('med förslag till lag om ändring i folkbokföringsförordningen (1967: 198), m.m.',)

Kungi. Maj.ts proposition nr 92 år 1970 1

Nr 92

Kungl. May.ts proposition till riksdagen med förslag till lag om ändring i folkbokföringsförordningen (1967: 198), m.m.; given Stockholms slott den 6 mars 1970.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av stats­ rådsprotokollet över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att an­ taga härvid fogade förslag till 1) lag om ändring i folkbokföringsförordningen (1967:198), 2) lag om ändring i lagen (1964: 163) om införande av brottsbalken.

GUSTAF ADOLF

G. E. Sträng

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås sådan ändring i folkbokföringsförordningen att dödsbevis alltid skall lämnas vid dödsfall. Förslaget innebär att gravsätt­ ning eller eldbegängelse av person som avlidit här i landet inte får ske förrän dödsbevis avlämnats.

1 Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 saml. Nr 92

2 Kungl. Maj:ts proposition nr 92 år 1970

1) Förslag

till

Lag

om ändring i folkbokf öringsförordningen (1967: 198)

Härigenom förordnas, att 31 och 32 §§ folkbokföringsförordningen (1967: 198) skall ha nedan angivna lydelse.

Dödsfall anmäles — —----------------- ---------- anmäla dödsfallet.

Den som anmäler dödsfall skall, om dödsbevis ej lämnas enligt 32 §,

vid anmälan uppge sannolik dödsor­ sak och namn på läkare som under sista året före dödsfallet rådfrågats

av eller för den döde.

Intyg om dödsorsak (dödsbevis) Intyg om dödsorsak (dödsbevis) lämnas vid dödsfall till pastorsäm­ lämnas vid dödsfall till pastorsäm­ bete av polismyndighet, om särskild bete.

undersökning för att utröna döds­ orsaken gjorts genom myndighetens försorg, och av sjukvårdsinrättning om den avlidne vårdades på inrätt­

ningen vid dödsfallet.

Den som anmäler dödsfall till pas­ torsämbete skall avlämna dödsbevis om läkare i annat fall vårdade den

avlidne under hans sista sjukdom,

biträdde vid förlossning, där moder eller barn dog, eller besiktigade den

dödes kropp efter dödsfallet.

Socialstyrelsen kan förordna att dödsbevis skall lämnas till pastors­ ämbete vid andra dödsfall än som av­ ses i första och andra styckena såvitt avser kommun eller ort där tjänste­ läkare är stationerad. Sådant döds­ bevis avlämnas av den som anmäler

dödsfallet.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1971.

1 Senaste lydelse 1969: 312.

Kungl. Maj.ts proposition nr 92 år 1970 3

2) Förslag

till

Lag

om ändring i lagen (1964:163) om införande av brottsbalken

Härigenom förordnas, att 14 § lagen (1964: 163) om införande av brotts­ balken skall ha nedan angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse) {Föreslagen lydelse) 14 § Följande lagrum------------------------ —• brottsbalkens ikraftträdande: 16 § 1 och 6 punkterna förord­ 16 § 6 punkten förordningen den ningen den 16 februari 1864 (nr 11 16 februari 1864 (nr 11 s. 101) om s. 101) om nya strafflagens införan­ nya strafflagens införande och vad i de och vad i avseende därå iakttagas avseende därå iakttagas skall; skall; 1 punkten strafflagen m. m.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1971.

1 Senaste lydelse 1969: 83. tf Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 samt. Nr 92

4 Kungl. Maj:ts proposition nr 92 år 1970

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Ma j:t

Konungen i statsrådet på Stockholms slott den 6 mars

1970.

Närvarande: Statsministern Palme, ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden

Sträng, Andersson, Holmqvist, Aspling, Geijer, Myrdal, Odhnoff,

Wickman, Bengtsson, Norling, Löfberg, Lidbom.

Chefen för finansdepartementet, statsrådet Sträng, anmäler efter gemen­ sam beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om obligatoriska dödsbevis och anför.

