Doc 1961:119

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1961 1

Nr 119

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till förord­ ning om förfarandet i anmärkningsmål, m. m.; gi­ ven Stockholms slott den 10 mars 1961.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av stats­ rådsprotokollet över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att an­ taga härvid fogade förslag till 1) förordning om förfarandet i anmärkningsmål, samt 2) förordning om ändring i uppbördsförordningen den 5 juni 1953 (nr 272).

GUSTAF ADOLF

G. E. Sträng

Propositionens huvudsakliga innehåll I propositionen föreslås på grundval av ett av utredningen angående redogöraransvaret m. m. framlagt betänkande (SOU 1960: 7), att det särskil­ da ansvar som åvilar statlig redogörare skall upphävas. I samband härmed föreslås en modernisering av anmärkningsprocessen.

1 Bihang till riksdagens protokoll 1961 . 1 samt . Nr 119

2 Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1961

Förslag

till

förordning om förfarandet i anmärkningsmål

Härigenom förordnas som följer.

1 §• I denna förordning avses med revisionsmyndighet sådan statlig myndig­ het som enligt vad därom är särskilt stadgat har att pröva anmärkningar, framställda vid räkenskapsgranskning, samt med revisor den som å tjäns­ tens vägnar äger framställa sådan anmärkning. Med sakägare förstås den som till följd av en vid räkenskapsgranskning uppmärksammad felaktighet åtnjutit obehörig ekonomisk förmån eller åsamkats förlust. Förordningen äger icke tillämpning på anmärkning avseende skatt eller annan allmän avgift.

2 §•

Rättas icke vid räkenskapsgranskning uppmärksammad felaktighet, skall revisorn, om ej bestämmelserna i 5 § eller särskilda omständigheter eljest annat föranleda, framställa anmärkning rörande felaktigheten. Anmärkning skall framställas skriftligen samt angiva den räkenskap var­ emot anmärkningen riktas, grunden för anmärkningen, det anmärkta be­ loppet och namnet på sakägaren, dock att sakägarens namn må uteslutas om denne till följd av felaktigheten åtnjutit obehörig ekonomisk förmån men det likväl kan antagas, att krav i anledning av felaktigheten icke skall komma att riktas mot honom.

3 §• Ej må anmärkning gillas med mindre tillfälle lämnats myndighet eller annan, mot vars räkenskap anmärkningen riktats, att inkomma med skrift­ lig förklaring.

4 §• Finnes myndighet eller annan, mot vars räkenskap anmärkning riktats, böra höras över anmärkningen, skall denna i huvudskrift eller bestyrkt avskrift delgivas vederbörande med anmodan att inom viss tid inkomma med skriftlig förklaring. Om hinder ej möter, skall delgivning därvid tillika verkställas med tjänsteman, som beslutat den åtgärd anmärkningen avser, samt namngiven sakägare för att bereda dessa tillfälle att inom utsatt tid yttra sig.

5 §• Är det anmärkta beloppet ringa eller kan fortsatt handläggning av ären­ det eljest antagas vålla mer arbete och kostnad än skäligt är, må anmärk­ ningen avvisas. Vad nu sagts skall dock icke gälla, om det med hänsyn till andra förekommande omständigheter, såsom att beloppet avser tid efter annan återkommande utgift eller intäkt, finnes från allmän synpunkt på­ kallat att anmärkningen prövas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1961 3

6 §•

Revisionsmyndighets slutliga beslut i anmärkningsmål skall avfattas skriftligen och angiva de skäl på vilka beslutet grundas. Beslutet skall delgivas revisorn ävensom dem, med vilka anmärkningen delgivits.

7 §• Anmärkning, som prövats av revisionsmyndighet, må icke återkallas.

8 §•

Har annan revisionsmyndighet än kammarrätten meddelat slutligt beslut i anmärkningsmål och har ej anmärkningen därvid avvisats med stöd av 5 §, må talan mot beslutet föras genom besvär hos kammarrätten av revi­ sorn samt av myndighet eller annan, mot vars räkenskap anmärkningen riktats, ävensom av tjänsteman, som i 3 § sägs, och sakägare. Över annat av revisionsmyndighet enligt denna förordning meddelat be­ slut må klagan icke föras.

9 §•

Mot kammarrättens utslag eller beslut över besvär i anmärkningsmål må talan icke föras.

10 §. Har anmärkning gillats genom laga kraftvunnet beslut, skall myndighet eller annan, vars räkenskap anmärkningen avser, lämna revisionsmyndig­ heten redogörelse för de åtgärder som vidtagits i anledning av beslutet.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1962, från och med vilken dag vad som på grundval av författning eller eljest är gällande beträffande särskilt ansvar för statlig redogörare (redogöraransvar) icke längre skall äga tillämpning, utom såvitt angår oriktig avgiftsberäkning hos tullverket. Genom förordningen upphävas §§ 8, 9, 10 och 11 förordningen den 11 december 1830 (nr 85) angående behandlingen av extraordinarie avskrivningsfrågor och anmärkningsmål, kungörelsen den 17 december 1920 (nr 840) angående anställande av reservationskrav, kungörelsen den 12 december 1924 (nr 529) angående tid för framstäl­ lande av anmärkningar vid uppbördsmäns och redogörares räkenskaper m. m., så ock vad eljest i allmän författning eller föreskrift finnes stridande mot bestämmelserna i denna förordning. Beträffande anmärkningar, som utställts till delgivning före förordning­ ens ikraftträdande, skall vad dessförinnan varit gällande fortfarande tilläm­ pas; dock må revisionsmyndigheten, om det finnes skäligt, underlåta att utkräva ersättning av redogörare på grund av anmärkning, som fastställts efter ikraftträdandet.

4 Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1961

Förslag

till

förordning om ändring i uppbördsförordningen den 5 juni 1953 (nr 272)

Härigenom förordnas, att 68 § 2 mom., 70 § 2 mom. och 86 § uppbörds­ förordningen den 5 juni 19531 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

2 in o m. Har riksräkenskapsver- 2 mom. Har vid granskning hos ket vid granskning av verkställd de­ riksrevisionsverket av verkställd de­ bitering funnit, att anledning före­ bitering befunnits, att anledning fö­ ligger till antagande att slutlig, kvar­ religger till antagande att slutlig, stående eller tillkommande skatt bli­ kvarstående eller tillkommande vit någon påförd obehörigen eller skatt blivit någon påförd obehörigen med för högt belopp eller att skatt­ eller med för högt belopp eller att skyldig tillgodoräknats överskjutan­ skattskyldig tillgodoräknats över­ de preliminär skatt med för lågt be­ skjutande preliminär skatt med för lopp, skall ämbetsverket underrätta lågt belopp, skall vederbörande läns­ vederbörande länsstyrelse härom. styrelse underrättas härom. Länssty­ Länsstyrelsen har att verkställa den relsen har att verkställa den utred­ utredning i ärendet, som må finnas ning i ärendet, som må finnas er­ erforderlig, och att, därest vederbö­ forderlig, och att, om förhållande rande finnes hava erlagt skatt obe­ som nyss sagts finnes föreligga, åter­ hörigen eller med för högt belopp el­ betala vad som för mycket erlagts. ler tillgodoräknats överskjutande Finner länsstyrelsen eljest sådant preliminär skatt med för lågt belopp, förhållande vara för handen, skall till honom återbetala vad som för länsstyrelsen likaledes återbetala mycket erlagts. Finner länsstyrelsen för mycket erlagt belopp. eljest att förhållande, som nyss sagts, föreligger har länsstyrelsen likaledes att återbetala för mycket erlagt belopp. Envar, som -— — —- mycket er­ Envar, som-------- — mycket er­ lagt. lagt.

70 §. 70 §. 2 mom. Finner länsstyrelsen ef­ 2 mom. Har vid granskning hos ter anmälan av lokal skattemyndig­ riksrevisionsverket av verkställd de­ het eller eljest, att skatt blivit från bitering befunnits, att skatt blivit debitering obehörigen utesluten el­ från debitering obehörigen utesluten ler till för ringa belopp påförd eller eller till för ringa belopp påförd eller att preliminär skatt blivit gottskri- att preliminär skatt blivit gottskriven med för högt belopp, har läns­ ven med för högt belopp, skall ve­ styrelsen att efter hörande av den derbörande länsstyrelse underrättas skattskyldige fastställa det belopp härom. Länsstyrelsen har att verk­ denne har att gälda. ställa den utredning i ärendet, som 1 Senaste lydelse av 68 § 2 mom. se 1954:340.

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1961 5

må finnas erforderlig, och att, om

förhållande, som nyss sagts, finnes

föreligga, efter hörande av den skatt­

skyldige fastställa det belopp denne

har att gälda.

Finner länsstyrelsen efter anmä­

lan av lokal skattemyndighet eller

eljest sådant förhållande vara för

handen, skall länsstyrelsen likaledes,

efter hörande av den skatt skyldige,

fastställa det belopp denne har att

erlägga.

Över länsstyrelses-------------veder­ Över länsstyrelses-------- — veder­ börande länsstyrelse. börande länsstyrelse. Besvärsrätt tillkommer den som beslutet avser, så ock, när fråga är om beslut enligt 68 § 2 mom. eller 70 § 2 mom. i anledning av under­ rättelse från riksrevisionsverket, ve­ derbörande revisor. Sedan besvären — -— — giva an­ Sedan besvären----------- giva an­ ledning. ledning. Över kammarrättens------------- till Över kammarrättens — — -— till prövning. prövning. Vid prövning------------- under be­ Vid prövning------------- under be­ dömande. dömande.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1962.

6 Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1961

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 10 mars 1961.

Närvarande: Statsministern E rlander , ministern för utrikes ärendena U ndén , statsråden N ilsson , S träng , A ndersson , L indström , L ange , L indholm , K ling , S koglund , E denman , N etzén , J ohansson , af G eijerstam , H ermansson .

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler che­ fen för finansdepartementet, statsrådet Sträng, fråga om redogöraransvaret och anmärkningsprocessen samt anför därvid följande.

I. Inledning

Den statliga revisionsverksamheten i egentlig mening utföres dels av det centrala revisionsverket, riksräkenskapsverket, och dels av specialrevisio­ ner hos vissa andra ämbetsverk. Gemensamt för all revisionsverksamhet, utövad av de reviderande verken, är anmärkningsförfarandet, som utmyn­ nar i den så kallade anmärkningsprocessen. Genom en av vederbörande re­ visor framställd anmärkning mot en offentlig räkenskap anhängiggöres ett anmärkningsmål, närmast riktat mot den befattningshavare, som är ansva­ rig för räkenskapen eller redovisningshandlingen, den så kallade redogöra­ ren. Under vilka omständigheter redogöraransvar inträder, är icke reglerat i lag eller författning. Ansvaret grundar sig på den praxis som utbildat sig i anmärkningsmålen. Dessa är administrativa mål. Dömande myndighet är i första instans riksräkenskapsverket eller annan revisionsmyndighet samt i andra och vanligen sista instans kammarrätten. Vissa mål kan föras upp till regeringsrätten. Gällande bestämmelser angående anmärkningsmålen åter­ finnes i huvudsak i vederbörande ämbetsverks instruktioner samt i kungö­ relsen den 12 december 1924 med föreskrifter angående fullföljd av talan i vissa besvärs- och anmärkningsmål m. m. I övrigt är de regler som följes i anmärkningsprocessen utformade av praxis. Spörsmålen om redogöraransvaret och anmärkningsprocessen ävensom vissa därmed sammanhängande frågor har under senare tid vid flera till­ fällen tagits upp till diskussion såväl inom riksdagen som av olika myndig­ heter och utredningar. Sedan riksdagen uttalat sig för en allmän utredning av hithörande frågor tillkallades den 30 juni 1955 regeringsrådet E. L. Eckerberg (ordförande), byråchefen i riksräkenskapsverket E. B. A. Ehnbom och kammarrättsrådet C. T. Wikström med uppdrag att verkställa utredning ro-

Kungl. Maj.ts proposition nr 119 år 1961 7

rande redogöraransvaret och anmärkningsprocessen jämte därmed samman­ hängande frågor. De sakkunniga, som antagit benämningen utredningen an­ gående redogöraransvaret m. m., har med skrivelse den 20 februari 1960 av­ lämnat betänkande med förslag till förordning om förfarandet i anmärkningsmål m. m. (SOU 1960:7). Författningsförslaget torde såsom Bihang få fogas vid statsrådsprotokollet i detta ärende. I betänkandet föreslås att redogöraransvaret upphör såsom särskild form av tjänsteansvar. Omfatt­ ningen av det ansvar som i stället skall åvila redogörare får enligt utredning­ en bestämmas av de skadeståndsregler som gäller för övriga statstjänstemän. I anslutning härtill föreslås en omdaning av anmärkningsprocessen. Efter remiss har yttranden över betänkandet avgivits av justitiekanslersämbetet, försvarets civilförvaltning, arbetsmarknadsstyrelsen, medicinalsty­ relsen, generalpoststyrelsen, telestyrelsen, järnvägsstyrelsen, vattenfallssty­ relsen, statskontoret, kammarrätten, generaltullstyrelsen, riksräkenskapsverket, statens sakrevision, statens organisationsnämnd, skolöverstyrelsen, do­ mänstyrelsen, lantbruksstyrelsen, överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Stockholms, Södermanlands, Jönköpings, Kronobergs, Kalmar, Blekinge, Malmöhus, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs, Skaraborgs, Örebro, Västman­ lands, Kopparbergs, Västernorrlands och Västerbottens län, besvärssakkunniga, Föreningen försvarets kassachefer, Föreningen Sveriges kronokamrerare, Landsorganisationen i Sverige, Statstjänstemännens riksförbund, Svens­ ka landskommunernas förbund, Svenska stadsförbundet, Sveriges advokat­ samfund, Sveriges akademikers centralorganisation, Sveriges häradsskrivareförening samt Tjänstemännens centralorganisation. Yttrandena bär över lag varit positiva. Jag anhåller att nu få upptaga detta ärende.

II. Den statliga revisionsverksamheten

Med revisionsmyndigheter i egentlig bemärkelse (kamerala revisionsmyn­ digheter) avses statliga myndigheter som har att granska räkenskaper och pröva anmärkningsmål. Den centrala myndigheten för kontrollen över den statliga medelsförvaltningen och för därmed sammanhängande frågor är riksräkenskapsverket (fr. o. m. den 1 juli 1961 riksrevisionsverket). Det ålig­ ger detta verk bl. a. att utöva ständig tillsyn därå, att statens räkenskapsväsen fungerar ändamålsenligt och att erforderliga förbättringar vidtages inom detsamma. Verket äger enligt sin instruktion i detta syfte meddela föreskrif­ ter om sättet för räkenskapsposternas behöriga bokföring och verifiering samt i samråd med vederbörande myndighet fastställa formulär för dess rä­ kenskaper och övriga redovisningshandlingar. Därest samförstånd icke kan uppnås mellan riksräkenskapsverket och vederbörande myndighet skall ären­ det underställas Kungl. Maj:ts prövning. Enligt åtskilliga författningar an­ kommer det vidare på riksräkenskapsverket att fastställa formulär till redo­ visningshandlingar i fråga om skatter och böter samt beträffande medels­ förvaltningen i länen in. in.

8 Kungl. Maj. ts proposition nr H9 år 1961

Nämnda bestämmelser, som närmast avser den tekniska sidan av kontrol­ len över statens räkenskapsväsen, kompletteras av stadgandet, att riksräkenskapsverket äger meddela de anvisningar rörande tillämpning av gällande föreskrifter inom området för verkets kontrollerande verksamhet, vilka ver­ ket finner påkallade, samt att det åligger verket att i anledning av förfråg­ ningar från statliga myndigheter eller redogörare lämna dem upplysningar i dylika frågor. Anmärkningsmålen uppkommer vid verkets egentliga räkenskapsgranskning, vilken i princip omfattar alla räkenskaper som kan bli föremål för statlig revision. Enligt instruktionen åligger det verket att tillse, att de rä­ kenskaper och redovisningshandlingar blir vederbörligen granskade, vilka jämlikt särskilt meddelade bestämmelser skall inges till verket av statsmyn­ digheter, statstjänstemän och statsunderstödda inrättningar ävensom av så­ dana korporationer och enskilda som med redovisningsskyldighet erhåller anslag av statsmedel. Denna granskning skall avse att kontrollera, förutom redogörelsernas överensstämmelse med fastställda formulär samt deras rik­ tighet till siffran, att inkomsterna uppbäres och redovisas samt att utgifter­ na verkställes och bokföres i enlighet med riksstat, specialstat, utfärdade författningar och eljest givna stadganden ävensom att i övrigt vid förvalt­ ningen av kronans medel och andra tillgångar gällande föreskrifter följes samt nödig sparsamhet och statens bästa iakttages. För att kunna genom­ föra revisionen äger riksräkenskapsverket inventera kassor m. m. samt un­ dersöka redovisningsväsendet och inhämta de underrättelser rörande för­ valtningen och kontrollen därå, som kan erfordras för utförande av verkets åligganden. Vidare äger verket vid underlåtenhet att inom föreskriven tid avlämna infordrad förklaring förelägga och utdöma vite. Riksräkenskapsverket har att avgöra de anmärkningsfrågor som överläm­ nas till ämbetsverket av överrevisorerna vid vissa statens affärsdrivande verk, av statens sakrevision eller överrevisorerna vid väg- och vattenbyggnadsväsendet. De anmärkningar, som verket regelmässigt har att befatta sig med, uppkommer emellertid vid den revision som bedrives av verkets revi­ sionsbyråer. Vid granskningen uppmärksammad felaktighet blir i många fall tillrätta­ lagd efter hänvändelse under hand till redogöraren. I övriga fall påtalas fel­ aktigheten i en promemoria eller en anmärkning. Framställd anmärkning skall innefatta yrkande om ersättande av det belopp, som blivit för mycket utbetalt. Såvitt möjligt skall i anmärkningen angivas den eller de tjänstemän som har att ersätta det anmärkta beloppet (redogörarna). Förutom sådan utgiftsgranskning sker även en granskning av beskattningslängder, vissa saköreslängder samt vissa bland uppbörds- och bötesredogörelsernas verifikationer ingående längder och handlingar. Anmärk­ ning vid denna granskning innehåller yrkande, att den skattskyldige skall förpliktas utge det anmärkta beloppet. Vid sidan om riksräkenskapsverkets revisionsverksamhet förekommer

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1961 9

liknande verksamhet hos andra myndigheter. Riksräkenskapsverkets egna räkenskaper revideras sålunda av en tjänsteman i kammarrätten. Anmärk­ ning framställes därvid i förekommande fall hos kammarrätten. -— Vidare finnes specialrevisioner inrättade inom vissa myndigheter, som har ett stör­ re antal lokalförvaltningar. Specialrevisioner finns hos i det följande an­ givna myndigheter. Försvarets civilförvaltning inrymmer den största av specialrevisionerna och har i stort sett samma ställning gentemot försvarets myndigheter och inrättningar som riksräkenskapsverket inom sitt område. Arbetsmarknadsstyrelsen, lantbruksstyrelsen och medicinalstyrelsen är vidare specialrevisioner för dem underställda myndigheter och prövar fram­ ställda anmärkningar; de båda först nämnda styrelserna dock blott intill den 1 juli 1961. På generaltullstyrelsens revisionsbyrå granskas avgiftsberäkningen vid tullverket. Denna granskning har en speciell karaktär ur anmärkningssynpunkt, enär förfarandet reglerats i en särskild författning, förordningen den 24 maj 1928 (nr 124) angående förfarandet i vissa fall vid oriktig avgiftsberäkning hos tullverket. På kameralbyrån hos generaltullstyrelsen grans­ kas sådana tullverkets räkenskaper som inte avser tull och dylika avgifter. Därvid framställda anmärkningar avgöres inom generaltullstyrelsen. Hos några affärsdrivande verk förekommer revisionsverksamhet, som resulterar i anmärkningar, vilka prövas inom verket. Dessa anmärkningsmål avser regelmässigt utgiftsredovisningen. De ifrågavarande verken är domänstyrelsen, generalpoststyrelsen, järnvägsstyrelsen, telestyrelsen och vattenfallsstyrelsen.

