('angående statligt stöd till förbättrad torrläggning av Kvismaredalen m. fl. områden i Örebro län',)
Hänvisat till av
Kungl. Maj.ts proposition nr 196 dr 1962 1
Nr 196
Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen angående statligt stöd till förbättrad torrläggning av Kvismaredalen m. fl. områden i Örebro län; given Stockholms slott den 2 november 1962. Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av stats rådsprotokollet över jordbruksärenden för denna dag, föreslå riksdagen att bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande de partementschefen hemställt. Under Hans Maj:ts Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro.
BERTIL
Eric Holmqvist
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen föreslås, att statligt ekonomiskt stöd och annan med verkan skall lämnas till att genomföra torrläggning och andra rationaliseringsåtgärder beträffande 7 000 ha jordbruksjord, som ligger i Kvis maredalen, Mosjöbotten och Västra Mosjön på Närkes slättbygd.
1 Bihang till riksdagens protokoll 1962. 1 sand. Nr 196
2 Kungl. Maj:ts proposition nr 196 år 1962
Utdrog av protokollet över jorclbruksörenden, hållet inför Höns Kungl. Höghet Rcgenten, Hertigen av Halland, i stats rådet å Stockholms slott den 2 november 1962.
Närvarande: Statsministern ERLANDER, ministern för utrikes ärendena NILSSON, stats råden S träng , A ndersson , L indström , L ange , L indholm , K ling , S koglund , E denman , J ohansson , af G eijerstam , H ermansson , H olmqvist , A spling . Chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Holmqvist, anmäler efter gemensam beredning med chefen för finansdepartementet fråga om statligt stöd till förbättrad torrläggning av Iivismaredalen m. fl. områden i Örebro län samt anför följande.
Genom beslut den 30 juni 1949 uppdrog Kungl. Maj:t åt lantbruksstyrelsen att låta verkställa de utredningar, som kunde befinnas lämpliga, rörande åtgärder för torrläggning av vattenskadade marker invid Hjälmaren och i Kvismaredalen i Örebro län. I skrivelse den 30 november 1960 lämnade sty relsen redovisning för dittills verkställda undersökningar och fogade därtill bl.a. teknisk utredning av lantbruksingenjören i Örebro län. Över skrivelsen avgav styrelsen för lantbrukshögskolan och statens lantbruksförsök yttrande. Den 15 mars 1961 anmodades lantbruksstyrelsen att utföra vissa ytterligare undersökningar i syfte att belysa ämnet. I skrivelse den 23 januari 1962 inkom lantbruksstyrelsen med redogörelse för nämnda ytterligare undersökningar samt med förslag rörande de ifråga satta torrläggningsåtgärderna. Till skrivelsen hade fogats ekonomisk utred ning upprättad inom lantbruksstyrelsen, utredning angående åtgärdernas be tydelse för samhällsutvecklingen upprättad genom länsstyrelsens i Örebro län försorg samt yttranden av länsstyrelsen och lantbruksnämnden i Örebro län ävensom av Hjälmarens och Kvismarens sjösänkningsbolag. På uppdrag av Kungl. Maj:t den 27 april 1962 har lantbruksstgrelsen i skrivelse den 13 september 1962 redovisat resultatet av vissa kompletterande utredningar samt lämnat förslag till statens medverkan till finansieringen av avdikningsåtgärder och övriga rationaliseringsåtgärder i Kvismaredalen, Mosjöbotten och Västra Mosjön. Styrelsen har därvid dels i samråd med sjöfartsstyrelsen, vattenfallsstyrelsen, kommerskollegium, statskontoret samt länsstyrelserna i Södermanlands och Örebro län verkställt utredning rörande återverkningarna i Hjälmaren och dess utlopp av torrläggningsåtgärder i nyssnämnda områden, dels i samråd med lantmåteristyrelsen och länssty relsen i Örebro län och i kontakt med berörda kommuner och markägare verkställt utredning rörande omfattningen av erforderliga rationaliserings åtgärder i Kvismaredalen, Mosjöbotten och Västra Mosjön.
Kungl. Maj.ts proposition nr 196 år 1962 3
Vidare har i en av lantbruksstyrelsen med skrivelse den 28 september 1962 överlämnad skrift från naturskyddskonsulenten Erik Rosenberg, Öre bro, framförts vissa naturskyddssynpunkter på den ifrågasatta torrlägg ningen av Kvismaredalen. Därjämte har Hjälmarens och Kvismarens sjösänkningsbolag i en den 5 oktober 1962 dagtecknad promemoria framfört synpunkter i ärendet.
