angående bemyndigande för Kungl. Majit att i vissa fall medgiva skattskyldig rätt att vid taxering till statlig inkomst- och förmögen¬ hetsskatt m. m. åtnjuta avdrag för gåva, avsedd för internationellt hjälparbete

Kungl. Maj:ts proposition nr 355.

1 Nr 355.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående bemyndigande för Kungl. Majit att i vissa fall medgiva skattskyldig rätt att vid taxering till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt m. m. åtnjuta avdrag för gåva, avsedd för internationellt hjälparbete; given Stockholms slott den S oktober 1943.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att bifalla det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen hemställt.

GUSTAF.

Ernst Wigforss.

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 8 oktober 1943.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden Pehrsson-Bramstorp, Wigforss, Möller, Sköld, Eriksson, Quensel, Bergquist, Bagge, Andersson, Domö, Rosander, Gjöres, Ewerlöf, Rubbestad.

Chefen för finansdepartementet, statsrådet Wigforss, anför elter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter.

Under hänvisning till del alltmer elkade behovet av hjälp åt den nödlidande civilbefolkningen i de krigförande länderna har från skilda håll — bland annat lrån representanter för näringslivet — under hand gjorls framställning om att lämnandet av gavor lör nämnda ändamål måtte stimuleras genom sådan ändring av gällande beskattningsregler, alt skattebefrielse erhölles för belopp, motsvarande berörda gåvor.

Bihang till riksdagens protokoll 1943. 1 sami. Nr 3M.

2 Kungl. Maj:ts proposition nr 355.

I anledning liärav har inom finansdepartementets rättsavdehiing upprättats en deli 16 september 1943 dagtecknad promemoria angående viss skattebefrielse för gåvor, avsedda för det internationella hjälparbetet.

I promemorian har framhållits, att skattebefrielsen borde avse allenast penninggåvor, som skattskyldig lämnat till ideell organisation i Sverige för alt användas i internationellt hjälparbete till lindrande av nöd bland civilbefolkningen i krigshärjade länder eller i visst sådant land, samt alt en tidsbegränsning borde föreskrivas för lämnandet av gåvor, som kunde föranleda skattebefrielse; tidsbegränsningen syntes kunna ske sålunda att skattebefrielse inträdde, där gåvan skett under beskattningsår, för vilket taxering verkställdes år 1944 eller år 1945 (d. v. s. i huvudsak gåvor som lämnats under något avkalenderåren 1943 och 1944).

I promemorian anföres vidare:

Beträffande omfattningen av skattebefrielsen torde denna böra avse statlig inkomst- och förmögenhetsskatt, värnskatt samt krigskon junk turskatt eller till syfte likartad skatt. Däremot synes det ej lämpligt att medgiva skattebefrielse för den kommunala inkomstskatten.

Tekniskt sett bör skattebefrielsen konstrueras på det sätt, att skattskyldig, som lämnat gåva av förevarande slag, får avdraga gåvobeloppet vid taxeringen till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt samt till krigskonjunkturskatt eller bil syfte likartad skatt. Genom att avdrag får ske vid taxeringen till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt kommer befrielsen automatiskt att gälla även i fråga örn värnskatten.

Då det givetvis är angeläget, att statsmakterna erhålla möjlighet att kontrollera, under vilka förutsättningar skatteavdragen ske, torde en sådan anordning böra införas, att skatteavdragen göras beroende av Kungl. Maj:ts prövning i varje särskilt fall. Ansökan örn rätt till skatteavdrag torde kunna få göras såväl av den skattskyldige som av den organisation, till vilken gåvan överlämnas. Något hinder bör icke föreligga att redan i förväg — innan den skattskyldige lämnat gåvan — hos Kungl. Majit göra ansökan om rätt till skatteavdrag under förutsättning att gåvan kommer till stånd inom viss bestämd tid. Vid bifall till ansökan om rätt till skatteavdrag torde Kungl. Majit samtidigt böra meddela sådana föreskrifter, att avdragsrätten bringas till vederbörande taxeringsmyndigheters kännedom.

