('angående fortsatt befrielse för riksbanken från skyldigheten att inlösa av banken utgivna sedlar med guld m. m.',)
Kungl. Maj.ts proposition nr 252. 1
Nr 252.
Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen angående fortsatt befrielse för riksbanken från skyldigheten att inlösa av banken utgivna sedlar med guld m. m.; given Stockholms slott den 28 april 19U.
Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsråds protokollet över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementsche fen hemställt.
GUSTAF.
Ernst Wigforss.
Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 28 april 19U.
Närvarande: Statsministern H ansson , ministern för utrikes ärendena G unther , statsråden P ehrsson -B ramstorp , W igforss , M öller , S köld , E riksson , Q uensel , B ergquist , B agge , A ndersson , D omö , R osander , E werlöf , R ubbestad .
Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anför chefen för finansdepartementet, statsrådet Wigforss, följande. I skrivelse den 30 mars 1944 lia fullmäktige i riksbanken hemställt, att riksbanken måtte för tiden från och med den 1 juli 1944 till och med den 30 juni 1945 befrias från skyldigheten att vid anfordran inlösa av banken utgivna sedlar med guld efter deras lydelse. Fullmäktige i riksgäldskontoret ha, efter remiss, tillstyrkt bifall till denna hemställan. I en särskild, till nämnda framställning anknuten skrivelse ha bankofull mäktige vidare behandlat frågan örn riktlinjerna för den statliga penning politiken. Denna skrivelse, varöver utlåtande avgivits av kommissionen för Bihang till riksdagens protokoll 19H. 1 sami. Nr 252. 1
2 Kungl. Maj.ts proposition nr 252.
ekonomisk efterkrigsplanering, utgår från den utredning i ämnet som förra hösten framlades av sakkunniga inom riksbanken och som fogats till årets statsverksproposition såsom bihang (Inkomsterna, bihang B). Jag torde inledningsvis få erinra om de sakkunnigas uttalanden angående målsättningen för penningpolitiken för att därefter övergå till bankofullmäk tiges skrivelse och det utlåtande som avgivits över denna av kommissionen för ekonomisk efterkrigsplanering.
Valutasakkunniga.
Huvudparten av sakkunnigutredningen omfattar en redogörelse för ut gångspunkterna för diskussionen av penningpolitikens inriktning efter kri get. Med hänsyn till ovissheten både örn vissa grundläggande ekonomiska data och örn det politiska läge, som kan föreligga efter ett vapenstillestånd, har framställningen fått begränsas till en översikt över sannolika alternativ i fråga örn utvecklingen av de förhållanden som äro av särskild vikt i före varande sammanhang. Avslutningsvis ha de sakkunniga angivit de slutsatser, till vilka en tillämp ning av den hittills godtagna målsättningen för penningpolitiken synes leda i den situation, som kan väntas råda i Sverige efter ett vapenstillestånd. De sakkunniga framhålla, att dessa slutsatser icke innefatta en rekommendation av en viss, av den faktiska utvecklingen oberoende målsättning för den eko nomiska politiken. Här berörda del av sakkunnigutlåtandet — den som i detta sammanhang närmast är av intresse — är av följande innehåll. Om den penningpolitiska målsättningen efter kriget formuleras i anslut ning till det från år 1931 tillämpade, allmänna programmet för penning politiken, sådant detta under årens lopp utbyggts och nyanserats, innebär detta att såsom norm för penningpolitiken uppställes en stabilisering av prisnivån inom de gränser, som betingas av fluktuationerna i varuförsörj ningen i den mån dessa sammanhänga med växlingar i den inhemska pro duktiviteten eller i bytesrelationerna med utlandet. Det kan emellertid ifrå gasättas, om detta program bör anknytas till läget vid krigets slut, vilket skulle innebära att den prisstegring, som betingats av inkomstnivåns höj ning under kriget, skulle tillåtas fortbestå. Alternativt kunde man genom en parallell sänkning av inkomster och priser genomföra en sådan reduktion av inkomstvolymen, att prisnivån från tiden före kriget återställdes örn va ruförsörjningen åter nådde förkrigsläget. Kompromisser mellan dessa alter nativ äro givetvis tänkbara. En med monetära medel dirigerad och genom en lönesänkning under byggd deflationsprocess, åsyftande att i högre grad än vad som sker genom förbättringen av varuförsörjningen återställa förkrigstidens penningvärde, skulle vara förbunden med en omställning av arbetsmarknaden med åtföl jande arbetslöshet, vars omfattning bleve beroende av den intensitet, med vilken deflationspolitiken skulle bedrivas. Den skulle därigenom komma i konflikt med kravet på vidmakthållande av full sysselsättning, vilket ingår som ett väsentligt led i det penningpolitiska programmet sådant detta under det förflutna årtiondet utvecklats. Från angivna utgångspunkter kan i prispolitiskt hänseende hävdas, att en konsekvent tillämpning av den hittillsvarande allmänna målsättningen för penningpolitiken —- med bortseende från de internationella komplikationer
Kiinc/1. Maj:ts proposition nr 252. 3
som kunna föreligga oell vilka behandlas nedan —leder till att en till följd av förändringar av produktiviteten inom landet eller gynnsammare bytesrela tioner med utlandet förbättrad varuförsörjning borde helt få slå igenom i prisbildningen men att å andra sidan tills vidare inga åtgärder borde vidta gas, som syftade till att eliminera den prisstegring i jämförelse med för krigsläget, som vid den förhöjda inkomstnivån kunde väntas komma att kvarstå även sedan varuförsörjning och importkostnader eventuellt återgått till förkrigsläget. Den härav följande förskjutningen i relationen mellan gäldenärer och borgenärer skulle sålunda få godtagas. Med hänsyn till svå righeten att vid den praktiska tillämpningen av detta program utgå från dis tinktionen mellan sådana prisförändringar som sammanhänga med varutillgångens växlingar och sådana som betingas av fluktuationer i inkomst nivån, blir det för politikens utformning i det konkreta fallet avgörande kriteriet, huruvida prissänkningen utlöser sådana depressiva tendenser inom näringslivet som hota att leda till en mera allmän arbetslöshet. Skulle så vara förhållandet framstår det som motiverat att tillgripa åtgärder i syfte att förebygga ett vidare prisfall. I lönepolitiskt avseende bleve innebörden närmast, att förändringar i den vid tidpunkten för vapenstilleståndet rådande nominallönenivån icke skulle eftersträvas av penningpolitiska skäl; detta omdöme innefattar tydligen icke något ståndpunktstagande till frågan, huruvida en ändring av lönesättning en eller av löneavvägningen olika grupper emellan kan motiveras ur andra synpunkter än de här berörda. En förbättring av försörjningen skulle under sådana förhållanden giva upphov till motsvarande höjning av reallönenivån. Av vad som tidigare anförts framgår, att försök att under den första tiden efter kriget genom en nominallönehöjning påskynda en förbättring av real lönenivån — liksom strävanden att sänka nominallönema i syfte att reducera produktionskostnaderna —■ lia en oviss inverkan på den faktiska utveckling en av reallönerna och sysselsättningen. I den mån den angivna inriktningen av penningpolitiken skulle medföra, att den svenska kronan internationellt komme att framstå såsom under- el ler övervärderad, skulle en förändring av växelkurserna behöva vidtagas för att åstadkomma en normal relation mellan priserna på de varor som ingå i utrikeshandeln och priserna på de egentliga hemmamarknadsvarorna. Om en dylik växelkursändring av förut antydda grunder icke skulle kunna ge nomföras, ställes man inför valet att antingen modifiera målsättningen och låta den inhemska prisnivån anpassa sig efter den internationella prisrörel sen, varvid en motsvarande förskjutning av den inhemska nominallönenivån skulle framstå som befogad, eller att söka nå det för prispolitiken uppställda målet genom att tillgripa andra medel, som äro förenliga med Sveriges valu tapolitiska åtaganden. I sistnämnda fall kan en reglering av bytesförhållan dena med utlandet bli oundviklig. Skulle eli dylikt val aktualiseras, måste olägenheterna av en sådan reglering — som lätt .skulle kunna få en mera permanent karaktär — vägas mot de ogynnsamma verkningarna av en all män förskjutning av den svenska pris- och lönenivån, vare sig denna för skjutning ginge i inflatorisk eller deflatorisk riktning.
Bankofullinäktigc.
