angående delaktighet i statens pensionsanstalt för läkare vid fristående cen- traldispensärer

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

1 Nr 60.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående delaktighet i statens pensionsanstalt för läkare vid fristående centraldispensärer; given Stockholms slott den 12 februari

ms.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att bifalla det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredraganden hemställt.

GUSTAF.

K. G. Ewerlöf.

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 12 februari 1943.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Sköld, Eriksson, Bergquist, Bagge, Andersson, Domö, Rosander, Gjöres, Ewerlöf.

Statsrådet Ewerlöf anmäler efter gemensam beredning med chefen för socialdepartementet fråga om delaktighet i statens pensionsanstalt för läkare vid de fristående centraldispensärerna och anför därvid.

I enlighet med beslut av 1937 års riksdag (prop. nr 85; statsutskottets uti. nr 102; riksd. skr. nr 246) hava genom kungörelse den 18 juni samma år (nr 400) meddelats bestämmelser rörande statsbidrag till dispensärverksamhet för tuberkulosens bekämpande. I kungörelsen betecknas som centraldispensär sådan för röntgenundersökning utrustad dispensär, som förestås av läkare med behörighet till läkarbefattning vid annat sanatorium än kustsanatorium och därmed jämförligt sanatorium och som förfogar över minst Bihang till riksdagens protokoll 19Ali. 1 sami. Nr 60—62. t

2 Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

en dispensärsköterska. Centraldispensär är antingen fristående eller förlagd till sjukvårdsanstalt. Inom dispensärvården verksamma befattningshavares tjänstgöringsförhållanden skola vara närmare reglerade genom av medicinalstyrelsen godkända instruktioner. Enligt medicinalstyrelsens cirkulär den 15 december 1937 angående av styrelsen utarbetade normalinstruktioner för läkare vid centraldispensärer m. m. förordnas läkare vid fristående centraldispensär av medicinalstyrelsen för en tid av högst fem år i sänder.

För närvarande finnas inom riket sammanlagt 20 fristående centraldispensärer, anordnade av nedannämnda landsting å orter och med avlöningsförmåner till vid dem anställda läkare, som av det följande framgår, nämligen :

I detta sammanhang må nämnas, att i propositionen nr 85 år 1937 icke framställdes någon erinran mot ett uttalande av medicinalstyrelsen, att arvodet till ifrågavarande läkare borde sättas till 8,000 kronor per år, inberäknat ersättning för bostad, med en förhöjning av 1,000 kronor för inom Jämtlands, Västernorrlands, Västerbottens och Norrbottens län verksamma läkare.

I skrivelse den 21 juli 1940 har svenska sanatorieläkarföreningen hemställt, att läkarna vid de fristående centraldispensärerna måtte erhålla likställighet med sanatorieläkare, förutom beträffande ordningen för tillsättandet och avlöningsvillkoren, jämväl i pensionshänseende.

1 Å avlöningsförmånerna utgår visst rörligt tillägg (utom i Gävleborgs, Västerbottens och Norrbottens län).

2 Med skyldighet tillika att tjänstgöra vid distriktsdispensären i Borlänge.

3 Skall inrättas från och med den 1 mars 1943.

Kunell. Maj:ts proposition nr 60.

3 Medicinalstyrelsen hav i utlåtande den 14 november 1940 tillstyrkt föreningens hemställan i vad angår bland annat pensionsrätten.

Svenska landstingsförbundet har i avgivet utlåtande den 11 januari 1941 anfört, att det enligt förbundets mening vore önskvärt, att ifrågavarande läkare bereddes pensionsrätt genom anslutning till statens pensionsanstalt, enär det i annat fall kunde befaras, att svårigheter kunde komma att uppstå vid rekryteringen av dessa befattningar.

Statens pensionsanstalt har i utlåtande den 15 mars 1941 anfört i huvudsak följande.

Det har i ärendet icke förebragts någon utredning rörande läkarnas vid de fristående centraldispensärerna tjänstgöringsförhållanden m. m. och det undandrager sig därför pensionsanstaltens bedömande, huruvida sagda läkare kunna antagas vara upptagna av sina befattningar i sådan omfattning, att statlig pensionsrätt skäligen bör beredas dem. Anstalten är därför icke beredd att i frågans nuvarande läge tillstyrka åtgärder i syfte att bereda dem pensionsrätt.