III. Utredningen

Redogöraransvarets nuvarande innebörd Den rättsutveckling som lett fram till nuvarande förhållanden på områ­ det leder sitt ursprung till 1500-talet. I betänkandet har på s. 22—42 läm­ nats en redogörelse för denna utveckling, och jag kan beträffande den histo­ riska bakgrunden till redogöraransvaret och anmärkningsprocessen hänvisa till nämnda redogörelse. För ett närmare studium av redogöraransvaret är man hänvisad till rätts­ fall, nämligen regeringsrättens och — för tiden efter år 1924 — även kam­ marrättens avgöranden. 1 betänkandet göres (s. 43—54) en analys av det nu­ varande rättsläget på området. Utredningens uppfattning i denna fråga inne­ bär i sammandrag följande. Med redogörare torde enligt vanligt språkbruk förstås en befattningsha­ vare, som på grund av sin tjänsteställning har att företaga utbetalning eller verkställa uppbörd. Vem som är redogörare i denna mening framgår i åt­ skilliga fall av instruktion eller arbetsordning för vederbörande myndig­ het. Saknas dylik bestämmelse, kan myndigheten förordna viss befattnings­ havare att vara redogörare; vanligen sker detta i den formen, att viss tjänste­

10 Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1961

man förordnas att omhänderha myndighetens medel. Inom en och sam­ ma myndighet kan självfallet förekomma en uppdelning så att olika redo­ görare finnes för olika verksamhetsgrenar. I den mån den befattningshavare, som sålunda benämnes redogörare (den egentlige redogöraren), varit skyldig att själv bedöma den av honom före­ tagna åtgärdens överensstämmelse med gällande författningar eller eljest givna föreskrifter och han icke kunnat direkt stödja sig på av annan befatt­ ningshavare eller vederbörande myndighet meddelat beslut om åtgärden i fråga, anses han i princip ha ådragit sig redogöraransvar för förekomman­ de fel. Såsom av det följande framgår förekommer emellertid även fall, då redogöraransvar för ett vid revision uppdagat fel anses åvila annan än den egentlige redogöraren. För enkelhetens skull avses i det följande, där ej an­ nat följer av sammanhanget, med redogörare envar som anses ha redogörar­ ansvar för en vid revision anmärkt åtgärd. Har åtgärden företagits på direkt order, blir den egentlige redogöraren inte ansvarig utan den som givit ordern. Har utanordnande av medel skett i enlighet med beslut av besvärsmyndighet i denna dess egenskap, är redogöraren fri från allt ansvar för utanordnandet. I detta fall torde redogörar­ ansvar ej heller föreligga för dem som deltagit i besvärsmyndighetens be­ slut. I de fall där redogörarens åtgärd ej grundar sig på eget bedömande och ej heller direkt på ett av annan meddelat beslut angående åtgärden i fråga utan på ett av myndighet meddelat förvaltningsbeslut, t. ex. ett beslut om löneklassplacering, åvilar ansvaret i regel dem som deltagit i detta beslut. Ansvarigheten för beslut om löneklassplacering åvilar den som fattat beslu­ tet, även om detsamma grundar sig å ett tidigare av annan person fattat löneklassplaceringsbeslut. Redogöraransvar kan emellertid komma att åvila även en befattningsha­ vare som icke deltagit i det till grund för den felaktiga åtgärden liggande beslutet, t. ex. en föredragande som haft rätt att reservera sig mot beslutet men underlåtit att göra detta. Den som endast attesterat riktigheten av viss uppgift, som kunnat föranleda den anmärkta åtgärden, har däremot inte ådragit sig redogöraransvar. Om flera personer har redogöraransvar för en åtgärd, är ansvarigheten alltid solidarisk.

Redogörare har ofta icke kunnat freda sig från ersättningskrav ehuru han missletts av uppgift eller intyg från annan tjänsteman. Strängheten i redogöraransvaret kommer särskilt till synes i dylika fall, där det är uppen­ bart att vad som begärts av redogöraren varit en noggrannhet som går långt utöver vad man menar med normal aktsamhet. Såsom exempel härpå åter­ ger utredningen följande rättsfall. Redogörare ansågs ansvarig för utbetalning av hyresbidrag till officer under dennes kommendering vid skola å hans mantalsskrivningsort, ehuru utbetalningen ägt rum med stöd av vederbörande kompanichefs intyg att officeren icke bodde å kommenderingsorten. Ett regeringsråd befriade dock redogöraren från betalningsskyldighet (RÅ 1910 ref. 18). Redogörare vid ett regemente befanns ansvarig för utbetalning av tjänstgöringstraktamente under befattningshavares semester, oaktat vederbörande kompanichef at­ testerat en räkning vari uppgivits att befattningshavaren då tjänstgjort vid ett annat regemente. En ledamot friade redogöraren (KÅ 1925 not. 48). Re­ dogörare förklarades ansvarig för felaktighet i utbetalning av dagavlö­ ning med belopp vilket fanns angivet i fastställd stat, enär angivna beloppet uppenbarligen berott på felskrivning. I staten hade det totala beloppet för år angivits riktigt. Kammarrätten hade befriat redogöraren från betalnings­

Kungl. Maj:ts proposition nr HD år 1961 11

skyldighet, och två regeringsråd gjorde häri ej ändring (RÅ 1924 not. Fö 102). Dyrtidstillägg hade beräknats med stöd av ett järnvägsstyrelsens be­ slut, vilket offentliggjorts i bihang till styrelsens ordersamling; beslutet stred emellertid mot bestämmelser i vederbörande kungl. kungörelse. Redogöraransvar för utbetalningen ansågs åvila den, som utbetalt dyrtidstilllägget, ej den som fattat styrelsens beslut (RÅ 1930 not. K 6—9). Traktamentsersättning till en officer hade beräknats och utbetalts som om han haft eget hushåll, vilket oriktigt angivits i vederbörligen attesterad räkning å ersättningen. Redogöraren ålades och attestgivaren fritogs från betalnings­ skyldighet för vad som för mycket utbetalts (KÅ 1950 not. 437). — Exempel saknas emellertid icke på alt redogörare i ganska likartade fall fritagits från ersättningsskyldighet. Sålunda har med 3 röster mot 2 en jägmästare an­ setts ej ansvarig för utbetalning avseende reparationskostnad, då reparatio­ nen visserligen sedermera befunnits icke ha utförts men räkning å kostna­ den oriktigt attesterats av den kronojägare som närmast skolat omhänderha arbetet (RÅ 1914 not. Jo 129). I ett annat fall har regeringsrätten genom enhälligt utslag ogillat mot tjänstemän vid en länsstyrelse framställt er­ sättningskrav i anledning av att de med stöd av bedrägliga uppgifter av en överlärare utanordnat för högt statsbidrag till ett skoldistrikt, oaktat anled­ ning icke saknats att misstro uppgifterna i fråga (RÅ 1946 ref. 38). De krav på noggrannhet beträffande utforskande av fakta, vilka enligt rättspraxis ställs på redogörarna, synes vara så höga att enligt utredning­ ens uppfattning ett regelmässigt uppfyllande av dem skulle föranleda så många tidskrävande och nästan alltid onödiga undersökningar att syste­ met bleve orimligt betungande för statsförvaltningen. Av rättspraxis torde framgå, att för ersättningsskyldighet i anmärkningsprocess fordras att ett fel konstateras ha blivit begånget men att frågan huruvida felet berott på oskicklighet eller försummelse av vederbörande tjänsteman i allmänhet icke prövas. Redogöraransvaret skiljer sig härutinnan från vanligt skadestånds- eller tjänstemannaansvar. I anmärkningsprocessen synes man utgå från att enbart det förhållandet att ett fel blivit begånget medför redogöraransvar för den som vidtagit den felaktiga tjänsteåtgärden. Om en redogörare undgått ansvar för ett begånget fel har det, åtminstone i tidigare praxis, alltid berott på antingen att han ej ägt vägra utföra den klandrade åtgärden — vanligen har då redogöraransvar ansetts åvila annan tjänsteman — eller att det framstått såsom omöjligt för redogöraren att vidtaga sådana kontrollåtgärder som skulle ha lämnat upplys­ ning om rätta förhållandet. Förgäves har redogöraren eljest på mer eller mindre goda grunder åberopat att felet, mänskligt setl, varit ursäktligt. Detta gäller även de ingalunda sällsynta fall då redogöraren tillämpat en måhända svårtolkad avlönings-, statsbidrags- eller annan författning på ett sätt som sedermera i en mot honom väckt anmärkningsprocess förklarats vara felaktigt. I rättspraxis finns dock enstaka undantag från dessa allmän­ na regler.

Enligt utredningen föreligger det en skillnad mellan vanligt skadestånds­ ansvar och redogöraransvaret även beträffande beräknandet av ersättning­ ens storlek. I anmärkningsprocessen anses vanligen möjlighet saknas att re­ ducera ersättningen med hänsyn till att den anmärkta åtgärden tillfört det allmänna vissa nyttigheter eller inneburit fullgörandet av någon det allmän­ nas förpliktelse; ersättningen bestämmes regelmässigt till (let belopp som felaktigt utgivits eller icke influtit. Detta förhållande kan leda till att en redogörare med avseende å sin ersättningsskyldighet för ett begånget fel kommer i bättre läge om felet bedömes vara så grovt, att tjänstefel ifråga-

12 Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1961

sättes föreligga, än om denna frågeställning anses utesluten. Å andra sidan torde redogöraransvaret i många fall verka på sådant sätt, att frågan om åtal för tjänstefel och utkrävande av skadestånd på grund härav icke upp­ tages till bedömande, ehuru detta skulle vara möjligt.

Redogörelsen visar, att redogöraransvaret är synnerligen strängt. Emel­ lertid mildras denna stränghet i praktiken genom dels leuteration och dels Ivungl. Maj :ts eftergift av ersättningsskyldigheten på därom gjord under­ dånig ansökan (»nåd»), Leuterationsrätt på grund av att den anmärkta åt­ gärden anses »gagnelig eller skälig» innebär möjlighet att taga hänsyn till skadans storlek vid bestämmande av redogörares ersättningsskyldighet. Ef­ tergift kan emellertid även ske om »eljest^särskilda skäl föreligga»; härvid torde graden av vållande hos redogöraren kunna i viss mån beaktas. Möjligheten att »nådevägen» erhålla befrielse från ersättningsskyldighe­ ten kan anses vara ett nära nog nödvändigt komplement; det många gånger orimliga resultatet av redogöraransvaret kan genom »nådeinstitutet» änd­ ras till bättre överensstämmelse med rätt och billighet. Ansökan om befriel­ se från betalningsskyldighet kan framställas av både redogöraren och sakägaren, ehuru sådan skyldighet icke ålagts den sistnämnde. De principer som är vägledande vid prövning av dylika ansökningar an­ gavs i en inom försvarsdepartementet upprättad promemoria (jämför pro­ position 1946: 375) på följande sätt. »1. Genom den gjorda utbetalningen har statsverket tillgodogjort sig vis­ sa tjänster eller undsluppit vissa merkostnader (obehörigheten har kunnat anses vara av mera formell art). 2. Utbetalningen har eljest varit billig och skälig (formell brist att veder­ börligt tillstånd icke inhämtats). 3. Utbetalningen har grundat sig på en i och för sig ursäktlig feltolkning av författningsbestämmelserna. 4. Svårighet för redogöraren att indriva det för mycket utbetalda beloppet (då dödsfall mellankommit, pensionsavgång, mångfald svåranträffbara sakägare med ringa återbetalningsskyldighet för envar etc.). 5. Ömmande skäl (beloppets storlek i förhållande till sakägarens ekono­ miska möjligheter o. dyl.). Principen om god tro, såväl hos redogöraren som hos sakägaren, har strängt upprätthållits. I en del fall har det synts tvivelaktigt huruvida sakägare varit juridiskt skyldig att återbetala (condictio indebiti). Till detta förhållande hava hit­ tills de administrativa myndigheterna icke ansett sig böra taga hänsyn.» Dessa principer, som måste anses gälla fortfarande, medger att hänsyn tas till såväl den skada som åsamkats det allmänna genom den anmärkta åtgärden som graden av redogörarens försummelse. Svårigheter för redogöraren att utfå det anmärkta beloppet av sakägaren liksom dennes oförmaga att betala är även av betydelse vid bedömandet. Att sakägarens situa­ tion. sålunda beaktas ger stöd för antagandet, att anmärkningsprocessen åtminstone numera icke främst har till ändamål att få redogörarens ersätt­ ningsskyldighet fastställd utan att den istället väsentligen är en ordning för prövning av frågan, huruvida den anmärkta åtgärden varit riktig eller icke. De återgivna principerna för eftergift förutsätter skönsmässiga avgöran­ den; en ändring av praxis härutinnan kan sålunda äga rum utan att dessa principer ändras. Enligt vad utredningen ansett sig kunna utläsa av in­ hämtade uppgifter från försvarets civilförvaltning och riksräkenskapsverket om tillämpad »nåd» i anmärkningsfrågor, har under de senaste åren i

Kungl. Maj. ts proposition nr 119 år 1961 13

praxis ägt rum en viss skärpning av villkoren för Kungl. Maj:ts eftergift av ålagd betalningsskyldighet.

I vilken utsträckning redogörares regresskrav mot sakägare föranleder betalning låter sig icke med säkerhet avgöra. Av de under budgetåren 1946 /47, 1949/50 och 1952/53 till riksräkenskapsverket inbetalda aktoratsmedlen, frånsett statsbidrag vilka regelmässigt gäldas av sakägare, inbetala­ des dock åtminstone cirka 77 procent av sakägare och cirka 6 procent av redogörare; i vilken mån sakägare eller redogörare inbetalt återstående 17 procent framgår icke av tillgängligt material. Orsaken till att dessa siffror blivit så förmånliga för redogörarna torde bl. a. vara, att redogörarna ofta genom sin tjänsteställning kan kvitta sina fordringar hos sakägarna mot dessa tillkommande avlöning. Även tvångsvis genomförd kvittning av dy­ likt slag lärer förekomma. Sakägaren torde emellertid oftast frivilligt erläg­ ga vad han för mycket bekommit. Lagakraftvunnet utslag i anmärkningsmål äger rättskraft mot redogöra­ ren. Likväl står det allmän domstol öppet att ompröva sakfrågan i ett så­ dant mål, i fall då domstolen har att bedöma redogörarens regresstalan mot sakägaren och saken icke rör skattefråga. Även om domstolen skulle finna sakfrågan vara riktigt bedömd i anmärkningsmålet, kan redogörarens re­ gresstalan ogillas; härvid förutsättes dock bl. a. att sakägaren varit i god tro vid mottagandet av det anmärkta beloppet.

I det föregående har nämnts att riksräkenskapsverkets skatteanmärkningar riktas mot den skattskyldige. Redogöraransvaret har i praxis bort­ fallit på detta område. Anmärkningsutslag vinner i dessa fall rättskraft mot sakägaren. Samma förhållande gäller om åläggande att utge tull enligt förordningen den 24 maj 1928 (nr 124) angående förfarandet i vissa fall vid oriktig avgiftsberäkning hos tullverket. Redogöraransvaret enligt denna författning är subsidiärt, d. v. s. det kan endast utkrävas om varuhavaren, som skolat svara för beloppet, befunnits sakna tillgång till dess gäldande eller icke kunnat anträffas. Vidare är en förutsättning för tulltjänstemans ansvar av dylikt slag, att det anmärkta felet uppkommit genom förfarande, som kan anses hänförligt till vårdslöshet, försummelse, oförstånd eller oskicklighet i tjänsten, samt att krav på utfående av beloppet riktas mot tjänstemannen inom den tidrymd som gäller för godtroende varuhavares skyldighet att er­ lägga felande tullavgift. Detta modifierade redogöraransvar har hittills ak­ tualiserats endast ett par gånger sedan dess tillkomst 1928.

Sammanfattningsvis anför utredningen bl. a. följande. Redogöraransvaret vilar uppenbarligen icke på eu genomtänkt och klart utformad rättslig doktrin. Det är utbildat i rättspraxis, och intet formellt skäl borde hindra att det, i likhet med t. ex. stämpelförsäljares ansvar, ge­ nom praxis ändrades till nära överensstämmelse med vanligt tjänsteansvar. Att så icke skett kan tänkas ha flera orsaker. Sålunda är den skriftliga och summariska anmärkningsprocessen föga lämpad för ingående prövning av rent subjektiva omständigheter. Sådana sakna för övrigt helt naturligt nämnvärd betydelse i det stora flertalet anmärkningsmål, i vilka mål den anmärkta åtgärden relalivt sällan kan med fog försvaras på rent subjek­ tiva skäl. Vidare utgör anmärkningsprocessen i förening med det nuvaran­ de stränga redogöraransvaret otvivelaktigt ett för statsverket både effektivt och billigt sätt att genom redogörarnas förmedling av sakägarna återfå vad de med orätt erhållit. Att det tillika är det enda sättet synes för övrigt vara cn ganska allmän — ehuru felaktig — uppfattning, vilken kanske mer eller

14 Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1961

mindre medvetet influerat vid utformningen och bibehållandet av nuvaran­ de praxis. Redogöraransvaret anses också kunna bidraga till iakttagande av största möjliga noggrannhet vid handhavandet av statens medel. Även­ ledes kan måhända en återstod av uppfattningen om statens höghetsställ­ ning gentemot sina befattningshavare förmodas alltjämt göra sig gällande. Trots allt det nu sagda skulle dock redogöraransvaret troligen ha för länge sedan avskaffats, om icke dess mest stötande verkningar ofta mildrats i nådeväg.

Tidigare framförd kritik mot redogöraransvaret I anledning av ett anmärkningsmål, vari regementsintendent förklarats ersättningsskyldig för felaktig, men med stöd av vederbörlig attest, verk­ ställd utbetalning (KÅ 1930 not. 117), berörde riksdagens militieombudsman i sin ämbetsberättelse år 1932 redogöraransvaret ur principiell syn­ punkt. Militieombudsmannen, som i ärendet inhämtat yttrande från bl. a. ar­ méförvaltningens civila departement, anförde bl. a. följande. I ärendet har sålunda uppkommit det principiella spörsmålet huruvida en statens redogörare, även om han vid en utbetalning förfarit med skyldig aktsainhet så till vida att han före utbetalningen granskat verifikationer och attester för densamma och funnit dem formellt oklanderliga, likväl bör va­ ra i förhållande till statsverket ersättningsskyldig för utbetalningen, då det befinnes att verifikation eller attest är i materiellt hänseende felaktig. Det torde i detta sammanhang huvudsakligen böra bliva fråga om sådana fall, i vilka den som utfärdat attest härvid feltolkat gällande bestämmelser eller på annat sätt felbedömt förhållandena utan att detta kan anses innefatta straffbar vårdslöshet. De fall att dylik feltolkning eller felbedömning inne­ bär straffbart förfarande eller att brottsligt förfarande vid utfärdande av attest m. in. eljest föreligger, torde här kunna lämnas å sido.------------ Emellertid lära å andra sidan skäl av en viss styrka kunna anföras mot lämpligheten att så betunga redogörarna, som med det rådande systemet sker. I och för sig är systemet genom sin stränghet föga tilltalande. Det an­ svar, som av staten lägges på redogörarna, torde ock gå vida utöver vad som inom enskilda företag i allmänhet kräves av de anställda. Ur praktisk synpunkt lärer böra uppmärksammas, att om alltför stora krav i förevarande hänseende ställas å redogöraren, denne i sin ordning ofta blir benägen att, i fall som synas i minsta mån tveksamma, vägra att verkställa utbetalning utan överordnad myndighets beslut därom. Härige­ nom kan i många fall onödigtvis vållas — och vållas säkerligen f. n. ofta — omgång och tidsutdräkt innan befattningshavare kommer till sin rätt. Den vittgående ansvarsskyldigheten för statens redogörare skulle te sig mera förenlig med billighet och rättvisa, därest åt redogöraren utginge skä­ lig ersättning för de ekonomiska risker han genom sin ställning löper. Så lärer dock f. n. ingalunda kunna anses vara fallet. Till redogörare utgående s. k. felräkningspenningar äro tydligen icke avsedda eller ägnade att utgöra ersättning för sådana risker. Det torde för övrigt svårligen vara praktiskt möjligt att avväga en dylik ersättning på ett i allo rättvist och lämpligt sätt. Emellertid bör det, även med ett mindre strängt system för redogörares ansvarighet, av redogöraren kunna fordras, att han vid sin prövning av för­ utsättningarna för en utbetalning icke inskränker sig till en strängt formell granskning av föreliggande verifikationer. Det torde fastmer böra krävas, att redogöraren vid prövningen även begagnar sig av den kännedom om förhållandena, som han redan äger eller som han — då anledning uppkom­ mer — lätt kan förskaffa sig.

Kungl. Maj.ts proposition nr 119 år 1961 15

Civila departementet har i sitt utlåtande såsom skäl för det nuvarande systemet anfört, att redogöraren måste i första hand uppträda såsom kro­ nans ombud för det orätt bekomna beloppets återfående. Det synes dock svårt att förstå av vad skäl den myndighet, som avkräver redogöraren be­ loppet, icke skulle i stället kunna vända sig direkt mot den, som utbekom­ mit beloppet, eller mot den, som utfärdat en oriktig attest därest försumlig­ het ligger den senare till last. Något mer omgång och besvär skulle väl stund­ om härigenom uppstå för revisionsmyndigheten, men ökningen lärer knap­ past bliva av mera väsentlig betydelse. Civila departementet har vidare framhållit, att redogörare plägar berättigas att av vederbörande ersättningstagare söka sitt åter och att redogöraren, om detta ej lyckas, kan påräkna att, efter framställning, av Kungl. Maj:t befrias från betalningsskyldigheten. -------------I och för sig synes det oegent­ ligt, att redogöraren skall nödgas söka befrielse från betalningsskyldighet i nådeväg. Och som framhållits blir för redogöraren förlust ofrånkomlig, där­ est ersättningstagaren ej frivilligt betalar och redogöraren, efter rättegång mot honom, ej lyckas erhålla ersättning för rättegångskostnaden. Ersättning för dylik kostnad torde nämligen ej kunna påräknas i samband med nådeansökan. Det förtjänar f. ö. framhållas, att den utsträckning i vilken redogörares be­ talningsskyldighet i nådeväg plägar efterskänkas, i sin mån lärer visa att staten icke anser sig böra avkräva redogörarna deras ekonomiska ansvarsskyldighet i dess slutliga konsekvenser i andra fall än då verklig försum­ melse vid utbetalningen ligger redogörarna till last. Men därest detta är rik­ tigt, synes systemet böra omläggas till större överensstämmelse med den uppfattning, som sålunda gör sig gällande. Skäl synas kunna åberopas för att de praktiska förmånerna för statsverket genom redogörarnas vittgående ansvarighet offras för ernående av ett system, mer överensstämmande med billighet och med eljest tillämpade grundsatser. I 1942 års ämbetsberättelse återkom militieombudsmannen till redogöraransvaret. Frågan aktualiserades av att under beredskapstiden värnpliktiga beordrades tjänstgöra i krigskassebefattning. Militieombudsmannen fann att redogöraransvaret framstod som särskilt obilligt beträffande värnpliktig per­ sonal men ansåg att frågan om redogöraransvarets upphävande var så kom­ plicerad och omfattande att ytterligare undersökningar av frågan erfordrades. Redogöraransvaret blev vid 1939 års riksdag föremål för en interpellation. I sitt interpellationssvar anförde dåvarande chefen för finansdepartementet bl. a. följande. Redogöraransvaret ledde understundom till konsekvenser, som kunde tyckas hårda för den enskilde redogöraren. Trots delta hade man lik­ väl i allmänhet inte ansett vara möjligt att avskaffa det. En sådan reform framstod nämligen såsom till sina verkningar alltför svåröverskådlig och vittsyftande, då redogöraransvaret var av central betydelse för den rättsliga regleringen av den statliga medelsförvaltningen. Frågan om redogöraransva­ rets omfattning och utformning syntes dock förtjänt av fortsatt allvarligt övervägande men man borde avvakta resultatet av vissa ifrågasatta refor­ mer, innan frågan om en mera genomgripande rättslig omreglering av redo­ göraransvaret upptogs till avgörande. Vid 1945 års riksdag yrkades i motioner (1:282, 11:442) att riksdagen måtte anhålla om utredning angående redogöraransvaret. 1 anledning därav framhöll första lagutskottet (uti. nr 50) bl. a. följande. Ehuru några smärre

16 Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1961

reformer i den riktning som antytts i nyss berörda interpellationssvar sedan dess vidtagits, kunde förhållandena på detta område inte anses tillfredsstäl­ lande. Utskottet fann övervägande skäl tala för att en undersökning verk­ ställdes av frågan om redogöraransvaret. Utskottet uttalade att därvid borde å ena sidan beaktas redogöraransvarets betydelse för hushållningen med statens medel men å andra sidan även undersökas möjligheten av en lämp­ ligare avvägning av ansvaret med hänsyn till de ifrågavarande tjänstemän­ nens berättigade intressen.