Bankofullmäktige behandla till en början frågan örn målsätt ningen för penningpolitiken och uppmärksamma därvid särskilt inkomstpolitikens bety delse för realiserandet av denna. De anföra i detta sammanhang följande. Riktpunkten för den penningpolitik, sorn förts under krigsåren, har varit att söka förhindra en .stegring av priserna utöver vad som svarade mot den
4 Kunell. Maj.ts proposition nr 252
försämring som inträtt i försörjningsläget. Denna politik, som för sin fram gång väsentligen varit beroende av de varu- och prisregleringar som genom förts, har för riksbankens del kommit till uttryck i olika åtgärder på penningoch kapitalmarknaderna. Huvudsakligen till följd av de inkomstökningar, som av olika skäl kommit till stånd, har politiken blott delvis krönts med fram gång. Den prisstegring, som ägt rum sedan krigets början, torde blott till knappt halva sin omfattning svara mot en nedgång i försörjningen. I övrigt faller den utom den ram, som det penningpolitiska programmet angivit. Sedan hösten 1942, då en skärpning av prisregleringen genomfördes, har prisnivån kunnat hållas i huvudsak konstant. Samtidigt har emellertid spän ningen mellan köpkraft och varutillgång blivit bestående. Prissituationen mås te därför betecknas som labil. Fullmäktige vilja i detta sammanhang under stryka det av chefen för finansdepartementet i årets statsverksproposition gjorda uttalandet angående angelägenheten under dessa förhållanden av återhållsamhet i fråga om det allmännas utgiftspolitik och neutralisering av köpkraftsöverskottet genom ett på längre sikt bundet sparande. Riksbanken bör med de medel som stå banken till buds och i samverkan med riksgälds kontoret söka åstadkomma en sådan neutralisering. Närmast ifrågakommaförsäljning i öppna marknaden av värdepapper erhållna bland annat genom rekvisition av statspapper från riksgäldskontoret. Till räntepolitikens utform ning återkomma fullmäktige i det följande. Om under det kommande året krigsförhållandena i Europa fortsätta och försörjningsläget icke undergår någon mera avsevärd förändring, måste målet för penningpolitiken vara detsamma som hittills. Särskilt med hänsyn till att prisstegringen gått utöver vad som motsvarar nedgången i försörjningen, bör såvitt möjligt varje ytterligare höjning av prisnivån förhindras. En förutsätt ning för att detta skall kunna ske är att den restriktiva pris- och inkomstpolitik, som hävdats sedan något år tillbaka, vinner fortsatt tillämpning under den tid varom här är fråga. Emellertid torde man även böra räkna med den möjligheten, att fientligheterna i Europa upphöra under det närmaste året och att möjligheter åter uppstå till en mera normal handel med de länder, från vilka Sverige nu är i stort sett avspärrat. Fullmäktige ha med hänsyn härtill ansett sig böra i detta sammanhang taga ställning även till penningpolitikens inriktning vid den förändring av läget, som i så fall skulle uppkomma. Därvid ha fullmäktige kunnat utgå från den översikt över problemställningen, som lämnats av dc inom riksbanken tillkallade sakkunniga i deras utlåtande örn utgångspunkter för penningpolitiken efter kriget. I sitt utlåtande anknyta de sakkunniga till de hittills godtagna normerna för penningpolitiken och draga upp de riktlinjer för efterkrigspolitiken, som en tillämpning av dessa normer skulle leda till. De sakkunniga betona emel lertid, att de slutsatser de härvid komma till icke innefatta en rekommenda tion av en viss, av den faktiska utvecklingen oberoende målsättning för den ekonomiska politiken. Enligt de sakkunnigas mening innebär det nuvarande penningpolitiska programmet, att en stabilisering av prisnivån bör eftersträvas inom de gränser, som betingas av fluktuationer i varuförsörjningen sammanhängande med växlingar i den inhemska produktiviteten eller i bytesrelationerna med ut landet. Denna tolkning överensstämmer med vad fullmäktige i det föregående anfört och torde icke behöva föranleda några meningsskiljaktigheter. Konsekvenserna av denna målsättning bli beroende av det ekonomiska läge, som kommer att råda under kortare eller längre tid efter det europeiska kri gets slut, och komma att förskjutas allt eftersom förändringar i detta läge inträffa. Om en varuknapphet av nu rådande typ skulle fortsätta och några
Kungl. Maj.ts proposition nr 252.
tendenser till kostnadsminskning icke skulle framträda, finnes tydligen icke anledning att modifiera den under krigsåren hittills tillämpade penningpoli tiken. Det är sålunda av vikt att under en dylik övergångsperiod den nuva rande restriktiva pris- och lönepolitiken vidmakthålles. Det bör erinras om att de penningpolitiska åtgärderna under angivna förhållanden ha en begränsad räckvidd, och att det sålunda för att målet skall kunna nås är nödvändigt att de penningpolitiska strävandena erhålla fortsatt stöd av sådana åtgärder som priskontroll och varuransoneringar, vilka det ansetts nödvändigt tillgripa un der krigsåren. Om åter i ett läge, karakteriserat av fortsatt varuknapphet importkostnader na skulle nedgå, innebär enligt fullmäktiges mening den angivna målsättningen för penningpolitiken, att de minskade importkostnaderna böra komma till uttryck i prisutvecklingen inom landet. Den fortsatta varuknappheten, vilken kan innefatta inflationsrisker inom vissa sektioner av näringslivet, kan på kalla särskilda åtgärder från statens sida för att dessa önskvärda prissänk ningar skola realiseras. Emellertid bär man att räkna med att en förbättring av varuförsörjningen förr eller senare kommer till stånd. Skulle härvid den pristryckande inverkan, som den rikligare varutillgången normalt borde utöva, icke göra sig gällande till följd av en internationell undervärdering av den svenska kronan på grund av prisstegringar utomlands, blir det av särskild vikt, att en viss rörelsefrihet i valutapolitik! avseende kan hävdas. De åtgärder, vilka i detta fall erfordras för att förverkliga den prisutveckling, som förutsättes i det penningpolitiska programmet, få utformas med hänsyn till att det gäller att hindra att en inflatorisk utveckling på de marknader, med vilka Sverige måste stå i förbin delse, sprides till Sverige genom exporten eller importen. Även örn utifrån kommande impulser till prisstegringar skulle utebliva, kan det inträffa, att en förbättrad varuförsörjning icke medför en omedelbar prissänkning inom landet utan att i stället de inflationsrisker, som det nu varande läget inrymmer, utlösas och bliva dominerande i den ekonomiska utvecklingen. Fullmäktige vilja betona, att ett fullföljande av den penning politiska målsättningen kräver, att en dylik intern inflationsprocess förhind ras genom åtgärder som framkalla den avsedda prissänkningen. Har man misslyckats härmed torde det bliva mycket svårt att undvika en höjning av de nominella inkomsterna som syftar till att ge den realinkomstförbättring, som en rikligare försörjning hör medföra. Då emellerid en höjning av nom inål inkomsterna i ett läge, där inflationstendenser göra sig gällande, skulle vara ägnad att ytterligare förstärka dessa tendenser, måste tydligen alla an strängningar inriktas på att förebygga uppkomsten av en sådan situation som den fair ifrågavarande. Den utveckling, som de sakkunniga funnit påkalla en närmare diskussion örn programmets innebörd, är den som möter örn och när tendenser till pris sänkning bliva förhärskande i samband med en förbättring av varuförsörj ningen. Från sin tidigare angivna utgångspunkt komma de sakkunniga till den slutsatsen, att en dylik förbättring bör få taga sig uttryck i en motsvarande sänkning av priserna inom landet. Även om principiell enighet örn ett dylikt program är för handen, kunna emellertid svårigheter uppsta vid den prak tiska tillämpningen. De sakkunniga framhålla, att det avgörande blir, örn prissänkningen utlöser depressiva tendenser inom näringslivet och därigenom risk för en allmän arbetslöshet uppstår. Skulle detta vara fallet, kan det bli nödvändigt alt söka förebygga ett vidare prisfall. Det är även enligt fullmäk tiges åsikt önskvärt, att den bär diskuterade prissänkningen icke får ett så dant förlopp, att svårigheterna vid näringslivets anpassning efter del änd radi' läget därigenom ökas.
