med förslag till lag om ändrad hjdelse av 211 § utsökningslagen m. m.

Kungl. Maj:ts proposition nr 69.

1 Nr 69.

Kungl. Mcij:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om ändrad hjdelse av 211 § utsökningslagen m. m.; given Stockholms slott den 5 februari 195h.

Under åberopande av bilagda, i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill Kungl. Maj :t härigenom föreslå riksdagen att antaga härvid fogade förslag till

1) lag om ändrad lydelse av 211 § utsökningslagen;

2) lag om ändrad lydelse av 6 § lagen den 12 juni 1885 (nr 27) angående lösdrivares behandling;

3) lag angående ändrad lydelse av 83 § lagen den 14 juni 1918 (nr 422) om fattigvården; samt

4) förordning angående ändrad lydelse av 60 § förordningen den 6 juni 1941 (nr 416) om arvsskatt och gåvoskatt.

GUSTAF ADOLF.

Herman Zetterberg.

Propositionens huvudsakliga innehåll.

I propositionen föreslås de ändringar av reglerna om fullföjd av talan hos hovrätt mot länsstyrelses beslut, som erfordras för att ett län skall kunna till skilda delar höra under olika hovrätter. 1

1 Bihang till riksdagens protokoll 1954. 1 samt. Nr 69.

2 Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse ar 211 § utsökningslagen.

Härigenom förordnas, att 211 § utsökningslagen1 skall erhålla ändrad ly-

delse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse.)

211 Nöjes ej part åt överexekutors beslut i utsökningsmål, äge däröver i hovrätten sig besvära; och åligger det överexekutor, då slutligt utslag gives eller auktion å fast egendom av honom hållen är, att tillika meddela underrättelse om vad vid ändrings sökande iakttagas bör samt äventyret, om det försummas.

(Föreslagen lydelse.)

§.

Nöjes ej part åt överexekutors beslut i utsökningsmål, äge däröver i hovrätten sig besvära. Har beslutet meddelats av Konungens befallningshavande i län, som hör under skilda hovrätter, skall fullföljd ske i den hovrätt, till vilken målet kan hänföras på grund av belägenheten inom dess domkrets av utmätningsmans tjänstgöringsområde, av fast egendom, som målet berör eller vars köpeskilling eller avkastning är i fråga, eller av ort för verkställighets- eller handräckningsåtgärd. Kan hovrätts behörighet ej sålunda bestämmas, skall fullföljd ske, om den mot vilken åtgärd sökts har att svara i tvistemål i allmänhet vid domstol inom länet, i den hovrätt under vilken domstolen hör och eljest i den hovrätt under vilken den stad hör, där Konungens befallningshavande har sitt säte. Det åligger överexekutor, då slutligt utslag gives eller auktion å fast egendom av honom hållen är, att tillika meddela underrättelse om vad vid ändrings sökande iakttagas bör samt äventyret, om det försummas. Vad Konungens befallnings-

1 Senaste lydelse se SFS 1946:814.

Kungl. Maj:ts proposition nr 69.

(Gällande lydelse.) (Föreslagen lydelse.)

4 Kungl. Maj:ts proposition nr 69.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 6 § lagen den 12 juni 1885 (nr 27) angående

lösdrivares behandling.

Härigenom förordnas, att 6 § lagen den 12 juni 1885 angående lösdrivares behandling1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse.)

(Föreslagen lydelse.)

6 §.

Vill någon söka ändring i Konungens befallningshavandes utslag, varigenom han blivit dömd till tvångsarbete, äger han inom två veckor från den dag, då utslaget blivit avkunnat, till Konungens befallningshavande inkomma med sina till hovrätten ställda besvär. Behöver klaganden biträde vid besvärens författande, foge Konungens befallningshavande anstalt att det erhålles.

Finnes besvärstalan — Konungens befallningshavande — Konungens befallningshavandes -

Vill någon söka ändring i Konungens befallningshavandes utslag, varigenom han blivit dömd till tvångsarbete, äger han inom två veckor från den dag, då utslaget blivit avkunnat, till Konungens befallningshavande inkomma med sina till hovrätten ställda besvär. Hör län under skilda hovrätter, skola besvären ställas till den hovrätt, under vilken den stad hör, där Konungens befallningshavande har sitt säte. Behöver klaganden biträde vid besvärens författande, foge Konungens anstalt att det erhålles.

