('angående organisatio\xad nen av rationaliseringsverksamheten på jordbrukets område m. m.',)

Kungl. Maj:ts proposition nr 149.

Nr 149.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående organisatio­ nen av rationaliseringsverksamheten på jordbrukets område m. m.; given Stockholms slott den 27 feb­ ruari 19i8.

Kungl. Maj :t vill härmed, under'åberopande av bilagda utdrag av stats­ rådsprotokollet över jordbruksärenden för denna dag, föreslå riksdagen att bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departe­ mentschefen hemställt.

Under Hans Maj :ts Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro, enligt Dess nådiga beslut:

GUSTAF ADOLF.

Per Edvin Sköld.

1 Bihang till riksdagens protokoll 1948. 1 samt. Nr 149.

2 Kungi. Maj:ts proposition nr 149.

Sammanfattning.

Propositionen innehåller anslagsäskanden för de organ — lantbruks­ nämnderna och lantbruksstyrelsen — vilka enligt 1947 års riksdagsbeslut skola handhava den statliga verksamheten för jordbrukets yttre och inre rationalisering. Vidare hemställes om anvisande av medel för utlämnande av bidrag __ i form av avskrivningslån eller direkta bidrag — till yttre och inre rationaliseringsåtgärder. I samband därmed föreslås även vissa mindre ändringar i och tillägg till de av 1947 års riksdag beslutade bidragsgrunderna. Det statliga stödet till finansiering av dylika rationaliseringsåtgärder ävensom för utlämnande av driftslån till jordbrukare förutsättes skola utgå i form av statlig kreditgaranti för lån, tagna i enskilda kreditinrätt­ ningar. Bemyndigande begäres att bevilja sådan kreditgaranti intill vissa i propositionen angivna maximibelopp. Slutligen innehåller propositionen hemställan om anvisande av medel för utlämnande av producent- och kontantbidrag till vissa innehavare av mindre jordbruk ävensom förslag till utformningen av bidragsreglerna på vissa punkter.

Kungl. Maj:ts proposition nr 149.

Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 27 februari 1948.

N ärvarande: Statsministern E rlander , ministern för utrikes ärendena U ndén , statsråden W igforss , M öller , S köld , Q uensel , G jöres , D anielson , V ougt , Z etterberg , N ilsson , S träng , E ricsson , W eijne , K ock .

Efter gemensam beredning med chefen för finansdepartementet anmälei chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Sköld, frågor angående orga­ nisationen av rationaliseringsverksamheten på jordbrukets område och vissa därmed sammanhängande spörsmål samt anför därvid följande.

Inledning.

I årets statsverksproposition (IX H. T. p. 3, 81 och 97) har Kungl. Maj:t på min hemställan föreslagit riksdagen att i avbidan på särskild proposi­ tion i ämnet beräkna dels till Lantbruksstyrelsen: Avlöningar ett förslags­ anslag av 1 500 000 kronor, dels till Lantbruksstyrelsen: Omkostnader ett förslagsanslag av 235 000 kronor, dels till Lantbruksnämnderna: Avlöning­ ar ett förslagsanslag av 5 950 000 kronor, dels till Lantbruksnämnderna: Omkostnader ett förslagsanslag av 1 500 000 kronor, dels till Lantbruks­ nämnderna: Utrustning ett reservationsanslag av 260 000 kronor, dels till Lantbruksnämnderna: Ersättning till ortsombud ett förslagsanslag av 175 000 kronor, dels till Lantbruksnämnderna: Kostnader för planerings­ kommittéer ett förslagsanslag av 400 000 kronor, dels till Producent- och kontantbidrag till vissa innehavare av mindre jordbruk ett förslagsanslag av 75 000 000 kronor, dels till Bidrag till jordbrukets rationalisering ett re­ servationsanslag av 16 000 000 kronor, dels till Täckande av förluster på grund av statlig kreditgaranti ett förslagsanslag av 50 000 kronor. Jag torde nu ånyo få anmäla dessa frågor. Jämlikt Kungl. Maj :ts bemyndigande den 20 juni 1947 tillkallade jag ge­ nom beslut samma dag sju sakkunniga att verkställa utredning angående frågan om organisationen av verksamheten för jordbrukets yttre och inre rationalisering. De sakkunniga, vilka antagit benämningen 1947 års cen­ trala lantbrukskommitté, ha utgjorts av landshövdingen B. G. Hj. Hammar­ skjöld, tillika ordförande, ledamoten av riksdagens andra kammare, hem­ mansägaren K. A. M. Andersson i Löbbo, egnahemsdirektören S. G. G:son

Kungl. Maj:ts proposition nr 149.

Berg, ledamoten av riksdagens andra kammare, disponenten N. O. Jönsson i Rossbol, statskommissarien R. E. Norberg, biträdande överlantmätaren H. C. B. Wetterhall samt överdirektören G. R. Ytterborn. Genom beslut den 15 juli 1947 tillkallade jag vidare jämlikt ovannämnda bemyndigande inom varje hushållningssällskaps område fyra sakkunniga att utgöra lokalkom­ mitté under den centrala lantbrukskommittén. Centralkommittén har den 19 december 1947 avlämnat betänkande med utredning och förslag rörande organisationen av verksamheten för jordbrukets yttre och inre rationalise­ ring (SOU 1948: 2). I fråga om vissa av kommittén behandlade övergångs­ bestämmelser har egnahemsdirektören Berg på en punkt avgivit särskilt yttrande. Över kommitténs förslag ha, efter remiss, yttranden avgivits av stats­ kontoret, lantbruksstyrelsen, lantmäteristyrelsen, egnahemsstyrelsen, skogsstyrelsen, riksräkenskapsverket, domänstyrelsen, väg- och vattenbyggnads­ styrelsen, riksbanken, statens lönenämnd, statens byggnadslånebyrå, sta­ tens livsmedelskommission, bank- och fondinspektionen, samtliga länssty­ relser, samtliga egnahemsnämnder med undantag av egnahemsnämnderna i Gotlands och Malmöhus län, samtliga hushållningssällskaps förvaltnings­ utskott med undantag av förvaltningsutskotten i Östergötlands, Gotlands, Blekinge, Skaraborgs och Kopparbergs län, Svenska bankföreningen, Svens­ ka sparbanksföreningen, Sveriges allmänna hypoteksbank, Svenska jord­ bi ukskreditkassan, Svenska mejeriernas riksförening, Sveriges agronomoch lantbrukslärareförbund, Föreningen Sveriges jordbrukskonsulenter, Föreningen statens lantbruksingenjörer, Svenska lantbrukstjänstemannaföreningen, Svenska arkitekters riksförbund, Tjänstemännens centralor­ ganisation, Civilförvaltningens personalförbund, Sveriges lantbruksförbund, Lantbruksförbundets byggnadsförening, Riksförbundet landsbygdens folk, Svenska landskommunernas förbund och Sveriges juristförbund. Vid egnahemsstyrelsens yttrande har fogats en av styrelsens kamrerare upprättad promemoria, och vid skogsstyrelsens yttrande ha fogats utlåtan­ den från samtliga skogsvårdsstyrelser ävensom skogssällskapet. Vid det av Sveriges agronom- och lantbrukslärareförbund avgivna ytt­ randet har fogats skrivelse från Egnahemsdirektörernas förening.

Kommittén har i betänkandet i första rummet behandlat personal- och medelsbehovet för de blivande organen för den statliga verksamheten för yttre och inre rationalisering på jordbrukets område — lantbruksnämn­ derna och lantbruksstyrelsen. Kommittén har härvid varit nödsakad att upptaga en rad frågor rörande det sätt, på vilket verksamheten bör bedri­ vas, särskilt under den första tiden. I detta sammanhang har kommittén även funnit anledning ingå på vissa frågor rörande gränsdragningen mel­ lan lantbruksnämndernas och andra organs uppgifter ävensom angående den närmare utformningen av de av 1947 års riksdag fattade besluten. Flertalet av de spörsmål, som kommittén härvid behandlat, äro av sådan art att det torde få ankomma på Kungl. Maj :t att, i överensstämmelse med de riktlinjer som angivits av 1947 års riksdag, fatta beslut i desamma. På

Kungl. Ma}:ts proposition nr 149. 5

vissa punkter innebära kommitténs förslag emellertid mindre avvikelser från sagda riktlinjer eller sådana tillägg till eller förtydliganden av desam­ ma. att frågorna synas böra hänskjutas till riksdagen. I det följande komma endast att upptagas sådana avsnitt av kommitténs förslag, som beröra frågor av beskaffenhet att böra underställas riksda­ gens prövning. Beträffande motiveringen för förslagen torde i huvudsak få hänvisas till betänkandet. Jag torde redan här få anmärka, att kommittén beträffande personal- och medelsbehovet framlagt två olika beräkningar. Den ena avser det personaloch medelsbehov, som enligt kommitténs uppfattning måste anses föreligga, därest man bortser från de inskränkningar, som kunna behöva vidtagas i nuvarande statsfinansiella läge. Den andra beräkningen, vilken upprättats efter en under hand gjord framställning från jordbruksdepartementet och avser budgetåret 1948/49, är utarbetad med hänsynstagande till sagda för­ hållande och särskilt angelägenheten av att under nästa budgetår i största möjliga utsträckning avstå från sådana investeringar, som ej kunna väntas leda till en omedelbar produktionsökning.

Innan jag redogör för kommitténs förslag torde jag vidare få något uppe­ hålla mig vid vissa frågor, vilka helt eller delvis legat utanför kommitténs arbetsområde men äro av betydelse för nagra av de av kommittén behandla­ de spörsmålen. Den första av dessa frågor avser organisationen av verksamheten för för­ bättring av bostadsförhållandena, såvitt gäller jordbruksfastigheter. Jag torde här få erinra om att chefen för socialdepartementet i proposition nr 235/1947 angående vissa åtgärder för främjande av bostadsförsörjningen föreslog, att samtliga arbetsuppgifter i fråga om bostadsförsörjningen, som hittills ankommit på egnahemsorganisationen — alltså även i vad de avsågo bostäder å jordbruksfastigheter — skulle överflyttas till den bostadspoli­ tiska organisationen. Härigenom skulle de statliga åtgärderna beträffande bostadsförsörjningen i dess helhet komma att åvila en och samma organisa­ tion. Vid behandlingen av sagda proposition uttalade statsutskottet (utlå­ tande nr 241/1947), att handläggningen i länen av ärenden rörande lån och bidrag till jordbrukets bostäder borde ankomma på lantbruksnämnderna. Första kammaren följde utskottets förslag, under det att andra kammaren biföll propositionen. Efter sammanjämkning enade sig kamrarna om ytt­ rande av innehåll, att det vid förberedandet av detaljerade förslag rörande såväl den bostadspolitiska som den jordbrukspolitiska organisationen ytter­ ligare borde övervägas, vilket organ som lämpligen skulle omhänderhava jordbrukets bostäder. Oavsett hur frågan komme att lösas, borde behovet av och möjligheterna till effektivt samarbete mellan de blivande lantbruks­ nämnderna och länsbostadsnämnderna beaktas. Det uttalades även, att till­ räckliga skäl knappast syntes föreligga att skilja bebyggelsen på landsbyg­ dens tätorter från länsbostadsnämnderna (statsutskottets memorial nr 254/1947).

6 Kungl. Maj.ts proposition nr 149.

Jämlikt bemyndigande den 26 juli 1947 har statsrådet och chefen för so­ cialdepartementet tillkallat särskilda sakkunniga för utarbetande av förslag till bostadspolitikens organisation. I direktiven för nämnda sakkunniga har departementschefen uttalat, att bl. a. frågan om de bostadspolitiska läns­ organens ställning, arbetsuppgifter och organisation borde utredas under beaktande av vad riksdagen därom uttalat. Dessa sakkunniga ha numera avlämnat ett betänkande om den allmänna bostadspolitikens organisation. Däri har föreslagits, att verksamheten för bostadsförbättring å jordbruks­ fastigheter liksom den statliga bostadsförbättringsverksamheten i övrigt å landsbygden skall omhänderhavas av särskilda länsorgan — länsbostads­ nämnder — vilka skola stå under ledning av ett centralt organ. Lantbrukskommittén har däremot ansett sig böra föreslå, att ärenden rörande lån och bidrag till jordbrukets bostäder skola handläggas av lantbruksnämnder­ na. Kommittén har emellertid gjort beräkningar angående personal- och medelsbehovet in. m. såväl för det fall att bostadsförbättringsverksamheten å jordbruksfastigheter skall ligga hos lantbruksnämnderna som för det fall att sagda verksamhet skall omhänderhavas av länsbostadsnämnderna. Kommittén har vidare erinrat om att vissa norrländska lantbruksnämn­ der skola handhava förvaltningen av en del lägenheter å kronomark ovan odlingsgränsen i Norrbottens och Västerbottens län samt på renbetesfjällen i Jämtland. Enligt gällande författningar ålåge det staten att helt eller delvis svara för kostnaderna för uppförande eller förbättring av bostäder­ na å dylika lägenheter. Av praktiska skäl borde dylika bostadsärenden — oavsett vilken ställning man intoge till spörsmålet om organisationen av den statliga bostadsförbättringsverksamheten i övrigt — handläggas av lantbruksnämnderna. Detsamma borde gälla bostadsärenden i samband med den s. k. lappkolonisationen, vilken likaledes skulle handhavas av lantbruksorganen, ävensom i samband med arrendeegnahemsverksamheten. Enligt vad jag inhämtat av chefen för socialdepartementet avser denne att hos Kungl. Maj :t hemställa om avlåtande av förslag till årets riks­ dag angående den bostadspolitiska organisationen. Detta förslag skulle beträffande jordbrukets bostäder innebära, att det slutliga avgörandet i frågor om beviljande av lån eller bidrag till nybyggnad eller förbättringav bostad å jordbruksfastighet skulle ligga hos lantbruksnämnden, medan däremot den tekniska granskningen av dylika låne- och bidragsärenden skulle ankomma på länsbostadsnämnden. I de beräkningar angående lant­ bruksnämndernas personal- och medelsbehov för nästa budgetår, som jag i det följande kommer att framlägga, utgår jag från att lantbruksnämnder­ na skola handhava den statliga bostadsförbättringsverksamheten beträffan­ de jordbrukets fastigheter allenast i den utsträckning som nu nämnts. En dylik anordning torde icke medföra någon nämnvärd ökning av lantbruks­ nämndernas arbetsbörda och personalbehov i förhållande till den arbets­ börda och det personalbehov, som skulle ha förelegat, om avgörandet an­ kommit på länsbostadsnämnderna. Lantbruksnämnden skulle nämligen i det senare fallet ha haft att i form av yttrande till sistnämnda organ till­

Kungl. Maj:ts proposition nr U9.

kännagiva sin uppfattning i frågan. Vid sådant förhållande torde jag i redo­ görelsen för kommitténs betänkande, såvitt angår personal- och medelsbe­ hovet, kunna inskränka mig till att upptaga de beräkningar, som kom­ mittén uppgjort med utgångspunkt från att denna verksamhet skall hand­ havas av länsbostadsnämnderna.

En annan fråga av stor betydelse för såväl personal- som medelsbehovet är formen för det statliga stödet för finansiering av rationaliseringsåtgärder. I propositionen nr 75/1947 förordade jag, att rationaliseringsorganen för att främja den yttre och inre rationaliseringen skulle utlämna amorteringslån till jordbrukarna för yttre eller inre rationaliseringsåtgärder. Jag framhöll emellertid samtidigt, att stödet även kunde tänkas utgå på det sättet, att rationaliseringsorganen skulle äga bevilja statlig kreditgaranti för lån, som upptoges i enskilda kreditinrättningar. I anslutning härtill anförde jag att, innan definitiv ståndpunkt toges, olika frågor av betydelse för utformning­ en av garantiförfarandet borde närmare övervägas. Bland annat borde över­ läggningar äga rum med de kreditinrättningar, vilka kunde komma i fråga för här avsedd långivning. Jag hade därför för avsikt att efter närmare ut­ redning upptaga frågan till förnyad behandling i samband med anslagsäskandena för rationaliseringsåtgärder för budgetåret 1948/49. Frågan om formerna för den statliga kreditgivningen för bostadsförsörj­ ningen och för jordbrukets rationalisering har därefter utretts av 1945 års bankkommitté, vilken den 24 november 1947 avgivit ett betänkande med för­ slag till omläggning av den statliga kreditgivningen för bostads- och jordbruksändamål till en statlig kreditgarantigivning (SOU 1947: 86). Förslaget innebär beträffande jordbrukskreditgivningen i huvudsak följande: Ett kreditgarantisystem bör tillämpas beträffande sådana lån, vilka eljest avsetts skola utgå såsom statliga amorteringslån. För utlämnande av av­ skrivningslån böra de enskilda kreditinrättningarna däremot icke anlitas. I första hand böra sådana krediter, som åsyfta yttre och inre rationalisering på jordbrukets område, utlämnas mot statlig kreditgaranti. Emellertid böra även andra krediter, såsom lån för driftsrationalisering, egnahem skrediter, statens sekundärlån till jordbrukare, arrendelån, lån för sambruksförening­ ar och för gemensam maskinanvändning, med fördel kunna inordnas under de enskilda kreditinrättningarnas verksamhet med statsgaranti. Garantin förutsättes endast omfatta kreditbehovet utöver bottenlånegränsen. Såsom kreditgivare böra godtagas sparbanker, affärsbanker, jordbrukskassor, hypoteksföreningar samt försäkringsbolag. Krediterna skola utlämnas mot vanlig bottenlåneränta. Vid nuvarande ränteläge bör alltså krediten kunna erhållas till eu ränta av 3 procent, vartill vid placering i hypoteksforening eller eljest mot hunden ränta kommer förvaltningsbidrag eller motsvaran­ de räntetillägg av 0,i procent. Intet krav på ekonomisk konsolidering eller organisatorisk utbyggnad bör uppställas som villkor för rätten att bevilja statsgaranterade lån. Statsgarantin skall i rättsligt avseende innebära ett statens borgensåtagande för gäldenärens skuld till kreditinrättningen. Kre­

Kungl. Maj.ts proposition nr 149.

ditinrättningarnas åtagande bör innefatta skyldighet att under lånetiden sköta krediterna under bankmässiga former. Vidare böra kreditinrättningar­ na lämna lantbruksnämnderna förteckningar å lånerestantier samt efter anmodan av lantbruksnämnderna vidtaga indrivningsåtgärder mot försum­ liga låntagare. Centrala lantbrukskommittén har ansett sig böra ingå på ett bedömande av bankkommitténs betänkande såtillvida, att kommittén sökt beräkna de konsekvenser med avseende på organisationen av de blivande rationaliseringsorganen, som ett system med statlig kreditgaranti med den av bank­ kommittén föreslagna konstruktionen skulle innebära. Däremot har lant­ brukskommittén ej ansett sig ha anledning att i sitt betänkande yttra sig över bankkommitténs förslag ur andra synpunkter. I enlighet med denna sin ståndpunkt har kommittén i sina beräkningar rörande lantbruksnämnder­ nas och lantbruksstyrelsens personalbehov angivit dels det personalbehov, som kan antagas komma att föreligga vid ett genomförande av förslaget om statlig kreditgaranti, dels vilka förstärkningar av personalen som erfordras, därest lånen i stället skola utlämnas av statsmedel och förvaltas av rationaliseringsorganen. Chefen för finansdepartementet kommer, enligt vad jag in­ hämtat av denne, att hos Kungl. Maj :t hemställa om framläggande för riks­ dagen av förslag till införande av statlig kreditgaranti för vissa lån för jord­ brukets yttre och inre rationalisering ävensom för den sociala egnahemsverksamheten. Jag utgår därför i det följande från att det statliga finansie­ ringsstödet på detta område skall lämnas i form av sådan garanti. Jämlikt bemyndigande av Kungl. Maj:t tillkallade jag den 21 februari 1947 dels ledamoten av riksdagens andra kammare, hemmansägaren K. A. M. Andersson, Löbbo, tillika ordförande, samt numera expeditionschefen i jordbruksdepartementet E. H. Kling att verkställa en omarbetning av be­ stämmelserna för egnahemsverksamheten in. in., dels ock sex sakkunniga personer att deltaga i överläggningar i ämnet med utredningsmännen. Dessa, vilka antagit benämningen sociala jordbrukskreditutredningen, ha den 16 december 1947 avgivit betänkande med förslag till ordnandet av den sociala jordbrukskreditgivningen in. in. (SOU 1947: 82). Betänkandet innehåller vissa förslag av betydelse för bedömandet av lantbruksnämndernas personaloch medelsbehov. Bland annat föreslås, att genom lantbruksnämnderna sko­ la kunna utlämnas driftslån för att i vissa fall tillgodose jordbrukarnas be­ hov av driftskrediter. Efter samråd mellan sociala jordbrukskreditutredningen och 1947 års centrala lantbrukskommitté har det ansetts önskvärt, att samtliga förslag rörande finansieringen av den låne- och bidragsverksamhet, som lantbruksnämnderna skola handhava, skola framläggas i ett samman­ hang. Det har härvid befunnits mest ändamålsenligt, att dessa förslag upp­ tagas i lantbrukskommitténs betänkande. I enlighet härmed har lantbruks­ kommittén i sina kostnadsberäkningar även medtagit kostnaderna för ge­ nomförande av de förslag om jordbruksegnahemslån och driftslån, som sociala jordbrukskreditutredningen framlagt.

Kungl. Maj:ts proposition nr 149. 9

Jag har för avsikt att i annat sammanhang denna dag hos Kungl. Maj :t hemställa om framläggande för riksdagen av proposition i anledning av de förslag, som sociala jordbrukskreditutredningen avgivit. I likhet med ut­ redningen och lantbrukskommittén har jag emellertid ansett det lämpligt, att kostnaderna för de olika grenarna av lantbruksnämndernas verksamhet skola beräknas enhetligt. I enlighet härmed kommer jag i det följande att i anslagsäskandena inbegripa även kostnaderna för de av sociala jordbruks­ kreditutredningen föreslagna åtgärder, vilka avses skola åvila lantbruks­ nämnderna.

Av betydelse för lantbruksnämndernas arbetsbörda blir givetvis, i vilken utsträckning nämnderna skola få beslutanderätt i rationaliseringsärenden. I propositionen nr 75/1947 framhöll jag, att nämnderna inom rätt vida gränser borde äga självständigt handlägga och avgöra ärenden av större vikt. Ett uttalande av samma innebörd gjordes av särskilda utskottet i dess av riks­ dagen godkända utlåtande nr 2. Varken i propositionen eller utskottets ut­ låtande behandlades emellertid frågan, hur gränsen för lantbruksnämnds befogenhet borde dragas i särskilda grupper av ärenden. Kommittén har i sitt betänkande ingått på denna fråga. Sålunda har före­ slagits, att vissa maximibelopp skulle fastställas för de lån eller bidrag, som lantbruksnämnd skulle äga utlämna utan lantbruksstyrelsens hörande. Li­ kaså har förordats, att nämndens rätt att inköpa fastigheter för rationaliseringsändamål skulle omfatta fastigheter under en viss värdegräns. I de förslag angående organisationen av lantbruksnämnderna och lantbruksstyrelsen, som framläggas i det följande, har jag utgått från den av mig tidigare uttalade och av riksdagen godkända allmänna ståndpunkten rörande lantbruksnämndernas befogenheter. Hur gränsen för dessa bör dragas, synes bland annat böra bliva beroende på de erfarenheter, som vinnas under ar­ betets gång. Det torde därför vara lämpligast, att några bindande regler här­ vidlag ej uppställas i förväg. Det torde i stället få ankomma på Kungl. Maj :t eller, efter Kungl. Maj :ts bemyndigande, lantbruksstyrelsen att med beak­ tande av den principiella ståndpunkt, som intogs av 1947 års riksdag, pröva, hur lantbruksnämndernas befogenheter böra närmare bestämmas, och att vidtaga de jämkningar härvidlag, som eventuellt efter hand kunna befinnas lämpliga. I fråga om lantbruksnämndernas arbetsuppgifter och personalbehov torde jag jämväl böra erinra om att enligt det förslag om fortsatt lagstiftning rö­ rande inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet, vilket den 20 februari 1948 remitterats till lagrådet, lantbruksnämnderna avses skola i första hand pröva frågor om tillstånd att förvärva jordbruksfastighet.

10 Kungl. Maj:ts proposition nr 149.

Kap. 1. Huvuddragen av kommitténs förslag och tidpunkten för ikraftträdandet av den nya organisationen.

Kommitténs förslag.

Enligt 1947 års riksdags beslut skall omorganisationen av rationaliseringsverksamheten genomföras från och med den 1 juli 1948. Kommittén har även utgått härifrån vid framläggandet av sina förslag. Sålunda har kommittén förutsatt, att lantbruksnämnderna från och med sagda dag skola övertaga den av hushållningssällskapen bedrivna statsunderstödda verksamheten för inre rationalisering ävensom egnahemsnämndernas verksamhet på jord­ brukets område. Likaså skola nämnderna vid sagda tidpunkt gripa sig an med de nya uppgifter, som tillkomma enligt sagda riksdagsbeslut, främst den utvidgade låne- och bidragsverksamheten för yttre och inre rationali­ sering, handhavandet av statens aktiva inköpspolitik, utövandet av statens förköpsrätt och ledningen av planeringsverksamheten. Även det centralorgan — lantbruksstyrelsen — som skall bildas genom en sammanslagning av den nuvarande lantbruksstyrelsen och egnahemsstyrelsen, har förutsatts skola träda i verksamhet den 1 juli 1948.

På sätt i det följande kommer att närmare angivas har kommittén upp­ skattat nämndernas personalbehov — lantbruksingenjörsorganisationen ej inräknad — till omkring 510 personer. En betydande del av dessa motsvaras givetvis av befattningshavare, som nu finnas i egnahemsnämnderna och hus­ hållningssällskapen. Kommittén har till jämförelse med den nyss angivna siffran anfört, att omkring 190 befattningshavare för närvarande funnes anställda i egnahemsnämnderna samt att av hushållningssällskapens perso­ nal i runt tal 200 befattningshavare hade sådana arbetsuppgifter, som komme att överföras till lantbruksnämnderna. Även den nuvarande lantbruksingenjörsorganisationens befattningshavare avses i enlighet med 1947 års riksdags beslut i fortsättningen skola ingå i lantbruksnämnderna. Antalet av dessa uppgår för närvarande till omkring 200. Kommittén har här ej föreslagit annan utvidgning än som motsvarar inrättandet av två nya lantbruksingenjörsdistrikt, eller en utökning med 12 befattningshavare. Det nu angivna personalbehovet för lantbruksnämnderna utgör närmast vad kommittén ansett nödvändigt på längre sikt. Kommittén har emellertid pekat på att man med hänsyn till den begränsade personaltillgången på kvalificerad personal hade anledning förmoda, att lantbruksnämnderna icke skulle vara fullt utbyggda i personalhänseende redan den 1 juli 1948. Om medelsanvisningen för jordbrukets rationalisering under budgetåret 1948/49 begränsades i förhållande till vad man tidigare räknat med, skulle detta vi­ dare medföra, att verksamheten under sagda budgetår måste bedrivas i försiktigare takt än som förut avsetts. Under dessa förutsättningar kunde lantbruksnämndernas avlönings- och omkostnadsanslag för nästa budgetår beräknas till något lägre belopp än som skulle erfordras vid full utbyggnad.

Kungl. Mcij:ts proposition nr 149. 11

Den reducering kommittén sålunda ansett möjlig utgör för avlöningsanslagen omkring 12 procent av avlöningskostnaden för hela det nyss angivna antalet befattningshavare. Det av kommittén beräknade personalbehovet vid den blivande lantbruksstyrelsen motsvarar i det närmaste det sammanlagda antalet befattnings­ havare vid den nuvarande lantbruksstyrelsen (fiskeribyrån ej inräknad) och egnahemsstyrelsen. Att märka är då, att vissa av egnahemsstyrelsens arbetsuppgifter bortfalla, medan å andra sidan nya uppgifter tillkomma. Bortsett från spörsmålet om organisationen av den statliga verksamheten för förbättring av bostäder å jordbruksfastigheter och om formerna för det statliga lånestödet till jordbrukets yttre och inre rationalisering avse, såsom redan nämnts, de frågor, som kommittén i övrigt behandlat i sitt betänkande och som äro av beskaffenhet att här böra upptagas, i huvud­ sak endast smärre jämkningar i och tillägg till de beslut, som fattades vid 1947 års riksdag. I fråga om den yttre rationaliseringen har kommittén bland annat före­ slagit utbetalande av bidrag från rationaliseringsanslagen till täckande av kostnader för vissa lantmäteriförrättningar. Vad angår den inre rationaliseringen har kommittén förordat jämkning­ ar i grunderna för bidrag till betesanläggningar, ägovägar och ekonomibygg­ nader ävensom i organisationen av betesförbättringsverksamheten i vissa delar av Norrland. Vidare ha behandlats frågorna om den utsträckning, i vilken lantbruks­ nämnderna böra medverka vid utarbetande av planer till förbättringsföretag, grunderna för ersättning för sådant arbete, den medverkan, som andra organ böra lämna, och frågan om ersättning härför ävensom om gottgörelse till lantbruksnämndernas ortsombud och till gode män vid planeringsföretag. Beträffande producent- och kontantbidragen till vissa innehavare av mindre jordbruk har kommittén bland annat diskuterat gränsdragningen mellan producent- och kontantbidrag, tidpunkterna för utbetalning av bi­ dragen, huruvida och i vilken utsträckning efterreglering skall ske ävensom frågan om ersättning till mejerier in. fl. för medverkan vid utbetalande av dylika bidrag. 1 det följande kommer alt närmare redogöras för innebörden av de för­ slag kommittén framlagt. Därvid upptagas först de frågor rörande verk­ samheten för yttre och inre rationalisering in. in. ävensom rörande produ­ cent- och kontantbidragen, som behandlats i betänkandet, och därefter för­ slagen till organisationen av lantbruksnämnderna och lantbruksstyrelsen.

Yttrandena. I flertalet yttranden ha kommitténs förslag helt eller i huvudsak läm­ nats utan erinran. Där anmärkningar framställts, ha dessa i allmänhet en­ dast avsett någon eller några punkter i betänkandet.

12 Kungl. Maj:ts proposition nr 149.

Den fråga, som i yttrandena tilldragit sig den största uppmärksamheten, är den, huruvida verksamheten för förbättring av bostäder å jordbruksfas­ tigheter skall omhänderhavas av lantbruksnämnderna eller av andra organ. Med allenast ett par undantag har i de yttranden, där detta spörsmål be­ handlats, uttalats den uppfattningen, att denna verksamhet borde handha­ vas av lantbruksnämnderna. Då, såsom förut nämnts, frågan om bostads­ politikens organisation i dess helhet kommer att upptagas av chefen för so­ cialdepartementet, torde det emellertid ej föreligga anledning att här när­ mare ingå på yttrandena i denna del. Ej heller torde det här vara påkallat att ingå på den i vissa yttranden be­ rörda frågan, huruvida det statliga stödet för finansiering av yttre och inre rationaliseringsåtgärder bör lämnas i form av lån eller statlig kreditga­ ranti.

I några yttranden har framförts den synpunkten, att genomförandet av den år 1947 beslutade omorganisationen av rationaliseringsverksamheten borde uppskjutas tillsvidare. En dylik uppfattning har uttalats av, bland andra, Riksförbundet landsbygdens folk ävensom av några hushållnings­ sällskap och egnahemsnämnder. Till belysande av de huvudsakliga skäl, som anförts för en dylik upp­ fattning, torde här få återgivas följande uttalande av Riksförbundet lands­ bygdens folk. Kommittén framhåller, att de åtgärder, som vidtagas för att befrämja jordbrukets utveckling, måste ses mot bakgrunden av näringslivets struk­ tur och utveckling över huvud taget, vilket i sin tur föranleder att lantbruksorganen i sitt planeringsarbete måste intimt samverka med de övriga myn­ digheter och organ, som ha att planera eller på annat sätt främja olika grenar av samhällslivet och näringslivet. Åtskilliga av de problem, till vilka lantbruksnämnderna komma att få taga ställning i sitt planeringsarbete, behandlas för närvarande av den un­ der fjolåret tillsatta utredningen angående näringslivets lokalisering. Vi­ dare pågå på speciella områden flera utredningar, vilka kunna komma att inverka på lantbruksnämndernas arbete och uppgifter. Sålunda må erin­ ras om den pågående översynen av vissa frågor rörande den enskilda väg­ hållningen, utredningen rörande anläggnings- och bidragsverksamheten i fråga om vattenförsörjning och avlopp, markutredningen samt fastighetsbildningssalckunnigas överarbetning av jorddelningslagen m. in. Först se­ dan fastighetsbildningssakkunnigas arbete fortskridit längre, torde former­ na för samverkan mellan lantbruksnämnderna och lantmäteriorganen full­ ständigt kunna klarläggas. Av betydelse härutinnan äro även frågorna rö­ rande organisation och avlöningsförhållanden m. m. vid lantmäteristyrelsen och länslantmäterikontoren samt rörande utbildningen av lantmätare och lantbruksingenjörer. Dessa frågor befinna sig ävenledes på utredningsstadiet. Innan resultatet av de pågående utredningarna framlagts och statsmak­ terna tagit ställning härtill, synas lantbruksnämnderna delvis komma att sakna hållpunkter för sitt arbete. Med hänsyn härtill samt till det statsfinansiella läget synes det kunna övervägas, huruvida man icke borde låta anstå någon tid med den nya organisationen. Den i nuvarande läge möj­ liga rationaliseringen såväl som den beslutade låne- och bidragsverksam-

Kungl. Maj.ts proposition nr 149. 13

heten skulle utan olägenhet kunna handhavas av befintliga organ. I varje fall finner riksförbundet den av kommittén föreslagna organisationen åt­ minstone för närvarande vara alltför omfattande och ifrågasätter, huruvida den skulle kunna fullt utnyttjas till ändamålsenligt arbete. Utbyggnaden synes böra äga ram successivt och under beaktande av de erfarenheter som vinnas. För en återhållsamhet talar även den begränsade tillgången på kvalificerad personal, svårigheten att skaffa lämpliga lokaler och bristen på material, framför allt för planeringsarbetet lämpade kartor.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län har uttalat, att det med hänsyn till den mångfald komplicerade och delvis nya uppgifter det här vore fråga om skulle vara bättre att först omorganisera lantbruksstyrelsen och att låta lantbruksnämnderna träda i funktion först sedan den nya lantbrukssty­ relsen varit i verksamhet någon tid. Uppfattningen, att kommitténs förslag innebure en viss överdimensione­ ring av organisationen, har även uttalats av, bland andra, lantbruksstyrelsen, riksräkenskapsverket, Svenska bankföreningen och Sveriges lantbruksförbund. Riksräkenskapsverket har härom anfört följande. I de för kommittén meddelade direktiven framhölls bland annat att, med hänsyn till dels den allt tydligare framträdande bristen på arbetskraft och dels önskvärdheten av att i nuvarande konjunkturläge såvitt möjligt be­ gränsa statsutgifterna, vid uppdragandet av riktlinjer för verksamheten borde beaktas, att denna verksamhet icke torde kunna forceras utan till en början måste bedrivas med viss återhållsamhet. Detta innebure, att de bli­ vande länsorganen i första hand finge inrikta sig på att ombesörja det lö­ pande rationaliseringsarbetet i den mån och allt eftersom möjligheter till förstärkning och förbättring av enskilda fastigheter och jordbruksföretag anmälde sig. I direktiven framhölls vidare, att den förberedande plane­ ringsverksamheten, regionalplaneringen, icke torde kunna igångsättas i full utsträckning omedelbart utan syntes till en början få hållas inom en snä­ vare ram än som skulle kunna anses önskvärt, om man bortsåge bland annat från den föreliggande bristen på expertis och kvalificerade befattningshavare. Det vill synas riksräkenskapsverket, att de nu anförda synpunkterna icke tillräckligt beaktats av kommittén, som i sitt betänkande framlagt ett syn­ nerligen vidlyftigt och kostsamt förslag till en, som det synes, fullt utbyggd organisation av rationaliseringsverksamheten. Detta gäller särskilt de lokala organen, lantbruksnämnderna. Enligt riksräkenskapsverkets mening torde det dröja en avsevärd tid, innan verksamheten vid lantbruksnämnderna er­ hållit den omfattning, som i förslaget avsetts. Åtskilliga tidsödande förbere­ delsearbeten torde behöva slutföras, innan rationaliseringsverksamheten kan igångsättas. Denna verksamhet hänför sig även till ett oprövat område, var­ för tillräcklig erfarenhet av densamma saknas. Planeringsarbetet måste därför säkerligen under en lång tid framåt få karaktär av försöksverksam­ het. Vad regionalplaneringen beträffar, kommer denna, såsom kommittén även framhållit, all försvåras av bristen på såväl kvalificerad personal som för ändamålet användbart kartmaterial. Kommitténs förslag hade därför bort utformas med tanke på eu dylik begränsning av verksamheten, varvid möjlighet kunnat lämnas öppen för framtida utveckling i den mån vunna erfarenheter därtill föranleda. Enligt riksräkenskapsverkets mening måste det även av statsfinansiella skäl bliva nödvändigt, alt denna utbyggnad av organisationen sker successivt och all de olika rationaliseringsprojekten prövas med hänsyn till angelägenhetsgraden.

14 Kungl. Maj:ts proposition nr 149.

Lantbruksstijrelsen har i detta sammanhang även framhållit, att tillgång­ en på utbildad personal för lantbruksnämndernas arbete vore synnerligen begränsad och att det, om man i första hand sökte förse nämnderna med en riklig personal, vore risk för att brist skulle uppstå på andra håll, där likaledes betydelsefulla uppgifter förelåge, exempelvis inom lantbruksundervisningen. Även i åtskilliga andra yttranden har — utan att uppskov med om­ organisationen förordats — påpekats, att man med hänsyn till de förhål­ landen, som nu förelåge, borde framgå med särskild varsamhet vid upp­ byggandet av den nya organisationen. Dylika uttalanden ha gjorts av, bland andra, åtskilliga hushållningssällskaps förvaltningsutskott och egnahems­ nämnder.

Departementschefen. Ett av huvudsyftena med den av riksdagen år 1947 i princip beslutade omorganisationen av rationaliseringsverlcsamheten var att samordna de in­ satser, som nu göras av olika organ, och att därigenom skapa garantier för att de medel, som samhället ställer till förfogande för rationaliseringsändamål, utnyttjas på ett lämpligt sätt. Angelägenheten av en sådan samordning minskas uppenbarligen i och för sig ej, om rationaliseringsverksamheten av en eller annan anledning tills vidare måste bedrivas i en långsammare takt än som i och för sig skulle ha varit önskvärt. De skäl, som anförts för upp­ skov med omorganisationen, finner jag därför icke bärande utan anser, att densamma såsom ursprungligen avsetts bör genomföras från och med den 1 juli 1948. En annan sak är att rationaliseringsverksamhetens omfattning givetvis måste anpassas efter de förutsättningar, som nu föreligga. Redan i direktiven för kommitténs arbete angav jag, att verksamheten till följd av bristen på arbetskraft och önskvärdheten av att i nuvarande konjunktur­ läge såvitt möjligt begränsa statsutgifterna icke kunde forceras utan till en början måste bedrivas med viss återhållsamhet. Den utveckling, som sedan dess ägt rum, har medfört, att dessa synpunkter nu måste tillmätas ännu större betydelse än då direktiven meddelades. Jag finner det därför nöd­ vändigt, att anslagen såväl för rationaliseringsåtgärder som till organen för dylika åtgärder begränsas kraftigt. I det senare hänseendet kommer jag bland annat att föreslå, att lantbruksnämnderna tills vidare skola hållas inom en ej oväsentligt snävare ram än kommittén avsett. Bortsett härifrån kan jag — med en del jämkningar som i det följande skola närmare angivas — i huvudsak godtaga de förslag, som kommittén framlagt.

Kungl. Maj:ts proposition nr 149. 15

Kap. 2. Vissa frågor angående utformningen av det statliga stödet för yttre och inre rationalisering.

A. Låncverksainheten.

Kommitténs förslag.

För den statliga egnahemsverksamheten lia inrättats åtskilliga lånefon­ der och andra fonder. Med vissa undantag förvaltas dessa i kameralt hän­ seende av egnahemsstyrelsen. Åtskilliga lånefonder äro vidare inrättade för främjande av verksamheten inom jordbrukets binäringar. Dessa för­ valtas i kameralt hänseende av statskontoret. Rörande nu ifrågavarande fonder har kommittén gjort följande samman­ ställning.

1. Av egnahemsstyrelsen förvaltade fonder. Från egnahemslånefonden utlämnas egnahemslån i form av jordbruks­ lån och skogslån till underlättande för låntagaren att förvärva äganderätt till jordbruksfastighet. Därjämte beviljas egnahemslån till underlättande av förstärkning av ofullständiga jordbruk. Vidare utlämnas från fonden egnahemslån i form av bostadslån till underlättande för låntagaren att för­ värva äganderätt till bostadsegnahem samt egnahemsstatslån till vissa kom­ muner, bolag och föreningar, som förmedla bostadslån. Från jordförmedlingslånefonden kunna utlämnas förlagslån till kommu­ ner, bolag och föreningar, vilka förmedla bostadsegnahemslån, för använd­ ning såsom rörelsekapital vid inköp och exploatering av fastighet, lämplig att helt eller huvudsakligen användas för bildande av bostadsegnahem. Vidare kunna förlagslån från fonden tilldelas kommuner för anskaffande och tillhandahållande av jord till arbetarsmåbruk. Arrendelånefonden är inrättad för långivning i samband med arrendecgnahemsverksamheten. Från fonden kan i samband med upplåtelse av arrendeegnahem utlämnas arrendelån till arrendatorer för anskaffande av nödiga jordbruksinventarier, utsäde, gödningsämnen, foder och dylikt samt till andra nödvändiga utgifter för igångsättande av driften å fastigheten. Från arbetarsmåbrukslånefonden utlämnas arbetarsmåbruksstatslån till landskommuner, vilka med anlitande därav bevilja arbetarsmåbrukslån till skogsarbetare och därmed likställda arbetare för att giva dem tillfälle att förvärva mindre lägenheter, ägnade att bereda innehavaren utkomst ge­ nom jordbruk, drivet vid sidan av annan verksamhet. Jordfonden anlitas för det omedelbara bestridandet av den statliga egnahemsorganisationens kostnader för anskaffande och iordningställande av arrendeegnahem och andra egnahemsfastigheter. Ä fonden redovisas jäm­ väl de fastigheter, som av egnahemsnämnderna övertagits till skyddande av lån, utlämnade från av egnahemsstyrelsen förvaltade fonder. I arrendeegnahems fonden ingå staten tillhöriga fastigheter, vilka äro upplåtna såsom arrendeegnahem. Från lånefonden för främjande av bostadsbyggande på landsbygden ut­ lämnas nybyggnadslån för uppförande av nya bostadslägenheter i stället för förut befintliga samt för förbättring av vattentäkt, så ock för ombygg­ nad samt annat mera omfattande förbättringsarbete å bostadslägenheter, däri inbegripet anordnande av ledningar för vatten och avlopp, samt av elektriska installationer.

16 Kungl. Maj:ts proposition nr 149.

Under fonden för låneunderstöd, egnahemsstyrelsens delfond ha investeringsanslag anvisats dels till lån för uppförande och förbättring av lantarbetarbostäder, dels för lån till bostadsförbättringsverksamhet, dels ock till ackordslön och hjälplån till jordbrukare. Lantarbetarbostadslån kunna utgå till ägare eller brukare av jordbruks­ fastighet för uppförande å fastigheten av nya bostäder för fastighetens lantarbetare samt för ombyggnad av och annat mera omfattande förbätt­ ringsarbete å dylika bostäder. Från investeringsanslagen till lån till bostads­ förbättringsverksamhet beviljas förbättringslån, vilka utgå för samma än­ damål som nybyggnadslånen. Ackordslån och hjälplån slutligen kunna under vissa förutsättningar beviljas jordbrukare, som äro i trängande be­ hov av ekonomiskt bistånd. Å lånefonden för lantarbetarbostäder äro redovisade lantarbetarbostads­ lån, som beviljats enligt före den 1 juli 1939 gällande bestämmelser.

Förutom nu nämnda fonder, vilka ha karaktären av kapitalfonder, för­ valtas följande diversemedelsfonder av egnahemsstyrelsen, nämligen fon­ den för premielån till egnahemslåntagare, fonden för krislån till jordbru­ kare och fonden för lån till innehavare av s. k. lapplägenheter. Från fonden för premielån till egnahemslåntagare utlämnas i samband med egnahemslån till förvärv av jordbruksfastighet premielån till täckan­ de av kostnader för iordningställande av den egnahemsbelånade fastig­ heten. Å fonden för krislån till jordbrukare äro redovisade under åren 1941 och 1942 utlämnade krislån till jordbrukare, vilka på grund av felslagen skörd voro i trängande behov av ekonomiskt bistånd. Fonden för lån till innehavare av s. k. lapplägenheter är inrättad för ut­ lämnande — i samband med upplåtelse av lapplägenhet — av inventarielån till anskaffande av nödiga jordbruksinventarier, utsäde, gödningsäm­ nen, foder och dylikt samt till andra nödvändiga utgifter för igångsättan­ de av driften å lägenheten.

2. Av statskontoret förvaltade fonder. Från statens avdikningslånefond utlämnas lån till utförande av torrlägg­ ningsföretag beträffande mark för jordbruksändamål om företaget befinnes ur allmän och enskild synpunkt nyttigt och önskvärt. Från gödselvårdslånefonden kan till ägare eller brukare av jordbruksfas­ tighet utgå gödselvårdslån för att utföra ändamålsenliga gödselstäder samt sådana anordningar inom vederbörande djurstallar, som betingas av en rationell gödselvård. Täckdikning slånefonden är avsedd för beviljande av täckdikningslån till ägare eller brukare av jordbruksfastighet. Allmänna ny odling sf onden och norrländska ny odling sfond en äro avsedda för beviljande av dels nyodlingslån och dels betesförbättringslån. Under fonden för låneunderstöd, statskontorets delfond, äro slutligen anvisade investeringsanslag dels till lån för anskaffande av grästorkar m. m., från vilket anslag beviljas lån till uppförande av siloanläggningar för beredande av ensilagefoder, dels till tilläggslån till viss bostadsbyggnadsverksamhet, från vilket anslag beviljas tilläggslån till bostadsegnahemslån, dels ock till lån till underlättande av kolonisation för estlandssvenska familjer. Sistnämnda lån ha utlämnats till estlandssvenska famil­ jer för täckande av kostnader för fastighetsförvärv och förvärv av inven­ tarier m. m.

Kungi. Maj.ts proposition nr 149. 17

Den direkta förvaltningen av utlämnade gödselvårds-, täckdiknings-, nyod­ lings- och betesförbättringslån ävensom av lån för siloanläggningar handhaves av det hushållningssällskap, som utlämnat lånet. Statskontoret förvaltar härjämte ett flertal andra fonder, avsedda att främja åtgärder inom lantbruksstyrelsens verksamhetsområde, såsom viss driftsrationalisering, husdjursförädling och dylikt. Då den verksamhet, som dessa fonder avse, icke beröres av den förestående omorganisationen, har kommittén emellertid icke nu övervägt någon förändring med avseende å dessa fonder.

Kommittén har framhållit att, om ett system infördes med statlig garanti för av enskilda kreditinrättningar beviljade lån till jordbrukare, av de nu nämnda statliga kapitalfonderna endast avdikningslånefonden fortfarande behövde tagas i anspråk för utlämnande av lån till jordbrukare. Huruvida lån även från de nyss nämnda fonder, vilka förvaltas av statskontoret men icke beröras av den nu ifrågavarande omorganisationen, borde utlämnas av enskilda kreditinrättningar mot statlig garanti, borde särskilt utredas. Förutom de sistnämnda fonderna syntes för den nya organisationens verk­ samhet endast jordfonden och arrendeegnahemsfonden samt fonden för lån till innehavare av s. k. lapplägenheter komma att erfordras. Även ackordslån och hjälplån borde vid ett i övrigt genomfört system med statsgaranti ut­ lämnas av enskilda penninginrättningar mot sådan garanti. Härvid förut­ sattes dock sådan ändring i gällande författningar, att dylika lån kunde utlämnas mot vanlig bottenlåneränta och i övrigt på samma villkor som kreditinrättningarnas amorteringslån i allmänhet. Kommittén har vidare anfört att, därest ett system med statlig kredit­ garanti genomfördes, bemyndigande borde utverkas av riksdagen att med­ dela beslut om sådan garanti inom visst belopp för varje låneform för sig. Samtidigt har påpekats, att räntor och amorteringar å lån, utlämnade från befintliga fonder, komme att inflyta under ett antal år. Sålunda inflytande medel behövde vid ett system med statlig kreditgaranti icke tagas i an­ språk för ny långivning. För täckande av de förluster, som kunde uppkomma för staten på grund av garantiåtaganden samt för indrivnings- och exekutionskostnader, räntegottgörelser vid förtidig inbetalning av hypotekslån in. in., borde ett sär­ skilt anslag anvisas för varje budgetår. Det syntes åtminstone till en början icke vara erforderligt, att ett dylikt anslag skulle anvisas för varje låne­ form för sig, utan ett gemensamt anslag för samtliga låneformer borde vara tillräckligt. Under budgetåret 1948/49 torde verksamheten icke hinna uppnå sådan omfattning, att några mera avsevärda förluster på grund av den statliga garantin kunde uppkomma. I vart fall torde ett belopp å 50 000 kronor vara tillräckligt för ändamålet. Kommittén har slutligen på tal om låneverksamheten behandlat de pro­ blem, som vid en övergång till ett system med statlig kreditgaranti upp­ komma i fråga om förvaltningen av tidigare utlämnade lån. Härvidlag har 2 Bi ha ny till riksdagens protokoll 194-8. 1 sand. Nr 149.

