med förslag till hushåll¬ ningssällskapens organisation och verksamhet

Kungl. Maj:ts proposition nr 172.

1 Nr 172.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till hushållningssällskapens organisation och verksamhet; given Stockholms slott den 25 februari 1944.

Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över jordbruksärenden för denna dag, lämna riksdagen tillfälle att avgiva yttrande angående de av föredragande departementschefen angivna huvudgrunderna för en omorganisation av hushållningssällskapen och deras verksamhet samt vissa därmed sammanhängande frågor.

GUSTAF.

A. Pehrsson-Bramstorp.

Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 25 februari 1944.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden Peiirsson-Bramstorp, Wigforss, Möller, Sköld, Eriksson, Quensel, Bergquist, Bagge, Andersson, Domö, Gjöres, Ewerlöf, Rubbestad.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Pehrsson-Bramstorp, förslag till omorganisation av hushållningssällskapen och deras verksamhet samt anför därvid följande.

Jämlikt Kungl. Majlis bemyndigande den 30 juni 1939 tillkallade jag samma dag för alt i enlighet med av mig angivna riktlinjer verkställa utredning och avgiva förslag rörande hushållningssällskapens organisation såsom utredningsmän ledamoten av riksdagens första kammare, lantbrukaren G. A. liei- Bihang till riksdagens protokoll 1944. 1 saini. Nr 172. 1

2 Kungl. Moj.ts proposition nr 172.

ding, tillika ordförande, ledamöterna av riksdagens andra kammare, lantbrukaren K. A. M. Andersson i Löbbo och godsägaren C. G. Liedberg, lantbrukaren R. Selberg, sekreteraren hos Kopparbergs läns hushållningssällskap K. R. Augustinsson, rektorn Th. V. Agren samt agronomen E. Adalberth. Utredningsmännen, som antagit benämningen hushållningssällskapsutredningen, hava med skrivelse den 8 juli 1942 avlämnat betänkande med förslag angående hushållningssällskapens organisation och verksamhet m. m. (SOU 1942: 32). Vid betänkandet fanns fogat särskilda yttranden av herrar Andersson och Liedberg.

Över betänkandet hava yttranden inhämtats från statskontoret, lantbruksstyrelsen, kommerskollegium, egnahemsstyrelsen, domänstyrelsen, skogsstyrelsen, medicinalstyrelsen, riksräkenskapsverket, statistiska centralbyrån, allmänna lönenämnden, statens pensionsanstalt, statens veterinärmedicinska anstalt, lantbruksakademien, 1941 års befolkningsutredning, samtliga länsstyrelser, hushållningssällskapens ombud, samtliga hushållningssällskaps förvaltningsutskott, styrelsen för lantbrukshögskolan, styrelsen för Alnarps lantbruks-, mejeri- och trädgårdsinstitut, styrelserna för samtliga lantbruks-, lantmanna- och lanthushållsskolor, styrelsen för fackskolans lanthushållningsseminarium, styrelsen för Fredrika-Bremerförbundets lanthusliållningsseminarium, Sveriges lantbruksförbund, Riksförbundet landsbygdens folk (RLF), Lantbruksförbundets byggnadsförening u. p. a., Jordbrukareungdomens förbund, Svenska landsbygdens studieförbund, Sveriges agronom- och lantbrukslärareförbund, Föreningen Sveriges trädgårdskonsulenter, Svenska kontrollföreningarnas riksförbund, Svenska hemslöjdsföreningarnas riksförbund, Hemslöjdsförbundet för Sverige, försäljningsförening u. p. a., Konlrollassistenternas riksförening, Föreningen Sveriges trädgårdsarkitekter, Sveriges vandringsrättareförbund, Sveriges allmänna lantbrukstjänstemannaförbund, chefsveterinärföreningen, Svenska landsbygdens kvinnoförbund, Sveriges konditionerande trädgårdsmästares förbund, Stockholms trädgårdsanläggareförening, Sveriges fjäderfäavelsförening, styrelsen för veterinärhögskolan samt Fredrika-Bremerförbundet. Skrivelser i ärendet hava jämväl inkommit från Sveriges hortonomförbund, trädgårdsarkitekt Ada Haglund, Björkfors lantmannaskola, Sveriges husmodersföreningars riksförbund, Sveriges slöjdlärarinneförening och notarie J. Ossmark.

Huvuddragen av hushållningssällskapsutredningens förslag.

I hushallningssällskapsutredningens betänkande behandlas följande större frågor, nämligen hushållningssällskapens framtida organisation, gränsdragningen mellan hushållningssällskapens och egnahemsnämndernas verksamhetsområden, hushållningssällskapens centrala organisation, allmänna undervisningsoch upplysningsverksamheten på lanthushållningens område, hushållningssällskapens förmedling av statsunderstöd till vissa ändamål, behovet av befattningshavare hos hushållningssällskapen och därmed sammanhängande för-

Kungl. Maj:ts proposition nr 172.

slag till lönereglering för befattningshavarna m. m. samt behovet av statsanslag till hushållningssällskapens allmänna verksamhet.

I fråga om hushållningssällskapens framtida organisation förordas i princip, att sällskapens nuvarande karaktär av lokala sammanslutningar bibehölles och att grunddragen av deras organisation liksom för närvarande angåves i en av Kungl. Maj:t utfärdad grundstadga. Hushållningssällskapens förankring borde dock göras fastare hos jordbrukarna och dessa mera än hittills ekonomiskt bidraga till sällskapens verksamhet. Med hänsyn härtill föreslås, att flertalet jordbrukare borde vara självskrivna ledamöter av vederbörande hushållningssällskap samt till sällskapet erlägga en särskild avgift, benämnd jordbruksavgift, med belopp motsvarande dels en grundavgift å två kronor, dels en tilläggsavgift av två hundradels procent av jordbruksfastighetens taxeringsvärde, skogsvärdet inberäknat.

Vidare föreslår utredningen tillämpning av proportionell valmetod vid val i primärvalkretsarna av lantbruksombuden, vilka jämte förvaltningsutskottets ledamöter utöva beslutanderätt å hushållningssällskapens sammanträde.

Förslaget rörande gränsdragningen mellan hushållningssällskapens och egnahemsnämndernas verksamhetsområden innebär i fråga örn de nuvarande konkreta arbetsuppgifterna icke några egentliga förändringar. Hushållningssällskap borde sålunda tillkomma allmän upplysnings- och undervisningsverksamhet till främjande i första hand av jordbruk, trädgårdsskötsel och skogsbruk samt fiske och hemslöjd ävensom i huvudsak förmedling av statsunderstöd till produktionsbefrämjande förbättringsåtgärder inom sagda näringar. Egnahemsnämnderna åter avses skola handhava egnahemslåneverksamheten och därmed förenad förmedling av statsunderstöd ävensom bostadsförbättringsverksamhet och förmedling av statsunderstöd till på grund av exceptionellt tidsläge vidtagna statliga åtgärder, avsedda att utgöra direkt hjälp för jordbruket — med undantag för marknadsreglerande åtgärder — såsom exempelvis krislån.

I fråga örn hushållningssällskapens centrala organisation uppehåller sig utredningen främst vid frågan örn förhållandet mellan lantbruksstyrelsen och hushållningssällskapen. Utredningen förordar härutinnan ett intimt samarbete samt framhåller i samband därmed önskvärdheten av överläggningar vid lämpliga tillfällen inför lantbruksstyrelsen med representanter för hushållningssällskapen om betydelsefulla åtgärder ävensom vikten av att befattningshavare i lantbruksstyrelsen bereddes vidgade möjligheter alt på ort och ställe taga del av hushållningssällskapens verksamhet. Förslag har även framlagts örn inrättande å lantbruksstyrelsens lantbruksbyrå av ytterligare en byrådirektörsbefattning samt å styrelsens undervisningsbyrå av två byråinspektörsbefattningar, den ena för överinseendet över den praktiska ungdomsverksamheten, vars lokala ledning borde förläggas till hushållningssällskapen, oell den andra för tillsynen över lanthushållsskolornas oell hemkonsulenternas verksamhet.

Den med statsmedel understödda allmänna undervisnings- och upplysningsverksamheten inom lanthushållningens område upp-

4 Kungl. Maj:ts proposition nr 172.

delas i betänkandet i följande grenar, nämligen praktisk ungdomsverksamhet, utbildningskurser, undervisningskurser, studieresor, premieringar och hushållningssällskapens allmänna undervisningsverksamhet. De för denna verksamhet förordade bestämmelserna anses böra sammanföras i ett reglemente.

För åstadkommande av önskvärd enhetlighet föreslås den lokala ledningen av hela denna verksamhet skola anförtros åt hushållningssällskapen. I fråga om flertalet grenar är detta redan nu fallet. Ledningen av den praktiska ungdomsverksamheten handhaves emellertid nu av jordbrukarungdomens egna sammanslutningar och vissa utbildningskurser anordnas direkt av lantbruksstyrelsen. Bland förslagen i övrigt må nämnas statsunderstöd till kortare lantbrukarkurser, avsedda i första hand för mindre jordbrukare, som ej hade möjlighet bevista kurs vid lägre lantbruksundervisningsanstalt, samt kortare kurser för lantbyggmästare.

I fråga om hushållningssällskapens allmänna upplysningsverksamhet, bedriven av sällskapens befattningshavare, förordas upprättande genom lantbruksstyrelsens försorg av för sällskapen gemensamma taxor för ersättning från rekvirent av ritningar m. m. Den enligt utredningen speciellt viktiga lokala byggnadskonsulteraride verksamheten inom lanthushållningens område föreslås av utredningens majoritet ställd helt under sällskapens ledning genom särskilda statsavlönade konsulenter. Lantbruksförbundets byggnadsförenings hittillsvarande lokala verksamhet på detta område skulle sålunda upphöra. I fråga örn den husdjurskonsulterande verksamheten framhålles särskilt betydelsen av att husdjurens utfodring icke försummas. Slutligen har utredningen framlagt förslag om anställande hos hushållningssällskapen av särskilda slöjdkonsulenter för handhavande av upplysningsverksamheten på hemslöjdens område.

För nu ifrågavarande verksamhet har det årliga behovet av statsanslag beräknats —- med bortseende från löner m. m. till hushållningssällskapens befattningshavare — till 642 600 kronor.

Hushållningssällskapens verksamhet med förmedling av statsunderstöd till vissa ändamål har i betänkandet sammanförts i följande tre grupper, nämligen understöd till åtgärder i allmänhet inom jordbruket (grundförbättringar och förbättring av byggnader m. m.), understöd för anskaffande av inventarier samt slutligen understöd till husdjursskötselns främjande. Bestämmelserna för förstnämnda understöd föreslås sammanförda i en kungörelse. Understödet avses skola få formen av dels amorteringslån och dels avskrivningslån. 1 fråga om amorteringslån sammanfaller förslaget i huvudsak med nu gällande föreskrifter. Dylika lån föreslås skola utlämnas ur en enda fond, benämnd jordbrukets produktionslånefond, vilken sålunda skulle ersätta vissa äldre fonder. Enligt förslaget borde fonden tillföras ett kapital av 12 000 000 kronor. Avskrivningslån avses skola ersätta nuvarande statsbidrag. Det utmärkande för sistnämnda understöd vore, att det beviljades i form av lån, vilket, därest det med lånet understödda företaget oklanderligt underliölles under viss tid, finge avskrivas. Utredningen har härmed velat skapa en bättre garanti än den nuvarande för de statsunderstödda företagens

5 Kungl. Maj:ts proposition nr 172.

framtida underhåll. Avskrivningslånen förutsättas skola utgå ur ett enda anslag, som sålunda skulle ersätta ett antal äldre anslag och som töreslas uppfört i riksstaten med 3 000 000 kronor.

I fråga om understöd lill anskaffande av inventarier ifrågasättas inga mera betydelsefulla ändringar av nu gällande bestämmelser.

Bestämmelserna för ett stort antal nu utgående understöd till husdjursskötselns främjande — dock icke hästaveln — borde enligt utredningens förslag sammanföras i en kungörelse och i samband därmed samordnas pa ett bättre sätt än vad för närvarande vore fallet. Av nyheter inom ifrågavarande område må nämnas förslag rörande statsbidrag till hushållningssällskapen för anordnande av demonstrationsutfodringar med syfte dels att främja produktionen av sådana fodermedel, som erfordrades för upprättande av lämpliga foderstater, dels att få till stånd en rationell användning av producerade fodermedel, dels ock att verka för användning av lämpliga fodermedel. Vidare framhålles värdet av fodermedelsanalyser i utvidgad omfattning samt ökad utbredning av avkastningskontrollen inom nötkreatursbesättningarna, i vilket syfte vissa åtgärder föreslås. Slutligen förordas inrättande av en särskild jordbrukets husdjurslånefond för utlämnande till förening av lån till inköp av vissa husdjur. Till fonden föreslås anvisat ett belopp av 2 000 000 kronor. Statsbidragen avses skola utgå ur ett enda anslag, förslagsvis uppfört med ett belopp av 1 136 000 kronor.

Vidkommande frågan om befattningar hos hushållningssällskapen samt därmed sammanhängande spörsmål framför utredningen den uppfattningen, att i fråga om i fältarbetet sysselsatta befattningshavare (konsulenter m. fl.) borde eftersträvas ett relativt litet antal befattningar, på vilkas innehavare kunde ställas förhållandevis höga kompetenskrav, medan behovet av arbetskraft i övrigt borde tillgodoses genom inrättande av befattningar för vilka kompetensfordringarna kunde sättas lägre. Härigenom torde kunna vinnas enhetlighet i verksamheten, varjämte besparingar i löneutgifter syntes kunna uppnås. De främsta fältarbetande befattningshavarna borde liksom hittills benämnas konsulenter, exempelvis jordbrukskonsulenter och husdjurskonsulenter.

Enligt utredningens mening vore det önskvärt söka åstadkomma så enhetliga bestämmelser som möjligt för samtliga hushållningssällskap i fråga örn befattningshavarnas löneförmåner och anställningsförhållanden. Särskilt i fråga örn löneförmånerna framhålles olämpligheten av den nuvarande betydande skillnaden i löneförmåner hos skilda hushållningssällskap för eljest jämställda befattningshavare samt betydelsen av en bättre avvägd relation mellan olika befattningshavares hos ett och samma sällskap löneförmåner. Utredningen föreslår sålunda, att bestämmelser på ifrågavarande område sammanföras i ett reglemente, vilket skulle äga tillämpning även på lantbruksundervisningsanstalternas befaltningshavare. Förslaget till reglemente är i tillämpliga delar uppbyggt på i princip samma grunder som civila avlöningsreglementet och civila icke-ordinariereglementet. Vidare framlägges förslag till lönereglering för de befattningar hos hushållningssällskap och lant-

6 Kungl. Maj.ts proposition nr 172.

bruksundervisningsanstalt, varå reglementet avses skola tillämpas, ävensom förslag till personalförteckningar. Förslag till bestämmelser för resekostnadsoch traktamentsersättningar för sagda befattningshavare samt vissa ändringar av nu gällande pensionsbestämmelser hava även framlagts.

Vad angår frågan om statsanslag till hushållningssällskapens allmänna verksamhet förordar utredningen en uppdelning av anslaget i dels avlöningsanslag och dels omkostnadsanslag. Från avlöningsanslaget föreslås skola bestridas avlöningar åt hushållningssällskapens ordinarie befattningshavare i enlighet med grunderna i förslaget till avlöningsreglemente samt kristillägg åt samma befattningshavare. Härigenom skulle sällskapen i princip komma i samma ställning som lantbruksundervisningsanstalterna. Erforderligt avlöningsanslag beräknas till 4 000 000 kronor, vartill kommer kristillägg enligt nu gällande grunder med 490 000 kronor.

Beträffande omkostnadsanslaget uttalar utredningen såsom sin bestämda uppfattning, att hushållningssällskapens inkomster måste väsentligt ökas, därest sällskapen skulle få möjlighet att icke endast vidmakthålla utan även vidtaga önskvärd utvidgning och intensifiering av sin nuvarande verksamhet på lanthushållningens område. Med hänsyn till förslaget rörande jordbruksavgift samt vissa andra förslag örn ändrade bestämmelser, bland annat om borttagande av sällskapens nuvarande skyldighet att för åtnjutande av statsbidrag till vissa ändamål tillskjuta minst mot statsbidraget svarande belopp av egna medel, föreslås omkostnadsanslaget utgå efter grunder, vilka delvis avvika från nu gällande bestämmelser rörande liknande anslag (statsanslag till hushållningssällskapens allmänna verksamhet). Erforderligt omkostnadsanslag beräknas till 1 460 000 kronor.

Allmänna synpunkter på frågan om hushållningssällskapens verksamhet och organisation.

Hushållningssällskapsutredningen.

Utredningen har inledningsvis framfört vissa principiella synpunkter på frågan örn den framtida verksamheten från det allmännas sida till främjande av jordbruket och dess binäringar, enär denna verksamhets omfattning och gestaltning enligt utredningens mening torde vara avgörande för utformningen av den eller de organisationer, som skulle handhava densamma. Verksamheten borde liksom hittills i första hand taga sikte på att genom en ändamålsenlig och effektiv undervisnings- och upplysningsverksamhet bereda yrkesutövarna eller blivande yrkesutövare inom jordbruket och detsamma närstående näringar (skogsskötsel, trädgårdsskötsel, fiske och hemslöjd) möjligheter att förbättra sina yrkeskunskaper såväl i fråga örn den tekniska sidan av jordbruksdriften som beträffande ekonomiska frågor, särskilt sådana rörande avsättningen av produkterna genom yrkesutövarnas samverkan i ekono-

7 Kungl. Maj:ts proposition nr 172.

miska föreningar. I princip borde denna verksamhet påbörjas redan hos ungdomen i skolåldern för att sedermera under olika former fortsättas bland ungdomen i mognare ålder och vuxna. I enlighet härmed har utredningen ansett, att verksamheten borde omfatta följande olika led.

1. Praktisk-teoretisk undervisnings- och upplysningsverksamhet bland den yngre ungdomen av den typ, som för närvarande bedrives av skilda sammanslutningar ('s. k. klubbarbete och tävlingar) genom särskilda ungdomskonsulenter.

2. Praktisk utbildning av ungdomen såsom lärlingar eller lantbrukselever.

3. Undervisning vid fasta lägre undervisningsanstalter inom jordbruket och närstående näringar.

4. Undervisning vid kurser av skilda slag för yrkesutövare samt upplysningsverksamhet i form av föredrag, premieringar, tävlingar och demonstrationer, försöksverksamhet, personlig rådgivning o. s. v. genom särskilda konsulenter och andra tjänstemän, eventuellt i samband med planläggning av olika åtgärder.

Utredningen har framhållit, att med hänsyn till lanthushållningens betydelse borde även i framtiden liksom för närvarande vid sidan av undervisnings- och upplysningsverksamheten direkt ekonomiskt stöd av allmänna medel lämnas till föreningar och enskilda yrkesutövare på lanthushållningens område till produklionsbefrämjande förbättringsåtgärder. Vid planläggning av dylik åtgärd måste emellertid hänsyn tagas till de återverkningar denna kunde få på jordbruksdriften i sin helhet vid brukningsdelen i fråga. För uppnående av största möjliga effekt av understödet borde sålunda från början övervägas, vilka förbättringsåtgärder eller förändringar av produktionsinriktningen vid jordbruket i fråga, som överhuvud taget kunde vara erforderliga ur rationaliseringssynpunkt. Enligt utredningens mening borde sålunda, då fråga uppstått örn statsunderstöd till viss åtgärd, i regel en plan (allmän plan) uppgöras över alla de åtgärder av nyssnämnt slag, som erfordrades vid jordbruket i fråga. Understöd borde vidare av förmedlingsorganet kunna lämnas för utförande av i huvudsak samtliga slag av åtgärder. Förutom en mera effektiv förbättring av de enskilda jordbruken samt ofta mera ändamålsenligt och planmässigt utnyttjande av tillgängliga statsmedel än för närvarande vunnes härigenom även ökade möjligheter till kontroll från såväl de lokala förmedlingsorganens som den centrala myndighetens sida, att statsmedlen användas på möjligast effektiva sätt.

Enligt utredningens mening läge i sakens natur, att statsunderstöd till produktionsbefrämjande förbättringsåtgärder i princip borde lämnas endast till sådana åtgärder, som vore ur ekonomisk synpunkt försvarbara, även örn ur jordbruksekonomisk synpunkt icke fullt försvarliga understöd stundom kunde tänkas behöva utgå av andra skäl, exempelvis i tider av betydande arbetslöshet. Med hänsyn härtill borde understöd i första hand givas formen av amorteringslån. Det borde nämligen kunna förväntas, att förbättringsåtgärden skulle verka så befrämjande på produktionen, alt under-

8 Kungl. Maj.ts proposition nr 172.

stödet i regel skulle kunna av låntagaren utan svårighet återbetalas. För att stimulera företagaren att vidtaga ur såväl det allmännas som den enskildes synpunkt önskvärda produktionsbefrämjande förbättringsåtgärder, vore det emellertid önskvärt, att villkoren för lån gjordes förmånligare än vad kreditinstitutioner i allmänhet kunde erbjuda. Då förhållandena särskilt inom jordbruket varierade avsevärt inom skilda landsdelar och under olika tidsperioder samt produktionsbefrämjande förbättringsåtgärder på olika egendomar kunde ha mycket skiftande karaktär, vore det önskvärt, att de lån, som utlämnades av statsmedel, finge av det lokala förmedlingsorganet användas i nämnda syfte till åtgärder efter dess eget beprövande och om möjligt utgå ur endast ett fåtal för ändamålet inrättade statliga lånefonder för produktionsbefrämjandc förbättringsåtgärder. Härigenom vunnes jämväl en önskvärd förenkling av bestämmelserna för lån inom ifrågavarande område, minskning av antalet låneformer, enklare stickprovskontroll å de understödda egendomarna från den centrala myndighetens sida och förenklad granskning hos sagda myndighet av förmedlingsorganens redogörelser.

Utredningen har emellertid ansett, att statsbidrag icke helt borde upphöra men i fråga om bidrag till förbättring av jord och byggnader givas en i viss mån annan karaktär än den nuvarande. I syfte att åstadkomma en önskvärd garanti för underhåll av understött företag har utredningen sålunda förordat, att nuvarande bidragsform ersattes med ett system av s. k. avskrivningslån, innebärande att understödet vid beviljandet gåves formen av lån, som emellertid skulle kunna avskrivas efter viss tid, därest företaget skötts oklanderligt. Såväl för amorterings- som avskrivningslån borde ställas av förmedlingsorganet godtagbar säkerhet. Avskrivningslånen borde av samma skäl som i fråga om amorteringslån utgå ur ett enda anslag och användas av förmedlingsorganet till åtgärder av ifrågavarande slag efter dess eget beprövande.

I detta sammanhang må erinras därom att besparingsberedningen i en med skrivelse den 12 juni 1942 överlämnad promemoria angående den statliga låne- och bidragsverksamheten å jordbrukets område m. m. uttalat, att mängden av bidrags- och understödsformer å jordbrukets område medförde icke blott svårigheter för allmänheten och myndigheterna utan även risk för otillräcklig effekt vid understödens användning. Med hänsyn härtill har besparingsberedningen funnit det önskvärt, att en tämligen långt gående sammanslagning av anslags- och låneformer bomme till stånd.

För handhavande av de i det föregående omnämnda produktionsbefrämjande åtgärderna har hushållningssällskapsutredningen ansett erforderligt att väl utrustade och ändamålsenligt uppbyggda lokala organ förefunnes. Ett centralt omhändertagande av alla de detaljuppgifter, som nämnda åtgärder innebure, torde såväl ur ekonomisk synpunkt som med hänsyn till åtgärdernas önskvärda effektivitet icke vara möjligt. Däremot kunde givetvis tänkas, att åtgärderna handhades av mer än ett lokalt organ inom varje särskilt område. Utredningen hade emellertid vid övervägande av detta spörsmål funnit

Kungl. Maj:ts proposition nr 172.

starka skäl tala för en koncentration av flertalet åtgärder till allenast ett lokalt organ inom visst geografiskt område.

Vad angår undervisnings- och upplysningsverksamheten har utredningen — under erinran om att den fasta lantbruksundervisningen kunde enligt gällande bestämmelser genom beslut av Kungl. Majit inordnas under hushållningssällskapens allmänna undervisningsverksamhet — uttalat, att sagda verksamhet borde handhavas av hushållningssällskapen. Härigenom vunnes önskvärd enhetlighet vid planläggning av hela denna verksamhet inom visst område, bättre utnyttjande av tillgängliga lärarkrafter samt sannolikt lägre omkostnader och mera effektivt utnyttjande av för ändamålet anvisade statsmedel, än om verksamheten splittrades på olika organ. Med hänsyn till det anförda har utredningen hållit före, att ledningen av den statsunderstödda, av jordbrukareungdomens förbund hittills bedrivna praktiskteoretiska verksamheten (klubbverksamheten) borde anförtros åt samma organ som övrig undervisningsverksamhet på lanthushållningens område. Detsamma borde även gälla den av 1930 års lantbruksundervisningskommitté föreslagna praktiska elevutbildningen, därest förslaget härutinnan genomfördes.

I fråga örn handhavandet av de produktionsbefrämjande förbättringsåtgärderna på jordbrukets område har utredningen inledningsvis erinrat örn 1936 års egnahemsutrednings förslag, att bidragsverksamheten för nyodling, betesförbättring, stenröjning och jordkörning å ofullständiga jordbruk borde överflyttas från hushållningssällskapen till de föreslagna statliga egnahemsnämnderna, vilket förslag föredragande departementschefen i proposition nr 236 till 1939 års lagtima riksdag angående ändrade grunder för egnahemsverksamheten m. m. emellertid förklarat sig icke kunna åtminstone i dåvarande läge tillstyrka, enär sagda bidragsverksamhet vore så intimt sammankopplad med hushållningssällskapen. Jordbruksutskottet hade sedermera i sitt av riksdagen i förevarande delar godkända utlåtande nr 83 förklarat sig visserligen anse, att fördelarna med en fullständig överflyttning av verksamheten för förstärkning av ofullständiga jordbruk på egnahemsorganen vöre ovedersägliga, men att den förebådade utredningen rörande hushållningssällskapens omorganisation borde avvaktas, innan några mera avsevärda ändringar vidtoges med avseende på sällskapens verksamhetsområden. Utskottet hade sålunda betraktat den av utskottet tillstyrkta organisationen som ett provisorium.

Utredningen har för egen del påpekat, att utredningen med hänsyn till de olika förbättringsåtgärdernas ekonomiska avhängighet av varandra förordat större planmässighet än hittills vid uppgörande av förslag till förbättringsåtgärder. Det syntes utredningen uppenbart, att detta önskemål icke kunde tillgodoses, örn handhavandet av statliga förbättringsåtgärder splittrades på skilda lokala organ. För att planläggningen av åtgärderna skulle bliva den bästa möjliga och statsunderstöden lämna största möjliga effekt vore vidare ett gott och välorganiserat samarbete mellan tjänstemän med olika arbetsuppgifter (jordbruks-, husdjurs-, byggnads- trädgårds- och hemkonsulenter

10 Kungl. Maj.ts proposition nr 172.

m. fl.) oundgängligen nödvändigt. Ett dylikt samarbete kunde lättast och mest effektivt ordnas, därest alla dessa tjänstemän vore knutna till ett och samma lokala organ. Antalet tjänstemän kunde vidare i så fall utan tvivel även begränsas. Med två eller flera parallellt arbetande lokala organ torde nämligen icke kunna undvikas dubbla uppsättningar av tjänstemän med likartade uppgifter. Även för den understödssökande allmänheten innebure en dylik koncentration uppenbara fördelar. Tveksamhet behövde sålunda icke uppstå till vem ansökan skulle ingivas. Vidare kunde tjänstemännen lättare stå till tjänst med råd och upplysningar rörande olika slag av erforderliga förbättringar.

Utredningen har vidare framhållit, att förmedlingsorganets verksamhet i sig inneslöte en icke ringa upplysningsverksamhet. Det vöre därför i princip nödvändigt för uppnående av enhetlighet i sistnämnda verksamhet, att såväl den allmänna undervisnings- och upplysningsverksamheten som förmedlingen av statsunderstöd till produktionsbefrämjande förbättringsåtgärder i regel handhades av ett och samma lokala organ, vars tjänstemän efter behov finge syssla med den ena eller andra verksamhetsgrenen. Såsom detta organ har utredningen ansett hushållningssällskapen i första hand böra komma i fråga.

Utredningen har därefter behandlat frågan om gränsdragningen mellan hushållningssällskapens och e gm ahem snämndernas verksamhetsområden. Härvid har utredningen såsom sin mening framhållit, att vid sagda gränsdragning borde eftersträvas, att verksamhetsområdena i minsta möjliga utsträckning ingrepe i varandra. Först härigenom kunde önskvärd enhetlighet i verksamhetens bedrivande uppnås, osäkerhet och irritation såväl hos allmänheten som mellan de vid de båda organen anställda tjänstemännen undvikas samt kostnaderna för de båda organens verksamhet hållas så låga som möjligt bland annat genom att tjänstemän med likartade arbetsuppgifter i regel icke borde erfordras hos de båda organen. Vid övervägande av olika alternativ för gränsdragningen har utredningen framhållit, att båda organens arbetsuppgifter för närvarande vore och även i framtiden torde bliva knutna i huvudsak till landsbygden och dess befolkning. Någon gränsdragning ur geografisk-administrativ synpunkt mellan de båda organens verksamhetsområden vore därför icke möjlig. Då de båda organens arbetsuppgifter berörde yrkesgrupper av likartat slag, kunde vidare en uppdelning av arbetsuppgifterna efter yrkesgrupper icke verkställas. Ej heller kunde en gränsdragning för verksamheten på jordbrukets område efter jordbrukens storlek anses rationell, enär någon principiell åtskillnad mellan åtgärder till främjande av olika stora jordbruk icke kunde göras. Utredningen har med hänsyn härtill funnit att det endast återstode att söka uppnå en rationell gränsdragning med utgångspunkt från konkreta arbetsuppgifter, dels på jordbrukets område (trädgårdsskötseln inberäknad), och dels inom övriga näringsgrenar.

Utredningen har sammanfattat sitt förslag rörande hushållningssällskapens och egnahemsnämndernas verksamhetsområden i följande punkter.

Kungl. Maj.ts proposition nr 172.

11 Hushållningssällskapen borde handhava:

1. Allmän undervisnings- och upplysningsverksamhet till främjande i första

hand av jordbruk, trädgårdsskötsel och skogsbruk ävensom fiske och hemslöjd. _ . .....

2. Förmedling av statsunderstöd till produktionsbefrämjande förbättringsåtgärder inom sagda näringar i den mån åtgärderna icke utgjordes av förbättringsåtgärder å byggnader, avsedda att utföras i samband med förmedling av understöd till förvärv av jordbruksfastighet eller understöd till förbättring av bostadshus å dylik fastighets allmänna standard (bostadsförbättringsunderstöd), eller av elektriska installationsarbeten och vattenförsörjning i allmänhet.

3. Förmedling av statsunderstöd till anskaffande av arbetsbesparande maskiner och redskap inom hushållen, främst på landsbygden, med undantag av understöd till gemensamma tvättstugor.

Egnahemsnämnd borde handhava:

1. Förmedlingen av statsunderstöd till förvärv eller arréndering av redan befintlig jordbruksfastighet, förvärv av tillskottsjord till dylik fastighet, förvärv eller arrendering av genom jordstyckning uppkomna nya jordbruksfastigheter samt till förvärv av jordbruksfastighet för sammanslagning med annan, av vederbörande redan innehavd jordbruksfastighet.

2. Bildandet av helt nya jordbruk genom förmedling av statsunderstöd till förvärv eller arrendering av fastighet, uppkommen genom uppodling av tidigare icke odlad mark ävensom andra därmed sammanhängande åtgärder.

3. Förbättringsåtgärder å byggnader å jordbruksfastigheter, avsedda att utföras i samband med förmedling av understöd till förvärv av dylik fastighet.

4. Förmedling av premielån i samband med understöd till förvärv av jordbruksfastighet.

5. Förmedling av statsunderstöd till på grund av exceptionellt tidsläge vidtagna statliga åtgärder, avsedda att utgöra direkt hjälp för jordbruket °— med undantag för marknadsreglerande åtgärder — såsom exempelvis kristan.

6. Förmedling av statsunderstöd till förvärv av annan fastighet än jordbruksfastighet samt i samband med dylik förmedling erforderliga förbättringsåtgärder.

7. Förmedling av bostadsförbättringsunderstöd i allmänhet.

8. Förmedling av statsunderstöd till elektriska installationsarbeten och till åtgärder för vattenförsörjning i allmänhet ävensom till ordnande av gemensamma tvättstugor.

Utredningen har understrukit, att denna uppdelning av arbetsuppgifterna icke innebure några egentliga förändringar i fråga örn de nuvarande konkreta uppgifterna. Utredningen har framhållit betydelsen av ett intimt samarbete mellan hushållningssällskapen och egnahemsnämnderna ävensom mellan dessa två organ och skogsvårdsstyrelserna. Enligt utredningens mening borde sammankomster ordnas mellan representanter för de nämnda organen för dryftande av skilda angelägenheter. Beträffande motiveringen till utredningens förslag hänvisas i övrigt till betänkandet.

Vid övervägande av frågan örn hushållningssällskapens framtida organisation har utredningen funnit tvenne alternativ kunna ifrågakomma nämligen dels ett bibehållande av sällskapens nuvarande karaktär av föreningar och dels förstatligande av hushållningssällskapen. Utredningen har för sin del förordat, all hushållningssällskapens

12 Kungl. Maj:ts proposition nr 172.

nuvarande karaktär av lokala sammanslutningar måtte bibehållas. Såsom motivering för denna ståndpunkt har utredningen anfört följande.

De relativt fria former, varunder hushållningssällskapens verksamhet hittills bedrivits, hava inneburit många fördelar. Härigenom har möjliggjorts en god anpassning till den skiftande utvecklingen av jordbruket och dess binäringar inom olika landsdelar och under skilda tidsperioder. Den fria formen har även medfört stora möjligheter till lokala, fruktbärande initiativ. Samtidigt hava sällskapen i ständigt växande utsträckning kunnat verkställa av statsmakterna beslutade produktionsbefrämjande åtgärder. Stor nytta hava sällskapen härvid och i sin verksamhet i övrigt haft i den omständigheten, att de kunnat bygga på en intim kontakt med befolkningen och god förankring hos förtroendemän i orterna.

Genom ett förstatligande skulle visserligen statsmakterna få ett relativt fast grepp örn hushållningssällskapens verksamhet men det kan med fog befaras, att många av de nämnda fördelarna med den nuvarande fria formen skulle gå förlorade. Påpekas må att förhållandena för sällskapens del ligga annorlunda till än i fråga om egnahemsverksamheten. Med hänsyn till hushållningssällskapens betydligt mera vittomfattande verksamhetsområde äro de i större behov av en nära kontakt med de befolkningsgrupper, till vilka de huvudsakligen vända sig. Ett förstatligande av hushållningssällskapen skulle sannolikt medföra en viss isolering och en icke önskvärd stelhet i arbetsformerna.

Jämväl besparingsberedningen har i sin promemoria bestämt avrått från ett förstatligande av hushållningssällskapen. Stora fördelar vore nämligen enligt beredningens mening förenade med den mera obundna organisation av hushållningssällskapen, som möjliggjordes av deras ställning som enskilda föreningar.

Hushållningssällskapsutredningen har därefter ingått på frågan på vad sätt en förstärkning av hushållningssällskapens ställning skulle kunna ske. Utredningen har därvid uttalat, att sällskapen borde givas en bredare bas än vad hittills varit fallet och deras förankring hos jordbrukarna sålunda göras fastare. Den verksamhet, som enligt utredningens tidigare uttalade mening tillkomme ett hushållningssällskap berörde så gott som samtliga jordbrukare inom sällskapets område. Med hänsyn härtill har utredningen ansett önskvärt, att jordbrukarna i regel skulle vara självskrivna ledamöter av hushållningssällskapen samt därmed beredas möjligheter att aktivt ingripa i och medverka vid utformningen av hushållningssällskapens verksamhet. Utredningen har med jordbruk i detta sammanhang avsett sådan fastighet, som vore taxerad som jordbruksfastighet. Visserligen innebure en dylik definition, såsom utredningen påpekat, att exempelvis en del trädgårdsidkare icke kunde inbegripas, ehuru de härutinnan med hänsyn till deras nytta av hushållningssällskapens verksamhet i princip borde vara likställda med jordbrukare. Med rätt att såsom självskriven ledamot påverka hushållningssällskapets verksamhet borde enligt utredningens mening följa skyldighet att i större utsträckning än annan ledamot ekonomiskt bidraga till verksamheten. Det syntes utredningen skäligt, att jordbrukarna, som mer än andra samhällsmedlemmar hade nytta av hushållningssällskapets verksamhet, i allmänhet

Kungl. Maj:ts proposition nr 172.

borde bidraga till täckande av större del av kostnaderna för denna verksamhet än som uttoges av samhällsmedlemmarna i allmänhet genom av skattemedel utgående statsunderstöd till hushållningssällskapens verksamhet eller andra statsbidrag för jordbrukets främjande. Utredningen har sålunda föreslagit att av jordbrukarna för ifrågavarande verksamhet skulle uttagas en särskild avgift, förslagsvis benämnd jordbruksavgift och beräknad, förutom en mindre grundavgift, på jordbrukets taxeringsvärde, skogsvärdet inberäknat. Härigenom kunde även förväntas att jordbrukarnas känsla av samhörighet med sitt hushållningssällskap främjades och att deras intresse för sällskapets verksamhet ökades så att denna bleve till största möjliga nytta för jordbruket. Vidare har utredningen såsom skäl framhållit hushållningssällskapens behov av ökade inkomster. Ledamöternas tillskott borde få sådan storlek, att sällskapens ekonomiska ställning i större utsträckning än hittills kunde grundas på densamma. Utredningen har dock i detta sammanhang understrukit, att dessa tillskott icke kunde bliva av sådan storleksordning, att sällskapen kunde undvara statsmakternas stöd även i fortsättningen. Dylikt vore för övrigt enligt utredningens mening under alla förhållanden motiverat med hänsyn till sällskapens allmännyttiga verksamhet och omfattande administrativa uppgifter.

Under erinran att såsom villkor för statsbidrag för närvarande gällde, att hushållningssällskapen skulle äga av Kungl. Maj:t fastställda stadgar, avfattade i huvudsaklig överensstämmelse med av Kungl. Majit utfärdade allmänna grunder för sällskapens organisation (grundstadgar) har utredningen uttalat, att detta system borde bibehållas. Med hänsyn till de skiftande lokala förhållandena vore det emellertid svårt att i detalj reglera alla hithörande spörsmål i en för hela landet gällande stadga. De utfärdade bestämmelserna borde sålunda liksom hittills kunna kompletteras med sådana bestämmelser, som med hänsyn till särskilda lokala förhållanden, sällskapen åliggande uppgifter eller eljest ansåges erforderliga.

Yttranden.

De principiella synpunkter, som hushållningssällskapsutredningen framfört på frågan om den framtida verksamheten från det allmännas sida till främjande av jordbruket och dess binäringar hava i vad desamma avse den allmänna undervisnings- och upplysningsverksamheten lämnats utan erinran i inkomna yttranden.

Jämväl utredningens uttalande, att även i framtiden direkt ekonomiskt stöd av allmänna medel borde lämnas till föreningar på lanthushållningens område och enskilda yrkesutövare för produktions befrämjande förbättringsåtgärder, har i regel lämnats utan erinran. Riksförbundet landsbygdens folk har emellertid ansett, att det borde tagas under omprövning, huruvida icke den understöds- och bidragsgivande verksamheten genom hushållningssällskapen borde omformas med bättre inriktning på att få fram positiva och i och för sig bärkraftiga lösningar. Det kunde icke

14 Kungl. Maj:ts proposition nr 172.

anses tillfredsställande att upprätthålla en verksamhet, som år från år i överskådlig tid krävde statliga anslag för att hållas vid liv. I den mån bidragen hade till orsak jordbrukets bristande lönsamhet, vöre botemedlet givet en förbättring av jordbrukets lönsamhet.

Utredningens uttalande om upprättande av en allmän plan över de förbättringar, som erfordrades å visst jordbruk, har i flertalet av de yttranden, vari denna fråga berörts, tillstyrkts eller lämnats utan erinran.

Förslaget har emellertid avstyrkts av länsstyrelserna i Uppsala och Skaraborgs län samt hushållningssällskapens förvaltningsutskott i samma län.

Ur de tillstyrkande yttrandena må följande återgivas.

Lantbruksstyrelsen har anfört bland annat.

För uppgörandet av en allmän plan för förbättringar måste förutsättas, att förrättningsmannen i varje särskilt fall vid undersökning på platsen ingående prövar betingelserna ur ekonomiska och andra synpunkter av den eller de förbättringsåtgärder, jordägaren önskar genomföra, samt, därest dessa betingelser icke befinnas bärande, föreslår annan med hänsyn till det ifrågavarande jordbruket lämpligare åtgärd. Att en sådan mera kritisk prövning av föreslagna förbättringsåtgärder kommer till stånd finner lantbruksstyrelsen vara motiverat. Styrelsen har nämligen icke helt kunnat frigöra sig från det intrycket, att förbättringsåtgärder ofta föreslås och genomföras utan att ses i samband med jordbruket i dess helhet. Den föreslagna planen får emellertid icke göras så omfattande, att arbetet med dess uppgörande därigenom blir alltför betungande och tidsödande. Enligt styrelsens mening bör den begränsas på sådant sätt, att den endast upptager en mera allmänt hållen redogörelse för de olika förbättringsåtgärder, som vid det ifrågavarande jordbruket vid lämplig tidpunkt böra vidtagas samt en summarisk uppskattning av kostnaderna för varje sådan åtgärd. Genom en dylik begränsning torde uppgörandet av ifrågavarande allmänna plan icke behöva i nämnvärd grad göra förrättningsarbetet mera tidsödande.

Skogsstyrelsen har jämväl funnit tanken på allmän planläggning riktig samt framhållit, att densamma borde omfatta även skogsbruket, vilken del av planläggningen borde handhavas av skogsvårdsstyrelserna.

Sveriges agronom- och lantbrukslärare/örbund har ifrågasatt, örn icke förutom allmän plan för enskilda egendomar även borde upprättas driftsekonomiska planer för varje hushållningssällskaps område i sin helhet.

I sitt yttrande med avstyrkan av förslaget har Uppsala läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott med instämmande av länsstyrelsen i länet uttalat, att principen med allmän plan visserligen vöre riktig men ett genomförande av densamma skulle medföra antingen mycket omfattande och tidsödande arbete, vilket skulle fördröja nödiga och nyttiga åtgärder, eller ock endast giva upphov till ytliga och otillförlitliga planer. Erfarenheterna från nu tillämpade mera begränsade utredningsformer hade icke givit vid handen, att desamma lett till felaktiga resultat.

Skaraborgs läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har i sitt yttrande, vari länsstyrelsen i länet instämt, förklarat förslaget vara verklighetsfrämmande och redan på grund av bristande tillgång på arbetskraft omöjligt att genomföra.

Kungl. Maj:ts proposition nr 172.

15 Utredningens principiella uttalanden rörande amorteringslån hava icke föranlett erinringar.

Förslaget att nuvarande statsbidrag borde ersättas med ett system av avskrivningslån har tillstyrkts i flertalet av de yttranden, vari denna fråga berörts. Länsstyrelsen i Östergötlands län samt hushållningssällskapens förvaltningutskott i Östergötlands och Malmöhus län avstyrka emellertid detsamma. Såsom motivering har framhållits svårigheterna för jordbrukarna att anskaffa av utredningen föreslagen säkerhet för dylika lån. Kronobergs och Hallands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott hava av samma anledning ställt sig tveksamma till förslaget.

Lantbruksstyrelsen har beträffande avskrivningslånen anfört, att det icke finge förbises, att förslagets genomförande för hushållningssällskapens del komme att medföra en betydande arbetsbörda. Det kunde därför ifrågasättas, örn icke bidragsformen borde bibehållas för förbättringsåtgärder, där underhållet måste anses vara av ringa betydelse, exempelvis för gödselvårdsanläggningar, medan avskrivningslåneformen borde förekomma med avseende å sådana åtgärder som exempelvis betesförbättringar, för vilkas utnyttjande det framtida underhållet vore av avgörande betydelse.

Utredningens förslag att lånen borde utgå ur en gemensam fond eller — i fråga örn avskrivningslån — ur ett enda anslag samt att hushållningssällskapen skulle medges större frihet än för närvarande vid disponerandet av tillgängliga medel för olika åtgärder har i samtliga yttranden, vari dessa frågor berörts, tillstyrkts eller lämnats utan erinran.

Statskontoret har funnit utredningens betänkande giva klart vid handen, att en rationalisering på ifrågavarande område vöre i hög grad angelägen och att utredningens förslag, främst i fråga om låneverksamheten, innebure betydande förbättringar.

Lantbruksstyrelsen har uttalat, att genom förslaget hade vid olika tillfällen uttalade önskemål tillgodosetts och att styrelsen i princip ville förorda förslagets genomförande snarast möjligt.

Utredningens principuttalande rörande koncentrationen av den allmänna undervisnings- och upplysningsverksamheten samt produktionsbefrämjande förbättringsåtgärder till ett enda lokalt organ har icke föranlett några mera principiella erinringar.

Den av utredningen föreslagna gränsdragningen mellan hushållningssällskapens och egnahemsnämndernas verksa m h e t s o m råde n tillstyrkes av länsstyrelserna i Stockholms, Uppsala, Kronobergs, Kalmar, Blekinge, Gotlands, Malmöhus, Hallands, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs, Skaraborgs, örebro, Västmanlands, Kopparbergs, Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län, lantbruksakademien, Sveriges lanlbruksförbund och hushållningssällskapens ombud samt — med nedan angivna avvikande meningar i fråga om vissa detaljer — av hushållningssällskapens förvaltningsutskott i Stockholms hins och stads, Uppsala, Södermanlands, Östergötlands och Jönköpings läns, Kalmar läns södra

16 Kungl. Maj:ts proposition nr 172.

område, Blekinge (ej enhälligt), Kristianstads, Hallands, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs läns södra område, Skaraborgs, Värmlands, Örebro, Västmanlands, Kopparbergs, Gävleborgs, Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län ävensom av Sveriges agronom- och lantbrukslärareförbund.

Länsstyrelsen i Östergötlands län har ansett en allt för noggrann gränsdragning överflödig. Ett mera fruktbringande arbetsresultat kunde enligt länsstyrelsens mening uppnås genom ett samarbete mellan hushållningssällskap och egnahemsnämnd, där så erfordrades.

Riksförbundet landsbygdens folk har framhållit önskvärdheten av en skarpare gränsdragning ävensom angelägenheten av att egnahemsnämnderna tilldelades alla ärenden, som hade med social fastighetsbildning på jordbrukets område att göra.

Statskontoret har uttalat, att betydande svårigheter givetvis måste göra sig gällande vid en gränsdragning mellan organ med så pass likartade verksamhetsområden, som dem varom här vore fråga.

Länsstyrelserna i Kalmar, Blekinge, Göteborgs och Bohus samt Örebro län hava — under framhållande av svårigheten att draga en klar och lämplig gräns — understrukit vikten av samarbete mellan hushållningssällskapen och egnahemsnämnderna.

Länsstyrelsen i Örebro län har anfört följande:

Ingen som tagit del av vad utredningen i betänkandet skrivit om hushållningssällskapens och egnahemsnämndernas verksamhetsområden har kunnat undgå att inse, hur svår och oklar gränsdragningen blir dem emellan. Även örn i regel vederbörande tjänstemän hos de båda organisationerna kunna bliva ense om vars och ens kompetensområde, kommer aldrig den allmänhet, organisationerna hava att betjäna, att kunna förstå detta. De komma esomoftast att vända sig till orätt forum, vållande dem besvär och tidsutdräkt. Länsstyrelsen förmenar, att den enhetliga och fasta ledning statsmakterna ansett sig böra kräva vid helt övertagande av kostnaderna för egnahemsväsendet, bort kunna vinnas utan nämndernas fullständiga skiljande från hushållningssällskapen. Man synes vid reformens genomförande hava tänkt mera på själva organisationens utformning än på den allmänhet, organisationen skall betjäna. Att redan nu få en ändring i detta avseende torde väl icke kunna komma i fråga. Så mycket större anledning har man fördenskull att söka på allt sätt minska de olägenheter, organisationernas åtskiljande medfört. Kompetenskonflikter mellan de båda organisationernas tjänstemän kunna lätt uppkomma. Vid dylika konflikter är det den allmänhet, som skall betjänas, som blir lidande. Då hushållningssällskapen lyda under lantbruksstyrelsen och egnahemsnämnderna under egnahemsstyrelsen måste för lösande av sådan konflikt frågan dragas ända till Kungl. Maj:t. De olägenheter, som därav uppkomma, särskilt i tidsutdräkt och dröjsmål för bringande av begärd och erforderlig hjälp, äro uppenbara. Länsstyrelsen vill fördenskull förorda att för varje län tillskapas ett organ med makt och befogenhet att slita dylika konflikter och i övrigt med ledning av de direktiv Kungl. Maj:t för ändamålet må utfärda, främja samarbetet mellan hushållningssällskap och egnahemsnämnd. Därest icke vid en överarbetning av skogslagarna, som nu pågår, samarbetet mellan hushållningssällskap och skogsvårdsstyrelse knytes än fastare, torde ett dylikt organ även få till uppgift att främja sådant samarbete. I ett

Kungl. Muj.ts proposition nr 172.

dylikt samarbetsorgan bör länsstyrelsen äga utse ordförande samt landstinget minst två av övriga ledamöter.

I fråga om vissa detaljer hava från utredningens förslag avvikande meningar framförts. Sålunda hava Stockholms läns och stads samt Uppsala låns hushållningssällskaps förvaltningsutskott — under framhållande av att egnahemsnämnderna borde syssla endast med sådan verksamhet, som rörde egnahemsverksamheten — avstyrkt utredningens förslag, att nämnderna skulle handhava förmedlingen av understöd till på grund av exceptionellt tidsläge vidtagna statliga åtgärder, avsedda att utgöra direkt hjälp för jordbruket.

Södermanlands, Hallands, Skaraborgs och Jämtlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott samt Sveriges agronom- och lantbrukslärare förbund hava ansett, att förmedlingen av statsunderstöd för anordnande av gemensamma tvättstugor på landsbygden borde handhavas av hushållningssällskapen. Såsom motivering hava utskotten framhållit, dels att hos hushållningssällskapen anställda hemkonsulenter sysslade med denna fråga, dels ock att sällskapen handhade förmedlingen av statslån till anskaffande av arbetsbesparande maskiner bland annat till gemensamma tvättstugor.

Uppsala, Södermanlands och Skaraborgs låns hushållningssällskaps förvaltningsutskott hava uttalat, att förmedlingen av understöd på vattenförsörjningens område borde ankomma på hushållningssällskapen, som i många fall anställt särskilda brunnsborrningsförmän för uttagande av vattentäkter.

Vad angår frågan om handhavandet av bidragsverksamheten till förstärkning av ofullständiga jordbruk har utredningens förslag att denna verksamhet borde liksom hittills tillkomma hushållningssällskapen i regel tillstyrkts. Egnahemsstyrelsen och Riksförbundet landsbygdens folk hava emellertid anmält avvikande mening.

Ur de yttranden, i vilka förslaget tillstyrkts, må följande återgivas.

' Malmöhus läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har anfört:

Att till egnahemsnämnderna överföra den omfattande bidragsverksamheten till ofullständiga jordbruk finner utskottet i hög grad olämpligt, då härmed oundgängligen skulle följa kravet på anställande vid egnahemsnämnderna av personal med liknande kompetens och uppgift som hushållningssällskapens jordbrukskonsulenter och vandringsrättare. Överhuvud torde vid tillkomsten av nya arbetsuppgifter å hithörande område böra beaktas, att egnahemsnämndernas verksamhet ej utsträckes utöver deras egentliga uppgift att omhänderhava .statliga hjälpåtgärder till nybildning, utvidgning eller förvärv av jordbruk.

Stockholms läns och stads hushållningssällskaps förmälning sutskott har bland annat framhållit följande:

Det får ej förbises, att sällskapen genom bidragsverksamheten vinna en kontakt med de enskilda jordbrukarna, sorn eljest mången gång är svår att finna. Just de sämst situerade jordbrukarna, som söka bidrag oell i samband med vederbörande förrättningars handläggning erhålla en allmän konsultation, havn mången gång ej en klar uppfattning örn alt deras jordbruksdrift är sådan, alt de väl äro i behov av att konsultera på området sakkunniga.

Bihang till riksdagens protokoll 1 samt. Xr T72. 2

18 Kungl. Maj.ts proposition nr 172.

Genom bidragen vinna de en kontakt med hushållningssällskapens undervisningsverksamhet, som eljest mången gång uteblir. Förslaget om skiljande av bidragsverksamheten från sällskapen och överflyttande av denna till egnahemsverksamlieten måste därför bestämt avvisas.

Västerbottens läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har uttalat.

..Förvaltningsutskottet anser, att en överflyttning av bidragsverksamheten för förstärkning av ofullständiga jordbruk m. m. till egnahemsstyrelsen icke kun bli möjlig med mindre än att man utrustar egnahemsorganen med en särskild personalstab för dessa åtminstone i vissa län betydande arbetsuppgifter. Därigenom skulle emellertid en dubblering av hushållningssällskapens hittillsvarande verksamhet komma att äga rum, en i statlig och en i enskild regi. Det är nämligen icke möjligt att skilja denna bidragsverksamhet från de arbetsuppgifter, som samtidigt böra handläggas, nämligen en undervisande och en handledande verksamhet. Då den undervisande verksamheten, såsom hushållningssällskapsutredningen också anfört, är en av huvuduppgifterna för hushållningssällskapens verksamhet, kan det icke vara ändamålsenligt att uppdela nyssnämnda arbetsuppgifter. Vid frågans bedömande bör även ihågkommas, att egnahemsklientelet är endast en mindre del av jordbruksbefolkningen inom landet. I Norrland är för närvarande icke fullt 15 procent av samtliga brukningsdelar (enligt jordbruksstatistikens begrepp) egnahemsbelånade. Återstående 85 procent, övervägande mindre jordbrukare, driva sin näring utan att anlita egnahemslån för jordbruksuppsättningen. Visserligen går egnahemsverksamlieten stundom utöver sin egentliga verksamhetssfär, t. ex. i fråga om bostadsförbättringsbidrag och de tillfälliga krislånen, men detta synes icke giva anledning till att rena produklionsåtgärder skola överflyttas från hushållningssällskapen till egnahemsnämnderna som t. ex. för nyodlingsbidrag, betesförbättringsbidrag, täckdikningsbidrag m. m.

Utskottet tillägger emellertid, att förmedlingen av statsunderstöd till ladugårdsförbättringar vore en verksamhet av sådan art, sorn borde tillkomma egnahemsnämnderna.

Egnahemsstyrelsen bär förklarat sig dela 1936 års egnahems utrednings förslag örn överflyttning till egnahemsnämnderna av statsbidragsverksamheten till förstärkning av ofullständiga jordbruk m. m. Enligt styrelsens mening borde sålunda understödsverksamheten för nyodling, betesförbättring, stenröjning och jordkörning å ofullständiga jordbruk samt till sådana gödselvårdsanläggningar, som utfördes i samband med andra byggnadsarbeten, som ombesörjdes av egnahemsorganen, överflyttas till egnahemsnämnderna. Detsamma borde även gälla understöd till ladugårdsförbättringar. Styrelsen har vidare framhållit, att den förordade ökningen av egnahemsnämndernas arbetsuppgifter måste medföra behov av personalförstärkning hos nämnderna. En viss utökning kunde under alla förhållanden emellertid icke undvikas, därest egnahemsorganen framdeles skulle kunna rätt handhava sina uppgifter. En lösning, enligt vilken egnahemsnämnderna skulle handhava lånebeviljandet men anlita biträde av hushållningssällskapens tjänstemän för upprättandet av planer av olika slag, läte sig icke ordna på tillfredsställande sätt i praktiken. Enligt styrelsens bestämda uppfattning måste egnahemsnämnderna hava tillgång till egna tjänstemän för här ifrågavarande uppgifter.

Kungl. Maj:ts proposition nr 172.

19 Något förslag i delta hänseende kunde styrelsen emellertid ej framlägga i utlåtandet. Emellertid utginge styrelsen från att det ökade personalbehovet hos egnahemsnämnderna till stor del skulle motvägas av en minskning av personalbehovet hos hushållningssällskapen.

Inom egnahemsstyrelsen har skiljaktig mening uttalats av en ledamot, riks* dagsman E. A. Gustafson i Vimmerby, som ansett, alt ytterligare någon tids erfarenhet borde avvaktas, innan åtgärderna till förstärkning av ofullständiga jordbruk överfördes till egnahemsorganen.

Riksförbundet landsbygdens folk har ifrågasatt, örn icke understödsförmedlingen kunde, efter planläggningen av företagen genom hushållningssällskapens försorg, handhavas av jordbrukskassorna.

Skogsstyrelsen har framhållit, att utredningen icke närmare ingått på den för den framtida utvecklingen på hithörande områden betydelsefulla frågan, huruvida den produktionsbefrämjande verksamhet inom lanthushållningen, som för närvarande bedreves från det allmännas sida, med hänsyn till numera rådande förhållanden kunde och borde övertagas av andra organ, främst jordbrukets egna organisationer. Dessa skulle väl kunna tänkas i betydande omfattning handhava vissa av de produktionsbefrämjande uppgifter, som ankomme på hushållningssällskapen. Starka skäl talade för att jordbrukets organisationer borde handhava såväl försäljrangsverksamheten som även — i varje fall i viss omfattning — produktionsbefrämjande åtgärder av skilda slag. Skogsstyrelsen har ansett önskvärt, att i .samband med planläggning av hushållningssällskapens framtida organisation kunnat undersökas, huruvida hela den statliga eller av allmänna medel understödda organisation, som arbetade i syfte att höja jordbrukets produktion och lönsamhet, borde bibehållas saint huruvida arbetsfördelningen organen emellan vore den ur olika synpunkter mest ändamålsenliga. Såsom skäl för en dylik undersökning har skogsstyrelsen framhållit, att ifrågavarande arbetsuppgifter numera splittrats på ett synnerligen stort antal organ och att det därför icke syntes uteslutet, att åskilligt stöde att vinna genom en rationalisering. Av dylika organ har styrelsen nämnt alla de statligt anställda befattningshavare, som syssla på ifrågavarande områden, exempelvis lanlbruksingenjörerna, vidare den stora mängden av centrala och lokala nämnder, jordbrukskommissionerna, försökskommittéerna samt jordbrukets kreditanstalter. Lösningen av nu berörda spörsmål har styrelsen ansett vara av grundläggande betydelse för hushållningssällskapens blivande organisation, varför de enligt styrelsens mening borde göras till föremål för närmare utredningar, innan definitiv ställning foges till frågan örn hushållningssällskapens framtida organisation. Därest dylika omfattande utredningar icke ansåges böra komma till stånd, borde likväl övervägas, huruvida icke särskilda åtgärder måste vidtagas eller föreskrifter meddelas i syfte att skapa garantier för att vid bedrivandet av hushållningssällskapens verksamhet skogsbrukets betydelse och behov bleve i varje särskilt fall i erforderlig grad beaktade.

Utredningens uttalande, att hushållningssällskapens nilva-

20 Kungl. Maj:ts proposition nr 172.

rande karaktär av lokala sammanslutningar borde bibehållas bär icke mött gensagor från något håll. Tvärtom har i alla de yttranden, i vilka vederbörande haft anledning taga ställning till denna fråga, uttalats tillfredsställelse över att hushållningssällskapens fria föreningskaraktär föreslagits oförändrad.

Utredningens principförslag rörande självskrivet ledamotskap i hushållningssällskap och jordbruksavgift tillstvrkes av riksräkenskapsverket, länsstyrelserna i Östergötlands, Jönköpings, Kronobergs, Göteborgs och Bohus, Skaraborgs, Värmlands, Västmanlands, Västerbottens och Norrbottens län samt hushållningssällskapens förvaltningsutskott i Stockholms län och stad, Jönköpings, Kristianstads, Göteborgs och Bohus, Kopparbergs,' Gävleborgs och Norrbottens län.

Förslaget tillstyrkés ehuru med tvekan av länsstyrelserna i Stockholms och Malmöhus län samt under förutsättning att konstitutionella hinder icke föreligga av länsstyrelsen i Hallands län. Lantbruksstyrelsen har likaledes örn än med tvekan tillstyrkt förslaget, under förutsättning att hushållningssällskapens behov av medel av statsfinansiella skäl icke kunde tillgodoses i vanlig ordning.

Följande institutioner och sammanslutningar hava icke velat motsätta sig förslaget, nämligen länsstyrelserna i Uppsala, Södermanlands, Älvsborgs och Jämtlands län samt hushållningssällskapens förvaltningsutskott i Uppsala, Södermanlands och Östergötlands län, Kalmar läns norra och södra områden, Hallands län, Älvsborgs läns södra område, Skaraborgs (ej enhälligt), Västmanlands och Jämtlands län.

Enahanda ståndpunkt intaga, under förutsättning alt konstitutionella hinder ej föreligga, länsstyrelsen och hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Gotlands län samt hushållningssällskapens ombud och Sveriges lantbruksförbund.

Förslaget avslyrkes av statskontoret, länsstyrelsen i Örebro län samt hushållningssällskapens förvaltningsutskott i Kronobergs, Blekinge, Kristianstads, Malmöhus; örebro, Värmlands och Västerbottens län. I vissa av dessa förvaltningsutskott hava skiljaktiga meningar kommit till uttryck.

Västernorrlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har tillstyrkt förslaget örn jordbruksavgift men avstyrkt dess sammankoppling med ledamotskap.

I övriga nu icke nämnda yttranden har förevarande spörsmål icke föranlett några erinringar eller ock har frågan berörts men någon bestämd ståndpunkt till densamma icke angivits.

Ur de tillstyrkande yttrandena må återgivas följande uttalanden.

Riksräkenskapsverket har med hänsyn till arten och omfattningen av den verksamhet, som hushållningssällskapen numera utövade, funnit riktigt, att medlemskapet utsträcktes i den omfattning som föreslagits. Hushållningssällskapen syntes därigenom få karaktären av kommuner av särskilt slag, närmast jämförbara med landstingen. Ämbetsverket har ansett att det i och för sig vore riktigt och lämpligt med en jordbruksavgift av föreslagen konstruk-

Kanyl. Maj:ts proposition nr 172.

tion, eluira densamma med fog kunde sägas innebära en viss återgång till elt slags »grundskatt». Ämbetsverket har dock ej ansett en dylik uppfattning innebära avgörande betänkligheter. Med större fog kunde enligt riksräkenskapsverkets mening invändas, att en dylik särbeskattning å jordbruksfastighet icke borde åläggas annat än i samband med kommunalskattefrågans lösning. Det kunde förväntas, att en liknande utveckling, som den nu ifråga örn hushållningssällskapens finansiering föreslagna, komme att göra sig gällande på skogsvårdens område, i följd varav skogsinhehavet skulle bliva föremål för en dubbel beskattning för särskilda ändamål. Med hänsyn lill att utvecklingen i fråga om fastighetsbeskattningen, såvitt för närvarande kunde bedömas, syntes gå mot en objektskatt å fastighet och jämväl med hänsyn till den föreslagna jordbruksavgifter relativt obetydliga storlek borde emellertid ej heller dylika skäl utgöra hinder mot förslagets genomförande.

Länsstyrelsen i Kronobergs län har uttalat, att genom den föreslagna jordbruksavgiften underlättades anskaffandet av medel utan att de fria arbetsformerna ginge förlorade. För den enskilde jordbrukaren motsvarades jordbruksavgiften till fullo av de stora fördelar, som följde med sällskapens efter omorganisationen mera omfattande verksamhet. Bidragen från den jordbrukande befolkningen skapade jämväl större samhörighet mellan sällskapen och den enskilde jordbrukaren. Länsstyrelsen har vidare påpekat, att den föreslagna jordbruksavgiften vore nära analog med skogsvårdsavgiften, varför.några större principiella betänkligheter ej behövde hysas-mot förstnämnda avgift. Därest emellertid dylika betänkligheter skulle anföras mot sammankopplingen av jordbruksavgiften med medlemskap i hushållningssällskap, kunde det övervägas, huruvida icke själva erläggandet av avgiften blott skulle medföra rättighet att inträda som medlem i sällskap men ej självskrivet medlemskap.

Länsstyrelsen i Värmlands län har framhållit, att förutsättningen för ett bibehållande av hushållningssällskapen såsom icke statliga organ givetvis vore, att en avsevärd del av kostnaderna för de jordbruksbefrämjande åtgärderna bures av jordbruket och dess utövare.

Länsstyrelsen i Stockholms län, som ställt sig tveksam till förslaget, har uttalat, att dess genomförande måhända vore oundvikligt för alt den föreslagna nyorganisationen skulle bliva ekonomiskt genomförbar.

Lantbruksstyrelsen har anfört följande:

I fråga örn nyttan av hushållningssällskapens verksamhet är det visserligen riktigt, ali denna i första hand kommer jordbrukarna till godo. 1 den mån jordbruksnäringen genom hushållningssällskapens verksamhet kommer i ett bättre läge bliver emellertid detta av värde för alla samhällsmedlemmar. Ur denna synpunkt torde det sålunda likväl kunna hävdas, att medel för bedrivande av en verksamhet med syfte alt främja jordbruksnäringen i dess helhet hellre bör uttagas på den vanliga skattevägen än genom den särbeskattning av jordbrukarna, som systemet med jordbruksavgift i själva verket skulle utgöra. Ifrågavarande systern innebär dessutom återinförande av en viss motsvarighet till de numera avskaffade grundskatterna. Det är givetvis icke betydelselöst, att hushållningssällskapen för alt kunna bibehålla sin fria och självständiga ställning kunna förfoga över en del egna

2- Kungl. Maj.ts proposition nr 172.

inkomster och icke helt behöva lita till statsmedel. Även om förslaget i fråga om jordbruksavgift och självskrivet ledamotskap icke genomföres synes sällskapen dock hava möjligheter att i viss utsträckning kunna skaffa sig egna inkomster genom att intressera jordbrukarna för mera allmän anslutning, varjämte sällskapen även i fortsättningen kunna påräkna vissa taxeinkomster för av tjänstemännen utförda förrättningar. Det är tvivelaktigt, om det föreslagna systemet med jordbruksavgift komme att medföra en känsla från jordbrukarnas sida av större samhörighet med vederbörande hushållningssällskap. Tvärtom torde den särskilda beskattningen till förmån för hushållningssällskapet i många fall komma att verka i motsatt riktning. Samhörighet och förståelse från jordbrukarnas sida torde bättre kunna vinnas, därest dessa på övertygelsens väg finna med sin fördel förenligt att stödja hushållningssällskapet med sitt medlemskap. Vidare får icke förbises, att genomförande av en beskattning av vissa samhällsmedlemmar till förmån icke för statsverket utan för viss enskild sammanslutning kan beräknas få viss prejudicerande betydelse. Slutligen kan förslagets genomförande medföra ett i förhållande till jordbruksavgifternas storlek mycket omfattande och betungande taxerings-, debiterings- och uppbördsarbete.

I de yttranden, där vederbörande förklarat sig icke vilja motsätta sig förslaget, hava uttalats starka betänkligheter av principiell natur mot förslaget. Emellertid har i likhet med i utredningens förslag framhållits önskvärdheten av alt sällskapens förankring hos den jordbrukande befolkningen stärktes och att jordbrukarna inom ett hushållningssällskaps område deltoge i sällskapets utgifter med en mera betydande ekonomisk insats än för närvarande, särskilt som detta måhända kunde vara av betydelse för upprätthållandet av sällskapens ställning som fria sammanslutningar.

Ur de avstyrkande yttrandena må återgivas följande uttalanden.

Statskontoret har anfört:

Sällskapens fria verksamhetsformer förutsätta givetvis, att sällskapen i viss utsträckning grunda sin ekonomiska ställning på avgifter från ledamöterna ävensom på ersättning för utförda arbeten. Det måste också anses i hög grad önskvärt, att åtgärder vidtagas i syfte att giva jordbrukarnas anslutning till sällskapen en större omfattning än vad som för närvarande är förhållandet. Utredningens förslag till åstadkommande av en sådan utveckling genom obligatoriskt medlemskap samt uttagande av en enbart den jordbrukande befolkningen i landet åvilande obligatorisk avgift måste statskontoret emellertid bestämt avvisa. Såvitt statskontoret kan finna, skulle nämligen förslaget innebära införande av en motsvarighet till de numera avskaffade grundskatterna, vilken därtill icke skulle tillkomma statsverket utan en enskild sammanslutning. Avgörande betänkligheter, måste möta mot genomförande av ett dylikt förslag, som för övrigt med all sannolikhet skulle medföra icke önskvärda konsekvenser på andra håll. Åt sällskapen bör i stället överlämnas ali på frivillighetens väg på lämpligt sätt intensifiera sin medlemsanskaffning, varvid de frivilliga medlemsavgifterna torde kunna bestämmas i enlighet med de av utredningen föreslagna grunderna. Skulle de inkomster, sällskapen härigenom eller på annat sätt kunna erhålla, icke tillsammans med skäliga statsbidrag täcka utgifterna, bör i första hand övervägas, örn icke rent statliga organ böra övertaga den del av sällskapens arbetsuppgifter, som betingas av den med statsmedel bedrivna lane- och bidragsverksamheten.

23 Kungl. Maj:ts proposition nr 172-

Skiljaktig mening Ilar ultalals av föredraganden i statskontoret, som förordat utredningens förslag under uttalande tillika, att det av majoriteten antydda förslaget, vilket skulle leda till en ytterligare söndersörängning av hushållningssällskapen, icke kunde förordas av den anledningen, att del torde nödvändiggöra en icke tillfredsställande dubbelorganisation.

Värmlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott bar ansell, att i den mån statsmakterna funne det med landets fördel lörenligt att utnyttja hushållningssällskapens grundliga lokalkännedom, praktiska erfarenheter och oegennyttiga strävanden för jordbruket och dess binäringars främjande de torde också äga möjlighet att under mera enkla och rättvisa törmer än vad upptagande av jordbruksavgift utgjorde anskatla erforderliga medel för verksamhetens uppehållande. Utskottet kunde sålunda icke biträda åsikten att jordbruket skulle påföras en specialskatt för ett ändamål, som måste anses vara en hela samhällets angelägenhet.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län, som ställt sig tveksam till nu ifrågavarande förslag, har bland annat anfört:

Jordbruksavgiften innebär, örn man så vill, en ny grundskatt, men icke till staten utan till en av staten subventionerad sammanslutning av en viss närings idkare. Den betyder en med statens maktmedel uttagen kontribution från jordbrukarna, vare sig dessa önska eller icke önska tillhöra ett hushållningssällskap. De sakkunniga hava på mycket goda grunder avvisat tanken på hushållningssällskapens förstatligande och förebragt en utförlig och tillfredsställande bevisning för sin ståndpunkt. Det synes vara vanskligt att med denna välgrundade ståndpunkt förlika förslaget om en genom statens maktbud uttagen tvångsmässig jordbruksavgift till hushållningssällskapen. De sakkunniga lia tyvärr icke klarlagt, huruvida det är i god överensstämmelse med gällande grundlagar att till förmån för en icke statlig organisation pålägga en hel näringsgrens representanter en dylik tvångsskatt. Åtgärden synes vara av så genomgripande principiell innebörd, att den rimligtvis icke bär vidtagas med mindre än att dess grundlagsenlighet är otvetydigt ådagalagd.

Efter att hava framhållit, alt ännu starkare betänkligheter måste anmäias mot den ifrågasatta Ivångsanslutningen, vilken måste betecknas som ett allvarligt och äventyrligt avsteg från de allmänna grundsatser, som bure upp och genomsyrade svensk rättsordning, tiar länsstyrelsen i fortsättningen anfört:

Det som närmast synes vara av behovet påkallat är att på allt sätt stimulera jordbrukarnas anslutning. Ju större denna blir med bevarande av frivillighetens grund, desto lättare bör del kunna bliva att stegra inkomsterna och att hos statsmakterna vinna bättre gehör för anslagskraven. Vanskligheten för sällskapen alt utverka ökade statsbidrag torde i huvudsak sammanhänga med det oläge, vari de befunnit sig inför riksdagsopinionen. Det är nämligen obestridligt, alt deras anslagskrav icke mött den förståelse inom olika läger, som varit önskvärd. Man torde icke misstaga sig, örn man återför detta opinionsläge på en viss ensidighet i sällskapens hittillsvarande rekrytering. Denna ensidighet bar med orätt betraktats som avsiktlig och därför kommit att motivera en viss kallsinnighet och kritisk återhållsamhet inom vida kretsar vid anslagsfrågornas handläggning. Den enda sunda och riktiga vägen ut ur detta oläge torde vara ett målmedvetet arbete för att bland jordbrukarna skapa vidgad förståelse för den betydelsefulla uppgift hushållningssällskapen hava att fylla lill modernäringens fromma.

24 Kungl. Maj:ts proposition nr 172.

Departements-

chefen.

Lantbruksakademien, som jämväl ställt sig tveksam till förslaget, har ifrågasatt, örn det bortsett från eventuella hinder av konstitutionell natur eller ur beskattningssynpunkt kunde anses motiverat att för anskaffande av det belopp, som jordbruksavgiften vore avsedd att giva, vidtaga så omfattande åtgärder, som avgiftens debitering, uppbörd och redovisning otvivelaktigt skulle innebära. Närmare till hands syntes ligga att öka statsanslagen i motsvarande grad. Valet av väg vore huvudsakligen en statsfinansiell bedömningsfråga. Slutligen har akademien såsom sin mening uttalat, att ledamotskap och jordbruksavgift icke borde sammankopplas. Dessa spörsmål borde, även om en särskild avgift ansåges böra uttagas, behandlas var för sig.