Utredningens ställningstagande till redogöraransvaret I betänkandet anges redogöraransvaret utgöra den sista resten av den över­ höghet, som staten genom sin revision exklusivt utövade gentemot sina ämbets- och tjänstemän, i vad angick deras ekonomiska förvaltning i vidaste bemärkelse. Frågan om försummelse, oförstånd eller oskicklighet är knap­ past av betydelse vid redogöraransvarets utkrävande, enär det anses när­ mast självklart att staten icke skall bära de ekonomiska följderna av sina anställdas felaktiga åtgärder; vad som bedömes i anmärkningsmål är frå­ gan huruvida fel är begånget samt vem som till följd härav är ersättningsskyldig. Utredningen framhåller att det under senaste liden utfärdats en för­ fattning som belyser hur hårt redogöraransvaret skulle kunna verka. Föl­ jande anföres härom. Utredningen avser härmed KK den 19 dec. 1958 (nr 665) om statsbidrag till driftkostnader för det allmänna skolväsendet. Enligt 20, 25 och 26 §§ skola sådana bidrag av skolstyrelsen rekvireras hos länsskolnämnden, och skall rekvisitionen, avfattad enligt fastställt formulär, ingivas i två exemplar. Nämnden skall sedan jämlikt 21 § första stycket efter granskning av de i rekvisitionen lämnade uppgifterna besluta om statsbidragets storlek. Av för­ arbetena till kungörelsen framgår, att uppgifterna i rekvisitionen ingalunda behöva vara så uttömmande, att riktigheten av det rekvirerade beloppet kan med ledning av dem kontrolleras (se prop. 1957: 112 särskilt s. 86—88 och 92—94). I enlighet med vad i förarbetena uttalats rörande riksräkenskapsverkets granskning stickprovsvis av kommunernas räkenskaper härutinnan har därför i 27 § andra stycket — i anslutning till stadgandet i första stycket om skyldighet för länsskolnämnden att tillställa riksräkenskapsverket det ena exemplaret av statsbidragsrekvisitionerna och avskrifter av nämndens beslut — kommun förklarats skyldig att på anfordran av vederbörande stat­ liga myndighet lämna de uppgifter och det verifikationsmaterial som er­ fordras för myndighetens granskning. Ehuru avsikten sålunda uppenbarli­ gen varit, att länsskolnämnden åtminstone i regel skall grunda sitt beslut om statsbidragets storlek enbart på uppgifterna i rekvisitionen, synes kungö­ relsen dock vila på den uppfattningen att nämnden bär redogöraransvar även för fel som upptäckts och kunnat upptäckas först vid riksräkenskapsverlcets granskning av sådant verifikationsmaterial som verket i särskild ordning infordrat från kommunen. I 21 § andra stycket stadgas nämligen, att nämn­ den vid beslut om statsbidragets storlek äger förordna, att från statsbidraget skall avräknas vad som enligt slutligt fastställd, av riksräkenskapsverket gjord anmärkning felaktigt utbetalats till kommunen i sådant bidrag för tidigare redovisningsår. Erinras må, att en anmärkning av nu förevarande slag för närvarande kan fastställas endast i den formen att betalningsskyl-

Kiingl. Maj. ts proposition nr 119 år 1961 17

digliet ålägges vederbörande redogörare samt atl redogöraransvaret i dessa fall torde åvila länsskolnämnden (se angående sistnämnda fråga prop. 1957: 112 s. 96). Även om i dessa fall avdragsrätten utgör en betryggande garanti för att redogöraren skall »tå sitt åter» av sakägaren, framstår det dock som i hög grad oegentligt att statsverkets fordringsrätt gent emot den felande sakägaren skall göras gällande i form av talan, icke mot denne utan mot den helt klanderfrie redogöraren. Utredningen erinrar vidare om att redogöraransvaret är strängare än det vanliga tjänstemannaansvaret. Det s. k. kassaansvaret (ansvar för penning­ medel) och även uppbördsmannaansvaret (ansvar för förråd) har dock stundom vad beträffar stränghet jämförts med redogöraransvaret. Härom anföres följande. Kassaansvaret kan väl förefalla strängt, men dess innehåll är dock icke orimligt. För vederbörande tjänstemän liksom för det allmänna rättsmed­ vetandet förefaller det naturligt att »kassan skall stämma». I sak torde det­ ta ansvar icke avvika från vad som eljest gäller angående ansvarighet för omhänderhavda medel. Emellertid har kassaansvaret under senare tid av­ sevärt mildrats såväl inom det enskilda näringslivet som inom riksdagens verk, ett förhållande som kommer redogöraransvaret att framstå i en för vederbörande tjänstemän än ogynnsammare dager. Uppbördsmannaansvaret har samma karaktär av redovisningsansvar som kassaansvaret. Dess stränghet har kritiserats av bl. a. militära expeditionstjänstkommittén i dess 1944 avgivna betänkande (Del IV. Särskilda utredningar), vari emel­ lertid påpekats, att på senaste tid en viss uppmjukning av detta ansvar kommit till stånd. De militära uppbördsmännens ersättningsskyldighet prö­ vas nämligen numera ofta av allmän domstol, vilket medfört större möjlig­ het till grundlig utredning och hänsynstagande till särskilda omständighe­ ter i varje enskilt fall. Vad ovan sagts om kassaansvarets naturliga karak­ tär gäller såtillvida även uppbördsmannaansvaret som det icke kan anses orimligt kräva att redovisningen av förråd skall stämma. En annan sak är givetvis, att bristande kontrollmöjligheter och andra omständigheter kunna och böra fria uppbördsmannen från skyldighet att ersätta konstaterad förrådsbrist. Uppbördsmannaansvaret har kommit att nära överensstämma med det ansvar som enligt 10 kap. 3 och 4 §§, 11 kap. 1 § samt 12 kap. 1 och 2 §§ handelsbalken åvilar panthavare, låntagare och innehavare av an­ förtrott gods.

Utredningen finner det svårt att motivera att just de tjänstemän som handhar statsmedel eller beordrar utgivande av sådana kan bli ersättningsskyldiga för därvid uppkommen förlust för staten, oberoende av om de ge­ nom normal aktsamhet eller skicklighet kunnat förhindra att förlust upp­ kommit. För dem som har att fatta andra statliga beslut, även om dessa kan direkt eller indirekt framkalla förlust av statsmedel, föreligger ju icke ett så strängt ansvar. En och samma tjänsteman kan alltså ha olika grader av an­ svar för olika tjänsteåtgärder. I viss mån mildras redogöraransvaret genom redogörarens möjlighet att utfå det anmärkta beloppet av sakägaren. 1 vissa fall finns dock ingen sak­ ägare, nämligen da icke någon erhållit obehörig förmån genom den an­ märkta åtgärden. \ allmänhet torde dock sakägaren gottgöra redogöraren tör vad han dömts att betala. Utredningen anför följande härom. 2 liihang till riksdagens jirolokoll 1961 . 1 samt . \r 119

18 Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1961

Sakägarens betalning sker då vanligen frivilligt, och ofta torde grunden härtill vara antingen att han tror sig vara betalningsskyldig eller att han icke vill förorsaka redogöraren förlust. Vid allmän domstols prövning av re­ dogörares regresskrav mot sakägare är domstolen emellertid obunden av ut­ gången i anmärkningsmålet; regresskravet kan ogillas enbart av den an­ ledningen att sakägaren anses ha mottagit det anmärkta beloppet i god tro. Och även om redogöraren skulle vinna bifall till sitt yrkande om er­ sättning från en sakägare är det ju därför icke säkert att han av denne kan utfå det anmärkta beloppet eller att han tillerkännes full ersättning för rättegångskostnader. Sistnämnda kostnader får han däremot slutligen bära om han skulle förlora regressprocessen.

Den s. k. leuterationen verkar enligt utredningens mening till att mildra strängheten i redogöraransvaret i enskilda fall, men leuterationsmöjligheten är dock så begränsad att redogöraransvarels innehåll icke på något väsent­ ligt sätt därigenom ändras till god överensstämmelse med nutida uppfatt­ ning om rätt och billighet. Att dylik eftergift icke meddelas i sådan omfatt­ ning som med hänsyn till rättvisa och billighet gentemot redogöraren vore önskvärd följer också därav, att leuteration verkar även till sakägarens förmån, vilket av naturliga skäl gör revisionsmyndigheterna obenägna att lätta redogörarens ansvar genom eftergift av hans ersättningsskyldighet. För övrigt medför den omständigheten, att i flera revisionsmyndigheters instruktioner stadgats förbud mot klagan över leuterationsbeslut, att en en­ hetlig leuterationstillämpning icke kan uppnås. Beträffande Kungl. Maj :ts eftergift av betalningsskyldighet framhålles, att de flesta »nådeansökningar» göres av sakägare och att de oftast rör avlö­ ningsfrågor. Utredningen anför följande. Ansökningarna avse i flertalet fall beslut av riksräkenskapsverket eller försvarets civilförvaltning. »Nådeinstitutet» anses utgöra en nödvändig del av anmärkningsprocessen, ehuru formellt fallande utanför densamma. Det brukar anföras, att redogöraransvaret mildras genom möjligheten att erhål­ la »nåd». Häremot framhålles dock av andra, att eftergift av nåd fordrar ini­ tiativ från redogörarens eller sakägarens sida och att det ofta kan vara för redogöraren främmande att anhålla om denna särskilda form av »barmhär­ tighet». Vanligen är det emellertid sakägaren som begär och erhåller »nåd». Bifalles dennes anhållan, lärer detta i allmänhet bero på hans ekonomiska situation; i någon utsträckning torde även förekomma, att sakägaren lyckas visa att skada icke åsamkats genom den anmärkta åtgärden. Att överhuvud taget sakägares ansökan om »nåd» upptages till bedömande torde bottna däri, att det egentligen är sakägaren som har att erlägga det anmärkta be­ loppet, ehuru yrkandet i anmärkningsprocessen riktas mot redogöraren. I processen avgöres ju, huruvida viss åtgärd varit felaktig eller icke, och ut­ gången av denna prövning är därför avgörande för frågan, huruvida krav på återfående av det anmärkta beloppet kan komma att riktas mot sakägaren. Även i de fall då anmärkningen väl förklaras vara lagligen grundad men er­ sättningsanspråket gentemot redogöraren genom leuteration eftergives, med­ för utgången av anmärkningsprocessen att något krav icke kommer att rik­ tas mot sakägaren. Som ovan framhållits verkar detta inskränkande på tilllämpningen av reglerna för leuteration. Motsvarande torde gälla vid bedö­ mandet av »nådeansökningar». Ehuru eftergift av »nåd» förutsätter, att försummelse icke anses kunna läggas redogöraren till last, innebär detta

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1961 19

visst icke att denne alltid frias från ersättningsskyldighet då försummelse från hans sida icke förelegat. Stor betydelse tillmätes nämligen även sakäga­ rens skyldighet och möjlighet att betala. Då härtill kommer, att olika statsdepartement kunna tillämpa »nådeinstitutet» på olika sätt, så utgör enligt utredningens mening detta institut icke ett helt tillfredsställande korrek­ tiv till mildring av redogöraransvarets stränghet. Beträffande redogöraransvaret för felaktig debitering av skatt och tull erinras följande. I fråga om direkta skatter har ansvaret i praktiken bortfallit, vilket torde bero på möjligheten att i anmärkningsväg rikta yrkande om utfående av det anmärkta beloppet direkt mot sakägaren, i detta fall alltså den skattskyl­ dige. Att inom tullverket ansvaret utformats som ett subsidiärt culpa-ansvar sammanhänger med möjligheten att utfå tull av sakägaren genom lagakraftägande administrativt beslut. Dessa förhållanden kunna i viss mån åberopas till stöd för åsikten, att icke heller redogörare i allmänhet böra göras ansvariga i andra fall än då sakägaren icke erlägger det anmärkta be­ loppet och tillika redogöraren förfarit vårdslöst. Den framförda kritiken av redogöraransvaret leder enligt utredningens mening till att detsamma icke bör bibehållas i sin nuvarande form utan att det bör antingen mildras till närmare överensstämmelse med rätt och billig­ het eller helt avskaffas; i sistnämnda fall blir redogörare underkastade det ansvar som åvilar tjänstemän i allmänhet. Det erinras om att kommittén an­ gående det allmännas skadeståndsansvar i ett den 15 december 1958 avgivet betänkande (SOU 1958:43) bl. a. föreslagit, att skadeståndsansvar som någon ådragit sig i tjänsten må jämkas efter vad med hänsyn till felets eller försummelsens lindriga beskaffenhet, skadans storlek eller omstän­ digheterna i övrigt prövas skäligt. Blir kommitténs förslag upphöjt till lag, kommer skillnaden mellan det allmänna tjänstemannaansvaret och redo­ göraransvaret att ytterligare accentueras. Desto större anledning föreligger enligt utredningens mening att bringa redogörares ansvar till närmare över­ ensstämmelse med det normala skadeståndsansvaret. Frågan på vilket sätt redogöraransvaret bör äpdras eller om det bör helt avskaffas sammanhänger emellertid, fortsätter utredningen, även med frå­ gorna om behovet av ett särskilt ansvar för redogörare och om möjligheten att inom anmärkningsprocessens ram åstadkomma en mildring av redogö­ raransvaret. För att utröna behovet av redogöraransvar har utredningen gjort under­ sökningar rörande motsvarande förhållanden i vissa andra stater (Danmark, Finland, Norge, Belgien, Frankrike, Nederländerna, Storbritannien och För­ bundsrepubliken Tyskland). Det har visat sig, att ingen av de ifrågavarande staterna tillämpar ett redogöraransvar som är lika strängt som det svenska. Särskilt må framhållas att det i Danmark, Norge och Finland förutsältes vållande från tjänstemans sida för åläggande av skadestånd. I Finland, varest skadeståndsfrågan prövas av administrativ domstol, förekommer räkenskapsanmärkning numera mycket sällan. I såväl Danmark som Norge har redogörare endast samma ansvar som statstjänstemän i allmänhet, och

20 Kungl. Maj. ts proposition nr 119 åt 1961

ehuru ersättningsskyldigheten kan bedömas i administrativ ordning, vinner dylikt bedömande icke rättskraft; härför erfordras att skadeståndsfrågan prövas av allmän domstol. Utredningen har funnit, att vad redogöraren ådömts ersätta i stor ut­ sträckning uppgår till ur statens synpunkt skäligen små belopp. En av utred­ ningen företagen undersökning beträffande budgetåren 1946/47, 1949/50 och 1952/53 utvisar att mer än tre fjärdedelar av de framställda anmärk­ ningarna avsett belopp om högst 100 kronor. Revisionsmyndigheterna har tillfrågats om redogöraransvaret har någon avsevärd betydelse för iakttagande av korrekthet i medelsförvaltningen. Fler­ talet revisionsmyndigheter var av den meningen att det allmänna tjänsteansvaret skulle innebära tillräcklig garanti för iakttagande av tillbörlig omsorg och noggrannhet i redogörarnas tjänsteutövning. Endast domänsty­ relsen hävdade att redogöraransvaret var av stor betydelse för medelsförvalt­ ningen. Utredningen erinrar om att inom riksdagens verk något redogöraransvar icke förekommer. Utredningeh anför i anslutning härtill följande. På förfrågan bär från riksgäldskontorets sida förklarats, att avsaknaden av ett sådant ansvar icke inneburit någon olägenhet, medan från riksban­ kens sida gjorts gällande, att ett statligt redogöraransvar, tillämpat i riks­ banken, skulle föranleda en så överdriven försiktighet hos tjänstemännen att ärendenas handläggning fördröjdes, varigenom ökat antal tjänstemän er­ fordrades, att därjämte krav från redogörarnas sida på mera omfattande kontrollåtgärder sannolikt ej skulle kunna avvisas, ledande till ytterligare ökat personalbehov, samt att banken utan tvekan skulle i längden åsamkas ökade utgifter genom redogöraransvaret.

En av utredningen företagen undersökning visar även att ett ansvar lik­ nande redogöraransvaret varken förekommer eller anses erforderligt för den kommunala medelsförvaltningen eller för vissa större enskilda företag. Utredningen har kommit till den uppfattningen, att redogöraransvaret bör helt avskaffas. Detta skulle innebära att de tjänstemän som nu är under­ kastade redogöraransvar i stället blir i ansvarighetshänseende likställda med övriga statstjänstemän. Utredningen tillägger följande. Förklaringen till att redogöraransvaret icke redan avskaffats torde till väsentlig del få sökas i dess nära samband med anmärkningsprocessen eller, närmare bestämt, med rättskraften hos utslagen i anmärkningsmål. Statens ekonomiska förvaltning är synnerligen omfattande och vittförgrenad. Både vid utövandet och vid kontrollen av densamma möta ofta svåra och bety­ delsefulla frågor till besvarande. Vid meningsskiljaktighet härutinnan mel­ lan det verkställande och det reviderande statsorganet bör frågan kunna be­ svaras på ett auktoritativt och för framtiden vägledande sätt. Detta är också numera enligt utredningens mening anmärkningsprocessens värdefullaste funktion, vilken den för övrigt fyller förträffligt och som därför såvitt möj­ ligt bör i någon form bibehållas. Från anmärkningsprocessen utmönstras genom leuterationsreglerna rena bagatellärenden utan principiell betydelse, och varje annat utslag i anmärkningsmål ger svar på frågan om den an­ märkta åtgärden eller underlåtenheten varit fullt riktig. Detta sker dock i den formen att, om frågan anses böra besvaras nekande, redogöraren

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1961 21

nästan undantagslöst förklaras betalningsskyldig gentemot staten med visst belopp. Att så sker, och att utslaget — om det icke överklagas eller om det givits i sista instans — vinner s. k. materiell rättskraft, just däri tar redogöraransvaret sig uttryck. En förvandling av detta ansvar till ett vanligt eko­ nomiskt tjänsteansvar måste därför ske genom att man antingen helt slopar anmärkningsprocessen eller på något sätt ändrar densamma.

Anmärkningsprocessens nuvarande utformning

Den granskning som utövas av de kamerala revisionsmyndigheterna avser i betydande omfattning förhållanden, som visserligen kan vara av stor eko­ nomisk räckvidd men som likväl icke medför förluster för det allmänna som kan fixeras till beloppet. Hit hör bl. a. frågor om bokföringens anordnande, medelsredovisningens rationalisering, uppbördens och indrivningens effekti­ vitet, anslagsredovisning m. m. Frågor av dessa slag ligger utanför an­ märkningsprocessen. Anmärkningsförfarandet berör frågor där faktisk förlust uppkommit och anmärkningen innefattar ett påstående att felaktighet förelegat och ett yr­ kande att den förlust som genom felaktigheten åsamkats det allmänna skall ersättas. Revisor kan dock under vissa förutsättningar underlåta att fram­ ställa anmärkning, exempelvis där det anses uppenbart att revisionsmyn­ digheten skulle eftergiva ersättningsanspråket. Till ledning för revisors bedömande av dylika fall har vissa revisionsmyndigheter utfärdat anvis­ ningar om lägsta belopp som anmärkning bör avse. Hos andra revisionsmyn­ digheter tillämpas i detta hänseende vissa på praxis grundade normer. Även i fråga om felaktigheter, som i princip bör föranleda anmärkning, undvikes i regel till att börja med formell anmärkning med ersättningsyrkande. Underhandspåpekanden, muntliga eller skriftliga förfrågningar el­ ler promemorior leder ofta till att den påstådda förlusten ersättes. Som all­ män regel torde gälla, att anmärkning framställes endast om ersättnings­ skyldighet bestrides eller då betalning icke erlägges inom rimlig tid. Dock torde förekomma, att anmärkning framställes för att få en principfråga auktoritativt bedömd. Stundom begär redogöraren beslut över en anmärk­ ning, ehuru han medgiver dess riktighet. Skälet härtill torde oftast vara, att redogöraren anser sig med större kraft kunna hävda sitt regressanspråk mot sakägaren, därest han själv förpliktats utgiva ersättning. — Beträf­ fande anmärkningar som avser skatt och tull gäller dock ett mera formbundet förfarande. Betalningsyrkandet riktas nämligen, såsom tidigare nämnts, i dessa fall inte mot redogöraren utan mot den s. k. sakägaren. Författningsbestämmelserna om anmärkningsprocessen är knapphändiga och kompletteras av regler som utbildats i praxis. För utrönande av proces­ sens utformning är man i hög grad hänvisad till studiet av rättsfall. De sakkunniga har företagit en undersökning av vad som för närvarande gäl­ ler i dessa hänseenden och lämnar en redogörelse för förfarandet, då en anmärkning föreligger (betänkandet s. 55—62). Av denna redogörelse fram­ går i huvudsak följande.