18 Kungl. Maj.ts proposition nr 149.

till en början erinrats om att bankkommittén i sitt betänkande ifrågasatt, att vid införande av ett system med statlig kreditgaranti för bostads- och jordbrukskrediter förvaltningen av egnahemsnämndernas nuvarande lånestock med vissa undantag skulle överföras till riksbankens avdelningskon­ tor i länen. Kommittén har rörande denna fråga endast uttalat, att den insåge att lantbruksnämnderna i möjligaste mån måste befrias från förvalt­ ningen av de gamla lånen, om för deras del några nämnvärda fördelar skulle vinnas med kreditgarantisystemet. Motsvarande problem uppkomma även i fråga om de lån, som utlämnats från gödselvårdslånefonden, täckdikningslånefonden, allmänna nyodlingsfonden och norrländska nyodlingsfonden, ävensom beträffande de lån, vilka från investeringsanslag under fonden för låneunderstöd beviljats för upp­ förande av siloanläggningar. Förvaltningen av dessa lån handhaves, såsom förut nämnts, av hushållningssällskapen, medan själva fondförvaltningen åvilar statskontoret. Hushållningssällskapens skuld till respektive lånefon­ der vid utgången av år 1946 framgår av följande av kommittén gjorda upp­ ställning: Lånets art Sammanlagt lånebelopp i kronor

Summa kronor 7 491 557: 63

Antalet utestående, av hushållningssällskapen förvaltade lån uppgår en­ ligt kommittén för närvarande till omkring 10 000. Kommittén har anfört, att den inhämtat yttrande från hushållningssäll­ skapen, huruvida de önskade fortsätta att förvalta ifrågavarande lån eller ville överlämna låneförvaltningen till lantbruksnämnderna eller — därest kreditgarantisystemet komnie att tillämpas — till riksbankens avdelnings­ kontor. Flertalet hushållningssällskap hade därvid förklarat, att de icke ville fortsätta att förvalta lånen efter den 1 juli 1948, medan ett mindre antal sällskap sagt sig önska behålla förvaltningen. Själv ansåge kommit­ tén, att det, om den verksamhet, som ifrågavarande lån avsåge att främja, överfördes till lantbruksnämnderna, låge i sakens natur, att i vart fall de hushållningssällskap, som icke längre önskade handhava låneförvaltningen, skulle befrias därifrån, detta i all synnerhet som förvaltningsbidrag icke komme att utgå till sällskapen efter den 1 januari 1948. Ur olika synpunk­ ter vore det emellertid önskvärt, att enhetliga bestämmelser skulle gälla för samtliga sällskap i fråga om låneförvaltningen. Kommittén ansåge där­ för, att i princip alla ifrågavarande lån borde per den 1 juli 1948 i förvaltningshänseende överföras till lantbruksnämnderna eller — vid införande av statlig kreditgaranti — till riksbankens avdelningskontor. Skulle emellertid några hushållningssällskap av särskild anledning önska utan kostnad för statsverket behålla uppgiften att förvalta nuvarande lånestock eller viss del

Kungl. Maj.ts proposition nr 149. 19

därav, borde möjlighet lämnas öppen att ordna förvaltningen på dettr sätt. Hushållningssällskap, som överläte sina den 30 juni 1948 utestående lån, borde i motsvarande omfattning frikallas från sin låneskuld till staten. Överlåtelsen av lånestocken borde tillgå så, att representanter för vederbö­ rande hushållningssällskap, å ena, och lantbruksnämnden, å andra sidan, omkring den 1 juli 1948 inventerade lånestocken. Lantbruksnämnden borde därefter skriftligen erkänna mottagandet av densamma. Vid inventeringen borde tillses, att lånehandlingar jämte säkerheter funnes, vilka täckte sta­ tens lånefordran hos sällskapet. Däremot syntes det icke vara nödvändigt, att lånehandlingarna vid detta tillfälle skulle granskas ur formell synpunkt eller att säkerhetens värde närmare skulle bedömas. Ränta eller amortering, som utestode ogulden den 1 juli 1948, borde tillkomma staten. Där det visades, att sällskapet redan till staten inbetalat motsvarande ränta och amortering å vederbörligt statslån, borde dock beloppet tillgodoräknas säll­ skapet. Det kunde tänkas, att i samband med överflyttningen vissa frågor av mer eller mindre detalj betonad art uppstode, vilka icke kunnat förut­ ses. I den mån dessa frågor icke kunde lösas under hand, syntes det böra ankomma på Kungl. Maj :t att avgöra dem. Vad nu sagts rörande lån borde i princip även gälla de bidrag inom ifrå­ gavarande verksamhetsområde, vilka beviljats före den 1 juli 1948 men ännu icke helt utbetalats vid nämnda tidpunkt, ävensom utbetalade bidrag, för vilka särskild förbindelse utfärdats om återbetalningsskyldighet under vissa förutsättningar. Hushållningssällskapen borde per den 1 juli 1948 redovisa samtliga ifrågavarande låne- och bidragsmedel. Om riksbankens avdelningskontor — vid ett system med statlig kredit­ garanti — skulle övertaga de av egnahemsorganen och av hushållningssäll­ skapen förvaltade lånen, borde likaså inventering ske enligt i huvudsak de grunder som nyss angivits. En sådan inventering borde även företagas vid ett eventuellt överlämnande av lån från egnahemsorganisationen till de blivande statliga organen för bostadsförsörjningen.

Yttrandena.

Förslaget, att förluster till följd av garantiåtaganden skulle täckas ur ett särskilt anslag, har ej föranlett någon erinran i yttrandena. Däremot ha delade meningar uttalats beträffande sättet för den fortsatta förvaltningen av de lån och bidrag till yttre och inre rationaliseringsåtgärder in. in., som före den 1 juli 1948 utlämnats av egnahemsorganen eller av hushållnings­ sällskapen. Vad kommittén här föreslagit har tillstyrkts eller lämnats utan erinran av bland andra länsstyrelsen i Blekinge län, hushållningssällskapens förvalt­ ningsutskott i Kronobergs och Hallands län samt Göteborgs och Bohus län ävensom av egnahemsnämnderna i Kronobergs län och Kalmar läns södra lmshållningssällskapsområde. Hushållningssällskapets förvaltningsutskott i

20 Kungl. Maj:ts proposition nr 149.

Hallands län har därvid uttalat, att överföringen från hushållningssällska­ pen borde avse alla ifrågavarande lån och bidrag, således även outnyttjade bidragsmedel för den inre rationaliseringen. Hushållningssällskapets förvalt­ ningsutskott i Kronobergs län har däremot förklarat, att sällskapet önskade slutföra förvaltningen av de statsbidrag, som sällskapet beviljat före den 1 juli 1948 men icke utbetalat. Såsom skäl härför har anförts, att bidragen utbetalades i samma mån som det genom avsyning kontrollerades, att de företag bidragen avsåge slutförts. Då sällskapet genom sina befattningsha­ vare uppgjort planer till företagen, syntes det lämpligast, att sällskapet också skulle tillse, att dessa planer följdes. Egnahemsnämnden i Krono­ bergs län har anfört, att från överföringen borde undantagas av egnahemsorganen utlämnade premielån, tilläggslån och krislån till jordbrukare. Såvitt hushållningssällskapen angår, har förslaget vidare avstyrkts av hushållningssällskapens förvaltningsutskott i Malmöhus och Kristianstads län. Det förra utskottet har ansett, att de, som önskade behålla förvaltning­ en av utav dem utlämnade lån berörande yttre och inre rationalisering, borde få göra detta. I yttrandet har särskilt framhållits, att Malmöhus läns hus­ hållningssällskap i avsevärd utsträckning inlöst dylika statslån och själv finansierat den fortsatta utlåningen till jordbrukarna. Skulle nu uteståen­ de statslån överföras till annan låneförmedlare, komme en olämplig och oförutsedd skillnad att uppstå mellan sällskapets nuvarande låntagare allt­ eftersom motsvarande statslån redan inlösts eller fortfarande kvarstode. Hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Kristianstads län har anfört att, därest sällskapen ville behålla redan beviljade lån, tills dessa slutamorterats, borde de erhålla något bidrag till kostnaderna för denna låneförmedling. Frågan om överlåtande av en del av hushållningssällskapens arbete till lantbruksnämnderna borde kunna lösas under hand genom underhand­ lingar mellan dessa båda organ. Fullmäktige i riksbanken ha förklarat att de, därest statsmakterna skulle anse sig böra besluta övergång till ett system med statlig garanti för jord­ brukskrediter, icke ville motsätta sig att riksbanken, om och i den mån så befunnes lämpligt, skulle övertaga den av egnahemsorganen och hushåll­ ningssällskapen förvaltade lånestocken. Fullmäktige förutsatte emellertid därvid, att riksbanken skulle beredas skälig ersättning för sina av låne­ förvaltningen föranledda kostnader. Svenska jordbrukskreditkassan har hänvisat till ett av kassan avgivet ytt­ rande över 1945 års bankkommittés förslag i ämnet, däri anförts följande. Mot bankkommitténs förslag rörande avvecklingen av byggnadslånebyråns och egnahemsinstitutionens nuvarande lånestockar har jordbrukskreditkas­ san i och för sig intet att invända. Skulle en med egnahemslån belastad jord­ bruksfastighet framdeles bli föremål för rationalisering, förbunden^ med statsgaranterad kredit i enskild kreditinrättning, torde det dock mången gång ur både låntagarens och kreditinrättningens synpunkt vara ändamåls­ enligt, att egnahemslånet överflyttades till kreditinrättningen för att sam­ manläggas med rationaliseringskrediten. Möjlighet till sådan överflyttning bör beredas låntagaren på skäliga villkor.

Kungl. Maj:ts proposition nr. 149. 21

Därest statsmakterna kunna finna en sådan lösning lämplig, kan jordbrukskasseorganisationen emellertid tänka sig att i form av förvaltnings­ uppdrag helt eller delvis övertaga egnahemsinstitutionens nuvarande lånestock, i vad avser jordbruksegnahem. Jordbrukskreditkassan har vidare anfört att överläggningar inletts mel­ lan hypoteksbankens styrelse jämte representanter för landshypoteksföreningarna å ena sidan och jordbrukskreditkassans styrelse jämte represen­ tanter för centralkassorna å andra sidan i syfte att genom samverkan för­ bättra dessa kreditinstitutioners möjligheter att fylla de uppgifter på jord­ brukskreditens område, som skulle komma att falla på dem, om förslaget till statlig kreditgaranti genomfördes. Styrelsen för Sveriges allmänna hypoteksbank har förklarat sig anse en naturlig lösning av problemet med förvaltningen av de äldre lånen vara, att de kooperativa kreditorganisationerna på jordbrukets område, hypoteksrörelsen och jordbrukskasserörelsen, gemensamt och efter inbördes överens­ kommelse övertoge dessa förvaltningsuppgifter, åtminstone såvitt anginge egnahemslånestocken. Styrelsen hade under hand erfarit, att hypoteksföreningarna vore villiga att ikläda sig arbetet med och ansvaret för förvalt­ ningen av äldre statliga lån på jordbruksområdet. Slutligen kan nämnas, att hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Jönköpings län förklarat sig förutsätta att sällskapen vid överlåtande av bidragsstocken skulle erhålla gottgörelse enligt sällskapens taxor för de kostnader för upprättade planer avseende dylika bidrag, vilka vid överlå­ tandet icke blivit ersatta av rekvirenterna.

Departementschefen.

Statens stöd till finansieringen av yttre och inre rationaliseringsåtgärder bör såsom redan tidigare nämnts, i princip lämnas i form av statlig kredit­ garanti för lån, upptagna i enskilda kreditinrättningar. I den proposition angående den sociala jordbrukskreditgivningen m. in., vilken jag denna dag ämnar föreslå Kungl. Maj :t att förelägga riksdagen, förordas vidare, att kreditgarantiformen skall tillämpas jämväl å driftslån till jordbrukare och å lån för förvärv av jordbruksegnahem. Bemyndigande torde böra inhämtas av riksdagen att medgiva kreditga­ ranti inom en viss årlig ram för varje särskild verksamhetsgren. Jag åter­ kommer i det följande till frågan, hur denna ram bör bestämmas. På ett avsnitt av verksamheten för inre rationalisering torde emellertid den hittillsvarande stödformen böra bibehållas. Lån till torrläggningsföre­ tag torde nämligen, såsom även förutsatts av kommittén, med hänsyn till den speciella karaktären av dessa företag i vart fall tills vidare böra utläm­ nas ur avdikningslånefonden. Det bör emellertid längre fram övervägas, om man ej även beträffande dessa lån helt eller delvis kan övergå till den nya stödformen. Likaså torde det, sedan erfarenhet vunnits av systemet med statlig kreditgaranti, böra prövas, om ej delta system lämpligen mera allmänt kan användas i verksamheten för rationalisering av jordbrukets driftsförhållanden.

22 Kungl. Maj:ts proposition nr 149.

I fråga om ackords- och hjälplånen till jordbrukare har kommittén fram­ hållit, att det enligt dess uppfattning kunde övervägas, om ej denna låneverksamhet kunde avskaffas, da den hittills haft mycket ringa användning och då från och med den 1 juli 1948 väsentligt ökade lånemöjligheter i andra former komme att stå jordbrukarna till buds. Kommittén har emellertid stannat för att förorda, att ackords- och hjälplånen tills vidare skulle bibe­ hållas men att kreditgarantiformen skulle tillämpas även för dessa lån. För att möjliggöra detta borde vissa ändringar vidtagas i nu gällande lånebestämmelser. För min del är jag ej för närvarande beredd att taga ställning till frågan om ett slopande av ackords- och hjälplånen. Å andra sidan finner jag det ej heller lämpligt att nu ändra villkoren för dessa lån. Det är vidare med hän­ syn till det ringa antalet dylika lån ur arbetsbelastningssynpunkt ganska likgiltigt, huruvida lånen utlämnas av lantbruksnämnderna eller av enskild kreditinrättning mot statlig garanti. Jag förordar därför, att dessa lån tills vidare skola utlämnas i samma ordning och på samma villkor som hittills. Skulle det vid en senare företagen prövning av mera definitiv karaktär be­ finnas, att ifrågavarande lånemöjlighet bör bibehållas, torde man då även kunna överväga att övergå till ett system med statlig kreditgaranti jämväl för dessa lån. En tillämpning av ett system med statlig kreditgaranti medför, såsom kommittén framhållit, att ett flertal statliga lånefonder icke längre behöva tagas i anspråk för utlämnande av nya lån. Av de av kommittén särskilt nämnda fonder, vilka förvaltas av egnahemsstyrelsen eller statskontoret, behöva sålunda — förutom avdikningslånefonden — endast jordfonden, arrendeegnahemsfonden samt fonden för lån till innehavare av s. k. lapplägen­ heter användas för sådan verksamhet, som i fortsättningen skall omhänderhavas av lantbruksnämnderna. Dessa fonder böra alltså bibehållas. Likaså bör egnahemsstyrelsens delfond av fonden för låneunderstöd under den ändrade benämningen la,ntbruksstyrelsens delfond bibehållas för utläm­ nande av ackordslån och hjälplån till jordbrukare. Till vissa med jord­ fonden sammanhängande frågor återkommer jag i det följande. Ur egnahemslånefonden, jordförmedlingslånefonden, arrendelånefonden, arbetarsmåbrukslånefonden, fonden för premielån till egnahemslåntagare, fonden för krislån till jordbrukare, gödselvårdslånefonden, täckdikningslånefonden, allmänna nyodlingsfonden och norrländska nyodlingsfonden böra däremot lån ej utlämnas efter den 30 juni 1947; dock att fonderna böra användas för utbetalande av redan beviljade men ej utlämnade lån. Å fonderna vid utgången av budgetåret 1947/48 innestående medel böra, i den mån de ej tagas i anspråk för nyssnämnda utbetalningar, tillgodoföras riksstatstiteln övriga diverse inkomster, i vad avser diversemedelsfonderna för premielån och krislån, samt inlevereras till riksgäldskontoret, i vad avser övriga fonder, vilka alla ha karaktären av statliga kapitalfonder. Det torde få ankomma på Kungl. Maj :t att meddela erforderliga bestämmelser för överföringen. Under fonden för låneunderstöd, statskontorets delfond, bör vidare i fortsättningen ej utlämnas lån till uppförande av siloanlägg­

Kungl. May.ts proposition nr 149. 23

ningar eller till underlättande av kolonisation av estlandssvenska familjer. Frågan hur det skall förfaras med övriga av kommittén särskilt nämnda, av egnahemsstyrelsen eller lantbruksstyrelsen förvaltade fonder och an­ slag torde komma att upptagas av chefen för socialdepartementet i samband med framläggande av förslag till organisationen av bostadspolitiken. I propositionen nr 75/47 framhöll jag, att jag ej vore beredd att taga slutgiltig ställning till 1942 års jordbrukskommittés förslag om längden av amorteringstiden och omfattningen av amorteringsskyldigheten å de statliga amorteringslånen men att jag i och för sig ej hade något att erinra mot de principer, på vilka kommitténs förslag i dessa delar vilade. Dessa principer inneburo, att amorteringstiden skulle maximeras till 25 ar och att det sedan skulle ankomma på de lånebeviljande myndigheterna att be­ stämma amorteringstidens längd med hänsyn till förhållandena i det en­ skilda fallet. Av praktiska skäl borde man dock därvid hålla sig till ett begränsat antal typer, exempelvis amorteringstider med jämna 5-årsintervaller. Amorteringsskyldigheten borde som regel omfatta hela lånet, men de lånebeviljande myndigheterna borde äga befogenhet att i vissa fall be­ gränsa denna skyldighet till viss del av lånet. Även då det statliga lånestödet lämnas i form av kreditgaranti, bör det givetvis, såsom även bankkommittén avsett, ankomma på lantbruksnämn­ den att besluta om amorteringstidens längd och amorteringsskyldighetens omfattning. Härvid torde böra följas de principer, som nyss nämnts. I likhet med kommittén finner jag det mest ändamålsenligt, att de för­ luster, som kunna uppkomma å de statliga garantiåtagandena, skola täckas ur ett särskilt å driftbudgeten upptaget anslag. Frågan om storleken av det härför erforderliga beloppet torde jag få upptaga i det följande. Den avveckling av flertalet nu befintliga statliga lånefonder för jordbru­ kets yttre och inre rationalisering in. in., som sålunda förordas, framkallar frågan, vilket eller vilka organ, som i fortsättningen böra handhava förvalt­ ningen av redan utlämnade eller beviljade lån. En förutsättning för att lantbruksnämnderna till fullo skola kunna ut­ nyttja fördelarna ur administrativ synpunkt med ett system med statlig kreditgaranti är tydligen, att de ej belastas med förvaltningen av sådana lån ur de nu överflödiga fonderna, som utlämnats av egnahemsnämnderna och hushållningssällskapen men ännu ej återbetalats. En lämplig lösning av frågan om förvaltningen av dessa lån synes vara att lånen, såsom bankkom­ mittén ifrågasatt, överföras till riksbankens avdelningskontor. Eu sådan överföring torde av praktiska skäl böra avse samtliga den 1 juli 1948 ute­ stående, av egnahemsstyrelsen eller egnahemsnämnderna utlämnade lån ävensom samtliga vid sagda tidpunkt utestående, av hushållningssällskapen utlämnade gödselvårds-, täekdiknings-, nyodlings-, betesförbättrings- och siloanläggningslån. Lånen böra efter överföringen redovisas å riksbankens delfond av fonden för låneunderstöd. Till denna delfond böra samtidigt överföras å berörda kapitalfonder redovisade avskrivningsmedel. Det torde få ankomma på Kungl. Maj :t atl avgöra de detaljfrågor, som kunna upp­

Kungl. Maj:ts proposition nr 149.

komma i samband med ifrågavarande överföring. Den av riksbanken be­ rörda frågan om ersättning till banken för förvaltningen av lånen torde icke behöva redan nu upptagas till behandling. Nu angivna förfaringssätt torde däremot ej böra tillämpas i fråga om de bidrag till yttre och inre rationaliseringsåtgärder, som hushållningssällskap och egnahemsorgan kunna ha utlämnat före den 1 juli 1948 med förbehåll om återbetalningsskyldighet under vissa förutsättningar. Enligt min mening är det knappast påkallat, att även tillsynen över dessa bidragsärenden även­ som rätten att återkräva bidragen skall överflyttas till riksbankens avdel­ ningskontor. Det väsentliga arbetet i dessa ärenden blir att kontrollera att de företag, till vilka bidragen lämnats, utförts på tillfredsställande sätt och att pröva, huruvida sådana förhållanden föreligga, som kunna föranleda skyldighet att återbetala uppburet bidrag. Dessa uppgifter synas icke lämp­ ligen kunna läggas på avdelningskontoren. Nu nämnda ärenden torde alltså i fortsättningen böra handläggas av lantbruksnämnderna. Hittills har endast berörts förvaltningen av redan utlämnade lån och bi­ drag. Då egnahemsstyrelsen eller egnahemsnämnd före den 1 juli 1948 be­ viljat sådant lån, vars förvaltning enligt det nyss anförda bör överföras på riksbankens avdelningskontor, men lånet ej helt utbetalats före sagda dag, synes det lämpligen böra ankomma på lantbruksnämnden att verkställa lesterande utbetalningar. Sedan detta skett, bör lånet överföras till veder­ börande avdelningskontor och förvaltas av detta. Förvaltningen av de lån för inre rationaliseringsåtgärder, som kunna ha beviljats av hushållnings­ sällskap före den 1 juli 1948 men ej helt utbetalats före sagda dag, bör från och med den 1 juli 1948 övertagas av lantbruksnämnderna. I samband härmed bör förvaltningen av de för utlåningen använda fyra utlåningsfonderna överflyttas från statskontoret till lantbruksstyrelsen. Lantbruks­ nämnden får därefter verkställa resterande utbetalningar och, sedan lånet utbetalats i sin helhet, överlämna den fortsatta förvaltningen av detta till riksbankens avdelningskontor. Vad åter angår bidrag, som av sällskapet beviljats före den 1 juli 1948 men ej helt utbetalats före sagda dag, bör sällskapet äga självt avgöra, huruvida det vill omedelbart överlåta den fort­ satta handläggningen av bidragsärendet till lantbruksnämnden eller självt verkställa resterande utbetalning och först därefter överlämna förvaltningen till lantbruksnämnden. Någon anledning synes ej föreligga för det allmänna att, såsom i ett ytt­ rande angivits, vid övertagandet av bidragsstocken ersätta sällskapen kost­ naderna för upprättande av planer till de företag bidragen avse, i den mån dessa kostnader ej redan guldits av vederbörande jordbrukare.

Ett annat spörsmål, som uppkommer vid en övergång till systemet med statlig kreditgaranti, är huruvida denna stödform skall få användas även för omplacering av tidigare beviljade lån. Denna fråga kan väntas bliva aktuell särskilt av den anledningen, att räntan för de nya lån, som kunna komma att beviljas mot statlig kreditgaranti, i regel torde bliva lägre än den, som

Kungl. Maj:ts proposition nr 149. 25

för närvarande gäller för lån ur statliga lånefonder. Jag anser mig icke för närvarande kunna tillstyrka förslag till en allmän nedsättning av rän­ tesatserna å lån ur lånefonderna på jordbrukets område. Vid sådant förhål­ lande synes det mig riktigast, att kreditgaranti i regel endast skall få läm­ nas för att finansiera nya jordförvärv eller nya förbättringsåtgärder. I vissa fall bör dock undantag kunna göras från denna regel. Om en jordbrukare söker kreditgaranti för att finansiera en viss förbättringsåtgärd och samti­ digt vill omplacera ett äldre lån, som han fått ur någon av de statliga utlåningsfonderna på jordbrukets område, bör nämligen lantbruksnämnden en­ ligt min uppfattning kunna medgiva, att kreditgarantien får omfatta även det belopp, som behövs för att lösa det äldre lånet. Vid prövningen av frågor om sådan utvidgning av kreditgarantien bör emellertid beaktas, hur utvidg­ ningen kommer att inverka på lantbruksnämndens möjligheter att lämna kreditgaranti för mera angelägna företag. Det sammanlagda belopp, för vil­ ket varje lantbruksnämnd skall äga lämna kreditgaranti, torde komma att maximeras. Eftersom kreditbehovet för nya rationaliseringsåtgärder själv­ fallet bör tillgodoses i första hand, bör sådan garanti för omplacering av äldre lån medgivas endast i den mån risk ej föreligger för att nämnden där­ igenom avhänder sig möjlighet att stödja nya förbättringsåtgärder. Ansökan om kreditgaranti, som uteslutande avser att möjliggöra en omplacering av äldre lån, bör vidare under inga förhållanden bifallas.

B, Frågor angående lantbruksnämndernas fastighetsförvärv m. m.

Kommitténs förslag. Kommittén har till en början förutsatt, att lantbruksnämnderna skulle övertaga de fastigheter, som för närvarande ägas av egnahemsnämnderna, de lokala jordnämnderna inom Västernorrlands och Norrbottens län samt Lyekebyåutredningen. Kostnaderna för inköp av fastigheter borde bestridas ur en särskild kapitalfond. Den nuvarande jordfonden borde efter erforder­ lig utvidgning användas för detta ändamål. Jordfonden borde bibehållas vid den storlek, som riksdagen kunde komma att besluta. I jordfonden borde in­ räknas lantbruksnämnderna tillhöriga fastigheter med inköpsvärdet jämte å fastigheterna nedlagda kostnader. Inkomster från och utgifter för fastig­ heterna borde påföras fonden. I den mån nämnderna sålde fastigheter till lägre värde än det bokförda nettovärdet, borde avskrivningar alltså icke gö­ ras på jordfonden utan förlusten borde täckas av medel ur anslaget för bidrag till yttre rationalisering. Lantbruksstyrelsen borde vid varje budgetårs början fatta preliminärt be­ slut om den kostnadsram, inom vilken varje lantbruksnämnd skulle plan­ lägga sina fastighetsinköp. Härvid borde dock viss del — förslagsvis en fjär­ dedel av tillgängliga medel — innehållas av lantbruksstyrelsen för att möta uppkommande exceptionella behov eller för att mot budgetårets slut för­ delas mellan de nämnder, där de medel, som preliminärt ställts till förfo­ gande, visat sig otillräckliga.

26 Kungi. Maj:ts proposition nr 149.

I fråga om förvaltningen av lantbruksnämndernas fastigheter har kom­ mittén bland annat uttalat, att dessa fastigheter ur skogsvårdssynpunkt borde falla under skogsvårdslagens bestämmelser. Det borde vidare i möj­ ligaste mån undvikas, att lantbruksnämnderna brukade fastigheterna i egen regi. I stället borde jordbruks]orden utarrenderas till lämplig jordbrukare och skogen ställas under sakkunnig persons eller myndighets tillsyn. Kom­ mittén hade ansett sig kunna räkna med att skogsvårdsstyrelserna kunde vara lantbruksnämnderna behjälpliga med alla de åtgärder beträffande sko­ gen å nämndernas fastigheter, som normalt fölle under skogsvårdsstyrelsernas arbetsuppgifter beträffande enskilda skogar. (Frågan om ersättning härför till skogsvårdsstyrelserna beröres i ett senare avsnitt.) Kommittén har icke heller ansett det nödvändigt, att särskilda tjänstemän nu skulle anställas enbart för att omhänderhava lantbruksnämndernas fas­ tighetsförvaltning. Ansvaret för tillsynen över lantbruksnämnds fastigheter borde läggas å någon av nämndens konsulenter, som för sina övriga arbetsuppgifter ofta vore på resande fot. I övrigt borde fastighetsförvaltningen kunna anförtros åt en eller flera sakkunniga personer utanför nämnden, exempelvis åt härför särskilt lämpade ortsombud. Dessa borde i så fall upp­ bära särskild ersättning enligt överenskommelse. Räkenskaper och bokfö­ ring borde anförtros åt nämndens kamerala personal. Bokföringen borde vara så upplagd, att inkomster och utgifter för varje särskild fastighet kunde överblickas. Kostnaderna för fastighetsförvaltningen borde påföras jord­ fonden. Kommittén har emellertid även framhållit, att de föreslagna anordningar­ na för fastighetsförvaltningen kunde komma att visa sig otillräckliga, då rationaliseringsverksamheten nått full omfattning och lantbruksnämnder­ na bedrivit sin inköpsverksamhet några år. Kommittén ansåge dock, att man borde avvakta närmare erfarenheter rörande förvaltningsuppgifterna, innan någon mera vidlyftig organisation tillskapades för ändamålet.

Yttrandena. Vad kommittén anfört rörande lantbruksnämndernas fastighetsförvärv m. m. har i allmänhet lämnats utan erinran. I åtskilliga yttranden ha emel­ lertid betonats de svårigheter, som kunde uppkomma för nämnderna vid inköp av fastigheter, vilka ej omedelbart eller efter en kortare tid kunde disponeras för rationaliseringsverksamheten. Största försiktighet vid dylika inköp har därför förordats. Sveriges lantbruks förbund och Riksförbundet landsbygdens folk ha funnit det oklart, vilka arrendebestämmelser som vore avsedda att tillämpas vid arrendering av nämnden tillhöriga fastig­ heter. Lantbruksförbundet har i detta sammanhang påpekat, att arrende borde kunna bringas att upphöra, då fastigheten behövde disponeras för rationaliseringsähdamål. Bestämmelserna i gällande arrendelag tillgodosåge emellertid ej detta behov. I en vid egnahemsstyrelsens yttrande fogad, av styrelsens kamrerare upp­ rättad promemoria ha vidare berört vissa frågor angående bokföringen av

Kunffl. Maj:ts proposition nr 149. 27

inkomster och utgifter för nämndernas fastigheter. I promemorian har er­ inrats om kommitténs uttalande, att i jordfonden borde inräknas lantbruks­ nämnderna tillhöriga fastigheter jämte å fastigheterna nedlagda kostnader samt att inkomster från och utgifter för fastigheterna borde tillföras fonden. Såvitt angår fastigheter, vilka förvärvats för att skydda lån, har i promemo­ rian uttalats att — i överensstämmelse med vad som tillämpades inom egnahemsverksamheten — endast sådana inkomster, som medförde nedgång i fas­ tigheternas värde, och sådana utgifter, som utgjorde rena anskaffningskost­ nader, borde påverka fastigheternas bokföringsvärde. Övriga inkomster och utgifter borde hopsamlas å en gemensam titel under jordfonden. Denna borde vid budgetårets utgång centralt hos lantbruksstyrelsen avslutas emot anslaget till bidrag till jordbrukets inre rationalisering. För att kunna visa det ekonomiska resultatet av innehavet av en dylik fastighet borde — på samma sätt som hittills skett inom egnahemsorganisationen — vid sidan av bokföringen föras en fastighetsliggare, i vilken samtliga till fastigheten hänförliga inkomster och utgifter noterades.

Departementschefen. I huvudsak kan jag biträda vad kommittén anfört angående lantbruks­ nämndernas fastighetsförvärv och vissa därmed sammanhängande frågor. Beträffande förvaltningen av nämndernas fastigheter vill jag dock anmärka, att det enligt min uppfattning ej bör komma i fråga, att dessa fastigheter formellt skulle lyda under den allmänna skogsvårdslagens bestämmelser. Däremot bör skötseln av skogarna å desamma i största möjliga utsträckning ske med tillämpning av de principer, vilka ligga till grund för det nu fram­ lagda förslaget till skogsvårdslag. Bland annat är det, såsom framhållits i propositionen angående ny skogsvårdslag, angeläget att avverkningar å dy­ lika fastigheter ej skola företagas i sådan omfattning, att skogen, då den åter­ förenas med enskilda jordbruksfastigheter, ej kan giva det stöd åt dessa, som är avsett med kompletteringen. Med anledning av vad i några yttranden anförts angående inköp av fastig­ heter på lager för rationaliseringsändamål vill jag erinra om att denna fråga ingående behandlades av särskilda utskottet vid 1947 års riksdag i dess utlå­ tande över propositionen angående riktlinjerna för den framtida jordbruks­ politiken. Utskottet framhöll i nämnda utlåtande rörande denna fråga sam­ manfattningsvis, att det icke vore lämpligt att uppställa ett generellt förbud mot att använda förköpsrätten för andra än aktuella rationaliseringsåtgärder. Det borde i stället förutsättas, att rationaliseringsorganet i ett dylikt fall skulle mot varandra väga den fördel det innehure, att förvärvet gåve ökade möjligheter att längre fram genomföra den yttre rationaliseringen, samt de nackdelar, som eventuella förvaltningssvårigheter och svårigheter i samband med den blivande försäljningen av marken kunde anses innebära. Samma synpunkter anlades på frågan om dylika förvärv medelst statens aktiva inköpspolitik. Den ståndpunkt, som utskottet sålunda intog och som godkändes av riksdagen, synes utgöra tillräcklig vägledning för nämnderna. Anledning torde därför ej finnas att nu ytterligare ingå på denna fråga.

28 Kungl. Maj:ts proposition nr 149.

Vid utarrendering av här avsedda fastigheter komma de allmänna be­ stämmelserna om jordbruksarrende att bliva tillämpliga. Skulle olägenhe­ ter uppstå härav, torde frågan om införande av speciella arrendebestäm­ melser få övervägas. Vad kamreraren i egnahemsstyrelsen anfört angående bokföringen av vissa inkomster och utgifter för lantbruksnämndens fastigheter synes böra över­ vägas vid detaljutformningen av bokföringsbestämmelserna.

C, Bidragsverksamheten, Kommitténs förslag.

Kommittén har föreslagit, att bidragen skola utgå ur särskilda anslag till bidrag till jordbrukets yttre respektive inre rationalisering (alternativt ur ett gemensamt anslag till bidrag till jordbrukets rationalisering). I den män: bidrag utlämnades i form av avskrivningslån, borde, med hänsyn till att bidragen formellt hade karaktären av lån och bidragstagarna alltså häftade i skuld till statsverket för icke avskrivna belopp, ett motsvarande belopp överföras till en diversemedelsfond, förslagsvis benämnd jordbrukets avskrivningslånefond.

Bidrag till yttre rationalisering.

I tråga om bidragen till yttre rationalisering har kommittén endast ifråga­ satt vissa mindre tillägg till de tidigare fattade principbesluten. Kommittén har sålunda diskuterat frågan, i vad mån bidrag borde kunna utgå för att bestrida kostnader för lantmäteriförrättningar och sammanläggningar. Kommittén har anfört, att dessa kostnader stundom vore så höga, att de avskräckte jordbrukarna från att genomföra önskvärda förbättringar i fastighetsförhållandena. De borde då betraktas som ekonomiska hinder för rationaliseringen, vilka borde undanröjas med hjälp av bidrag. Kommittén har särskilt nämnt det fallet, att en lantbruksnämnd — för att få till stånd en tillräckligt genomgripande yttre rationalisering — måste rekommendera betydligt mera vittgående åtgärder än som varit nödvändiga, om endast be­ gränsade förbättringsåtgärder vidtagits. Vid dylika tillfällen borde lant­ bruksnämnd ha möjlighet att påtaga sig lantmäterikostnaderna och därmed sammanhängande kostnader, såvida icke det rationaliseringsprojekt, som lantbruksnämnden ville stödja, ändock vore uppenbart lönsamt för de be­ rörda jordägarna. Kostnaderna för lantmäteriförrättningar på fastigheter i nämndens ägo — exempelvis för att dela upp ett större jordkomplex på lämpliga brukningsenheter för försäljning till enskilda jordbrukare — borde däremot på­ föras jordfonden. Kommittén har i detta sammanhang även framhållit, att genomgripande fastighetsregleringar berörande större områden knappast kunde överblic­ kas förrän efter ett omfattande utredningsarbete, vilket mången gång måste

Kungl. Maj.ts proposition nr 149. 29

uppdragas åt lantmätare. Resultatet av en förberedande utredning kunde stundom bliva, att ifrågasatta åtgärder icke lämpligen borde komma till stånd. I ett sådant fall vore det knappast skäligt, att de jordägare, vilkas fastigheter närmast förorsakat utredningsarbetet, skulle belastas med kost­ naderna för undersökningar, som lantmäteriorganen utfört på uppdrag av lantbruksnämnden. Dylika kostnader borde i stället få bestridas av lant­ bruksnämnderna ur de medel, som dessa kunde komma att disponera för planeringsarbeten i allmänhet, såvida icke kostnaderna i annan ordning skulle stanna å statsverket.

Bidrag till inre rationalisering.

Kommittén har här först upptagit vissa frågor av mera allmän betydelse för den inre rationaliseringen, nämligen dels frågan hur de medel, som to­ talt ställas till förfogande för bidrag till inre rationaliseringsåtgärder, böra fördelas på olika slag av sådana åtgärder, dels grunderna för kostnadsbe­ räkningarna, dels vissa spörsmål angående utformningen av avskrivnings­ lånen. Därefter har kommittén beträffande vissa speciella slag av förbätt­ ringsåtgärder föreslagit ändringar i eller tillägg till de tidigare fattade be­ sluten, särskilt i fråga om bidragsbeloppen.

Fördelningen av anslagsmedlen. Beträffande fördelningen av anslagsmedlen har kommittén ansett, att lantbruksstyrelsen i första hand borde äga fördela av riksdagen beviljade medel på de olika nämnderna. Vid budgetårets början borde dock endast fördelas viss del, förslagsvis tre fjärdedelar, av dessa medel. Återstoden borde fördelas allt eftersom nämnderna anmälde behov av ytterligare me­ del. Vidare borde fastställas en viss ram för nämndernas rätt att utan cen­ tralorganets hörande använda anvisade medel för olika ändamål. Detta bor­ de ske så att för varje nämnd skulle bestämmas de högsta belopp, som utan centralorganets hörande finge disponeras för olika slag av åtgärder, men samtidigt också angivas det högsta sammanlagda beloppet. Detta samman­ lagda belopp, vilket skulle vara mindre än summan av de högsta beloppen för vart och ett av de olika slagen av åtgärder, skulle därvid motsvara de medel ur anslaget för inre rationalisering, som centralorganet ställt till nämndens förfogande vid den preliminära fördelningen vid budgetårets början. Ett utnyttjande av högsta beloppet för ett visst slag av åtgärder skulle således medföra, att de högsta beloppen för ett eller flera av de öv­ riga slagen av åtgärder icke kunde utnyttjas.

Grunderna för kostnadsberäkningarna. I fråga om den beräkning av kostnaderna för eu förbättringsåtgärd, som skall läggas till grund för bestämmande av bidrag och lån till företaget, har kommittén förordat, att i kostnaden skulle inräknas utgifter för plan till företaget. Kommittén bär vidare diskuterat, i vad mån kostnaderna för

Kungl. Maj:ts proposition nr 149.

sådant arbete, som beräknades bliva utfört av brukaren själv eller av i den­ nes tjänst ar sanställd arbetskraft, borde få inräknas. Enligt kommitténs uppfattning borde detta endast ifrågakomma, då särskilda skäl därtill förelåge. Detta kunde exempelvis vara fallet, då brukaren genom att själv ut­ föra en betydande del av arbetet skulle få vidkännas ekonomiska uppoff­ ringar i form av uteblivna inkomster från arbete utom det egna jordbruket.

Utformningen av avskrivningslånen. Beträffande utformningen av avskrivningslånen har kommittén förordat, att lantbruksnämnderna skulle få rätt att i särskilda fall fastställa annan löptid och avskrivningstakt för avskrivningslån än den normala. Vidare har föreslagits, att lantbruksnämnderna skulle få en viss befogenhet att, då vill­ koren för avskrivning ej vore uppfyllda, medgiva anstånd med återbetalningsskyldighet ävensom att, i stället för att omedelbart fordra återbetal­ ning, förelägga vederbörande att inom viss tid vidtaga erforderliga åtgärder för att avhjälpa bristerna.

Särskilda frågor angående bidrag till vissa slag av förbättringsåtgärder. Vad angår nyodling har kommittén uttalat, att alla åtgärder, som i sam­ band med odling vidtoges för att bringa den odlade marken i ett kulturtill­ stånd, som vore avsett att i fortsättningen bibehållas, borde räknas såsom odlingsåtgärd eller ock hänföras till annan åtgärd, för vilken bidrag kunde ifrågakomma. Såväl grundgödsling som grundkalkning borde innefattas i nyodlingsåtgärder. Kommittén ansåge vidare starka skäl tala för att kost­ nader för anläggning av vägar i samband med odling skulle jämställas med övriga odlingskostnader, i den mån vägarna erfordrades för den nyodlade markens rationella brukande. Vad angår verksamheten för betesförbättring (inbegripet betesanläggning), vilken enligt de av 1947 års riksdag fattade besluten skall hänföras till inre rationalisering och handhavas av lantbruksnämnderna, har kommit­ tén till en början uppehållit sig vid gränsdragningen mellan denna verk­ samhet och det arbete på samma område, som för närvarande bedrives av skogsvårdsstyrelserna, särskilt med stöd av anslaget till åtgärder för ökad skogsproduktion i Norrland m. in. Kommittén har anfört, att inom lapp­ markerna och skyddsskogsområdena betesproblemen i så hög grad framstode såsom specifikt skogliga problem, att all bidragsgivning och planering av­ seende betesanläggningar och betesförbättringar inom Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker samt inom skyddsskogarna i Kopparbergs och Jämtlands län borde ankomma på skogsvårdsstyrelserna. Inom övriga de­ lar av landet borde däremot sagda verksamhet omhänderhavas enbart av lantbruksnämnderna. Den betesverksamhet, som nu bedreves av skogs­ vårdsstyrelserna inom övriga delar av Norrland, borde således övertagas av lantbruksnämnderna. Dessa borde också övertaga en del av den personal, som nu sysselsattes med denna verksamhet. Då det emellertid kunde förut­ ses, att lantbruksnämnderna under det första året av sin verksamhet skulle

Kungl. Maj:ts proposition nr 149. 31

komma alt i hög grad be Lungas med arbetsuppgifter av organisatorisk art, hade kommittén ansett det önskvärt, att övertagandet icke skulle ske ome­ delbart. I samförstånd med skogsstyrelsen föresloge kommittén därför i stället, att övertagandet skulle ske först den 1 juli 1949 men att lantbruks­ nämnderna dock skulle kopplas in såsom rådgivande organ redan från och med den 1 juli 1948. Kommittén har i anslutning härtill även berört frågan, hur i de delar av Norrland, där enligt dess förslag all betesverksamhet i fortsättningen skulle handhavas av skogsvårdsorganen, bidragsgivningen och handläggningen i övrigt av ärendena borde ske i fråga om beten å mark, varå bestämmelserna för det norrländska skogsproduktionsanslaget ej vore tillämpliga. Kommit­ tén har föreslagit, att lantbruksnämnderna skulle bevilja lån och bidrag till ifrågavarande betesanläggningar men att ärendena i övrigt skulle handläg­ gas av skogsvårdsstyrelserna. Skogsvårdsstyrelserna borde äga uppbära den ersättning för upprättandet av betesplanerna, som eljest skulle ha tillkom­ mit lantbruksnämnderna efter den taxa, som kunde komma att gälla för så­ dant arbete. Skulle erfarenheten visa, att denna taxa icke täckte skogsvårdsstyrelsernas merkostnader för arbetet med upprättande av dessa pla­ ner, borde det övervägas, om därutöver särskilda bidrag skulle utgå till skogsvårdsstyrelserna för deras förvaltningskostnader. Kommittén har vidare upptagit frågan, hur en tillräcklig stimulans till betesfredning skulle kunna uppnås, särskilt i de fall då gemensamt bete förekonnne. Kommittén har här föreslagit, att utöver de bidrag i form av avskrivningslån, som normalt skulle kunna utgå till betesanläggningar, vissa tilläggsbidrag, likaledes i iorm av avskrivningslån, skulle kunna lämnas un­ der villkor av betesfredning. Dessa tilläggsbidrag borde utgå med högre belopp än eljest, då gemensamt bete förekomine. Tilläggsbidrag borde kun­ na utgå till alla jordbruk, oberoende av brukningsdelens storlek och bru­ karens ekonomiska ställning. Tilläggsbidragen borde normalt utgöra 10 pro­ cent av kostnaden för betesanläggningen, då gemensamt bete icke förekomme, och eljest 30 procent. Dessa normer borde kunna överskridas, då sär­ skilda skäl förelåge, exempelvis då nuvarande bestämmelser skulle inne­ bära fördelaktigare villkor för sakägarna eller då en större del av brukningsenhetens betesbehov redan täckts genom tidigare betesanläggningar och be­ loppet av tilläggsbidraget därför skulle bliva relativt litet. Inom de områden, där bestämmelserna om det norrländska skogsproduktionsanslaget nu gäll­ de men förutsattes komma att upphöra, borde vidare frågan om bidrag till sådana förrättningar, som påbörjats eller till vilka bidrag sökts före den 1 januari 1948, få bedömas efter skogsproduktionsanslagets grunder, om detta skulle vara till fördel för sakägarna. Av det totala anslaget för bidrag till inre rationalisering borde viss del beräknas i första hand komma till användning såsom tilläggsbidrag till be­ tesanläggningar. För budgetåret 1948/49 borde ett belopp av 100 000 kro­ nor avses för detta ändamål. En sådan beräkning borde dock ej utgöra hin­ der för lantbruksstyrelsen att, om skäl därtill förelåge, medgiva, att till-

32 Kungl. Maj:ts proposition nr 149.

läggsbidrag finge utlämnas till högre sammanlagt belopp än det på förhand uppskattade. Beträffande åtgärder för att underlätta betesfredning har kommittén slut­ ligen föreslagit sådan ändring av 12 § lagen den 2 juni 1933 om ägofred, att förordnande om betesreglering inom ett område skulle kunna meddelas efter framställning av lantbruksnämnden. En förutsättning härför skulle emellertid vara, att nämnden beviljat flertalet fastigheter inom området statsbidrag till betesanläggningar under villkor av skogsmarkens fredande från bete.

I fråga om avskrivningslån för anläggning av ägovägar har kommittén till en början anfört, att ett flertal myndigheter för närvarande handlade frågor om planläggning av vägföretag och bidrag till dylika företag. För­ utom vägmyndigheterna i länen, vilka handhade de allmänna vägarna, lämnades eller förmedlades sålunda bidrag av länsstyrelserna respektive väg- och vattenbyggnadsstyrelsen beträffande enskilda vägar i allmänhet, skogsvårdsstyrelserna respektive skogsstyrelsen beträffande skogsvägar, lantmäteristyrelsen beträffande vägar i samband med laga skiften samt egnahemsnämnderna beträffande odlingsvägar samt vägar i samband med arrendeegnahemsverksamheten. Enligt de av 1947 års riksdag fattade be­ sluten skulle vidare lantbruksnämnderna kunna utlämna bidrag för an­ läggande av ägovägar. Kommittén har anfört, att samtliga de slag av enskilda vägar, som nu berörts, torde kunna ifrågakomma vid åtgärder för ren inre rationalisering. Därmed vore dock icke givet, att all bidragsgivning till enskilda vägar borde samlas hos ett organ. I vart fall förelåge emellertid starka skäl för en sam­ ordning av verksamheten genom inbördes överläggningar mellan olika bidragsgivande organ och ej minst för en samordning av bidragsreglerna, så att dessa så långt möjligt skulle bringas i överensstämmelse med varandra. Då detta spörsmål vore föremål för särskild utredning, hade kommittén dock nu saknat anledning att närmare ingå därpå. Det väsentliga i detta sammanhang vore enligt kommitténs uppfattning, att även lantbruksnämnderna jämsides med andra myndigheter kunde kom­ ma att lämna bidrag till väganläggningar. Då lantbruksnämndernas bidrags­ givning förutsatts tills vidare endast böra avse ägovägar, uppstode spörs­ målet om gränsdragningen mellan dylika vägar och övriga enskilda vägar. I fråga om denna gränsdragning har kommittén anfört, att såsom ägovägar borde anses sådana vägar, vilka huvudsakligen skulle tjäna de inre kom­ munikationerna å en eller flera fastigheter. Däremot borde ej dit hänföras sådana vägar, som i större omfattning tjänade förbindelsen utåt, vare sig denna förbindelse avsåge brukningscentrum (utfartsvägar) eller visst pro­ duktionsområde av fastigheten (exempelvis skogsvägar). Kommittén har ansett 1947 års riksdags beslut om grunderna för avskriv­ ningslån icke innefatta något avgörande i fråga om den norm, efter vilken avskrivningslån borde utgå för ägovägar. Denna norm har av kommittén

Kungl. Maj:ts proposition nr 149. 33

föreslagits till 40 procent av den beräknade anläggningskostnaden. Då bi­ drag till ägovägar vid laga skifte för närvarande utginge med 50 procent av den godkända kostnaden, borde lantbruksnämnderna dock — som ett pro­ visorium i avbidan på resultatet av den pågående revisionen av bestämmel­ serna om bidrag i samband med lantmäteriförrättningar — ha möjlighet att från fall till fall avväga bidragen med hänsyn till de regler, som skulle ha gällt, om bidragsfrågan i stället uppkommit vid en skiftesförrättning. Kommittén har i detta sammanhang även förordat, att nu gällande sär­ skilda bestämmelser angående statsbidrag till byggande av odlingsvägar i Norrland och Dalarna skulle upphöra att gälla den 1 juli 1948. I fråga om sådana odlingsvägar, som inrymdes under begreppet ägovägar, sådant detta preciserats av kommittén, borde bidrag i fortsättningen utgå enligt bestäm­ melserna om bidrag till inre rationalisering. Om odlingsvägarna sam tidigt hade karaktär av utfartsvägar eller skogsvägar, borde bedömningen i prin­ cip ske efter samma grunder, som gällde för respektive typer av vägar, d. v. s. i regel efter förmånligare bidragsgrunder än högst 40 procent. Beträffande upphävandet av de nu gällande bestämmelserna om bidrag till odlingsvägar har kommittén vidare påpekat, att i regel en avsevärd tid förflöte från det bidrag beviljats till dess detsamma utbetalats. Då bidragen dessutom utginge ur förslagsanslag, komme medel för redan beviljade vägföretag att behövas under en avsevärd tid framåt. Då bidrag beviljats före 1 juli 1948 men icke helt utbetalats före sagda dag, borde bidraget utgå ur lantbruksnämndernas anslag för inre rationalisering men med tillämpning av de bestämmelser, som gällt vid tiden för bidragets beviljande. Utbetal­ ningen borde alltså ske under formen av rent bidrag och icke såsom avskriv­ ningslån.

Beträffande avskrivningslån till ekonomibyggnader har kommittén till en början föreslagit, att bidrag till silos och gödselvårdsanläggningar (in­ klusive urinbrunnar) icke skulle inbegripas i den för ekonomibyggnader i övrigt gällande maximeringen av bidragsbeloppen utan i stället utgå efter en norm av 25 procent av hela den beräknade kostnaden. De beslutade reg­ lerna för avskrivningslån till ekonomibyggnader, enligt vilka sådant lån normalt skulle utgå med 25 procent upp till en sammanlagd kostnadssumma av 10 000 kronor och därefter med 15 procent, normalt dock högst med 5 000 kronor, borde sålunda endast gälla andra byggnadsföretag än de nyss nämnda. I fråga om det belopp, med vilket avskrivningslån till ekonomibyggnader bör utgå, har kommittén vidare anfört, att högre bidrag än det normala kunde behövas, då det gällde att flytta brukningscentrum eller vissa bygg­ nader å en brukningsenhet, som bildats genom sammanläggning av flera brukningsenheter eller genom anskaffning av tillskottsjord.

