda deklarationen med en förklaring, att bankerna vid räntesättnmgen på mteckningslanen skulle

följa sparbankernas normer. .. . ,, , ,

I förevarande hänseende ville föreningen till en början framhålla, att det naturligen icke kunde innebära något intresse för affärsbankerna att söka nedbringa inteckningsräntorna under vad som betingades av penningmarknadens allmänna läge. För övrigt syntes vad i promemorian anförts om vådorna av alltför låga inteckningsräntor — oavsett huruvida det förda resonemanget vöre riktigt eller ej — icke vara av större betydelse för bedömande av här föreliggande fråga, nämligen statens eventuella kostnader för infriande av en räntegaranti som utsträcktes till att omfatta jämväl affärsbankslån. Enligt tertiallåneförfattningen kunde ränteeftergift icke ifrågakomma beträffande andra lån än där låntagaren hade att erlägga högre årlig ränta än 372 procent för primärlån och däremot svarande ränta för sekundärlan. Eftergiftens storlek skulle i samband med låneärendets slutliga avgörande lastställas av byggnadslånebyrån. Att under sådana förhållanden ett utlämnande av lån mot lägre ränta än som enligt författningens föreskrifter kunde berättiga till räntecaranti skulle kunna i nämnvärd män äventyra statens ekonomiska intressen, före folio osannolikt. Då tertiärlånoinstitutet tillkommit for främjande av bostadsbyggnads verksamheten, syntes ett nedbringande av primär- och sekundärlåneräntorna snarast vara till fördel för nämnda instituts syftemål. Därmed hade föreningen givetvis icke tagit ställning till frågan, huruvida en sank-

24 Kungl. Maj-.ts proposition nr 243.

ning av intecknmgsräntorna ur andra synpunkter kunde vara förenad med olägenheter.

Svenska försäkringsbolagens riksförbund uttalar, att förbundet icke hade någon erinran att framställa vare sig mot den föreslagna ändringen av kungörelsen den 30 juni 1942 eller mot de av docenten Kock förordade direktiven tor byggnadslånebyrans behandling av affärsbankslån såsom underliggande krediter. Förbundet understryker dock vikten av garanti för att räntenedpressande konkurrens örn fastighetslånen icke därigenom tillskapas.

Förbundet anför vidare, att, om det ur det allmännas synpunkter skulle anses påkallat att införa föreskrift örn obligatorisk amortering av underliggande sekundärkredit, försäkringsbolagen icke ville motsätta sig en dylik anordning.

Svenska stadsförbundet har icke närmare yttrat sig om förslaget. Förbundet har dock framhållit, att det syntes önskligt, att en viss frihet och konkurrensmöjlighet de olika kreditanstalterna emellan hölles öppen, detta särskilt med hänsyn till den olikhet i förhållandena, som rådde mellan skilda delar av landet.

Forslaget har vidare lämnats utan erinran av Sveriges fastighetsägareförbund.

. JaS övergår härefter till en redogörelse för de yttranden, som varit helt och hållet avstyrkande.

Till dem, vilka avstyrkt förslaget, hör statskontoret, som anfört.

msS* statskontoret kunde finna, möjliggjorde de bundna lånen regelmässigt en sakrare kalkyl for bedömandet av en fastighets ekonomi än ett obundet lån. För sådana primarlån, varom här vöre fråga, torde emellertid aven obundna lan under vissa omständigheter kunna medföra tillräcklig trygghet. Genom generella bestämmelser syntes dock ett avgörande därutinnan icke lämpligen kunna traf fas, utan torde en prövning från fall till fall vara nödvändig Byggnadslånebyråns dittillsvarande praxis syntes därför riktig Ge ytterligare garantier som föresloges i docenten Kocks promemoria torde knappast vara tillfyllest. Särskilt syntes förslaget, att bankföreningen skulle lämna en för lantagarna lugnande förklaring beträffande bankernas framtida principer ifraga örn uppsägning, icke erbjuda en tillräcklig trygghet i tider av atstramnmg på penningmarknaden och än mindre vid kriser å denna

Statskontoret — som därutöver ville erinra, att tillgången på nya inteckmngslan för närvarande vore relativt obetydlig och att svårighet rådde för de primarkreditgivande institutionerna att bereda sig tillräckliga placeringstilltailen — funné ej tillräckliga skäl för den föreslagna omlägfningen hava an-

framlagda ^mfagem ' ^ d<i 1 Promemoria

Fullmäktige i riksgäldskontoret erinra örn vad konungariket Sveriges stads hypotekskassa och svenska bostadskreditkassan anfört i sin förut omförmälda skrivelse till byggnadslånebyrån samt förklara, att fullmäktige i huvudsak kunde ansluta sig till dessa uttalanden. Fullmäktige anföra vidare följande.

Fullmäktige ville understryka, att de bundna lånen måste anses som en mycket betydande fördel för fastighetskrediten. Sådana lån lämnades framtor allt av de berörda med statens medverkan och stöd tillkomna hypoteksmstitutionerna, vilkas inrättande föranletts av att det ansetts nödvändigt att skapa speciella organ för fastighetsbelåning. Dessa institut hade emellertid

25 Kungl. Maj:ts 'proposition nr 243.

som känt vore ej något monopol på denna låneverksamhet utan det rådde en livlig konkurrens mellan dem å ena sidan och å den andra sparbanker och försäkringsanstalter m. fl. Även affärsbankerna hade i ej ringa omfattning lämnat långa krediter mot säkerhet av fastighetsinteckningar. Att genom ändring av nu gällande bestämmelser för tertiärlån uttryckligen likställa affärsbankerna med de i 13 § av kungörelsen den 30 juni 1942 uppräknade fastighetskreditgivama skulle emellertid enligt fullmäktiges mening innebära ett ej önskvärt avsteg från dittills tillämpade regler. Det syntes riktigt, när stadshypotekskassan och bostadskreditkassan i sin berörda skrivelse framhölle, att affärsbankernas roll inom fastighetskrediten principiellt borde begränsas till att vara av övergående art d. v. s. byggnadskreditiv och sedermera eventuellt korttidsplacering. Av vikt måste anses vara, att de olika kreditinstitutionerna holle sig inom de verksamhetsområden, som grunderna för deras medelsanskaffning samt deras organisatoriska och övriga förutsättningar anvisade åt dem.

Beaktas måste även i detta sammanhang, att, örn man såge den föreliggande frågan ur statens intressesynpunkt, det skulle innebära en ytterligare risk för att statens räntegaranti för tertiärlånen måste träda i funktion örn denna garanti skulle gälla, även örn de underliggande lånen vore lämnade av affärsbank. Från statens synpunkt vore det angeläget att tillse, att dessa lån vore placerade så fast och betryggande som möjligt.

Av de skäl, som sålunda anförts, ansåge sig fullmäktige böra avstyrka ifrågavarande förslag.

Affärsbankernas huvuduppgift hade dittills — framhåller generalpoststyrelsen till en början — varit kreditgivning åt personer och företag, som dreve rörelse av något slag, industri, handel, byggnadsverksamhet etc. Den strukturella omvandlingsprocess, vari bankväsendet enligt promemorian ansåges befinna sig, torde väl icke och borde enligt generalpoststyrelsens förmenande heller icke i högre grad fjärma affärsbankerna från denna huvuduppgift. Örn utvecklingen på det ekonomiska området efter det pågående världskriget torde meningarna vara delade. För sin del finner generalpoststyrelsen det under sådana omständigheter knappast välbetänkt att nu vidtaga åtgärder, som inbjuda affärsbankerna att på längre sikt binda medel, vilka kunna visa sig erforderliga för affärslivets mera rörliga och kortfristiga behov.

Generalpoststyrelsen anför vidare.

Oberoende av vad nyss anförts kunde det ifrågasättas, huruvida det ur statens synpunkt vore lämpligt att just under nuvarande förhållanden och med den kriskänslighet, som utmärkte de med statens stöd uppförda bostadsfastigheterna, företaga ändring i dittills tillämpade regler i fråga om fastighetskreditgivningen.

Enligt promemorian torde ett av skälen till affärsbankslånens undantagande från räntegaranti hava varit, att man med tanke bland annat på ett eventuellt framtida behov av en räntesänkning ville bevara en viss konkurrens på fastighetskreditmarknaden. Emellertid förklarades konkurrensen ha blivit ganska illusorisk, då vid bestämmelsernas utformning endast affärsbankerna lämnats utanför de av statsmakterna i förevarande hänseende godkända kreditinstitutens krets. Generalpoststyrelsen vore för sin del icke övertygad om att det vore betydelselöst ur konkurrenssynpunkt, huruvida affärsbankslånen åt fastighetsmarknaden räntegaranterades eller icke. Det kapital, varöver affärsbankerna förfogade för utlåning, vore dock sa stort, att en viss konkurrens borde kunna etableras, särskilt örn — såsom i promemorian förutsattes —

26 Kungl. Maj:ts proposition nr 243.

industrins krav på krediter skulle minskas i framtiden. Att avliända sig denna konkurrensmöjlighet syntes ur det allmännas synpunkt icke vara att förorda.

För övrigt kunde framhållas, att de kreditinstitut, vilkas fastighetskrediter nu kunde bliva föremål för räntegaranti, vore i långt högre grad bundna i fråga örn möjligheterna att fruktbargöra sina likvida medel än affärsbankerna. Ett generellt medgivande för affärsbankerna att utan begränsning tränga in på det område av kreditgivningen, som mer eller mindre uttryckligen anvisats förstnämnda kreditinstitut, skulle säkerligen medföra ökade svårigheter för dessa vid penningplaceringen och framkalla behov av vidgade utlåningsmöjligheter för deras vidkommande. Därom syntes ingen utredning vara verkställd i den remitterade promemorian. Dessa svårigheter påkallade emellertid beaktande lika väl som affärsbankernas eventuella placeringssvårigheter.

I anslutning till det anförda har generalpoststyrelsen funnit sig icke kunna tillstyrka vad i promemorian föreslagits, åtminstone icke under nu rådande förhållanden.

Svenska bostadskreditkassan framhåller, att kassan — på sätt utvecklats av kassan och konungariket Sveriges stadshypotekskassa i skrivelsen den 23 september 1942 till byggnadslånebyrån — alltjämt vore av den uppfattningen, att affärsbankernas roll inom fastighetskrediten principiellt måste begränsas till att vara av övergående art: byggnadskrediten och sedermera eventuellt korttidsplaeering i avvaktan på gynnsammare ränteläge för bindning på längre sikt. Örn lån hos affärsbank skulle i förevarande hänseende likställas med lån hos hypoteksinrättning och övriga fastighetskreditgivare, skulle detta minska fastighetsägarnas intresse att binda sina lån. Bostadskreditkassan anför vidare bland annat.

För att minska olägenheterna och riskerna nied affärsbankskrediterna såsom underliggande lån hade i promemorian uppställts vissa villkor för att ifrågavarande krediter skulle kunna godkännas av byggnadslånebyrån, varigenom desamma skulle till form och innehåll anpassas efter de obundna sparbankslånen. Det undandroge sig kassans bedömande, örn en dylik omläggning av affärsbankernas kreditgivning kunde i praktiken genomföras på ett för alla berörda parter tillfredsställande sätt. Säkert vore emellertid, att omläggningen skulle innebära en synnerligen radikal ändring av fastighetskreditmarknadens organisation. Affärsbankerna skulle bli organ för en mera permanent kreditgivning av den typ sparbankerna representerade. I första hand skulle dessa drabbas av en ökad konkurrens från affärsbankerna, men rubbningarna i marknadsläget skulle även beröra hypoteksinstitutionerna. En så väsentlig omläggning torde i varje fall icke böra genomföras utan långt mera ingående överväganden än som skett i promemorian.

Den föreslagna omläggningen betingades ingalunda av ett behov att tillgodose ett fastighetsägare- eller låntagarintresse. Den nuvarande kreditorganisationen hade ock i stort sett kunnat tillfredsställande fylla sin uppgift. Bakom affärsbankernas strävan att utvidga sin fastighetsbelåning läge i stället en önskan att erhålla ökade placeringsmöjligheter för nuvarande likviditetsöyerskott. För att möjliggöra detta skulle övriga kreditgivare nödgas minska sin låneverksamhet. Det kunde med fog ifrågasättas, huruvida detta vore den lämpligaste lösningen av affärsbankernas problem, och detta så mycket mer som i promemorian framhållits, hurusom det i det föreliggande läget funnes ringa utsikter för bankerna att genom ökad kreditgivning till fastighetsmarknaden minska sina kassareserver. I detta sammanhang borde jämväl

27 Kungl. Maj:ts proposition nr 243.

erinras, att även om en minskning av kassaöverskottet skulle kunna ernås genom ökad kreditgivning till fastighetsmarknaden, denna minskning delvis komme att uppvägas därav, att ett minskat utbud av liypoteksinstitutionernas obligationer skulle medföra nedgång i uttagningarna från bankernas inlåningsräkningar.

Ur statsfinansiell synpunkt syntes den av omläggningen föranledda minskade benägenheten för lånebindning kunna medföra ökade kostnader föi statsverket, enär statens räntegaranti beträffande obundna lån även täckte viss räntestegring efter det lånet beviljats. Med hänsyn därtill och då det vöre av vikt, att lånen vid den kritiska tidpunkten efter räntegarantiens upphörande i största möjliga utsträckning vore bundna från långivarens sida, syntes det knappast vara lämpligt att medgiva räntegaranti beträffande av affärsbankerna utlämnade obundna lån.

Kassan ville även framhålla, att bostadskreditinstitutionen — i likhet med stadshypoteksinstitutionen — tillkommit under statens medverkan i syfte att konsolidera fastighetskrediten. Såväl ur det allmännas som de enskilda fastighetsägarnas intressen hade det ansetts vara en betydande fördel, att denna kredit fastlades för så lång tid som möjligt och därmed gjordes oberoende av fluktuationerna i ränteläget ävensom av kriser på penningmarknaden. Institutionerna vore organiserade såsom kooperativa företag. De hade under viss kontroll från statens sida uppbyggts och utvecklats av fastighetsägarna själva samt arbetade utan eget vinstintresse. En väl ordnad, för låntagarna betryggande fastighetskredit syntes alltjämt vara ett betydelsefullt önskemål. Det vöre därför av vikt, att icke sådana åtgärder vidtoges, som kunde vara ägnade att förhindra en fortsatt stabilisering av fastighetskrediten.

Svenska sparbanksföreningen uttalar sig på följande sätt.

Föreningen kunde icke finna tillräckliga skäl för att statsmakterna i nuvarande läge skulle stödja affärsbankernas fortsatta inträngande pa iastighetskreditmarknaden med alla de svårigheter detta skulle medföra för andia sparmedelsplacerare. Den stabilisering av fastighetsmarknaden, sorn torde ha åsyftats med den statliga lånepolitiken, syntes icke kunna befrämjas av att det redan nu ansträngda läget på lånemarknaden ytterligare skärptes. E°r_ eningen önskade icke hävda någon monopolställning för sparbankerna i fråga om fastighetskrediten; någon sådan ställning intoge sparbankerna icke heller. Men föreningen funne det nu föreliggande förslaget ägnat att ingiva de allvarligaste betänkligheter såväl från allmänna ekonomiska synpunkter som med hänsyn till att ett genomförande av detsamma skulle ytterligare försvaga sparbankernas möjligheter att förränta det sparkapital, som i allt stone utstiäckning flöte in till sparbankerna. Från affärsbankshåll dreves redan nu en på sina håll mycket hård konkurrens örn fastighetskrediten. Ett vanligt villköl' för sekundärkredit vore att även primärlånet placeras i affärsbanken. Eftersom affärsbankerna icke vore obenägna att beläna inteckningar högre upp än sparbankerna för sin del av säkerhetsskäl funne lämpligt, medförde detta villkor i regel att krediten i sin helhet finge lämnas av affärsbanker. På senaste tid hade många kredit!vllin kvarhållits i affärsbankerna genom att dessa framhållit sannolikheten av att nu föreliggande utredning skulle få till resultat, att affärsbankslånen komme att godkännas såsom underliggande kredit för tertiärlånen. Föreningen hade med detta velat framhålla, att verkningarna av det nu föreliggande förslaget redan gjort sig starkt kännbar, och det syntes icke kunna undgås, att återverkningarna av förslagets genomförande bleve allvarliga för sparbankerna.

Föreningen ville såsom sin uppfattning uttala, att det av docenten Kock föreslagna "villkoret, att affärsbankerna vid räntesättningen på intecknmgslånen skulle följa sparbankernas normer, icke lämpligen kumle komma ifråga.

28 Kungl. Maj:ts proposition nr 243.

Docenten Kock bade icke närmare preciserat, laur detta förslag skulle kunna genomföras i praktiken. Uppenbarligen kunde en sådan anordning leda till slitningar, r den mån affärsbankerna önskade ändringar i räntesatserna Det lunnes också anledning att befara, att den relativa enhetlighet, som på detta område numera ernatts inom sparbanksvärlden, lätt nog kunde sönderbrytas under trycket av sådana lokalt betonade önskemål. Det syntes icke heller lämpligt att införa en ordning, som ledde till att de centrala organen skulle tjäna som buffertar mellan de enskilda kreditinstitutens skiljaktiga meningar örn vilka räntesatser som i det ena eller andra läget och på skilda orter borde tillämpas.

Föreningen finge under åberopande av det anförda avstyrka det i promemorian framförda förslaget.

Även sparbanksinspektionens och konungariket Sveriges stadshypotekskassas yttranden gå väsentligen i avstyrkande riktning.

Sparbanksinspektionen anför.

Inspektionen ville icke bestrida, att en viss omvandlingsprocess påginge inom bankväsendet. Men då den framtida utvecklingen, såsom också framhållits i promemorian, vore oviss, syntes det inspektionen mindre välbetänkt, att genom isolerade åtgärder förstärka de tendenser i tiden, som syftade till en omvandling av kreditväsendets nuvarande struktur. I den mån kreditinstitut av skilda slag överskrede gränserna för sina dittills som naturliga betraktade verksamhetsområden komme de att inkräkta på varandras områden. En dylik utveckling kunde icke utan vidare anses vara önskvärd. Likaväl som sparbankerna enligt inspektionens förmenande bäst fyllde sin särskilda uppg1*! inom samhällslivet genom att hålla sig inom vissa av uppgiftens art betingade gränser utan att tränga in på affärsbankernas eller hypoteksinrättningainas speciella områden, likaväl borde den uppgift affärsbankerna hade

j ^ a hänvisa dem till att iakttaga nödig begränsning i förhållande till sådan verksamhet, som av ålder huvudsakligen bedrivits av sparbankerna. I den mån ändrade förhållanden emellertid kunde anses motivera utplånande av granserna eller uppdragande av nya torde likväl åtgärder av dylikt slag icke böra komma till stånd förrän efter allsidig utredning av kreditmarknadens behov.

Det borde vidare icke lämnas obeaktat, att affärsbankerna genom sin dominerande stallning på byggnadskreditivmarknaden skulle komma i en särskilt gynnsam position, örn affärsbankslån skulle kunna bli föremål för räntegaranti Detta skulle, åtminstone i nuvarande ränteläge, försätta sparbanker och andra kreditgivare på fastighetsmarknaden i en för dem menlig efterhandsställning. I detta sammanhang finge erinras örn de enligt uppgift från liera håll åtminstone sporadiskt förekommande försöken från vissa affärsbankers sida att förvärra bottenlån från andra institut genom att uppställa lånens överflyttande som villkor vid beviljande av sekundärlån — men även andra krediter — till vederbörande fastighetsägare. Förekomsten av dylika tendenser syntes göra det än mera tveksamt, örn affärsbankernas inträngande på andra kreditinstituts områden borde underlättas genom den nu föreslaena författningsändringen. ”

. Ehuru sparbanksinspektionen pa grund av vad som ovan anförts icke ansage sig bora tillstyrka att ifrågavarande förslag genomfördes, ville inspektionen dock icke motsätta sig sådan ändring i bestämmelserna, att affärsbanksan kunde i särskilda fall, t. ex. nied avseende på ort, där affärsbank väsend ligen ombesörjde bostadsmarknadens kreditbehov, komma i åtnjutande av rån tegaranti. J

... Sparbanksinspektionen ville slutligen uttala sin anslutning till det framförda kravet på obligatorisk amortering av sekundärlånen. -Tu mindre den

29 Kungl. Majlis proposition nr 243.

egna insatsen Tore, desto angelägnare vore det, att en planmässig amortering komme till stånd. Amorteringens storlek torde icke på förhand. kunna fastställas genom en generell regel utan syntes. från fall till fall få jämkas efter låntagarens faktiska möjligheter. Amorteringsplanen syntes lämpligen, såsom i promemorian framhålles, böra grundas på fasta annuiteter, även när lånen formellt vore obundna.

Konungariket Sveriges stadshijpotekskassa framhåller till en början, att docenten Kock syntes vilja principiellt hävda, att fastighetskreditens stabilisering icke vore av större betydelse i ett krisläge. Sålunda hade i promemorian framhållits dels (å sid. 5), såvitt gällde en enstaka bank, som finge försämrad likviditet och därför uppsade sina fastighetsengagement, att det icke torde möta svårigheter för en låntagare att få sina lån överflyttade till annat kreditinstitut, dels (å sid. 6) i fråga örn en likviditetsförsämring för hela bankväsendet att det ankomme på centralbanken att svara för likviditeten. Till bemötande härav anför stadshypotekskassan följande.

Vad det första fallet beträffade kunde invändas, att det för den enskilde låntagaren i regel måste innebära en stor olägenhet att nödgas placera örn sitt lån med risk att erhålla sämre lånevillkor än förut, en risk, som svårligen kunde elimineras. Vad åter anginge den situationen, att en likvidationsförsämring inträtt för hela bankväsendet, i vilket fall det ansetts vara centralbankens uppgift att söka säkerställa likviditeten, syntes det ligga i sakens natur, att så mycket som möjligt på förhand borde göras för att undanröja de svårigheter, som härvid kunde möta. Örn i en dylik situation fastighetslånen i stor utsträckning vore bundna och därför icke berördes av penningkrisen, underlättades centralbankens uppgift i avsevärd grad.

Såsom å sid. 10 i promemorian anförts, hade affärsbankernas strävan under krisen 1939—40 att avveckla de infrusna krediterna kommit att framstå som en press på låntagarna och hade av dessa känts som ett irritationsmoment, i all synnerhet som marknaden i övrigt erbjudit mycket begränsade möjligheter till omplacering och bundna lån endast kunnat erhållas till relativt höga ränte-

satser. .

I själva verket vore den omnämnda situationen ett talande exempel pa olägenheterna av att en stor del av fastighetskrediten vore obunden.

Affärsbankerna torde i realiteten få sägas icke ha varit beredda att möta krisen. Det hade endast varit genom de åtgärder, som av riksbanken vidtagits, som krisen kunnat övervinnas utan svårare följder. Därmed vore emellertid icke sagt, att detta hade lyckats, örn fastighetslånen i än högre grad varit obundna och läget i övrigt varit ogynnsammare än nu varit fallet.

Samma skäl, som motiverade, att fastighetskreditmarknaden stabiliserades genom lånens bindning, talade för att såsom underliggande kredit vid beviljande av tertiärlån, i ali synnerhet sådana lån med statlig räntegaranti, i regel icke godkändes lån hos affärsbanker.

Beträffande frågan örn räntegaranti för av affärsbankerna utlämnade lån gör stadshypotekskassan härefter följande uttalande.

Vad lånen med räntegaranti beträffade, måste det även för staten mod dess stora, alltmera ökande intresse på fastighetskreditens område vara av betydelse, att primär- och sekundärlån vid den kritiska tidpunkten efter räntegarantiens upphörande i möjligaste mån vore bundna från långivarens sida. Ju större del av fastighetslånen, som då vore bundna, desto större bleve marknadens egen motståndskraft vid en eventuell ogynnsam utveckling av fastighetskrediten, varigenom behovet av fortsatta statliga stödåtgärder minskades för den betydande grupp av fastigheter, varom här vore fråga.

30 Kungl. Maj:ts proposition nr 243.

För staten vöre bundenhet beträffande primär- och sekundärkrediten av betydelse även ur den synpunkten, att enligt bestämmelserna i 1942 års kungörelse angående tertiärlån en höjning av ränteeftergiften möjliggjordes för den händelse räntan å primär- och sekundärlånen skulle stiga utöver den som utginge vid tiden för ränteeftergiftens fastställande. Det syntes under sådana förhållanden icke lämpligt att utsträcka räntegarantien till att omfatta jämväl av affärsbanker utlämnade obundna lån. Därtill lomme att fastighetsägarna, örn så skedde, kunde befaras komma att även i ett lågt ränteläge underlåta att binda sina lån, då de dels genom räntegarantien i viss utsträckning vore skyddade mot räntehöjning, dels på grund av att lånen vore obundna hade möjlighet att komma i åtnjutande av eventuellt inträdande räntesänkning.

Det kunde dock måhända under nuvarande förhållanden icke undvikas, att i särskilda fall lån hos affärsbank godkändes sorn underliggande kredit vid beviljande av tertiärlån med statlig räntegaranti. Kassan syftade härvid på sådana fall, då fastighet vore belägen å ort, där kreditinrättningar, som lämnade bundna fastighetslån, icke bedreve verksamhet.

Å sid. 40 i promemorian hade anförts, att några reella skäl .sorn talade för att affärsbankerna uteslötes från de institut, vilkas låntagare kunde erhålla räntegaranti, icke funnes, under förutsättning att bankerna lämnade en bindande förklaring att vid åtstramning på penningmarknaden icke uppsäga lånen ifråga, en förklaring som promemorieförfattaren antoge kunna av bankföreningen lämnas å bankernas vägnar. Syftet med denna förklaring skulle vara, att eliminera det osäkerhetsmoment, som läge i bankernas formella uppsäeningsrätt.

Bortsett från det förhållandet, att bankföreningen knappast syntes kunna å bankernas vägnar avgiva en dylik förklaring, som vore bindande, torde en sådan förbindelse, örn den skulle hava något värde, erhålla den innebörd, att lånen i realiteten bleve bundna. Detta skulle med andra ord innebära, att affärsbankerna, vilkas roll på fastighetskreditens område dittills ansetts böra begränsas till att vara av tillfälligare slag, skulle komma att övergå till långivning på fastighetsmarknaden av mera permanent art.

Enligt stadshypotekskassans mening kunde de av promemorieförfattaren anförda särskilda förhållanden, som rått under de senaste åren, och vilka medfört vissa svårigheter i fråga örn placering av bankernas likvida medel, icke utgöra ett godtagbart skäl för en utvidgning av affärsbankernas uppgifter i angiven riktning. Det torde här vara anledning understryka, att, såsom framhållits å sid. 41 i promemorian, det i nuvarande situation funnes ringa utsikter för affärsbankerna att genom en ökad kreditgivning till fastighetsmarknaden reducera sina kassareserver.

Ordföranden i statens byggnadslånebyrå, byråchefen Bergström har i sin förut omförmälda reservation till en början anmält, att han i princip anslöte sig till det huvudsakliga innehållet i det av svenska bostadskreditkassan avgivna yttrandet. Bergström anför vidare följande.

Det kunde emellertid icke fördöljas, att en viss saklig grund funnes för vissa förslag i remitterade promemorian. Örn bostadskreditväsendet i städer och stadsliknande samhällen åtminstone i princip hade vunnit en tillfredsställande lösning genom de under statlig medverkan inrättade stadshypoteksoch bostadskreditkassorna, så vore förhållandet ingalunda detsamma å landsbygden, där nämnda kassor ju icke ägde driva lånerörelse. Den likaledes under statlig medverkan inrättade allmänna hypoteksbanken åsyftade belåning av jordbruksfastigheter. Egnahemslånefonden hade under sin cirka 40åriga tillvaro säkert varit till stort gagn för tillgodoseende av landsbygdens bostadskreditbehov men kunde näppeligen sägas ha inneburit en principiell

31 Kungl. Majda proposition nr 243.

lösning av kreditproblemet. Vidare kunde erinras att viktiga kreditgivarkategorier såsom inteckningsbolag och försäkringsbolag antingen icke alls eller endast i förhållandevis ringa utsträckning bedreve belåning av bostadsfastigheter på landsbygden.

Sparbankerna intoge en betydelsefull mellanställning och dreve åtminstone på vissa håll en omfattande dylik belåning även på landsbygden. Emellertid kunde erinras örn den ojämna fördelningen i Sverige av sparbankerna, i vad rörde både deras antal och storleken av deras insättarbehållningar, per caput räknade. Särskilt i våra nordligare landsdelar torde tillgången på sparbankslån för bostadsändamål alls icke motsvara behovet.

I de fall där organiserad kreditgivning för bostadsändamål på landsbygden saknades eller där tillgången på kreditmedel för sådant ändamål eljest vöre knapp eller otillräcklig hade affärsbankerna i icke ringa utsträckning trätt hjälpande emellan, många gånger på ett — det borde icke förnekas — förtjänstfullt och vidsynt sätt. Detta anlitande av affärsbankerna för bostadsbelåning på landsbygden torde vara något helt annat än den motsvarande belåning i städerna, som bottnade i spekulation från låntagarnas sida i korta, billiga krediter. I tider av kraftigt stigande ränta plägade sådana låntagare ej underlåta att göra sig hörda i en högljutt klagande opinionsbildning.

De från långivaren ouppsägbara, långfristiga amorteringslånen vöre och förbleve den enda sunda formen för fastighetskredit, hur motvilligt än den svenska opinionen velat acceptera denna grundsats. I fråga örn opinionen rådde därutinnan en alldeles väsentlig skillnad redan i vårt grannland Danmark, där de bundna fastighetslånen betraktades som hart när de enda tänkbara.

Vid bedömandet av behovet av en ordnad bostadskreditgivnmg på landsbygden förtjänade särskilt beaktas den för vårt land speciella företeelsen, att vår industri -— med anor från våra brukssamhällen - i sa hög grad som fallet vore förlagts och allt fortfarande sökte sig till landsbygden.

Med hänsyn till det antydda borde frågan örn bostadskreditens organisation på landsbygden snarast möjligt göras till föremål för en allsidig och förutsättningslös utredning.

Det kunde förmodas, att primär- och sekundärkredit lämpligen skulle kunna samlas i en enda organisation.

Bergström förklarar till sist, att han icke ville motsätta sig, att byggnadslånebyrån finge godtaga affärsbankskredit med bättre förmånsrätt framför statslån såsom betryggande, nämligen utanför städer, köpingar och municipalsamhallen, alltså där ordnad primär- och sekundärkreditgivning för bostadsändamål icke funnes och där ej heller annan kredit, som redan dittills betraktats såsom betryggande, kunde uppbringas. Byrån borde givetvis vid prövningen av dylika fall tillse, att affärsbankskrediten lämnades under omständigheter, sorn gåve vid handen, att den i sak kunde anses betryggande.

Beräkningar rörande medelsbehovet för budgetåret 1943/44 för tertiärlån och tilläggslån hava av statens byggnadslånebyrå framlagts i skrivelser den 31 augusti 1949 och den 18 mars 1943.

I sistnämnda skrivelse har byggnadslånebyrån till en början redogjort for bostadsproduktionen under år 1942 samt nuvarande bostadsmarknadsläge. Byrån anför härom.

Bostad smarknad släget hade vid ingången till år 1942 kännetecknats av knapphet eller brist på bostäder på de allra liesta orter. Pen linder år 1J41 kraftigt inskränkta byggnadsverksamheten, ungefär en fjärdedel av 19oJ ars,

Kungl. Maj:ts proposition nr 243.

hade tillsammans med den förefintliga bostadsreserven visat sig icke kunna hindra, att en nära nog allmän knapphet på bostäder uppstått i stadssamhallena. bom utvecklats i P. M. angående bostadsförsörjningen (statens off. ? inJci 1942’3) hade det förefallit sannolikt, att bostadsmarknadsläget under år 1x4:2 skulle allvarligt ytterligare försämras, såvida icke produktionen under aret stege till omkring hälften av 1939 års.

De åtgärder till främjande av byggnadsverksamheten, som från det allmannas sida vidtagits linder år 1941, hade visat sig icke medföra en produktion av sådan omfattning, att bostadsmarknadsläget hållits oförändrat. Därtill hade i väsentlig grad bidragit knappheten på och ovissheten örn tillgången pa vissa viktiga byggnadsvaror ävensom den fortgående stegringen av byggnadskostnaderna, Det hade därför under våren 1942 framstått som nödvändigt att ytterligare utvidga stödet till byggnadsverksamheten.

Enligt de uppgifter, som nu stöde till buds, torde antalet inflyttningsfärdiga ~Se.Qheter.linder år 1942 i städer och stadsliknande samhällen hava uppgått till i det närmaste 24,000 lägenheter eller omkring 50 procent av motsvarande antal under år 1939. Detta antal överensstämde med den under våren 1942 ?É!rdtlberäk”ingen av det antal nya lägenheter, som skulle fordras under år 1942 for att icke bostadsmarknadsläget skulle avsevärt försämras Bostadsmarknadens utveckling under år 1942 belystes av en jämförelse mellan byggnadsnämndernas uppgifter örn tillgången på bostadslägenheter den 1 oktober 1941 och den 1 oktober 1942, vilken meddelades i följande tablå

Antal städer, där tillgången på lägenheter den 1 oktober 1942, jämfört nied den 1 oktober 1941, uppgivit» vara:

Omoderna lägenheter.

Enkelrum, 1 rum o. kokvrå

1 rum och kök..........

2 rum och kök..........

3 och flera rum och kök

Moderna lägenheter.

o. kokvrå

Enkelrum, 1 rum

1 rum och kök.........

2 rum och kök.........

3 och flera rum och kök

Dessa uppgifter tydde otvivelaktigt på att bostadsmarknadsläget i rikets städer försämrats under hyresåret 1941/42. Därvid torde dock få beaktas, dels att vid en hastigt insättande förändring i bostadsmarknadsläget en icke obetydlig eftersläpning i redovisningen av den inträffade förskjutningen vore naturlig, dels att en knapphet eller brist på lägenheter, som vore oförändrad, förefölle att stegras ju längre den bestode. Det vore dock uppenbart, att knappheten på bostadslägenheter skärpts på ett antal orter. Så hade varit fallet i Stockholm, Göteborg och Malmö, där knapphet på bostäder inträtt relativt sent. Samtidigt hade dock vissa orter uppvisat ett något förbättrat bostadsmarknadsläge.

u^av byggnadsnämnderna lämnade uppgifter om förekomsten av husvillhet efter oktoberflyttningarna 1941 och 1942 framginge, att i 15 större och 13 mindre städer den 10 oktober 1941 funnits tillhopa 226 hushåll, därav 178 hushåll med barn, vilka pa grund av husvillhet inkvarterats genom kommu-

33 Kungl. Maj:ts proposition nr 243.

Hens försorg. Don 10 oktober 1942 hade i 18 större och 12 mindre städer funnits inalles 328 provisoriskt inkvarterade hushåll, varav 298 med barn. Från åtskilliga städer hade vidare uppgivits, att utdömning av lägenheter till följd av bostadsbrist förekommit i mindre utsträckning än önskvärt vore; bostäder, som utdömts eller bort utdömas, hade varit i bruk på grund av brist på billiga lägenheter. I Norrköping och Malmö hade omkring 550 dylika lägenheter varit bebodda, i Karlskoga omkring 1,000.

Sammanfattningsvis torde man — anför byggnadslånebyrån — kunna säga, att bostadsmarknaden under år 1942 på det hela taget icke eller blott obetydligt förändrats men att för vissa orter en bestämd tendens till ytterligare knapphet på bostäder kunnat förmärkas. Bostadsbristen hade under år 1942 ytterligare spritt sig och omfattade nu praktiskt taget alla orter. Detta betydde dock icke, att förut existerande skillnader orter emellan försvunnit; väsentliga olikheter i bristens omfattning förefunnes alltjämt. Örn man sålunda kunde säga, att den beräkning av det för år 1942 nödvändiga bostadsbyggandet, som gjorts för ett år sedan, icke jävats av den nu kända utvecklingen på bostadsmarknaden, så måste framhållas, att denna beräkning tagit sikte på det minimum av nya bostäder, som fordrades. Den fördubbling av bostadsbyggandet, som åstadkommits under år 1942, hade icke varit ägnad att skapa en bostadsreserv av normal omfattning — därtill skulle hava krävts en ytterligare fördubbling av produktionen — utan den starkt sammankrympta reserven hade i den mån detta över huvud varit möjligt än mer decimerats.

Byrån lämnar härefter vissa uppgifter rörande av byrån under år 1942 preliminärt beviljade tertiärlån och sådana tilläggslån, vilka beviljats enligt kungörelsen nr 569/1942. Uppgifterna hava sammanfattats i följande tablå.

Preliminärt beviljade tertiär- och tilläggslån under är 1942.

Bihang till riksdagens protok oll 1943. 1 sami. Nr 213.

1034 43

34 Kungl. Majlis proposition nr 243.

I anslutning härtill anför byrån ytterligare följande.

De preliminärt beviljade tertiärlånen uppginge till sammanlagt 44,005,228 kronor, varav 7,491,929 kronor eller 17 procent till enfamiljshus och 36,513,299 kronor eller 83 procent till flerfamiljshus. I tilläggslån hade utlämnats 1,803,440 kronor.

Beslut örn avslag på ansökan om tertiär- och/eller tilläggslån hade fattats i 260 fall, varav 116 gällde enfamiljshus (sökta beloppet utgjorde 1,024,738 kronor) och 144 flerfamiljshus (sökta beloppet utgjorde 5,635,908 kronor och antalet lägenheter 1,561). Av under år 1942 preliminärt beviljade lån hade 80 med ett sammanlagt lånebelopp av 1,819,573 kronor återtagits.

Preliminärt beslut örn lån till ombyggnadsföretag hade fattats i 26 fall, varav 6 gällde ombyggnad av enfamiljshus och 20 fall ombyggnad av flerfamiljshus.

Byggnadslånebyrån meddelar i detta sammanhang, att drygt två tredjedelar av samtliga under år 1942 färdigställda lägenheter ingå i fastigheter, för vilka statligt lån eller bidrag beviljats under nämnda år. I större städer utgöra dessa lägenheter omkring 72 procent av samtliga under år 1942 färdigställda lägenheter, medan motsvarande tal för samtliga städer och övriga orter äro 71 procent respektive 57 procent.

Byggnadslånebyrån övergår härefter till en uppskattning av bostadsbehovet under budgetåret 1943/44 och anför i denna del följande.

Undersökningar rörande liusliållsbildningens betingelser, som utförts inom byggnadslånebyrån, tydde på att örn icke bostadsmarknadsläget skulle fortskridande försämras borde bostadsproduktionen givas en sådan omfattning att under år 1943 antalet inflyttningsfärdiga lägenheter i städer och stadsliknande samhällen stege till 27,000 lägenheter. Produktionen skulle med 10 procent överstiga 1942 års och komma att uppgå till 60 procent av 1939 års. Vanskligheter mötte givetvis vid försök att beräkna det framtida bostadsbehovet. Erfarenheten icke minst från de gångna krisåren gjorde dock troligt, att örn icke utomordentliga händelser inträffade, det årliga behovet av nya bostadslägenheter vore underkastat relativt små förändringar. Vid krisens inträde hade otvivelaktigt det årliga behovet av nya lägenheter krympt. Under 1930talets högkonjunktur hade en omfattande hushållssprängning ägt rum, som inneburit en standardstegring och bottnat i stigande sysselsättning och realinkomster. Denna utveckling hade genom krigsutbrottet och därmed förbundna omläggningar av näringsliv och levnadsförhållanden fått ett snabbt slut. I enlighet med vad man kunnat förutse hade behovet av nya lägenheter sjunkit och kommit att utgöra endast omkring hälften av 1939 års. Betydande förändringar därutinnan hade under de följande krisåren icke inträffat. Äktenskapsbildningen hade legat kvar på den anmärkningsvärt höga nivå, som nåtts vid 1930-talets slut. Inflyttningen till städer och stadsliknande samhällen hade sjunkit till en nivå icke obetydligt lägre än den, som gällt vid krisens utbrott. Det torde i nuvarande läge icke finnas anledning antaga, att äkt-enskapsbildning och omflyttning under år 1943 skulle undergå förändringar, som mera avsevärt påverkade hushållsbildningens storlek. Otvivelaktigt funnes vid en bedömning på längre sikt skäl förmoda, att äktenskapsbildningen nått sitt maximum och ett fall och måhända avsevärt fall i äktenskapsbildningen i framtiden framstode som sannolikt. Förändringen från ett år till ett annat kunde emellertid under förutsättning att för landet genomgripande händelser icke inträffade, antagas hålla sig inom måttliga gränser.

Funnes icke berättigad anledning förmoda, att äktenskapsbildning och omflyttning underginge förändringar, som måste beaktas i detta sammanhang,

35 Kungl. Maj-.ts proposition nr 243.

kunde detta näppeligen sägas om den uppdämning av liushållsbildningen, som ägt rum under krisåren. Hushållsbildningen kunde minska hastigt och kraftigt. Dock komme ett sammanpressat bostadsbehov igen efter ett eller ett pär år. Minskningen innebure nämligen att bildandet av vissa hushåll skötes på framtiden, varför man finge en oavbrutet växande hushållsbildningsreserv. Denna reserv kunde icke vaxa hur mycket och hur länge som helst utan att bostadsbrist och till sist husvillhet uppstode. Bestämda tecken tydde på att hushållsbildningsreserven under år 1942 vuxit så mycket, att, örn icke ett betydande antal av de hushållsbildningar, sorn under de senaste åren ställts på framtiden, kunde komma, till stånd under år 1943, måste bristen på bostadslägenheter icke obetydligt skärpas.

Under hänsynstagande till denna omständighet syntes det byggnadslånebyrån troligt, att, örn man ville undvika en skärpning av bostadsmarknadsläget under år 1943, produktionen av bostäder under året borde bringas att icke oväsentligt överstiga 1942 års. Förslagsvis kunde förutsättas, att produktionen borde överstiga 1942 års med 10 procent. .Det torde härvid få åvägabringas en sådan fördelning av produktionen på olika orter, att i första hand utpräglade bristorter med betydande svårigheter på bostadsförsörjningens område bleve delaktiga av produktionsstegringen.

Den beräkning av behovet av nya bostadslägenheter i städer och stadsliknande samhällen under år 1943, som här anförts, utginge från att endast de nödvändigaste behoven skulle kunna tillgodoses. Den vore ur bostadsmarknadssynpunkt en minimiberäkning. Det mål, sorn uppställts, vore bevarandet av det nuvarande bostadsmarknadsläget. Att avskaffa bostadsknappheten och uppnå ett normalt bostadsmarknadsläge skulle fordra en produktion mer än dubbelt så stor som den, varmed här räknats, och som skulle betydligt överstiga 1939 års rekordproduktion. Att en produktion av denna senare omfattning i nuvarande försörjningsläge icke vore aktuell vore uppenbart. Det torde kunna förutsättas, att redan den mycket blygsammare produktion, som bedömts vara ur bostadsmarknadssynpunkt oundgängligen nödvändig, med hänsyn till de starkt begränsade resurser, som byggnadsverksamheten förfogade över, borde betraktas som ett maximum. Matorialbristen kunde komma att lägga hinder i vägen för genomförandet av denna produktion. Transportapparaten vöre hårt ansträngd. Knappheten på arbetskraft utgjorde ävenledes en produktionsbegränsande faktor. Dock hade den jämnare fördelning av produktionen över hela året, som förefölle uppnådd, till en del hävt knappheten på byggnadsarbetare. Dessa produktionsbegränsande faktorer tillsammans gjorde det troligt, att en produktion, som överstege 1942 års med 10 procent, vore ett maximum i nuvarande försörjningsläge.

hör ett bedömande av det lör tertia rian erforderliga medelsbehovet under budgetåret 1943/44 finge beräkningen av den framtida bostadsproduktionen utsträckas till att omfatta också de lägenheter, som bleve färdiga för inflyttning linder år 1944. Dessa lägenheter torde i stor utsträckning komma att påbörjas under tiden 1 juli 1943—30 juni 1944. I nuvarande läge förefölle det berättigat förutsätta, att antalet inflyttningsiardiga lägenheter under år 1944 i städer och stadsliknande samhällen borde uppgå till det för år 1943 beräknade. Reservationen beträffande de reala resurserna borde flock i detta fall göras kraftigare än när fråga vore örn 1943 års produktion. Behovet av nya lägenheter kunde icke anges närmare, förrän dels uppgifter rörande äktenskapsbildningens omfattning under år 1943 bleve tillgängliga, dels bostadsmarknadsläget efter oktoberflyttningarna 1943 kunde anges och därmed hushållsuppd tunni agens och husliållssprängningens storlek under år 1943 över blickas. Som förut framhållits, torde emellertid behovet av nya bostäder från ett år till ett annat som regel icke mera avsevärt förändras.

°6 Kungl. Majlis ‘proposition nr 243.

Beträffande utsikterna för 1943 års bostadsproduktion gör byggnadslånebyrån härefter följande uttalande.

Enligt av byggnadsnämnderna till socialstyrelsen lämnade uppgifter rörande byggnadsverksamheten uppginge antalet under januari och februari 1943 inflyttningsfärdiga lägenheter tillsammans med antalet den 1 mars 1943 under byggnad varande lägenheter i 71 stader till omkring 75 procent av det för år 1943 beräknade behovet av nya bostäder i dessa städer. Med hänsynstagande härtill samt till de uppgifter rörande på olika orter planerade byggnadsföretag, som kommit till byggnadslånebyråns kännedom, ville byggnadslånebyrån som sin mening uttala att det bostadsbyggande, varmed räknats och som betecknats som oundgängligen nödvändigt för att icke en försämring av bostadsmarknadsläget skulle inträda under år 1943, torde kunna förverkligas. Det funnes skäl förmoda, att örn icke åtgärder motiverade med hänsyn till det rådande försörjningsläget vidtoges, som syftade till en begränsning av produktionen på vissa orter, produktionen bomme att icke oväsentligt överstiga den nivå, som nyss nämnts. En jämn fördelning av bostadsbyggandet över hela året medförde icke endast påtagliga vinster för olika kategorier av byggnadsarbetare och för byggnadsindustrin utan också för landets näringsliv i dess helhet. Otvivelaktigt hade de statliga åtgärderna för främjande av bostadsbyggandet åvägabragt en efter förhållandena anmärkningsvärt stor vinterproduktion 1942/43. Det ville synas som örn 45 procent av det antal lägenheter, som bedömts böra tillföras bostadsmarknaden under år 1943, påbörjats under senare delen av år 1942. Detta förhållande utgjorde dock endast ett bevis för att de statliga stödåtgärderna på ifrågavarande område av näringslivet kraftigt stimulerat produktionen och det finge på intet vis tagas till intäkt för att en betydande minskning av byggnadsindustrins säsongväxlingar inträtt. För att en jämnare fördelning av produktionen över hela. året skulle bliva verklighet, fordrades att effektiva produktionsstödjande åtgärder förbundes med åtgärder, som direkt syftade till reglering av produktionens omfattning vid olika tidpunkter på året.

Medelsbehovet för 1943/44 för tertiärlåneverksamheten uppskattades av byggnadslånebyrån i dess skrivelse den 31 augusti 1942 till

60,000,000 kronor. Beloppet beräknades av byrån på följande sätt.

För budgetåret 1942/43 hade för tertiärlåneverksamheten anvisats 25,000,000 kronor. Av tidigare för ändamålet anvisade medel hade den 30 juni 1942 återstått nära 27,000,000 kronor. Sammanlagt hade alltså vid ingången av löpande budgetår stått till förfogande bortåt 52,000,000 kronor. Det kunde antagas, att sistnämnda belopp skulle komma att helt disponeras under budgetåret.

I propositionen den 1 april 1942, nr 221, angående åtgärder för främjande av ökad bostadsproduktion m. m. hade behovet av tertiärlånemedel under budgetåret 1942/43 uppskattats till 60,000,000 kronor, vilket belopp emellertid minskats med 5,000,000 kronor med hänsyn till kommunal tertiärlånegivning. Under förutsättning att följande års produktion borde överstiga innevarande års med 10 procent samt att ingen reservation kunde påräknas vid löpande budgetårs utgång, skulle — då tertiärlånen beräknades i förhållande till det räntabla fastighetsvärdet och sålunda med nu gällande regler icke påverkades av förändringar i byggnadskostnadema — med samma beräkningssätt i övrigt medelsbehovet för nästa budgetår kunna uppskattas till 66,000,000 kronor. Det ville emellertid synas, som om vid beräkningen av årets medelsbehov den kommunala långivningen något underskattats. Möjligen hade även underskattats omfattningen av den bostadsbyggnadsverksamhét, som bedreves

Kungl. Maj:ts proposition nr 243. 37

utan såväl statligt som kommunalt lånestöd (av industriföretag finansierade bostadsbyggen, bostadsbyggen i hög kostnadsklass, som ej kunde erhålla tertiärlån, bostäder i »blandade» fastigheter, där affärslokaler och dylikt vore huvudsaken, o. s. v.); den exakta omfattningen härav kunde med nu tillgängliga uppgifter ännu icke bedömas. Med hänsyn till dessa faktorer och under förutsättning att kommunal lånegivning komme att fortsätta under år 1943 i samma omfattning som under år 1942, ansåge sig byggnadslånebyrån kunna uppskatta det för tertiärlån erforderliga medelsbehovet under nästa budgetår till 60,000,000 kronor.

I skrivelsen den 18 mars 1943 uttalar byggnadslånebyrån, att berörda uppskattning alltjämt i stort sett vore hållbar. Byrån framhåller emellertid ytterligare följande.

Den anmärkningsvärt stora vinterproduktionen under produktionsåret 1942/43, hade medfört ett ökat behov av tertiärlånemedel under innevarande budgetår, vilket inneburit en förskjutning till en tidigare tidpunkt av de förslag till anslagsäskanden, som framlagts i byråns skrivelse den 31 augusti 1942. Det ökade medelsbehovet hade uppskattats till 10,000,000 kronor. I händelse enahanda förskjutning i byggnadssäsongen inträdde under nästa budgetår, torde en motsvarande ökning i behovet av tertiärlånemedel då uppstå. I byggnadslånebyråns nyssnämnda skrivelse hade vidare förutsatts, att kommunal långivning skulle komma att äga rum i samma omfattning som under år 1942. Det ville synas som om denna förutsättning kunde komma att falla. Den av Stockholms stad bedrivna låneverksamheten för främjande av bostadsbyggandet i Stockholm kunde måhända komma att helt eller delvis upphöra, varvid torde uppstå ett ytterligare behov av tertiärlånemedel, som för nästkommande budgetår kunde skattas till omkring 8,000,000 kronor.

Under hänvisning till det anförda har byggnadslånebyrån nu uppskattat anslagsbehovet för tertiärlåneverksamheten under nästa budgetår till

50,000,000 kronor.

Beträffande behovet av anslag för tilläggslån för budgetåret 1943/44 uttalar sig byggnadslånebyrån på i huvudsak följande sätt.

För uppskattning av detta medelsbehov saknades alltjämt säkra hållpunkter. Av vad ditintills vore känt torde under förutsättning av i stort sett oförändrade byggnadskostnader kunna antagas, att tilläggslånen under nästa budgetår komme att uppgå till i genomsnitt omkring 15 procent av den godtagbara anskaffningskostnaden. Den förskjutning i byggnadssäsongen, som inträtt under produktionsåret 1942/43, hade medfört ett ökat behov av tillläggslånemedel under innevarande budgetår, som av byrån uppskattats till omkring 5,000,000 kronor. I händelse enahanda förskjutning i byggnadssäsongen inträdde under nästa budgetår, torde en motsvarande ökning i behovet av tilläggslånemedel uppstå, varvid behovet av tilläggslånemedel under nästa budgetår skulle kunna skattas till 40,000,000 kronor. Byggnadslånebyrån ansåge sig dock böra för närvarande bortse från det ökade medelsbehov, som kunde uppstå till följd av dylika, relativt ovissa faktorer. Det aktuella behovet av tilläggslånemedel torde fördenskull kunna skattas till (40,000,000 — 5,000,000) 35,000,000 kronor.