22 Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1961

Anmärkningsprocessen är skriftlig. I en skriftligen avfattad anmärkning uppgives, att vid granskning av vissa räkenskaper iakttagits att en utanordning skett med för stort belopp. Grunden för detta påstående angiyes. Anmärkningen avser oftast felaktig utbetalning av avlöning men kan eljest grundas på vilken som helst omständighet, som anses ha medfört förlust för det allmänna. Den påstådda förlusten måste preciseras. Anmärkningen skall innehålla yrkande, att en namngiven tjänsteman (redogörare), even­ tuellt flera solidariskt, måtte förpliktas utgiva vad som obehörigen frånhänts det allmänna. Vem som har redogöraransvar för en anmärkt åtgärd kan också göras till föremål för tvist. I anmärkningen kan ersättningsyrkandet alternativt riktas mot flera tjänstemän. Statens talan föres i anmärkningsmål av en tjänsteman hos revisions­ myndigheten, vanligen en revisor. Dennes behörighet att föra talan är helt beroende av hans tjänsteställning eller meddelat förordnande och upphör således i och med att han lämnar tjänsten eller att förordnandet utgår. Den som påstås ha genom den anmärkta åtgärden vunnit en obehörig förmån (sakägaren) äger i första instans framföra sina synpunkter samt kan föra talan mot utslag i anmärkningsmål. Sakägaren är dock icke från början part i egentlig mening (utom i skatte- och tullanmärkningsmål), vil­ ket framgår därav att yrkande som riktas direkt mot honom icke upptages till prövning. En annan sak är givetvis, att han på yrkande från statens si­ da kan av allmän domstol åläggas återbära vad han för mycket bekommit. Grunden till att sakägaren på sätt angivits kan inträda i anmärkningspro­ cessen torde icke kunna sökas annorstädes än i praxis, ehuru vissa jäm­ förelser låter sig göra mellan sakägarens situation och mellankommande parts ställning i civilmål. Sakägaren drabbas emellertid icke av rättskraf­ ten i ett anmärkningsutslag. Han kan inför allmän domstol med framgång bestrida utslagets riktighet. Att sakägarens synpunkter kan framföras i anmärkningsmålet är emellertid en rationell anordning, särskilt med hän­ syn till att de flesta anmärkningsmål rör avlöningsfrågor, vilka sakägaren kan såsom avlöningsmål hänskjuta till administrativ prövning. Många an­ märkningsmål gäller frågor, som icke rör tredje mans rätt, såsom anslagsöverskridanden samt obehöriga inköp eller försäljningar; i dylika fall har oftast ingen åtnjutit någon obehörig förmån, och ett eventuellt yrkande av den som mottagit det anmärkta beloppet bör då icke upptagas till prov­ ning- En förutsättning för att framställd anmärkning må delgivas vederbö­ rande redogörare och eventuellt även sakägare för förklaring är hos riksräkenskapsverket, försvarets civilförvaltning och arbetsmarknadsstyrelsen, att delgivningen medgives av en revisorn överordnad tjänsteman (vederbö­ rande byrådirektör eller förste revisor). För riksräkenskapsverket och ar­ betsmarknadsstyrelsen gäller, att därest den överordnade tjänstemannen finner att delgivning icke bör äga rum, är han skyldig föredraga ärendet i den ordning som är stadgad för anmärkningsmål. I praxis sker dock detta endast om revisorn så påfordrar; hos försvarets civilförvaltning har detta också kommit till uttryck i instruktionen. Revisionsmyndigheten skall alltså i dylika fall pröva, huruvida delgivning av anmärkningen skall äga rum eller icke. Vägrar myndigheten delgivning, kan detta grundas på antingen att saken anses böra förfalla (leutereras), att den fråga, som anmärkningen rör, icke tillkommer myndigheten att pröva eller att anmärkningen är ogrundad. Beträffande övriga revisionsmyndigheter saknas bestämmelse om möjlighet att vägra av revisor påfordrad delgivning; oftast är emellertid stadgat, att anmärkningar skall granskas av en revisorn överordnad tjäns­ teman innan de utställes till delgivning.

Kungl. Maj.ts proposition nr 119 år 1961 23

Delgivning av anmärkningen med redogöraren är en förutsättning för att

det i anmärkningen framställda yrkandet skall kunna bifallas. Om redogö­ rare avlider innan anmärkningen delgivits honom, kan ersättningsskyldig­ het icke ådömas hans dödsbodelägare. Avlider emellertid redogöraren först sedan anmärkningen delgivits honom, är dödsfallet utan betydelse för må­ lets fortgång. Gillas anmärkningen, utgör ersättningsbeloppet en dödsboets skuld. Anmärkningen delgives vanligen icke sakägaren på annat sätt än genom underrättelse från redogöraren efter dennes gottfinnande. I samband med delgivningen anmodas redogöraren att inkomma med för­ klaring över anmärkningen. Sedan redogöraren inkommit med förklaring och eventuellt också sakägaren yttrat sig, brukar revisorn bemöta förkla­ ringen med påminnelser. Någon gång äger ytterligare skriftväxling rum. Det ankommer på revisorn eller dennes närmaste överordnade att be­ döma när målet är tillräckligt utrett för att kunna hänskjutas till revisions­ myndighetens prövning. Skatteanmärkningar riktas numera direkt mot den skattskyldige och innehåller yrkande att den skattskyldige måtte förpliktas utgiva det an­ märkta beloppet. Förfarandet grundas på praxis. Skälet till denna anord­ ning torde vara att den skattskyldige, därest krav framställes inom viss tid, jämlikt 70 § uppbördsförordningen är ansvarig för skatt som debiterats honom med för lågt belopp. Detta gäller för alla pålagor, som avses i upp­ bördsförordningen, och därjämte för exempelvis nöjesskatt, för vilken upp­ bördsförordningen i vissa delar är tillämplig. Ytterligare skäl för nämnda förfarande torde vara, att redogörare för debitering av skatt är fria från redogöraransvar därest de i anledning av skatteanmärkning hos den skatt­ skyldige framställt sådant krav å det anmärkta beloppet som avses i kun­ görelsen den 17 december 1920 (nr 840) angående anställande av reservationskrav. Redogöraransvaret på detta skatteområde har härigenom kom­ mit att sakna betydelse. Numera sker delgivning med den skattskyldige ge­ nom länsstyrelsens försorg; endast sällan blir anmärkningen delgiven re­ dogöraren. Särskilda föreskrifter om delgivning m. m. har meddelats i förordningen den 24 maj 1928 (nr 124) angående förfarandet i vissa fall vid oriktig avgiftsberäkning hos tullverket (Ora). Anmärkning rörande dylik avgiftsberäkning riktas mot varuhavaren, som delgives anmärkningen. Även redogöraren får del av densamma, men han kan dömas ersättningsskyldig en­ dast om det anmärkta beloppet icke kan utfås av varuhavaren och redo­ göraren gjort sig skyldig till vårdslöshet, försummelse, oförstånd eller oskicklighet i tjänsten. Författningsenligt kan tullanmärkningar framstäl­ las även hos riksräkenskapsverket, men i praktiken lär det sällan före­ komma. Enligt en kungörelse den 12 december 1924, nr 529, skall anmärkning i re­ gel vara avlämnad till myndigheten inom tre år från den dag räkenskapen inkommit till myndigheten. För skatte- och tullanmärkningar gäller dock särskilda tidsfrister. Anses felaktighet vara att hänföra till straffbart tjänstefel ålägges i praxis icke skadestånd i anmärkningsprocess. Frågan om skadestånd på grund av redogöraransvaret hänskjutes då i stället till allmän åklagare för bedöman­ de och ev. skadeståndsyrkande framställes då i brottmålet, därest åtal äger rum. De flesta revisionsmyndigheterna har, som tidigare nämnts, mer eller mindre långt gående rätt att låta anmärkningsärende förfalla eller att efter­ giva ersättningsanspråk, grundat på gillad anmärkning. Leuterationsrälten är i princip densamma för försvarets civilförvaltning, arbctsmarknadsstyrel-

24 Kungl. Maj. ts proposition nr 119 år 1961

sen, medicinalstyrelsen, generaltullstyrelsen, riksräkenskapsverket och lantbruksstyrelsen. Förutsättningen för att dessa revisionsmyndigheter skall kunna låta anmärkningsärende förfalla utan saklig prövning är, att anmärk­ ningen rör sig om belopp av ringa storlek eller att ärendets fortsatta hand­ läggning anses vålla mera arbete och kostnad än som motsvarar det an­ märkta beloppet. Emellertid skall vid tillämpningen av denna bestämmelse hänsyn tagas till föreliggande omständigheter, såsom om beloppet represen­ terar en tid efter annan återkommande utgift, om i en och samma räkenskap förekommer mer än en dylik utgift eder om principiella skäl till an­ märkning anses föreligga. Denna leuterationsgrund torde oftast tillämpas re­ dan under granskningsarbetets bedrivande, i det revisor underlåter att fram­ ställa anmärkning som rör ett ringa belopp — därvid beloppsgränsen van­ ligen är av revisionsmyndigheten fixerad — såvida icke särskilda skäl att framställa anmärkning anses föreligga. Det andra slaget av leuteration, som kan utövas av nu ifrågavarande myndigheter, avser"eftergift av ett redan prövat och gillat ersättningsanspråk. Om nämligen anmärkning prövas vara lagligen grundad men den anmärkta åtgärden finnes ha varit ur det all­ männas synpunkt gagnelig eller skälig eller om eljest särskilda skäl förehgger, må ersättningsanspråket eftergivas även i andra fall än de vari ären­ det må förfalla. För generalpoststyrelsen, telestyrelsen, järnvägsstyrelsen, vat­ tenfallsstyrelsen och domänstyrelsen gäller, att vederbörande styrelse vid prövning av anmärkning har att bedöma anmärkt utbetalning eller förvaltningsåtgärd med hänsyn i främsta rummet till dess lämplighet. Myndigheten kan, då utbetalning eller förvaltningsåtgärd befinnes vara författningsstridig, med hänsyn till särskilda omständigheter nedsätta eller eftergiva i anledning av anmärkningen föreliggande ersättningsskyldighet. Klagan över revisionsmyndighets beslut i anmärkningsmål föres hos kam­ marrätten, dock att i anmärkningsmål avseende oriktig avgiftsberäkning hos tullverket klagan föres hos Kungl. Maj :t. Statens ta"lan utföres därvid av vederbörande revisionstjänsteman. Besvärsrätt tillkommer givetvis även re­ dogöraren samt jämväl sakägaren. Beträffande försvarets civilförvaltning, arbetsmarknadsstyrelsen, medicinalstyrelsen, generaltullstyrelsen och riks­ räkenskapsverket gäller, att besvär icke må anföras över mvndighetens leuterationsbeslut. Kammarrätten äger vid prövning av besvärsmål föranstalta om muntlig förhandling; i anmärkningsmål torde dock muntlig handläggning icke ha förekommit under de senaste decennierna. Vidare äger kammarrätten leuterera anmärkning, som framställts mot något statens affärsdrivande verks räkenskaper eller förvaltning, om den anmärkta åtgärden finnes ha varit ur det allmännas synpunkt gagnelig eller skälig eller om eljest synnerliga skäl därtill föreligger. Bestämmelsen har tillämpats endast i mycket ringa utsträckning. Enligt kungörelsen den 12 december 1924 (nr 528) med föreskrifter an­ gående fullföljd av talan i vissa besvärs- och anmärkningsmål m. m. är kam­ marrätten sista instans i anmärkningsmål som rör avlöningsförmåner i vidaste bemärkelse. I övriga anmärkningsmål anföres besvär över kammar­ rättens utslag hos regeringsrätten. Utslag i anmärkningsmål äger rättskraft mot redogöraren resp. (i fråga om skatte- och tullanmärkningar) den skattskyldige och varuhavaren. Redo­ görarens eventuella regressrätt regleras däremot inle av utslaget i aninärkningsmålet, enär frågan, huruvida sakägaren är skyldig att ersätta redogöra­ ren vad denne i utslaget förpliktats återbetala, kan prövas endast av all­ män domstol. Åtgärd, som prövats i anmärkningsmål, har ansetts icke kun­ na omprövas anmärkningsvägen ens på ny grund.

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1961 25

Tidigare framförd kritik mot anmärkningsprocessen Riksdagens år 1940 samlade revisorer upptog det statliga revisionsväsendet till behandling. Anmärkningsprocessen kritiserades därvid ur skilda synpunkter. Bl. a. framhölls följande. Anmärkningsprocessen i dess hävdvunna former innebär uppenbarligen tördciar i form av garantier för grundlig utredning och en noggrann prövning av det enskilda fallet. Men nackdelarna av densamma träda starkt i dagen vid en granskning av revisionsväsendet ur synpunkten av det önskvärda i att granskningsförfarandet verkställes och leder till resultat så snabbt som möj­ ligt. Det är att märka, att det med gällande ordning för anmärkningsproces­ sen — uppbyggd som den är efter i huvudsak samma schema som det all­ männa domstolsförfarandet — uppkommer ett ovisshetstillstånd under tiden från det eu anmärkning utställts intill dess det slutliga avgörandet kommer genom ett utslag av den högsta instansen. Detta kan ofta dröja högst avse­ värd tid. Enligt vad revisorerna inhämtat är det sålunda ej ovanligt, att flera år förgå från det en anmärkning framställes till dess målet blivit slutligen avdömt. Då det här stundom gäller frågor av stor principiell räckvidd, kom­ mer den granskande myndighetens verksamhet härigenom med nödvändig­ het att till en del bliva bunden. För redogörare, som under tiden hava att upprepade gånger, ofta månadsvis, fatta beslut av samma art som det på­ talade, uppkommer ett betänkligt osäkerhetstillstånd. Med hänsyn till vad förut nämnts om regressrätten drabbar detta givetvis även dem, till vilka utbetalningar ske. Såsom nyss framhållits kan den prövning, som sker i anmärkningsprocessens tungrodda former, vara motiverad ur synpunkten av att garantier vin­ nas för noggrann utredning och grundlig prövning i fall, då utgångsläget är att bedöma väsentligen ur principiella synpunkter. Ett förhållande, som re­ visorerna hava uppmärksammat, är emellertid att, sedan genom ett utslag av principiell räckvidd hållpunkterna för viss frågas bedömande hava fast­ slagits, konsekvenserna härav ej utnyttjas på ett mera rationellt och tids­ besparande sätt än som för närvarande sker. Förhållandet synes snarast vara det, att sedan en anmärkning av principiell innebörd framställts och klarhet i det ifrågavarande spörsmålet vunnits genom tillgripande av den för anmärkningsprocessen fastslagna gången, rättelse i alla de konkreta fall, som genom det principavgörande utslaget i fråga så att säga automatiskt avgjorts, ej ernås med mindre i varje enskilt fall utställes en särskild an­ märkning. En undersökning av beskaffenheten av de revisionsanmärkningar, som under de senaste åren hava utställts av riksräkenskapsverkets revision, har stärkt revisorernas uppfattning att det formella anmärkningsförfarandet numerärt sett i övervägande grad tillämpas i fall, då den till grund för anmärkningens oomtvistlighet liggande principfrågan redan bli­ vit löst. Delta torde sammanhänga med, att med nuvarande ordning skyldig­ het att återbetala ett anmärkt belopp ej föreligger med mindre ett lagakraftvunnet utslag finnes. Ett tillgripande av del omständliga skriftliga anmärkningsförfarandet i dessa fall synes revisorerna vara mindre rationellt. Ett frigörande av arbetskraft för angripande av nya, olösta spörsmål skulle med största sannolikhet kunna ernås, om samtliga så att säga sekundära anmärkningsanledningar kunde behandlas i betydligt enklare former än för när­ varande. Det synes härvidlag ligga nära till hands all tillvarataga möjligheten av all genom utsändande av cirkulär eller dylikt fästa uppmärksamheten på all ett vissl principspörsmål blivit lösl och anmoda vederbörande förvalt­ ningsmyndigheter alt med beaktande av detta förhållande själva föranstalta om all erforderlig rättelse vidtages i samtliga av det principiella avgörandet

26 Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1961

påverkade fall. Kontrollen över att så verkligen sker borde sedan kunna överantvardas åt mindre kvalificerade arbetskrafter. Som av det föregående framgått är det revisorernas uppfattning, att det nu tillämpade anmärkningsförfarandet i ett förhållandevis mycket stort antal fall borde kunna inbesparas och ersättas med ett mindre omständligt förfarande. Statsrevisorerna konstaterade att enligt gällande instruktioner den rent kamerala granskningen, d. v. s. granskningen av att samtliga utanordningar skett i behörig ordning och med iakttagande av gällande författningsföreskrifter, framstod som den för revisionen väsentliga uppgiften. Anmärk­ ningsförfarandet i gängse former dominerade revisionsverksamheten och någon granskning ur mera allmänna ekonomiska synpunkter torde inte förekomma. Utgiftsgranskningen spelade en helt dominerande roll jämfört med kontrollen över statsverkets inkomster. 1941 års riksdag uttalade (rskr. 1941: 405) i anledning härav bl. a. att den nu tillämpade anmärkningsprocessen uppenbarligen var omständlig och tidsödande. Frågan var av sådan allmän betydelse, att den borde göras till föremål för utredning. I sin berättelse till 1947 års riksdag framhöll statsrevisorerna ånyo ange­ lägenheten av att frågorna om redogöraransvaret och anmärkningsproces­ sen bringades till en lösning. I sammanhanget borde även andra med re­ visionsverksamheten sammanhängande spörsmål upptagas till granskning. Statsutskottet (uti. nr 128) fann den omständigheten, att vissa särskilt aktuella organisationsfrågor blivit föremål för speciella utredningar, icke böra utgöra hinder för att frågan om en samordning av de olika revisions­ organens arbete snarast löstes. Spörsmålen om anmärkningsprocessen, re­ dogöraransvaret samt formerna för avskrivning av statens fordringar borde

i samband därmed upptagas till behandling. Riksdagen (rskr 1947: 329)

hemställde hos Kungl. Maj :t i enlighet med utskottets utlåtande.

Utredningens ställningstagande rörande anmärkningsprocessen

Om redogöraransvaret på sätt utredningen förordat avskaffas uppkom­ mer fråga huruvida den administrativa anmärkningsprocessen likväl bör, eventuellt i förändrad form, bibehållas samt, därest så anses vara fallet, om redogörares skadeståndsskvldighet fortfarande skall prövas i sådan pro­ cess. De sakkunniga erinrar om anmärkningsprocessens värde ur prejudikat­ synpunkt och som medel att erhålla auktoritativa uttalanden rörande fram­ ställda revisionsanmärkningars berättigande. Denna betydelse berörs icke av frågan om redogörarens ansvar bedömes i processen eller ej. Enbart be­ hovet av en enhetlig praxis torde därför, menar de sakkunniga, motivera fullföljdsrätt mot revisionsmyndighets beslut över framställd anmärkning. Vidare framhålles, att anmärkningsmålen i övervägande antalet fall rör så­ dana avlöningsfrågor som i form av avlöningsmål kan fullföljas till kam­ marrätten och att det synes önskvärt att samma sista instans kan pröva så­

Kungl. Maj. ts proposition nr 119 dr 1961 27

dana anmärkningsmål och avlöningsmål i vilka rättsfrågan är identisk. Ej endast för sakägaren utan även för det allmänna måste det vara värdefullt att kunna få ett uttalande av högre instans om det berättigade i anmärk­ ningen innan slutlig ställning tages till frågan om gottgörelse i anledning av det påstådda felet. Såsom ytterligare skäl för bibehållande av en anmärkningsprocess nämnes i betänkandet, att redogöraren kan ha intresse av att revisionsmyndig­ hets beslut över anmärkningen omprövas. Anmärkningen riktas ju mot en av redogöraren vidtagen åtgärd, som måhända enligt dennes uppfattning är riktig. Bibehålies icke anmärkningsprocessen i någon form, skulle i de flesta fall — nämligen då skadeståndskrav icke riktades mot redogöraren — möj­ lighet helt betagas honom att få revisionsmyndighetens beslut i anmärk­ ningsärende omprövat. I frågan huruvida redogörarens skadeståndsskyldighet fortfarande skall prövas i anmärkningsprocess framhålles av utredningen följande. Sannolikt kommer även efter redogöraransvarets avskaffande sakägare, om sådan fin­ nes, vanligen att erlägga det anmärkta beloppet. Utredning om skada och försummelse blir därför i flertalet anmärkningsärenden onödig. Redogöra­ rens ansvar bör därför icke behöva prövas, förrän sakfrågan i anmärk­ ningen avgjorts och det därjämte konstaterats att det anmärkta beloppet inte erlägges av sakägaren. — Ur redogörarens synpunkt skulle det dock vara fördelaktigt, om hans ersättningsskyldighet finge prövas i admini­ strativ process, som är billigare än den allmänna domstolsprocessen. Ut­ redningen anför i anslutning härtill följande. Framhållas må dock, att redogörarens berättigade intressen icke kunna anses åsidosatta, om han beträffande skadeståndsskyldighet gentemot sta­ ten även processuellt sett kommer i samma läge som andra statstjänste­ män, samt att vid en administrativ prövning av redogörares ersättningsskyl­ dighet revisionsmyndigheterna och de administrativa domstolarna finge bedöma skadeståndsfrågor, vilket torde vara främmande för deras verk­ samhet i övrigt. Meningen vore ju i så fall, att dessa administrativa organ skulle tillämpa samma regler och praxis som de allmänna domstolarna. Frå­ gan, vilken rättskraft som skulle tilläggas deras beslut, synes dessutom svårlöst. Det låge väl närmast till hands att låta besluten vinna materiell rättskraft, såsom för närvarande är fallet med beslut i anmärkningsmål. I så fall kunde dock befaras att beträffande redogörares skadeståndsskyldig­ het utbildades en särskild praxis vid sidan av de allmänna domstolarnas. Vi­ dare skulle redogörare genom rättskraften hos dylika beslut betagas möj­ ligheten att få skadeståndsfrågan bedömd av allmän domstol. De komme således alltjämt att intaga en särställning i förhållande till andra tjänste­ män. Om ett administrativt beslut beträffande redogörares skadeståndsskyl­ dighet kunde omprövas av allmän domstol, skulle detta å andra sidan kun­ na medföra en ofta förekommande dubbelprövning. Det kan nämligen knap­ past förväntas att sådana beslut skulle godtagas av vederbörande i samma utsträckning som fallet är med t. ex. beslut i administrativa avlöningsmål, vilka beslut icke heller vinna materiell rättskraft. En dylik administrativ prövning skulle därför antagligen komma alt ganska ofta te sig som en onödig omgång. Det vore därjämte föga tilltalande, om en administrativ dom­ stols lagakraftvunna åläggande av betalningsskyldighet icke skulle utgöra

28 Kungl. Maj. ts proposition nr 119 år 1961

ett slutligt avgörande av den prövade tvisten. Och även om redogöraren godtoge åläggandet, skulle detta dock icke kunna läggas till grund för exekution. Enligt utredningens mening bör anmärkningsprocessen bibehållas även efter redogöraransvarets avskaffande men utformas på sådant sätt, att den endast kommer att avse frågan huruvida den anmärkta åtgärden varit fel­ aktig eller icke. Vad angår anmärkning mot för låg beräkning av skatt eller tull bör dylik anmärkning dock även framgent innehålla yrkande om åläg­ gande för sakägaren att utgiva det anmärkta beloppet, enär beslut häröver vinner materiell rättskraft och allmän domstol icke är behörig att pröva sakfrågan i dylik anmärkning. Sedan det i andra anmärkningsmål än sådana som gäller skatt eller tull blivit slutgiltigt fastställt, att den anmärkta åtgärden varit felaktig, synes det, fortsätter utredningen, lämpligen böra ankomma på revisionsmyndig­ heten att bedöma huruvida krav i anledning av felet bör riktas mot sak­ ägaren, redogöraren eller annan. Framställes sådant krav och bestrides det­ samma eller föranleder det eljest icke betalning, kan frågan om betalnings­ skyldigheten av revisionsmyndigheten hänskjutas till allmän domstols pröv­ ning. Beträffande fall, då en framställd revisionsanmärkning avser en åtgärd eller underlåtenhet som skäligen kan antagas ha utgjort ett enligt allmän lag straffbart tjänstefel, framhåller utredningen att sådana fall alltjämt bör behandlas som hittills, d. v. s. tjänstemannen bör åtalas vid allmän domstol i samband varmed skadeståndstalan bör väckas mot honom.