Tidigare torrläggningsåtgärder i Kvismaredalen och angränsande om
råden. Kvismaredalen, som genomflyts av Täljeån, ligger i Närkes slätt bygd invid Hjälmaren. Den närmare belägenheten framgår av karta, som torde såsom bilaga få fogas till statsrådsprotokollet i ärendet. Trakten bestod fram till mitten av 1800-talet huvudsakligen av kärr och mossar med ett antal grunda sjöar. Under tiden 1850—1870 torrlädes enbart inom Täljeåns nederbördsområde ca 6 000 ha. Häri ingick de båda områdena Mosjöbotten och Västra Mosjön, vilka före torrläggningen var sjöar. Efter att tidigare ha utgjorts av fågelrika sankängar och sjöar, Västra och Östra Kvismaren, torrlädes även Kvismaredalen under 1880talet i samband med att Hjälmaren sänktes ca 1,3 meter. Sänkningsföretaget bekostades helt av markägarna, sammanslutna i ett bolag, Hjälma rens och Kvismarens sjösänkningsbolag. I samband med sänkningen vidtogs vissa åtgärder för sjöfarten i Hjälmaren och för reglering av avrinningen från sjön samt kanalisering av Täljeån genom Kvismaredalen på en sträcka av över två mil. Härigenom tillkom Kvismare kanal. Genom de olika åtgär derna förbättrades torrläggningen för drygt 18 000 ha huvudsakligen odlings bar mark, varav ungefär 7 000 ha inom Kvismaredalen. Kostnaden uppgick till ca 4 000 000 kr. För att underlätta finansieringen erhölls ett statligt lån om 2 000 000 kr., som slutbetalades år 1940. I samband med att bolaget erhöll tillstånd att genomföra sjösänkningsföretaget ålades det bl. a. att underhålla farlederna i Hjälmaren, att under hålla och bekosta skötseln av en regleringsdamm samt att ombesörja viss utprickning i Hjälmaren. Bolaget skulle avsätta 100 000 kr. till en av stats kontoret förvaltad fond, vars avkastning skulle användas till de bolaget ålagda underhållskostnaderna. Fondens behållning uppgår nu till ca 410 000 kr. och avkastningen till omkring 13 000 kr. per år. Genom beslut av 1952 års riksdag (prop. 192; SU 164; rskr. 311) övertog staten tills vidare fr. o. m. den 1 juli 1952 bolagets skyldigheter i fråga om underhåll och utprickning av Hjälmarens farleder samt skötseln av regleringsdammen. Kostnaderna bestrids alltjämt i första hand av fondens avkastning och därutöver i mån av behov av statsmedel. Huvuddelen av de i samband med sjösänkningen torrlagda områdena odlades upp under 1880-talet, nya byggnader uppfördes och traktens jord bruk hävdade sig väl. Efter hand har emellertid den nyvunna jordbruksjorden både i Kvismaredalen och i Mosjöområdet utsatts för allt mer besvä
4 Kungl. Maj.ts proposition nr 196 år 1962
rande översvämningar. Detta beror på att de torrlagda markerna överst bestod av ett mer eller mindre djupt lager kärrtorvjord, som genom brukningen komprimerades och bortodlades, varigenom markytan sänkts med en å två centimeter per år. Vidare har vattenföringen vid flöden ökat i Täljeån till följd av dikningar uppströms. På grund härav har torrläggningen måst förbättras en gång i Västra Mosjön och två gånger i Mosjöbotten. I Kvismare kanal har däremot endast rensningar utförts. Sedan 1945 har undersökningar pågått rörande möjligheterna att för bättra torrläggningen i Kvismaredalen. De förberedande undersökning arna, som utfördes av lantbruksingenjören i länet, visade, att snabba åtgärder var nödvändiga om Kvismaredalen skulle kunna behållas för jord bruksproduktion. Så småningom vidgades undersökningarna till att avse även Mosjöbotten och Västra Mosjön, där förbättrad torrläggning ånyo blivit aktuell. Under de första utredningsåren undersöktes bl. a. möjligheterna att genom en ny sänkning av Hjälmaren komma till rätta med översvämningsproblemen. Då detta visade sig vara en mindre lämplig väg, övergick man till att pröva förutsättningarna för att göra invallningar. Bl. a. färdigställdes 1957 en provinvallning omfattande en areal av omkring 450 ha. Till kostna derna för de utredningar, som gjorts sedan 1949, har anvisats omkring 270 000 kr. av statsmedel.
Nuvarande förhållanden. Bygden omkring Täljeån och Kvismare kanal utgör ett tättbebyggt område av såväl jordbruks- som industrikaraktär. Inom jordbruket i bygden har under senare tid återhållsamhet med investeringar i bl. a. byggnader kunnat förmärkas, sannolikt i avvaktan på beslut i frågan om att förbättra torrläggningen. Viss planläggning och även investeringar i tätorter i och intill de vattenskadade områdena är likaledes beroende av frågans lösning. Den utveckling mot allt sämre avdikningsförhållanden, som nämnts i det föregående, har nu medfört att omkring 12 300 ha åker är vattenskadade. Därav hänför sig 5 300 ha till invid Hjälmaren belägna marker, 5 200 ha till Kvismaredalen, 1 000 ha till Mosjöbotten och 800 ha till Västra Mosjön. Ytan på markerna utmed Hjälmaren har sänkts betydligt. Området lider nu av såväl hög- som medelvattenskador. Större delen av de bättre jordarna eller nära 1 000 ha har invallats. Andra delar av de vid sänkningen av Hjäl maren torrlagda arealerna brukas inte längre som åker, beroende på att torvjorden underlagrats av stenig morän, som inte lämpar sig för odling. Ytsänkningen i Kvismaredalen uppgår hittills till genomsnittligt 70 centi meter. Såväl hög- som medelvattenskador förekommer. Omkring en tredjedel av området har ett torvjordslager som är mindre än 30 centimeter djupt. Torvjorden är i genomsnitt 55 centimeter djup och är i regel lagrad på gyttjig lera. Sammanlagt 680 ha har invallats. Syneförrättning för invallning av ytterligare ett område har sökts, men vilar f. n. Även i Mosjöbotten och Västra Mosjön har ytsänkningen varit kraftig. Nu mera är dock det ytliga torvjordslagret i stort sett bortodlat och man har
Kungl. Maj:ts proposition nr 196 dr 1962 5
nått ner till den underliggande gyttjiga leran. Därmed upphör ytsänkningen. Områdena besväras av översvämningar vid flöden. Syneförrättningar avse ende förbättrad torrläggning har sökts för de båda områdena.
När det gäller de nuvarande fastighets förhållandena i Kvismaredalen, Mosjöbotten och Västra Mosjön framgår bl. a. följande av utredningarna. Antalet brukningsenheter, till vilka hör mark inom områdena, utgör 636. De har en totalareal av ca 24 000 ha, varav 16 000 ha utgör åker. Av åker arealen ligger 44 procent eller 7 000 ha inom de vattenskadade områdena. Av brukningsenheterna har 65 procent 2—20 ha åker, 38 procent 20—50 ha åker och 7 procent mer än 50 ha åker. Genomsnittligt har antalet ägoskiften per brukningsenhet beräknats överstiga 3,5. Storleksfördelningen och ägo splittringen varierar betydligt mellan olika delområden. Vissa områden domi neras således av storjordbruk, medan andra områden är uppdelade på små, ofta illa arronderade brukningsenheter. Bebyggelsen ligger på brukningsenheternas fastmarksdelar, vilket gör att avståndet från brukningscentrum till de nu vattenskadade åkrarna ofta upp går till tre å fyra kilometer. Bebyggelsen ligger i rad längs en byväg eller ibland utspridd inom hemmanet, över 90 procent av bostäderna är i tillfreds ställande skick. Ekonomibyggnaderna är inte av samma goda standard som bostäderna, men har dock som regel underhållits väl. Av ladugår darna redovisas 33 procent som otillfredsställande. Vid 37 procent av brukningsenheterna har mjölkproduktionen upphört. Inom området är jord bruksproduktionen i stället i stor utsträckning inriktad på spannmål.
