med förslag till förord¬ ning angående ändring i förordningen den 16 maj 1958 (nr 295) om sjömansskatt

Kungl. Maj.ts proposition nr 6 år 1961

1 Nr 6

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till förordning angående ändring i förordningen den 16 maj 1958 (nr 295) om sjömansskatt; given Stockholms slott den 2 december 1960.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att antaga härvid fogat förslag till förordning angående ändring i förordningen den 16 maj 1958 (nr 295) om sjömansskatt.

GUSTAF ADOLF

G. E. Sträng

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås vissa ändringar i sjömansskatteförordningen, föranledda av vunna erfarenheter. Förslagen avser införande av s. k. dagtabeller, ändrade grunder för beräkning av skatt på engångsbelopp samt utvidgning av möjligheterna till jämkning av skatten. Vidare framlägges förslag om nya sjömansskattetabeller, som i viss mån innebär en anpassning av sjömansskatten till den senaste höjningen av folkpensionsavgiften och de kommunala utdebiteringarna. 1

1 Iiihang till riksdagens protokoll 10G1. 1 samt. Nr 6

2 Kungl. Maj:ts proposition nr 6 år 1961

Förslag

till

förordning angående ändring i förordningen den 16 maj 1958 (nr 295) om sjömansskatt

Härigenom förordnas, att 4 § 2 mom. och 8 § förordningen den 16 maj 1958 om sjömansskatt och anvisningarna till sistnämnda paragraf skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives, att till 12 § nämnda förordning1 skall fogas ett nytt moment, betecknat 3 mom., av lydelse som i det följande angives samt att de vid förordningen fogade sjömansskattetabellerna skola erhålla i härvid fogad bilaga angiven ändrad lydelse.

(Nuvarande lydelse)

4 §•

2 m o m. Ersättning utgår årligen till stad som icke tillhör landstingskommun med fyrtiofem procent, till annan kommun med trettiofem procent, till landstingskommun med tio procent, till municipalsamhälle, varom här är fråga, med två procent och till allmän sjukkassa med sex procent av den sjömansskatt, som under beskattningsåret erlagts av sjömän bosatta inom kommunen, landstingskommunen eller municipalsamhället eller inom sjukkassans verksamhetsområde.

Ersättning, som--- 500 kro-

nor.

8 §.

1 m o m. Avser inkomst ombord kortare tidsperiod än månad, beräknas först den mot inkomsten svarande månadsinkomsten. Skatten uträknas därefter till så stor del av skatten å månadsinkomsten, som svarar mot den tidsperiod inkomsten avser, och erlägges i helt antal kronor, varvid överskjutande öretal bortfaller. 1

(Föreslagen lydelse)

4 §•

2 mom. Ersättning utgår årligen till stad som icke tillhör landstingskommun med femtio procent, till annan kommun med trettiosju och en halv procent, till landstingskommun med tolv och en halv procent, till municipalsamhälle, varom här är fråga, med två procent och till allmän sjukkassa med sex procent av den sjömansskatt, som under beskattningsåret erlagts av sjömän bosatta inom kommunen, landstingskommunen eller municipalsamhället eller inom sjukkassans verksamhetsområde.

Ersättning, som —-- 500 kro-

nor.

8 §•

1 mom. Avser inkomst ombord kortare tidsperiod än månad, beräknas, där icke bestämmelserna i 2 mom. till annat föranleda, först den mot inkomsten svarande månadsinkomsten. Skatten uträknas därefter till så stor del av skatten å månadsinkomsten, som svarar mot den tidsperiod inkomsten avser, och erlägges i helt antal kronor, varvid överskjutande öretal bortfaller.

Tabeller för beräkning av skatt, som avses i föregående stycke fastställas av sjömansskattenämndien.

1 Senaste lydelse av 12 § och av sjömansskattetabellerna se 1960:176.

Kungl. Maj:ts proposition nr 6 år 1961

(Nuvarande lydelse)

2 m o m. Har sjöman uppburit engångsbelopp, skall vid beräkning av skatt engångsbeloppet anses som särskild månadsinkomst, om detsamma överstiger den senast uppburna månadsinkomsten. I annat fall skall engångsbeloppet sammanläggas med månadsinkomsten och skatten beräknas på det sammanlagda beloppet, därvid i förekommande fall sjömannen skall tillgodoräknas å månadsinkomsten redan erlagd skatt.

(Se vidare anvisningarna)

(Föreslagen lydelse)

2 m o m. Utgöres inkomst ombord av engångsbelopp i form av sjuklön, semesterersättning, s. k. vederlagsersättning eller av annan ersättning för lön under viss tids ledighet, beräknas skatten å ersättningen för sig och med hänsyn tagen till tiden för den ledighet inkomsten avser. Därvid skall ersättning för varje period om trettio dagar anses som särskild månadsinkomst. Beträffande ersättning för överskjutande dagar skall skatten beräknas med tillämpning av bestämmelserna i 1 mom.

3 m o m. För beräkning av skatt å annat engångsbelopp än i 2 mom. sägs skall följande gälla.

Skatt å engångsbelopp, som icke överstiger ettusentvåhundra kronor, beräknas efter det procenttal med vilket skatt skulle hava utgått å ett belopp av etthundra kronor lagt till den senast uppburna månadsinkomsten. Skatten erlägges i helt antal kronor, varvid överskjutande öretal bortfaller.

Överstiger engångsbeloppet ettusentvåhundra kronor, beräknas skatten på engångsbeloppet till tolv gånger det belopp varmed skatten för sjömannens senast uppburna månadsinkomst ökar, om till månadsinkomsten lägges en tolftedel av engångsbeloppet.

(Se vidare anvisningarna) 12 §.

3 mom. För studerande, som är anställd ombord på fartyg under ferier, må genom beslut om jämkning den beskattningsbara inkomsten i skälig mån nedsättas, så framt han gör sannolikt, att sjömansskatten å hans inkomst ombord under beskattningsåret väsentligt överstiger den slutliga skatt som skulle hava påförts honom, därest inkomsten ombord utgjort intäkt av tjänst enligt kommunalskattelagen.

(Se vidare anvisningarna)

4 Kungl. Maj:ts proposition nr 6 år 1961 Anvisningar

(Nuvarande lydelse) till 8 §.

Med engångsbelopp —--en må-

nad.

(Föreslagen lydelse) till 8 §.

Med engångsbelopp---en må-

nad.

Vid tillämpning av 8 § 3 mom. skall såsom senast uppburen månadsinkomst anses den under nästföregående månad uppburna inkomsten. Har sjömannen icke varit anställd i redarens tjänst under nämnda månad, skall såsom senast uppburen månadsinkomst anses i första hand inkomst som utbetalas samtidigt med engångsbeloppet och i andra hand närmast dessförinnan uppburen inkomst. 1 fråga om inkomst, som avser kortare tidsperiod än månad, skall en mot inkomsten svarande månadsinkomst beräknas. Engångsbelopp skall icke inräknas i månadsinkomst.

Vid beräkning av skatt enligt 8 § 3 mom. andra stycket jämföres skatten på den senast uppburna månadsinkomsten med skatten på samma inkomst ökad med 100 kronor. Skillnaden i kronor räknat mellan de båda skattebeloppen anger det procenttal, efter vilket skatten på engångsbeloppet skall beräknas.

Denna förordning träder i kraft, såvitt avser 12 § 3 mom. den 1 juni 1961 och i övrigt den 1 januari 1962; dock att förordningens bestämmelser skola gälla redan dessförinnan i avseende å åtgärder, som erfordras för förordningens tillämpning efter ikraftträdandet. I avseende å ikraftträdandet skall ytterligare iakttagas, att den äldre lydelsen av 4 § 2 mom. skall gälla vid beräkning av ersättning enligt 4 § för beskattningsåret 1961.

Kungl. Maj. ts proposition nr 6 år 1961

5 Sjöniansskat le tabell I

Bilaga

Fjärrfart

Beskattningsbar inkomst samt skattebelopp avse månad

6 Kungl. Maj:ls proposition nr 6 år 1961

Kungl. Maj. ts proposition nr 6 år 1961

2 951—2 960 2 961—2 970 2 971—2 980 2 981—2 990

2 991—3 000

3 001—3 010 3 011—3 020 3 021—3 030 3 031—3 040 3 041—3 050

3 051—3 060 3 061—3 070 3 071—3 080 3 081—3 090 3 091—3100

3101—3 110 3 111—3 120 3 121—3 130 3 131—3 140 3 141—3 150

3 151—3 160 3 161—3 170 3 171—3 180 3 181—3 190 3 191—3 200

3 201—3 210 3 211—3 220 3 221—3 230 3 231—3 240 3 241—3 250

3 251—3 260 3 261—3 270 3 271—3 280 3 281—3 290 3 291—3 300

3 301—3 310 3 311—3 320 3 321—3 330 3 331—3 340 3 341—3 350

3 351—3 360 3 361—3 370 3 371—3 380 3 381—3 390 3 391—3 400

3 401—3 410 3 411—3 420 3 421—3 430 3 431—3 440 3 441—3 450

3 451—3 460 3 461—3 470 3 471—3 480 3481—3 490 3 491—3 500

3 501—3 510 3 511—3 520 3 521—3 530 3 531—3 540 3 541—3 550

3551—3 560 3 561—3 570 3 571—3 580 3 581—3 590 3 591—3 600

3 601—3 610 3 611—3 620 3 621—3 630 3 631—3 640 3 641—3 650

3 651—3 660 3 661—3 670 3 671—3 680 3 681—3 690 3 691—3 700

3 701—3 710 3 711—3 720 3 721—3 730 3 731—3 740 3 741—3 750

3 751—3 760 3 761—3 770 3 771—3 780 3 781—3 790 3 791—3 800

3 801—3 810 3 811—3 820 3 821—3 830 3 831—3 840 3 841—3 850

3 851—3 860 3 861—3 870 3 871—3 880 3 881—3 890 3 891—3 900

3 901—3 910 3 911—3 920 3 921—3 930 3 931—3 940 3 941—3 950

3 951—3 960 3 961—3 970 3 971—3 980 3 981—3 990

3 991—4 000

4 001—4 010 4 011^ 020 4 021—4 030 4 031—4 040 4 041—4 050

4 051—4 060 4 061—4 070 4 071—4 080 4 081-—4 090 4 091—4 100

4 101—4 no 4111—4120 4 121—4130 4 131—4 140 4141—4 150

4 151—4 160 4161-4 170 4 171—4 180 4181—4 190 4 191—4 200

4 201—4 210 4 211—4 220 4 221—4 230 4 231—4 240 4 241—4 250

4 251-4 260 4 261—4 270 4 271—4 280 4 281—4 290 4 291—4 300

4 301—4 310 4 311-4 320 4 321—4 330 4 331—4 340 4 341—4 350

4 351—4 360 4 361—4 370 4 371—4 380 4 381—4 390 4 391—4 400

4 401—4 410 4 411—4 420 4 421—4 430 4 431—4 440 4 441—4 450

8 Kungl. Maj:ts proposition nr 6 år 1961

Fjärrfart

Beskattningsbar

inkomst

Ogift sjöman utan barn

kr

6 001— 6 100 6101— 9 900 9 901—14 800 14 801 och däröver

2 236 kr för 5 000 kr och 57 2 863 » * 6100 * »61

5181 » » 9 900 » » 65

8 366 » * 14 800 » » 70

Övriga sjömän

%

»

*

»

av återstoden » »

» »

» *

6 001— 6 300 6 301—10 100 10 101—15 000 15 001 och däröver

1 996 kr för 6 000 kr

2 724 » » 6 300 *

5 042 * » 10100 »

8 227 * * 15 000 »

och 56 % av återstoden

* 61 » » »

» 65 * » »

» 70 » » »

9 Kungi. Maj:ts proposition nr 6 år 1961

Sjömansskattetabell U Närfart

Beskattningsbar inkomst samt skattebelopp avse månad

10 Kungl. Maj:ts proposition nr 6 år 1961

Kungl. Maj. ts proposition nr 6 år 1961

12 Kungl. Maj:ts proposition nr 6 år 1961

Närfart

Beskattningsbar

inkomst

Ogitt sjöman utan barn

Övriga sjömän

Kungl. Maj.ts proposition nr 6 år 1961

13 Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 2 december 1960.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Nilsson, Sträng, Andersson, Lindström, Lange, lindholm, Kling,

Skoglund, Edenman, Netzén, Johansson, af Geijerstam, Hermansson.