3 Bihang till riksdagens protokoll 1948. 1 samt. Nr 149.

34 Kungl. Maj:ts proposition nr 149.

Yttrandena. Mot kommitténs förslag om inrättande av en jordbrukets avskrivningslånefond samt om bidrag till täckande av kostnaderna för vissa lantmäteriförrättningar, avseende yttre rationalisering, har någon erinran ej gjorts i yttrandena. I åtskilliga fall ha emellertid i detta sammanhang gjorts utta­ landen av innebörd, att hela verksamheten för främjande av den yttre ra­ tionaliseringen i viss mån borde anses ha karaktären av en försöksverk­ samhet och att de regler, som nu kunde komma att fastställas för denna verksamhet, därför närmast borde betraktas som ett provisorium. Vad angår bidragsverksamheten för inre rationalisering har någon er­ inran ej gjorts mot vad kommittén anfört angående fördelningen av an­ slagsmedlen. Ifråga om grunderna för kostnadsberäkningarna ha bland andra hus­ hållningssällskapens förvaltningsutskott i Kalmar läns norra och södra områden ävensom i Västerbottens län, egnahemsnämnden i Hallands län samt Föreningen Sveriges jordbrukskonsulenter uttalat, att i kostnaderna för visst företag borde inräknas kostnaden för sådant arbete, som kunde beräknas bliva utfört av brukaren själv eller av dennes familjemedlemmar eller av årsanställd arbetskraft i brukarens tjänst. Rörande utformningen av avskrivningslånen har lantbruksstgrelsen fram­ hållit, att det syntes vara avsett att besiktning i någon form skulle ske årli­ gen under avskrivningstiden. En sådan kontroll skulle emellertid bliva allt­ för tidsödande och kostsam. Det borde vara tillräckligt med en besikt­ ning före utgången av det tionde året. Frågan om avskrivning borde så­ lunda hållas öppen till sagda tidpunkt. Hushållningssällskapets förvalt­ ningsutskott i Västerbottens län har framhållit, att flera grupper av arbeten för inre rationalisering vore sådana att de ej erfordrade något egentligt un­ derhåll. En besiktning i dylika fall skulle vara ganska meningslös. Som exempel härpå har förvaltningsutskottet nämnt täckdiknings-, stenröjnings- och jordkörningsarbeten ävensom i vissa fall arbeten för förbättring av ekonomibyggnaderna. Föreningen Sveriges jordbrukskonsulenter har föreslagit, att avskriv­ ningslån till sådana arbeten, som ej krävde nämnvärt underhåll under tio­ årsperioden, ävensom avskrivningslån till belopp om högst 1 000 kronor skulle få avskrivas så snart arbetena vore utförda, avsynade och godkända.

Mot kommitténs förslag om bidrag till nyodling har erinran gjorts en­ dast av egnahemsnämnden i Örebro län. Sagda egnahemsnämnd har an­ märkt, att det oftast vore svårt att i efterhand konstatera, om grundgöds­ ling eller grundkalkning verkligen utförts. Det vore därför lämpligast, att dessa arbeten •— i överensstämmelse med vad som för närvarande gällde — icke finge inräknas i nyodlingsarbete. I gengäld kunde möjligen tänkas, att normen för avskrivningslån till nyodling skulle höjas från 40 till 50 procent.

Kungl. Maj:ts proposition nr 149. 35

Lantmäteristijrelsen har i detta sammanhang ifrågasatt ändring i de be­ stämmelser, som för närvarande gälla om bidrag till odlingskostnader i sammanhang med skifte och ägoutbyte. Härom har styrelsen anfört i hu­ vudsak följande. Enligt kungörelsen den 22 juni 1928 angående villkor för erhållande av statsbidrag till förrättningar enligt lagen om delning av jord å landet utginge sådant bidrag för närvarande med högst hälften av de uppskattade kostnaderna, dock högst med 250 kronor för hektar av jord, som vore avsedd att odlas till åker, och 125 kronor för hektar av jord, som vore avsedd att odlas till äng. Maximeringen av hektarersättningen hade oförändrat kvarstått sedan bestämmelsernas tillkomst år 1928. Den vore emellertid numera uppenbarligen icke lämpligt avvägd. En anpassning till de blivande bestämmelserna om avskrivningslån för nyodling i samband med inre rationalisering borde kunna ske så, att begränsningen per hektar finge utgå ur kungörelsen och ersättas med anvisningar, utfärdade av lantmäteristyrelsen i samråd med lantbruksstyrelsen. Regeln om att bidrag finge utgå med högst hälften av de uppskattade odlingskostnaderna borde dock bibehållas. En dylik ändring av bidragsreglerna skulle på grund av den ofrånkomliga eftersläpningen i bidragsutbetalningen icke medföra någon nämnvärd ökning av medelsbehovet för budgetåret 1948/49.

Rörande lämpligheten av kommitténs förslag om bidragsverksamheten för betesförbättring .(inbegripet betesanläggning) ha meningarna varit de­ lade. Förslaget har uttryckligen tillstyrkts av bland andra Gävleborgs läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott samt egnahemsnämnderna i Kal­ mar läns södra hushållningssällskapsområde och i Jämtlands län. Sist­ nämnda egnahemsnämnd har understrukit angelägenheten av att skogsvårdsstyrelsen i länet skulle, som kommittén föreslagit, få behålla betesförbättringsverksamheten inom skyddsskogarna i länet. Norrbottens läns hushåll­ ningssällskaps förvaltningsutskott har lämnat förslaget utan erinran men anfört, att avskrivningslån borde få lämnas även för anordnande av ge­ mensamma fårbeten på därtill lämpliga markområden. Även skogsstyrelsen har i princip anslutit sig till kommitténs förslag i denna del. Vad angår det område, inom vilket betesförbättringsverksamheten borde handhavas av skogsvårdsstyrelserna, har skogsstyrelsen emel­ lertid anfört, att det syntes kunna övervägas om icke kommitténs för­ slag borde justeras så, att skogsvårdsstyrelserna endast skulle omhänderhava betesförbättringsverksamheten i lappmarkerna. Skogsstyrelsen har som ett skäl för en sådan justering framhållit, att enligt förslaget till ny skogsvårdslag de nuvarande skyddsskogarna i Jämtlands och Kopparbergs län skulle hänföras till svårföryngrad skog och i skogligt avseende jäm­ ställas med övrig svårföryngrad skog i dessa län. Det föreslagna uppskovet till den 1 juli 1949 med överförandet av betesförbättringsverksamheten i övrigt från skogsvårdsstyrelser till lantbruksnämnder syntes motiverat. En­ ligt skogsstyrelsens uppfattning kunde det måhända befinnas lämpligt att skjuta på tiden ytterligare något år. Intill dess verksamheten övertoges av lantbruksnämnderna borde nu gällande grunder för bidrag ur norrländska

36 Kungl. Maj:ts proposition nr 149.

skogsproduktionsanslaget tillämpas. Det vore nämligen ej lämpligt, att skogsvårdsstyrelserna under den korta tid, som återstode till dess överfö­ ringen skedde, skulle tillämpa nya bidragsgrunder. Lantbruksstyrelsen har ansett, att nu gällande bestämmelser beträffande skogsvårdsstyrelsernas verksamhet med betesförbättring ej borde ändras. Styrelsen har även ifrågasatt lämpligheten av den av kommittén föreslagna ändringen i 12 § lagen den 2 juni 1933 om ägofred. Förslaget, att särskilda tilläggsbidrag skulle kunna utbetalas under vill­ kor om betesfredning, har avstyrkts av egnahemsnämnden i Jönköpings län. Nämnden har uttalat, att redan avskrivningslån efter en norm av 40 procent av kostnaden borde utgöra en stimulans till ökat intresse för betes­ anläggningar och att ifråga om betesfredningen mera än genom tilläggs­ bidrag torde kunna vinnas, därest jordbrukarna genom upplysning överty­ gades om att skogsbete ej vore förenligt med ekonomiskt jordbruk och skogs­ bruk. Även egnahemsnämnden i Västmanlands län har uttalat tveksamhet beträffande lämpligheten av tilläggsbidrag och ansett en effektivare åtgärd för vinnande av betesfred vara att i mån av behov höja avskrivningslånen till betesanläggningar och samtidigt som villkor för avskrivningslån före­ skriva, att låntagaren efter viss tid skulle betesfreda sin skog. Vad kommittén anfört rörande avskrivningslån för anläggning av ägo­ vägar har berörts endast i ett fåtal yttranden. I regel thar i dessa betonats önskvärdheten av enhetliga bestämmelser ifråga om den statliga bidragsgivningen till anläggning av olika slag av vägar. Något direkt avstyrkande av kommitténs förslag har ej förekommit. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har emellertid uttalat tveksamhet, om det av kommittén framlagda försla­ get till gränsdragning mellan ägovägar och andra enskilda vägar kunde anses acceptabelt. Styrelsen har ansett, att man beträffande såväl detta spörsmål som förslaget, att begreppet odlingsvägar skulle utgå, borde avvakta den inom väg- och vattenbyggnadsstyrelsen samt skogsstyrelsen pågående ut­ redningen. Även länsstyrelsen i Kristianstads län har uttalat, att den av kom­ mittén föreslagna avgränsningen mellan de vägföretag, till vilka lantbruks­ nämnderna skulle kunna lämna avskrivningslån, och övriga vägföretag voro otydlig och att dess innebörd borde klargöras. Slutligen har länsstyrelsen i Västerbottens län under hänvisning till svårigheten att draga en klar gräns mellan ägovägar och utfartsvägar anfört, att bidragsgivningen beträffande båda dessa slag av vägar borde handhavas av en och samma myndighet, exempelvis av länsstyrelsen efter hörande eller förslag av lantbruksnämn­ den, varjämte statskontoret ansett bidragen böra normeras till 25 procent av kostnaden. I detta sammanhang kan även nämnas, att skogsstyrelsen understrukit vikten av att erforderliga skogsvägar byggas i samband med eller som ett led i arronderingar och skiften.

Vad kommittén anfört rörande avskrivningslån till ekonomibyggnader har i regel ej särskilt berörts i yttrandena. Förslaget har emellertid uttryck­ ligen tillstyrkts av bland andra hushållningssällskapets förvaltningsutskott

Kungl. Maj:ts proposition nr 149. 37

i Jönköpings län ävensom egnahemsnämnderna i Kalmar läns södra hushållningssällskapsområde och i Jämtlands län men däremot avstyrkts av statskontoret. Hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Västerbottens län har be­ träffande avskrivningslånen för förbättring av ekonomibyggnader anmärkt, att det i och för sig vore önskvärt med ett relativt kraftigt stöd för dylika i regel dyrbara förbättringsåtgärder. Efterfrågan å avskrivningslån för detta ändamål torde åtminstone i Västerbottens län komma att bli mycket stor. Det statsfinansiella läget torde dock knappast medgiva, att avskrivningslån i full utsträckning skulle kunna utlämnas till alla i och för sig bidragsberättigade sökande. Att mera allmänt uppskjuta en nödvändig upprustning av ekonomibyggnaderna vore icke lyckligt. Det kunde därför ifrågasättas, om ej lantbruksnämnderna borde beredas möjlighet att minska avskriv­ ningslånens storlek i de enskilda fallen för att i stället kunna öka antalet jordbrukare, som kunde få del av statens stöd till upprustning av byggna­ derna.

Lantmåteristyrelsen har i sitt yttrande i anslutning till kommitténs här framlagda förslag upptagit frågan om möjligheten att bevilja förbättrings­ bidrag i samband med utflyttning vid skifte. Styrelsen har påpekat, att de nu utgående bidragen till utflyttningskostnader vore konstruerade så, att de icke avsåge någon förbättring av de byggnader och andra anläggningar, som skulle flyttas. Utflyttning vore emellertid en åtgärd, som regelmässigt borde kombineras med rationalisering av de berörda byggnaderna och anläggning­ arna. Det vore därför enligt styrelsens mening angeläget att skapa möjlig­ het att bevilja förbättringsbidrag i samband med utflyttning vid skifte. Dy­ lika bidrag skulle också otvivelaktigt utgöra en välbehövlig stimulans till önskvärda omregleringar genom skifte. De skulle sålunda underlätta genom­ förandet av omarronderingar och påverka skiftesresultatet i gynnsam rikt­ ning. På grund av det direkta sambandet med utflyttningsfrågorna och skif­ tesläggningen borde dessa förbättringsbidrag konstrueras såsom en påbygg­ nad av de nuvarande utflyttningsbidragen och handhavas av lantmäteriorganen. I fråga om bidragens storlek borde gälla i huvudsak samma regler, som kommittén föreslagit för motsvarande rationaliseringsåtgärder utan samband med skifte. Närmare bestämmelser om de av styrelsen föreslagna förbättringsbidragen borde meddelas genom ändringar i kungörelsen röran­ de lantmäteribidragen. De nya bidragen borde kunna utgå från förslagsan­ slaget: Understöd åt jorddelningsväsendet m. in.: Bidrag till utflyttnings-, väganläggnings- och odlingskostnader i sammanhang med skiften. Med hän­ syn bland annat till den tid, som måste förflyta mellan tillkomsten av ett utflyttningsbeslut och verkställigheten av beslutet, beräknade styrelsen, att förbättringsbidragen under budgetåret 1948/4!) icke komme alt medföra någon nämnvärd ökning av medelsbehovet från nämnda anslag. Beträffande avskrivningslånen till åtgärder för inre rationalisering kan till slut nämnas, att föreningen Sveriges jordbrukskonsulenter ävensom hus­

38 Kungl. Maj.ts proposition nr 149.

hållning ssällskapets förvaltningsutskott i Norrbottens län uttalat, att normen för avskrivningslån till täckdikning borde höjas från vid fjolårets riksdag beslutade 25 procent till 40 procent.

Departementschefen.

Jag biträder kommitténs förslag om inrättande av en diversemedelsfond, benämnd jordbrukets avskrivningslånefond, till vilken överföring skall ske ur anslagen till yttre och inre rationalisering, i den mån bidrag ur dessa an­ slag utlämnas i form av avskrivningslån.

I fråga om bidragen till yttre rationalisering har kommittén ifrågasatt, att lantbruksnämnd i vissa fall skulle äga utlämna bidrag till täckande av kostnader för lantmäteriförrättning eller sammanläggning för rationaliseringsändamål. Kommittén har här åsyftat sådana fall, då kostnaderna äro så höga, att de kunna avhålla jordbrukarna från att genomföra önskvärda förbättringsåtgärder. I och för sig har jag intet att erinra mot de synpunk­ ter, som ligga till grund för kommitténs förslag. Frågan, om och i vad mån rationaliseringsorganen böra utbetala dylika bidrag, står emellertid i nära samband med utformningen av bestämmelserna om taxor för lantmäteriförrättningar och om de statsbidrag, som genom lantmäteriorganisationen utbetalas för sådana förrättningar. Då dessa frågor för närvarande äro under utredning i lantmäteristyrelsen, anser jag det lämpligast, att kommitténs förslag på denna punkt prövas först i samband med behandlingen av de för­ slag till nya taxe- och bidragsbestämmelser, som äro att vänta från lant­ mäteristyrelsen. Däremot har jag intet att erinra mot vad kommittén anfört om att kost­ naderna för vissa av lantmätare verkställda förberedande utredningar i rationaliseringsärenden böra bestridas av lantbruksnämnderna. Likaså bi­ träder jag vad i betänkandet uttalats angående kostnaderna för lantmäteriförrättningar å lantbruksnämnd tillhöriga fastigheter.

Vad kommittén förordat angående fördelningen av de medel, som stå till förfogande för inre rationaliseringsåtgärder, synes ändamålsenligt. Intill dess större erfarenhet vunnits, torde emellertid några bestämda regler ej böra fastställas härvidlag. Det bör i stället få ankomma på Kungl. Maj :t eller, efter Kungl. Maj :ts bemyndigande, lantbruksstyrelsen att meddela er­ forderliga föreskrifter härvidlag. I likhet med kommittén finner jag det rimligt, att den kostnadsberäkning, som skall läggas till grund för bestämmandet av storleken av lån eller bi­ drag till ett företag, skall inbegripa utgifter för plan till företaget. Vad an­ går inräknandet av kostnad för sådant arbete, som utföres av brukaren själv eller av årsanställd arbetskraft i brukarens tjänst, finner jag däre­ mot kommitténs inställning väl snäv. Enligt mitt förmenande bör, såsom även framhållits i några yttranden, kostnadsberäkningen upprättas med hänsyn till den faktiska arbetsvolymen. Någon skillnad bör alltså ej göras

Kungl. Maj:ts proposition nr 149. 39

mellan de fall, då arbetet skall utföras av brukaren själv och hans familje­ medlemmar eller eventuellt befintlig årsanställd arbetskraft, och de fall, då arbetet skall utföras av särskild för ändamålet anskaffad arbetskraft. Rörande de allmänna bestämmelserna om bidrag till inre rationaliseringsåtgärder ansluter jag mig till kommitténs förslag, att lantbruksnämnderna skola få befogenhet att i särskilda fall fastställa annan löptid och amorteringstakt för avskrivningslånen än den normalt förutsatta. Likaså böra nämnderna äga befogenhet att medgiva låntagare, som ej uppfyllt villko­ ren för avskrivning, anstånd med återbetalning ävensom, i stället för att omedelbart kräva återbetalning, förelägga vederbörande att avhjälpa bris­ terna inom viss tid. Det måste enligt min uppfattning vara till gagn för rationaliseringsverksainheten, om lantbruksnämnderna på sådant sätt få ökade möjligheter att anpassa sina ingripanden efter de förhållanden, som kunna föreligga i det enskilda fallet. Med anledning av vad i några yttranden anförts rörande avskrivning av här ifrågavarande lån och kontroll över företag, till vilka sådana lån läm­ nats, vill jag framhålla att kontrollen självfallet ej bör göras mera omfat­ tande än som erfordras för att tillse, att syftet med lånet ej förfelas. Att alltid omedelbart avskriva lån i sådana fall, där något mera omfattande underhållsarbete ej behövs under den normala avskrivningstiden, synes dock icke lämpligt. Jag vill erinra om att återbetalning av avskrivningslån skall kunna krävas ej blott på grund av bristande underhåll av företaget utan även i vissa andra fall, exempelvis under vissa omständigheter i sam­ band med överlåtelse av fastigheten. Då det är fråga om mindre belopp och någon särskild kontroll ej kan anses erforderlig, bör emellertid ofta stödet kunna utlämnas som direkt bidrag. Jag torde härefter få övergå till de i betänkandet berörda speciella frå­ gorna om bidrag till vissa grenar av rationaliseringsverksamheten. Vad kommittén anfört angående de åtgärder, som böra räknas såsom ny­ odling, föranleder ingen erinran från min sida. Även de av lantmäteristyrelsen föreslagna ändringarna i bestämmelserna om nyodlingsbidrag i sam­ band med laga skifte eller ägoutbyte synas lämpliga. Ändringarna torde icke behöva föranleda någon höjning av anslaget till sistnämnda bidrag. I fråga om organisationen av betesförbättringsverksamheten har kommit­ tén, under hänvisning till att betesproblemen i vissa delar av Norrland i särskilt hög grad framstå såsom specifikt skogliga problem, förordat, att all bidragsgivning och planering av åtgärder för betesförbättring (inbegripet betesanläggning) inom Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker samt skyddsskogsområdena i Kopparbergs och Jämtlands län skall ligga hos skogsvårdsstyrelserna. För min del finner jag det i någon mån tveksamt, huruvida det av kommittén åberopade förhållandet utgör tillräcklig grund för att den statliga betesförbättringsverksamheten i dessa områden, i mot­ sats till vad som avses skola gälla inom övriga delar av landet, skall un­ danlagas från lantbruksnämnderna. En lösning av betesfrågorna är ju även

Kungl. Maj:ts proposition nr 149-

har av stor betydelse jämväl ur jordbrukets synpunkt. Med hänsyn till att det gäller en förhållandevis omfattande verksamhet, som nu är i full gång under skogsvårdsstyrelsernas ledning, torde det emellertid vara tillrådligt, att i vart fall tillsvidare någon förändring i organisationen ej vidtages. Det åberopade skälet gör sig dock främst gällande beträffande skogarna i Väster­ bottens och Norrbottens läns lappmarker. I de nuvarande skyddsskogarna i Kopparbergs och Jämtlands län har den av skogsvårdsstyrelserna bedriv­ na betesförbättringsverksamheten väsentligt mindre omfattning än i de båda nordligaste länen. Med hänsyn till önskvärdheten att ifrågavarande un­ dantag ej skall få större omfattning än nödvändigt torde betesförbättrings­ verksamheten därför i dessa trakter, liksom i övriga nu ej nämnda delar av landet, i enlighet med det år 1947 fattade principbeslutet böra handhavas av lantbruksnämnderna. Ett ytterligare skäl för denna ståndpunkt är, så­ som skogsstyrelsen framhållit, att vid ett bifall till det nu föreliggande för­ slaget till ny skogsvårdslag skyddsskogsbegreppet kommer att bortfalla. De nuvarande skyddsskogarna i Kopparbergs och Jämtlands län komma i så fall att anses som svårföryngrade skogar samt likställas med de skogar i sagda län, vilka redan för närvarande hänföras till sistnämnda kategori. I betraktande av att lantbruksnämnderna i början av sin verksamhet tor­ de komma att bliva hart belastade med ett flertal arbetsuppgifter har kom­ mittén föreslagit, att den betesförbättringsverksamhet, som skogsvårdssty­ relserna ej längre skola bedriva, skall överföras till nämnderna först den 1 juli 1949. Nämnderna skulle dock under budgetåret 1948/49 ha ställningen av rådgivande organ. Detta förslag kan jag biträda. Ytterligare uppskov torde ej böra ifrågasättas. Jag har vidare ej något att erinra mot vad kom­ mittén anfört angående handläggningen av sådana betesförbättringsärenden i Norrbottens och Västerbottens läns lappmarker, där bidrag ej skall utgå ur det norrländska skogsproduktionsanslaget. Bidrag till betesanläggning bör, såsom hushållningssällskapets förvalt­ ningsutskott i Norrbottens län föreslagit, kunna utgå även för anläggning av gemensamhetsbeten för får. Kommittén har i fråga om betesförbättringsverksamheten vidare föresla­ git att, utöver de avskrivningslån, som skulle kunna utgå enligt 1947 års riksdags beslut, vissa tilläggsbidrag skulle kunna utlämnas under villkor av betesfredning. Med hänsyn till den betydelse det såväl ur skogsbrukets som ur jordbrukets synpunkt har att skogsbetet så långt möjligt inskränkes, finner jag det motiverat, att en extra stimulans skall kunna lämnas, om man därigenom får möjlighet att genomföra betesfredning. Jag kan däremot icke ansluta mig till kommitténs förslag, att denna stimulans skulle lämnas i form av tilläggsbidrag, vilka skulle kunna utgå till alla jordbruk, obero­ ende av brukningsdelens storlek och brukarens ekonomiska ställning. Ett tillfredsställande resultat synes i stället kunna ernås redan inom ramen för de allmänna bestämmelserna om avskrivningslån. Enligt dessa får den fast­ ställda normen för sådana lån överskridas, då särskilda omständigheter där­ till föranleda. Sadana särskilda omständigheter böra enligt min mening ofta

Kungl. Maj:ts proposition nr 149.

anses föreligga, då en brukare, som dittills utnyttjat skogsbete, i samband med sökande av bidrag till en betesanläggning förbinder sig att betesfreda sin skogsmark eller att avstå från gemensamhetsbete. Ej heller kan jag biträda förslaget att inom de områden, där bestämmelserna om det norr­ ländska skogsproduktionsanslaget nu gälla men förutsättas komma att upp­ höra, bidrag till sådana förrättningar, som påbörjats eller till vilka bidrag sökts före den 1 januari 1948, skall utgå efter skogsproduktionsanslagets grunder, om detta skulle vara till fördel för sakägarna. Lantbruksnämnder­ nas befogenhet att i särskilda fall avvika från bidragsnormerna torde även här få anses tillräcklig. Med hänsyn till den ståndpunkt jag sålunda intagit finner jag det självfallet ej heller erforderligt, att av anslaget för inre rationalisering något visst belopp i första hand skall beräknas utgå såsom tilläggsbidrag till betesanläggningar. Vad kommittén anfört om ändring av 12 § lagen den 2 juni 1933 om ägo­ fred synes värt beaktande. I den till årets riksdag avlämnade proposi­ tionen med förslag till ny skogsvårdslag m. m. har jag emellertid förklarat mig ha för avsikt att hos Kungl. Maj :t hemställa om bemyndigande att till­ kalla utredningsmän för en revision av ägofredslagen. Den av kommittén be­ rörda frågan synes ej påkalla någon omedelbar åtgärd. Det måste nämligen under alla förhållanden dröja någon tid, innan bidrag till betesanläggningar inom ett område beviljats i sådan utsträckning, att det skulle kunna ifråga­ sättas att lantbruksnämnden skulle begära betesreglering i området. Denna fråga synes därför lämpligen böra upptagas i samband med nyssnämnda allmänna revision av ägofredslagen.

Vad angår avskrivningslånen för anläggning av ägovägar vill jag till en början understryka, att de bestämmelser, som nu kunna komma att fast­ ställas i fråga om lantbruksnämndernas bidragsgivning för detta ändamål, huvudsakligen böra betraktas som ett provisorium i avbidan på slutförandet av den nu pågående översynen av bestämmelserna om statsbidrag till olika slag av vägföretag. Kommitténs förslag till avgränsning mellan de väganläggningar, till vilka lantbruksnämnderna skola äga utlämna avskrivningslån ur anslaget för bidrag till inre rationalisering, och övriga vägföretag finner jag under så­ dana förhållanden kunna godtagas. Likaså kan jag biträda förslaget, att normen för avskrivningslån till anläggning av ägovägar skall bestämmas till 40 procent. Den lantbruksnämnderna tillkommande allmänna befogenheten att i särskilda fall medgiva avvikelse uppåt från bidragsnormen synes giva nämnderna tillräcklig möjlighet att beakta det behov av högre bidrag, som kan föreligga i särskilda fall. Några speciella undantagsregler för detta ändamål torde alltså icke erfordras. I avbidan på resultatet av nyssnämnda allmänna översyn av bestämmelserna om bidrag till vägföretag finner jag det lämp­ ligast, att nu gällande regler för statsbidrag till byggande av odlingsvägar i Norrland och Dalarna tillsvidare skola bibehållas, givetvis dock med beak­ tande av all bidrag skall utlämnas av lantbruksnämnderna.

42 Kungl. Maj:ts proposition nr 149.

I fråga om avskrivningslån till ekonomibyggnader har kommittén på eu punkt föreslagit ändring av de år 1947 fattade besluten. Denna ändring skulle bestå däri, att bestämmelserna om avskrivningslån för förbättring av ekono­ mibyggnader icke skulle tillämpas i fråga om silos och gödselvårdsanläggningar (inklusive urinbrunnar). Avskrivningslån för dylika företag skulle i stället alltid utgå efter en norm av 25 procent av den beräknade kostnaden. För en dylik ändring har främst anförts det skälet, att det belopp, som skulle kunna erhållas i avskrivningslån till sagda företag, skulle kunna hliva ringa eller intet, om anläggningarna utfördes efter det andra förbättringar av eko­ nomibyggnaderna genomförts i sådan omfattning, att avskrivningslånets maximibelopp helt eller i det närmaste tagits i anspråk för dessa förbättring­ ar. För min del är jag dock ej beredd att förorda ett frångående av det prin­ cipbeslut, som ar 1947 fattades på denna punkt. Den av kommittén föreslagna ändringen skulle uppenbarligen i realiteten innebära detsamma som en ej oväsentlig ökning av maximibeloppet för avskrivningslån till ekonomibygg­ nader. En sådan höjning kan jag i nuvarande läge icke tillstyrka. De olägen­ heter av utformningen av reglerna om bidrag till ekonomibyggnader, som kommittén påtalat, äro vidare ej något, som speciellt träffar silos och gödselvårdsanläggningar. De äro i stället en ofrånkomlig följd av själva grundprin­ cipen i bidragssystemet, nämligen att av de bidragsberättigade brukningsde­ larna de mindre skola erhålla ett proportionsvis något högre bidrag än de större. Vad kommittén anfört om att avskrivningslån till ekonomibyggnader bör kunna utgå med högre belopp än normalt, då det gäller att flytta brukningscentrum eller vissa byggnader å en brukningsenhet, som bildats genom sam­ manläggning av flera brukningsenheter eller genom anskaffning av tillskottsjord, synes däremot stå i full överensstämmelse med de av riksdagen be­ slutade grunderna för ifrågavarande bidragsverksamhet. I dylika fall böra följaktligen enligt min uppfattning sådana särskilda omständigheter kunna anses föreligga, som motivera ett överskridande av den eljest gällande bidragsnormen. Med anledning av vad hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Väs­ terbottens län anfört om fördelningen av tillgängliga medel i de fall, då efter­ frågan överstiger medelstillgången, vill jag hänvisa till de uttalanden, som i propositionen nr 75/47 och i särskilda utskottets utlåtande nr 2 gjordes rö­ rande denna fråga. Lantmäteristyrelsen har beträffande ekonomibyggnaderna ifrågasatt en ändring av nu gällande bestämmelser om statsbidrag till förrättningar en­ ligt lagen om delning av jord å landet. Frågan, huruvida och i vilken ut­ sträckning lantmäteriorganen böra utlämna bidrag till åtgärder för förbätt­ ring av ekonomibyggnader, synes emellertid böra avgöras först i samband med en allmän omprövning av frågan om statsbidrag till lantmäteriförrättningar. Jag anser mig därför ej för närvarande böra tillstyrka den av lant­ mäteristyrelsen ifrågasatta ändringen. Någon anledning synes ej föreligga att nu frångå det år 1947 fattade be­ slutet angående normen för avskrivningslån till täckdikning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 149. 43

D. Frågor angående torrläggningsverksamheten.

Kommitténs förslag. Reglerna för lån och bidrag. Kommittén har erinrat om att de av 1947 års riksdag fattade besluten be­ träffande torrläggningsverksamheten innebure, att det statliga stödet åt denna verksamhet även i fortsättningen skulle lämnas enligt i huvudsak samma grunder som nu. Vissa justeringar hade dock ansetts böra ske i be­ stämmelserna om lån ur statens avdikningslånefond. Sålunda skulle läntan å torrläggningslånen bliva densamma, som kunde komma att gälla för övriga lån för inre rationalisering. Vidare skulle räntefriheten under tre år borttagas men i stället tiden för ränteuppskov förlängas till fem år. Slut­ ligen hade uttalats, att frågan om amorteringstiden borde upptagas till över­ vägande i samband med motsvarande spörsmål vid andra amorteringslån. Vad först angår räntan å torrläggningslån har kommittén framhållit, att detta spörsmål vore under utredning i samband med en inom finansdepar­ tementet pågående omprövning av lånevillkoren för den övriga statliga fastighetskrediten. Kommittén hade därför icke ansett sig böra framlägga nå­ got förslag på denna punkt. Längsta amorteringstiden borde vara densamma för ifrågavarande lån som för övriga lan till inre rationaliseringsatgärder. Kommittén har vidare uttalat, att nu gällande regler för utlämnande av lån ur statens avdikningslånefond i allmänhet vore onödigt invecklade, jäm­ fört med de regler som föreslagits för rationaliseringslån i allmänhet. Stora fördelar ur administrativ synpunkt skulle säkerligen vinnas, om besluten i låne- och bidragsfrågor beträffande torrläggningsföretag kunde decentrali­ seras till nämnderna. Detta spörsmål borde göras till föremål för särskild utredning snarast möjligt. Härvid borde även utredas, om icke lan ur sta­ tens avdikningslånefond skulle kunna utbytas mot lån i enskild kredit­ inrättning, beviljat mot statlig garanti. Det torde vidare knappast finnas något skäl att ställa större krav på säkerheten för avdikningslån än på säkerheten för lån i samband med yttre rationalisering eller för finansiering av fastighetsförvärv.

Vissa administrativa frågor. Beträffande lantbruksingenjörsorganisationens personalförhållanden har kommittén anfört, att ifrågavarande befattningshavare borde uppföras på lantbruksnämndernas stat och bilda särskilda avdelningar inom respektive nämnder, i administrativt hänseende underställda nämnden och lantbruksdirektören. Kommittén har även upptagit frågan om inrättande av nya lantbruksingenjörsdistrikt. För förslaget härutinnan kommer att redogöras i samband med behandlingen av kommitténs förslag i övrigt om lantbruks­ nämndernas personalbehov. Kommittén bar slutligen erinrat om att lantbruksingenjörerna för närva­ rande instruktionsmässigt handlade en hel del ärenden, som knappast

Kuriffl. Maj:ts proposition nr 149.

kunde hänföras till lantbruksnämndernas egentliga arbetsområde, exempel­ vis planer för vatten- och avloppsanläggningar, särskilt i de fall då syneförrättning erfordrades, dränering av allmänna vägar, kyrkogårdar m. in., för­ slag till branddammar o. s. v. Det vore enligt kommitténs uppfattning mycket värdefullt, att det på landsbygden funnes tillgång till kompetenta tjänstemän för dessa arbetsuppgifter vid sidan av konsulterande ingen­ jörsfirmor o. d. Dessutom hade lantbruksingenjörernas sakkunskap inom hithörande områden ansetts komma att bliva till stor nytta vid utvecklingsplaneringen och i allmänhet, då ifrågasatta tekniska anläggningar borde be­ dömas även ur jordbrukets synpunkt. Kommittén ansåge därför, att handläggningen av ärenden rörande vatten och avlopp m. m. även i fortsätt­ ningen borde ingå i lantbruksingenjörernas tjänsteåligganden. Dessa ar­ betsuppgifter borde dock icke få sådan omfattning, att torrläggningsverksamheten för jordbruksändamål icke medhunnes.

Yttrandena.

Kommitténs uttalanden angående ändringar i grunderna för lån och bi­ drag till torrläggningsföretag ha ej berörts i yttrandena i vidare mån än att statskontoret erinrat om att ämbetsverket i utlåtande den 29 januari 1948 rörande verkställd översyn av bestämmelserna om ränta å statslån föror­ dat, att räntan å lån från avdikningslånefonden skulle bibehållas vid nu­ varande räntefot, 3,6 procent. Vad kommittén anfört om önskvärdheten av en decentralisering av torrläggningsverksamheten har ej föranlett erinran i något yttrande men där­ emot direkt förordats i åtskilliga yttranden, bland annat av länsstyrelserna i Blekinge och Älvsborgs län, hushållningssällskapens förvaltningsutskott i Stockholms, Uppsala, Västmanlands och Västernorrlands lån samt i Älvs­ borgs låns norra hushållningssällskapsområde ävensom av egnahemsnämn­ derna i Hallands och Västernorrlands län. Lantbruksstyrelsen har förkla­ rat sig biträda kommitténs förslag om utredning av frågan om decentra­ liserad handläggning av ärenden rörande lån och bidrag till torrläggnings­ företag m. in. I några yttranden har upptagits den år 1947 behandlade frågan om lantbruksingenjörsorganisationens ställning i förhållande till lantbruksnämn­ derna samt påyrkats en omprövning av riksdagens då fattade beslut. I den­ na riktning ha uttalat sig bland andra lantbruksstyrelsen, länsstyrelserna i Kronobergs, Jämtlands och Norrbottens län samt föreningen statens lantbruksingenjörer. Lantbruksstyrelsen har i detta sammanhang framlagt ett eget förslag, innebärande att lantbruksingenjörsorganisationen i kameralt avseende skulle anslutas till lantbruksnämnderna men i administrativt hän­ seende sidoordnas dessa och sålunda sortera direkt under lantbruksstyrel­ sen. Rörande innebörden av detta organisationsförslag har lantbruksstyrel­ sen anfört bland annat följande. Det förutsättes att, liksom nu är fallet, lantbruksingenjören skall vara chef för organisationen inom sitt distrikt. Såsom förrättningsman skall han

Kungl. Maj:ts proposition nr 149.

föredraga sina ärenden i lantbruksnämnden eller dess delegation för torrläggningsärenden. I övrigt har han att uppehålla vidare kontakt med nämn­ den och lantbruksdirektören eller nämndens övriga tjänstemän under för­ rättningarnas gång och att biträda nämnden med utredningar i den ut­ sträckning som nämnden finner önskvärd. I de distrikt, där arbetsuppgif­ terna äro så omfattande, att flera förrättningsmän erfordras, exempelvis en extra ordinarie lantbruksingenjör eller en lanthrukskonsulent, böra dessa tjänstgöra på lantbruksingenjörskontoret. Dessa skulle därvid handlägga förrättningar såsom självständiga förrättningsmän samt förediaga sina ärenden i torrläggningsdelegationen eller nämnden. All personal som tjänstgör på lantbruksingenjörskontoret bör vara direkt underställd lantbruksingenjören, som därvid bör besluta om personalens semester och bevilja tjänstledighet för sjukdom enligt gällande bestäm­ melser samt härom underrätta nämndens kamerala avdelning. Personalens tjänstledighet på grund av andra orsaker samt lantbruksingenjörens se­ mester och tjänstledighet torde böra beviljas av centralorganet, som det likaledes skulle åligga att härom underrätta vederbörande nämnds kame­ rala avdelning. I kameralt hänseende bör lantbruksingenjörsorganisationen såsom ovan nämnts knytas till lantbruksnämnden, vars kamerala och administrativa avdelning således skall ha att utbetala personalens löner, rese- och traktamentsersättningar in. in. Vidare böra kontorslokaler, inventarier, instrumentsutrustning m. in. förvaltas av denna avdelning, som även bör hand­ hava anskaffning av förbrukningsmateriel. Ä lantbruksingenjörskontoren erforderlig personal torde böra utses i samma ordning som hittills, d. v. s. av lantbruksstyrelsen eller, i fråga om högre tjänster, av Kungl. Maj :t. Den organisationsplan, soni styrelsen här framlagt, innebär i realiteten, att torrläggningsverksamheten såsom hittills skulle komma att handhavas av en självständig organisation. Genom att organisationen i kameralt av­ seende skulle vara knuten till nämnden, skulle viss decentralisering ändock ernås. Lantbruksstyrelsen har vidare upptagit frågan om samordnandet av lant­ bruksingenj örernas och täckdikningskonsulenternas verksamhet samt före­ slagit, att täckdikningsärenden i regel skulle handläggas inom lantbruksingenjörsorganisationen. Sin ståndpunkt härvidlag har styrelsen motiverat på följande sätt. Såsom kommittén framhållit är det uppenbart, att dessa verksamhets­ områden ha ett mycket intimt samband med varandra. Normalt synes torr­ läggningen av ett område böra ske pa så sätt, att först en planmätning verkstäiles med hänsynstagande till både dikning och täckdikning. Kart­ materialet bör sålunda utnyttjas gemensamt. Därefter upprättas dels täckdikningsplaner och dels dikningsförslag under intim samverkan mellan förslagsställarna. För att undersöknings- och planläggningsarbetena skola kunna drivas rationellt är det obetingat nödvändigt att täckdikningsförslagen och torrläggningsförslagen utarbetas på ett och samma ställe. De olägenheter, som vidlåda uppdelningen av verksamheten på skilda orga­ nisationer, ha ofta påtalats. Tidpunkten synes nu vara inne att så långt möjligt sammanföra täckdiknings- och övrig torrläggningsverksamhet. Täekdikningen synes sålunda i regel böra handläggas inom lantbruksingenjörsorganisationen. 1 de distrikt, där täekdikningen har relativt stor om­ fattning, kan eu lanthrukskonsulent handhava denna verksamhet inom

Kungl. Maj.ts proposition nr 149.

organisationen och därvid såsom självständig förrättningsman föredraga små ärenden i delegationen för torrläggningsärenden. Konsulenten bör i administrativt hänseende vara underställd lantbruksingenjören. Vidare bör han tilldelas behövlig personal, därvid binder icke bör möta, att genom beslut av lantbruksstyrelsen personal överföres från lantbruksnämnd till lantbi uksingenjörsorganisationen. I den mån denne lantbrukskonsulent ,.!naer aiec^ ock därjämte vunnit behörighet, bör han även handlägga syneförrättningar av enklare beskaffenhet. I de distrikt, där täckdikningsverksamheten är av mindre omfattning och således ingen särskild lantbrukskonsulent behöves för detta ändamål, böra täckdikningsförslagen normalt uppras av lantbruksingenjören. Dock böra täckdikningsförslag, som bliva „ vie a 1 samband med andra åtgärder, därest torrläggningsdelegationen sa tinner lämpligt, handläggas av tjänsteman utom lantbruksingenjörsorgamsationen, varvid denne för planmätning och andra tekniska åtgärder bör aga rätt att påkalla lantbruksingenjörens medverkan i den utsträckning som erfordras. ° De skäl, som anförts för bibehållande av en fristående lantbruksingenjörsorganisation, äro i huvudsak desamma, som i propositionen nr 75/1947 redovisats för denna ståndpunkt. Av de olägenheter, som skulle uppstå, därest sagda organisation infogades i lantbruksnämnderna, har lantbruks­ styrelsen i sitt förevarande yttrande särskilt betonat den, att lantbruks­ ingenjören i dylikt fall vid handläggande av en förrättning, som berörde en lantbruksnämnden tillhörig fastighet, i sin egenskap av tjänsteman hos nämnden icke skulle anses såsom opartisk av övriga sakägare. För att den­ na olägenhet till någon del skulle kunna undanröjas har styrelsen — för den händelse dess förslag om bibehållande av en fristående lantbruks­ ingenj örsorganisation icke skulle vinna bifall — alternativt framfört tan­ ken att lantbruksnämnden vid syneförrältning å nämnden tillhörig fastighet, som inginge i torrläggningsföretag, skulle företrädas av ett av länsstyrelsen utsett allmänt ombud. Till allmänna ombud borde utses praktiskt verk­ samma lantbrukare, helt fristående från lantbruksnämnden. Inom varje lantbruksnämnds område borde utses så många dylika ombud, att samtliga mom distriktet tjänstgörande förrättningsmän kunde samtidigt handlägga förrättningar och därvid påräkna, att nämnden företräddes av sådant om­ bud. Styrelsen har emellertid betonat, att den ej ansåge detta förslag inne­ bära någon helt godtagbar lösning av frågan. Länsstyrelsen i Uppsala län har rörande den av lantbruksstyrelsen be­ rörda jävsfragan anfört, att något rättsligt hinder icke syntes föreligga för lantbruksingenjören eller annan lantbruksnämndens tjänsteman att, efter länsstyrelsens förordnande, handlägga syneförrältning enligt vatten­ lagen i fall, då av nämnden förvaltad fastighet inginge i företaget. Det syntes dock vara lämpligt att ytterligare markera förrättningsmannens självständiga ställning genom ett tillägg till 10 kapitlet 49 § vattenlagen av innehåll att befattningshavare hos lantbruksnämnd icke skulle anses jävig att taga befattning med företag, vari av lantbruksnämnd förvaltad fastighet inginge, eller åtminstone genom ett uttryckligt uttalande därom i propositionen.

Kungl. Maj.ts proposition nr H9- 47

Sagda länsstyrelse har vidare pekat på de olägenheter, som vore förenade med att täckdiknings- och torrläggningsverksamheten ej vore enhetligt or­ ganiserad, och ansett, att denna verksamhet inom lantbruksnämnden borde bedrivas inom en särskild avdelning med lantbruksingenjören som chef. Liknande uppfattning har uttalats av hushållningssällskapets förvaltnings­ utskott i Gävleborgs län. Föreningen Sveriges jordbrukskonsulenter har däremot gjort gällande, att lantbruksingenjörernas verksamhet borde förskjutas något mera åt det tekniska hållet, medan lantbrukskonsulenterna borde svara för alla de ar­ betsuppgifter — såsom täckdikning med tillhörande öppna och täckta av­ lopp _ -vilka fordrade jordbruksteknislc och jordbruksekonomisk sakkun­ skap. Inom lantbruksnämnderna borde lantbruksingenjörerna vara chefer för lantbruksingenjörsavdelningarna och de av kommittén föreslagna förste lantbrukskonsulenterna chefer för avdelningarna för inre rationalisering.

Departementschefen.

I fråga om torrläggningsverksamheten innebära de utav 1947 års riks­ dag fattade besluten, att det statliga stödet, med vissa jämkningar i be­ stämmelserna om lån ur statens avdikningslånefond, i fortsättningen skall lämnas enligt i huvudsak samma grunder som nu. Vissa frågor ha dock lämnats öppna, nämligen spörsmålen om räntefoten och amorteringstiden för torrläggningslån. Med hänsyn till det ränteläge, som vid ett genom­ förande av systemet med statlig kreditgaranti torde komma att föreligga beträffande bundna lån till andra åtgärder för inre rationalisering, synes räntan å lån, som utlämnas från statens avdikningslånefond, tillsvidare bö­ ra bestämmas till 3,25 procent. Någon ändring i nu gällande bestämmelser om amorteringstiden för dessa lån synes ej för närvarande påkallad. I betänkandet har diskuterats, om ej reglerna för utlämnande av lån ur statens avdikningslånefond kunde förenklas i vissa avseenden. Särskilt har pekats på möjligheterna att decentralisera besluten i låne- och bidragsfrågor samt att ersätta den nuvarande låneformen med statlig kreditgaranti. Kommittén har även ifrågasatt lämpligheten av att ställa större krav på säkerheten för avdikningslån än på säkerheten för lån för yttre rationaliseringsåtgärder m. m. Vad angår dessa spörsmål vill jag först erinra om att i de vid fjolårets riksdag fattade besluten om organisationen av rationaliseringsverksamheten förutsattes, att lantbruksnämnderna skulle givas vidsträckt beslutande­ rätt även i ärenden av större betydelse. I överensstämmelse härmed bör man enligt min uppfattning i betydande utsträckning kunna uppdraga åt lant­ bruksnämnderna att fatta beslut i nu ifrågavarande låne- och bidragsärenden. Det torde få ankomma på Kungl. Maj :t att meddela erforderliga före­ skrifter härvidlag. Även möjligheterna alt i övrigt förenkla det administra­ tiva förfarandet i dessa ärenden torde böra övervägas. Jag har för avsikt att hos Kungl. Maj :t hemställa om bemyndigande att tillkalla särskilda ut­ redningsmän för behandling av dessa frågor.

48 Kungl. Maj:ts proposition nr 149.

Det principbeslut angående organisationen av rationaliseringsverksamheten, som fattades vid 1947 års riksdag, innebar för lantbruksingenjörsorganisationens vidkommande, att torrläggningsverksamheten skulle hand­ havas av lantbruksnämnderna och att befattningshavarna inom sagda or­ ganisation skulle ingå i nämnderna. Till stöd för det i några yttranden framförda yrkandet om en omprövning av detta beslut ha ej anförts några skäl utöver dem, som åberopades då principbeslutet fattades. Vad angår förslaget, att lantbruksingenjörsorganisationen i kameralt avseende skulle knytas till lantbruksnämnderna men i övrigt vara fristående från dessa, må anmärkas, att detta förslag icke tillgodoser önskemålet om en effektiv samordning av torrläggningsverksamheten med övriga grenar av rationaliseringsverksamheten. Någon anledning att frångå det år 1947 fattade be­ slutet föreligger därför enligt min mening icke. Med anledning av vad länsstyrelsen i Uppsala län anfört rörande jävsfrågan må erinras om att på grund av stadgandet i 10 kap. 49 § vatten­ lagen lantbruksingenjör uppenbarligen ej är jävig vid förrättning berö­ rande lantbruksnämnden tillhörig fastighet, vare sig han i organisatoriskt avseende är underställd lantbruksnämnden eller ej. Någon anledning att förordna särskilda allmänna ombud, vilka skola företräda lantbruksnämn­ den vid dylika förrättningar, föreligger enligt min uppfattning icke. I administrativt hänseende torde alltså lantbruksingenjörsorganisationens befattningshavare böra uppföras på lantbruksnämndernas stat och under­ ställas nämnderna. Frågan, hur arbetet bör organiseras inom nämnderna, synes icke här behöva upptagas till behandling. Det torde få ankomma på Kungl. Maj :t eller, efter Kungl. Maj :ts bemyndigande, lantbruksstyrelsen att meddela de föreskrifter, som härvidlag kunna befinnas erforderliga.

Kap. 3. Vissa arvodes- och ersättningsfrågor m. m.

Kommitténs förslag.

Biträde vid upprättande av planer till förbättringsåtgärder. Kommittén har anfört, att lantbruksnämnderna —- förutom genom eko­ nomiskt stöd — borde tillhandagå jordbrukarna med råd och anvisningar angående den yttre och den inre rationaliseringen. Beträffande flertalet åt­ gärder borde nämnderna dessutom biträda med upprättandet av erforder­ liga planer. I viss utsträckning borde de också tillhandahålla personal för arbetsledning och kontroll. Vad angår den omfattning, i vilken nämnderna borde upprätta planer för inre rationaliseringsåtgärder, har kommittén förutsatt, att nämnderna i princip skulle lämna sådant biträde för alla slag av inre rationaliserings­ åtgärder, dock med ett viktigt undantag, nämligen projektering av företag, avseende ny- eller ombyggnad av ekonomibyggnader. Kommittén har erinrat om att enligt de beslutade riktlinjerna för lantbruksnämndernas befatt­

Kungl. Maj:ts proposition nr 149. 49

ning med jordbrukets ekonomibyggnader sådan projektering skulle ske icke genom nämnderna utan genom lantbruksförbundets byggnadsförening (LBF) eller andra byggnadsfirmor eller arkitektföretag. De byggnadskontor, som nu funnes hos vissa egnahemsnämnder för utförande av bland annat sådan projektering, borde alltså icke överföras till lantbruksnämn­ derna utan avvecklas. En förutsättning för att detta skulle kunna ske syn­ tes vara, att LBF skulle etablera avdelningskontor på de platser, där dessa byggnadskontor nu funnes, d. v. s. i Karlstad, Härnösand, Östersund, Umeå och Luleå. Vid överläggningar, som kommittén haft med representanter för LBF, hade även förklarats, att föreningen vore beredd att göra detta Nämndernas verksamhet beträffande ärenden angående lån och bidrag till ekonomibyggnader borde alltså i tekniskt avseende inskränka sig till för­ prövning av ärendena samt granskning av ritningar och kostnadsberäkning­ ar i samband med den slutliga prövningen av låne- eller bidragsfrågor. I viss utsträckning borde dock lantbruksnämndernas befattningshavare biträda även vid upprättande av planer till byggnadsföretag, nämligen be­ träffande fristående silo-, gödselvårds- och urinbrunnsanläggningar av enk­ lare slag. Det rörde sig nämligen i dessa fall till stor del om typritningar och standardkonstruktioner. Projekteringen av dylika företag krävde därför endast ett relativt obetydligt merarbete utöver den tekniska och jordbrukspolitiska granskning, som nämnderna i vart fall måste företaga vid pröv­ ningen av låne- och bidragsärendena. Kommittén ansåge det med hänsyn därtill mest ändamålsenligt, att lantbruksnämnderna skulle kunna åtaga sig även projekteringsarbetet beträffande dylika företag.

