med förslag till lag om ändrad lydelse av 39 § 1 mom. landstingslagen den lb maj 195b (nr 319) m. m.
Kungl. Maj.ts proposition nr 15b år 1959
1 Nr 154
Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag om ändrad lydelse av 39 § 1 mom. landstingslagen den lb maj 195b (nr 319) m. m.; given Stockholms slott den 3 april 1959.
Under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över inrikesärenden för denna dag vill Kungl. Maj :t härmed föreslå riksdagen att antaga härvid fogade förslag till
1) lag om ändrad lydelse av 39 § 1 mom. landstingslagen den 14 maj 1954 (nr 319);
2) lag om ändrad lydelse av 28 § 1 mom. kommunallagen den 18 december 1953 (nr 753); samt
3) lag om ändrad lydelse av 29 § 1 mom. kommunallagen för Stockholm den 1 mars 1957 (nr 50).
GUSTAF ADOLF
fiune B. Johansson
Propositionens innehåll
I propositionen föreslås sådan ändring av bestämmelserna om resekostnadsersättning åt landstingens och kommunernas förtroendemän att skälig ersättning kan utgå för resa med eget motorfordon.
De nya ersättningsbestämmelserna föreslås skola träda i kraft den 1 januari 1960.
1 —Bihang till riksdagens protokoll 1959. 1 sand. AV 15b
2 Kungl. Maj.ts proposition nr 154 år 1959
Förslag
till
Lag
om ändrad lydelse av 39 § 1 mom. landstingslagen den 14 maj 1954 (nr 319)
Härigenom förordnas, att 39 § 1 mom. landstingslagen den 14 maj 1954 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
39 §.
1 mom. Landstingsman åtnjuter -
Landstingsman, som ej bor å den ort där landstingsmöte hålles, äger tillika rätt till resekostnadsersättning. I den mån resa kan företagas med järnväg, omnibus, spårväg eller fartyg, må ersättningen ej överstiga avgiften för plats i andra klassens vagn å järnväg eller, om sådan vagnsklass icke finnes, i tredje klassens vagn, plats i omnibus eller spårvagn eller hyttplats på fartyg eller, när hyttplats ej förekommer, salongsplats. Eljest må ersättningen högst motsvara lägsta avgiften för taxeautomobil.
Till den---------
--landstinget bestämmer.
Landstingsman, som ej bor å den ort där landstingsmöte hålles, äger tillika rätt till resekostnadsersättning. I den mån resa lämpligen kan företagas med järnväg, buss, spårväg eller fartyg, må ersättningen ej överstiga avgiften för plats i första klass å järnväg, plats i buss eller spårvagn eller hyttplats på fartyg. För resa med eget motorfordon må ersättning utgå efter de grunder, som landstinget med beaktande av vad nu sagts bestämmer. 1 intet fall må ersättningen överstiga lägsta avgiften för taxebil. hans ställe.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1960.
Kungl. Maj:ts proposition nr 15b år 1959
3 Förslag
till
Lag
om ändrad lydelse av 28 § 1 mom. kommunallagen den 18 december 1953
(nr 753)
Härigenom förordnas, att 28 § 1 inom. kommunallagen den 18 december 1953 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
(Nuvarande lydelse)
1 mom. Fullmäktige må---
Enligt fullmäktiges bestämmande må, där våglängden mellan fullmäktigs hemvist och fullmäktiges sammanträdeslokal är större än tre kilometer, resekostnadsersättning vid deltagande i fullmäktiges sammanträde utgå till fullmäktig. I den mån resa kan företagas med järnväg, omnibus, spårvagn eller fartyg, må ersättningen ej överstiga avgiften för tredje klass plats på järnväg, plats i omnibus eller spårvagn eller salongsplats på fartyg. Eljest må ersättningen högst motsvara lägsta avgiften för taxebil.
Där fullmäktig — — —
(Föreslagen lydelse)
§•
uppdragets fullgörande.