Av lantbruksstyrelsen redovisade utredningar oeh förslag. I de utred ningar, som verkställts i fråga om ytterligare torrläggningsåtgärder i Kvis maredalen, Mosjöbotten och Västra Mosjön, redovisas vissa överväganden rörande torrläggningsåtgärdernas betgdelse för bggden. Såsom utgångspunkt för dessa överväganden diskuteras de alternativ, som kan föreligga för den framtida markanvändningen inom de vattenskadade områdena. De alterna tiv, som därvid är möjliga, anges vara å ena sidan bibehållet jordbruk genom torrläggning och å andra sidan försumpning med övergång till impediment. Till stöd för denna slutsats uttalas bl. a. följande. Möjligheterna att undvara torrläggningsåtgärderna genom skogsplantering av åkern eller genom förändrad driftsform har övervägts. Det har därvid konstaterats att det med hänsyn till de återkommande, långvariga översväm ningarna inte torde vara möjligt att överföra annat än mindre områden till skogsmark. Risk föreligger nämligen att plantorna kvävs. Vid bibehållet jord bruk har driftsform inriktad på animalieproduktion och med åkern utnytt jad för vallodling ansetts vara den lämpligaste, om torrläggning ej kommer till stånd. Ytsänkningen elimineras dock inte helt genom övergång till sådan driftsform. En sådan driftsomläggning skulle därför endast i någon mån för dröja försumpningen, men inte göra det möjligt att på längre sikt bibehålla jordbruket i området. Några andra godtagbara alternativ att utnyttja mar ken vid utebliven torrläggning har inte framkommit. Rörande de konsekvenser eu försumpning kan väntas medföra anförs föl jande i länsstyrelsens i Örebro län utredning angående torrläggningsåtgär dernas betydelse för samhällsutvecklingen i bygden.
6 Kungl. Maj.ts proposition nr 196 år 1962
Om den nu vattenskadade åkerarealen 1975 är helt obrukbar, beräknas jordbruksbefolkningen i området då ha minskat med 900—1 000 personer utöver den minskning, som vid bibehållen åkerareal väntas till följd av den pågående strukturrationaliseringen. Inräknas även servicenäringarna beräk nas försumpningen förorsaka en folkminskning av 1 200—1 300 personer. Åtskilliga sociala problem väntas uppkomma inom den befolkning, som under allt större svårigheter dröjer sig kvar inom det av försumpningen be rörda området. Att uppge en bygd kan vidare inverka menligt på hela trak tens attraktivitet och därmed få ytterligare konsekvenser på befolknings utvecklingen. Av utredningarna framgår vidare, att försumpning av området beräknas medföra förlust av eller inskränkt nytta av investeringar i bl. a. byggnader och anläggningar till betydande värden. För de berörda tätorterna beräknas en sammanlagd sådan förlust av omkring 11 400 000 kr. För glesbygden — jordbruken ej inräknade — uppges motsvarande belopp till ca 3 600 000 kr. Den bebyggelse vid jordbruken, som väntas bli överflödig, värderas till 10 000 000 kr. Skillnaden mellan markvärdet utan byggnader i torrlagt skick och i försumpat skick beräknas slutligen till 14 000 000 kr. för hela det vattenskadade området. Ur jordbrukssynpunkt anses områdena vara bland de bästa inom Örebro län. Åkrarna ger, när de inte besväras av översvämningar, mycket goda skördar. Vidare är byggnaderna väl underhållna och av övervägande god beskaffenhet. Även om fastighetsstrukturen merendels är otillfredsställande i vissa delar av områdena, så är förutsättningarna ur bl. a. topografisk syn punkt gynnsamma för att tillskapa ändamålsenliga brukningsenheter. Länsstyrelsen i Örebro län anser, att det samhälleliga intresset av att torrläggningsåtgärder genomförs i Kvismaredalen, Mosjöbotten och Västra Mosjön är så betydande, att samhällets stöd är motiverat även ur andra syn punkter än de jordbruksekonomiska. Såväl lantbruksstyrelsen som övriga myndigheter, som har uttalat sig i ärendet, finner att det ur både jordbrukets och det allmännas synpunkt är angeläget att torrläggning kommer till stånd.
Det förslag till torrläggningsåtgårder, som förordats i utredningarna, syf tar till fullständig torrläggning av Kvismaredalen, Mosjöbotten och Västra Mosjön genom reglering av Täljeån över en sträcka av ca 40 kilometer. Det anses vara lämpligt att genomföra torrläggningen i de tre områdena sam tidigt, eftersom en åtgärd i något av de övre områdena medför krav på kom penserande åtgärder nedströms.
