Doc 1944:167
Kungl. Majlis proposition nr 167.
1 Nr 167.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående anslag till kostnader enligt 19 § i lagen om försäkring för olycksfall i arbete rn. m.: given Stockholms slott den 3 mars 1944.
Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över socialärenden för denna dag, föreslå riksdagen att bifalla det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen hemställt.
GUSTAF.
Gustav Möller.
Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Majit Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 3 mars 1944.
Närvarande:
Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden Wigforss, Möller, Sköld, Eriksson, Quensel, Bergquist, Bagge, Andersson, Domö, Rosander, Gjöres, Ewerlöf, Rubbestad.
Efter gemensam beredning med chefen för finansdepartementet anför chefen för socialdepartementet, statsrådet Möller:
Gällande bestämmelser m. m.
Enligt 19 § lagen örn försäkring för olycksfall i arbete skola avgifter för försäkringar i riksförsäkringsanstalten, vilka icke på föreskrivet sätt blivit erlagda, förskjutas av statsverket och indrivas i den ordning, som för indrivning av resterande kronoutskylder är stadgat.' Utgifterna avföras från förslagsanslaget Kostnader enligt 19 § i lagen örn försäkring för olycksfall i Bihang till riksdagens protokoll 1944. 1 sami. Nr 167. sb»
:2
Kungl. Maj.ts proposition nr lii/'.
arbete m. m. Det åligger länsstyrelserna att indriva de resterande beloppen och att tillföra anslaget dessa belopp. Närmare föreskrifter rörande förfarandet äro meddelade i förordningen den 31 mars 1922 (nr 130) angående uppbörd av avgifter för försäkringar i riksförsäkringsanstalten jämlikt lagen om försäkring för olycksfall i arbete (ändr. 48/1930, 144/1933 och 232/1937) samt i kungörelsen den 31 mars 1922 (nr 132) med närmare bestämmelser örn inbetalning och redovisning av avgifter för försäkringar i riksförsäkringsanstalten jämlikt lagen örn försäkring för olycksfall i arbete (ändr. 49/1930 och 233/1937).
De anslagsbelopp, som anvisats för ifrågavarande ändamål, ävensom utgifterna och inkomsterna å anslaget framgå av följande sammanställning.
Besparingsförslag.
I en inom socialdepartementet upprättad promemoria ha framlagts förslag, åsyftande att låta nu ifrågavarande kostnader ingå i försäkringsverksamheten, så att hänsyn därtill skulle tagas redan vid bestämmandet av försäkringspremierna.
Inledningsvis redogöres i promemorian för tillkomsten av 19 § olycksfallsförsäkringslagen och anföres, hurusom därvid av såväl ålderdomsförsäkringskommittén, vars förslag låg till grund för lagstiftningen i ämnet, som av riksförsäkringsanstalten och föredragande departementschefen framhållits, att den garanti för avgifternas inbetalande, som staten skulle ikläda sig, icke torde komma att medföra någon avsevärd utgift för statsverket. I promemorian anföres vidare.
Av den förut lämnade sammanställningen över utgifterna å anslaget framgår, att dessa i hög grad växla med konjunkturerna. Sammanställningen visar
Kungl. Maj:ts proposition nr 167.
även, att anslagsbelastningen, som till en början var ganska obetydlig, numera i regel är tämligen avsevärd. ...... , , „
I nuvarande ekonomiska läge synes frågan, huruvida staten allt]arnt ska • rälda ifrågavarande kostnader, böra upptagas till provning. Ur lorsaknngsteknisk synpunkt kunna skäl anföras för att låta dessa kostnader inga såsom ett led i försäkringsverksamheten. Det kan synas naturligt, att låta. Kostnaderna på ett eller annat sätt inkalkyleras i försäkringspremierna och icke som nu bestridas av skattebetalarna. Genom en dylik omläggning skulle också möjlighet skapas till en jämnare fördelning av utgifterna mellan i konjunkturhänseende goda och dåliga år. „.. ....