Enligt fullmäktiges bestämmande må, där våglängden mellan fullmäktigs hemvist och fullmäktiges sammahträdeslokal är större än tre kilometer, resekostnadsersättning vid deltagande i fullmäktiges sammanträde utgå till fullmäktig. I den mån resa lämpligen kan företagas med järnväg, buss, spårvagn eller fartyg, må ersättningen ej överstiga avgiften för plats i andra klass på järnväg, plats i buss eller spårvagn eller salongsplats på fartyg. För resa med eget motorfordon må ersättning utgå efter de grunder, som fullmäktige med beaktande av vad nu sagts bestämma. I intet fall inå ersättningen överstiga lägsta avgiften för taxebil. ige bestämma.
Denna lag träder i kraft den 1 ja-
nuari 1960.
4 Kungl. Maj.ts proposition nr 151 år 195!>
Förslag
till
Lag
om ändrad lydelse av 29 § 1 mom. kommunallagen för Stockholm den 1 mars 1957 (nr 50)
Härigenom förordnas, att 29 § 1 mom. kommunallagen för Stockholm den 1 mars 1957 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
29 §.
1 mom. Stadsfullmäktige må -— - Enligt stadsfullmäktiges bestämmande må, där våglängden mellan fullmäktigs hemvist och fullmäktiges sammanträdeslokal är större än tre kilometer, resekostnadsersättning vid deltagande i fullmäktiges sammanträde utgå till fullmäktig. I den mån resa kan företagas med järnväg, omnibus eller spårvagn, må ersättningen ej överstiga avgiften för andra klass plats på järnväg eller plats i omnibus eller spårvagn. Eljest må ersättningen högst motsvara lägsta avgiften för taxebil.
— uppdragets fullgörande.
Enligt stadsfullmäktiges bestämmande må, där våglängden mellan fullmäktigs hemvist och fullmäktiges sammanträdeslokal är större än tre kilometer, resekostnadsersättning vid deltagande i fullmäktiges sammanträde utgå till fullmäktig. I den mån resa lämpligen kan företagas med järnväg, buss eller spårvagn, må ersättningen ej överstiga avgiften för plats i andra klass på järnväg eller plats i buss eller spårvagn. För resa med eget motorfordon må ersättning utgå efter de grunder, som stadsfullmäktige med beaktande av vad nu sagts bestämma. I intet fall må ersättningen överstiga lägsta avgiften för taxebil.
Denna lag träder i kraft den 1 ja-
nuari 1960.
Kungl. Maj.ts proposition nr 154 år 1959
5 Utdrag av protokollet över inrikesärenden, hållet inför Hans Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 3 april
1959.
Närvarande:
Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Nilsson, Sträng, Andersson, Lindström, Lindholm, Kling, Skoglund,
Edenman, Netzén, Johansson, af Geijerstam.
Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler chefen för inrikesdepartementet, statsrådet Johansson, fråga om ändring av bestämmelserna om resekostnadsersättning åt kommunala förtroendemän samt anför härvid följande.
I skrivelse den 3 oktober 1958 har Svenska landstingsförbundets styrelse hemställt, att 39 § landstingslagen måtte ändras så att landstingens förtroendemän kan få ersättning för resa med egen bil enligt bestämmelserna i statens resereglemente.
över framställningen har efter remiss yttranden avgivits av statskontoret, Svenska stadsförbundet, Svenska landskommunernas förbund och Hushållningssällskapens förbund.
Jag anhåller nu att få upptaga detta ärende till närmare behandling.
Gällande bestämmelser
Enligt 39 § 1 inom. landstingslagen den 14 maj 1954 (LL) äger landstingsman, som ej bor på den ort där landstingsmöte hålles, rätt till resekostnadsersättning. I den mån resa kan företagas med järnväg, omnibus, spårväg eller fartyg, får ersättningen icke överstiga avgiften för plats i andra klassens vagn å järnväg eller, om sådan vagnsklass icke finnes, i tredje klassens vagn, plats i omnibus eller spårvagn eller hyttplats på fartyg eller, när hyttplats ej förekommer, salongsplats. Eljest får ersättningen högst motsvara lägsta avgiften för taxebil.