I samband med de nu berörda frågorna har kommittén även ingått på spörsmålet om omfattningen och organisationen av den byggnadskontroll, som lantbruksnämnderna borde utöva. Kommittén har anfört, att man i byggnadskontrollen borde — i enlighet med den praxis som nu tillämpa­ des inom egnahemsorganisationen — urskilja två olika moment. Å ena sidan gällde det att genom upprepade besök på byggnadsplatsen följa arbetets gång och därvid tillse, att detsamma utfördes med omsorg och noggrannhet i enlighet med byggnadsritningar och byggnadsbeskrivningar. Å andra sidan borde det statsbidragsbeviljande organet utöva en allmän tillsyn över den mera direkta byggnadskontrollen, utföra visst organisationsarbete samt för­ rätta slutbesiktning av färdigställda byggnader. Kostnaderna för den först­ nämnda kontrollen, »kontroll nr 1», bestredes enligt gällande praxis inom egnahemsväsendet av byggherren själv, medan den sistnämnda kontrollen, »kontroll nr 2», bekostades av staten. Kommittén har funnit de ovan angivna riktlinjerna böra tillämpas även för framtiden. Därvid borde kontrollen nr 1 lämpligen utföras med anlitande av i orten tillgänglig sakkunskap. I vissa större kommuner funnes särskilt anställda kontrollanter, vilka med fördel skulle kunna utnyttjas. För kon­ trollen nr 2 hade kommittén — efter samråd med de sakkunniga angående bostadspolitikens organisation — ansett sig böra föreslå, att lantbruksnämn- 4 Bihann till riksdagens protokoll 1948. 1 sand. Nr 149.

50 Kungi. Maj:ts proposition nr 149.

derna i den utsträckning, som funnes lämplig, skulle äga utnyttja läns­ bostadsnämndernas kontrollanter. Härigenom kunde dubbelorganisation undvikas och betydande kostnader, bland annat för resor, inbesparas.

Arvode för projekteringsarbete. För lantbruksnämndernas medverkan vid upprättande av planer m. in. för yttre rationalisering borde enligt kommitténs uppfattning någon ersätt­ ning i princip icke utgå. För förrättningar och uppdrag, som utfördes av lantbruksnämndernas personal och som avsåge inre rationalisering, borde däremot, bland annat för att lantbruksnämnderna ej skulle belastas med onödiga uppdrag, ersättning debiteras enligt taxa. Vad ersättningsbeloppen anginge förutsatte kommittén icke någon änd­ ring uti de grunder, efter vilka ersättning nu uttoges för sådana förrätt­ ningar och uppdrag, som utfördes av lantbruksingenjörsorganisationen. I gällande lantbruksingenjörstaxa borde endast vidtagas sådana ändringar med avseende å uppbörd och redovisning m. m., som föranleddes av att denna organisation komme att inordnas i lantbruksnämnderna. Något sär­ skilt anslag för bidrag till kostnaderna för lantbruksnämndens arbete i analogi med det nu befintliga anslaget »Förrättningskostnader till vissa torrläggningsföretag» erfordrades ej heller. Denna fråga borde lösas genom viss differentiering av taxan. Härjämte borde projekteringskostnaderna få medtagas i kostnadskalkylerna, varigenom de delvis komme att täckas av eventuella avskrivningslån.

Beträffande de grunder, efter vilka ersättning borde uttagas för övriga till inre rationalisering hänförliga förrättningar och uppdrag, ville kommittén betona angelägenheten av att dessa grunder skulle bliva enkla och såvitt möjligt enhetliga. En enhetlig taxa kunde lämpligen uppbyggas med utgångs­ punkt från att ersättningen i princip skulle utgå såsom dagersättning. Den­ na borde uppgå till förslagsvis 20 kronor för förste lantbrukskonsulent, byggnadskonsulent och lantbrukskonsulent, 15 kronor för lantbruksassistent och lantbrukstekniker samt 12 kronor för kansli-, kontors- och skrivbiträ­ den. Inga särskilda resekostnads- eller traktamentsersättningar borde ut­ tagas av uppdragsgivarna. Utfört arbete, som icke ledde till att någon rationaliseringsåtgärd komme till stånd, borde icke heller böra föranleda kost­ nader för uppdragsgivarna, såvida icke den uteblivna verkställigheten kun­ de läggas uppdragsgivaren till last. Muntlig eller skriftlig rådfrågning eller upplysning borde vara kostnadsfri, såvida den icke påkallade särskilt under­ söknings- eller utredningsarbete. Med utgångspunkt från dels den taxenivå, som den nyssnämnda dag­ ersättningens storlek angåve, och dels erfarenhetsmässiga beräkningar rö­ rande genomsnittlig tidsåtgång för de olika arbetsmomenten borde normal­ taxor upprättas för olika slag av vanligen förekommande rationaliseringsåtgärder. Dessa borde i fråga om jordförbättringsåtgärder lämpligen an­ knyta till den jordareal, som berördes av åtgärden. Man borde för över­

Kungl. Maj.ts proposition nr 149. 51

skådlighetens skull eftersträva att icke erhålla alltför inånga eller alltför detaljerade taxor. Om och i den män en rationaliseringsåtgärd icke lämp­ ligen borde ersättas enligt någon av dessa normaltaxor, borde dagersätt­ ningssystemet direkt tillämpas. Kommittén har vidare föreslagit, att lantbruksnämnderna skulle givas befogenhet att i vissa fall helt eller delvis påtaga sig kostnaderna för verk­ ställda projekteringar, oavsett om projekteringen skett genom nämndens tjänstemän eller, genom nämndens förmedling, av annan expertis. Anled­ ningen härtill vore främst att projekteringarna kunde ingå såsom led i individualplaneringar och att åtgärdernas verkställande därvid kunde vara beroende av att andra åtgärder samtidigt vidtoges. I många fall kunde ge­ nomförandet av de planerade åtgärderna utebliva utan att vederbörande sakägare skäligen kunde lastas därför. Det vore under sådana förhållanden rimligt, att kostnaderna helt eller delvis skulle belasta nämnden i likhet med övriga kostnader i samband med planeringar och utredningar. Vad särskilt anginge projekteringen av byggnadsföretag borde lantbruks­ nämnderna givas befogenhet att förskottera de projekterande organen kost­ naderna för sådant arbete, som på uppdrag av lantbruksnämnderna utfördes åt enskilda jordbrukare. Vid utbetalande av bidrag borde de förskotterade kostnaderna avräknas. Om ett planerat byggnadsföretag icke komme till ut­ förande, borde lantbruksnämnden, därest företagets inställande berodde på försummelse från vederbörande jordägare, driva in vad nämnden förskotterat. Om däremot byggnadsföretaget måst inställas på grund av omstän­ digheter, för vilka jordägaren icke skäligen kunde lastas, borde lantbruks­ nämnden ha möjlighet att helt eller delvis avskriva de förskotterade kost­ naderna. Avskrivningarna borde bestridas ur anslaget för bidrag till inre rationalisering. Såsom villkor för att bidrag skulle kunna utgå även för projekterings­ kostnader borde gälla, att dessa beräknats efter en av lantbruksstyrelsen godkänd taxa. Denna borde lämpligen avvägas så, att den täckte skäliga självkostnader.

Ersättning för medverkan vid regional- och individualplanering. Vad regionalplaneringen angår har kommittén funnit övervägande skäl tala för att ersättning till ledamot av planeringskommitté skulle utgå i form av dagarvode i enlighet med vad som gällde för landstingsmannauppdrag, d. v. s. vid förrättning utom hemorten 24 kronor, vari inginge traktamentsersättning. I den mån i planeringskommittéerna konnne att ingå tjänste­ män från lantbruksnämnden, hushållningssällskapet, skogsvårdsstyrelsen eller lantmäteriorganisationen, borde deras deltagande i kommitténs arbete kunna betraktas som tjänsteuppdrag, varav torde följa, att ingen särskild ersättning skulle utgå. Den verkställande ledamoten syntes emellertid icke — såvida han icke tillhörde lantbruksnämnden — kunna fullgöra sitt upp­ drag med mindre han under någon tid åtnjöte tjänstledighet. I så fall borde

52 Kungl. Maj:ts proposition nr 149.

han av lantbruksnämnden ersättas för de löneförmåner han visade sig ha avstått. Med hänsyn till de maktpåliggande arbetsuppgifter, som komme att åvila den verkställande ledamoten, borde till denne, om han icke vore tjänsteman hos lantbruksnämnden, förutom ersättning för avstådd lön utgå dagarvode med 8 kronor för sammanträdesdag eller arbetsdag, som han därutöver ägnade åt planeringsuppdraget. Lantbruksnämnden borde även ha möjlighet att efter framställning från planeringskommitté bemyndiga denna att uppdraga åt person utanför kom­ mittén att såsom expert biträda med vissa specialutredningar. I sådant fall borde ersättning utgå efter överenskommelse för varje särskilt uppdrag. Ersättning för kommittéledamöternas resor borde utgå efter klass II en­ ligt allmänna resereglementet, såvida ledamot icke på grund av innehavd tjänst vore att hänföra till högre klass, i vilket fall ersättning borde få utgå efter denna. Om visst planeringsuppdrag föranledde mera omfattande resor, borde lantbruksnämnden efter åtagande kunna svara för rese- och traktamentskostnaderna för tjänsteman i hushållningssällskap eller skogsvårdsstyrelse, oaktat vederbörande utförde arbetet såsom tjänsteuppdrag. I fråga om individualplaneringen har kommittén anfört att det, såsom framhållits i propositionen nr 75/1947, torde vara mest praktiskt att upp­ draga åt viss tjänsteman att upprätta individualplan. Förfarandet med en särskild kommitté skulle i de flesta fall vara onödigt tyngande. Vid behov borde förrättningsmannen kunna påkalla bistånd av de inom kommunerna utsedda gode männen eller särskild expertis. Uppdrag att utföra individual­ plan borde, såvitt gällde tjänsteman i lantbruksnämnd eller lantmäteriorganisationen, utföras som tjänsteuppdrag. Vidare borde tjänstemännen i hus­ hållningssällskapen och skogsvårdsstyrelserna kunna medverka vid individualplanering. Det förutsattes, att lantbruksnämnden först skulle inhämta tillstånd att begagna vederbörande tjänsteman för uppdraget i fråga från överlantmätaren, hushållningssällskapet eller skogsvårdsstyrelsen. Då så påfordrades, borde lantbruksnämnden ha möjlighet att åtaga sig att svara för av uppdraget föranledda rese- och traktamentskostnader för tjänsteman i hushållningssällskap eller skogsvårdsstyrelse.

Ersättning till vissa myndigheter för deras medverkan i lantbruksnämn­ dernas arbete. Kommittén har här berört vissa ersättningsfrågor som — utöver dem som uppkomma vid planeringsverksamheten — kunna uppstå, då lant­ bruksnämnderna anlita sakkunskap inom lantmäteriorganisationen, hus­ hållningssällskapen och skogsvårdsstyrelserna. I fråga om kostnaderna för lantmäteriorganens medverkan i arbetet med den yttre rationaliseringen har kommittén anfört, att man borde skilja mel­ lan å ena sidan kostnaderna för laga förrättningar och å andra sidan ersätt­ ningar för andra uppdrag, som anförtroddes lantmäteriet. Kostnad för laga förrättning, som debiterades enligt gällande lantmäteritaxa, borde gäldas av

Kungl. Maj.ts proposition nr 149. 53

lantbruksnämnd dels då förrättningen avsåge nämndens egna fastigheter, dels då lantbruksnämnden åtagit sig att gälda kostnader, som annars skulle ha erlagts av enskilda sakägare. I förra fallet borde kostnaderna påföras jordfonden och i senare fallet borde de bestridas av anslaget till bidrag för yttre rationalisering. Såsom uppdrag borde betraktas övriga fall, då lant­ mätare efter överlantmätarens hörande anlitades av lantbruksnämnd. Dessa kunde exempelvis avse medverkan i regional- eller individualplanering, kon­ sultation i samband med fastighetsförvärv, sammanläggningar och dylikt. Sådana uppdrag borde enligt kommitténs mening icke debiteras lantbruks­ nämnden i andra fall än då uppdraget hade sådan omfattning, att veder­ börande tjänsteman måste åtnjuta tjänstledighet för dess fullföljande. Medverkan från överlantmätarens och lantmäterikontorens sida borde alltid lämnas kostnadsfritt. Kommittén har vidare framhållit, att hithörande spörsmål borde slutligt regleras i samband med utarbetande av instruktioner för verksamheten å lantmäterikontoren och i lantmäteridistrikten samt vid utarbetande av ny lantmäteritaxa. Den slutliga utformningen av reglerna rörande rätt för lant­ bruksnämnd att ur anslaget för bidrag till yttre rationalisering gälda kost­ naderna för lantmäteriförrättning m. m. borde vara beroende av och ske i anslutning till den anbefallda överarbetningen av bestämmelserna rörande statsbidrag till kostnaderna för lantmäteriförrättningar. För hushållningssällskapens och skogsvårdsstgrelsernas medverkan i rationaliseringsarbetet borde någon särskild ersättning ej utgå. Lantbruks­ nämnd borde dock av egna medel kunna bestrida kostnaderna för resor och traktamenten, då personal vid hushållningssällskap eller skogsvårdsstyrelse utförde arbete på uppdrag av lantbruksnämnd. Omfattningen av hushåll­ ningssällskapens och skogsvårdsstyrelsernas med statsanslag avlönade per­ sonal borde vidare beräknas med hänsynstagande till att personalen måste vara tillräckligt stor för att den skulle kunna lämna avsedd medverkan i rationaliseringsarbetet. Kommittén hade icke nu ansett sig kunna framlägga några konkreta förslag angående personalbehovet. Den förutsatte emeller­ tid, att statsanslaget till avlöning av befattningshavare i hushållningssäll­ skap och skogsvårdsstyrelser, sedan någon tids erfarenhet vunnits rörande deras medverkan i rationaliseringsarbetet, skulle avpassas med hänsyn till vad kommittén anfört. Kommittén har slutligen uttalat, att skogsvårdsstyrelsernas medverkan vid förvaltningen av lantbruksnämndernas fastigheter borde debiteras jord­ fonden.

Frågan om särskilt statsbidrag till LRF. Till understödjande av Lantbruksförbundets byggnadsförenings verksam­ het utgår under innevarande budgetår liksom tidigare ett statsbidrag av 100 000 kronor att användas för rådgivning i landsbygdens byggnadsfrågor. I skrivelse till Kungl. Maj :t den 14 augusti 1947 har LBF hemställt om oförändrat bidrag å 100 000 kronor för budgetåret 1948/49 under förut­

54 Kungl. Maj:ts proposition nr 149.

sättning att förhållandena på här ifrågavarande verksamhetsområde icke underginge någon förändring under budgetåret med anledning av Kungl. Maj :ts proposition nr 75/1947. — Egnahemsstyrelsen har i sina anslagsäskanden för budgetåret 1948/49 tillstyrkt bifall till framställningen. I skrivelse den 24 oktober 1947 har LBF redogjort för användningen av statsbidraget under budgetåret 1946/47. I redogörelsen anföres, att för­ eningen uppskattat underskottet på grund av den reducerade taxa, som tillämpas för egnahemsärenden och mindre jordbruk, till cirka 75 000 kro­ nor. Direkta förluster i samband med egnahemsverksamheten på grund av försummelser från uppdragsgivare att erlägga projekteringskostnader hade uppgått till cirka 21 000 kronor. Värdet av den kostnadsfria rådgivningen samt övrig till egnahemsverksamheten hänförlig arbetstid, som ej kunnat göras till föremål för särskild debitering, uppginge till omkring 28 000 kro­ nor. Summan av nämnda kostnader överstege alltså med i runt tal 24 000 kronor det statsbidrag, som föreningen tillerkänts. Kommittén har rörande frågan om fortsatt statsbidrag till LBF anfört i huvudsak följande. Enligt kommitténs förslag skulle lantbruksnämnderna utrustas med egna byggnadskonsulenter bland annat för att tillhandagå allmänheten med för­ beredande konsultation i byggnadsfrågor. LBF:s rådgivningsverksamhet tor­ de därför i fortsättningen icke få samma omfattning som nu utan torde komma att begränsas till vad som i allmänhet vore vanligt vid sådan verk­ samhet, som föreningen bedreve. Vidare hade kommittén föreslagit, att lantbruksnämnderna skulle kunna förskottera de projekterande organen kostnaderna för de arbeten, som dessa på uppdrag av lantbruksnämnden utförde åt enskilda lånesökande. Slutligen hade kommittén förordat, att taxorna för dylika projekteringsarbeten skulle avvägas så, att skäliga själv­ kostnader täcktes. Förluster av den typ, som LBF hittills iklätt sig och som ersatts av det årliga statsbidraget, borde sålunda i framtiden icke behöva uppkomma. Kommittén hade under dessa förutsättningar icke ansett sig böra föreslå något statsbidrag till LBF.

Organisationen av lantbruksnämndernas räkenskaper och bokföring m. m. I fråga om räkenskaper och bokföring samt revision vid lantbruksnämn­ derna har kommittén framhållit, att den nya organisationen, även om ett system med statlig kreditgaranti genomfördes, komme att få en betydande medelsförvaltning om hand. Kassarörelsen borde i princip vara decentrali­ serad till lantbruksnämnderna. Dessa borde omhänderhava arbetet med uträkning och utbetalning av avlöningar samt gransk7iing och utbetalning av reseräkningar. Kassarörelsen borde i övrigt organiseras efter i huvudsak samma riktlinjer som de, vilka nu gällde för egnahemsorganisationen. Ar­ betet med bokföringen hos nämnderna syntes icke komma att erbjuda några större svårigheter. Lantbruksstyrelsen borde handhava den centrala bok­ föringen samt utfärda detaljerade räkenskapsformulär jämte anvisningar för lantbruksnämndernas bokföring. Något egentligt bokslutsarbete borde

Kungl. Maj:ts proposition nr 149. 55

icke utföras hos nämnderna. Lantbruksstyrelsen borde nämligen uppgöra bokslutet centralt. Lantbruksstyrelsen borde vidare ombesörja granskningen av lantbruks­ nämndernas räkenskaper. Den borde emellertid icke ha beslutanderätt i anmärkningsmål. Den ordning, som för närvarande gällde inom egnahemsorganisationen, nämligen att riksräkenskapsverket meddelade beslut i så­ dana mål, borde tillämpas även inom den nya organisationen.

Ersättning till lantbruksnämndernas ortsombud och gode män. Kommittén har funnit många skäl tala för att man i största möjliga ut­ sträckning skulle ansluta lantbruksnämndernas ortsorganisation till den kommunala indelningen. Härvid avsåges närmast de större kommuner, som kunde framkomma som slutligt resultat av de föreliggande förslagen till ny kommunindelning i landet. Enligt dessa kunde man räkna med att cirka 850 rena landskommuner konime att bildas. Lantbruksnämnderna borde även ha en ortsrepresentation i sådana städer och köpingar, som omfattade mera betydande områden av ren landsbygdskaraktär. I de största kommu­ nerna torde vidare behövas mer än ett ortsombud. I fråga om ersättning till ombuden ville kommittén föreslå, att lantbruks­ nämnderna skulle bemyndigas ersätta ombuden dels med ett mindre års­ arvode, dels med ett visst belopp per ärende, med vilket ombudet tagit be­ fattning i mera väsentlig utsträckning. Årsarvodet borde utgå med det be­ lopp, som lantbruksnämnden med hänsyn till ombudets intresse för sin uppgift och till arbetets omfattning prövade skäligt, förslagsvis i genomsnitt 100 kronor per år. I övrigt borde ersättning utgå med 8 kronor per ärende, med vilket ombudet tagit befattning i mera väsentlig utsträckning, dock med högst 18 kronor per dag. Vidare borde ortsombud uppbära ersättning för resa, som företagits på uppdrag av lantbruksnämnden. I enlighet med vad som för närvarande gällde för egnahemsombuden borde resekostnadsersättning utgå enligt klass III i allmänna resereglementet. Kommittén upp­ skattade kostnaderna för ortsombudens årsarvoden till cirka 100 000 kronor per år och kostnaderna för övriga ersättningar till cirka 80 000 kronor per år. Kommittén har vidare anfört, att alla ansökningsärenden, som kunde förekomma i fråga om de särskilda bidragen till vissa innehavare av mindre jordbruk, borde passera ortsombuden. Dessa borde kontrollera ansökning­ arna samt komplettera dem med sådana uppgifter, som kunde behövas för att nämnden skulle kunna avgöra ansökningarna. För detta arbete borde ortsombud erhålla en särskild ersättning av 50 öre per ärende. Kostnaderna härför ävensom för de resor, som kunde föranledas av detta arbete, borde bestridas av det särskilda anslag, som borde finnas för producent- och kontantbidrag till vissa innehavare av mindre jordbruk.

Vad angår gode männen har kommittén bland annat anfört, alt dessa knappast borde ha större verksamhetsområde än kommun enligt kommunin-

56 Kungl. Maj:ts proposition nr 149.

delningsförslaget. Ersättning till gode männen borde på grund av uppdragets förtroendekaraktär utgå enbart i form av rese- och traktamentsersättning enligt klass II C i allmänna resereglementet, d. v. s. efter samma regler, som gälla för gode män vid lantmäteriförrättning.

Yttrandena.

Vad kommittén anfört angående det biträde, som lantbruksnämnderna böra lämna vid upprättande av planer till yttre och inre rationaliseringsåtgärder, har i och för sig ej föranlett någon erinran i yttrandena. Lantbruksstyrelsen har emellertid framhållit angelägenheten av att hushållningssäll­ skapen även i fortsättningen, i den utsträckning som vore möjlig, skulle medverka vid projektering av inre rationaliseringsåtgärder. Styrelsen har härvid pekat på att ett stort behov av biträde med sådant projekteringsar­ bete förelåge även för jordbruk i de storleksgrupper, som fölle utanför nämndernas huvudsakliga arbetsområde. Sällskapens medverkan borde dock ej begränsas till att avse enbart dylika fastigheter. Där sällskapen upprättat förslag till åtgärder, för vilka statsunderstöd önskades, borde emellertid givetvis förslagen överlämnas till nämnderna för prövning av låne- eller bidragsfrågan. I några yttranden ha anmärkningar framställts mot det sätt, på vilket enligt kommitténs förslag projektering av byggnadsföretag skulle ombesör­ jas. Egnahemsnämnderna och hushållningssällskapens förvaltningsutskott i Västerbottens och Norrbottens län ha ifrågasatt, om anledning funnes att slopa de till egnahemsnämnderna i dessa län knutna statliga byggnadskontoren. Egnahemsnämnden i Norrbottens län har i detta hänseende anfört, att flertalet av länets kommuner redan inrättat eller förberedde inrättande av fullständiga byggnadskontor, försedda med tekniskt utbildad personal. Kommunernas strävan syntes genomgående vara att så småningom kunna övertaga den projektering av byggnadsföretag, som hittills utförts på egnahemsnämndens byggnadskontor. Egnahemsnämnden hade på allt sätt uppmuntrat dessa strävanden, enär erfarenheten visat, att egnahemsoch bostadsförbättringsverksamheten i Norrbotten, inklusive byggnadsprojekteringen, på grund av länets stora avstånd och glesa bebyggelse men till ytvidd och folkmängd mycket stora kommuner borde vara i möj­ ligaste mån decentraliserad till kommunerna. Om denna utveckling komme att fortsätta — och alla tecken tydde därpå — kunde ifrågasättas, huruvida ett till LBF knutet byggnadskontor hade någon större uppgift att fylla i Norrbotten. Naturligare syntes då vara, att lantbruksnämnden i Norrbottens län skulle utrustas med byggnadsexpertis i sådan utsträckning, att nämn­ den — under den övergångstid som kommunerna kunde behöva för att or­ ganisera upp sina byggnadskontor — kunde i erforderlig omfattning svara även för byggnadsprojekteringen. En annan, kanske ännu lämpligare lös­ ning vore, att egnahemsnämndens nuvarande byggnadskontor finge tillsvi­ dare fortsätta sin verksamhet, närmare bestämt under sagda övergångstid,

Kungl. Maj.ts proposition nr 149. 57

och därvid utgöra gemensamt projekteringsorgan för lantbruksnämnden och länsbostadsnämnden. Länsstyrelserna i Östergötlands och Örebro lön ävensom Svenska arki­ tekters riksförbund ha ifrågasatt, om ej behovet av sakkunskap för gransk­ ning och ritning samt rådgivning i byggnadstekniska frågor skulle kunna tillgodoses av länsarkitektkontoren efter en förhållandevis ringa utbyggnad av dessa. Lantbruksförbundets byggnadsförening har förklarat, att föreningen un­ der vissa förutsättningar vore beredd att upprätta avdelningskontor i de städer, där egnahemsnämnderna nu hade byggnadskontor, nämligen Karl­ stad, Härnösand, Östersund, Umeå och Luleå. En av dessa förutsättningar vore, att de nyöppnade kontoren kunde påräkna projekteringsuppdrag av­ seende icke blott ekonomibyggnader utan även bostadshus. Detta vore nöd­ vändigt för att kontinuerligt sysselsätta personalen. En annan förutsätt­ ning vore, att lokalfrågorna för de nya kontoren kunde lösas på ett till­ fredsställande sätt. Slutligen erfordrades garanti för täckning av sådana större förluster, som kunde väntas vid verksamhetens igångsättande. Till motivering av sistnämnda krav har föreningen anfört följande. Då någon reserv av arbetsuppgifter icke torde föreligga den 1 juli 1948 och då en betydande eftersläpning av uppdragsgivningen torde komma att vållas av omorganisationen av de statliga organen, måste man räkna med att sysselsättningen under första verksamhetstiden icke blir tillfredsstäl­ lande. Härtill torde även den omständigheten komma att bidraga, att lån och bidrag till stöd för rationaliserings- och byggnadsverksamheten för budgetåret 1948/49 icke torde bliva disponibla förrän under hösten 1948. Att vid en så olämplig tidpunkt som den 1 juli öppna nya kontor på ett så stort antal platser som det här gäller innebär en avsevärd ekonomisk risk för föreningen. Vid normal utveckling av verksamheten ske utvidgningar successivt med ett kontor i taget och vid tider, som kunna väljas med hän­ syn till bl. a. den beräknade sysselsättningen. Då i detta fall föreningen av orsaker, som ligga utanför dess kontroll, kommer att få tillämpa ett annat och riskfylldare tillvägagångssätt, synes det, särskilt med hänsyn till att det nu utgående statsbidraget till föreningen föreslås indraget, rimligt och nöd­ vändigt, att staten åtager sig viss garanti mot förluster i samband med upp­ rättandet av de nya kontoren. Egnahemsnämnden i Västerbottens län har framhållit, att för detta läns vidkommande ett ritkontor behövdes även i Skellefteå. Även mot kommitténs uttalanden angående det sätt, på vilket byggnadskontrollen borde anordnas, ha vissa erinringar gjorts. Egnahemsstyrelsen har ansett kommitténs förslag rörande den fortlö­ pande kontrollen på byggnadsplatsen icke fullt tillfredsställande och härom anfört följande. I kapitlet om lantbruksnämnds behov av byggnadsteknisk sakkunskap har lantbrukskommittén i fråga om byggnadskontrollen anfört, att den s. k. kontroll 1, som avser den fortlöpande kontrollen på byggnadsplatsen, lämpligen torde böra utföras med anlitande av i orten tillgänglig sakkun­ skap; i de större kommunerna således genom där anställda särskilda kon­ trollanter. Rörande kontroll 2, som innefattar viss allmän tillsyn jämte slut­

58 Kungl. Maj.ts proposition nr 149.

besiktning av de färdigställda byggnadsföretagen, har lantbrukskommittén vidare — efter samråd med de sakkunniga angående bostadspolitikens or­ ganisation — föreslagit, att lantbruksnämnderna i den utsträckning så be­ funnes lämpligt skulle få utnyttja länsbostadsnämndernas kontrollanter. 1 det betänkande om den allmänna bostadspolitikens organisation, som nu­ mera den 22 januari 1948 avgivits, ha emellertid nämnda sakkunniga ansett sig böra föreslå, att byggnadskontrollen i dess helhet, alltså såväl den fort­ löpande kontrollen som slutbesiktningarna, skulle åläggas de kommunala förmedlingsorganen. Endast om vederbörande förmedlingsorgan saknade möjlighet att själva svara för kontrollen borde denna verkställas av statligt organ, förslagsvis länsbostadsnämnderna. Någon beräkning av dessa nämn­ ders personalbehov för dylika kontrolluppgifter synes icke ha gjorts av de sakkunniga. Enligt egnahemsstyrelsens mening bör det i princip icke vara något att erinra mot att kontroll 1 organiseras såsom en uppgift för den lokalt till­ gängliga sakkunskapen, i vilket fall kommunernas medverkan torde böra förutsättas för verksamhetens administration. Ett huvudvillkor för att detta det viktigaste ledet i byggnadskontrollen skall kunna ge tillfredsställande re­ sultat är dock, att arbetet omhänderhaves av kvalificerade och lämpliga per­ soner, vilka kunna ge de byggande råd i tekniska frågor samt i god tid rätta till begångna misstag. Styrelsen har i sin verksamhet haft tillfälle att bedö­ ma arbetsresultaten av såväl de hos vissa egnahemsnämnder och kommuner heltidsanställda yrkesmässiga byggnadskontrollanterna som de lantbyggmästare eller byggnadsarbetare, vilka vid sidan av sin egentliga sysselsätt­ ning mera tillfälligt åtaga sig kontrolluppdrag. Iakttagelserna ha givit vid handen, att i stort sett endast den förstnämnda kategoriens kontrollerande och rådgivande verksamhet har blivit av mera påtagligt värde och egnahems­ styrelsen anser därför att åtgärderna för ett framtida ordnande av kontroll 1 böra avvägas med hänsyn till dessa erfarenheter. Därvid torde emellertid komma att visa sig, att — även om hänsyn tages till den nya kommunin­ delningen — endast ett begränsat antal kommuner äga ekonomiska förut­ sättningar för anställande av särskild byggnadskontrollant. Det synes så­ lunda, åtminstone tills vidare, föreligga stort behov av en länsvis" ordnad serviceorganisation för utförande av kontroll 1 i de svagare kommunerna. En dylik organisation torde kunna knytas till antingen lantbruks- eller läns­ bostadsnämnderna eller utbyggas inom ramen för LBF. Det må i detta sam­ manhang nämnas, att kontrollen inom flertalet kommuner i Västernorrlands län sedan flera år, och numera utan kostnad för staten, handhaves av egna­ hemsnämnden därstädes, varvid goda resultat uppnåtts.

Däremot har egnahemsstyrelsen anslutit sig till kommitténs förslag rö­ rande anordnandet av slutbesiktningarna. Styrelsen har härom anfört föl­ jande.

I det föregående har nämnts, att de sakkunniga angående bostadspoliti­ kens organisation velat till de kommunala förmedlingsorganen lägga även slutbesiktningarna. Egnahemsstyrelsen får emellertid i detta avseende helt ansluta sig till lantbrukskommitténs förslag att såväl dessa förrättningar som en allmän tillsyn av den mera direkta byggnadskontrollen, vilka upp­ gifter som ovan nämnts gemensamt benämnts kontroll 2, böra verkställas av de statliga länsorganen. Befattningshavare för dylika uppgifter måste följ­ aktligen finnas. Om nämnda tjänstemän knytas till bostadsnämnderna, med skyldighet att biträda även lantbruksnämnderna, eller till lantbruks­ nämnderna synes i detta sammanhang vara av mindre betydelse. Därest

Kungl. Maj.ts proposition nr 149. 59

emellertid centrala lantbrukskommitténs förslag att frågor rörande jord­ brukets bostäder skulle handläggas av lantbruksnämnderna bifalles, och dessa organ även skulle få handlägga ärenden rörande tillfälliga förbätt­ ringar av dylika bostäder, torde starka skäl kunna anföras för att nu ifråga­ varande byggnadskontrollanter knytas till lantbruksnämnderna.

Egnahemsnämnden och hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Våsternorrlands län ha beträffande kontroll nr 1 uttalat i huvudsak samma

uppfattning som egnahemsstyrelsen. Mot kommitténs förslag att det nu utgående statsbidraget till LBF skulle

upphöra har ingen erinran gjorts i yttrandena, bortsett från att hushållnings­ sällskapets förvaltningsutskott i Våsternorrlands län ifrågasatt, om ej sådant

bidrag borde lämnas i syfte att hålla arvodena för projekteringsarbetet så låga som möjligt.

Lantbruksförbundets byggnadsförening har emellertid hemställt, att i

samband med omorganisationen av rationaliseringsverksamheten och av­ vecklingen av det nu utgående statsbidraget förbundets utestående ford­ ringar för projekteringsarbete, som förmedlats av egnahemsnämnderna, skulle regleras. Föreningen har anfört, att det sammanlagda beloppet av nu föreliggande och sannolikt uppkommande, till betalning förfallna, men in­ till den 1 juli 1948 obetalda fordringar för projektering, som utförts på grund av uppdrag från egnahemsnämnderna, beräknats uppgå till omkring 200 000 kronor. Det funnes icke något skäl, varför föreningen skulle bära den förlust, som komme att uppstå, om betalning skulle utebliva för det arbete, som dessa fordringar motsvarade. En dylik förlust skulle vidare otvivel­ aktigt nödvändiggöra en höjning av taxorna. Föreningen ansåge det därför rimlig och rättvist, att dessa fordringar skulle regleras i samband med egna­ hemsnämndernas upphörande. Kommitténs förslag rörande organisationen av lantbruksnämndernas rä­

kenskaper och bokföring har lämnats utan anmärkning. Riksräkenskapsverket har emellertid uttalat en avvikande uppfattning i fråga om beslu­

tanderätten i anmärkningsmål. Ämbetsverket har framhållit, att det av kommittén föreslagna systemet, d. v. s. att riksräkenskapsverket skulle meddela beslut i sådana mål, icke tillämpades vid myndigheter, som hade en mera utbyggd kameral organisation. Då nu lantbruksstyrelsen vore av­ sedd att förses med såväl en kansli- som en kameralbyrå, torde densamma utan olägenhet kunna anförtros ifrågavarande uppgift samt åläggas att år­ ligen avgiva revisionsberättelse till riksräkenskapsverket. Förslagen om ersättningar till lantbruksnämndernas ortsombud och gode

män ha i och för sig lämnats utan erinran, med undantag av att egnahems­ nämnden i Kopparbergs län förklarat sig anse gode männen böra erhålla

något högre rese- och traktamentsersättning än vad klass II C i allmänna

resereglementet berättigade till. Vidare ha länsstyrelsen och hushållnings­ sällskapets förvaltningsutskott i Jönköpings län påpekat att frågan, hur

ortsrepresentationen borde ordnas till dess kommunindelningsförslaget ge­ nomförts, ej vore löst.

Kungl. Maj:ts proposition nr 149.

Egnahemsnämnden i Norrbottens län har uttalat, att den av kommittén föreslagna ortsrepresentationen vore alltför svag för att ge lantbruksnämn­ derna önskvärd förankring i de olika orterna. Enligt egnahemsnämndens mening borde kommunerna direkt inkopplas i rationaliseringsarbetet. Vad kommittén anfört angående den omfattning, i vilken lantbruksnämnuerna borde uttaga arvode för projekteringsarbete, och grunderna för beräk­ nande av sådant arvode har i stort sett lämnats utan erinran. I några ytt­ randen, bland annat från Hallands läns hushållningssällskaps förvaltnings­ utskott och egnahemsnämnden i Älvsborgs läns södra hushållningssällskapsområde, har betonats angelägenheten av att taxorna hållas så låga som möjligt. Sagda egnahemsnämnd har även anfört, att det skulle varit önsk­ värt, om arbeten avseende mindre jordbruk kunnat utföras utan ersättning. Jämväl hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Norrbottens län har uttalat, att det vore önskvärt, om här avsett projekteringsarbete finge ut­ föras utan kostnad för sakägarna, i vart fall under den första tiden av det nya organets verksamhet. Föreningen Sveriges lantbrukskonsulenter har anfört, att rabatt i vissa fall borde kunna lämnas å det arvode, som skulle debiteras enligt taxa. Förslaget, att lantbruksnämnderna i vissa fall skulle kunna förskottera arvode till enskilda projekteringsföretag, har avstyrkts endast av egnahems­ nämnden i Jönköpings län. Nämnden har hänvisat till att ett liknande sys­ tem tillämpats av densamma men ej visat sig tillfredsställande. Enligt egna­ hemsnämndens uppfattning borde fullständig arbetsplan vara upprättad, in­ nan ansökan om lån eller bidrag prövades av lantbruksnämnden. Denna plan förutsatte ofta råd och anvisningar av lantbruksnämndens expertis. Det projekterande organet borde utföra själva arbetet, och lantbruksnämnden borde ej giva något särskilt företag uppdrag att projektera. Skulle ej en åt­ gärd, till vilken bidrag eller lån beviljats, komma till utförande, borde emel­ lertid projekteringskostnaderna kunna gäldas av statsmedel, om så kunde anses skäligt. Samma ståndpunkt har intagits av egnahemsnämnden i Örebro län. I motsats till den sålunda uttalade uppfattningen har däremot egnahems­ nämnden i Jämtlands län ansett, att förskottering av projekteringskostna­ den borde kunna ifrågakomma.

Mot vad kommittén föreslagit angående ersättning för medverkan i regio­ nal- och individualplanering ha erinringar gjorts endast av statskontoret och egnahemsnämnden i Västerbottens län. Statskontoret har ansett, att ersätt­ ningen borde utgå enligt bestämmelserna i kommittékungörelsen, därvid rese- och traktamentsersättningen i förekommande fall borde beräknas en­ ligt klass II B i allmänna resereglementet. Ersättning till befattningshavare i hushållningssällskap och skogsvårdsstyrelser borde vidare gäldas av veder­ börande sällskap eller styrelse. Egnahemsnämnden i Västerbottens län har anfört, att även tjänsteman hos lantbruksnämnden — med undantag av lantbruksdirektören — borde erhålla dagarvode med 8 kronor, därest han förordnades till verkställande ledamot av planeringskommitté.

Kungl. Maj:ts proposition nr 149- 61

Kommitténs uttalanden rörande frågan, i vad mån ersättning borde utgå till vissa andra organ för deras medverkan i rationaliseringsarbetet, ha i hu­ vudsak godtagits. Hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Norrbottens län har dock anfört, att lantbruksnämnden alltid borde svara för resekost­ nads- och traktamentsersättningar vid resor och andra förrättningar, som befattningshavare vid hushållningssällskap och skogsvårdsstyrelser företaga för lantbruksnämndens räkning. Samma uppfattning har uttalats i ett par andra yttranden. Å andra sidan har statskontoret hävdat, att dylik ersätt­ ning alltid borde bestridas av vederbörande sällskap eller styrelse. Lantmäteristgrelsen har förklarat sig biträda kommitténs förslag till reglering av ersättningsfrågor mellan lantbruksnämnderna och lantmäteriorganisationen. Samtidigt har styrelsen påpekat, att enligt de för lantmäteriet nu gällande provisoriska taxeföreskrifterna ersättning skulle betalas för allt distriktsorganisationens arbete. Detta gällde även om arbetet ut­ fördes åt annat statsorgan. I den nya lantmäteritaxa, vartill förslag vore under utarbetande i lantmäteristyrelsen, borde emellertid ordnas så att er­ sättning icke alltid skulle behöva debiteras, då distriktsorganisationen ut­ förde arbete åt annat statsorgan, t. ex. länsstyrelse. För arbete, som utför­ des åt af färsdrivande verk, borde dock regelmässigt ersättning gäldas. För­ slag till ny lantmäteritaxa komme, enligt vad som nyligen beslutats, icke att föreläggas årets riksdag. Det syntes då lämpligt, att de nämnda provi­ soriska taxebestämmelserna skulle ändras så, att ersättning icke skulle utgå för uppdrag, som distriktsorganisationen utförde åt lantmäteristyrelsen eller överlantmätare, och ej heller för uppdrag åt annan statlig myndighet, så­ vida lantmäteristyrelsen eller, efter lantmäteristyrelsens bestämmande, över­ lantmätaren föreskrivit, att uppdraget skulle utföras avgiftsfritt. Genom en sådan föreskrift skulle lantmäteristyrelsen kunna dels själv befria andra statsmyndigheter från betalningsskyldighet för utförda lantmäteriuppdrag och dels i lämplig utsträckning överlåta åt överlantmätarna att utöva den lantmäteristyrelsen sålunda tillerkända rätten, exempelvis beträffande upp­ drag från lantbruksnämnd. Ersättningen till ortsombuden har statskontoret ansett böra utgå enligt nu gällande regler för ersättning åt egnahemsnämndernas ortsombud. I åtskilliga yttranden har slutligen påpekats, att en förutsättning för att andra organ skulle kunna medverka i lantbruksnämndernas arbete i den utsträckning som kommittén förutsatt vore, att de i vart fall efter hand erhölle någon personalförstärkning. Riksräkenskapsvcrket har i anslutning härtill anfört, att man, då det gällde att bedöma kostnaden för den nya or­ ganisationen, borde beakta även de ytterligare utgifter, som sålunda kunde uppstå till följd av medverkan från andra organ.

Departementschefen.

Vad kommittén anfört angående den omfattning, i vilken lantbruksnämn­ derna och deras befattningshavare böra biträda jordbrukarna med att ut­ arbeta planer till yttre och inre rationaliseringsåtgärder, har ej givit mig anledning till erinran.

62 Kungl. Maj:ts proposition nr 149.

Denna lantbruksnämndernas medverkan bör ej vara begränsad till så­ dana företag, till vilka avskrivningslån utgår eller skulle kunna utgå, utan bör i princip stå öppen för alla jordbrukare. Givet är emellertid, att den tillgängliga arbetskraften i första hand bör användas för planering av för­ bättringsåtgärder inom de grupper av jordbruk, vilka tillhöra lantbruks­ nämndernas egentliga arbetsområde. Självfallet kommer hinder ej att föreligga för hushållningssällskapen att, i den mån de så anse möjligt och lämpligt, även i fortsättningen bedriva sådant projekteringsarbete. Särskilt i fråga om grundförbättringsföretag, som skola utföras utan lån eller bidrag av statsmedel, kan en dylik verk­ samhet komma att utgöra ett värdefullt komplement till lantbruksnämn­ dernas arbete. På sätt framhölls år 1947 vid behandlingen av organisations­ frågan böra emellertid hushållningssällskapens befattningshavare i mån av tid och kompetens även kunna biträda lantbruksnämnderna vid pla­ neringen av sådana företag, som falla inom nämndernas egentliga verk­ samhetsfält. Ett särskilt problem beträffande projekteringen av byggnadsföretag ut­ gör avvecklingen av egnahemsnämndernas byggnadskontor i vissa städer. Såsom jag framhöll redan i propositionen nr 75/1947, anser jag det önskvärt, att denna del av egnahemsnämndernas nuvarande verksamhet skall upp­ höra. Med hänsyn särskilt till vad LBF anfört synes det emellertid oklart, om detta kan ske redan från och med den 1 juli 1948. Bland annat anser jag det nämligen icke lämpligt, att någon statlig garanti skulle ställas för de förluster, som kunde uppkomma för föreningen, därest denna vid sagda tidpunkt skulle öppna avdelningskontor i ifrågavarande städer. Försiktig­ heten synes därför bjuda, att man räknar med att de nu befintliga byggnadskontoren kunna behöva bibehållas ytterligare någon tid. Under så­ dana förhållanden synes även ett anslag, motsvarande det för innevarande budgetår beviljade anslaget till Egnahemsbildning: Egnahemsorganens byggnadsrådgivning, böra upptagas i riksstaten för nästkommande bud­ getår. Det bör emellertid ankomma på lantbruksstyrelsen att efter samråd med föreningen och övriga berörda parter söka avveckla byggnadskontoren, då förutsättningar därför finnas. Någon anledning synes ej föreligga att nu överväga utbetalande av ersätt­ ning av statsmedel till LBF för dess utestående fordringar för sådant pro­ jekteringsarbete, som förmedlats av egnahemsorganen. I vart fall synes den­ na fråga böra anstå, till dess någon överblick vunnits över den utsträckning i vilken de projekterade företagen kunna antagas komma till utförande, ävensom över möjligheterna att indriva fordringarna hos de enskilda upp­ dragsgivarna. Jag finner det för närvarande icke möjligt att taga definitiv ställning till frågan, hur kontrollen över de byggnadsföretag för inre rationalisering, som utföras med lån eller bidrag av statsmedel, bör anordnas. Bland annat synes ett dylikt ställningstagande ej böra ske, förrän de blivande bostadsorganen äro färdiga att träda i funktion. Även möjligheterna att få kommu­

Kungi. Maj.ts proposition nr 149- 63

nerna att mera allmänt medverka i kontrollen böra övervägas. Kontrollen torde därför tills vidare böra bedrivas i huvudsaklig överensstämmelse med de grunder, som för närvarande tillämpas inom egnahemsorganen. Planeringsarbete, avseende åtgärder för yttre rationalisering, böra nämn­ derna utföra utan kostnad för sakägarna. Likaså böra nämnderna kost­ nadsfritt biträda jordbrukarna med den mera allmänna eller förberedande planering, som kan behöva vidtagas i samband med bedömning av lämp­ ligheten av en ifrågasatt inre rationaliseringsåtgärd. Då nämnd ombesörjer utarbetande av direkta arbetsplaner, bör däremot i princip ersättning utta­ gas av sakägarna. I fråga om de grunder, efter vilka ersättning bör uttagas för här avsett projekteringsarbete, synes en viss skillnad böra göras mellan olika grupper av jordbruk. För jordbruk, som ha sådan storlek och lönsamhetsgrad, att bidrag enligt gällande regler ej kan utgå till dem, kan någon subvention med avseende å kostnaden för detta arbete knappast anses erforderlig. Vad dessa jordbruk angår borde det därför i princip ej vara något att erinra mot att projekteringsarbetet debiteras efter nämndens självkostnader. För de bidragsberättigade jordbruken bör däremot, med hänsyn till intresset av att stimulera till rationaliseringsåtgärder, ersättningen sättas så lågt, att den understiger självkostnaden. De provisoriska taxebestämmelser, som i enlighet med beslut av 1947 års riksdag för närvarande tillämpas inom lantmäteriets distriktsorganisation, innehålla olika grunder för beräkning av ersättning för olika slag av för­ rättningar. För bland annat flertalet legala förrättningar tillämpas en taxa, vilken är uppbyggd med utgångspunkt från ett dagarvode om 20 kronor för lantmätare, 15 kronor för tekniskt biträde och 12 kronor för kontorsbiträde. För vissa förrättningar och uppdrag, vilka tidigare ersatts efter överens­ kommelse, utgår ersättning efter dagarvode med 60 kronor för lantmätare, 40 kronor för tekniskt biträde och 20 kronor för kontorsbiträde. Den högre taxan beräknas, enligt vad lantmäteristyrelsen uppgivit, giva skälig ersätt­ ning även för den till personalen utgående resekostnads- och traktamentsersättningen. Den lägre taxan giver däremot ej till någon del täckning för befattningshavarnas rese- och traktamentskostnader. De taxegrunder, som kommittén föreslagit, motsvara dagersättningen enligt den lägre lantmäteritaxan. Såsom framhållits i flera yttranden är det givetvis önskvärt, att den av lantbruksnämnderna tillämpade taxan skall vara låg. Redan den av kommittén föreslagna taxan kommer emellertid att innebära, att staten direkt påtager sig en betydande del av kostnaderna för det projekteringsarbete, som utföres av lantbruksnämndernas befattnings­ havare. Genom att taxeersättningen inräknas i den totala kostnad för en rationaliseringsåtgärd, för vilken avskrivningslån kan erhållas, reduceras i själva verket nettoutgiften ytterligare avsevärt för de jordbrukare, som erhålla sådant lån. Då lantbruksnämnderna ha befogenhet att i speciella fall höja avskrivningslånets belopp utöver den fastställda normen, kan pro­ jekteringskostnaden ytterligare nedsättas för de jordbrukare, som eljest skulle ha svårt att bära densamma.

64 Kungl. Maj.ts proposition nr 119.

Den av kommittén betonade synpunkten, att nämnderna ej böra be­ lastas med onödiga uppdrag, synes slutligen motivera, att taxan ej sättes så lågt, att lantbruksnämnderna i själva verket få svara för så gott som hela projekteringskostnaden. I betraktande av vad nu anförts finner jag mig kunna godtaga de av kommittén föreslagna grunderna för taxa för lantbruksnämndernas projek­ teringsarbete, såvitt angår jordbruk inom de kategorier där avskrivnings­ lån kan itrågakomma. För jordbruken i därovanför liggande storleksgrupper skulle det, enligt vad jag nyss anfört, i princip kunna anses befogat att bestämma ersättningen så att den täcker självkostnaden. En sålunda be­ räknad dagersättning skulle emellertid komma att ligga högst avsevärt över arvodet enligt taxan för de bidragsberättigade jordbruken. För att und­ vika allt för stora skiljaktigheter synes det därför böra godtagas, att taxan även för de icke bidragsberättigade jordbruken sättes under självkostna­ den. En taxa för projekteringsarbete för sistnämnda jordbruk synes i en­ lighet härmed lämpligen kunna uppbyggas med utgångspunkt från en dag­ ersättning av 40 kronor för lantbrukskonsulent, 30 kronor för lantbruksassistent och lantbrukstekniker samt 20 kronor för kansli-, kontors- och skrivbiträden. Lantbruksstyrelsen bör vidare äga rätt att medgiva nedsätt­ ning av den ersättning, som skall utgå enligt den högre taxan då så med hänsyn till särskilda omständigheter finnes påkallat. Det torde i detta sammanhang böra erinras om att den nu gällande lantmäteritaxan endast är provisorisk och att avsikten är, att förslag till ny taxa skall föreläggas 1949 års riksdag. Bland annat med hänsyn härtill torde även de grunder, som nu kunna komma att bestämmas för ersättning för lantbruksnämndernas medverkan till projekteringsarbete, närmast böra an­ ses såsom ett provisorium. Vad kommittén uttalat om vissa jämkningar i nu gällande lantbruksingenjörstaxa samt om inräknande av projekteringskostnader i kostnads­ kalkyl för torrläggningsföretag föranleder ej någon erinran från min sida. Kommittén har — såsom ett undantag från principen att projekterings­ arbete avseende inre rationaliseringsåtgärder skall gäldas av sakägarna — förordat, att lantbruksnämnderna i vissa fall skulle givas befogenhet att helt eller delvis påtaga sig kostnaderna för sådant arbete. Med anledning härav vill jag framhålla, att en lantbruksnämnd uppenbarligen, såsom även kommittén uttalat, bör svara för kostnaderna för sådana planer, som utarbetats utan att brukaren gjort framställning därom och vilka ej lett till något resultat. Då en plan, exempelvis en täckdikningsplan eller en plan till ett byggnadsföretag, utarbetats på framställning av en jord­ brukare, bör däremot beställaren i första hand svara för kostnaderna. Skulle verkställigheten hindras av omständigheter, över vilka jordbruka­ ren ej kan råda, bör lantbruksnämnden emellertid även i sådant fall kun­ na påtaga sig kostnaderna för planen. Jag har ej heller något att erinra mot förslaget, att lantbruksnämnd skall kunna förskottera kostnaderna för sådant projekteringsarbete, som

Kungl. Maj:ts proposition nr 149. 65

på uppdrag av nämnden utföres åt jordbrukare av enskilt projekteringsföretag. I allmänhet torde dylikt förskott böra utlämnas endast då det kan antagas, att jordbrukaren kommer att erhålla avskrivningslån till företa­ get. Förskottet bör då avdragas å avskrivningslånet. Förluster, som kun­ na uppkomma till följd av dylika förskott, torde böra avföras å anslaget för bidrag till inre rationalisering. Deftsamma bör gälla då lantbruks­ nämnd i enlighet med vad nyss sagts påtager sig kostnader för utarbetan­ de av planer för inre rationaliseringsåtgärder.

