Socialstyrelsens allmänna råd om tillämpningen av lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga

SOSFS 1997:15 Särskild handling

LVU är inte tillämplig om den behövliga vården kan ges med sam tycke. De som skall lämna samtycke till den föreslagna vården måste veta vad de samtycker till. För att tydligt markera skillnaden mellan utredningen och vårdplanen anser Socialstyrelsen att vårdplanen bör utgöra en separat handling. Det är även praktiskt med tanke på att vårdplanen ligger till grund för vårdens genomförande. Vårdplanen är en viktig utgångspunkt vid övervägande/omprövning.

Vårdplanens betydelse i länsrätten

Länsrätten beslutar endast om vård enligt LVU skall beredas den unge eller inte. Domstolen fattar således inte i samband härmed beslut i frågor om vårdens innehåll eller om placeringsform. Vårdplanen har vid länsrättens prövning av ansökan om vård betydelse framför allt vid bedömningen av frågan om den behövliga vården i stället kan ges med lämnat samtycke. T.ex. kan samtycke ha lämnats till enbart viss vård. Rätten har då att bedöma om den vården är att anse som tillräcklig för barnets behov.

Vårdplanens ställning under vårdtiden

Vårdplanen utgör ett planerings- och utvärderingsinstrument. Ändringar i en vårdplan måste dock få göras under pågående vård. Om vårdnadshavaren och den unge inte samtycker till ändringar av planen vid frivillig vård, kan det bli nödvändigt att överväga ansökan om vård med stöd av LVU. Ändringar under pågående LVU-vård skall ske i samråd med vårdnadshavaren och den unge liksom vid den ursprungliga vårdplaneringen.

Läkarintyg

En läkarundersökning är många gånger nödvändig för att nämnden skall kunna bedöma den unges behov av vård. Läkarundersökningen skall enligt 32 § LVU som regel äga rum innan nämnden ansöker om vård. Nämnden kan underlåta att förordna om läkarundersökning, om sådan av särskilda skäl framstår som obehövlig. Sådana skäl kan vara att den unge redan tidigare genomgått en läkarundersökning eller att det föreligger en tillfredsställande utredning om hans hälsotillstånd, t.ex. en barnpsykiatrisk bedömning. Socialstyrelsen vill understryka att bestämmelsen om läkarundersökning inte enbart är en formalitet, utan att den är ett viktigt komplement till den sociala utredningen. Den skall både utgöra en del av underlaget för bedömningen av om samhället behöver ingripa till den unges skydd med stöd av LVU och tillföra utredningen material av betydelse för behandlingsplaneringen (prop. 1989/90:28 s. 69 och JO 1980/81 s. 287). För att kunna erbjuda den unge rätt vård är det väsentligt att socialnämnden har en sådan kännedom om den unge att adekvat vårdalter-

SOSFS 1997:15

nativ kan erbjudas. Det räcker inte med att enbart utgå från föräldrarnas brister eller från uppgifter om missbruk, kriminalitet eller dylikt hos den unge. Vid val av vårdform är det nödvändigt att utgå från de särskilda behov den unge har. Mognadsnivån har därvid betydelse. Många gånger är det därför nödvändigt att anlita barn- och ungdomspsykologisk eller motsvarande psykiatrisk expertis i denna utredning.

Socialnämndens uppdrag

Det är socialnämnden som ger ett uppdrag till en läkare att utföra undersökning enligt 32 § LVU. Nämnden anger undersökningens omfatt ning och vilka eventuella prover som nämnden önskar skall tas. Läka ren som utför undersökningen och eventuell provtagning avgör om undersökningen och prover kan tas av medicinska skäl. Enligt 2 § lagen (1994:953) om åligganden för personal inom hälso- och sjukvården, åliggandelagen, svarar läkaren för att undersökningen utförs sakkunnigt och ansvarsfullt i överensstämmelse med vetenskap och beprövad erfarenhet och att den undersökte visas omtanke och respekt. Läkarin tyget skall enligt 5 § samma lag utformas med noggrannhet och omsorg. Se vidare Socialstyrelsens föreskrifter (SOSFS 1981:25) för hälso- och sjukvårdspersonalen om avfattande av intyg m.m. och i tillämpliga delar Socialstyrelsens allmänna råd (SOSFS 1997:5) ”Rättsintyg vid utredning av vålds- och sexualbrott”.

Kompetens för att avge läkarintyg

Det är i lagtexten inte angivet vilken kategori av läkare som skall genomföra läkarundersökningen. Enligt Socialstyrelsens uppfattning bör undersökningen utföras av allmänläkare eller annan specialistkompetent läkare med relevant kompetens för det enskilda fallet.

Hur omfattande bör undersökningen vara?

Det får utifrån situationen i det enskilda ärendet bedömas hur omfattande en läkarundersökning skall vara (prop. 1989/90:28 s. 70). Efter som läkarundersökningen ingår som en del i beslutsunderlaget, är det viktigt att undersökningen blir så omfattande som det enskilda ärendet kräver. Den unges både fysiska och psykiska status bör undersökas. I fall av vanvård eller känslomässig försummelse är det viktigt att det sker en kroppsundersökning. Små barn reagerar inte sällan psykosomatiskt på brist på kontakt eller andra störningar i samspelet mellan barn och föräldrar. En somatisk undersökning bör därför regelmässigt göras på små barn.

I vilka fall bör en barnpsykiatrisk utredning göras?

Många gånger behövs kunskaper om barnets känslomässiga relationer till vuxna för att kunna bedöma barnets hälsa eller utveckling. Sådan kunskap finns idag huvudsakligen inom barn- och ungdomspsykiatrin och bör kunna tillgodoses genom konsultkontakter mellan socialnämnd,

SOSFS 1997:15

barnmedicin, allmän medicin och barn- och ungdomspsykiatri (prop. 1989/90:28 s. 70).

Läkarundersökning enligt 32 § LVU

Enligt 32 § första stycket LVU har socialnämnden rätt att besluta om läkarundersökning av den unge och även utse läkare för detta ändamål. En läkarundersökning av en underårig bör i första hand ske i samråd med den unge och hans vårdnadshavare. Om detta inte är möjligt och nämnden finner det nödvändigt med en sådan undersökning, kan nämnden besluta om läkarundersökning med stöd av 32 § LVU. JO har (JO 1994/95 s. 292) kommenterat socialtjänstens möjlighe ter till medverkan vid läkarundersökning av små barn utan vårdnadshavarens samtycke. JO uttalar att: ”Socialnämnden får i ett ärende enligt LVU besluta om läkarundersök ning av den unge samt utse läkare för undersökningen. Bestämmelsen innebär i princip att socialnämnden får besluta om läkarundersökning mot vårdnadshavarens vilja i ett ärende enligt den angivna lagen. Det ligger dock i sakens natur att nämnden endast i undantagsfall bör utnyttja en sådan befogenhet (jfr beträffande motsvarande bestämmelse i den äldre lagstiftningen rörande vård av unga prop. 1979/80:1 s. 603). En förutsättning för att genomföra en läkarundersökning i enlighet med det angivna stadgandet är givetvis att ett formellt beslut härom fat-

med stöd av 32 § LVU utan vårdnadshavarens vetskap genomföra en lä karundersökning av barnet. Om vårdnadshavaren motsätter sig läkarundersökning kan denna omständighet, tillsammans med vad som i övrigt framkommit i ärendet, utgöra tillräcklig anledning för socialnämnden att fatta beslut om omedelbart omhändertagande enligt 6 § LVU.”

Enligt Socialstyrelsens uppfattning kan en läkarundersökning med stöd av 32 § LVU mot de berördas samtycke på sin höjd avse en poliklinisk undersökning. Vårdnadshavaren måste informeras före beslut om läkarundersökning. En läkarundersökning som avses pågå under flera dagar bör enligt Socialstyrelsens uppfattning inte beslutas enbart med stöd av 32 § LVU. Om inte denna begränsning iakttogs, skulle nämn den med stöd av 32 § LVU kunna skilja den unge från hemmet en längre tid och därmed få till stånd en åtgärd som motsvarar ett omedelbart omhändertagande. Eftersom ett beslut om läkarundersökning inte är omgärdat med sådana skyddsregler som är aktuella vid ett omhändertagande, skulle nämnden genom att använda sig av 32 § urholka dessa rättsregler. Krävs det en längre tid för undersökning och kan inte samtycke er hållas, måste ett beslut om ett omedelbart omhändertagande med stöd av 6 § LVU fattas. Övriga förutsättningar för ett sådant omhänderta gande måste då föreligga. Ett beslut om omedelbart omhändertagande får inte fattas enbart i syfte att få till stånd en läkarundersökning (prop. 1979/80:1 s. 603).

SOSFS 1997:15

Möjligheten att besluta om läkarundersökning enbart med stöd av 32 § LVU mot vårdnadshavarens vilja är således begränsad.

Läkarundersökning med anledning av misstanke om brott mot barnet

En läkarundersökning som ett led i ett utredningsförfarande i ärenden enligt LVU måste skiljas från en läkarundersökning som led i en brottsutredning, t.ex. vid misstanke om att ett barn utsatts för misshandel eller sexuella övergrepp. Om den unge befaras ha misshandlats eller utnyttjats sexuellt, är den unge att anse som målsägande. Mot en målsägande kan under förundersökningen inga tvångsmedel tillgripas. Det ingår ofta som ett led i förundersökningen om sexuella övergrepp att genomföra en läkarundersökning av målsäganden. Reglerna i 28 kap. 12 § RB om kroppsbesiktning är tillämpliga endast på den som är misstänkt. En undersökning av målsäganden förutsätter således dennes samtycke eftersom det inte finns några regler om tvångs användning i dessa fall. Frågan om undersökning av underårig, dvs. den som inte fyllt 18 år, avgörs som regel av vårdnadshavaren. Har den unge uppnått en sådan ålder och mognad att han eller hon själv bör få bestämma och kan ta grundad ställning i frågan bör dock hans eller hennes vilja respekteras (jfr 6 kap. 11 § FB). När det gäller yngre barn avgör vårdnadshavaren om undersökning skall få göras. Finns det två vårdnadshavare måste de vara överens. Om barnet är omhändertaget eller genomgår vård enligt LVU, har social nämnden rätt att besluta om barnets personliga förhållanden i den mån det behövs för att genomföra vården (11 § fjärde stycket LVU). Av be stämmelsen följer att socialnämnden kan låta undersöka ett barn i en brottsutredning, dock endast om det behövs för att bedöma behovet av vård enligt LVU eller för att genomföra sådan vård (jfr JO 1994/95 s. 292 och JO 1995/96 s. 89). Denna befogenhet får således endast åbero pas om lagliga förutsättningar finns för tillämpningen av bestämmel serna i LVU. Omhändertagande enbart för att tillgodose polisens önske mål om läkarundersökning är således inte tillåtet. Är det fråga om ett barn som nått sådan ålder och mognad att han själv bör få bestämma, bör även nämnden respektera barnets vilja.

SOSFS

7 Omedelbart omhändertagande

1997:15

I vissa situationer måste det finnas en möjlighet för socialnämnden att ingripa akut utan att behöva avvakta länsrättens beslut om vård. En sådan möjlighet anvisas i 6 § LVU som medger ett interimistiskt be slut i avvaktan på ett slutligt beslut i vårdfrågan. Socialstyrelsen vill framhålla att socialnämnden både har en rätt och en skyldighet att i undantagsfall besluta om ett omedelbart omhändertagande utan att i förväg underrätta vårdnadshavaren. Det kan vara i situationer då barnets behov av skydd kräver det, t.ex. vid misstanke om sexuella övergrepp eller misshandel. Ett omedelbart omhändertagande får inte beslutas enbart för att möjliggöra en läkarundersökning eller polishandräckning. Övriga förutsättningar för omhändertagande måste vara uppfyllda (JO 1988/89 s. 178).

Förutsättningar för ingripande

Förutsättningarna för omedelbart omhändertagande anges i 6 § LVU. Där regleras även vem som är behörig att fatta beslut. Två förutsättningar krävs för beslut om ett omedelbart omhändertagande: Socialnämnden får besluta att den som är under 20 år omedelbart skall omhändertas, om 1. det är sannolikt att den unge behöver beredas vård med stöd av LVU, och 2. rättens beslut om vård inte kan avvaktas med hänsyn till något av följande skäl: a. vårdbehovet är med hänsyn till risk för den unges hälsa eller utveckling akut, b. den fortsatta utredningen kan allvarligt försvåras, eller c. vidare åtgärder kan hindras.

Båda förutsättningarna enligt 1 och 2 måste vara uppfyllda.

1. Sannolikt behov av vård enligt LVU

Eftersom ett omedelbart omhändertagande är ett interimistiskt beslut är det naturligt att en preliminär bedömning av om LVU är tillämplig måste göras. Vid den bedömningen skall det framstå som sannolikt att den unge behöver beredas vård med stöd av LVU. Det ligger i sakens natur att ett fullständigt beslutsunderlag ofta saknas i situationer där ett omedelbart omhändertagande blir aktuellt. I akuta situationer måste ibland en tämligen hög grad av osäkerhet accepteras. LVU:s grund läggande skyddsintresse måste dock alltid styra nämndens handlande. Många gånger inträffar något plötsligt som innebär att ett barn behöver omhändertas och utredningen påbörjas med anledning av händel-

SOSFS 1997:15

sen eller en anmälan. Att vård med stöd av LVU senare visar sig inte komma till stånd behöver dock inte innebära att beslutet var en felbedömning. Det kan t.ex. röra sig om situationer som senare går att lösa genom ett samtycke till frivillig vård utanför hemmet, genom att andra stöd- och hjälpinsatser kan vidtas eller att farorekvisitet har bortfallit. Kravet att 2 eller 3 § LVU sannolikt skall vara tillämplig innebär i och för sig ett relativt starkt krav, men måste nyanseras något beroende på vilken situation det gäller. Det ställs högre krav då utredningsskäl ligger till grund för ingripandet än då ett akut vårdbehov bedöms föreligga. Socialnämnden skall i sitt beslut om omhändertagande ange om det är hemförhållandena (2 §), den unges eget beteende (3 §) eller båda som brister (RÅ82 2:49). Missförhållandet måste även kunna preciseras i viss utsträckning. Om det är hemförhållandena som brister, går ett omedelbart omhändertagande inte att besluta sedan den unge fyllt 18 år.

2. Rättens beslut kan inte avvaktas a. Akut vårdbehov

Förutom att det är sannolikt att den unge behöver beredas vård med stöd av LVU, fordras att vårdbeslutet med hänsyn till risken för den unges hälsa eller utveckling inte kan avvaktas.

Situationer hänförliga till 2 § LVU Risken för den unges hälsa eller utveckling måste bedömas vara akut. Det kan röra sig om situationer när den unge behöver omedelbar läkarvård eller viss sjukvårdande behandling som vårdnadshavaren motsätter sig, t.ex. blodbyte, blodtransfusion, operation, läkemedelsbehandling eller annan behandling som inte går att avvakta utan risk för skada hos den unge. En annan situation är när små barn mer eller mindre står utan fungerande vårdare och inte får mat eller nödvändig omvårdnad. En del situationer kan snabbt bli direkt livshotande, t.ex. för ett spädbarn eller ett barn som på grund av sjukdom fordrar särskild omvårdnad. Ibland kan ett omedelbart omhändertagande enligt 6 § LVU bli ak tuellt om ett barn hittas övergivet och föräldrarna inte kan anträffas. Om ett barn utsatts eller misstänks ha varit utsatt för misshandel eller sexuella övergrepp, kan behovet av skydd för barnet föranleda ett omedelbart omhändertagande, om barnets säkerhet inte kan garanteras på annat sätt. Stor hänsyn bör tas till om barnet själv uttrycker rädsla.

Barn som saknar vårdnadshavare Ett barn kan komma att stå utan vårdnadshavare om en förälder som är ensam vårdnadshavare dör eller om båda vårdnadshavarna dör. I avvaktan på att barnet får vårdnadshavare genom att vårdnaden flyt tas över på den andra föräldern, eller att en särskilt förordnad vårdnadshavare utses, kan LVU vara tillämplig (prop. 1989/90:28 s. 108). Ett specialfall är hittebarn vars vårdnadshavare är okänd.

SOSFS 1997:15

Situationer hänförliga till 3 § LVU Även den unges eget beteende kan vara sådant att beslut om vård med stöd av LVU med hänsyn till risken för den unges hälsa eller utveckling inte går att avvakta. Det kan röra sig om situationer där den unge är inne i ett pågående allvarligt missbruk eller gjort sig skyldig till allvarlig brottslighet och det finns risk att han gör sig skyldig till ytterligare brott. Syftet med omhändertagandet får då inte vara att skydda omgivningen utan grunden är att den unges egen sociala utveckling äventyras genom ytterligare brottslighet. Det kan även gälla ungdomar som avvikit hemifrån och som befaras uppehålla sig i olämpliga miljöer. Om den unge riskerar häktning eller är häktad, bör socialnämnden enligt Socialstyrelsens uppfattning regelmässigt överväga om grund för ett omedelbart omhändertagande föreligger. Beslut om omedelbart omhändertagande kan fattas medan den unge sitter häktad, men beslutet kan inte verkställas under häktningstiden, se s. 46.

b. Omhändertagande på grund av utredningsskäl

Ett omedelbart omhändertagande är möjligt om det behövs för att en utredning enligt 50 § SoL skall kunna genomföras. I dessa fall bör ett omhändertagande göras bara om det på starka skäl kan antas att vård med stöd av LVU blir nödvändig. I dessa fall måste föräldrarnas eller den unges egen inställning till behovet av vård tillmätas särskild betydelse (prop. 1979/80:1 del C s. 38). Nämnden bör ha gjort allvarliga försök att genomföra en utredning innan ett omedelbart omhändertagande tillgrips. Omhändertagande på grund av utredningsskäl kan komma i fråga både när det är vårdnadshavaren och/eller den unge själv som inte vill medverka i en utredning om behov av vård. Omhändertagandet på denna grund kan också bli aktuellt, om det framkommer att föräldrarna har för avsikt att gömma barnet eller om det framkommer att den unge har för avsikt att avvika. Vårdnadshavaren kan också försvåra utredningen på annat sätt, t.ex. genom att motsätta sig läkarundersökning av barnet eller hindra utredaren att träffa den unge. Om en inläggning på sjukhus för barnpsykiatrisk utredning eller annan medicinsk utredning fordras, får det i regel inte ske utan vårdnadshavarens medgivande om inte ett omhändertagandebeslut har fattats. Om sådant samtycke inte erhålls, kan ett omedelbart omhändertagande bli aktuellt. Se läkarundersökning s. 41. Omhändertagande enbart för att genomföra sådana undersökningar får dock inte ske. Förhållandena i övrigt måste jämväl vara sådana att ett omhändertagande är motiverat. JO har (beslut 1995-11-27, dnr 4065-1994) uttalat sig om omhändertagande med stöd av 6 § LVU av utredningsskäl. JO kritiserade i beslu tet en nämnd därför att man inte beslutat om ett omedelbart omhändertagande trots att situationen för barnet var närmast kaotisk och en barnpsykiatrisk undersökning måste ha framstått som nödvändig för att om möjligt klarlägga anledningen till dess beteende. Modern motsatte sig emellertid alla utredningsåtgärder. JO ansåg att även om det redan

SOSFS 1997:15

i utredningens inledningsskede stod klart att modern motsatte sig utredningen borde nämnden ha kontaktat modern med förslag på konkreta åtgärder. JO konstaterade att socialnämnden är ansvarig för att barn som är i behov av hjälp får det stöd och den vård de behöver. Det är under inga förhållanden godtagbart att underlåta att fatta beslut om omedelbart omhändertagande, när förutsättningarna för ett sådant beslut är uppfyllda.

c. Vidare åtgärder hindras

Det kan också hända att det sedan utredningen har avslutats uppstår förhållanden som kräver omedelbar vård av barnet och där rättens beslut inte kan avvaktas. En annan situation kan vara att verkställigheten av länsrättens beslut hindras, t.ex. genom att föräldrarna befaras avvika med barnet eller att det finns risk för att den unge gömmer sig el ler rymmer för att ett beslut med stöd av LVU inte skall kunna verk ställas. Särskilt kan svårigheter uppstå om föräldrarna planerar att skicka barnet utomlands eftersom ett beslut med stöd av LVU inte kan verkställas där. I sådana situationer bör den unge omedelbart omhändertas för att beslutet skall kunna verkställas.

Omedelbart omhändertagande under pågående vård

Det finns inga formella hinder mot att fatta ett beslut om omedelbart omhändertagande beträffande någon som redan är föremål för vård enligt LVU (RÅ84 2:4). Det kan bli aktuellt när någon som vårdas med stöd av 2 § LVU gör sig skyldig till brottslighet och det är sanno likt att vård kan behöva beredas den unge enligt 3 § LVU. Det kan också bli aktuellt att kunna placera en tonåring på ett särskilt ungdomshem för att kunna använda de särskilda befogenheterna enligt 15–20 §§ LVU vilket förutsätter vård med stöd av 3 § LVU.

Omedelbart omhändertagande när rätten fattat beslut om vård

Beslut om omedelbart omhändertagande kan fattas fram till den tid punkt då rätten avgjort frågan om vård. Därefter är det inte möjligt eftersom beslutet om omhändertagande upphör när rätten avgör frågan om vård (9 § första stycket LVU).

Omedelbart omhändertagande vid häktning

Socialnämnden kan fatta ett beslut om omedelbart omhändertagande även om den unge är häktad. Häktningsbeslutet tar emellertid över beslutet om omedelbart omhändertagande såtillvida att omhändertagandebeslutet inte får verkställas så länge den unge är häktad (9 § andra stycket LVU). Möjligheten att fatta ett beslut om omedelbart omhän dertagande i dessa fall är avsedd att leda till kortare häktningstider eller snabbare vårdinsatser för den som inte döms till fängelse.

SOSFS 1997:15

Under häktningstiden bör nämnden ha ordnat med placering för den unge så att denne kan placeras direkt efter frigivningen. Eventuellt kan nämnden behöva begära biträde av polismyndighet med stöd av 43 § LVU för att föra den unge direkt från häktet till den ordnade placeringen. Nämnden bör hålla sådan kontakt med åklagarmyndighet, tingsrätt och länsrätt att myndigheterna kan samordna sina insatser i dessa situationer. Ett beslut om omedelbart omhändertagande upphör inte om den unge häktas.

Nämndens befogenheter under tiden för det omedelbara omhändertagandet

Av 10 § LVU framgår att vården av den unge skall anses påbörjad när den unge placeras utanför det egna hemmet efter ett beslut om omhändertagande eller vård. Det innebär att 10 § andra stycket – 20 § LVU gäller även under det omedelbara omhändertagandet. Därtill kommer att socialnämnden, för att genomföra ett beslut enligt 6 § LVU, har rätt att anlita polishandräckning enligt 43 § 2 LVU.

Förutsättningar för inställelse av ett barn för polisförhör utan vårdnadshavarens samtycke

Ett beslut om omhändertagande eller vård enligt LVU medför i prin cip att socialnämnden vid sidan av vårdnadshavaren får samma befogenheter och skyldigheter som denne vad gäller barnet i den omfattning som behövs för att genomföra vården (11 § fjärde stycket LVU). Har den underårige uppnått en sådan ålder och mognad att han eller hon själv får bestämma och kan ta grundad ställning, bör dock hans eller hennes vilja respekteras i olika frågor (jfr 6 kap. 11 § FB). JO har i två fall (JO 1994/95 s. 292 och 1995/96 s. 89) utförligt be handlat de rättsliga förutsättningarna för inställelse av ett yngre barn till förhör utan vårdnadshavarens samtycke under en polisutredning. Av avgörandena framgår sammanfattningsvis följande. Socialnämnden har ett särskilt ansvar att värna om barns säkerhet eller trygghet. När det gäller misstänkta övergrepp mot en underårig och andra liknande missförhållanden har socialnämnden en skyldighet att tillse att den underårige bereds erforderligt skydd och nödvändig vård. I dessa sammanhang är en polisutredning rörande övergreppen ofta betydelsefull. Vid sådant förhållande måste inställande av barnet till polisförhör som rör de misstänkta övergreppen anses ingå i de befogenheter som tillkommer socialnämnden med stöd av ett beslut om omhändertagande eller vård enligt LVU. Någon annan grund för socialnämnden att utan vårdnadshavarens medgivande vidta sådan åtgärd finns inte. Emellertid innebär den s.k. ändamålsprincipen att ett tvångsingripande mot en enskild får vidtas endast i det syfte som har föranlett den lagstiftning som läggs till grund för ingripandet. Det får

SOSFS 1997:15

t.ex. inte förekomma att nämnden beslutar att omhänderta ett barn enligt LVU enbart i syfte att underlätta en brottsutredning. En annan sak är att det som kommer fram vid en sådan utredning många gånger kan ha betydelse för socialnämndens ställningstagande utifrån den lagstiftning som gäller för dess verksamhet. Ett beslut om omhändertagande enligt LVU måste alltså ske i det syftet och under de förutsätt ningar som anges i 6 § LVU.

Behörig nämnd

LVU innehåller inga regler om vilken kommun som är skyldig eller behörig att besluta om omedelbart omhändertagande eller att ansöka om vård med stöd av LVU. De regler som finns i socialtjänstlagen om behörig nämnd gäller även i dessa fall. Enligt 3 § SoL har kommunen det yttersta ansvaret för att de som vistas i kommunen får det stöd och den hjälp de behöver. Det är socialnämnden i den kommun där den enskilde befinner sig när hjälpbeho vet uppkommer, som är behörig och även skyldig att vidta erforderliga åtgärder. Denna behörighet kvarstår så länge hjälpbehovet föreligger, oavsett om den hjälpbehövande finns kvar i kommunen eller inte. Be hörigheten upphör först om ärendet flyttas över och tagits emot av so cialnämnden i en annan kommun i den ordning som föreskrivs i 72 § SoL. Behörigheten utesluter dock inte att även nämnden i en annan kommun kan vara skyldig att bevilja den enskilde vård och hjälp om denne vistas i kommunen. Se vidare RÅ 1989 ref 50 och RÅ 1991 ref 89 och Socialstyrelsens allmänna råd (1994:3) ”Handläggning och dokumentation inom socialtjänsten”.

