angående fortsatta sär¬ skilda stödåtgärder för hästaveln
Kungl. Maj.ts proposition nr 135 år 1957
1 Nr 135
Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen angående fortsatta särskilda stödåtgärder för hästaveln; given Stockholms slott den 15 mars 1957.
Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över jordbruksärenden för denna dag, föreslå riksdagen att bifalla det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen hemställt.
GUSTAF ADOLF
Bernhard Nås gård
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen föreslås en förlängning intill den 1 juli 1959 av det särskilda stöd som med anlitande av medel under statens hästavelsfond f. n. utgår till hästaveln. Stödet avses skola lämnas enligt samma grunder som nu och rymmas inom en kostnadsram av 600 000 kronor föi budgetar.
t Bihang till riksdagens protokoll 1957. 1 samt. Nr 135
2 Kungl. Maj:ts proposition nr 135 år 1957
Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 15 mars 1957.
Närvarande:
Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden Zetterberg, Nilsson, Sträng, Ericsson, Andersson, Hedlund, Persson, Lindell, Lindström, Lange, Lindholm, Näsgård, Kling, Eliasson.
Efter gemensam beredning med cheferna för försvars- och finansdepartementen anmäler chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Näsgård, fråga om fortsatta särskilda stödåtgärder för hästaveln samt anför därvid följande.
Inledning
Genom beslut av 1952 års riksdag (JoU 34; rskr. 262) bemyndigades Kungl. Maj:t att ur statens hästavelsfond tills vidare disponera erforderliga medel för utlämnande av uppfödnings- och bevaringspremier till vissa hos uppfödarna kvarstående osålda remonter. Dylikt stöd åt varmblodsaveln bar hittills utgått, vad gäller uppfödningspremier, under åren 1952—1955 och, vad beträffar bevaringspremier, under åren 1953—1956.
I proposition till 1953 års riksdag (nr 121) föreslog dåvarande chefen för jordbruksdepartementet på grundval av ett av 1951 års hästavelsutrednmg framlagt betänkande och däröver avgivna remissyttranden, att särskilt stöd skulle lämnas hästaveln — närmast aveln av kallblodiga hästar — i form av dels bidrag till hingsthållare, dels bidrag för inlösen av frisedlar.
Stödet avsågs utgå under en fyraårsperiod omfattande budgetåren 1953/54_
1956/57 och finansieras med medel ur statens hästavelsfond. Riksdagen biföll vad Kungl. Maj :t föreslagit (JoU 27; rskr. 334).
I en den 30 oktober 1956 dagtecknad framställning har styrelsen för hushållningssällskapens förbund anhållit om åtgärder för fortsatt särskilt stöd åt hästaveln i enlighet med av styrelsen angivna riktlinjer. Vidare har lantbruksstyrelsen i skrivelse den 13 november 1956 inkommit med förslag till dylika stödåtgärder avseende budgetåren 1957/58 och 1958/59.
Över berörda framställningar har, efter remiss, yttrande avgivits av statskontoret, chefen för armén, domänstyrelsen, skogsstyrelsen, statens jordbruksnämnd, riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap, Sveriges lantbruksförbund, Riksförbundet Landsbygdens folk, Avelsföreningen för sven-
Kungi. Maj:ts proposition nr 135 år 1957
ska ardennerhästen, Avelsföreningen för svenska varmblodiga hästen samt Föreningen Nordsvenska hästen.
Innan jag övergår till att redogöra för innehållet i framställningarna samt däröver avgivna yttranden, skall jag något beröra formerna för det särskilda stöd åt hästaveln, som f. n. lämnas.
Nuvarande särskilda stödåtgärder
Under nionde huvudtitelns reservationsanslag till Hästavelns befrämjande anvisas årligen medel till olika ändamål på hästavelns område. Med hänsyn till avelns försämrade läge har emellertid under senare år därutöver utgått särskilt stöd ur statens hästavelsfond.
Beträffande statens hästavelsfond må erinras, att denna inrättades av 1947 års riksdag (JoU 10; rskr. 72), som beslöt tillföra fonden ett kapital av 5 000 000 kronor från den samtidigt därmed avvecklade stuteriväsendets fond. Genom den nya fonden avsågs att skapa full garanti för att hästavelns behov skulle bli tillgodosedda i tillräcklig omfattning även då det budgetära läget kunde lägga hinder i vägen för att erforderliga anslag anvisades för ändamålet. Riksdagen förutsatte, att fonden, därest det avsatta beloppet skulle komma att nedgå i mera väsentlig utsträckning, skulle i ett ur budgetär synpunkt lämpligt läge tillföras ett belopp, motsvarande vad som tagits i anspråk.
Vid 1952 års riksdag framlades två likalydande motioner (I: 324 och II: 427), vari yrkades vissa åtgärder för befrämjande av hästaveln. I motionerna föreslogs bl. a., i syfte att söka bevara de bästa av de remonter, som varje år kvarstod osålda hos uppfödarna, att till envar av 150 osålda treåriga remonter skulle utlämnas uppfödningspremie å 200 kronor. Till samma hästar borde därjämte under vart och ett av de följande två levnadsåren under vissa förutsättningar kunna utlämnas beväring spremie å 400 kronor. Kostnaderna beräknades efter en viss övergångstid komma att uppgå till ca 150 000 kronor för år. Erforderliga medel borde ställas till förfogande ur statens hästavelsfond. Riksdagen biföll, såsom förut nämnts, motionärernas förslag och bemyndigade Kungl. Maj :t att tills vidare ur sagda fond disponera för ändamålet erforderliga medel. Hitintills har medel utbetalats för uppfödningspremier under åren 1952—1955 och för bevaringspremier under åren 1953—1956.
Till 1953 års riksdag framlade Kungl. Maj:t, såsom inledningsvis berörts, proposition angående särskilda stödåtgärder för hästaveln. I propositionen behandlades bl. a. de förslag, som framförts av 1951 års hästavelsutredning. Denna hade tillsatts på hemställan av riksdagen och enligt direktiven bedrivit sitt arbete med beaktande av vad 1951 års jordbruksutskott anfört i sitt utlåtande nr 27. I delta hade utskottet bl. a. uttalat vissa farhågor för att i en avspärrningssituation med begränsade möjligheter att tillgodose behovet av maskiner och drivmedel den minskande tillgången på
4 Kungl. Maj. ts proposition nr 135 år 1957
hästar kunde medföra allvarliga olägenheter för såväl jordbrukets och skogsbrukets som försvarets vidkommande.
I en av utredningen år 1952 upprättad prognos beräknades antalet arbetshästar komma att nedgå från dåvarande ca 350 000 till 300 000 år 1955 och 200 000 å 230 000 år 1960. Jordbrukets och skogsbrukets behov av arbetshästar uppskattades samtidigt uppgå till ca 300 000 även sedan traktorbehovet blivit fyllt. Under dessa förhållanden kunde enligt utredningen en viss balans i fråga om hästbeståndets storlek väntas inom en relativt kort lid, varefter en knapphet på hästar skulle komma att inträda. I sistnämnda läge skulle hästpriserna komma att stiga, varför utredningen förmodade, att relationerna mellan uppfödningskostnader och hästpriser skulle förbättras på något längre sikt samt att en stabilisering av avelsarbetet på en viss nivå småningom skulle inträda. Enligt utredningens uppfattning kunde det emellertid få allvarliga konsekvenser att utan att vidtaga särskilda åtgärder räkna med en sådan stabilisering. En fortsatt minskning av hästbeståndet kunde nämligen få menliga följder för såväl näringslivet som försvaret. Särskilda stödåtgärder borde därför vidtagas för att bemästra det krisläge ■\ari hästaveln tillfälligt befann sig. Utredningen föreslog med liänsvn härtill att under en femårsperiod särskilda statliga bidrag skulle lämnas till föreningar och i speciella fall även privatpersoner, som höll hingstar av ardennerras och noi dsvensk ras. I avelsstimulerande syfte föreslogs vidare ett ut\idgat system med frisedlar. För täckande av de med stödåtgärderna förenade kostnaderna borde medel få disponeras ur statens liästavelsfond.
