('med förslag till förord\xad ning om ändring i vissa delar av förordningen den 19 november 191 i (nr 383) angående stämpelavgiften, m. m.',)

Kungl. Maj:ts proposition nr 268. 1

Nr 268.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till förord­ ning om ändring i vissa delar av förordningen den 19 november 191 i (nr 383) angående stämpelavgiften, m. m.; given Stockholms slott den 14 maj 1943.

Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av stats­ rådsprotokollet över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att an­ taga härvid fogade förslag till förordning om ändring i vissa delar av förordningen den 19 november 1914 (nr 383) angående stämpelavgiften och förordning angående kommissionärsavgift i domsagorna.

GUSTAF.

Ernst Wigforss.

Bihang till riksdagens protokoll 19iS. 1 sami. Nr 26S. 1

2 Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

Förslag till Förordning om ändring i vissa delar av förordningen den 19 november 1914 (nr 383) angående stämpelavgiften.

Härigenom förordnas, att 1, 3 och 7 §§ förordningen den 19 november 1914 angående stämpelavgiften1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives samt att i förordningen skall införas en ny paragraf, betecknad 5 §, av den lydelse nedan sägs. 1 §• I fråga om stämpel till expeditionerna hänföras statsmyndigheterna till föl­ jande avdelningar:

Första avdelningen.

Skatteverket och poliskammaren vid Överståthållarämbetet; åklagarmyn­ digheten i Stockholm; magistrater och övriga till statsförvaltningen hörande myndigheter i städer och köpingar; till statsförvaltningen hörande myndig­ heter i municipalsamhällen och därmed jämförliga samhällen; polischefer; notarii publici; granskningsmän av biografbilder; bergmästare; direktioner för sjömanshus; tullkamrar och tullinspektioner; biskopsämbeten; hovkon­ sistorium; myndigheter, vilka handhava styrelsen eller förvaltningen vid sta­ tens undervisningsanstalter; ävensom alla statsmyndigheter, vilka icke finnas i denna eller övriga avdel­ ningar upptagna.

Andra avdelningen.

Underdomstolar på landet och i stad; vattendomstolar; krigsrätter.

Tredje avdelningen.

Chefsämbeten och förvaltande myndigheter vid armén, marinen och flyg­ vapnet; överståthållarämbetets kansliavdelningar; Kungl. Maj:ts befallningshavande och till landsstaten hörande tjänstemän; poliskollegier; yrkesinspektörer och underinspektörer inom yrkesinspektionen; fartygsinspektörer; juste­ rare; domkapitel; stiftsnämnder; lantmäterikontor; lantmätare.

1 Senaste lydelse, se beträffande 1 och 7 §§ SFS 1942:462 samt beträffande 3 § SFS 1928:317 (där förordningen i dess helhet är återgiven), 1930: 243, 1931: 169, 1932: 285, 1933:378, 1934:327, 1935:310, 1936:330, 1937: 511, 1938:323, 1939:330, 1940: 389, 1941:115,1942: 462 ävensom 1943: 72 och 149.

Kungl. Maj:ts proposition nr 268. 5

1 2 3 4 5 Avd. Avd. Avd. Avd. Avd.

Kr. ö. Kr. ö. Kr. ö. Kr. ö. Kr. ö.

Resolution med rubrik; lika med Utslag under rubrik.

Se för övrigt 6 §.

Utslag under rubrik: \ t ■ ; : ; ; ,

som utgives till part, vilken utan särskild be­ gäran författningsenligt är skyldig att lösa det­ samma:

som eljest utgives; lika med Avskrift.

Vederhäftighelsbevis; se Bevis. Vidimation; se Bevis. Viloståndsresolution; se Resolution.

5 §•

Angående stämpelavgift vid anlitande av kommissionär i domsaga är sär­ skilt stadgat.

. . : . ■ 7 §.

Från stämpelavgift enligt detta kap. är kronan befriad. Dessutom äro från stämpelavgift enligt detta kap. befriade: akademier och statens------------ inrättning och kommun; kommuner, vägnämnder, länsvägnämnder och riksvägnämnd i alla mål och ärenden rörande vägväsendet; kyrkor; pastorat i mål------------överförmyndare. Frihet från------------inom yrkesinspektionen. Konungen äger------------ utländska hamnar.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1943 utom såvitt angår 7 §. Sist­ nämnda paragraf träder i kraft den 1 januari 1944, dock skall vägdistrikt även efter utgången av år 1943 under avvecklingen av sin verksamhet vara befriat från stämpelavgift enligt 1 kap. i förordningen i alla mål och ärenden rörande vägväsendet.

6 Kungl. Majda proposition nr 268.

Förslag till Förordning angående kommissionärsavgift i domsagorna.

Härigenom förordnas som följer.

1 §• För uttagande och översändande av handlingar samt meddelande av skriftliga underrättelser genom kommissionär i domsaga utgår stämpelavgift (kommissionärsavgift) till belopp och i den ordning här nedan sägs.

2 §.

Kommissionärsavgiften utgör för uttagande och översändande av expeditioner jämte ingivna handlingar 1 krona; för anskaffande och översändande av avskrift, bevis eller annan handling 1 krona; samt för meddelande av underrättelse 1 krona. För ingivande till domaren av till kommissionären insända handlingar utgår ej avgift. Skall gravationsbevis uttagas och översändas i sammanhang med expedi­ tion i inskrivningsärende, eller skall lagakraftbevis eller bevis om anmält vad anskaffas i sammanhang med uttagande och översändande av utslag i målet, eller erhåller kommissionären eljest av samma person samtidigt flera upp­ drag rörande samma ärende eller uppdrag att tillhandagå i flera ärenden, utgår avgiften med 50 öre för varje uppdrag eller ärende utöver det första, dock ej med sammanlagt högre belopp än 15 kronor. Vid samtidigt med­ delande av underrättelser rörande flera uppdrag eller ärenden beräknas ej avgift för mera än ett meddelande. Den som önskar genom kommissionären erhålla handling eller meddelande med allmänna posten sig tillsänt är ock skyldig att bestrida nödig postbefordringsavgift. 3 §• Från erläggande av kommissionärsavgift befrias kronan; häktad person, såvitt rörer mål angående brott, varför han sitter häktad;

Kungl. Maj:ts proposition nr 268. 7

person, som erhållit fri rättegång, beträffande expeditioner, bevis och and­ ra handlingar rörande målet; medellös person, då han författningsenligt styrker sin fattigdom eller den eljest är kunnig; dock att beträffande mål, där tillämpning av lagen om fri rättegång kan komma i fråga, avgiftsfrihet äger rum endast för det fall, att fri rättegång beviljats. 4 §. Rörande utfört uppdrag för vilket avgift skall utgå skall kommissionären upprätta kommissionärsnota, innehållande specificerad uppgift å vad upp­ dragsgivaren har att erlägga.

5 §.

Kommissionärsnotan skall förses med stämplar till belopp motsvarande den i notan angivna kommissionärsavgiften. Härvid användas enkla beläggningsstämplar, varom förmäles i förordningen angående stämpelavgiften. Vad eljest i samma förordning är stadgat om återfående av erlagd stämpelavgift, om stämplarna och deras tillhandahållande, om tillsyn å stämpelavgiftens utgörande, om uppbörd och redovisning samt om ansvar för överträdelse av förordningen skall i tillämpliga delar lända till efterrättelse med avseende å stämpelavgift enligt denna förordning.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1943.

8 Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet ä Stockholms slott den 14 maj 1943.

Närvarande: Statsministern H ansson , ministern för utrikes ärendena G unther , statsråden W igforss , S köld , E riksson , B ergquist , B agge , A ndersson , R osander , G jöres , E werlöf .

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler che­ fen för finansdepartementet, statsrådet Wigforss, fråga örn ändringar i lösen-

och stämpelförordningarna m. m.

Föredraganden anför följande. I anledning av en till 1942 års riksdag avlåten proposition, nr 252, har riksdagen beslutat godkänna i propositionen framlagda huvudgrunder för en omorganisation av domsagoförvaltningen m. m., avsedd att träda i tilllämpning den 1 juli 1943. Genom proposition, nr 198, till innevarande års riksdag har Kungl. Majit bl. a. hemställt örn de anslag som erfordras för genomförande av den sålunda i princip beslutade omorganisationen. Reformen innebär bl. a. att häradshövdingarnas sportler skola indragas till statsverket. I 1937 års domsagoutrednings betänkande, som låg till grund för propositionen 252/1942, anfördes härom: De nuvarande lösenavgifterna borde vid löneregleringens ikraftträdande indragas till statsverket, därvid enligt § 5 i expeditionslösenförordningen i stället för lösen skulle utgå stäm­ pel till motsvarande belopp. Det kunde ifrågasättas, huruvida icke de sam­ manlagda stämpelavgifterna i detta sammanhang borde underkastas en all­ män revision. Emellertid torde i samband med processreformens genomfö­ rande ett helt nytt system med rättegångsavgifter i stället för stämpel å domboksutdrag komma att införas. I avbidan härå torde ej nu någon ändring i gällande lösen- och stämpelsatser böra vidtagas. Stämpelavgifterna beträf­ fande inskrivningsväsendet torde även vara i behov av revision efter genom­ förande av inskrivningsreformen och den nu förevarande löneregleringen. Se­ dan avlöningssystemet frigjorts från lösenavgiftema och dessa omvandlats till stämpelavgifter, kunde avgifternas belopp mera fritt bestämmas i enlig­ het med vad ur sakliga synpunkter funnes lämpligt. I propositionen 252/1942 anslöt sig föredragande departementschefen till domsagoutredningens förslag rörande förvandling av lösenavgifterna till

Kungl. Maj.ts proposition nr 268. 9

stämpel. Han uttalade därvid även den meningen, att beloppen borde under­ gå vissa jämkningar. Styrelsen för föreningen Sveriges stadsdomare har i skrivelse den 14 ja­ nuari 1941 hemställt, att Kungl. Maj:t måtte låta verkställa en översyn av förordningen angående expeditionslösen, därvid de vid stadsdomstolarna utgående lösenavgifterna borde höjas till skäliga belopp. I skrivelsen fram­ hölls bland annat, att ett stort antal befattningshavare vid stadsdomstolarna, vilka vore berättigade att uppbära lösenavgifter, fått sina sportelinkomster avsevärt minskade under år 1940. Styrelsen erinrade vidare örn att de stadskommuner, vilka i stället för vederbörande befattningshavare uppbure till magistraten och rådhusrätten inflytande lösenmedel, måst vidkännas en all­ män minskning av dylika inkomster. De lösenbelopp, som stadsdomstolarna eller vid dem anställda befattningshavare ägde uppbära, torde vara avsedda dels till att bereda viss mindre ersättning till befattningshavaren för utfört arbete, dels ock till att bestrida kostnaderna för diarieföring, blanketter, pap­ per, utskrift, skrivmateriel m. m. I åtskilliga fall täckte nu utgående lösen­ belopp icke ens kostnaderna för protokollsutskrifter och andra direkta kansli­ utgifter. Såsom exempel på avgifter, vilka borde väsentligt höjas, har styrel­ sen nämnt lösen för protokoll och avskrifter, kommunikalionsresolutioner. stämningar och vederhäftighetsbevis. På hemställan av chefen för justitiedepartementet beslöt Kungl. Maj:t den 25 september 1942 bemyndiga departementschefen att tillkalla högst tre sak­ kunniga för verkställande av utredning rörande de frågor som här berörts. Såsom direktiv för utredningen anförde föredraganden därvid följande. Förslag bör av de sakkunniga framläggas till de ändringar i lösen- och stämpelförordningarna som lämpligen böra genomföras i samband med domsagoreformen. Härvid bör jämväl upptagas spörsmålet örn de nuvarande kommissionärsarvodena. Enligt domsagoutredningens förslag skulle dessa arvoden indragas till statsverket samt förvandlas till stämpelavgifter å mot­ svarande belopp, och i enlighet härmed har i ett sedermera inom justitiede­ partementet utarbetat förslag till ny domsagostadga icke upptagits bestäm­ melser om kommissionärsarvodenas belopp. I samband med utredningen av dessa frågor bör även uppmärksammas önskvärdheten av att enhetliga debiteringsnormer komma till användning. I detta hänseende kan det måhända finnas påkallat att förtydliga vissa bestämmelser eller utfärda nya föreskrif­ ter, t. ex. angående debitering i inskrivningsärenden av avgift för ägande­ rätts- eller andra åtkomstbevis. Vidare bör utredas, i vilken omfattning en höjning bör företagas av vissa hithörande lösen- och stämpelavgifter. I första hand bör utredningen avse lösen och stämpel å expeditioner som utgå från underdomstolarna, men även lösen- och stämpelbeloppen hos andra myndig­ heter böra inbegripas i den utsträckning det befinnes påkallat för att uppnå önskvärd enhetlighet. Vid utredningen bör övervägas huruvida eventuella bestämmelser örn höjning av avgifterna böra bliva av blott tillfällig natur i likhet med de bestämmelser som år 1018 utfärdades angående provisorisk ökning av vissa lösenbelopp. Utredningen bör såvitt angår stadsdomstolarna

10 Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

icke åsyfta åtgärder av lönereglerande karaktär. Sådana åtgärder böra i den män det erfordras vidtagas i annan ordning. Jämlikt bemyndigandet tillkallade chefen för justitiedepartementet genom beslut den 25 september 1942 byråchefen för lagärenden inom departemen­ tet, hovrättsrådet Nils Regner, häradshövdingen Björn Zetterstrand och råd­ mannen Folke Höijer att såsom sakkunniga inom departementet biträda med verkställande av nämnda utredning. Med skrivelse den 31 december 1942 avlämnade de sakkunniga prome­ moria med förslag till ändringar i lösen- och stämpelförordningarna m. m. (statens off. utredn. 1942: 61). Över promemorian ha, efter remiss, yttranden inkommit från hovrätter­ na, statskontoret, Överståthållarämbetet och länsstyrelserna i Stockholms, Uppsala, Malmöhus samt Göteborgs och Bohus län. Tillfälle att avgiva yttrande har beretts samtliga domhavande samt magistra­ ter och rådhusrätter, stadskollegiet i Stockholm samt drätselkamrarna i de trettiotre städer där lösen tillfaller stadens kassa, föreningarna Sveriges hä­ radshövdingar och Sveriges stadsdomare, Sveriges advokatsamfund, svenska bankföreningen, svenska sparbanksföreningen, svenska jordbrukskreditkas­ san, föreningen mellan ombudsmännen hos Sveriges landshypoteksinstitution, stadshypoteksföreningarnas förtroenderåd och svenska stadsförbundet. I anledning härav ha yttranden inkommit från åtta domhavande, nitton magistrater och rådhusrätter, nitton drätselkamrar samt i övrigt från samt­ liga utom advokatsamfundet.

Huvudgrunderna i förslaget.

Lösenavgiften för expeditioner utfärdade av offentlig myndighet regleras genom förordningen angående expeditionslösen den 7 december 1883. Nu gäl­ lande förordning angående stämpelavgiften är av den 19 november 1914. I båda förordningarna hänföras de offentliga myndigheter, som här kom­ ma i fråga, till fem särskilda avdelningar. Lösen- och stämpelsatsema för utgående expeditioner äro bestämda till belopp som till stor del äro olika för skilda myndigheter; i regel äro avgifterna större för expeditioner utfärdade av högre myndighet. Båda förordningarna ha efter sin tillkomst undergått ett flertal ändringar. Av dessa må för underdomstolamas vidkommande sär­ skilt nämnas de som stodo i samband med inskrivningsväsendets reforme­ ring genom lagstiftning under år 1932. Ytterligare äro att anteckna vissa av kristiden i samband med förra världskriget föranledda höjningar av stad­ gade avgiftsbelopp, genomförda beträffande lösenförordningen genom en kungörelse den 18 oktober 1918 — till en början med endast provisorisk gil­ tighet — och beträffande stämpelförordningen genom en förordning den 15 juni 1922. Stämpelavgifterna tillfalla statsverket. Lösenavgifterna däremot tillkommo ursprungligen vederbörande befattningshavare såsom bidrag till deras avlö­

Kungl. Maj:ts proposition nr 268. 11

ning. I samband med verkställda löneregleringar har emellertid beträffande det stora flertalet myndigheter bestämts, att lösenavgifterna skola redovisas till statsverket. Senast har genom kungörelsen den 30 oktober 1941 bestäm­ melse av denna innebörd meddelats i fråga om alla de myndigheter be­ träffande vilka civila eller militära avlöningsreglementet eller civila eller militära icke-ordinariereglementet äro gällande. För de fall då expeditions­ lösen skall redovisas till statsverket gäller enligt § 5 lösenförordningen att lösen ej debiteras å expeditionen men att i stället — med vissa undantag — stämpel till motsvarande belopp skall utgå. Av de myndigheter, hos vilka lösen alltjämt icke skall redovisas till stats­ verket, äro underdomstolarna de utan jämförelse viktigaste. Vad stadsdomstolama angår ha i ett flertal städer i samband med löneregleringar för rådhusrätts- och magistratsledamöter träffats bestämmelser av innehåll, att dem tillkommande lösen skall ingå till stadens kassa. Sådana bestämmelser äro numera med få undantag gällande i alla större städer. I ett stort antal mindre och medelstora städer utgör lösenintäkten dock alltjämt en avsevärd del av befattningshavarnas inkomster av tjänsten. Vid underdomstolarna på landet ha lösenavgifterna hittills tillfallit härads­ hövdingarna, av vilkas inkomster de utgjort en mycket väsentlig del. Enligt den förut nämnda omorganisationen av domsagoförvaltningen m. m. skola emellertid häradshövdingarnas sportler indragas till statsverket. Den därmed förbundna löneregleringen för häradshövdingarna innebär nämligen att dessa befattningar inordnas under det civila avlöningsreglementet. Jämlikt § 5 i lösenförordningen och nyssnämnda kungörelse av år 1941 följer härav att den lösen som förut tillkommit häradshövdingarna skall övergå till stämpel. De sakkunniga ha erinrat att domsagoreformen av skäl som nu anförts icke i och för sig påkallade någon förändring i lösen- och stämpelförordning­ arna. De lia emellertid framhållit att, såsom domsagoutredningen yttrat, sedan häradshövdingarnas rätt till lösen upphört och hänsyn således icke vi­ dare behövde tagas till lösensatsernas inverkan på häradshövdingarnas in­ komster, för lantdomstolarnas vidkommande möjlighet yppades att mera fritt bestämma lösensatserna i enlighet med vad av sakliga skäl kunde befinnas lämpligt. Härvid lia de sakkunniga ansett i främsta rummet böra övervägas, huru­ vida den skiljaktighet som för närvarande består mellan lant- och stadsdomstolarna alltjämt bör upprätthållas. Rörande de nuvarande förhållandena i detta hänseende lia de sakkunniga anfört: I såväl liisen- som stämpelförordningen hänföras lantdomstolarna till den andra av de avdelningar, vari de offentliga myndigheterna äro fördelade. Stadsdomstolarna åter tillhöra jämte magistraterna första avdelningen. Med allenast få undanlag gälla olika lösen- och stämpelsatser för dessa avdel­ ningar. I många fall råder olikhet i sammanlagda avgiftsbeloppen, och i den män dessa äro lika föreligger i regel en skiljaktig fördelning av den totala expeditionsavgiften mellan lösen och stämpel. Endast beträffande ett fåtal expeditioner råder full överensstämmelse mellan debiteringsnormerna. Så­

12 Kungl. Maj.ts proposition nr 268.

som exempel må nämnas följande: en avskrift om ett ark betingar vid stadsdomstol 2 kronor i lösen och 1 krona i stämpel medan lösen vid lantdomslol är 1 krona lägre; för part utskrivet utdrag av domboken om ett ark dra­ ger i båda fallen en kostnad av 4 kronor varav i stad 3 kronor men på landet 2 kronor utgöres av lösen; lösen för kallelsebrev, meddelanden och underrät­ telser enligt konkurslagen är i stad dubbelt så hög som på landet; kostnaden för vanliga inskrivningsärenden rörande fast egendom uppgår, bortsett från lagfartsbevisen och inteckningskontrollstämpel, överallt till 6 kronor 50 öre därav lösen utgör på landet 4 kronor men i stad 5 kronor; gravationsbevis rörande en fastighet betingar i stad en lösenavgift av i allmänhet 3 kronor 75 öre medan på landet motsvarande avgift är 2 kronor 25 öre.