•— hörande handlingar.

— fri fot.

- — blivit ådömt.

befallningshavande

Denna lag träder i kraft den 1 juli 195b.

1 Senaste lydelse se SFS 1946:875.

Kungl. Maj:ts proposition nr 69.

5 Forsl a g

till

Lag

angående ändrad lydelse av 83 § lagen den 14 juni 1918 (nr 422) om

fattigvården.

Härigenom förordnas, att 83 § lagen den 14 juni 1918 om fattigvården1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse.) (Föreslagen lydelse.)

83 §.

Den, som vill söka ändring i Konungens befallningshavandes utslag i mål rörande ådömande av tvångsarbete enligt 75 §, äger att till Konungens befallningshavande inkomma med sina till hovrätten ställda besvär, om han är häktad, inom två veckor från den dag, då beslutet för honom avkunnades, men i annat fall inom samma tid från den dag, då beslutet delgavs honom. Finnes besvärstalan ej vara fullföljd på föreskrivet sätt eller inom rätt tid, skall den av Konungens befallningshavande avvisas. Om fullföljd av talan mot beslutet gälle vad nyss sagts; dock skall besvärstiden räknas från det klaganden erhöll del av beslutet. Avvisas ej besvärstalan, skall Konungens befallningshavande så fort ske kan till hovrätten insända besvären tillika med vederbörandes yttrande, om anledning förekommit att sådant infordra, ävensom eget utlåtande och Konungens befallningshavandes protokoll och utslag samt övriga till målet hörande handlingar.

Den, som vill söka ändring i Konungens befallningshavandes utslag i mål rörande ådömande av tvångsarbete enligt 75 §, äger att till Konungens befallningshavande inkomma med sina till hovrätten ställda besvär, om han är häktad, inom två veckor från den dag, då beslutet för honom avkunnades, men i annat fall inom samma tid från den dag, då beslutet delgavs honom. Hör län under skilda hovrätter, skola besvären ställas till den hovrätt, under vilken den stad hör, där Konungens! befallningshavande har sitt säte. Finnes besvärstalan ej vara fullföljd på föreskrivet sätt eller inom rätt tid, skall den av Konungens befallningshavande avvisas. Om fullföljd av talan mot beslutet gälle vad nyss sagts; dock skall besvärstiden räknas från det klaganden erhöll del av beslutet. Avvisas ej besvärstalan, skall Konungens befallningshavande så fort ske kan till hovrätten insända besvären tillika med vederbörandes yttrande, om anledning förekommit att sådant

1 Senaste lydelse se SFS 1946:876.

6 Kungl. Maj:ts proposition nr 69.

Kungl. Maj.ts proposition nr 69.

7 Förslag

till

Förordning

angående ändrad lydelse av 60 § förordningen den 6 juni 1941 (nr 416) om arvsskatt och gåvoskatt.

Härigenom förordnas, att 60 § förordningen den 6 juni 1941 om arvsskatt och gåvoskatt1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

Vill någon föra talan mot beslut i Vill någon föra talan mot beslut i skatteärende, har han att till beskatt- skatteärende, har han att till beskattningsmyndigheten inkomma med si- ningsmyndigheten inkomma med sina till hovrätten ställda besvär; be- na till hovrätten ställda besvär. Är svär må anföras, förutom av enskild länsstyrelse i län, som hör under skilpart, av advokatfiskalen vid hovrät- da hovrätter, beskattningsmyndighet, ten. skola besvären ställas till den hov-

(Gällande lydelse.)

(Föreslagen lydelse.)

60 §.

rätt, under vilken den del av länet hör, där den skattskyldige var mantalsskriven, när skattskyldigheten inträdde, eller, om han då ej var mantalsskriven inom riket, där han var bosatt eller stadigvarande vistades; i fråga om juridisk person vare för hovrättens behörighet bestämmande, var styrelsen eller förvaltningen hade sitt säte, när skattskyldigheten inträdde. Besvär må anföras, förutom av enskild part, av advokatfiskalen vid hovrätten.

Innefattar beslut — — — tillkomma hovrätten.

Då besvär---

Över beslut--

-- över besvären.

--- vitets utdömande.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 195b.