Utredningens förslag rörande bibehållande av nuvarande system med av Kungl. Maj:t utfärdade allmänna grunder för hushållningssällskapens organisation såsom grundval för de enskilda sällskapens stadgar har icke föranlett erinringar.

Sedan mer än etl sekel tillbaka hava hushållningssällskapen bedrivit sin verksamhet till främjande av jordbruket och dess binäringar. Under 1800talet var hushållningssällskapens arbete av ganska ringa omfattning men det bär sedermera alltmer utvidgats, icke minst på grund av de mångskiftande och med tiden utökade åtgärder från statsmakternas sida på de verksamhetsområden, som anförtrotts åt sällskapen. Såsom verkställande lokala organ för statsmakternas beslut och i övrigt såsom allmänt forum för befrämjande av lanthushållningens utveckling intaga hushållningssällskapen numera en mycket betydelsefull ställning i svenskt näringsliv. Med hänsyn härtill är det uppenbarligen av största vikt, att från statsmakternas sida tillses, att hushållningssällskapen jämväl framdeles kunna på möjligast effektiva och ändamålsenliga sätt bedriva sin genom lanthushållningens främjande folby gden och landet gagneliga verksamhet. Ehuru sällskapen erhöllo sin nuvarande organisation så sent som år 1923, har likväl till följd av den snabba utvecklingen på jordbrukets område frågan om sällskapens framtida ställning och verksamhet sedan flera år varit aktuell. Under årens lopp hava sällskapen visat sig tå allt större svårigheter att inom den ekonomiska ram, som för närvarande är uppdragen för dem, fullfölja sina uppgifter. Ett ställningstagande från statsmakternas sida till frågan örn sällskapens organisation och därmed sammanhängande spörsmål torde därför icke längre böra ställas på framtiden. I betraktande av frågans omfattning synes det emellertid mest ändamålsenligt att nu endast uppdraga de allmänna riktlinjerna för hushållningssällskapens framtida organisation och verksamhet. Sedan riksdagen fattat ståndpunkt härutinnan, torde ytterligare utredningar och överväganden rörande detaljspörsmål av skilda slag böra företagas. Frågan örn det slutliga genomförandet torde därför få anstå under ytterligare någon tid.

Det av hushållningsällskapsutredningen framlagda förslaget till allmän planläggning av undervisnings- och upplysningsverksamheten på jordbruksnäringens område synes i stort sett ändamålsenligt och torde i huvudsak till-

Kungl. Maj:ts proposition nr 172.

godose det förefintliga behovet av undervisning och upplysning inom jordbruket. Liksom hittills bör verksamheten taga sikte på att genom en ändamålsenlig och kraftfull undervisning och upplysning bereda yrkesutövare eller blivande yrkesutövare inom jordbruksnäringen möjligheter att förbättra sina yrkeskunskaper såväl i fråga örn den tekniska sidan av jordbruksdriften som ock beträffande ekonomiska frågor. Icke minst betydelsefull torde den del av verksamheten vara som åsyftar att taga hand örn ungdomen. Men även den verksamhet, som avser att genom kurser eller personlig rådgivning lämna hjälp och upplysning åt de i jordbruket verksamma yrkesutövarna, torde vara till stort gagn för jordbruket.

1 likhet med hushållningssällskapsutredningen håller jag före, att bidrag av statsmedel alltjämt torde bliva erforderliga till föreningar och enskilda yrkesutövare på lanthushållningens område i syfte att stimulera vederbörande att vidtaga såväl ur det allmännas synpunkt som för den enskilde yrkesutövaren önskvärda åtgärder för rationalisering av jordbruksdriften. Vad angår produktionsbefrämjande eller måhända riktigare uttryckt driftsekonomiska förbättringsåtgärder å enskilda jordbruk delar jag utredningens uppfattning örn betydelsen av en noggrann planläggning av dylika åtgärder och nödvändigheten av att före upprättandet av förslag till viss åtgärd en allmän planering av driften å brukningsdelen i fråga verkställes. För att denna planering icke skall bliva alltför betungande och tidsödande förutsätter jag emellertid i likhet med lantbruksstyrelsen, att densamma i första hand bör omfatta en allmänt hållen redogörelse för de åtgärder av olika slag — såväl driftsekonomiska förbättringsåtgärder som ändringar av produktionsinriktningen — som i rationaliseringssyfte böra vid lämplig tidpunkt vidtagas å brukningsdelen samt en summarisk uppskattning av kostnaderna för sagda förbättringsåtgärder. Givetvis bör en dylik allmän planering i förekommande fall omfatta jämväl skogsbruket.

Jag ansluter mig även till utredningens allmänna synpunkter på frågan om formerna för statsunderstöd till driftsekonomiska förbättringsåtgärder a jord och byggnader samt förordar sålunda utredningens förslag rörande amorteringslån och avskrivningslån av statsmedel. Sistnämnda understödsform synes mig giva en säkrare garanti för att företaget underhålles och väl utnyttjas än nuvarande understödsform med direkta bidrag, i anledning av vad lantbruksstyrelsen härutinnan anfört vill jag dock påpeka, att en god skötsel av ett företag innebär icke allenast, att detsamma underhålles väl utan betyder därjämte ett ändamålsenligt utnyttjande av detsamma. Med hänsyn till önskvärdheten av så enhetliga bestämmelser som möjligt för statsunderstöd till olika slag av förbättringsåtgärder å jord oell byggnader anser jag, afl systemet med avskrivningslån bör tillämpas i lraga örn alla dylika åtgärder. I likhet med utredningen anser jag, ali av vederbörande förmedlingsorgan godkänd säkerhet skall ställas jämväl för avskrivningslån. Bland annat av psykologiska skäl synes mig nämligen dylik säkerhet (älskvärd. Därest borgenssäkerhet icke kan hämnäs, bör annan .säkerhet, såsom inteckning inom <)0 procent av taxeringsvärdet eller annan värdehandling, kunna godtagas.

26 Kanal. Majlis proposition nr 172.

Krav på fullgod säkerhet torde icke alltid kunna upprätthållas då det gäller säkerheten för avskrivningslånen.

Till det av utredningen framförda förslaget att statslån till förmedlingsorganet för utlämnande av amorteringslån till driftsekonomiska förbättringsåtgärder å jord och byggnader borde utlämnas ur en enda för ändamålet inrättad tond samt avskrivningslån ur ett enda av riksdagen anvisat anslag, är jag icke beredd att nu taga slutgiltig ståndpunkt. Den förordade principen synes mig emellertid innebära betydande fördelar. Innan slutligt ställningstagande sker, torde dock en närmare utredning rörande sammanförande av ifrågavarande liksom andra anslag under nionde huvudtiteln böra äga rum. Denna torde kunna vara avslutad inom sådan tid, att hänsyn till resultatet av utredningen kan tagas vid beredning av detaljerna angående hushållningssällskapens statsunderstödda verksamhet.

Jag förordar utredningens och besparingsberedningens förslag örn större frihet för förmedlingsorganen än de för närvarande hava vid fördelning av till deras förfogande ställda medel för ifrågavarande ändamål. Härigenom bör vinnas ett effektivare utnyttjande av tillgängliga statsunderstödsbelopp för de inom vederbörande landsdel vid varje tidpunkt mest aktuellla ändamålen samt en smidigare anpassning till de varierande förhållandena inom skilda landsdelar.

Hushållningssällskapsutredningen har förordat, att den lokala ledningen av förenämnda statsunderstödda åtgärder borde koncentreras till i huvudsak ett lokalt organ inom visst geografiskt område. I likhet med utredningen är jag av den uppfattningen att det närmast torde böra ankomma på hushållningssällskapen att hava ledningen och överinseendet över den allmänna undervisnings- och upplysningsverksamheten inom sällskapens områden. Vad beträffar förhållandet mellan hushållningssällskapen och lantbruksundervisningsanstalterna bör detta enligt min mening utvecklas efter i huvudsak samma linjer som hittills. Den samverkan mellan sällskapen och skolorna, som bör komma till stånd, torde liksom för närvarande böra genomföras helt på frivillighetens väg. Det synes böra eftersträvas att skolorna i den mån så är möjligt var inom sitt lokala verksamhetsområde bliva ett centrum för undervisnings- och upplysningsverksamheten. Genom samverkan med hushållningssällskapen bör möjliggöras ett samordnande av undervisnings- och upplysningsverksamheten för hela sällskapets område, varigenom, såsom utredningen framhållit, vinnes en större enhetlighet i planläggningen av verksamheten samt bättre utnyttjande av tillgängliga lärarkrafter och för ändamålet anvisade statsmedel. Till frågan hur denna samverkan skall ordnas återkommer jag ytterligare i det följande.

Beträffande de statliga åtgärderna för jordbruksdriftens rationalisering har utredningen uttalat, att ingen principiell åtskillnad förelåge mellan åtgärder till förbättring av jordbruk av olika storlek och att större planmässighet än hittills erfordrades vid planering av driftsekonomiska förbättringsåtgärder. Detta önskemål kunde icke tillgodoses, örn handhavandet av sagda

27 Kungl. Maj.ts proposition nr 172-

åtgärder splittrades på skilda lokala organ. Till hushallningssällskapsutredningens uttalanden i detta avseende kan jag i stort sett ansluta mig. De lokala organ, som kunna ifrågakomma för handhavande av de statliga åtgärderna för jordbruksdriftens rationalisering, äro hushållningssällskap oell egnahemsnämnder. I likhet med utredningen anser jag, att då allmänheten vant sig vid alt vända sig till hushållningssällskapen i frågor av hithörande natur och skäl till erinringar mot sällskapens sätt att fullgöra sina uppgifter icke föreligga förenämnda arbetsuppgifter i princip böra järnvä! framdeles anförtros åt hushållningssällskapen.

Den av utredningen förordade gränsdragningen mellan hushållningssällskapens och egnahemsnämndernas verksamhetsområden tinner jag mig ävenledes kunna godtaga. Densamma innebär Wand annat, att förmedlingen av statsunderstöd till grundförbättringsåtgärder i huvudsak skola tillkomma hushållningssällskapen. Bland dessa åtgärder återfinnas nyodling, stenröjning m. fl. företag, som enligt nu gällande bestämmelser närmast syfta till förstärkning av ofullständiga jordbruk med allt tor ringa åkerareal. X id talrika mindre och medelstora brukningsdelar, som dock icke åro hänförliga till dylika ofullständiga jordbruk, krävas emellertid liknande eller andra grundförbättringar för att möjliggöra mera rationell brukning av åkerjorden och bättre brukningsmetoder, främst användning av maskiner. Uppenbarligen böra brukare av dylika jordbruk icke sakna rätt till statsbidrag för ändamålet. Någon gränsdragning med hänsyn till förbättringsåtgärdernas natur mellan nämnda ofullständiga jordbruk och andra brukningsdelar är ej heller möjlig. Dylika åtgärder böra även, såsom tidigare framhållits, ses i sitt sammanhang med driftsekonomiska förbättringsåtgärder av andra slag. Då sålunda först angivna grundförbättringsåtgärder icke kunna anses intaga någon särställning gentemot andra förbättringsåtgärder och en överflyttning, såsom egnahemsstyrelsen ifrågasatt, till egnahemsnämnderna av förmedlingen av statsunderstöd till dylika åtgärder dessutom skulle medföra behov av förstärkning av nämndernas personal utan motsvarande minskning av antalet befattningshavare hos hushållningssällskapen, anser jag en dylik överflyttning icke lämplig. Av förenämnda skäl kan jag ej heller biträda egnahemsstyrelsens förslag örn överförande lill egnaliemsorganen av förmedlingen av statsunderstöd lill förbättring av jordbrukets ekonomibyggnader.

Jag vill emellertid i detta sammanhang starkt understryka utredningens uttalande, att det är av största vikt med ett intimt samarbete mellan hushållningssällskapen, egnahemsnämnderna och skogsvårdsstyrelsema. Såsom icke minst betydelsefullt framträder ett dylikt samarbete i frågor rörande tillvägagångssättet för förstärkning av ofullständiga jordbruk, exempelvis i valet mellan tillskotlsjord, grundförbättringar eller åtgärder på skogsskötsel^ område. Härutinnan bör samråd mellan sagda organ åvägabringas för åstadkommande i de enskilda fallen av den ur såväl ekonomisk som teknisk synpunkt mest ändamålsenliga lösningen av föreliggande problem. På vad sålt samarbetet lämpligen bör ordnas är beroende av de lokala förhållan-

28 Kungl. Maj.ts proposition nr 172.

dena och den framtida utvecklingen. Det torde höra ankomma på Kungl. Majit att besluta härom. Möjligheter torde linnas för landshövdingarna att medverka lill att ett gott samarbete kommer lill stånd mellan de på ifrågavarande områden verksamma lokala organen.

Vad angår de av utredningen framförda allmänna synpunkterna på frågan örn hushållningssällskapens framtida organisation kan jag helt ansluta mig till förslaget om bibehållande av sällskapens nuvarande karaktär av lokala sammanslutningar. De av utredningen och i avgivna yttranden åberopade fördelarna med de fria former, varunder hushållningssällskapens verksamhet hittills bedrivits, äro av sådan avgörande betydelse i jämförelse med de skäl, som till äventyrs skulle kunna anföras för annan organisationsform för hushållningssällskapen, att åtgärder i sistnämnda riktning icke kunna anses motiverade. Vid mitt ställningstagande härutinnan Ilar jag givetvis beaktat, att i samband med en eventuell framtida utvidgning av den statliga verksamheten till främjande av jordbrukets rationalisering vissa spörsmål av organisatorisk karaktär beträffande sällskapen kunna framträda. Det kunde måhända göras gällande, ali ett ställningstagande till hushållningssällskapens framtida organisation borde ansta tills visshet vunnits om nämnda verksamhets omfattning och gestaltning. En väsentligt utvidgad dylik verksamhet kunde kanske anses påkalla ett större inflytande än för närvarande på hushållningssällskapens handhavande av rationaliseringsåtgärderna från statsmakternas sida eller av lokala organ, som starkare än hushållningssällskapen företrädde även andra befolkningsgrupper på landsbygden. Enligt min mening kunna just hushållningssällskapen med de fria former, varunder sällskapen arbeta, på ett betydligt smidigare sätt än ett statligt eller av det allmänna under snävare former kontrollerat organ giva sällskapen möjlighet alt fullgarn de lokala uppgifter som kunna uppkomma i samband med en utvidgad rationalisering. Hushållningssällskapen jämte bland andra skogsvårdsstyrelserna oell egnahemsnämnderna torde äga förmåga att under samarbete lösa dessa uppgifter utan att mera djupgående organisatoriska förändringar .skulle vara pakallade i fråga om sällskapen. Ett ytterligare uppskov med avgörandet av hushållningssällskapens framtida organisation och därmed sammanhängande spörsmål skulle dessutom i nuvarande läge otvivelaktigt medföra ökad ovisshet för hushållningssällskapen rörande framtiden och kunna äventyra deras möjligheter att överhuvud taget fullgöra sina betydelsefulla uppgifter. Icke minst ur statens intresse, som i längden icke kan vara betjänt av en i vissa hänseenden provisorisk lokal organisation med allt för ringa ekonomiska resurser, anser jag mig. såsom tidigare påpekats, icke längre kunna underlåta att nu underställa förevarande spörsmål riksdagens prövning. Den fria organisationsformen under vilken enligt min uppfattning sällskapen böra arbeta utesluter emellertid ingalunda att staten i fråga örn rationaliseringsverksamhetens inriktning och handhavande lämnar erforderliga direktiv men möjliggör å andra sidan utan större svårigheter en anpassning av organisationens omfattning efter skilda landsdelars och

Kungl. Maj:ts proposition nr 172.

olika tidsperioders behov med hänsyn till önskvärda rationaliseringsåtgärder. Erfarenheterna från hushållningssällskapens mångåriga verksamhet synas icke giva anledning till annat antagande, än att sällskapen lojalt komma att följa de anvisningar, som statsmakterna utfärda. Genom att inträda såsom ledamöter i sällskapet — vilket enligt min uppfattning i regel bör stå öppet för en var som så önskar — kunna de, som äga intresse för sällskapets verksamhet. bliva i tillfälle att deltaga i och påverka sällskapets verksamhet. I anslutning till vad länsstyrelsen i Västernorrlands län anfört vill jag framhålla, att den ensidighet i sällskapens hittillsvarande ledamotsrekrytering, som till äventyrs kunnat påtalas och som enligt min mening med orätt betraktats såsom avsiktlig, snarare föranletts av bristande intresse från andra befolkningsgruppers sida för jordbrukets utveckling eller otillräckliga insikter i jordbrukets betydelse för svenskt samhällsliv. De senare årens förändrade förhållanden härutinnan giva anledning antaga, att även icke jordbrukare framdeles skola genom ledamotskap i hushållningssällskapen bidraga till att giva sällskapens verksamhet en sådan inriktning som är till största möjliga gagn icke allenast för jordbruket utan för samhället i dess helhet.

I likhet med hushållningssällskapsutredningen vill jag betona vikten av att hushållningssällskapens förankring hos utövarna av jordbruk och dess binäringar göres fastare än den i allmänhet för närvarande är och att dessa yrkesutövare mera allmänt än nu bidraga till täckande av hushållningssällskapens utgifter. En ökad förståelse från nämnda yrkesutövares sida för hushållningssällskapen och deras verksamhet är utan tvivel en viktig förutsättning för att sällskapen skola kunna med Iramgång handhava sina betydelsefulla uppgifter till lanthushållningens främjande. Det bör sålunda vara till ifrågavarande yrkesutövares egen fördel att genom allmän anslutning till vederbörande hushållningssällskap dokumentera sitt intresse för sällskapets verksamhet och att genom allmänt samarbete i hushållningssällskapen söka på produktionens område främja utvecklingen liksom på marknadsområdet sker genom yrkesutövarnas samverkan i ekonomiska föreningar.

I syfte att åstadkomma en önskvärd starkare förankring av hushållningssällskapen hos jordbruksutövarna och med hänsyn till att sällskapens verksamhet berör så gott som samtliga jordbrukare inom sällskapens område, har utredningen föreslagit, att jordbrukarna i regel skola vara självskrivna ledamöter av hushållningssällskapen och därmed erhålla möjligheter att aktivt ingripa i och medverka vid utformningen av sällskapens verksamhet. Såsom villköl- för självskrivet ledamotskap har utredningen förordat, att vederbörande till hushållningssällskapet erlagt en enligt vissa grunder beräknad avgift, benämnd jordbruksavgifl. Hushållningssällskapsutredningens förslag i dessa hänseenden finner jag mig icke kunna tillstyrka. Enär jordbruksavgiften förutsatts Idiva obligatorisk för därav berörda yrkesutövare, innebär det självskrivna ledamotskapet i realiteten tvångsanslutning till hushållningssällskapen. En dylik anordning måste givetvis ur principiella synpunkter anses betänklig. Såsom lantbruksstyrelsen framhållit är det även tvivelaktigt, örn en tvångs-

30 Kungl. Majus proposition nr 172

anslutning kan medföra en känsla från jordbrukarnas sida av större samhörighet med vederbörande hushållningssällskap och ökad förståelse för dess verksamhet. Den föreslagna obligatoriska avgiften till förmån för en enskild sammanslutning av yrkesutövare inom jordbruket kan vidare befaras medföra icke önskvärda konsekvenser inom andra områden av näringslivet. Slutligen skulle, såsom lantbruksstyrelsen påpekat, förslagets genomförande innebära ett i förhållande till jorbruksavgifternas storlek mycket omfattande och betungande taxerings-, debiterings- och uppbördsarbete.

Liksom jordbrukets ekonomiska föreningsrörelse bygger på den frivilliga övertygelsens grund böra jämväl hushållningssällskapen utgöra organ för yrkesutövarnas inom jordbruket och dess binäringar frivilliga samarbete till produktionens befrämjande. Genom lämplig upplysningsverksamhet och genom direkta ekonomiska fördelar för ledamot, exempelvis vid utnyttjande av hushållningssällskapens tjänster, vartill jag senare återkommer, föreligga .säkerligen möjligheter att skapa intresse för hushållningssällskapens verksamhet i allt vidare kretsar och förståelse bland yrkesutövarna för de direkta och indirekta fördelar, som ledamotskap i hushållningssällskap innebär. Vissa hushållningssällskaps redan nu relativt betydande medlemsstock tyda på riktigheten av denna uppfattning. Genom allmän medlemsanslutning och skäligt avvägd ledamotsavgift böra yrkesutövarna vidare i större utsträckning än nu sker kunna bidraga till täckande av hushållningssällskapens utgifter. Hushållningssällskapens verksamhet är emellertid av betydelse icke allenast för därav direkt berörda yrkesgrupper utan för samhället i dess helhet. Såsom utredningen framhållit är det med hänsyn härtill motiverat att även andra yrkesgrupper deltaga i sällskapens arbete samt i bestridandet av deras utgifter genom anslag av skattemedel till hushållningssällskapen i den utsträckning, som prövas erforderlig för en önskvärd utveckling av sällskapens verksamhet.

Jag finner mig kunna biträda utredningens förslag, att såsom villkor för statsbidrag till hushållningssällskapens allmänna verksamhet skall jämväl framdeles bland annat gälla, att hushållningssällskapen skola äga av Kungl. Maj:t fastställda stadgar, avfattade i huvudsaklig överensstämmelse med av Kungl. Maj:t utfärdade allmänna grunder för sällskapens organisation (grundstadgar). Såsom utredningen framhållit är det med hänsyn till de .skiftande lokala förhållandena svårt att i detalj reglera alla hithörande spörsmål i en för hela landet gällande stadga. I de enskilda hushållningssällskapens stadgar böra sålunda liksom hittills kunna fastställas sådana, mot nämnda grundstadgar icke stridande bestämmelser, som med hänsyn till lokala förhållanden, sällskapen åliggande uppgifter eller eljest anses erforderliga.

Kungl. Maj:ts proposition nr 172.

31 Grundstadgar för hushållningssällskap.

Gällande bestämmelser.

Samtliga hushållningssällskap bildades under första hälften av 1800-talet, flertalet enligt en av lantbruksakademien upprättad allmän plan, godkänd av Kungl. Maj:t enligt cirkulär den 7 september 1813 (1813 års grundstadgar). Dessa grundstadgar ändrades sedermera 1848 och 1910. Nu gällande grunder för hushållningssällskaps organisation äro meddelade av Kungl. Majit genom kungörelse den 8 juni 1923 (nr 229) med allmänna grunder för hushållningssällskaps organisation med däri genom kungörelserna den 4 november 1932 (nr 492), 17 maj 1935 (nr 162) och 17 juni 1938 (nr 397) vidtagna ändringar. Samtidigt med utfärdande av 1923 års grundstadgar förordnade Kungl. Majit, att hushållningssällskaps stadgar för att kunna fastställas till efterrättelse skulle från och med den 1 januari 1925 vara avfattade i huvudsaklig överensstämmelse med nämnda allmänna grunder.

Enligt sålunda nu gällande bestämmelser är hushållningssällskaps ändamål att främja lanthushållningen och därtill hörande binäringar ävensom fiske och hemslöjd. Hushållningssällskap skall till verksamhetsområde hava visst län med undantag för Älvsborgs och Kalmar län, vilka vart och ett uppdelats på två hushållningssällskap.

Ledamotskap i hushållningssällskap kan vinnas av en var kommunalt röstberättigad, som idkar näring av förenämnt slag inom sällskapets område och som ingivit av ledamotsavgift åtföljd skriftlig anmälan. Därjämte kan hushållningssällskap genom val medelst enkel röstövervikt utse ledamöter i sällskapet. Ledamotsavgift utgår antingen årligen med högst tre kronor eller en gång för alla med högst tio gånger den årliga avgiften.

Hushållningssällskaps beslutanderätt utövas, i den mån den ej tillkommer sällskapets förvaltningsutskott, å sällskapets sammanträden av valda ombud (lantbruksombud) jämte förvaltningsutskottets ledamöter. Lantbruksombuden väljas för en lid av högst fyra år till det antal, som Kungl. Majit fastställer på förslag av vederbörande hushållningssällskap med hänsyn till dess ledamotsantal saint folkmängd inom och areal av sällskapets område, dock må antalet ombud icke utan vägande skäl väsentligt avvika från antalet landstingsmän inom länet. För val av lantbruksombud indelas hushållningssällskaps område i valkretsar, var och en bestående av en eller flera underavdelningars områden. Rösträtt vid val av lantbruksombud äger envar inom valkretsen kommunalt röstberättigad' ledamot av hushållningssällskapet, dock ej sådan betalande ledamot, som senare jin två månader före valet betalt första ledamotsavgiften. Valbar till lantbruksombud är varje röstberättigad ledamot. I ovan angivna bestämmelser rörande hushållningssällskapens organisation finnes intet stadgat örn tillämpning av majoritetsval eller proportionell valmetod, direkta val eller val genom elektorer.

Hushållningssällskap skall årligen på därom i stadgarna angiven lid hålla ordinarie sammanträde. Extra sammantriide hålles, då förvaltningsutskottet finner sådant erforderligt eller då Kungl. Majit därom förordnar. Vid samman-

32 Kungl. Maj.ts proposition nr 17:’.

träde äger varje ledamot av sällskapet rätt att yttra sig men beslutanderätten tillkommer såsom nämnts lantbruksombuden och förvaltningsutskottets ledamöter. Vid sammanträde skall omröstning ske öppet, dock att, där fråga är örn annat val än inval av ledamot, någon röstberättigad eller eljest en tiondel av närvarande röstberättigade det påfordrar, omröstningen skall förrättas med slutna sedlar. Val av ledamöter och suppleanter i förvaltningsutskott skall ske proportionellt, därest sådant äskas av minst så många närvarande röstberättigade, som motsvarar det tal, vilket erhålles, örn samtliga närvarande röstberättigades antal delas med det antal personer, valet avser, ökat med ett. Slutligen må nämnas, att för att gälla såsom hushållningssällskaps beslut erfordras två tredjedels majoritet i följande avseenden, nämligen beviljande av anslag till nya ändamål och behov, beslutande av utgift, som förvaltningsutskottet avstyrkt, samt höjande av utgiftsbelopp, som förvaltningsutskottet föreslagit.

Förvaltningsutskottet, som är hushållningssällskapets styrelse med föreningsstyrelse i allmänhet tillkommande befogenheter, består av högst 12 ledamöter. Självskrivna ledamöter äro hushållningssällskapets ordförande och vice ordförande, vilka utöva samma befattningar inom utskottet. Hushållningssällskapet äger emellertid i sina stadgar införa bestämmelse, att jämväl hushållningssällskapets sekreterare skall vara självskriven ledamot av förvaltningsutskottet. De utskottsledamöter, som icke äro självskrivna, väljas av hushållningssällskapet bland dess ledamöter för en tid av högst fyra år. För varje ledamot väljes minst en suppleant.

Underavdelning av hushållningssällskap skall finnas i varje socken eller, där särskilda lokala förhållanden så påkalla, annat motsvarande område. Dessutom må för härad, tingslag eller motsvarande område i enlighet med närmare bestämmelser i sällskapets stadgar inrättas högre underavdelning. Samtliga hushållningssällskap utom Gotlands, Göteborgs och Bohus samt Kopparbergs läns hushållningssällskap ävensom de tre nordligaste hushållningssällskapen hava inrättat underavdelningar av båda nämnda typer. Underavdelnings ändamål är att inom sitt område främja hushållningssällskapets verksamhet i enlighet med de bestämmelser, som finnas intagna i sällskapets stadgar eller eljest blivit av sällskapet fastställda.

I detta sammanhang må erinras om, att möten mellan ombud för hushållningssällskapen (hushållningssällskapens ombud) årligen pläga hållas i Stockholm för överläggningar om ärenden, som röra Sveriges jordbruk och i samband därmed stående näringar ävensom hemslöjden samt övriga föremål för hushållningssällskapens verksamhet. Gällande stadgar för dessa ombudsmöten anlogos vid ombudens sammanträde den 30 september 1931 samt ändrades i vissa delar den 30 september 1936 och 2 oktober 1940.

Hushållningssällskapsutredningen.

I enlighet med sin tidigare angivna principiella inställning har utredningen framlagt förslag till ny kungörelse med allmänna grunder för hushållningssällskaps organisation (grundstadgar).

Kungl. Maj.ts proposition nr 172.

33 De viktigaste ändringsförslagen avse bestämmelserna rörande hushållningssällskapens ändamål, ledamotskap i hushållningssällskap, val av lantbruksombud, räkenskapsår, underavdelning och husliållsnämnder. Därjämte hava vissa detaljändringar föreslagits.

Enligt nu gällande grundstadgar, 1 §, är hushållningssällskaps ändamål att främja lanthushållningen och därtill hörande binäringar ävensom fiske och hemslöjd. I sitt betänkande har utredningen framhållit, att undervisnings- och upplysningsverksamheten enligt utredningens mening vore hushållningssällskapens viktigaste uppgift. Det har därför synts utredningen önskvärt, att detta komme till synes i grundstadgarna. En detaljerad uppräkning av verksamhetsgrenarna har utredningen däremot ansett vara varken lämplig eller ens möjlig. Utredningen har sålunda föreslagit, att i

1 § grundstadgarna borde angivas, att hushållningssällskaps ändamål vore att genom undervisnings- och upplysningsverksamhet samt åtgärder i övrigt främja lanthushållningen och därtill hörande binäringar ävensom fiske och hemslöjd.

Medlemskap i hushållningssällskap kan såsom nämnts för närvarande vinnas av en var kommunalt röstberättigad, som idkar näring av förenämnt slag inom sällskapets område, och som ingivit av ledamotsavgift åtföljd skriftlig anmälan. Utredningen har föreslagit tre slag avledamöter i hushållningssällskap, nämligen självskriven ledamot, hedersledamot och annan ledamot.

Beträffande utredningens principiella motivering för självskrivet ledamotskap och för den för självskriven ledamot föreslagna avgiften (jordbruksavgift) hänvisas till tidigare redogörelse. 1 fråga örn förslagens närmare utformning må här endast anföras följande.

Utredningen har ansett, att avgiftsskyldighet borde åligga en var enskild person ävensom juridisk person, som äger eller arrenderar fastighet, taxerad som jordbruksfastighet med ett taxeringsvärde, skogsvärde inberäknat, av

2 000 kronor eller därutöver. Vid övervägande av frågan om jordbruksavgifter konstruktion och storlek har utredningen kommit till den uppfattningen att jordbruksavgiften borde uppdelas i dels en grundavgift med förslagsvis två kronor, och dels en tilläggsavgift med viss procent av fastighetens taxeringsvärde, förslagsvis två hundradels procent. Endast en grundavgift borde emellertid uttagas av ägare till eller arrendator å flera som en brukningsdel brukade jordbruksfastigheter inom samma socken, för vilka jordbruksavgift skulle utgå enligt förslaget. Jordbruksavgiften borde, såsom för närvarande sker med ledamotsavgiften inom vissa hushållningssällskap, debiteras, uppbäras och redovisas i sammanhang nied kronoutskylderna i den ordning Kungl. Maj:t ägde föreskriva samt tillställas det hushållningssällskap, inom vars område fastigheten vore belägen.

1 fråga örn ledamotskap i hushållningssällskap har utredningen förslagit alt en var enskild person ävensom juridisk person, som ägde eller arrenderade fastighet, taxerad som jordbruksfastighet med ett taxeringsvärde,

Bihang till riksdagens protokoll 19i4. 7 saini. Nr 172. 3

34 Kungl. Maj:ts proposition nr 172.

skogsvärde inberäknat, av minst 2 000 kronor, skulle vara självskriven ledamot av det hushållningssällskap (hushåilningsgille), inom vars område fastigheten vore belägen.

Såsom förut nämnts har utredningen föreslagit, att jämte självskriven ledamot borde även finnas annan ledamot av hushållningssällskap. Jordbrukare, vars fastighets taxeringsvärde understiger 2 000 kronor, föreslås sålunda kunna efter därom gjord ansökan, åtföljd av ledamotsavgift, bliva ledamot av det hushållningssällskap, inom vars område vederbörande vore mantalsskriven. Denna rätt borde dock förbehållas endast kommunalt röstberättigad. Emellertid kunde, framhåller utredningen, även många andra inom respektive hushållningssällskaps verksamhetsområden bosatta män och kvinnor än idkare av tidigare omförmälda näringar i olika avseenden draga nytta av sällskapens verksamhet och jämväl hysa stort intresse för densamma. Utredningen har därför föreslagit, att den nuvarande ordningen med inval av ledamöter borde bibehållas. Invalsrätten borde emellertid tillkomma förvaltningsutskott i stället för såsom nu hushållningssällskap, enär hushållningssällskap avsåges skola i regel sammanträda endast en gång årligen. Annan ledamot föreslås erlägga en årlig avgift av två kronor, vilken även borde för enkelhetens skull uppbäras i sammanhang med kronouppbörden.

Inom utredningen har skiljaktig mening uttalats av riksdagsman Abel Andersson i Löbbo, som förklarat sig icke kunna biträda majoritetens förslag om inval av annan ledamot utan hållit före, att utredningen borde hava föreslagit rätt för varje inom hushållningssällskapets område bosatt, kommunalt röstberättigad svensk man eller kvinna, som icke vore självskriven ledamot av sällskapet, att efter anmälan inträda som ledamot.

Beträffande utredningens förslag rörande ledamotskap i hushållningssällskap samt jordbruksavgiften tillåter jag mig i övrigt hänvisa till utredningens betänkande.

I fråga om val av lantbruk sombud finnes, såsom tidigare berörts, för närvarande inga bestämmelser i grundstadgarna rörande det sätt varpå valet skall ske. Enligt de av respektive hushållningssällskap antagna stadgarna försiggår för närvarande sagda val antingen genom direkta val i de särskilda valkretsarna eller genom för ändamålet särskilt utsedda elektorer. Majoritetsval tillämpas såväl vid de direkta valen som vid valen genom elektorer, vilka jämväl utses genom majoritetsval.

Då särskilt valen av elektorer mångenstädes rönt ringa intresse och icke torde utgöra ett egentligt uttryck för ledamöternas mening, har utredningen ansett val genom elektorer såsom ett mindre lämpligt tillvägagångssätt. Beträffande nu tillämpat valsystem överhuvud taget kunde för övrigt anmärkas, att detsamma lämnade möjlighet till s. k. kupper. Sålunda behövde en viss grupp endast uppnå enkel majoritet bland de röstande inom en valkrets för att få tillsätta samtliga ombud, som skulle utses inom kretsen. Utredningen har i anslutning till detta uttalande anfört följande.

Kungl. Maj.ts proposition nr 172. 35

Med hänsyn till de olägenheter som äro förknippade med den nuvarande valmetoden har utredningen övervägt åtgärder, syltande mot mer allmänt omfattade och för ledamöternas allmänna mening mera utslagsgivande val. f detta sammanhang må påpekas, alt utredningen jämväl övervägt möjligheten att låta underavdelnings ordförande vara självskriven som lantbruksombud. Då emellertid detta skulle medföra enmansval inom de olika underavdelningarna samt att hushållningssällskap nied många underavdelningar skulle erhålla ett allt för stort anlal ombud och motsatsen skulle bliva gällande inom hushållningssällskap med ett relativt litet anlal underavdelningar, anser sig utredningen icke kunna förorda eif dylikt alternativ. Vid övervägande av dessa spörsmål har utredningen ansett sig böra förorda införande av proportionell valmetod. Härvid synes utredningen emellertid angeläget, att det i möjligaste mån undvikes, alt själva valorganisationen blir tungrodd.

Enligt utredningens mening böra inom varje hushållningssällskap obligatoriskt finnas underavdelningar, omfattande i regel minst en socken och benämnda liushållningsgillen. Antalet hushållningsgillen inom ett hushållningssällskaps område avses skola fastställas av hushållningssällskapet. Då hushållningssällskapet för dessa lokala sammanslutningar utgör topporganisationen, synes utredningen naturligt, att hushållningsgillena utse representanter att företräda gillesområdets intressen vid hushållningssällskapets sammanträden. Enklast vore givetvis därvidlag, att varje gille för sig alltid utsåge lantbruksombud. För att giva den proportionella valmetoden en reell innebörd synes utredningen emellertid önskvärt, att minst tre ombud utses för varje område (valkrets). Då det med hänsyn till lokala förhållanden torde vara uteslutet, att gillesindelningen kan inom alla hushållningssällskap bliva sådan, att inom varje gille alltid kunna utses minst tre ombud, synes nödvändigt att i vissa fall låta flera gillen utgöra en valkrets. Röstning bör dock — bland annat för undvikande av allt för långa avstånd till vallokalen och därav betingade svårigheter för allmänt deltagande i val — alltid äga rum inom ett vart av gillena, vilka sålunda, där de icke utgöra valkretsar, komma att bilda särskilda valdistrikt. Gillets styrelse bör fungera som valnämnd. Inom vissa landsdelar kan med hänsyn till gillesområdets storlek och därav betingade långa avstånd till vallokal vara ändamålsenligt att uppdela sagda område i två eller flera valdistrikt, varom hushållningssällskapet bör äga rätt besluta. I så fall bör av gillets styrelse utses särskild valnämnd om tre personer för varje dylikt distrikt. Antalet ombud inom en valkrets böi begränsas till högst nio. Ombuden böra alltid utses för en tid av fyra kalenderår.

I fråga om rösträtten vid val har utredningen ansett, att liksom nu rösträtt borde tillkomma enskild ledamot endast örn vederbörande vore kommunalt röstberättigad. Utredningen har dock funnit, att dylikt villkor icke borde föreskrivas för rätt till självskrivet ledamotskap. För juridiska personer har föreslagits, att rösträtt skulle utövas av den person, som ägde företräda den juridiska personen i fråga. För den som sålunda röstade å den juridiska personens vägnar har jämväl uppställts krav på kommunal rösträtt. I övrigt må framhållas, att föreslagna bestämmelser angående valens kungörande och förrättande m. m. i tillämpliga delar bygga på reglerna vid proportionella val inom landsting och å kommunalstämma.

1 fråga örn utredningens förslag rörande rösträtt för juridisk person har skiljaktig mening uttalats av ledamoten av utredningen, riksdagsman Abel

36 Kungl. Maj:ts proposition nr 172.

Andersson i Löbbo, som ansett sådan rösträtt obehövlig. Medgåves sådan rätt till inträde i sällskap, som av reservanten tidigare förordats, skulle möjligheter öppnas för juridisk person att uppdraga åt person, som företrädde den juridiska personen eller annat ombud för den juridiska personen att inträda som enskild ledamot i sällskapet och där bevaka den juridiska personens intressen.

Hushållningssällskaps räkenskapsår sammanfaller för närvarande med kalenderåret. Någon föreskrift härom finnes emellertid icke i grundstadgarna. Sällskapens inkomst- och utgiftsslater fastställas i slutet av varje kalenderår vid det då förekommande ordinarie sammanträdet. De statsmedel, som av ett visst kalenderårs riksdag anvisas för olika ändamål inom hushållningssällskapens verksamhetsområden, avse i allmänhet vederbörande ändamåls tillgodoseende under samma kalenderår.

Utredningen har uttalat, att intet bärande skäl syntes föreligga mot intagande i grundstadgarna av bestämmelser om hushållningssällskaps räkenskapsår. Med hänsyn lill önskvärdheten av största möjliga likhet härutinnan mellan de olika hushållningssällskapen har utredningen tvärtom ansett motiverat, att dylika bestämmelser intoges i grundstadgarna Utredningen har vidare anfört.

Otvivelaktigt försvåras i hög grad uppgörandet av staterna på grund av, att hushållningssällskapen sakna närmare kännedom om vilka belopp av statsmedel, som kunna komma att för olika ändamål ställas till respektive sällskaps förfogande för det verksamhetsår staterna avse. Det i regel enda underlag, som i slutet av kalenderåret står till buds för beräkningar härutinnan, är det material, som erbjudes i vederbörande centrala myndigheters till Kungl. Majit framställda förslag om anslagsäskanden hos nästföljande års riksdag samt i kännedomen inom respektive hushållningssällskap om i vilken utsträckning av vederbörande myndigheter tidigare framställda dylika förslag ävensom av hushållningssällskapet tidigare gjorda framställningar om statsmedel plägat bliva bifallna. Anföras må dessutom, att beträffande statsmedel avsedda för av ett hushållningssällskap bedriven verksamhet, gäller i regel det olägliga förhållandet, att Kungl. Majit respektive vederbörande centrala myndigheters beslut rörande för ett visst kalenderår för sällskapet ifråga avsedda medel av administrativa skäl icke kunna fattas tidigare än i fjärde eller femte månaden, ofta vid än senare tidpunkt, av det kalenderår, för vilket medlen äro avsedda. Hushållningssällskapen nödgas sålunda ofta igångsätta viss verksamhet, innan besked erhållits om huruvida och i så fall med vilke! belopp statsbidrag kommer att erhållas för ändamålet.

Vad sålunda uttalats har synts utredningen utgöra skäl för en ändring av hushållningssällskapens räkenskapsår i anslutning till det statliga budgetåret. Såsom ytterligare skäl har utredningen framhållit, dels att av riksdagen för visst budgetår och ändamål anvisade anslag bomme att av hushållningssällskapen användas till åtgärder under samma budgetår och icke såsom för närvarande stundom till åtgärder, som vidtagits under närmast föregående halvår, och dels att vederbörande centrala myndigheter vid avgivande till Kungl. Majit av förslag till anslagsäskanden hos riksdagen hade möjlighet erhålla

Kungl. Maj:ts proposition nr 172-

nyare uppgifter än för närvarande rörande den tidigare förbrukningen av statsmedel för visst ändamål. Slutligen har utredningen påpekat, att med omläggningen av räkenskapsåret och därmed förläggning av hushållningssällskaps ordinarie sammanträde till våren kunde av sällskapet avgivna, för riksdagsbehandling avsedda framställningar föranleda förslag redan nästpåföljande års riksdag. Med nuvarande ordning kunde detta i regel icke ske.

Enligt bestämmelserna i nuvarande grundstadgar skall inom varje hushållningssällskap finnas en underavdelning inom varje socken eller där särskilda förhållanden så påkalla annat motsvarande område. Vid tillämpningen av dessa bestämmelser hava tjugo hushållningssällskap inrättat både sockenavdelningar (lägre underavdelningar) och dylika omfattande större områden än socken (högre underavdelningar). Sex hushållningssällskap hava endast ett slags underavdelning. De större underavdelningarna benämnas hushållningsgillen, hushållsgillen, häradsavdelningar, hushållsnämnder, hushållningsdistrikt, häradskommittéer, häradsgillen eller kretsavdelningar. De mindre benämnas hushållningskommittéer, hushållningskretsar, hushållskretsar, sockenkommittéer, sockenavdelningar, hushållningsdistrikt, sockennämnder, underavdelningar eller sockengillen.

Utredningen har föreslagit, att i grundstadgarna fortfarande bestämmelser borde inflyta örn inrättande av underavdelningar, enär dylika kunde var och en inom sitt område effektivt främja hushållningssällskapets verksamhet. Vid övervägande av frågan örn underavdelningarnas storlek har utredningen med hänsyn till de skiftande förhållandena inom olika landsdelar ansett, att hushållningssällskapen själva borde äga full frihet att besluta härutinnan. Utredningen har sålunda föreslagit, alt inom hushållningssällskap skulle finnas underavdelningar, omfattande i regel minst en socken och benämnda hushåll ningsgillen.

Utredningen har ifrågasatt örn skäl ej kunde föreligga att borttaga den nuvarande möjligheten för hushållningssällskapen att inrätta två slags underavdelningar. Av utredningen verkställd undersökning har givit vid handen, att i de fall, där två slags underavdelningar funnes, i regel endast de högre underavdelningarna utövade någon egentlig verksamhet. De lägre underavdelningarna hade inom dessa hushållningssällskap med några undantagsfall i huvudsak inskränkt sin verksamhet till medverkan vid insamlandet av jordbruksstatistik och lämnandet av andra upplysningar örn de lokala jordbruksförhållandena. Då emellertid förhållandena varierade inom olika hushållningssällskaps områden, hade utredningen icke ansett sig böra föreslå förbud mot mer än ett slags underavdelning.

För uppnående av önskvärd enhetlighet har utredningen föreslagit, alt — i motsats lill vad nu vore fallet — tämligen utförliga bestämmelser infördes i grundstadgarna rörande hushållningsgilles sammanträde, styrelse och revision.

I fråga örn hushållsnämnder har utredningen erinrat örn att flertalet hushållningssällskap under senare år torde hava inrättat dylika nämn-

38 Kungl. Maj.ts proposition nr 172.

der ined ett övervägande antal kvinnliga ledamöter och med uppgift att var och en inom sitt område främja hushållningssällskapens verksamhet inom lanthushållens område. Då dylika nämnder enligt utredningens mening hade en betydelsefull uppgift att fylla genom att de gåve landsbygdens kvinnor möjlighet att — givetvis i samverkan med på landsbygden verksamma kvinnoföreningar m. fl. — dryfta gemensamma angelägenheter och taga initiativ till åtgärder från hushållningssällskapens sida inom kvinnornas verksamhetsområde, hade utredningen funnit sig böra föreslå införande i grundstadgama av bestämmelser om dylika nämnder. Dessa nämnder borde vara knutna till hushållningsgillena och helt eller till övervägande del bestå av kvinnliga ledamöter. Antalet ledamöter borde vara tre. Hushållsnämnd borde vidare kunna utse ombud för delar av nämndens område. I övrigt borde ankomma på vederbörande hushållningssällskap att örn så befunnes erforderligt utfärda närmare bestämmelser eller i liushållningsgilles stadgar införa närmare föreskrifter rörande hushållsnämnderna.

De i övrigt av utredningen föreslagna ändringarna i nu gällande grundstadgar sammanhänga i regel med i det föregående omförmälda förslag. Ytterligare torde emellertid böra omnämnas följande förslag.

För närvarande tillämpas enligt vad utredningen erinrat inom flera hushållningssällskap ett system med nämnder på skilda områden. Enligt utredningens mening har detta system, särskilt i fråga örn speciella verksamhetsgrenar, såsom exempelvis fiske och hemslöjd, för vilka bland förvaltningsutskottets ledamöter erforderlig sakkunskap måhända icke alltid funnes företrädd, medfört obestridliga fördelar. Utredningen har emellertid ansett, att nämndsystemet borde tillämpas med viss försiktighet. För åstadkommande i varje fall i stora drag av enhetlighet inom skilda hushållningssällskap har utredningen ansett önskvärt att vissa bestämmelser rörande nämnd av ifrågavarande slag intoges i grundstadgarna. I förslaget har sålunda förordats, att antalet nämndsledmöter borde angivas till högst fem med rätt för Kungl. Majit att där särskilda skäl föreligga medgiva högre antal. Nämndsledamöterna borde utses bland hushållningssällskapets ledamöter.

Beträffande resekostnads- och traktamentsersättning till lantbruksombud, ledamot eller suppleant i förvaltningsutskottet samt revisor och revisorssuppleant gäller för närvarande, att dylik ersättning utgår ej mindre för resekostnaden fram och åter än även såsom dagtraktamente — i fråga om lantbruksombud för högst tre ordinarie sammanträdesdagar årligen — allt enligt samma grunder, som gälla för landstingsman och vid landstingssammanträde.

Dessa bestämmelser har utredningen icke ansett tillfredsställande. Utredningen har framhållit, att vederbörande för fullgörande av nyssnämnda uppdrag icke ägde uppbära nattraktamente. Då uppdragen ofta torde nödvändiggöra bortovaro från hemmet över natt, vore skäligt att i förekommande fall även nattraktamente finge utgå. Utredningen har därför föreslagit, att

Kungl. Maj.ts proposition nr 172.

med ifrågavarande uppdrag skulle vara förenad rätt till traktaments- och resekostnadsersättning enligt klass II C i allmänna resereglemente!. Emellertid skulle, därest en sådan bestämmelse upptoges, därav följa att utan särskilda föreskrifter ersättning för sammanträde i hemorten icke kunde beviljas. Enär utredningen ansett skäligt, att dylik ersättning utginge, har utredningen föreslagit ett särskilt stadgande, att i sådant fall arvode skulle utgå med 9 kronor per sammanträdesdag.

Yttranden.

Den av utredningen föreslagna formuleringen i grundstadgarna av hushållningssällskapens ändamål har givit anledning till erinringar i vissa yttranden.

Sålunda har Sveriges lantbruksförbund uttalat, att begreppet lanthushållning borde förtydligas, så att det klart framginge, att detsamma även omfattade den så viktiga hemvården.

Hushållningssällskapens ombud, länsstyrelserna i Blekinge, Hallands, örebro och Västerbottens län, Sveriges lantbruksförbund, hushållningssällskapens ombud samt hushållningssällskapens förvaltningsutskott i Stockholms län och stad, Östergötlands, .Jönköpings och Kronobergs län, Kalmar läns södra område, Gotlands, Blekinge, Göteborgs och Bohus, Örebro, Västmanlands och Västerbottens län hava uttalat, att den allmänna undervisningsoch upplysningsverksamheten visserligen vore av stor betydelse för hushållningssällskapen men att densamma icke borde till förfång för övriga verksamhetsgrenar så starkt betonas som utredningen föreslagit, varför den nuvarande formuleringen ansåges böra bibehållas oförändrad.

Hallands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har anfört liknande synpunkter men därjämte ansett, att i 1 § grundstadgarna borde efter ordet fiske inskjutas orden hemslöjd och övrig hemvård.

Vad utredningen föreslagit i fråga örn ledamotskap i hushållningssällskapen har — förutom de principiella erinringarna rörande självskrivet ledamotskap och jordbruksavgift, varför redogörelse lämnats i det föregående — föranlett uttalanden i vad förslaget avser jordbruksavgiftens konstruktion, uppbörden av sagda avgift samt kvinnors ledamotskap i hushållningssällskap.

Vad angår kvinnors ledamotskap har från flera håll framhållits önskvärdheten av särskilda bestämmelser härutinnan med hänsyn till betydelsen av hemarbetets rationalisering och vikten av hushållningssällskapens lramtida verksamhet på detta område. Sålunda har i vissa yttranden föreslagits, att kvinnor borde kunna erhålla medlemskap mot viss lägre avgift. Vidare har ifrågasatts, att hustru till jordbrukare med självskrivet ledamotskap borde automatiskt betraktas som självskriven ledamot med samma rösträtt som mannen, eventuellt mot erläggande av en mindre tilläggsavgift.

Utredningens förslag örn obligatorisk tillämpning av proportionell valmetod vid val av lantbruksombud har tillstyrkts av riksräkenskapsver-

40 Kungl. Maj:ts proposition nr 172.

ket, länsstyrelserna i Stockholms, Kronobergs, Kristianstads, Malmöhus, Skaraborgs, Västmanlands och Norrbottens län samt hushållningssällskapens förvaltningsutskott i Stockholms län och stad, Skaraborgs och Norrbottens län.

I vissa fall har förordats rätt för hushållningssällskapen att själva välja valmetod eller fakultativ tillämpning av proportionell valmetod. Förstnämnda ståndpunkt har intagits av länsstyrelserna i Södermanlands och Älvsborgs län, Sveriges lantbruksförbund, hushållningssällskapens ombud (ej enhälligt) samt hushållningssällskapens förvaltningsutskott i Södermanlands län, Kalmar läns södra område och Västernorrlands län (ej enhälligt). Den sistnämnda uppfattningen företrädes av länsstyrelsen i Östergötlands län samt hushållningssällskapens förvaltningsutskott i Älvsborgs läns södra område och Örebro län.

Tillämpning av proportionell valmetod överhuvud taget avstyrkes av länsstyrelserna i Uppsala, Kalmar, Gotlands, Hallands, Göteborgs och Bohus, Kopparbergs, Gävleborgs, Västernorrlands, Jämtlands och Västerbottens län samt hushållningssällskapens förvaltningsutskott i Uppsala, Jönköpings, Gotlands, Hallands, Göteborgs och Bohus, Kopparbergs och Västerbottens län.

I övriga nu icke nämnda yttranden har förevarande spörsmål icke föranlett några erinringar. I vissa fall har vederbörande icke haft anledning yttra sig i frågan.

I de tillstyrkande yttrandena hava utredningens synpunkter åberopats varvid särskilt understrukits, att minoritetens rätt kunde garanteras allenast genom tillämpning av proportionell valmetod. Länsstyrelsen i Västmanlands län har sålunda anfört:

Motståndarna till förslaget örn proportionell valmetod befara, att en sådan metod kan giva upphov till icke önskvärda partipolitiska tendenser. Länsstyrelsen är för sin^ del ense med opponenterna därom, att partipolitiken bör i görligaste mån hållas utanför hushållningssällskapen, men kan länsstyrelsen likväl icke finna, att något skulle vara att vinna härutinnan genom bibehållande av den nuvarande ordningen med majoritetsval. Då man väl bör sträva efter att vid representationen i hushållningssällskapen även tillgodose minoritetens intressen, något som icke garanteras vid majoritetsval, torde den enda framkomliga vägen att nå detta syfte vara den proportionella valmetoden. Att man därigenom skulle särskilt öppna vägen för den rent partipolitiska splittringen kan länsstyrelsen icke inse, då väl de nuvarande majoritetsvalen i lika hög grad och därtill på ett mera hänsynslöst sätt inbjuda till partipolitik. Enär, såvitt länsstyrelsen har sig bekant, den proportionella valmetoden hittills slagit väl ut ifråga om valen till hushållningssällskapens förvaltningsutskott, torde några stöiTe risker icke behöva befaras, om samma metod kommer till användning jämväl vid val av lantbruksombud, varför länsstyrelsen för sin del vill förorda utredningens förslag härutinnan.

Företrädarna för bestämmelse om rätt för hushållningssällskapen att själva välja valmetod eller om fakultativ tillämpning av proportionell valmetod hava framhållit, att blotta förekomsten av dylika bestämmelser torde motverka de nackdelar, varmed det nuvarande systemet med majoritetsval vore behäftat.

Motståndarna mot proportionell valmetod överhuvudtaget hava såsom skäl för sin ståndpunkt särskilt framhållit risken för valens politisering och den tungrodda valapparat, som vore förenad med metodens tillämpning.

41 Kungl. Maj.ts proposition nr 172.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län har ansett, att proportionell valmetod förutsatte en uppdelning efter partipolitiska linjer. Någon annan uppdelningsgrund kunde väl knappast komma ifråga. Kompromissen med rätt för hushållningssällskapen att välja valsätt öppnade dörren för det proportionella valsättets inmarsch.

Utredningens förslag örn omläggning av hushållningssällskaps räkenskapsår till statliga budgetåret har tillstyrkts av riksräkenskapsverket med hänsyn till avräkning och redovisning av statsbidrag.

Förslaget har däremot, under hänvisning till att räkenskapsårets slut under sommaren skulle förorsaka större olägenheter än fördelar, främst med hänsyn till verksamhetens fördelning under kalenderåret och svårigheten att på våren ordna sammanträde med jordbrukare, avstyrkts av flertalet hushållningssällskaps förvaltningsutskott.

Lantbruksstyrelsen har framhållit, att med omläggningen skulle följa den olägenheten, att hushållningssällskapen skulle hava att uppgöra alla berättelser under eftersommaren och hösten, alltså under tiden för fältarbetet, medan för närvarande berättelserna plägade utarbetas under vintern. Bland annat av detta skäl vore styrelsen något tveksam om lämpligheten av förslagets genomförande. Styrelsen tillägger emellertid, att därest uppgifterna för berättelserna insamlades rationellt och berättelserna finge en ändamålsenlig och icke alltför tyngande omfattning samt därest för deras iordningställande i största utsträckning toges i anspråk expeditionspersonal, nämnda olägenhet icke torde behöva medföra alltför stora svårigheter.

Vad utredningen föreslagit ifråga om underavdelningar och h us hållsnä rander har i allmänhet icke föranlett erinringar.

Länsstyrelsen i Örebro län, hushållningssällskapens förvaltningsutskott i Göteborgs och Bohus län samt Örebro län ävensom Sveriges husmodersföreningars riksförbund, Svenska landsbygdens kvinnoförbund och Fredrika- Bremer-förbundet hava emellertid yrkat på bestämmelser om obligatorisk kvinnlig ledamot av hushållningsgilles styrelse. I vissa av sagda yttranden hai härutinnan föreslagits ordföranden i hushållsnämnden. Såsom skäl härför har framhållits, att vederbörande härigenom finge en god skolning i arbetet och kännedom om förhållanden, som påverka hushallsnämndens uppgifter samt kunde omedelbart framlägga kvinnornas synpunkter på olika frågor.

Örebro läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har med instämmande av länsstyrelsen i samma län uttalat, att det vore opåkallat med enhetligt namn å obligatorisk underavdelning. Viktigare vore att en benämning som vunnit burskap finge bibehållas.

Riksförbundets landsbygdens folk har ansett, att hushållsnämndernas verksamhet helt vore beroende av hemkonsulentens förmåga alt igångsätta densamma och utvinna något därav. Ilushållsnämnderna bolde ej göras obligatoriska, enär de vore allt för oprövade. Det vore fullt tillräckligt, om i grundstadgarna öppnades möjlighet att konstituera dylika nämnder.

Stockholms läns och stads hushållningssällskaps förvaltningsutskott har

42 Kungl. Maj:ts proposition nr 172.

uttalat, att om även hustru till självskriven ledamot erhölle dylikt ledamotskap borde tagas under övervägande att låta bestämmelsen om hushållsnämnder utgå. Därest så befunnes lämpligt, borde emellertid föreskrift om kvinnlig representation i liushållningsgilles styrelse inlagas i grundstadgarna.

Östergötlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har påpekat att hushallsnämnd borde bestå av minst tre ledamöter, enär hushållningsgilles område i vissa fall omfattade mer än en socken.

Blekinge läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har föreslagit, att bestämmelser borde utfärdas örn även en obligatorisk länshushållsnämnd av kvinnor med uppgift att handhava ledningen av all verksamhet beträffande bland annat kvinnlig slöjd och undervisning.

Utredningens förslag rörande andra nämnder har föranlett Göteborgs och Bohus läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott att uttala, att ledamotskap av hushållningssällskapet icke borde uppställas som villkor för att kunna utses till ledamot av nämnd. Det vore nämligen enligt utskottets mening värdefullt att kunna till nämndledamot utse även annan person än ledamot av hushållningssällskapet.

Örebro läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har med instämmande av länsstyrelsen i samma län ansett, att av utredningen föreslagen bestämmelse örn inskränkning i antalet ledamöter av nämnd borde utgå.

I detta sammanhang må jämväl nämnas, att Sveriges husmodersföreningars riksförbund, Sveriges slöjdlärarinnors förening och Svenska landsbygdens kvinnoförbund yrkat på obligatorisk kvinnlig representation i hushållningssällskaps förvaltningsutskott. Sagda båda förbund hava sålunda föreslagit, att utskotten måtte utökas med två kvinnliga ledamöter jämte två kvinnliga suppleanter. Såsom skäl har Sveriges husmodersföreningars riksförbund framhållit de mångskiftande uppgifter på kvinnoarbetets område, som åvila hushållningssällskapens förvaltningsutskott och att föreskrift örn obligatorisk kvinnlig representation, ehuru i allmänhet mindre lycklig, troligen vore i detta fall nödvändig, örn någon kvinnlig representation alls skulle förekomma.

Fredrika-Bremerförbundet och styrelsen för fackskolans lanthushållning sseminarium hava föreslagit en bestämmelse i grundstadgarna, att förvaltningsutskottet skall bestå av såväl män som kvinnor.

Vidare har skogsstyrelsen uttalat, att möjligen borde för tillförsäkrande åt staten av erforderligt inflytande i ledningen av hushållningssällskapen Kungl. Majit äga utse ordförande.

I fråga örn ersättning till lantbruksombud m. fl. hava statskontoret, riksråkenskapsverket och Hallands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott icke funnit motiverat, att dylik ersättning utginge efter andra grunder än för landstingsmän.

Slutligen må i fråga örn utredningens förslag i allmänhet till grundstadgar nämnas, att Malmöhus läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott

43 Kungl. Maj.ts proposition nr 172.

funnit de föreslagna grundstadgarna gå allt för mycket i detalj och göra sällskapens fria ställning till en chimär, önskemålen om likformighet i de olika sällskapens organisation och verksamhet, vilka vore förklarliga ur centralt statlig synpunkt, hade föranlett bestämmelser, ägnade att direkt motverka sällskapens anpassning efter förhållandena i de olika orterna. Det vöre ur statens synpunkt tillräckligt med allmänna grundstadgar och direkt kontroll av medelsanvisningen genom granskning av berättelser. Ur dessa synpunkter syntes motiverat, att grundstadgarna bevarades i stort sett oförändrade.

Enligt nu gällande bestämmelser är hushållningssällskaps ändamål att Departement främja lanthushållningen och därtill hörande binäringar ävensom fiske och chelenhemslöjd. Med hänsyn till undervisnings- och upplysningsverksamhetens betydelse har utredningen ansett, att i grundstadgarna borde angivas, att hushållningssällskaps ändamål vore att genom undervisnings- och upplysningsverksamhet samt åtgärder i övrigt främja lanthushållningen och därtill hörande binäringar ävensom fiske och hemslöjd. Ehuru vissa skäl kunna åberopas för den föreslagna ändringen av definitionen på hushållningssällskapens ändamål, anser jag dock i likhet med hushållningssällskapens ombud samt vissa länsstyrelser och hushållningssällskaps förvaltningsutskott den nuvarande lydelsen giva ett bättre uttryck för hushållningssällskapens uppgifter. Den föreslagna nya definitionen synes mig i allt för hög grad framhäva hushållningssällskapens undervisningsverksamhet. En jämkning i den nuvarande definitionen synes emellertid såtillvida böra göras, att sällskapens verksamhet i fråga om den betydelsefulla hemvården betonas. Hushållningssällskaps ändamål torde i grundstadgarna böra angivas vara att främja jordbruket och därtill hörande binäringar ävensom fiske samt hemslöjd och hemvård.

I fråga örn ledamotskap i hushållningssällskap har jag tidigare uttalat, att jag icke kan biträda hushållningssällskapsutredningens förslag rörande det självskrivna ledamotskapet och den därmed sammanhängande jordbruksavgifter Enligt min mening bör ledamotskap i hushållningssällskap kunna vinnas av en var kommunalt röstberättigad, inom hushållningssällskapets område mantalsskriven person, som ingivit av ledamotsavgift åtföljd anmälan örn ledamotskap. Sällskapet må givetvis även kalla vem sällskapet så önskar till ledamot.

Ledamotsavgift utgår enligt nu gällande grundstadgar för samtliga slag av ledamöter med antingen årligen högst tre kronor eller en gång för alla högst tio gånger den årliga avgiften. Den verkliga årliga avgiften varierar hos olika hushållningssällskap mellan en och tre kronor. Vad angår ledamotsavgiften för utövaren av de i grundstadgarna omförmälda näringarna har jag tidigare uttalat, att dessa näringsidkare borde i större utsträckning än för närvarande deltaga i täckandet av hushållningssällskapets utgifter.

Genom ökad anslutning nås detta mål även med oförändrad avgift. Sådana skäl som penningvärdets fall, sedan nu gällande grundstadgar fast-

44 Kungl. Maj.ts proposition nr 172.

ställdes 1923, och hushållningssällskapens alltmer utvidgade verksamhet till gagn för nämnda näringar kunna emellertid anföras för en höjning av ifrågavarande avgift. Det är visserligen icke säkert, att en dylik höjning medför ökade inkomster i form av ledamotsavgifter. På i varje fall kort sikt kan en avgiftshöjning föranleda utträde ur sällskapen av nuvarande ledamöter i sådan utsträckning, att inkomstökningen uteblir. Genom lämplig upplysningsverksamhet böra dock ganska snart dylika följder av höjd avgift kunna motverkas. Jag anser mig sålunda böra förorda en måttlig höjning av avgiften. Det synes mig även lämpligt, att avgiften fastställes till bestämt belopp i grundstadgarna och sålunda ej endast som maximibelopp.

Vid övervägande av frågan om ledamotsavgiftens konstruktion kunde beträffande jordbrukares avgift tänkas en anordning liknande den hushållningssällskapsutredningen föreslagit i fråga om jordbruksavgiften. Att för jordbrukare grunda avgiften på jordbrukets taxeringsvärde medför emellertid även av utredningen påpekade svårigheter, bland annat i fråga om arrendatorer av icke särskilt taxerad del av ett jordbruk. Jag anser mig därför icke kunna förorda ett dylikt beräkningssätt. Man kunde vidare tänka sig en på så sätt differentierad avgift, att brukare av större jordbruk, exempelvis över 20 hektar åker, erlade en högre ledamotsavgift än övriga jordbrukare. Sålunda kunde avgiften för de förstnämnda jordbrukarna fastställas till exempelvis 5 kronor och för de sistnämnda lill 3 kronor. Även om samtliga stonöe jordbrukare vore ledamöter av hushållningssällskapen, skulle emellertid nämnda differentiering innebära en inkomstökning för samtliga hushållningssällskap med endast i runt tal 70 000 kronor. Då en så ringa inkomstökning knappast torde uppväga det besvär, som en differentierad avgift innebär för hushållningssällskapen, kan jag icke heller förorda detta tillvägagångssätt. Avgiften synes därför lämpligen för samtliga ledamöter, med i det följande angivet undantag, böra fastställas till enahanda belopp för alla medlemmar. Såsom skälig årlig avgift vill jag förorda 4 kronor.

Såsom i flera av de avgivna yttrandena har framhållits torde det vara önskvärt med särskilda bestämmelser för kvinnors ledamotskap i hushållningssällskap. Sådana bestämmelser synas dock erfordras endast i fråga örn maka till ledamot av hushållningssällskap. För sådan kvinnlig ledamot bör avgiften fastställas till 2 kronor. Övriga kvinnliga ledamöter böra erlägga den förut förordade avgiften av 4 kronor.

Bestämmelser örn ständigt ledamotskap synas mig överflödiga. Givetvis böra de, som enligt nu gällande stadgar inbetalat avgift som ständig ledamot, vara befriade från årsavgift enligt nya bestämmelserna.

I fråga om val av lantbruksombud finnas såsom förut nämnts i nuvarande grundstadgar inga bestämmelser rörande tillämpning av majoritetsval eller proportionell valmetod, direkta val eller val genom elektorer. Enligt de av respektive hushållningssällskap antagna stadgarna försiggår för närvarande val av lantbruksombud antingen genom direkta val i de särskilda valkretsarna eller genom för ändamålet särskilt utsedda elektorer. Majori-

45 Kungl. Maj:ts proposition nr 172.

tetsval tillämpas såväl vid de direkta valen som vid valen genom elektorer, vilka jämväl utses genom majoritetsval.

Det torde icke råda mer än en mening örn att hushållningssällskapens verksamhet i möjligaste mån bör hållas fri från partipolitiskt betonade meningsyttringar. Jag kan emellertid icke dela den i vissa yttranden framförda uppfattningen, att ett bibehållande av den nuvarande ordningen med majoritetsval skapar en säkrare garanti mot partipolitiskt inflytande vid val av lantbruksombud än tillämpning av proportionell valmetod. Snarare torde, om partipolitiska strävanden skulle vilja göra sig gällande, majoritetsval på ett mera hänsynslöst sätt kunna utnyttjas för sådan politik än proportionella val. Under alla förhållanden ställes vid majoritetsval minoriteten utan möjlighet att hävda sin uppfattning. Helt uteslutet är väl ej heller, att gruppbildningen kan ske efter andra linjer än partipolitikens. Jag anser mig därför böra förorda tillämpning av proportionell valmetod vid ifrågavarande val i huvudsak enligt de av utredningen föreslagna bestämmelserna, dock med bibehållande av nu gällande föreskrifter i fråga om rösträtt. I likhet med utredningen anser även jag, att obligatorisk föreskrift härom bör lämnas i grundstadgarna. Att lämna hushållningssällskapen rätt att själva välja valmetod synes mig icke lämpligt. Fakultativa bestämmelser, varmed avses rätt för ett antal valmän att under vissa förutsättningar begära tillämpning av proportionell valmetod, torde i praktiken stöta på stora svårigheter och i hög grad komplicera valförfarandet.

För närvarande sammanfaller hushållningssällskapets räkenskapsår med kalenderåret. Såsom framgår av vad förut anförts saknas emellertid i gällande grundstadgar bestämmelser i detta hänseende. Utredningen, som ansett lämpligt, alt föreskrift rörande räkenskapsår lämnades i grundstadgarna, har föreslagit sådan omläggning av räkenskapsåret att detta sammanfölle med det statliga budgetåret. I ett flertal yttranden har — under framhållande av att räkenskapsårets slut under sommaren skulle förorsaka större olägenheter än fördelar, främst med hänsyn till verksamhetens fördelning under kalenderåret och svårigheten att på våren ordna sammanträden med jordbrukare — utredningens förslag i denna del avstyrkts.

För min del ansluter jag mig till den uppfattning, som framförts i de avstyrkande yttrandena. Gentemot de praktiska olägenheterna med räkenskapsårets omläggning äro av utredningen angivna fördelar av relativt liten betydelse. Jag anser mig sålunda icke kunna tillstyrka förslaget om räkenskapsårets omläggning. Däremot synes mig lämpligt med bestämmelser i grundstadgarna rörande räkenskapsåret.

Hushållningssällskapsutredningens förslag rörande underavdelningar och hushållsnämnder föranleder i huvudsak inga erinringar från min sida. Systemet med hushållsnämnder har under några år prövats inom olika hushållningssällskap och har enligt min mening befunnits vara av sadan betydelse för hushållningssällskapens verksamhet på hemvårdsområdet, att tiden nu torde vara mogen att införa bestämmelse örn dylika nämnder i grundstad-

46 Kungl. Maj:ts proposition nr 172.

gärna. Då hushållningsgille i vissa fall kan omfatta mera än en socken, synes dock antalet ledamöter i hushållsnämnd böra i grundstadgarna angivas till minst tre.

Jag biträder jämväl utredningens förslag lill bestämmelser rörande nämnder hos hushållningssällskapen. Med anledning av i vissa yttranden i detta sammanhang framställt yrkande på obligatorisk kvinnlig representation i hushållningssällskapets förvaltningsutskott må påpekas, att i utredningens förslag till grundstadgar icke införts någon föreskrift om förvaltningsutskotts sammansättning och att sålunda hinder mot kvinnlig representation icke föreligger. Enligt min mening bör det ankomma på vederbörande hushållningssällskaps lantbruksombud att besluta härutinnan.

Vad slutligen angår frågan om resekostnads- och traktamentsersättning till lantbruksombud m. fl. anser jag i likhet med statskontoret och riksräkenskapsverket tillräckliga skäl icke föreligga till ändring av nu gällande bestämmelser härutinnan.

Lantbruksstyrelsen och hushållningssällskapen.

Gällande bestämmelser.

Lantbruksstyrelsen utgör den centrala myndighet, som från statsmakternas sida utövar tillsyn över hushållningssällskapens verksamhet, närmast i vad densamma avser verkställigheten av de åt hushållningssällskapen anförtrodda åtgärderna inom sällskapens verksamhetsområden. Enligt instruktionen för lantbruksstyrelsen den 15 augusti 1933 (nr 509) bör styrelsen stå i oavbruten förbindelse med hushållningssällskapen, varjämte styrelsen äger att från hushållningssällskapen och deras förvaltningsutskott infordra erforderliga yttranden och upplysningar liksom å andra sidan styrelsen bör meddela hushållningssällskapen kännedom om sådant, som kan vara avvikt för befrämjande av sällskapens ändamål. I instruktionen stadgas vidare, att styrelsen bör hos sällskapen göra framställningar och väcka förslag i ämnen, som beröra sällskapens verksamhet. I kungörelser angående statsunderstöd för olika ändamål, vilkas förmedling handhaves av hushållningssällskapen, plägar stadgas, alt hushållningssällskap skall i avseende å verksamheten stå under uppsikt och kontroll av lantbruksstyrelsen samt att det åligger hushållningssällskap som tilldelats statsanslag att till lantbruksstyrelsen avgiva de redogörelser över verksamheten, som styrelsen föreskriver.

Hushållningssällskapsutredningen.

Hushållningssällskapsutredningen har ansett förhållandet mellan lantbruksstyrelsen och hushållningssällskapen kunna karakteriseras dels såsom ett samarbete rörande verksamheten på jordbrukets område, och dels såsom tillsyn från lantbruksstyrelsens sida över i varje fall den del av hus-

Kungl. Maj.ts proposition nr 172.

hållningssällskapens verksamhet, som avser verkställandet av vissa statliga åtgärder på området. Ett synnerligen intimt samarbete mellan lantbruksstyrelsen oell hushållningssällskapen vore i hög grad önskvärt för åstadkommande av utbyte av åsikter rörande verksamhetens planläggning ävensom överläggning i frågor inom lantbruksstyrelsens och hushållningssällskapens gemensamma verksamhetsområde. Med hänsyn härtill borde representanter för hushållningssällskapen inbjudas att där så finnes lämpligt inför styrelsen överlägga om betydelsefulla åtgärder samt befattningshavare hos lantbruksstyrelsen beredas tillfälle att i större omfattning än hittills genom besök hos skilda hushållningssällskap taga del av verksamheten och i samband därmed rådgöra med representanter för hushållningssällskapen i olika frågor. Redan det förhållandet att hushållningssällskapen åtnjuta eller förmedla statsunderstöd till betydande belopp syntes motivera en tillsyn från statsmakternas sida, närmast genom lantbruksstyrelsens försorg. Av samma skäl, som åberopats för ett samarbete mellan lantbruksstyrelsen och hushållningssällskapen, borde tillsynen, som för närvarande i huvudsak hade formen av efterhandskontroll genom redogörelser av olika slag, äga rum även på ort och ställe samt omfatta hela den av sällskapen bedrivna verksamheten. För hushållningssällskapens del borde en dylik tillsyn, kombinerad med råd och upplysningar, vara av stort värde, samt ur statsmakternas synpunkt bliva mer effektiv och upplysande än allenast en centralt verkställd efterhandsgranskning av inkomna redogörelser. Lantbruksstyrelsens instruktion borde därför ändras på sådant sätt, att utredningens synpunkter på nu ifrågavarande spörsmål komme till uttryck i densamma.