Dessa utredningens förslag förelädes med vissa justeringar — bl. a. beträffande stödperiodens längd, vilken föreslogs till fyra år — riksdagen i lörenämnda proposition 1953: 121. Riksdagen beslöt i enlighet med Kungl. Maj .ts framställning. Beträffande de sålunda beslutade särskilda stödåtgärderna kan närmare anföras följande.
Vad angår stödet åt hingst hållning en må först nämnas, alt bidrag till sådant ändamål i viss omfattning utgick redan före 1953 års riksdagsbeslut. Med anlitande av anslaget till Hästavelns befrämjande kunde sålunda föreningar, som höll hingst av nordsvensk ras, beviljas bidrag med i genomsnitt 500 kronor för hingst i södra och mellersta Sverige och med 600 kronor i norra Sverige. För hingst av ardennerras utgick däremot ej bidrag. 1953 års beslut innebar en utbyggnad av denna stödform dels genom att såväl hingst av ardennerras som av nordsvensk ras blev bidragsberättigad, dels emedan även enskild hingsthållare i vissa fall kunde beviljas bidrag! De för hingstföreningar avsedda bidragen maximerades till 1 600 kronor för hingst av ardennerras samt till 1 200 kronor för hingst av nordsvensk ras i södra och mellersta Sverige och till 1 300 kronor i norra Sverige. För hingst av nordsvensk ras skulle därutöver alltjämt få uppbäras de tidigare utgående bidragen. Till enskild hingsthållare kunde bidrag utgå med högst 500 kronor för ardennerhingst och med 600 kronor för nordsvensk hingst. För såväl föreningsägd som enskild hingst skulle dock, när särskilda omständigheter föranledde därtill, bidrag kunna utgå med högre belopp än vad sålunda föreskrivits.
5 Kungl. Maj.ts proposition nr 135 år 1957
Riksdagens beslut innebar jämväl, att det skulle ankomma på Kungl. Maj :t att meddela erforderliga föreskrifter beträffande förenämnda bidrag. Sådana föreskrifter har sedermera utfärdats genom Kungl. Maj :ts beslut den 26 februari 1954, den 30 juni 1955 och den 1 juni 1956. Såsom villkoi för bidrag till hingstföreningar har därvid bl. a. angivits, att hingsthållningen skall vara av betydelse för det allmänna hästavelsarbetet samt pa ett rationellt sätt främja ortens hästavel genom att sörja för hingstbeståndets rekrytering. Vid bestämmande av bidrags storlek skall hänsyn tagas till hingstens kvalitet samt föreningens behov av ekonomiskt understöd. För att bli bidragsberättigad skall förening bestå av minst fem medlemmar-. För förening konstituerad efter år 1954 gäller dessutom särskilda föreskrifter. Beträffande bidrag till enskild hingsthållning gäller i tillämpliga delar enahanda bestämmelser. Bidrag må dock endast utgå för hingsthållning i trakt, där förening ej finns och där behovet av hingst uppenbarligen föreligger.
I fråga om frisedlarna innebar 1953 års beslut en utvidgning av de bestämmelser, som angivits i 1949 ars hästpremieringsreglemente (SFS 1949: 703). Enligt dessa bestämmelser premieras treårigt ungsto av god beskaffenhet med frisedel med visst undantag lydande på 30 kronor. Frisedeln utställes å viss hingst, som premieringsnämnden finner lämplig. För tiden intill den 1 juli 1957 har detta stöd genom riksdagens nyssnämnda beslut förstärkts såtillvida, att frisedel lydande på 50 kronor då skall utlamnas till samtliga premierade kallblodiga eller i remontaveln använda fölston ävensom till premierade två- och treåriga ungston. Undantagna skall vara fullblodsston, såvida de icke används i halvblodsaveln, armblodiga travaiston och ston av skogsrussras.
Vad slutligen angår kostnaderna för de av 1953 års riksdag beslutade stödåtgärderna, beräknades dessa till 800 000 kronor för år, eller för hela fyraårsperioden till 3 200 000 kronor. Enligt riksdagsbeslutet skulle av hästavelsfondens medel varje budgetår få användas 450 000 kronor till hingsthållningen, varav 40 000 kronor till enskilda hingsthållare och föreningai med särskilt brydsamt ekonomiskt läge, samt 350 000 kronor till frisedlai.
Av hästavel sfondens kapital har hittills disponerats 600 000 kronor för uppfödnings- och bevaringspremier samt 2 400 000 kronor för hingsthållningsbidrag och frisedlar. Genom beslut av 1955 och 1956 åis riksdagar har fonden erhållit kapitaltillskott å sammanlagt 800 000 kronor. F. n. föreligger sålunda å fonden ett icke disponerat belopp av 2 800 000 kronor. I detta belopp ingår emellertid de 800 000 kronor, som är avsedda för att bestrida kostnaderna för de särskilda stödåtgärderna under innevarande budgetår och som ännu ej ställts till förfogande av Kungl. Maj :t.
6 Kungl. Maj.ts proposition nr 135 år 1957
Hushållningssällskapens förbunds framställning
Såsom inledningsvis omnämnts har styrelsen för hushållningssällskapens förbund i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställt om åtgärder för fortsatt särskilt stöd åt hästaveln. Till grund för förbundsstyrelsens hemställan ligger en promemoria med utredning och förslag i ämnet, upprättad på styrelsens uppdrag av en kommitté bestående av förbundets vice ordförande, lantbrukaren N. Kollander, laboratorn vid veterinärhögskolan S. Dyrendahl samt dii ektören vid hushållningssällskapet i Kalmar läns södra område N. E. Sjöborg. Till promemorian har fogats visst statistiskt material, som sammanställts av jordbrukets utredningsinstitut. Innan jag ingår på de förslag, som i ramlagts i kommittépromemorian och förbundsstyrelsens framställning, avser jag att till belysning av utvecklingen på hästområdet återgiva vissa i sagda handlingar lämnade statistiska data. Dessa har jag sammanställt i efterföljande tre tabeller, vilka även kompletterats med sifferuppgifter för år 1955.
, ®,ct totala ha st an t al et utgjorde år 1955 312 430 mot 599 378 år 1945 och 439 757 år 19d0. Nedgången har varit kraftigare i slättbygderna an i skogsbygderna. År 1944 fanns exempelvis i Malmöhus län och i Västerbottens lan 13,3 hästar på minst tre år per 100 hektar åker medan motsvarande siffra åren 1950 och 1954 var för Malmöhus län 10,0 respektive b,3 och för Västerbottens län 11,5 respektive 11,2.