Torrläggningsåtgärderna i Kvismaredalen föreslås utförda dels genom vidgning av Kvismare kanal, dels genom ett antal lokalinvallningar. Dessa kan utföras oberoende av varandra. Genom pumpar kan sedan vattenståndet inom varje område hållas vid lämplig nivå. Denna nivå kan varieras om det behövs, t. ex. på grund av ytsänkning. De f. d. sjöarna Östra och Västra Kvismaren skall lämnas i det närmaste orörda. Härigenom erhålls möjlighet att tillgodose naturvårdsintresset. Inom en del av östra Kvismaren har för övrigt
8 Kungl. Maj.ts proposition nr 196 år 1962
nell drift lämpade fält, bör enligt ämbetsverken goda vinster kunna erhållas genom yttre rationalisering. Rörande riktlinjerna för den yttre rationalise ringen uttalas bl. a. följande. För bedömningen av behovet av och förutsättningarna för yttre rationali sering har de brukningsenheter, som har ägor inom eller i anslutning till torrläggningsområdena, hänförts till ett antal behandlingsområden. De om råden, för vilka genomgripande fastighetsreglering ansetts erforderlig, om fattar sammanlagt ca 12 000 ha, varav ca 8 000 ha åker. Härav bör i första hand vissa delar omfattande ca 5 000 ha, varav 4 000 ha åker, komma i fråga för åtgärder. För en areal av ca 9 000 ha, varav ca 5 000 ha åker, förordas successiv rationalisering. För att kunna genomföra den yttre rationaliseringen krävs intresse härför från markägarnas sida samt tillgång till erforderlig kompletteringsmark, s. k. rationaliseringsreserv. Den första förutsättningen uppges vara uppfylld. I varje fall föreligger ett stort intresse för kompletteringsförvärv. För att öka befintliga brukningsenheter med 5—20 ha åker till en storlek av 25 ha åker beräknas behovet av rationaliseringsreserv till ca 2 000 ha åker. F. n. äger lantbruksnämnden 150 ha. Inom flera områden är en snar förbättring av fastighetsförhållandena så angelägen, att fastighetsregleringar kan behöva komma till stånd, innan den beräknade rationaliseringsreserven hunnit anskaffas. Det förutsätts, att i sådana fall regleringarna fullföljs genom succes siva åtgärder för att förstora brukningsenheterna. Beträffande tidsplan och turordning för torrläggningens och rationaliseringsåtgärdernas utförande uttalar lantbruksstyrelsen och lantmäteristyrelsen, att det är angeläget att åtgärderna beträffande huvudkanalen med hän syn bl. a. till de betydande allmänna intressen de berör kommer till utförande snabbt. Samtidigt med arbetena i huvudkanalen torde även invallningarna i Mosjöbotten komma att utföras. Invallningarna i Kvismaredalen samt övriga fullföljdsåtgärder avseende yttre och inre rationalisering väntas sedan ske efter hand under en relativt lång tidsperiod. Vidare anför ämbetsverken, att en samlad insats från samtliga rationaliseringsorgan bör eftersträvas i samband med de olika åtgärdernas genom förande. Strukturrationalisering, invallning och övriga markförbättringar bör så vitt möjligt genomföras i ett sammanhang med ledning av de över siktliga planerna. För att ett gott resultat skall erhållas bör rationaliseringsåtgärderna kombineras med driftsrådgivning.
Frågan om finansieringen av de föreslagna åtgärderna har ingående be handlats av lantbruksstyrelsen. Till kostnaderna för arbetena i huvudkana len föreslår styrelsen i likhet med lantbruksnämnden i Örebro län, att stats bidrag beviljas med 50 procent vad gäller Kvismaredalen och med 40 procent i fråga om Mosjöbotten och Västra Mosjön. Till utgifterna för huvudkanalen har därvid hänförts även invallningskostnaderna i Mosjöbotten. Storleken av statsbidragen motiveras bl. a. av det allmännas intresse att torrläggningen kommer till stånd. Vid överläggningar med representanter för de berörda kommunerna har det bedömts möjligt att från kommunerna erhålla bidrag
Kungl. Maj.ts proposition nr 196 år 1962 9
motsvarande halva statsbidraget till nämnda åtgärder. Några bindande ut fästelser härom har dock inte lämnats. Lantbruksstyrelsen föreslår, att utfäs telserna om statsbidrag skall gälla under villkor att berörda kommuner gemensamt tillskjuter ett belopp, som uppgår till minst hälften av stats bidraget. Med hänsyn bl. a. till att fullföljdsåtgärderna i vissa delområden sannolikt inte kommer att utföras förrän om åtskilliga år, bör enligt lantbruksstyrelsens mening nu endast anges de grunder enligt vilka statligt stöd bör utgå till sådana åtgärder. Beslut om statligt stöd enligt dessa grunder bör fattas av vederbörande rationaliseringsorgan från fall till fall, när anläggningarna blir aktuella. Härvid bör de allmänna villkor om investeringarnas räntabili tet, som anges i kungörelsen den 11 juni 1948, nr 342, angående statligt stöd till jordbrukets yttre och inre rationalisering m. m. (rationaliseringskungörelsen), givetvis iakttas. I fråga om grunder för stödet till fullföljdsåtgärderna uttalar styrelsen bl. a. följande. För att få igång önskvärd yttre rationalisering i anslutning till fullföljds åtgärderna i övrigt är det av särskild betydelse bl. a. att markägarnas med verkan till fastighetsregleringsåtgärderna kan vinnas i största möjliga ut sträckning. Med hänsyn härtill bör markägarnas intresse för sådana åtgär der stimuleras i enlighet med de principer, som återspeglas i bestämmelserna 1 14 § rationaliseringskungörelsen. I de fall lokalinvallningar och andra inre rationaliseringsåtgärder berör områden, som är i behov av genomgripande fastighetsrationalisering, bör sammankoppling ske mellan investeringarna och erforderlig fastighetsreglering enligt 14 § tredje stycket rationaliserings kungörelsen. Om statsbidrag med 50 procent skall kunna utgå till dylika åtgärder, bör sålunda krävas att sannolika skäl talar för att fastighetsregle ring kan sättas igång och på lämpligt sätt genomföras. Formerna för sam mankopplingen bör emellertid inte nu fastlåsas. Det bör ankomma på lant bruksnämnden och överlantmätaren att i varje särskilt fall bedöma om dessa villkor är uppfyllda. Om överlantmätarens mening avviker mot lantbruks nämndens i sådan fråga, gäller enligt anvisningar till rationaliseringskun görelsen, att beslutet skall underställas lantbruksstyrelsens prövning. Lant bruksstyrelsen samråder i sådana ärenden med lantmäteristyrelsen. I sådana fall då omfattande fastighetsreglering inte krävs bör statsbidrag utgå enligt bestämmelserna i 14 § andra stycket rationaliseringskungörelsen. Detta innebär att, då åtgärd sker i anslutning till yttre rationalisering av mera väsentlig omfattning, statsbidrag kan beviljas med 40 procent av kost naderna och i övriga fall med 25 procent. Del torde även kunna uppstå fall, då det kan erfordras statsbidrag utöver vad som kan beviljas enligt bestäm melserna i kungörelsens 14 §. Kungl. Maj:t har i sådana fall möjlighet att jämlikt bestämmelserna i 15 § samma kungörelse bevilja förhöjt bidrag. Även särbestämmelsen i 12 § tredje stycket torde kunna bli tillämplig i vissa fall.
