Socialstyrelsens föreskrifter och allmänna rådom läkarnas specialiseringstjänstgöring

Dessa föreskrifter ska tillämpas vid legitimerade läkares vidareutbildning för att uppnå specialistkompetens enligt 4 kap. 8 § patientsäkerhetslagen (2010:659).

För specialiteten rättsmedicin, och i tillämpliga delar för specialiteten rättspsykiatri, gäller vad som anges om vårdgivare i dessa föreskrifter och allmänna råd i stället Rättsmedicinalverket.

I föreskrifterna och de allmänna råden används beteckningen EES-land för en medlemsstat i Europeiska unionen samt för Norge, Island och Liechtenstein. Vad som anges om EES-land ska även gälla för Schweiz. Beteckningen tredjeland används för ett land som inte omfattas av första stycket.

Av 4 kap. 1 § patientsäkerhetsförordningen (2010:1369) framgår det att för att en legitimerad läkare ska uppnå specialistkompetens ska han eller hon förvärva de kunskaper, färdigheter och förhållningssätt som föreskrivs för specialistkompetensen genom specialiseringstjänstgöring under minst fem år. Den ska fullgöras genom tjänstgöring som läkare under handledning och genom deltagande i kompletterande utbildning. Meriter från utbildning på forskarnivå får tillgodoräknas i specialiseringstjänstgöringen.

Den legitimerade läkare som genomgår specialiseringstjänstgöring (ST-läkaren) ska ha ett utbildningsprogram som utgår från målbeskrivningen för specialiteten. Utbildningsprogrammet ska vara individuellt och omfatta den tjänstgöring och kompletterande utbildning som behövs för att uppfylla kompetenskraven i målbeskrivningen.

Allmänna råd

Det individuella utbildningsprogrammet bör innehålla – planerad intern och extern utbildning, – planerat deltagande i forsknings- och kvalitetsutvecklingsarbeten, och – planerad tid för regelbundna självstudier.

Där de anges i målbeskrivningen för specialiteten ska följande föreskrivna utbildningsaktiviteter genomföras: 1. auskultationer, 2. kliniska tjänstgöringar under handledning, 3. kurser, 4. kvalitets- och utvecklingsarbeten, och 5. självständiga skriftliga arbeten enligt vetenskapliga principer.

Om specialiseringstjänstgöringen genomförs på deltid, ska tjänstgöringstiden förlängas så att den sammanlagt motsvarar heltid under minst fem år. Semester och jourkompensationer får tillgodoräknas i specialiseringstjänstgöringen.

Handledning enligt 4 kap. 1 § patientsäkerhetsförordningen (2010:1369) ska ges med utgångspunkt i det individuella utbildningsprogrammet. Den ska ges kontinuerligt i form av stöd och vägledning.

Allmänna råd

Handledningen bör planeras in i ordinarie tjänstgöringsscheman.

För handledningen ska utses en huvudansvarig handledare som 1. ska ha bevis om specialistkompetens i den specialitet som ST-läkaren avser att uppnå, och 2. ska ha genomgått handledarutbildning.

För varje utbildningsperiod ska ST-läkaren ha tillgång till en handledare som 1. ska ha relevant specialistkompetens, och 2. ska ha genomgått handledarutbildning.

Allmänna råd

Handledarutbildningen bör omfatta handledning, pedagogik, metoder för bedömning, kommunikation och etik.

Handledaren och verksamhetschefen vid det tjänstgöringsställe där ST-läkaren huvudsakligen genomför sin specialiseringstjänstgöring ska bedöma ST-läkarens kompetensutveckling kontinuerligt med utgångspunkt i målbeskrivningen för specialiteten och det individuella utbildningsprogrammet. Bedömningen ska dokumenteras och ligga till grund för det intyg om uppnådd specialistkompetens som ska utfärdas efter fullgjord specialiseringstjänstgöring.

Allmänna råd

Bedömningen bör göras med på förhand kända och överenskomna metoder. Om bedömningen visar att ST-läkaren inte har uppfyllt kompetenskraven, bör det leda till en åtgärdsplan som omfattar – justeringar i det individuella utbildningsprogrammet, – förändringar i verksamhetens utbildningsinsatser, eller – tydligare krav på ST-läkarens insatser.