Ytterligare en omständighet måste emellertid i detta sammanhang beaktas. Av skäl, som förut utvecklats, hade byrån föreslagit, att de för enfamiljshus gällande lånereglerna skulle tillämpas även för tvåfamiljshus. Vid bifall därtill komme tilläggslånebehovet att sjunka med ett belopp, som, försiktigt upp-

38 Kungl. Majlis proposition nr 243.

skattat kunde angivas till 2,000,000 kronor. Medelsbehovet för de till tertiärianeverksamheten knutna tilläggslånen torde fördenskull kunna beräknas uppgå till omkring 33,000,000 kronor. Det borde måhända påpekas, att någon reen besparing därigenom knappast kunde förväntas uppstå. Beviljandet Iför tvatamiljshusen av sådan subvention, som avsåges i 12 § 2 moni. gällande tertiarlånekungorelse, komme nämligen att medföra ökat avskrivningsbehov a de för tertiärlån anvisade medlen. Det för de mindre bemedlade, barni'i j tamiljemas bostadsförsörjning erforderliga behovet av tilläggslånemedel under nasta budgetår kunde med utgångspunkt från dittills vunna erfarenheter uppskattas till minst 4,000,000 kronor.

o På grund härav bär byggnadslånebyrån ansett, att anslaget till tilläggslån till viss bostadsbj^ggnadsverksamhet borde för budgetåret 1943/44 upptagas till (33,000.000 + 4,000,000) 37,000,000 kronor.

Departemenschefen.

Det program för statligt stöd åt bostadsbyggandet, som antogs av 1942 års riksdag, har i huvudsak genomförts enligt de riktlinjer, som framlades i förra årets proposition (nr 221) angående åtgärder för främjande av ökad bostadsproduktion m. m. Under år 1942 färdigställdes 23,000 å 24,000 lägenheter i de svenska stadssamhällena, vilket motsvarar omkring hälften av 1939 års produktion och omkring 75 procent av den genomsnittliga produktionen under 1930-talet. Det kan utan tvekan sägas, att bostadsförsörjningsläget nu hade varit katastrofalt, om icke denna produktion hade kommit till stånd. Med hänsyn till begränsningen i material- och arbetskraftsresurserna kunde fjolårets bostadsbyggnadsprogram icke syfta till att undanröja den praktiskt taget allmänna bostadsbristen utan endast till att nödtorftigt motsvara tillväxten i bostadsbehovet i stadssamhällena, i synnerhet sådana, där militärförläggningar och industriell expansion ställde krav på ökad bostadstillgång, och sålunda till att förhindra, att bostadsbristen utvecklades till ren bostadsnöd. Att detta program verkligen endast svarade till nödtorften visas oförtydbart av de senaste uppgifterna örn bostadsmarknadsläget.

Det framgår av vad jag i det föregående anfört, att bostadsmarknadsläget icke förbättrades under år 1942, utan att tvärtom bostadsbristen på åtskilliga orter skärptes. Under den hittills gångna delen av innevarande år har tack vare byggnadsproduktionen under vintern ett icke obetydligt tillskott av nya lägenheter tillförts bostadsmarknaden, men bostadsbristen kvarstår. Preliminära uppgifter från socialstyrelsen angående resultatet av den sedvanliga enquéten rörande bostadsmarknadsläget omkring den 1 april ge detta vid handen. Från 40 större städer med mer än 10,000 invånare uppgavs tillgången på moderna lägenheter örn 1 rum och kök som otillräcklig i 36 fall, som knapp i 4 fall. Från 56 mindre städer, för vilka uppgifter lämnats, uppgavs tillgången på samma slag av lägenheter som otillräcklig i 48 fall, som knapp i 8 fall. Tillräcklig eller god tillgång har i fråga örn denna lägenhetskategori icke uppgivits i något fall. Beträffande andra lägenhetskategorier äro uppgifterna likartade. På en fråga om hur bostadstillgången förändrats under årets första kvartal ha i allmänhet svaren

39 Kungl. Maj:ts proposition nr 243.

givit vid handen ett oförändrat läge. I några fall anses läget ytterligare försämrat; endast i ett ringa fåtal av städerna har någon förbättring kunnat konstateras. Från praktiskt taget alla städer hava uppgivits svårigheter att skaffa lägenheter för nybildade familjer ävensom för nyinflyttade. I ett stort antal fall har även lämnats uppgiften, att inneboendesystemet befinner sig i tilltagande. Överhuvudtaget kan sägas, att den allmänna bostadsbristen i stadssamhällena icke mildrats, utan snarare något skärpts. Behovet av statliga stödåtgärder för bostadsförsörjningen kvarstår oförminskat.

Ppe skäl som byggnadslånebyrån anfört för att räkna det nödtorftiga behovstillskottet något högre för innevarande år än för föregående synas mig bärande. Enligt uppgift från byggnadslånebyrån har en nyligen företagen enquéte angående behovet av nya lägenheter under 1943 givit vid handen, att de kommunala förmedlingsorganens uppskattningar sammanlagt omfatta ett betydligt större antal lägenheter än det av byggnadslånebyrån beraknade. Det är uppenbart, att under de föregående åren samlats ett stort latent bostadsbehov, som med nuvarande begränsade förutsättningar icke kan omedelbart tillgodoses. Behovsuppskattningen måste med hänsyn härtill vara obestämd inom vida marginaler. En rimlig målsättning för bostadsbyggnadsprogrammet under nu gällande förutsättningar förefaller mig vara, att det produceras tillräckligt för att örn möjligt minska bostadsbristen eller i varje fall förhindra en ytterligare skärpning av densamma. Detta kräver, såsom byggnadslånebyrån anfört och som kraftigt understrukits av de kommunala förmedlingsorganens uppskattningar, att årets bostadstillskott blir något större än det, som åstadkoms under år 1942.

Såtillvida äro utsikterna att förverkliga ett dylikt program gynnsamma, som produktionen under den gångna vintern haft cn osedvanligt stor omfattning och lämnat ett betydande tillskott till bostadsmarknaden redan under första delen av innevarande år. Den eftersträvade utjämningen av bostadsbyggandets säsongväxlingar har under den förflutna årsperioden i hög grad förverkligats. Enligt uppgift från byggnadslånebyrån har den pågående bostadsproduktionen i städerna varit praktiskt taget lika stor vid varje kvartalsskifte från 1 juli 1942 till 1 april 1943 så när som på en svag nedgång omkring årsskiftet. Då material- och arbetskraftstillgångama icke medge någon mera väsentlig ökning av produktionen utöver den vid nämnda registret ingstillfällen rådande nivån och med hänsyn tagen till det under den hittills "angna delen av detta år igångsatta bostadsbyggandet, torde man kunna räkna med” en i stort sett oförändrad omfattning av bostadsbyggnadsverksamheten under det närmaste halvåret. Det framstår givetvis som ett önskemål, att även följande vintersäsong utnyttjas för bostadsbyggande på samma sätt som den gångna.

Tack vare don stora vinterproduktionen har enligt uppgift från byggnadslånebyrån ett tillskott till bostadstillgången i stadssamhällena på omkring

6,000 lägenheter erhållits redan under första kvartalet. Under andra kvartalet beräknas ytterligare 6,000 lägenheter bli inflyttningsfärdiga. De fram till 1 april igångsatta, för färdigställande under andra halvåret planerade

40 Kungl. Marits proposition nr 243.

bostadsbyggnadsföretagen beräknas ge ett tillskott på omkring 12,000, varmed årets produktion skulle nå samma omfattning som föregående års. Till detta kommer det antal lägenheter, som påbörjas under vårmånaderna för ardigställande före årets utgång. Det kan sålunda redan nu betraktas som säkerställt örn icke nu oförutsebara hinder komma emellan — att bostadstillskottet under innevarande år kommer att överstiga föregående års, vilket även, såsom jag förut anfört, svarar till det beräknade behovet. Det är att marka, att detta större bostadstillskott tack vare säsongutjämningen kommer att erhållas utan att arbetsmarknaden under den kommande sommaren behöver utsättas för större påfrestningar än under den föregående.

Jag övergår härefter till att behandla de förslag till modifikationer i regeina för tertiär- och tilläggslån, som framlagts av byggnadslånebyrån.

Enligt 1942 års kungörelse örn tertiärlån och tilläggslån för vissa bostadsbyggnadsföretag skall med enfamiljshus förstås byggnad, som är avsedd att utgöra egethem. Inneborden av detta begrepp kan givetvis vara föremål för olika meningar. Statens byggnadslånebyrå har för sin del uttalat, att lån enligt kungörelsen tills vidare borde kunna beviljas för uppförande av enfamiljshus innehållande upp till 5 rum och kök av den storlek och med deli utrustning, som normalt förekomme inom lägenheter med ett dylikt antal rum. Häremot anser jag mig icke böra framställa någon erinran.

Vad angår tvåfamiljshusen delar jag byggnadslånebyråns uppfattning, att dessa i regel i ekonomiskt hänseende stå enfamiljshusen mycket nära, medan de oftast i väsentlig mån avvika från övriga flerfamiljshus, övervägande skäl synas därför tala för att i lånehänseende likställa tvåfamiljshusen med enfamiljshusen. Jag anser mig därför böra biträda byråns i sådant hänseende framlagda förslag.

I gällande författning stadgas rörande kommunernas ekonomiska medverkan med avseende å tilläggslånen allenast att kommunerna skola deltaga i kostnaderna på sätt och i den omfattning byggnadslånebyrån med hänsyn till omständigheterna i varje särskilt fall prövar skäligt. Vid anmälan i fjolårets proposition av frågan örn tilläggslånen uttalade jag emellertid bland

annat, att det syntes rimligt, att det kommunala bidraget i normala fall _

när statssubventionen utginge för en överkostnad av lägst 5, högst 20 procent, beräknad i förhållande till anskaffningskostnaden före avdrag av det kommunala bidraget — till sitt kapitalvärde motsvarade ungefär halva tomtkostnaden. Möjlighet skulle därvid förefinnas för byrån att reducera anspråket på kommunalt bidrag om omständigheterna vore sådana, att kommunens varaktiga intresse i saken vore ringa, eller om bidrag av motsvarande storlek gåves från annat håll, t. ex. industriföretag. Uttalandet föranledde icke någon erinran från riksdagens sida. Byggnadslånebyrån har — under hänvisning till att den sålunda förordade regeln i tillämpningen visat sig medföra betydande svårigheter — nu föreslagit, att såsom allmän norm, gällande vid overkostnader inom nyss angivna latituder, måtte uppställas, att det kommunala bidraget skulle utgå med 20 procent av överkostnaden. Då det synes vara ett önskemål såväl från byggnadslånebyrån som kommunernas sida, att

41 Kungl. Maj-.ts proposition nr 243.

en närmare fixering äger rum beträffande det kommunala bidragets storlek, har jag icke något att invända mot att en dylik fixering kommer till stånd, därvid bidragets värde torde kunna bestämmas till 20 procent av överkostnaden. Även örn ett dylikt bidrag blir det normala, bör byggnadslånebyrån liksom hittills hava möjlighet att förfara efter omständigheterna i varje särskilt fall. Såväl högre som lägre bidragsprocent bör därför kunna ifrågakomma.

Någon anledning att meddela uttrycklig föreskrift att tilläggslån ej får lämnas, därest överkostnaden för ett byggnadsföretag med mer än 20 procent överstiger anskaffningskostnaden, synes mig icke föreligga. I likhet med byrån utgår jag emellertid från att tilläggslån i sådana fall icke beviljas utan att särskilda skäl tala för att det ifrågavarande byggnadsföretaget bör komma till stånd; ökade krav på kommunal bidragsgivning torde — såsom byrån framhållit — få anses befogade, då byggnadsobjektet har en standard, som är avsevärt högre än den på orten gängse.

I likhet med byggnadslånebyrån anser jag det lämpligt, att det åtagande, som kommun är skyldig att göra för att byrån skall kunna medgiva, att viss del av tertiärlån för enfamiljshus skall utgöra en räntefri stående del, erhåller en något annan innebörd än som för närvarande är föreskrivet. På sätt byrån föreslagit, bör kommunens ansvar a ena sidan utsträckas till alla slags förluster utom avskrivning enligt subventionsplanen men å andra sidan begränsas till att avse allenast den räntefria stående delen av länet. I samband därmed kan lämpligen föreskriften om skyldighet för kommunen att utöva kontroll under byggnadstiden utgå.

Med hänsyn till vad byggnadslånebyrån anfört synas icke tillräckliga skäl föreligga att upprätthålla kravet på att tilläggslån ej får överstiga 90 respektive 95 procent av överkostnaden. Jag förordar därför, att gällande maximibestämmelser i ämnet upphävas.

Vidkommande härefter byggnadslånebyråns förslag örn meddelande av sådana föreskrifter, att förskott skulle kunna under vissa förutsättningar utbetalas å preliminärt beviljade tertiärlån, synes det mig med hänsyn till den långa tid, som i tertiärlåneärende ofta nog måste förflyta mellan det preliminära och det slutliga beslutet, nödvändigt, att byrån erhåller möjlighet att vid behov lämna förskott å det lån, beträffande vilket preliminärt beslut föreligger. Närmare regler rörande de omständigheter, under vilka förskott skall få lämnas, synas mig icke lämpligen böra meddelas i författningsväg, utan synes det böra bliva byggnadslanebyrans sak att tillse, att denna flaga oidnas på ett för statsverket betryggande sätt. Emellertid räknar jag med att förskott i stort sett skola kunna lämnas under de förutsättningar och villkor, som angivits i byråns framställning i ämnet.

I likhet med byggnadslånebyrån anser jag vidare, att den skyldighet, som för närvarande enligt vissa bostadsförfattningar finnes för kommun att för erhållet statslån ställa inteckningssäkerhet, av principiella och praktiska skäl bör upphävas. Därest detta förslag bifalles, far såsom byxan papekat ändring ske ej blott i här behandlade kungörelse örn tertiärlån och tilläggs-

42 Kungl. Maj:ts proposition nr 243.

lån utan jämväl i kungörelsen den 4 september 1935 (nr 512) om lån och bidrag av statsmedel för beredande av hyresbostäder åt mindre bemedlade, barnrika familjer och kungörelsen den 30 juni 1942 (nr 572) om tilläggslån för beredande av bostäder åt dylika familjer.

\ ad härefter beträffar frågan om förhållandet mellan statens byggnadslånebyrå och den albnänna kreditmarknaden framgår av den föreliggande utredningen i ämnet, att byrån vid beviljande av tertiärlån såsom lån med bättre förmånsrätt stundom godkänner även lån, som lämnats av affärsbankerna. Så torde ock i fortsättningen böra ske, där detta finnes vara av omständigheterna betingat. Särskilt synes en dylik praxis motiverad i de trakter av vårt land, där tillgång icke finnes till andra kreditinrättningar. Vanligen torde det härvid bliva fråga om byggnadsföretag av mindre storleksordning. Några närmare föreskrifter om när lån av affärsbankerna skola kunna godkännas såsom underliggande kredit synas icke behövliga. Avgörandet bör liksom hittills tillkomma byggnadslånebyrån.

Emellertid bör — på sätt föreslagits i den av docenten Kock utarbetade promemorian — såtillvida en ändring i gällande författningsbestämmelser företagas, att det stadgande, som föreskriver, att räntegaranti endast får förekomma för lån, som lämnats av vissa uppräknade kreditinrättningar, upphäves. Enligt min mening bör nämligen i och för sig någon risk icke föreligga att bevilja eftergift för räntekostnad även i de fall, där primär- och sekundärlånen lämnats av affärsbanker. Sådan eftergift bör ock kunna medges i fall, där de underliggande krediterna lämnats av kassor, stiftelser eller kommuner.

En förutsättning för att affärsbankslån skola kunna likställas med lån lämnade av andra kreditinrättningar bör emellertid vara, att affärsbankerna icke missbruka sin möjlighet att uppsäga lämnade inteckningslån liksom ock att de i sin räntepolitik följa vissa normer.

För erhållande av garanti för att affärsbankerna icke vid åtstramning å kreditmarknaden till betalning uppsäga lämnade primär- och sekundärlån torde — i överensstämmelse med vad i promemorian föreslagits — svenska bankföreningen böra avgiva en förklaring av innehåll, att en dylik åtstramning i första hand skall medföra en inskränkning i utlämnandet av nya lån, medan äldre lån endast undantagsvis skola ifrågakomma till uppsägning.

Yad beträffar affärsbankernas räntepolitik anser jag mig böra i huvudsak ansluta mig till den ståndpunkt, som intagits av fullmäktige i riksbanken. Jag förordar alltså, att affärsbankerna i sin räntepolitik beträffande bottenkrediterna skola följa de av sparbankerna tillämpade normerna för räntesättningen. Räntan å primärlånen i affärsbankerna bör i regel få överstiga sparbankernas inlåningsränta med högst V2 procent och sekundärlåneräntan bör bestämmas på motsvarande sätt.. Yarje bank, som önskar utlämna primär- och sekundärlån i fastigheter, beträffande vilka tertiärlån sökas hos byggnadslånebyrån, bör hava att avgiva förhandsutfästelse om att banken har för avsikt att tillämpa angivna räntesatser. Banken bör i samband därmed förklara, att banken ansluter sig till svenska bankföreningens uttalande angående sättet för en anpassning vid en åtstramning av marknadsläget.

43 Kungl. Maj:ts proposition nr 243.

I likhet med vad som föreslagits i promemorian anser jag slutligen, att byggnadslånebyrån alltid bör kräva, att sekundärlånen skola amoiteias.

Av vad byggnadslånebyrån anfört rörande läget på bostadsmarknaden samt utsikterna för bostadsproduktionen under den närmaste framtiden framgår, att situationen under det senaste året snarare försämrats än förbättrats samt att omfattande statliga åtgärder till stöd för nämnda produktion äro erforderliga till förhindrande av att bostadsbristen skall bliva ännu mera svårartad än för närvarande är fallet. Å andra sidan äro uppenbarligen under nuvarande förhållanden möjligheterna att tillskapa nya bostadslägenheter ganska begränsade. Knappheten på arbetskraft samt bristen på byggnadsmaterial och transportmedel försvåra nämligen den verksamhet, som på förevarande område skulle vara behövlig för åstadkommande av förbättrade fölhållanden. Med hänsyn till berörda omständigheter torde för nästa budgetår anslaget till tertiärlån för viss bostadsbyggnadsverksamhet böra upptagas till det belopp, som byggnadslånebyrån senast föreslagit, nämligen 50 000,000 kronor. Medelsbehovet under nästa budgetår för tilläggslån till viss bostadsbyggnadsverksamhet har av byrån senast uppskattats till 37,000,000 kronor. J^g föreslår, att anslaget upptages till nämnda belopp, som torde vara tillräckligt för att — i anslutning till vad som skett under innevarande budgetår — till en mindre del kunna anlitas för utlämnande genom egnahemsorgamsationen av tilläggslån till egnahemslån enligt kungörelsen den 7 juni 1940 (nr 589) angående den statliga egnahemsverksamheten.

II. Bostadsförsörjning för mindro bemedlade, barnrika

familjer.

Hällande bestämmelser.

Gällande bestämmelser rörande bostadsförsörjning för mindre bemedlade, barnrika familjer återfinnas dels i kungörelsen den 4 september 1935 (nr 512) om lån och bidrag av statsmedel för beredande av hyresbostäder åt mindre bemedlade, barnrika familjer, ändrad genom kungörelser den 27 maj 1938 (nr 246), den 28 juni 1940 (nr 668), den 28 juni 1941 (nr 628) och den 30 juni 1942 (nr 570), dels i kungörelsen den 27 maj 1938 (nr 247) örn lan och bidrag av statsmedel för beredande av bostäder i egnahem åt mindre bemedlade, barnrika familjer, ändrad genom kungörelser den 28 juni 1941 (nr (129), den 23 januari 1942 (nr 16) och den 30 juni 1942 (nr 571), dels ock i kungörelsen den 30 juni 1942 (nr 572) örn tilläggslån för beredande av bostäder åt mindre bemedlade, barnrika familjer. .

Län och bidrag enligt förstnämnda luida författningar utgå saval i stad som å landsbygd. För hyresbostäderna gäller dock, att kungörelsen är tilllämplig å den egentliga landsbygden allenast då särskilda skal därtill aro. Lånen benämnas bostadsanskaffningslån och bidragen familjebidrag.

Centralorgan för verksamheten är statens byggnadslånebyrå. Kommunalt förmedlingsorgan är, där ej annat beslutas, drätselkammare respektive kommunalnämnd.

44 Kungl. Maj.ts proposition nr 243.

Bostadsanskaffningslån beviljas i fråga om hyresbostäder, förvaltade av kommun eller allmännyttigt företag, för nybyggnad eller förvärv och förbättring av äldre fastighet. lämen utgå med högst 95 procent av värdet å fastigheten (eller tomträtten), sedan därifrån avräknats värdet å tomten, bom säkerhet för länet skall lämnas första inteckning i fastigheten eller tomträtten. Låneräntan är fast och bestämmes vid lånets beviljande. Bostadsanskaffningslån till hyreshus skall till ena hälften utgöra en stående del och till andra hälften en amorteringsdel, varå amortering sker från en av byggnadslånebyrån bestämd dag. Amorteringstiden är 40 år i fråga örn nybyggnad av sten samt 30 år i fråga örn nybyggnad av trä. Beträffande aldre byggnad bestämmes amorteringstiden med hänsyn till byggnadens ålder och beskaffenhet.

Kommunen skall i mån av behov sörja för finansieringen av deli del av fastighetskapitalet, som överskjuter det genom statslånet erhållna. Vidare skall kommun ställa tomt till förfogande samt gentemot staten ansvara för den förlust, som kan uppkomma genom försummad hyresbetalning.

Bostadsanskaffningslån till egnahem utgår med 81 procent av ny- eller ombyggnadskostnaden. I stadssamhällen har kommunen att tillhandahålla tomt; i anskaffningskostnaden inräknas därför icke värdet av tomten. På landsbygden, där kommunen icke är pliktig att ställa tomt till förfogande, inräknas däremot tomtvärdet i anskaffningskostnaden. Kär kommunen ställer tomtmark till förfogande (eller däremot svarande kapitalbelopp) skall bostadsanskaffningslån utgöra till en tredjedel en stående del, varå utgår ränta, och till återstoden en amorteringsdel, som skall amorteras inom tjugo år. Kär kommunen icke tillhandahåller tomt, skall lånet till två niondelar utgöra en räntefri stående del, till likaledes två niondelar en stående del, varå ränta utgår, och till återstoden en amorteringsdel med tjugo års amorteringstid. Ben räntefria stående delen kan, där icke särskilda omständigheter till annat föranleda, av byggnadslanebyrån efterskänkas efter amorteringstidens utgång. Den räntebärande stående delen må efter amorteringstidens utgång uppsägas till betalning; i varje fall skall denna del vara återbetald inom tio år från det sista inbetalningen å amorteringsdelen bort fullgöras. Å den icke räntefria delen av bostadsanskaffningslån till egnahem utgår ränta efter en fast, vid lånets beviljande bestämd räntefot; reglerna härom äro desamma, som gälla för bostadsanskaffningslån till hyreshus.

I fråga örn kommunens ekonomiska medverkan gäller — utöver den nämnda olikheten i skyldighet att ställa tomt till förfogande — att i stadssamhällen kommunen skall ansvara för hela den förlust, som kan uppkomma å länet till följd av att egnahemmet sjunker i värde genom vanvård eller att låntagaren underlåter att erlägga annuitet. På landsbygden gäller detta ansvar endast under den tid, familjebidrag utgår; därefter ansvarar kommunen blott för en fjärdedel av nämnda förlust. Gränsdragningen mellan »stadssamhällen» och »landsbygd» bestämmes i tveksamma fall av byggnadslånebyrån. Efter Kungl. Maj:ts medgivande kunna lån i särskilda fall förmedlas av enskilt företag, varvid de för stadssamhällen gällande villkoren skola tilllämpas.

45 Kungl. Maj:ts proposition nr 243.

Byggnad innehållande hyreslägenheter för här ifrågavarande ändamål skall vara av lämplig typ och storlek, ha tillgång i närmaste grannskapet till lekplats för barn samt bör, i fråga örn större nybyggda flerfamiljshus, vara försedd med lekstuga. Byggnad för eget hem skall vara enfamiljshus av lämplig typ. Lägenheten skall bestå av minst två rum och kök. I fråga örn egnahem föreskrives, att bostaden skall, där sa kan ordnas inom rimlig kostnad, vara försedd med vattenledning och central uppvärmnmgsanordning, varjämte bostaden även i övrigt bör utrustas så, att hygienen befordras och det husliga arbetet underlättas.

Till fastighetsförvaltande kommun eller allmännyttigt bostadsföretag respektive till barnrika egnahemsägare utgå årliga bidrag familjebidrag vilka såsom liyresavdrag respektive annuitetslättnad komma familjerna tillgodo. I fråga örn hyreslägenheter fastställes för varje lägenhet en s. k. standardhyra, motsvarande kommunens eller bostadsföretagets kostnader (utom tomtkostnad), varefter den hyra, som skall erläggas av familjen, bestämmes genom att från standardhyran göras avdrag, uppgående till 30 procent för familj med tre barn och upp till 70 procent för familj med atta eller flera barn. Det årliga bidrag av statsmedel, som tillkommer fastighetsförvaltande kommun eller bostadsföretag, utgöres av summan av liyresavdragen för lägenheterna i fastigheten, vilken summa salunda kan växla alltefter de i fastigheten boende familjernas storlek och sammansättning. I fråga örn egnahem utgår familjebidraget som annuitetseftergift, differentierad på samma sätt som hyresavdraget efter barnantalet. Som motsvarighet till standardhyran fastställes ett årligt bostadsvärde, i vilket inräknas kostnader för uppvärmning och normalt underhåll av bostaden. Familjebidraget är maximerat till annuitetens belopp. Även barnrika familjer, som redan mneka egnahem, lia möjlighet att på gynnsamma villkor kunna genom örn- eller tillbyggnad och upprustning förbättra sina bostadsförhållanden upp till den nivå, som i författningen sättes som norm.

I syfte att lindra de på grund av krigsläget kraftigt stegrade bränslekostnaderna har Kungl. Majit vidare — med stöd av riksdagens i skrivelse ni 448/1941 lämnade medgivande — för ett budgetår i sänder bemyndigat byggnadslånebyrån att, med anlitande av de till familjebidrag anvisade medlen, i vissa fall utgiva bränslebidrag till mindre bemedlade, barnrika familjer.

Enligt kungörelsen om tilläggslön för beredande av bostäder åt mindre bemedlade, barnrika familjer kan tilläggslån utgå till främjande av nybyggnadsverksamhet, som avses i 1935 års kungörelse örn hyreshus och 1938 års kungörelse om egnahem. Tilläggslån för hyreshus utgår med högst 95 procent av det belopp, varmed anskaffningskostnaden överstiger avkastningsvärdet. Tilläggslån för egnahem utgår med 10 procent av det belopp, vartill kostnaden för byggnadsföretaget, kostnaden för tomtmark inbegripen, överstiger byggnadens avkastningsvärde.

Ifrågavarande tilläggslån äro fria från ränta och amortering och skola regelmässigt avskrivas, sedan viss tid förflutit.

Bestämmelserna om nämnda tilläggslån hava tillkommit i anslutning till bestämmelserna örn tilläggslån i samband med tertiärlån och hava närmast

46 Kungl. Maj:ts proposition nr 2d3.

haft till syfte att bevara den hittillsvarande kostnadsmarginalen mellan bostadsbyggandet i allmänhet och den speciella bostadsproduktionen för de mindre bemedlade, barnrika familjerna. I samband med utfärdande av kungörelsen örn tilläggslån för beredande av bostäder åt mindre bemedlade, barniika familjer har viss ändring vidtagits i 1938 års kungörelse örn egnahem. Enligt denna kungörelse gällde förut, att bostadsanskaffningslån fick utgå med högst 90 procent av anskaffningskostnaden. Detta maximum har, såsom framgår av den förut lämnade redogörelsen, nedsatts till 81 procent av anskaffningskostnaden.

De enligt 1935 års kungörelse om hyreshus och 1938 års kungörelse örn egnahem utgående familjebidragen bestridas från ett under femte huvudtiteln upptaget förslagsanslag till främjande av bostadsförsörjning för mindre bemedlade, barnrika familjer, medan de enligt samma kungörelser utgående bostadsanskaffningslånen bestridas från ett å kapitalbudgeten, statens utlåmngsfonder, upptaget reservationsanslag till lånefonden för bostadsförsörjning tdl mindre bemedlade, barnrika familjer. I riksstaten för budgetåret 1942/43 har det förra anslaget upptagits till 4,500,000 kronor och det senare till 17,500,000 kronor. På förslag av Kungl. Maj:t har 1943 års riksdag å tillaggsstat för nämnda budgetår till berörda lånefond anvisat ytterligare ett reservationsanslag av 5,000,000 kronor.

Kostnaderna för tilläggslån för beredande av bostäder åt mindre bemedlade, barnrika familjer bestridas, såsom förut omnämnts, från det under kapitalbudgeten, fonden för låneunderstöd, uppförda anslaget till tilläggslån till viss bostadsbyggnadsverksamhet.

Föreliggande framställningar oell förslag.

I skrivelse den 18 mars 1943 har statens byggnadslånebyrå framlagt förslag rörande vissa ändringar i gällande bestämmelser rörande de enligt 1935 och 1938 års författningar utgående familjebidragen m. m.

Det första förslaget avser frågan om avveckling av familjebidraget vid minskning av barnantalet.

Byggnadslånebyrån erinrar till en början, att byrån i ett under våren 1942 avgivet yttrande över en av Göteborgs bostadsföretag, stiftelse, gjord framställning till socialdepartementet i detta ämne ifrågasatt, örn icke familjebidragsreglerna borde ändras dels på det sätt, att en mjukare avveckling av familjebidraget infördes, dels ock såtillvida, att minderårighetens övre gräns ändrades från 16 till 18 år. Byrån hade dock för det dåvarande inskränkt sig till att tillstyrka stiftelsens framställning. Med beaktande av denna hade Kungl. Majit genom proposition till 1942 års riksdag (nr 320, sid. 24) föreslagit, att byggnadslånebyrån måtte bemyndigas att i fall, då till följd av minskning av antalet barn familjebidraget skulle upphöra, medgiva framflyttning av tidpunkten härför, allt under förutsättning, att familjen eljest skulle nödgas avflytta och därvid ställas inför husvillhet. Riksdagen hade

47 Kungl. Mciy.ts proposition nr 243.

bifallit förslaget oell vederbörliga ändringar bade därefter företagits i respektive kungörelser.

Byggnadslånebyrån anför härefter följande.

Yad anginge frågan om familjebidragets avveckling vid minskning av barnantalet, torde det på rent allmänna grunder vara tydligt, att de nuvarande reglerna icke vöre tillfredsställande. Det förliallandet, att sa\äl fanni]ebidrag sorn bränslebidrag, regelmässigt helt upphörde, då antalet minderåriga barn nedginge under tre, innebure en avsevärd hyreshöjning. En mindre bemedlad familjs i nu rådande krisläge ansträngda försörjningsbudget bleve förvisso därigenom så hårt belastad, att övriga för familjens försörjning vitala intressen löpte fara att bli åsidosatta. En av byrån verkställd undersökning rörande bostadsförsörjningsverksamheten för familjer, varom här vöre fråga, bestyrkte byråns antaganden. Av 69 förvaltningsorgan for hithörande fastigheter hade sålunda icke mindre än 54 uttalat den meningen, att en mjukare övergång från rabatterad hyra till standardhyra syntes önskvärd.

I anslutning härtill har byrån hemställt, att familjebidraget vid minskning i barnantalet mätte bli föremål för en successiv minskning. Det syntes — anför byrån — lämpligt, att familj ebidragsprocenten nedsattes till 20 respektive 10, då barnantalet nedginge till 2 respektive 1, för att helt försvinna, då samtliga barn passerat minderårighetens övre gräns.

Byggnadslånebyrån har vidare föreslagit, att barn skall i avseende å familjebidrag anses minderårigt intill uppnådda 18 år. Byrån anför härom.

Byråns ansökningsmaterial rörande tillämpning^ av den redan nu existerande jämkningsregeln att jämväl barn äldre än 16 år, som erholm fortsatt

utbildning eller eljest mera stadigvarande vöre utan arbetsförtjänst matte kunna medräknas vid bidragets bestämmande, utvisade, att en uppnådd alder av 16 år endast sällan innebure, att utbildningen hunnit avslutas. Denna uppfattning kunde för övrigt sägas lia erhållit sanktion av statsmakterna »enom skattelagstiftningens bestämmelser örn familjeavdrag. _

° Byrån ansåge sig fördenskull nu böra föreslå, att barn skulle i avseende å familjebidrag anses minderårigt intill uppnådda 18 år. Någon anledning att i samband härmed avskaffa den nyss angivna jämkningsregeln torde emellertid icke föreligga.

I anslutning härtill framhåller byrån, att den omedelbara effekt, som, vid bifall till vad byrån nu föreslagit, inträdde i fråga örn medelsbehovet torde bli mycket obetydlig. Det syntes ej osannolikt, att anslagsbelastningen till en början till och med bomme att sjunka, beroende på att för sådana familjer, som avsetts med föregående års författningsändring, bidraget ej som 'dittills borde utgå med 30 utan med 20 eller 10 procent av standardhyran respektive bostadskostnaden. Men det vore tydligt, att förslagens realiserande bomme att i framtiden påverka medelsbehovet i ej obetydlig grad på grund därav, att varje familj under en längre period bomme att åtnjuta familjebidrag.

Byrån har vidare till behandling upptagit frågan örn åtgärder for anskaffande av bostäder åt enligt gällande regler familjebidragsberättigade familjer, som icke för närvarande kunna erhålla plats i barnrikelius. Byrån anför i denna del bland annat.

48 Kungl. Maj:ts proposition nr 243.

I dea promemoria rörande bostadsförsörjningen (statens off. utredn 1942- 3) som omnämndes i propositionen nr 221 till 1942 års riksdag, bade framhållits’ att efterfrågan på lämpliga familjebostäder borde underbyggas av tillräckliga ekonomiska resurser hos de bostadsbehövande familjerna med barn. Med hänsyn därtill hade _ i promemorian ifrågasatts, örn' det icke kunde anses lämpligt, att familjebidrag till flerbarnsfamiljer och eventuellt andra familjer med minderåriga barn kunde utgå även för lägenheter, som med stöd av tertiärlån och tilläggslån uppfördes av kommuner och allmännyttiga bostadsföretag. Frågan härom hade angivits vara föremål för övervägande av 1941 års befolkningsutredning och bostadssociala utredningen.

Byrån ville givetvis icke genom några vittsyftande förslag föregripa vad som i detta ämne kunde _ komma att föreslås av nyssnämnda båda utredningar, men byrån ville likväl ifrågasätta, örn icke en mindre försöksverksamhet borde kunna inledas i syfte att skaffa bostäder åt sådana enligt gallande regler familjebidragsberättigade familjer, som för närvarande saknade att erhålla plats i barnrikehus. Om vidare ingripanden av denna begränsades till att avse lägenheter inom byggnader tillhöriga kommuner eller därmed i lånehänseende jämställda företag, torde risken för att anordningen skulle kunna på något sätt missbrukas vara ringa. — Byrån borde i förevarande fall givetvis fordra, att kommunala subventioner lämnades i sådan omfattning, att de motsvarade minst värdet av det bidrag, som en kommun hade att lämna för ett barnrikehus. Grundhyrorna för de lägen- .?ter, * Gerti ärlånehusen», som reserverades för mindre bemedlade, barnnka familjer, borde sålunda vara reducerade med minst så stort belopp som motsvarade värdet av den på lägenhetsbeståndet belöpande andelen av tomten. Denna särskilda subventionsgivning kunde naturligtvis icke befria en kommun från att lämna det bidrag, som enligt gällande föreskrifter utgjorde en förutsättning för beviljande av sådant tilläggslån, som vore anknutet till tertiarlåneverksamheten.

I anslutning till vad sålunda anförts har byggnadslånebyrån anhållit, att Kungl. Majit måtte utverka bemyndigande för byrån att, med anlitande av det för familjebidrag anvisade anslaget, tills vidare bevilja dylikt bidrag jämväl åt sådana mindre bemedlade, barnrika familjer, vilka erhölle bostäder i lägenheter, som förut nämnts. Byrån har förutsatt, att de vid bifall härtill uppkommande merutgifterna icke skulle bliva så stora, att hänsyn till desamma skulle behöva tagas vid anslagsberäkningen.

I anledning av byggnadslånebyråns ifrågavarande förslag hava yttranden avgivits av statskontoret oell svenska landskommunernas förbund, varjämte svenska stadsförbundet överlämnat till förbundet inkomna yttranden från Stockholms stads fastighetskontor, drätselkammaren i Göteborg, Norrköpings stads fastighetskontor, drätselkamrarna i Örebro och Eskilstuna, stadsdirektören och t. f. stadsombudsmannen i Västerås, Linköpings stads fastighetskontor samt drätselkamrarna i Karlstad, Karlskrona. Halmstad och Lund.

Byråns förslag rörande mjukare avveckling av familjebidraget vid minskning av barnantalet har tillstyrkts eller lämnats utan erinran i flertalet yttranden.

Sålunda uttalar exempelvis drätselkammaren i Göteborg, att den föreslagna avvecklingen sy-ntes väl motiverad och att man tidigare icke syntes hava tillräckligt beaktat de svårigheter, som uppkomme vid familjebidragens upp-

49 Kungl. Maj. ts proposition nr 243.

hörande. Stadsdirektören och t. f. stadsombudsmannen i Västerås tillstyrka likaså förslaget under förklaring, att det innebure en lämplig och följdriktig utveckling, att familjebidragen successivt minskades.

Aven Stockholms stads fastighetskontor förordar förslaget men påpekar, att det kunde tänkas, att avvecklingen borde ske på kortare tid än som föreslagits. Kontoret ifrågasätter ock, örn ej bestämmelserna borde erhålla viss retroaktiv tillämpning. Fastighetskontoret i Linköping anför, att en mjukare avveckling av familjebidraget, sedan familjen upphört att vara barnrik, i och för sig syntes önskvärd, men att i förslaget icke klarlagts, huruvida kommunens ansvar för låntagarens imderlåtenhet att erlägga föreskrivet ränte- eller annuitetsbelopp skulle gälla även under avvecklingsperioden. Det syntes riktigast, att kommunens ansvar under avvecklingsperioden liksom under perioden därefter begränsades till en fjärdedel av den uppkommande förlusten.

Statskontoret avstyrker byggnadslånebyråns förslag under hänvisning till att viss åtgärd redan vidtagits för underlättande av övergångssvårighetema för familjer, vilka ej längre fyllde villkoren för erhållande av understöd. Ämbetsverket anför vidare följande.

För den händelse ytterligare lättnader skulle anses böra övergångsvis beredas familjer, då antalet minderåriga barn nedgått under tre, syntes i allt fall byråns förslag icke ägnat att läggas till grund för beslut i ämnet. Förslaget innebure, att familjebidrag skulle utgivas, så länge inom familjen funnes ett eller två minderåriga barn. Enär stora åldersskillnader kunde bestå mellan barnen i en familj och då, såvitt statskontoret kunde finna, även barn, som föddes efter det att bidragsrätten eljest skulle hava upphört, enligt förslaget skulle tagas i betraktande vid barnantalets beräknande, kunde en familj komma att uppbära bidrag under en lång följd av år, efter det att barnantalet nedgått under tre. Så vittgående åtgärder kunde näppeligen anses motiverade av de svårigheter, som för en familj kunde uppkomma vid en omedelbar anpassning till ett högre hyresläge, allra helst som hyresökningens inträde regelmässigt motsvarades av bortfallande försörjningsskyldighet för ett av barnen. Enligt statskontorets mening borde det under alla förhållanden vara tillfyllest, att understödstiden förlängdes med ett år. Familjebidragets storlek under detta övergångsår kunde i så fall lämpligen bestämmas till hälften av bidraget för en trebarnsfamilj eller till 15 procent av standardhyran.

Förslaget att barn i avseende å familjebidrag skulle anses minderåriga intill uppnådda 18 år Ilar likaledes i allmänhet icke mött någon gensaga.

Sålunda har förslaget tillstyrkts eller lämnats utan erinran av Stockholms stads fastighetskontor, av Norrköpings stads fastighetskontor, av drätselkamrarna i Lund och Orebro samt av svenska landskommunernas förbund.

Drätselkammaren i Göteborg anför, att man måhända kunde vara tveksam, om en generell höjning av minderårighetsgränsen till 18 år borde äga rum. Drätselkammaren framhåller, att ett stort antal ungdomar redan före uppnåendet av donna ålder åtnjöte sådana inkomster, att familjebidrag för dem syntes omotiverade.

Bihang till riksdagens protokoll 1943. 1 sami. Nr 243.

034 43 4

50 Kungl. Maj.ts proposition nr 243.

Drätselkammaren i Eskilstuna har visserligen icke framställt erinran mot förslaget, men dock påpekat, att det i Eskilstuna vore regel, att barnen redan vid 15—16 års ålder vore i förvärvsverksamhet. Även stadsdirektören och t. f. stadsombudsmannen i Västerås anse, att det ingalunda alltid är nödvändigt, att bidrag utgår för barn över 16 år.

Statskontoret anför, att även örn — såsom bjggnadslånebyrån uttalat — barnen inom ifrågavarande familjer merendels komme i åtnjutande av utbildning, som fortginge efter uppnådda 16 år, någon ändring av nu gällande bestämmelser icke vore erforderlig för tillgodoseende av dessa barns intressen. Enligt nämnda bestämmelser kunde nämligen barn, som fyllt 16 år och som erhölle fortsatt utbildning eller eljest mera stadigvarande vore utan arbetsförtjänst, efter prövning av vederbörande kommun eller bostadsföretag räknas som minderårigt. Statskontoret har därför avstyrkt förevarande förslag.

Yad slutligen angår den föreslagna försöksverksamheten för anskaffande av familjebostäder annorstädes än i barnrikehus har en dylik verksamhet genomgående förordats i de från kommunernas sida avgivna yttrandena. Drätselkammaren i Göteborg,( som jämväl funnit förslaget lämpligt, anför emellertid, att det kunde ifrågasättas, örn försöksverksamheten, på sätt föreslagits, behövde begränsas till bostäder i fastigheter, som uppförts med hjälp av tertiärlån och tilläggslån. Det kunde tänkas, att en större kommun funne det förmånligt att uppföra bostadshus utan dylika lån. Även då borde familjebidrag kunna utgå, förutsatt att grundhyrorna ej sattes högre än som skulle varit fallet, örn husen uppförts med statligt stöd.

Ä andra sidan har förevarande förslag avstyrkts av statskontoret, som hänvisat till att spörsmålet örn en utbyggnad av subventionssystemet i den av byggnadslånebyrån ifrågasatta riktningen vore föremål för övervägande av såväl 1941 års befolkningsutredning som bostadssociala utredningen.

Beräkningar rörande medelsbehovet för nästa budgetår för familjebidrag och bostadsanskaffningslån hava av statens byggnadslånebyrå framlagts i skrivelser den 31 augusti 1942 och den 18 mars 1943.

I sistnämnda skrivelse lämnar byrån vissa uppgifter rörande av byrån under år 1942 beviljade bostadsanskaffningslån ävensom sådana tilläggslån, som kunna lämnas i samband med förstnämnda slag av lån. Uppgifterna hava sammanfattats i följande tablå.

A. Hyreshus.

Kungl. Maj.ts proposition nr 243.

51 B. Egnahem.

Det är att märka, att i siffrorna rörande lån för nybyggnader till egnahem ingå även tilläggslån. Givetvis hänföra sig såväl dessa tilläggslån som de tilläggslån, vilka i tablån upptagits i avdelningen rörande hyreshusen, till tidsperioden 1 juli—31 december 1942. Det sammanlagda lånebeloppet för hela riket utgör — inklusive tilläggslånen — 35,621,498 kronor. Härav hänför sig ett belopp av 31,690,200 kronor till bostadsanskaffningslån, medan återstoden eller 3,931,298 kronor hänför sig till tilläggslånen.

Byggnadslånebyrån uppskattar medelsbehovet för bostadsanskaffningslån under nästa budgetår till 20,000,000 kronor. Byrån har därvid utgått från att av de hittills för ändamålet anvisade medlen några reservationer icke skola återstå vid budgetårets ingång.

Det för nästa budgetår erforderliga anslaget för familjebidrag beräknar byrån till 6,000,000 kronor.

Departementschefen.

Vad först beträffar de förslag till ändringar i grunderna för familjebidragen, som framlagts av statens byggnadslånebyrå, synes det mig uppenbart, att behov föreligger att åstadkomma en mjukare avveckling av dessa bidrag vid nedgången i antalet minderåriga barn än som för närvarande är möjlig. Jag är därför beredd att i huvudsak förorda byggnadslånebyråns förslag i ämnet, som innebär, att bidragsprocenten skulle nedsättas till 20 procent, då antalet minderåriga barn nedgår till två, och till 10 procent, då detta antal sjunker till ett, ävensom att bidraget skulle helt bortfalla, då samtliga barn upphört att vara minderåriga. För att förhindra att avvecklingsperioden blir onödigt lång bör ytterligare föreskrivas, att bidrag högst får utgå under en tid av tre år räknat från den tidpunkt, då antalet minderåriga barn nedgick under tre. Kommunen torde under avvecklingsperioden böra gentemot staten svara för hela den förlust, som kan uppkomma genom bristande hyresbetalning respektive icke erlagt ränte- och annuitetsbelopp.

Däremot anser jag mig icke för närvarande kunna biträda byråns förslag örn höjning i här förevarande sammanhang av minderårighetsgränsen från 16 till 18 år. De möjligheter, som nu gällande bestämmelser lämna att

52 Kungl. Maj:ts proposition nr 243.

tillgodose de barnrika familjernas intressen, äro ganska betydande, varför frågan örn generell höjning av åldersgränsen bör bli föremål för ytterligare överväganden.

Ej heller den av byggnadslånebyrån ifrågasatta försöksverksamheten för anskaffande av billiga bostäder åt barnrika familjer i fastigheter, som uppförts med stöd av tertiärlån och enligt tertiärlånekungörelsen beviljade tilläggslån, anser jag mig för närvarande kunna tillstyrka. Det synes mig nämligen påkallat, att, innan en utbyggnad av subventionssystemet i denna riktning vidtages, avvakta de förslag i ämnet, som må komma att framläggas av bostadssociala utredningen.

Vidkommande härefter medelsbehovet för nästa budgetår för här ifrågavarande ändamål ansluter jag mig till byggnadslånebyråns förslag i ämnet. Jag förordar alltså, att femte huvudtitelns förslagsanslag till främjande av bostadsförsörjning för mindre bemedlade, barnrika familjer upptages till

6,000,000 kronor, medan till lånefonden för bostadsförsörjning för mindre bemedlade, barnrika familjer anvisas ett anslag av 20,000,000 kronor. Sistnämnda anslag bör upptagas såsom ett investeringsanslag.

lil. Bidrag1 till inrättande av pensionärshem.

Gällande bestämmelser.

Gällande bestämmelser rörande bidrag till inrättande av pensionärshem äro meddelade i kungörelsen den 22 juni 1939 (nr 462) örn statsbidrag till anordnande av pensionärshem med däri genom kungörelser den 30 december 1939 (nr 941) och den 30 juni 1942 (nr 573) gjorda ändringar.

Statsbidrag till anordnande av hem, avsedda för beredande av billiga hyresbostäder huvudsakligen åt mindre bemedlade åldringar och invalider kunna på vissa villkor utgå till kommuner eller kommunalförbund eller till för dylikt syfte godkända allmännyttiga bostadsföretag.

Ansökan örn statsbidrag till anordnande av pensionärsbostäder skall ställas till Kungl. Maj:t.

Beträffande beskaffenheten av de pensionärshem, för vilka bidrag må utgå, föreskrives, att de skola uppfylla hälsovårdsstadgans krav, vara försedda med vatten- och avloppsledningar, centralvärme och badrum, där så kan ordnas inom rimlig kostnad, samt i övrigt inrättas och utrustas så, att trevnaden och hygienen befordras, det husliga arbetet underlättas och de i hemmet boende vid sjukdoms- eller olycksfall kunna erhålla tillsyn och vård.

Lägenheterna i pensionärshemmen skola som regel upplåtas åt personer, som uppnått 60 års ålder eller utan att hava uppnått denna ålder åtnjuta pension enligt lagen örn folkpensionering eller understöd enligt förordningen örn invalidunderstöd och som kunna antagas vara ur stånd att med egna medel skaffa sig nöjaktig bostad. Företräde bör givas person, som kan an-

53 Kungl. Maj:ts proposition nr 243.

tagas efter erhållande av bostad i hemmet bli i stånd att försörja sig utan annat bidrag från det allmänna än pension eller invalidunderstöd.

Hyresbeloppen, inbegripande vatten och värme, äro maximerade till belopp, som växla efter antalet personer, för vilka lägenheten är avsedd, samt efter ortens placering i den för folkpensioneringen gällande dyrortsgrupperingen enligt följande tabell:

Lägenhet för

Dyrortsgrupp 1 person personer personer

1 .............................................. 120 180 210

2 .............................................. 180 270 315

3 .............................................. 240 360 420

Statsbidrag utgår med viss, för varje fall bestämd procent av kostnaderna, dock med uteslutande av kostnader för tomt och ledningar. Procentsatsen bestämmes med hänsyn till den för de fem senast förflutna kalenderåren genomsnittliga uttaxeringen per inkomstskattekrona i den kommun, för vilken hemmet avses, av kommunal-, landstings- och vägskatt med avdrag för understöd av skatteutjämningsmedel. Bidragsprocenten, som genom 1942 års kungörelseändring blivit avsevärt höjd, utgår numera enligt följande tabell:

Uttaxering . kronor

under 10 .

10— 10.9 9

11— 11.99

12— 12.9 9

13— 13.99

Statsbidrag ?6 25 .. 27 .. 30 .. 34 .. 40

Uttaxering Statsbidrag

kronor %

14— 14.9 9 .................. 48

15— 15.9 9 .................. 57

16— 16.9 9 .................. 68

17 och däröver............ 80

Där särskilda skäl så föranleda, kan bidragsprocenten bestämmas annorlunda.

Till bidrag till inrättande av pensionärshem har för budgetåret 1942/43 under femte huvudtiteln anvisats ett reservationsanslag av 3,000,000 kronor.

I skrivelse den 31 augusti 1942 har statens byggnadslånebyrå hemställt, att anslaget måtte jämväl för budgetåret 1943/44 bestämmas till 3,000,000 kronor. Byggnadslånebyrån har sedermera meddelat, att byrån under år 1942 tillstyrkt statsbidrag för inrättande av pensionärshem med sammanlagt 3,664,165 kronor avseende fastigheter, som tillhopa skulle komma att innehålla 1,339 lägenheter samt att sammanlagt statsbidrag beviljats för in rättande av pensionärshem innehållande tillhopa omkring 3,600 lägenheter.

Departementschefen.

Byggnadslånebyrån har föreslagit, att för nästföljande budgetår 3,000,000 kronor måtte anvisas till statsbidrag för inrättande av pensionärshem. Då i

54 Kungl. Maj:ts proposition nr 243.

statsverkspropositionen under femte huvudtiteln anslaget till detta ändamål preliminärt beräknats till endast 2,000,000 kronor, anser jag mig icke nu kunna föreslå, att detta belopp höjes. Beservationsanslaget till bidrag till inrättande av pensionärshem torde således för nästa budgetår upptagas med

2,000,000 kronor.

IV. Statens byggnadslånebyrå.

Anvisade anslag m. m.

Kostnaderna för statens byggnadslånebyrås verksamhet bestredos under åtskilliga år från ett förslagsanslag till statens byggnadslånebyrå. För innevarande budgetår hava anvisats två förslagsanslag, nämligen ett anslag till statens byggnadslånebyrå: avlöningar å 391,800 kronor och ett till statens byggnadslånebyrå: omkostnader å 91,000 kronor.

Vad angår avlöningsamlaget fastställde Kungl. Maj:t genom beslut den 30 juni 1942 avlöningsstat för byrån, att gälla för tiden 1 juli—30 september 1942. Staten upptog följande anslagsposter.

1. Månadsarvoden åt ordförande och ledamöter, högst........ kronor 7,200

2. Ersättningar till ordföranden och chefen för kansliavdelningen för mistade avlöningsförmåner, förslagsvis.......... » 3,800

3. Ersättningar till kanslipersonal, högst........................ » 75,000

4. Ersättningar till experter och sakkunniga, högst............ » 12,000

5. Årsarvoden å 500 kronor vardera till två revisorer för

granskning av byggnadslånebyråns räkenskaper ............ » 1,QQQ

Summa kronor 99,000

Sedermera har Kungl. Maj:t den 9 oktober 1942 fastställt avlöningsstat för byrån, att gälla tills vidare under tiden 1 oktober 1942—30 juni 1943. Denna stat upptager följande poster.

1. Månadsarvoden åt ordförande och ledamöter, högst ...... kronor 21,600

2. Ersättningar till ordföranden och chefen för kansliavdelningen för mistade avlöningsförmåner, förslagsvis ........ » 11,200

3. Ersättningar till kanslipersonal, högst ...................... » 225,000

4. Ersättningar till experter och sakkunniga, högst .......... » 50,000

Summa kronor 307,000

Kungl. Maj:t har genom beslut den 31 december 1942 bemyndigat byggnadslånebyrån att överskrida den i sistnämnda stat upptagna anslagsposten till ersättningar till kanslipersonal med högst 60,000 kronor.