Inledning

Frågan om införande av obligatoriska dödsbevis har diskuterats vid ett flertal tillfällen under de senaste decennierna. Den 2 december 1966 tillsatte medicinalstyrelsen och rikspolisstyrelsen en gemensam arbetsgrupp med uppdrag att utreda frågor i samband med dödsbevis. I promemoria den 29 februari 1968 som avgavs till de båda ämbetsverken föreslog arbetsgruppen, att gravsättning eller eldbegängelse inte skulle få ske innan dödsbevis av­ lämnats. Över promemorian inhämtade ämbetsverken yttranden från statens rättsläkarstationer i Uppsala, Lund och Göteborg, länsstyrelserna i Uppsala, Södermanlands, Östergötlands, Jönköpings, Kronobergs, Yästernorrlands och Norrbottens län, polismyndigheterna i Stockholms, Göteborgs, Malmö, Nyköpings, Eskilstuna, Strängnäs, Katrineholms, Linköpings, Motala, Norr­ köpings, Eksjö, Härnösands, Sollefteå, Sundsvalls, örnsköldsviks, Bodens, Gällivare, Haparanda och Luleå polisdistrikt, Sveriges läkarförbund, För­ eningen Sveriges länspolischefer och Föreningen Sveriges polismästare. Riks­ åklagaren tog under hand del av promemorian och förklarade sig inte ha någon erinran mot dess förslag.

Med bifogande av promemorian och remissyttrandena över denna har rikspolisstyrelsen och socialstyrelsen gemensamt i skrivelse den 21 oktober 1969 hemställt att dödsbevisen görs obligatoriska. Ett genomförande av äm­ betsverkens förslag förutsätter vissa ändringar i bl. a. folkbokföringsförordningen (1967: 198, FBF).

Över ämbetsverkens framställning har efter remiss yttrande avgetts av centrala folkbokförings- och uppbördsnämnden (CFU).

Kungl. Maj.ts proposition nr 92 år 1970 5

Nuvarande ordning

Dödsfall skall enligt 31 § FBF skyndsamt anmälas till pastorsämbete. Anmälan görs av efterlevande make eller annan anhörig, som sammanbott med den döde eller av annan anledning finns på platsen. Om sådan anmälningsskyldig inte finns, bör husfolk, husvärd eller annan som är närmast till det anmäla dödsfallet. Den som anmäler dödsfall skall uppge sannolik dödsorsak och namn på läkare som under sista året före dödsfallet råd­ frågats av eller för den döde. Sådan uppgift behöver dock inte meddelas, om intyg om dödsorsak (dödsbevis) skall lämnas.

I 32 § FBF regleras vid vilka dödsfall dödsbevis skall lämnas till pastors­ ämbete. Har polismyndighet låtit göra särskild undersökning för att ut­ röna dödsorsaken skall polismyndigheten lämna dödsbevis. Om den avlidne vårdades på sjukvårdsinrättning vid dödsfallet lämnas dödsbeviset av in­ rättningen. Den som anmäler dödsfall till pastorsämbete skall lämna döds­ bevis, om läkare i annat fall vårdade den avlidne under hans sista sjukdom, biträdde vid förlossning, där moder eller barn dog, eller besiktigade den dödes kropp efter dödsfallet.

Socialstyrelsen kan förordna att dödsbevis skall lämnas till pastorsäm­ bete även vid andra dödsfall såvitt avser kommun eller ort där tjänste­ läkare är stationerad. Sådant förordnande har meddelats av medicinal­ styrelsen den 12 december 1967 och gäller med den reservationen att sär­ skilda omständigheter inte gör det omöjligt att lämna dödsbevis. Dödsbeviset lämnas av den som anmäler dödsfallet.

Har dödsbevis inte utfärdats, skall enligt 38 § folkbokföringsknngörelsen (1967: 495, FBK) pastorsämbetet i den församling, där dödsfallet skall an­ tecknas, sända underrättelse om dödsfallet till tjänsteläkaren i det distrikt där dödsfallet inträffat. Tjänsteläkaren skall i sådant fall söka utröna döds­ orsaken. Inom två veckor efter mottagandet av underrättelsen skall han återsända denna med anteckning om vad han kunnat utröna (dödsorsaksavi). Annan läkare som rådfrågats för eller av den avlidne under ett år före dödsfallet är skyldig att lämna tjänsteläkaren upplysningar som behövs för undersökningen. Pastorsämbetet sänder snarast möjligt mottagna döds­ bevis och dödsorsaksavier till statistiska centralbyrån.

Dödsbevis utfärdas alltid av läkare. Enligt 3 § 6 allmänna läkarinstruktionen (1963: 341) åligger det läkare att i vissa fall så snart ske kan kost­ nadsfritt utfärda dödsbevis. Sådan skyldighet föreligger, när någon avli­ dit vilken läkaren vårdat under hans sista sjukdom, eller när modern eller barnet avlidit under förlossning vid vilken läkaren biträtt, eller när läka­ ren efter inträffat dödsfall besiktigat den avlidnes kropp.