Till kostnaderna för åtgärderna i huvudkanalen och för invallningarna i Mosjöbotten beräknar lantbruksstyrelsen medelsbehovet för statsbidrag till 2 470 000 kr. Utbetalning av detta belopp beräknas komma att ske med ca 500 000 kr. årligen under fem år från budgetåret 1965/66. Då det inte är
10 Kungl. Maj:ts proposition nr 196 år 1962
möjligt att bedöma i vilken takt fullföljdsåtgärdema i form av yttre och inre rationalisering kommer att utföras, kan motsvarande beräkning av det årliga medelsbehovet för dessa åtgärder inte göras. Det kan dock antas att åtgär derna kommer att spridas ut över en relativt lång tidsperiod. Det årliga behovet av bidragsmedel bör därför tillgodoses inom gängse bidragsramar under anslaget för bidrag till jordbrukets rationalisering. För finansiering av åtgärderna antas markägarna komma att efterfråga även statlig kreditgaranti för lån. Styrelsen anser dock att behovet av kredit garanti bör tillgodoses inom de normala lånegarantiramarna.
Vid utredningsarbetet har även behandlats frågor rörande torrlåggningsåtgärdernas inverkan på Hjälmaren. Sålunda har lantbruksstyrelsen i sam råd med sjöfartsstyrelsen. vattenfallsstyrelsen, kommerskollegium, statskon toret samt länsstyrelserna i Södermanlands och Örebro län samt med anlitan de av särskild expertis verkställt utredning rörande i första hand återverk ningarna på vattenståndet och avrinningsförhållandena i Hjälmaren av åt gärder för torrläggning av Kvismaredalen, Mosjöbotten och Västra Mosjön. Därefter har kostnaderna för eventuellt erforderliga åtgärder i Hjälmaren beräknats samt fördelningen av dessa kostnader mellan olika intressenter övervägts. Av det resultat som framkommit vid detta arbete framgår att inverkningarna på Hjälmaren blir ringa och att kostnaden för eventuella åt gärder för att kompensera sådana inverkningar ej torde överstiga 240 000 kr. Som motiv härför anförs i huvudsak följande.
Sänknings- och invallningsåtgärderna inverkar mycket litet — normala år endast med en tillfällig höjning av 0,5 centimeter under några dagar vid vår flodens början — på vattenståndet i Hjälmaren och dess utlopp. Därjämte förekommer denna inverkan sällan. Beräkningar för ett par år med kraftiga vårflöden — då övre dämningsgränsen för Hjälmaren överskreds under 80 resp. 60 dagar — visar, att om torrläggningsåtgärderna vid dessa tillfällen varit genomförda, skulle dämningsgränsen ha passerats ett å två dygn tidi gare än som ändock skedde. Detta skulle ha inneburit att vattennivån under några dagar tillfälligt höjts med fyra resp. sju centimeter. Högsta vattenstån det skulle dock inte ha blivit högre och vattenytan skulle ha återgått till normalt läge något tidigare. Det kan ifrågasättas om inte denna ringa inver kan bör kunna tillåtas utan kompensationsåtgärder beträffande vattenstån den och därmed förenade intressen. Bedöms det vid rättslig prövning — med hänsyn till jordbruken kring Hjälmaren — att åtgärder ändå skäligen bör vidtas för att kompensera den obetydliga inverkan på Hjälmarens vattenstånd, som kan förekomma, visar utredningen, att det är tillräckligt att en mindre rensning vidtas vid Biby broläge i Hjälmarens utlopp. Kostnaderna för denna rensning beräknas inte överstiga 240 000 kr. Kraftverksintresset påverkas knappast av bortfallet av flödesmagasin i Kvismaredalen. Den eventuella åtgärden i Biby kan må hända medföra någon kraftförlust. Det kapitaliserade värdet av denna för lust kan emellertid knappast vara större än 20 000 kr. Ingreppen bedöms ej medföra risk för skada av någon betydenhet för övriga intressen i Hjälmaren eller dess ullopp. För den eventuella kostnaden för kompensationsåtgärd är det blivande torrläggningsföretaget betalningsansvarigt.
Kungl. Maj.ts proposition nr 196 dr 1962 11
Lantbruksstyrelsen och samrådsmyndigheterna anser det rimligt att staten tar på sig eventuella kostnader för kompensationsåtgärder. Staten bör så lunda utfästa sig att ställa medel till förfogande för att bekosta de åtgärder av nämnd art, som vattendomstol kan finna erforderliga. Detta förslag moti veras med att ett tidsödande arbete med att fördela det relativt ringa belop pet på ett stort antal betalningsansvariga därigenom undviks, samt med att den skada som förebyggs genom eventuell åtgärd i Biby säkerligen är mindre än den skada, som Kvismare-Mosjöområdet åsamkats genom uppströms före tagna utdikningar. Den verkställda utredningen beträffande Hjälmaren visar härjämte att behov föreligger av översyn av de bestämmelser som gäller för Hjälmarregleringen. Denna fråga anses dock vara helt fristående från de i Kvismaredalen, Mosjöbotten och Västra Mosjön aktuella åtgärderna för förbättrad torrläggning. I sammanhanget uttalar lantbruksstyrelsen efter samråd med statskontoret, att frågan om vem som skall svara för skötseln av regleringsdammen vid Hjälmarens utlopp bör slutligt avgöras i samband med över synen av regleringsbestämmelserna. Samtidigt bör även ställning tas till frågan om vem som skall svara för utprickning och underhåll av Hjälmarens farleder. Det bör likaledes anstå till detta sammanhang med att avveckla den av statskontoret förvaltade fonden för underhåll av segeldjupet i Hjäl maren m. m.