Därest emellertid ifrågavarande läkare bliva i avseende å tillsättning och avlöning likställda med av Konungen utnämnda överläkare vid sanatorier samt kunna förutsättas vara upptagna av sina befattningar i ungefär samma omfattning som dessa, synes hinder ej möta att bereda dem pensionsrätt i statens pensionsanstalt på samma villkor som sistnämnda överläkare. Detta skulle innebära bl. a., att delaktigheten i anstalten skulle bliva obligatorisk och ej beroende av tjänstereglering, att tjänstepensionsunderlaget skulle vara 6,000 kronor och familjepensionsunderlaget 1,500 kronor, att pensionsåldern skulle utgöra 65 år, att för hel tjänstepension skulle erfordras 30 tjänstår, att befattningshavarens årliga tjänstepensionsavgift skulle utgöra 5 procent av tjänstepensionsunderlaget och hans årliga familjepensionsavgift 20 procent (för kvinnlig befattningshavare 1 procent) av familjepensionsunderlaget samt att huvudmannens årliga pensionsavgift skulle utgöra 5 procent av tjänstepensionsunderlaget. Beträffande engångsavgiften för ifrågakommande retroaktiv tjänstårsberäkning för tid, under vilken befattningshavaren före eventuella pensionsbestämmelsers ikraftträdande innehaft sin befattning på grund av medicinalstyrelsens förordnande, synes skäligen böra medgivas sedvanlig lindring (med hälften av den på huvudmannen belöpande andelen i avgiften).

Bortsett från kostnaderna för nyssnämnda lindring i fråga örn engångsavgift samt från kostnaden för dyrtids- och kristillägg kunna — vid tillämpning av de för pensionsanstalten fastställda försäkringstekniska beräkningsgrunderna — de statliga kostnaderna för pensionering enligt ovan angivna grunder uppskattas till något mer än 200 kronor årligen för varje fristående centraldispensär.

Statskontoret har i ett den 2 april 1941 avgivet utlåtande, under hänvisning till vad statens pensionsanstalt anfört, avstyrkt bifall till framställningen.

Medicinalstyrelsen, som den 8 maj 1941 avgivit förnyat utlåtande i ärendet, har förklarat sig vidhålla sin tidigare uttalade uppfattning och därvid anfört bland annat följande.

Medicinalstyrelsen får till en början vitsorda, att läkarna vid de fristående centraldispensärer, som här kunna komma i fråga, äro upptagna av sina befattningar i ungefär samma omfattning som de av Kungl. Maj:t utnämnda sanatorieläkarna och att detta deras arbete därför lager deras arbetstid till

4 Kunni. Maj:ts proposition nr Co1.

största delen i anspråk. Rätt att förena befattningen såsom läkare vid fristående centraldispensär med annan läkarbefattning har endast i undantagsfall medgivits av medicinalstyrelsen och då endast beträffande läkartjänst vid mindre tuberkulosanstalt, belägen vid läkarens bostadsort. Styrelsen har nämligen ansett det vara till gagn för dispensärvården, att centraldispensärläkaren äger tillgång till en vårdanstalt, där patienter kunna inläggas för noggrannare observation, än vad som är möjligt på mottagningsrummet.

Centraldispensärläkarna äro skyldiga att hålla minst tre° dispensärmottagningar varje vecka; i regel har antalet mottagningar uppgått till 4 å 5 saint i de nordligaste länen till 6 per vecka. Arbetet vid dessa mottagningar består i omständliga och ofta tidsödande undersökningar av patienter, som remitterats till centraldispensärerna av läkarna vid distriktsdispensärerna eller andra läkare i och för fastställande av diagnosen. De dagar ordinarie dispensärmottagningar icke hållits, hava i stor utsträckning ägnats åt det förebyggande tuberkulosarbetet inom respektive områden, bland annat genom utförande av s. k. mass- och gruppundersökningar rörande förekomst av tuberkulos bland skolungdom, inom fabriker och verkstäder samt upplysningsverksamhet. 0

Den nya dispensärorganisationen torde numera få anses sa stabiliserad, att några avsevärda förändringar under den närmare framtiden icke komma att befinnas erforderliga, frånsett att behov av en eller annan ny centraldispensär eller en utbyggnad med s. k. undersökningsstationer inom vissa delar av landet kan komma att göra sig gällande.

