angående anslag till Folkrörelsernas sparkampanj m. m.

Kiingl. Maj:ts proposition nr 182.

1 Nr 182.

Kungl. Maj:is proposition till riksdagen angående anslag till Folkrörelsernas sparkampanj m. m.; given Stockholms slott den 17 mars 1950.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över finansärenden tör denna dag, föreslå riksdagen att bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen hemställt.

Under Hans Maj :ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Per Edvin Sköld.

Propositionens huvudsakliga innehåll.

I propositionen äskas till Folkrörelsernas sparkampanj, vars ekonomiska förvaltning och administration föreslås skola underställas riksgäldskontoret, ett anslag för budgetåret 1950/51 av 490 000 kronor. Vidare föreslås viss premiering av det s. k. lönsparandet genom vinstutlottning under riksgäldskontorets medverkan. För ändamålet äskas för budgetåret 1950/51 ett förslagsanslag av 150 000 kronor. 1

1 Bihang till riksdagens protokoll 1950. 1 samt. Nr 182.

2 Kungl. Maj.ts proposition nr 182.

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å Stockholms slott den 17 mars 1950.

Närvarande:

Ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden Sköld, Quensel, Danielson,

Vougt, Zetterberg, Nilsson, Sträng, Ericsson, Weijne, Andersson,

Lingman.

Efter gemensam beredning med chefen för handelsdepartementet och statsrådet Andersson anför chefen för finansdepartementet, statsrådet Sköld.

I en den 18 februari 1950 dagtecknad inom finans- och handelsdepartementen utarbetad promemoria angående statliga åtgärder för främjande av det enskilda sparandet ha till behandling upptagits frågorna om Folkrörelsernas sparkampanjs verksamhet och organisation samt om premiering av det s. k. lönsparandet.

Över promemorian ha, efter remiss, fullmäktige i riksgäldskontoret avgivit utlåtande.

Jag torde nu få lämna en redogörelse för innehållet i förenämnda promemoria och för det av fullmäktige i riksgäldskontoret däröver avgivna yttrandet.

Sedan i promemorian inledningsvis berörts de åtgärder av sparfrämjande karaktär som under tidigare år, särskilt under andra världskriget, vidtagits av staten vid sidan av postsparbankens verksamhet har en redogörelse lämnats för Folkrörelsernas sparkampanjs hittillsvarande verksamhet. Härom har anförts följande.

Behovet av en mera allmän sparpropaganda, liknande den under krigstiden bedrivna, accentuerades under hösten 1946, då tecken började förmärkas på ett ökat inflationstryck, vilket sedermera tilltog i styrka. I anslutning till sitt på våren 1947 framlagda program för bekämpande av den hotande inflationen sökte regeringen under nämnda år kontakt med folkrörelserna inom landet i syfte att erhålla deras medverkan i en omfattande kampanj för ökat sparande. Som resultat härav tillkom i juli 1947 ett särskilt organ, benämnt Folkrörelsernas spar kampanj. Till denna sparkampanj, som började sin verksamhet i oktober 1947, äro anslutna representanter för folkrörelser och andra riksorganisationer inom landet.1 Kampanjen fick till upp- 1

1 I Folkrörelsernas sparkampanj äro representerade:

Landsorganisationen i Sverige, Tjänstemännens Centralorganisation, Statstjänstemännens Riksförbund, Svenska Arbetsgivareföreningen, Kooperativa Förbundet, Sveriges Lantbruksförbund, Riksförbundet Landsbygdens Folk, Sveriges Köpmannaförbund Sveriges Hantverks- och Småindustriorganisation, Hyresgästernas Riksförbund. Husmödrarnas Samarbetskommitté, Yrkeskvinnors Samarbetsförbund, Kristna Kvinnors Samarbetskommitté. Fredrika Bremerförbundet, Sveriges Socialdemokratiska Ungdomsförbund, Svenska Landsbygdens Ungdomsförbund, Ung-

Kungl. Maj.ts proposition nr 182.

gift att i samråd med landets olika sparinstitutioner verka för ett ökat sparande och för en inskränkning av konsumtionen. Den organiserades på följande sätt.

Sparkampanjen ledes av en rikskommitté, i vilken folkrörelserna i landet äro representerade. Kommittén har tillsatt ett arbetsutskott, vars ordförande är förre ordföranden i landsorganisationen August Lindberg. I varje län har bildats en länskommitté med landshövdingen såsom ordförande och sammansatt efter samma grunder som rikskommittcn. Som verkställande ledamot har länskommittén till sitt förfogande ett länsombud. Länskommittéernas uppgift är att bilda lokala kommittéer inom länen och att leda dessas arbete. De lokala kommittéerna ha till uppgift alt i samarbete med respektive orters sparorgan genom propaganda på arbetsplatser, i organisationer och på annat sätt stimulera till begränsning av icke absolut nödvändiga inköp och till ökat sparande samt att sprida upplysning om det aktuella ekonomiska läget genom offentliga möten, föredrag i organisationerna och genom anordnande av studieverksamhet i samhällsekonomiska frågor. En väsentlig uppgift är att bilda sparklubbar. Till understödjande av de lokala kommittéernas arbete har den centrala kommittén ombesörjt en omfattande sparpropaganda genom affischering, annonser i rikspressen, trycksaker, pressmeddelanden, talarmaterial, filmer m. m.

Vid sidan av den i det föregående berörda verksamheten medverkade Folkrörelsernas sparkampanj vid emissionen av 1947 års premieobligationslån, vilket lån emitterades under hösten 1947 såsom ett led i strävandena att uppsuga den överflödiga köpkraften inom landet. Sparkampanjen bedrev därvid direkt försälj ningspropaganda och förmedlade samtidigt obligationsköp, väsentligen till sammanslutningar av anställda (obligationsföreningar).

På våren 1949 framfördes av Sparkampanj ens ungdomskommitté ett förslag om frivilligt lönsparande för ungdom. Förslaget innebar, att all förvärvsarbetande ungdom inom landet i åldern upp till 25 år skulle förbinda sig att på särskilt sparkonto i bank avsätta 10 % av sin avlöning under liden till dess nämnda ålder uppnåddes samt att sålunda avsatta medel skulle vara bundna under samma tid. Endast vid giftermål eller vid vissa andra trängande medelsbehov skulle uttag från sparkonto få ske under bindningstiden. Förslaget innefattade även tanken på att staten genom anslag på budgeten skulle bidraga till viss premiering av detta sparande, exempelvis genom att anslagna medel utlottades i form av vinster. Förslaget till lönsparande, som vann anslutning från regeringens, arbetsgivarnas, löntagarorganisationernas och sparinstitutionernas sida, undergick sedermera teknisk bearbetning. Lönsparandet sattes i gång i september 1949 i enlighet med uppgjorda riktlinjer och bestämmelser. Då frågan om utlottning av vinster i samband med lönsparandet är avhängigt av riksdagens beslut, innefatta de hittills tillämpade bestämmelserna för lönsparandet icke några regler eller föreskrifter om ett sådant lotteri. Ej heller i propagandan för lönsparandel har loltcritanken kunnat givas någon mera påtaglig form.

Sparkampanjen har i sin verksamhet vänt sig till de små inkomsttagarna. Då dessas sparande i huvudsak sker genom insättning på sparkasseräkning hos de olika sparinstilulionerna, kan det i detta sammanhang vara av intresse att se, hur utvecklingen under de senare åren varit inom detta omsvenskarna, Högerns Ungdomsförbund. Folkpartiets Ungdomsförbund. Sverges Kommunistiska Ungdomsförbund, Svenska Scoutrådet, Sveriges Flickscoutråd, Svenska Gymnastik- och Idrottsföreningarnas Riksförbund, Sveriges Storloge i.O. G T.. Nationaltemplarorden Sam verkande I lildningsförbunden, Arbetarnas Bildningsförbund. Federationen Sveriges Allmänna Folkskollärareförening, Liiroverkslärarnas Riksförbund, Målsmännens Riksförbund, försvarsstabens 1’ersonalvårdsavdelning.

