Doc 1946:193

Kungl. Maj:ts proposition nr 193.

1 Nr 193.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen angående fortsatt statsgaranti för exportkredit; ginen Stockholms slott den 1 mars 1916.

Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över handelsärenden för denna dag, föreslå riksdagen att bifalla det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen hemställt.

GUSTAF.

Gunnar Myrdal.

Utdrag av protokollet över handelsärenden, hållet inför Hans Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 1 mars 1946.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden Wigforss, Möller, Sköld, Quensel, Gjöres, Erlander, Danielson, Vougt, Myrdal, Zetterberg, Sträng, Ericsson, Mossberg.

Efter gemensam beredning med ministern för utrikes ärendena och chefen för finansdepartementet anför chefen för handelsdepartementet, statsrådet Myrdal:

Statsgaranti för exportkredit har här i landet meddelats alltsedan budgetåret 1933/34 och har grundats pä tid efter annan av riksdagen givna bemyndiganden samt av Kungl. Majit i enlighet därmed utfärdade författningar. Dessa bemyndiganden och författningar lia haft växlande innehåll, särskilt vad avser maximibeloppet av statens sammanlagda betalningsansvar för lämnade exportkrediter. Prövning och avgörande av frågor örn statsgaranti för exportkredit ankommer på exportkreditnämnden, för vilken instruktion utfärdats den 26 juni 1933 (nr 430).

Bihang lill riksdagens protokoll 19i6. 1 sami. Nr 193. ,

2 Kungl. Maj:ts proposition nr 193.

Enligt nu gällande bestämmelser (kungörelser den 26 maj 1939, nr 214, den 19 juni 1942, nr 425, och den 1 juni 1945, nr 216) äger exportkreditnämnden att under tiden till och med den 30 juni 1946 till den svenska exportens främjande bevilja statsgaranti för den kredit, som av svensk exportör eller svensk bank eller annan svensk kreditgivare lämnas vid försäljning till utlandet av inhemska alster av industri, jordbruk eller fiske. I särskilda fall kan statsgaranti även beviljas för entreprenadarbeten, som utföras i utlandet, i förening med industrileveranser ävensom för till utlandet levererade alster av svensk teknisk konsulterande verksamhet, särskilt då dylik verksamhet kan bliva av betydelse för svensk export. Statsgarantien må högst avse, att ett belopp uppgående till 75 procent eller, i fråga om alster av jordbruk eller fiske eller beträffande gatsten eller kantsten, 85 procent av den lämnade krediten kommer att inflyta, eller ock att, där slutlig förlust å krediten uppstår, av sådan förlust ej mer än 25 procent eller, i fråga örn alster av jordbruk eller fiske eller beträffande gatsten eller kantsten, 15 procent skall drabba exportören eller kreditgivaren. Garantien, vars närmare omfattning i de särskilda fallen bestämmes av exportkreditnämnden, må icke avse utebliven betalning av annan anledning än köpares insolvens eller sådana statliga åtgärder utomlands som allmänt moratorium, valutaspärr eliel dylikt. För beviljad garanti skall den, som erhåller garantien, erlägga en premie, avpassad med hänsyn till olika inverkande omständigheter, såsom kredittidens längd, förhållandena i importlandet, andra förefintliga riskmoment och varans art. Premien skall sa beräknas, att den innefattar bidiag till täckande av administrationskostnaderna för exportkreditnämnden. I beloppet av gällande exportkreditgarantier — vilket ej får överstiga 300 miljoner kronor — skall inräknas vad exportkreditnämnden fått utgiva på grund av beviljad garanti, i den mån utbetalningarna icke täckas av återbetalningar eller av inkomst av premier, sedan kostnaderna för nämndens verksamhet guldits.

Erinras må vidare, att i enlighet med beslut av 1933 ars riksdag exportkreditnämndens premieinkomster skola överföras till en av riksgäldskontoret förvaltad fond, från vilken skola täckas såväl förluster å verksamheten som nämndens administrationskostnader, samt att riksgäldskontoret skall, i den mån fonden icke därtill förslår, förskottera medel för bestridande av utgifterna för verksamheten.