I förnyat utlåtande den 12 juni 1942 har statens pensionsanstalt anfört, bland annat, följande.

Medicinalstyrelsen har i sitt senast avgivna utlåtande vitsordat, att läkarna vid de fristående centraldispensärer, som i förevarande sammanhang kunna komma i fråga, äro upptagna av sina befattningar i ungefär samma omfattning som de av Konungen utnämnda sanatorieläkarna och att detta deras arbete därför tager deras arbetstid till största delen i anspråk. Vad medicinalstyrelsen sålunda anfört synes tyda pa, att styrelsen ansett läkarna vid vissa centraldispensärer icke kunna komma i fråga till erhållande av pensionsrätt m. m. Vilka dessa centraldispensärer äro och hur de skola kunna särskiljas från de övriga har medicinalstyrelsen dock icke angivit.

Av handlingarna i ärendet framgår, att de två dispensärerna i Hallands län och de två dispensärerna i Älvsborgs län intaga en särställning såtillvida, att de förra hava gemensam läkare, vilken uppgivits vara pensionsförsäkrad i Sveriges kommunalanställdas pensionskassa, och att läkarna vid de senare äro så lågt avlönade, att deras befattningar uppenbarligen äro att anse såsom bisysslor. Denna särställning torde stå i samband med, att den av landstingen i Hallands och Älvsborgs län bedrivna dispensärverksamheten — ehuru statsbidrag därtill utgår enligt i kungörelsen nr 400/ 1937 stadgade grunder — icke är organiserad på sätt i kungörelsen är föreskrivet. Det torde få antagas vara sistberörda fyra centraldispensärer som medicinalstyrelsen ansett icke böra komma i fråga vid den av svenska sanatorieläkarföreningen begärda regleringen av tillsättnings-, avlönings- och pensionsförhållandena för de fristående centraldispensärernas läkare. Enligt pensionsanstaltens mening bör i varje fall statlig pensionsrätt icke beredas läkarna vid ifrågavarande dispensärer, så länge verksamheten där ej är organiserad på samma sätt som hos övriga fristående centraldispensärer.

Genom vad medicinalstyrelsen i sitt förut berörda utlåtande anfört och vitsordat synes det emellertid, vad sistnämnda dispensärer beträffar, fa an-

Kungl. Maj:ts proposition nr (10. r>

ses ådagalagt, att dispensärläkarna, ehuru de ej torde vara helt upptagna av sina befattningar, dock i avseende å tjänstgöringens omfattning fylla de krav, som böra uppställas såsom villkor för pensionsrätt i statens pensionsanstalt.

Vad angår sättet för dispensärläkarnas tillsättning undandrager det sig pensionsanstaltens bedömande, huruvida de lämpligen böra utnämnas av Konungen i stället för att såsom nu förordnas av medicinalstyrelsen för en tid av högst fem år i sänder. I varje fall torde dock ej nuvarande tillsättningsform i och för sig utgöra hinder för pensionsrätt i anstalten.

I betraktande av nu angivna förhållanden och då ett inordnande under pensionsanstaltens reglemente av läkarna vid de fristående centraldispensärer, som avses i kungörelsen nr 400/1937, icke synes innebära avvikelse från hittills tillämpade grunder för delaktighet i pensionsanstalten, vill anstalten icke motsätta sig, att sådan delaktighet beredes sagda läkare.

Framställningen synes avse, att dispensärläkarna skola i pensionshänseende likställas med av Konungen utnämnda sanatorieläkare. Detta skulle innebära bl. a., att delaktigheten i pensionsanstalten skulle bliva obligatorisk och att tjänstepensionsunderlaget skulle bestämmas till 6,000 kronor.