4 Kungl. Maj.ts proposition nr 182.

räde. I detta syfte lämnas i följande sammanställning uppgifter å det totala insättningsöverskottet under vart och ett av åren 1945—1949 på sparkasseräkning hos de olika sparinstitutionerna.

Som framgår av sammanställningen skedde under åren 1948 och 1949 en avsevärd återhämtning av den nedgång i insättningsöverskottet, som inträffade under åren närmast förut. Härtill har säkerligen ett flertal olika faktorer bidragit, beträffande vilka bl. a. må framhållas den höjning av insättningsmaximum för sparkasseräkning, som medgavs sparbankerna och affärsbankerna av 1948 års riksdag och som i större eller mindre utsträckning kan ha medfört överflyttning av medel från andra räkningar, ävensom den inlösen av förfallna sparobligationer, som ägt rum under ifrågavarande tid. Å andra sidan representera ovanstående siffror endast en del av det enskilda sparande, som på olika sätt äger rum inom landet. Men även det totala sparandet visar, såsom framgår av konjunkturinstitutets beräkningar, en förbättring av sparresultatet under de senaste två åren, som är parallell med förbättringen beträffande spar kasseräkningarna.

Genom sparkampanjens medverkan vid emissionen av 1947 års premielån försåldes, enligt uppgifter från länskommittéerna, obligationer av detta lån å sammanlagt 164 milj. kr., nästan uteslutande till obligationsföreningar som bildats på arbetsplatserna. Föreningarnas obligationsköp finansierades i regel genom amorteringslån, huvudsakligen hos sparbanker. Då dessa lån löpte på kort tid, 3—6 år, torde genom amorteringarna ha åstadkommits ett betydande årligt nysparande, vilket annars ej skulle ha kommit till stånd.

Den av sparkampanjen understödda sparklubbsverksamheten resulterade i en utvidgning av denna verksamhet till att omfatta ett medlemsantal av 500 000 vid slutet av år 1947 och 572 000 vid slutet av år 1949. Sparformens svaghet ligger i den stora medlemsomsättningen och de täta uttagen av sparmedel.

Kampanjen för lönsparandet har intill utgången av år 1949 givit till resultat, att omkring 8 300 ungdomar vid drygt i 000 företag bundit sig för dylikt sparande. Vid ett bedömande av detta resultat får hänsyn tagas till att vid åtskilliga större företag igångsättandet av lönsparandet uppskjutits till nyåret 1950.

Kostnaderna för sparkampanjens verksamhet ha bestritts av statsmedel, vilka utgått från det under huvudtiteln Riksdagen och dess verk m. m. anvisade, till riksgäldskontorets förfogande ställda anslaget till kostnader vid emission av statslån m. m. Kostnaderna för de senast förflutna två budgetåren ha uppgått till drygt en miljon kronor för vartdera året och beräknas för innevarande budgetår belöpa sig till 700 000 kr. En fördelning av kostnaderna på olika år och utgiftskategorier framgår av följande sammanställning.

Kungl. Maj.ts proposition nr 182.

5 Promemorian har därefter övergått till att behandla spörsmålet om Folkrörelsernas spar kampanjs fortsatta verksamhet och organisation.

Härom har till en början anförts, att det icke vore möjligt att beräkna hur stor del av förbättringen av det frivilliga sparandet under de senaste åren, som kunde tillskrivas den verksamhet, som bedrivits av Folkrörelsernas sparkampanj. Det syntes dock i varje fall finnas skäl för omdömet, att sparkampanjen varit av sådan betydelse i sammanhanget att de nedlagda kostnaderna varit motiverade.

Det upplysningsarbete, som utförts av Folkrörelsernas sparkampanj, hade från början varit avsett att ingå såsom ett led i åtgärderna för att lätta det inflationstryck, som med särskild styrka gjort sig gällande under år 1947. Emellertid vore möjligheterna att på kort sikt genom upplysningsverksamhet åstadkomma någon betydande ökning i sparandet ofta begränsade. Däremot förefölle det som om på längre sikt större möjligheter skulle föreligga att uppnå goda resultat av ett väl genomfört upplysningsarbete.

De motiv som enligt promemorian talade för ett fortsatt upplysningsarbete i spar främjande syfte vore i huvudsak följande. En betydande inkomstutjämning hade numera inträtt, samtidigt som den genomsnittliga realinkomsten för de lägre inkomstklasserna väsentligt höjts. Härigenom hade levnadsförhållandena i hög grad förbättrats för den stora massan av medborgare. Följaktligen hade ansvaret för den nödvändiga kapitalbildningen inom samhället i högre grad än förut kommit att vila på de breda inkomst-

6 Kungl. Maj:ts proposition nr 182.

grupperna. Inom dessa grupper försigginge också ett mycket betydande sparande. Men det funnes detta oaktat avsevärda outnyttjade sparreserver inom dessa inkomstlager liksom naturligtvis också inom de högre inkomstskikten. Bortsett från den ökning av sparandet, som borde vara möjlig att åstadkomma inom sådana högre inkomstskikt, syntes de outnyttjade sparreserverna i första hand förefinnas bland inkomsttagare utan försörjningsplikt, vilka i de flesta fall tillhörde de yngre årgångarna. Den inträdda förbättringen i den allmänna inkomstnivån hade kommit de yngre löntagarna tillgodo i betydligt högre grad än de äldre. Härtill komme, att många yngre personer endast till en del eller i vissa fall icke alls betalade kostnaden för mat och husrum, så länge de bodde kvar hos sina föräldrar. På det hela taget medförde det gynnsamma inkomstläget för de yngre löntagarna, att dessa lockades till eu utgiftsstandard, som de icke kunde upprätthålla, när de bildat familj och påtagit sig försörjningsbördor.

Vidare har i promemorian framhållits, att en mycket omfattande kapitalbildning erfordrades för tillgodoseende av det investeringsbehov, som för närvarande förelåge och som inom överskådlig framtid alltjämt torde komma att föreligga. I detta läge skulle det vara oklokt om en statsunderstödd propagandaverksamhet, som tillkommit i avsikt att stimulera till ett nödvändigt sparande, skulle helt inställas. Den folkpsykologiska effekten av en sådan åtgärd skulle helt säkert bli den, att inom stora befolkningsgrupper den uppfattningen komme att göra sig gällande, att ett allmänt sparande ur samhällsekonomiska synpunkter icke längre vore av särskild vikt. Härigenom skulle de resultat, som på området uppnåtts genom sparkampanjens verksamhet, lätt kunna gå tillspillo.

En fortsatt sparfrämjande upplysningsverksamhet syntes sålunda vara behövlig. Härtill komme att det s. k. lönsparandet, som ovan berörts och som sedan nagra månader tillbaka vore under uppbyggnad, behövde stödjas av ekonomisk upplysningsverksamhet, om det efter hand skulle kunna få någon större betydelse.