Under tiden från och med den 1 juli 1933, då exportkreditnämnden började sin verksamhet, till och med den 31 december 1945 ha utfärdats garantier för krediter å 738,6 miljoner kronor, varav statens ansvar omfattat 474,1 miljoner kronor. Under år 1945 har garantigivningen, icke minst till följd av den direkta statliga kreditgivningen till olika länder, varit av liten omfattning och avsett krediter å enbart 12,7 miljoner kronor, varav det garanterade beloppet utgjort 8,7 miljoner kronor. Sedan den 1 juli 1933 har intill utgången av år 1945 i premier influtit 13,1 miljoner kronor och i räntor å överskottsmedel 0,1 miljoner kronor. Nämndens sammanlagda inkomst har alltså utgjort 13,2 miljoner kronor. Utbetalade skadeersättningar under sam-

Kungl. Maj:ts proposition nr 193.

ma tid lia uppgått lill 33,2 miljoner kronor, varav 0,6 miljon kronor kunnat återvinnas. Nettoutbetalningarna för skador lia alltså utgjort 32,6 miljoner kronor. Omkostnaderna lia uppgått till 0,9 miljon kronor. Den å verksamheten per den 31 december 1945 uppkomna förlusten utgör alltså 20,3 miljoner kronor. Förlusten per den 31 december 1944 utgjorde 1 miljon kronor. Skadeutbetalningarna under år 1945 lia praktiskt taget helt haft samband med garantier av extraordinärt slag, vilka av olika anledningar ansetts önskvärda.

I en den 20 februari 1946 dagtecknad skrivelse, ur vilken de nyss lämnade uppgifterna beträffande garantigivningens omfattning till och med den 31 december 1945 äro hämtade, har exportkreditnämnden — under erinran att giltighetstiden för bestämmelserna angående statsgaranti för exportkredit utlöper med utgången av innevarande budgetår — till behandling upptagit frågan rörande fortsatt bemyndigande att bevilja dylik garanti. Nämnden säger sig ha funnit att sådant bemyndigande vore av behovet påkallat samt anför till stöd härför bland annat följande.

Inledningsvis får exportkreditnämnden erinra om att statsmakternas uppfattning rörande grunderna för behovet av statlig exportkreditgarantigivning undergått avsevärda förskjutningar, sedan exportkreditgarantisystemet infördes genom beslut vid 1933 års riksdag. Systemets tillkomst motiverades sålunda närmast av det då föreliggande brydsamma läget för vår export, och garantigivningen var avsedd att ingå som ett led i åtgärderna för arbetslöshetens bekämpande. Att det statliga exportkreditgarantisystemet kom af t bibehållas även efter det situationen för flertalet exportindustrier väsentligt förbättrats, motiverades av de för affärer på många marknader besvärande valutarestriktionerna och de, särskilt vid försäljning av den tunga industriens produkter, anmärkningsvärt långa kredittider, som blivit en följd av stegrad internationell konkurrens, oftast stödd av alltmera utbyggda statliga exportkreditgarantisystem. Under krigsåren koni exportindustriens behov av garanti mot risken av förlust på grund av valutarestriktioner att än mer ökas. Under denna tid kom därjämte exportkreditgarantisystemet, i samband med handelsavtal med Finland och Tyska riket, att av staten tilldelas en ny uppgift, nämligen såsom ett handelspolitiskt instrument.

För bibehållande av det statliga exportkreditgarantisystemet kunna anföras ett flertal skäl. såsom oförminskat behov hos exportindustrien av skydd mot förlust till följd av valutahinder, systemets betydelse såsom social försvarsåtgärd med tanke på eventuella avsättningssvårigheter för exportindustrien jämte önskvärdheten för statsmakterna att för handelspolitiska ändamål kunna förfoga över ett statligt exportkreditgarantisystem. Vad som emellertid, enligt exportkreditnämndens mening, framstår såsom det tyngst vägande skälet för systemets bibehållande är den omständigheten, att de i utlandet tillämpade statliga exportkreditgarantisystemen visa tendens till ytterligare utbyggnad, och att det i den utomordentligt hårda konkurrens, som torde vara att förvänta på marknaderna över hela jorden, måste anses vara av .största vikt, att den svenska exportindustrien herodes ungefär motsvarande stöd i form av exportkreditgarantier som dess utländska konkurrenter.

Nämnden framhåller vidare, att bestämmelserna angående statsgaranti för exportkredit enligt nämndens erfarenhet varit lämpligt utformade med hänsyn till såväl statens som näringslivets intressen. Det förelåge enligt nämn-

4 Kungl. Maj.ts proposition nr 193.

dens mening icke någon anledning att för närvarande i något avseende frångå de grundläggande principer, som nu gällde för det svenska exportkreditgarantisystemet.