De sakkunniga lia ansett sig böra föreslå att, så långt detta vore möjligt, enahanda avgiftsbelopp fastställas att gälla för expeditioner från samtliga underdomstolar. Till stöd härför ha de anfört: Uppenbarligen är det ett önskemål att expeditioner av samma slag skola betinga samma totala kostnad, vare sig de utfärdas av underdomstol på lan­ det eller av underdomstol i stad. Angelägenheten härav har framhållits så­ väl i det under år 1882 avgivna kommittébetänkande, vilket legat till grund för lösenförordningen, som i den av Kungl. Majit till 1922 års riksdag avlåtna propositionen angående de förut omnämnda höjningarna av vissa i stämpellörordningen upptagna avgiftsbelopp. Fördelningen av det för en expedition utgående totala avgiftsbeloppet på lösen och stämpelavgift kan väl anses lik­ giltig för den som har att lösa expeditionen, men det måste dock anses önsk­ värt att även denna fördelning i den mån så är möjligt genomföres på samma sätt vid de olika slagen av underdomstolar. Att lösenavgifterna hittills utgått med högre belopp i städerna än på landet har uppenbarligen stått i samband med städernas skyldighet att själva svara för kostnaderna för rättsskipningen. Genom de högre lösenbeloppen lia städerna, direkt eller indirekt, erhållit bi­ drag till dessa kostnaders täckande. Bortsett från några enstaka undan­ tagsfall synes det icke kunna ifrågakomma att sänka de lösenbelopp, som för närvarande utgå för stadsdomstolarnas expeditioner. Då emellertid i fråga örn lantdomstolarnas expeditioner fördelningen av lösen- och stämpelbeloppen numera saknar betydelse föreligger icke något hinder mot att beträffande dessa expeditioner höja lösensatserna till samma belopp som gälla vid stadsdomstolarna och i motsvarande mån sänka stämpelbeloppen. I den mån de totala avgifterna på landet understiga motsvarande belopp i städerna synes en ökning av de förra avgifterna vara motiverad, ej minst med hänsyn till den .stegring av förvaltningskostnaderna som kan beräknas uppstå genom domsagoref ormen.

På några punkter lia de sakkunniga funnit enhetlighet icke kunna uppnås. Undantagen gälla vissa avgifter vid inregistrering av bouppteckning och lagfart å överlåtelse av fast egendom vilka utgå i städerna men sakna mot­ svarighet på landet. De sakkunniga ha ansett det icke kunna ifrågasättas att utsträcka de åsyftade avgiftsbestämmelserna att gälla även för landet. Med hänsyn till avgifternas betydelse för städerna eller vederbörande be­ fattningshavare har det ej heller synts de sakkunniga böra ifrågakomma att i detta sammanhang avskaffa berörda avgifter. I nämnda hänseenden har därför i förslaget bibehållits den nuvarande olikheten mellan land och stad. Vissa jämkningar av bestämmelserna ha emellertid föreslagits av de sak­ kunniga.

Kungl. Maj:ts proposition nr 268. 13

Den likformighet som vid utredningen eftersträvats har i förslaget även ge­ nomförts i formellt hänseende genom att underdomstolar i stad, som nu höra till första avdelningen i lösen- och stämpelförordningarna, överförts till andra avdelningen, som för närvarande omfattar underdomstolar på landet och vattendomstolar. I samband med denna överflyttning, som jämväl avser polisdomstolar, ha även de övriga domstolsmyndigheter som nu tillhöra förs­ ta avdelningen, nämligen krigsrätter samt konsulardomare och konsularrätt, hänförts till andra avdelningen, som därmed kommer att omfatta samtliga domstolar i första instans. Magistraterna ha däremot fått kvarstå i första avdelningen. De sakkunniga lia anmärkt att — när vid lantdomstolarna även de nuva­ rande lösenavgifterna framdeles skola redovisas i form av stämpel — det till synes läge närmast till hands att utesluta dessa domstolar ur lösenförordningen och i stället införa de totala expeditionsavgifterna i stämpelförordningens avgiftstariff. Såsom skäl för att icke föreslå någon sådan omläggning av de nu­ varande bestämmelserna ha de sakkunniga anfört: Då stadsdomstolarna alltjämt måste kvarstå i lösenförordningen, skulle med ett dylikt förfaringssätt någon enhetlighet i formellt hänseende mellan underdomstolarna icke kunnat ernås. Vidare skulle i fråga om stämpelför­ ordningen ha erfordrats en ingående omarbetning, som inneburit upptagande däri av ett flertal nya rubriker vilka nu förekomma endast i lösenförordning­ en. Samma rubriker skulle ändock med hänsyn till stadsdomstolarna allt­ jämt måst kvarstå i sistnämnda författning. Slutligen innehåller lösenförord­ ningen vissa allmänna bestämmelser örn expeditioner från offentliga myndig­ heter, vilka bestämmelser även i fortsättningen skola gälla beträffande lant­ domstolarna. Att expeditionsavgifterna för dessas vidkommande enligt försla­ get bliva bestämda i två författningar innebär icke någon olägenhet av bety­ delse, helst som befattningshavarna äro vana härvid. Avförande ur lösenför­ ordningen har ej heller tidigare ansetts påkallat beträffande de många myn­ digheter vilkas lösen i samband med löneregleringar indragits till statsverket. Det kan emellertid förtjäna att tagas under övervägande huruvida icke fram­ deles, exempelvis i samband med införande av rättegångsavgifter i anslutning till processreformens genomförande, samtliga avgifter för expeditioner härrö­ rande från domstolarna böra regleras genom en enhetlig författning. I detta sammanhang lia de sakkunniga påpekat att av hänvisningen i § 5 lösenförordningen till 7 § stämpelförordningen framginge att frihet från så­ dana i lösenförordningen stadgade avgifter, som enligt förstnämnda paragraf skulle uttagas genom stämpelbeläggning, komme att äga rum i samma ut­ sträckning som beträffande avgift vilken direkt angåves i stämpelförordning­ en, så att t. ex. protokollsexpeditioner till part, som i målet erhållit fri rätte­ gång, ej .skulle påföras stämpelavgift av något av dessa slag. Jämte det de sakkunniga sökt avskaffa skillnaden i expeditionsavgifter vid underdomstolarna på landet och i stad lia de eftersträvat förenkling och för­ tydligande av nu gällande bestämmelser. Härvid lia även en del i förordning­ arna nu förekommande rubriker uteslutits med hänsyn till den ringa före­ komsten av därmed avsedda expeditioner. Vissa nya rubriker lia i stället in­ förts. Det i direktiven omnämnda önskemålet, alt enhetliga debiteringsnor

14 Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

mer må komma till användning, ha de sakkunniga ansett böra tillgodoses ge­ nom vissa allmänna bestämmelser i § 6 i lösenförordningen. Det föreslås så­ lunda dels att fullmakter och andra sådana behörighetshandlingar endast då det finnes påkallat av särskilda omständigheter må ordagrant intagas i dom­ bok eller protokoll, samt dels att myndighet ej, med mindre särskilda skäl därtill föranleda, i mål eller ärende må påfordra företeende av eller utan sär­ skild begäran utfärda bevis rörande förhållanden, varom hos myndigheten förda rotlar, diarier eller andra sådana handlingar innehålla upplysning. Den översyn av författningarna som de sakkunniga verkställt har i enlig­ het med direktiven i främsta rummet avsett sådana expeditioner som utfärdas av underdomstolama. Endast i ringa mån ha till prövning upptagits frågor som beröra andra myndigheter. Till följd av begränsningen av utrednings­ uppdraget ha de sakkunniga ansett sig förhindrade att behandla spörsmål som uteslutande angå andra myndigheter än domstolarna. För bedömande av frågan om avgiftsbeloppens storlek ha de sakkunniga låtit utföra vissa beräkningar rörande sportelinkomsterna och förvaltningsutgiftema vid stadsdomstolarna dels år 1930, vilket valts till utgångspunkt, dels åren 1938—1941. Resultaten av dessa beräkningar redovisas i tre tabeller, avseende sportelinkomster, förvaltningsutgifter och behållen sportelinkomst. De sakkunniga ha i anslutning härtill uttalat att enligt vad tabellerna utvisa­ de sportelinkomsterna, vilka tidigare hållit sig vid en ganska konstant nivå, från och med år 1940 avsevärt sjunkit. Minskningen från år 1930 till och med år 1941 utgjorde i genomsnitt 23 procent. Föi’valtningskostnaderna däremot hade från år 1930 oavbrutet ökats, till och med år 1939 med i medeltal om­ kring 28 procent. Dessa förändringar hade beträffande de behållna sportel­ inkomsterna medfört en mycket betydande minskning, som från år 1930 till och med år 1941 i genomsnitt utgjorde icke mindre än 72 procent. Beträffande minskningen av sportelinkomsterna ha de sakkunniga anfört: Minskningen torde väsentligen vara att tillskriva en av kristiden beroende nedgång i de mera lösengivande ärendenas antal. Bidragande orsaker torde vara dels den år 1940 vidtagna reduktionen av ersättningen för förlorad lösen till följd av inteckningsförnyelsernas avskaffande och dels viss minskning av antalet civilmål. Den genom civilmålens nedgång uppkomna inkomstminsk­ ningen torde endast i ringa mån ha uppvägts av inkomstökning genom en stegring av antalet brottmål, vilka lämna förhållandevis ringa lösen. Till minskningen av sportelinkomsterna torde även ha medverkat att vissa grup­ per av magistratsärenden överflyttats till länsstyrelser och, i fråga örn vissa städer, till poliskammare. I fråga om förvaltningsutgifterna bör nämnas att de gjorda beräkningarna, enligt vad de sakkunniga meddelat, begränsats att avse sådana kostnader, för vilka i fråga om häradsrätterna statsverket efter domsagoreformens genom­ förande har att svara, eller således kostnaderna för avlöning av skriv- och expeditionsbiträden samt för skrivmaterialier, böcker och dylikt. För år 1941 uppgingo dessa utgifter i samtliga städer till 1,411,800 kronor. Till jämförelse härmed ha de sakkunniga påpekat att de utav städerna år 1941 utbetalade avlöningarna till borgmästare och rådmän jämte övrig rätts-

Kungl. Maj:ts proposition nr 26S. 15

bildad personal vid rådhusrätterna och magistraterna beräknats uppgå till en summa av 5,700,000 kronor. Beträffande förvaltningsutgifternas stegring lia de sakkunniga funnit en av­ sevärd skillnad förefinnas mellan olika grupper av städer; särskilt anmärk­ ningsvärd vore skillnaden mellan städer, i vilka befattningshavarna helt eller till väsentlig del avlönades medelst sportler, och städer varest sportlerna in­ drägt till stadens kassa. Enligt tabellerna uppgår stegringen t. o. m. år 1939 i genomsnitt för de förra till 12.7 procent och för de senare till 30.5 procent. Angående ökningen av förvaltningsutgifterna t. o. m. år 1939 och utveck­ lingen därefter ha de sakkunniga yttrat: Av vikt för frågan om höjning av lösenavgifterna torde i första hand vara, huruvida och i vad mån den stegring av förvaltningsutgifternas totalsumma, som utredningen visar, har 6in grund i ökning av arbetsuppgifterna eller föranletts av höjning av lönenivån för den vid domstolarna anställda perso­ nalen och ökade priser i övrigt. En undersökning av arbetsbördan vid stadsdomstolama åren 1930 och 1939 visar att en viss förskjutning skett i fråga om göromålens art, i det att civilmålen minskat och brottmålen ökat i an­ tal, varjämte inskrivningsärendenas antal i någon mån stigit. Den totala ar­ betsbördan torde emellertid ha förblivit i stort sett oförändrad. Den under åren före kriget inträdda ökningen av förvaltningskostnaderna torde därför bero på andra orsaker, i främsta rummet på en förbättring av de icke rättsbildade biträdenas ställning beträffande såväl avlöning som arbetsförhål­ landen i övrigt. Av väsentlig betydelse för denna utveckling, till vilken mot­ svarighet finnes även på andra arbetsområden, torde ha varit att personalens avlöning under ifrågavarande tid i allt flera fall övertagits av städerna. Den allmänna stegring av löne- och prisnivån som ägt rum efter krigets utbrott har inverkat även å stadsdomstolarnas förvaltningsutgifter. Vilken betydelse prisstegringen haft speciellt för stadsdomstolarna, kan icke direkt utläsas ur de införskaffade sifferuppgifterna. På grund av minskningen un­ der krisåren av antalet ärenden, särskilt inskrivningsärenden, och därav för­ anledd besparing av utgifter kunna siffrorna för de olika åren nämligen icke anses fullt jämförbara. Erfarenheten angående prisstegringens inverkan — särskilt å lönenivån, vilken faktor i detta sammanhang torde vara av av­ görande betydelse — synes emellertid berättiga till antagandet, att den avprisstegringen föranledda ökningen av förvaltningskostnaderna kan beräknas till i genomsnitt minst 20 å 25 procent. Stegringen av kostnaderna torde lik­ som under tiden före kriget vara avsevärt mindre i de städer där de icke rättsbildade biträdena avlönas av befattningshavarna. Sammanfattningsvis ha de sakkunniga uttalat, att då stegringen av för­ valtningskostnaderna vid rådhusrätterna och magistraterna från år 1930 t. o. m. år 1939 beräknats utgöra 28 procent samt den av kristiden föranledda ytterligare kostnadsökningen torde uppgå till minst 20 å 25 procent av kost­ naderna år 1939, kunde den sammanlagda kostnadsökningen från år 1930 till och med år 1942 beräknas ulgöra åtminstone omkring 55 procent. De sakkunniga ha funnit att förvaltningskostnadernas stegring bör föran­ leda en lösenförhöjning och att därvid bör beaktas icke blott den ökning avkostnaderna som ägt rum före kriget utan även i viss mån den .senare in­ trädda kostnadsstegringen. Däremot borde minskningen i och för sig av sportelinkomsterna icke läggas till grund för en höjning av lösensatserna. Härom lia de sakkunniga anfört:

16 Kung!. Majlis proposition nr 268.

Det ligger i sakens natur att den som uppbär inkomster i form av sportler måste till en viss grad finna sig i en av konjunkturförhållandena betingad nedgång i dessa inkomster, liksom å andra sidan en av andra konjunkturer föranledd höjning av inkomsterna kommer honom till godo. Detta utesluter dock icke att åtgärder kunna anses påkallade för att bereda den sportelberättigade ersättning vid en mera markerad minskning av inkomsterna, i syn­ nerhet om denna kan förväntas bliva av mera stadigvarande natur. Beträf­ fande den i förevarande fall uppkomna minskningen synes den, åtminstone till väsentlig del, ha varit av sådan art att en återgång torde kunna förväntas vid återinträdandet av mera normala förhållanden. Med hänsyn härtill och till uttalandet i direktiven, att de sakkunnigas uppdrag icke borde åsyfta åt­ gärder av lönereglerande karaktär, ha de sakkunniga icke ansett ett förslag till höjning av lösen böra grundas å minskningen i och för sig av sportlerna. Stegringen av förvaltningskostnaderna utgör däremot enligt de sakkunni­ gas mening ett förhållande på grund varav berättigade anspråk kunna Tesås på en lösenförhöjning. Detta gäller i första hand den ökning av kostnaderna som ägt rum före kriget. Denna ökning, vilken väsentligen sammanhänger med förbättringen av den icke rättsbildade personalens ställning, kommer med all säkerhet att bliva bestående. En fortsatt utveckling mot bättre avlöningsvillkor för denna personalgrupp kan därjämte för rådhusrätternas vidkom­ mande förväntas. Den förbättring av den icke rättsbildade personalens löne­ förhållanden, som i fråga om häradsrätterna kommer att ske genom domsagoreformen, torde härvidlag icke bliva utan betydelse för städerna, där lö­ nerna för motsvarande befattningshavare i gemen torde ligga på avsevärt lägre nivå. . Den till följd av krisförhållandena inträdda kostnadsstegrmgen — tor vil­ ken i motsats till förhållandet på de flesta andra områden någon kompensa­ tion ej utgått — kan i detta sammanhang icke heller lämnas obeaktad. Pa grund av kostnadsstegringens grad och varaktighet samt omöjligheten att be­ räkna, när återgång till mera normala förhållanden kan ske, torde även den­ na stegring kunna anses motivera en höjning av sportelsatserna, detta så myc­ ket mera som utgiftsstegringen i förening med sportelminskningen medfört en avsevärd nedgång av den behallna inkomsten samtidigt som de allmänna levnadskostnaderna stigit. De av de sakkunniga verkställda undersökningarna ha, såsom förut nämnts, begränsats till att avse förhållandena i städerna. I fråga om häradsrätterna har någon undersökning av förvaltningskostnaderna ej verkställts av de sak­ kunniga. De lia emellertid funnit det motiverat att låta höjningen gälla även dessa domstolar. Till grund härför ha de, jämte vad förut anförts om önsk­ värdheten av att likställa underdomstolarna i avgiftshänseende, åberopat den ej oväsentliga ökning av statsverkets kostnader som domsagoreformen medför. Med avseende å det närmare genomförandet av förslaget om lösenförhöj­ ning ha de sakkunniga yttrat: Genomförandet av en på utgiftsstegringen grundad höjning av sportelsat­ serna erbjuder vissa svårigheter. Med hänsyn till att sportelinkomsterna regel­ mässigt lämna överskott till befattningshavarnas avlöning skulle en höjning, sorn medförde en större eller mindre ökning även av delta överskott, vara att jämställa med en sådan lönereglering som enligt direktiven icke bör ske i före­ varande ordning. Vid beräknandet av den ökning av förvaltningskostnaderna, som bör föranleda till en höjning av sportelsatserna, måste vidare bortses från de kostnader som äro förbundna med magistraternas rent kommunala göro­ mål. Icke heller kan det utan vidare anses riktigt alt genom en höjning av lö-

Kunni. Majlis proposition nr 268. 17

sensatsema söka uppväga en kostnadsökning som sammanhänger med göro­ mål vilka icke inbringa någon lösen; en kompensation i detta hänseende bör icke ske genom att lösen för övriga expeditioner höjes utöver vad som i och för sig kan anses skäligt för dessa. Nu anförda omständigheter måste beaktas vid bestämmandet av den totala sportelökning som kan böra åvägabringas genom en lösenhöjning. Den höjning av lösenavgifterna, som i genomsnitt anses skälig, bör icke i samma grad drabba alla olika slag av expeditioner. I fråga om varje särskild expedition måste hänsyn tagas till förhållandet mellan lösensatsen för expe­ ditionen och den därmed förenade kostnaden, vari även ingår en andel av de allmänna förvaltningskostnaderna. Vidare måste beaktas en mångfald andra omständigheter som medföra att avgiften för en viss expedition bör sättas lägre eller högre än för en annan.