Därest man vill låta ifrågavarande utgifter inga i kostnaderna tor loisäkringsverksamheten, kunna olika former härför tänkas. Att införa kostnaderna endast i riksförsäkringsanstaltens premiekalkyl synes knappast möjligt, enär anstalten, på vars lott restantierna i regel falla, härigenom skulle stal las i ett sämre läge än arbetsgivarbolagen. De privata bolagen kunna ,ju välja sitt klientel och avvisa försäkringstagare, sorn icke betala prenuerna i förskott. Utgifterna synas för den skull i princip böra fordelas pa samtliga torsäkringstagande arbetsgivare. Erforderligt belopp skulle kunna uttagas genom en förhöjning av samtliga försäkringsavgifter. Enligt 16 § olycksfallsforsäkringslagen uttagas på så sätt avgifter till bestridande av kostnaderna tor anstaltens och försäkringsrådets verksamhet med 5 % av premierna i riks försäkringsanstalten och 3 % i arbetsgivarbolagen. Genom en avgift a 1. A av nämnda premier skulle för närvarande erhållas en intäkt av cirka 400 OUU kronor, vilket ungefärligen torde motsvara det genomsnittliga anslagsbehovet under senare budgetår. Den del av denna intäkt, som icke behövde tågås i anspråk under ett budgetår, skulle kunna tillföras en särskild fond, ur vilken överskottskostnaderna skulle täckas under depressionsår, då restantierna stiga. Därest fonden efter hand skulle stiga till visst maximibelopp, linge en nedsättning av procentsatsen vidtagas. . .
Då riksförsäkringsanstalten under de senaste åren kunnat sänka sina premier, vill det synas som örn tidpunkten för genomförande av en eventuell omläggning i berörda hänseende skulle vara lämplig.
Yttranden.
Över promemorian lia yttranden avgivits av riksförsäkringsanstalten, de ömsesidiga socialförsäkringsbolagens förening, försäkringsrådet och statskontoret.
Riksförsäkringsanstalten har beträffande ifrågavarande kostnader framhållit i huvudsak följande.
Vid bedömandet av bruttoutgifternas storlek måste hänsyn tågås till de påförda försäkrings- och tilläggsavgifterna, vilkas belopp efter hand kommit att högst avsevärt stegras, ävensom till lönenivåns fluktuationer. De pä ar 1918 belöpande försäkrings- och tilläggsavgifterna utgjorde i runt tal 7,9 miljoner kronor, medan motsvarande belopp år 1941, oberäknat de särskilda krigstilläggspremierna för sjömän, uppgick till 19, i miljoner kronor och tor år 1942 beräknades till omkring 22 miljoner kronor.
Då inkomsterna å anslaget under ett visst budgetår aro beroende icke blott av anslagets bruttoutgifter under samma år utan även av anslagets bruttoub -after under det eller de närmast föregående budgetåren, är det naturligt, att anslagets nettoutgifter under olika budgetår varit av mycket växlande.storlek. Nettoutgifterna antogos ursprungligen bliva obetydliga. Till en början blev detta också förhållandet. Under åren 1919—1920 utgjorde nettoutgifterna
4 Kungl. Maj:(s proposition nr 167.
sålunda endast omkring en procent av årets premiebelopp. Det absoluta be- -^®PPe^ av nettoutgifterna har därefter på grund av de premieökningar, som föranletts av statsmakternas beslut örn förhöjda ersättningsförmåner m. m., efter hand kommit att avsevärt ökas, men har under vissa år stannat vid jämförelsevis obetydliga belopp. I förhållande till försäkringsavgifterna hava nettoutgifterna nedgått, såsom framgår av följande sammanställning för de fyra senaste femårsperioderna.