Samtidigt med nedgången i hästantalet har en ogynnsam förskjutning agt rum beträffande åldersfördelningen. I riket fanns år 1944
Tabell 1. Antalet hästar i Sverige åren 1927, 1932, 1937 och 1940—1955 enligt husdjursräkningarna1 med fördelning på vissa åldersgrupper
1 1927, 1932, 1937 och 1940 års räkning ägde rum 15 september, de följande 1 juni. 1950 och senare års rakningar har utförts med representativ metod.
Tabell 2. Antalet hästar inom varje län och i riket åren 1937, 1940, 1945, 1950 och 1955
Kungl. Maj. ts proposition nr 135 år 1957
8 Kungl. Maj:ts proposition nr 135 år 1957
Tabell 3. Antalet betäckta ston åren 1930, 1935, 1940, 1945—1955 samt antal hingstar och betäckta ston per hingst
1 För åren före 1936 ingår i antalet blott statens samt premierade i enskild ägo varande hingstar. Fr. o. m. 1936 ingår i antalet även de hingstar, vilka jämlikt lagen om hingstbesiktmngstvång förklarats tillåtna såsom beskällare.
‘ Siffrorna före 1936 ej fullt jämförliga med siffrorna fr. o. m. 1936.
20,6 unghästar och föl på 100 hästar av minst tre års ålder. År 1950 var motsvarande siffra endast 9,6 och hade år 1954 nedgått ytterligare till 7,4. Gynnsammast var fördelningen sistnämnt år i Malmöhus, Kalmar och Skaraborgs län med relationstalen 14,6, 12,1 och 10,6, ogynnsammast i norrlandslänen — med undantag för Jämtlands län — med relationstal mellan 0,7 och 3,9.
Vad beträffar stobetäckningen har denna nästan undantagslöst fortsatt att minska. Antalet ston betäckta med nordsvensk hingst har dock ökat något åren 1953—1955. Antal betäckta ston per hingst utgjorde 22 år 1955 mot 21 år 1950 och 39 år 1944.
Den s. k. fölningsprocenten har sedan år 1944 nedgått från 61,1 till 51,3. Antalet kvarvarande föl efter fölslakt har även nedgått och utgjorde, vid i övrigt en nioprocentig dödlighet, 7 200 år 1955 mot 13 050 år 1950 och 37 980 år 1945.
Vad slutligen angar prisutvecklingen har denna varit mindre förmånlig när det gäller hästar än kor. Prisutvecklingen framgår av följande indexserier.
9 Kungl. Maj:ts proposition nr 135 år 1957
I kommittépromemorian konstateras, att utvecklingen på hästområdet visar att behov av stödåtgärder alltjämt föreligger och att det säkerligen skulle få allvarliga konsekvenser, om det nuvarande särskilda stödet åt hästaveln upphörde. Stöd åt hästaveln bör därför utgå ännu någon tid efter väsentligen samma grunder som f. n. Enligt kommitténs mening bör sålunda under ytterligare en fyraårsperiod särskilda medel anvisas dels för bidrag till hingsthållning, dels för inlösen av frisedlar. Med hänsyn till hästavelns läge bör emellertid vissa justeringar och utbyggnader ske. Kommittén anför i huvudsak följande.
Enligt nu gällande bestämmelser erhåller hingstföreningar ett kraftigare stöd än enskilda hingsthållare. Det har emellertid visat sig erforderligt och lämpligt att bereda den enskilda hingsthållningen ett något förmånligare stöd än det nuvarande. I en del fall har nämligen läget varit sådant, att gemensam hingsthållning icke kunnat anordnas. Enligt kommitténs mening bör därför det årliga maximibidraget för enskild hingsthållning höjas till att i allmänhet utgöra 800 kronor för ardcnnerhingst och 1 000 kronor för nordsvensk hingst.
Vissa ändringar i bestämmelserna rörande frised- 1 a r bör även företagas. För närvarande gäller frisedlarna för stoets betäckning året närmast efter premieringen. Bristande avsättningsmöjligheter för unghästar i förening med ringa tillgång på arbetskraft och begränsade stallutrymmen omöjliggör emellertid ofta för stoägarna — speciellt i Norrland — att utnyttja stona i aveln varje år. Kommittén föreslår därför att giltigheten utsträcks över ytterligare två år. — Enligt nuvarande regler kan vidare fölsto icke premieras och tilldelas frisedel, om årsfölet dött före premieringsförrättningen. Häremot är enligt kommitténs mening intet att invända'i de fall, då fölets död är orsakad av bristande sundhet hos stoet, exempelvis infektion i stoets könsorgan. Emellertid kan fölets död orsakas också av exempelvis olycksfall eller otillräcklig vaksamhet vid fölningen. Det synes kommittén uppenbart att i fall av sistnämnda slag frisedel bör få utgå för stoet. Eftersom det torde vara omöjligt att alltid avgöra, när dylika fall är för handen, och premieringsreglementet redan nu tillåter premiering av fölsto, som icke har föl men är synbart dräktigt efter föregående års betäckning, anser kommittén, att fölsto, som lämnat föl efter premierad hingst, bör under ifrågavarande år få premieras och tilldelas frisedel även i det fall att fölet dött före premieringstillfället.
Nu nämnda justeringar utgör emellertid enligt kommitténs mening ej en sådan effektivisering av det särskilda stödet för hästaveln, som motiveras av den rådande krisen inom aveln. Härför erfordras stimulerande åtgärder, vilka inte endast uppmuntrar till ökad fölproduktion utan också till ökad uppfödning av föl till färdiga arbetshästar. Fölslakten har relativt sett tilltagit kraftigt under senare år. År 1944 slaktades exempelvis omkring 3 procent av årsfölen, medan år 1954 motsvarande procentsiffra utgjorde inte mindre än omkring 20 procent. Kommittén anser, att för varje föl efter premierad hingst, som hålles vid liv, tills det är tre år, hör såsom ett led i de särskilda stödåtgärderna för hästaveln utgå en s. k. u p p f ö dningspremie. Premien bör utgöra 200 kronor och utgå till den hos vilken hästen är född. Premien bör avse hästar födda år 1957 och senare. Med utgångspunkt från storleken av de senaste årens fölkullar — ca 7 000 — kan kostnaderna för denna stödform beräknas till 1 400 000 kronor för år.
10 Kungl. Maj.ts proposition nr 135 år 1957
Hästimporten har ökat under senare år. Från att åren 1949 och 1950 ha omfattat 48 respektive 80 hästar har siffrorna för hästimporten stadigt stegrats så att år 1955 ej mindre än 630 hästar importerades. Det kan enligt kommitténs mening icke anses rimligt att i nuvarande hästavelssituation brukshästar importeras annat än i rena undantagsfall och då särskilda skäl föreligger. Kommittén föreslår därför, att ansökningar o in tillstånd att importera hästar skall remitteras till lantbruksstyrelsen och hushållningssällskapen för yttrande.
Kommittén föreslår slutligen, att anslaget till understöd åt hovvårdsföreningar och ambulerande ho v slagare skall uppräknas till sådan storlek, att understöd regelmässigt kan utgå med författningsenliga belopp, vilket f. n. ej är fallet.