6 Kungl. Maj:ts proposition nr 252 .
En oklarhet vid tillämpningen av den förordade målsättningen efter kri gets slut uppstår därigenom att prisstegringen under kriget, såsom tidigare påpekats, gått utöver vad som motsvarats av försörjningens försämring. En konsekvent tillämpning av programmet kunde därför anses böra föranleda, att prisnivån före kriget borde återställas, om varuförsörjningen åter nådde förkrigsläget. De sakkunniga avvisa denna tolkning därför att den med en inkomstsänkning förbundna deflationsprocess, som vöre erforderlig för att återställa förkrigstidens prisnivå, skulle innebära risker för sysselsättningen inom näringslivet. Den skulle följaktligen strida mot ett väsentligt led i det penningpolitiska programmet sådant detta under det förflutna årtiondet ut byggts. Detta ståndpunktstagande bygger tydligen på två förutsättningar, vilka båda kunna ge anledning till diskussion. Dels anse de sakkunniga, att vid genomförandet av det penningpolitiska programmet avgörande hänsyn bör tagas till önskemålet örn bibehållen sysselsättning. Dels förutsätta de, att en inkomstreduktion i det angivna läget, då prisnivån pressas nedåt ge nom ökad varutillgång, skulle inrymma risker för allvarliga störningar av produktionen. Vid utformningen och tillämpningen av det gällande penningpolitiska pro grammet har man ansett, att en stabilisering av sysselsättningen bör ingå som ett led i de penningpolitiska strävandena. Den vikt man tillmätt detta förhållande framträder icke minst däri, alt medan kravet på en stabilisering av penningvärdet vid övergången till fri valuta hösten 1931 avsåg en fixering av konsumtionsprisnivån inom trånga gränser, detta krav därefter kommit att gälla en stabilisering blott inom de gränser som på tidigare angivet sätt betingas av förändringar i försörjningen. Stora svårigheter föreligga att bedöma arten och omfattningen av det pris fall, som kan komma att utlösas av en förbättring av varuförsörjningen. Den möjligheten kan emellertid icke uteslutas, att redan detta prisfall kan med föra depressionsartade störningar inom vissa delar av näringslivet. I varje fall kan förutses, alt prisfallet, i likhet med varje sådan allmän prisrörelse, är i viss utsträckning självförstärkande och därför i och för sig kan visa en ten dens att gå längre än till den nivå, som motsvarar det förändrade försörjningsläget. De depressionsrisker, som kunna komma att föreligga, kunna förstär kas, örn man samtidigt skulle söka genomföra en sänkning av inkomstnivån. Med hänyn till det anförda och med åberopande av vad som nyss uttalats angående sysselsättningssynpunktens betydelse vid tillämpningen av det pen ningpolitiska programmet finna fullmäktige i likhet med de sakkunniga, att man icke med stöd av detta program på förhand kan uttala sig för att in komstnivån bör sänkas, om priserna falla. Den ståndpunkt fullmäktige intagit till inkomstpolitiken i den föregående diskussionen av penningpolitikens inriktning med hänsyn till olika utveck lingsmöjligheter innefattar tydligen icke ett ställningstagande till lämpligheten av nuvarande inkomstavvägning olika grupper emellan. Med de gjorda ut talandena har ställning icke heller tagits till frågan, vilken inkomstpolitik som vid en senare tidpunkt och på längre sikt kan vara motiverad ur pen ningpolitiska synpunkter eller nied hänsyn till det svenska näringslivets in ternationella konkurrenskraft. En modifiering av det penningpolitiska programmet, sådant det här i an slutning till de sakkunnigas framställning tolkats, av andra skäl än de ovan behandlade kan ifrågasättas men bör enligt fullmäktiges mening ej ske. Vad som närmast kunde giva upphov till tveksamhet vore önskvärdheten att åter ställa realvärdet av fordringar och tillgodohavanden uppkomna före kriget —■ eller eventuellt under de första krigsåren, då prisnivån ännu var lägre än nu — genom ett så fullständigt återställande av förkrigstidens penning
Kungl. Maj:ts proposition nr 252. 7
värde som möjligt. Mot detta intresse stå emellertid de risker för depression, som kunna vara förbundna med den reduktion av inkomstnivån, som här vid skulle erfordras. Överhuvud torde det icke vara lämpligt att nu såsom mål för penningpolitiken uppställa en återgång till någon viss prisnivå. Fullmäktige anse sålunda, att penningpolitikens utformning — med fast hållande av kravet alt en förbättring av försörjningen hör föranleda en mot svarande förbättring av penningvärdet — bör bestämmas av den faktiska utvecklingen under beaktande av å ena sidan att åtgärder undvikas som ut lösa sådana depressiva tendenser inom näringslivet vilka hota att leda till en mera allmän arbetslöshet, å andra sidan att en så fullständig återgång av den under kriget inträdda prisstegringen som möjligt är önskvärd.
Fullmäktige övergå därefter lill en behandling av de valutupolitiska spörs mål, som aktualiseras av programmet, samt uttala därvid följande. I det föregående har icke närmare beaktats de gränser tor genomförandet av ett sålunda utformat penningpolitiskt program, som kunna uppdragas av hänsyn till de internationella valutaförhållandena. Olika förslag lia fram lagts för en reglering av valutornas inbördes förhållanden, innefattande en relativt fast bindning av de internationella växelkurserna. Även om något dylikt förslag icke skulle realiseras kan man måhända förvänta, att en viss stabilisering av de mera betydande valutornas inbördes värdeförhållanden kommer till stånd. Fullmäktige vilja understryka den betydelse för världsekonomien, som det skulle äga örn stabiliseringssträvandena kröntes med framgång. Sverige bör enligt fullmäktiges mening lämna stabiliseringssträvandena sitt stöd även örn detta skulle medföra, att det uppställda önskemålet beträffande pris-, inkomst- och konjunkturutvecklingen inom landet i någon mån finge eftersättas. Emellertid vilja fullmäktige framhålla angelägenheten av att en internationell valutastabilisering lämnar utrymme dels för fastställandet av initialkurser som avspegla det relativa pris- och kostnadsläget i olika länder, dels för den rörlighet hos växelkurserna efter stabiliseringens genomförande, som kan bliva erforderlig för att förhindra att inflations- eller deflationstendenser i ett visst land eller en viss grupp av länder erhålla internationell spridning. . . Ett behov av valutarörlighet kan sålunda enligt fullmäktiges mening for Sveriges del tänkas komma att föreligga under två olika förutsättningar. Den ena kan bestå i en inflationsvåg mera omedelbart efter fientligheternas upp hörande till följd av att den betydande köpkraftsreserven i skilda lander mobiliseras innan varutillgången förbättrats. Den andra förutsättningen kan tänkas bli en depression i förbindelse med prisfall för den händelse kon junkturläget icke skulle visa sig möjligt att stabilisera på de marknader av vilka Sverige är beroende. Trots det stora värde, som lasta växelkurser äger, anse fullmäktige alt strävan efter intern stabilitet i båda dessa lägen gör en växelkursjustering berättigad. Fullmäktige räkna däremot icke med en växel kursanpassning såsom medel i konkurrensen på de internationella mark naderna. Slutligen behandlas även räntepolitiken under den närmaste framtiden. Fullmäktige anföra därvid följande. Utvecklingen på krediImarknaden har under de senaste åren känneteck nats av en viss stabilisering av ränteläget. Denna räntestabilitet bär hittills kunnat bevaras trots en fortgående stegring av likviditeten, orsakad bland annat av inströmningen av valutor. Med hänsyn till att tillflödet av fria
8 Kungl. Maj.ts proposition nr 252.
valutor under den kommande tiden kan tänkas få en ökad omfattning, bland annat i samband med valutatransaktioner företagna i kurssäkringssyfte, anse fullmäktige det ur beredskapssynpunkt erforderligt, att öka möjligheten att övervaka och hindra dylika kapitalrörelser. Fullmäktige få därför hemställa, att Kungl. Majit måtte begära riksdagens bemyndigande att komplettera nu gällande valutaförordning med sådana bestämmelser, som kunna befinnas erforderliga härför. De bestämmelser, som härvid närmast komma i fråga, framgå i huvudsak av den vid proposition nr 290 till 1939 års lagtima riks dag fogade valutaförordningen avseende fall av kapitalinströmning. Frågan örn utformandet av dessa bestämmelser torde inom valutakontorets styrelse vara under övervägande. Örn en tendens till åtstramning av penningmarknaden skulle uppkomma efter ett vapenstillestånd, exempelvis på grund av ökade valutaanspråk från allmänhetens sida, anse fullmäktige i likhet med de sakkunniga, att denna tendens hör motverkas genom åtgärder från riksbankens sida. På grund av den förskjutning i sammansättningen av kreditinstitutens utlåning som ägt runi under kriget, torde dessa icke i samma utsträckning som tidigare varit fallet komma att vid behov anskaffa erforderliga medel genom rediskontering av växlar eller belåning av obligationer och inteckningar. I stället torde de komma alt i första hand underlåta att förnya till betalning förfallande obligationer och skattkammarväxlar eller försälja korta statspapper. Om riksbanken i en dylik situation direkt från riksgäldskontoret eller i mark naden övertager statspapper, vilket kan komma att visa sig erforderligt, bör detta ur penningspolitisk synpunkt betraktas som en åtgärd, vilken träder i stället tor den vid tidigare tillfällen förekommande rediskonteringen och belåningen i riksbanken av värdepapper. Såsom de sakkunniga framhålla, bör efter krigets slut en i huvudsak bi behållen räntestabilitet på den långfristiga marknaden eftersträvas. Skulle depressionslendenser framträda under omställningen efter fientligheternas upphörande i Europa, kan räntepolitikens utformning bli av väsentlig be tydelse för övervinnandet av dessa. Enligt fullmäktiges mening böra even tuella tendenser till åtstramning på kapitalmarknaden icke få leda till en höjning av den langa räntan. Däremot kan en viss höjning av de korta ränte satserna tänkas böra godtagas. Vad angar nuvarande ränteläge saknas enligt fullmäktiges mening skäl tor en förskjutning av detta med hänsyn till den framtida utvecklingen eller på grund av de ekonomiska tendenser, som nu göra sig gällande. Bland anföljd att en nu företagen räntesänkning skulle försvåra den ovan såsom önskvärd angivna räntepolitiken under efterkrigstiden, bör enligt full mäktiges mening penningpolitiken tills vidare alltjämt inriktas på en räntestabilisering. I skrivelsen meddelas, att valutakontorets styrelse deltagit i behandlingen av frågan angående en komplettering av valutaförordningen samt att jämte iullmäktiges samtliga ledamöter suppleanterna herrar Bergvall och Johans son deltagit i handläggningen av ärendet i dess helhet.
Kommissionen för ekonomisk efterkrigsplanering.