Från nu angivna utgångspunkter lia de sakkunniga funnit att lösenhöj­ ningar i främsta rummet borde ske i fråga om domboksexpeditioner och vissa andra till rättegångsväsendet hörande expeditioner. Beträffande expeditioner i samband med inskrivningsväsendet borde däremot endast ske mindre höj­ ningar. I avseende härå lia de sakkunniga anfört: Till domboken hörande mål och ärenden representera de viktigaste och mest maktpåliggande arbetsuppgifterna inom rättsvården och taga i enlighet härmed i anspråk största delen av den mera kvalificerade rättsbildade per­ sonalens arbetskraft. Såväl med hänsyn härtill som till de avsevärda kostna­ der vilka äro förenade med expeditionerna måste de nu gällande lösensatserna anses vara alltför låga; de täcka knappast iner än de rena utskriltskostnaderna. Vidkommande dessa expeditioner synes därför en jämförelsevis betydan­ de lösenhöjning vara väl motiverad. I förhållande till övriga rättegångskost­ nader torde en sådan höjning för parterna vara av underordnad betydelse. En förhållandevis stor lösenhöjning har även ansetts böra ske i fråga örn vissa andra till rättegångsväsendet hörande expeditioner, bl. a. stämningar och kommunikationsresolutioner. I några fall har emellertid ansetts skäligt att företaga en mot lösenhöjningen helt eller delvis svarande nedsättning av stäm­ pelavgiften. Expeditioner i ärenden rörande inskrivningsväsendet betinga för närvaran­ de relativt höga avgifter. Detta torde i och för sig vara motiverat med hänsyn till de allmänna omkostnaderna för fastighetsboks- och fastighetsregistervä­ sendet samt skillnaden mellan de egentliga rättegångsärendena, å ena, och de till den frivilliga rättsvården hörande ärendena, å andra sidan. Då i fråga örn inskrivningsärendena jämförelsevis ringa del av lösenavgifterna motsvaras av löpande förvaltningskostnader, synes den höjning av lösensatser som nu ifrågakommer böra bliva förhållandevis mindre för expeditioner i dylika ärenden än i fråga om åtskilliga andra expeditioner. Härtill kommer att av­ gifterna i inskrivningsärenden i väsentliga delar reglerats så sent som under åren 1932 och 1934.

Förslaget innebär emellertid icke endast avgiftshöjningar. I några fall ha föreslagits nedsättningar av avgifter som de sakkunniga ansett vara alltför höga. De sakkunniga lia anmärkt, att vid avvägningen av de olika lösensatserna någon avgörande betydelse icke kunnat tillmätas den inverkan höjningen i det särskilda fallet kunde få för den enskilde sportelberältigade befaltnings- Biliang till riksdagens protokoll 1943. 1 sami. Nr 26S. 2

18 Kunni Maj.ts proposition nr 268.

havaren men att de sakkunniga eftersträvat att höjningarna icke skulle verka ensidigt. Några av de föreslagna ändringarna beröra även andra myndigheter än underdomstolarna. De sakkunnigas syfte har därvid varit att uppnå önsk­ värd enhetlighet. I fråga om de ekonomiska verkningarna av de föreslagna ändringarna må nämnas följande. Enligt av de sakkunniga verkställda överslagsberäkningar torde ändringarna i lösensatser för stadsdomstolarna medföra en höjning av sportelinkomsterna med i runt tal 350,000 kronor om året, motsvarande 35 procent av förvaltningsutgifterna vid rådhusrätterna och magistraterna år 1930. ökningen av sportelinkomsterna motsvarar således ungefär två tred­ jedelar av den till 55 procent beräknade sammanlagda kostnadsstegringen sedan sistnämnda år. Vid beräkningarna ha de sakkunniga utgått från me­ deltalet mål och ärenden åren 1937—1941, därvid dock i saknad av publi­ cerat statistiskt material för år 1941 antalet mål och ärenden detta år anta­ gits ha varit i stort sett detsamma som år 1940. För statsverket skulle ändringarna medföra en inkomstökning som de sak­ kunniga antagit komme att snarare över- än understiga 500,000 kronor om året. Vad angår frågan, huruvida de föreslagna avgiftsändringama böra tilläg­ gas giltighet allenast för viss begränsad tid, ha de sakkunniga funnit övervä­ gande skäl tala för att så icke bör ske. De ha därvid anfört, att avgifter som sammanhänga med rättegångsmålen måste antagas komma att undergå en reglering i samband med processreformens genomförande och att de i övrigt föreslagna ändringarna icke synts vara av annan natur än att de borde äga bestånd även under de förändrade förhållanden, som kunde förväntas efter krigets slut. Med hänsyn härtill syntes det ej föreligga tillräcklig anledning att nu stadga någon särskild tidsbegränsning för bestämmelsernas giltighet. Slutligen ha de sakkunniga till behandling upptagit frågan örn förvand­ ling av de nuvarande kommissionärsarvodena i domsagorna till stämpelav­ gifter. Förslagets innebörd i denna del skall senare beröras.

Yttranden rörande huvudgrunderna i förslaget.

Förslaget har lämnats utan erinran av hovrätten för övre Norrland, läns­ styrelserna i Stockholms, Uppsala och Malmöhus län, en domhavande, sex magistrater och rådhusrätter, tretton drätselkamrar, jordbrukskreditkassan och stadsförbundet, övriga yttranden äro i huvudsak tillstyrkande eller inne­ hålla uttalanden endast rörande detaljfrågor. Förslaget avstyrkes i väsent­ liga delar av statskontoret. Även stadshypoteksföreningarnas förtroenderåd och drätselkammaren i Luleå få anses avböja detsamma. I vad förslaget innebär att enhetliga bestämmelser skola gälla för lant- och stadsdomstolar har det så gott som undantagslöst vunnit gil­ lande i yttrandena. Detsamma gäller beträffande de förenklingar och förtydliganden som de sakkunniga föreslagit. Svea hovrätt uttalar så­ lunda att hovrätten delade de sakkunnigas uppfattning om önskvärdheten

Kungl. Maj:ts proposition nr 268. 19

av enhetliga debiteringsnormer vid lant- och stadsdomstolarna och att hov­ rätten likaledes tillstyrkte vad de sakkunniga föreslagit i syfte att förtydliga och förenkla vissa bestämmelser i förordningarna. Hovrätten ansåge det emel­ lertid böra övervägas, om icke i vissa avseenden ytterligare åtgärder i för­ tydligande syfte lämpligen borde vidtagas. Hovrätten över Skäne och Blekinge yttrar att det syntes välgrundat att i samband med de föreslagna avgifts­ höjningarna sådana ändringar vidtoges i förordningarna, att enahanda av­ giftsbelopp, så långt detta vore möjligt, fastställdes att gälla för expeditioner från samtliga underdomstolar. Överståthållarämbetet finner det vara av godo att i förslaget eftersträvats ett utjämnande av de olikheter i avseende å avgifter för samma slags expeditioner som råda mellan de olika myndig­ heterna. Även statskontoret förklarar sig principiellt helt instämma med de sak­ kunniga däri, att enhetlighet i fråga om lösen- och stämpelavgifterna vöre i hög grad önskvärd. Med hänsyn till betänkligheter mot lösenförhöjning kunde dock statskontoret icke biträda förslaget i dessa delar. Vidkommande de föreslagna förenklingarna av hittills gällande, i många fall onödigt in­ vecklade och alltför detaljerade bestämmelser kunde ämbetsverket i prin­ cip ansluta sig till förslaget. Med statskontorets utgångspunkter beträffande avgifternas storlek måste emellertid även i dessa delar en viss omarbetning äga rum. Vissa erinringar ha riktats mot att enligt förslaget rådhusrätt och magistrat skulle komma att tillhöra olika avdelningar i avgiftstarifferna. Rådhusrätten i Gävle anför att dessa myndigheters hänförande till samma avdelning syn­ tes särskilt motiverat i de fall då magistraten vöre överexekutor och i den egenskapen utövade viss dömande verksamhet i första instans. Rådhusrätten i Östersund anmärker att genom förslaget det organiska sambandet mellan ifrågavarande myndigheter skulle brytas och att det vore viktigare att bibe­ hålla detta samband än att vinna en huvudsakligen redaktionell enhetlighet mellan underdomstolama. För magistrat och rådhusrätt borde gälla samma lösen- och stämpelavgifter. Hovrätten över Skäne och Blekinge understryker det i de sakkunnigas pro­ memoria uttalade önskemålet örn expeditionsavgifternas framtida reglering genom en enhetlig författning. Styrelsen för svenska bankföreningen — som uttalar att fastställandet av enhetliga avgifter för underdomstolarna vore ett steg i rätt riktning samt att de föreslagna förenklingarna och förtydligandena vore befogade och väl avvägda — framhåller såsom ett önskemål, att be­ stämmelserna pa förevarande område göras till föremål för en genomgripande omarbetning i syfte bl. a. att sammanföra samtliga stadganden till en enda författning. De skäl som de sakkunniga anfört för att i varje fall tills vidare bibehålla den nuvarande ordningen syntes emellertid vara bärande. Samma önskemål framhålles av styrelsen för svenska sparbanksföreningen som dock ifrågasätter huruvida icke en enhetlig reglering borde tagas under övervä­ gande redan nu. Även domhavanden i Södra Möre domsaga uttalar sig för en sammanföring av de nuvarande bestämmelserna.

20 Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

De föreslagna höjningarna av avgiftsbeloppen ha i allmänhet godkänts i yttrandena. Statskontoret och i viss mån även stadshypoteksföreningarnas förtroenderåd ha dock uttalat sig mot förslaget i denna del. Förslaget tillstyrkes av Svea hovrätt som dock uttalar viss tvekan om lämpligheten att avsevärt höja lösensatsema utöver de belopp som för när­ varande gälla för stadsdomstolarna. Hovrätten anför: Visserligen måste det anses önskvärt, att statsverkets kostnader för domsagoreformen i väsentlig mån täckas genom höjda expeditionsavgifter, men eftersträvandet av detta syftemål kan i och för sig ej motivera höjning av sådana expeditionsavgifter som icke tillfalla statsverket. Det är tydligt, att en höjning av lösensatserna efter de principer som de sakkunniga föreslagit kan motiveras endast örn hänsyn tages även till stegringen av förvaltnings­ kostnaderna vid stadsdomstolarna — under dessa kostnader har härvid icke medräknats vad som åtgår till avlöning åt domare. Emellertid kan det — något som de sakkunniga också framhållit — möta betänklighet att genom­ föra en på utgiftsstegringen grundad höjning av sportelinkomstema i stä­ derna. De sakkunniga lia påpekat, att då dessa inkomster regelmässigt läm­ nade överskott till befattningshavarnas avlöning, en höjning, som medförde en större eller mindre ökning av detta överskott, vore att jämställa med en sådan lönereglering som enligt direktiven för de sakkunniga icke borde ske i förevarande ordning. I den mån en höjning av lösensatsema skulle med­ föra, att stadsdomama, bortsett från den under kriget inträffade prissteg­ ringen, erhölle bättre avlöningsvillkor än vad vid de nuvarande lösensatser­ nas bestämmande beräknats bliva fallet, finner också hovrätten, att höj­ ningen skulle innebära en icke önskad form av lönereglering. Däremot torde det få anses skäligt, att om stegringen av förvaltningskostnaderna skulle i mera avsevärd mån åstadkomma en minskning av de vid lösensatsernas be­ stämmande beräknade genomsnittliga inkomsterna för de ifrågavarande be­ fattningshavarna, dessa erhölle gottgörelse genom höjning av lösensatsema. Den som uppbär inkomster i form av sportler måste visserligen, såsom ock­ så de sakkunniga framhållit, till en viss grad finna sig i en av konjunkturförhållandena betingad nedgång av dessa inkomster, men om stegringen av förvaltningskostnaderna skulle medföra, att överskottet täckte endast en re­ lativt obetydlig del av den inkomst som befattningshavaren genomsnittligt sett haft anledning att räkna med, torde, därest befattningshavaren icke er­ håller ersättning i annan form, en höjning av sportlerna framstå såsom mo­ tiverad. Det senast sagda berör som synes icke de städer, i vilka sportelinkomsterna tillfalla staden, men ett liknande betraktelsesätt torde kunna anläggas med avseende å sådana städer. Anledning synes nämligen före­ ligga att taga viss hänsyn till vilket genomsnittligt sportelöverskott staden skäligen kunnat räkna med, då staden åtog sig att avlöna sina ifrågavaran­ de befattningshavare. Med hänsyn till det sagda samt till den utredning om sportelinkomsternas och förvaltningsutgifternas storlek som de sakkunniga förebragt finner sig hovrätten kunna tillstyrka den av de sakkunniga före­ slagna genomsnittliga höjningen av lösensatsernas belopp.

Hovrätten finner det önskvärt, att det vid förslagets genomförande klarlägges att de ifrågavarande höjningarna icke få åberopas såsom grund för ökade ersättningsanspråk gentemot statsverket från sådana städer vilkas ju­ risdiktion övertagits av staten. Härvid anföres, att det torde finnas anled­ ning antaga att sådana anspråk kunde komma att resas och att en sådan konsekvens icke syntes önskvärd.

Kungl. Maj:ts proposition nr 268. 21

Hovrätten över Skäne och Blekinge förklarar, att hovrätten delade den i förslaget uttryckta uppfattningen, att åtskilliga av de lösen- och stämpelbe­ lopp, som enligt gällande bestämmelser utginge för underrätternas expeditio­ ner, icke lämnade skälig ersättning för arbete och kostnader, varför en höj­ ning av dessa avgifter måste anses påkallad. Länsstyrelsen i Malmöhus län finner det påtagligt, att de stegrade förvaltningskostnaderna i sådan grad bidragit till reduktion av behållna sportelinkomster att en reglering av nu utgående expeditionsavgifter vore påkallad. Statskontoret anför: De sakkunniga lia gått in för ett utjämningssystem, som tämligen genom­ gående medför en höjning av lösenavgiftema utan motsvarande höjning av stämpelavgifterna och i många fall en direkt sänkning av sistberörda avgif­ ter. En efter dylika principer genomförd omläggning kommer alt medföra en inkomstökning för staten och flertalet större städer och därjämte en löne­ ökning för de befattningshavare, vilka ännu äga uppbära sportler. Statskontoret vill till en början erinra, att en strävan att avskaffa tjänste­ männens sportelinkomster tydligt kommit till uttryck i de senare årens löne­ regleringar. En liknande utveckling torde givetvis vara önskvärd ifråga om stadsdomarnas löneförhållanden. Det lärer därför ligga i sakens natur, att den ökning av avgifterna för domstolarnas expeditioner, som kan vara önsk­ värd, i varje fall icke bör förläggas till lösenavgifterna. Det är visserligen sant, att dessa vad rådhusrätterna beträffar numera till största delen till­ falla städerna och endast i jämförelsevis ringa omfattning befattningsha­ varna såsom lönetillskott, men de i nämnda hänseende föreslagna åtgärderna skulle i varje fall innebära ett frångående av en viktig princip och medföra ett försvårande av löneregleringsarbetet. För övrigt anser sig statskontoret böra fästa uppmärksamheten vid att i direktiven för utredningen uttryckli­ gen förklarats, att beträffande stadsdomstolarna åtgärder av lönereglerande natur icke må av utredningsmännen föreslås. I detta sammanhang vill stats­ kontoret vidare erinra, att den av de sakkunniga påvisade ökningen av för­ valtningskostnaderna till icke oväsentlig del har sin orsak i den alltför libe­ rala lönepolitik, som bedrivits av ett stort antal städer och som självfallet icke kan godtagas såsom skäl för höjning av dem tillkommande lösen. För övrigt torde här böra framhållas, att det icke endast är städernas befatt­ ningshavare, som profitera av en höjning av lösenavgifterna. Även vissa statliga tjänstemän med oreglerad lön komma att få sina löneförmåner för­ bättrade vid genomförandet av det föreliggande förslaget. Så torde exempel­ vis kunna bliva fallet med häradsskrivama, vilka redan nu torde vara väl tillgodosedda i avlöningshänseende. Även örn statskontoret principiellt kan helt instämma med de sakkunniga däri, att enhetlighet ifråga örn lösen- och stämpelavgifterna är i hög grad önskvärd, kan ämbetsverket av ovan angivna skäl icke biträda förslaget i dessa delar. Därest den erforderliga omläggningen icke skulle låta sig göra med mindre än att ökning av lösen sker på stämpelavgiftens bekostnad, måste ämbets­ verket för sin del föredraga ett bibehållande i avdelning I av städernas dom­ stolar, eventuellt med oförändrade stämpeltariffer. En sådan anordning sy­ nes statskontoret icke alltför motbjudande under en övergångsperiod i av­ vaktan på alt avgifterna för domstolarnas expeditioner i samband med pro­ cessreformens slutliga genomförande inom en ej avlägsen lid regleras genom en enhetlig författning.