Beslutanderätt vid omedelbart omhändertagande

Beslutsdelegering

Socialnämnden får enligt 6 § LVU besluta om omedelbart omhänder tagande. Möjligheten att delegera denna beslutsrätt är enligt 47 § SoL begränsad på så sätt att delegering endast får ske till utskott. Delegering till en ledamot eller till en tjänsteman eller grupp av tjänstemän är således inte tillåten.

Kompletterande beslutsrätt

Beslut om ett omedelbart omhändertagande måste ibland kunna fattas med mycket kort varsel. Därför har nämndens ordförande eller annan ledamot som nämnden förordnat enligt 6 § andra stycket LVU rätt att fatta sådana beslut. Denna beslutanderätt förutsätter att nämndens, eller i förekommande fall utskottets, beslut inte kan avvaktas. I första hand bör således beslut om omhändertagande fattas av nämnd eller utskott. Regleringen innebär att ordföranden eller därtill förordnad nämndledamot har en kompletterande beslutanderätt som direkt följer av lag. Detta är inte en delegering.

SOSFS 1997:15

Det ankommer på den som enligt 6 § andra stycket LVU har rätt att fatta beslut om omedelbart omhändertagande att också ta ställning till om socialnämndens beslut i frågan kan avvaktas eller inte. Vid denna avvägning får inte praktiska skäl vara avgörande. De svårigheter som exempelvis kan föreligga att snabbt få protokollsutdrag får inte lägga hinder i vägen. Ett beslut av ordföranden eller ledamoten har samma dignitet som ett beslut av nämnden. Det ankommer på nämnden att se till att det alltid finns någon med beslutanderätt tillgänglig. Det kan lämpligen ske genom något slags schema eller förteckning. Det får inte råda något tvivel om vem som vid varje tillfälle är behörig att fatta beslut eller hur man får kontakt med denne. Förteckningen bör finnas tillgänglig inte bara inom socialtjänsten, utan även för polisen, akutsjukvården och andra som har behov av den.

Även rätten kan besluta om omedelbart omhändertagande

När socialnämnden ansökt om vård med stöd av LVU får även rätten besluta att den unge skall omhändertas (6 § tredje stycket LVU).

”Villkorat” beslut

För att ett beslut om omedelbart omhändertagande skall kunna fattas, måste förutsättningarna enligt 6 § LVU föreligga. Något utrymme för att fatta beslut om omedelbart omhändertagande ”för säkerhets skull” finns inte, t.ex. att fatta ett beslut att användas om vårdnadshavaren senare inte samtycker till utredning. Ett beslut om ett omedelbart omhändertagande skall verkställas, såvida det inte finns anledning att upphäva det på grund av nytillkomna omständigheter. Detta skall i så fall ske genom ett nytt beslut (jfr JO 1986/87 s. 145).

Muntligt beslut om omedelbart omhändertagande

JO har (JO 1995/96 s. 320) betonat att beslut om tvångsingripande mot en person är av mycket integritetskänslig natur. Det är därför av synnerlig vikt att sådana beslut omgärdas med tillfredsställande rättssäkerhetsgarantier. En sådan garanti är att beslutet dokumenteras och skrivs under av beslutsfattaren. Enligt JO:s uppfattning bör därför muntliga beslut användas med stor urskiljning. Det bör komma i fråga endast i sådana akuta fall när dokumentation och underskrift inte kan avvaktas. Beslutet bör naturligtvis dokumenteras och skrivas under så snart som möjligt.

Anmälan av beslut vid socialnämndens sammanträde

Ett beslut om omedelbart omhändertagande som fattats av ordförande eller ledamot skall enligt 6 § andra stycket LVU anmälas vid nämn -

SOSFS 1997:15

dens nästa sammanträde. Syftet med anmälningsplikten är att nämnden skall ha insyn i hur dessa ärenden handläggs. Nämnden har en skyldighet att bevaka att omhändertagande inte pågår längre än nödvändigt. Ett fattat beslut kan inte ändras av nämnden, men nämnden kan besluta att omhändertagandet skall upphöra. Det skall ske om omhändertagandet inte längre anses behövligt (9 § tredje stycket LVU).

Underställning av beslut om omedelbart omhändertagande

Enligt 7 § första stycket LVU skall ett beslut om omedelbart omhän dertagande underställas länsrätten. Underställning utgör en form av kontroll av ett besluts riktighet. Beslut med stöd av 6 § LVU gäller dock omedelbart. Nämndens beslut om omedelbart omhändertagande går inte att överklaga, men beslutet kommer ändå genom underställningen snabbt under prövning av domstol. Beslutet – vare sig det är ett nämndbeslut, utskottsbeslut eller beslut av ordföranden – och handlingarna i ärendet skall underställas länsrätten utan oskäligt dröjsmål och senast inom en vecka från den dag då beslutet fattades. Detta innebär att beslutet och skälen för det måste dokumenteras samma dag eller – om beslutet fattas under kvällstid eller nattetid – senast dagen därpå och därefter tillsammans med övriga handlingar omedelbart ges in till länsrätten. Ansvarig för detta är den som fattat beslutet. Det får inte förekomma att nämnden avvaktar en tid med att sända in beslutet till länsrätten för att utreda om förutsättningar för det omedelbara omhändertagandet är uppfyllda. Det kan emellertid vara nödvändigt att vid beslutet foga även annan utredning som finns tillgänglig hos nämnden. Under helger kan det vara svårt att få tag på sådan utredning. Nästkommande vardag kan då behöva avvaktas. Också den försening av postbefordran som mellankommande helgdagar kan innebära måste beaktas. Tiden för underställning är därför satt till högst en vecka. Detta innebär dock inte att underställning regelmässigt kan vänta denna tid. Tvärtom innebär bestämmelsen att underställning alltid skall ske så snart det över huvud taget går. Vid beräkning av underställningstiden bör lagen (1930:137) om beräkning av lagstadgad tid beaktas.

Rättens prövning

Länsrätten skall enligt 7 § andra stycket LVU pröva beslutet så snart det kan ske och senast inom en vecka från det att beslutet och handlingarna kom in till rätten, om det inte finns synnerliga hinder häremot. Om läns rätten anser att det är nödvändigt att få utredningen kompletterad eller om annat hinder föreligger som omöjliggör prövning inom den angivna tiden, kan en avvikelse från huvudregeln göras. I sådana fall skall prövningen ske omedelbart efter det att hindret bortfallit.

SOSFS 1997:15

Länsrätten kan pröva underställningen på handlingarna. Det är hu vudregeln enligt 9 § FPL. Om vårdnadshavaren eller den unge, om denne fyllt 15 år, eller ställföreträdare för barn under 15 år begär det, skall muntlig förhandling hållas om förhandlingen inte bedöms obehövlig eller särskilda skäl talar emot det. Önskemål om muntlig förhandling eller förordnande av ett visst offentligt biträde kan vara en anledning till att rätten inte hinner pröva underställningen inom en vecka. Om en socialnämnd efter det att den ansökt om vård med stöd av LVU fattat ett beslut om omedelbart omhändertagande, skall beslutet om det omedelbara omhändertagandet underställas den domstol som prövar frågan om vård. Då gäller bestämmelserna i 7 § första–tredje styckena LVU.

Beslutet underställs inte i laga tid

Om underställningen inte skett inom föreskriven tid, upphör omhändertagandet (7 § tredje stycket LVU).

Ansökningstid för vård

Om länsrätten fastställer ett beslut om omedelbart omhändertagande, skall enligt 8 § LVU ansökan om vård ges in till länsrätten inom fyra veckor från den dag då omhändertagandet verkställdes. Beslutet anses verkställt när den unge med stöd av beslutet placeras utanför det egna hemmet. Det innebär att utredningsarbetet och sammanträde med nämnden måste planeras in inom den angivna tidsramen.

Beräkning av tid

Tidsfristen börjar löpa när det omedelbara omhändertagandet är verk­ ställt . Om beslutet inte går att verkställa för att nämnden inte får kontakt med barnet eller den unge har avvikit, börjar inte tidsfristen löpa. Däremot fortsätter tiden att löpa även om den unge avviker eller om föräldrarna avviker med barnet eller skickar bort det efter det att beslutet verkställts.

Beräkning av tid vid häktning

Om den unge är omedelbart omhändertagen och under verkställigheten av detta beslut häktas, skall häktningstiden inräknas i den tid inom vilken ansökan om vård skall vara inlämnad till länsrätten. Detta följer av att ansökan om vård alltid skall vara inne hos länsrätten inom fyra veckor från det att beslutet av det omedelbara omhändertagandet verkställdes.

Förlängning av utredningstiden

Enligt 8 § LVU får länsrätten efter ansökan från nämnden medge för längning av den ordinarie utredningstiden om ytterligare utredning el-

SOSFS 1997:15

ler annan särskild omständighet gör det nödvändigt. Nämnden bör, så fort det står klart att sådan tid behövs, ansöka om det hos länsrätten. Rätten att fatta beslut om att ansöka om förlängd tid kan delegeras till tjänsteman. Länsrätten bör vara restriktiv i fråga om att medge förlängning (prop. 1989/90:28 s. 77 och 111). En förlängning av tidsfristen kan t.ex. kom ma i fråga om det ur den unges synpunkt eller av rättssäkerhetsskäl finns ett starkt behov av att få ytterligare beslutsunderlag innan soci alnämnden tar ställning till ansökan om vård. En barnpsykiatrisk utredning eller annat sakkunnigutlåtande kan t.ex. behöva införskaffas vid misstanke om sexuella övergrepp eller misshandel. En alltför kort utredningstid kan leda till att en ansökan om vård måste göras innan sådana kompletterande utredningar slutförts. Ansökan kan därigenom bli otillräckligt underbyggd vilket i sin tur kan medföra svårigheter för nämnden att presentera en vårdplan och för rätten att fatta beslut i vårdfrågan. I undantagsfall kan även andra situationer, som t.ex. att den unge avviker efter det att omhändertagandebeslutet verkställts och håller sig undan, motivera en förlängning. Även andra utredningssvårigheter kan motivera utsträckt tid, t.ex. då någon av parterna är svår att få kontakt med. Förlängning av tidsfristen med mer än en eller ett fåtal veckor brukar normalt inte ges av länsrätten. Länsrättens beslut i fråga om förlängd ansökningstid – dvs. såväl beslut att medge som att inte medge förlängd tid – går inte att överklaga (41 § andra stycket LVU).

Nytt beslut får inte fattas på samma grund

Ett omedelbart omhändertagande omgärdas av tidsfrister. Dessa tidsfrister går inte att förlänga genom att fatta ett nytt beslut om omedelbart omhändertagande på samma grund då tiden för ett redan fattat beslut går ut. Däremot kan det inträffa nya omständigheter efter det att ett omedelbart omhändertagande har upphört som kan innebära att socialnämnden har skäl att bedöma den unges situation på ett annat sätt än tidigare. Vårdnadshavarna kan t.ex. ha återtagit ett tidigare lämnat medgivande till vård. En ny situation kan även vara att den unge återfaller i missbruk eller att vårdnadshavaren ånyo misshandlar barnet eller lämnar det helt utan vård.

Beräkning av tid om nytt beslut fattas inom fyraveckorstiden

Om socialnämnden låtit ett omedelbart omhändertagande upphöra före den i 9 § LVU angivna tidsfristen och nämnden senare, inom fyra veckor från verkställigheten av det första beslutet, finner att ett nytt beslut om omhändertagande är nödvändigt, uppstår frågan från vilken tidpunkt fyraveckorstiden skall räknas. Enligt Socialstyrelsens upp­ fattning beräknas tidsfristen för ansökan om vård i sådana fall från dagen för verkställighet av det senare beslutet. Givetvis måste underställning ske av det nya beslutet.

SOSFS

Ansökan om vård har inte inkommit

1997:15

inom föreskriven tid

Enligt 9 § första stycket 1 LVU upphör ett omedelbart omhändertagande om ansökan om vård inte gjorts inom föreskriven tid och någon begäran om förlängning av tiden inte heller begärts. Om socialnämnden dessförinnan begärt utsträckt tid, men ännu inte fått besked från länsrätten, fortlöper tiden fram till dess att länsrätten prövat begäran.

När rätten avgjort frågan om vård med stöd av LVU

När en ansökan om vård med stöd av LVU avslagits av länsrätten, kan inte socialnämnden besluta om ett omedelbart omhändertagande på samma grunder som åberopats i ansökan. Rätten har avgjort frågan om vård (9 § första stycket 2 LVU). Anser socialnämnden att ett ome delbart omhändertagande behövs, får nämnden i samband med att länsrättens dom i fråga om vård överklagas begära att kammarrätten fattar beslut om ett omedelbart omhändertagande (6 § tredje stycket LVU). För det fordras inga nya omständigheter. Om situationen för barnet försämrats eller något annat inträffat av mer avgörande betydelse för bedömningen av vårdfrågan sedan domstolens avgörande vunnit laga kraft, har en ny situation uppstått. Den situationen är inte prövad av länsrätten och socialnämnden kan då göra en ny ansökan om vård och – om omständigheterna ger tillräcklig anledning härtill – fatta beslut om omhändertagande. För att ett sådant förfarande skall vara acceptabelt, krävs dock att det verkligen är fråga om nya förhållanden. För att rättens beslut om vård med stöd av LVU skall gälla omedelbart måste den förordna om detta (40 § tredje stycket LVU) för att undvika av brott i vården. Om inte domen får verkställas omedelbart, kan socialnämnden tvingas låta barnet komma hem igen i avvaktan på att vårdbeslutet vinner laga kraft och får verkställas. Om domen överklagas kan det dra ut på tiden innan ett lagakraftvunnet beslut föreligger. Det fordras inte något yrkande från nämndens sida om att beslutet om vård med stöd av LVU skall gälla omedelbart för att rätten skall få förordna om det. So cialnämnden bör dock enligt Socialstyrelsens uppfattning regelmässigt yrka på omedelbar verkställighet för att detta inte skall förbises och för att kunna överklaga i det fall rätten inte förordnat om att beslutet får verkställas utan hinder av att det inte vunnit laga kraft. Skulle rätten ändå i något fall underlåta att meddela sådant förordnande, kan den högre instansen göra detta efter överklagande. Under tiden mellan länsrättens dom och den högre instansens beslut eller dom får – med undantag av åtgärder enligt 22 § LVU – inga tvångsåt gärder med stöd av LVU vidtas.

Skäl för omhändertagandet har upphört

Visar det sig under den fortsatta utredningen att det inte längre finns skäl för ett omhändertagande, skall nämnden enligt 9 § tredje stycket

SOSFS 1997:15

LVU besluta att omhändertagandet genast skall upphöra. Det kan t.ex. visa sig att missförhållandena inte är så allvarliga som först befarats, att behövlig vård går att ge med samtycke eller att den uppkomna situationen kan lösas på annat sätt. Andra gånger kan bedömningen att vård med stöd av LVU behövs kvarstå, men det interimistiska beslutet behövs ändå inte, t.ex. kan en kortsiktig placering av barnet göras frivilligt eller kan utredningssvårigheterna ha undanröjts. Det är viktigt att nämnden – om grunderna för beslutet om omhändertagandet bortfallit – inte endast låter omhändertagandet förfalla. Nämnden måste i dessa fall snarast fatta ett formellt beslut om att omhändertagandet skall upphöra.

Frivillig placering med stöd av socialtjänstlagen

Om omhändertagandet kan övergå till en placering med stöd av socialtjänstlagen, skall beslut om upphörande av omhändertagandet fattas och därefter skall ett beslut fattas om en frivillig placering. Ett beslut om en frivillig placering leder således inte automatiskt till att det omedelbara omhändertagandet upphör.

Underrättelse om upphörande av omedelbart omhändertagande

När socialnämnden beslutar att ett omhändertagande skall upphöra, har nämnden att omgående underrätta den åt vilken nämnden uppdragit vården om den unge, vårdnadshavaren och den unge själv. Dessutom måste länsrätten underrättas i de fall underställning skett. Underrättelseskyldigheten gäller oberoende av skälet för upphörande. Det finns dock inte något som hindrar att den placerade på frivillig grund stannar kvar i det hem där han placerats.

Beslutanderätt vid upphörande av ett omedelbart omhändertagande

Beslut om upphörande av omedelbart omhändertagande kan fattas både av socialnämnden och den domstol som prövar frågan om vård med stöd av LVU (9 § tredje stycket). Socialtjänstlagen innehåller inte några begränsningar av möjligheten att delegera rätten att fatta sådana beslut. Socialstyrelsen anser dock att beslutanderätt vid upphörande av omedelbart omhändertagande inte bör delegeras till annan än dem som är behöriga att fatta beslut om omhändertagande, dvs. utskott (efter delegering), ordförande eller annan ledamot nämnden förordnat. Detta innebär dock inte att kravet på skyndsamhet får eftersättas.

Verkställighet av ett omedelbart omhändertagande

Ett beslut om omedelbart omhändertagande gäller enligt 40 § första stycket LVU omedelbart.

SOSFS 1997:15 Inom vilken tid skall beslutet verkställas?

Det finns ingen tidsgräns inom vilken ett beslut om omedelbart om händertagande måste verkställas för att inte förfalla. Men för att LVU skall vara tillämplig finns krav på ett aktuellt vårdbehov och ett ome delbart omhändertagande får endast ske i vissa situationer av akut karaktär. Det gör, enligt Socialstyrelsens uppfattning , att stor försiktighet måste iakttas innan ett beslut om omedelbart omhändertagande av äldre datum verkställs. I dessa fall måste frågan om upphörande av beslutet således noga övervägas.

Inhibition och omedelbart omhändertagande

Beslut blir normalt inte verkställbara innan de vunnit laga kraft. En ligt 40 § första stycket LVU gäller dock beslut om omedelbart omhän dertagande omedelbart. I samband med ett överklagande kan den instans som har att pröva överklagandet, med stöd av 28 § FPL, besluta att det överklagade beslutet tills vidare inte skall gälla (s.k. inhibition). Inhibitionsverkan inträder då beslut om inhibition fattas. Fram tills dess gäller det överklagade beslutet. Länsrätten kan inte meddela inhibition beträffande socialnämndens beslut om omedelbart omhändertagande. Detta beror på att beslutet underställs och inte överklagas hos rätten. Länsrätten är dock skyldig att snarast pröva beslutet sedan det underställts rätten och kan därvid besluta att omhändertagandet skall upphöra (9 § tredje stycket LVU). Fastställer länsrätten det omedelbara omhändertagandet, kan beslutet överklagas till kammarrätten och i samband med det kan inhibition begäras. Om länsrätten inte fastställer nämndens beslut om omedelbart omhändertagande, kan socialnämnden överklaga och samtidigt begära att kammarrätten med stöd av 28 § FPL förordnar att den unge skall vara omhändertagen enligt 6 § LVU i avvaktan på att rätten prövar frågan om omedelbart omhändertagande (RÅ83 2:40). Se vidare om inhibition i Socialstyrelsens allmänna råd (1994:3) ”Handläggning och dokumentation inom socialtjänsten”.

SOSFS

8 Vård med stöd av LVU

1997:15

Länsrätten beslutar efter ansökan av socialnämnden om den unge skall beredas vård enligt LVU. Om länsrätten bifaller nämndens ansökan ankommer det dock på nämnden att enligt 11 § LVU besluta om var den unge skall placeras och om vårdens utformning. Nämnden har även kostnadsansvaret för vården. Syftet med vård med stöd av LVU är att ge den unge erforderligt skydd, stöd och hjälp. Målsättningen är som regel att den unge skall kunna flytta hem igen till vårdnadshava ren eller till eget boende när vården upphört. Vård med stöd av LVU är alltså i flertalet fall att se som en temporär insats. Vård med stöd av LVU innebär inte att någon av de grundläggande funktionerna som regleras i föräldrabalken fråntas föräldrarna. De fortsätter att vara vårdnadshavare och är alltjämt underhållsskyldiga. Socialnämnden har ansvar för att den unges behov av umgänge med föräldrar och andra för barnet viktiga personer tillgodoses, vilket särskilt betonas i lagstiftningen, men umgänget kan regleras och inskränkas om det bedöms nödvändigt med hänsyn till vården. Det egentliga intrånget i vårdnadshavarens rätt sker i utövandet av vården. Även om den rättsliga vårdnaden ligger kvar hos föräldrarna, övertar socialnämnden bestämmanderätten över den unge under vårdtiden. Av 11 § fjärde stycket LVU följer att nämnden – eller den nämn den uppdragit vården åt – skall ha uppsikt över barnet och, i den utsträckning det behövs för att genomföra vården, bestämma om hans person. Vården skall dock enligt 1 § första stycket LVU så långt som möjligt utformas i samförstånd med den unge och hans vårdnadshavare enligt bestämmelserna i socialtjänstlagen. Nämnden eller den åt vilken nämnden har uppdragit vården har alltså, i den omfattning som behövs för att genomföra vården, samma skyldigheter och rättigheter som vårdnadshavaren. I likhet med denne kan nämnden således vidta de åtgärder som behövs för att den unge inte skall skada sig själv eller andra. Nämnden bör därför på samma sätt som föräldrarna t.ex. kunna hindra att den unge rymmer. Nämnden bör också i likhet med vårdnadshavaren kunna besluta i frågor som rör den unges personliga förhållanden. Det kan gälla frågor om medicinsk vård eller behandling, eller om rätt för den unge att företa resor eller att påbörja arbetsanställning. Det är dock angeläget att nämnden samråder med vårdnadshavaren i sådana frågor. Att nämnden tagit över ansvaret för vården av den unge bör således inte leda till att vårdnadshavaren fråntas allt inflytande. Även den unges inställ ning till vården bör naturligtvis följas upp och beaktas med hänsyn till den unges ålder och mognad. Det är således endast när det är nödvändigt för att genomföra vården som nämnden genom domstolens beslut tar över vårdnadshavarens bestämmanderätt över den unge. När en lång tids vård med stöd av LVU kan förutses kan det ibland vara påkallat att överväga om inte nämnden i stället bör verka för att det utses en annan vårdnadshavare för barnet (jfr SoU 1979/80:44 s. 99). Så

SOSFS 1997:15

är också fallet om vården inte kunnat avslutas trots långvariga och omfattande insatser från nämndens sida. I förarbetena till LVU (prop. 1989/90:28 s. 91) anförs också att möj ligheterna att flytta över vårdnaden till familjehemsföräldrarna bör utnyttjas i högre grad än hittills, om förutsättningarna härför är uppfyllda.

Nämndens vårdansvar

Med vårdansvar avses nämndens övergripande ansvar för att den unge får den vård som erfordras. Nämndens vårdansvar framgår inte av LVU utan av socialtjänstlagen. LVU reglerar endast tvånget i vården. Enligt 26 § SoL har nämnden skyldighet att medverka till att de un deråriga som avses i 25 § SoL, dvs. de som vårdas i ett annat hem än det egna, får god vård och fostran och i övrigt gynnsamma uppväxtvillkor. Nämnden skall också verka för att de får lämplig utbildning och lämna vårdnadshavaren och dem som vårdar sådana underåriga råd, stöd och annan hjälp som de behöver. Denna bestämmelse uttrycker socialnämndens skyldigheter mot den unge, men också mot vårdnadshavaren och dem som har den unge i sin vård. Av 39 § SoF framgår vidare att nämnden, för att uppfylla sina skyldigheter i 26 § SoL, genom personliga besök av särskilt ut sedda representanter för nämnden eller på annat lämpligt sätt fortlöpande bör hålla sig väl förtrogen med förhållandena i hemmet och ge det erforderligt stöd. Nämndens insatser bör anpassas till behoven i varje särskilt fall. Nämndens ansvar enligt 26 § SoL kvarstår till dess den unge fyller 18 år. Enligt Socialstyrelsens uppfattning bör nämnden i princip ha samma ansvar för placerade ungdomar i åldern 18–20 år med den skillnaden att det då rör sig om myndiga ungdomar. Socialnämndens vårdansvar kvarstår även om nämnden överlåtit den direkta omsorgen eller behandlingen till ett familjehem eller HVB. Det hem där den unge vistas har behandlingsansvaret för den unge. Socialnämndens vårdansvar kvarstår också om den unge tillfälligtvis blir föremål för vård eller annan åtgärd av annan myndighet utanför socialtjänsten, t.ex. om den unge vårdas på barnpsykiatrisk klinik, är anhållen eller häktad. Den placerande socialnämnden har vårdansvaret för den unge under hela vårdtiden, så länge inte ärendet flyttats över till och tagits emot av annan nämnd (RÅ 1989 ref 50 och RÅ 1991 ref 89).

Pass

Regler för utfärdande av pass finns i passlagen (1978:302). Enligt 4 § första stycket passlagen har svensk medborgare rätt att få ett pass om inte annat följer av lagen. Ett sådant hinder föreligger enligt 7 § 2 passlagen bl.a. om ansökan avser pass för underårig och barnets vårdnadshavare inte har lämnat medgivande samt synnerliga skäl

SOSFS 1997:15

inte föreligger att ändå utfärda pass. Om fråga uppkommer att utfärda pass utan vårdnadshavarens medgivande, skall som huvudregel yttrande från socialnämnden infordras i ärendet, 3 § andra stycket passförordningen (1979:664). Kammarrätten i Göteborg har i ett fall (mål nr 3624-1989) uttalat att det får anses att den befogenhet beträffande barns passinnehav som vårdnadshavaren har enligt passlagen i förekommande fall omfattas av den rätt att bestämma över barnets personliga förhållanden som tillkommer nämnden enligt 11 § första och fjärde styckena LVU. Med hänsyn härtill fann kammarrätten att det förelåg synnerliga skäl att utfärda pass för barnet trots att vårdnadshavaren inte lämnat medgivande till detta (jfr också JO 1996/97 s. 284).

Vårdkostnader

I socialnämndens vårdansvar enligt 22 § SoL ligger även ansvaret för den unges vårdkostnader. Nämnden kan dock uppbära bidrag som utgår för barnet samt kräva viss ersättning från föräldrarna enligt 34 § SoL och 43 § SoF.