Den 4 december 1942 har Kungl. Maj:t utfärdat ny instruktion för byggnadslånebyrån (nr 931). Enligt denna instruktion skall byrån bestå av ordförande och sex ledamöter, förordnade av Kungl. Maj:t.

Byråns arbete fördelas på tre avdelningar, nämligen 1) sociala avdel-

55 Kungl. Maj:ts proposition nr 2d3.

ningen, som handlägger frågor om bostadsanskaffningslån och tilläggslån för beredande av bostäder åt mindre bemedlade, barnrika familjer samt om statsbidrag åt sådana familjer ävensom om statsbidrag till anordnande av pensionärshem, 2) tertiärlåneavdelningen, som handlägger frågor örn tertiärlån och tilläggslån för vissa bostadsbyggnadsföretag samt 3) kansliavdelningen, som handlägger de uppgifter i övrigt, vilka ankomma på byrån.

Chef för varje avdelning förordnas av Kungl. Majit. Vid byrån skall därjämte tills vidare vara anställd en byrådirektör, som jämväl föroidnas av Kungl. Majit. Byrådirektören är föredragande i frågor av huvudsakligen juridisk och administrativ natur ävensom i ärenden angående byråns organisation samt rörande byråns personal och dess atlöning.

Kungl. Majit bestämmer ersättning till byråns ordförande och ledamöter ävensom till avdelningscheferna och byrådirektören.

Yad beträffar användningen av omkostnadsanslaget har Kungl. Majit dels den 30 juni 1942 fastställt omkostnadsstat för byrån för tiden 1 juli—30 september 1942, dels ock den 9 oktober 1942 fastställt omkostnadsstat för byrån för tiden 1 oktober 1942—30 juni 1943. Genom besluten hava följande belopp ställts till byråns förfogande.

Framställning av statens b j ggnadslånebj rå ni. ni.

I skrivelse den 18 mars 1943 har statens byggnadslånebyrå framlagt beräkningar rörande medelsbehovet för nästa budgetår för avlöningar och omkostnader för byrån.

Yad först angår avlöningarna har byrån beräknat posten till månadsarvoden åt ordförande och ledamöter till 43,200 kronor. Därvid har byrån räknat med följande månadsarvoden: 1) till ordföranden 300 kronor,

2) till kanslichefen 400 kronor, till chefen för sociala avdelningen 900 kronor, till chefen för tertiärlåneavdelningen 1,300 kronor, till ledamot som tjänstgör såsom sakkunnig i frågor örn kreditgivning 400 kronor, till envar av övriga tre ledamöter 100 kronor.

Posten till ersättningar till ordföranden och chefen för kansliavdelningen för mistade avlöningsförmåner har upptagits till 15,000 kronor.

Beträffande posten till ersättningar till kanslipersonal anför byrån bland annat.

56 Kungl. Majlis proposition nr 243.

Byråns verksamhet hade under innevarande budgetår utvidgats i en omfattning, som tidigare icke varit möjlig att förutse. I följd härav hade byråns kanslipersonal mast avsevärt förstärkas. Denna personal utgjordes för närniraqQsmVi 8° l)ersc',ler; Månadsavlöningarna till sagda personal uppginge bli 39,350 kronor. Byrån räknade med att åtminstone tre ingenjörer borde nyanstallas inom den närmaste tiden. Avlöningen till en var av 'dem kunde beraknas till mellan 600 och 700 kronor för månad. Vidare vore att räkna med vissa merkostnader till följd av inkallelser till militärtjänstgöring av byråns personal Med den hårda arbetsbelastningen hos byrån torde det nämligen vara ofrånkomligt att söka erhålla vikarier för de av byråns befattningshavare, som inkallades till dylik tjänstgöring. På grund av det anförda ansåge sig byrån bora uppskatta posten till ersättningar till kanslipersonal till r>00,000 kronor. 1

Byrån erinrar vidare, att Kungl. Majit genom beslut den 29 januari 1943 bemyndigat byrån dels att anlita högst 8 sakkunniga att fortlöpande biträda byrån vid utredning och handläggning av vissa ärenden eller grupper av ärenden samt att för deras avlönande använda ett belopp av högst 6,000

kronor för månad, dels att — allt efter uppdragets art och beskaffenhet _

bestämma ersättning till sakkunniga, som av byrån anlitades för tillfälliga uppdrag. Under hänvisning till detta beslut och under förklaring att kostnaderna for ersättning till tillfälliga sakkunniga kunde uppskattas till omkring 500 kronor i månaden, har byrån för nästa budgetår beräknat posten till ersättningar till experter och sakkunniga till (12 x 6 000 4-12 X 500) 78,000 kronor.

Med hänsyn till det ökade arbete för byråns revisorer, som blivit en följd av byråns utvidgade verksamhet, föreslår byrån vidare, att revisorernas arvode, som tidigare utgått med 500 kronor, liöjes till 1,000 kronor. För ersättningar å 1,000 kronor till två revisorer har därför upptagits en post å 2,000 kronor.

Det för nästa budgetår erforderliga avlöningsanslaget har alltså av byrån beräknats till (43,200 4 15,000 4 500,000 4 78,000 4 2,000) 638,200 kronor.

Beträffande härefter omkostnaderna föreslår byrån, att posten till reseersättningar uppskattas till 40,000 kronor. Byrån framhåller, att byrån numeia hade anställda o resekontrollanter och att reseersättningarna till var och en av dessa kontrollanter kunde beräknas till 700 kronor i månaden. För reseersättningar till byråns personal i övrigt kar räknats med ett månads belopp av omkring 1,000 kronor.

Angående posten till expenser anför byrån i huvudsak följande.

Byråns expenser hade under de senaste månaderna belöpt sig till omkring 20,000 kronor för månad. Såvitt byrån kunde bedöma bomme detta Hoga belopp att erfordras även under den närmaste tiden.

, ,bade tidigare visat sig omöjligt att ens tillnärmelsevis angiva någon nall bar specifikation av de olika utgiftsposter som inginge i anslagsposten till expenser Byrån ville därför endast erinra örn vilka utgifter som i synnerhet belastade posten. Telefonavgifterna vore betydande, då byrån för arendenas snabba behandling i stor utsträckning vore beroende av telefonupplysningar Till byrån ankomme också ett mycket stort antal telefonförfragmngar. Byrån hade därför enligt särskilt medgivande av Kungl. Majit

57 Kungl. Maj:ts proposition nr 243.

infört telefonväxel med namnanrop, vilket i oell för sig medför hög abonnemangsavgift. Under den tid växeln varit i bruk, hade det visat sig nödvändigt med en mindre utbyggnad av densamma och ytterligare utbyggnad torde komma att erfordras. För städning och flyttning hade byrån stora utgifter, då utvidgning och omändringar av byråns lokaler fortginge.

I ansökningsärenden örn tertiärlån och tilläggslån införskaffade byrån soliditetsupplysningar, vilka kostade 2:75 per styck. Med det stora antal ärenden, som inkomme till byrån, uppginge denna utgiftspost till betydande belopp.

Likaså hade byrån stora utgifter för kapprockar och andra kontorsutensilier som krävdes för varje ärende. För att kunna systematisera ärendena hade byrån upplagt ett antal olika register, vilka dels dragit betydande engångskostnader och dels komme att erfordra utgifter för komplettering och underhåll.

Utgifterna för blanketter och formulär samt övriga trycksaker hade stigit avsevärt. Utgiftsbeloppet för möbelanskaffning, som varit avsevärt under innevarande budgetår, torde komma att nedgå under nästa budgetår. I stället för denna utgift komme dock att erfordras utgifter för inköp av maskiner. Byrån förhyrde nu 25 räknemaskiner och 20 skrivmaskiner. Hyrorna belastade byråns expensanslag och det skulle ur byråns synpunkt vara fördelaktigt, örn ett större antal av maskinerna kunde få inköpas. Under innevarande budgetår hade byrån inköpt maskiner för 10,000 kronor.

Under hänvisning till det anförda och under förklaring att utgifterna för expenser under innevarande budgetår sannolikt komme att uppgå till 190,000 kronor, har byrån ansett 3ig böra beräkna hithörande utgifter för nästa budgetår till enahanda belopp.

Posten till publikations tryck har byrån upptagit till 15,000 kronor. Byrån har beträffande denna post framhållit, att det syntes sannolikt, att densamma komme att belastas med utgifter för publicering av resultatet av den av svenska arkitekters riksförbund och svenska slöjdföreningen påbörjade bostadsutredningen, som enligt riksdagens beslut slutfördes i byråns regi.

Omkostnaderna hava således av byggnadslånebyrån för nästa budgetår beräknats till (40,000 + 190,000 + 15,000) 245,000 kronor.

I ett den 26 mars 1943 avgivit utlåtande har statskontoret anfört, att det ville synas som örn anslagsposten till reseersättningar skulle kunna begränsas till 35,000 kronor samt att posten till expenser icke borde beräknas till högre belopp än 150,000 kronor.

Departementschefen.

Kostnaderna för avlöningar och omkostnader vid statens byggnadslånebyrå hava för budgetåret 1941/42 vida överstigit de från början beräknade. Även de för innevarande budgetår för dessa ändamål ursprungligen beräknade anslagsmedlen hava visat sig otillräckliga, varför ett överskridande av anvisade anslag måste äga rum. Härav framgår, att betydande svårigheter mött att på förhand uppskatta ifrågavarande medelsbehov. Att kostnaderna blivit så betydande, som fallet varit, har icke kunnat undvikas. Förhållandet sammanhänger med den ständigt ökade omfattning byråns

58 Kungl. Maj:ts proposition nr 243.

arbete erhållit och med nödvändigheten av att utrusta densamma med ali den tekniska och administrativa sakkunskap, varav byrån varit i behov för att på ett tillfredsställande sätt och utan onödigt dröjsmål kunna lösa sina uppgifter. De anslagsberäkningar, som byggnadslånebyrån nu framlagt, grunda sig emellertid på ingående erfarenheter från den tid, då byrån erhållit arbetsuppgifter motsvarande dem, med vilka i fortsättningen är att räkna. Det synes därför sannolikt, att beräkningarna skola visa sig vara i stort sett hållbara. Jag anser mig emellertid böra påpeka, att byråns verksamhet nu erhållit sådan omfattning att en utbyggnad av revisionen utöver byråns förslag, ter sig önskvärd. Utan att i detalj ingå på en prövning av de särskilda anslagsposterna finner jag mig i övrigt böra i huvudsak godtaga byråns förslag. Avlöningsanslaget torde dock böra avrundas till 638,000 ' kronor. Omkostnadsanslaget beräknar jag i likhet med byggnadslånebyrån till 245,000 kronor.

V. Bostadsförbättringsverksamhet på landsbygden.

Gällamle bestämmelser.

Bestämmelser rörande bostadsförbättringsverksamheten på landsbygden äro meddelade dels i kungörelsen den 22 juni 1939 (nr 464) örn förbättringsbidrag samt nybyggnads- och förbättringslån för bostadsbyggnadsföretag på landsbygden, ändrad genom kungörelser nr 673/1939, 670/1940, 1003/1940, 632/1941, 860/1941 och 677/1942, dels kungörelse den 22 juni 1939 (nr 465) örn lantarbetarbostadslån och lantarbetarbostadsbidrag, ändrad genom kungörelser nr 674/1939, 671/1940 och 633/1941, dels och kungörelse den 22 juni 1939 (nr 472) angående statsbidrag för fiskarbostäder inom vissa områden, ändrad genom kungörelser nr 893/1940, 1/1941, 558/1941 och 614/1942.

Förbättringsbidrag samt nybyggnadslån och förbättringslån utgå för bostadsbyggnadsföretag inom områden, där bebyggelsen har landsbygdskaraktär; i fråga örn sådana samhällen — städer och köpingar m. m. — eller delar av samhällen, där 1 kap. hälsovårdsstadgan gäller, tillämpas dock bidrags- och långivningen endast så framt Kungl. Majit lämnat medgivande härtill.

Förbättringsbidrag må lämnas för reparation eller förbättringsarbete å bostadslägenheter, däri inbegripet anordnande av ledningar för vatten och avlopp samt av elektriska installationer, så ock för uppförande av nya bostadslägenheter i stället för förut befintliga samt för förbättring av vattentäkt. Bidrag utgår endast under förutsättning, att sökanden prövas vara i behov av ekonomiskt bistånd för byggnadsföretagets genomförande och fastställes till ett belopp motsvarande viss del av de för företaget uppskattade kostnaderna. Denna del bestämmes med skälig hänsyn till sökandens egen förmåga att själv bidraga med penningar, material, transporter och eget arbete och må ej, därest icke särskilt ömmande omständigheter föreligga, överstiga 80 procent av kostnaderna. För varje särskild bostadslägenhet må bidraget ej överstiga 2,500 kronor. Då bidraget avser byggnadsföretag å

59 Kungl. Maj:ts proposition nr 243.

kronolägenhet inom något av de sex nordligaste länen, kan detsamma dock uppgå till 3,000 kronor. Bidrag beviljas av egnahemsnämnderna.

Förbättringsbidragen gäldas från ett under femte huvudtiteln anvisat reservationsanslag till bidrag till främjande av bostadsbyggande å landsbygden. Detta anslag har i riksstaten för innevarande budgetår uppförts med 5,000,000 kronor.

Nybyggnad slån och förbättringslan ma lämnas för uppförande av nya bostadslägenheter i stället för förut befintliga samt för förbättring av vattentäkt, så ock för ombyggnad av samt annat mera omfattande förbättringsarbete å bostadslägenheter, däri inbegripet anordnande av ledningar för vatten och avlopp samt elektriska installationer. Nybyggnads- eller förbättringslån må ej överstiga 80 procent av de för byggnadsföretaget uppskattade kostnaderna. Förbättringslån, vilka äro rån tefria under de första tio åren, må ej beviljas för företag, till vilket förbättringsbidrag eller nybyggnadslån utgår. Däremot kan nybyggnadslån förenas med förbättringsbidrag, varvid sammanlagda beloppet ej må överstiga 80 procent av kostnaderna.

Nybyggnadslån samt — efter den räntefria periodens utgång — förbättringslån förräntas efter samma regler, som gälla i fråga örn bostadsanskaffningslån för mindre bemedlade, barnrika familjer. Räntefoten för lån, beviljade under innevarande budgetår, har fastställts till 3.2 5 procent.

Nybyggnadslånen utlämnas från en å kapitalbudgeten under statens utlåningsfonder inrättad lånefond för främjande av bostadsbyggande på landsbygden. Till förstärkande av denna fond har senast för budgetåret 1941/42 anvisats 11,000,000 kronor, varemot någon förstärkning för innevarande budgetår icke varit behövlig.

Förbättringslånen bestridas från ett å kapitalbudgeten under fonden för låneunderstöd anvisat reservationsanslag till lån för bostadsförbättringsverksamhet. För budgetåret 1941/42 anvisades för ändamålet ett anslag av

11,000,000 kronor. På grund av förefintliga reservationer har något anslag för innevarande budgetår icke varit erforderligt.

Jämlikt kungörelsen örn lantarbetarbostadslån och lantarbetarbostadsbidrag må dylika lån och bidrag utgå till ägare eller brukare av jordbruksfastighet för uppförande å fastigheten av nya bostäder för fastighetens lantarbetare samt för ombyggnad av och annat mera omfattande förbättringsarbete a dylika bostäder. Lantarbetarbostadslån må beviljas endast under förutsättning, att bostäderna, såvitt kan bedömas, äro behövliga för framtiden. Lån utgår för iordningsställande av lägenhet örn minst två rum och kök. Lånevillkoren äro i huvudsak desamma som för förbättringslånen. I samband med beviljande av lantarbetarbostadslån kan jämväl beviljas lantarbetarbostadsbidrag. Dylikt bidrag utgår med 300 kronor för lägenhet, som förses med vatten- och avloppsledningar samt centraluppvärmning eller innehåller minst tre rum och kök. Där båda dessa krav uppfyllas samtidigt kan bidraget utgå med 600 kronor.

Lantarbetarbostadslånen utgå från ett å kapitalbudgeten under fonden för

60 Kungl. May.ts proposition nr 243.

låneunderstöd anvisat reservationsanslag till lån för uppförande och förbättring av lantarbetarbostäder. Anslaget har för budgetåret 1941/42 upptagits till 3,000,000 kronor. Med hänsyn till förefintliga reservationer har något anslag för ändamålet icke anvisats för budgetåret 1942/43.

Lantarbetarbostadsbidragen bestridas från samma anslag som förbättringsbidragen. Av det a riksstaten för innevarande budgetår anvisade anslaget till förbättringsbidrag avsågos 100,000 kronor till lantarbetarbostadsbidrag.

Enligt kungörelsen örn statsbidrag till fiskarbostäder må i sådana fall, då förbättringsbidrag ej kan ifrågakomma, särskilda bidrag utgå för iordningställande inom de norrländska kustlänen samt (från och med den 1 juli 1941) lappland av fiskares bostäder, sjöbodar och båthus. Bidraget, som i regel ej må överstiga 80 procent av kostnaderna för byggnadsföretaget, tilldelas den som äger eller är underhållsskyldig för byggnaden eller eljest disponerar densamma och beviljas av vederbörande egnahemsnämnd. Vidare gäller, att bidraget icke må utgå jämsides med förbättringslån och att det ej må överstiga för varje bostadslägenhet, med eller utan sjöbod och båthus, 2,500 kronor, för enbart sjöbod och båthus 600 kronor, för enbart sjöbod 500 kronor samt för enbart båthus 400 kronor.

Bidragen till fiskarbostäder utgå från samma anslag som förbättringsbidragen. För innevarande budgetår avsågs ett belopp av 100,000 kronor till förevarande ändamål.

Förslag till åtgärder för förbättring av vattenförsörjningen och avloppsförhållandena.

I skrivelse den 9 oktober 1938 har Värmlands läns hälsovårdsförbund hemställt, att Kungl. Majit måtte taga under övervägande frågan örn statsunderstödd sanitärteknisk och sanitärekonomisk expertis för såväl vatten- och avloppsfrågors som andra sanitära angelägenheters ordnande å landsbygden, att åtgärder måtte vidtagas för att å landsbygden i större utsträckning få till stånd gemensamma vatten- och avloppsledningar, att för hela riket gällande råd och anvisningar måtte utfärdas angående renhållningen å landsbygden samt att hälsovårdsstadgans bestämmelser för landsbygden måtte ändras i erforderliga delar med hänsyn till föreliggande behov. Över hälsovårdsförbundets framställning ha yttranden avgivits av styrelsen för statens institut för folkhälsan, medicinalstyrelsen och egnahemsstyrelsen.

Vidare har Västerbottens läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott i skrivelse den 19 juli 1939 gjort framställning i syfte att anslagsmedel måtte ställas till sällskapets förfogande för beviljande av statsbidrag för anordnande av vatten- och avloppsledningar hos mindre jordbrukare, varjämte länsstyrelsen. i samma län i skrivelse den 23 juli 1942 hemställt örn viss ändring i föreskrifterna om bostadsförbättringsbidrag och därmed jämförliga lån, såvitt gäller vatten- och avloppsledningar.

Därjämte har medicinalstyrelsen i skrivelse den 13 december 1940 hemställt örn anslag till förbättring av brunnar i landsorten.

Cl

Kungl. Maj:ts proposition nr 243.

I en ingående motivering till denna hemställan anför styrelsen, att vattenförsörjningen på landsbygden är synnerligen otillfredsställande ordnad. Styrelsen anser det önskvärt, att nuvarande mycket begränsade möjligheter till erhållande av statligt bidrag för förbättring av vattentäkt i samband med bostadsförbättring avsevärt utvidgas.

Med anledning av en vid 1940 års lagtima riksdag väckt motion (II: 32) kar riksdagen i skrivelse den 8 juni 1940, nr 359, anhållit örn verkställande av utredning rörande vattenförsörjning för sådana bebyggelseområden på landsbygden, vilka med gällande bestämmelser icke kunde få statsbidrag för dylikt ändamål, samt att Kungl. Majit ville för riksdagen, där så befunnes lämpligt, framlägga de förslag, vartill utredningen kunde föranleda.

Genom beslut den 11 oktober 1940 har Kungl. Majit anbefallt egnahems- * stitelsen att efter samråd med styrelsen för statens institut för folkhälsan verkställa den av riksdagen begärda utredningen.

Egnahemsstyrelsen har sedermera — efter föreskrivet samråd — den 26 oktober 1942 avgivit utredning och förslag angående vattenförsörjning och avloppsförhållanden på landsbygden.

Jag ber nu att få redogöra för innehållet i egnahemsstyrelsens berörda förslag.

Egnahemsstyrelsen erinrar först örn de åtgärder, som redan vidtagits för ordnande av vatten- och avloppsförhållandena på landsbygden.

Inom köpingar, municipalsamhällen och andra samhällsbildningar på landsbygden äro vattenförsörjningen och avloppsförhållandena ofta ordnade genom gemensamma kommunala anläggningar. Sedan år 1933 ha möjligheter funnits för dylika samhällen att under vissa förhållanden erhålla statsbidrag för utförande av anläggningarna som statliga eller kommunala beredskapsarbeten eller reservarbeten. Förslag till nu ifrågavarande anläggningar granskas av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, som även utövar kontroll över arbetenas utförande.

Inom här åsyftade samhällen kan det också ifrågakomma, att för installation av vatten- och avloppsledningar beviljas bidrag och lån enligt bestämmelserna för den statsunderstödda bostadsförbättringsverksamheten.

Denna verksamhet har emellertid sin största betydelse med avseende å den mera spridda bebyggelsen på landsbygden. I viss efter hand ökad omfattning ha här bidrag och lån beviljats till vatten- och avloppsföretag.

Genom hushållningssällskapen i vissa län Ilar sedan lång tid tillbaka bedrivits upplysningsverksamhet för förbättring av vattentäkterna för bostäder på landsbygden. Ekonomiskt bidrag till anläggningarnas utförande har icke lämnats, men liushållningssällskaoen lia organiserat sakkunnig brunnsborrning och lämnat råd och anvisningar för brunnarnas utförande. Särskilt i Göteborgs och Bohus län har denna verksamhet haft tämligen stor utbredning. . .

Arméförvaltningens sjukvårdsstyrelse har under de senaste åren i viss utsträckning verkställt brunnsförbättring, men denna verksamhet har inskränkt

62 Kungl. Maj-.ts proposition nr .243.

sig till ur militär synpunkt viktiga områden, företrädesvis gränsområden, vissa kustdistrikt m. m.

Svenska röda korset har sedan år 1939 bedrivit upplysningsverksamhet för åstadkommande av bättre hygieniska förhållanden på landsbygden, bland annat, genom spridande av en broschyr, innehållande tekniska anvisningar för utförande av enkla vattenlednings- och avloppsanläggningar för enstaka fastigheter. Broschyren har utsänts i ett stort antal exemplar och upplysningsverksamheten har enligt uppgift från röda korsets överstyrelse lett till, att ett tusental anläggningar utförts under föreningens medverkan.

Egnahemsstyrelsen har i sin utredning vidare anfört, att styrelsen vid utredningens verkställande förutsatt, att denna borde avse icke blott vattenförsörjningen utan även avloppsförhållandena på landsbygden, så mycket hellre som anordningar för avlopp ofta lämpligast borde komma till stånd * samtidigt med att vattenförsörjningen ordnades för en fastighet.

Enligt vad styrelsen vidare framhållit, hade utredningen å andra sidan av vissa skäl — som angivas i det följande — begränsats till vatten- och avloppsledningar för enstaka fastigheter eller för mindre grupper av fastigheter och alltså lämnat åsido sådana anläggningar, som ordnades för hela samhällen.

För erhållande av en ungefärlig bild av nuvarande vatten- och avloppsförhållandena, att ligga till grund för kostnadsberäkningar och förslag till åtgärder, har egnahemsstyrelsen, efter medgivande av Kungl. Majit, under sommaren 1941 verkställt en inventering av förhållandena, nied anlitande av särskilda undersökningsförrättare.

Det har varit nödvändigt att begränsa inventeringen till att omfatta endast en liten del av landsbygdens fastigheter. A id inventeringen lia besökts omkring 4,000 fastigheter, bebodda av sammanlagt ungefär 19,000 personer. För inventeringens verkställande ha utvalts 26 områden, fördelade över hela landet på sådant sätt, att representativa områden erhållits för landsdelar med olika natur och egenart.

Beträffande det sätt, varpå inventeringen utförts, samt de resultat, som därvid framkommit, har egnahemsstyrelsen utarbetat en redogörelse, vilken torde få såsom bilaga (Bilaga B) fogas till detta protokoll.

..1®ai?ma.n^a^nin§sv:‘s framhåller egnahemsstyrelsen, att av samtliga undersökta fastigheter 98 procent begagnat sig av grundvatten och endast 2 procent av ytvatten. Av de undersökta brunnarna ha 81 procent befunnits vara olämpligt anordnade på ett eller annat sätt. Det vanligaste felet har varit, att brunnen ej varit skyddad mot förorening genom inträngande ytvatten (69 procent), och ett mycket stort antal brunnar (26 procent) ha varit belägna så nära gödselstad eller annan föroreningskälla, att infektionsrisk förelegat. Ett vanligt fel hos brunnarna har även varit, att de invändigt varit beklädda med träspånt, som med tiden blir svampbevuxen och murken (22 procent). I samband härmed kan förtjäna påpekas, att vattnets beskaffenhet — bedömd ur smak-, lukt- och utseendesynpunkt — ansetts vara hygieniskt otillfredsställande endast i 15 procent av de undersökta brunnarna.

Uppgifter ha inhämtats även örn sättet för vattnets uppfordring samt gångvägens längd vid vattenbäming. Det har härvid visat sig, att endast 7 pro-

63 Kungl. Maj:ts 'proposition nr 24-3.

cent av samtliga fastigheter haft vattenledning med elmotordriven pump och 22 procent vattenledning med handpump i köket samt att vid övriga 71 procent allt vatten måste bäras. Mer än hälften av fastigheterna ha haft längre gångväg än 20 meter till brunnen, många ända till 100—150 meter. I fråga örn vattenförsörjningen till ladugårdarna ha förhållandena i allmänhet varit något bättre, i det att något mer än hälften av alla ladugårdar befunnits vara försedda med vattenledning.

Inventeringen har även omfattat avloppsförhållandena. Det har visat sig, att avlopp från köket funnits vid endast 35 procent av alla undersökta fastigheter.

Vid bedömande av vilka åtgärder i tekniskt avseende, som äro önskvärda för att undanröja rådande brister i vatten- och avloppsförhållandena på landsbygden, har egnahemsstyrelsen ansett dels hygieniska och dels arbetsbesparande synpunkter böra tagas i betraktande. Styrelsen har bland annat anfört följande:

Ett minimikrav ur hygienisk synpunkt vore, att riklig tillgång funnes till vatten av tillfredsställande beskaffenhet. De åtgärder, som erfordrades för uppfyllande av detta krav, bestode i förbättring av befintliga brunnar, som icke vore utförda på tillfredsställande sätt, eller anläggande av nya brunnar i de fall, där detta erfordrades. Till minimikraven ur hygienisk synpunkt hörde även, att den vanligast förekommande uppfordringsanordnmgen med hink, vilken medförde risk för förorening av brunnsvattnet, ersattes med handpump vid brunnen. , , , , , , , ,, ...

Genom dessa åtgärder vunnes en ur folkhalsosynpunkt betydelsefull förbättring, men olägenheterna med vattenbärning kvarstode. Önskvärt vore därför, att ledningar framdroges till de byggnader, där vattnet skulle användas, och att tappställen anordnades inomhus. Vattenuppfordringen kan ske medelst handpump inomhus (vid tappstället), men örn en standard eftersträvades som vore mer eller mindre likvärdig med städernas och de större samhällenas, måste högreservoar jämte hand- eller maskinpump eller också hydrofor med automatiskt driven maskinpump installeras, så att vattnet kunde erhållas under tryck i ledningarna. Med ett dylikt utförande kunna ett flertal tappställen anordnas samt, örn så önskades, varmvattenberedare, badrum och dylikt utföras.

Anordnande av avlopp, där detta saknades, samt förbättring av befintliga avlopp, som icke vore tillfredsställande i hygieniskt avseende, hörde även

till önskvärda åtgärder. .. • .

I samband härmed borde frågan örn önskvärdheten av ett allmänt införande av vattenklosetter för bostäderna på landsbygden behandlas. Avloppsvatten från vattenklosetter ställde betydligt större krav på recipient, remngsanordningar m. m. än avloppsvatten från kök, tvättställ och dylikt. Installerandet av vattenklosetter för den spridda bebyggelsen på landet medförde i mångå fall hygieniska olägenheter vid recipienten och innebure en kostnadsökning, som knappast kunde anses motsvara fördelarna därav. I fråga om jordbruksfastigheter torde införandet av vattenklosetter icke ens anses som ett, önskemål med hänsyn till att latrinen kan användas för gödslingsändamål. I utredningen förutsattes därför, att vattenklosetter i regel icke komma att införas i större utsträckning för den spridda bebyggelsen på landsbygden och att sålunda rening av avloppsvattnet i allmänhet icke erfordras vid dylik bebyggelse. Örn bättre och billigare reningsmetoder kunna utarbetas, kan fragen dock komma i ett annat läge. .

För tättbebvggda områden på landsbygden ställer sig frugal! något annoi-

64 Kungl. Maj:ts proposition nr 248.

lunda. Här förefinnes i regel ett allmänt önskemål om införande av vattenklosetter, vilket beror på att fastigheterna endast i undantagsfall utgöras av jordbruksfastigheter och att på grund av den sammanträngda bebyggelsen mera vittgående hygieniska anordningar erfordras än vid den glesa bebyggelsen. Det synes därför vara nödvändigt att i utredningen räkna med att vattenklosetter komma att allmänt införas inom tättbebyggda områden på landsbygden, och därav följer, att reningsanordningar för avloppsvattnet i stor utsträckning komma att erfordras för dylik bebyggelse.

®-är hade framhållits, vilka åtgärder för förbättring av vatten- och avloppsförhållandena på landsbygden som ur olika synpunkter kunna anses vara önskvärd;!. He i samband med utredningen verkställda kostnadsberäkningarna visa emellertid, att vid en standard hos anläggningarna, som i möjligaste mån överensstämmer med städernas och de större samhällenas, kostnaderna bli mycket avsevärda. Det syntes därför ofrånkomligt, att förbättringsåtgärderna inriktades på ett utförande, som för överkomlig kostnad avhjälpte de egentliga missförhållandena.

Efter övervägande av olika synpunkter har egnahemsstyrelsen i samråd med statens institut för folkhälsan stannat för att förorda, att förbättringen av vatten- och avloppsförhållandena i huvudsak inriktas på följande åtgärder:

1. Iståndsättande av befintlig brunn eller utförande av ny brunn, örn så erfordras.

o 2- Ordnande av vattenledning från brunnen till köket (tvättstugan, ladugården) jämte handpump vid tappstället.

3. Installerande av slasktratt i köket och avloppsledning från köket (tvättstugan) till lämplig recipient på tillfredsställande avstånd från bostadshuset.

Egnahemsstyrelsen har särskilt framhållit, att avsikten icke vore att fastlåsa anläggningarna vid sålunda schematiskt antydda utförande, utan det vöre angeiäget, att fastighetens innehavare i de fall, då han hade ekonomisk möjlighet härtill, kompletterade anläggningen exempelvis med reservoar på vinden i kombination med handpump i källaren eller elmotordriven pump och hydroforanläggning.

Avvikelse från det beskrivna utförandet borde göras, om byggnaderna vöre i mycket dåligt skick, örn markbeskaffenheten mellan brunnen och byggnaderna i stor utsträckning bestode av berg, eller örn vattenytan i brunnen vore så lågt belägen i förhållande till kök respektive förstuga eller ladugård, att sughöjden för en pump vid tappstället bleve för stor. I sådana fall borde verksamheten inskränkas till att omfatta de tidigare anförda minimikraven ur hygienisk synpunkt, d. v. s. iståndsättande av befintlig brunn eller, örn så erfordrades, utförande av ny brunn jämte handpump vid brunnen.

Avvikelse från de föreslagna åtgärderna kunde dessutom vara befogad i de fall då ett flertal fastigheter vore belägna så nära varandra, att gemensam anläggning lämpligen borde utföras. I dylika fall måste anläggningens utförande bedömas från fall till fall, och det torde härvid i allmänhet befinnas ändamålsenligt, att exempelvis uppfordringen skedde med elmotordriven pump i stället för handpump. "V id gemensamma anläggningar vore det dessutom ofta nödvändigt att anordna rening av kloakvattnet.

65 Kungl. Maj-.ts proposition nr 2111.

Med avseende å de fall, då två eller flera fastigheter äro belägna på kort avstånd från varandra, har egnahemsstyrelsen anfört bland annat följande:

Om vid en sammanträngd bebyggelse varje fastighet har sin egen brunn, föreligger risk för att brunnsvattnet skall förorenas av grannens utkastade slaskvatten, även örn man själv iaktar all hygienisk försiktighet. Gemensamt ordnat avlopp innebär ej heller alltid säkerhet mot infektion av brunnsvattnet. Avloppsledningar läcka nästan undantagslöst efter några års drift, och örn marken är genomsläpplig, letar sig kloakvattnet snart ned till grundvattnet. Den bästa lösningen i ett sådant fall är att anordna en för samtliga fastigheter gemensam vattentäkt med sådant läge, att vatten av tillfredsställande beskaffenhet erhålles, samt att därifrån framdraga vattenledning till samtliga fastigheter. Sedan gemensam vattenledning ordnats, kan kloakvattnet utan olägenhet oskadliggöras genom infiltration i grunden, örn detta skulle visa sig ändamålsenligt. I de flesta fall har erfarenheten dock visat, att det är fördelaktigast att i samband med vattenledningen även utföra gemensam avloppsledning åtminstone för de centrala delarna av bebyggelsen.

Gemensamma anläggningar för ett flertal fastigheter innebära även stor fördel med hänsyn till möjligheterna att införa fortlöpande bakteriologisk' kontroll av dricksvattnet. Genom att kostnaderna för undersökningarna uppdelas på ett flertal fastighetsinnehavare bli delkostnaderna överkomliga. Skall däremot endast en fastighetsinnehavare betala hela kostnaden, torde möjligheterna icke vara stora att få någon effektiv kontroll till stånd.

Ifråga örn skötseln erbjuder slutligen en gemensam anläggning vissa fördelar framför enskilda anläggningar. Vid en gemensam anläggning kan i allmänhet ansvaret för anläggningens skötsel uppdragas åt en avlönad person, som äger eller har möjlighet att förvärva erforderliga kunskaper för uppdraget.

De i samband med utredningen verkställda kostnadsberäkningarna, för vilka redogöres i följande kapitel, visa emellertid, att anläggningskostnaden för varje delägare i en gemensam anläggning på grund av rörnätskostnaden i regel blir högre än vid enskild anläggning, ehuru även motsatsen stundom kan inträffa. Med hänsyn till nyss nämnda fördelar bör dock utförandet av gemensamma företag i största möjliga utsträckning eftersträvas.

En faktor som härvid icke får förbises är, att planläggningen av ett gemensamt företag fordrar noggrannare teknisk undersökning än en enskild anläggning. Vattentäkten, som skall tillgodose vattenbehovet för ett flertal fastigheter, måste undersökas omsorgsfullt såväl kvalitativt genom vattenanalyser som kvantitativt genom provpumpning, ledningarna måste stakas och profilerna borras, möjligheterna för avledande av kloakvattnet måste undersökas, och, örn recipienten ej har tillräcklig självreningsförmåga, måste reningsanordning planläggas. Ju större anläggningen är, desto noggrannare förundersökningar böra göras.

För att de ekonomiska konsekvenserna av i utredningen föreslagna åtgärder skola kunna överblickas, har det ansetts önskvärt att verkställa en beräkning av den ungefärliga anläggningskostnaden för dessa åtgärder. Kostnadsberäkningarna ha utförts med stöd av de uppgifter angående behovet av förbättringsåtgärder, som erhållits genom den verkställda inventeringen. För värjo undersökt fastighet har upprättats ett förslag till åtgärder, varefter kostnaden för dessa åtgärder beräknats.

Egnahemsstyrelsen har verkställt följande beräkningar av medelkostnaden för do föreslagna olika åtgärderna inom samtliga undersökningsområden

Hilmi)g till riksdagens protokoll 1242. 1 sand. Nr 242.

lulu 43

66 Kungl. Maj:ts proposition nr 243.

(medelkostnaden har erhållits genom att genomsnittliga kostnaden beräknats för varje område, varefter medeltalet för de olika områdena beräknats).

Till att börja med behandlas anläggningar för enstaka fastigheter. I följande tabell angives kostnaden för minimiåtgärder, d. v. s. iståndsättande av befintlig brunn eller utförande av ny brunn jämte pump på brunnen, beräknad som medeltalet av kostnaderna för samtliga föreslagna dylika arbeten inom undersökningsområdena.

Medelkostnad per brunn

jämte anläggande av vattenledning med handpump inomhus samt avlopp, varierar avsevärt för de olika anläggningarna, beroende på erforderliga ledningslängder, samt örn ledningskostnaden skall kombineras med kostnader för ny brunn, iståndsättande av befintlig brunn, eller örn befintlig brunn kan användas i oförändrat skick. Kostnaden varierar från cirka 400 kronor till cirka 1,000 kronor. Vid högre kostnad ha förbättringsåtgärderna inskränkts till att omfatta endast minimiutförandet. Här nedan angives kostnaden för normalt utförande, beräknad som medeltalet av kostnaden för samtliga föreslagna dylika arbeten inom undersökningsområdena.

Medelkostnad per anläggning

I de fall, då gemensamma anläggningar föreslagits för flera fastigheter har som nämnts förutsatts, att vattenledning skall framdragas till samtliga fastigheter och att vattenuppfordringen skall ske med elmotordriven pump. Även avloppet förutsättes i regel komma att ordnas gemensamt. I följande tabell angives medelkostnaden för ett 30-tal undersökta gemensamma anläggningar, omfattande 2—7 fastigheter. För jämförelse med de förut beräknade kostnaderna för anläggningar för enstaka fastigheter ha kostnaderna jämnt fördelats på samtliga i grupperna ingående fastigheter.

Medelkostnad per fastighet Material Spec.-arb. Grovarb. Totalt

Gemensam anläggning för vatten och

avlopp .................................. kr. 361 163 436 960

% 38 17 45 100

Som synes är medelkostnaden för gemensamma anläggningar obetydligt högre än medelkostnaden för enstaka anläggningar, omfattande ledningar och ny brunn.

Kungl. May.ts proposition nr 243.

(37

Med stöd av de för varje undersökningsområde beräknade sammanlagda anläggningskostnaderna och förhållandet mellan folkmängden i varje undersökningsområde och i det större distrikt, för vilket det utvalda undersökningsområdet ansetts karakteristiskt, har den totala anläggningskostnaden beräknats för de olika distrikten och för landet i dess helhet.

De erhållna kostnadssummorna ha sammanställts i en bilaga till utredningen, där även den totala folkmängden inom ovannämnda distrikt och i hela landet, vilken beröres av ifrågavarande verksamhet, angives. För hela landet uppgår denna folkmängd till omkring B miljoner, motsvarande omkring

650,000 fastigheter. Av dessa kunna vid pass 180,000 antagas vara försedda med felfri vattenledning och avlopp, och för dessa anläggningar behöva således inga åtgärder vidtagas.

För de återstående fastigheterna, vilkas antal alltså skulle uppgå till ungefär 470,000, torde böra räknas med att vattenledning anordnas eller, där detta av olika skäl icke är möjligt, befintlig brunn förbättras eller ny brunn utföres, såvida icke den befintliga brunnen redan befinner sig i tillfredsställande skick.

Antalet för hela landet föreslagna förbättringsåtgärder beräknas överslagsvis bliva:

Felaktiga brunnar, som iståndsättas ............................................. 330,000

Nyanlagda brunnar .................................................................. 80,000

410,000

Antal fastigheter, för vilka vattenledning och avlopp föreslagits ...... 180,000

Det totala antalet fastigheter, för vilka bör räknas med att förbättringsåtgärd av ett eller annat slag bör vidtagas uppgår till omkring 440,000

Totalkostnaden för åstadkommande av förbättrade vatten- och avloppsförhållanden bland denna befolkning i den utsträckning, som tidigare fastställts, ha beräknats i sammandrag bliva:

Totalkostnad för hela landet

Genomsnittskostnaden för totala antalet fastigheter, för vilka förbättringsåtgärder ansetts böra vidtagas, skulle vid minimiutförande bliva omkring 210 kronor per fastighet och vid normalt utförande omkring 830 kronor per fastighet.

Med utgångspunkt från de undersökningar, som i olika hänseenden verkställts av egnahemsstyrelsen, har styrelsen framlagt vissa förslag till åtgärder för understödjande av vatten- och avloppsföretag på landsbygden. Härvid har styrelsen till en början framhållit en del allmänna synpunkter på förevarande spörsmål.

Styrelsen har hänvisat till att bland de ändamål, vilka främjats genom den statsunderstödda bostadsförbättringsverksamheten, även hörde anordnandet av lämpliga brunnar samt ledningar för vatten och avlopp. Åtgärderna

68 Kungl. Maj:ts proposition nr 243.

för bostädernas förbättring i dessa hänseenden hade emellertid endast varit av mindre omfattning i jämförelse med bostadsförbättringsverksamheten i övrigt. Förklaringen härtill torde ligga i att brunnar i allmänhet ansetts kunna iordningställas utan särskild hjälp från statens sida saint att anordnandet av vatten- och avloppsledningar förmenats böra stå tillbaka för andra mera trängande förbättringsåtgärder. Vidare hade de bestämmelser, som reglerat den vanliga bostadsförbättringsverksamheten, inte lämnat svar på de särskilda frågor, som kunnat uppställa sig med avseende å vattenförsörjningen, bland annat då det gällt för flera fastigheter gemensamma anläggningar. Härtill komme, att egnahemsorganisationen saknat tillgång till sådan speciell sakkunskap, som erfordrades för lösande av dylika frågor.

Beträffande frågan, huru de statliga åtgärderna i fortsättningen borde anordnas i administrativt avseende, har styrelsen först erinrat örn att väg- och vattenbyggnadsstyrelsen hade befattning med kommunala och andra större vatten- och avloppsledningsföretag, vilkas igångsättande motiverats av uppkommande arbetslöshetssituationer och att sistnämnda styrelse hade framlagt förslag örn att åtgärder i dylikt syfte framdeles skulle komma till stånd utan hänsyn till det vid olika tider rådande behovet av produktionsfrämjande åtgärder. I anslutning härtill har egnahemsstyrelsen anfört följande.

Under förutsättning att så kommer att ske — vilket måste anses synnerligen önskvärt — uppställer sig frågan, örn inte väg- och vattenbyggnadsstyrelsen borde övertaga ansvaret för alla statliga åtgärder för ordnande av vatten- och avloppsanläggningar. Emellertid böra dessa, åtminstone såvitt gäller mindre företag, i allmänhet komma till stånd i samband med att en fastighet iordningställes eller blir föremål för ny- eller ombyggnad, vilket särskilt gäller installation av ledningar. Med hänsyn härtill synes det ligga närmast till hands, att egnahemsorganisationen, som handhar både egnahemsbildning och bostadsförbättringsverksamhet, anförtros statens stödåtgärder för förbättring av vatten- och avloppsförhållandena på landsbygden med avseende å mindre företag. Då fråga uppkommer örn större vatten- och avloppsföretag, förslagsvis när antalet delägare i företaget avses skola uppgå till flex1 än tjugo, torde däremot övervägande skäl tala för att väg- och vattenbyggnadsstyrelsen bör taga företagen örn hand. Vid en sådan uppdelning av verksamheten mellan sistnämnda styrelse och egnahemsorganisationen torde samråd i lämplig utsträckning böra upprätthållas mellan de båda organisationerna.

Yad härefter angår sättet för anordnandet av de statliga stödåtgärderna för sådana företag, som enligt vad nyss sagts borde omhänderhavas av egnahemsorganisationen, har egnahemsstyrelsen ansett dessa stödåtgärder liksom hittills lämpligen kunna regleras efter i stort sett samma grunder som den allmänna bostadsförbättringsverksamheten. Nuvarande författning i sistnämnda ämne borde emellertid i så fall kompletteras med vissa säi’bestämmelser med avseende å vatten- och avloppsfrågor.

Där förhållandena vore sådana, att vatten och avlopp bäst ordnades individuellt för viss fastighet, syntes de hittillsvarande bestämmelserna för den statsunderstödda bostadsförbättringsverksamheten kunna direkt tillämpas på frågan örn ekonomisk hjälp för företagets utförande. Detta borde gälla vare sig fråga vore örn anordnande av vattentäkt eller avlopp eller om framdragande

69 Kungl. Maj-.ts proposition nr 248.

och installation av ledningar eller om bådadera. Förbättringsbidrag, eventuellt kompletterat med nybyggnadslån, eller ock enbart sådant lån eller förbättringslån borde kunna beviljas intill högst åttio procent av kostnaderna för företaget. Det maximibelopp av 2,500 kronor, som nu funnes stadgat för förbättringsbidrag, torde visserligen kunna tillämpas allenast i enstaka undantagsfall, då det gällde företag av ifrågavarande art. När endast en helt enkel brunnsanläggning åsyftades syntes kostnaden rentav ofta bli så ringa och arbetet till så stor del kunna utföras av fastighetsägaren själv, att något bidrag eller lån ej erfordras för ändamålet. Å andra sidan kan kostnaden ibland, särskilt örn mera omfattande borrningsarbeten vore av nöden, stiga till mycket avsevärda belopp.

Vad härefter angår sådana fall, då förutsättningar finnas att samtidigt ordna flera närbelägna fastigheters vatten- respektive avloppsfråga genom en gemensam anläggning, skulle dylika fall enligt vad egnahemsstyrelsen förordat hänföras till egnahemsorganisationens verksamhetsområde, örn antalet av företaget berörda fastigheter ej överstege tjugo. I enstaka fall, då det betingades av särskilda skäl, borde dock nämnda organisation kunna medverka även örn fastigheterna något överstege nyss angivna antal. När en gemensam anläggning ansåges böra komma till stånd, syntes den del av den gemensamma kostnaden, som folie på envar av de ifrågavarande fastigheterna, böra uträknas samt med utgångspunkt härifrån och med hänsyn tagen till de skilda fastighetsägarnas behov av hjälp böra bedömas, huruvida hjälp borde beviljas enligt bestämmelserna för den statsunderstödda bostadsförbät'tringsverksamheten. De fastställda maximibeloppen borde härvid tillämpas med avseende å varje särskild fastighet.

Enligt vad egnahemsstyrelsen vidare framhållit kunde, där en vatten- och avloppsledning borde ordnas gemensamt för flera fastigheter, svårigheter uppkomma, örn någon av fastighetsägarna vägrade att deltaga i företaget. Med tanke på dylika fall funnes i kap. 8 vattenlagen föreskrifter örn skyldighet för fastighetsägare att deltaga i ett gemensamt kloakledningsföretag. Åtminstone tills vidare torde det böra anstå med införande av motsvarande tvångsföreskrifter i fråga örn deltagande i gemensamma vattenledningsföretag. Beträffande fastighetsägare, vilka vore i behov av det allmännas hjälp för ordnande av sin vattenfråga, borde man kunna räkna med att de vore villiga att ingå i ett gemensamt företag, örn detta gjordes till förutsättning för hjälp från statens sida. Däremot kunde den, som vore oberoende av statens stöd, befaras vilja ordna sin vattenfråga enskilt för sig, om han inte hade någon fördel av att inträda i ett gemensamt företag. Utöver vad som gällde enligt vanliga bestämmelser torde bidrag och lån även böra få beviljas i dylika fall. Bidragets eller lånets belopp bolde få bestämmas efter vad som är skäligt i det särskilda fallet.

Med avseende å anordnandet av gemensamma anläggningar har egnahemsstyrelsen vidare framhållit följande.

Där fråga är örn anordnande av en gemensam vatten- eller avloppsanläggning för flera fastigheter, blir det av naturliga skäl vanligt, att beträffande

70 Kungl. Majlis 'proposition nr 243.

rätten att anlägga vattentäkten eller vatten- eller avloppsledningen måste träffas avtal med antingen någon av delägarna — om hans mark anlitas härför — eller med utomstående markägare. I båda fallen böra samtliga i företaget ingående fastigheter erhålla servitutsrätt, vilken bör intecknas. Örn anläggningen är nödvändig för att förse ett flertal fastigheter med vatten, torde det icke vara uteslutet, att expropriationslagen (1 § 5.) kari tillämpas gentemot tredskande fastighetsägare. I fråga örn rätten att framdraga ledningar över annans mark hänvisas i övrigt till vad nyss sagts beträffande ledningar för enskilda fastigheter. Skulle emellertid av särskilda skäl hinder möta mot att på sätt här sagts trygga rätten till en vattentäkt eller till framdragande av ledningar för vatten eller avlopp, bör det kunna godtagas, att rätten härtill tryggås på annat lämpligt sätt.

Även i ett annat hänseende böra garantier sökas för att den åsyftade anläggningen kommer till avsedd användning i framtiden. En vatten- eller avloppsanläggning måste underhållas, vare sig den hänför sig till en enstaka fastighet eller gemensamt till flera fastigheter. I förstnämnda fall kan vederbörande enskilde fastighetsägare förmodas själv ha tillräckligt intresse av att underhålla sin anläggning. Änsvaret för underhållet av en gemensam anläggning måste däremot delas upp på lämpligt sätt delägarna emellan. Eller också, bör en särskild föreståndare anställas för anläggningen. Vilketdera av alternativen som än väljes, bör det stå klart redan innan företaget igångsattes, hur underhållet skall ordnas för framtiden. Örn underhållet eftersättes — liksom om anläggningen eljest ej kommer till åsyftad användning — böra de åt envar av delägarna beviljade bidragen eller lånen kunna återkrävas. I detta sammanhang bör uppmärksammas, att, såvitt gäller lån, varje delägare bör ställa säkerhet för sitt särskilda lån, företrädesvis i form av inteckning i den av honom ägda fastigheten.

Mellan delägarna i ett vatten- eller avloppsföretag bör alltid finnas ett avtal, som reglerar mellanhavandena delägarna emellan och som bland annat avser delägarnas skyldigheter att tillskjuta kontanter eller material till företaget eller att prestera eget arbete såväl för anläggningens iordningställande som för dess bibehållande i framtiden. Hämnd torde beträffande jordbruksfastigheter hänsyn lämpligen böra tagas till de olika fastigheternas åkerareal, vilken kan antagas giva ett ungefärligt uttryck för i vilken utsträckning fastigheterna komma att utnyttja anläggningen. Ifrågavarande kostnadsfördelning torde kunna godtagas som grund för beräkning av bidrag eller lån, under förutsättning att kostnadsfördelningen ej är uppenbart oskälig. När antalet delägare uppgår till förslagsvis fem eller fler, synas övervägande skäl tala för att delägarna bilda en ekonomisk förening, varvid rätten att utträda ur föreningen bör begränsas genom särskilda förbehåll. Aven om en sådan förening bildas, bör det emellertid ej bli föreningen såsom sådan, som svarar gentemot staten för de medel vilka beviljats för ändamålet, utan de enskilda delägarna.

Som undantag från sistnämnda princip har egnahemsstyrelsen ansett böra gälla, att ekonomisk förening borde kunna erhålla nybyggnadslån (ej förbättringsbidrag eller förbättringslån) för ordnande av vatten- eller avloppsanläggning. En förutsättning härför borde vara, att inte någon av delägarna erhållit bidrag eller lån till samma ändamål. Hinder borde emellertid ej föreligga att särskilt bidrag eller lån beviljades för installation av ledningar på den enskilda fastigheten.

Oavsett de förutsättningar, som i det föregående angivits, torde bidrag intill ett belopp av högst 200 kronor böra få beviljas till installation av led-

71 Kungl. Maj:ts proposition nr 243.

ningar i sådana fall, då vattenförsörjningen handhades av kommun eller kom munalt företag eller antalet lägenheter, som deltoge i gemensamt företag, överstege 20. Däremot torde hjälp ej böra lämnas till erläggandet av eventuella anslutningsavgifter.