Ett omfattande och effektivt upplysningsarbete i sparfrämjande syfte bedreves emellertid av banker, sparbanker, postsparbanken, försäkringsorgan, konsumentkooperationen och en rad andra liknande organ. Hela denna verksamhet vore av utomordentligt stor betydelse och utan densamma skulle sparandet inom de breda inkomstlagren icke fått tillnärmelsevis den omfattning, som det för närvarande hade. Detta oaktat förefunnes, såsom ovan framhållits, alltjämt outnyttjade sparreserver. Naturligtvis kunde ytterligare värdefulla resultat uppnås genom att de nyssnämnda organen fortsatte att intensifiera sin verksamhet. En sådan utveckling vore enbart att halsa med tillfredsställelse. Men även om man förutsatte en dylik ytterligare ökad sparpropaganda, funnes dessutom utan tvivel behov av en i samarbete med spar- och försäkringsinstituten bedriven upplysningsverksamhet, anförtrodd åt ett organ med en i förhållande till de egentliga sparinstitutionerna mera oberoende ställning och med direkt representation från just de befolkningsgrupper, till vilka sparpropagandan riktade sig.

7 Kungl. Maj.ts proposition nr 182.

Protnemorian har därefter ingått på frågan om formerna för sparkampanjens fortsatta verksamhet och om kampanjens organisatoriska ställning gentemot statsverket. Härom har anförts följande.

Inom Folkrörelsernas sparkampanj har frågan om kampanjens nedläggande eller dess fortsatta verksamhet dryftats. Vid en konferens i januari 1950 med de till kampanjen anslutna riksorganisationerna m. fl. uttalade sig samtliga organisationer för sparkampanj ens bibehållande, särskilt med hänsyn till det nyligen igångsatta lönsparandet. Jämväl från spar institutionernas sida har samma mening framförts, varvid ansetts att det vore olyckligt att nu nedlägga sparkampanjen, då detta kunde få en menlig inverkan på det ökade sparande, som otvivelaktigt kommit igång.

Med hänsyn till den meningsyttring, som sålunda framkommit, har inom sparkampanjen frågan om dess fortsatta verksamhet omprövats med utgångspunkt från att den framtida verksamheten i första hand skulle inriktas på att stödja lönsparandet. I samband därmed har en nedskärning av kampanjens administration eftersträvats.

Innan frågan om formerna för sparkampanj ens fortsatta verksamhet och de beräknade kostnaderna för densamma här upptages, torde kampanjens organisatoriska ställning gentemot statsverket något beröras.

Sparkampanjen har, som torde ha framgått av den lämnade redogörelsen, haft en mer eller mindre officiell ställning. Tillkomsten och utformningen av kampanjens verksamhet har skett i samråd med representanter för regeringen. De erforderliga medlen för verksamheten ha tillhandahållits av riksgäldskontoret, vars befattning med kampanjen — bortsett från samarbetet vid emissionen av 1947 års premielån — i huvudsak begränsats till att hos riksdagens bankoutskott äska medel till täckande av kampanjens kostnader samt att utbetala de anvisade beloppen. Riksgäldskontoret har icke ansett sig böra ingå på någon närmare granskning av sparkampanj ens anslagsberäkningar eller av riktlinjerna för dess verksamhet, ehuru kontoret dock vid olika tillfällen upptagit diskussion med sparkampanjen i syfte att i möjligaste mån nedbringa de större utgiftsposterna. Riksgäldskontorets anslagsäskanden hos riksdagen ha skett, sedan vid varje tillfälle bekräftelse erhållits på att inom regeringen intresse förelegat för saken. Genom sin revisionsbyrå har riksgäldskontoret granskat sparkampanj ens för budgetår avslutade räkenskaper.

Det framstår såsom önskvärt, att i samband med den ifrågasatta omorganisationen av verksamheten Folkrörelsernas sparkampanj organisatoriskt erhåller en fastare anknytning till något statligt organ än kampanjen hittills haft. I detta avseende förefaller riksgäldskontoret vara den lämpligaste myndigheten. Detta ämbetsverk har ju haft kontakt med kampanjen alltifrån dess första början och har å sitt anslag å budgeten redovisat kampanjens hittillsvarande kostnader samt skulle i enlighet med vad som nedan föreslås, ombesörja vinstutlottningarna i samband med lönsparandet. Sparkampanjens organisatoriska anknytning till riksgäldskontoret skulle ske sålunda, att sparkampanjen underställdes riksgäldskontoret i fråga om sin ekonomiska förvaltning och administration. Planläggningen och genomförandet av kampanjens verksamhet skulle efter godkända riktlinjer handhavas av sparkampanj ens ledning.

Vad härefter angår den inre organisationen har sparkampanj ens arbetsutskott framfört följande synpunkter. För en kommande verksamhet på något längre sikt är det icke att räkna med att sparkampanjens organisation skall stå till förfogande i oförändrat skick. Lokalkommittéerna, av vilka en stor del på sin tid atogo sig uppdraget i tanke att det gällde en kortare kam-

8 Kungl. Maj.ts proposition nr 182.

panj, kunna icke upprätthållas i samma utsträckning som hittills, i de flesta fall beroende på att ledamöterna äro starkt engagerade i kommunalt, fackligt eller politiskt arbete. Ett stort antal lokalkommittéer och många kontaktmän torde dock vara beredda att även i fortsättningen lämna sin medverkan. Uppgiften blir då i förevarande avseende att söka bevara det intresse för aktivt deltagande i den fortsatta sparkampanjen som alltjämt finnes och förstärka detta genom direkt kontakt med de lokala organisationerna.

En effektiv sparkampanj på längre sikt kan knappast bedrivas utan avlönade kontaktmän i landets olika delar. En sådan kontakt har Folkrörelsernas sparkampanj upprätthållit genom heltidsanställda ombudsmän, en i varje län. I längden torde emellertid en så uppbyggd organisation bli för kostsam. Av de två alternativ till lösning av denna fråga som övervägts har det ena, innebärande ett mindre antal ombudsmän, var och en med flera län till arbetsområde förkastats med hänsyn till svårigheten att få ombud, som organisatoriskt behärska flera län, och till de relativt höga kostnader en sådan anordning skulle medföra. Det andra alternativet, som är att föredraga, går ut på att bibehålla det nuvarande antalet ombud, ett för varje län, men att minska tjänstgöringstiden från heltid till deltid. Det är emellertid uppenbart, att med en sådan nedskärning av länsombudsorganisationen, som här avsetts, sparkampanj ens effekt blir minskad.

Kostnaderna för sparkampanjen har genom ovannämnda nedskärning av propagandaapparaten kunnat väsentligen nedbringas. Medan dessa kostnader, såsom ovan meddelats, för vartdera av verksamhetens första två år uppgingo till något över en miljon kronor och för innevarande budgetår beräknats till 700 000 kr., ha kostnaderna för budgetåret 1950/51 uppskattats till 490 000 kr. Hur detta belopp fördelar sig på de olika kostnadstitlarna

framgår av följande sammanställning:

Kronor

Administrationskostnader:

Arvoden för länsombud.................................... 67 000

Löner å centralbyrån samt arvoden.......................... 40 000

Kontorskostnader ......................................... 5 000

Telefon .................................................. 2 000

Hyra .................................................... 3 000

Inköp av inventarier....................................... 5 000

122 000

Propagandakostnader:

Affischer och affischeringskostnader ........................ 105 000

Trycksaker............................................... 40 000

Klichéservis och diverse propagandamaterial ................ 10 000

Film..................................................... 50 000

Annonsering ............................................... 90 000

Resor och föredragskostnader .............................. 20 000

Konferenser .............................................. 20 000

Porto och distribution...................................... 20 000

Utställningar och möteskostnader........................... 13 000

368 000 Summa 490 000

Vad de särskilda i sammanställningen upptagna posterna beträffar må följande framhållas. Arvodena till länsombuden, till antalet 28 st., ha beräknats efter 200 kr. för månad och ombud. Härvid har förutsatts, att varje

9 Kanyl. Maj.ts proposition nr 182.

ombud skall prestera effektivt en veckas arbete i månaden. I posten »löner å centralbyrån samt arvoden» ingå årslöner till följande befattningshavare, nämligen till verkställande direktören 18 000 kr., till ett biträde, tillika kassörska, 7 200 kr. och till ett skrivbiträde 6 600 kr., samt dessutom ett belopp av 8 200 kr. till tillfällig kontorshjälp, diverse arvoden m. m. Posten »inköp av inventarier» å 5 000 kr. utgör ett engångsanslag för inköp av kontorsmöbler m. m. för centralbyrån. Hittills har byrån kunnat låna sådana inventarier, men denna möjlighet föreligger icke framdeles.