Ersättning till familjehem

Ersättningen till familjehemmet grundar sig på ett civilrättsligt avtal mellan familjehemmet och nämnden. Se vidare Svenska Kommunför bundets cirkulär 1992:33.

Uppgift om ersättning till familjehemmet

Enligt ett avgörande av Regeringsrätten (RÅ 1992 not 418) gäller sekretess enligt 7 kap. 4 § SekrL för uppgift om vad nämnden betalat ut i ersättning till ett familjehem. Detta innebär att inte heller den unge eller dennes vårdnadshavare normalt kan få del av uppgifterna utan familjehemsföräldrarnas medgivande. Uppgift om ersättning till familjehemmet bör därför inte tas med i placeringsbeslutet. Se vidare Svenska Kommunförbundets cirkulär 1994:101.

Att skydda barnets tillgångar

Vård med stöd av LVU innebär i sig ingen ändring i förmynderskapet för barnet. Olika bidrag kan utbetalas till vårdnadshavaren även då barnet vårdas utanför hemmet. Barnet kan naturligtvis även ha andra tillgångar. Ibland kan det vara tveksamt om dessa medel kommer barnet till godo eller om vårdnadshavaren kan komma att använda sitt barns medel på ett otillbörligt sätt. Enligt 42 § andra stycket 3 SoF skall nämnden anmäla till överförmyndaren att det föreligger sådana förhållanden som talar för att en förälder inte kommer att förvalta sitt underåriga barns egendom på ett betryggande sätt.

SOSFS

9 Placeringsfrågor

1997:15

Principer för placering av barn

Den grundläggande principen är att vården av den unge skall utformas i samförstånd med den unge och hans vårdnadshavare enligt bestämmelserna i socialtjänstlagen. Vården innebär att samhället tar vid som en kompletterande resurs där vårdnadshavaren av olika skäl inte förmår fylla sin uppgift. Vård med stöd av LVU är en temporär åtgärd och målsättningen är i de all ra flesta fall att den unge skall kunna återförenas med sina föräldrar. När det gäller äldre ungdomar kan målsättningen vara att de skall kunna klara av ett eget boende.

Val av placering

Vid val av placering bör vårdnadshavarens grundläggande värderingar i fråga om religion, människosyn, livsvärden m.m. så långt som möjligt respekteras. Detta är viktigt inte minst för barn av annat kulturellt ursprung. Barnet kan annars hamna i en kulturkonflikt. Enligt art 2 till läggsprotokoll nr 1 till Europakonventionen, som gäller som svensk lag, skall staten/samhället respektera föräldrars rätt att tillförsäkra sina barn en uppfostran och undervisning som står i överensstämmelse med föräldrarnas religiösa och filosofiska övertygelse. Europadomstolen har i ett mål (14 mars 1988, Serie A no. 130, § 95) uttalat att omhändertagande av barnen inte innebär att föräldrarna fråntas alla sina rättigheter med hänvisning till Europakonventionen. Respekt för vårdnadshavarens grundläggande värderingar måste således iakttas av socialnämnden vid utformningen av vården. Någon gång kan dock föräldrarnas religion eller annan grundläggande värdering vara anledningen till att vård med stöd av LVU måste tillgripas. I dessa situationer kan det vara nödvändigt att åsidosätta föräldrarnas inställning. För att det skall få göras måste det vara försvarbart med hänsyn till syftet med vården.

Närhetsprincipen

Närhetsprincipen vid vård utanför hemmet är grundläggande för vården (prop. 1979/80:1 s. 214–217). Barn som placeras på grund av vård nadshavarens oförmåga eller liknande orsaker bör som huvudregel placeras nära det egna hemmet. Om barnet löper särskilda risker, bör dock närhetsprincipen kunna brytas även då det gäller yngre barn. Det finns dock ett antal situationer när det finns skäl att frångå när hetsprincipen (jfr SoU 1979/80:44 s. 74–75). I allmänhet överensstäm mer närhetsprincipen med vårdintresset. Närhetsprincipen får dock inte användas om det kommer i konflikt med barnets vårdintresse. Barnets bästa måste alltid vara avgörande för om placeringen sker i närheten av det egna hemmet eller inte. Exempel på situationer där av-

SOSFS 1997:15

steg från närhetsprincipen kan vara motiverat är då byte av vårdnadshavare kan vara aktuellt, vid behov av umgängesbegränsning eller hemlighållande av vistelseort, eller när barnets behov av trygghet annars motiverar det samt då föräldrarna t.ex. till följd av psykisk störning eller missbruk kan befaras uppträda på ett sådant sätt att de stör barnets anpassning i familjehemmet. Avsteg från närhetsprincipen kan ofta vara motiverat när det gäller ungdomar med missbruksproblem.

Syskonplacering

Ett avgörande i Europadomstolen berör frågan om splittring av syskon genom placering i olika hem (dom 24 mars 1988, Serie A no. 130). Tre syskon hade placerats i olika hem, två av dem på cirka 60 mils avstånd från föräldrarna. Socialtjänsten ansåg det inte lämpligt att placera dem i samma hem. Avsikten att placera dem i familjer helt nära varandra hade inte gått att fullfölja. Europadomstolen fann att visserligen hade två av syskonen regelbunden kontakt med varandra, men de skäl som anförts för att inte placera dem tillsammans befanns inte övertygande. Domstolen ansåg att genomförandet av vården, varav splittringen av syskonen utgjorde en del, var mer ingripande i familjelivet än vad som var motiverat. Sverige fälldes för att ha kränkt rätten till familjeliv.

Placeringsalternativ

De placeringsalternativ som finns inom socialtjänsten är främst place ring i familjehem eller HVB. Socialstyrelsen vill framhålla att valet av vårdform måste anpassas till det aktuella barnets behov. Det kan således för kortare eller längre tid vara aktuellt med olika vårdformer. Det är inte ovanligt att barnet till en början placeras i ett HVB, med eller utan sin vårdnadshavare, för utredning. Avsikten med en sådan placering är att man där bättre kan utreda barnets behov och föräldrarnas förutsättningar att möta dessa behov. En tids vistelse på ett utredningshem kan medverka till ett bättre underlag för bedömning av vilken typ av familjehem eller annan form av insats eller placering ett barn kan behöva.

Placering i familjehem

I 35 § SoF definieras familjehem som ett enskilt hem som på uppdrag av socialnämnden tar emot barn för stadigvarande vård och fostran och vars verksamhet inte är sådan att hemmet blir att anse som ett HVB. Placering i familjehem är i allmänhet den mest naturliga och lämpliga vårdformen för barn och ungdomar som omhändertagits eller beretts vård med stöd av LVU. Detta gäller i synnerhet yngre barn. Departementsche fen framhöll (prop. 1979/80:1 s. 307) att vård i familjehem i flertalet fall måste anses vara bättre än vård i institution beroende på den nära anknytningen till vuxna föräldraersättare och den känslomässiga relation som uppstår mellan dem och barnet. Detta är oftast en förutsättning för barnets utveckling till en trygg, harmonisk och väl fungerande människa.

SOSFS 1997:15 Släktingplacering

En av de vägledande principerna i socialtjänstlagstiftningen, kontinuitetsprincipen, bör tolkas så att nämnden inte förbiser möjligheten att hitta en bra placering i barnets naturliga nätverk. Att barnet inte onödigtvis flyttas från trygga och invanda förhållanden är en viktig ledstjärna i arbetet med familjehemsplaceringar. Det betyder att socialtjänsten i varje enskilt fall i första hand bör överväga om barnet kan tas emot av någon anhörig eller annan närstående. Enligt 1 § SoL skall dock barnets bästa alltid beaktas (22 § fjärde stycket SoL). Även något äldre personer, t.ex. mor- och farföräldrar kan komma i fråga som familjehemsföräldrar. Det betyder att man också regelmässigt bör undersöka släktens möjligheter att stödja barnet även om det placeras i ett ”främmande” familjehem (jfr 1996/97:SoU18).

Medgivande till placering

Enligt 25 § SoL får en underårig inte utan socialnämndens medgivan de tas emot för stadigvarande vård och fostran i ett enskilt hem som inte tillhör någon av hans föräldrar eller någon annan som har vårdnaden om honom. Som ett medgivande anses socialnämndens beslut att bereda den underårige vård i visst familjehem. Socialnämnden får inte lämna medgivande utan att förhållandena i det enskilda hemmet och förutsättningarna för vård i hemmet är utredda. För en placering hos biologisk förälder eller hos en särskilt förordnad vårdnadshavare behövs inget medgivande. Som ett medgivande anses socialnämndens beslut att bereda den unge vård i ett visst hem. Däremot krävs medgivande för en placering i släktinghem, t.ex. moreller farförälderhem. Se Socialstyrelsens allmänna råd (1982:2) ”Familjehem”, (1994:3) ”Handläggning och dokumentation inom socialtjänsten” och SoS-rapport (1994:7) ”Ensam. Om flyktingbarn utan vårdnadshavare i Sverige”.

När familjehemsföräldrar separerar

Det händer att familjehemsföräldrarna separerar under pågående placering. Eftersom det är nämnden som beslutar var den unge skall vistas, kan inte familjehemsföräldrarna själva avgöra detta. Nämnden bör i dessa fall fatta beslut om hos vem den unge skall bo. Ett sådant beslut innebär ett beslut om en ny placering som går att överklaga.

Placering i hem för vård eller boende

Med hem för vård eller boende, HVB, avses heldygnsomsorg som yr kesmässigt tillhandahåller vård, behandling, omvårdnad och tillsyn för barn, ungdomar eller vuxna. Ett bolag, en förening, en samfällighet, en stiftelse eller en enskild individ får inte utan tillstånd av länsstyrelsen yrkesmässigt bedriva verksamhet i form av bl.a. hem för vård eller boende (69 § SoL). För unga som omhändertagits eller beretts vård med stöd av LVU

SOSFS 1997:15

kan en placering på ett hem för utredning under en kortare tid vara det lämpligaste. Det kan också vara fråga om observation, att tillgodose ett akut vårdbehov eller helt enkelt en placering i avvaktan på en lämplig familjehemsplacering. Hem för vård eller boende kan också utnyttjas för mer långvariga behandlingsinsatser. Det kan vara barn eller ungdomar som på grund av komplicerat vårdbehov behöver en långvarig kvalificerad behand lingsinsats som bara kan ges på institution. Socialstyrelsen vill betona att HVB inte skall betraktas som ett sista vårdalternativ. Den unges vårdbehov och möjligheterna att tillgodose detta behov måste i det enskilda fallet fälla utslag vid val av placeringsform. En obenägenhet att utnyttja HVB kan ibland leda till onödiga om placeringar och till att de särskilda behandlingsresurser som ett sådant hem kan ha sätts in för sent. Socialstyrelsen anser att socialnämnden i möjligaste mån bör undvika att placera små barn utan föräldrar på en institution, i vart fall under längre tider.

Särskilda ungdomshem

För ungdomar som vårdas enligt 3 § LVU och behöver stå under sär skilt noggrann tillsyn skall det enligt 12 § LVU finnas särskilda ung domshem. För dessa hem ansvarar Statens institutionsstyrelse (SiS). Det är endast på dessa hem som de särskilda befogenheterna i 15–20 §§ LVU kan tillämpas och enbart beträffande ungdomar som beretts vård med stöd av 3 § LVU. När nämnden bedömer att en ungdom be höver omhändertas eller beredas vård med stöd av LVU med placering på ett sådant hem, skall nämnden vända sig till SiS med en begäran om platsanvisning. På grundval av den unges behov anvisar SiS plats på lämpligt hem. SiS platsanvisning är inte något beslut som går att överklaga. Socialnämnden beslutar enligt 11 § LVU var den unge skall placeras och det är nämndens beslut att placera den unge på ett visst särskilt ungdomshem som kan överklagas.

Vård i det egna hemmet

Enligt 11 § LVU bestämmer socialnämnden hur vården av den unge skall ordnas och var han skall vistas under vårdtiden. Enligt paragrafens andra stycke får nämnden medge att den unge vistas i eget hem om det kan antas att detta bäst främjar vården av honom. Vården skall dock alltid inledas utanför den unges eget hem. Det föreligger således inget hinder mot att placera den som vårdas med stöd av LVU i hans eget hem, om det i ett senare skede av vården anses vara det bästa för honom. En placering i det egna hemmet får inte tillgripas på grund av placeringssvårigheter och måste vara vårdmässigt motiverad. Även när den unge vistas i det egna hemmet har socialnämnden kvar det ansvar och de befogenheter som följer av LVU. Så länge be slutet gäller kan den unge åter flyttas från sitt hem, om detta visar sig vara nödvändigt. Dock bör man i möjligaste mån undvika att låta den

SOSFS 1997:15

unge byta miljö flera gånger. Det finns också skäl att understryka att det så långt som möjligt måste finnas garantier för att den unge kan få en betryggande omvårdnad i det egna hemmet innan nämnden låter honom komma tillbaka. Om domstol har beslutat om vård på grund av brister i barnets hemmiljö, måste naturligtvis nämnden noga överväga situationen innan den beslutar att barnet får återvända till hemmet. Det är emellertid inte möjligt att göra några generella uttalanden om under vilka förutsättningar detta kan ske (prop. 1979/80:1 s. 596). En place ring i det egna hemmet torde bli aktuell först i slutskedet av vården. Hur länge vården i det egna hemmet kan pågå har inte behandlats i förarbetena. Detta måste bli en bedömningsfråga i varje enskilt fall med beaktande av bl.a. barnets ålder, den tid det varit omhändertaget och förhållandena i det egna hemmet, men vården i det egna hemmet bör enligt Socialstyrelsens uppfattning inte fortgå mer än någon kortare tid. JO har i ett fall (JO 1993/94 s. 277) uttalat att den unges eget hem i de fall då båda föräldrarna är vårdnadshavare får anses vara det hem där barnet mer varaktigt bor och vistas, där det är skrivet, går i t.ex. skola och där den ena föräldern uppbär barnbidrag. Hinder föreligger således inte att inleda vården med en placering hos den andre föräldern.

Alternativa placeringar

Placering på barnpsykiatrisk klinik

Vården med stöd av LVU kan även inledas på ett sjukhus eller en barn psykiatrisk klinik.

Placering i utlandet

På senare år har olika former av s.k. båtprojekt startat. Många gånger har dessa båtprojekt haft verksamhet utanför Nordens gränser. JO har (beslut 1996-09-24, dnr 1714-1995 m.fl.) uttalat att vård med stöd av LVU med placering utomlands inte är tillåten. Anledningen till att vård med stöd av LVU inte kan bedrivas utom lands är att de i LVU-vården ingående tvångsbefogenheterna liksom tillsynen inte kan utövas utanför Sveriges gränser. I LVU-vården ingår också att se till att den unge får upprätthålla kontakten med sina vårdnadshavare eller andra viktiga personer, vilket försvåras om han vistas i ett annat land. Det finns dock inte något hinder mot att ungdomar som vårdas med stöd av LVU rent tillfälligt vistas utomlands, t.ex. genom att följa med familjehemsföräldrarna på en semesterresa eller delta i en språkresa, i vart fall om det inte finns anledning att misstänka att den unge skall avvika. Det är dock viktigt att den unges egen inställning till en sådan vistelse beaktas. Se vidare Socialstyrelsens allmänna råd (1989:5) ”Samarbete om barn och ungdom Sverige–Finland”, JO:s beslut den 18 januari 1995, dnr 2876- 1994, 25 september 1995, dnr 3661-1994 och JO 1993/94 s. 240.

SOSFS 1997:15

När är vården inledd?

Vården anses inledd när den unge har placerats i familjehem eller ett HVB. Vården kan också inledas på sjukhus. Även placering hos den andre vårdnadshavaren kan vara möjlig, se ovan. Detta gäller oberoende av om det är ett beslut om omedelbart omhändertagande eller beslut om vård. Placeringen måste avse heldygnsomsorg.

Beslut om placering

Det är socialnämnden som beslutar om hur vården av den unge skall ordnas och var han skall placeras under vårdtiden (11 § första stycket LVU). Nämnden kan redan i sin ansökan om vård närmare ange var man har för avsikt att placera den unge. Detta för att ge länsrätten ett fylligare underlag för sin helhetsbedömning. Nämndens beslut om placering kan dock fattas först sedan domstolen beslutat om vård. Sedan länsrätten förordnat om vård ankommer det således på nämnden att fatta beslut i placeringsfrågan. Detta beslut kan överklagas. Om ett placeringsbeslut har fattats redan under utredningstiden med anledning av ett beslut om omedelbart omhändertagande och någon ändring i placeringen inte är avsedd, uppstår frågan om något nytt placeringsbeslut måste fattas sedan länsrätten bifallit nämndens vårdansökan. Ett uttalande av JO (beslut 1996-08-12, dnr 2446-1996) tyder på att detta inte är nödvändigt. Det bör dock observeras att det sagda förutsätter att ett placeringsbeslut i samband med ett omedelbart omhändertagande går att överklaga, vilket enligt JO:s uppfattning är möjligt. Även ett sådant placeringsbeslut måste således förses med en fullföljdshänvisning. Rätten att fatta beslut om var den unge skall vistas går enligt 47 § SoL endast att delegera till utskott. I 11 § tredje stycket LVU ges emel lertid ordförande eller annan förordnad ledamot av nämnden möjlighet att besluta om den unges placering i brådskande fall. Denna kompletterande beslutanderätt får endast användas när nämndens beslut inte kan avvaktas. Beslutet skall anmälas vid nämndens nästkomman de sammanträde. Kortare vistelser utanför det hem i vilket den unge är placerad, t.ex. i samband med semesterresor och släktingbesök, omfattas inte av regleringen i 11 § första stycket LVU.

Beslut om placering i familjehem

Ett beslut att stadigvarande placera ett barn i ett visst enskilt hem utgör samtidigt ett medgivande enligt 25 § SoL för hemmet att ta emot barnet för stadigvarande vård och fostran. Rätt att fatta ett sådant beslut får delegeras endast till utskott. Ett beslut om stadigvarande placering i ett enskilt hem kan alltså inte fattas av tjänsteman. Däremot kan rätten att fatta ett beslut om en kortare tids placering delegeras även till tjänsteman. När familjehemsutredningen sedan är klar skall beslut om placeringen fattas av nämnden eller dess utskott.

SOSFS

Överklagande av placeringsbeslut

1997:15

Placeringsbeslut efter vårdbeslut kan överklagas (41 § LVU). Enligt So­ cialstyrelsens uppfattning gäller detta även placeringsbeslut vid omedelbart omhändertagande (jfr JO 1996-08-12, dnr 2446-1996). Observera att SiS platsanvisning inte är ett beslut som går att överklaga.

Omplacering

Beslut i fråga om att flytta den unge från ett hem där han vistas går att överklaga. Formuleringen ”i fråga om” innebär att såväl beslut att flytta den unge som beslut att inte flytta honom kan överklagas (41 § LVU). När frågan om en omplacering av den unge prövas bör nämnden beakta den risk en separation medför för barnet (RÅ 1986 not 502).

SOSFS

10 Övervägande och omprövning av vård

1997:15

med stöd av LVU

Socialnämnden har att noga följa vården för de barn och ungdomar som är placerade. I det ingår att bevaka att vården inte fortgår längre än nödvändigt. För att nämnden skall hålla sig informerad om hur vården fortlöper och kunna avsluta vården när den inte längre behövs finns i 13 § LVU bestämmelser om att nämnden skall följa och minst var sjätte månad överväga vården (miljöfallen) respektive ompröva vården (beteendefallen). I 39 § SoF finns en bestämmelse om socialnämndens skyldighet att följa upp familjehemsplaceringar. Enligt denna bestämmelse bör nämnden genom personliga besök och på annat lämpligt sätt fortlöpande hålla sig väl förtrogen med förhållandena i hemmen och ge hemmen det stöd de behöver. Vården skall alltid omprövas om det finns skäl till det, oberoende av hur lång tid som gått sedan senaste omprövningen. Likaså skall en omprövning alltid ske om vårdnadshavaren eller den unge, om denne fyllt 15 år, begär att vården skall upphöra. Vilka förutsättningar som finns för ett upphörande av vården och hur arbetet med en återförening bör gå till, är en viktig fråga att beakta vid såväl övervägandena som omprövningarna.

Barnets uppfattning

Enligt 36 § LVU har barn som fyllt 15 år rätt att själv föra sin talan i mål och ärenden enligt LVU. Barn som är yngre bör höras om det kan vara till nytta för utredningen och det kan antas att barnet inte tar skada av att höras. I socialnämndens ansvar enligt 39 § SoF ligger att inte bara ha kontakt med familjehemsföräldrarna utan även ett ansvar att träffa och ha kontakt med det placerade barnet. Barnet bör beredas tillfälle att prata med socialsekreteraren ensam, antingen i familjehemmet eller på annat sätt. Handläggaren bör ta initiativ till att sådana träffar kommer till stånd utifrån barnets ålder och mognad.

Övervägande av vården

Om den unge vårdas med stöd av 2 § LVU, dvs. på grund av hemför hållandena (miljöfallen), skall socialnämnden enligt 13 § andra stycket LVU minst en gång var sjätte månad överväga om vården fortfarande behövs. Ett övervägande innebär inte att något formellt beslut i frågan fattas. Det skriftliga material som redovisas för nämnden behöver därför inte kommuniceras med parterna. Övervägandet kan således ske utan att berörda parter är medvetna om det. Övervägandet är att betrakta som en information eller anmälan till nämnden för att den

SOSFS 1997:15

skall hålla sig underrättad om vården (prop. 1989/90:28 s. 76). Efter ett övervägande finns således inte något beslut att överklaga. Motiveringen till detta är enligt förarbetena att det i miljöfallen kan skapa onödig oro och otrygghet hos såväl barnet och vårdnadshavaren som familjehemsföräldrarna att en gång i halvåret obligatoriskt behöva underkastas en prövning av om vården skall fortgå. Övervägandet bör göras med utgångspunkt i den vårdplan som upprättats. Den tjänsteman som är ansvarig för vården anmäler till nämnden hur vården bedrivs och hur barnets och föräldrarnas förhållanden utvecklar sig. Barnet och dess situation är centrala och måste ägnas särskild uppmärksamhet. En annan viktig fråga är vårdnadshavarens inställning till fortsatt vård och om det är tänkbart att fortsätta vården med samtycke. Någon mer omfattande skriftlig redovisning fordras inte för övervägandet, men enligt Socialstyrelsens uppfattning bör en skriftlig promemoria föreligga, antingen fristående eller som en sammanfattande journalanteckning. Nämnden lägger anmälan till handlingarna utan beslut, men protokoll skall naturligtvis föras. Övervägandet skall dokumenteras i barnets akt (51 § SoL). Det är viktigt för att ärendets handläggning skall gå att följa. Övervägandena kan enligt 47 § SoL delegeras endast till utskott. Om det inför eller i samband med övervägandet blir aktuellt att göra en formell prövning av om vården kan upphöra, men utredning och beslut inte hinns med inom sexmånadersfristen, har nämnden ändå att överväga vården. Det kan då noteras att frågan om upphörande snart kommer under nämndens prövning. Även vid nämndens övervägande kan frågan om upphörande aktualiseras. Finner nämnden vid sina överväganden att frågan bör prövas i sak, skall nämnden ta initiativ till att en utredning görs och föreläggs nämnden med förslag till beslut. Förvaltningslagens bestämmelser om kommunicering, parts rätt att meddela sig och om parts rätt till insyn m.m. blir då tilllämpliga. Se Socialstyrelsens allmänna råd (1994:3) ”Handläggning och dokumentation inom socialtjänsten”.

När skall övervägandena göras?

Det är i lagtexten inte angivet när första övervägandet skall göras, men Socialstyrelsen anser att samma beräkning som vid omprövning kan göras, dvs. inom sex månader från dagen för verkställighet av vårdbeslutet. Därefter skall vården övervägas minst var sjätte månad. Av rättssäkerhetsskäl är det viktigt att nämnden inte underlåter att regelmässigt göra de föreskrivna övervägandena. Nämnden måste ha sådana rutiner att övervägandena kan ske i enlighet med lagen.

Omprövning av vården

Vård som den unge beretts med stöd av 3 § LVU skall omprövas inom sex månader från dagen för verkställigheten av vårdbeslutet och där-

SOSFS 1997:15

efter inom sex månader från senaste omprövning (13 § tredje stycket LVU). Vården skall vidare alltid omprövas då vårdnadshavaren eller den unge, om denne fyllt 15 år, begär det. Socialnämnden skall även på eget initiativ, när det finns skäl till det, pröva om vården kan upphöra. Omprövning av vården innebär att ett förvaltningsrättsligt ärende föreligger. Därmed blir reglerna om partsinsyn, kommunikation, rätt att anlita ombud eller biträde, offentligt biträde, företräde inför nämnden m.m. tillämpliga. Vidare skall omprövningen resultera i ett formellt beslut. Detta beslut kan överklagas. Se Socialstyrelsens allmänna råd (1994:3) ”Handläggning och dokumentation inom socialtjänsten”. De ungdomar som blir aktuella för LVU-vård har som regel en kom plicerad behovsbild och behöver ofta en relativt lång tids kvalificerad behandling. En förutsättning för att LVU-vården skall vara meningsfull är generellt att den planerade vården och behandlingen kan genomföras. Om ett särskilt behandlingsprogram, som varar mer än sex månader, fastställts för den unge, så är det givetvis en omständighet som nämnden får beakta när den prövar om vården kan upphöra eller inte. Enbart inledningsfasen i ett behandlingsarbete kan ta ett par månader. Omprövningsregeln är inte en presumtion för att vården skall kunna avslutas, utan ett uttryck för nämndens skyldighet att noga följa vården och med inte alltför långa intervaller ta ställning till om den kan upphöra.

Beräkning av tiden

Den första omprövningen skall göras inom sex månader från dagen för verkställigheten av vårdbeslutet . Vården skall därefter prövas fortlöpande inom sex månader från senaste prövning.

