Doc 1956:18

Kungl. Maj.ts proposition nr 18 år 1956 1

Nr 18

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med anhållan om riks­

dagens yttrande angående vissa av Internationella arbetsorganisationens allmänna konferens år 1955 vid dess trettioåttonde sammanträde fattade beslut; gi­

ven Stockholms slott den 16 december 1955.

Under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över social­ ärenden för denna dag vill Kungl. Maj :t härmed anhålla om riksdagens ytt­ rande angående vissa i nämnda protokoll omförmälda, av Internationella arbetsorganisationens allmänna konferens år 1955 vid dess trettioåttonde sammanträde fattade beslut.

GUSTAF ADOLF

John Ericsson

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen hemställes om riksdagens yttrande över en av Interna­ tionella arbetsorganisationens allmänna konferens år 1955 antagen konven­ tion (nr 104) angående avskaffande av straffpåföljder för brytande av ar­ betsavtal från infödda arbetares sida samt två vid samma konferens an­ tagna rekommendationer, nämligen rekommendationen (nr 99) angående arbetsvärd för partiellt arbetsföra och rekommendationen (nr 100) angåen­ de skydd för migrerandc arbetare i underutvecklade länder och områden. Svensk ratificering av konventionen avstyrkes. Beträffande rekommendatio­ nen nr 99 föreslås, att däri framlagda riktlinjer tages i beaktande vid den svenska arbetsvårdsverksamhetens fortsatta utbyggnad, medan rekommen­ dationen nr 100 icke anses påkalla annan åtgärd från svensk sida än en förklaring att i rekommendationen angivna åtgärder saknar tillämpning på svenska förhållanden.

1 Dihang till riksdagens protokoll 1996. i saml. År 18

2 Kungl. Maj:ts proposition nr 18 år 1956

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Maj:t

Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 16 de­

cember 1955.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Zetterberg, Torsten Nilsson, Sträng, Ericsson, Andersson, Norup,

Hedlund, Persson, Hjälmar Nilson, Lindell, Nordenstam, Lindström,

Lange, Lindholm.

Efter gemensam beredning med ministern för utrikes ärendena anmäler chefen för socialdepartementet, statsrådet Ericsson, vissa av Internationella arbetsorganisationens allmänna konferens år 1955 vid dess trettioåttonde sammanträde fattade beslut samt anför.

Genom sin anslutning till Nationernas förbund den 9 mars 1920 inträdde Sverige såsom medlem av Internationella arbetsorganisationen i Genéve.

Organisationens beslutande församling — den Internationella arbetskonferensen — som sammanträder minst en gång varje år, har enligt artikel 19 i organisationens stadga att beträffande förslag, som uppförts på dess dagordning, välja mellan två former för godtagande. Antingen skall beslutet resultera i ett förslag till internationell konvention, avsedd att ratificeras av organisationens medlemmar, eller ock skall det utmynna i en rekom­ mendation, avsedd att övervägas vid lagstiftning eller annorledes, men ulan den bindande karaktär, som tillkommer en ratificerad konvention. Därest beslutet är av mindre räckvidd eller av väsentligen formell innebörd, t. ex. då det gäller en begäran om utredning, plägar det ges formen av en reso­ lution.

Varje medlem av organisationen skall inom ett år från avslutandet av ett konferenssammanträde underställa därå antagna konventioner och re­ kommendationer vederbörlig myndighet (i vårt land riksdagen) för vid­ tagande av lagstiftnings- eller andra åtgärder. Varje medlem har vidare skyldighet att underrätta Internationella arbetsbyråns generaldirektör om de åtgärder, som vidtagits för att underställa konventioner vederbörlig myn­ dighet, samt om eljest vidtagna åtgärder. Medlem, som icke ratificerat viss konvention, skall tid efter annan till Internationella arbetsbyråns general­ direktör avge redogörelse för såväl lagstiftning och praxis med avseende å de i konventionen behandlade frågorna som den omfattning, vari kon­ ventionens bestämmelser genomförts eller avses att genomföras genom lag­ stiftning, administrativa åtgärder, kollektivavtal eller annorledes, med an­ givande tillika av de omständigheter, som förhindrar eller fördröjer rati-

Kungl. Maj.ls proposition nr 18 år 1956 3

ficeringen av konventionen. Motsvarande gäller i fråga om rekommenda­ tioner med tillägg, att redovisning skall lämnas även för sådana jämkningar i rekommendationer, som befunnits eller må befinnas erforderliga vid an­ tagande eller tillämpning av bestämmelserna i desamma. Generalsekreterarens i Nationernas förbund befattning med de konven­ tioner och rekommendationer, som beslutes av Internationella arbetsorga­ nisationen, har övertagits av generaldirektören för Internationella arbetsbyrån (artiklarna 20 och 21), varvid emellertid föreskrivits, att ett av de två officiella exemplaren av varje av Internationella arbetskonferensen antagen konvention eller rekommendation skall deponeras hos Förenta Nationernas generalsekreterare samt varje ratifikation av en sådan konvention delgivas Förenta Nationernas generalsekreterare för registrering i enlighet med be­ stämmelsen i artikel 102 av Förenta Nationernas stadga.

Internationella arbetskonfercnsens trettioåttonde sammanträde hölls i Ge­ neve under tiden den 1—23 juni 1955. I sammanträdet deltog representan­ ter för 65 medlemsstater, av vilka det stora flertalet sänt fullständiga dele­ gationer, d. v. s. två regeringsombud samt ett ombud från vardera av ar­ betar- och arbetsgivarsidan. Sverige deltog i sammanträdet med en fullstän­ dig delegation.1 Dagordningen för detta konferenssammanträde — för vars förhandlingar och beslut en fullständig redogörelse kommer att lämnas av delegationen för det internationella socialpolitiska samarbetet i dess publikationsserie »Internationella arbetsorganisationen» — omfattade följande överläggningsämnen: I. Generaldirektörens för Internationella arbetsbyrån årsredogörelse. II. Finansiella och budgetära frågor. III. Upplysningar och årsrapporter rörande medlemsstaternas tillämpning av internationella arbetskonventioner och rekommendationer. IV. Arbetsvärd för partiellt arbetsföra (andra behandling). V. Migrerande arbetare i underutvecklade länder (andra behandling). VI. Straffpåföljder för brytande av arbetsavtal (andra behandling). VII. Yrkesutbildning inom jordbruket (första behandling). VIII. Välfärdsanordningar för arbetare (första behandling). 1 Genom Kungl. Maj :ts beslut den 15 april 1955 hade att deltaga i konferensen från svensk sida utsetts såsom regeringsombud: generaldirektören och chefen för statskontoret Wilhelm Björck och statssekreteraren i socialdepartementet Per Eckerberg samt såsom experter överdirek­ tören i lantbruksstyrelsen Gustav Ytterborn, t. f. byråchefen i arbetsmarknadsstyrelsen Albert Bergh och förste kanslisekreteraren i socialdepartementet Sten-Eric Heinrici; såsom arbetsgivarombud: direktören i Svenska arbetsgivareföreningen Gullmar Bergen­ ström samt såsom experter föx-eningens medicinske expert professorn Sven Forssman, verkställande direktören i Svenska lantarbetsgivareföreningen Gideon Saemund och vice verkställande direktören i Svenska arbetsgivareföreningen Curt-Steffan Giesecke; samt såsom arbetarombud: Landsorganisationens jurist, advokaten Arnold Sölvén samt så­ som experter sekreteraren i samma organisation Otto Westling, sekreteraren i Svenska lantarbetareförbundet Ewald Jansson och ombudsmannen i Landsorganisationen Edvard Vilhelmsson. Därjämte hade sekreteraren i Landsorganisationen Thorbjörn Carlsson utsetts att 1 egenskap av tolk biträda delegationen.

4 Kungl. Maj:ts proposition nr 18 år 1956

Under punkt II på dagordningen antog konferensen budget för Interna­ tionella arbetsorganisationen avseende utgifter under år 1956; budgeten fast­ ställdes till 7 395 729 U.S. dollars.

Följande av konferensen fattade beslut, vilka hänför sig till punkterna IV, V och VI på dagordningen, är av beskaffenhet att i enlighet med artikel 19 av Internationella arbetsorganisationens stadga skola underställas riks­ dagen, nämligen 1) Konvention (nr 104) angående avskaffande av straffpåföljder för bry­ tande av arbetsavtal från migrerande arbetares sida. 2) Rekommendation (nr 99) angående arbetsvärd för partiellt arbetsföra. 3) Rekommendation (nr 100) angående skydd för migrerande arbetare i underutvecklade länder och områden. Texterna till konventionen och rekommendationerna torde i översättning få såsom bilagor (Bilagor A—C) fogas till statsrådsprotokollet i detta ärende. I särskild bilaga (Bilaga D) lämnas en förteckning över samtliga vid kon­ ferensen antagna resolutioner.

Konvention (nr 104) angående avskaffande av straffpåföljder för brytande av arbetsavtal från infödda arbetares sida Vid Internationella arbetskonferensens 25 :e allmänna sammanträde (år 1939) antogs en konvention (nr 65) i förevarande ämne, vilken ratificerats endast av Nya Zeeland och Storbritannien samt av Italien, såvitt avser Somaliland. Artikel 1 av nämnda konvention är i svensk översättning av följande ly­ delse. 1. Denna konvention äger tillämpning på varje avtal, varigenom en arbe­ tare, som tillhör eller är likställd med den infödda befolkningen i ett om­ råde, vilket lyder under en medlem av arbetsorganisationen, eller som till­ hör eller är likställd med den infödda, icke oberoende befolkningen i en medlems hemlandsområde, mot kontant ersättning eller ersättning i någon annan form träder i tjänst hos offentlig myndighet, enskild person, bolag eller annan sammanslutning, bestående av infödda eller icke. 2. I denna konvention förstås med uttrycket »brytande av avtal»: a) varje vägran eller underlåtenhet från arbetarens sida att påbörja eller utföra det i avtalet föreskrivna arbetet; b) vårdslöshet eller bristande flit å arbetarens sida; c) arbetarens frånvaro utan tillstånd eller giltig orsak; d) arbetarens rymning. I artikel 2 av 1939 års konvention stadgas bl. a., att alla straffpåföljder för brytande av avtal, på vilka konventionen äger tillämpning, skall avskaf­ fas »progressivt och snarast möjligt».

Med anledning av vissa uttalanden från Förenla Nationernas generalför­ samling och förvaltarskapsråd ävensom Internationella arbetsorganisatio­ nens plantagekonunitté beslöt arbetsbyråns styrelse år 1950 att låta verk­ ställa en undersökning rörande medlemsstaternas lagstiftning och praxis i

Kungl. Maj:ts proposition nr 18 år 1956 5

ämnet samt tillika införskaffa upplysningar om de svårigheter, som kunde föreligga för en mera allmän ratificering av konventionen. Sedermera be­ slöt styrelsen, att de uppplysningar, som framkommit genom denna under­ sökning, skulle hänskjutas till arbetsorganisationens expertkommitté för socialpolitiken i icke självstyrande områden för yttrande.

Kommittén föreslog, att styrelsen skulle taga under övervägande, huru­ vida 1939 års konvention borde kompletteras med en internationell rekom­ mendation av innehåll att vissa straffpåföljder borde omedelbart avskaffas, samt att desamma borde vara slutligt avskaffade icke senare än vid ut­ gången av år 1955.

Med anledning av vad sålunda förekommit beslöt styrelsen att på dagord­ ningen för arbetskonferensens 37 :e sammanträde (1954) uppföra frågan om straffpåföljder för brytande av arbetsavtal för första behandling. Vid sist­ nämnda konferens uttalades, att åtgärder borde vidtagas för ett fullständigt och omedelbart avskaffande av dylika straffpåföljder, och i enlighet härmed utarbetades förslag till en rekommendation och resolution. Då frågan vid 1955 års konferens företogs till andra behandling, uttryckte en majoritet inom konferensens vederbörande utskott den meningen, alt den tid, som förflutit sedan år 1939, borde ha varit tillräcklig för att vederbörande rege­ ringar skulle ha hunnit vidtaga åtgärder för ett fullständigt avskaffande av straffpåföljderna samt beslöt förorda en ny konvention i ämnet. Denna nya konvention (Bilaga A), vilken av konferensen antogs med 206 röster mot 1 och 4 nedlagda — samtliga svenska ombud röstade för konventionen — in­ nebär i huvudsak, att alla straffpåföljder för brytande av arbetsavtal, som avses i 1939 års konvention, skall avskaffas omedelbart eller — om det ej kan ske — så snart som möjligt och inte senare än ett år efter konventionens ratificering.