I 3 § 8 allmänna läkarinstruktionen föreskrivs, att läkare som under sin verksamhet får kännedom om att någon har avlidit utan veterligen fö­

6 Kungl. Maj:ts proposition nr 92 år 1970

regående sjukdom ofördröj ligen skall anmäla dödsfallet till polismyndig­ heten i den ort där den döda kroppen har anträffats.

Övriga bestämmelser om dödsbevis återfinns i begravningskungörelsen (1963: 540, BK) i det avsnitt som rör gravsättning och eldbegängelse. Innan läkare utfärdar dödsbevis skall han enligt 14 § 1 mom. besiktiga den döda kroppen. Besiktning får dock underlåtas, om läkaren vårdat den avlidne under hans sista sjukdom eller biträtt vid förlossning, under vilken modern eller barnet avlidit, eller på annat sätt erhållit betryggande upplysningar för fastställande av dödsorsaken. I 14 § 2 mom. regleras vad dödsbevis skall innehålla. Dödsbevis skall av läkaren utan dröjsmål tillhandahållas den som skall lämna beviset till pastorsämbete.

Enligt 15 § BK är en förutsättning för eldbegängelse att dödsbevis läm­ nats. Finns det inte anledning till antagande att döden orsakats av annan person och inte heller eljest skäl att företaga en fullständigare undersök­ ning av den döda kroppen och har — då så skall ske — dödsbevis lämnats, föreligger inget hinder mot att gravsättning eller eldbegängelse sker utan vidare prövning. Pastorsämbetet skall då på begäran omedelbart utfärda intyg om att gravsättning eller eldbegängelse får äga rum. Denna föreskrift gäller således beträffande gravsättning även för det fall att skyldighet att lämna dödsbevis inte föreligger.

Finner pastorsämbete däremot på grund av innehållet i dödsbevis eller eljest, att det kan antas att döden orsakats av annan person eller det eljest finns skäl att företaga en fullständigare undersökning av den döda kroppen, skall pastorsämbetet omedelbart skriftligen underrätta polismyndigheten i den ort där dödsfallet inträffat. Vid underrättelsen skall fogas avlämnat dödsbevis.

Om polismyndigheten finner att en fullständigare undersökning av den döda kroppen inte behövs, skall polismyndigheten meddela tillstånd till gravsättning eller eldbegängelse. I motsatt fall skall polismyndigheten med eget yttrande omedelbart överlämna handlingarna i ärendet till länsstyrelsen för avgörande. Om anledning föreligger kan länsstyrelsen besluta om rätts­ medicinsk undersökning. Sådan undersökning kan, enligt stadgan (1886: 4) angående vad iakttagas bör vid rättsmedicinsk undersökning av död män­ niskas kropp, beslutas även av polischef, domstol och allmän åklagare.

Enligt 14 § lagen (1964: 163) om införande av brottsbalken gäller fort­ farande bestämmelserna i 16 § 1 punkten förordningen (1864: 11 s. 101) om nya strafflagens införande och vad i avseende därå iakttagas skall. I sistnämnda författningsrum stadgas att, om någon finnes ligga död utan veterligen föregången sjukdom, närmaste kronobetjänte är pliktig att genast vid erhållen kunskap härom undersöka, om den döde omkommit av egen eller andras handaverkan. Finns minsta anledning att så är fallet, skall han skyndsamt underrätta länsstyrelsen eller domaren. Den underrättade äger förordna huruvida besiktning av provinsialläkare och undersökning vid domstol kan finnas nödvändig eller inte, innan den döde får begravas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 92 år 1970 7

Rikspolisstyrelsens och socialstyrelsens framställning

Rikspolisstyrelsen och socialstyrelsen (i det följande benämnda ämbets­ verken) framhåller inledningsvis att skyldighet att lämna dödsbevis inte föreligger vid alla dödsfall. De dödsfall, vid vilka dödsbevis inte avlämnas, skall nu i efterhand klassificeras genom s. k. dödsorsaksavi. De är till antalet relativt få och visar en oavbruten minskning. Sålunda utgjorde de 1 883 år 1961 men endast 613 år 1966. Till nedgången torde bl. a. ha bidragit att dödsbevis alltid krävs för eldbegängelse, vilken begravningsform ständigt vinner ökad användning.