Utredningens författningsförslag

Frånsett tulltjänstemans ansvar har redogöraransvaret icke reglerats ge­ nom lagstiftning. Ordet »redogörare» förekommer visserligen i några för­ fattningar, såsom kungörelserna den 17 dec. 1920 angående anställande av reservationskrav och den 12 dec. 1924 angående tid för framställande av an­ märkningar vid uppbördsmäns och redogörares räkenskaper m. m. samt vissa instruktioner och reglementen. Men därmed har icke redogöraransvaret så­ som sådant grundats; snarare förutsätter dessa bestämmelser redogörar­ ansvarets existens. Det allmänna redogöraransvaret kan således, uttalar ut­ redningen, avskaffas genom att möjligheten att ålägga redogörare ersätt­ ningsskyldighet i samband med prövning av revisionsanmärkning uteslutes. Fråga om sådant åläggande bör då icke vidare prövas i administrativ ord­ ning utan bör i stället avgöras av allmän domstol. Beträffande redogöraransvaret inom tullverket anföres bl. a. följande. Det särskilda redogöraransvaret inom tullverket är utformat som ett ska­ deståndsansvar grundat på vårdslöshet, försummelse, oförstånd eller oskick­ lighet i tjänsten och överensstämmer således härutinnan redan nu med det ansvar som enligt utredningens mening framledes bör åvila redogörare. Något behov av att, till mildrande av detta särskilda ansvar, inbegripa det­ samma i utredningens förslag föreligger alltså inte. Väl kunde det för en­ hetlighetens skull vara av visst värde om så likväl skedde, men ur andra

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 dr 1961 29

synpunkter visar sig detta medföra svårigheter och olägenheter.------------ Då till det nyss sagda kommer att det särskilda redogöraransvaret inom tull­ verket samt den ordning i vilken det skall utkrävas redan utförligt och till­ fredsställande reglerats i Ora och IvK den 22 juni 1928 (nr 205) med tilllämpningsföreskrifter till Ora, har utredningen stannat för att icke inbe­ gripa detta ansvar i sitt förslag.

I fråga om utgångspunkterna vid utarbetandet av författningsförslag på området anför utredningen följande. Vid utarbetandet av sitt författningsförslag har utredningen utgått från de bestämmelser angående aninärkningsprocessen, vilka återfinnas i revi­ sionsmyndigheternas instruktioner, ävensom tagit ställning till sådana regler för processen som utformats i praxis. Målet har varit att skapa en författning angående anmärkningsförfarandet, vilken skall kunna tilläm­ pas av samtliga revisionsmyndigheter. Till följd härav ha, på något un­ dantag när, i förslaget icke medtagits sådana bestämmelser som gälla för detta förfarande endast hos några revisionsmyndigheter och som icke an­ setts böra utsträckas till att generellt gälla för den statliga revisionsverk­ samheten. Hit höra bestämmelser om böter och viten för försummelse i fråga om avlämnande av räkenskaper eller infordrade upplysningar, av vilka bestämmelser behovet icke är detsamma hos alla revisionsmyndighe­ ter, samt om revisionsarbetets praktiska utformning, vilken givetvis bör anpassas till revisionsmyndighetens organisation och arten av dess granskningsmaterial. Bestämmelser ha däremot föreslagits som, enär de äro av principiell innebörd, böra vara lika för alla revisionsmyndigheter. Även om utredningens förslag blir gällande komma alltså vissa detaljer i revi­ sionsarbetet att fortfarande bli olika för olika myndigheter; därest inne­ hållet i en revisionsmyndighets instruktion avviker från någon föreslagen bestämmelse, bör givetvis instruktionen härutinnan ändras, om förslaget blir antaget. Författningsförslaget reglerar dels anmärkningsförfarandet och dels för­ farandet för utbekommande av belopp beträffande vilket anmärkning god­ känts genom lagakraftvunnet beslut i anmärkningsmål. Däremot berör förslaget icke avskrivning av sådan statens fordran som uppkommit till följd av felaktighet vid debitering eller medelsförvaltning.

Utredningen anser en utvidgning av möjligheterna till anmärkningar be­ träffande felaktighet, som missgynnat sakägare, vara önskvärd. För närva­ rande finnes författningsenlig skyldighet för revisor att framställa sådan anmärkning blott i tullfrågor. I skattehänseende kompletteras anmärk­ ningsförfarandet i detta hänseende med en bestämmelse i uppbördsförordningen som ålägger länsstyrelse alt efter underrättelse från riksräkenskapsverket återbetala för mycket erlagd skatt. Hos vissa af färsdrivande verk föranleder vidare iakttagelse av felaktighet, som drabbat sakägare, regel­ mässigt åtgärd för rättelse. Utredningen tillägger följande. Att revisors rätt att agera till förmån för sakägare nu är begränsad till skatte- och tullområdena torde äga visst samband med att förvaltnings­ beslut på dessa områden vinna materiell rättskraft. Beträffande däremot t. ex. anmärkning rörande löneutbetalning förhåller det sig tvärtom sä, alt sakägaren icke drabbas av någon som helst rättskraft av beslut häröver. Såväl i administrativ ordning som inför allmän domstol kan sakägarens yrkande att tillerkännas det belopp, som enligt beslut över anmärkningen

30 Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1961

icke borde ha utgått, upptagas till saklig prövning. Det föreslagna förfa­ randet innebär emellertid att ändamålet med revisionsverksamheten i viss mån förändras. Under tidigare skeden har huvudvikten i verksamheten lagts på rättelser i efterhand, varvid intresset att återbekomma felaktiga utbetalningar stått i förgrunden. Revisionsarbetets fiskaliska karaktär tog sig i rättspraxis uttryck bl. a. däri, att revisor icke kunde anföra besvär i anmärkningsmål till sakägares fördel. På senare tid har revisionsmyndig­ heternas uppgift att förebygga fel utvidgats och starkare betonats. Utred­ ningens förslag innebär såtillvida ett ytterligare steg i denna riktning, att anmärkningsprocessens bibehållande motiverats med bl. a. önskvärdheten av ledande prejudikat. Denna synpunkt torde tala för att anmärkning skall kunna framställas till sakägarens fördel även beträffande annat än skatt och tull. Till stöd härför kan också åberopas, att sakägare på skatte- och tullområdena icke böra intaga annan ställning mot det allmänna än övriga sakägare.

Utredningen föreslår därför, att revisors rätt att framställa anmärkning utvidgas till att även avse felaktighet, som åsamkat sakägare förlust. Där­ med följer även rätt för revisor att föra sådan talan hos högre instans.

Anledning att i den nya anmärkningsprocessen pröva vem som skall an­ ses vara redogörare eller eljest ersättningsskyldig saknas enligt utredning­ en. Emellertid finns även i det föreslagna förfarandet behov av att någon uppträder för att såsom part taga ställning till revisorns i anmärkningen framförda påståenden. Myndighet eller annan, mot vars räkenskaper anmärk­ ningen riktas, samt den tjänsteman som vidtagit den anmärkta åtgärden och som därför har ett berättigat intresse av att få försvara densamma bör enligt utredningens mening få komma till tals i processen. Detsamma bör gälla beträffande sakägaren, enär målet rör honom såtillvida att antingen krav på det anmärkta beloppets utfående kan komma att riktas mot honom eller förlust kan komma att åsamkas genom den anmärkta åtgärden. Rörande revisors möjlighet att återkalla anmärkning anför utredningen följ ande. Revisor kan för närvarande förfoga över tvisten i anmärkningsmål på så sätt, att högre instansmyndighet är förhindrad att i sak pröva revisions­ myndighets beslut att gilla framställd anmärkning, därest revisorn medger av kronans motpart besvärsvägen framställt yrkande om ogillande av an­ märkningen. Ett dylikt medgivande har alltså samma verkan som ett återkallande av anmärkningen. Enligt utredningens mening finns icke skäl att i anmärkningsförfarandet tillerkänna revisor större förfoganderätt över processföremålet än vad t. ex. taxeringsintendent har i taxeringsprocessen. Sedan revisionsmyndighet prövat anmärkning bör revisorn alltså icke kunna återkalla denna.

I motsats till vad som för närvarande gäller bör enligt utredningens me­ ning anmärkning få riktas mot samma åtgärd mer än en gång, om ny grund kan åberopas. Eljest skulle revisor för att vara säker på att en an­ märkt felaktighet skall kunna rättas vara nödsakad att åberopa alternativa grunder till stöd för sin talan, vilket kan verka betungande på revisions­ arbetet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1961 31

I författningsförslaget har intagits en bestämmelse om rätt för myndig­ het att låta anmärkning förfalla, om anmärkningen rör sig om belopp av ringa storlek eller ärendets fortsatta handläggning skulle vålla mer arbete och kostnad än vad som motsvarar det belopp varom fråga är. Leuteration medges för närvarande även i vissa fall om anmärkningen visserligen är lagligen grundad men den anmärkta åtgärden finnes ha varit ur det all­ männas synpunkt gagnelig eller skälig eller om eljest särskilda skäl före­ ligger. Härom anför utredningen följande. Bestämmelsen motiverades vid sin tillkomst med behovet av att kunna ef­ tergiva ersättningsanspråk i fall då det skulle synas orimligt eller oskäligt att göra detsamma gällande. Enär ersättningsskyldighet icke skall utkrävas i den föreslagna processen, kan dylik leuterationsrätt icke bibehållas med sagda motivering. Såsom förslaget är utformat kan fråga endast uppstå hu­ ruvida behov föreligger av en bestämmelse vilken skulle ge revisionsmyndig­ het rätt att från vidare handläggning utmönstra sådana anmärkningsärenden som, ehuru vederbörande anmärkning gillats, avsett åtgärder vilka icke grundat ersättningsskyldighet för sakägare eller statstjänsteman (redogö­ rare). Bedömandet av en anmärkt åtgärd ur de synpunkter som innefattas i nu förevarande leuterationsbestämmelse kan alltså under inga omständig­ heter ske inom ramen för den föreslagna processen utan först i samband med frågan om utkrävande av ett i processen fastställt anmärkningsbelopp. En motsvarighet till denna leuterationsbestämmelse har därför i utredning­ ens förslag intagits bland stadgandena rörande förfarandet för utbekom­ mande av fastställt anmärkningsbelopp. Den leuterationsrätt, som för när­ varande tillkommer kammarrätten såsom besvärsinstans, blir enligt för­ slaget avskaffad. Enligt gällande bestämmelser skall en anmärkning för att kunna prövas av revisionsmyndigheten i princip delges redogöraren inom tre år från den dag räkenskapen inkommit till myndigheten. Utredningen anser att, om redogöraransvaret avskaffas och ersättes med vanligt tjänsteansvar, något be­ hov av särskild, kortare preskriptionstid i anmärkningsfrågor inte föreligger. De allmänna preskriptionsbestämmelserna bör vara tillämpliga över hela linjen i fråga om tjänstemans ersättningsskyldighet. Frågan om möjligheten att använda ett anmärkningsbelopp för kvitt­ ning mot en sakägaren tillkommande fordran beröres ingående i be­ tänkandet. För närvarande förekommer sådan kvittning i viss utsträckning. Utred­ ningen framhåller att kvittningen ofta torde företagas utan att sakägaren godkänt den i förväg och t. o. in. mot hans bestridande. Särskilt gäller det sagda beträffande de vanligast förekommande anmärkningsfallen, näm­ ligen sådana som avser löneförmåner. Framgår det av ett anmärkningsutslag, att eu tjänsteman uppburit lön med för högt belopp, ligger det nära till hands att avdraga beloppet å tjänstemannen därefter tillkommande lön. Då det emellertid synes tveksamt under vilka förutsättningar och i vad mån kvittning lagligen kan eller bör ske statsverket och enskilda emellan, har utredningen ansett sig böra undersöka möjligheten och lämp­ ligheten av sådan kvittning.

32 Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1961

Rörande de civilrättsliga reglerna om kvittning in. in. anföres följande. Som allmän regel anses gälla, att en gäldenär, som i sin tur äger en till betalning förfallen fordran lios borgenären, kan helt eller delvis betala sin skuld genom att förklara sig avstå från sin fordran. Regeln är dock inga­ lunda undantagslös. Sålunda utgör exempelvis 7 kap. 6 § andra punkten föräldrabalken hinder mot alt genom kvittning betala underhållsbidrag som där avses. Vidare torde på grund av 10 kap. 17 § sista stycket rätte­ gångsbalken två fordringar icke mot ena partens vilja kunna kvittas mot varandra med mindre en och samma domstol är behörig pröva dem båda. Det sist sagda kan vara av särskild betydelse vad beträffar förhållandet statsverket och enskilda emellan. Sålunda kan icke kvittning ifrågakomma när det ena fordringsanspråket skall slutgiltigt prövas av allmän domstol och det andra, såsom ofta är fallet i offentligrättsliga förhållanden, av ad­ ministrativ myndighet eller domstol. Detsamma torde analogivis böra gälla när anspråken skola slutgiltigt prövas av skilda administrativa organ. Så mångförgrenad som statens verksamhet är kan det vidare ifrågasät­ tas i vad mån fordringar och skulder, uppkomna inom olika sådana verk­ samhetsgrenar, rimligen böra få kvittas mot varandra även då hinder av förut angivet slag icke möter häremot. Frågan har behandlats i den rätts­ vetenskapliga litteraturen (se t. ex. Herlitz: Föreläsningar i förvaltnings­ rätt III s. 492 f och 547 f, Hessler i Förvaltningsrättslig tidskrift 1952 s. 310 f, Jägerskiöld i samma tidskrift 1954 s. 328 f, Rodlie: Obligationsrätt s. 56 f och 59 f samt Sundberg: Allmän förvaltningsrätt s. 192) utan att något entydigt och uttömmande svar lämnats på densamma. Emellertid torde, oavsett hur frågan ur rent rättslig synpunkt må bedömas, praktiska hinder oftast föreligga mot kvittning i dessa fall. Det kan ju t. ex. icke rimligen fordras att en myndighet, då den har att verkställa en utbetalning, dess­ förinnan skall ha hos andra myndigheter efterhört om möjlighet till kvitt­ ning föreligger.

Sill ställningstagande till frågan motiverar utredningen på följande sätt. När det för utredningen gällt att taga ställning till frågan, huruvida ett i anmärkningsmål enligt utredningens förslag fastställt anniärkningsbelopp må kunna få användas för kvittning, har på grund av det nyss sagda de fall stått i förgrunden, då fordran och genfordran äro att hänföra "till en och samma myndighets verksamhet, ehuru problemet principiellt sett har en vidare omfattning. Utredningen har därvid kommit till den uppfatt­ ningen att frågan bör — med viss reservation — besvaras jakande. Ett be­ lopp, vilket i anmärkningsväg och således vid omsorgsfull och sakkunnig administrativ prövning befunnits ha av viss myndighet felaktigt utbetalts, synes nämligen, såvitt och i den mån icke särskilda omständigheter lägga hinder i vägen härför, kunna få avräknas vid myndighetens kommande utbetalningar till den som med orätt uppburit detsamma. (Jfr MO:s ämbetsberättelse 1946 s. 365 f. En i viss mån motsatt mening, se Westerberg: Om rättskraft i förvaltningsrätten s. 264, 726 f och 730.) Det kan knappast böra fordras att myndigheten i sådant fall, ehuru en faktisk möjlighet att kvitta föreligger, skall nödgas vid allmän domstol föra talan om utfående av beloppet. Ivvittningsrätten innebär ju betydande fördelar, och därför bör staten icke frivilligt genom administrativ praxis eller lagstiftning onödigt­ vis avhända sig densamma. Att ett i anmärkningsmål fastställt anmärkningsbelopp må kunna användas för kvittning har för övrigt redan stad­ gats beträffande visst slag av statsbidrag. Jämlikt 21 § kungörelsen den 19 dec. 1958 (nr 665) om statsbidrag till driftkostnader för det allmänna skol-

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1961 33

väsendet äger nämligen länsskolnämnd i samband med att nämnden beslu­ tar om storleken av statsbidrag till kommun förordna, att från statsbidraget skall avräknas vad som enligt slutligt fastställd, av riksräkenskapsverket gjord anmärkning felaktigt utbetalats till kommunen i sådant bidrag för tidigare redovisningsår.

Den av utredningen gjorda reservationen i fråga om verkställande av kvitt­ ning hänför sig i första hand till sådana fall då förbud mot kvittning gäller. Exempel härpå återfinnes särskilt i de författningar som reglerar statens bidrags- och understödsverksamhet. Sålunda torde av 39 § lagen om folk­ pensionering, 12 § lagen om allmänna barnbidrag, 38 § familjebidragsförordningen och 106 § lagen om allmän sjukförsäkring kunna e contrario slu­ tas, att folkpension, barn- eller familjebidrag eller sjukhjälp som någon i god tro uppburit med för högt belopp icke må återkrävas och således icke får avdragas vid senare utbetalning av förmånen i fråga. Utredningen tillägger bl. a. följande. Om av ett lagakraftvunnet beslut i den av utredningen föreslagna anmärkningsprocessen framgår, att en befattningshavare uppburit för mycket i lön, måste ett mot honom riktat återkrav (s. k. condictio indebiti) anses i och för sig väl grundat. Enligt utredningens mening må därför i sådana fall kvittning genom avdrag å befattningshavaren sedermera tillkommande lönebelopp kunna ifrågakomma. Därmed är dock icke sagt att så alltid bör ske. 1 detta hänseende må särskilt erinras om den begränsning som rät­ ten till återkrav i dylika fall enligt vissa uppmärksammade rättsfall ansetts vara underkastad (se NJA 1955 s. 310 och 1958 s. 475, jfr dock 1942 s. 101). Hänsyn till rättspraxis på området bör därför tagas då fråga är att i nu behandlade fall mot befattningshavarens bestridande göra avdrag å hans lön.

Beträffande läroverksko mm uns ansvar för statsmedel (213 § läroverksstadgan) föreslås icke någon ändring. Rörande arten av detta an­ svar anföres följande. Därest medel, som kommunen uppburit för läroverks drift eller som skol­ styrelsen eljest har om händer för statsverkets räkning, utbetalas i strid mot gällande författningar, är kommunen enligt nämnda paragraf skyldig att efter beslut av riksräkenskapsverket återbetala motsvarande belopp till statsverket. Äterbetalningsskyldighet föreligger dock icke om den felaktiga utbetalningen grundats på beslut av statlig myndighet. Över beslut av riks­ räkenskapsverket om återbetalning enligt § 213 må enligt § 215 besvär an­ föras hos kammarrätten. Läroverkskommuns nämnda ansvar kan betraktas som en särskild form av ansvar för disposition av statsmedel, vid sidan av redogöraransvaret men jikartat med detta. Ansvaret innebär skyldighet för läroverkskommun att gentemot statsverket svara för alla objektivt sett författningsstridiga utbe­ talningar, grundade på beslut av kommunens egna organ eller befattnings­ havare. Mot dessa liksom mot dem till vilka utbetalningarna gjorts bör väl kommunen i mån av befogenhet äga regressrätt, men huruvida sådan be­ fogenhet föreligger torde få prövas av allmän domstol med ledning av all­ männa rättsregler.