Departementschefen
Kvismaredalen, Mosjöbotten och Västra Mosjön ligger på Örebro läns slättbygd och genomflyts av Täljeån, som utmynnar i Hjälmaren. Områ denas närmare belägenhet framgår av kartan. Genom att vattenståndet i Hjälmaren sänktes och Täljeåns nedre lopp kanaliserades torrlädes under 1880-talet betydande åkerarealer. Markytan har därefter sänkts genom att torvjord bortodlats och samtidigt har avrinningen från övriga delar av Täljeåns nederbördsområde ökat. Genom dessa förhållanden har torr läggningen fortlöpande försämrats. Nu besväras bland annat cirka 7 000 ha åker, som ingår i omkring 630 brukningsenheter, ofta av vattenskador. På uppdrag av Kungl. Maj:t — senast genom beslut den 27 april 1962 —- har lantbruksstyrelsen i samråd med berörda centrala myndigheter och länsorgan utfört ett ingående utredningsarbete rörande förutsätt ningarna i tekniskt och ekonomiskt hänseende för att förbättra torr läggningen och i anslutning därtill genomföra rationaliseringsåtgärder av olika slag beträffande jordbruket i Kvismaredalen och de båda andra områdena. Vidare har klarlagts återverkningarna i socialt och ekonomiskt hänseende för hela den berörda bygden av fortsatt försumpning. På grundval av detta utredningsarbete, för vilket redovisning lämnats i det
12 Kungl. Maj.ts proposition nr 196 år 1962
föregående, har lantbruksstyrelsen med instämmande av samrådsmyndighetema nu framlagt förslag i ämnet. Däri förordas i första hand vidg ning av Täljeån och dess kanaliserade del — Kvismare kanal — samt såsom fullföljdsåtgärder invallningar och viss annan inre rationalise ring. I anslutning därtill framförs synpunkter på behovet att främja den yttre rationaliseringen. Myndigheterna har vidare föreslagit, att statligt stöd i förhållandevis stor omfattning skall utgå till kostnaderna för torrläggningsåtgärderna och därmed direkt sammanhängande full följdsåtgärder. Dessa kostnader har beräknats till omkring 15 000 000 kr. Beträffande den närmare innebörden av förslagen torde få hänvisas till redogörelsen i det föregående.
1959 års riksdag (prop. 148; JoU 30; rskr. 284) har uttalat, att vid prövning av frågor om statligt stöd till åtgärder för inre rationalisering, till vilka hänförs bland annat torrläggning, bör beaktas att åtgärderna ur såväl företagsekonomisk som samhällsekonomisk synpunkt bör bidra till en sund investeringsverksamhet inom jordbruket. Mot bakgrunden härav samt rådande avsättningsläge för jordbruksprodukter bör enligt min uppfattning stor försiktighet iakttas då fråga är om förhållandevis kost samma och mera omfattande torrläggningsåtgärder. Det framgår av det utförda utredningsarbetet, att Kvismaredalen och de båda andra nu aktuella områdena innefattar några av de bästa jordbruksjordama inom Närkes slättbygd. Brukningsenheterna har till över vägande de! byggnader av god beskaffenhet. Topografiska och andra för utsättningar synes föreligga att genom yttre rationalisering i betydande utsträckning öka storleken och förbättra arronderingen av bruknings enheterna. Om torrläggningen förbättras torde rationell och lönsam jord bruksproduktion framgent kunna bedrivas inom områdena. Redan ur allmän jordbruksekonomisk synpunkt är det enligt min mening moti verat att ytterligare investeringar sker inom jordbruksföretagen i trakten. Härtill kommer dock att fortsatt försumpning av områdena, vilken medför att de ej kommer att kunna utnyttjas för produktiva ändamål, torde föranleda ekonomiska och sociala konsekvenser av stor räck vidd inte endast för direkt berörda jordbrukare utan även för befolk ningen i övrigt inom bygden. Utebliven torrläggning har sålunda upp skattats medföra värdeförluster för jordbruksföretag på omkring 24 000 000 kr. Enligt av länsstyrelsen i Örebro län gjord uppskattning uppkommer härjämte förlust av eller inskränkt nytta av investeringar på 15 000 000 kr. i anläggningar och byggnader utanför jordbruket. Folkmängden uppges av länsstyrelsen komma att minska med omkring 1 300 personer utöver vad som följer av den mera normala befolkningsrörelsen. Från skilda håll har betonats att det råder stor osäkerhet hos befolkningen i bygden beträffande framtidsutsikterna om försumpningen får fortsätta. Kravet
Kungl. Maj.ts proposition nr 196 dr 1962 13
på att förbättra torrläggningen i de aktuella områdena måste sålunda bedömas jämväl ur samhällsekonomisk synpunkt. Mot bakgrunden av det anförda anser jag, att det är ett betydande allmänt intresse att torrläggningen i Kvismaredalen, Mosjöbotten och Västra Mosjön förbättras så att jordbruksjorden ej längre besväras av vattenskador. De av lantbruksstyrelsen beräknade kostnaderna härför, i runt tal 15 000 000 kr., måste bedömas mer än väl komma att uppvägas av de direkta och indirekta vinsterna. Givet är dock att utgifterna ej helt kan bäras av de berörda jordbrukarna. Med hänsyn härtill och till i det föregående angivna allmänna skäl förordar jag, att statligt ekonomiskt stöd och annan medverkan lämnas till torrläggningsåtgärdernas genom förande. I anslutning härtill vill jag erinra om att berörda kommuner enligt vad lantbruksstyrelsen redovisat ställt i utsikt att de kommer att lämna bidrag till kostnaderna i viss angiven utsträckning. Jag finner att det med hänsyn till nyttan för bygden av torrläggningen är väl motiverat att kommunerna lämnar bidrag. Innan jag övergår