över konventionen har delegationen för det internationella socialpolitiska samarbetet yttrat sig.

Delegationen erinrar om att delegationen i ett den 1 december 1939 avgi­ vet yttrande över 1939 års konvention framhållit, att det icke borde ifrågakomma för Sverige att förverkliga konventionens föreskrifter genom lag­ stiftning eller på annat sätl; konventionen borde då ej heller ratificeras. När de vid 1939 års arbetskonferens fattade besluten i proposition nr 19 hade förelagts 1940 års riksdag, hade departementschefen anslutit sig till denna uppfattning, vilken även biträtts av andra lagutskottet i dess utlåtan­ de nr 6 samt godtagits av riksdagen.

Med hänsyn till statsmakternas ställningstagande till 1939 års konven­ tion och då ej heller de i den nya konventionen intagna bestämmelserna ägde tillämpning på svenska förhållanden, föreslår delegationen, att sist­ nämnda konvention icke ratificeras av Sverige.

6 Kungl. Maj.ts proposition nr 18 år 7.956'

Rekommendation (nr 99) angående arbetsvärd för partiellt arbetsföra

Sedan frågan om arbetsvärd för partiellt arbetsföra varit föremål för en första behandling vid arbetskonferensens 37:e sammanträde (1954), varvid till grund för diskussionen lades de synpunkter, som framkommit i svaren från vissa medlemsstater — bland dem Sverige — å ett av arbetsbyrån ut­ arbetat frågeformulär, uppfördes ärendet på dagordningen för 1955 års kon­ ferenssammanträde för slutligt avgörande.

Inför det för ärendets behandling vid konferensen tillsatta utskottet fram­ lades ett av arbetsbyrån efter konsultation av medlemsstaterna utarbetat förslag till rekommendation angående arbetsvärd för partiellt arbetsföra. Detta förslag togs till utgångspunkt för utskottets förhandlingar.

Den slutligt utarbetade rekommendationen (Bilagn B) antogs enhälligt med 210 röster.

Med partiellt arbetsför avses i rekommendationen varje person, vilkens utsikter att erhålla och behålla lämpligt arbete är väsentligt begränsade till följd av fysiskt eller psykiskt handikapp. En viktig princip, som fastslås i rekommendationen, är att arbetsvärden bör göras tillgänglig för alla partiellt arbetsföra, oavsett handikappets ursprung eller art och oavsett ålder, förut­ satt att de kan förberedas för och har rimliga utsikter att erhålla och behål­ la lämpligt arbete. Rekommendationen innehåller vidare uttalanden om principer och metoder för yrkesvägledning, yrkesutbildning och placering av partiellt arbetsföra, huvuddragen av arbetsvärdens administrativa orga­ nisation samt eu uppräkning av lämpliga metoder för att stimulera de par­ tiellt arbetsföra att utnyttja arbetsvärden. Andra punkter i rekommendatio­ nen hänför sig till samverkan mellan medicinska och arbetsvårdande or­ gan, varjämte särskilda anvisningar lämnas för handikappade barn och minderåriga.

Två avdelningar (VII och VIII) av rekommendationen berör uteslutande den viktiga frågan om anställning av partiellt arbetsföra. Vid utskottsbe­ handlingen av nämnda fråga yppades olika åsikter, i det att vissa ledamöter ansåg, att arbetsgivarna borde ha skyldighet att anställa en viss procent par­ tiellt arbetsföra, medan andra medlemmar av utskottet föredrog att anlita frivilliga metoder i förevarande hänseende. Slutligen uppnåddes inom ut­ skottet eu kompromiss, som sedermera godkändes av konferensen. Enligt denna kompromiss bör anställning av partiellt arbetsföra främjas genom att följande metoder tillämpas. Arbetsgivarna bör anställa ett visst procent­ tal av partiellt arbetsföra, varvid dock bör iakttagas att arbetsföra icke där­ igenom förlorar sina anställningar. Vissa särskilda yrken bör förbehållas de partiellt arbetsföra. Personer med svårt handikapp bör erhålla arbets­ möjligheter eller företräde till anställning inom vissa yrken, vilka anses lämpliga för dem. Slutligen bör kooperativa eller andra liknande företag, vilka ledes av partiellt arbetsföra eller drives för deras räkning, inrättas samt driften av dylika företag underlättas. Dessa metoder bör komma till

Kungl. Maj:ts proposition nr 18 år 1956 7

användning, när så bcfinnes lämpligt med hänsyn till nationella förhållan­ den och principer. Beträffande det närmare innehållet i rekommendationen hänvisas till bi­ laga B.

Över rekommendationen bär yttranden avgivits av socialstyrelsen, pensionsstyrelsen, arbetsmarknadsstyrelsen, medicinalstyrelsen, Svenska ar­ betsgivareföreningen, Landsorganisationen i Sverige, Tjänstemännens cen­ tralorganisation och delegationen för det internationella socialpolitiska sam­ arbetet. Socialslijrelsen anför bl. a. Socialstyrelsen kommer icke sällan i kontakt med de partiellt arbetsföras problem i samband med sin befattning med ungdomsvårds- och socialhjälpsfrågor och vill till en början rikta uppmärksamheten på socialt miss­ anpassade. För personer som t. ex. leva under svåra familjesociala förhål­ landen möta i allmänhet svårigheter att erhålla eller behålla förvärvsar­ bete, och de hänföras därför vanligen i vårt land till gruppen partiellt ar­ betsföra. Definitionen av uttrycket partiellt arbetsför i punkt 1 b) av re­ kommendationen (person, vars utsikter att erhålla och behålla lämpligt ar­ bete äro väsentligt begränsade till följd av fysiskt eller psykiskt handikapp) ger anledning till viss tvekan, huruvida personer som till följd av social missanpassning icke äro arbetsdugliga omfattas av rekommendationen. I punkt 23 utsäges, att möjlighet bör beredas partiellt arbetsföra att ut­ nyttja alla arbetsvårdsformer utan att de gå miste om sociala förmåner, som ej ha samband med arbetsvärden. Socialstyrelsen vill framhålla, att er­ sättning från arbetslöshetsförsäkring icke torde kunna ifrågakomma i Sveri­ ge under tid då vederbörande undergår yrkesutbildning och att detta även torde vara fallet rörande sådan yrkesutbildning som är anordnad enkom för partiellt arbetsföra. Frågan bär närmare diskuterats av 1951 års utred­ ning om arbetslöshetsförsäkringen i dess betänkande med förslag till ny förordning om erkända arbetslöshetskassor (SOU 1955:27), vilket betän­ kande nyligen varit föremål för remissbehandling. Den samverkan mellan medicinska och arbetsvårdande organ som rekom­ menderas under avdelning VI punkterna 26 och 27 får enligt socialstyrel­ sens mening särskilt stor betydelse, sedan ortopedvården i enlighet med principförslaget rörande vanföreanstalternas framtida verksamhet blivit skild från vanföreanstalterna och i stället förlagd till sjukhus. I sitt yttran­ de den 5 januari innevarande år över vanförevårdsutredningens betänkande framhöll socialstyrelsen, samtidigt som styrelsen tillstyrkte betänkandets förslag i denna del, betydelsen av att sambandet mellan sjukhusens och arbetsvårdsinstitutens verksamhet icke komme att gå förlorad. I rekommendationens punkt 31 d) utsäges, att anställandet av partiellt arbetsföra bör främjas bland annat genom att kooperativa eller andra lik­ nande företag, vilka ledas av partiellt arbetsföra eller drivas för deras räk­ ning, inrättas samt driften av dylika företag underlättas, varjämte särskil­ da åtgärder enligt punkt 34 böra vidtagas för att bereda partiellt arbetsföra nyttigt och lönande hemarbete. Hemarbetet utföres här i landet i stor ut­ sträckning av partiellt arbetsföra men är i allmänhet mycket lågt avlönat. De s. k. arbetscentralerna syssla i viss utsträckning med uppsamling och försäljning av hemarbete, och sådan verksamhet bedrives även av ett antal enskilda organisationer. Verksamheten är dock obetydlig i förhållande till

8 Kungl. Maj.ts proposition nr 18 ur 1956

hemarbetets omfattning. En effektiv utbyggnad efter vanliga kommersiella regler av inköps- och försäljningsorganisationer för alster av hemarbete skulle enligt socialstyrelsens mening kunna bli av utomordentlig betydelse för de partiellt arbetsföras försörjning.

Såvitt socialstyrelsen kunnat finna torde verksamheten här i landet för de partiellt arbetsföra i huvudsak ansluta sig till de i rekommendationen uppdragna riktlinjerna, och styrelsen har icke funnit anledning att föreslå några lagstiftningsåtgärder i anledning av rekommendationen. Pensions styr elsen åberopar vad styrelsen anfört i ett den 26 oktober 1954 avgivet yttrande över det förslag, som legat till grund för ifrågavarande re­ kommendation. I detta yttrande anförde styrelsen bl. a. I fråga om samverkan mellan medicinska och arbetsvårdande myndighe­ ter vill pensionsstyrelsen understryka betydelsen av ett systematiskt "lag­ arbete mellan läkare och socialarbetare samt arbetsmarknadens parter. Av­ vikt är att denna samverkan inriktas på den partiellt arbetsföre på ett så tidigt stadium som möjligt. I detta sammanhang må framhållas att den par­ tiellt arbetsföre själv är den mest betydelsefulla delen i detta lagarbete. I sitt utlåtande den 14 maj 1954 över medicinalstyrelsens skrivelse den 2 mars 1954 till chefen för Inrikesdepartementet angående åtgärder för att befordra den medicinska rehabiliteringsverksamheten i de lokala sjukvårds­ områdena m. m. anslöt sig styrelsen med utgångspunkt från de synpunk­ ter styrelsen har att företräda till tanken att koncentrera den såsom ett vik­ tigt led i den medicinska rehabiliteringsverksamheten ingående objektiva prövningen av en persons arbetskapacitet till ett länscentrum med erfor­ derliga resurser. Styrelsen ansåg det mycket lämpligt att kärnan i en ut­ byggd medicinsk rehabiliteringsverksamhet vid centrallasarett utgjorde en avdelning för sluten vård. Styrelsen framhöll vidare betydelsen av att — för att ett gott resultat av rehabiliteringsverksamheten skulle uppnås — så snart som möjligt fa till stånd ett intimt samarbete (teamwork) såväl be­ träffande verksamheten i dess helhet som i det enskilda fallet mellan re­ presentanter för medicin, socialvård och arbetsvärd, vilka alla skulle med­ verka i arbetet. I fråga om organisationen av- rehabiliteringsverksamheten uttalade stvrelsen att det torde vara nödvändigt icke blott med de lokala åtgärder som medicinalstyrelsen föreslagit utan även att möjligheter skapades för en sam­ ordning och ytterligare utveckling av verksamheten, kombinerad med forsk­ nings- och experimentverksamhet på området samt med utbildningsmöjligheter for blivande läkare och andra som skola syssla med rehabilitering. Eftersom läkarna torde vara den viktigaste länken i den kedja av personer, som komma att syssla med rehabilitering, syntes det önskvärt att dessa anlornamgar k°m ^ Ständ Vid eller 1 anslutning ti]1 de medicinska högsko-

Arbetsmarknadsstyrelsen anser det värdefullt, att en internationell över­ enskommelse utformas inom detta viktiga socialpolitiska område, där ut­ vecklingen i hög grad kännetecknats av ett internationellt utbyte av idéer, teknik och metoder, som särskilt under perioden efter det sista världskri­ get i hög grad intensifierats. Den fulla sysselsättningens politik, som efter­ strävades av allt flera stater, vore en realistisk grund för antagandet, att arbetsvärden — internationellt sett — skulle kunna nå de mål, som upp­

Kungl. Maj.ts proposition nr 18 år 1956 9

ställts i rekommendationen. Härför krävdes betydande materiella och per­ sonella resurser men också en vilja till samverkan mellan myndigheter, som hade ansvaret för sjukvård, arbetsmarknadsåtgärder och socialvård, i syfte att skapa en koordinerad rehabiliteringsprocess. I de krigförande länderna nödvändiggjorde behovet av arbetskraft och det nationella ansva­ ret för krigsinvaliderna sådana åtgärder och ledde också till en snabb ut­ veckling av den medicinska rehabiliteringstekniken.