Utredningen anser, att de skäl som föranlett förslaget om redogöraransvarets slopande inte kan göras gällande med samma styrka i fråga om lä- I! Itihaiuj till riksdagens protokoll 1961. t samt. Xr 119

34 Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1961

roverkskommuns ansvar. Detta ansvar infördes så sent som år 1958 och in­ nebär en kommunens garanti gentemot statsverket för de kommunala orga­ nens och befattningshavarnas rätta handliavande av statsmedel. Att denna garanti innebär ett strikt ekonomiskt ansvar kan, enligt utredningens upp­ fattning, inte anses stridande mot det allmänna rättsmedvetandet på sam­ ma sätt som redogöraransvaret mången gång visat sig vara.

IY. Remissyttrandena

Redogöraransvaret

Förslaget att avskaffa det särskilda redogöraransvaret har tillstyrkts av samtliga remissinstanser utom en, nämligen justitiekanslersämbetet, som i stället förordar en mera begränsad reform i syfte att lindra redogörarnas nuvarande ansvar. Statens organisationsnamnet ger uttryck för den uppfattningen att mild­ ringen av redogöraransvaret kan förväntas befrämja effektiviteten inom den statliga medelsförvaltningen. Kammarrätten finner att redogöraransvaret måste anses äga avsevärda fördelar såsom ett medel att hos därav berörda tjänstemän inskärpa vikten av noggrannhet och vaksamhet. Kritiken mot redogöraransvaret och utred­ ningens undersökningar visar emellertid att allvarliga principiella olägen­ heter förefinnes. Det synes även uppenbart, att ett system som för att inte medföra alldeles orimliga verkningar förutsätter konstant tillämp­ ning av ett extraordinärt rättsmedel, nådeinstitutet, inte kan anses tillfreds­ ställande ur principiell synpunkt. Då någon motsvarighet till redogörar­ ansvaret icke torde förekomma i något annat land och behov av sådant ansvar inte gjort sig gällande vare sig i den kommunala förvaltningen el­ ler i det enskilda näringslivet, synes det inte behöva befaras att menliga följder för statsverket skulle inträda, om redogöraransvaret avskaffas. Kam­ marrätten har fördenskull icke något att erinra mot att så sker. Försvarets civilförvaltning framhåller att även om redogöraransvarets existens inom försvaret, åtminstone vad angår kassacheferna, knappast kan anses ha haft större betydelse för undvikande av felaktigheter genom för­ summelse och oaktsamhet, torde dess stränghet dock ha utgjort en återhål­ lande faktor i fråga om utbetalningar, som synts redogörarna tveksamma. Civilförvaltningen befarar att, i den mån sakägarnas villighet att betala har sin grund i önskan att redogöraren personligen icke skall åsamkas förlust, risk föreligger att redogöraransvarets avskaffande kommer att minska sak­ ägarnas benägenhet att betala. Utvecklingen under senare år och icke minst de fall, där — med rätt eller orätt — god tro åberopats, synes ge stöd för detta antagande. Någon garanti för att frivillig betalning från sakägarnas sida även framdeles skall förekomma i samma utsträckning som hittills kan i varje fall icke anses föreligga. Emellertid har de på senare tid av­

Kanyl. Maj. ts proposition nr 11.9 ur 1961 30

dömda fallen av regresstalan, där god tro åberopats av sakägaren, i fråga om möjligheterna för redogörarna att »söka sitt åter» givit dessa en sämre ställning än tidigare. Det måste vid sådant förhållande i många fall fram­ stå såsom oskäligt att åberopa det särskilda redogöraransvaret. Civilförvalt­ ningen erinrar även om utvecklingen mot centralisering och mekanise­ ring med användande i ökad omfattning av hålkorts- och databehandlingsmaskiner inom vissa områden, exempelvis utbetalning av löner. Då utbe­ talning sker på dylikt sätt synes det personliga redogöraransvaret otymp­ ligt och i många fall ohållbart. — Vid övervägande av skälen för och emot anser därför civilförvaltningen i likhet med utredningen, att det speciella redogöraransvaret nu bör slopas. Det synes icke förenligt med nutida krav på billighet och rättvisa, att redogörare, som iakttagit normal aktsamhet och vidtagit de åtgärder till förhindrande av förlust för statsverket, vilka rimligen kan krävas av honom, likväl skall kunna ådömas ersättningsan­ svar. Besvärssakkunniga anser att redogöraransvaret är så strängt, att det ej sällan leder till resultat, som är direkt stötande för rättskänslan. Behovel av ändrade regler är uppenbart. En reform bör, fortsätter de sakkunniga, ta sikte på att mildra de anspråk, som nu ställes på redogörarna. Besvärs­ sakkunniga finner dock att ett ställningstagande till frågan om redogöraransvarets slopande försvåras därav att, på grund av att redogöraransva­ ret hittills tillämpats, en domstolspraxis saknas, som skulle klarlägga vad ett vanligt civilrättsligt skadeståndsansvar innebär på nu förevarande om­ råde. Någon tydlig uppfattning om innebörden av civilrättsligt ansvar för en tjänsteman, som nu har redogöraransvar, kan överhuvud icke vin­ nas. Ett upphävande av redogöraransvaret utan vidtagande av andra åt­ gärder kan därför leda till att det nuvarande rättsläget brytes, utan att man på förhand med bestämdhet kan säga vad som träder i stället. Avse­ värd tid kan komma alt förflyta, innan en klar praxis utformats av de allmänna domstolarna. Mot bakgrund av hittillsvarande praxis i anmärkningsmål kan domstolarna tänkas komma att kräva, att den som företager utbetalning eller verkställer uppbörd fullgör dessa sina uppgifter på ett felfritt sätt. Berörda tjänstemäns ansvar skulle då förbliva i det närmaste strikt. Möjligt är också att domstolarna snarare kommer att influeras av paralleller från förhållandena inom den enskilda arbetsmarknaden. Man får emellertid, enligt besvärssakkunniga, antaga, att domstolarna vid an­ svarets utformning kommer att ta hänsyn till de statliga arbetsuppgifternas karaktär och vikten av förvaltningens rationella och effektiva bedrivande. Besvärssakkunniga förordar därför såsom eu tänkbar lösning all eu för­ fattning utfärdas med tjänsteföreskrifter för sådana tjänstemän som före­ tar utbetalning eller verkställer uppbörd. Domstolarna skulle då få ett täm­ ligen säkert underlag, på vilket de kan bygga sin praxis. - Eu allmän över­ syn av gällande tjänsteföreskrifter på redogörarområdet är påkallad i det­ ta sammanhang, eftersom åtskilliga föreskrifter torde utgå från existensen av det nuvarande ansvaret.

36 Kungl. Maj.ts proposition nr 119 år 1961

Även justitiekansler sämbete t berör frågan om vilket ansvar, som skulle åvila redogörare om den föreslagna reformen genomfördes. Det är, fram­ håller ämbetet, måhända osäkert, om det allmänna tjänsteansvaret inrym­ mer ersättningsskyldighet för fel i tjänsten, som vållat skada, även om fe­ let ej är straffbart, således åtminstone att hänföra till tjänstefel enligt 25 kap. 4 § strafflagen. Det synes också i någon mån ovisst, om det ansvar som enligt förslaget skall ersätta redogöraransvaret förutsätter, att det be­ gångna felet är straffbart såsom tjänstefel eller det är tillfyllest med ett fel av mindre grov beskaffenhet. Ämbetet anför bl. a. följande. Ä ena sidan vill det förefalla, som om tjänstefel skulle vara en förutsätt­ ning för inträde av ersättningsskyldighet enligt förslaget, å andra sidan sy­ nes ej oberättigat ställa frågan, om detta verkligen är fallet, eftersom så­ dana fel av redogörare, som äro tjänstefel, anses böra åtalas och icke skola ge upphov till anmärkningsmål. Det skulle måhända i så fall ligga nära till hands att förmoda, att för ersättningsskyldighet ej fordrades, att redogörare gjort sig skyldig till »tjänstefel», utan att det räckte med eu lägre grad av vållande hos denne. Emellertid förefaller ej osannolikt, att utredningen räknat med att i praktiken åtal vanligen ej anställes för de tjänstefel, varom här är fråga, och att följaktligen hinder ej möter att be­ handla dem anmärkningsvägen.-------------Huruvida det är lämpligt att, så­ som här antagits, grunda ersättningsskyldigheten för redogörare å be­ gånget tjänstefel och samtidigt förutsätta, att detta ämbetsbrott ej varder åtalat, lärer kunna starkt ifrågasättas. Detta så mycket mer som ju åtals­ plikt föreligger för allmänna åklagare, så snart till deras kännedom kom­ mer, att brott begåtts. Uteslutet är ej heller, att mot vad som i ett enskilt fall måhända antagits åtal kommer att väckas för tjänstefelet, sedan anmärkningsprocessen kommit i gång. Vad angår felaktigheter, som beivras i disciplinär väg såsom tjänstefel, må här tilläggas, att enligt 25 g 4. all­ männa verksstadgan disciplinärt förfarande ej är avsett att inledas, såvida anledning finnes att talan om enskilt anspråk kommer att föras. Justitiekanslersämbetet ifrågasätter — oavsett vad som kan anses vara gällande rätt eller förslagets ståndpunkt beträffande området för ersätt­ ningsskyldighet — om icke redogöraransvaret i så måtto bör bibehållas, att ersättningsskyldighet för redogöraren inträder vid lägre grad av vållande än sådant som kräves för tjänstefel. Om det med hänsyn till samtliga före­ liggande omständigheter finnes skäligt och billigt, skulle felet, ehuru det ej förskyller straffansvar för tjänstefel, medföra skyldighet för redogöraren att ersätta den genom felet vållade skadan. Det kan icke uteslutas att det be­ träffande fel i redogörartjänsten finns ett område, där ett förelupet fel icke är att bedöma som tjänstefel men likväl bör föranleda skadeståndsansvar, utan att detta kan anses oskäligt. Vidare framhålles, att verkningarna av ett fullständigt avskaffande av redogöraransvaret icke kan med önskvärd trygg­ het överblickas, särskilt med hänsyn till betydelsen av att kravet å nog­ grann hushållning med statens medel alltjämt verksamt upprätthålles ocb att sakägarnas villighet att ersätta genom redogörares fel oriktigt erhållna medel ej utan tungt vägande skäl beaktansvärt försvagas. Även försvarets civilförvaltning uttalar sig om det ansvar, som framde­ les åvilar redogörare.

Kungl. Maj.ts proposition nr 119 år 1961 37

Redogöraransvarets avskaffande kan givetvis icke innebära, att en stats­ tjänsteman, som fattar förvaltningsbeslut med ekonomiska konsekvenser, skulle vara befriad från allt ansvar för sitt beslut. Utgångspunkten för det ansvar, som härvidlag åligger honom, lärer vara de med ifrågavarande be­ fattning förenade tjänsteåliggandena. För olika befattningar och för skilda förvaltningsområden kan dessa åligganden vara relativt sldftande. För för­ svarets del torde föreskrifterna i allmänt försvarsförvaltningsreglemente (SFS 1954: 587) kunna ge viss ledning. Statens sakrevision anser att redogöraransvaret visserligen är av icke ringa betydelse för den statliga ekonomiska verksamheten men att övervä­ gande skäl dock talar för att denna speciella ansvarsform modifieras i olika avseenden. Det väsentliga från statsverkets synpunkt anges vara att den statliga medelsförvaltningen är föremål för en effektiv och planmässig ka­ meral revision, även om denna icke bygger på redogöraransvar och anmarkningsprocess i deras nuvarande form. Sakrevisionen anser dock att frågan om redogöraransvarets avskaffande bör prövas i ett sammanhang med det år 1958 framlagda förslaget till lagstiftning om det allmännas skadestånds­ ansvar. Svenska stadsförbundet berör frågan om läroverkskommuns ansvar gent­ emot statsverket beträffande statsmedel, som tillförts kommunen för läro­ verkets drift. Förbundet erinrar om att skolförfattningssakkunniga i sin den 29 januari 1958 avgivna promemoria anförde att det, om det statliga redogöraransvaret slopades eller modifierades, kunde vara anledning alt ta upp frågan om läroverkskommuns ansvar till ny prövning. Stadsförbundet ifrågasätter, om inte ansvaret nu borde modifieras på sätt som svarar mot vad som föreslagits i fråga om de statliga redogörarnas ansvar. Skolöverstyrelsen anser däremot, i likhet med utredningen, att det strikta ansvar, som innebär en kommunens garanti gentemot statsverket för de kommunala organens och befattningshavarnas rätta liandhavande av stats­ medel, som ställts till kommunens förfogande, bör bibehållas, överförandet till kommunerna av läroverkens ekonomiska förvaltning torde förutsätta ett kommunens ansvar av denna art. I några yttranden berörs frågan om formen för ett upphävande av redo­ göraransvaret. Försvarets civilförvaltning ifrågasätter om inte det nuva­ rande ansvaret har sådan hävd, att dess upphävande bör komma till ut­ tryck i ett av Kungl. Maj :t och riksdagen meddelat beslut. Enligt besvurssakkunnigas uppfattning ler det sig numera naturligt att betrakta regler­ na om redogöraransvaret såsom civilrättsliga regler och de torde med hän­ syn härtill böra upphävas genom civillagstiftning. 1 den mån positiva skade­ ståndsregler för statstjänstemännen kan meddelas i lag, hade bestämmel­ sen om redogöraransvarets avskaffande liafl sin givna plats i en sådan lag. Om en allmän tjänstemannalag funnits, skulle likaså den erforderliga bestämmelsen ha kunnat inlagas såsom eu övergångsbestämmelse i denna. Skulle man icke anse civillagstiflningens form erforderlig, bör bestämmel­ sen i stället intagas i eu författning, vilken är antagen med riksdagen.

38 Kungl. Maj. ts proposition nr 119 ur 1961

Anmärkningsprocessen Vad utredningen föreslagit i fråga om anmärkningsprocessen har av fler­ talet remissinstanser tillstyrkts, lielt eller till väsentliga delar. Några remissinstanser har dock ifrågasatt om icke med eu omläggning av anmärkningsprocessen bör anstå i avvaktan på en lösning av frågan om statstjänstemännens förhandlingsrätt m. m. Det erinras i dessa yttranden om att ett betänkande i frågan framlagts år 1960 (SOU 1960: 10). Riksräkenskapsverket anför följande. Därest de fortsatta övervägandena beträffande frågan om förhandlings­ rätt för statstjänstemännen skulle leda till att deras anställnings- och löne­ villkor komma att grundas på kollektivavtal, kommer även frågan om för­ farandet i anmärkningsmål, i vart fall sådana som avse löneförmåner, i ett nytt läge. Sålunda får antagas att kollektivavtalstvister på tjänstemanna­ området komma att handläggas av arbetsdomstolen, vilken därvid torde erhålla en sådan sammansättning, att sakkunskap i tjänstemannaförhållan­ den blir företrädd. Här aktualiserade frågor böra beaktas Aid fortsatta över­ väganden beträffande anmärkningsprocessens slutliga utformning. Statens sakrevision framhåller att förslaget angående statstjänstemäns förhandlingsrätt kan komma att medföra icke oväsentliga modifieringar i fråga om bl. a. anmärkningsmålens omfattning och handläggning. I avvak­ tan på denna reform bör det kunna ifrågasättas att mera provisoriskt införa en bestämmelse om rätt för vederbörande revisionsmyndighet att inom vis­ sa gränser i efterhand eftergiva i anmärkningsväg till återbetalning fastställ­ da belopp. En av förutsättningarna härför bör bl. a. vara att det är klart ådagalagt, att beloppet icke kan tagas ut av vederbörande sakägare. Även statskontoret, försvarets civilförvaltning och vattenfallsstyrelsen pe­ kar på konsekvenserna i nu förevarande hänseende av ett genomförande av förslaget om statstjänstemäns förhandlingsrätt. I några remissyttranden uttalas tvekan inför den principiella omlägg­ ning av anmärkningsprocessen som föreslagits. Statskontoret ifrågasätter sålunda om tillräckliga skäl föreligger för ett bibehållande av denna pro­ cessform, då besluten icke längre skall medföra rättskraft mot redogöraren. Statskontoret vill dock med hänsyn till vad utredningen anfört i frågan inte motsätta sig förslaget. Kammarrätten framhåller att det nuvarande anmärkningsförfarandet kan karakteriseras som ett administrativt process­ institut, vari fastställes huruvida kronan äger ett anspråk mot viss eller vis­ sa enskilda. Kammarrätten tillägger följande. I det föreslagna förfarandet däremot skulle endast fastställas huruvida enligt kronans mening den yttersta grunden för ett eventuellt anspråk fö­ religger, och detta utan att det samtidigt avgöres mot vem eller vilka an­ språket skall riktas. Det gäller med andra ord att träffa avgörande om en enda, låt vara viktig faktor, som har betydelse för frågan om inledande av ett judiciellt förfarande. Detta avgörande är otvivelaktigt av rent admini­ strativ karaktär. Förslaget kan följaktligen sägas innebära, att administra­ tiva uppgifter anförtros åt dömande instanser. Därmed torde också vara

Kungl. Maj.ts proposition nr 119 ur 1!)61 39

sagt, att det föreslagna förfarandet icke rätteligen kan betecknas som en process. Kammarrätten har ansett det vara av värde, alt dessa förhållanden på­ pekas. Därmed har kammarrätten dock icke avsett att framställa någon avgörande invändning mot det föreslagna förfarandet. Det synes icke finnas någon anledning, varför icke detsamma skulle kunna fungera tillfredsstäl­ lande såsom ett rent administrativt institut. Att ett behov av förfarandet föreligger, synes kammarrätten på de av utredningen anförda grunderna sannolikt. Det torde även vara praktiskt riktigt att utnyttja den sakkun­ skap på området som förefinnes hos kammarrätten.

Försvarets civilförvaltning erinrar om att utredningens förslag innebär att staten avhänder sig ett låt vara föråldrat men från statens synpunkt alltjämt relativt effektivt och föga kostnadskrävande medel att indriva be­ lopp, som oriktigt utgivits. Då framställt krav hestrides eller eljest icke för­ anleder betalning och om kronans ställning icke befinnes vara så stark att kvittning kan tillgripas, bör övervägas att hänskjuta frågan om betalnings­ skyldighet till allmän domstols prövning. Vid dylikt övervägande måste självfallet olika omständigheter beaktas, såsom det anmärkta beloppets storlek, frågan huruvida sakägaren kan ha varit i god tro, utsikterna att i händelse av en för kronan gynnsam utgång av målet utfå något av sak­ ägaren, med förfarandet förenade kostnader in. in. I åtskilliga fall måste dessa överväganden leda till att myndigheten finner sig icke rimligen böra vidtaga ytterligare åtgärder och att saken sålunda får förfalla. — Den föreslagna processordningen utgör, enligt civilförvaltningen, ett försök til! modernisering av den genom praxis utvecklade anmärkningsprocessen, av vilken man velat ta tillvara vissa värdefulla sidor. Civilförvaltningen tilläg­ ger följande.