Chefen för finansdepartementet, statsrådet Sträng, anmäler fråga om vissa ändringar i sjömansskatteförordningen samt anför därvid följande.

Inledning

De speciella förhållanden under vilka sjömän arbetar har ansetts motivera särskilda bestämmelser om beräkning och uppbörd av inkomstskatt för de ombordanställda. I Norge infördes sådana bestämmelser redan under krigsåren. I Danmark, Finland och Sverige tillkom efter internordiskt samarbete på området särskild lagstiftning om sjömansskatt år 1958. De nordiska ländernas sjömansskattelagstiftningar visar överensstämmelser i många principiella hänseenden men skiljaktigheter i fråga om detaljbestämmelserna. Sådana olikheter har visat sig ofrånkomliga, icke minst för att vinna erforderlig anslutning till respektive lands övriga skattelagstiftning.

Genom särskilda överenskommelser har de nordiska länderna reglerat frågan om rätten att beskatta nordisk sjöman, som tjänstgör ombord på fartyg hemmahörande i annat nordiskt land. överenskommelserna innebär att beskattningsrätten följer fartyget. Dansk, finsk eller norsk sjöman, som är anställd ombord på svenskt fartyg, erlägger sålunda svensk sjömansskatt efter samma grunder som svensk sjöman.

De svenska bestämmelserna om sjömansskatt antogs av 1958 års A-riksdag och har tillämpats från och med år 1959. Sjömansskatten är enligt dessa bestämmelser en definitiv källskatt, som beräknas i samband med utbetalning av månadslönen. Inkomst som belagts med sjömansskatt är undantagen från kommunal och statlig inkomstskatt. För nordiska sjömän beräknas sjömansskatten efter skattetabeller som på visst sätt anknyter till de vanliga källskatletabellerna. Om fartyget går i s. k. fjärrfart är skatten lägre än i fråga om s. k. närfart. För icke nordiska sjömän beräknas sjömansskatten proportionellt till 15 procent av kontantinkomsten.

För ärenden angående sjömansskatt finnes inrättad en sjömansskaltenämnd med sjömansskattekontor vid länsstyrelsen i Göteborg.

14 Kungl. Muj:ts proposition nr 6 år 1961

I en den 28 december 1959 till finansdepartementet inkommen skrivelse har sjömansskattenämnden med stöd av erfarenheterna från sitt första verksamhetsår föreslagit vissa ändringar i förordningen om sjömansskatt. Sålunda föreslås åtgärder för underlättande av beräkningen av sjömansskatt, när den uppburna inkomsten avser kortare tid än en månad, ändrade bestämmelser om beskattningen av s. k. engångsbelopp samt möjlighet för svensk sjöman att i vissa fall få sjömansskatt beräknad efter 15 procent. Nämnden berör i skrivelsen även vissa andra ändringsförslag, som hos nämnden framförts av Svenska maskinbefälsförbundet, Svenska sjöfolksförbundet, Svenska stewardsföreningen, Sveriges fartygsbefälsförening och Sveriges redareförening.

Över sjömansskattenämndens skrivelse har efter remiss yttranden avgivits av kammarrätten, riksskattenämnden, centrala uppbördsnämnden, sjöfartsstyrelsen, länsstyrelserna i Södermanlands, Malmöhus och Hallands län ävensom de nämnda organisationerna.

Härefter har Svenska sjöfolksförbundet och Sjöfolkets socialdemokratiska riksförbund den 20 oktober 1960 till finansdepartementet ingivit eu skrivelse, vari ytterligare synpunkter framförts på vissa av de frågor som berörts av sjömansskattenämnden i dess skrivelse.

Det nordiska samarbetet i fråga om sjömansskatten har fullföljts genom en den 3 och 4 oktober 1960 i Helsingfors avhållen sjömansskattekonferens, vid vilken praktiska erfarenheter utbytts och möjligheterna att lösa uppkomna svårigheter dryftats.

Innan jag övergår till de sålunda aktualiserade frågorna, skall jag lämna en redogörelse för innebörden av de bestämmelser i förordningen om sjömansskatt som berörs av den fortsatta framställningen.

Gällande rätt

De grundläggande bestämmelserna om sjömansskatt är intagna i förordningen den 16 maj 1958 (nr 295) om sjömansskatt. Tabeller för skatteberäkningen är fogade vid förordningen. Nu gällande tabeller fastställdes i förordning den 18 december 1959 (nr 609) och tillämpas sedan den 1 mars 1960. Därefter har kolumnindelningen av tabellerna ändrats som en följd av 1960 års reform på familjebeskattningens område (förordning den 27 maj 1960, nr 176).

Sjömansskatt utgår vid anställning i redarens tjänst ombord på svenskt handelsfartyg med en bruttodräktighet av minst 100 registerton, vilket huvudsakligast nyttjas i närfart eller fjärrfart (1 §).

Med närfart avses fart mellan svenska hamnar utanför öppen kust eller utomskärs vid kusterna samt fart mellan svensk och utländsk hamn eller mellan utländska hamnar, dock ej bortom linjen Hanstholm—Lindesnäs eller bortom Cuxhaven. Som fjärrfart betecknas fart, helt eller delvis, bortom linjen Hanstholm—Lindesnäs eller bortom Cuxhaven (2 §).

Kungl. Maj:ts proposition nr 6 år t961

15 Sjömansskattetabellerna tillämpas, såsom nämnts, vid beräkning av skatt för här i riket bosatt sjöman. Om sjömannen är inskriven på svenskt sjömanshus kommer sjömansskatten på grund av särskild bestämmelse att, oberoende av den verkliga bosättningsorten, beräknas enligt skattetabell, så länge sjömannen inte kan visa, att han är skattskyldig i annat land för inkomsten (7 § jämte anvisningar).

Sjömansskatten beräknas för varje månad och på sjömannens kontanta inkomst av anställningen ombord, i förekommande fall minskad med avgifter, som sjömannen på grund av sin tjänst har att erlägga för egen eller efterlevandes pensionering.

I vissa fall kan sjömannen åtnjuta ytterligare avdrag vid skatteberäkningen. Härför erfordras dock särskilt jämkningsbeslut av sjömansskattenämnden. Jämkningen — här bortses från en specialbestämmelse om jämkning i visst fall av inkomst av drickspengar — skall avse att kompensera sjömannen för vissa angivna avdrag, som han eljest skulle gå miste om genom att hans inkomst ombord är undantagen från den vanliga inkomsttaxeringen (12 § 1 mom.).

De vid förordningen fogade tabellerna skall användas även när fråga är om inkomst, som avser annan tidsperiod än månad eller som icke avser viss tidsperiod, s. k. engångsbelopp.

Om inkomsten, t. ex. vid avmönstring, avser del av månad skall först en mot inkomsten svarande månadsinkomst beräknas. Skatten uträknas därefter till sa stor del av det skattebelopp tabellen anger för den beräknade månadsinkomsten som svarar mot den tidsperiod inkomsten avser (8 § 1 mom.).

Beträffande engångsbelopp tillämpas två skilda metoder för skatteberäkningen. Om engångsbeloppet överstiger senast uppburna månadsinkomst, anses engångsbeloppet utgöra särskild månadsinkomst och skattebeloppet erliålles då direkt ur tabellen. I övriga fall sker en sammanläggning av engångs- och månadsbelopp, varefter skatten beräknas på det sammanlagda beloppet (8 § 2 mom.). Det kan nämnas, att sjömansskattenämnden utfärdat anvisningar av innebörd att med »senast uppburna månadsinkomst» avses den månadsinkomst som utbetalas samtidigt med engångsbeloppet, resp. — vid utbetalning av inkomst för del av månad — den månadsinkomst som kan beräknas på grundval av det belopp som utbetalas samtidigt med engångsbeloppet. Om utbetalningen av engångsbelopp sker utan samband med utbetalning av annan inkomst skall enligt anvisningarna i stället jämförelse ske med senast uppburna månadsinkomst resp. beräknade månadsinkomst.

Till engångsbelopp liänföres bl. a. bärgarlön, tantiem och gratifikation. Dit räknas även vissa ersättningar som i och för sig avser viss tids tjänstgöring men som utbetalas mera oregelbundet. I anvisningarna till förordningens 8 § anges sålunda som exempel på engångsbelopp semesterersättning och lönebelopp, som på grund av avtal mellan arbetsgivare- och arbetstagareorganisationer på en gång utbetalas för mer än en månad. Till denna

16 Kungl. Maj:ts proposition nr 6 år 1961

grupp torde även vara att hänföra de i anvisningarna inte särskilt omnämnda s. k. vederlagsersättningarna.1

Såsom tidigare nämnts beräknas sjömansskatten efter olika grunder för å ena sidan närfart (i huvudsak motsvarande östersjöfart) och å andra sidan fjärrfart (nordsjö- och oceanfart). 1956 års sjömansskattesakkunniga ansåg, att behovet för sjömän att få erlägga skatt efter särskilda regler stod i förhållande till hur lång tid, som de är borta från sitt hem (fartygets hemort). De sakkunniga fann, att sjömän ombord på fartyg i mera avlägsen fart bör behandlas gynnsammare i skattehänseende än sjömän ombord på fartyg i närtrafik och föreslog därför skilda tabeller för närfart och fjärrfart.

Vissa remissinstanser — bland dem Svenska sjöfolksförbundet — motsatte sig detta förslag och uttalade sig för en enhetlig sjömansskattetabell. I propositionen nr 92/1958 förordades likväl olika skattenivåer för närfart och fjärrfart. Följande skäl angavs för ställningstagandet.

I likhet med de sakkunniga och åtskilliga remissinstanser anser jag att skälen för att medge skattelättnad gör sig gällande med särskild styrka i fråga om fjärrfarten. Frånvaron från hemorten är för en sjöman i närfart oftast väsentligt kortare än för en sjöman ombord på fartyg i avlägsnare farvatten. Stundom kan en sjöman som är anställd ombord på ett fartyg i närfart tämligen regelbundet tillbringa nätterna i hemmet. De tätare förbindelserna med hemorten gör det självfallet möjligt för en sådan sjöman att bättre utnyttja olika samhälleliga förmåner. Större kostnader för upprätthållande av kontakten med hemorten behöver inte heller förekomma. Om man endast skall ha en tabell för alla sjömän blir det nödvändigt att bestämma skatteuttaget vid en nivå som ligger högre än den som nu föreslagits för fjärrfart. Den eftersträvade överensstämmelsen i fråga om skatteuttaget i fjärrfart och sjömansskatteuttaget enligt annan nordisk lagstiftning skulle då gå förlorad. För den korta närtrafiken åter skulle även en sådan skattenivå bli alltför fördelaktig. Undantagsbestämmelser för denna trafik skulle bli nödvändiga. Vidare kunde krav på liknande skattelättnader med större fog framställas av andra grupper av skattskyldiga med förvärvsverksamhet utanför hemorten. Jag vill också erinra om att mitt ståndpunktstagande i fråga om sjömansskatt i kustfart bl. a. grundats på att skatteuttaget i princip skall överensstämma med det allmänna skatteuttaget.