Vad kommittén anfört angående ersättning för medverkan vid regionaloch individualplanering ävensom angående ersättning till vissa myndig­ heter för deras medverkan i lantbruksnämndernas arbete finner jag böra godtagas. Dock torde, såsom framhållits i ett par yttranden, lantbruks­ nämnd alltid böra betala rese- och traktamentskostnader för resor, som tjänsteman i hushållningssällskap eller skogsvårdsstyrelse företager i pla­ neringsverksamheten eller eljest under arbete för lantbruksnämndens räk­ ning. Nu gällande provisoriska lantmäteritaxa torde vidare böra ändras på sätt lantmäteristyrelsen föreslagit.

Något särskilt statsbidrag till LBF torde icke böra utgå i fortsättning­ en. Jag kan jämväl godtaga, vad kommittén föreslagit angående organisa­ tionen av lantbruksnämndernas räkenskaper och bokföring in. m. Lantbruksstyrelsen bör emellertid äga beslutanderätt i anmärkningsmål.

Kommitténs förslag rörande ersättning till ortsombuden kan jag biträda, dock med viss avvikelse i fråga om den särskilda ersättningen per ärende. Därest ombuden, i enlighet med vad jag tillstyrker, jämväl tillerkännas visst årsarvode, är det nämligen enligt min uppfattning icke motiverat att höja gottgörelsen per ärende utöver det belopp, som nu utgår till egnahemsombuden, eller 5 kronor per ärende, varmed ombud tagit befattning i mera väsentlig utsträckning, dock högst 15 kronor per dag. Årsarvodena torde få bestämmas av lantbruksnämnd för varje ombud inom ramen av de medel, som för ändamålet ställts till nämndens förfogande. Vid be­ räkningen av medelsbehovet synes man, såsom kommittén föreslagit, böra utgå från att årsarvodena genomsnittligt skola uppgå till omkring 100 kronor. Mot den föreslagna särskilda ersättningen för granskning av ansökning­ ar om producent och kontantbidrag har jag intet att erinra. Dock torde denna ersättning böra utgå ur samma anslag, som användes för bestridan­ de av kostnaderna för övriga arvoden till ortsombuden. Vad kommittén anfört angående ersättning till godemännen föranleder allenast den erinringen från min sida, att traktamentsersättning bör kunna utgå även då förrättningen hålles i närheten av gode mannens bostad. För gode männen torde därför böra tillämpas samma rese- och traktamentsbestämmelser, som gälla för nämndemän vid häradsrätt. 5 Bihanq till riksdagens protokoll 19AS. 1 samt. Nr 149.

66 Kungl. Maj:ts proposition nr 149.

Kap. 4. Frågor angående det särskilda stödet åt vissa innehavare av mindre jordbruk.

Kommitténs förslag.

I fråga om utformningen av det särskilda stödet åt vissa innehavare av mindre jordbruk har kommittén övervägt olika spörsmål, vilka ej upptagits vid behandlingen av grunderna för stödverksamheten eller då lämnats öppna.

Rätten till bidrag. Beträffande rätten till bidrag har kommittén till en början förutsatt, att bidrag skulle kunna utgå endast till fysisk person ävensom oskiftat dödsbo. I det senare fallet borde bidrag dock utgå endast under förutsättning att brukningsdelen faktiskt brukades av person, som skulle ha varit berättigad till bidrag, om han själv ägt brukningsdelen. Till andelsladugård som sådan borde ej utgå bidrag. De särskilda delägarna borde emellertid kunna erhålla bidrag, i den mån de uppfyllde de allmänna förutsättningarna därför. Vid beräknandet av de olika delägarnas bidragsbelopp borde i så fall som norm gälla, att den mjölkmängd föreningen levererat till mejeri skulle uppdelas på delägarna efter brukningsdelarnas åkerareal. Den som ägde två eller flera bidragsberättigade brukningsdelar borde en­ dast kunna tilldelas bidrag för en brukningsdel. Han borde härvid ha rätt att själv bestämma, för vilken brukningsdel han önskade få bidrag. Om han upphörde att bruka fastighet, för vilken han tillerkänts bidrag, borde han emellertid äga uppbära bidrag för annan fastighet, som han brukat redan före bidragssystemets införande. Rörande ny ägares bidragsrätt har kommittén erinrat om vad särskilda utskottet i sitt av riksdagen godkända utlåtande på denna punkt anfört i anledning av propositionen nr 75/1947. Kommittén har sagt sig utgå från att vad utskottet anfört borde förstås så, att bidrag skulle kunna utgå till ny innehavare, vilken stått den förutvarande innehavaren nära och redan före bidragsreglernas införande skött fastigheten, även om han ej uppfyllde de förutsättningar, vilka enligt utskottets utlåtande i allmänhet borde vara uppfyllda för att bidrag skulle kunna utgå till ny innehavare.

Förhållandet mellan producentbidrag och kontantbidrag. Med hänsyn till att rätt till kontantbidrag av praktiska skäl icke borde ifrågakomma vid alltför kortvariga leveranshinder, har kommittén föresla­ git, att kontantbidrag icke skulle utgå till den, som under minst elva av årets månader vore oförhindrad att leverera mjölk till mejeri. Sådan mjölkproducent borde endast kunna få producentbidrag. Säsongleverantörer, som under mer än en månad om året hade godtagbart hinder för att leverera mjölk till mejeri, borde indelas i två grupper alltefter leveranshindrets

Kungl. Maj.ts proposition nr 149. 67

långvarighet. Den första gruppen skulle omfatta mejerileverantörer, vilka hade godtagbart leveranshinder under mera än en men mindre än sex må­ nader av året. En sådan leverantör borde efter ansökan kunna tillerkännas producentbidrag för dels den mängd mjölk, han verkligen levererat till me­ jeri, dels den mängd mjölk, som det kunde antagas, att han skulle ha leve­ rerat under återstoden av året, om ej leveranshinder förelegat. Sistnämnda mängd mjölk skulle beräknas med ledning av mejeriets totala invägning under närmast föregående kalenderår. Den andra gruppen skulle omfatta mejerileverantörer, vilka hade godtagbart leveranshinder under minst sex månader av året. Dessa leverantörer box-de efter ansökan kunna få kontantbidrag med en tolftedel av hela årsbeloppet för varje månad, då godtag­ bart leveranshinder förelegat eller mejerileverans skett i skälig omfattning. Sådan leverantör skulle däremot icke få producentbidrag. Kommittén har även behandlat det fallet att mjölkproducent, som leve­ rerade mjölk till mejeri, samtidigt under hela året eller del av detta genom försäljning från gården tillgodosåge ett lokalt behov av mjölk. Om det här gällde ett behov, som ej kunde täckas genom leveranser från annan brukningsdel eller mejeri, borde producenten kunna tillerkännas producentbi­ drag även för den mängd mjölk, han visade sig ha sålt i orten. Sådant bidrag borde dock ej utgå, om producenten fått tillstånd att överskrida det i orten gällande normalpriset å mjölk med högre belopp än som motiverades av fetthalten i den av honom sålda mjölken.

Utbetalningsterminer m. m. Efter överläggningar med Svenska mejeriernas riksförening u. p. a. har kommittén föreslagit, att producentbidrag skall utbetalas halvårsvis för ka­ lenderår räknat och med efterreglering vid varje kalenderårsskifte. För att minska det antal fall, där frågan om återbetalning kunde bliva aktuell, bor­ de producentbidraget för första hälften av kalenderåret innehållas till årets slut, om den under första halvåret levererade mjölkmängden uppgått till mer än 10 516 kilogram och bidragssumman på grund därav understege 30 kronor. Då bidragsrätten upphört vid tiden för efterregleringen, borde åter­ betalning ej krävas. Utbetalningarna av producentbidrag hade av mejerierna beräknats kunna ske under mars och september månader. Kontantbidragen borde utbetalas samtidigt med producentbidragen och med halva årsbeloppet vid varje till­ fälle. Beträffande den tid, inom vilken ansökan om bidrag skulle ingivas, har kommittén anfört, att sådan ansökan borde vara vederbörande ortsombud eller lantbruksnämnd tillhanda senast den 1 december visst år för att kunna medföra rätt till bidrag för samma år. Kommittén bar låtit utarbeta två tabeller, utvisande de producentbidrag, som vid tillämpning av det föreslagna ulbetalningssystemet skulle utgå vid mejerileveranser av varierande storlek. Dessa tabeller torde få fogas vid

68 Kungl. Maj:ts proposition nr 149.

detta protokoll såsom bilaga A och B. Den förra tabellen är avsedd att tilllämpas vid den utbetalning, som skall äga rum för leveranserna under första halvåret av varje kalenderår, och den senare är avsedd att tillämpas vid den bidragsutbetalning och efterreglering, som skall ske vid varje ka­ lenderårsskifte. Kommittén har anfört att, därest bidragssystemet sattes i kraft den 1 juli 1948, tabell A även borde användas för de leveranser, som skedde under andra halvåret 1948. Någon ef ter justering för sistnämnda leveranser borde sålunda icke ske.

Ersättningar till mejerier m. m. Rörande utbetalningen av de nya bidragen har kommittén vidare erinrat om att nu utgående mjölkpristillägg av olika slag och producentbidrag dist­ ribueras av Svenska mejeriernas riksförening. Kostnaderna för denna riks­ föreningens verksamhet — för budgetåret 1947/48 beräknade till 500 000 kronor — bestredes av statsmedel genom livsmedelskommissionens försorg ur det under nionde huvudtiteln upptagna reservationsanslaget till prisreglerande åtgärder på jordbrukets område. För revision av riksföreningens ifrå­ gavarande förvaltningsverksamhet vore två hos livsmedelskommissionen an­ ställda revisorer sysselsatta hos föreningen. Den lokala övervakningen ut­ övades medelst ett antal hos livsmedelskommissionen anställda resande kon­ trollanter, för närvarande sex till antalet. Kommissionens kostnader för den­ na verksamhet uppginge för närvarande till omkring 130 000 kronor om året. Om det nya producent- och kontantbidragssystemet trädde i kraft den 1 juli 1948 — vid vilken tidpunkt livsmedelskommissionen och riksförening­ en kunde beräknas alltjämt utöva sina nuvarande funktioner ifråga om mjölkregleringen — borde riksföreningen och mejerierna omhänderhava utbetalningen av de nya bidragen samt livsmedelskommissionens revisorer och kontrollanter utöva granskningen därav i samband med den gransk­ ning, som ägde rum beträffande övriga mjölkbidrag. Lantbruksstyrelsen borde emellertid bestrida en på lämpligt sätt avvägd del av livsmedelskom­ missionens kostnader för riksföreningens regleringsverksamhet och för re­ vision och resekontroll. Denna andel borde fastställas i efterskott för varje budgetår efter en schematisk beräkning. Kommittén hade inhämtat, att riks­ föreningen och livsmedelskommissionen i princip vore beredda att åtaga sig dessa arbetsuppgifter. Kommittén har vidare anfört, att riksföreningen i skrivelse den 12 de­ cember 1947 till kommittén hemställt, att mejerierna måtte tillerkännas er­ sättning för sin medverkan beträffande producent- och kontantbidragen. Denna ersättning hade för det första bidragsåret föreslagits skola utgå med ett belopp av 50 öre per producent och år. Kommittén ansåge det rimligt, att ersättning skulle utgå för mejeriernas arbete med distribuerandet av kon­ tantbidragen, vilka ju i princip utginge till icke-mejerileverantörer. Beträf­ fande producentbidragen ville kommittén, utan att taga ställning till frå­ gan huruvida dylik ersättning borde utgå på längre sikt, föreslå, att meje­ rierna skulle tillerkännas den begärda ersättningen för distributionen av

Kungl. Maj:ts proposition nr 149. 69

producentbidragen under det första bidragsåret. Därefter borde på nytt upp­ tagas såväl spörsmålet, om sådan ersättning överhuvud skulle utgå, som frågan om ersättningens storlek.

Yttrandena. De av kommittén behandlade särskilda frågorna rörande producent- och kontantbidrag till vissa innehavare av mindre jordbruk ha berörts endast i ett fåtal yttranden. Egnahemsnämnden i Stockholms län har ifrågasatt, om ej maximeringen av de bidragsberättigade jordbrukens storlek till 10 hektar kunde medföra en viss risk för en försvåring av rationaliseringsarbetet. Egnahemsnämnden i Örebro län har ansett, att bidrag ej borde utgå till delägare i andelsladugård. Som skäl för denna ståndpunkt har nämnden anfört, att dylika delägare väl i regel förut genom lån och bidrag till andelsladugården erhållit ett kraftigt stöd från det allmännas sida till rationali­ sering av boskapsskötseln vid deras jordbruk. Samma egnahemsnämnd har vidare anfört, att rätten för mejerileverantör, som hade godtagbart le­ veranshinder under viss tid av året, att erhålla producentbidrag för denna tid, borde kunna begränsas till sådana leverantörer, som hade godtagbart leveranshinder under minst 3 månader av året. Hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Jönköpings län har ifråga­ satt, om ej utbetalning av bidrag kunde ske blott en gång om året för så­ dana leverantörer, vilkas leveranser uppginge till högst 800 kilogram eller överstege 16 300 kilogram. Statskontoret har ifrågasatt, om ej bidragsrätten borde begränsas så, att bidrag icke skulle utgå för de mjölkmängder eller det antal kor, som en­ ligt tabellerna skulle medföra år sbelopp under 100 kronor. Härigenom skulle enligt ämbetsverkets mening administrativt arbete kunna inbesparas utan något egentligt men för jordbrukarna. I fråga om utbetalningssättet har statskontoret vidare anmärkt, att kon­ tantbidrag till jordbrukare, som icke under någon del av året levererade mjölk till mejeri, borde utbetalas direkt av lantbruksnämnden. Hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Uppsala län och egnahems­ nämnden i Hallands län ha uttryckt farhågor för att omläggningen av bi­ dragssystemet ej skulle medhinnas till den tidpunkt, då enligt kommitténs förslag den första utbetalningen skulle ske. Frågan om ersättning till mejerier in. fl. har behandlats av statskontoret, Svenska mejeriernas riksförening och Riksförbundet landsbygdens folk. Statskontoret har — under hänvisning till sitt förslag att kontanthidragen i regel skulle utbetalas direkt av lantbruksnämnderna — framhållit, att det, om mejerierna skulle utbetala bidrag endast till sina leverantörer, förefölle opåkallat att tillerkänna dem någon ersättning därför. Svenska mejeriernas riksförening har däremot hävdat, att ersättning principiellt borde utgå till mejerierna för deras befattning med producentoch kontanthidragen, och har härom anfört följande.

70 Kungl. Maj:ts proposition nr 149.

Mejerierna erhålla visserligen icke ersättning för sitt arbete med fördel­ ningen av de nuvarande producentbidragen. Denna åtgärd av lojalitet bör dock icke bli prejudicerande vid bedömandet av frågan om ersättning till mejerierna, sedan nu frågan om det här ifrågavarande understödet åt det mindre jordbruket avgjorts för en längre tid framåt. Av riksdagsbeslutet 1947 framgår, att såväl kontantbidrag som producentbidrag skola utlämnas som ett särskilt stöd åt innehavare av sådana brukningsdelar, där brukaren icke på lång sikt kan påräkna att få tillfredsställande bärgning genom brukningsdelens avkastning eller genom arbete utanför brukningsdelen. 1942 års jordbrukskommitté hade också föreslagit, att hela den här ifrågavarande stödverksamheten skulle få karaktären av kontantbidrag. Då de nya bidra­ gen uppdelats dels på kontantbidrag till icke mejerileverantörer och dels på producentbidrag till mejerileverantörer, torde detta få anses som en lämplighetsåtgärd, vilken för sistnämnda bidragets vidkommande i princip icke förändrat dess karaktär. Kommittén framhåller också vid behandlingen av vissa frågor rörande enskilda brukares rätt till bidrag, att de nya producentbidragen ha en socialt betonad karaktär. Samtliga nu påvisade omständigheter styrka sålunda den uppfattningen, att såväl kontant- som producentbidragen äro sociala bi­ drag, vilka skola utdelas till innehavare av mindre jordbruk, som icke kan få sin fullständiga bärgning av detta. Producentbidragen utgöra sålunda icke något bidrag till mejerinäringen som sådan; de utgå icke till samtliga mejerileverantörer och tillkomma icke utan vidare dessa i deras egenskap av mjölkproducenter utan på grund av sociala skäl. Fördelningen av producentbidragen är sålunda en åtgärd, som mejerior­ ganisationen lojalt vill medverka till men som måste anses ligga helt utan­ för mejeriernas verksamhetsområde i ekonomisk mening. Riksföreningen vidhåller därför sin uppfattning, att den föreslagna ersättningen bör utgå till mejerierna för fördelningen av såväl kontant- som producentbidragen och att beslutet härom icke såsom kommittén föreslagit bör begränsas att omfatta allenast det första bidragsåret. Därest emellertid kommitténs uppfattning i sistnämnda avseende skulle vinna Kungl. Maj:ts och riksdagens gillande, förutsätter likväl riksförening­ en, att föreningen ånyo beredes tillfälle att framlägga sina synpunkter i ärendet, innan frågan om ersättningen till mejerierna för fördelning av bidragen under därefter följande bidragsår upptages till behandling.

Samma uppfattning har uttalats av Riksförbundet landsbygdens folk, som särskilt understrukit, att bland delägarna i mejerierna inginge även personer, som icke vore bidragsberättigade, och att det icke kunde vara rimligt, att dessa skulle bidraga till kostnaderna för fördelning av bidrag, vilka statsmakterna av delvis sociala skäl ansett böra utgå till en viss grupp av mejerileverantörer. Riksräkenskapsverket har anfört, att administrationskostnader av prin­ cipiella skäl icke borde bestridas från ett bidragsanslag. Ett särskilt anslag borde därför anvisas till administrationskostnader. Från detta borde bestri­ das ersättning till livsmedelskommissionen, riksföreningen och mejerierna för bestyret med dessa bidrag. Kostnaderna för extra personal hos lantbruksstyrelsen och lantbruksnämnderna borde utgå från vederbörande myndig­ hets avlöningsanslag. Ersättningar och resekostnader till ortsombud borde

Kungl. Maj:ts proposition nr 149. 71

lämpligen kunna utbetalas från det förslagsanslag, som enligt kommitté­ förslaget vore avsett att bestrida ortsombudens ersättningar i övrigt. En liknande uppfattning har uttalats av statskontoret.

Departementschefen.

Med anledning av vad kommittén anfört angående rätten till bidrag vill jag först framhålla, att jag i likhet med kommittén finner 1947 års beslut böra så förstås, att bidrag i princip skall utgå endast till enskilda personer. I det av kommittén angivna fallet bör dock bidrag få utgå även till oskif­ tat dödsbo. Likaså bör bidrag kunna utgå till enskilda delägare i en andelsladugård, i den mån de uppfylla de allmänna förutsättningarna för bidrag. Den av kommittén föreslagna regeln för beräknande av de olika delägarnas bidragsbelopp torde i allmänhet vara lämplig. Med hänsyn till de olikheter, som kunna förekomma i det sätt, på vilket delägarna äro knutna vid andelsladugården, torde dock frågan, hur stor del av den från andelsladugården levererade mjölkmängden som i bidragshänseende bör anses belöpa på varje delägare, böra avgöras från fall till fall. I övrigt bör bibehållas den nuvarande regeln, att producentbidrag skall utgå endast till brukningsdel. I detta sammanhang torde även böra upptagas frågan, huruvida produ­ centbidrag bör kunna utgå till sambruksförening. För min del anser jag, att denna fråga bör besvaras nekande. Det stöd, som statsmakterna böra lämna sambruksföreningarna, bör vara av konstruktiv art och främst syfta till att undanröja eventuella hinder för igångsättande och rationalisering av driften. Producentbidraget har ju däremot karaktären av ett övergångsstöd och bör redan av denna anledning ej komma i fråga som ett stöd åt en full­ ständigt genomförd kollektiv jordbruksdrift. Att en och samma person vid tiden för bidragssystemets införande inne­ har två eller flera bidragsberättigade brukningsdelar, torde väl endast i undantagsfall komma att inträffa. Skulle så vara fallet, bör självfallet bi­ drag utgå endast för en av dessa. Härvid torde vederbörande böra äga själv bestämma för vilken brukningsdel han vill uppbära bidrag. Skulle han upp­ höra att bruka denna fastighet, torde han emellertid ej, såsom kommittén föreslagit, automatiskt böra äga rätt att i stället erhålla bidrag för annan honom tillhörig fastighet. Denna fråga synes i stället böra bedömas enligt samma grunder, som skola tillämpas vid prövningen av frågan om ny äga­ res rätt till bidrag. Vad kommittén i övrigt anfört angående ny ägares bidragsrätt föran­ leder ingen erinran från min sida. Egnahemsnämnden i Stockholms län har uttalat farhågor för att beslutet om att i stort sett begränsa bidragsrätten till jordbruk under 10 hektar åker skulle verka hämmande på rationaliseringsintresset. Dessa farhågor synas emellertid obefogade. Innehavaren av en bidragsberättigad fastighet

72 Kungl. Maj:ts proposition nr 149-

kommer nämligen enligt de av fjolårets riksdag fattade besluten icke att gå förlustig rätten till bidrag därför att han genom inköp av tillskottsjord utvidgar fastigheten så att dennas åkerareal överstiger 10 hektar. I den mån utvidgningen medför en ökning av mjölkproduktionen, kommer emellertid detta automatiskt att medföra en minskning av bidraget. En avgränsning mellan de fall, där det här avsedda övergångsstödet bör utgå såsom producentbidrag, och de fall, där stödet bör ha formen av kontantbidrag, erbjuder uppenbarligen åtskilliga svårigheter. Vad kommittén föreslagit i fråga om denna avgränsning synes utgöra en i stort sett till­ fredsställande lösning av problemen. Det torde emellertid få ankomma på lantbruksstyrelsen att utfärda erforderliga föreskrifter rörande denna gräns­ dragning. Ett spörsmål, som i viss mån lämnades öppet vid behandlingen av bidragsfrågorna föregående år, var när producentbidraget skulle utbetalas samt huruvida bidraget skulle förbindas med efterreglering eller ej. Den lösning, som kommittén föreslagit, innebär att bidragen skola utbetalas halvårsvis för kalenderår räknat och med efterreglering vid varje kalenderårsskifte. Till detta förslag kan jag ansluta mig. För att minska antalet fall, där frågan om återbetalning i samband med efterreglering kan bliva aktuell, torde, på sätt kommittén förordat, böra gälla, att återbetalning ej skall krävas, då bidragsrätten upphört vid tidpunkten för efterregleringen, och vidare att halvårsutbetalning ej skall ske, då den levererade mjölkmängden är så stor, att bidraget på grund av reduktionsregeln understiger 30 kronor. Ytterligare någon förenkling av administrationen synes kunna ernås genom att halvårsutbetalning ej heller i övrigt sker beträffande bidrag under sagda belopp. I dessa fall bör alltså endast årsbetalning ske. Däremot anser jag det icke lämpligt att, såsom statskontoret ifrågasatt, bidragsrätten helt skulle bort­ falla för mindre bidragsbelopp. Producentbidrag enligt de nya grunderna torde böra utgå första gången för andra halvåret 1948. Någon efterreglering bör då ej ske. Vad kommittén anfört om tidpunkten för utbetalning av bidrag samt om den tid, inom vilken ansökan om bidrag bör ingivas, föranleder ej erinran från min sida. I likhet med kommittén finner jag det lämpligt, att producentbidragen och kontantbidragen utbetalas genom mejerierna och Svenska mejeriernas riksförening samt att den tekniska granskningen av mejeriernas och riks­ föreningens ifrågavarande verksamhet åtminstone tills vidare skall ombe­ sörjas av statens livsmedelskommission i samband med dess kontroll över utbetalningen av andra slag av mjölkpristillägg. Lantbruksstyrelsen bör emellertid svara för kostnaderna för denna granskningsverksamhet. Det tor­ de få ankomma på Kungl. Maj :t att bestämma storleken av det belopp, som sålunda bör tillgodoföras livsmedelskommissionen. Då vid en återgång till mera normala förhållanden de statliga mjölkbidrag, som nu utgå till produ­ centerna, helt eller i huvudsak bortfalla, torde frågan om organisationen av kontrollen över ifrågavarande bidragsverksamhet böra omprövas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 149. 73

Kommittén har vidare föreslagit, att mejerierna för sin medverkan vid utbetalande av bidragen för nästa år skola tillerkännas ersättning med 50 öre per producent. Med anledning härav torde jag få erinra om att enligt det nu tillämpade systemet för avvägningen av priserna å jordbrukets pro­ dukter vid upprättande av inkomst- och kostnadskalkyl för jordbruket in­ komsten av mjölk upptages efter det avräkningspris, som jordbrukarna genomsnittligt erhållit sedan mejerikostnaderna avdragits. I dessa mejeri­ kostnader ingå administrationskostnaderna, däri inbegripna även kostna­ derna för de hittillsvarande producentbidragen. Detta system torde i vart fall komma att tillämpas även under budgetåret 1948/49. Om så sker, betyder detta, att vid prisavvägningen jordbruket som helhet betraktat skall erhålla ersättning för den merkostnad, som utbetalandet av bidragen kan med­ föra. Under sådana omständigheter finner jag det i och för sig ej innebära någon obillighet, om mejerierna — på samma sätt som för närvarande sker i fråga om producentbidragen — med stöd av gällande föreskrifter angående villkor för mjölkpristillägg in. m. åläggas att utan gottgörelse utbetala de bli­ vande producent- och kontantbidragen. Med hänsyn till att de personer, till vilka kontantbidragen skola utgå, i regel ej äro knutna till mejerierna och till att kostnaderna för enstaka mejerier kunna bliva större än genomsnittet vill jag emellertid trots det anförda ej motsätta mig att mejerierna för ut­ betalning av kontantbidrag skola erhålla den ifrågasatta gottgörelsen av 50 öre per producent och år. Däremot torde av nyss angivna skäl någon särskild gottgörelse i vart fall tillsvidare ej böra utgå för utbetalandet av producent­ bidragen. Jag torde slutligen här få anmärka, att jag delar den av statskontoret och riksräkenskapsverket uttalade uppfattningen, att kostnaderna för admini­ strationen av bidragsverksamheten ej böra belasta anslaget för utbetalande av producent- och kontantbidrag.

Kap. 5. Lantbruksnämnderna.

Kommitténs förslag.

Lantbruksnämnds sammansättning m. m. Beträffande lantbruksnämndens sammansättning har kommittén uttalat, att ledamöterna borde utses för en tid av fyra år. För envar av de icke självskrivna ledamöterna borde utses en suppleant. Ställföreträdare föi lantbruksdirektör borde icke utses. Vid förfall för lantbruksdirektören borde i stället antingen förordnande att uppehålla tjänsten utfärdas av lantbruksstyrelsen eller ock med hans mera kvalificerade åligganden få an­ stå till dess han återkommit. Det motsvarande borde gälla i fråga om hus­ hållningssällskapets sekreterare. Mandattiden borde sammanfalla med den tid, för vilken ledamöterna i hushållningssällskapens förvaltningsutskott valdes, d. v. s. kalenderår med första perioden t. o. in. 1951 års utgång.

Kung!. Maj:ts proposition nr 149.

Lantbruksnämnden borde inom sig utse vice ordförande. För att nämn­ den skulle vara beslutför i plenum borde ordförande och minst fyra leda­ möter respektive suppleanter deltaga i beslutet. De modifieringar, som i detta avseende medgivits för egnahemsnämnderna, borde även i tillämpliga delar gälla för lantbruksnämnderna. Ordförande och ledamöter i lantbruksnämnd — med undantag av lantbruksdirektören — borde åtnjuta ett arvode av 20 kronor för sammanträ­ des- och förrättningsdag ävensom äga uppbära resekostnads- och traktamentsersättning enligt klass I A i allmänna resereglementet. Härjämte bor­ de till ordföranden utgå ett särskilt arvode med 1 008, 1 200 eller 1 500 kro­ nor, per ar, alltefter arbetsbördan i de olika länen. Det borde ankomma på Kungl. Maj :t att bestämma, vilket av dessa arvoden, som skulle utgå i re­ spektive nämnder. Ordföranden borde äga att till sammanträde eller för­ rättning kalla suppleant i nämnden, även om denne icke behövdes för att ersätta ledamot. Sålunda inkallad suppleant borde få samma ersättning som ledamot.

Rätten att överklaga lantbruksnämnds beslut. Kommittén har påpekat, att lagarna om kronans förköpsrätt och om upp­ sikt å jordbruk innehålla bestämmelser om den ordning, i vilken lantbruks­ nämnds beslut må överklagas i högre instans, samt att, enligt vad kommitteén inhämtat, sådana bestämmelser komme att upptagas även i det av en särskild utredningsman utarbetade förslaget till ny lagstiftning om in­ skränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet. Kommittén har härefter anfört, att lantbruksnämnds beslut i frågor rörande lån och bidrag till åt­ gärder för yttre eller inre rationalisering i många fall kunde komma att starkt påverka sakägarnas materiella ställning. Det vore ett samhälleligt intresse, att alla skulle få sin sak prövad efter enhetliga grunder. Lant­ bruksnämnds beslut i dessa ärenden borde därför få överklagas i lantbruksstyrelsen, som borde äga att slutgiltigt avgöra dem. Då nämndens be­ slut kunde påverka rättsförhållandet mellan ägare och brukare, borde båda dessa tillerkännas besvärsrätt, även om endast en av dem angivits såsom sakägare. Jämväl då lantbruksnämnden bifallit gjord framställning, borde rätt att klaga tillerkännas part, som icke biträtt framställningen. Samma rätt att överklaga lantbruksnämnds beslut borde vidare, bortsett trån de fall, då annorlunda föreskreves i de författningar, som skulle tilllämpas i respektive ärenden, gälla beträffande lantbruksnämnds beslut i andra ärenden, exempelvis i fråga om producent- och kontantbidrag till vissa innehavare av mindre jordbruk.

Befattningar hos lantbruksnämnderna (frånsett lantbruksingenjörsav delning ar na ). Vad först angår lantbruksdirektörerna har kommittén erinrat om att i propositionen nr 75/1947 uttalats, att för dessa en lön, ungefärligen motsva­ rande lönen till befattningshavare i 29 lönegraden av 1939 års civila avlö-

Kungl. Maj.ts proposition nr 149. 75

ningsreglemente eller därmed jämförlig lön å C-plan, vore skälig, och att riksdagen icke gjort någon erinran mot detta uttalande. Kommittén hade övervägt, huruvida lantbrulcsdirektörerna borde tillsättas med fullmakt el­ ler genom förordnande för viss tid. Med hänsyn särskilt till de ökade kost­ nader den senare anställningsformen skulle kunna medföra för statsverket, hade kommittén emellertid ansett sig böra förorda, att lantbruksdirektörerna skulle placeras i lönegrad Ca 32, motsvarande lönegrad A 29 i 1939 års civila avlöningsreglemente. För varje lantbruksnämnd borde beräknas en lantbruksdirektör. Till dessa befattningar borde i första hand agronomer, lantmätare samt andra, vilkas utbildning gjort dem speciellt lämpade för jordbruksekonomisk pla­ nering, kunna ifrågakomma. Såväl statstjänstemän som personer, vilka vore anställda hos hushållningssällskapen eller i enskild tjänst, borde kunna anses lämpade för lantbruksdirektörsbefattning.

Hos varje lantbruksnämnd borde vidare finnas en eller flera konsulenter, kallade lantbrukskonsulenter. För konsulentbefattningarna borde samma kategorier komma ifråga som för lantbruksdirektörsbefattningarna. Med hänsyn till att jordbrukskonsulenterna hos hushållningssällskapen enligt 1947 års riksdags beslut skulle erhålla lön, motsvarande lönegrad Ca 26 i gällande avlöningsreglemente, hade kommittén, ehuru den funnit det i och för sig vara önskvärt att lantbrukskonsulenterna kunde placeras i en något högre lönegrad än Ca 26, icke ansett sig böra som regel föreslå högre löne­ grad för lantbrukskonsulenterna. För vissa konsulentbefattningar borde dock härvidlag göras ett undantag. Då lantbruksdirelctören förutsatts kom­ ma att ägna huvudparten av sin tid åt arbetet med den yttre rationalise­ ringen, borde de omfattande och viktiga arbetsuppgifter, som sammanfattats under begreppet inre rationalisering, kunna anförtros åt en kvalificerad tjänsteman, som självständigt kunde leda arbetet å lantbruksnämndens av­ delning för inre rationalisering. Det motsvarande gällde i sådana län, där ledningen av den yttre rationaliseringen måste fördelas på flera händer. Befattningar som förste lantbrukskonsulent i lönegrad Ca 29 borde därför upptagas i nämndernas personalstat. Sammanlagt borde 26 dylika befatt­ ningar inrättas. Beslut om placeringen av förste lantbrukskonsulenterna borde meddelas av lantbruksstyrelsen. Då fastighetsförhållandena i vissa län, däri­ bland i vart fall flertalet av norrlandslänen, vore sådana, att arbetet med den yttre rationaliseringen såväl kvalitativt som kvantitativt måste bliva mycket krävande, borde lantbruksnämnderna i sådana län vara utrustade med en förste lantbrukskonsulent för arbetsuppgifter i samband med yttre rationalisering. Övriga förste lantbrukskonsulenter borde tilldelas de nämn­ der, där behovet av dem för den inre rationaliseringen vore störst. Det erforderliga antalet lantbrukskonsulenter, utöver förste lantbruks­ konsulenterna, har kommittén beräknat till 45, varav förslagsvis 26 i löne­ grad Ca 26 och återstående 19 i lönegrad Ce 26. Kommittén har vidare räknat med ett behov av tillhopa 35 agronomiskt utbildade tjänstemän på rekryteringsstadiet. Dessa tjänstemän, förslagsvis

Kungl. Maj:ts proposition nr 149.

kallade lantbruksassistenter, borde lönegradsplaceras enligt reglerad befordringsgång, som om de tillhört sådan personalkategori, som avsåges i 4 § 1 mom. b) kungörelsen den 30 juni 1947 (nr 436) angående reglerad befordrmgsgång för viss icke-ordinarie personal i statens tjänst. Även lant­ mätare borde kunna komma i fråga för sistnämnda tjänster. I så fall borde för dem tillämpas den befordringsgång, som i 4 § 1 inom. a) nämnda kun­ görelse angivits för lantmätare på rekryteringsstadiet inom lantmäteristaten. Med hänsyn till det stora antal ärenden, som måste uppkomma rörande jordbrukets ekonomibyggnader, borde i varje lantbruksnämnd finnas eu byggnadskonsulent. För dessa befattningar borde man söka förvärva an­ tingen agronomer med viss byggnadsteknisk erfarenhet eller också bygg­ nadsingenjörer med insikter i de frågor, som uppkomma vid planering av jordbrukets byggnader. Byggnadskonsulentbefattningarna borde uppföras i lönegrad Ce 27. En något högre lönegradsplacering för dessa befattningar än för lantbrukskonsulentbefattningarna vore motiverad dels med hänsyn till att byggnadskonsulentbefattningarna för flertalet befattningshavare torde komma att bliva sluttjänst, dels i betraktande av att de sakkunniga angående bostadspolitikens organisation, enligt vad kommittén inhämtat, komme att föreslå, att motsvarande befattningshavare i länsbostadsnämn­ derna skulle placeras i 27 lönegraden. I varje lantbruksnämnd borde finnas en kamrerare såsom chef för den kamerala och administrativa avdelningen. Krav på viss examen eller ut­ bildning för erhållande av kamreraretjänsterna borde icke uppställas. Det syntes emellertid önskvärt, att till befattningarna kunde förvärvas perso­ ner med examen från handelshögskola jämte viss bank- eller annan kontorspraktik eller icke högskoleutbildade personer, som genom praktisk er­ farenhet förvärvat grundlig kännedom om arbete av samma art som det, med vilket de blivande kamrerarna i lantbruksnämnderna komme att få befattning. Kamrerarebefattningarna borde placeras i lönegrad Ca 25. Vid lantbruksnämnderna behövdes vidare tillhopa 105 befattningar av ungefärligen samma typ som jordbruksinstruktörsbefattningarna hos hus­ hållningssällskapen. För att undvika förväxling med hushållningssällska­ pens jordbruksinstruktörer borde dessa befattningshavare ha tjänstetiteln lantbruksteknilcer. Lantbruksteknikerna borde biträda huvudsakligen vid utförandet av arbeten med inre rationalisering. För erhållande av ordinarie eller extra ordinarie befattning som lantbrukstekniker borde krävas ge­ nomgången utbildningskurs jämte erforderlig praktisk erfarenhet. För till­ fället syntes brist råda på kompetent personal för ifrågavarande befatt­ ningar. Utbildningskurser torde därför behöva anordnas inom en nära fram­ tid. För dessa kurser borde i första hand lantmästare samt personer, som genomgått lantbruksskola eller lantmannaskola eller förvärvat däremot sva­ rande utbildning, ifrågakomma. För de befattningshavare, som ville över­ gå från hushållningssällskapets tjänst till befattning som lantbrukstekni­ ker hos lantbruksnämnderna, borde i förekommande fall dispens meddelas från kravet på genomgången utbildningskurs. Då statsbidrag för avlöning av

Kungl. Maj.ts proposition nr 149. 77

hushållningssällskapens jordbruksinstruktörer enligt 1947 års riksdagsbeslut skulle utgå efter lönegrad Ca 16, borde samma löneförmåner beräknas för lantbruksteknikerna ävensom för en skogvaktare, som borde vara anställd hos lantbruksnämnden i Västerbottens län. Av nu nämnda befattningshavare borde förslagsvis 35 uppföras å ordinarie stat (Ca 16) och 35 å extra ordina­ rie stat (Ce 16). De återstående 35 borde avlönas enligt reglerad befordringsgång, förslagsvis enligt samma regler som förordats för institutsingenjörer i det av särskilda sakkunniga avgivna betänkandet angående reglering av an­ ställningsförhållandena för viss civil personal inom statsförvaltningen, del II, personer med teknisk utbildning m. fl. (SOU 1947: 58, s. 42 ff). Därest detta betänkande icke skulle föranleda något beslut av 1948 års riksdag, borde lönegradsplaceringen få bestämmas av lantbruksstyrelsen. Hos de flesta lantbruksnämnderna borde finnas en befattning som kansli­ skrivare i lönegrad Ca 15. Kansliskrivaren borde vara nämndens registrator och borde därjämte kunna ombesörja protokoll!öring samt förandet av förteckningar över fatalietider i förköpsrättsärenden in. m. ävensom utföra vissa statistiska arbetsuppgifter i samband med utvecklingsplaneringen. 20 dylika befattningar borde inrättas. Kommittén har vidare räknat med ett behov av tillhopa 71 kanslibiträ­ den, varav 36 i lönegrad Ca 11 och 35 i lönegrad Ce 11. Av dessa kanslibi­ träden skulle en i varje nämnd sköta kassagöromålen under kamrerarens ledning. Vidare erfordrades tillhopa 108 kontors-, skriv- och ritbiträden, var­ av förslagsvis 40 i lönegrad Ca 8 och övriga 68 enligt den för icke-ordinarie personal i statens tjänst reglerade befordringsgången. Slutligen behövdes ett kontorsbud i varje lantbruksnämnd. Några nämn­ der kunde dock sannolikt få använda respektive hushållningssällskaps kontorsbud mot viss ersättning. Kontorsbuden borde icke inordnas i löneplan utan avlönas med arvode. För detta ändamål borde beräknas ett be­ lopp av 75 000 kronor. Lantbruksnämndernas behov av juridisk sakkunskap har kommittén an­ sett tillsvidare kunna tillgodoses på så sätt, att nämnderna skulle bemyn­ digas anlita utomstående jurister mot arvode. Arvodet borde efter lantbruksstyrelsens eller lantbruksnämndernas bestämmande kunna utgå an­ tingen med visst belopp per ärende eller med visst belopp per år. Den sist­ nämnda formen för ersättning syntes vara att föredraga, om arbetsmäng­ den kunde på förhand bedömas med någorlunda säkerhet. För ifrågavarande uppdrag borde anlitas hos länsstyrelsen anställd jurist. De fyra lantbruksnämnder, som icke låge i residensstäder, nämligen nämn­ derna i Västervik, Borås, Uddevalla och Skara, torde kunna anlita annan jurist på platsen. Det syntes vidare icke vara önskvärt, att länsstyrelseju­ rister av nämnden skulle anlitas som rättegångsombud. För sådana upp­ drag borde i mån av behov yrkesadvokater anlitas. Kommittén har anmärkt, att den anordning, som kommittén föreslagit för täckande av behovet av juridisk sakkunskap, förutsatte, att kvalifice­ rade personer kunde förvärvas för kainrerarehefattningarna bos nämnder­

78 Kungl. Maj:ts proposition nr 149.

na. Kamrerarna måste sålunda äga insikter i enklare fastighetsrättsliga frågor, så att de kunde ombesörja till exempel lagfarts-, intecknings- och sammanläggningsärenden. De måste också ha viss administrativ och ka­ meral erfarenhet. Härjämte måste det förutsättas, att nämnderna i mera invecklade och svårbedömbara fall kunde rådfråga den juridiska expertisen inom lantbruksstyrelsen. Kommittén har vidare anfört, att hos flera hushållningssällskap funnes anställda täckdiknings- och cementeringsförmän, vilka i samband med om­ organisationen lämpligen borde övergå i lantbruksnämndernas tjänst. I sex hushållningssällskap vore förmännen anställda enligt kollektivavtal, vilket dock uppsagts till upphörande med utgången av år 1947. Enligt detta kol­ lektivavtal åtnjöte ordinarie förman viss lön från sällskapet och ägde dess­ utom erhålla timlön samt fri kost och logi in. m. av den jordbrukare, hos vilken han vore sysselsatt. I Övriga sällskap syntes förmännen vara anställ­ da genom personliga avtal. I allmänhet utginge härvid ersättning i form av dagarvode jämte visst mindre årsarvode för de mera fast anställda. Un­ der förrättningarna vore de därjämte berättigade till vissa naturaförmåner. Kommittén har uttalat, att det syntes önskvärt, att man efter omorgani­ sationen till en början finge tillämpa de då gällande grunderna för ersätt­ ning åt här avsedda förmän. Kollektivavtal borde emellertid helst redan dessförinnan slutas med vederbörande fackförbund med avseende å för­ männen. I den mån förmännen icke vore organiserade, borde lantbruks­ nämnderna bemyndigas att övertaga gällande personliga kontrakt samt eventuellt nyanställa täckdiknings- och cementeringsförmän genom sådana kontrakt. Antalet erforderliga täckdiknings- och cementeringsförmän i lantbruksnämnderna kunde för närvarande icke beräknas. För ersättning till dessa förmän borde i avvaktan på erfarenheter av verksamheten be­ räknas en summa av 100 000 kronor.

Möjlighet borde vidare finnas att anställa tillfällig och extra personal för särskilda arbetsuppgifter. I den mån de ordinarie och extra ordinarie be­ fattningarna icke omedelbart tillsattes, borde personal kunna anställas un­ der mera provisoriska former. Kommittén har betonat att viss personalstat icke borde fastställas för varje nämnd för sig, utan att Kungl. Maj :t och riksdagen endast borde fastställa det sammanlagda antalet tjänster av olika slag hos lantbruks­ nämnderna. Inom den bestämda ramen borde lantbruksstyrelsen äga möj­ lighet att anpassa nämndernas personal efter det behov av arbetskraft, som faktiskt gjorde sig gällande inom de olika nämnderna. Beträffande formerna för tillsättande av lantbruksnämndernas befatt­ ningshavare har kommittén uttalat, att lantbruksdirektörerna borde tillsättas av Kungl. Maj :t efter anmälan av generaldirektören. Befattningar i löne­ grad Ca 27 och högre lönegrad med beteckningen Ca utom lantbruksdi­ rektörerna ävensom motsvarande lönegrader med beteckningen Ce borde tillsättas av Kungl. Maj :t efter förslag av lantbruksstyrelsen. Övrig perso­

Kungl. Maj.ts proposition nr M9. 81

relsen framhållit, att vad den anfört om arbetsmängden inom Hallands län och Älvsborgs läns södra hushållningssällskaps område i lika hög grad gäll­ de Kalmar läns distrikt. Förrättningsbalansen vore för övrigt där ännu större än i det förra distriktet. Lantbruksstyrelsen ville därför föreslå, att även Kalmar läns distrikt skulle uppdelas i två distrikt, förslagsvis be­ nämnda Kalmar läns norra respektive Kalmar läns södra lantbruksingenjörsdistrikt. Kontoret för det förra distriktet borde förläggas till Västervik, under det att kontoret för det senare distriktet borde kvarbliva i Kalmar. Personaluppsättningen inom det nyinrättade distriktet kunde beräknas på samma sätt som angivits för Älvsborgs läns södra distrikt. För Kalmar läns södra distrikt erfordrades samma personal som å det nuvarande odela­ de distriktet. Vad till slut angår frågan om uppdelning av det lantbruksingenj örsdistrikt, som omfattar Göteborgs och Bohus län samt Älvsborgs läns norra hushållningssällskaps område, har lantbruksstyrelsen förklarat, att styrel­ sen funnit en uppdelning jämväl av detta distrikt icke för närvarande vara nödvändig. Till motivering av denna sin ståndpunkt har styrelsen anfört, dels att arbetsmängden i detta distrikt icke vore så stor som i de förut nämnda, dels att lantbruksingenjörens stationeringsort, Vänersborg, vore centralt belägen inom distriktet. Avståndet från Vänersborg till Uddevalla, varest Göteborgs och Bohus läns hushållningssällskap hade sitt säte, vore även jämförelsevis obetydligt, varför resorna till sammanträdena med lant­ bruksnämnden i sistnämnda län icke bleve nämnvärt tidsödande.

Kommittén har för sin del anfört, att den ansåge det önskvärt och i vissa fall nödvändigt, att varje lantbruksnämnd skulle utrustas med en egen lant­ bruksingenj örsavdelning. Betydande olägenheter måste bliva förknippade med en organisation, vid vilken två nämnder skulle utnyttja en lantbruksingenjörsavdelning. I dylika fall kunde det befaras, att den ena nämnden skulle bliva missgynnad i förhållande till den andra. Vidare måste systemet medföra dryga resekostnader och ett mindre effektivt utnyttjande av tiden. I varje fall syntes detta vara oundvikligt, då de två nämnderna vore för­ lagda till platser på avsevärt avstånd från varandra. Kommittén anslöte sig därför till lantbruksstyrelsens förslag rörande inrättande av två nya lant­ bruksingenj ör sdistrikt, omfattande det ena Kalmar läns norra hushåll­ ningssällskaps område och det andra Älvsborgs läns södra hushållnings­ sällskaps område. Med ytterligare ändringar i distidktsindelningen borde emellertid även enligt kommitténs åsikt tillsvidare kunna anstå. Personalbehovet för lantbruksnämndernas lantbruksingenjörsavdelningar har kommittén under förutsättning av denna utvidgning redovisat i följande sammanställning.

•5 Hihmuj till riksdagens protokoll 19i8. 1 samt. Nr 149.

Kungi. Maj:ts proposition nr 149. 83

Lantbruksnämndernas behov av möbler och annan utrustning samt av lokaler.

Kommittén har på denna punkt anfört, att lantbruksnämndernas behov av möbler och annan utrustning borde täckas dels genom övertagande av egnahemsnämndernas och lantbruksingenjörsorganisationens nuvarande ut­ rustning, dels genom inlösen av sådan utrustning, som hushållningssäll­ skapen använt i sin grundförbättringsverksamhet och som de icke ansåge sig längre behöva, dels genom nyanskaffning. Om frågan om inlösen av ut­ rustning från sällskapen bleve aktuell, borde det förfarande och de nor­ mer, som tillämpats vid omorganisationen av lantmäteriväsendet, kunna tjäna till mönster. Vad angår kostnaderna för utrustningen har kommittén uttalat, att beho­ vet av möbler, kontorsutrustning och instrument under budgetåret 1948/49 givetvis bleve beroende av de lokaler, som nämnderna erhölle, samt av den utsträckning, i vilken det beräknade personalbehovet komme att fyllas. Kom­ mittén hade räknat med att i viss utsträckning provisoriska förhållanden komme att råda under det första verksamhetsåret och att i följd därav en del av nämndernas behov av utrustning skulle giva sig till känna först un­ der kommande budgetår. Med hänsyn därtill och till att egnahemsnämn­ dernas och lantbruksingenjörsavdelningarnas nuvarande utrustning torde fylla en väsentlig del av lantbruksnämndernas totala behov av möbler, in­ strument och annan utrustning, hade kommittén ansett sig kunna begränsa medelsbehovet för nyanskaffning till 260 000 kronor. Lokalbehovet för lantbruksnämnderna ■—■ lantbruksingenjörsavdelningar­ nas behov ej medräknat — har kommittén uppskattat till i genomsnitt 8 å 12 rum per nämnd jämte erforderliga arkiv- och förrådsutrymmen. Kom­ mittén har betonat önskvärdheten av att nämndens lokaler skulle dels bliva så samlade som möjligt, dels i görligaste mån ligga i anslutning till eller i närheten av hushållningssällskapens och länsarbetsnämndernas lokaler.