till de regler, som bör gälla för statens medverkan, vill jag något behandla målsättningen för torrläggningen och rationaliseringsåtgärderna i övrigt. Den primära åtgärden för att fullständig torr läggning skall kunna ernås är enligt lantbruksstyrelsens utredningar att Täljeån och Kvismare kanal vidgas i enlighet med i ärendet redovisade översiktliga planer. I så nära anslutning härtill som möjligt bör i den utsträckning lantbruksstyrelsen angivit utföras fullföljdsåtgärder i form av invallningar, täckdikning m. m. Det är också angeläget att yttre ratio nalisering kommer till stånd i sammanhanget. Den av lantbruksstyrelsen och lantmäteristyrelsen framlagda översiktliga planen för sådan rationa lisering synes mig vara väl ägnad att ligga till grund för det fortsatta arbetet i denna del. Nämnda rationaliseringsåtgärder bör följas upp genom driftsrationalisering. Genomförandet av de nyss angivna åtgärderna torde, såsom lantbruks styrelsen framhåller, på grund av deras omfattning ta relativt lång tid i anspråk. Stora arbetsinsatser kommer att krävas av lantbruksnämnden och lantmäterimyndigheten samt i vissa delar även av hushållnings sällskapet och skogsvårdsstyrelsen. En viktig del av statens medverkan består därför i att rationaliseringsorganen avdelar personal för ändamå let och att det tillses att organens insatser nära samordnas. Enligt min mening bör riktlinjerna för verksamheten lämpligen behandlas vid det organiserade samråd under landshövdingens ledning, som jämlikt beslut av 1959 års riksdag (prop. 148; JoU 30; rskr. 284) bör äga rum mellan de förut nämnda organen inom länsrådets ram. Till överläggningarna bör även representanter för berörda kommuner och andra intressenter kunna kallas. Härigenom bör också naturvårdssynpunktema kunna fram föras. Vederbörande centrala myndigheter bör — i erforderlig utsträck
14 Kungl. Maj:ts proposition nr 196 dr 1962
ning genom att de samlade personalresurserna omdisponeras — avdela särskild personal för att i första hand ägna sig åt de olika arbetsuppgif terna inom Kvismaredalen, Mosjöbotten och Västra Mosjön. Det synes mig vara lämpligt att, såsom fallet varit i vissa delar av utrednings arbetet, den personal inom rationaliseringsorganen som stadigvarande blir sysselsatt med uppgifterna i fråga, sammanförs till en särskild arbets grupp. Formella beslut i förrättningsfrågor och rörande det statliga eko nomiska stödet m. m. bör dock i gängse ordning fattas av vederbörande länsorgan. Kostnaderna för rationaliseringsorganens insatser torde kunna täckas inom vederbörande myndigheters ordinarie avlönings- och omkostnadsanslag. För att bestrida eventuella kostnader för särskilda under sökningar genom utomstående expertis bör dock Kungl. Maj:t kunna ställa medel till förfogande ur anslaget Bidrag till jordbrukets rationa lisering, in. m. För vissa av de arbetsuppgifter, främst förrättningsåtgärder, som an kommer på lantbruksnämnden och lantmäterimyndigheten, skall enligt lantbruksnämndstaxan och lantmäteritaxan uttas ersättning av mark ägarna. I förut nämnda beslut den 27 april 1962 har Kungl. Maj:t bemyn digat lantbruksstyrelsen att utan kostnad för fastighetsägarna låta upp rätta detaljplan för vissa avdikningsåtgärder inom Mosjöbotten och Västra Mosjön samt att i samråd med lantmäterimyndigheten utföra viss annan planläggning. För att stimulera till att förrättningar och andra åtgärder av olika slag snabbt kommer till stånd och för att underlätta en smidig handläggning bör enligt min mening inom hela området kostnaderna för att upprätta erforderliga detaljplaner, för projekteringsarbetet samt för förrättningar av olika slag i fortsättningen stanna på statsverket. Kungl. Maj:t torde äga besluta härom. Regler rörande stödgivningen till investeringskostnader för torrlägg ning och fullföljdsåtgärder ges i kungörelsen den 11 juni 1948, nr 342, angående statligt stöd till jordbrukets yttre och inre rationalisering m. m. (rationaliseringskungörelsen). Dessa regler innebär i huvudsak, att stats bidrag normalt utgår med 25 procent av kostnaderna. Står åtgärderna i samband med yttre rationalisering av viss i kungörelsen angiven om fattning kan dock bidrag utgå med 40 respektive 50 procent. Härutöver har Kungl. Maj:t möjlighet, att då vissa särskilda skäl föreligger, medge högre statsbidrag än som eljest skulle kunna utgå. För att underlätta finansieringen kan, förutom statsbidrag, även statlig lånegaranti beviljas. I fråga om stödgivningen till de i Kvismaredalen, Mosjöbotten och Västra Mosjön aktuella åtgärderna har lantbruksstyrelsen och samrådsmyndighetema föreslagit att viss avvikelse skall kunna ske från nyss nämnda regler. Sålunda förordar styrelsen, att statsbidrag skall utgå med 50 procent till kostnaderna för arbetena i kanalen i Kvismaredalen och med 40 procent till utgifterna för arbetena i Täljeån inom Mosjöbotten
Kungl. Maj:ts proposition nr 196 dr 1962 15