Utredningen har föreslagit för att möjliggöra det samarbete och den tillsyn, som utredningen förordat, att ytterligare en byrådirektörsbefattning i lönegrad A 28 inrättades å lantbruksstyrelsens lantbruksbyrå. Innehavaren av denna befattning skulle åligga att handhava vissa av byråchefen nu handlagda ärenden, i syfte att bereda denne möjlighet att i större utsträckning än för närvarande ägna sig åt hushållningssällskapen och deras verksamhet.

I anslutning till förslaget om överflyttande av den lokala ledningen för den praktiska ungdomsverksamheten till hushållningssällskapen har utredningen föreslagit inrättande av ytterligare en byråinspektörsbefattning å lantbruksstyrelsens undervisningsbyrå för speciellt denna verksamhet. Såsom motivering har påpekats, dels att den centrala ledningen med genomförandet av utredningens förslag icke kunde kvarbliva hos jordbrukarungdomens förbunds centralbyrå, och dels den praktiska ungdomsverksamhetens betydande arbetsfält och vikten av en intim kontakt mellan lantbruksstyrelsen och hushållningssällskapen icke minst ifråga örn sagda verksamhet.

Utredningen har vidare uttalat, att det nuvarande systemet med av lantbruksstyrelsen förordnad inspektris för tillsynen över undervisningen vid lanthushållsskolorna såsom arvodestjänst icke längre borde bibehållas. Utredningen har därför förordat, att på lantbruksstyrelsens undervisningsbyrå anställdes en kvinnlig byråinspektör nied uppgift all handhava överinseendet över lantliushållsskolornas och hemkonsulenternas verksamhet.

48 Kungl. Maj:ts proposition nr 172.

Yttranden.

Hushållningssällskapsutredningens förslag i nu förevarande delar har föranlett uttalanden endast i vissa av de avgivna yttrandena.

Lantbruksstyrelsen laar förklarat sig kunna lämna utredningens förslag om ändring av styrelsens instruktion utan erinran. Beträffande förslaget örn inrättande av ytterligare en byrådirektörsbefattning å lantbruksbyrå^ har styrelsen erinrat om att styrelsen i skrivelse den 31 augusti 1942 framfört förslag, att styrelsen måtte beredas möjlighet att ånyo uppehålla en i gällande personalförteckning för styrelsen upptagen befattning såsom byrådirektör i lönegrad Eo 26, vilken befattning på grund av Kungl. Maj:ts beslut av besparingshänsyn icke finge tillsvidare uppehållas. Befattningen inrättades vid 1933 års omorganisation av lantbruksstyrelsen och innehavaren därav skulle vara föredragande för de lantbruksekonomiska ärendena. Lantbruksstyrelsen har nu ånyo framfört detta förslag.

Lantbruksstyrelsen har uttalat, att numera ett starkt behov förelåge att för handläggning av alla de ärenden, som beröra landsbygdskvinnornas undervisnings- och arbetsområden, inrätta en kvinnlig byråinspektörsbefattning å styrelsens undervisningsbyrå. Även örn inrättandet av en dylik befattning med av utredningen angivna arbetsuppgifter skulle medföra ett visst samröre mellan konsulent- och undervisningsverksamhet, så torde, framhåller styrelsen, dock någon annan genomförbar praktisk åtgärd för frågans lösande för närvarande icke stå till buds. Lantbruksstyrelsen har därför velat förorda utredningens förslag rörande en befattning av ifrågavarande slag. Innehavaren därav föreslås böra givas tjänsteställning såsom extra ordinarie tjänsteman och hänföras till lönegrad Eo 24.

Däremot bar styrelsen förklarat sig tveksam i avseende på förslaget örn särskild befattning å styrelsens undervisningsbyrå som byråinspektör för den praktiska ungdomsverksamheten. Med hänsyn till den ganska avsevärda förstärkning av undervisningsbyråns arbetskrafter, som nämnda byråinspektrisbefattning och av styrelsen i annat sammanhang begärd förstärkning av byråns kanslipersonal innebure, syntes försiktigheten bjuda, att låta med inrättandet av den föreslagna byråinspektörstjänsten anstå, tills dess större erfarenhet vunnits angående behövligheten därav.

Slutligen har lantbruksstyrelsen uttalat, att vid bifall till förslaget rörande byråinspektrisbefattningen krävdes en höjning av den i styrelsens avlöningsanslag ingående anslagsposten till avlöningar till övrig icke-ordinarie personal med i runt tal 6 800 kronor samt en höjning av styrelsens omkostnadsanslag med sammanlagt 2 900 kronor.

Riksräkenskapsverket har ansett, att utredningen väl ensidigt sökt tillgodose behovet av ett samarbete på jordbrukets och undervisningens område mellan lantbruksstyrelsen och hushållningssällskapen. Den föreslagna förstärkningen av lantbruksstyrelsens organisation hänförde sig sålunda uteslutande hit, medan möjligheter att effektivt granska hushållningssällskapens medelsdisposition för närvarande saknades. Då utredningens förslag

Kungl. Maj:ts proposition nr 172.

innebure en betydande ökning av statsverkets utgifter för avlöningar och omkostnader vid hushållningssällskapen, syntes nödvändigt, att lantbruksstyrelsens kamerala organisation förstärktes i syfte att möjliggöra en granskning av hushållningssällskapens medelsdisposition. Frågan om den närmare utformningen av en sådan granskning och örn de bestämmelser angående insändande av verifikationer m. m., som i anledning därav kunde bliva erforderliga, borde även göras till föremål för särskilt övervägande.

Statskontoret har förklarat sig icke kunna tillstyrka ytterligare befattningar å lantbruksstyrelsens lantbruksbyrå men möjligen biträda tanken på uppehållande av den av lantbruksstyrelsen i dess yttrande omnämnda extraordinarie byrådirektörstjänsten. I fråga örn den föreslagna byråinspektrisbefattningen har statskontoret erinrat om att departementschefen i anledning av 1936 års lantbruksundervisningskommittés förslag härutinnan på sin tid uttalat, att erforderligheten av den nya befattningen som heltidstjänst icke kunde anses helt ådagalagd och att det kunde anses tveksamt, örn befattningshavaren skulle taga del i hushållningssällskapens konsulentverksamhet. Enligt statskontorets mening hade sedermera inga nya omständigheter tillkommit, som motiverade ett ändrat ståndpunktstagande i frågan. Slutligen har statskontoret uttalat, att det centrala överinseendet över den praktiska ungdomsverksamheten borde, därest sagda verksamhet skulle överflyttas till hushållningssällskapen, kunna anförtros en arbetskraft med lämpligt avpassat arvode.

Allmänna lönenämnden har likaledes framfört förslag om uppehållande av förenämnda e. o. byrådirektörsbefattning å lantbruksbyrån samt örn ordnandet av överinseendet över den praktiska ungdomsverksamheten genom inrättande av särskild arvodestjänst.

Slutligen må nämnas att Sveriges husmodersföreningars riksförbund och Fredrika-Bremerförbundet yrkat på inrättande i lantbruksstyrelsen av en särskild byrå för lanthushållsfrågor med kvinnlig byråchef.

De av hushållningssällskapsutredningen framförda synpunkterna på frågan örn samarbete mellan hushållningssällskapen och lantbruksstyrelsen samt lantbruksstyrelsens tillsyn över hushållningssällskapens verksamhet kan jag i huvudsak dela. För att goda resultat skola uppnås av den statliga verksamheten till lanthushållningens främjande är det uppenbarligen av största betydelse med ett förtroendefullt och intimt samarbete mellan de centrala och de lokala organen. Härutinnan må särskilt understrykas utredningens uttalande rörande önskvärdheten av överläggningar inför lantbruksstyrelsen med representanter för hushållningssällskapen och deras befattningshavare i frågor, som beröra sällskapens verksamhet. En effektiv tillsyn över denna verksamhet från lantbruksstyrelsens sida är även givetvis påkallad av den anledningen, att hushållningssällskapen åtnjuta eller förmedla statsunderstöd till betydande belopp.

I anledning av utredningens förslag om inrättande av ytterligare en byrådirektörsbefattning å lantbruksstyrelsens lantbruksbyrå har styrelsen hem-

Bihang till riksdagens protokoll 1944. 1 sami. Nr 172. 4

Departement»-

chefen.

50 Kungl. Maj.ts proposition nr 172

ställt, att styrelsen måtte ånyo få besätta en i gällande personalförteckning för styrelsen upptagen befattning som byrådirektör i lönegrad Eo 26. För tillgodoseende av hushållningssällskapsutredningens förslag rörande lantbruksstyrelsens tillsyn över och samarbete med hushållningssällskapen anser jag i likhet med statskontoret och lönenämnden en förstärkning av styrelsens arbetskrafter behövlig. En dylik förstärkning torde kunna ske genom att styrelsen medgives att uppehålla nyssberörda byrådirektörsbefattning.

Vad angår hushållningssällskapsutredningens förslag om inrättande å lantbruksstyrelsens undervisningsbyrå av en särskild befattning som byråinspektör för den praktiska ungdomsverksamheten finner jag i anslutning till vad lantbruksstyrelsen uttalat, att det bör kunna anstå med inrättandet av dylik byråinspektörstjänst, till dess större erfarenhet vunnits angående behövligheten av densamma. Emellertid torde vara lämpligt, i syfte att skapa god kontakt mellan lantbruksstyrelsen och ungdomsorganisationerna, att inom styrelsen tillsättes en rådgivande nämnd med representanter för hushållningssällskapen och ungdomsorganisationerna.

Enligt hushållningssällskapsutredningens mening bör det nuvarande systemet med en med endast arvode avlönad inspektris för överinseendet över undervisningen vid lanthushållsskolorna upphöra och i stället bör en kvinnlig byråinspektör med uppgift att handhava överinseendet över sagda skolors och hemkonsulenternas verksamhet tillsättas. Givetvis är det önskvärt, att åtgärder i möjligaste mån vidtagas till förbättrande av landsbygdskvinnornas undervisnings- och arbetsförhållanden. Emellertid finner jag mig icke övertygad om nödvändigheten av att nu genomföra hushållningssällskapsutredningens förslag i detta avseende. Jag anser mig därför för närvarande icke kunna förorda detsamma. Frågan torde framdeles sedan ytterligare erfarenhet vunnits ånyo kunna upptagas till övervägande.

Allmän undervisnings- och upplysningsverksamhet på lanthushållningens område.

I. Allmänna synpunkter.

Hushållningssällskapsutredningen.

Syftet med den allmänna undervisnings- och upplysningsverksamheten på lanthushållningens område har av utredningen angivits vara att lämna dels en förberedande utbildning för ungdomen före inträde vid lägre lantbruksundervisningsanstalt, dels utbildning för vissa hos hushållningssällskap eller eljest inom lantbruket anställda befattningshavare ävensom för vissa inom speciella grenar av lantbruket verksamma personer, dels ock fortsatt utbildning av ungdomar efter genomgången lägre lantbruksundervisningsanstalt, ävensom av yrkesutövare i allmänhet inom lantbruket. Med lägre lantbruks-

Kungl. Maj.ts proposition nr 172.

undervisningsanstalt har utredningen avsett såväl lantmanna-, lanthushållsoch lantbruksskolor som trädgårds- och mejeriskolor.

Hushållningssällskapens allmänna undervisnings- och upplysningsverksamhet har av utredningen uppdelats i följande grenar, nämligen praktisk ungdomsverksamhet, utbildningskurser, undervisningskurser, studieresor, premieringar samt hushållningssällskapens allmänna upplysningsverksamhet. I princip omfattade verksamheten enligt utredningens mening sålunda all sådan undervisnings- och upplysningsverksamhet på lanthushållningens område, som icke angåves i gällande stadga för lantbruksundervisningsanstalt eller i givna bestämmelser för trädgårds- och mejeriskolor, dock med undantag för vissa speciella verksamhetsgrenar såsom undervisning per korrespondens och studiecirkelverksamhet. Den sistnämnda verksamheten har utredningen ansett böra handhavas av ungdomarnas egna organisationer med biträde, där så erfordrades, av hushållningssällskapens befattningshavare.

Samtliga nu angivna grenar av den allmänna undervisnings- och upplysningsverksamheten har utredningen föreslagit i princip skola ställas under hushållningssällskapens och deras förvaltningsutskotts ledning. Vissa av dem borde obligatoriskt tillhöra sällskapens verksamhet, andra åter endast under förutsättning, att lantbruksundervisningsanstalterna inom vederbörande hushållningssällskaps område enligt gällande bestämmelser inordnats i sällskapens allmänna undervisnings- och upplysningsverksamhet. 1 vissa fall borde den på förvaltningsutskott ankommande ledningen med fördel kunna överlämnas till en särskild, av förvaltningsutskottet utsedd nämnd, förslagsvis benämnd undervisningsnämnd. På vederbörande förvaltningsutskott självt borde ankomma att besluta härom och att fastställa antalet ledamöter i nämnden. Denna syntes vid förekommande behov böra anordna överläggning med representanter för undervisningsanstalter, ungdomsföreningar m. fl. på lanthushållningens område i syfte att främja samarbetet mellan hushållningssällskapet och nämnda institutioner och organisationer.

överinseende och tillsyn över den allmänna undervisnings- och upplysningsverksamheten föreslås tillkomma lantbruksstyrelsen.

Slutligen har utredningen föreslagit sammanförande av alla reglementariska föreskrifter från statsmakternas sida för ifrågavarande verksamhet i ett Kungl. Maj:ts reglemente och alla bestämmelser om statsunderstöd till densamma i en av Kungl. Majit utfärdad kungörelse.

Yttranden.

Utredningens allmänna synpunkter och principiella inställning i fråga örn den allmänna undervisnings- och upplysningsverksamheten på lanthushållningens område och dess ledning hava icke föranlett några principiella erinringar i avgivna yttranden.

Lantbruksstyrelsen har sålunda uttalat, att vissa fördelar vore ali vinna, därest sagda verksamhet lokalt ställdes under hushållningssällskapens ledning. Styrelsen har även funnit förslaget rörande undervisningsnämnd lämpligt, dock borde för ernående av det utav utredningen uttalade önskemålet örn

52 Kungl. Maj:ts proposition nr 172.

Departements-

chefen.

viss samverkan mellan hushållningssällskapen och jordbrukets ungdomsskolor dessa senare vara representerade i nämnden.

Sveriges lantbruksförbund har kraftigt understrukit vikten av att ifrågavarande verksamhet handhades av ett lokalt organ. I detta sammanhang har förbundet emellertid uttalat önskvärdheten av att utredningen närmare diskuterat formerna för ett samarbete mellan den ekonomiska föreningsrörelsen i fråga örn såväl kurs- och upplysningsverksamhet i förenings- och marknadsfrågor som andra frågor, som beröra föreningsrörelsen och dess centrala betydelse för det svenska jordbruket.

Såsom husliållningssällskapsutredningen anfört bör syftet nied den allmänna undervisnings- och upplysningsverksamheten vara att lämna dels en förberedande utbildning för ungdomen före inträdet vid de lägre lantbruksundervisningsanstalterna, dels utbildning för vissa hos hushållningssällskap eller eljest inom lantbruket anställda befattningshavare ävensom för vissa inom speciella grenar av lantbruket verksamma personer dels ock fortsatt utbildning av ungdomen efter genomgången av lägre lantbruksundervisningsanstalter ävensom av yrkesutövare i allmänhet inom lantbruket. Undervisningsoch upplysningsverksamheten torde böra omfatta de grenar, som utredningen angivit. Till frågan om ledningen för de olika verksamhetsgrenarna återkommer jag närmare i det följande. I detta sammanhang vill jag emellertid uttala min anslutning till utredningens förslag rörande särskild undervisningsnämnd, som utses av hushållningssällskapets förvaltningsutskott. Ett förtroendefullt och effektivt samarbete mellan framförallt hushållningssällskapen och undervisningsanstalterna på lanthushållningens område, även om dessa senare icke inordnats i hushållningssällskapens allmänna undervisnings- och upplysningsverksamhet enligt härutinnan gällande bestämmelser, är enligt min mening av allra största vikt såväl för utnyttjande i största möjliga utsträckning av hushållningssällskapens och skolornas befattningshavare i undervisningens tjänst som för uppnående överhuvud taget av en kontinuerlig undervisningsverksamhet och ett gott resultat av densamma. Den föreslagna undervisningsnämnden bör kunna bliva av stor betydelse såsom ett sammanhållande organ mellan alla dem, som bedriva upplysningsarbete på lanthushållningens område, och såsom initiativtagare till erforderliga åtgärder för uppnående av förut omförmält syfte med den allmänna undervisningsoch upplysningsverksamheten. Såsom utredningen föreslagit bör med hänsyn till de skiftande lokala förhållandena på vederbörande hushållningssällskaps förvaltningsutskott ankomma att besluta rörande nämndens sammansättning. Jag förutsätter emellertid i likhet med lantbruksstyrelsen, att lantbruksundervisningsanstalterna inom vederbörande hushållningssällskaps område bliva representerade i nämnden. Ävenledes bör av förvaltningsutskottet beaktas betydelsen av samarbete genom nämnden med vederbörande landsting, jordbrukets ekonomiska föreningsrörelse och ungdomsorganisationerna inom lanthushållningens område.

Även utredningens förslag om sammanförande av reglementariska före-

Kungl. Maj.ts proposition nr 172.

skrifter från statsmakternas sida för ifrågavarande verksamhet i ett reglemente och bestämmelser om statsunderstöd till densamma i en särskild kungörelse kan jag biträda. Med hänsyn till att av utredningen i dess förslag till dylikt reglemente och kungörelse upptagna detaljföreskrifter erfordra ytterligare överväganden, är jag icke beredd att nu angiva min ståndpunkt till förslagets alla detaljer. Jag kommer sålunda i det följande att uppehålla mig endast vid sådana frågor, till vilka riksdagen synes mig redan nu böra taga ställning eller som eljest äro av betydelse för riksdagens ståndpunktstagande. I övrigt torde jag sedermera på nytt få anmäla detta ärende för Kungl. Majit.

II. Praktisk ungdomsverksamhet.

Nuvarande förhållanden.

Den praktiska ungdomsverksamheten på lanthushållningens område omfattar — bortsett från den praktiskt betonade undervisningen i fortsättningsskolan — s. k. klubbverksamhet, tävlingsverksamhet och studiecirkelverksamhet.

Klubbverksamheten, som leder sitt ursprung från Nordamerikas Förenta Stater (»Boys and Girls Club Work») har till syfte att intressera pojkar och flickor för lanthushållningen, åstadkomma självverksamhet och självansvar hos ungdomarna samt berika deras kunskaper och väcka deras hag för fortsatt utbildning genom att de under ledning av instruktörer själva få handhava egna odlingar, husdjursuppfödning, hemarbete m. m. I Sverige upptogs klubbverksamheten för lantungdom år 1925 på initiativ av jordbrukarungdomens förbund (J.U.F.). Intill år 1935 lämnade Rockefellerstiftelsen International Education Board bidrag till verksamhetens bedrivande och sedan nämnda år hava jämte statsanslag till jordbrukarungdomens förbunds allmänna verksamhet utgått statsanslag för denna förenings lokala praktiska verksamhet. Sistnämnda anslag har använts som bidrag till avlöning av ungdomskonsulenter. Bidrag för samma ändamål hava lämnats av hushållningssällskapen inom respektive län. Hushållningssällskapen i ett flertal län hava för övrigt under senare år åtagit sig ett alltmer ökat ansvar för ifrågavarande verksamhet. För år 1942 utgjorde hushållningssällskapens bidrag till ungdomskonsulentverksamheten 31 225 kronor. Hela statsanslaget för jordbrukarungdomens förbundsverksamhet uppgick sagda år till 85 000 kronor. Med hushållningssällskapens alltmer ökade intresse för klubbverksamheten har denna vunnit insteg även inom andra organisationer än jordbrukarungdomens förbund och jämväl börjat väcka intresse hos ungdomar utanför jordbrukets kretsar. År 1942 deltogo över 19 000 ungdomar i klubbverksamheten.

Jämsides eller i nära anslutning till det egentliga klubbarbetet bedrives av såväl jordbrukarungdomens förbund som andra ungdomsorganisationer, främst svenska landsbygdens ungdomsförbund (S.L.U.) och svenska landsbygdens studieförbund (S.L.S.), en omfattande tävlingsverksamhet. Även

54 Kungl. Maj.ts proposition nr 172

dennas syfte är att skapa arbetsintresse och arbetsskicklighet. Medan klubbarbetet är avpassat främst för de yngre ungdomarna, hava tävlingarna i olika jordbruksarbeten tillvunnit sig stort intresse bland ungdomarna i något äldre årsklasser (efter 15-årsåldern).

Hushåltningssällskapsutredningen.

Det har synts utredningen påtagligt, att det intresse för jordbrukaryrket och jordbruksarbetet, som skapades hos de unga före 19-årsåldern samt den övning och de färdigheter, som de unga före sagda ålder bibragtes, kunde bliva av stor betydelse för deras blivande duglighet och yrkesskicklighet. Med hänsyn härtill vore väl motiverat med en för åldersperioden 12—18 år anpassad undervisning. Erfarenheterna hade visat, att pojkarna i nämnda ålder genomgående vore intresserade för praktiska arbetsuppgifter. Ett motsvarande intresse komme för flickornas del till synes vid deras deltagande i praktisk skolköksundervisning. Tydligen borde undervisningen i såväl jordbruk och husdjursskötsel som lanthushåll till väsentlig del vara lagd som arbetsövningar för att väl tillgodogöras av ungdomarna i åldrarna närmast efter folkskoleåren. En god plan för och handledning under dessa arbetsövningar vore emellertid erforderlig för att desamma skulle få såsom undervisningsform och utbildning bestående värde.

Utredningen har framhållit betydelsen av nämnda verksamhets nära anknytning till hushållningssällskapens allmänna undervisnings- och upplysningsverksamhet och i anslutning härtill föreslagit, att ledningen av den statsunderstödda klubbverksamheten måtte anförtros åt hushållningssällskapen. Såsom skäl härför har anförts, att önskvärd enhetlighet härigenom kunde uppnås ifråga om undervisningen på jordbrukets område. Man kunde även förvänta, att sagda verksamhet, om dess ledning anförtroddes åt hushållningssällskapen, skulle vinna ökat förtroende bland landets jordbrukare och erhålla en mera auktoritativ ställning än för närvarande samt av hushållningssällskapen komma i åtnjutande av ökat ekonomiskt stöd inom ramen för till sällskapens förfogande stående medel.

Utredningen, som ej funnit sig böra föreslå någon fastare organisation av klubbverksamheten, har betonat, att dess förslag örn hushållningssällskapens övertagande av ledningen av klubbverksamheten icke åsyftade ett steg i riktning mot upplösning av jordbrukarungdomens förbund eller andra ungdomsorganisationer och organisationernas ersättande med hushållningssällskapen underställda ungdomsavdelningar. En fullt fri, livskraftig föreningsverksamhet bland ungdomen vöre enligt utredningens uppfattning säkerligen i många avseenden en betydande tillgång och ett intimt samarbete på partipolitiskt neutral grund mellan föreningarna och hushållningssällskapen vore såväl ifråga örn ungdomsverksamheten som beträffande andra hushållningssällskapens arbetsuppgifter önskvärt. Utredningens förslag innebure sålunda icke, att ungdomssammanslutningarna icke längre borde syssla med verksamhet av ifrågavarande slag, men denna borde, då hushållningssällskapens medverkan önskades, planläggas i samarbete med vederbörande hushåll-

55 Kungl. Maj:ts proposition nr 172.

ningssällskap och ställas under hos sällskapet anställd ungdomskonsulents ledning.

Beträffande nämnda konsulentbefattning har utredningen uttalat, att för utövandet av hushållningssällskapets ledning krävdes särskilda hos hushållningssällskapen anställda manliga befattningshavare, lämpligen — liksom hittills hos jordbrukarungdomens förbund — benämnda ungdomskonsulenter. Inom vissa hushållningssällskap erfordrades därjämte konsulenten underställda instruktörer. Konsulenternas närmaste uppgift skulle sålunda vara att organisera och leda i första hand klubbverksamheten men även tävlingar på lanthushållningens område samt dessutom, där så befunnes lämpligt, leda av hushållningssällskapet anordnade undervisningskurser. Däremot har utredningen icke funnit skäl föreslå särskilda kvinnliga ungdomskonsulenter för ledning av flickornas klubb verksamhet, enär sagda ledning borde kunna anförtros åt hos hushållningssällskapen anställda hemkonsulenter. Slutligen har utredningen berört frågan om lokala medhjälpare (klubbledare) åt ungdomskonsulenten, vilken fråga enligt utredningens mening syntes värd beaktande, samt därvid uttalat önskvärdheten av att mindre ersättningar kunde lämnas klubbledare för deras arbete.

Yttranden.

Utredningens förslag rörande överflyttande av ledningen av den praktiska ungdomsverksamheten till hushållningssällskapen har tillstyrkts av lantbruksstyrelsen, länsstyrelserna i örebro, Västernorrlands, Jämlands och Västerbottens län, hushållningssällskapens förvaltningsutskott i Stockholms län och stad, Östergötlands, Jönköpings och Kronobergs län, Kalmar läns norra område, Malmöhus, Hallands, Örebro, Gävleborgs, Västernorrlands, Jämtlands och Västerbottens län ävensom av styrelserna för lantbruksskolorna vid Ultuna och Bollerup samt Sveriges lantbruksförbund och styrelsen för svenska landsbygdens ungdomsförbund.

Förslaget har avstyrkts av statskontoret och Riksförbundet landsbygdens folk.

Länsstyrelserna i Uppsala och Blekinge län samt hushållningssällskapens förvaltningsutskott i samma län hava ställt sig tveksamma till förslaget. Styrelsen för jordbrukareungdomens förbund synes icke hava intagit någon bestämd ståndpunkt i frågan.

1 övriga yttranden har utredningens förslag på denna punkt icke föranlett särskilda uttalanden.

Styrelsen för jordbrukarungdomens förbund har anfört bland annat följande:

Styrelsen är av den uppfattningen, att så väsentliga fördelar äro förenade med en fri gemensam organisation, att en sadan bör eftersträvas. Pa samma gång är styrelsen medveten örn det i viss mån berättigade i att ungdomskonsulenterna och instruktörerna anställas hos hushållningssällskapen för att ernå önskad enhetlighet beträffande all upplysningsverksamhet på jordbrukets område. Denna anordning synes dock ej behöva utesluta den fria organisationen, i vilken hushållningssällskapens ungdomsnämnder kunde ingå

56 Kungl. Maj:ts proposition nr 172.

som ett led. Styrelsen finner den nuvarande organisationen av klubbverksamheten tillfredsställande. I de län där hushållningssällskapen konstituerat ungdomsnämnder, har detta också visat sig leda till ett gott samarbete. Därest jordbrukareungdomens förbund utrustades med de ekonomiska resurser, som utredningen finner erforderliga för klubbverksamhetens effektiva bedrivande, är styrelsen förvissad örn att verksamheten under nuvarande centrala ledning och med hushållningssällskapens ungdomsnämnder som ledning inom länen skall gå en lycklig framtid till mötes.

Statskontoret har förklarat sig icke vara övertygat örn lämpligheten av förslaget. För undvikande av en vidlyftig konsulentorganisation inom hushållningssällskapen kunde ifrågasättas, om icke jordbrukarungdomens förbund fortfarande borde handhava ifrågavarande verksamhet. Såsom villkor för statsbidrag borde dock föreskrivas, att verksamheten skulle planläggas i samarbete med hushållningssällskapen.

Riksförbundet landsbygdens folk har ansett, att förslagets realiserande skulle innebära, att ungdomsorganisationerna förlorade sitt existensberättigande och att verksamheten bleve insnörd i byråkratiska former, vilket icke vore önskvärt.

DtPchefen!lttl Såsom ett första led i ungdomens utbildning på lanthushållningens område har hushållningssällskapsutredningen angivit praktisk-teoretisk undervisning och upplysningsverksamhet bland den yngre ungdomen av den typ, som för närvarande bedrives av skilda sammanslutningar, s. k. klubbverksamhet och tävlingar. Sedan åratal tillbaka har en fortgående avfolkning av landsbygden ägt rum. Det synes med hänsyn härtill uppenbarligen vara av största vikt att tillse, att den ungdom, som har intresse och fallenhet för sådan verksamhet, som ankommer på yrkesutövaren, man eller kvinna, inom jordbrukets område, icke övergår till andra näringar av den anledningen, att dessa kunna erbjuda relativt goda utbildningsmöjligheter. Då ett behov av undervisning merendels framträder hos ungdomen redan i unga år och vid den tidpunkten till buds stående undervisning kan bliva avgörande för deras framtida yrkesval, är det uppenbarligen av stor betydelse, att den jordbruksintresserade ungdomen redan tidigt erhåller genom en för dem lämpligt avpassad undervisningsverksamhet under kompetent ledning en grundläggande undervisning inom lanthushållningens område. Erfarenheterna av den hittillsvarande klubbverksamheten hava visat, att denna verksamhet utgör för ungdomen i här avsedda åldersgrupper en lämplig undervisningsform. Enligt min mening tala sålunda starka skäl för att klubbverksamheten framdeles liksom hittills ägnas stor uppmärksamhet och stödjes av statsmakterna.

Ledningen av den statsunderstödda klubbverksamheten handhaves för närvarande av jordbrukarungdomens förbund. Förbundet är värt allt erkännande för det betydelsefulla och förtjänstfulla arbete, som det nedlagt för denna verksamhet. Då emellertid hushållningssällskapen utgöra de organ, på vilka det närmast ankommer att lokalt leda statsunderstödda åtgärder till produktionens främjande, synes mig naturligt, att ledningen jämväl av den praktiska ungdomsverksamheten i viss utsträckning anförtros åt sällskapen. Under hus-

57 Kungl. Maj:ts proposition nr 172

hållningssällskapens ledning synes framför allt böra ställas den praktiska ungdomsverksamheten bland ungdomen i en alder upp till 16 ar. I fråga örn verksamheten bland ungdomen över 16 år torde denna böra erhålla en självständigare ställning med hänsyn till att denna ungdom bör kunna hava förutsättningar att av egen kraft bedriva sin verksamhet. Givet är emellertid, att hushållningssällskapet i den mån ungdomsorganisationerna så önska bör inom ifrågavarande arbetsområde hjälpa och stödja organisationernas verksamhet bland ungdomen. Sällskapens tjänstemän böra därför i den mån så är möjligt i olika avseenden biträda ungdomsorganisationerna. 1 likhet med utredningen anser jag det angeläget framhålla, att förslagets genomförande icke innebär ett steg i riktning mot upplösning av jordbrukarungdomens förbund eller andra ungdomsorganisationer. Erfarenheterna från de län, där ledningen av den praktiska ungdomsverksamheten redan ligger hos hushållningssällskapen tyda på att uttalade farhågor härutinnan äro ogrundade. Ungdomsorganisationernas betydelsefulla ställning såsom samlande och stödjande organ för ungdomen kvarstår oförändrad. Ett förtroendefullt och effektivt samarbete mellan hushållningssällskapen och ungdomsorganisationerna är av största betydelse för verksamheten. Tidigare omförmälda undervisningsnämnder böra härutinnan kunna fylla en viktig uppgift.

För den omedelbara ledningen av den praktiska ungdomsverksamheten torde erfordras särskilda befattningshavare hos hushållningssällskapen. För det omfattande och särpräglade arbete som handhavandet av ifrågavarande verksamhet innebär synes det vara ofrånkomligt med dylika befattningshavare, därest verksamheten skall kunna utvecklas i önskvärd riktning. I detta sammanhang bör emellertid beaktas, att den praktiska ungdomsverksamheten erbjuder ett rikt och naturligt arbetsfält även för de lärare vid de lägre lantbruksundervisningsanstalterna, som — främst under sommarmånaderna — icke kunna helt utnyttjas vid sagda undervisningsanstalter. Det är av såväl ekonomiska som andra skäl av betydelse att hushållningssällskapen och undervisningsanstalterna tillse, att lärarna i största möjliga utsträckning även utnyttjas på ifrågavarande område. Vid bedömande av behovet av befattningshavare hos hushållningssällskapen för handhavandet av den praktiska ungdomsverksamheten torde vad jag nu anfört böra beaktas.

III. Utbildningskurser.

Gällande bestämmelser.

Med stöd av särskilda statsanslag kunna för närvarande anordnas utbildningskurser för vandringsrättare, täckdikningsförman, kontrollassistenter, mjölkbedömare, ladugårdsförman och svinskötare, ladugårdsskötare, lokala ledare inom jordbrukarungdomens förbund, trädskötare samt trädgårdsskötare i Norrland.

Beträffande anordnandet av flertalet av dessa kurser träffas avtal mellan lantbruksstyrelsen och vederbörande kursanordnare. I fråga örn innehållet i gällande bestämmelser för dessa kurser hänvisas till betänkandet.

58 Kungl. Maj:ts proposition nr 172.

Hushållningssällskapsutredningen.

Såsom tidigare nämnts har utredningen föreslagit inordnande jämväl av utbildningskurserna under hushållningssällskapens allmänna undervisningsoch upplysningsverksamhet samt att sålunda bestämmelser rörande även dessa kurser meddelades i förenämnda för verksamheten gemensamma reglemente. Såsom motivering härför har utredningen framhållit de större möjligheter, som härigenom skulle uppnås att i mån av behov använda hushållningssällskapens befattningshavare såsom lärare vid dylika kurser. Då emellertid flertalet av dessa kurser plägade förläggas till lantbruksundervisningsanstaber, borde nämnda inordnande vara obligatoriskt endast därest dylik anstalt, pa sätt i särskild ordning stadgats, inordnades som ett led i vederbörande hushållningssällskaps allmänna undervisningsverksamhet. Avtal av det slag, som för närvarande träffades mellan lantbruksstyrelsen och kursanordhare, borde i sådant fall träffas mellan lantbruksstyrelsen och vederböiande hushållningssällskap. Örn kurs förlädes till annat jordbruk än lantbruksundervisningsanstalt tillhörigt jordbruk, hade hushållningssällskapets förvaltningsutskott att träffa enahanda avtal å sällskapets vägnar med jordbrukets innehavare. Utredningen har förutsatt, att före träffande av avtal mellan lantbruksstyrelsen och ett hushållningssällskap angående förläggning av utbildningskurs till undervisningsanstalt samråd ägt rum mellan hushållningssällskapet och anstaltens styrelse.

I övrigt ansluter sig utredningens förslag rörande utbildningskurser i huvudsak till nu gällande bestämmelser. I fråga om en av utredningen föreslagen utbildningskurs för lantbruksins traktorer, vilken kurs är avsedd att motsvara nuvarande utbildningskurs för vandringsrättare, har utredningen emellertid anfört följande.

I fråga örn utbildningskurs för lantbruksinstruktörer hava såsom villkor för att kunna antagas som elev angivits de minimikrav i fråga om teoretisk utbildning, som — utöver krav om genomgången instruktörskurs — enligt utredningens mening böra uppfyllas av en blivande dylik instruktör hos ett hushållningssällskap. Framhållas må att sagda teoretiska förutbildning av utredningen anses böra bibehållas i ungefär samma omfattning som för närvarande, dock torde enbart genomgången vinterkurs vid lantmannaskola icke vara tillfyllest.

Utredningen håller vidare före att med hänsyn till de krävande uppgifter, som ankomma på en lantbruksinstruktör måste en utbildningskurs för denne vara avsevärt längre än den nuvarande, endast månadslånga kursen för utbildning av vandringsrättare. Undervisningen vid kursen bör utgöras av dels teoretisk undervisning med speciell hänsyn till de uppgifter, som närmast ankomma pa vederbörande instruktörer och dels praktiska övningar, exempelvis i fråga om jordbruksinstraktörer i försöksverksamhet, i upprättande av de olika slag av planer för produktionsbefrämjande förbättringsåtgärder, som lämpligen kunna anförtros åt en instruktör o. s. v. Kursen torde med hänsyn härtill böra omfatta även sommarmånader. Utredningen vill sålunda föreslå, att kurs, varom nu är fråga, skall omfatta 270 dagar. Det torde böra ankomma på lantbruksstyrelsen att för sagda kurs såväl som för utbildmngskurser i allmänhet meddela närmare föreskrifter beträffande undervisningens art och omfattning, vilka i fråga örn instruktörskurser kunna tänkas

Kungl. Maj:ts proposition nr 172.

böra vara olika för utbildning av olika slag av lantbruksinstruktörer liksom måhända även för utbildning av instruktörer för olika delar av landet.

Utredningen har vidare föreslagit fri undervisning vid statsunderstödd utbildningskurs för kontrollassistenter liksom vid övriga utbildningskurser samt att nuvarande traktamente till elev i utbildningskurs för täckdikningsförmän borde för vinnande av enhetlighet ersättas av stipendium av statsmedel.

Yttranden.

Vad utredningen föreslagit i fråga om utbildningskursernas inordnande i hushållningssällskapens undervisningsverksamhet har i allmänhet icke föranlett erinringar.

Styrelserna för vissa lantmannaskolor och Riksförbundet landsbygdens folk hava emellertid yrkat på att utbildningskurserna alltid borde anordnas av lantbruksstyrelsen. Hallands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har ansett, att utbildningskurser för lantbruksinstruktörer och täckdikningsförmän borde anordnas av lantbruksstyrelsen men övriga utbildningskurser av hushållningssällskapen.

Lantbruksstyrelsen har förklarat sig icke hava något att erinra mot förslaget, men uttalat, att örn lantbruksundervisningsanstalterna inom visst hushållningssällskaps område icke inordnats i sällskapets undervisningsverksamhet, vissa av förut angivna utbildningskurser ändock torde kunna anordnas av lantbruksundervisningsanstalt. Anordnandet av sådana kurser borde dock ske i samförstånd med vederbörande hushållningssällskap.

Utredningens förslag rörande utbildningskurser för lantbruksinstruktörer har föranlett vissa erinringar. Sålunda har lantbruksstyrelsen ansett en kurstid av 5—6 månader vara fullt tillräcklig. Styrelsen har emellertid i detta sammanhang uttalat, att genomgången driftsledarekurs vid Alnarps lantbruks-, mejeri- och trädgårdsinstitut borde utgöra en god grund för en blivande lantbruksinstruktör och borde — möjligen kompletterad med en kortare kurs för de mera speciella instruktörsuppgifterna — medföra kompetens för anställning såsom lantbruksinstruktör.

Styrelsen för Alnarps lantbruksmejeri- och trädgårdsinstitut har framhållit, att vid driftsledarkurs lämnades en mera omfattande och grundlig utbildning än vid de föreslagna inslruktörskurserna. Att såsom utredningen ansett ordna utbildningen vid dylika kurser uteslutande med hänsyn till det mindre jordbrukets behov vore icke välbetänkt, enär lantbruksinstruktörerna i större eller mindre omfattning komme att tagas i anspråk även vid medelstora och större jordbruk. Styrelsen har därför ansett, att utbildningen av lantbruksinstruktörer borde i första hand äga rum vid driftslcdarkursen Endast i den mån antalet därifrån utexaminerade vore otillräckligt för att fylla behovet, borde särskilda instruktörskurser anordnas.

Jönköpings läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har framhållit behovet av utbildningskurser för hovslagare, Kalmar läns norra hushållningssällskaps förvaltningsutskott behovet av utbildningskurser för fårskötare och

60 Kungl. Maj:ts proposition nr 172.

Älvsborgs läns norra hushållningssällskaps förvaltningsutskott behovet av utbildningskurser för cementeringsförmän.

Dep,cfo™n’’nU>' Flertalet av de i det föregående omförmälda utbildningskurserna anordnas för närvarande vid lantbruksundervisningsanstalterna enligt särskilda avtal med lantbruksstyrelsen. Hushållningssällskapsutredningens förslag i förevarande avseende innebär, att, därest dylik undervisningsanstalt inordnats som ett led i hushållningssällskapens allmänna undervisningsverksamhet, borde detta jämväl gälla utbildningskurserna. Därest samverkan på sätt jag förut berört kommit till stånd mellan sällskapen och undervisningsanstalterna bör även enligt min mening avtal rörande kurs träffas mellan lantbruksstyrelsen och vederbörande hushållningssällskap, sedan sällskapet i förekommande fall samrått med den undervisningsanstalt, vid vilken kursen vöre avsedd att anordnas. Dylika kurser böra planeras av undervisningsnämnden och förläggas till lantbruksundervisningsanstalterna så långt dessa kunna lämna utrymme däråt. I den mån så icke är förhållandet bör nämnden söka anskaffa andra lämpliga lokaler och jordbruk för praktisk utbildning. Jag vill emellertid understryka, att i de fall då samverkan mellan sällskapen och lantbruksundervisningsanstalterna icke äger rum enligt vad förut nämnts, den nuvarande ordningen fortfarande skall tillämpas. Det torde emellertid vara av vikt — bland annat för ett rationellt utnyttjande av såväl hushållningssällskapens som undervisningsanstalternas befattningshavare som lärare vid utbildningskurserna — att vid planering av dylika kurser samråd under alla förhållanden etableras mellan sällskapen och skolorna. Jämväl på detta område böra sålunda de tidigare omförmälda undervisningsnämnderna hava en betydelsefull uppgift att fylla.

Vad angår utredningens detaljförslag rörande de olika slagen av utbildningskurser anser jag mig av tidigare anförda skäl icke nu beredd att taga ställning härtill. Jag torde sålunda efter ytterligare beredning senare få ånyo anmäla denna fråga för Kungl. Majit. Beträffande utbildningen av lantbruksinstruktörer (vandringsrättare) vill jag dock redan nu framhålla, att jag delar utredningens uppfattning om behovet av specialutbildning av dylika befattningshavare vid särskilda kurser. Varken driftsledarekurs vid Alnarps lantbruks-, mejeri- och trädgårdsinstitut eller kurs av längre varaktighet vid lantmanna- eller lantbruksskola kan sålunda enligt min mening i regel helt ersätta den för en blivande lantbruksinstruktör erforderliga kompletterande utbildning inom vissa specialområden, som ifrågavarande kurser äro avsedda att meddela. Å andra sidan synes mig dock av utredningen föreslagen utbildningstid vid dylik kurs bliva alltför lång. En begränsning av tiden till inemot hälften av den föreslagna torde sålunda utan olägenhet kunna vidtagas.

De i yttranden från vissa hushållningssällskaps förvaltningsutskott framförda förslagen om särskilda kurser för utbildning av hovslagare, fårskötare och cementeringsförmän torde jämväl få tagas under övervägande vid den fortsatta beredningen av nu förevarande ärende.

Kungl. Maj:ts proposition nr 172.

61 IV. Undervisningskurser.

Gällande bestämmelser.

Sedan en lång följd av år utgå särskilda statsbidrag lill hushållningssällskapen för anordnande av undervisningskurser för i mindre jordbruk deltagande män och kvinnor. Nu gällande bestämmelser för dessa kurser återfinnas i Kungl. Maj:ts reglemente den 17 juni 1938 (nr 464).

Enligt sagda reglemente avser undervisningen vid ifrågavarande kurser att meddela kunskaper i skötandet av mindre jordbruk och vad därmed har samband. Undervisningen skall vara avgiftsfri. För undervisningen gäller i övrigt följande bestämmelser.

Undervisningskurs, avsedd för en större allmänhet, (allmän kurs) skall omfatta minst tre dagar med uppehåll av högst två veckor mellan varje undervisningsdag.

Undervisningskurs, avsedd för särskilt antagna manliga elever (speciell kurs), bör vara förlagd till med statsmedel understödd lantmannaskola eller lantbruksskola eller annan lämplig plats och skall anordnas antingen såsom en kurs på minst två, högst sex veckor, därunder huvuddragen av jordbruksläran och husdjursskötsel ävensom grundläggande lantbruksekonomiska frågor genomgås eller ock såsom specialkurs på minst tre, högst tolv dagar, omfattande vissa delar av lanthushållningen eller någon av dess binäringar. För att kunna antagas till elev vid sådan undervisningskurs erfordras att hava under minst två år deltagit i jordbruksarbete. Företräde till deltagande i kurs skall lämnas den som har verksamhet vid jordbruk, vars areal odlad jord ej överstiger 15 hektar. Deltagande i kurs av ifrågavarande slag må stå öppet även för kvinnor.

Undervisningskurs för särskilt antagna kvinnliga elever må anordnas antingen såsom allmän kurs i huslig ekonomi och lanthushållning på minst två, högst sex veckor med minst två lektionstimmar varje arbetsdag, därvid den ena timmen anslås till demonstrationsundervisning i huslig ekonomi eller matlagning (husmoderskurs), eller ock såsom specialkurs på minst tre, högst tolv dagar, omfattande huslig ekonomi eller någon av de delar av lanthushållningen, som faller inom husmoderns verksamhetsområde.

Såväl husmoderskurs som specialkurs må anordnas antingen såsom fast kurs på ett ställe under hela undervisningstiden eller såsom flyttande kurs på flera ställen med minst en arbetsdag i varje vecka på varje undervisningsställe. Deltagande i husmoderskurs och specialkurs må, efter beslut av hushållningssällskapets förvaltningsutskott i varje särskilt fall, stå öppet även för män. Hushållningssällskapet äger att, där så prövas lämpligt, vid husmoderskurs bestämma viss avgift för varje deltagare såsom ersättning för de vid demonstrationerna använda råmaterialiema.

önskar hushållningssällskap, alt undervisning meddelas i kurser av kortare varaktighet än förut nämnts eller eljest i annan form, äger sällskapet därom göra framställning hos Kungl. Majit i sammanhang med ansökan örn statsbidrag.

Enligt kungörelsen den 3 juni 1938 (nr 355) angående statsunderstöd till kortare kurser i ladugårdsskötsel kan hushållningssällskap av

62 Kungl. Maj:ts proposition nr 172.

lantbruksstyrelsen erhålla statsunderstöd för en eller två veckors utbildningskurser eller en månads fortbildningskurs i ladugårdsskötsel. Under en följd av år hava särskilda statsbidrag utgått dels till svenska lantbrukst jänstemannaföreningen för anordnande av 12-veckors undervisningskurser i lantbruksbokföring m. m. och dels till svenska vall- och mosskulturföreningen för anordnande av specialkurser i beteskultur och ängsskötsel. Under samverkan med vederbörande hushållningssällskap plägar lantbruksstyrelsen anordna statsunderstödda ambulerande trädgårdskurser i Norrland. Beträffande bestämmelserna för nu ifrågavarande kurser hänvisas i övrigt till hushållningssällskapsutredningens betänkande.

Hushållningssäliskapsutredningen.

Utredningen har inledningsvis uttalat, att även efter genomförandet i sin helhet av den beslutade omorganisationen av de statsunderstödda lägre lantbruksundervisningsanstalterna och även om antalet dylika skolor skulle kunna så utökas, att möjligheter skapades för alla jordbrukarungdomar att därstädes erhålla sin utbildning, behov dock förelåge under lång tid framåt dels av kurser för den i praktiska ungdomsverksamheten (klubbverksamheten) deltagande ungdomen, dels av undervisningsverksamhet bland yrkesutövande jordbrukare och jordbrukskvinnor och annan jordbruksbefolkning, som icke haft möjlighet att bevista de vid lantbruksundervisningsanstalterna regelbundet anordnade kurserna, dels ock av kurser avsedda som fortbildningskurser för såväl sådana yrkesutövare inom lanthushållningen, som tidigare genomgått kurs vid dylika anstalter, som ock andra yrkesutövare inom lanthushållningen. Till nämnda yrkesutövare kunde jämväl hänföras lantarbetare samt hantverkare och byggmästare m. fl., vilka i sin verksamhet vore knutna till eller komme i nära kontakt med lanthushållningen.

Samtliga dylika undervisningskurser borde ingå i av hushållningssällskapen bedriven undervisningsverksamhet. Därjämte borde liksom för närvarande efter Kungl. Maj:ts beprövande i varje särskilt fall understöd av statsmedel kunna utgå även till annan i syfte att främja det mindre jordbruket bedriven undervisningsverksamhet, vilken icke kunde på annat sätt komma i åtnjutande av sådant understöd.

Ifrågavarande undervisningskurser hava av utredningen uppdelats i klubbkurser, lantbrukarkurser, husmoderskurser, allmänna kurser och specialkurser. Utredningen har — med hänsyn till de skiftande förhållandena inom olika delar av landet och angelägenheten av att varje hushållningssällskap självt finge så långt som möjligt anpassa den statsunderstödda kursverksamheten av ifrågavarande slag efter ortens förhållanden — ansett, att i förenämnda reglemente för den statsunderstödda allmänna undervisningsoch upplysningsverksamheten på lanthushållningens område liksom i nu gällande bestämmelser endast huvudgrunderna för sagda verksamhet borde angivas.

I fråga om de föreslagna klubbkurserna har utredningen uttalat,

Kungl. Maj:ts proposition nr 172-

att även om klubbverksamheten hade huvudsakligen praktisk karaktär bestyrkte erfarenheten nyttan av att vid lämplig tidpunkt samla deltagarna till kortare kurs, under vilken en något djupare teoretisk utbildning kunde meddelas än den som lämnades av ungdomskonsulenten eller ungdomsinstruktören vid besök hemma hos ungdomarna. Utredningen har sålunda föreslagit, att dylika kurser, stundom i form av lägerkurser, örn minst lyra, högst sex dagar måtte kunna anordnas av hushållningssällskap med understöd av statsmedel.

Beträffande de föreslagna lantbrukark urser na har utredningen anfört i huvudsak följande:

Utredningen anser det vara av synnerlig vikt, att statsunderstödda kurser av kortare varaktighet må kunna anordnas för ägare eller brukare av mindre jordbruk, som icke haft möjlighet att erhålla utbildning vid någon av de jämlikt gällande stadga anordnade, relativt långa kurserna vid statsunderstödd lantbruks- eller lantmannaskola. Erinras må att 1937 års riksdag i anledning av väckta motioner hos Kungl. Majit anhållit (r. skr. nr 133) om utredning angående anordnande av kurs- och annan upplysningsverksamhet i småbruksskötsel. Vid övervägande av detta spörsmål har det emellertid för utredningen framstått såsom ett oeftergivligt krav, att dylika lantbrukarkurser icke må tillåtas konkurrera om eleverna med de vanliga kurserna vid lantbruks- och lantmannaskolorna. Undervisningen vid sistnämnda kurser måste under alla förhållanden anses vara värdefullare än lantbrukarkurserna och i varje fall för den jordbrukarungdom, som ännu icke tillträtt eget jordbruk, den utan tvivel lämpligaste och bästa.

För att motverka en dylik olämplig konkurrens och därjämte i största möjliga utsträckning möjliggöra för lantbrukare att deltaga i lantbrukarkurserna få dessa enligt utredningens mening icke göras alltför långa. Med hänsyn bland annat till de skiftande förhållandena inom skilda landsdelar har utredningen funnit sig böra föreslå, att lantbrukarkurs må omfatta 14 dagar eller en månad. Vidare böra såsom elever i första hand antagas personer, som äga eller bruka mindre jordbruk eller äro anställda som lantarbetare, men hinder icke möta att i mån av utrymme vid kursen antaga till elever även andra personer.

Vid övervägande av frågan om förläggningsplats för lantbrukarkurs kunna otvivelaktigt starka skäl audragas för att dylik kurs alltid borde vara förlagd till statsunderstödd lantbruks- eller lantmannaskola. Då emellertid plats icke alltid torde kunna beredas vid sådan skola för kurs, varom här är fråga, och då det vidare med hänsyn till elevanskaffningen kan vara önskvärt, att kurs förlägges närmare elevernas hem, varigenom dessa kunna beredas tillfälle att en eller annan gång under kursen besöka hemmet, anser utredningen, att frågan örn lämplig plats bör avgöras av lantbruksstyrelsen efter förslag av hushållningssällskapets förvaltningsutskott i varje särskilt fall.

De för husmoderskurserna föreslagna bestämmelserna ansluta sig i huvudsak till redan nu gällande föreskrifter för dylika kurser, dock med det tillägget, att kurserna i första hand vore avsedda för kvinnor med uppgift alt förestå lanthushåll eller lantarbetarhushåll. Detta tillägg avsåge, alt i möjligaste mån förhindra olämplig elevkonkurrens mellan husmoderskursen och lanthushållsskolor.

Ävenledes för allmän kurs och specialkurser har utredningen föreslagit i huvudsak oförändrade bestämmelser. Såsom en särskild form

64 Kung!. Maj:ts proposition nr 172.

Departements-

chefen.

av specialkurs har emellertid utredningen i sitt reglementsförslag upptagit kurser för byggmästare på landsbygden m. fl. Rörande dessa kurser har utredningen framhållit i huvudsak följande.

Betydelsen av att i första hand lantbyggmästare men även byggnadssnickare och andra personer på landsbygden med god erfarenhet inom byggnadsfacket, exempelvis en del mindre jordbrukare, tid efter annan erhålla undervisning i byggnadsfrågor, synes utredningen ligga i öppen dag. Nämnda personer torde — även örn den byggnadskonsulterande verksamheten genom särskilda byggnadskonsulenter hos hushållningssällskapen eller på annat sätt ordnas bättre än för närvarande — alltid komma att utöva ett visst inflytande på byggnadsverksamheten på landsbygden och för övrigt med fördel kunna tagas i anspråk av den byggnadskonsulterande expertisen såsom biträde vid skilda tilltallen.

Slutligen har utredningen påpekat, att om undervisningskurser i mera betydande utsträckning skulle kunna förläggas till lantbruksundervisningsanstalterna erfordrades vid många av deni utökning av nuvarande utrymmen för bostäder åt eleverna samt för lärosalar m. m. Med hänsyn härtill har utredningen förutsatt, att statsbidrag jämväl till härför erforderliga byggnader finge utgå enligt i allmänhet gällande grunder för statsbidrag till byggnader vid sagda skolor.

Yttranden.

Utredningens förslag rörande undervisningskurser hava i allmänhet icke föranlett några uttalanden eller erinringar.

Statskontoret har dock anfört, att kursverksamheten borde planeras så, att nybyggnader vid lantbruksundervisningsanstalterna kunde undvikas och att sådana komme till stånd endast där byggnaderna kunde förväntas bliva använda hela eller största delen av året.

I det föregående har behandlats frågan om kurser, avsedda för utbildning av särskilda befattningshavare eller därmed jämställda inom olika grenar av lanthushållningen. Jämväl framdeles erfordras vid sidan härav statsunderstödda kurser av olika slag för de befolkningsgrupper, som äro praktiskt verksamma inom nämnda näringsområde. I likhet med utredningen anser jag att även dylika kurser, av utredningen benämnda undervisningskurser, i regel böra inga i den av hushållningssällskapen bedrivna undervisningsverksamheten.

Även frågan om denna kursverksamhets framtida gestaltning tarvar beträffande detaljerna ytterligare beredning, varför jag vid senare tillfälle får ånyo anmäla detta ärende. I detta sammanhang må emellertid vissa allmänna synpunkter framhållas.

Hushållningssällskapsutredningen har uppdelat ifrågavarande kurser i tre större grupper. Vad utredningen anfört rörande den första gruppen, som avser kurser för den i praktiska ungdomsverksamheten (klubbverksamheten) deltagande ungdomen kan jag i stort sett biträda.

Såsom en andra grupp har utredningen föreslagit kurser för yrkesutövande

Kungl. Majlis proposition nr 172.

jordbrukare och husmödrar samt annan jordbruksbefolkning, som icke haft möjlighet alt bevista de vid lantbruksundervisningsanstalterna regelbundet anordnade kurserna enligt för sagda anstalter gällande stadga. Denna fråga har länge stått på dagordningen. Sålunda må erinras om att 1937 års riksdag i anledning av väckta motioner hos Kungl. Majit anhållit om utredning angående anordnande av kurs- och upplysningsverksamhet i småhruksskötsel. De av hushållningssällskapsutredningen härutinnan nu framförda synpunkterna anser jag mig kunna i huvudsak dela. Det torde vara av vikt att dessa kurser utformas så, att de icke locka till sig jordbrukarungdomen till förfång för elevtillslutningen vid de lägre lantbruksundervisningsanstalternas ordinarie kurser, vilka under alla förhållanden måste anses vara värdefullare än nu ifrågavarande kurser (lantbrukarkurser och husmoderskurser) för den jordbrukarungdom, som ännu icke tillträtt eget jordbruk eller handhar ledningen av lanthushåll. Ifrågavarande kursers längd bör därför icke överstiga en månad och till elever i desamma böra i första hand antagas yrkesutövare mom lanthushållningens område.

Även vad utredningen förordat beträffande den tredje gruppen av undervisningskurser, vilka närmast äro avsedda såsom fortbildningskurser för dels sådana yrkesutövare inom lanthushållningen, som tidigare genomgått kurs vid lägre lantbruksundervisningsanstalt, dels ock andra yrkesutövare inom lanthushållningen, kan jag i huvudsak giva min anslutning. För en rationell drift av ett jordbruk, däri inbegripet även lanthushåll, är det uppenbarligen av största betydelse, att yrkesutövarna tid efter annan erhålla kännedom örn de nya rön och erfarenheter på området som göras. Den härför erforderliga upplysningsverksamheten kan givetvis ordnas på mångahanda sätt. Lämpliga kurser av olika slag utgöra härutinnan ett verksamt medel. Dylika kurser kunna anordnas antingen som allmänna kurser avseende en mera brett lagd undervisningsverksamhet inom olika områden av lanthushållningen eller som speciella kurser för undervisning i särskilda begränsade ämnen.

Såsom utredningen framhållit synes, för den händelse att utbildnings- och undervisningskurser i mera betydande utsträckning skulle kunna förläggas till lantbruksundervisningsanstalterna, vid många av dem erfordras utökning av nuvarande utrymmen för bostäder åt eleverna samt för lärosalar m. m. Med hänsyn till den befattning, som de lägre lantbruksundervisningsanstalterna hava med ifrågavarande kursverksamhet, synes det uppenbart, att i den mån erforderliga lokalutrymmen icke på annat sätt kunna åstadkommas, t. ex. genom förhyrning av lokaler, statsbidrag bör utgå till kostnaderna för utökning av undervisningsanstalternas lokaler. Jag förutsätter emellertid i likhet med statskontoret, att ifrågavarande kursverksamhet planeras så, att ny- eller ombyggnader vid lantbruksundervisningsanslalterna med hänsyn till ifrågavarande kurser i möjligaste mån undvikas och att i varje fall sådana komma till stånd endast om byggnaderna kunna förväntas bliva använda under en större del av året.

Hilmur) till riksdagens protokoll 1914. 1 sami. Nr 172.

66 Kungl. Maj:ts proposition nr 172.

Departements-

chefen.

V. Studieresor.

Gällande bestämmelser.

Enligt reglementet den 17 juni 1938 (nr 464) för med statsmedel understödd undervisning för i mindre jordbruk deltagande män och kvinnor skola i reglementet avsedda, av hushållningssällskaps förvaltningsutskott anordnade studieresor planläggas så att de bereda deltagarna tillfälle att genom besök under sakkunnig ledning vid väl skötta jordbruk, demonstrationsfält, skogar m. m. hämta mesta möjliga kunskap för skötande av mindre jordbruk och vad därmed har samband.

Sådana resor kunna företagas dels såsom kortare färder inom länet eller närliggande bygd i syfte att för deltagarna uppvisa framstående mindre jordbruk, demonstrations- och försöksfält eller annat mönstergillt arbete inom lanthushållningens område (hembygdsresor), dels ock såsom längre studieresor antingen inom riket eller, efter tillstånd av lantbruksstyrelsen, till Finland, Danmark eller Norge.

Till deltagare i studieresa må hushållningssällskapets förvaltningsutskott av män antaga endast den som har sin huvudsakliga utkomst av jordbruk eller jordbruksarbete. Till deltagare må icke antagas den som äger eller brukar en areal odlad jord av, i fråga om längre studieresa, mer än 40 hektar eller, i fråga om hembygdsresa, mer än 15 hektar eller ock i vartdera fallet, den mindre areal förvaltningsutskottet bestämmer. Beträffande kvinnors deltagande i studieresa äger förvaltningsutskottet meddela närmare bestämmelser.

Av statsfinansiella skäl hava statsbidrag till studieresor emellertid icke utgått sedan år 1939.

Hushållningssällskapsutredningen.

Utredningen har beträffande studieresor icke funnit skäl föreslå någon ändring i nu gällande bestämmelser.

Yttranden.

Utredningens ställningstagande i fråga örn studieresor har icke föranlett särskilt uttalande.

I likhet med hushållningssällskapsutredningen håller jag före, att några mera betydande ändringar i bestämmelserna rörande de statsunderstödda studieresorna icke äro påkallade. Med hänsyn till att statsbidrag för ändamålet icke för närvarande utgår och jag ej anser mig tillsvidare böra räkna med dylika bidrag, finner jag emellertid icke anledning att nu närmare ingå på denna fråga.

Kungl. Maj:ts proposition nr 172.

67 VI. Premieringar.

Gillande bestämmelser.

Enligt reglementet den 17 juni 1938 (nr 462) för med statsmedel understödd premiering av mindre jordbruk bildar varje hushållningssällskaps område ett distrikt för verkställande av ifrågavarande premiering, dock med rätt för sällskapet att besluta, huruvida uppdelning av preinieringsdistriktet i underdistrikt, högst tre, skall äga rum. Premieringen verkställes av en nämnd, bestående av ordförande och en ledamot med erforderligt antal suppleanter, utsedda för tre år av hushållningssällskapets förvaltningsutskott. Sällskapet kan därjämte besluta att ytterligare en ledamot skall utses. En av ledamöterna skall vara hos hushållningssällskapet anställd jordbrukskonsulent.

För premieringens verkställande gälla vissa i reglementet närmare angivna huvudgrunder.

Besiktning för premiering må verkställas endast under månaderna juni— september. Samma jordbruk må ej premieras oftare än vart tredje år. Premier må utgå i form av penningpris och diplom.

Ifrågavarande premieringsverksamhet har emellertid av statsfinansiella skäl varit inställd från och med år 1940.

jHushållningssällskapsutredningen.

I fråga om premiering av mindre jordbruk har utredningen icke funnit skäl föreslå några ändringar av nu gällande bestämmelser. Möjligheter borde emellertid genom föreskrift i nu förevarande reglemente öppnas för hushållningssällskap att föreslå och för Kungl. Maj:t att i mån av medelstillgång bevilja statsbidrag även till annan premieringsverksamhet än den förut nämnda i syfte att främja det mindre jordbruket eller detta närstående näringsgrenar, vilken icke på annat sätt kunde komma i åtnjutande av sådant bidrag. Utredningen hade härvidlag tänkt på exempelvis trädgårdspremieringar, premiering av ladugårdar, av hemslöjd o. s. v.

Yttranden.

Utredningens förslag på denna punkt hava i allmänhet lämnats utan erinran.

Riksförbundet landsbggdens folk bär emellertid ansett, att premieringsverksamheten icke längre vore motiverad. Med hänsyn till det svenska jordbrukets utveckling under senare år och höjningen av de svenska jordbrukarnas yrkesmässiga standard under de senaste årtiondena borde stimulans för utveckling och förbättring av jordbruket numera ske under helt andra för mer än den nuvarande premieringen.

Sveriges husmodersföreningars riksförbund samt Sveriges agronom- och lantbrukslärare förbund hava ansett, att hemkonsulent med hänsyn till hemarbetets betydelse borde vara ledamot av premieringsnämnd. Svenska lands-

68 Kungl. Maj:ts proposition nr 172.

Departementschefen.

bygdens kvinnoförbund laar av samma skäl föreslagit, att en praktisk husmor borde vara ledamot.

Länsstyrelserna i Västernorrlands och Västerbottens län samt hushållningssällskapens förvaltningsutskott i Södermanlands, Kristianstads, Hallands, Gävleborgs, Västernorrlands och Västerbottens län ävensom Sveriges agronom- och lantbrukslärareförbund hava föreslagit höjning av maximigränsen för premieringsbart jordbruk till 20 hektar åker.

För närvarande utgår icke statsbidrag till premieringar av ifrågavarande slag. Då jag i det följande vid beräkning av kostnadsramen under närmaste åren för den allmänna undervisnings- och upplysningsverksamheten icke kommer att förutsätta statsbidrag till premieringar, har jag icke funnit skäl att nu taga ställning till hushållningssällskapsutredningens förslag på denna punkt.

VII. Hushållningssällskapens allmänna upplysningsverksamhet.

1. Allmänna synpunkter.

Hushållningssällskapsutredningen.

För att betona den nära samhörigheten mellan hushållningssällskapens allmänna upplysningsverksamhet och undervisningsverksamheten på lanthushållningens område har utredningen föreslagit, att i reglementet för den allmänna statsunderstödda undervisnings- och upplysningsverksamheten måtte angivas upplysningsverksamhetens syfte men dess närmare utformning borde med hänsyn till de skiftande förhållandena inom olika landsdelar ankomma på vederbörande hushållningssällskap. Syftet borde vara att bland dem, som hava sin verksamhet inom jordbruket och detta närstående näringar genom tal och skrift sprida kännedom om rön och erfarenheter inom vederbörande näringsgren, vunna vid försöksverksamhet eller eljest, samt att lämna råd och upplysningar rörande planläggningen av produktionsbefrämjande förbättringsåtgärder. Vidare borde stadgas, att verksamheten skulle stå under ledning av hushållningssällskapets förvaltningsutskott samt bedrivas i samarbete med jordbrukets ekonomiska föreningar eller andra föreningar och institutioner på lanthushållningens område ävensom med lantbruksundervisningsanstaltema inom sagda område.

Enligt utredningens förslag borde den omedelbara ledningen av den allmänna upplysningsverksamheten och organisationen handhavas av hushållningssällskapens konsulenter eller därmed jämställda tjänstemän enligt av hushållningssällskapets förvaltningsutskott utfärdade, av lantbruksstyrelsen fastställda instruktioner. Vid upprättande av sagda instruktioner borde tillses, att konsulenterna medgåves erforderlig tid att i största möjliga utsträckning ägna sina krafter åt undervisnings- och upplysningsverksamhet. Vissa av konsulenternas nuvarande arbetsuppgifter borde kunna under vederbörande konsulents ledning anförtros åt mindre kvalificerade och lägre avlönade befattningshavare.

69 Kungl- Majrls proposition nr 172.

Utredningen har ansett det vara i hög grad önskvärt, att tor den allmänna undervisnings- och upplysningsverksamheten utnyttjades i största möjliga utsträckning ej blott konsulenterna utan även lantbruksundervisningsanstalternas lärare. Därest inom ett hushållningssällskaps område befintliga dylika anstalter inordnats som ett led i sällskapets allmänna undervisningsverksamhet borde obligatorisk föreskrift gälla för hushållningssällskapets förvaltningsutskott att för den allmänna undervisnings- och upplysningsverksamheten anlita nämnda anstalters befattningshavare i den utsträckning, som undervisningen vid anstalterna medgåve och som erfordrades för ifrågavarande verksamhets bedrivande i önskvärd omfattning. Ä andra sidan borde skyldighet föreskrivas för sagda befattningshavare alt stå till vederbörande förvaltningsutskotts förfogande.

Utredningen har därefter berört frågan örn särskild ersättning till hushållningssällskapens befattningshavare för föredrag och föreläsningar vid kurser samt härutinnan anfört.

Flertalet hushållningssällskap torde för närvarande lämna viss särskild ersättning utöver resekostnads- och traktamentsersättning till befattningshavarna för föredrag på lanthushållningens område och även för föreläsningar vid av sällskapet anordnade undervisningskurser. Jämväl för undervisning vid utbildningskurser torde dylik ersättning i regel utgå. Enär handhavandet av undervisnings- och upplysningsverksamheten ingår i befattningshavarnas tjänsteåliggande, synes utredningen i princip särskild ersättning från hushållningssällskapet härför utöver resekostnads- och. traktamentsersättning icke böra utgå til! befattningshavarna. En förutsättning härför är emellertid, alt sagda uppgifter kunna fullgöras inom ramen för den tjänstgöringsskyldighet, som ankommer på vederbörande befattningshavare. Särskild ersättning synes sålunda icke böra utgå, därest ifrågavarande uppgift kan fullgöras inom dexr tjänstgöringstid, som kan anses skälig.

Påpekas må att vad här sagts icke bör utesluta, att befattningshavare, som tages i anspråk för exempelvis föredrag, som anordnas och bekostas, av annan institution än hushållningssällskapet eller någon dess underavdelning, bör äga rätt att härför uppbära skälig ersättning. Därest dylikt föredrag eller utarbetandet av detsamma inkräktar på vederbörandes tjänstgöringstid förutsattes givetvis, att vederbörligt tillstånd härtill lämnats. Vad nu anförts torde i princip böra gälla även befattningshavare vid lantbruksundervisningsanstalt, som inordnats som ett led i hushållningssällskapets allmänna undervisnings- och upplysningsverksamhet. Där särskilda skäl föreligga -—■ exempelvis där befattningshavare icke hava s. k. helårstjänstgöring — bör dock hushållningssällskapets förvaltningsutskott kunna bestämma skäligt arvode, när vederbörande tages i anspråk för nyssnämnda verksamhet.

Yttranden.

Av utredningen framförda allmänna synpunkter på frågan örn hushållningssällskapens allmänna upplysningsverksamhet hava i regel lämnats ulan erinran.

Svenska landsbygdens ungdomsförbund har emellertid framhållit att studiecirkelverksamheten borde kunna påräkna fria föreläsningar av hushållningssällskapens tjänstemän. Föreskrift härom borde intagas i reglementet

70 Kungl. Maj:ts proposition nr 172.

lör den allmänna statsunderstödda undervisnings- och upplysningsverksamheten.

Gotlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har — med instämmande av länsstyrelsen i Gotlands län — avstyrkt förslaget om borttagande av rätt för hushållningssällskapens befattningshavare att uppbära särskilt arvode för föredrag m. m. Enligt utskottets mening vore dylikt arvode lämpligt såsom uppmuntran till befattningshavaren att nedlägga särskild omsorg vid utarbetande av föredrag samt för att öka vederbörandes villighet att hålla föredrag.

Departements- Vid sidan av den i det föregående behandlade undervisningsverksamheten är en upplysningsverksamhet genom individuell rådgivning eller mera kollektivt betonad dylik verksamhet genom föredrag, demonstrationer o. s. v. otvivelaktigt av största betydelse för lanthushållningens utveckling. Ledningen av denna verksamhet bör liksom för närvarande anförtros åt hushållningssällskapen. Det torde även vara lämpligt att syftet med verksamheten angives i det ifrågasatta gemensamma reglementet för den allmänna statsunderstödda undervisnings- och upplysningsverksamheten. Liksom utredningen vill jag understryka betydelsen av att för denna verksamhet utnyttjas såväl hushållningssällskapens som lantbruksundervisningsanstalternas befattningshavare. Av utredningen föreslagen föreskrift om skyldighet för sistnämnda befattningshavare att i den mån så är möjligt med hänsyn till arbetet vid skolorna stå till förfogande för ändamålet kan jag sålunda förorda.

Jag kan även i princip ansluta mig till hushållningssällskapsutredningens förslag att särskilt arvode till hushållningssällskapens och lantbruksundervisningsanstaltemas befattningshavare icke bör ifrågakomma för fristående föredrag och för föreläsningar vid kurser som anordnas och bekostas avhushållningssällskapet eller någon dess underavdelning och som kunna fullgöras inom skälig tjänstgöringstid. Liknande bestämmelser torde böra gälla även årsanställd lärare vid lantbruksundervisningsanstalt, som efter överenskommelse med hushållningssällskapet inordnats som ett led i hushållningssällskapets undervisningsverksamhet. Ur skälighetssynpunkt böra enahanda bestämmelser gälla även för årsanställd lärare vid lantbruksundervisningsanstalt, som icke inordnats som ett led i hushållningssällskapets allmänna undervisnings- och upplysningsverksamhet. Med hänsyn till den ställning hushållningssällskapen intaga lill den praktiska ungdomsverksamheten, bör vidare särskilt arvode icke utgå till befattningshavare vid hushållningssällskap eller lantbruksundervisningsanstalt för föredrag eller för medverkan vid kurs, anordnad av ungdomsorganisation på lanthushållningens område. Vad nu sagts bör givetvis gälla endast i fråga örn föredrag eller kurs inom vederbörande hushållningssällskaps område.

Kungl. Maj:ts proposition nr 172.

2. Ersättning för biträde av hushållningssällskapens befattningshavare.

Nuvarande förhållanden.

Flertalet hushållningssällskap uttaga i regel särskild ersättning för av sällskapens befattningshavare utförda uppdrag. Konsultation och rådgivning muntligen, skriftligen eller per telefon är dock i allmänhet kostnadsfri. För biträde av trädgårdstjänsteman får rekvirent oftast erlägga viss ersättning även om biträde av andra sällskapens tjänstemän är kostnadsfritt.

Grunderna för ersättning, varom här är fråga, variera avsevärt inom olika hushållningssällskap och äro stundom angivna i för olika slags uppdrag fastställda, ganska detaljerade taxor. Ett par hushållningssällskap upptaga särskild tilläggsavgift av icke-medlemmar. I flera fall föreskrives, att kommuner och allmänna institutioner ävensom innehavare av jord, vilka icke driva jordbruk som huvudsaklig näring, skola erlägga ersättning för utförda uppdrag efter högre taxa än de egentliga jordbrukarna. Hos sex hushållningssällskap äro brukare av jordbruksfastighet under viss areal helt eller delvis befriade från erläggande av ifrågavarande ersättningar och hos tre hushållningssällskap gäller enahanda undantag för brukare av jordbruksfastighet med taxeringsvärde, understigande visst belopp. Vanligen är viss minimiavgift stipulerad samt stundom även viss maximiavgift.