I fråga om konstruktionen av sjömansskattetabellerna anförde 1956 års sjömansskattesakkunniga, vilkas tabellförslag sedermera oförändrade antogs av riksdagen, följande.

De sjömansskattetabeller, som skall användas för skatteavdrag ombord å fartyg i närtrafik, sjömansskattetabell II, bör konstrueras i huvudsaklig överensstämmelse med tabellerna för preliminär A-skatt. Tillämplig ortsgrupp och kommunal utdebitering väljes med hänsyn till förhållandena i riket i sin helhet. Vi har i förslaget valt preliminärskattetabell för orts-

1 Med vederlagsersättning avses ersättning i kontanter, som avtalsenligt utgår i de fall sjöman icke kan erhålla kompensation enligt 12 § sjöarbetstidslagen för överskjutande ordinarie arbetstid i form av fritid i hamn eller i samband med semester.

17 Kungl. Maj:ts proposition nr 6 år 1961

grupp 3 med en kommunal utdebitering av 13 kronor. Intet hinder möter givetvis, att en sjömansskattetabell konstrueras på grundval av annan ortsgrupp och annan utdebitering. Då skatteavdrag till sjömansskatt endast skall beräknas å kontanta löneförmåner, måste beaktas skattepliktiga naturaförmåner vid sjömansskattetabellernas konstruktion. Förmånerna bör enligt vårt förmenande värderas försiktigt. För sjömän i manskaps ställning beräknas värdet av naturaförmånerna såsom för närvarande i källskattetabellen till lägre belopp än för befäl. De i tabellerna enligt angivna grunder framräknade skattebeloppen reduceras i princip — undantag måste göras för de allra lägsta månadsinkomsterna — med 15 kronor, varav 10 kronor avser att motverka följderna i skattehänseende av oregelbundet utfallande inkomster och av att sjömannen icke alltid arbetar hela året och 5 kronor utgör kompensation för att sjöman kan få erlägga för höga folkpensionsoch sjukförsäkringsavgifter i land.

Sjömansskattetabellerna för anställda ombord å fartyg i nordsjöfart och oceanfart, sjömansskattetabell I, har konstruerats under följande förutsättningar.

Säsom underlag för beräkningen av sjömansskatt för gift sjöman användes preliminärskattetabell III: 13. Gift skattskyldig med en kontant årslön av 10 000 kronor bör erlägga 15 procent därav i sjömansskatt.

Sedan skatten å en månadslön motsvarande en kontant årslön om 10 000 kronor framräknats, vidtas viss reduktion av beloppet av samma anledningar, som angivits för tabell II här ovan. Det skattebelopp, som därvid erhålles, utgör sjömansskatten på en kontant (till sjömansskatt beskatt-

ningsbar) inkomst av ——— kronor for gift sjöman.

„ 10 000 ,

Skillnaden angiven i kronor mellan skatten a ——— kronor och prelinn-

. , 10 000 ,

när A-skatt enligt tabell III: 13 å en kontant inkomst av kronor

framräknas. Den skillnad, som föreligger vid en kontant inkomst av

10 000 —12~

kronor, skall utgöra skillnaden vid övriga inkomstlägen mellan sjömansskatt och preliminär A-skatt, beräknad endast å kontant lön. Vissa undantag härifrån måste dock göras. Vissa jämkningar i de lägre och de högre inkomstskikten måste företas, varjämte tillses att alla inadvertenser, »trappsteg», elimineras.

Såsom grundval för beräkning av sjömansskatt för ogift sjöman användes samma preliminärskattetabeller som tidigare omnämnts.

Fn ogift sjöman bör enligt vårt förmenande icke erhålla en i kronor räknad större skattenedsättning än en gift sjöman. Sjömansskattetabellen för en ogift sjöman erhålles då genom att man i varje inkomst läge reducerar sjömansskattetabellen avseende östersjöfart lör ogift sjöman med samma nedsättning som tillkommer en gift sjöman ombord å fartyg i nordsjöfart och oceanfart.

I propositionen nr 92/1958 anfördes i anslutning till de sakkunnigas uttalanden följande.

Sj ömansskattetabellerna har utarbetats med beaktande av det normala skattetrycket vid den allmänna beskattningen i land. En viss variation i förhållandet mellan detta skattetryck och sjömansskatten torde få tolereras med hänsyn till den starka schablonisering som utmärker den senare. Eu mera markerad förändring i det allmänna skattetrycket bör däremot

2 Bihang till riksdagens protokoll 1961. 1 saml. Nr 6

18 Kungl. Maj:ts proposition nr 6år 1961

medföra att frågan om sjömansskattens höjd upptas till omprövning. Det får förutsättas att sjömansskattenämnden följer utvecklingen och inkommer med de förslag, som kan befinnas påkallade. Självfallet måste nämnden därvid också beakta utvecklingen i de övriga nordiska länderna.

I preliminärskatten för 1958 ingår pensionsavgift enligt nu gällande grunder, vilket innebär att avgiften beräknas till 2,5 procent av den taxerade inkomsten. Efter det att de sakkunniga avgivit sitt betänkande bar den genomsnittliga kommunala utdebiteringen, som av de sakkunniga antagits vara 13 kronor, stigit till omkring 13: 60 kronor. Jag får i detta sammanhang även erinra om att i proposition nr 55 till innevarande års riksdag förslag framlagts om höjning av pensionsavgiften till 4 procent av den taxerade inkomsten. I och för sig skulle kunna göras gällande att ett bifall till förslaget om höjd pensionsavgift jämte den omständigheten att den kommunala utdebiteringen stigit skulle motivera en uppräkning av tabellen för närfart. Å andra sidan har under remissbehandlingen från flera håll gjorts gällande att denna tabell blivit något för högt beräknad. Med hänsyn härtill bar jag inte funnit tillräckliga skäl föreligga att frångå den föreslagna tabellen.

1 anslutning till förslaget om en allmän varuskatt föreslogs dels i proposition nr 164/1959 en sänkning av den statliga inkomstskatten för små och medelstora inkomster, och dels i proposition nr 181/1959 en motsvarande sänkning av sjömansskatten. Huruvida en mot sänkningen av den statliga inkomstskatten svarande lindring av sjömansskatten borde komma till stånd var emellertid, framhölls det i propositionen nr 181/1959, inte självklart. Sjömansskattetabellerna hade på sin tid utformats efter grunder som för de ombordanställda var förhållandevis gynnsamma. Den efterföljande utvecklingen innebar ökningar av de kommunala utdebiteringarna och höjning av folkpensionsavgiften, något som syntes medföra en ytterligare förskjutning till sjöfolkets förmån. I propositionen tillädes därefter följande.

De här redovisade skälen bör emellertid enligt min mening inte få vara avgörande. Såsom framhölls vid skattens införande bör mera markerade förändringar i skattetrycket komma till uttryck i sjömansskattetabellerna, och den nu föreslagna sänkningen av den statliga inkomstskatten får anses innebära en sådan förändring. Härvid bör man enligt min uppfattning inte ta hänsyn till att andra omständigheter kan tala för att sjömansskatten efter någon tid bör jämkas uppåt. Förändringarna vid olika tidpunkter i det allmänna skattetrycket bör i stället komma direkt till uttryck i sjömansskattetabellerna.

Det sagda innebär, att sjöfolket bör ha ett berättigat krav på att sjömansskatten sänkes i anslutning till den nu aktuella sänkningen av den statliga inkomstskatten. Det bör emellertid också stå klart, att en jämkning uppät kan behöva övervägas, när den pågående utvecklingen i riktning mot ökade kommunala utdebiteringar och höjda folkpensionsavgifter kan bättre överblickas.

Vid behandlingen inom bevillningsutskottet av nämnda proposition nr 181/1959 rådde inom utskottet tvekan om med hänsyn till utvecklingen sedan sjömansskatten fastställdes år 1958 tillräckliga skäl förelåg att sänka sjömansskatten som en följd av sänkningen av den statliga inkomstskatten. Utskottet framhöll bland annat följande.

Sedan tabellerna fastställdes har den genomsnittliga kommunala utdebiteringen stigit med i runt tal en krona och en ytterligare höjning av folk-

Kungl. Maj:ts proposition nr 6 år 1961

pensionsavgiften, som numera fastställts till 4 procent av den taxerade inkomsten, har ifrågasatts. Dessa förhållanden synes medföra en ytterligare förskjutning till sjömännens förmån, vilken torde uppväga verkningarna av den skärpta indirekta beskattningen. Något behov av en sänkning av sjömansskatten skulle mot bakgrunden härav inte kunna anses föreligga.

Emellertid bör jämväl framhållas att det är ovisst hur sjömansskatten utfaller i praktiken. Genom att skatten beräknas per månad och i princip är definitiv kan den verka oförmånligt i sådana fall, då vederbörande inte har anställning hela året liksom då den normala månadsinkomsten utökas med inkomst i form av semesterersättning och liknande engångsbelopp. Huruvida och i vad mån sådana oförmånliga verkningar inträder är det inte möjligt att fastslå, eftersom sjömansskatteförordningen ännu inte tillämpats ett helt ar.

I och för sig får det anses önskvärt att för sjöfolkets del genomföres en liknande omfördelning av den statliga direkta beskattningen som redan beslutats för andra skattskyldiga. Med hänsyn härtill och mot bakgrunden av vad nyss anförts rörande skattens verkningar finner utskottet sig inte höra motsätta sig den föreslagna sänkningen av sjömansskatten för små och medelstora inkomster.

Riksdagen beslöt i enlighet med utskottets hemställan att fastställa nya sjömansskattetabeller (SFS 609/1959), som tillämpades första gången vid beräkning av skatteavdrag för sjömansskatt under mars månad 1960.

Sjömansskatten tillfaller staten, men staten utbetalar till kommun, landstingskommun och vissa municipalsamhällen ersättning för deras genom sjömansskatten minskade skatteintäkter. Därjämte erhåller även vederbörande allmänna sjukkassa ersättning för minskade sjukförsäkringsavgifter.

Ersättningarnas belopp beräknas — schablonmässigt och utan hänsynstagande till varierande utdebiteringar och avgifter — till viss procentuell del av den sjömansskatt, som under beskattningsåret erlagts av sjömän bosatta inom kommunen (sjukkassans verksamhetsområde). Procentsatserna utgör för stad, som inte tillhör landstingskommun, 45 procent, för annan kommun 35 procent, för landstingskommun 10 procent, för municipalsamhälle med en utdebitering för samhällets behov av minst en krona två procent och för sjukkassa sex procent. (4 §.)

De angivna procenttalen grundar sig på beräkningar angående den kommunala inkomstskattens storlek i förhållande till samtliga utskylder i ortsgrupp III vid en antagen kommunal utdebitering av 13 kronor för skattekrona. Avgifterna till den obligatoriska sjukförsäkringen har därvid beräknats till genomsnittsbelopp.

Det åligger redare att till sjömansskattekontoret för varje period om två månader inbetala och redovisa under perioden innehållen sjömansskatt. Redovisningen tillgår sålunda att redaren senast före utgången av andra månaden efter den tvåmånadersperiod redovisningen avser till kontoret insänder summerade förteckningar å fastställd blankett över skatteavdrag för varje fartyg. Sjömansskattenämnden kan efter framställning bevilja anstånd med redovisningen, i regel dock högst eu månad. (14 § 1 mom.)