Det vore naturligt, fortsätter styrelsen, att vårt land hittills varit en i huvudsak mottagande part, när det gällde nya impulser på rehabiliteringsområdet. Under de senaste åren hade emellertid Sverige kunnat påbörja uppbyggandet av en organisation för arbetsvärden, som i sina grunddrag anslöte sig till det idéprogram, som kodifierats i den nu antagna rekom­ mendationen och som tillvunnit sig erkännande från internationella auk­ toriteter på området. Självfallet vore detta ett arbete på lång sikt och på intet sätt avslutat. Sverige kunde emellertid även anses ha resurser för att vidareutveckla en sådan samordning av administrativa och andra åtgärder, som förutsattes i rekommendationen. Arbetsmarknadsstyrelsen följde med uppmärksamhet dessa frågor. Styrelsen hade varit i tillfälle att deltaga i förarbetena till rekommendationen och att därvid redovisa sina synpunk­ ter. Enligt styrelsens mening återgåve rekommendationen en tidsenlig upp­ fattning av arbetsvärdens metoder och mål.

Medicinalstyrelsen framhåller vikten av att den i yrkesvägledningsprocessen ingående läkarundersökningen och analysen av vederbörandes fy­ siska förmåga i förhållande till kraven inom olika yrken handhades av här­ för utbildade läkare. Det intima samarbete, som ansetts böra komma till stånd mellan medicinska och arbetsvårdande organ, vore enligt styrelsens mening en ovillkorlig förutsättning för uppnående av bästa möjliga resul­ tat inom förevarande verksamhetsområde, särskilt med hänsyn till att det icke torde vara möjligt att närmare angiva när den medicinska rehabili­ teringen skulle anses avslutad och den rena arbetsvärden toge sin början. I rådgivande organ, rikskommittéer samt regionala och lokala kommittéer borde därför ingå experter på medicinsk rehabilitering. Vid en tillämpning av rekommendationen på svenska förhållanden borde sålunda den centra­ la medicinska tillsynsmyndigheten vara representerad i rikskommittén samt i de regionala och lokala kommittéerna läkare vid de lasarettsanslutna rehabiliteringsavdelningarna eller, där sådan avdelning icke funnes, annan härför lämplig läkare.

Svenska arbetsgivareföreningen finner lagstiftning eller andra särskilda åtgärder icke för närvarande påkallade i anledning av rekommendationen. Föreningen förutsatte, att rekommendationen för övervägande överlämnades till den pågående utredningen om socialförsäkring och arbetsanpassning, som enligt sina direktiv hade att behandla vissa av de i rekommendationen berörda spörsmålen. Även i övrigt borde rekommendationen bliva föremål

10 Kungl. Mcij. is proposition nr 18 år 1956

för övervägande efter hand som de med arbetsvärden sammanhängande pro­ blemen i andra sammanhang komme att behandlas.

Landsorganisationen uttalar, att rekommendationen i väsentliga delar över­ ensstämmer med vad som redan gäller beträffande den svenska arbets­ värdens organisation. I vad den innehölle därutöver gående eller därifrån avvikande regler syntes den böra överlämnas till arbetsmarknadsstyrelsen för att tagas i beaktande i samband med framtida åtgärder för arbetsvärdens effektivisering. Det syntes lämpligt att rekommendationen överlämnades ock­ så till utredningen om socialförsäkring och arbetsanpassning för att beaktas, i den mån i rekommendationen avhandlade ämnen kunde falla inom ramen för utredningsuppdraget.

Tjänstemännens Centralorganisation har icke något att erinra mot rekom­ mendationen.

Delegationen för det internationella socialpolitiska samarbetet finner i lik­ het med arbetsmarknadsstyrelsen, att rekommendationen återgiver en tids­ enlig uppfattning rörande arbetsvärdens metoder och mål. Det syntes råda god överensstämmelse mellan rekommendationen och det principprogram, som låge till grund för den arbetsvårdande verksamheten i Sverige, även om detta program ej i alla avseenden och i full utsträckning kunnat för­ verkligas. Delegationen förordar därför, att de i rekommendationen fram­ lagda riktlinjerna tages i beaktande vid den svenska arbetsvårdsverksamlietens fortsatta utbyggnad samt att rekommendationen därjämte överläm­ nas till den pågående utredningen om socialförsäkring och arbetsanpassning, som enligt de för utredningen angivna direktiven hade att behandla vissa av de i rekommendationen berörda spörsmålen.

Rekommendation (nr 100) angående skydd för migrerande arbetare i

underutvecklade länder och områden

Förevarande fråga var på sedvanligt sätt föremål för en första behandling vid Internationella arbetskonferensens 37 :e sammanträde år 1954, varvid konferensen beslöt, att den blivande internationella regleringen skulle taga formen av en rekommendation. Vid den fortsatta diskussionen av ämnet vid 1955 års konferens avvisade vederbörande utskott ett förslag i syfte att utbyta delar av rekommendationsutkastet mot en konvention. Själva rekom­ mendationsförslaget föranledde en livlig diskussion inom utskottet och i kon­ ferensens plenum. Den nya rekommendationen antogs slutligen med 161 röster mot 18 och 36 nedlagda. Av de svenska ombuden röstade regeringsoch arbetarombuden för samt arbetsgivareombudet mot rekommendationen.

Rekommendationen t Bilaga C) innehåller en rad bestämmelser avsedda att skydda migrerande arbetare under deras resor och under anställnings­ tiden, att stimulera dem till bosättning samt att förhindra icke önskvärd migration. I rekommendationen återfinnes även vissa anvisningar, som redan förekommer i andra internationella instrument med giltighet för

Kungl. Maj.is proposition nr 18 år 1956 11

icke självstyrande områden. Konferensen ansåg emellertid, att det var nöd­ vändigt att utsträcka dessa bestämmelser till att omfatta migrerande ar­ betare från samtliga underutvecklade länder, vare sig det gäller icke själv­ styrande eller oberoende stater.

Den fråga, som gav anledning till de starkaste meningsbrytningarna, var skyddet åt de migrerande arbetarna under anställningstiden. På arbetsgivar­ håll gjordes gällande, att det icke funnes anledning att i rekommendationen intaga en rad anvisningar angående bostäder, löner, arbetsförmedling, till­ träde till vissa slag av arbeten, tillhandahållande av konsumtionsvaror, samt trygghet, säkerhet på arbetsplatsen och yrkeshygien. Emedan bestämmel­ ser i dessa hänseenden redan förekomma i andra konventioner och rekom­ mendationer, skulle ett införande av nämnda anvisningar i förevarande re­ kommendation vara överflödigt och falla utom ramen för densamma. Kon­ ferensens majoritet ansåg emellertid, att dessa detalj anvisningar vore erfor­ derliga för att garantera, att migrerande arbetare komme i åtnjutande av en behandling, som stode i överensstämmelse med rekommendationens syf­ ten.

Delegationen för det internationella socialpolitiska samarbetet har yttrat sig över ifrågavarande rekommendation. Då en tillämpning av de i rekom­ mendationen lämnade anvisningarna icke torde ifrågakomma för Sveriges del, bar delegationen ansett sig sakna anledning att ingå på någon närmare granskning av desamma. Rekommendationen borde enligt delegationens me­ ning icke påkalla annan åtgärd från svensk sida än en förklaring, att i re­ kommendationen angivna åtgärder saknade tillämpning på svenska förhål­ landen.

Departementschefen

På de skäl, som anförts av delegationen för det internationella social­ politiska samarbetet, anser jag, att konventionen (nr 104) angående avskaf­ fande av straffpåföljder för brytande av arbetsavtal från infödda arbetares sida inte bör ratificeras av Sverige.

I fråga om rekommendationen (nr 99) angående arbetsvärd för partiellt arbetsföra ansluter jag mig till den uppfattning, som kommit till uttryck i flera av remissyttrandena, nämligen att de i rekommendationen framlagda riktlinjerna bör beaktas vid den svenska arbetsvärdens fortsatta utbyggnad samt att rekommendationen därjämte bör överlämnas till utredningen om socialförsäkring och arbetsanpassning för att av utredningen tagas under övervägande, i den mån i rekommendationen avhandlade ämnen faller inom ramen för utredningsuppdraget.

Vad slutligen beträffar rekommendationen (nr 100) angående skydd för migrerande arbetare i underutvecklade länder och områden anser jag i lik­ het med delegationen, att rekommendationen icke påkallar annan åtgärd

12 Kungl. Maj:ts proposition nr 18 år 1956

från vårt lands sida än en förklaring, att i rekommendationen angivna åt­ gärder saknar tillämpning på svenska förhållanden.

Under åberopande av vad sålunda anförts hemställer jag, att Kungl. Maj :t måtte till riksdagen avlåta proposition med anhållan om riksdagens ytt­ rande över ifrågavarande, av Internationella arbetsorganisationens konfe­ rens år 1955 vid dess trettioåttonde sammanträde antagna konvention och rekommendationer.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter bi­

trädda hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen, att till

riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till

detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

A. Börje Carlsson

Kungl. Maj.ts proposition nr 18 år 1956 13

Bilaga A.

Konvention (nr 104) angående avskaffande av straffpåföljder för brytande av arbetsavtal från infödda arbetares sida

Internationella arbetsorganisationens allmänna konferens,

vilken av styrelsen för Internationella arbetsbyrån sammankallats

till Geneve och där samlats den 1 juni 1955 till sitt trettioåttonde sam­

manträde,

och beslutat antaga vissa förslag angående straffpåföljder för bry­

tande av arbetsavtal från infödda arbetares sida, vilken fråga utgör den

sjätte punkten på sammanträdets dagordning,

och vidare beslutat, att dessa förslag skola taga forin av en interna­

tionell konvention

samt anser tiden vara inne för avskaffandet av sådana straffpåfölj­

der, vilkas bibehållande i nationell lagstiftning är stridande mot nutida

uppfattning om avtalsförhållanden mellan arbetsgivare och arbetare

samt mot människans personliga värdighet och rättigheter;

antager denna den tjugoförsta dagen i juni månad år nittonhundrafemtiofem följande konvention, som skall benämnas »konvention angående av­ skaffande av straffpåföljder (för infödda arbetare), 1955» [Abolition of Penal Sanctions (Indigenous Workers) Convention, 1955].

Artikel 1

I varje land, där straffpåföljder tillämpas för brytande av arbetsavtal, som avses i artikel 1 punkt 2 av konventionen angående straffpåföljder (för in­ födda arbetare), 1939, från sådana arbetares sida som åsyftas i artikel 1 punkt 1 av samma konvention, skall vederbörande myndighet vidtaga åtgär­ der för avskaffande av alla dylika påföljder.

Artikel 2

Avskaffandet av alla sådana påföljder skall genomföras medelst lämplig åtgärd, vilken omedelbart kan träda i tillämpning.

Artikel 3

Om det icke anses möjligt att vidtaga lämplig åtgärd, vilken omedelbart kan träda i tillämpning, skola anstalter träffas för ett fortgående avskaffan­ de av sådana straffpåföljder i samtliga fall.

Artikel 4

I enlighet med artikel 3 vidtagna åtgärder skola i samtliga fall leda till att alla straffpåföljder avskaffas så snart som möjligt, dock icke senare än ett år efter denna konventions ratificering.

Artikel 5

I syfte att upphäva olika behandling av infödda och icke infödda arbetare, skola straffpåföljder för andra brott mot arbetsavtal än de, om vilka fråga är i artikel 1 av denna konvention, och vilka icke äro tillämpliga på icke in­ födda arbetare, avskaffas såvitt avser sistnämnda arbetare.