Vårdgivaren ska ansvara för att det i sådan verksamhet som tar emot läkare för specialiseringstjänstgöring finns de förutsättningar som behövs för att genomföra specialiseringstjänstgöring av hög och jämn kvalitet. Vårdgivaren ska vidare ansvara för att det finns tillgång till 1. en studierektor,

Vårdgivaren ska ansvara för att kvaliteten i specialiseringstjänstgöringen säkerställs genom systematisk granskning och utvärdering av om verksamheten uppfyller de krav som ställs i 3 och 4 kap. Kvaliteten i specialiseringstjänstgöringen ska även granskas och utvärderas av en extern aktör som inte får ha ekonomiska, administrativa eller organisatoriska kopplingar till vårdgivaren. Om granskningen eller utvärderingen visar att det finns brister, ska vårdgivaren åtgärda dessa.

Allmänna råd

Vårdgivaren bör se till att den externa granskningen och utvärderingen genomförs vart femte år.

Verksamhetschefen vid det tjänstgöringsställe där ST-läkaren huvudsakligen genomför sin specialiseringstjänstgöring ska ansvara för att 1. det individuella utbildningsprogrammet tas fram, regelbundet följs upp och vid behov revideras i samråd med studierektor, handledare och ST-läkaren, 2. en huvudansvarig handledare utses till ST-läkaren, och 3. den kontinuerliga bedömningen dokumenteras.

Allmänna råd

Verksamhetschefen bör hålla regelbundna utvecklingssamtal med ST-läkaren.

Om verksamhetschefen själv inte har ett bevis om specialistkompetens i den specialitet som ST-läkaren avser att uppnå, ska han eller hon utse en läkare som har sådan kompetens att göra den bedömning som anges i 3 kap. 4 §.

Studierektorn ska samordna den interna och externa utbildningen för ST-läkarna. Studierektorn ska ha 1. specialistkompetens, och 2. genomgått handledarutbildning.

Allmänna råd

Studierektorn bör utgöra en organisatorisk stödfunktion till verksamhetschef, handledare och ST-läkare. I studierektorns arbetsuppgifter bör ingå att – utarbeta introduktionsprogram för ST-läkarna, och – ta del av den bedömning som anges i 3 kap. 4 §.

För de specialiteter som specialistkompetens kan uppnås i ska följande indelning och benämning gälla.

För att få ett bevis om specialistkompetens i en grenspecialitet ska läkaren ha ett bevis om specialistkompetens i en basspecialitet enligt indelningen i 1 § eller i en motsvarande specialitet enligt äldre bestämmelser.

Allmänna råd

Specialiseringstjänstgöring i en grenspecialitet kan påbörjas inom ramen för specialiseringstjänstgöringen i basspecialiteten.

För att få ett bevis om specialistkompetens i en tilläggsspecialitet ska läkaren ha ett bevis om specialistkompetens enligt vad som anges i 4–13 §§ eller i en motsvarande specialitet enligt äldre bestämmelser.

Allmänna råd

Specialiseringstjänstgöring i en tilläggsspecialitet kan påbörjas inom ramen för specialiseringstjänstgöringen i basspecialiteten.

För att få ett bevis om specialistkompetens i allergologi ska läkaren ha ett bevis om specialistkompetens i någon av specialiteterna 1. allmänmedicin, 2. arbets- och miljömedicin, 3. barn- och ungdomsallergologi, 4. endokrinologi och diabetologi, 5. geriatrik, 6. hematologi, 7. hud- och könssjukdomar, 8. internmedicin,

För att få ett bevis om specialistkompetens i arbetsmedicin ska läkaren ha ett bevis om specialistkompetens i en specialitet som tillhör någon av 1. de barn- och ungdomsmedicinska specialiteterna, 2. de enskilda basspecialiteterna med undantag för klinisk farmakologi, klinisk genetik, rättsmedicin och socialmedicin, 3. de invärtesmedicinska specialiteterna, 4. de kirurgiska specialiteterna, 5. de neurologiska specialiteterna med undantag för klinisk neurofysiologi, eller 6. de psykiatriska specialiteterna.