Av praktiska skäl är det icke möjligt att medgiva rätt till skatteavdrag i sådana fall, då gåvan uppgår till endast ett ringa belopp. Lämpligen torde böra gälla, att avdragsrätt må beviljas, där gåvan eller, örn skattskyldig lämnat flera gåvor under ett och samma beskattningsår, dessa gåvor sammanlagt uppgå till minst 1,000 kronor.

Det torde böra ankomma på Kungl. Majit att pröva, huruvida den organisation, som angives såsom gåvomottagare, kan anses äga sådana förutsättningar för förvaltningen av gåvan, att skatteavdrag bör medgivas. För att skatteavdrag skall beviljas torde böra krävas, att organisationen i fråga bedriver sin verksamhet på sådant sätt, att gåvomedlen i sin helhet användas för avsett ändamål och icke tagas i anspråk till täckande av organisationens förvaltningskostnader.

Slutligen har i promemorian uttalats, att därest skattebefrielse av antytt slag ansåges böra genomföras, i proposition till riksdagen borde föreslås, att Kungl. Majit bemyndigades att medgiva, ali skattskyldig — som under beskattningsår, för vilket taxering verkställdes år 1944 eller år 1945, lämnat pen-

Kungl. Maj.ts proposition nr 35,5.

ninggåva å minst 1,000 kronor till internationellt hjälparbete till lindrande av nöd bland civilbefolkningen i krigshärjade länder — finge vid taxering till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt samt till krigskonjunkturskatt eller till syfte likartad skatt, utöver eljest medgivna avdrag, åtnjuta avdrag med belopp motsvarande vad den skattskyldige under beskattningsåret utgivit såsom sådan gåva.

Över promemorian lia, efter remiss, yttranden avgivits av kammarrätten, Överståthållarämbetet, som bifogat ett av taxeringsintendenten i Stockholm avgivet yttrande, samt av länsstyrelsen i Stockholms lån.

I remissyttrandena göras vissa uttalanden av principiell natur i fråga om avdragsrätt för gåvor av angivet slag. I sådant hänseende har kammarrätten uttalat, att gåvor till välgörande ändamål icke kunde räknas till sådana utgifter, som vore nödvändiga för förvärvande eller bibehållande av inkomst. Det kunde därför icke överensstämma nied de allmänna principerna för gällande skattelagstiftning att avdrag för sådana gåvor medgåves vid inkomsttaxeringen. Emellertid hade redan tidigare avdragsrätt för gåvor till vissa likartade ändamål införts i vårt skattesystem. Under sådana förhållanden syntes den nu föreslagna avdragsrätten icke i och för sig behöva ingiva några betänkligheter.

Länsstyrelsen i Stockholms län har anfört följande:

Frågan om avdragsrätt för gåvor till allmännyttiga ändamål behandlades av 1936 års skattekonmiitté, som i sitt betänkande nied förslag rörande beskattning av stiftelser och ideella föreningar m. fl. juridiska personer uttalade, att principiella skäl icke kunna anses tala för avdragsrätt i förevarande hänseende. En bestämmelse om rätt till avdrag för ifrågavarande slag av gåvor skulle innebära en uppenbar avvikelse från de principer, som ligga till grund för gällande skattelagstiftning, framhöll kommittén, som också påpekade att de avsteg från dessa principer, som skett genom de åren 1938 och 1939 utfärdade särskilda författningarna om rätt att vissa år vid den statliga beskattningen erhålla avdrag för gåvor till luftvärnet och luftskyddet, hade sin enda motivering i de då rådande förhållandena.

Det av krigstillståndet framkallade läget har föranlett, att den ifrågavarande undantagsbestämmelsen örn avdragsrätt för vissa gåvor icke blott alltjämt äger tillämpning utan även utvidgats att avse jämväl hemvärnet eller dess underavdelningar ävensom sjövärnskåren eller densamma underställda sjövämsflottiljer. Länsstyrelsen vill för sin del icke ifrågasätta annat än att goda skäl nu föreligga för att under rådande förhållanden göra en insats till förmån för det internationella hjälparbetet. Under erinran örn de hjälpbehov, som föreligga inom vissa delar av vårt egel land, kan länsstyrelsen emellertid icke underlåta att påpeka, att genom beviljande av skattefrihet enbart för gåvor tijl internationell hjälpverksamhet de, som vilja stödja hjälpverksamheten inom landet, icke utan fog kunna anse sig missgynnade.