Styrelsen för Hushållningssällskapens förbund biträder kommitténs förslag i vad dessa avser fortsatt stöd åt hingsthållningen samt utökat stöd åt hovvården. Även det föreslagna remissförfarandet vid import av hästar anser förbundsstyrelsen befogat. När det gäller förslaget om bibehållande av frisedelssysteinet är emellertid förbundsstyrelsen tveksam och anför därom i huvudsak följande.
Systemet utgör visserligen en stimulans till att sätta föl till världen, men då det ej ger garanti för att fölen kominer att födas fram till arbetshästar, kan itragasättas om denna stödform bör bibehållas. Slopas frisedlarna bör emellertid annan, mera effektiv stödåtgärd komma i stället. Ett system med uppfödningspremier bör därvid i första hand övervägas. Mot dylika premier kan anföras, att en premie, som erhålles först ca fyra år efter betäckningen, icke kan beräknas få någon större effekt. Enligt förbundsstyrelsens mening torde dock stödformen vara väl ägnad att åstadkomma en önskvärd föryngring av hästbeståndet. Kommitténs förslag om uppfödningspremier bör därför genomföras i en eller annan form. För att begränsa kostnaderna torde dock premieringen kunna inskränkas till att avse allenast stoföl, vilka uppnått tre års ålder. En föryngring av stostammen torde nämligen vara mest angelägen. En premiegivning av denna omfattning torde kunna kostnadsberäknas till 700 000 kronor, eller hälften av det utav kommittén beräknade medelsbehovet. Med hänsyn till det nuvarande allvarliga laget på hästområdet samt för att motverka ytterligare slakt inom det nuvarande fölbeståndet bör uppfödningspremier utgå för föl födda redan år 1955. Premien torde därvid böra lämnas till den som äger stoet, då detta uppnår föreskriven ålder.
På grundval av det anförda hemställer förbundsstyrelsen om fortsatt särskilt stöd åt hästaveln i enlighet med de av styrelsen angivna riktlinjerna.
Lantbruksstyrelsens framställning
Lantbruksstyrelsen hemställer i sin skrivelse, att till fortsatt särskilt stöd åt hästaveln skall för ettvart av budgetåren 1957/58 och 1958/59 ur statens hästavelsfond anvisas ett belopp av 800 000 kronor. Detta belopp anser styrelsen böra fördelas med 400 000 kronor till bidrag till hingstföreningar mot f. n. 410 000 kronor, med 100 000 kronor till bidrag till enskilda hingsthållare mot f. n. 40 000 kronor samt slutligen med 300 000 kronor till inlösen av frisedlar mot f. n. 350 000 kronor. De föreslagna justeringarna i fördelningsplanen grundar styrelsen på erfarenheterna av medelsbehovet
11 Kungl. Maj:ts proposition nr 135 år 1957
under den nu snart tilländalupna fyraårsperioden. Sålunda har exempelvis för budgetåren 1953/54, 1954/55 och 1955/56 endast utfärdats frisedlar å respektive 276 070, 296 250 och 288 640 kronor. De för förstnämnda två budgetår utfärdade frisedlarna har dessutom endast blivit inlösta intill ett sammanlagt värde av 200 930 respektive 210 970 kronor.
Lantbruksstyrelsen uppger, att enligt det preliminära resultatet av husdjursräkningen den 1 juni 1956 fanns i landet i runt tal 262 000 treåriga och äldre hästar. Eu onormalt hög procent av dessa hästar tillhörde emellertid de äldre snart överåriga årgångarna, medan de yngre var lika onormalt lågt företrädda. Husdjursräkningen redovisar sålunda i runt tal 21 000 unghästar och föl, vilket antal endast förslår att rekrytera ett bestånd av omkring 100 000 hästar i användbar ålder. Av dessa orsaker — ogynnsam åldersfördelning och låg rekrytering — har, framhåller styrelsen, häststocken årligen minskats med 20 000 å 25 000 djur och det kan förutses, att redan före år 1960 beståndet av treåriga och äldre hästar nedbringats till 200 000 för att därefter, om icke avelsfrekvensen inom kort avsevärt ökar, ytterligare starkt sjunka.
Styrelsen konstaterar vidare, att den stabilisering av uppfödningen, som är nödvändig för att tillgodose det framtida behovet av hästar, sålunda ännu icke uppnåtts och alt en väsentlig orsak härtill varit, att prisnivån alltjämt är låg. Visserligen har hästpriserna under senare år stigit men ännu ej tillräckligt för att stimulera till ökad uppfödning. Först när så skett kan en mot behovet svarande avelsfrekvens vara att påräkna. Under mellantiden måste det enligt styrelsens uppfattning anses vara av stor vikt att söka vidmakthålla de avelsmässiga förutsättningarna för hästuppfödningen, så att för framtiden icke blott kvantitativt tillräcklig utan även kvalitativt fullt tillfredsställande hästavel skall kunna åvägabringas. Styrelsen anser det därför angeläget att de speciella stödåtgärder, som under den snart gångna fyraårsperioden kommit hästaveln tillgodo, bibehålies. Vissa av dessa stödåtgärder äger emellertid samband med premieringsreglementets bestämmelser. Reglementet är f. n. föremål för översyn inom styrelsen. I avvaktan på resultatet av denna översyn, föreslår styrelsen, alt stödåtgärderna i fråga tills vidare bibehålies under de båda närmaste budgetåren. Då de hittills tillämpade stödformerna visat sig väl avvägda bör, enligt styrelsens mening, det fortsatta stödet utformas på i huvudsak samma sätt.
Genom stödet till hingsthållningen har, framhåller lantbruksstyrelsen, hingstbeståndet kunnat bibehållas i tillräcklig omfattning och de frisedlar, som utdelats, har otvivelaktigt medverkat till att värdefulla ston bibehållits eller till och med återinsatts i aveln. Enligt premieringsstatistiken har antalet premierade ston av såväl nordsvensk ras som ardennerras ökat och uppgick åren 1953, 1954 och 1955 för förstnämnda ras till respektive 976, 1 133 och 1 248 samt för sistnämnda ras till respektive 2 029, 2 381 och 2 428.
Styrelsen finner sannolikt, att ännu bättre effekt skulle kunna uppnås,
12 Kungl. Maj:ts proposition nr 135 år 1957
om några förändringar huvudsakligen berörande bidragsbeloppens fördelning vidtogs. Ett stort antal enskilda hingstägare har i olika bygder målmedvetet nedlagt ett värdefullt arbete på hästavelns förkovran. Icke minst gäller detta i sådana trakter, där det visat sig svårt att samla tillräckligt intresse för gemensam hingsthållning. Med hänsyn till att hingsthållningen f. n. blott undantagsvis ger ett tillfredsställande ekonomiskt utbyte måste det enligt styrelsen anses önskvärt att förtjänta hingsthållare kan erhålla bidrag i något större utsträckning, än vad som nu är möjligt. Styrelsen föreslår därför, att för ifrågavarande ändamål anvisas ett belopp av 100 000 kronor, innebärande en ökning med 60 000 kronor.