Budgetår
Vi—»% 1923—1926/27 1927/28—1931/32 1932/33—1936/37 1937/38-1941/42
Beträffande förslaget att kostnaderna för restantierna icke. längre skulle bestridas av skattemedel utan på ett eller annat sätt inräknas i försäkringsavgifterna anför riksförsäkringsanstalten:
Utan tvivel kunna vissa skäl anföras för att kostnaderna ifråga böra bäras av försäkringen. Andra skäl tala emellertid fortfarande såsom vid olycksfallsforsaknngslagens tillkomst för att staten alltjämt bör påtaga sig dessa kostnader. Enligt olycksfallsförsäkringslagen gäller, att en var arbetare är så att saga automatiskt försäkrad i riksförsäkringsanstalten, därest icke arbetsgivaren inträtt såsom delägare i sådant ömsesidigt bolag, som avses i 4 § av lagen. Detta innebär, att anstalten i motsats till nämnda bolag icke kan välja små försäkringstagare, utan måste övertaga varje försäkring, som ej tecknas i bolag. Under det att bolagen kunna genom krav på förskottsbetalning av premien eller genom uppsägning av försäkringsavtal befria sig från försumma avgiftsbetalare saknar riksförsäkringsanstalten sådan möjlighet. Anstalten är salunda nödsakad att sta som försäkringsgivare även örn en arbetsgivare år efter år underlåter att betala sin försäkringsavgift. Såväl på grund härav som med hänsyn till försäkringens obligatoriska karaktär måste det enligt nksförsäkringsanstaltens uppfattning anses obilligt att låta de försäk- ^j.n8.?|a8are> sorn i vederbörlig ordning fullgöra sina skyldigheter gentemot försäkringen, betala även de försumliga arbetsgivarnas försäkringsavgifter. Enligt nksförsäkringsanstaltens mening bör avgörande vikt fästas härvid och anstalten får fördenskull avstyrka det i promemorian framställda förslaget.
För den händelse övervägande skäl ändock skulle befinnas tala för förslagets^ förverkligande får anstalten framhålla följande.
Några hinder ur försäkringsteknisk eller organisatorisk synpunkt att fördela restantiekostnaderna på försäkringstagarna föreligga icke. Det torde sålunda vara möjligt, att i samband med uppbörden av försäkringsavgifterna uttaga en särskild avgift samt att låta denna ingå i en fond avsedd till täckande av nämnda kostnader.
synes böra beräknas å summan av varje försäkringsinrättnings försäkringsavgifter enligt en viss bestämd procentsats. Då denna bör kunna jämkas vid inträdande förändringar i behovet av nu ifrågavarande fondmedel, torde densamma böra bestämmas av Kungl. Majit. Storleken av den procentsats, som bör väljas, blir beroende å ena sidan av restantiekostnadernas genomsnittliga storlek under senare år samt å andra sidan av den ungefärliga summan av de försäkringsavgifter, å vilka tillägget skall uttagas.
Att utgiften för restantierna i princip fördelas på samtliga försäkringspbktiga arbetsgivare anser anstalten vare en oundgänglig förutsättning, därest forslaget skall förverkligas. Emot beräkningen att en avgift av en procent
Anslagsbelastning i % av försäkringsavgifterna
..... 2,7 9
2,51
2,18
..... 1.68
o
Kungl. Maj:ts proposition nr 167.
av samtliga premier jämlikt olycksfallsförsäkringslagen för närvarande skulle giva en intäkt av omkring 400 000 kronor, vilket ungefärligen torde motsvara det genomsnittliga anslagsbehovet under senare år, synes icke vara något atl erinra. Huruvida det, såsom i promemorian förmodas, kan komma att visa sig möjligt att inom ramen av premiernas nuvarande nivå uttaga den procentuella avgiften torde icke nu kunna bedömas.
En reservant i riksförsäkringsanstalten, byrådirektören Källström, har anmält avvikande mening.