Såsom en nyhet i förhållande till hittillsvarande bestämmelser har egnahemsstyrelsen vidare förordat, att bidrag till vatten eller avlopp borde kunna beviljas oavsett beloppet av det bidrag, som redan beviljats eller avsåges skola beviljas till annan förbättring på åsyftad lägenhet, varav följde att sammanlagda bidragsbeloppet i dylika fall kunde komma att överstiga 2,500 kronor. Däremot torde det icke böra ifrågakomma att förbättringsbidrag kombinerades med egnahemslån eller arbetarsmåbrukslån. Vattenfrågan borde här ordnas i samband med beviljandet av egnahemslånet eller arbetarsmåbrukslånet, och borde vid bestämmandet av dessa lån (jämte i förekommande fall s. k. premielån eller tilläggslån) hänsyn tagas till utgifterna för vattenförsörjningens ordnande, varvid förutsattes, att, om nuvarande regler för ifrågavarande lån skulle befinnas icke medgiva tillräckligt stöd i detta hänseende, reglerna härutinnan borde göras till föremål för lämplig jämkning. Örn anordnandet av vatten- eller avloppsledningar bleve aktuellt först vid en senare tidpunkt än fastighetsförvärvet eller eljest därefter inträdande förhållanden gåve anledning till en förbättring av vatten- och avloppsanordningarna, borde det ej vara uteslutet att bevilja bidrag eller lån för detta ändamål.

Slutligen har egnahemsstyrelsen i detta sammanhang fäst uppmärksamheten på det lämpliga i att när det gällde att ordna vattenfrågorna på en ort även foges hänsyn till behovet av branddammar. Stundom syntes det kunna vara möjligt, att vid samordnande av dessa syften finansieringen underlättades genom bidrag från av saken intresserad brandförsäkringsanstalt.

Egnahemsstyrelsen har även upptagit till behandling vissa organisatoriska frågor, som sammanhänga med en effektivisering av arbetet på förbättrade vatten- och avloppsförhållanden. Enligt vad styrelsen framhållit hade en brist i den hittillsvarande bidrags- och långivningen för vatten- och avloppsändamål varit, att egnahemsorganisationen inte haft tillgång till speciell sakkunskap på detta område. Åtgärder borde vidtagas för att ge nämnda organisation bättre förutsättningar att med framgång handhava ifrågavarande uppgifter. Styrelsen har i detta hänseende anfört följande.

Härvid torde det emellertid vara nödvändigt att utgå från att de organisatoriska anordningarna måste hållas inom en så trång kostnadsram som möjligt. Det kan därför ej ifrågakomma att anställa specialister i vatten- och avloppsfrågor hos alla egnahemsorgan, utan man lärer få nöja sig med att hålla sådan arbetskraft hos egnahemsstj'relsen. För här avsett arbete torde böra hos styrelsen anställas en erfaren ingenjör med högskolebildning inom väg- och vattenbyggnadsfacket, vilken bör ha till uppgift att såväl handhava den närmaste centrala ledningen av arbetet som genom resor följa arbetet ute i länen. Åtmistone till en början lärer antalet gemensamma anläggningar inte bli större än att nämnda befattningshavare bör kunna besiktiga samtliga sådana företag. Örn så skulle visa sig erforderligt, torde emellertid för ifrågavarande arbete även böra anställas ett biträde med lägre teknisk utbildning.

72 Kungl. Maj:ts proposition nr 243.

Med utgångspunkt från vad nyss sagts böra egnahemsnämnderna åtminstone tills vidare kunna undvara specialsakkunskap på förevarande område.

Därav att bidrags- och långivningen för dessa ändamål ordnas inom den allmänna bostadsförbättringsverksamhetens ram följer, att arbetet ute i kommunerna med mottagande och förberedande prövning av ansökningar m. m. kommer att åvila hälsovårdsnämnderna.

För utförande av grundvattensundersökningar torde vederbörande fastighetsägare böra anlita privata eller eventuellt hos hushållningssällskap anställda brunnsborrare. Det torde emellertid vara vanskligt att bedöma, örn tillräcklig tillgång till sådana brunnsborrare överallt kommer att finnas på denna väg. Med tanke på sådana eventuella fall, då möjligheter härtill från början kunna komma att saknas, synas medel böra stå till disposition för anskaffande genom egnahemsstyrelsens försorg av ett antal brunnsborrningsattiraljer för provborrningar ävensom för anordnande av utbildningskurser för brunnsborrare.

För att kostnaderna för grundvattenundersökningarna skola kunna hållas inom rimliga gränser, är det önskvärt, att ett stort antal borrningar kunna utföras i följd i samma trakt, så att inte transporterna mellan de olika borrhålen bli för långa och tidsförlusterna mellan de skilda förrättningarna för stora. För främjande av en dylik koncentrering av arbetena torde intresset för förbättring av vattentäkter böra stimuleras genom lämplig upplysningsverksamhet särskilt inom sådana distrikt, där behovet av förbättrade förhållanden är påtagligt stort.

I detta sammanhang har egnahemsstyrelsen överhuvud taget understrukit önskvärdheten av en effektiv upplysningsverksamhet på förevarande område. Genom styrelsens försorg borde spridas kännedom örn de förhållanden, som berörde vatten- och avloppsfrågornas ordnande. Kortare utbildningskurser kunde ifrågakomma såväl för egnahemsnämndernas befattningshavare som för brunnsborrare. Till upplysning för dessa liksom även för allmänheten kunde det vidare vara lämpligt, att en broschyr utarbetades, avseende huvudsakligen tekniska anvisningar för vatten- och avloppsförhållandenas ordnande men även redogörelse för det stöd, som kunde erhållas från det allmännas sida, samt de spörsmål av rättslig karaktär, som kunde bliva aktuella särskilt vid gemensamma anläggningar.

Såsom framgår av det föregående har egnahemsstyrelsen förutsatt, att kungörelsen den 22 juni 1939 örn förbättringsbidrag samt nybyggnads- och förbättringslån för bostadsbyggnadsföretag på landsbygden efter vissa ändringar skulle tillämpas även vid den utökade bidrags- och låneverksamhet för vatten och avlopp, som här förordats. Nämnda kungörelse vore i första hand tilllämplig i fråga om landsbygden men kunde, efter medgivande av Kungl. Majit, också tillämpas inom samhällen av olika slag. Ehuru nu föreliggande utredning närmast hade avseende på landsbygdens förhållanden, talade enligt styrelsens mening övervägande skäl för att föreslagna bidrag och lån till vatten- och avloppsanläggningar lika väl som till bostadsförbättringar i allmänhet även finge beviljas inom samhällen, för vilka Kungl. Majit medgivit utövande av statsunderstödd bostadsförbättringsverksamhet.

Styrelsen har vidare hänvisat till att nyssnämnda kungörelse ej vore till-

73 Kungl. May.ts proposition nr 243.

lämplig i fråga om statarbostäder. Lån till förbättring av sådana bostäder kunde i stället beviljas vederbörande jordägare enligt en annan kungörelse den 22 juni 1939 (nr 465) angående lantarbetarbostadslån och lantarbetarbostadsbidrag. Sådant bidrag till belopp av 300 kronor för bostad kunde bland annat beviljas, örn bostaden utrustades med vatten- och avloppsledningar samt anordningar för centraluppvärmning. Styrelsen har icke funnit anledning att nu föreslå ändring i dessa bestämmelser.

Slutligen har styrelsen, under erinran att enligt nuvarande bestämmelser förbättringsbidrag och lån jämväl kunde beviljas för elektriska installationer, uttalat sig för att föreskrifterna härom liksom hittills i tillämpliga delar borde samordnas med de regler, som gälla i fråga örn anordningar för vattenförsörjning och avlopp.

Yad slutligen angår finansieringen av de utav egnahemsstyrelsen föreslagna åtgärderna har styrelsen hänvisat till att vid bestämmandet av anslag till bostadsförbättringsbidrag, nybyggnadslån och förbättringslån borde räknas med att vissa belopp bomme att anlitas för vatten- och avloppsanläggningar. Ehuru de förut återgivna kostnadsberäkningarna gåve vid handen, att mycket höga belopp vore önskvärda för ifrågavarande ändamål, syntes tyvärr, enligt vad styrelsen anfört, hänsynen till andra statliga utgiftsändamål — bland annat även den allmänna bostadsförbättringsverksamheten — nödvändigt medföra, att anslagsmedlen för bidrag och lån till vatten- och avloppsanläggningar i nuvarande tidsläge måste starkt begränsas. Såsom minsta belopp, som årligen borde avses för dessa ändamål, har styrelsen ansett böra angivas 3 miljoner kronor för förbättringsbidrag, 1 miljon kronor för nybyggnadslån och likaledes 1 miljon kronor för förbättringslån, varvid emellertid icke borde släppas ur sikte, att anslagsmedlen i möjligaste män borde utökas, när tidsförhållandena så medgåve. Av förstnämnda belopp borde omkring

60,000 kronor under första verksamhetsåret och omkring 30,000 kronor under de följande åren få tagas i anspråk för administrationsutgifter för verksamheten, inberäknat kostnader för anskaffande och drift av brunnsborrningsattiraljer.

Över egnahemsstyrelsens förslag hava yttranden avgivits av arméförvaltningen, socialstyrelsen, medicinalstyrelsen, samtliga länsstyrelser — efter hörande av förste provinsialläkarna — statens byggnadslånebyrå, bostadssociala utredningen, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, byggnadsstyrelsen, statskontoret, lantbruksstyrelsen, lantbruksakademien, domänstyrelsen, statens arbetsmarknadskommission och statens industrikommission, styrelserna för svenska landstingsförbundet och svenska landskommunernas förbund, lantbruksförbundets byggnadsförening samt riksförbundet landsbygdens folk.

Med avseende å den inventering av vatten- och avloppsförhållandena i olika landsdelar, vilken ingått som ett led i den av egnahemsstyrelsen verkställda utredningen, lia erinringar framkommit endast i ett fåtal yttranden.

Tnnan redogörelse lämnas härför, ina nämnas, att bostadssociala utred-

74 Kungl. Maj:ts proposition nr 243.

ningen till komplettering av egnahemsstyrelsens i betänkandet lämnade uppgifter hänvisat till följande, ur Särskilda Folkräkningen 1935/36, del III, hämtade siffror, vilka avse 100 landskommuner med övervägande jordbruksbefolkning och med sammanlagt 32,000 bostadslägenheter i början av år 1936.

Av ägaren begagnade lägenheter ..............

därav å annans tomt ...................

Arrende- och torplägenheter....................

Av arbetsgivare upplåtna eller uthyrda lägenheter

Andra hyreslägenheter .........

Övriga lägenheter........................

Samtliga lägenheter..........................

Enligt vad bostadssociala utredningen framhållit hade i dessa landskommuner, som befunnits vara i huvudsak representativa för den mera jordbruksbetonade landsbygden, sålunda endast var femte familj haft vatten- och avloppsledning. Såsom egnahemsstyrelsens utredning utvisade, torde även dessa anordningar i åtskilliga fall ha varit av mindervärdig beskaffenhet. Allvarligt vöre också, att var sjunde familj dels varit i avsaknad av vattenledning, dels hade haft ett avstånd från bostaden till närmaste brunn (eller källa) av minst 100 meter. Av de familjer, som bott i ägarelägenheter å ofri grund, i arrende- och torplägenheter eller i lönebostäder, hade det varit icke mindre än en femtedel, som måste tillryggalägga minst 100 meter — eller om man medräknade återvägen — 200 meter varje gång de måste hämta vatten.

Beträffande den av egnahemsstyrelsen verkställda inventeringen har bostadssociala utredningen funnit den statistiska delen av kostnadsberäkningarna icke fullt tillfredsställa de anspråk, som borde ställas på densamma.

De av egnahemsstyrelsen verkställda kostnadsberäkningarna ha i övrigt i stort sett lämnats utan erinran i de avgivna yttrandena. Emellertid har byggnadsstyrelsen gjort gällande, att de vid beräkningarna för olika rörledningsarbeten tillämpade enhetspriserna, som grundat sig på 1941 års priser, för närvarande (januari 1943) vore något för låga. Även domänstyrelsen har, med ledning av styrelsens erfarenhet av dylika arbeten, givit uttryck åt uppfattningen att de beräknade kostnaderna för arbetenas utförande syntes vara lågt upptagna. Styrelsen för svenska landskommunernas förbund har likaledes uttalat sig i denna riktning.

Beträffande de resultat, som framkommit vid den verkställda inventei ingen, ha vissa erinringar framförts från provinsialläkarhåll. Förste provinsialläkaren i Hallands län har hållit före, att antalet undersökningsområden, åtminstone vad anginge Hallands län med dess så skiftande förhållanden,' varit för ringa för att de i betänkandet anförda uppgifterna skulle kunna anses representativa och sålunda även de gjorda kostnadsberäkningarna vederhäftiga.

75 Kungl. Maj:ts proposition nr 24S.

Av yttrande från förste •provinsialläkaren i Gotlands län framgår, att vattenförsörjningen å Gotlands landsbygd enligt verkställda undersökningar vore behäftad med långt större brister än vad som framgått av egnahemsstyrelsens utredning. Enligt nämnda undersökningar skulle 3U av länets brunnar lia ett ur hälsovårdssynpunkt underhaltigt vatten.

Slutligen har förste provinsialläkaren i Blekinge län funnit det beklagligt, att vid inventeringen icke tagits vattenprov för bakteriell och kemiskt-fysikalisk undersökning.

I fråga örn behovet av åtgärder för en förbättring av vattenförsörjningen och vattenförhållandena på landsbygden har i de avgivna yttrandena icke framkommit någon annan mening än att sådana åtgärder äro synnerligen önskvärda. Nämnas må, att medan väg- och vattenbyggnadsstyrelsen understrukit kravet på tillgång till ett hygieniskt oklanderligt vatten och ansett kravet på bekväm tillgång till vattnet böra tillgodoses endast i andra hand, många myndigheter uttalat tillfredsställelse med, att det föreliggande förslaget också velat tillgodose det ur social synpunkt viktiga behovet av förenklade arbetsmetoder i lanthushållen. Nyssnämnda styrelse har vidare gjort gällande att, huru trängande behovet av förbättrade vattenförsörjnings- och avloppsförhållanden för den spridda bebyggelsen på landsbygden än vore, behovet dock syntes än större beträffande den sammanträngda bebyggelsen därstädes, exempelvis i mindre byar och samhällen.

Länsstyrelsen i Kronobergs län har likaledes uttalat som sin mening, att det för samhällen på landsbygden kanske vore än mera angeläget än för enstaka fastigheter, att tillfredsställande anordningar bomme till stånd för vatten och avlopp.

Även i en del andra yttranden har understrukits behovet av åtgärder för förbättring av vatten- och avloppsförhållandena jämväl inom samhällen.

Styrelsen för svenska landskommunernas förbund har ansett en smidig statsbidragsform på förevarande område kunna vara ägnad att motverka uppkomsten av ekonomiskt svaga municipalsamhällen.

I detta sammanhang må återgivas, vad länsstyrelsen i Västernorrlands län anfört rörande där igångsatt utredning med avseende å vattenförsörjningen för de mera tätbebyggda delarna av länet.

På länsstyrelsens initiativ har med anlitande av medel, som av statens arbetsmarknadskommission ställts till länsstyrelsens förfogande, genom sär skilt förordnad utredningsman verkställts en generalplanutredning för vattenförsörjningen för de mera tättbebyggda delarna av länet.

Avsikten med denna utredning har varit att åstadkomma ett arbetsprogram i stora drag för vattenfrågans ordnande i ett vidare sammanhang för lämpligt belägna områden, oavsett om de tillhöra samma eller olika kommuner. Fördelarna härav torde vara helt uppenbara. Härigenom vinnes en förbilligad kostnad såväl för själva anläggningen som ock för den framtida driften. Genom närbelägna vattenledningsföretags sammankopplande med varandra åstadkommes även en mera säkrad vattentillförsel, vilket ur beredskapssynpunkt torde få anses vara av särskild betydelse. Gärdet av en dylik generalplanutredning skulle emellertid i betydande grad minskas, därest det icke

76 Kungl. Maj:ts proposition nr 243.

funnes ett organ med särskild uppgift att arbeta vidare för vattenfrågans rationella ordnande och söka samordna de olika intressen, som därvid kunna göra sig gällande. Fördenskull äro genom länsstyrelsens föranstaltande särskilda samarbetsdelegationer tillsatta för de olika områden, som ingå i generalplanutredningen, och dessa samarbetsdelegationer äro för närvarande i färd med att söka få generalplanen fullständigad med erforderliga detaljutredningar och detaljplaner. För dessa planers förverkligande kräves givetvis betydande anläggningskapital, och planernas förverkligande kommer att helt bliva beroende av den omfattning i vilken bidrag från stat och kommuner kunna erhållas. Länsstyrelsen har emellertid tänkt sig, att den ifrågasatta verksamheten för planläggningen av vattenförsörjningsfrågans ordnande för stora delar av länet skall undan för undan fortskrida så att, när en befarad förnyad arbetslöshetskris efter ett blivande fredsslut på allvar sätter in, arbetet med de^ olika vattenledningsföretagens utförande utan tidsutdräkt skall kunna i§an§sättas för arbetslöshetens bemästrande -— enligt länsstyrelsens förmenande måste dylika arbeten anses vara i alldeles särskild grad lämpade såsom beredskapsarbeten.

Vattenförsörjningsf rågans ordnande i den ordning, som avses i den av länsstyrelsen omförmälda generalplanutredningen, lämpar sig helt naturligt endast för områden med mera tät bebyggelse.

Beträffande tidpunkten för den föreslagna verksamhetens igångsättande har i åtskilliga yttranden givits uttryck åt uppfattningen, att nuvarande statsfinansiella läge samt brist på arbetskraft och material böra föranleda, att genomförandet av egnahemsstyrelsens förslag tills vidare bör anstå eller att den föreslagna verksamheten i varje fall bör begränsas till omfattningen.

Sålunda har statens arbetsmarknadskommission funnit det föreslagna arbetsprogrammet icke under några förhållanden böra igångsättas i nuvarande arbetsmarknads- och försörjningsläge, ehuru kommissionen samtidigt velat undeistryka betydelsen av det föreliggande förslaget ur hygienisk synpunkt och ur synpunkten att i möjligaste man underlätta arbetet för landsbygdens befolkning (en reservant inom kommissionen, ledamoten Andersson, har ansett, att kommissionen trots nuvarande arbetsmarknads- och försörjningsläge bort tillstyrka igångsättande av de åsyftade arbetena). Enligt vad kommissionen anfört vore brunnsgrävningsarbeten icke i och för sig direkt lämpliga objekt för sysselsättning av hänvisade arbetslösa. Däremot bomme arbetena att giva sysselsättning at vissa industrier och finge med hänsyn därtill i ett givet läge en ur arbetsmarknadssynpunkt önskvärd effekt. Kommissionen, som förberedde åtgärder för mötande av en eventuell fredskris, hade för sin del intet att erinra emot att som ett led i dessa upptaga arbeten av här ifrågavarande slag. Därvid förutsatte kommissionen givetvis, att en skälighetsprövning företoges, så att anstalterna för vattenförsörjningen m. m. begränsades till de ekonomiskt mest försvarliga. — Arbetsmarknadskommissionen har även hänvisat till att, i den män tillgänglig vid brunnsgrävning van arbetskraft icke vore tillräcklig, arbetskraft möjligen skulle kunna erhållas genom utbildning av arbetslösa byggnads- och anläggningsarbetare. En dylik kursverksamhet syntes böra påbörjas snarast möjligt efter det att ett eventuellt beslut fattats om de ifrågavarande anstalternas vidtagande.

77 Kungl. Maj.ts proposition nr 243.

Statens industrikommission har anfort, att det med hänsyn till den knappa tillgången på bland annat cement, cementrör och armeringsjärn samt framför allt det mycket beträngda försörjningsläget beträffande järnrör icke löre möjligt att vid sidan av den såsom nödvändig ansedda byggnadsverksamheten under nuvarande förhållanden genomföra de förbättringsarbeten, som enligt egnahemsstyrelsens betänkande vore erforderliga.

Enligt vad statens byggnadslånebyrå framhållit vore ett program för omfattande förbättring av landsbygdens vatten- och avloppsförhållanden synnerligen väl lämpat att realisera i tider, då arbetsmarknaden kunde kräva stimulans. Det uppfyllde ett av de viktigaste önskemålen på allmänna arbeten som arbetsmarknadspolitiskt instrument, att nämligen bereda många mindre arbetsställen med stor spridning och begränsad tid för arbetets utförande. För byrån tedde det sig självklart, att investeringsarbeten av den omfattning, det här gällde, planerades med hänsyn till den allmänna konjunktur- och arbetsmarknadsutvecklingen. Ur dessa synpunkter vore planläggningsarbeten och en viss begränsad experimentverksamhet motiverade, vilka syntes kunna anordnas utan att nu de allmänna bidragsgrunderna fastlades.

Däremot synes väg- och vattenbyggnadsstyrelsen ha förmenat, att den föreslagna verksamheten icke vore ägnad att skapa tillgång till lämpliga aibetsobjekt för bekämpande av emotsedd arbetslöshet. Det grovarbete, som erfordrades vid de föreslagna arbetsföretagen, skulle nämligen huvudsakligen utföras av vederbörande fastighetsägare själva.

Länsstyrelsen i Kristianstads län har ansett hänsynen till vårt nuvarande finansiella läge göra det till en ofrånkomlig nödvändighet att strängt skilja på vad som betingades av rent sanitära krav, som icke utan våda för folkhälsan kunde skjutas åt sidan, och sådana åtgärder, som - ehuiu i hög grad önskvärda ur synpunkten av allmän trevnad — dock icke nödvändigtvis behövde vidtagas under nu rådande tidsförhållanden. Även örn det föreliggande förslaget borde fattas som ett program på lång sikt, avsett att genomföras i den takt det statsfinansiella läget medgåve, måste det dock enligt länsstyrelsens mening vara av stor vikt att programmet redan från början avgränsades på antytt sätt. Detta uteslöte ju ingalunda, att förbättringsåtgärderna framdeles i händelse av ett gynnsammare ekonomiskt läge kunde tänkas hilva genomförda i hela den utsträckning, som förslaget upptoge.

Socialstyrelsen har, med utgångspunkt från att man nu närmast finge inskränka sig till nyanläggningar eller förbättringar av brunnar, likväl ansett det utvidgade arbetsprogrammet från början böra hållas i sikte och föranleda, att arbetet med brunnarnas iordningställande tekniskt så bedreves, att lämplig hänsyn toges till i framtiden ifrågakommande vattenledningsanläggningar på respektive arbetsställen.

Domänstyrelsen har med hänsyn till statsfinansiella läget och förefintlig brist på material och arbetskraft funnit det vara ofrånkomligt att tills vidanbegränsa statsbidrag och lån till sådana fall, då vattenförsörjningen och avloppsförhållandena avsåges att ordnas i samband med annan, mera genomgripande bostadsförbättring eller där förhållandena vore så dåliga att trängande behov förelåge av en omedelbar förbättring.

78 Kungl. Maj:ts proposition nr 243.

Å andra sidan har lantbruks/örblindets byggnadsförening hävdat, att lös ningen av förevarande frågor icke borde uppskjutas till eventuellt kommande arbetslöshetsperioder. Det gällde här att undanröja orsakerna till en förefintlig brist på duglig arbetskraft för den viktiga jordbruksnäringen.

_ Medicinalstyrelsen har understrukit, att stora fördelar för landet skulle vinnas blott verksamheten kunde igångsättas, även örn detta skulle ske i väsentligt mindre omfattning än den föreslagna. Örn så skedde, skulle icke blott åstadkommas bättre förhållanden inom vissa områden; av större värde skulle vara att erfarenheter vunnes för det fortsatta utbyggandet av verksamheten.

Innan en redogörelse lämnas för vad som i de avgivna yttrandena anförts beträffande grunderna för egnahemsstyrelsens förslag, torde böra återgivas vissa mera allmänna synpunkter, som framkommit i en del av yttrandena.

I vissa yttranden har givits uttryck åt uppfattningen, att förslaget i alltför hög grad bygger på att otillfredsställande vatten- och avloppsförhållanden äro beroende på bristande ekonomiska resurser och att subvention från statens sida därför erfordras för att förbättringar skola komma till stånd.

Sålunda har länsstyrelsen i Jönköpings län framhållit, att det långt ifrån alltid torde vara den ekonomiska sidan av saken, som vore anledningen till missförhållandena, utan fastmera landsbygdsbefolkningens okunnighet örn de sanitära vådor, som förefunnes med avseende å otillfredsställande vatten- och avloppsförhållanden samt även i viss mån vederbörandes oföretagsamhet och ofta sporda benägenhet att fasthålla vid vad som vore gammalt och vant.

Liknande synpunkter ha framkommit i yttrandet från länsstyrelsen i Älvsborgs län. Denna har bland annat anfört följande.

Här behövs därför främst en väl tillrättalagd upplysningsverksamhet, kombinerad med propaganda för bekvämare anordningar för vatten och avlopp i arbetsbesparande syfte. I andra hand synes dessutom genom det allmännas försorg åtgärder böra vidtagas för att såvitt möjligt förbilliga anläggningar för ifrågavarande ändamål. Direkt statssubvention synes icke böra ifrågakomma i andra fall än där påtagliga hygieniska missförhållanden föreligga, vilka på grund av vederbörandes bristande ekonomiska möjligheter icke kunna undanröjas.

Lätt och billig tillgång till sakkunniga för upprättande av förslag till anläggningar och för verkställande av provborrningar m. m. bör med bidrag av statsmedel ordnas i samband med propagandan. Örn propagandan fulh följes systematiskt från den ena landsdelen till den andra och från ort till annan, torde tillhandahållandet av sakkunnighjälpen komma att ske mot en överkomlig avgift till bemedlade och eventuellt helt gratis till mindre bemedlade. Samtidigt bör genom samverkan med vederbörande industriorganisationer lämplig och prisbillig standardmateriel åstadkommas, vilken eventuellt kan tillhandahållas mindre bemedlade mot ytterligare reducerat pris eller gratis.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län har också ansett, att gällande hälsovårdsstadga ej gåve möjlighet för hälsovårdsnämnderna att åstadkomma rättelse, där brister förefunnes med avseende å vatten- och avloppsförhållanden. Ofta

79 Kungl. Maj:ts proposition nr 2io.

syntes för övrigt förståelse för brunnshygienens betydelse brista även inom hälsovårdsnämnderna. Även förste ‘provinsialläkaren i Värmlands län har — med instämmande av länsstyrelsen i länet — gjort gällande, att hälsovårdsstadgans föreskrifter i flaga örn vatten- och avloppsförhållandena på landsbygden ej torde vara tillräckligt effektiva. Detta gällde icke minst beträffande avstånd från bostad till vattentäkt. Samme provinsialläkare har uttalat sig för att skyldighet borde införas för innehavare av lägenhet att efter påbud av myndighet deltaga i vatten- och avloppsföretag, örn viss majoritet så önskade och sakläget så motiverade.

I sistnämnda fråga har även medicinalstyrelsen uttalat sig. Ehuru styrelsen biträdde uppfattningen, att frivilliga avtal i första hand borde försökas både ifråga örn vattentäkt på annans mark och beträffande anslutning till gemensamma vattenledningsföretag, förefölle det styrelsen som örn de i 8 kap. vattenlagen givna föreskrifterna örn skyldighet för fastighetsägare att deltaga i ett gemensamt kloakledningsföretag redan nu borde utsträckas till att omfatta även gemensamt vattenledningsföretag. X motsatt fall kunde den situationen tänkas uppkomma, att av ett planerat företag, omfattande såväl vattenledning som kloakledning, endast den senare delen kunde komma till utförande, emedan en tredskande fastighetsägare kunde tvingas att deltaga i denna men icke i vattenledningsföretaget.

I detta sammanhang må också nämnas, att bostadssociala utredningen understrukit önskvärdheten av att, när det gällde ytterligare utökning av en redan så omfattande verksamhet som bostadshjälpen på landsbygden, ingående och omfattande utredningar örn storleken och belägenheten av det bostadsbestånd, som kunde väntas komma till framtida användning, kades till grund för programmet. Utredningen har framhållit följande synpunkter.

Såsom framgår av vissa av byråchefen Alf Johansson och aktuarien Gunnar Hävermark framlagda prognoser (statens off. utredn. 1938:34 bilaga D) kommer visserligen det totala antalet hushåll på landsbygden sannolikt att fortsätta stiga under åtminstone ett par decennier. Men räknar man med en viss fortsatt utflyttning från jordbruket, måste antalet i lanthushållningen sysselsatta familjer redan nu stagnera eller till och med börja gå något tillbaka. En dylik stagnation måste givetvis antagas innebära, att ökningen fortsätter inom vissa områden på landsbygden, medan andra områden förete en märkbar nedgång. Under sådana förhållanden föreligger stor risk för att betydande belopp komma att bli investerade i förbättringar av bostäder, vilka inom relativt kort tid komma att stå oanvända. Särskilt gäller detta trakter, där bvggnaderna äro av undermålig kvalitet, och där förutsättningarna att organisera en någorlunda lönsam jordbruksdrift äro särskilt begränsade. Under sådana förhållanden ter det sig enligt bostadssociala utredningens uppfattning angeläget, att här ifrågavarande bidragsverksamhet grundas på ingående bygdeundersökningar angående befolkningsutveckling, jordbruksekonomi och bostadsstruktur inom olika områden, så att man i görligaste mån blir i stånd att begränsa bostadshjälpen till sådana delar av landsbygdens bostadsbestånd, som med hänsyn till belägenhet och beska! fenhet kunna antagas bli väl utnyttjade även i framtiden.

En sådan differentiering ter sig desto viktigare, när man betänker, att bidragen till vattenförsörjning och avloppsledningar ju oftast endast representera en del av de investeringar, som behöva göras för att yttre ramen för en

80 Kungl. Maj:ts proposition nr 243.

kndshygdsfamiljs livsföring skall kunna bli tillfredsställande. Lägger man t?.11 c]e belopp, som därutöver — och ofta med statens medel — behöva offras för förbättringar av bostäder och ekonomibyggnader, för täckdikningar och för andra fasta anordningar, framstår det ännu mera angeläget, att det statliga finansstödet i huvudsak begränsas till sådana fall, där hjälpen kan tänkas komma till varaktig nytta.

I detta sammanhang bör man också beakta den allmänna jordbrukspolitik-11 Det framtida bostadsbehovet å olika landsbygdsområden kan nämligen i hög grad komma att bero av hur denna utformas, överhuvud taget mäste den egentliga landsbygdens bostadspolitik nu liksom i framtiden alltid ses i sitt sammanhang med jordbrukspolitiken.

I några yttranden har uppmärksamhet ägnats ät frågan örn lämpligheten av den föreslagna verksamhetens sammankoppling med bostadsförbättringsverksamketen. Några bestämda, erinringar lia dock icke framställts mot förslaget i denna del. Beträffande det härmed sammanhängande spörsmålet örn gränsdragningen mellan egnahemsorganisationens samt väg- och vattenbyggnadsstyrelsens uppgifter har medicinalstyrelsen anfört följande.

Ehuru styrelsen ansluter sig till förslaget, att en uppdelning av ärenden rörande statens stödåtgärder för förbättring av vatten- och avloppsförhållandena på landsbygden bör komma till stånd mellan egnahemsstyrelsen och vägoch vattenbyggnadsstyrelsen samt att samråd i lämplig utsträckning därvid bör förekomma mellan dessa båda myndigheter, synes gränsdragningen mellan deras befogenheter i förevarande avseende böra verkställas på annat sätt än som föreslagits.

innebär, att egnahemsstyrelsen skulle handhava stödåtgärderna beträffande företag, där antalet delägare avsåges skola uppgå till högst tjugo och att väg- och vattenbyggnadsstyrelsen alltså skulle omhändertaga endast vatten- och avloppsföretag, i vilka delägarna avsåges skola överstiga nämnda antal. Då emellertid planläggningen av gemensamma företag, såsom i betänkandet framhålles, blir betydligt vidlyftigare och därför mera tidsödande än planläggningen av en enskild anläggning, torde ett överlåtande på egnahemsorganisationen av ett så stort antal gemensamma företag, som skulle följa av förslaget, lätt kunna medföra, att arbetskrafterna hos egnahemsorganisationen icke skulle förslå för sina arbetsuppgifter. Härav kan i sin tur befaras följa, antingen att arbetet med förbättrande av de enskilda anläggningarna får anstå av brist på sakkunniga rådgivare eller ock att för såväl dylika anläggningar som mindre gemensamma anläggningar måste anlitas privat sakkunskap, vilken ställer sig relativt dyrbar. Såsom ett ytterligare skäl för en begränsning av egnahemsorganisationens befattning med förevarande ärenden och en motsvarande utvidgning av väg- och vattenbyggnadsstyrelsens befogenheter ifråga örn dem får styrelsen anföra, att utredningens motiv för ärendenas anförtroende åt egnahemsorganisationen, nämligen att åtgärder för ordnande av vatten- och avloppsanläggningar i allmänhet böra komma till stand i samband med att en fastighet iordningställes eller blir föremål för ny- eller ombyggnad, icke torde kunna åberopas beträffande det stora antalet bebyggelseenheter på mellan sex och tjugo eller flera fastigheter.

På grund av det anförda synes det medicinalstyrelsen som örn egnahemsorganisationen i regel borde handhava de statliga stödåtgärderna då det gäller vatten- och avloppsföretag, där antalet delägare i företaget avses skola uppgå till högst fem, medan åtgärderna då det gäller företag där det avsedda antalet delägare överstiger fem normalt skulle handhavas av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.

Kungl. Majlis proposition nr 243.

81 Även väg- och vattenbi g gnadssty reisen har, i betraktande av att avsevärt högre anspråk måste ställas på såväl planläggningen som utförandet av en gemensam vatten- och avloppsledningsanläggning, ansett övre storleksgränsen för de anläggningar, vilka i förevarande hänseende skulle behandlas på samma sätt som anordningarna för enstaka fastigheter, böra väljas lägre än vid 20, möjligen vid 5 fastigheter, vid vilket antal möjligheter förelåge för fastighetsägarna att bilda en ekonomisk förening.

Länsstyrelsen i Örebro län har uttalat sig för att en uppdelning av verksamheten på olika myndigheter om möjligt borde undvikas. Örn likväl en sådan måste ske, kunde det ifrågasättas, örn icke storleken av de företag, som skulle falla under egnahemsorganisationen, borde bestämmas med hänsyn till invånarantal och djurbesättning i stället för fastighetsantal.

I detta sammanhang må även nämnas, att bostadssociala utredningen förklarat sig icke kunna tillstyrka egnahemsstyrelsens förslag, att lån och bidrag för ordnande av vatten- och avloppsförhållanden skulle kunna beviljas även inom samhällen, för vilka Kungl. Majit medgivit utövande av statsunderstödd bostadsförbättringsverksamhet.

Vad härefter angår de föreslagna grunderna för bidrags- och långivningen till förbättring av vatten- och avloppsförhållanden har bostadssociala utredningen hänvisat till att villkoren beträffande bidragsgränser och dylikt enligt egnahemsstyrelsens förslag skulle vara desamma som i den vanliga bostadsförbättringsverksamheten. Utredningen har framställt erinringar häremot:

Bostadsförbättringsbidragen äro som bekant numera maximerade till 2,500 kronor per lägenhet. För ordnande av vattenförsörjning och avloppsledning skulle emellertid särskilda bidrag utgå, så att för varje lägenhet skulle kunna beviljas dels ett bidrag för vatten och avlopp dels ett »allmänt» förbättringsbidrag. Maximeringen skulle vara densamma i båda fallen, trots att medelkostnaden vid s. k. normalt utförande skulle vara begränsad till 830 kronor per fastighet. Att utan närmare motivering på detta sätt höja den totala maximigränsen för bidrag icke till 3,300 kronor eller 3,400 kronor utan till

5,000 kronor per lägenhet synes tämligen godtyckligt,

Bostadssociala utredningen har vidare understrukit vikten av att statshjälpen i första hand gåves till dem, som lede av de värsta missförhållandena och som hade svårast att med egna medel råda bot å desamma. Utredningen har i anslutning härtill anfört följande.

Detta behöver naturligtvis icke betyda, att man bör införa något »fattigdomsstreck» i författningen; bostadssociala utredningen anser det tvärtom vara olyckligt, om så skedde. Men vissa grunder för hur de förvaltande organen lämpligen böra »ordna köbildningen» av bidragssökande torde dock böra givas i författningen. Det kunde t. ex. anges, att barnrika familjer skola ha visst företräde, eller att småbrukare och lantarbetare skola tillgodoses framför större hemmansägare etc. Egnahemsstyrelsen berör emellertid överhuvud taget knappast frågan örn den olika behovsgraden hos olika befolkningsgrupper på landsbygden. I ett avseende intager styrelsen till och med rent negativ ståndpunkt, nämligen ifråga örn lönebostäder. Egnahemsstyrelsen anser icke att några särskilda anordningar böra vidtagas för att dessa skola få del av statshjälpen, utan anser utan närmare motivering det

Bihang till riksdagens protokoll 1943. 1 sami. Nr 243. löst vt 6

82 Kungl. Maj:ts proposition nr 243.

vara tillräckligt, att behovet för jordbrukets löntagare tillgodoses inom ramen för låne- och bidragsverksamheten för lantarbetarbostäder, vilken — liksom den nuvarande allmänna bostadsförbättringsverksamheten — ger viss möjlighet härtill. Bostadssociala utredningen anser emellertid, att det bör underkastas närmare prövning, huruvida icke lantarbetare, liksom arrendatorer och torpare, skulle bli missgynnade genom att deras behov icke i särskild ordning beaktas.

Statskontoret har uttalat sig för att en skärpning av villkoren för erhållande av nybyggnads- och förbättringslån borde övervägas. De statliga lånemöjligheterna borde i första hand stå öppna för fastighetsägare med svag ekonomisk ställning. Detta gällde särskilt förbättringslånen, som vore räntefria intill dess tio år förflutit från det byggnadsföretaget fullbordades.

Länsstyrelsen i Jämtlands län har förordat, att arbetarsmåbrukslån icke skall anses utgöra hinder för beviljande av förbättringsbidrag för vattenförsörjning och avlopp.

Beträffande beräkningen av bidrag och lån i sådana fall, då fråga är örn gemensam vatten- eller avloppsledning, lia vissa erinringar framställts av lantbruksstyrelsen, som gjort följande uttalanden.

Yad beträffar fördelningen av kostnaderna för gemensamt företag på i detsamma ingående lägenheter, föreskriver gällande kungörelse, att kostnaderna, såvida ej annan fördelningsgrund finnes skälig, skola anses belöpa å de skilda lägenheterna i förhållande till dessas golvytor. Någon ändring härutinnan har ej ifrågasatts i den nu föreliggande utredningen. Detta synes tyda på, att egnahemsstyrelsen vid utarbetandet av sitt förslag till ändring av bestämmelserna angående här berörda företag icke tillräckligt beaktat det förhållandet att frågan örn, bland annat, kostnadsfördelningen vid företag, som avse avledande av kloakvatten från samhälle eller fastighet, blivit reglerad genom lagen den 20 juni 1941 (nr 614) örn ändring i vissa delar av vattenlagen. Nämnda lag stadgar i berörda avseenden (10 § jämförd med 14 §), att anläggningskostnaden för avloppsledning, som här avses, skall, i den mån ledningen är gemensam för två eller flera samhällen eller fastigheter fördelas mellan dessa med hänsyn tagen till mängden och beskaffenheten av det kloakvatten, som skall avledas från varje samhälle eller fastighet. Den av egnahemsstyrelsen föreslagna fördelningsgrunden synes sålunda vara en annan än vad i detta avseende är i vattenlagen föreskrivet. Detsamma gäller i fråga om tryggandet av avloppsledningens omliänderhavande och underhåll.

Lantbruksstyrelsen vill jämväl uttala betänkligheter rörande lämpligheten av att, såsom egnahemsstyrelsen föreslår, genom servitutsinteckmng eller »på annat lämpligt sätt» för framtiden trygga delägares rätt att utnyttja avloppsledning och andra till företaget hörande anordningar. Oavsett att icke heller en dylik bestämmelse synes förenlig med vattenlagens föreskrifter, kan densamma medföra den mindre lyckliga konsekvensen, att genom fastslåendet för all framtid av företagets olika detaljer det icke blir möjligt att däri vidtaga av förhållandena påkallade justeringar eller ändringar. Enär några kompetensfordringar icke äro, såvitt lantbruksstyrelsen har sig bekant, fastställda för de personer, vilka uppgöra arbetsplaner till arbeten på ifrågavarande till egnahemsstyrelsen hörande verksamhetsområde, kan med tämligen stor visshet förutsättas, att dylika justeringar m. m. icke sällan bliva nödvändiga.

8;>

Kungl. Maj:ts proposition nr 243.

Liknande synpunkter ha framförts av lantbruksakademien.

Slutligen har väg- och vattenbyggnadsstyrelsen uttalat sig för att, i och med att bestämmelserna för den nuvarande statliga bostadsförbättringsverksamheten bleve gällande även för gemensamma vatten- och avloppsanläggningar, ett klarläggande borde ske, huruvida statsbidrag skulle kunna utgå jämväl till marklösen och därmed jämförlig kostnad såsom för lantmäteri, vattendomstolsförfarande, servitut, expropriation m. m. (beträffande vattentäkt samt vatten- och avloppsledningar).

I åtskilliga yttranden har starkt understrukits angelägenheten av att en effektiv upplysningsverksamhet kommer till stånd såvitt gäller landsbygdens vatten- och avloppsfrågor. Sålunda har lantbruksstyrelsen framhållit följande synpunkter:

En sådan uppryckning av landsbygdens vattenförsörjningsfråga och vad därmed sammanhänger, som i betraktande av rådande missförhållanden på detta område måste anses önskvärd, lärer kunna ske endast därigenom att okunnigheten skingras och företagsamheten stärkes hos dem, som lida men av de rådande förhållandena. Första ledet i arbetet för åstadkommande av en dylik förändring måste vara en vittgående från det allmännas sida organiserad och ledd upplysningsverksamhet, bättre organiserad och mera effektiv än den som hittills förekommit på detta område. Såsom ett viktigt led i verksamheten bör ingå spridandet bland lantbefolkningen av en broschyr i massupplaga, vari hithörande frågor på ett populärt och lättfattligt sätt behandlas. Därjämte bör kunna tillhandahållas en för rörinstallatörer och andra fackmän avsedd kortfattad handbok i och för underlättande av att arbetena få ett praktiskt och konstruktivt riktigt utförande.

Liknande synpunkter ha framhållits av lantbruksakademien. Enligt vad akademien vidare anfört, syntes den önskvärda upplysningsverksamheten bäst kunna handhavas av hushållningssällskapen, vilka genom sina befattningshavare stöde i nära och oavbruten kontakt med jordbrukarna. Att utvidga denna kontakt till jämväl innehavare av lägenheter, som icke vore direkt förenade med jordbruk, syntes icke behöva möta nämnvärd svårighet. I samma riktning har riksförbundet landsbygdens folk uttalat sig.

Länsstyrelsen i Gotlands län har för detta läns vidkommande hemställt om ett anslag å 10,000 kronor för bedrivande av ökad upplysningsverksamhet i vattenhygien, tagande av vattenprov och analyser samt rådgivning rörande brunnars lämpliga beskaffenhet. Länsstyrelsen har närmare utvecklat sitt förslag sålunda:

Förslagsvis skulle man här på Gotland kunna tänka sig saken så ordnad, att egnahemsnämnden utsände en med brunnshygien och vattenprovtagning väl förtrogen person, som socken efter socken besiktigade inom området befintliga brunnar, toge prov, gjorde analyser samt gåve råd och anvisningar rörande de åtgärder, som vederbörande själv skulle kunna vidtaga. Lämpligen kan denne provtagare vara en av cindel sökningslaboratoriets tjänstemän. Kostnaden för en dylik upplysningsverksamhet och provtagning med bakteriologisk undersökning av vattenproven torde, enligt vad från sakkunnigt håll uppgivits, här kunna nedbringas till cirka 10 kronor per brunn under förutsättning, att verksamheten finge tillräcklig omfattning. På detta sätt borde det vara möjligt att nå även ekonomiskt svagt ställda, varvid man skulle inskränka

84 Kungl. Maj:ts proposition nr 243.

sig till att föreslå sådana brunnsförbättringar, som helt kunna utföras av ägaren själv. Startandet av en sådan försöksverksamhet och skapandet av tillräcklig anslutning redan från början till densamma skulle givetvis i hög grad underlättas, örn ett statsbidrag kunde erhållas. Ett sådant borde därför enligt länsstyrelsens mening lämpligen ställas till härvarande egnahemsnämnds förfogande. Med stöd av detta skulle sedan härvarande kemiska station under nämndens kontroll påbörja arbetet, vartill den efter vad länsstyrelsen förvissat sig örn, är beredd.

Styrelsen för svenska landskommunernas förbund har framhållit, att en standardisering av den tekniska utrustningen på förevarande område och fastställande av vissa enhetspriser på denna skulle utgöra ett stort steg framåt. Men genom egnahemsorganisationen borde dessutom åstadkommas vissa riktpriser för olika slag av specialarbete, varjämte en central stickprovsmässig granskning borde komma till stånd av olika entreprenörers och firmors arbeten. En sådan kontroll över att statsbidragen lämnade största möjliga utbyte skulle då givetvis icke omfatta endast den begränsade statsbidragsverksamhet, varom här vore fråga, utan överhuvud taget hela den statsunderstödda bostadsanskaffnings- och bostadsförbättringsverksamheten.

Bostadssociala utredningen har uttalat sig för att man borde söka begränsa kostnaderna genom centralicerad upphandling av vissa material, vilka även i görligaste mån borde standardiseras.

Vad slutligen angår de organisatoriska frågor, som sammanhänga med en effektivisering av åtgärderna för förbättrade vatten- och avloppsförhållanden, har statskontoret gjort gällande att det för den begränsade bidragsoch låneverksamhet, som vore möjlig med nu till buds stående anslagsmedel, knappast vore erforderligt att anställa särskild arbetskraft inom egnahemsstyrelsen för ledningen av verksamheten. Genom utredningsarbetet syntes för övrigt inom styrelsen ha vunnits erfarenhet för bedömandet av hithörande spörsmål.

Samma ämbetsverk har uttalat den meningen, att fastighetsägare för utförande av grundvattenundersökningar borde anlita privata eller hos hushållningssällskap anställda brunnsborrare. Anordnade genom egnahemsstyrelsens försorg av kurser för brunnsborrare kunde statskontoret icke tillstyrka. Och ämbetsverket måste bestämt avråda från förslaget att av statsmedel anskaffa brunnsborrningsattiralj. Särskilda medel för detta ändamål eller för administrationsutgifter syntes således icke för närvarande vara erforderliga.

I motsats till den ståndpunkt, som intagits av statskontoret, har i åtskilliga andra yttranden hävdats uppfattningen att egnahemsstyrelsen i sitt förslag ej tillräckligt beaktat behovet av särskild kvalificerad arbetskraft för handhavande av de spörsmål, som röra vatten- och avloppsförhållandena. Sålunda har medicinalstyrelsen gjort följande uttalanden i detta ämne:

Styrelsen nödgas bestämt avvisa tanken att egnahemsnämnderna tills vidare skulle kunna undvara specialsakkunskap på förevarande område. Örn, såsom i utredningen föreslagits, befattningen med vatten- och avloppsfrågor skulle anförtros åt egnahemsdirektören, vandringsrättare samt privata eller hos hushållningssällskap anställda brunnsborrare, synes man riskera att anlägg-

Kungl. Majlis proposition nr 243.

ningarna på grund av bristande sakkunskap vid planläggning och utförande i många fall bliva helt eller delvis värdelösa, där de ej -—• under ogynnsamma omständigheter — kunna komma att rentav medföra försämrade hygieniska förhållanden. I varje fall skulle med den föreslagna organisationen garantier saknas för att de använda statsmedlen komme till verklig nytta, emedan den hos egnahemsstyrelsen anställda ingenjören icke kan antagas medhinna att personligen taga befattning med mer än en bråkdel av alla ifrågavarande anläggningar i landet. På grund härav anser medicinalstyrelsen det ofrånkomligt, att egnahemsnämnderna beredas tillgång till erfarna högskoleutbildade ingenjörer inom väg- och vattenbyggnadsfacket, och detta redan från början av den föreslagna utvidgade verksamheten. Dessa ingenjörer borde även vara skyldiga att biträda förste provinsialläkaren i länet med utredningar i de ärenden angående vatten- och avloppsföretag, vari denne funne sig vara i behov av deras hjälp. Han bör även vara den naturlige ledaren för den brunnsborrningshjälp, som av hushållningssällskapen bör organiseras i enlighet med exemplet från Bohuslän och som bör erhålla visst statligt stöd.

Bostadssociala utredningen har hänvisat till att den utökning av bostadsförbättringsverksamheten, som det föreslagna programmet skulle innebära, givetvis komme att i hög grad skärpa påfrestningarna på egnahemsorganisationen och särskilt på dess tekniska expertis. Det vore visserligen mycket tveksamt, örn varje egnahemsnämnd borde ha en särskild specialist för vattenoch avloppsfrågor. Men det måste anses vara ett oeftergivligt krav, att varje länsorgan åtminstone hade till sitt förfogande en högt kvalificerad och fast anställd byggnadssakkunnig person. Så vore, enligt vad bostadssociala utredningen erfarit, ännu icke fallet, trots att hela egnahemsverksamheten skulle kunna skötas mera ekonomiskt, om teknisk sakkunskap i ökad utsträckning utnyttjades.

Även väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har hållit före, att en ej oväsentlig förstärkning av egnahemsorganisationens personal bleve erforderlig. Beträffande varje anläggning, även där fråga blott vore örn förbättring eller nyanläggning av en brunn, erfordrades sålunda minst två besiktningar, nämligen dels före bidragets beviljande, dels efter anläggningens utförande. Härtill komme den ekonomiska kontrollen. I övrigt erfordrades -— ändock att typritningar och anvisningar komme att finnas utfärdade —• i viss omfattning rådgivning samt granskning av upprättade förslag.

I detta sammanhang må nämnas, att förste provinsialläkaren i Jönköpings län ifrågasatt, örn icke väg- och vattenbyggnadsstyrelsen på ett eller annat sätt borde utöva kontroll även över den nu föreslagna verksamheten, förslagsvis genom en eller flera ingenjörer, vilka borde ha till uppgift, bland annat, att genom resor följa arbetet ute i länen och även vid behov vara teknisk rådgivare åt länsstyrelserna vid deras behandling av ärenden rörande vattenoch avloppsfrågor. Vidare har förste provinsialläkaren i VÖsterbottens län funnit det önskvärt, att det direkt utsädes i författningsväg, att förste provinsialläkaren skulle tillkallas för att hos egnahemsnämnd deltaga i handläggningen av ärenden, som röra vattentäkt. Länsstyrelsen i örebro län har ut talat sig för att ifrågavarande verksamhet borde handhavas av hushållningssällskapen och egnahemsnämnderna i samarbete.

86 Kungl. Maj:ts proposition nr 243.

I åtskilliga yttranden har upptagits ett önskemål, som redan tidigare framförts från provinsialläkarhåll, nämligen att ute i länen borde finnas tillgång till speciell sakkunskap med avseende å vatten- och avloppsfrågor. Uttalanden i denna riktning ha gjorts i yttrandena från länsstyrelserna i Västerbottens. Västernorrlands och Blekinge län samt förste provinsialläkarna i Västerbottens, Värmlands, Kronobergs och Hallands län. Alternativt har antytts, att ifrågavarande sakkunskap borde vara anställd antingen hos egnahemsnämnderna, hos hushållningssällskapen, hos länsstyrelserna eller hos landstingen samt eventuellt anställas gemensamt för flera län.

I detta sammanhang må nämnas, att styrelsen för Värmlands läns hälsovårdsförbund i skrivelse den 6 december 1938 bland annat anhållit, att Kungl. Maj:t måtte taga under övervägande frågan örn statsunderstödd sanitärteknisk och sanitärekonomisk expertis för såväl vatten- och avloppsfrågans som andra sanitära angelägenheters ordnande å landsbygden. I skrivelsen har i nu förevarande del anförts följande:

Icke endast för vatten- och avloppsledningar utan jämväl för övriga sanitära anordningar å landsbygden gäller, att dessa ofta anordnats utan tillräcklig sakkunskap. Hälsovårdsnämnderna och övriga hälsovårdsmyndigheter, som hava att övervaka de sanitära förhållandena, iakttaga icke sällan svåra sanitära missförhållanden härutinnan. Även där god vilja till rättelse kan förefinnas, saknas ofta möjligheter att på bästa sätt ordna förhållandena, tekniskt och ekonomiskt.

Enligt styrelsens uppfattning, vilken jämväl delats av årsmötet, föreligger behov av sanitärteknisk och sanitärekonomisk sakkunskap för ordnande såväl av vatten- och avloppsfrågor som andra sanitära frågor. Såvitt styrelsen nu kan bedöma, torde frågan lämpligen kunna lösas på det sätt, att konsulenter —■ med ett eller flera län till verksamhetsområde -— ställas till vederbörande myndigheters förfogande för tillhandagående med råd och upplysningar ävensom för uppgörande av förslag till enskilda.