22 Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

Som ytterligare skäl för att bibehålla nuvarande bestämmelser åberopar statskontoret den omständigheten att allmänt prisstopp påbjudits. Jämväl stadshypoteksföreningarnas förtroenderåd, som dock endast yttrar sig med avseende å inskrivningsärenden, ifrågasätter huruvida icke de åtgärder i prisreglerande syfte som särskilt under det senaste året trätt i tillämpning även borde omfatta expeditionsavgifter. I yttrandet anmärkes att de före­ slagna avgiftsförhöjningama i inskrivningsärenden i vissa fall vore avse­ värda och ej, såsom de sakkunniga uttalat, innefattade endast mindre för­ höjningar. Föreningen mellan hypoteksombudsmännen, som framställer anmärkning­ ar mot de för gravationsbevis föreslagna avgifterna, förklarar att godtagan­ det av övriga i åtskilliga fall väsentliga höjningar av expeditionsavgifterna i inskrivningsärenden betingades av förhoppningen om en revision av av­ gifterna vid återinträdda normala förhållanden samt av den föreslagna be­ stämmelsen i § 6 lösenförordningen. Styrelsen för svenska bankföreningen uttalar att de föreslagna höjningar­ na i stort sett vöre befogade och rimliga. Av domhavandena har endast domhavanden i Södra Möre domsaga be­ rört frågan om avgiftshöjningarna. Han anmärker att förhöjningen vid när­ mare undersökning torde komma att visa sig vara av icke oväsentlig be­ tydelse. Huruvida förhöjningen kunde vara behövlig undandroge sig hans bedömande men då det vore uppenbart att en del rådhusrätter vore över­ organiserade förefölle dock behovet åtminstone för dessa domstolars vid­ kommande såsom ganska tvivelaktigt. En förhöjning av lösensatserna kun­ de förväntas motverka en förläggning av mindre städer under landsrätt. De yttranden som avgivits av stadsmyndigheterna giva i stort sett uttryck åt den meningen att de föreslagna höjningarna av lösenavgifterna visserligen äro låga men dock böra godtagas. Stockholms magistrat konstaterar med tillfredsställelse att förslaget innebure en icke oväsentlig ökning av den nuvarande sportelinkomsten. Huru önskvärt det än enligt magistratens mening varit, att ökningen kunnat så tillmätas, att den kommit att täcka ej blott de ökade förvaltningsutgifterna utan jämväl en del av de under årens lopp ökade kostnaderna för avlönande av den juridiskt bildade personalen, insåge magistraten väl de svårigheter som härutinnan måste härflyta av de å olika orter rådande skilda avlönings­ förhållanden. Magistraten ville därför ej framställa något yrkande i sådant hänseende. Magistraten och rådhusrätten i Lund ifrågasätter, huruvida icke full kom­ pensation borde lämnas för kostnadsstegringen, som väl finge anses bliva i huvudsak bestående. Härvid torde särskilt böra beaktas städernas övriga stora utgifter för domstolarna med deras rent statliga uppgifter, vilka kost­ nader icke tillnärmelsevis täcktes av de till städerna indragna sportlerna. Den måttliga ytterligare höjning av vissa lösensatser som erfordrades — för­ slagsvis i inskrivningsärenden samt för protokollsutskrifter — skulle även för häradsrätternas del vara väl motiverad med hänsyn till den mycket vä­

Kungl. Maj.ts proposition nr 268. 23

sentliga ökning av statsverkets kostnader som domsagoreformen komme att medföra. Även magistraten och rådhusrätten i Halmstad finner skäl kunna åberopas för att städerna i högre grad än som föreslagits borde kompenseras för de ökade förvaltningskostnaderna. Med hänsyn till vad de sakkunniga anfört och med beaktande av angelägenheten av att i möjligaste mån be­ gränsa den enskildes utgifter för rättsvården, tillstyrktes dock de sakkunni­ gas utgångspunkt i avseende på lösenbeloppens höjning. Magistraten och råd­ husrätten i Gävle anser likaledes att en ytterligare höjning skulle varit moti­ verad men förklarar sig, på grund av omöjligheten att exakt påvisa vad för­ slaget i praktiken komme att innebära, icke beredd att föreslå någon sådan höjning. Styrelsen för föreningen Sveriges stadsdomare yttrar att förslaget i stort sett vore väl motiverat men att ökningen synts över hela linjen ha bort bliva något högre. Kostnaderna för rättsskipningen hade i de flesta städer avse­ värt stigit under de senaste åren och härtill komme, att en del sedan lång tid tillbaka utgående ersättningar till rådhusrätterna numera genom statsmak­ ternas beslut försvunnit. Såsom exempel kunde nämnas dels inteckningsförnyelsemas borttagande, dels att gottgörelse för handläggning av tullmål icke vidare utginge och dels avskaffandet av magistraternas befogenhet att ut­ färda pass. Någon kompensation för dessa förlorade inkomster hade icke lämnats städerna eller deras vid rådhusrätterna tjänstgörande befattnings­ havare. Vid en del medelstora och mindre rådhusrätter hade tjänsteinnehavarna alltjämt kvar rätten att helt eller delvis uppbära inflytande lösen. Även om denna avlöningsform — vilken i och för sig vore mindre tilltalande — alltmer började försvinna, vore det dock alltjämt ett stort antal befattnings­ havare, som i hög grad vore beroende av dessa inkomster. Då de rättegångsavgifter, som i vårt land utginge, vore synnerligen låga, torde det icke vara obilligt att låta de framlagda förslagen bliva föremål för ytterligare en juste­ ring uppåt med 10 å 25 procent. En dylik åtgärd skulle i någon mån kunna kompensera de verkliga löneindragningar som under det senaste årtiondet gått ut över stadsdomstolarna. Från rådhusrätter och magistrater i städer där sportlerna tillfalla befatt­ ningshavarna föreligga några yttranden, vari framställas mera bestämda yr­ kanden örn större lösenhöjningar än förslaget innebär. Rådhusrätten i Söder­ tälje anför sålunda, att höjning av lösenbeloppen i vissa fall syntes vara mo­ tiverad även på grund av minskning av viss sportelinkomst i och för sig och ej blott, såsom föreslagits, på grund av stegringen av förvaltningskost­ naderna. I sådant hänseende åberopas samma sportelindragningar som nämnts av stadsdomarföreningen oell erinras alt en väsentlig del, i regel hälf­ ten, av ersättningen för inteckningsförnyelsernas avskaffande indragits. Dessa indragningar borde förtjäna särskilt beaktande vid översynen av lösenför­ ordningen. Särskilt de domare som skötte inskrivningsväsendet hade ett på billighet starkt grundat anspråk att i någon mån erhålla verklig ersättning för den förlust de lidit genom sportelindragning. Härom anför rådhusrätten: Detta anspråk torde vara förtjänt av beaktande även av det skälet att i många fall de från städerna utgående lönerna satts relativt lågt just med

24 Kungl. Maj:ts proposition nr 26S.

hänsyn till de förut beräknade beloppen av sportlerna. Sålunda åtnjuter t. ex. borgmästaren i Södertälje enligt gällande stat en fast årlig löneinkomst av 3,875 kronor, vartill kommer dyrtidstillägg med omkring 600 kronor. Det synes därför vara ganska rimligt att till kompenserande i viss mån av nu föreslagna lösennedsättningar för expeditioner, hörande till inskrivnings­ väsendet och förmyndarvården —■ vissa av dessa nedsättningar äro så bety­ dande, att de i väsentlig mån skulle reducera vinsten för vederbörande tjäns­ temän av de föreslagna lösenförhöjningarna — en något kraftigare lösen­ förhöjning vidtages för någon eller några av de lill denna kategori hörande lösenposter. En sådan ändring av förslaget skulle icke kunna avvisas med invändningen, att densamma skulle avse en verklig lönereglering — vilket departementschefen vid meddelande av direktiv för utredningen avböjt. Ut­ trycket lönereglering torde nämligen få anses som ett ganska vagt begrepp. Strängt taget utgör ju varje ändring av en grupp tjänstemäns löner en löne­ reglering, även örn den är obetydlig. Å andra sidan ha utredningsmännen tydligen ansett, att deras delvis ganska ingående förslag till ändringar i lösen­ förordningen icke skall betraktas som en verklig lönereglering. Detta för­ hållande torde ej förändras, om i enlighet med vad rådhusrätten här utveck­ lat, en viss justering uppåt verkställes av de förslagna lösenförhöjningarna till kompensering av de verkliga lösenindragningar, som under de senaste åren förekommit.

Magistraten och rådhusrätten i Vaxholm förklarar att den under de senaste åren inträdda minskningen av sportlerna varit synnerligen kännbar för dem som till väsentlig del avlönades med sportler. Inkomstminskningen framstode såsom obillig med hänsyn till de avsevärt stegrade levnadskostnaderna och till att flertalet löntagare kompenserats därför genom lönehöjningar. Så var­ aktig som nedgången av sportlerna redan visat sig syntes det rimligt att därav beroende befattningshavare och städer erhölle kompensation för den avsevärda inkomstminskningen. Det vore således högst behövligt att lösen­ avgifterna genomgående höjdes. De föreslagna höjningarna komme endast delvis att täcka inkomstminskningen och det borde därför övervägas om icke ytterligare höjning av vissa avgifter borde ske. Rådhusrätten i Trosa erinrar att i förslaget ej beaktats den ytterligare ned­ gång i sportelinkomster som skett efter år 1941 eller i fortsättningen komme att ske. För rådhusrättens del medförde förslaget ej någon ökning av sport­ lerna, enär dessa i huvudsak härrörde från inskrivningsärenden; domboksärenden med lösen förekomme i ytterst ringa mån. Vidare anföres: Det torde i detta sammanhang böra påpekas, att för en mängd städer bland annat Trosa upphörde arvskiftesprovisionen 1933 utan någon statlig kompensation och med 150 kronor från staden, vilket upphör 1943, ehuru denna sportelinkomst uppgick till femdubbelt detta belopp. År 1943 upphör även bouppteckningsprovisionen, som uppgår till i genomsnitt 2,000 kr. (åren 1921—1930 i medeltal pr år 2,651: 30 kr.). Vissa sportler i inteckningsärenden ha försvunnit genom inteckningsförnyelsernas avskaffande och den alltför låga kompensationen synes skola så småningom helt upphöra utan att någon rimlig grund därför föreligger. Det borde väl ha tagits i betraktande vilka blygsamma löner, som i regel utgå till städernas tjänstemän i magistrat och rådhusrätt och de ofta lika små dyrtidskompensationerna. Lönen härstädes utgår med 6,000 kronor samt

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

två ålderstillägg å vartdera 500 kronor, varav emellertid avgår 330 kronor till pensionsavgift. Kontorsanställda och mera kvalificerade arbetare komma nu­ mera upp till samma inkomst, medan tjänstemän i företag såsom banker och industri m. m. uppnå betydligt högre löneinkomster. Då stadsdomareföreningen därför föreslog dubbla lösensatser var det berättigat. Rådhusrätten anser således icke, att syftemålet med det föreliggande för­ slaget uppnåtts, nämligen att bereda skälig kompensation med anledning av minskningen i sportelinkomsterna och indragning därav samt ökningen av förvaltningsomkostnaderna, vilken minskning av behållna sportler uppgår till i genomsnitt icke mindre än 72 procent, oavsett upphörandet i en mängd städer av arvskiftes- och bouppteckningsprovisionerna, utgörande de ojäm­ förligt största sportelinkomsterna. Rådhusrätten i Ulricehamn gör gällande att förslaget på några punkter innebure lönesänkningar av sådan betydelse att det förefölle tvivelaktigt om de uppvägdes av höjningarna på andra håll. Med erinran om förut skedda indragningar av sportler uttalar rådhusrätten, att det vore orimligt att allt­ jämt nedsätta sportelinkomsterna för ämbetsmän som för sin existens vore väsentligen beroende av sportler. Svenska stadsförbundets styrelse erinrar att ett betydande antal städer av olika storlek indragit lösenavgifterna till stadskassan mot det att respektive befattningshavare som vederlag beviljats ökade löneinkomster. De senaste årens utveckling hade karakteriserats av å ena sidan väsentligt minskade in­ komster av expeditionslösen och å den andra sidan av starkt ökade utgifter för expeditionspersonal m. m. I städer med indragna sportler hade konse­ kvenserna gått ut över städerna, i andra över befattningshavarna. I det se­ nare fallet hade inkomstminskningen givetvis varit ägnad att framkalla krav på städerna från befattningshavarnas sida om ökade löneförmåner. För stä­ derna vore en höjning av löseninkomsten, om än något sen, under sådana förhållanden mycket välkommen. Ehuru ett bifall till förslaget icke torde bereda städerna en tillräcklig ersättning för de kostnader, expeditionslösen vore avsedd att täcka, än mindre giva någon kompensation för de gångna årens förluster, ansåge styrelsen sig därför dock böra tillstyrka detsamma. Uttalanden av liknande innebörd göras av flertalet av de drätselkamrar som yttrat sig över förslaget. Drätselkammaren i Lund anför: De sakkunniga ha uttalat att det förhållandet att lösenavgifterna hittills utgått med högre belopp i städerna än på landet uppenbarligen stått i sam­ band med städernas skyldighet att själva svara för kostnaderna för rätts­ skipningen, och att städerna genom de högre lösenbeloppen, direkt eller in­ direkt, erhållit bidrag till dessa kostnaders täckande. En konsekvens härav torde bliva att, då det gäller att vidtaga en höjning av dessa avgifter, hänsyn bör tagas icke blott till vissa förvaltningsutgifter utan även till de kostna­ der i övrigt, som städerna få vidkännas för rättsskipningen. Ävenledes bör i detta sammanhang beaktas den minskning i sportelinkomsterna, som blivit en följd av inteckningsförnyelscrnas avskaffande, och dessutom torde ej heller alldeles lämnas ur sikte, vad bouppteckningsprovisionens avskaffande betytt för städerna. För belysande av dessa förhållanden för staden Lunds del påpekas, alt enligt stadens bokslut för år 1930 uppgingo utgifterna för magistrat och råd­

26 Kungl. Majlis proposition nr 268.

husrätt till 141,525: 46 kr. samt inkomsterna till sammanlagt 67,175: 56 kr., vilket ger en brist av 74,349: 90 kr., samt att enligt bokslutet för år 1941 utgifterna uppgingo till 158,194: 78 kr. och inkomsterna till 24,473: 39 kr., vilket ger en brist av 133,721: 39 kr. Med hänsyn till det anförda torde de föreslagna förhöjningarna i lösensatserna för städernas del vara alltför låga. Då utvecklingen i städerna allt­ mera torde gå i den riktningen att sportelinkomsterna komme att redovisas till stadens kassa, borde mera hänsyn tagas till minskningen av de behållna sportelinkomsterna för denna grupp av städer, vilken minskning enligt de sakkunnigas utredning uppgår till ej mindre än 85.2 procent.

Stadskollegiet i Stockholm har med åberopande av yttranden av drätsel­ nämnden och dess kammarkontor samt borgarrådsberedningen tillstyrkt för­ slaget. Av innehållet i boxgarrådsberedningens åberopade yttrande må föl­ jande återgivas. Vad beträffar den allmänna ekonomiska innebörden för statens del av för­ slaget karakteriseras detsamma därav, att statsverket kommer att kompense­ ras för de i samband med domsagoreformens genomförande uppkommande kostnadsökningarna, vilka enligt kungl, propositionen i ämnet beräknades uppgå till 583,000 kronor. De föreslagna avsevärda höjningarna i avgiftstarifferna, vilka väsentligen träffa domboksexpeditioner och vissa andra till rättegångsväsendet hörande expeditioner vid domstolarna i första instans, beräknas sålunda för statsverket medföra en årlig inkomstökning, som en­ ligt de sakkunnigas beräkningar snarare kommer att över- än understiga 500,000 kronor. För stadsdomstolarnas del beräknas inkomstökningen stanna vid ett be­ lopp av 350,000 kronor per år, vilket innebär en väsentligt lägre kompensa­ tionsgrad än den, som skulle komma statsverket till godo. Då kostnadsök­ ningen för utfärdande av expeditioner icke blott vid stadsdomstolarna utan även från de stadens myndigheter, som äga uttaga lösen för desamma, icke torde hava understigit motsvarande ökning för underrätterna på landet, vill borgarrådsberedningen framhålla önskvärdheten av att även de kommunala intressena tillgodoses i motsvarande grad i vad avser de stadens myndigheter, som äga uttaga lösen å från dem utfärdade expeditioner.

Drätselkammaren i Malmö hemställer att föreskrift måtte meddelas att ök­ ning av lösenavgift under alla förhållanden skall tillkomma den som bestrider förvaltningskostnaderna för det slag av expeditioner varom fråga är. Härom anföres: I städer, i vilka tjänstemän vid magistrat och rådhusrätt icke äro helt av­ lösta från inkomst av sportlei-, kan inträffa, att tjänsteman är berättigad upp­ bära lösen för visst slag av expeditioner, för vilket lösenavgiften nu föreslås höjd, utan att tjänstemannen deltager i bestridande av förvaltningsutgifterna, åtminstone ej i huvudparten av desamma. Anledningen härtill är ofta, att det endast är fråga om enstaka slag av expeditioner, för vilka det svårligen går att uträkna andelen i de totala allmänna förvaltningsutgifterna. För Malmö stads del föreligger nu relaterade förhållande beträffande lösen för vederhäftighetsbevis. Dylik lösen tillkommer stadens borgmästare, vilken emeller­ tid ej bestrider någon del av löneutgifterna. Då i motiven till ifrågavarande förslag uttalas, att förslag om höjning av lösensatser endast grundas å utgiftsstegring, ej minskning i inkomster, synes det icke riktigt, att den ökade lösen­

Kungl. Maj.ts proposition nr 268. 27

inkomsten i sådana fall, som nu nämnts, skall tillkomma vederbörande tjäns­ teman, utan bör densamma tillfalla den, som fått vidkännas utgiftsstegrmgen. Frågan om begränsad giltighetstid bör bestämmas för avgifts­ höjningarna har berörts blott i några yttranden. De skäl som de sakkunniga funnit tala emot en sådan begränsning har Svea hovrätt funnit beaktansvärda, och hovrätten har därför tillstyrkt förslaget i denna del. Även Göta hov­ rätt anser att ändringarna icke böra erhålla allenast provisorisk giltighet. Däremot uttalar länsstyrelsen i Malmöhus län att, då i förslaget hänsyn jämväl tagits till den av rådande krisförhållanden inträdda kostnadsstegringen, vilken finge antagas vara av övergående natur, det skulle kunna ifrågasättas huruvida icke avgiftsändringama borde tilläggas provisorisk giltighet. Av sam­ ma skäl uttalar sig föreningen mellan hypoteksombudsmånnen för begräns­ ning av giltighetstiden för de föreslagna avgifterna. Föreningen tillägger att avgifter av ifrågavarande slag rent principiellt borde vara avpassade efter normala förhållanden samt höjningar lämpligast ske genom beslut av stats­ makterna om procentuellt tillägg å avgifterna för viss tid eller tillsvidare, därest detta skulle anses påkallat av en väsentligare stegring i den allmänna prisnivån. Ett dylikt system skulle på ett enkelt sätt möjliggöra en efter tids­ förhållandena anpassad avvägning av allmänt och enskilt intresse i fråga örn avgifternas storlek. I fråga om fördelningen av avgiftshöjningarna finner Svea hovrätt vad de sakkunniga föreslagit icke föranleda någon erinran. Ma­ gistraten och rådhusrätten i Lund yttrar, att de föreslagna lösensatserna syn­ tes i allmänhet inbördes vara väl avvägda. Även statskontoret förklarar sig kunna beträffande urvalet av expeditioner lämpade för avgiftsförhöjning i stort sett ansluta sig till förslaget. Härjämte anföres: Principiellt kan det visserligen synas tveksamt, örn storleken av lösen- och stämpelbeloppen alltjämt bör göras beroende av mängden av det arbete, som är förenat med vederbörande expedition. Detta arbete kan ju i alla fall knap­ past någonsin helt ersättas genom dylika avgifter. Emellertid innebär det fö­ religgande förslaget allenast en partiell omarbetning av de hittills på dessa områden gällande föreskrifterna, och införandet av helt nya beräknings­ grunder torde därför icke kunna komma ifråga. Vid sådant förhållande torde det vara riktigt att förlägga de huvudsakligaste höjningarna till domboksexpeditioner, stämnings- och kommunikationsresolutioner, gravationsbevis samt — om än i mindre mån -— inskrivningsärendena. Rådhusrätten i Södertälje yttrar att den icke hade något att erinra mot för­ slaget att lösenhöjningarna i främsta rummet borde ske i fråga örn domboksexpedilioner eller mot de i sådant avseende föreslagna lösensatserna. Vad åter anginge de till inskrivningsväsendet hörande expeditionerna syntes visserli­ gen intet vara att invända mot de beträffande dessa föreslagna nedsättningarna i och för sig men rådhusrätten ville framhålla att vissa av nedsättningama voro så betydande alt de i väsentlig mån skulle reducera vinsten för veder­ börande tjänstemän av de föreslagna lösenförhöjningarna.