Kommissionen uttalar inledningsvis, att vid dess förberedande överlägg ningar rörande den ekonomiska politiken under den övergångstid, som kom mer att följa avslutandet av kriget på den europeiska kontinenten, den grund läggande betydelsen av penningpolitiken och handläggningen av vissa där
Kungl. Maj:ts proposition nr 252. 9
med nära förbundna frågor för möjligheten att stabilisera produktionen och sysselsättningen i Sverige på en hög nivå i olika samband framträtt. Beträf fande de allmänna utgångspunkterna för kommissionens ståndpunktstagande anföres i övrigt följande. Allmänt kan kommissionen ansluta sig till de riktlinjer fullmäktige upp dragit i nära anslutning till det betänkande örn utgångspunkter för penning politiken efter kriget, som tidigare avgivits av inom riksbanken tillkallade sakkunniga. Jämlikt sitt särskilda utredningsuppdrag kommer emellertid kommissionen dels alt något mera ingående behandla pris- och inkomstbild ningen samt räntepolitiken och vissa andra medel att reglera prisbildningen, dels att skärskåda valutapolitiken, särskilt ur utrikeshandelns och närmast exportens synpunkt. Kommissionen vill inledningsvis understryka den uppfattning, som fler städes framskymtar i fullmäktiges skrivelse, att det icke låter sig göra att nu fastlägga en alldeles bestämd penningpolitik, som skall tillämpas oberoende av den faktiska utvecklingen, då denna under de närmaste åren kan komma att bjuda många överraskningar av skilda slag. Målsättningen bör dock så tillvida vara klar, att penningväsendet skall skänka stabilitet och trygghet åt de ekonomiska uppgörelserna och dispositionerna. Det finnes i själva ver ket en desto större anledning att redan vid denna tidpunkt bestämma rikt linjerna för penningpolitiken och att öppet deklarera dessa, som en sådan deklaration utan tvivel i skilda hänseenden kan komma att utöva inflytande på den faktiska utvecklingen genom att påverka olika samhällsgruppers förväntningar inför och inställning till framtiden. Men i fråga örn sina medel och sina åtgöranden i detalj måste penningpolitiken kunna i viss mån an passas till situationens krav, sådana dessa te sig vid olika framtida tidpunk ter, med det syftet för ögonen att underlätta näringslivets omställning från nuvarande krigsekonomi till ett mera normalt tillstånd. Den härmed ut tryckta reservationen bör hållas i minnet vid läsningen av den fortsatta fram ställningen. I likhet med fullmäktige vill kommissionen icke i detta sammanhang taga ställning till frågan, vilken inkomstpolitik som vid en senare tidpunkt och på längre sikt kan vara motiverad ur pennin,gpolitiska synpunkter eller med hänsyn lill det svenska näringslivets internationella konkurrenskraft. Kom missionen inskränker för sin del sin diskussion om den närmare innebörden av det penningpolitiska programmet, särskilt med avseende på inkomstut vecklingen, till att gälla tiden för krigets fortsättning och den övergångstid omedelbart efter dess slut, varunder de olika processer försiggå, som gradvis leda lill den extraordinära varuknapphetens avveckling och jämviktens suc cessiva återställande inom pris- och kostnadssystemet. Inom kommissionen har från skilda håll särskilt framhållits, att, även om under den nyss angivna tidsperioden penningpolitikens lyckliga genomfö rande förutsätter stor återhållsamhet i alla slags löne- och inkomströrelser, det likväl är ett allmänt önskemål, att såväl å den genom kollektivavtal reg lerade arbetsmarknaden som inom andra delar av inkomstbildningen snarast möjligt därefter en återgång sker till förkrigslidens friare former för pris bildningen. I fråga örn de direkta regleringar av varumarknaden, som på grund av den extraordinära varuknappheten under kriget tillgripits, är det kommissionens mening, att sådana regleringar böra redan under övergångs tiden successivt avvecklas, i den mån de ej äro nödvändiga för alt stödja prispoliliken, och att de böra helt avskaffas, så snart varuförsörjningen kan anses i huvudsak normal. Kommissionen har för avsikt att senare under sitt arbete upptaga lill örn-
10 Kung1 Maj:ts proposition nr 252.
prövning eventuella åtgärder för motverkande på längre sikt av skadlig monopolprisbildning. Kommissionen övergår därefter till en behandling av penningpolitikens mål och anför därvid följande. Fullmäktiges primära målsättning för penningpolitiken under nyss angivna period anknyter till prisnivån och anges böra inriktas på en stabilisering av denna inom de gränser, som betingas av de förändringar i varuförsörjningen, vilka sammanhänga med växlingar i den inhemska produktionen eller i bytesrelationerna med utlandet. Denna målsättning, vilken närmast innefattar öns kemålet örn en stabilisering av penninginkomsterna och som i sin allmänna form har viss hävd i tidigare programuttalanden från fullmäktiges och stats makternas sida, erkännes av fullmäktige blott hava delvis uppfyllts under kriget, i det att den prisstegring, som ägt rum, endast till knappt halva sin omfattning kan anses motsvaras av en nedgång av försörjningen, medan den i övrigt berott på inkomststegring. Efter kriget bör man förr eller senare kunna påräkna ett förbättrat försörjningsläge i samband med att importkostnaderna nedgå och den extra ordinära varuknappheten upphör. Hur snabbt denna utveckling kommer att förlöpa, därom kan man tills vidare ingenting veta med större säkerhet. Den nu rådände knapphets- och kostnadssituationen kan komma att i sina huvud drag fortbestå under en viss tid efter kriget. Det förbättrade försörjningsläget kan även till en början taga sig uttryck huvudsakligen i sänkta importkost nader, medan importkvantiteterna tills vidare icke okas. I den mån kostnads sänkningar uppkomma, vare sig med eller utan åtföljande stegring av importkvantiteterna, uppkommer frågan om vilken utveckling av prisnivån, som penningpolitiken bör söka främja. Det skulle uppenbarligen strida mot den ovan angivna penningpolitiska målsättningen, till vilken kommissionen an sluter sig, att då tillåta prisnivån att kvarstanna i det läge, den nått på grund av bland annat varuknapphet och kostnadsökning. En sådan utveckling skulle icke förrän efter genomförandet av omfattande stegringar av penninginkoms terna giva inkomsttagarna den realinkomstökning, som bör följa det förbätt rade försörjningsläget, och kunde tänkas även på andra vägar verka inflations drivande. I den mån en automatisk anpassning av priserna efter den sänkta kostnadsnivån icke sker, böra därför positiva åtgärder för anpassningens ge nomförande vidtagas, en fråga, till vilken kommissionen återkommer i det följande. Frågan blir emellertid då, hur långt prissänkningen bör gå. Ett strikt fast hållande av det uppställda allmänna penningpolitiska programmet kunde tänkas leda till kravet att prisnivån före kriget borde vara återställd, så snart varuförsörjningen åter nått förkrigsläget. Detta måste i sin tur antagas för utsätta en nedpressning även av penninginkomsterna. En sådan tolkning kunde närmast motiveras av önskvärdheten att återställa realvärdet av fordringar och tillgodohavanden, uppkomna före kriget eller eventuellt under de första krigsåren, då prisnivån ännu icke hade stigit till sin nuvarande höjd. Full mäktige liksom före dem nyssnämnda sakkunniga, avvisa emellertid denna tolkning, emedan den med en inkomstsänkning förbundna deflationsprocess, som vore erforderlig för att återställa förkrigstidens prisnivå, skulle inne bära risker för sysselsättningen inom näringslivet. Fullmäktige anföra bl. a., att den möjligheten icke kunde uteslutas, att redan ett prisfall, som endast motsvarades av en förbättring av varuförsörjningen, kunde medföra depressionsartade störningar inom vissa delar av näringslivet. Det kunde nämligen förutses att prisfallet, i likhet med varje allmän prisrörelse vore i viss utsträck ning självförstärkande och därför i och för sig kunde visa tendens att gå
Kungl. Maj:ts proposition nr 252. 11
längre än till den nivå, som motsvarade det förändrade försörjningsläget. De depressionsrisker, som kunde komma att föreligga, kunde förstärkas, örn man samtidigt skulle försöka genomföra en sänkning av inkomstnivån. Med åbe ropande av sysselsättningssynpunktens betydelse vid tillämpningen av det penningpolitiska programmet funno fullmäktige därför, att man icke med stöd av detta program kunde på förhand uttala sig för, att inkomstnivån borde sänkas, örn priserna folio. Överhuvud taget torde det enligt fullmäktiges me ning icke vara lämpligt, att nu såsom mål för penningpolitiken uppställa en återgång till någon viss prisnivå. Kommissionen — som är medveten om att en prisfallsrörelse kan tänkas gå längre än som motsvarar förändringarna i försörjningsläget och produkti viteten, och därigenom kan leda till situationer, vilka kräva en omprövning av ståndpunktstagandet till inkomstpolitikens utformning — vill instämma i fullmäktiges allmänna slutsats, att vid en prisrörelse nedåt en inkomstsänk ning icke bör användas i syfte att åstadkomma en ytterligare förbättring av penningvärdet. För egen del vill kommissionen tillfoga följande reflexioner. Om staten av hänsyn till rättvisa i egendomsfördelningen genom penningpo litiska åtgärder pressat prisnivån på ett sådant sätt, att en depression därige nom föranleddes eller förstärktes, men staten samtidigt, i syfte bl. a. att stöd ja köpkraften, skapade arbetstillfällen och understödde de arbetslösa m. m., skulle ett sådant handlingsprogram betänkligt åsidosätta kraven på rationalitet och samordning inom den ekonomiska politiken. Det skulle även innebära en tendens till utvidgning av volymen av samhällsingripande utöver vad stats makterna av andra skäl kunde finna påkallat. Kommissionen instämmer emel lertid i den uppfattning, som kan utläsas ur fullmäktiges skrivelse, att det med hänsyn till egendomsfördelningen i landet dock i och för sig är önskvärt, att en så fullständig återgång sker av den under kriget inträdda prisstegring en, som är förenlig med kravet på ali en depressionsskapande deflation icke föranledes. Kommissionen delar således den uppfattning, som sammanfattningsvis kan slutas från fullmäktiges analys av olika tänkbara alternativ beträffande ut vecklingen av försörjningsläget, nämligen att å ena sidan penninginkomster na i regel varken böra sänkas eller höjas under krigets fortsättning eller den därefter följande övergångstiden, men att å andra sidan priserna, i den mån så kan ske utan skadliga depressionsverkningar, böra sänkas i takt med varuförsörjningens förbättring. Lika vikt bör enligt kommissionens mening läggas vid båda dessa rekommendationer, vilka icke äro av varandra obe roende. Skulle nämligen penninginkomsterna börja röra sig uppåt, bleve det icke möjligt att nedbringa priserna i proportion till varuförsörjningens förbättring. Örn åter prisnedsättningen icke skulle förverkligas, torde det bli omöjligt förhindra de olika inkomsttagargrupperna att framdriva höjningar av penninginkomsterna, i syfte att nå den realinkomststegring, som en bättre försörjning bör medföra. Detta skulle emellertid betyda en utveckling till inflation.