Yttrandena. Rörande de grundläggande riktlinjerna för organisationen av lantbruks­ nämnderna har i åtskilliga yttranden anförts, att den av kommittén före­ slagna personalen vore större än vad som i nuvarande läge vore lämpligt och att försiktighet borde iakttagas vid uppbyggandet av nämnderna. En dylik uppfattning har uttalats av, bland andra, statskontoret, riksräkenskapsverket, lantbruksstyrelsen, Sveriges lantbruks förbund samt flera läns­ styrelser och hushållningssällskaps förvaltningsutskott. Vikten av att lantbruksnämnderna erhålla stor handlingsfrihet har all­ mänt understrukits. I samband härmed har även från några håll anförts, att gränsen mellan lantbruksnämndernas och lantbruksstyrelsens beslu­ tanderätt borde vara elastisk. Betydelsen av ett intimt samarbete mellan lantbruksnämnden och andra länsorgan har likaså allmänt understrukits.

84 Kungl. Maj:ts proposition nr 149.

Länsstyrelsen i Västerbottens län har berört frågan, hur eventuella mot­ sättningar mellan olika ortsorgan skulle kunna utjämnas, och anfört, att det enligt dess mening läge närmast till hands att denna uppgift skulle ankomma på länsstyrelsen. För detta ändamål borde länsstyrelsens led­ ning, främst landshövdingen, tillförsäkras möjlighet att följa lantbruks­ nämndens arbete, antingen genom att landshövdingen utsåges till ordfö­ rande eller genom att han eljest finge rätt och skyldighet att närvara vid nämndens sammanträden. Rätt att deltaga i nämndens sammanträden borde även tillkomma någon av länsstyrelsens avdelningschefer, i regel landssekreteraren. Ett liknande uttalande har gjorts av länsstyrelsen i Norrbottens län. Lantbruksstyrelsen har erinrat om angelägenheten av att hushållnings­ sällskapens befattningshavare i lönehänseende skulle bliva jämställda med lantbruksnämndernas. I några yttranden, bland annat av länsstyrelsen och hushållningssäll­ skapets förvaltningsutskott i Malmöhus län samt hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Göteborgs och Bohus län, har hävdats, att nämnder­ na borde beredas större inflytande vid tillsättandet av deras befattnings­ havare än vad som skulle bliva fallet, om kommitténs förslag följdes.

Vad kommittén anfört angående rätt att anföra besvär över lantbruks­ nämnds beslut har tillstyrkts av lantbruksstyrelsen, som framhållit, att besvärsinstitutet gåve centralorganet ökad möjlighet att följa verksamheten vid nämnderna och vore ägnat att befordra en enhetlig praxis. I ett par yttranden har däremot besvärsrätt avstyrkts. Som skäl härför har åbe­ ropats, att erfarenheten visat, att besvär i dylika ärenden ytterst sällan ledde till ändringar i det underordnade organets beslut, samt att prövningen av besvärsärendena och avgivandet av yttranden över besvären krävde tid, som eljest kunnat användas till produktivt arbete. I fråga om lantbruksnämndens sammansättning har hushållningssällska­ pets förvaltningsutskott i Göteborg och Bohus län anfört, att lantbruksslyrelsen icke borde äga utse ersättare i lantbruksnämnden för sällskapets sekreterare. I flera yttranden har påpekats vikten av att skogsbrukets syn­ punkter bleve tillfredsställande företrädda i nämnden. Länsstyrelsen och egnahemsnämnden i Västernorrlands län ha föreslagit införande av en be­ stämmelse, att av de ledamöter, som skulle utses av Kungl. Maj :t, minst en skulle representera de mindre jordbrukarna, och av en motsvarande regel vid hushållningssällskapets eller dess förvaltningsutskotts val av ledamö­ ter i lantbruksnämnd. Länsstyrelsen i Norrbottens län har ansett, att lapp­ fogden borde ingå som ledamot i nämnden vid behandling av ärenden rörande lapplägenheter och andra ärenden av betydelse för lappväsendet. I detta sammanhang torde även få nämnas, att länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län förordat, att lantbruksnämnden och hushållningssällskapet i länet skulle få sitt säte i Göteborg.

Kungl. Maj:ts proposition nr 149. 85

Mot förslaget om ersättning till ordförande i lantbruksnämnd har läns­ styrelsen i Blekinge län anmärkt, att det kunde ifrågasättas, om tillräckliga skäl funnes att differentiera årsarvodet och om det ej vore ändamålsenligare att giva ordföranden ett fast arvode för hela året än att låta arvodet delvis utgå per sammanträdesdag. Statens lönenämnd har ifrågasatt, om det ej vore tillräckligt med två grupper av årsarvoden, och egnahemsnämnden i Västernorrlands lån har förordat, att årsarvodet till ordföranden i de största nämnderna skulle höjas till 2 000 kronor. Statskontoret har ansett årsarvodet till samtliga ordförande böra fast­ ställas till 1 200 kronor. Mot det föreslagna dagarvodet till ledamot i lantbruksnämnd ha anmärk­ ningar gjorts av hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Göteborgs och Bohus län ävensom av egnahemsnämnden i Norrbottens län. Nämnda förvaltningsutskott har erinrat om att ledamot av hushållningssällskapets förvaltningsutskott — i likhet med vad som gällde för ledamot av landsting — i regel för sammanträdesdag erhölle, förutom reseersättning enligt klass II, dagersättning med 24 kronor. Liknande bestämmelser borde enligt ut­ skottets mening gälla för ledamot av lantbruksnämnd. Egnahemsnämnden i Norrbottens län har ansett dagarvodet böra höjas till 25 kronor. Statskontoret har förklarat sig förutsätta, att särskild gottgörelse ej skulle utgå till hushållningssällskapets sekreterare för ledamotskap i nämn­ den. Beträffande de icke självskrivna ledamöterna har ämbetsverket till­ styrkt kommitténs förslag i avbidan på närmare erfarenheter rörande nämn­ dernas arbetsformer.

Rörande löneställningen för lantbruksdirektörerna har lantbruksstyrelsen uttalat, att lantbruksdirektör och sekreterare hos hushållningssällskap borde ha samma löneställning och att sålunda båda borde placeras an­ tingen i lönegrad Ca 32 eller i lönegrad Ca 31. Egnahemsnämnden i Norrbot­ tens län har anfört att, om ordförandearvodena differentierades, borde en differentiering ske även i fråga om lantbruksdirektörernas och kamrerarnas avlöningsförmåner. Beträffande anställningsformen för lantbruksdirektörerna har länssty­ relsen i Blekinge län yttrat, att dessa befattningshavare borde placeras å Cplan samt förordnas för viss tid. Sättet för tillsättande av lantbruksdirektörstjänsterna har berörts i åt­ skilliga yttranden. Statskontoret har förklarat sig icke anse det motiverat, att dessa tjänster skulle tillsättas på annat sätt än som vore normalt för befattningar i 32 lönegraden. Ämbetsverket förordade därför, att desamma skulle tillsättas efter ansökningsförfarande i vanlig ordning. Samma stånd­ punkt bar intagits av egnahemsdirektörernas förening, hushållningssäll­ skapets förvaltningsutskott i Uppsala län samt egnahemsnämnden i Norr­ bottens län. Länsstyrelsen och hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Malmöhus lån ha ansett, att lantbruksnämnden borde få yttra sig över förslag om tillsättande av lantbruksdirektör.

86 Kungl. Maj:ts proposition nr 149.

Vad till slut angår kompetensfordringarna för innehavare av lantbruksdirektörsbefattning ha bland andra hushållningssällskapets förvaltningsut­ skott i Uppsala län samt Sveriges agronom- och lantbrukslärareförbund ut­ talat, att för behörighet till sådan befattning borde krävas agronom- eller lantmäteriexamen. Länsstyrelsen i Kristianstads län har däremot ej ansett det lämpligt att uppställa några särskilda kompetenskrav i fråga om dessa befattningar. Förslaget om inrättande av ett antal befattningar som förste lantbrukskonsulent har tillstyrkts av bland andra hushållningsällskapets förvaltnings­ utskott i Kalmar läns södra område, egnahemsnämnderna i Skaraborgs län, Älvsborgs läns södra hushållningssällskapsområde och Jämtlands län, Sve­ riges agronom- och lantbrukslärareförbund ävensom föreningen Sveriges jordbrukskonsulenter. De båda sistnämnda sammanslutningarna ha tillika uttalat, att för behörighet till sådan befattning borde krävas agronomexa­ men. Föreningen Sveriges jordbrukskonsulenter har härutöver anfört, att inom varje län borde inrättas en befattning av ifrågavarande slag för inre rationalisering. Innehavarna av dessa befattningar borde placeras i löne­ grad Ca 30. I stället för benämningarna förste lantbrukskonsulent och lantbrukskonsulent borde användas benämningarna förste länsagronom och länsagronom. Förslaget har däremot avstyrkts av bland andra lantbruksstyrelsen, riksräkenskapsverket, länsstyrelsen i Malmöhus län, statens lönenämnd samt hushållningssällskapens förvaltningsutskott i Jönköpings och Kronobergs län, Kalmar läns norra område, Göteborgs och Bohus län samt Gävleborgs län. Som skäl för avstyrkande har i allmänhet åberopats, att några likartade befattningar ej funnes hos hushållningssällskapen och att de arbetsuppgif­ ter, som enligt förslaget skulle handhavas av förste lantbrukskonsulent, i och för sig ej kunde anses mera krävande än uppgifterna för hushållnings­ sällskapens konsulenter. Lantbruksstyrelsen har emellertid i detta sam­ manhang jämväl förklarat, att den ansåge skäl föreligga för att frågan om den allmänna löneställningen för konsulenter skulle upptagas till ompröv­ ning. Styrelsen har vidare uttalat, att den vid sitt avstyrkande ville göra ett förbehåll beträffande högre befattningar hos lantbruksnämnderna. Det kun­ de komma att föreligga behov av särskilda befattningshavare med uppgift att biträda lantbruksdirektören och vikariera för denne. Behovet av sådana befattningshavare, jämförliga med biträdande länsjägmästare, borde emel­ lertid i framtiden upptagas till prövning från fall till fall. Statskontoret har förklarat sig icke ha blivit övertygad om att dylika be­ fattningar erfordrades i föreslagen utsträckning redan från tidpunkten för nämndernas inrättande. Mot kommitténs förslag om inrättande av lantbrukskonsulentbefattningar har i och för sig någon erinran ej gjorts. Rörande lönegradsplaceringen ha emellertid hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Uppsala län samt Sveriges agronom- och lantbrukslärareförbund uttalat, att lantbrukskonsu-

Kungl. Maj:ts proposition nr 149. 87

lenterna borde placeras i samma lönegrad som byggnadskonsulenterna. Vi­ dare ha bland andra hushållningssällskapens förvaltningsutskott i Uppsala län, Göteborgs och Bohus län samt Gävleborgs län ävensom egnahemsnämn­ den i Västmanlands län anmärkt, att innehavare av sådan befattning borde ha avlagt agronomexamen. Sveriges agronom- och lantbrukslärareförbund har ansett agronom- eller lantmäteriexamen böra krävas för behörighet till dylik befattning. Mot förslaget om inrättande av byggnadskonsulenttjänster vid lantbruks­ nämnderna har erinran gjorts endast i ett fåtal fall. Såsom redan förut nämnts har i några yttranden ifrågasatts, om ej både lantbruksnämndernas och de planerade lokala bostadsorganens behov av sakkunskap för byggnadsteknisk granskning och kontroll enklast och billigast skulle kunna till­ godoses genom en måttlig utbyggnad av länsarkitektsorganisationen. Här­ jämte har hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Gävleborgs län häv­ dat, att man nu ej borde taga ställning till förslaget i denna del. Svenska arkitekters riksförbund har uttalat, att titeln byggnadskonsulent numera vore en vedertagen benämning å det sakkunniga biträde, som enligt byggnadsstadgan borde finnas hos byggnadsnämnd inom landskommun. För undvikande av begreppsförvirring borde lantbruksnämndernas nu åsyf­ tade sakkunniga därför få en annan titel. Rörande kompetensfordringarna har Sveriges agronom- och lantbrukslä­ rareförbund anfört, att för sådana sökande, som ej avlagt agronomexamen, borde krävas examen från teknisk högskola. Den föreslagna lönegradsplaceringen har tillstyrkts av egnahemsnämn­ derna i Kalmar läns södra hushållningssällskapsområde och Kopparbergs län. Statskontoret, lantbruksstgrelsen, hushållningssällskapens förvaltnings­ utskott i Uppsala och Västerbottens län samt Sveriges agronom- och lant­ brukslärareförbund ha däremot uttalat, att byggnadskonsulenterna borde placeras i samma lönegrad som övriga konsulenter. Hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Kalmar läns södra område har ifrågasatt, om ej en lägre lönegradsplacering borde tillämpas för icke högskoleutbildade befatt­ ningshavare. Egnahemsnämnden i Värmlands län har uttalat, att bygg­ nadskonsulenttjänst, så länge kompetent sökande saknades, borde få uppe­ hållas som extra tjänst i lägre lönegrad, förslagsvis i löneställning motsva­ rande lägst 20 lönegraden. Lantbruksstyrelsen borde i så fall få bestämma lönevillkoren alltefter sökandens duglighet. Mot förslaget om inrättande av befattningar som lantbruksassistenter har ej gjorts annan erinran än att bland andra lantbruksstgrelsen, hushåll­ ningssällskapets förvaltningsutskott i Kalmar läns södra område samt egna­ hemsnämnderna i Skaraborgs, Värmlands, Kopparbergs, Västmanlands, Västernorrlands och Västerbollens län ansett, att befordringsgången för personal med agronomexamen borde vara densamma som föreslagits för personal med lantmäteriexamen.

88 Kungl. Maj.ts proposition nr 149.

Kommitténs förslag om inrättande av befattningar som lantbrukstekniker har i och för sig ej rönt någon gensaga. De föreslagna avlöningsförhållan­ dena ha däremot i vissa yttranden ansetts otillfredsställande. Svenska lant­ brukst jänstemannaf öreningen har anfört, att ordinarie lantbrukstekniker borde placeras i lägst lönegrad Ca 20, lantbrukstekniker å extra-ordinarie stat i lönegrad Ce 20 och sådana lantbrukstekniker, som anställdes enligt reglerad befordringsgång, i lönegrad Ce 13—Ce 19. Tjänstemännens central­ organisation har beträffande de befattningshavare, som vore avsedda att av­ lönas enligt reglerad befordringsgång, förordat en befordringsgång, innebä­ rande ett och ett halvt år i Cf 11, ett år i Ce 13, ett år i Ce 15 och därefter Defordran till Ce 17. Även den av kommittén föreslagna lönegradsplaceringen för ordinarie lantbrukstekniker vore alltför låg och borde korrigeras i an­ slutning till den av organisationen förordade befordringsgången. Föreningen Sveriges jordbrukskonsulenter har ansett att det, för att sporra lantbruksteknikerna och för att lantbruksnämnderna skulle få be­ hålla dugande befattningshavare i denna grupp, borde övervägas att inrätta ett antal befattningar för förste lantbrukstekniker med placering i förslags­ vis lönegrad Ca 20. Egnahemsnämnden i Jönköpings län har anfört, att ifrågavarande befatt­ ningshavare borde benämnas lantbruksinstruktörer.

Mot förslaget om inrättande av kamreraretjänster har erinran gjorts en­ dast av egnahemsnämnden i Kalmar läns norra hushållningssällskapsområde. Nämnden har förklarat sig anse det lämpligast, att det kamerala ar­ betet skulle handhavas av en kassör med samma kompetens som de nuva­ rande egnahemskassörerna men att i stället en heltidsanställd jurist skulle finnas som chef för den kamerala och administrativa avdelningen. Om emellertid i enlighet med kommitténs förslag en kamrer skulle anställas som chef för den kamerala och administrativa avdelningen, ansåge egna­ hemsnämnden det nödvändigt, att denne hade sådan utbildning i juridik, som vore föreskriven för civilekonomexamen. Den föreslagna lönegradsplaceringen har lämnats utan erinran av riksräkenskapsverket och statens lönenämnd. Riksräkenskapsverket har emel­ lertid sagt sig hysa en viss tvekan beträffande möjligheterna att finna lämp­ liga sökande, med hänsyn till de jämförelsevis höga fordringar, som kom­ mittén uppställt på vederbörandes utbildning. Hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Gävleborgs län har ansett den föreslagna löneställningen väl låg och anfört, att kamrerarebefattning borde placeras lägst i Ca 26. Även Sveriges jordbrukskonsulenters förening har framhållit, att lönen måste sättas så högt, att tjänsterna lockade kvali­ ficerade sökande. Lantbruksstyrelsen har ifrågasatt, om ej kamrerarebefattningarna alltefter arbetsbördan kunde indelas i olika grupper med olika lön. Tanken på en lönedifferentiering har framförts även av hushållnings­ sällskapets förvaltningsutskott i Göteborgs och Bohus län samt av egna­ hemsnämnden i Norrbottens län. I yttrandet från sagda förvaltningsutskott

Kungl. Maj:ts proposition nr 149. 89

har därvid hänvisats till att kamrerarna hos lantbruksnämnderna i princip borde ha samma löneställning som hushållningssällskapens kamrerare. Lantbruks styrelsen åter har förklarat, att en högre lönegradsplacering för kamrerare hos lantbruksnämnd än för motsvarande befattningshavare hos sällskap kunde anses motiverad, om kravet på högre utbildning upprätthölles som huvudregel. Åtminstone hos de mindre nämnderna torde kamrera­ rens uppgifter dock ej bliva mera krävande än hos de större sällskapen. I fråga om kommitténs förslag rörande det sätt, på vilket nämndernas behov av juridisk arbetskraft borde tillgodoses, ha meningarna varit de­ lade. Förslaget har tillstyrkts av bland andra länsstyrelserna i Söderman­ lands, Östergötlands, Kronobergs, Skaraborgs, Kopparbergs och Västerbot­ tens län samt av egnahemsnämnden i Kalmar läns södra område. Länssty­ relserna i Gävleborgs och Jämtlands län ha däremot avstyrkt förslaget un­ der framhållande av att deras arbetskraft ej sällan vore otillräcklig redan för deras eget behov. Även länsstyrelsen i Gotlands län samt egnahems­ nämnden i Skaraborgs län ha uttalat tveksamhet rörande möjligheten att på det av kommittén angivna sättet tillgodose lantbruksnämndernas behov av juridisk arbetskraft. Hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Kal­ mar läns norra område och egnahemsnämnden i samma område ha ansett det vara att föredraga, att den blivande lantbruksnämnden i området erhölle en heltidsanställd jurist. Sveriges juristförbund har anfört, att den av kommittén föreslagna anord­ ningen måste betraktas som ett provisorium och att man borde närmare undersöka möjligheterna att inrätta kvalificerade juristbefattningar med an­ knytning till såväl lantbruks- som länsbostadsnämnden. Egnahemsnämnden i Kristianstads län har påpekat, att lantbruksnämn­ dens juridiska sakkunnige borde ha praktisk erfarenhet på det jordbrukspolitiska området. Ur denna synpunkt kunde en praktiserande jurist ofta vara att föredraga framför en befattningshavare på länsstyrelsen.

Vad kommittén föreslagit angående kontorspersonal har ej berörts i ytt­ randena i vidare mån än att riksräkenskapsverket och statens lönenämnd förklarat sig ej på grundval av kommitténs korta motivering kunna bedöma behovet av sådan personal. Riksräkenskapsverket har tillagt, att det, med hänsyn till att nämnder­ nas verksamhet sannolikt under de närmaste åren komme att få begränsad omfattning, ville synas som om personalen tillsvidare borde kunna redu­ ceras med åtminstone ett biträde inom varje nämnd. Vidare har statskon­ toret anmärkt, att det beräknade antalet kanslibiträden syntes väl högt i synnerhet i jämförelse med antalet kontors- och skrivbiträden. I ett flertal yttranden har till slut berörts frågan om personalbehovet an­ tingen vid viss nämnd eller inom hela lokalorganisationen. Beträffande per­ sonalbehovet i dess helhet har, såsom redan förut nämnts, i åtskilliga ytt­ randen uttalats, alt den av kommittén föreslagna organsiationen borde be­ skäras väsentligt.

Kungl. Maj.ts proposition nr 149.

Vad angår personalbehovet vid de olika nämnderna ha hushållningssäll­ skapets förvaltningsutskott och egnahemsnämnden i Kronobergs län även­ som länsstyrelsen, hushållningssällskapets förvaltningsutskott och egna­ hemsnämnden i Göteborgs och Bohus län ansett, att personalen vid lant­ bruksnämnderna i vederbörande län borde kunna minskas i förhållande till vad kommittén syntes ha beräknat. Å andra sidan har bland annat i ytt­ randena från hushållningssällskaps förvaltningsutskott eller egnahems­ nämnder i Stockholms, Hallands, Västmanlands, Kopparbergs, Jämtlands och Norrbottens län ävensom Kalmar läns södra område uttalats, att den för lantbruksnämnderna i dessa län preliminärt beräknade personaluppsätt­ ningen vore alltför knappt tilltagen.

Statskontoret har ansett, att frågan om lantbruksingenjörernas löneställning borde upptagas till förnyat övervägande, därest dessa befattningshavare inordnades i lantbruksnämnderna. En placering i 29 lönegraden syntes i så fall fullt tillfredsställande.

Mot förslaget om inrättande av två nya lantbruksingenjörsdistrikt har ingen erinran gjorts. Länsstyrelsen i Älvsborgs län och hushållningssäll­ skapets förvaltningsutskott i Älvsborgs läns norra område ha emellertid uttalat önskemål om ett särskilt distrikt för sistnämnda område. Vidare har hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Västerbottens län fram­ hållit, att den för närvarande i Skellefteå placerade lantbruksingenjören i administrativt hänseende borde tillhöra lantbruksnämnden i länet. Lantbruksstyrelsen har i detta sammanhang upptagit frågan om behovet av personal för underhallskontrollen och om förbättrade anställningsvill­ kor för tekniska biträden vid lantbruksingenjörsorganisationen. I sitt ytt­ rande över kommitténs betänkande har styrelsen framhållit, att enligt dess uppfattning antalet tekniska biträden inom sagda organisation behövde ökas, om underhållskontroll skulle kunna ske i erforderlig utsträckning. I särskild skrivelse den 21 februari 1948 har lantbruksstyrelsen när­ mare motiverat sin framställning om utökning av personalen och redogjort för de av styrelsen önskade förbättringarna i biträdenas anställningsvill­ kor. Styrelsen har framhållit, att antalet tekniska biträden inom lantbruksorganisationen för närvarande vore 30. Härutöver funnes emellertid för när­ varande några biträden, vilka avlönades av beredskapsmedel. De sistnämn­ da komme emellertid sannolikt att bortfalla från och med ingången av nästa budgetår. Det vore då nödvändigt att i stället öka antalet biträden inom själva organisationen. Ett antal av 40 biträden vore ett minimum för att underhållet av äldre torrläggningsföretag skulle kunna besiktigas i den utsträckning, som angivits i 1945 års riksdags beslut angående torrläggningsverksamheten. Beträffande löneförhållandena har styrelsen framhål­ lit, att enligt beslut av Kungl. Maj:t den 30 juni 1947 begynnelsearvodet för de tekniska biträdena vore 400 kronor i månaden, vilket arvode finge höjas efter ett år till 450 kronor och efter ytterligare 3 år till 500 kronor.

Kungl. Maj:ts proposition nr 149.

Styrelsen hade tidigare förutsatt, att dessa lönevillkor skulle komma att omprövas av 1948 års riksdag på grundval av ett av 1944 års personalut­ redning avgivet förslag. Enligt vad styrelsen erfarit, vore emellertid någon proposition i ämnet icke att vänta till 1948 ars riksdag. Styrelsen ansåge det då oundgängligen nödvändigt, att de tekniska biträdenas befordringsgång snarast möjligt skulle provisoriskt förbättras. Förbättringen borde om möjligt ske redan från och med den 1 april 1948, enär risk eljest förelåge att många biträden komme att söka sig över till andra bättre betalda an­ ställningar. Styrelsen hemställde därför om sådan ändring av beslutet den 30 juni 1947 att, räknat från och med den 1 april 1948, slutarvodet å 500 kronor till tekniskt biträde skulle kunna erhållas efter två år och sex måna­ ders tjänstgöring vid lantbruksingenjörsorganisationen. Styrelsen har anfört, att den föreslagna ändringen i befordringsgången för nu löpande budgetår skulle medföra en merkostnad av 450 kronor, vil­ ken kunde täckas av för budgetåret anvisade medel. För budgetåret 1948/49 skulle kostnadsökningen vid den personaluppsättning, för vilken anslag nu beräknats, bliva 4 200 kronor. I detta sammanhang torde till slut få nämnas, att lantbruksstyrelsen i sina förslag till anslagsäskanden för lantbruksingenjörsorganisationen för budgetåret 1948/49 hemställt, att de nu befintliga sex befattningarna som extra ordinarie förste assistenter i 23 lönegraden måtte överföras å ordinarie stat.

Departementschefen.

Såsom redan inledningsvis nämnts, torde det med hänsyn till innehållet av de av 1947 års riksdag fattade besluten ej vara erforderligt att här till behandling upptaga alla de organisationsfrågor, som berörts i betänkandet. Detta gäller främst spörsmålen om gränsdragningen mellan lantbruksnämn­ dernas och lantbruksstyrelsens beslutanderätt, om den utsträckning, i vil­ ken lantbruksnämnd bör arbeta i delegationer, samt om antalet dylika de­ legationer och deras sammansättning. Även vissa andra av kommittén be­ handlade organisationsfrågor torde vara av beskaffenhet att få regleras i administrativ väg med beaktande av de allmänna synpunkter, som framkommo vid fattandet av principbeslutet i organisationsfrågan. Behovet av ett intimt samarbete mellan lantbruksnämnden och andra länsorgan, vilkas verksamhetsfält ha beröring med lantbruksnämndens, be­ tonades kraftigt redan vid fattandet av nyssnämnda principbeslut. Det torde icke vara erforderligt att, såsom ifrågasatts i ett par yttranden, särskilda föreskrifter meddelas rörande det förfaringssätt, som bör tillämpas, om motsättningar skulle uppkomma mellan länsorganen. Såsom länsstyrelsen i Västerbottens län föreslagit synes det emellertid lämpligt att stadga, att landshövdingen skall äga närvara vid nämndens sammanträden, även om han ej skulle tillhöra nämnden. Vid förfall för landshövdingen torde sam­ ma rätt böra tillkomma landssekreteraren eller landskamreraren.

92 Kungl. Maj:ts proposition nr 149.

Med anledning av vad i några yttranden anförts angående lantbruksnämn­ dens sammansättning vill jag först påpeka att önskemålet, att inom nämn­ den skall finnas speciell kännedom om förhållandena hos innehavarna av mindre jordbruk, betonades redan i propositionen nr 75/1947 och ytterli­ gare underströks av riksdagen. Några särskilda regler rörande det sätt, på vilket detta önskemål bör tillgodoses, synas icke behövliga. Likaså torde det utan särskilda föreskrifter vara klart, att det bör tillses att skogsvårdssynpunkterna skola bliva behörigen företrädda i nämnden. Erinras må i detta sammanhang, att länsjägmästaren förutsättes komma att ingå såsom sak­ kunnig i nämnden vid behandling av ärenden av större vikt rörande skogs­ bruket. På samma sätt torde även lappfogdens sakkunskap kunna ställas till nämndens förfogande vid behandling av ärenden rörande lappväsendet. Att lantbruksstyrelsen ej bör äga utse ersättare i lantbruksnämnden för hushållningssällskapets sekreterare är självklart och har ej heller avsetts av kommittén.

\ad angår lrågan om rätt att anföra besvär över lantbruksnämnds beslut i bidragsärenden må erinras om att enligt de av riksdagen år 1947 antagna grunderna för organisationen sådan besvärsrätt i princip skall föreligga. Någon anledning att ändra detta beslut finnes enligt min uppfattning icke. Frågan om besvärsrättens omfattning torde böra avgöras i enlighet med all­ männa grundsatser.

Så länge hushållningssällskapet i Göteborgs och Bohus län har sitt säte i Uddevalla, torde även lantbruksnämnden i länet böra vara placerad i sam­ ma stad. Även i övrigt böra lantbruksnämnderna förläggas till samma stä­ der som hushållningssällskapen och egnahemsnämnderna.

Vad angår arvodet till lantbruksnämndernas ordförande finner jag den av kommittén föreslagna kombinationen av års- och dagarvode lämplig. Tillämpas detta sätt för bestämmande av ersättningen, synes det emellertid ej erforderligt att differentiera årsarvodet. Detta synes därför för samtliga ordförande böra fastställas till ett enhetligt belopp och lämpligen kunna be­ stämmas till 1 500 kronor. Mot det föreslagna dagarvodet har jag intet att erinra. I fråga om gottgörelsen till nämndens ledamöter kan jag godtaga kom­ mitténs förslag. Sådan gottgörelse bör tillkomma samtliga icke självskrivna ledamöter ävensom suppleant i nämnden i de fall som kommittén angivit. I samband härmed torde även få upptagas frågan om särskilt arvode till överlantmätarna. Av de representanter för andra organ, med vilka lantbruks­ nämnderna komma att få ett intimt samarbete, torde -— bortsett möjligen från hushållningssällskapens sekreterare — överlantmätarna vara de, som få den största arbetsbördan till följd av rationaliseringsverksamheten. Det gäller här ej blott deltagande i vissa sammanträden med lantbruksnämnden utan ett nästan kontinuerligt samråd i olika ärenden och en aktiv medver­ kan i planeringsarbetet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 149. 93

Vid den lönereglering, som år 1947 genomfördes för hushållningssällska­ pens sekreterare, avvägdes löneställningen för dessa under hänsynstagande bland annat till de uppgifter, som de komme att få i samband med rationaliseringsverksamheten. Även för länsjägmästarna har nyligen lönereglering skett. I det förslag rörande organisation och avlöningsförhållanden m. m. vid lantmäteristyrelsen och länslantmäterikontoren, som jag denna dag ämnar föreslå Kungl. Maj :t att förelägga riksdagen, har jag emellertid i avbidan på en allmän översyn av löneställningen för byråchefer och liknan­ de befattningshavare inom statsförvaltningen — icke ansett det möjligt att vidtaga en sådan lönereglering för överlantmätarna, som i och för sig varit påkallad med hänsyn till dessas viktiga och omfattande arbetsuppgifter. På grund av nu angivna förhållanden har jag ansett det skäligt, att överlantmätarna intill dess en allmän lönereglering sker för chefstjänstemän inom statsförvaltningen, för sin medverkan i det av lantbruksnämndei na ledda rationaliseringsarbetet tills vidare skola erhålla ett särskilt årsarvode av 1 200 kronor. Då jag härefter övergår till att behandla frågan om lantbruksnämnder­ nas befattningshavare torde jag först få anmärka, att en uppskattning av nämndernas personalbehov erbjuder betydande svårigheter. En utgångs­ punkt utgör visserligen storleken av den personal, som hittills inom hus­ hållningssällskap och egnahemsnämnder varit sysselsatt med sådan verk­ samhet, som i fortsättningen skall ankomma på lantbruksnämnderna. De sistnämnda erhålla emellertid även nya och stora arbetsuppgifter, vilkas inverkan på personalbehovet är svår att i förväg uppskatta. Den beräkning av lantbruksnämndernas personalbehov, som nu kan komma att göras, bör därför huvudsakligen betraktas som ett provisorium i avbidan på närmare erfarenheter angående den blivande arbetsbelastningen för nämnderna ävensom i avvaktan på den utvidgning av den statliga låne- och bidragsgivningen, som kan finnas möjlig att genomföra, då mera normala förhål­ landen åter inträda. I likhet med kommittén finner jag det lämpligt, att lantbruksnämnder­ nas personalbehov beräknas sammanfattningsvis för samtliga nämnder. Det bör därefter ankomma på Kungl. Maj :t eller, efter Kungl. Maj :ts bemyn­ digande, lantbruksstyrelsen att fördela personalen på de olika nämnderna samt att vidtaga de justeringar av denna fördelning, som kunna komma att visa sig påkallade. Det torde under sådana förhållanden ej finnas anled­ ning att nu ingå på de i en del yttranden gjorda uttalandena om behovet av arbetskraft vid vissa angivna lantbruksnämnder. Den försämring i det allmänna ekonomiska läget, som inträtt sedan be­ sluten om de allmänna riktlinjerna för rationaliseringsverksamheten fat­ tades, tvingar, såsom förut framhållits, till återhållsamhet. Sålunda måste de statliga anslagen för yttre och inre rationalisering hållas på en lägre nivå än som i och för sig varit önskvärd med hänsyn till storleken av det föreliggande förbättringsbehovet. Redan denna beskärning av verksam­

94 Kungl. Maj.ts proposition nr 149.

heten medför, att personalbehovet vid nämnderna blir mindre än vad som eljest skulle ha varit fallet. Även bortsett härifrån är det emellertid i nu­ varande läge nödvändigt, att största återhållsamhet iakttages vid inrät­ tandet av nya tjänster. Jag har därför, såsom i det följande kommer att närmare angivas, ansett den av kommittén föreslagna organisationen böra begränsas ej oväsentligt. Vad angår de olika personalkategorier, som böra finnas inom lantbruks­ nämnderna, och antalet befattningshavare inom varje kategori — här bort­ ses tills vidare från lantbruksingenjörsavdelningarna — bör uppenbarligen till en början för varje lantbruksnämnd räknas med en lantbruksdirektör. Den av kommittén för dessa föreslagna anställningsformen och lönegradsplaceringen synes böra godtagas. Vidare böra inom varje nämnd finnas en eller flera konsulenter. Mot den av kommittén föreslagna benämningen å dessa — lantbrukskonsulenter — har jag intet att erinra. Däremot kan jag ej ansluta mig till kom­ mitténs asikt, att en del av dessa konsulenter skulle erhålla särskilda be­ fattningar sasom förste lantbrukskonsulenter i högre lönegrad än de övriga. Vad arbetsuppgifternas vikt angår synes det knappast kunna anses föreligga någon principiell skillnad mellan ifrågavarande befattningar och konsulentbefattningarna vid hushållningssällskapen. Då riksdagen år 1947 för de senare beslutat en avlöning motsvarande 26 lönegraden, torde alltså även samtliga lantbrukskonsulenter böra placeras i sistnämnda lönegrad. Antalet befattningar som lantbrukskonsulent synes tills vidare kunna be­ stämmas till 60, d. v. s. 11 mindre än det av kommittén föreslagna antalet. Av dessa befattningar torde 45 böra placeras i lönegrad Ca 26 och återstå­ ende 15 i lönegrad Ce 26. Med hänsyn till antalet och omfattningen av de byggnadsärenden, som komma att handläggas av lantbruksnämnderna, torde det vara nödvändigt, att vid varje nämnd inrättas en befattning som byggnadskonsulent. Jag finner mig dock icke kunna förorda högre lönegradsplacering för dessa konsulenter än för övriga konsulenter vid lantbruksnämnder och hushåll­ ningssällskap eller 26 lönegraden. Byggnadskonsulentbefattningarna torde böra uppföras i lönegrad Ce 26. Jag vill vidare anmärka dels att det i vissa fall torde komma att möta svårigheter att redan vid starten erhålla kom­ petenta sökande, dels att arbetsbördan i vissa nämnder måhända till en början icke kommer att vara tillräckligt stor för att bereda full sysselsätt­ ning åt en byggnadskonsulent. Det torde därför få ankomma på Kungl. Maj .t att efter prövning i varje särskilt fall bestämma, när dylik befattning skall tillsättas. Till undvikande av missförstånd må anmärkas, att ifråga­ varande tjänster äro avsedda för handläggning av ekonomibyggnadsärenden, medan, såsom förut nämnts, den tekniska behandlingen av bostadsärendena i princip skall ankomma på länsbostadsnämnderna. Givetvis böra emellertid de båda organen samverka, så att den befintliga arbetskraften kan utnyttjas effektivt.

Kungl. Maj:ts proposition nr 149. 95

I likhet med kommittén finner jag det motiverat, att lantbruksnämnder­ na utrustas med vissa tjänstemän på rekryteringsstadiet med agronomeller lantmäteriutbildning — lantbruksassistenter. Definitiv ställning till frågan om dessa befattningshavares avlöningsförhållanden synes, vad an­ går personer med lantmäteriexamen, kunna tagas först i samband med behandlingen av 1944 års personalutrednings betänkande angående anställ­ ningsförhållandena för bland annat viss civil personal med teknisk utbild­ ning inom statsförvaltningen. Särskild utredning synes vidare böra ske angående anställningsförhållandena för befattningshavare med agronom­ examen inom statsförvaltningen. Tills vidare synes emellertid kommitténs förslag rörande lantbruksassistenternas avlöningsförhållanden böra godtagas som ett provisorium. An­ talet av dessa tjänstemän torde böra begränsas till 30. Mot kommitténs förslag om inrättande av 26 kamrerarbefattningar har jag intet att erinra. Med hänsyn till det kvalificerade arbete, som kommer att falla på dessa befattningshavare, kan jag även godtaga den för dem föreslagna lönegradsplaceringen, Ca 25. I likhet med kommittén anser jag, att lantbruksnämndernas behov av juridisk sakkunskap tills vidare bör tillgodoses genom att nämnderna be­ myndigas anlita utomstående jurister mot arvode. Där länsstyrelsen på grund av arbetets omfattning eller av annan anledning ej lämpligen kan ställa erforderlig arbetskraft till förfogande, torde möjlighet finnas att på annat sätt tillgodose sagda behov. Det bör för övrigt ej förutsättas, att lantbruksnämnden under alla förhållanden i första hand skall söka er­ hålla sådan arbetskraft från länsstyrelsen. Vid lantbruksnämnderna komma vidare att behövas befattningshavare, motsvarande hushållningssällskapens vandringsrättare eller jordbruksinstruktörer. Dessa torde, såsom kommittén föreslagit, lämpligen kunna er­ hålla tjänstetiteln lantbrukstekniker. Vid beräkningen av medelsbehovet för dylika befattningshavare synes man kunna utgå från antalet av de vandringsrättarbefattningar, till vilka hushållningssällskapen tidigare erhållit statsbidrag, eller således 96. Av lantbruksteknikerna torde 35 böra uppföras å ordinarie stat (Ca 16) och 35 å extra-ordinarie stat (Ce 16). I avbidan på ställningstagandet till nyssnämnda betänkande angående reglering av anställningsförhållandena för viss civil personal med teknisk utbildning inom statsförvaltningen torde det få ankomma på Kungl. Maj :t att meddela bestämmelser angående avlöning åt övriga lantbrukstekniker. Det i ett ytt­ rande framförda förslaget om inrättande av ett antal befattningar som förste lantbrukstekniker kan jag icke biträda. Några särskilda befattningar som kansliskrivare i lönegrad Ca 15 anser jag ej nu böra inrättas. Jag vill erinra om att dylika befattningar ej för närvarande finnas inom egnahemsorganisationen och ej heller ingå bland de befattningar hos hushållningssällskapen, för vilka statsbidrag utgår.

Kungl. Maj:ts proposition nr 149. 97

För lantbruksdirektörerna och kamrerarna torde några formella kompe­ tenskrav icke böra uppställas. Erinras må, att dylika kråv ej heller upp­ ställts i fråga om hushållningssällskapens sekreterare och kamrerare. Vad kommittén anfört angående den reella kompetens, som bör krävas av dessa befattningshavare, kan jag godtaga. För befattning som lantbrukskonsulent synes, på sätt anmärkts i vissa yttranden, böra krävas agronomexamen. Med hänsyn till de uppgifter, som komma att åvila byggnadskonsulenterna, torde det vara lämpligt, att dessa befattningshavare i första hand skola ha ingenjörsutbildning. Byggnadskon­ sulent bör därför hava avlagt ingenjörsexamen å byggnadsavdelning av lägst teknisk fackskola. Vad kommittén anfört angående kompetensfordringarna för erhållande av befattning som lantbruksassistent eller lantbrukstekniker har ej givit mig anledning till erinran. Där speciella behörighetsvillkor uppställts, bör dispens kunna medgivas från dessa, om särskilda skäl därtill föreligga. Sådan dispens bör självfallet beviljas endast då den reella kompetensen är väl styrkt. Vad angår sättet för tillsättande av lantbruksdirektörstjänsterna synes någon anledning ej föreligga att avvika från vad som regelmässigt förekom­ mer vid tillsättande av befattningar som chefstjänstemän. Lantbruksdirek­ törerna torde alltså, såsom kommittén föreslagit, böra tillsättas av Kungl. Maj:t efter anmälan av chefen för lantbruksstyrelsen. Även i fråga om öv­ riga befattningshavare torde kommitténs förslag i denna del böra god­ tagas.

Någon anledning att, såsom statskontoret föreslagit, nu ompröva frågan om lantbruksingenjörernas löneställning anser jag icke föreligga. Vad lantbruksingenjörsavdelningarna angår finner jag väl starka skäl tala för båda de av lantbruksstyrelsen och kommittén föreslagna distriktsuppdelningarna. Av kostnadsskäl torde dock nu endast en ny lantbruksingenjörsavdelning böra inrättas. Det har då synts mig lämpligast, att lantbruks­ nämnderna i Hallands län och Älvsborgs läns södra hushållningssällskapsområde skola erhålla var sin sådan avdelning. Den härför erforderliga per­ sonalutvidgningen synes kunna beräknas i enlighet med lantbruksstyrelsens förslag, nämligen till en lantbruksingenjör i lönegrad Ca 32, en förste assis­ tent i lönegrad Ca 23, ett kanslibiträde i lönegrad Ca It ävensom två extra ordinarie assistenter i lönegrad Ce 20 och ett extra ordinarie kontorsbiträde i lönegrad Ce 8. Jag biträder vidare lantbruksstyrelsens förslag om att de nu befintliga sex förste assistentbefattningarna i 23 lönegraden skola överföras å ordinarie stat. Vad angår lantbruksstyrelsens förslag om ökning av antalet tekniska bi­ träden samt om förbättring av dessas avlöningsvillkor finner jag mig icke i nuvarande läge kunna tillstyrka någon reell ökning av antalet befattnings­ havare. Med hänsyn till att möjligheten att avlöna vissa biträden av bered- 7 Bihang till riksdagens protokoll 1948. 1 samt. Nr 149.

98 Kungl. Maj.ts proposition nr 149.

skapsmedel torde bortfalla från och med nästa budgetår synes det emel­ lertid befogat, att anslag beräknas för sammanlagt 35 biträden, d. v. s. ungefär samma antal, som nu faktiskt är sysselsatt inom organisationen. Någon ändring av avlöningsvillkoren för ifrågavarande befattningshavare anser jag mig för närvarande icke kunna tillstyrka särskilt med hänsyn till att de nuvarande löneförmånerna bestämts så sent som år 1947.

Innan jag lämnar frågan om lantbruksnämndernas personalbehov, torde jag till sist få anmärka, att under den första tiden en viss medverkan från lantbruksnämndernas sida kan komma att behövas för fullgörandet av de uppgifter, som avses skola ankomma på lokalorganen för den statliga bostadsverksamheten. Såsom jag inledningsvis nämnt avser chefen för social­ departementet att hos Kungl. Maj:t hemställa om framläggande för riks­ dagen av förslag om inrättande av särskilda länsbostadsnämnder från och med den 1 juli 1948. Av olika skäl torde det emellertid i regel icke vara möjligt eller önskvärt, att dessa länsbostadsnämnder redan från början skola utrustas med hela den personal, som kan vara erforderlig, sedan deras verk­ samhet kommit igång. I stället synes det lämpligt, att länsbostadsnämn­ derna till en början i mån av behov få utnyttja lantbruksnämndernas kamerala organisation. Bland annat med hänsyn till att särskilda chefs­ tjänstemän hos länsbostadsnämnderna i flertalet fall ej torde komma att tillsättas redan från och med den 1 juli 1948, torde det vidare vara ända­ målsenligt, att den relativt obetydliga personal, som under den första tiden kan finnas anställd hos länsbostadsnämnderna, i personalhänseende får sortera under lantbruksdirektören, till dess motsvarande befattningshavare hos länsbostadsnämnden tillsatts. Befattningshavare hos lantbruksnämnden böra däremot åtminstone i stort sett ej utöver vad nu nämnts handlägga på länsbostadsnämnden ankommande arbeten. Även den kontorspersonal, som länsbostadsnämnden kan behöva, bör sålunda anställas och avlönas av sagda nämnd. Någon ökning av personal- eller medelsbehovet för lantbruksnämnderna synes därför ej behöva beräknas med anledning av nu ifrågavarande med­ verkan.

Kap. 6. Lantbruksstyrelsen.

Kommitténs förslag.

Enligt 1947 års riksdags beslut skall lantbruksstyrelsen bestå av en gene­ raldirektör såsom ordförande jämte två överdirektörer och ytterligare ett antal, förslagsvis fyra, av Kungl. Maj :t särskilt förordnade ledamöter. Där­ jämte skall vederbörande föredragande byråchef ingå i styrelsen. Inom lant­ bruksstyrelsen skola finnas två huvudavdelningar, en för ärenden angående yttre och inre rationalisering samt en för ärenden angående rationalisering av jordbrukets driftsförhållanden m. m. Varje huvudavdelning skall upp­ delas på byråer.

Kungl. Maj:ts proposition nr 149. 99

Här må vidare erinras om att Kungl. Maj :t den 23 januari 1948 på hem­ ställan av statsrådet Sträng beslutat framlägga proposition till riksdagen med förslag om inrättande av en fiskeristyrelse in. in. Detta förslag innebär, såvitt nu är i fråga, att den nuvarande fiskeribyrån hos lantbruksstyrelsen skall utbrytas till ett självständigt ämbetsverk och att lantbruksstyrelsens befattning med fiskeriärenden skall upphöra. I redogörelsen för kommitténs förslag beträffande lantbruksstyrelsens organisation upptagas därför ej de delar av detta, som beröra den nuvarande fiskeribyrån inom lantbrukssty­ relsen.

Styrelsens ordförande och ledamöter.

Kommittén har anfört, att generaldirektören och överdirektörerna borde tillsättas av Kungl. Maj :t genom förordnande för en tid av högst sex år. De särskilda ledamöterna borde vara fyra till antalet och förordnas av Kungl. Maj :t för en tid av högst fyra år. En av överdirektörerna borde fungera såsom souschef inom styrelsen. Med hänsyn till de väsentligt ut­ vidgade samt mycket krävande och betydelsefulla arbetsuppgifter, som komme att vara förenade med generaldirektörsbefattningen, borde denna be­ fattning placeras i lönegrad Cp 20. överdirektörsbefattningarna borde hän­ föras till lönegrad Cp 17. Den av överdirektörerna, som utsåges till sous­ chef, borde därjämte uppbära ett särskilt arvode å 1 200 kronor för år. En var av de fyra särskilda styrelseledamöterna borde erhålla ett arvode å 1 800 kronor för år eller samma belopp, som nu utginge till egnahems­ styrelsens ledamöter. Beträffande lantbruksstyrelsens sammansättning har kommittén ytter­ ligare uttalat, att chefen för den kanslibyrå, som i det följande kommer att närmare beröras, borde efter generaldirektörens bestämmande ingå i styrel­ sen vid föredragning av frågor, som borde bedömas även ur rättslig eller ur allmänt administrativ synpunkt och som vore av större principiell bety­ delse, även om de icke tillhörde kanslibyråns arbetsområde. Jämväl byrå­ direktörerna borde efter generaldirektörens bestämmande vara föredragan­ de i plenum och då äga deltaga i besluten.

Avdelningar och byråer.

Kommitténs förslag beträffande lantbruksstyrelsens organisation i avdel­ ningar och byråer innebär i huvudsak följande. Den huvudavdelning, som skulle handlägga ärenden angående den yttre och inre rationaliseringen, borde benämnas rationaliseringsavdelningen. Inom denna borde finnas tre byråer, jordförbättringsbyrån, byggnadsbyrån och planläggningsbyrån. Den andra huvudavdelningen borde kallas lantbruksavdelningen samt omfatta en lantbruksbyrå, en stuteribyrå och en undervisningsbyrå. Härjämte borde inrättas en kansli- och en kameralbyrå. Dessa byråer bor­

100 Kungl. Maj.ts proposition nr 149.

de ej hänföras till någondera huvudavdelningen utan vara direkt under­ ställda den av överdirektörerna, som tillika vore souschef. Beträffande lantbruksavdelningen har kommittén framhållit, att den, bland annat med hänsyn till att denna avdelning endast i begränsad ut­ sträckning berördes av den nu aktuella omorganisationen, icke ansett sig böra föreslå några mera genomgripande organisatoriska förändringar. Kom­ mittén hade sålunda exempelvis ej ingått på frågan om fördelningejn av arbetsuppgifterna mellan lantbruksbyrån och stuteribyrån.

De olika avdelningarnas och byråernas huvudsakliga arbetsuppgifter har kommittén angivit på följande sätt:

Rationalise ringsavdelning en. Jordförbättringsbi/rån: Ärenden rörande torrläggningsverksamheten, däri inbegripet granskning av arbetsplaner och kostnadsförslag och vad därmed ägde samband ävensom rörande företags godkännande, samt övriga ären­ den rörande jordbrukets inre rationalisering, såsom täckdikning, nyodling, stenröjning, jordkörning, betesförbättring, avloppsförbättring samt ägo­ vägar, dock icke ärenden av övervägande byggnadsteknisk natur. Byggnadsbyrån: Upprättande eller granskning av ritningar, arbetsbeskriv­ ningar och kostnadsberäkningar i de ärenden rörande byggnader (inklusive gödselvårds- och siloanläggningar), som skulle handläggas hos lantbruksstyrelsen, samt utarbetande av normalplaner och byggnadstekniska före­ skrifter för byggnadsföretag såväl å fastigheter under styrelsens egen för­ valtning som å andra fastigheter, med vilkas bebyggande styrelsen hade be­ fattning, exempelvis fastigheter, avsedda att upplåtas till sambruksförening­ ar eller såsom arrendeegnahem. Vidare borde å byrån handläggas ärenden rörande överinseendet över sådan byggnadsverksamhet, vartill lån eller bi­ drag beviljats av lantbruksnämnderna, samt rörande bedrivandet av lämp­ lig upplysningsverksamhet i jordbrukets byggnadsfrågor. Planläggningsbyrån: Ärenden rörande regional- och individualplanering samt inköp och försäljning av fast egendom för rationaliseringsändamål, förköpsrätts- och expropriationsärenden samt vissa ärenden rörande jordpolitisk kontroll ävensom den allmänna uppsikten över lantbruksnämnder­ nas planläggningsarbeten, låne- och bidragsgivning samt verksamhet i öv­ rigt för jordbrukets yttre rationalisering, ärenden rörande fastighetsför­ valtning, vanhävdsärenden, ärenden rörande inskränkning i rätten att för­ värva jordbruksfastighet, social låne- och bidragsverksamhet på jordbrukets område, ärenden rörande sambruksföreningar i den mån de icke tillhöra byggnadsbyrån samt arrendeegnahemsverksamhet ävensom ärenden rörande fjällägenheter och lappkolonisationen.