28 Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

En av inskrivningsdomarna i Norrköping yttrar att man vid en jämförelse mellan samtliga i förslaget upptagna lösenavgifter icke kunde undgå att lägga märke till en viss ojämnhet i avvägningen. Vissa åtgärder av ekonomiskt mera ansvarsfull natur eller av mera precisions- och tidskrävande art hade sålunda taxerats lägre än åtgärder av enklare slag, såsom bevis om testamentsbevakning, inprotokollerade äktenskapsförord, bodelningshandlingar o. dyl. över­ huvud taget förefölle det, som örn endast domboken blivit särskilt premierad som lösenobjekt. Stockholms magistrat anmärker att, på grund av nedsättningen av lösen för myndighetsbevis, förslaget syntes för förmynderskapsavdelningen med­ föra ej oväsentlig försämring i nuvarande löseninkomster. Detta vore att beklaga med hänsyn särskilt därtill att denna avdelning jämte förmyndar­ kammaren och bouppteckningsavdelningen, vilkens inkomster knappast tor­ de nämnvärt påverkas av förslaget, utgjorde ett verk med särskild ekonomi. Utgifterna för dessa avdelningar bestredes nämligen av dit inflytande sportelinkomster och överförmyndararvoden jämte avkastningen av förmyndar­ kammarens garantifond. Då emellertid dessa inkomster icke försloge till bestridande av utgifterna, måste därutöver varje år en viss del av garanti­ fondens kapital tagas i anspråk. För att icke denna kapitalförbrukning skulle onödigtvis påskyndas, vore det tvivelsutan önskvärt, att förslaget kunde ju­ steras därhän att avdelningarnas sportelinkomster i varje fall icke komme att nedgå utan om möjligt kunde något ökas.

De särskilda bestämmelserna i förslaget.

Föreslagna ändringar i avgiftstarifferna.

Innebörden av förslaget i vad det avser avgiftstarifferna i lösen- och stäm­ pelförordningarna framgår av följande uppgifter, som hämtats från de sak­ kunnigas promemoria. Beträffande motiveringen för de särskilda ändringarna hänvisas till promemorian.

Avskrifter, protokoll, utslag m. m. Avskrift, annan, med vidimation.

Nuvarande avgifter:1 2 3 4 5 1 Föreslagna avgifter: Avd. Första arket övriga ark Avd. Varje ark

1 2.00 + 1.00 = 3.00 1.25 + 1.00 = 2.25 1 2.00 + 1.00 = 3.00 2 1.00 -(- 1.00 = 2.00 1.00 + 1.00 = 2.00 2 2.00 + 1.00 = 3.00 3 1.00 + 1.00 = 2.00 0.75 + 1.00 = 1.75 3 2.00 + 1.00 = 3.00 4 2.00 + 2.00 = 4.00 0.75 + 2.00 = 2.75 4 2.00 -(- 2.00 = 4.00 5 3.00 + 2.00 = 5.00 1.50 + 2.00 = 3.50 5 2.00 + 2.00 = 4.00

1 Av här och i fortsättningen angivna belopp avse, där ej annat säges, det första lösenavgiften, det andra stämpelavgiften och det tredje den sammanlagda avgiften.

Kungl. Maj:ts proposition nr 268. 29

Protokoll, annat.

Protokoll som utgives till part, vilken utan särskild begäran författningsenligt är skyldig att lösa detsamma. Nuvarande avgifter: Avd. Första arket Andra arket övriga ark 1 3.00 + 1.00 = 4.00 1.50 + 1.00 = 2.50 1.25 + 1.25 = 2.50 2 2.00 + 2.00 = 4.00 1.00 + 1.50 = 2.50 1.00 + 1.50 = 2.50 3 0.00 + 6.00 = 6.00 0.00 + 4.00 = 4.00 © O O + 4.00 = 4.00 4 0.00 + 8.00 = 8.00 0.00 + 4.00 = 4.00 0.00 + 4.00 = 4.00 5 0.00 + 8.00 = 8.00 0.00 + 4.00 = 4.00 0.00 + 4.00 = 4.00

Föreslagna avgifter: Avd. Första arket övriga ark 1 5.00 + 1.00 = 6.00 3.00 + 1.00 = 4.00 2 5.00 + 1.00 = 6.00 3.00 + 1.00 = 4.00 3 0.00 + 6.00 = 6.00 0.00 + 4.00 = 4.00 4 0.00 + 8.00 = 8.00 0.00 + 4.00 = 4.00 5 0.00 + 8.00 = 8.00 0.00 + 4.00 = 4.00

Protokoll som på begäran utgives till part, vilken eljest icke författningsenligt är skyldig att lösa detsamma. Nuvarande avgifter: Avd. Första arket Andra arket Övriga ark 3.00 + 1.00 = 4.00 1.50 + 1.00 = 2.50 1.25 + 1.25 = 2.50 2.00 + 2.00 = 4.00 1.00 + 1.50 = 2.50 1.00 + 1.50 = 2.50 2.00 + 2.00 = 4.00 1.00 + 2.00 = 3.00 0.75 + 2.50 = 3.25 2.00 + 2.00 = 4.00 0.75 + 2.00 = 2.75 0.75 + 2.00 = 2.75 3.00 + 2.00 = 5.00 1.50 + 2.00 = 3.50 1.50 + 2.00 = 3.50

Föreslagna avgifter: Avd. Första arket övriga ark 1 2.00 + 1.00 = 3.00 2.00 + 1.00 = 3.00 2 5.00 + 1.00 = 6.00 3.00 + 1.00 = 4.00 3 2.00 + 1.00 = 3.00 2.00 + 1.00 = 3.00 4 2.00 + 2.00 = 4.00 2.00 + 2.00 = 4.00 5 2.00 + 2.00 = 4.00 2.00 + 2.00 = 4.00 Protokoll som eljest utgives: lika med Avskrift, annan.

*

Protokoll över besiktning, värdering, utmätning, kvarstad eller annan dy­ lik förrättning.

Nuvarande avgifter: Föreslagna avgifter: Avd. Första arket övriga ark Avd. 1—4: lika med 1 2.00 + 1.00 = 3.00 1.00 + 1.00 = 2.00 Avskrift, annan. 2 1.50 + 1.00 = 2.50 1.00 + 1.00 = 2.00 3 1.00 + 1.00 = 2.00 0.75 + 1.00 = 1.75 4 2.00 + 2.00 = 4.00 0.75 + 2.00 = 2.75

30 Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

Utslag eller resolution med rubrik.

Utslag som utgives till part, vilken utan särskild begäran författningsenligt är skyldig att lösa detsamma.

Nuvarande avgifter:

Avd. Första arket Andra arket övriga ark 1 3.00 + 4.00 = 7.00 1.50 + 3.00 = 4.50 1.25 + 3.25 = 4.50 2 2.00 4- 4.00 = 6.00 1.00 4 3.00 = 4.00 0.75 -f- 3.25 = 4.00 3 0.00 4 6.00 = 6.00 0.00 + 4.00 = 4.00 0.00 4- 4.00 = 4.00 4 0.00 + 20.00 = 20.00 0.00 + 4.00 = 4.00 0.00 4 4.00 = 4.00 5 0.00 + 40.00 = 40.00 0.00 + 10.00 = 10.00 0.00 4 10.00 = 10.00

Föreslagna avgifter: Avd. Första arket övriga ark 1 5.00 4 1.00 = 6.00 3.00 4 1.00 = 4.00 2 5.00 4 1.00 = 6.00 3.00 4 1.00 = 4.00 3 o.oo 4 6.00 = 6.00 o.oo + 4.00 = 4.00 4 0.00 4 20.00 = 20.00 o.oo 4 4.00 = 4.00 5 o.oo 4 40.00 = 40.00 0.00 4 10.00 — 10.00

Utslag som på begäran utgives till part, vilken eljest icke författningsenligt är skyldig att lösa detsamma. Nuvarande avgifter:

Avd. Första arket Andra arket Övriga ark 1 3.00 4 2.00 = 5.00 1.50 4 2.00 = 3.50 1.25 4 2.50 = 3.75 2 2.00 4 2.00 = 4.00 l.oo 4 2.oo = 3.oo 0.75 4 2.50 = 3.25 3 2.00 4 2.00 = 4.00 1.00 4 2.00 = 3.00 0.75 4 2.50 = 3.25 4 2.00 4 2.00 = 4.00 0.75 -|- 2.00 = 2.75 0.75 4 2.00 = 2-75 5 3.00 4 2.00 = 5.00 1.50 4 2.00 = 3.50 1.50 4 2.00 = 3.50 Föreslagna avgifter: Avd. 1—5: lika med Avskrift, annan. Utslag som eljest utgives: lika med Avskrift, annan.

Resolution, innefattande huvudsakligt beslut, tecknad å företedd hand­ ling.

Nuvarande avgifter: Föreslagna avgifter: Avd. 1 2.00 + 3.00 = 5.00 Avd. 1 3.00 4 1.00 = 4.00 » 2 1.00 + 4.00 = 5.00 * 2 3.00 + 1.00 = 4.00 » 3 0.00 4 5.00 = 5.00 * 3 0.00 + 4.00 = 4.00 » 4 0.00 4 20.00 = 20.00 » 4 0.00 4 20.00 = 20.00 » 5 0.00 + 40.00 = 40.00 » 5 0.00 4 40.00 = 40.00

Stämningar, resolutioner, kungörelser m. m. Stämning, evad den avser en eller flera personer.

Nuvarande avgifter: Föreslagna avgifter: Avd. 1 1.00 + 2.00 = 3.00 Avd. 1 — » 2 1.00 + 2.00 = 3.00 * 2 2.00 + 1.00 = 3.00 * 3 0.00 + 4.00 = 4.00 » 3 0.00 4 4.00 = 4.00 * 4 2.00 + 4.00 = 6.00 » 4 2.00 + 4.00 = 6.00 » 5 0.00 4 4.00 = 4.00 » 5 0.00 + 6.00 = 6.00 dock för offentlig stämning avd. 1 1.50 + 2.00 = 3.50 » 2 0.75 4 2.00 = 2.75

Kungl. May.ts proposition nr 268. 31

Kommunikations- eller remissresolution.

Nuvarande avgifter: Föreslagna avgifter: Avd. 1 och 2 0.75 + 0.00 = 0.75 Avd. 1 och 2 2.00 + 1.00 = 3.00 » 3 » 4 0.00 + 2.00 = 2.00 » 3 » 4 0.00 -j- 3.00 = 3.00 » 5 0.00 + 4.00 = 4.00 » 5 0.00 4 - 4.00 = 4.00 dock att lösenavgift ej utgår i sak, som är av brottmåls egenskap, och att för lagsökningsdomares resolu­ tion i avd. 1 och 2 utgår stämpel­ avgift med 1.25. Lösen- och stämpelavgift för resolution utgår icke mer än en gång i varje sak eller mål, ändå att handlingar flera gånger kommuniceras eller utlämnas till påminnelser.

Kungörelse, kallelsebrev, meddelande och underrättelse i mål angående konkurs eller ackordsförhandling utan konkurs samt kallelsebrev i mål an­ gående boskillnad och kallelse å okända borgenärer.

Enligt såväl gällande rätt som förslaget äro dessa expeditioner fria från stämpelavgift utom såtillvida att för kungörelse, som anslås å rättens dörr angående beslut om egendomsavträde eller angående beslut örn inledande av offentlig ackordsförhandling, utgår stäm­ pelavgift såsom för stämning.

Lösenavgiftema äro i avd. 1 för närvarande 1 krona 50 öre för första exemplaret av kungörelse, 1 krona för övriga exemplar av kungörelse ävensom för kallelsebrev och un­ derrättelse till gäldenären enligt 20 § konkurslagen, därest handlingen jämväl innehåller

meddelande örn beslut som avses i 103 § samma lag, samt i övrigt 50 öre. I avd. 2 äro lösenavgifterna genomgående hälften av vad nu sagts. Förslaget innebär att de nuvarande i avd. 1 bestämda lösenbeloppen skola gälla för hela

avd. 2 i förslaget.

Kallelse å okända borgenärer i anledning av ansökning örn tillstånd att nedsätta aktiebolags kapital samt kallelsebrev av samma anledning.

För sådan kallelse stadgas i avd. 1 och 2 en stämpelavgift av 2 kronor varemot kallelse­ brev är fritt från stämpel. Lösen är i avd. 1 för kallelse 1 krona 50 öre och för kallelsebrev

50 öre samt i avd. 2 hälften därav. Jämväl i fråga örn dessa expeditioner föreslås att lösen­

avgiften i avd. 2 höjes till det belopp som nu angives i avd. 1 .

lnskrivningsärenden m. m.

Bevis angående inskrivningsdomares beslut, tecknat å företedd handling.1

Nuvarande avgifter: Föreslagna avgifter: I ärende som inskrives i fastiglietsbok I ärende angående fast egendom, tomträtt avd. 1: 5.00 + 1.50 = 6.50 eller vattenfallsrätt, förlagsinteckning eller in­ * 2: 4.00 4 2.50 = 6.50 teckning i fartyg i ärende angående tomträtt eller vattenfalls- avd. 2: 6.00 4- 1.00 = 7.00 rätt dock att då lagfart å järnväg första gången avd. 1: 5.00 4- 1.00 = 6.00 meddelas lösen är * 2: 3.50 4- 2.00 = 5.50 avd. 2: 300.00. i ärende angående förlagsinteckning avd. 1: 4.00 + 1.00 = 5.00 i ärende angående inteckning i fartyg avd. 1: 5.00 + 1.00 = 6.00.

1 Inteckningskontrollstämpeln har här lämnats åsido.

32 Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

Nuvarande avgifter: Föreslagna avgifter: Där inskrivning sker efter handlingens upp­ visande hos annan inskrivningsdomare utgör lösen i ärende som inskrives i fastighetsbok avd. 1: 4.00; avd. 2: 3.50 i ärende angående tomträtt eller vattenfallsrätt avd. 1: 4.00; avd. 2: 3.00. Där inskrivningsdomarens beslut avser uppskov, är beviset fritt från lösen. Sker i ett och samma ärende införing å flera Sker i ett och samma ärende införing å flera upplägg i fastighetsboken eller i tomträtts- eller upplägg i fastighetsboken, beräknas i lösen yt­ vattenfallsrättsboken, beräknas i lösen ytterli­ terligare för varje upplägg utöver det första gare för varje upplägg utöver det första avd. 2: 1.00 i ärende som inskrives i fastighetsbok avd. 1: 0.75; avd. 2: 1.00 i ärende angående tomträtt eller vattenfallsrätt avd. 1 och 2: 0.50 dock må dylik förhöjning ej ske i ärende angå­ dock må, i ärende angående dödande av gemen­ ende dödande av gemensam inteckning i vad sam inteckning i vad den besvärar viss eller den besvärar viss fastighet eller i ärende angå­ vissa fastigheter eller i ärende angående avstyc­ ende avstyckat eller avsöndrat områdes befri­ kat eller avsöndrat områdes befriande från an­ ande från ansvar för inteckning i stamfastighet. svar för inteckning i stamfastighet, för dylik förhöjning endast medräknas upplägg uppta­ gande fastighet vari inteckningen dödas. Där i lagfartsärende taxeringsvärdet eller Där i lagfartsärende varken taxeringsvärdet köpesumman för den egendom, som beviset eller köpesumman för den egendom, som bevi­ avser, icke uppgår till 1 000 kronor, utgår stäm­ set avser, uppgår till 3 000 kronor, är beviset pelavgiften med fritt från stämpel. avd. 1 och 2: 0.50. Meddelas i ett och samma ärende bevis å Meddelas i ett och samma ärende bevis å flera handlingar, utgår lösen och stämpel för flera handlingar, utgår lösen och stämpel för allenast ett bevis, dock att frihet från lösen allenast ett bevis, dock att vad nu sagts icke icke äger rum i ärende angående utbyte av skall gälla i ärende angående utbyte av inteckinteckningshandl ing. ningshandling. Där i ärende angående inteckning i järnväg bevis tecknas å tryckta eller graverade obliga­ tioner, som äro av lika lydelse eller skilja sig endast i avseende å littera eller nummer, utgår stämpelavgift för allenast ett bevis och utgår lösen för varje bevis utöver det första med 0.25.

Lagfartsbevis angående fång till fast egendom.

Nuvarande avgifter: Föreslagna avgifter: Avd. 1 och 2: 1.00 + 1.00 = 2.00. Avd. 2: 1.00 + 1.00 = 2.00. X stad utgår, då lagfart meddelats på Vid rådhusrätt utgår, då lagfart med­ grund av köp, byte, gåva eller testamente, delats på grund av köp, byte eller gåva,

samt därutöver för varje 1 000 kronor av kronor av fastighetens värde enligt näst­

dock att, vid lagfart på grund av köp, lösen beräknas efter köpeskillingen, därest denna överstiger taxeringsvärdet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 268. 33

Nuvarande avgifter: Föreslagna avgifter: Belopp som ej uppgår till 1 000 kronor eller faller emellan två tusental, räknas

Där taxeringsvärdet eller köpesumman för Där varken taxeringsvärdet eller köpesum­ den egendom, beviset avser, icke uppgår till man för den egendom, beviset avser, uppgår

1 000 kronor, är beviset fritt från stämpel. till 3 000 kronor, är beviset fritt från stämpel.