och Västra Mosjön, till vilka även hänförts kostnaderna för invallning i Mosjöbotten. Till övriga åtgärder — bland annat invallningarna i Kvismaredalen — föreslås att bidrag utgår enligt reglerna i rationaliseringskungörelsen. Med hänsyn till den grundläggande betydelse arbetena i Kvismare kanal och Täljeån har för hela uppgiften att förbättra torr läggningen i områdena delar jag uppfattningen, att särregler bör gälla för statsbidragen till dessa arbeten. För egen del anser jag dock att bidra gen till åtgärderna i huvudavloppet inom alla tre områdena bör utgå med samma procentsats, nämligen 50. Jag finner också att bidragsgivningen till kostnaderna för invallningarna bör ske enligt enhetliga normer för samtliga områden. Med hänsyn till vikten av att yttre rationalisering äger rum i anslutning till torrläggningen anser jag, att bidrag till kost naderna för invallningarna liksom för övriga fullföljdsåtgärder bör utgå enligt reglerna i rationaliseringskungörelsen. Kungl. Maj:t torde i och för sig äga utfärda erforderliga närmare bestämmelser av denna art. Av Iantbruksstyrelsens utredningsarbete framgår, att inverkningarna på förhållandena i Hjälmaren av åtgärderna i Kvismaredalen och angrän sande områden blir ringa och att kostnaden för att eventuellt kompen sera sådana inverkningar ej torde överstiga 240 000 kr. I anslutning till styrelsens förslag i ämnet och under hänvisning till därvid anförda skäl förordar jag, att staten utfäster sig att intill ett belopp av angiven stor leksordning bidra till att bestrida sådana kompensationsåtgärder, som vattendomstol kan finna erforderliga. Frågan om översyn av bestäm melserna för Hjälmarens reglering och skötseln av farleder m. m. i sjön bör såsom lantbruksstyrelsen och samrådsmyndigheterna funnit tas upp till slutlig prövning i annat sammanhang. Rationaliseringsåtgärdema i Kvismaredalen och övriga områden bör slutligen även stödjas genom att medel ur jordfonden i erforderlig om fattning ställs till förfogande för sådana fastighetsförvärv som underlättar åtgärdernas genomförande. Erfarenheterna visar att ett tillfälligt över förande av fastigheter till lantbruksnämnden ofta är nödvändigt för att åstadkomma de åsyftade rationaliseringarna. Det sammanlagda medelsbehovet för statsbidrag till här avsedda torr läggnings- och fullföljdsåtgärder kan med utgångspunkt från de av lant bruksstyrelsen angivna kostnaderna uppskattas till omkring 5 600 000 kr. Härav kan ungefär 2 900 000 kr. beräknas hänföra sig till åtgärderna i huvudavloppet och till de invallningar i Mosjöbotten, vilka torde bli aktuella under en första etapp i arbetena. Härutöver uppkommer anspråk på medel till sådana bidrag, som kan komma i fråga i samband med den yttre ratio naliseringen. Med hänsyn till tidsåtgången för erforderliga syneförrättningar och planeringar torde medelsbehovet för att utbetala statsbidrag bli ringa under innevarande och nästkommande budgetår. Därefter kan huvuddelen av bidragsbeloppet på cirka 2 900 000 kr. behöva utbetalas under ett eller två budgetår.
16 Kungl. Maj.ts proposition nr 196 dr 1962
Statsbidragen bör utgå ur anslaget Bidrag till jordbrukets rationali sering, m. m. Bidragen till kostnaderna för arbetena med huvudavloppet, till invallningarna i Mosjöbotten och eventuella kompensationsåtgärder i Hjälmaren bör för att undvika stora inskränkningar i medelstillgången för bidrag till rationaliseringsåtgärder inom andra trakter ej avräknas på den ram som under anslaget fastställs för bidrag till inre rationalisering. Behovet av bidragsmedel i övrigt för inre rationalisering och för yttre ratio nalisering torde komma att fördelas över flera år. Detta medelsbehov bör därför liksom behovet av statlig kreditgaranti för lån till torrläggningsoch rationaliseringskostnader kunna rymmas inom gängse bidrags- och garantiramar. Med hänsyn till omfattningen av den statliga stödgivningen till nu ifråga varande projekt torde riksdagens godkännande av vad jag i det föregående förordat böra inhämtas innan ytterligare åtgärder i ämnet vidtas. Därest riksdagen ej har något att erinra mot mina förslag, bör de fortsatta åtgär derna igångsättas innevarande år. Under åberopande av vad jag i det föregående anfört hemställer jag, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen
dels att godkänna att statligt stöd till förbättrad torr läggning m. m. inom Kvismaredalen m. fl. områden i Örebro län lämnas på i huvudsak det sätt jag i det före gående föreslagit, dels att medge att staten utfäster sig att intill ett belopp av cirka 240 000 kr. bidra till kostnaderna för kompensationsåtgärder i Hjälmaren som vattendomstol kan komma att föreskriva.
Med bifall till vad föredraganden sålunda med in stämmande av statsrådets övriga ledamöter hemställt förordnar Hans Kungl. Höghet Regenten att till riks dagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Raimond Kolk
Kungi. Maj.ts proposition nr 196 dr 1962 17
. . ^ .
Bilaga.
Ofl83/}ÖjL ^ ' V , . ,M.S irin
' Tf ä*
i %- >;
/ «#*
«* f* * ***»»,, tfij5*rw». ** *? t\ fl
** "* * a
c a U * ■ s * i
t v N
»t % * i Lr > «&* < v ^- ",
( 1
ysa T'
<
•j. J4 t -? ^'" y X*^ ■' 4* ■...» W * V I W «
mT os0ucrr ä 4
• t$3 . j
t ' tv.
v
\ tv%-^ > *
\
4&’m- f* f **• * *V *W» • **«!' * J
^fic
.
OTY8 -
18 Kungl. Maj:ts proposition nr 196 år 1962
REBRO
ADOLFS BERG'
.LERST)
åbytorp O
IKVARNTORP
KUMLw
IÄLLA BROTTI
'HALLSBERG
Karta över KVISMAREDALENS, MOSJÖBOTTENS
och V. MOSJÖNS torrläggningsområde
inom ÖREBRO LÄN
För spridning godkänd i Rikets Allm. Kartverk d. 31/10 1962.
Kungi. Maj.ts proposition nr 196 år 1962 19
MELLÖS ORRBYÅ
HJÅL
PDENSSACK ASKER LLERSTA
BETECKNINGAR •mm m m Gräns för regionaliserlngsområde : Riks- och länsvägar med nummer E 18 CLI** 1 Torrläggningsområde i Järnväg
10 12 14 1
IVINS KA MPKOOUKTtONS Åt 1 Hl