14 Kungi. Maj. ts proposition nr 18 år 1956

Artikel 6

De officiella ratifikationerna av denna konvention skola delgivas Interna­ tionella arbetsbyråns generaldirektör och registreras av honom.

Artikel 7

1. Denna konvention är bindande allenast för de medlemmar av Interna­ tionella arbetsorganisationen, vilkas ratifikationer registrerats av general­ direktören.

2. Den träder i kraft tolv månader efter det två medlemmars ratifikationer registrerats av generaldirektören.

3. Därefter träder denna konvention i kraft för varje medlem tolv måna­ der efter den dag, då dess ratifikation registrerats.

Artikel 8

1. Varje medlem, som ratificerat denna konvention, kan, sedan tio år för­ flutit från den tidpunkt, då konventionen först trädde i kraft, uppsäga den­ samma genom skrivelse, som delgives Internationella arbetsbyråns general­ direktör för registrering. Uppsägningen träder icke i kraft förrän ett år efter det den registrerats.

2. Varje medlem, som ratificerat denna konvention och icke inom ett år efter utgången av den i föregående moment nämnda tioårsperioden gör bruk av den i denna artikel stadgade uppsägningsrätten, skall vara bunden för en ny period av tio år och kan därefter, med iakttagande av de i denna artikel föreskrivna villkoren, uppsäga konventionen vid utgången av varje följande tioårsperiod.

Artikel 9

1. Internationella arbetsbyråns generaldirektör skall underrätta samtliga medlemmar av Internationella arbetsorganisationen om registreringen av alla ratifikationer och uppsägningar, som delgivits honom av organisationens medlemmar.

2. Då generaldirektören underrättar organisationens medlemmar om re­ gistreringen av den andra ratifikationen i ordningen, som delgivits honom, har han att fästa medlemmarnas uppmärksamhet på den dag, då konventio­ nen träder i kraft.

Artikel 10

Internationella arbetsbyråns generaldirektör skall, för registrering jäm­ likt artikel 102 av Förenta Nationernas stadga, lämna Förenta Nationernas generalsekreterare fullständiga upplysningar om varje ratifikation och upp­ sägning, som av honom registrerats i enlighet med bestämmelserna i före­ gående artiklar.

Artikel 11

Vid varje tidpunkt, då Internationella arbetsbyråns styrelse så finner på­ kallat, skall styrelsen förelägga Internationella arbetsorganisationens all­ männa konferens en redogörelse för konventionens tillämpning och taga un­ der övervägande, huruvida anledning föreligger att på konferensens dagord­ ning uppföra frågan om dess revision, helt eller delvis.

Artikel 12

1. Därest konferensen skulle antaga en ny konvention, innebärande revi­ sion, helt eller delvis, av förevarande konvention, och den nya konventionen icke föreskriver annat,

Kungl. Maj.ts proposition nr 18 år 195G 15

a) skall en medlems ratifikation av den nya, reviderade konventionen, för såvitt denna trätt i kraft, ipso jure medföra omedelbar uppsägning av före­ varande konvention, utan hinder av vad i artikel 8 här ovan stadgas;

b) skall från den dag, då den nya, reviderade konventionen träder i kraft, förevarande konvention icke längre kunna ratificeras av medlemmarna.

2. Förevarande konvention skall likväl förbliva gällande till form och in­ nehåll för de medlemmar, som ratificerat densamma och icke ratificera den nya, reviderade konventionen.

Artikel 13

De engelska och franska texterna till denna konvention skola äga lika vits­ ord.

Bilaga B.

Rekommendation (nr 99) angående arbetsvård för partiellt arbetsföra

Internationella arbetsorganisationens allmänna konferens,

vilken av styrelsen för Internationella arbetsbyrån sammankallats till

Geneve och där samlats den 1 juni 1955 till sitt trettioåttonde samman­

träde

och beslutat antaga vissa förslag angående arbetsvård för partiellt ar­

betsföra, vilken fråga utgör den fjärde punkten på sammanträdets dag­

ordning,

samt beslutat, att dessa förslag skola taga form av en rekommenda­

tion,

antager denna den tjugoandra dagen i juni månad år nittonhundrafemtiofem följande rekommendation, vilken skall benämnas »rekommendation an­ gående arbetsvård för partiellt arbetsföra, 1955» [Vocational Rehabilitation (Disabled) Recommendation, 1955].

Enär mångfaldiga och skiftande problem uppstå i fråga om personer, som drabbas av sjukdom eller olycksfall, och

enär rehabilitering av dessa är en väsentlig förutsättning för att de skola kunna återvinna den högsta fysiska, psykiska, sociala, yrkesmässiga och produktiva duglighet som det är möjligt för dem att uppnå, samt

enär det — för alt tillgodose den enskilde partiellt arbetsföres behov av förvärvsarbete och för att på bästa sätt utnyttja arbetskraftsresurserna — är nödvändigt att utveckla och återställa arbetsförmågan hos de partiellt ar­ betsföra genom att i en fortlöpande och samordnad process infoga medi­ cinska, psykologiska och sociala åtgärder samt åtgärder för undervisning, yrkesvägledning, yrkesutbildning och arbetsplacering ävensom eflerkontroll,

förordar konferensen som följer.

I. Definitioner

1. I denna rekommendation avses med a) uttrycket »arbetsvård», den del av den fortlöpande och samordnade re­

habiliteringsprocessen, vilken innefattar sådana arbetsmarknadsåtgär­

16 Kungl. Maj. ts proposition nr 18 år 1956

der — t. ex. yrkesvägledning, yrkesutbildning och arbetsberedning —

som äro ägnade att möjliggöra för de partiellt arbetsföra att erhålla och

behålla lämpligt arbete; b) uttrycket »partiellt arbetsför» en person, vars utsikter att erhålla och be­

hålla lämpligt arbete äro väsentligt begränsade till följd av fysiskt eller

psykiskt handikapp.

II. Arbetsvärdens tillämpningsområde

2. Arbetsvärd bör göras tillgänglig för alla partiellt arbetsföra, oavsett handikappets ursprung eller art och oavsett ålder, förutsatt att de kunna förberedas för och ha rimliga utsikter att erhålla och behålla lämpligt arbete.

III. Principer och metoder för yrkesvägledning, yrkesutbildning

och placering av partiellt arbetsföra

3. Alla erforderliga och genomförbara åtgärder böra vidtagas för att ska­ pa eller utveckla särskilda möjligheter till yrkesvägledning för partiellt ar­ betsföra, vilka behöva hjälp vid yrkesval eller yrkesbyte.

4. Yrkesvägledningsprocessen bör i den utsträckning så är möjligt med hänsyn till förhållandena i varje enskilt land samt omständigheterna i det enskilda fallet, innefatta a) samtal med en yrkesvägledningstjänsteman; b) genomgång av vederbörandes arbetshistoria; c) genomgång av skolbetyg och andra handlingar rörande teoretisk eller

praktisk utbildning; d) läkarundersökning i yrkesvägledande syfte; e) lämpliga prov beträffande förmåga och fallenhet och, om så finnes önsk­

värt, annan psykologisk testning; f) utredning av vederbörandes egna och familjens förhållanden; g) fastställande av fallenhet samt möjligheterna att utveckla vederbörandes

färdigheter genom lämplig arbetsträning eller arbetsprövning eller genom

andra liknande metoder; h) tekniska lämplighetsprov genom verbala eller andra metoder i fall då

dylika synas påkallade; i) analys av vederbörandes fysiska förmåga i förhållande till kraven inom

olika yrken samt möjligheterna att höja denna förmåga; j) upplysningar rörande möjligheterna att erhålla arbete och utbildning

med "hänsyn till vederbörandes kvalifikationer, fysiska förmåga, anlag,

önskemål och erfarenhet samt arbetsmarknadens behov.

5. De principer, åtgärder och metoder inom yrkesutbildningen, vilka all­ mänt tillämpas vid utbildningen av arbetsföra, böra tillämpas på partiellt arbetsföra, i den utsträckning medicinska och pedagogiska förhållanden det medgiva.

6. 1) Utbildningen av partiellt arbetsföra bör, där så är möjligt, sätta dem i stånd att utöva en förvärvsverksamhet, vari de kunna utnyttja sina yrkeskvalifikationer eller -anlag, med beaktande av framtida arbetsmöj­ ligheter.

2) I detta syfte bör sådan utbildning a) samordnas med en efter samråd med läkare företagen placering i yrken,

där utförandet av arbetet i minsta möjliga mån påverkas av eller på­

verkar handikappet;

Kungl. Maj:ts proposition nr 18 år 1956 17

b) där så är möjligt och lämpligt meddelas i det yrke, där den partiellt arbetsföre tidigare var sysselsatt, eller ett närbesläktat yrke; och c) fullföljas till dess den partiellt arbetsföre, om hans förutsättningar så medgiva, uppnått en färdighet, som gör det möjligt för honom att full­ göra normal arbetsprestation på lika villkor som arbetsföra arbetare. 7. Partiellt arbetsföra böra, i den utsträckning så är möjligt, erhålla ut­ bildning tillsammans med och under enahanda betingelser som arbetsföra. 8. 1) Särskilda anordningar böra vidtagas eller utvecklas för utbildning av sådana partiellt arbetsföra, vilka särskilt med hänsyn till arten eller svårighetsgraden av deras handikapp, icke kunna utbildas tillsammans med arbetsföra. 2) Dessa anordningar böra i den utsträckning så är möjligt och lämp­ ligt innefatta bl. a. a) skolor och utbildningsanstalter av internatkaraktär eller i annan form; b) särskilda kortare eller längre utbildningskurser i vissa yrken; c) fortbildningskurser för partiellt arbetsföra. 9. Åtgärder böra vidtagas i syfte att stimulera arbetsgivare att anordna utbildning för partiellt arbetsföra; sådana åtgärder böra allt efter omstän­ digheterna innefatta bistånd i ekonomiskt, tekniskt, medicinskt eller yrkes­ mässigt hänseende. 10. 1) Åtgärder böra vidtagas för att utveckla särskilda anordningar för partiellt arbetsföras arbetsplacering. 2) Sådana anordningar böra säkerställa en effektiv placering genom a) registrering av arbetssökande; b) registrering av deras yrkeskvalifikationer, erfarenhet och önskemål; c) intervju för arbetsanvisning; d) om så är erforderligt, bedömning av deras fysiska förmåga och yrkes­ kvalifikationer; e) åtgärder för att intressera arbetsgivare att till vederbörande myndighet anmäla lediga platser; f) kontakt med arbetsgivare, där så är erforderligt, i syfte att fästa upp­ märksamheten på de partiellt arbetsföras arbetsförmåga och att skaffa dem anställning; g) hjälp åt partiellt arbetsföra att komma i åtnjutande av sådan yrkesväg­ ledning och yrkesutbildning samt sådant medicinskt eller socialt bistånd, som kan vara erforderligt. 11. Efterkontroll bör vidtagas i syfte att a) fastställa, huruvida arbelsplaceringen eller hänvisningen till yrkesut­ bildning eller omskolning givit tillfredsställande resultat samt för att bedöma värdet av arbetsvärdens principer och metoder; b) i största möjliga utsträckning undanröja för den partiellt arbetsföre upp­ kommande hinder för en tillfredsställande anpassning i arbetet.

IV. Administrativ organisation

12. Anordningar för arbetsvärd böra av vederbörande myndighet eller myndigheter organiseras och utvecklas såsom ett fortlöpande och samord­ nat program, därvid i den omfattning så är möjligt förefintliga organ för yrkesvägledning, yrkesutbildning och arbetsplacering böra utnyttjas. 13. Vederbörande myndighet eller myndigheter böra tillse, att tillräcklig och på lämpligt sätt kvalificerad personal står till förfogande för att hand­ lägga ärenden rörande arbetsvärd för partiellt arbetsföra, omfattande jäm­ väl efterkontroll. 2 II i han g till riksdagens protokoll 1956. 1 samt. Nr 18

18 Kungl. Maj.ts proposition nr 18 år 1956

14. Utvecklingen av arbetsvärden bör ske i minst samma takt som ut­ vecklingen av åtgärder för yrkesvägledning, yrkesutbildning och arbetsplacering i allmänhet.