Bevis om beviljad inskrivning av tomträtt eller vattenfallsrätt eller fång till sådan rätt (tomträttsbevis, vattenfallsrättsbevis).

För närvarande finnes varken i lösen- eller stämpelförordningen någon rubrik avseende dessa expeditioner. Avgifterna utgå såsom för bevis, annat, med i avd. 1: 1.50 + 1.00 = 2.60 och i avd. 2 : 0.75 +1.00 = 1.75. De sakkunniga ha föreslagit att särskild rubrik för tomträtts- och vattenfallsrättsbevis införes i lösenförordningen och att lösenavgiften bestämmes till samma belopp som grund­ avgiften för lagfartsbevis.

Bevis och protokoll angående uppvisande av inteckningshandling.

Lösen för sådant bevis utgår nu, då uppvisandet sker för anteckning om innehav, med 50 öre både på landet och i stad samt, när uppvisandet sker för annat ändamål, med 50 öre på landet och 1 krona i stad. Protokoll angående uppvisande för anteckning örn inne­ hav betingar en lösen av 50 öre för varje ark. Nu nämnda expeditioner äro fria från stäm­ pelavgift. Beträffande protokoll över uppvisande för annat ändamål än anteckning örn in­ nehav finnas särskilda bestämmelser ej meddelade rörande lösen- och stämpelavgiften. De sakkunniga ha för alla fall då inteckningshandling uppvisas för annan inskrivnings­ domare föreslagit att stämpelfrihet skall äga rum och att löseriavgiften skall utgöra 1 krona för beviset och för varje ark av protokollet.

Protokoll, annat, i inskrivningsärende.

Skyldighet att lösa protokoll i inskrivningsärenden föreligger numera icke, bortsett från dels vissa ärenden rörande järnväg och dels de förut omnämnda ärendena rörande uppvi­ sande av inteckningshandling inför annan inskrivningsdomare än den hos vilken inskrivningsåtgärden skall ske. I fråga örn sistnämnda ärenden gälla särskilda bestämmelser om protokollsavgiften. Då utskrift eljest utfärdas av protokoll i inskrivningsärende skall enligt förslaget för protokollsutdraget utgå samma avgifter som för avskrift, vilket redan nu gäl­ ler i fråga örn akter i inskrivningsärenden i fall då protokoll icke föres. För genomförande av detta förslag har i lösenförordningen införts en ny rubrik inne­ hållande hänvisning till bestämmelserna örn avskrift. I stämpelförordningen har någon så­ dan ändring ej varit erforderlig. Den nu däri intagna bestämmelsen örn stämpelfrihet för protokoll i lagfartsärende, då fastighetens värde understiger 1 000 kronor, bär däremot an­ setts kunna uteslutas.

Bevis, i ärende rörande inteckning i jordbruksinventarier, angående in­ skrivningsdomares beslut.

Nuvarande avgifter: Föreslagna avgifter: Avd. 1 2.50 + 1.50 = 4.00 Avd. 2 3.00 + 1.00 = 4.00 * 2 1.50 + 2.50 = 4.00

Expedition i ärende angående panträtt i spannmål, spånadslin eller hampa.

För närvarande utfärdas i dylikt ärende dels bevis å den handling, varigenom panträt­ ten upplåtits, och dels utdrag av spannmålspantregistret. Sammanlagda kostnaden för dessa expeditioner är i avd. 1: 3.00 + 1.00 = 4.00 och i avd. 2 : 2.50 + 1.00 = 3.50. Bihang till riksdagens protokoll 1943. 1 sami. Nr 268. 3

Kungl. Maj.ts proposition nr 268.

Andra bevis. Bevis, som avser upplysning enligt diarium: diariebevis.

Nuvarande avgifter: Föreslagna avgifter:

Avd. 1 0.50 + 1.00 — 1.50 Avd. 1 1.00 + l.oo = 2.00 » 2 0.25 + 1.00 = 1.25 » 2 1.00 + 1.00 = 2.00

* 3 0.50 + 1.00 = 1.50 * 3 1.00 + 1.00 = 2.00 * 4 1.00 + 2.00 = 3.00 * 4 1.00 + 2.00 = 3.00

» 5 3.00 + 2.00 = 5.00 * 5 3.00 + 2.00 = 5.00

dock att beviset är fritt från stämpel därest det utfärdas av underdomstol eller därstä­ des anställd tjänsteman och tecknas å företedd handling.

Veder häftighetsbevis.

Sådant bevis är fritt från stämpel. Lösensatsen är 1 krona i avd. 1—3 evad beviset an­ går en eller flera personer. Enligt förslaget skall lösenavgiften vara 1 krona 50 öre för varje person beviset avser.

Bevis, annat.

Nuvarande avgifter: Föreslagna avgifter: Särskilt utfärdade bevis.

Avd. i 1.50 + 1.00 = 2.50 Avd. 1 2.00 + 1.00 = 3.00 > 2 0.75 + 1.00 = 1.75 * 2 2.00 + 1.00 - 3.00 » 3 1.50 + 1.00 = 2.50 » 3 2.00 + 1.00 = 3.00 » 4 1.50 + 2.00 = 3.50 » 4 2.00 + 2.00 = 4.00 » 5 3.00 + 2.00 = 5.00 * 5 3.00 + 2.00 = 5.00 Bevis tecknat å företedd handling. Avd. 1 1.00 + 1.00 = 2.00 Avd. 1 1.00 + 1.00 = 2.00 » 2 0.50 + 1.00 = 1.50 » 2 1.00 + 1.00 = 2.00 » 3 1.00 + 1.00 = 2.00 » 3 1.00 + 1.00 = 2.00 » 4 1.00 + 2.00 = 3.00 . 4 1.00 + 2.00 = 3.00 * 5 2.00 + 2.00 = 4.00 » 5 2.00 + 2.00 = 4.00

dock att bevis av underdom­ stol eller därstädes anställd tjänsteman, tecknat å före­ tedd handling, är fritt från stämpel.

Depositions- och myndighetsbevis, bevis över avlagd redareed och borge­ närsed i konkursmål, bevis av lag sökning sdomare jämlikt 27 § lagsöknings­ lagen samt bevis rörande försäljning av lösören, som kvarbliva i säljarens vård.

Nuvarande särskilda bestämmelser örn ifrågavarande bevis ha ej någon motsvarighet i förslaget, enligt vilket bevisen skola följa samma bestämmelser som bevis, annat. Av de här­ utinnan föreslagna författningsändringarna berör endast en stämpelförordningen. I denna har rubriken angående bevis av lagsökningsdomare uteslutits, vilken ändring dock är av al­ lenast formell innebörd. Nuvarande lösenavgifter för övriga bevis äro: för depositionsbevis 50 öre i avd. 1, 3 och 4 samt 25 öre i avd. 2; för myndighetsbevis 5 kronor i avd. 1, 2 kronor 50 öre i avd. 2 och 3 kronor i avd. 4; för bevis över avlagd redareed 2 kronor i avd. 1 och 1 krona i avd. 2; för bevis över avlagd borgenärsed, evad det meddelas ge-

Kungl. Majlis proposition nr 268.

uppstode genom lösenökning beträffande andra expeditioner, att reduceras och totalresultatet bleve måhända på vissa håll minskning i sportelinkomstema. Styrelsen ville därför bestämt förorda att någon lösen alltid skulle ut­ tagas av sökanden eller också att statsverket gottgjorde städerna för den fria rättsvård som skulle beredas mindre bemedlade. Beträffande avgiftsfriheten för förmynderskapsprotokoll har i övrigt i ytt­ randena anmärkts, att vid rådhusrätterna god man och förmyndare regel­ mässigt förordnades före bouppteckningens inregistrering, varför man för bedömande av avgiftsfrågan bleve hänvisad till uppgift av sökandens om­ bud, att det beträffande god man för bortovarande vore svårt att göra något antagande örn vad den bortovarande ägde i behållen egendom utöver hans lott i boet samt att beslutet rörande avgiften lätt bomme att framstå såsom godtyckligt eller också krävde en betungande utredning. De sakkunnigas förslag rörande förenklat expeditionssätt i ärende angå­ ende bevakning av testamente m. m. har föranlett yrkanden att föreskrift måtte meddelas, att sökanden skall tillhandahålla vidimerad avskrift av ifrågavarande handlingar vid äventyr att eljest bliva pliktig att erlägga stad­ gade avgifter för handlingarnas avskrivande genom domstolens försorg. Med hänsyn till renovationsskyldigheten borde, utom beträffande bodelningshandling, avskrifterna tillhandahållas i två exemplar. Vidare har uttalats att samma förenklade expeditionssätt borde gälla i ärende om tillstånd till för­ säljning av eller inteckning i omyndigs fastighet, örn anstånd med boupp­ tecknings ingivande och beträffande intagande i magistratsprotokoll av handling som avses i 3 § sjölagen. De för gravationsbevis föreslagna avgifterna ha i några yttranden beteck­ nats såsom för höga. Svenska sparbanksföreningens styrelse har sålunda ut­ talat att höjningen av dessa avgifter innebure en särskilt för ägarna till små fastigheter kännbar merbelastning och syntes i viss mån betänklig. Även stadshgpoteksföreningarnas förtroenderåd och föreningen mellan hypoteksombudsmännen ha gjort uttalanden som innebära att avgifterna vore för höga. Sistnämnda förening har därvid bl. a. erinrat att även relaxations- och andra åtgärder beträffande inteckningar skulle fördyras. Beträffande tillläggsbevis till gra va t i o usbo vis bär Göta hovrätt uttalat, att avgiften syntes vara väl hög i förhållande till det relativt ringa arbete dessa bevis i regel för­ orsakade; konsekvensen syntes i varje fall fordra att ej heller stämpeln utginge med mer än halva beloppet. Domhavanden i Södertörns domsaga har ansett en rimlig avvägning böra innebära alt avgiften för gravationsbevis gjordes beroende även av bevisets omfattning d. v. s. av arkantalet. I ett annat yttrande har ifrågasatts att stadga högre avgift för bevis som upptoge ett jämförelsevis stort antal inteckningar eller anteckningar. Hovrätten över Skåne och Blekinge har yttrat att avgiftshöjningen kunde leda till obillighet, då gravationsbevis avsåge ett stort antal fastigheter, hö­ rande t. ex. till en fideikommissegendom med enkla inteckningsförhållanden. Domhavanden i Falu domsaga har framhållit att på grund av den star­ ka jordsplittringen i domsagan även ganska små brukningsdelar omfattade

Kungl. Maj:ts proposition nr 268. 41

elt stort antal registerfastigheter eller delar av sådana; den föreslagna lösen­ taxan, i och för sig ingalunda för hög, komme därför att för en del smärre jordbrukare medföra en kännbar utgift. Svenska bankföreningens styrelse har riktat anmärkningar mot att i förslaget ej upptagits bestämmelse om maximilösen för gravationsbevis avseende flera fastigheter samt i sådant hänseende anfört: Enligt förslaget kommer ett gravationsbevis omfattande ett stort antal fas­ tigheter — exempelvis samtliga för ett obligationslån eller en större bank­ kredit hypotiserade fastigheter — att draga i förhållande till nuvarande av­ gift högst betydande belopp. Dylika gravationsbevis förorsaka i de flesta fall vederbörande inskrivningsdomare ett förhållandevis mindre besvär, be­ roende på att de fastigheter, för vilka gemensamt gravationsbevis begäres, i allmänhet äro gemensamt intecknade. I varje fall torde det kunna sägas, att besväret långt ifrån är proportionellt mot antalet fastigheter. Ur synpunkten av att avgifterna väl böra uppfattas som en ersättning för den prestation som expeditionens utfärdande innebär, synes det därför vara rimligt att ett visst maximum bibehålies, låt vara avsevärt höjt i förhållande till vad som nu gäller. I motsats mot vad sålunda blivit anfört har i några yttranden ifrågasatts att höja lösen för gravationsbevis, åtminstone såvitt gäller stadsdomstolarna. Därvid har gjorts gällande att förslaget — till följd av borttagandet av de nuvarande högre avgifterna för stadsägor med viss större areal — icke skulle innebära någon nämnvärd ökning av löseninkomsterna för de lösenberättigade befattningshavarna i städerna eller t. o. m. skulle medföra lösenförlust. Vissa av de anmärkningar som innebära att lösenavgiften för gravations­ bevis skulle bliva för hög lia även avseende å de för äganderättsbevis före­ slagna lösensatsema.

De sakkunnigas förslag i övrigt. I de inledande bestämmelserna i lösen- och stämpelförordningarna angå­ ende myndigheternas hänförande till särskilda avdelningar innefattar för­ slaget, såsom förut omtalats, den ändringen att underdomstolar i stad och krigsrätter överflyttats från första till andra avdelningen. I lösenförordning­ en har överflyttningen även avsett konsulardomare och konsularrätt; i stäm­ pelförordningen äro dessa myndigheter ej upptagna, enär stämpelfrihet gäller i hos dem anhängiggjort mål eller ärende. Härjämte föreslås vissa formella ändringar. Sålunda har i lösenförordningen uppräkningen av myndigheter fullsländigats genom medtagande däri av de myndigheter som i tid efter an­ nan utfärdade kungl, kungörelser förklarats skola hänföras till viss avdelning i förordningen. Härvid ha myndigheterna upptagits i den ordning vari de uppräknas i stämpelförordningen. Enär vad i lag eller författning finnes stadgat om gränsetullrätt numera upphört att gälla, har denna uteslutits i både lösen- och slämpelförordningen. Likaså lia chefer för väg- och vatlenbyggnadsdistrikten utelämnats, då dessa befattningar nu ej lia någon motsva­ righet. I några fall lia > stället för äldre benämningar på myndigheter införts de nu gällande.

42 Kungl. Moj.ts proposition nr 268.

Bestämmelsen i § i i lösenförordningen om friskilling i stad vid lagfart på grund av köp, byte eller gåva skall enligt förslaget undergå en mindre jämk­ ning. För närvarande utgår avgiften med en krona när fastighetens värde icke överstiger ettusen kronor och eljest med två kronor. Enligt förslaget skall den lägre avgiften utgå när värdet icke uppgår till angivna belopp. Jämk­ ningen har skett för att i fråga om sättet för värdegränsens bestämmande skapa formell överensstämmelse med reglerna örn lösen för lagfartsbevis i stad och örn stämpelfrihet i lagfartsärenden. I § 6 i lösenförordningen lia enligt vad förut angivits införts nya bestäm­ melser i fråga om intagande i expedition av fullmakter och andra sådana behörighetshandlingar samt i fråga om företeende eller utfärdande hos myn­ dighet av bevis rörande förhållanden, varom hos myndigheten förda rohar, diarier eller andra sådana handlingar innehålla upplysning. Såsom exempel rörande tillämpningen av sistnämnda bestämmelse lia de sakkunniga anfört, att det enligt densamma ålåge domstol att ex officio göra anteckningar örn äganderättsförhållanden till fast egendom, förmynderskap o. dyl. då upp­ lysning därom erfordrades i mål eller ärende. De sakkunniga ha tillagt, att bestämmelsen emellertid ej borde utgöra hinder mot att t. ex. i ett mera svår­ överskådligt relaxationsärende sökanden påfördes avgift för äganderättsbevis. I överensstämmelse med förut nämnt förslag har i § 12 i lösenförord­ ningen intagits föreskrift om frihet från skyldighet att utlösa protokoll an­ gående bevakning av testamente eller intagande i underdomstols protokoll eller dombok av äktenskapsförord och vissa andra handlingar. Enligt i § 18 i lösenförordningen för närvarande intagna bestämmelser åligger det domhavande på landet att vid avslutande av lagtima ting eller allmänt tingssammanträde i tingslag, inom vilket han icke har sin bostad, till kronobetjänt eller annan där boende person avlämna alla outtagna expe­ ditioner och andra handlingar att vederbörande tillhandahållas samt att även eljest på begäran tillhandahålla expedition i enahanda ordning. De sakkunniga ha föreslagit att dessa bestämmelser skola upphävas samt där­ vid åberopat att de, i följd av numera gällande föreskrifter om hållande av kansli i domsaga å av Kungl. Maj:t bestämd plats och om anställande å kansliet av kommissionär med åliggande att tillhandagå allmänheten med handlingars översändande, icke längre kunde anses motsvara något behov och att tillämpning av dem numera knappast komme i fråga. I fråga om kommissionårsavgiften i domsagorna ha de sakkunniga funnit, att bestämmelserna rörande de stämpelavgifter, i vilka de nuvarande kom­ missionär sarvodena skola omvandlas, icke lämpligen kunde inarbetas i stäm­ pelförordningen. Vid utarbetande av särskilt författningsförslag i detta ämne lia de sakkunniga beaktat domsagoutredningens förslag och departements­ chefens uttalanden i frågan i samband med propositionen 252/1942 även­ som ett sedermera inom justitiedepartementet utarbetat utkast till ny domsagostadga. I 1 § av förslaget till förordning angående kommissionärsavgiften stadgas,

Kungl. Maj:ts proposition nr 268. 43

att för uttagande och översändande av handlingar samt meddelande av skriftliga underrättelser genom kommissionär i domsaga skall utgå stämpel­ avgift till belopp och i den ordning i förordningen föreskrives. De i 2 § intagna bestämmelserna om avgiftens belopp m. m. överensstäm­ ma med 34 § i gällande domsagostadga. I fråga om en i 2 § upptagen före­ skrift rörande skyldighet för den, som önskar genom kommissionären erhålla handling eller meddelande med allmänna posten sig tillsänt, att bestrida nödig postbefordringsavgift ha de sakkunniga anmärkt, att föreskrift härom ej funnes uttryckligt uttalad i stadgan men att denna, såsom bl. a. franninge av 36 § andra punkten, förutsatte att sådan skyldighet förefunnes. Enligt 3 § i förslaget skall vad i stämpelförordningen finnes stadgat om frihet från stämpelavgift i tillämpliga delar gälla även beträffande kommissionärsavgift. I 4 § föreskrives, att kommissionären rörande utfört uppdrag skall upp­ rätta kommissionärsnota, innehållande specificerade uppgifter å vad upp­ dragsgivaren har att erlägga. Slutligen stadgas i 5 §, att kommissionärsnotan skall förses med stämp­ lar till belopp motsvarande den i notan angivna kommissionärsavgiften, att härvid skola användas enkla beläggningsstämplar samt att vad i stämpelför­ ordningen eljest är stadgat om återfående av erlagd stämpelavgift, örn stämp­ larna och deras tillhandahållande, om tillsyn å stämpelavgiftens utgörande, om uppbörd och redovisning samt örn ansvar för överträdelse av förord­ ningen i tillämpliga delar skall lända till efterrättelse med avseende å den i förslaget avsedda stämpelavgiften. De sakkunnigas förslag till kungörelse örn upphävande av 9 § av tillämp­ ningsföreskrifterna till lagen örn viss panträtt i spannmål har omnämnts i samband med redogörelsen för de ändringar i avgiftstariffema som röra inskrivningsärenden m. m. Såsom dag för ikraftträdandet av de föreslagna författningarna ha de sak­ kunniga utsatt den 1 juli 1943, då domsagoreformen är avsedd att träda i tillämpning.