Ämbetsverken finner att nuvarande regler om när dödsbevis skall avläm­ nas inte lämnar tillräcklig garanti för att dödsfall, som kan vara förknip­ pade med brott, kommer till polisens kännedom. Därför anser ämbetsverken det angeläget att enhetliga och entydiga regler skapas, så att alla dödsfall blir tillfredsställande klarlagda, innan gravsättning eller eldbegängelse sker. Obligatoriska dödsbevis bör enligt ämbetsverkens uppfattning utgöra en garanti härför.

Ett införande av obligatoriska dödsbevis skulle visserligen enligt ämbets­ verken medföra visst merarbete för läkare och polismyndigheter. Från arbetssynpunkt vinns emellertid också fördelar genom att man slipper tids­ krävande och besvärliga utredningar av dödsfall som kan ha inträffat för lång tid sedan och där gravsättning redan skett. Statsmakternas inställning till tidigare väckta förslag har huvudsakligen grundats på att dessa skulle komma att förorsaka invånare på landsbygden extra besvär och kostnader. Ämbetsverken avser emellertid inte att lägga ökat besvär på allmänheten utan föreslår att det skall åvila polismyndigheten att anskaffa dödsbevis i de fall då enligt nuvarande bestämmelser skyldighet inte föreligger att lämna sådant bevis. Enligt förslaget skall kostnaderna härför stanna på statsverket. Kostnadsökningen uppskattar ämbetsverken till ca 250 000 kr. En viss kostnadsbesparing skulle dock kunna göras, om det föreskrivs i anvisningar rörande val av undersökningsform att användandet av rätts­ medicinsk obduktion så långt möjligt begränsas utan att rättssäkerhetskravet därför eftersättes.

Även om den ifrågasatta reformen med obligatoriska dödsbevis skulle komma att orsaka statsverket måttliga kostnadsökningar finner ämbets­ verken att fördelarna med en sådan reform, framför allt den ökade rätts­ säkerheten, är så betydande att ämbetsverken föreslår att dödsbevisen görs obligatoriska.

Dödsbevis bör enligt ämbetsverkens mening inte längre kunna få utfärdas enbart på grundval av trovärdiga personers uppgifter till läkaren. Ämbets­ verken föreslår därför att dödsbevis skall få utfärdas utan föregående läkarundersökning endast i de fall, då läkare vårdat den avlidne under hans sista till döden ledande sjukdom eller biträtt vid förlossning under

8 Kungl. Maj:ts proposition nr 92 år 1970

vilken modern eller barnet avlidit och läkaren anser sig på sannolika skäl kunna fastställa dödsorsaken. En sådan regel finner ämbetsverken otvivel­ aktigt innebär en viss ökad garanti för riktiga dödsbevis.

Under vilka förutsättningar dödsbevis skall grundas på rättsmedicinsk obduktion resp. fullständig eller enkel dödsorsaksundersökning bör enligt ämbetsverkens mening klart preciseras. Huruvida bestämmelser härom skall utfärdas av Kungl. Maj :t eller av ämbetsverken i samråd finner dessa vara föremål för tveksamhet.

Den nu stadgade skyldigheten för polismyndighet, som önskar en full­ ständigare undersökning av en död kropp, att underrätta bl. a. länsstyrelsen och översända handlingar dit anser ämbetsverken inte ha någon uppgift att fylla. Polismyndighet har nämligen numera befogenhet att själv förordna om rättsmedicinsk obduktion. Ämbetsverken föreslår därför upphävande av 16 § 1 punkten i 1864 års förordning om strafflagens införande. Sam­ tidigt föreslår ämbetsverken att motsvarande stadgande i 16 § andra styc­ ket BK ändras och ges den innebörden att polismyndigheten själv skall låta företaga en fullständigare undersökning när denna myndighet finner så­ dan behövlig.

Som en ytterligare garanti för att alla oklara dödsfall i tid kommer till polismyndighetens kännedom föreslår ämbetsverken en utvidgning av läkares anmälningsskyldighet. Enligt detta förslag skall det åligga varje läkare, som under sin verksamhet får kännedom om att någon avlidit utanför sjukvårdsinrättning under sådana förhållanden att en fullstän­ digare undersökning behövs för fastställande av dödsorsaken, att anmäla dödsfallet till polismyndigheten.