I fråga om den under rubriken propagandakostnader uppförda posten till annonsering må anmärkas, att en annonsering av icke alltför ringa omfattning är ofrånkomlig, då det gäller att ernå en för propagandan nödvändig publicitet i pressen. I övrigt bör beträffande propagandakostnaderna framhållas, att det under verksamhetens gång kan visa sig erforderligt att utöka en viss verksamhetsgren utöver den beräknade kostnadssumman för denna gren på bekostnad av en annan, allt givetvis inom den totala kostnadsramen.

I promemorian har vidare redogjorts för den nya form av sparande bland ungdomen, det s. k. lönsparandet, som infördes under hösten 1949.

I promemorian erinras till en början om att initiativet till den nya sparformen hade kommit från Folkrörelsernas sparkampanjs ungdomskommitté, representerande landets politiska och ideella ungdomsorganisationer. I skrivelse till Kungl. Maj :t i mars 1949 hade kommittén hemställt om åtgärder för främjande av kontinuerligt sparande bland ungdomen samt premiering därav i enlighet med ett skrivelsen bifogat förslag. Förslaget hade sedermera underkastats granskning av en för ändamålet tillkallad kommitté, bestående av representanter för riksgäldskontoret, sparinstituten, sparkampanjen och arbetsmarknadens parter m. fl. Denna kommitté hade granskat förslaget ur tekniska synpunkter och utarbetat bestämmelser m. m. för lönsparandet ävensom för en av statsmakterna eventuellt anordnad premiering av detsamma genom lotteri.

Sedan de organisationer, som representerade de av lönsparandet berörda parterna, d. v. s. löntagarna, arbetsgivarna och sparinstitutionerna, efter remiss tillstyrkt förslaget om anordnandet av lönsparande, hade lönsparandet tagit sin början under hösten 1949 i enlighet med av den tekniska kommittén utarbetade bestämmelser.

Beträffande bestämmelserna för lönsparandet har i promemorian lämnats följande redogörelse.

Anslutning till lönsparandet sker genom ett avtal mellan löntagaren, hans arbetsgivare och en bank (postsparbanken, affärsbank, sparbank, kooperativa förbundets sparkassa,1 centralkassa för jordbrukskredit). Avtalet bar för löntagarens vidkommande formen av en förbindelse, vari han för sin del godkänner de för lönsparandet upprättade bestämmelserna samt medgiver rätt för arbetsgivaren att under sparperioden vid varje avlöningstillfälle avdraga ell belopp, motsvarande vissa procent, lägst 10 %, av bruttolönen, varvid beloppet för förräntning skall insättas å ett för löntagaren upplagt lönsparkonto i banken. Från arbetsgivarens sida innebär avtalet, att han

1 Kooperativa förbundets sparkassa mottager insättningar å lönsparkonto allenast för till kassan anslutna medlemmar.

10 Kungl. Maj:ts proposition nr 182.

åtager sig att för dem av hans anställda, som anslutit sig till lönsparandet, verkställa angivna löneavdrag samt insätta dessa i banken. Banken slutligen åtager sig att mottaga och förränta samt i övrigt i enlighet med bestämmelserna för lönsparandet förvalta de avdragna lönebeloppen.

De närmare bestämmelserna för lönsparandet äro följande.

1. Anmälan. Lönsparande kan anordnas efter överenskommelse mellan arbetsgivare och anställda samt bank. Med bank avses i dessa bestämmelser postsparbanken, sparbank, affärsbank ävensom kooperativa förbundets sparkassa och centralkassa för jordbrukskredit.

För att få anmäla sig till lönsparande får vederbörande icke ha fyllt 25 år.

2. Sparperiod. Den avtalade sparperioden skall omfatta tiden t. o. m. det år, då spararen fyller 25 år. Avtalet skall dock gälla minst tre kalenderår.

Sparare, som första sparåret fyller

högst 22 år sparar alltså t. o. m. det år han fyller 25 år

23 v » > » » > ' 26

24 >. v 3 3 ■> 27 »

25 s » » 3 » » » » 28 3

Innan sparperiod gått till ända, kan den på begäran av spararen förlängas. Förlängningen skall i så fall omfatta tiden t. o. m. det år, spararen fyller 28 år.

3. Spavbelopp. Lägsta sparbelopp är 10 % av spararens bruttolön (avrundat till närmaste hela krontal). Spararen och arbetsgivaren kunna dock överenskomma om att större avdrag skall göras.

4. Sparkontobevis. Spararen erhåller genom arbetsgivaren ett av banken utfärdat bevis om att lönsparkonto upplagts för hans räkning.

5. Ränta. Ränta beräknas kvartalsvis på det belopp, som innestått hela kvartalet, samt lägges vid kalenderårets slut till kapitalet.

6. Saldobesked. Besked om behållningen å lönsparkonto tillställes kontoinnehavaren minst en gång om året. Efter varje års utgång utfärdas därjämte ett kapital- och räntebesked. Beskeden distribueras genom arbetsgivaren.

7. Uttag. Vid sparperiodens utgång skall sparkonto avslutas. Efter spararens önskan utbetalas innestående medel eller överföras till annan sparräkning.

Uttag under löpande sparperiod — förtidsuttag — kan på ansökan medges, om spararen som skäl härför kan åberopa,

1) att han skall ingå äktenskap, eller

2) att han är i oundgängligt behov av det önskade beloppet, därför att han skall genomgå kostnadskrävande utbildning eller befinner sig i nödställd belägenhet, vållad av långvarig sjukdom eller arbetslöshet, dyrbar läkarvård, ådragen försörjningsplikt eller därmed jämförligt förhållande.

Riktigheten av det åberopade skälet för förtidsuttag skall vara skriftligen bestyrkt av arbetsgivaren eller av ett sparombud vid arbetsplatsen. Sparombudet skall utses av arbetsgivaren eller av de anställda.

Vid förtidsuttag, som gäller högst 500 kronor, skall uppsägning verkställas en månad före önskad uttagningsdag. För högre belopp är uppsägningstiden tre månader. °

Om förtidsuttag sker, bör om möjligt överenskommelse träffas om återinsättning av motsvarande belopp genom ökade avdrag under viss tid.

8. Uppsägning av sparavtal. Spararen kan med iakttagande av en uppsägningstid av tre månader säga upp sparavtalet. Redan insatt belopp får dock icke lyftas förrän vid utgången av den avtalade sparperioden. Det sist-

Kungl. Mcij.ts proposition nr 182.

1]

nämnda gäller, även om insättningarna av annan anledning upphöra. Om behållningen å kontot understiger 25 kronor och insättningarna upphöra, kan emellertid beloppet utbetalas utan uppsägning eller företeende av intyg.

Förtidsuttag kan medges på i punkt 7 här ovan angivna villkor.

9. Anställningsbyte. Om sparare byter anställning, skall anmälan därom omedelbart ske till banken. Öppnas lönsparkonto i annan bank, skall behållningen på det gamla kontot efter framställning av den nya banken överflyttas till denna bank.