Vid mellanliggande domstolsprövning

Om ett beslut om vård med stöd av LVU överklagas till kammarrätten, kan det dröja innan det föreligger en lagakraftvunnen dom om beredande av vård. Något undantag från skyldigheten att överväga vården innan frågan om vård slutligt avgjorts föreligger emellertid inte.

Utebliven omprövning

Varken i lagtext eller förarbeten sägs något om konsekvenserna av en utebliven omprövning. Vården fortgår tills beslut om upphörande fattas. Det innebär att vården inte automatiskt upphör på grund av utebliven omprövning. Socialstyrelsen vill emellertid understryka att omprövningsregeln är viktig ur rättssäkerhetssynpunkt och nämnden har att planera sitt arbete på ett sådant sätt att rutiner skapas för att omprövning av LVU-vården sker inom lagstadgade tider.

Handläggning och dokumentation vid omprövning

Den utredning som ligger till grund för en omprövning bör, vare sig omprövningen sker enligt sexmånadersregeln eller av annan anled-

SOSFS 1997:15

ning, utgå från den vårdplan som finns för den unge. Utredningen bör enligt Socialstyrelsens uppfattning innehålla

– en redogörelse för den unges och vårdnadshavarens nuvarande situation, – en redogörelse för den unges egen syn på sin situation och vården, – en redogörelse från den behandlingsansvarige, dvs. familjehemmet eller hemmet för vård eller boende, – en redogörelse för de åtgärder som vidtagits sedan vården inleddes/ senast omprövades, – en utvärdering av vården, – den fortsatta planeringen, – en bedömning av möjligheten att låta vården övergå till vård enligt socialtjänstlagen, – en bedömning av möjligheten att avsluta vården, – förslag till beslut.

Den unge själv och hans vårdnadshavare har enligt 55 § SoL rätt att närvara vid nämndens sammanträde om omprövning. Undantag kan göras om det finns särskilda skäl.

Beslutanderätt vid omprövning

Rätt att fatta beslut i omprövningsfrågor enligt 13 § tredje stycket LVU kan delegeras endast till utskott (47 § SoL).

Överklagande av omprövningsbeslut

Beslut i fråga om fortsatt vård med stöd av LVU kan enligt 41 § första stycket 2 LVU överklagas till länsrätten.

Offentligt biträde vid omprövning

Offentligt biträde skall enligt 41 § 3 RhjL förordnas i ärenden/mål om upphörande av vård enligt 21 § LVU. Eftersom en omprövning rör frå gan om vårdens upphörande enligt 21 § LVU, har parterna vid ompröv ning rätt till biträde. Generellt gäller att biträde inte skall förordnas om behov saknas (42 § RhjL). Behovsregeln innebär att en bedömning bör göras även av socialnämnden innan den meddelar länsrätten att behov av offentligt biträde föreligger. Om någon med rätt att överklaga önskar att vården skall upphöra och utredningen på ett tidigt stadium visar att så kanske inte kan ske, bör offentligt biträde förordnas redan under utredningstiden till stöd för den unge och/eller vårdnadshavaren. Förelig ger däremot inget önskemål om att vården skall avslutas eller om allt tyder på att vården kommer att kunna upphöra, föreligger knappast behov av offentligt biträde. Se vidare om offentligt biträde s. 107.

SOSFS

11 Umgänge

1997:15

Utgångspunkten i svensk lagstiftning är att barn har behov av umgänge med båda sina föräldrar även om inte barnet bor tillsammans med dem (6 kap. 15 § FB). En nära och god kontakt mellan föräldrar och barn under vårdtiden är oftast en viktig förutsättning för att barnet skall kunna utvecklas väl under placeringen utanför hemmet och på sikt kunna återförenas med sina föräldrar. I 22 § tredje stycket SoL finns en allmän regel som gäller all vård ut anför hemmet. Vården bör utformas så att den stärker den enskildes samhörighet med anhöriga och med andra närstående samt kontakt med hemmiljön. I 14 § LVU framhålls socialnämndens ansvar, då fråga är om vård enligt LVU, för att den unges behov av kontakt med föräldrar na eller andra som har vårdnaden om honom tillgodoses så långt som möjligt. Andra personer som kan vara viktiga för barnet att hålla kontakt med är syskon, andra släktingar, personer som barnet levt i familjegemenskap med, lärare och kamrater. En placering av ett barn utanför det egna hemmet får inte innebära att barnet avskärs från kontakt med känslomässigt betydelsefulla personer. Nämnden bör vara särskilt uppmärksam när det gäller invandrarbarn eftersom många av dem kommer från kulturer där släkttillhörigheten har en annan betydelse än vi är vana vid. En bruten kontakt med släktgemenskapen kan i sämsta fall leda till isolering och vilsenhet i vuxen ålder (prop. 1989/90:28 s. 73). Socialnämnden ges dock i 14 § andra stycket 1 LVU en möjlighet att besluta om hur den unges umgänge med föräldrarna eller andra som har vårdnaden om honom skall utövas. En förutsättning för sådana beslut är att de är nödvändiga med hänsyn till vården enligt LVU. Till den rättsliga regleringen av umgänget under vårdtiden hör även art 8 Europakonventionen enligt vilken rätten till familjeliv skyddas. Avgöranden i Europadomstolen visar att umgänge med ett barn under tvångsvård är en kvarstående rättighet för såväl barnet som för föräldrarna. Inskränkningar och umgängesförbud kan dock accepteras om det är nödvändigt. Någon möjlighet för nämnden att ensidigt begränsa umgänget mellan barn och föräldrar vid en frivillig placering enligt socialtjänstlagen finns inte. Den unges behov av att socialnämnden kan reglera umgänget eller hemlighålla barnets vistelseort kan emellertid vara ett skäl till att LVU är tillämplig trots att erforderligt samtycke till frivillig vård finns. Socialnämnden har också ett särskilt ansvar i de fall föräldrarna själva inte gör tillräckligt stora ansträngningar för att träffa barnet under vårdtiden. Nämnden har här ett ansvar för att föräldrarna får stöd och hjälp av både personlig och ekonomisk art, för att de skall klara av att sköta kontakten med barnet. Det är också nämndens uppgift och ansvar att verka för att familjehemsföräldrarna medverkar till att en positiv kontakt mellan föräldrar och barn upprätthålls (prop. 1979/80:28 s. 115). I nämndens an svar ligger också att se till att den uppgjorda planeringen följs. Umgänge med föräldrarna under pågående vård med stöd av LVU

SOSFS kan inte likställas med sådant umgänge som regleras i föräldrabalken. 1997:15

Föräldrabalkens bestämmelser avser barns umgänge med sina föräldrar som det i allmänhet inte finns något att anföra mot. Vid vård med stöd av LVU finns det brister hos en eller båda föräldrarna som måste beaktas vid utformningen av umgänget.

Planering av umgänge

Umgänge bör äga rum i den utsträckning som det är lämpligt för barnet. För att undvika tvister om omfattningen av umgänget anser Soci­ alstyrelsen att en plan över umgänget bör upprättas och undertecknas av berörda parter. Föräldrarnas inställning till umgängesplaneringen bör framgå. Det är dock viktigt att föräldrarna inte känner sig tvingade att gå med på planen. Alltför tvingande regler kan innebära att socialnämnden i praktiken begränsar umgänget på sådant sätt att umgänget i stället bör regleras enligt 14 § LVU. Om nämnden, då barnet vårdas med stöd av LVU, inte kan komma överens med föräldrarna om en umgängesplan, anser Socialstyrelsen att nämnden av rättssäkerhetsskäl bör besluta om umgänget med stöd av 14 § andra stycket 1 LVU. Föräldrarna har då en möjlighet att över klaga beslutet (jfr JO 1992/93 s. 405).

Utformningen av umgänget

I vilka former umgänget äger rum och hur omfattande det bör vara får bedömas från fall till fall utifrån barnets behov. Umgänget kan äga rum hos föräldrarna eller i familjehemmet. Ibland kan ett alternativ vara att föräldrar och barn träffas på en neutral plats, t.ex. i förskolan. Socialnämnden kan även besluta att någon utomstående kontaktperson skall vara med vid umgänget, t.ex. en familjehemsförälder, en socialsekreterare eller någon annan som barnet känner trygghet med. Behovet av en sådan person får bedömas utifrån barnets behov av trygghet, ålder, önskemål och orsaker till placeringen.

Begränsningar i umgänget

Bestämmelserna om möjligheten att begränsa umgänget skall tillämpas restriktivt. Socialnämnden får inte utan starka skäl besluta om inskränkningar i umgänget mellan barn och föräldrar. Det kan emellertid förekomma att föräldrarna griper in i vården på ett obehörigt sätt. Deras personliga förhållanden, exempelvis vid långtgående missbruk eller svår psykisk sjukdom, kan vara sådana att de under viss tid inte bör träffa sitt barn (prop. 1979/80:1 s. 602). Andra skäl kan vara att det föreligger en risk att föräldrarna avviker med barnet, att barnet visar rädsla för en förälder, att det finns en risk för övergrepp mot barnet eller att en förälder kräver så mycket umgänge att vården blir verkningslös eller hindrar barnets anknytning till familjehemmet.

SOSFS 1997:15

Den unges egen inställning i umgängesfrågan måste utredas och tillmätas betydelse i relation till barnets ålder, mognad och övriga omständigheter. Socialnämndens befogenhet att besluta om umgänget är vittgående och sträcker sig så långt att nämnden kan förbjuda allt umgänge och även reglera eller hindra telefon- och brevkontakt. Regeringsrätten har (RÅ 1990 ref 97) uttalat att varken lagtext eller uttalanden i lagens förarbeten hindrar beslut om totalt umgängesförbud.

Vem kan hindras att träffa den unge?

Umgänge med förälder

Bestämmelserna i 14 § andra stycket 1 LVU är i första hand tillämpliga gentemot förälder som också är barnets vårdnadshavare. Detta gäller gentemot båda föräldrarna om de har gemensam vårdnad. För att kunna fatta ett beslut om att inskränka ett umgänge gentemot en förälder som inte är vårdnadshavare förutsätter tillämpningen av denna bestämmelse att föräldern genom avtal eller dom har rätt till umgänge med barnet. Det måste finnas något att göra begränsningen i förhållande till. Syftet med den socialnämnden tillagda beslutanderätten är i detta fall i första hand att nämnden vid behov skall kunna begränsa utövningen av den civilrättsligt gällande umgängesrätten (jfr RÅ84 2:38).

Umgänge med andra

Nämnden bestämmer med stöd av sin allmänna befogenhet (11 § fjärde stycket LVU) i princip om alla besök hos den unge under vårdtiden. Om nämnden motsätter sig umgänge mellan barnet och någon närstående som inte är förälder eller vårdnadshavare, kan nämndens beslut i frågan inte överklagas. Det är därför särskilt viktigt att nämnden noga överväger vilka möjligheter till umgänge som finns.

Lagen om besöksinskränkning vid viss tvångsvård

Lagen (1996:981) om besöksinskränkningar vid viss tvångsvård gäller bl.a. besök hos dem som är omhändertagna med stöd av LVU och vis tas på ett HVB. Om det med hänsyn till vårdens bedrivande eller skyd det av enskilda vårdtagares personliga integritet är nödvändigt med inskränkningar av besök, får enligt 3 § denna lag huvudmannen för vårdinstitutionen i särskilda fall besluta om besöksrestriktioner. Ett sådant beslut kan vara generellt eller avse besök av en viss eller vissa personer. Enligt 4 § första stycket gäller detta inte besök av personer för vilka 14 § andra stycket 1 LVU är tillämplig, dvs. föräldrar eller annan vårdnadshavare. Beslut enligt denna lag gäller omedelbart och får överklagas till all män förvaltningsdomstol. Bestämmelserna i 22–25, 27, 28 och 30 §§ FL skall tillämpas, om beslutet meddelas av huvudmannen för en pri vat vårdinstitution.

SOSFS

Inskränkning av umgänge på barnpsykiatrisk

1997:15

klinik

I hälso- och sjukvårdslagen och lagen (1994:953) om åligganden för personal inom hälso- och sjukvården (åliggandelagen) samt förordningen (1994:1290) om åligganden för personal inom hälso- och sjukvården (åliggandeförordningen) har fastlagts vissa allmänna krav på hälso- och sjukvården och dess personal. Utgångspunkten för all hälsooch sjukvård är att vården är frivillig och skall bedrivas med respekt för patientens självbestämmande och integritet. Psykiatrisk tvångsvård får endast ges med stöd av LPT eller LRV. Vid frivillig vård får hälso- och sjukvården i princip inte hindra en patient att ta emot besök. Med hänsyn till vården av andra patienter får patienten dock acceptera att hälso- och sjukvården i vissa avseenden kan begränsa möjligheten till besök. I de flesta fall är det patienten som har att ta ställning till vilka be sök som han eller hon vill ta emot. När det gäller patienter som är omhändertagna med stöd av LVU träder socialnämnden in i stället för vårdnadshavaren och bör därför kontaktas om denne eller andra personer vill besöka patienten. Om nämnden har beslutat om inskränkningar i umgängesrätten med stöd av 14 § LVU, skall besök som inte sker i enlighet med beslutet av visas. Hälso- och sjukvårdspersonalen har dock inte rätt att använda våld för att avvisa besöket utan får vid behov tillkalla polis. I vissa nöd- och nödvärnssituationer kan våld tillgripas enligt de allmänna nödreglerna i 24 kap. 1 och 4 §§ BrB. Socialstyrelsen vill understryka vikten av att nämnden i samråd med personal på den barnpsykiatriska kliniken kommer överens om hur besök och permissioner kan äga rum.

Begränsning av telefon- och/eller brevkontakt

Umgängesbegränsningar kan även omfatta begränsningar i telefon- och brevkontakterna mellan föräldrar och barn (jfr RÅ 1993 ref 72). Att förutom umgänget inskränka även brev- och telefonkontakterna innebär ett synnerligen stort ingrepp i vårdnadshavarnas rätt och bör enligt Socialstyrelsens uppfattning som regel ske mycket restriktivt och endast pågå en kortare tid. För långvariga begränsningar fordras mycket tunga skäl. Om fortsatt behov av åtgärden finns torde nämnden ofta ha skäl att överväga om ansökan om vårdnadsöverflytt ning med stöd av föräldrabalken bör initieras. En inskränkning av föräldrars rätt att per telefon kontakta ett barn bör alltid uttryckligen anges i beslutet även om beslutet avser ett totalt umgänges- eller besöksförbud. Inskränkningar i brev- och telefonkontakterna kan också strida mot Europakonventionens artikel 8 om skydd för familjeliv om restriktionen är mer ingripande än vad som är nödvändigt (jfr Europadomstolens dom 25 februari 1992, Serie A no. 226).

SOSFS 1997:15 Granskning av försändelser till den unge

En annan fråga är i vilken utsträckning brev eller försändelser till den unge får granskas eller läsas. När det gäller ungdomar som vårdas på särskilda ungdomshem med stöd av 3 § LVU är detta direkt reglerat i 19 § LVU. I övrigt finns inga särskilda bestämmelser. I och med att den unge är placerad med stöd av LVU inträder nämnden i vårdnads havarens ställe och de som vårdar den unge har då samma rätt som vårdnadshavarna att exempelvis granska brev. Självfallet måste detta ske med stor urskiljning och endast då vården absolut kräver detta.

Umgängesinskränkning i form av förbud för förälder att tala med det placerade barnet på eget språk

JO har (beslut 1995-11-24, dnr 4105-1994) tagit upp frågan om en socialnämnd haft rätt att kräva att modern och det placerade barnet skulle tala svenska vid umgänge. JO konstaterade att ett sådant krav är att anse som en inskränkning i umgängesrätten och att nämnden därför måste fatta ett formellt beslut om detta enligt 14 § LVU om en sådan inskränkning bedöms nödvändig. Socialstyrelsen vill påminna om 8 § FL som stadgar att en myndig het vid behov bör anlita tolk då den har att göra med någon som inte behärskar svenska eller som är allvarligt hörsel- eller talskadad.

Beslutanderätt, verkställighet och överväganden vid inskränkning av umgänge

Beslutanderätt

Någon begränsning av möjligheten att delegera rätten att fatta beslut om umgängesbegränsning enligt 14 § andra stycket 1 LVU finns inte (47 § SoL).

Verkställighet av beslut om umgängesinskränkningar

Beslut i fråga om umgänge gäller enligt 40 § andra stycket LVU ome delbart. Nämnden har dock möjlighet att förordna om att det skall gälla först sedan beslutet vunnit laga kraft.

Övervägande av inskränkning av umgänge

Socialnämnden skall enligt 14 § tredje stycket LVU minst en gång var tredje månad överväga om umgängesbegränsningen fortfarande behövs. Syftet är att åtgärden inte skall bestå längre än nödvändigt. Övervägandet innebär ingen formell prövning av beslutet och görs på samma sätt som överväganden av vården i miljöfallen, se s. 66. Finner nämnden skäl att ompröva beslutet, skall den dock göra detta. Så skall också ske om den som berörs av beslutet begär det. Övervägandena kan enbart delegeras till utskott.

SOSFS

Överklagande av umgängesbegränsningar m.m.

1997:15

Beslut enligt 14 § andra stycket 1 LVU kan enligt 41 § första stycket 3 LVU överklagas till länsrätten. Rätt att överklaga kan inte anses föreligga när det gäller olika praktiska ställningstaganden rörande vården även om dessa faktiskt innebär att umgänget begränsas. Det ligger för övrigt i sakens natur att redan beslutet om att bereda den unge vård med stöd av LVU innebär att föräldrarnas fria umgängesrätt med den unge inskränks. Det bör vidare observeras att möjlighet att överklaga endast gäller beslut av nämnden. Om familjehemmet således vid något tillfälle inte har möjlighet att ta emot föräldrarna på grund av praktiska svårigheter eller dylikt, så föreligger ingen rätt att överklaga.

SOSFS

12 Hemlig vistelseort

1997:15

Socialnämnden kan med stöd av 14 § andra stycket 2 LVU besluta att inte röja den unges vistelseort för föräldrar eller vårdnadshavare. Socialnämnden skall minst en gång var tredje månad överväga om ett sådant beslut fortfarande behövs (14 § tredje stycket LVU).

Förutsättningar för hemlighållande av vistelseort

Beslut om att hemlighålla den unges vistelseort torde endast bli aktu ellt när det föreligger ett beslut om umgängesförbud, även om det inte är en nödvändig förutsättning. Bestämmelsen bör tillämpas restrik tivt. Endast i undantagsfall bör föräldrar eller annan vårdnadshavare vägras upplysning om barns vistelseort (prop. 1979/80:1 s. 602). För att beslutet skall vara motiverat fordras att det är nödvändigt med hänsyn till vården av den unge och förutsättningarna måste noga prövas i varje enskilt fall. Nämnden har att beakta att beslutet utgör ett mycket djupgående ingrepp i föräldrarätten. Ett beslut om hemlighållande av vistelseort får aldrig fattas slentrianmässigt eller av bekvämlighetsskäl (prop. 1989/90:28 s. 74). Enligt Socialstyrelsens uppfattning kan ett par situationer urskiljas när det kan bli aktuellt att besluta om hemlig vistelseort. Det kan finnas grundad anledning att tro att föräldrarna egenmäktigt kommer att bortföra den unge och att dennes hälsa eller utveckling därigenom skulle äventyras eller vården omöjliggöras. Det kan vara situationer där den unge riskerar att utsättas för misshandel, psykiskt skadlig behandling eller annan allvarlig fara. Det kan även gälla situationer där det kan befaras att föräldrarna kan tänkas föra den unge utomlands eller på annat sätt under längre tid undanhålla socialnämnden barnet. Däremot kan inte varje misstanke om att föräldrarna inte respekterar ett beslut om umgängesbegränsning leda till att vistelseorten hemlighålls. Om föräldrarna tidigare trotsat ett beslut om inskränkning i umgänget och det påverkat den unges hälsa eller utveckling negativt eller motverkat vården kan det vara ett skäl att hemlighålla vistelseorten. Föräldrarnas trotsande av umgängesrestriktionerna måste dock ha upprepats eller varit till uttalad skada för den unge på något sätt. Den unge kan ha varit utsatt för ett svårt övergrepp och kan uppleva stor otrygghet enbart av det förhållandet att föräldrarna vet var han finns. Det primära vid den bedömningen är hur den unge upplever si tuationen och hur dessa upplevelser kan hindra ändamålet med vården.

Beslut om hemlig vistelseort

Det kan redan i samband med ett beslut om placering av den unge vara nödvändigt att besluta om hemlighållande av den unges vistelseort. Det innebär inte att nämnden i sitt beslut kan utelämna familjehemsföräldrarnas namn och adress. I den underrättelse om beslutet, som

SOSFS skall lämnas till vårdnadshavarna, bör emellertid dessa uppgifter – med 1997:15

hänvisning till det beslut att hemlighålla den unges vistelseort som meddelats samtidigt – inte tas med. Vårdnadshavaren har möjlighet att överklaga såväl placeringsbeslutet som beslutet att hemlighålla vistelseorten. När en part på detta sätt undanhålls uppgifter skall myndigheten enligt 14 kap. 5 § SekrL på annat sätt informera om vad materialet innehåller. För att uppfylla kravet på kommunikation och för att rätten att överklaga inte skall bli innehållslös bör så mycket information som möjligt lämnas om barnets placering, utan att barnets vistelseort röjs. Uppgifter om vilken typ av placering som beslutats för barnet, familjehem eller HVB, om den är i tätort eller på landet, familjesammansättningen i ett familjehem, kompetens att möta barnets behov etc., bör kunna lämnas ut. Om vistelseorten behöver hemlighållas en längre tid torde det fin nas skäl för socialnämnden att överväga om en vårdnadsöverflyttning enligt föräldrabalken bör initieras. I förhållande till andra än vårdnadshavaren, dvs. även gentemot en förälder som inte är vårdnadshavare, gäller socialtjänstens sekretess enligt 7 kap. 4 § SekrL för den unges vistelseort oavsett om beslut om hemlighållande av vistelseorten har fattats enligt 14 § LVU eller inte. Om en icke vårdnadshavande förälder eller annan begär att få veta var barnet är placerat, får nämnden göra en sedvanlig menprövning.

Beslutanderätt, verkställighet och överväganden vid hemlighållande av vistelseort

Beslutanderätt

Någon begränsning av möjligheten att delegera rätten att fatta beslut om att inte röja vistelseorten finns inte (47 § SoL).

Verkställighet

Beslut i fråga om hemlighållande av vistelseort gäller enligt 40 § andra stycket LVU omedelbart.

Övervägande av hemlighållande av vistelseort

Beslut om hemlig vistelseort skall övervägas minst var tredje månad enligt 14 § tredje stycket LVU. Övervägande innebär inte att ett ärende uppstår eller att något formellt beslut fattas. Det rör sig om en rapportering som skall möjliggöra för socialnämnden att kontinuerligt följa dessa beslut och – om det bedöms lämpligt – besluta om utredning och en formell omprövning. Överväganden sker på samma sätt som övervägande av vården, se s. 66. Vårdnadshavaren har också möjlighet att efter framställan få beslutet formellt omprövat och därigenom få ett överklagbart beslut. Ett beslut att inte röja vistelseorten är så ingripande att det bör gälla så kort tid som möjligt. I många fall bör det vara möjligt att häva ett sådant beslut efter en kortare tid än tre månader.

SOSFS 1997:15

Överklagande av hemlighållande av vistelseort

Beslut enligt 14 § andra stycket 2 LVU att inte röja vistelseorten för föräldrar eller vårdnadshavare kan enligt 31 § första stycket 3 LVU överklagas till länsrätten.

Begäran att få ut uppgift om underårigs vistelseort

En begäran att få reda på var barnet vistas kan antingen avse en begäran från vårdnadshavarens sida att beslutet enligt 14 § LVU skall upp höra, eller en begäran att få ta del av en allmän handling som utvisar var barnet är placerat, t.ex. själva placeringsbeslutet. Vilket alternativ den begärande väljer får betydelse för hur framställningen skall handläggas. Vid en begäran om att beslutet skall upphävas har socialnämnden att pröva om det fortfarande finns skäl enligt 14 § andra stycket 2 LVU att hemlighålla adressen. Ett avslag på denna begäran kan överklagas till länsrätten (41 § LVU). Enligt 7 kap. 5 § SekrL gäller sekretess såvitt angår uppgift om un derårigs vistelseort också i förhållande till den underåriges föräldrar eller annan vårdnadshavare, om den underårige har omhändertagits eller vårdas enligt LVU och det är nödvändigt med hänsyn till ända målet med omhändertagandet eller vården. Utlämnande av den handling av vilken placeringen framgår kan således avslås gentemot förälder eller vårdnadshavare på denna grund om det finns ett gällande beslut enligt 14 § andra stycket LVU. Beslut varigenom myndighet av slår enskilds begäran om att få ta del av en handling kan överklagas till kammarrätten (15 kap. 7 § SekrL).

Beslutanderätt vid utlämnande av handling

Enligt 15 kap. 6 § SekrL ankommer det i första hand på den tjänste man som enligt arbetsordning eller särskilt beslut har hand om handlingen att pröva begäran om att få ut handlingen. Om denne vägrar att lämna ut den önskade handlingen är tjänstemannen, om sökanden begär det, skyldig att hänskjuta frågan till myndighetens avgörande, varvid ett skriftligt beslut måste fattas. Sökanden skall underrättas om att han kan begära att frågan hänskjuts till myndigheten och om att beslut av myndigheten krävs för att avgörandet skall kunna överklagas. Prövningen skall således i första hand göras av den tjänsteman som fått i uppdrag att ta hand om handlingen, t.ex. en socialsekreterare. Det är enbart myndighetens beslut om att inte lämna ut handlingen som kan överklagas. Se Socialstyrelsens allmänna råd (1991:4) ”Sekretess inom hälsooch sjukvården och socialtjänsten”.