Utlåtanden över förevarande framställning ha avgivits av styrelsen för statens institut för folkhälsan, medicinalstyrelsen och egnahemsstyrelsen.

Styrelsen för statens institut för folkhälsan har i utlåtande den 29 maj 1940 hänvisat till att institutet hade möjlighet att tillhandagå myndigheter och enskilda med råd och anvisningar i vatten- och avloppsfrågor. Institutet hade härvid även möjlighet att anlita sanitärteknisk och sanitärekonomisk expertis. Enligt styrelsens mening borde ytterligare erfarenhet avvaktas, innan åtgärder vidtoges för att anställa särskilda tekniska konsulenter för att tillhandagå lokala myndigheter med råd och anvisningar.

Medicinalstyrelsen har i ett den 23 mars 1942 avgivet utlåtande över hälso- \årdsförbundets framställning i förevarande del framhållit följande synpunkter.

Styrelsen vill vitsorda, att ett behov av sådan expertis, som i framställningen avses, föreligger och att det vore av synnerligen stort värde örn detta behov kunde tillgodoses. För närvarande anlita de som ämna anlägga allmänna vatten- eller avloppsledningar å landsbygden enskilda firmor eller personer och av dem avgivna förslag komma i regel då anläggning utföres att granskas endast av den som anordnar ledningar, kommun, samhälle eller av

87 Kungl. Maj.ts proposition nr 243.

enskilda. I många fall äger den som skall anordna ledning icke tillgång till erforderlig sakkunskap.

Inom medicinalstyrelsen har behovet av en sanitärteknisk expert länge varit känt och gör sig alltjämt gällande och kommer att stiga år från år i och med att alltfler vatten- och avloppsledningar komma till utförande.

Styrelsen för Värmlands hälsovårdsförbund föreslår, att konsulenter med ett eller flera län till verksamhetsområde ställas till vederbörande myndigheters förfogande för råd och upplysningar ävensom uppgörande av förslag till enskilda. Till avlönande av sådan tjänsteman synes kommunerna knappast kunna beräknas bidraga. Detsamma gäller måhända också landstingen, även örn en del av dessa lämna anslag till gagn för landsbygdens befolkning såsom till kemiska stationer, till jordbrukskonsulenter, till landsbygdens elektrifiering m. fl. ändamål, som åtminstone för en del i vissa avseenden kunna jämföras med anordnandet av allmänna vatten- och avloppsledningar.

En annan möjlighet vore att staten inrättade tjänster för sanitetsingenjörer med åligganden ungefär motsvarande statens lantbruksingenjörers. Utan tvivel skulle sådana tjänstemän hava en stor uppgift att fylla i ali synnerhet örn bestämmelser utfärdades att inga allmänna företag rörande vatten och avlopp finge anläggas förrän efter yttrande av vederbörande sanitetsingenjör.

Under nu rådande förhållanden synes emellertid detta uppslag knappast kunna realiseras men frågan synes böra upptagas till förnyad prövning så snart mera normala förhållanden inträda. Tänkbart vore ock, att statsunderstöd i en eller annan form utginge till av annan huvudman ordnad verksamhet.

Örn ett tillgodoseende av den sanitärtekniska sakkunskapen nu icke kan i längden organiseras på sätt, som i framställningen avsetts, borde dock tillgången till sådan sakkunskap å centralt håll kunna bättre tillgodoses. Statens institut för folkhälsan skall jämlikt instruktionen ägna uppmärksamhet åt vatten- och avloppsfrågor samt andra spörsmål av hygienisk teknisk natur; det skall också rörande undersökningsverksamheten givas företräde för de undersökningar, som påkallas av bland annat medicinalstyrelsen. Den administrativa delen av frågor som beröra vatten- och avloppsledningar bör dock icke övertagas av statens institut för folkhälsan utan fortfarande ligga hos medicinalstyrelsen. Möjligheten av en fastare anknytning av önskvärd expertis till statens institut för folkhälsan och till medicinalstyrelsen böra närmare utredas.

Slutligen har egnahemsstyrelsen i utlåtande den 26 oktober 1942 — avgivet samtidigt med förslaget angående vattenförsörjningen och avloppsförhållandena på landsbygden — hänvisat till att enligt nämnda förslag viss arbetskraft med sakkunskap på förevarande område skulle anställas hos egnahemsorganisationen. Styrelsen har vidare anfört följande.

Större grupper av fastigheter och slutna samhällen lia i allmänhet ekonomisk möjlighet att för upprättande av förslag till gemensamma vattenledningsoch avloppsanläggningar anlita privata sakkunniga förslagsställare, varav god tillgång finnes i vårt land. Samhällen, som icke ha ekonomisk möjlighet härtill, kunna under vissa förhållanden erhålla statsbidrag för upprättande av dylikt förslag genom arbetsmarknadskommissionen, och då arbetet skall igångsättas kan, örn arbetslöshet råder, statsbidrag erhållas även till arbetets utförande. Granskning av dylika förslag verkställes av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen. I egnahemsstyrelsens utredning antydes lämpligheten av att sistnämnda verksamhet utvidgas till att omfatta även sådana områden, där arbetslöshet icke råder eller beräknas uppkomma. Härigenom skulle alltså behovet av sanitärteknisk expertis tillgodoses även för sådana anläggningar, som icke falla inom egnahemsstyrelsens verksamhetsområde.

88 Kungl. Maj:ts proposition nr 243.

För alla slag av anläggningar finnes dessutom möjlighet att i vatten- och avloppsfrågor rådfråga statens institut för folkhälsan, som har tillgång till hygienisk expertis och har möjlighet att vid behov anlita särskilda tekniska sakkunniga.

Med hänsyn till det ovan sagda har egnahemsstyrelsen — med allt erkännande åt det allmänna syfte, som avsåges med den ifrågavarande framställningen — ansett sig likväl böra förorda, att erfarenheter av nyss åsyftade anordningar avvaktades, innan ytterligare åtgärder vidtoges på hithörande område.

Övriga framställningar och förslag.

En inom jordbruksdepartementet tillkallad utredningsman, generaldirektören L. Berglöf har i ett den 30 september 1942 avgivet betänkande angående åtgärder till stöd för de renskötande lapparna (statens off. utredn. 1942: 41) föreslagit bland annat, att bidrag skulle få utgå för uppförande av nya eller förbättrande av redan befintliga, fasta bostäder åt de renskötande lapparna. Fetta förslag har motiverats med att de fasta bostäder, som på senare tid flerstädes uppförts av dessa lappar, i allmänhet vore synnerligen bristfälliga. Till uppförande av nya bostäder skulle enligt förslaget bidrag få utgå med högst 3,000 kronor. Sådant bidrag skulle bestridas från den fond, statens lappfond, som enligt betänkandet skulle hildas genom sammanförande av vissa fonder. Förbättringsbidrag till bostäder åt lapparna skulle jämväl få utgå med högst 3,000 kronor. Detta bidrag skulle emellertid bestridas från femte huvudtitelns anslag till bidrag till främjande av bostadsbyggande å landsbygden. Beträffande förbättringsbidragen skulle gälla samma regler, som enligt kungörelsen den 22 juni 1939 örn förbättringsbidrag samt nybyggnads- och förbättringslån för bostadsbyggnadsföretag på landsbygden gälla med avseende å förbättringsbidrag vid byggnadsföretag å kronolägenhet inom något av de sex nordligaste länen. I betänkandet har jämväl framlagts förslag till den ändring av nämnda kungörelse, som skulle erfordras vid bifall till vad som sålunda förordats.

I proposition den 5 mars 1943, nr 110, angående åtgärder till stöd tolde renskötande lapparna m. m. har Kungl. Majit tillstyrkt utredningsmannens förslag rörande statsbidrag till uppförande av nya bostäder för lapparna. Jag anser mig därför ej här behöva redogöra för de yttranden, som avgivits beträffande detta förslag. Vad angår förslaget örn förbättringsbidrag till bostäder åt lapparna har detsamma i stort sett tillstyrkts av de myndigheter, som yttrat sig över detsamma.

Sålunda tillstyrkes sistnämnda förslag såväl av länsstyrelserna i Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län som ock av lappfogdarna i dessa län, därvid lappfogdarna i Norrbottens län bland annat framhålla, att det måste vara ett samhällsintresse, att de redan befintliga bostäderna bleve överlag förbättrade.

Domänstyrelsen vitsordar ävenledes behovet av de föreslagna åtgärderna. Styrelsen uttalar därvid, att styrelsen förutsätter, att icke det högsta med-

89 Kungl. Maj:ts proposition nr 243.

givna bidraget under alla förhållanden beviljas utan att i varje särskilt fall noggrann prövning sker av bidragsbekovet såväl med hänsyn till byggnadens behövliga storlek och beskaffenhet som ock renägarens ekonomiska ställning och förmåga att själv biträda i arbetet.

Även egnahemsstyrelsen tillstyrker förslaget, dock under förklaring att det föreslagna maximibeloppet, 3,000 kronor, måste anses ligga i underkant.

Egnahemsnämnderna i Jämtlands och Västerbottens län hava likaledes förordat förslaget, medan egnahemsnämnden i Norrbottens län ansett bidragsbeloppet böra bestämmas till 4,000 kronor.

Slutligen har statskontoret, som icke heller motsatt sig bidrag för ifrågavarande ändamål, anfört, att enligt ämbetsverkets mening förbättringsbidragen borde — liksom de föreslagna bidragen till uppförande av nya bostäder — bestridas från statens lappfond.

Vidare får jag anmäla, att södra lappmarkens ortsförbund av riksförbundet landsbygdens folk i en den 2 januari 1943 dagtecknad skrift hemställt, att maximibeloppet av det förbättringsbidrag, som beviljades jämlikt kungörelsen den 22 juni 1939 om förbättringsbidrag samt nybyggnads- och förbättringslån för bostadsbyggnadsföretag på landsbygden måtte, såvitt anginge bostadslägenheter belägna ovan odlingsgränsen inom lappmarksområdena, höjas från 2,500 till 3,000 kronor eller till samma belopp, vartill dylikt bidrag högst utgår för byggnadsföretag å kronolägenhet inom något av de sex nordligaste länen.

I anledning härav har egnahemsstyrelsen anfört bland annat.

Egnahemsstyrelsen ville ej bestrida, att förhållandena i sådana fall, som åsyftades i ortsförbundets framställning, kunde vara av den art, att det skulle vava önskvärt att kunna bevilja ett högre förbättringsbidrag än 2,500 kronor. Emellertid skulle odlingsgränsen utgöra en ganska godtycklig skillnadslinje mellan dem, som skulle kunna få det högre bidraget, och andra. Ovan odlingsgränsen funnes sålunda bygder, för vilka det ej skulle linnas fog att medgiva större förmån i förevarande hänseende än den vanliga ock a andra sidan kunde sådana svårartade förhållanden, som skulle kunna motivera ett högre bidrag, göra sig gällande även nedan odlingsgränsen. Med hänsyn därtill och då styrelsen ej kunde angiva något annat tillfredsställande sätt att avgränsa vad man kunde hänföra till fjällbygderna, sågs sig styrelsen åtminstone icke för närvarande i stånd att förorda någon åtgärd, varigenom ifrågavarande befolkning sattes i förmånligare ställning än andra, såvitt gällde maximibeloppet för förbättringsbidragen.

I skrivelse den 24 augusti 1942 har egnahemsstyrelsen framlagt förslag till beräkningar av anslagsbehovet för nästa budgetår för bostadsförbättringsverksamheten på landsbygden. I skrivelsen har egnahemsstyrelsen anfört bland annat.

Under budgetåret 1941/42 hade till förbättringsbidrag disponerats 15,500,000 kronor, till nybyggnadslån 7,700,000 kronor, till förbättringslån 4,200,000 kronor, och till lantarbetarbostadslån 800,000 kronor, allt i avrundade tal.

Då statens stöd åt bostadsförbättringsverksamheten utgjorde ett betydelsefullt led i åtgärderna för att skapa en mera tillfredsställande levnadsstandard för den mindre bemedlade befolkningen på landsbygden, ansåge sig egna-

90 Kungl. Maj:ts proposition nr 243.

liemsstjrelsen böra räkna med att verksamheten under nästa budgetår skulle kunna bedrivas i ungefär samma utsträckning som under det nu senast förflutna, dock med någon ökning för förbättringslånen och lantarbetarbostadslånen.

I enlighet med det anförda syntes förutsättningar böra skapas för beviljande under budgetåret 1943/44 av bidrag och lån intill följande belopp, nämligen:

förbättringsbidrag ...................... 15,000,000 kronor

nybyggnadslån.......................... 7,500,000 »

förbättringslån.......................... 7,500,000 »

lantarbetarbostadslån .................. 2,000,000 »

I samband med att ifrågavarande fonders förvaltning överflvttats från statskontoret till egnahemsstyrelsen samt mellanhavandena med hushållningssällskapen på grund av dessas tidigare befattning med egnahemsoch bostadsförbättringsverksamheten blivit klarlagda, hade det visat sig, att sällskapens nämnder legat inne med relativt stora belopp särskilt av nybyggnadslånemedel från tidigare budgetår. Med hänsyn därtill och till att de för budgetåret 1941/42 anvisade anslagsmedlen icke blivit till fullo disponerade, torde för budgetåret 1943/44 några nya anslagsmedel ej behöva anvisas för nybyggnadslån, förbättringslån och lantarbetarbostadslån.

Vad däremot angår förbättringsbidragen syntes man kunna utgå från att härför anvisade anslagsmedel komma att vara helt disponerade vid utgången av innevarande budgetår. Örn anslag liksom dittills ansåges böra anvisas med samma belopp som beräknades skola disponeras under respektive budgetår, borde alltså för budgetåret 1943/44 anvisas ett reservationsanslag av 15,000,000 kronor till bidrag till främjande av bostadsbyggande på landsbygden.

Styrelsen har emellertid fäst uppmärksamheten på att den omständigheten att tillgängliga anslagsmedel disponerades ej betydde, att utbetalning skedde under samma budgetår. En icke oväsentlig eftersläpning i fråga örn utbetalningen av beviljade bidrag vore nämligen naturlig i förevarande bidragsverksamhet, eftersom ett visst tidsmellanrum förefunnes mellan beviljandet av bidrag och färdigställandet av det byggnadsföretag, som avsåges med bidraget. Styrelsen påpekar därför, att örn det befunnes önskvärt att begränsa eller eventuellt helt utesluta anslagsanvisningen för nästa budgetår, detta kunde ske utan att bidragsverksamheten inskränktes. En motsvarighet därtill funnes bland annat i egnahemslångivningen, där riksdagen varje år bestämde det sammanlagda belopp, vartill lån finge beviljas, och oberoende därav anvisade det tillskott, som erfordrades till egnalånefonden.

Styrelsen har vidare förutsatt, att från anslaget till bidrag till främjande av bostadsbyggande på landsbygden skulle även under nästa budgetår få bestridas utgifter för bidrag till förbättring av byggnader på vissa kronolägenheter ävensom utgifter för lantarbetarbostadsbidrag och bidrag till fiskarbostäder.

Departementschefen.

Jag vill till en början taga ställning till egnahemsstyrelsens förslag till åtgärder i syfte att åstadkomma en förbättrad vattenförsörjning och förbättrade avloppsförhållanden.

91 Kungl. Maj.ts proposition nr 243.

Att vattenförsörjningen och avloppsförhållandena såväl på landsbygden som i tätorterna ordnas på ett tillfredsställande sätt, måste betraktas som ett hygieniskt krav, vars tillgodoseende utgör ett viktigt led i den förebyggande hälsovården. Härtill kommer, att vatten- och avloppsfrågorna kräva uppmärksamhet från det allmännas sida även med hänsyn till deras betydelse för arbetsförhållandena i hemmen.

Den inventering, som för landsbygdens del verkställts genom egnahemsstyrelsens försorg, ger bekräftelse på att vattenförsörjningen och avloppsförhållandena mångenstädes lämna mycket övrigt att önska. Inventeringen har visserligen i första hand tagit sikte på mindre områden i skilda delar av landet med olika natur och egenart och kan, såsom bostadssociala utredningen framhållit, knappast läggas till grund för en preciserad beräkning av kostnaderna för ifrågavarande bristers avhjälpande för hela landet. “De framkomna inventeringsresultaten torde emellertid ge uttryck för de förefintliga missförhållandenas ungefärliga storleksordning. Som nämnts har egnahemsstyrelsens inventering endast avsett landsbygden. Emellertid kan det förutsättas, att missförhållanden av nu ifrågavarande art även förefinnas på tätare bebyggda platser. Ej minst torde detta gälla sådana tätorter, som ingå såsom delar av vederbörande kommuner men icke äro tillräckligt stora för att äga egna municipala organ.

Av vad jag här sagt framgår, att jag är ense med egnahemsstyrelsen däri att en förbättring av vattenförsörjningen och avloppsförhållandena är i hög grad angelägen. En tillräckligt effektiv sådan förbättring torde ej kunna påräknas. med mindre statliga åtgärder i olika former vidtagas för främjande härav.

För närvarande synes emellertid -—- såsom även egnahemsstyrelsen medgivit — tidpunkten icke vara lämplig för en vidgad investeringsverksamhet på förevarande område. Det råder nämligen allvarlig brist på en del för vattenoch avloppsanläggningar behövligt material, och dessutom kunna svårigheter möta att disponera över arbetskraft för här avsedda ändamål. Det torde därför under nuvarande förhållanden vara uteslutet att bidrag till nya företag syftande till förbättring av vatten- och avloppsförhållandena beviljas annat än i enstaka undantagsfall. Att jag trots detta ansett det lämpligt att nu anmäla egnahemsstyrelsens förslag, beror därpå att enligt min mening det är i hög grad angeläget, att uppmärksamheten mera än hittills inriktas på de betydelsefulla arbetsuppgifter, som här erbjuda sig vid en kommande fredskris. I god tid böra planläggning och organisation av verksamheten påbörjas. För att stimulera härtill torde statsmakterna böra i princip förklara sig dela egnahemsstyrelsens uppfattning, att förbättrandet av landsbygdens avloppsoch vattenförhållanden ter sig som en så betydelsefull samhällelig angelägenhet att den bör stödjas genom bidrag från statens sida. Genom att den insats, som staten måste vara beredd att göra på förevarande område, något uppskjutes, kan den fördelen vinnas, att erforderliga undersökningar hinna verkställas jämväl i fråga örn behovet av åtgärder för förbättring av vattenoch avloppsförhållandena i tätorter.

Vad jag här anfört finner jag emellertid ej böra stå i vägen för att vissa

92 Kungl. Maj:ts proposition nr 243.

statliga åtgärder av mera begränsad räckvidd vidtagas med syfte att främja en förbättring av landsbygdens vatten- och avloppsförhållanden. Jag vill erinra örn att gällande bestämmelser angående den statsunderstödda bostadsförbättringsverksamheten redan nu ge möjligheter till beviljande av förbättringsbidrag, nybyggnadslån eller förbättringslån till anordnande av ledningar för vatten och avlopp samt till förbättring av vattentäkt. Under senaste året har bidrags- och långivningen för dessa ändamål erhållit en tämligen stor omfattning. Tillräcklig anledning att nu begränsa denna verksamhet anser jag icke föreligga. För att det mera omfattande program, som kan betingas av en kommande fredskris, skall kunna realiseras med önskvärd snabbhet, synes det vara av värde, att verksamheten icke dessförinnan ligger helt nere och att i varje fall en stomme till organisation finnes för arbetenas omhänderhavande.

Utan att nu intaga, någon slutgiltig ståndpunkt beträffande vare sig grunderna för eller organisationen av den framtida verksamheten anser jag mig på grund av det nyss anförda böra tillstyrka, att nu föreliggande möjligheter att inom ramen för den statsunderstödda bostadsförbättringsverksamheten lämna bidrag och lån till ekonomiskt stöd åt vatten- och avloppsföretag bibehållas, varvid de modifikationer böra ske, som kunna erfordras för ett mera rationellt bedrivande av verksamheten.

Beträffande arten och omfattningen av de åtgärder, vartill bidrag och lån bora beviljas, har egnahemsstyrelsen ansett verksamheten böra inriktas på i huvudsak följande arbeten, nämligen dels iståndsättande av befintlig brunn eller utförande av ny brunn, dels ordnande av vattenledning från brunnen till kök och i förekommande fall tvättstuga och ladugård samt handpump vid tappstället och dels installerandet av slasktratt i köket och avloppsledning till lämplig recipient på tillfredsställande avstånd från boningshuset. Styrelsen har emellertid utgått från att forhållandena i en del fall kunna föranleda, att åtgärderna böra inskränkas till att tillgodose av styrelsen angivna minimikrav ur hygienisk synpunkt, d. v. s. iståndsättande av befintlig brunn eller utförande av ny brunn jämte handpump vid brunnen. Å andra sidan kunna förhållandena vara sådana att uppfordring av vatten måste ske med elmotordriven pump eller andra särskilda anordningar erfordras för vatten- eller avloppsanläggningens utnyttjande. I sådana fall har styrelsen ansett även kostnaderna härför böra inräknas. Styrelsen har emellertid framhållit såsom önskvärt, att det utförande, vartill statligt stöd erhålles, i mån av ekonomiska förutsättningar på vederbörandes egen bekostnad kompletteras med ytterligare arbetsbesparande anordningar. Till vad styrelsen i nu berörda hänseenden uttalat kan jag i stort sett ansluta mig.

Den hittillsvarande bidrags- och långivningen till vatten- och avloppsföretag har i alldeles övervägande antalet fall haft avseende å enstaka lägenheter. Emellertid kan det förekomma, att det är mer ekonomiskt eller ur andra synpunkter lämpligt att vidtaga gemensamma anordningar för ett antal närbelägna lägenheter än att anordna en särskild anläggning för envar lägenhet. Egnahemsstyrelsen har ansett uttryckliga bestämmelser böra meddelas örn att bidrag eller lån får beviljas även i sådana fall. Yad remissinstanserna an-

93 Kungl. Maj:ts proposition nr 243.

fört beträffande denna sak, har bibringat mig den uppfattningen, att frågan örn gemensamma anläggningar tarvar fortsatta överväganden. Ändring i gällande bestämmelser på denna punkt kan jag därför för närvarande icke tillstyrka.

Med avseende å vanliga bostadsförbättringsbidrag gäller, att sådant bidrag får uppgå till högst 2,500 kronor — beträffande vissa kronolägenheter 3,000 kronor — och i allmänhet icke får överstiga 80 procent av de beräknade kostnaderna för det avsedda byggnadsföretaget. Sistnämnda begränsning gäller också i fråga örn nybyggnadslån och förbättringslån. Egnahemsstyrelsen har ansett samma begränsningar böra gälla även för bidrag och lån till vattenoch avloppsföretag, varvid bidragets belopp skall bestämmas oberoende av örn bidrag även beviljas till annan bostadsförbättring. Såsom bostadssociala utredningen framhållit, är det icke utan vidare givet, att samma maximigränser böra fastställas för bidrag och lån till nu ifrågavarande ändamål som till andra förbättringsåtgärder. Jag vill för min del förorda att försöksvis bidraget till vatten- och avloppsföretag maximeras till 1,000 kronor.

Vid beräkningen av den kostnad, vilken får läggas till grund för bestämmandet av bidrag och lån, torde böra få inräknas icke blott arbetskostnader samt utgifter för rör och annat material av olika slag utan även i förekommande fall kostnader för marklösen, servitutsersättning samt lantmäteri-, vattendomstols- och expropriationsförfarande.

Enligt gällande bestämmelser skall egnahemsnämnd vid beviljande av bidrag och lån till bostadsförbättring taga hänsyn till varje byggnadsföretags angelägenhetsgrad ur hälso- och utrymmessynpunkt ävensom till behovet av arbetstillfällen å olika orter. Vid i övrigt lika förhållanden bör enligt författningen företräde givas åt sökande med flera minderåriga barn. Bestämmelserna bygga överhuvud taget på att valet av subventionsform bör avpassas efter vederbörandes behov av hjälp. Yad sålunda gäller i fråga örn tilldelning av bidrag och lån i allmänhet, torde även böra tillämpas i sådana fall, då förbättring av vatten- eller avloppsförhållandena åsyftas. Det synes icke behövligt att, såsom bostadssociala utredningen funnit önskvärt, närmare angiva i vilken ordning olika sökande böra tilldelas bidrag eller lån. Yad angår det likaledes av denna utredning framförda spörsmålet, huruvida icke särskilda åtgärder borde vidtagas för att även tillgodose lantarbetare, arrendatorer och torpare, så att dessa ej bliva missgynnade i förevarande hänseende, vill jag erinra örn att arrendatorer och torpare, i den mån de äro underhållsskyldiga för av dem innehavda lägenheter, redan enligt nu gällande bestämmelser kunna erhålla bostadsförbättringsbidrag eller därmed jämförligt lån. Emellertid torde hänsynen till att det i första hand borde åvila jordägaren att hålla arrendatorer och torpares bostäder i försvarligt skick ha verkat återhållande på egnahemsnämnderna vid prövningen av frågor örn bidrag eller lån i dylika fall. Enligt min mening tillhör spörsmålet örn bostadsförbättringsverksamlietens tillämpning på arrendatorer och torpare de frågor, som böra övervägas i samband med en allmän revision av grunderna

94 Kungl. Maj.ts proposition nr 243.

för lån- och bidragsgivningen till egnahems- och bostadsförbättringsändamål. I afbidan härpå torde frågor om hjälp till utförande av vatten- eller avloppsanläggningar böra i förevarande hänseende bedömas på samma sätt som då eljest fråga är örn bidrag eller lån till förbättring av bostad för arrendator eller torpare.

Abid åter gäller understöd till ordnandet av vatten- och avloppsförhållandena för lantarbetarbostäder äro bestämmelserna för den statsunderstödda bostadsförbättringsverksamheten ej tillämpliga å dylika bostäder. Med avseende å dessa gäller i stället kungörelsen den 22 juni 1939 (nr 465) örn lantarbetarbostadslån och lantarbetarbostadsbidrag. Enligt denna kungörelse kan till ägare eller brukare av jordbruksfastighet utgå lån av statsmedel för uppförande å fastigheten av nya bostäder för fastighetens lantarbetare samt för ombyggnad av och annat mera omfattande förbättringsarbete å äldre bostäder för detta ändamål. I samband med beviljandet av sådant lantarbetarbostadslån kan för byggnadsföretaget jämväl beviljas bidrag av statsmedel. Sålunda gäller bland annat, att lantarbetarbostadsbidrag å 300 kronor utgår för varje lägenhet, som forses med vatten- och avloppsledningar samt anordningar för centraluppvärmning. Bestämmelsernas innebörd får anses vara, att varken lån eller bidrag beviljas i sådana fall, där förbättringen av en lägenhet enbart består i att sådana ledningar eller andra anordningar, som nyss avsetts, installeras i lägenheten. Det synes mig lämpligt, att de särskilda bestämmelserna för lantarbetarbostäder modifieras i den riktningen, att lantarbetarbostadsbidrag får beviljas också till anordnande av vatten- och avloppsledningar utan samband med andia arbeten. I sådana fall torde bidrag böra få utgå med 300 kronor för lägenhet oberoende av om samtidigt värmeledning anordnas, varemot det icke torde vara erforderligt att räkna med att även lån skall behöva beviljas för d}dikt ändamål.

Enligt vad jag inhämtat har egnahemsstyrelsen i olika sammanhang sökt klargöra för egnahemsnämnderna, att bostadsförbättringsbidrag eller därmed jämförligt lån ej bör beviljas för lägenhet, vilken på grund av lägenhetens beskaffenhet eller förefintliga försörjningsmöjligheter eller andra skäl kan antagas icke böra bibehållas för framtiden. Vad särskilt angår ordnande av vatten och avlopp har från styrelsens sida framhållits angelägenheten av att icke kostnader härför nedläggas på bostadsbyggnader, som ha alltför kort återstående livstid. Härigenom torde i viss mån tillgodoses det av bostadssociala utredningen uttalade önskemålet, att de av egnahemsstyrelsen åsyftade åtgärderna för förbättring av vattenförsörjningen och avloppsförhållandena skola grundas på undersökningar rörande storleken och belägenheten av det bostadsbestånd som kunna väntas komma till framtida användning. Ehuru jag i likhet med bostadssociala utredningen utgår från att statens åtgärder på nu berörda och andra därmed sammanhängande områden i framtiden böra planeras på grundval av lämpliga undersökningar angående befolkningsutveckling och försörjningsförhållanden m. m., anser jag de nu föreslagna åtgärderna, vilka i stort sett ha avseende å den egentliga lands-

Kungl. Maj:ts proposition nr 243. 95

bygden, i många fall icke kunna eller böra uppskjutas i afbidan på sådana vittgående undersökningar, som åsyftats av bostadssociala utredningen.

Såsom förordats av egnahemsstyrelsen och understrukits i flera av de avgivna yttrandena, bör såsom ett viktigt led i arbetet för bättre vattenoch avloppsförhållanden ingå en effektiv upplysningsverksamhet. Den omständigheten, att nuvarande brist på arbetskraft och material nödvändiggör en begränsning tills vidare av de statliga åtgärderna på förevarande område, synes icke utgöra tillräckligt skäl att även uppskjuta arbetet på att sprida upplysning om betydelsen av en förbättring av vatten- och avloppsförhållandena och örn vad som i tekniskt och andra avseenden bör iakttagas för åstadkommande av sådan förbättring. Att i nuvarande läge särskilda medel ställas till förfogande för sådant ändamål, som avsetts av länsstyrelsen i Gotlands län, anser jag mig emellertid ej kunna förorda.

I detta sammanhang vill jag understryka önskvärdheten av att kostnaderna för vatten- och avloppsanläggningar i möjligaste mån nedbringas genom standardisering och, där det låter sig göra, gemensam upphandling av material för anläggningarna.

Då jag i det föregående uttalat mig för att den statliga bidrags- och långivningen till vatten- och avloppsföretag liksom hittills bör inordnas i den statsunderstödda bostadsförbättringsverksamheten, följer härav, att bidragsoch långivningen —- och även det med denna sammanhängande upplysningsarbetet — åtminstone tills vidare bör handhavas av egnahemsorganisationen. Denna bör härvid i lämpliga former samarbeta med medicinalstyrelsen, statens institut för folkhälsan och provinsialläkarna samt väg- och vattenbyggnadsstyrelsen och hushållningssällskapen. Ehuru jag är medveten örn att en effektivisering av förevarande verksamhet i framtiden kan nödvändiggöra mera långtgående åtgärder för att ute i länen bereda tillgång till expertis på vattenoch avloppsområdet, finner jag mig i nuvarande läge icke böra framlägga förslag i detta hänseende. Jag tillstyrker egnahemsstyrelsens förslag örn anställande hos styrelsen av en eller annan kvalificerad tekniker med de uppgifter, som angivits av styrelsen. Även till vad styrelsen i övrigt föreslagit i fråga örn organiserandet av förevarande verksamhet kan jag i huvudsak ansluta mig. I den mån det kan visa sig erforderligt, anser jag medel böra stå till styrelsens förfogande för inköp av brunnsborrningsattiraljer samt för anordnande av utbildningskurser för brunnsborrare. I detta sammanhang vill jag erinra om arbetsmarknadskommissionens uttalande att, örn tillgänglig arbetskraft med vana vid brunnsgrävning skulle visa sig otillräcklig, sådan arbetskraft möjligen skulle kunna erhållas genom utbildning av arbetslösa byggnads- och anläggningsarbetare.

Yad härefter angår förslaget rörande statsbidrag till förbättrande av de renskötande lapparnas fasta bostäder torde den förebragta utredningen hava visat, att ett starkt behov av dylika bidrag föreligger. Det synes mig ock lämpligt, att, på sätt föreslagits, bidragsbeloppet bestämmes till högst 3,000 kronor. Beträffande bidragen torde i övrigt böra gälla regler motsvarande dem, som enligt 1939 års kungörelse örn förbättringsbidrag samt nybyggnads-

96 Kungl. Maj:ts proposition nr 243.

och förbättringslån gälla med avseende å byggnadsföretag å kronolägenhet inom de sex nordligaste länen. Jag förordar alltså bland annat, att de ifrågavarande bidragen skola få utgå från femte huvudtitelns anslag till bidrag till främjande av bostadsbyggande på landsbygden.

Däremot kan jag, på av egnahemsstyrelsen angivna grunder, icke tillstyrka den av södra lappmarkens ortsförbund av riksförbundet landsbygdens folk gjorda framställningen örn höjning till 3,000 kronor av förbättringsbidragets maximibelopp beträffande sådana byggnadsföretag, som avse bostäder, belägna ovan odlingsgränsen inom lappmarksområdena.

Jag övergår härefter till frågan örn behovet av ytterligare medelsanvisning för nästa budgetår för bostadsförbättringsverksamheten på landsbygden.

Enligt uppgifter, som egnahemsstyrelsen på min begäran infordrat från de kommunala myndigheterna och som inkommit från närmare 1,900 kommuner, uppgick i januari 1943 antalet icke avslutade bostadsförbättringsföretag, för vilka bidrag eller lån beviljats, till omkring 15,400 med en beräknad totalkostnad av omkring 49 miljoner kronor. Kostnaden för arbeten, för vilka bidrag och lån beviljats före den 1 juli 1942, ha härvid uppskattats till närmare 37 miljoner kronor, varav omkring 12 miljoner kronor hänfört sig till före den 1 juli 1941 beviljade bidrag och lån. En del av dessa arbeten lia naturligtvis numera avslutats, men å andra sidan ha efter uppgifternas avlämnande bidrag och lån beviljats till nya företag. Av föreliggande uppgifter kan under alla förhållanden utläsas, att ifrågavarande oavslutade bostadsförbättringsföretag ha en betydande omfattning och ur arbetsmarknadspolitisk synpunkt representera en avsevärd arbetsreserv. Såsom jag på sin tid framhållit i samband med anmälan av förslag till 1942 års riksdag örn anslag till bostadsförbättringsverksamheten för innevarande budgetår, gäller det visserligen här ett stort antal spridda företag, där de olika byggnadsarbetena i allmänhet icke kunna anses innebära mera omfattande ny- eller ombyggnader och där arbetena i regel äro av den omfattning och karaktär att det faller sig naturligt, att de handhavas i icke ringa mån av ägarna själva även örn specialutbildad arbetskraft också anlitas. Emellertid anser jag trots detta, att den utsträckning, i vilken statsunderstödda arbeten för närvarande föreligga oavslutade, bör föranleda stor återhållsamhet med avseende å bidrags- och långivningen till bostadsförbättringar under nästkommande budgetår.

Från egnahemsstyrelsen har jag erfarit, att hittills anvisade anslagsmedel till bostadsförbättringsbidrag numera kunna antagas vara i sin helhet disponerade, medan av tillgängliga lånemedel till nybyggnadslån och förbättringslån omkring 2 respektive 3.5 miljoner kronor kunna beräknas vara odisponerade vid utgången av innevarande budgetår. Emellertid leder den eftersläpning av arbeten, varom jag nyss talat, även till en förskjutning i fråga örn utbetalningen av bidrag och lån. Med hänsyn härtill torde enligt uppgifter från egnahemsstyrelsen vid detta budgetårs slut en kontant behållning av mer äri 17 miljoner kronor komma att förefinnas å anslaget till bidrag till främjande av bostadsbyggande på landsbygden, av omkring 15 miljoner kronor å lånefonden för främjande av bostadsbyggande på landsbygden och av mer än 11 miljoner kronor å de under fonden för låneunderstöd anvisade anslagsmedlen för lån till bostadsförbättringsverksamhet.

97 Kungl. Maj-.ts proposition nr 243.

Det framgår av det anförda att ofta en lång tid förflyter från det ett bidrag eller lån beviljats tills detsamma tages i anspråk. I januari 1943 förefunnos förbättringsarbeten å tillhopa 12 miljoner kronor för vilka bidrag och lån hade beviljats före den 1 juli 1941. Man torde kunna förutsätta, att en del av dessa för lång tid tillbaka sedan beviljade bidrag eller lån icke komma att utnyttjas. Det synes mig föga tillfredsställande, att anslagsmedel på detta sätt reserveras för företag, som icke äro av större angelägenhetsgrad än att de år efter år kunna uppskjutas. Jag förordar därför, att bidrag och lån, om vilka beslut fattats före den 31 december 1941, få utbetalas allenast under förutsättning, att förbättringsföretaget påbörjats före den 31 december 1943, och att företag, för vilka bidrag och lån beviljats under 1942, skola vara påbörjade senast den 30 juni 1944. De icke utnyttjade medlen kunna därefter disponeras till nya företag.

Den bostadsförbättringsverksamhet, som kommer att pågå under 1943 med stöd av tidigare beviljade bidrag och lån, kommer att bliva av ganska betydande omfattning. Den kommer säkerligen att taga de knappa tillgångarna på material och arbetskraft hårt i anspråk. Jag anser mig därför icke kunna förorda ytterligare medelsanvisning för bostadsförbättringsverksamheten. Jag anser mig heller icke kunna annat än i begränsad omfattning acceptera det av egnahemsstyrelsen antydda förslaget att på nytt disponera medel, vilka redan ställts till förfogande för förbättringsföretag. Ett sådant förfaringssätt torde endast böra komma ifråga för en fortsatt bidragsgivning i rena undantagsfall, då uppskov skulle medföra allvarliga olägenheter.

För att möjliggöra denna begränsade bidragsgivning, avsedd för fall, där angelägenhetsgraden ter sig särskilt trängande, torde riksdagens medgivande böra inhämtas att under nästa budgetår bevilja nya bidrag även efter det att det för ändamålet anvisade anslaget i sin helhet disponerats. Jag anser sålunda, att 400,000 kronor böra kunna tagas i anspråk för förbättring av kronolägenheter inom de sex nordligaste länen samt för förbättrande av bostäder åt lapparna. Vidare torde 100,000 kronor böra disponeras för iordningställande av fiskarbostäder enligt 1939 års kungörelse örn statsbidrag till dylika bostäder samt 100,000 kronor för lantarbetarbostadsbidrag jämlikt bestämmelserna i 1939 års kungörelse örn lantarbetarbostadslån och lantarbetarbostadsbidrag. Till lantarbetarbostadslån torde nya anslagsmedel icke behöva anvisas för nästa budgetår. I anslutning till vad egnahemsstyrelsen föreslagit torde vidare visst belopp böra få tagas i anspråk för administrationsutgifter för vatten- och avloppsförbättringsverksamheten. För ändamålet torde för budgetåret 1943/44 böra avses 50,000 kronor, vilket belopp bör utgå av reservationsanslaget till bidrag till främjande av bostadsbyggande på landsbygden. Sammanlagt torde för nu avsedda ändamål och för bidragsverksamhet av särskilt trängande beskaffenhet böra kunna disponeras 1,000,000 kronor under budgetåret 1943/44.

Vad slutligen angår räntan å nybyggnadslån, förbättringslån och lantarbetarbostadslån, som må komma att beviljas under nästkommande budgetår, förordar jag, att denna oförändrat bestämmes till 3.2 6 procent.

Bihang till riksdagens protokoll 1943. 1 sami. Nr 243. io84 « 7

98 Kungl. Maj:ts proposition nr 243.

VI. Hemställan.

Under åberopande av vad jag sålunda i olika hänseenden anfört hemställer jag, att Kungl. Majit måtte föreslå riksdagen att

dels godkänna av mig förordade ändrade grunder för bidragsverksamheten för främjande av bostadsförsörjning för mindre bemedlade, barnrika familjer;

dels godkänna av mig förordade ändrade grunder rörande bidrag till främjande av bostadsbyggande på landsbygden;

dels medgiva, att, på sätt jag i det föregående förordat, bidrag till främjande av bostadsbyggande på landsbygden må beviljas under budgetåret 1943/44, intill ett belopp av sammanlagt högst 1,000,000 kronor;

dels godkänna av mig förordade ändrade grunder rörande tertiärlån till viss bostadsbyggnadsverksamhet och tilläggslån till viss bostadsbyggnadsverksamhet;

dels medgiva, att räntefoten för bostadsanskaffningslån, nybyggnadslån, förbättringslån och lantarbetarbostadslån, vilka må komma att beviljas under budgetåret 1943/44, bestämmes till 3.2 5 procent;

dels ock för budgetåret 1943/44 anvisa

a) under femte huvudtiteln

1) till Statens byggnadslånebyrå: Avlöningar ett förslagsanslag av ............................................ kronor 638,000;

2) till Statens byggnadslånebyrå: Omkostnader ett förslagsanslag av ............................................ kronor 245,000;

3) till Främjande av bostadsförsörjning för mindre bemedlade,

barnrika familjer ett förslagsanslag av........ kronor 6,000,000;

4) till Bidrag till inrättande av pensionärshem ett reservationsanslag av........................................ kronor 2,000,000;

b) under kapitalinvestering, statens utlåningsfonder, till

Lånefonden för bostadsförsörjning för mindre bemedlade, barnrika familjer ett investeringsanslag av ............ kronor 20,000,000;

c) under kapitalinvestering, fonden för låneunderstöd,

1) till Tertiärlån till viss bostadsbyggnadsverksamhet ett investeringsanslag av ............................ kronor 50,000,000;

2) till Tilläggslån till viss bostadsbyggnadsverksamhet ett investeringsanslag av ............................ kronor 37,000,000.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan förordnar Hans Majit Konungen, att proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet: Anders Lundstedt.

Kungl. May.ts proposition nr 243.

99 Bilaga A.

P. M. rörande statens byggn atis! ånebyrås låneverksamhet och den allmänna kreditmarknaden.

Utarbetad av docenten Karin Kock.

Fastighetskreditmarknadens organisation med särskild hänsyn till frågan om lånens bundenhet.

Lån mot säkerhet av inteckning i fast egendom är den vanligaste formen av kreditgivning hos de kreditgivande instituten. En stor del av industrilånen hos affärsbankerna är av denna art och jordbrukets fasta upplåning sker även mot säkerhet av inteckningar. Då man talar örn fastighetskreditmarknaden, avser man dock i allmänhet ej dessa slag av krediter utan begränsar sig till lån mot inteckning i bostadsfastighet (eventuellt även affärsfastighet) i städer, köpingar och andra samhällen.

Fastighetskrediterna äro av synnerligen skiftande karaktär. Finansieringen av ett hyreshus i Stockholm ställer helt andra anspråk — såväl kvantitativt som kvalitativt — än ett eget hem i ett mindre samhälle. Graden av säkerhet medför även en differentiering av lånen. Primärlån inom 50—60 procent av fastighetens värde kunna anses vara synnerligen säkra placeringar, medan förlustrisken blir större, ju högre upp på skalan inteckningarna ligga. Aven örn praktiskt taget samtliga kreditinstitut och stora penningplacerare låna ut pengar mot säkerhet av inteckningar i bostadsfastigheter, är arten av deras låneverksamhet dock mycket skiftande. En specialisering har genomförts, vilken under 1930-talet i någon mån har minskats.

Finansieringen av själva byggnadsverksamheten bäres huvudsakligen, direkt eller indirekt, av affärsbankerna genom krediter i räkning (byggnadskreditiv) och diskontering av leverantörsväxlar. Även inteckningsbolagen lämna byggnadskreditiv. Vissa sparbanker lämna lån till byggmästare, redan innan fastigheten är helt färdig, vilka lån utan att ha byggnadskreditivets form dock delvis fylla dessa uppgifter. Lån av denna art torde dock ej ha större betydelse. Under 1930-talet inträdde ej några förändringar i kreditorganisationen på denna punkt.

När en byggmästare eller fastighetsägare skall konsolidera byggnadskrediten, uppstår för honom problemet, huruvida lånet skall ges bunden eller obunden form. Man måste här skilja på två slag av bundenhet: den som ger säkerhet mot uppsägning av lånet och den som ger säkerhet mot förändringar i räntesatsen.

Affärsbanker och sparbanker äro enligt banklag och sparbankslag förhindrade att lämna bundna lån — för sparbankerna dock med reservation för det medgivande till viss begränsad långivning i bunden form som lämnades dem år 1937.

100 Kungl. Maj:ts proposition nr 243.

De lån dessa institut lämna kunna vara antingen lån på viss tid eller lån med viss tids uppsägning. Den förra typen med en löptid av tre eller sex månader torde vara den hos affärsbankerna vanligen förekommande. Dessa lån förnyas automatiskt. Lånen hos sparbankerna äro i regel s. k. stående lån, d. v. s. lån med högst sex månaders uppsägningstid. Stående lån förekomma dock även hos affärsbankerna liksom lån på viss tid hos sparbankerna. Någon direkt korrespondens mellan löptid och ränteförändringar föreligger icke, enär en räntehöjning eller -sänkning omedelbart tilllämpas på alla lån av denna typ. Ett undantag härifrån utgjorde de räntebundna lån, som vissa sparbanker lämnade på 1930-talet (se nedan sid. 15).

Aven andra långivare än affärsbanker och sparbanker använda den kortfristiga formen för sina fastighetskrediter. Vissa ömsesidiga brandförsäkringsbolag utlåna medel till sina delägare i form av korta lån. Från bolagens sida betraktas dessa lån som bundna lån och uppsägning förekommer icke annat än för höjning av räntan, när räntenivån undergått en förändring av mera permanent art. Vissa bolag lämna såväl primär- som sekundärlån i obunden form, medan andra mer ägna sig åt sekundärlångivning. Vissa sakförsäkringsbolag lia för princip att ej lämna annat än obundna lån vid belåning av inteckningar i egnahem. Livförsäkringsbolagen använda i regel bundna lån, även örn det på sina håll kan finnas en mer modern tendens mot en rörligare placeringspolitik. Konkurrensen på 1930-talet medförde dock en viss ökning av lån i obunden form. Fram till år 1940 lämnade Stockholms stads tomträttskassa sekundärlån med sex månaders uppsägning. Lån med viss tids uppsägning lämnas även av inteckningsbolagen.

Bundna lån utlämnas av stadshypoteksföreningarna, bostadskreditföreningarna, inteckningsbolagen, försäkringsbolagen, tomträttskassan samt sedan år 1937 av sparbankerna. Av dessa äro hypoteksföreningarna begränsade till primärlån och bostadskreditföreningarna till sekundärlån (i egna hem även primärlån). De övriga instituten lämna såväl primär- som sekundärlån, även örn primärlånen dominera. Stadshypoteksföreningarna använda sig av två lånetyper, långfristiga amorteringslån samt amorteringsfria, fasta lån med tio eller tjugo års löptid. Numera dominerar den senare typen. Rätt till uppsägning föreligger efter tio år. Bostadskreditföreningarnas lån ha en löptid av tjugo till fyratio år och skola alltid amorteras. Försäkringsbolagens bundna lån torde vanligen löpa på tio år. Inteckningsbolagens och tomträttskassans bundna lån äro av samma typ som stadshypoteksföreningarnas. Sparbankernas bundna lån utlämnas på högst tio år. Rätten att utlämna dylika lån är emellertid starkt begränsad. Den diskussion som fördes i samband med sparbankslagens ändring år 1937 tages upp längre fram i utredningen. I dessa fall är räntan bunden under lånets hela löptid eller till den dag konvertering kan äga rum. Ett undantag bilda bundna lån lämnade av vissa av sparbankerna och tomträttskassan. Stockholmssparbankerna introducerade före kriget en form av bundet lån med en viss variationsmöjlighet för räntan uppåt eller nedåt alltefter förändringarna i

101 Kungl. Maj:ts proposition nr 243.

bankens inlånings- eller utlåningsränta. Marginalen var cirka Vr—8/* procent på ömse sidor om den vid lånets avslutande gällande räntan för bundna lån. Den fixerades ofta efter underhandlingar och dess variationer utvisade därför låntagarens förväntningar örn den framtida ränteutvecklingen. Under 1941_42 ha dylika lån varit mer vanligt förekommande i landsorten än i Stockholm. År 1936 införde Stockholms tomträttskassa lån med växlande ränta. Räntan, som bestämdes för sex månader åt gången, stod i viss relation till den av landets tjugofem största sparbanker vid varje tid tillämpade inlåningsräntan.

Man finner härav att marknaden för lån, bundna på tio år och mera, är synnerligen väl organiserad, och att möjligheterna till placering av lån med kort löptid eller med kort uppsägningstid också äro goda. Den medellånga krediten är däremot mindre väl tillgodosedd. Krediter bundna på längre tid men dock ej så lång tid som tio år kunna i begränsad omfattning lämnas av sparbankerna, men hitintills har den vanliga löptiden varit tio år. Under den senaste perioden av höga räntor (1940) erbjöd stadshypotekskassan låntagarna obligationer ur äldre emissioner, vilka endast hade ett par år kvar till konverteringstillfället. Detta kan betraktas som en form av kortfristiga lån, men hade karaktären av en rent tillfällig åtgärd. Brandförsäkringsbolagen himna lån med fem års löptid vid tecknande av brandförsäkring; oftast gäller detta sekundärlån. Det torde dessutom förekomma att privatpersoner och kassor av olika slag lämna dylika lån. Men på den egentliga fastighetskreditmarknaden, dit brandförsäkringsbolagen få anses höra, är det endast dessa och sparbankerna som i mycket begränsad omfattning kunna tillgodose det eventuella behovet hos fastighetsägarna av medellånga krediter.

De obundna, respektive bundna lånen komma först att granskas med hänsyn till låntagarens intresse att ej få lånet uppsagt. De situationer, då en affärsbank eller sparbank kan tänkas företaga uppsägning av ett lån eller vägra förnyelse av detsamma vid löptidens utgång, kunna i huvudsak anses uppkomma genom följande tre omständigheter.

Låntagaren kan vara försumlig och underlåta att erlägga räntor och amorteringar. Att en uppsägning av lånet i så fall är en invändningsfri åtgärd torde ej bestridas av någon. Frågan gäller endast huruvida vissa institutioner i ett sådant fall gå hårdare fram än andra och framtvinga exekutiva försäljningar. Det torde knappast finnas anledning antaga att så är förhållandet.

Fastigheten kan undergå en värdeminskning som reducerar värdet av säkerheten. En fastighets naturliga värdeminskning vid stigande ålder medför en successiv minskning av den underliggande säkerhetens värde, och denna omständighet gör sig tidigast gällande för tertiär- och sekundärlånen. Denna förlustrisk mötes genom föreskrifter om amortering av lånen och denna metod torde även tillämpas av såväl affärsbanker som sparbanker av vilka särskilt do förra lämna sekundärlån i betydande utsträckning. Även för bundna sekundärlån och i viss utsträckning primärlån kräves amor-

102 Kungl. Maj:ts proposition nr 243.

tering. Det förtjänar emellertid framhållas, att fastighetsägarna många gånger använda de inteckningar, som blivit fria genom amorteringarna, för upptagande av nja lån. Den formella föreskriften örn amortering av ett visst lån betyder sålunda icke att skuldsumman i verkligheten nedamorteras i motsvarande grad. Men risk kan också föreligga för en värdeminskning, orsakad av en allmän kris på fastighetsmarknaden med fallande fastighetsvärden. Rätt till uppsägning kan under sådana förhållanden vara av betydelse för långivaren, dock icke i syfte att helt indraga lånet utan för att förstärka det med ytterligare säkerheter av annat slag, borgen eller liknande. I en sådan situation kan låntagaren sättas i svårigheter. Något skydd mot ett dylikt krav kan låntagaren dock icke förskaffa sig genom ett bundet lån i hypoteksförening eller bostadskreditförening. Dessa institut ha nämligen förbehållit sig rätt att, örn fastigheten genom vanvård eller på annat sätt minskar i värde under lånetiden, kräva fyllnadssäkerhet och att, örn dylik ej lämnas, säga upp lånet att helt eller delvis betalas efter ett år eller eventuellt tidigare. En bindning av lånet säkrar sålunda ej låntagaren från risken att under sådana förhållanden få lånet uppsagt. Det torde dock ytterst sällan förekomma att hypoteksföreningar och bostadskreditföreningar begagna sig av denna rätt.