Såsom exempel på ersättningsgrunder må nämnas, att för täckdiknmgsplaner och gödselvårdsplaner ersättning oftast utgår efter ytenhet. Inom fem hushållningssällskap är emellertid avgiften för dylika planer konstant och relativt låg. I tre fall erlägges förutom ersättning efter areal en viss grundavgift eller ett visst dagarvode. Ersättning för planer till byggnadsföretag utgår stundom med viss procent av den beräknade kostnadssumman och i andra fall med visst belopp per kubikmeter inredda utrymmen. För arbetsbeskrivningar eller detaljritningar utgår ersättning i regel enligt särskild överenskommelse eller efter självkostnadspris.

Beträffande ersättningens erläggande må nämnas, att densamma stundom uppbäres av vederbörande tjänsteman såsom egen inkomst men i andra fall inbetalas till vederbörande hushållningssällskap.

liushållningssällskapsutredningen.

Utredningen har föreslagit, att obligatorisk avgift från rekvirent för de planer, som utarbetats genom hushållningssällskapens tjänstemäns försorg, borde utgå. Såsom motivering för denna ståndpunkt har framhållits, att en ändamålsenlig planläggning nedbringade såväl engångsutgifter för ett företag sorm underhålls- och driftkostnader tor detsamma, att avgiftsfria planer ofta ledde till okynneskonsultationer, att större värde oftare sattes på avgiftsbelagda än avgiftsfria planer samt att hushållningssällskapen hade betydande kostnader för material m. m. för ändamalet. För sadan rådgivning genom hushållningssällskapens tjänstemän, som icke innebure uppgörande av pia-

72 Kungl. Maj:ts proposition nr 172.

Departements

ehefen.

ner ävensom för de med rådgivningen förenade resorna, borde däremot särskild ersättning icke utgå. Avgifter för planer borde av rekvirent erläggas till hushållningssällskapet och ej till vederbörande tjänsteman, enär sistnämnda förtalingssätt bland annat medförde orättvisor i fråga om avlöningsförmåner.

Enligt utredningens mening torde avgiftstaxa i princip vara så konstruerad, att avgiften sa exakt som möjligt motsvarade de verkliga kostnaderna för ritningar, beskrivningar, kostnadsberäkningar m. m. Den enskilde, som därav vore i behov, borde kunna erhålla viss rabatt å den fastställda taxan. Vidare har utredningen framhållit önskvärdheten av i största möjliga utsträckning enhetliga taxor inom skilda hushållningssällskaps områden. Med hänsyn härtill har utredningen föreslagit, att lantbruksstyrelsen måtte erhålla i uppdrag att efter samråd med representanter för hushållningssällskapen m. fl. fastställa taxa, innefattande jämväl bestämmelser örn rabatter å taxans avgifter.

Yttranden.

Utredningens förslag på denna punkt hava i regel icke föranlett några erinringar.

Länsstyrelsen i Jämtlands län samt hushållningssällskapens förvaltningsutskott i Kalmar läns norra område, Malmöhus och Jämtlands län hava emellertid ansett enhetliga taxor olämpliga med hänsyn till de skiftande förhållandena inom olika landsdelar samt föreslagit, att varje hushållningssällskap borde upprätta förslag till taxa för sällskapets område, vilken därefter underställdes lantbruksstyrelsen för fastställelse.

Statskontoret har biträtt förslaget om särskild taxa för samtliga hushållningssällskap men framhållit, att det borde för att stimulera medlemsanslutningen till hushållningssällskapen övervägas en differentiering av avgifterna i syfte att medgiva lägre ersättningsbelopp för medlemmar. Jämväl lantbruksstyrelsen har framfört liknande synpunkter.

Såsom av den föregående redogörelsen framgår uttaga sällskapen i regel särskild ersättning för av sällskapens befattningshavare utförda uppdrag under det att muntlig och skriftlig konsultation och rådgivning i allmänhet äro kostnadsfria. Ersättningen utgår enligt för olika hushållningssällskap varierande taxa. Såsom hushållningssällskapsutredningen föreslagit torde det vara ändamålsenligt att bestämmelser meddelas om obligatoriska avgifter för rekvirent för de planer av skilda slag, som utarbetas av hushållningssällskapens tjänstemän. Det torde böra få ankomma på lantbruksstyrelsen att efter hörande av hushållningssällskapen utarbeta taxor. Med hänsyn till önskvärdheten av att skapa direkta ekonomiska fördelar av ledamotskap i hushållningssällskap anser jag kunna övervägas, att avgiften för rekvirent, som icke är ledamot av hushållningssällskap, fastställes till högre belopp än avgiften för ledamot. Det synes även kunna ifrågasättas om icke särskild taxa bör gälla för institutioner och föreningar av olika slag. Vid taxans upprättande

Kungl. Maj:ts proposition nr 172.

torde böra beaktas utredningens uttalande rörande rätt till rabatt i t axea vgifterna för den enskilde rekvirent, som är i behov därav. De taxeavgifter som inflyta böra såsom utredningen föreslagit tillföras hushållningssällskaps kassa och sålunda icke uppbäras av vederbörande förrättningsman.

3. Byggnadskonsulterande verksamhet på landsbygden.

Tidigare förslag.

Spörsmålet rörande den byggnadskonsulterande verksamhetens ordnande på landsbygden har under senare år vid flera olika tillfällen varit under övervägande. Sålunda väcktes vid 1937 års riksdag motion örn särskilda byggnadskonsulenter hos hushållningssällskapen, vilken motion emellertid ej föranledde någon riksdagens åtgärd. Samma år upptogs spörsmålet i skrivelse från hushållningssällskapens ombud.

I sitt betänkande angående underlättandet av kvinnornas arbete i de mindre lanthemmen (stat. off. utr. 1939: 6) framförde 1937 års utredning angående arbetsförhållandena vid det mindre jordbruket förslag om anställande hos varje hushållningssällskap av särskilda byggnadskonsulenter samt örn inrättande vid lantbrukshögskolan av en särskild byggnadslinje för utbildning av dylika konsulenter. Vidare hava 1940 års byggnadskostnadssakkunniga i sitt betänkande angående byggnadskostnaderna (stat. off. utr. 1941:4) upptagit frågan om rådgivning i landsbygdens byggnadsfrågor. Enligt de sakkunniga krävde denna rådgivning ett samarbete mellan ett betydande antal personer med olika specialiteter, varför rådgivningsfrågan icke kunde erhålla en tillfredsställande lösning genom anställande av byggnadskonsulenter i de olika länen, knutna till hushållningssällskap, egnahemsnämnder eller andra organ. Enligt de sakkunnigas mening syntes de initiativ, som exempelvis tagits genom bildandet av lantbruksförbundets byggnadsförening u. p. a. erbjuda en långt bättre utväg.

Lantbruksförbundets byggnadsförening u. p. a.

Lantbruksförbundets byggnadsförening (L. B. F.) tillkom 1941 och upptog nästan omedelbart i sig en inom Skåne sedan år 1938 verksam förening med ungefär enahanda syfte och med namnet lantmännens byggnadsförening. Lantbruksförbundets byggnadsförening, som enligt föreningens stadgar är en sammanslutning av över hela landet verksamma jordbruksorganisationer (dock kunna även hushållningssällskap bliva medlemmar), har till ändamål att främja medlemmarnas samt lill medlemmarna direkt eller indirekt anslutna föreningars och jordbrukares ekonomiska intressen på byggnadsområdet och verka för åstadkommande av en ur ekonomisk, teknisk och hygienisk synpunkt ändamålsenlig samt tilltalande bebyggelse vid jordbruk och föreningsföretag. I detta sylte skall föreningen enligt stadgarna tillhandagå medlemmarna jämte till dem direkt eller indirekt anslutna föreningar med

74 Kungl. Maj.ts proposition nr 172.

råd och anvisningar, ritningar och kostnadsberäkningar beträffande ny- och ombyggnader samt byggnadsförbättringar m. m. Vidare skall föreningen medverka till och förmedla anskaffning av byggnadsmaterial och inredningsföremål för lantmannabyggnader, verka för en ändamålsenlig standardisering av i lantmannabyggnader förekommande byggnadsdetaljer och inredningsföremål samt verkställa undersökningar rörande lämpliga byggnadsmaterial, konstruktion och utförande av byggnader ävensom bland allmänheten sprida kännedom härom. Slutligen har föreningen till uppgift att hjälpa jordbrukarna med ordnande av entreprenaduppgörelser.

För fullgörande av sina uppgifter har föreningen upprättat ett huvud- och centralkontor i Stockholm samt centralkontor i Lund och Vänersborg. Vidare hava i samarbete med vederbörande hushållningssällskap och egnahemsnämnder inrättats filialkontor i ytterligare fjorton län. För de fyra nordligaste länens vidkommande ävensom i Värmlands och Kopparbergs län bedrives byggnadskonsulterande verksamhet tills vidare av egnahemsstyrelsen enligt särskilt avtal med lantbruksföibundets byggnadsförening.

Enligt organisationsplanen för byggnadsföreningen komma större uppdrag att bearbetas vid närmaste centralkontor. Ombyggnader och enklare nybyggnader skola handhavas av fackmän, anställda hos byggnadsföreningen med placering som ombud hos vederbörande hushållningssällskap, vilka avses skola tillhandahålla kontor och ställa sin lokala organisation till förfogande för ombuden. För tillgodoseende av behovet av agronomisk sakkunskap skola i mån av behov hos byggnadsföreningen anställas agronomer. Behovet av dylik sakkunskap vid hushållningssällskapen anses bliva tillgodosett genom hos sällskapen anställda konsulenter. För finansiering av föreningens verksamhet debiteras uppdragsgivare avgift för upprättade ritningar m. m. med högst 2 procent av de beräknade byggnadskostnaderna.

Hushållningssällskapsutredningen.

Inledningsvis har utredningen uttalat, att det ur såväl privatekonomisk som nationalekonomisk synpunkt vore av största vikt, att den byggnadskonsulterande verksamheten på landsbygden ordnades på ett ur alla synpunkter och för samtliga yrkesutövare lämpligt sätt. För verksamheten krävdes såväl byggnadsteknisk sakkunskap som jordbruksekonomisk och husdjurshygienisk kunnighet. Möjlighet torde knappast föreligga för en person att ensam behärska alla hithörande spörsmål. Ett intimt samarbete krävdes sålunda mellan experter på respektive områden. Den jordbruksekonomiska sakkunskapen vore väl företrädd hos hushållningssällskapen genom deras olika konsulenter och andra tjänstemän. Centralt verksamma härvidlag vöre hos vissa institutioner och föreningar, såsom lantbrukshögskolan, jordbrukstekniska föreningen lii. fl., inom hela landet verksamma experter. Den husdjurshygieniska sakkunskapen funnes lokalt representerad av veterinärkåren, i första hand länsveterinärerna, och husdjurskonsulenterna samt centralt trämst av medicinalstyrelsen. Lokal byggnadsteknisk, speciellt på jordbrukets byggnadsproblem inriktad expertis saknades i stort sett medan densam-

Kungl. Maj.ts proposition nr 172.

ina centralt funnes företrädd bland annat inom egnahemsstyrelsen och lantbruksförbundets byggnadsförening.

Enligt utredningens mening borde för samarbete mellan den lokalt arbetande expertisen inom varje hushållningssällskaps område finnas en särskild byggnadsnämnd, bestående av byggnads-, jordbruks-, husdjurs- och hemkonsulenter samt veterinär och jordbrukare. Nämndens uppgift skulle vara att granska de av byggnadskonsulenten uppgjorda byggnadsförslagen ur de olika synpunkter, som de olika experterna och representanten för det praktiska jordbruket företräda. Vidare borde samarbete ordnas mellan de lokala nämnderna och en av centralt verksam expertis sammansatt delegation med uppgift att ur principiella synpunkter behandla vissa spörsmål, som med fördel kunde bedömas centralt, exempelvis frågor rörande standardisering av byggnadsmaterial, uppgörande i viss utsträckning av byggnadsritningar m. m. Måhända kunde en dylik delegation bildas genom att med lantbruksförbundets byggnadsförenings byggnadsexpertis adjungerades lämplig sakkunskap på andra områden.

Vägande skäl hava synts utredningen tala för en anknytning av den lokala byggnadstekniska sakkunskapen till hushållningssällskapen. Det samarbete mellan sakkunniga av skilda slag, som erfordrades för upprättande av den av utredningen i annat sammanhang förordade allmänna planen för ett jordbruk, kunde sålunda bäst åstadkommas, om sakkunniga i största möjliga utsträckning vore knutna till ett och samma organ.

Utredningen har framhållit, att det syntes uppenbart, att den lokala byggnadskonsulterande verksamheten i första hand torde komma att beröra de mindre och medelstora jordbruken. Speciellt i fråga örn dessa jordbruk krävdes för byggnadskonsulenten goda möjligheter till samråd med andra, i jordbruksfrågor sakkunniga, enär den mindre och medelstore jordbrukaren i regel hade mindre förutsättningar än en större jordbrukare att genom egna anvisningar giva byggnadskonsulenten erforderliga jordbruksekonomiska, byggnadstekniska och husdjurshygieniska intentioner. Icke minst med hänsyn härtill har utredningen ansett utomordentligt viktigt, att framförallt det lokala samarbetet främjades genom byggnadskonsulentens inordnande under hushållningssällskapets ledning.

Efter att hava framhållit, att den administrativa organisationen med ritkontor etc. kunde ordnas mera rationellt med byggnadskonsulenten knuten lill vederbörande hushållningssällskap, har utredningen vidare anfört följande.

Den lokala byggnadskonsulterande verksamheten måste så organiseras, att den kan tillgodose samtliga yrkesutövare inom jordbruket. Visserligen saknas ännu större erfarenheter rörande effektiviteten av lantbruksförbundets byggnadsförenings organisation härutinnan men med stöd av erfarenheter från andra områden synes utredningen kunna starkt ifrågasättas, huruvida genom sagda organisation även de mindre och medelstora jordbrukarna erhålla tillgång till den, kanske speciellt för dorn, viktiga byggnadskonsultationen. Det är givetvis icke tillfyllest att blott rent organisatoriskt ordna den byggnadskonsulterande verksamheten och sålunda skapa möjligheter för

76 Kungl. Maj:ts proposition nr 172.

jordbrukare och andra att erhålla erforderliga råd och anvisningar i fråga örn byggnaderna. Därest den som ämnar bygga icke begagnar sig av sålunda erbjudna möjligheter, är föga eller intet vunnet. I första hand torde detta spörsmål visserligen vara en fråga örn upplysning rörande fördelarna att för ifrågavarande ändamål använda sakkunnigt biträde. Dock syntes svårigheter möta att övertyga de enskilda jordbrukarna härom. Speciellt gäller detta de mindre jordbrukarna. Endast om anlitandet av sakkunnigt biträde drar ringa kostnad torde man kunna förvänta, att de mindre jordbrukarna för närvarande skola anlita detsamma i nämnvärd utsträckning. Enligt vad utredningen inhämtat beräknar lantbruksförbundets byggnadsförening kostnaderna för ritningar m. m. till högst 2 procent av de beräknade byggnadskostnaderna. Även om denna avgift kan synas skälig, visa dock erfarenheter på andra områden, att många jordbrukare hellre underlåta att anlita sakkunniga rådgivare än erlägga en avgift av nämnda storlek.

Ehuru utredningen är övertygad örn lantbruksförbundets byggnadsförenings goda vilja att söka stå alla jordbrukare till tjänst, torde det dock med hänsyn till föreningens affärsbetonade organisation och behov av avgiftsinkomster för verksamhetens bedrivande icke vara ägnat att förvåna, därest ifrågavarande verksamhet icke komme att omfatta de mindre och medelstora jordbruken i den utsträckning och under så lång tid framåt, som är önskvärt.

Nöjaktigt samarbete mellan expertis på olika områden, rationellt ordnad administrativ organisation och tillgodoseende av samtliga jordbrukares likaberättigade intressen förutsätter enligt utredningens mening, att den lokala byggnadskonsulterande verksamheten ställes under hushållningssällskapens omedelbara ledning.

Byggnadskonsulent bör hava avlagt arkitektexamen vid tekniska högskolan eller äga motsvarande utbildning, varjämte bör krävas, att vederbörande genom tidigare verksamhet eller tjänst kunnat förskaffa sig god kännedom om landsbygdens byggnadsproblem och andra landsbygdsspörsmål. Skäl torde i regel icke föreligga att hos egnahemsnämnderna anställa särskild byggnadsexpertis. Ett intimt samarbete mellan hushållningssällskapen och egnahemsnämnderna torde nämligen möjliggöra för sagda nämnder och deras klientel att begagna sig av det biträde i byggnadsfrågor, som hos hushållningssällskapet anställd byggnadskonsulent eller annan konsulent hos sällskapet kan lämna.

I särskilt yttrande hava ledamöterna Andersson och Liedberg anmält en från utredningens majoritet skiljaktig mening i nu förevarande spörsmål och därvid uttalat, att åtgärder icke nu borde vidtagas för anställande hos hushållningssällskapen av med statsmedel avlönade byggnadskonsulenter utan den byggnadskonsulterande verksamheten borde ordnas genom samarbete mellan hushållningssällskapen och lantbruksförbundets byggnadsförening. Såsom motivering för sin ståndpunkt hava reservanterna anfört, att för alt resultaten av den centrala verksamheten .skulle komma den lokalt arbetande byggnadsexpertisen till godo på bästa möjliga sätt, syntes ändamålsenligt, att sagda expertis stöde under en central ledning. Därvid skapades även större möjligheter till den omplacering av befattningshavarna, som stundom kunde befinnas önskvärd, varjämte direkt kontakt bättre kunde uppnås mellan den centrala ledningen och verksamheten ute i bygderna.

Kungl. Maj:ts proposition nr 172.

77 Yttranden.

Utredningens förslag tillstyrkes av länsstyrelserna i Kronobergs, Gotlands, Hallands, Göteborgs och Bohus, Värmlands, Västmanlands, Kopparbergs, Gävleborgs, Västernorrlands och Jämtlands län samt hushållningssällskapens förvaltningsutskott i Södermanlands, Gotlands och Hallands län, Älvsborgs läns södra område, Värmlands, Västmanlands, Kopparbergs, Gävleborgs, Västernorrlands och Jämtlands län ävensom av Sveriges agronom- och lantbrukslärareförbund.

Förslaget avstyrkes däremot av lantbruksstyrelsen, statskontoret, egnahemsstyrelsen, länsstyrelserna i Jönköpings, Kristianstads och Västerbottens län, hushållningssällskapens förvaltningsutskott i Kristianstads och Västerbottens län, Sveriges lantbrulisförbund, Riksförbundet landsbygdens folk samt styrelsen för Alnarps lantbruks-, mejeri- och trädgårdsinstitut.

I vissa yttranden har uttalats, att det borde få ankomma på Kungl. Maj:t att på förslag av vederbörande hushållningssällskaps förvaltningsutskott bestämma, huruvida den byggnadskonsulterande verksamheten inom hushållningssällskapets område skulle handhavas av lantbruksförbundets byggnadslörening eller av hushållningssällskapet självt genom med statsmedel avlönad byggnadskonsulent. En dylik ståndpunkt har intagits av länsstyrelserna i Östergötlands, Blekinge och Skaraborgs län, hushållningssällskapens ombud samt hushållningssällskapens förvaltningsutskott i Stockholms län och stad. Östergötlands, Jönköpings och Kronobergs län, Kalmar läns södra område, Blekinge, Malmöhus och Skaraborgs län.

Ur de yttranden, vari förslaget tillstyrkts, må följande återgivas.

Länsstyrelsen i Västmanlands län har uttalat, att med hänsyn till de vilt skilda förhållandena inom olika landsdelar och de betydligt skiftande arbetsuppgifterna inom ett och samma län, vore en oeftergivlig förutsättning för ett gott resultat, att byggnadskonsulenten knötes till hushållningssällskapet. Härigenom finge konsulenten kännedom om de lokala förhållandena och behoven och kunde därigenom på sakkunnigt och förtroendefullt sätt betjäna klientelet. När man på sina håll befarat, att ett genomförande av utredningens förslag skulle omöjliggöra lantbruksförbundets byggnadsförenings verksamhet, torde man hava gjort sig skyldig till betydlig överdrift. Även byggnadsföreningen hade nämligen sin stora betydelse.

Uppsala låns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har bland annat anfört.

För att kunna på bästa sätt åstadkomma förbättring av jordbrukets byggnadsbestånd erfordras arbete av två skilda slag. Ä ena sidan bör ett planläggningsarbete både för bostadsbyggnadernas och ekonomibyggnadernas lämpligare anordning med avseende å hygien, arbetsbesparing, transportvägar, tillvaratagande av produkterna och inskränkning av materialkostnaderna behöva övervakas centralt av tekniskt myckel väl skolade personer, som tillika besitta erfarenhet av jordbruk av olika storleksordning. Å andra sidan är det nödvändigt att inom de olika jordbruksbygderna finnas sakkunniga personer, som kunna biträda jordbrukarna, undervisa lantbyggmästarna

78 Kungl. Maj:ts proposition nr 172.

och samtidigt äga kännedom om orternas speciella behov. Dessa senare befattningshavare kunna icke undvaras och de böra givetvis inordnas under hushållningssällskapen.

Ur de yttranden, vari förevarande förslag avstyrkts, må följande återgivas.

Lantbruksstyrelsen har ansett att ett genomförande av utredningens förslag sannolikt skulle bryta ned en del av den organisation, som redan uppbyggts i lantbruksförbundets byggnadsförening och som efter allt att döma gjort värdefulla insatser. Från statsmakternas sida hade denna organisation också redan accepterats, vilket framginge därav, att densamma erhållit betydande ekonomiskt stöd såväl för uppbyggande av organisationen som till underlättande för mindre jordbrukare att anlita densamma i byggnadsfrågor. Styrelsen har därefter anfört.

I nuvarande läge torde frågan lämpligast kunna lösas på det sättet att. där hushållningssällskap icke kan träffa avtal med lantbruksförbundets byggnadsförening, sällskapet anställer egen byggnadskonsulent, utan att denneblir direkt avlönad av statsmedel. I stället för bidrag av statsmedel lili avlöning torde böra övervägas, huruvida icke bidrag kunde lämnas lill själva den byggnadskonsulterande verksamheten, exempelvis i förhållande till antalet upprättade planer. Dylikt bidrag skulle i så fall kunna utgå vare sig vederbörande konsulent vore anställd hos hushållningssällskapet eller hos lanlbruksförbundets byggnadsförening. Lantbruksstyrelsen, som anser att en dylik lösning förtjänar att bliva föremål för prövning, har emellertid icke haf* möjlighet att verkställa behövlig utredning för framläggande av utarbetat förslag härom.

Sveriges lantbruksförbund har uttalat, att utredningen icke tillräckligt beaktat, att ett rationellt ordnande av förevarande spörsmål på längre sikt med nödvändighet krävde ett arbetsdugligt centralt organ och ett ytterst intimt samarbete mellan detta och de lokala organen. En förutsättning för detta samarbete torde vara, att den lokala expertisen organisatoriskt underställdes centralorganet. Förbundet har vidare påpekat, att önskvärt samarbete mellan byggnadsexpertis och sakkunniga på andra områden icke löstes automatiskt genom byggnadskonsulenternas anknytning till hushållningssällskapen. För egnahemsnämndernas del kvarstode ett oavvisligt behov av byggnadsrådgivning. Utredningen hade enligt förbundets uppfattning ej anfört några skäl, varför ett samarbete mellan lantbruksförbundets byggnadsförenings olika kontor och sällskapen och egnahemsnämnderna vöre mindre ändamålsenligt. I detta sammanhang har förbundet påpekat, att byggnadsföreningens organisation för närvarande omfattade central- och lokalkontor på 15 platser i landet och att den lokala verksamheten vore stadd i kraftig utveckling, som endast hölles tillbaka av svårigheten att snabbt utbilda och träna erforderlig personal. Vidare har förbundet framhållit, att av utredningen föreslagen prövning av byggnadsprojekt genom särskild nämnd bleve synnerligen tungrodd. Enligt förbundets mening vore det svårt att förstå, att en »affärsbetonad» organisation av byggnadsföreningens typ skulle vara mindre ägnad att handhava ifrågavarande verksamhet än en till sällskapen knuten konsultationsverksamhet utan central ledning. Då byggnads-

Kungl. Maj.ts proposition nr 172.

föreningen genom sin anknytning till den ekonomiska föreningsrörelsen vore ett jordbrukarnas eget organ i minst samma utsträckning, som sällskapen enligt utredningens förslag vore avsedda att bliva, innebure detta enligt förbundets åsikt en garanti för att föreningen komme att stå till alla jordbrukares disposition oberoende av brukningsdelarnas storlek. Byggnadsföreningen vore givetvis också fri från affärssynpunkter i så måtto att dess verksamhet dreves utan avsikt att medföra vinst. Förbundet har även påpekat, att ett arkitektarvode av 2 procent av byggnadskostnaderna betydligt understege i allmänhet utgående arkitektarvoden samt att enligt en inom byggnadsföreningen företagen utredning det hittills av föreningen genomsnittligt debiterade arkitektarvodet understigit 1 procent av de beräknade byggnadskostnaderna.

Hushållningssällskapens ombud hava framhållit, att tills vidare borde båda ifrågasatta vägarna stå öppna och på Kungl. Majit ankomma att efter förslag av vederbörande hushållningssällskap bestämma på vad sätt verksamheten skulle organiseras inom hushållningssällskapets område.

Frågan om den byggnadskonsulterande verksamhetens organisering p å Departementslanthushållningens område är utan tvivel synnerligen viktig och förtjänt av Stefen. den största uppmärksamhet från statsmakternas sida. Ändamålsenlig planläggning av såväl bostadshus som ekonomibyggnader vid ett jordbruk torde vara av avgörande betydelse då det gäller att åstadkomma goda förutsättningar för en rationell jordbruksdrift och nedbringa såväl kapitalbehovet för jordbruket som de löpande utgifterna.

Såsom framgår av det förut anförda äro meningarna delade i fråga örn verksamhetens organisation. Hushållningssällskapsutredningens majoritet och vissa korporationer å ena sidan hava ansett, att nöjaktigt samarbete mellan expertis på olika områden, rationellt ordnad administrativ organisation och tillgodoseende av samtliga jordbrukares likaberättigade intressen förutsatte, att den lokala byggnadskonsulterande verksamheten ställdes under hushållningssällskapens omedelbara ledning. A andra sidan hava två ledamöter av utredningen samt ett stort antal myndigheter och korporationer ansett att åtgärder i denna riktning icke nu borde vidtagas utan den byggnadskonsulterande verksamheten ordnas genom samarbete mellan hushållningssällskapen och lantbruksförbundets byggnadsförening.

Skäl kunna givetvis åberopas för envar av de olika meningar som sålunda kommit till uttryck beträffande frågan på vad sätt den byggnadskonsulterande verksamheten på landsbygden lämpligast bör ordnas. Det torde emellertid vara mindre lämpligt, att för ifrågavarande ändamål till sällskapen knyta en fast tjänstemannakår. Därest på grund av verksamhetens omfattning ett större antal befattningshavare skulle behöva anställas, uppstå merendels svårigheter att vid en minskning i behovet av tjänstemän nedbringa dessas antal. Erfarenheterna hittills av lanlbruksförbundets byggnadsförenings arbete synas mig hava varit goda. Anledning torde därför saknas att nu sönderbryta denna förenings lokala organisationer och ersätta desamma meri

80 Kungl. Maj.ts proposition nr 172.

hos respektive hushållningssällskap anställda, med statsmedel avlönade byggnadskonsulenter. Givetvis föreligger icke något hinder för en jordbrukare att för konsultation angående byggnadsföretag anlita annan expertis än de,n hos hyggnadsföreningen anställda även om företaget är avsett att utföras med understöd av statsmedel. Därest framdeles vid en mera omfattande rationaliseringsverksamhet ett stegrat behov av byggnadskonsultation skulle göra sig gällande, torde behovet av byggnadskonsulenter få mötas genom anlitande av på området tillgänglig arbetskraft. Med hänsyn till det anförda anser jag mig icke kunna förorda hushållningssällskapsutredningens förslag. Den nuvarande organisationen torde därför böra bibehållas. Det av utredningen påpekade behovet av lägre taxor i vissa fall synes kunna tillgodoses genom att sällskapen efter avtal med hyggnadsföreningen eller andra experter om ersättning därför möjliggör lämnandet av rabatter. Det torde även böra övervägas om icke egnahemsnämnds behov av byggnadssakkunnig rådgivning bör, till undvikande av särskilda statsanställda befattningshavare för ändamålet bos nämnden i viss omfattning, tillgodoses genom samarbete mellan egnahemsnämnden och hyggnadsföreningen.

4. Trädgårdskonsulterande verksamhet.

Hushållningssällskapsutredningen.

Utredningen, som ansett obestridligt att hushållningssällskapen hade en betydelsefull uppgift att fylla i fråga örn undervisnings- och upplysningsverksamhet ^på trädgårdsskötselns område, förordar, att hushållningssällskapen borde överväga att med framsynta trädgårdsodlare, såväl sådana med produktion av trädgårdsalster endast för husbehov, som större fruktodlare och företagare med fältmässig odling av grönsaker, träffa överenskommelse örn inrättande under hushållningssällskapets trädgårdstjänslemäns ledning av mönsterträdgårdar, där jordbrukare och andra intresserade i orten kunde erhålla råd och upplysningar i trädgårdsskötselns olika spörsmål. I samband härmed har utredningen även förordat statsunderstödd premiering av trädgårdar. Enligt utredningens mening borde den omedelbara ledningen av den trädgårdskonsulterande verksamheten närmast ankomma på en hos hushållningssällskapet anställd trädgårdskonsulent, vilken i motsats till vad nu vore fallet, borde avlönas med särskilda statsmedel. Detsamma har utredningen ansett böra gälla biträden åt trädgårdskonsulent, förslagsvis benämnda trädgår dsin struktör er.

Utredningen har vidare erinrat om att, förutom hos fruktodlarföreningarna anställda trädskötare med uppgift att vara allmänheten behjälpliga med i första hand fruktträdens beskärning och besprutning, funnes inom ett par län hos hushållningssällskapen anställda speciella trädgårdsförmän, som vore underställda trädgårdskonsulenten och som hade till uppgift att tillhandagå allmänheten med hjälp vid utförandet av praktiska trädgårdsarbeten. Enligt utredningens mening vore systemet med dylika trädgårdsförmän väl värt att prövas även inom andra hushållningssällskap. Utredningen har dock sam-

Kungl. Maj:ts proposition nr 172.

tidigt betonat, att förmännen icke kunde ersätta trädskötarna. Trädskötarna hade i regel speciella uppgifter inom fruktodlingens område men trädgårdsförmännens verksamhetsområde borde omfatta trädgårdsskötseln i sin helhet. Utredningen har ansett, att anställande av trädskötare hos hushållningssällskapen knappast vore lämpligt. Trädgårdsförmannen borde inom sitt distrikt vara trädgårdskonsulenten behjälplig med ledning av trädskötarnas arbete och även kunna anlita dugliga trädskötare för tillgodoseende av rekvisitioner, som förmannen icke medhunne. Särskilt statsbidrag för avlönande av trädgårdsförman borde enligt utredningens mening icke utgå. Denne torde liksom förmän i allmänhet böra anställas som extra tjänsteman eller på annat sätt hos hushållningssällskapet, varför det borde ankomma på vederbörande sällskap att i mån av medelstillgång besluta om anställandet av trädgårdsförmän.

Utredningen har även framhållit önskvärdheten av att jämväl lärare vid trädgårdsskolorna toges i anspråk för den trädgårdskonsulterande verksamheten. Nämnda skolor borde sålunda i likhet med lantbruksundervisningsanstalterna kunna inordnas som ett led i hushållningssällskapens allmänna undervisningsverksamhet.

Yttranden.

Utredningens uttalanden i nu förevarande hänseenden hava i allmänhet icke föranlett några erinringar.

Sveriges konditionerandc trädgårdsmästares förbund har emellertid framhållit betydelsen av ett regelbundet och ordnat samarbete mellan trädgårdskonsulenterna och de fackliga organisationerna på trädgårdsskötselns område. Hushållningssällskapen borde i detta syfte anmodas inrätta trädgårdsråd efter mönster av det inom Stockholms läns och stads hushållningssällskaps område verksamma med representanter för vederbörande hushållningssällskaps förvaltningsutskott och de olika organisationerna inom sällskapets område. I dylikt råd skulle trädgårdskonsulenten vara självskriven ledamot. Samtliga råd inom landet borde sedermera sammanslutas till ett trädgårdsodlingens centralråd.

Föreningen Sveriges trädgårdsarkitekter har påpekat, att den trädgårdskonsulterande verksamheten omfattade dels trädgårdsodlande och dels trädgårdsplanerande verksamhet och att det endast undantagsvis vore möjligt för en person att förena två så olika arbetsuppgifter. Med hänsyn härtill borde trädgårdskonsulents uppgift begränsas till främjande av odlingen av trädgårdsprodukter samt i samband därmed lämnande av direktiv för ordnande av trädgårdar vid smärre jordbruksfastigheter och egnahem.

Hushållningssällskapsutredningens förslag och synpunkter i fråga om hushållningssällskapens trädgårdskonsulterande verksamhet anser jag mig kunna i huvudsak biträda. Denna verksamhet bör sålunda omfatta, förutom allmän upplysningsverksamhet, trädgårdskurser, demonstrationer av mönsterträdgårdar, premieringar m. m. I anledning av Sveriges kondi donerande trädgårdsmästares förbunds uttalande angående bildande av särskilt träd-

Bihang till riksdagens protokoll 19H. 1 sami. Nr 172. 6

Departements-

chefen.

82 Kungl. Maj:ts proposition nr 172.

gårdsråd inom varje hushållningssällskaps område, vill jag allenast framhålla, att ett samarbete mellan hushållningssällskapen och sammanslutningar på trädgårdsskötselns område givetvis är önskvärt. Formen för detta samarbete torde emellertid vara beroende av lokala förhållanden, varför för landet i dess helhet likartade bestämmelser härutinnan icke torde kunna utfärdas. Den av föreningen Sveriges trädgårdsarkitekter ifrågasatta inskränkningen av trädgårdskonsulenternas arbetsuppgifter, kan jag icke förorda, då en gränsdragning mellan trädgårdsarkitekts och trädgårdskonsulents arbetsområden enligt föreningens förslag synes mindre ändamålsenlig. Liksom hittills bör det alltså även framdeles ankomma på rekvirent att härutinnan välja det biträde han anser lämpligt för ifrågakommande uppdrag.

5, Hemslöjdskonsulterande verksamhet.

Nuvarande statsunderstödda åtgärder.

Sedan lång tid tillbaka finnas särskilda hemslöjdsföreningar, flertalet med såväl ideell som ekonomisk verksamhet. Redan år 1899 bildades den första föreningen, Föreningen för svensk hemslöjd. Så småningom bildades sedermera hemslöjdsföreningar i olika delar av landet och för närvarande finnas ett 40-tal dylika föreningar. Flertalet lokala föreningar hava numera sammanslutit sig i ett förbund, Svenska hemslöjdsföreningarnas riksförbund. Vidare har bildats en gemensam försäljningsorganisation, Hemslöjdsförbundet för Sverige.

Såväl Föreningen för svensk hemslöjd som Hemslöjdsföreningarnas riksförbund åtnjuta statsbidrag och sedan år 1937 har bidrag utgått från anslag under tionde huvudtiteln även till de provinsiella hemslöjdsföreningarna. För budgetåret 1943/44 är i riksstaten för ändamålet uppfört ett belopp av 50 000 kronor. För fördelningen av dessa anslag samt för att i övrigt leda och följa hemslöjdens utveckling inom landet tillsatte Kungl. Maj:t år 1936 statens hemslöjdsråd, i vilket såväl förenämnda riksförbund som Föreningen för svensk hemslöjd äro representerade. Till kommerskollegium finnes knuten en särskild statsavlönad kvinnlig befattningshavare, statens instruktör i hemslöjd, med uppgift att genom verksamhet bland hemslöjdens utövare främja hemslöjdens utveckling.

För undervisningsverksamheten i hemslöjd plägar utgå dels statsanslag och dels anslag av landsting, hushållningssällskap och hemslöjdsföreningar. Undervisningen bedrives vid såväl fasta skolor som ambulerande kurser. På senaste tiden hava vissa hushållningssällskap och slöjdföreningar därjämte anställt särskilda hemslöjdskonsulenter.

Erinras må att enligt nu gällande grundstadgar för hushållningssällskapen ankommer även pa sällskapen att främja bland annat hemslöjden inom sina områden.

Kungl. Maj:ts proposition nr 172.

83 Hushållningssällskapsutredningen.

Utredningen har erinrat om att hemslöjden hade urgamla anor inom landet och att redan tidigt de två nuvarande formerna för hemslöjdsverksamhet, husbehovsslöjd och saluslöjd, utbildats. Vid industrialismens genombrott hade ganska allmänt antagits, att hemslöjden så småningom skulle ersättas av industriell tillverkning men intresset för hemslöjd hade tvärtom vidmakthållits och utvidgats. Värdet av hemslöjden kunde numera uppskattas till omkring 80 miljoner kronor årligen. Sin största betydelse hade hemslöjden för landsbygdens befolkning, framför allt för mindre jordbrukare och personer med rutinarbete. Även örn hemslöjdens gamla anor utgjorde en styrka för densamma, finge detta enligt utredningens mening dock icke hindra en anpassning av slöjden efter tidens brav. Kvalitetskravet finge sålunda icke eftersättas, lägre tillverkningskostnader borde eftersträvas genom bland annat ökning av yrkesskickligheten och avsättningen av hemslöjdsprodukterna främjas genom moderna, effektiva affärsmetoder från framför allt hemslöjdsföreningarnas sida. I sistnämnda hänseende har utredningen uttalat önskvärdheten av att de ideella hemslöjdsföreningarna, där så ej redan skett, omorganiserades till ekonomiska föreningar, sammanslutna i ett riksförbund med uppgift att, i likhet med jordbrukets ekonomiska föreningar för försäljningen av jordbruksprodukter, handhava försäljningen av slöjdprodukter.

Utredningen har framhållit, att för åstadkommande av en rationell utveckling av hemslöjden erfordrades först och främst en effektiv och omfattande undervisnings- och upplysningsverksamhet, syftande mot en ökad yrkesskicklighet hos hemslöjdama och bedriven dels vid kurser av olika slag, genom föredrag, demonstrationer, utställningar m. m. och dels genom personlig rådgivning åt enskilda hemslöjdare. Enligt utredningens mening borde för ledning av denna verksamhet finnas anställda särskilda konsulenter, av utredningen benämnda slöjdkonsulenter, för såväl kvinnlig slöjd (vävning, stickning, virkning, sömnad m. m.) som manlig slöjd (trä- och metallslöjd, korgarbeten m. m.).

Vid övervägande av slöjdkonsulents anställningsförhållanden har utredningen ansett tvenne alternativ kunna ifrågakomma, nämligen antingen att konsulenten anställdes hos hemslöjdsförening eller att vederbörande hushållningssällskap vore konsulents huvudman. Enligt utredningens mening talade övervägande skäl för att hushållningssällskap stöde såsom huvudman för slöjdkonsulent, vilket givetvis icke uteslöte att vid utseende av befattningshavare samråd kunde äga rum mellan vederbörande hushållningssällskap och hemslöjdsföreningar.

Utredningen har föreslagit, att på vederbörande hushållningssällskap borde ankomma att besluta rörande verksamhetens organisation för anpassning av densamma efter skilda ortsförhållanden. Emellertid har utredningen påpekat, att det i regel torde visa sig lämpligt, att frågor rörande hemslöjden anförtroddes åt en särskild, av förvaltningsutskottet utsedd slöjdnämnd, som i den mån så befunnes lämpligt borde anordna överläggningar med represen-

84 Kungl. Maj:ts proposition nr 172.

tanter för hemslöjdsföreningarna inom slöjdnämndens verksamhetsområde. Med hänsyn till hemslöjdens stora betydelse vore enligt utredningens uppfattning statsanslag till anställande av konsulenter på hemslöjdens område lika erforderligt och motiverat som ifråga om konsulenter för andra näringsgrenar på lanthushållningens område.

Yttranden.

Utredningens förslag rörande den hemslöjdskonsulterande verksamheten har föranlett särskilda uttalanden endast i ett fåtal yttranden.

Förslaget tillstyrkes i huvudsak av kommerskollegium, statens hemslöjdsråd, Svenska slöjdföreningen, Svenska hemslöjdsföreningarnas riksförbund och Hemslöjdsförbundet för Sverige samt länsstyrelsen i Skaraborgs län och hushållningssällskapens förvaltningsutskott i Skaraborgs och Gävleborgs län.

Förslaget har däremot avstyrkts av lantbruksstyrelsen, statskontoret och Riksförbundet landsbygdens folk.

Ur yttrandena må följande återgivas.

Kommerskollegium har funnit förslaget örn anställande av statligt avlönade konsulenter vara förtjänt av det största beaktande och ansett sig kunna i princip ansluta sig till detsamma. På grund av den betydelse, som ett nära samarbete mellan hemslöjdsföreningarna och hushållningssällskapen otvivelaktigt kunde få för jordbruksbefolkningen har kommerskollegium — även örn enligt kollegii mening starka skäl kunde anföras för konsulents anknytning till hemslöjdsförening — ansett sig böra förorda hushållningssällskapen såsom huvudmän för konsulenterna. Av ledamöterna i den föreslagna slöjdnämnden, förslagsvis bestående av, förutom ordföranden, minst fyra ledamöter, borde emellertid hälften utses av de inom respektive hushållningssällskaps områden befintliga och till central hemslöjdsorganisation anslutna ideella hemslöjdsföreningarna. Ordföranden och övriga ledamöter borde utses av vederbörande hushållningssällskap.

Svenska hemslöjdsföreningarnas riksförbund har, med instämmande av Hemslöjdsförbundet för Sverige, i fråga om hemslöjdsföreningarnas organisation framhållit, att föreningarnas ideella verksamhet vore av sådan betydelse, att den icke kunde utan skada för hemslöjden skiljas från försäljningsverksamheten. Beträffande konsulentverksamheten och dess betydelse har förbundet framfört liknande synpunkter som kommerskollegium men därjämte uttalat, att slöjdkonsulent helst borde vara knuten till hemslöjdsförening. Förbundet har emellertid icke velat motsätta sig förslaget örn konsulents anknytning till hushållningssällskap, under ovillkorlig förutsättning dock, att tillsättningen av konsulent skedde i samråd med vederbörande hemslöjdsorganisation och att intim kontakt uppehölles mellan konsulenten och föreningarna inom konsulentens verksamhetsområde. Vidare har förbundet uttalat, att som slöjdnämnd borde fungera hemslöjdsförenings arbetsutskott, kompletterat med två eller tre representanter för hushållningssällskapet. I de fall, då föreningarna sammanslagits till en distriktsorganisation, borde den-

Kungl. Maj:ts proposition nr 172.

nas styrelses arbetsutskott jämte nyssnämnda representanter för hushållningssällskap utgöra slöjdnämnd.

Lantbruksstyrelsen har anfört.

Enligt lantbruksstyrelsens mening kan det starkt ifrågasättas, huruvida hemslöjdens utveckling skulle främjas genom att hemslöjdsföreningarna på sätt utredningen föreslagit i större eller mindre grad avkopplades från konsulentverksamheten. Därest hemslöjdskonsulenterna skola vara anställda hos hushållningssällskapen måste bättre garantier skapas för att den kunnighet och det intresse, som finnes representerat inom hemslöjdsföreningarna, kommer till nytta även i framtiden. Då lantbruksstyrelsen saknar sakkunskap på hemslöjdens område, torde styrelsen icke lämpa sig för att såsom centralt organ handhava ledningen av ifrågavarande konsulentverksamhet. Det förefaller som om denna fråga bäst skulle kunna lösas genom ett lokalt samarbete mellan hushållningssällskapen och hemslöjdsföreningarna samt eventuellt andra på hemslöjdens område verksamma organ. Frågan om den lämpligaste organisationen för hemslöjdens befrämjande synes i allt fall icke vara fullt utredd med hänsyn till alla därav berörda intressen. Lantbruksstyrelsen, som starkt vill understryka behovet av ökat statligt stöd för anställande av flera konsulenter för främjande av denna särskilt för de mindre jordbrukarna viktiga näringsgren, kan med anledning av vad som anförts icke tillstyrka det föreliggande förslagets genomförande i denna del. Lantbruksstyrelsen vill förorda, att ytterligare utredning av ifrågavarande spörsmål kommer till stånd, varvid berörda intressen torde böra beredas tillfälle att framföra sina synpunkter. Lantbruksstyrelsen förutsätter, att ett bättre tillgodoseende av hemslöjdens behov av konsulenter härigenom icke nämnvärt skall komma att fördröjas.

Statskontoret har ansett, att hemslöjdsverksamheten även framdeles borde handhavas av hemslöjdsföreningarna.

I likhet med hushållningssällskapsutredningen anser jag hemslöjden vara Departements-

Cjro tori

av stor betydelse för landsbygdens befolkning framför allt för det mindre jordbruket, där komplettering av inkomsten på annat sätt möter svårigheter.

Det är därför av stor vikt att en effektiv och rationellt ordnad undervisningsoch upplysningsverksamhet kommer till stånd på ifrågavarande område.

Emellertid synes såsom lanbruksstyrelsen anfört frågan om den lämpligaste organisationen av berörda verksamhet icke blivit utredd i den utsträckning som måste anses önskvärd. Innan slutlig ståndpunkt tages i förevarande fråga, synes densamma därför böra underkastas ytterligare utredning och överväganden.

VIII. Bestämmelser rörande statsbidrag.

Gällande bestämmelser.

Statsbidrag till utbildningskurs för vandringsrättare plägar angivas i det avtal, som uppgöres mellan lantbruksstyrelsen och kursanordnaren. Statsbidrag till dylik kurs varierar något men torde i regel belöpa sig till omkring 1 700 kronor per kurs.

86 Kungl. Majlis proposition nr 172.

För utbildningskurs för täckdikningsförmän pläga bestämmelser utfärdas för varje kurs.

För utbildningskurs för kontrollassistenter utgår enligt reglementet den 28 februari 1914 (nr 24) statsbidrag med dels ett grundanslag av 800 kronor för varje kurs, dels ock ett bidrag av 10 kronor för varje elev.

Jämlikt reglemente den 14 augusti 1930 (nr 329) utgår statsbidrag till utbildningskurs för mjölkbedömare med dels ett grundanslag av 600 kronor för varje kurs, dels ock ett bidrag av 15 kronor för varje elev.

Statsbidraget till utbildningskurser för ladugårdsförman och svinskötare är fastställt till för praktisk kurs 300 kronor för varje ladugårdselev och 350 kronor för varje svinskötareelev, räknat för hel kurs, och för teoretisk kurs örn en månad till 75 kronor för varje elev för bostad och kost ävensom 600 kronor för övriga utgifter för kursens hållande.

Till utbildningskurs för ladugårdsskötare utgår jämlikt reglemente den 3 juni 1938 (nr 354) statsbidrag med dels ett grundanslag av 600 kronor för varje kurs, dels ock ett bidrag av 90 kronor för varje elev.

Statsbidrag till utbildningskurs för lokala ledare inom jordbrukarungdomens förbund utgår med belopp, som av Kungl. Majit beviljas för varje särskild dylik kurs.

För utbildningskurs för trädskötare plägar statsbidrag utgå ur de för ändamålet till lantbruksstyrelsen förfogande ställda medlen till täckande av utgifter för arvode och reseersättning åt kursledare och lärare, hyra för lokal och redskap ävensom för materialier och expenser i övrigt med högst ett till 100 kronor beräknat belopp för varje antagen elev, varjämte till varje elev, som är anställd som trädskötare hos fruktodlareförening eller koloniträdgårdsförening, utbetalas ett dagtraktamente av 3 kronor för varje bevistad kursdag och under pågående kurs infallande helgdag.

Vad angår utbildningskurser för trädskötare i norra Sverige må här anföras, att statsbidrag till dylika utgår ur det i riksstaten uppförda anslaget till bidrag till kurser i trädgårdsskötsel.

För statsbidrag till av hushållningssällskapen anordnade undervisningskurser gälla bestämmelserna i kungörelsen den 17 juni 1938 (nr 465) angående statsbidrag till undervisning för i mindre jordbruk deltagande män och kvinnor. Enligt dessa bestämmelser må till sagda verksamhet statsbidrag utgå med högst hälften av den summa, vartill kostnaderna för undervisningen uppgått. Därjämte må statsbidrag till undervisningskurser, avsedda för särskilt antagna manliga eller kvinnliga elever utgå med halva kostnaden för kursdeltagares resa i billigaste klass å järnväg, båt eller med omnibus från deltagarens hemstation till platsen för kursen närmast belägna station och åter.

Till kortare kurser i ladugårdsskötsel må statsbidrag utgå till hushållningssällskap jämlikt kungörelsen den 3 juni 1938 (nr 355) för en veckas utbildningskurs med ett grundanslag av 150 kronor för varje kurs,

Kungl. Maj:ts proposition nr 172.

för två veckors utbildningskurs med ett grundanslag av 250 kronor för varje kurs och för en månads fortbildningskurs med ett grundanslag av 600 kronor. Härjämte utgår ett bidrag av 2 kronor för varje elev och dag.

Till förenämnda specialkurser i lantbruksbokföring m. m. plägar statsbidrag utgå med 1 500 kronor per kurs och för kurser i beteskultur och ängsskötsel bruka beräknas i statsmedel cirka 2 000 kronor per kurs.

Till ambulerande trädgårdskurser i Norrland utgår statsbidrag till hushållningssällskap med belopp, motsvarande hälften av den summa, vartill kostnaderna för kurserna beräknas uppgå, dock högst 100 kronor för varje på tre olika perioder uppdelad 6-dagars kurs.

För anordnande av studieresa må jämlikt kungörelsen den 17 juni 1938 (nr 465) angående statsbidrag till undervisning för i mindre jordbruk deltagande män och kvinnor statsbidrag utgå till hushållningssällskap till täckande av kostnader för ledares och deltagares resor, under förutsättning, att hushållningssällskapet till gäldande av kostnaden härför tillskjuter minst lika stort belopp som statsbidraget.

Till premie ring av mindre jordbruk må jämlikt kungörelsen den 17 juni 1938 (nr 463) till hushållningssällskap utgå bidrag i fråga örn penningpris med intill 150 kronor för första pris, 110 kronor för andra pris och 70 kronor för tredje pris samt i fråga örn hederspris med intill 300 kronor. Härjämte må av statsmedel gäldas halva beloppet av den resekostnadsoch traktamentsersättning, som enligt av hushållningssällskapet meddelade bestämmelser tillgodokommer ordföranden och en ledamot i premieringsnämnden.

Understöd av statsmedel till elever i vissa av ovannämnda kurser må utgå jämlikt kungörelsen den 3 juni 1938 (nr 356) angående understöd åt vissa elever vid lägre undervisningsanstalter m. m. Enligt bestämmelserna i denna kungörelse må understöd tilldelas obemedlad eller mindre bemedlad elev vid kurs för ladugårdsskötare samt sådan deltagare i fast småbrukarekurs, husmoderskurs och specialkurs med särskilt antagna elever, som äro boende så avlägset från den plats, där kursen hålles, att deltagaren icke kan under kursen vistas i sitt hem, och som tillika visar sig vara i behov av dylikt understöd, dock utgår understöd endast till sådan i fast småbrukarekurs deltagande elev, som har sin verksamhet vid .jordbruk med högst 15 hektar åker. Understöd beviljas av lantbruksstyrelsen samt utgår till elev vid kurs för ladugårdsskötare med 45 kronor till elev av tredje behovsgraden, med 25 kronor till elev av andra behovsgraden och med 15 kronor till elev av första behovsgraden, allt beräknat för läsmånad. Vid fast småbrukarekurs med särskilt antagna elever må understöd utgå med 1 krona 50 öre, vid husmoderskurs och specialkurs med särskilt antagna kvinnliga elever med 2 kronor 50 öre, allt per dag för envar därtill berättigad under den tid kursen pågår.

I detta sammanhang må lämnas en översikt över de belopp, som för de i del föregående berörda ändamålen eller för den allmänna undervisnings-

88 Kungl. Maj:ts proposition nr 172.

verksamheten i övrigt på lanthushållningens område — undantagandes statsbidrag till avlöning av hushållningssällskapens befattningshavare — plägat anvisas eller i förekommande fall beräknats:

budgetår ändamål kronor1

1939/402 utbildningskurser för vandringsrättare ............ 3 400

1943/44 täckdikningsförmän .............................. 5 500

1943/44 kontrollassistenter ................................ 20 000

1943/44 mjölkbedömare .................................. 1700

1943/44 ladugårdsförman och svinskötare .................. 50 800

1943/44 ladugårdsskötare ................................ 42 000

1943/44 lokala ledare inom J. U. F......................... 1 750

1943/44 hushållningssällskapens undervisningskurser ........ 47 500

1943/44 kortare kurser i ladugårdsskötsel .................... 10 000

1943/44 kurs i lantbruksbokföring ........................ 1 500

1943/44 kurs i beteskultur och ängsskötsel .................. 3 500

1943/44 fortbildningskurs för mejeripersonal ................ 10 000

1943/44 kurser i trädgårdsskötsel .......................... 40 000

1939/402 studieresor ...................................... 50 000

1939/402 premiering av mindre jordbruk .................... 95 000

1943/44 speciell undervisning .............................. 750

1941/422 utbyte av jordbrukarungdom ..................... .__3 000*

Summa kronor 386 400

Hushållningssällskapsutredningen.

I fråga örn statsbidrag till utbildningskurser har utredningen anfört.

Enligt utredningens mening bör undervisningen vid utbildningskurs i regel handhavas av befattningshavare hos hushållningssällskap eller statsunderstödd utbildningsanstalt på lanthushållningens område. Särskild ersättning utöver resekostnads- och traktamentsersättning torde i regel icke böra utgå till dylik befattningshavare för handhavande av verksamhet, varom här är fråga. Emellertid torde det icke vara möjligt att alltid tillämpa denna princip. Då så icke kan ske måste man sålunda räkna med särskilt arvode till lärare. Stundom kan det vara önskvärt, att en ordinarie lärare vid exempelvis en lantmannaskola får hand om undervisningen vid en till en skola förlagd kurs, i vilket fall för den allmänna undervisnings- och upplysningsverksamheten avsedda medel böra kunna användas till avlöning av vikarie. Med tillämpning av nämnda princip komma å andra sidan resekostnadsoch traktamentsersättningarna att variera. Även utgifterna för driftskostnaderna i allmänhet, såsom lokalhyra, värme, lyse, städning m. m., torde vara olika på skilda håll.

Med hänsyn till det sagda är det enligt utredningens mening icke lämpligt med ett för alla förhållanden gällande fast statsbidrag för viss utbildningskurs. Utredningen får sålunda föreslå, att i fråga om statsbidrag för ändamålet endast maximigränser angivas, inom vilka det torde böra ankomma på lantbruksstyrelsen att på grundval av för varje kurs upprättad utgiftsstat bevilja erforderligt statsbidrag.

1 Inklusive eventuell reservation från tidigare budgetår.

* För senare budgetär har på grund av krisläget intet anslag utgått.

8 Anslaget har disponerats av Riksförbundet landsbygdens folk. För senare budgetår intet anslag.

89 Kungl. Maj:ts proposition nr 172.

Utredningen har föreslagit följande maximibidrag till nedannämnda utbildningskurser. (Till jämförelse har angivits bidragens storlek enligt nu gällande bestämmelser.)

Enligt utredningens mening borde förutom nämnda statsbidrag till teoretisk kurs för ladugårdsförmän och svinskötare samt till utbildningskurs för ladugårdsskötare utgå ersättning för kost och logi enligt nu gällande grunder. I fråga örn praktiska utbildningskurser för ladugårdsförman och svinskötare har det synts utredningen lämpligt, att statsbidrag utginge med 300 kronor respektive 350 kronor för varje elev eller samma bidrag som för närvarande. Anslaget till svinskötarkursen har av utredningen beräknats högre med hänsyn till det i regel mindre antalet elever i dylik kurs. Någon utgiftsstat för dylika praktiska kurser har utredningen icke ansett vara erforderlig. För utbildningskurs av annat, i förenämnda reglemente för den statsunderstödda allmänna undervisnings- och upplysningsverksamheten icke särskilt angivet slag borde ankomma på Kungl. Majit att i varje särskilt fall meddela föreskrifter angående statsbidragets storlek.

I övrigt innebär utredningens förslag i huvudsak inga ändringar av nu gällande bestämmelser för statsbidrag till ifrågavarande kurser.

I fråga om statsbidrag till undervisningskurser har utredningen av samma skäl, som anförts beträffande utbildningskurser, ansett lämpligt tillämpa principen om maximibidrag för lantbrukarekurser och specialkurser i ladugårdsskötsel. För de förstnämnda har utredningen sålunda föreslagit statsbidrag med högst 1 000 kronor för 14 dagars kurs och 1 700 kronor för 30-dagars kurs samt för de sistnämnda med högst 400 kronor för en veckas kurs, högst 650 kronor för två veckors kurs och högst 1 200 kronor för fortbildningskurs. Skäl har icke synts utredningen föreligga att i fråga om specialkurser i ladugårdsskötsel bibehålla den nuvarande bestämmelsen om statsbidrag med 2 kronor per elev. Enligt utredningens uppfattning kunde för undervisningskurser av annat slag däremot sagda princip knappast tilllämpas bland annat med hänsyn till kursernas varierande längd, vilken vid tiden för ingivande av framställning om bidrag icke alltid kunde angivas av hushållningssällskapet.

90 Kungl. Maj.ts proposition nr 172.

Beträffande fördelningen av kostnaderna mellan staten och hushållningssällskapen har utredningen anfört.

Nu gällande villkor för statsbidrag, nämligen att vederbörande hushållningssällskap skall av egna medel eller eljest gälda halva kurskostnaden innebär, att ett hushållningssällskap, som av egna medel eller eljest kan’ anvisa relativt stora belopp till ifrågavarande verksamhet, kan genom att bättre utnyttja för ändamålet förefintligt statsanslag anordna flera kurser än ett sällskap med mindre resurser, ehuru måhända kursbehovet är större inom aet sistnämnda hushållningssällskapets område. Att för statsbidrag skall gälla villkor med dylika konsekvenser, synes utredningen i regel icke ändamålsenligt och torde ej heller befrämja en önskvärd utveckling av kursverksamheten. Utredningen har med hänsyn till det sagda ansett sig böra föreslå, att vederbörande lärares resekostnads- och traktamentsersättning måtte helt få gäldas av statsmedel. Enär såsom lärare praktiskt taget undantagslöst torde kunna anlitas befattningshavare — i första hand konsulent — hos hushållningssällskapet eller befattningshavare vid lantbruksundervisningsanstalt som inordnats i hushållningssällskapets allmänna undervisnings- och upplysningsverksamhet, synes statsbidraget till lärararvode i regel icke böra utgå. I undantagsfall torde hälften av dylikt arvode böra kunna gäldas av statsmedel. Beträffande övriga kostnader, vilka i regel torde bliva relativt små, får utredningen föreslå, att hälften må kunna bestridas av statsmedel.

Slutligen har utredningen föreslagit statsbidrag till deltagare i lantbrukarekurs, klubbkurs och specialkurs med högst halva kostnaden för resa i billigaste klass å järnväg, båt eller omnibus från deltagares hemort till platsen tor kursen närmast belägna station och åter. På grund av karaktären å husmoderskurs och allmän kurs kunde liknande förmån ej tänkas för elev i dylik kurs.

De föreslagna bestämmelserna rörande statsbidrag till studieresor och premiering ansluta sig i huvudsak till nu gällande föreskrifter, dock beträffande premiering med tillägg i anslutning till utredningens förslag om utsträckning av den statsunderstödda premieringsverksamheten.

Utredningen har ansett nu gällande ordning med beslut av Kungl. Majit i frågor rörande statsbidrag till samtliga i det föregående omförmäida ändamål vara en i regel onödigt tidskrävande omgång. Förevarande statsbidrag borde sålunda i regel beviljas av lantbruksstyrelsen.

I fråga örn statsunderstöd till elever har utredningen föreslagit, att till deltagare i utbildningskurs för täckdikningsförman borde utgå stipendium av statsmedel med 4 kronor 50 öre per kursdag i stället för nuvaiande traktamente med enahanda belopp. Vidare borde elev i lantbrukarekurs kunna tilldelas understöd enligt samma grunder, som nu gälla för elev vid lantmannaskola, samt elev i klubbledarekurs enligt nyssnämnda grunder för utbildningskurs för täckdikningsförman. Enligt utredningens förslag avsåges en höjning böra komma till stånd av nu utgående understödsbelopp till elev i första, andra och tredje behovsgraderna till 20, 40 respektive 60 kronor för manad at elever vid Alnarps lantbruks-, mejeri- och trädgårdsinstituts driftsledarkurs och handelsträdgårdsmästarkurs, vid statsunderstödd lantmanna-

Kungl. Majlis proposition nr 172.

skola och lanthushållsskola, vid trädgårdskurs vid folkhögskola samt vid utbildningskurs för ladugårdsskötare.

Det årliga behovet av statsanslag till nu ifrågavarande verksamhet har av utredningen beräknats till följande belopp:

Utbildningskurser.

2 kurser för lantbruksinstruktörer............................

1 kurs för täckdikningsförman ..............................

20 kurser för kontrollassistenter ..............................

3 kurser för mjölkbedömare ................................

25 praktiska kurser för ladugårdsförman med tillhopa 125 elever . .

6 teoretiska kurser för ladugårdsförman ......................

6 praktiska kurser för svinskötare med tillhopa 6 elever........

1 teoretisk kurs för svinskötare..............................

30 kurser för ladugårdsskötare ..............................

52 kurser för klubbledare ....................................

Utbildningskurser i trädgårdsskötsel ..........................

Utbildningskurser i övrigt efter beslut av Kungl. Maj:t ..........

Kronor

28 000

1 500

19 000 1 800

37 500 4 200

2 100 700

24 000

20 800 40 000 30 000

Undervisningskurser m. m.

Lantbrukarekurser ..................................

Klubbkurser, husmoderskurser, specialkurser m. m.....

Undervisningskurser i ladugårdsskötsel ................

Annan undervisning enligt Kungl. Maj:ts beslut i varje fall

Utbyte av jordbrukarungdom .......................

Studieresor ........................................

Premieringar .....................................

150 000 100 000 15 000 15 000 3 000 50 000 100 000

kronor 642 600.

Yttranden.

Utredningens förslag rörande statsbidrag tili kurser har statskontoret ansett sig kunna i stort sett biträda. Statskontoret har sålunda icke funnit skäl till erinran mot den föreslagna principen örn maximibelopp för flertalet kursslag. För en- och tvåveckors kurser i ladugårdsskötsel samt för utbildningskurser för ladugårdsskötare borde beloppen dock anpassas bättre till nu gällande statsbidrag och fastställas till förslagsvis respektive 250, 450 och 700 kronor. För klubbledarekurs har statskontoret ansett motsvarande bidrag böra bestämmas till 350 kronor, varvid ämbetsverket emellertid utgått från att i fråga örn dessa kurser statsbidrag till studieresa icke borde beräknas. Ämbetsverket har icke funnit anledning föreligga att under nu rådande förhållanden tillstyrka ändring i gällande bestämmelser örn statsbidrag till täckande av elevernas resekostnader.

Lantbruksstyrelsen har uttalat, att mot principen örn maximibidrag kunde göras den invändningen, att kostnaderna vore i viss mån beroende av antalet kursdeltagare. Ett större antal deltagare medförde i regel ökade totalkostnader med lägre kostnad per elev räknat. Då utredningen i sina kostnadsberäkningar utgått från nu gällande bestämmelser rörande minimiantalet elever i respektive kurser och inga undervisningsavgifter skulle utgå, torde i vissa fall, t. ex. ifråga örn kontrollassistentkurserna, statsbidraget till kurser med

92 Kungl. Maj.ts proposition nr 172,

större elevantal än 15 vara väl lågt beräknat. Enligt styrelsens mening hade utredningen även i regel beräknat för laga arvoden till lärare, varigenom vissa av de föreslagna maximibidragen kommit att ligga i underkant. Lantbruksstyrelsen har beträffande de olika utbildningskursema föreslagit följande högsta statsbidragsbelopp. (Till jämförelse angives utredningens förslag.)

Utbildningskurs för lantbruksinstruktörer (enligt utredningens förslag 9 månaders kurs, enligt lantbruksstvrelsens förslag 5 månaders kurs)

Täckdikningsförman...............................

Kontrollassistenter..............................

Mjölkbedömare .................................

Ladugårdsförman, per kurs..........................

Ladugårdsförman, per elev och kurs ..........................

Svinskötare, per kurs .....................................

Svinskötare, per elev och kurs............................

Ladugårdsskötare, per kurs................................

Ladugårdsskötare, per elev och kurs ..........................

Klubbledare.................

Statsbidrag, kronor per kurs

utredningen

lantbruks-

styrelsen

samt ladugardsskötare icke medräknat de föreslagna statsbidragen till elevernas kost och logi under kurserna. Med hänsyn härtill och till de av lantbruks-

styrelsen förordade maximibeloppen för vissa kurser har lantbruksstyrelsen beräknat det årliga anslagsbehovet för utbildningskurser och undervisningskurser m. m. till 669 650 kronor.

Hallands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har ansett, att den nuvarande, även av utredningen föreslagna bestämmelsen örn minst 5 elever i praktisk utbildningskurs för ladugårdsförmän borde utgå. Enahanda yrkande har framförts från vissa lantmannaskolestgrelser. Såsom motivering har påpekats, att många lantmannaskolor icke hade möjlighet att med dylikt villkor ordna nämnda slag av utbildningskurs, enär skoljordbruken vore för små.

Utredningens förslag rörande statsbidrag till studieresor och premie r i n g har i huvudsak icke föranlett några uttalanden.

Förslaget örn överflyttande på lantbruksstyrelsen av beslutanderätten i allmänhet rörande statsbidragen har ej heller föranlett erinringar. Riksräkenskapsverket har härutinnan anfört, att förslaget vore ändamålsenligt och i överensstämmelse med av besparingsberedningen på sin tid gjort uttalande.

I fråga örn utredningens förslag till understöd åt elever i ovannämnda kurser bär lantbruksstgrelsen ansett de av 1939 års riksdag god-

Kungl. Maj.ts proposition nr 172.

kända beloppen för elever vid de lägre lantbruksundervisningsanstalterna böra fastställas. I övrigt har styrelsen förklarat sig icke hava några erinringar mot utredningens förslag.

Statskontoret har förklarat sig icke vara berett att nu tillstyrka utredningens förslag. Större enhetlighet ifråga om understöden syntes sålunda önskvärd. Med utgångspunkt från gällande bestämmelser örn understöd till elever vid specialkurser, vilka borde bibehållas oförändrade, har statskontoret föreslagit, att det för manliga elever i småbrukarekurs nu fastställda understödet borde utgå även till elev i lantbrukarekurs med den begränsningen, att behov av understöd skulle föreligga. Till elev i de korta utbildningskurserna för täckdikningsförmän och klubbledare torde understöd i princip icke böra ifrågakomma. Då statsbidrag för kost och logi ansetts skola utgå till elev i utbildningskurs för ladugårdsskötare, förelåge slutligen ingen anledning medgiva ytterligare elevunderstöd därutöver för elev i dylik kurs.

Sveriges agronom- och lantbrukslärare^örbund har föreslagit, att understöd av statsmedel måtte utgå även till elev i utbildningskurs för kontrollassistenter och i trädgårdskurs vid lanthushållsskola enligt samma grunder som till elev i lantmannaskolas huvudkurs.

I fråga örn statsbidrag till utbildningskurser gäller för närvarande, att dy- Departementslika bidrag i regel utgå med bestämt belopp för utbildningskurs av visst slag chelensamt därutöver med visst bidrag per elev i kursen. Såsom framgår av vad hushållningssällskapsutredningen anfört tala flera skäl för en omläggning av principerna för bidragsberäkningen. Kostnaderna för ifrågavarande kurser torde vara ganska olika på skilda håll i landet. De fasta bidragen kunna därför understundom ställa sig allt för knappa, under det att de under vissa förhållanden komma att framstå såsom onödigt stora. Med hänsyn härtill torde avgjorda fördelar vinnas vid ett genomförande av utredningens förslag att i bestämmelserna rörande statsbidrag i regel endast angåves maximibidrag till kurs av visst slag och att det skulle ankomma på lantbruksstyrelsen, att inom denna maximigräns bevilja på grundval av för kurs upprättad utgiftsstat erforderligt statsbidrag. I likhet med utredningen anser jag, att undantag från den sålunda föreslagna principen dock må göras i fråga örn praktiska utbildningskurser för ladugårdsförman och svinskötare, för vilka på sätt utredningen föreslagit oförändrade statsbidragsbestämmelser böra gälla. Genom den av mig nu förordade bestämmelsen torde en bättre anpassning till de verkliga kostnaderna kunna vinnas.

I fråga örn storleken av de maximibelopp, som böra utgå vid ifrågavarande kurser kan jag roed vissa jämkningar ansluta mig till utredningens förslag.

Med hänsyn till av mig tidigare förordad begränsning av tiden för utbildningskurs för lantbruks!nstruktörer torde maximibidraget för dylik kurs kunna minskas till inemot halva det belopp, som hushållningssällskapsutredningen föreslagit. De av lantbruksstyrelsen eljest förordade ändringarna i förslaget synas i huvudsak även kunna godtagas.

I fråga om undervisningskurser bär utredningen ansett principen om maxi-

94 Kungl. Maj:ts proposition nr 172.

mistatsbidrag böra gälla jämväl lantbrukarekurser och specialkurser i ladugårdsskötsel. Häremot har jag intet att erinra. För undervisningskurser av annat slag synes däremot såsom utredningen föreslagit sagda princip icke böra tillämpas med hänsyn till dessa kursers varierande längd.

En fråga som i detta sammanhang bör upptagas till övervägande är huruvida, liksom för närvarande, såsom villkor för statsbidrag till vissa undervisningskurser bör uppställas att hushållningssällskapen av egna medel eller eljest gälda halva kurskostnaden. Såsom utredningen framhållit, innebär denna princip, att ett hushållningssällskap, som av egna medel eller eljest kan anvisa relativt stort belopp till ifrågavarande verksamhet, kan genom bättre utnyttjande av förefintligt statsanslag anordna flera kurser än ett sällskap med mindre egna resurser, ehuru måhända behovet av kurser är relativt större inom det sistnämnda hushållningssällskapets område. I likhet med utredningen anser jag, att ett statsbidragsvillkor med dylika konsekvenser icke är ändamålsenligt och ej ägnat att befrämja en önskvärd utveckling av undervisningsverksamheten i hela landet. Det är för övrigt att märka, att då flertalet hushållningssällskaps inkomster till huvudsaklig del utgöras av statsanslag, nämnda princip i realiteten innebär, att kostnaderna för ifrågavarande verksamhet redan nu bestridas till huvudsaklig del av statsmedel, dels i form av statsbidrag till undervisning för i mindre jordbruk deltagande män och kvinnor och dels ur det statsanslag, som årligen utgår till hushållningssällskapens allmänna verksamhet. En överflyttning av huvudsakliga delen av kostnaderna till undervisningsanslaget betyder sålunda i verkligheten endast en ringa ökning av statens utgifter för ändamålet men medger en bättre översikt över desamma. Med hänsyn till det anförda finner jag mig böra tillstyrka utredningens förslag i nu förevarande avseende.

Vad angår övriga bestämmelser om statsbidrag till ifrågavarande kurser torde dessa sedermera få upptagas till övervägande.

Behovet av statsunderstödda utbildnings- och undervisningskurser svnes mig för närvarande kunna tillgodoses inom en kostnadsram av 370 000 kronor. Beträffande frågan om statsbidrag till utbyte av jordbrukareungdom, studieresor och premieringar må erinras om, att av statsfinansiella skäl statsanslag till dessa ändamål icke anvisats under senare år. Vid angivande av kostnadsramen under de närmaste åren för statliga åtgärder till befrämjande av undervisnings- och upplysningsverksamheten inom lanthushållningens område har jag ej heller nu ansett mig böra räkna med statsanslag för nvssnämnda ändamål.

Såsom tidigare nämnts har för budgetåret 1943/44 för ändamålet kunnat disponeras 235 000 kronor, däri inberäknad kurs i lantbruksbokföring, vartill statsbidrag plägar utgå i särskild ordning. Den med 135 000 kronor beräknade kostnadsökningen hänför sig i viss utsträckning till det av mig tidigare förordade borttagandet av nu gällande bestämmelser örn bidrag av ortsmedel i vissa fall med belopp, motsvarande statsbidraget. Då ortsbidraget i regel kan anses utgå ur statsanslaget till hushållningssällskapens allmänna verksamhet, innebär nämnda höjning i realiteten till viss del en överflyttning

Kungl. Maj:ts proposition nr 172.

av statens utgifter från ett anslag till ett annat. Hänsyn bör nämligen tagas härtill vid beräkning av framtida anslag till hushållningssällskapens allmänna verksamhet, vartill jag återkommer i det följande.

I enlighet med hushållningssällskapsutredningens av bland andra riksräkenskapsverket tillstyrkta förslag bör fördelningen av statsanslag till den allmänna undervisnings- och upplysningsverksamheten ankomma på lantbruksstyrelsen. Den nuvarande vanligen förekommande ordningen med beslut av Kungl. Maj:t efter förslag av lantbruksstyrelsen innebär uppenbarligen ett dubbelarbete och en tidskrävande omgång.

Frågan örn utsträckande av bestämmelserna rörande statsunderstöd åt kursdeltagare till, såsom hushållningssällskapsutredningen föreslagit, deltagare även i andra kurser än de för närvarande statsunderstödda torde jag vid senare tillfälle få ånyo anmäla för Kungl. Maj:t.