Överståthållarämbetet har, liksom taxeringsintendenten i Stockholm, uttalat sin principiella anslutning till det i promemorian framlagda förslaget.

I fråga örn b e g ränsningen av avdragsrätten till g å v o r å minst 1,000 kronor har kammarrätten anfört, att denna begränsning svårligen häle sig förena med grundsatsen örn jämlikhet och rättvisa vid be-

4 Kungl. Maj.ts proposition nr 355.

skattning och att det med hänsyn härtill måhända vore skäl att överväga, örn icke sistnämnda begränsning knnde slopas.

Å andra sidan har länsstyrelsen i Stockholms län förklarat, att någon anledning till erinran icke syntes föreligga mot den föreslagna bestämmelsen, att avdragsrätt skulle inträda endast då gåva eller, om skattskyldig lämnat flera gåvor under beskattningsåret, dessa gåvor sammanlagt uppginge till minst 1,000 kronor.

Beträffande de formella förutsättningarna för erhållande av rätt till skatteavdrag har länsstyrelsen i Stockholms län uttalat att den föreslagna anordningen, att avdragsrätten skulle göras beroende av tillstånd från Kungl. Maj:t i varje särskilt fall, vore tillfredsställande; det syntes nämligen angeläget tillse dels att en enhetlig rättstillämpning beträffande avdragsmedgivandet komme till stånd och dels att överblick kunde erhållas rörande storleken av de belopp, som skulle komma att undandragas beskattning.

Taxering sintendenten i Stockholm har ansett det naturligt, att skatteavdragen gjordes beroende av Kungl. Maj:ts prövning.

Kammarrätten har framhållit att för den händelse avdragsrättens begränsning till gåvor å minst 1,000 kronor slopades, det naturligen bleve omöjligt alt för varje särskilt fall kräva medgivande av Kungl. Majit. I stället skulle sådant Kungl. Maj:ts tillstånd kunna lämnas generellt för alla gåvor eller gåvor understigande ett lämpligt belopp till viss eller vissa hjälporganisationer. Då för taxeringsarbetets behöriga gång vöre önskvärt, att sådant tillstånd meddelades i god tid före taxeringsarbetets avslutande hos beskattningsnämnderna, syntes tidsbegränsning erforderlig för ingivande av ansökan om här avsedd skattebefrielse.

Frågan huruvida ansökan örn rätt till skatteavdrag skulle få göras alternativt av den skattskyldige eller av vederbörande hjälporganisation har behandlats av taxering sintendenten i Stockholm, som anfört följande:

Av praktiska skäl skulle jag vilja förorda, att ansökan om rätt till skatteavdrag i första hand gjordes av den organisation, till vilken gåvan skulle överlämnas. För den händelse ett större antal givare skulle önska deltaga i insamling för lindrande av nöd i till exempel våra grannländer — en sådan insamling skulle med stor sannolikhet röna livlig anslutning -— vore det givetvis till båtnad ur olika synpunkter örn icke alla givarna utan endast organisationen underställde Kungl. Majit frågan om rätt till skatteavdrag. Samma organisation skulle också vara skyldig att på begäran lämna givarna intyg örn emottagen gåva.

Överståthållarämbetet har i anslutning till taxeringsintendentens yttrande uttalat, alt det ur alla synpunkter syntes lämpligast ali framställning örn skatteavdrag för gåvor, som överlämnades till viss organisation för vidare befordran till här avsett ändamål, gjordes av denna organisation i ett sammanhang och icke genom ansökningar från fall till fall.

I fråga örn sättet för taxeringsmyndigheternas underrättande örn Kungl. Maj:ts beslut rörande beviljat skatteavdrag har kammarrätten anfört:

Kungl. Maj.ts proposition nr 3ö5.