Lantbruksavdelningen. Lantbruksbyrån: Ärenden, som rörde hushållningssällskapen, lantbruket och dess binäringar och icke skulle tillhöra annan byrå, låne- och bidrags-

Kungi. Maj:ts proposition nr 149. 101

givning för jordbrukets driftsrationalisering och därmed sammanhängande ändamål samt bokföring vid jordbruket. I den mån ärenden angående jord­ bruksprodukternas avsättning i vidsträckt bemärkelse samt jordbrukets andelsrörelse ej överflyttades till annat organ, borde vidare även dessa ären­ den handläggas på lantbruksbyrån. Stuteribyrån: Ärenden angående hästaveln samt angående hingstdepåerna och stuteriet. Undervisningsbyrån: Ärenden rörande lantbruksundervisningen och där­ för upprättade anstalter.

Kanslibyrån: Ärenden, som avsåge styrelsens och underlydande organs personal och organisation, anslagsfrågor, jordbrukets skattefcfrhållanden samt allmänna sociala frågor, som berörde jordbruksnäringen, frågor rö­ rande bidrag åt vissa innehavare av mindre jordbruk samt ärenden i övrigt av övervägande administrativ eller rättslig karaktär. Kameralbyrån: Ärenden, som avsåge styrelsens och underlydande organs medelsförvaltning, förvaltningen av vissa fonder, handhavande av styrelsens kassarörelse och bokföring samt överinseendet över lokalorganens kassaoch redovisningsväsende ävensom granskning av lokalorganens räkenskaper.

Lönegradsplacering för vissa befattningshavare. Kommittén har till särskild behandling upptagit några frågor rörande lönegradsplaceringen för byråchefer och byrådirektörer ävensom för viss icke-ordinarie personal. Samtliga byråchefsbefattningar ha föreslagits skola placeras i lönegrad Ca 33 i löneplan 1 statens löneplansförordning med undantag för byråchefs­ befattningen å stuteribyrån, för vilken föreslagits bibehållande av den nu­ varande placeringen i lönegrad Cp 9. Det personliga lönetillägg å 2 400 kro­ nor, som nu utgår till chefen för kullurtekniska byrån i lantbruksstyrelsen (motsvarande den blivande jordförbättringsbyrån), har vidare förutsatts skola tillsvidare bibehållas. Kommittén har emellertid särskilt diskuterat löneställningen för chefer­ na för de båda sistnämnda byråerna ävensom för chefen för planläggningsbyrån. Vad plankiggningsbyrån angår har kommittén uttalat att den — i likhet med 1942 års jordbrukskommitté — ansåge en något högre löneställning böra övervägas för chefen för planläggningsbyrån än för cheferna för övriga byråer. Enligt vad lantbrukskommittén inhämtat komme emellertid frågan om lönegradsplacering för byråchefs- och därmed jämförliga befatt­ ningar i de statliga verken att utredas inom en icke alltför avlägsen fram­ tid. 1 avvaktan på eu dylik utredning hade kommittén ansett sig icke böra föreslå högre lönegradsplacering för chefen för planläggningsbyrån än för

Kungl. Alaj.ts proposition nr 149.

cheferna för övriga byråer. Kommittén ville även påpeka, att möjlighet fun­ nes att tillsvidare jämlikt 26 § 8 inom., 27 § 4 mom. eller 28 § 1 mom. i statens allmänna avlöningsreglemente medgiva placering i högre löneklass än enligt eljest gällande regler. Vad anginge stuteribyrån hade inom kom­ mittén ifrågasatts, huruvida tillräcklig anledning funnes att bereda chefen för denna byrå en sådan särställning, som en placering i lönegrad Cp 9 innebure. Med hänsyn till den blivande utredning, som nyss nämnts, hade kom­ mittén dock ansett sig icke böra framlägga något ändringsförslag i detta avseende. I fråga om det personliga lönetillägget till den nuvarande chefen för kulturtekniska byrån ville kommittén giva uttryck för den uppfattning­ en att, om en högre löneställning för chefen för jordförbättringsbyrån ansåges motiverad, detta borde komma till uttryck genom en högre lönegradsplacering och icke i form av ett personligt lönetillägg. Rörande löneställningen för byrådirektörer har kommittén anfört, att inom lantbruksstyrelsen för närvarande funnes byrådirektörsbefattningar i såväl 31 som 29 lönegraden, medan i egnahemsstyrelsen samtliga byrådi­ rektörsbefattningar vore placerade i 29 lönegraden. Kommittén hyste den principiella uppfattningen, att byrådirelctörstiteln borde förbehållas befatt­ ningshavare i 31 lönegraden och att, i den mån nya byrådirektörstjänster inrättades, dessa borde hänföras till sistnämnda lönegrad. Lönegradsplaceringarna för den icke-ordinarie ingenjörspersonalen borde beräknas enligt reglerad befordringsgång i enlighet med det beslut, som riks­ dagen kunde komma att fatta i anledning av det betänkande, som avgivits angående reglering av anställningsförhållandena för viss civil personal inom statsförvaltningen, del II, personal med teknisk utbildning m. fl. (SOU 1947:58, s. 34 ff.). Skulle detta förslag icke komma under 1948 års riks­ dags prövning, ansåge kommittén, att centralorganet i brist på särskilda be­ stämmelser borde äga bestämma lönegradsplaceringen från fall till fall för såväl högskolebildade som icke högskolebildade ingenjörer. För agronomutbildad personal på rekryteringsstadiet borde -—- i likhet med vad som föreslagits beträffande lantbruksnämndernas lantbruksassistenter — tilllämpas den befordringsgång, som vore angiven i 4 § 1 b) i nyssnämnda kun­ görelse.

Personalbehovet å de olika byråerna. Jordförbättringsbyrån. Denna byrå avses skola ersätta lantbruksstyrelsens kulturtekniska byrå och en del av dess lantbruksbyrå. Följande av kommit­ tén gjorda uppställning utvisar dels nuvarande personal å kulturtekniska byrån och dels den personal, som kommittén föreslagit å jordförbättrings­ byrån.

106 Kungl. j\Iaj:ts proposition nr 149.

uppläggas med hänsyn till de krävande konstruktiva uppgifterna rörande utvecklingsplaneringen och den yttre rationaliseringen. Den nu föreslagna ökningen med endast fem befattningshavare i förhållande till personalsta­ ten på egnahemsstyrelsens allmänna byrå och jordanskaffningsbyrå framstode som blygsam. Detta borde dock ses mot bakgrunden av att en med­ verkan i planläggningsbyråns arbete förutsatts från vissa övriga byråer. Kommittén har vidare erinrat om att 1942 års jordbrukskommitté fram­ hållit önskvärdheten av att planläggningsbyrån skulle få en elastisk orga­ nisation, så att man finge möjlighet att vid byrån knyta sådana personer, som hade särskilt goda förutsättningar att där utföra ett för det allmänna och för jordbruket fruktbringande arbete. Lån och utbyte av personal mel­ lan å ena sidan lantbruksnämnderna och hushållningssällskapen och å andra sidan centralorganet borde kunna förekomma såväl beträffande planlägg­ ningsbyrån som beträffande andra byråer inom centralorganet. Kommittén delade denna jordbrukskommitténs uppfattning. Kommittén har vidare framhållit, att förslaget endast upptoge den per­ sonal, som till en början vore oundgängligen nödvändig för arbetet å byrån. Kommittén hade därvid beaktat direktiven, enligt vilka rationaliseringsverksamheten till en början borde bedrivas med viss återhållsamhet. Sedan nå­ gon erfarenhet nåtts, borde det ankomma på centralorganet att göra därav föranledda framställningar. Därvid kunde en uppdelning av planläggnings­ byrån i två byråer ifrågakomma. Beträffande beräkningarna av personalbehovet har kommittén i övrigt anfört bland annat följande. Inom lantbruksstyrelsen måste högt kvalificerad sakkunskap på fastig­ hetsbildningens område finnas för den yttre rationaliseringen, som ju i det väsentliga består i fastighetsbildning. Med hänsyn till arbetsuppgifternas art och omfattning måste man dessutom tänka sig en oavbruten samverkan med lantmäteristyrelsen. Lika uppenbart är att jordbruksteknisk och jordbruksekonomisk sakkunskap måste vara väl företrädd. Kommittén anser därför, att byråchefen och tre av byrådirektörerna böra vara lantmätare eller agronomer, dock att för någon av tjänsterna eventuellt torde kunna ifrågakomma person med annan utbildning, speciellt lämpad för ekonomisk planering på jordbrukets område. Byråchefen torde böra ägna en avsevärd tid åt resor för att övervaka och vägleda rationaliseringsarbetet i olika delar av landet. Han torde icke kunna förväntas i större utsträckning medhinna föredragningar inom styrelsen. En av byrådirektörerna synes böra avses speciellt för utvecklingsplaneringen och en för sådana löpande ärenden i allmänhet av övervägande teknisk eller ekonomisk innebörd, som sammanhänga med den yttre rationaliseringen. Vidare erfordras en av byrådirektörerna för det komplex av arbetsuppgif­ ter, som sammanfattats under beteckningen social jordverksamhet. Den fjärde byrådirektören slutligen erfordras för sådana ärenden, som kräva juridisk sakkunskap. Kommittén vill i detta sammanhang erinra om att lantbruksnämnderna icke utrustats med någon särskild tjänsteman med juridisk utbildning och att deras behov av juridisk sakkunskap delvis har förutsatts skola bli tillgodosett genom befattningshavare hos lantbrukssty­ relsen. Denne tjänsteman torde bl. a. böra vara nämndernas rådgivare i rättsliga frågor rörande fast egendom. Underställningar och besvär rörande

Kungl. Maj:ts proposition nr 149. 107

förköpsrätt och expropriation torde understundom kräva juridisk sakkun­ skap, även om det stora flertalet av dessa ärenden skola prövas av lantbruksstyrelsen främst ur materiell synpunkt. Det rader emellertid ingen tvekan om att arbetsuppgifterna av rättslig art komma att bli av sådan om­ fattning och betydelse, att härför kräves en högt kvalificerad tjänsteman. Kommittén får därför föreslå, att en av byrådirektörstjänsterna pa planläggningsbyrån besättes med jurist med goda insikter i fastighetsrättsliga frågor. Beträffande behovet av en förste aktuarie i lönegrad Ca 29 har kommit­ tén hänvisat till att särskilt stora arbetsuppgifter mötte på det statistiska området. Sålunda borde anvisningar utarbetas, hur den nu tillgängliga offi­ ciella statistiken lämpligen kunde utnyttjas i planeringsarbetet. Från cen­ tralorganets sida borde vidare initiativ tagas till sådana förändringar eller utbyggnader av den officiella statistiken, som skulle göra densamma an­ vändbar i ökad utsträckning för planeringsändamål. Därutöver krävdes en rent konstruktiv insats för att utarbeta den speciella statistiska metodik, som behövdes för planeringen och främst inventeringen. Slutligen borde centralorganet — eventuellt med utnyttjande av lämplig institution, som ha­ de tillgång till maskinell utrustning — tillhandagå lantbruksnämnderna och planeringskommittéerna med den rutinmässiga bearbetningen av insamlad statistik. Det syntes icke vara rationellt att överlåta dylikt arbete, i vart fall icke om materialet vore av större omfattning, till de lokala organen. Ifrågavarande aktuariebefattning vore avsedd för detta statistiska arbete. För detsamma fordrades emellertid ytterligare en befattningshavare med statistisk utbildning. Kommittén hade övervägt att för detta ändamål före­ slå en tjänst som aktuarie i lönegrad Ca 24. Den hade dock funnit övervä­ gande skäl tala för att tillsvidare en av amanuenstjänsterna skulle beräk­ nas för en yngre statistiker. Kommittén har slutligen anfört, att byråassistenttjänsterna och amanu­ ensbefattningarna med nyss nämnt undantag vore avsedda för befattnings­ havare med agronom- eller lantinäteriexamen. Dessa befattningshavare bor­ de efter tjänstgöring i centralorganet lämpligen kunna bekläda befattningar i lantbruksnämnderna. Kommittén ville därutöver framhålla, att möjlighet borde beredas till utbyte av personal med lantmäteriorganisationen, varige­ nom samarbetet i fråga om utvecklingsplanering och yttre rationalisering skulle kunna främjas. Lantbruksbyrån. Lantbruksbyrån inom den nya lantbruksstyrelsen avses få i huvudsak samma arbetsuppgifter som den nuvarande lantbruksbyrån med undantag av att ärendena rörande den inre rationaliseringen komma att överflyttas till jordförbättringsbyrån. Beträffande nuvarande och föreslagen personal har kommittén gjort föl­ jande sammanställning.

Kungl. Maj.ts proposition nr 149. 109

ningssällskapen i frågor, som avse växtodling ävensom driftsekonomiska frågor i allmänhet. Under hänvisning till vad kommittén inledningsvis an­ fört rörande byrådirektörernas lönegradsplacering får kommittén emeller­ tid föreslå, att befattningen ombildas till en befattning som förste byrå­ agronom i lönegrad Ce 29. Emellertid anser kommittén att ytterligare en befattning som förste byråagronom i lönegrad Ce 29 erfordras, närmast för de frågor, som röra maskinanvändningen i jordbruket. Denne befattnings­ havare bör hålla kontakt å ena sidan med hushållningssällskapens maskin­ konsulenter samt med verksamheten för utveckling av maskinstationer och kursverksamheten för maskinskötare och å andra sidan med de organ, som bedriva forsknings- och försöksverksamhet på ifrågavarande område. Svå­ righeter torde kunna uppkomma för hushållningssällskapen att i vart fall under den närmaste tiden rekrytera maskinkonsulentbefattningarna hos sällskapen. Under sådana förhållanden synes det vara av desto större vikt att en kvalificerad befattningshavare finnes i centralorganet för hithörande arbetsuppgifter. Över huvud taget gäller om de befattningshavare inom lantbruksstyrelsen, vilka skola svara för sambandet med hushållningssäll­ skapen, att de böra å ena sidan till sällskapen vidarebefordra försöks- och forskningsresultat samt förmedla impulser till förbättringar samt till utvid­ gad eller intensifierad verksamhet och å andra sidan samla och bearbeta kunskapsmaterial från den praktiska verksamheten. Kommittén är med­ veten om, att det för närvarande kan vara förenat med svårigheter att få sistnämnda befattning besatt med kompetent person men anser det oaktat, att befattningen nu bör tillskapas för att snarast möjligt tillsättas. Inspektören över köttklassificeringen synes framdeles lämpligen böra överföras till det blivande centralorganet för omhänderhavande av den prisreglerande verksamheten på jordbrukets område. Stuteribyrån. Den nuvarande personalen å denna byrå utgöres utom byråchefen av en byråsekreterare i lönegrad Ca 24, en förste amanuens i lönegrad Ce 22, ett kanslibiträde och ett kontorsbiträde. Kommittén har ej föreslagit någon förändring i fråga om personalen på denna byrå. Undervisningsbyrån. Personalen å denna byrå består för närvarande utom byråchefen av en byråinspektör i lönegrad Ca 27, en förste amanuens i lö­ negrad Ca 22 samt två kontors- och skrivbiträden. Kommittén har här, i anslutning till lantbruksstyrelsens anslagsäskanden för budgetåret 1948/49, föreslagit inrättande av ytterligare en byråinspektörsbefattning i lönegrad Ca 27. Förslaget har motiverats med behovet av en kvinnlig inspektris för lanthushållsskolor m. in. Denna inspektion hade hittills ombesörjts av en utomstående mot arvode. Innehavaren av den nya befattningen borde även svara för vissa mera kvalificerade uppgifter inom byrån samt biträda vid handläggningen av ärenden rörande kvinnans arbetsområde inom lant­ hushållningen. Kanslibyrån. Denna byrå kommer att motsvara delar av lantbrukssty­ relsens administrativa byrå och egnahemsstyrelsens allmänna byrå. Nuva­ rande och av centralkommittén föreslagna befattningar redovisas i följande av kommittén gjorda sammanställning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 149. 113

kommittén med hänsyn till rådande förhållanden räknat med för de när­ maste åren, torde ytterligare befattningshavare bliva erforderliga. Möjlig­ het borde i vart fall finnas att anställa extra och tillfällig arbetskraft.

Lantbruks styrelsens lokalfråga. Kommittén har anfört att den nya lantbruksstyrelsens lokalbehov torde kunna tillgodoses provisoriskt genom ianspråktagande av lantbruksstyrel­ sens och egnahemsstyrelsens nuvarande lokaler. Någon utökning syntes dock bliva nödvändig med hänsyn till den nytillkommande personalen. Egna­ hemsstyrelsens nuvarande lokaler vore vidare splittrade på flera håll. Ett sammanförande av den nya lantbruksstyrelsens lokaler borde med hänsyn till olägenheterna av en sådan splittring, eftersträvas snarast möjligt.

Yttrandena. Vad kommittén anfört angående lantbruksstyrelsens sammansättning har ej föranlett någon erinran i yttrandena. Den för generaldirektören föreslagna lönegraden, Cp 20, har statens lönenämnd ansett kunna godtagas, medan statskontoret uttalat, att general­ direktören borde bibehållas i lönegrad Cp 19, eller samma placering som generaldirektören i arbetsmarknadsstyrelsen erhållit genom beslut av 1947 års riksdag. Både lönenämnden och statskontoret ha vidare funnit den för överdirektörerna föreslagna lönegradsplaceringen alltför hög. Lönenämn­ den har ansett, att överdirektörerna borde placeras i lönegrad Cp 15, och har till motivering av detta förslag anfört. Med anledning av uttalandet, att förevarande tjänster borde hänföras till den för överdirektörer vanliga lönegraden Cp 17, får lönenämnden fram­ hålla, att inom allmänna civilförvaltningen överdirektörsbefattningarna i allmänhet inplacerats i sagda lönegrad endast då fråga varit om överdi­ rektörer, som äro verkschefer. Inom arbetsmarknadsstyrelsen finnes vis­ serligen en överdirektör och souschef i Cp 17. Denne befattningshavare uppbär emellertid ej särskild ersättning i egenskap av ställföreträdare för generaldirektören. Även vid krigsmaterielverket finnes en överdirektör i nämnda lönegrad, men härutinnan är att beakta, att chefsskapet över detta ämbetsverk ansetts motivera en inplacering av generaldirektören i så hög lönegrad som Cp 23. Lönenämnden vill vidare framhålla, att enligt nämn­ dens mening skillnaden i lön mellan generaldirektören i lantbruksstyrelsen och den överdirektör, som skall ha ställning som souschef och sålunda upp­ bära ett årligt ställföreträdararvode av 1 200 kronor, blir alltför liten vid ett uppförande av överdirektörstjänsterna i Cp 17. Vid sitt övervägande av frågan om överdirektörernas lönegradsplacering har lönenämnden för sin del funnit, att tjänsterna lämpligen böra hänföras till Cp 15, varjämte till den överdirektör, som skall fungera som souschef, bör utgå ett årligt ar­ vode med det av de sakkunniga föreslagna beloppet. Statskontoret har anfört, att frågan om överdirektörernas löneställning föranlett viss tvekan från ämbetsverkets sida. Om det på förhand kunde fastställas, vilken av dem som skulle vara ställföreträdare för generaldirek­ tören, borde denna befattning enligt statskontorets mening lämpligen pla­ ts Bihana till riksdagens protokoll 1948. 1 samt. År 140.

114 Kungl. Maj-.ts proposition nr 149.

ceras i lönegrad Cp 16 eller 17 och den andra tjänsten i Cp 14. Under före­ liggande förhållanden ville ämbetsverket emellertid föreslå att — i viss överensstämmelse med förhållandena i medicinalstyrelsen — båda överdirektörsbefattningarna skulle placeras i Cp 14 samt att den överdirektör, som utsåges till generaldirektörens ställföreträdare, skulle få ett särskilt arvode å 2 004 kronor. I fråga om den av kommittén skisserade byråindelningen har hushåll­ ningssällskapets förvaltningsutskott i Hallands län anfört, att ärendena rörande husdjursskötseln i sin helhet, omfattande hästar, nötkreatur, svin och övriga husdjur, borde tillsammans handhavas av en husdjursbyrå. Hästarna syntes nämligen icke i framtidens jordbruk få den betydelse, att ärenden rörande hästaveln in. m. motiverade en särskild stuteribvrå. Samma uppfattning har uttalats av statskontoret, som även ansett, att en särskild kameral byrå icke behövdes utan att den kamerala personalen borde under den föreslagne kamreraren i 29 lönegraden kunna inordnas i kanslibyrån. Lantbruksstgrelsen åter har hävdat, att fullgoda skäl funnes för att bibehålla stuteribyrån, och riksräkenskapsverket har uttalat, att kameralbyrån komme att få en betydelsefull uppgift. Rörande de arbets­ uppgifter, som borde falla på kameralbyrån, bär sistnämnda ämbetsverk vidare anfört. Kameralbyrån skall — utom handhavandet av styrelsens kassarörelse och bokföring, fondförvaltning in. in. — hava överinseendet över lokalor­ ganens kassa- och redovisningsväsende ävensom granskning av lokalorga­ nens räkenskaper. Enligt förslaget hava lantbruksnämnderna i en del fall tillerkänts vissa befogenheter, bl. a. utbetalning av personalens löner in. m. Riksräkenskapsverket förutsätter emellertid, att beslut i fråga om uppflyttning i löneklass samt vissa andra frågor av löneteknisk natur, exem­ pelvis sjukvårdsersättningar, förbehållas centralorganet. Bestämmelserna härom äro nämligen ofta så invecklade, att tolkningen av desamma kan bereda även administrativt skolad personal betydande svårigheter. För åstadkommande av enhetlig tillämpning på området och för undvikande av onödig tidsspillan vore det lämpligast, om beslutanderätten i sådana spörsmål överlämnades till lantbruksstyrelsen. I betänkandet har föreslagits, att lantbruksstyrelsens kameralbyrå skul­ le utrustas med ett särskilt revisionskontor för granskning av lantbruks­ nämndernas medelsförvaltning. Med anledning härav vill riksräkenskaps­ verket erinra om den allt fortgående ökningen av statsbidragen av olika slag — icke minst på jordbrukets område. Avsevärda statsbidrag utbeta­ las redan nu till bl. a. hushållningssällskapen samt jordbrukets undervis­ ningsanstalter. Kontrollen över dessa statsbidrag har icke alltid varit till­ fredsställande. Då bidragsgivningen efter omorganisationens genomföran­ de kommer att ytterligare ökas, bör lantbruksstyrelsens granskning jäm­ väl inriktas på kontrollen av dessa bidrag. I detta sammanhang vill riks­ räkenskapsverket även erinra om betydelsen av att inventeringar hos de underlydande medelsförvaltningarna ske i betryggande omfattning, för vilket ändamål medel böra beräknas till rese- och traktaxnentsersättningar. Vidare vill riksräkenskapsverket framhålla, att hingstdepåernas och stute­ riets ställning i räkenskapshänseende ordnas samt att räkenskaperna grans­ kas av det föreslagna revisionskontoret inom lantbruksstyrelsen.

Kungi. Maj:ts proposition nr 149. 115

Enligt kommitténs förslag skulle anslagsfrågor handläggas å kansliby­ rån. Det synes dock riktigast, att dessa frågor (även anslagsäskanden) hän­ föras till kameralbyrån, där erforderlig sakkunskap på detta område bör förefinnas. I detta sammanhang kan även nämnas, att såväl statskontoret som riksräkenskapsverkct föreslagit, att förvaltningen av avdikningslånefonden skulle överflyttas från statskontoret till lantbruksstyrelsen. Förslaget har av riksräkenskapsverket motiverats på följande sätt. Frågan om överflyttning till lantbruksstyrelsen av bestyret med förvalt­ ningen av avdikningslånefonden och utbetalning av lån från densamma var föremål för överväganden i samband med att lantbruksstyrelsen från och med den 1 juli 1937 blev huvudförvaltning. Då styrelsen emellertid icke ansågs rustad för handhavande av fondförvaltning i allmänhet, över­ flyttades dit endast bestyret med utbetalning av lån från fonden. Denna anordning har medfört stora olägenheter. Bland annat föranleder den dub­ belbokföring, nämligen dels i statskontoret och dels i lantbruksstyrelsen. Styrelsen bar att förskottsvis bestrida utgifterna från fonden samt däref­ ter kvartalsvis över kontot Likvider med särskilda ämbetsverk och myn­ digheter bereda sig ersättning. Denna omgång medför även en omfattande skriftväxling, dels mellan lantbruksstyrelsens kulturtekniska byrå och stats­ kontoret — exempelvis vid lånets utbetalning och uppsägning av detsam­ ma — och dels mellan styrelsens kamerala avdelning och statskontoret vid reglering av förskotten. Då lantbruksstyrelsen nu skall organiseras för att handhava bestyret med en omfattande fondförvaltning, bör enligt riksräkenskapsverkets mening för åstadkommande av enhetlighet och reda även avdikningslånefonden överflyttas till styrelsen. På tal om byråindelningen har lantbruksstyrelsen upptagit frågan om det sätt, på vilket fackbyråernas behov av juridiskt-administrativt utbildad arbetskraft borde tillgodoses. Styrelsen har anfört, att endast två byråer, nämligen stuteribyrån och kulturtekniska byrån, hittills tilldelats egen ar­ betskraft med sådan utbildning, medan övriga byråer erhållit biträde av ad­ ministrativa byråns personal. Enligt styrelsens uppfattning borde i samband med den utvidgning av den organisatoriska ramen, som nu förestode, åt­ minstone de större byråerna tilldelas juridiskt-administrativt skolad arbets­ kraft med omfattande erfarenhet. Det finge emellertid förutsättas, att i övrigt arbetshjälp skulle liksom hittills lämnas fackbyråerna genom kanslibyråns personal. Det bleve härvid en lämplighetsfråga huruvida denna för ändamålet, åtminstone i någon utsträckning, borde placeras å vederbörande fackbyrå. Då en viss rörelsefrihet under alla förhållanden vore önskvärd, borde personalen likväl upptagas under kanslibyrån. Sveriges juristförbund har ansett den föreslagna organisationen för snävt tilltagen, i vad gällde juristbefattningar. Vidare förelåge eu uppenbar dis­ proportion mellan högre och lägre juristtjänster. Av de tolv tjänsterna av detta slag vore nämligen endast fyra föreslagna i högre lönegrad än 24 löne­ graden. Det måste anses uteslutet, att ämbetsverket under sådana förhållan­ den kunde rekryteras med jurister på ett tillfredsställande sätt. Antalet ju­ risttjänster borde utökas och vissa av tjänsterna placeras i högre lönegrad i enlighet med ett i förbundets yttrande närmare utvecklat förslag.

116 Kungi. Maj:ts proposition nr 149.

Rörande kommitténs beräkningar av personalbehovet in. in. å de olika byråerna har i övrigt i yttrandena anförts i huvudsak följande. Jordförbättringsbyrån. Statens löncnämnd har förklarat, att den i avbidan på en lösning av frågan om byråchefernas löneförhållanden icke ville göra erinran mot att det personliga lönetillägg, som nu utginge till chefen för kulturtekniska byrån, finge bibehållas såsom en provisorisk anordning. Statskontoret har däremot förordat, att sagda lönetillägg skulle borttagas i samband med omorganisationen av lantbruksstyrelsen. Sistnämnda äm­ betsverk har vidare avstyrkt inrättandet av den av kommittén föreslagna byrådirektörstjänsten samt anmärkt, att lönegradsplaceringen av teknisk och annan rekryteringspersonal borde bestämmas så, att den icke föregrepe en blivande befordringsgång. Högskoleingenjörer borde således icke givas en bättre ställning än icke tingsmeriterade jurister enligt den för sistnämn­ da kategori gällande befordringskungörelsen. Lantbruksstyrelsen har ansett, att i stället för den av kommittén före­ slagna, för en agronom avsedda befattningen som byrådirektör i lönegrad Ce 31 borde inrättas en befattning som förste byråagronom i lönegrad Ce 29. Däremot borde inrättas en byrådirektörsbefattning i lönegrad Ce 31 för en person med lantbruksingenjörskompetens. Om så skedde, borde den ena av de två befattningarna som förste byråingenjör i lönegrad Ca 29 kunna indragas, varvid innehavaren av befattningen borde uppföras å övergångs­ stat. Den nuvarande befattningen som förste byråsekreterare i lönegrad Ce 27 borde bibehållas och den av kommittén föreslagna amanuensbefattning­ en i stället utgå. Slutligen borde de av kommittén föreslagna befattningarna som ingenjör i lönegrad Ce 22 och biträdande ingenjör i lönegrad Ce 19 uppflyttas en lönegrad till respektive Ce 23 och Ce 20, så att jämställdhet uppnåddes med befattningarna som förste assistent och assistent å lant­ bruksingenjör skontoren. Föreningen statens lantbruksingenjörer har ansett de båda byråingenjörstjänsterna böra uppflyttas till lönegrad Ca 26. Byggnadsbyrån. Förslaget bär i denna del tillstyrkts av lantbruks­ styrelsen. Statskontoret och statens lönenämnd ha anmärkt, att den i förslaget upp­ tagne teknikern i lönegrad Ce 11 borde erhålla tjänstebenämningen tekniskt biträde. Svenska arkitekters riksförbund har uttalat, att den av de båda under denna byrå upptagna förste byråingenjörerna, vilken huvudsakligen skulle handhava frågor rörande samhällsplanering in. m., borde vara högskole­ utbildad arkitekt. Planlä g gningsbyrån. Lantbruksstyrelsen har anfört att å denna byrå, förutom den av kommittén föreslagne byrådirektören för ärenden av juridisk natur, erfordrades ytterligare en kvalificerad arbetskraft med god juridisk-administrativ skolning. Å byrån borde därför inrättas en befatt­ ning som förste byråsekreterare i lönegrad Ce 27. Vidare borde två av byrå-

Kungl. Mcij:ts proposition nr 149. 117

direktörsbefattningarna och två av byråassistentbefattningarna tillsvidare upptagas som extra ordinarie. Statskontoret och statens lönenämnd ha ansett antalet för denna byrå föreslagna byrådirektörsbefattningarna — fyra stycken — väl högt i för­ hållande till de göroinål, som skulle komma att åvila byrån. Statskontoret har tillagt, att antalet dylika befattningar borde kunna reduceras med två eller tre och att i stället i erforderlig utsträckning horde inrättas tjänster som förste byråsekreterare eller förste byråagronom i 29 lönegraden. Statens livsmedelskommission har påpekat, att av de fem av kommittén upptagna tjänsterna i 29 lönegraden endast en vore avsedd för person, som hade sådan utbildning att han vore speciellt lämpad för ekonomisk plane­ ring på jordbrukets område. Kommissionen ansåge detta innebära en un­ derskattning av de av planläggningsbyråns uppgifter, som fordrade allmänt ekonomisk, ekonomisk-geografisk och jordbruksekonomisk sakkunskap. Denna brist syntes emellertid kunna avhjälpas, om centralorganet bereddes tillfälle att under vissa tider till sig knyta högt kvalificerade ekonomiska experter. Behovet av sådan sakkunskap torde komma att göra sig starkast gällande under de första åren av planeringsarbetet. Lantbruk sby rån. Lantbruksstyrelsen har avstyrkt förslaget om in­ rättande av en befattning som förste byråagronom i lönegrad Ce 29 för frå­ gor rörande maskinanvändningen i jordbruket. Som skäl för denna sin ståndpunkt har styrelsen anfört följande. Frågor, som sammanhänga med jordbrukets maskinhållning, äro för när­ varande av synnerligen stor betydelse. Lantbruksstyrelsen har även i ytt­ rande den 26 januari 1948 angående betänkande med förslag rörande jord­ brukets maskinhållning framhållit önskvärdheten av att centralt finnes en befattningshavare, som kan till sällskapens maskinkonsulenter förmedla re­ sultaten från försök och forskning på området och i övrigt främja en ända­ målsenlig organisation av maskinhållningen. Denne befattningshavare, som föreslagits i avlöningshänseende skola jämställas med befattningshavare i lönegrad Ce 27, har styrelsen emellertid ansett böra anställas hos jordbrukstekniska institutet eller statens maskinprovningar. För sin del anser lant­ bruksstyrelsen övervägande skäl tala för att denna befattning knytes till maskinprovningarna. Med hänsyn till vad sålunda förekommit anser lantbruksstyrelsen sig icke kunna förorda kommitténs förslag rörande inrättande av en befattning som förste byråagronom för i huvudsak frågor rörande maskinanvänd­ ningen. De administrativa ärendena rörande maskinhållningen torde tills­ vidare kunna handhavas av den personal, som i övrigt ställes till byråns för­ fogande. Däremot har lantbruksstyrelsen föreslagit, att —- för att tillgodose lantbruksbyråns behov av juridiskt-administrativt utbildad arbetskraft — å hyrån skulle inrättas eu befattning som förste byråsekreterare. Då beho­ vet av denna befattning enligt styrelsens erfarenhet vore klart ådagalagt, borde densamma upptagas som ordinarie i lönegrad Ca 27. Härjämte har styrelsen uttalat, att spörsmålet om uppflyllning av den för ärenden rörande trädgårdsskötseln avsedda byrådirektörsbefattningen

118 Kungi. Maj:ts proposition nr 149.

från 29 till 31 lönegraden borde upptagas, så snart vissa av kommittén berörda undervisningsfrågor prövats. Slutligen har styrelsen erinrat om att i annat sammanhang ifrågasatts inrättande av befattningar som statskonsulent vid jordbruksförsöksanstalten. Därest detta förslag genomfördes, borde statskonsulentbefattningarna hos styrelsen omändras till tjänster som byråinspektör. Stuteribyrån. Mot beräkningen av personalbehovet har någon er­ inran ej gjorts i yttrandena. Under visningsb yrån. Kommitténs förslag om inrättande av en befattning som kvinnlig byråinspektör i lönegrad Ca 27 har tillstyrkts av lantbruksstyrelsen. Härjämte har lantbruksstyrelsen föreslagit, att den nu­ varande byråinspektörsbefattningen skulle uppflyttas till befattning som förste byråinspektör i lönegrad Ca 29. Som skäl härför har styrelsen an­ fört följande. Genom den successiva utökningen av byråns arbetsuppgifter har byrå­ chefens föredragningsskyldighet blivit synnerligen omfattande och utgör ett hinder för honom att i den utsträckning som är önskvärd utöva inspek­ tion över undervisningsanstalterna. Med hänsyn härtill synes lättnad böra beredas honom i denna föredragningsskyldighet. Detta torde kunna ske på det sättet, att handläggningen av ärenden i den omfattning styrelsen be­ stämmer uppdrages åt innehavaren av den nuvarande byråinspektörsbefatt­ ningen å byrån, vilken även vid behov skall tjänstgöra som vikarie för byråchefen. Såväl med hänsyn härtill som på grund av de kvalificerade arbetsuppgifter, som i övrigt åvila denna befattningshavare, bör befatt­ ningen uppflyttas till befattning som förste byråinspektör i lönegrad Ca 29. Lantbruksstyrelsen har vidare föreslagit, att den ena av de båda nuva­ rande kontorsbiträdesbefattningarna i lönegrad Ce 8 skulle utbytas mot en befattning som kanslibiträde i lönegrad Ca It. Styrelsen har därvid hänvisat till omfattningen av byråns arbete och det ansvar som åvilade det biträde, vilket närmast hade att svara för det expeditionella arbetet. Kanslibyrån. Lantbruksstyrelsen har ansett kommitténs förslag rö­ rande befattningshavarna å denna byrå i stort sett kunna godtagas, under förutsättning att de större fackbyråerna i enlighet med vad styrelsen före­ slagit erhölle egna befattningshavare med mera omfattande, juridisk-administrativ skolning. Dock borde utöver de av kommittén föreslagna biträdesbefattningarna upptagas en befattning som telefonist i lönegrad Ce 8 eller enligt reglerad befordringsgång. Om den föreslagna befattningen som ma­ terialförvaltare i lönegrad Ca 14 inrättades, borde styrelsen äga att utan iakttagande av föreskrivet ansökningsförfarande utnämna styrelsens nu­ varande förste expeditionsvakt till innehavare av sagda befattning. Det per­ sonliga lönetillägg, som enligt beslut av 1945 års riksdag utginge till nämnde förste expeditionsvakt, skulle därvid kunna bortfalla. Statskontoret har avstyrkt förslaget om inrättande av en befattning som byrådirektör i lönegrad Ce 31, och statens lönenämnd har förklarat, att den icke blivit övertygad om nödvändigheten av denna befattning. Statskontoret har vidare ansett det förefalla, som om en förste byråsekre­ terarbefattning skulle kunna utbytas mot en byråsekreterartjänst, och löne-

Kungl. Maj:ts proposition nr 149. 119

nämnden har ifrågasatt, om ej i stället för den av kommittén föreslagna befattningen som kansliskrivare i lönegrad Ca 15 borde inrättas en kontoristbefattning i 13 lönegraden. Slutligen har lönenämnden ifrågasatt, om ej den nuvarande befattningen som förste expeditionsvakt i lönegrad Ca 11 behövde bibehållas även vid ett inrättande av en materialförvaltaretjänst, och civilförvaltningens personal­ förbund har anfört, att de arbetsuppgifter, vilka komme att åvila den bli­ vande materialförvaltaren, syntes bliva så omfattande, att det icke vore möjligt för denne att samtidigt handhava även förste expeditionsvaktens ar­ betsuppgifter. K a in e r a 1 b y r å n. Riksräkenskapsverket har, under hänvisning till vad verket anfört rörande granskningen av statsbidrag till bland andra hus­ hållningssällskap och jordbrukets undervisningsanstalter samt angående beslutanderätten i anmärkningsfrågor, framhållit, att den av kommittén före slagne förste revisorn skulle få ett mycket omfattande och betydelse­ fullt arbete. Ämbetsverket ansåge därför, att denna befattning borde utbytas mot en tjänst som revisionskommissarie i lönegraden Ca 29. Förslaget om inrättande av en tjänst för bokhållare i lönegrad Ce 21 har avstyrkts av riksräkenskapsverket och statens lönenämnd. Lantbruksstgrelsen, riksräkenskapsverket och statens lönenämnd ha an­ märkt, att befattningen som kassör borde redan från början upptagas som ordinarie i lönegrad Ca 15. Lönenämnden har därvid papekat, att den nu­ varande organisationen redan inrymde en sådan kassörstjänst. Slutligen kan nämnas, att statskontoret — som ansett kameralbyrån böra ersättas av en kameralavdelning inom en administrativ hyra • uttalat, att byråsekreteraren å kameralavdelningen borde överföras till byråns huvud­ del.

Departementschefen. Även lantbruksstyrelsens organisation måste självfallet präglas av den återhållsamhet i ekonomiskt hänseende, som det nuvarande läget nödvän­ diggör. Vad angår anställnings- och avlöningsförhållandena för generaldirektö­ ren och överdirektörerna anser jag, att generaldirektörsbefattningen, i lik­ het med motsvarande befattningar i flertalet övriga centrala ämbetsverk, bör placeras i lönegrad Cp 19. Av de båda överdirektörerna torde den, som utses till souschef, böra placeras i lönegrad Cp 17 och den andre i lönegrad Cp 15. Något särskilt arvode bör ej utgå till den förre. Mot de föreslagna ar­ vodena till de fyra särskilda styrelseledamöterna har jag intet att erinra. Likaså kan jag godtaga vad kommittén anfört angående styrelsens sam­ mansättning i vissa fall. I fråga om den allmänna uppbyggnaden av lantbruksstyrelsen utgår kom­ mitténs förslag från de allmänna riktlinjer, som uppdrogos i propositionen nr 75/1947 och godkändes av riksdagen. Jag har i huvudsak ej heller något att erinra mot detta förslag. Lantbruksstyrelsen torde sålunda böra organi­

120 Kungl. Maj.ts proposition nr 149.

seras på två huvudavdelningar, nämligen en rationaliseringsavdelning och en lantbruksavdelning. Å rationaliseringsavdelningen böra finnas en jordförbättringsbyrå, en byggnadsbyrå och en planläggningsbyrå samt ■— av skäl som i det följande skola angivas — en social byrå. Å lantbruksavdelningen böra finnas en lantbruksbyrå, en stuteribyrå och en undervisningsbyrå. Här­ jämte böra inrättas en kanslibyrå och en kameralbyrå, vilka böra vara direkt underställda den ene av överdirektörerna. Dock torde det ej vara lämpligt föreskriva, att dessa båda byråer alltid skola vara underställda den av över­ direktörerna, som fungerar såsom souschef. Jag vill anmärka, att jag ej avser att med framläggandet av detta organisationsförslag taga ställning till frågan, vilket organ som i fortsättningen bör omhänderhava den centrala ledningen av lantbruksundervisningen. Den­ na fråga torde få upptagas till övervägande, sedan nu pågående utredning rörande yrkesutbildningen inom jordbruket och skogsbruket avslutats. Vad kommittén föreslagit rörande fördelningen av arbetsuppgifterna mel­ lan de olika byråerna synes i stort sett väl avvägt. Lämpligheten av att planläggningsbyrån handlägger samtliga ärenden rörande den sociala låneoch bidragsverksamheten på jordbrukets område samt likartade ärenden synes emellertid kunna ifrågasättas. Dessa ärenden äro av i viss mån annan karaktär än de, som utgöra byråns egentliga arbetsuppgift. Härtill kom­ mer, att redan de ärenden, som mera direkt ha samband med den yttre rationaliseringen, kunna väntas bliva så omfattande och arbetskrävande, att de i och för sig komma att bereda full sysselsättning för en byrå av lämplig storlek. Redan på grund härav synes anledning föreligga att all­ varligt överväga den av kommittén diskuterade tanken att uppdela plan­ läggningsbyrån i två byråer, av vilka den ena huvudsakligen skulle behandla de konstruktiva uppgifterna och den andra skulle svara för den sociala jordbruksverksamheten, fastighetsförvaltningen och löpande ärenden rö­ rande yttre rationalisering in. in. I detta sammanhang torde även böra beaktas, att med hänsyn bland annat till den speciella karaktären av ärendena inom den förra gruppen chefen för planläggningsbyrån torde böra sökas utom kretsen av de nuva­ rande befattningshavarna i lantbruksstyrelsen och egnahemsstyrelsen. Ärendena inom den senare gruppen motsvara däremot till stor del dem, som hittills handlagts å egnahemsstyrelsens jordanskaffningsbyrå. Jag anser det under sådana förhållanden vara lämpligt, att ärenden till­ hörande den senare gruppen skola handläggas å eu särskild social byrå. Till chef för denna byrå torde i så fall få förflyttas den nuvarande byrå­ chefen å egnahemsstyrelsens jordanskaffningsbyrå. Det torde vid bifall till vad jag nu föreslagit få ankomma på lantbruks­ styrelsen att närmare överväga fördelningen av arbetsuppgifterna mellan de båda byråerna. Även i övrigt bör lantbruksstyrelsen äga vidtaga de jämkningar i fördelningen av arbetsuppgifterna mellan olika byråer, som styrelsen efter hand med ledning av vunna erfarenheter kan finna lämp­ liga. Givetvis böra ej heller de beräkningar rörande personalbehovet å de

Kungl. Maj.ts proposition nr 149. 121

olika byråerna, som framläggas i det följande, utgöra hinder för lantbruksstyrelsen att inom ramen för den för hela styrelsen fastställda personalför­ teckningen överflytta viss eller vissa befattningar från en byrå till en annan, om så skulle visa sig lämpligt. Beträffande arbetsuppgifterna å de olika byråerna vill jag i detta sam­ manhang även uttala min anslutning till vad riksräkenskapsverket anfört angående de uppgifter, som böra falla på kameralbyrån. I fråga om löneställningen för byråcheferna kan jag biträda kommitténs förslag. Samtliga byråchefer torde sålunda böra tillsvidare placeras i löne­ grad Ca 33 med undantag av chefen för stuteribyrån, vilken liksom för när­ varande bör vara placerad i lönegrad Cp 9. Den nuvarande innehavaren av byråchefsbefattningen å lantbruksstyrelsens kulturtekniska byrå bör såsom byråchef å en blivande jordförbättringsbyrå äga uppbära det nu till honom utgående personliga lönetillägget å 2 400 kronor. Löneställningen för inne­ havarna av nämnda båda befattningar ävensom för chefen för planläggningsbyrån bör emellertid särskilt uppmärksammas vid en blivande utred­ ning angående lönegradsplaceringen för byråchets- och därmed jämförliga befattningar i de statliga verken. Mot vad kommittén anfört angående befordringsgången för agronomutbildad personal på rekryteringsstadiet har jag intet att erinra. Vad angår lönegradsplaceringarna för den icke ordinarie ingenjör sperso­ nalen må erinras om att, såsom nyss nämnts, någon proposition angående reglering av anställningsförhållandena för tekniskt utbildad personal inom statsförvaltningen icke kan väntas bliva förelagd årets riksdag. Vid sådant förhållande torde det få ankomma på Kungl. Maj :t att meddela erforderliga föreskrifter beträffande lönegradsplaceringen för ifrågavarande personal. Kommitténs beräkningar angående personalbehovet å de olika byråerna och förslag till lönegradsplacering för personalen å varje särskild byrå fin­ ner jag i övrigt kunna godtagas med följande jämkningar. Jordförbättringsbyrån. Kommittén har vid sin beräkning av personalbe­ hovet utgått från att torrläggningsärenden tillsvidare skola behandlas och avgöras av lantbruksstyrelsen i samma utsträckning som hittills. Emeller­ tid torde, såsom tidigare berörts, dessa ärenden i viss utsträckning böra decentraliseras till lantbruksnämnderna. En sådan decentralisering bör med­ föra en ej oväsentlig minskning av arbetsbördan å ifrågavarande byrå, sär­ skilt vad angår den personal, som sysslar med teknisk granskning av pla­ ner till torrläggningsföretag. Den utredning angående möjligheten att för­ enkla den statsunderstödda torrläggningsverksamheten, som jag har för av­ sikt att låta igångsätta, bör givetvis även taga sikte på de förändringar av personalbehovet å jordförbättringsbyrån, som en decentralisering av verk­ samheten kan medföra. Verkningarna av densamma komma visserligen att framträda endast successivt. Det synes emellertid i avbidan härpå lämpligt föreskriva, att de båda nu befintliga förste byråingenjörsbefattningarna — av vilkas innehavare den ene uppnår pensionsåldern innevarande år och den andre år 1950 — ej skola återbesättas. På samma sätt torde böra för­

122 Kungl. Maj:ts proposition nr 149.

faras med den ena ordinarie byråingenjör stjänsten, vars innehavare lika­ ledes uppnår pensionsåldern sistnämnda år. Tillkomsten av ärenden rörande andra grenar av den inre rationaliseringsverksamheten synes å andra sidan nödvändiggöra inrättandet av den av kommittén föreslagna byrådirektör stjänsten. Denna torde, såsom kommit­ tén förordat, böra placeras i lönegrad Ce 31 och avses för en person med agronomutbildning. Vad kommittén i övrigt föreslagit rörande personalen å jordförbättringsbyrån finner jag böra godtagas med de avvikelserna, att endast en ny ama­ nuensbefattning bör inrättas samt att tills vidare benämningen för de nu­ varande ingenjör sbiträdena i 19 och 22 lönegraderna icke bör ändras. Bijggnadsbijrån. Kommitténs förslag föranleder ingen annan erinran från min sida än att av de två av kommittén föreslagna befattningarna som förste byråingenjör den ena bör placeras i Ce 29, varjämte, såsom statens lönenämnd anmärkt, teknikern i lönegrad Ce 11 bör benämnas tekniskt biträde. Planläggningsbyrån och sociala bgrån. Vad betänkandet innehåller angå­ ende personalen å den av kommittén föreslagna planläggningsbyrån finner jag i och för sig böra godtagas såsom uppskattning av det sammanlagda personalbehovet å de båda av mig föreslagna byråerna. Inrättas, såsom jag föreslagit, en särskild social byrå, bör vidare antalet byrådirektörsbefattningar minskas till tre. Dessa torde samtliga böra upptagas såsom extra or­ dinarie. Detsamma bör gälla tre av byråassistentbefattningarna. Lantbruksbyrån. Kommitténs förslag synes böra godtagas med den änd­ ringen, att allenast en befattning som förste byråagronom bör inrättas. Då enligt det beslut, som vid 1947 års riksdag fattades angående fördelningen av arbetsuppgifterna mellan lantbruksstyrelsen och centralorganet för de prisreglerande åtgärderna på jordbrukets område, ärenden rörande kvali­ tetskontroll å jordbruksprodukter böra handhavas av sistnämnda organ, finner jag det vidare icke lämpligt, att befattningen som inspektör över kött­ klassificeringen efter omorganisationen av lantbruksstyrelsen skall upp­ tagas på dennas stat. Denna befattning torde därför från och med den 1 juli 1948 böra överföras till statens livsmedelskommission. Stuteri- och undervisningsbgråerna. I avbidan på ställningstagandet till frågan om den centrala organisationen av lantbruksundervisningen anser jag den föreslagna nya byråinspektörsbefattningen å undervisningsbyrån icke böra inrättas. Personalen å dessa båda byråer torde alltså böra upptagas på samma sätt som för närvarande. Kanslibyrån. Kommitténs förslag i denna del synes böra godtagas med tillägg av en befattningshavare som telefonist enligt reglerad befordringsgång. Till innehavare av materialförvaltartjänsten torde lantbruksstyrelsen böra äga att utan ansökningsförfarande utnämna styrelsens nuvarande förste expeditionsvakt.