Den risk för uppsägning som man i allmänhet torde åsyfta, då det obundna lånets nackdelar för låntagaren diskuteras, är den som är förknippad med en åtstramning på penningmarknaden. Man kommer här in på den stora frågan örn bankväsendets likviditet. Såväl affärsbanker som sparbanker förvalta medel som de inlånat på kort tid. Den uppsägningstid, som formellt stipuleras för medel på affärsbankernas kapital- och depositionsräkningar samt på inlåningsräkningarna hos sparbankerna motsvaras dock icke av en reell löptid av samma korta varaktighet. Normalt räknar man med att medlen stå inne i sparbankerna i medeltal 3—4 år och på kapital- och depositionsräkning icke fullt ett år.1) Men räkningsh avaren har rätt till uttag efter exempelvis fyra månaders uppsägning och i vissa situationer kan denna rätt tänkas komma till användning. För att bankerna skola kunna uppfylla sina förpliktelser mot insättarna, anses medlen därför böra vara placerade i likvid form. Enligt klassisk bankteori bör därför en bank eller sparbank, som tar emot pengar till förvaltning på kort tid, låna ut dessa medel endast på kort sikt och i så likvid form som möjligt. Denna bankteori, som härleder sig från en tid av ofullkomligt organiserade penningmarknader, bygger sålunda på den förutsättningen, att banken vid behov skall kunna frigöra medel genom att säga upp lån till betalning. På denna nppfattning om grunderna för bankväsendets likviditet har modern banklagstiftning byggts upp. Yår banklag liksom vår sparbankslag begränsar medelsplaceringen i princip till korta lån. De undantag som göras för obligationer och, vad sparbankerna beträffar, kommunlån samt numera inteckningslån i begränsad utsträckning *)

*) Den räntedifferentiering som för närvarande tillämpas för affärsbankernas inlåning bär medfört att en betydande del av medlen på kapitalräkning numera endast har 45 dagars uppsägning.

103 Kungl. May.ts proposition nr 243.

lia motiverats bland annat med en hänvisning till placeringsbehovet för de egna fonderna, för vilka likviditetskravet ej behöver uppställas.

Hur starkt rotad denna föreställning är framgår av diskussionen kring sparbanksreformen 1937, då sparbankerna erhöllo rätt att binda inteckningslån. Sålunda sade 1934 års fastighetskreditsakkunniga i sitt betänkande (refererat i statens off. utredn. 1936: 25):

»Däremot grundades sparbankernas liksom affärsbankernas verksamhet till största delen på kortfristig inlåning och upplåning, och dessa kreditinrättningar kunde med hänsyn härtill icke erbjuda samma trygghet beträffande krediternas varaktighet som liypoteksföreningarna.»

I sitt yttrande över sparbanksföreningens hemställan örn rätt för sparbankerna att binda inteckningslån anförde sparbanksinspektionen följande (enligt statens off. utredn. 1936: 25):

»Givetvis kunde mot förslaget att sparbankerna skulle äga utgiva bundna inteckningslån den principiella invändningen göras, att sparbankerna, som upplånade medel på kort tid, ej borde lämna långfristiga lån.»

1935 års sparbankssakkunniga, som erhöllo i uppdrag att utreda denna fråga och framlägga förslag i densamma, anslöto sig även till denna uppfattning örn likviditeten. De sakkunniga anförde i sitt betänkande (statens off. utredn. 1936: 25) bland annat följande.

»Yad först angår sparbankernas likviditet är det tydligt, att denna måste försvagas genom bindning av en del av sparbankernas utlåning, i det att möjligheterna att disponera medel för mötande av insättarnas krav härigenom minskas. Det måste ihågkommas, att, under det att hypoteksinrättningarna i regel anskaffa sitt rörelsekapital genom obligationsupplåning på lång sikt och under tiden hava trygghet för att medel icke skola kunna återfordras annorledes än å de vid lånens upptagande bestämda inlösningstiderna, sparbankerna stå risken att insättarna kunna, endast med iakttagande av en kort uppsägningstid, när som helst återfordra insatta medel. Med hänsyn till risker av denna art måste såsom allmän princip för kreditgivningen fasthållas vid att en kreditinstitution icke bör binda sin utlåning på andra återbetalningsvillkor än som gälla för inlåningen. I enlighet med grunderna för sparbankernas kapitalanskaffning bör sålunda för dessa, såsom allmän regel gälla, att den mot inlåningen svarande utlåningen bör vara ställd på kort återbetalningstid.»

Anhängarna av denna likviditetsprincip draga dock den erfarenhetsmässigt grundade slutsatsen, att man knappast kan tänka sig så stora uttag, att icke en betydande del av insättarmedlen komma att kvarstå i banken, och att sålunda en viss begränsad rätt till bindning av lån skulle vara riskfri ur likvidi tetssynpunkt.

Utan tvivel äro möjligheterna för en bank (affärs- eller sparbank) att säga upp utestående lån en tillgång att räkna med, i den händelse banken skulle råka ut för likviditetssvårigheter i en situation, då penningmarknaden för övrigt är normal. X en sådan situation torde det inte möta svårigheter föi goda låntagare att få sina lån överflyttade till annat kreditinstitut. Inteckningslån, särskilt primärlån, torde i detta avseende stå i särklass, vilket torde åsyftas av sparbankssakkunniga, då de framhålla betänkligheten av att »de låntagare, som kanske lättast kunna disponera medel för återbetalning

104 Kungl. Maj:ts proposition nr 243.

av sina lån, erhållit dessa bundna för lång tid». Man torde emellertid kunna befara att banken i första hand försöker avlyfta mindre prima engagemang, vilka icke alltid lika lätt kunnat omplaceras i annat institut. I allmänhet torde emellertid en bank, som utsattes för en likviditetsförsämring, i första hand lita till upplåning hos annat institut och hos riksbanken eller till försäljning av obligationer för att, örn på längre sikt en avveckling av engagemang blir nödvändig, kunna företaga denna mera successivt genom en begränsning av nyutlämnade krediter.

Helt annorlunda blir situationen, örn likviditetsförsämringen gäller hela bankväsendet som följd av en kris på penningmarknaden. Örn stora krav ställas på affärsbanker och sparbanker från insättare, som önska förvandla sina tillgodohavanden i kontanter eller i utländska valutor som skedde hösten 1939, kunna svårigheter uppstå för bankerna att samtidigt tillgodose detta behov och de oundgängliga behoven av nya krediter. Men denna likviditetssituation löses icke genom uppsägning av lån, hur kort löptid dessa än hava. Ett lån upptaget av ett affärsföretag kan avvecklas endast på tre sätt: genom ett inkomstöverskott, genom överflyttning av lånet till annat kreditinstitut eller genom belåning av andra låntagaren tillhöriga säkerheter. Den första vägen är en långsam process och kan lämnas ur räkningen under en krissituation. De två övriga innebära endast en överflyttning och sålunda ej den avlastning marknaden skulle behöva. Även en dylik överflyttning möter för övrigt stora svårigheter. Den säkerhetsventil, som man enligt den gamla likviditetsprincipen skulle lia i de kortfristiga lånen, fungerar icke, när den som bäst skulle behövas, och varje kris har lärt oss, vilken roll de frusna krediterna spela. Inte ens inteckningslånen intaga någon särställning i en situation, då obligationsmarknaden icke kan absorbera hypoteksinrättningarnas obligationer och en allmän strävan att öka de likvida tillgångarna framträder hos de stora kapitalplacerarna. Vidare är det med hänsyn till stabiliteten i näringslivet icke önskvärt att likviditetsproblemet löses på detta sätt. En forcerad låneavveckling får nämligen till följd att lager kastas ut på marknaden och fastigheter försäljas exekutivt. På en modernt organiserad penningmarknad skall centralbanken svara för likviditeten. Detta sker i vårt land genom bankernas rediskontering och lombardlån hos riksbanken samt sparbankernas upplåning därstädes mot obligationer och sedan hösten 1939 även mot inteckningar. Detta är den enda möjliga lösningen av likviditetsproblemet. Kan centralbanken icke fylla denna uppgift på grund av lagstiftning, reglementen eller praxis, får man se till att en ändring kommer till stånd. Men på de enskilda bankerna — såväl affärs- som sparbanker — faller ansvaret att så sköta placeringen av sina medel, att de i en sådan situation ha växlar och värdepapper att belåna. Krisen 1939—40 visade att det svenska bankväsendet i stort sett löste likviditetsproblemet på ett tillfredsställande sätt.

Denna kris är lärorik i många avseenden. Det är också, med hänsyn till utredningsuppdraget, av intresse att något närmare syna utvecklingen efter krigsutbrottet 1939. Likviditetsförsämringen hos affärsbankerna framgår av

105 Kungl. Maj-.ts proposition nr 243.

följande siffror: Utlåningsöverskottet gentemot de inhemska kunderna steg från 88 miljoner kronor ultimo augusti 1939 till 791 miljoner kronor ultimo maj 1940 eller med cirka 700 miljoner kronor. Skulden till utlandet, som utgjorde 106 miljoner kronor, förvandlades till ett tillgodohavande på 31 miljoner kronor under samma tid beroende på hemtagning av utländska tillgodohavanden hos bankerna. Dessa anspråk på bankerna möttes genom en reduktion av kassan (kontant och tillgodohavanden hos riksbanken) med 439 miljoner kronor och en rediskontering på 295 miljoner kronor. Utströmningen av insättarmedel hos sparbankerna uppgick till 229 miljoner kronor, huvudsakligen koncentrerad till månaderna september—december 1939 samt april—maj 1940. Upplåningen steg från 8 till 139 miljoner kronor.

Denna starka likviditetsförsämring kunde sålunda mötas med ordinära medel, anlitande av reserver hos riksbanken samt upplåning därstädes. Den nyhet som riksbanken införde i oktober 1939 för att lätta situationen för sparbankerna samt senare i december även för affärsbanker och centralkassor för jordbrukskredit var rebelåning av inteckningar till favörsränta (fr. o. m. augusti 1940 till officiella diskontot). Några klagomål över uppsägningar av industri- och handelskrediter från affärsbankernas sida avhördes icke, ej heller torde några svårigheter lia förelegat för vederhäftiga låntagare att erhålla nya krediter av detta slag. Däremot förekom en del klagomål på fastighetskreditmarknaden över uppsagda inteckningslån hos affärsbankerna och svårigheter att konsolidera byggnadskreditiv. Denna situation måste ses mot bakgrunden av utvecklingen på 1930-talet.

Affärsbankernas medverkan i byggnadsindustriens finansiering inskränkte sig före 1930-talets högkonjunktur inom denna industri huvudsakligen till byggnadskreditiv och sekundärlån. Större delen av dessa lån var sekundärlån, vilka lämnades av landsortsbanker eller storbankernas landsortskontor. Under 1930-talet rådde riklig tillgång på medel på kapitalmarknaden liksom hos kreditinstituten. Då den svenska industrien alltsedan 1920-talet alltmer övergick till självfinansiering —- en utveckling som är typisk för ett land som avslutat sin industrialiseringsprocess och inträtt i en period av relativ kapitalmättnad — och då kapitalexporten krympte samman till en obetydlighet, blev det allt svårare för affärsbankerna att finna placeringar för de insatta medlen. På stadsfastiglietsmarknaden yppade sig emellertid möjligheter till räntebärande placering och i konkurrens med övriga institut, som sedan gammalt haft fastighetskreditgivning till sin uppgift, samt med fonder, kassor av olika slag, privatpersoner m. m. utökade bankerna mycket kraftigt sina inteckningslån. Enligt Svenska Bankföreningens egna uppgifter uppgingo vid slutet av år 1940 affärsbankernas samtliga inteckningslån i bostadsfastigheter till 1,385 miljoner kronor, varav 665 miljoner kronor utgjorde sekundärkrediter. I fråga om en del av dessa lån, i synnerhet byggnadskreditiven, torde låntagarna haft för avsikt att göra en överflyttning till andra institut, som lämna bundna lån, men dessa planer kunde icke realiseras efter krigsutbrottet på grund av utvecklingen på obligationsmarknaden, llän te-

106 Kungl. Maj:ts proposition nr 243.

förhöjningen gjorde det även mindre tilltalande för byggmästarna att företaga en omplacering från obundna till bundna lån. Livförsäkringsbolagen voro ej benägna att binda sina medel i inteckningar och sparbankerna kunde under denna tid ej bevilja nya lån i annat än mycket begränsad omfattning. Det är möjligt att situationen på obligationsmarknaden skulle lia kunnat lättas under hösten 1939 genom en mera aktiv politik från riksbankens sida genom uppköp av obligationer. På senvintern och våren 1940 har man anledning antaga att riksbankens ingripande bidrog att lätta situationen, och vid denna tid började hypoteksföreningarna att öka sin utlåning.

Det är omöjligt att statistiskt fastställa, i vilken mån en forcerad avveckling ägt rum. I nedanstående tabell lämnas dock vissa uppgifter för affärsban-

Okning (+) resp. minskning (—) av affärsbankernas inteckning slån (exkl.

Intec/cningsbanken) september 1939—mars 1941.

kornås lån och krediter i räkning mot säkerhet av inteckningar. Siffrorna innefatta såväl industri- som rena fastighetslån. Som framgår av tabellen stego inteckningslånen kraftigt under hösten 1939. Först omkring nyåret började en avveckling och från denna tidpunkt t. o. m. mars 1941 minskades inteckningslånen med cirka 160 miljoner kronor. Nedgången torde sålunda ha belöpt sig till cirka 8 procent av den totala inteckningslåneportföljen. Till detta resultat lia olika faktorer bidragit, vilka delvis motverkat varandra. Under hösten 1939 torde fastighetslånen ha ökat på grund av att fastigheter, som tidigare påbörjats, måste fullbordas och finansieringen ordnas. Samtidigt stego lån mot inteckningar i industrifastigheter och skogar från sådana företag, vilka med dessa lån finansierade ökningen av sina råvarulager. Exportindustrierna avvecklade däremot sina banklån under hösten och vintern. Nedgången på nyåret 1940 torde till en del vara att tillskriva en omläggning från bankernas sida av industrikrediter från inteckningslån till växlar i syfte att skaffa material för rediskontering hos riksbanken. Efter avspärrningen i april 1940 uppstod även en tendens hos industriföretagen att återbetala en del av de krediter som upptagits under hösten och vintern. Men delvis torde nedgången i inteckningslånen från nyåret 1940 bero på en avveckling av fastighetslån.

107 Kungl. Maj:ts proposition nr 213.

Vissa undersökningar som gjorts av bankinspektionen visa ställningen i oktober 1939 och oktober 1940 för affärsbankerna i Stockholm (exklusive Inteckningsbanken), Göteborg, Malmö och Borås, vilka representerade cirka 30 procent av den totala fastighetskreditgivningen från affärsbankernas sida. Enligt dessa uppgifter skulle i enbart dessa städer utestående lån och byggnadskreditiv ha minskats med cirka 86 miljoner kronor. Då det totala beloppet inteckningskrediter, inklusive industrikrediter, sjönk med 103 miljoner kronor från ultimo oktober 1939 till ultimo oktober 1940 och man knappast kan antaga att i övriga städer och samhällen avvecklingen skulle ha berört lån på ett sammanlagt belopp av endast 17 miljoner kronor, måste industrikrediterna ha stigit under samma period. I detta belopp, 86 miljoner kronor, ingå kreditiv och lån på cirka 72 miljoner kronor, vilka före krisen varit avsedda att omplaceras och vilka låntagarna också lyckats få omplacerade. Huvudparten av de avvecklade lånen utgöres sålunda av sådana lån, som, örn krisen ej inträffat, skulle lia förts över på andra institut men som omedelbart blevo infrusna och först så småningom kunde avvecklas. En del av de infrusna kreditiven, vilka omvandlades till lån, kvarlågo hos bankerna, och den enda diskriminering som gjordes var, att dessa infrusna kreditiv ej behandlades lika gynnsamt i räntehänseende som övriga inteckningslån. I Stockholm hade i oktober 1940 lagsökningsåtgärder vidtagits för 1.2 procent av det totala beloppet utestående kreditiv (varav huvudparten utgjordes av infrusna, till lån omvandlade kreditiv), medan för kreditiv motsvarande 4.5 procent av totalbeloppet förfallen ränta sedan mer än 2 månader var ogulden. Motsvarande siffror för de egentliga inteckningslånen (inklusive Inteckningsbankens) voro 0.0 9 procent, respektive 0.3 procent. Går man till övriga större städer, kan man konstatera att lagsökningsåtgärder i fråga örn kreditiv överhuvudtaget icke förekommo annat än i Göteborg, där de dock uppgingo till såväl absolut som relativt större belopp än i Stockholm, nämligen 5 procent av totalbeloppet. Beträffande egentliga lån hade lagsökningsåtgärder vidtagits i vissa fall, men icke i nå^on av de sex städer som dessa uppgifter omfattar uppgå de lån som drabbades av lagsökningsåtgärder till 1 procent av totalbeloppet.

Dessa siffror tyda icke på att bankerna gingo bryskt till väga. Enligt bestämda uppgifter från affärsbankshåll torde uppsägningar av lån (utöver sådana som ledde till lagsökningsåtgärder) icke ha förekommit annat än undantagsvis, utan affärsbankerna skulle lia behandlat fastighetslånen på samma sätt som de enligt god bankpraxis numera behandla sina industriella och kommersiella låntagare. Ett av undantagen hänför sig till en mindre bank, som i förhållande till sina resurser hade lämnat betydande belopp i inteckningslån. Genom att specialisera sig på denna kreditgivning hade banken försummat att skaffa sig en tillräcklig portfölj av rediskonterbara växlar eller obligationer, vilken skulle ha kunnat klara dess likviditetsproblem. Även om direkta uppsägningar ej förekommo i större utsträckning, kan dock en mer eller mindre kännbar press ha utövats på låntagarna, speciellt innehavarna av kreditiv, för att förmå dem till omplacering.

108 Kungl. Maj:ts proposition nr 243.

Fastighetsägarna, speciellt byggmästarna, torde själva få bära en del av ansvaret för den uppkomna situationen genom sin strävan att till det yttersta utnyttja det låga ränteläget före krigsutbrottet, fastän de måste ha varit medvetna örn att de synnerligen låga räntesatserna för de obundna lånen endast kunde erbjudas, därför att de voro obundna. En strävan från affärsbankernas sida att avveckla de infrusna krediterna, även örn denna strävan icke tog formen av uppsägningar eller lagsökningsåtgärder, kom emellertid att framstå som en press på låntagarna och kändes av dem som ett irritationsmoment, i all synnerhet som marknaden i övrigt erbjöd mycket begränsade möjligheter till omplacering och bundna lån endast kunde erhållas till relativt höga räntor. I samma riktning verkade givetvis den relativt kraftiga räntehöjningen från de låga räntor byggmästarna kunnat pressa sig till på obundna lån under konkurrensen på 1930-talet.

I en sådan situation framträder riksbankens uppgift synnerligen klart. Likviditetssvårigheterna ledde till att riksbanken hösten 1939 började rebelåna inteckningar åt affärsbankerna. Det må i detta sammanhang erinras örn att även sparbankerna hade betydande svårigheter, vilket möttes genom riksbankens beslut redan i oktober 1939 att rebelåna inteckningar för sparbankerna. Denna rebelåning skulle även göra det möjligt för sparbankerna att lämna ut nya lån för att lätta läget på inteckningslånemarknaden. Någon större omfattning tog denna stödaktion icke. Riksbanken övertog under 1939 inteckningslån på 22 miljoner kronor och 1940 för netto 3 miljoner kronor.

Vi lia i det föregående förutsatt att bundenheten alltid skulle vara till fördel för låntagaren. Det kan dock tänkas fall, då det skulle vara önskvärt för en fastighetsägare att kunna säga upp de inteckningslån som belasta fastigheten. Denna situation kan inträda, då en fastighet skall försäljas och köparen anser det förmånligt att investera sitt eget kapital i densamma. Avgörande för honom är i detta fall den ränta han kan erhålla vid placering på annat håll i jämförelse med den ränta som han har att erlägga på inteckningslånet. Som sekundärlånen löpa med en relativt hög ränta, är det närmast denna typ av lån för vilka möjligheten till uppsägning skulle lia viss betydelse, men det kan tänkas fall, då detta gäller även för primärlånen. Särskilt torde denna tendens göra sig gällande i tider av låga räntor, då köpare med eget disponibelt kapital, fideikommiss, stiftelser, kassor m. m., kunna ha svårt att finna antagbara placeringsobjekt. Den verkliga ränteutgiften för närvarande (1943), beräknad på medelräntan för respektive år och med tillägg av fond- och förvaltningsbidrag, för ett amorteringslån i bostadskreditkassan upptaget under åren 1934 till 1938 varierar mellan 4.5 procent för lån upptagna 1934 till 3.6 procent för lån upptagna 1938. Därefter stiger räntan (bland annat på grund av ökade fondbidrag) för lån upptagna åren 1940, 1941 och 1942 till respektive 5.70, 5.io och 4.5 procent. För sådana fastigheter, som nu belastas med lån till höga räntor, skulle det givetvis för en köpare med eget kapital vara fördelaktigare att återbetala lånet i stället för att placera kapitalet till nu gällande låga räntor.

109 Kungl. Maj:ts proposition nr 243.

eventuellt i inteckningar i annan fastighet. Detta är dock omöjligt förrän efter tio år från lånets upptagande och då med ett års uppsägningstid. Byggmästare som ha för avsikt att sälja den nybyggda fastigheten vid gynnsamt tillfälle kunna därför i vissa situationer ha intresse av att hålla lånen obundna. I andra situationer kunna väl ordnade lån vara till fördel vid försäljningen och bidraga till ett bättre pris för byggmästaren.

Affärs- och sparbanker erbjuda låntagaren vissa fördelar. De äro ej bundna av detaljföreskrifter rörande sin utlåning på samma sätt som hypoteksföreningar och bostadskreditföreningar utan kunna företaga jämkningar ifråga örn belåningsgränser och räntesatser. De kunna även erbjuda låntagaren andra tjänster av bankmässig karaktär. Vidare torde det förhållandet att låntagaren kan hos bankinstituten ordna såväl primär- som sekundärkrediten betraktas som en fördel av mången. Den klyvning av primär- och sekundärlånegivningen som äger rum inom hypoteksväsendet torde också vara ägnat att öka administrationskostnaderna. Av redogörelsen på sid. 25—26 framgår, i hur stor utsträckning de underliggande krediter som lämnats av sparbanker äro kombinerade primär- och sekundärlån. Mycket av vad ovan sagts örn affärs- och sparbankslån gäller även lån lämnade av försäkringsbolag.

Det andra stora problemet är frågan örn lånens obundenhet och risken för låntagarna av ränteförändringar under lånets löptid. Under själva byggnadstiden har räntefoten ringa betydelse med avseende på byggnadskostnaderna för byggmästaren, men för honom eller för den person som köper huset, när det är färdigbyggt, spela förväntningarna om den framtida ränteutvecklingen en synnerligen stor roll, enär räntan är den mest betydande utgiftsposten. Han försöker sålunda välja den lånetyp, som han tror skall ge honom den lägsta genomsnittliga låneräntan.

Förväntningarna angående den framtida ränteutvecklingen bero i hög grad på erfarenheten av ränteutvecklingen under en period tillbaka i tiden såväl vad beträffar den »normala» räntenivån som fluktuationerna kring denna. Har den långa räntan en följd av år varierat kring en viss nivå, exempelvis 5 procent, betraktas denna räntesats som den normala och avvikelser från densamma som tillfälliga avvikelser. Har den långa räntan under ett antal år avlägsnat sig från den »normala» i en bestämd riktning, påverkas förväntningarna härav och man drar slutsatsen om en fortsatt stegring, respektive nedgång i räntan. Uppfattningen örn den räntesats, som skall betraktas som »normal», förändras. Som man erfarenhetsmässigt vet och statistiskt kan fastställa brukar den korta räntan variera kring den långa räntan, överstigande densamma i tider av höga räntor och understigande den i tider av låga räntor. De två slagen av räntesatser skulle sålunda på lång sikt och med eliminerande av korttidsfluktuationer följa varandra.

Nu kunna låntagarna tillmäta själva osäkerheten i förväntningarna en viss betydelse, vilket gör att de äro villiga att betala något mer för ett bundet lån än för ett obundet. Man avstår hellre från chansen av att det obundna

Ilo

Kungl. Maj:ts proposition nr 243.

lånet skulle kunna bli billigare för att slippa risken av att det skulle kunna bli dyrare. Fastighetsägaren gör i detta fall upp sin kalkyl nied en fix räntekostnad. Han vet, att denna inte behöver bli högre (genom konverteringsrätten efter tio år har han till och med chansen av en lägre räntekostnad), även örn den genom en annan finansieringsmetod kunnat bli något lägre i längden. Örn man vid en statistisk undersökning skulle kunna konstatera, att bundna lån ställa sig dyrare än obundna, så torde detta åtminstone delvis kunna bero då denna omständighet. En person som icke har samma obenägenhet som fastighetsägare i genomsnitt för att ta på sig risker, skulle sålunda kunna finansiera sin fastighet till en genomsnittligt lägre ränta. Det finns dock fastighetsägare som ha en annan inställning till osäkerhetsmomentet. De anse risken för att de skola binda lånen vid ogynnsam tidpunkt vara så stor att de hellre hålla lånen obundna än bundna. Den förra uppfattningen av risken torde dock vara vanligare än den senare.

En annan orsak till en differens mellan nivån för den korta och den långa räntan kan ligga i institutionella faktorer. Örn bankerna genom en strukturell förändring av den industriella kreditmarknaden, som icke går jämsides med en förändring i samma riktning av deras inlåning, få riklig tillgång på medel, komma de att söka sig över till andra marknader, i den aktuella situationen i Sverige fastighetsmarknaden. I jämförelse med industrilånen, vilka i realiteten äro långfristiga lån, äro inteckningslånen snarast mer likvida, enär det finns andra institut, till vilka de kunna överföras. Ur solvenssynpunkt få de ävenledes anses vara minst lika tillfredsställande, primärlånen äro till och med mera riskfria än industrilånen. Frågan örn fastighetskrediterna kunna anses tillhöra affärsbankernas »naturliga» verksamhetsområde skall ej tagas upp i detta sammanhang, utan här skall endast konstateras, att under 1930-talet affärsbankerna i betydande utsträckning gåvo sig in på denna marknad i konkurrens med ett mycket stort antal långivare, som traditionsmässigt eller på grund av reglementsföreskrifter äro hänvisade till detta slag av krediter, i regel i bunden form. De lingö därför pressa ner räntan på de lån de lämnade, vilket medförde en lägre räntenivå för obundna än för bundna lån. I nuvarande situation med stort penningöverflöd kan man förvänta en likartad utveckling, dock med den skillnaden att fastighetsmarknaden nu erbjuder mycket mer begränsade möjligheter. En motsatt tendens gör sig emellertid gällande genom den starka tillväxten av det institutionella sparandet i livförsäkringar, pensioner m. m., vilket ökar utbudet av det kapital som i bunden form söker sig till fastighetskreditmarknaden, direkt eller indirekt genom inköp av hypoteksföreningarnas obligationer.

Nu står alternativet emellertid i regel icke mellan ett bundet lån och ett under hela det bundna lånets löptid obundet lån. Frågeställningen gäller i stället vid vilken tidpunkt man bör binda lånet. Den mest gynnsamma tidpunkten vore givetvis den, då den långa räntan står lägst i förhållande till räntan under såväl tidigare som efterföljande perioder. Då man icke

lil

Kungl. Maj:ts proposition nr 243.

kan förutse detta nied visshet, blir den i praktiken genomförbara principen att lånet skall konsolideras, när man i ett lågt ränteläge icke längre förväntar att den långa räntan skall sjunka ytterligare. Yad som skall betraktas som lågt ränteläge beror på uppfattningen örn den »normala» räntenivån, vilken är grundad på tidigare erfarenheter. I tider då dessa erfarenheter präglas av upprörda krisförhållanden, som exempelvis efterkrigskrisen 1920, guldmyntfotens övergivande 1931 och krigsutbrottet 1939 blir uppfattningen örn den »normala» räntenivån liksom framtidsbedömningen mera osäker. Diskussionen på 1930-talet kring den låga räntenivån och den framtida ränteutvecklingen präglades av denna ovisshet.

Låntagarna på fastighetsmarknaden ha i regel icke sådana kunskaper om marknaden, att de kunna bilda sig någon mera säker uppfattning om utvecklingen. Denna bristande kunskap gör dem benägna att som ovan nämnts föredra det bundna lånet, även örn det ställer sig i längden mindre fördelaktigt. Det påverkar även deras val av tidpunkt för bindningen av lånet. När räntenivån är låg, ligger man och passar på en ännu lägre räntesats och missar därigenom kanske det gynnsammaste tillfället. Först när räntan stigit under någon tid, blir man varse vad som försiggår och skyndar sig då att binda sina lån. Eller också griper man första nedgång i räntan som en chans för erhållande av billiga lån utan att göra något försök till prognos. Man tar också gärna varje uppgång som ett tecken på en varaktig förändring av nivån, även örn det sedan skulle visa sig att denna uppgång varit endast tillfällig och räntan sedermera kanske sjunker till en lägre nivå än före uppgången. Man kan sålunda icke vänta sig, att låntagarna skola välja den för dem fördelaktigaste tidpunkten för bindningen av sina lån. En fastighetsägare som råkat binda sitt lån vid en hög räntefot känner sig gärna »lurad» av långivaren, örn räntenivån sjunker, i all synnerhet örn långivaren är ett institut, som enligt hans uppfattning bättre kan bedöma marknaden. Försäkringsbolagen, som kunna välja mellan obligationer och inteckningslån som placeringsobjekt, undvika därför ofta inteckningslån vid höga räntelägen för att undgå irritationsmoment mellan låntagarna och dem själva.

Örn man studerar ränteläget på 1930-talet finner man att räntan för bundna primärlån hos stadshypotekskassan sjönk under 3 procent (exklusive förvaltningsbidrag) första kvartalet 1938. Den höll sig omkring 2.8 0 procent till och med andra kvartalet 1939 (minimum i mars med 2.7 8 procent) och drog sig sedan sakta uppåt fram till den plötsliga räntestegringen efter krigsutbrottet. Aven för sekundärlån inföll minimum under 1938, då räntan på Bostadskreditkassans lån sänktes till 3 procent (exklusive fond- och förvaltningsbidrag på cirka 1 procent under de första fem åren). Den gynnsammaste tiden för en konsolidering skulle sålunda ha varit under denna tidsperiod.

Då man inte har uppgifter om vare sig den totala byggnadsverksamhetens värde per år eller den totala upplåningen mot inteckningar i bostadsfastigheter, är det en vansklig sak, att av låneökningen hos de institutioner, som

112 Kungl. Majlis proposition nr 243.

lämna dylika lån, draga några slutsatser angående låntagarnas preferens för bundna respektive obundna lån. Följande siffror kunna dock kanske kasta en viss belysning över frågan.

Ökning' av inteckningsl&n lämnade av viktigare långivare på fastighetskreditmarkuaden i miljoner kronor.

*) Endast Stockholms Inteckningsgarantiaktiebolag.

Aram. Uppgifterna avse ökningen i utestående lån, sålunda nya lån med avdrag av amorteringar och slutbetalningar å gamla lån. Försäkringsbolagens lån omfatta även smärre lån till jordbrukare. För affärsbankerna avse uppgifterna förändringen av deras utlåning mot inteckningar, sålunda även industrilån och byggnadskreditiv. Som man kan räkna med en minskning av industrilånen fram till 1939 skulle siffrorna för dessa år vara att betrakta som minimisiffror. Rörande tolkningen av siffrorna för åren 1940—42 hänvisas till ovan sid. 8. I sparbankernas siffror ingå även förändringen i lån mot inteckning i jordbruksfastighet över halva taxeringsvärdet. För åren 1938—40 anges de korrigerade siffrorna inom parentes.

Affärsbankernas utlåning under 1932—35 torde i huvudsak ha avsett byggnadskreditiv. Uppgifterna för dessa år präglas också av strejken inom byggnadsindustrin år 1933. Siffrorna för bostadskreditkassans lån ge knappast några utslag; möjligen kan man draga den slutsatsen att de följa hypotekskassans med undantag för det relativt höga beloppet 1932, vilket beror på att kassans verksamhet då nyss hade börjat och att en del fastighetsägare skyndade sig att vid dess tillkomst ordna sina sekundärlån.

Trots konflikten och den begränsade byggnadsverksamheten företer hypotekskassan relativt höga siffror till och med år 1935. Åren 1934 och 1935 öka försäkringsbolagens lån kraftigt, medan sparbankerna först år 1935 Ängö känning av någon mera nämnvärd ökning av efterfrågan. Detta tyder på att låntagarna på grund av räntefallet efter 1932 dels konsoliderade äldre obundna lån och dels vid upptagandet av nya lån föredrogo den bundna formen. Att de därvid icke kommo i åtnjutande av lägsta möjliga räntesats visar den efterföljande ränteutvecklingen, och detta torde ha påverkat deras inställning till de bundna lånen under de efterföljande åren.

Ovanstående siffror förklara också sparbankernas oro att de, genom att de ej kunde erbjuda bundna lån, skulle bli efter i konkurrensen med andra institut. För att möta denna konkurrens började vissa sparbanker lämna

Kungl. Maj:ts proposition nr 243.

ut räntebundna lån, d. v. s. lån som vörö formellt uppsägbar enligt sparbankslagens bestämmelser, men för vilka sparbanken förklarade sig icke ämna begagna uppsägningsrätten för ränteförköjning. Dessa lån voro sålunda ensidigt bundna med avseende på räntan. Enligt en av sparbankssakkunniga verkställd utredning hade 23 större sparbanker den 1 oktober 1935 utlämnat dylika lån på sammanlagt 63 miljoner kronor, varav 30 miljoner kronor folio på en och samma bank. Det var dessa omständigheter, som föranledda Svenska sparbanksföreningen att i underdånig skrivelse av den 22 juni 1935 begära skyndsam utredning av spörsmålet örn rätt för sparbankerna att utlämna bundna lån mot säkerhet av fastighetsinteckning. Kätt till dylik kreditgivning lämnades sparbankerna genom 1937 års ändring av sparbankslagen, varvid lånens löptid maximerades till tio år. Vid 1940 års utgång uppgingo de bundna lånen till endast 70 miljoner kronor, varav hälften utlämnats i Stockholm. Orsaken därtill torde kunna sökas bland annat i den begränsning som denna kreditgivning är underkastad enligt lagen, och sparbanksföreningen har också i februari 1943 begärt en utsträckning av denna rätt. En annan orsak kan ha varit den, att intresset för bindning av lånen minskades från låntagarnas sida. Detta framgår av nedgången i hypotekskassans och bostadskreditkassans långivning åren 1936—37, medan obundna lån hos sparbanker och affärsbanker starkt ökades. Ett annat bevis för denna inställning hos låntagarna var Stockholms tomträttskassas införande av lån med variabel ränta, maximerad till 4.7 5 procent. På grund av den låga omedelbara räntan rönte denna lånetyp stort intresse från låntagarnas sida.

Åren 1938 och 1939 (första halvåret), då konsolideringssträvandena borde lia framträtt som starkast, redovisas en mindre uppgång för de bundna lånen i jämförelse med de obundna. Den svaga men dock påtagliga räntestegringen för hypotekskassans lån, för vilka minimum inföll i mars 1939 med 2.7 8 procent, var tydligen icke tillräcklig för att stimulera låntagarna till en överflyttning av lånen, trots den alltmer framträdande risken för utrikespolitiska förvecklingar.

Efter krigsutbrottet dominerade hypotekskassan som långivare men den förmådde ej ensam absorbera de lån, som avvecklades av affärsbankerna. Det är dock möjligt att man ej får ta förändringarna i affärsbankernas inteckningslån vid denna tidpunkt som mått på förändringarna i deras lån mot inteckning i bostadsfastigheter, utan att den starka nedgången under första halvåret 1940 delvis är att tillskriva den ovan omnämnda avvecklingen av industrikrediter.

Försäkringsbolagens siffror äro svårare att tolka, enär man ej kan göra någon uppdelning efter bindningstiden. Huvudparten av de beviljade lånen torde dock vara bundna lån. Benägenhet att binda lånen framträder i de stigande siffrorna för åren 1933—35. De höga siffrorna för åren 1937 och 1938 skulle tyda på att låntagarna föredrogo bundna lån hos försäkringsbolag framför lån hos liypoteksföreningar. Detta berodde på att försäkringsbolagen kunde bjuda lägre räntor samt gå högre upp ifråga örn be-

Bihang till riksdagens protokoll 1943. 1 sami. Nr ,243. 1034 « 8

114 Kungl. Maj:ts proposition nr 243.

låningsgränsen för primärlånen än som var möjligt för hypoteksföreningarna. Vidare torde livförsäkringsbolagen lia placerat mer i obundna lån än de vanligen äro benägna att göra, vilket snarare torde ha berott på ett tillmötesgående mot låntagarna än på en spekulation i en kommande räntestegring från bolagens egen sida. Ar 1939, då affärsbanker och sparbanker redovisa maximisiffror (delvis beroende på att byggnadskreditiven höja siffrorna för affärsbankerna), ligger siffran för försäkringsbolagens placeringar lägre än föregående år. Försäkringsbolagen, som efter 1940 haft rikliga placeringsmöjligheter i statsobligationer och som medvetet strävat efter att blanda upp sin stora portfölj av inteckningslån, ha sedan dess placerat blott obetydliga belopp.

De anförda siffrorna tyda på att under åren före krigsutbrottet ringa intresse förelåg hos låntagarna för bundna lån, fastän med den efterföljande utvecklingen en konsolidering skulle ha legat i deras eget intresse.

I detta sammanhang kunna vi lägga en ny aspekt på riskerna för låntagaren av en uppsägning av obundna lån. En räntestegring, som omedelbart tillämpas på ett obundet lån, har begränsade verkningar, därför att låntagaren kan räkna med chansen av en räntesänkning, försåvitt han behåller lånet i obunden form. Men örn det långivande institutet vid en åtstramning av penningmarknaden med åtföljande räntehöjning säger upp lånet i syfte att framtvinga en överflyttning till annat institut, tvingas låntagaren att konsolidera sitt lån vid den för honom olämpligaste tidpunkten. Under första halvåret 1940 var liypotekskassans låneränta 43/-i procent och bostadskreditkassans räntesats (exklusive fond- och förvaltningsbidrag) låg på samma nivå. De fastighetsägare, som vid denna tidpunkt nödgades binda sina lån, kommo i en ogynnsam ställning i förhållande till övriga fastighetsägare (äldre lån upptagna till högre räntor före 1930-talets räntefall ha i regel kunnat konverteras). Som de utgöra en mycket liten del av det totala fastighetsbeståndet, kunna deras högre omkostnader ej heller påverka det allmänna hyresläget.

I det föregående har endast diskuterats låntagarens intresse av bundna eller obundna räntor. Men problemet kan ses även ur långivarens synpunkt. En bristande överensstämmelse mellan lånevillkoren vid upplåning av pengar och vid dessa medels utlåning får verkningar på kreditinstitutets vinst. Det är med hänsyn härtill, som hypotekskassan och bostadskreditkassan måste skydda sig mot uppsägning av lån från låntagarens sida under samma period som de på grund av lånevillkoren för sina obligationslån äro bundna gentemot obligationsinnehavarna. Sparbanker och affärsbanker tilllämpa gentemot sina insättare den principen, att en ränteändring tillämpas från en viss dag på hela beståndet av insatta medel oavsett uppsägningstiden. Detta är en väsentligt smidigare metod än att kräva en formell uppsägning från endera parten. Samma princip tillämpas även gentemot låntagarna. Därigenom vinner man att förändringar i räntesatserna inträffa samtidigt för såväl inlånade som utlånade medel. Det system med på

115 Kungl. Maj:ts proposition nr 243.

längre tid bundna insättningar mot högre ränta än för insättningar med kortare uppsägningstid, som under vissa tider av penningknapphet praktiserats av banker och sparbanker, betyder ej en bunden ränta och har sålunda ej ur denna synpunkt någon betydelse för frågan örn räntebundna lån. Skulle en större del av utlåningen ske i räntebunden form, kommer givetvis räntemarginalen och därmed överskottet på rörelsen att fluktuera. I vilken riktning dessa fluktuationer skulle, gå beror på ränteutvecklingen. På 1930-talet skulle vinsten legat på långivarnas sida. De skulle haft fördelen av höga ränteinkomster å tidigare utlämnade lån, medan ränteutgifterna skulle ha sjunkit. I en period av stigande räntesatser skulle utvecklingen lia gått i motsatt riktning. Sparbankerna ha erfarenheter av detta problem, enär en icke obetydlig del av deras medel äro bundna i obligations- och kommunlån med fix ränta. Vid en räntebunden utlåning blir avskrivningsproblemet aktuellt. Ju kortare bindningstiden är, desto lättare blir emellertid detta problem att lösa. Ur denna synpunkt skulle inteckningslån, bundna på exempelvis fem år, vara att föredraga framför lån, bundna på tio år.

Mellan de långivare som kunna välja mellan i räntehänseende bundna och obundna lån, respektive på kort sikt bundna lån, d. v. s. försäkringsbolagen och i viss utsträckning sparbankerna, å ena sidan samt låntagarna å den andra uppstår en intressekonflikt. Inför en väntad räntehöjning, då låntagarna önska konsolidera lånen, lia långivarna direkt intresse av att hålla sina lån obundna, örn ej hänsyn av icke ekonomisk art spela in som påpekats ovan ifråga örn försäkringsbolagen. Den engelske nationalekonomen Keynes förordade redan på 1920-talet en rörlig placeringspolitik från livförsäkringsbolagens sida i syfte att utnyttja räntekonjunkturerna, en politik som för det bolag, i vilket han är ordförande, då uppgavs lia lett till gynnsamt resultat. Flertalet svenska livförsäkringsbolag tillämpa dock alltjämt en mera traditionell placeringspolitik med bundna lån som huvudsakligt placeringsobjekt. Konkurrenssynpunkten kan dock framtvinga en strävan hos dessa institutioner att lämna bundna lån även vid låga räntesatser, örn alternativet är tillgodohavanden, som icke alls kunna förräntas eller ge en mycket låg ränteavkastning. Det är i en sådan situation sparbankerna eller åtminstone vissa sparbanker för närvarande befinna sig med tillgodohavanden hos affärsbanker på sammanlagt 120 miljoner kronor (januari 1943).

Det har gentemot de icke räntebundna lånen framförts den invändningen att en mera betydande räntehöjning skulle kunna framkalla en kris på fastighetsmarknaden. Då man i detta hänseende gör skillnad mellan bundna och obundna lån, måste det bero på att man tillskriver omkostnadsökningen för fastigheterna rollen av krisutlösande faktor. En räntehöjning under en kort period torde dock, örn ej speciella omständigheter föreligga, knappast påverka omkostnadskontot i så hög grad att realisationer skulle framtvingas. En räntehöjning som blir bestående drar i regel med sig stigande hyror, vilka kompensera fastighetsägaren för kostnadsökningen och sålunda lämna nettoavkastningen oförändrad, llän testegringens betydelse som verksam

116 Kungl. Maj:ts proposition nr 248.

faktor i en fastiglietskris ligger på ett annat plan. Den medför — om andra faktorer ej verka i motsatt riktning — en allmän nedgång i fastighetsvärdena. Men mot en dylik utveckling kan man icke skydda sig genom att binda lånen.

Byggnadslånebyråns tillkomst oell utveckling fram till år 1941.

Efterföljande redogörelse för byråns verksamhet eftersträvar ej fullständighet utan är helt inriktad på att belysa de för utredningen väsentliga frågorna. Sålunda utelämnas långivningen till byggnadsverksamhet på landsbygden och till den socialt inriktade bostadsproduktionen. Lånens utformning med hänsyn till ränte- och amorteringsvillkor m. m. har ej heller tagits upp. Huvudvikten har lagts vid de underliggande krediternas karaktär samt lånens lokala fördelning.

Under vintern 1932—33 medförde den omfattande arbetslösheten problem av svårbemästrad art för den ekonomiska politiken. Det program som framlades för 1933 års riksdag karakteriserades av ett nytt grepp på uppgiften att bekämpa arbetslösheten genom att sätta in denna uppgift i ett större konjunkturpolitiskt sammanhang. Principen var att skapa arbetstillfällen direkt och indirekt genom offentliga arbeten. Vid utformandet av propositionen blev det en central uppgift att framlägga konkreta förslag rörande lämpliga arbeten. Bland alla de olika former av byggnads- och anläggningsverksamhet som fyllde programmet upptogs även bostadsbyggande. På grund av läget på bostadsmarknaden efter den synnerligen omfattande byggnadsverksamheten före krisen rådde det emellertid delade meningar örn, huruvida bostadsbyggande vore en önskvärd form av offentliga arbeten. Denna konflikt mellan de arbetsmarknadspolitiska och de bostadsmarknadspolitiska synpunkterna framträder också tydligt i den V. P. M. angående främjande av bostadsbyggande till motverkande av arbetslöshet, som framlades av särskilt tillkallade sakkunniga den 8 februari 1933 och som publicerades som bilaga I till proposition nr 211.

De sakkunniga framhålla i olika sammanhang att statens ingripande helt dikteras av arbetsmarknadspolitiska motiv. Läget på bostadsmarknaden i flera städer och stadsliknande samhällen var ömtåligt och labilt samt ägnat att mana till försiktighet, då det gällde att främja fortsatt bostadsproduktion. Den produktion man ville stödja måste vara räntabel, enär statsstödet förutsatte enskild kapitalinvestering av betydande omfattning. Statsmedlen borde tillskjutas i form av lån. I sin på 1920-talet bedrivna stödverksamhet genom statens bostadslånefond hade staten inträtt stödjande genom att lämna sekundärlån. Som marknaden för sekundärlån efter Bostadskreditkassans tillkomst vunnit en fastare organisation, fanns det anledning räkna med att dylika lån skulle kunna uppbringas på öppna marknaden. Statslånen skulle därför göra den största effekten, örn de sattes in efter primäroch sekundärlånen. En så högt belägen kredit måste medföra vissa risker för långivaren, och dessa risker kunde ej skjutas över på kommunerna genom krav på kommunal borgen. Kommunernas medverkan borde dock fordras, bland annat just i syfte att eliminera en onödig eller rent av överflödig bostadsproduktion. Långivningen borde därför förmedlas av vederbörande drätselkammare eller däremot svarande organ, som därvid påtog sig den lokala organisationen och kontrollen intill dess lånen slutamorterats.

117 Kungl. Maj:ts proposition nr 243.

Men denna medverkan från kommunernas sida ansågs ej tillräcklig som garanti för en ur bostadsmarknadspolitisk synpunkt önskvärd bostadsproduktion. Denna garanti kunde bli mera effektiv, örn det statliga stödet förankrades i den öppna kapitalmarknaden och dess sätt att bedöma läget i en kommun. De sakkunniga föreslogo därför att statslånet skulle stå i viss relation till den kredit som med bättre förmånsrätt och på betryggande villkor kunde erhållas på öppna marknaden. Detta var motivet för den s. k. femtedelsregeln, d. v. s. den regeln att statslånet skulle högst få uppgå till 20 procent av den på marknaden erhållna krediten. Den högsta belåningsgränsen föreslogs till 90 procent av fastighetsvärdet, vilket förutsatte underliggande krediter upp till 75 procent. På annat sätt uttryckt innebar denna begränsning en maximering av statslånet till 15 procent av fastighetsvärdet. Örn kreditinstituten skulle finna försiktigheten bjuda _ att sänka sin övre gräns för belåningen, så följde automatiskt en sänkning av den övre belåningsgränsen även för statslånet. Om bj^gget icke kunde komma till stånd vid en sådan belåningsgräns, vore detta ett bevis på att så överhuvud taget icke heller borde ske.

Bvggena borde utföras på öppna marknaden och det enda direktivet ifråga örn deras art var att de förutsattes huvudsakligen skola tjäna bostadsändamål.

De direktiv som promemorian innehåller ifråga om de underliggande krediterna få helt betraktas ur de synpunkter som ovan angivits. Huvudprincipen var att kreditgivare med förmånsrätt framför statslånet med sin affärsmässiga bedömning av det planerade bygget och med sin erfarenlietsmässiga förmåga att bedöma läget på bostadsmarknaden i realiteten örn än icke formellt skulle prestera den garanti som staten krävde rörande fastighetens räntabilitet och dess behövlighet ur bostadsmarknadspolitisk synpunkt. Man kunde sålunda ej acceptera vilka långivare som helst utan endast sådana som uppfyllde ovan angivna villkor. Detta torde ha inneburit att man skulle undvika sådana kreditgivare, som kunde ha ett starkt egenintresse i ett fortsatt bostadsbyggande men utan ansvar för byggnadsverksamhetens räntabilitet på längre sikt. Själva formulerade de sakkunniga sitt krav på den underliggande krediten på följande sätt:

»Såsom allmänna villkor vilja de sakkunniga föreslå, att krediten med förmånsrätt framför statslånet skall hava lämnats av kreditgivande institutioner — privatpersoner, enskilda leverantörfirmor m. fl. synas icke få ifrågakomma såsom långivare — samt vara ordnad på fullt betryggande villkor. De sakkunniga föreställa sig att man såsom långivare beträffande den bättre belägna krediten främst bör taga hänsyn till Konungarikets Sveriges stadshypotekskassa, Svenska bostadskreditkassan, inteckningsbolagen, försäkringsbolagen och sparbankerna.»

Man ser härav att de sakkunniga ansågo de kreditgivande instituten besitta det omdöme och den erfarenhet som vore önskvärd ur ovan angivna synpunkter, och de uppräknade som de institut, vilka främst borde komma ifråga, de sedan gammalt förnämsta kreditgivarna på städernas fastighetsmarknad. Att affärsbankerna saknades bland dessa framstår som naturligt med hänsyn till deras relativt ringa betydelse som långivare vid denna tidpunkt. Sorn ett andra villkor uppställdes att underliggande kredit skulle vara ordnad på fullt betryggande villkor. Promemorian ger ingen ledning

118 Kungl. Marits 'proposition nr 243.

för liur »betryggande» skall tolkas. Formuleringen torde emellertid lia hämtats från bostadskreditkassans reglemente.

I Betänkande angående ordnandet av viss bostadskredit (Statens off. utredn. 1928: 10) återfinner man i 22 § i den föreslagna förordningen örn svenska stadsinteckningskassan och örn stadsinteckningsföreningar, vilket förslag låg till grund för bostadskreditkassans organisation, följande formulering:

»Lån må ej meddelas, med mindre lån mot säkerhet av inteckning med bättre förmånsrätt i samma fastighet prövas vara på betryggande sätt ordnat.» I specialmotiveringen framliålles att det vid sekundärbelåning spelar en väsentlig roll, huru primärkrediten ordnats, enär vid en uppsägning av denna, innehavaren av sekundärhypoteket kan bliva nödsakad att för skyddande av sin fordran tillse att primärkrediten omplaceras, vilket kan föranleda svårigheter och kostnader. Sekundärlån borde därför icke få lämnas efter en tillfälligt ordnad primärkredit, vilken kunde förväntas när som helst bliva uppsagd till betalning. De sakkunniga ansågo det dock ej lämpligt. att föreskriva, att lånet skulle vara bundet på viss längre tid, enär man därigenom skulle ha uteslutit sparbankerna, hos vilka lånen ehuru formellt uppsägbara på sex månader dock torde få betraktas som sakligt sett mycket fast placerade. Frågan huruvida primärkrediten kunde anses på betryggande sätt placerad borde göras till föremål för diskretionärt bedömande i varje särskilt fall och kassans ledning borde meddela de föreskrifter som kunde befinnas erforderliga till ledning för en sådan prövning.

Enligt uppgift från bostadskreditkassan har man ansett lån hos affärsbank icke vara på betryggande sätt placerade i den mening de sakkunniga inlagt i detta begrepp.

För den föreslagna låneverksamlaeten, som endast skulle vara av temporär art, föreslogs i promemorian ett provisoriskt organ, som enligt förslaget skulle kallas statens byggnadslånebyrå. Till skillnad från den gamla byggnadsbyrån, vilken under 1920-talet handhade administrationen av den statliga bostadslånefonden, måste byggnadslånebyrån ingå på ett affärsmässigt bedömande av krediterna, varför byrån borde få sig anvisad ett belopp, vars fördelning den själv skulle verkställa.

I de mångå remisser som avgåvos rörande förslaget kritiserades detsamma väsentligen ur synpunkten av läget på bostadsmarknaden och faran för en fastighetskris. Ingen diskussion togs upp rörande frågan örn de underliggande krediternas art eller vad som skulle menas med betryggande villkor. Detsamma gäller riksdagsdebatten i ärendet.

Departementschefen förordade en stödaktion i överensstämmelse med förslaget med endast några smärre ändringar. Ett belopp av 7,5 miljoner kronor begärdes, vilket dock nedsattes till 5 miljoner kronor av riksdagen.

De sakkunniga hade antytt att, om en stödaktion beslutades för byggnadsverksamheten på landsbygden, skulle även denna läggas under byrån. Detta förslag togs ej upp av departementschefen utan den av byrån omhänderhavda verksamheten kom till en början att omfatta »lån till främjande av bostadsbyggande i städer och stadsliknande samhällen», som rubriken lyder i den första kungörelsen av den 16 september 1933. I 6 § av denna kungörelse formulerades villkoret rörande underliggande krediter på följande

119 Kungl. Majlis proposition nr 243.

sätt: »Lån må utgå allenast under förutsättning a) ........ b) att lån, som

lämnats mot säkerhet av inteckningar med bättre förmånsrätt än säkerheten jämlikt 3 § första stycket för statslånet äro på betryggande sätt ordnade (ej leverantörkredit eller liknande).» Förbehållet att leverantörkredit eller liknande ej finge förekomma bygger direkt på de sakkunnigas förslag örn begränsning av de underliggande krediterna till lån av kreditinstitut och liknande och kan därför ej tolkas som en exemplifiering av vad som skall menas med »på betryggande sätt ordnad». Detta krav har alltsedan dess kvarstått oförändrat för nybyggnadslånens vidkommande.