För den händelse vinstutlottningar skulle komma att anordnas i samband med lönsparandet, hade den tekniska kommittén föreslagit ytterligare följande bestämmelse.

Vinstutlottning. Bland dem, som deltaga i lönsparandet, utlottas en gång om året vinster efter plan, som fastställes av riksgäldskontoret. Högsta vinsten är 5 000 kronor och lägsta 100 kronor. Rätt att deltaga i vinstutlottning tillkommer varje lönsparare, som under minst sju månader av närmast föregående kalenderår gjort insättningar på lönsparkonto och som vid slutet av samma år fortfarande har lönsparkonto. Utfallen vinst utbetalas till vinnaren snarast möjligt efter utlottningens avslutande.

Ränta å lönsparkontona utgår efter den räntesats, som tillämpas av sparbankerna, för närvarande 21/, %. Postsparbanken och affärsbankerna, som på vanlig sparkasseräkning gottgöra ränta efter 2 %, ha sålunda beträffande lönsparkontona höjt räntesatsen i nivå med sparbankernas.

I fråga om den föreslagna bestämmelsen angående vinstutlottning anförde den tekniska kommittén bl. a. följande.

Storleken av det statsbidrag, som årligen skulle ställas till förfogande för utlottning bland lönspararna, borde enligt kommitténs mening stå i viss proportion till summan av de enligt bestämmelserna för lönsparandet gjorda insättningarna under kalenderåret närmast före det, under vilket utlottning skulle ske. Kommittén framhöll vidare, att då statsbidraget skulle beräknas på de under ett år sparade medlen, detsamma — under förutsättning av ett lika stort sparande under vart och ett av de följande åren — skulle bli av oförändrad storlek, medan det hopsparade kapitalet samtidigt växte. I förhållande till hela det sparade kapitalet bleve sålunda statsbidraget för varje år procentuellt mindre. Beträffande beskattning av vinster i det ifrågasatta lotteriet förutsatte kommittén, att dessa skulle underkastas förordningen om särskild skatt å lotterivinster, varigenom 20 % av vinstbeloppet skulle avdragas från vinsten innan denna utbetalades. Kommittén hade slutligen föreslagit, att riksgäldskontoret skulle ombesörja alla de centrala åtgärder, som sammanhängde med vinstutlottningarna, bl. a. fastställandet av den årliga vinstplanen för lotteriet.

Promemorian har erinrat om att förslaget rörande lönsparande och därtill knutet lotteri hade remitterats för yttrande till följande myndigheter och organisationer, nämligen generalpoststyrelsen, statskontoret, bank- och fondinspektionen, sparbanksinspcktionen, statens avtalsnämnd, fullmäktige i riksbanken, fullmäktige i riksgäldskontoret, svenska jordbrukskreditkassan, tjänstemännens centralorganisation, landsorganisationen i Sverige, svenska arbetsgivareföreningen, handelns arbetsgivareorganisation, svenska lantarbe t sgivare föreningen, svenska bankföreningen, svenska sparbanksföreningen, svenska livförsäkringsbolagens förening och försäkringsanstalterna Folket- Samarbete, kooperativa förbundet, folkrörelsernas sparkampanj och dess ungdom skommitté.

12 Kungl. Maj:ts proposition nr 1S2.

Samtliga remissinstanser hade tillstyrkt, att el t lönsparande på i huvudsak föreslaget sätt anordnades, med undantag av fullmäktige i riksbanken och generalpoststyrelsen. Fullmäktige, som understrukit betydelsen av att åtgärder vidtogos i syfte att stimulera sparandet, särskilt bland ungdomen, hade funnit det framlagda förslagets syftemål vara av stor betydelse, men hade likväl ansett det tveksamt, huruvida förslaget med den utformning detsamma givits borde realiseras. I syfte att undvika alltför stor splittringav sparformerna hade fullmäktige därför närmast varit benägna att förorda en speciellt på de yngre årsklasserna inriktad intensifierad propaganda för ökat sparande, i möjligaste utsträckning genom löneavdrag, på grundval av redan befintliga sparformer, närmast sparklubbsverksamheten och inlåningen på rikskonto. Även generalpoststyrelsen hade ifrågasatt lämpligheten av att skapa någon särskild, ny sparform för ungdomen, da den redan befintliga klubbsparrörelsen enligt styrelsens mening syntes i allt väsentligt kunna taga lönsparandet om hand. Därest emellertid det föreslagna lönsparandet skulle anses böra förverkligas, vore postsparbanken beredd att ställa sina tjänster till förfogande.

I fråga om förslaget till premiering av lönsparandet genom ett lotteri hade meningarna varit delade hos de hörda remissinstanserna. Riksgäldsfulhnäktiges majoritet, som funnit förslaget innebära ett ensidigt gynnande av en viss kategori sparare, hade närmast varit böjd för att avstyrka förslaget. I sådan riktning hade även svenska arbetsgivareföreningen och svenska ^^arbetsgivareföreningen uttalat sig, vilka ansett att värdet av en premiering genom lotteri icke vore tillräckligt stort i förhållande till betänkligheterna mot idén. Sparbanksinspektionen hade framfört den principiella invändningen mot förslaget, att den ifrågasatta anordningen vore mindre väl förenlig med den uppfostran till och befordran av sparsamhet, som borde vara lönsparverksamhetens ideella grundval. Svenska bankföreningen hade framhållit, att det framstode som felaktigt att sammankoppla den ideella rörelsen för ungdomssparande med ett lotteri, och svenska sparbanksföreningen hade anfört, att det icke vore lämpligt att hos ungdomen skapa den föreställningen, att just deras sparande skulle vara förenat med särskilda förmåner och att det vore viktigt, att få in ungdomens sparande i de vanliga ekonomiska sammanhangen. Kooperativa förbundet hade i sitt yttrande fastslagit, att det inte vore någon tvekan om att ett lotteri hade ett större propagandavärde för anslutning till lönsparandet än exempelvis en överränta eller en premiering i form av försäkringsskydd, men hade framhållit att ett försäkringsskydd hade större ekonomiskt värde för deltagarna. Förbundet hade också i princip varit motståndare till förslaget, vilket psykologiskt kunde anses ha sitt stöd i en mentalitet, som vore raka motsatsen till sparviljan. Om vinstutlottning ändock skulle komma till stånd, föresloge förbundet en mellanform av lotteri och försäkringsskydd.

En positiv inställning till lotteriförslaget hade intagits — förutom av Folkrörelsernas sparkampanj och dess ungdomskommitté (förslagsställaren) - av statskontoret, landsorganisationen och tjänstemännens centralorganisation. Statskontoret hade sålunda framhållit, att syftet med den nya sparformen skulle verksamt främjas av det ifrågasatta lotteriet, vars kostnader väl torde uppvägas av det ökade sparandet. Landsorganisationen hade förordat, att staten lämnade sin medverkan till premiering av lönsparandet, eftersom det i vissa hänseenden måste betraktas som en uppoffring för en sparare att låta sparmedlen vara innestående i princip intill han uppnått 25 år. Tjänstemännens centralorganisation hade ansett pre-

13 Kungl. Maj:ts proposition nr 182.

miering av lönsparandet genom utlottning av vinster vara erforderlig för att ge lönsparandet största möjliga spridning.

Generalpoststyrelsen hade i fråga om det föreslagna lotteriet framhållit, att det kunde anses riktigt, att staten bestrede kostnaderna för en premiering av lönsparandet med hänsyn till dettas samhällsnyttiga karaktär. Uppslaget att premieringen skulle ske i form av lotteri hade styrelsen i sammanhanget funnit förståeligt men knappast tilltalande och det vore endast med tvekan som styrelsen, i förlägenhet om annan utväg, ville biträda lotteritanken.