15. Arbetsvärden bör organiseras och utvecklas så, att den giver par­ tiellt arbetsföra möjlighet att förbereda sig för samt erhålla och behålla lämpligt arbete såsom egen företagare på vilket område som helst.

16. Det administrativa ansvaret för den allmänna organisationen och ut­ vecklingen av arbetsvärden bör a) anförtros en myndighet, eller b) gemensamt åvila de myndigheter, som ha ansvaret för olika i program­

met angivna uppgifter, varvid det bör ankomma på en av dessa myndig­

heter att i första hand svara för samordningen.

17. 1) Vederbörande myndighet eller myndigheter böra vidtaga alla er­ forderliga och önskvärda åtgärder för att uppnå samverkan och samord­ ning mellan de offentliga och enskilda organ, som bedriva arbetsvårdande verksamhet.

2) Sådana åtgärder böra alltefter omständigheterna innefatta a) fastställande av offentliga och enskilda organs åligganden och behörighet; b) finansiellt stöd åt enskilda organ, vilka effektivt deltaga i arbetsvårdande

verksamhet; c) teknisk rådgivning till enskilda organ.

18. 1) Anordningar för arbetsvärd böra upprättas och utvecklas med bi­ stånd av representativa rådgivande organ, rikskommittéer, och, där så är lämpligt, regionala och lokala kommittéer.

2) I dessa kommittéer böra allt efter omständigheterna ingå a) representanter för de myndigheter och organ, som ha det omedelbara

ansvaret för arbetsvärden; b) representanter för arbetsgivarnas och arbetarnas organisationer; c) personer, som äro särskilt kvalificerade på grund av kännedom om och

intresse för arbetsvärd; samt d) representanter för sammanslutningar av partiellt arbetsföra.

3) Det bör ankomma på dessa kommittéer att lämna råd a) på det nationella planet angående utformning av riktlinjer och program

för arbetsvärd; b) på det regionala och lokala planet angående tillämpningen av de åtgär­

der, som vidtagits på det nationella planet, deras anpassning till regio­

nala och lokala förhållanden samt samordningen av regional och lokal

verksamhet.

19. 1) Undersökningar för att bedöma värdet av arbetsvårdsanordningar för partiellt arbetsföra samt för att förbättra dessa anordningar böra, sär­ skilt av vederbörande myndighet, främjas och stödjas.

2) Dylika undersökningar böra omfatta fortlöpande eller speciella studier rörande de partiellt arbetsföras placering på arbetsmarknaden.

3) Undersökningarna böra även omfatta vetenskapligt arbete rörande teknik och metoder, vilka äro av betydelse för arbetsvärden.

V. Metoder för att bereda partiellt arbetsföra möjlighet

att utnyttja arbetsvärden

20. Åtgärder böra vidtagas för att bereda partiellt arbetsföra möjlighet att till fullo utnyttja alla tillgängliga arbetsvårdsformer samt för att säker­ ställa, att någon myndighet erhåller till uppgift att hjälpa varje partiellt ar-

Kungl. Maj. ts proposition nr 18 år 1956 19

betsför personligen att nå högsta möjliga grad av anpassning till arbets­ livet. 21. Sådana åtgärder böra innefatta a) sammanställande och spridande av upplysningar om möjligheterna att komma i åtnjutande av olika former av arbetsvärd samt de utsikter, som dessa erbjuda vederbörande; b) lämpligt och tillräckligt ekonomiskt stöd åt de partiellt arbetsföra. 22. 1) Sådant ekonomiskt stöd bör lämnas på varje stadium i arbetsvårdsprocessen och bör vara ägnat att underlätta förberedelse för och ef­ fektivt utövande av lämpligt arbete, däri inbegripet arbete som egen före­ tagare. 2) Det bör innefatta kostnadsfritt tillhandahållande av arbetsvär­ dens tjänster, bidrag till uppehälle samt erforderliga resekostnader under hela den tid, vederbörande förberedes för arbete, beviljande av lån eller bi­ drag eller behövliga verktyg och annan utrustning, ävensom proteser och andra nödvändiga hjälpmedel. 23. Möjlighet bör beredas partiellt arbetsföra att utnyttja alla arbetsvårdsformer utan att de gå miste om sociala förmåner, som ej ha samband med arbetsvärden. 24. Partiellt arbetsföra, bosatta i områden, där utsikter till framtida ar­ bete eller anordningar för förberedelse till yrkesarbete äro begränsade, böra givas tillfälle till sådan yrkesförberedelse, innefattande jämväl tillhanda­ hållande av kost och logi, ävensom, då de så önska, möjligheter till överflytt­ ning till områden med större utsikter till arbete. 25. Partiellt arbetsföra (däri inbegripna personer med invaliditetser­ sättning) böra icke på grund av sitt handikapp behandlas mindre förmån­ ligt i fråga om löner och andra arbetsvillkor, om deras arbetsprestation är likvärdig med arbetsföra personers.

VI. Samverkan mellan medicinska och arbetsvårdande organ

26. 1) Intim samverkan bör komma till stånd mellan medicinska och arbetsvårdande organ; dessa organs verksamhet bör i största möjliga mån samordnas. 2) Sådant samarbete och sådan samordning böra ha till syfte att a) tillse att den medicinska behandlingen och, där så är erforderligt, till­ handahållandet av lämpliga proteser, inriktas på att främja och utveckla den partiellt arbetsföres framtida möjligheter att erhålla arbete; b) underlätta bedömandet av vilka partiellt arbetsföra som äro i behov av och lämpade för arbetsvärd; c) möjliggöra att arbetsvärd påbörjas så tidigt som möjligt och vid lämpli­ gaste tidpunkt; d) tillhandahålla erforderlig medicinsk rådgivning på alla stadier av ar­ betsvärden ; e) fastställa arbetskapaciteten. 27. Där så ur medicinska synpunkter är möjligt och tillrådligt bör ar­ betsvärden påbörjas redan nnder den medicinska behandlingen.

VII. Åtgärder i syfte att vidga partiellt arbetsföras arbetsmöjligheter 28. I nära samverkan med arbetsgivar- och arbetarorganisationer böra åt­ gärder vidtagas för att främja möjligheterna för partiellt arbetsföra all erhålla och behålla förvärvsarbete.

20 Kungl. Maj.ts proposition nr 18 är 1956

29. Sådana åtgärder böra grundas på följande principer a) partiellt arbetsföra böra givas samma möjligheter som arbetsföra att ut­ föra arbete, för vilket de äro kvalificerade; b) partiellt arbetsföra böra ha full frihet att hos arbetsgivare, som de själva välja, antaga lämpligt arbete; c) huvudvikten bör läggas på de partiellt arbetsföras kvalifikationer och ar­ betsförmåga, icke på deras handikapp. 30. Sådana åtgärder böra omfatta a) undersökningar i syfte att analysera och belysa partiellt arbetsföras ar­ betsförmåga; b) en allmän och fortlöpande upplysningsverksamhet, särskilt i följande hänseenden i) arbetsprestationer, produktion, olycksfalls- och frånvarofrekvens samt stabilitet i anställningen i fråga om partiellt arbetsföra vid jämförelse med arbetsföra personer, som utföra samma slags arbete; ii) metoder för urval av arbetskraft baserade på olika yrkens särskilda krav; iii) metoder för afl förbättra arbetsförhållandena, innefattande jämväl anpassning och förändring av maskiner och utrustning, i syfte att underlätta partiellt arbetsföras sysselsättning; c) regler för att undvika ökat ansvar för enskilda arbetsgivare i fråga om premier för försäkring mot olycksfall i arbete eller yrkessjukdom; d) anordningar för att stimulera arbetsgivarna att till lämpliga arbeten inom deras företag överflytta arbetare, vilkas arbetsförmåga förändrats till följd av fysiskt handikapp. 31. Närhelst så är lämpligt med hänsyn till de nationella förhållandena och då detta står i överensstämmelse med nationella principer, bör anställ­ ning av partiellt arbetsföra främjas genom att a) arbetsgivarna anställa ett visst procenttal av partiellt arbetsföra, varvid dock bör iakttagas att arbetsföra icke därigenom förlora sina anställ­ ningar; b) vissa särskilt angivna yrken förbehållas de partiellt arbetsföra; c) personer med svårt handikapp erhålla arbetsmöjligheter eller företräde till anställning inom vissa yrken, vilka anses lämpliga för dem; d) kooperativa eller andra liknande företag, vilka ledas av partiellt arbets­ föra eller drivas för deras räkning, inrättas samt driften av dylika före­ tag underlättas.

VIII. Skyddad sysselsättning

32. 1) Åtgärder böra vidtagas av vederbörande myndighet eller myndighe­ ter, där så befinnes lämpligt i samverkan med enskilda sammanslutningar, i syfte att skapa och utveckla anordningar för utbildning och sysselsättning under skyddade förhållanden för sådana partiellt arbetsföra som icke kunna göras konkurrensdugliga på den öppna arbetsmarknaden. 2) Sådana anordningar böra innefatta upprättandet av skyddade verk­ städer samt vidtagandet av särskilda åtgärder för sådana partiellt arbets­ föra, vilka av fysiska, psykologiska eller geografiska skäl icke regelmässigt kunna förflytta sig till och från arbetet. 33. Skyddade verkstäder böra under betryggande medicinsk och yrkes­ mässig tillsyn erbjuda icke blott nyttigt och lönande arbete utan även möj­ ligheter till anpassning till och framsteg i arbetet samt, närhelst så är möj­ ligt, överförande till den öppna arbetsmarknaden.

Kiingl. Maj.ts proposition nr 18 år 1956 21

34. För sådana partiellt arbetsföra, vilka endast kunna antaga hemar­ bete, böra särskilda åtgärder vidtagas, så utformade och tillämpade, att de erbjuda de partiellt arbetsföra nyttigt och lönande arbete i hemmet under betryggande medicinsk och yrkesmässig tillsyn.

35. I de fall och i den omfattning en reglering genom lag förekommer i fråga om löner och anställningsvillkor för arbetare i allmänhet, bör denna tillämpas på partiellt arbetsföra i skyddad sysselsättning.

IX. Särskilda anordningar för handikappade barn och

ungdomar

36. Arbetsvårdsformer för handikappade barn och ungdomar i skolåldern böra organiseras och utvecklas under nära samverkan mellan skolmyndig­ heterna och den eller de myndigheter som ha ansvaret för arbetsvärden.

37. Undervisningen bör beakta handikappade barns och ungdomars sär­ skilda problem samt deras behov av samma möjlighet som normalt utrustade barn och ungdomar till den utbildning och förberedelse för yrkesarbete, som bäst lämpar sig för deras ålder, färdigheter, anlag och intressen.

38. Arbetsvårdsformerna för handikappade barn och ungdomar böra ha till grundläggande syfte att så mycket som möjligt minska de arbetshinder och psykologiska svårigheter, som deras handikapp medför samt att erbjuda dem fullgoda möjligheter att bereda sig för och antaga anställning i för dem lämpliga yrken. Utnyttjandet av dessa möjligheter bör innefatta samverkan mellan å ena sidan organ för sjukvård, social omvårdnad och undervisning och å andra sidan de handikappade minderårigas föräldrar eller målsmän.

39. 1) Undervisning, yrkesvägledning, yrkesutbildning och placering på arbetsmarknaden för handikappade minderåriga böra utvecklas inom den allmänna ramen för sådana anordningar för normalt utrustade minderåriga och böra, då så är möjligt och önskvärt, bedrivas under samma betingelser som dylik verksamhet för normalt utrustade minderåriga samt tillsammans med dessa.

2) Särskilda åtgärder böra vidtagas för sådana handikappade minder­ åriga, vilka på grund av sitt handikapp äro förhindrade att under samma betingelser som och tillsammans med normalt utrustade minderåriga ut­ nyttja för de senare avsedda anordningar.

3) Sådana åtgärder höra särskilt innefatta specialutbildning av lärare.