Landstinget äger besluta, att resekostnadsersättning skall utgå till ledamot av förvaltningsutskottet och utsedd ledamot av annan nämnd (55 § 1 inom.), till ledamot av beredning (39 § 2 inom.) och till revisor (67 §). Ersättningen får därvid icke bestämmas till högre belopp än som i motsvarande fall utgår till landstingsman.
6 Kungl. Maj.ts proposition nr 154 år 1959
För förtroendemännen i primärkonnnunerna finnes liknande bestämmelser i kommunallagen den 18 december 1953 (KL) och kommunallagen för Stockholm den 1 mars 1957 (KLSthlm). I 28 § 1 mom. KL och 29 § 1 mom. KLSthlm stadgas sålunda att resekostnadsersättning får enligt fullmäktiges bestämmande utgå till fullmäktig, om våglängden mellan hans hemvist och fullmäktiges sammanträdeslokal är större än tre kilometer. Beträffande ersättningens storlek innehåller paragraferna motsvarande bestämmelser som 39 § 1 mom. LL, dock att ersättningen icke får överstiga vid resa med järnväg avgiften för plats i tredje klassens vagn och vid resa med fartyg avgiften för salongsplats.
Efter nu angivna grunder får resekostnadsersättning enligt fullmäktiges bestämmande utgå jämväl till ledamot av kommunens styrelse och utsedd ledamot av annan kommunalnämnd (46 § 1 mom. KL, 53 § 1 inom. KLSthlm), till ledamot av beredning (28 § 2 mom. KL, 29 § 2 mom. KLSthlm) samt till revisor (63 § KL, 67 § KLSthlm).
För statstjänstemännen gäller enligt 4 § i det allmänna resereglementet den 21 november 1952 (nr 735), att resekostnadsersättning vid tjänsteresa utgår med hänsyn till den väg och det färdsätt, som verkligen använts, varvid dock ersättningen icke får uppgå till högre belopp sammanlagt än som skulle ha utgått, om tjänstemannen begagnat sig av den väg och det färdsätt, som varit lämpligast med avseende på resans ändamål och för att åstadkomma minsta sammanlagda rese- och traktamentskostnad. Beträffande tjänsteresor, som företages med tjänstemannen tillhörigt motorfordon äger dock Kungl. Maj :t eller myndighet, som Kungl. Maj:t bestämmer, förordna att ersättning skall utgå även i fall, då tjänstemannen enligt de förut återgivna bestämmelserna icke är berättigad till ersättning för sådant färdsätt.
Med stöd av nyssnämnda bemyndigande har Kungl. Maj :t i kungörelsen den 12 december 1952 (nr 78) angående resekostnadsersättning vid tjänsteresa med egen bil m. m. förordnat, att myndighet, som erhållit Kungl. Maj :ts tillåtelse därtill, må medgiva tjänsteman att utfå ersättning för tjänsteresa med egen bil även i fall då ersättning icke skulle ha kunnat utgå enligt den grundläggande regeln i allmänna resereglementet. Sådant medgivande får dock lämnas endast om det vid en jämförelse i stort mellan kostnaderna för olika färdsätt visat sig vara förmånligt för statsverket från ekonomisk syr. punkt och med hänsyn till verksamhetens rationella bedrivande. Medgivandet skall avse viss tid och visst område samt gälla bil med mindre tjänstevikt än 1 100 kg, såvida icke användande av större bil anses oundgängligen nödvändigt för fullgörande av tjänstemannens åligganden. Som villkor för medgivande skall gälla, att tjänstemannen förbinder sig bl. a. att låta annan tjänsteman, som har att i tjänsteärende färdas samma väg, i mån av utrymme medfölja i bilen. Ersättningsbeloppet bestämmes med hänsyn till bilens storlek och sammanlagda körlängden i tjänsteresor för budgetår.