Hushållningssällskapens förmedling av statsunderstöd till driftsekonomiska förbättringsåtgärder i allmänhet inom

jordbruket.

Gällande bestämmelser.

Till ifrågavarande grupp av understöd, vilka förmedlas av hushållningssällskapen, kunna hänföras statsbidrag till förstärkning av ofullständiga jordbruk (nyodling, stenröjning, jordkörning, betesförbättring och avloppsförbättring), lån till nyodling och betesförbättring, lån och bidrag till täckdikning, lån och bidrag till gödselvårdsanläggningar, lån och bidrag till siloanläggningar samt bidrag till ladugårdsförbättringar.

Bestämmelser för statsbidrag till ladugårdsförbättringar pläga meddelas av Kungl. Maj:t i samband med beslut rörande beviljande av medel till hushållningssällskap för utlämnande av dylikt bidrag. För övriga understöd hava föreskrifter lämnats i följande kungörelser.

1. Kungörelsen den 21 augusti 1925 (nr 396) angående ändrade villkor för lån från allmänna nyodlingsfonden (ändrad genom kung. nr 300/1930 och 637/1937);

2. kungörelsen den 11 juni 1926 (nr 204) angående ändrade villkor för lån från norrländska nyodlingsfonden (ändrad genom kung. nr 301/1930 och 638/1937);

3. kungörelsen den 30 juni 1939 (nr 466) angående statsbidrag till förstärkning av ofullständiga jordbruk m. lii.;

4. kungörelsen den 22 juni 1920 (nr 332) angående villkoren för lån från täckdikningslånefonden (ändrad genom kung. nr 358/1921, 239/1922, 84/ 1930, 306/1933, 636/1937 och 439/1939);

5. kungörelsen den 30 juni 1933 (nr 434) angående statsbidrag till täckdikning (ändrad genom kung. nr 572/1937);

6. kungörelsen den 11 juli 1918 (nr 576) angående villkoren för lån från gödselvårdslånefonden (ändrad genom kung. nr 186/1925, 241/1927, 132/1931 och 632/1937);

7. kungörelsen den 30 juni 1933 (nr 435) angående statsbidrag till gödsel-

96 Kungl. Maj:ts proposition nr 172.

vårdsanläggningar (ändrad genom kung. nr 189/1934, 119/1936, 567/1937 och 355/1940);

8. kungörelsen den 31 augusti 1940 (nr 815) angående lån till uppförande av siloanläggningar för beredande av ensilagefoder (ändrad genom kung. nr 827/1941 och 222/1943);

9. kungörelsen den 31 augusti 1940 (nr 816) angående statsbidrag till uppförande av siloanläggningar för beredande av ensilagefoder (ändrad genom kung. nr 223/1943).

Rörande räntan för ifrågavarande lån gäller kungörelsen den 31 december 1943 (nr 936) angående ränta å lån från statens utlåningsfonder samt kungörelsen samma dag (nr 937) angående ändring av bestämmelserna örn lån från statens utlåningsfonder, i vad de avse räntans fastställande.

Principen för låneförmedlingen är den att lantbruksstyrelsen beviljar hushållningssällskap statslån, som av. statskontoret utbetalas till sällskapet mot särskild skuldförbindelse. Ur detta statslån utlämnar sällskapet sedermera i sin tur lån till enskilda företagare på i princip samma villkor i fråga om ränta och återbetalning, som gälla för statslånet. Risken för eventuella förluster på låneförmedlingen tages helt av hushållningssällskapet, som dock för förmedlingen av vissa lån åtnjuter särskilda bidrag av statsmedel.

Hushållningssällskap, som önskar erhålla statslån, skall härom till lantbruksstyrelsen ingiva skriftlig framställning. Dylik kan ingivas när som helst under året. I fråga örn gödselvårds-, nyodlings- och betesförbättringslån skall framställning innehålla förteckning å de företag, för vilka lån blivit hos låneförmedlaren sökta, förslag till lånebelopp och lånetid för varje särskilt lån ävensom övriga för ärendets bedömande erforderliga uppgifter. Lantbruksstyrelsen fattar i fråga om sistnämnda slag av lån beslut om lånebeloppet till varje enskild företagare. I fråga om lån till siloanläggning och täckdikning däremot tager lantbruksstyrelsen icke ställning till statslånets fördelning på enskilda låntagare.

Beträffande lånens förräntning och återbetalning gäller följande.

Kungl. Maj.ts proposition nr 172.

97 För bidragsförmedlingen gäller i princip, att Kungl. Maj:t på därom av hushållningssällskap gjord framställning beviljar sällskapet anslag till vederbörande ändamål med visst belopp, vilket sällskapet sedermera fördelar mellan enskilda företagare. I fråga om statsbidrag till förstärkning av ofullständiga jordbruk gäller dock, att örn för visst ändamål anvisat belopp icke åtgår härför, äger sällskapet använda överskjutande belopp till annat i kungörelsen den 30 juni 1939 (nr 466) angivet ändamål.

För hushållningssällskapens utlämnande av lån och bidrag finnas i regel ganska detaljerade bestämmelser. Dessa hava avseende å framställning om understöd, planer, kostnadsförslag, innehållet i skuldförbindelser eller bidragskontrakt, säkerhet för lån, låns uppsägning och bidrags återbetalande m. m.

De i vederbörande kungörelser respektive Kungl. Maj:ts brev lämnade föreskrifterna angående lånens och bidragens storlek framgå av följande sammanställning.

1 Sammanlagda beloppet av bidrag och lån må ej överstiga för täckdikning med rör 5 000 kronor och 500 kronor för hektar, för täckdikning med annat material 5 000 kronor och 350 kronor för hektar, för gödselvårdsanläggning 75 % av kostnaden och 2 000 kronor samt för silo anläggning 90 % av hela kostnaden utom grävningskostnaden och 2 000 kronor.

2 Statsbidrag må beviljas även hushållningssällskap, bolag eller förening, som avser att upplåta det med bidraget åsyftade området för betesändamål.

3 Av hela kostnaden utom grävningskostnad.

1 Ej må låntagare på grund av särskilda nyodlings- eller betesförbältringslån samtidigt häfta i skuld till högre belopp än 5 000 kronor för vartdera slaget av lån.

Bihang till riksdagens protokoll 1944. 1 sami. Nr 172

98 Kungl. Maj:ts proposition nr 172.

För vissa av ifrågavarande understöd gälla begränsningar i fråga om storleken å vederbörande lån- eller bidragstagares jordbruk. Bestämmelserna härutinnan framgå av följande sammanställning.

Besparingsberedningen.

I sin tidigare berörda promemoria den 12 juni 1942 med utlåtande och förslag angående den statliga låne- och bidragsverksamheten å jordbrukets område har besparingsberedningen framhållit behovet av en rationalisering av statens medverkan. Besparingsberedningens allmänna synpunkter härutinnan hava återgivits i annat sammanhang. I enlighet med dessa synpunkter har beredningen föreslagit, att de nuvarande anslagen till bidrag till gödselvård, täckdikning och siloanläggningar för beredande av ensilagefoder samt till befrämjande av inhemsk fröodling och linodling och gemensam maskinanskaffning sammansloges till ett enda anslag, benämnt statens jordbruksanslag. I analogi härmed borde jämväl vissa lånefonder sammanslås.

Ur statens jordbruksanslag borde bidrag som regel icke utlämnas till annan än sådan jordbrukare, som icke brukar större areal än 20 hektar. I fråga om sammanslutning av jordbrukare borde som regel 65 procent av dessa bruka högst 20 hektar öppen jord. I allmänhet borde bidragen ej överstiga 25 procent av anläggnings- respektive inköpskostnaden. Såsom villkor för erhållande av bidrag borde uppställas bland annat kravet, att bidragstagaren inom viss angiven kortare tid vidtoge den åtgärd som avsåges med bidraget.

Jämväl för lån borde nyssnämnda arealbegränsning gälla. Härom har besparingsberedningen anfört.

1 Dock gäller, att företrädesrätt till lån bör givas den, som innehar högst 50 hektar åker eller annan odlad jord.

2 Ingen begränsning, då det med bidraget åsyftade området avses upplåtas för gemensamt betesändamål.

Kungl. Maj:ts proposition nr 172.

99 Genom detta förslag minskas möjligheterna för innehavare av större jordbruk att erhålla lån speciellt för täckdikning och ensilageanläggningar. Behovet för störj ordbrukarna att erhålla statens understöd är numera icke lika starkt framträdande som tidigare, då statsunderstödets kanske viktigaste funktion låg i själva propagandan för en nyttig åtgärd. Betydelsen av ifrågavarande produktionsfrämjande åtgärder är numera uppenbar för flertalet jordbrukare. Då de, rätt utförda, äro fullt räntabla, bör vidtagande av åtgärderna som regel icke medföra ekonomiska svårigheter för innehavare av större brukningsdelar.

Besparingsberedningen har föreslagit, att lån i allmänhet icke borde överstiga 75 procent av inköpskostnaderna respektive anläggningskostnaderna. Lån borde vidare löpa med ränta, icke understigande medelräntan för statens fasta upplåning under senast förflutna budgetår. Det vore ej lämpligt låta lånen vara räntefria under viss tid. Detta föranledde nämligen lått mången att underlåta att vid lånets sökande räkna med de verkliga utgifterna för förräntning och amortering. Amorteringstiden för lån borde icke överstiga tio år.

Hushållningssällskapsutredningen.

I det föregående har redogjorts för utredningens principiella synpunkter rörande statsunderstöd till produktionsbefrämjande förbättringsåtgärder på jordbrukets område. Jag torde här få lämna en översikt rörande viktigare detaljförslag härutinnan, avseende understödsformer, ändamål, till vilka understöd föreslås utgå, understödsbelopp och understödsvillkor i övrigt. Enligt utredningens förslag böra samtliga bestämmelser för ifrågavarande understöd sammanföras i en kungörelse.

I fråga örn understödsfor merna har utredningen såsom tidigare omnämnts föreslagit, att understöd i första hand borde givas formen av amorteringslån. Därjämte borde kunna utgå avskrivningslån, avsett att vid beviljandet givas formen av lån, som emellertid, därest företaget skötts oklanderligt, kunde avskrivas efter viss tid. Denna tid har utredningen föreslagit fastställd till utgången av sjunde budgetåret efter det, då lånet beviljats. Enär ett statsunderstött företag avsåges i regel skola vara färdigställt före utgången av andra budgetåret efter det, då lånet beviljats, innebure nyssnämnda föreskrift, att företaget i fråga måste oklanderligt underhållas under i regel minst fem år, för att lånet skulle få avskrivas. Om så visat sig icke vara fallet, har det synts utredningen skäligt, att lånet återbetalades under de därpå följande fem åren med en femtedel örn året och förräntades efter en räntefot av 4 procent om året. Utredningen har icke ansett nödigt, att hushållningssällskaps beslut om avskrivning underställdes lantbruksstyrelsen för fastställande.

Såväl amorteringslån som avskrivningslån hava föreslagits kunna utlämnas genom hushållningssällskaps förmedling för följande ändamål, vilka borde särskilt angivas, nämligen nyodling, stenröjning, jordkörning, täckdikning, avloppsförbättring, betesförbältring, gödselvårdsanläggning, siloanläggning och ladugårdsförbättring. Utredningen har härtill påpekat, att

100 Kungl. Maj.ts proposition nr 172.

amorteringslån av statsmedel icke för närvarande kunde utgå till stenröjning, jordkörning, avloppsförbättring och ladugårdsförbättring. Då det emellertid ofta kunde befinnas erforderligt med även dylika förbättringsåtgärder för åstadkommande av ett ur ekonomisk synpunkt fullständigt jordbruk, syntes önskvärt, att amorteringslån finge utgå även för sagda åtgärder. Dessa skulle måhända eljest i många fall icke komma till utförande, varigenom effekten av andra med låneunderstöd utförda förbättringsåtgärder kanske skulle förringas.

Utredningen har vidare föreslagit, att utom till de nämnda åtgärderna borde lån av ifrågavarande slag kunna efter lantbruksstyrelsens beprövande utgå även till andra produktionsbefrämjande förbättringsåtgärder, dock med undantag för förvärv av levande och döda inventarier samt upprustning av bostadshus.

Utredningens förslag rörande understödsbelopp framgår av följande sammanställning, i vilken till jämförelse jämväl angivits understödsbeloppen enligt nu gällande bestämmelser (procenttalen i sammanställningen hänföra sig till de beräknade kostnaderna).

1 Jfr not 4 sid. 97. — 2 Jfr not 1 sid. 97. — 3 Av hela kostnaden utom grävningskostnaden .

Kungl. Maj:ts proposition nr 172.

101 Utredningen har vidare föreslagit, att en och samma låntagare må för olika ändamål på en gång åtnjuta amorteringslån med högst 12 000 kronor och avskrivningslån med högst 2 000 kronor.

Enligt utredningens förslag finge såväl amorteringslån som avskrivningslån beviljas till en och samma förbättringsåtgärd. Lånens sammanlagda belopp finge emellertid härvid enligt förslaget icke överstiga för amorteringslån till åtgärden i fråga fastställt högsta belopp.

Av utredningen föreslagna under stödsvillkor i övrigt överensstämma i huvudsak med nu gällande bestämmelser, dock med följande ändringar.

Amorteringslån borde liksom för närvarande vara ränte- och amorteringsfritt under viss tid. Härutinnan gällde emellertid nu olika bestämmelser. Enligt utredningens mening vore lämpligt med lika lång ränte- och amorteringsfrihet för samtliga lån samt att liden för dylik frihet av praktiska skäl beräknades från det år, då lånet beviljats. Utredningen har sålunda föreslagit ränte- och amorteringsfrihet intill utgången av andra budgetåret efter det, då lånet beviljats. Å detsamma norde beräknas ränta fr. o. m. tredje budgetåret samt ränta och amortering erläggas första gången före utgången av sagda budgetår.

Beträffande amorteringstidens längd har utredningen övervägt om icke av praktiska skäl det kunde vara önskvärt med en lika lång amorteringstid för lån till olika ändamål. Med hänsyn till åtgärdernas olika varaktighet, lånebeloppens skiftande storlek i fråga örn skilda åtgärder och nödvändigheten av att icke belasta låntagaren med allt för hög årlig amortering har utredningen emellertid funnit sig böra föreslå en amorteringstid av fem år för lån till nyodling, stenröjning, jordkörning, avloppsförbättring, betesförbättring och siloanläggning, femton år för lån till nybyggnad av ladugård samt tio år för lån till täckdikning, gödselvårdsanläggning och annan ladugårdsförbättring än nyss sagts.

Beträffande räntefotens storlek har utredningen föreslagit fast räntefot av fyra procent.

Efter att ha erinrat om att i gällande bestämmelser icke funnes någon föreskrift om obligatorisk tillämpning av behovsprincipen vare sig i fråga örn amorteringslån eller statsbidrag har utredningen härutinnan anfört.

I fråga om de nuvarande amorteringslåncn har det visat sig, att även ekonomiskt välsituerade jordbrukare sökt och erhållit dylika lån för att sedermera, när den tid, under vilken lånen äro räntefria, gått till ända, återbetala lånet i dess helhet. Dessa låntagare torde i regel icke vara i behov av understöd av statsmedel utan borde kunna tillgodose sitt behov av likvida medel genom anlitande av andra lånemöjligheter. Enligt utredningens mening böra understöd av statsmedel för ifrågavarande åtgärder förbehållas dem, som prövas vara i behov av det stöd, som amorterings- eller avskrivningslån erbjuder. Sålunda bör obligatorisk behovsprövning föreskrivas.

Vidare må nämnas, alt utredningen föreslagit begränsning av rätten att erhålla avskrivningslån till jordbrukare med brukningsdelar örn högst 20 hektar. I fråga örn amorteringslån har ingen dylik begränsning föreslagits.

102 Kungl. Maj:ts proposition nr 172.

Utredningen har ansett, att på lantbruksstyrelsen borde ankomma att av de till styrelsens förfogande ställda medlen bevilja hushållningssällskap statslån att användas för utlämnande av avskrivningslån. Den nuvarande ordningen härutinnan i fråga om statsbidrag, vilken innebär att dylikt bidrag beviljas hushållningssällskap av Kungl. Maj:t efter förslag av lantbruksstyrelsen, har synts utredningen vid beviljande av statslån, som avsåges för avskrivningslån, vara en icke erforderlig omgång. I fråga om statslån för utlämnande av amorteringslån äger såsom utredningen påpekat lantbruksstyrelsen redan enligt nu gällande bestämmelser fatta beslut.

Slutligen har utredningen föreslagit, att för utlämnande av amorteringslån från av utredningen föreslagen lånefond, jordbrukets produktionslånefond, borde denna från början tillföras ett kapital av 12 000 000 kronor. Så snart ske kunde efter sagda fonds inrättande, borde allmänna nyodlingsfonden, norrländska nyodlingsfonden, täckdikningslånefonden och gödselvårdslånefonden upphöra.

Utredningen har framhållit, att för tillgodoseende av behovet erfordrades mycket betydande belopp, icke minst med hänsyn till de krav, som härutinnan kunde ställas i fråga om ladugårdsförbättringar. Då emellertid det för sagda behovs tillgodoseende erforderliga planläggningsarbetet kunde medhinnas endast efter hand, torde enligt utredningens mening det årliga anslaget för utlämnande av avskrivningslån böra tills vidare begränsas till 3 000 000 kronor. Detsamma borde uppföras i riksstaten såsom reservationsanslag under rubriken »Avskrivningslån till produktionsbefrämjande förbättringsåtgärder i allmänhet inom jordbruket».

Yttranden.

Utredningens detaljförslag rörande låneformerna har föranlett lantbruksstyrelsen och statskontoret att påpeka, att hushållningssällskaps beslut örn avskrivning av avskrivningslån borde underställas lantbruksstyrelsen för fastställelse. Vidare har statskontoret i detta sammanhang framhållit, att för undvikande av missförstånd borde bestämmelserna örn avskrivningslåns förräntning kompletteras med en föreskrift att därest lånet skulle återbetalas, låntagaren hade att erlägga ränta efter 4 procent för år från lyftningsdagen.

I fråga örn utredningens förslag rörande de ändamål, vartill nu ifrågavarande understöd borde utgå, hava inga erinringar framställts.

De av utredningen föreslagna understödsbeloppen hava däremot föranlett vissa påpekanden.

Statskontoret har sålunda uttalat, att amorteringslån borde, såsom besparingsberedningen ifrågasatt, begränsas till 75 procent av den beräknade kostnaden.

Sveriges agronom- och lantbrukslärareförbund, länsstyrelsen i Skaraborgs län samt hushållningssällskapens förvaltningsutskott i Södermanlands och Skaraborgs län hava föreslagit en höjning av maximibeloppet för avskrivningslån till gödselvårdsanläggningar, enär dylika företag vöre missgynnade i jämförelse med andra. Norrbottens låns hushållningssällskaps förvalt-

103 Kungl. Maj.ts proposition nr 172.

ningsutskott har — med instämmande av länsstyrelsen i samma län — ifrågasatt en höjning av maximiprocenten för avskrivningslån till täckdikning till 60 procent med hänsyn till dylika företags stora betydelse samt att dylikt lån till ladugårdsförbättring borde kunna av hushållningssällskapet beviljas med 50 procent av kostnaden och upp till 2 500 kronor per företag, därest hushållningssällskapet funne, att företaget eljest ej skulle kunna komma till utförande. Av sistnämnda skäl har Kristianstads läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott uttalat önskvärdheten av att hushållningssällskap erhölle rätt att till samtliga ändamål utlämna amorteringslån till täckande av hela kostnaden. Avskrivningslån borde däremot generellt begränsas till 50 procent av den beräknade kostnaden.

Sveriges agronom- och lantbrukslärare förbund, hushållningssällskapens ombud samt hushållningssällskapens förvaltningsutskott i Ostergötlands och Kronobergs län, Kalmar läns södra område, Kristianstads, Hallands, Göteborgs och Bohus, Skaraborgs, Värmlands och Jämtlands län hava — med instämmande av vissa länsstyrelser — uttalat sig för en höjning av de föreslagna maximibeloppen till en och samma låntagare i fråga om såväl amorterings- som avskrivningslån. Såsom motivering har framhållits, att enbart lan ur täckdikningslånefonden kunde enligt nu gällande bestämmelser beviljas en och samma låntagare med upp till 15 000 kronor.

Vad angår utredningens förslag till understödsvillkor i övrigt må nämnas, att hushållningssällskapens ombud samt hushållningssällskapens förvaltningsutskott i Stockholms län och stad, Uppsala, Jönköpings och Kronobergs län, Kalmar läns norra område, Västmanlands, Gävleborgs och Norrbottens län hava — med instämmande av vissa länsstyrelser — ansett den föreslagna räntefoten av 4 procent för ar för hög för närvarande för att stimulera till utnyttjande av ifrågavarande lånemöjlighet.

I övrigt har Stockholms läns och stads hushållningssällskaps förvaltningsutskott förordat samma amorteringstid för alla slag av amorteringslån, förslagsvis tio år. Kronobergs läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har avstyrkt tillämpning av behovsprincipen i fråga örn amorteringslån samt Skaraborgs och örebro läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott begränsningen av rätten till avskrivningslån till jordbruk av viss maximistoilek.

I samband med att jag klargjorde min principiella inställning till hushållningssällskapsutredningens förslag utlalade jag mig även för att statens stöd till driftsekonomiska förbättringsåtgärder å jord och ekonomibyggnader torde böra lämnas i form av amorterings- och avskrivningslån. Jag torde nu få lämna en redogörelse för min uppfattning beträffande omfattningen av detta stöd och de villkor under vilka detsamma må lämnas. Jag kommer härvid icke att ingå på samtliga detaljspörsmål i ämnet utan endast uppehålla mig vid de väsentligaste punkterna.

1 likhet med husliållningssällskapsulredningen anser jag att såväl amorteringslån som avskrivningslån höra liksom nu kunna utlämnas genom hushåll-

Departements-

chefen.

104 Kungl. Maj.ts proposition nr 172.

ningssällskaps förmedling för i första hand följande ändamål, nämligen nyodling, stenröjning, jordkörning, täckdikning, avloppsförbättring, betesförbättring, gödselvårdsanläggning, anläggning för beredande av ensilagefoder och ladugårdsförbättring. Därjämte böra emellertid dylika lån kunna utlämnas efter lantbruksstyrelsens beprövande även till andra driftsekonomiska förbättringsåtgärder å jord och ekonomibyggnader. Härigenom vinnes en större rörlighet och smidighet vid understöd för driftsekonomiska förbättringsåtgärder på jordbrukets område.

Såväl amorterings- som avskrivningslån böra utgå med endast viss del av kostnaderna för företaget. Härutinnan synes mig böra övervägas möjligheterna att utan åsidosättande av skälighetskravet dock söka åstadkomma så enkla och enhetliga samt i varje fall mellan olika slag av förbättringsåtgärder inbördes så väl avvägda statsunderstöd som möjligt. Amorteringslån böra kunna utlämnas till jordbrukare, oberoende av storleken av hans åkerinnehav, under det att avskrivningslån böra begränsas till företag vid brukningsdelar örn högst 20 hektar åker.

Amorteringslån bör, såsom hushållningssällskapsutredningen föreslagit, vara ränte- och amorteringsfritt under viss tid samt sedermera förräntas och amorteras under visst antal år. I stort sett torde utredningens förslag härutinnan kunna godtagas. Beträffande räntans storlek synes frågan härom icke i nuvarande läge böra upptagas tili slutligt bedömande.

I fråga om avskrivningslån har hushållningssällskapsutrcdningen icke ansett behövligt, att hushållningssällskaps beslut örn avskrivning underställdes lantbruksstyrelsen för fastställande. Lantbruksstyrelsen och statskontoret hava däremot ansett dylikt underställande erforderligt. Med hänsyn till det stora antal avskrivningslån, som kunna förväntas bliva föremål för beslut om avskrivning, samt svårigheterna att centralt bedöma härmed sammanhängande spörsmål, finner jag mig böra förorda hushållningssällskapsutredningens förslag på denna punkt. Det är att märka, att hushållningssällskapen för närvarande bevilja de bidrag, vilka skola ersättas av avskrivningslån. Jag anser mig jämväl böra tillstyrka hushållningssällskapsutredningens förslag att behovsprincipen obligatoriskt tillämpas i fråga örn såväl amorteringslån som avskrivningslån. Ifrågavarande låneverksamhet torde nämligen med en dylik bestämmelse bliva till gagn för det största antalet jordbrukare och för dem som bäst äro i behov därav.

Enligt nu gällande bestämmelser beviljas statsbidrag för ifrågavarande ändamål av Kungl. Maj:t efter förslag av lantbruksstyrelsen, under det att statslån till hushållningssällskap för utlämnande av amorteringslån utlämnas efter beslut av lantbruksstyrelsen. I likhet med hushållningssällskapsutredningen finner jag mest praktiskt och rationellt, att lantbruksstyrelsen gives dylik rätt i fråga örn såväl avskrivningslån som amorteringslån. I annat sammanhang har jag förordat utredningens förslag, att hushållningssällskap för förmedling tilldelat belopp finge av sällskapet användas för de ändamål av ifrågavarande slag, som sällskapet funne lämpligt. Någon uppdelning av lilldelat belopp, såsom nu sker, på skilda ändamål, skulle sålunda icke verkstad

Kungl. Maj.ts proposition nr 172.

las av lantbruksstyrelsen. Givet är, att denna bestämmelse icke undandrager statsmakterna rätten, att örn så befinnes önskvärt, förbehålla endast vissa landsdelars jordbrukare rätt till understöd för visst eller vissa ändamål av ifrågavarande slag.

Vad slutligen angår frågan om anslag av statsmedel för ifrågavarande ändamål må framhållas, att medelsbehovet i stor utsträckning givetvis kommer att påverkas av villkoren för amorteringslån och avskrivningslån men därjämte och sannolikt i än högre grad av den takt, i vilken rationaliseringsarbetet på ifrågavarande område anses böra bedrivas med stöd från statsmakternas sida. Såsom hushållningssällskapsutredningen framhållit, torde omfattningen av erforderliga förbättringsarbeten vara mycket stor och i sin helhet kräva betydande insatser från statens sida. Emellertid synas de av utredningen gjorda beräkningarna av medelsbehovet kunna godtagas. För utlämnande av amorteringslån synes alltså böra beräknas ett belopp av 12 000 000 kronor och för avskrivningslån ett belopp av 3 000 000 kronor.

Hushållningssällskapens verksamhet till husdjursskötselns

främjande.

Gällande bestämmelser.

Jämlikt kungörelsen den 19 augusti 1921 (nr 515) med däri senare vidtagna ändringar må statsbidrag utgå till hushållningssällskap för avlönande av jordbrukskonsulenter. I författningsväg finnas däremot inga bestämmelser utfärdade rörande statsbidrag till avlönande av särskilda husdjurskonsulenter. Gällande bestämmelser tillämpas emellertid så, att statsbidrag till jordbrukskonsulent kan utgå även till dylik konsulent med huvudsaklig verksamhet inom husdjursområdet.

Bestämmelserna för med statsmedel understödda åtgärder till liästavelns främjande äro meddelade i reglementet den 13 januari 1928 (nr 10) för den med statsmedel understödda hästpremieringen med däri genom kungörelserna nr 333/1931, 524/1932, 12/1934, 51/1936 och 219/1942 gjorda ändringar.

Enligt förenämnda reglemente har hästpremieringen till ändamål att verka för åstadkommande av goda och för olika trakter inom landet fullt lämpliga häststammar. Premieringen verkställes av särskilda premieringsnämnder. Enligt reglementet må endast avelsdjur av varmblodigt slag — såväl fullblod som halvblod — samt av nordsvensk och gudbrandsdalsk ras ävensom av ardenner- och clydesdaleras kunna premieras. Premier utgå i form av värdebokstav, penningpris, skådepenning av silver eller vitmetall, intyg om godkännande, avelsdiplom och frisedel. Penningpris utgör lägst 10 kronor och högst 125 kronor per häst. Därjämte stadgas i reglementet rörande fördelningen av kostnaderna för premieringen mellan staten och vederbörande underdistrikl.

106 Kungl. Maj:ls proposition nr 172

För förvärv av hingstar eller avelsston utlämnas lån från vissa statliga fonder, nämligen lånefonden för inköp av avelshingstar av ardennerras, lånefonden för inköp av avelshingstar av nordsvensk eller gudbrandsdalsk ras (statens hästavelsfond), lånefonden för inköp av avelsston av nordsvensk ras och lånefonden för inköp av ädla avelsston. För sagda fonder gälla bestämmelserna i följande kungörelser.

1. Kungörelsen den 12 januari 1931 (nr 217) angående lånefonden för inköp av avelshingstar av ardennerras (ändrad genom kung. nr 631/1937);

2. kungörelsen den 30 oktober 1917 (nr 719) angående statens hästavelsfond;

3. kungörelsen den 17 juni 1938 (nr 440) angående lånefonden för inköp av avelsston av nordsvensk ras (ändrad genom kung. nr 179/1939);

4. kungörelsen den 4 juli 1913 (nr 226) angående lånefonden för inköp av ädla avelsston (ändrad genom kung. nr 366/1917, 116/1920 och 630/1937).

Samtliga ifrågavarande lån äro räntefria. Bestämmelserna rörande lånebelopp och amorteringstid framgå av följande sammanställning.

Statslån ur lånefonden för inköp av avelsston av nordsvensk ras beviljas endast till hushållningssällskapen i Värmlands och Kopparbergs län samt de norrländska länen.

För vissa nied statsmedel understödda åtgärder till nötboskapsa vetns främjande, avseende riksstamboksföring av nötboskap samt bildande och upprätthållande av tjurföreningar, äro bestämmelser meddelade i kungörelsen den 15 oktober 1937 (nr 819) angående befrämjandet i allmänhet av nötboskapsaveln.

Riksstamboksföringen, vilken skall omfatta de nötboskapsraser, som lantbruksstyrelsen bestämmer, handhaves av särskilda avelsföreningar för nötboskap och är sålunda ingen hushållningssällskapens uppgift. Såsom förberedande åtgärd till stamboksföring skall däremot genom vederbörande hushållningssällskaps försorg uppläggas och föras register över kor, som äro underkastade av lantbruksstyrelsen godkänd kontroll genom kontrollförening, s. k. kontrollregister. Närmare bestämmelser rörande dylika register återfinnas i lantbruksstyrelsens cirkulär den 25 november 1937 (L 155) till hushållningssällskapens förvaltningsutskott.

1 Låntagare må icke sammanlagt häfta i skuld med mer än 3 000 kr.

2 > >» > >>> > > > 6 000 »

Kungl. Maj:ts proposition nr 172.

107 Beträffande tjurföreningsverksamheten innehåller kungörelsen vissa bestämmelser angående hushållningssällskapens tillsyn över tjurföreningarna genom särskild besiktningsman. Vidare föreskrives, att till hushållningssällskap kan utgå statsbidrag för utlämnande till tjurförening av bidrag till inköp och försäkring av tjur ävensom till underhåll av tjur, som genom av lantbruksstyrelsen godkänd avkommeundersökning styrkts äga förmåga att efterlämna avkomma med särskilt goda mjölkanlag eller, såvitt angår de fyra nordligaste länen, står uppställd i mindre ladugård. Även till besiktningsmans resekostnader kan statsbidrag erhållas. Statsbidrag må utgöra högst lika stort belopp, som hushållningssällskapet eller vederbörande landsting — vart för sig eller i förening — tillskjutit för ändamålet. För inköp av tjur får i intet fall — för år räknat — utgå bidrag av statsmedel med högre belopp än 350 kronor och ej heller med belopp, som överstiger Vio av inköpskostnaden för tjuren eller, där tjuren utgör produkt av egen uppfödning eller förvärvats genom byte, av det värde, vederbörande besiktningsman åsatt tjuren. Såsom bidrag till tjurs underhåll får i intet fall av statsmedel utgå högre belopp än 25 kronor för år. För att tjurförening skall kunna komma i åtnjutande av statsbidrag gälla vissa villkor rörande föreningens stadgar, föreningen tillhörig tjur, antalet medlemmar i föreningen och fondering av statsbidrag, som ej åtgår för amortering av lånfången del av köpeskilling för tjur m. m.

Jämlikt kungörelse den 9 maj 1941 (nr 248) kan hushållningssällskap erhålla statsbidrag för utlämnande till sådan förening, som har till syfte att underlätta och ordna undersökning av och kontroll å utfodringen och avkastningen av sina medlemmars nötkreatursbesättningar (kontrollförening), av bidrag till anskaffande av erforderlig utrustning för kontrollverksamhetens anordnande (organisationsbidrag) och till nämnda verksamhets uppehållande (årligt bidrag) samt till övervakning av kontrollförenings verksamhet.

Organisationsbidrag utgår i de fall, då bestämning av mjölkens mängd och fetthalt samt foderkontroll m. m. verkställas av kontrollassistent vid besök inom föreningsmedlems kreatursbesättning (fullständig respektive ofullständig kontroll), med belopp, motsvarande kostnaden för anskaffande av erforderlig utrustning för varje assistentbefattning, som inrättas, dock högst 400 kronor för varje befattning. Såsom förutsättning för organisationsbidrags anvisande i dessa fall gäller, att lantbruksstyrelsen finner vederbörande befattning vara för ändamålet behövlig, och — där ej Kungl. Maj:t för särskilt fall medgiver annorlunda — att genom befattningens inrättande det högsta antal sådana befattningar, som eljest efter den 1 oktober 1932 funnits inom området, ökas. I övriga fall (kontroll genom provmjölkningsringar) utgår organisationsbidrag med belopp, som motsvarar kostnaden för anskaffande av utrustning åt föreningsmedlemmarna för erforderlig undersökning och kontroll, dock högst med 3 kronor per medlem.

Årligt bidrag utgår i de fall, då bestämning av mjölkens mängd och fetthall samt fodcrkontroll m. m. verkställas av kontrollassistent vid besök inom föreningsmedlems kreatursbesättning minst tolv gånger årligen (fullständig kontroll), med högst 10 kronor per medlem med besättning örn högst 15 kor. Då eljest bestämning av mjölkens mängd och fetthalt samt foderkon-

108 Kungl. Maj:ts proposition nr 172.

troll m. m. verkställas av assistent vid besök inom medlems besättning (ofullständig kontroll), utgår årligt bidrag med högst 7 kronor per medlem med besättning örn högst 15 kor. Vid annan form av kontrollverksamhet (kontroll genom provmjölkningsringar) uppgår det årliga bidraget till 50 öre för varje ko, tillhörig medlem med kreatursbesättning örn högst 10 kor.

Bidrag till övervakning av kontrollförenings verksamhet får utgå med högst 40 kronor årligen för varje inom hushållningssällskapets område inrättad kontrollassis tentbefattning.

För att kontrollförening skall kunna komma i åtnjutande av organisationsbidrag eller årligt bidrag fordras, bl. a. i regel, att föreningens verksamhetsområde omfattar hushållningssällskapets hela område. För erhållande av årligt bidrag vid fullständig, respektive ofullständig kontroll ävensom bidrag till övervakning kräves vidare, att av hushållningssällskapet eller vederbörande landsting eller eljest för ändamålet tillskjutes minst lika stort belopp som sagda bidrag.

Hushållningssällskap, som erhåller statsbidrag till kontrollföreningsverksamheten, är skyldigt att enligt av lantbruksstyrelsen fastställd plan leda och övervaka kontrollverksamheten såväl inom kontrollförening, vilken erhåller statsbidrag, som ock inom annan dylik förening, vilken förklarat sig villig att för ändamålet ställa sig under hushållningssällskapets inseende. Där hushållningssällskapets förvaltningsutskott så beslutar, må anordnandet av sagda övervakning uppdragas åt den i gällande bestämmelser örn anordnande av kontroll över avelsbesättningar av vissa nötboskapsraser omförmälda kontrollnämnden. För övervakningen skola av hushållningssällskapen eller, i förekommande fall, av kontrollnämnden anställas erforderligt antal överkontrollassistenter, vilkas kompetens blivit av lantbruksstyrelsen godkänd. Överkontrollassistents verksamhetsområde fastställes av lantbruksstyrelsen, varvid skall iakttagas, att åt överkontrollassistent uppdrages övervakning av i regel högst 75 kontrollassistenters verksamhet.

Förutom till förut omförmälda ändamål har vissa år av anslaget till nötboskapsavelns befrämjande utgått statsbidrag till bekämpande av ofruktsamhet hos svensk kullig boskap i enlighet med bestämmelserna i kungörelsen den 26 maj 1939 (nr 238).

Av samma anslag utgå vidare statsbidrag för förande av riksstamböcker till avelsföreningarna för svensk kullig boskap, för svensk röd och vit boskap ävensom för svensk låglandsboskap.

För med statsmedel understödda åtgärder till fåravelns främjande gälla bestämmelserna i reglementet den 24 april 1936 (nr 115) i ämnet med däri genom kungörelserna nr 376/1937 och 290/1942 gjort tillägg och vidtagna ändringar samt för statsbidrag till dylika åtgärder kungörelsen den 24 april 1936 (nr 146) med däri genom kungörelserna nr 377/1937, 233/1939 och 291/1942 gjorda ändringar.

Inom hushållningssällskaps område skall i regel årligen anordnas baggbesiktning genom en besiktningsman, som utses av lantbruksstyrelsen på förslag av vederbörande hushållningssällskaps förvaltningsutskott. Besiktning får ske allenast av djur, tillhörande den eller de raser, som lantbruks-

Kungl. Maj:ts proposition nr 172.

styrelsen på förslag av vederbörande hushållningssällskaps förvaltningsutskott bestämmer för de olika distrikten eller delar därav. I reglementet finnas bestämmelser örn besiktningsmans åligganden och för besiktningens utförande.

För bagge, som vid besiktning enligt reglementet godkänts för intagande i riksstambok över avelsfår, kan av statsmedel utgå bagghållningsbidrag med högst 30 kronor. Då fråga är om bagge, tillhörig baggförening, som är organiserad enligt reglementets bestämmelser, skall bidraget innehållas av hushållningssällskapet och vid anskaffande av bagge i mån av behov lyftas av föreningen. Då fråga är om bagge, tillhörig annan baggägare, som är brukare av högst 40 hektar odlad jord, utgår bidraget under villkor, att baggen under det sist förflutna året bevisligen mot av besiktningsmannen såsom skälig prövad avgift upplåtits till betjänande av minst tio tackor, tillhöriga andra än baggägaren. För icke stamboksberättigad bagge må bagghållningsbidrag utgå enligt de närmare grunder, som lantbruksstyrelsen äger fastställa.

Med bidrag av statsmedel kan bildas baggförening för tillgodoseende av lokalt baggbehov samt för höjande i övrigt av fårskötseln inom orten. Bidraget utgår med högst så stort belopp, som hushållningssällskapet eller vederbörande landsting — vart för sig eller i förening — anvisat för samma ändamål, dock högst 50 kronor per förening. För att förening skall erhålla statsbidrag, skall den uppfylla vissa i bestämmelserna närmare angivna villkor.

Genom lantbruksstyrelsens försorg skola föras riksstamböcker över avelsfår av svensk lantras, cheviot-, shopshire- och oxforddownras. Stamboksföringen verkställes numera på lantbruksstyrelsens uppdrag av styrelsen för svenska fåravelsföreningen. Det åligger hushållningssällskap, inom vars område med statsmedel understödd baggbesiktning äger rum, att på föreskrift av lantbruksstyrelsen låta genom vederbörande besiktningsman föra förberedande avdelning till riksstambok enligt de regler, lantbruksstyrelsen meddelar.

För säkerställande av tillgången till lämpliga avelsbaggar kunna inom Kopparbergs län och de norrländska länen fåravelsstationer bildas och upprätthållas med bidrag av statsmedel. Bidraget utgår med högst så stort belopp, som hushållningssällskapet eller vederbörande landsting — vart för sig eller i förening — anvisat för ändamålet, dock högst 300 kronor per år till station inom Kopparbergs län och 100 kronor per år till station inom de norrländska länen. För erhållande av bidrag skall 1‘åravelsstation uppfylla vissa i bestämmelserna angivna villkor.

Till förening, som bildats i syfte att anordna gemensam betesgång för medlemmarnas får (fårsambetesförening), kan utgå statsbidrag under villkor, att i det gemensamma betet deltagande fårbesättningar bestå av lägst 100 får och lamm. Såväl organisationsbidrag som årsbidrag kan beviljas. Qrganisationsbidrag får utgöra högst så stort belopp, som föreningen utgivit för organisation, dock ej mer än 300 kronor, då fårbesättningarna bestå av tillhopa lägst 100 och högst 250 får och lamm respektive 500 kronor, då sagda besättningar bestå av mer än 250 får och lamm. Årsbidrag utgår under de fem år, som

Ilo

Kungl. Maj.ts proposition nr 172.

närmast följa efter det år, varunder organisationsbidrag beviljats, med högst det belopp, som föreningen under respektive år utgivit för anordnande av fårsambete, dock ej mer än allt efter fårantalet 200 respektive 300 kronor under det första året, 150 respektive 200 kronor under vartdera av det andra och tredje året samt 100 respektive 150 kronor under vartdera av det fjärde och femte året.

Av anslaget till fåravelns befrämjande för budgetåret 1943/44 har ett belopp av 11 000 kronor avsetts för institutet för husdjursförädling för bedrivande av forsknings- och försöksverksamhet på fåravelns område.

För med statsmedel understödda åtgärder till svina vetns främjande gälla dels reglementet den 16 mars 1928 (nr 45) för den med statsmedel understödda premieringen och stambokföringen av svin, med däri genom kungörelsen nr 7/1942 gjord ändring, dels ock kungörelsen den 16 mars 1928 (nr 46) angående statsbidrag till svinavelns främjande med däri genom kungörelsen nr 556/1937 gjord ändring. Genom kungörelse den 24 april 1936 (nr 114), ändrad genom kungörelsen nr 375/1937, har förordnats om viss inskränkning av den med statsmedel understödda verksamheten för svinavelns främjande.

Enligt nämnda reglemente utgör varje hushållningssällskaps område ett premieringsdistrikt. Premieringen verkställes varje år av en i särskild ordning utsedd nämnd. I reglementet äro upptagna närmare föreskrifter om premieringsnämndens uppgifter och premieringens verkställande. Såsom belöning vid premiering utdelas galtanskaffningsbidrag.

Genom lantbruksstyrelsens försorg föras riksstamböcker över till vissa kategorier hörande avelssvin. ‘

För premiering kan till hushållningssällskap utgå statsmedel med högst lika stort belopp, som sällskapet eller vederbörande landsting — vart för sig eller i förening — tillskjutit för ändamålet under året. Till galtanskaffningsbidrag utgår dock icke statsmedel med högre belopp än som motsvarar V» av inköpskostnaden för galt, örn denne inköpts i samråd med vederbörande premieringsnämnd eller husdjurskonsulent, eller, om galten utgör produkt av egen uppfödning, av det värde nämnden åsatt galten.

För bildande och upprätthållande av svinavelsstation inom de fyra nordligaste länen kan, därest vissa villkor uppfyllas, utgå statsbidrag till hushållningssällskap med högst hälften av det belopp, som sällskapet för året utbetalar för högst två sådana stationer inom sitt område. Statsbidraget får dock icke utgöra mer än 100 kronor för varje station.

I detta sammanhang må erinras om att till täckande av kostnaderna för avkastningsbedömning rörande avelssvin utgår särskilt statsanslag till anstalten för husdjursförsök samt till försöksstationerna i Hallsberg och Åstorp.

För med statsmedel understödda åtgärder till g e t a v e 1 n s främjande gälla bestämmelserna i reglementet den 23 maj 1930 (nr 186). I kungörelse den 23 maj 1930 (nr 187) med däri genom kungörelsen nr 557/1937 vidtagna ändringar är stadgat angående statsbidrag. Under senare år har ifrågavarande verksamhet i viss omfattning begränsats genom olika kungörelser.

Kungl. Maj.ts proposition nr 172.

lil

Enligt gällande författningsbestämmelser skall verksamheten omfatta allenast bildande och upprätthållande av getavelsstationer, förande av riksstambok över getter samt utstationerande av avelsbockar. Endast getter av svensk lantras och av saanenras göras till föremål för vederbörande åtgärder. Beträffande getavelsstation skola vissa bestämmelser rörande djurantal m. m. lända till efterrättelse såsom villkor för statsunderstöd till stationen. Genom lantbruksstyrelsens försorg skola uppläggas och föras riksstamböcker över avelsgetter av nämnda båda raser. Vissa föreskrifter rörande stamboksföringen återfinnas i bestämmelserna. Författningsenlig utstationering av avelsbockar skall ske genom hushållningssällskap eller getavelsstation. För utstationering får icke användas annan bock än sådan, som härstammar från getavelsstation eller från av lantbruksstyrelsen godkänd besättning. Fråga örn nyanskaffning av bock för utstationering skall underkastas den prövning, lantbruksstyrelsen föreskriver.

Till hushållningssällskap kan utgå statsbidrag dels för bildande av getavelsstation med högst 800 kronor, dels årligen till envar inom sällskapets område anordnad station med högst 400 kronor, dels ock för anskaffning av bock för utstationering med högst så stort belopp, som sällskapet under året tillskjutit, dock ej mer än 25 kronor per nyanskaffad bock.

Till befrämjande av fjäderfäaveln har för budgetåret 1943/44 36 000 kronor tilldelats Sveriges fjäderfäavelsförening.

Statsbidrag må även utgå till åtgärder för främjande av biskötseln jämlikt bestämmelserna i kungörelsen den 9 oktober 1917 (nr 672) i ämnet med däri genom kungörelserna nr 66/1927 och 558/1937 vidtagna ändringar. Enligt dessa bestämmelser utgår statsbidrag till hushållningssällskap med halva det belopp, som sällskapet under året använt till åtgärder för biskötselns främjande.

Följande sammanställning utvisar statsanslag till förenämnda ändamål som anvisats för budgetåret 1943/44 (eventuella reservationer från tidigare budgetår inberäknade).

Hästavelns befrämjande

Hästpremiering ...................... kronor 224 300

Understöd åt hästavelsföreningar, stam-

boksföring m. m................... » 100 000

Demonstration i hovvård och hovbeslag »___6 000 kronor 330 300

Befrämjande i allmänhet av nötboskapsaveln

Tjurföreningsverksamhet .............. kronor 255 000

Avelsföreningar för nötboskap för stam-

boksföring ........................ » 35 000

Bekämpande av ofruktsamhet hos svensk

kullig boskap .................... » 10 000 » 300 000

Understöd åt kontrollföreningsverksamhet .............. » 235 000

Diverse åtgärder på husdjursavelns område1 ............ » 110 000

Summa kronor 975 300.

1 Innefattar åtgärder till befrämjande av svinaveln, fåraveln, getaveln, fjäderfäaveln och biskötseln.

112 Kungl. Majlis proposition nr 172.

Tilläggas må att statsbidrag i särskild ordning pläga tilldelas svenska svinavelsföreningen och svenska fåravelsföreningen. För år 1943 hava sagda bidrag utgått med respektive 4 000 kronor och 7 000 kronor från anslaget till befrämjande i allmänhet av jordbruk och lantmannanäringar.

Besparingsberedningen.

Såsom tidigare nämnts har besparingsberedningen föreslagit sammanförande av vissa nu utgående anslag på jordbrukets område. De anslag, som rörde husdjursaveln, kunde sålunda lämpligen sammanslås till ett enda anslag, förslagsvis benämnt statens husdjursanslag. Med hänsyn till den särställning hästaveln intoge genom totalisatormedlen kunde dock ifrågasättas, om icke anslag för hästavelns befrämjande borde hållas åtskilda från husdjursanslaget i övrigt. Det har även synts beredningen lämpligt med en sammanslagning av förenämnda lånefonder på hästavelns område till en enda lånefond.

De i det föregående föreslagna bestämmelserna rörande bidrag från statens jordbruksanslag har beredningen ansett i tillämpliga delar böra gälla även husdjursanslaget. Beträffande bidrag från sistnämnda anslag har beredningen emellertid dessutom uttalat, att en viss begränsning av bidragsmöjligheterna beträffande avelsändamål kunde så till vida ifrågasättas, att bidrag hädanefter borde lämnas endast till inköp av avelsdjur samt understöd av kontrollföreningsverksamheten och hingstpremieringen. Något större behov av särskilda bidrag exempelvis till underhåll av avelsstationer och avelsdjur har beredningen nämligen knappast ansett föreligga, i synnerhet som enligt beredningens uppfattning bidrag till inköp av en avelstjur borde kulina utgå med något större del av inköpskostnaden än enligt nu gällande regler. Amorteringstiden för husdjurslån borde icke i något fall få överstiga fem år.

Hushållningssällskapsutredningen.

Utredningen har först framfört vissa synpunkter på den allmänna upplysningsverksamheten på husdjursskötselns område, vilken verksamhet med hänsyn till husdjursskötselns framskjutna plats inom jordbruket enligt utredningens mening vore av stor betydelse.

Beträffande husdjurskonsulenternas verksamhet har utredningen anfört:

Ehuru hushållningssällskapen och hos dem anställda husdjurskonsulenter nedlagt ett erkännansvärt arbete på förbättrande av husdjursskötseln inom landet, synes det dock kunna ifrågasättas, om icke husdjurskonsulenternas verksamhet i regel allt för mycket varit inriktad på frågor, berörande avelsverksamhet och vad därmed äger samband, exempelvis tjurföreningsverksamhet. Utredningen vill ingalunda bestrida betydelsen av avelsverksamheten, men densamma bör dock icke få taga så stor del av husdjurskonsulentens tid i anspråk att andra viktiga spörsmål bliva eftersatta. Av dylika spörsmål, som icke minst i nuvarande tidsläge måste intaga en framskjuten ställning, må särskilt nämnas utfodringsfrågor och ladugårdshygieniska spörsmål. Enligt utredningens mening kan även ifrågasättas, om icke husdjurskonsulenternas verksamhet borde i högre grad än för närvarande omfatta jämväl hästskötseln. Anledningen till att husdjurskonsulen-

Kungl. Maj.ts proposition nr 172.

lernas verksamhet i förhållandevis ringa utsträckning inriktas på andra spörsmål än avelsfrågor torde sannolikt vara att söka bland annat däri, att sistnämnda frågors omfattning och betydelse icke möjliggjort för konsulenterna att medhinna andra betydelsefulla uppgifter. Utredningen vill emellertid ifrågasätta om icke viss del av hithörande verksamhet borde kunna anförtros åt andra befattningshavare och husdjurskonsulenternas tid i stället tagas i anspråk i större utsträckning för undervisnings- och upplysningsverksamhet inom andra områden av husdjursskötsel. Utredningen förordar i anslutning härtill anställande för bland annat nämnda ändamål av husdjursinstruktörer under husdjurskonsulenternas ledning.

I fråga om statliga åtgärder till husdjursavelns främjande har utredningen icke funnit skäl föreslå några principiella ändringar av nu gällande bestämmelser för stamboksföring.

Under erinran, att statsunderstöd till inköp av handjur m. m. utginge, då frågan gällde dylikt bidrag till föreningar (tjur-, galt-, bagg- och bockföreningar) med uppgift att för medlemmarnas räkning tillhandahålla handjur, tor närvarande efter olika grunder för skilda husdjursslag, har utredningen föreslagit, att statsbidrag till nämnda föreningar i regel borde begränsas att avse täckande av kostnaderna för inköp av handjur (handjursbidrag) och utgå med visst, i förhållande till djurets inköpspris eller värde beräknat årligt belopp. Däremot har utredningen icke ansett särskilt organisationsbidrag böra utgå. Organisationsutgifterna borde sålunda bestridas av föreningens medlemmar. Detsamma borde i regel gälla kostnaderna för handjurs försäkring och underhåll. Emellertid har utredningen ansett skäl tala för att i vissa fall göra avsteg från förut angivna regler. Härom har utredningen anfört.

De relativt höga underhållskostnaderna inom vissa delar av de fyra nordligaste länen och Kopparbergs län synas motivera särskilt underhållsbidrag för tjur, uppställd i mindre besättning inom område av nämnda län, där underhållskostnader för tjur äro särskilt höga.

I vissa trakter — främst i avlägset belägna bygder och i skärgårdsområden — kunna endast med svårighet tjurföreningar bildas och upprätthållas. För att tillgodose dylika trakters behov av tjurar bör statsunderstöd (tjurkalvsbidrag) kunna få utgå till enskild mindre jordbrukare för inköp av högst två, med i regel minst två års mellanrum inköpta tjurkalvar.

Det har även synts utredningen finnas skäl för att bibehålla hittillsvarande möjlighet även för enskild person att erhålla statsunderstöd för hållande avbagge samt för hushållningssällskap att erhålla statsbidrag för utstationering av bock (bagghållningsbidrag och bockhållningsbidrag).

För att förening skall komma i åtnjutande av statsbidrag gälla för närvarande för olika husdjursslag mycket varierande bestämmelser. Enligt utredningens mening borde dessa bestämmelser kunna förenklas i fråga om handjursbidrag och givas en för olika slag av föreningar enhetlig avfattning. Såsom allmän regel har föreslagits, att föreningens stadgar icke finge stå i strid med av lantbruksstyrelsen härutinnan utfärdade bestämmelser. Vidare borde stadgas, att föreningen skulle hålla riksstamboksfört eller till intagning berättigat handjur av den ras förvaltningsutskottet bestämde, dock med rätt för

Bihang till riksdagens protokoll 194i. 1 sami. Nr 172.

114 Kungl. Maj:ts proposition nr 172.

lantbruksstyrelsen att på förslag av hushållningssällskap medgiva undantag från detta krav i fråga om tjurförening. Såsom motivering för nämnda undantag har utredningen erinrat om, att Kungl. Majit numera ägde på framställning av vederbörande hushållningssällskap förordna, att inom sällskapets område tjur icke finge användas till betäckning av kor, tillhörig annan än tjurens ägare, och ej heller, där tjuren ägdes av två eller flera personer samfällt, till betäckning av kor, som tillhörde någon av dem enskilt, med mindre tjuren med avseende å härstamning uppfyllde de fordringar, som i förordnandet angåves. Dessa fordringar kunde vara antingen att tjurens fader skulle vara riksstamboksförd eller att tjuren skulle vara riksstamboksförd.

Enligt utredningens förslag borde antalet medlemmar i förening i regel icke understiga fem. Vidare borde föreskrivas, att minst halva antalet av föreningsmedlemmarnas hondjur skulle tillhöra ägare eller brukare, vars odlade jord icke överstege fyrtio hektar eller den mindre areal, som lantbruksstyrelsen på därom av hushållningssällskapets förvaltningsutskott gjord ansökning bestämde för visst område.

I fråga om handjursbidragets storlek har utredningen anfört.

Enligt utredningens mening bör statsbidrag för inköp av handjur i princip utgå med belopp, högst motsvarande föreningens verkliga utgifter för ändamålet. I anslutning härtill finner utredningen lämpligt, att bidraget i fråga, där hondjuret befruktas på naturlig väg, avväges i förhållande till det belopp, varmed inköpskostnaden eller, där handjuret utgör produkt av egen uppfödning eller förvärvats genom byte, det utav besiktningsmannen djuret åsätta värdet överstiger den inkomst, som må hava tillförts föreningen genom försäljning eller byte av sist i föreningens ägo befintligt handjur eller genom utbekommet försäkringsbelopp för dylikt handjur.

Enär det icke kan anses lämpligt, att det allmänna genom bidrag animerar förening att överbetala handjur eller inköpa i förhållande till hondjursmaterialet alltför värdefullt handjur, anser sig utredningen vidare böra föreslå, att vederbörande besiktningsman skall pröva inköpskostnadens skälighet samt att bidragen i intet fall må beräknas å högre inköpskostnad än 2 000 kronor för tjur, 450 kronor för galt och 300 kronor för bagge eller bock. I anslutning härtill föreslår utredningen, att handjursbidrag årligen må utgå med högst följande belopp, nämligen till tjurförening 400 kronor, galtförening 150 kronor, baggförening 60 kronor och till bockförening likaledes 60 kronor per handjur.

Behov av statsbidrag till försäkring av handjur synes utredningen icke föreligga, enär det torde ligga i medlemmarnas eget intresse att jämväl utan statsbidrag vidtaga dylik åtgärd. Ej heller torde särskilt statsbidrag böra utgå till täckande av kostnaderna för besiktningsmans resor. Såsom motivering härför må framhållas, att husdjurskonsulent i regel bör tjänstgöra som besiktningsman samt, att besiktningarna i allmänhet torde kunna verkställas i samband med annan förrättning i orten.

Däremot synes utredningen möjlighet böra öppnas för beviljande av handjursbidrag jämväl i de fall, där hondjuren befruktas genom insemination (konstgjord befruktning). Statsbidragsbeloppet och villkoren för dess åtnjutande torde i dylikt fall böra bestämmas av Kungl. Majit efter särskild prövning. I

I detta sammanhang må vidare nämnas, att förenämnda underhållsbidrag föreslagits utgå med högst 50 kronor för varje tjur.

Kungl. Maj.ts proposition nr 172.

115 Såsom villkor för tjurkalvsbidrag bär utredningen föreslagit skola gälla att jordbrukaren på grund av jordbrukets isolerade läge eller andra liknande omständigheter icke med fördel kunde ansluta sig till med statsmedel understödd tjurförening, att djuren inköptes i samråd med besiktningsman, samt att jordbrukaren till hushållningssällskapet avgåve förbindelse att uppföda och väl vårda inköpt tjurkalv intill en ålder av lägst fyra år, och, sedan tjuren uppnått könsmogen ålder, mot skälig avgift tillhandahålla densamma för betäckning av främmande hondjur samt i förekommande fall ställa erforderlig del av djurets försäljningspris till hushållningssällskapets förfogande för inköp av ny tjurkalv.

Tjurkalvsbidrag föreslås utgå med högst 80 procent av inköpskostnaden för tjurkalven, dock ej mera än 400 kronor för varje tjurkalv.

Av utredningen föreslagna villkor för bagghållningsbidrag och bockhållningsbidrag överensstämma i huvudsak med motsvarande nu gällande föreskrifter, dock med tillägg, att dylika bidrag må utgå endast om bagg- respektive bockförening icke finnes inom orten.

I sammanhang med frågan om statsbidrag till inköp av handjur har utredningen erinrat om att vissa hushållningssällskap för närvarande utlämnade av egna medel lån till inköp av handjur, främst tjurar. Villkoren för dylika lån varierade. Bland annat gällde sålunda inom vissa hushållningssällskapsområden räntefrihet för dylika lån medan inom andra hushållningssällskaps områden lånen löpte med ränta. Enligt utredningens mening vöre önskvärt med enahanda villkor för lån av ifrågavarande slag inom olika hushållningssällskaps områden. Utredningen har, med hänsyn till att det icke syntes lämpligt, att utlämnande av dylika lån skulle vara beroende av de enskilda hushållningssällskapens tillgång till egna medel föreslagit inrättande av en särskild statlig lånefond för ändamålet, förslagsvis benämnd jordbrukets husdjurslånefond. Statslån ur fonden borde kunna tilldelas hushållningssällskap för utlämnande av amorteringslån till förening av förut omnämnt slag för förvärv av tjur, galt, bagge eller bock. För att förening skulle kunna få lån borde den uppfylla för erhållande av handjursbidrag föreskrivna villkor. Amorteringstiden syntes skäligen böra fastställas för lån till förvärv av tjur, bagge eller bock till fem år och till förvärv av galt till tre år. Med hänsyn till de produktiva ändamål, för vilka lånen vore avsedda, samt till statsbidragen för förvärv av handjur, vilka statsbidrag mångå gånger vöre liktydiga med bidrag till amortering av lån, borde lånen löpa med ränta efter en räntefot av fyra procent för år. Lån syntes skäligen böra beviljas med belopp, motsvarande högst av besiktningsman godkänd inköpskostnad för djuret eller, där detta förvärvats genom byte, av det av besiktningsmannen djuret åsätta värdet, dock beträffande tjur med högst 2 000 kronor, beträffande galt med högst 450 kronor och beträffande bagge eller bodi med högst 300 kronor. Såsom villkor för lån har utredningen vidare föreslagit, att handjuret försäkrats till betryggande belopp.

Enligt utredningens mening borde jämväl statsbidrag till avelsstationer

116 Kungl. Maj:ts proposition nr 172.

(avelsstationsbidrag) bibehållas. Föreslagna bestämmelser för dylika bidrag överensstämma i huvudsak med nu gällande föreskrifter, dock med den ändringen, att bestämmelserna om svinavelsstation utsträckts att gälla jämväl Kopparbergs län samt om fåravelsstation och getavelsstation inskränkts till Kopparbergs län och de fyra nordligaste länen. Statsbidragsbeloppet föreslås fastställt till högst 200 kronor för varje station, dock ej till mer än två stationer för ett vart ifrågakommande djurslag inom ett och samma län.

Utredningen har därefter behandlat frågan om statliga åtgärder till främjande av en rationell utfodring av husdjuren.

Enligt utredningens mening borde utfodringsspörsmålen inom hushållningssällskapens husdjurskonsulterande verksamhet bliva föremål för större uppmärksamhet än hittills, så mycket mer som utfodringens rätta bedrivande parallellt med rationellt avelsarbete och god husdjurshygien utgjorde en viktig förutsättning för ett gott resultat av husdjursskötsel!!. Denna verksamhets betydelse borde ytterligare framhållas genom att i den för statliga åtgärder gemensamma kungörelsen stadgades skyldighet för hushållningssällskap att genom husdjurskonsulents eller annan på utfodringens område sakkunnig persons försorg meddela undervisning och upplysning rörande foderskördarnas rationella utnyttjande genom ändamålsenlig inriktning av den animaliska produktionen, planmässig fördelning mellan olika djurslag av tillgängliga fodermängder samt upprättandet av fullgoda foderstater för enskilda djur eller djurgrupper.

Utredningen har framhållit, att det i stort sett vore möjligt uppnå goda resultat av upplysningsverksamheten endast om vederbörande tjänsteman kunde peka på praktiska resultat samt därför förordat, att hushållningssällskapen vid planläggning av sagda verksamhet sökte intressera framsynta jordbrukare inom skilda delar av sällskapets område, att under ledning av konsulent och husdjursinstruktör ordna sin utfodring så, att den kunde tjäna som mönster för jordbrukarna i trakten. Beträffande denna verksamhet, förslagsvis benämnd demonstrationsutfodring, och statsunderstöd till densamma har utredningen vidare anfört.

Icke minst i nuvarande tidsläge men givetvis även under normala förhållanden torde utan närmare motivering kunna påstås, att utfodringen så långt som möjligt bör baseras på vid jordbruket ifråga producerade (hemmaproducerade) fodermedel. En dylik utfodring bör emellertid planläggas så, att tillgängliga hemmaproducerade fodermedel såvitt möjligt fylla behovet under hela stallutfodringsperioden. För ändamålet bör upprättas en allmän utfodringsplan (grundutfodringsplan) ävensom på lämpligt sätt sammansatta foderstater.

Emellertid är det givetvis meningslöst att upprätta foderstater på grundval av huvudsakligen hemmaproducerade fodermedel, därest de å egendomen odlade foderväxterna jämte tillgängliga animaliska fodermedel icke förmå tillgodose de krav, som djuren hava på fodrets halt av specifika ämnen och på fodermedelskoncentrationen. Upprättandet av foderstater bör därför föregås av en på grundval av ortens naturliga produktionsbetingelser verkställd planläggning av fodermedelsproduktionen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 172.

117 Av det sagda framgår, alt demonstrationsutfodringen bör hava en trefaldig uppgift, nämligen dels att främja produktionen av sådana fodermedel, som erfordras för upprättande av lämpliga foderstater, dels att främja en rationell användning av producerade fodermedel, dels ock alt verka för användning av sagda fodermedel speciellt för sådan produktion, för vilken förefintliga avsättningsmöjligheter äro goda.

En dylik demonstrationsutfodring ställer givetvis betydande krav på vederbörande husdjurskonsulent och kräver intimt samarbete från hans sida med representanter för foderväxtodling, närmast vederbörande jordbrukskonsulent, och för jordbrukets ekonomiska föreningar, i första hand mejeri- och slakteriföreningar. Utredningen anser emellertid, att dylik demonstrationsutfodring är av sådan betydelse för såväl den enskilde som landet i dess helhet, att svårigheterna icke böra avskräcka samt att statsmakterna böra genom lämpligt avvägda statsunderstöd till hushållningssällskapen främja anordnande av dylik verksamhet. Med hänsyn till det anförda synes utredningen alt såsom villkor för statsbidrag för ändamålet bör gälla att demonstrationsutfodringen anordnas i anslutning till en genom hushållningssällskapets försorg upprättad, på ortens naturliga produktionsbetingelser grundad plan för jordbruksproduktionens inriktning, att jordbrukarna inom orten genom hushållningssällskapets försorg beredas tillfälle att under sakkunnig ledning följa demonstrationsutfodringen, att hushållningssällskapet genom propaganda eller på annat lämpligt sätt söker främja produktionen inom orten av de fodermedel, som erfordras för sådan utfodring, som tillämpas vid demonstrationsutfodringen. samt att demonstrationsutfodringen pågår under minst fyra veckor i följd.

Utredningen har vidare föreslagit, att statsbidrag borde utgå dels för inköp av fodermedel, vilka inginge i foderstat, som skulle demonstreras, men vilka icke funnes disponibla vid jordbruket ifråga, med det belopp hushållningssällskapet styrkte sig hava för ändamålet utgivit, dock högst 50 kronor för varje demonstrationsutfodring, dels för anordnande av särskild ladugårdskontroll med det Inlopp hushållningssällskapet styrkte sig hava för ändamålet utgivit, dock högst 100 kronor för varje demonstrationsutfodring, dels ock för täckande av annan med verksamheten förenad utgift, som vederbörande djurinnehavare styrkte sig hava bestridit, dock högst 25 kronor för varje demonstrationsutfodring.

Utredningen har därefter behandlat frågan örn verkställande av fodermedels analyser samt härutinnan påpekat, att vid planläggning av husdjurens utfodring uppskattades i allmänhet fodrets näringsvärde med ledning av vissa för skilda foderslag angivna medelvärden, grundade på ett begränsat antal kemiska analyser och utfodringsförsök. Avvikelserna kring dessa medelvärden kunde emellertid av olika anledningar såsom växlbeståndets botaniska sammansättning, sortval, klimat, jordmån, gödsling, skördestadium o. s. v. vara betydande. För att kunna genomföra en rationell utfodring bleve det därför i många fall nödvändigt att justera nämnda medelvärden med tillhjälp av särskilda fodermedelsanalyser. Dylika analyser hade därjämte en betydelsefull uppgift i upplysnings- och propagandaverksamheten för en förbättring av de hemmaodlade fodermedlens kvalitet. För denna verksamhet erfordrades nämligen stöd av exakta uppgifter rörande foderväxtskördarnas näringsvärde vid tillämpning av olika skörde- och konserve-

118 Kungl. Maj.ts proposition nr 172.

ringsmetoder, vilka uppgifter kunde erhållas genom regelbundet genomförda fodermedelsanalyser. För att fylla den sålunda nämnda dubbla uppgiften måste emellertid undersökningarna genomföras efter en bestämd plan, varvid hushållningssällskapen lämpligen kunde medverka genom uttagning av foderprov.

Utredningen har haft under övervägande frågan örn särskilt statsbidrag för dylika fodermedelsanalyser. Enligt utredningens mening borde emellertid genom upplysningsverksamhet på området av hushållningssällskapens tjänstemän jordbrukarnas intresse för dylika analyser kunna väckas och jordbrukarna bliva villiga att bestrida de i förhållande till dylika analysers betydelse ringa kostnaderna.

I detta sammanhang har utredningen framhållit önskvärdheten av att resultaten av utförda fodermedelsanalyser sammanställdes och publicerades. De lokala lantbrukskemiska kontrollstationerna borde sålunda åläggas att till förslagsvis husdjursförsöksanstalten insända dylika analysresultat för bearbetning och publicering genom anstaltens försorg.

För möjliggörande av en planmässig och ur ekonomisk synpunkt ändamålsenlig utfodring samt för underlättande av ett rationellt urval av produktionskraftiga djur krävdes enligt utredningens mening vidare en ändamålsenligt ordnad avkastningskontroll av de enskilda djuren. För ordnande av dylik avkastningskontroll utgår såsom nämnts för närvarande bidrag av statsmedel. Utredningen har hållit före, att dylik verksamhet även i fortsättningen borde stödjas från statsmakternas sida. I fråga om statsunderstödd avkastningskontroll för svin, får och getter borde allenast stadgas, att kontrollen skulle anordnas på sätt lantbruksstyrelsen föreskreve. Då sagda verksamhet i första hand hörde samman med husdjursskötselns främjande i allmänhet, borde enligt utredningens mening medel härför anvisas tillsammans med anvisning för husdjursskötselns främjande.

I fråga om kontroll å nötkreaturens utfodring och avkastning (ladugårdskontroll) har utredningen erinrat om att ledningen och övervakningen av denna verksamhet inom stora delar av landet vore anförtrodd åt särskilda överkontrollassistenter, sorterande under ett centralt organ (kontrollnämnden). Vissa av dessa befattningshavares distrikt omfattade betydande områden. För den husdjurskonsullerande verksamhetens rätta bedrivande krävdes enligt utredningens mening oundgängligen, att jämväl ladugårdskontrollen ställdes under husdjurskonsulenternas ledning, dock icke på sådant sätt, att själva övervakningen av assistenterna och vad därmed ägde samband direkt handhades av konsulenterna. Sistnämnda uppdrag borde med fördel kunna anförtros — vid sidan av andra uppgifter — åt husdjursinstruktörerna. De nuvarande överkontrollassistentbefattningarna borde i samband härmed indragas. Jämväl kontrollnämnden syntes samtidigt kunna upplösas.

Utredningen har därefter erinrat örn den centralisering av kontrollföreningsverksamheten till ett fåtal större föreningar, som mångenstädes ägt rum under

Kungl. Maj.ts proposition nr 172.

senare åren saint uttalat sig till förmån för en dylik centralisering där så ej skett. Härom har utredningen anfört.

Enligt utredningens förmenande kan ifrågasättas, örn icke inom vissa hushållningssällskaps områden steget kunde tagas fullt ut och ladugårdskonlrollen inordnas såsom en del av hushållningssällskapens egen verksamhet, vilket skulle innebära att även de centrala kontrollföreningarna skulle upphöra. Utredningen håller sålunda före, att nämnda föreningars betydelse icke alltid torde stå i proportion till den betydande apparat, som de utgöra. Det torde vidare ofta bliva i huvudsak på husdjurskonsulentens och honom underställd instruktörs upplysningsverksamhet och övervakning, som verksamheten kommer att vila och dess utveckling att bero, därest utredningens förslag i det föregående genomföres. Föreningens möjligheter att påverka verksamheten torde ofta vara små och dess betydelse synes ligga i huvudsak på det psykologiska området. Emellertid torde obligatorisk anknytning av ladugårdskontrollen till hushållningssällskapens verksamhet icke böra föreskrivas, utan synes det böra ankomma på hushållningssällskapet alt efter samråd med kontrollförening besluta härom. Påpekas må, att därest dylikt beslut fattas, borde kontrollassistenterna bliva anställda hos hushållningssällskapet såsom extra befattningshavare i enlighet med utredningens förslag rörande hos sällskapen anställda assistenter i allmänhet. Härigenom torde möjlighet även öppnas för hushållningssällskapen, att i den mån kontrollassistenterna icke bliva fullt sysselsatta inom sitt egentliga verksamhetsområde, använda dem inom försöksverksamheten, ungdomsverksamheten o. s. v. Hushållningssällskaps övertagande av kontrollverksamheten behöver icke i och för sig innebära någon ändring i assistenternas avlöningsförmåner. Hinder synes utredningen sålunda icke böra möta mot statsbidrag till ladugårdskonlroll, anordnad genom hushållningssällskaps egen försorg.

Vad angår frågan örn grunderna för statsbidrag tili ladugårdskontrollen, har utredningen ur principiell synpunkt anfört följande.

Ladugårdskontrollen har till syfte att utgöra grundvalen för urvalet av produktionskraftiga djur. För detta syfte torde samtliga tre kontrollformer vara tillfredsställande. Då frågan gäller åstadkommande av urval av djur för stamboksföring eller för försäljning såsom avelsdjur, torde emellertid endast den fullständiga kontrollen kunna tillmätas officiellt vitsord. För den enskildes urval för den egna besättningens rekrytering torde kontrollen genom provmjölkningsringar i regel vara tillfyllest Med hänsyn härtill synes den ofullständiga kontrollen knappast hava sådan betydelse, att särskilt statsbidrag bör utgå för anordnande av dylik kontroll. Enligt utredningens mening böra sålunda de statsunderstödda kontrollformerna kunna begränsas till två, nämligen en form, motsvarande den nuvarande fullständiga kontrollen och förslagsvis benämnd officiell kontroll, samt en andra form motsvarande nuvarande kontroll genom provmjölkningsringar och förslagsvis benämnd enskild kontroll.

Av utredningen föreslagna bestämmelser för statsbidrag (Iadugårdskontrollbidrag) till officiell respektive enskild kontroll överensstämma i huvudsak med nu gällande föreskrifter i timnet för fullständig kontroll respektive kontroll genom provmjölkningsringar. Det har dock synts utredningen skäligt, att årsbidrag för officiell kontroll sänktes från högst 20 kronor till högst 15 kronor för besättning örn högst 15 kor. Årsbidraget för enskild kontroll har utredningen föreslagit utgå med dels högst 50 öre för varje ko inom besättning

120 Kungl. Maj.ts proposition nr 172.

om högst 15 kor för täckande av kontrollkostnaderna, dels ock högst enahanda belopp för varje ko inom sådan besättning för täckande av kostnaderna för i samband med kontrollen av hushållningssällskapet eller eljest anordnad upplysningsverksamhet rörande utfodringen.