20 Kungl. Maj:ts proposition nr 6 år 1961

Sjömansskattenämndens framställning

Sjömansskattenämnden framhåller inledningsvis att erfarenheterna från nämndens första verksamhetsår visar, att stora svårigheter måst övervinnas i arbetet med sjömansskatten på fartygen och hos redarna liksom vid sjömansskattekontoret. Granskningen av redovisningarna för de åtta första månaderna av år 1959 hade lett till granskningsanmärkningar i omkring 4 500 fall och restitutioner av sjömansskatt i omkring 1 000 fall. För att bemästra mängden av arbetsuppgifter har sjömansskattekontoret nödgats bortse från fel upp till viss gräns. Från befattningshavare ombord på fartygen, som i första hand haft att verkställa skatteberäkningarna och avdragen, liksom från rederikontoren, som haft att svara för redovisningarna, har under hand till nämnden framförts klagomål över tillämpningssvårigheterna. Nämnden anser därför att viss översyn av sjömansskatteförordningens detaljföreskrifter är påkallad.

I det följande uppehåller sig nämnden vid sju olika punkter, där en ändring av förordningen aktualiserats, nämligen

1) införande av tabeller som direkt utvisar skatten för inkomst vilken avser kortare tid än hel månad (dagtabeller),

2) beskattningen av engångsbelopp,

3) beskattningen av svensk sjöman som är bosatt utomlands,

4) slopande av den särskilda tabellen för närfart,

5) beskattningen av vissa speciella befattningshavare ombord på fartyg,

6) beskattningen av korttidsanställning samt

7) redovisningstiden.

Införande av dagtabeller

Den i förordningen anvisade metoden för beräkning av skatt, när inkomsten avser kortare tidsperiod än en månad, har, enligt vad sjömansskattenämnden framhåller, lett till felräkningar i stor utsträckning. På grund av det stora antalet på- och avmönstringar medför dessa beräkningar ett betungande arbete för såväl redarna som det kontrollerande sjömansskattekontoret. Den väsentligaste anledningen till de många felräkningarna är att mycket kort tid vanligen står till befälhavarens förfogande för löneuträkning och skatteberäkning i samband med sjömans avmönstring vid anlöpande av hamn. Nämnden anser det värdefullt om sjömansskattetabellerna kunde konstrueras som dagtabeller. Sådana tabeller finnes i Danmark och Norge.

Beskattningen av engångsbelopp

Nämnden erinrar om att engångsbelopp beskattas som särskild månadsinkomst, om beloppet överstiger den senast uppburna månadsinkomsten. I annat fall sammanlägges engångsbeloppet med månadsinkomsten, varvid skatten beräknas på summan av de sammanlagda beloppen. Bestämmelserna härom har, fortsätter nämnden, tillkommit för att mildra progressionen vid stora engångsbelopp. Så som bestämmelsen utformats har den dock ska-

21 Kungl. Maj:ts proposition nr 6 år 1961

pat tröskelproblem, när engångsbeloppets storlek nära överensstämmer med månadsbeloppet. Nämnden ger följande exempel på verkningarna av nuvarande beräkningsmetoder.

En ogift sjöman i fjärrfart med beskattningsbar löneinkomst å 1 000 kronor avmönstrar den sista dagen i en månad och uppbär därvid även engångsbelopp å 650 kronor. Vid skatteberäkningen skola de båda beloppen sammanläggas. Skatten uppgår då till 485 kronor. Om åter det uppburna engångsbeloppet uppgått till 1 010 kronor, alltså överstigit månadslönen, skall skatteberäkningen göras separat å vartdera beloppet, varvid skatten blir 483 kronor. Trots att sjömannen i detta senare fall uppburit 360 kronor högre inkomst, blir alltså skatten något lägre. Om engångsbeloppet utgjort 1 000 kronor istället för 1 010 kronor, hade vid skatteberäkningen lön och engångsbelopp skolat sammanläggas, varvid skatten uppgått till 643 kronor. Trots att sjömannen i detta fall uppburit 10 kronor mindre ersättning än i det förra fallet, blir alltså skatten 160 kronor, eller omkring 33 procent högre.

Nämnden finner det uppenbart, att ett sådant resultat i allt för hög grad är påverkat av slumpen och ger anledning till missnöje. Därtill kommer att engångsbeloppen kan vara så stora, att progressionen blir för hög, även om skatten för engångsbeloppen beräknas separat. Nämnden syftar speciellt på den ersättning för innestående vederlag en sjöman uppbär vid avmönstring och som kan uppgå till belopp motsvarande flera månadslöner.

Nämnden anser att en ändrad form för beskattning av engångsbelopp bör sökas. I skrivelse till nämnden har sjöfartsorganisationerna föreslagit att beskattning av semester- och vederlagsersättning skall ske med hänsyn till den tid ersättningen avser och att övriga engångsbelopp efter danskt och norskt mönster beskattas efter viss procentsats.

Nämnden framhåller vidare, att på grund av anställningsförhållandena befälet faktiskt beskattas efter en linje men manskapet efter en annan. Som regel stannar nämligen befälet i redarens tjänst vid avmönstring för semester eller vederlagsledighet. För manskapet gäller däremot i regel det motsatta förhållandet. Ersättningen för denna senare kategori utgår då i form av semesterersättning eller vederlagsersättning och blir då såsom engångsbelopp vanligen hårdare beskattad.

Att de båda kategorierna i praktiken blir olika behandlade är enligt nämnden icke tillfredsställande och för att råda bot på detta är det önskvärt att beskatta semesterersättning och vederlagsersättning efter samma regler, som gäller för beskattning av semesterlön. Detta skulle innebära, att skatten beräknades som om sjömannen alltjämt kvarstod i tjänst hos redaren under den tid, för vilken semester- eller vederlagsersättning utgår. Nämnden tilllägger följande.

Nämnden är visserligen medveten om, att därest sjömannen under sådan beräknad semestertid åtager sig annat arbete, han kan vinna viss icke åsyftad skattefördel. En sådan skatteberäkning är emellertid rimlig på den grund, att avmönstrad sjöman i regel torde taga ut sin ledighet i stället för att omedelbart skaffa sig nytt arbete. Sådan ledighet är den form av fritid, som sjöman åtnjuter i stället för semester- och fridagar, som normalt

22 Kungl. Maj:ts proposition nr 6år 1961

komma landanställda till del. Att detta är fallet lärer framgå av offentliga utredningar rörande sjömännens tjänstetid, som verkställts av Kommerskollegium och som utvisa, att anställningstiden i regel icke överstiger 10 månader per år. Nämnden finner därför övervägande skäl tala för att semesterersättning och vederlagsersättning icke behandlas som övriga engångsbelopp utan beskattas som om sjömannen under berörda tid ailtjämt vore i tjänst.

I fråga om andra engångsbelopp än semester- och vederlagsersättningar föreslår nämnden att, på sätt sjöfartsorganisationerna antytt, procentuell beskattning sker efter specialtabell liksom i Danmark och Norge. Nämnden framhåller, att procentsatsen bör stå i viss relation till normal månadsinkomst.

Beskattning av svensk sjöman som är bosatt utomlands

I sjöfartsorganisationernas skrivelse till sjömansskattenämnden hade framhållits, att sjöman, som är inskriven vid svenskt sjömanshus men bosatt i ett land där indirekt beskattning tillämpas, befinner sig i ett mycket ogynnsamt läge. Han kan icke med intyg styrka, att han är skattskyldig i annat land för inkomsten; han äger inte rätt till barnbidrag och tillhör ej heller svensk sjukkassa, ehuru han genom sjömansskatten erlägger avgift för sjukförsäkringen. Med hänsyn till svårigheten att beräkna skattetrycket för sjömannen föreslog organisationerna att sjömansskatten i dessa fall skulle beräknas efter 15 procent, dvs. såsom i fråga om icke-nordisk sjöman.

Sjömansskattenämnden finner det emellertid olämpligt att skapa en undantagsregel, avsedd för det fall att indirekt beskattning förekommer i bosättningslandet. Prisnivån kan ju det oaktat vara påfallande låg. Eftersom graden av direkt respektive indirekt beskattning i olika länder starkt växlar, skulle det, menar nämnden, med all säkerhet bli mycket svårt att fixera en bestämd gräns och att avgöra, i vilka fall undantagsregeln skulle tillämpas. Däremot anser nämnden att en sjöman, som underhåller familj och tillsammans med denna är bosatt utrikes, med visst fog kan ställa krav på en lindring i skatten. En skattelindring skulle kunna genomföras medelst utvidgade möjligheter till undantag från den allmänna regeln att sjöman som är inskriven på svenskt sjömanshus skall anses såsom bosatt här i riket. Undantagsregeln skulle avse inte bara det fall att sjömannen är skattskyldig i annat land för inkomsten ombord utan även sådan sjöman som tillsammans med av honom underhållen familj är bosatt utrikes.

Slopande av närfartstabellen

Organisationerna hade i sin skrivelse till sjömansskattenämnden gjort gällande att uppdelningen på närfart och fjärrfart orsakat svårigheter för båda parter på arbetsmarknaden. Redarna hade sålunda genom införandet av närfartsbegreppet fått stora svårigheter att bemanna de fartyg, som går

23 Kungl. Maj:ts proposition nr 6 år 1961

i närfart, åtminstone med svenskt sjöfolk, medan de ombordanställda på grund av yrkets särart, med många gånger korta tjänstgöringstider per år, kommit att få en skatt, som icke stod i rimlig proportion till inkomsten. Anledningen härtill ansåg organisationerna uppenbar, då den för närfart gällande skattetabellen i huvudsak ansluter sig till preliminärskattetabell III: 13. — Det hade enligt organisationerna i praktiken icke sällan visat sig, att beskattningen för vissa sjömän i närfart blivit högre enligt närfartstabellen än den skulle ha blivit, därest sjömannen skulle haft att erlägga vanlig inkomstskatt. Visserligen finnes möjlighet för sjömansskattenämnden att i vissa fall fastställa användandet av fj ärr fartstabellen även för fartyg, som är sysselsatt i närfart, för det fall resorna har betydande längd inom detta område. Emellertid uppkommer ofta svårigheter, då det gäller att avgöra, huruvida ett fartyg, som sysselsättes i omväxlande när- eller fjärrfart, under beskattningsåret skall hänföras till den ena eller andra farten. De avgöranden, som därvid träffas av sjömansskattenämnden, måste, menar organisationerna, med nödvändighet bli schablonmässiga, vilket icke kan sägas vara till fördel för någon part. — Under åberopande härav yrkade organisationerna, att f j ärrfartstabellen skulle gälla för både närfart och f i ärrfart.

Sjömansskattenämnden erinrar i anledning härav om att frågan om skilda tabeller för när- och fjärrfart varit föremål för ingående prövning vid 1958 års riksdag. Tillräcklig anledning torde därför enligt nämndens uppfattning inte föreligga att i detta avseende ändra sjömansskatteförordningens av statsmakterna så nyligen fastställda grunder.

Beskattningen av vissa speciella befattningshavare

De befattningshavare som berörs i detta sammanhang är supercargo och garantimaskinist. Supercargo anställes i vissa fall av redare, som befraktar fartyg, tillhörigt annan redare. Hans uppgift är att övervaka, att lasten under transporten omhänderhas på bästa sätt. Garantimaskinist åter tjänstgör ombord på nylevererat fartyg för övervakning och intrimning av maskineriet. I regel är han anställd av det varv, som levererat fartyget.