7 Kungl. Maj:ts proposition nr 154 år 1950
För större bil, varmed avses bil med tjänstevikt om minst 1 100 kg., utgår högre ersättning per kilometer än för mindre bil, och med ökande körlängd sjunker kilometerersättningen. Ersättningen per kilometer vid tjänsteresa med mindre bil utgör sålunda t. o. in. 500 mil 39 öre, mellan 500 och 1 500 mil 22 öre och över 1 500 mil 18 öre, medan motsvarande ersättning för större bil utgår med respektive 55 öre, 31 öre och 25 öre. Vid tjänsteresa inom Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens eller Norrbottens län skall utöver nämnda belopp utgå tilläggsersättning med 2 öre per kilometer under tiden den 1 december—den 30 juni och eljest med 1 öre per kilometer.
Enligt landstingens resereglemente åtnjuter landstingens tjänstemän ersättning för resa med eget motorfordon enligt i huvudsak samma grunder, som gäller för statstjänstemän. Motsvarande bestämmelser finnes även upptagna i det av Svenska landskommunernas förbund upprättade normalresereglementet för de kommunala arbetstagarnas tjänsteresor utom kommunen. Däremot innehåller Svenska stadsförbundets normalresereglemente i förevarande hänseende endast den bestämmelsen att ersättning till tjänsteman för resa med egen bil utom staden utgår efter de grunder staden föreskriver.
Svenska landstingsförbundets framställning
I Svenska landstingsförbundets skrivelse framhålles, att bestämmelserna om resekostnadsersättning till landstingens förtroendemän har bestått i huvudsak oförändrade under en lång följd av år och därför blivit i vissa avseenden föråldrade. Frånsett att klassindelningen ändrats på järnvägarna är den väsentligaste bristen, att hänsyn icke har tagits till bilismens starka utveckling. Landstingsmännen använder numera i stor utsträckning egna bilar vid färd till och från sammanträden i landstingets tjänst. Efter en strikt tolkning av bestämmelserna kan ersättning för resa med egen bil, i de fall resan kunnat företagas med kollektiva färdmedel, utgå endast med det belopp, som biljettpriset på dessa betingar. Detta innebär enligt förbundets mening en oskälig begränsning av ersättningen. Ett anlitande av de kollektiva färdmedlen — särskilt järnvägarna — medför ofta onödig tidsspillan och långa väntetider. Sammanträden måste vidare — utan hänsyn till vad som annars kunde anses lämpligt — anpassas till buss- och tågtider, vilket kan vara förenat med stora svårigheter. I framställningen påpekas vidare, att staten själv har anpassat sina reseersättningsbestämmelser efter utvecklingen och infört bestämmelser om ersättning för resor med egen bil samt att motsvarande bestämmelser finns för landstingens befattningshavare. Tiden synes förbundet nu vara inne att även för landstingens förtroendemän införa särskilda ersättningsbestämmelser för resa med egen bil.
8 Kungl. Maj.ts proposition nr 15A år 1959
Remissyttrandena
Alla remissinstanserna har tillstyrkt framställningen eller lämnat den utan erinran.
Hushållningssällskapens förbund erinrar om att de för landstingsmän gällande reglerna om resekostnadsersättning sedan gammalt tillämpas även inom hushållningssällskapen. De skäl som Svenska landstingsförbundet anfört för införande av särskilda ersättningsbestämmelser för resa med egen bil gäller enligt Hushållningssällskapens förbund också för hushållningssällskapens förtroendemän. Om dessa ej färdades med egen bil till förekommande sammanträden och förrättningar, skulle den tidsförlust som uppdragen åsamkar dem i många fall bli så stor att de icke kunnat åtaga sig uppdragen. Bestämmelserna bör anpassas till den skedda utvecklingen men Hushållningssällskapens förbund ifrågasätter om de i statens resereglemente meddelade föreskrifterna i ämnet är i allo lämpliga när det gäller förtroendemännen inom landsting och hushållningssällskap.
Svenska landskommunernas förbund framhåller, att det numera även vid de landskommunala organens sammanträden är vanligt att huvudparten av deltagarna färdas med bil, enskilt eller i form av samåkning. Den anpassning av lagstiftningen till nutida kommunikationsförhållanden på landsbygden, som Svenska landstingsförbundets framställning syftar till, synes därför böra övervägas även för primärkommunernas vidkommande.