I fråga örn statsbidrag till biskötselns främjande hava inga ändringar av nu gällande bestämmelser föreslagits av utredningen. Till f r ä mj an de av fjäderfäskötseln föreslås statsbidrag skola utgå för ändamål och med belopp, som Kungl. Majit efter prövning i varje särskilt fall bestämmer.

Utredningen har vidare föreslagit en sådan bestämmelse i kungörelsen angående statsbidrag till husdjursskötselns främjande, att statsbidrag finge efter Kungl. Maj:ts prövning i varje särskilt fall utgå jämväl till anordnande genom lantbruksstyrelsens försorg av sammankomster mellan hushållningssällskapens befattningshavare på husdjursskötselns område eller lill andra för husdjursskötselns främjande betydelsefulla åtgärder.

Efter att hava erinrat att enligt nuvarande grunder gäller som villkor för flertalet statsbidrag till husdjursskötselns främjande, att minst lika stort belopp som statsbidraget anvisas av vederbörande hushållningssällskap eller eljest av medel från orten, har utredningen föreslagit, att denna halveringsprincip borde övergivas. Såsom motivering härför har i huvudsak anförts samma skäl, som åberopats i samband med utredningens förslag örn borttagande av halveringsprincipen vid bidrag till hushållningssällskapens undervisnings- och upplysningsverksamhet.

Utredningen har — under erinran att utredningen i annat sammanhang förordat att beslut rörande vissa andra statsunderstöd, såsom till undervisningsverksamhet och produktionsbefrämjande förbättringsåtgärder i allmänhet borde kunna fattas av lantbruksstyrelsen — föreslagit, att på lantbruksstyrelsen i regel skulle ankomma att besluta jämväl rörande statsbidrag till de ändamål, varom här är fråga. Av utredningen föreslagna undantag från denna regel torde hava framgått av den föregående redogörelsen för utredningens förslag.

För tillgodoseende i full utsträckning av statsunderstöd till de i det föregående omförmälda åtgärderna till husdjursskötselns främjande erfordrades enligt utredningen betydande årliga anslag av statsmedel. Vid beräkning av dessa anslag har utredningen emellertid beträffande redan nu understödda verksamhetsgrenar utgått från i stort sett oförändrad omfattning. Utredningens beräkningar hava givit till resultat ett årligt anslagsbehov av 1 136 000 kronor, vilket belopp föreslagits uppfört i riksstaten såsom ett enda anslag benämnt Husdjursskötselns befrämjande i allmänhet. Jordbrukets husdjurslånefond borde enligt utredningens mening tillföras ett kapitalbelopp av 2 000 000 kronor.

Yttranden.

Lantbruksstyrelsen har framhållit, att styrelsen icke funnit skäl att nu till granskning upptaga samtliga de av utredningen framförda detaljförsla-

Kungl Maj:ts proposition nr 172.

gen rörande statsunderstöd till husdjursskötsel^ främjande, enär styrelsen förutsatt, att styrelsen skulle få tillfälle att senare avgiva förnyat yttrande, innan bestämmelser utfärdades. Styrelsen har emellertid icke framfört några erinringar mot sammanförande av bestämmelserna för de statsunderstödda åtgärderna på ifrågavarande område till en kungörelse och uppförande i riksstaten av endast ett anslag för ändamålet. Vidare har styrelsen tillstyrkt inrättande av en särskild lånefond, jordbrukets husdjurslånefond, för utlämnande av lån till vissa föreningar för förvärv av handjur av vissa husdjursslag. Härutinnan har styrelsen särskilt understrukit olämpligheten av att utlämnandet av lån för ifrågavarande ändamål skulle vara beroende av hushållningssällskapens tillgång till egna medel. Lånen torde därjämte kunna bliva av väl så stor betydelse för husdjursskötselns främjande som statsbidrag utan återbetalningsskyldighet för enahanda ändamål.

Statskontoret har uttalat önskvärdheten av att en mera ingående undersökning verkställts av utredningen, huruvida vissa bidragsformer med i många fall relativt obetydliga bidragsbelopp med numera ändrade förhållanden överhuvud taget kunde längre anses påkallade. En rationalisering i berörda hänseende vore enligt statskontorets mening synnerligen önskvärd.

Riksräkenskapsverket har funnit förslaget om sammanslagning av samtliga statsbidrag till husdjursskötselns främjande — utom hästaveln — ävensom inrättande av en jordbrukets husdjurslånefond rationellt. Ämbetsverket har därjämte föreslagit avskaffande av specialbudgeten för stuteriväsendet. Vidare borde enligt ämbetsverkets mening uppmärksammas, att å den bland statskontorets »övriga fonder» upptagna statens hästavelsfond redovisades en betydande behållning av medel, som till en mindre del utlånats i form av hästavelslån och av vilken fond avkastningen regelmässigt disponerades för hästavelsändamål. Även denna fond borde avvecklas. I detta sammanhang har ämbetsverket slutligen framhållit önskvärdheten av en kompletterande undersökning rörande riksstatens nionde huvudtitel i de delar, som berördes av utredningsförslaget. Vid denna rationalisering borde de i 1934 års budgetreform uppdragna principerna för anslags- och statuppställningen strängt fasthållas. Ämbetsverket har förutsatt, att det måtte beredas tillfälle att yttra sig över ett i detalj uppgjort förslag till uppställning av sagda huvudtitel, innan ett förslag, grundat på utredningens betänkande, förelädes riksdagen.

Göteborgs och Bohus läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har ansett de nuvarande grunderna för handjursbidrag till tjurförening böra bibehållas.

Skaraborgs läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har med hänsyn till lagen om galtbesiktningstvång ifrågasatt, huruvida handjursbidrag för galtar vore av sådan betydelse i södra och mellersta Sverige, alt dylikt fortfarande borde utgå.

Västernorrlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har ansett nu gällande bestämmelser för statsbidrag till bagg- och bockföreningar vara att föredraga framför utredningens förslag.

122 Kungl. Maj.ts proposition nr 172.

Beträffande föreslagna grunder för lån ur jordbrukets husdjurslanefond hava Sveriges agronom- och lantbrukslårareförbund, hushållningssällskapens ombud samt hushållningssällskapens förvaltningsutskott i Hallands, Göteborgs och Bohus samt Västernorrlands lån ansett, att den föreslagna räntefoten av fyra procent vore för närvarande för hög och borde sänkas för att stimulera till utnyttjande av fonden. Malmöhus läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har ej funnit de av utredningen angivna skälen för inrättande av en statlig husdjurslånefond tillräckligt bärande.

Utredningens förslag rörande anordnande genom hushållningssällskapens försorg av demonstrationsutfodringar har i princip tillstyrkts av lantbruksstyrelsen, hushållningssällskapens ombud, Sveriges agronomoch lantbrukslärareförbund samt hushållningssällskapens förvaltningsutskott i Uppsala och Östergötlands län.

Förslaget har däremot avstyrkts av statskontoret samt hushållningssällskapens förvaltningsutskott i Jönköpings och Skaraborgs län.

I övriga yttranden har förslaget icke föranlett särskilda uttalanden.

Lantbruksstyrelsen har starkt understrukit behovet av hushållningssällskapens medverkan vad beträffar husdjurens utfodring och vård och ville därför i princip kraftigt tillstyrka, att demonstrationsutfodringar komme till stånd. Styrelsen hade emellertid icke blivit övertygad om att utformningen av förslaget vore den mest ändamålsenliga, men då här vore fråga om ett försök, ville styrelsen icke motsätta sig, att saken bleve prövad. Sedan någon erfarenhet vunnits, torde behövliga jämkningar kunna genomföras.

Hushållningssällskapens ombud hava ansett, att föreslaget bidrag till demonstrationsutfodring borde förutom till utfodringsdemonstration kunna utgå även till andra demonstrationer på husdjursskötselns område, exempelvis i avseende på husdjurens skötsel och husdjursaveln.

Statskontoret har ansett, att hushållningssällskapen själva borde svara för kostnaderna för demonstrationsutfodringar och att särskilt statsbidrag sålunda icke borde utgå för ändamålet.

Skaraborgs låns hushålliungssällskaps förvaltningsutskott har uttalat, att svårigheter torde uppstå att skaffa värdar för demonstrationsutfodrings ordnande och att dylik ej komme att locka många besökare. Enligt utskottets mening vore det av större värde med ökade möjligheter att tillhandagå den enskilde jordbrukaren med rad i fråga örn utfodringens planläggning i varje särskilt fall.

Utredningens uppfattning, att statsbidrag icke erfordrades till täckande av kostnaderna för fodermedelsanalyser har givit Sveriges agronomoch lantbrukslärareförbund anledning uttala, att erforderligt intresse för att lata utföra dylika analyser icke kunde väckas hos jordbrukarna utan statsbidrag. Statsbidrag vore för övrigt enligt förbundets mening så mycket mer motiverat, som resultaten efter lämplig sammanställning av ett större antal fodermedelsanalyser från samma område kunde utnyttjas för bedömande av fodrets kvalitet även på andra gårdar än dem, från vilka de analyserade fodermedlen härstammade.

123 Kungl. Maj:ts proposition nr 172.

Behovet av statsbidrag för ändamålet har understrukits jämväl av hushållningssällskapens förvaltningsutskott i Uppsala samt Göteborgs och Bohus län.

I fråga örn ladugård skontrollen hava i vissa yttranden erinringar riktats mot utredningens uttalande rörande kontrollens inordnande som ett led i hushållningssällskaps verksamhet.

Sveriges agronom- och lantbrukslärarcförbund har salunda framhållit, att organisationsapparaten härigenom icke torde bliva mindre, enär verksamheten under alla förhållanden måste hava en ledning. Genom att kontrollassistenterna bliva extra befattningshavare upphörde vidare dessa befattningars karaktär av övergångstjänster, vilket icke vore önskvärt. Man kunde därmed även förvänta, att krav skulle komma att resas på pensionsrätt, varigenom utgifterna för verksamheten kunde beräknas stiga. Slutligen finge den psykologiska betydelsen av att jordbrukarna få utse ledningen för verksamheten icke underskattas.

Liknande synpunkter hava framförts av Västmanlands låns hushållningssällskaps förvaltningsutskott medan Stockholms läns och stads, Jönköpings och Hallands låns hushållningssällskaps förvaltningsutskott ansett inordnande av ladugårdskontrollen under hushållningssällskapen innebära fördelar och sålunda tillstyrkt utredningens förslag. Göteborgs och Bohus läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har ej velat motsätta sig förslaget, under villkor att inordnandet skedde endast om hushållningssällskapet och kontrollföreningen vore därom ense.

Utredningens uttalande i detta sammanhang, att kontrollnämnden kunde upphöra, har bemötts av lantbruksstyrelsen, som motiverat nämndens bibehållande med att den skulle äga goda möjligheter att i detalj följa övervakningen och vidtaga de åtgärder, som kunde befinnas erforderliga i syfte att öka kontrollens effektivitet. Härvidlag gällde det stundom frågor av mycket ömtålig natur, som i varje fall på ett förberedande stadium med större smidighet kunde handläggas av en dylik nämnd än direkt av lantbruksstyrelsen.

Vad därefter angår statsunderstöd till ladugårdskontrollen har statskontoret förklarat sig vara tveksamt, om dylikt understöd fortfarande borde utgå. I varje fall vore en rationalisering av verksamheten behövlig, därvid en närmare anknytning till hushållningssällskapen kunde förefalla lämplig. För ändamålet borde i så fall anställas med bidrag av statsmedel avlönade husdjursinstruktörer, varemot andra kostnader borde ingå bland sällskapens övriga utgifter.

Malmöhus läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har ansett, att den officiella kontrollen borde begränsas till avelsdjursbesättningar och att statsbidrag till dylik kontroll icke erfordrades, enär densamma vore av stor ekonomisk betydelse för den enskilde avelsdjursuppfödaren.

örebro läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har företrätt en motsatt uppfattning och yrkat på högre statsbidrag till den officiella kontrollen än det utredningen föreslagit.

Slutligen må i fråga örn utredningens förslag örn frångående av hal ve-

124 Kungl. Maj:ts proposition nr 172.

ringsprincipens tillämpning såsom villkor för vissa av ifrågavarande statsbidrag nämnas, att statskontoret förklarat sig hysa betänkligheter mot förslaget, enär detsamma skulle innebära kostnadsökning för staten.

Lantbruksstyrelsen har däremot tillstyrkt förslaget och härvid anfört.

De medel, som pläga tillskjutas av hushållningssällskapen, utgöras till övervägande del av statsmedel, som tilldelats hushållningssällskapen i form av allmänt anslag. Förslaget innebär sålunda i verkligheten icke en utökning av den omfattning, varmed husdjursskötsel skulle understödjas med statsmedel. Med instämmande i huvudsak i utredningens motivering vill lantbruksstyrelsen tillstyrka förslaget i denna del. Styrelsen vill tillägga, att gällande bestämmelser örn ortsbidrag icke sällan medfört betydande svårigheter vid tillämpningen. Slutligen vill lantbruksstyrelsen erinra därom, att ett frångående av kravet på ortsbidrag till minst lika stort belopp som statsbidraget icke i och för sig behöver medföra ökade anspråk på staten, enär fördelningenav statsbidrag till husdjursskötselns främjande under alla förhållanden måste ske inom ramen för av statsmakterna anvisade anslag.

Jämväl Sveriges lantbruksförbund och flertalet hushållningssällskaps förvaltningsutskott hava funnit starka skäl tala för upphävande av halveringsprincipen.

htT7u™™tS' Det t0rde icke råda mer än en mening om atf husdjursskötsel är en av de mest betydelsefulla grenarna av den svenska jordbruksnäringen. Anledningarna härtill äro manga. Salunda erbjuda de naiurliga förutsättningarna för jordbruksproduktionen inom stora delar av landet goda möjligheter för animalieproduktion samt därefter avpassad foderväxtodling. Mångenstädes medför klimatet att husdjursskötsel och foderväxtodlingen blir den viktigaste eller kanske enda ekonomiskt bärkraftiga jordbruksgrenen. Jordbrukets struktur, karakteriserad av åkerjordens uppdelning på många små och medelstora brukningsdelar, utgör ännu en anledning till relativt omfattande animalieproduktion. Befolkningens förbättrade levnadsstandard föranleder även en stegrad efterfrågan särskilt på animaliska livsmedel.

Fran statsmakternas sida hava sedan länge vidtagits och böra jämväl framdeles vidtagas åtgärder i syfte att främja husdjursskötseln. Dessa åtgärder hava — frånsett husdjurssjukdomarnas bekämpande — omfattat undervisnings- och upplysningsverksamhet genom bland andra hushållningssällskapens försorg samt direkta statsunderstöd av skilda slag, av vilka flertalet förmedlats av hushållningssällskapen. Hushållningssällskapsutredningen har i sitt betänkande framlagt förslag till ändrade bestämmelser för statsunderstöd till sagda åtgärder. Såsom jag tidigare framhållit kommer jag icke nu att ingå på alla de detaljspörsmål, som kunna uppstå i samband med ett övervägande av utredningens förslag. Jag kommer i detta sammanhang att endast upptaga till behandling de frågor, som hava mera principiell innebörd.

Jag har tidigare klargjort min ställning till hushållningssällskapsutredningens förslag rörande hushållningssällskapens undervisningsverksamhet pa husdjursskötselns område. Den allmänna upplysningsverksamheten från

Kungl. Maj.ts proposition nr 172.

hushållningssällskapens sida bedrives i fråga om busdjursskötseln i första hand av hos sällskapen anställda konsulenter vilka särskilt ägnat sig åt denna verksamhet. I likhet med utredningen är jag av den uppfattningen, att husdjurskonsulenternas upplysningsverksamhet måste i större utsträckning än hittills ägnas åt utfodringsfrågor och ladugårdshygieniska spörsmål. Härvid bör även uppmärksammas frågan om en anpassning av nötkreatursbesättningarnas storlek efter förefintliga tillgångar på hemmaproducerade fodermedel. En förbättring av djurmaterialet genom avelsverksamhet är utan tvivel av synnerlig betydelse för liusdjursskötselns utveckling, men parallellt härmed bör stor uppmärksamhet och omsorg ägnas åt att så effektivt som möjligt utnyttja djurens produktionsförmåga genom en ändamålsenligt ordnad utfodring och en god ladugårdshygien. Vad utfodringen angår må här särskilt framhållas betydelsen av utvidgad avkastningskonlroll, förutan vilken en rationell utfodring i regel icke torde vara möjlig att ordna. Jag återkommer härtill senare men vill redan i detta sammanhang uttala min anslutning till utredningens förslag om anställning hos hushållningssällskapen förutom av husdjurskonsulenter av särskilda med statsmedel avlönade husdjursinstruktörer med uppgift, bland annat, att under husdjurskonsulentens ledning handhava överinseendet över avkastningskontrollen, främst i fråga om nötkreaturen.

I fråga om åtgärder till husdjursavelns främjande har utredningen ansett, att statsbidrag jämväl framdeles borde i princip utgå till såväl tjur- som galt-, bagg- och bockföreningar. I vissa yttranden har tveksamhet uttalats härutinnan. Även enligt min mening kunna numera skäl andragas mot utlämnande av statsbidrag till i varje fall vissa av nämnda föreningar. Sålunda innebära tidigare omförmälda bestämmelser med krav på härstamningsbevis för avelstjur ett verksamt stöd för tjurföreningsverksamheten inom de områden, där dylika bestämmelser tillämpas. Ett liknande stöd har kommit galtföreningarna till del genom galtbesiktningstvånget. Emellertid äro nu nämnda bestämmelser för tjurar och galtar ännu icke gällande i hela landet. Vidare avse såväl nu gällande som av utredningen föreslagna bestämmelser rörande statsbidrag tili ifrågavarande, föreningar att tillgodose i första hand de mindre jordbrukens behov av handjur. Därtill kommer, att tjur-, galt-, bagg- och bockföreningarna ännu icke nått den stadga inom hela landet, att ett borttagande av möjligheten för dylik förening att erhålla statsbidrag kan anses tillrådligt. Jag finner mig sålunda i princip böra förorda statsbidrag för ändamålet åtminstone tills vidare. Lantbruksstyrelsen bör dock äga att för visst hushållningssällskaps område eller del därav föreskriva, att statsbidrag icke må utgå till förening av ifrågavarande slag. Vid prövning härav bör givetvis hänsyn även tagas till lämpligheten av viss gren av husdjursaveln -— exempelvis gelaveln — inom viss landsdel.

Jag delar utredningens uppfattning att statsunderstöd till förening av ovannämnt slag bör begränsas att avse täckande av kostnaderna för inköp av handjur. Utgifterna för förenings organisation liksom kostnaderna för han-

126 Kungl. Maj:ts proposition nr 172.

djurs försäkring och underhåll böra däremot i regel bestridas av föreningens medlemmar. Emellertid synas skäl tala för att även underhållsbidrag av statsmedel må framdeles utgå för tjur, som är uppställd inom område av de fyra nordligaste länen och Kopparbergs län, där underhållskostnaderna för tjur äro särskilt höga. Liksom utredningen anser även jag, att handjursbidrag må efter Kungl. Majrts prövning i varje särskilt fall utgå jämväl i de fall, där hondjuren befruktas genom artificiell insemination.

Flertalet av nu nämnda understöd taga i första hand sikte på att genom stöd åt föreningar med uppgift att för medlemmarnas räkning tillhandahålla handjur främja husdjursavelns utveckling inom mindre djurbesättningar. Emellertid kunna i vissa trakter — främst i avlägset belägna bygder och i skärgårdsområden — tjurföreningar bildas och upprätthållas endast med stora svårigheter. För att tillgodose dylika trakters behov av tjurar bör, såsom utredningen föreslagit, statsunderstöd (tjurkalvsbidrag) kunna utgå under vissa villkor till enskild mindre jordbrukare för inköp av tjurkalvar.

Hittillsvarande möjligheter torde böra bibehållas för enskild person att erhålla statsunderstöd för hållande av bagge (bagghållningsbidrag) samt för hushållningssällskap i vissa län att erhålla statsbidrag för utstationering av bock (bockhållningsbidrag), under villkor att bagg- respektive bockförening endast med stora svårigheter kan bildas och upprätthållas på orten. I detta sammanhang vill jag även uttala min anslutning till hushållningssällskapsutredningens förslag, att särskilt statsbidrag framdeles ej bör utgå till hushållningssällskap till täckande av kostnaderna för besiktningsmans resor.

Jag anser mig icke nu i övrigt böra närmare ingå på storleken av ifrågavarande bidrag och ej heller på de villkor som böra gälla för erhållande av desamma.

I samband med sina förslag örn statsbidrag till förvärv av handjur har liushållningssällskapsutredningen jämväl upptagit frågan om inrättande av en särskild statlig lånefond, ur vilken hushållningssällskap kunde tilldelas statslån för utlämnande av amorteringslån till förening av ovannämnt slag för förvärv av tjur, galt, bagge eller bock. Vissa hushållningssällskap utlämna för närvarande dylika lån av egna medel på inom skilda sällskap varierande villkor. Med hänsyn till önskvärdheten av att enahanda villkor för dylika lan tillämpas inom olika hushållningssällskaps områden samt då det icke synes lämpligt, att utlämnande av lån för ändamålet skall vara beroende av de enskilda hushållningssällskapens tillgång till egna medel, finner jag i likhet med utredningen mig böra föreslå inrättande av en statlig lånefond för ändamålet.

Ifrågavarande lån torde böra få utgå med belopp motsvarande handjurels inköpskostnad eller av besiktningsman åsatt värde samt erhålla formen av amorteringslån. Beträffande storleken av räntan synes frågan därom i nuvarande läge icke böra upptagas till slutligt bedömande.

Slutligen vill jag i likhet med utredningen förorda, att statsbidrag jämväl till avelsstationer (avelsstationsbidrag) för svin, får och getter må kunna utgå inom Kopparbergs län och de fyra nordligaste länen. Inom dessa län synas

Kungl. Maj.ts proposition nr 172.

mig nämligen dylika stationer fortfarande hava en viktig uppgift att fylla vid rekryteringen av avelsdjursstammen för sagda husdjursslag.

Jag övergår därefter till frågan om åtgärder från statsmakternas sida till främjande av en rationell utfodring av husdjuren. I annat sammanhang har jag framhållit betydelsen av en utvidgad upplysningsverksamhet på detta område. För att giva denna ett mera konkret innehåll synes lämpligt att på sätt utredningen förordat genom hushållningssällskapen anordnas med statsmedel understödda demonstrationsutfodringar. Dessa skulle hava till uppgift att främja produktionen av sådana fodermedel, som erfordras för upprättande av lämpliga foderstater, att främja en rationell användning av producerade fodermedel samt att verka för användning av sagda fodermedel speciellt för sådan produktion, för vilken förefintliga avsättningsmöjligheter äro goda. Förslaget har i ett flertal yttranden tillstyrkts. I anslutning till vissa uttalanden i yttrandena vill jag framhålla att hinder icke synes böra möta för hushållningssällskap att i samband med dylika demonstrationsutfodringar anordna demonstration av åtgärder avseende husdjursaveln och husdjursskötseln. En dylik kombination torde vara önskvärd för att öka intresset från jordbrukarnas sida för ifrågavarande verksamhet.

Vid planläggning av utfodringen är det givetvis av stor betydelse att äga kännedom örn icke allenast fodrets kvantitet utan även dess kvalitet. Hushållningssällskapsutredningens uttalande rörande planmässigt anordnade fodermedelsanalyser synes mig därför vara värt beaktande. Däremot synes icke, såsom i vissa yttranden över förslaget påyrkats, statsbidrag i syfte att nedbringa kostnaderna för dylika analyser och därmed öka intresset från jordbrukarnas sida att låta analysera fodret böra ifrågakomma. Tills vidare bör avvaktas resultatet av en intensifierad upplysningsverksamhet på området från hushållningssällskapens sida.

För åstadkommande av en planmässig och ur ekonomisk synpunkt ändamålsenlig utfodring samt för underlättande av ett rationellt urval av produktionskraftiga djur kräves, såsom tidigare framhållits, en ändamålsenligt ordnad avkastningskontroll av de enskilda djuren. Liksom hittills bör denna verksamhet jämväl framdeles stödjas av statsmakterna. Den med statsmedel understödda kontrollen i fråga om svin, får och getter torde böra anordnas på sätt lantbruksstyrelsen föreskriver.

I fråga om ladugårdskontrollen må erinras att övervakningen av denna verksamhet inom stora delar av landet är anförtrodd åt särskilda överkontrollassistenter, vilka äro underställda ett centralt organ (kontrollnämnden). Vissa hushållningssällskap hava däremot hos sig anställda dylika befattningshavare. I båda fallen utgår statsbidrag till avlönande av desamma. Enligt mitt förmenande bör överkontroll bibehållas jämväl framdeles. I likhet med husliållningssällskapsutredningen anser jag emellertid den nu härutinnan tillämpade ordningen icke alldeles tillfredsställande. Erfarenheten har visat, att hos kontrollnämnden anställda överkontrollassistenter hava alltför stora områden för att övervakningen över kontrollassistenternas arbete

128 Kungl. Maj:ts proposition nr 172.

skall bliva effektiv och önskvärd propaganda för anslutning till ladugårdskonti ollen skall kunna bedrivas. Ehuru ledningen av ladugårdskontrolien inom nämnda områden formellt tillkommer vederbörande hushållningssällskap, närmast husdjurskonsulenten, har i praktiken den förenämnda organisationsformen med en hos hushållningssällskapet icke anställd befattningshavare som övervakare av verksamheten haft till följd, att vederbörande husdjui skonsulent kommit att stå i otillräcklig kontakt med ladugårdskontrollverksamheten. Det synes önskvärt, att ändring härutinnan åstadkommes. Härvid kunde ifrågasättas, att övervakningen i varje fall inom mindre hushallningssällskapsområden anförtroddes åt vederbörande husdjurskonsulent. lidigaie erfarenheter av en dylik organisationsform hava emellertid icke varit goda. Den närmaste ledningen och ansvaret för verksamheten bör visserligen åligga husdjurskonsulenten men själva övervakningen av kontrollassistenterna och vad därmed äger samband kan sagda befattningshavare icke medhinna. Jag är därför, såsom tidigare nämnts, av den uppfattningen, att föi det praktiska handhavandet av övervakningen av avkastningskontrollen. närmast ladugårdskontrolien, erfordras hos varje hushållningssällskap särskilda husdjursinstruktörer. I mån av lid böra dessa instruktörer även kunna under husdjurskonsulentens ledning medverka vid demonstrationsulfodringar, undervisningskurser på husdjursskötselns område etc.

Sedan särskilda husdjursinstruktörer anställts hos hushållningssällskapen och de med statsbidrag avlönade överkontrollassistentbefattningarna hos kontrollnämnden i samband härmed indragits, är enligt utredningens mening kontrollnämnden icke längre erforderlig. Med hänsyn till vad lantbruksstyrelsen anfört rörande nämndens uppgifter är jag emellertid i varje fall för närvarande icke beredd att biträda utredningens förslag på denna punkt.

Under erinran om den centralisering av kontrollföreningsverksamheten till ett fåtal större föreningar, som mångenstädes ägt rum under senare år, har utredningen vidare föreslagit, att ladugårdskontrolien borde, därest vederbörande hushållningssällskap efter samråd med kontrollförening beslutade härom, kunna ställas under sällskapets direkta ledning och kontrollföreningen upphöra. Statsbidrag till ladugårdskontrolien borde sålunda i dylikt fall disponeras av hushållningssällskapet för sådan verksamhet. Även örn utredningens förslag kan innebära förenkling av organisationsformen, kan dess genomförande dock medföra svåröverskådliga konsekvenser i fråga om bland annat kontrollassistenternas anställningsförhållanden, varför jag i varje fall icke nu anser mig kunna förorda utredningens förslag i denna del.

Vad angar fragan örn statsbidrag till ladugårdskontrolien har utredningen ansett dylika bidrag (ladugardskontrollbidrag) böra utgå jämväl framdeles men begränsas till två kontrollformer, nämligen officiell kontroll (fullständig kontroll) och enskild konlroll (kontroll genom provmjölkningsringar). I likhet med utredningen anser jag, att statsunderstöd framdeles i varje fall icke bör utgå till den nuvarande sa kallade ofullständiga kontrollen. Statskontoret har uttalat tveksamhet rörande statsbidrag överhuvud taget för sagda ändamål och Malmöhus läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har ansett, att

Kungl. Maj.ts proposition nr 172.

statsbidrag till den officiella kontrollen icke längre vore av behovet påkallat. Vid övervägande av frågan om statsunderstöd till de anförda båda kontrollformerna synes mig böra beaktas, att den officiella kontrollen utgör en viktig förutsättning för försäljning av avelsdjur, varför det ligger i den enskilde avelsdjursuppfödarens intresse ur privatekonomisk synpunkt att hava sin besättning ansluten till dylik kontroll. Det synes under sådana förhållanden även skäligt, att kostnaderna för dylik kontroll bestridas helt av den enskilde uppfödaren. För den djurägare, som icke bedriver försäljning av avelsdjur, torde den enskilda kontrollen vara tillfyllest. Med hänsyn härtill är även jag böjd för att förorda ett borttagande av statsbidraget till den officiella kontrollen. Emellertid har organisationen av den enskilda kontrollen ännu icke nått en fullt ändamålsenlig utformning. Ett omedelbart borttagande av hela statsbidraget till den officiella kontrollen skulle under sådana förhållanden kunna medföra, att de mindre jordbrukare, vars deltagande i den officiella kontrollen ofta fördyrar densamma, icke längre kunde få sitt behov av ladugårdskontroll tillgodosett. Jag anser mig därför icke böra motsätta mig fortsatt statsbidrag till den officiella kontrollen under en övergångstid, varvid dock en successiv sänkning av nu utgående statsbidrag för ändamålet bör övervägas. Den enskilda kontrollen, vilken kontrollform är relativt ny och ännu icke nått önskvärd omfattning, synes mig däremot även framdeles böra stödjas genom statsbidrag i den omfattning, som befinnes erforderlig för att stimulera främst innehavare av mindre djurbesättningar att ansluta besättningen till densamma och som må vara önskvärd för upprätthållande av den i samband med kontrollen viktiga upplysningsverksamheten på utfodringens område.

Vad utredningen anfört i fråga om statsbidrag till främjande av biskötseln och fjäderfäskötseln samt till anordnande genom lantbruksstyrelsen försorg av sammankomster mellan hushållningssällskapens befattningshavare på husdjursskötsel^ område eller efter Kungl. Maj:ts beprövande till andra för husdj ursskötselns främjande betydelsefulla åtgärder ger icke anledning till några erinringar från min sida.

Av enahanda skäl, som jag tidigare anfört ifråga om statsbidrag till av hushållningssällskap anordnade undervisningskurser m. m. anser jag, att nu gällande villkor för flertalet statsbidrag till husdjursskötsel^ främjande, att minst lika stort belopp som statsbidraget anvisas av vederbörande hushållningssällskap eller eljest av medel från orten, i regel icke vidare bör tillämpas. Likaledes förordar jag, att det i regel bör ankomma på lantbruksstyrelsen att besluta rörande statsbidrag lill de ändamål, varom här är fråga.

Hushållningssällskapen böra äga frihet att under hänsynstagande till de lokala behoven av bidrag för ifrågavarande ändamål använda till deras förfogande ställda medel. Givet är att lantbruksstyrelsen bör övervaka alt de av statsmakterna anvisade bidragsmedlen användas av hushållningssällskapen på clt tillfredsställande sätt. Behovet av statsanslag är visserligen beroende av de villkor, som komma att gälla för erhållande av statsbidrag, men sanno-

ftihang till riksdagens protokoll 19ii. 1 sami. Nr 172.

130 Kungl. Maj.ts proposition nr 172.

likt i än högre grad på den omfattning av den statsunderstödda verksamheten, som statsmakterna kunna finna önskvärd. Enligt min mening torde behovet av statsunderstödda åtgärder inom ifrågavarande område kunna tillsvidare tillgodoses inom en kostnadsram av 900 000 kronor. Detta innebär i jämförelse med nu utgående anslag en ökning med 255 000 kronor, vilken emellertid är föranledd av borttagandet av det nu gällande villkoret för statsbidrag till vissa av förenämnda ändamål, att av vederbörande hushållningssällskap eller eljest från orten skall anvisas bidrag, motsvarande statsbidraget. Då ortsbidraget i regel kan anses utgå ur statsanslaget till hushållningssällskapens allmänna verksamhet, torde nämnda höjning i verkligheten innebära en överflyttning av statens utgifter från ett anslag till ett annat. Hänsyn bör tagas härtill vid beräkning av framtida anslag till hushållningssällskapens allmänna verksamhet, vartill jag återkommer i det följande. För den föreslagna husdjurslånefonden torde böra beräknas ett belopp av 2 000 000 kronor.

Hushållningssällskapens verksamhet till fiskets främjande.

Gällande bestämmelser.

Statsbidrag till vissa åtgärder för fiskerinäringens främjande kunna utgå jämlikt kungörelsen den 7 april 1933 (nr 125) med däri genom kungörelserna nr 573/1937 och 239/1939 gjorda ändringar.

Enligt sagda kungörelser kunna bidrag utgå

a) till hushållningssällskap, landsting eller annan ortskorporation för insamlande beträffande saltsjöfisket av primäruppgifter för fiskeristatistik med högst så stort belopp, som motsvarar tre fjärdedelar av de medel, som för ändamålet använts;

b) till hushållningssällskap för gäldande av hos dem anställda fiskeritjänstemäns löner och resor i tjänsten med hälften av de medel, som för ändamålet använts, under iakttagande likväl att bidrag till fiskeritjänstemans lön ej må överstiga 1 800 kronor för år samt under villkor att sagda lön i regel uppgår till minst 2 800 kronor för år och att tjänstemannen uppfyller av lantbruksstyrelsen föreskrivna kompetensfordringar; samt

c) till hushållningssällskap eller landsting till fiskets befrämjande i övrigt i de särskilda orterna — såsom, bland annat, för anordnande av studieresor för fiskare, fiskeriarbetare och länsfiskeritjänstemän, för premiering av fiskodlingar och insjöfisken samt av fiskberedning på saltvattensfiskets område ävensom för utdelande av belöningar till fiskare för särskilt värdefulla insatser på det yrkesmässiga saltvattensfiskets område — med högst hälften av de medel, som för ändamålet använts samt under förutsättning att hushållningssällskapets eller landstingets fiskodlingsverksamhet är i sin helhet underkastad kontroll av lantbruksstyrelsen genom vederbörande fiskeriintendent och att i fråga om anordnande av studieresor eller premiering eller utdelande av belöningar iakttages, vad lantbruksstyrelsen härutinnan föreskriver i särskilt reglemente eller eljest.

Kunni. Maj:ts proposition nr 172.

131 Den lokala fiskeriadministralionen handhaves för närvarande av hushållningssällskapen, inom vilka i regel särskilda fiskerinämnder eller fiskerikommittéer och av hushållningssällskapen anställda tjänstemän utgöra de verkställande organen. Dessa hava till uppgift att vidtaga åtgärder för fiskodling, avsättning av fisk, förbättring av fiskemetoderna m. m. samt att tillhandagå allmänheten med råd och upplysningar i fiskefrågor. Inom Göteborgs och Bohus län har dock hushållningssällskapet på sagda läns havsfiskeförening, en sammanslutning av länets fiskare, överlåtit sin verksamhet i nu berörda hänseende. Hushållningssällskapet är emellertid gentemot slaten ansvarigt för användningen av till fiskets främjande emottagna statsbidrag. En liknande anordning har träffats även inom Malmöhus län. För Vänern finnes en särskild fiskerinämnd, som är utsedd av hushållningssällskapen i de till sjön angi'änsande länen, samt en fiskeritjänsteman speciellt för denna sjö.

Ledamöterna i fiskerinämnderna äro för fisket intresserade och ofta samtidigt därmed med hushållningssällskapens verksamhet i allmänhet väl förtrogna personer. I flera fall äro de rena yrkesfiskare. Jämlikt förenämnda kungörelse den 7 april 1933 skall dessutom vederbörande fiskeriintendent vara självskriven ledamot av fiskerinämnd, dock utan rätt att deltaga i beslutet men väl att få sin mening antecknad till protokollet.

För budgetåret 1943/44 är för ifrågavarande ändamål statsanslag å 110 000 kronor disponibelt.

Hushållningssällskapsutredningen.

Utredningen har till en början berört frågan om ett överflyttande av fiskeriadministrationen från hushållningssällskapen lill de större lokala fiskeriorganisationerna. Härom har anförts.

Vad angår frågan örn fiskerifrågornas avskiljande från hushållningssällskapen så skulle detta innebära ett mycket djupt ingrepp i den nuvarande organisationen. Det bör nämligen ihågkommas, att hushållningssällskapen utom de lill fiskets befrämjande i de särskilda orterna årligen anvisade statsbidragen själva offra betydande belopp till åtgärder av olika slag för fiskets förkovran. Vidare hava de flesta hushållningssällskapen anställt länsfiskeritjänstemän, som de avlöna med hjälp av statsbidrag. Denna organisation har vunnit stadga, och sagda tjänstemän åtnjuta pensionsrätt enligt av statsmakterna fastställda grunder. Ett överflyttande av fiskeriärendena från hushållningssällskapen till fiskareorganisationer skulle därför medföra konsekvenser, som skulle bliva svåra alt bemästra. Emellertid synes utredningen berättigat, att förvärvsfiskarena eller deras organisationer samt, i vissa trakter med kronans fiskevatten, staten erhölle ett större inflytande än för närvarande på fiskefrågornas behandling inom hushållningssällskapen. Vid tillsättande av fiskerinämnd, obligatorisk inom de hushållningssällskap, som själva handhava verksamheten på fiskets område, böra sålunda tre ledamöter utses av vederbörande hushållningssällskap, två av inom länet befintlig underavdelning av förvärvsfiskarenas organisation samt -— inom Norrbottens, Västerbottens och Jämtlands län -— en av domänstyrelsen. Vidare vill utredningen föreslå tillsättande för Vätterns liksom nu för Vänerns del av en särskild fiskerinämnd med representanter för de hushållningssällskap och fis-

132 Kungl. Maj:ts proposition nr 172.

kareorganisationer, vars områden gränsa till Vättern. På Kungl. Majit torde böra ankomma att utfärda närmare bestämmelser rörande dessa särskilda fiskerinämnders sammansättning.

I fråga om statsbidrag till åtgärder på fiskerinäringens område har utredningen endast föreslagit den ändringen av nu gällande bestämmelser att i fråga örn studieresor statsbidrag ansetts böra utgå enligt enahanda grunder, som gälla för statsbidrag till andra av hushållningssällskap anordnade studieresor.

Slutligen har utredningen, med hänsyn till att statsbidrag till avlönande av fiskeritjänstemän förutsatts utgå ur särskilt avlöningsanslag till hushållningssällskapen, ansett att årliga anslaget till fiskets befrämjande i de särskilda orterna borde kunna begränsas till 35 000 kronor.

Yttranden.

I fråga om utredningens förslag rörande fiskerinämnder har lantbruksstyrelsen förklarat sig dela utredningens uppfattning, att hushållningssällskapen i största möjliga mån borde överlåta handläggningen av ärenden rörande fiskerinäringen på särskilda organ. Fiskerinämnderna borde emellertid icke, såsom i allmänhet nu vore fallet, endast fungera som rådgivare åt förvaltningsutskotten utan äga befogenhet att själva fatta beslut örn och verkställa åtgärder inom området för deras verksamhet ävensom att förfoga över de anslag, som anvisats för olika fiskeriändamål. Styrelsen har vidare, ehuru direkt uttalande härom icke gjorts av utredningen, förutsatt att, i likhet med vad som redan tillämpats i Göteborgs och Bohus samt Malmöhus län, hushållningssällskap skulle kunna, efter lantbruksstyrelsen medgivande, överlåta större eller mindre del av sin verksamhet för fiskerinäringens främjande på en självständig fiskaresammanslutning i stället för en fiskerinämnd. Såsom villkor härför borde dock föreskrivas, att vederbörande fiskeriintendent skulle vara självskriven ledamot av fiskaresammanslutningens styrelse. Vidare syntes möjlighet böra stå öppen för ett hushållningssällskap att överlåta handläggningen av en del av fiskeriärendena, exempelvis de som röra sötvattensfisket, på en fiskerinämnd och en annan del av dessa ärenden, exempelvis de som röra havsfisket, på en fiskareorganisation.

Beträffande fiskerinämnds tillsättning och sammansättning har lantbruksstyrelsen vidare anfört:

Inom många hushållningssällskap finnas icke några större organisationer av förvärvsfiskare, medan inom andra sällskap antalet dylika organisationer är ganska stort. I båda fallen skulle det bliva mycket svårt att avgöra, hur fiskarerepresentanterna skola utses, därest utredningens förslag till bestämmelser härom skulle antagas. Lantbruksstyrelsen vill föreslå, att nämndens ledamöter, med undantag av domänstyrelsens representanter jämte av länsstyrelserna i Västerbottens och Norrbottens län utsedda representanter för lappväsendet samt fiskeriintendentema såsom självskrivna ledamöter, utses av hushållningssällskapets förvaltningsutskott. För att tillgodose kravet på sakkunskap inom nämnden bör alltid ett visst antal ledamöter — enligt lantbruksstyrelsens mening minst tre — vara verksamma inom fiskerinäringen

Kungl. Maj:ts proposition nr 172.

eller dess organisationer. Inom sådana hushållningssällskap, där både saltoch sötvattensfiske av betydenhet förekommer, böra givetvis båda dessa grenar av fisket vara representerade inom nämnden.

Skaraborgs läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har ansett en särskild fiskerinämnd för Vättern omotiverad, enär fiskeförhållandena i sagda sjö ej vöre så speciella, att de krävde en särskild förvaltning. En avkoppling av fisket i Vättern från sällskapets fiskeriadministration skulle för övrigt innebära, att sällskapets fiskeritjänstemän icke kunde beredas full sysselsättning.

Beträffande utredningens förslag rörande statsunderstöd till fiskerinäringens främjande hava hushållningssällskapens förvaltningsutskott i Kristianstads och Hallands län framhållit, att kravet på ortsbidrag såsom villkor för statsbidrag vore omotiverat jämväl på fiskerinäringens område.

Lantbruksstyrelsen har erinrat örn att statsbidrag såväl enligt nu gällande bestämmelser som enligt utredningens förslag kunde tilldelas både hushållningssällskap och landsting. Anspråk på dylika bidrag syntes emellertid aldrig eller i allt fall ytterst sällan hava framställts av landsting, varför den verksamhet, anslaget avser att främja, praktiskt taget helt utövats av hushållningssällskapen. Endast dessa förfogade nu också över de för handhavandet av denna verksamhet lämpade administrativa organen. Det vore med hänsyn härtill motiverat, att ifrågavarande bestämmelser ändrades därhän, att i allmänhet endast hushållningssällskap kunde erhålla bidrag ur ifrågavarande anslag. Beträffande statsbidrag för insamlande av primäruppgifter för fiskeristatistik borde dock även annan ortskorporation än hushållningssällskap äga möjlighet att erhålla dylikt bidrag. Inom Göteborgs och Bohus län hade sålunda denna verksamhet sedan länge utan olägenhet omhänderhafts av länets havsfiskeförening, som även tilldelats statsbidrag för densamma. Lantbruksstyrelsen har därefter, under framhållande av att styrelsen räknade med att styrelsen skulle beredas tillfälle att, innan kungörelse i ämnet utfärdades, få framlägga sina synpunkter på vissa detaljer i utredningens förslag, anfört:

Statsbidragen till åtgärder på fiskerinäringens område hava, trots framställningar från lantbruksstyrelsens sida, aldrig kommit att —- såsom ursprungligen avsetts •—• uppgå till så stora belopp, att de motsvarat hälften av hushållningssällskapens utgifter för de därmed avsedda åtgärderna. Detta har i flera fall haft till följd, att hushållningssällskapen själva sänkt sina bidrag till samma belopp som det erhållna statsbidraget, vilket förhållande givetvis varit till men för fiskerinäringen inom sällskapets område. Det vöre därför önskvärt, att vid en allmän höjning av statsbidragen till hushållningssällskapen större hänsyn toges till fiskerinäringen och att jämväl reservationsanslaget till befrämjande av fisket i de särskilda orterna höjdes, så att bidrag från detsamma kunde utgå med lika stort belopp, som hushållningssällskapen själva anslå för ändamålet. Under de senaste fem åren (1937— 1941) hava — frånsett bidragen till insamlande av primäruppgifter för fiskeristatistik för saltvattensfisket samt vissa direkta bidrag till fiskerilillsyn vid rikets kuster — hushållningssällskapen beviljade bidrag till nu ifrågavarande åtgärder tillhopa uppgått till i medeltal 31 582 kronor för år, medan hushåll-

134 Kungl. Maj:ts proposition nr 172.

ningssällskapens utgifter för samma ändamål sammanlagt uppgått till i medeltal 114 488 kronor för år. Statsbidragen för ett år till hushållningssällskapens allmänna verksamhet på fiskerinäringens område torde med ledning av det anförda böra beräknas till i avrundat tal 57 300 kronor. Härtill bör läggas erforderligt belopp till bidrag till insamlande av primäruppgifter för fiskerästatistik för saltvattensfisket, vilket bidrag under de senare åren utgått med 12 000 kronor för år. Bidrag till fiskeritillsyn vid rikets kuster, vilket under de senare åren utgått med växlande belopp från reservationsanslaget till befrämjande av fisket i de särskilda orterna, synes enligt lantbruksstyrelsens mening icke böra utgå från detta anslag utan i stället från reservationsanslaget till befrämjande i allmänhet av fiskerinäringen. Det årliga anslagsbehovet å reservationsanslaget till fiskets befrämjande i de särskilda orterna torde sålunda kunna beräknas till (57 300 + 12 000 =) 69 300 kronor.

Departements- I likhet med hushållningssällskapsutredningen anser jag lämpligt, att frågor rörande fiskets främjande jämväl framdeles handhavas av hushållningssällskapen genom särskilda fiskerinämnder, med rätt för sällskapen att, efter lantbruksstyrelsens medgivande, överlåta större eller mindre del av sin verksamhet på ifrågavarande område på en självständig fiskaresammanslutning i stället för en fiskerinämnd.

I fråga om fiskerinämndernas sammansättning delar jag lantbruksstyrelsens uppfattning, att svårigheter mångenstädes torde uppstå att genomföra hushållningssällskapsutredningens förslag rörande representanter i fiskerinämnd för yrkesfiskarenas organisationer. Såsom lantbruksstyrelsen föreslagit, böra sålunda nämndens ledamöter, förutom i vissa nämnder representanter för domänstyrelsen, i Västerbottens och Norrbottens läns fiskerinämnder av vederbörande länsstyrelser utsedda representanter för lappväsendet samt vederbörande fiskeriintendent såsom självskriven ledamot, utses av hushållningssällskapets förvaltningsutskott. Givetvis böra bland de av förvaltningsutskottet utsedda ledamöterna finnas personer, verksamma inom fiskerinäringen eller dess organisationer. Till frågan om inrättande av en särskild fiskerinämnd för Vättern är jag icke beredd att nu taga ställning utan torde jag efter ytterligare beredning vid ett senare tillfälle ånyo få anmäla denna fråga för Kungl. Maj:t.

Vad därefter angår hushållningssällskapsutredningens förslag rörande statsbidrag till åtgärder på fiskerinäringens område kan jag i huvudsak ansluta mig till detsamma. Med hänsyn till att statsbidrag till avlönande av fiskeritjänstemän förutsatts utgå ur särskilt avlöningsanslag till hushållningssällskapen, har hushållningssällskapsutredningen ansett att årliga anslaget till fiskets främjande i de särskilda orterna borde kunna begränsas till 35 000 kronor. Lantbruksstyrelsen å andra sidan har förordat anslag för ändamålet med 69 300 kronor. Då jag förutsätter, att särskilt statsbidrag till hushållningssällskapen till fiskeri tjänstemännens resor lika litet som till övriga befattningshavares bör utgå framdeles utan bestridas ur i annat sammanhang förordat omkostnadsanslag till hushållningssällskapen, anser jag mig kunna ansluta mig till utredningens anslagsberäkning. Jämfört med de för budgetåret 1943/44 disponibla medlen innebär beräkningen en minskning av anslagsbehovet med 75 000 kronor.

Kungl. Maj:ts proposition nr 172.

135 Befattningar hos hushållningssällskapen.

Gällande bestämmelser.

Till avlönande av flertalet befattningshavare hos hushållningssällskapen utgå icke särskilda statsmedel. Genom statsbidrag till den allmänna verksamheten komma dock sällskapen i åtnjutande av stöd av staten till även dessa befattningar. Särskilda statsbidrag utgå till avlönande av sekreterare, jordbrukskonsulenter, (inbegripet husdjurskonsulenter), hemkonsulenter, vandringsrättare, fiskeritjänstemän, täckdikningsförmän och överkontrollassistenter. Vissa bestämmelser rörande dessa befattningshavares anställningsförhållanden hava i samband härmed eller eljest utfärdats av Kungl. Majit. Därjämte hava i samband med reglering av vissa befattningar i pensionshänseende av lantbruksstyrelsen godkända bestämmelser utfärdats rörande anställningsförhållandena för innehavare av sagda befattningar.

För de med särskilda statsmedel avlönade befattningshavarna gälla i följande, av Kungl. Majit utfärdade kungörelser givna bestämmelser.

1. Kungörelsen den 30 maj 1924 (nr 164) angående statsbidrag till avlönande av sekreterare hos hushållningssällskap (ändrad genom kung. nr

559/1937); , ,

2. kungörelsen den 8 juni 1923 (nr 229) med allmänna grunder för hushållningssällskaps organisation;

3. kungörelsen den 19 augusti 1921 (nr 515) angående statsbidrag till avlönande av jordbrukskonsulenter (ändrad genom kung. nr 443/1928, 560/1937

och 235/1939); .

4. kungörelsen den 11 juni 1937 (nr 372) angående provisorisk avlomngs-

förbättring åt vissa jordbrukskonsulenter;

5. kungörelsen den 17 juni 1938 (nr 400) angående statsbidrag till avlönande av hemkonsulenter;

6. kungörelsen den 21 juni 1940 (nr 611) angående inskränkt rätt for befattningshavare, inkallad till militärtjänstgöring, att åtnjuta semester eller ferier *

7. kungörelsen den 19 augusti 1921 (nr 514) angående statsbidrag till avlönande av vandringsrättare hos hushållningssällskap (ändrad genom kung. nr 561/1937, 398/1938 och 604/1938);

8. kungörelsen den 7 april 1933 (nr 125) angående statsbidrag till vissa åtgärder för fiskerinäringens befrämjande (ändrad genom kung. nr 573/1937 och 239/1939);

9. kungörelsen den 12 juni 1931 (nr 215) angående statsbidrag till avlönande av täckdikningsförmän;

10. kungörelsen den 9 maj 1941 (nr 248) angående statsbidrag till kontrollföreningsverksamheten.

I sagda författningar eller i övrigt hava följande bestämmelser meddelats rörande befattningshavarnas anställnings- och tjänstgöringsförhållanden.

Vad angår tillsättande av tjänst föreskrives ifråga om sekreterare, att hushållningssällskapets förvaltningsutskott uppsätter på förslag tre sökande, varefter förslaget och tillhörande ansökningshandlingar insändas till lant-

136 Kungl. Majlis proposition nr 172.

bruksstyrelsen. Innehavare av sekreterare- liksom ock av jordbruks- och hemkonsulenttjänst skall kompetensförklaras av lantbruksstyrelsen. Befattningshavarna skola vara anställda med minst sex månaders ömsesidig uppsägningstid.

I fråga om övriga befattningar hos hushållningssällskapen plägar, i den mån desamma regleras i pensionshänseende, stadgas, att de skola tillsättas på viss tid eller tills vidare med ömsesidig rätt till uppsägning. Anställning på viss tid skall i regel ske för minst tre år i sänder och uppsägningstiden i allmänhet utgöra minst sex månader.

I regel ankommer det på förvaltningsutskottet att tillsätta och entlediga befattningshavare hos hushållningssällskapet.

Beträffande behörighetsvillkor stadgas för sekreterare endast, att till dylik icke får antagas någon, som icke med hänsyn till teoretiska kunskaper och praktisk erfarenhet förklarats kompetent på sätt nyss nämnts. Ej heller i fråga örn jordbruks- eller hemkonsulent finnas andra bestämmelser än nyssnämnda kompetensförklaring.

Vandringsrättare, som avlönas med statsbidrag, skall enligt gällande bestämmelser äga flerårig präktig i jordbruk samt hava genomgått antingen lantbruks- eller lantmannaskolekurs jämte av staten anordnad kurs för utbildning av vandringsrättare eller ock driftsledarekurs vid Alnarps lantbruks-, mejeri- och trädgårdsinstitut. Efter medgivande av lantbruksstyrelsen kan dock till vandringsrättare antagas person, som endast genomgått lantbrukseller lantmannaskolekurs, om han äger nödiga teoretiska och praktiska insikter i jordbruk- och kreatursskötsel samt genom sin föregående verksamhet visat sig särskilt lämplig för befattning av ifrågavarande art.

Täckdikningsförman skall enligt gällande författningsbestämmelser hava med vitsord örn godkänd skicklighet genomgått särskild genom statens försorg anordnad kurs för utbildning av täckdikningsförmän eller vara av lantbruksingenjör eller jordbrukskonsulent förklarad kompetent lill anställningen.

I samband med reglering av vissa befattningar i pensionshänseende plägar lantbruksstyrelsen fastställa behörighetsvillkor rörande såväl teoretiska kunskaper som praktisk erfarenhet.

För befattningshavares åligganden finnas vissa i författningsväg utfärdade bestämmelser.

I fråga om sekreterare gäller endast den bestämmelsen att hushållningssällskapets sekreterare skall vara sekreterare också i sällskapets förvaltningsutskott.

Beträffande jordbrukskonsulent har stadgats att det åligger sådan befattningshavare bland annat att biträda hushållningssällskapet i dess verksamhet för höjande av det mindre jordbruket, att biträda hushållningssällskapets egnahemsnämnd vid genomförandet av dess uppgifter, att på begäran lämna dem, som önska komma i åtnjutande av egnahems- eller premielån eller förvärva jord jämlikt de för den statsunderstödda jordförmedlings- och jordanskaffningsverksamheten gällande föreskrifter, de råd och anvisningar, av

Kungl. Maj:ts proposition nr 172.

vilka de kunna vara i behov, samt att i allmänhet verka för egnahemsväsendets förkovran. De närmare bestämmelserna om jordbrukskonsulents verksamhet skola meddelas i särskild instruktion, som vederbörande hushållningssällskap har att utfärda efter det förslag därtill blivit underställt lantbruksstyrelsens prövning och gillande.

Hemkonsulent åligger enligt vederbörande statsbidragsförfattning att på lämpligt sätt lämna husmödrarna på landsbygden i synnerhet i mindre jordbrukar- och lantarbetarhem råd och anvisningar angående hemmets vård och husligt arbete i övrigt samt angående sådana yttre göromål i lanthushållning, som lämpligen böra utföras av kvinnor. De närmare bestämmelserna om hemkonsulents verksamhet meddelas av hushållningssällskapet i särskild instruktion, som underställes lantbruksstyrelsen för godkännande.

Beträffande vandringsrättare stadgas, att hushållningssällskap äger utfärda instruktion för honom. Hans verksamhet ledes och övervakas av jordbrukskonsulent. Det åligger vandringsrättare att vid besök hos mindre jordbrukare inom det distrikt, som blivit honom anvisat, lämna råd och anvisningar beträffande jordbrukets och husdjursskötselns bedrivande samt därvid genom praktisk handledning av förekommande arbeten visa, huru dessa bäst utföras. Vandringsrättare har icke rätt att av de jordbrukare, han besöker, mottaga någon ersättning.

Även för täckdikningsförman äger hushållningssällskapet utfärda instruktion. Det åligger honom att biträda vid täckdikningsarbete i den ordning och på de platser, som genom vederbörande täckdikningsnämnd bestämmes. I fråga om arbetets tekniska utförande har han att ställa sig till efterrättelse täckdikningsnämndens föreskrifter.

För övriga befattningar hos hushållningssällskap plägar, i den mån desamma reglerats i pensionshänseende, föreskrivas att av huvudmannen i varje särskilt fall fastställda instruktioner skola gälla.

I författningsväg hava vidare föreskrifter lämnats rörande vissa befattningshavares rätt att innehava annan befattning.

Sekreterare får sålunda enligt författningsbestämmelserna ej utan lantbruksstyrelsens medgivande innehava annan avlönad befattning hos hushållningssällskapet. Jordbrukskonsulent och hemkonsulent få författningsenligt icke innehava annan avlönad befattning hos hushållningssällskapet. Vidare må icke sekreterare, jordbrukskonsulent eller hemkonsulent utan tillstånd av sällskapets förvaltningsutskott och lantbruksstyrelsen innehava annan stadigvarande anställning.

Överkontrollassistent får enligt gällande bestämmelser icke innehava annat uppdrag.

I fråga örn andra befattningshavare plägar i förenämnda regleringsbestämmelser stadgas, att befattningshavare icke utan lantbruksstyrelsen medgivande får innehava annan avlönad befattning hos hushållningssällskapet och ej heller utan tillstånd av förvaltningsutskottet annan stadigvarande anställning.

138 Kungl. Maj:ts proposition nr 172.

Vad angår befattningshavarnas avlöningsförhållanden och statsbidrag till avlöningar må följande anföras.

För med särskilda statsmedel avlönade sekreterare, jordbruks- och hemkonsulenter gälla fastställda statsbidragsbelopp i regel jämväl såsom minimilön. Såsom grundlön utgår årligen statsbidrag till avlönande av sekreterare med 5 700 kronor, av jordbrukskonsulent med 4 200 kronor och av hemkonsulent med 3 200 kronor. Till jordbrukskonsulent, som avlönas med statsbidrag, utgår därjämte provisorisk avlöningsförbättring av statsmedel med 500 kronor för år. Sekreterare och jordbrukskonsulent äro berättigade till tre ålderstillägg av statsmedel, vart och ett å 500 kronor, och hemkonsulent till tre ålderstillägg av statsmedel, vart och ett å 300 kronor.

Till avlönande av vandringsrättare utgår statsbidrag med 2 000 kronor för år, varav 500 kronor såsom provisorisk avlöningsförbättring. Såsom villkor för statsbidrag gäller, att vandringsrättarens kontanta grundlön utgör minst 2 500 kronor för år.

Statsbidrag till avlönande av fiskeritjänsteman hos hushållningssällskap utgår med högst hälften av de medel som för ändamålet använts, dock högst 1 800 kronor, under villkor att tjänstemannen åtnjuter en lön — förekommande dyrtids- och ålderstillägg inräknade — av minst 2 800 kronor för år. I undantagsfall kan dock, om särskilda skäl föreligga, sådant bidrag utgå, oaktat avlöningsförmånerna icke uppgå till sagda belopp.

För avlönande av täckdikningsförman kan hushållningssällskap erhålla statsbidrag med två kronor för varje av förman redovisad förrättningsdag eller för förrättning erforderlig resdag, dock får statsbidraget ej för någon täckdikningsförman överstiga 300 kronor för år.

För anordnande av övervakning av kontrollföreningsverksamhet genom överkontrollassistent, varom redogörelse lämnats i annat sammanhang, kan statsbidrag utgå med högst 40 kronor om året för varje inom hushållningssällskapets område inrättad kontrollassistentbefattning, under villkor att av hushållningssällskapet eller landstinget eller eljest för ändamålet tillskjutes minst lika stort belopp som sagda bidrag. Överkontrollassistents verksamhetsområde fastställes av lantbruksstyrelsen. Åt varje befattningshavare uppdrages övervakning av i regel högst 75 kontrollassistenters verksamhet.

I fråga om andra befattningshavare plägar i förenämnda regleringsbestämmelser föreskrivas, att minimiavlöning i regel skall utgå dels såsom grundlön och dels såsom ålderstillägg. Ålderstilläggen bruka vara tre och utgå vanligen efter en tjänstetid av respektive fem, tio och femton år.

Statsbidragen beviljas av Kungl. Majit och ålderstillägg av statsmedel av lantbruksstyrelsen.

Av följande sammanställning framgår antalet årsanställda befattningshavare av skilda slag hos hushållningssällskapen enligt av sällskapen för år

1942 till lantbruksstyrelsen lämnade uppgifter ävensom antalet under år

1943 med särskilda statsbidrag avlönade befattningshavare.

Kungl. Maj.ts proposition nr 172.

139 Enligt uppgifter från hushållningssällskapen till hushållningssällskapsutredningen varierade av hushållningssällskapen utbetalda löner — dyrtidstillägg men icke ålderstillägg inberäknade — inom följande gränser för samma slag av befattning hos olika sällskap år 1939._

Hushållningssällskapens sammanlagda löneutgifter utgjorde enligt sällskapens uppgifter under år 1939 till befattningshavare i pensionsberättigande tjänster 1 932 861 kronor och i icke pensionsberättigande tjänster 399 112 kronor eller sålunda tillhopa 2 331 973 kronor.

Hushållningssällskapsutredningen.

Utredningen har till en början framfört vissa allmänna synpunkter och förslag rörande befattningar hos hushållningssällskap.

Innehavare av nuvarande befattning som sekreterare hos hushållningssällskap kunde närmast betraktas som sällskapets verkställande direktör och personalchef. Utredningen hade icke funnit skäl föreslå någon ändring härutinnan. Ifrågavarande befattningar vore jämväl framdeles erforderliga. Be- 1

1 Därav sju anställda hos kontrollnämnden.

140 Kungl. Maj.ts proposition nr 172.

nämningen sekreterare vore emellertid med hänsyn till befattningshavarens arbetsuppgifter icke adekvat. Utredningen hade för den skull föreslagit benämningen lantbruksdirektör.

Övriga hos ett hushållningssällskap erforderliga befattningar kunde enligt utredningens uppfattning fördelas på två grupper, även om gränserna dem emellan icke vöre skarpt markerade, nämligen befattningar för s. k. fältarbetande befattningshavare och för expeditionspersonal. Vid bedömande av frågan örn vilka olika slags befattningar för fältarbetande befattningshavare, som kunde tänkas hos ett hushållningssällskap, borde eftersträvas ett relativt litet antal befattningar med höga kompetenskrav på innehavaren, medan behovet av arbetskraft i övrigt inom ifrågavarande arbetsområden borde tillgodoses genom inrättande av befattningar med lägre kompetensfordran på innehavaren. Härigenom vunnes enhetlighet i verksamheten och besparingar i löneutgifter.

De främsta fältarbetande befattningshavarna borde liksom för närvarande benämnas konsulent med därtill fogad beteckning, angivande verksamhetsgren, såsom jordbrukskonsulent, husdjurskonsulent, ungdomskonsulent, byggnadskonsulent, trädgårdskonsulent, hemkonsulent och slöjdkonsulent. I vissa fall kunde befinnas lämpligt med två eller flera konsulenter med enahanda kompetens men olika distrikt inom ett hushållningssällskap. Stundom kunde även vara lämpligt, att en konsulent vid sin sida hade en honom underställd konsulent, varför man borde skilja mellan förste och andre konsulent.

Den närmast under förste konsulent stående befattningshavaren — förutom eventuell andre konsulent — borde benämnas instruktör med därtill fogad beteckning, angivande verksamhetsgren, såsom jordbruksinstruktör, husdjursinstruktör, ungdomsinstruktör, trädgårdsinstruktör, heminstruktör, slöjdinstruktör och fiskeriinstruktör. Instruktör motsvarade sålunda närmast nuvarande vandringsrättare, vilken benämning icke helt motsvarade befattningshavarens nuvarande arbetsuppgifter och därför borde upphöra. I

I detta sammanhang ma nämnas, att utredningen ansett den nuvarande titeln fiskerikonsulent inom vissa hushållningssällskap böra begagnas endast under en övergångstid och härefter ersättas av benämningen fiskeriinstruktör. De nuvarande möjligheterna för teoretisk utbildning av blivande fiskeritjänstemän motsvarade nämligen icke den utbildning, som konsulenter inom hushållningssällskapens övriga verksamhetsområden kunde erhålla.

Utredningen har framhållit, att förutom instruktörer kunde tänkas ytterligare befattningshavare med lägre kompetens än konsulenter, nämligen biträden inom försöksverksamhet, tekniska biträden för läckdikningsverksamhet o. s. v. Dylika befattningshavare har utredningen ansett böra benämnas assistenter, exempelvis försöksassistenter och täckdikningsassistenter. Slutligen kunde ifrågakomma en fjärde grupp fältarbetande befattningshavare, nämligen sådana, som utförde vissa arbeten hos jordbrukare m. fl., exempelvis vid täckdikning och i trädgårdar. Dylika befattningshavare borde benämnas förmän, exempelvis täckdikningsförman och trädgårdsförman.

Enligt utredningens mening kunde för den kamerala verksamheten allt efter verksamhetens omfattning iva alternativ tänkas. Det kunde sålunda i princip räknas med två olika slags befattningar, förslagsvis benämnda kamrer och bokförare. Inom hushållningssällskap med betydande kameral verk

Kungl. Maj.ts proposition nr 172.

samhet kunde ifrågakomma kamrer och bokförare, inom andra med mindre verksamhet endast kamrer. I fråga örn benämningen å de i regel kvinnliga expeditionsbiträdena borde man skilja mellan kontors- och skrivbiträden. Till expeditionspersonal kunde slutligen räknas jämväl vaktmästare, eldare, städerskor o. s. v.

Utredningen har därefter övergått till behandling av frågan om avlöning s b e s t ä m m e 1 s e r m. m. för befattningshavare hos hushållningssällskap och härutinnan inledningsvis framfört följande allmänna synpunkter.

Anställningsvillkoren hos hushållningssällskapen äro mycket varierande och i vissa hänseenden synas särskilda bestämmelser saknas. Enligt utredningens mening är det önskvärt att söka åstadkomma så enhetliga bestämmelser som möjligt för samtliga hushållningssällskap i fråga om tillsättande och entledigande av befattningshavare, löneförmåner, behörighetsvillkor, arbetstid, expeditionstid och dylikt. Särskilt den för närvarande betydande skillnaden i löneförmåner hos skilda hushållningssällskap för eljest jämställda befattningshavare — ofta beroende på hushållningssällskapens olika ekonomiska resurser — är ur såväl hushållningssällskapens som befattningshavarnas synpunkt icke lämplig. Vidare synes önskvärt, att lönerna till skilda befattningshavare hos ett och samma hushållningssällskap stå i en bättre avvägd relation till varandra än vad för närvarande ofta är fallet.

Vid övervägande av hithörande spörsmål har utredningen icke kunnat undgå att göra jämförelser med andra institutioner på lanthushållningens område och därvid främst de statsunderstödda lantbruksundervisningsanstaltema. Såsom redan tidigare påpekats kan verksamheten vid dylik undervisningsanstalt inordnas som ett led i hushållningssällskapets allmänna undervisnings- och upplysningsverksamhet samt rektor och lärare tagas i anspråk för uppgifter hos hushållningssällskapet. Vidare torde den verksamhet, som handhaves av befattningshavare vid lantbruksundervisningsanstalt, i varje fall då fråga är om sådan befattningshavare med helårstjänstgöring, få anses vara av sådan art, att genomgående tjänsteår sberäkning för vissa befattningar hos hushållningssällskap och vid lantbruksundervisningsanstalt synes önskvärd. Då bland annat med hänsyn härtill en viss relation mellan lönerna å sagda befattningar torde vara erforderlig, har utredningen till övervägande upptagit jämväl frågan om en reglering av de för närvarande provisoriska lönerna för befattningar vid lantbruksundervisningsanstalterna.

Med anledning av det anförda har utredningen ansett sig böra framlägga förslag till bestämmelser angående avlöning till befattningshavare hos hushållningssällskap och vid statsunderstödd lantbruksundervisningsanstalt m. m. Dylika bestämmelser torde böra utfärdas av Kungl. Maj:t och sammanföras i ett enda reglemente.

Det av utredningen föreslagna avlöningsreglementet har i tilllämpliga delar utformats efter i princip samma grunder som civila avlöningsreglementet och civila icke-ordinariereglementet, dock med vissa avvikelser och tillägg. I detta sammanhang må nämnas, alt utredningen förordat, att bestämmelserna angående kristillägg åt befattningshavare i statens tjänst med rätt lill rörligt tillägg enligt civila avlöningsreglementena skola givas motsvarande tillämpning i fråga örn befattningshavare, som avses i av utredningen föreslaget avlöningsreglemente.

142 Kungl. Maj:ts proposition nr 172.

Avlöningsreglementets bestämmelser borde enligt utredningens mening gälla för ordinarie befattningar hos hushållningssällskap och vid lägre lantbruksundervisningsanstalter, extra befattningar och arvodesbefaltningar hos hushållningssällskap samt speciallärarebefattningar vid sagda undervisningsanstalter. Den för tjänstemän vid den civila statsförvaltningen förefintliga kategorien extra ordinarie befattningar vöre däremot icke erforderlig. Hos hushållningssällskap borde följande befattningar vara ordinarie, nämligen lantbruksdirektör, konsulent, kamrer, instruktör, bokförare, vaktmästare, kontorsbiträde och skrivbiträde, vilka föreslagits upptagna i en av Kungl. Maj:t fastställd tjänsteförteckning. I det föregående omförmälda befattningar som assistenter och förmän borde däremot vara extra befattningar.

Beträffande utredningens förslag i fråga om befattningshavare vid lägre lant bruksundervisningsanst alt må hänvisas till utredningens betänkande. Redogörelsen för utredningens förslag kommer sålunda i det följande att begränsas till frågor, berörande närmast hushållningssällskapen.

Vad angår arvodesbefattningar har det synts utredningen erforderligt allenast med bestämmelser av innehåll, att det skulle ankomma på vederbörande hushållningssällskaps förvaltningsutskott att besluta rörande olika slag av dylika befattningar, arvodes- och tjänstgöringsbestämmelser.

Enligt utredningens mening vore det lämpligt att i avlöningsreglementet intaga jämväl de behörighetsvillkor, som borde gälla för ordinarie befattningshavare. Härutinnan har utredningen anfört.

Såsom dylika villkor för lantbruksdirektörsbefattning får utredningen föreslå, att innehavare skall hava avlagt agronomexamen vid lantbrukshögskolan och vid tjänstgöring eller verksamhet under minst fyra år efter agronomexamens avläggande hava förvärvat god erfarenhet inom lanthushållningen samt goda insikter i organisatoriska och administrativa frågor på jordbrukets område ävensom i övrigt hava visat lämplighet för sådan befattning.

I fråga om behörighetsvillkor för kamrer synas olika alternativ kunna tänkas, även örn kunnighet i kameral verksamhet givetvis bör utgöra det grundläggande kravet. Beträffande den teoretiska utbildningen synes sålunda kunna ifrågakomma avlagd examen antingen vid handelshögskola eller vid lantbrukshögskolan. För examen vid lantbrukshögskolan talar önskvärdheten av att en kamrer hos ett hushållningssällskap icke är okunnig i jordbruksfrågor, enär sagda befattningshavare ofta torde få tjänstgöra såsom vikarie för lantbruksdirektören eller såsom biträde åt honom samt såsom konsulterande tjänsteman i jordbruksekonomiska spörsmål, såsom ledare av bokföringskurser m. m. Måhända kunde rent av vara önskvärt, att ifrågavarande befattningshavare avlagt agronomexamen vid lantbrukshögskolans ekonomiska linje. Med hänsyn till att även agronom, som avlagt agronomexamen å annan linje än den ekonomiska, kan hava intresse och vara lämplig för handhavande av kameral verksamhet ävensom till att såsom innehavare av befattning som kamrer kan tänkas även person, som icke avlagt någon av nyssnämnda examina utan genom annan lämplig examen eller på annat sätt förskaffat sig erforderlig teoretisk utbildning, anser sig utredningen böra så-

Kungl. Maj:ts proposition nr 172.

som behörighetsvillkor för kamrer föreslå, att vederbörande antingen avlagt examen vid handelshögskola eller lantbrukshögskolan eller ock på annat sätt förskaffat sig erforderlig teoretisk utbildning. Vidare har i förslaget upptagits, att vederbörande efter erhållen teoretisk utbildning under minst två år skall hava förvärvat erfarenhet, som kan anses skickliggöra för befattning, varom här är fråga.

Bokförare bör genom tidigare tjänstgöring eller verksamhet hava ådagalagt god kunnighet i bokföring.

För jordbruks- och ungdomskonsulent bör såsom behörighetsvillkor gälla avlagd agronomexamen å lantbrukshögskolans jordbrukslinje och för husdjur skonsulent dylik examen vid nämnda högskolas husdjurslinje. För byggnadskonsulent har, såsom tidigare nämnts, uppställts som villkor avlagd arkitektexamen vid tekniska högskolan. Trädgårdskonsulent skall enligt förslaget hava genomgått högre trädgårdskurs vid Alnarps lantbruks-, mejerioch trädgårdsinstitut och hemkonsulent hava avlagt examen vid lanthushållningsseminarium.

Såsom behörighetsvillkor för samtliga förenämnda konsulentbefattningar synes böra krävas god förmåga att i tal och skrift meddela undervisning och upplysning. För befattning som förste konsulent bör vidare fordras att vid tjänstgöring eller verksamhet under minst två år efter avlagd examen, genomgången kurs respektive avlagt prov hava förvärvat erfarenhet, som kan anses skickliggöra för den konsulentbefattning, varom fråga är. Sistnämnda krav synes icke böra uppställas i fråga örn andre konsulent.

I fråga örn slöjdkonsulenter synes utredningen följande kompetensvillkor böra gälla.

Konsulent i kvinnlig slöjd:

1. Vävlärarinneexamen vid statsunderstödd, av statens hemslöjdsråd godkänd undervisningsanstalt för utbildning av vävlärarinnor.