1 Senaste lydelse se SFS 1946:826.

8 Kungl. Maj:ts proposition nr 69.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsårenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den h januari 195b.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Sköld, Zetterberg, Torsten Nilsson, Sträng, Ericsson, Andersson,

Lingman, Norup, Hedlund, Persson, Hjalmar Nilson, Lindell,

Nordenstam.

Efter gemensam beredning med cheferna för social-, inrikes- och finansdepartementen anmäler chefen för justitiedepartementet, statsrådet Zetterberg, fråga om viss ändring av utsökningslagens fullföljdsregler m. m. samt anför därvid följande.

I en av f. d. expeditionschefen C. G. Bruno såsom särskilt tillkallad utredningsman den 30 september 1952 avgiven promemoria angående ändrad domkretsindelning för vissa hovrätter (stencilerad) har föreslagits den jämkningen av domkretsområdet för hovrätten för Nedre Norrland att till denna hovrätt skall från Svea hovrätt överflyttas viss del av Gävleborgs län, nämligen Hälsingland, medan återstoden av länet, d. v. s. Gästrikland, fort- 1 arande skall höra till Svea hovrätt. I vissa fall fullföljes talan mot beslut av länsstyrelse till hovrätt. För att en uppdelning av ett län på skilda hovrätter skall kunna genomföras erfordras vissa författningsändringar. Förslag till sådana har framlagts av utredningsmannen i promemorian. Jag anhåller nu att få upptaga frågan om dessa författningsändringar till behandling.

Gällande rätt.

Av promemorian framgår, att fullföljd från länsstyrelse till hovrätt förekommer i tre olika arter av ärenden, nämligen utsökningsmål, mål rörande tvångsarbete och gåvoskattemål.

Enligt 1§ utsökningslagen är länsstyrelsen överexekutor för länets landsbygd och även för länets städer utan magistrat, om icke Kungl. Maj :t förordnat annan att vara överexekutor i staden. Överexekutor har enligt 200 § att pröva fullföljd talan mot utmätningsmans förfarande i mål enligt utsökningslagen. I anslutning härtill må ock nämnas, att enligt 13 § införsellagen vad i utsökningslagen är stadgat om klagan i fråga om utmätningsmans förfarande skall i tillämpliga delar gälla beträffande införsel. Härutöver handlägger överexekutor vissa ärenden såsom första instans, t. ex. frågor om verkställighet av vissa domar och verkställighet av skiljedom, vissa ärenden

Knngl. Maj:ts proposition nr 69.

rörande exekutiv auktion och fördelning av köpeskilling samt ansökningar om kvarstad, skingringsförbud, reseförbud och annan handräckning. Enligt 211 § utsökningslagen äger part, som ej nöjes åt överexekutors beslut i utsökningsmål, att däröver anföra besvär i hovrätten. Det åligger överexelcutor att, då slutligt utslag gives eller auktion å fast egendom hållits av överexekutor, tillika meddela fullfölj dshänvisning. Besvären skall enligt 213 och 214 §§ ingivas eller insändas till överexelcutor som, därest besvärstalan ej befinnes fullföljd på föreskrivet sätt eller inom rätt tid, enligt 217 § har att avvisa densamma. Även mot dylikt beslut må besvärstalan föras i hovrätten. Avvisas ej besvärstalan, har överexelcutor att utan dröjsmål till hovrätten insända till målet hörande handlingar.

Enligt lösdrivarlagen kan lösdrivare ådörnas tvångsarbete. Beslutanderätten i detta hänseende tillkommer länsstyrelse och i vissa fall poliskammare. Enligt 6 § lösdrivarlagen gäller, att den som vill söka ändring i länsstyrelsens utslag, varigenom han blivit dömd till tvångsarbete, äger att till länsstyrelsen inkomma med sina till hovrätten ställda besvär. Finnes besvärstalan ej vara fullföljd på föreskrivet sätt eller inom rätt tid, skall den av länsstyrelsen avvisas, för vilket fall talan må fullföljas på sätt nyss sagts. Avvisas ej besvärstalan, skall länsstyrelsen till hovrätten insända till målet hörande handlingar. Det åligger enligt 5 § länsstyrelsen att tillställa den dömde skriftligt utslag med åteclcnad fullständig besvärshänvisning.