SOSFS

13 Vårdens upphörande

1997:15

Socialnämnden skall besluta att vård med stöd av LVU skall upphöra när den inte längre behövs (21 § första stycket LVU). Upphörande av vård med stöd av LVU behöver inte innebära att den unge flyttar hem. Vården kan övergå till frivillig vård om samtycke till fortsatt vård kan erhållas eller den unge kan flytta till eget boende. Nämnden har ett ansvar för att noga förbereda den unge för återförening med sin vårdnadshavare eller för eget boende. Bortsett från i lagtext angivna åldersgränser innehåller LVU inga föreskrifter om vårdtidens längd. För att vården inte skall fortgå längre än nödvändigt har socialnämnden i 13 § LVU ålagts att regelbundet följa upp vården och ta ställning till den, se s. 66.

Vården upphör på grund av den unges ålder

Vård som beslutats med stöd av 2 § LVU skall upphöra senast när den unge fyller 18 år (21 § andra stycket LVU). Om nämnden och den unge är överens om att placeringen bör fortgå även härefter, måste beslut om bistånd enligt 6 och 22 §§ SoL fat tas. Eftersom den unge fyllt 18 år och är myndig är det enbart han själv som skall lämna medgivande till den fortsatta placeringen. Förutsättningar för vård med stöd av 3 § LVU i stället för 2 § LVU kan dock föreligga. En övergång till vård enligt 3 § LVU förutsätter dock en ny ansö kan om vård till länsrätten och att länsrätten bifaller ansökan. Vård som beslutats med stöd av 3 § LVU skall upphöra senast då den unge fyller 21 år (21 § tredje stycket LVU). Sedan den unge fyllt 18 år får vård med stöd av LVU beredas honom endast om sådan be döms lämpligare än annan vård. Däremot gäller inte kravet på att sådan vård skall vara lämpligare än annan vård för att vården enligt LVU skall få fortgå sedan den unge fyllt 18 år.

Åldersgränserna är absoluta

Även om ett beslut om vårdens upphörande inte fattas vid angivna åldersgränser upphör vårdbeslutet och därmed nämndens befogenheter i förhållande till den unge. Enligt Socialstyrelsens uppfattning bör nämnden dock fatta ett beslut om vårdens upphörande och inte låta vården automatiskt upphöra vid angivna åldersgränser.

Upphörande av vården på grund av att vård inte längre behövs – miljöfallen

Miljöfallen

Socialstyrelsen vill här understryka att det är den unges vårdbehov som är avgörande för hur länge vården skall fortgå. Förutsättningarna

SOSFS 1997:15

för vårdens upphörande måste nära knyta an till skälen för omhändertagandet. När barn vårdas på grund av hemförhållandena (2 § LVU) fordras för att vården skall kunna upphöra dels att hemförhållandena är sådana att vård utanför hemmet inte längre är motiverad, dels att ett eventuellt särskilt vårdbehov som den unge har kan tillgodoses genom vårdnadshavaren. Vid bedömningen av hemmiljön har nämnden att beakta om de förhållanden i hemmet som låg till grund för vårdbeslutet har upphört och om den aktuella situationen i hemmet är tillfredsställande. Andra missförhållanden än de ursprungliga kan ha tillkommit, vilka i sig kan utgöra skäl för fortsatt vård. Hemmiljön måste även ha hunnit stabiliseras. En alltför snabb hemflyttning av den unge till vård nadshavaren kan innebära att en ny placering senare måste göras. Det är då inte säkert att den unge kan komma tillbaka till sitt tidigare familjehem. Flyttningar och separationer är oftast skadliga för barnet. Anledningen till vård med stöd av LVU är många gånger att vård nadshavaren på grund av missbruk inte kan erbjuda den unge en tillfredsställande uppväxtmiljö. Ett långvarigt missbruk är många gånger mycket svårt att komma ur och risken för återfall är stor. Drogfriheten är bara början på en rehabilitering som rör såväl den egna personen som förhållandena i hans omgivning. Enligt Socialstyrelsens uppfatt­ ning räcker det inte med en kortare tids drogfrihet för att den unges hemförhållanden skall anses stabila. Det är angeläget att betona att förbättringarna av föräldrarnas situation verkligen skall vara av mer permanent karaktär. Helhetssynen i ett sådant fall kräver att bedömningen inte enbart centreras kring själva missbruket utan omfattar föräldrarnas totala situation och deras förmåga som föräldrar. Endast förbättringar som kan antas vara mer varaktiga och genomgripande bör föranleda vårdens upphörande. Vården bör därför inte upphöra om föräldrar med långvariga och allvarliga missbruksproblem iakttagit avhållsamhet från beroendeframkallande medel endast några månader. Det är en bedömning av föräldrarnas omsorgsförmåga som måste ligga till grund för nämndens ställningstagande. Oberoende av grunden för vården får en hemflyttning av ett barn aldrig utgöra en del av den vuxnes rehabilitering. Rehabiliteringen måste ha kommit så långt att den unge kan få acceptabla förhållanden och erforderligt stöd vid den omställning och påfrestning som en hemflyttning som regel utgör. Nämnden har naturligtvis en skyldighet att stödja berörda personer i denna situation. Europadomstolen har i ett mål i vilket Sverige var part uttalat att förbättringen av de förhållanden som låg till grund för samhällsvården bör framstå som stabil innan samhällsvården upphör. Det vore klart i strid med barnets intresse om det återvänder till föräldrarna för att därefter behöva tas hemifrån igen (dom 24 mars 1988, Serie A no. 130, § 76). Den unge som beretts vård enligt LVU kan ha ett särskilt behov av vård och behandling till följd av sina upplevelser före placeringen utanför hemmet. Detta särskilda vårdbehov kan naturligtvis kvarstå även sedan förhållandena i hemmet förbättrats. För att vården skall kunna upphöra måste hemmet även kunna tillgodose dessa behov eller

SOSFS 1997:15

acceptera att den unge får nödvändig behandling. Det förutsätter hos vårdnadshavaren en insikt om den unges behov. Ett önskemål om att mycket abrupt få hem den unge kan tyda på en oförmåga att se den unges behov och att sätta dem före sina egna. En bedömning av om vården med stöd av LVU behöver fortsätta måste utgå från det enskil da barnet, dess behov och vårdnadshavarnas möjligheter att tillgodose dem. Bedömningen får aldrig göras schablonmässigt.

Upphörande av vården på grund av att vård inte längre behövs – beteendefallen

Beteendefallen

När den unge vårdas på grund av sitt eget beteende (3 § LVU) fordras för vårdens upphörande att det skadliga beteendet upphört och att det förhållandet kan bedömas som stabilt. Vidare krävs att den unges vårdbehov upphört. Även om det är den unges beteende som primärt ligger till grund för vården har naturligtvis hemförhållandena betydelse vid bedömningen av vårdbehovet. Om hemmet och omgivningen i övrigt kan ge den unge ett gott stöd innebär det att behovet av vård utanför det egna hemmet minskar. HVB liksom en del familjehem har behandlingsprogram som om fattar viss tid och där olika moment ingår. För att vården på sikt skall vara meningsfull fordras oftast att den unge genomgår hela behandlingsprogrammet. I behövlig vård ingår att behandla de bakomliggande problemen som tagit sig uttryck i missbruk eller kriminalitet och som ligger till grund för vården. Äldre ungdomar skall ofta förberedas för ett eget boende och inte för en hemflyttning den dag då vården upphör. För dessa ungdomar kan i vårdbehovet ingå vissa förberedelser för att klara det egna boendet.

Den unges hemflyttning

Vid hemflyttningen utsätts barnet för en separation. Särskilt om bar net bott i familjehemmet under lång tid kan separationen bli svår. I 21 § LVU föreskrivs därför en skyldighet för socialnämnden att noga för bereda den unges återförening med den eller dem som har vårdnaden om honom. Nämnden har dels att hjälpa barnet och familjehemsföräldrarna med separationen, dels att förbereda den unge och föräldrarna inför hemkomsten. Det förekommer att den unge tidigare endast i ringa utsträckning bott tillsammans med vårdnadshavaren. Det blir i praktiken en invänjning i ett nytt hem. För barnets återförening med vårdnadshavaren är det av mycket stor vikt att umgänget fungerar under vårdtiden och att det finns en medve ten planering som på sikt leder fram till hemflyttningen. Alla berörda parter bör vara införstådda med planeringen, inte minst barnet. Förberedelserna måste utgå från det enskilda barnet, dess situation, behov och inställning. Generellt sett bör en successiv ökning av umgänget

SOSFS 1997:15

ske och tidpunkten för hemflyttningen väljas med hänsyn till vad som är lämpligt för barnet, t.ex. med tanke på skolgången. Barnomsorg, skolgång, boende m.m. bör vara ordnat och barnet bör redan ha fått etablera de inledande kontakterna. Föräldrarna måste ha möjlighet att ägna tid åt barnet då det flyttar hem, och hjälpa barnet till rätta i de kanske mer eller mindre nya miljöerna. Uppbrottet från familjehemmet kan för en del barn vara liktydigt med att lämna sina psykologiska föräldrar och ”fostersyskon” som upplevs som egna syskon. En hemflyttning som sker abrupt eller mot bar nets vilja kan innebära en påtaglig risk för barnets hälsa eller utveckling. Nämnden kan då ha skäl att överväga om ett flyttningsförbud enligt 24 § LVU behövs. Syftet med flyttningsförbudet i denna situa tion är att få tillräckligt med tid för att ordna så att en hemflyttning kan ske på ett sätt som inte är skadligt för barnet. Nämnden skall dock alltid försöka nå överenskommelse med föräldrarna kring hemflytt ningen. Det kan finnas fall där det står klart att den unge inte kommer att kunna återförenas med sina föräldrar inom överskådlig tid (prop. 1989/90:28 s. 88). Om det i dessa fall är uppenbart bäst för den unge att få stanna kvar i familjehemmet, bör nämnden pröva om det finns förutsättningar för att initiera en vårdnadsöverflyttning enligt föräld rabalken, se s. 117.

Kontakt med familjehemmet efter vårdens upphörande

Det är viktigt för barn och ungdomar att få behålla kontakten med sitt tidigare familjehem. Den unges behov av kontakt med personer som han fått en stark anknytning till bör så långt som möjligt tillgodoses. Detta är i första hand ett ansvar för föräldrarna eller andra vårdnadshavare att tillgodose (6 kap. 15 § första stycket FB). Även nämnden bör hjälpa den unge med att tillgodose detta behov och kan ekonomiskt bistå t.ex. med kostnader för resor, om inte föräldrarna tar detta ansvar. Motsätter sig den unges vårdnadshavare ett umgänge som begärs av någon annan än en förälder, kan rätten på talan av socialnämnden besluta om sådant umgänge efter vad som är bäst för den unge (6 kap. 15 § tredje stycket FB). Den personkrets som kan vara aktuell i ett sådant sammanhang är bl.a. tidigare familjehemsföräldrar. Talan kan enbart väckas av socialnämnden. Ett beslut av socialnämnden att inte väcka talan kan inte överklagas.

Vården kan fortsätta i frivillig form

LVU är endast tillämplig när den erforderliga vården inte kan ges med samtycke. Det innebär att om samtycke lämnas sedan vården påbörjats har nämnden att bedöma detta samtycke på samma sätt som då frågan om beredande av vård prövas. Samtycket måste omfatta hela

SOSFS 1997:15

den behövliga vården. Inställningen till vården är ofta lättare att bedöma när den pågår än innan den inletts. Om vårdnadshavaren eller den unge under vårdtiden varit uttalat kritisk mot den pågående vården och agerat för en hemflyttning, kan detta tala mot att fortsatt vård kan genomföras med samtycke.

Två beslut

När vård med stöd av LVU övergår till en placering med stöd av social tjänstlagen, skall nämnden dels fatta beslut om upphörande av vård med stöd av LVU, dels fatta beslut om fortsatt vård enligt 6 och 22 §§ SoL.

Överflyttning av vårdnaden

En överflyttning av vårdnaden från den förälder gentemot vilken in gripande skett till den andre föräldern eller till en särskild förordnad vårdnadshavare innebär inte att vården med stöd av LVU automatiskt upphör. För att vården med stöd av LVU skall upphöra, måste nämn den fatta ett beslut om upphörande.

Upphörande av vård med stöd av LVU vid annan tvångsvård

Den unge kan trots att han redan är föremål för vård enligt LVU bli underkastad tvångsvård enligt annan tvångslagstiftning. Det innebär inte att vården med stöd av LVU automatiskt upphör eller ens skall be slutas upphöra.

LVU vid påföljd inom kriminalvården

LVU innehåller inga bestämmelser om att ett beslut om vård förfaller om den unge döms till påföljd inom kriminalvården, inte ens vid fängelsestraff. Det ankommer på socialnämnden att från fall till fall pröva frågan om påföljden innebär att LVU-vården skall upphöra. Detta ställ ningstagande bör inte göras förrän domen vunnit laga kraft eftersom komplikationer annars kan uppstå. Generellt sett innebär inte en dom till skyddstillsyn att behovet av vård med stöd av LVU upphör. Många gånger utgör sådan vård en för utsättning för att den unge inte döms till fängelsestraff. Om den unge döms till ett kortare fängelsestraff har nämnden att bedöma om det tillgodoser den unges vårdbehov. Även i dessa fall görs prövningen i förhållande till 21 § LVU. Den vård som inletts före fängelsestraffet kan behöva slutföras efter den unges frigivning. Enligt Socialstyrelsens uppfattning kan beslutet om vård med stöd av LVU kvarstå under den tid den unge avtjänar kortare fängelse straff. Om vården med stöd av LVU avslutas då den unge börjar av tjäna straffet, kan det få till följd att socialnämnden då den unge friges tvingas göra en ny ansökan om LVU-vård för att kunna slutföra vår den, om vårdbehovet bedöms kvarstå efter frigivningen. Om nämnden

SOSFS 1997:15

däremot bedömer att det inte kommer att finnas något behov av vård med stöd av LVU vid frigivningen, bör vården avslutas. Vid längre frihetsstraff är det svårare att förutse om det finns ett behov av vård med stöd av LVU efter frigivningen.

LVU vid rättspsykiatrisk vård

Överlämnas den unge av domstolen till rättspsykiatrisk vård enligt LRV, torde den vården som regel kunna tillgodose den unges vårdbehov. Socialnämnden måste dock alltid göra en bedömning i det enskilda fallet. Vårdbehovets art och tidsaspekten måste vägas in i bedömningen.

LVU vid tvångsvård inom psykiatrin

Psykiatrisk tvångsvård enligt LPT får endast ges om patienten – lider av en allvarlig psykisk störning, – på grund av sitt psykiska tillstånd och sina personliga förhållanden i övrigt har ett oundgängligt behov av psykiatrisk vård som inte kan tillgodoses på annat sätt än genom att patienten är intagen på en sjukvårdsinrättning för heldygnsvård, – motsätter sig sådan psykiatrisk vård eller till följd av sitt psykiska tillstånd saknar förmåga att ta ställning till frågan.

Hänsyn skall också tas till om patienten är farlig för andras hälsa eller personliga säkerhet. Ett beslut om vård med stöd av LPT innebär inte att vård med stöd av LVU automatiskt upphör. LVU kan tillämpas även om den unge får vård med stöd av LPT, t.ex. vid korttidsvård för en psykos. Förutsättningarna i det enskilda fallet måste vara avgörande för om LVU-vården skall upphöra. Om den unges hela vårdbehov bedöms kun na tillgodoses inom ramen för LPT, bör nämnden fatta beslut om att vården skall avslutas. Vårdbehovets art och tidsaspekten är faktorer som har stor betydelse vid bedömningen.

LVU och smittskyddslagen

Beslut om isolering med stöd av smittskyddslagen (1988:1472) för att förhindra smittspridning innebär inte någon rätt att behandla den smittbärande mot den samhällsfarliga sjukdom som han befaras sprida. Isoleringen innebär att den tvångsisolerade underkastas den begränsning av rörelsefriheten som är nödvändig för att förhindra smittspridning. Den isolerade skall få det stöd och den hjälp som behövs och motiveras att ändra sin inställning och livsföring så att smittspridning förhindras och tvångsisoleringen kan upphöra (43 §). Smittskyddslagen innehåller inga åldersgränser och i undantagsfall kan en situation uppstå där en ung person som vårdas enligt LVU kan bli aktuell för tvångsisolering för att förhindra smittspridning av en samhällsfarlig sjukdom. Utgångspunkten måste då vara att tvångsiso-

SOSFS 1997:15

leringen skall bli kortvarig, och vård med stöd av LVU bör då enligt Socialstyrelsens uppfattning inte avslutas.

LVU och utlänningslagstiftningen

I 21 a § LVU stadgas att vård med stöd av LVU inte hindrar ett beslut om avvisning eller utvisning enligt utlänningslagen (1989:529). Förarbeten till denna bestämmelse återfinns i regeringens proposition 1996/97:25 Svensk migrationspolitik i globalt perspektiv. Ett tidsbegränsat uppehållstillstånd skall i princip meddelas för den tid som ett barn under 18 år har behov av vård enligt LVU (s. 299).

Upphörande av vård med stöd av LVU då den unge avvikit och inte kan återfinnas

Det kan inträffa att den unge avviker från det ställe där han är placerad och inte kan återfinnas trots polisefterlysning. Frågan är då om vården skall upphöra eftersom det inte längre kan konstateras om det fortfarande föreligger ett vårdbehov eller om vården skall fortgå tills man kan konstatera om behovet verkligen upphört. Denna frågeställning är inte närmare reglerad i lagstiftningen. JO har (JO 1991/92 s. 266) kommenterat detta. JO konstaterar att de överväganden som måste göras i ett sådant fall måste utgå från mera allmänna lämplighetssynpunkter. Ställningstagandet är en omdömesfråga som slutligt blir beroende av vars och ens uppfattning. JO diskuterar vidare om inte ett offentligt biträde för den unge bör förordnas även om ett offentligt biträde utan fullmakt från den unge inte helt skulle ha kunnat fylla funktionen att tillvarata dennes intresse.

Föräldrar som avviker med placerade barn till utlandet

Socialstyrelsen vill här påminna om lagen (1989:14) om erkännande och verkställighet av utländska vårdnadsavgöranden m.m. och om överflytt ning av barn. Lagen tillämpas i förhållande till stater som tillträtt Europa­ rådskonventionen om erkännande och verkställighet av avgöranden rör­ ande vårdnad om barn samt återställande av barn och Haagkonventionen om de civila aspekterna på internationella bortföranden av barn. Se Socialstyrelsens Meddelandeblad nr 9/90.

Beslutanderätt och verkställighet vid upphörande av vård

Rätten att fatta beslut om upphörande av vård får enligt 47 § SoL endast delegeras till utskott. Nämndens beslut om upphörande av vård gäller omedelbart om nämnden inte förordnat annat (40 § andra stycket LVU). Rättens beslut att vården skall upphöra får verkställas omedelbart

SOSFS 1997:15

endast om rätten förordnat om att beslutet skall gälla omedelbart (40 § tredje stycket LVU). Socialnämnden har inte möjlighet att anlita polishandräckning för att efter vårdens upphörande återföra den unge till föräldrahemmet. Däremot kan vårdnadshavaren med stöd av bestämmelserna i 21 kap. FB hos länsrätten ansöka om verkställighet. Verkställighet innebär att rätten kan förelägga dem som den unge vistas hos vite, eller ytterst besluta om polishämtning av den unge. Om den unge fyllt 12 år får dock verkställighet inte ske mot dennes vilja i annat fall än om rätten finner det nödvändigt med hänsyn till den unges bästa. Yngre barns vilja beaktas i förhållande till deras mognad (21 kap. 5 § FB). Möjlig heten att med tvångsmedel hämta hem ett barn som fyllt 12 år är således i viss mån begränsad. I takt med den unges stigande ålder avtar möjligheten ytterligare. Vid en prövning av verkställigheten har således äldre barns vilja betydelse även om den inte beaktas vid beslutet om upphörande av vård.

Upphörande av vård och flyttningsförbud

Nämndens prövning beträffande vårdens upphörande skall avse frågan om de omständigheter som nödvändiggjorde vården alltjämt består. Finns inte längre något behov av att utöva de särskilda befogenheter som LVU ger, skall nämnden besluta att vården skall upphöra (prop. 1979/80:1 s. 587). Det förhållandet att ett barn som är placerat känner oro inför att lämna familjehemmet och eventuellt kan ta skada av en flyttning får beaktas vid en prövning om flyttningsförbud enligt 24 § LVU (jfr RÅ 1987 ref 123). Se flyttningsförbud s. 87.

SOSFS

14 Flyttningsförbud

1997:15

När förutsättningar för vård med stöd av LVU inte längre finns skall nämnden besluta att vården skall upphöra. Vid frivilliga placeringar skall vården upphöra när vårdnadshavaren begär det. En socialnämnd får inte förhala en hemflyttning av frivilligt placerade barn. Inte heller får socialnämnden förhala en hemflyttning om domstol bestämt att vår den skall upphöra och förordnat om att beslutet skall gälla omedelbart. Ibland måste dock åtgärder vidtas för att underlätta hemflyttningen så att den unge inte tar skada av flyttningen. Enligt 24 § LVU kan länsrätten efter ansökan av socialnämnden för viss tid eller tills vidare förbjuda den som har vårdnaden om den unge att ta denne från sådant hem som avses i 25 § SoL (flyttningsförbud). Nämnden har också under vissa förutsättningar möjlighet att själv besluta om s.k. tillfälligt flyttningsförbud enligt 27 § LVU. Reglerna om flyttningsförbud har betydelse främst för frivilliga placeringar enligt socialtjänstlagen och s.k. privatplaceringar. I vissa situationer kan dock reglerna också tillämpas i samband med vårdens upphörande när den unge varit placerad med stöd av LVU. Om det inte går att träffa en överenskommelse med den unges vårdnadshavare om att avvakta med flyttningen av den unge, har nämnden antingen att låta flyttningen ske eller att besluta om ett tillfälligt flytt ningsförbud eller – om den unge varit frivilligt placerad – ta ställning till om förutsättningarna för ett omedelbart omhändertagande enligt 6 § LVU föreligger. Socialstyrelsen vill betona att socialnämnden inte mot en vårdnadshavares vilja får kvarhålla den unge i en placering utan erforderliga beslut. Förbud mot flyttning kan beslutas till dess den unge fyller 18 år.

Behörig kommun vid beslut om flyttningsförbud

Ansökan om flyttningsförbud görs enligt 25 § LVU av den social nämnd som lämnat medgivande enligt 25 § SoL. Samma nämnd be slutar om tillfälligt flyttningsförbud enligt 27 § LVU. Om ärendet är överflyttat till annan nämnd enligt 72 § SoL har behörigheten övergått till denna nämnd. Vistelsekommunen är inte behörig att vidta åtgärder i fråga om flyttningsförbud.

Förutsättning för flyttningsförbud

Vårdnadshavaren har i princip rätt att bestämma var barnet skall vistas. Denna rätt kan ibland stå i strid med vad som är bäst för barnet. Nämnden har därför möjlighet att i vissa fall besluta om flyttningsför bud. Flyttningsförbud innebär att barnets vårdnadshavare förbjuds att ta hem sitt barn från ett familjehem eller flytta barnet till ett annat hem när vård med stöd av LVU upphört eller när vårdnadshavaren begär hem barnet efter en frivillig placering.

SOSFS 1997:15

Förutsättningen är att det föreligger en påtaglig risk för att den unges hälsa eller utveckling skadas om han skiljs från hemmet där han befin ner sig. Enbart en övergående störning eller annan tillfällig olägenhet är inte tillräckliga skäl för att meddela ett förbud. Samma bedömning av risken för skada skall göras som vid beredande av vård enligt LVU. Det skall föreligga konkreta omständigheter som talar för en påtaglig risk att den unge kan ta skada (prop. 1979/80:1 s. 541). Socialutskottet (SoU 1979/80:44 s. 78) betonar att vårdnadshava rens intresse att få bestämma över den unges vistelseort måste vika när det kommer i strid med vad som är bäst för den unge. Utskottet pekar på den risk för skador som separationer generellt innebär. Upprepade flyttningar eller flyttningar som sker efter lång tid när den unge hunnit få starka band där han vistas bör sålunda inte godtas utan tungt vägande skäl. Barns behov av trygga relationer och levnadsförhållan den är avgörande vid bedömningen av dessa frågor. Syftet med bestämmelsen är att se till den unges bästa genom att skydda honom från skadliga flyttningar. Flyttningsförbud kan inte med delas för ”säkerhets skull”, utan vårdnadshavaren måste ha uttryckt en avsikt att flytta barnet från familjehemmet. Grunden för flyttningsför budet är att själva flyttningen av den unge är skadlig. Hemförhållandena hos vårdnadshavaren kan i sig vara utan anmärkning (jfr RÅ 83 2:109). Finner nämnden att den unge inte kan skiljas från familjehemmet utan påtaglig risk för skada på hans hälsa eller utveckling och går föräldrarna inte med på att barnet stannar kvar i familjehemmet, bör ansökan om flyttningsförbud omedelbart ges in till länsrätten (24 § LVU). För att trygga att den unge inte skall behöva återvända hem innan domstol prövat saken kan socialnämnden enligt 27 § LVU besluta om tillfälligt flyttningsförbud.

Behov av flyttningsförbud

Bland de omständigheter som skall beaktas vid beslut om flyttnings förbud är den unges ålder, utvecklingsgrad, egenskaper och känslobindningar. Vidare måste beaktas den tid den unge har vårdats på annan plats än hos föräldrarna, de levnadsförhållanden den unge befinner sig i och de som han kommer till. Vårdnadshavarens kontakter med den unge under den tid som de varit åtskilda bör också vägas in (prop. 1979/80:1 s. 541). Socialstyrelsen anser att eftersom barn och ungdomar genomgår olika faser i sin utveckling kan riskerna vid en separation variera beroende på var i sin utveckling den unge befinner sig. En del barn har utsatts för upprepade separationer eller andra svåra upplevelser eller har personliga egenskaper som gör dem extra känsliga för ett uppbrott från familjehemmet. Ibland är den unges relation till familjehemsföräldrarna av grundläggande betydelse för den unges hela tillvaro. Alla dessa faktorer måste beaktas.