Kommissionen har funnit anledning att särskilt uppmärksamma frågan om inkomstavvägningen olika grupper emellan och utrymmet för justeringar av denna inom ramen av det uppställda programmet.
Fullmäktige lia framhållit, att deras ståndpunkt till inkomstpolitiken icke innefattar ett ställningstagande till lämpligheten av nuvarande inkomstav vägning olika grupper emellan. Kommissionen vill härtill knyta den an märkningen att, diirest denna inkomstavvägning mera allmänt skulle under här ifrågavarande period komma att lili föremål för försök til! ändring, detta
12 Kungl. Maj:ts proposition nr
läll kunde leda lill en pris- och lönekonkurrens olika yrkesgrupper emellan, som skulle kunna vara inflationsdrivande och förhindra det penningpolitiska programmets lyckliga genomförande. En väsentlig del av de inkoms tstegringar, som vissa grupper därvid förskaffade sig, skulle då gå förlorad i en för minskad prissänkning eller rentav i en ytterligare prisstegring. Kommissio nen anser sig därför böra understryka vikten av att under denna period försiktighet iakttages vid rörelser uppåt av penninginkomsterna. Samtidigt vill kommissionen dock ånyo framhålla, alt detta krav, vilket måste framstå som hårt för stora samhällsgrupper med låga inkomster, icke rimligtvis kan hävdas, såvida icke en konsekvent politik med kraft genomföres i syfte att, i den takt den förbättrade försörjningen medgiver, bringa ned kostnader och priser, närmast de priser, som äro avgörande för reaiinkomsterna. Redan under här ifrågavarande period kunna ökningar i räntabilitet och produktivitet på vissa områden uppstå, som lämna utrymme för höjning av penninglönerna, liksom å andra sidan förskjutningar i motsatt riktning kunna föranleda lönesänkningar. För vissa företagargrupper kan margina len under kriget lia pressats ned under den nivå, som är nödvändig för att på längre sikt säkerställa produktionen, och då kan en marginalförbätt ring, vunnen genom produktivitetsökning eller kostnadssänkning, godta gas. Det bör dock understrykas, att kostnadssänkningar av nyss angiven art i regel böra komma samtliga inkomsttagare till del genom en sänkning av priserna. I likhet med vad som skett under kriget, måste man vidare räkna med inkomststegringar för vissa särskilt svårt ställda samhällsgrupper. Det bör emellertid till slut framhållas, att, om inkomstjusteringar under här ifrå gavarande period skulle tendera att bli allmänna och väsentligt förlöpa i en och samma riktning, liela det penningpolitiska programmets fullföljande kunde komma att vedervågas.
I den följande behandlingen av penningpolitikens medel uppehåller sig kommissionen särskilt vid frågan örn priskontrollens utformning. Fullmäktiges behandling av frågan örn de medel, varigenom det uppställda målet för penningpolitiken och närmast den förutsatta prisutvecklingen skall kunna uppnås, är mera knapphändig. Kommissionen vill för sin del fram hålla vikten av att statsmakterna effektivt utnyttja de medel, som stå dem till buds för att genomföra det uppställda programmet i fråga om prisutveck lingen, enär i annat fall förtroendeunderlaget för de rekommendationer i fråga örn inkomstbildningen, som fullmäktige framlagt och kommissionen i det föregående biträtt, i hög grad försvagas. Fullmäktige framhålla inledningsvis, att den penningpolitik, som förts under kriget, för sin framgång väsentligen varit beroende av varu- och pris regleringarna och tydligen i mindre grad av riksbankens åtgärder på penningoch kapitalmarknaden. Såsom redan nämnts, har penningpolitikens fram gång icke varit fullständig, och fullmäktige hänföra det partiella misslyc kandet till de inkomstökningar, som ägt ruin. Sedan hösten 1942, då en skärpning av prisregleringen företogs, har prisnivån kunnat hållas i huvud sak konstant. Till den ökning av prispolitikens effektivitet, som efter pris regleringens skärpning inträtt, har dock i väsentlig mån bidragit vissa gynn samma omständigheter, i första hand det samtidigt genomförda inkomst stoppet, men jämväl bindningen av industriens och handelns marginaler samt den relativa förbättringen i varuförsörjningen i förening med stabiliseringen av importpriser och statlig varuefterfrågan. Beträffande den framtida utvecklingen under här ifrågavarande period rekommendera fullmäktige, såsom redan sagts, en restriktiv inkomstpolitik.
Kunut. Maj:ts proposition nr 252. 13
I fråga om prispolitiken framhålla fullmäktige, att de penningpolitiska åt gärderna, så länge en varuknapphet av nu rådande typ fortsätter, ha en begränsad räckvidd, och förutsätta därför under sådana förhållanden fort satt stöd av priskontroll och varuransoneringar för att hålla nere prisnivån. Därom torde heller ingen meningsskiljaktighet göra sig gällande. Det finnes anledning att i likhet med fullmäktige framhålla, att ur den penningpoli tiska synpunkt, som kommissionen i detta sammanhang anlägger, kraven på återhållsamhet i fråga om det allmännas utgifter måste hävdas, så länge en spänning mellan varatillgång och köpkraft kvarstår, som på antytt sätt motiverar bibehållandet av direkta varumarknadsregleringar. Problemet gäller, genom vilka medel en prissänkning skall kunna åväga bringas, då förutsättningar härför uppstå. Även i detta fall torde de pen ningpolitiska medlen numera ha en begränsad räckvidd (kommissionen bort ser därvid tills vidare från möjligheten av en höjning av den svenska valu tans internationella värde; valutapolitiken skall upptagas i ett senare av snitt av kommissionens utlåtande). Under sådana förhållanden torde, i den mån konkurrensen på marknaden icke automatiskt medför en tillräckligt snabb och fullständig nedsättning av priserna, fortsatta direkta ingrepp å varumarknaden bli nödvändiga under här ifrågavarande övergångsperiod. Behovet av sådana ingrepp blir givetvis särskilt framträdande om ett läge uppkommer, i vilket importkostnaderna nedgå men fortsatt varuknapphet räder. Det finnes anledning antaga, att, även då varuknappheten i viss mån viker, färdigprodukternas priser följa kostnadsförändringarna med större eftersläpning vid ett prisfall för råvarorna än vid en prisstegring för dessa. Det ligger nämligen i såväl företagarnas som arbetarnas intresse att bevara den marginal, som kan uppstå, för egen räkning i form av ökade vinster eller höjda löner. I all synnerhet kan benägenheten för en dylik inställning väntas vara stor efter en period av restriktiv pris- och lönepolitik. I ett knapp hetsläge ökas givetvis möjligheterna att driva intressepolitik av detta slag. Fullmäktige, vilka peka på de inflationsrisker inom vissa sektioner av nä ringslivet, som i ett sådant läge kunna uppkomma, anföra också, att varu knappheten kan påkalla särskilda åtgärder från statens sida, för att de önsk värda prissänkningarna skola komma till stånd. Därmed avses tydligen fort satt priskontroll och varuransonering. Inom kommissionen har vid diskussionen av denna fråga framhållits, att statsmakterna vid genomförandet av den uppställda prispolitiken kunna lita på lojal medverkan från såväl de enskilda som de kooperativa företagen inom produktion och handel, samt på dessas konkurrens på åtskilliga om råden. Kommissionen vill i anslutning härtill understryka, att de olika före tagargruppernas beredvillighet att vid sjunkande kostnader sänka sina pri ser, kommer att lia en avgörande betydelse för möjligheten att stabilisera inkomstnivån under här ifrågavarande övergångstid och att fullfölja det penningpolitiska programmet. Emellertid torde man icke helt kunna bygga på det enskilda initiativet i detta avseende, i synnerhet i det fall, då varu knappheten kvarstår, medan kostnaderna nedgå. Den fortsatta centralise ring av näringslivet, som ägt rum under krigsåren, har å ena sidan varit av stor betydelse genom den medverkan organisationerna lämnat vid reglering arnas och den statliga kontrollens genomförande. Men den kan å andra sidan bereda möjligheter till en monopolprissättning, som icke i erforderlig grad följer kostnaderna nedåt. Särskilt örn varuknapphet fortsätter att råda, fast än kostnaderna nedgå, men även då varuknappheten börjat vika, måste det därför befaras, att på vissa områden prisnivån icke kommer att anpassas tillräckligt hastigt nedåt. Kommissionen, sorn inledningsvis uttalat sig för en successiv avveckling re