Tvångsarbete kan av länsstyrelse åläggas jämväl med stöd av 75 § fattigvårdslagen och 72 § barnavårdslagen. För nu avsedda fall gäller enligt 83 § fattigvårdslagen och 85 § 1 mom. barnavårdslagen fullföljdsbestämmelser av samma innehåll som de nyss återgivna reglerna i 6 § lösdrivarlagen.

Vid fastställande av gåvoskatt är enligt 44 § arvsskatteförordningen länsstyrelsen beskattningsmyndighet. Länsstyrelsen har ock att pröva vissa frågor om eftergift och återvinning av gåvoskatt. Enligt 60 § gäller, att den som vill fullfölja talan mot länsstyrelsens beslut har att till denna inkomma med sina till hovrätten ställda besvär. I 19, 20 och 37 §§ lcvarlåtenskapsslcatteförordningen meddelas bestämmelser, varigenom motsvarande ordning gäller i fråga om lcvarlåtenskapsskatt för gåva och för livförsäkring, till vilken förmånstagare insatts.

Utredningsmannen.

I promemorian har utredningsmannen framhållit, att det otvivelaktigt vore principiellt riktigt och ur praktiska synpunkter önskvärt, att de judiciella och administrativa liksom även de kommunala gränserna icke skure varandra. Principen om de judiciella och administrativa gränsernas samordnande torde dock icke böra upprätthållas så obönhörligt att icke jämkningar däri skulle kunna företagas på grund av särskilda omständigheter.

Av den lämnade redogörelsen för de fall, då talan mot länsstyrelses avgöranden skulle fullföljas i hovrätt, framginge, har utredningsmannen fortsatt, att talan alltid skulle föras i form av besvär, som skulle ingivas eller insändas till länsstyrelsen och av denna, tillika med övriga handlingar i målet, vidarebefordras till hovrätten. På grund härav vore det tydligt, att ett

10 Kungl. Maj:ts proposition nr 69.

läns uppdelning på olika hovrätter saknade varje betydelse för de enskilda parterna vid besvärstalans anhängiggörande. Jämväl i fråga om besvärstalans utförande i hovrätten syntes förändringen komma att sakna egentlig betydelse, enär besvären i det stora flertalet fall avgjordes efter föredragning av handlingarna. Endast i målen angående ådömande av tvångsarbete ägde rum förhör i hovrätten, men i dessa fall vore vederbörande i regel redan häktad. Fullföljdsfrekvensen i de mål, varom här vore fråga, vore för övrigt låg. Från Gävleborgs län hade till Svea hovrätt åren 1949—1951 inkommit besvär över länsstyrelsens beslut i endast 3, 8 respektive 14 mål.

Utredningsmannen har vidare anfört, att ett läns uppdelning på två hovrätter lcomme att medföra visst ökat ai’bete inom länsstyrelsen vid meddelande av besvärshänvisning. Utformades fullföljdsbestämmelserna på sådant sätt att någon tvekan icke behövde uppstå, till vilken hovrätt talan skulle fullföljas, måste merarbetet bli obetydligt.

Enklast och redigast vore enligt utredningsmannens mening att föreskriva, att talan skulle fullföljas till den hovrätt, under vilken den stad hörde, vari länsstyrelsen hade sitt säte. Denna linje borde också följas beträffande besvärstalan enligt 6 § lösdrivarlagen samt 83 § fattigvårdslagen och 85 § barnavårdslagen. En stor del av det klientel, varom här vore fråga, saknade nämligen sådan anknytning till viss del av länet att anledning funnes låta något annat än länsstyrelsens belägenhet bestämma rättsmedelsforum.

I övriga fall lämpade sig nyssnämnda regel mindre väl. Utsökningsmålen kunde i allmänhet lokaliseras till viss ort inom länet. Så vore i första hand fallet beträffande exekutiva auktioner å fast egendom och vad därmed ägde samband samt klagan över utmätning eller annan åtgärd av utmätningsman. Men även i flertalet av de fall, där länsstyrelsen direkt hade att besluta, kunde målet hänföras till viss ort inom länet, vare sig denna nu vore mantalsskrivnings- eller bostadsorten för den, mot vilken åtgärden riktades, eller förvaringsplatsen för den kvarstadsbelagda eller på annat sätt berörda egendomen. I alla dessa fall vore en naturlig regel, att den hovrätt förklarades behörig, som, i händelse ärendet från början skolat anhängiggöras hos utmätningsman, blivit behörig. Det syntes dock kunna inträffa, att ett utsökningsmål icke läte sig anknyta till viss ort inom länet. I sådana fall borde regeln bli den, att talan skulle fullföljas till den hovrätt, under vilken den stad lydde, där länsstyrelsen hade sitt säte.