SOSFS

Den unges egen vilja

1997:15

Den unges vilja är en viktig faktor vid bedömningen av om det finns ett behov av att meddela flyttningsförbud. Det är därför viktigt att social nämnden utreder den unges uppfattning. Detta förutsätter personliga samtal med den unge. Den unges önskemål kan ha betydelse för bedömandet av risken för skada hos den unge vid en flyttning (prop. 1979/80:1 s. 541). Den unges behov av trygga relationer och levnadsförhållanden bör således i största möjliga mån bli bestämmande för bedömningen. Inte minst när det gäller yngre barn är det viktigt att utreda barnets känslomässiga anknytning till familjehemsföräldrarna. I mer speciella fall kan den unges totala ovilja mot att flytta hem bottna i en allvarlig relationsstörning i förhållande till föräldrarna. Det är då ett förhållande som är relaterat till hemmiljön och inte primärt till separationen från familjehemmet. Det kan i vissa fall utgöra en grund för fortsatt vård enligt LVU. Enligt Socialstyrelsens uppfattning bör den unges vilja, om den unge fyllt 12 år, inte frångås utan vägande skäl. Även yngre barns vilja bör beaktas.

Bristande umgänge under vårdtiden

Inget eller mycket begränsat umgänge mellan vårdnadshavaren och barnet under vårdtiden kan få till följd att en flyttning är skadlig och kan utgöra skäl för flyttningsförbud. Orsaken till bristerna i umgänget är av underordnad betydelse. Risken för skada hos barnet påverkas inte av vem som bär ansvaret för att umgänget inte fungerat tillfredsställande.

Flyttningsförbudets längd

Flyttningsförbudet bör ses som en temporär åtgärd, som kan behöva användas för att förhindra hemtagning av den unge vid en olämplig tidpunkt eller alltför abrupt. Förbudet ger då socialnämnden möjlighet att förbereda den unges hemflyttning så att den kan ske så skonsamt som möjligt. Även om flyttningsförbudet i första hand är tänkt för en begränsad tid finns ingen tidsgräns för hur länge det får pågå. Beslutet får fattas för viss tid eller tills vidare (24 § LVU). I undantagsfall kan tänkas att flyttningsförbudet behöver kvarstå tills den unge fyller 18 år. Står det från början klart att en hemflyttning är otänkbar, bör, enligt Socialsty­ relsens uppfattning , som regel en överflyttning av vårdnaden enligt föräldrabalken tas under övervägande. Regeringsrätten har i två domar prövat om flyttningsförbud skall tidsbegränsas. I RÅ84 2:78 uttalade Regeringsrätten att om det vid meddelandet av förbudet kan bedömas att risken för skada inte föreligger vid en viss tidpunkt, bör förbudet begränsas till denna tidpunkt. Är det däremot osäkert när den unge kan flytta hem till föräldrarna bör förbudet gälla tills vidare. Frågan om upphörande av förbudet får

SOSFS 1997:15

då tas upp till prövning vid ett senare tillfälle då risken för skada hos den unge bättre kan bedömas. I RÅ 1988 ref 79 fann Regeringsrätten däremot att det fanns skäl att ange hur länge flyttningsförbudet skulle gälla. Regeringsrätten ansåg i detta fall att en tidsgräns behövdes för att få till stånd förberedelser för barnens hemflyttning och för att undvi ka ytterligare processande kring barnen. Den tid som angavs av Regeringsrätten var 13 månader.

Förlängning av ett tidsbegränsat flyttningsförbud

Tidsbegränsningen av ett flyttningsförbud hindrar inte att ett nytt be slut om flyttningsförbud fattas vid tidsbegränsningens slut. Det fram går av RÅ 1988 ref 79 där Regeringsrätten uttalade att om inte flytt ningsförbudet lett till godtagbart resultat inom den begränsade tiden, fick distriktsnämnden aktualisera frågan om ytterligare flyttningsför bud. Socialstyrelsen vill dock framhålla att upprepade beslut om flytt ningsförbud inte bör komma i fråga annat än i undantagsfall.

Nytt beslut om flyttningsförbud när domstol upphävt ett tidigare

Om domstol beslutat att avslå en ansökan om flyttningsförbud, eller beslutat om upphörande av ett sådant förbud, måste detta respekteras. I dessa situationer saknas laglig grund för socialnämnden att vid oförändrade förhållanden besluta om ett tillfälligt flyttningsförbud. Har nya förhållanden tillkommit eller blivit kända efter domstolens beslut, kan dock förutsättningar för en annan bedömning föreligga.

Flyttningsförbud endast vid placering i familjehem

Av 24 § LVU framgår att flyttningsförbud kan beslutas om den unge vistas i ett hem som avses i 25 § SoL. Det innebär ett annat enskilt hem än det som tillhör barnets vårdnadshavare. Den formella grunden för placeringen saknar betydelse; det kan röra sig om en s.k. privatplacering likaväl som en placering enligt socialtjänstlagen eller en placering med stöd av LVU. Flyttningsförbud kan däremot inte beslutas om den unge vårdas i ett HVB. Inte heller är detta möjligt i de fall den unge placerats i ett familjehem som sedan övergått till att bli ett HVB.

Socialnämndens befogenheter under flyttnings förbud

Den enda åtgärden under ett pågående flyttningsförbud som social nämnden kan vidta utan samtycke av vårdnadshavaren, eller den unge när han fyllt 15 år, är att reglera umgänget. Det är exempelvis inte möj-

SOSFS 1997:15

ligt att utan vårdnadshavarens samtycke föranstalta om en barnpsykologisk/psykiatrisk utredning.

Umgänge under flyttningsförbud

Enligt 31 § LVU får nämnden besluta hur den unges umgänge med föräldrarna eller andra som har vårdnaden om honom skall utövas under den tid som flyttningsförbud råder, om det är nödvändigt med hän syn till ändamålet med flyttningsförbudet eller ett tillfälligt flyttnings förbud. Avsikten med ett flyttningsförbud är i första hand att ge tid för att förbereda den unges hemflyttning till vårdnadshavaren. Förberedel serna kan, särskilt vid långvariga separationer, vara mycket känsliga och ta tid. Det är ofrånkomligt att föräldrar inte alltid kan ha samma uppfattning som socialnämnden i frågan om i vilken takt och hur relationen med den unge skall byggas upp. Det kan därför under den tid flyttningsförbudet pågår vara nödvändigt att reglera umgänget på ett sådant sätt att ändamålet med flyttningsförbudet i det enskilda fallet kan uppnås (prop. 1989/90:28 s. 84). Umgängesrestriktioner under flyttningsförbud är en mycket ingri pande åtgärd i förhållande till vårdnadshavaren, särskilt som några missförhållanden, motsvarande dem som motiverar vård med stöd av LVU inte föreligger. Därför ligger det i sakens natur att umgängesbe gränsningen inte bör sträcka sig över någon längre tid. Undantagsfall kan naturligtvis förekomma (prop. 1989/90:28 s. 84).

Samordning mellan bestämmelsen om flyttnings förbud och verkställighet av vårdnad

En vårdnadshavare kan enligt 21 kap. FB ansöka hos länsrätten om att ett barn skall överflyttas till denne. De medel rätten har för att få till stånd ett överlämnande är vite och polishämtning. Enligt 21 kap. 7 § FB får dock länsrätten inte besluta om verkställighet till vårdnadsha varen när det finns ett beslut om flyttningsförbud (prop. 1989/90:28 s. 87). Ett tillfälligt flyttningsförbud enligt 27 § LVU hindrar inte åtgärd enligt föräldrabalken. Det ligger dock i sakens natur att en sådan åtgärd inte bör övervägas förrän frågan om slutligt flyttningsförbud har prövats.

Handläggningsfrågor vid flyttningsförbud

Ansökan och beslut om flyttningsförbud

Det är länsrätten som efter ansökan av socialnämnden beslutar om flytt ningsförbud (24 § LVU). Socialnämndens beslut att ansöka eller att inte ansöka om flyttningsförbud går inte att överklaga. Ansökan går således inte att processa fram.

SOSFS 1997:15 Utredningsskyldighet

Behov av flyttningsförbud uppmärksammas som regel av socialnämn den i samband med en begäran om upphörande av vård enligt LVU el ler när en vårdnadshavare meddelar att han avser att ta hem sitt barn vid en frivillig placering. Vid privata placeringar hör vårdnadshavaren oftast av sig endast till hemmet där barnet vistas. Oberoende av hur nämnden får kännedom om att ett flyttningsförbud kan behövas, föreligger enligt 50 § SoL en skyldighet för nämnden att utreda beho vet av ett flyttningsförbud.

Övervägande

Socialnämnden är skyldig att minst en gång var tredje månad över­ väga om ett flyttningsförbud fortfarande behövs (26 § LVU). Under tiden för flyttningsförbudet har nämnden att vidta åtgärder för att be slutet skall kunna hävas och den unge flytta hem till vårdnadshavaren. Om ärendet drar ut på tiden, är det särskilt viktigt att nämnden uppmärksammar detta och försöker undvika att den situation som förorsakat flyttningsförbudet permanentas. Samma regler gäller som vid övervägande av vård med stöd av LVU i miljöfallen, se s. 66. När vårdnadshavaren eller den unge, om denne fyllt 15 år, begär att ett flyttningsförbud som gäller tills vidare skall upphöra eller nämn den själv tar upp frågan till sakprövning, skall socialnämnden pröva frågan. Det innebär att ett ärende uppstår, varvid reglerna för handläggning av ärenden gäller och ett beslut skall fattas. Detta beslut kan överklagas enligt 41 § 6 LVU. Umgängesbegränsning under flyttningsförbud behöver inte övervä gas särskilt. Det kommer ändå under övervägande i samband med att flyttningsförbudet gör det.

Beslutanderätt vid flyttningsförbud

Rätten att fatta beslut om att ansöka om flyttningsförbud och att fatta beslut i fråga om att flyttningsförbud skall upphöra eller inte upphöra, kan delegeras endast till utskott (47 § SoL). Det innebär att det inte heller är möjligt att delegera rätten att fatta beslut om att överklaga domstols beslut om att vägra flyttningsförbud (RÅ83 2:108) till annat än utskott.

Tillfälligt flyttningsförbud

Ett beslut om flyttningsförbud kan brådska, eftersom vårdnadshava ren har rätt att ta hem barnet när han önskar, såvida inte barnet vårdas enligt LVU. Nämnden har därför rätt att besluta om tillfälligt flytt ningsförbud i de fall ett slutligt beslut om flyttningsförbud inte kan avvaktas (27 § LVU). Förutsättningarna för ett tillfälligt flyttningsförbud är att 1. det är sannolikt att ett flyttningsförbud behövs, och

SOSFS 1997:15

2. rättens beslut inte kan avvaktas med hänsyn till risken för den unges hälsa eller utveckling (27 § första stycket LVU).

När socialnämnden har ansökt om flyttningsförbud får även rätten be sluta om ett tillfälligt flyttningsförbud (27 § tredje stycket LVU).

Underställning

Beslut om tillfälligt flyttningsförbud gäller enligt 40 § första stycket LVU omedelbart. Beslutet skall dock underställas länsrätten. Genom hänvisning i 28 § LVU till 7 § första till tredje styckena samma lag görs samma tidsfrister tillämpliga som gäller vid omedelbart omhändertagande, nämligen att beslutet skall underställas länsrätten inom en vecka från den dag beslutet fattades. I normalfallet bör dock handlingarna i ärendet och beslut översändas inom någon dag. De handlingar som jämte beslutet skickas in till länsrätten skall redogöra för de förhållanden som ligger till grund för beslutet. Av central betydelse är naturligtvis varför nämnden anser att en påtaglig risk för den unges hälsa eller utveckling sannolikt föreligger och varför beslutet brådskar. Länsrätten skall pröva ärendet så snart det kan ske och senast inom en vecka från det nämndens beslut inkommit till rätten. Om länsrätten finner det nödvändigt att få utredningen kompletterad eller om det finns något annat hinder som omöjliggör en prövning inom den an givna tiden, kan tiden förlängas. En förutsättning är att länsrätten fin ner att det finns synnerligt hinder mot prövning.

Beslutets varaktighet

Om länsrätten fastställer beslutet om tillfälligt flyttningsförbud, skall nämnden enligt 29 § LVU inom två veckor från dagen för länsrättens beslut ansöka om flyttningsförbud. Om inte ansökan om flyttningsförbud görs inom den angivna tiden upphör beslutet att gälla (30 § LVU). Tidsfristen är ovillkorlig. Efter som ett tillfälligt flyttningsförbud är ett interimistiskt beslut, är det naturligt att det inte heller gäller sedan länsrätten fattat beslut i frågan om flyttningsförbud. Om det tillfälliga flyttningsförbudet inte längre behövs, t.ex. för att vårdnadshavaren accepterat att den unge stannar kvar i familjehemmet ytterligare en tid, skall nämnden genast häva beslutet. Ett sådant beslut får meddelas också av den rätt som prövar en fråga om flytt ningsförbud (30 § andra stycket LVU). Enligt Socialstyrelsens uppfattning föreligger inget hinder mot att ett nytt beslut fattas om vårdnadshavaren åter avser att omgående ta hem sitt barn och förutsättningarna för flyttningsförbud alltjämt föreligger.

Beslutanderätt vid tillfälligt flyttningsförbud

Rätten att fatta beslut om tillfälligt flyttningsförbud kan enligt 47 § SoL delegeras endast till utskott. Beslut om flyttningsförbud behöver

SOSFS 1997:15

emellertid kunna fattas mycket snabbt. Därför har ordförande eller någon annan ledamot som nämnden förordnat en kompletterande beslut­ anderätt enligt 27 § andra stycket LVU när det gäller tillfälligt flytt ningsförbud. Ett sådant beslut skall enligt 27 § andra stycket LVU anmälas vid nämndens nästa sammanträde. Samma regler om underställning m.m. som då nämnden beslutar gäller även i detta fall. Sedan socialnämnden ansökt om flyttningsförbud, får även länsrätt eller överinstans besluta om tillfälligt flyttningsförbud. Detta kan bli aktuellt t.ex. om länsrätten uppmärksammar att den unge, i avvaktan på prövning av ansökan om flyttningsförbud, hålls kvar i ett familje hem mot vårdnadshavarens vilja utan att det finns något beslut. Beslut om upphörande av tillfälligt flyttningsförbud regleras i 30 § LVU. Någon begränsning i möjligheten att delegera rätten att fatta detta beslut föreligger inte (47 § SoL). Socialstyrelsen anser dock att delegering endast bör ske till dem som har rätt att fatta beslut om tillfälligt flyttningsförbud.

Umgängesbegränsning vid tillfälligt flyttningsförbud

Rätt att fatta beslut om begränsning av umgänge under tillfälligt flytt ningsförbud enligt 31 § LVU omfattas inte av någon delegeringsbegräns ning. Detta innebär att beslutanderätten kan delegeras till tjänsteman.

Överklagande av flyttningsförbud

Socialnämndens beslut i fråga om fortsatt flyttningsförbud kan enligt 41 § första stycket 6 LVU överklagas till länsrätten. Både beslut att bibehålla ett flyttningsförbud och att upphäva det kan överklagas.

Överklagande av tillfälligt flyttningsförbud

Socialnämndens beslut om tillfälligt flyttningsförbud är inte överklag bart. Det kommer ändå snabbt under länsrättens prövning genom att det skall underställas.

Överklagande av umgängesbegränsning vid flyttningsförbud

Beslut med stöd av 31 § LVU i fråga om begränsning av umgänge un der flyttningsförbud kan enligt 41 § första stycket 5 LVU överklagas till länsrätten.

Inhibition

Inhibition innebär att ett beslut tills vidare inte skall gälla. Socialnämndens beslut om tillfälligt flyttningsförbud går inte att få inhibe rat av länsrätten. Om rätten fastställer beslutet kan det överklagas till kammarrätten och i samband med detta kan inhibition begäras. Om länsrätten inte fastställer ett tillfälligt flyttningsförbud kan so -

SOSFS 1997:15

cialnämnden överklaga till kammarrätten och även begära inhibition. Beslutar kammarrätten om inhibition av länsrättens beslut, innebär det att länsrättens beslut tills vidare inte skall gälla. I stället gäller socialnämndens beslut i avvaktan på kammarrättens prövning (RÅ83 2:40).

Offentligt biträde vid flyttningsförbud

Rättshjälp genom offentligt biträde beviljas i fråga om flyttningsförbud både när socialnämnden gör ansökan om förbud hos länsrätten och när nämnden prövar frågan om upphörande av förbudet. Om ett beslut om upphörande inte kan antas strida mot någons vilja, behöver inte nämnden aktualisera frågan om offentligt biträde hos länsrätten, eftersom biträde bara skall utses om det kan anses föreligga ett behov.

SOSFS 1997:15

15 Polishandräckning

Socialnämnden har i vissa fall möjlighet att få biträde av polismyndigheten för att genomföra beslut. De situationer då nämnden kan begära polishandräckning är angivna i 43 § LVU och det rör sig enbart om biträde för att genomföra åtgärder enligt LVU . Handräckning kan inte anlitas för att genomföra beslut enligt socialtjänstlagen. Det är socialnämnden eller rätten eller i förekommande fall föreståndaren för det särskilda ungdomshemmet som beslutar om att begära handräckningen och polismyndigheten som lämnar biträde. Polisen har befogenhet att ytterst använda våld för att genomföra sina uppgifter, en rätt som socialtjänstens företrädare inte har.

När kan polishandräckning begäras?

I 43 § LVU anges de tre situationer då polismyndigheten på begäran skall lämna biträde, nämligen: 1. för att genomföra läkarundersökning enligt 32 § LVU, 2. för att genomföra beslut om vård eller omedelbart omhändertagande enligt LVU, och 3. för att efterforska och återhämta eller förflytta någon som är inta gen på ett särskilt ungdomshem.

Det finns ingen möjlighet för socialnämnden att anlita polishandräck ning för att få tillträde till ett hem endast för att genomföra utredningen av den unges förhållanden. I de situationer utredaren inte kommer in i den unges hem får socialnämnden överväga ett omedelbart omhändertagande och/eller göra polisanmälan, om det befaras att barnet utsätts för fara.

1. Läkarundersökning

Socialnämnden kan enligt 32 § LVU besluta om läkarundersökning av den unge i ärenden enligt LVU. Om föräldrarna eller den unge motsätter sig läkarundersökningen, har nämnden möjlighet att begära polishandräckning för att möjliggöra genomförande av undersökningen. Polisen skall lämna biträde för att bereda läkaren tillträde till den unges hem eller för att föra den unge till läkarundersökning på annan plats som nämnden har bestämt (43 § första stycket LVU). Vid sådan handräckning bör enligt Social­ styrelsens uppfattning företrädare för socialnämnden följa med, särskilt om det gäller hämtning av ett yngre barn. Det ger även socialnämnden en möjlighet att träffa den unge. Nämnden bör endast i undantagsfall utnyttja befogenheten att anlita polishandräckning i dessa fall. Ofta finns det förutsättningar att få föräldrarna att förstå det nödvändiga i att undersökningen genomförs. Det förhållandet att vårdnadshavaren motsätter sig en läkarundersök-

SOSFS 1997:15

ning, tillsammans med andra omständigheter kan vara skäl till ett omedelbart omhändertagande enligt 6 § LVU (prop. 1979/80:1 s. 603), se s. 45.

2. Genomförande av beslut om vård enligt LVU eller omhändertagande

Det är socialnämnden som har ansvaret för att vård med stöd av LVU genomförs och även för vården av den som är omedelbart omhändertagen. För att verkställa beslut om omhändertagande eller vård med stöd av LVU har socialnämnden rätt att begära biträde av polismyn digheten. Polishandräckning bör anlitas endast då andra lösningar inte är möjliga. Det framgår såväl av förarbeten till lagstiftningen som av olika uttalanden av JO. Ett familjehem eller HVB kan inte begära biträde av polis. I de fall de behöver sådan hjälp får de vända sig till socialnämnden vilken i sin tur kan begära handräckning.

3. Vid särskilt ungdomshem

De särskilda ungdomshemmen har möjlighet att anlita polishandräckning under förutsättning att den unge vårdas med stöd av 3 § LVU, dvs. på grund av eget beteende. Hemmet kan anlita handräckning för efterforskning och återhämtande av den unge om denne avvikit. Vidare kan handräckning erhållas för andra förflyttningar av de inskrivna.

JO:s kommentarer om polishandräckning

JO har vid ett flertal tillfällen uttalat att socialnämnden bör anlita po lishandräckning endast som en nödfallsåtgärd och om det finns grun dad anledning att anta att de särskilda tvångsbefogenheter som handräckningsinstitutet innefattar är påkallade (JO 1981/82 s. 172, JO 1989/90 s. 248). JO har även kommenterat de olika situationer när handräckning kan bli aktuell. När det finns ett beslut om vård eller omhändertagande bör enligt JO polisens medverkan inte begäras, om det inte kan antas att den unge själv eller hans föräldrar genom att avvika eller på annat sätt avser att förhindra eller försvåra genomförandet av beslutet. Sett mot den bakgrunden torde i flertalet fall polishandräckning inte behövas för att genomföra beslutet. Polishandräckning torde vidare mindre ofta vara påkallad när det gäller att flytta den unge från ett familjehem till ett annat eller till en institution. När det rör sig om barn och unga i lägre åldrar är det enligt JO:s mening uppenbart att handräckning som regel inte behövs. När det däremot gäller barn och unga som avvikit från ett hem, där de enligt nämndens beslut skall vistas ställer sig frågan delvis annorlunda. I dessa fall är polismyndighetens medverkan ofta påkallad för att efterforska den avvikne men också för att återföra honom till det hem varifrån han har avvikit. Inte heller i dessa fall får handräckning

SOSFS 1997:15

påkallas som en rutinåtgärd. Nämnden eller den som i nämndens ställe får besluta om handräckning skall alltid noggrant pröva om det behövs eller om den unge kan omhändertas och återföras på annat sätt. JO poängterar att det i första hand ankommer på nämnden att ta ansvar för att de åtgärder som har beslutats också kommer till stånd.

Genomförande av transport

En polishandräckning för att genomföra ett beslut om vård eller omhändertagande omfattar dels efterforskning och omhändertagande av den unge, dels transport av honom. Det förhållandet att polishandräckning begärts för att återfinna den unge, innebär inte alltid att po lismyndigheten behöver anlitas för själva transporten. Detta måste bedömas från fall till fall, och den bedömningen görs av socialnämnden. Ofta är det lämpligt att den unge hämtas hos polisen av företrädare för socialnämnden, det HVB där den unge vårdas, familjehemsföräldrar eller annan. Även om transporten utförs av polisen, alternativt att polisen anlitar Kriminalvårdens transporttjänst, har socialnämnden kvar ett visst ansvar. Naturligtvis får inte rent praktiska svårigheter som att den unge påträffas långt hemifrån föranleda att socialnämnden begär bistånd från polisen. Hämtningen måste alltid vara påkallad av hänsyn till de särskilda behoven. Kan det antas att återförandet kan ske utan anlitande av polis, faller ansvaret för transporten på nämnden ensam. Ekonomiska skäl får inte heller ligga till grund för att nämnden väljer att anlita polisen för att genomföra transporten.

Vem utför transporten?

Polismyndigheten har möjlighet att själv utföra handräckningen eller att anlita Kriminalvårdens transporttjänst. Transporttjänsten är en fri stående myndighet under Kriminalvårdsstyrelsen som utför transpor ter över hela landet. Anlitande av transporttjänsten innebär att ytterligare en myndighet involveras i handräckningen. Det innebär att den unge överlämnas till annan personal. Oberoende av om det är polisen själv eller transporttjänsten som utför transporten gäller naturligtvis att företrädare för nämnden bör medfölja.

Kvarhållande i avvaktan på placering

Enligt Socialstyrelsens uppfattning bör förvarstagande av unga hos polis undvikas i möjligaste mån. När det gäller barn under 15 år bör förvarstagande aldrig förekomma. Någon möjlighet för socialnämnden att begära förvar hos polisen därför att det inte finns något ställe som kan ta emot den unge, finns inte. Handräckningen sträcker sig till att avläm na den unge där socialnämnden begärt. Socialstyrelsen vill understryka att socialnämnden måste ha en sådan beredskap att den unge, så snart transport kan ordnas, kan tas emot i ett HVB, i ett familjehem eller i ett jourhem. För äldre ungdomar bör kontakt kunna tas med SiS för att efterhöra deras möjligheter att ordna med en temporär placering.

SOSFS

Innehåll i handräckningsbegäran

1997:15

Förutom uppgifter om vem begäran avser skall den innehålla uppgifter om vart den unge skall föras. Av handräckningsbegäran bör det vidare framgå vilken tjänsteman polisen kan ta kontakt med. Särskilt viktigt är det att polisen informeras om vart den kan vända sig då socialförvaltningen har stängt (JO 1981/82 s. 172).

Polismyndighetens prövning av handräckningsbegäran

Det är inte polismyndigheten som beslutar om behovet av handräckning i det enskilda fallet utan beslutanderätten tillkommer exklusivt socialnämnden eller i vissa fall det särskilda ungdomshemmet. Polismyndigheten prövar således inte lämpligheten av en framställan om handräckning, utan kontrollerar endast att framställningen avser ett sådant förfarande som biträde skall lämnas till samt att den som begärt handräckningen är behörig att göra det. Detta kan ske genom att nämndens beslut om förordnande eller delegation bifogas framställningen. Beslut om begäran om handräckning bör lämnas skriftligt till po lismyndigheten. JO har vid granskning av ett ärende rörande omedelbart omhändertagande funnit att i akuta situationer kan beslut fattas muntligt och därefter så snart som möjligt dokumenteras och skrivas under (JO 1995/96 s. 320).