Hedan den 7 juli s. å. hade Kungl. Majit förordnat örn inrättande av byggnadslånebyrån, men på grund av byggnadsstrejken kom verksamheten icke igång förrän under 1934. 1933 års anslag fastställdes att gälla byggen,

som påbörjats under tiden 15 februari—1 september 19o4. I verkligheten kom utbetalningen av lånen att förläggas till tiden oktober 1934 november 1935. Något nytt anslag beviljades ej av 1934 års riksdag och den enda ändring som vidtogs var att byrån beviljades rätt att lämna lån mot inteckning i tomträtt, som upplåtits på betryggande villkor.

Enligt byggnadslånebyråns egna uppgifter, avseende början av år 1935 hade lån till ett belopp av 4.7 miljoner kronor preliminärt beviljats. Byrån arbetade på det sättet att den på grundval av de insända handlingarna preliminärt beviljade lånen vanligen före eller i samband med byggets igångsättande. Den underliggande krediten var då icke alltid reglerad på sådant sätt som förordningen föreskrev och det slutliga beslutet samt utbetalningen av lånemedlen blev beroende på en reglering av denna kredit. Efter ett sådant preliminärt beslut, som fick anses innebära en bindande utfästelse att tillhandahålla ifrågavarande statskredit, sedan byggnadsföretaget fullföljts

1 huvudsaklig överensstämmelse med givna förutsättningar, visade det sig möjligt för låntagarna att lättare erhålla kredit under byggnadstiden. Den kontroll och den planmässighet i finansieringen, som följde med statslånet, s_ynes också lia underlättat ordnandet av den underliggande krediten.

Den på grundval av det i byrån tillgängliga materialet gjorda undersökningen av byråns verksamhet (se bilaga) visar, att lån, utlämnade enligt 1933 års kungörelse, till 98 procent gingo till flerfamiljshus, medan endast

2 procent gingo till enfamiljshus. Enligt byråns egna uppgifter var det huvudsakligen flerfamiljshus med smålägenheter som erhöllo statslån. I sitt yttrande till statsrådsprotokollet år 1933 framhöll departementschefen, att låneverksamlieten knappast kunde tänkas komma att omfatta de största städerna. I verkligheten kommo dessa att ta lejonparten av lanell. Icke mindre än 84 procent av samtliga statslån mot inteckning i flerfamiljshus folio på städer med över 30,000 invånare. De preliminära siffrorna visa att 3.2 miljoner»kronor av beviljade 4." miljoner kronor gingo till Stockholm, Göteborg och Malmö. Det var sålunda huvudsakligen storstadsbebyggelsen, som erhöll stöd under denna period.

På grund av materialets beskaffenhet är det omöjligt att analysera fördelningen av de underliggande krediterna, efter det att dessa slutligt regie-

120 Kungl. Maj:ts ■proposition nr 243.

rats. Vissa slutsatser torde dock kunna dragas ur det preliminära materialet. De största kreditgivarna voro försäkringsbolagen, vilket torde sammanhänga med koncentrationen av långivningen till de största städerna, där försäkringsbolagen dominera som kreditgivare. Därnäst i ordningen kommo hypoteksföreningarna, sparbankerna och bostadskreditföreningarna. Inteckningsbolag, fonder och stiftelser representerade mindre belopp.

I de handlingar som lågo till grund för de preliminära besluten funnos affärsbanker, privatpersoner, bolag m. m. upptagna som långivare. Enligt uppgift från byggnadslånebyrån har man i princip men icke undantagslöst krävt omplacering av dessa krediter. Då man låtit krediter av denna natur kvarstå, har det varit speciella omständigheter som motiverat detta. Det kan ha gällt smärre belopp i lån till enfamiljshus, som vederbörande haft svart att placera örn, eller smärre sekundärlån. Vissa andra undantag lia ävenledes gjorts. Skall man härur försöka utläsa vad byggnadslånebyrån inlagt i termen »på betryggande sätt ordnade», finner man, att bundna lån hos hypotekskreditinstitutioner, försäkringsbolag, fonder, stiftelser m. m. ansetts höra till denna kategori sa ock obundna lån hos sådana kreditgivare, vilka man ej räknade med skulle säga upp lånet (sparbanker samt i undantagsfall affärsbanker). Med reservation för det fåtal fall, då lån lämnats även med lån hos affärsbank som underliggande kredit, bär byggnadslånebyrån följt bostadkreditkassans tolkning av begreppet »betryggande placering».

Ar 1935 togs frågan örn understöd åt byggnadsverksamheten i städerna åter upp. Byggnadslånebyrån föreslog ett fortsatt stöd i enlighet med 1933 års grundprinciper, samtidigt som byrån betonade att man måste gå fram med stor försiktighet och urskillning. Det framhölls dessutom att det fanns ett bestånd av bostadssocialt nöjaktiga men omoderna bostäder, vilka pa grund av mindre ändamålsenlig utrustning voro mindre efterfrågade. Byrån föreslog därför visst stöd också för ombyggnad, varvid åtgärderna borde bedömas företrädesvis ur ekonomisk synpunkt samt betraktas som förestavade av arbetsmarknadspolitiska hänsyn. Att ett statsstöd behövdes för att möjliggöra ombyggnaderna berodde på att ifrågavarande fastighetsbestånd i stor utsträckning läge i ekonomiskt förhållandevis svaga händer. I huvudsak skulle lånen kunna ordnas på samma sätt som fastställts för nybyggnadslån enligt 1933 års kungörelse med vissa modifikationer. Lån skulle sålunda kunna lämnas till belopp, motsvarande halva kostnaden för ombyggnaden, och skulle säkerställas av inteckning liggande inom 90 procent av såväl taxeringsvärdet som av det utav byrån fastställda värdet efter ombyggnaden. En viktig modifikation gjordes med hänsyn till underliggande krediter. »Byrån föreställde sig, att en nyinvestering av kapital för ett ombyggQadsföretag icke alltid kunde åstadkommas på sådana villkor, att krediten kunde betecknas som en betryggande fastiglietskredit i egentlig mening, utan att mera affärsmässigt betonade krediter ofta måste anlitas, exempelvis bankkrediter, där inteckningssäkerheten förstärktes med borgen. Det torde, för att praktiska resultat skulle kunna uppnås, vara ofrånkom-

121 Kungl. Maj:ts proposition nr 243.

ligt, att man beträffande nyinvesterat kapital gjorde vissa eftergifter till förmån för mer affärsmässigt betonade krediter». Detta måste tolkas på det sättet att man i fråga örn de äldre lånen fortfarande upprätthöll kravet på betryggande placering enligt byråns tidigare tolkning av denna bestämmelse, men att de nya lån som upptogos för ombyggnaden kunde placeras i affärsbank. Efter formuleringen att döma räknade man med att dessa lån skulle komma att ligga så högt upp, att de egentliga fastighetskreditinstituten icke skulle kunna taga dem och att bankerna endast skulle acceptera inteckningarna som säkerhet, örn de förstärktes med borgen. Riksdagen antog detta förslag och beviljade 3 miljoner kronor till »Lånefonden för bostadsbyggande i städer och stadsliknande samhällen». I förordningen infördes ett tillägg till huvudregeln att underliggande krediter skulle vara »på betryggande sätt ordnade (ej leverantörkredit eller liknande)» av innehåll att byggnadslånebyrån därutinnan ägde medgiva jämkningar just med avseende å leverantör- eller liknande krediter, som upptagits för ombyggnadsarbetets utförande.

De preliminära uppgifterna för nybyggnadslånen visa att försäkringsbolagen fortfarande dominerade, men att sparbankerna ryckt upp på andra plats, närmast följda av hypoteksföreningarna och bostadskreditföreningarna. Aven här framträder sålunda den vid denna tidpunkt framträdande obenägenheten från låntagarnas sida för att binda lånen, vilken påtalats i ett tidigare sammanhang. Lån till flerfamiljshus utgjorde fortfarande majoriteten såväl vad belopp som antal beträffar: 97 procent av totalbeloppet beviljade statslån. De större städerna togo även nu huvudparten av lånen eller 80 procent, men Stockholms andel minskades från 49 till 36 procent. Lån enligt 1935 års kungörelse började utbetalas först i juni 1936 och fortsatte till oktober 1937.

Ombyggnadslånen företedde en något olika bild. Icke mindre än 98 procent av det totala beloppet lån för ombyggnad av flerfamiljshus hamnade nämligen i Stockholm. Enligt uppgift lia affärsbankslån i större utsträckning accepterats som underliggande kredit.

År 1936 reserverades det av riksdagen samma år beviljade anslaget till lånefonden på 2 miljoner kronor helt till ombyggnadsverksamhet, enär det på grund av den livliga byggnadsverksamheten ej längre ansågs rimligt att understödja nyproduktion. Under de efterföljande åren 1937—39 anslogos respektive 1.5 miljoner kronor, 1.0 miljoner kronor och 1.5 miljoner kronor för samma ändamål eller sammanlagt 4 miljoner kronor. Ombyggnadslån på sammanlagt 6.3 miljoner kronor utlämnades från december 1936 till juni 1942.x) Till 98 procent gingo medlen till flerfamiljshus och huvudparten gick till Stockholm. Fördelningen var dock något jämnare än för lån enligt 1935 års kungörelse, 87 procent till Stockholm enligt 1936 års kungörelse mot 98 procent enligt 1935 års. Byggnadslånebyråns rätt att medgiva jämkningar ifråga örn kravet på betryggande placering av underliggande krediter kvarstod.

l) Att detta belopp överstiger det totala anslaget på 6 miljoner kronor beror pä att det förelåg ett överskott pi. 1935 Srs anslag.

122 Kungl. Maj:ts proposition nr 243.

Ar 1937 införde man en nyhet ifråga örn låneverksamheten i städerna, nämligen de statliga tertiärlånen. Det var icke lånens karaktär av tertiärlån som var en nyhet. De tidigare lånen hade varit tertiärlån, även örn de icke kallats så. Men det var syftemålet som var nytt i jämförelse med tidigare nybyggnadslån. Stödverksamheten hade nämligen ett bostadssocialt syfte, i det lånen tillkommo för att främja sådan byggnadsverksamhet, som avsåg att genom nyproduktion av flerfamiljshus (hyreshus) åstadkomma rymliga smålägenheter till för mindre bemedlade överkomliga priser. Endast ett mycket blygsamt belopp på 500,000 kronor anvisades för detta ändamål. År 1938 beviljades ett lika stort belopp och år 1939 höjdes anslaget till

750,000 kronor. De villkor som uppställdes för dessa lån voro i stort sett desamma som för 1933 och 1935 års nybyggnadslån. Sålunda bibehölls femtedelsregeln samt gränserna för statslånet oförändrade och vidare uppställdes samma villkor för placeringen av lån med förmånsrätt framför statslånet som gällt ifråga om nybyggnadsföretag, nämligen att dessa lån skulle vara på betryggande sätt ordnade, och någon dispensmöjlighet härutinnan gavs icke. På två punkter förelåg en avvikelse från tidigare bestämmelser. Lån skulle ej få lämnas i Stockholm, Göteborg eller Malmö och det kommunala förmedlingsorganet skulle granska ansökningshandlingarna med hänsyn till »behovet och ändamålsenligheten ur bostadspolitisk synpunkt». Hänsynen till arbetsmarknadens läge hade sålunda bortfallit. Detta sammanhängde påtagligen med det förhållandet att stöd från det allmänna icke längre erfordrades ur arbetsmarknadspolitiska synpunkter. Att lån icke skulle få utgå i de tre största städerna berodde på att tillgången på rymliga och någorlunda billiga smålägenheter å dessa platser ansågs vara förhållandevis god.

Motiveringen för anslaget hade som redan nämnts en social anstrykning. Pörslaget framlades först av hyresgästernas sparkasse- och byggnadsföreningars riksförbund u. p. a. och avsåg närmast ett stöd till de kooperativa företagen med syfte att, såsom antytts, främja strävandena för en bättre utrym messtandard. Detta förslag avstyrktes av byggnadslånebyrån men upptogs av departementschefen i statsverkspropositionen 1937 med hänvisning till den låga bostadsstandard som fortfarande rådde i en del städer. Förslaget upptogs emellertid av honom i mycket begränsad omfattning och utan den inskränkning till kooperativa eller allmännyttiga företag som förslagsställarna tänkt sig.

Vid 1940 års riksdag hade situationen på såväl bostads- som arbetsmarknaden helt förändrats. Man befarade att en svår arbetslöshet skulle uppstå på grund av de verkningar avspärrningen efter april 1940 kunde väntas få på det svenska näringslivet. Byggnadsverksamheten, som var synnerligen livlig vid krigsutbrottet, hade undan för undan sjunkit, allteftersom de påbörjade fastigheterna färdigställdes. Igångsättande av nya byggnadsföretag tedde sig som en ganska osäker företeelse. Krisen på inteckningslånemarknaden, som tidigare skildrats, gjorde det ovisst huruvida byggmästarna skulle kunna påräkna krediter i nödvändig utsträckning. Stegringen av räntan och

123 Kungl. Maj-.ts proposition nr 243.

de starkt ökade byggnadskostaderna kunde väntas medföra en drastisk reduktion av bostadsbyggandet. Som följd härav kunde man räkna med arbetslöshet bland byggnadsarbetarna — före krisen beräknades cirka 140,000 man vara sysselsatta i denna industri — samt bostadsbrist, när den på flertalet orter obetydliga bostadsreserven absorberats. Det förslag som framlades av departementschefen om ett anslag på 10 miljoner kronor till tertiärlån motiverades sålunda av såväl arbetsmarknads- som bostadsmarknadsskäl. Vissa förändringar infördes emellertid i bestämmelserna. Dessa hade tidigare inskränkt lånen till flerfamiljshus, en utvidgning företogs nu så att lån även kunde lämnas till enfamiljshus. Vidare borttogs förbudet att lämna lån till Stockholm, Göteborg och Malmö. Den s. k. femtedelsregeln, som syftade att ge statslånen en förankring i den öppna kapitalmarknadens bedömning av läget, borttogs och lånegränsen höjdes till 20 procent av fastighetsvärdet, respektive taxeringsvärdet för flerfamiljshus samt 35 procent för enfamiljshus. Liksom tidigare skulle inteckningarna ligga inom 90 procent för flerfamiljshusen; för enfamiljshusen fastställdes 85 procent som övre gräns. Ifråga örn kravet på betryggande placering av underliggande krediter företogs ingen ändring.

Under perioden december 1938—oktober 1942 ha i tertiärlån efter 1937 och 1940 års kungörelser utlämnats 11.4 miljoner kronor. Huvudparten härav har utlämnats under 1940 och efterföljande år. Hyreshusen dominera fortfarande med 98 procent av den totala lånesumman. Men till skillnad från tidigare låneverksamhet har en markant förskjutning ägt rum från Stockholm till övriga större städer. Stockholm svarar endast för 32 procent av lånen, medan andelen för övriga större städer är 46 procent, för mindre städer 18 procent och för samhällen i övrigt 4 procent. Lånen till enfamiljshus fördela sig med 31 procent på Stockholm, 10 procent på övriga större städer, 44 procent på mindre städer och 15 procent på övriga samhällen.

För denna period föreligga tillförlitligare uppgifter rörande de underliggande krediterna.

Med kännedom örn läget på marknaden efter 1940, då huvudparten av lånen lämnats, är hypoteksföreningarnas dominerande ställning med 29 procent av totalbeloppet underliggande krediter ej att förvåna. Intecknings bolag samt fonder och stiftelser, som tidigare spelat en underordnad roll, svara för 16 procent respektive 12 procent vardera. Benägenheten hos låntagarna att binda sina lån kommer här till synes. Försäkringsbolagen ha gått tillbaka som långivare och deras andel utgör endast 14 procent. Härtill ha bidragit dels den allmänna nedgången i försäkringsbolagens placeringar i inteckningar och dels låneverksamhetens förskjutning till mindre städer. Sparbankernas andel var 16 procent, vilket också betyder en nedgång. Detta sammanhänger dels med brist på medel under krigets första år och dels med fastighetsägarnas preferens för bundna lån, som sparbankerna ej kunnat tillgodose. Det är av intresse att konstatera att för den övervägande delen av försäkringsbolagens samt närmare hälften av sparbankernas

124 Kungl. Maj:ts proposition nr 243.

och inteckningsbolagens krediter stodo vederbörande institutioner som ensamma långivare. De ha sålunda tagit lånen från botten upp till statslånet. Smärre krediter lämnade av privatpersoner, affärsbanker och andra kvarstodo vid det slutliga reglerandet av lånet. Som tidigare har man i undantagsfall accepterat dylika krediter som »betryggande» placering. Med reservation för materialets bristfälligheter kan man dock konstatera, att affärsbankkrediter föreligga på ett belopp av sammanlagt endast 173,000 kronor (tydligen i regel sekundärkrediter) i fem fall i gruppen flerfamiljshus på en samlad kreditsumma för gruppen av 41.8 miljoner kronor och ett totalantal beviljade lån på 162 stycken. Under 1940/41 torde affärsbankerna själva lia haft ringa intresse för fastighetskreditmarknaden.

Den totala tertiärlånesumman utgör i procent av de underliggande krediterna cirka 25 procent för hyreshusen och cirka 55 procent för egnahemmen; sålunda har en väsentlig ökning ägt rum, sedan femtedelsregeln släpptes. Örn man räknar med maximigränsen 20 procent av fastighetsvärdet för belåningen, skulle man komma till ett maximibelopp av 50 miljoner kronor för den byggnadsverksamhet, som kom till stånd med statsunderstödets hjälp under byggnadssäsongen 1940/41.

1941 års räntegaranti och 1942 års tilläggslån.

Den 1 augusti 1940 bemyndigade Kungl. Maj:t chefen för socialdepartementet att tillkalla högst fem sakkunniga med uppdrag att verkställa utredning rörande byggnadskostnaderna samt att undersöka vilka åtgärder som tarvades för deras förbilligande, ävensom inkomma med förslag. Orsaken till att denna utredning tillsattes, var svårigheter att med de höjningar som inträtt ifråga örn byggnadskostnaderna få i gång en byggnadsverksamhet utan en avsevärd höjning av hyrorna, en utväg som man ville undvika.

De sakkunniga framhöllo i sitt betänkande (statens off. utredn. 1941:4) att ett av de viktigaste kostnadselementen är räntekostnaderna efter byggets avslutande. Från en nivå av cirka 3 procent för bundna lån före krigsutbrottet hade räntan stigit till 4.75—4.80 procent under första halvåret 1940. Sedermera hade visserligen en nedgång ägt rum till cirka 4.5 0 procent, men de sakkunnigas utredningar visade, att byggnadsverksamhet icke kunde komma till stånd med en ränta som överstege 3.5 0 procent för kassalån. Först örn byggmästarna kunde vara förvissade örn att de på hösten 1941, när de på våren startade byggena stodo färdiga, kunde erhålla lån till denna räntesats, kunde man räkna med att byggnadsverksamheten bomme i gång. Det fanns visserligen den chansen, att den allmänna räntenivån kunde sjunka, men utsikterna härför voro alltför ovissa för att byggmästarna skulle våga räkna härmed.

Av de olika alternativ, som kunde komma ifråga för att på denna punkt lämna byggnadsindustrien ett stöd, stannade de sakkunniga inför en statlig garanti att vid den tidpunkt husen stöde färdiga, medel skulle finnas tillgängliga på marknaden till en räntesats av 3.5 0 procent för kassalån och för övriga lån i normal proportion till denna bottenlåneränta. Detta skulle göra det möjligt för byggmästarna att redan vid byggets igångsättande träffa avtal örn sina fastighetslån till en fixerad räntesats. Räntegarantin borde omfatta högst 10 år, motsvarande den period efter vilken stadshypoteks-

125 Kungl. Majda proposition nr 243.

kassans ock bostadskreditkassans nyemitterade obligationer kunna konverteras. Under denna period kunde man även räkna med att det allmänna räntelägets förändringar hunnit genomsyra större delen av fastighetsbeståndet. Enligt de sakkunnigas förslag skulle staten till de kreditgivande instituten inbetala mellanskillnaden mellan den faktiska räntan för lånet och 3.50 procent för primärlånet, resp. motsvarande högre räntesats för sekundärlånet, däri inbegripet förvaltnings- och andra bidrag. Dylik räntegaranti skulle utlämnas för lån lämnade av stadshypoteksföreningarna, bostadskreditföreningarna, inteckningsbolagen och hypotekskassorna, tomträttskassorna, postsparbanken och de enskilda sparbankerna. Man förutsatte sålunda att även obundna lån skulle komma i åtnjutande av räntegaranti.

De sakkunniga betonade också att räntegarantin måste kompletteras med en garanti från statens sida, att örn marknaden, när de nya husen stöde färdiga, ej kunde ställa nödiga medel till förfogande, staten komme att träda emellan. Detta kunde enklast ske genom att riksbanken uppköpte fastighetskreditinstitutionernas obligationer och lämnade sparbankerna nödiga krediter inom den för statsgarantin uppdragna ramen. Ett dylikt stöd, framhöllo de sakkunniga, läge helt i linje med riksbankens uppgift att sörja för penningmarknadens likviditet.

De sakkunniga förutsatte att kreditgarantin skulle administrativt handhavas av byggnadslånebyrån i samband med dess tertiärlåneverksamhet, vilken borde fortsättas efter i huvudsak samma principer som tidigare. Byråns granskning av ansökningshandlingarna torde dock behöva göras väsentligt strängare än hittills med beaktande av de riktlinjer de sakkunniga uppdragit för kostnadsanpassningen. Vidare var en viss kontroll över hyrorna motiverad.

Vissa remissinstanser avstyrkte helt förslaget örn räntesubvention, medan det stora flertalet accepterade denna tanke, även örn de samtidigt framförde betänkligheter mot förslagets utformande. Som alternativ till de sakkunnigas förslag framlades från flera håll förslag örn att räntesubventionen skulle knytas till tertiärlånen på så sätt, att högre ränta än 0V2 procent för primärlånen och motsvarande räntefot för sekundärlånen skulle kompenseras genom en lägre ränta för det statliga tertiärlånet. Som framhölls av departementschefen i prop. nr 251 till 1941 års riksdag vore det med den grundkonstruktion de sakkunniga föreslagit reellt likgiltigt, örn det årliga skillnadsbeloppet utanordnades via de kreditinstitutioner, med vilka låntagarna träffat avtal örn primär- och sekundärlån, eller i form av en eftergift på tertiärlånets annuitet. Det senare förfaringssättet syntes vara uradministrativ synpunkt fördelaktigare på grund av sin enkelhet, ehuru det band räntegarantin vid förekomsten av ett statligt tertiärlån. Denna begränsning ansågs dock icke vara av betydelse, enär man räknade med att knappast någon byggnadsverksamhet skulle komma i gång utan stödet av de statliga tertiärlånen och de fördelaktiga villkoren för dessa. Av dessa skäl förordade departementschefen en sådan anordning för räntegarantin, som innebar en eftergift av tertiärlåneräntan, örn läget på kapitalmarknaden så krävde.

Körande begränsningen av räntegarantin till lån, lämnade av vissa institutioner, föreslog departementschefen ingen ändring. Denna begränsning torde ursprungligen lia varit motiverad av nödvändigheten att hålla nere

126 Kungl. Majlis proposition nr 243.

den administrativa apparaten, som enligt de sakkunnigas förslag kunde förväntas bli ganska omfattande. Därutöver torde begränsningen lia motiverats av att man genom att hålla en del av fastigketskreditmarknaden utanför en eventuell subventionering skulle bevara en viss konkurrens på marknaden. Det kunde nämligen befaras att räntegarantin annars skulle kunna försvåra den allmänna strävan efter en räntesänkning, som vid denna tidpunkt karakteriserade den ekonomiska politiken. Denna tolkning av de sakkunnigas förslag bestyrkes av följande yttrande av departementschefen i ovan citerade proposition på tal örn risken för att garantin skulle verka konserverande på räntenivån.

»Örn vidare kreditgarantin bringas i tillämpning endast beträffande lån från de av utredningen nämnda kreditinstitut, som sedvanligen ägna sig åt fastighetsbelåning, torde i vissa situationer den föreslagna anordningen snarast verka i räntesänkande riktning.» Departementschefen förutsatte också, att räntegaranti skulle kunna utgå, även örn krediter med bättre rätt än tertiärlånet vore obundna. Han framhöll nämligen önskvärdheten av att subventionen fastställdes för hela tioårsperioden även i de fall, då räntan på bottenlånet icke vore bunden.

Förslaget örn begränsningen av området för räntegarantin berördes icke av remissinstanserna annat än i ett fall. Svenska försäkringsbolags riksförbund förutsatte sålunda i sitt yttrande, att, örn den föreslagna anordningen bomme till stånd, försäkringsbolagen skulle kunna utlämna statsgaranterade lån i likhet med övriga i betänkandet angivna kreditgivande institutioner. Svenska bankföreningen däremot upptog ej denna del av förslaget till granskning.

Förslaget örn en utvidgad tertiärlåneverksamhet sammankopplad med räntegaranti efter de av departementschefen angivna grunderna antogs av riksdagen, som beviljade ett belopp av 60 miljoner kronor för detta ändamål.

De nya grunderna för byggnadslånebyråns verksamhet framgår av Kungl. Maj:ts kungörelse av den 28 juni 1941 angående tertiärlån till viss byggnadsverksamhet. De allmänna bestämmelserna utgöra en sammansmältning av 1936 års kungörelse angående ombyggnadslån och 1937 års kungörelse angående tertiärlån för nybyggnadsverksamhet. De av byrån beviljade lånen skola sålunda avse sådana med hänsyn till läget på bostadsmarknaden önskvärda byggnadsföretag, som ha till ändamål uppförande eller ombyggnad av byggnader, avsedda att innehålla huvudsakligen mindre men rymliga bostadslägenheter (flerfamiljshus) eller att utgöra egnahem (enfamiljshus). Ifråga örn de underliggande krediterna vidtogs den förändringen, att det tidigare preciserade undantaget ifråga örn de underliggande krediterna, »ej leverantörkredit eller liknande», borttogs.

Lån kunna utlämnas som vanliga tertiärlån efter den i kungörelsen fastställda räntan av 472 procent. Örn läget på marknaden vid lånets upptagande ej medger en ränta på 37a procent för primärlån och motsvarande ränta för sekundärlån, inträder räntegarantin (6 §), vilken gäller under tio år. Olika säkerhetsåtgärder ha vidtagits för att förhindra att låntagaren

127 Kungl. Maj:ts proposition nr 243.

accepterar en högre ränta än marknadsräntan och för att han icke underlåter att begagna det tillfälle, som kan stå honom till buds för att utnyttja en räntesänkning. Kungörelsen säger nämligen: »Fastställd eftergift må nedsättas, därest lånemarknadsräntan sjunker och låntagaren, oaktat han därtill har möjlighet, underlåter att vidtaga erforderliga åtgärder för att komma i åtnjutande av den lägre räntan.» Man förutsåg sålunda att byggnadslånebyrån skulle kunna acceptera som underliggande kredit obundna lån eller lån bundna för kortare tid än tio år, vilka lämnats av andra än sparbanker, på vars lån räntesatsen automatiskt sjunker vid en allmän räntesänkning oavsett uppsägningstidens längd. Däremot innehöll bestämmelserna ingenting rörande eventuell eftergift för den räntestegring som kunde uppstå för ett obundet eller på kortare tid än tio år bundet lån. Detta innebar att risken för en eventuell allmän höjning av räntenivån efter lånets avslutande i detta fall helt fick bäras av låntagaren.

I 6 § uppräknas de institut, vars lån kunna bli föremål för räntegaranti: »Eftergift må icke beviljas för räntekostnad för andra lån än sådana, som lämnats av stadshypoteksförening, bostadskreditförening eller sådant annat kreditinstitut, som Ilar fastighets- eller tomträttsbelåning till sin huvudsakliga uppgift, eller av försäkringsinrättning, sparbank eller postsparbanken.» Som framgår av denna formulering ha, efter ärendets behandling i propositionen, försäkringsbolagen som en eftergift för det av dem uttalade önskemålet, medtagits inom ramen för räntegarantin, medan affärsbankerna alltjämt stå utanför. Någon motivering för försäkringsbolagens medtagande kar icke lämnats.

Det tidigare villkoret för nybyggnadslån, att primär- och sekundärkrediterna skola vara på betryggande sätt ordnade, bibehölls, antingen lånet vore försett med räntegaranti eller icke. I jämförelse med 1936 års författning angående ombyggnadslån hade man borttagit den byggnadslånebyrån beviljade rätten att företaga jämkningar ifråga örn kravet på de underliggande krediternas betryggande placering. Som nytt lånevillkor infördes att fastighetsägaren skulle underkasta sig den kontroll över hyressättningen som föreskrevs i kungörelsen.

Den allmänna ränteutvecklingen under 1941 gjorde en statssubvention överflödig. I sin den 5 februari 1942 dagtecknade promemoria rörande bostadsförsörjningen (Statens off. utr. 1942: 3) anförde utredningsmannen e. o. byråchefen Alf Johansson, att programmet inneburit ett säkerhetsskapande föregripande för bostadsbyggnadsfinansieringens del av en ränteutveckling i linje med bankoutskottets deklarationer och riksbankens politik. Genom utvecklingen på kapitalmarknaden hade räntegarantins uppgift fyllts utan nämnvärd subventionskostnad för staten. Men på grund av att förutsättningar i övrigt — sänkning av byggnadskostnaderna — icke förelågo för byggnadsverksamhetens återupptagande, hade tertiärlånen utnyttjats i endast begränsad omfattning. Under tiden 1 juli—3 november 1941 hade icke mera än cirka 7,150,000 kronor preliminärt beviljats i tertiärlån. Den granskning av olika alternativ som utredningsmannen företog ledde till den slutsatsen,

128 Kungl. Maj:ts proposition nr 243.

att det statliga intresset av hyresnivåns stabilisering bäst kunde tillgodoses genom en förändring av tertiärlånevillkoren i syfte att sänka kapitalkostnaderna. Att konstruera det stöd man ville lämna marknaden på samma sätt som den tidigare räntegarantin ansågs ej lämpligt i en situation, då marknadsräntan gått ner till 3.5 procent och det från officiellt håll uttalats, att räntepolitikens mål borde vara att stabilisera räntan vid denna nivå. En räntenedsättning skulle under sådana förhållanden innebära en faktisk subvention. Utredningsmannen föreslog därför, att subventionen i stället skulle göras fullt synlig i form av en kapitalsubvention. Denna skulle kunna konstrueras som ränte- och amorteringsfria tilläggslån utöver tertiärlånet. Detta förslag förordades av departementschefen och antogs av riksdagen.

Enligt kungl, kungörelse av den 30 juni 1942 kan byggnadslånebyrån sålunda utlämna tertiärlån för ny- eller ombyggnadsföretag, avseende flerfamiljshus eller enfamiljshus, samt med eller utan räntegaranti. Dessutom kan byrån lämna ränte- och amorteringsfria tilläggslån utöver tertiärlånet för nybyggnadsföretag, avseende flerfamiljshus eller sådant enfamiljshus, som uppföres av kommun eller bolag, förening eller stiftelse, som arbetar under betryggande, kontrollerade former och utan enskilt vinstsyfte. Andra enfamiljshus kunna, enligt en senare kungörelse, åtnjuta ränte- och amorteringsfrihet för viss del av tertiärlånet i syfte att sänka kapitalkostnaden till 1939 års nivå. Eör tertiärlån med räntegaranti gälla alltjämt tidigare bestämmelser rörande de institut, vilka kunna godtagas som kreditgivare med förmånsrätt framför statslånet. Eör övriga tertiärlån samt tilläggslån, vilka beviljas även när tertiärlån ej lämnats av byggnadslånebyrån, har en ändring företagits i 1942 års kungörelse. I tidigare kungörelser hade bestämmelsen örn »betryggande» placering erhållit en mycket framträdande plats under rubriken »Förutsättningar för lån», d. v. s. den har varit jämställd med det oundgängliga kravet på exempelvis hyreskontroll. I 1942 års kungörelse har denna bestämmelse flyttats till avdelningen »Förfarandet i låneärenden m. m.»; där det i 24 § mom. c säges att byggnadslånebyrån, sedan framställning örn slutligt beslut i låneärendet efter byggnadsföretagets fullbordande ingivits av låntagaren, skall vid den slutliga behandlingen tillse, »att betryggande underliggande kredit lämnats eller kan med säkerhet påräknas». Detta betyder för det första att lånet kan slutligt beviljas även örn låntagaren icke ännu företagit den eventuellt nödvändiga omplaceringen av de underliggande krediterna i enlighet med byråns direktiv. Men paragrafens förändrade formulering och placering, vars motivering ej framgår av handlingarna och som möjligen endast torde lia företagits av rent formella skäl, innebär att denna paragraf ej längre intar samma dominerande plats som tidigare.

Den i 1941 års kungörelse förekommande bestämmelsen rörande eftergift på räntan för tertiärlånet hade erhållit en utformning, som begränsade eftergiften för obundna lån till den eftergift som motiverades av räntekostnaden vid upptagandet av lånet. Enligt 1942 års kungörelse möjliggöres en höjning av ränteeftergiften, för den händelse räntan å primär- och sekundär-

129 Kungl. Maj-.ts proposition nr 243.

krediterna skulle stiga utöver den som utgick vid tiden för eftergiftens fastställande, en eventualitet som förutsetts av 1941 års byggnadsproduktionssakkunniga. Härigenom bereddes möjlighet för sparbankernas låntagare att ifråga örn obundna lån komma i åtnjutande av räntegarantin även för framtida ränteförändringar. För att reducera risken för staten begränsades dock den ränta, som kunde ge anledning till en höjning av eftergiften, till en procent utöver den ränta, efter vilken eftergiften ursprungligen fastställts.

Riksdagen beviljade för tilläggslån ett belopp av 10 miljoner kronor på tilläggsstat för år 1941/42 samt 15 miljoner kronor för 1942/43 samt 25 miljoner kronor till tertiärlån för 1942/43.

Vid slutet av december 1942 hade utlämnats i tertiärlån enligt 1941 års kungörelse för nybyggnadsverksamhet ett belopp av 7.6 miljoner kronor, varav 17 procent gått till enfamiljshus och 83 procent till flerfamiljshus, en fördelning mellan de två hustyperna, som är oförändrad för de år 1942 enligt samma års kungörelse preliminärt beviljade lånen. Detta innebär en mycket kraftig förskjutning till förmån för egnahemsbyggandet. En mycket markerad lokal förskjutning har även ägt rum. Stockholms andel (28 procent av 1941 års nybyggnadslån) har ifråga örn flerfamiljshusen gått ytterligare tillbaka, liksom andelen för övriga större städer, medan de mindre städerna gått starkt framåt. Mer än en tredjedel av samtliga lån har lämnats till denna grupp, vars högsta andel tidigare varit 18 procent. Uppgifterna för 1942 års nybyggnadslån tyder på i stort sett oförändrad fördelning. Även för enfamiljshus visa siffrorna för 1941 års lån en tillbakagång för Stockholm, medan i detta fall även lån till övriga större städer åter ökat något jämsides med långivningen till de minsta städerna, som stigit till över hälften av det totala lånebeloppet till enfamiljshus. Att döma av de tillgängliga siffrorna för 1942 års nybyggnadslån skulle tendensen gå i riktning mot en ytterligare minskning av Stockholms andel för enfamiljshuslånens vidkommande, medan övriga samhällens andel företer en kraftig stegring. Ombyggnadslån förekomma i synnerligen liten utsträckning, och tilläggslån slutligt beviljade år 1942 uppgå till 79,000 kronor.

I fråga örn lån till flerfamiljshus enligt 1941 års kungörelse ha sparbankslånen ryckt upp på första plats som underliggande kredit med 40 procent av totala lånebeloppet; försäkringsbolagen lia lämnat 13 procent och inteckningsbolagen 14 procent. Hypoteksföreningarnas andel har gått tillbaka till 17 procent och bostadskreditföreningarna till 7 procent. Affärsbankskredit förekommer endast i ett enda fall med ett belopp på 38,200 kronor. I fråga örn enfamiljshus dominera sparbanker och försäkringsbolag helt med 49, respektive 22 procent. Sparbankernas lån till flerfamiljshus har för mer än hälften av deras totala lånebelopp varit kombinerade primäroch sekundärlån, Lån till enfamiljshus från sparbanker och försäkringsbolag äro så gott som helt och hållet lån på en hand.

Det totala beloppet tertiärlån i flerfamiljshus, som slutligt beviljats intill 31 december 1942 enligt 1941 års kungörelse, uppgår till 5.6 miljoner kronor, mot vilket belopp stå underliggande krediter på 17.8 miljoner kro-

Biliang till riksdagens protokoll 1943. 1 sami. Nr 243. loui 4» 9

130 Kungl. Maj:ts proposition nr .243.

nor. Statslånens andel, som för 1937—40 års nybyggnadslån utgjorde 20 procent bar ytterligare stigit till 24 procent. För lån till enfamiljshus äro motsvarande siffror 1.8 miljoner kronor, 2. i miljoner kronor samt 38 procent.

Byggnadslånebyråns ställning till primär- och sekundärkrediterna.

Av föregående redogörelse för byggnadslånebyråns verksamhet framgår att bedömningen av de underliggande krediterna generellt och med bortseende från de med räntegarantin förknippade speciella bestämmelserna blir beroende på tolkningen av termen »på betryggande sätt ordnad». Det framgår vidare att den i praktiken tillämpade tolkningen uteslutit affärsbankskrediter, i vilket avseende man torde ha skärpt sina krav med årens gång.

I underdånig skrivelse av den 29 maj 1942 har styrelsen för Svenska bankföreningen hemställt, att Kungl. Maj:t ville meddela statens byggnadslånebyrå sådana direktiv, »att denna finner sig kunna vid prövning av ansökningar örn tertiärlån utgå från att fastighets primär- och sekundärkrediter äro på betryggande sätt ordnade jämväl, då de äro placerade i affärsbank».

Som motiv för denna sin hemställan anför styrelsen, att affärsbankerna under det sista decenniet kraftigt ökat sin långivning till bostadsmarknaden och att särskilt de av dem lämnade sekundärlånen lia en ytterligt stor betydelse för fastighetskreditmarknaden. Gentemot den uppfattningen att krediter lämnade av affärsbanker icke skulle vara betryggande ordnade, hänvisar styrelsen till det förhållandet, att affärsbanker liksom sparbanker formellt ej äga rätt att utlämna lån annat än på kortfristiga villkor, men för båda slagen av institut gäller att deras utlåning är i realiteten lämnad på lång tid. Den nu tillämpade politiken från byråns sida har lett till att fastighetsägare, för att komma i åtnjutande av statligt tertiärlån måst flytta över sitt lån från en affärsbank till en sparbank, vilken för att tillgodose detta lånebehov måst upptaga lån hos affärsbanken. »I verkligheten förhåller det sig så, att primär- och sekundärkrediter böra, vare sig de äro placerade i sparbank eller i affärsbank, anses vara, oavsett de formella kreditvillkoren, på betryggande sätt ordnade. Beträffande ordentligt bebyggda fastigheter kunna dylika krediter vid behov i allmänhet alltid omplaceras. Svårigheter härutinnan kunna egentligen endast befaras vid tillfällen av penningkris eller annan svårartad oro». Styrelsen anser att den ringa omfattningen av uppsägningar under krisen efter krigsutbrottet snarast borde kunna åberopas som bevis för den betryggande beskaffenheten av den av banker, såväl sparbanker som affärsbanker, ombesörjda fastighetsbelåningen. Styrelsen anser vidare att den uppräkning som gjordes av 1932 års bostadskostnadssakkunniga av de institut, som skulle ifrågakomma som långivare beträffande den underliggande krediten icke avsett att uttömmande angiva de kreditinstitut, till vilka hänsyn borde tagas, utan endast tjänat som en exemplifikation. Det förhållandet att affärsbankerna ej nämndes torde ha berott på att de vid denna tid ej lämnade fastighetslån i någon större utsträckning.

Bankföreningens hemställan begränsades attt gälla tertiärlån utan räntegaranti. I en senare skrivelse till statsrådet och chefen för socialdepartementet av den 2 februari 1943 har Svenska bankföreningen ytterligare utvecklat sina synpunkter samt även framfört skäl för att affärsbank slån skulle

131 Kungl. Maj:ts proposition nr 243.

kunna komma i åtnjutande av räntegaranti. Därvid påpekas bland annat att vissa orter, särskilt i Norrland, sakna kreditinrättningar, som kunna bevilja primär- och sekundärlån, samt att andra förhållanden på andra orter bidraga till att fastigheterna berövas möjligheten att erhålla statligt tertiärlån, därest lån hos affärsbank icke godtages som betryggande placering.

Med anledning av Svenska bankföreningens förstnämnda skrivelse ha styrelserna för Konungariket Sveriges stadshypotekskassa och Svenska bostadskreditkassan i en den 23 september 1942 dagtecknad skrivelse till byggnadslånebyrån framhållit följande.

De kreditbehov som tillfredsställas genom fastighetsbelåning äro i regel av långvarig karaktär och böra därför täckas genom långfristig upplåning, varvid bindningen helst bör ske i tider av låg ränta. Bundenheten skyddar dels från en eventuell höjning av räntesatsen och dels från uppsägning av länet, vilket kan bereda låntagaren svårigheter. De bundna lånen äro ägnade att stabilisera marknaden och att minska risken för fastighetskriser. 1 nuvarande situation erbjuda de bundna lånen särskild säkerhet mot de följder för fastighetsmarknaden som fredskrisen kan väntas medföra och som särskilt kan väntas drabba de nyuppförda fastigheterna. Vidare måste det vara ett intresse för staten att lån med räntegaranti vid den kritiska tidpunkten för garantiens upphävande äro bundna. Detta skulle minska behovet av ytterligare statliga stödåtgärder. Dessa fördelar uppväga att de korta lånen äro billigare än de långa. Vid nuvarande låga ränteläge skulle det vara till fördel för fastighetsägarna att binda lånen och en underlåtenhet från tertiär lånegivarens sida att medverka härutinnan vore försvarbar endast örn säkerhet funnes för att räntan på korta lån under alla förhållanden kan hållas nere under en avsevärd tid framåt. Styrelserna hemställa därför, att byrån såvitt möjligt kräver en bindningstid, överstigande 10 år för primär- och sekundärkrediter, ävensom obligatorisk amortering av sekundärlånen. Som styrelserna själva framhåller innebär detta, att låntagarna borde hänvisas att taga bundna primärlån, i första hand hos stadshypoteksföreningarna, och bundna sekundärlån, i första hand hos bostadskreditföreningarna. Styrelserna anse det vara av största vikt att bankföreningens framställan icke beviljas. Ett likställande av lån hos affärsbankerna med lån hos hypoteksinrättning och övriga fastighetskreditgivare skulle vara ett betydelsefullt avsteg från hittills tillämpade regler och skulle minska fastighetsägarnas intresse för bundna lån. » Affärsbankernas roll inom fastighetskrediten måste principiellt begränsas till att vara av övergående art; byggnadskreditiv och sedermera eventuellt korttidsplacering i avvaktan på gynnsammare ränteläge för bindning på längre sikt. Det ligger i sakens natur, att de medel som av affärsbankerna placeras i inteckningslån och vilka i stor utsträckning inlånats på kortfristiga räkningar, framdeles liksom tidigare — senast var detta fallet under åtstramningen på penningmarknaden efter krigsutbrottet — kunna behöva tagas i anspråk för affärslivets kreditbehov, varvid inteckningskrediterna få stå tillbaka för dessa.»

Byggnadslånebyrån har den 21 december 1942 avgivit utlåtande över bankföreningens skrivelse.

Byrån framhåller att då frågan om byråns tolkning av det författningsenliga kravet på att underliggande krediter skola vara på betryggande siitt ordnade först nu har blivit aktuell, så beror detta på dels att affärsbankerna kommit att spela en väsentligt större roll än tidigare för fastighetskreditmarknaden och dels att till följd av de senaste årens utveckling på bygg-

132 Kungl. Maj:ts proposition nr 243.

nåås- oell bostadsmarknaden huvudparten av allt bostadsbyggande kommit att bli beroende av statlig långivning, varigenom de till denna knutna villkoren öva inflytande även på övrig fastiglietsfinansiering i stort. Byrån anser att de preciserade bestämmelserna rörande de institut som kunna ifrågakomma vid räntegarantin genom sin utformning torde få anses innefatta vissa direktiv för byråns bedömning av underliggande kredit. Av dessa bestämmelser framgår att räntegaranti icke kan givas beträffande lån från affärsbank men att å andra sidan bundenhet icke kan krävas. Byrån har också i cirkulär till de kommunala förmedlingsorganen framhållit, att byrån icke fordrar att underliggande krediter skola vara bundna. Härav torde man icke kunna draga den slutsatsen att lån hos affärsbank icke skulle kunna godtagas; tvärtom framgår det av propositionen i ärendet vid 1941 års riksdag att man med hänsyn till den fria konkurrensens betydelse som regulator för räntenivån räknat med att andra kreditinstitut än de uppräknade skulle uppträda som långivare ifråga om krediter med förmånsrätt framför statslånet.

Då byrån sålunda icke anser författningarna lägga hinder i vägen för ett godtagande av lån hos affärsbankerna, är det andra orsaker som äro avgörande för dess ställningstagande. De under nuvarande förhållanden med statens stöd uppförda bostadsfastigheterna äro tämligen kriskänsliga. Den egna kapitalinsatsen och därmed den säkerhetsmarginal som avkastningen på denna utgör är förhållandevis liten. En stegring i ränteutgifterna för primär- och sekundärlån kan snart komma att äventyra fastighetens ekonomi. »I nuvarande läge måste därför enligt byråns mening de trygghetsfördelar, som de bundna eller med räntegaranti försedda lånen erbjuda, tillmätas en betydelse, som kan uppvägas endast av en avsevärd skillnad i räntesats . . . Byrån vill understryka, att byrån härvid fäster större vikt vid risken av ökad räntebelastning på de tertiärbelånade fastigheterna än vid risken av att lånen ej bli omsatta. Ur de synpunkter på tertiärlånens säkerhet, som bvggnadslånebyrån har att anlägga, måste vid nuvarande ränteläge och vid nu rådande ovisshet örn de närmaste årens kreditmarknadsutveckling affärsbankslån i avsaknad av en räntegaranti, motsvarande den som gäller för sparbankslån, bedömas såsom i allmänhet föga önskvärda.» Byrån framhåller emellertid att detta uttalande icke innebär ett på formella eller principiella skäl grundat avvisande av affärsbankslån som underliggande kredit. Byrån är beredd att godtaga dylik kredit i sådana fall, där annan kredit icke eller endast till avsevärt högre kostnader kan erhållas och förutsättningar för tertiärlånegivning i övrigt föreligga.

Detta utdrag ur byggnadslånebyråns utlåtande ger en god uppfattning örn byråns nuvarande tolkning av bestämmelserna rörande den underliggande krediten.

Bestämmelserna rörande lån med bättre förmånsrätt återfinnas i 24 § i kungörelsen av den 30 juni 1942.1) Denna paragraf kan tolkas rent formellt eller genom en analys av innebörden i ordet »betryggande». I nära samband med denna paragraf står andra stycket av 13 §, som begränsar möjligheten att erhålla eftergift för räntekostnad till vissa uppräknade institut.

Den tolkning av formell art som vid olika tillfällen framförts bygger på antingen den Y. P. M. som framlades år 1932 av särskilt tillkallade sakkunniga (prop. 211/1933) och som preciserade de kreditinstitut, vilka främst

r; I det följande åberopade paragrafer hänföra sig till denna kungörelse.

133 Kungl. Maj:ts proposition nr 243.

skulle komma ifråga som långivare för primär- ock sekundärlån, eller 1940 års byggnadskostnadssakkunnigas betänkande (statens off. utredn. 1941: 4), vilket begränsade området för räntegarantin till vissa bestämda institut. I båda fallen föreligga emellertid speciella motiv för begränsningen, vilka ej ha något samband med frågan om lånens betryggande placering.

År 1932 avsåg man med begränsningen till vissa kreditinstitut att åstadkomma en garanti för att lånen icke skulle verka störande på bostadsmarknaden och ville därför förankra den statliga stödaktionen vid den erfarenhet och kunnighet, som representerades av de uppräknade instituten. Numera då byråns verksamhet icke endast kommit att omfatta större delen av marknaden utan även blivit av dirigerande och kontrollerande art och den sålunda själv måste förskaffa sig den nödiga kunskapen rörande bostadsmarknadens läge har detta motiv för begränsningen bortfallit. Uttalandet av år 1932 torde därför icke kunna åberopas för tolkning av termen »betryggande» placering av krediterna.

Detsamma gäller örn 1940 års byggnadskostnadssakkunniga. Motiven för den av de sakkunniga gjorda begränsningen framgår av utredningen ovan sid. 27—28. Det första motivet, ett nedbringande av administrationskostnaderna genom att begränsa antalet institut som kunde ifrågakomma vid en räntegaranti, har helt förfallit genom den konstruktion som i propositionen gavs åt räntegarantin. Det andra motivet var dikterat av önskemålet örn konkurrensens vidmakthållande i syfte att förhindra en fastlåsning av räntenivån vid det då rådande relativt höga läget. Sedan räntan sjunkit till 372 procent och från officiellt håll uttalats den uppfattningen, att en fortsatt nedgång ej vore önskvärd med hänsyn till den ekonomiska och finansiella politiken i övrigt, har även detta motiv bortfallit. Det låga ränteläget för närvarande gör den i författningen införda begränsningen onödig. Det kan häremot invändas att örn en räntehöjning åter inträder och den officiella politiken inriktas på en sänkning av räntenivån, skulle det vara behövligt med vissa säkerhetsåtgärder för att förhindra att räntegarantin verkar återhållande på en sådan utveckling. Bortsett från det förhållandet att man ej i nuvarande stund kan bedöma, huruvida läget för övrigt gör en räntegaranti nödvändig och önskvärd i en dylik situation, kan 13 § andra stycket icke i sin nuvarande formulering anses garantera den önskade konkurrensen på marknaden. Förutsättningen härför är nämligen, att en mera betydande del av marknaden lämnas utanför området för räntegarantin, och de sakkunniga hade därför uteslutit ej endast affärsbankerna utan även försäkringsbolagen och övriga kreditgivare utanför kreditinstitutens krets. Genom den vidtagna ändringen i sakkunnigeförslaget, varigenom försäkringsbolagen medtogos, inskränktes don uteslutna delen av marknaden så väsentligt, att garantin mot en fastlåsning av en för hög räntenivå blir ganska illusorisk. Man torde sålunda kunna draga den slutsatsen dels att till följd av den speciella motiveringen 13 § andra stycket ej kan användas för det generella bedömandet av den underliggande kreditens mer eller mindre betryggande placering, och dels att ur här angivna synpunkter ett angivande av de in-

134 Kungl. Maj:ts proposition nr 243.

stitut som kunna ifrågakomma vid beviljande av eftergift för räntekostnad är obehövligt.

Den rent formella tolkningen av termen »betryggande» i 24 § ger sålunda ingen ledning för byggnadslånebyråns behandling av de underliggande krediterna. Man måste i stället granska innebörden av denna term och vad som därmed åsyftas. Som ovan påpekats härstammar formuleringen av detta lånevillkor från bostadskreditkassans reglemente. Bostadskreditsakkunniga påpekade särskilt risken av en uppsägning av primärkrediten, vilken kunde tvinga innehavaren av sekundärhypoteket att ordna omplaceringen av denna för att skydda sin fordran. I »betryggande» placering av den underliggande krediten skulle sålunda ligga ett krav på att denna kredit icke kunde förväntas bliva uppsagd. Att man icke häri intolkat ett krav på formell bundenhet framgår såväl av bostadskreditsakkunnigas motivering som av byggnadslånebyråns egen praxis oeh dess ovan relaterade deklaration rörande sina principer. Då man godtagit sparbanks- men icke affärsbankskrediter har det berott på, att man ansett de förra vara i realiteten långfristiga lån, medan de senare skulle till sin natur vara av rent tillfällig art. Detta motiveras dels med att fastighetskrediter icke höra till affärsbankernas »naturliga» verksamhetsområde och dels med en hänvisning till de uppsägningar, som förekommo efter krigsutbrottet 1939.