Vad härefter angår utlämning av frisedlar föreslår lantbruksstyrelsen, dels att frisedel skall gälla för betäckning under något av de två närmaste åren efter premieringen — f. n. skall den inlösas under nästföljande år — dels ock att frisedel skall få utdelas för premieringsbart sto, som under året fött levande föl efter premierad hingst även om detta föl skulle ha dött före premieringstillfället. Som motiv för förstnämnda förslag anför styrelsen, att i vissa trakter, särskilt i Norrland, ston i regel ej betäcks varje år. Med nuvarande bestämmelser kan i sådana fall stoägaren icke utnyttja den utlämnade frisedeln. Enligt det senare förslaget skall ett sto, vars föl dött före premieringstillfället i viss mån jämställas med ett vid premieringen uppvisat, efter föregående års betäckning synbart dräktigt sto. Ett sto av sistnämnda kategori kan nämligen enligt reglementets bestämmelser bli föremål för premiering.
Inom styrelsen har även ett annat alternativ övervägts, innebärande, att gällande frisedelssystem för premierade ston skall ersättas med en uppfödningspremie för treåriga hästar. Enligt vad styrelsen har sig bekant diskuterades detta senare projekt även inom 1951 års hästavelsutredning. På grund av bl. a. de betydande kostnader det skulle medföra, ansågs det emellertid böra övergivas. Syftet med projektet var att söka motverka den slakt av föl, som alltsedan andra världskrigets slut försiggått i icke obetydlig omfattning. För att en anordning med uppfödningspremie skall bli effektiv måste denna emellertid sättas jämförelsevis hög, vilket medför mycket höga kostnader. Främst av detta skäl har styrelsen i sina överväganden i stället stannat vid att föreslå bibehållandet av frisedelssystemet.
Yttrandena
Behovet av ett fortsatt särskilt stöd åt hästavein har understrukits i ett flertal yttranden.
Riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap anser det vara angeläget både med hänsyn till landets näringsliv under fred och till folkförsörjningen under avspärrning och krig, att minskningen av häststammen hejdas. Fortsatta stödåtgärder synes därför riksnämnden erforderliga.
Chefen för armén anför, att den andel av hästbeståndet, som erfordras för armén vid mobilisering, bör ses i relation till den andel av den arbetsföra befolkningen, som samtidigt erfordras för krigsmakten. Även om hästbe-
Kungl. Maj.ts proposition nr 135 år 1957 13
ståndet skulle nedgå till ca 100 000 användbara hästar, synes bl. a. ur denna synpunkt arméns behov relativt sett icke orimligt stort. Chefen för armén vill dock icke bestrida att vissa olägenheter kan uppstå för näringslivet, vilket motiverar åtgärder syftande till att vidmakthålla ett tillräckligt stort hästbestånd.
Även statskontoret finner hästavelns läge alltjämt kräva särskilda åtgärder. I avvaktan på resultatet av översynen utav premieringsreglementet är emellertid statskontoret ej berett tillstyrka att tiden för stödåtgärderna utsträckes mer än t. o. in. budgetåret 1957/58. Ämbetsverket förutsätter därvid att någon ändring ej kommer att vidtagas beträffande omfattningen av och formerna för verksamheten.
Ett fortsatt stöd till den svenska hästaveln är enligt domänstyrelsen erforderligt, om icke rekryteringen av hästar skall äventyras. Styrelsen erinrar därvid om att det för skogsbrukets del icke blott är den kvantitativa rekryteringen som är i farozonen utan även den kvalitativa. Sålunda inger förskjutningen mot allt högre åldrar farhågor för hästens genomsnittliga prestationer i skogsarbetet. Fortsatta stödåtgärder tillstyrkes därför. Enligt styrelsens mening torde det vara ett intresse för landets näringsliv’ som helhet, att skogsbrukets behov av hästar tillgodoses i främsta rummet. Skogsbruket har enbart intresse av arbetshästar av kallblodsras.
Även skogsstyrelsen ser på hästförsörjningsproblemen ur skoglig synpunkt och framhåller, att det är av starkt intresse, att hästbeståndet bevaras på en nivå och vid en sammansättning i fråga om ålder och hästtyper, som svarar mot skogsbrukets behov. Möjligheterna att inom skogsbruket helt motorisera de olika transportmomenten har nämligen visat sig vara väsentligt mindre än vad man på en del håll för endast tämligen kort tid sedan förväntade. Skogsbilvägar byggs visserligen i allt större omfattning, men även om all hästtransport på basvägar skulle kunna ersättas med motortransport kommer det alltjämt att finnas ett stort behov av hästar för framforsling av virket från stubben till någon form av väg. Hästbeståndets starka och hastiga nedgång kan därför inom kort tid tänkas medföra, att skogsbrukets transportmöjligheter försvåras eller att transporterna fördyras.
Sveriges lantbruksförbund framhåller, att så länge det står klart, att vi måste ha ett hästbestånd — även om i mindre omfattning än tidigare — det är av utomordentligt värde, att de avelsmässiga förutsättningarna bibehålies. Förbundet finner det därför nödvändigt, att de hittillsvarande stödåtgärderna fortsättningsvis utgår intill dess efterfrågan på hästar höjt pilset till sådan nivå, att avelsverksamheten fått en omfattning, som motsvarar rekryteringsbehovet för det framtida hästbeståndet. Förbundet tillstyrker sålunda lantbruksstyrelsens förslag om att de särskilda stödåtgärderna bibchålles under ytterligare två år.
Frågan om stödets inriktning på vissa hästtyper har även berörts av andra remissinstanser än domänstyrelsen och skogsstyrelsen.
14 Kungl. Maj. ts proposition nr 135 år 1957
Sveriges lantbruksförbund anför sålunda, att enligt förbundets mening en omfördelning av stödet mellan de olika hästraserna bör övervägas. Förbundet ifrågasätter därvid om inte avelsverksamheten — med hänsyn till att det framtida behovet i första hand torde komma att inriktas på lättare kallblodiga hästar — borde påverkas i önskad riktning medelst ifrågavarande statliga stödåtgärder.
Chefen för armén, som i huvudsak finner de av lantbruksstyrelsen föreslagna åtgärderna lämpliga, anför att det för armén skulle vara fördelaktigt om tillgången på varmblodiga hästar gjorde det möjligt att täcka bl. a. jägarskvadronernas behov med sådana hästar. Även ur näringslivets synpunkt skulle det vara önskvärt, eftersom i sådant fall ett motsvarande antal kallblodshästar icke skulle behöva tagas i anspråk. De stödåtgärder som vidtages bör därför gynna halvblodsaveln i samma utsträckning som övrig avel.
Av i huvudsak samma uppfattning är Riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap, som framhåller önskvärdheten av att krigsmaktens behov av hästar vid mobilisering i möjligaste mån kan täckas genom varmblodiga hästar så att största möjliga antal av de kallblodiga hästarna blir disponibla för folkförsörjningen. Riksnämnden förordar på denna grund skyndsam utredning rörande halvblodsaveln.
Åberopande de svårigheter, som skulle uppstå för jordbruk och skogsbruk, därest de militära myndigheterna vid krig eller krigsfara inkallar samtliga till olika förband hörande hästar, understryker Riksförbundet Landsbygdens folk nödvändigheten av att landets hästbestånd icke minskar ytterligare. I stället bör eftersträvas en ökning av häststammen för att därigenom tillskapa en reserv av yngre hästar. Förbundet framhåller därvid att genom stimulerande åtgärder särskilt för varmblodsaveln man relativt snabbt torde kunna åstadkomma eu varmblodsreserv, som är lämplig till krigsbruk men likväl icke engagerad i näringslivet på samma sätt som kallblodshästarna.