Verkställighet av handräckningen

Socialnämnden har vid en polishandräckning hela tiden ett ansvar för den unge. I det ansvaret ingår att se till att handräckningen inte fortgår längre än det behövs. Lagen ger inga närmare anvisningar om hur en polishandräckning med stöd av LVU skall gå till. En jämförelse kan emellertid göras med reglerna i 21 kap. FB rörande verkställighet. I 21 kap. 9 § FB anges att hämtning och andra åtgärder som rör barnet skall utföras på ett sätt som är så skonsamt som möjligt för barnet. Vid hämtning skall någon som kan vara till stöd för barnet närvara, t.ex. en kontaktperson för barnet. Om möjligt skall även en barnläkare, barnpsykiater eller barnpsykolog medverka. I 23 § förordningen (1967:715) om tillämpningen av 21 kap. FB anges vidare att hämtning skall ske så att åtgärden inte väcker onödig uppmärksamhet eller bereder den som berörs större olägenhet än vad som är oundvikligt. Polisen bör inte vara klädd i uniform och inte använda särskilda polisbilar. Enligt Socialstyrelsens uppfattning ställer en polishämtning stora krav på de medverkande och framför allt på socialnämnden. Så fort det går bör nämnden själv helt överta ansvaret för den unge och avbryta handräckningen. Under handräckningen och framför allt vid transporten av den unge bör företrädare för nämnden vara med. Extern expertmedverkan, t.ex. av barnläkare, anser Socialstyrelsen främst kan behövas när barn skall hämtas från en förälder. Generellt gäller att ju yngre barn handräckningen avser desto större

SOSFS 1997:15

ansvar har socialnämnden att genom tjänsteman eller annan medverka vid handräckningen. När det gäller yngre barn bör dessutom nämnden ofta själv kunna överta ansvaret sedan barnet omhändertagits.

Beslutanderätt vid begäran om polishandräckning

En polishandräckning är uttryck för myndigheters mycket ingripande makt i förhållande till enskilda. Möjligheten för socialnämnden att delegera beslutanderätten är därför till viss del begränsad. En rätt att begära polishandräckning med stöd av delegering bör enligt Socialsty­ relsens uppfattning utformas så att den omfattar både att påkalla handräckningen och att återkalla densamma.

Vid läkarundersökning

Av 43 § första stycket 1 LVU framgår att förutom socialnämnden har nämndens ordförande rätt att begära polishandräckning för att bereda läkare tillträde till den unges hem eller för att föra den unge till läkarundersökning på annan plats. Vidare kan enligt 47 § SoL beslutanderätten delegeras till utskott. Någon möjlighet att delegera beslutanderätten till en enskild ledamot i nämnden eller tjänsteman finns således inte. Vidare kan även rätten, dvs. länsrätten eller högre rätt, påkalla polishandräckning för att genomföra ett beslut om läkarundersökning som rätten har fattat.

Vid genomförande av vård eller omhändertagande enligt LVU

Ett beslut om att begära polishandräckning för att genomföra vård eller omhändertagande enligt LVU kan behöva fattas snabbt. Av 43 § första stycket 2 LVU följer att socialnämnden kan förordna någon le damot eller tjänsteman att fatta beslut om polishandräckning i dessa fall. Ordföranden har alltså beslutanderätt endast om det finns ett för ordnande från nämnden.

Vid de särskilda ungdomshemmen

Vid de särskilda ungdomshemmen får enligt 43 § första stycket 3 LVU den som förestår hemmet besluta om att begära handräckning. Det innebär att föreståndaren, eller den som vid tillfället tjänstgör som föreståndare, kan fatta beslut.

Överklagande av beslut om polishandräckning

Beslut om polishandräckning kan inte överklagas. En enskild person som anser sig utsatt för en felaktigt beslutad handräckning får på annat sätt söka vinna rättelse genom att anmäla nämndens agerande till länsstyrelsen i dess egenskap av tillsynsmyndighet eller till JO.

SOSFS

Utlämning för vård mellan nordiska länder

1997:15

De nordiska länderna har likalydande lagstiftning som reglerar utlämnande till annat nordiskt land av personer som är föremål för vård. Principen är att man inom Norden respekterar varandras vårdlagar på berörda områden. Se Socialstyrelsens allmänna råd (1989:5) ”Samarbete om barn och ungdom Sverige–Finland”.

SOSFS 1997:15

16 Förebyggande insatser – mellantvång

Socialtjänsten skall enligt 12 § SoL särskilt uppmärksamma de ung domar som riskerar att utvecklas ogynnsamt och erbjuda dem det stöd som de behöver. Nämnden skall genom aktiva insatser på frivillig väg söka ge stöd och hjälp för att bryta en destruktiv utveckling hos den unge. Socialnämnden kan enligt 22 § LVU besluta om förebyggande in satser – det s.k. mellantvånget. Därigenom ges möjlighet att besluta om insatser trots att den unge, om denne fyllt 15 år, och vårdnadshavaren inte samtycker. Endast den unges eget beteende, inte förhållandena i hemmet, kan ligga till grund för ett beslut om mellantvång.

Förutsättningar för beslut om förebyggande insatser

Förutsättningar för beslut om förebyggande insatser enligt LVU före ligger om – det kan antas att den som är under 20 år till följd av ett beteende som avses i 3 § LVU kommer att behöva vård enligt LVU om bete endet fortsätter, – det stöd och den behandling som den unge behöver inte kan ges med samtycke av honom själv, om han fyllt 15 år, och av hans vårdnadshavare.

Åldersgränser

Någon nedre åldersgräns för när förebyggande åtgärder kan beredas den unge anges inte i lagtexten. Eftersom mellantvånget riktar sig till ungdomar som behöver stöd på grund av sitt eget beteende rör det sig i regel om ungdomar som kommit upp i tonåren. Insatsen skall ha beslutats av socialnämnden innan den unge fyller 20 år. Om den unge hinner fylla 20 år innan beslutet vinner laga kraft, saknar betydelse. Beslut enligt 22 § LVU upphör att gälla senast när den unge fyller 21 år.

De förebyggande insatserna

Socialnämnden får besluta att 1. den unge skall hålla regelbunden kontakt med en särskilt utsedd kontaktperson, eller 2. den unge skall delta i behandling i öppna former inom socialtjänsten.

Insatserna går att kombinera.

SOSFS

Kriterier för beslut

1997:15

De missförhållanden i den unges beteende som kan ligga till grund för ett beslut om förebyggande insatser enligt LVU är desamma som för tvångsvård, se s. 32. Däremot behöver inte en påtaglig risk för den unges hälsa eller utveckling ännu föreligga. Syftet med bestämmelsen är att ge nämnden möjlighet att gripa in oberoende av samtycke i ett tidigare skede än då en vårdansökan måste göras. Den unge har som regel visat att han inte vill medverka till behandling i frivilliga former eller att hans motivation för sådan medverkan är klart otillräcklig. Förebyggande insatser enligt 22 § LVU kan endast beslutas om mot svarande stöd inte kan ges med erforderliga samtycken. Liksom vid vård med stöd av LVU innebär samtycke från vårdnadshavaren och den unge, om denne fyllt 15 år, att LVU inte är tillämplig, utan insatsen skall då ges enligt socialtjänstlagen. Socialutskottet (SoU 1984/85:31 s. 12) framhåller att förebyggande åtgärder inte får beslutas rutinmässigt utan måste föregås av en noggrann prövning av vilka andra möjligheter som finns att hjälpa den unge. Förebyggande insatser enligt LVU får inte heller ses som ett nödvändigt led innan nämnden beslutar att ansöka om vård med stöd av LVU. Framstår vård utanför hemmet som den mest adekvata åtgär den, bör nämnden ansöka om vård och inte låta tid gå förlorad på andra åtgärder.

Kontaktperson

Kontaktperson enligt 22 § LVU är inte detsamma som kontaktperson som utses med stöd av 10 § SoL. En kontaktperson enligt socialtjänstla gen bygger helt på frivillighet. En kontaktperson som ursprungligen utsetts med stöd av LVU kan naturligtvis övergå till att vara kontaktper son med stöd av 10 § SoL, om det finns förutsättningar för det. Nämnden skall då fatta beslut om upphörande av kontaktperson enligt 22 § LVU och besluta om bistånd i form av kontaktperson enligt 10 § SoL. Socialnämnden kan utse en tjänsteman hos nämnden eller någon annan lämplig person, t.ex. en lärare eller idrottsledare till kontaktperson (prop. 1984/84:171). Den unges kulturella och etniska bakgrund bör be aktas vid val av lämplig person. Tvånget för den unge att hålla regelbunden kontakt med en kontaktperson innebär att den unge träffar sin kontaktman i enlighet med behandlingsplanen. Kontaktpersonen har ett särskilt ansvar för att föl ja upp hur den unges levnadssätt utvecklas och bygga upp en motivation hos den unge att bearbeta sin situation. Ett samarbete med den unges föräldrar bör vara ett naturligt inslag i kontaktarbetet. Syftet med kontaktpersonen är att denne skall fungera som stöd och hjälp för den unge.

Behandling i öppna former inom socialtjänsten

Socialnämnden får enligt 22 § första stycket 2 LVU besluta att den unge skall delta i behandling i öppna former inom socialtjänsten. Med

SOSFS 1997:15

behandling inom socialtjänsten avses den behandling en socialsekreterare eller annan tjänsteman med särskild kompetens kan ge. Be handling i öppna former omfattar vidare den behandling som kan ges inom särskilda ungdomsmottagningar och, för lite äldre ungdomar, vid rådgivningsbyråer för narkotikamissbrukare eller dylikt.

Urinprov

Grundlagen skyddar medborgarna mot intrång i den kroppsliga integriteten från myndigheternas sida (2 kap. 6 § RF). För att en myndighet t.ex. skall få kräva att någon lämnar urinprov fordras stöd i lag. I propositionen (1984/85:171 s. 25) berördes frågan om socialnämnden skulle få befogenhet att besluta att den unge skall lämna urinprov regelbundet och på så sätt styrka sin drogfrihet. För det talade att proverna kan hjälpa den unge att stå emot pressen från missbrukande kamrater i skeden när han är ambivalent i sin inställning. Departementschefen fann dock att övervägande skäl talade emot en möjlighet för socialnämnden att ålägga den unge lämna urinprov. Ur behandlingssynpunkt är det stor skillnad att frivilligt lämna prov och att bli tvingad till det. Vidare förutsågs problem av mer teknisk natur. Ingenstans i lagstiftningen ges i dag möjlighet för socialnämnden att tvinga en person att lämna urinprov.

Behandlingsplan

En behandlingsplan skall enligt 22 § andra stycket LVU finnas då social nämnden beslutar om förebyggande insats med stöd av LVU. Den skall (prop. 1984/85:171 s. 24) beskriva vilka insatser som nämnden tidigare gjort, den unges nuvarande situation, det behandlingsbehov som föreligger samt formerna för det stöd och den behandling som nämnden planerar för den unge. Av planen bör även framgå vilka resurser nämnden avser att ställa till förfogande. Vidare skall planen omfatta planerat stöd efter det att insatsen med stöd av LVU upphört. Planen bör så långt som möjligt upprättas i samråd med den unge och dennes vårdnadshavare. Enligt Socialstyrelsens mening kan planen med fördel delas upp så att bakgrundsuppgifter om den unges situation och tidigare vidtagna åtgärder ingår i den utredning som ligger till grund för beslutet. De mer behandlingsinriktade uppgifterna kan då renodlas i behandlingsplanen. Behandlingsplanen utgör samtidigt den plan som den unge och vårdnadshavaren har att ta ställning till. Behandlingsplanen bör utformas konkret. Här kan t.ex. anges hur ofta och under vilka former den unge och kontaktpersonen skall träffas, vilka delmål man vill uppnå, eventuell kontakt med andra resurspersoner i den unges omgivning, samarbete med skola eller arbetsförmedling m.m. Fasta tidpunkter för gemensamma utvärderingar tillsammans med handläggaren bör planeras in. Planen kan och bör naturligtvis revideras och utvecklas vid behov.

SOSFS 1997:15 Om beslutet inte efterlevs

Det finns inga medel för socialnämnden att med tvång genomföra be slutade förebyggande insatser enligt LVU. Om den unge inte följer nämndens beslut utgör detta i sig inte tillräckliga skäl för nämnden att ansöka om vård med stöd av LVU. Däremot kan den unges negativa inställning vara ett skäl att se över behandlingsplanen. Det ligger även i nämndens ansvar att informera den unge om konsekvenserna av ett fortsatt destruktivt beteende. Om den unge undandragit sig förebyggande insatser, kan ett samtycke från honom att acceptera frivilliga insatser enligt socialtjänstlagen tillmätas mindre betydelse.

Upphörande av förebyggande insatser

Insatser enligt 22 § LVU skall inte pågå längre än nödvändigt. Genom hänvisning i 22 § tredje stycket LVU görs reglerna i 21 § första och tred je styckena LVU tillämpliga. De förebyggande insatserna skall upphöra när de inte längre behövs och senast då den unge fyller 21 år.

Omprövning av de förebyggande insatserna

Hänvisningen i 22 § tredje stycket LVU till 13 § första och tredje styck ena LVU innebär att reglerna för omprövning av vård med stöd av 3 § LVU görs tillämpliga i motsvarande utsträckning för insatserna enligt 22 § LVU. Beslutet om insatsen skall omprövas första gången sex må nader från dagen för nämndens beslut. Därefter skall insatsen omprövas fortlöpande inom sex månader från den föregående omprövningen. En utebliven omprövning innebär inte att den förebyggande insatsen automatiskt upphör. Insatsen skall även omprövas när den unge, om denne fyllt 15 år, eller vårdnadshavaren begär detta. Omprövning av den förebyggande insatsen innebär att ett formellt beslut i frågan om fortsatt insats fattas, se s. 66.

Beslutanderätt vid förebyggande insatser

Delegering av beslutanderätten kan enligt 47 § SoL ske endast till ut skott. Det är således inte möjligt att delegera beslutanderätten till en tjänsteman eller till ordförande. Samma delegeringsbestämmelser gäller för beslut om upphörande av förebyggande insats och omprövning av om insatsen skall fortgå.

Verkställighet och överklagande av beslut om förebyggande insatser

Beslut om förebyggande insatser med stöd av 22 § LVU gäller enligt 40 § första stycket LVU omedelbart. Det kan således verkställas även om beslutet överklagas.

SOSFS 1997:15

Beslut om förebyggande insatser kan enligt 41 § första stycket 4 LVU överklagas hos länsrätten. Likaså kan beslut om fortsatt insats eller upphörande av insats överklagas. Det innebär att ett överklagbart beslut uppstår vid varje omprövning.

Offentligt biträde vid förebyggande insatser

Offentligt biträde enligt 41 § RhjL kan inte förordnas när det gäller åt gärd enligt 22 § LVU. Biträde enligt rättshjälpslagen kan i dessa ären den i vissa fall erhållas inom ramen för den allmänna rättshjälpen.

SOSFS

17 Offentligt biträde och ställföreträdare

1997:15

Offentligt biträde innebär kostnadsfri juridisk hjälp genom det allmännas försorg. Ett offentligt biträde skall tillvarata sin huvudmans intressen men kan inte utan fullmakt självständigt vidta rättshandlingar för denne. Utöver möjligheterna att få hjälp genom ett offentligt biträde finns rätt för den enskilde att i alla ärenden hos myndighet och mål i förvaltningsdomstol själv anlita biträde eller ombud (9 § FL, 48 § FPL). Det sker då på egen bekostnad.

Mål/ärenden i vilka rättshjälp genom offentligt biträde kan förordnas

I 41 § RhjL anges de mål eller ärenden i vilka offentligt biträde kan beviljas. Huvudregeln enligt 41 § 3 RhjL är att offentligt biträde skall för ordnas i mål eller ärenden 1. angående beredande av vård enligt 2 eller 3 § LVU, 2. angående omedelbart omhändertagande enligt 6 § LVU, 3. angående upphörande av vård enligt 21 § LVU, 4. angående flyttningsförbud enligt 24 § eller upphörande av flyttnings förbud enligt 26 § LVU, eller 5. hos allmän förvaltningsdomstol vid överklagande enligt 41 § första stycket 1 LVU, dvs. när nämnden har beslutat om var vården av den unge skall inledas eller beslutat att flytta – eller inte flytta – den unge från det hem där han vistas.

Rätt till offentligt biträde

Enligt 42 § RhjL skall rättshjälp genom offentligt biträde beviljas den som åtgärden avser, om det inte kan antas att behov av biträde saknas. Endast särskilda omständigheter kan föranleda avsteg från huvudregeln. Det ligger i sakens natur att offentligt biträde inte behöver förordnas om det redan från början står klart att myndighetens beslut kommer att gå i den riktning som den enskilde önskar. Omständigheterna kan även vara sådana att offentligt biträde inte skall förordnas, om den som t.ex. omhändertagits för vård enligt LVU fått sin begäran om vårdens avslutande avslagen och kort därefter på nytt återkommer med samma begäran. I mål eller ärenden enligt LVU är det den unge som ärendet rör. Det är alltså den unge som beviljas offentligt biträde. I 42 § RhjL anges att offentligt biträde i mål eller ärende som avses i 41 § 3 RhjL även skall förordnas för vårdnadshavare om det inte måste antas att behov av biträde saknas.

SOSFS 1997:15

Enligt 44 § första stycket RhjL förordnas gemensamt biträde för den unge och vårdnadshavaren i mål eller ärende enligt 41 § 3 RhjL om det inte föreligger motstridiga intressen dem emellan. Eftersom motstridiga intressen regelmässigt får anses föreligga när beslut om omhändertagande eller ansökan om vård grundas på att föräldrarna brustit i omsorgen om den unge, är det normala i dessa ärenden att två biträden utses – ett åt den unge och ett åt föräldrarna. I vissa fall kan föräldrarna få var sitt biträde. Även syskon kan ha olika offentliga biträden. Exempel på en situation då ett gemensamt biträde kan förordnas är då såväl den unge som vårdnadshavaren motsätter sig behövlig vård och då den unges vårdbehov grundas på eget beteende och hemmiljön inte kan sägas ha inverkat på något beaktansvärt sätt (prop. 1994/95:224 s. 46).

Det offentliga biträdets/ställföreträdarens uppgifter

I LVU-mål är den unge alltid part och har talerätt. Den unge saknar dock processbehörighet, dvs. rätt att själv föra sin talan, före fyllda 15 år. Den unge blir som regel processbehörig vid 18 år, men både i 36 § första stycket LVU och 56 § SoL finns specialregler som ger den unge processbehörighet från och med 15 års ålder. Barnets offentliga biträde är även barnets ställföreträdare i LVUmål (36 § andra stycket LVU). Det innebär att barnet genom sin ställ företrädare kan överklaga beslut om vård med stöd av LVU. Det offentliga biträdet/ställföreträdaren skall tillvarata barnets in tressen (prop. 1994/95:224 s. 57). ”Ställföreträdaren skall tillvarata barnets intresse. Han bör alltså framföra de synpunkter och önskemål som barnet har. Skulle ställföreträdaren ha en annan uppfattning än barnet, bör han med beaktande av barnets önskemål hävda den uppfattning som han anser bäst tjänar barnets intresse. Om barnet så önskar, skall han t.ex. se till att beslut och domar blir överklagade. Ställföreträdaren är samtidigt barnets offentliga biträde och skall i den egenskapen ta till vara barnets bästa i olika hänseenden. Han skall bl.a. fungera som barnets rådgivare. Vidare skall han bevaka att nödvändig utredning angående barnets person, t.ex. utlåtanden från barnpsykologer eller annan expertis, inhämtas.”

Motiveringen till att barnets offentliga biträde också är ställföreträdare för barnet är att det i mål om tvångsomhändertagande ofta föreligger motstridiga intressen mellan barn och föräldrar. Det är därför rimligt att barnet har möjlighet att agera oberoende av vårdnadshavaren och socialnämnden och själv kunna överklaga beslut. Nämndens skyldigheter att göra nödvändiga utredningar om den unge och överklaga domstols beslut i de fall dessa inte tillvaratar den unges intresse enligt nämndens uppfattning, förändras inte i och med att den unge får en ställföreträdare. Det offentliga biträdets uppgift är att ge parten det stöd och den hjälp som behövs så att utredningen blir så fullständig som möjligt.

SOSFS 1997:15

Det offentliga biträdets insatser kan vara särskilt betydelsefulla på utredningsstadiet. I 45 § RhjL anges att det offentliga biträdet får föran stalta om sådan utredning som är skäligen påkallad för att ta till vara rätten för den som beviljats biträde och som inte kan erhållas genom den myndighet som handlägger målet eller ärendet. Socialstyrelsen ser det som naturligt att barnets egen vilja och åsikter med stigande ålder blir styrande för ställföreträdarens agerande. Ställföreträdaren bör kunna motivera sin bedömning av barnets intresse, om han har en annan uppfattning än barnet. Om den unge fyllt 15 år, blir inte det offentliga biträdet barnets ställföreträdare. Eftersom den unge då själv kan föra sin talan kan han om han önskar ge biträdet fullmakt att företräda honom. Biträdet blir då också ombud.

Ansökan om offentligt biträde

Enligt 43 § första stycket RhjL beviljas rättshjälp genom offentligt bi träde efter ansökan eller då annars anledning föreligger. Ansökan om rättshjälp genom offentligt biträde ges enligt 43 § femte stycket RhjL in till den myndighet som handlägger målet eller ärendet. Om myndigheten inte själv får bevilja rättshjälpen – vilket socialnämnden inte får – ankommer det på myndigheten att till behörig myndighet överlämna ansökan jämte eget yttrande. När det gäller LVU-ärenden som handläggs i socialnämnd skall överlämnande av rättshjälpsansökan ske till länsrätten. Det vanliga i LVU-mål är emellertid att socialnämn den i egenskap av handläggande myndighet hos länsrätten anmäler att behov av offentligt biträde föreligger. Detta skall göras oberoende av om den enskilde begärt biträde eller inte. Nämnden har ett ansvar för att den som ärendet rör får denna hjälp, om det inte kan antas att behov av biträde saknas. Om den enskilde själv ansökt om rättshjälp hos länsrätten, skall länsrätten som regel inhämta socialnämndens yttrande över ansökan (43 § sista stycket RhjL, 32 § RhjF).

Vem förordnar offentligt biträde?

Enligt 43 § andra stycket RhjL är det länsrätten som prövar frågan om biträde när det gäller mål eller ärende enligt LVU.

Vem kan förordnas som offentligt biträde?

Den som beviljats biträde kan själv föreslå någon. Om denne person är lämplig, skall, enligt 44 § första stycket RhjL, denne förordnas om detta inte skulle medföra avsevärt ökade kostnader eller i övrigt särskilda skäl föranleder annat. Såväl socialnämnden som den unge eller vårdnadshavaren kan komma med förslag på lämplig person. Det behöver inte vara en jurist som förordnas som biträde. I praktiken förordnar dock domstolarna så gott som alltid jurister som offentliga biträden i mål enligt LVU.

SOSFS 1997:15

Socialstyrelsen vill understryka att ett biträde som företräder barnet, bör ha goda kunskaper om barn och barns behov i olika åldrar.

Byte av offentligt biträde

Byte av biträde får enligt 21 § andra stycket RhjL endast ske efter sär skilt tillstånd av den myndighet som förordnat biträdet. Sådant tillstånd får lämnas om djupgående motsättningar uppstått mellan biträdet och den som han biträder eller om andra särskilda skäl föreligger.

När skall offentligt biträde förordnas?

Rätten till biträde föreligger inte enbart vid ett ärendes slutbehandling. Tvärtom föreligger många gånger behov av ett offentligt biträde redan under ärendets handläggning i socialnämnden. Ett offentligt biträdes insatser torde i allmänhet vara av stor betydelse på utredningsstadiet och då särskilt i sådana ärenden där motstridiga uppgifter har lämnats. Genom ett förtroendefullt samarbete med den enskilda parten torde ett biträde ofta kunna bidra till ett tillförlitligt och fullständigt beslutsunderlag och en nyanserad bedömning av olika förhållanden. Enligt Socialstyrelsens uppfattning bör frågan om förordnande av offentligt biträde övervägas av nämnden så snart som möjligt när nämnden anser att vård utanför hemmet kan komma i fråga. På detta stadium kan nämnden inte veta om den eventuella vården kommer att ske med stöd av socialtjänstlagen eller LVU. Biträdet har i denna situation en funktion att fylla vad gäller vårdnadshavarnas och den unges möjlighet att se vilka alternativ till en placering utanför hemmet som kan finnas i det enskilda fallet. Om det däremot verkar stå klart att vården kan ges med stöd av socialtjänstlagen, bör socialnämnden avvakta med att anmäla behov av offentligt biträde.

Biträdets rätt att närvara vid nämndens sammanträde

JO har tagit upp frågan om offentligt biträdes rätt att närvara vid socialnämndens sammanträde (JO 1983/84 s. 180). JO anförde, att om parten begär att få närvara vid nämndens sammanträde bör även det offentliga biträdet beredas tillfälle härtill.

SOSFS

18 Beslutanderätt och delegering

1997:15

Delegeringsbestämmelser finns i 6 kap. 33–38 §§ KL och 47–49 §§ SoL. Delegering innebär att socialnämnden uppdrar till någon att fatta beslut på nämndens vägnar. Besluten gäller på samma sätt som om nämnden själv fattat dem. Utöver delegering finns i LVU i vissa angivna fall en kompletterande beslutanderätt (jfr 49 § SoL). Till skillnad från beslutanderätt genom delegering är den kompletterande beslutanderätten endast avsedd att begagnas då beslut av socialnämnden eller delegat inte går att avvakta. Se vidare Socialstyrelsens allmänna råd (1994:3) ”Handläggning och dokumentation inom socialtjänsten” och bilaga 3 till Kommunförbun dets cirkulär 1990:85.