I promemorian förutsattes, att vid bifall till ansökan örn rätt lill skatteavdrag Kungl. Ma.j:t samtidigt skulle meddela sådana föreskrifter, att avdragsrätten bringades till vederbörande myndigheters kännedom. En sådan anordning synes vara förenad med vissa olägenheter. Sålunda toi'de en taxeringsmyndighet, som underrättas örn att här avsett avdrag beviljats viss skattskyldig, icke alltid äga tillgång till erforderligt material för att justera taxeringen i enlighet med det nytillkomna avdraget, utan härför kräves medverkan av den skattskyldige. Vid sådant förhållande förefaller det mera praktiskt att — på sätt regelmässigt äger rum vid taxeringsförfarandet — överlämna åt den skattskyldige att själv framföra och styrka sina anspråk på rätt till avdrag från uppgiven inkomst.

I detta sammanhang torde böra påpekas de komplikationer som kunna uppkomma, därest i följd av ett Kungl. Maj ds beslut avdrag måste medgivas vid en redan lagakraftvunnen taxering. I första hand synas sådana situationer böra undvikas genom att jämväl för ingivande av nu avsedda underdåniga ansökningar örn avdragsrätt stadga viss lämplig tidsbegränsning. Därest så icke kan ske, eller örn tidsbegränsningen icke för alla fall kan förväntas komma att fylla det därmed avsedda syftet, lära särskilda bestämmelser erfordras. Bestämmelser av liknande typ finnas tidigare meddelade, exempelvis i 124 a § taxeringsförordningen.

Beträffande avdragsrättens inverkan på de statliga skatteintäkternas storlek har faxe ringsintendenten i Slockholm anfört:

Då förutsättning för avdragsrätt är att gåvan uppgår till minst 1,000 kronor, är att antaga att givare av gåvor till så stort belopp äro att söka bland de i ekonomiskt avseende välsituerade skattskyldiga. Under förutsättning att det procenttal, varmed den statliga inkomst- och förmögenhetsskatten kommer att utgå för taxeringsåren 1944 och 1945, icke kommer att understiga det för år 1943 gällande ävensom att värnskatten uttages med enahanda belopp för budgetåren 1944/45 och 1945/46 som för innevarande budgetår, kan den minskning i statlig inkomst- och förmögenhetsskatt och värnskatt, som genom här föreslagen skattebefrielse kommer att drabba svenska slaten, approximativt beräknas, örn givarna äro fysiska personer med beskattningsbart belopp över 50,000 kronor, till lägst 33 procent av gåvornas värde. Äro givarna att finna bland aktiebolag (med viss begränsning), ekonomiska föreningar, försäkringsanstalter (med viss begränsning) eller sparbanker, utgör minskningen 32 procent.

Överståthållarämbetet har i anslutning till taxeringsintendentens yttrande uttalat, att beträffande enskilda givare den skatt av statlig natur, vilken bortfölle genom en avdragsrätt sådan som den bär ifrågasatta, icke oväsentligt torde komma att överstiga 33 procent av gåvornas värde.

Under nu pågående krig har i Sverige i olika sammanhang förekommit oc partiinsamlingar till lindrande av nöden bland civilbefolkningen i av kriget drab- c,ll't bade länder. Här må endast erinras örn den verksamhet, som utövas av hjälpkommittén för Finlands barn, hjälpkommiltén för Finlands invalider samt svenska Norgehjälpen.

Det är uppenbart, alt ju längre krigstillståndet varar, desto mer angeläget måste det framstå för vårt land, som hittills undgått att indragas i krigiska förvecklingar, alt genom positiva hjälpåtgärder bidraga till lindrande

Kalml. Majlis proposition nr 5J5.

av nöden i andra, sämre lottade länder. I sådant syfte har från olika håll framkommit förslag därom, att statsmakterna skulle stimulera hjälparbetet genom att medgiva skattebefrielse för bidrag, som lämnas till dylikt hjälparbete.