Beträffande maxi mer ingen av exportkreditgarantierna erinrar nämnden, att det sammanlagda beloppet av gällande sådana garantier — däri inräknat vad nämnden fått utgiva på grund av beviljad garanti, i den mån utbetalningarna icke täcktes av återbetalningar eller av inkomst av premier, sedan kostnaderna för nämndens verksamhet guldits — för närvarande vore fastställt till 300 miljoner kronor. Nämnden fortsätter:

Det sammanlagda beloppet av nämndens ansvar för utfärdade garantier uppgick den 31 december 1045 till 34,7 miljoner kronor, varjämte garantier beviljats, men ännu ej utfärdats till ett belopp av 2,1 miljoner kronor. Samtidigt hade nämnden för att kunna möta sina betalningsförpliktelser i samband med skadefall å finska garantier från riksgäldskontoret rekvirerat 20,5 miljoner kronor, medan hos riksbanken och å postgirokonto tor nämndens räkning innestode 0,2 miljon kronor. Av den författningsenligt möjliga garantigivningen, 300 miljoner kronor, hade alltså vid senaste årsskifte utnyttjats 57,1 miljoner kronor (34,7 + 2,1 + 20,5 — 0,2 miljoner kronor).

Att ens approximativt angiva, i vilken utsträckning det statliga exporlkreditgarantisystemet kommer att utnyttjas under efterkrigstiden, är icke möjligt. En ej oväsentlig tendens till ökad efterfrågan på garantier har emellertid under senaste tiden framkommit. Sålunda beviljades under tiden 1 januari—15 februari 1946 garantier för 4,3 miljoner kronor, medan beloppet för tiden 1 juli—31 december 1945 endast utgjorde 3,3 miljoner kronor. Denna tendens till ökning av garantigivningen har väsentligen berott på att handeln med Italien och Holland börjat komma i gång. Även en inom nämnden ifrågasatt omläggning av garantigivningen från att såsom hittills avse enbart garantier för enstaka försäljningar till att delvis omfatta en totalitet av försäljningar under viss tidsperiod, varom utredning pågår, skulle emellertid sannolikt föranleda ökad garantigivning.

Nämnden framhåller, att omfattningen av den kommande efterfrågan beträffande garantigivning icke kunde förutses. Nämnden ansåge dock den omständigheten, att marginalen mellan författningsenligt möjlig garantigivning och nämndens aktuella garantiåtaganden alltjämt uppginge till närmare 240 miljoner kronor, icke böra föranleda nedsättning av nu gällande maximibelopp å 300 miljoner kronor. Enligt nämndens mening torde nämligen under nuvarande ovissa förhållanden försiktigheten bjuda, att en avsevärd reserv av garantimöjligheter ställdes till nämndens förfogande. Det torde, framhåller nämnden, knappast innebära någon olägenhet örn det senare skulle visa sig, att reserven endast i begränsad omfattning skulle ha behövt tagas i anspråk.

Vad beträffar frågan örn den tid, under vilken ett bemyndigande att meddela exportkreditgarantier skulle fortfara att gälla, erinrar nämnden till en början örn att bemyndigande att utfärda garantier tidigare i allmänhet inskränkts till att avse ett budgetår. Med hänsyn till osäkerheten såväl rörande utvecklingen inom den internationella handeln och därmed förbundna problem som beträffande omfattningen och arten av behovet av exportkreditgaranti syntes enligt nämn-

Kungl. Maj.ts proposition nr 193.

dens förmenande vad som sålunda tidigare varit regel alltjämt böra tillämpas och det nya bemyndigandet alltså inskränkas till budgetåret 1946/47.