I sin skrivelse till sjömansskattenämnden föreslog sjöfartsorganisationerna, att sjömansskatteförordningen skulle göras tillämplig även å supercargo och garantimaskinist, som inte är anställd i redarens tjänst, vare sig befattningshavaren tjänstgör på svenskt eller utländskt fartyg.

Sjömansskattenämnden anser att en ändring av beskattningen av supercargo och garantimaskinist skulle innebära ett avsteg från grundtanken i sjömansskatteförordningen. Då frågan dessutom gäller blott ett fåtal personer, anser nämnden sig inte böra för närvarande föreslå separata bestämmelser för dessa befattningshavare.

Beskattningen vid korttidsanställning

Sjöfartsorganisationerna förordade i skrivelsen till sjömansskattenämnden, att möjlighet skulle öppnas för jämkning i de fall elever vid sjöbefäls-

24 Kungl. Maj:ts proposition nr 6 år 1961

skolor tar anställning på fartyg under ferier för att därigenom finansiera sina studier. Organisationerna anförde härom bl. a. följande.

Tidigare kunde sådana elever genom hänvändelse till skattemyndigheterna på förhand erhålla besked om, att preliminärskatt antingen icke alls eller i vart fall med mycket ringa belopp skulle dragas från lönen. I det övervägande antalet fall erhöllo sådana elever icke någon skatt, enär årsinkomsten blev så låg, att skattefrihet förelåg. Jämlikt sjömansskatteförordningen skall nu definitiv skatt dragas enligt tabell, vilket medför, att en oproportionerligt stor del av vederbörandes inkomst avgår i skatt. Det har för oss framhållits, att rederierna haft svårigheter att under den förflutna sommaren erhålla elever från sjöbefälsskolorna såsom semestervikarier. Anledningen säges hava varit den hårda beskattningen, vilken avskräckt dessa elever från att taga anställning till sjöss. I stället ha de, enligt vad som uppgivits, tagit tillfälligt arbete i land. Varken arbetsgivare eller löntagare inom sjöfartsnäringen äro betjänta härmed. Strävan från båda parter på arbetsmarknaden har sedan länge varit att söka ge så många sjömän som möjligt semester och vederlagsledighet, vilket är särskilt aktuellt under sommarmånaderna och även vid årsskiftet. Tillgången på semesteravlösare är begränsad och bristen på befäl gör, att man i stor utsträckning måste vända sig till eleverna vid sjöbefälsskolorna.

Sjömansskattenämnden anser att hittills gjorda erfarenheter av sjömansskattens tillämpning inte ger stöd för ändring i de nuvarande bestämmelserna på området.

Redovisnings tiden

Organisationerna påtalade vidare hos sjömansskattenämnden tiden för redovisning av innehållen sjömansskatt. Enligt organisationerna har tiden — redovisning senast sista dagen i andra månaden efter redovisningsperiodens utgång — visat sig vara för kort. I ett stort antal fall har nämnden nödgats bevilja anstånd, som i regel endast kunnat uppgå till en månad. För att undvika anståndsbeslut och — med beaktande jämväl av den långa tid, som måste åtgå innan befälhavarens redovisning inkommer till rederierna — ge rederierna erforderlig tid att granska och ev. rätta redovisningarna, borde tiden, enligt organisationerna, i stället sättas till fyra månader efter redovisningsperiodens utgång.

Sjömansskattenämnden för sin del finner dock inte anledning föreligga att förlänga redovisningstiden. Övergångsvis uppkom, säger nämnden, vissa svårigheter för rederierna, och nämnden har därför så gott som undantagslöst bifallit framställningar om förlängd tid. Behovet av utsträckt redovisningstid synes dock ha minskat. Medan sålunda för första redovisningsperioden anhållan om förlängning inkom för 127 fartyg, begärdes förlängning för fjärde perioden endast för 14 fartyg.

Med en förlängning skulle, fortsätter nämnden, följa vissa olägenheter. Åtgärder mot en redare, som på grund av obestånd inte kan redovisa, skulle sålunda bli försenade. Vidare skulle en förlängning av redovisningstiden föranleda att tidpunkten — den 1 september varje år — för beslut om er-

Kungl. Maj.ts proposition nr 6 år 1961

sättning till kommunerna måste framflyttas till den 1 oktober, vilket åter kunde komma att medföra komplikationer för kommunernas budgetberäkningar. — Befogade anspråk på förlängd redovisningstid torde enligt nämnden liksom hittills kunna tillgodoses efter framställning av vederbörande rederi.

Remissyttrandena

Remissinstanserna har tillstyrkt sjömansskattenämndens förslag att de nuvarande tabellerna, som utvisar sjömansskatten på full månadsinkomst, kompletteras med s. k. dagtabeller för att underlätta skatteberäkningen, när avlöningen avser kortare tid än månad.

Sveriges fartygsbefälsförening anför följande.

Från föreningens medlemmar, som ombord på fartygen handhar skatteärendena, har under det gångna året framförts ihärdiga klagomål över den svårbegripliga och krångliga skatteberäkningen, varvid man hemställt att förenklingar snarast måtte genomföras. Vid avmönstring av större eller mindre del av en fartygsbesättning -— ofta under mycket brådskande omständigheter — står i allmänhet inte tillräcklig tid till buds för att skatteuträkningen skall kunna ske med erforderlig noggrannhet. En övergång till systemet med dagtabeller skulle därför innebära en ofantlig lättnad för den som handhar skatteuträkningen ombord liksom för de kontrollerande instanserna hos rederierna och för sjömansskattekontoret samt utgöra ökad garanti för korrekt skatteberäkning. Denna omläggning av skattetabellerna måste därför betecknas såsom i högsta grad påkallad, om uttagning av sjömansskatt i framtiden skall kunna försiggå på i möjligaste mån friktionsfritt sätt och utan den onormala arbetsbelastning som för närvarande åtföljer denna uppgift.

Föreningen tillägger, att sjömansskattetabellerna ombord på ett fartyg på grund av där rådande förhållanden är utsatta för stark förslitning. Det är därför ett utbrett önskemål bland de ombordanställda att tabellerna tryckes å slitstarkt papper av lämplig brevkortskartong.

Även i frågan om beskattning av engångsbelopp har remissinstanserna i huvudsak ställt sig positiva. Flera av de hörda myndigheterna påpekar dock, att gällande skattesatser för sjömansskatten bestämts med hänsyn till nuvarande bestämmelser om beskattning av engångsbelopp. Den föreslagna omläggningen bör därför medföra, att frågan om den ordinarie skattesatsens höjd omprövas. Centrala uppbördsnämnden anför följande.

De reduceringar av de månatliga skatteavdragen som sjömansskattesakkunniga föreslogo på grundval av den ovan omnämnda undersökningen ha icke ens omnämnts av sjömansskattenämnden, ehuru reduceringarna uppenbarligen och särskilt på längre sikt, när sjömannen månadsvis fått tillgodonjuta skattelindring på sina normala månadsinkomster före avmönstringsmånaden, motverkar den hårdare beskattningen av därefter utfallande större engångsbelopp. Ifrågasättes nu ändring i skatteavdragen för engångsbeloppen bör rimligen samtidigt prövas huruvida den medgivna reducering- 8 Bihang till riksdagens protokoll 1961. 1 samt. Nr 6

26 Kungl. Maj:ts proposition nr 6 år 1961

en kan bibehållas. Vid omarbetning av skatteskalorna lärer man vidare icke kunna undgå att ta hänsyn till det ökade skattetryck som, sedan sjömansskatten fastställdes år 1958, drabbat inkomsttagare i land genom att den genomsnittliga kommunala utdebiteringen höjts och folkpensionsavgift numera uttages efter 4 % och kan väntas ytterligare höjas. Att märka är slutligen i detta sammanhang att värdet av förmån av fritt vivre ombord ännu beräknas på 1957 års värden.

Riksskattenämnden erinrar om att nämnden i sitt remissyttrande över 1956 års sjömansskattesakkunnigas betänkande framhållit att grunderna för beräknandet av de i tabellerna upptagna skattebeloppen borde tydligt redovisas i författningstexten eller i anvisningarna till denna för att en framtida revision av skatteskalorna för sjöfolket skulle kunna genomföras på ett i förhållande till andra befolkningsgrupper rättvist sätt. Följden kunde eljest lätt bliva att sjömansskatten småningom allt mera förlorade sitt samband med det allmänna skattetrycket i landet. Redan den då inträffade allmänna kommunala utdebiteringshöjningen kunde, menade riksskattenämnden, giva anledning att omedelbart revidera skatteskalorna. Även om riksskattenämnden för sin del godtager att sjöfolkets speciella arbetsförhållanden kräver beaktande vid beskattningen, hävdar nämnden att sjömansskatteskalorna i princip icke bör skilja sig alltför mycket från de skatteskalor, som gäller för andra befolkningsgrupper i landet.

Länsstyrelserna i Malmöhus och Hallands län ifrågasätter om inte de ogynnsamma verkningarna av gällande bestämmelser i viss utsträckning beror på åtgärder företagna av sjömännen själva. Sjömännen torde sålunda ofta låta ersättningarna stå inne hos rederiet under lång tid med påföljd att relativt stora summor tas till beskattning, när de lyftes. Det torde enligt länsstyrelserna inte möta hinder att träffa överenskommelse om utbetalning av dessa ersättningar så att de påtalade olägenheterna i huvudsak undanröjes.

Svenska sjöfolks förbundet och Sjöfolkets socialdemokratiska riksförbund påpekar, att de för semester- och vederlagslön föreslagna bestämmelserna bör komma till användning även vid beskattning av sjuklön. I fråga om sjuklön, som utbetalas utomlands, ifrågasättes full skattefrihet. Förbunden åberopar att sådan sjuklön inte beskattas i Norge och hänvisar till att sjömännen alltid har stora svårigheter och ekonomiska utlägg, när de måste lämna tjänsten utomlands. — Förbunden framhåller därjämte, att den särskilda sjömansskatten inte motiverades enbart med sjömännens svårigheter att fullgöra deklarationsplikten. Det mest vägande skälet var att de ombordanställda, på grund av sitt yrkes särart, måste anses vara berättigade till en lindrigare beskattning än andra medborgare. Det anfördes bland annat att sjömännen icke kan tillgodogöra sig och utnyttja sådana sociala, kulturella och andra förmåner som samhället helt eller delvis bekostar. Förbunden tillfogar, att sjömän i utrikesfart beskattas även i andra länder, där de måste betala omsättnings- och varuskatt av olika slag på varor och tjänster, samt att de ombordanställda har betydande omkost-

Kungl. Maj. ts proposition nr 6 år 1961

nåder för egna och anhörigas resor till och från fartygen och detta i en utsträckning som icke kan jämföras med vad som förekommer för medborgare med anställningar i land. Förbunden anser med stöd av de erfarenheter som nu vunnits sedan sjömansskatteförordningen började tillämpas, att de anförda skälen icke kan anses ha vunnit tillräckligt beaktande.

Sjömansskattenämndens förslag om en proportionell sjömansskatt efter 15 procent för svensk sjöman, som med sin familj bosatt sig utomlands, tillstyrkes av de hörda organisationerna samt av sjöfartsstgrelsen och länsstyrelsen i Södermanlands län.

Riksskattenämnden vill icke motsätta sig förslaget men erinrar om, att fråga här alltid torde vara om sjömän i fjärrfart, som redan nu erhåller den lindrigare tabellenliga sjömansskatten, uppbyggd efter en 15-procentig skatt å kontantinkomsten för gift sjöman i medellöneläge.