Även enligt min mening framstår det såsom en självklar plikt, att vårt land i mån av förmåga bidrager till att lindra de olyckor, som under kriget drabbat civilbefolkningen i krigshärjade länder. Man torde kunna räkna med, att därest skattebefrielse stadgades för gåvor, som lämnades lill internationellt hjälparbete, detta skulle medföra en avsevärd ökning av gåvobeloppen, vilket i sin tur skulle betyda att hjälpverksamheten kunde intensifieras och läggas på bredare bas. På grund av det anförda och då de betänkligheter, som ur skatterättslig synpunkt möta mot en dylik skattebefrielse, böra få vika med hänsyn till syftet med åtgärden, anser jag mig böra i princip tillstyrka skattebefrielse för gåvor av ifrågavarande slag. Till frågan om formerna för Sveriges deltagande i det internationella återuppbyggnadsarbetet efter kriget torde jag i annat sammanhang få återkomma.

Beträffande den omfattning, i vilken skattebefrielse bör ifrågakomma för gåvor av här ifrågavarande slag, ansluter jag mig till den uppfattning, som kommit till uttryck i den inom departementet upprättade promemorian i ämnet. Sålunda torde skattebefrielsen böra avse endast penninggåvor, som skattskyldig lämnat till ideell organisation i Sverige under föreskrift, att gåvan skall användas i internationellt hjälparbete till lindrande av nöd bland civilbefolkningen i krigshärjade länder eller i visst sådant land. Att stadga motsvarande befrielse beträffande gåvor avsedda för hjälpverksamhet inom landet — vilket ifrågasatts av länsstyrelsen i Stockholms län — torde däremot icke böra komma i fråga; en dylik åtgärd kan uppenbarligen icke motiveras av de skäl, som föranlett nu förevarande förslag. Med hänsyn till den ifrågasatta skattebefrielsens extraordinära natur, torde —- såsom i promemorian vidare föreslagits — den tidsbegränsningen böra föreskrivas, att skattebefrielse endast må avse gåva som lämnats under beskattningsår, för vilket taxering verkställés år 1944 eller år 1945. Detta innebär i de fall, då den skattskyldiges räkenskapsår sammanfaller med kalenderåret, att den skattskyldige må komma i åtnjutande av skattebefrielse för gåvor, som lämnats eller komma att lämnas under något av kalenderåren 1943 och 1944.

Skattebefrielsen torde böra begränsas även i det hänseendet, att sådan befrielse bör avse endast statlig inkomst- och förmögenhetsskatt, värnskatt samt krigskonjunkturskatt eller till syfte likartad skatt. Att medgiva dylik befrielse för den kommunala inkomstskatten bör däremot icke ifrågakomma.

Med den här angivna omfattningen av skattebefrielsen bör densamma, tekniskt sett, konstrueras såsom en rätt för den skattskyldige att erhålla avdrag för gåvobeloppet vid taxeringen till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt samt till krigskonjunkturskatt eller till syfte likartad skatt. Genom atl avdrag får ske vid taxering till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt kommer befrielsen automatiskt att gälla även i fråga örn värnskatt. De övriga bestämmelser med avseende å sättet för avdragets tillgodonjutande, som må finnas erforderliga, torde Kungl. Majit böra äga meddela.

Kungl. Majlis proposition nr 355.

7 Det i promemorian upptagna förslaget, att ifrågavarande skatteavdrag skola göras beroende av Kungl. Maj:ts prövning i varje särskilt fall, finner jag lämpligt. Genom det föreslagna förfarandet vinnas nämligen möjligheter att kontrollera dels i vilken omfattning skattefria gåvor förekomma, dels ook att dessa gåvor lämnas till länder, där de anses mest behövliga.

I departementspromemorian bar behandlats ytterligare en begränsning i fråga örn rätten att åtnjuta skattebefrielse. Sålunda har i promemorian anförts, att — då det av praktiska skäl icke vore möjligt att medgiva rätt till skatteavdrag i sådana fall då gåvan uppginge till endast ett ringa belopp — den begränsningen lämpligen borde gälla, att avdragsrätt finge beviljas där gåvan eller, om skattskyldig lämnat flera gåvor under ett och samma beskattningsår, dessa gåvor sammanlagt uppginge till minst 1,000 kronor. Mot den sålunda ifrågasatta begränsningen har kammarrätten framhållit, att densamma svårligen läte sig förena med grundsatsen örn jämlikhet och rättvisa vid beskattningen; övriga remissinstanser lia däremot icke funnit anledning till erinran mot den ifrågavarande bestämmelsen. För egen del anserjag, att det av praktiska skäl är nödvändigt att begränsa avdragsrätten, så att densamma ej kommer att omfatta mindre belopp. Jag ansluter mig sålunda till vad härutinnan anförts i promemorian.