40. Åtgärder böra vidtagas för att säkerställa, att minderåriga, vilka vid läkarundersökning befunnits vara behäftade med handikapp eller defekt eller allmänt icke lämpade för arbete, a) så tidigt som möjligt erhålla lämplig medicinsk behandling för att avhjäl­

pa eller begränsa deras handikapp eller defekt; b) uppmuntras att besöka skolor och vägledas till lämpliga yrken, vilka

kunna antagas motsvara deras önskemål och förmåga, samt erbjudas till­

fällen till utbildning för sådana yrken; c) komma i åtnjutande av ekonomiskt stöd, om sådant befinnes erforderligt,

under tiden för medicinsk behandling, undervisning eller yrkesulbild-

ning.

X. Tillämpningen av principerna för arbetsvärd

41. 1) Arbetsvårdsanordningar böra anpassas till de särskilda behoven och förhållandena i varje land och utbyggas med beaktande av dessa behov och förhållanden samt i enlighet med de i denna rekommendation angivna principerna.

22 Kungl. Maj:ts proposition nr 18 år 1956

2) Huvudsyftena med utbyggandet i detta avseende böra vara a) att klarlägga och utveckla partiellt arbetsföras arbetsförmåga och yrkes­

kunskaper; b) att i största möjliga utsträckning åvägabringa lämpliga arbetsmöjligheter

för dem; c) att vid utbildning eller anställning undanröja diskriminering av partiellt

arbetsföra, betingad av deras invaliditet.

42. Utbyggandet av arbetsvärden bör, där så befinnes önskvärt, främjas med bistånd av Internationella arbetsbyrån a) genom rådgivande tekniskt bistånd där så är möjligt; b) genom organisation av ett omfattande internationellt utbyte av erfaren­

heter, förvärvade i olika länder; c) genom andra former av internationell samverkan åsyftande en sådan

organisation och utveckling av arbetsvärden som är anpassad till behov

och förhållanden i de enskilda länderna och som även innefattar utbild­

ning av erforderlig personal.

Bilaga C.

Rekommendation (nr 100) angående skydd för migrerande arbetare i underutvecklade länder och områden

Internationella arbetsorganisationens allmänna konferens,

vilken av styrelsen för Internationella arbetsbyrån sammankallats till

Genéve och där samlats den 1 juni 1955 till sitt trettioåttonde samman­

träde,

och beslutat antaga vissa förslag angående skydd för migrerande ar­

betare i underutvecklade länder och områden, vilken fråga utgör den

femte punkten på sammanträdets dagordning,

samt beslutat, att dessa förslag skola taga form av en rekommenda­

tion, antager denna den tjugoandra dagen i juni månad år nittonhundrafemtiofem följande rekommendation, som skall benämnas »rekommendation an­ gående skydd för migrerande arbetare (underutvecklade länder) [Protection of Migrant Workers (Underdeveloped Countries) Recommendation, 1955].

I. Definitioner och tillämpningsområde

1. Denna rekommendation äger tillämpning på a) länder och »mråden, där övergången från självhushållning till mer

framskridna ekonomiska former, vilka äro grundade på lönearbete och

innebära en över flera områden spridd utveckling av industriella och

jordbrukande samhällen, framkallar betydande migrationsrörelser av

arbetare och stundom av deras familjer; b) länder och områden, genom vilka sådana migrationsrörelser av arbetare

passera under fram- och i förekommande fall återresa, såvida i sådana

länder och områden redan befintliga anordningar i det hela erbjuda ve­

derbörande mindre skydd under deras resor, än vad som angives i denna

rekommendation;

Kungl. Maj.ts proposition nr 18 år 1956 23

c) destinationsländer och -områden för sadana migrationsrörelser av aihe­

tare, såvida i sådana länder och områden redan befintliga anordningar

i det hela erbjuda vederbörande mindre skydd under deras resor eller

anställning än vad som angives i denna rekommendation.

2. I denna rekommendation innebär uttrycket »migrerande arbetare» var­ je arbetare, som deltager i sådana migrationsrörelser antingen inom de i punkt 1 a) ovan angivna länderna och områdena eller från dessa länder och områden till eller genom de i punkt 1 b) och c) ovan angivna länderna och områdena, vare sig han tillträtt anställning, flyttar för att söka anställning eller skall tillträda avtalad anställning och oavsett huruvida han antagit ett erbjudande om anställning eller slutit ett anställningsavtal. I tillämpliga fall innebär uttrycket »migrerande arbetare» även varje arbetare, som tillfälligt eller slutgiltigt återvänder till sitt hemland under eller vid slutet av sådan anställning.

3. Vad i denna rekommendation stadgas må icke i något avseende tolkas såsom innebärande rätt för en person att begiva sig till eller kvarbliva i nå­ got land eller område mot bestämmelserna i landets eller områdets immi­ grations- eller annan lagstiftning.

4. Anvisningarna i denna rekommendation skola icke rubba föreskrift eller på grundval av lagstiftning utformad praxis, sedvänja eller överens­ kommelse, varigenom den migrerande arbetaren tillförsäkras förmånligare villkor än i denna rekommendation angivna.

5. Varje form av olika behandling av migrerande arbetare bör upphävas.

II. Skydd för migrerande arbetare och deras familjer under fram- och

återresa samt under tiden närmast före anställningen

6. 1) Genom lagstiftning eller lokala bestämmelser, genom mellanstatliga överenskommelser eller annorledes böra åtgärder vidtagas för att till­ försäkra migranterna och deras familjer skydd under färden mellan plat­ sen för avresan och anställningsorten, detta såväl i migranternas eget som i de länders eller områdens intresse, varifrån de komma, inom vilka de för­ flytta sig och till vilka de begiva sig.

2) I sådant hänseende böra a) där så är fysiskt möjligt, mekaniserade transportmedel, innefattande

jämväl den ordinarie offentliga transportapparaten för passagerare, stäl­

las till de migrerande arbetarnas och deras familjers förfogande; b) på lämpliga avstånd längs resrouten rastställen upprättas, där kost, logi,

vatten och nödig första hjälp kunna erhållas.

7. Alla erforderliga åtgärder böra vidtagas i syfte att migrerande arbeta­ res möjlighet att färdas under rimliga förhållanden, vare sig det gäller a) rekryterade eller anställda arbetare, varvid i föreskrifterna angående

rekrytering eller anställningsavtal bör fastslås den rekryterande par­

tens, eller om sådan icke finnes, arbetsgivares skyldighet att bestrida re­

sekostnaderna för arbetarna samt i förekommande fall för deras famil­

jer; eller 1>) arbetare, som resa utan att ha slutit avtal eller antagit ett erbjudande om

bestämd anställning, varvid åtgärder böra vidtagas för en nedsättning av

resekostnaderna till minsta möjliga belopp.

8. 1) Åtgärder böra vidtagas för kostnadsfri läkarundersökning av mi­ grerande arbetare vid avresan till eller vid tillträdet av anställningen även­ som vid densammas upphörande.

24 Kungl. Maj.ts proposition nr 18 år 1956

2) Därest brist på medicinsk personal i vissa områden omöjliggör en sådan dubbel läkarundersökning av samtliga migrerande arbetare, bör fö­ reträde lämnas migrerande arbetare, a) vilka komma från områden med smittsamma eller endemiska sjukdo­

mar; b) vilka antaga eller ha varit anställda i arbeten, som äro förenade med sär­

skilda fysiska risker; c) vilkas resor företagas i enlighet med särskilda för rekrytering eller an­

ställning träffade anordningar.

9. 1) Om vederbörande myndighet efter samråd med arbetsgivar- eller arbetarorganisationer, där bådadera finnas, anser, att en acklimatiseringsperiod är nödvändig med hänsyn till de migrerande arbetarnas hälsa, bör myndigheten vidtaga åtgärder för att bereda arbetarna, särskilt dem som rekryterats eller äro bundna genom avtal, en sådan period omedelbart före anställningens tillträdande.

2) Vid bedömandet av behovet av en ackliinatiseringsperiod bör myn­ digheten taga hänsyn till klimat, höjd över havet samt de olika levnadsför­ hållanden, under vilka de migrerande arbetarna kunna bli hänvisade att ar­ beta. Om en ackliinatiseringsperiod befinnes påkallad, bör myndigheten fastställa periodens längd under beaktande av de lokala förhållandena.

3) Under acklimatiseringsperioden bör arbetsgivaren bära kostnader­ na för tillräckligt underhåll för arbetaren samt för de medlemmar av hans familj, vilka äga åtfölja honom.

10. Åtgärder böra vidtagas för att tillförsäkra migrerande arbetare och i förekommande fall deras familjer rätt till hemsändning under en period, som skall fastställas av vederbörande myndighet efter samråd med arbets­ givar- och arbetarorganisationer, där bådadera finnas, under följande om­ ständigheter a) om den migrerande arbetaren har rekryterats eller sänts till anställ­

ningsorten av den rekryterande eller av arbetsgivaren, bör hemsänd­

ningen ske till den plats, där han anställdes eller från vilken han förflyt­

tades i anställningssyfte, samt på den rekryterandes eller på arbetsgiva­

rens bekostnad, i samtliga fall då

i) arbetaren blir oförmögen till arbete på grund av sjukdom eller

olycksfall under resan till anställningsorten;

ii) arbetaren vid läkarundersökning befunnits olämplig för anställ­

ning;

iii) arbetaren, sedan han förflyttats i anställningssyfte, går miste om

anställning utan eget förvållande;

iv) vederbörande myndighet finner, att arbetaren genom falska uppgif­

ter eller missförstånd anställts eller förflyttats i anställningssyfte;

eller b) om den migrerande arbetaren har slutit anställningsavtal och av arbets­

givaren eller dennes ombud sänts till anställningsorten, bör hemsänd­

ningen av arbetaren och de medlemmar av hans familj, vilka sänts på

samma sätt, ske till den plats, där han anställdes, eller från vilken han

förflyttades i anställningssyfte, samt på arbetsgivarens bekostnad, i samtliga fall då

i) den i avtalet föreskrivna anställningsperioden tilländalupit;

ii) avtalet häves på grund av arbetsgivarens oförmåga att uppfylla dess

villkor;

Kungl. Maj. ts proposition nr 18 år 1956 25

iii) avtalet häves på grund av arbetarens oförmåga att med hänsyn till sjukdom eller olycksfall uppfylla dess villkor; iv) avtalet häves genom överenskommelse mellan parterna; v) avtalet häves på framställning av endera parten, såvida icke veder­ börande myndighet annorlunda bestämmer. It. Vederbörande myndighet bör till välvilligt övervägande upptaga frå­ gan huruvida och i så fall under vilka omständigheter migrerande arbetare eller deras familjemedlemmar, vilka icke sänts till anställningsorten av aibetsgivaren eller dennes ombud, ma medgivas rätt till hemsändning. 12. Avlider migrerande arbetare, böra hans familjemedlemmar äga rätt att inom av vederbörande myndighet efter samråd med arbetsgivarnas och arbetarnas organisationer, där bådadera finnas, fastställd tid hemsändas till den plats, där arbetaren anställdes, eller från vilken han förflyttades i anställningssyfte, på den rekryterandes eller arbetsgivarens bekostnad a) om familjemedlemmarna erhållit medgivande att åtfölja arbetaren till anställningsorten; i) om dödsfallet inträffat under resan till anställningsorten; eller ii) om den avlidne slutit anställningsavtal med arbetsgivaren; eller b) i övriga fall under de av vederbörande myndighet enligt punkt 11 ovan angivna omständigheterna. 13. 1) Det bör vara migrerande arbetare obetaget att avsäga sig rätten till hemsändning på arbetsgivarens bekostnad; sådan avsägelse bör göras inom tid och på sätt, som av vederbörande myndighet bestämmes efter samråd med arbetsgivarnas och arbetarnas organisationer, där bådadera finnas, och bör icke vara slutgiltig förrän vid utgången av sådan tid. 2) Det bör även vara migrerande arbetare obetaget att uppskjuta ut­ nyttjandet av rätten till hemsändning till tid, som av vederbörande myndig­ heter fastställes. 14. I det fall, då standardiserade anställningsavtal, avsedda att slutas mellan arbetsgivare och migrerande arbetare, ha fastställts av vederbörande regering eller" regeringar eller enligt dessas bemyndigande, böra, när så är möjligt, ombud för vederbörande arbetsgivare och arbetare, däri inbegripna representanter för deras respektive organisationer, om sådana finnas, höras angående bestämmelserna i sådana avtal. 15. 1) Åtgärder böra vidtagas för lämplig placering av migrerande ar­ betare. 2) Dessa åtgärder böra, där så är lämpligt, innefatta upprättandet av en offentlig arbetsförmedling, vilken bör a) bestå av ett hela landet eller området omfattande centralkontor samt av lokala kontor, upprättade såväl på platser, från vilka arbetare van­ ligen migrera, som inom sysselsättningscentra, så att upplysningar rö­ rande arbetstillfällen kunna införskaffas och regelbundet spridas i de områden, från vilka arbetskraft vanligen söker sig till sådana centra; b) upprätta och vidmakthålla förbindelser med arbetsförmedlingar i andra länder eller områden, till vilka arbetare från ett visst område vanligen emigrera, i syfte att införskaffa upplysningar rörande därstädes före­ kommande arbetstillfällen; c) där så är möjligt upprätta och vidmakthålla anordningar för yrkesväg­ ledning samt för att fastställa arbetarnas allmänna lämplighet för sär­ skilda anställningar; d) där så är möjligt rådgöra och söka samverka med arbetsgivar- och ar­ betarorganisationer för arbetsförmedlingens utformning och verksamhet.