Delegering till avdelning

Följande beslut enligt socialtjänstlagen eller LVU får enligt 47 § Sol endast delegeras till särskild avdelning som består av ledamöter eller ersättare i nämnden (utskott): – beslut om att lämna medgivande åt enskilt hem att bereda en underårig stadigvarande vård eller fostran (25 § SoL) – övervägande av om fortsatt vård för underårig som är placerad för vård med stöd av SoL fortfarande behövs (28 § SoL) – beslut om ansökan till länsrätt om vård med stöd av LVU (4 § LVU) – beslut om omedelbart omhändertagande enligt LVU (6 § LVU) – beslut om hur vården av den unge skall ordnas och var han skall vistas under vårdtiden (11 § första stycket LVU) – beslut om att den unge får vistas i sitt eget hem under vårdtiden (11 § andra stycket LVU) – övervägande av om vård för en underårig som är placerad för vård med stöd av 2 § LVU fortfarande behövs (13 § andra stycket LVU) – prövning av om vård med stöd av 3 § LVU skall upphöra (13 § tred je stycket LVU) – övervägande av om beslut om besöksförbud eller hemlighållande av vistelseort med stöd av 14 § andra stycket 1 och 2 LVU fortfa rande behövs (14 § tredje stycket LVU) – beslut att vården med stöd av LVU skall upphöra (21 § LVU) – beslut att den underårige skall hålla kontakt med en särskilt utsedd kontaktperson eller delta i behandling i öppna former inom socialtjänsten med stöd av 22 § första stycket 1 och 2 (22 § LVU) – prövning av om beslut med stöd av 22 § första stycket LVU skall upphöra (22 § tredje stycket LVU) – beslut om att förebyggande insatser enligt 22 § LVU skall upphöra (22 § tredje stycket LVU)

SOSFS 1997:15

– ansökan till länsrätten om flyttningsförbud för viss tid eller tills vi dare (24 § LVU) – övervägande av om flyttningsförbud fortfarande behövs (26 § LVU) – beslut om tillfälligt flyttningsförbud (27 § LVU) – beslut om begäran om biträde av polis (43 § 1 och 2 LVU).

Kompletterande beslutanderätt

Ibland behöver beslut kunna fattas skyndsamt. Därför har i lagtexten särskilt angetts i vilka fall det föreligger en rätt att fatta beslut i nämndens ställe (49 § SoL). Det är i dessa fall inte fråga om delegering utan om en kompletterande beslutanderätt . Den kompletterande beslutanderätten är inte avhängig av beslut i nämnden utan följer direkt av lag. Syftet är att någon beslutsbehörig alltid skall finnas att tillgå. När vice ordföranden tjänstgör går denne in i ordförandens ställe och något särskilt förordnande för honom behövs inte. I följande fall har ordförande eller annan ledamot som nämnden har förordnat tillagts kompletterande beslutanderätt: – beslut om omedelbart omhändertagande (6 § andra stycket LVU) – beslut om hur vården av den unge skall ordnas och var han skall vistas under vårdtiden (11 § första stycket LVU) – beslut om att medge den unge att under vårdtiden vistas i sitt eget hem (11 § andra stycket LVU) – beslut om tillfälligt flyttningsförbud (27 § första stycket LVU).

I följande fall har någon ledamot eller tjänsteman som nämnden förordnat tillagts kompletterande beslutanderätt: – begäran om biträde av polismyndigheten för att genomföra beslut om vård eller omhändertagande med stöd av LVU (43 § 2 LVU).

Övriga beslut

Enligt 43 § 1 LVU får socialnämnden eller nämndens ordförande eller rätten begära biträde av polismyndighet för att bereda läkare tillträde till den unges hem eller att inställa den unge till läkarundersökning (32 § LVU).

Beslut som går att delegera till tjänsteman

De beslut som inte omfattas av delegeringsbestämmelserna i 47 och 48 §§ SoL går i princip att delegera till antingen ordförande, annan ledamot i nämnden eller till anställd i kommunen.

SOSFS

19 Överklagande och verkställighet

1997:15

Enligt 22 § FL får ett beslut överklagas av den som beslutet angår, om det har gått honom emot och beslutet kan överklagas.

Beslut enligt LVU som går att överklaga

De beslut enligt LVU som går att överklaga anges i 41 § LVU. Av pa ragrafens andra stycke framgår att andra beslut med stöd av LVU inte kan överklagas. Socialnämndens beslut får enligt 41 § LVU överklagas till länsrät ten när nämnden har – beslutat om var vården av den unge skall inledas eller beslutat i fråga om att flytta den unge från det hem där han vistas, – beslutat i fråga om fortsatt vård med stöd av lagen, – med stöd av 14 § beslutat i fråga om umgänge, eller beslutat att den unges vistelseort inte skall röjas, – fattat beslut enligt 22 § eller prövat om sådant beslut skall upphöra att gälla, – med stöd av 31 § beslutat i fråga om umgänge, eller – beslutat i fråga om fortsatt flyttningsförbud.

Andra beslut

Beslut fattade av föreståndare vid särskilda ungdomshem går inte att överklaga utom beslut enligt 42 § LVU. Sistnämnda beslut avser för störande eller försäljning av egendom enligt 20 § LVU.

Beslut i länsrätt och kammarrätt

Rättens beslut enligt 8 § LVU i fråga om förlängd ansökningstid och enligt 32 § LVU om läkarundersökning kan inte överklagas. Andra beslut av länsrätten kan enligt 33 § FPL överklagas till kam marrätten. Prövningstillstånd i kammarrätten fordras inte vid överklagande av beslut enligt LVU. Kammarrättens beslut överklagas hos Regeringsrätten som endast tar upp överklaganden om prövningstillstånd meddelas. Vanligaste grunden för prövningstillstånd i sociala mål är att det finns behov av vägledande domar, dvs. det behövs preju dikat på området. Prövningstillstånd kan även ges om det föreligger synnerliga skäl för en prövning, som att det finns grund för resning el ler att utgången i kammarrätten beror på grovt förbiseende eller grovt misstag (36 § FPL).

Rättens beslut om omedelbar verkställighet

Enligt 40 § LVU får rätten förordna att beslut som rätten meddelar skall gälla omedelbart. Ett sådant beslut förutsätter inte något yrkande

SOSFS 1997:15

av part. Om emellertid en part framställt yrkande om omedelbar verkställighet men inte fått bifall till detta, har beslutet i den delen gått parten emot, även om han fått bifall till sina yrkanden i huvudfrågan. Detta medför att part har rätt att överklaga beslutet om verkställighet. Regeringsrätten har (RÅ 1991 ref 62) prövat denna fråga i ett fall då socialnämnden i en ansökan om LVU-vård yrkat att beslutet skulle gälla omedelbart och detta yrkande inte bifölls. Regeringsrätten uttalade att det varken i LVU eller i FPL finns några inskränkningar av rätten att överklaga beslut varigenom ett yrkande om omedelbar verkställighet har avslagits. Hur beslut överklagas m.m. se Socialstyrelsens allmänna råd (1994:3) ”Handläggning och dokumentation inom socialtjänsten”.

Vem kan överklaga?

Allmänt gäller att enligt 22 § FL får ett beslut överklagas av den som beslutet angår, om det har gått honom emot. Motsvarande bestämmelse finns i 33 § FPL vilken gäller vid överklagande av allmän förvalt ningsdomstols beslut. Varken socialtjänstlagen eller LVU innehåller några bestämmelser om vem som har rätt att överklaga beslut enligt dessa lagar utan frågan om vem som kan överklaga ett visst beslut får utläsas av rättspraxis. Det är viktigt att påpeka att socialnämnden inte har att pröva andra formfrågor än om klagoskriften inkommit i rätt tid. Prövning av andra frågor, som om den klagande har talerätt och liknande, ankommer på överinstansen, för socialtjänstens del oftast länsrätten. Om en klagoskrift inkommit till socialnämnden, har socialnämnden endast att konstatera om den inkommit i rätt tid och i så fall översända den till länsrätten.

Den unge

Ungdomar över 15 år

Den unge är alltid – oavsett ålder – part i ett LVU-mål. Enligt 56 § SoL och 36 § LVU får en underårig som fyllt 15 år själv föra talan i mål och ärenden enligt socialtjänstlagen och LVU. De är således processbehö riga. Ungdomar över 15 år har rätt att själva överklaga beslut enligt socialtjänstlagen och LVU som rör dem.

Barn under 15 år

När det gäller barn som är yngre än 15 år måste barnets talan föras av ställföreträdare. Den uppgiften ligger på barnets vårdnadshavare, dvs. oftast föräldrarna. I vissa mål och ärenden enligt LVU förordnas dock offentligt bi träde enligt rättshjälpslagen (41 § 3). Den unges offentliga biträde är då tillika ställföreträdare för den unge om biträdet inte samtidigt är förordnat som biträde för vårdnadshavaren (36 § andra stycket LVU). Det innebär att i de fall offentligt biträde förordnas har den unge en

SOSFS 1997:15

utanförstående ställföreträdare vars intresse inte är motstridigt den unges. Det offentliga biträdet kan i denna egenskap överklaga beslut enligt LVU.

Vårdnadshavaren

Vårdnadshavaren för den unge har rätt att överklaga inte endast i kraft av sin ställning som ställföreträdare för den unge, utan även i sin egenskap av den som ansvarar för den unges person. Det är de rättigheter och skyldigheter för vårdnadshavaren som följer av 6 kap. FB som innebär att vårdnadshavaren berörs av frågor rörande den unge på ett sådant sätt att rätt att klaga föreligger. Det innebär att vårdnadshavaren har kvar sin talerätt även sedan den unge fyllt 15 år. Vårdnadshavarens talerätt i frågor om den unge rubbas således inte av att den unges talan kan föras av den unge själv eller av en ställföreträdare för den unge (RÅ83 2:18).

Förälder som inte är vårdnadshavare

En förälder som inte är vårdnadshavare saknar som regel klagorätt. Denne är varken ställföreträdare för den unge eller ansvarig för den unges person på ett sådant sätt att klagorätt följer. Det finns flera avgöranden i Regeringsrätten som visar att en förälder som inte är vårdnadshavare för barnet saknar rätt att överklaga frågor om tvångsvård, t.ex. vid beredande av vård; RÅ 1961 S 170, RÅ72 S 32 och vid upphörande av tvångsvård RÅ68 ref 33. Om ett beslut däremot riktar sig direkt mot en förälder som inte är vårdnadshavare kan denne överklaga. Beslutet angår då honom per sonligen (RÅ 1984 2:38).

Socialnämnden

Socialnämnden kan överklaga länsrätts och kammarrätts beslut både när nämnden står som sökande och när nämndens eget beslut överklagas. Beslut som fattats med stöd av delegation eller kompletterande be slutanderätt överklagas på samma sätt som nämndens beslut.

Verkställighet av beslut

Enligt 40 § första stycket LVU gäller beslut om omedelbart omhän dertagande (6 § LVU), om förebyggande insatser (22 § LVU) eller om tillfälligt flyttningsförbud (27 § LVU) omedelbart. Andra beslut av socialnämnden gäller omedelbart, om nämnden inte förordnar något annat (40 § andra stycket). Bestämmelsen i paragrafens andra stycke avser framför allt beslut i vårdsituationer, t.ex. beslut om hur vården skall ordnas enligt 11 § LVU, beslut om vårdens upphörande enligt 13 § LVU eller beslut om umgänge enligt 14 § LVU. Sådana beslut gäller omedelbart om nämn den inte förordnat att de skall gälla först sedan de vunnit laga kraft.

SOSFS 1997:15

Ett sådant förordnande torde sällan vara i nämndens intresse eftersom det hindrar nämnden från att verkställa beslutet innan den eller de högre instanserna beslutat. Tidsutdräkten innan beslutet vinner laga kraft kan bli lång om beslutet överklagas. Rätten får förordna att andra beslut som rätten har meddelat skall gälla omedelbart (40 § tredje stycket LVU). När allmän förvaltningsdomstol beslutat i andra frågor än dem som anges i 40 § första stycket LVU gäller beslutet först sedan det vunnit laga kraft. Rätten får dock förordna att även andra beslut skall gälla omedelbart. Det gäller t.ex. vid beslut om vård enligt LVU, flyttnings förbud eller umgängesbegränsning. Rättens beslut om upphörande av vård får verkställas omedelbart endast om rätten förordnat om detta. Om ett beslut skall verkställas omedelbart, är det därför viktigt att socialnämnden yrkar detta i rätten.

Inhibition

Den som vill hindra verkställigheten av ett beslut som gäller omedelbart kan överklaga det och begära inhibition enligt 28 § FPL. Ett be slut om inhibition innebär att det överklagade beslutet tills vidare inte får verkställas. Besvärsinstansen har att omgående pröva en inhibi tionsbegäran. Därefter handläggs målet i vanlig ordning. Se vidare Socialstyrelsens allmänna råd (1994:3) ”Handläggning och dokumentation inom socialtjänsten”.

SOSFS

20 Överflyttning av vårdnad

1997:15

Vård enligt LVU innebär inte att vårdnadshavaren fråntas den rättsli ga vårdnaden av barnet. Däremot kan vårdnaden sägas vila medan socialnämnden med stöd av LVU övertar bestämmanderätten över bar net. Den faktiska vården utövas ofta av familjehemsföräldrarna eller ett HVB. Syftet med vård enligt LVU är att barnet på sikt skall kunna åter förenas med sina föräldrar eller kunna flytta ut i självständigt boende. Även om en strävan bör vara att föräldrar och barn skall återförenas kan man inte bortse från att det förekommer fall där en återförening inom överskådlig tid ter sig orealistisk på grund av föräldrarnas förhållanden. I föräldrabalken finns bestämmelser som innebär att vårdnaden kan flyttas från föräldrarna till andra personer (6 kap. 7 och 8 §§ FB). Det är endast socialnämnden som har rätt att väcka talan i dessa ärenden.

Föräldrabalkens bestämmelser

6 kapitlet 7 § föräldrabalken

Enligt 6 kap. 7 § FB kan vårdnaden om barnet flyttas över till en eller flera särskilt utsedda vårdnadshavare, om en förälder vid utövandet av vårdnaden om ett barn gör sig skyldig till missbruk eller försummelse eller i övrigt brister i omsorgen om barnet på ett sätt som medför bestående fara för barnets hälsa eller utveckling. I flertalet fall bör ett ingripande enligt LVU vara tillräckligt för att skydda barnet från en förälder som försummar vårdnaden. Överflytt ning av vårdnaden på grund av en förälders eller bådas olämplighet torde i de flesta fall aktualiseras bara om barnet har beretts vård med stöd av LVU. Socialnämndens arbete bör inriktas på att återförena barn och föräldrar. Först när en återförening inte kan komma till stånd trots långvariga och omfattande insatser från nämndens sida bör det bli fråga om att ändra vårdnaden (prop. 1981/82:168 s. 37 och 68).

6 kapitlet 8 § föräldrabalken

Har ett barn stadigvarande vårdats i ett annat enskilt hem och det uppenbart är bäst för barnet att få stanna kvar där, kan vårdnaden överflyttas till familjehemsföräldrarna enligt 6 kap. 8 § FB. Vårdnaden kan i dessa fall flyttas över till familjehemsföräldrarna utan att det föreligger några egentliga missförhållanden hos de biologiska föräldrarna. Syftet med dessa bestämmelser är att göra det möjligt för barn som har rotat sig i ett familjehem att få stanna kvar i en miljö där de funnit sig tillrätta och där de känner en större samhörighet och känslomässig förankring än i det egna hemmet. Stort avseende måste fästas vid barnets egen inställning. Det krävs att barnet uppfattar familjehemmet

SOSFS 1997:15

som sitt eget hem. Barnets känslomässiga relationer till familjehem met måste noga utredas. Det krävs vidare att barnet bott i familjehemmet väsentlig tid. Tiden måste naturligtvis sättas i relation till barnets ålder och tidsuppfattning. Om föräldrarna under denna tid inte visat barnet något intresse eller om kontakterna varit sporadiska och skett under uppslitande former, kan en vårdnadsöverflyttning aktualiseras. Vårdnaden kan med stöd av 6 kap. 8 § FB endast överflyttas till famil jehemsföräldrarna.

Konsekvenser av en vårdnadsöverflyttning

När vårdnaden flyttas över till familjehemsföräldrarna upphör famil jehemmet att vara ett familjehem och nämndens särskilda tillsyn enligt 26 § SoL och 39 § SoF upphör. Likaså upphör nämndens skyldig het att överväga/ompröva vården. Nämndens allmänna skyldighet att jämlikt 3 och 12 §§ SoL på olika sätt ge barn och de nya vårdnadshavarna råd, stöd och hjälp kvarstår dock. Den kommun som ansökt om överflyttning av vårdnaden till famil jehemmet skall kunna fortsätta att ge hemmet ekonomisk ersättning i den mån barnets egna medel i form av bidrag, pension och andra medel som vårdnadshavaren kan uppbära för barnets räkning, inte räcker till. Ersättningen tillsammans med barnets egna medel bör vara skälig i förhållande till omfattningen av uppdraget (prop. 1996/97:124 s. 119).

Dessa allmänna råd ersätter Socialstyrelsens allmänna råd (1981:2) ”LVU, Lagen med särskilda bestämmelser om vård av unga”, utgiven i den sär skilda skriftserien Allmänna råd från Socialstyrelsen samt Meddelandeblad nr 52/84, 29/85, 25/87 och 12/90.

Socialstyrelsen

ANN-MARIE BEGLER

Suzanne Julin (Socialtjänstgruppen)

SOSFS

Referenslista

1997:15

Regeringsrättsavgöranden

RÅ82 2:49 Motivering av beslut vid omedelbart omhändertagande RÅ82 2:74 Samtycke endast omfattande placering hos mormor RÅ83 2:40 Inhibition RÅ83 2:52 Vård med stöd av LVU i jämförelse med annan vård RÅ83 2:87 Förutsättningar för vård enligt LVU när samtycke till vården lämnats RÅ83 2:102 Aktualitetsprincipen RÅ83 2:108 Överklagande av domstolsbeslut om att vägra flyttningsförbud RÅ84 2:31 Annat socialt nedbrytande beteende RÅ84 2:38 Umgänge med förälder som inte är vårdnadshavare RÅ84 2:78 Flyttningsförbud för viss tid eller tills vidare RÅ85 2:26 Invandrad familj, barn med särskilda behov RÅ85 2:46 Lindrigt förståndshandikappade föräldrar RÅ85 2:83 Psykisk sjukdom hos föräldrarna RÅ 1986 not 502 Överklagande av placeringsbeslut – risk för skada vid överflyttning RÅ 1986 ref 4 Samtycke till vård lämnat endast för viss tid RÅ 1987 ref 8 Den unge fyllt 20 år efter länsrättens beslut om vård med stöd av LVU RÅ 1987 ref 123 Upphörande av vård – flyttningsförbud RÅ 1988 ref 79 Flyttningsförbud RÅ 1989 ref 50 Behörig kommun RÅ 1989 not 169 Risk för störande ingripande i vården RÅ 1990 ref 97 Allvarlig relationsstörning – upphörande av vården – umgängesförbud RÅ 1991 ref 62 Överklagande av beslut om omedelbar verkställighet RÅ 1991 ref 89 Behörig kommun RÅ 1992 ref 6 Förutsättningar för vård enligt LVU RÅ 1992 not 418 Sekretess beträffande familjehemsersättning RÅ 1993 ref 72 Begränsning av telefonkontakt RÅ 1995 ref 38 Samtycke till vård lämnat på ett sent stadium RÅ 1995 ref 39 Om det pga. brister i föräldrarnas omsorg finns påtaglig risk att barnets hälsa och utveckling skadas

SOSFS 1997:15

RÅ 1995 ref 46 Psykiskt störd ensamstående förälder – påtaglig risk RÅ 1995 ref 64 Mycket omfattande insatser i hemmet RÅ 1996 ref 61 Omsorgsbrist – 16-årig flicka med sjukdomssymtom

Propositioner

1979/80:1 Om socialtjänsten 1981/82:168 Vårdnad och umgänge m.m. 1984/85:171 Särskilda insatser inom socialtjänsten för ungdomar i samband med missbruk och kriminalitet m.m. 1989/90:28 Vård i vissa fall av barn och ungdomar 1993/94:149 Åligganden för personal inom hälso- och sjukvården, m.m. 1994/95:224 Barns rätt att komma till tals 1995/96:196 Besöksinskränkningar vid viss tvångsvård 1996/97:25 Svensk migrationspolitik i globalt perspektiv 1996/97:113 God man för ensamma flyktingbarn

JO-uttalanden

1979/80 s. 278 1993/94 s. 277 1980/81 s. 287 1994/95 s. 292 1981/82 s. 172 1995/96 s. 89 1983/84 s. 180 1995/96 s. 320 1986/87 s. 145 1996/97 s. 284 1988/89 s. 178 1989/90 s. 248 1985-12-18 dnr 2989-1995 1990/91 s. 168 1995-11-24 dnr 4105-1994 1991/92 s. 266 1995-11-27 dnr 4065-1994 1992/93 s. 405 1996-08-12 dnr 2446-1996 1992/93 s. 308 1996-09-24 dnr 1714-1995 1993/94 s. 240

SOSFS

1981:25 Socialstyrelsens föreskrifter för hälso- och sjukvårdspersonal om avfattande av intyg m.m. 1997:5 Rättsintyg vid utredning av vålds- och sexualbrott

Allmänna råd från Socialstyrelsen

1982: 2 Familjehem 1989: 5 Samarbete om barn och ungdom Sverige–Finland 1991: 3 Sexuella övergrepp mot barn

SOSFS 1997:15

1991: 4 Sekretess inom hälso- och sjukvården och socialtjänsten 1994: 3 Handläggning och dokumentation inom socialtjänsten

SoS-rapporter

1994:7 Ensam. Om flyktingbarn utan vårdnadshavare i Sverige

Meddelandeblad från Socialstyrelsen

9/90 Erkännande och verkställighet av utländska vårdnadsavgöranden m.m. 2/93 Kvinnlig könsstympning

SOSFS

Sakregister

1997:15

A – umgänge under 91

adressuppgift 78 – underställning 93 aga 25 – upphörande av 92 anabola steroider 35 fortsatt frivillig vård 54, 82 annat förhållande i hemmet 30 frivilliga insatser 11 annat socialt nedbrytande fysisk misshandel 25 beteende 34 förarbeten 10 ansökan om vård 37 förebyggande insatser – mellantavgifter 58 vång 102 företräde inför nämnd 37, 110

B förlängning av utredningstid 51

barnkonventionen 10 förutsättningar för tillämpning barnpsykiatrisk utredning 40 av LVU barns behov 12 – beteendefallen 32 barns tillgångar 58 – miljöfallen 23 barns uppfattning 37, 66, 89 föräldrars bestämmanderätt 56

behandlingsansvar 56

G

behandlingsplan 104 behörig kommun 48, 87 god man 14

behövlig vård 13

H

beroendeframkallande medel 33 hemflyttning 81 beräkning av tid 51, 52, 92 hem för särskild tillsyn 9, 62 beslutanderätt 105 hem för vård eller boende 61 bestämmanderätt 56 hemlig vistelseort 76 besöksbegränsning 71 hemmet 23, 30 beteendefall 32 hemplacering 62 brister i omsorgen 28 häktning 46 brott mot underåriga, läkarunder- – beräkning av tid vid 51 sökning 42 brottslig verksamhet 34

I D inhibition 55, 94, 116

internationella överenskommelser delegering 111 10, 85

E K

ersättning till familjehem 58 kompletterande beslutanderätt 48, Europakonventionen 10 92, 111, 112

F kontaktperson 103

familjehemsplacering 60 kriminalvård 33, 83 flyttningsförbud 82, 87 kvinnlig könsstympning 25 – ansökan om 87 könsstympning 25

– längd 89

L

– tidsbegränsat 90 lagstadgad tid 50, 92 – tillfälligt 92

SOSFS lagöverträdare 35 pass 57 1997:15

LPT 33, 84 placering i eget hem 62 LRV 33, 84 placeringsalternativ 60 LVM 33 placeringsbeslut 64 LVU platsanvisning 62 – förutsättningar för 11, 32 polisförhör med barn 47 – lämpligare än annan vård 33 polishandräckning 96 – varför en tvångslagstiftning? polishämtning 99 11 psykiskt störda ungdomar 35 läkarintyg 39 påtaglig risk för den unges hälsa läkarundersökning 41 eller utveckling 21, 88

M S

mellantvång 102 samtycke till behövlig vård 13 miljöfall 23 samtyckets utformning 18 missbruk av sexuella övergrepp 27 – anabola steroider 35 skolskolk 35 – beroendeframkallande medel släktingplacering 61 33 smittskyddslagen 84 misshandel 25 ställföreträdare 107 – enligt brottsbalken 26 syskonplacering 60 – fysisk 25 särskilda befogenheter 33, 62 – psykisk 27 särskilda ungdomshem 62 Münchhausen-syndrom

by proxy 26 T

telefon- och brevkontakt 73

N Tillfälligt flyttningsförbud 92

narkotika 33 tolk 74 nämndens bestämmanderätt 56 tvångslagstiftning 11 nämndens vårdansvar 57

närhetsprincipen 59 U

umgänge 70

O – begränsning av 71

offentligt biträde 69, 95, 106, 109 – med andra 72 ofött barn 23 – med förälder 72 omedelbart omhändertagande 43 underställning – beslutanderätt 48, 54 – vid flyttningsförbud 88 – förutsättningar 43 – vid omedelbart omhänder- – handläggning vid länsrätt 51 tagande 48 – placeringsbeslut vid 64 unga lagöverträdare 35 – underställning 50 upphörande av vård 79 – upphörande 54 – behövs inte längre – beteende- – verkställighet 54 fallen 81 omprövning av vård 66 – behövs inte längre – miljöotillbörligt utnyttjande 27 fallen 79 – pga. ålder 79

P – vid annan tvångsvård 83

part 108, 110 urinprov 104

SOSFS 1997:15

utlandsvistelse 31, 63, 85 Å

utlämnande av barns adress 78 åldersgränser vid utlämning för vård mellan nord- – beredande av vård 23, 32 iska länder 101 – mellantvång 102 utlänningslagstiftningen 85 – upphörande av vård 79 åtalsunderlåtelse 36

V verkställighet Ö

– av ett omedelbart omhänder- överflyttning av vårdnad 83, 89, tagande 54 117 – av vårdbeslut 67, 115 överklagande 113 – av vårdnad 24 överklagbarhet 113 villkorat beslut 49 övervägande vårdansvar, nämndens 57 – av flyttningsförbud 88 vård i eget hem 62 – av hemlighållande av vistelsevårdkostnader 58 ort 76 vårdnadshavare 13 – av umgängesinskränkning 74 vårdplan 38 – av vård 66 vårdtid 39