I promemorian har uttalats, att ansökan om rätt till skatteavdrag borde kunna göras antingen av den skaltskyldige eller av den organisation, till vilken gåvan överlämnats. En annan ståndpunkt har intagits av Överståthållarämbetet, som ansett att det alltid borde ankomma på organisationen att inkomma med ansökan om rätt till skatteavdrag. Emellertid synes den i promemorian förordade ordningen, enligt vilken valfrihet föreligger i nu ifrågavarande hänseende, vara att föredraga, varför jag ansluter mig till det i promemorian framlagda förslaget.

I promemorian har vidare uttalats, att något hinder icke borde föreligga att redan i förväg — innan den skattskyldige lämnat gåvan — hos Kungl. Majit göra ansökan örn rätt till skatteavdrag under förutsättning att gåvan kommer till stånd inom viss bestämd tid. Detta uttalande föranleder ej någon erinran från min sida.

Det synes icke erforderligt att i detta sammanhang taga ståndpunkt till frågan, i vilken ordning av Kungl. Majit meddelat beslut örn rätt till skatteavdrag skall bringas till vederbörande taxeringsmyndighets kännedom.

Kammarrätten har i sitt remissutlåtande påpekat de komplikationer som kunna uppkomma, därest i följd av ett Kungl. Majits beslut avdrag skulle medgivas beträffande en redan lagakraftvunnen taxering. Då det givetvis ligger i den skattskyldiges eget intresse att göra ansökan örn avdragsrätt så snart som möjligt, torde Kungl. Majits beslut rörande avdragsrätten städse kunna föreligga redan innan prövningsnäinnden fastställt taxeringen. Med hänsyn härtill torde bestämmelse)' angående extraordinär besvärsrätt i förevarande fall knappast vara erforderliga.

I promemorian har slutligen uttalats, dels alt det borde ankomma på Kungl. Majit att pröva huruvida den organisation, som angåves såsom gåvo-

8 Kungl. Maj:ts proposition nr 355.

mottagare, kunde anses äga sådana förutsättningar för förvaltningen av gåvan, att skatteavdrag borde medgivas, och dels att det borde krävas — för att skatteavdrag skulle beviljas — att organisationen bedreve sin verksamhet på sådant sätt, att gåvomedlen i sin helhet användes för avsett ändamål och icke toges i anspråk till täckande av organisationens förvaltningskostnader. Jag ansluter mig i huvudsak till dessa uttalanden. Emellertid bör Kungl. Maj:t enligt min mening äga att i särskilt fall medgiva skattebefrielse ändå att vederbörande organisation använder gåvomedel till täckande av förvaltningskostnader, dock endast under förutsättning att de för nämnda ändamål använda medlen äro av helt obetydlig omfattning.

I enlighet med det nu anförda hemställer jag, att Kungl. Majd måtte föreslå riksdagen

att bemyndiga Kungl. Maj:t att medgiva, att skattskyldig —- som under beskattningsår, för vilket taxering verkställes år 1944 eller år 1945, lämnat penninggåva å minst 1,000 kronor till internationellt hjälparbete till lindrande av nöd bland civilbefolkningen i krigshärjade länder — må vid taxering till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt samt till krigskonjunkturskatt eller till syfte likartad skatt, utöver eljest medgivna avdrag, åtnjuta avdrag med belopp motsvarande vad den skattskyldige under beskattningsåret utgivit såsom sådan gåva.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan förordnar Hans Majit Konungen, att till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse, bilaga vid detta protokoll utvisar.

Ur protokollet: Lars Gabrielson.

438845. Stockholm, Isaac Marcus Boktryckeri-Aktiebolag, 1943.