Nämnden framhåller slutligen beträffande innebörden av tidsbegränsningen i tidigare givna bemyndiganden att nämnden -— även om bemyndigandet skulle ha definitivt upphört — ansett anknytningen till visst budgetår icke bort utgöra hinder för utfärdande av garanti efter budgetårets utgång, för det fall att nämnden dessförinnan utfäst sig att för viss redan avtalad leverans utfärda garantiförbindelse i samband med skeppning. Det vore emellertid enligt nämndens mening synnerligen önskvärt, att en ännu något mera vidsträckt tolkning av bemyndigandet medgåves. Örn nämligen nämnden skulle kunna utfärda garantier täckande en exportörs hela försäljning till visst land eller vissa länder under ett år — en garantiform som sannolikt torde visa sig såväl motsvara statens intressen i egenskap av garantigivare som vara ägnad att täcka behoven hos vissa grupper av exportörer -— måste nämnden äga möjlighet att låta garantigivningen omfatta även avslut, som gjordes efter budgetårets utgång, i den mån dessa vöre hänförliga till redan utfärdade garantier. Skulle den formulering, som tidigare givits bestämmelsen rörande tidsbegränsningen, anses utgöra hinder för en garantigivning av nyssnämnda omfattning, hemställde nämnden örn erforderlig ändring av bestämmelsen.

Avsikten med de svenska statsgarantiema för exportkredit var under Departement». åren närmast före kriget att stödja de svenska exportnäringarna, vilka chefm. arbetade under skärpt konkurrens icke minst från länder, vilka å sin sida tillgripit dylika statliga garantier som stöd för exporten. Det svenska garantisystemet visade sig i stort sett lämpligt för vinnande av det avsedda syftet.

I det förändrade läge för utrikeshandeln, som förelåg under krigsåren, koni garantigivningen jämväl till användning i olika handelspolitiska sammanhang, i det att bestämmelser örn export på kommersiell kreditbasis med statlig garanti upptogos i vissa med främmande makter träffade avtal. Vad beträffar den tid, som förflutit efter krigets upphörande, har garantigivning ägt rum endast i obetydlig omfattning. Att så varit fallet kan återföras på förutom de hinder, sorn genom krigets utgång Indes i vägen för varuutbyte överhuvud med åtskilliga av de tidigare krigförande — det förhållandet, att kreditgivning från .svensk sida som bekant skett i annan ordning, särskilt i form av direkta statliga krediter. Då det får förutsättas, att den direkta statliga kreditgivningen icke kommer att fortsätta i tillnärmelsevis samma omfattning som skett under den första efterkrigstiden, torde — särskilt i betraktande av det ekonomiska läget i ett flertal importländer — i stället en ökad kommersiell kreditgivning av enskilda exportörer i fortsättningen komma alf visa sig nödvändig. Med hänsyn härtill synes det rimligt att antaga, all behovet av och efterfrågan på .statlig garantigivning för .sådana krediter åter skall komma att öka. Ehuru utvecklingen i detta hänseende givetvis icke tillåter en bedömning på längre sikt, torde det under sådana omständigheter få anses motiverat ali bereda exporten det stöd, som möjlig-

6 Kungl. Majlis proposition nr 193.

heten till fortsatt garantigivning innebär och jag förordar därför att nu gällande bestämmelser örn statsgaranti för exportkredit förlängas. Vad maximigränsen för garantigivningen angår, ansluter jag mig till exportkreditnämndens förslag om att gränsen även för budgetåret 1946/47 sättes vid 300 miljoner kronor.

Liksom exportkreditnämnden anser jag lämpligt, att ett fortsatt bemyndigande att meddela exportkreditgarantier till tiden inskränkes till att gälla endast under budgetåret 1946/47. Exportkreditnämnden har i sin skrivelse upptagit spörsmålet, huruvida en sålunda begränsad giltighetstid skulle utgöra hinder för nämnden att utfärda garanti, täckande en exportörs hela försäljning till visst land eller vissa länder under ett år. Då gällande bestämmelser icke torde få anses lägga hinder i vägen för en dylik garantigivning, bör det vara nämnden obetaget att — i den mån den avsedda garantiformen anses motiverad och intresse därför yppas på exportörhåll — utfärda sådan garanti, även där de av garantien täckta leveranserna icke avtalats före budgetårets utgång.

Under åberopande av vad sålunda anförts hemställer jag, att Kungl. Majit måtte föreslå riksdagen medgiva,

att svenska staten må under tiden till och med utgången av budgetåret 1946/47 till belopp av högst 300 miljoner kronor — däri inräknade de belopp, vartill garantier beviljats eller före utgången av nu löpande budgetår beviljas — åtaga sig betalningsansvar i enlighet med nu gällande bestämmelser örn statsgaranti för exportkredit.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan förordnar Hans Majit Konungen, att proposition av den lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar, skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

J.-G. Nilsson.

467462. Slockholm, Isaac Marcus Boktryckeri-Aktiebolag, 1946.