När det gäller materialets författningsmässiga disposition föreslår äm­ betsverken i första hand att bestämmelserna om dödsbevis bryts ut ur FBF, FBK och BK samt sammanförs till en ny kungörelse i ämnet. Ämbets­ verken påpekar dock att det avsedda syftet även kan vinnas genom ändring­ ar i gällande bestämmelser. För den händelse den senare lösningen väljs avser ämbetsverken att inte endast utfärda erforderliga anvisningar utan även i cirkulär göra en sammanställning av författningarna på området.

CFU:s remissyttrande

CFU tillstyrker förslaget såvitt avser dess huvudsakliga syften, näm­ ligen dels att intyg av läkare om dödsorsaken skall föreligga vid varje döds­ fall, dels att alla oklara dödsfall i tid skall komma till polismyndighets kännedom. CFU har därför ingen erinran mot att dödsbevis blir obligatoriskt och att dödsbeviset med de föreslagna undantagen alltid skall grundas på undersökning av den döda kroppen.

Det kan emellertid enligt CFU ifrågasättas nödvändigheten och lämplig­

Kungl. Maj:ts proposition nr 92 år 1970 9

heten av att dödsbevis skall lämnas av polismyndighet i alla de fall läm­ nandet enligt ämbetsverkens förslag inte skall ankomma på sjukvårdsin­ rättning resp. den som har att anmäla dödsfallet. Enligt CFU:s mening bör dödsbevis kunna utfärdas utan underrättelse till eller medverkan av polis­ myndighet, även när läkare efter s. k. enkel dödsorsaksundersökning inte funnit skäl att antaga att döden orsakats av annan person och inte heller eljest skäl föreligger till en fullständigare undersökning av den döda krop­ pen. Ett sådant förfarande utan polismyndighets medverkan vid naturliga dödsfall synes CFU vara mera tilltalande sett från den enskildes synvinkel. Rättssäkerheten anser CFU tillgodosedd genom att gravsättning och eld­ begängelse får ske endast efter uppvisat dödsbevis, grundat på — med de föreslagna undantagen — undersökning av den döda kroppen och i före­ kommande fall kompletterat med tillstånd av polismyndighet till gravsätt­ ning och eldbegängelse. Om ämbetsverkens förslag på nyssnämnda punkt i stället skulle anses lämpligare, finner CFU att utförandet i praktiken av dessa bestämmelser kommer att inrymma vissa oklara moment. CFU finner det inte framgå av ämbetsverkens framställning vem som skall anmäla dödsfallet till polismyn­ dighet när den avlidne inte vårdats av läkare under sin sista sjukdom. Vid anmälan om dödsfall uppkommer frågan för pastorsämbetet om och hur länge dödsbevis skall avvaktas från sjukvårdsinrättning, läkare eller polis­ myndighet innan eventuell anmälan görs till polismyndighet. I detta av­ seende finner CFU tillämpningsföreskrifter behövliga. CFU framhåller vidare att dröjsmålet med dödsbevis ibland kan vålla olägenheter. Vikten av att dödsbevis snarast kommer pastorsämbetet till­ handa för att intyg om gravsättning eller eldbegängelse skall kunna ut­ färdas, anser CFU bör komma till uttryck även i de ändrade bestämmel­ serna. Beträffande den författningsmässiga utformningen anser CFU nuvarande bestämmelser svåröverskådliga. Om en särskild kungörelse utfärdas i enlig­ het med ämbetsverkens förslag, tillkommer emellertid ännu en författning på ämnesområdet vid sidan av kvarstående bestämmelser i bl. a. FBF, FBK och BK. Ett lämpligare alternativ än de föreslagna kan enligt CFU vara att FBF — utom anmälningsskyldigheten enligt 31 § första stycket — endast skall innehålla stadgande, att dödsbevis skall lämnas till pastorsämbetet samt hänvisning till BK. Till denna kungörelse bör enligt CFU:s mening överföras alla övriga bestämmelser till ersättning för 31 § andra stycket och 32 § FBF samt 37—39 §§ FBK.