11 Kungl. Maj-.ts proposition nr 252.
dan under ifrågavarande övergångsperiod av de direkta regleringarna på varumarknaderna, vill därför med anledning av vad ovan anförts understryka vikten av att varuransoneringarna icke avskaffas på de olika områdena, förrän den extraordinära knappheten försvunnit eller upphört att utgöra en fara för den allmänna prisnivån, och att priskontrollen bibehålies, så länge som en anpassning av priserna till de fallande kostnaderna icke på annat sätt åstadkommes eller kan påräknas. Vad gäller priskontrollen vill kommissionen ytterligare framhålla, att dess uppgift under övergångstiden efter krigets slut blir en i viss mån annan och sannolikt svårare än under krigsåren. Hittills har priskontrollen väsentligen haft till uppgift att bromsa och så småningom stoppa en allmän prisstegring. När importkostnaderna nedgå, blir uppgiften i stället att bringa ned priser na. Rent praktiskt möter denna uppgift den svårigheten, alt företagen, som vid en kostnadsstegring äro angelägna att erhålla tillstånd att vidtaga en prishöjning och därför hänvända sig till priskontrollnämnden, icke ha an ledning att taga kontakt med nämnden vid en kostnadssänkning. Risker kunde med andra ord tänkas uppstå för att de av nämnden fastställda priser na, särskilt om kostnadssänkningen ginge snabbt, bomme att verka som minimipriser, vilket vore direkt stridande mot priskontrollens uppgift och som därför under alla förhållanden måste förhindras. Under de första krigsåren har nämnden till stor del inskränkt sig till en granskning av kostnadsstegringarna i jämförelse med kostnads- och prissituationen för tiden före kri gets utbrott, men senare och särskilt efter prisstoppets genomförande har i regel en granskning skett av de totala kostnaderna. Under kriget ha möj ligheterna att förhindra prishöjningar varit begränsade på grund av önske målet att undvika en prissättning, som vöre ägnad att framdriva struktur förändringar inom näringslivet. Under omställningsperioden efter kriget måste priskontrollen, i den mån så erfordras för att bedöma förutsättningar na för prissänkningar, liksom tidigare under kriget, ha möjlighet att verk ställa en realprövning av kostnadernas absoluta storlek. Därvid bör i större utsträckning än som skett under kriget ledning hämtas av kostnaderna vid de effektivast arbetande företagen. Allteftersom knappheten försvinner, så att konkurrensen kan göra sig gällande och prisnivån sålunda anpassas till kostnadsnivån, bör dock denna priskontroll avvecklas. Priskontrollnämnden har i ett yttrande till riksdagens andra kammares andra tillfälliga utskott över motionen II: 421 också framhållit, att den nu varande prisregleringslagen ej torde vara tillfyllest i en sådan period av vi kande priser, och har meddelat, att den räknar med att bli i tillfälle att framdeles inför Kungl. Majit få framlägga förslag till sådana prisreglerande åtgärder, som kunna påfordras i detta läge. Kommissionen hemställer, att den herodes tillfälle att deltaga i denna planläggning av priskontrollen un der övergångsperioden efter krigets slut.
Beträffande räntepolitiken gör kommissionen följande uttalande. Den diskussion, som fullmäktige i avslutningen av sin skrivelse fört rö rande kredit- och räntepolitiken, bygger uppenbarligen på den tidigare berör da uppfattningen, som kommissionen delar, att de penningpolitiska medlen numera icke äga en högre grad av effektivitet för den kortsiktiga penningpoli tikens genomförande och särskilt för prisutvecklingens bestämning. Denna uppfattning innebär emellertid icke, att räntefot och övriga kreditvillkor skulle vara av ringa betydelse för den ekonomiska utvecklingen. Det är tvärt om kommissionens mening, att en skicklig och aktiv politik irån riksbankens sida är ett oundgängligt led i statsmakternas strävan att efter kriget stabili sera produktionen och sysselsättningen inom näringslivet på en hög nivå. Örn
Kungl. Maj:ts proposition nr 252. 15
inflationstendenser skulle uppkomma inom landet, är det av vikt, alt riks banken genom lämpliga monetära åtgärder eftersträvar kontroll över kredit marknaden. Kommissionen beaktar den deklaration fullmäktige avgiva, att, örn en tendens till åtstramning av penningmarknaden skulle uppkomma omedelbart efter ett vapenstillestånd, exempelvis på grund av ökade valutaanspråk från näringslivets sida, denna tendens bör motverkas genom ingripanden från riks banken på penning- och kreditmarknaden av sådan natur, att en höjning av den långa räntan undvikes, även örn en viss höjning av de korta ränte satserna kan tänkas böra godtagas. Kommissionen anser sig böra understryka fullmäktiges yttrande, att, örn under omställningen efter stridshandlingarnas upphörande depressionstendenser skulle framträda, räntepolitikens utformning kan bli av väsentlig bety delse för övervinnandet av dessa. Kommissionen vill framhålla, att, örn pro duktionen och sysselsättningen skulle visa tendenser att nedgå, en räntesänk ning är det första medel, som på penningpolitikens område bör övervägas. Fastän en räntesänknings omedelbara verkningar på prisutvecklingen icke äro betydelsefulla, kunna nämligen dess verkningar på produktionens och investe ringarnas räntabilitet vara avsevärd, särskilt inom vissa områden. Det är antagligt, att under övergångsperioden extraordinära anspråk på krediter komma att ställas från andra länder, vilket nödvändiggör noggran na överväganden både med hänsyn till kreditvillkoren och sättet för finan sieringen i syfte att kontrollera inflationstendenser. Till dessa frågor åter kommer kommissionen under sitt senare arbete. Dessa uttalanden innebära icke något ståndpunktstagande till räntepoli tiken på längre sikt, vartill kommissionen kan få anledning att återkomma i annat sammanhang.
I senare delen av sitt ullåtande diskuterar kommissionen valutapolitiken. Den anför därvid följande. I fråga örn valutakursernas höjd vili kommissionen till en början anföra, att en stegring av den svenska kronans internationella värde i och för sig under många förhållanden sannolikt skulle vara ett relativt effektivt penningpolitiskt medel för att bringa ned prisnivån vid förbättrat försörjningsläge. Därest valutakurserna före denna åtgärd skulle ha legat på en nivå, som vid beaktande av prisförhållandena inom och utom landet samt beskaf fenheten av vår internationella handel på lång sikt icke innebure risk vare sig för under- eller övervärdering av den svenska kronan, skulle stegringen av kronans värde blott kunna avse alt vara av tillfällig karaktär och närmast innebära en på kort sikt tillskapad förstärkning av den tendens till prissänk ning inom landet, som sjunkande importpriser i och för sig framkalla. Ett sådant användande av valutapolitiken i den inre penningpolitikens tjänst måste kommissionen emellertid bestämt avstyrka, enär det skulle kunna oför delaktigt påverka exporten, vilkens utveckling är av primär betydelse för Sveriges möjligheter att efter kriget uppehålla en hög produktion och syssel sättning. Även ur allmänna internationella synpunkter anser kommissionen, att den ordning för valutaförhållandena i världen, till vars befordrande även Sverige i män av sina krafter bör bidraga, i främsta rummel bör innefatta, alt de enskilda staterna avstå från att främja inre penningpolitiska syften genom valutapolitiska åtgärder av antytt slag. Kommissionen vill härtill anmärka, att örn riksbanken av dessa skill avstår frän delta i och för sig effektiva medel alt påverka prisutvecklingen inom landet, och då riksbankens kredit- och räntepolitik, sorn nyss nämnts, blott i begränsad måll kan väntas påverka