Av övriga remissinstanser hade bank- och fondinspektionen och svenska jordbrukskreditkassan ställt sig tveksamma till lotteriförslaget, medan statens avtalsnämnd icke tagit principiell ställning till förslaget. Handelns arbetsgivareorganisation hade funnit lotteritanken mindre tilltalande men hade dock icke velat avstyrka förslaget. Svenska livförsäkringsbolagens förening och försäkringsanstalten Folket-Samarbete hade icke gjort något uttalande i lotterifrågan.

Promemorian har härefter närmare ingått på frågan om premiering av lönsparandet och framlagt visst förslag i detta hänseende. Härom har i promemorian framhållits följande.

Mot en premiering över huvud taget av lönsparandet genom bidrag från staten har såsom framgår av det ovan anförda, på några undantag när, någon invändning icke rests i de inkomna remissyttrandena. Beträffande formerna för en dylik premiering torde väl de huvudsakliga alternativen utgöras av en tilläggsränta eller ett lotteri i likhet med det föreslagna. Frågan blir då vilket alternativ som är det bästa, en fråga som kan ses ur olika synpunkter.

Det torde vara alldeles riktigt att, som vissa av remissinstanserna framhållit, en premiering av lönsparandet genom utlottning av vinster bland spararna står i ett visst motsatsförhållande till själva sparandets idé. Sparandets betydelse för ungdomens fostran till försakelse för stunden för att nå ett framtida mål, skulle helt visst förlora i styrka, om möjligheten att vinna ett större penningbelopp framstode som den enda drivfjädern för sparandet. Emellertid torde det väl vara så, att de flesta personer, som börjat ett regelbundet sparande, ganska snart funnit ett sådant sparande vara av väsentlig betydelse för den egna ekonomien, om de inte haft detta klart för sig redan vid starten. Det gäller alltså i förevarande avseende att få de mot sparande avogt inställda ungdomarna in i lönsparandet. Kan detta syfte nås genom den lockelse, som ligger i möjligheten till penningvinster, vore ett lotteri motiverat och, såsom statskontoret framhållit, väl värt kostnaderna. Någon menlig inverkan på den sparsinnade ungdomens sparvil ja lärer väl lotteriet icke medföra.

De principiella betänkligheter mot ett lotteri i samband med lönsparandet, som framförts av vissa remissinstanser, torde sålunda väga mindre i jämförelse med den väsentliga betydelsen av ett ungdomssparande under nuvarande samhällsekonomiska förhållanden. Ur propagandasynpunkt torde det icke råda någon tvekan om att ett lotteri har ett större värde för anslutning till lönsparandet än en premiering i form av tilläggsränta. Härtill kommer slutligen, beträffande en premiering över huvud taget från statens sida, att i propagandan, där man av lönspararna kräver att sparmedlen skola bindas på längre tid, detta krav lättare kunde motiveras, om staten vore beredd offra ett visst årligt belopp för premieringen. Från ungdomsorganisationernas sida har också starkt framhållits lotteriets betydelse för propagandan för lönsparandet.

14 Kungl. Maj:ts proposition nr 182.

Vad härefter angår det föreslagna lotteriet torde i första hand framhållas, att ett sparande av 10 % av lönen bör vara ett oeftergivligt krav för att statsbidrag till vinstutlottning skall komma i fråga. Denna procentsats är också intagen i de för lönsparandet utfärdade bestämmelserna. Beträffande statsbidragets storlek torde ett årligt belopp av 1 % av det totala nysparandet på lonsparkonto^ under kalenderåret närmast före det, varunder vinstutlottning skulle ske, få anses vara lämpligt avvägt. Den förenämnda tekniska kommittén har meddelat vissa sifferuppgifter i detta sammanhang, av vilka följande här återgivas:

Exempel på statsbidragets storlek m. m.

Statsbidraget (vinstsumman) har beräknats på det årliga totala sparbeloppet. Uppgifterna angående detta belopp äro beräknade under förutsättning, att varje sparare har en årlig inkomst av 3 000 kronor och att han spår

10 % därav. Antalet förvärvsarbetande personer i landet i åldrarna 15_25

år har uppskattats till 650 000.

Lotteriets vinstplaner kunna på grundval av statsbidragets storlek konstrueras på olika sätt, beroende på hur stor vinstchans man vill ge varje lönsparare och på storleken av den genomsnittsvinst man finner lämplig. I följande exempel på vinstplan, där vinstsumman, d. v. s. statsbidraget, utgör 150 000 kr., motsvarar antalet vinster, 1 218 st., dels en vinstchans för varje sparare

av (beräknad på 50 000 sparare) —, dels ock en genomsnittsvinst av 123 kr.

1 218 st. vinster å sammanlagt 150 000 kr.

Utlottning av vinster skulle ske i början av varje år, så snart de för upprättande av vinstplan m. m. erforderliga uppgifterna från sparinstitutionerna blivit tillgängliga. Därest det årliga sparandet på lönsparkonto skulle komma att uppgå till så stora belopp, att därmed sammanhängande statsbidrag medgåve två vinstutlottningar om året utan att vinstplanen vid vardera utlottningen därigenom försämrades för deltagarna, kunde övervägas att införa en utlottning jämväl under årets senare hälft, under förutsättning, att härav föranlett merarbete inom sparinstitutionerna icke bleve alltför betungande.

15 Kungl. Maj.ts proposition nr 182.

Såsom ovan framhållits skulle riksgäldskontoret ombesörja alla de centrala åtgärder, som sammanhängde med vinstutlottningarna. Riksgäldskontoret skulle därvid främst åligga att årligen på grundval av nysparandet på lönsparkonto under närmast föregående kalenderår fastställa statsbidraget eftei den av riksdagen godkända procentsatsen samt upprätta vinstplan. Kontoret skulle vidare från sparinstitutionerna mottaga de för vinstutlottningarna erforderliga nummeruppgifterna, förrätta utlottningarna, meddela sparinstitutionerna de nummer, som utfallit med vinst, samt med anlitande av för ändamålet å riksstatcn anvisat anslag och efter avdrag av skatt utbetala vinstbeloppen till vederbörande sparinstitution för vidarebefordran till respektive vinnare i enlighet med fastställda kvalificeringsvillkor.

Beträffande lönspararnas rätt att deltaga i lotteriet hade, framhålles i promemorian, den tekniska kommittén anfört följande:

»Frågan om de villkor, som skola gälla för lönspararens lätt att deltaga i vinstutlottning, erbjuder vissa problem, väsentligen av teknisk natur. Ett slutligt ståndpunktstagande till hithörande frågor är beroende av om man vill lägga tyngdpunkten på att lotteriet skall vara en premiering av en utförd sparprestation eller om lotteriet skall betraktas huvudsakligen såsom ett propagandavapen med det inslag av belöning för deltagande i lönsparandet, som en vinstutdelning alltid måste innebära i sig själv.

Inom kommittén ha flera olika alternativ för kvalifikationsvillkor diskuterats, och till slut ha två huvudalternativ utkristalliserats.