För att få ett bevis om specialistkompetens i beroendemedicin ska läkaren ha ett bevis om specialistkompetens i någon av specialiteterna 1. barn- och ungdomspsykiatri, eller 2. psykiatri.

För att få ett bevis om specialistkompetens i gynekologisk onkologi ska läkaren ha ett bevis om specialistkompetens i någon av specialiteterna 1. obstetrik och gynekologi, eller 2. onkologi.

För att få ett bevis om specialistkompetens i nuklearmedicin ska läkaren ha ett bevis om specialistkompetens i någon av specialiteterna 1. klinisk fysiologi, 2. onkologi, eller 3. radiologi.

För att få ett bevis om specialistkompetens i palliativ medicin ska läkaren ha ett bevis om specialistkompetens i en specialitet som tillhör någon av 1. de barn- och ungdomsmedicinska specialiteterna, 2. de enskilda basspecialiteterna med undantag för arbets- och miljömedicin, klinisk farmakologi, klinisk genetik, rättsmedicin och socialmedicin, 3. de invärtesmedicinska specialiteterna, 4. de kirurgiska specialiteterna, 5. de neurologiska specialiteterna med undantag för klinisk neurofysiologi, eller 6. de psykiatriska specialiteterna.

För att få ett bevis om specialistkompetens i skolhälsovård ska läkaren ha ett bevis om specialistkompetens i någon av specialiteterna 1. allmänmedicin, 2. barn- och ungdomsmedicin, eller 3. barn- och ungdomspsykiatri.

För att få ett bevis om specialistkompetens i smärtlindring ska läkaren ha ett bevis om specialistkompetens i en specialitet som tillhör någon av 1. de barn- och ungdomsmedicinska specialiteterna, 2. de enskilda basspecialiteterna med undantag för klinisk farmakologi, klinisk genetik, rättsmedicin och socialmedicin, 3. de invärtesmedicinska specialiteterna, 4. de kirurgiska specialiteterna, 5. de neurologiska specialiteterna med undantag för klinisk neurofysiologi, eller 6. de psykiatriska specialiteterna.

För att få ett bevis om specialistkompetens i vårdhygien ska läkaren ha ett bevis om specialistkompetens i någon av specialiteterna 1. infektionssjukdomar, eller 2. klinisk mikrobiologi.

För att få ett bevis om specialistkompetens i äldrepsykiatri ska läkaren ha ett bevis om specialistkompetens i någon av specialiteterna 1. geriatrik, eller 2. psykiatri.

Om en läkare vill uppnå specialistkompetens i ytterligare en bas-, gren- eller tilläggsspecialitet, får tidigare specialiseringstjänstgöring tillgodoräknas efter prövning.

Den läkare som har en svensk doktorsexamen ska få ett bevis om specialistkompetens om han eller hon har 1. uppfyllt kompetenskraven i målbeskrivningen för specialiteten, och 2. fullgjort minst fyra och ett halvt års specialiseringstjänstgöring.

Detta gäller även för en utländsk doktorsexamen som av ett svenskt universitet, en svensk högskola eller Universitets- och högskolerådet har bedömts motsvara en svensk doktorsexamen.

Bestämmelser om vad som gäller för erkännande av bevis om specialistkompetens från ett annat EES-land än Sverige finns i 5 kap. 4 och 5 §§ patientsäkerhetsförordningen (2010:1369) och i 3 kap. 4 och 5 §§ Socialstyrelsens föreskrifter (SOSFS 2007:23) om erkännande av yrkeskvalifikationer inom hälso- och sjukvården.

Den läkare som har ett bevis om specialistkompetens från tredjeland efter att ha fullgjort minst tre års specialiseringstjänstgöring och därefter har tjänstgjort som specialist i en sådan omfattning att den sammanlagda tjänstgöringstiden inom specialiteten eller tiden för specialiseringstjänstgöring utgör minst fem år ska få ett bevis om specialistkompetens i motsvarande specialitet i Sverige. Detta gäller dock endast om han eller hon 1. genomför minst ett års specialiseringstjänstgöring i Sverige efter att ha fått svensk legitimation, och 2. uppfyller samtliga kompetenskrav i målbeskrivningen.