Den föreslagna nya bestämmelsen i § 6 lösenförordningen, enligt vilken myndighet är skyldig att ex officio göra anteckning örn vissa förhållanden, har föranlett erinringar i några yttranden. Sålunda har anmärkts, att av författningstexten icke franninge vilka särskilda skäl som skulle medföra rätt för myndigheten att påfordra företeende av eller utan särskild begäran utfärda avsedda bevis. I ett yttrande har uttalats, att såsom dylikt skäl bor­ de betraktas att fastighetsförhållandena inom viss ort vore så invecklade eller äldre fastighetsböcker så svåröverskådliga att i inskrivningsärenden borde företes åtkomstbevis. Vidare har erinrats att, med hänsyn lill att på landet sammanträden kunde hållas utom kansliorten, stadgandet endast bor­ de avse fall då upplysning örn åsyftade förhållanden kunde inhämtas utan alt därigenom förorsakades uppskov med målets eller ärendets avgörande. Härjämte har även framhållits såsom önskvärt, att stadgandet jämkades så

44 Kungl. Maj.ts proposition nr 208.

att det avsåge de hos myndigheten eller å dess kansli tillgängliga handlingar, detta bl. a. därför att äldre handlingar ej alltid funnes tillgängliga. Slutli­ gen har i flera yttranden påfordrats förtydligande av vad i ifrågavarande hänseende skall förstås med myndighet, därvid ifrågasatts huruvida såsom en och samma myndighet borde anses magistrat, rådhusrätt, överexekutor, konkursdomare, inskrivningsdomare, polismästare som tillika vore magistratsledamot etc. I fråga om frihet från expeditionsavgifter har Svea hovrätt — med er­ inran att avgiftsfriheten för häktad i praxis torde lia utvidgats att avse även vissa andra personer som berövats sin frihet, exempelvis straffångar och tilltalade som omhändertagits för sinnesundersökning eller sinnessjuk­ vård — hemställt, att uttrycklig bestämmelse måtte meddelas att sådana per­ soner äro befriade från avgifter i mål vari de stå under tilltal. Vidare borde enligt hovrättens mening övervägas att jämväl tilltalad, som vid tiden för underrättens utslag hållits häktad men därefter frigivits, i målet erhölle fria underrättsprotokoll. Beträffande fri rättegång har domhavanden i Ångermanlands södra dom­ saga erinrat att part som erhållit fri rättegång vore befriad från stämpelav­ gift för expeditioner i målet. Då endera parten befunnes skyldig att svara för kostnaderna erhölle statsverket ej gottgörelse för den uteblivna stämpeln. Genom att även den nuvarande lösen vid lantdomstolarna förvandlades till stämpelavgift komme statsverket att gå miste om stämpelavgifter till avse­ värda belopp. Enär det ej syntes förefinnas bärande skäl varför part, som vore skyldig gälda kostnaderna för den fria rättegången, icke skulle vara pliktig gottgöra statsverket jämväl den stämpel som skulle utgått om fri rättegång ej förelegat, borde bestämmelsen om stämpelfrihet i 7 § stämpel­ förordningen upphävas samt i lagen örn fri rättegång stadgas att stämpel­ avgiften skulle gäldas av allmänna medel. Anslaget för fri rättegång komme väl att belastas med utgifter härför men den ökade belastningen vore blott av formell innebörd. Vad angår kommissionärsavgiften har Göta hovrätt yttrat att frihet från sådan avgift icke borde ifrågakomma i den utsträckning som föresloges i 3 § av förslaget. Då avgiften vore avsedd att utgöra ersättning för utfört arbete, borde envar som anlitade kommissionär, med undantag endast för kronan, vara skyldig erlägga kommissionärsavgift. Den omständigheten att avgiften föresloges skola utgå i form av stämpel borde icke tillmätas någon betydelse i förevarande avseende. Örn förslaget i denna del skulle vinna gil­ lande, komme en olikhet i detta avseende att föreligga mellan domsagorna och andra statsmyndigheter, vilket icke kunde vara lämpligt.

Departementschefen.

Den verkställda utredningen angående ändring av lösen- och stämpelav­ gifterna har såsom förut omnämnts föranletts dels av den omorganisation av domsagoförvaltningen som är avsedd att träda i tillämpning den 1 juli

Kungl. Maj:ts proposition nr 268. 45

1943 och dels av en framställning från föreningen Sveriges stadsdomare an­ gående höjning av nuvarande expeditionslösen vid stadsdomstolarna. Av nämnda omorganisation följer bland annat, att lösen vid lantdomstolarna framdeles skall i form av stämpelavgift ingå till statsverket. Härigenom beredes möjlighet att bestämma expeditionsavgifterna vid dessa domstolar utan hänsyn till lösenavgiftens betydelse för häradshövdingarnas inkomster. Vid stadsdomstolarna skola lösenavgifterna liksom hittills tillfalla antingen vederbörande stad eller ock befattningshavare vid rådhusrätten. Det senare alternativet gäller för närvarande beträffande omkring fyrtio, huvudsakligen mindre städer. För städernas del måste alltså särskild hänsyn alltjämt tagas till avgifternas inverkan på städernas eller befattningshavarnas inkomster. De ändringar som de sakkunniga föreslagit röra i första rummet storleken av lösen- och stämpelavgifterna vid de nämnda underdomstolama. I huvud­ sak innebär förslaget i denna del, att lösensatserna för åtskilliga expeditioner skola höjas vid stadsdomstolarna samt att vid lantdomstolarna, där avgif­ terna nu i flera fall äro lägre än vid stadsdomstolarna, skola uttagas avgifter till samma belopp som vid sistnämnda domstolai’. De föreslagna höjningarna avse främst till rättegångsväsendet hörande expeditioner, såsom utdrag av domboken. För expeditioner som röra inskrivningsväsendet föreslås allenast mindre höjningar. Beträffande de nuvarande stämpelavgifterna föreslås i några fall sänkningar som helt eller delvis motväga lösenhöjningen. Även i fråga om de nuvarande lösenavgiftema ha de sakkunniga i några fall före­ slagit att de skola minskas eller borttagas. Enligt de sakkunnigas beräkningar skulle ändringarna medföra, för stä­ derna en ökning av lösenintäkterna med i runt tal 350,000 kronor om året och för statsverket en stegring av stämpeluppbörden med åtminstone 500,000 kronor om året. Rörande förslagets innehåll i övrigt må nämnas, att införandet av enhet­ liga expeditionsavgifter för land och stad möjliggör avsevärda förenkling­ ar i gällande bestämmelser. Stadsdomstolarna och de övriga domstolsmyndiglieter som för närvarande tillhöra den första av de avdelningar, vari de offentliga myndigheterna med hänsyn till expeditionsavgifterna äro indelade, skola enligt förslaget överflyttas till andra avdelningen. Denna, till vilken nu hänföras underdomstolarna på landet och vattendomstolarna, skulle därmed komma att omfatta samtliga domstolar i första instans. Även i andra hänseenden innebär förslaget förenklingar. Vissa nya bestämmelser lia före­ slagits i syfte att uppnå enhetlig tillämpning vid debiteringen. I enlighet med direktiven lia de sakkunniga vidare föreslagit, att kommissionärsarvodet i domsagorna förvandlas till stämpelavgift. Beträffande avgifternas be­ lopp överensstämmer förslaget i denna del med vad som nu gäller enligt domsagostadgan. Såsom nyss nämnts berör förslaget närmast underdomstolarna. I syfte att uppnå önskvärd enhetlighet lia de sakkunniga dock på några punkter även föreslagit jämkningar i avgiftsbeloppen för expeditioner från andra myndig­ heter.

46 Kungl. Maj:ls proposition nr 268.

Till stöd för förslaget om höjning av lösensatserna vid stadsdomstolama lia de sakkunniga åberopat den stegring av förvaltningskostnaderna som ägt rum vid dessa domstolar. De sakkunnigas utredning härom visar, att förvaltningskostnaderna från år 1930, som valts till utgångspunkt för be­ räkningarna, oavbrutet ökats och att de under år 1939 voro i genomsnitt omkring 28 procent högre än förstnämnda år. Den kostnadsstegring som efter år 1939 föranletts av krisen beräkna de sakkunniga till minst 20 å 25 pro­ cent av kostnaderna år 1939, varför den totala ökningen från år 1930 till och med år 1942 skulle utgöra omkring 55 procent. Den förut angivna in­ komstökning som förslagets genomförande beräknas innebära vid stadsdomstolarna motsvarar 35 procent av förvaltningskostnaderna år 1930, och för­ slaget skulle sålunda giva kompensation för hela kostnadsökningen intill krigsutbrottet och för omkring en fjärdedel av den ökning som därefter in­ trätt till och med år 1942. Beträffande orsakerna till kostnadsstegringen före kriget förklara de sakkunniga, att denna i främsta rummet berott på en för­ bättring av de icke rättsbildade biträdenas avlöningar och arbetsförhållanden. Avlöningar till domare och andra rättsbildade befattningshavare ingå icke i de förvaltningskostnader varmed de sakkunniga räknat. I fråga örn lantdomstolarna ha de sakkunniga icke verkställt någon mot­ svarande utredning. Såsom motiv för en höjning av avgifterna vid dessa domstolar hänvisa de till den ökning av statsverkets kostnader som domsagoreformen medför. Denna kostnadsökning skulle, om någon avgiftshöj­ ning ej vidtages, enligt 1942 års proposition (nr 252) angående domsagoreformen uppgå till nära 600,000 kronor. Såsom framgår av proposition (nr 198) till innevarande års riksdag angående anslag till häradsrätterna m. m. torde kostnadsökningen emellertid komma att bliva större. Lösenavgifterna vid stadsdomstolama lära i princip böra anses utgöra en gottgörelse för städernas skyldighet att svara för kostnaderna för rättsskip­ ningen. Där avgifterna redovisas till stadens kassa, erhåller staden direkt bidrag till dessa kostnader, och då avgifterna tillfalla vederbörande befatt­ ningshavare komma de indirekt staden till godo. I båda fallen gå avgifter­ na i första hand till täckande av löpande förvaltningskostnader. I den mån överskott uppstår blir detta antingen ett bidrag för staden till avlöning åt de rättsbildade befattningshavarna eller ock en avlöningsförmån för så­ dan befattningshavare. Såsom de sakkunniga framhållit ligger det i sakens natur att den som uppbär sportler måste till en viss grad finna sig i en av konjunkturförhål­ landena betingad nedgång i dessa inkomster. Det är emellertid också tydligt, att då en mera avsevärd stegring av förvaltningskostnaderna inträder, som kan beräknas bliva av stadigvarande natur, rättvisa och billighet i regel kräver att gottgörelse härför beredes genom höjning av sportelsatsema. Den ökning av förvaltningskostnaderna vid stadsdomstolama som enligt de sakkunnigas utredning inträtt får även enligt min mening anses innefatta en sådan bestå­ ende förskjutning av förvaltningskostnaderna som motiverar en justering av

Kungl. Maj.ts proposition nr 268. 47

sportelsatserna. Skäl föreligga sålunda för en höjning av lösensatserna vid stadsdomstolarna. Vad angår frågan om höjning av expeditionsavgifterna vid lantdomstolarna måste det anses befogat, att statsverket genom en sådan höjning i viss ut­ sträckning heredes gottgörelse för den väsentliga utgiftsstegring som domsagoreformen beräknas medföra. I flertalet av de avgivna yltrandena har förslaget att av nu angivna skäl höja lösensatserna tillstyrkts eller lämnats utan erinran. Vissa invändningar lia emellertid framförts. Statskontoret har i sådant hänseende framhållit, alt vid de senaste årens statliga löneregleringar eftersträvats att avskaffa tjänstemännens sportelinkomster och att en liknande utveckling vöre önsk­ värd i fråga om stadsdomarnas löneförhållanden. Förslaget om en höjning av lösensatserna innebure därför ett avsteg från en viktig princip och med­ förde att löneregleringsarbetet försvårades. Härjämte har erinrats, att åtgär­ der av lönereglerande natur enligt direktiven för utredningen icke borde ifrå­ gakomma beträffande stadsdomstolarna och att ökningen av förvaltnings­ kostnaderna i ett stort antal städer till icke oväsentlig del berott på en alltför liberal lönepolitik. Statskontoret har vidare påpekat, att de föreslagna höj­ ningarna medförde förbättrade avlöningsförmåner även för vissa statliga tjänstemän med oreglerad lön, såsom häradsskrivarna. Slutligen har statskon­ toret som ytterligare skäl mot avgiftshöjningar åberopat det förhållandet att allmänt prisstopp påbjudits. I ett annat yttrande har gjorts gällande, att höj­ ningen av lösensatserna skulle kunna motverka en förläggning av mindre städer under landsrätt. Strävandet att avskaffa sportelsystemet såsom avlöningsform är obestrid­ ligen uttryck för en riktig princip. I den mån detta avlöningssystem alltjämt är gällande synes emellertid denna omständighet icke rimligen böra utgöra hinder för en i övrigt motiverad höjning av expeditionsavgifterna. Vad stä­ derna angår är för övrigt att märka, att sportlerna i flertalet större och medelstora städer redan nu tillfalla stadens kassa samt att denna ordning kan väntas bliva genomförd även på andra håll. För de fall då sportlerna till­ falla staden kan givetvis någon befogad invändning ur angiven synpunkt icke riktas mot en höjning av lösensatserna. Mot anmärkningen, att förslaget skulle innebära en sådan lönereglering som enligt direktiven för utredningen icke borde ske genom lösenhöjning, må erinras, att de föreslagna höjning­ arna grundats enbart på ökningen av själva förvaltningskostnaderna. Med hänsyn härtill synes sistnämnda anmärkning mot förslaget icke vara grundad. Ej heller torde med fog kunna påstås, att förslaget skulle vara ägnat att mot­ verka mindre städers förläggning under landsrätt. I anledning av statskonto­ rets uttalande örn lönepolitiken i vissa städer må framhållas, att de löneposter som i de sakkunnigas utredning medräknats bland förvaltningskostnader­ na endast avse avlöningar till skriv- och expeditionsbiträden. Det torde icke finnas anledning antaga, alt avlöningarna för dessa tjänster undergått höj­ ningar som kunna anses oskäliga eller väsentligt överstiga den genomsnitt­ liga löneförbättringen på detta område. I vad gäller den kostnadsstegring som

48 Kungl. Maj.ts proposition nr 268.

ägt rum efter krigsutbrottet må därjämte erinras, att den endast kompenseras till en mindre del. Statskontorets påpekande, alt lösensatsernas höjning även inverkar på löneförmånerna för vissa statliga tjänstemän med oreglerad lön, är riktigt. I huvudsak torde härvid icke vara fråga örn andra tjänstemän än häradsskrivarna. Den enda föreslagna lösenhöjning som synes vara av betydelse för dem är emellertid ökningen av lösen för avskrift och sådana expeditioner förekomma i allmänhet icke i någon större utsträckning utom såvitt angår avskrifter av mantalslängd utfärdad på begäran av vederbörande kommun, för vilka avskrifter lösen lämpligen torde böra bibehållas vid nu­ varande belopp. Vad slutligen angår invändningen, att en höjning av expe­ ditionsavgifterna skulle strida mot det allmänna prisstopp som påbjudits, må framhållas, att dessa avgifter äro att bedöma efter samma principer som skatter och därför falla utom ramen för prisstoppet i den mån de ej oför­ månligt påverka kostnadsnivån och därmed priserna. Detta är i förevarande fall icke förhållandet. Av vad sålunda anförts framgår, att jag ej finner hinder föreligga alt ge­ nomföra förslaget. I fråga om höjningens genomsnittliga storlek synes för­ slaget innefatta en tillfredsställande avvägning. De i vissa yttranden ut­ tryckta önskemålen om ytterligare höjning finner jag mig således icke kunna tillmötesgå. Beträffande spörsmålet om de föreslagna ändringarna skola erhålla al­ lenast begränsad giltighetstid delar jag de sakkunnigas mening, att så icke bör ske. Även i fråga om grunderna för fördelningen av avgiftshöjningen på olika slags expeditioner ansluter jag mig till förslaget. Att vid denna för­ delning, såsom Stockholms magistrat ifrågasatt, taga hänsyn till verkning­ arna i ett så speciellt hänseende som för förmyndarkammaren i Stockholm torde icke vara möjligt. Ej heller lärer i detta sammanhang kunna ifrå­ gakomma att, på sätt drätselkammaren i Malmö hemställt, vidtaga någon ändring i de olika för städerna gällande bestämmelser som reglera rätten att uppbära lösen. I anledning av vad Svea hovrätt anfört vill jag framhålla, att avgiftshöjningarna uppenbarligen icke kunna åberopas såsom grund för er­ sättningskrav mot statsverket från städer, vilka lagts under landsrätt. Vad angår övriga huvudpunkter i förslaget synes anledning till erinran ej föreligga. I anledning av uttalanden i vissa yttranden vill jag nämna, att jag finner det önskvärt, att lösen- och stämpelförfattningarna omarbetas så, att bestämmelserna sammanföras till en enda författning. Jag anser emellertid liksom de sakkunniga, att denna genomgripande ändring icke bör företagas i detta sammanhang. Även i vad avser de särskilda bestämmelserna i förslaget synes detta i all­ mänhet kunna godkännas. På några punkter torde dock ändringar böra vid­ tagas. Vad först angår förslaget till ändringar i lösenförordningen synes, såsom nyss anmärkts, en jämkning böra ske beträffande den i den förut lämnade redogörelsen under rubriken avskrifter, protokoll, utslag