Det ena (I) innebär det kvalifikationsvillkoret, att på lönsparkonto skola ha gjorts insättningar under viss tid av kalenderåret (kvalifikationsåret) närmast före utlottningsåret. Härvid ha diskuterats 7, 9 eller 12 månadei. Då bokföring av insättningar avsetts skola ske en gång varje kalendermanad innebär detta krav formellt sett, att 7, 9 respektive 12 bokförda msattningsposter skola förefinnas. I detta alternativ ligger alltså ett krav på en bevisligen under någon tid utförd sparprestation med den begränsning i tiden, som ansetts ofrånkomlig för att lotteriets propagandavärde icke skall icduceras

Det andra huvudalternativet (II) innebär, att det skulle anses tillräckligt, att spararen under kvalifikationsåret träffat sparavtal och fått åtminstone en msättningspost bokförd. Eftersom ett sparavtal kan uppsägas med tre manaders uppsägningstid, skulle normalt en spartid av 3—4 månader vara att betrakta såsom en minimitid; dock kan denna tid fördela sig på två kvalifikationsår, och alternativet har dessutom ett par konsekvenser, som kunna betraktas såsom en svaghet, nämligen att det i sämsta fall, eftersom ett sparavtal kan under viss förutsättning upphöra utan uppsägningstid, kan bli fråga om att endast en insättning ger rätt att deltaga i lotteriet, samt att en löntagaie kan

_ avsiktligt eller oavsiktligt — uraktlåta att vid byte av anställning göia

anmälan om flyttning av lönsparkontot, varigenom han alltså skulle kunna tänkas erhålla vinster på två eller flera håll. För detta alternativ, dar lotteriets propagandakaraktär dominerar, har ansetts tala, att metoden skulle innebära ett ganska väsentligt förenklat arbete med donna utanför bankernas vanliga arbete liggande uppgift samt såvitt möjligt skulle eliminera riskerna för misstag vid granskningen i samband med utlottningarna, vinsten enligt alternativ I av en normalt med några månader utsträckt faktisk spartid har då icke ansetts uppväga dessa tekniska fördelar hos metoden, helst som man väl finge utgå från, att de som anmälde sig till lönsparandet, i regel komine att fullfölja sitt sparande utöver de kvalifikationstider som diskuterats i alternativ I.

16 Kungl. Maj.ts proposition nr 182.

Av dessa huvudalternativ har inom kommittén den största anslutningen vunnits för alternativ I med förord för att kvalifikationskravet begränsas till 7 bokförda insättningsposter under kvalifikationsåret. Utöver det ovan anförda skälet, att en viss, icke alltför liten sparprestation skall ha utförts, ha de ledamöter, som anslutit sig till detta alternativ, funnit att de ovan angivna svagheterna i alternativet II vore av sådan natur, att de starkt talade mot detta alternativ, samt att det av dem förordade alternativet i uteslöte den antydda möjligheten till missbruk genom öppnande av två eller flera sparkonton i samband med byte av anställning. Framhållas må att de 7 bokföringsposterna icke skulle behöva avse sju månader i följd.»

På de av kommittén sålunda anförda skälen torde enligt promemorian det som alternativ I betecknade förslaget till villkor för lönsparares rätt att deltaga i vinstutlottning vara det mest lämpliga. Detta alternativ hade också tillstyrkts av samtliga de remissinstanser, som yttrat sig angående denna del av förslaget. Promemorian fortsätter:

Såsom tidigare nämnts började lönsparandet under hösten 1949 och hade vid årsskiftet nått en anslutning av omkring 8 300 st. sparare. Även om en kraftig anslutning i början av år 1950 förväntas, torde det vara osäkert, huruvida detta år kommer att inbringa ett så stort nysparande, att statsbidraget kan bilda tillräckligt stort underlag för en tillfredsställande vinstplan. Härtill kommer, att alla de som anslutit sig till lönsparandet efter utgången av juni 1950 på grund av 7-månadersregeln skulle bli uteslutna från deltagande i den första vinstutlottningen. Under nu nämnda förhållanden torde det därför vara motiverat, om beträffande denna första vinstutlottning, vilken skulle äga rum i början av år 1951, vissa modifikationer gjordes i fråga om de föreslagna bestämmelserna om statsbidrag och kvalifikation för deltagande. Beträffande statsbidraget till ifrågavarande utlottning skulle gälla, att detta bidrag utginge med 1 % å nvsparandet på lönsparkonto under åren 1949 och 1950. Bidraget skulle dock utgå med lägst 150 000 kr., under förutsättning likväl att minst 50 000 st. lönsparare vid 1950 års slut innehade lönsparkonto. Skulle nämnda antal lönsparare understiga 50 000 st., skulle statsbidraget utgå med proportionsvis lägre belopp, så att statsbidraget skulle utgöra t. ex. lägst 120 000 kr., om antalet lönsparare uppgick till 40 000 st., lägst 90 000 kr. om antalet vore 30 000 st. o. s. v. Vad angår kvalifikationsvillkoren skulle vid den första utlottningen 7-månadsregeln kunna jämkas så att insättningar under minst 3 månader av ifrågavarande tid skulle kvalificera till deltagande i utlottningen. Det återstående villkoret, nämligen att lönspararen vid 1950 års slut fortfarande hade lönsparkonto, skulle däremot gälla även vid den första vinstutlottningen.

Från livförsäkringsföretagens sida har väckts förslag om livförsäkringsrörelsens anknytning till lönsparandet, innebärande att livförsäkringspremier på ett eller annat sätt skulle få inräknas i lönsparandet. Denna fråga är för närvarande under utredning. Väsentliga tekniska svårigheter äro förknippade med en sådan anslutning. I sammanhanget är också önskvärt att en viss tids erfarenhet erhålles angående lönsparandets utveckling och dess eventuella inflytande på livförsäkringsackvisitionen.

I promemorian har slutligen behandlats vissa anslagsfrågor.

Medelsbehovet för täckande av kostnaderna för Folkrörelsernas sparkampanjs verksamhet under budgetåret 1950/51 uppginge till 490 000 kr. Storleken av statsbidraget till den första vinstutlottningen, som skulle ske i början av år 1951, skulle bli beroende av anslutningen till lönsparandet under åren

17 Kungl. Maj:ts proposition nr 182.

1949 och 1950. Räknade man med att antalet lönsparare vid slutet av sistnämnda år komme att uppgå till minst 50 000 st., skulle statsbidraget utgöra 150 000 kr., under förutsättning att nysparandet under nämnda två år ej överstege 15 miljoner kr. Anslagen å riksstaten 1950/51 till sparkampanjen och lönsparandet borde sålunda beräknas till sammanlagt 640 000 kr.

I promemorian har framhållits lämpligheten av att överinseendet över Folkrörelsernas sparkampanj anförtroddes åt riksgäldskontoret samt att nämnda ämbetsverk handhade de centrala uppgifterna i fråga om vinstutlottningarna i samband med lönsparandet. Härav följde, att de anslag, som bleve erforderliga för täckande av kostnaderna för sparkampanjen och vinstutlottningarna, borde anvisas under driftbudgetens fjortonde huvudtitel Riksdagen och dess verk m. m., vilken titel förvaltades och redovisades av riksgäldskontoret. Medelsanvisningen torde böra uppdelas på två anslag, det ena avseende Folkrörelsernas sparkampanj och det andra vinstutlottning å lönsparande. Det förstnämnda anslaget syntes böra utgå såsom obetecknat anslag, varigenom anslaget bleve maximerat, medan anslaget till vinstutlottning borde utgå såsom förslagsanslag. I enlighet härmed skulle under förenämnda huvudtitel för budgetåret 1950/51 uppföras följande två nya anslag,

nämligen

Folkrörelsernas sparkampanj .......................... 490 000 kronor

Vinstutlottning å lönsparandet, förslagsanslag .......... 150 000 »

Vad ovan sagts avsåge budgetåret 1950/51. För därefter följande budgetår skulle det ankomma på riksgäldskontoret att i sina förslagsberäkningar rörande riksstatsanslagen upptaga belopp till täckning av kostnaderna för sparkampanjen och vinstutlottningar å lönsparandet, i den utsträckning ifrågavarande verksamhet kunde komma att befinnas erforderlig.