I ärende angående skatt för gåva torde den regel om länsstyrelses behörighet, som återfunnes i 44 § jämförd med 2 § arvsskatteförordningen och som innehölle att behörigheten bestämdes av gåvotagarens mantalsskrivningsort vid skattskyldighetens inträde, böra erhålla motsvarande tillämpning beträffande hovrätts behörighet i fråga om mål som fullföljdes från länsstyrelse. Därigenom bleve, i likhet med vad nu vore fallet, prövningen av besvär i de av länsstyrelsen handlagda gåvoskatteärendena och de av underrätter inom länet handlagda arvsskatteärendena, alltefter ärendenas lokala anknytning, fortfarande förbehållen en och samma hovrätt. Detsamma borde gälla ärenden om kvarlåtenskapsskatt för gåva.

11 Kungl. Muj:ts proposition nr 69.

Vid promemorian har fogats författningsförslag utarbetade i enlighet med vad utredningsmannen sålunda anfört.

Yttranden.

Över promemorian har efter remiss utlåtanden avgivits av Svea hovrätt, hovrätten för Nedre Norrland, hovrätten för Övre Norrland, riksåklagarämbetet, länsstyrelserna i Gävleborgs och Västernorrlands län, statskontoret, styrelsen för föreningen Sveriges stadsdomare samt styrelsen för Sveriges advokatsamfund. Styrelsen för föreningen Sveriges häradshövdingar, som beretts tillfälle yttra sig i ärendet, har ej inkommit med något utlåtande.

Flertalet remissinstanser har biträtt eller lämnat utan erinran de allmänna synpunkter utredningsmannen anfört på frågan att låta ett län till skilda delar lyda under olika hovrätter. Ingen remissinstans har ställt sig i pi-incip helt avvisande till en sådan ordning. Däremot har några av de hörda myndigheterna understrukit, att en uppdelning ej borde genomföras utan mycket tungt vägande skäl.

Mest kritisk är länsstyrelsen i Västernorrlands län, som framhållit, att en klyvning av ett län med hänsyn till hovrättsforum icke borde vidtagas utan mycket vägande skäl. Svea hovrätt, som godtagit utredningsmannens bedömande, har framhållit, att det ur principiell synpunkt endast på vägande skäl kunde anses berättigat att vidtaga en mot hävdvunnet betraktelsesätt så starkt stridande åtgärd som att låta indelningen i hovrättsområden korsa länsgränserna. Och länsstyrelsen i Gävleborgs län har uttalat, att även om de praktiska svårigheterna därav ej vore större än att de kunde övervinnas, det principiellt riktiga dock vore, att administrativa och judiciella gränser icke skure varandra.

I anledning av utredningsmannens förslag till författningsändringar har styrelsen för föreningen Sveriges stadsdomare ifrågasatt om icke —- för enkelhetens skull och då det icke kunde vara fråga om något större antal ärenden —- talan mot länsstyrelses beslut jämväl i utsökningsmål och skatteärenden borde kunna ske i den hovrätt, under vilken residensstaden lydde.

Vidare har länsstyrelsen i Gävleborgs län anfört, att till 211 § utsökningslagen, sådan den av utredningsmannen föreslagits, borde göras ett tillägg avseende motsvarande fall som det, vilket behandlades i 98 § utsökningslagen, nämligen exekutiv auktion å fastigheter inom särskilda överexekutorers områden, förrättad av någon av dem.

Departementschefen.