Departementschefen
De nu gällande bestämmelserna om resekostnadsersättning åt landstingens och primärkommunernas förtroendemän överfördes i huvudsak oförändrade från lagen om landsting och kommunalstyrelselagarna till den nya landstingslagen av år 1954 resp. de nya allmänna kommunallagarna. 1 stort sett erhöll bestämmelserna sitt nuvarande innehåll redan 1924. Vissa justeringar vidtogs dock 1950; bl. a. infördes då möjlighet att utgiva resekostnadsersättning även till stadsfullmäktig.
Såväl i förslaget till 1950 års nyss berörda lagändringar som i förslaget till 1954 års landstingslag uttalade föredragande departementschefen att man i och för sig borde kunna lämna kommunerna full frihet att själva bestämma grunderna för resekostnadsersättning åt sina förtroendemän utan att vara bundna av detalj föreskrifter om minsta ersättningsgilla ressträcka, tillåten vagnsklass på tåg etc. Departementschefen föreslog emellertid inte en sådan lösning, enär önskemål härom inte framkommit från kommunalt håll och då några praktiska fördelar inte skulle vara att vinna därmed.
Jag har helt nyligen tillkallat sakkunniga för att göra en allmän översyn av reglerna om ersättning till kommunala förtroendemän. Denna översyn
9 Kungl. Maj.ts proposition nr 154 år 1959
kan komma att resultera i mera genomgripande ändringar i de nu gällande bestämmelserna i ämnet. Med hänsyn härtill vill jag inte nu förorda en mera radikal ändring i bestämmelserna om resekostnadsersättning, något som inte heller påfordrats i landstingsförbundets framställning eller föreslagits i något remissyttrande.
Syftet med landstingsförbundets framställning, nämligen att ernå en anpassning av bestämmelserna om resekostnadsersättning åt landstingens förtroendemän efter den utveckling som skett framför allt på bilismens område, bör däremot redan nu tillgodoses. Jag anser det väsentligt, att man i möjligaste mån söker begränsa den tidsspillan och de olägenheter i övrigt som de allmänna uppdragen åsamkar förtroendemännen. Med denna utgångspunkt är det naturligt att räkna med att förtroendemännen färdas i egna bilar till sammanträden och andra förrättningar i landstingets tjänst, om de därigenom kan göra tidsbesparingar av betydelse eller eljest minska de med uppdraget förenade olägenheterna. Reseersättningsbestämmelserna bör då också anpassas efter ett sådant betraktelsesätt.
De för statstjänstemän och kommunala tjänstemän gällande resereglementena ger i fråga om ersättning för resa med egen bil regler dels för när detta färdsätt får användas och dels för hur ersättningen skall beräknas. Bilersättningen åt landstingens förtroendemän synes likaledes böra regleras
1 dessa båda avseenden genom bestämmelser, som fastställes av landstinget.
Jag har redan pekat på de viktigaste fallen, då ersättning bör utgå till landstingens förtroendemän för resa med egen bil, nämligen när väsentliga tidsvinster kan göras därigenom. Som exempel på andra ersättningsgilla fall kan nämnas, att förtroendemannen på grund av kroppsskada eller lyte eller svag hälsa har svårt att anlita kollektiva färdmedel. Givet är, att ju större skillnaden blir i fråga om kostnaderna vid olika färdsätt desto starkare skäl bör fordras för att ersättning skall utgå med hänsyn till det dyrare färdsättet. Resa med egen bil bör sålunda kunna ersättas även i fall där ersättning ej medgives för färd med taxebil.
Vad beträffar ersättningsbeloppen för färd med egen bil synes det .naturligt att — såsom skelt även i fråga om landstingens och kommunernas tjänstemän — beräkna ersättningen efter i huvudsak samma regler,, som gäller för statstjänstemännen. Emellertid torde det inte vara lämpligt, vare sig att upptaga dessa regler i landstingslagen eller att där hänvisa till allmänna resereglementet. I stället bör det överlämnas åt landstingen att bestämma grunderna för ersättningen, varvid dessa tid eller annan kan anpassas efter vad som gäller för statstjänstemännen. Den gränsen för ersättningens storlek bör dock fastställas i lagen, att ersättningen i intet fall må överstiga lägsta avgiften för taxebil.