Avelsföreningen för svenska varmblodiga hästen understryker att varje form av stöd bör komma alla sådana ston till godo, som till typ och slag kan tjäna näringsliv och försvar, alltså även lialvblodsston. Föreningen yrkar för sin del vidare, att innan man beslutar om eventuella stödåtgärder utanför 1951 års utredningsram, frågan om halvblodsaveln först löses.
I fråga om stödåtgärdernas utformning har flertalet remissinstanser framfört synpunkter och förslag.
Vad därvid först angår stödet åt hingsthållningen har Föreningen Nordsvenska hästen bl. a. anfört följande.
De särskilda understöd till hingsthållningen, som utgått under en fyraårsperiod t. o. in. utgången av innevarande budgetår, bär otvivelaktigt varit ett effektivt stöd åt hästaveln i dess nuvarande prekära läge och fortsatt stöd under de närmast följande åren, med en förstärkning av anslagen till enskilda hingsthållare, är väl motiverat. Emellertid har en mindre önskvärd konsekvens av statsunderstödet till hingsthållningen uppenbarats. En viss tendens har nämligen gjort sig gällande att behålla äldre hingstar oav-
Kungl. Maj.ts proposition nr 135 år 1957
sett deras avelsvärde och avelsduglighet för att kunna utnyttja statsbidraget. För att motverka denna tendens, som är till förfång för en bättre rekrytering och livligare omsättning av hingstbeståndet, vill styrelsen föreslå, att det särskilda understödet till hingsthållningen begränsas på så sätt, att hingstar, som vid 12 års ålder eller däröver icke nått högre värdebokstav än B, icke må ifrågakomma till det särskilda statsbidraget. Därigenom torde det av lantbruksstyrelsen föreslagna årsanslaget å 500 000 kronor kunna minskas med åtminstone 50 000 kronor.
Sveriges lantbruksförbund anser det skäligt, att bidragen till den enskilda hingsthållningen ökas mer än lantbruksstyrelsen föreslagit. Bidragen bör sålunda höjas till åtminstone hälften av motsvarande bidrag till föreningsägda hingstar. Förbundet föreslår, att samtliga medel, som icke tages i anspråk för inlösen av frisedlar, må användas till den enskilda hingsthållningen.
De av lantbruksstyrelsen förordade justeringarna i frisedelssystemet har icke i och för sig föranlett några erinringar i yttrandena. Däremot har hela systemets lämplighet satts i fråga av en del remissinstanser. Styrelsen för hushållningssällskapens förbund har, såsom framgått av det föregående, föreslagit att frisedelssystemet slopas och att i stället ett system med uppfödningspremier införes. Till detta förslag ansluter sig Föreningen Nordsvenska hästen och framhåller i huvudsak följande.
Det är sannolikt, att anslaget till inlösen av frisedlar i någon mån bidragit till ökningen av antalet betäckningar under innevarande fyraårsperiod. Stimulansen torde dock icke ha varit av någon större betydelse, vilket bl. a. framgår av de uppgifter, som lantbruksstyrelsen lämnat. Anslaget har sålunda under den gångna delen av fyraårsperioden icke tagits helt i anspråk och av de beviljade anslagen bär endast en del utnyttjats av stoägarna. Inemot 30 procent av utdelade frisedlar har icke kommit till användning.
De kostnader, stoägaren har att bestrida för att få sitt sto betäckt, är icke av den storleksordning, att särskilt statsanslag för ändamålet kan anses erforderligt. Avsevärt större kostnader, arbete och tålamod bereder det däremot uppfödaren att föda upp fölet till brukbar ålder. Statligt stöd till unghästuppfödningen måste därför anses vara en långt mera behjärtansvärd sak. Styrelsen vill därför kraftigt understryka, vad hushållningssällskapens förbund framhållit om angelägenheten av att understödja unghästuppfödningen genom särskilda uppfödningspremier till tre-åriga unghästar å lägst 200 kronor. För att uppfödningspremierna skall få »omedelbar» effekt torde det förslagsvis kunna ordnas så att stoägaren, när han vid premieringen uppvisar sitt sto med föl vid sidan, samtidigt med premieringsbokstaven lör stoet erhåller ett skriftligt bevis om uppfödningsprcinie för fölet, när detta uppnått Ire års ålder. Ifrågavarande bevis, som bör givas en tilltalande form, bör upptaga ägarens namn samt fölets födelseår, härstamning (far och mor) och signalement. Premie bör utgå till såväl sto- som hingstföl av nordsvensk eller ardennerras med den begränsning, som i det föregående angivits, samt utbetalas till innehavaren av beviset (d. v. s. ägaren till tre-åringen). Med utgångspunkt från antalet år 1955 premierade fölsto- av förenämnda raser, 3 076 stycken, kan kostnaderna beräknas till ca 700 000 kronor.
Även skogsstyrelsen ifrågasätter om icke uppfödningspremier är eu lämpligare stödåtgärd än frisedlar.
16 Kungl. Maj.ts proposition nr 135 år 1957
Utöver de av lantbruksstyrelsen föreslagna åtgärderna bör enligt domänstyrelsen uppfödningspremier ifrågakomma för tre-åriga hästar oavsett kön. Styrelsen anser därvid, att del är ett förstahandsintresse att premierna utgår till uppfödare av kallblodiga arbetshästar.
Sveriges lantbruksförbund anför bl. a.
De av lantbruksstyrelsen föreslagna åtgärderna syftar främst till att bevara de avelsmässiga förutsättningarna. Någon större stimulans för rekryteringen utgör de inte. Detta framgår inte minst av den mycket omfattande fölslakt, som ägt rum under senare år. Den långa uppfödningstiden gör, att förnyelsen av hästbeståndet måste påbörjas flera år innan hästantalet sjunkit till den nivå, som motsvarar behovet och efterfrågan och därmed priserna börjat stiga. Man får räkna med att det tar åtminstone fyra år, innan en prishöjning, som leder till ökad fölproduktion, kan påverka tillgången av arbetshästar. Under denna tid kommer fyra stora årskullar att bli överåriga, samtidigt som fyra små årskullar kommer i stället. Då var och en av de årskullar, som blir överåriga under de närmaste åren, i storlek motsvarar fyra till fem av de senare årens fölkullar, är det tydligt, att den minskning av de arbetsföra hästarnas antal, som kommer att fortgå även sedan fölproduktionen kommit igång, är av sådan omfattning, att allvarlig brist på hästar kan uppstå, innan den inhemska hästuppfödningen har möjlighet att tillfredsställa efterfrågan. Även om en sådan bristsituation till en del motverkas av fortsatt övergång till annan dragkraft och användning av överåriga hästar samt också på andra sätt är det enligt förbundets mening nödvändigt, att i nuvarande läge vidta åtgärder, som på ett verksamt sätt ökar hästrekryteringen. Med hänsyn härtill finner förbundet det befogat att under ett begränsat antal år utbetala uppfödningspremier i syfte att få igång en avelsverksamhet, som svarar mot det framtida behovet av hästar.
Statens jordbruksnämnd är däremot ej övertygad, att det föreslagna systemet med uppfödningspremier är förenat med sådana fördelar, att de kaö motivera de höga kostnaderna för dessa premier. Nämnden anför därom följande.