16 Kungl. Maj.ts proposition nr 252 .
prisutvecklingen på kort sikt, kravet på direkt priskontroll i syfte att under övergångstiden nå den åsyftade sänkningen av prisnivån skarpes. Kommissionen vill härefter taga upp valutafrågan ur utrikeshandelns syn punkt. Med den dominerande betydelse utrikeshandeln har för vår folkför sörjning, är det en väsentlig förutsättning för uppehållandet av en tillfreds ställande produktion och sysselsättning inom vårt lands näringsliv, att man tämligen omedelbart efter det europeiska krigets upphörande kan räkna med en ökning av exporten och att denna därefter så snabbt som möjligt kan upp bringas till vad som med hänsyn till produktionskapaciteten kan anses ut göra en normal exportvolym. Även om man för kanske flertalet av de mera betydande exportvarorna bör kunna under övergångsperioden förvänta en avsevärd efterfrågan från utlandet, komma emellertid stora svårigheter att möta för exportkapacitetens fulla utnyttjande. I första hand måste de hinder, som kunna möta för införskaffande på vissa områden av råvaror, bränsle, halvfabrikat och maskiner övervinnas. I andra hand kunna transportproble men och i utlandet rådande knapphet på betalningsmedel bereda avsevärda svårigheter. Kommissionen har tillsatt särskilda delegationer med uppdrag alf utreda, vilka åtgärder som kunna vidtagas för att i möjligaste mån övervinna dessa exportsvårigheter, och bortser i fortsättningen av här föreliggande utlåtande från dessa problem. Ur begränsad valutasynpunkt kunde exportens huvudintresse synas vara en låg internationell värdering av den svenska kronan, vilken skulle stegra exportöremas ersättning i svensk valuta. Men i beaktande både av sådana skyddsåtgärder i andra länder, som kunna väntas möta en undervärdering av den svenska kronan, och av den relativt snabba anpassning av kostnads nivån inom exportindustrien, vilken vore att vänta och som korinne att göra förmånerna av relativt kortsiktig natur, torde det kunna fastställas, att ex porten icke har ett bestående intresse av ett lägre internationellt värde på den svenska kronan, än som motsvarar ett långsiktigt jämviktsläge i handelsoch betalningsbalansen. Exporten har framförallt intresse av alt det blir ordnade och möjligast stabila valutaförhållanden i världen. Detta intresse, som även delas av im porten, är enligt kommissionens mening så stort, att kommissionen oreser verat kan instämma i fullmäktiges yttrande, att Sverige bör lämna stabiliseringssträvandena sitt stöd, även örn detta skulle medföra att det uppställda önskemålet beträffande pris-, inkomst- oell konjunkturutvecklingen inom lan det i någon mån finge eftersättas. Därmed åsyftas de gradvis skeende konjunkturella och strukturella förändringar i de internationella bytesrelationerna mellan olika länder, som vid fasta valutakurser tid efter annan förutsätta vissa mindre justeringar uppåt eller nedåt av de olika ländernas pris- och inkomstsystem. Grundvalen för en sådan ordning är givetvis att energiska förenade mternationella ansträngningar göras för att förhindra uppkomsten av sådana kraftiga allmänna konjunkturrörelser uppåt eller nedåt, som skulle för vissa länder medföra en så stor intressekonflikt med hänsyn till önskemålen om stabilt yttre, respektive inre värde på valutan, att det internationella valuta systemet hotade att brytas sönder. Valutastabiliteten underlättas vidare genom internationella överenskommelser i syfte att frigöra världshandeln och lämna de internationella kapitalrörelserna friare spelrum. En sådan genomgripande reformering av de internationella förhållandena efter kriget ligger i hög grad i Sveriges intresse. I likhet med fullmäktige vill kommissionen därtill sär skilt understryka angelägenheten av att, även om många praktiska svårigheter föreligga, valutorna från början ges sådana relationer, som avspegla det reia-
Kungl. Maj:ts proposition nr 252. 17
liva pris- och kostnadsläget i olika länder. Iakttages icke denna regel, lärer eli försök lill internationell valutastabilisering redan av denna grund komma att misslyckas oell möjligheterna att inom rimlig tid tillgodose önskemålet örn valutakontrollens upphävande förminskas. Förhållandena omedelbart efter kriget torde icke bliva gynnsamma för en sådan internationell ordnings grundande och således ej heller för valuta kursernas fastlåsande. Det är emellertid kommissionens uppfattning, att, vare sig internationell valutastabilisering kommer lill stånd eller icke under denna tid, det ligger i Sveriges intresse att snarast nå sådana valutakur ser, som för en så stor del av våra import- och exportmarknader som möjligt beteckna ett läge, vilket varken innebär övervärdering eller undervärdering av den svenska kronan. Genom en sådan inriktning av vår valutapolitik tjä na vi även i vår mån det allmännare intresset att nå fram till en stabil internationell valutaordning. Även örn den svenska valutapolitiken inriktas på stabilitet i valutakur serna på sätt som ovan angivits, kan det inträffa situationer, då denna po litik kan behöva tagas under omprövning. Fullmäktige beröra särskilt det lall, då, närmast på grund av prisstegringar utomlands, den svenska valutan skulle bli undervärderad. Del kan icke anses uteslutet, att en inflation upp slår i de större länderna mera omedelbart efter stridshandlingarnas upphöran de. till följd hl. a. av att den betydande köpkraftsreserven i skilda länder mobiliseras, innan varutillgången förbättrats. Följden bleve för Sveriges del att den prissänkande inverkan, som den rikligare varutillgången normalt bor de utöva, förhindrades att göra sig gällande. Hade prisstegringen utomlands gått långt, kunde i vårt land rentav en tendens till prisstegring i stället för prissänkning uppstå. I ett sådant fall stå principiellt tvenne vägar för svensk penningpolitik öppna. Vi kunde tänkas godtaga en anpassning av det inre ekonomiska systemet till prisstegringen utomlands, vilket .skulle innefatta en allmän stegring av penninginkomsterna i landet, framdriven av de olika inkomsttagargrnppernas strävan att nå den levnadsstandard, som då icke framkallas genom prissänkning. En sådan handlingslinje strider emot det ovan uppställda och motiverade penningpolitiska programmet. Enligt detta program skulle vi i stället nödgas stegra den svenska kronans internationella värde till dess jämviktsnivå och därigenom borttaga det speciella hinder för prissänkningens genomförande, som ligger i de för höga växelkurserna på utlandet. Emellertid kunna måhända under krigets fortsättning och efter dess av slutande motsatta tendenser göra sig gällande, vilka i så fall .skulle innebära, att den svenska kronan komrne att stå övervärderad. Detta skulle kunna bli fallet, om de ekonomiskt mera betydande länderna misslyckades i sina strä vanden att stabilisera konjunkturerna, så att en allmän depression i förbin delse med ett starkt prisfall uppstode. Örn i en sådan situation valutastabili seringen vidmakthölles, bleve den blott ett medium leir depressionens sprid ning från de länder, där den uppstått. För alt undvika en depressionsskapande deflation i vårt land, skulle vi då nödgas sänka värdet av den svenska kronan. Kommissionen har icke funnit anledning upptaga tdl behandling det lall. då en övervärdering kunde uppstå genom en valutadepreciering i andra län der. Primärt ligger det emellertid i Sveriges intresse alf, som tidigare fram hållits, i mån av sina krafter stödja de internationella strävanden som inrik tas på önskemålet att förhindra uppkomsten efter kriget av en förödande konkurrens i valutadepreciering. Ehuru kommissionen av skäl som tidigare framhållits, såsom det primär:! önskemålet för svensk valutapolitik uppställer en stabilisering simi ast möj- Bihang till riksdagens protokoll 19H. 1 sami. Nr 252. 4
18 Kungl. Maj.ts proposition nr 252.
ligt av valutakurserna, måste kommissionen dock på nyss anförda grunder instämma i fullmäktiges uttalande, alt ett behov av valutarörlighet för Sve riges del kan tänkas komma alf föreligga framförallt under två olika förut sättningar. Den ena kan bestå i en intlationsvåg i de större länderna mera omedelbart efter stridsliandlingarnas upphörande, varvid vårt behov bleve en viss höjning av den svenska valutans yttre värde. Den andra förutsättningen kan tänkas vara en allmän depression i förbindelse med ett starkt prisfall. Det kan därvid bli ett tvingande behov att sänka den svenska valutans vär de. Av fullmäktiges .skrivelse synes framgå, att fullmäktige tänkt sig att så som resultat av krigstidens pris- och valutarörelser omedelbart efter kriget i första hand en undervärdering av den svenska kronan vore den sannoli kare jämviktsrubbningen. Kommissionen håller ävenledes före, att de nu rå dande tendenserna närmast peka i denna riktning. En riktig anpassning av den svenska valutapolitiken efter krigets slut blir en av riksbankens mest maktpåliggande uppgifter. Kommissionen vill där för till slut för sin del rekommendera, att förberedande undersökningar igång sättas inom riksbanken, vilka kunna ge så intensiv belysning som möjligt åt pris- och valutarörelserna inom olika länder, valutakursernas framtida jämviktslägen, våra import- och exportvarors priselasticitet, våra valutabe hov under olika betingelser samt andra spörsmål av vikt för valutapolitikens riktiga uppläggning. Avslutningsvis upplyser kommissionen, att .samtliga dess ledamöter med undantag av herr Ohlin, som på offentligt uppdrag vistas utomlands, samt — såsom experter enligt särskilt förordnande av chefen för finansdepartementet — bankdirektörerna E. Browaldh, E. Erson Herslow och .T. Wallenberg del tagit i ärendets behandling.