Den här förordade regleringen skulle sålunda innebära, alt i 39 § 1 mom. landstingslagen fastställes en ram för resekostnadsersättningen — ersättningen får inte överstiga kostnaden för resa med kollektivt färdmedel, när
2 Bihang till riksdagens protokoll 1959. 1 sand. Nr 154
10 Kungl. Maj.ts proposition nr lök år 1959
resan lämpligen kan företagas på detta sätt, och i intet fall överstiga lägsta avgiften för taxebil — samt att det överlämnas åt landstingen att bestämma grunderna för ersättning vid resa med eget motorfordon. Dessa grunder bör inom angivna ram kunna avse såväl i vilka fall ersättningen skall utgå som hur den skall beräknas och vad som skall gälla i fråga om samåkning mellan flera förtroendemän.
Samtidigt med de ändringar, som föranledes av införandet av särskild ersättning för färd med eget motorfordon, bör i 39 § 1 mom. landstingslagen vidtagas vissa jämkningar i reglerna för beräkning av ersättning vid färd med kollektiva färdmedel. I första hand bör jämkning ske med hänsyn till den ändring i klassindelningen som ägt rum på järnvägarna. Vad som sägs om andra klass och tredje klass skall sålunda numera avse första klass resp. andra klass. I detta sammanhang torde vidare de reservationer, som i lagrummet knutits till rätten att utfå ersättning motsvarande avgiften för andra klassens vagn på järnväg och hyttplats på fartyg, nämligen att sådan vagnsklass finnes resp. att hyttplats förekommer, kunna utgå. Självfallet får ersättningen inte beräknas efter avgiften för bättre plats än som verkligen använts eller som skulle ha kunnat användas, om färdmedlet ifråga begagnats. Vissa smärre redaktionella jämkningar synes också böra vidtagas.
Som Hushållningssällskapens förbund framhållit blir de här föreslagna nya reglerna omedelbart tillämpliga även på hushållningssällskapens förtroendemän. Dessa åtnjuter nämligen resekostnadsersättning enligt samma grunder, som inom verksamhetsområdet gäller för landstingsmän vid landstingssammanträde.
Även för primärkommunernas förtroendemän synes möjlighet böra finnas att utfå skälig ersättning för resor med egen bil i kommunens tjänst. I 28 § 1 mom. kommunallagen och 29 § 1 mom. kommunallagen för Stockholm torde därför motsvarande ändring böra göras, som i detta syfte förordats beträffande 39 § 1 mom. landstingslagen. De jämkningar som i övrigt föreslagits i detta lagrum torde också i tillämpliga delar böra vidtagas i de båda förstnämnda lagrummen.
I enlighet med vad jag sålunda förordat har inom inrikesdepartementet utarbetats förslag till lag om ändrad lydelse av 39 § 1 mom. landstingslagen den 14 maj 1954 (nr 319), lag om ändrad lydelse av 28 § 1 mom. kommunallagen den 18 december 1953 (nr 753) och lag om ändrad lydelse av 29 § 1 mom. kommunallagen för Stockholm den 1 mars 1957 (nr 50).
Lagändringarna bör träda i kraft den 1 januari 1960. Det torde inte vara något att erinra mot att propositionen av riksdagen behandlas senare än under innevarande vårsession.
Föredragande departementschefen hemställer härefter, att Kungl. Maj:t måtte genom proposition föreslå riksdagen att antaga förut omnämnda inom inrikesdepartementet upprättade förslag till
Kungl. Maj.ts proposition nr 15b år 1959 It
1) lag om ändrad lydelse av 39 § 1 mom. landstingslagen den lb maj 195b (nr 319);
2) lag om ändrad lydelse av 28 § 1 mom. kommunallagen den 18 december 1953 (nr 753); samt
3) lag om ändrad lydelse av 29 § 1 mom. kommunallagen för Stockholm den 1 mars 1957 (nr 50).
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen att till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Äke Andrén