26 Kungl. Maj. ts proposition nr 18 år 1956

III. Åtgärder för att förhindra migrationsrörelser, då sådana anses stridande mot de migrerande arbetarnas och deras hemorters och hemländers intressen

16. Målet för den allmänna politiken bör vara att motverka migration av arbetare, när densamma anses stridande mot de migrerandes egna samt de samhällens och länders intressen, från vilka arbetarna komma; i sådant hänseende böra anlitas åtgärder, avsedda att förbättra levnadsvillkoren och höja levnadsstandarden i de områden, från vilka migrationer vanligen leda sitt ursprung. 17. Åtgärder, ägnade att vidtagas för att genomföra den i föregående punkt angivna politiken, böra innefatta a) i emigrationsområden antagande av program för ekonomisk utveckling och yrkesutbildning för att möjliggöra bättre utnyttjande av arbetskraft och naturtillgångar samt särskilt åtgärder, vilka kunna skapa nya ar­ betstillfällen och inkomstkällor för arbetare, som normalt skulle vara benägna att emigrera; b) i immigrationsområden rationellare utnyttjande av arbetskraften och ökning av produktiviteten genom förbättrad organisation av arbetet, bättre utbildning samt ökad mekanisering eller genom andra av de lo­ kala förhållandena betingade metoder; c) inskränkning av rekryteringen i områden, där avlägsnande av arbets­ kraft kan förutses ogynnsamt påverka den sociala och ekonomiska orga­ nisationen samt befolkningens hälsa, välfärd och utveckling. 18. Regeringarna i de migrerande arbetarnas ursprungs- och destinations­ länder eller -områden böra söka åstadkomma en successiv minskning av så­ dana migrationsrörelser, vilka anses stridande mot såväl de migrerande ar­ betarnas som de samhällens och länders intressen, varifrån arbetarna kom­ ma, och vilka icke varit underkastade kontroll eller befunnits omöjliga att kontrollera. Så länge de ekonomiska orsakerna till dylik oreglerad migra­ tion kvarstå, böra vederbörande regeringar söka utöva lämplig kontroll över såväl frivillig migration som organiserad rekrytering, i den utsträckning dy­ lika åtgärder synas möjliga och önskvärda. Sådan inskränkning och kon­ troll kunna uppnås genom regionala eller lokala åtgärder eller genom bi­ laterala överenskommelser. 19. Så länge oreglerad migration förekommer, böra vederbörande rege­ ringar såvitt möjligt söka tillförsäkra arbetare, vilka migrera under sådana förhållanden, i förevarande rekommendation angivet skydd.

IV. Skydd för migrerande arbetare under deras anställningstid

A. Allmänna riktlinjer 20. Ingenting bör underlåtas för att migrerande arbetare må tillförsäkras lika gynnsamma arbets- och levnadsvillkor som de vilka enligt lagstiftning eller praxis tillkomma andra arbetare med samma anställning samt för att garantera dem liksom andra arbetare det skydd, som angives i följande punkter av förevarande rekommendation.

B. Bostäder 21. Anordningar för att tillförsäkra migrerande arbetare bostäder böra innefatta åtgärder avsedda att, antingen på arbetsgivarens bekostnad eller ge­

Kungl. Maj.ts proposition nr 18 av 1956 27

nom lämpligt finansiellt stöd eller annorledes, tillhandahålla bostäder av godkänd standard och till hyror, som äro rimliga i förhållande tdl de olika arbetarkategoriernas löner. 22. Det bör åligga vederbörande myndighet att svara för tilltredsstallande bostadsförhållanden för migrerande arbetare. Myndigheten bör faststalla en viss minimistandard för bostaden och noggrant övervaka, att denna standard npprätthålles. Myndigheten bör vidare fastställa vilka rättigheter som tillkomma arbetarna, då dessa anmodas utrymma bostaden vid ansta ningens upphörande, ävensom vidtaga alla erforderliga åtgärder för att ti se att dessa rättigheter respekteras.

C. Löner 23. 1) Åtgärder böra vidtagas för fastställande av migrerande arbetares löner.

2) Sådana åtgärder böra innefatta

a) antagandet av en minimilöneskala, konstruerad pa sadant satt att dess lägsta lönesats, inklusive alla tillägg, bereder en i icke kvalificerat ar­ bete anställd arbetare möjlighet att åtminstone tillgodose små minimi­ behov enligt i området godtagen standard och med beaktande av nor­ mala försörj ningskrav; b) periodiskt fastställande av minimilönesatser antingen i) genom frivilligt slutna kollektivavtal mellan vederbörande arbetares representativa organisationer samt arbetsgivarna eller vederböran­ de arbetsgivarorganisationer; eller ii) där lämplig ordning för fastställande av minimilönesatser genom kollektivavtal icke finnes, av vederbörande myndighet i enlighet med den i punkt a) ovan angivna principen. 24. Då så befinnes lämpligt bör vederbörande myndighet vid lönernas fastställande beakta tillgängliga uppgifter från budgetundersökningar rö­ rande hushållskonsumtionen inom vederbörande område; sådana under­ sökningar böra företagas i samråd med vederbörande representativa arbetsgivar- och arbetarorganisationer. 25. Representanter för arbetsgivar- och arbetarorganisationer, där sådana finnas, och eljest, representanter för vederbörande arbetsgivare och arbe­ tare, böra till lika antal och med samma rätt medverka vid tillämpningen av den lagstadgade ordningen för fastställande av minimilönesatser. 26. Gällande minimilönesatser böra bringas till vederbörande arbetsgi­ vares och arbetares kännedom. Då lönesatserna fastställts i enlighet med punkt 23 mom. 2) b) ii), böra de vara bindande för båda parter och icke utan uttryckligt medgivande av vederbörande myndighet kunna sänkas ge­ nom överenskommelse mellan parterna. 27. Arbetsgivare böra vara skyldiga att beträffande varje arbetare föra register över löneutbetalningar och avdrag. Löne- och avdragsbelopp böra meddelas vederbörande arbetare. 28. Löneavdrag böra medgivas endast under de villkor och i den utstiäckning, som föreskrivas i nationell lagstiftning eller bestämts genom kollek­ tivavtal eller skiljedom. 29. Lönen bör normalt erläggas i lagligt betalningsmedel direkt till varje arbetare. 30. Lönen bör utbetalas regelbundet med sådana mellanrum att risken för löntagarna att skuldsätta sig nedbringas så långt detta är möjligt, såvida icke en häremot stridande lokal sedvänja förefinnes, och vederbörande myn­

28 Kungl. Maj:ts proposition nr 18 år 1956

dighet efter hörande av ombud för arbetarna eller deras representativa or­ ganisationer finner, att arbetarna önska bibehålla denna sedvänja. 31. Det bör vara förbjudet att helt eller delvis utbyta lönen mot alkohol eller skadliga ämnen. 32. Löneutbetalning må icke äga rum å utskänkningsställe eller i affä­ rer utom såvitt angår där anställda arbetare. 33. Arbetsgivarna böra anmodas att begränsa varje förskott till en ringa del av arbetarens månatliga lön. 34. Förskott utöver ett av vederbörande myndighet fastställt belopp bör icke kunna lagligen återkrävas, vare sig genom innehållande av vid en se­ nare tidpunkt förfallet lönebelopp eller annorledes. Ränta bör icke debiteras å förskott. 35. En arbetare, på vilken minimisatserna äro tillämpliga och vilken, sedan dessa trätt i kraft, uppburit lön enligt lägre lönesatser, bör äga genom rättsligt eller annat lagligen medgivet förfarande återfå skillnaden inom tid, som fastställes i lagstiftningen. 36. Därest livsmedel, bostad, kläder och andra väsentliga förnödenheter och tjänster utgöra del av ersättningen, bör vederbörande myndighet i sam­ verkan med arbetsgivarnas och arbetarnas representativa organisationer vidtaga alla genomförbara åtgärder för att tillse, att dessa förmåner äro tillräckliga, att deras kontantvärde är riktigt uppskattat och att betalningen m natura icke i värde överstiger en viss av vederbörande mvndighet fast­ ställd del av den kontanta grundlönen.

D. Tillträde utan diskrimination till kvalificerade arbeten

37. Principen om lika möjligheter för alla befolkningsgrupper, däri inbe­ gripna migrerande arbetare, bör godtagas. 38. Med förbehåll för tillämpning av nationella immigrationslagar samt speciella lagar rörande utlänningars anställning i allmän tjänst, böra alla skrankor, vilka under åberopande av nationalitet, ras, hudfärg, trosbekän­ nelse, stamtillhörighet eller anslutning till facklig organisation hindra eller begränsa tillträde för någon grupp av befolkningen, däri inbegripna migrelande arbetare, till vissa slag av arbete eller anställning, anses såsom stri­ dande mot den offentliga politiken, och principen om upphävande av alla sadana skrankor bör godtagas. 39. Omedelbara åtgärder böra vidtagas för att garantera det praktiska genomförandet av de i punkterna 37 och 38 av denna rekommendation angivna principerna samt för att främja ett ökat deltagande i kvalificerat arbete från de minst gynnade arbetargruppernas sida. 40. Sådana åtgärder böra särskilt innefatta a) i alla länder och områden lika möjligheter för alla arbetare till teknisk utbildning samt yrkesutbildning ävensom lika möjligheter för alla arbe­ tare att vinna anställning i nya industriföretag; b) i länder eller områden, där olika av ras eller ursprung betingade klasser redan uppkommit och antagit bestående karaktär, införande av anordningar, vilka möjliggöra för arbetare tillhörande den minst gyn­ nade kategorien att erhålla tillträde till halvkvalificerade och kvalifice­ rade arbeten; c) i länder och områden, där olika genom ras eller ursprung åtskilda klas­ ser icke uppkommit och antagit bestående karaktär, tillhandahållande av lika möjligheter för alla yrkeskunniga arbetare att vinna tillträde till kvalificerat arbete.

Kungl. Maj. ts proposition nr 18 år 1956 29

E. Facklig verksamhet

41. Migrerande arbetare böra tillförsäkras föreningsfrihet samt rätt att fritt ägna sig åt sådan facklig verksamhet, som icke är stridande mot lag i orter, där de arbeta, och alla genomförbara åtgärder böra vidtagas för att garantera för vederbörande arbetare representativa fackföreningar rätt att sluta kollektivavtal med arbetsgivare eller arbetsgivarorganisationer.

F. Tillhandahållande av konsumtionsvaror

42. 1) Åtgärder böra vidtagas för att garantera att konsumtionsvaror, särskilt förnödenheter av väsentlig betydelse och livsmedel till skäliga pri­ ser och i tillräckliga kvantiteter finnas tillgängliga för migrerande arbetare och deras familjer.