Hovrätternas domkretsar fastställes av Kungl. Maj :t. Det har hittills icke funnits anledning att bestämma dessa på annat sätt än att varje län i sin helhet hört under samma hovrätt. Därför har också de stadganden som förekommer i skilda författningar om fullföljd av talan i hovrätt mot länsstyrelses beslut avfattats med utgångspunkt från att ett län icke i något fall lyder under mer än en hovrätt. Numera har emellertid, såsom jag skall

12 Kungl. Maj:ts proposition nr 69.

närmare beröra i statsverkspropositionen till 1954 års riksdag, aktualiserats frågan om att överflytta viss del av Gävleborgs län, vilket nu lyder under Svea hovrätt, till hovrätten för Nedre Norrland. En förutsättning för en sådan överflyttning är att vissa ändringar göres i de bestämmelser, som reglerar fullföljd av talan till hovrätt mot länsstyrelses beslut.

I utsökningsmål, mål om tvångsarbete samt gåvoskattsärenden och ärenden om kvarlåtenskapsskatt för gåva ankommer beslutanderätten i vissa fall på länsstyrelse. Talan mot länsstyrelsens beslut fullföljes till hovrätt genom besvär, som ingives till länsstyrelsen. Vid beslutet skall länsstyrelsen foga besvärshänvisning. Oavsett vilken regel om behörig hovrätt som stadgas, har alltså den enskilde rättsägaren alltid att liksom nu ingiva besvären till länsstyrelsen. Skulle han av misstag ha ställt besvären till en icke behörig hovrätt lärer han ej därigenom ha förlorat sin talan, då det nämligen enligt allmänna grundsatser torde åligga länsstyrelsen att, oavsett till vilken hovrätt besvären ställts, insända dem till den hovrätt, som är behörig. Någon risk för att den enskilde skall lida rättsförlust uppkommer alltså icke genom en uppdelning och det kan alltid med erforderlig säkerhet konstateras, huruvida länsstyrelsens beslut överklagats. Ur principiella synpunkter torde således hinder ej möta att, till följd av att län uppdelas på två hovrätter, talan i olika mål av det slag varom här är fråga från en länsstyrelse skall fullföljas till skilda hovrätter.

Beträffande innehållet av erforderliga regler om hovrätts behörighet ansluter jag mig i princip till det förslag utredningsmannen framlagt. Jag anser mig således icke kunna biträda den av en remissinstans framförda tanken att i utsökningsmål och skatteärenden talan alltid skall fullföljas till den hovrätt under vilken residensstaden lyder.

Utredningsmannens grundtanke att utsökningsmål bör fullföljas i den hovrätt, under vilken den ort lyder, dit målet kan lokaliseras, synes lämpligen kunna komma till uttryck i lagtexten genom att i 211 § utsökningslagen införes ett stadgande av det innehållet, att om beslut meddelats av länsstyrelsen i län, som hör under skilda hovrätter, fullföljd skall ske i den hovrätt, till vilken målet kan hänföras på grund av belägenheten inom dess domkrets av utmätningsmans tjänstgöringsområde, av fast egendom, som målet berör eller vars köpeskilling eller avkastning är i fråga, eller av ort för verkställighets- eller handräckningsåtgärd. För vissa fall -— t. ex. stundom då fråga är om reseförbud — torde dock en regel av nu angivet innehåll knappast vara till fyllest. Jag föreslår därför en supplementär föreskrift, att om hovrätts behörighet ej kan bestämmas enligt nyss angivna stadgande, fullföljd skall ske, om den mot vilken åtgärd sökts har att svara i tvistemål i allmänhet vid domstol inom länet, i den hovrätt under vilken domstolen hör och eljest i den hovrätt under vilken den stad lyder, där länsstyrelsen har sitt säte. Det synes icke kunna undvikas att någon gång tvekan kan uppstå vilken hovrätt som enligt de nu förordade reglerna är behörig fullföljdsinstans. För att undvika att i sådant fall delade meningar i forumfrågan mellan länsstyrelsen och hovrätten skall kunna vålla

Kungl. Maj:ts proposition nr 69.

komplikationer får jag vidare förorda införande av en föreskrift av den innebörden att länsstyrelsens i fullföljdshänvisningen lämnade besked om fullföljdsinstansen skall bli bindande.

Vidare bör såväl i 6 § lösdrivarlagen som i 83 § fattigvårdslagen införas den bestämmelsen, att om län hör under skilda hovrätter, besvären skall ställas till den hovrätt, under vilken den stad lyder, där länsstyrelsen har sitt säte. På grund av hänvisning i 85 § barnavårdslagen blir regeln tilllämplig även på de fall enligt nämnda lag som nu är i fråga.