2. Genom praktisk verksamhet ådagalagda goda kunskaper i stickning, virkning och sömnad.

3. Genomgången pedagogisk slöjdkurs eller motsvarande utbildning.

4. Undervisningsvana.

5. God förmåga att genom föredrag och personlig påverkan väcka intresse för ändamålsenlig kvinnlig slöjd.

Konsulent i manlig slöjd:

1. Avlagt godkänt prov för erhållande av Sveriges hantverksorganisations gesällbrev inom möbelsnickerifacket eller inredningssnickerifacket.

2. Genomgången pedagogisk slöjdkurs eller motsvarande utbildning.

3. Bestyrkt kunnighet i frihandsteckning och i upprättande av arbetsbeskrivningar.

4. Undervisningsvana.

5. God förmåga att genom föredrag och personlig påverkan väcka intresse för ändamålsenlig manlig slöjd.

Av samtliga instruktörer bör krävas god praktisk erfarenhet inom vederbörande verksamhetsgren. Beträffande den teoretiska utbildningen har utredningen i fråga om jordbruks-, husdjurs- och ungdomsinstruktörer föreslagit genomgången med statsmedel understödd utbildningskurs för lantbruksinstruktörer, varom förslag framlagts i tidigare avsnitt. Måhända kunde göras gällande, att i de fall då vederbörande genomgått driftsledarekurs vid Alnarps lantbruks-, mejeri- och trädgårdsinstitut dylik utbildning borde vara tillfyllest. Enligt utredningens mening är emellertid utbildningen vid sagda kurs icke så inriktad, alt den utan komplettering med nyssnämnda inslruktörskurs är tillräcklig för en instruktörs verksamhet bland mindre jordb™-

144 Kungl. Maj:ts proposition nr 172.

kare. Såsom särskilt villkor i fråga om jordbruks-, husdjurs- och ungdomsinstruktör har vidare uppställts erhållen kontrollassistentutbildning. I förbigående må i detta sammanhang påpekas, att hinder icke torde böra möta, i förekommande fall efter lantbruksstyrelsens medgivande, mot anställande såsom instruktör av person med agronomutbildning eller utbildning, motsvarande den, som enligt det föregående bör krävas av konsulent av annat slag. I vissa fall kan måhända vara lämpligt att i stället för andre konsulent anställa instruktör med nyssnämnda högre utbildning. Trädgårdsinstruktör bör hava genomgått tvåårig trädgårdsskola och för befattning som heminstruktör bör krävas genomgången antingen helårskurs eller sommar- och vinterkurs vid lanthushållsskola. För sistnämnda båda instruktörsbefattningar bör därjämte krävas viss praktik i trädgårdsskötsel respektive lanthushåll efter genomgången kurs, nämligen för trädgårdsinstruktör under minst ett år och för heminstruktör under minst två år. För slöjdinstruktör bör fordras kortare slöjdkurs och minst två års praktisk verksamhet på hemslöjdens område efter genomgången kurs samt för fiskeriinstruktör avlagd examen vid fiskeriskola med av lantbruksstyrelsen fastställd eller godkänd undervisningsplan och minst tre års praktik i fiske.

Beträffande behörighetsvillkoren torde vidare böra föreskrivas, att på lantbruksstyrelsen skall — beträffande slöjdkonsulent- och slöjdinstruktör efter samråd med statens hemslöjdsråd — ankomma att kompetensförklara lantbruksdirektör, kamrer, konsulent och instruktör samt att där särskilda skäl härtill föranleda medgiva erforderliga undantag från nyssnämnda villkor.

Enligt utredningens mening bör tills vidare vid lantbruksinstitut avlagd agronomexamen anses motsvara dylik examen vid lantbrukshögskolan.

Såsom tidigare nämnts har utredningen framlagt förslag till t j ä n s t eförteckning för befattningshavare hos hushållningssällskap, upptagande jämväl förslag till lönegrads placeringar för ordinarie befattningshavare. Den för dessa befattningshavare föreslagna löneplanen O motsvarar löneplan A i civila avlöningsreglementet. För extra befattningshavare föreslagen löneplan, benämnd HE, motsvarar löneplan Eo i civila ickeordinariereglementet.

Vid övervägande av frågan om löneförmåner för agronomutbildade ordinarie tjänstemän hos hushållningssällskap finge enligt utredningens mening beaktas, att utbildningstiden vid lantbrukshögskolan vore väsentligt längre än vid de tidigare lantbruksinstituten. Utredningen har sålunda framhållit, att studierna för agronomexamen vid lantbrukshögskolan under de gångna åren i regel krävt dubbelt så lång tid som studierna för agronomexamen vid lantbruksinstitut. Därjämte borde beaktas, alt kraven på förutbildning vore strängare vid lantbrukshögskolan än de varit vid instituten. Den totala utbildningstiden hade, med hänsyn härtill, ökats med i regel fyra år. Utbildningstiden vore sålunda numera jämförbar med den för vissa andra examina, såsom civilingenjörsexamen, filosofie magisterexamen o. s. v.

För bedömande av frågan om löneställningen för ifrågavarande befattningshavare har utredningen ansett lämpligt att, där så kunde ske, såsom utgångspunkt taga de provisoriska löneförmåner (rörligt tillägg och kristillägg ej inberäknade), som fastställts av 1942 års lagtima riksdag för befattningshavare vid de lägre lantbruksundervisningsanstalterna, givetvis

Kunni. Maj:ts proposition nr 172.

145 Lantbruksdirektör

Rektor vid lantmannaskola med helårstjänstgöring ....

Förste jordbrukskonsulent............................

Förste husdjurskonsulent ............................

Ordinarie ämneslärare vid lantmannaskola^ med vinteroch fortsättningskurs eller längre kurs (235 arbetsdagar)

Densamme med helårstjänstgöring1 ....................

Förste byggnadskonsulent..............................

Förste trädgårdskonsulent..............................

Kamrer ..............................................

Förste ungdomskonsulent..............................

Kamrer ..............................................

Andre jordbrukskonsulent..............................

Andre husdjurskonsulent*..............................

E. o. ämneslärare vid lantmannaskola med vinter- och fortsättningskurs eller längre kurs (-35 arbetsdagar)....

Densamme med helårstjänstgöring1 ....................

Andre byggnadskonsulent..............................

Förste slöjdkonsulent (manlig slöjd)....................

Kamrer ..............................................

Andre trädgårdskonsulent..............................

Andre ungdomskonsulent..............................

Rektor för lanthushållsskola med helårstjänstgöring......

Förste hemkonsulent ..................................

Ordinarie ämnes lärarinna vid lanthushållsskola med årskurs eller två halvårskurser (308 arbetsdagar) ........

Densamma med helårstjänstgöring1 ....................

Förste slöjdkonsulent (kvinnlig slöjd)....................

Andre slöjdkonsulent (manlig slöjd) ....................

Jordbruks-, husdjurs-, byggnads-, trädgårds-, ungdoms- och

fiskeriinstruktör ..................................

Andre hemkonsulent ................................

E. o. ämneslärarinna vid lanthushållsskola med helårskurs

eller två haivårskurser (308 arbetsdagar)..............

Densamma med helårstjänstgöring 1 ....................

Andre slöjdkonsulent (kvinnlig slöjd)...................

Slöjdinstruktör (manlig slöjd) ..........................

Bokförare ............................................

Slöjdinstruktör (kvinnlig slöjd)..........................

Heminstruklör........................................

Vaktmästare..........................................

Kontorsbiträde........................................

Skrivbiträde ..........................................

1 Av utredningen föreslagen lön, därest även skolorna inordnas i lönesystemet.

Bihang till riksdagens protokoll 19ti. 1 sami. Nr 172. 10

146 Kungl. Majus proposition nr 172.

med hänsynstagande samtidigt till de löneförmåner, som andra befattningshavare pä jordbrukets och andra områden åtnjöte. Till sagda provisoriska löneförmåner borde emellertid enligt utredningens mening läggas värdet axbostadsförmån. Utredningen har härutinnan — i stort sett i anslutning till 1942 års riksdagsbeslut örn ersättning i fall, då bostadsförmån icke tillhandahålles — såsom ett skäligt genomsnitt för landet räknat med 1 200 kronor för rektorsbostad vid lantmanna- och lantbruksskola, 900 kronor för bostad åt förste lärare, 500 kronor för bostad åt andre lärare, 500 kronor för bostad åt rektor vid lanthushållsskola, 300 kronor för bostad åt första och andra lärarinna vid lanthushållsskola med helårstjänstgöring eller begränsad tjänstgöring samt 200 kronor för bostad åt första och andra lärarinna vid lanthushållsskola med halvårskurs, allt per år räknat. Sålunda beräknade löneförmåner har utredningen benämnt provisorisk bruttolön. Utredningen har räknat med att de orter, där skolorna äro belägna, tillhöra dyrortsgrupp B.

Utredningen har föreslagit de i sammanställningen å sid. 145 angivna lönegradsplaceringarna för vederbörande befattning hos hushållningssällskap. Till jämförelse hava jämväl angivits på nyssnämnda sätt beräknade provisoriska bruttolöner för vissa av lantbruksundervisningsans[alternäs befattningshavare. Dyrtidstillägg och rörligt tillägg äro icke inberäknade.

I anslutning till förslaget har utredningen anfört i huvudsak följande.

Enligt utredningens mening bör flertalet lantbruksdirektörer placeras i högre löneställning än rektor vid lantmannaskola med helårstjänstgöring och rektor vid lantbruksskola. Såsom motivering härför må framhållas, att ett hushållningssällskap såsom institution i regel är av större omfattning än en lantbruksundervisningsanstalt och dess ledning därmed ur ekonomisk synpunkt mera ansvarsfull. Emellertid synes det utredningen med hänsyn till hushållningssällskapens olika storlek vara skäligt med en viss mindre lönedifferentiering för lantbruksdirektörerna. Med avseende å föreslagna lönegradsplaceringar må påpekas, att befattningshavarna därmed, vilket enligt utredningens mening måste anses skäligt, skulle bliva i stort sett jämställda med vissa andra befattningshavare, vilka med hänsyn till utbildningstid eller verksamhetsuppgifter synas utredningen jämförbara, exempelvis vägingenjör, lantbruksingenjör, länsjägmästare m. fl. Erinras må dock, att utredningen i förslaget till avlöningsreglemente icke upptagit sjukvårds- och begravningshjälp såsom obligatoriska löneförmåner, varför en viss lönegradsplavering enligt sagda förslag innebär en något sämre löneställning än placering i motsvarande lönegrad i civila avlöningsreglementet. Måhända skulle gentemot utredningens förslag till lönegradsplacering för lantbruksdirektör kunna göras gällande, att sagda befattningshavare placerats i en i jämförelse med egnahemsdirektör allt för hög lönegrad. Utredningen vill emellertid härutinnan erinra om att föredragande departementschefen i proposition nr 130 till 1940 års riksdag angående anslag till egnahemsverksamheten för budgetåret 1940/41 m. m. har uttalat, att på grund av de särskilda kvalifikationer, som borde fordras hos innehavaren av befattning som egnahemsdirektör, borde löneställningen bestämmas förhållandevis högt. Likväl syntes med hänsyn till pågående utredning rörande hushållningssällskapens organisation egnahemsdirektör åtminstone för det dåvarande icke böra placeras i högre lönegrad än A 23.

Kungl. Majus pi oposition nr 172.

147 Förste jordbruks- och förste liusdjurskonsulentbefaltningarna har utredningen ansett böra i lönehänseende jämställas med varandra och med befattning som ordinarie ämneslärare med helårstjänstgöring vid lantmannaskola.. I fråga örn förste ungdomskonsulent har utredningen funnit skäl tala för att denne i lönehänseende jämställdes med nyssnämnda befattningshavare. A andra sidan borde icke förbises, att med hänsyn till en ungdomskonsulents verksamhet innehavaren av dylik befattning i regel borde vara en yngre kraft. En naturlig utveckling har synts utredningen vara, att en förste ungdomskonsulent så småningom överginge til) anställning som ordinarie ämneslärare vid lantbruksundervisningsanstalt eller förste jordbrukskonsulent. Under hänvisning till det sagda har utredningen förordat, att förste ungdomskonsulent placeras i lägre löneställning än förenämnda förste konsulenter och ordinarie ämneslärare. Utredningen har emellertid betonat, att utredningen med den sålunda föreslagna lönegradsplaceringen för förste ungdomskonsulent ingalunda velat göra gällande ali dennes verksamhet skulle vara mindre betydelsefull än en förste jordbrukskonsulents eller en ordinarie ämneslärares.

Vad sålunda anförts rörande förste konsulenter med agronomutbildning och ordinarie ämneslärare borde enligt utredningens mening i princip gälla jämväl andre konsulenter med agronomutbildning och extra ordinarie ämneslärare, dock borde andre jordbruks- och husdjurskonsulent placeras i något högre löneställning än extra ordinarie ämneslärare med helårstjänstgöring, enär en andre konsulent torde få kvarstå längre i sin befattning än en extra ordinarie ämneslärare och det för övrigt vore lämpligt att en blivande andre konsulent tjänstgjort som extra ordinarie ämneslärare.

Utredningen har tillagt, att de föreslagna lönegradsplaceringarna för förenämnda konsulenter vore skäliga även med hänsyn till löneställningen för statliga m. fl. befattningshavare med jämförbar utbildningstid eller liknande verksamhetsuppgifter. Såsom exempel hava nämnts försöksgårdsföreslåndare vid lantbrukshögskolan, fältkontrollant och frökontrollant vid statens centrala frökontrollanstalt, biträdande länsjägmästare m. fl.

I fråga om byggnadskonsulents lönegradsplacering har utredningen uttalat, att utbildningstiden för en agronom, som avlagt examen vid lantbrukshögskolan, och en arkitekt, som genomgått tekniska högskolan, numera torde kunna jämställas. Då vidare förste och andre byggnadskonsulents arbetsuppgifter bleve likvärdiga med förste respektive andre jordbrukskonsulents borde dessa befattningar i lönehänseende jämställas.

Beträffande trädgårdskonsulent har utredningen uttalat, att utbildningstiden vid högre trädgårdskursen vid Alnarps lantbruks-, mejeri- och trädgårdsinstitut i regel vore kortare än utbildningstiden för avläggande av agronomexamen. Med hänsyn härtill har för trädgårdskonsulent förordats en relativt låg lönegradsplacering.

Hemkonsulent har utredningen ansett med hänsyn till tjänstgöringens art och omfattning skäligen böra placeras lägre än rektor vid Ianthusliällsskola med helårstjänstgöring och jämställas med ordinarie ämneslärarinna vid dylik

148 Kungl. Maj:ts proposition nr 172.

skola. Av samma skäl som nyss anförts i fråga om andre jordbruks- och husdjurskonsulent borde däremot andre hemkonsulent placeras i något högre löneställning än extra ordinarie ämneslärarinna vid lanthushållsskola. Hemkonsulents löneförmåner borde skäligen icke understiga dem som gällde för liknande statsanställda befattningshavare.

Beträffande slöjdkonsulenter har utredningen allenast uttalat, att dessa med hänsyn till utbildningstiden och mindre krävande tjänstgöring borde placeras i lägre lönegrad än i det föregående avhandlade konsulenter.

Befattning som jordbruks-, husdjurs- eller ungdomsinstruktör har utredningen ansett i regel böra motsvara vandringsrättarebefattning. Med kännedom örn vandringsrättarnas mången gång krävande arbetsuppgifter och med hänsyn till av utredningen i annat sammanhang föreslagen skärpning av kompetensfordringarna å ifrågavarande befattningshavare syntes utredningen de för såväl sagda instruktörer som övriga liknande befattningshavare föreslagna löneställningar skäliga.

I fråga om kamerala befattningar har utredningen anfört.

Med hänsyn till den kamerala verksamhetens olika omfattning hos skilda hushållningssällskap bör enligt utredningens mening i fråga om kamrer kunna tänkas en viss lönedifferentiering mellan olika hushållningssällskap. Utredningen får förorda, att kamrer placeras i lönegrad O 18, O 20 eller O 22. Visserligen kan gentemot denna löneställning anföras, att flertalet manliga, heltidsanställda egnahemskassörer placerats i lägst lönegrad EO 15 och högst EO 18. Då emellertid hos egnahemsnämnd den kamerala verksamheten icke är organiserad på samma sätt som hos hushållningssällskap, synas arbetsuppgifterna för egnahemskassör och hushållningssällskaps kamrer icke vara jämförbara. För bokförare, vilken torde kunna förutsättas i regel bliva kvinnlig befattningshavare, får utredningen föreslå lönegrad O 8.

Slutligen har utredningen påpekat, att den för vaktmästare föreslagna lönegrad 5 motsvarade löneställningen för expeditionsvakt vid den civila statsförvaltningen samt de för kontorsbiträde och skrivbiträde föreslagna lönegraderna dem som gällde för motsvarande befattningshavare vid den civila statsförvaltningen.

Vad angår frågan om personalförteckning för hushållningssällskap har utredningen anfört.

Vid uppgörande av förslag till personalförteckning för hushållningssällskapen har utredningen grundat sitt ställningstagande dels på det antal befattningshavare av skilda slag, som redan nu finnes hos olika hushållningssällskap, och dels på en beräkning av det antal, som, såvitt utredningen kunnat bedöma, synes vara erforderligt för tillgodoseende av sällskapens behov för närvarande av arbetskraft. Då en detaljerad undersökning av detta behov icke synts utredningen lämplig på frågans nuvarande stadium, torde det framlagda förslaget få betraktas endast som preliminärt. Det definitiva antalet befattningshavare av ifrågavarande slag torde böra fastställas, sedan vederbörande hushållningssällskap på grundval av utredningens förslag beretts tillfälle att närmare angiva sitt behov av ordinarie befattningshavare.

Utredningen har vidare anfört i huvudsak följande rörande antalet befattningar m. m.

149 Kungl. Maj:ts proposition nr 172.

Hos varje hushållningssällskap har utredningen ansett böra finnas anställd en lantbruksdirektör. Med hänsyn till tidigare uttalande rörande löneställningen syntes lantbruksdirektören hos Kalmar läns norra samt hos Gotlands och Blekinge läns hushållningssällskap böra placeras i lönegrad O 27 och övriga lantbruksdirektörer i O 28.

I enlighet med utredningens allmänna synpunkter på fältarbetandc- befattningshavare borde hos varje hushållningssällskap anställas en med statsmedel avlönad konsulent av vart och ett av följande slag, nämligen jordbruks-, husdjurs-, byggnads-, trädgårds-, ungdoms- och hemkonsulent, samt en första konsulent i kvinnlig slöjd.

Vidare har det med hänsyn till verksamhetens omfattning eller länens storlek synts utredningen erforderligt med en andre jordbrukskonsulent hos vart och ett av Östergötlands, Malmöhus, Skaraborgs, Värmlands, Kopparbergs och Västernorrlands läns hushållningssällskap samt två andre jordbrukskonsulenter hos Västerbottens och tre andre jordbrukskonsulenter hos Norrbottens läns hushållningssällskap. Därjämte borde hos vart och ett av Jönköpings, Kronobergs, Kristianstads, Värmlands, Kopparbergs, Västernorrlands, Västerbottens och Norrbottens läns hushållningssällskap med hänsyn till länens ytinnehåll anställas en andre hemkonsulent samt hos Kristianstads läns hushållningssällskap med hänsyn till verksamhetens omfattning en andre ungdomskonsulent.

För den manliga slöjden vore enligt utredningens förslag en förste konsulent inom varje hushållningssällskaps område däremot icke erforderlig. Ej heller erfordrades andre konsulenter i dylik slöjd. Antalet förste konsulenter syntes tills vidare kunna begränsas till nio med distrikt, omfattande följande hushållningssällskaps områden.

1. Malmöhus, Kristianstads och Blekinge läns hushållningssällskap.

2. Hallands samt Göteborgs och Bohus läns hushållningssällskap.

3. Jönköpings, Kronobergs och Gotlands läns, Kalmar läns norra och södra samt Östergötlands läns hushållningssällskap.

4. Älvsborgs läns norra och södra, Skaraborgs och Värmlands läns hushållningssällskap.

5. Stockholms läns och stads, Uppsala, Södermanlands, Västmanlands och örebro läns hushållningssällskap.

6. Kopparbergs och Gävleborgs läns hushållningssällskap.

7. Västernorrlands och Jämtlands läns hushållningssällskap.

8. Västerbottens läns hushållningssällskap.

9. Norrbottens läns hushållningssällskap.

För att hushållningssällskapen skulle kunna tillfredsställande handhava sin alltmer ökade verksamhet och för att bereda i första hand vederbörande konsulenter möjlighet att ägna mera tid än för närvarande åt den betydelsefulla undervisnings- och upplysningsverksamheten, vore det enligt utredningens mening ofrånkomligt med en avsevärd ökning av antalet jordbruks- och husdjursinstruktörer (vandringsrättare, överkontrollassistenter) hos hushållningssällskapen. Jordbruksinstruktörsbefattningar har utredningen sålunda ansett böra inrättas till ett antal av 120 stycken, fördelade enligt följande uppställning.

150 Kungl. Maj:ts proposition nr 172.

Utredningen har vidare, under åberopande av uttalande i annat sammanhang rörande den husdjurskonsulterande verksamheten, förordat anställande av en husdjursinstruktör hos varje hushållningssällskap.

Med hänsyn till trädgårdsskötselns betydelse och därav betingad omfattning av verksamheten på området eller hushållningssällskapsområdenas storlek har det synts utredningen önskvärt med en trädgårdsinstruktör inom vart och ett av Stockholms läns och stads, Södermanlands läns, Kalmar läns södra, Kristianstads, Malmöhus, Göteborgs och Bohus, Kopparbergs samt Västernorrlands läns hushållningssällskap ävensom två dylika instruktörer inom ett vart av Västerbottens och Norrbottens läns hushållningssällskap.

Angående antalet ungdomsinstruktörer har utredningen yttrat.

Enär det kan förväntas, att den praktiska ungdomsverksamheten kommer att öka i omfattning efter den av utredningen föreslagna omorganisationen, samt för att möjliggöra för sällskapen att tillfredsställande handhava och utvidga denna betydelsefulla verksamhet, synes utredningen erforderligt med i regel en ungdomsinstruktör hos varje hushållningssällskap. Undantag från denna regel torde emellertid böra göras dels i fråga om Kalmar läns norra samt Gotlands och Blekinge läns hushållningssällskap, hos vilka med hänsyn till hushållningssällskapsområdenas relativt ringa storlek icke syntes erfordras ungdomsinstruktörer, dels ock i fråga örn Hallands, Västerbottens och Norrbottens läns hushållningssällskap, för vilka man på grund av verksamhetens omfattning eller länens storlek syntes böra räkna med två ungdomsinstruktörer hos varje sällskap.

Antalet fiskeriinstruktörer borde enligt utredningens mening vara detsamma som för närvarande eller i regel en dylik instruktör hos varje hushållningssällskap. Två instruktörer erfordrades dock liksom nu hos hushållningssällskapen inom Stockholms län och stad, Uppsala, Värmlands (varav en för Vänern), Gävleborgs, Västernorrlands, Västerbottens och Norrbottens län. Hos Göteborgs och Bohus läns hushållningssällskap behövde icke anställas någon dylik instruktör.

Vad angår frågan örn särskilda heminstruktörer har utredningen framhållit,

Kungl. Maj.ts proposition nr 172.

utt många innehavare av de nyligen inrättade hemkonsulentbefattningarna linde mötts av så omfattande och betydelsefulla arbetsuppgifter, att de icke syntes hava möjlighet att tillfredsställande medhinna desamma. Med hänsyn härtill vore oundgängligen nödvändigt, att till varje hushållningssällskaps förfogande ställdes en med statsmedel avlönad heminstruktör, dock med undanlag för Kalmar läns norra samt Gotlands och Blekinge läns hushållningssällskap med hänsyn till hushållningssällskapsområdenas relativt ringa storlek.

I fråga örn befattningshavare för den kamerala verksamheten har utredningen föreslagit, att hos ett vart av Östergötlands, Kristianstads, Malmöhus, .Skaraborgs, Västerbottens och Norrbottens läns hushållningssällskap anställdes en kamrer i lönegrad O 22, hos ett vart av Kalmar läns norra, Gotlands och Blekinge läns samt Älvsborgs läns södra hushållningssällskap en dylik befattningshavare i lönegrad O 18 samt hos ett vart av övriga hushållningssällskap en kamrer i lönegrad O 20. Förutom kamrer erfordrades enligt utredningens mening en bokförare hos ett vart av Östergötlands, Kristianstads, 1

1 Hos jordbrukareungdomens förbund funnos under år 1942 anställda 44 manliga ungdomskonsulenter och ungdomsinstruktörer under liela eller viss del av året.

2 övcrkontrollassistcnter. Sådana finnas därjämte hos kontrollnämndcn till ett antal av sju.

152 Kungl. Maj:ts proposition nr 172.

Malmöhus, Skaraborgs, Västernorrlands, Västerbottens och Norrbottens läns hushållningssällskap.

Beträffande expeditionsbiträde!! har det synts utredningen lämpligt, att hos varje hushållningssällskap anställdes ett med statsmedel avlönat kontorsbiträde ävensom — utom hos Kalmar läns norra, Gotlands och Blekinge läns samt Älvsborgs läns södra hushållningssällskap — två skrivbiträden. Hos ett vart av de nämnda fyra hushållningssällskapen vore endast ett skrivbiträde, avlönat med statsmedel, erforderligt. Skäl har däremot icke synts utredningen för närvarande föreligga att föreslå statsanslag till avlöning av ordinarie vaktmästare.

I sammanställningen sid. 151 lämnas ett sammandrag av det antal befattningshavare av skilda slag, som av utredningen förordats. Till jämförelse hava i sammanställningen införts uppgifter rörande det antal motsvarande befattningshavare, som för närvarande äro avlönade med statsbidrag.

^ Yttranden.

Utredningens förslag rörande de olika befattningshavarna hos hushållningssällskap och befattningshavarnas benämningar hava föranlett vissa uttalanden.

Förslaget örn generell användning av benämningen konsulent har sålunda föranlett Sveriges agronom- och lantbrukslärareförbund att uttala, att benämningen länsagronom vore mest lämplig för jordbruks- och husdjurskonsulenter. Denna benämning sade enligt förbundets mening mera örn vederbörandes yrke och kompetens än konsulenttiteln.

Förslaget om förste och andre konsulent har avstyrkts av lantbruksstyrelsen, hushållningssällskapens ombud och flertalet hushållningssällskaps förvaltningsutskott. Lantbruksstyrelsen har härutinnan anfört.

En dylik uppdelning av konsulenterna saknar enligt lantbruksstyrelsens me- “VJ8 .fog “ed hänsy.n till föreliggande faktiska förhållanden. Inom de hushållningssällskap, där flera konsulenter finnas med samma utbildning och huvudsakligen samma arbetsuppgifter har alltid — möjligen dock med något enstaka undantag — en uppdelning av arbetet skett antingen geografiskt i olika distrikt eller med hänsyn till arbetsuppgifternas beskaffenhet, och varje konsulent arbetar fullt självständigt i förhållande till de övriga konsulenterna. Lantbruksstyrelsen finner sig därför icke kunna förorda den föreslagna uppdelningen i förste och andre konsulenter, utan böra samtliga ifrågavarande befattningshavare jämväl i fortsättningen benämnas konsulenter.

Även utredningens uttalanden rörande fiskeriinstruktörer hava föranlett erinringar. Med hänsyn till dessa tjänstemäns fullt självständiga ställning, ansvarsfulla arbetsuppgifter och deras uppgift att vara förmän för övriga befattningshavare på fiskets område, exempelvis fiskmästare vid fiskodlingsans tal ter och fiskeritillsyningsman, hava lantbruksstyrelsen och ett flertal hushållningssällskaps förvaltningsutskott förordat titeln fiskerikonsulent i stället för fiskeriinstruktör. Flera hushållningssällskap hava emellertid i detta sammanhang framhållit önskvärdheten av en förbättring av vederbörandes teoretiska utbildning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 172.

153 Vad angår utredningens förslag till avlöningsbestämm elser hava vissa allmänna uttalanden gjorts rörande behovet av lönereglering för hushållningssällskapens befattningshavare och i fråga om tillämpningen på hushållningssällskapens och lantbruksundervisningsanstalternas befattningshavare av ett avlöningsreglemente, uppbyggt på i princip samma grunder som det för civila statsförvaltningens befattningshavare gällande.

Lantbruksstyrelsen har sålunda uttalat, att starka betänkligheter kunde framföras mot utsträckande av det statliga avlöningssystemet att gälla jämväl hushållningssällskapens och lantbruksundervisnmgsanstalternas befattningshavare. Svårigheter måste sålunda möta för vederbörande att på rätt sätt tillämpa ifrågavarande detaljerade och ej sällan svårbedömbara avlöningsbestämmelser. Särskilt i vad tillämpningen avsåge lantbruksundervisningsansfallerna kunde göras den invändningen, att löneplanerna i avlöningsreglementet för statens befattningshavare finge anses uppgjorda och avvägda för befattningshavare med helårstjänstgöring, varför med fog kunde ifrågasättas, om de lämpligen kunde anses tillämpliga på befattningshavare med kortare tjänstgöring än helt år. Det kunde vidare ifrågasättas, huruvida tiden redan nu kunde vara inne att genomföra ny lönereglering f »r ifrågavarande skolor, vid det förhållandet, att lärarpersonalen vid desamma lönereglerades på ett i stort sett fullt tillfredsställande sätt så sent som vid 1942 års riksdag. Lantbruksstyrelsen hade sålunda icke funnit sig kunna biträda utredningens förslag i vad detsamma avsåge lantbruksundervisningsanstalterna.

Lantbruksstyrelsen har vidare anfört.

För hushållningssällskapens del ligger saken något annorlunda till. Behovet av en lönereglering för hushållningssällskapens befattningshavare är otvivelaktigt mycket starkt framträdande. Alltför starka skiljaktigheter föreligga nämligen i lönehänseende mellan befattningshavarna i olika sällskap. Härtill bidraga icke endast stor olikhet i de med respektive tjänster förenade avlöningsförmånerna utan även den omständigheten, att sällskapen i varierande grad bereda särskilda ersättningar åt sina befattningshavare för speciella uppdrag i samband med tjänsten. För hushållningssällskapens del synas svårigheterna för det statliga lönesystemets tillämpning^ icke vara fullt så stora som i fråga om lantbruksundervisningsanstalterna. På grund av sist berörda omständigheter och då lantbruksstyrelsen icke nu är i tillfälle att framlägga ett bättre lönesystem för hushållningssällskapens befattningshavare än det av hushållningssällskapsutredningen framlagda, finner sig styrelsen, örn ock med tvekan, böra godtaga hushållningssällskapsutredningens lönereglerings förslag för hushållningssällskapens vidkommande.

Statskontoret har likaledes avstyrkt förslaget om lönereglering för lantbruksundervisningsanstalternas befattningshavare med hänsyn till den för dem nyligen genomförda löneregleringen och till att ändring av denna enligt riksdagens uttalande borde ske under beaktande av det nära sambandet med folkhögskolornas löneförhållanden, för vilka sistnämnda skolor det för civilförvaltningen gällande lönesystemet efter nyligen verkställd utredning befmurits icke vara lämpligt.

154 Kungl. Maj:ts proposition nr 172.

Allmänna lönenämnden, vilken likaså avstyrkt förslaget, i vad detsamma avser lantbruksundervisningsanstalterna, har beträffande hushållningssällskapen ansett tveksamt, huruvida de skäl, som av utredningen anförts till stöd för tillämpning pa hushållningssällskapens befattningshavare av grunderna för det statliga lönesystemet, kunde anses motivera ett frångående av de nuvarande avlöningsreglerna. Lönenämnden har ifragasatt, örn det icke vöre lämpligare att för hushållningssällskapen infördes avlöningsbestämmelser liknande dem, som nu gälla för lantbruksundervisningsanstalterna.

Hushållningssällskapens ombud hava uttalat, att en lönereglering finge anses i högsta grad påkallad och att densamma borde utan dröjsmål genomföras.

Vad därefter angår detaljerna i utredningens förslag till avlöningsbestämmelser må följande synpunkter ur yttrandena återgivas.

Lantbruksstyrelsen har påpekat, att den föreslagna löneplanen för extra befattningshavare (löneplan HE) motsvarade löneplan Eo i civila icke-ordinariereglementet och icke löneplan Ex i samma reglemente. Då löneplan Eo lage tva löneklasser högre än löneplan Ex, skulle härigenom de extra befattningshavarna hos hushållningssällskapen få en väsentligt bättre löneställning än motsvarande extra befattningshavare inom den statliga verksamheten. Tillräckliga skäl syntes icke föreligga för en dylik skiljaktighet. Styrelsen har jämväl ansett böra uppmärksammas, att hushållningssällskapens frihet att inom vissa gränser bestämma lönegradsplaceringen för extra befattningshavare skulle kunna medföra en jämförelsevis gynnad ställning för extra befattningshavare hos sällskap med god ekonomi. På lantbruksstyrelsen borde därför ankomma att fastställa lönegrad även för extra tjänsteman.

Jämväl riksräkenskapsverket har ansett det vara omotiverat att i fråga om extra befattningshavare giva hushållningssällskapen så fria händer, sorn förslaget avsåge.

Sveriges allmänna lantbrukstjånstemannaförbund har med instämmande från Sveriges vandringsrättareförbund ansett, att bärande skäl icke förebragts för förslaget att icke använda beteckningen extra ordinarie tjänsteman. Kategorien extra befattningshavare vore icke erforderlig med hänsyn till förslaget örn arvodister.

Sistnämnda synpunkt har framförts även av Sveriges agronom- och lantbrukslärareförbund och vissa hushållningssällskaps förvaltningsutskott.

I detta sammanhang må nämnas, att lantbruksstyrelsen ansett, att på styrelsen och icke såsom utredningen föreslagit på vederbörande hushållningssällskaps förvaltningsutskott borde ankomma att besluta om uppritning i lönegrad, enär förslaget i denna del icke innebure tillräcklig garanti för åstadkommande av önskvärd enhetlighet och förekommande av misstolkningar vid löneklassuppflyttningar. Styrelsen har ej heller ansett civila avlöningsreglementets bestämmelser om vikariatslön vara behövliga för hushållningssällskapens del.

155 Kungl. Maj.ts proposition nr 172.

Liknande synpunkter hava framförts jämväl av allmänna lönenämnden, som dessutom ifrågasatt om icke beslut örn tillsättande av lantbruksdirektör borde underställas Kungl. Maj:t för godkännande och fastställelse.

Av utredningen föreslagna behörighetsvillkor för befattningar hos hushållningssällskap hava i allmänhet icke föranlett erinringar.

I fråga om lantbruksinstruktörer hava emellertid lantbruksstyrelsen och styrelsen för Alnarps lantbruks-, mejeri- oell trädgardsinstitut ansett genomgången driftsledarekurs vid sagda institut utgöra en god grund för en blivande dylik instruktör och böra — enligt lantbruksstyrelsen mening möjligen kompletterad med en kortare kurs för de mera speciella instruktörsuppgifterna — medföra kompetens för anställning som lantbruksinstruktör.

I fråga om hem instruktörs utbildning hava hushållningssällskapens ombud, Sveriges husmodersföreningars riksförbund, Sveriges agronom- och lantbrukslärareförbund samt flera hushållningssällskaps förvaltningsutskott uttalat, att av utredningen föreslagen utbildning vore allt för dålig med hänsyn bland annat till att heminstruktören måste vara hemkonsulenten behjälplig med kursverksamheten och med denna sammanhängande allmän rådgivning. Dessa uppgifter ställde så stora krav på vederbörande instruktör, att lägre utbildning än lantliushållslärarinneexamen ej borde komma i fråga. I vissa av nämnda yttranden har med hänsyn till det sagda ifragasatts lämpligheten överhuvud taget av de föreslagna heminstruktörerna och i stället förordats flera hemkonsulenter.

Statens hemslöjdsråd, Svenska slöjdföreningen och Svenska hemslöjdsföreningarnas riksförbund hava — med instämmande fran Hemslöjdsförbundet för Sverige — uttalat, att förutom av utredningen föreslagna kompetensvillkor för slöjdkonsulent borde för dylik uppställas krav på god praktisk erfarenhet på hemslöjdsområdet. Kommerskollegium har härutinnan uttalat, att på lantbruksstyrelsen och kollegium borde ankomma att närmare utforma kompetensvillkoren.

Utredningens förslag i fråga om behörighetsvillkoren för kamrer har lantbruksstyrelsen ej ansett sig kunna förorda. Styrelsen bär sålunda ansett att kamrer icke borde tilläggas några konsulterande arbetsuppgifter inom jordbruksområdet och att i fråga örn sagda befattningshavares teoretiska utbildning torde vara tillfyllest med handelsgymnasium eller till och med ettårig kurs i handelsläroverk, som står under skolöverstyrelsens överinseende. Lantbruksstyrelsen har i fråga örn förslaget örn styrelsens prövning av sökandes behörighet lill befattning icke ansett dylik prövning erforderlig beträffande kamrers- eller instruktörsbefattningar. Styrelsen har även ifrågasatt nödvändigheten av att styrelsen skulle såsom föreslagits lastställa instruktion för befattning som lantbruksdirektör, konsulent och instruktör hos hushållningssällskap. Några allmänna, av Kungl. Majit eller lantbruksstyrelsen meddelade instruklionsbestämmelser utöver de i avlöningsreglementet givna syntes knappast behövliga.

I utredningens förslag till lönegradsplaceri n g för .skilda befattningshavare hos hushållningssällskap hava lantbruksstyrelsen, statskontoret

156 Kungl. Maj:ts proposition nr 172.

och allmänna lönenåmnden förordat de jämkningar, vilka framgå av efterföljande sammanställning.

I fråga om löneställningen för lantbruksdirektör må följande uttalanden återgivas.

Lantbruksstyrelsen har framhållit, att lantbruksdirektörens självständiga ställning och ansvarsfulla arbetsuppgifter ställde stora fordringar på vederbörandes personliga kvalifikationer. Med hänsyn härtill ville styrelsen som sin mening bestämt framhålla, att en lägre placering i lönegrad än den av utredningen föreslagna 28 lönegraden icke borde förekomma. Styrelsen har ansett, att de tre minsta hushållningssällskapen uti förevarande avseende icke borde givas en särställning genom en lägre placering av lanbruksdirektörerna i dessa sällskap. Något starkare fog för en dylik särställning funnes enligt lantbruksstyrelsens mening icke. Styrelsen har sålunda föreslagit, att samtliga lantbruksdirektörer placerades i lönegraden O 28.

Statskontoret har uttalat, att med hänsyn till egnahemsdirektörernas lönegradsplacering borde för lantbruksdirektör ifrågakomma högst 25 lönegraden. Lönedifferentiering emellan olika hushållningssällskap vore icke lämplig.

1 Kommerskollegium förordar O 18 resp. O 16. * Kommerskollegium förordar O 16 resp. O 10.

Kungl. Maj.ts proposition nr 172.

157 Allmänna lönenämnden har av praktiska skäl förordat enhetlig lönegradsplacering för samtliga lantbruksdirektörer samt föreslagit 27 lönegraden.

Riksräkenskapsverket har — ulan atl närmare ingå på de föreslagna lönegradsplaceringarna — dock ansett starka skäl tala för att lantbruksdirektör gåves en lönegradsplacering, som i sin mån garanterade, att dessa befattningar kunde besättas nied verkligt fullgoda krafter.

1 fråga om löneställningen för jordbruks- och husdjurskonsulent hava olika meningar framförts.

Lantbruksstyrelsen har härutinnan anfört.

För ett behörigt fullgörande av dessa befattningshavares respektive arbetsuppgifter fordras väl kvalificerade personer icke endast i fråga om gedigna fackkunskaper och omfattande erfarenhet inom jordbruksområdet utan även i fråga om rent personliga egenskaper. En relativt hög lönegradsplacering för nu ifrågavarande befattningshavare är därför motiverad. Lantbruksstyrelsen anser sig dock icke kunna förorda utredningens förslag utan föreslår för sin del, att samtliga jordbruks- och husdjurskonsulenter placeras i lönegraden

0 23. Till jämförelse må nämnas, att statskonsulenterna i husdjursskötsel^ Irenne olika grenar äro hänförda lill lönegrad A 24, och enligt lantbruksstyrelsens mening synas de lokala konsulenterna icke böra i lönehänseende vara fullt jämställda med statskonsulenterna. Lantbruksstyrelsen vill med avseende härå även tillägga, att en placering av dessa konsulenter i lägre lönegrad än 23 icke är tänkbar, därest den sedan gammalt som önskvärd ansedda befordringsgången från ämneslärare vid lantmanna- och lantbruksskola till jordbruks- respektive husdjurskonsulent hos hushållningssällskap överhuvud skall kunna upprätthållas. Lantbruksstyrelsen hänvisar i sådant hänseende till de av hushållningssällskapsutredningen gjorda lönejämförelserna.

Statskontoret har ansett ifrågavarande konsulenter böra placeras i samma lönegrad som egnahemskonsulent eller sålunda i 21 lönegraden.

Allmänna lönenämnden har uttalat, att de föreslagna lönegraderna för ifrågavarande konsulenter vore allt för höga.

Sveriges agronom- och lantbrukslärareförbund samt hushållningssällskapens ombud hava — med instämmande fran flera länsstyrelser och hushallningsällskaps förvaltningsutskott — uttalat, att jordbruks- och husdjurskonsulents löneställning borde vara något högre än ordinarie ämneslärares vid lantbruksundervisningsanstalt med helårstjänstgöring. Såsom motivering har förbundet framhållit de större krav i fråga om specialisering och mera självständigt handlande, som måste ställas på en konsulent, samt att rådgivningen

1 fråga örn driftsekonomiska åtgärder, vilkas genomförande ofia innebure kapitalinvestering av betydande storlek, ställde avsevärda krav pa konsulenten.

I fråga örn trädgårdskonsulents löneställning har lantbruksstyrelsen uttalat, att skäl syntes finnas för dennes placering i lönegrad något under jordbruks- och husdjurskonsulent, detta särskilt med hänsyn till skiljaktigheterna i fråga örn fordringarna på teoretisk utbildning. Trädgårdskonsulent syntes emellertid icke böra placeras lägre än i lönegrad O 22.

Statskontoret har ansett, att trädgårdskonsulent borde åtnjuta samma löne-

158 Kungl. Maj:ts proposition nr 172.

förmån som lärare i trädgårdsskötsel vid folkskoleseminarium och sålunda placeras i 17 lönegraden.

Styrelsen för Alnarps lantbruks-, mejeri- och trådgårdsinstitut, hushållningssällskapens förvaltningsutskott i Stockholms lån och stad, Värmlands och Örebro län, Sveriges hortonomförbund, Föreningen Sveriges trädgårdskonsulenier, Sveriges allmänna lantbrukstjänstemannaförbund och Sveriges konditionerande trädgårdsmästares förbund hava förordat samma lönestälining för trädgårdskonsulent som för jordbruks- och husdjurskonsulent. Såsom motivering härför har framhållits, att med hänsyn till den långa praktiska utbildningstiden för en trädgårdskonsulent vore den genomsnittliga fackutbildningstiden för avläggande av examen vid högre trädgårdskursen vid Alnarps lantbruks-, mejeri- och trådgårdsinstitut fullt jämförbar med nuvarande utbildning lill agronom.

Beträffande utredningens förslag rörande ungdomskonsulents löneplacering må följande yttranden återgivas.

Lantbruksstyrelsen har härutinnan anfört.

Såsom framgår av hushållningssällskapsutredningens betänkande är ungdomsverksamheten i det stora hela att betrakta som en ny uppgift för hushållningssällskapen. Verksamheten på detta område torde därför tills vidare mycket få karaktären av försöksverksamhet. Då lantbruksstyrelsen för sin del håller före, att huvudsakligen yngre personer böra tänkas utöva denna verksamhet, så synes fog finnas för att fastställa avlöningsvillkoren för dessa befattningar på sådant sätt att därigenom markeras befattningarnas karaktär av övergångsbefattningar. Vid sådant förhållande skulle givetvis vissa skäl finnas att giva dessa tjänster karaktären av arvodesbefattningar. Med hänsyn lill angelägenheten av att vederbörande må äga rätt att tillgodoräkna tjänstår för pension under tjänstgöring som ungdomskonsulent, så vill dock lantbruksstyrelsen förorda att befattningarna införas i löneplan. För att emellertid betona karaktären av övergångsbefattningar synes en något lägre löneställning böra givas ungdomskonsulenterna än vad hushållningssällskapsutredningen föreslagit. Lantbruksstyrelsen föreslår, att ungdomskonsulenterna hänföras till lönegrad O 20.

Statskontoret har ansett, att ungdomskonsulent icke borde avlönas med statsmedel.

Allmänna lönenämnden har funnit övervägande skäl tala mot att ungdomskonsulent bereddes den mera fasta ställning som en inplacering i lönegrad skulle innebära. Då det finge förutsättas, att ungdomskonsulent med hänsyn till verksamhetens art kvarstannade i tjänst endast en begränsad tidrymd, borde sagda befattning lämpligen inrättas som arvodestjänst.

Styrelsen för jordbrukareungdomens förbund har förklarat sig hysa den bestämda uppfattningen, att ungdomskonsulent i lönehänseende borde jämställas med jordbruks- och husdjurskonsulent. Det vore icke motiverat, att den grupp av konsulenter, som hade sig anförtrodd det mest krävande och ansvarsfulla arbetet, ungdomens fostran, skulle placeras i lägre löneställning än andra, då kraven på utbildning ändå måste vara lika.

I fråga om hemkonsulents löneställning har lantbruksstyrelsen ansett, att den av utredningen föreslagna lönegradsplaceringen för förste hem-

Kungl. Maj.ts proposition nr 172.

konsulent vore väl hög. Med hänsyn till sitt tidigare avstyrkande av förslaget om uppdelning i förste och andre konsulenter har styrelsen förordat, att samtliga föreslagna hemkonsulenter hänföras till lönegraden O 15 såsom innebärande en skälig löneställning för dessa befattningshavare.

Statskontoret, som påpekat att hemkonsulents nuvarande löneförmåner motsvarade närmast 8 lönegraden, har ansett någon höjning motiverad och föreslagit 10 lönegraden.

Enligt allmänna lönenämndens mening borde hemkonsulent såväl med hänsyn till utbildningstid som på grund av mindre krävande tjänstgöring placeras förste hemkonsulent i 13 och andre hemkonsulent i 8 lönegraden.

Sveriges agronom- och iantbrukslärareförbund, hushållningssällskapens ombud samt flera länsstyrelser och hushållningssällskaps förvaltningsutskott hava ansett, att hemkonsulent borde givas högre löneställning än ordinarie ämneslärarinna vid lanthushållsskola med helårstjänstgöring för att främja önskvärd cirkulation mellan konsulent- och lärarbanorna samt med hänsyn till hemkonsulentens väsentligt mera självständiga och krävande arbete än lanthushållslärarinnans.

Utredningens förslag rörande slöjdkonsulents lönegradsplacering har givit kommerskollegium anledning framhålla, att dylik konsulent med hänsyn till kompetensfordringarna icke borde placeras i sämre löneställning än hemkonsulent.

Allmänna lönenämnden har ansett, att konsulenten i manlig slöjd erhållit en i jämförelse med slöjdlärare vid det statliga undervisningsväsendet alltför förmånlig löneställning.

Sveriges slöjdlårarinneförening, Svenska slöjdföreningen och Svenska hemslöjdsföreningarnas riksförbund hava påyrkat en höjning av slöjdkonsulenternas lön till i stort sett samma nivå som kommerskollegium föreslagit. Förstnämnda förening har härtill framhållit, att de kvinnliga slöjdkonsulenternas utbildningstid vore 6 å 7 år, bortsett från den teoretiska utbildning, som fordrades för inträde i vävskola. Slöjdkonsulents utbildning vöre sålunda icke kortare än hemkonsulents och deras tjänstgöring likvärdig. Föreningen har jämväl påpekat, att slöjdlärarinna vid allmänt läroverk, vars tjänstgöring sannolikt vore mindre krävande än en slöjdkonsulents, innehade en löneställning, motsvarande lönegrad O 16.

Beträffande lönegradsplaceringen för instruktörer hava vissa erinringar framställts mot utredningens förslag.

Lantbruksstyrelsen har med hänsyn till de arbetsuppgifter och det ansvar, som åvilade en fiskeriinstruktör, ansett starka skäl föreligga för placering av denne i lägst lönegraden O 14. Förslaget om heminstruktörs placering i lönegrad O 6 har tillstyrkts av styrelsen. För övriga instruktörer (utom slöjdinstruktörer) har lantbruksstyrelsen förordat lönegad O 12, vilken lönegrad torde vara den normala för olika slag av verkmästare i statstjänst, med vilka dessa instruktörer med hänsyn till utbildning och verksamhet närmast vöre att jämföra.

Länsstyrelserna i Uppsala, Gotlands och örebro län samt hushållningssäll-

160 Kungl. Maj:ts proposition nr 172.

skapens förvaltningsutskott i Uppsala, Södermanlands, Jönköpings och Kronobergs län, Kalmar läns södra område, Gotlands, Örebro, Västmanlands och Västerbottens län hava i likhet med lantbruksstyrelsen och med i stort sett enahanda motivering påyrkat en väsentlig höjning av fiskeriinslruktörs lönegradsplacering.

Vad beträffar kamerala befattningar har lantbruksstyrelsen uttalat, att med hänsyn till styrelsens uppfattning rörande kompetenskraven å kamrer kunde styrelsen ej förorda av utredningen föreslagna lönegradsplaceringar för sagda befattningshavare. Lantbruksstyrelsen har sålunda föreslagit, att sex kamrersbefattningar, nämligen i Östergötlands, Kristianstads, Malmöhus, Skaraborgs, Västerbottens och Norrbottens läns hushållningssällskap, hänfördes till lönegraden O 20 samt övriga av dessa befattningar till lönegraden O 18. I fråga om bokförare, som stöde direkt under kamrerarens ledning och närmast hade till uppgift att tjänstgöra som biträde åt denne, har lantbruksstyrelsen förordat den vanliga kanslibiträdesgraden eller 7 lönegraden.

Statskontoret har ansett, att behovet av kameral personal hos hushållningssällskapen borde tillgodoses genom bidrag till avlönande av kassör. Då en viss lönedifferentiering för denne befattningshavare inom skilda hushållningssällskap icke kunde undvikas, har statskontoret föreslagit 18 och 20 lönegraderna.

Kalmar läns norra, Blekinge läns och Älvsborgs läns södra hushållningssällskaps förvaltningsutskott hava motsatt sig den föreslagna lönedifferentieringen för kamrer under motivering, att det i så fall kunde förväntas att kamrer med lägre lönegradsplacering kvarbleve på sin tjänst endast under kortare tid, vilket icke vore önskvärt.

Slutligen har egnahemsstyrelsen uttalat, att egnahemskassörerna enligt styrelsens bestämda uppfattning hade mera kvalificerade och arbetskrävande uppgifter än kamrer hos hushållningssällskapen. En lönereglering för de senare måste därför föranleda en omprövning av egnahemskassörernas anställningsförhållanden.

Såsom tidigare omnämnts har hushållningssällskapsutredningen betecknat sitt förslag till personalförteckning för hushållningssällskapen såsom preliminärt i avvaktan pa de önskemal, som härutinnan kunde komma att framföras närmast från vederbörande hushållningssällskaps sida.

I anledning härav har lantbruksstyrelsen uttalat, att styrelsen icke kunnat taga någon verkligt definitiv ställning till förslaget på denna punkt men att antalet å av Kungl. Majit och riksdagen fastställd personalförteckning för hushållningssällskap uppförda befattningar borde bliva väsentligt större än nuvarande antal befattningar hos hushållningssällskapen. Styrelsen har emellertid icke ansett tillräcklig anledning finnas att, såsom utredningen föreslagit, upptaga två statsavlönade ungdomskonsulenter för ett enstaka hushållningssällskap (Kristianstads läns hushållningssällskap). Antalet dylika konsulenter borde, även med hänsyn till verksamhetens försökskaraktär, genomgående begränsas till en befattning för varje hushållningssällskap. I

Kungl. Maj:ts proposition nr 172.

övrigt har styrelsen, som icke biträtt förslaget rörande uppdelning i förste och andre konsulenter liksom ej heller förslagen rörande byggnads- och slöjdkonsulenter hos hushållningssällskapen, ansett lämpligt alt för samtliga olika slag av konsulenter räkna med ett antal motsvarande det sammanlagda antalet av de av utredningen föreslagna förste och andre konsulenterna. Enligt styrelsens mening vore tills vidare tillräckligt med endast ett skrivbiträde i personalförteckningen för varje hushållningssällskap.

Statskontoret har beträffande personalförteckningen uttalat, att ehuru statskontoret i likhet med utredningen väl insåge hushållningssällskapens stora betydelse inom jordbruket och dess binäringar, kunde ämbetsverket redan med hänsyn till det allvarliga statsfinansiella läget under inga omständigheter biträda ett förslag av sådan räckvidd, som det nu framlagda. Statskontoret har därefter fortsatt:

Då ämbetsverket måste finna det i hög grad önskvärt, att statsbidragsgrunderna i möjligaste mån förenklas, har ämbetsverket ansett sig böra förorda, att varje hushållningssällskap inom ramen av nu utgående statsbidrag erhåller en i princip lika grundstomme av med bidrag av statsmedel avlönade befattningshavare. Härvid bör dock tillses, alt nya befattningar icke inrättas, exempelvis såsom fiskeriinstruktör i Göteborgs och Bohus län. Vid en sådan anordning undvikes ock en tidsödande detalj granskning av de skilda sällskapens behov av befattningshavare. Häremot skulle visserligen kunna göras gällande, att de folkrikare distrikten bleve relativt sämre tillgodosedda, men då det lärer kunna förutsättas, att medlemsavgifter liksom övriga inkomster här skola uppnå högre belopp, vill det förefalla som om i stort sett rättvisa skulle åstadkommas. Endast beträffande de vidsträckta, folkfattiga norrlandsdistrikten synas, på sätt hittills varit fallet, särskilda åtgärder till utjämning böra ifrågakomma. Med utgångspunkt från dessa principer och med ledning av utredningens förslag rörande olika kategorier befattningshavare får statskontoret föreslå, att statsbidrag för varje hushållningssällskap må utgå till avlönande av nuvarande sekreteraren, en kassör, ett kontorsbiträde, två skrivbiträden, en jordbruks-, en husdjurs-, en trädgårds- och en hemkonsulent, fyra jordbruks-, en husdjurs- och en fiskeriinstruktör eller sammanlagt 15 befattningshavare för varje hushållningssällskap. För samtliga hushållningssällskap skulle antalet med bidrag av statsmedel avlönade tjänstemän i så fall komma att uppgå till högst 390 mot för närvarande 252. I övrigt erforderlig personal skulle avlönas av sällskapens egna medel.

Sveriges agronom- och lantbrulcslärareförbund har framhållit, att det för jordbrukets utveckling ej vore lyckligt med — såsom utredningen i princip föreslagit — blott ett relativt litet antal tjänstemän med högre kompetens och att en stor del av arbetet skulle läggas på befattningshavare med lägre kompetens. Ju högre jordbrukarnas fack- och allmänutbildning stege, desto större krav måste ställas på deras rådgivare. Förbundet har med hänsyn härtill ansett, att utredningens förslag till personalförteckning upptoge alltför få konsulenter. En utökning av antalet befattningshavare med högre kompetens finge emellertid ej medföra en minskning av antalet lägre tjänstemän.

Styrelsen för jordbrukarungdomens förbund har i fråga örn utredningens förslag rörande antalet ungdomskonsulenter och ungdomsinstruktörer erinrat örn att under år 1942 tjänstgjorde under i allmänhet endast en del av året

Riliang till riksdagens protokoll 19ii. 1 saini. Nr 172. H

162 Kungl. Maj.ts proposition nr 172.

44 ungdomskonsulenter och -instruktörer, varjämte ett flertal vandringsrättare verkade som instruktörer. Dessa handledde cirka 29 300 ungdomar, vilket antal vore maximalt med hänsyn till antalet tjänstemän. Styrelsen har därefter fortsatt:

Även örn kvalificerade klubbledare med något arvode i erforderlig omfattning stöde till förfogande — vilket dock för närvarande av flera skäl ej kan bliva fallet — är det antal instruktörer, som av utredningen föreslagits, otillräckligt. Endast för fyra län har föreslagits tre tjänstemän, i allmänhet en ungdomskonsulent och två instruktörer. Då antalet instruktörer i Norrbottens län under år 1942 uppgår till 14 och behov av lika många instruktörer föreligger i Västerbottens län samt då i flera län redan nu antalet tjänstemän är större än det av utredningen föreslagna, skulle ett genomförande av utredningens förslag ej kunna medföra en utökning av verksamhetens omfattning, därest ej inom respektive län av kommuner eller andra ytterligare medel ställas till förfogande. Utredningens förslag att i endast ett län, Kristianstads, skulle anställas två ungdomskonsulenter, finner styrelsen ej tillräckligt motiverat. Verksamhetens omfattning i detta län är ett resultat av att tvenne konsulenter hittills verkat i detsamma. I andra län hade omfattningen av verksamheten under enahanda förhållanden blivit lika stor. De kvinnliga ungdomskonsulenternas arbete är över hela landet och alldeles särskilt i skogstrakterna mycket högt skattat. Styrelsen har i och för sig intet att erinra mot att dessas arbete övertas av för ändamålet anställda andre hemkonsulenter. Dock vill styrelsen framhålla önskvärdheten av att denna arbetsuppgift för endera av de båda hemkonsulenterna fastställes som den primära, enär det i annat fall lärer kunna befaras, att hemkonsulenternas nuvarande ordinarie uppgifter, vilka ju äro i hög grad krävande, kunna komma att inkräkta på den för ungdomsverksamheten avsedda tiden.

Svenska hemslöjdsföreningarnas riksförbund har — med instämmande av Hemslöjdsförbundet för Sverige — med hänsyn till de stora avstånden och hemslöjdens karaktär i norra Sverige yrkat på ytterligare en konsulent i kvinnlig slöjd i ett vart av Västernorrlands, Västerbottens och Norrbottens län. Jämväl utredningens förslag rörande antalet konsulenter i manlig slöjd vore ej tillfredsställande. Antalet dylika borde utökas och den föreslagna distriktsindelningen i samband härmed ändras.

Vidare hava Sveriges fjäderfäavelsförening, hushållningssällskapens ombud, Sveriges lantbruksförbund samt hushållningssällskapens förvaltningsutskott i Östergötlands, Kronobergs, Kristianstads, Skaraborgs, Värmlands, Västmanlands och Västernorrlands län föreslagit anställande hos varje hushållningssällskap av en särskild instruktör i fjäderfäskötsel. Såsom motivering har erinrats om fjäderfäskötselns stora betydelse för det mindre jordbruket, egnahemsägare och lägenhetsägare samt uttalats, att den hittills bedrivna undervisningsverksamheten på fjäderfäskötselns område varit otillräcklig.

Vad slutligen angår av de skilda hushållningssällskapens förvaltningsutskott gjorda uttalanden i fråga om behovet av befattningshavare av skilda slag må nämnas, att utredningens förslag i fråga om antalet ungdomsinstruktörer och kamerala befattningshavare icke föranlett erinringar i annan mån än att Blekinge läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott ansett en bokförare jämte kamrer erforderlig för sällskapets del. Beträffande jordbruks-

Kungl. Maj.ts proposition nr 172.

konsulenter hava ett vart av hushållningssällskapens förvaltningsutskott i Stockholms län och stad, Uppsala, Gävleborgs och Jämtlands län yrkat på två konsulenter i förste konsulents tjänsteställning mot av utredningen föreslagen en samt ett vart av hushållningssällskapens förvaltningsutskott i Skaraborgs, Värmlands och Västernorrlands län tre dylika konsulenter mot av utredningen upptagna två. I fråga om husdjurskonsulenter har endast Jämtlands läns hushållningssällskap yrkat på en utökning av det av utredningen föreslagna antalet, nämligen från en till två.

Enligt vederbörande hushållningssällskaps förvaltningsutskotts mening borde antalet trädgårdskonsulenter i Gävleborgs län ökas från föreslagen en till två och i Västerbottens län från föreslagen en till tre. Jönköpings och Norrbottens låns hushållningssällskaps förvaltningsutskott hava ansett två ungdomskonsulenter erforderliga inom vartdera sällskapets område mot av utredningen upptagen en i varje. Hemkonsulenternas antal har föreslagits till två av vederbörande hushållningssällskaps förvaltningsutskott i Hallands,

' 75 % av medeltalet jordbruksinstruktörer i norrlandslänen.

164 Kungl. Maj:ts proposition nr 172.

Skaraborgs, Gävleborgs och Jämtlands län samt till tre av förvaltningsutskotten i Västerbottens och Norrbottens län.

Av hushållningssällskapens förvaltningsutskott gentemot utredningens förslag ifrågasatta antal jordbruks-, husdjurs- och trädgårdsinstruktörer framgår av sammanställningen å sid. 163.

De föreslagna ökningarna av antalet husdjursinstruktörer hava i allmänhet motiverats med hänvisning till utredningens förslag om indragning av överkontrollassistentbefattningarna.

Hallands, Skaraborgs, Jämtlands och Västerbottens låns hushållningssällskaps förvaltningsutskott hava förklarat sig icke behöva någon heminstruktör, om antalet hemkonsulenter ökades. Västerbottens och Norrbottens låns hushållningssällskaps förvaltningsutskott hava önskat vartdera tre fiskeriinstruktörer mot av utredningen föreslagna två.

Slutligen hava Skaraborgs, Gävleborgs och Norrbottens låns hushållningssällskaps förvaltningsutskott yrkat på en ökning av antalet med statsmedel avlönade kontorsbiträden från ett till två hos ett vart av hushållningssällskapen, varjämte Skaraborgs läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott ansett tre med statsmedel avlönade skrivbiträden i stället för två erforderliga hos sällskapet.

I följande sammanställning återfinnas utredningens, lantbruksstyrelsens, statskontorets och hushållningssällskapens förvaltningsutskotts förslag rörande antalet befattningshavare, avlönade med särskilda statsmedel.

1 Kassörer.

* Under villkor att antalet hemkonsulenter ökas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 172.

165 Hushållningssällskapsutredningens allmänna synpunkter och förslag rö- DeparUmaUarande olika slag av befattningar hos hushållningssällskap föranleda i huvud- ***'*’*' sak icke några erinringar från min sida. I enlighet med utredningens förslag finner jag mig böra förorda, att sekreterare hos hushållningssällskap framdeles benämnes lantbruksdirektör. Den nuvarande benämningen konsulent för de främsta fältarbetande befattningshavarna synes mig böra bibehållas.

I likhet med bland andra lantbruksstyrelsen anser jag emellertid tillräckliga skäl icke föreligga att skilja mellan förste och andre konsulenter. Jag delar jämväl den i flera yttranden framförda synpunkten, att benämningen fiskerikonsulent med hänsyn till vederbörandes självständiga ställning och arbetsuppgifter är lämpligare än fiskeriinstruktör. Slutligen bör i enlighet med utredningens förslag den nuvarande benämningen vandringsrättare ersättas av instruktör.

Vad angår av utredningen ifrågasatt omläggning av avlönings- och anställningsförhållandena för lantbruksundervisningsanstalternas befattningshavare anser jag skäl icke föreligga att nu upptaga detta spörsmål, vilket varit föremål för statsmakternas prövning så nyligen som vid 1942 års riksdag.

I likhet med hushållningssällskapsutredningen finner jag däremot vägande skäl tala för en omreglering av lönerna för hushållningssällskapens befattningshavare och utfärdande i samband därmed av bestämmelser rörande dessas tjänstgöringsförhållanden m. m. Alltför stora skiljaktigheter i lönehänseende föreligga, såsom av tidigare redogörelse framgått, mellan befattningshavare av samma slag inom olika hushållningssällskap samt mellan sagda befattningshavare och jämförliga tjänstemän inom andra områden. I sistnämnda hänseende må särskilt framhållas den ogynnsamma löneställning, som vissa av hushållningssällskapens befattningshavare intaga i jämförelse med motsvarande befattningshavare vid de lägre lantbruksundervisningsanstalterna. Vidare synes det önskvärt, att lönerna till skilda befattningshavare hos ett och samma hushållningssällskap bringas i bättre relation till varandra än vad för närvarande ofta är fallet. Härigenom skulle förutsättningar för en bättre och jämnare befordringsgång kunna skapas. Med nu gällande jämförelsevis låga minimigrundlöner för sällskapens befattningshavare intaga dessa även en förhållandevis oförmånlig ställning i pensionshänseende. Svårigheter hava med hänsyn till de ofördelaktiga löneförhållandena uppstått för hushållningssällskapen att rekrytera befattningarna med lämpliga innehavare. I fråga om befattningshavare med agronomkompetens må understrykas, att i och med lantbrukshögskolans tillkomst utbildningstiden utökats, vilket medfört högre utbildningskostnader än tidigare. Ehuru givetvis skäl kunna åberopas mot att i nuvarande tidsläge upptaga förevarande lönefråga till övervägande, anser jag likväl med hänsyn till vad förut anförts lösningen av ifrågavarande spörsmål icke längre skäligen kunna undanskjutas.

Enligt liushållningssällskapsutredningens förslag skulle bestämmelser angående avlöning till befattningshavare hos hushållningssällskap m. m. sammanföras i ett reglemente, uppbyggt i tillämpliga delar på i princip samma

166 Kungl. Maj.ts proposition nr 172.

grunder som civila avlöningsreglementet och civila icke-ordinariereglementet. Mot detta förslag liava vägande erinringar framförts i ett flertal av de överförslaget avgivna yttrandena. Även jag finner starka betänkligheter kunna resas mot att å hushållningssällskapens befattningshavare tillämpa de statliga lönereglementenas bestämmelser, vilka för dessa befattningshavares vidkommande fa anses vara alltför detaljerade. I likhet med allmänna lönenämnden anser jag lämpligare och mera ändamålsenligt, att för hushållningssällskapens befattningshavare meddelas avlönings- och anställningsbestämmelser liknande dem som nu gälla för lantbruksundervisningsanstalterna. En dylik anordning skulle även vara ägnad att underlätta befordringsgången mellan sällskapen och skolorna. ^

Såsom villkor för statsbidrag till bland annat avlönande av föreståndare och lärare vid lantmannaskola, lantbruksskola och lanthushållsskola gäller, att lantbruksundervisningsanstalterna skola underkasta sig för anstalternas befattningshavare av Kungl. Maj:t meddelade avlöningsbestämmelser. Denna princip synes böra tillämpas jämväl i fråga örn hushållningssällskapen. Statsbidrag torde böra utgå till avlönande av lantbruksdirektör, jordbrukskonsulent, husdjurskonsulent, trädgårdskonsulent, ungdomskonsulent, hemkonsulent, fiskerikonsulent, jordbruksinstruktör, husdjursinstruktör, ungdomsinstruktör, heminstruktör, kamrerare, kontorsbiträde och skrivbiträde. I fråga om dessa befattningar böra salunda bestämmelser utfärdas örn avlöningsförmåner samt anställningsförhållanden. Däremot anser jag, såsom tidigare nämnts, statsbidrag icke böra i varje fall för närvarande utgå till avlönande av byggnadskonsulenter och slöjdkonsulenter hos hushållningssällskapen. Tillräckliga skäl synas mig ej heller föreligga för statsbidrag till avlönande av trädgårdsinstruktörer och bokförare. I vissa yttranden framfört förslag rörande särskilda fjäderfäinstruktörer synes kunna tillgodoses genom att husdjursinstruktörerna ägna uppmärksamhet åt bland annat denna gren av husdj ursskötseln.

Vad angår avlöningsförmånerna må erinras om att förenämnda skolors föreståndare och lärare enligt gällande bestämmelser åtnjuta vissa minimigrundlöner och ålderstillägg. Vidare stadgas rörande befattningshavares rätt till fri bostad jämte erforderligt bränsle eller, därest bostad icke erhålles, kontant ersättning enligt vissa grunder. Föreskrifter hava slutligen meddelats angående avlöning vid tjänstledighet och vikariatsersättning samt i fråga örn rörligt tillägg och kristillägg. Bestämmelser av liknande slag synas böra utfärdas även i fråga om förenämnda befattningshavare hos hushållningssällskap.

Beträffande grundlönerna äro såsom nämnts för skolornas befattningshavare endast minimibelopp fastställda. Skolstyrelse äger sålunda rätt att med anlitande av andra medel än statsmedel fastställa högre grundlöner. Såsom skäl för tillämpning av principen örn minimigrundlön även för sällskapens del kan åberopas önskvärdheten av möjligast enhetliga bestämmelser för hushållningssällskapen och skolorna. Emellertid kan tillämpning av nyssberörda princip befaras medföra att jämväl framdeles komma att kvar-

167 Kungl. Maj:ts proposition nr 172.

stå de nu betydande, av olika skäl icke önskvärda variationerna i löneliänseende mellan befattningshavare av samma ställning hos olika hushållningssällskap. I nuvarande läge synes snarare böra övervägas, att för skolornas befattningshavare införa bestämmelser till förhindrande av olika löneförmåner för liknande befattningar vid skilda skolor.

Jag anser mig sålunda i anslutning till vad hushallningssällskapsutredningen föreslagit böra förorda, att grundlönerna för förenämnda befattningshavare hos sällskapen fastställas till vissa bestämda belopp. Härav följer att sällskapen i regel ej heller böra äga rätt lämna befattningshavare särskild ersättning — utöver föreskrivna löneförmåner samt i förekommande fall rese- och traktamentsersättning — för uppdrag inom vederbörandes tjänstgöringsområde. Därest särskilda förhållanden sa påkalla, bör dock undantag från denna bestämmelse kunna medgivas av lantbruksstyrelsen. Jämväl Hagan örn rätt för befattningshavare att innehava annan avlönad befattning hos hushållningssällskapet eller stadigvarande anställning eller uppdrag utanför sällskapets verksamhetsområde bör ankomma på prövning av lantbruksstyrelsen. Det synes dock skäligt, alt hushållningssällskapet må äga besluta, att befattningshavare, som vid de nya avlöningsbestämmelsernas ikraftträdande åtnjuter högre löneförmåner från sällskapet än sagda bestämmelser medgiva, även framdeles skall bibehållas vid den högre lönen genom tillskott avsällskapets egna medel.

Såsom utredningen framhållit är det synnerligen önskvärt, att löneförmånerna för hushållningssällskapens befattningshavare, där så ske kan, bringas i relation till dem, som gälla för jämförliga befattningshavare vid lantbruksundervisningsanstalterna. Härigenom underlättas möjligheterna att få till stånd samverkan mellan sällskapen och skolorna i den allmänna undervisnings- och upplysningsverksamheten samt att utnyttja skolornas och sällskapens befattningshavare i denna verksamhet. Vid jämförelser i nu förevarande avseende måste emellertid uppmärksammas, att skolornas befattningshavare såsom förut nämnts åtnjuta fri bostad och erforderligt bränsle eller mot dessa förmåner svarande kontant ersättning. Till de för skolornas befattningshavare gällande kontanta minimigrundlönerna bär salunda läggas värdet av sagda förmåner. I det följande har härutinnan räknats med den minimiersättning, som dylik befattningshavare enligt gällande bestämmelser äger uppbära, därest nämnda förmån icke kan lämnas, eller sålunda i fråga örn föreståndare för lantmannaskola 1 200 kronor, beträffande ordinarie ämneslärare med eget hushåll 900 kronor och extra ordinarie ämneslärare med eget hushåll 500 kronor, i fråga örn föreståndarinna vid lanthushållsskola 500 kronor samt beträffande ordinarie ämneslärarinna och extra ordinarie ämneslärarinna med helårstjänstgöring vid dylik skola 300 kronor.

Frågan örn löneställningen för ifrågavarande befattningshavare hos hushållningssällskap är givetvis i viss mån beroende av de behörighetsvillkor, som uppställas. Hushållningssällskapsulredningens förslag härutinnan har i allmänhet icke föranlett erinringar i avgivna yttranden. 1 fråga örn lantbruksinstruklör har från vissa håll emellertid hävdats, att genomgången driftsledarkurs vid Alnarps lantbruks-, mejeri- och trädgårdsinstitut vore tillfyllest.

168 Kungl. Maj.ts proposition nr 172.

Såsom i annat sammanhang framhållits, anser jag emellertid kompletterande kurs för dylika instruktörer erforderlig. Beträffande heminstruktör har framhållits, att av hushållningssällskapsutredingen föreslagen teoretisk utbildning — genomgången helårskurs eller vinter- och sommarkurs vid Janthushallsskola vöre otillräcklig. Jag anser för min del den av utredningen föreslagna teoretiska utbildningen för en heminstruktör tillfyllest. I fråga örn kompetensvillkoren för kamrerare har lantbruksstyrelsen ansett genomgånget handelsgymnasium eller ettårig kurs i handelsläroverk, som står under skolöverstyrelsens ledning, vara tillfyllest. Enligt min mening torde det vara till fördel för jordbrukarna att hos hushållningssällskapet hava tillgång till en i bokföring speciellt sakkunnig befattningshavare, som kan lämna dem råd och upplysningar bland annat i bokföringsfrågor. Med hänsyn härtill anser jag önskvärt, att innehavaren av kamrerarebefattning hos ett hushållningssällskap om möjligt uppfyller av utredningen uppställda kompetenskrav. I fråga örn övriga, i det föregående ej särskilt omnämnda befattningshavare, biträder jag hushållningssällskapsutredningens förslag rörande behörighetsvillkoren.

Frågan om de olika befattningshavarnas löneplacering bör i nu förevarande sammanhang endast bliva föremål för det preliminära bedömande, som erfordras för beräknandet av kostnadsramen. Vid kostnadsberäkningarna har jag utgått fran de i sammanställningen å sid. 169 angivna löneförmånerna för hushållningssällskapens befattningshavare. (Till jämförelse hava angivits nu gällande löneförmåner, värdet av fri bostad inberäknat, för vissa befattningshavare vid lägre lantbruksundervisningsanstalter med helårs tjänstgöring.)