Den huvudansvariga handledaren och verksamhetschefen vid det tjänstgöringsställe där ST-läkaren huvudsakligen genomför sin specialiseringstjänstgöring ska bedöma om läkaren uppfyller samtliga kompetenskrav i målbeskrivningen under hans eller hennes specialiseringstjänstgöring. Om bedömningen visar att läkaren inte uppfyller kompetenskraven, ska specialiseringstjänstgöringen kompletteras med de föreskrivna utbildningsaktiviteter som anges i delmålen i målbeskrivningen. Den tid som anges i 4 § 1 ska vid behov förlängas.

En läkare får tillgodoräkna sig upp till fyra års tjänstgöring som läkare i ett annat EES-land än Sverige eller i tredjeland om han eller hon 1. har genomfört tjänstgöringen under handledning, 2. har fått ett intyg om tjänstgöringen från en verksamhetschef eller motsvarande i tjänstgöringslandet, 3. enligt en handledare i Sverige uppfyller kompetenskraven i delmålen i målbeskrivningen, och 4. har genomfört tjänstgöringen efter att ha fått behörighet att utöva läkaryrket i tjänstgöringslandet.

Intyget i 2 ska innefatta en beskrivning av tjänstgöringens innehåll och omfattning.

För att få ett bevis om specialistkompetens ska en ansökan göras hos Socialstyrelsen. Den ska göras på en särskild blankett (bilaga 1).

Uppnådd specialistkompetens enligt målbeskrivningen för den sökta specialiteten ska styrkas genom ett intyg (bilaga 2) som ska bifogas ansökan.

För att styrka att föreskrivna utbildningsaktiviteter har genomförts ska till ansökan även bifogas intyg om 1. auskultationer (bilaga 3), 2. kliniska tjänstgöringar under handledning (bilaga 4), 3. kurser (bilaga 5),

Ett intyg ska bifogas ansökan om ST-läkaren vill tillgodoräkna sig 1. godkänd svensk doktorsexamen, 2. utländsk doktorsexamen som har bedömts motsvara en svensk doktorsexamen, eller 3. utländsk tjänstgöring enligt 6 kap. 6 §.

När en specialistläkare från tredjeland ansöker om bevis om specialistkompetens enligt de förutsättningar som anges i 6 kap. 4 § ska i stället för vad som sägs i 2–4 §§ intyg om uppfyllda kompetenskrav enligt målbeskrivningen (bilagorna 8 a och 8 b) bifogas ansökan. Även det individuella utbildningsprogrammet ska bifogas en sådan ansökan. Om specialiseringstjänstgöringen kompletteras enligt 6 kap. 5 § andra stycket, ska sådana intyg som anges i 3 § bifogas ansökan.

Av 4 kap. 3 § patientsäkerhetsförordningen (2010:1369) framgår det att om det finns särskilda skäl, får Socialstyrelsen meddela bevis om specialistkompetens trots att läkarens utbildning inte uppfyller kraven i 4 kap. 1 § samma förordning eller i föreskrifter meddelade med stöd av 4 kap. 5 § förordningen.

Socialstyrelsen kan medge undantag från bestämmelserna i dessa föreskrifter, om det finns särskilda skäl.

1. Denna författning träder i kraft den 1 maj 2015. 2. Genom författningen upphävs Socialstyrelsens föreskrifter och allmänna råd (SOSFS 2008:17) om läkarnas specialiseringstjänstgöring. 3. Den upphävda författningen gäller dock fortfarande för läkare som har fått legitimation i Sverige eller motsvarande bevis om behörighet i annat EES-land före den 1 maj 2015 under förutsättning att läkaren begär att få sin ansökan prövad enligt den författningen och ansökan inkommer senast den 30 april 2022. 4. Vid tillämpningen av 3 kap. 2 § 1 och 4 kap. 4 § ska till och med den 30 april 2020, den läkare som har ett bevis om specialistkompetens i a) arbets- och miljömedicin eller företagshälsovård jämställas med den läkare som har ett bevis om specialistkompetens i arbetsmedicin,

26 § personuppgiftslagen (1998:204) följer att den sökande har rätt att begära ett utdrag från ärendehanteringssystemet och HOSP en gång per kalenderår.