Affärsbankernas »naturliga» verksamhetsområde anses vara ej endast formellt utan även reellt kortfristiga lån till affärslivet. Lånens kortfristighet motiveras med att inlåningen är av kortfristig natur. Man åberopar sålunda den gamla likviditetsprincipen, vilken som ovan påvisats icke håller måttet i en krissituation, då det ur alla synpunkter är meningslöst att uppsäga lån. I praktiken ha affärsbankerna aldrig heller strikt tillämpat principen örn en mot inlåningen svarande kortfristig utlåning som skulle säkerställa möjligheten till uppsägningar. En betydande del av bankernas lån till industrin har nämligen bestått av långfristiga lån, vilka icke uppsagts ens under en kris, örn icke hypoteket sjunkit i värde. Likviditeten måste som tidigare framhållits säkerställas på andra vägar. Inlåningens kortfristiga natur skulle sålunda icke i och för sig lägga hinder i vägen för en långivning till fastighetsmarknaden, förutsatt att bankerna så sköta sin kreditgivning, att de ständigt ha en tillräckligt stor portfölj av skattkammarväxlar, korta obligationer eller hos riksbanken belåningsbara obligationer av annat slag samt rediskonterbara växlar.

Bankernas »naturliga» verksamhetsområde skulle vidare enligt denna uppfattning vara affärslivet och deras uppgift på fastighetskreditmarknaden skulle endast vara att bevilja byggnadskreditiv och att temporärt hålla fastighetslån i avvaktan på ett för låntagaren gynnsamt bindningstillfälle. Under de senaste två decennierna har industrin alltmer övergått att bliva självfinansierande, vilket är en naturlig utveckling i ett land som gått igenom industrialiseringsprocessen. Anspråken på bankerna från industrins sida för anläggningskrediter ha därför visat en markerad tendens att sjunka.

135 Kungl. Maj:ts proposition nr 243.

Den framtida utvecklingen är oviss, men man bör räkna med den eventualiteten, att denna tendens förstärkes. Å andra sidan få de svenska bankerna insättningar av långfristig natur från privatpersoner, vilka av olika skäl föredraga placering i bank framför obligationer. Det är knappast troligt, att en förändring i de privata kapitalisternas placeringsvanor kommer att inträda annat än som en ganska tidskrävande process, även örn försvarslånepropagandan bidragit att påskynda densamma. Vidare innebär den ovan påtalade likviditetsförbättringen inom industrin, att företagen tidvis komma att ligga med betydande banktillgodohavanden. I en sådan situation erbjuder fastigketskreditmarknaden placeringsmöjliglieter för bankerna av mera permanent art än byggnadskreditiven. Alternativt till denna utveckling kunna bankerna målmedvetet stöta ifrån sig sådana insättningar, som kunna dirigeras över till sparbanker och obligationsmarknad, eventuellt genom att sänka sina inlåningsräntor relativt till övriga placeringsmöjliglieter, och inrikta sin kreditgivning på driftskrediter samt krediter till handeln. I nuvarande stund är det omöjligt att bedöma vilken utvecklingstendens som är starkast. Det kan tänkas att de mindre bankerna och de större bankernas kontor i landsorten utveckla sig i först angivna riktning, d. v. s. att de närma sig sparbankstypen, medan de större bankerna och speciellt deras huvudkontor utvecklas i den andra riktningen. Men även örn framtiden är oviss torde det icke kunna bestridas, att bankväsendet befinner sig i en strukturell omvandlingsprocess och att man därför mindre än någonsin kan tala örn »naturliga» verksamhetsområden.

Det är även ett faktum att affärsbankerna redan före 1932 års kris lämnade sekundärlån, särskilt i landsorten, och att de på denna marknad fyllde ett behov. Som bankföreningen framhåller i sin skrivelse finns det orter i vårt land, dit av olika skäl övriga kreditinrättningar icke nå. Bland annat gäller detta vissa delar av Norrland. Det skulle sålunda vara en fördel för fastighetskreditmarknaden, att bankerna icke helt uteslötes från området för den statliga tertiärlånegivningen. Hänsyn till de av bankföreningen åberopade förhållandena tages redan av byggnadslånebyrån enligt dess ovan refererade utlåtande, ehuru i mycket begränsad omfattning, som framgår av tidigare lämnade uppgifter rörande förekomsten av affärsbankslån bland de underliggande krediterna. Så länge ett generellt medgivande icke lämnats, komma emellertid låntagarna att sväva i ovisshet, huruvida de ha några utsikter att komma i åtnjutande av statligt tertiärlån. Ett generellt medgivande skulle emellertid kunna begränsas till samhällen och mindre städer samt sekundärlån i större städer med uteslutande i övrigt av de större städerna, där dels primärlånemarknaden är väl organiserad och dels affärsbankerna äro mer inriktade på industriella och kommersiella krediter. En sådan gränsdragning förefaller dock knappast nödvändig just av de skäl, som här anförts för dess införande. Därtill kommer att en gränsdragning är ytterst svår att göra. Man kan inte draga gränsen mellan städer av viss storleksordning, ej heller mellan sekundär- och primärlån. Vissa ganska stora städer ha exempelvis en bebyggelse som i hög grad lämpar sig för Anansi-

136 Kungl. Maj:ts proposition nr 243.

ering lios affärsbank, exempelvis städer med stora områden bebyggda med enfamiljshus. Man skulle därför få nöja sig med bestämmelser avfattade i mycket generella ordalag och med överlåtande till byggnadslånebyrån att i varje enskilt fall avgöra, huruvida orten ifråga — eller kanske rentav stadsdelen — tillhör affärsbankernas »naturliga» verksamhetsområde. Den ovan påtalade ovissheten för låntagarna skulle sålunda icke elemineras härigenom.

Det finnes ett ytterligare skäl som ur fastighetsmarknadens synpunkt talar för ett generellt accepterande av affärsbankskrediter som lån med bättre förmånsrätt. Icke fran något håll har bestritts behovet av affärsbankernas medverkan på fastighetskreditmarknaden. En fastighetsägare som handlar rationellt bör så länge räntenivån kan väntas sjunka hålla sina lån obundna. Att passa den gynnsamma tidpunkten för en bindning är en viktig uppgift i all fastighetsfinansiering. Det faller sig ganska naturligt att affärsbanken som lämnat ett byggnadskreditiv också behåller inteckningslånet, i den händelse ränteläget vid byggets fullbordande icke skulle vara gynnsamt för en bindning. Så länge affärsbankslån ej accepteras, tvingas den byggmästare, som icke kan avstå från det statliga tertiärlånet, att flytta över sitt lån i obunden form till en sparbank, med vilken han tidigare icke haft några affärer, eller också att binda primär- och sekundärlånen oavsett räntans höjd. Det sista skulle bli konsekvensen av hypotekskassans och bostadskreditkassans förslag örn mer än tioårig bindning som obligatoriskt villkor för tertiärlånets erhållande. Om man förutsätter att bankernas medverkan är nödvändig i vissa situationer, måste man också acceptera dem som kreditgivare i andra situationer. Den stora omfattning som sparbankernas inteckningslån tagit, trots deras egenskap av obundna lån, visar att det på lång sikt och bortsett från tillfälliga, av ränteläget motiverade fluktuationer finnes visst behov av lån i obunden form. Man får icke heller bortse från sådana moment, som att en fastighetsägare kan vilja ordna primär- och sekundärlån på samma håll eller att han vill ta lånet i den kreditinstitution, där han har sina affärer i övrigt.

Ju mer »normal» fastighetskreditgivningen blir för affärsbankerna, desto mer eliminerar man risken för att de skola betrakta inteckningslånen som temporära krediter, vilka från deras sida kunna iippsägas när som helst Man kan aldrig undvika att bankerna, örn en kris inträffar under en byggnadskonjunktur, bli liggande med stora belopp i infrusna kreditiv. Örn de se som sin uppgift att endast finansiera själva byggandet av huset, komma de säkerligen att mera hårdhänt kräva omplacering av de infrusna kreditiven, än örn de äro vana att betrakta inteckningslån som en mera normal företeelse. Erfarenheterna från krisen 1939—40 torde kanske ej kunna anföras som ett bevis för den betryggande beskaffenheten av den av bankerna ombesörjda fastighetsbelåningen, men de torde å andra sidan icke kunna åberopas som ett stöd för ett generellt uteslutande av affärsbankerna från området för tertiärlånegivningen.

I sin ovan refererade skrivelse till statsrådet och chefen för socialdepartementet har bankföreningens styrelse gjort ett principuttalande av följande

Kungl. Maj:ts proposition nr 243 137

lydelse rörande bankernas inställning till inteckningslånen vid en eventuell åtstramning på penningmarknaden.

»Styrelsen vill i detta hänseende framhålla, att därest en åtstramning på penningmarknaden framdeles skulle komma att tidvis inskränka affärsbankernas kreditgivningsmöjligheter i förevarande hänseende, detta — liksom för övriga kreditinstitut — främst kommer att gälla lämnandet av nya inteckningskrediter, medan en uppsägning av äldre krediter för medlens användande för andra ändamål icke lärer vara att befara. An mindre skulle risk härför föreligga, därest lånen bleve försedda med statlig räntegaranti.»

För att eliminera det osäkerhetsmoment som ligger i bankernas formella uppsägningsrätt skulle en deklaration av ovanstående innehåll men med en mera positiv och bindande formulering, vilken icke lämnar rum för tvivel angående bankernas ställningstagande vid en kreditåtstramning, kunna göras av bankföreningen på de anslutna bankernas vägnar. En sådan deklaration skulle kunna uppställas som villkor för en utsträckning av området för tertiärlånegivningen till låntagare som placera primär- resp. sekundärlån hos affärsbank.

Innebörden av termen »betryggande» måste emellertid granskas icke endast med hänsyn till risken för uppsägning utan även från finansiella synpunkter. Örn kalkylen för huset göres upp på basis av den för dagen gällande räntan, kommer en räntehöjning att rubba denna. Under normala förhållanden torde man räkna med vissa marginaler, vilka minska risken för att en räntehöjning inom måttliga gränser skall rubba grunden för kalkylerna. Fastighetsägarens egen kapitalinsats utgör även en säkerhetsventil. Skulle ränteutgifterna stiga, kan den härav följande kostnadsökningen kompenseras av en minskad avkastning på det egna kapitalet. Normalt behöver man knappast räkna med att ett obundet lån skall på grund av ränteförändringar medföra sådana kostnadsstegringar som kunna vara ruinerande för fastighetsägaren. Detta framgår av diskussionen örn räntans obundenhet i första avdelningen av utredningen. Att man tidigare ansett obundna lån fylla kravet på betryggande placering framgår även av redogörelsen för byggnadslånebyråns verksamhet.

I nuvarande stund föreligga emellertid flera omständigheter som göra de nybyggda fastigheterna särskilt konjunkturkänsliga. Kalkylerna måste göras upp med en viss risk för att kostnadsberäkningarna icke skola hålla; önskvärdheten att hålla hyrorna nere gör att man pressar omkostnadskontot så mycket som möjligt. Kalkylen förutsätter en räntesats av 3V2 procent för primärlån under minst tio år framåt utan någon marginal för en eventuell stegring. Som byggnadslånebyrån framhåller i sitt ovan refererade utlåtande är dessutom den egna kapitalinsatsen i de nya husen och därmed säkerhetsmarginalen vid en kostnadsstegring för närvarande förhållandevis liten; en stegring av räntesatsen för primär- och sekundärlånen kan därför komma att äventyra fastighetens ekonomi. Med den räntepolitik som officiellt deklarerats torde 372 procent vara den lägsta ränta fastighetsägarna kunna räkna med åtminstone under avsevärd tid framåt. Aven om större möjlig-

138 Kungl. Maj:ts proposition nr 243.

heter nu föreligga att behärska räntan och även om man också kan räkna med att den officiella politiken i framtiden kommer att inriktas på att förhindra alltför stora fluktuationer i denna, torde man dock icke kunna undgå risken av en räntestegring. I nuvarande situation har emellertid även en måttlig räntestegring, som ovan framhållits, konsekvenser för fastighetens ekonomi.

När byrån med hänsyn till risken för en räntestegring och dess verkningar på de nybyggda fastigheternas ekonomi anser obundna affärsbankslån som en föga önskvärd form för primär- och sekundärlån i jämförelse med bundna lån eller med räntegaranti försedda sparbankslån, torde man härur kunna utläsa, att byrån icke har någon invändning att göra mot affärsbankslån som underliggande kredit, försåvitt dessa förses med räntegaranti på samma sätt som de obundna sparbankslånen. Ett accepterande av affärsbankerna som långivare med bättre förmånsrätt skulle sålunda vara möjligt endast örn räntegaranti kan ställas på deras lån.

Ovan har angivits vissa rent formella skäl som tala för att affärsbankerna icke skulle uteslutas från de institut, vars låntagare kunna erhålla räntegaranti. Av ovanstående diskussion framgår också att några reella skäl för uteslutning ej heller torde föreligga med hänsyn till affärsbankskrediternas art under förutsättning av att bankerna på ovan angivna sätt deklarera sin inställning till uppsägningsrätten. Däremot kan anföras att statens kostnader skulle komma att ökas, i den händelse ränteutvecklingen skulle göra en subvention nödvändig. Huruvida en kostnadsökning inträder eller ej beror på om alternativet är affärbankslån — bundet lån, eller affärsbankslån — obundet sparbankslån samt på affärsbankernas räntepolitik.

Vissa av de fördelar affärsbankerna erbjuda och som särskilt uppskattas av vissa fastighetsägare, nämligen möjligheten att få ordna såväl primärsom sekundärlån hos en och samma institution, eventuellt lägre ränta för sekundärlånet än hos bostadskreditförening, eventuellt en något högre gräns för den del av lånet på vilket primärlåneränta beräknas än som skulle vara möjlig att erhålla vid en klyvning av lånet på två låntagare, möjlighet till uppsägning m. m., dela de med sparbankerna, vilket torde göra det senare alternativet, affärsbankslån — obundet sparbankslån, troligare än det förra. Vidare tillkommer att liypoteksföreningar och bostadskreditföreningar icke finnas tillgängliga på vissa orter, där affärsbank och sparbank driva lånerörelse, och att det sålunda är konkurrensen mellan de senare som är mest aktuell. Under sådana förhållanden skulle risken för en kostnadsökning icke vara stor. Örn kretsen av låntagare ökas genom att affärsbankerna accepteras som långivare, blir visserligen den eventuella kostnadsökningen större, men å andra sidan blir effekten av den statliga stödverksamheten mera omfattande. En gräns sättes också genom att för obundna lån garantin gäller en räntehöjning på endast en procent utöver den ränta som ligger till grund för eftergiftens fastställande vid lånets avslutande.

Den slutsats som ovan dragits är antagbar dock endast örn affärsbankerna i sin räntesättning följa sparbankernas normer. Skulle affärsbankerna under

139 Kungl. Maj.ts proposition nr 243.

en period av penningöverflöd pressa ner sin inteckningslåneränta mycket lågt, föreligger det stor risk för att räntan vid första påfrestning på marknaden åter kommer att åka i höjden. En sådan räntepolitik, som medför starka variationer i räntan, är icke endast ägnad att väcka oro på fastighetskreditmarknaden utan medför även risk för att staten skall få inträda med subventionering av räntan upp till det maximala beloppet. Ytligt sett kan det förefalla att ligga i bygguadslånebyråns intresse, att de underliggande krediterna lämnas till lägsta möjliga räntesats, enär fastighetens ekonomi därigenom skulle förbättras. Men örn denna låga ränta köpes med att fastighetsägaren ikläder sig risken av en mycket bet}rdande höjning, som skulle rubba ekonomin, är fördelen ej så stor. Fastighetsägaren kan visserligen skjuta över hela eller en väsentlig del av kostnadsökningen på staten tack vare räntesubventionen, men med hänsyn till statsfinanserna bör en dylik kostnadsökning så långt möjligt undvikas. Byrån kan reducera den eventuella räntesubventionen genom att göra upp sina kalkyler på 37^ procents basis och sålunda fastställa den ränta, som skall ligga till grund för en eventuell framtida eftergift för räntekostnad, till denna räntesats. Enligt uppgift har byrån tillämpat denna princip i det fåtal fall, där en låntagare erhållit primärlån till en ränta, understigande 31/i procent.

Bankernas räntepolitik måste emellertid ses ur mera allmänna synpunkter. Med hänsyn till önskvärdheten av en stabilisering av penningvärdet har den officiella penning- och finanspolitiken inriktats på att hålla den nuvarande nivån av 37a procent. Det skulle därför vara mindre lämpligt örn affärsbankerna till följd av sin synnerligen likvida ställning förleddes att konkurrera örn fastighetslånen till räntor understigande den nuvarande nivån för primär- respektive sekundärlån på sätt som skedde under 1930 talet. En sådan räntekonkurrens skulle även kunna förleda låntagare, som annars skulle föredraga bundna lån, att underlåta en bindning till nu rådande låga räntor. Det torde ankomma på byggnadslånebyrån att med uppmärksamhet följa ränteutvecklingen för de underliggande krediterna, i all synnerhet som en dylik nedpressning av räntan, vilket ovan påpekats, skulle innebära större kostnader för staten, i den händelse räntegarantin övergår i subvention.

Det skulle också kunna krävas av affärsbankerna, örn författningen och byggnadslånebyråns direktiv ändras i den av dem begärda riktningen, att de i sin räntepolitik följa fastighetskreditmarknaden i övrigt. Som villkor för en ändring skulle därför kunna fordras, att Svenska bankföreningen kompletterar den ovan begärda deklarationen med en förklaring, att bankerna vid räntesättningen på inteckningslånen skola följa sparbankernas normer. Härigenom skulle olägenheten av en alltför starkt fluktuerande inteckningslåneränta kunna undvikas, och den eventuella kostnadsökningen hållas inom trängre gränser. Det förtjänar i detta sammanhang framhållas, att det i nuvarande situation med praktiskt taget full sysselsättning på arbetsmarknaden och en hårt driven prisstopp-politik finnes ringa utsikter för affärsbankerna att genom en ökad kreditgivning till fastighetsmarknaden reducera sina kassareserver. Do utlånade medlen torde komma att strömma tillbaka

140 Kungl. Maj.ts proposition nr 243.

till bankerna i forin av insättningar från enskilda och företagare saint, i den mån denna ström först går till sparbankerna, även från dessa. En enskild bank kan möjligen räkna med en reduktion av sin kassareserv men endast under den ganska abstrakta förutsättningen att insättningarna i huvudsak ske hos andra banker och sålunda komma dessas kassareserver att svälla. För samtliga banker sker härigenom ingen förändring i likviditetssituationen.

För att affärsbankslånen skola kunna accepteras som underliggande kredit erfordras en formell ändring av bankernas reversformulär. I 24 § av 1942 års kungörelse finnes det villkoret för lånets slutbeviljande inryckt, »att för den underliggande krediten ställd säkerhet icke utöver vad i 10 § tredje stycket sägs utgör pant för annan gäld än nämnda kredit». Det åberopade stycket i 10 § har följande lydelse: »Såsom ytterligare säkerhet för lånet skola pantförskrivas för annan fordran belånade inteckningar med bättre förmånsrätt i fastigheten eller tomträtten än den enligt första stycket för tertiärlånet ställda säkerheten eller deras värde, i den mån dessa inteckningar eller värdet av dem icke behöva tagas i anspråk för gäldande av den fordran för vilken inteckningarna i första hand äro pantförskrivna.» Affärsbankerna ha emellertid i sina reverser inryckt en bestämmelse att hypotek som ställts som säkerhet för låntagarens förpliktelser enligt skuldebrevet »jämväl skall utgöra säkerhet för alla övriga förbindelser, vari låntagaren till banken nu häftar eller framdeles, innan detta skuldebrev blivit tillfullo guldet, må komma att häfta». I den händelse inteckningslån hos affärsbank skola accepteras som underliggande kredit erfordras, att denna bestämmelse strykes i reversen och att banken avstår från detta krav på ytterligare säkerhet för sina övriga fordringar på vederbörande låntagare.

Det kan i detta sammanhang vara av intresse att ta upp frågan om försäkringsbolagens obundna eller på kort tid bundna lån. Enligt uppgift från byggnadslånebyrån ha lån, lämnade av försäkringsbolag, aldrig satts under debatt, utan de ha accepterats antingen de varit bundna eller obundna. Av redogörelsen i första avdelningen av föreliggande utredning framgår också, att lån lämnade av livförsäkringsbolag eller större sakförsäkringsbolag från långivarens sida betraktas som bundna lån även örn de av det ena eller andra skälet givits formen av ett obundet lån. Byrån har sålunda i sin praxis följt en tolkning av termen »betryggande» som helt bygger på innebörden av detta begrepp.

Sammanfattningsvis kan sägas att 13 § andra stycket icke längre har något existensberättigande, och jag får därför föreslå att detta stycke utgår ur paragrafen. Detta innebär att varje kredit, som kan accepteras som lån med hätte förmånsrätt än tertiärlånet, också skall kunna komma i åtnjutande av räntegaranti. I praktiken skulle detta medföra att, örn ovan framförda direktiv för byggn adslånebyråns behandling av de underliggande kre-

141 Kungl. Maj:ts proposition nr 243.

diterna accepteras, eftergift för räntekostnad skulle kunna beviljas icke endast för lån, lämnade av affärsbanker, utan även för lån lämnade av kassor, stiftelser, kommuner m. m. Mot denna utvidgning av området för de räntegaranterade lånen torde icke någon invändning kunna göras, i all synnerhet som dessa institutioner i regel lämna på lång sikt bundna lån. Lån lämnade av firmor, privatpersoner m. m. skulle som tidigare icke ifrågakomma som underliggande kredit, vare sig tertiärlånet förenas med räntegaranti eller ej.

Det har i ett tidigare sammanhang framhållits att marknaden för medellånga krediter är ofullständigt organiserad. Från Sveiiges fastighetsägareförbund har även framförts önskemål örn ökade möjligheter till bindning av lånen på tre ä fem år. Stadshypotekskassan erbjöd under den senaste perioden av höga räntor låntagaren obligationer ur äldre emissioner, vilka hade endast ett par år kvar till konverteringstillfället. Låntagare, som accepterade detta erbjudande, undgingo därigenom att binda sig för så lång tid som tio år vid den då rådande höga räntan. Detta var en tillfällig åtgärd, som man kunde tillgripa, emedan man hade till sitt förfogande osålda obligationer med lämplig återstående tid till konverteringen. Men att mera systematiskt använda denna metod torde möta svårigheter och är dessutom en onödig utväg. Fastighetsägarförbundets önskemål skulle däremot kunna tillgodoses på annat sätt, nämligen genom lån på tre eller fem år. Man skulle kunna utnyttja den preferens köparna på obligationsmarknaden i vissa situationer visa för kortfristiga lån genom att skapa möjligheter för stadshypotekskassan och bostadskreditkassan att taga upp lån med exempelvis tre eller fem års löptid. Staten har under kriget använt sig av denna metod och vår obligationsmarknad har nu anpassat sig efter en större differentiering av lånetyperna. Det kan exempelvis tänkas att det 1939— 1940 skulle varit lättare att uppbringa medel för hypoteks- och bostadskreditföreningarna genom kortfristiga lån. Att ett intresse härför finnes från fastighetsägarehåll visa hypotekskassans erfarenheter från år 1940. Ovanan vid en dylik låneform torde vara orsaken till att fastighetsägarna, som i regel torde följa rent konventionella normer i sin finansieringspolitik, icke i större utsträckning efterfrågat lån av denna typ. Ur byggnadslånebyråns synpunkt skulle en bättre marknad för medellånga krediter vara en fördel, enär antagligen en del fastighetsägare som nu taga obundna lån, ej skulle vara obenägna för en bindning, örn denna kunde bli på kortare tid än tio år. Disken för att staten skulle behöva träda emellan med räntesubvention på grund av räntefluktuationer under femårs-perioden skulle minskas härigenom. En undersökning av möjligheterna för en sådan utvidgning av hypoteks- och bostadskreditföreningarnas rörelse vore därför önskvärd, men ligger utanför utredningens uppgift.

I sin skrivelse till byggnadslånebyrån ha styrelserna för Stadshypotekskassan och Bostadskreditkassan uttalat ett önskemål, att byrån skulle fordra

142 Kungl. Maj:ts proposition nr 243.

obligatorisk amortering av sekundärlånen. Det torde knappast råda delade meningar örn att amortering av sekundärlånet är av stor betydelse för tertiärlånegivaren. Eftersom föreliggande inteckningar äro pantförskrivna även för tertiärlånet och därför icke kunna utnyttjas för ny skuldsättning i den mån de genom amorteringen bliva fria, kommer säkerheten för tertiärlånet att automatiskt förbättras. Samma syfte skulle kunna uppnås genom en snabbare amortering av tertiärlånet, men då amortering redan är obligatorisk för sekundärlån upptagna hos bostadskreditförening samt i regel även hos försäkringsbolag och banker, torde syftet enklast nås genom att som styrelserna föreslagit amortering av sekundärlån kräves i samtliga fall. Ur allmän bostadssocial synpunkt är det även av betydelse, att fastigheterna nedamorteras tillräckligt snabbt, enär mostånd annars kan resas mot nödvändiga saneringsprogram på grund av de förluster fastighetsägarna skulle göra genom rivningen.

Den amorteringsplan, som byggnadslånebyrån i sina kalkyler tillämpar på sekundärlånen, upptar fasta annuiteter under en tid av för stenhus 40 år, motsvarande amorteringstiden för lån hos bostadskreditkassan. För obundna lån hos affärs- och sparbanker kan en motsvarande amorteringsplan formellt icke uppläggas, men det skulle vara önskvärt, att man grundade sin beräkning av de årliga amorteringarna på en dylik plan. Detta innebär till en början relativt låga amorteringsbelopp, vilka successivt höjas. Härigenom undvikes den belastning av omkostnadskontot under den närmaste framtiden, som ett system med lika stora årliga amorteringar medför.

Kungl. Maj:ts proposition nr 243.

143 Bilaga.

Statistisk undersökning av Statens Byggnadslånebyrås verksamhet

1933-42.

Utarbetad av Ingvar Ohlsson.

Resultatet av den statistiska undersökningen av byggnadslånebyråns verksamhet finnes i sina huvuddrag sammanfattat i nedanstående fem tabeller. Det material, som stått till förfogande — särskilt för den speciella frågan örn den underliggande kreditens placering — har på grund av den form, vari det funnits tillgängligt, på vissa punkter ej möjliggjort en fullständig undersökning.

Primärmaterialet utgöres sålunda av akterna för varje enskilt lån samt i vissa fall signerade protokollskladdar. Dessa akter innehålla bland annat uppgift örn den underliggande kreditens placering vid ansökan till slutlig bevillning samt det slutligt beviljade beloppet. Det visade sig emellertid, att stundom vissa förändringar företagits mellan den slutliga bevillningen och utanordnandet av lånen rörande den underliggande kreditens placering, vilken i det föreliggande fallet är av särskilt intresse. För lån, som beviljats enligt 1933, 1935 och 1936 års författningar kunna uppgifter örn dessa förändringar blott erhållas vid genomgång av panthavareförklaringarna, vilket i detta fall icke lät sig göra. I de fall, då lånen äro inlösta, leder för övrigt ej ens detta till resultat. I fråga örn lån av sistnämnda slag kan således en fullständig undersökning av underliggande kredit ej genomföras på grundval av byråns material. För lån enligt senare författningar finnes

fjrotokoll, varur den slutliga placeringen av underliggande kredit kan utäsas, varför för dessa ingen tveksamhet föreligger.

Materialet har vid sammanställningen klassificerats med hänsyn till: lånetyp och författning (1), hustyp (2), ortsgrupp (3) och underliggande kredits placering efter olika kreditgivare (4).

1. Någon summering av lånen för de olika budgetåren eller kalenderåren har icke varit av intresse, utan i stället ha de summerats för de olika författningarna och lånetyperna (nybyggnads- och ombyggnadslån). Tabell I visar resultatet av en dylik uppdelning av den av byrån beviljade lånesumman. I tabellen har även medtagits en kolumn, som visar de tidsperioder, under vilka lånen lämnats efter de olika författningarna fram till årsskiftet 1942—43, till vilken tidpunkt undersökningen sträcker sig.

Tabell I. Lån, statligt beviljade av Statens Byggnadslånebyrå ,7/io 1934—s,/i21942.

*) Motsvarande siffra för tilliiggslån lii- 79.

144 Kungl. Maj:ts proposition nr 243.

Det är alltså de slutligt beviljade lånen, som medtagits. Det har icke varit någon idé att medtaga de preliminärt beviljade lånen efter sista författningen för att få en fylligare statistik av denna, då de uppgifter, som det här gäller, i många fall äro mycket svävande och ofullständiga vid den preliminära beviilningen.

Redan här bör påpekas ett förhållande, som är av stor vikt för tolkningen av tabellerna, framför allt de efterföljande. De siffror, som anföras för 1942 års nybyggnadslån, måste sålunda tagas med viss försiktighet. Det är klart, att i den mån lån, som preliminärt beviljats efter 1941 års författning, ej överförts till den nya, kan den korta tidsperiod, under vilken 1942 års lån hittills beviljats, uppvisa en felaktig proportion mellan lån till enfamiljshus och flerfamiljshus. Ett annat observandum gäller 1941 års ombyggnadslån, där lånens fåtalighet och summans obetydlighet göra, att fördelningssiffrorna i följande tabeller bli rätt osäkra. Dessa lån ha också i flera fall utelämnats i sammandragen.

2. Materialet finnes i allmänhet uppdelat i enfamiljshus och flerfamiljshus redan i akterna, vilken uppdelning bibehållits. Lånesummans fördelning mellan dessa två typer enligt olika författningar finnes införd i tabell 2.

Tabell 2. Lftnesuminans fördelning på flerfamiljshus oell enfamiljshus. Procentsiffror.

Den höga siffran för enfamiljshus enligt 1942 års författning får tagas med en viss reservation, såsom ovan förklarats.1)

3. Yid ortsgrupperingen, för vilken förhållandet vid årsskiftet 1941—42 tagits till utgångspunkt, har följande indelning använts: A — Stockholm, B — övriga större städer, d. v. s. städer med mer än 30,000 invånare, C — övriga städer samt D — övriga samhällen. Resultatet av denna ortsgruppering av lånen framgår av tabell 3, där av ovanstående skäl 1941 års ombyggnadslån icke medtagits.

4. De ovan omtalade förändringarna av lånen mellan ansökan örn slutlig bevillning och utanordning gäller, enligt uppgift, blott den underliggande kreditens placering på affärsbanker, privata och övriga. Krediter, som av låntagaren från början tagits inom dessa grupper, ha i vissa fall överflyttats till andra kreditinstitut, då de ej kunnat godtagas av byggnadslånebyrån. Dessa underliggande krediter lia för 1933 och 1935 års lån strukits ur materialet, då det uppdelats på olika kreditinstitut. Gruppen »övriga» har dock delvis bibehållits, nämligen i de fall, som uppvisa kommuner som kreditgivare. Yid jämförelse med lån enligt följande författningar, där en korrekt uppdelning kunnat göras med dessa grupper bibehållna i materialet, får man alltså taga hänsyn till, att en direkt jämförelse mellan olika kreditinstituts inbördes relativa betydelse blott kan företagas i den mån, de omplacerade lånen överförts till andra kreditgivare med en fördelning på dessa motsvarande den ursprungliga.

b Bland de preliminärt beviljade lånen är siffran 17 procent i stället för tabellens 24 procent för slutligt beviljade.

Kungl. May.ts proposition nr 243. 145

Tabell 3. Ortsgruppering av statslånebeloppen. Procentsiffror.

Tabell 4. Ilen underliggande kreditens fördelning på olika kreditinstitut för nybyggnadslån. Procentsiffror.

*) Har ej medtagit» för lånen enligt 1933 och 1935 års författningar.

s) Här redovisas ondast kommunlän, lämnade efter 1933 och 1935 års författningar.

Bihang till riksdagens protokoll 1943. 1 sami. Nr 243. 1034 48 10

146 Kungl. Maj:ts proposition nr 243.

Skulle så ej vara fallet, kan felet dock ej bli så stort, då de borttagna grupperna efter 1933 års författning representera ej fullt 9 procent av den underliggande krediten, medan motsvarande siffra för 1935 är knappt 5 procent. Tili denna siffra stiga emellertid de omplacerade lånen ej alls. Det visade sig nämligen vid stickprov, som utfördes för lån enligt de anförda författningarna med hjälp av panthavareförklaringarna, att av elva stycken undersökta lån två voro omplacerade, två inlösta och alltså okontrollerbara, samt sju stycken oförändrade.

I tabell 4 ha ej heller kunnat medtagas ett 30-tal lån, vars handlingar av olika anledningar antingen varit ofullständiga eller för tillfället ej tillgängliga.

Ått blott nybyggnadslån medtagits i tabell 4 beror på att det blott är av intresse i föreliggande fall att se den nytagna kreditens placering. 1942 års nybyggnadslån har på grund av ovan angivna orsak ej medtagits i tabellen.

Till slut åskådliggöres i tabell 5 i vad mån den underliggande krediten givits av en enda kreditgivare respektive någon kombination av dylika.

Tabell 5. Den underliggande kreditens procentuella fördelning på ett eller liera kreditinstitut. Flerfamiljshus.

Kungl. Majlis proposition nr 243.

147 Bilaga B.

Inventering av vatten- och avloppsförhållandena.

(Redogörelse hämtad från egnahemsstyrelsens skrivelse den 26 oktober 1942.)

Att behovet av förbättring av vatten- och avloppsförhållandena på landsbygden är stort är visserligen känt, men tillgängliga uppgifter om förhållandena växla inom vida gränser och kunna icke ge en tillfredsställande grund för bedömning av erforderliga åtgärder och beräkning av kostnaderna härför. Vid de enskilda anläggningarna bli arbetsobjekten visserligen små och kostnaderna i allmänhet låga, men för hela landet representerar verksamheten en mycket stor samlad kostnad på grund av det stora antal anläggningar, som kunna väntas vara i behov av förbättring. Det har därför icke ansetts försvarligt att grunda beräkningar och förslag till åtgärder på enbart antaganden, utan en inventering av förhållandena har efter medgivande av Kungl. Majit verkställts under sommaren 1941.

Inventeringens organisation. Inventeringen utfördes under juli och augusti 1941 och omfattade 26 områden, fördelade över hela landet. För inventeringen användes 8 undersökningsförrättare, vilka hade till uppgift att inom sina områden besöka varje fastighet tillhörande den egentliga landsbygden och ifylla detaljerade frågeformulär. Uppgifterna insändas efter hand till egnahemsstyrelsen, där de bearbetades och sammanställdes. Yid undersökningarna besöktes omkring 4,000 fastigheter, bebodda av sammanlagt ungefär 19,000 personer.

Val av undersökningsområden. Av kostnadsskäl måste inventeringen begränsas till att omfatta endast en liten del av landsbygdens fastigheter. Av största vikt var givetvis härvid, att undersökningsområdena väl fördelades över landet, så att representativa områden erhöllos för landsdelar med olika natur och egenart. Man hade härvid att taga hänsyn till dels områdenas geologiska karaktär, som har inverkan på vattentillgång och vattenbeskaffenhet, dels bebyggelsens art, som står i viss relation till behovet av förbättring. En undersökning visade, att de geologiska gränserna ofta sammanfalla med gränserna mellan olika bebyggelser, varvid de geologiska gränserna representeras av marina gränsen, d. v. s. gränsen för havets största utbredning efter istiden. De nedanför denna gräns belägna områdena utgöras av våra största jordbruksområden med övervägande sand- och lerslätter, under det att områdena ovanför marina gränsen utgöras av kargare bygder. I efterföljande tabell angivas de utvalda kommuner inom vilka undersökningsområdena äro belägna jämte en kort karakteristik av varje område.

1. Ö. Torp............ Skånska slättbygden.

2. Sörby .............. Nordskånska skogs- och slättbygden.

3. Elleholm .......... Blekinge kustbygd, lövträdsvegetation.

4. Mörbylånga........ Öland, slättbygd.

5. Hossmo............ Småländska kustlandet, skogs- och slättbygd.

6. Ljuder.............. Södra smålands inland, skogsbygd.

7. Grimeton .......... Halländska kustlandet, skogs- och slättbygd.

8. Stånga ............ Gotland, slätt- och skogsbygd.

9. Nydala ............ Småländska höglandet, skogs- och slättbygd.

148 Kungl. Maj:ts proposition nr 243.

10. Rönnäng .

11. Lena .....

12. Vikingstad

13. Örslösa ...

14. Ö. Vingåker

15. Dingtuna ...

16. Grythyttan

17. Järnskog ..

Bohuslän, skärgårdsbygd.

Västergötlands slätt- och skogsbygd. Östgötaslätten.

Vänernområdet, slättbygd.

Södermanlands o. Östergötlands skogs- o. slättbygd. Mälardalen, slättbygd.

Bergslagen, skogs- och slättbygd.

V. Värmlands skogs- och dalbygd.

Uppsalaslätten.

Roslagen, skogs- och slättbygd.

Dalarnas skogs- och dalbygd.

S. Norrlands kustland, dalbygd.

Härjedalens dalbygd.

Jämlands slätt- och dalbygd.

M. Norrlands kustland, dalbygd.

N. Norrlands inland, skogs- och dalbygd.

N. Norrlands kustland, slätt- och skogsbygd.

18. Tuna..

19. Edebo

20. Boda..

21. Enånger

22. Linsäll

23. Oviken

24. Nätra

25. Malå..

26. Råneå .

Vissa undersökningsområden omfatta endast en del av ovan angivna kommuner.

Inventeringens resultat. Vid bearbetandet av inventeringsresultatet ha för varje undersökningsområde de olika uppgifterna sammanförts till ett sammanställningsformulär och omräknats till procent av totala antalet fastigheter inom undersökningsområdet. De sammanställda uppgifterna för samtliga undersökningsområden återfinnas i tabell 1.

Uppgifterna äro avsedda att belysa behovet av förbättringsåtgärder. Med stöd av inventeringsresultatet har dessutom för varje undersökt fastighet upprättats en kostnadsberäkning. Här nedan lämnas en kortfattad redogörelse för inventeringsresultatet.

Uppgifter örn fastigheterna. Av dessa uppgifter framgår, att av samtliga 3,861 undersökta fastigheter 53 procent äro jordbruksfastigheter, under det att de övriga betecknats som bostadsfastigheter. Byggnadernas skick bedömdes av undersökningsförrättarna som varande gott vid 65 procent, mindre gott vid 32 procent och dåligt vid endast 3 procent av de undersökta fastigheterna. Med hänsyn till svårigheten att erhålla likartade grunder för bedömande av byggnadernas skick, torde uppgifterna örn »gott» respektive »mindre gott» skick icke böra tillräknas särdeles stort värde vid de följande beräkningarna, I de fall, då byggnaderna betecknats som dåliga, har dock hänsyn tagits till denna uppgift.

Vattentäkter. Inventeringen visar, att av samtliga undersökta fastigheter 98 procent begagna sig av grundvatten och endast 2 procent av ytvatten. I betraktande av att undersökningen omfattar den glesa bebyggelsen på landsbygden överensstämmer detta med vad man kunnat vänta. Härvid är dock att märka, att med grundvatten avses i denna utredning allt vatten som erhålles ur grunden, och att detta i åtskilliga fall utgöres av otillräckligt filtrerat vatten från brunnens närmaste omgivning.

Inom samtliga undersökningsområden finnas enligt undersökningsrapporterna 3,185 brunnar. Antalet brunnar av olika art, räknat i procent av totala antalet undersökta brunnar, framgår av följande sammanställning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 243.

149 Summa 100 procent

Som synes av tabellen äro mer än hälften av brunnarna utförda med gråstensbeklädnad. En undersökning av de olika brunnstypernas fördelning inom undersökningsområdena visar, att brunnar med gråstensbeklädnad äro vanligast inom de områden, som äro belägna i södra mellersta Sverige, under det att i norra Sverige träklädda brunnar äro förhärskande. Brunnar av betongringar förekomma rikligast inom de undersökningsområden som representera mellersta Sveriges jordbruksdistrikt samt i Bohuslän och på Gotland. Körbrunnar i grus ha i nämnvärd utsträckning påträffats' endast i södra Skåne och bergborrade brunnar mest på Gotland.

En undersökning av det skick, i vilket brunnarna befinna sig, visar, att endast 19 procent av samtliga brunnar äro felfria, under det att övriga 81 procent äro behäftade med ett eller flera fel. I nedanstående tabell angives, hur felaktigheterna hos brunnarna fördela sig i medeltal för samtliga undersökningsområden:

Procent av

Felaktigheter hos brunnarna totala antalet

(3,185)

Felfria brunnar ................................ 19

Felaktiga brunnar:

Otät brunnsvägg ............................ 69

Otät överbyggnad .......................... 43

Trävirke i brunnen.......................... 22

Mindre än 20 m från gödselstad.......... 20

» » 50 » » avloppslös brunn.. 6

Vattendjup mindre än 0.5 m.................. 17

Brunnsdjup: 0—2 m .......................... 9

2—3 » .......................... 26

Flera felaktigheter kunna givetvis vidlåda en och samma brunn, varför ovannämnda totala procentsumma överstiger 100.

En granskning av den specificerade tabellen i bilaga I ger vid handen, att de felfria brunnarna äro tämligen jämnt fördelade på de olika undersökningsområdena med undantag av övre Norrland, där en tendens till försämring kan iakttagas. Ifråga örn övriga felaktigheter förtjänar endast framhållas, att trävirke i brunnen som nämnts förekommer mest i övre Norrland, närhet till gödselstad ävenledes mest i övre Norrland men även i stor utsträckning i Skåne, särskilt dess södra delar, samt närhet till avloppslös brunn nästan uteslutande i Skåne, övriga felaktigheter fördela sig tämligen jämnt mellan de olika undersökningsområdena.

Vattentillgången har av uppgiftslämnarna uppgivits vara tillräcklig i 79

150 Kungl. Maj:ts proposition nr 243.

procent av samtliga undersökta brunnar. Sämsta vattentillgången har antecknats i roslagsdistriktet, närmast följt av mellersta Uppland, norra Norrlands kustland och småländska höglandet. Dessa siffror avse den hittillsvarande vattenförbrukningen. Örn vattenledning mera allmänt införes, kommer vattenförbrukningen att ökas, och det är då att vänta, att antalet brunnar med otillräcklig vattentillgång kommer att stiga.

Vattenbeskaffenheten ur smak-, lukt- och utseendesynpunkt har av undersökningsförrättarna ansetts vara tillfredsställande i 85 procent av de 3,185 undersökta brunnarna, mindre tillfredsställande i 12 procent och dålig i endast 3 procent. De i detta avseende sämsta förhållandena ha påträffats i västra Värmland samt Norrlands kustland. Bland de anförda felén kan nämnas, att vattnet i de tre nordligaste distrikten och i Koslagen enligt undersökningsförrättarnas subjektiva prövning ofta befunnits vara starkt järnh flitigt samt stundom brunt och grumligt. I medeltal 40 procent av alla undersökta brunnar ha enligt konsumenternas uppfattning innehållit ett för hushållsändamål besvärande hårt vatten.

En uppgift, som är av intresse i de fall, där vattenledning icke finns, är gångvägens längd från brunnen till köket respektive ladugården. I nedanstående sammanställning angives gångvägens längd i medeltal för samtliga undersökningsområden från brunnen till köket respektive ladugården:

Det är av särskilt intresse att kunna bedöma, i vilka delar av landet gångvägen är längst. En undersökning visar, att gångvägen från brunn till kök är längst i Bohuslän, Blekinge och västra Värmland. I södra Skåne ligga brunnarna oftast omedelbart invid köket. Den genomsnittligt längsta gångvägen från brunn till ladugård har antecknats för Västergötlands slättbygd. För hela landet gäller som regel, att brunnen ligger närmare ladugården än köket. Speciellt i norra Norrland ligger brunnen i allmänhet invid ladugården.

Vattnets uppfordring ur brunnarna sker på följande sätt:

Procent av totala

Uppfordringsanordning antalet fastigheter

(3,861)

Lina (stång) och hink ........................ 24 j

Spel och hink.................................. 21

Handpump på brunnen ...................... 26

vid sidan av brunnen............ 0

» i köket ............................ 22

Elmotordriven pump till köket .............. 7

Summa 100 procent

Handpump i ladugården...................... 22

Elmotordriven pump till ladugården........ 6

151 Kungl. Maj:ts proposition nr 243.

Gemensamma brunnar för flera fastigheter. Den verkställda inventeringen har omfattat 3,861 fastigheter, men till dessa finnas endast 3,185 brunnar. Skillnaden mellan dessa siffror beror i främsta rummet på att i viss utsträckning gemensam brunn användes för två eller flera fastigheter och även på att några fastigheter använda ytvatten. I vilken utsträckning detta sker framgår av nedanstående tabell:

Antal gemen-

Antal fastigheter per brunn samma anläggningar

2 .................. 291

3 .................. 49

4 .................. 20

5 .................. 6

G.................. 5

7 .................. 0

8 .................. 2

mer än 8.................. 6

Summa 379

Vattenledningar. Av inventeringsresultatet framgår, att vattenledning till kök finns vid 29 procent av de undersökta 3,861 fastigheterna och vattenledning till ladugård vid 28 procent av totala antalet undersökta fastigheter men vid 53 procent av de undersökta 2,027 jordbruksfastigheterna. Dessutom har antecknats att tvättstuga med vattenledning finns vid 11 procent av de undersökta 3,861 fastigheterna. Av de undersökta vattenledningarna ha i medeltal 4 procent befunnits vara i otillfredsställande skick. De befintliga vattenledningarna äro tämligen jämnt fördelade inom undersökningsområdena. Observeras bör, att kommunala vattenledningar icke medräknats.

Av totala antalet fastigheter med vattenledning till köket ha 24 procent elmotordriven pump och 76 procent handpump i köket. Av totala antalet jordbruksfastigheter med vattenledning till ladugård ha 20 procent elmotordriven pump och 80 procent handpump i ladugården. Reservoar eller hydrofor finns vid 10 procent av samtliga med vattenledning försedda fastigheter.

Avlopp. Av de undersökta 3,861 fastigheterna ha 35 procent avlopp från kök och 14 procent avlopp från tvättstuga. Av de undersökta avloppen ha 14 procent befunits vara i otillfredsställande skick. Vid 21 procent av de undersökta avloppen finns reningsanordning av ett eller annat slag, i allmänhet Hoffmannbrunn. Avloppsledningarna mynna i de flesta fall i öppet dike invid gården, vilket stundom förorsakar stank under den varma årstiden och i vissa fall medför risk för infektion av brunnsvattnet. Samma risk föreligger ofta, när avloppen mynna i avloppslösa brunnar, vilket sker vid 40 procent av de undersökta avloppen, företrädesvis i Skåne och övre Norrland. övriga inhämtade uppgifter framgå av tabell 1.

Inventeringsresultatets tillämpning på landet i dess helhet. Inventeringen har som nämnts av flera skäl måst begränsas till att omfatta ett antal små områden, vilka ansetts karakteristiska för ett större kringliggande område eller distrikt i fråga örn bebyggelsens art, vattentillgång och vattenbeskaffenhet, brunnarnas art och skick m. m. Enär de i tabell 1 anförda uppgifterna från de små undersökningsområdena angivas i procent av totala antalet undersökta fastigheter inom respektive områden, kunna dessa uppgifter antagas giva en ungefärlig bild av de nuvarande förhållandena inom de större distrikten.

152 Kungl. Maj:ts proposition nr 243.

Inventeringsresultatet är emellertid även avsett att ligga till grund för de kostnadsberäkningar, som äro önskvärda för att en uppfattning skall erhållas örn erforderliga kostnader för genomförande av de i utredningen föreslagna åtgärderna. En uppskattning måste därför göras inom de olika distrikten av antalet fastigheter — eller, örn man så vill, antalet personer — som komma att beröras av ifrågavarande verksamhet. Några tillförlitliga uppgifter örn antalet fastigheter ha icke kunnat erhållas, men uppgifter örn folkmängden ha erhållits genom statistiska centralbyrån. Ur »Folkmängden inom administrativa områden den 31 december 1935» ha uppgifter hämtats örn totala folkmängden i varje kommun, och ur »Särskilda folkräkningen 1935/36» ha uppgifter erhållits örn folkmängden i samhällen med 200 invånare och däröver. Denna senare folkmängd har fråndragits den totala folkmängden, och sålunda har erhållits vad man skulle kunna anse vara antalet invånare på den egentliga landsbygden. Visserligen inräknas samhällsbildningar med mindre än 200 invånare, men dessa utgöra enligt verkställda undersökningar endast en mycket liten del av den totala befolkningen. Det på så sätt beräknade antalet invånare inom respektive distrikt finnes upptaget i de kostnadstablåer, som ingå i bilaga lil1).

*) Ej avtryckt.

Bihang till riksdagens protokoll 1943. 1 sami. Nr 243.

Tab. 1.

SAMMANSTÄLLNING AV IN VENTE RINGS RESULTAT ET. Siffrorna auge procent ar totala antalet fastigheter

respektive brunnar och avlopp. _

Vatten-

täkt

Område

Karakteristik ar området

Brunnens art

I Vatten- [Vattnets I Uppfordringen

Fel hos brunnen j tillgång | smak sker med

1.

2.

3.

4.

5.

6.

7.

8.

9.

10.

11.

12.

13.

14.

15.

16.

17.

18.

19.

20. 21. 22.

23.

24.

25.

26.

O. Torp......

Sörby........

Elleholm Mörbylånga ..

Hossmo......

Ljuder ......

Grimeton

Stånga ......

Nydala ......

Rönnäng

Lena ........

Vikingstad . .

Örslösa......

Ö. Vingåker. . Dingtuna Grythyttan . . Järnskog

Tuna........

Edebo ......

Boda........

Enånger

Lin säll ......

Oviken ......

Nätra........

Malå ........

Råneå ......

Medeltal

Skånska slättbygden..................

Nordskånska skogs- och slättbygden .. Blekinge kustbygd, lövträdsvegetation..

Öland, slättbygd......................

Småländska kustl., skogs- och slättbygd Södra Smålands inland, skogsbygd .... Halländska kustl., skogs- och slättbygd

Gotland, slätt- och skogsbygd ........

Småländska högh, skogs- och slättbygd

Bohuslän, skärgårdsnatur ............

Västergötlands slätt- och skogsbygd . .

Östgötaslätten........................

Vänernområdet, slättbygd ............

Södermanl, o. Östergötl, skogs- o. slättb.

Mälardalen, slättbygd ................

Bergslagen, skogs- och slättbygd......

V. Värmlands skogs- och dalbygd ....

Uppsalaslätten........................

Roslagen, skogs- och slättbygd........

Dalarnas skogs- och dalbygd..........

S. Norrlands kustland, dalbygd........

Härjedalens dalbygd..................

Jämtlands slätt- och dalbygd..........

N. Norrlands kustland, dalbygd ......

N. Norrlands inland, skogs- o. dalbygd N. Norrlands kustl., slätt- o. skogsbygd

99 99

97 97

93 100

97 100

58 3 92 91 93

76 80 67 51

77 56 45

41 63 33 55

9 - 7 17

33 3

34 48 32 51

35 34 11 20

11 C1

w

Kungl. Majlis proposition nr 243.

154 Kungl. Maj:ts -proposition nr 243.

Kungl. Maj:ts proposition nr 243.

155 INNEHÅLLSFÖRTECKNING.

Sid.

I. Tertiärlån oell tilläggslån enligt kungörelsen den 30 juni 1942 (nr 569)

om tertiärlån och tilläggslån för vissa bostadsbyggnad sföretag ...... 2

Gällande bestämmelser.................................................. 2

Föreliggande framställningar och förslag.............................. 5

Departementschefen .................................................... 38

II. Bostadsförsörjning för mindre bemedlade, barnrika familjer............ 43

Gällande bestämmelser.................................................. 43

Föreliggande framställningar och förslag................ 46

Departementschefen .................................................... 51

III. Bidrag till inrättande av pensionärshem.................................. 52

Gällande bestämmelser.................................................. 52

Departementschefen .................................................... 53

IV. Statens byggnadslånebyrå.................................................. 54

Anvisade anslag m. m................................................. 54

Framställning av statens byggnadslånebyrå m. m..................... 55

Departementschefen .................................................... 57

V. Bostadsförbättringsverksamhet på landsbygden .......................... 58

Gällande bestämmelser................................................... 58

Förslag till åtgärder för förbättring av vattenförsörjningen och avloppsförhållandena.................................................... 60

Övriga framställningar och förslag .................................... 88

Departementschefen .................................................... 90

VI. Hemställan ................................................................ 98

Bilaga A. P. M. rörande statens byggnadslånebyrås låneverksamhet och

den allmänna kreditmarknaden ............................................ 99

Bilaga B. Inventering av vatten- och avloppsförhållandena ................ 147