Beträffande de sålunda angivna löneställningarna vill jag framhålla följande synpunkter, vilka dock icke innebära ett definitivt ställningstagande i fråga om lönebeloppen.

I likhet med hushållningssällskapsutredningen anser jag, att lantbruksdirektör bör placeras i högre löneställning än föreståndare vid lantmannaskola med helårstjänstgöring, detta med hänsyn till att ett hushållningssällskap i regel har en betydligt större och mera mångskiftande verksamhet än en lantbruksundervisningsans tält och att dess ledning ur ekonomisk synpunkt är mera ansvarsfull. Tillräckliga skäl synas mig däremot icke föreligga att såsom utredningen föreslagit genomföra lönedifferentiering för lantbruksdirektörer hos skilda hushållningssällskap. Samtliga dessa befattningshavare böra enligt min mening erhålla samma löneställning. Den grundlön, med vilken jag räknat, överensstämmer med den av lantbruksstyrelsen föreslagna, vilken synes mig skälig med hänsyn till andra jämförbara befattningshavares löneställning. Lantbruksdirektör har härjämte beräknats komma i åtnjutande av ålderstillägg enligt samma grunder som föreståndare vid lantmannaskola.

Jordbruks- och husdjurskonsulent böra i lönehänseende jämställas. I likhet med lantbruksstyrelsen finner jag vidare önskvärt, att dessa konsulenters löneställning blir sådan, att den sedan gammalt såsom önskvärd ansedda befordringsgången från ordinarie ämneslärare vid lantmannaskola eller lantbruksskola till jordbruks- respektive husdjurskonsulent hos hushållnings-

Kungl. Maj.ts proposition nr 172. 169

sällskap kan upprätthållas. Med hänsyn härtill har jag räknat med, att jordbruks- och husdjurskonsulent i lönehänseende erhåller något försteg framför ordinarie ämneslärare. Ålderstillägg till ifrågavarande konsulenter synas böra utgå enligt samma grunder som till ordinarie ämneslärare vid lantmannaskola.

Såväl hushållningssällskapsutredningen som lantbruksstyrelsen hava föreslagit, att trädgårdskonsulent placeras i något lägre löneställning än nyssnämnda konsulenter. I betraktande av trädgårdskonsulents något kortvarigare teoretiska utbildning kan jag ansluta mig till denna uppfattning. Av statskontoret föreslagen löneställning för trädgårdskonsulent får dock med hänsyn till vederbörandes arbetsuppgifter anses vara allt för låg. Jag har sålunda ansett mig böra utgå från att trädgårdskonsulent i lönehänseende jämställes med ordinarie ämneslärare vid lantmannaskola.

Beträffande löneställningen för ungdomskonsulent hava delade meningar kommit till uttryck. Med utgångspunkt från att en ungdomskonsulent borde vara en yngre kraft och att den naturliga utvecklingen borde vara, att denne så småningom överginge till anställning som ordinarie ämneslärare vid lantmannaskola eller lantbruksskola eller som jordbrukskonsulent hos hushållningssällskap, har hushållningssällskapsutredningen förordat en lägre löneställning för ungdomskonsulent än för ordinarie ämneslärare. Lantbruksstyrelsen har med hänsyn till angelägenheten av alt vederbörande må äga rätt att tillgodoräkna tjänstår för pension under tjänstgöring som ungdomskonsulent

170 Kungl. Maj:ts proposition nr 172.

förordat befattningens införande i löneplari. Allmänna lönenämnden har däremot ansett, att ungdomskonsulentbefattningen borde hava karaktären av arvodestjänst.

Vid övervägande av förevarande fråga har jag anslutit mig till lantbruksstyrelsens uppfattning, att ungdomskonsulentbefattningen bör uppföras bland sällskapens ordinarie befattningshavare. I fråga om löneställningen delar jag den av såväl liushållningssällskapsutredningen som lantbruksstyrelsen företrädda meningen, att ungdomskonsulent bör placeras i lägre löneställning än ordinarie ämneslärare vid lantmannaskola. Visserligen kan göras gällande, att ungdomskonsulent och extra ordinarie ämneslärare vid lantmannaskola lämpligen böra jämställas, men med hänsyn till en ungdomskonsulents arbetsuppgifter samt av liknande anledning, som i det föregående anförts i fråga om jordbrukskonsulents och ordinarie ämneslärares inbördes löneställning, har jag dock ansett mig böra räkna med en något högre grundlön för ungdomskonsulent än för extra ordinarie ämneslärare. För att markera ungdomskonsulentbefattnings karaktär av övergångstjänst har jag utgått från att denne befattningshavare i likhet med extra ordinarie ämneslärare bör åtnjuta endast två ålderstillägg om vartdera 240 kronor.

Hemkonsulent bör enligt hushållningssällskapsutredningens mening med hänsyn till tjänstgöringens art och omfattning i lönehänseende placeras lägre än föreståndarinna vid lanthushållsskola med helårstjänstgöring men jämställas med ordinarie ämneslärarinna vid dylik skola. I anslutning till vad i flera yttranden framhållits anser jag emellertid att hemkonsulent i lönehänseende bör placeras högre än ordinarie ämneslärarinna vid lanthushållsskola med helårstjänstgöring. För uppnående av önskvärd befordringsgång lärer såväl den nuvarande minimigrundlönen för hemkonsulent — 3 200 kronor - — som den av statskontoret föreslagna löneställningen få anses vara alltför låg. Den grundlön, med vilken jag räknat, ger hemkonsulent i förhållande till ordinarie ämneslärarinna vid lanthushållsskola, relativt sett, samma ställning i lönehänseende som jordbrukskonsulent gentemot ordinarie ämneslärare vid lantmannaskola. Ålderstillägg till hemkonsulent torde böra utgå enligt samma grunder som gälla för ordinarie ämneslärarinna vid lanthushållsskola.

Enligt hushållningssällskapsutredningens förslag bör fiskeriinstruktör i lönehänseende jämställas med jordbruks-, husdjurs- och ungdomsinstruktörer. I likhet med lantbruksstyrelsen finner jag förstnämnda befattningshavare, vilken såsom jag förut uttalat bör benämnas fiskerikonsulent, böra erhålla en något högre löneställning än utredningen föreslagit.

Den förut angivna grundlönen för jordbruks- och husdjursinstruktörer, vilka böra i lönehänseende jämställas, är väsentligt högre än nu utgående lön till vandringsrättare. Med hänsyn till instruktörernas krävande arbetsuppgifter och då instruktörsbefattning numera merendels får betraktas som sluttjänst, är emellertid en höjning av den nuvarande lönen önskvärd. Löneställningen har beräknats under beaktande av de löner, som utgå i likartade befattningar inom andra områden.

Kungl. Maj:ts proposition nr 172.

171 Av liknande skäl som i fråga om ungdomskonsulent bör däremot ungdomsinstruktör placeras i lägre löneställning än övriga omnämnda instruktörer. Heminstruktör torde med hänsyn till den av mig tidigare förordade teoretiska utbildningen böra placeras något lägre än extra ordinarie lärarinna vid lanthushållsskola med årskurs eller två halvårskurser.

Med hänsyn till den kamerala verksamhetens olika omfattning hos skilda hushållningssällskap har hushållningssällskapsulredningen i fråga om kamrerare föreslagit en uppdelning i tre lönegrupper. I likhet med lantbruksstyrelsen och statskontoret anser jag två lönegrupper vara tillfyllest. Vid beräkning av de av mig angivna löneförmånerna för kamrerare, kontorsbiträde och skrivbiträde hava beaktats de löner, som utgå i likartade befattningar inom andra områden.

Enligt gällande bestämmelser för avlöning till föreståndare och lärare vid lantbruksundervisningsanstalt må befattningshavare, som övergått till befattning vid lantbruksundervisningsanstalt från att hava varit jordbrukseller husdjurskonsulent, respektive hemkonsulent hos hushållningssällskap, av Kungl. Majit medgivas rätt att för ålderstillägg tillgodoräkna sig den tid, befattningshavaren innehaft sådan anställning. Enahanda bestämmelser torde framdeles böra gälla vid ungdomskonsulents övergång till befattning vid lantbruksundervisningsanstalt samt i fråga om befattningshavare vid dylik undervisningsanstalt, som övergått till befattning hos hushållningssällskap. Ävenledes bör genomgående tjänstår sberäkning för ålderstilläggs åtnjutande kunna medgivas på de för lantbruksundervisningsanstalts befattningshavare nu gällande villkoren vid befordran av jordbrukskonsulent till lantbruksdirektör, ungdomskonsulent till jordbruks- eller husdjurskonsulent, ungdomsinstruktör till jordbruks- eller husdjursinstruktör samt skrivbiträde till kontorsbiträde hos hushållningssällskap.

Liksom med statsbidrag avlönade befattningshavare vid lantbruksundervisningsanstalterna böra förenämnda tjänstemän hos hushållningssällskapen äga åtnjuta rörligt tillägg och kristillägg å grundlön, ålderstillägg och vikariatsersättning under samma förutsättningar och enligt enahanda grunder, som enligt civila avlöningsreglementet gälla för ordinarie tjänstemän vid den civila statsförvaltningen.

Jag förordar jämväl i huvudsak enahanda bestämmelser för hushållningssällskapens befattningshavare som för lantbruksundervisningsanstalternas i fråga örn avlöningsförmåner vid tjänstledighet. Dessa innebära i huvudsak, att vederbörande skall vid tjänstledighet på grund av styrkt sjukdom eller havandeskap eller för uppehållande av befattning i statens tjänst eller för fullgörande av annat offentligt uppdrag avstå en tredjedel av den med befattningen förenade minimigrundlönen, vilket belopp skall utgå till vikarien. Åtnjuter befattningshavare tjänstledighet av annan anledning än nyss nämnts, skall han tili vikarien avstå minst två tredjedelar av den med befattningen förenade kontanta minimigrundlönen. Arvode till vikarie må icke understiga två tredjedelar av den tjänstlediges kontanta minimigrundlön.

172 Kungl. Maj:ts proposition nr 172.

Vad angår tillsättandet av befattningshavare hos hushållningssällskap synes mig i fråga om lantbruksdirektör och konsulent böra i huvudsak gälla samma bestämmelser som för föreståndare och lärare vid lantbruksundervisningsanstalt. Detta innebär, att lantbruksstyrelsen efter prövning av de sökandes kompetens uppsätter tre på förslag, bland vilka hushållningssällskapets förvaltningsutskott skall äga utse innehavare av befattningen, övriga befattningshavare hos hushållningssällskap böra däremot tillsättas av vederbörande hushållningssällskaps förvaltningsutskott utan föregående prövning hos lantbruksstyrelsen av sökandes kompetens.

Härefter torde jag till övervägande få upptaga frågan om antalet med statsmedel avlönade befattningshavare av olika slag. Jag har härvid icke för avsikt att nu närmare ingå på det antal befattningshavare, som bör finnas hos de särskilda hushållningssällskapen. Detta spörsmål torde senare efter ytterligare utredning och överväganden få upptagas till slutligt avgörande. I det följande avser jag sålunda endast att angiva den ram, inom vilken antalet befattningshavare hos hushållningssällskapen i huvudsak bör kunna begränsas.

Vad angår lantbruksdirektör och kamrerare erfordras givetvis en befattningshavare av vartdera slaget hos varje hushållningssällskap.

Antalet jordbrukskonsulenter har hushållningssällskapsutredningen föreslagit till 37, varav 26 förste jordbrukskonsulenter och 11 andre jordbrukskonsulenter, samt antalet husdjurskonsulenter till 26 eller tillhopa 63. Hushållningssällskapens förvaltningsutskott hava i sina yttranden föreslagit sammanlagt 44 jordbrukskonsulenter och 27 husdjurskonsulenter. För närvarande utgår särskilt statsbidrag till avlönande av sammanlagt 60 dylika konsulenter. Jag anser mig icke nu böra utgå från en utökning av sistnämnda antal. Antalet med statsmedel avlönade konsulenter av ifrågavarande slag bör salunda beräknas till 60, varav 34 jordbrukskonsulenter och 26 husdjurskonsulenter.

I likhet med hushållningssällskapsutredningen håller jag vidare före, att statsbidrag bör stå till förfogande för avlönande av 26 trädgårdskonsulenter. Ungdomskonsulenterna böra begränsas till samma antal.

I fråga om antalet hemkonsulenter har hushållningssällskapsutredningen utgått från att statsbidrag bör utgå till avlönande av 34 sådana konsulenter, varav 26 första och 8 andra konsulenter. Hushållningssällskapens förvaltningsutskott hava ansett att tillhopa 40 hemkonsulenter böra finnas. Enligt min mening bestyrka erfarenheterna av hushållningssällskapens verksamhet på hemvårdens område, att behov förefinnes av en utökning av hushållningssällskapens befattningshavare för handhavande av ifrågavarande verksamhet. Då jag emellertid tidigare förordat anställande av särskilda med statsmedel avlönade heminstruktörer, varigenom åstadkommes en betydande förstärkning av hushållningssällskapens arbetskraft på ifrågavarande område, anser jag mig icke kunna förorda en ökning av antalet hemkonsulenter. Detta torde alltså liksom för närvarande böra stanna vid 30.

Kungl. Maj:ts proposition nr 172.

173 Antalet med statsmedel avlönade fiskerikonsulenter bör likaledes, såsom hushållningssällskapsutredningen föreslagit, vara detsamma som nu eller sålunda 32 stycken.

Antalet jordbruksinstruktörer (vandringsrättare) har hushållningssällskapsutredningen ansett böra ökas från nu 96 till 120, under det att hushållningssällskapens förvaltningsutskott i sina yttranden föreslagit tillhopa 135 dylika befattningar. Ehuru jag i likhet med utredningen anser en utökning av antalet önskvärd, finner jag mig likväl för närvarande böra stanna för ett antal av 102.

Antalet med statsmedel avlönade husdjursinstruktörer bör beräknas till 26 och antalet ungdomsinstruktörer till likaledes 26 samt antalet heminstruktörer till 23.

Slutligen anser jag mig böra utgå från att statsbidrag lämnas till avlönande av 26 kontorsbiträden och 26 skrivbiträden.

I enlighet med vad jag sålunda anfört bör statsbidrag beräknas till följande antal befattningshavare hos hushållningssällskapen.

26 lantbruksdirektörer 34 jordbrukskonsulenter 26 husdj urskonsulenter 26 trädgårdskonsulenter 26 ungdomskonsulenter 30 hemkonsulenter 32 fiskerikonsulenter

102 jordbruksinstruktörer 26 husdjursinstruktörer 26 ungdomsinstruktörer 23 heminstruktörer 26 kamrerare 26 kontorsbiträden 26 skrivbiträden.

I fråga om kamrerare torde böra räknas med 6 kamrerare i den förordade högre och 20 kamrerare i den lägre löneställningen.

Hushållningssällskapsutredningen har i sitt betänkande framlagt förslag till bestämmelser angående resekostnads- och traktamentsersättning till hushållningssällskapens befattningshavare. Nya bestämmelser i detta ämne hava så sent som år 1942 meddelats. Jag finner icke anledning att nu ånyo upptaga denna fråga till närmare övervägande. De jämkningar, som i gällande bestämmelser kunna bliva påkallade i anledning av nu föreslagna nya befattningar eller eljest, torde jag vid ett senare tillfälle få underställa Kungl. Maj:t.

Pensionsbestämmelser för hushållningssällskapens befattningshavare.

Gällande bestämmelser.

Av nuvarande befattningar hos hushållningssällskap äro sekreterarbefattningar samt med bidrag av statsmedel avlönade jordbrukskonsulent- och hemkonsulentbefattningar förenade med pensionsrätt enligt reglementet den 31 december 1919 (nr 878) för statens pensionsanstalt med däri senare vidtagna ändringar och tillägg utan att särskilda åtgärder vidtagits för reglering av befattningarna, enar för dessa minimiavlöning fastställts i tidigare omförmälda särskilda författningar.

174 Kungl. Maj.ts proposition nr 172-

Departements-

chefen.

Övriga till anstalten anslutna befattningar hos hushållningssällskapen hava efter av vederbörande sällskap verkställd, av lantbruksstyrelsen godkänd reglering enligt bestämmelserna i nyssnämnda reglemente och på hushållningssällskapets framställning förenats med pensionsrätt i anstalten.

Hushållningssällskapsutredningen.

Utredningen har föreslagit, att pensionsrätt i statens pensionsanstalt begränsas att avse allenast ordinarie befattningshavare hos hushållningssällskapen, dock att de av hushållningssällskapens nuvarande befattningshavare med pensionsrätt, som icke skulle erhålla ordinarie anställning, bibehållas vid personlig delaktighet i sagda anstalt, så länge de kvarstå i innehavande befattningar.

Utredningen har vidare påpekat, att enligt det föreslagna avlöningsreglementet minimiavlöning skulle bliva i författning fastställd för sådan ordinarie befattningshavare, som uppfördes i av Kungl. Maj :t och riksdagen fastställd personalförteckning. Härmed bleve reglementet för statens pensionsanstalt tillämpligt å sagda befattningshavare. För att annan ordinarie befattning, oavsett om avlöningsreglementet gällde för befattningen eller ej, skulle kunna förenas med pensionsrätt i anstalten, erfordrades alltjämt särskild reglering.

Utredningen har vidare ifrågasatt principiell avvikelse från de allmänna bestämmelserna i pensionsanstaltens reglemente, så till vida som tjänstepensionsunderlagen föreslås skola anpassas efter C-ortslön i stället för A-ortslön.

Yttranden.

Statskontoret och statens pensionsanstalt hava framhållit, att en anpassning av tjänstepensionsunderlagen efter C-ortslön icke borde göras i förevarande sammanhang. En avvikelse från de enligt pensionsanstaltens reglemente tilllämpade pensionsprinciperna borde enligt statskontorets uppfattning undvikas, intill dess en allmän revision av reglementet komme till stånd.

Regleringen av lönerna för hushållningssällskapens befattningshavare är avsedd att i sina huvuddrag ansluta sig till de grunder, som av 1942 års riksdag antagits i fråga om lönereglering för lärare vid statsunderstödda lägre lantbruksundervisningsanstalter. Även pensionsregleringen bör vid sådana förhållanden i det väsentliga anpassas efter den i anslutning till sistnämnda lönereglering genomförda pensionsregleringen.

I likhet med statskontoret och statens pensionsanstalt finner jag mig med hänsyn till den förestående översynen av pensionsanstaltens reglemente icke kunna biträda utredningens förslag, i vad detta innebär väsentliga avsteg från reglementets allmänna bestämmelse. Ett ståndpunktstagande torde emellertid icke erfordras i detta sammanhang, utan jag förutsätter, att förslag i ämnet kommer att framläggas för riksdagen i samband med ställningstagandet till frågan örn lönereglering för hushållningssällskapens befattningshavare.

Kungl. Maj:ts proposition nr 172.

175 Statsanslag till hushållningssällskapen.

Gällande bestämmelser.

Förutom statsbidrag till särskilda ändamål inom hushållningssällskapens verksamhetsområden, vilka delvis berörts i det föregående, åtnjuta sällskapen årligen anslag av statsmedel dels såsom bidrag till avlöning åt vissa befattningshavare, dels till allmänna verksamheten och dels för handhavande av viss låneförmedlingsverksamhet.

Såsom av tidigare redogörelse framgått åtnjuta hushållningssällskapen statsbidrag till avlöning åt sekreterare, jordbrukskonsulenter, hemkonsulenter, vandringsrättare, fiskeritjänstemän och täckdikningsförmän. Därjämte utgå särskilda statsbidrag för övervakning av kontrollföreningsverksamheten genom överkontrollassistenter samt för anställande hos hushållningssällskapen av extra arbetskraft för förmedling av bidrag till täckdikningar och gödselvårdsanläggningar. Sistnämnda bidrag pläga anvisas från statsanslagen till bidrag till täckdikningar och gödselvårdsanläggningar.

Jordbrukarungdomens förbund åtnjuter statsanslag till bland annat den lokala verksamheten för avlöning åt ungdomskonsulenter och ungdomsinstruktörer.

För budgetåret 1943/44 hava följande anslag anvisats.

Kronor

Avlöning åt sekreterare........................ 178 000

» » jordbrukskonsulenter.............. 325 000

» » hemkonsulenter .................. 100 200

» » vandringsrättare................... 192 000

» » fiskeritjänstemän.................. 76 500

» » täckdikningsförmän................ 26 000

» » extra arbetskraft.................. *17 000

Summa 914 700.

Till jordbrukarungdomens förbunds verksamhet har för budgetåret 1943/ 44 anvisats 85 000 kronor.

Till hushållningssällskapens allmänna verksamhet har riksdagen under en följd av år anvisat anslag (allmänt anslag), som numera fördelas mellan sällskapen enligt kungörelse den 30 mars 1935 (nr 82) angående fördelning av för hushållningssällskapens allmänna verksamhet avsedda anslagsmedel med däri genom kungörelsen nr 562/1937 vidtagna ändringar. Sagda anslag disponeras av vederbörande hushållningssällskap på sätt sällskapen finna lämpligt.

Enligt nyssnämnda kungörelser skall vid fördelningen av ifrågavarande anslag så förfaras, att ett grundbelopp av 15 000 kronor tillföres varje hushållningssällskap samt att därefter av återstoden å sällskapen fördelas sex tiondelar efter den med jordbruk och fiske sysselsatta folkmängden inom sällskapens områden, två tiondelar efter den övriga folkmängden inom sam-

Avser budgetåret 1942/43.

176 Kungl. Maj:ts proposition nr 172.

ma områden, dock att där stad inom sådant område har mera än 10 000 invånare, av överskjutande invånarantalet skola medräknas allenast 20 procent, en tiondel efter antalet brukningsdelar inom områdena samt en tiondel efter områdenas totalareal. Vad beträffar den del av anslaget, som icke utgår som grundbelopp, skall de särskilda hushållningssällskapens delaktighet däri enligt nyss angivna grunder fastställas för tioårsperioder, därvid folkmängden och dennas gruppering efter yrken beräknas med stöd av den före sådan periods början senast hållna folkräkningen samt antalet brukningsdelar efter senast utförda jordbruksräkning. Såsom första tidsperiod räknas 1935—1944.

För budgetåret 1943/44 har riksdagen för ifrågavarande ändamål anvisat ett belopp av 2 600 000 kronor. Därtill kommer i fråga örn sagda budgetår anslag till särskilt bidrag till hushållningssällskapen för kostnader i samband med vissa kristidsåtgärder m. m. (krisanslag) med 200 000 kronor. För budgetåret 1943/44 anvisat krisanslag har fördelats efter i huvudsak samma grunder, som gälla för den del av anslaget till den allmänna verksamheten, vilken icke utgår såsom grundbelopp.

Fördelningen av ifrågavarande anslag för budgetåret 1943/44 på de skilda hushållningssällskapen framgår av följande sammanställning.

Kungl. Majlis proposition nr 172.

177 I detta sammanhang må nämnas, att Värmlands och Kopparbergs läns hushållningssällskap samt hushållningssällskapen i Norrland åtnjuta särskilda bidrag ur den del av anslaget till prisreglerande åtgärder på jordbrukets område, som avsetts till produktionsbefrämjande åtgärder på nämnda område i Norrland samt vissa delar av Värmlands och Kopparbergs län, det s. k. norrlandsanslaget. Bidragen få användas till de ändamål, som Kungl. Majit på förslag av vederbörande hushållningssällskap bestämmer. För år 1943 hava nämnda hushållningssällskap tilldelats följande belopp.

Hushållningssällskap Kronor

Värmlands läns .......................... 40 000

Kopparbergs » 45 000

Gävleborgs » 50 000

Västernorrlands » 95 000

Jämtlands » 70 000

Västerbottens » 100 000

Norrbottens » 100 000

Summa 500 000.

Förvaltningsbidrag för låneförmedling må i fråga örn gödselvårdslån årligen utgå till hushållningssällskap inom ramen av ett belopp av 10 000 kronor enligt kungörelsen den 11 juli 1918 (nr 576) angående villkoren för lån från gödselvårdslånefonden med ett belopp, motsvarande en procent av den ej till betalning förfallna kapitalskuld, vari sällskapet på grund av från fonden utbekomna statslån vid årets början häftat till staten. Bidraget i fråga utgår av gödselvårdslånefondens medel.

För förmedling av lån från täckdikningslånefonden utgår förvaltningsbidrag enligt 1921 års riksdagsbeslut (prop. nr 181, r. skr. nr 284) med — frånsett vissa begränsningar — dels 20 kronor för varje med täckdikningslån understött företag, dels ock tre procent av under året beviljade lånebelopp.

Hushållningssällskap erhåller därjämte årligen förvaltningsbidrag för förmedling av lån från jordbrukets maskinlånefond enligt Kungl. Maj:ts brev den 2 september 1938 med dels 20 kronor för varje av sällskapet under nästföregående år förmedlat lån, dels ock 0.3 procent av den ej till betalning förfallna kapitalskuld, vari sällskapet på grund av från fonden utbekomna statslån vid årets början häftat till staten.

Av riksdagen för budgetåret 1943/44 för ifrågavarande ändamål anvisade eller, i fråga örn gödselvårdslån, av Kungl. Majit för år 1942 beviljade bidrag

uppgå till följande belopp.

förvaltningsbidrag för förmedling av gödselvårdslån.................. 10 000

» » täckdikningslån.............................. 38 000

» » maskinlån .................................. 20 000

Summa kronor 68 000.

Bihang lill riksdagens protokoll 19M. 1 sami. Nr 172.

178 Kungl. Maj:ts proposition nr 172.

Hushållningssällskapsutredningen.

Hushållningssällskapsutredningen har förordat, att statsanslaget till hushållningssällskapen måtte uppdelas i ett avlöningsanslag och ett omkostnadsanslag. Hushållningssällskapen skulle härigenom i princip komma i samma ställning som lantbruksundervisningsanstalterna, vilket syntes utredningen önskvärt.

Enligt utredningens förslag borde avlöningsanslaget avse avlöning åt hushållningssällskapens ordinarie befattningshavare i enlighet med grunderna i utredningens förslag till avlöningsreglemente för bland andra sagda befattningshavare samt kristillägg åt desamma i enlighet med härutinnan förordade grunder. Däremot borde särskilt statsanslag till avlöning åt extra befattningshavare och arvodister hos hushållningssällskap icke utgå. Antalet dylika tjänstemän och deras löneförmåner har utredningen nämligen förutsatt skola bestämmas av varje hushållningssällskap inom ramen för de i avlöningsreglementet givna föreskrifterna. Vid beräkning av erforderligt avlöningsanslag har utredningen utgått från lönebeloppen i såväl högsta som lägsta löneklassen inom respektive lönegrader, multiplicerat lönebeloppen med det för respektive lönegrader förordade antalet befattningshavare samt beräknat aritmetiska medeltalet av de sålunda erhållna beloppen. Utredningen har vidare antagit, att samtliga befattningshavare komme att placeras i ortsgrupp E, samt att rörligt tillägg komme att utgå med 15 procent och kristillägg med 14 procent. Det sålunda beräknade erforderliga statsanslagets fördelning mellan olika slag av befattningar och ändamål i övrigt framgår av sammanställning å s. 179.

Enligt beräkningarna skulle sålunda för ändamålet erforderligt avlöningsanslag uppgå till i runt tal 4 000 000 kronor. Därtill komme kristillägg enligt förordade grunder med i Tunt tal 490 000 kronor.

Utredningen har föreslagit, att avlöningsanslaget skulle uppföras i riksstaten såsom förslagsanslag under benämningen »Hushållningssällskapen: Avlöningar». Kostnaderna för kristillägg borde bestridas från nionde huvudtitelns anslag till kristillägg.

Vad angår frågan om omkostnadsanslag, till karaktären närmast motsvarande förenämnda allmänna statsanslag, krisanslag och förvaltningsbidrag för låneförmedling, har utredningen inledningsvis framfört vissa allmänna synpunkter på hushållningssällskapens ekonomiska ställning och behov av ökade inkomster. Efter att hava framhållit, att flertalet hushållningssällskap sammanlagt för åren 1935—1939 redovisat större utgifter än inkomster, att underskotten i vissa fall uppgått till betydande belopp samt att flertalet hushållningssällskap sålunda för upprätthållande av verksamheten måst taga i anspråk en del av sitt kapital, har utredningen anfört.

Måhända kunde det göras gällande, att de hushållningssällskap, som redovisat betydande underskott för ifrågavarande tidsperiod, disponerat sina inkomster på ett mindre tillfredsställande sätt. Den erfarenhet örn vissa hushållningssällskaps förvaltning, som utredningens ledamöter äga, och den kännedom

Kungl. Maj.ts proposition nr 172.

om andra sällskaps verksamhet, som utredningen erhållit, giver emellertid icke anledning att antaga, att erforderliga åtgärder icke skulle hava vidtagits från hushållningssällskapens sida för att i möjligaste mån anpassa utgifterna efter inkomsterna. Det för många hushållningssällskap otillfredsställande ekonomiska resultatet bör i stället ses mot bakgrunden av sällskapens allt mer utökade verksamhet, icke minst såsom verkställande organ för av statsmakterna beslutade åtgärder till lanthushållningens främjande. Hushållningssällskapen böra sålunda enligt utredningens mening givas ett erkännande för att de,° trots i många fall ekonomiska svårigheter, lyckats icke endast vidmakthålla utan jämväl utvidga sin verksamhet. Det torde icke vara opåkallat, att i detta sammanhang erinra örn det stöd från ortens sida, som i form av donationer, landstingsanslag eller eljest kommit många hushållningssäll-

180 Kungl. Maj:ts proposition nr 172.

skap till del. Detta stöd utgör, liksom det under årens lopp ökade ledamotsantalet inom flertalet hushållningssällskap, bevis för det förtroende, som hushållningssällskapen och deras verksamhet åtnjuta inom vida kretsar.

En fortsatt utveckling med efter hand minskade disponibla tillgångar måste för flertalet hushållningssällskap inom en icke avlägsen framtid leda till allt mer ökade ekonomiska svårigheter samt framtvinga en ur lanthushållningens synpunkt icke önskvärd stagnation eller tillbakagång av sällskapens verksamhet och försvåra eller omöjliggöra för sällskapen att med önskvärd effektivitet handhava statliga åtgärder till lanthushållningens främjande. En betydande del av sällskapens tillgångar äro bundna i fastigheter eller fonder för särskilda ändamål och torde sålunda icke kunna användas för täckande av uppkommande underskott. Enligt utredningens mening är det därför — icke minst ur statens egen synpunkt — i hög grad angeläget, att hushållningssällskapen beredas ökade ekonomiska resurser för att såsom lokala organ för främjande av lanthushållningen kunna fortsätta och utvidga sin mångsidiga verksamhet. Utredningen vill även i detta sammanhang erinra om den utökning av antalet med statsmedel avlönade ordinarie befattningshavare hos hushållningssällskapen, vilken utredningen funnit ofrånkomlig och följaktligen förordat. Enär utredningen förutsätter, att endast utgifterna för avlöning till dessa befattningshavare skola bestridas från särskilt statsanslag — däremot exempelvis icke utgifter för resekostnads- och traktamentsersättningar till desamma — är det uppenbart, att om hushållningssällskapens inkomster icke medgiva ökade utgifter för exempelvis sagda ersättningar, torde utredningens förslag på denna punkt icke kunna realiseras.

Med hänsyn till det sagda får utredningen såsom sin bestämda uppfattning uttala, att hushållningssällskapens inkomster måste väsentligt ökas, därest sällskapen skola få möjlighet att icke endast vidmakthålla utan även vidtaga önskvärd utvidgning och intensifiering av sin nuvarande verksamhet på lanthushållningens område.

Vid övervägande av frågan om på vilket sätt en dylik ökning skulle kunna åstadkommas har utredningen avvisat från vissa håll framförda förslag om särskilda administrationsbidrag — utöver eljest för viss låneförmedling utgående statsbidrag — för förmedling av lån och bidrag av statsmedel samt för insamling och granskning av vissa jordbruksstatistiska uppgifter. Svårigheter förelåge nämligen att åstadkomma lämpliga och rättvisa grunder för dylika bidrag. Utredningen har vidare ansett, att ej heller nuvarande bidrag för låneförmedling borde utgå.

Utredningen har bestämt avrått från att grunda fördelning av statsanslag till hushållningssällskapens allmänna verksamhet på behovsprincipen. Frånsett svårigheterna att rättvist bedöma graden av de olika hushållningssällskapens behov av statsbidrag, skulle systemet innebära, att exempelvis enskilda personer genom donerade medel övertoge en del av staten eljest tillkommande ekonomiskt ansvar. Detta skulle vidare kunna leda till ett minskat intresse från enskildas sida att på sätt hittills skett stödja hushållningssällskapens verksamhet. En dylik utveckling vore icke minst ur lanthushållningens egen synpunkt enbart till skada.

För sin del har utredningen förordat, att nuvarande system med särskilt statsbidrag till hushållningssällskapens allmänna verksamhet i princip bibehölles. Fördelningen mellan hushållningssällskapen av för detta ändamål till

181 Kungl. Maj:ts proposition nr 172

förfogande stående medel (omkostnadsanslag) måste emellertid av vissa skäl ske enligt andra grunder än för närvarande. Utredningen tiar salunda erinrat om sitt förslag rörande upptagande av särskild jordbruksavgift, vilken kunde beräknas tillföra hushållningssällskapen en sammanlagd ökning av inkomsterna i form av ökade ledamotsavgifter med i runt tal 1 544 600 kronor. Därest utredningens förslag rörande statsbidrag till undervisningsverksamhet och främjande av husdjursskötsel — vilket bland annat innebure, att sällskapen i regel ej längre skulle behöva anvisa mot det särskilda statsbidraget svarande belopp — samt rörande avlöningsanslag genomfördes, komme större delen av hushållningssällskapens nuvarande utgifter för sagda ändamål att övertagas av staten. Berörda utgifter, som av utredningen benämnts disponibla medel, kunde uppskattas till i runt tal 1 679 000 kronor.

Av utredningen förordat tillvägagångssätt, för beräkning av erforderligt omkostnadsanslag och dettas fördelning mellan hushållningssällskapen innebär, att för varje hushållningssällskap först beräknas ej mindre en grundinkomst, motsvarande summan av nuvarande allmänt statsanslag, krisanslag och förvaltningsbidrag för låneförmedling, minskad med förenämnda disponibla medel, än även en inkomstökning, motsvarande dels 20 procent av nu utgående allmänt statsanslag och krisanslag, dels ock halva den genom bland annat uttagande av jordbruksavgift beräknade ökningen av ledamotsavgifterna. Beträffande den sålunda beräknade inkomstökningen har utredningen framhållit, att genom att nu utgående allmänt statsanslag och krisanslag ökades med visst, för samtliga hushållningssällskap enahanda procenttal bleve behovet av ökade inkomster för täckande av utgiftsstegringar, som kunde vara oberoende av näringslivets inriktning inom respektive hushållningssällskaps områden tillgodosett i skälig utsträckning. Vidare skulle de hushållningssällskap, inom vars områden jordbruket är av jämförelsevis stor betydelse, erhålla en i skälig grad större inkomstökning än andra hushållningssällskap, genom att halva ökningen av ledamotsavgifterna inberäknades i inkomstökningen. Det nämnda tillvägagångssättet för beräkning av inkomstökningen skulle emellertid giva till resultat en i vissa fall något ojämnare inkomstökning än som kunde anses motiverad av jordbruksnäringens relativa betydelse. (Jämför i det följande uppgjord sammanställning av utredningens beräkningar.) Inkomstökningen borde med hänsyn härtill skäligen modifieras därhän, att densamma för intet hushållningssällskap komme att understiga 40 procent men ej heller överstiga 55 procent av nyssnämnda två anslag (skälig inkomstökning).

Enligt vad utredningen framhållit kunde för varje hushållningssällskap erforderligt omkostnadsbidrag sedermera erhållas genom alt från summan av grundinkomst och skälig inkomstökning draga hela ökningen av ledamotsavgifterna. I anslutning härtill har utredningen anmärkt, att med hänsyn till beräkningssättet måste givetvis dessa omkostnadsbidrag bliva av avsevärt varierande storlek för skilda hushållningssällskap. Häremot kunde enligt vad utredningen anfört, måhända erinras, alt de olika hushållningssällskapens verksamhet och därmed lanthushållningen inom respektive län skulle i mycket olika grad erhålla stöd av statsmedel. Utredningen har emellertid icke ansett

182 Kungl. Maj:ts proposition nr 172-

denna omständighet utgöra skäl för ett frångående av de av utredningen förordade beräkningsgrunderna.

Utredningen har vidare rörande sina beräkningsgrunder anfört.

Enligt de grunder, som salunda förordats, utgöras de variabla faktorerna dels av ledamotsavgifternas ökning, dels ock av den del av inkomstökningen, som motsvarar viss procentuell del av nuvarande allmänt statsanslag och krisanslag. Vid beräkning framdeles av omkostnadsbidragen för de olika hushållningssällskapen måste därför vid bifall till utredningens förslag i förevarande avseende hänsyn tagas till de variationer i fråga om ledämotsavgifterna, vartill ändrade fastighetstaxeringar m. fl. faktorer kunna giva anledning. Önskvärda ökningar eller minskningar av hushållningssällskapens inkomster skola enligt utredningens förslag kunna uppnås — förutom genom ändring av jordbruksar giftens storlek genom att vid beräkningarna av omkostnadsbidrag användas olika stora procenttal av nyss nämnt slag. Särskilt av sistnämnda anledning har utredningen i sitt förslag förordat, att omkostnadsbidrag skall utgå med det belopp och på de villkor, som Kungl. Majit bestämmer för varje hushållningssällskap.

Enligt utredningens mening torde de nuvarande grunderna för fördelningen av det allmänna statsanslaget och krisanslaget icke taga erforderlig hänsyn till de långa avstånden inom vissa hushållningssällskaps områden och därav föranledda extra omkostnader för dessa hushållningssällskap. Det nu sagda torde i loista hand gälla Kopparbergs läns hushållningssällskap och de norrländska hushållningssällskapen. Då även i andra avseenden förhållandena inom nämnda hushållningssällskaps områden i fråga örn lanthushållningen äro av speciell natur men vid beräkning av förenämnda omkostnadsbidrag särskild hänsyn härtill givetvis icke kunnat tagas, synas skäl föreligga att överväga frågan örn särskilt ytterligare omkostnadsbidrag till dessa hushållningssällskap.

För närvarande utgå till Värmlands och Kopparbergs läns hushållningssällskap samt hushållningssällskapen i Norrland särskilda bidrag ur det s. k. norrlandsanslaget. Detta anslag, som för närvarande utgår med sammanlagt 500 000 kronor, bör inberäknas i omkostnadsanslaget för hushållningssällskapen samt fördelas mellan Kopparbergs läns hushållningssällskap och hushållningssällskapen i Norrland salunda, att halva beloppet fördelas med hänsyn till den totala landarealen inom respektive hushållningssällskaps områden och den andra hälften efter antalet brukningsdelar. Däremot synas tillräckliga skäl icke föreligga för att Värmlands läns hushållningssällskap skulle i likhet med Kopparbergs läns hushållningssällskap och de norrländska sällskapen i nu förevarande avseende intaga en särställning gentemot andra hushållningssällskap. Norrlandsanslagets inräkning i omkostnadsanslaget skulle innebära, att vederbörande hushållningssällskap erhölle rätt att använda detsamma, på sätt sällskapet funne gott. Påpekas må, att, i den mån exempelvis vissa produktionsbefrämjande förbättringsåtgärder anses böra särskilt understödjas från statens sida inom någon landsdel, detta bör kunna ske vid fördelning mellan hushållningssällskapen av för vederbörande ändamål särskilt anvisade statsmedel.

I sammanställningen å s. 183 återfinnas av utredningen verkställda beräkningar av erforderligt omkostnadsbidrag för skilda hushållningssällskap.

Enligt utredningens beräkningar kommer sålunda erforderligt omkostnadsanslag att uppgå till 1 460 000 kronor. Anslaget har av utredningen föreslagits uppfört i riksstaten såsom obetecknat anslag under benämningen »Hushållningssällskapen : Omkostnader».

1 Av nuvarande allmänt statsanslag och krisanslag.

Kungl. Maj:ts proposition nr 172.

184 Kungl. Maj:ts proposition nr 172.

Såsom villkor för hushållningssällskaps åtnjutande av avlöningsbidrag och omkostnadsbidrag har utredningen ansett böra gälla att hushållningssällskapet är organiserat i enlighet med gällande föreskrifter; att hushållningssällskapets verksamhet bedrives i överensstämmelse med vad härutinnan är stadgat; att beträffande hos hushållningssällskapet anställda befattningshavares avlöningsförmåner bestämmelserna i ovannämnda avlöningsreglemente ävensom meddelade föreskrifter rörande kristillägg iakttagas samt att befattningshavare, för vilken reglementet är tillämpligt, därutöver icke åtnjuter ersättning av hushållningssällskapet i annan mån än lantbruksstyrelsen för varje särskilt fall efter prövning av omständigheterna finner gott medgiva; och må dylik ytterligare avlöningsförmån utgå allenast för sådana särskilda uppgifter inom sällskapets verksamhetsområde, som väl icke tillhöra befattningshavarens tjänsteåligganden men finnas lämpligen böra utföras i samband med dessa; att hushållningssällskapet jämväl i övrigt iakttager de i förenämnda reglemente givna föreskrifterna; att resekostnads- och traktamentsersättning åt hushållningssällskapets i fastställd tjänsteförteckning upptagna befattningshavare utgår enligt de grunder, som stadgas i kungörelse angående resekostnads- och traktamentsersättning åt vissa befattningshavare hos hushållningssällskap; att hushållningssällskapet anmäler samtliga sällskapets ordinarie befattningshavare till delaktighet i statens pensionsanstalt och ställer sig till efterrättelse de i reglementet för sagda anstalt i fråga om huvudman meddelade föreskrifter samt att sällskapet bestrider i samma reglemente stadgad del av de årliga avgifterna till anstalten; samt att hushållningssällskapet underkastar sig den kontroll, Kungl. Maj:t kan finna skäl föreskriva.

Utredningen har slutligen rörande statens kostnader i anledning av utredningens förslag anfört.

Utredningen har ansett erforderligt att för hushållningssällskapens del anvisas dels avlöningsanslag med 4 000 000 kronor, dels omkostnadsanslag med 1 460 000 kronor eller tillhopa 5 460 000 kronor. Motsvarande anslag utgöra för närvarande sammanlagt 4 358 000 kronor. Ett genomförande av utredningens förslag skulle sålunda innebära en ökning av statens utgifter för ifrågavarande ändamål med i runt tal 1 100 000 kronor. Därtill kommer erforderligt kristillägg med ett beräknat belopp av 490 000 kronor eller sålunda en sammanlagd ökning av 1 590 000 kronor. En dylik utökning av statens utgifter kunde, icke minst i nuvarande tidsläge, måhända ingiva betänkligheter. Utredningen håller emellertid före, att lanthushållningens ovärderliga betydelse för landet kräver betydande ekonomiska insatser från statens sida såsom stöd åt denna näring. Enär hushållningssällskapens verksamhet direkt syftar till ett främjande av lanthushållningen och med denna verksamhet förknippade åtgärder kunna betraktas såsom betydelsefulla beredskapsåtgärder till tryggande av folkförsörjningen, synes utredningen statsfinansiella skäl icke böra lägga hinder i vägen för anvisande av de statsanslag, som av utredningen förordats.

Yttranden.

Utredningens förslag att särskilda anslag till avlöningar respektive omkostnader vid hushållningssällskapen skola uppföras å riksstaten har icke föranlett erinringar i de avgivna yttrandena.

185 Kungl. Majda proposition nr 172.

I fråga om avlöningsanslaget har lantbruksstyrelsen anfört, att enligt styrelsens mening måste anses skäligt, att staten i motsats till vad nu i regel vore fallet — bestrede samtliga egentliga avlöningskostnader å ifrågavarande befattningar. Det nuvarande systemet, enligt vilket staten i regel svarade för endast en viss — i många fall mycket ringa — del av avlöningen å vederbörande befattningar hos hushållningssällskap kunde lantbruksstyrelsen icke finna tillfredsställande. Därest staten övertoge samtliga egentliga avlöningskostnader å befattningarna, skulle hushållningssällskapen härvidlag komma i principiellt samma ställning som de lägre lantbruksundervisningsanstalterna, vilket lantbruksstyrelsen i likhet med utredningen funne önskvärt.

Med utgångspunkt från avlöningen i lägsta löneklassen inom respektive lönegrader och ett tillägg av 30 000 kronor för högre löneklassplacering samt från en genomsnittlig dyrort, exempelvis ortsgrupp E, ett rörligt tillägg efter 15 procent samt kristillägg efter 16 procent, har styrelsen beräknat i följande sammanställning angivna anslag för det första året efter löneregleringens

genomförande.

186 Kungl. Maj-.ts proposition nr 172.

Enligt lantbruksstyrelsen beräkningar skulle sålunda de avlöningskostnader vid hushållningssällskapen, vilka skulle bestridas direkt av statsmedel, kunna preliminärt uppskattas till (2 948 600 + 407 400 =) 3 356 000 eller cirka 1 100 000 kronor lägre än vad nämnda utgifter skulle bliva enligt utredningens förslag.

Statskontoret har såsom tidigare nämnts förordat statsbidrag till avlönande hos varje hushållningssällskap av 15 befattningshavare. Sammanlagda avlöningskostnaderna borde vid bifall till vad statskontoret sålunda föreslagit kunna uppskattas till 2 500 000 kronor. Härvid hade ämbetsverket ansett sig böra utgå ifrån att bidrag för varje befattning skulle lämnas allenast med ett schematiskt bestämt belopp, motsvarande förslagsvis medeltalet av lönebeloppen i högsta och lägsta löneklass inom förekommande lönegrad jämte därå belöpande rörligt tillägg och kristillägg (f. n. 31 n/o). Bidrag till kallortstillägg och vikariatsersättningar borde däremot icke utgå.

Vad därefter angår utredningens förslag rörande omkostnadsans 1 a g må följande yttranden återgivas.

Lantbruksstyrelsen, som framhållit angelägenheten av att hushållningssällskapens inkomster väsentligt ökades, har icke ansett sig kunna tillstyrka utredningens förslag i fråga örn grunderna för fördelning av omkostnadsanslaget till hushållningssällskapen. Redan ett frångående av systemet med automatiskt verkande fördelningsgrunder skulle komma att medföra betydande olägenheter därigenom, att anspråk från olika hushållningssällskap örn att komma i åtnjutande av större andel av anslaget än tidigare skulle ärligen behöva prövas. En dylik anordning skulle enligt styrelsens mening i längden bliva ohallbar. Utredningens förslag toge ej heller nödig hänsyn till de olika hushållningssällskapens behov av omkostnadsbidrag. Omkostnadsanslaget borde sålunda enligt styrelsens mening fördelas mellan sällskapen efter principiellt samma grunder, som nu gällde beträffande fördelningen av det allmänna statsanslaget till hushållningssällskapen. Vissa förändringar av sagda grunder vore emellertid påkallade. Storleken av den med jordbruk och fiske icke sysselsatta befolkningen borde sålunda framdeles icke så starkt inverka på fördelningen av omkostnadsanslaget. Däremot har styrelsen föreslagit, att fördelningsfaktorn antalet brukningsdelar gåves ett betydligt större inflytande, enär densamma utövade ett i hög grad dominerande inflytande på de olika hushållningssällskapens behov av omkostnadsbidrag. Ökningen av dess betydelse såsom fördelningsfaktor borde därför få äga rum på bekostnad jämväl av betydelsen härutinnan av den med jordbruk och fiske sysselsatta folkmängden. Fördelningen efter totalarealen borde vara oförändrad. Vad slutligen anginge grundbeloppet till varje hushållningssällskap — för närvarande 15 000 kronor kunde sådana skäl som ökade administrationskostnader tala för ökning av sagda belopp. Med hänsyn till att staten nu enligt såväl lantbiuksstyrelsens som utredningens förslag skulle övertaga en icke oväsentlig del av sällskapens utgifter för löner till expeditionspersonal har styrelsen emellertid stannat vid att icke föreslå höjning av sagda grundbelopp. Lantbruksstyrelsen har sålunda föreslagit, att av den del av omkostnadsanslaget,

187 Kungl. Maj:ts proposition nr 172-

som icke skulle utgå som grundbelopp, å hushållningssällskapen fördelades tre tiondelar efter den med jordbruk och fiske sysselsatta folkmängden inom samma områden, en tiondel efter den övriga folkmängden inom samma områden med nu gällande begränsning i fråga om större städer, fem tiondelar efter antalet brukningsdelar inom områdena samt en tiondel efter områdenas totalareal.

Lantbruksstyrelsen har vidare anfört, att därest förslaget om jordbruksavgift genomfördes, storleken av omkostnadsanslaget borde bestämmas med utgångspunkt från fördelning enligt förenämnda grunder av ett belopp, motsvarande summan av dels det belopp, varmed anslaget skulle hava uppförts, därest jordbruksavgift icke upptoges, dels ock beloppet av de medlemsavgifter, som kunde beräknas inflyta likaledes därest jordbruksavgift icke upptoges. Genom minskning av ettvart av de belopp, som vid fördelningen tillfölle de olika hushållningssällskapen, med för respektive sällskap beräknade jordbruksavgiftsbelopp, erhölles de belopp, vilka såsom omkostnadsbidrag i förevarande fall borde utgå till de olika hushållningssällskapen. Därest för visst hushållningssällskap det beräknade jordbruksavgiftsbeloppet överstege det belopp, som vid fördelningen tillfölle sällskapet, borde ändock - ehuru förhållandet i fråga icke kunde anses fullt tillfredsställande — jordbruksavgiftsbeloppet oavkortat tillerkännas sällskapet. Summan av de omkostnadsbidrag, som, enligt vad nu sagts, skulle utgå till hushållningssällskapen i det fall att förslaget om jordbruksavgift genomfördes, borde enligt lantbruksstyrelsen uppfattning utgöra det belopp, vartill omkostnadsanslaget till hushållningssällskapen i angivna fall skulle behöva upptagas.

Lantbruksstyrelsen har beträffande frågan örn omkostnadsanslagets storlek vidare anfört.

Vid bedömande av spörsmålet om storleken av omkostnadsanslaget bör man i likhet med utredningen uppmärksamma, att hushållningssällskapen för närvarande hava vissa utgifter för avlöningar ävensom för åtgärder på undervisningens och husdjursskötselns områden, vilka utgifter staten, enligt föreliggande förslag, skulle övertaga. Ifrågavarande utgifter hava av utredningen beräknats till ett belopp av 1 679 000 kronor, \issa förhallanden tyda på att beloppet skulle hava beräknats något för högt. Efter övervägande av hithörande spörsmål har lantbruksstyrelsen tunnit sig böra föreslå, att, därest förslaget om jordbruksavgift icke genomföres, omkostnadsanslaget till hushållningssällskapen upptages till ett belopp av 2 000 000 kronor. Härvid har lantbruksstyrelsen utgått från att hushållningssällskapen skulle genom ökad anslutning kunna öka sina inkomster av ledamotsavgifter till omkring 500 000 kronor för samtliga hushållningssällskap. I det fall att förslaget örn jordbruksavgift genomföres bör därför omkostnadsanslaget lill hushållningssällskapen, såsom framgår av nedanstående sammanställning upptagas till ett belopp av 689 199 kronor. Vidare må nämnas, att lantbruksstyrelsen funnit skäl tala för att det s. k. norrlandsanslaget tills vidare får kvarstå såsom särskilt anslag. Förhållandena synas nämligen ej hava utvecklat sig så, att ifrågavarande anslag nu lämpligen borde inarbetas i sällskapens omkostnadsanslag. Vid bifall till lantbruksstyrelsens nu framförda förslag torde hushållningssällskapens resurser för bestridande av omkostnader komma att ökas med något mera än 1 000 000 kronor för år, vilken ökning lantbruksstyrelsen funnit oundgängligen nödvändig.

188 Kungl. Maj:ts proposition nr 172.

Hushållningssällskap

Stockholms läns och stads .

Uppsala läns.........

Södermanlands > .........

Östergötlands > .........

Jönköpings > .........

Kronobergs > .......

Kalmar läns norra.........

» » södra.........

Gotlands läns.........

Blekinge > .........

Kristianstads > .........

Malmöhus > .........

Hallands > .........

Göteborgs och Bohus läns...

Älvsborgs läns norra.......

» > södra.......

Skaraborgs läns.........

Värmlands > .........

Örebro » .........

Västmanlands > ..........

Kopparbergs j» ..........

Gävleborgs > ..........

Västernorrlands » ..........

Jämtlands » ..........

Västerbottens > ..........

Norrbottens > ..........

Summa kronor

Lantbruksstyrelsens förslag till fördelning mellan hushållningssällskapen av förenämnda omkostnadsanslag framgår av ovanstående sammanställning.

Slutligen har lantbruksstyrelsen framhållit, att ett genomförande av styrelsens förslag i fråga örn avlönings- och omkostnadsanslag kunde beräknas innebära en ökning av statens utgifter för ifrågavarande ändamål med i runt tal 1 500 000 kronor. Skulle åter jordbruksavgift upptagas, torde ifrågavarande statsutgifter vid bifall till lantbruksstyrelsens förslag komma att ökas med ett belopp av 188 000 kronor.

Statskontoret, som ansett sig böra utgå från att statsunderstödet till hushållningssällskapen i varje fall icke komme att överstiga det nuvarande, har framhållit, att de anslagsmedel, som från denna utgångspunkt komme att

189 Kungl. Maj:ts proposition nr 172.

stå till förfogande för andra ändamål än avlöningar, givetvis bleve beroende av det antal med bidrag av statsmedel avlönade befattningshavare, som ansåges böra förekomma vid hushållningssällskapen. Ett bifall till ämbetsverkets förslag i detta hänseende torde kunna medgiva ett godtagande av utredningens förslag beträffande storleken av omkostnadsanslaget. I detta sammanhang borde emellertid särskilt framhållas vikten av att norrlandsdistnkten i första hand bleve tillgodosedda med bidrag till sina omkostnader.

Hushållningssällskapens ombud hava — med instämmande fran flera hushållningssällskaps förvaltningsutskott — uttalat bland annat följande.

Ombuden vilja framhålla angelägenheten av att omkostnadsanslaget blir av sådan storlek och fördelas enligt sådana grunder, att varje hushållningssällskap erhåller möjligheter att på ett tillfredsställande sätt fylla de uppgifter, som åvila detsamma. Dessa möjligheter äro för närvarande för manga sällskap mycket begränsade. Med avseende på frågan om fördelningsgrunderna vilja ombuden därjämte anföra, att måhända borde övervägas, huruvida icke — under fullt hänsynstagande till den relativa betydelsen för olika hushållningssällskap av ledamotavgiftemas beräknade ökning — omkostnadsanslaget borde fördelas mellan hushållningssällskapen efter principiellt samma grunder, som nu gälla beträffande det allmänna statsanslaget till sällskapen. Emellertid synes härvid böra beaktas önskvärdheten av att grundbeloppet till ettvart hushållningssällskap något höjes. Med hänsyn till bland annat resekostnadernas framträdande plats i sällskapens utgiftsstater synes det icke omotiverat, att av återstoden av anslaget större andelar än vad för närvarande är fallet fördelas efter hushållningssällskapens totalareal respektive efter brukningsdelarnas antal. Beträffande det s. k. norrlandsanslaget hava ombuden vidare funnit övervägande skäl tala för att anslaget tills vidare får kvarstå såsom särskilt anslag. På frågan örn detta anslags fördelning Pellan olika hushållningssällskap hava ombuden icke ansett sig böra inga. Däremot vilja ombuden framhålla, att för användningen av bidrag från norrlandsanslaget enligt ombudens mening icke böra gälla andra bestämmelser än som härvidlag kunna bliva gällande i fråga örn bidrag från det allmänna omkostnadsanslaget.

Såsom av tidigare redogörelse framgått åtnjuta hushållningssällskapen för Departem&iU. närvarande årligen särskilda anslag av statsmedel dels såsom bidrag till avlöning av vissa befattningshavare, dels till allmänna verksamheten (allmänt statsanslag och anslag för krisåtgärder), och dels för handhavande av viss låneförmedlingsverksamhet. Därjämte utgå till hushållningssällskapen i Värmlands och Kopparbergs samt de norrländska länen särskilda bidrag ur det s. k. norrlandsanslaget. I likhet med hushållningssällskapsutredningen anser jag, att en uppdelning av de statsmedel, som ställas till förfogande i ett avlöningsanslag och ett omkostnadsanslag vore en mera rationell anordning.

Härigenom skulle hushållningssällskapen i princip komma i samma ställning som lantbruksundervisningsanstalterna, vilket torde vara önskvärt. Elt genomförande av detta förslag innebär även, att särskilt förvaltningsbidrag till hushållningssällskapen för handhavande av viss låneförmedlingsverksamhet icke vidare skulle utgå.

Vad angår avlöningsanslaget synes mig därur böra bestridas grundlöner.

190 Kungl. Maj:ts proposition nr 172.

ålderstillägg, rörligt tillägg och kristillägg till de befattningshavare hos hushållningssällskapen, som enligt av mig tidigare angivna grunder böra avlönas med statsmedel. I likhet med vad sorn gäller för lantbruksundervisningsanstalterna bör vidare ur detta anslag kunna till hushållningssällskap utgå statsbidrag till vikariatsersättning. Med utgångspunkt från av mig tidigare beräknade grundlöner och antal med statsbidrag avlönade befattningshavare av skilda slag samt med vissa tillägg för ålderstillägg m. m. torde erforderligt avlöningsanslag kunna beräknas sålunda för det första året efter löneregleringens genomförande.

Avlöningsanslaget torde salunda för första året efter regleringens genomförande kunna beräknas till 2 974 000 kronor. Jag förutsätter härvid, att särskilt statsbidrag till hushållningssällskap för avlönande av täckdikningsförman och till extra arbetskraft för förmedling av statsbidrag till täckdikningar och gödselvårdsanläggningar i regel icke kommer att utgå framdeles. Likaledes bör det till jordbrukarungdomens förbund nu utgående statsbidraget till dess lokala verksamhet kunna indragas samt, såsom tidigare nämnts, statsbidrag ej utgå till anställande av överkontrollassistenter hos kontrollnämnden.

Såsom tidigare nämnts utgå statsanslag till avlönande av befattningshavare hos hushållningssällskap för närvarande med tillhopa i runt tal 914 000 kronor. Av mig förut beräknat avlöningsanslag innebär sålunda en höjning med ungefär 2 060 000 kronor. Till grundlöner och ålderstillägg åt vissa av ifrå-

Kungl. Maj:ts proposition nr 172.

gavarande befattningshavare samt till dyrtidstillägg åt tjänstemännen utnyttja emellertid hushållningssällskapen för närvarande förenämnda allmänna statsanslag. Vissa besparingar i detta anslag kunna sålunda göras vid bifall till förslaget örn särskilt avlöningsanslag. I viss utsträckning innebär alltså förenämnda höjning av anslaget till avlöningar endast en överflyttning av statens utgifter från ett anslag till ett annat.

Jag torde härefter få till behandling upptaga frågan örn omkostnadsanslag till hushållningssällskapen.

Det torde vara uppenbart att hushållningssällskapens inkomster måste väsentligt ökas, därest sällskapen skola få möjlighet att icke endast vidmakthålla utan även vidtaga önskvärd utvidgning och intensifiering av sin nuvarande verksamhet på lanthushållningens område. De alltmer vidgade uppgifter, som statsmakterna under årens lopp funnit lämpligt tilldela hushållningssällskapen, hava otvivelaktigt medfört en tendens till stegrade utgifter för sällskapens verksamhet. Härutinnan må erinras om den utvidgade förmedlingen av statsunderstöd till vissa ändamål och det ökade behovet av undervisnings- och upplysningsverksamhet på lanthushållningens område. Då hushållningssällskapens inkomster, vare sig dessa hava karaktären av statsbidrag till sällskapens allmänna verksamhet, vilket anslag är lägre nu än tidigare, eller utgöra inkomster av annan art, icke ökats lika mycket som utgifterna, hava flertalet hushållningssällskap, såsom utredningen framhållit, måst tillgripa till förfogande stående kapitaltillgångar för att kunna vidmakthålla verksamheten. En dylik utveckling kan givetvis icke utan äventyrande av hushållningssällskapens möjligheter att fullgöra sina betydelsefulla uppgifter tillåtas fortsätta.

En skälig inkomstökning framstår i övrigt nu så mycket mer erforderlig, som efterkrigsförhållandena sannolikt komma att ställa ökade krav på hushållningssällskapens möjligheter att främja rationaliseringen av jordbruket och därmed jämställda näringar. Icke minst rese- och traktamentsersättningar åt hushållningssällskapens befattningshavare samt omkostnader i övrigt kunna i samband härmed förväntas komma att stiga. I samma riktning verkar av mig tidigare beräknade ökning av antalet befattningshavare. För att hushållningssällskapen skola kunna täcka dessa stegrade utgifter, är det ofrånkomligt med en ökning jämväl av inkomsterna. Då jag sålunda härutinnan biträder hushållningssällskapsutredningens uppfattning, förutsätter jag emellertid, att sällskapen med alla till buds stående medel söka begränsa utgifterna. Genom ökat samarbete mellan lantbruksstyrelsen och hushållningssällskapen, som jag i annat sammanhang förordat, bör lantbruksstyrelsen kunna genom styrelsens hos olika hushållningssällskap vunna erfarenheter i fråga om verksamhetens organisation och andra på utgifterna inverkande omständigheter, lämna de enskilda hushållningssällskapen värdefulla råd och upplysningar.

Hushållningssällskapsutredningen har ansett en ökning av inkomsterna för samtliga hushållningssällskap med i runt tal 1 300 000 kronor vara skälig. Detta belopp motsvarar närmare 50 procent av nu utgående allmänt statsanslag och

192 Kungl. Maj:ts proposition nr 172.

krisanslag. Vid beräkning av för ändamålet erforderligt omkostnadsanslag har utredningen, dels tagit hänsyn till att vissa av hushållningssällskapens utgifter för avlöningar samt för åtgärder på undervisningens och husdjursskötselns område, skulle, enligt vad nu ifrågasatts, övertagas av staten, dels ock räknat med uttagande av tidigare omförmäld jordbruksavgift. Enligt sålunda av utredningen verkställda beräkningar erfordrades omkostnadsanslag med 960 000 kronor för år, det s. k. norrlandsanslaget oberäknat. Påpekas må, att örn jordbruksavgift icke uttages, erfordras med tillämpningen av utredningens beräkningar årligt omkostnadsanslag med i runt tal 2 500 000 kronor. Jag anser mig kunna ansluta mig till utredningens uppfattning angående storleken av den sammanlagda för hushållningssällskapen erforderliga inkomstökningen. I annat sammanhang har jag emellertid uttalat, att jag icke anser mig kunna biträda utredningens förslag om jordbruksavgift. Med tillämpning av utredningens beräkningar i fråga örn ovannämnda utgiftsbesparingar skulle sålunda för uppnående av sagda inkomstökning erfordras omkostnadsanslag med 2 500 000 kronor. Emellertid har jag tidigare förordat en höjning av ledamotsavgiften, vilken under förutsättning av oförändrat ledamotsantal kan beräknas tillföra hushållningssällskapen ett inkomsttillskott med tillhopa cirka 250 000 kronor. Å andra sidan torde stegringen av inkomsterna genom ökat tillskott av ledamotsavgifter framträda i mera betydande grad först så småningom. Såsom lantbruksstyrelsen framhållit torde utredningens beräkningar av utgiftsbesparingarna vara väl höga. Härtill kommer, att jag tidigare förordat, att staten skulle övertaga en mindre del av sällskapens avlöningsutgifter och vissa andra omkostnader, främst för fiskeritjänstemännens resor, än vad utredningen föreslagit. Erinras må jämväl örn tidigare uttalande, att flertalet hushållningssällskap med nuvarande inkomster icke kunna täcka utgifterna utan redovisa i vissa fall betydande årliga underskott. Efter övervägande av hithörande spörsmål anser jag mig böra förorda ett omkostnadsanslag med 2 500 000 kronor.

Vad därefter angår grunderna för omkostnadsanslagets fördelning mellan hushållningssällskapen delar jag lantbruksstyrelsens uppfattning, att hittillsvarande grunder böra i princip tillämpas. Lantbruksstyrelsen har emellertid ansett skäligt med vissa ändringar av sagda grunder, innebärande att fördelningsfaktorn antalet brukningsdelar borde givas betydligt större inflytande än för närvarande på bekostnad av faktorerna med jordbruk och fiske sysselsatt folkmängd samt övrig folkmängd. Efter avdrag av grundbelopp med 15 000 kronor till ett vart hushållningssällskap borde sålunda enligt lantbruksstyrelsens förslag av resterande del av omkostnadsanslaget tre tiondelar mot nu sex tiondelar fördelas efter storleken av den med jordbruk och fiske sysselsatta folkmängden inom respektive hushållningssällskaps områden, en tiondel mot nu två tiondelar efter den övriga folkmängden inom samma områden med nu gällande begränsning i fråga om större städer, fem tiondelar mot nu en tiondel efter antalet brukningsdelar inom områdena samt en tiondel eller samma andel som för närvarande efter områdenas totalareal. Jag anser mig icke kunna helt ansluta mig till lantbruksstyrelsens förslag. Den

Kungl. Maj:ts proposition nr 172.

omfattande verksamhet även bland den icke jordbrukande befolkningen, som ankommer på ett hushållningssällskap, bland annat efter inrättandet av hemkonsulent- och heminstruktörsbefattningar, motiverar ett bibehållande av nu gällande bestämmelse, att av ifrågavarande anslagsdel två tiondelar skola fördelas efter sagda befolkning med nyssnämnda begränsning i fråga örn större städer. Vidare böra allenast fyra tiondelar fördelas efter antalet brukningsdelar. Med tillämpning av dessa beräkningsgrunder skulle förenämnda omkostnadsanslag å 2 500 000 kronor fördelas sålunda mellan hushållningssällskapen:

I likhet med lantbruksstyrelsen anser jag vidare att förenämnda s. k. norrlandsbidrag icke bör inräknas i nu förevarande omkostnadsanslag.

Hushållningssällskapsutredningens förslag till villkor för hushållningssällskaps åtnjutande av omkostnadsbidrag anser jag mig kunna biträda med de ändringar av formell natur, som föranledas av tidigare av mig förordade avlöningsbestämmelser.

Genomförandet av de åtgärder, som jag i det föregående förordat, innebär såsom tidigare nämnts i vissa avseenden ökade utgifter för statsverket. Sålunda har till allmän undervisnings- och upplysningsverksamhet på lanthushållningens område beräknats ett med 135 000 kronor förhöjt anslag och till åtgärder för husdjursskötselns främjande en höjning av nu utgående anslag med 255 000 kronor. Slutligen innebära beräkningarna rörande avlöningsanslag till hushållningssällskapen ett med ungefär 2 060 000 kronor ökat anslagsbehov. Den sammanlagda ökningen av utgifterna för statsverket skulle sålunda enligt dessa beräkningar uppgå till i runt tal 2 450 000 kronor. Å andra sidan möjliggöra de förordade åtgärderna en sänkning av anslagen till fiskets främjande och lill jordbrukarungdomens förbund med tillhopa 135 000 kronor samt av anslaget till hushållningssällskapens allmänna verksamhet (omkostnadsanslag) oell förvaltningsbidrag för låneförmedling med i runt

Bihang till riksdagens protokoll 1944. 1 sami. Nr 172. 1 f>

194 Kungl. Majlis proposition nr 172.

tal 365 000 kronor eller sålunda en sammanlagd anslagsminskning med ungefär 500 000 kronor. Statsverkets utgifter för ifrågavarande verksamhet komma sålunda att få vidkännas en nettoökning med cirka 1 950 000 kronor, varav i avlönings- och omkostnadsanslag till hushållningssällskapen ungefär 1 695 000 kronor.

Hemställan.

Såsom jag förut anfört synes riksdagen böra beredas tillfälle att yttra sig beträffande riktlinjerna för den ifrågasatta omorganisationen av hushållningssällskapen och deras verksamhet innan slutlig ståndpunkt tages till frågan och detaljförslag framläggas. Därest riksdagen delar den uppfattning, varåt jag här givit uttryck, torde reformen, örn så befinnes lämpligt, kunna genomföras från och med budgetåret 1945/46.

Föredraganden hemställer härefter, att Kungl. Majit måtte genom proposition lämna riksdagen tillfälle att avgiva yttrande angående de av föredraganden angivna huvudgrunderna för en omorganisation av hushållningssällskapen och dess verksamhet samt vissa därmed sammanhängande frågor.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan förordnar Hans Majit Konungen, att till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet: Per Eldin.

Kungl. Maj:ts proposition nr 172. 195

Innehållsförteckning.

Sid.

Huvuddragen av hushållningssällskapsulredningens förslag................. 2

Allmänna synpunkter på frågan om hushållningssällskapens verksamhet och

organisation......................................................... 6

Hushållningssällskapsutredningen....................................... 6

Yttranden........................................................... 13

Departementschefen.................................................. 24

Grundstadgar för hushållningssällskap.................................... 31

Gällande bestämmelser................................................ 31

Hushållningssällskapsutredningen....................................... 32

Yttranden........................................................... 39

Departementschefen.................................................. 43

Lantbruksstyrelsen och hushållningssällskapen............................. 46

Gällande bestämmelser................................................ 46

Hushållningssällskapsu tredingen........................................ 46

Yttranden........................................................... 48

Departementschefen................................ 49

Allmän undervisnings- och upplysningsverksamhet på lanthushållningens område 50

Allmänna synpunkter................................................. 50

Hushållningssällskapsutredningen..................................... 50

Yttranden......................................................... 51

Departementschefen................................................ 52

Praktisk ungdomsverksamhet.......................................... 53

Nuvarande förhållanden............................................ 53

Hushållningssällskapsutredningen..................................... 54

Yttranden......................................................... 55

Departementschefen................................................ 56

Utbildningskurser.................................................... 57

Gällande bestämmelser.............................................. 57

Hushållningssällskapsutredningen..................................... 58

Yttranden......................................................... 59

Departementschefen................................................ 60

Undervisningskurser.................................................. 61

Gällande bestämmelser.............................................. 61

Hushållningssällskapsutredningen..................................... 62

Yttranden......................................................... 64

Departementschefen................................................ 64

Studieresor.......................................................... 66

Gällande bestämmelser.............................................. 66

Hushållningssällskapsutredningen.................................... 66

Yttranden......................................................... 66

Departementschefen................................................ 66

196 Kungl. Maj.ts proposition nr 172.

Sid.

Premieringar......................................................... 07

Gällande bestämmelser.............................................. 57

Hushållningssällskapsutredningen..................................... 67

Yttranden......................................................... 67

Departementschefen................................................ 68

Hushållningssällskapens allmänna upplysningsverksamhet................ 68

Allmänna synpunkter............................................... 68

Hush ållningssällskapsutredningen................................... 68

Yttranden....................................................... 69

Departementschefen.............................................. 70

Ersättning för biträde av hushållningssällskapens befattningshavare..... 71

Nuvarande förhållanden.......................................... 71

Hushållningssällskapsutredningen................................... 71

Yttranden....................................................... 72

Departementschefen.............................................. 72

Byggnadskonsulterande verksamhet på landsbygden................... 73

Tidigare förslag.................................................. 73

Lantbruksförbundets byggnadsförening u.p.a....................... 73

Hushållningssällskapsutredningen.................................. 74

Yttranden....................................................... 77

Departementschefen.............................................. 79

Trädgårdskonsulterande verksamhet.................................. 80

Hushållningssällskapsutredningen................................... 80

Yttranden....................................................... 81

Departementschefen.............................................. 81

Hemslöjdskonsulterande verksamhet.................................. 82

Nuvarande statsunderstödda åtgärder.............................. 82

Hushållningssällskapsutredningen................................... 83

Yttranden....................................................... 84

Departementschefen.............................................. 85

Bestämmelser rörande statsbidrag...................................... 85

Gällande bestämmelser.............................................. 85

Hushållningssällskapsutredningen..................................... 88

Yttranden......................................................... 91

Departementschefen................................................. 93

Hushållningssällskapens förmedling av statsunderstöd till driftsekonomiska förbättringsåtgärder i allmänhet inom jordbruket........................ 95

Gällande bestämmelser................................................ 95

Besparingsberedningen................................................ 98

Hushållningssällskapsutredningen....................................... 99

Yttranden........................................................... 102

Departementschefen.................................................. 103

Hushållningssällskapens verksamhet till husdjursskötselns främjande....... 105

Gällande bestämmelser................................................ 105

Besparingsberedningen................................................ 112

Hushållningssällskapsutredningen....................................... 112

Yttranden........................................................... 120

Departementschefen.................................................. 124

Kungl. Maj:ts proposition nr 172. 19?

Sid.

Hushållningssällskapens verksamhet till fiskets främjande.................. 130

Gällande bestämmelser................................................ 130

Hushållningssällskapsutredningen....................................... 131

Yttranden........................................................... 132

Departementschefen.................................................. 134

Befattningar hos hushållningssällskapen.................................. 135

Gällande bestämmelser...............................................' 135

Hushållningssällskapsutredningen....................................... 139

Yttranden........................................................... 132

Departementschefen.................................................. 163

Pensionsbestämmelser för hushållningssällskapens befattningshavare......... 173

Gällande bestämmelser................................................ 173

Hushållningssällskapsutredningen........................................ 174

Yttranden........................................................... 1^4

Departementschefen.................................................. 1^4

Statsanslag till hushållningssällskapen.................................... 175

Gällande bestämmelser................................................ 175

Hushållningssällskapsutredningen....................................... 178

Yttranden....................... 134

Departementschefen.................................................. 139

Hemställan............................................................ 194