Fullmäktige i riksgäldskontoret ha i avgivet utlåtande över promemorian anfört följande.

1 promemorian framhålles såsom önskvärt att Folkrörelsernas sparkampanj organisatoriskt erhåller en fastare anknytning till något statligt organ än kampanjen hittills haft. I detta avseende föreslås riksgäldskontoret såsom lämplig myndighet. Anknytningen till riksgäldskontoret skulle ske sålunda, att kampanjen underställdes riksgäldskontoret i fråga om sin ekonomiska förvaltning och administration. Planläggningen och genomförandet av kampanjens verksamhet skulle handhavas av sparkampanjens ledning. Fullmäktige hava ingenting att erinra mot denna anordning.

Den i promemorian föreslagna premieringen av lönsparandet skulle ske genom vinstutlottning en gång om året efter plan, som skulle fastställas av riksgäldskontoret, som därjämte skulle ombesörja alla övriga centrala åtgärder, sammanhängande med vinstutlottningarna. I sitt yttrande den 4 sistlidne augusti över ett till fullmäktige remitterat förslag till lönsparande bland ungdomen ha fullmäktige angående prcmiering av lönsparandet genom utlottning av vinster anfört bland annat, alt fullmäktige ställde sig synnerligen tveksamma beträffande lämpligheten av en sådan anordning och att ställa statsmedel till förfogande för ändamålet. Fullmäktige vore

2 Bihang till riksdagens protokoll 1950. I samt. Nr 182.

18 KungI. Maj:ts proposition nr 182.

därför närmast böjda för att avstyrka förslaget om vinstutlottningar i samband med lönsparande.

Ehuru fullmäktige fortfarande intaga samma ståndpunkt som tidigare i fråga om en premiering av lönsparandet genom vinstutlottningar hava fullmäktige emellertid, därest en sådan premiering kommer till stånd, icke något att erinra mot riksgäldskontorets medverkan vid utlottningarna på sätt föreslagits i promemorian.

Medelsbehovet för täckande av kostnaderna för Folkrörelsernas sparkampanj under budgetåret 1950/51 angives i promemorian till 490 000 kronor, vilket innebär en avsevärd minskning i kostnaderna i jämförelse med tidigare år. Det erforderliga statsbidraget till den första vinstutlottningen, som skulle ske i början av år 1951, beräknas till 150 000 kronor. Med hänsyn till att storleken av det belopp, som skall utlottas, blir beroende på anslutningen till lönsparandet, skulle nämnda statsbidrag å 150 000 kronor uppföras såsom förslagsanslag.

Fullmäktige hava för sin del icke någon erinran mot beräkningen av det ifrågasatta förslagsanslaget å 150 000 kronor för premiering av lönsparande genom vinstutlottning. Vad beträffar det begärda anslaget å 490 000 kronor för Folkrörelsernas sparkampanj synes det fullmäktige angeläget att till provning upptages frågan, huruvida icke en ytterligare nedskärning av kostnaderna för ifrågavarande verksamhet framdeles kunde ske, både vad gäller administrations- och propagandakostnader. Det kan sålunda exempelvis ifrågasättas, huruvida det kan vara erforderligt att behålla den vidlyftiga och kostsamma organisationsapparaten med länsombud. I varje fall synes denna icke vara behövlig för främjande av lönsparandet. Nämnda sparande är att jämföra med sparklubbssparandet. Detta har framdrivits av postsparbanken och de enskilda sparbankerna under en tid av något mer än tio år och har för postsparbankens del vid 1949 års utgång nått följande omfattning: 1(5 220 sparklubbar med 340 000 medlemmar och en innestående behållning av 56,8 miljoner kronor. För sparbankerna äro motsvarande siffror, avseende 1947 års slut, 7 123 klubbar med 172 000 medlemmar och en insättarbehållning av 22,7 miljoner kronor.

Bildandet av sparklubbar å de olika arbetsplatserna har i regel skett efter initiativ, som utgått från sparinstituten. Personlig bearbetning genom ombud från postsparbanken respektive sparbanken å orten har därvid förekommit i stor utsträckning. På liknande sätt tillgår nu, efter vad fullmäktige inhämtat, ackvisitionsarbetet för lönsparandet. Postsparbanken har ombud, som propagera å arbetsplatserna, och liknande arbete nedlägges av många sparbanker.

I jämförelse med det fältarbete, som sålunda utföres av nu nämnda och även av andra sparinstitut, torde den verksamhet, som länsombuden skola utöva tör lönsparandet, icke få någon större praktisk betydelse. Länsombuden ha visserligen betydelse såsom den centrala ledningens i Stockholm kontaktorgan i länen och genom att de lämna vissa rapporter till denna, men fullmäktige ifrågasätta likväl, om icke den centrala ledningen genom samarbete med de olika sparinstituten kunde erhålla den kontakt med sparverksamheten och de upplysningar om dennas utveckling, som kunna vara erforderliga.

En undersökning borde enligt fullmäktiges mening även göras, huruvida, då det gäller lönsparandet, det kan vara nödvändigt att nedlägga betydande kostnader på den yttre propagandan i form av affischer och dylikt. Den mest effektiva propagandan torde i förevarande hänseende vara den lokala bearbetningen å arbetsplatserna.

Ehuru fullmäktige sålunda äro tveksamma beträffande nödvändigheten

Kungl. Maj.ts proposition nr 182.

att för framtiden bibehålla Folkrörelsernas sparkampanj i dess nuvarande organisation, vilja fullmäktige likväl icke nu motsätta sig det för sparkampanj ens fortsatta verksamhet begärda anslaget av 490 000 kronor.

Departementschefen. Då, såsom framhållits i departementspromemorian, det synes önskvärt, att Folkrörelsernas sparkampanj organisatoriskt erhåller en fast anknytning till riksgäldskontor^ på så sätt att dess ekonomiska förvaltning och administration underställes delta verk och då en dylik anordning lämnats utan erinran av fullmäktige i riksgäldskontoret, torde detta förslag böra genomföras. Det begärda anslaget till Folkrörelsernas sparkampanj för nästa budgetår på 490 000 kronor, vilket fullmäktige ej velat motsätta sig, vill jag även tillstyrka. I likhet med fullmäktige finner jag det emellertid angeläget att till prövning framdeles upptages frågan om icke en ytterligare nedskärning av kostnaderna för sparkampanj ens verksamhet, utöver den som nu skett, bör kunna åstadkommas, därest den av detta organ bedrivna verksamheten över huvud är erforderlig i fortsättningen.

Vad gäller förslaget om premiering av det s. k. lönsparandet genom särskild vinstutlottning under medverkan av riksgäldskontoret anser jag mig — under betonande av att en dylik anordning torde få karaktären av experiment — böra tillstyrka, att en sådan vinstutlottning kommer till stånd i huvudsaklig överensstämmelse med det i departementspromemorian framlagda förslaget, vilket ur tekniska synpunkter lämnats utan erinran av fullmäktige i riksgäldskontoret. Ett förslagsanslag å 150 000 kronor till vinstutlottning i samband med lönsparande torde därför böra äskas för nästa budgetår.

Under åberopande av det anförda får jag hemställa, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen att

å riksstaten för budgetåret 1950/51 under fjortonde huvudtiteln anvisa

a) till Folkrörelsernas sparkampanj ett anslag av 490 000 kronor;

b) till Vinstutlottning i samband med lönsparande ett förslagsanslag av 150 000 kronor.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten, att proposition av den lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar, skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

Erik Berggren.