Enligt nämndens uppfattning ligger värdet hos det nu gällande stödsystemet för hästaveln väsentligen i att avelsmaterialet härigenom uppehälles på en rimlig nivå. En utvidgning av stödet i syfte att minska eller förhindra nedgången i häststammen synes däremot sakna realistisk bakgrund. Under åtskilliga år framöver kommer sannolikt häststammen att visa ytterligare minskning, vilka rimliga stödåtgärder som än vidtas. Eu övergång till traktordrift på allt mindre brukningsdelar inom jordbruket är samtidigt att förutse, även om ökningen i totala antalet traktorer antagligen och i den totala bränslemängdcn säkerligen i fortsättningen bör bli svagare än under senare år. Ur beredskapssynpunkt blir härvid försörjningsläget med flytande bränsle än mera känsligt. Det kritiska läge, som uppkommer i fråga om dragkraftsförsörjningen i en avspärrningssituation, kan icke i någon större utsträckning förbättras genom att man nu med olika åtgärder söker förhindra en fortsatt nedgång i häststammen. Åtgärdernas effekt kan visserligen icke närmare överblickas, men den torde dock under alla förhållanden bli begränsad, sett ur beredskapssynpunkt.
Nämnden konstaterar vidare, att det kapitaliserade värdet av uppfödningspremierna enligt det förslag styrelsen för hushållningssällskapens för-
17 Kungl. Maj:is proposition nr 135 år 1957
bund framlagt skulle räcka till nya lagerutrymmen ovan jord för över 3/4 av den nuvarande totala årsförbrukningen av flytande bränsle i jordbruket. Med hänsyn till det anförda ställer sig nämnden tveksam till förslaget om införande av uppfödningspremier. Nämnden anser dock, att ytterligare stödåtgärder längre fram kan bli aktuella, nämligen om de nu tillämpade kommer att visa sig otillräckliga att uppehålla avelsmaterialet inom hästuppfödningen på en tillfredsställande nivå.
Vad slutligen angår övriga förslag har Sveriges lantbruks förbund uttalat sig för att förbättrat importskydd respektive ökat stöd åt hästexporten överväges. Howårdens betydelse understryks av domänstyrelsen, som stöder styrelsens för hushållningssällskapens förbund förslag på denna punkt. Domänstyrelsen förordar även rikligt statligt stöd till undervisningen i hästkörning, då sådan undervisning såsom led i skogstransporternas rationalisering i viss mån kan begränsa skogsbrukets behov av hästar. Avelsföreningen för svenska varmblodiga hästen förordar en påfyllnad av statens hästavelsfond i den mån inkomsterna av totalisatormedel visst år överstiger motsvarande inkomster för det närmast föregående året.
Departementschefen
1 enlighet med beslut av statsmakterna år 1952 och år 1953 utgår för närvarande, utöver gängse anslag till hästavelns befrämjande, särskilt stöd åt såväl varm- som kallblodsaveln. I 1953 års proposition, som godkändes av riksdagen utan ändringar, uttalades, att de särskilda stödåtgärderna avsåg att giva hästaveln en sådan uppmuntran att denna trots dålig lönsamhet skulle kunna uppehållas vid en med hänsyn till landets behov önskvärd nivå. Hästavelns belägenhet förklarades i propositionen bero på jordbrukets långtgående och hastigt genomförda mekanisering samt det förefintliga överskottet på arbetshästar, vilket pressade priserna på marknaden. En sådan utveckling ansågs allvarlig såväl med hänsyn till vår militära och ekonomiska beredskap som till skogsbrukets behov även under normala förhallanden. Det beträngda läget betraktades dock såsom en tillfällig krissituation. Det beräknades att den fortgående minskningen av den svenska häststannnen efter några år skulle medföra en bristsituation, varvid hästpriserna skulle komma att stiga och lönsamheten åter förbättras. De särskilda stödåtgärderna bedömdes sålunda vara erforderliga endast under en begränsad tidsperiod, vilken bestämdes till fyra år räknat från och med den 1 juli 1953. Kostnaderna för ifrågavarande åtgärder beräknades till högst 800 000 kronor för år och förklarades skola bestridas med medel ur statens hästavelsfond.
De år 1953 beslutade stödåtgärderna avser framför allt kallblodsaveln och innebär dels utlämnande av bidrag till hingslhållning, dels utställande av s. k. frisedlar. Hingsthållningsbidragen utgår till föreningar och enskilda, som håller hingst av nordsvensk ras eller ardennerras. Föreningarna erhåller därvid ett avsevärt kraftigare stöd än de enskilda hingsthållarna. Sålunda kan för föreningsägd hingst av nordsvensk ras utgå bidrag med i vissa fall
2 Hihang till riksdagens protokoll 1957. t sam I. Nr 131)
18 Kungl. Maj. ts proposition nr 135 år 1957
upp till 1 900 kronor, medan bidraget för enskild sådan hingst endast uppgår till 600 kronor. För hingst av ardennerras är motsvarande belopp 1 600 kronor respektive 500 kronor. Frisedlarna lyder på ett belopp av 50 kronor och utdelas till samtliga premierade kallblodiga eller i remontaveln använda fölston. Frisedel kan dessutom i vissa fall tilldelas två- och treåriga ungston.
Den fyraårsperiod, under vilken nu nämnda stödåtgärder skall tillämpas, upphör med utgången av innevarande budgetår. Förhållandena på hästavelns område har emellertid ännu ej stabiliserats. Häststammen minskar fortfarande kraftigt och rekryteringen är alltjämt låg. Fölslakten är betydande. På 100 hästar av tre års ålder och däröver finns för närvarande endast 7 å 8 unghästar och föl. Det beräknas att det nuvarande beståndet av unghästar och föl endast förslår till att på längre sikt rekrytera 100 000 hästar i användbar ålder. Ännu år 1955 översteg det totala antalet hästar i landet klart 300 000. Trots att alltså utvecklingen under den snart tilländalupna fyraårsperioden fortgått i samma riktning och takt som tidigare har hkval icke någon sådan bristsituation inträffat, som kan medföra förbättrade priser på hästar och därmed även ett annat läge för hästaveln.
Under åberopande av nyssnämnda förhållanden har lantbruksstyrelsen och styrelsen för hushållningssällskapens förbund i skilda framställningar föreslagit, att hästaveln ännu någon tid skall bispringas med särskilda stödåtgärder. I framställningarna uttalas, att utformningen av det nuvarande stödet varit väl avvägt och ägnat att i rådande läge giva hästaveln ett verksamt stöd. Vissa ändrings- och tilläggsförslag framföres emellertid samtidigt. Sålunda förordar lantbruksstyrelsen sådan inbördes omfördelning av de för stödåtgärderna årligen anvisade medlen att det blir möjligt att till enskilda hingsthållare utlämna bidrag i något större omfattning än för närvarande samt därtill sådana ändringar i bestämmelserna för frisedlar att även sto, vars föl dött före premieringstillfället, skall kunna premieras med dylik sedel. Vidare föreslår lantbruksstyrelsen, att frisedels giltighetstid skall utsträckas från nuvarande ett till två år. Styrelsen för hushållningssällskapens förbund framför i sin framställning i huvudsak motsvarande förslag_
beträffande frisedlar yrkas dock en giltighetstid av tre år — men föreslår dessutom bl. a. införande av ett system med uppfödningspremier till treåriga ston. Eventuellt skulle det nuvarande frisedelssystemet kunna ersättas med sådana premier.