Departementschefen

Frågan om att införa regler om att dödsbevis alltid skall lämnas vid dödsfall bär aktualiserats främst genom de ökade kraven på rättssäkerhet men även av önskemålet att få en förbättrad statistik rörande dödsorsaker­

10 Kungl. Maj:ts proposition nr 92 år 1970

na. F. n. krävs dödsbevis endast när läkare — i eller utom sjukvårdsin­ rättning — anlitats i samband med dödsfallet. Rikspolisstyrelsen och social­ styrelsen har efter omfattande utredning föreslagit att dödsbevis skall bli obligatoriska, dvs. lämnas vid alla dödsfall här i landet. Detta förslag har tillstyrkts av CFU. Jag delar ämbetsverkens uppfattning att den nuvarande ordningen inte innebär tillräcklig garanti för att dödsfall med anledning av brott blir kända för polisen. En sådan garanti kan åstadkommas endast genom att dödsbevis görs obligatoriskt för samtliga dödsfall och jag före­ slår därför att lagstiftningen utformas i enlighet härmed. Redan nu gäller att eldbegängelse inte får äga rum förrän dödsbevis lämnats till pastors­ ämbetet. Detsamma skall således gälla även för gravsättning. Orsaken till att man tidigare inte krävt dödsbevis vid alla dödsfall har varit att det skulle medföra extra besvär och kostnader beträffande fram­ för allt personer som var bosatta i mera avlägset belägna trakter av landet. Dessa skäl bortfaller emellertid om man i enlighet med ämbetsverkens för­ slag ålägger polismyndigheten att anskaffa dödsbevis vid de dödsfall då enligt gällande bestämmelser skyldighet att lämna dödsbevis inte åligger annan och låter kostnaderna härför stanna på statsverket. Som CFU påpe­ kat kan det föreligga fall då undantag i fråga om polismyndighets skyldig­ het att lämna dödsbevis är motiverade. Jag tillstyrker här CFU:s förslag. Merkostnaden om ca 250 000 kr. torde rymmas inom ramen för befintliga anslag. När det gäller grunden för utfärdande av dödsbevis kan det inte anses tillfredsställande att läkaren skall vara berättigad att utfärda beviset om dödsorsaken enbart på grund av andra personers uppgifter. Enligt min mening bör det alltid krävas att läkaren undersöker den döda kroppen, så­ vida han inte vårdat den döde under den sjukdom, varav han avlidit, eller biträtt vid förlossning, där modern eller barnet avlidit, och han anser sig på sannolika skäl kunna fastställa dödsorsaken. För att fullt tillgodose syftet med det obligatoriska dödsbeviset bör det även göras en utvidgning av den skyldighet för läkare att anmäla dödsfall till polismyndigheten som följer av 3 § 8 allmänna läkarinstruktionen. Så­ dan anmälningsskyldighet bör enligt min mening föreligga för varje läka­ re, som får kännedom om att någon avlidit på annat ställe än sjukvårds­ inrättning under sådana förhållanden att det behövs en fullständigare un­ dersökning av kroppen för fastställande av dödsorsaken. Skyldighet bör också införas för pastorsämbete att underrätta polismyndigheten om de dödsfall, beträffande vilka dödsbevis inte har inkommit till ämbetet. CFU:s erinran om vikten av att dödsbevis snarast kommer pastorsämbetet tillhanda vill jag för min del starkt understryka. I författningstekniskt hänseende delar jag myndigheternas uppfattning att bestämmelserna om dödsbevis bör lyftas ut ur FBF och FBK.

Kungl. Maj.ts proposition nr 92 år 1970 11

Enligt 14 § lagen (1964: 163) om införande av brottsbalken skall den i 16 § 1 promulgationsförordningen till 1864 års strafflag intagna bestämmel­ sen om kronobetjäntes uppgiftsskyldighet i förhållande till länsstyrelse alltjämt äga tillämpning i sin lydelse vid brottsbalkens ikraftträdande. Ifrågavarande bestämmelse är emellertid numera obsolet. Den bör därför utmönstras genom ändring i 14 § nyssnämnda lag. De nya bestämmelserna bör träda i kraft den 1 januari 1971.

I enlighet med det anförda har inom finansdepartementet upprättats för­ slag till 1) lag om ändring i folkbokföringsförordningen (1967: 198), 2) lag om ändring i lagen (1964:163) om införande av brottsbalken. Jag hemställer att Kungl. Maj:t genom proposition föreslår riksdagen att antaga förslagen.

Med bifall till vad föredraganden sålunda med in­

stämmande av statsrådets övriga ledamöter hemställt

förordnar Hans Maj :t Konungen att till riksdagen

skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till detta

protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Britta Gyllensten

MARCUS BOKTR. STHLM 1970 700214