2) Odlingsbar jord bör om möjligt ställas till migrerande arbetares förfogande, antingen genom arbetsgivarens eller vederbörande myndighets försorg.

43. I de fall där kooperativa organisationer skulle vara till gagn, böra åtgärder vidtagas för utvecklingen av sådana organisationer; dessa åtgär­ der böra omfatta a) om möjligt anläggning av gårdar för djuruppfödning, fiskdammar och

handelsträdgårdar på kooperativ grundval; b) upprättandet av detaljhandelsaffärer, drivna av arbetarkooperationer; c) stöd från regeringarnas sida för utbildning av medlemmar i kooperativa

företag, för kontroll av deras administration och inriktningen av deras

verksamhet.

44. 1) Därest fabriksbutiker äro anslutna till företagen, bör i sådana bu­ tiker endast kontant försäljning äga rum.

2) Om de lokala förhållandena ännu icke medgiva tillämpning av punkt 1) ovan, bör migrerande arbetare medgiven kredit begränsas till en av vederbörande myndighet fastställd del av lönen samt avse en fastställd period, vilken bör vara så kort som möjligt. Det bör vara förbjudet att debi­ tera ränta på lämnad kredit eller att mottaga återbetalning i form av arbete.

3) Tvång må icke utövas å vederbörande migrerande arbetare i syfte att förmå honom att utnyttja sådana butiker.

4) Därest tillgång till andra inköpsställen saknas, bör vederbörande myndighet vidtaga erforderliga åtgärder för att tillse att försäljningen av varor sker till skäliga och rimliga priser samt att av arbetsgivaren inrät­ tade fabriksbutiker icke drivas i vinstsyfte utan allenast för att tillgodose vederbörande arbetares intresse.

G. Social trygghet, säkerhet på arbetsplatsen och yrkeslujgien

45. Åtgärder till förmån för migrerande arbetare böra under alla om­ ständigheter i första hand, utan diskriminering på grund av nationalitet, ras eller religion, avse lämpliga anordningar för ersättning vid olycksfall i arbete, hälso- och sjukvård för arbetarna och deras familjer, yrkeshygien samt förebyggande av olycksfall i arbete och yrkessjukdomar.

46. Dessa åtgärder höra innefatta a) läkarkontroll i enlighet med lokala förutsättningar genom regelbundna

besök under anställningen ävensom vid sjukdomsfall; b) första hjälp, fri läkarvård samt tillgång till vård å sjukhus i enlighet

med av vederbörande myndighet föreskriven standard; c) ersättning vid olycksfall i arbete och yrkessjukdom; d) lämpliga hjälpåtgärder i händelse av olycksfall i arbete eller yrkessjuk­

dom;

30 Kungl. Maj.ts proposition nr 18 år 1956

e) åtgärder för tryggande av migrerande arbetares hälsa och säkerhet på

arbetsplatsen; f) åtgärder för anmälan av olycksfall i arbete samt undersökning av orsa­

kerna till sådana olycksfall; g) förpliktelse för arbetsgivarna att genom anslag, samtal eller annorledes

fästa migrerande arbetares uppmärksamhet på varje farlig eller hälso­

vådlig detalj i deras arbete; h) särskild utbildning eller fortbildning eller upplysning av migrerande

arbetare rörande förebyggande av olycksfall och hälsorisker på arbets­

platsen, då på grund av bristande kännedom om arbetsprocessen, språk­

svårigheter eller av andra skäl den utbildning eller upplysning som nor­

malt meddelas andra arbetare befinnes olämplig; i) införande av metoder för samverkan mellan arbetsgivare och arbetare

för främjande av säkerhetsåtgärder; j) särskilda sociala och hälsovårdande åtgärder i syfte att skydda den mi­

grerande arbetarens hustru och barn, som sammanbo med honom.

47. Därest migrerande arbetare icke kunna röna samma behandling som andra arbetare i fråga om skydd mot risker i samband med invaliditet, ålderdom och dödsfall, böra, i den mån så är möjligt och önskvärt, åtgärder vidtagas för att i samverkan med arbetarna upprätta ömsesidiga hjälpföreningar och understödskassor inom företagen i syfte att tillgodose de mi­ grerande arbetarnas behov i dessa fall, varvid dessa åtgärder skola anses bereda väg för en mera allmän lokal, regional eller territoriell organisa­ tion.

H. Migrerande arbetares förhållande till hemorten

48. Åtgärder böra vidtagas i syfte att bereda migrerande arbetare möjlig­ het att upprätthålla kontakt med sina familjer och sin hemort; sådana åt­ gärder böra innefatta a) anordningar, som äro erforderliga för ett frivilligt översändande av me­

del till arbetarens i hemorten eller annorstädes kvarvarande familj samt

för uppläggande med arbetarens samtycke av ett sparkonto, avsett att

av honom lyftas vid avtalstidens utgång eller då han återvänder hem

eller under andra förhållanden, varom överenskommelse skall träffas med

honom; b) anordningar för underlättande av korrespondens mellan den migrerande

arbetaren, hans familj och hans hemort; c) anordningar för att underlätta för den migrerande arbetaren att gent­

emot hans hemort uppfylla de hävdvunna förpliktelser, vilka han önskar

iakttaga.

I. Migrerande arbetares materiella, intellektuella och moraliska välfärd

49. Åtgärder böra vidtagas för att trygga migrerande arbetares materiella, intellektuella och moraliska välfärd; sådana åtgärder böra innefatta a) främjande av frivilliga former av sparande; b) skydd för migrerande arbetare mot ocker, särskilt genom nedsättning av

ränta å lån, kontroll av kreditinstitutioners verksamhet samt främjande

av långivning för lämpliga ändamål genom kooperativa kreditorganisa­

tioner eller genom institutioner under kontroll av vederbörande myndig­

het; c) tillsättande i immigrationsområden, där så är möjligt, av kuratorer, vil­

ka äro förtrogna med de migrerande arbetarnas språk och sedvänjor, i

syfte att underlätta arbetarnas och deras familjers anpassning till deras

nya levnadssätt;

Kungl. Maj. ts proposition nr 18 år W56 31

d) åtgärder för att tillförsäkra migrerande arbetares barn tillfällen till un­ dervisning; e) lättnader för migrerande arbetare att tillfredsställa sina intellektuella och religiösa behov.

V. Migrerande arbetares bosättning

50. Med undantag för sådana fall, då en stadigvarande bosättning av migrerande arbetare är klart stridande mot deras och deras familjers intres­ sen eller är till nackdel för näringslivet i vederbörande länder eller områ­ den, bör den allmänna normen för migrationspolitiken vara att med alla tjänliga medel — och särskilt genom de i del IV samt punkterna 51, 52 och 53 av denna rekommendation förordade åtgärderna — främja arbetarnas och deras familjers bosättning i eller i närheten av sysselsättningscentra. 51. På sätt angives i punkt 3 må vad i denna rekommendation sägs icke i något avseende tolkas såsom innebärande rätt för en person att begiva sig till eller kvarbliva i något land eller område i strid mot bestämmelserna i landets eller områdets immigrations- eller annan lagstiftning. Därest det icke befinnes stridande mot vederbörande lands politik, bör dock vederbö­ rande myndighet taga under övervägande att bevilja migrerande arbetare, vilka under minst fem år varit bosatta i det land, till vilket de invandrat, alla för förvärv av medborgarskap i immigrationslandet erforderliga lättnader. 52. 1) Där varaktig bosättning av migrerande arbetare vid eller i närhe­ ten av deras anställningsort befinnes möjlig, böra åtgärder vidtagas för främjandet av deras stadigvarande bosättning. 2) Dessa åtgärder böra innefatta a) främjande av rekrytering av migrerande arbetare, vilka åtföljas av sina familjer; b) där så är möjligt och önskvärt, medgivande av lättnader i syfte att möj­ liggöra upprättandet av lämpliga kollektiva anordningar vid eller i när­ heten av anställningsorten; c) tillhandahållande av bostäder av godkänd standard och till skäliga kost­ nader för att främja stadigvarande familjebosättning; d) där så är möjligt och önskvärt, upplåtande av tillräcklig jordareal för produktion av livsmedel; e) i brist på lämpligare anordningar och närhelst så är möjligt och önsk­ värt, anläggning av byar eller samhällen för pensionerade migrerande arbetare på sådana platser, där det är möjligt för dem att bidraga till sitt uppehälle.

VI. Rekommendationens tillämpning

53. Vederbörande myndighet bör vidtaga åtgärder för kontroll genom lämpligt administrativt organ och i samverkan med arbetsgivar- och arbetar­ organisationer, där bådadera finnas, av tillämpningen av de i denna rekom­ mendation angivna anordningarna för skydd av migrerande arbetare. 54. Särskilt i sådana fall då den migrerande arbetaren icke är förtrogen med anställningsvillkor, språk, seder eller valuta i anställningsområdet, bör vederbörande administrativa organ tillse, att med slutande av anställnings­ avtal förenade formaliteter iakttagas på sådant sätt, att varje arbetare fat­ tar innebörden av anställningsvillkoren, bestämmelserna i avtalet ävensom detaljerna rörande lönesatser och löneutbetalning samt att han av fri vilja och medvetet godkänt sagda bestämmelser och villkor. 55. Varje medlem av Internationella arbetsorganisationen bör tid efter annan, i enlighet med vad styrelsen därom må komma att bestämma, till

32 Kungl. Maj.ts proposition nr 18 år 1956

Internationella arbetsbyrån avgiva redogörelse för lagstiftning och praxis med avseende å de i rekommendationen behandlade frågorna i de länder och områden, för vilka medlemmen är ansvarig. Av sådana rapporter bör framgå, i vilken omfattning rekommendationens anvisningar genomförts eller avses att genomföras, ävensom sådana jämkningar därutinnan som befunnits eller må befinnas erforderliga för antagande eller tillämpning av anvisningarna. 56. Varje medlem av Internationella arbetsorganisationen, som är ansva­ rig för något utanför moderlandet beläget territorium, bör vidtaga alla åt­ gärder inom sitt kompetensområde för att i varje sådant territorium trygga en effektiv tillämpning av den i förevarande rekommendation angivna mi­ nimistandarden och särskilt underställa rekommendationen den myndighet eller de myndigheter, vilka äro behöriga att i varje sådant territorium ge­ nomföra nämnda minimistandard.

Bilaga D.

Resolutioner

I. Resolution i anledning av Förenta Nationernas tioårsjubileum. II. Resolution angående deltidsanställning av kvinnor samt anställning av äldre kvinnor. III. Resolution angående anställning av kvinnor med försörjningsplikt mot minderåriga barn. IV. Resolution angående förhållandet mellan arbetare och företagsled­ ning. V. Resolution angående skydd för fackföreningsrättigheter. VI. Resolution angående förbättring av arbetarskydd och säkerhet på ar­ betsplatser. VII. Resolution angående fredligt utnyttjande av atomenergien. VIII. Resolution angående nedrustning samt utnyttjande av resurser, som skulle komma att frigöras genom en begränsning av rustningsutgifterna. IX. Resolution angående uppförande på dagordningen för ett framtida konferenssammanträde av frågan om antagandet av ett instrument för vidgad tillämpning av 1939 och 1955 års konventioner angående straffpåföljder. X. Resolution angående genom krig handikappade personer. XI. Resolution angående antagandet av en framtida konvention rörande migrerande arbetare i underutvecklade länder och områden. XII. Resolution angående uppförande på dagordningen för nästa allmänna konferenssammanträde av frågan om yrkesutbildning inom jordbru­ ket. XIII. Resolution angående uppförande på dagordningen för nästa allmänna konferenssammanträde av frågan om välfärdsanordningar för arbe­ tare. XIV. Resolution angående antagande av budget för 38 :e budgetåret (1956) och fördelning av utgifterna för samma budgetår på olika medlems­ stater. XV. Resolution angående Internationella arbetsorganisationens bidrag till arbetsbyråns tjänstepensionsfond avseende år 1956. XVI. Resolution angående förordnande av ledamöter i Internationella ar­ betsorganisationens administrativa domstol.

Stockholm 1956. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner

551677