Kungl. Maj:ts proposition nr 268. 49

m. in. angivna lösenavgiften för avskrift. Genom proposition (nr 21) till inne­ varande års riksdag har Kungl. Maj:t på hemställan av svenska landskom­ munernas förbund föreslagit sådan ändring i stämpelförordningen, att kom­ munerna skulle befrias från skyldighet att erlägga stämpelavgift för avskrift av den egna kommunens mantalslängd. Sedan riksdagen bifallit denna pro­ position, har genom förordningen den 26 februari 1943 (nr 72) i stämpel­ förordningens avgiftstariff under rubriken mantalslängd intagits bestämmel­ se, att avskrift eller utdrag av mantalslängd, som rekvireras av kommun för vilken längden är upprättad, skall vara fri från stämpelavgift och att stäm­ pelavgiften för sadan expedition eljest skall erläggas som för annan avskrift. Den stämpelavgift som befrielsen avsåg utgjorde 1 krona per ark. Lösenav­ giften för avskrift av mantalslängd är för närvarande lika stor som för an­ nan avskrift eller i städerna (första avdelningen i avgiftstariffen) 2 kronor föi första arket och 1 krona 25 öre för de övriga samt på landet (tredje av­ delningen) 1 krona för första arket och 75 öre för de övriga. Enligt förslaget skall lösenavgiften för avskrift genomgående bliva 2 kronor per ark. Med hänsyn till den nyligen genomförda avgiftsminskningen beträffande man­ talslängd synes det icke böra ifrågakomma att nu vidtaga någon höjning av lösenavgiften. Efter mönster av de genom nyssnämnda ändring i stämpelför­ ordningen upptagna bestämmelserna torde därför i lösenförordningen under rubriken mantalslängd böra införas stadganden som innebära, att lösen för avskrift eller utdrag av mantalslängd, som begäres av vederbörande kom­ mun, blir densamma som nu gäller för avskrift. Liksom skett i stämpelför­ ordningen böra hänvisningar till dessa stadganden intagas under rubrikerna avskrift, annan, och utdrag. En mindre ändring i förslaget torde även böra vidtagas beträffande lösenavgifterna för protokoll. Såsom i ett yttrande anmärkts torde lösenavgiften kunna bliva betungande såvitt gäller förelägganden att ingiva bouppteckning. Enligt föreskrift i stämpelförordningens avgiftstariff är underdomstols pro­ tokoll om föreläggande för dödsbodelägare att ingiva bouppteckning fritt från stämpel, och sådant protokoll synes även böra vara fritt från lösen. En mot föreskriften i stämpelförordningen svarande bestämmelse torde därför böra intagas i § 15 lösenförordningen. Det i § 10 i sistnämnda förordning nu upptagna stadgandet, att protokoll med föreläggande att upprätta och ingiva bouppteckning skall lösas av den, mot vilken föreläggandet riktas, torde härvid böra utgå. De ändringar i lösenförordningen, för vilka redogjorts under rubrikerna inskrivmngsärenden m. m. och andra småprotokoll, lia föranlett vissa erin­ ringar i yttrandena. I anledning av de anmärkningar som därvid riktats mot förslaget beträffande lagfartsbevis i stad synas sådana ändringar böra vid­ tagas att, då fråga är örn lagfart på grund av köp, byte eller gåva, avgifterna komma att närmare ansluta sig till vad för närvarande gäller. Därvid torde befinnas lämpligt, att lösen utgår med en grundavgift av 4 kronor samt där­ utöver med 2 kronor för varje fullt 1,000-tal kronor av fastighetens taxe- Bihang till riksdagens protokoll 1943. 1 sami. Nr 268. t

50 Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

ringsvärde eller av köpeskillingen om denna är högre. För att i viss mån be­ reda kompensation för den föreslagna lösensänkningen vid lagfart på grund av testamente synes nuvarande maximilösen böra höjas med 2 kronor. De sakkunnigas förslag, att bevis om inregistrering av bouppteckning och förmynderskapsprotokoll i vissa ömmande fall skola vara fria från lösen­ avgift, synes välmotiverat, och med hänsyn till den i andra hänseenden före­ slagna lösenhöjningen torde de invändningar däremot som framställts av sty­ relsen för föreningen Sveriges stadsdomare icke böra föranleda ett frångå­ ende av förslaget. De erinringar som i övrigt anförts mot detta förslag i vad det rör förmynderskapsprotokoll synas ej heller innefatta tillräckliga skäl att utesluta den i detta avseende föreslagna bestämmelsen. Med hänsyn till grun­ derna för densamma synes den dock böra begränsas att gälla protokoll rö­ rande inskrivning av förmynderskap samt förordnande av förmyndare eller god man, och såsom förutsättning för avgiftsfrihet torde böra uppställas att värdet av behållen egendom, som skall stå under förmyndarens eller gode mannens förvaltning, uppenbarligen icke uppgår till 1,000 kronor. De nu före­ slagna jämkningarna torde vara ägnade att underlätta bestämmelsens tilllämpning, varjämte det klargöres att i fall, då gemensam förmyndare för­ ordnas för syskon, hänsyn skall tagas till sammanlagda värdet av deras till­ gångar. I anledning av förslaget örn ett förenklat expeditionssätt i ärenden angå­ ende bevakning av testamente m. m. har i vissa yttranden påyrkats, att sö­ kanden skulle åläggas att ingiva avskrift av den handling varom fråga är. Dessa yrkanden torde ej böra upptagas i detta sammanhang. Ej heller synes det nu böra ifrågakomma att, på sätt hemställts i några yttranden, utvidga de härom föreslagna bestämmelserna att avse även vissa andra ärenden som i yttrandena åsyftas. Till skillnad från dem som avses i förslaget äro dessa ärenden antingen sådana att däri sker en verklig prövning av domstolen eller också icke tillräckligt ofta förekommande för att särskild reglering skall an­ ses motiverad. Den föreslagna lösenavgiften för bevis över intagande i proto­ koll eller dombok av äktenskapsförord, avhandling rörande lösöreköp m. m. torde böra införas även under tredje avdelningen i avgiftstariffen, eftersom dylika ärenden rörande lösöreköp i Stockholm handläggas å överståthållarämbetets kansli. I fråga örn gravations- och äganderättsbevis synes vad i yttrandena an­ förts icke innefatta skäl att vidtaga annan ändring i förslaget än beträffande lösenavgiften för bevis som omfattar flera fastigheter. Särskilt med hänsyn till den på vissa håll förefintliga ägosplittringen synes förslaget medföra alltför höga avgifter för dylika gemensamma bevis. Beträffande gravations­ bevis synes en tillfredsställande avvägning ernås, om lösen bestämmes till 2 kronor för envar av andra och tredje fastigheterna, 1 krona för envar av fjärde till och nied fyrtionde fastigheten och 50 öre för envar av övriga fastig­ heter. I nära överensstämmelse härmed torde motsvarande avgifter för ägan­ derättsbevis böra vara 1 krona för envar av andra och tredje fastigheterna samt 50 öre för envar av övriga fastigheter.

Kungl. Maj.ts proposition nr 268. 51

Vad angår övriga av de sakkunniga föreslagna ändringar i lösenförord­ ningen må nämnas, att överföringen av konsulardomare och konsularrätt från första till andra avdelningen lärer böra föranleda upphävande av kungörel­ sen den 23 december 1909 varigenom dessa myndigheter hänförts till första avdelningen. Stadgande härom torde kunna upptagas såsom en övergångs­ bestämmelse. Det förhållandet att enligt förslaget rådhusrätt och magistrat skulle komma att i lösenförordningen, liksom även i stämpelförordningen, tillhöra olika avdelningar synes icke vålla några olägenheter. Erinras må, att beskaffenheten av förekommande ärenden medför att expeditionsavgifter­ na vid magistraterna i många fall måste bestämmas under jämförelse med motsvarande avgifter vid länsstyrelserna, medan beträffande rådhusrätterna en jämförelse med häradsrätterna är påkallad. De erinringar som i yttrandena anförts mot den av de sakkunniga före­ slagna nya bestämmelsen i § 6 andra stycket — enligt vilken myndighet ej, utom då särskilda skäl därtill föranleda, må påfordra företeende av eller utan begäran utfärda bevis angående förhållande varom upplysning åter­ finnes i rohar, diarier eller andra sådana, hos myndigheten förda handling­ ar — synas ej böra föranleda att bestämmelsen uteslutes. Med hänsyn till att bevis som här avses icke böra få utfärdas utan begäran synes bestämmelsen dock böra jämkas att allenast avse fordrande av sådant bevis. I anledning av vad som anförts i yttrandena må följande framhållas. Uppenbarligen är det icke möjligt att i författningstexten närmare klargöra vad som åsyftas med särskilda skäl. I de sakkunnigas promemoria har uttalats, att bestämmelsen ej borde utgöra hinder mot att t. ex. i ett mera svåröverskådligt relaxationsärende fordra företeende av äganderättsbevis. Enligt min mening kunna ock­ så särskilda skäl att i lagfarts- och inteckningsärenden kräva företeende av lagfarts- eller annat dylikt åtkomstbevis föreligga i det förhållandet att fastighetsförhållandena och fastighetsböckema äro i särskilt hög grad inveck­ lade eller svåröverskådliga. En annan omständighet som kan berättiga dom­ stolen att påfordra företeende av bevis synes kunna vara, att den avsedda handlingen icke finnes tillgänglig för myndigheten, t. ex. därför att den över­ lämnats till arkivmyndighet. Frågan om vad som skall avses med »hos myn­ digheten» kan ej heller besvaras i författningstexten. Enligt min mening över­ ensstämmer det med ett naturligt betraktelsesätt att anse rådhusrätt samt konkurs-, lagsöknings- och inskrivningsdomare såsom en och samma myn­ dighet i ifrågavarande hänseende, liksom att i detta hänseende anse magi­ strat och överexekutor såsom en myndighet. Beträffande frihet från den mot lösen svarande stämpelavgift, som enligt § 5 i lösenförordningen utgår då lösen skall redovisas till statsverket, bör, på sätt de .sakkunniga påpekat, iakttagas bestämmelserna i 7 § stämpelför­ ordningen. En erinran härom synes böra intagas i lösenförordningen, förslags­ vis såsom en ny § 15 a. I Svea hovrätts yttrande har hemställts örn utfärdande av nya, i viss mån vidgade föreskrifter rörande rätt för personer, som berö­ vats sin frihet, att erhålla fria expeditioner. Frågan härom har ej berörts av de sakkunniga och torde oj böra upptagas i detta sammanhang.

52 Kungl. Majlis proposition nr 268.

Med ändringarna i lösenförordningen sammanhänger förslaget om upp­ hävande av 9 § i tillämpningsföreskrifterna till lagen örn panträtt i spann­ mål. Mot detta förslag torde någon erinran ej vara att göra.

I de sakkunnigas förslag till ändringar i stämpelförord­ ningen synas blott några smärre jämkningar böra vidtagas. Beträffande bevis örn inskrivningsdomares beslut i lagfartsärende samt lagfartsbevis gäl­ ler för närvarande, att då taxeringsvärdet eller köpeskillingen för den egen­ dom beviset avser icke uppgår till 1,000 kronor, sådant bevis är belagt med mindre stämpelavgift än eljest eller är fritt från stämpel. De sakkunniga ha föreslagit, att denna värdegräns skulle höjas till 3,000 kronor. Till stöd här­ för ha de åberopat den förändring i penningvärdet, som ägt rum sedan år 1887 då en bestämmelse örn lägre stämpelavgift vid lagfart å fastighet med ett värde understigande 1,000 kronor först infördes. Med hänsyn till de an­ märkningar som i yttrandena riktats mot förslaget på denna punkt synes emellertid den nuvarande värdegränsen böra bibehållas orubbad. Vidare torde i stämpelförordningen böra upptagas en erinran örn de särskilda be­ stämmelser som föreslås angående stämpelavgift vid anlitande av kommis­ sionär i domsaga. Denna erinran synes lämpligen böra införas i en ny 5 § i förordningen. Härav föranledas ändringar i rubriken och ingressen till för­ slaget. I anledning av att Stockholms stad jämte vissa kringliggande områden numera utgör särskilt stift, vari finnes domkapitel liksom i övriga stift, ha de sakkunniga föreslagit att vad l § i stämpelförordningen innehåller beträf­ fande Stockholms stads konsistorium skall utgå. Av samma skäl torde böra uteslutas den i stämpelförordningens avgiftstariff under rubriken betyg upp­ tagna föreskriften rörande betyg över avlagt kunskapsprov utfärdat av nämn­ da konsistorium. I detta sammanhang må framhållas, att den sänkning av stämpelavgiften som föreslås beträffande vissa expeditioner väsentligen är av blott formell betydelse såvitt häradsrätterna angår. Sänkningen uppväges nämligen be­ träffande dessa domstolar på några undantag när till fullo genom höjning av motsvarande lösenavgift som även skall tillfalla statsverket. I ett yttrande har föreslagits, att den nuvarande friheten för den som er­ hållit fri rättegång från att erlägga stämpelavgift för expeditioner i målet skall upphöra och att i stället skall föreskrivas att stämpelavgiften skall, liksom utgående lösenavgift, gäldas av allmänna medel. Härigenom skulle vinnas, att då statsverket av den som åtnjutit fri rättegång eller av hans mot­ part äger utfå ersättning för kostnaderna i anledning av den fria rättegången, ersättningen jämväl komme att avse stämpelavgiften. Genom att vid härads­ rätterna nuvarande lösenavgift förvandlas till stämpelavgift erhåller onekligen den berörda frågan en något större betydelse än hittills. Den inkomstökning som skulle uppstå för statsverket genom att även stämpelavgiften kan bliva ersatt torde dock icke böra överskattas. Att den som erhållit fri rättegång själv gäldar statsverkets kostnader därför torde förekomma allenast undantags­ vis, och den föreslagna ändringen skulle därför i allmänhet komma att få

Kungl. Maj.ts proposition nr 268. 53

betydelse endast för de fall då motparten förpliktas gotröra kostnaderna. Det synes emellertid vara föga tilltalande att införa stämpelbeläggning av expeditionerna huvudsakligen blott i syfte att därigenom skapa förutsätt­ ningar för ökning av denna ersättningsskyldighet. Att stämpelavgiften gäl­ das av medel från anslaget för fri rättegång medför ju icke för statsverket någon verklig utgift som bör ersättas. Därjämte märkes, att stämpelbelägg­ ningen av expeditionerna i samtliga mål, vari någon part har fri rättegång, är en omständlig anordning, som även är förenad med kostnader för statsver­ ket. Av nu angivna skäl har ifrågavarande förslag icke ansetts böra upptagas.

Vad slutligen angår förslaget till förordning angående kornmissionärsavgift i domsagorna må erinras att, såsom förut anmärkts, förslaget upprättats under beaktande av, bland annat, ett inom justitiedepartementet utarbetat utkast till ny domsagostadga, vari intagits vissa bestämmelser angående kommissionärsavgiften. Ett överarbetat förslag till domsagostadga finnes fogat såsom bilaga vid propositionen (nr 198) till årets riksdag angående anslag till häradsrätterna m. m. Såvitt nu är i fråga överensstämmer emellertid sistnäihnda förslag med utkastet, och de sakkun­ nigas ifrågavarande förslag synes böra godtagas utom såvitt angår den i 3 § upptagna bestämmelsen, att frihet från sådan avgift skall äga rum i samma utsträckning som enligt 7 § stämpelförordningen gäller beträffande annan stämpelavgift. På sätt Göta hovrätt anmärkt synes denna bestämmelse vara alltför vidsträckt. Av de i sistnämnda paragraf meddelade bestämmelserna torde ej andra böra gälla beträffande kommissionärsavgiften än de som rora kronan samt häktad person, person som erhållit fri rättegång samt medellös person. Häremot svarande föreskrifter böra därför upptagas i ifrågavarande paragraf. Utöver vad nu anförts synas i förslaget böra vidtagas vissa redaktionella jämkningar. I detta sammanhang torde jag även ta anmäla vissa ändringar, vilka ej ha samband med det nu behandlade sakkunnigförslaget. Genom propositioner (nr 180 och 232) till innevarande ars riksdag hai framlagts förslag om inrättande av dels försvarets civilförvaltning, försvarets sjukvårdsförvaltning, krigsmaterielverket, försvarets fabriksstyrelse och ar­ méns fortifikationsförvaltning dels ock en överstyrelse för yrkesutbildning. Vid bifall till dessa förslag torde nämnda nya myndigheter böra upptagas under fjärde avdelningen i 1 § stämpelförordningen. Motsvarande ändringar böra även ske i lösenförordningen. I en annan proposition (nr 223) till årets riksdag har föreslagits, att kro­ nan skall från och med ingången av år 1944 övertaga den väghållning, som nu åvilar vägdistrikten. På grund härav och då vägdistrikten icke avses skola framdeles taga befattning med vägväsendet, torde vad i 7 § stämpelförord­ ningen stadgas örn stämpel!riket tor vägdistrikt böra utgå. Under tiden för avvecklingen av vägdistriktens ekonomiska lörvaltning bör dock vägdistiikt äga åtnjuta stämpelfrihet för de expeditioner som äga samband med av­

Kungl. Maj.ts proposition nr 268.

vecklingen. Föreskrift härom torde böra upptagas såsom övergångsbestäm­ melse. De vägnämnder och länsvägnämnder, vilka enligt sistnämnda proposition skola efter vägväsendets förstatligande företräda de lokala intressena och vil­ kas kostnader skola bestridas av statsmedel, torde böra befrias från stäm­ pelavgift. Även den riksvägnämnd, som enligt vad i propositionen föreslagits skall inrättas i samband med vägväsendets förstatligande för att vara centralt rådgivande organ, bör komma i åtnjutande av samma förmån. Bestämmelser härom torde böra upptagas i 7 § stämpelförordningen. Vad angår ikraftträdandet synas, med hänsyn till att omorganisationen av domsagoförvaltningen avses skola träda i tillämpning den 1 juli 1943, de nu föreslagna författningsändringarna böra gälla från och med samma dag. Un­ dantag härvidlag torde dock böra ske beträffande den med vägväsendets för­ statligande sammanhängande ändringen i 7 §, vilken torde böra träda i kraft den 1 januari 1944. Däremot synas särbestämmelser i detta hänseende ej er­ forderliga i fråga om de ändringar vilka betingas av inrättandet av översty­ relsen för yrkesutbildning och av omorganisationen av den centrala försvarsförvaltningen.

De ändringar som böra vidtagas i förordningen angående expeditionslösen och kungörelsen med föreskrifter angående tillämpningen av lagen örn viss panträtt i spannmål kunna vidtagas i administrativ ordning. Ändringarna i förordningen angående stämpelavgiften och förslaget till förordning angå­ ende kommissionärsavgift i domsagorna böra däremot föreläggas riksdagen. I enlighet med vad sålunda anförts ha inom finansdepartementet upprät­ tats förslag till förordning om ändring i vissa delar av förordningen den 19 november 1914 (nr 383) angående stämpelavgiften och förordning angående kommissionärsavgift i domsagorna.

Föredraganden hemställer härefter, att sistberörda två förslag måtte genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter bi­ trädda hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen, att pro­ position av den lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar, skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet: Birger Öhman.

Stockholm 1943. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner. ■ 431373