Eftersom ett gillande av eu anmärkning icke i första hand innebär åläg­ gande att ersätta statsverket liden förlust utan ett konstaterande av att kro­ nan har en fordran av sådan beskaffenhet att den kan användas för kvitt­ ning, vill ämbetsverket ifrågasätta, om ett system med fastställande av an­ märkning måste anses ofrånkomligt. Kvittning enligt vanliga civilrältsliga grunder bör kunna tillgripas utan sådant fastställande, även om vissa garantier bör skapas för att kvittning icke tillgripes i en omfattning som kan anses obillig mot vederbörande sakägare. I sådana fall, där delade me­ ningar råder mellan å ena sidan revisionsmyndigheten och å andra sidan den för den felaktiga åtgärden ansvariga myndigheten eller sakägaren om åtgärdens riktighet, kunde det måhända även med hänsyn till rättssäker­ heten vara tillfyllest, om utan formbundet förfarande ett auktoritativt och bindande uttalande om den tveksamma åtgärdens riktighet kunde erhållas från ett centralt organ med erforderlig insikt i hithörande frågor. Såsom sådant centralorgan torde i princip riksrevisionsverket i särskild, kvalifice­ rad sammansättning kunna fungera. I fråga som uteslutande eller övervä­ gande rör föreskrifter in. in., utfärdade av annat centralt ämbetsverk, kan givetvis tänkas att detta fungerar såsom auktoritativt organ i nu ifrågava­ rande hänseende. Eu dylik anordning synes närmast kunna bli aktuell inom sådana förvaltningsområden, där specialrevision finnes inrättad. Med hänsyn till den möjlighet, som nu finnes att besvärsvägen bringa mål om

40 Kungl. Maj.ts proposition nr 119 år 1961

avlönings- in. fl. förmåner under kammarrättens prövning — och någon ändring härutinnan synes icke i förevarande sammanhang ha förutsatts — torde det i enhetlighetens intresse vara erforderligt att även i ärenden av nyssberörd art tillåta fullföljd till kammarrätten. Justitiekansler sämbetet hyser viss tvekan om icke möjlighet bör före­ ligga att i anmärkningsprocessen slutgiltigt pröva frågan om redogörares ersättningsskyldighet och i förekommande fall ålägga redogöraren sådan skyldighet. Ämbetet anför bl. a. följande härom. Det torde icke vara obefogat göra gällande, att det långt ifrån är säkert, att de allmänna domstolarna äro mera skickade än ifrågavarande admi­ nistrativa myndigheter — och förvaltningsdomstolar — att bedöma, om sådan försummelse förelupit i fråga om en redogörares fel, att redogöraren bör dömas till ersättningsskyldighet. De administrativa myndigheterna lik­ som förvaltningsdomstolarna torde ha en vida rikare erfarenhet än vad de allmänna domstolarna vanligen äga av förvaltningsverksamhet och kunna därför mången gång ha större förutsättningar än dessa att komma till en riktig uppfattning rörande vad som skäligen bör fordras av en re­ dogörare. Särskilt om en reform av redogöraransvaret, i enlighet med vad ämbetet ifrågasatt, skulle innebära möjlighet att ålägga ersättningsskyl­ dighet för redogörare med anledning av begånget fel, som ej är att hän­ föra till tjänstefel, synes kunna ifrågasättas en sådan ordning som den nu antydda. Besvärssakkunniga understryker däremot, att skadeståndsfrågor i före­ varande sammanhang bör prövas och avgöras av allmän domstol. I sitt ytt­ rande över betänkandet om skadestånd i offentlig verksamhet (SOU 1958: 43) har de sakkunniga framhållit, att starka skäl talar för att alla mål, där allmänna skadeståndsrättsliga bedömningar kommer i fråga, hänföres till de allmänna domstolarnas kompetens till tryggande av en enhetlig praxis. De sakkunniga ansluter sig helt till utredningens uppfattning, att det bör ankomma på allmän domstol och icke på revisionsmyndigheterna och kam­ marrätten att pröva mål om ifrågavarande tjänstemäns ersättningsskyldig­ het. Härmed skulle såsom ett naturligt led i den allmänna utvecklingen den sista rest av den gamla administrativa domsrätten över tjänstemännen, som för närvarande utövas i samband med redogöraransvarets utkrävande, upp­ hävas. Besvärssakkunniga understryker emellertid att därav självfallet icke följer att för alla frågor avseende ersättningsskyldighet, som nu avgöres anmärkningsvägen, allmän domstol i stället skall behöva anlitas. Det nor­ mala förfarandet förutsättes tvärtom bli, att statens anspråk fastställes i administrativ ordning, helst som resultat av en uppgörelse med tjänsteman­ nen. Endast om denne ej godtager statens anspråk, blir det anledning för staten att stämma honom till allmän domstol. I den mån staten genom ett administrativt beslut bestämmer sitt anspråk, kommer utgångspunkt att föreligga för en besvärsprocess rörande detta spörsmål, i allmänhet med Kungl. Maj:t i statsrådet som slutinstans. Det i betänkandet föreslagna anmärkningsförfarandet kommer att inne­ bära ett förfarande för tolkning av vissa statliga författningar av betydelse

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1961 41

för statens inkomster och utgifter. Besvärssakkunniga finner det uppen­ bart att behov av ett sådant förfarande föreligger och tillstyrker därför att anmärkningsprocessen inte avskaffas utan ombildas till ett förfarande för meddelande av besked om tolkning av författningar och beslut, som skall läggas till grund för utbetalningar och verkställande av uppbörd. — Den av utredningen föreslagna anmärkningsprocessen skulle emellertid även fortsättningsvis tjäna som medel för staten att få vissa fordringar fastställ­ da hos tredje man, bl. a. avseende skatter och tullar. Enligt besvärssakkunnigas mening bör det nya anmärkningsförfarandet likväl få en klar och en­ tydig målsättning: att meddela tolkningsbesked. Enligt sakens natur måste helt olika krav ställas på en process, som skall leda till exigibla beslut gent­ emot enskilda skattskyldiga och mot läroverkskommun, å ena sidan, och på ett förfarande, som skall utmynna i oförbindande tolkningsbesked, å andra sidan. Goda möjligheter finnes att tillgodose de behov, som den nuvarande anmärkningsprocessen fyller med avseende å statens tull- och skattekrav efter andra linjer. Spörsmålet om framställande av krav mot läroverks­ kommun bör, enligt besvärssakkunniga, göras till föremål för reglering i särskild författning och avfattas så, att den kan vinna tillämpning över huvud taget, när staten i anledning av vid revision uppmärksammad fel­ aktighet med avseende å användning av statsbidrag finner sig böra rikta krav mot kommun. Den ordning, som tillskapats beträffande redovisning av läroverksmedel, kan nämligen förmodas komma att följas av andra och liknande med avseende å andra slag av statsmedel, som ställes under kom­ muns förvaltning.

Författningsförslaget Den i författningsförslagets 9 § ingående regeln om kvittning av an­ mält belopp mot sakägaren tillkommande fordran hos statsverket har blivit föremål för diskussion. Vattenfallsstyrelsen finner den föreslagna kvittningsregeln innebära en avsevärd lättnad för såväl redogörare som revisionsmyndighet, även om kvittningsförfarandet redan nu förekommer i förhållandevis stor utsträck­ ning. Även järnvägsstyrelsen anser att kvittningsbestämmelsen i hög grad kommer att underlätta förfarandet vid återkrav av för mycket utbetalda belopp, överståthållarämbetet finner det värdefullt att det redan nu prakti­ serade kvittningsförfarandet blir närmare reglerat men anser, att den före­ slagna bestämmelsen bör kompletteras med en föreskrift om att kvittning mot sakägarens bestridande inte får ske, om anledning finns till antagan­ de, att en talan om beloppets återbekommande inte skulle bifallas. Justitiekanslersämbetet framhåller att det kan vara vanskligt att avgö­ ra, om en befattningshavare som enligt beslut i anmärkningsmål uppburit för mycket i lön bör få behålla medlen. På grund härav ifrågasätter ämbetet om befattningshavarens intresse blir tillräckligt tillgodosett, om den myn­ dighet som har att utbetala lön till befattningshavaren skulle äga att mot 4 llihang till riksdagens protokoll 1 samt. A’r 119

42 Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1961

löntagarens bestridande avräkna anmärkningsbeloppet på lönefordran. Äm­ betet finner det önskvärt att kvittningsfrågan blir föremål för bedömande redan i samband med anmärkningsmålet. I flera yttranden avstyrks däremot den i utredningsförslaget ingående bestämmelsen om kvittningsförfarandet. Avstyrkanden förekommer sålun­ da i de yttranden som avgivits av kammarrätten, riksräkenskapsverket, läns­ styrelsen i Stockholms län, besvärssakkunniga, Landsorganisationen i Sverige, Statstjänstemännens riksförbund, Sveriges akademikers centralorganisation, Tjänstemännens centralorganisation och Föreningen försvarets kassachefer. Landsorganisationen i Sverige erinrar om att i svensk rätt för närvarande saknas regler om tvångsvis kvittning av lönefordran mot arbetsgivares motfordran. Med hänsyn till den allmänna räckvidden av kvittningsproblemet ifrågasätter organisationen om problemets lösning bör föregripas genom den föreslagna specialregleringen. Erfarenheten torde inte ha givit vid han­ den att behov av en sådan reglering föreligger. Även Tjänstemännens cen­ tralorganisation anser att frågan om arbetsgivares kvittningsrätt är av den allmänna räckvidd att den inte bör bli föremål för lagstiftning i förevarande sammanhang. Sveriges akademikers centralorganisation uttalar, att kvittningsrätten innehåller så komplicerade juridiska bedömanden att det måste anses olämpligt att låta kvittningsfrågan avgöras i en relativt summarisk administrativ process. Det kan enligt organisationen heller inte godtas, att en sakägare, som är statstjänsteman, skall komma i ett sämre rättsläge än annan sakägare. Statstjänstemännens riksförbund anlägger liknande syn­ punkter på frågan. Riksräkenskapsverket anser att kvittningsrätten i varje enskilt fall bör bedömas med utgångspunkt från allmänt gällande rättsnormer. Med hän­ syn härtill förordar verket, att den föreslagna särskilda bestämmelsen inte tas in i författningen. Besvärssakkunniga finner den föreslagna regeln mycket vittsyftande till sitt innehåll. Med stöd av densamma skulle kronan exempelvis kunna göra sig betald genom överskjutande skatt, som skall återbetalas till vederbörande. Allvarliga betänkligheter möter mot införan­ de av en så vittgående rätt. I och för sig skulle en kvittningsregel visser­ ligen vara av värde, men de sakkunniga anser att saken bör tas upp och utredas i ett större sammanhang än det förevarande. Kammarrätten anför följande. Enligt utredningens förslag skulle anmärkningsförfarandet i visst avse­ ende erhålla verkningar av exekutiv art. Kammarrätten åsyftar den före­ slagna rätten att kvitta fordringar — till exempel lönefordringar — å stats­ verket mot anmärkta belopp som i förevarande ordning räknats kronan till fördel. Förslaget innebär, att kronan i detta speciella fall skulle få rätt att utan föregående prövning av judiciell karaktär tillämpa ett förfarande av exekutiv natur, något som eljest icke torde vara tillåtet. Den föreslagna kvittningsrätten synes kammarrätten förkastlig ur rent principiell synpunkt, och även ur praktiska och skälighetssynpunkter torde invändningar kunna göras mot densamma. Den utformning som kvittningsbestämmelsen erhål­ lit i förslaget synes ingalunda utesluta att den kan komma att tillämpas

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1961 43

på ett oskäligt sätt, även om utredningen genom sin motivering sökt före­ bygga en sådan tillämpning. Enligt kammarrättens mening bör ifrågavaran­ de bestämmelse utgå ur förordningen.

Besvärssakkunniga föreslår att anmärkningsförfarandet i fråga om s k a tt e r slopas. De sakkunniga anför följande. Vad till en början gäller sådana skatter, vilkas uppbörd regleras av uppbördsförordningen, finnas redan i 70 § nämnda förordning regler om efterkrav gentemot skattskyldig. Dessa torde utan svårighet kunna utbyggas sä, att även riksräkenskapsverkets nuvarande skatteanmärkningar inordnas i detta förfarande. I fråga om andra skatter torde en undersökning giva vid handen, att det är möjligt att — i en gemensam särskild författning om framställande av efterkrav gentemot skattskyldig på grund av vid debite­ ringen förelupna felaktigheter — samla erforderliga regler på detta om­ råde. Av särskild vikt är, att förfarandet utformas på sådant sätt, att det mynnar ut i exigibla beslut. På detta sätt kunna dessa revisionskrav frikopp­ las från det egentliga anmärkningsförfarandet.

Statstjänstemannens riksförbund ifrågasätter däremot om ej en utvidg­ ning av betalningsåläggande inom anmärkningsprocessens ram bör komma till stånd, nämligen för ärenden angående restitution av skatt och »återbä­ ring» av överskjutande preliminär skatt. Förbundet anför bl. a. följande.

På grund av det av olika anledningar starkt ökade antalet besvär över taxering har arbetet med återbetalning av skatt till följd av nedsättning och undanröjande av taxeringar genom beslut av prövningsnämnd, kammarrät­ ten eller regeringsrätten i motsvarande grad ökat till såväl antal som belopp. Antalet sådana restitutioner var år 1959 uppe i 3 661 med ett sammanlagt belopp av ca 6,5 miljoner kr. enbart i Stockholm. Härtill kommer restitu­ tion av skatt med tillämpning av den s. k. 80 %-regeln samt restitutioner på grund av beslut angående kupongskatt, nöjesskatt, stämpelmedel in. m. Vidare har ÖÄ och länsstyrelserna att ombesörja återbetalningar med anled­ ning av beslut av lokal skattemyndighet om nedsättning eller befrielse från preliminär skatt. Tillhopa restitueras i Stockholm omkring 35 miljoner kronor per år (exklusive »återbäringen» av överskjutande preliminär skatt). Med avseende å det ökade uttaget av preliminär skatt i förhållande till tidi­ gare år uppgår »återbäringen» till synnerligen stora belopp. År 1959 uppgick antalet poster i Stockholm till ca 327 000 med ett sammanlagt belopp av ca 158 miljoner kronor, varav ca 2 miljoner kronor gick till indrivningsverket (genom överlåtelser, utmätningar och kvittningar).

Enligt förbundets mening står det inte i mänsklig makt för redogörarna, som även har andra viktiga arbetsuppgifter, att iakttaga den omsorg, som i allmänhet bör fordras vid utbetalningar. Visserligen förberedes restitutionsärendena i viss utsträckning av den lokala skattemyndigheten. Men det egentliga restitutionsarbetet är förlagt till överståthållarämbetet och länssty­ relserna, där den för utbetalningarna ansvariga personalen ej är stor. Denna måste därför i stor utsträckning lita på kanslist- och biträdespersonalens noggrannhet. Det föreligger, enligt förbundets mening, icke någon principiell skillnad mellan felaktig debitering och felaktig restitution av skatt. 1 båda fallen har sakägaren gjort eu obehörig vinst i skattehänseende genom att fel­

44 Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1961

aktighet begåtts av myndighet. För låg debitering och för hög restitution är i själva verket två sidor av samma sak, såvitt nu är i fråga, alldenstund missräkning icke är någon betalning. Anledning torde därför finnas att ut­ sträcka tillämpningsområdet för 2 § tredje stycket författningsförslaget till att avse även det fall att skatt återbetalats med för högt belopp. Någon bris­ tande rättssäkerhet torde icke behöva befaras, då härigenom endast sakäga­ ren på ett enklare sätt än eljest får betalningsskyldigheten definitivt fastställd. Från statens synpunkt skulle den fördelen vinnas att den nuvarande minu­ tiösa kontrollen beträffande även mindre betydande belopp kunde reduceras till rimligare proportioner till båtnad för andra viktiga arbetsuppgifter, och från redogörarsynpunkt skulle den föreslagna utvidgningen medföra att nu­ varande ständiga otrygghetskänsla, som är förenad med restitutionsarbetet, vilket pågår varje dag året runt, skulle minska. Sveriges akademikers centralorganisation framhåller att preskrip­ tionstiden för anmärkning mot redogörarens räkenskaper enligt ut­ redningens förslag blir förlängd från 3 till 10 år. Organisationen anför föl­ jande. Detta är visserligen en teoretiskt sett naturlig konsekvens av att redogö­ rarens ansvar skall bedömas enligt den allmänna skadeståndsrätten, men i praktiken innebär det att redogöraren och sakägaren kommer i ett sämre läge än skadevållande i allmänhet, eftersom ersättningsanspråk mot de senare i regel framställes i omedelbar anslutning till inträffade skadefall, medan det för redogörare och sakägare på grund av revisionsarbetets bedrivande kan dröja åtskilliga år, i sämsta fall upp till 10, innan en upptäckt felaktig åtgärd föranleder anmärkning. Med hänsyn härtill anser SACO, att en gillad an­ märkning inte skall föranleda återkrav mot sakägare eller redogörare, om anmärkningen ej delgivits dessa inom treårsfristen. Statstjänstemannens riksförbund berör samma fråga och förklarar sig anse att den treåriga preskriptionstiden bör bibehållas. Skulle så ej anses böra ske, bör enligt förbundets mening utredningens författningsförslag kom­ pletteras med ett stadgande av innebörd, att en gillad anmärkning icke skall föranleda återkrav mot sakägare eller redogörare, därest anmärkning icke delgivits dessa inom treårsfristen och fråga icke är om felaktighet hänförlig till brott. Länsstyrelsen i Kopparbergs län förordar en kortare preskriptionstid än 10 år. Att göra de allmänna reglerna för preskription av vanlig fordran till­ lämpliga på en så speciell företeelse som återkrav på grund av statlig revisionsanmärkning finner länsstyrelsen principiellt oriktigt. Länsstyrelsen er­ inrar, att kortare preskriptionstider finns stadgade i åtskilliga fall, som be­ rör statlig verksamhet, exempelvis 70 och 71 §§ uppbördsförordningen. Läns­ styrelsen anser att en preskriptionstid om fyra eller högst fem år borde vara tillräcklig utan att revisionsarbetets rätta bedrivande därigenom hind­ rades.

Sveriges akademikers centralorganisation avstyrker förslaget att nv an­ märkning skall få framställas, om ny grund kan åberopas. Organisatio­

Kungl. Maj.ts proposition nr 119 år 1961 45

nen anser en sådan ordning stå i strid med viktiga rättssäkerhetsprinciper. Liksom inom allmän domstolsprocess och taxeringsprocess bör vid anmärkningsförfarande revisors utredning förebringas i ett sammanhang utan rätt att rikta anmärkning mot åtgärd mer än en gång. Även Statstjänstemannens riksförbund opponerar mot utredningens för­ slag i denna del och finner att det måste framstå som angeläget för både sakägaren och redogöraren att kunna räkna med att ett i anmärkningsväg prövat ärende inte ånyo kan komma upp till prövning. Det bör därför åligga revisor att före anmärkningsprocessens inledande så bereda målet, att be­ visningen kan förebringas i ett sammanhang. Justitiekanslersämbetet och riksräkenskapsverket ifrågasätter om inte b esvärsrätten bör regleras utförligare än som skett i den föreslagna för­ fattningstexten. Det bör direkt utsägas mot vilka beslut talan ej får föras. Besvärssakkunniga anser att besvärsrätt bör tillkomma revisor och den reviderade myndigheten som parter. I den mån tjänstemannen och betal­ ningsmottagaren intar partsställning, bör även de få motsvarande besvärs­ rätt. Kammarrätten och besvärssakkunniga anser att kammarrättens beslut i anmärkningsärenden icke skall få överklagas.

V. Departementschefen

För de statliga tjänstemän som beslutar om utbetalningar och uppbörd — redogörare — gäller en särskild form av ekonomiskt ansvar för riktig­ heten av vidtagna åtgärder. Detta redogöraransvar är vidsträckt och går längre än vad som gäller för andra statstjänstemän och för icke statliga befattningshavare i motsvarande ställning. Såsom framgår av den förut lämnade redogörelsen saknas egentliga för­ fattningsbestämmelser om redogöraransvaret. Detta har i stället utbildats genom praxis i den s. k. anmärkningsprocessen, genom vilken redogörar­ ansvaret i det enskilda fallet fastslås. Anmärkningsprocessen försiggår i första instans hos vederbörande revisionsmyndighet samt i andra och i regel sista instans hos kammarrätten. Denna domstols utslag i vissa anmärkningsmål kan dock överklagas och prövas då av regeringsrätten. Redogöraransvaret drabbar ofta hårt och ej sällan även i fall där redogöraren måste anses ha iakttagit all den omsorg och försiktighet som rim­ ligen kan begäras. Den ersättningsskyldighet som eljest skulle slutligt stan­ na på redogöraren efterges emellertid i stor utsträckning genom särskilt be­ slut av Kungl. Maj :t. Redogöraransvaret har sedan lång tid tillbaka kritiserats, och dess kon­ sekvenser har betecknats som stötande. Vad sålunda anförts är enligt min mening befogat. Redogöraransvaret i dess nuvarande form synes icke för­ enligt med modern rättsuppfattning. En särskild olägenhet är, att redogö­ raransvaret — för att obilliga resultat skall kunna undgås i de särskilda

46 Kungl. Maj:ts proposition nr 119 är 1961

fallen — nödvändiggör att ett förhållandevis stort antal frågor av ifrågava­ rande slag måste underställas Kungl. Maj :t. Utredningen och remissyttrandena visar också, att allmän enighet råder om att redogöraransvaret icke bör kvarstå i nuvarande form. Den allmänna uppfattningen synes vara, att någon särskild grad av ansvar inte erfordras för de statliga redogörarna; redogöraransvaret anses kunna slopas, varvid redogörarna i fråga om ekonomiskt ansvar skulle jämställas med andra statliga tjänstemän. I några yttranden har emellertid uttalats farhågor för att ett fullständigt avskaffande av det särskilda redogöraransvaret skulle innebära risk för att redogörarna skulle visa minskad noggrannhet och ansvarskänsla. Enligt min åsikt behöver man knappast befara sådana konsekvenser. Jag vill här ånyo erinra om att den svenska statsförvaltningen torde vara ensam om att ha ett särskilt ekonomiskt redogöraransvar. Detta saknar sålunda veter­ ligen motsvarighet inte blott utomlands utan även inom riket. Varken en­ skilda företag eller kommuner har ansett sig böra kräva ett sådant ansvar av sina befattningshavare. Inom statsförvaltningen är för övrigt redogörar­ na inom riksdagens verk undantagna från det särskilda redogöraransvaret utan att härav torde ha föranletts några olägenheter. Det straffrättsliga och ekonomiska ansvar, som enligt allmänna regler följer med statlig tjänst, bör, såvitt jag kunnat finna, vara tillräckligt även för redogörarna. Att man även enligt dessa allmänna regler kan ställa särskilda krav på noggrannhet och försiktighet hos redogörarna torde ligga i sakens natur. Av det sagda följer enligt min mening även, att man inte — såsom från vissa håll ifrågasatts — bör uppskjuta reformen i avvaktan på en lagstift­ ning om det allmännas skadeståndsansvar. En framtida lagstiftning på det­ ta område torde sålunda icke behöva påverka bedömningen av frågan om man bör bibehålla ett särskilt ekonomiskt ansvar gentemot det allmänna för de tjänstemän som är att anse som redogörare. Icke heller finns det enligt min mening anledning att avvakta en lösning av frågan om tjänstemännens ställning i förhandlingsrättshänseende. Denna fråga torde kunna behandlas oberoende av att det föråldrade och från rättslig synpunkt otillfredsstäl­ lande redogöraransvaret bortfaller och den nuvarande anmärkningsprocessen, såsom jag kommer att förorda i det följande, ersättes med ett mera tidsenligt och till processens egentliga uppgift bättre anpassat förfarande. Jag förordar därför, att det särskilda redogöraransvaret avskaffas. En­ ligt utredningens förslag skulle författningsbestämmelser härom ej erford­ ras. Redogöraransvaret skulle bortfalla som en indirekt konsekvens av den föreslagna omläggningen av anmärkningsprocessen, genom vilken, såsom förut nämnts, redogöraransvaret för närvarande utkräves. Under remiss­ behandlingen har emellertid påyrkats, att den avsedda åtgärden skall kom­ ma till direkt uttryck i ett beslut av statsmakterna. Dessa synpunkter synes böra beaktas, lämpligen på så sätt att i övergångs­ bestämmelserna till den nya författningen om anmärkningsprocessen utsä-

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1961 47

ges, alt vad som på grundval av författning eller eljest är gällande beträffan­ de särskilt ansvar för statlig redogörare icke längre skall tillämpas.