Departementschefen.
I sin skrivelse angående penningpolitikens inriktning lia bankofullmäktige först uttalat sig rörande läget under förutsättning att krigsförhållandena i Europa fortsätta och försörjningen icke undergår någon mera avsevärd förändring. Målet för penningpolitiken måste då vara detsamma som hittills. Särskilt med hänsyn till att prisstegringen gått utöver vad som motsvarar nedgången i försörjningen betyder detta, att varje ytterligare höjning av pris nivån såvitt möjligt bär förhindras, vilket förutsätter, alt den nuvarande restriktiva pris- och inkomstpolitiken vinner fortsatt tillämpning. Till vad fullmäktige sålunda anfört kan jag ansluta mig. Huvudintresset knytes emellertid i detta sammanhang till frågan örn pen ningpolitikens inriktning under de ändrade förhållanden som kunna vän tas inträda, örn fientligheterna upphöra i Europa. Även detta spörsmål har behandlats av bankofullmäktige, vilkas synpunkter ytterligare utvecklats och kompletterats av kommissionen för ekonomisk efterkrigsplanering i utlåtande över fullmäktiges skrivelse i ämnet. Diskussionen av frågan utgår från den utredning som förra hösten verkställdes av sakkunniga inom riksbanken så som ett led i de förberedande undersökningarna rörande olika efterkrigsproblem. Utan att själva framlägga ett förslag till program för penningpolitiken un der efterkrigstiden sökte de sakkunniga angiva, hur ett sådant program i sina
Kungl. Maj.ts proposition nr 25:2. 19
huvuddrag borde utformas, om man fortsättningsvis utginge från de prin ciper som hittills varit vägledande för penningpolitiken i vidare mening. De sakkunniga kommo därvid till att en förbättring i försörjningen borde föranleda ett motsvarande prisfall men att intet försök borde göras att åter ställa förkrigstidens prisnivå i vidare mån än som följde härav. Denna ståndpunkt blev i den allmänna diskussionen föremål för kritik. En viss reduktion av penninginkomsterna ansågs sålunda böra ske i syfte att pressa ned prisnivån längre än som följde av de sakkunnigas uttalanden trots de risker för sysselsättningen med vilka en sådan deflationspolitik vore för bunden. Man ville på detta sätt skydda realvärdet för penningfordringar upp komna före kriget eller under de första krigsåren. Den målsättning för pen ningpolitiken som de sakkunniga ansågo följa av de hittills godtagna prin ciperna för denna politik har emellertid sedermera enhälligt godtagits såsom riktlinje för penningpolitiken under efterkrigstiden av såväl bankofullmäk tige som kommissionen för ekonomisk efterkrigsplanering.
Med hänvisning i övrigt till den ingående diskussion av de penningpoli tiska problemen som framlagts av fullmäktige och kommissionen torde jag här få inskränka mig till att ange de huvudpunkter i fråga örn penning politikens inriktning efter kriget örn vilka enighet sålunda vunnits linder ärendets förberedande behandling. Den tid efter krigets slut, som avses, om fattar den period, varunder de olika processer försiggå, som gradvis leda till den extraordinära varuknapphetens avveckling och jämviktens återställande inom pris- och kostnadssystemet. 1. En stabilisering av penningvärdet bör eftersträvas inom de gränser, som betingas av fluktuationer i varuförsörjningen sammanhängande med växlingar i den inhemska produktiviteten eller i bytesrelationerna med ut landet. I enlighet härmed bör en förbättring i försörjningen efter kriget för anleda en motsvarande förbättring av penningvärdet. 2. Penninginkomsterna böra i regel varken höjas eller sänkas. Vid en prisfallsrörelse bör en inkomstsänkning icke eftersträvas av penningpoli tiska skäl i syfte att åstadkomma en höjning av penningvärdet utöver vad som svarar mot den förbättring av försörjningsläget som prisfallet återspeg lar. önskvärdheten av en sådan höjning utgör alltså icke ett tillräckligt skäl för en sänkning av inkomstnivån, örn priserna falla. Överhuvud bör icke såsom inål för penningpolitiken uppställas en återgång till någon viss prisnivå. 3. Vid tillämpningen av prissänkningsprogrammet bör tillses, att depressionsverkningar, som hota att leda till en mera allmän arbetslöshet, undvi kas, samtidigt som det emellertid bör iakttagas, att en så fullständig återgång av den under kriget inträdda prisstegringen som möjligt är önskvärd. 4. Valutastabilitet bör eftersträvas, även örn detta skulle innebära, att den interna målsättningen för penningpolitiken i någon mån finge eftersättas. 1 händelse Sverige skulle utsättas för ett kraftigare inflytande i depressiv eller inflatorisk riktning från utlandet, bör dock en justering av växelkur
20 Kungl. Maj-.ts proposition nr 252.
serna tillgripas suni medel att möta detta inflytande, i den nian en dylik justering är förenlig med Sveriges internationella åtaganden. En växelkurs anpassning som medel i konkurrensen på dc internationella marknaderna bör däremot icke ifrågakomma. 5. Den nuvarande räntestabiliseringen bör tills vidare fullföljas. I ett depressionsläge blir emellertid en omprövning av räntepolitiken nödvändig. Därvid bedömes räntan närmast ur sysselsättningssynpunkt. Vid en eventuell inflatorisk utveckling bör ökad kontroll över penningmarknaden eftersträvas genom lämpliga monetära åtgärder. En höjning av den långa räntan bör emellertid icke ske.
Kommissionen har särskilt uppmärksammat frågorna örn utrymmet för och behovet av ändringar i fråga örn inkomstavvägningen olika grupper emel lan inom ramen av det här angivna programmet samt örn priskontrollens betydelse och utformning vid programmets genomförande. Jag saknar anled ning att i detta sammanhang gå närmare in på dessa frågor men vill under stryka vad kommissionen framhållit, nämligen dels att örn inkomstjustering ar under här ifrågavarande period skulle tendera att bli allmänna och vä sentligt förlöpa i samma riktning, kunde hela det penningpolitiska program mets fullföljande komma att vedervågas, dels också att rationaliseringar och andra kostnadsreduktioner i regel böra komma samtliga inkomsttagare till godo genom en sänkning av priserna. Till slut må tillfogas att det här sammanfattade programmet icke avser att fastlägga en penningpolitik som skall tillämpas oberoende av den fak tiska utvecklingen. Inom ramen av de allmänna principer sorn programmet angiver måste denna utveckling tvärtom bli bestämmande för penningpoli tikens utformning. Det må vidare understrykas, att programmet icke inne fattar ett ståndpunktstagande till frågan vilken inkomstpolitik som vid en senare tidpunkt och på längre sikt kan vara motiverad ur penningpolitiska synpunkter eller med hänsyn till det svenska näringslivets internationella konkurrenskraft. Det program för efterkrigstidens penningpolitik varom enighet nätts under frågans förberedande behandling synes även mig utgöra en lämplig ram, när det gäller att i anslutning till den faktiska marknadsutvecklingen utforma den ekonomiska politiken. Jag kan även ansluta mig till vad bankofullmäk tige och kommissionen anfört till motivering och förklaring av programmets olika delar.
I anledning av bankofullmäktiges förslag om fortsatt befrielse för riks banken från sedelinlösningsskyldigheten bör sedvanlig framställning i äm net nu göras till riksdagen. I samband därmed bör ställning tagas till full mäktiges förslag om komplettering av nu gällande valutaförordning med sådana bestämmelser som kunna befinnas erforderliga för att hindra en kapitalinströmning (jfr prop. nr 290/1939, bilaga E, valutaförordning I). På
Kungl. Maj:ts proposition nr 252. 21
av fullmäktige anförda skäl tillstyrker jag, att framställning nu göres till riksdagen örn bemyndigande för Kungl. Majit att meddela sådana bestäm melser. Med åberopande av det anförda får jag hemställa, alt Kungl. Majit måtte föreslå riksdagen att
dels medgiva, att riksbanken må för tiden från och med den 1 juli 1944 till och med den 30 juni 1945 vara fritagen från skyldigheten att vid anfordran inlösa av banken ut givna sedlar med guld efter deras lydelse, med rätt dock för riksbanken att, örn förhållandena därtill giva anledning, före utgången av nämnda tid återupptaga inlösningen avbankens sedlar, dels ock medgiva, alt Kungl. Majit må meddela förord nande som avses i 1 § valutalagen den 22 juni 1939 (nr 350) i huvudsaklig anslutning till bestämmelserna angående kapi talinströmning i det vid propositionen nr 290 till 1939 års riksdag såsom bilaga E fogade förslaget till valutaförordning I.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan förordnar Hans Majit Konungen, att proposition av den lydelse, bilaga vid detta protokoll utvisar, skall avlåtas till riksdagen.
Ur protokollet: Birger Öhman.