I likhet med lantbruksstyrelsen och styrelsen för hushållningssällskapens förbund ävensom samtliga i ärendet hörda remissinstanser anser jag det erforderligt, att hästaveln alltjämt stödjes genom särskilda statliga åtgärder. Jag delar uppfattningen att de nuvarande åtgärderna väl fyllt sitt ändamål. Bidragen till hingsthållningsföreningarna torde sålunda ha verksamt bidragit till att förbättra dessas ekonomi och enligt vad jag under hand erfarit, hai föreningarnas antal kunnat hallas väl uppe. Även för den enskilda hingsthållningen har bidragssystemet varit värdefullt. Beträffande de med frisedlar premierade stona utgör dessa endast en mindre del av samtliga föloch ungston. Lantbruksstyrelsen har dock visat, att antalet premierade ston av såväl ardennerras som nordsvensk ras ökat under tidsperioden 1953_
19 Kungl. Ma j. ts proposition nr 135 år 1351
1955. Vidare kan beträffande den nordsvenska rasen konstateras eu totalt sett ökad betäckningsfrekvens.
Lantbruksslyrelsen har för sin del föreslagit, att det särskilda stödet åt bästaveln skall utgå under ytterligare två år. Under denna tid beräknar styrelsen slutföra eu pågående översyn av hästpremieringsreglementet samt framlägga av översynen betingade förslag. Med hänsyn härtill och till det förhållandet att någon omgående förändring i hästavelns läge icke kan förväntas, anser jag, att stödet ej bör förlängas för kortare tid än två år. Härtill kommer att jag — med anledning av de olika synpunkter i ämnet som framförts i detta ärende ävensom i andra aktuella framställningar berörande hästaveln — har för avsikt att inom kort begära Kungl. Maj :ts medgivande till att låta verkställa särskild utredning beträffande frågan om statens fortsatta medverkan till hästavelns främjande. Resultatet av en sådan utredning kan antagas föreligga tidigast om halvtannat år. På denna grund föreslår jag, att det särskilda statsstödet åt hästaveln skall utsträckas att gälla även under liden intill den 1 juli 1959.
Beträffande formerna för de fortsatta stödåtgärderna finner jag, att dessa under den relativt korta förlängningsperioden bör vara desamma som de nu tillämpade, vilka såsom nämnts visat sig vara ändamålsenliga. De uppslag till nya stödformer och till ändringar i de nuvarande, som framförts från skilda håll och för vilka redogjorts i det föregående, torde få prövas av nyssberörda utredning. Jag förordar sålunda, att stödet alltjämt skall — efter samma regler som nu — utgå i form av frisedlar och hingsthållningsbidrag.
Med utgångspunkt från en oförändrad årlig kostnadsram av 800 000 kronor har lantbruksstyrelsen föreslagit sådan jämkning av de för innevarande fyraårsperiod för respektive ändamål bestämda medlen att beloppen för frisedlar och bidrag till hingstföreningar för de närmaste två budgetåren nedräknas från 350 000 kronor respektive 410000 kronor till 300 000 kronor respektive 400 000 kronor, medan beloppet för bidrag till enskild hingsthållning in. in. höjes från 40 000 kronor till 100 000 kronor. För min del räknar jag icke med en medelsförbrukning av dylik omfattning. Av styrelsens skrivelse framgår, att de frisedlar som utfärdats för budgetåren 1953/54 och 1954/55, inlösts till sammanlagt belopp av endast 200 930 kronor respektive 210 970 kronor. Enligt vad jag under hand inhämtat från styrelsen kan det beräknas, att de under föregående budgetår utställda frisedlarna kommer att inlösas till ett totalt belopp av ca 200 000 kronor. Vid sådant förhållande finner jag icke anledning att i en beräkning av medelsbehovet under förlängningsperioden kalkylera med högre belopp för detta ändamål än 200 000 kronor för budgetår. Vad därefter angår behovet av medel för bidrag till hiiigsthållningsföreningar anser jag i likhet med Föreningen Nordsvenska hästen — vilken, såsom lidigarc nämnts, i sitt remissutlåtande pekat på att hingsthållningsbidragen på en del håll lelt till den icke avsedda konsekvensen att vissa äldre hingstar bibehållits i aveln oavsett deras avelsvärdc, och avelsduglighet — att en ej ringa minskning kan ske av det för dylika bidrag avsedda årliga beloppet. Detta synes kunna reduceras med ca 50 000 kronor om hushållningssällskapen i fortsättningen icke beviljar bidrag till hingstar, som
20 Kungl. Maj.ts proposition nr 135 år 1957
vid 12 års ålder eller däröver ej uppnått värdebokstav B. Jag vill i sammanhanget erinra om att enligt gällande föreskrifter rörande ifrågavarande bidrag hänsyn skall tagas till bl. a. hingstens kvalitet vid bestämmandet av bidragets storlek. På grundval av det anförda beräknar jag, att för bidrag till hingsthållningsföreningar skall under förlängningsperioden erfordras ett årligt belopp av ca 360 000 kronor. Då någon ökning ej bör ske av de medel, som avses för bidrag till enskilda hingsthållare, kan det samlade medelsbehovet för hingsthållningsbidrag under sagda period enligt min mening antagas uppgå till i runt tal 400 000 kronor. Som följd härav föreslår jag, att den kostnadsram, inom vilken det fortsatta stödet skall rymmas, fastställes till 600 000 kronor för budgetår. Liksom hittills bör medel under statens hästavelsfond disponeras för bestridande av nämnda kostnader. Av fondens kapital kan 2 000 000 kronor beräknas vara odisponerade den 1 juli 1957.
De stödåtgärder, som nu behandlats, avser huvudsakligen kallblodsaveln. 1 olika remissyttranden har emellertid hävdats, att det är av största vikt att även varmblodsaveln erhåller ett likvärdigt stöd. Därvid har särskilt åberopats det svåra läge, vari varmblodsaveln råkat genom arméns minskade remontinköp och reducerade ridhästbestånd. Vidare har framhållits angelägenheten av att i händelse av internationella krislägen ha en reserv av varmblodiga hästar, som kan täcka arméns mobiliseringsbehov och i viss mån spara de kallblodiga hästarna för näringslivet. Jag vill icke bestrida, att varmblodsaveln står inför svåra anpassningsproblem. I avvaktan på resultatet av förenämnda utredning beträffande frågan om statens fortsatta medverkan till hästavelns främjande är jag emellertid icke beredd att föreslå någon ändring i det särskilda stöd åt varmblodsaveln, som för närvarande i enlighet med 1952 års riksdagsbeslut utgår i form av uppfödningsoch bevaringspremier.
Under åberopande av det anförda hemställer jag, att Kungl. Maj:t måtte töreslå riksdagen att
bemyndiga Kungl. Maj :t att under ettvart av budgetåren 1957/58 och 1958/59 ur statens hästavelsfond disponera ett belopp av 600 000 kronor till särskilda åtgärder för stödjande av hästaveln i huvudsaklig överensstämmelse med de riktlinjer, som angivits i det föregående.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan förordnar Hans Maj.t Konungen att proposition av den lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar, skall avlåtas till riksdagen.
Ur protokollet:
Gunnar Eklund