Kammarrätten framhåller, att bestämmelserna i sjömansskatteförordningen i ifrågavarande hänseende inte helt överensstämmer med regeringsrättens praxis vid tolkningen av 53 § kommunalskattelagen, som reglerar beskattningen av inkomst i land. Kammarrätten finner det önskvärt, att frågan göres till föremål för utredning.

Centrala uppbördsnämnden finner sjömansskattenämndens förslag icke vara tillräckligt motiverat.

Länsstyrelserna i Malmöhus och Hallands län avstyrker den föreslagna ändringen. Länsstyrelsen i Malmöhus län anför följande härom.

De spörsmål som aktualiseras i detta sjömansskattenämndens förslag får anses vara av stor principiell betydelse, och bör ej lösas lagstiftningsvägen utan föregående noggrann utredning. Enligt länsstyrelsens bedömande torde erforderliga åtgärder tills vidare kunna ske genom jämkningsbeslut av sjömansskattenämnden eller -— om nämnden ej skulle anses ha sådan befogenhet — genom dispens av Kungl. Maj:t i det enskilda fallet.

I fråga om närf artstabellens slopande har de hörda myndigheterna intagit samma ståndpunkt som sjömansskattenämnden och avstyrker således organisationernas hos nämnden framförda yrkande i frågan.

Svenska maskinbefälsförbundet, Svenska sjöfolksförbundet, Svenska stewardsföreningen och Sveriges redareförening vidhåller i sina remissyttranden önskemålet om en sammanslagning av närfarts- och fjärrfartsbegreppen. Sveriges redareförening framhåller bl. a. den administrativa förenkling som vid ett bifall till framställningen skulle uppnås för myndigheter och rederier utan att detta i någon större grad skulle påverka summan av inlevererade sjömansskattemedel. Svenska stewardsföreningen tillägger att den årliga seglationstiden i allmänhet är kortare för fartyg, som sysselsättes i närfart, än för fartyg som går i fjärrfart. Närfartstabellen medför därför ofta en oproportionerligt hög beskattning för dessa fartygs ombordanställda. Ett stort antal fall kan sålunda enligt föreningen framtagas, där införandet av den speciella närfartstabellen kommit att innebära ett hårdare skatteuttag, än om skatteuttaget skulle skett genom vanlig inkomstbeskattning.

28 Kungl. Maj:ts proposition nr 6 år 1961

Om förutsättningar för att fastställa en enda skattetabell är för handen, bör enligt Svenska sjöfolksförbundet och Sjöfolkets socialdemokratiska riksförbund frågorna om begränsning av nu fastställda fartsområden och om eventuell höjning av tonnagegränsen stå öppen för överläggningar.

Ingen av de myndigheter som yttrat sig över sjömansskattenämndens skrivelse har ansett anledning föreligga att föreslå ändring av nu gällande regler om beskattning av supercargo och garantimaskinist. Länsstyrelsen i Malmöhus län framhåller, att det kan synas som om här förelåg en oavsiktlig inkonsekvens i lagstiftningen. Länsstyrelsen erinrar emellertid om att sjömansskatteförordningens arbetsgivarbegrepp strängt knutits till fartygets redare. Vidare påpekas att det utöver supercargo och garantimaskinist finns andra kategorier av befattningshavare som trots att de arbetar ombord på fartyg inte erlägger sjömansskatt; så har ock varit lagstiftarens mening.

Av de hörda organisationerna har Svenska maskinbefålsförbundet vidhållit den hos nämnden framförda uppfattningen, att en ändring på ifrågavarande punkt är önskvärd. Förbundet anför följande.

Att göra åtskillnad i skattehänseende beroende på om vederbörande är anställd av redaren eller varvet synes oss olyckligt. Det väsentliga är att inkomst uppbäres på grund av tjänst ombord för en anställning, som i båda fallen syftar till samma sak, nämligen övervakning och intrimning av maskineriet. Förbundet delar inte nämndens åsikt, att vårt förslag härutinnan innebär avsteg från grundtanken i sjömansskatteförordningen. Tvärtom anser vi det vara ett rättvisekrav att garantimaskinist beskattas i likhet med övriga ombordanställda under tid då han är ombordanställd.

En utvidgning av jämkningsmöjligheterna, så att lindring i beskattning erhålles för elever vid sjöbefälsskola och andra praktikanter tillstyrkes, förutom av organisationerna, av riksskattenämnden och centrala uppbördsnämnden.

Riksskattenämnden anför bl. a. följande.

Om praktikant eller annan studerande arbetar i land under ferier träffas hans arbetsinkomst av skatt endast i den mån inkomsten överstiger ortsavdraget för helt år, vilket får anses riktigt med hänsyn till hans skatteförmåga. Det synes rimligt att skattebelastningen icke blir högre om han förvärvar motsvarande inkomst genom arbete som sjöman. Då jämkningsansökan skall ingivas senast före utgången av juli månad året efter inkomståret, synes möjlighet kunna öppnas för elev vid sjöbefälsskola eller annan undervisningsanstalt att erhålla jämkning i form av restitution av erlagd sjömansskatt. Härvid kunde eventuellt föreskrivas att eleven i ansökningen med intyg från undervisningsanstaltens föreståndare skulle styrka att utbildningen icke avbrutits.

Centrala uppbördsnämnden yttrar.

I propositionen har departementschefen visserligen avvisat en generell regel om jämkning för sjöman, som på grund av värnplikt, skolgång, sjukdom eller nedsatt skatteförmåga inte kunnat utöva sitt yrke under hela året. Även om sålunda en generell regel om jämkning ej lämpligen bör upp-

29 Kungl. Maj:ts proposition nr 6 år 1961

ställas behöver detta enligt centrala uppbördsnämndens mening icke nödvändigtvis hindra att, liksom nu enligt uppbördsförordningen, skattebefrielse eller nedsättning må medgivas, när sådant är påkallat med hänsyn till den skattskyldiges samlade inkomst under hela beskattningsåret.

Sveriges redareförening understryker angelägenheten av den av organisationerna ifrågasatta jämkningsmöjligheten för de elever vid sjöbefälsskolorna, som under ferierna tar anställning till sjöss för att därigenom i viss utsträckning finansiera sina studier.

Svenska maskinbefälsförbundet anför följande.

En elev vid sjöbefälsskola, som har för avsikt att taga anställning ombord, måste kalkylera med en reducering av inkomsterna på grund av högre skatteavdrag än vid en anställning i land. Detta förhållande hämmar givetvis den redan nu otillfredsställande rekryteringen till sjöbefälsyrkena. Ofta nog är de ekonomiska svårigheterna stora för de studerande vid sjöbefälsskolorna, och befälsvikariat under ferierna ingår allmänt i deras ekonomiska planläggning av studierna. Sjöfarten har mycket stora svårigheter då det gäller att bemästra bristen på semesteravlösare — ett förhållande som skärpes ytterligare genom nuvarande skatteordning — till stort förfång för det ombordanställda befälet. Förbundet betecknar den härigenom uppkomna situationen som allvarlig och yrkar på, att en ändring beträffande berörda skatteförhållanden måtte vidtagas.

Svenska sjöfolksförbundet anser, att jämkning bör kunna medges för sådana ombordanställda som av olika anledningar inte kunnat utöva sjömansyrket under minst sex månader av beskattningsåret.

Sveriges fartygsbefälsförening finner nuvarande ordning inte i längden vara försvarbar. Det anses därför angeläget att bestämmelser införes i förordningen avseende att skapa lättnad i beskattningen för korttidsanställda.

Kammarrätten ifrågasätter om inte — trots vad som förekommit under förarbetena till sjömansskatteförordningen — möjlighet till jämkning bör beredas i sådana fall, då på grund av genomgång av utbildningskurs eller dylikt vederbörande varit förhindrad att taga arbete ombord under annat än en mindre del av beskattningsåret. Kammarrätten förordar, att denna fråga göres till föremål för utredning.

De ifrågasatta jämkningsmöjligheterna avstyrkes däremot av länsstyrelserna i Malmöhus och Hallands län. Länsstyrelsen i Malmöhus län erinrar om att enligt sjömansskatteförordningen kalendermånad utgör beskattningsperiod. I likhet med sjömansskattenämnden finner länsstyrelsen att ändring i hithörande bestämmelser ej bör ske.

Yrkanden om författningsändringar rörande redovisnings metod och redovisningstid har inte framkommit i remissyttrandena.

Riksskattenämnden förutsätter dock att, liksom hittills, ansökningar om anstånd med redovisningen behandlas välvilligt.

30 Kungl. Maj:ts proposition nr 6 år 1961

Departementschefen

Genom 1958 års sjömansskatteförordning infördes för första gången i vårt land en slutgiltig källskatt för en större grupp av löntagare. Reformen förutsatte, att skatten utmättes efter schablonmässiga grunder. Den innebar samtidigt för sjöfolket i gemen en skattesänkning, särskilt markant för dem som är anställda på fartyg i fjärrfart. Lagstiftningen har utformats i nära samarbete med övriga nordiska länder. Det nordiska lagstiftningssamarbete, som tidigare ägt rum på andra områden, har härigenom för första gången kommit att omfatta skattelagstiftningen.

Sjömansskatten innebär i mycket en nyskapelse, vid vilken åtskilliga svårbemästrade problem måst lösas. Det ligger i sakens natur, att vissa jämkningar kan visa sig önskvärda sedan erfarenheter vunnits av någon tids tillämpning. Sjömansskattenämnden — och före denna de tidigare nämnda organisationerna — har upptagit frågan om vissa sådana jämkningar. Jag vill emellertid understryka att förslagen, till den del de överhuvud kan anses aktuella, endast avser detaljfrågor. Beträffande lagstiftningen i stort torde kunna fastslås, något som i skilda sammanhang betonats från olika håll, att den är väl ägnad att fylla sin uppgift.

I samband med de spörsmål som aktualiserats genom sjömansskattenämndens skrivelse torde det även vara nödvändigt att ingå på frågan om sjömansskattens nivå. Till viss del påkallas en omprövning härvidlag redan av de i nämndens skrivelse framförda förslagen. Det bör emellertid också redan här erinras om att sjömansskatten, på sätt framgår av den förut lämnade redogörelsen, avvägts under hänsynstagande till skattenivån för löntagare i allmänhet. I denna nivå har åtskilliga förändringar ägt rum sedan år 1958.

Sjömansskattenämndens förslag tar i huvudsak sikte på att förenkla bestämmelsernas tillämpning. Nämnden föreslår sålunda dels särskilda skattetabeller för att underlätta beräkning av sjömansskatt, när lönen avser kortare tid än månad, dels en omläggning av sättet för beräkning av skatt på s. k. engångsbelopp.

Sjömansskattetabellerna utvisar för närvarande skatten på månadsinkomsten. När lönen avser kortare tid, sker skatteberäkningen så att lönen räknas upp till hel månadslön, varefter skatten på den beräknade månadslönen reduceras proportionellt till den tid lönen avser. Dessa räkneoperationer utföres av avlöningsutbetalaren. Enligt nämndens förslag skall de nuvarande tabellerna kompletteras med tabeller för lön som avser 1—29 dagar. Skatten på lönen för del av en månad kan då alltid erhållas direkt ur tabellerna. — Dagtabeller av denna typ tillämpas på danska och norska fartyg.