Slutligen torde i 60 § arvsskatteförordningen böra upptagas stadganden att besvären skall ställas till den hovrätt, under vilken den del av länet lyder, där den skattskyldige var mantalsskriven när skattskyldigheten inträdde, eller, om han ej då var mantalsskriven inom riket, där han var bosatt eller stadigvarande vistades. Och i fråga om juridisk person bör för hovrättens behörighet vara bestämmande var styrelsen eller förvaltningen hade sitt säte, när skattskyldigheten inträdde. I tillämpliga delar kommer dessa regler på grund av hänvisning i 37 § kvarlåtenskapsskatteförordningen att gälla även för ärenden om kvarlåtenskapsskatt för gåva och för livförsäkring, till vilken förmånstagare insatts.

Författningsändringarna torde böra träda i kraft den 1 juli 1954. Särskild övergångsbestämmelse synes ej erforderlig. De administrativa övergångsregler, som kan finnas behövliga vid en uppdelning av ett län på flera hovrätter, får meddelas i samband med beslutet om uppdelning.

I enlighet med vad i det föregående anförts har inom justitiedepartementet upprättats förslag till

1) lag om ändrad lydelse av 2il § ut sökning slag en;

2) lag om ändrad lydelse av 6 § lagen den 12 juni 1885 (nr 27) angående lösdrivares behandling;

3) lag angående ändrad lydelse av 83 § lagen den 14 juni 1918 (nr 4-22) om fattigvården; samt

4) förordning angående ändrad lydelse av 60 § förordningen den 6 juni 1941 (nr 416) om arvsskatt och gåvoskatt.

Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över författningsförslagen, av den lydelse bilaga1 till detta protokoll utvisar, måtte inhämtas genom utdrag av detta protokoll.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan bifaller Hans Maj :t Konungen.

Ur protokollet:

Axel Nilsson.

1 Bilagan, som frånsett vissa redaktionella jämkningar är likatydande med de vid propositionen fogade författningsförslagen, har här uteslutits.

14 Kungl. Maj:ts proposition nr 69.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 29 januari 1954.

Närvarande:

justitieråden Nissen,

Hellquist,

Karlgren, regeringsrådet Eckerberg.

Enligt lagrådet den 21 januari 1954 tillhandakommet utdrag av protokoll över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet den 4 januari 1954, hade Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle inhämtas över upprättade förslag till

1) lag om ändrad lydelse av 211 § utsökningslagen;

2) lag om ändrad lydelse av 6 § lagen den 12 juni 1885 (nr 27) angående lösdrivares behandling;

3) lag angående ändrad lydelse av 83 § lagen den 14 juni 1918 (nr 422) om fattigvården; samt

4) förordning angående ändrad lydelse av 60 § förordningen den 6 juni 1941 (nr 416) om arvsskatt och gåvoskatt.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, föredrogos inför lagrådet av byråchefen för lagärenden i justitiedepartementet, hovrättsrådet O. Petrén.

Lagrådet lämnade förslagen utan erinran.

Ur protokollet: Harriet Stangenberg.

Kungl. Maj:ts proposition nr 69.

15 Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 5 februari 1954.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Sköld, Zetterberg, Torsten Nilsson, Sträng, Ericsson, Andersson,

Lingman, Norup, Hedlund, Persson, Hjälmar Nilson, Lindell,

Nordenstam.

Efter gemensam beredning med cheferna för social-, inrikes- och finansdepartementen anmäler chefen för justitiedepartementet, statsrådet Zetterberg, lagrådets den 29 januari 1954 avgivna utlåtande över de till lagrådet den 4 januari 1954 remitterade förslagen till

1) lag om ändrad lydelse av 211 § utsökningslagen;

2) lag om ändrad lydelse av 6 § lagen den 12 juni 1885 (nr 27) angående lösdrivares behandling;

3) lag angående ändrad lydelse av 83 § lagen den 14 juni 1918 (nr 422) om fattigvården; samt

4) förordning angående ändrad lydelse av 60 § förordningen den 6 juni 1941 (nr 416) om arvsskatt och gåvoskatt.

Med förmälan att lagrådet lämnat författningsförslagen utan erinran hemställer föredraganden att, sedan i förslagen vidtagits vissa redaktionella jämkningar, desamma måtte föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen att till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet: Jan-Chr. Montelius.