De ömsesidiga socialförsäkringsbolagens förening har avstyrkt förslaget — försåvitt icke samtidigt äger rum en sänkning av bolagens bidrag enligt 16 § olycksfallsförsäkringslagen, vilka enligt föreningens uppfattning äro för höga — och har därvid bland annat framhållit, att den automatiska försäkrings formen, som innebär att varje arbetare är försäkrad oberoende av försäkringsavtal och premiebetalning, borde betraktas som en statsmakternas garanti och att staten då också borde svara för de premier, som icke kunnat indrivas.
Försäkringsrådet har ansett den lösning, frågan erhållit i nu gällande lag. vara den riktigaste. Därest emellertid på grund av statsfinansiella skäl ändring av lagen i den riktning, som i promemorian åsyftas, ansåges böra genomföras, kunde rådet ej inlägga bestämd gensaga häremot. Rådet ville emellertid framhålla, att om utgifterna i princip skulle fördelas på samtliga försäkringstagande arbetsgivare, man ej borde underlåta att medtaga staten själv i egenskap av försäkringstagande arbetsgivare, även om därigenom vinsten av lagändringen från statsfinansiell synpunkt minskades.
Två reservanter i försäkringsrådet, t. f. försäkringsrådet Blomqvist och ledamoten Hultman ha avstyrkt promemorians förslag under framhållande, att de olycksfallsersättningar, som utbetalades till arbetare, där försäkringsplikten ej fullgjorts, finge anses ha samma karaktär som socialvård i allmänhet utan försäkring samt att kostnaderna härför såsom hittills borde bekostas av allmänna medel och icke läggas på de arbetsgivare, som redan fullgjort sina skyldigheter med avseende på försäkringen.
Statskontoret har icke haft något att erinra mot det i promemorian framlagda förslaget under förutsättning, att detsamma icke medförde en sådan stegring av administrationskostnaderna för olycksfallsförsäkringen, att den statsfinansiella vinsten därav äventyrades. Det av de ömsesidiga socialförsäkringsbolagens förening framförda önskemålet, att, örn promemorians förslag realiserades, en nedsättning av de ömsesidiga olycksfallsförsäkringsbolagens bidrag enligt 16 § olycksfallsförsäkringslagen måtte komma till stånd, anser sig ämbetsverket icke kunna understödja, allra helst som någon utredning icke förebragts angående den nuvarande storleken av de kostnader, för vilkas be stridande nämnda bidrag äro avsedda.
Medelsbehovet för budgetåret 1944/45.
I skrivelse den 27 augusti 1943 har riksförsäkringsanstalten framlagt be räkningar rörande medelsbehovet för nästa, budgetår under anslaget till kost nader enligt 19 § i lagen örn försäkring för olycksfall i arbete m. m. med ut gångspunkt från att dessa kostnader skola täckas i vanlig ordning. Anstalten har därvid anfört huvudsakligen följande.
6 Kungl. Marits proposition nr 167.
Det under budgetåret 1944/45 inflytande premiebeloppet, inklusive tillläggsavgifter, torde för de större arbetsgivarna, kunna beräknas till omkring 17 miljoner kronor, oberäknat tilläggspreinier för ^^olycksfallsförsäkring. För de mindre arbetsgivarna kan motsvarande belopp väntas uppgå till omkring 6 miljoner kronor.
Restantierna, beräknade i procent av de inflytande premiebeloppen, uppgingo under budgetåret 1941/42 för större arbetsgivare till 2,6 % av premiebeloppet och för mindre arbetsgivare till 10,7 %. Under budgetåret 1942/43 voro motsvarande procenttal lägre, nämligen 2,2 % och 8,5 %.
Med utgångspunkt från sistnämnda procenttal kunna bruttoutgiftema för anslaget under budgetåret 1944/45 uppskattas till omkring 880 000 kronor.