Förslaget, som allmänt tillstyrkts, innebär uppenbarligen en avsevärd förenkling av skatteuträkningen. Jag biträder därför detsamma. Det torde

Kungl. Maj. ts proposition nr 6 år 1961

dock inte vara nödvändigt att foga dagtabellerna vid sjömansskatteförordningen på samma sätt som gäller för de vid förordningen fogade tabellerna för skatt på månadsinkomst. Fråga är ju blott om en uppdelning av den genom månadstabellerna bestämda skatten, och förordningens 8 § 1 mom. anger i erforderlig utsträckning grunderna för uppdelningen. Upprättandet av dagtabeller kan närmast jämföras med riksskattenämndens fastställande och utfärdande av tabeller för debitering av statlig inkomstskatt. I analogi härmed bör det ankomma på sjömansskattenämnden att uppgöra och fastställa dagtabellerna; ett stadgande härom bör intagas i nyss nämnda författningsrum.

I detta sammanhang vill jag med anledning av Sveriges fartygsbefälsförenings uttalande i frågan understryka, att sjömansskattenämnden vid tryckning av tabellmaterialet självfallet bör beakta, att tabellerna måste förfärdigas av ett material och i övrigt ges en utstyrsel anpassad efter användningen ombord på fartygen.

Skatten på engångsbelopp beräknas för närvarande så att engångsbelopp, som inte överstiger månadsinkomst, lägges ihop med månadsinkomsten, varefter skatten beräknas på det sammanlagda beloppet. Om engångsbeloppet är större än månadsinkomsten, anses engångsbeloppet utgöra särskild månadsinkomst vid skatteberäkningen. Dessa bestämmelser har kritiserats från två olika utgångspunkter. Å ena sidan har framhållits att beräkningen är så invecklad att den i stor utsträckning föranlett felaktigheter. Å andra sidan har påpekats att, på grund av skattens progression, engångsbelopp som sammanlägges med månadsinkomst beskattas förhållandevis hårdare än belopp som får utgöra särskild månadsinkomst. Detta leder till vissa ojämnheter i engångsbeloppens beskattning, särskilt när engångsbeloppen är ungefär lika stora som månadsinkomsten.

Sjömansskattenämnden har föreslagit en omläggning av hithörande bestämmelser. Enligt nämnden bör man skilja på två olika slag av engångsbelopp. Vissa engångsbelopp är nämligen avsedda att utgöra full lön för viss tid. Skatten för sådana engångsbelopp bör enligt nämnden beräknas med utgångspunkt från den tid de avser. Till denna kategori räknar nämnden semester- och vederlagsersättningar. Om fråga exempelvis är om en ersättning som avser 17 dagars semester, bör skatten för ersättningen enligt nämndens förslag beräknas såsom om fråga vore om lön för 17 dagars tjänstgöring. Med hjälp av de föreslagna dagtabellerna, blir denna skatteberäkning lätt att verkställa.

För andra engångsbelopp kan denna beräkningsmetod däremot inte tilllämpas. Det är då fråga om verkliga extrainkomster som utgår utan samband med eller vid sidan om vanlig lön, såsom bärgarlön, tantiem och gratifikation. För dessa engångsbelopp föreslår nämnden att skatten beräknas efter en skala där procenttalet för skatten å engångsbeloppet varierar efter den normala månadsinkomstens storlek men såtillvida är proportionell att procenten blir densamma hur stort engångsbeloppet än är.

Remissinstanserna har i princip tillstyrkt nämndens förslag. Det har

32 Kungl. Maj:ts proposition nr 6 år 1961

dock påpekats att gällande skatteskalor upprättats med särskild hänsyn tagen till att nuvarande beskattning av engångsbelopp ibland är oförmånlig. Varje månads skatt har sålunda reducerats med ungefär fem kronor av denna anledning, och en omläggning av beskattningen av engångsbelopp skulle därför föranleda en omprövning av skatteskalorna.

Även enligt min uppfattning har erfarenheterna visat, att nuvarande bestämmelser om beräkning av skatt på engångsbelopp inte är i allo rationellt utformade. En omläggning bör ske i syfte att nå fram till regler som är lätta att tillämpa och i görligaste mån eliminerar det tröskelproblem som uppkommer i fråga om engångsbelopp, som är ungefär lika stora som månadsinkomsten. Den metod som sjömansskattenämnden föreslår beträffande semester- och vederlagsersättningar synes kunna tillgodose dessa önskemål. Den torde även kunna leda till större materiell rättvisa genom att för alla kategorier sjömän skatten beräknas såsom om anställningsförhållandet fortsatt under ledighetstiden. Jag förordar därför den av sjömansskattenämnden i fråga om dessa slag av ersättningar föreslagna ändringen. Samma beräkningsmetod bör enligt min mening även tillämpas i fråga om sjuklön, i den mån sådan lön har karaktär av engångsbelopp.

Vad härefter angår frågan om beskattningen av övriga engångsbelopp vill jag framhålla följande.

Storleken av skatten på extrainkomster bestäms för löntagare i land av den samlade årsinkomstens storlek. Beträffande sjömän är i stället enligt nuvarande regler månadsinkomstens storlek avgörande. Detta kan leda till att sjömännen får betala mera i skatt för extrainkomster än vad som skulle ha tagits ut om extrainkomsten fördelats lika på tolv månader. Såsom i det föregående nämnts, beaktades detta förhållande i viss mån vid sjömansskattens införande. Sjömännen får sålunda månatlig kompensation för de nackdelar beräkningen av skatt på de här aktuella och de nyss behandlade engångsbeloppen kan innebära.

Genom den av sjömansskattenämnden föreslagna beräkningsmetoden uppnås otvivelaktigt att skatten på nu ifrågavarande engångsbelopp bättre anpassas efter beskattningen av motsvarande inkomster i land. Förslaget tar emellertid ej hänsyn till att marginalskatten för extrainkomster vid taxering för inkomst i land är beroende inte bara på den normala inkomstens storlek utan även på extrainkomstens storlek. Genom progressionen i beskattningen beskattas sålunda en större extrainkomst relativt sett hårdare än en mindre. Med den av sjömansskattenämnden föreslagna anordningen är därjämte förenat ett tröskelproblem, som blir påtagligt åtminstone för större engångsbelopp, när den normala inkomsten ligger intill en gräns mellan olika skikt i den av nämnden förordade skatteskalan. En obetydlig variation i månadsinkomsten kan leda till en betydande skillnad i skatt på engångsbeloppet. Såsom en nackdel med förslaget får slutligen även räknas, att det kräver en ytterligare utbyggnad av tabellmaterialet.

De nämnda olägenheterna torde i allt väsentligt undgås, om beskattningen

Kungl. Maj. ts proposition nr 6 år 1961

av ifrågavarande engångsbelopp ordnas på följande sätt. Engångsbelopp som inte överstiger förslagsvis 1 200 kronor beskattas proportionellt efter en procentsats som motsvarar sjömannens marginalskatt vid en inkomstökning av 100 kronor. Denna procentsats kan direkt framräknas ur månadstabellen genom en jämförelse mellan skatten på senast uppburna månadsinkomst och den skatt som erhålles om samma månadsinkomst ökas med 100 kronor. — Skulle engångsbeloppet överstiga 1 200 kronor, bör i stället marginalskatten för en tolftedel av engångsbeloppet vara avgörande för skatten på engångsbeloppet. Vid skatteberäkningen lägges då en tolftedel av detta belopp till den senast uppburna månadsinkomsten och den på tolftedelen belöpande skatten uträknas. Skatten på hela engångsbeloppet bestämmes sedan till tolv gånger skatten på tolftedelen.

Jag förordar att bestämmelserna utformas i enlighet med det nyss sagda. För att underlätta skatteberäkning och utbetalning av ifrågavarande engångsbelopp bör vidare uttryckligen föreskrivas, att skatteberäkningen i princip skall ske med utgångspunkt från den under nästföregående månad uppburna månadsinkomsten.

Sjömansskattenämnden har vidare föreslagit, att nämnden skall äga medgiva att skatten för en svensk sjöman, som med sin familj är bosatt utomlands, skall beräknas efter 15 procent på inkomsten även om sjömannen inte kan styrka att han är skattskyldig för inkomsten i bosättningslandet. Nämnden torde ha avsett att bereda dessa sjömän viss skattelättnad för att kompensera dem för hög indirekt beskattning på bosättningsorten.

Såsom framgår av remissbehandlingen kan befogade invändningar resas mot detta förslag. Det förutsätter en närmare bedömning av skattesystemet i det land där sjömannen är bosatt, något som i tillämpningen måste ställa sig vanskligt. Vidare bör beaktas, att en proportionell skatt om 15 procent icke alltid innebär en skattelindring utan — såsom fjärrfartstabellen är konstruerad — i vissa fall en skattehöjning. I särskilda fall framstår det emellertid utan tvivel som berättigat att medge viss skattelättnad. Möjlighet härtill torde finnas redan nu. Enligt 37 § 2 mom. sjömansskatteförordningen kan nämligen Kungl. Maj :t föreskriva att sjöman skall kunna få jämkning, när hans skatteförmåga är nedsatt till följd av underhållsskyldighet mot barn. Inom ramen för denna bestämmelse torde rimlig hänsyn kunna tas till de här åsyftade fallen.

I organisationernas framställning har även upptagits frågan om jämkning av sjömansskatt, när sjömansinkomsten inte uppbäres helt år. I 1958 års proposition om sjömansskatt framhöll jag, att befrielse från sjömansskatt inte kunde motiveras enbart av den omständigheten att en månadsinkomst av viss storlek medför uttagande av sjömansskatt, ehuru beskattning i land för samma månadsinkomst inte skulle ha ägt rum därför att den sammanlagda inkomsten under året inte uppgått till ortsavdragets belopp. En person som avsåg att ta anställning ombord blott under kortare tid

34 Kungl. Maj:ts proposition nr 6 år 1961

måste, ansåg jag, kalkylera med den minskning av inkomsterna som skatteavdraget innebär.

Anledning att frångå denna ståndpunkt synes i och för sig inte föreligga. Vad som förekommit i detta sammanhang ger mig dock anledning föreslå en viss uppmjukning av jämkningsreglerna. Av vad sjöfartsorganisationerna anfört framgår nämligen att beskattningen av sjömansinkomst lett till svårigheter, när det gällt att få elever vid sjöbefälsskolor att taga tjänst ombord under ferier. Då det av skilda orsaker framstår som önskvärt att dessa elever uppmuntras att utnyttja ferierna till arbete ombord på handelsflottans fartyg, bör möjlighet till jämkning i sådana fall föreligga. Bestämmelserna härom torde böra utformas så, att de avser inte blott elever vid sjöbefälsskolor utan alla studerande som tar feriearbete ombord.

Vad angår framkomna förslag om slopande av närfartstabellen, utsträckande av sjömansskattereglerna till supercargo och garantimaskinist samt förlängning av tiden för rederiernas redovisning av sjömansskatt biträder jag sjömansskattenämndens ståndpunkt att någon ändring på dessa punkter inte är påkallad.

Såsom inledningsvis antytts torde det i förevarande sammanhang vara erforderligt att ingå på frågan om sjömansskattens höjd. En anledning härtill utgör redan de förslag jag nyss framlagt rörande beskattningen av engångsbelopp. Genomförs dessa förslag, kan det knappast längre göras gällande att beskattningen i detta hänseende är ogynnnsammare för de ombordanställda än för andra skattskyldiga. Det skulle då saknas anledning att bibehålla den skattelindring, motsvarande cirka fem kronor per månad, som år 1958 medgavs såsom en kompensation för de av beskattningen av engångsbelopp föranledda olägenheterna.

Den väsentligaste anledningen till omprövning av sjömansskattetabellerna är emellertid en annan. När sjömansskatten infördes, uträknades skattebeloppen i relation till skattetrycket för medborgarna i allmänhet. De grundläggande beräkningarna utfördes hösten 1957 på grundval av vad som kunde förutses beträffande den allmänna skattenivån för inkomster förvärvade under 1958. Det stod från början klart att en fortlöpande anpassning av sjömansskatten till det allmänna skattetrycket skulle ske. Jag framhöll sålunda i 1958 års proposition, att en mera markerad förändring i det allmänna skattetrycket borde medföra att frågan om sjömansskattens höjd togs upp till omprövning.