Kungl. Maj:ts proposition ni 14:9. 125

pens omorganisation icke ansetts kunna placeras i högre lönegrad än A 23 och att definitivt beslut om omorganisation av hushållningssällskapen icke fattats förrän vid 1947 års riksdag, då hushållningssällskapens sekreterare, vilka vore jämförliga med egnahemsdirektörerna, placerats i A 28. Genom vad sålunda förekommit hade de nuvarande egnahemsdirektörerna i många år fått vänta på en utlovad förbättring av lönevillkoren. Kommittén har till en början erinrat om att kommittén föreslagit, att 26 befattningar som förste lantbrukskonsulent i lönegrad Ca 29 skulle inrättas hos lantbruksnämnderna. Egnahem sdirektör, som icke bleve befordrad till lantbruksdirektör eller till chefsbefattning i de planerade lokalorganen för bostadsförsörjningen men vilken sökte och erhölle tjänst som förste lant­ brukskonsulent, syntes därmed utan att särskilda anordningar vidtoges få anses bliva tillräckligt tillgodosedd i lönehänseende. Kommittén hade för­ utsatt, att flertalet egnahemsdirektörer, som icke befordrades till högre be­ fattning, skulle erhålla befattning som förste lantbrukskonsulent. Därest någon eller några av egnahemsdirektörerna icke skulle erhålla tjänst i högre lönegrad än den nuvarande, borde vederbörande lämpligen överföras å över­ gångsstat med tjänstgöringsskyldighet i lönegrad Ca 26. Även om vissa billighetsskäl talade för det av föreningen framförda kravet på en högre lönegradsplacering, syntes nämligen icke tillräcklig anledning föreligga att i detta fall vidtaga en så exceptionell och till sina konsekvenser betänklig åtgärd som att placera tjänsteman på övergångsstat i högre lönegrad än den, i vilken han varit placerad före överförandet till sådan stat. Det av föreningen som stöd för nyssnämnda yrkande åberopade exemplet från lantmäteriorganisationen hade kommittén icke funnit bindande. Så länge obefordrade egnahemsdirektörer tjänstgjorde å övergångsstat i den nya organisationen, borde ett motsvarande antal lantbrukskonsulentbefattningar hållas vakanta. En ledamot av kommittén, egnahemsdirektören S. G:son Berg, har i ett särskilt yttrande anslutit sig till de synpunkter rörande obefordrade egnahemsdirektörers lönegradsplacering, som framförts av egnahemsdirektörernas förening i dess skrivelse till kommittén, och i detta hänseende anfört i huvudsak följande. Kommittén har icke bemött den av föreningen framförda uppfattningen, att departementschefens uttalande i propositionen till 1940 års riksdag angå­ ende egnahemsväsendets förstatligande innebar en utfästelse till ompröv­ ning av löneställningen, sedan beslut fattats om hushållningssällskapens om­ organisation. Enligt min mening är föreningens yrkande om lönegraden Ca 29 synerligen hovsamt, med hänsyn till att sekreterarnas löneställning bestämts till Ca 31. Den omständigheten alt någon egnahemsdirektör eventuellt icke bedömes såsom lämplig för befordran till högre tjänst kan icke göra del berättigat att förvägra honom den lönegradsplacering som är motiverad av den hittillsvarande arbetsuppgiften. Det har icke från något håll bestritts, att egnahemsdirektörerna varit fullt kompetenta för sina nuvarande befatt­ ningar och väl fyllt sin uppgift i ett svårt och ömtåligt värv. De arbetsupp­ gifter, som i fortsättningen böra anförtros egnahemsdirektör på övergångs­ stat i de nya lantbruksnämnderna, göra även en lönegradsplacering i Ca 29 fullt motiverad.

126 Kungl. Maj:ts proposition nr 149.

Rörande egnahemskonsulenternas, egnahemsassistenternas och egnahemskassörernas överförande till den nya organisationen har kommittén uttalat följande. De fyra egnahemskonsulenterna äro nu placerade i lönegrad Ca 24. Dessa befattningshavare torde ifrågakomma för befattningar som lantbrukskonsulent eller högre befattningar. Skulle eventuellt någon av egnahemskonsu­ lenterna icke komma att befordras till högre tjänst, torde han böra place­ ras på övergångsstat i lönegrad Ca 24, varvid ett motsvarande antal lantbrukskonsulentbefattningar böra hållas vakanta. Av de nuvarande egnahemsassistenterna äro 9 placerade i lönegrad Ce 22, 1 i lönegrad Ce 20 och 3 i lönegrad Cg 19, varjämte 4 äro arvodesanställda. Samtliga torde komma att erfordras i den nya organisationen. Av de nuvarande egnahemskassörerna äro 8 placerade i lönegrad Ce 22, 2 i lönegrad Ce 20, 12 i lönegrad Ce 19 och 1 i lönegrad Ce 16, varjämte 3 egnahemskassörer — 2 med halvtidstjänstgöring och 1 med trefjärdedelstjänstgöring — äro arvodesanställda. Alla nuvarande egnahemskassörer torde knappast kunna påräkna befordran till kamrerare i de nya lantbruks­ nämnderna eller till motsvarande befattningar i länsbostadsnämnderna. En­ ligt lantbrukskommitténs förslag skola förutom kamrerarebefattning i löne­ grad Ca 25 å den kamerala och administrativa avdelningen inom lantbruks­ nämnderna icke finnas högre befattningar än — hos 20 nämnder — kansliskrivarebefattningar i lönegrad Ca 15. Möjligheterna att överflytta de egna­ hemskassörer, som icke befordras till kamrerare, till annat statligt verk torde böra närmare undersökas. Det må i detta sammanhang erinras om, att bankkommittén i sitt betänkande föreslagit, att huvuddelen av egnahems­ nämndernas nuvarande lånestock vid ett system med statlig kreditgaranti skall överflyttas till riksbankens avdelningskontor. Kommittén har ansett, att de tjänstemän inom hushållningssällskapen, som hittills huvudsakligen sysslat med inre rationalisering, från och med den 1 juli 1948 borde överföras till lantbruksnämnderna, därest de själva så önskade och de icke kunde utnyttjas lämpligare för hushållningssällska­ pets återstående arbetsuppgifter. Fall kunde emellertid tänkas uppstå, då viss tjänsteman, oaktat sällskapet icke kunde utnyttja honom i sin nya verksamhet, av personliga skäl önskade kvarstå inom sällskapet. I dylika fall syntes vederbörande efter överenskommelse med sällskapet böra med­ givas att kvarstå därstädes men fortsättningsvis sysselsättas med arbete åt lantbruksnämnden enligt de för dess verksamhet gällande reglerna. Mot­ svarande befattning i lantbruksnämnden borde då hållas vakant. Nämnden borde därvid kunna använda de medel, som eljest skulle ha åtgått för att avlöna befattningshavaren å den sålunda vakanta befattningen, till att er­ sätta hushållningssällskapet dess kostnader för avlöning av ifrågavarande befattningshavare. Rörande andra anställningsförmåner än avlöning syntes böra gälla samma bestämmelser som skulle ha gällt, om befattningshavaren innehaft den vakanta befattningen i lantbruksnämnden. Därvid borde givet­ vis ersättning för av befattningshavaren utförda förrättningar och uppdraguppbäras av lantbruksnämnden enligt den för nämnden fastställda taxan. Reträffande löneklassplaceringen av lantbruksnämndernas befattningsha­ vare har kommittén erinrat om att 1947 års riksdagsbeslut rörande lönereg­

Kungl. Mai ris proposition nr 149. 127

lering för befattningshavare hos hushållningssällskapen innebure att tjänste­ man hos hushållningssällskap för placering i löneklass skulle få tillgodoräk­ na sig den tid, varunder han före den 1 januari 1948 oavbrutet innehaft motsvarande tjänst hos hushållningssällskap, enligt samma grunder, som vid 1946 års riksdag fastställts för skogsvårdsstyrelsernas personal. Kom­ mittén hade med hänsyn därtill funnit det rimligt, att befattningshavare hos hushållningssällskap, som överginge till lantbruksnämnd, enligt ena­ handa grunder skulle få för löneklassplacering tillgodoräkna sig tid, var­ under han före övergången oavbrutet innehaft motsvarande tjänst hos hus­ hållningssällskap. Sålunda borde befattningshavarna medgivas sådan löne­ klassplacering och sådant tillgodoräknande av äldre tjänstgöring, att de kunde beräknas tre år före avgången med pension uppnå den högsta löneklassen. Kungl. Maj :t borde vidare äga att efter särskild prövning från fall till fall medgiva ytterligare tillgodoräknande av tidigare tjänstetid. Slutligen har kommittén uttalat, att den icke för närvarande kunde be­ döma behovet av övergångsanordningar för nuvarande personal i egnahems­ styrelsen eller lantbruksstyrelsen. Kommittén hade emellertid förutsatt att, om ordinarie befattningshavare icke kunde placeras å motsvarande eller högre befattning i den nya lantbruksstyrelsen, vederbörande skulle överföras å övergångsstat enligt för dylika fall vanliga regler.

Yttrandena. Vad kommittén anfört angående övergångsanordningar för nuvarande personal har i yttrandena uppmärksammats främst såvitt gäller dylika an­ ordningar för egnahemsdirektörerna. Kommitténs förslag i denna del har tillstyrkts av, bland andra, statskon­ toret, statens lönenämnd, hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Gö­ teborgs och Bohus län samt egnahemsnämnden i Kronobergs län. För bifall till de förslag, som framförts i herr Bergs reservation, ha där­ emot uttalat sig, bland andra, Sveriges agronom- och lantbrukslärareförbund ävensom ett flertal egnahemsnämnder. I den vid nämnda förbunds yttrande fogade skrivelsen från egnahemsdirektörernas förening har häv­ dats, att eventuellt obefordrad egnahemsdirektör borde placeras på över­ gångsstat i lönegrad Ca 29 med tillgodoräknande vid löneldassberäkningen av hela tjänstgöringstiden som egnahemsdirektör, att egnahemsdirektör på övergångsstat i pensionshänseende borde jämställas med lantbruksdirektör samt att underhandlingar borde upptagas med var och eu av de icke be­ fordrade egnahemsdirektörerna rörande lämpliga arbetsuppgifter i den nya organisationen. Kommitténs förslag, att befattningshavare hos hushållningssällskap i vissa fall skulle kunna kvarstå hos sällskapet men sysselsättas med arbete åt lantbruksnämnden, har direkt tillstyrkts av hushållningssällskapets för­ valtningsutskott i Västerbottens län, medan däremot statskontoret bestämt motsatt sig detsamma.

128 Kungl. Maj.ts proposition nr 149.

Statskontoret har härjämte anfört att, då sällskapens befattningshavare den 1 januari 1948 inplacerats i lönegrader och löneklasser motsvarande statens allmänna avlöningsreglemente, borde de vid erhållande av tjänster hos lantbruksnämnderna i löneklasshänseende och i övrigt behandlas som vid övergång från statstjänst i respektive lönegrad.

Departementschefen.

För lantbruksingenjörsorganisationens vidkommande synas några sär­ skilda övergångsanordningar ej erforderliga. Befattningshavarna å lantbruksingenjörsdistrikt torde i regel få överföras till den lantbruksnämnd, vars verksamhetsområde sammanfaller med distriktet. I de fall, då över­ ensstämmelse ej föreligger mellan indelningen i lantbruksingenjörsdistrikt och i lantbruksnämndsområden, torde det få ankomma på lantbruksstyrelsen att utfärda närmare föreskrifter till reglering av tjänstgöringsförhål­ landena. Vad angår de ordinarie befattningshavarna inom egnahemsorganisationen uppkommer till en början frågan om särskilda övergångsanordningar be­ träffande egnahemsdirektörerna. Såsom kommittén framhållit, torde icke samtliga nuvarande ordinarie egnahemsdirektörer kunna påräkna beford­ ran till lantbruksdirektörer. Då jag icke anslutit mig till kommitténs för­ slag om inrättande av förste lantbrukskonsulentbefattningar, kan jag ej heller räkna med den av kommittén anvisade möjligheten att egnahemsdirektör, som ej utnämndes till lantbruksdirektör, skulle erhålla befattning som förste lantbrukskonsulent. Däremot torde det kunna antagas, att nå­ gon eller några av egnahemsdirektörerna — liksom även andra befattnings­ havare inom egnahemsorganisationen — kunna placeras inom den bostads­ politiska organisationen. I en reservation av en ledamot av kommittén, vilken vunnit anslutning i åtskilliga yttranden, har förordats att egnahemsdirektör, som ej finge an­ ställning som lantbruksdirektör eller erhölle chefsbefattning i de plane­ rade lokalorganen för bostadsförsörjningen, skulle tjänstgöra som egna­ hemsdirektör på övergångsstat i lönegrad Ca 29 samt medgivas rätt att för löneklassuppflyftning få tillgodoräkna sig hela sin tjänstgöring som egna­ hemsdirektör. Sådan egnahemsdirektör borde vidare i pensionshänseende hänföras till samma lönegrad som lantbruksdirektör. I likhet med kommittén finner jag det principiellt betänkligt, att en be­ fattningshavare i samband med en omorganisation skulle placeras på över­ gångsstat i högre lönegrad än den han förut tillhört. I detta fall föreligger emellertid det speciella förhållandet, att redan vid tiden för tillsättandet av dessa tjänster förelåg ett principuttalande om deras placering i dåvarande lönegraden A 24, d. v. s. i en högre lönegrad än den som sedan kommit att bestämmas sasom ett provisorium i avbidan på lösningen av vissa andra gruppers lönefrågor. Med hänsyn härtill anser jag det skäligt, att de egna­ hemsdirektörer, som ej i samband med omorganisationen utnämnas till lant-

Knngl. Maj:ts proposition nr 149. 129

bruksdirektörer eller erhålla tjänst i högre lönegrad inom den bostadspo­ litiska organisationen, skola överföras å övergångsstat såsom egnahemsdirektörer i lönegrad Ca 27 och med skyldighet att tjänstgöra inom bostadseller rationaliseringsorganisationen. Så länge dylika befattningar å över­ gångsstat uppehållas, böra lika många ordinarie lantbrukskonsulentbefattningar hållas vakanta. Med hänsyn till gällande bestämmelser angående löneklassplacering vid uppflyttning i lönegrad synas vid ett bifall till detta förslag särskilda bestämmelser icke behövas om rätt för ifrågavarande be­ fattningshavare att tillgodoräkna sig tidigare tjänstgöring inom egnahemsorganisationen. En högre lönegradsplacering än den jag nu angivit anser jag av förut berörda principiella skäl icke kunna komma i fråga. Ej heller kan jag förorda, att dessa befattningshavare i pensionshänseende likställas med lantbruksdirektörerna. Vad kommittén anfört angående egnahemskonsulenterna, egnahemsassistenterna och egnahemskassörerna föranleder ej erinran från min sida. De befattningshavare inom hushållningssällskapen, som hittills huvud­ sakligen sysslat med ärenden angående inre rationalisering, böra, såsom kommittén även avsett, regelmässigt beredas tillfälle att övergå till mot­ svarande befattningar hos lantbruksnämnderna. Kommittén har emellertid även föreslagit, att sådan befattningshavare hos hushållningssällskap, som nyss nämnts, skulle, därest han av person­ liga skäl icke önskade övergå till lantbruksnämnd men sällskapet å andra sidan icke kunde utnyttja honom i sin nya verksamhet, äga kvarstå hos sällskapet men fortsättningsvis sysselsättas med arbete åt nämnden enligt de regler, som gälla för den senares verksamhet. Motsvarande befattning i nämnden skulle då hållas vakant. En dylik anordning skulle emellertid enligt min uppfattning kunna leda till en betänklig splittring i organisatio­ nen. Jag kan därför ej ansluta mig till förslaget, såvitt detsamma skulle innebära, att vederbörande skulle tillerkännas valfrihet. Om så i undantags­ fall på grund av särskilda förhållanden skulle finnas påkallat beträffande viss befattningshavare, torde Kungl. Maj :t emellertid böra äga medgiva, att anställningsförhållandena för denne befattningshavare ordnas på sätt kom­ mittén angivit. Vad kommittén anfört angående grunderna för löneklassplacering för de befattningshavare hos hushållningssällskap, vilka övergå till lantbruks­ nämnd, föranleder ej erinran från min sida. Motsvarande grunder torde böra tillämpas, därest sådan befattningshavare skulle erhålla befattning i lantbruksstyrelsen. För personalen hos den nuvarande lantbruksstyrelsen synas några sär­ skilda övergångsanordningar icke erforderliga. Såsom tidigare nämnts bö­ ra emellertid de båda förste byråingenjörsbefattningarna och den ena byråingenjörstjänsten å den kulturtekniska byrån icke återbesättas vid nuva­ rande innehavarens avgång. Erinras må här även, att hos lantbruksstyrel­ sen för närvarande finnas två statskonsulenter å övergångsstat i lönegrad Ca 27. !) Bihanij till riksdagens protokoll 19b8. 1 samt. Nr 149.

130 Kungl. Maj:ts proposition nr 149.

Av de ordinarie befattningshavarna i egnahemsstyrelsen torde, såsom förut nämnts, chefen för jordanskaffningsbyrån lämpligen böra placeras som chef för den av mig föreslagna sociala byrån. Chefen för egnahemssty­ relsens allmänna byrå synes böra placeras som chef för lantbruksstyrelsens kanslibyrå. Den av byrådirektörerna, som förestår egnahemsstyrelsens byggnadskontor, bör, därest han ej erhåller annan befattning, placeras som förste byråingenjör å lantbruksstyrelsens byggnadsbyrä. De båda övriga byrådirektörerna torde böra överföras å övergångsstat med skyldighet att tjänstgöra inom rationaliseringsorganisationen. Återstående ordinarie befatt­ ningshavare i egnahemsstyrelsen torde få placeras å motsvarande eller högre tjänst i lantbruksstyrelsen. Av övrig personal hos egnahemsstyrelsen torde flertalet kunna beredas sysselsättning i lantbruksstyrelsen eller det blivande centralorganet för bostadsverksamheten.

Det torde i övrigt få ankomma på Kungl. Maj:t att meddela de övergångs­ bestämmelser, som befinnas erforderliga. Kungl. Maj :t torde vidare böra äga föranstalta om de förberedande åtgärder, som erfordras för att den nya or­ ganisationen skall kunna träda i kraft den 1 juli 1948.

Kap. 8. Kostnadsberäkningar.

Kommitténs förslag.

I det följande redovisas endast de av kommitténs kostnadsberäkningar, som uppgjorts under antagande att ett system med statlig kreditgaranti skall tillämpas och att förbättringsverksamheten beträffande jordbrukets bostäder skall omhänderhavas av länsbostadsnämnderna. Såsom förut an­ tytts, torde dessa kostnadsberäkningar kunna tagas till utgångspunkt även vid den fördelning av uppgifterna i fråga om jordbrukets bostäder, som kom­ mer att föreslås av chefen för socialdepartementet.

Driftbudgeten.

1. Lantbruksstyrelsen: Avlöningar. Vid beräkningen av avlöningsanslaget till den nya lantbruksstyrelsen har kommittén utgått från att detta anslag skulle ersätta följande i riksstaten för innevarande budgetår upptagna anslag, nämligen Lantbruksstyrelsen: Avlöningar, förslagsanslag, Egnahemsbildning: Egnahemsstyrelsen: Avlö­ ningar, förslagsanslag och Egnahemsbildning: Egnahemsorganens byggnadskontroll. Sistnämnda anslag äro för budgetåret 1947/48 uppförda med respektive 768 900, 331 800 och 150 000 kronor eller med tillhopa 1 250 700 kronor. Med utgångspunkt från den förut återgivna beräkningen av personalupp­ sättningen har kommittén uppskattat medelsbehovet för den nya lantbruks­ styrelsen till 1 516 000 kronor för budgetår enligt följande uppställning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 149. 133

att av hushållningssällskapens nuvarande personal i runt tal 200 befatt­ ningshavare hade sådana arbetsuppgifter, som konnne att övertagas av lant­ bruksnämnderna. Rörande kostnadsberäkningarna har kommittén vidare uttalat, att an­ slagsposten arvoden och särskilda ersättningar, bestämda av Kungl. Maj :t, vore avsedd att täcka kostnaderna för arvoden åt nämndernas ordförande och ledamöter. Posten ersättningar till sakkunniga vore i första hand av­ sedd att användas för att bestrida kostnaderna för anlitande av juridisk sakkunskap. Kommittén har jämväl beträffande lantbruksnämnderna uttalat, att det med hänsyn till den begränsade tillgången på kvalificerad personal syntes komma att bliva svårt att få vissa befattningar besatta under åtminstone första delen av budgetåret. Särskilt gällde detta en del av befattningarna som byggnadskonsulenter och lantbrukstekniker. Därjämte syntes en viss återhållsamhet böra iakttagas vid tillsättandet av kontors- och skrivbiträdesbefattningar. Kommittén ansåge det därför tillräckligt, om anslaget för nästa budgetår upptoges med ett belopp av 5 950 000 kronor, varav 2 890 000 kronor för avlöningar till ordinarie tjänstemän, 140 000 kronor för arvoden och särskilda ersättningar, bestämda av Kungl. Maj :t, 50 000 kronor för ersättningar till sakkunniga, 100 000 kronor för ersättningar till täckdiknings- och cementeringsförmän, 2 200 000 kronor för avlöningar till övrig icke-ordinarie personal och 570 000 kronor för rörligt tillägg.

4. Lantbruksnämnderna: Omkostnader. Detta anslag föreslås skola ersätta förslagsanslagen till Egnahemsbildning: Egnahemsnämnderna: Omkostnader och Lantbruksingenjörsorgani­ sationen: Omkostnader, vilka anslag i riksstaten för innevarande budgetår äro upptagna med 295 000 kronor respektive 433 000 kronor eller med till­ hopa 728 000 kronor. Härjämte bör beaktas, att anslaget till betydande del avser kostnader för sådan verksamhet, för vilken hushållningssällskapen hittills åtnjutit omkostnadsbidrag. Kommittén har beräknat medelsbehovet under förevarande omkostnadsanslag för nästa budgetår på följande sätt.

Summa kronor 1 700 000.

Därest lantbruksnämndernas personal, på sätt kommittén under föregå­ ende anslagspunkt antytt, komine att anställas successivt, har kommittén ansett anslagsposten Reseersättningar kunna nedsättas med 200 000 kronor till 1 050 000 kronor, varigenom anslaget för nästkommande budgetår skulle kunna begränsas till 1 500 000 kronor. Kommittén har i detta sammanhang föreslagit, att taxeinkomsterna för vissa av lantbruksnämndernas tjänstemän utförda arbeten skulle redovisas

Kungl. Maj:ts proposition nr 149. 135

Kostnaderna för 100 planeringskommittéer skulle sålunda uppgå till 1 000 000 kronor. Då planeringskommittéernas arbete kunde beräknas räcka i genomsnitt två år, skulle medelsbehovet under förevarande anslagstitel för nästa budgetår uppgå till 500 000 kronor. Med hänsyn till den begränsade personaltillgången syntes det emellertid icke bliva möjligt för lantbruks­ nämnderna att under budgetåret 1948/49 igångsätta planeringsarbetet i alla de föreslagna typområdena. Kommittén ansåge därför medelsanvisningen un­ der förevarande anslag för nästa budgetår kunna begränsas till ett förslags­ anslag av 400 000 kronor.

8. Bidrag till yttre och inre rationalisering. Ifrågavarande anslag är, vad den yttre rationaliseringen angår, avsett att ersätta de i riksstaten för innevarande budgetår upptagna reservationsan­ slagen till Egnahemsbildning: Bidrag till inlösen av vissa byggnader vid ut­ ökning av ofullständiga jordbruk samt Bidrag till genomförandet av vissa arronderingsåtgärder i Norrland. I fråga om den inre rationaliseringen avses anslaget skola ersätta följande å riksstaten för innevarande budgetår upp­ tagna anslag, nämligen Bidrag till gödselvårdsanläggningar, reservationsan­ slag, Bidrag till ladugårdsförbättringar, reservationsanslag, Bidrag till upp­ förande av siloanläggningar, reservationsanslag, Egnahemsbildning: Avsätt­ ning till fonden för premielån till egnahemslåntagare, Egnahemsbildning: Byggande av odlingsvägar, förslagsanslag, Grundförbättringar: Bidrag till förstärkning av ofullständiga jordbruk, förslagsanslag, Grundförbättringar: Bidrag till täckdikningar, reservationsanslag, och Grundförbättringar: Lyckebyåns regleringsföretag, reservationsanslag. Kommittén har anfört, att enligt 1947 års riksdagsbeslut alla de bidrag av olika slag, vilka borde utlämnas i arbetet för den yttre och inre rationalise­ ringen — med undantag av bidrag för torrläggningsföretag — skulle utgå ur två anslag, avsedda ett för yttre och ett för inre rationalisering. På grund­ val av uppgifter från lokalkommittéerna hade lantbrukskommittén upp­ skattat medelsbehovet under budgetåret 1948/49 till 5 000 000 kronor för bidrag till yttre rationalisering och 13 000 000 kronor för bidrag till inre ra­ tionalisering. Av sistnämnda belopp avsåge närmare 6 000 000 kronor ny­ byggnad och förbättring av ekonomibyggnader (inklusive gödselvårds- och siloanläggningar). Från jordbruksdepartementet hade emellertid under hand meddelats, att anslagen för här ifrågavarande ändamål, med hänsyn till nödvändigheten av att i nuvarande läge begränsa anslagen till investe­ ringar, preliminärt ansetts icke kunna beräknas till högre belopp än tillhopa 16 000 000 kronor. En sådan begränsning borde enligt kommitténs uppfatt­ ning lämpligen medföra, att nämnda båda anslag skulle sammanföras till ett reservationsanslag, förslagsvis benämnt Bidrag till jordbrukets rationa­ lisering. Under detta anslag borde därvid upptagas eu delpost för yttre och eu delpost för inre rationalisering, beräknade till respektive 5 000 000 kronor och 11 000 000 kronor, med rätt för Kungl. Maj :t att, därest förhållandena skulle giva anledning därtill, medgiva jämkning i sagda fördelning.

136 Kungi. Maj.ts proposition nr 149.

Av delposten för inre rationalisering borde vidare ett belopp av 100 000 kronor beräknas för tilläggsbidrag till betesanläggningar under villkor av betesfredning. Då bidrag skulle utlämnas i form av avskrivningslån, borde, på sätt tidi­ gare berörts, ett belopp motsvarande lånesumman överföras till en diversemedelsfond, benämnd jordbrukets avskrivningslånefond. Avskrivningslånet borde därefter utlämnas ur denna fond. Kommittén har uttalat, att till det eller de nya anslagen borde överföras de reservationer, som vid utgången av innevarande budgetår möjligen kun­ de finnas å de förut nämnda, i riksstaten för innevarande budgetår upp­ tagna reservationsanslagen ävensom å det för budgetåret 1945/46 anvisade reservationsanslaget till Egnahemsbildning: Kostnader i anledning av vissa jordanskaffningsföretag. Beträffande storleken av dessa reservationer har kommittén anfört, att vid utgången av budgetåret 1946/47 å sistnämnda an­ slag förefanns en reservation av i runt tal 233 000 kronor men att några reservationer å övriga reservationsanslag icke kunde väntas föreligga vid utgången av innevarande budgetår.

9. Producent- och kontantbidrag till vissa innehavare av mindre jordbruk. Vid 1947 års riksdag (särskilda utskottets utlåtande nr 2, s. 178) beräk­ nades det årliga medelsbehovet för stödet i form av producent- och kon­ tantbidrag till vissa innehavare av mindre jordbruk komma att under den första tiden av tillämpningen av de nya bidragsreglerna uppgå till mellan 75 och 80 miljoner kronor. På grundval av erhållna beräkningar har kom­ mittén uppskattat medelsbehovet för helt budgetår till 76 000 000 kronor, därav omkring 20 000 000 kronor för kontantbidrag. Emellertid har kommit­ tén erinrat om att kommittén i det föregående föreslagit, att ifrågavarande bidrag skulle utbetalas halvårsvis i efterskott. Under budgetåret 1948/49 koinme därvid endast en utbetalning att inträffa, nämligen i början av år 1949. Kommittén hade dock i sina beräkningar rörande medelsbehovet för producent- och kontantbidrag enligt de nya grunderna utgått från det för helt budgetår erforderliga beloppet. Anslaget borde ha förslagsanslags ka­ raktär. Enligt kommitténs mening borde kostnaderna för administrationen av bidragsgivningen täckas av ifrågavarande anslag. Från anslaget borde sålun­ da bestridas dels de ersättningar, som borde utgå till statens livsmedelskom­ mission och svenska mejeriernas riksförening samt respektive mejerier, dels kostnaderna för den extra personal, som kunde komma att erfordras hos lantbruksstyrelsen och lantbruksnämnderna för ifrågavarande ändamål, dels ersättningar och resekostnader till ortsombud, dels ock kostnader av expensnatur. Kommittén hade räknat med att nyssnämnda belopp av 76 000 000 kronor skulle förslå även för ifrågavarande administrations­ kostnader.

Kungl. Maj:ts proposition nr 149.

10. Täckande av förluster på grund av statlig kreditgaranti m. m. Under erinran om vad kommittén anfört rörande den statliga kreditga­ rantien har kommittén uttalat, att låneverksamheten under nästkommande budgetår icke kunde beräknas uppnå sådan omfattning, att några mera av­ sevärda förluster kunde uppkomma på grund av den statliga garantien. Kommittén hade därför ansett medelsanvisningen för ändamålet under bud­ getåret 1948/49 kunna begränsas till ett förslagsanslag av 50 000 kronor, kronor.

Kapitalbudgeten.

Vid genomförandet av ett system med statlig kreditgaranti för av en­ skilda kreditinrättningar utlämnade jordbrukskrediter torde, enligt vad kommittén framhållit, för den nya organisationens verksamhet icke erford­ ras andra fonder än jordfonden, arrendeegnahemsfonden och fonden för lån till innehavare av s. k. lapplägenheter. Beträffande övriga för verksamheten erforderliga lånemedel har kommittén ansett riksdagens bemyndigande böra utverkas för Kungl. Majt att meddela beslut om statlig kreditgaranti för varje låneform för sig. De låneformer, som därvid enligt kommitténs me­ ning böra förekomma, äro följande.

1. Lån för yttre rationalisering och jordbruksegnahem. Med ledning av från lokalkommittéerna inkomna uppgifter har kommit­ tén beräknat medelsbehovet för amorteringslån till yttre rationalisering till 15 000 000 kronor. Medelsbehovet för jordbruksegnahemslån för samma budgetår har kommittén i samråd med sociala jordbrukskreditutredningen och under beaktande av bankkommitténs förslag, att kreditgarantierna en­ dast skola omfatta krediterna utöver bottenlånet, uppskattat till 20 000 000 kronor.

2. Lån för inre rationalisering. Kommittén har med ledning av uppgifter från lokalkommittéerna beräk­ nat det totala medelsbehovet för ifrågavarande ändamål för nästa budgetår till 15 000 000 kronor, varav drygt 10 000 000 kronor till nybyggnad och för­ bättring av ekonomibyggnader, däri inbegripet gödselvårds- och siloanlägg­ ningar.

3. Driftslån. Vad angår efterfrågan på dylika lån har kommittén efter samråd med sociala jordbrukskreditutredningen ansett sig böra räkna med att antalet lånesökande skulle bliva ungefärligen lika stort som antalet sökande till jordbruksegnahemslån. Under denna förutsättning bär kommittén beiäknat medelsbehovet för nästa budgetår till 8 000 000 kronor.

138 Kungl. Maj:ts proposition nr 149.

4. Ackordslån och hjälplån.

Även ackordslån och hjälplån till jordbrukare, vilka hitintills anvisats från fonden för låneunderstöd, föreslås av kommittén i fortsättningen skola utlämnas av enskilda penninginrättningar mot statsgaranti. Kommittén har härvid erinrat, att ett genomförande av detta förslag förutsatte sådan ändring i gällande låneförfattningar, att dylika lån kunde utlämnas mot vanlig bottenlåneränta och i övrigt på samma villkor som kreditinrättningarnas amorteringslån i allmänhet. Medelsbehovet för ifrågavarande låneverksamhet under nästkommande budgetår har kommittén beräknat till 200 000 kronor. I detta sammanhang bör även nämnas, att egnahemsstyrelsen i sina anslagsäskanden för budgetåret 1948/49 anfört, att ett outnyttjat belopp å om­ kring 204 700 kronor funnes å tidigare beviljade anslag till ackords- och hjälplån. Beloppet beräknades förslå för sagda budgetår därest lånen skulle utlämnas av statsmedel. Även kommittén har under nämnda förutsättning ansett något anslag till ackords- och hjälplån icke erfordras för budgetåret 1948/49.

I enlighet med nämnda beräkningar har kommittén föreslagit, att riks­ dagens medgivande skulle inhämtas för beviljande av statlig kreditgaranti under budgetåret 1948/49 beträffande dels lån för yttre rationalisering intill ett belopp av 15 000 000 kronor och jordbruksegnahemslån intill ett belopp av 20 000 000 kronor, med rätt för Kungl. Maj :t att, om förhållandena skulle giva anledning därtill, med­ giva jämkning i sagda fördelning, dels lån för inre rationalisering intill ett belopp av 15 000 000 kronor, dels driftslån intill ett belopp av 8 000 000 kronor, dels ock ackordslån och hjälplån intill ett belopp av 200 000 kronor.

Medelsbehovet under jordfonden och arrendeegnahemsfonden, vilka fon­ der icke beröras av den statliga kreditgarantin, har kommittén beräknat på följande sätt.

5. Jordfonden.

På grund av uppgifter från lokalkommittéerna har kommittén uppskattat det totala medelsbehovet för den nya organisationens förvärv och iordningsställande av jordbruksfastigheter under nästkommande budgetår till sam­ manlagt 15 000 000 kronor. Då egnahemsstyrelsen i sina anslagsäskanden för budgetåret 1948/49 meddelat, att å jordfonden funnes dels en reserva­ tion å 4 100 000 kronor, dels en kontant behållning å nära 500 000 kronor, har kommittén ansett kapitaltillskottet till fonden för nästa budgetår kun­ na begränsas till 10 000 000 kronor.

Kungl. Maj:ts proposition nr 149.

6. Arrendeegnahemsfonden. Då enligt kommitténs mening arrendeegnahemsverksamheten icke kunde väntas få någon nämnvärd omfattning under de närmaste åren, har kom­ mittén ansett något kapitaltillskott till fonden icke behövas för nästa bud­ getår. Kommittén har slutligen uttalat, att lantbruksstyrelsen borde i kameralt hänseende förvalta de fonder, som erfordrades för dess verksamhet. I avbidan på resultatet av den av kommittén föreslagna utredningen rörande torrläggningsverksamheten borde dock avdikningslånefonden alltjämt för­ valtas av statskontoret. Likaså borde de för lantbruksstyrelsens arbete av­ sedda fonder, som statskontoret nu omhänderhade och som ej berördes av den föreslagna omläggningen av låne- och bidragsreglerna, tills vidare vara kvar hos statskontoret.

Yttrandena. Kommitténs anslagsberäkningar ha i och för sig ej berörts i yttrandena. I fråga om anslaget till producent- och kontantbidrag till vissa inneha­ vare av mindre jordbruk har emellertid riksräkenskapsverket anmärkt, att kostnaderna för administrationen av bidragsverksamheten icke borde, så­ som kommittén avsett, gäldas ur detta anslag. I stället borde ett särskilt anslag anvisas till administrationskostnader, från vilket borde bestridas ersättning till livsmedelskommissionen, Svenska mejeriernas riksförening och mejerierna för bestyret med bidragen. Kostnaderna för extra personal hos lantbruksstyrelsen och lantbruksnämnderna borde utgå från veder­ börande myndighets avlöningsanslag. Arvoden och reseersättningar till lantbruksnämndernas ortsombud för handläggning av bidragsärenden bor­ de utbetalas från det förslagsanslag, som enligt kommittén skulle finnas för bestridande av övrig ersättning till ortsombuden. Samma uppfattning har uttalats av statskontoret. Här må dessutom erinras om att statskontoret och riksräkenskapsverket, såsom förut nämnts, ansett, att förvaltningen av avdikningslånefonden borde överföras från statskontoret till lantbruksstyrelsen.

Departementschefen. Den beräkning av personalbehovet vid lantbruksstyrelsen, som jag fram­ lagt, innebär beträffande den ordinarie personalen i förhållande till kom­ mitténs förslag en ökning med en byråchef i 33 lönegraden och en kassör i 15 lönegraden. Vidare tillkomma två byrådirektörer å övergångsstat i löne­ grad Ca 29. Å andra sidan minskas den ordinarie personalen med 4 byrå­ direktörer i 31 lönegraden, en förste byråingenjör i 29 lönegraden, eu byråinspektör i 27 lönegraden och 3 byråassistenter i 24 lönegraden. I fråga om den icke-ordinarie personalen tillkomma i jämförelse med kommitténs för­

HO Kungl. Maj:ts proposition nr 149.

slag tre byrådirektörer i 31 lönegraden, en förste byråingenjör i 29 lönegra­ den, 3 byråassistenter i 24 lönegraden och en telefonist, medan en förste byrå­ agronom i 29 lönegraden, en bokhållare i 21 lönegraden, en amanuens och en kassör bortgå. Vidare har jag föreslagit en något lägre lönegradsplacering för lantbruksstyrelsens chef och överdirektörerna än vad kommittén avsett. Förslaget, att vissa tjänster ej skola återbesättas, kommer även att medföra någon kostnadsminskning, eftersom innehavaren av en av dessa befattningar uppnår pensionsåldern före detta års slut. Ett hänsynstagande till dessa förändringar medför en minskning av det av kommittén vid full verksamhet uppskattade medelsbehovet med i runt tal 77 000 kronor å posten för avlöningar till ordinarie tjänstemän, medan posten för avlöningar till övrig icke-ordinarie personal bör höjas med om­ kring 55 000 kronor. Med hänsyn till dessa förändringar synes även posten för rörligt tillägg kunna nedräknas med omkring 2 000 kronor. Posten Arvoden och särskilda ersättningar, bestämda av Kungl. Maj :t, synes, därest i enlighet med mitt förslag arvodesbefattningen som inspektör för köttklassificeringen överföres till 'statens livsmedelskommission och det särskilda arvodet till den ene överdirektören bortfaller, kunna nedsättas med 12 000 kronor. Mot de belopp, vilka beräknats för posterna Ersättningar till sakkun­ niga och Ersättningar för byggnadskontroll, har jag intet att erinra. An­ märkas må att sistnämnda post avser kostnaderna för den tekniska kon­ trollen över byggnadsföretag, till vilka lån eller bidrag beviljats. I enlighet med det nu angivna skulle för Lantbruksstyrelsen: Avlöningar erfordras ett förslagsanslag av 1 480 000 kronor. Med hänsyn till att några av de nya befattningarna sannolikt icke torde komma att kunna tillsättas redan från och med den 1 juli 1948, synes medelsbehovet för budgetåret 1948/49 kunna uppskattas till sammanlagt 1 460 000 kronor, därav 715 000 kronor för avlöningar till ordinarie tjänstemän, 14 000 kronor för arvoden och särskilda ersättningar, bestämda av Kungl. Maj:t, 10 000 kronor för ersättningar till sakkunniga, 70 000 kronor för ersättningar för byggnads­ kontroll, 508 000 kronor för avlöningar till övrig icke-ordinarie personal samt 143 000 kronor för rörligt tillägg. Till Lantbruksstyrelsen: Omkostnader torde i enlighet med kommitténs reducerade beräkning böra upptagas ett förslagsanslag av 235 000 kronor. Enligt betänkandet skulle från ett särskilt förslagsanslag till producentoch kontantbidrag till vissa innehavare av mindre jordbruk bestridas dels den ersättning, som skall utgå till statens livsmedelskommission och Svens­ ka mejeriernas riksförening samt respektive mejerier för utbetalning av bidrag samt kontroll över bidragsverksamheten, dels kostnaderna för den extra personal, som kan komma att erfordras hos lantbruksstyrelsen och lantbruksnämnderna i anledning av bidragsgivningen, dels ersättning och resekostnad till ortsombud, dels ock kostnader av expensnatur. Jag har redan förut förklarat mig dela den av riksräkenskapsverket ut­ talade uppfattningen, att kostnaderna för administrationen av ifrågavarande

Kungl. Maj:ts proposition nr 149. 141

verksamhet icke böra bestridas från ett dylikt bidragsanslag. Kostnaderna för den extra personal, som kan behövas hos lantbruksstyrelsen och lant­ bruksnämnderna för handhavandet av bidragsverksamheten ävensom för de utgifter av expensnatur, som föranledas av densamma, torde i stället böra bestridas från organens avlönings- och omkostnadsanslag. Vidare bör gottgörelse till lantbruksnämndernas ortsombud för deras befattning med bidragsärendena utgå ur det anslag, som bör upptagas för ersättningar till dylika ombud. För de belopp, som skola utgå till mejerierna och livsmedels­ kommissionen för utbetalande av bidrag och kontroll över utbetalningarna, bör slutligen upptagas ett särskilt anslag. Detta synes kunna benämnas Lantbruksstyrelsen: Kostnader för utbetalande av producent- och kontantbidrag. Anslaget synes, i anslutning till kommitténs beräkningar, kunna upptagas med 60 000 kronor. Vad angår lantbruksnämndernas avlöningsanslag representera de av mig förordade förändringarna i organisationen — lantbruksingenjörsavdelning­ arna ej inräknade — i förhållande till kommitténs förslag beträffande ordi­ narie befattningshavare en ökning av antalet lantbrukskonsulenter i 26 lönegraden med 19 men en minskning med 26 förste lantbrukskonsulenter i 29 lönegraden, 20 kansliskrivare i 15 lönegraden och 10 kanslibiträden i 11 lönegraden. Beträffande den icke ordinarie personalen innebär mitt för­ slag i förhållande till kommitténs en ökning med 2 kontors- och skrivbi­ träden men en minskning med 4 lantbrukskonsulenter, 7 lantbruksassistenter, 9 lantbrukstekniker och 6 kanslibiträden. Härjämte torde det kunna an­ tagas, att särskilda kontorsbud ej komma att behövas i samtliga nämnder. I jämförelse med den av kommitténs anslagsberäkningar, som avser verksamhet med full personaluppsättning, representera dessa förändringar ävensom de av mig förordade ändringarna i fråga om personalen vid lantbruksingenjörsorganisationen en kostnadsminskning med i runda tal 356 000 kronor för avlöningar till ordinarie personal, 184 000 kronor för avlöningar till icke-ordinarie personal samt 64 000 kronor för rörligt till­ agg- De särskilda årsarvoden, som enligt vad jag tidigare anfört böra utgå till överlantmätarna, torde få bestridas ur lantbruksnämndernas avlönings­ anslag. Posten arvoden och särskilda ersättningar, bestämda av Kungl. Maj :t, synes med anledning härav böra uppräknas med 30 000 kronor. Be­ räkningarna av anslagsbehovet för ersättningar till sakkunniga samt till täckdiknings- och cementeringsförmän torde kunna godtagas. Vid bedömandet av den inverkan den av mig förordade begränsningen av personalen kan få för medelsbehovet under avlöningsanslaget för budget­ året 1948/49 bör uppmärksammas, att kommittén, vilken beräknat sagda behov vid full personalbesättning till 6 624 000 kronor, ansett anslaget för nästkommande budgetår kunna begränsas till 5 950 000 kronor, med hänsyn till att det icke torde bliva möjligt att redan från början besätta alla de be­ räknade tjänsterna. Samma kostnadsbegränsande faktor kommer, ehuru givetvis i mindre grad, att göra sig gällande även inom cn i enlighet med

142 Kungl. Maj:ts proposition nr 149.

mitt förslag nedskuren organisation. Säkra hållpunkter saknas för en be­ dömning av storleken av de belopp det här kan röra sig om. Vid ett över­ vägande av frågan har jag emellertid ansett anslaget skäligen kunna be­ räknas till 5 500 000 kronor eller sålunda 450 000 kronor mindre än det av kommittén angivna beloppet. Av sagda belopp torde 2 430 000 kronor böra beräknas för avlöningar till ordinarie tjänstemän, 170 000 kronor för arvoden och särskilda ersättningar, bestämda av Kungl. Maj :t, 50 000 kro­ nor för ersättningar till sakkunniga, 100 000 kronor för ersättningar till täckdiknings- och cementeringsförmän, 2 200 000 kronor för avlöningar till övrig icke-ordinarie personal samt 550 000 kronor för rörligt tillägg. Även lantbruksnämndernas omkostnadsanslag kommer självfallet att på­ verkas av den av mig förordade nedskärningen av lantbruksnämndernas per­ sonal. Anslaget synes böra upptagas till 1 350 000 kronor, därav 20 000 kronor för sjukvård, 950 000 kronor för reseersättningar och 380 000 kro­ nor för expenser. Vad angår medelsbehovet för ersättningar åt ortsombuden bör beaktas att, enligt vad jag nyss nämnt, ur ifrågavarande anslag även böra utgå ar­ voden och reseersättningar till ortsombuden för behandling av vissa ären­ den angående bidragen till innehavare av mindre jordbruk. Anslaget, vilket bör ha förslagsanslags karaktär, synes med anledning härav böra uppräk­ nas med 25 000 kronor till 200 000 kronor. Mot kommitténs beräkning av medelsbehovet för utrustning åt lantbruks­ nämnderna har jag intet att erinra. Såsom tidigare nämnts torde man böra räkna med att verksamheten vid de nu befintliga statliga byggnadskontoren åtminstone i viss utsträckning kan komma att fortsätta efter utgången av innevarande budgetår. Å riksstaten för budgetåret 1948/49 torde därför böra upptagas ett anslag till Lantbruksnämnderna: Byggnadsrådgivning med ett belopp av 25 000 kro­ nor. I överensstämmelse med vad hittills brukats torde böra gälla, att in­ flytande taxeinkomster skola tagas till uppbörd å förevarande anslag samt att bruttoutgifterna å anslaget må överstiga 25 000 kronor i den mån in­ komster inflyta. Den reducerade beräkningen av kostnaderna för regionalplanering sy­ nes böra godtagas. För Kostnader för planeringskommittéer torde alltså böra upptagas ett förslagsanslag av 400 000 kronor.

Såsom tidigare framhållits, är det i nuvarande läge ofrånkomligt, att an­ slagen till bidrag till yttre och inre rationalisering sättas lägre än som i och för sig varit motiverat med hänsyn till omfattningen av det föreliggande förbättringsbehovet. Sammanlagt torde för nästkommande budgetår böra för detta ändamål beräknas ett anslag av 16 000 000 kronor. Det synes ändamålsenligt att, såsom kommittén förordat, dessa belopp uppföras å ett gemensamt reservationsanslag för bidrag till yttre och inre rationalisering. Av beloppet torde i första hand 5 000 000 kronor böra beräknas för bi­ drag till yttre rationalisering och återstoden för bidrag till inre rationali­

Kungl. Maj.ts proposition nr 149. 143

sering. Kungl. Maj :t bör emellertid äga befogenhet att vidtaga de föränd­ ringar i sagda fördelning, som kunna finnas lämpliga med hänsyn till efter­ frågan på bidrag för olika ändamål och till omständigheterna i övrigt. Ur ifrågavarande anslag torde vidare högst 250 000 kronor få användas för ut­ betalande av statsbidrag till byggande av odlingsvägar i Norrland och Da­ larna.

Vad angår kostnaderna för producent- och kontantbidrag till vissa inne­ havare av mindre jordbruk vill jag understryka den redan vid fjolårets riksdag betonade svårigheten att mera exakt beräkna dessa. Med denna reservation har jag intet att erinra mot den i betänkandet angivna upp­ skattningen av kostnaderna för producentbidragen. Däremot synes det mig sannolikt att kostnaderna för kontantbidragen komma att understiga den däri angivna siffran. Med hänsyn till nyssnämnda osäkerhet har jag dock ej ansett anslaget böra nedsättas med mer än 1 000 000 kronor eller således till 75 000 000 kronor. Såsom tidigare nämnts bör ifrågavarande anslag ej användas för gäldande av någon del av de på bidragsverksamheten belöpan­ de administrationskostnaderna. Anslaget till täckande av förluster på grund av statlig kreditgaranti tor­ de böra beräknas i enlighet med vad kommittén angivit och sålunda upp­ tagas såsom ett förslagsanslag av 50 000 kronor.

Vid ett genomförande av systemet med statlig kreditgaranti torde — be­ träffande de fonder varom nu är fråga — tillskott behövas endast till jord­ fonden. Kommitténs uppfattning av medelsbehovet för detta ändamål anser jag böra godtagas och förordar alltså, att för detta ändamål upptages ett investeringsanslag av 10 000 000 kronor. Frågan om eventuellt kapitaltillskott till avdikningslånefonden har be­ handlats i årets statsverksproposition och torde här ej behöva ånyo upp­ tagas. Med anledning av vad statskontoret och riksräkenskapsverket anfört rörande förvaltningen av fonden vill jag emellertid förorda, att förvalt­ ningen skall överflyttas från statskontoret till lantbruksstyrelsen. Det torde få ankomma på Kungl. Maj :t att meddela härför erforderliga föreskrifter.

Omfattningen av den statliga kreditgarantin för yttre och inre rationaliseringsåtgärder samt för den sociala jordbrukskreditgivningen bör, såsom förut nämnts, begränsas på så sätt, att vissa gränser fastställas, över vilka det sammanlagda beloppet av statliga garantiåtaganden ej får stiga. Dessa gränser torde i fråga om lån för yttre och inre rationalisering samt för jordbruksegnahem kunna bestämmas i enlighet med kommitténs förslag. Beträf­ fande driftslån hade sociala jordbrukskreditutredningen ansett sig böra räk­ na med elt kreditbehov av 8 000 000 kronor. Då man måste räkna med att verksamheten ej redan från början kommer att få full omfattning, synes emellertid maximisiffran för kreditgaranti för sistnämnda ändamål kunna för nästkommande budgetår sättas till 5 000 000 kronor. Riksdagens medgi­

Kungl. Maj:ts proposition nr 149.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen, att proposition av den lydelse, bilaga till detta protokoll ut­ visar, skall avlåtas till riksdagen. Ur protokollet: Benno Gårdsten.

148 Kungl. Maj.ts proposition nr 149. Bilaga A. Tabell för beräkning av producentbidrag. (Utdrag.) Vid en halvårsleverans av nedan angivna antal kilogram mjölk utgår bidrag med följande belopp.

(Denna tabell är avsedd att tillämpas vid den utbetalning, som skall ske på grundval av mjölkleveranserna under första hälften av varje kalenderår.)

Kungl. Maj.ts proposition nr 149. 149 Bilaga B. Tabell för beräkning av producentbidrag. (Utdrag.) Vid en årsleverans av nedan angivna antal kilogram mjölk utgår bidrag med följande belopp.

(Denna tabell är avsedd att tillämpas vid den bidragsutbetalning och efterreglering, som skall ske i samband med varje kalenderårsskifte. Det belopp, som skall utbetalas, erhålles genom att man från det belopp, som enligt tabellen skall utgå för hela den under året levererade kvantiteten, avdrager vad som utbetalats för leveranserna under första halvåret.)