Då från pensionsrätt skulle undantagas såväl de dispensärläkare, för vilka befattningen utgör bisyssla, som den läkare, vilken uppgivits vara tillförsäkrad icke-statlig pensionsrätt, synes hinder icke möta att göra delaktigheten obligatorisk. Sker ej ändring i fråga örn tillsättningen, torde dock anslutningen till pensionsanstalten böra vara valfri för de före pensionsregleringen anställda läkarna.

Vad däremot angår tjänstepensionsunderlagets storlek, torde de i handlingarna förekommande uppgifterna rörande löneförmånerna —- vilka synas avse år 1939 — icke motivera ett likställande av dispensärläkarna med sanatorieläkarna. Av pensionsanstalten införskaffade översikter över nuvarande löneförmåner för dels läkarna vid ifrågavarande centraldispensärer, dels ock lasaretts- och sanatorieläkare utvisa, att medeltalet av grundlönerna för de 15 centraldispensärläkare, om vilka här är fråga, utgör 8,727 kronor under det att för de 11 sanatorieläkarna i motsvarande län medeltalet av begynnelselönerna utgör 10,352 kronor och av slutlönerna 11,878 kronor. Härtill kommer att de senare i motsats till de förra åtnjuta förmån av fri bostad eller — i ett fall — ersättning därför med 3,000 kronor.

Centraldispensärläkarna åtnjuta sålunda väsentligt lägre löneförmåner än sanatorieläkarna. Skillnaden mellan löneförmånerna är av den storleksordning, att det torde få anses påkallat att för centraldispensärläkarna fastställa ett lägre tjänstepensionsunderlag än det för sanatorieläkare gällande, 6,000 kronor. Av de för närvarande till pensionsanstalten obligatoriskt anslutna befattningshavarna torde distriktstandläkarna vara i avlöningshänseende närmast jämställda med ifrågavarande dispensärläkare. Ovan angivna medeltal av grundlönerna för de senare, 8,727 kronor, överensstämmer tämligen nära med medeltalet av den för distriktstandläkare fastställda minimilönen i lägsta lönegraden, 7,800 kronor, och minimilönen i högsta lönegraden, 9,300 kronor, för sådan läkare, som ej åtnjuter andel av inflytande taxeavgifter. Med hänsyn härtill synes tjänstepensionsunderlaget för centraldispensärläkare lämpligen böra bestämmas till samma belopp som för distriktstandläkare eller till 4,500 kronor.

Statskontoret har i ett den 19 augusti 1942 avgivet förnyat utlåtande anfört, att ämbetsverket med hänsyn till den utredning, som numera förebragts, icke ville motsätta sig, att pensionsrätt bereddes ifrågavarande läkare i statens

6 Kungl. Maj.is proposition nr 60.

Före-

draganden.

pensionsanstalt i den omfattning och enligt de grunder, som föreslagits i pensionsanstaltens senaste utlåtande.

Med hänsyn till den förebragta utredningen rörande tjänstgöringsförhållandena för läkarna vid de fristående centraldispensärerna anser jag mig kunna förorda, att delaktighet i statens pensionsanstalt beredes dessa läkare. Från pensionsrätt böra emellertid undantagas såväl de dispensärläkare, för vilka befattningen utgör bisyssla, som läkare, vilken tillförsäkrats icke-statlig pensionsrätt.

I fråga om pensionsunderlagets storlek ansluter jag mig till pensionsanstaltens förslag, att detsamma bestämmes till 4,500 kronor. Även i övrigt kan jag biträda pensionsanstaltens förslag beträffande pensionsvillkoren.

Det torde få ankomma på Kungl. Maj:t att, sedan riksdagen fattat beslut i ämnet, vidtaga erforderliga ändringar i pensionsanstaltens reglemente, vilka böra träda i kraft den 1 juli 1943. I samband därmed torde Kungl. Maj:t även hava att taga ställning till frågan örn sättet för centraldispensärläkarnas tillsättning.

Under åberopande av vad sålunda anförts får jag hemställa, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen

att bemyndiga Kungl. Maj:t att, i huvudsaklig överensstämmelse med av mig i det föregående förordade grunder, utfärda bestämmelser i fråga om delaktighet i statens pensionsanstalt för läkare vid fristående centraldispensärer.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen, att proposition av den lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar, skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet: R. Wcerneman.