Anslagets inkomster hava under budgetåret 1941/42 uppgått till omkring 97 % av årets bruttoutgifter samt under budgetåret 1942/43 med omkring 20 000 kronor överstigit dessa. Då storleken av inkomsterna (indrivna försäkringsavgifter) under ett visst budgetår i betydande utsträckning är beroende av utgifterna (förskjutna resterande försäkringsavgifter) under de närmast föregående budgetåren, måste nu anförda siffror bedömas med hänsyn till den avsevärda nedgången i utgifterna under budgetåren 1941/42 och 1942/43 i jämförelse med utgifterna under budgetåret 1940/41. Det är givetvis förenat nied betydande vanskligheter att nu beräkna huru stor del av restantierna, som kunna väntas inflyta under budgetåret 1944/45. Det indrivna beloppet, som tidigare under en följd av år uppgått till omkring 70 % av bruttoutgifterna för anslaget, torde emellertid möjligen kunna för budgetåret 1944/45 uppskattas till 75 % av bruttoutgifterna eller till omkring 660 000 kronor. Det erforderliga anslagsbeloppet skulle i så fall nppgå till 220 000 kronor.
Departementschefen.
Det i förenämnda departementspromemoria framlagda besparingsförslaget, enligt vilket kostnaderna för resterande olycksfallsförsäkringsavgifter skulle inkalkyleras i försäkringsverksamheten och icke, såsom för närvarande skei-, bestridas av statsmedel, synes vid remissbehandlingen icke lia mött några avgörande principiella invändningar. Statens utgifter för bestridande av restantiekostnaderna enligt 19 § olycksfallsförsäkringslagen ha onekligen också, såsom i promemorian framhållits, fått en annan storleksordning än som avsågs vid stadgandets tillkomst. Detta omdöme lärer gälla, även örn hänsyn tages till den betydligt ökade omfattning, som försäkringsverksamheten efter hand erhållit.
Båda de statliga myndigheterna på området, riksförsäkringsanstalten och försäkringsrådet, ha emellertid ansett den nuvarande ordningen vara att föredraga framför det i promemorian ifrågasatta förfarandet, och de ömsesidiga socialförsäkringsbolagens förening har för sin del avstyrkt förslaget, därest detta skulle medföra en höjning av de bolagen åvilande avgifterna till statsverket. Enligt min mening är förslaget att bedöma såsom en lämplighetsfråga, där man har att mot varandra väga å ena sidan det statsfinansiella intresset att i möjlig mån begränsa statens utgifter och å andra sidan olägenheterna av en något ökad premiebelastning för de försäkringspliktiga arbetsgivarna. Efter krigets slut torde en prövning av olika organisatoriska spörsmål på försäkringsområdet bliva aktuell. I samband härmed torde även denna fråga lämpligen kunna upptagas till behandling. Efter samråd med chefen
7 Kungl Maj:ts proposition nr 167.
för finansdepartementet har jag för den skull funnit mig böra förorda, att den nuvarande ordningen för bestridande av kostnaderna enligt 19 § olycksfalls försäkringslagen tills vidare godtages. Jag förutsätter därvid, att riks försaka ringsanstalten beaktar do olika möjligheter, som kunna föreligga att beglänsa dessa kostnader.
Det medelsbehov för detta ändamål, som under sådana förhållanden kommer att föreligga under nästa budgetår, är relativt vanskligt att uppskatta. Kostnaderna bero i hög grad på konjunkturutvecklingen. Under erinran härom biträder jag riksförsäkringsanstaltens uppskattning av medelsbehovet. Anslaget synes dock böra upptagas med ett till 200 000 kronor avrundat belopp.
Med åberopande av det anförda hemställer jag, att Kungl. Majit måtte föreslå riksdagen
att till Kostnader enligt 19 § i lagen örn försäkring för olycksfall i arbete m. m. för budgetåret 1944/45 anvisa ett förslagsanslag av ...................................................... kronor 200 000.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan förordnar Hans Majit Konungen, att till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.
Ur protokollet: Stig Wernstedt.