Även om anmärknings processen närmast tillkommit med tan­ ke på redogöraransvaret, torde dess viktigaste funktion numera vara att snabbt och utan större kostnad avgöra huruvida en vid revision framställd anmärkning är riktig eller ej. Enligt utredningens uppfattning är ett förfarande, varigenom sådana tolk­ ningsbesked kan erhållas, behövligt även efter det redogöraransvaret upp­ hävts. Utredningen har därför föreslagit, att anmärkningsförfarandet skall bibehållas om än i modifierad form och regleras genom en särskild förord­ ning. De föreslagna reglerna innebär i huvudsak följande. Framställd anmärk­ ning skall i allmänhet delges den myndighet, mot vars räkenskaper anmärk­ ningen riktas, samt sakägaren. Om anmärkning fastställes, skall revisions­ myndigheten tillse, att kronan till fördel fastställt anmärkningsbelopp infly­ ter och redovisas. Därvid skall, i den mån laga hinder inte möter, beloppet få kvittas mot sakägaren tillkommande fordran hos statsverket, t. ex. lön. Om beloppet inte erlägges frivilligt eller uttages genom kvittning, skall revi­ sionsmyndigheten pröva vilka åtgärder som bör vidtas för beloppets utfående. — I fråga om besvär över fastställd anmärkning föreslås en instansord­ ning som ansluter sig till vad som i motsvarande hänseende gäller i den nu­ varande anmärkningsprocessen. Besvärsinstans är således kammarrätten; i vissa fall skall fullföljd kunna ske till regeringsrätten. Såsom kammarrätten påpekat skiljer sig det föreslagna förfarandet från den nuvarande anmärkningsprocessen i princip därigenom att avsikten inte längre skall vara att erhålla ett avgörande, som, i den mån det innebär bi­ fall till eu anmärkning, kan verkställas mot redogörare eller enskilda sak­ ägare såsom en domstols dom. Förfarandet skall i stället klargöra, huruvida grund finnes för att i eljest gällande ordning göra gällande ett anspråk från kronans sida utan att det därvid behöver angivas mot vem eller vilka an­ språket skall riktas. Vid remissbehandlingen har allmänt vitsordats, att anmärkningsprocessen har en viktig funktion att fylla även efter det redogöraransvaret avskaffats. Utredningens förslag i ämnet har också i regel tillstyrkts. Därvid har från flera håll understrukits, att anmärkningsprocessen bör ha den allmänna prägel som nyss angivits. Förslag har även framkommit, som syftar till att på ett mera renodlat sätt ge anmärkningsförfarandet denna inriktning. Sålunda skulle den nya författningen icke ingå på frågan om kvittning av anmärkt belopp, t. ex. mot sakägaren tillkommande lön, ulan denna fråga skulle prövas av vederbörande myndighet i varje enskilt fall utifrån de en­ ligt allmänna regler gällande förutsättningarna för kvittning. I konsekvens härmed har besvärssakkunniga förordat, att de delar av den föreslagna för­ ordningen som avser utfående av anmärkt belopp i sin helbet skulle utgå.

48 Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1961

Enligt de sakkunniga borde vidare vederbörande revisors motpart i anmärkningsmål i främsta rummet vara den myndighet, mot vars räkenskaper an­ märkningen riktats. Den verkställda utredningen och de däröver avgivna yttrandena ger enligt min mening klart vid handen, att man även efter redogöraransvarets avskaf­ fande har behov av att inom statsapparaten äga tillgång till ett särskilt för­ farande varigenom revisionsanmärkningar kan prövas och besked om för­ fattningarnas innebörd i frågor som beröres av revisionsverksamheten kan erhållas. En anmärkningsprocess i någon form bör alltså bibehållas. Det synes därvid naturligt att — på sätt utredningen gjort -—- anknyta till den processordning som för närvarande finnes på området, ehuru med de modi­ fikationer som betingas av att ansvarsfrågan icke längre skall prövas i sådan process. Den författning som skall reglera förfarandet bör, på sätt framhål­ lits i de nyssnämnda remissyttrandena, utformas så att förfarandet tydligt framstår som en för den statliga förvaltningsapparaten intern angelägen­ het. I enlighet härmed bör, såsom besvärssakkunniga föreslagit, författning­ en icke uppta bestämmelser om hur kronans anspråk på anmärkta belopp skall realiseras. Denna fråga bör handläggas av vederbörande myndighet en­ ligt eljest gällande regler. Att detta icke innebär att myndigheterna kan visa minskat intresse för att tillvarataga kronans rätt behöver väl knappast ut­ sägas. Det ligger i sakens natur att revisionsmyndigheterna i sådana frågor biträder övriga myndigheter och tar erforderliga iniltitiv. För sådant ända­ mål bör revisionsmyndigheterna erhålla underrättelse om vidtagna åtgärder. Av betydelse för bedömningen, om och i vilken utsträckning en anmärk­ ning som gillats bör leda till att kronan framställer krav mot enskild per­ son, blir i vad mån myndigheterna genom förlikning eller eljest kan efterge en statens fordran. Ett klarläggande av myndigheternas befogenheter på det­ ta område är att emotse tämligen snart, när utredningen angående redogöraransvaret slutfört pågående översyn av reglerna om formerna för efter­ gift, avskrivning och bevakning av statens fordringar. I linje med vad jag nyss förordat bör ligga, att revisorns motpart i anmärkningsmål i främsta rummet blir den myndighet, mot vars räkenskap anmärkningen riktas. Besvärsrätt bör därför tillkomma denna myndighet. På grund av det intresse redogöraren och sakägaren kan ha av anmärkningsmålels utgång och med hänsyn till målets betydelse för eventuella framtida återkrav från statens sida torde emellertid även redogöraren och sakägaren i princip böra tillerkännas partsställning. Om det från början står klart, att krav mot sakägaren inte kommer att framställas, finns dock inte anledning att dra in honom i processen. I sådant fall synes det icke erforderligt att an­ märkningen delges sakägaren. I detta sammanhang vill jag med några ord beröra en särskild fråga, som rör formerna för att utställa anmärkningar till yttrande. Huruvida yttrande skall inhämtas eller ej prövas i första hand av den tjänsteman som för­ bereder målet hos revisionsmyndigheten. Enligt nuvarande praxis kan den­

Kungl. Maj. ts proposition nr 119 år 1961 49

ne tjänsteman, om han inte anser att anmärkningen bör gillas, underrätta revisorn för att bereda denne tillfälle att återkalla sin anmärkning. Vidhålles det oaktat anmärkningen, hänskjutes målet i befintligt skick till revi­ sionsmyndighetens avgörande. Utredningen har föreslagit, att bestämmelser härom skall upptagas i förordningen. Enligt min uppfattning är detta icke erforderligt. Det avsedda förfarandet torde nämligen kunna tillämpas utan särskilt författningsstöd, om —- såsom utredningen föreslagit och jag kan tillstyrka — det uttryckligen föreskrives, att en anmärkning inte får gillas, med mindre den utställts till yttrande. I den avsedda situationen får revi­ sionsmyndigheten vid sin prövning av målet antingen ogilla anmärkningen eller besluta om delgivning. Enligt utredningens förslag skall revisionsmyndigheten kunna avvisa en anmärkning, om det anmärkta beloppet är ringa eller ärendets fortsatta handläggning eljest kan antagas vålla mer arbete och kostnad än som är skäligt, varvid självfallet hänsyn bör tagas till att det likväl kan vara av intresse att få saken avgjord i särskilda fall, såsom att det rör sig om en tid efter annan återkommande intäkt eller utgift eller att den myndighet vars räkenskap anmärkningen avser påfordrar att den prövas. Jag biträder detta förslag, som även innebär att de reviderande tjänstemännen kan under­ låta att ta upp bagatellsaker. — Ett avvisningsbeslut som meddelats enligt den ifrågavarande regeln bör, såsom utredningen föreslagit, inte få över­ klagas. Med den uppläggning av anmärkningsprocessen som här angivits synes betänkligheter inte behöva hysas mot utredningens förslag, att om en an­ märkning mot viss åtgärd ogillats, ny anmärkning mot samma åtgärd skall få framställas i den mån ny grund för anmärkningen kan åberopas. Även den föreslagna förlängningen av preskriptionstiden — som i praktiken icke torde få nämnvärd betydelse — framstår som naturlig med hänsyn till pro­ cessens ändrade inriktning. På sätt kammarrätten och besvärssakkunniga förordat, synes kammarrät­ ten böra bli slutinstans i mål enligt den föreslagna förordningen. Därige­ nom vinnes en viss lättnad i regeringsrättens arbetsbörda.

Ett särskilt anmärkningsförfarande tillämpas för närvarande i fråga om anmärkning mot debitering av skatt och dylikt. I dessa fall har redogöraransvaret för debiteringsförrättaren redan i praktiken upphört. Anmärkning­ en riktas nämligen direkt mot den skattskyldige, vilken om anmärkningen gillas blir ålagd att erlägga det anmärkta beloppet. Utredningen har före­ slagit, att denna del av anmärkningsprocessen i stort sett oförändrad skulle inordnas i det av utredningen föreslagna förfarandet. Jag har i det föregående intagit den ståndpunkten, att den nya författ­ ningen om anmärkningsprocessen inte bör innehålla några regler om hur kronans anspråk på anmärkta belopp skall realiseras. Det bör även fram­ hållas, att något behov av att genom anmärkningsprocess pröva de avsedda debiteringsfrågorna knappast föreligger. Den besvärsordning skatte- och

50 Kungl. Maj. ts proposition nr 119 år 1961

uppbördsförfattningarna föreskriver torde nämligen vara tillfyllest. Vissa skatter, bl. a. de på vilken förordningen om förfarandet vid viss konsumtionsbeskattning är tillämplig, har redan helt undantagits från anmärkningsförfarandet. Beträffande oriktig avgiftsberäkning hos tullverket gäl­ ler särskilda anmärkningsregler. Jag har därför kommit till den uppfatt­ ningen, att skatter och allmänna avgifter bör lämnas helt utanför anmärkningsprocessen. I fråga om de skatter på vilka uppbördsförordningen är tillämplig -— bl. a. skatterna på inkomst och förmögenhet — har den inom riksrevisions­ verket verkställda eftergranskningen av debiteringar alltjämt betydelse. I regel rättas emellertid vid granskningen konstaterade felaktigheter efter påpekande genom vederbörande länsstyrelses försorg. Enligt min mening bör man anknyta till detta förfarande och överlåta åt länsstyrelserna att taga ställning till de anmärkningar mot debiteringsbeslut som framkommit inom riksrevisionsverket. För att tillförsäkra detta verk inflytande på ärendenas vidarebehandling bör samtidigt — i avbidan på att pågående utredning om ett allmänt ombud i uppbördsprocessen blir slutförd -— vederbörande revi­ sor tillerkännas rätt att överklaga länsstyrelsens beslut i sådana uppbördsfrågor som anhängiggjorts av honom. Vad jag här förordat föranleder änd­ ring av 68 § 2 mom., 70 § 2 mom. och 86 § uppbördsförordningen. En särskild form av redogöraransvar och anmärkningsprocess förekom­ mer enligt §§ 213 och 215 läroverksstadgan (SFS 1958: 335). Liksom ut­ redningen anser jag att anledning inte föreligger att i detta sammanhang ändra vad som enligt nyss nämnda bestämmelser gäller i fråga om kom­ muns ansvarighet gentemot statsverket.

Det av utredningen framlagda författningsförslaget har, under beaktande av de synpunkter som redovisats i det föregående, bearbetats inom finans­ departementet. Därvid har även iakttagits vissa under remissbehandlingen gjorda påpekanden av i huvudsak författningsteknisk natur. Vidare har förslag till erforderliga ändringar i uppbördsförordningen utarbetats. De bestämmelser som innefattas i de sålunda upprättade författningslörslagen torde böra träda i kraft den 1 januari 1962. Ytterligare erfordras följdändringar i vissa administrativa författningar, bl. a. de som reglerar rätten till fullföljd i avlönings- och anmärkningsmål samt sådana instruktioner och stadgar för ämbetsverk och myndigheter som innehåller bestämmelser om anmärkningsförfarandet.

Under åberopande av det anförda hemställer jag, att Kungl. Maj:t måtte i proposition föreslå riksdagen att antaga de förut nämnda inom finans­ departementet upprättade förslagen till 1) förordning om förfarandet i anmärkningsmål; samt 2) förordning om ändring i uppbördsförordningen den 5 juni 1953 (nr 272).

Kungl. Maj.ts proposition nr 119 år 1961 51

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter bi­ trädda hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen, att proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll utvi­ sar skall avlåtas till riksdagen.

hboEisliöl rw> ijninhioynt ifi! rn»i Ur protokollet: .in .ut låmwyuifuiiismnK Bo Jonas Sjönander

nios .lodaibnrtn n i bom w?r. gniffivurnii tnutbb Ajrr; uÅznMQtqitÄKn -):iib •’ It* Vid ;r in :• nioiiib ba/ .00 ' i/vi l.ioai Inno .iii!»iomiii/himni»; Mfi»riät|!|u • •>,. > ».lojm; . !ötii£:miu /In: ulflfi t hr I k I » \vi: i'. ->■' sn.drni.; < t, iu -ji^ur iiiMt^iifrofriixtffui »no ujoVil i jmiiiqmfclliJ >m»i v>«tn u->giii»bKv?o’T 1* 1 ! i j J rflid ' ii ( i I >f i*.'3 ‘ *! 5 V. It . • ’ > '>[»•'

I l A p . . Kil 1 !>♦;;XiilCH? >4'I t*f aqqu .*!»• rr»i r/

mm:

i 0 ^bfifnodT^I»; iUL (i >ff Sptrfaio ) II!» >ri ^nin:h i iiehaa /.'i -> • ob

>1 rf

’j ni>u »iV j)ji itIrn Ztd -dUiit Ii -nin^ b iu ii1 /*. > J Åt iiiiijjij, f';I> .1 fn <h£mui: , lö! miLflU i; -•> ' ii ; tv.}# (ii:’,! unnfiB iUiliilå i ii J’7 ') 1 fOomg »''Bil c“)ir,IIH I: I> ,d:)o Ai >*) ‘tnrrot* Ji<[ .i'in ii l .f) J> H t ! > I riaAmnvu 't yl! o nism I • > I 4 b «: ; l/j[Hi/tO i •=

*

no tu in!: ni)n J : > I uu SH k -: ll«l nbnubbilsi ■y* i t!.; tf; r. in mc>>l U k A, • H*. J‘.M.!:i ■ yti rit;iU!V.i/!l: ! M Hll» l! ii yi

iiéi -i Vi I.l?I <?if;n Å il i ;’-'i i/iiijni .i ily b cmmis; t tf: i- A ihiiUi L ■ j fj !h; rr VHJ&B y(f it ri< Vr alu mo obnohy b 11 i ; u '> » 1 1 ij t1-i i 1! v: /!/' tjvjv.bf

11 i I’.

min>1.éiufii: i*i!t-i<is "'"nuii i .'-ii

;->i • in* mH/sirj.

52 Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1961

Bihang

Vid betänkandet fogat förslag till förordning om förfarandet i anmärkningsmål m. m.

Härigenom förordnas som följer.

1 §-

I denna förordning avses med revisionsmyndighet sådan myndighet, som enligt vad därom är särskilt stadgat har att utöva räkenskapsgranskning och att avgöra därvid uppkomna anmärkningsmål, samt med revisor den som å tjänstens vägnar äger föra talan i anmärkningsmål. Förordningen äger icke tillämpning i fråga om anmärkningsmål angå­ ende oriktig avgiftsberäkning hos tullverket.

2 §.

Rättas icke vid räkenskapsgranskning uppmärksammad felaktighet, skall vederbörande revisor framställa sådan anmärkning som felaktigheten må föranleda. Anmärkning skall framställas skriftligen samt angiva den räkenskap varemot anmärkningen riktas, grunden för anmärkningen, det anmärkta beloppet och, där någon anses hava genom felaktigheten antingen åtnjutit obehörig ekonomisk förmån eller åsamkats förlust, namnet på denne (sak­ ägaren) ; dock att i förstnämnda fall sakägarens namn må uteslutas om det kan antagas, att krav i anledning av felaktigheten icke skall komma att riktas mot honom. Anmärkning mot att skatt eller annan dylik intäkt beräknats till för lågt belopp skall tillika innehålla yrkande om åläggande för sakägaren att ut­ giva det anmärkta beloppet.

Ej må anmärkning gillas, med mindre den varit utställd till delgivning. Anser tjänsteman, som har att pröva huruvida framställd anmärkning skall utställas till delgivning, att så icke bör ske, och återkallas ej anmärk­ ningen, skall ärendet överlämnas till handläggning i den ordning som gäller för revisionsmyndighetens prövning av anmärkningsmål.

4 §. Beslutas delgivning, skall anmärkningen i huvudskrift eller styrkt av­ skrift delgivas myndighet eller annan, mot vars räkenskap anmärkningen riktas, med anmodan att efter vederbörande tjänstemans hörande inom viss angiven tid inkomma med yttrande. Anmärkningen skall på enahanda sätt delgivas namngiven sakägare med angivande av viss tid, inom vilken yttrande må avgivas. Uteblir yttrande, må anmärkningen ändock prövas. Kan beslutad del­ givning med sakägare icke verkställas, har revisionsmyndigheten att efter omständigheterna vidare förfara i saken; dock må i så fall anmärkning mot att skatt eller annan dylik intäkt beräknats till för lågt belopp icke upptagas till prövning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1961 53

5 §•

Är det anmärkta beloppet ringa eller kan fortsatt handläggning av ären­ det antagas vålla mer arbete och kostnad än skäligt är, må revisionsmyn­ digheten avyisa anmärkningen. Vid prövning av fråga härom bör dock hän­ syn tagas jämväl till andra möjligen förekommande omständigheter, såsom att beloppet avser utgift eller intäkt, som tid efter annan återkommer, eller att principiella skäl till anmärkningen föreligga.

6 §•

Revisionsmyndighets slutliga beslut i anmärkningsmål skall avfattas skriftligen samt angiva de skäl varå beslutet grundas. Gillas anmärkning, som avses i 2 § tredje stycket, skall beslutet därjämte innehålla åläggande för sakägaren att utgiva det fastställda anmärkningsbeloppet. Beslutet skall delgivas vederbörande revisor ävensom tjänsteman och sakägare som avses i 4 § första stycket.

7 §• Anmärkning, som prövats av revisionsmyndighet, må icke återkallas.

8 §\

På ansökan av den saken rör eller eljest må revisionsmyndigheten beslu­ ta, att annan gillad anmärkning än sådan som avses i 2 § tredje stycket icke skall föranleda vidare åtgärd, om det anmärkta förfarandet uppenbar­ ligen icke förorsakat skada eller fog kan anses ej hava saknats för detsam­ ma eller utfående av det fastställda anmärkningsbeloppet kan antagas vålla mer arbete och kostnad än skäligt är. Meddelas sådant beslut, äger vad i 9 och 10 §§ nedan sägs icke tillämp­ ning.

9 §. Revisionsmyndigheten skall tillse, att kronan till fördel fastställt anniärkningsbelopp inflyter och redovisas. Myndighet eller annan, mot vars räken­ skap anmärkningen riktats, skall medverka till att beloppet inflyter samt lämna revisionsmyndigheten redogörelse för därutinnan vidtagna åtgärder. Belopp som nu sagts må, om laga hinder däremot icke möter, avräknas vid gäldande av sakägaren tillkommande fordran hos statsverket. Därvid skall dock i fråga om fordran å avlöning iakttagas, att sakägaren icke kom­ mer att sakna medel till uppehälle och nödvändiga personliga utgifter för sig och sin familj.

10 §. Därest kronan till fördel fastställt anmärkningsbelopp icke gäldas god­ villigt eller genom kvittning, skall revisionsmyndigheten pröva vilka åt­ gärder som böra vidtagas för beloppets utfående. Myndigheten må, där beloppet icke utgör intäkt som i 2 § tredje stycket sägs, för kronans räkning träffa förlikning ävensom föra talan inför domstol. Revisionsmyndigheten må för åtgärd, som avses i första stycket, påkalla biträde av annan myndighet med erfarenhet på området.

11 §•

Mot annat av revisionsmyndighet meddelat slutligt beslut i anmärk­ ningsmål än enligt 5 § må talan föras genom besvär hos kammarrätten;

54 Kungl. Maj. ts proposition nr 119 år 1961

angående talan mot sådant beslut av kammarrätten i dess egenskap av revisionsmyndighet är särskilt stadgat.

i H 'i. i‘ .. .-ii ■//: :■[ 'ii - . T: ’ ^,1 ! ‘ i 1 M i .1.! I 'i' V. i-' '• ,.U Denna förordning träder i kraft den Genom förordningen upphävas §§ 8, 9, 10 och 11 förordningen den 11 december 1830 (nr 85) angående behandlingen av extraordinarie avskrivningsfrågor och anmärkningsmål; kungörelsen den 17 december 1920 (nr 840) angående anställande av reservationskrav; 2 § andra stycket kungörelsen den 12 december 1924 (nr 528) med före­ skrifter angående fullföljd av talan i vissa besvärs- och anmärkningsmål m. in.; kungörelsen den 12 december 1924 (nr 529) angående tid för framstäl­ lande av anmärkningar vid uppbördsmäns och redogörares räkenskaper m. in.; 27 § stadgan för kammarrätten den 1 december 1959 (nr 545); så ock vad eljest i allmän författning eller föreskrift finnes stridande mot bestämmelserna i denna förordning. Beträffande anmärkningar, som utställts till delgivning före förordning­ ens ikraftträdande, skola dittills gällande bestämmelser och förfaranden fortfarande tillämpas.