Sedan år 1958 har det allmänna skattetrycket undergått vissa ändringar. Å ena sidan har stegringar inträtt. Den genomsnittliga kommunala utdebiteringen har stigit ej obetydligt, nämligen från 12 kronor 60 öre år 1957 och 13 kronor 68 öre år 1958 till omkring 15 kronor år 1961. Därjämte har folkpensionsavgiften höjts från 2,5 till 4 procent av den taxerade inkomsten. Å andra sidan sänktes den statliga inkomstskatten för flertalet skattskyldiga genom beslut under hösten 1959 i samband med införandet av den allmänna varuskatten.

35 Kungl. Maj.ts proposition nr 6 år 1961

Sänkningen av den statliga inkomstskatten ansågs böra leda till att sjömansskatten på motsvarande sätt sänktes. Jag betonade därvid tillika att en jämkning uppåt av sjömansskatten kunde behöva övervägas, när den pågående utvecklingen i riktning mot ökade kommunala utdebiteringar och höjda folkpensionsavgifter kunde bättre överblickas.

Det har sålunda från början stått klart, att ett samband måste råda mellan skattetrycket för sjömän och för andra, och att sjömansskattetabellerna därför vid behov måste anpassas efter den skatt som gäller för inkomst i land. Uppenbart är, att mera markerade förändringar i det allmänna skattetrycket bör avspeglas i sjömansskattetabellerna. Den hösten 1959 genomförda ändringen av de i tabellerna upptagna skattebeloppen gav uttryck härför. I fråga om de mera gradvis skeende förändringar som inträffat med exempelvis folkpensionsavgiften och de kommunala utdebiteringarna kan ett omedelbart genomslag inte ske. Lika klart är emellertid, att man inte kan dröja under en längre följd av år med att anpassa sjömansskatten till sådana förändringar. Såsom antyddes redan i samband med 1959 års beslut, bör de inträdda förändringarna beaktas, när tendenserna kan överblickas på något längre sikt. De här anförda synpunkterna synes lämpligen kunna tillgodoses genom att sjömansskattetabellerna överses med jämna mellanrum, förslagsvis vart tredje år. En sådan översyn bör alltså äga rum vid 1961 års riksdag.

Omarbetningen av tabellerna synes böra ske med utgångspunkt från källskatten för år 1961 enligt medelutdebiteringen för riket. Därvid torde preliminärskattetabellen för ortsgrupp 3 med en kommunal utdebitering av 15 kronor böra komma till användning. Vid skatteberäkningen bör sjömännens naturaförmåner värderas såsom källskattetabellen för år 1961 anger.

Om de i sjömansskattetabellerna upptagna beloppen omräknades med ledning enbart av de här angivna faktorerna, skulle en betydande skattehöjning bli följden. Ett sådant resultat framstår emellertid inte i allo såsom rättvisande. I de källskattetabeller som ligger till grund för de nuvarande skattebeloppen har vissa avdragsposter, som skall beaktas vid den vanliga taxeringen i land, endast upptagits med mindre schablonbelopp. Jag syftar här på de allmänna avdragen för folkpensionsavgift och försäkringspremier. Dessa schablonbelopp har ansetts godtagbara även i fråga om sjömansskatten med hänsyn till de reduktioner av olika slag som skett vid bestämmandet av nämnda skatt. Jag vill även erinra om att vid den tidpunkt, då riksdagen fastställde 1958 års sjömansskattetabeller, beslut redan fattats om att höja folkpensionsavgiften från 2,5 till 4 procent, utan att detta ansågs böra föranleda en uppräkning av sjömansskatten. Den förmån för sjöfolket som legat häri bortfaller nu, varjämte värdet av de nyss nämnda reduktionerna blir mindre i och med att de höjande faktorerna medtages vid uträkningen. En riktigare avvägning synes kunna erhållas, om man vid sjömansskattens bestämmande räknar med avdrag för försäkringar om 300 kronor för ogift och 600 kronor för gift sjöman, liksom även för full folkpensionsavgift. Den överkompensation som kan föreligga härigenom torde i huvud-

36 Kungl. Maj:ts proposition nr 6 år 1961

sak uppvägas av att sjömannen kan ha högre omkostnader för löneinkomstens förvärvande än som motsvarar det schablonbelopp om 100 kronor som ligger till grund för de vanliga preliminärskattetabellerna.

Under iakttagande härav har inom finansdepartementet utarbetats förslag till nya sjömansskattetabeller. En särskild promemoria har upprättats, utvisande grunderna för tabellernas konstruktion. Denna promemoria torde såsom Bihang få fogas vid statsrådsprotokollet i detta ärende.

De skattehöjningar som blir ofrånkomliga är mindre än stegringen i källskatteuttaget sedan år 1958. Göres en jämförelse i fråga om skattens utveckling under perioden 1959—61 mellan sjömansinkomst och motsvarande inkomst i land, visar det sig att jämförelsen även efter genomförandet av detta förslag går i sjömansinkomstens favör.

Tidpunkten för ikraftträdandet av de nya sjömansskattetabeller som jag sålunda förordar synes böra bestämmas till den 1 januari 1962 för att sjömansskattenämnden skall få erforderlig tid för utarbetande av de hjälptabeller för beräkning av skatt å lön för kortare tid än en månad som tidigare förordats.

Sjömansskatten ersätter såväl statlig inkomstskatt och folkpensionsavgift som kommunalutskylder och sjukförsäkringsavgift. För att kompensera kommuner och sjukkassor för den av sjömansskatten föranledda minskningen av inkomster på grund av de årliga taxeringarna har i 4 § förordningen om sjömansskatt stadgats att ersättning skall utgå med en del av den sjömansskatt som erlagts av sjömän bosatta inom kommunen resp. sjukkassans verksamhetsområde. Stad som inte tillhör landstingskommun får 45 procent av sjömansskatten i ersättning. Motsvarande procenttal utgör i annan primärkommun 35, för landstingskommun 10, för vissa municipalsamhällen 2 och för allmän sjukkassa 6.

Ersättningen beräknas alltså inte efter den faktiska utdebiteringen utan efter en schablon som grundar sig på den vid tiden för bestämmelsernas tillkomst rådande genomsnittliga kommunala utdebiteringen och genomsnittsbeloppet av sjukförsäkringsavgifterna samt deras förhållande till dåvarande statliga inkomstskatt och folkpensionsavgift.

I den efter år 1958 skedda utvecklingen kan urskiljas såväl faktorer som i och för sig bör verka höjande på vissa av de angivna procenttalen som omständigheter vilka talar för en ökad statlig andel av totalbeloppet av sjömansskatten. Sålunda pekar höjningen av de kommunala utdebiteringarna och 1959 års sänkning av den statliga inkomstskatten i riktning mot ökad kommunal andel. I motsatt riktning verkar höjningen av folkpensionsavgiften och — på grund av progressionen i den statliga inkomstbeskattningen — de sedan år 1958 inträffade löneökningarna.

En inom finansdepartementet gjord beräkning visar, att dessa förhållanden motiverar en höjning av primärkommuners och landstingskommuners procentuella andel med sammanlagt fem enheter. Då höjningen av de genomsnittliga kommunala utdebiteringarna varit ungefär lika stor i lands-

Kungl. Maj.ts proposition nr 6 år 1961

tingskommunerna som i de primärkommuner som deltar i landsting, torde inom landstingsområdena den ökade andelen böra delas lika mellan primärkommuner och landstingskommuner.

Det sagda leder till att ersättningen bör bestämmas, för stad som inte tillhör landsting till 50 procent, för annan kommun till 37,5 procent, för landstingskommun till 12,5 procent samt för municipalsamhälle och sjukkassa till oförändrat 2 resp. 6 procent. Dessa procenttal bör tillämpas första gången beträffande de ersättningar som beslutas år 1963 och avser under år 1962 erlagd sjömansskatt.

Under åberopande av det anförda hemställer jag, att Kungl. Maj:t måtte i proposition föreslå 1961 års riksdag att antaga inom finansdepartementet upprättat förslag till förordning angående ändring i förordningen den 16 maj 1958 (nr 295) om sjömansskatt.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen, att proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

Alice Magnusson

38 Kungl. Maj:ts proposition nr 6 år 1961

Bihang

PM

angående de föreslagna sjömansskattetabellema,

upprättad inom finansdepartementets rättsavdelning i december 1960.

Såsom utgångspunkt för nya sjömansskattetabeller har valts kallskattetabellen för år 1961, ortsgrupp III, kommunal utdebitering 15 kronor per

skattekrona.

Omräkning av kållskattetabellen. I syfte att tillgodoräkna sjömännen avdrag för folkpensionsavgift och försäkringspremier med 900 resp. 1 200 kronor har källskattetabellen omarbetats. Därvid har den mot olika månadsinkomster uträknade källskatten bestämts under förutsättning att den skattskyldige — utöver avdragsbelopp som i 4 § 1 mom. uppbordsforordningen sägs — erhåller avdrag med 700 kronor för ogift och 850 kronor för gift. Sjukförsäkringsavgiften ingår dock i den omräknade tabellen med olor-

ändrat belopp.

Värderinq av naturaförmåner. Förmån av fritt vivre har värderats i anslutning till de av riksskattenämnden jämlikt 8 § uppbordsfoi-ordningen fastställda värdena för år 1961. Vid kontanta månadsinkomster a högst 825 kronor har värdet beräknats till 170 kronor. Vid kontanta inkomster a 1 6oO kronor och däröver har förmånens värde satts till 230 kronor. För mellanliggande inkomstskikt har värdet å det fria vivret erhållits genom mterpolering.

Skatt för sjöman i närfart. Till kontant månadsinkomst har lagts värdet av fritt vivre. Emot denna totala inkomst svarande skatt enligt den omräknade källskattetabellen har beräknats, och skattebeloppet bär därefter reducerats med 10 kronor. Återstående belopp har upptagits såsom sjömansskatt

på den kontanta inkomsten.

Skatt för sjöman i fjärrfart. För gift sjöman har skatten bestämts på följande sätt. Skatt på enbart den kontanta månadsinkomsten har beraknats enligt den omräknade källskattetabellen och därefter minskats med 25 kronor återstoden har i princip upptagits som fjärrfartsskatt. Vissa begränsningar i den förmån som skattefriheten för det fria vivret innebar har dock företagits Om fjärrf artsskatten enligt huvudregeln skulle komma att understiga 70 procent av källskatten å den totala inkomsten (d. v. s. skatt enligt den omräknade källskattetabellen å såväl kontant inkomst som fritt vivre), har nämligen fjärrf artsskatten i stället beräknats så att skatten å den totala inkomsten reducerats med 30 procent, dock åtminstone med 25 kronor

Fjärrf artsskatten för ogift sjöman avser att ge denne samma skattelindring i kronor räknat som gift sjöman. Den skatt som den omraknade kallskattetabellen utvisar för en ogift person med en inkomst som motsvarar sjömannens totala inkomst (kontant inkomst + fritt vivre) har darfor reducerats med det belopp varmed fjärrfartsskatten för gift sjöman med samma inkomst understiger den omräknade källskatten för en gift person i samma inkomstläge. Återstoden utgör skatt för ogift sjöman i fjärrfart.

Sjömansskatt understigande 5 kronor för månad har ej upptagits i tabellerna.

601879 Stockholm 1961. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag