SOU 1922:15fs

Kommunalförfattningssakkunnigas betänkande. 3,

Typ: SOU
Källa: urn.kb.se

Ur KB:s samlingar

Digitaliserad år 2016

Å å

§;5å: f

ga gjkfym

KOMMUNALFÖRFATTNINGSSAKKUNNIGAS

BETÄNKANDE

III

1 FRÅGA om ERSÃTTNING ÅT INNEHAVARE AV KOMMUNALA FÖRTROENDEUPPDBAG.

STOCKHOLM ME2 KUNGL.BOKTRYCKERIET.P. A. KORSTEDT SÖKER 201439

/zL/j

K INGSSAKKUNNIGAS

OMMLTNA.LBÖRFA1PN

BETÄNKANDE

III

AVGIVET DEN 18 JANUARI 1922 I FRÅGA om ERSÄTTNDKJÃTINNEHAVARE AV KOMMUNALA FÖRTROENDEUPPDRAG.

STOCKHOLM 1922 KlTNGI..BOKTRSFCKERIEU".I. A. Nousuw-:lrr SÖNI-IR 201435

Till

Herr Statsrådet och Chefen för Ku-ngl. socialdepartementct.

J ämlikt bemyndigande den 30 maj 1919 uppdrog statsrådet och

dåvarande

chefen för Kungl. civildepartementet åt undertecknade Lyberg, Rooth, Magnusson, Lidström och Persson att i egenskap sakkunniga inom departementet biträda

av med utredning och förslag rörande vissa spörsmål på kommunalförvaltningens

område. Undertecknad Lyberg anmodades att såsom ordförande leda de

sakkunnigas

arbeten, och till sekreterare förordnades undertecknad Oden. På grund

av senare, den 16 januari 1920, erhållet bemyndigande uppdrog departementschefen åt Oden att, med bibehållande av uppdraget såsom sekreterare hos de sakkunniga, i

egenskap av sakkunnig biträda med berörda utredning och förslag.

Sedan Kungl. Majzt den 21 maj 1920 bemyndigat statsrådet och chefen för civildepartementet att tillkalla två att jämte nämnda sakkunniga

personer nu verkställa utredning och avgiva förslag rörande ändringar ilandstingsförordningen i vissa angivna hanseenden, tillkallades ytterligare nämnde departe-

mentschef för berörda ändamål såsom sakkunniga borgmästaren G. M. Fredriksson Fant och kommunalkamreraren A. Sterne. Den 17 juni 1921 blev undertecknad Oden på begäran av dåvarande egen statsrådet och chefen för Socialdepartementet entledigad från sekreterareuppdraget och blev filosofie magistern E. A. Humble utsedd att sekreterare hos de vara sakkunniga. Av de för utredning och förslags avgivande till de sakkunniga hänvisade spörsmål behandlades i ett den 20 januari 1920 dagtecknat betänkande I fråga rätt att deltaga i kommunala val och avgöranden utan personlig om inställelse, fråga valkretsindelning vid kommunala och politiska val och om fråga sammanförande den kommunala och den politiska röstlängden; om av samt i ett den 12 februari 1921 dagtecknat betänkande II fråga upphörande den successiva förnyelsen kommunala muniom av av cipal- och stadsfullmäktige samt ändrad tid för desammas väljande och fråga mellan kommunalstämmas och kommunalfullmäktiges om gränsen befogenhet m. m. Efter avgivandet sistnämnda betänkande hava till behandling återstått av följande till de sakkunniga hänvisade spörsmål: fråga ersättning åt innehavare kommunala förtroendeuppdrag, om av fråga införande proportionellt valsätt vid vissa på landsting, stadsom av och kommunalfullmäktige ankommande val utöver vad därom redan är stadgat, fråga andra åtgärder för underlättat deltagande ikommunala represenom tantval än uppdelning i valdistrikt och för undanröjande vissa med sammanräkningen vid fråga om sättet av kommunalfullmäktigval förenade olägenheter samtliga dessa spörsmål ingående i de sakkunnigas ursprungliga uppdrag samt frågor ändringar i landstingsförordningen enligt särskilt uppdrag den om 21 maj 1920. AV dessa till behandling återstående spörsmål har i första hand frågan om ersättning åt innehavare kommunala förtroendeuppdrag gjorts till föremål för av de sakkunnigas prövning. I samband därmed har till behandling upptagits jämväl ett de särskilda spörsmål beträffande landstingsförordningen, som genom av förberörda uppdraget den 21 maj 1920 hänvisats till de sakkunniga, nämligen

D frågan rätt för landstingsman att erhålla dagtraktamente även under resdagar;

om och hava härvid i behandlingen deltagit förenämnda särskilt tillkallade sakkunniga Fant och Sterne. I dessa ämnen utarbetat betänkande III med därtill hörande,

statistiska centralbyrån på uppdrag utarbetad redogörelse rörande vissa infordav rade statistiska uppgifter överlämnas härmed. Undertecknade Rooth, Lidström och Persson åberopa därvid av oss avgivna särskilda yttranden. Särskilt yttrande har till betänkandet avgivits även av herrar Fant och Sterne.

Beträffande övriga återstående frågor få de sakkunniga slutligen anföra följande.

Med fullgörandet uppdraget att verkställa utredning och avgiva förslag

av rörande ändringar i landstingsförordningen i vissa hänseenden, vilket uppdrag befunnits påkalla fullständig omarbetning landstingsförordningen, äro de

en av sakkunniga sysselsatta, och torde betänkande i detta ämne komma att avgivas under loppet år 1922. Vidkommande åter de tre återstående spörsmålen, vilka

av angå eller nära sammanhänga med vissa kommunala valprocedurer, tillåta sig de sakkunniga erinra därom, att, sedan de sakkunniga i sitt betänkande Iframhållit önskvärdheten att samtliga bestämmelser angående de kommunala represen-

av tantvalen utbrytas respektive kommunallagar och sammanföras till en gemen-

kommunal vallag, dåvarande statsrådet och chefen för civildepartementet i sam sitt yttrande till statsrådsprotokollet vid avlåtandet till 1920 års riksdag av Kungl. Majzts proposition 286 uttalat sin anslutning till vad de sakkunniga

nr sålunda framhållit. Vid sådant förhållande och på grund av önskvärdheten, att kommunallagarna icke alltför ofta bliva föremål för betydande förändringar, synes det de sakkunniga böra tagas under övervägande, huruvida icke behandlingen av ifrågavarande spörsmål lämpligen må företagas först i samband med utarbetandet

dylik kommunal vallag. av en

Stockholm den 18 januari 1922.

ERNST LYBERG.

AXEL Room. P. LIDSTRÖM. K. E. MÅGNUSSON.

P. J. PERSSON. SVEN ODEN.

Sixten Humble.

Författningsförslag.

Förslag

till

Lag

ändrad lydelse i vissa delar förordningen om kommunalstyrelse på om av

landet den 21 mars 1862.

Härigenom förordnas, att §§ 19 och 20, § 21 mom. , §§ 23, 24 och 34, §36

1 samt §§ 51 och 74 i förordningen kommunalstyrelse på landet den 21 mom. om

1862 skola erhålla följande ändrade lydelse: mars

§ 19.

JIIoøn. 1. Kommunen äger rätt besluta, att ledamot kommunalnämndeit

av och utsedd ledamot kom-munal styrelse, nämnd eller beredning, ävensoiøi

av annan revisor, i § 72 sägs, skall för deltagande i sammanträde eller förrättning i

som kommunens angelägenhet inom kommunen åtnjuta gottgörelse kommunens medel i

av form traktamente för sammanträdes- eller förrättningsdag. Traktamente får icke

av överstiga hälften det belopp, varmed traktamente åtnjutes enligt femte klassen i

av resereglenze-ntet. Kommunen må ock kunna besluta, att, där våglängden mellan ledamotens eller revisorns hen/tvist och sammanträdes- eller förrättningsstället är större än fem kilometer, ersättning skall till ledamoten eller revisorn utgå för resekostnaden. Denna ersättning får icke överstiga belopp, beräknat efter lägsta skjuts-

och åkdonslega, där icke järnväg är att tillgå eller fartygslägenket begagnas, samt avgiften i tredje klassens på järnväg, där sådan finnes, och för en salongs-

vagn plats på fartyg, där resan såmedelst sker.

Ersättning for enligt uppdrag företages i kommunens angelägenhet

resa, som utom kommunen i första stycket sägs, må, kommunen så beslutar,

av person, som om utgå efter grund, dock icke med högre belopp, än som svarar mot någon av

annan de i rcsereglementet upptagna tjänsteklasser.

Mont. 2. Jämte gottgörelse, enligt 1 beslutas, samt ersättning för

som mom. kostnader för skrivmaterialier, postporton och dylik utgift, som för uppdragets

annan fullgörande krävas, md efter kommunens bestämmande för det med uppdraget förenade besvär utgå arvode till sådan ledamot kommunal styrelse, nämnd eller bered-

av ning, utsetts till ordförande, sekreterare, räkenskapsförare, kassaförvaltare, före-

som dragande eller verkställande ledamot eller till innehavare annan motsvarande

av befattning inom styrelsen, nämnden eller beredningen, så ock till revisor, som i mom.

2-201439

1 sägs. Arvodet skall till beloppet bestämmas för högst ett år i sänder och får icke överstiga vad på grund av göromålens omfattning och art kan anses skäligt, heller bestämmas med hänsyn till den inkomst tjänst. yrke eller näring,

av som uppdragets innehavare genom detsammas fullgörande går förlustig.

Mom. 3. Där i annan lag eller författning föreskrift meddelas om arvode eller annan ersättning åt innehavare av kommunalt uppdrag, skall till efterrättelse gälla vad sålunda finnes särskilt stadgat.

Mom. 4. Sammanlagda beloppet av beslutade ersättningar till innehavare

av uppdrag, som i denna paragraf omförmälas, må icke överstiga vad kommunens ekonomiska bärkraft utan större olägenhet medgiver.

§ 20.

Mom. 1. Kan ärende, som av kommunalstämma handläggcs, å den utsatta dagen icke till slut bringas, skall stämman fortsättas å annan dag och, därest stämman så besluter, kungörelse härom ivederbörlig ordning utfärdas. Beslutes icke kungörelse, har ordföranden att, innan sammankomsten upplöses, bestämma och för de närvarande tillkännagiva dagen för stämmans fortsättande.

Mom. 2. Då jämlikt § 18 eller § 40 mom. 2 val sker proportionellt, äger ordföranden, om han med avseende å befarad tidsutdräkt eller av annan anledning så finner nödigt, att, sedan valsedlarna avlämnats och innan sammankomsten upplöses, utsätta annan dag för valförrättningens fortsättande och avslutande. I sådant fall skola vid stämman utses minst två personer att såsom kontrollanter närvara vid den fortsatta valförrättningen, och skall valurnan, i vilken de avlämnade valsedlarna förvaras, omsorgsfullt förseglas under minst två närvarandes sigill samt därefter sättas i säkert förvar. Innan förseglingen vid förrättningens fortsättande borttages, skall ordföranden i kontrollanternas närvaro förvissa sig om att sigillen äro obrutna.

Särskild kungörelse om dag för valförrättningens fortsättande erfordras ej.

Mom. 3. Om vid ärendes behandling å stämma begäres uppskov med detsammas avgörande och minst en tredjedel av de närvarande därom förena sig, då skall ärendet uppskjutas till dag, ordföranden har att med iakttagande

annan som av de i § 16 givna föreskrifter kungöra.

lüopskov må ske i fråga om val eller mer än en gång i något ärende, såvida icke uppskovet beslutas av pluraliteten i vanlig ordning.

§ 21.

Mom. Ordföranden åligger att ärendena till överläggning framställa, samt att tillse det andra frågor företagas, än de, som uti kungörelsen upptagna äro.

Ny fråga kan vid kommunalstämman väckas, men icke förr, än vid annan stämma och efter vederbörlig pålysning handläggas.

Sedan överläggningen biträder.

- w - - - - - -

§ 23.

Ordföranden skall Varit utsedda.

- - - - - - -

Den, som i avgörandet av ett ärende deltagit, kan genast, eller sist vid justeringen av protokollet, emot det fattade beslutet reservation avgiva.

Sedan protokollet kommunens huvudkyrka.

w - - -

§ 24. Kommutnalstøimønans ordförande är i denna sin egenskap icke berättigad till ersättning för andra med uppdraget förenade kostnader än för skrivmaterialier, postporton och dylika utgifter, som för kommunens räkning vid uppdragets fullgörande påkallas. Kommunen må kunna för ett år i sänder besluta. att sådan ersättning skall utgå med visst belopp, vilket icke får överstiga vad skäligt är med hänsyn till beräkneliga utgifter av nyss angiven art.

§ 34. För den del vägen mellan kommunalfullmäktigs hemvist och kommunalav fullmäktiges sammanträdeslokal, som ligger längre från samma lokal än en nymil, är kommunalfullmälctig berättigad att vid deltagande i fullmäktiges sammanträde kommunens medel åtnjuta resekostnadsersättning för resan fram och åter med av belopp, beräknat efter lägsta skjuts- och åkdonslega, där icke järnväg är att tillgå eller fartygslägenhet begagnas, samt avgiften i tredje klassens vagn på järnväg, där sådan finnes, och för en salongsplats på fartyg, där resan såmedelst sker.

§ 36. Mom. Kommunalfullønålctige välja årligen bland sig en ordförande och vice ordförande. e-n Om ersättning åt ordföranden gäller vad i motsvarande hänseende finnes stadgat i § 24 kommunalstämmans ordförande. om Kungörelse fullmäktiges sammanträde om - - - - - - - - till honom översändas. - § 51. Vid kommunalnämndens och entlediga. - - - - -- - § 74. Konungens befallningshavandes godkännande erfordras för att giva gällande kraft åt beslut, vilka a röra kommunalfullmäktige; - - - - - - b äro kommunen; - - - - - - c röra arvode enligt § 19 inom. och 3; eller d avse fem år. - - - - - - -- - Samtliga av kommunen för ett och samma år fattade, under mom. c omförøziälda beslut skola samtidigt och senast under det år besluten underställas avse Konungens befallningshavandes prövning, vid äventyr att beslut, så vida icke särskilda omständigheter böra föranleda undantag, icke vinner godkännande. anses Till ledning vid prövningen dessa beslut skall Konungens befallningshavande beav redas tillgång till tablå över kommunens utgifter och inkomster det år besluten avse. Beslut, sålunda föra klagan. som - - - - - - -

Denna lag träder i kraft den 1 september 1.922.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse i vissa delar av förordningen om kommunalstgvrelse i stad

den 21 mars 1862.

Härigenom förordnas, att §§ 17, 18, 32, 41 och 75 i förordningen kom-

om munalstyrelse i stad den 21 1862 skola erhålla följande ändrade lydelse:

mars

§ 17.

Blom. Staden äger rätt besluta, att ledamot av lrätselkamiøiarent och ufsedd ledamot av annan kommunal styrelse, nämnd eller beredning, ävensom revisor för granskning av drätselkammarens eller sådan styrelses räkenskaper eller förvaltning skall för deltagande i sammanträde eller förrättning i stadens angelägenhet inom staden åtnjuta gottgörelse av stadens medel i form traktamente för

av sammanirädes- eller förrättningsdag. Traktamente får icke överstiga hälften det

av belopp, varmed tra/ctamente åtnjutes enligt femte klasseni resereglementet. Staden må ock kunna besluta, att, där lcommunikationsförhållandena sådant påkalla och

anses våglängden mellan ledamotens eller revisorns hemvist och sammanträdes- eller förrättningsstället är större än fem kilometer, ersättning skall till ledamoten eller rare sorn utgå for resekostnaden. Denna ersättning får icke överstiga belopp, berältnat efter lägsta skjuts- och åkdonslega, där icke järnväg är att tillgå eller fartygslägenhet begagnas, samt avgiften i tredje klassens vagn på järnväg, där sådan finnes, oeh för en salongsplats på fartyg, där såmedelst sker.

resan

Ersättning för resa, som enligt uppdrag företages istadens angelägenhet utom staden av person, som i första stycket sägs, må, staden så beslutar, utgå

om efter annan grund, dock icke med högre belopp, än som svarar mot någon de i

av resereglementet upptagna tjänste/classer.

Mom. 2. Jämte gottgörelse, enligt 1 beslutas, samt ersättning 4för

som mom. kostnader för skrivmaterialier, postporton och dylik utgift, för uppdragets

annan som fullgörande kräves, må efter stadens bestämmande för det med uppdraget förenade besvär utgå arvode till sådan ledamot av drätselkammaren eller annan kommunal styrelse, nämnd eller beredning, utsetts till ordförande, sekreterare, räkenskaps-

som förare, kassaförvaltare, föredragande eller verkställande ledamot eller till innehavare

av annan motsvarande befattning inom kammaren, styrelsen. nämnden eller beredningen, så ock till revisor, som i mom. 1 sägs. Arvodet skall till beloppet bestämmas för högst ett år i sänder och får icke överstiga fixad på grund göromålens omfattning

och art kan anses skäligt, heller bestämmas med hänsyn till den inkomst av tjänst, yrke eller näring, som uppdragets innehavare genom detsammas fullgörande går förlustig.

Mom. 3. Där i annan lag eller författning föreskrift meddelas om arvode eller annan ersättning ät innehavare av kommunalt uppdrag, skall till efterrättelse gälla vad sålunda finnes särskilt stadgat.

Mom. 4. Sammanlagda beloppet av beslutade ersättningar till innehavare av uppdrag, som i denna paragraf omförmälas, må icke överstiga vad stadens ekonomilska bärkraft utan större olägenhet medgiver.

§ 18.

Mom. Kan ärende, som vid allmän rådstuga handlägges, å den utsatta dagen icke till slut bringas, skall rådstugan fortsättas á annan dag ock, därest rädstugan så besluter, kungörelse härom i vederbörlig ordning utfärdas. Beslutes icke kungörelse, har magistraten att, innan sammankomsten upplöses, bestämma och för de närvarande tillkännagiva dagen för rådstugans fortsättande.

Mom. 2. Om vid ärendes behandling å rådstuga begäres uppskov med detsammas avgörande och minst en tredjedel av de närvarande därom förena sig, då skall ärendet uppskjutas till annan dag, som magistraten har att med iakttagande av de i § 15 givna föreskrifter kungöra.

Uppskov md ske i fråga om val eller mer än en gång i något ärende, såvida icke uppskovet beslutas av pluraliteten i vanlig ordning.

Mont. 3. För varje fråga, som till behandling förekommer, skall ordföranden, sedan överläggningen är slutad, framställa proposition, så avfattad, att den mä kunna med ja eller nej besvaras.

Ordföranden tillkännagiver därefter, huru enligt hans uppfattning beslutet utfallit,, och befäster detsamma, där omröstning begäres, med klubbslag. Omröstning skall verkställas efter upprop och, därest icke sluten omröstning begäres, ske öppet. Där för särskilda fall annorlunda stadgas, bestämmes utgången genom enkel luralitet av de avgivna rösterna. Falla rösterna lika för olika meningar, är en mening beslut, som ordföranden biträder.

Mum. 4. Till beslut erfordras två tredjedelar av de i omröstningen deltagandes röster, då beslutet avser:

a avhändande fast egendom eller därifrån härlâlytande rättighet, eller

av inköp av sådan egendom, där inköpet genomförande fastställd stads-

avser av plan eller tomtindelning;

l b beviljande anslag till ändamål eller behov;

av nya

c beviljande anslag för ändamål eller behov, icke är nytt men för

av som vilket under det löpande året anslag utgår, i stad, där högsta kommunalskatten för 100 kronors inkomst av kapital och arbete överstiger 10 kronor;

d höjande visst under det löpande året utgående anslag, då höjningen

av skulle utgöra:

1:0 mer än 25 n i stad, där högsta kommunalskatten överstiger 10 kronor men icke 13 kronor för 100 kronors inkomst av kapital och arbete,

2:0 mer än 15 i stad, där hö sta kommunalskatten överstiger 13 kronor men icke 16 kronor för 100 kronors in omst kapital och arbete,

3:0 mer än 10 i stad, där högsta kommunalskatten överstiger 16 kronor för 100 kronors inkomst kapital och arbete;

e beviljande av anslag, vartill medel skola anskaffas upplåning; genom f upptagande eller förnyande av lån eller förlängning tiden för erhållet av läns återbetalande eller ingående borgen; av efterskänkande av oguldna stadsutskylder. om. Med kommunalskatt avses i mom. 4 c och d utskylder till staden vare sig de beslutats å allmän râdstuga, av stadsfullmäktige eller å kyrkostämma. Mom. Efterskänkande av oguldna stadsutskylder må ske allenast, dä prövning av varje särskilt fall, verkligt ömmande omständigheter befunnit

êftezi

orex a. gglllom. Beslut beviljande anslag skall tillika innefatta, huruvida om av anslaget skall utgå av tillgängliga medel eller erforderligt belopp uttaxeras eller upplåning därav ske. § 32.

Stadsfullmäktige välja insändas.

- - - Stadsfullmäktiges ordförande är i denna sin egenskap icke berättigad till ersättning för andra med uppdraget förenade kostnader än för skrivmaterialier, postporton och dylika utgifter, som för stadens räkning vid uppdragets fullgörande päkallas. Stadsfullmäktige må kunna för ett är i sänder besluta, att sådan ersättning skall utgå med visst belopp, vilket icke får överstiga vad skäligt är med Izánsyn till beräkneliga utgifter av nyss angiven art.

§ 41. För varje besvaras. - - - Ordföranden röst. - - - en Till beslut i de uti § 18 4 angivna fall erfordras två tredjedelar mom. av de i omröstningen deltagandes röster. I övriga antal röster. - - - Vad i § 18 mom. 6 och 7 är för allmänna rådstugan stadgat skall äga motsvarande tillämpning i avseende stadsfullmäktige.

§ 75. Konungens befallningshavandes godkännande erfordras för att giva gällande kraft åt: a beslut omrâde; - - b av staden stadens donationsjord; - - c beslut om arvode enligt § 17 mom. 2 ock samt . d beslut, som avser påläggande av avgifter, vilka erfordra uttaxering för längre tid än fem år. Samtliga av staden för ett ock samma är fattade, under mom. c omförmälda beslut skola samtidigt och senast under det år besluten avse underställas Konungens befallningshavandes prövning, vid äventyr att beslut, sä vida icke särskilda omständigheter anses böra föranleda undantag, icke vinner godkännande. Till ledning vid prövningen av dessa beslut skall Konungens befallningshavande beredas tillgång till tablå över stadens utgifter och inkomster det är besluten avse. Beslut, som skall föra klagan. - - -

Denna lag träder i kraft den 1 september 1922.

F ö r s 1a g

till

L a g

om ändrad lydelse av § 33 i förordningen om kyrkostämnla samt kyrkoråd

och Skolråd den 21 mars 1862.

Härigenom förordnas, att § 33 i förordningen om kyrkostämma samt kyrkoråd och Skolråd den 21 mars 1862 skall erhålla följande ändrade lydelse:

§ 33.

Kyrkorâd blivit anställt.

- - -

Vad om landskoiøtmuns eller stads rätt att besluta om ersättning åt innehavare av kommunalt uppdrag och om underställning av sådant beslut är stadgat skall i tillämpliga delar gälla jämväl i fråga om kyrkostämmas befogcnhet att besluta om traktamente och resekostnadsersättning ät utsedd ledamot kyrkoråd och

av skolrdd eller annan för handhavande av församlingens angelägenheter tillsatt styrelse, nämnd eller beredning eller åt revisor, som i § 39 sägs, samt arvode åt sådan

om revisor eller åt ledamot, som utsetts till ordförande, sekreterare, räkenshapsförare, Icassaförvaltare, föredragande eller verkställande ledamot eller till innehavare

av annan motsvarande befattning inom rådet, styrelsen, nämnden eller beredningen.

Denna lag träder i kraft den 1 september 1922.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse i vissa delar av förordningen 0n1 landsting den 21 mars 1862.

Härigenom förordnas, att 24, 29-31 och 56 iförordningen om landsting den 21 mars 1862 skola erhålla följande ändrade lydelse:

§ 24.

Landstingsman, bor den ort, där landstinget hålles, åtnjuter under

som landstingets möte samt under resan fram och åter av landstingets medel trahtamente med belopp, nzotsvarande trahtameøite enligt tredje klassen i resereglementet, och efter dagantal, beräknat på sätt isamma reglemente stadgas, ävensom ersättning för resekostnaden, beräknad efter lägsta .s-lrjuts- och åhdoøislega, där icke järnväg är att tillgå eller fartygsldgenhet begagnas, samt avgiften i andra klassens vagn på järnväg där sådan finnes, och för en hyttplats eller, när hyttplats förekommer,

salongsplats på fartyg, där resan såmedelst sker. en

Landstingsman, bor den ort, där landstinget hålles, åtnjuter under

som landstingets möte landstingets medel traktamente med belopp, ønotsvaranøle tre

av fjärdedelar trahtaiøzente enligt tredje klassen i resereglementet.

§ 29.

Sekreteraren handlingar.

- - -

Kamreraren åligger, att föra landstingets røihenslcajøer i den form och utstrdehning, som honom av landstinget föreshrives; att under laga ansvar omhanderhava de landstingshassans medel, kunna varda honom anförtrodda, och att för sin

som förvaltning ställa den sdherlzet, landstinget han finna s/ødl att av honom fordra.

som

§ 30.

Landstinget md d lagtinza möte för tiden intill ndsta lagtima sammankomst utse ett förvaltningsutshott, som shall hava att med förvaltningen av landstingshassan taga den befattning samt att i övrigt handhava de åligganden, landstinget i särskild instruktion föreskriver.

Val sker, eller, flera

av ledamöter och suppleanter i nötmnda utskott där två personer skola utses; proportioøzellt på slätt därom dr sdrslcilt stadgat, därest sådant

äskas av minst så många väljande, som. motsvara det tal, vilket erhålles, samtom liga väljandes antal delas med det antal personer valet avser, ökat med Utskottet utser inom sig ordförande och vice ordförande.

§ 31. 1. Landstinget äger rätt besluta, att ledamot av förvaltningsutskottet samt utsedd ledamot av annan landstingets styrelse eller nämnd eller av styrelse för landstingets inrättning eller av särskild beredning mellan landstingets möten, ävensom revisor för granskning av landstingets eller sådan inrättnings förvaltning skall för deltagande i sammanträde eller förrättning i landstingets angelägenhet inom landstingsområdet åtnjuta gottgörelse landstingets medel i form traktamente och av av resekostnadsersättning. Traktamente för sammanträdes- eller förrättningsdag och för resdag får utgå högst med det belopp, varmed traktamente åtnjutes enligt tredje klassen i resereglementet. Annan ersättning för resan fram och åter mellan reder börandes hemvist och sammanträdes- eller förrättningsstället får icke överstiga belopp, beräknat efter lägsta skjuts- och åkdonslega, där icke järnväg är att tillgå eller fartygslägenhet begagnas, samt avgiften i andra klassens på järnväg, där vagn sådan finnes, och för en hyttplats eller, när hyttplats förekommer, salongsplats en på fartyg, där resan såmedelst sker. Ersättning för resa, som enligt uppdrag företages i landstingets angelägenhet utom landstingsonzrådet av person, som i första stycket sägs, må, om landstinget sr beslutar, utgå efter annan grund. 2. Jämte gottgörelse, som enligt mom. 1 beslutas, samt ersättning för kostnader för skrivmaterialier, postporton och annan dylik utgift, som för uppdragets fullgörande krfives, må efter landstingets bestämmande för det med uppdraget förenade besvär utgå arvode till sådan ledamot förvaltningsutskottet eller av av annan i mom. 1 omförnzäld styrelse, nämnd eller beredning, som utsetts till ordförande, sekreterare, räkenslcapsforare, lcassaföirvaltare, föredragande eller verkställande ledamot eller till innehavare annan motsvarande befattning inom utskottet, styrelsen, av nämnden eller beredningen, så ock till revisor, i 1 sägs. Arvodct skall som mom. till beloppet bestämmas för högst ett år i sänder och får icke överstiga vad på grund av göromålens omfattning och art kan skäligt, heller bestämmas med hänanses syn till den inkomst tjänst, yrke eller näring, uppdragets innehavare av som genom .detsammas fullgörande går förlustig. . å. Där i annan lag eller författning föreskrift meddelas arvode eller om annan ersättning åt innehavare av landstingets uppdrag, skall till efterrättelse gälla .vad sålunda finnes särskilt stadgat.

§ 56. Landstinget skall länets kommuner tillställd. - -- -

Denna lag träder i kraft den 1 september 1.922.

-201439

Förslag

till

Lag

ändrad lydelse 37 och 38 i förordningen om kommunalstvrelse i om av

Stockholm den 23 maj 1862.

förordnas, att §§ 37 och 38 i förordningen om kommunalsty-

HärigenomStoc holm den 23 maj 1862 skola erhålla följande ändrade lydelse: relse i

§ 37.

Zlfom. Stadskollegiet utser till ordförande i drätselnämnden och till ordförande i fattigvårdsnämnden de borgarrâd, vilkas föredragningsskyldighet omfattar de till dessa nämnders arbetsområden hörande ärenden, ävensom bland borgarråden ordförande i de övriga nämnder, beträffande vilka sådant är i kollegiets instruktion föreskrivet, därvid hänsyn tages till den fördelning av föredragningsskyldigheten, i § 35 förmäles. Tillika utser stadskollegiet bland sinajäm-

varom likt § 34 1 valda ledamöter vice ordförande i drätselnämnden, fattig-

mom. c vârdsnämnden samt de övriga nämnder, rörande vilka bestämmelse härom är i

kollegiets instruktion lämnad.

Av stadskollegiet utsedda ledamöter i stadens nämnder tjänstgöra under dentid, de tillhöra kollegiet, eller den kortare tid, kollegiet vid valet bestämmer. Bliva platser, här är fråga, lediga, skola de stadskollegiet omedelbart

varom av återbesättas. Den, jämlikt § 34 stadskollegiet utsetts i borgarråds ställe,

som av

jämväl den befattning, denne innehar såsom ordförande i nämnd.

uppehålle

De ledamöter i nämnder, vilka jämlikt första stycket utses stads

av kollegiet, suppleanter till fastställt antal väljas stadsfullmäktige, där

ävensom av

i nämndernas instruktioner eller eljest beträffande vissa ledamöter eller sup-

leanter annorlunda stadgat. Till ledamöter och till suppleanter kunna stads-

är fullmäktige välja såväl ledamöter stadsfullmäktige ock andra stadens in-

av som

till fullmäktige valbara. Dessa ledamöters och suppleanters byggare, som äro tjänstgöringstid är två. år, räknat från och med den 1 januari. Vid lagtima sammanträdet i december månad återbesättas de platser, som vid då. löpande tjänstgöringsärs slut bliva avgång lediga.

genom

Avgående ledamot eller suppleant i nämnd kan omväljas.

Om för stadsfullmäktiges val ledamöter och suppleanter i drät-

sättet av

selnämnden gälle vad i § 34 3 är val Vissa ledamöter i stadskolle-

mom. om av giet stadgat.

Mom. 2.. Kvinna, som blivit utsedd till ledamot eller ersättare i stadskollegiet eller till ledamot eller suppleant i nämnd, är berättigad att när helst

som avsäga sig uppdraget.

§ 38.

Mom. 1. Stadsfullmäktige äga rätt besluta, att ledamot stadskollegiet

av eller av annan kommunal nämnd styrelse eller i § 4 andra stycket

person, varom förnzäles, eller revisor, som i § .26 sägs, skall för deltagande i sammanträde eller förrättning i kommunens angelägenhet inom staden åtnjuta gottgörelse kommunens

av medel i form av traktamente for sammanträdes- eller förrättningsdag. Traktamente får icke överstiga hälften av det belopp, varmed traktamente åtnjutes enligt femte klassen i resereglementet. Stadsfullmäktige må ock kunna besluta, att, där løommunikationsförhållandena anses sådant påkalla och väglängden mellan vederbörandes hemvist och sammwnträdes- eller förrättningsstället är större än fem kilometer,

ersättning skall utgå för resekostnaden. Denna ersättning får icke överstiga

belopp, beräknat efter lägsta skjuts- och åkdonslega, där icke järnväg är tillgå

att eller fartygslägenhet begagnas, samt avgiften i tredje klassens på järnväg,

vagn där sådan finnes, och för en salongsplats på fartyg, där såmedelst sker.

resan

Ersättning för resa, som enligt uppdrag företages i kommunens angelägenhet utom staden av person, i första stycket sägs, må, stadsfullmäktige så be-

som om sluta, utgå efter annan grund, dock icke med högre belopp, än

som svarar mot någon av de i resereglementet upptagna tjänsteklasser.

Mom. 2. Där i lag eller författning föreskrift meddelas

annan om ersätt ning åt innehavare kommunalt uppdrag, skall till efterrättelse gälla

av vad sålunda finnes särskilt stadgat.

Denna lag träder i kraft den 1 september 1.922.

Förslag

till

Lag

áindrad lydelse § 35 i förordningen om kyrkostämma samt kyrkor-åt om an och Skolråd i Stockholm den 20 november 1863.

Härigenom förordnas, att § 35 i förordningen kyrkostämma samt kyrkoom râd och skolråd i Stockholm den 20 november 1863 skall erhålla följande ändrade

lydelse:

§ 35.

En ledamot blivit anställt. var - - - - - I fråga kyrkostäøøømas befogenhet att besluta om traktanzente och reseom løostnavdsersdttnying åt utsedd ledamot kyrlcoråd och Skolråd eller annan av kyrkoav stdntonan tillsatt styrelse, nämnd eller beredning eller åt revisor, som i § 41 sägs, skall e tillämpliga delar grillat rad stadsfullmäktiges rätt att besluta om trakom Iarnente och resekostnadsersdttrtiøzg åt innehavare lronzønzøøizcrlfuppdrag är stadqal. av

Denna lag träder i kraft den 1 selølteøøløoer1.922.

Förslag till Lag om ändrad lydelse av § 12 i lagen angående dövstumundervisningen den 31 maj 1889.

Härigenom iörordnas, att § 12 i lagen angående dövstumttndervisningen den 31 maj 1889 skall erhålla följande ändrade lydelse:

§ 12. Ledamöter av skolstyrelse och nämnd likasom revisorer äga att tillgodonjuta, envar av den kommun, honom utsett, traktamente och resekostnadesom ersättning enligt de för Iandstá-ngsmän stadgade grunder." Denna lag träder z kraft den 1 septemløer1.922.

F ö r s 1a g till Förordning om ändrad lydelse av § 7 mom. l i förordningen angående mantalsskrivning den 6 augusti 1894.

Härigenom förordnas, att § 7 1 i förordningen angående mantalsmom. skrivning den 6 augusti 1894 skall erhålla följande ändrade lydelse:

§ Mom. Vid mantalsskrivningen 4 förrättningen -- - övervara. - - Kommunen äger rått besluta ersättning åt kommnnalombnd efter de om grunrler, som z kammnnallagarna stadgas angående traløtamente och resekostnadsersättning dt ledamöter i styrelser och nämnder. Denna förordning trøldcr i kraftden 1 september19.22.

Förslag

till

Förordning om ändrad lydelse av 54 § 5 1110111.i förordningen om taxeringsmyndigheter

och förfarandet vid taxering den 28 oktober 1910.

Härigenom förordnas, att 54 § 5 mom. i förordningen om taxeringsmyndigheter och förfarandet vid taxering den 28 oktober 1910 skall erhålla följande ändrade lydelse:

Av kommun valda ledamöter i taxeringsnämnd äga, därest sådant

5 mom.

kommunen beslutas, kommunens medel åtnjuta dels traktamentsersättning av av under sammanträdesdagar med högst sju kronor dagen, dels ock resekostnads-

om ersättning efter de grunder, z Icommunallagarna stadgas angående sådan er-

som sättning åt Zedaønöter i styrelser och nämnder.

Denna förordning träder i kraft 1 september 1922.

F ö r sl a g

till

Förordning

ändrad lydelse § 5 i förordningen angående grunderna och sättet för om av

markegångsprisens bestämmande den 2 juni 1911,

Härigenom förordnas, att § 5 i förordningen angående grunderna och sättet för markegångsprisens bestämmande den 2 juni 1911 skall erhålla följande ändrade lydelse:

Deputerade äga att beräkna och erhålla tralctcmzente och resekostnadsersättning; ertligt de för landstingsmdn stadgade grunder.

Denna förordning träder e lera/ftden 1 september 1.022.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 23 och 26 i lagen om allmän pensionsförsâikring den 30 juni 1913. Härigenom förordnas, att 23 och 26 §§ i la en om allmän pensionsförsäkring den 30 juni 1913 skola erhålla följande andra e lydelse:

Pensionsnamnd sammanträder i besluten. - - - V - - Kommun äger rätt besluta ersättning dt pensionsnämnrlens ordförande om och hans suppleant samt åt de av konzmunen utsedda ledanzöterna i pensionsnämnden; och skall därvid i tillämpliga delar gälla till efterrättelse vad om kommuns rätt att bestämma ersättning åt ordförande och ledamöter i styrelse och nämnder samt om underställning sådant beslut i kommunallagarna finnes stadgat. av

26 Pensionsnamndens ordförande av Konungen meddelas. - - - - - Sedan protokoll hans ansökan. - - - - - Denna lag träder i kraft den 1 sejdtdmiyhei1922.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 9 § i lagen angående anskaffande hästar och fordon av för krigsmaktens ställande på krigsfot hästutskrivningslag den 2 juli 1915

Härigenom förordnas, att 9 § i lagen angående anskaffande av hästar och fordon för krigsmaktens ställande på krigsfot den 2 juli 1915 skall erhålla föliande ändrade lydelse: 9 Hästuttagningsnämnds valda ledamöter äga, därest sådant av kommunen beslutas, kommunens medel åtnjuta ersättning efter de grunder, i komav som munallagarna stadgas angående tralctamente 00h resekostnadsersattning åt ledamöter i styrelser och nämnder.

Denna lag träder i kraft den 1 september 1.922.

F ö r s 1a g

till

L a g

ändrad lydelse 18 § i lagen om fattigvården den 14 juni 1918. om av

Härigenom förordnas, att 18 § i lagen fattigvården den 14 juni 1918 om skall erhålla följande ändrade lydelse:

18 Fattigvårdssamhälle äger rätt besluta om ersättning dtfattigvärdsstgrelseøis ordförande och övriga ledamöter; och skall därvid i tillämpliga delar gälla till efterrättelse vad konzymuns rätt att bestämma ersättning dt ordförande och ledaom möter i styrelser och nämnder samt underställning sådant beslut i kommunalom av lagarna finnes stadgat.

Denna lag tiädcei i /araft denaJ september 1.922.

F ö r s 1a g

till

Kungl. Maj:ts kungörelse

angående ändrad lydelse av § 1 i byggnadsstadgan för rikets städer den 8 maj 1874.

Härigenom förordnas, att § 1 i byggnadsstadgan för rikets städer den R maj 1874 skall erhålla följande ändrade lydelse:

§5. Frågor om vilka allmänna rådstugan. - - -- - - Arvode dt nämndens ledamöter kan beslutas för högst ett är i sänder och får icke överstiga vad på grund göromålens omfattning och art kan anses skäav ligt, heller bestämmas med Iiänsgn till den inkomst av tjänst, yrke eller näring, uppdragets innehavare detsammas fullgörande gär förlustig. Om undersom genom ställning sådant beslut gäller vad i kommunallagarna finnes stadgat om underav ställning beslut arvode ät vissa ledamöter styrelser eller nämnder. av om av Denna kungörelse träder i kraltden 1 september 1.922.

Motivering.

-L--BOI-ISU

Nuvarande lagbud och deras tillkomst.

De ledande principerna för den kommunala självstyrelsen, såsom den ut-

formats i vårt land, innebära icke blott, att varje kommun äger beslutanderätten i sina ordnings- och hushållningsangelägenheter, utan också att erfor-

gemensamma derligt beredningsarbete och beslutens verkställighet företrädesvis ankomma på kommunen. Av den mångsidiga befattning med offentliga angelägenheter, som denna självstyrelse ålagt kommunens medlemmar, kan enligt sakens natur endast

jämförelsevis ringa del handhavas direkt kommunmenigheten själv. För en av fyllande de uppgifter, vilka beredande och verkställande karaktär, hava

av äro av givitvis måst skapas särskilda i kommunens tjänst. Men därjämte har

organ även utövandet beslutanderätten i stor utsträckning överflyttats från kommun-

av menigheten till särskild densamma vald representantförsamling: kommunal-

av eller stadsfullmäktige och landsting.

De förtroendeuppdrag olika slag, varigenom kommunerna överlåtit åt 5,.sätt,,,-,,gs-

av enskilda sina medlemmar att i ett eller annat hänseende handhava vården om bestämmelser

av de kommunala angelägenheterna, hava i regel ålder varit oavlönade såväl örlmde ü"

av i den bemärkelsen, att förtroendemannen saknat rätt att framställa anspråk på dlfzefgffzg

ersättning ock så till vida, att heller kommunen ägt befogenhet att med kommunerna

som laga verkan tillerkänna honom ersättning.

I 1862 års kommunallagar blev frågan ersättning åt kommunala för-

om 180..,å troendemän, i vad den angår uppdrag inom primärkommunerna, endast i så måtto komgmnaz.

berörd, att § 51 i förordningen kommunalstyrelse på landet beträffande kom- lagar.

om inunalnämndens ordförande meddelade följande bestämmelse:

Vid kommunalnämndens sammanträden förer ordföranden protokoll, eller

är för dess ordentliga förande ansvarig. Han ombesörjer skriftväxlingen, emottager alla till nämnden ställda skrivelser och framställningar, ansvarar för räkenskapernas ordentliga förande, vårdar nämndens handlingar och håller över

dem register, allt utan ersättning än den gottgörelse för skrivmaterialier,

annan postporto samt skrivare- och räkenskapshjälp, som av kommunalstämman anslås.

De biträden, vid utförande dessa göromål kunna befinnas nödiga,

som av äger ordföranden antaga och entlediga

Vid sidan denna bestämmelse åstadkom lagstiftningen på det kommu-

av nala området under de första årtiondena det nuvarande svenska kommunal-

av skickets tillvaro endast ett föreskrifter här ifrågavarande art. Den ena

par av

den i § 18 1871 års fattigvårdsförordning intagna bestämmelsen angående 1871 år,.var av ersättning åt ordförande i fattigvårdsstyrelse. Till sin innebörd överensstämdefqftiyvårds-

citerade stadgandet kommunalnämndsordförande. føfwdllmg den fullständigt med det nyss om

2874 Den andra av de äsyftade bestämmelserna ingick i 1874 års byggnadsstadga för byg na s- rikets städer, § 5 1 stipulerade arvode ät ledamöterna i de staøêa vars mom. om genom för stadga föreskrivna samma b ggnadsnämnderna i rikets städer. Detta moment wi/retsstáder. hade vid byggnadsstadgans tiflkomstoch har alltjämt följande lydelse:

Frågor om Vilka tjänstebiträden byggnadsnämnden skall hava till sitt förfogande, om arvoden åt nämndens ledamöter och biträden samt övriga för om bestridande av nämndens utgifter erforderliga medel avgöras stadsfullmäktige av eller, där sådana finnas, allmänna rådstugan

Under de senaste årtiondena däremot, varunder frågan ersättning ät om kommunala förtroendemän över huvud taget, såsom i det följande torde komma att framgå, tilldragit sig ökad uppmärksamhet, hava åtskilliga lagförsen nya skrifter dylik ersättning tillkommit. om Genom motion vid riksdagen är 1900 nr 30 i andra före- Andradc er- en kammaren sättnings- slog herr A. Johansson i Möllstorp, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. bestämmel- lVlajzt anhålla, att Kungl. Maj:t ville taga under omprövning, huruvida icke sådan ser rörande ändring förordningen av § 51 i om kommunalstyrelse på landet kunde vidtagas, ordförande i att ordförande i kommunalnämnd och fattigvärdsst relse mätte äga rätt att kommunal- upp nämnd. bära lön för sin tjänst, samt att härom avlata förs till riksdagen. ag

I motiveringen till sitt förslag påpekade motionären därvid till början, att i en andra fall än de, som omförmäldes i § 41 i förordningen kommunalstyrelse på landet, om avsägelse vore medgiven från sådana både arbetsamma och svårskötta uppdrag ordsom förandeskap i kommunalstämma, kommunalnämnd och fattigvårdsstyrelse, vilka dock i allmänhet, om befattningarna skulle på ett tillfredsställande sätt fullgöras, toge mycken tid i anspråk. Om det vore så, yttrade motionären vidare, att det ålåge samtliga röstberättigade

att i tur och ordning sköta dylika menighetsbestyr, vore det mindre att säga därom, att de skola fullgöras utan annan ersättning än för skrivmaterialier, postporton Men så m. m. vore ju icke förhållandet. Vissa medlemmar av kommunen på grund sitt arbete vore av och sin tjänst befriade från sådana kommunala uppdrag, och många andra kunde väljas därtill av det skäl, att de saknade nödiga förutsättningar att sköta dessa befattningar. Emellertid hade ju alla medlemmar av en kommun fördel och intresse att dessa komav munala befattningar sköttes väl. Det hade likväl, förklarade motionären, ganska ofta hänt, att personer mot sin vilja och sina egna intressen påtvingats dylika svåra uppdrag utan att vara i besittning av förmåga att sköta desamma, varför de medel nödgats betala av egna en annan person för befattningens bestridande. Att sådan extra beskattning icke en vore rättvis, ansåg motionären ligga i öppen dag. Härtill komme även andra för frågans bedömande anmärkningsvärda omständigheter. Dels hade den ekonomiska utvecklingen fört

med sig, att jordbrukaren och yrkesidkaren måste för att kunna existera begagna sin tid och hela sin energi till egot arbete, varför någon tid för honom till skötande större av allmänna göromål icke bleve övrig, dels hade också efter kommunalförordningarnas utfärdande kommunens uppgifter i väsentlig grad vuxit och i följd därav arbetet ökats för kommunalnämndens ordförande. Betydelsen dessa sakförhållanden kunde enligt motionärens av mening förringas därav, att de förutnämnda uppdragen varit eller måhända alltjämt kunde betraktas som förtroendeuppdrag. Ej heller kunde bestrida det rättskravet, att man ett tungt och mångårigt arbete för det allmänna, alla inom samhället hade och varav gagn, som icke kunde utföras utan avsevärda uppoffringar av den enskilde, borde allmänheten av betalas.

Riksdagen ställde sig emellertid avvisande mot det väckta förslaget. I sitt utlåtande över motionen framhöll lagutskottet, att förslagets antagande efter dess åsikt skulle på ett betänkligt sätt rubba den rincip, som genomginge värt kommunala förvaltningssystem, att de kommunala förtroendeu pdragen fullgjordes

för därmed förenat arbete. Dessutom förklaradeutskottet, att, utan ersättning såvitt det kände, något praktiskt behov den ifrågasätta reformen gjort sig

av gällande, och att det i allmänhet mötte några svårigheter att finna personer. villiga och lämpliga att bekläda ordförandebefattningarna i kommunalnämnd och fattigvårdsstyrelse. Utskottets av dessa skäl avstyrkande hemställan bifölls av båda kamrarna utan votering.

Ar 1910 bragtes frågan, i vad den avsåg kommunalnämndsordförande, änyo under riksdagens prövning. I motion inom andra kammaren nr 18.5 hem-

en ställde nämligen herr Berggren detta år, att riksdagen ville besluta, att § 51 i förordningen kommunalstyrelse på. landet skulle erhålla följande ändrade

om l y delse:

kommunalnämndens. sammanträden förer ordföranden protokoll

Vid

- - värdar nämndens handlingar och håller över dem register, allt med den gottgörelse för hans besvär, skrivmaterialier, postporto samt skrivare- och räkenskaps hjälp, kommunalstämman anslås

som av

I motivering framhöll motionären, att kommunalnämndsordförandens arbetsbörda.

s n sedan tiden för kommunallagarnas antagande, vuxit i hög grad, så att i ett stort antal kommuner, särskilt vissa tider av året, ordföranden vore dag efter dag upptagen av kommunalt arbete. Även om han skulle använda sig av den skrivare- och räkenskapshjälp, vartill han berättigad, måste han icke desto mindre, förklarade motionären, ägna en betyd-

vore lig del sin egen tid åt uppdragets fullgör-ande, och på grund därav kunde det enligt

av hans mening knappast på allvar sättas i fråga att påtvinga någon ordförandeskapet i kommunalnämnd utan ersättning. Efter motionärens erfarenhet hade också den i kommunallagarna tillämpade grundsatsen, att kommunala förtroendeuppdrag skola vara oavlönade, för länge sedan i praktiken allmänt frångåtts beträffande ordförande i kommunalnämnd. I de flesta åtminstone större kommunerna ansloges numera medel till hans avlöning. Detta skedde under något växlande form, i det anslaget angåves utgöra än avlöning åt ordföranden, än ersättning för skrivare- och räkenskapshjälp, ehuru det vore väl känt, att ordföranden begagnade sig av sådan. Det hade varit en tvingande nödvändighet för kommunen att åsidosätta kommunallagarnas tydliga stadgandc. Ordförandeskapet i kommunalnämnden vore av den betydelse för kommunen, att det låge stor vikt på att därtill erhålla dugliga och lämpliga män. Om berörda stadgande noggrant iakttoges, skulle följden bliva den, att kommunerna ständigt nödgades byta om ordförande i kommunalnämnden, vilket skulle vara till skada för ett ordentligt och insiktsfullt handhavande av de kommunala angelägenheterna. Dessutom skulle man vara nödsakad att vid val av ordförande ständigt hålla sig till inom kommunen varande förmögnare personer, som hade råd att utan ersättning offra tid och krafter åt skötandet av förtroendeuppdraget. Slutligen fäste motionären uppmärksamheten på att det enligt förslaget skulle bliva kommunerna själva, som bestämde det åsyftade arvodets storlek. I denna omständighet ansåg motionären garantier förefinnas mot att så stora ersättningsbelopp komme att. fastställas, att de i sig kunde innebära något lockande.

Konstitutionsutskottet. dit motionen hänvisats, avstyrkte densamma under framhâllande, att utskottet delade de lagutskottet vid 1900 års riksdag uttalade i

betänkligheter mot att rubba den för vår kommunala självstyrelse utmärkande grundsatsen, att de kommunala uppdragen såsom förtroen esysslor borde fullgöras utan ersättning för därmed förenat arbete. Herr Staaff fi. hade emellertid

m. till utskottets utlåtande fogat en reservation. vari hemställdes, att riksdagen i anledning av den väckta motionen ville besluta att i skrivelse till Kungl. Majzt anhålla, det Kungl. lllajzt täcktes låta fullständigt utreda, huruvida och under vilka villkor det kunde tillkomma kommun å landet att åt ordföranden i kommunalnämnden anslå särskild gottgörelse för med uppdraget förenade besvär och kostnader, samt till riksdagen inkomma med det förslag, vartill den sålunda skedda utredningen kunde föranleda.

Vid ärendets behandling i kamrarna framställdes intet yrkande om bifall till motionen. I andra kammaren segrade den nyssnämnda reservationen över utskottsutlåtandets avslagsvrkande med 114 röster mot 83, men i första kammaren blev utgången den motsatta 18 röster mot 107.

Ar 1911 återkom herr Berggren med motion ifrågan, men denna gång upptog motionären den hemställan, som gjorts av reservanterna inom 1911 års konstitutionsutskott, oeh påyrkade sålunda utredning av frågan genom Kungl. lllajzts försorg. I denna form vann motionen tillstyrkande av konstitutionsutskottet.

Efter att hava redogjort för frågans tidigare riksdagsbehandling, kom utskottet i sitt betänkande nr 27 in på spörsmålet om innebörden av kommunala förtroendetjänster och anförde därvid följande:

Av ovanstående redogörelse för frågans föregående behandling inom riksdagen torde framgå, att å ena sidan motionärerna ansett, att uppdraget att vara kommunalnåmndens ordförande kan i vissa kommuner vara av så tidsödande beskaffenhet, att särskilt arvode därför bör utgå, men å andra sidan, att de utskott, som avgivit utlåtande över de särskilda motionerna, framhållit det betänkliga i att rubba den för den svenska kommunalstyrelsen utmärkande principen, att kommunala förtroendeuppdrag äro oavlönade.

Den kommunala självförvaltningen torde väsentligen kunna anses bestå däruti, att medborgarna inom ett visst avgränsat område hava en styrande och förvaltande befogenhet i vissa gemensamma angelägenheter under statens överhöghet. Dessa styrande oeh förvaltande befogenheter utövas i regeln av kommunalmedlemmarna själva, oeh förutsättningen härför torde vara, både att handläggningen av de kommunala ärendena erfordrar någon särskild fackbildning och att arbetet för de gemensamma intressenas tillgodoseende fördelas bland så många kommunens medlemmar: att den med ett kommunalt uppdrag beklädde kan utöva

av sin borgerliga näring utan att i väsentlig mån hindras därutinnan. Detta förhållande synes

de väsentlignste orsakerna till den såväl i Sverige som i många främmande vara en av länder för den kommunala självstyrelsen utmärkande principen, att kommunala förtroende: uppdrag äro oavlönade.

Om emellertid ett kommunalt uppdrag i följd av samhällets utveckling fått den omfattning, att det för sin utövning tager en betydlig del av den kommunale förtroende-

tid i anspråk, synes det utskottet, att det kan mot ett framställt krav på ermannens sättning för med sådant uppdrag förenat besvär utan vidare anföras, att kommunala förtroendeuppdrag böra i följd sin natur vara oavlönade. I varje särskilt fall torde böra

av prövas, huruvida viss kommunal förtroendebefattning med hänsyn till sin arbetsbörda

en är så tidsödande beskaffenhet, att samhället skäligen kan av den med sådant uppdrag

av beklädde kräva arbete i samhällets tjänst utan ersättning. Det kommunala uppdraget torde

förlora sin egenskap av förtroendeuppdrag, om särskild ersättning därför beviljas. Detta uppdrags karaktär består väsentligen däri, att kommunalmedlemmarna äga att fritt välja den, till vilken de hysa förtroende, och att efter den i kommunalförfattningarna stadgade valperiodens utgång antingen förnya uppdraget eller därtill utse någon annan. Det torde därför kunna anses föreligga en inskränkning i denna kommunalmedlemmarnas fria valrätt,

uppdraget i följd av samhällets utveckling fått den omfattning, att icke andra personer om än de, äro i en ekonomiskt oberoende ställning, kunna utan ersättning åtaga sig upp-

som draget.:

I fortsättningen av sitt yttrande ingick utskottet på en undersökning av kommunalnämndsordförandens arbetsbörda och gjorde med stöd därav det uttalandet, att denna arbetsbörda genom de senaste årtiondenas utveckling ihög grad ökats, så att den åtminstone i de större kommunerna fått en omfattning, som i viss grad syntes motsvara de avlönade tjänstemännens i våra mindra stadsk0m

muner.

Vidare redogjorde utskottet för en del rättsfall, belysande i vilken mån och på vad sätt kommunalnämndsordföranden dittills kunnat tillerkännas ersättning, och omnämnde i anslutning därtill, hurusom enligt § 44 i lagen om skogs. .accis den 18 september 1909, skogsaccismedel efter kommunalstämmans prövning

av skulle utgå skälig ersättning till kommunalnämndens ordförande för hans besvär med taxeringsarbetet, och att kostnad för blankettryck, postavgifter och andra nödiga utgifter skulle därutöver dessa medel gäldas. l detta särskilda fall

av tillade utskottet syntes alltså lagstiftaren hava funnit det-vara med det

kommunala förtroendeuppdragets natur oförenligt att bevilja skälig ersättning för med uppdraget förenade besvär.

För närmare belysning frågan hade utskottet även genom statistiska

av tcentralbyråns försorg föranstaltat om en utredning angående de ersättningar, som under lön, arvode, tjänstgöringspengar eller ersättning för expenser

namn av faktiskt utginge till kommunalnämndsordförandena. Huvudresultaten av denna utredning finnas framlagda i betänkandet i fråga. Dessa resultat ansåg utskottet ådagalägga, att stadgandet i § 51 förordningen om kommunalstyrelse på landet

av på grund detta förhållande i ett stort antal kommuner tillämpades antingen så

av att anslaget till skrivmaterialier också innebure ersättning för med upp-

m. m. draget förenade besvär, eller så, att ersättningen till kommunalnämndsordföranden uppfattades såsom väsentligen utgörande lön och arvode. Efter utskottets mening

därför ändring § 51 i förordningen kommunalstyrelse på landet vore en av om

behovet påkallad. av

För lösande denna fråga ansåg utskottet, att två olika tillvägagångs-

av sätt erbjöde sig, nämligen antingen att medgiva kommun rätt att under vissa förhållanden tillerkänna kommunalnämndsordförande ersättning för med uppdraget förenade besvär eller att överflytta kommunalnämndsordförandens nuvarande arbetsbörda på särskild kommunal tjänsteman. Beträffande vilkendera av dessa

en båda utvägar, skulle givas företrädet, framhölls först, att den senare i viss

som utsträckning torde hava använts i stadskommunerna, då på grund av samhällets utveckling och stegrade krav särskilda kommunala funktioner överlämnats till avlönade kommunala tjänstemän, vilka under de kommunala förtroendemännens överinseende hade att fullgöra det tidsödande och i tekniskt avseende krä-

mera vande det kommunala arbetet. Denna lösning det föreliggande spörsmålet

av av

syntes emellertid utskottet i Hera hänseenden otillfredsställande för .landskommunerna. Efter utskottets mening borde det nämligen lämnas kommunerna full frihet att besluta, huruvida de borde inrätta kommunala tjanstebefattningai oeh på. dem överflytta någon del av kommunalnåinindsordförandeinstitutionen i dess nuvarande omfattning. Utskottet ansåg därjämte, att särskild föreskrift iför-

en ordningen om kommunalstyrelse på landet inrättande avlönad kommu-

om av en nal tjänstebefattning skulle med hänsyn till ett stort antal kommuner mindre

av omfattning vara välbetänkt. da de göromzil, éilage kommunalnämnLlsordföranden

som inom dessa kommuner. visserligen för sma att påkalla någon särskild tjänste-

vore man. men a andra sidan för stora för att man av en ffitroeinleina11 skulle kunna kräva arbete utan särskild ersättning.

Utskottet hade därför stannat vid den meningen, att kommunen borde hava rätt att under vissa förhållanden oeli vissa villkor tillerkänna kommunalnämnrlsordföranden ersättning för med uppdraget förenade besvär samt att därutöver särskilt gottgöra honom för de med uppdraget förenade direkta kostnaderna ocln sålunda även för sådana. omnämndes i § .31 i förordningen kommu-

som om nalstyreise pa landet. I likhet med motionären ansåg utskottet, att dessa spörsmal pa grund av deras omfattning 0l1 betydelse lämpligast borde utredas

genom Kungl. Majzts försorg.

Da efter utskottets mening ersättning at kommunalnämndsordförztnde icke borde beredas i andra fall än d-.i ordförandens göromal vore av sadan omfattning. att arbete utan ersättning skäligen e kunde krävas. syntes genom den avsedda undersökningen böra utrönas. först under vilka villkor kommun överhuvud borde kunna anslå ersättning ät ordtförande, och vidare, under förutsättning att arvode beviljades, viss begränsning av storleken letsamma. Det zinszigs kunna ifråga-

av sättas, huruvida icke kommunernas folkmängd oeh storlek kunde betraktas sasom en lämplig utgångspunkt vid avgörandet av dessa fragor. Åtminstone syntes det framgå av den av statistiska centralbyrån föranstaltade undersökningen, som om de davarande ersättningsbeloppens storlek i viss grad svarade mot kommunernas folkmangdstal.

Slutligen framhöll utskottet, att i ett eventuellt lagförslag betryggande garantier syntes böra uppställas till förekommande av missbruk den rätt till

av ersättning, som kunde komma att medgivas, och borde i samband därmed jämväl den rätt till gottgörelse för med uppdraget förenade direkta kostnader, redan

som vore stadgad eller därutöver kunde komma att beviljas, begränsas, sa att

noga icke missbruk av denna gmtgörelse komme att äga rum, såsom dittills understundom syntes hava varit fallet.

Pa grund av vad sålunda anförts hemställde utskottet, att riksdagen ville besluta att i skrivelse till Kungl. Maja anhálla, det Kungl. Majzt täcktes låta utreda, huruvida och under vilka villkor det matte medgivas kommuner landet att åt ordförande i kommunalniiixinden anslå särskild gottgörelse för med

uppdraget förenat besvär samt för kostnader jäinväl i andra fall än de i § 51 för-

av ordningen om kommunalstyrelse pa landet omförmälda, saint till riksdagen inkomma med det förslag, vartill utredningen kunde föranleda.

Utskottets henrställan bifölls båda kamrarna med verkan, att riks-

av dagen i skrivelse nr 141 hos Kungl. Majzt begärde den föreslagna utredningen.

Denna begäran föranledde Kungl. llizijzt att för 19123 års riksdag framlägga förslag om ändrade bestämmelser i förordning-eu kommunalstyrelse på

landet beträffande ersättning åt ordförande i kommunalnämnd. Detta förslag,

ingick i den stora kommunallagspropositionen nr 185 till nämnda riksdag, som innebar, att kommunalnämndsordförande skulle medgivas mindre gottgörelse,

kommunalstämman ansloges, för de honom genom uppdraget åsamkade som av kostnader, såsom för skrivmaterialier, ostporto samt skrivare- och räkenskaps- -hjälp, än även arvode, därest kommuna stämman ansågs sådant böra till honom utgå. Vid bedömande av frågan, huruvida och till vilket belopp arvoden skäli-

måtte utgå, borde enligt ifrågavarande förslag hänsyn tagas såväl till de gen ordföranden pä grund av kommunens folkmängd eller utsträckning eller andra kommunens förhållanden åvilande göromål som till kommunens ekonomiska ställning. För beslut rörande gottgörelse eller arvode åt kommunalnämndens ordförande skulle erfordras Konungens befallningshavandes godkännande.

I det till sagda proposition fogade utdraget av statsrådsprotokollet den 4 april 1913 åberopades för hithörande fråga till en början 1911 års ovan omförmalda riksdagsskrivelse. Med anledning denna skrivelse hade Kungl. Majzt

av uppdragit åt statistiska centralbyrån att infordra vissa uppgifter om till kom munalnämndsordförandena utgående ersättningar i olika former samt att utarbeta

sammanfattning de inkomna uppgifterna och verkställa utredning angående en av de särskilda anslagsbeloppens förhållande dels till kommunernas, municipalsamhällenas och köpingarnas folkmängd, dels ock till kommunernas finanser och storlek. Sagda utrednings resultat, vilket emellertid, såsom centralbyrån själv framhållit, på Grund av primärmaterialets beskaffenhet icke var synnerligen vägledande, meddeladesi en särskild till propositionen fogad bilaga.

I motiveringen framhöll departementschefen, hurusom kommunalnämndsordförandens arbetsbörda, som redan vid tiden för kommunallagarnas tillkomst varit betydande nog, alltjämt ökats, samt att det på den grund sällan visat sig vara förenat med svårighet att finna för uppdraget lämpade personer, som vore villiga att utan ersättning åtaga sig detsamma. I allt större utsträckning hade ett verkligt behov yppat sig att på något sätt bereda ordföranden i kommunalnämnden ersättning för besvär och tidspillan, och detta behov måste tillgodoses. Gent emot framförda betänkligheter mot att sålunda bryta mot principen, att kommunala förtroendeuppdrag skulle vara oavlönade, framhöll departementschefen, att det icke vore meningen att fastslå, att innehavare av dylika uppdrag skulle få ersättning. En sådan grundsats skulle leda till ett betungande av kommunernas ekonomi, som icke vore tillrådligt. Departementschefen ansåg ock, att kommunerna hade rätt att i regel av sina medlemmar kräva, att de utan ersättning skulle verka för de kommunala uppgifternas fyllande. Men om ett kommunalt uppdrag på grund av kommunens utveckling och förhållandena i övrigt medförde sådan arbetsbörda, att uppdraget förutsatte

en en verkligt avsevärd uppoffring av tid och arbete, kunde kommunen skäligen av den, som åtoge sig uppdraget, kräva, att han skulle fullgöra detsamma utan all ersättning. De kommunala göromålen vilade främst på kommunalnämndens ordförande och medförde ofta för honom mycken tidspillan och ett betungande arbete. I likhet med konstitutionsutskottet ansåg departementschefen, att det borde lämnas kommunerna full frihet besluta, huruvida avlönade kommunala tjänstebefattningai borde inrättas eller ej, och att sålunda föreskrift om överflyttande av någon del av kommunalnämndsordförandens göromål å särskild kommunal tjänsteman borde ifrågasättas. Under sådana förhållanden kunde den gällande principen, att kommunala förtroendeuppdrag borde vara oavlönade, icke upprätthållas i fråga om uppdraget att vara ordförandei kommunalnämnd. Ett ytterligare skäl

5H201439

härför vore den fortskridande demokratiseringen å det kommunala området. Man måste nämligen tillse, att man genom att upprätthålla kravet därpå, att detta uppdrag skulle

oavlönat, begränsade kommunens röstberättigade medlemmars valrätt till relativt vara ett fåtal, som med hänsyn till förmögenhet och övriga personliga förhållanden i stånd att

vore utan ersättning åtaga sig uppdraget, och därmed måhända avskure dem från möjligheten att för detsamma erhålla den person, som de främst velat hedra med sitt förtroende. Genom att strängt upprätthålla kravet därpå, att detta uppdrag skulle vara oavlönat, skulle man sålunda kunna komma att beröva det karaktären av verkligt förtroendeuppdrag.

För bedömande av frågan, om särskild ersättning för arbete och tidspillan måtte i en kommun medgivas kommunalnämndens ordförande samt, därest ersättning borde utgå, beloppet av denna ersättning, borde två synpunkter vara avgörande, dels den arbetsbörda, som i kommunen vilade på nämndens ordförande, dels ock kommunens ekonomiska bärkraft.

Kom munalnämndsordförandens arbetsbörda vore mycket olika i olika kommuner. Härutinnan syntes visserligen dessas folkmängd i regel vara en ungefärlig mätare. Men även andra förhållanden spelade in, såsom kommunens utsträckning, befolkningens fördelning inom densamma, befolkningens ekonomiska ställning och rörlighet, inom kommunen drivna näringar 0. s. v.

Ordförandens arbetsbörda vore vidare beroende av den uppdelning av de kommunala göromålen, som inom de olika kommunerna ägde rum. I kommuner, där särskild fattigvårdsstyrelse och hälsovårdsnämnd funnes, överflyttades å dessa väsentlig del

en av de kommunala göromålen, varigenom kommunalnämndsordförandens arbetsbörda avsevärt minskades. Funnes därjämte i kommunerna anställda avlönade kommunaltjänstemän, kunde understundom ordförandens uppgift i det närmaste inskränka sig till att leda förhandlingarna vid nämndens sammanträden.

Förutom hänsynen till den arbetsbörda, som vilade på ordföranden, måste enligt departementschefens mening vid bestämmandet av ersättningen för hans uppdrag avseende jämväl fästas vid kommunens ekonomiska bärkraft. Att icke i detta hänseende kommunernas inkomster vore en tillförlitlig mätare, vore uppenbart, utan måste vid bedömandet härav hänsyn tagas jämväl till kommunernas övriga tillgångar, skulder, utgifter, inom kom

munen befintliga skatteobjekt m. m.

Att genom föreskrifter i lagstiftningsväg ställa kommunernas rätt att avlöna kommunalnämndens ordförande i beroende av samtliga de synpunkter, som enligt vad ovan utvecklats borde vid frågans bedömande beaktas, vore efter departcmentschefens uppfattning icke möjligt. Ingen annan utväg stode här till buds, än att det överlämnades till kommu nerna själva att bestämma, huruvida till ordföranden i kommunalnämnden skulle utgå ersättning för uppdraget, ävensom storleken av denna ersättning. Kommunens medlemmar måste antagas äga kännedom om samtliga de omständigheter, som borde vid frågans bedömande beaktas, och borde därför vara i stånd att träffa ett riktigt avgörande. Till förekommande av missbruk borde kommunens beslut om ersättning åt kommunalnämndsordföranden underställas Konungens befallningshavandes prövning.

Då en kommunalnämndsordförande emellertid torde få vidkännas direkta utgifter, som icke kunde hänföras till de i § 51 dittills angivna, syntes billigheten fordra, att. han tillerkändes gottgörelse för alla de med uppdragets fullgörande förenade utgifter. Huruvida, då kommunen ansåge arvode böra utgå till kommunalnämndens ordförande, lämpligen särskilda belopp borde anslås dels till sådant arvode, dels ock till gottgörelse för ovannämnda kostnader eller endast ett belopp anslås, innefattande såväl arvode som kostnadsersättning. vore en praktisk fråga, vilken icke vore nödigt att i lagstiftningsvräg reglera, utan borde

det stå vederbörande kommun öppet att i detta hänseende förfara på sätt densamma funne för gott.

Den Konungens befallningshavande tillkommande prövningsrätten syntes därför böra omfatta kommunen beslutat anslag såväl till arvode som kostnadsersättning. För att

av Konungens befallningshavandes prövningsrätt icke måtte bli allenast eller övervägande av formell natur, borde i lagen inflyta bestämmelser, varigenom Konungens befallningshavande bleve i tillfälle att reellt pröva underställningsfråga av förevarande art. Departements-

en chefen ansåg därför nödigt, bestämmelse i § 51 i kommunalförordningen för landet

att en infördes i syfte, att vid fråga ersättning till kommunalnämndens ordförande hänsyn

om skulle tagas mindre till den vederbörande kommunalnämndsordförande åliggande arbetsbördan och de kostnader, som kunde antagas vara förenade med uppdraget, än även till de särskilda kommunernas ekonomiska bärkraft.

Propositionen blev i hithörande delar med en oväsentlig förändring av konstitutionsutskottet tillstyrkt och med samma förändring av riksdagen antagen.

I överensstämmelse med detta riksdagens beslut tillkommo sålunda genom lag den 13 uni 1913 de ännu gällande föreskrifterna beträffande ersättning åt ordförande i kommunalnämnd.§ 51 i förordningen kommunalstyrelse på lan-

om det har därigenom erhållit följande lydelse:

Vid kommunalnämndens sammanträden förer ordföranden protokoll eller är för dess ordentliga förande ansvarig. Han ombesörjer skriftväxlingen, emottager alla till nämnden ställda skrivelser och framställningar, ansvarar för räkenskapernas ordentliga förande, vårdar nämndens handlingar och håller över dem register.

De bit-räden, som vid utförande av dessa göromål kunna befinnas nödiga, må ordföranden antaga och entledi

Ordföranden äger tillgodonjuta mindre gottgörelse, som av kommunalstämman anslås, för de honom uppdraget åsamkade kostnader för skriv-

genom materialier, postporto samt skrivare- och räkenskapshjälp, än även, därest kommunalstämman i betraktande av kommunens folkmängd och utsträckning, göromålens mängd och beskaffenhet samt kommunens ekonomiska bärkraft anser, att jämväl ersättning för det med uppdraget förenade besvär må till honom utgå, arvode till belopp, stämman med hänsyn till nämnda omständigheter finner

som skäligt

Särskild bestämmelse underställningV beslut ersättning åt kom-

om av om munalnämndsordförande infördes i § 74 i förordning, som därigenomi

samma detta spörsmål vidkommande delar erhållit följande lydelse:

Konungens befallningshavandes godkännande erfordras för att

- -- - giva gällande kraft åt beslut, vilka

i 51 omfögnält tilldelande-av gottgörelseeür ;ved-e åt kon-ii

e röra § munalnämndens ordförande eller förhöjning därav;

- - - -.

Samma riksdag år 1913, som antog ovan anförda ändrade bestämmelser i

Införande fråga ersättning åt ordförande i kommunalnämnd, förehade även till behand- ersätt-

om m; ling förslag, upptagande föreskrifter om ersättning åt dels vald ledamot i taxe-binfisbätämringsnämnd och dels ordförande samt ledamöter i pensionsnämnd. nilfm 11910

I inom andra kammaren väckt, till konstitutionsutskottet hänvisad t?

en ,E333

gsføøoød

mng.

motion nr 108 hemställde herr Olsson i Tyllered, att riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Majzt anhälla, att Kungl. Majzt täcktes låta utarbeta och för riksdagen framläg förslag till sådana lagbestämmelser, kommun att tillerkändes rätt att åt vald äedamot i taxeringsnämnd bevilja viss skälig ersättning. Redan vid

samma riksdag framlade emellertid Kungl. Majzt proposition

nr 119 med förslag

till sådan ändring av § 54 iförordningen taxeringsmyndigheter och förfarandet om vid taxering, att kommun vald ledamot taxeringsnämnden, av av som icke vore bosatt å sammanträdesorten, skulle äga att, därest vederbörande kommunalstämma kommunalfullmäktige så beslutade, kommunens medel åtnjuta av dels traktamentsersättning under såväl sammanträdes- resdagar med högst kronor som 4 om dagen, dels ock, då skjuts, järnväg eller ångfartyg för till och från resa sammanträdesorten verkligen begagnats, resekostnadsersättning med högst lega för skjuts efter en häst eller för båtskjuts eller utgift för andra klass å järnväg eller för

salongsplats å äng-fartyg.

I det till denna proposition fogade utdraget statsrådsprotokollet den 7 av mars 1913 framhöll chefen för finansdepartementet, hurusom taxeringsarbetet efter införandet av gällande skattelagar ökats i betydelse och omfattning och hurusom allt större krav ställdes på dem, som däri deltoge, i fråga såväl deras kvalifikationer och lämplighet om för uppdraget som ock deras villighet och förmåga att ofta med försummande av egen verksamhet offra tid och krafter därât. Svårighet hade därfönsärskilt i övre Norrland mött för kommuner att utan ersättning erhålla lämpliga till taxeringsnämndsledamöter, och å flera personer orter hade man därför beslutat tillerkänna ledamöterna ersättning efter vissa grunder, men dylika beslut hade, där de överklagats, blivit upphävda. Då något stadgande icke funnes därom, att ledamotskap taxeringsnämnd medförde rätt till ersättning, eller av att kommun ägde utgiva sådan ersättning, kunde nämligen med gällande lagstiftning sådan utgift nu en icke anses hänför-lig till sådana ordnings- och hushållningsangelägenheter, gemensamma om vilka kommun ägde besluta. Ville emellertid bereda kommunerna man möjlighet att, där de funno sådant lämpligt, utgiva ersättning till de dem valda taxeringsnämndsledamöav terna, torde någon ändring gällande kommunallagar icke erfordras. För av att en sådan utgift skulle bliva hänförlig till kommunal hushâllningsangelägenhet, en syntes det vara tillräckligt att i förordningen den 28 oktober 1910 taxeringsmyndigheter om och förfarandet vid taxering inrymma bestämmelse därom, att kommun vald en av taxeringsnämndsledamot ägde att efter kommunalstämmans eller, där kommunalfullmäktige funnes, efter dessas beprövande av kommunens medel åtnjuta ersättning efter vissa För närmare angivna grunder. att icke uppdraget skulle bliva eftersträvansvärt för betalningens skull, borde denna betalning sättas så lågt som av Kungl. Majzt föreslagits.

Med anledning denna proposition väcktes tvenne motioner, av nämligen dels av herr Hult fl. 112i första kammaren, dels herrar Persson m. nr av i Norrköping och Tengdahl nr 280 i andra kammaren: I den förstnämnda motionen hemställdes sådan ändring det Kungl. Majzt om av av föreslagna 5 mom. i förevarande paragraf, att kommun även erhölle befogenhet att bevilja trakta-

mentsersättning till kommunen vald ledamot taxeringsnämnden, av av som vore boende å sammanträdesorten. I den andra motionen föreslogs, riksdagen att i anledning av Kungl. Maj:ts förslag till ändrad lydelse 54 förordningen av § i den 28 oktober 1910 taxeringsmyndigheter och förfarandet vid taxering om måtte antaga ett tilläg till det föreslagna femte momentet följande innehåll: av Valda edamöter, boende å sammanträdesort eller icke, äga ock, därest och

O..-

i den ordning stadsfullmäktige, kommunalstämma eller, där kommunalfullmäktige

finnas, dessa sådant besluta, att kommuns medel åtnjuta ersättning för den av uppdragets fullgörande förlorade arbetsförtjänst med högst 4 kronor

genolm

om a en. gBevillningsutskottet,till vilket propositionen och de två sistnämnda motio-.

nerna hänvisades, ingick icke i sitt betänkande nr 38 på förslagets principiella

innebörd av undantag från den vedertagna regeln, att kommunaluppdrag föräro troendeuppdrag, som böra fullgöras utan gottgörelse, utan nöjde sig med att konstatera

det praktiska behovet av rätt för kommunen att bevilja ersättning i förevarande

fall. Anordningen ifrågavarande gottgörelse såsom allenast Villkorlig och till av storleken inom visst maximum beroende prövning i varje särskilt fall syntes av utskottet innesluta garanti för att, såsom departementschefen yttrat, ersättningen

icke tillmätes på sådant sätt, att intresset för arbetsuppgiften uppväges eller av kan förväxlas med intresset för betalningen. Med godtagande dei herr Hults av iizs motion framförda Synpunkterna ansåg utskottet, att det relativa m. grannskåpet till platsen för nämndens sammanträden icke borde utesluta rätt till

traktamente, men å andra sidan borde denna omständighet naturligtvis tagas

med i räkningen vid bestämmandet ersättningens storlek. I enlighet härmed av borde icke blott landskommun utan även stadskommun tillerkännas rätt att efter

sålunda angivna besluta ersättning till kommunen vald ledamot normer av av taxeringsnämnd. Det i herrar Perssons och Tengdahls motion gjorda yrkande.

att rätten till ersättning skulle jämväl förlorad arbetsförtjänst, tillbakaavse visades däremot av utskottet, enär uppdraget icke finge bliva eftersträvansvärt

för betalningens skull

Utskottet hemställde sålunda, att riksdagen måtte bifalla den Kungl. av Maj:t föreslagna lydelsen 54 § i förordningen taxeringsmyndigheter av om m. m.. med den ändring, påyrkats i motionen herr Hult fi. Denna utskottets som av m. hemställan blev av riksdagen bifallen.

Den lydelse, år 1913 åt 54 § i taxeringsförordningen, förändrades år som gavs 1918 på förslag inom sistnämnda års riksdag. Vid denna väcktes nämligen herr av Eronn m. ñ. en motion nr 17 i andra kammaren, däri hemställdes viss ändom rad lydelse av den nyssnämnda paragrafens varigenom vald ledamot i mom. taxeringsnämnd skulle komma att tillerkännas dagtraktamente minst fem och av högst tio kronor. Såsom skäl för dylik förändring angåvos framför allt de en av kriget och krisen oerhört stegrade levnadskostnaderna. Beträffande speciellt det

nu framförda yrkandet, att kommun i varje fall skulle skyldig att utbetala vara visst minimibelopp 5 kronor såsom dagtraktamente, framhöllo motionärerna. - att de funno bestämmelse därom tillbörlig, enär i åtskilliga taxeringsdistrikt en mindre inkomsttagare och arbetare ekonomiska skal så gott vore av som utestängda från möjligheten att kunna låta invälja sig i taxeringsnämnd, därför att

kommunen lämnade någon helst ersättning. som Bevillningsutskottet fann i sitt utlåtande 3 angående denna motion

visserligen de senaste årens prisstegring motivera höjning författningens en av dittillsvarande maximum för traktamentsersättningen, beträffande den del men av förslaget, gick ut på att göra ersättningen obligatorisk, i fråga som ävensom om i vilken grad maximibeloppet borde höjas utskottet icke med motiovar ense närerna. Anordningen av ifrågavarande gottgörelse såsom allenast Villkorlig och

beroende av prövning i varje särskilt fall syntes utskottet innesluta garanti för

att ersättningen icke tillmättes på sådant sätt, att intresset för arbetsuppgiften uppvägdes av eller kunde förväxlas med intresset för betalningen, varför denna anordning borde bibehållas. I fråga höjningen maximibeloppet ansåg ut-

om av skottet en ökning till sex kronor tillräckli

vara

utlåfändets eåellertid.

Vid behandling stannade kamrarna i olika beslut beträffande sistnämnda belopp, och först sedan utskottet i ett sammanjämkande betänkande nr 11 ändrat sitt förslag härutinnan till sju kronor, vanns bifall därtill inom båda kamrarna. Med beaktande samtidigt utskottet på-

av en av pekad formell ofullständighet i den dittillsvarande ersättningsbestämmelsens

avfattning, erhöll 54 § 5 mom. i taxeringsförordningen ienlighet med 1918 års riksdags beslut följande alltjämt gällande lydelse:

Av kommun valda ledamöter i taxeringsnämnd äga, därest sådant beslutas av vederbörande kommunalstämma eller, där kommunalfullmäktige finnas, av dessa eller i stad av stadsfullmäktige eller, där stadsfullmäktige finnas, allmän

av rådstuga, att av kommunens medel åtnjuta dels traktamentsersättning under såväl sammanträdes- som resedagar med högst sju kronor om dagen, dels ock, då de icke äro bosatta å den ort, där nämnden sammanträder, samt då skjuts, järnväg eller ångfartyg för resa till och från sammanträdesorten verkligen begagnats, resekostnadsersättning med högst lega för skjuts efter en häst eller för båtskjuts eller utgift för andra klass å järnväg eller för salongsplats å ångfartyg

1913 års Såsom redan nämnts förekom vid 1913 års riksdag även fråga ersätt-

om Mg Om all ning åt ordförande och ledamöter i pensionsnämnd. Redan i det ålderdomsförsäkmän. pen- ringskommitténs betänkande angående allmän pensionsförsäkring, varpå Kungl. sion f 61-3127:-s Majzts proposition nr 126 till n ssnämnda riksdag med förslag till lag om allmän ring. pensionsförsäkring m. m. i huvu sak grundade sig, hade denna fråga vunnit beaktande. Efter att hava gjort en uppskattning av det antagliga medeltalet ansökningar om avgiftspension årligen för varje pensionsnämnd och efter att i

samband därmed hava förklarat, att antalet övriga ensionsärenden icke syntes bliva så avsevärt, att pensionsnämndens arbete därme kunde bliva särskilt betungande, anförde kommittén i förevarande hänseende följande:

Med hänsyn härtill har kommittén ansett sig kunna betrakta ledamotskap av pensionsnämnd huvudsakligen såsom hedersuppdrag, för vilket gottgörelse icke i allmänhet borde utgå. Dock har kommittén funnit skäligt, att någon ersättning för inställelsen vid sammanträdena borde åtnjutas. Då förhållandena å skilda orter äro så växlande och till följd därav pensionsnämndernas arbetsbörda kan motses bliva så olika, att en enhetlig reglering av ersättningarnas storlek knappast är möjlig, har kommittén ansett det böra överlämnas åt kommunerna att bestämma ersättningens storlek och i samband härmed föreslagit, att kommunerna själva skola vidkännas kostnaderna för ifrågavarande gottgörelse. Härigenom torde ersättningen bäst bliva avpassad efter de lokala förhållandena samt garantier vinnas för sparsamhet vid bestämmandet av ersättningsbeloppen. Kommittén har tänkt sig, att ifrågavarande ersättning skall komma att utgå med dels ersättning för nödiga resekostnader och dels till fastställt dagtraktamente. Med hänsyn till det större ansvar och den tyngre arbetsbörda, som kommer att åligga ordföranden, har kommittén ansett lämpligt, att beloppet av det till honom utgående dagtraktamente icke må sättas lägre än till två gånger det. belopp, som bestämmes för varje ledamot

De i överensstämmelse med detta yttrande avfattade ersättningsbestämmel-

i 23 och 26 §§ kommitténs förslag till lag allmän folkpensionering serna av om blevo emellertid icke i oförändrad form upptagna i Kungl. Majzts förutnämnda

roposition i ämnet. Enligt det till denna proposition fogade utdraget av stats-

rådsprotokollet civilärenden den 17 1913 hade visserligen föredragande över mars i likhet med kommittén funnit, att, ehuru ifrågavarande upp-

departementschefen

borde såsom ett kommunalt förtroendeuppdrag och således såsom regel drag anses borde avlönas, det dock borde överlåtas åt vederbörande kommuner själva icke och till vad belopp och under vilken form reseersättning att bestämma om ex. gottgörelse borde meddelas pensionsnämndens ordförande och ledamöter för bevis-

tande sammanträde. Men därjämte ansåg departementschefen, att uttryckligen av borde i lagen angivas rätt för kommun att tillerkänna ordföranden ersättning för

besvär, därest kommunen funne dylik ersättning påkallad. I enlighet härmed hans

departementschefcn lämpligt att giva de ifrågavarande ersättningsbestämmel-

fann sädan formulering, att föreskriften arvode för ordföranden bragtes i nära serna om överensstämmelse med det här redan behandlade förslaget till ändrade bestämmel-

kommunalnämdsordförandes ersättning, vilket förslag departementschefen ser om dä stod i begrepp att tillstyrka Kungl. Majzt att förelägga riksdagen sedermera

propositionen 185; sid. 33-35. Särskilt torde anmärframlagt genom nr se ovan departementschefen därvid ansåg överensstämmelsen med de tillämnade kas, att: stadgandena rörande kommunalnämndsordförande böra omfatta jämväl föreskrift

underställning kommuns beslut i dylik arvodesfråga. om av Aven den form, Kungl. Majzt i anslutning till detta yttrande av deparsom tementschefen åt de ifrågavarande ersättningsbestämmelserna i propositionen gav undergick förändring, innan frågan bragtes till sitt avgöran e. Det särnr 126, utskott, vartill nyssnämnda proposition remitterades, erinrade nämligen i skilda utlåtande i frågan nr 1 därom, att riksdagen tidigare år för sin del sitt samma rörande ersättning till ledamot taxeringsnämnd för inställelse vid sambeslutat av härom sid. 35-37, och tillade, att, dä ordförande och ledamanträdena se ovan pensionsnämnd lämpligen torde i detta avseende böra likställas med ledamot av taxeringsnämnd, utskottet ansett böra förorda, att stadgandet om mot av ordförande och leåamöteri pensionsnämnd avfattadesi ifrågavarande ersättning åt överensstämmelse med riksdagens nyssnämnda beslut. Vidkommande åter den i

propositionen föreslagna rätten för kommun att bestämma arvode åt ordförandei

framhöll utskottet, att den i detta hänseende Kungl. Majzt

pensionsnämnd av

föreslagna lagbestämmelsen måste bliva beroende därav, vid lagens antagande om de föreskrifter givits i kommunalförordningen för landet, vartill samma lagbestäm-

hänvisade. Med anledning därav och då Kungl. Majzts förslag till ändring melse kommunalförfattningar vid tidpunkten för det här behandlade utlä-

av gällande

avgivande icke varit föremål för riksdagens prövning, hade utskottet tandets bestämmelserna eventuellt särskilt arvode åt ensionsnämnds ordförande ansett om uteslutas förslaget. Utskottet tillade emellertid,att det ansâge givet, att böra ur likartade bestämmelser lämpligen borde äga giltighet i fråga om berörda områden,

det föreställde sig, att Kungl. Maj:t icke skulle försumma att framlägga samt att förslag i här förevarande riksdagens beslut måtte föranledas. det ämne, som av Vid behandlingen propositionen 126 hade utskottet samtidigt förehaft av nr motioner, vari särskilda yrkanden gjorts beträffande den nu beaktade trenne ersättningsfrågan. I dessa motioner nr 114 i första kammaren hade greve en av Alexander Hamilton under framhållande, att uppdraget att vara ledamot av pen-

sionsnämnd i likhet med kommunalnämndens och liknande uppdrag i stad kunde

betraktas som förtroendeuppdrag och sålunda fullgöras utan ersättning, yrkat, att den av Kungl. Majzt i 23 § lagförslaget intagna bestämmelsen ersättning av om till ordförande och ledamöter i pensionsnämnden måtte utgå. I de en annan av ifrågavarande motionerna nr 307 i andra herr vice talmannen D.

kammaren av

Persson hade hemställts sådan ändring i Kungl. Majzts förslag, den till om att pensionsnämnds ordförande utgående ersättning för inställelse skulle utgå statsav medel och till beloppet bestämmas Konungens befallningshavande. 1 den tredje av motionen nr 312 i andra kammaren hade herr Hage föreslagit, att ordförande

och ledamöter i pensionsnämnd, liksom även landstingsombud. för sin inställelse

vid sammanträdena kommunerna, respektive landstinget, skulle åtnjuta av äga ersättning till belopp, motsvarande den uppdragets fullgörande förlorade genom verkliga eller beräknade arbetsförtjänsten, dock med högst 4 kronor dagen. om lntetdera av dessa särskilda yrkanden hade emellertid vunnit utskottets instäm-

mande. I fråga herr D. Perssons hemställan anmärktes bl. i utskottets om a. utlåtande, att tillräckligt starka skäl icke syntes utskottet föreligga för införande

av en sådan bestämmelse, varigenom kommunala medel skulle tagas i anspråk för

ersättning åt pensionsnämndsledamöterna för deras inställelse, statsmedel för men motsvarande ersättning åt ordföranden, ehuru nämnden i sin helhet väl att vore betrakta närmast såsom kommunal och såsom statens myndighet. en en Sådana utskottet sålunda föreslog riksdagen att antaga de ifrågavarande

ersättnin sbestämmelserna, ingingo dessa dels i 23 § andra stycket och dels i

26 § an ra stycket av det behandlade lagförslaget och följande lydelse: voro av 23 § Ordföranden och ledamöterna äga, därest vederbörande kommuav nalstämma eller, där kommunalfullmåktige ñnnas, dessa eller i stad stads av av fullmäktige eller, där sådana ñnnas, allmän rådstuga sådant beslutas, att av av kommunens medel åtnjuta dels traktamentsersättning under såväl sammanträdes-

som resedagar med högst fyra kronor dagen, dels ock, då de icke bosatta om äro å den ort, där nämnden sammanträder, samt då skjuts, järnväg eller ångfartyg

för resa till och från sammanträdesorten verkligen begagnats, resekostnadsersätt-

ning med högst lega för skjuts efter häst eller för båtskjuts eller utgift för en andra klass å järnväg eller för salongsplats å ångfartyg

26 § Ordföranden äger kommunen tillgodonjuta gottgörelse för de av honom genom uppdraget åsamkade kostnader, såsom skrivmaterialier, postporto

och skrivarehjälp.

I denna form blevo också ersättningsbestämmelserna rörande ordförande

och ledamöter i pensionsnämnd antagna riksdagen och erhöllo av i överensstämmelse därmed sin lydelse i lagen den 30 juni 1913 allmän pensionsförsäkring. om Redan vid det följande årets tidigare riksdag framlades förslag om en mindre ändring 23 § i lagen allmän pensionsförsäkring. Det herr av om av Tengdahl väckta förslaget, vilket avsåg att utsträcka ersättningsbestämmelsernai

nyssnämnda paragraf att omfatta jämväl suppleant för ordförande i pensionsnämnd.

blev emellertid icke slutbehandlat före riksdagens upplösning.

Genom kungl. proposition 217 till den riksdagen år framnr senare samma fördes emellertid detta ändringsförslag ånyo. I proposition intogs desssamma utom förslag till sådan ändrad lydelse 26 att arvodesrätt för ordförande i av pensionsnämnd i likhet med vad Kungl. Majzt redan vid föregående års riksdag

föreslagit, skulle bliva stadgad. I bägge dessa hänseenden bifölls Kungl. Maj:ts

nämnda roposition, varigenom de berörda ersättningsbestämmelserna erhöllo följande än rade lydelser:

23 tredje stycket 0rdföranden, dennes suppleant och ledamöterna äga, därest å ångfartyg - - - - 26 andra stycket Ordföranden äger kommunen tillgodonjuta gottav görelse för de honom genom draget åsamkade kostnader, såsom för skrivmateup rialier, postporto och skrivarhjä Aro de ordföranden åliggande göromålen synnerligen omfattande, äger kommunen,i den mån dylik utgift för densamma en må anses alltför betungande, därjämte tilldela honom skäligt arvode. Beslut om sådant arvode fattas å landet av kommunalstämma eller, där kommunalfullmäktige ñnnas, av dessa och i stad stadsfullmäktige eller, där sådana finnas, av av allmän rådstuga. Dylikt beslut skall underställas Konungens befallningshavandes prövning och skall i fråga denna rövning samt talan mot Konungens befallom ningshavandes beslut i tillämpliga prövninglända till efterrättelse vad gällande i kommunalförfattningar finnes stadgat angående underställning och besvär

Det förslag till hästutskrivningslag, Kungl. Majzt ny som genom propo- 1915 års sitionen nr 182 förelade 1915 års riksdag, innebar bland annat ökad arbets-hästutskriven börda för hästuttagningsnämnderna inom rikets kommuner. Beträffande ersättning ningslag.

åt ordförande och ledamöter i dessa nämnder upptog förslaget bestämmelser dels i 8 § av innehåll, att ordföranden skulle äga kommunen tillgodonjuta gottav görelse för de honom genom uppdraget åsamkade kostnader, såsom för skrivmaterialier, postporto och skrivarhjälp, dels ock i 9 berättigade ledamöterna till som traktaments- och resekostnadsersättningar kommunens medel under viss angiven av förutsättning och enligt vissa angivna grunder, fullständigt överensstämmande med dem, som vid denna tid gällande beträffande ledamöter ipensionsvoro nämnd se ovan. Möjlighet till ersättning åt ordförande och ledamöter i hästuttagningsnämnd hade Kungl. Majzt enligt det till propositionen fogade departementschefsyttrandet ansett böra beredas, enär uppdraget särskilt inom större kom-

muner syntes kunna komma att medföra rätt bet dande arbete för nämnden. Med anledning av nu Omnämnda förslag till ersättningsbestämmelser yrkades emellertid i motion 238 i andra herr Runefors, att riksdagen

nr kammaren av

måtte besluta sådan ändring i den i Kungl. Majzts proposition 182 innehållna nr lagen, att alla de utgifter, i följd lagen kunde drabba kommuner, städer som av och landsting, och särskilt de i §§ 8 och 9 lagen angivna, komme att drabba av statsverket allena. Motionären gjorde till stöd för denna hemställan gällande, att hästuttagningsnämndernas förrättnin väl att såsom statsar vore anse rena angelägenheter, varför de också borde statsmedel bekostas. me Det särskilda utskott 2, vartill såväl propositionen herr Runefors nr som motion remitterades, instämde vid denna ersättningsfrågas behandling i utlåtandet nr l med motionären därutinnan, att nämndens arbete avsåge främjande statsav intresse. Då beträffande ordföranden därtill kom, att denne deltog i arbetet

grund av offentlig myndighets förordnande, syntes det utskottet klart, att vara hans ersättning icke borde utgå kommunens utan statens medel. Utskottets av av härigenom markerade uppfattning rörande ordförandeposten i hästuttagningsnämnd såsom icke kommunalt drag också riksda erkännande så till vida, up vann ens som den utskottet i enlighet med den nyssnämn pfattningen formulerade av a u ersättningsbestämmclsen i § 8 bifölls riksdagen. fråga § 9 däremot av om

6-201439

bibehöll såväl utskottet i sitt förslag riksdagen vid beslutet i ämnet ihuvudsom sak den i propositionen framlagda lydelsen. Genom hästutskrivningslagen den 2 juli 1915 tillkom i enlighet därmed följande ersättningsbestämmelse ifråga om

valda ledamöter i hästuttagningsnämnd: 9 § Hästuttagningsnämnds valda ledamöter äga, därest å landet av vederbörande kommunalstämma eller, där kommunalfullmäktige finnas, av dessa eller i stad stadsfullmäktige eller, där sådana finnas, av allmän râdstuga sådant av beslutas, att kommunens medel åtnjuta dels traktamentsersättnin under såväl av sammanträdes- resedagar med högst fyra kronor dagen, de s ock, då de som om icke bosatta å den ort. där nämnden sammanträder, samt då skjuts, järnväg äro eller ångfartyg för till sammanträdesorten verkligen begagnats, resekostnadsresa ersättning med högst lega för skjuts efter häst eller för batskjuts eller avgift en för plats i andra klassens järnväg eller för salongsplats å ångfartyg vagn a Denna bestämmelse är alltjämt oförändrad.

I det Kungl. Majzt för 1918 års riksdag framlagda förslaget till ny 1913 års av jnttigrårrls- fattigvårdslag, vilket i huvudsak vilade på. fattigvårdslagstiftningskommitténs Iam förslag i ämnet, intogos beträffande ersättning åt ordförande i fattigvårdsstyrelse motsvarande bestämmelser mot de sedan år 1913 i fråga om kommunalnämndsordförande gällande. I med anledning det kungliga förslaget väckt motion en av 353 i andra kammaren riktade sig herr Hage bl. emot att sålunda enligt

nr a.

nämnda förslag beslut tilldelande arvode till fattigvårdsstyrelses ordförande om av eller förhöjning därav skulle underställas Konungens befallningshavande. Motio-

nären ansåg nämligen, att förslaget i detta hänseende ur principiella utgångspunkter måste innebära ett tillmötesgående kravet på att kommunernas självav bestämningsrätt skulle inskränkas. Under hänvisning till överensstämmelsen med de här intagna bestämmelserna rörande arvode åt ordförande i kommunalovan nämnd och pensionsnämnd tillstyrkte emellertid det särskilda utskott, som hade

att förberedande behandla frågan, Kungl. Majzts förslag oförändrat i denna punkt. Utskottets förslag också riksdagens bifall. I enlighet härmed är ifrågavavann rande ersättningsbestämmelse 18 § alltsedan tillkomsten av lagen om fattigvår-

den den 14 juni 1918 följande lydelse: av Ordföranden äger tillgodonjuta mindre den gottgörelse, som av fattigvårdssamhället anslås för de honom uppdraget åsamkade kostnader för genom skrivmaterialier, ostporto samt skrivare- och räkenskapshjälp, än även, därest fattigvårdssamhäl att jämväl ersättning för det med uppdraget förenade et anser, besvär må till honom utgå, arvode till belopp, samhället med hänsyn till som arbetets omfattning finner skäligt. Beslut tilldelande sådant arvode eller om av förhöjning därav skall underställas Konungens befallningshavandes prövning

Ytterligare bör i detta sammanhang även erinras den föreskrift, som 19,91årsför- om Otdnêny intagits i den 1921 års riksdag antagna förordningen taxeringsmyndig- Om av om heter och förfarandet vid allmän fastighetstaxering år 1922 24 §5 m0m., i fråga

t/Hagâgzâetfyfw

ersättning till de valda ledamöterna de enligt samma förordning påbjudna om av berednings- och taxeringsnämnderna. Till sin avfattning i övrigt överensstämmande med motsvarande här förut citerade bestämmelse i taxeringsförordningens 54 § 5 sid. 38, har densamma bestämt dagtraktamentets maximimom. se ovan belopp till tio kronor.

Samtliga hittills beaktade lagbud angående förtroendeup drag inom primär-

kommunerna ersättningar, utgå medel, anska ade genom allmän avse som av kommunal utdebitering. Därjämte bör emellertid uppmärksammas, att beträffande

uppdrag denna art också för några fall föreñnnas lagbestämmelser, som medav ersättningar andra medel. Av detta slag är sålunda den i 15 § lagen 1884 åg-slag giva av av den 18 april 1884 angående tillsyn å förmyndares förvaltning omyndigs egen-

av apätötülsl/f

dom meddelade föreskriften arvode åt de i lag omförmälda gode män, gm; om samma vilken är följande lydelse: valtninq m: av Till gode männen varde såsom arvode förmyndaren årligen inbetalt ett Omyndiys av inkomsten egemlomför hundrade den omyndiges räntor och andra av Av art är också det lagbud angående ersättning åt kommunalsamma 1912 års lag nämndens ordförande för hans besvär med virkestaxering, innehålles i 44 § skogssom om den 11 oktober 1912 skogsaccis och virkestaxering. Detta la.gbud am 06h Om av lagen om om är av följande lydelse: tmfkfäs

där sådana året utgå, efter kom- amning 1 Av skogsaccismedlen skall, för mom. munalstämmans prövning bestridas skälig ersättning till kommunalnämndens ord-

förande för hans besvär med taxeringsarbetet. Kostnad för blankettryck, 0st-

avgifter och andra nödiga utgifter skola ock dessa medel gäldas. Dock s all, av i händelse jämväl skogsvårdsavgift på grund taxeringen utgått, vederbörande av skogsvårdsst relse till bestridande nämnda kostnader lämna bidrag av sko sav vårdsmedel els med ett belopp, motsvarande två procent belöpande skogsvår sav avgift enligt den kommunalnämnden verkställda taxering intill högst fyra av tiondelar det kommunalnämndens ordförande tillerkända arvode för taxeringsav arbetet, dels ock med kostnadsbeloppet för blanketter till skogsvårdsavgiftslängd.

Därest för avverkat virke inom kommun utgått allenast skogs- 2 mom. vårdsavgift, skall arvode åt kommunalnämndens ordförande för taxeringsarbetet

fastställas prövningsnämnden. I sådant fall skola såväl detta arvode som ock av ersättning för kostnader för blankettryck, postavgifter och andra nödiga utgifter

utgå skogsvårdsmedel och betalas vederbörande skogsvårdsstyrelse av av

Vid redogörelsen för den hittillsvarande lagstiftningen i fråga om ersätt- Särskild ning åt förtroendemän i primärkommunerna återstår slutligen att erinra om den la stiftning

under år 1920 beslutade ändring iförordningen kommunalstyrelse i Stockholm, Stock om mm varigenom fullt avlönade borgarrådsbefattningar angivna såsom förtroendeposter -inrättats speciellt för huvudstadens vidkommande. - Såsom ett led i det omfattande utredningsarbete, som föregått den i sam-

band med dessa befattningars inrättande genomförda omorganisationen av Stock-

holms förvaltning, föreligger ett vice häradshövdingen P. R. Babe på uppdrag av stadsfullmäktige år 1914 avgivet betänkande, vari några beaktansvärda synav punkter i frågan ersättning åt kommunala förtroendemän framförts vid disom kussion arvoden åt ledamöter stadens styrelser och nämnder. Till en om av början framhålles i detta betänkande, att särskild ersättning för det arbete, som

styrelseordföranden utfördes, icke syntes i allmänhet böra ifrågakomma, lika av litet dylik ersättning borde tillkomma styrelses övriga ledamöter. I detta som hänseende anföres följande:

Det har ålder varit grundsats i svensk självförvaltning, att de folkvalda förav en troendemännen för sitt arbete i det allmännas tjänst icke uppbära någon ersättning. Den

oberoende och självständiga ställning, som lekmännen härigenom intaga, är enligt min mening ett värdefullt moment i förvaltningen och bör därför icke utan tvingande skäl uppgivas. Ett upphävande denna grundsats mig för övrigt i betraktande - - - av synes av stadsfullmäktiges och förvaltningsmyndigheternas fortgående politisering särskilt betänk-

ligt, då risk onekligen kommer att föreligga, att förvaltningsuppdragen komma att utdelas mera som partibelöningar än som arbetsuppgifter. Det är därför fara värt, att införande av ersättningar för det hittills oavlönade förvaltningsarbetet skulle sänka än höja snarare styrelsernas arbetsförmåga. En bestämd gräns bör därför i allmänhet upprätthållas mellan tjänstemän och förtroendemän, de förra avlönade för sitt arbete, de oavlönadesenare -- En annan fråga vore däremot, enligt författarens mening, icke styrelom sernas ledamöter av staden borde hållas skadeslösa för de direkta utgifter, måhända ock för den inkomstminskning, de sina respektive uppdrag tillskyndades. genom Därvidlag uttalar sig författaren sålunda:

För en dylik anordning synes mig starka skäl kunna anföras. Så länge dessa uppdrag övervägande innehades av mera bemedlade förorsakade icke de förluster, personer, som uppdragens fullgörande kunde medföra, några egentliga olägenheter. I förhållande till

vederbörandes förmögenhetsställning voro nämligen dessa förluster obetydliga och inverkade väl endast undantagsvis å viljan och förmågan att åtaga sig uppdraget. Annorlunda har förhållandet numera blivit, då med rösträttens demokratisering även representanter för de mindre bemedlade samhällsklasserna i växande omfattning inväljas i nämnder och styrelser. För deras ekonomi kunna de ifrågavarande förlusterna så kännbara, att de blott med vara stora svårigheter kunna bäras. De särskilda utgifter för kläder, måltider, böcker och skrivmaterial, resor o. s. v., liksom de direkta förluster i form minskad dagspenning, av som fullgörandet av ett kommunalt förtroendeuppdrag medför för arbetarklassen, en person ur behöva icke stiga till mer än några kronor för varje sammanträde. för att han måste avsäga sig uppdraget i fråga eller ock underlåta att infinna sig vid styrelsens sammanträden. Ett dylikt förhållande är icke blott den enskildes utan även det allmännas ur ur synpunkt föga tilltalande, då härigenom ett icke ringa antal stadsfullmäktige indirekt utestängas från förvaltningen. Då genom rösträttens utsträckning möjligheter öppnats för de mindre bemedlade klasserna att erhålla representanter i stadsfullmäktige, kräver följdriktigheten onekligen, att dessa representanter också beredas tillfälle att deltaga i förvaltningen. Varken ur stadsfullmäktiges eller ur förvaltningsmyndigheternas synpunkt är dylik isoen lering av en del av fullmäktiges ledamöter önskvärd. Den invändning, - - - som kan resas emot ersättning för själva uppdraget och för i sammanhang därmed utfört arbete, nämligen att dylika arvoden kunde användas som partibelöningar, drabbar icke ersätten ning för i sammanhang med uppdraget lidna förluster, då denna uppenbarligen icke kan giva anledning till någon vinst. Arvoden denna art äro icke heller i utlandet ovanliga av och ha ex. i Würtemberg uttryckligen föreskrivits lagstiftningen av

Därefter erinras i det ifrågavarande betänkandet att den svenska lagom stiftningen vid denna tid redan medgivit traktaments- och resekostnadsersättning åt valda ledamöter av taxeringsnämnd samt åt ordförande och ledamöter i pensionsnämnd ävensom arvode utan särskilt stadgad begränsning åt ordförande i kom-

munalnämnd. Sedan dessutom påpekats, att i några städer sedan länge utan särskilt bemyndigande i författningarna dylika arvoden, delvis till rätt höga be-

p, beviljats åt drätselkammarens ordförande eller särskilt utsedd verkställande amot, anföres slutligen:

De arvoden, jag vill föreslå för ledamöter nämnder och styrelser, hava emellertid av icke ett så omfattande ändamål och kunna därför också tillmätas efter måttstock. en annan Att de icke få bestämmas till olika belopp för olika och tillfällen, beroende på personer en undersökning av de förluster var och en tillfogas, är självklart. Den inkomstminskning,

som en affärsman kan lida genom ett sammanträde, är vanligen omöjlig att fixera och för

övrigt i detta sammanhang oviktig, då arvodet uteslutande motiveras de mindre bemedav lade representanternas deltagande i förvaltningsarbetet, Arvodet bör utgå endast för varje

bevistat sammanträde, och synes lämpligen kunna bestämmas till belopp, tillsamma som kommer ledamot av en statens kommitté, bosatt å den ort, där kommittén sammanträder,

nämligen fem kronor. Detta belopp synes närmast motsvara de förluster i form av utgifter och inkomstminskning, som bevistandet ett sammanträde å den vanliga arbetsav tiden kan medföra, och är tillika så ringa, att varje menlig politisk biverkan torde vara utesluten. Det sammanlagda årliga beloppet av dessa arvoden, i runt tal sannolikt uppgående till femtontusen kronor, mig i betraktande de fördelar, härmed vinnas, synes av som icke heller ur finansiell synpunkt så betydande, att på grund härav någon tvekan behöver

göra sig gällande

Det förslag om en genomgripande omorganisation Stockholms förvaltav ning, som framfördes i det citerade betänkandet, har icke i sin helhet blivit nu förverkligat. Emellertid uppdrogo stadsfullmäktige år 1917 åt kommitté att en på grundvalen av detsammanppgöra och till stadsfullmäkti inkomma med före slag till omorganisation förvaltningen i vissa speciella änseenden. av I ett år 1919 avgivet betänkande föreslog denna kommitté bl. inrättande i det dittillsa. varande beredningsutskottets ställe kommunal myndighet, benämnd av en ny stadskollegiet. Därvid föreslogs ock, att del ledamöterna i detta stadsen av kollegium skulle vara a-clönade förtroendemän, k. borgarråd. I sistnämnda s. hänseende anförde kommittén i huvudsak följande:

En och kanske den viktigaste anledningen till att beredningsutskottet kunde

fylla måttet såsom arbetsduglig stadsregering låge däri, att dess arbetskrafter uteslutande

utgjordes av på kort tid valda, oavlönade vilka endast i den utsträckning deras personer, övriga sysselsättningar medgåve kunde ägna sig åt arbetet inom utskottet. Olägenheterna

härav vore synnerligen betydande och växte i mån vikten och omfattningen samma som av stadens förvaltning och utskottets arbetsbörda. De frivilliga arbetskrafterna, egen vilka ofta blott under själva sammanträdena kunde ägna sin uppmärksamhet åt stadens affärer,

erbjöde icke någon trygghet för det sammanhang med föregående beslut och mellan åtgärder

inom skilda förvaltningsgrenar, den klara och bestämda målmedvetenhet, måste prägla som stadens regering. Ofta nog vore de betungade även med andra förtroendeuppdrag inom

förvaltningen, och med bästa vilja kunde de icke så sätta sig in i och överblicka utskottets samtliga uppgifter, som önskligt Vanligen begränsade sig den enskilde vore. ledamoten till de ärenden, föremål för hans särskilda intresse och kunskaper, och som vore sökte närmare följa dessa. Då det emellertid blott för ett mindretal möjligt vore att ständigt deltaga i utskottets sammanträden, och utskottets samt dess avdelningars sammansättning vid besluts fattande därför ofta växlade, funnes icke någon säkerhet för att den av -ett visst ärende intresserade ledamoten komme att följa detta ärende till dess slutbehand-

ling eller för att de synpunkter, vid den förberedande behandlingen gjorts gällande, som överhuvudtaget- skulle uppmärksammas vid avgörandet. Den tillfälliga besättningen av utskottssammanträdena förorsakade givetvis också talrika, i och för sig onödiga bordläggningar

oskälig omgång i ärendenas behandling. Man sökte skjuta på avgörandet för att hinna och sätta sig in i frågan.

För undvikande dessa olägenheter syntes det därför kommittén ound-

av gängligt, vid omorganiserandet förvaltningsledningen ersättning tillerkän-

att av

åtminstone några medlemmarna däri för deras arbete, och att en sådan des av

i övrigt bereddes dem, att deras odelade arbetskraft kunde påräknas ställning för uppdraget. I detta hänseende anförde kommittén bl. a.:

Då detta uppdrag den stora vikt för hela stadsförvaltningcn, att det icke i

vore av nämnvärd omfattning kunde övertagas tjänstemän, den förordade utvägen den enda,

av vore

framgång kunde beträdas för ernående arbetsduglig regeringsmyndighet. som med av en Kommittén förbisåge icke de invändningar, kunde göras gällande emot en sådan, för

som vår kommunalförvaltning förhållandevis anordning. I främsta rummet torde de rikta

de faror för politisk korruption, tillerkännande av arvoden åt valda förtroendesig emot som

kunde innebära, för att dessa uppdrag skulle betraktas och tillsättas såsom lämpmän anses

partibelöningar. Med den stora de uppdragen komme att äga, den liga nya offentlighet, med vilken deras utövning komme att förenad, det överallt synliga ansvar,

vara

påvila deras innehavare, och de betydande anspråk, måste ställas på som komme att som innehavarnas kvalifikationer och arbetsförmåga, torde farorna för partikorruption emellertid

behöva tillmätas någon större betydelse. Risken för ett parti att härvid på ett olämp-

ställning så det som vid ifrågavarande befattningars ligt sätt utnyttja sin vore stor, ansvar, tillsättning påvilade den väljande korporationen, så lätt att utkräva, att ett obehörigt utnytt-

jande denna valrätt finge rätt osannolikt. Kommittén hade heller kunnat

av anses som förbise, farorna för partipolitiska missbruk vore mycket större i fråga om mindre bety-

att dande och blott med mindre arvoden förenade förtroendeuppdrag, och att sådana arvoden måste komma bliva allt vanligare, icke de viktigaste arbetsuppgifterna snart nog

att om avlyftes å fullt avlönade, kvalificerade och verkligt ansvariga förtroendemän.

Beträffande storleken det arvode, borde tilldelas de ifrågasätta nya

av som

föreslog kommittén, att avgörandet därom skulle helt och

uppdragsinnehavarna,

hållet överlämnas åt stadsfullmäktige. I detta hänseende framhöll kommittén

övrigt, borgarrådsuppdragets kvalificerade beskaffenhet följde, att detför att av

borde förenas med ett årsarvode understege de högsta löner, som samma som

tiden i allmänhet utginge åt befattningshavare i stadens tjänst, och vilvid den ket kunde tillförsäkra staden kandidater även från den högre statsförvaltningen och från det ekonomiska livet. I viss mån syntes arvodet även böra avpassas efter borgarrådsup dragens olika arbetsbördor, ävensom efter de valdes kvalifikationer och ansprå Slutligen det enligt kommitténs mening tydligt, att

vore

. vid avgång från befattborgarråd måste tillförsäkras vissa ekonomiska förmåner

sjukdom eller liknande orsak, eller där han, exempelvis politiska ningen av av skäl, omvaldes. Lämpligen syntes han i sådant fall böra vara garanterad en

ersättning med lönens halva belopp, att utgå under lika lång tid, som han årlig innehaft uppdraget, dock högst åtta år.

Anledning föreligger icke att i detta sammanhang ingå på den motivering,

andra hänseenden förebragtes kommittén till stöd för dess förslagi som i av

inrättandet de avlönade borgarrådsbefattningarna. Undantag torde fråga om av

för synpunkt, kan hava sitt intresse för bedömande dock därvid böra göras en som

frågan ersättning åt innehavare förtroendeuppdrag för av den allmänna om av

vidkommande. Härmed det kommittén gjorda uttalandet, Stockholms avses av

att de avlönade borgarrådens Övertagande de viktigare styrelsernas ledning av torde komma att medföra. ett avsevärt underlättande av styrelsernas arbete och minska de bördor, som den dittillsvarande ordningen lade å de frivilliga arbetskrafterna. När Kungl. Majzt efter av Stockholms stadsfullmäktige därom gjord framställning avlät proposition nr 25 till 1920 års riksdag om ändringar i förordningen kommunalstyrelse i Stockholm, i och för genomförandet av en omorganiom sation av huvudstadens förvaltning, i väsentliga delar grundande sig på förenämnda kommittés förslag, underströk föredragande departementschefen särskilt. att sistnämnda förslag, såsom redan påpekats, icke syftade till annat än en partiell lösning av den aktuella omorganisationsfrågan. Beträffande den här speciellt beaktade sidan av förslaget anförde departementschefen därefter i huvudsak följande:

Ur principiell synpunkt syntes betänklighet böra möta mot förslaget. Därvid vore särskilt att taga i betraktande en av dess mest betydande nyheter, införande av avlönade förtroendemän. Förhållandena torde, enligt departementschefens åsikt, hava blivit sådana, att en dylik anordning vore ofrânkomlig, och det vore att förvänta, att den skulle bliva av nytta för det kommunala arbetet. Departementschefcn kunde icke heller dela den mening, som tidigare någon gång gjorts gällande, att efter införandet av arvoden skulle vid befattningarnas tillsättning hänsyn mera tagas till politisk åskådning än saklig kompetens. För att i görligaste mån förebygga en dylik konsekvens ansåg sig departementschefen dock böra förorda en anordning med kvalificerad majoritet vid val av borgarråd. Slutligen framhöll departementschefen, att det föreslagna systemet med delvis avlönade förtoendemän även syntes stå i samklang med den tankegång, som läge till grund för den skrivelse nr 61 av 1918 års riksdag, vari hos Kungl. Majzt hemställts om utredning av frågan om ersättning åt innehavare av kommunala förtroendeuppdrag i allmänhet.

I huvudsak Kungl. Majzts proposition riksdagens bifall. Den iövervann ensstämmelse med detta riksdagens beslut i förordningen kommunalnumera om styrelse i Stockholm intagna bestämmelsen borgarrådens rätt till ersättning om återfinnas i denna förordnings § 35 mom. 2 och är av följande lydelse: Borgarråd åtnjuter arvode, för år räknat, efter stadsfullmäktiges - bestämmande

För själva landstingsmannauppdraget fastslog 1862 års landstingsförord- Ersättnings ning genom sin 24 § uttryckligen, i vilken omfattning ersättning kunde utgå. bestämmelser Denna paragraf lydde vid landstingsförordningens tillkomst sålunda: förande /äns- Landstingsman eller suppleant äger icke beräkna ersättning förf.."",""":,"/ annan inställelse vid landstingets möte skjutslega för två hästar till fram och of

än resan røâiâgfupp

âter. Denna ersättning bestrides av landstingskassan 7862 o.-ms, I övri t to l ndstin sf"r dnin d sin tillkomst nd st ersätt " g uPP g a g O Or gen V e a en landstingsningsbestämmelse, nämligen den i § 56 andra stycket inryckta angående lands- färmvløziøzg. tingsrevisorerna. Denna bestämmelse, alltjämt kvarstår i sin ursprungliga som avfattning, men som genom sitt beroende av § 24 i förordning till sin samma innebörd kommit att undergå förändringar, vilka det följande torde framgå, av var av följande lydelse: Revisorerna äga att beräkna reseersättning på sätt, för landstingssom inän i § 24 sagt än

Beträffande landstingsmannauppdraget givas dock vissa antydningar därom, att redan i samband med förarbetena till 1862 års landstingsförordning betänk-

ligheter pats mot att kräva detta uppdrags fullgörande utan annan ersätt-

y ning än sedermera beslutade, nyss här ovan angivna. Sålunda framhöllo

en de för utarbetandet av kommunalförordningar särskilt förordnade kommitterade i sitt år 1859 avgivna betänkande, att de bl. a. med hänsyn därtill, att tjänstgöringen för de flesta landstingsmän skulle komma att medföra vistelse utom deras kommun, utan ersättning än för själva resan, funnit sig böra föreslå

annan mandattiden för landstingsmän till endast två år, medan densamma för primärkommunernas fullmäktige förslagsvis sattes till fyra år. Samma kommitterade förklarade också, att det ansetts nödigt, att för landstingens sainmanvaro bestämma viss tid, varutöver den icke skulle få sträckas, och detta bl. a därför, att landstingsmännen, utan ersättning skulle komma att såsom sådana tjänst-

som göra, icke för uppfyllandet sina plikter i detta hänseende måtte drabbas av

av alltför stora kostnader. Bland de yttranden rörande de av nämnda kommitterade framlagda förslagen till kommunalförordningar, som å befallning avgåvos

av städernas magistrater och äldste, förekom ock anmärkning mot det förhållandet, att förslaget till landstingsförordning icke tillerkände landstingsmännen rätt till

dagtraktamente. Ändrade Stadgandet rörande ersättning för landstingsmans inställelse vid landsersdttningsbe- tingets möte undergick redan år 1869 första förändring. Vid detta års riksdag

en stfimm-elseø motionärer uppmärksamheten på det förhållandet, att resekostnadsfäste ett par rörande ersättning enligt den gällande föreskriften skulle beräknas efter skjutslega för landstingsmfin. två hästar, oaktat ett stort antal landstingsman begagnade billigare järnvägseller ångbåtskommunikationer. Deras yrkanden, att detta missförhållande genom lämplig lagändring måtte undanröjas, vann så till vida riksdagens bifall, som riksdagen på lagutskottets förslag utlåtande 16 antog följande ändrade lydelse

§ 24 landstingsförordningen: av

Landstingsman eller suppleant äger icke tillgodonljuta annan gottgörelse för inställelse vid landstingets möte än ersättning för resekostnaden fram och

åter, beräknad efter skjutslega för två hästar, är icke järnväg är att tillgå eller ångbåtslägenhet begagnas; men efter avgiften för plats i första klassens

på järnväg, där sådan finnes, och för en hyttplats eller, när hyttplats vagn förekomümer, salongsplats på ångfartyg, där resan såmedelst sker

Ar 1871 väcktes för första gången förslag vid riksdagen, att dagtraktamente skulle tillerkännas landstingsman för deras deltagande i landstingens möten, och liknande yrkanden återkommo sedermera vid ett flertal följande riksdagar,

först år 1912 kröntes dessa strävanden med framgång. Motionär var år 1871 men herr Hans Andersson från Jämtlands län, vilken hemställde om sådan ändring i fråga landstingsförordningens 24 att landstingsman eller suppleant för in-

om ställelse vid landstingets möte skulle äga beräkna dagtraktamente efter tre riksdaler för och förrättningsdag. Samtidigt föreslogs ock, att den medgivna

reseresekostnadsersättningen i fråga hästskjuts måtte nedsättas till skjutslega

om beräknad endast för häst. Ett yrkande i ämnet motionär vid näst-

en av samme följande års riksdag i sak enahanda med förslaget år 1871. Av herr Olof

var Larsson motionerades vid 1880 års riksdag därom, att ett dagtraktamente av fem kronor för varj dag, landstingsman närvarande vid landstinget, måtte honom

e vore tillerkännas. Därjämte förnyades yrkandet på nedsättning resekostnadsersätt-

ningen. Ar 1898 hemställde herr Sten Nordström fl. i en inom andra kam-

m. maren väckt motion, att åt landstingsmän skulle medgivas, utöver den i § 24 av förordningen landsting stadgade reseersättning, ett dagtraktamente

om av sex kronor för vare dag, han vid landstinget tjänstgjorde.

som

Med le ning av motiveringarna för dessa tidigare yrkanden på dagtraktamente för landstingsmän torde i detta sammanhang en erinran böra göras

om en och annan dåtida synpunkt på frågan. Särskilt betonades i dessa motiveringar de orättvisa verkningar, åstadkommes den rikligt tilltagna

som genom resekostnadsersâttningen vid användande hästskjuts. För denn hade att

av som färdas lång väg efter häst för deltagande i landsting, kunde enligt vederbörande motionärers mening av erhållen reseersättning ett överskott utöver resekostnaderna beredas, varigenom utgifterna för uppehållet sammanträdesorten fullständigt kunde täckas; för de nära sanumanträdesorten boende därenum fanns ingen nujlighet att erhålla dylikt överskott. Vidare gjordes gällande, att även om landstingsmannauppdraget vore ett förtroendeuppdrag, som finge medföra pekuniära fördelar, så borde det vara förknippat med uppoffringar. då avsägelse icke

vore i lag medgiven.

Gentemot dessa anförde lagutskottet i sina ständigt avvisande.

argument utlåtanden förnämligast, att landstingsmannauppdraget vore av den art, att man ñnge för dess fuügörande icke undandraga även någon obetydhgare ekonomisk uppoffring, vidare att ett sådant avsteg från principen om oavlönade kommunala förtroendeuppdrag, som förslagens antagande förmenades komma att innebära, borde företagas och slutligen att intet praktiskt behov av den påyrkade reformen gjort sig märkbart.

I samband med de förslag omläggning valen till landstingen,

om av som förelades 1907 års riksdag, blev fråga åter aktuell vid riksdagen. I

samma en motion 207 herr Branting fi. yrkades, att för landstingsman eller

nr av m. suppleant skulle bestämmas att utgå statsmedel förutom ersättning för

av resekostnad enligt gällande grunder även dagtraktamente med tio kronor för varje dag landstinget Vore samlat ävensom för resdagar till och från landsting. I en annan motion föreslog herr Lindhagen fl., att landstingsmän skulle till-

m. erkännas i gottgörelse för inställelse vid landstingets kronor i dagtrakta-

möte sex mente för den tid, som mötet varade, och den tid, som oundgängligen åtginge till resan fram och åter. Därjämte hemställdes i denna motion sådan ändring

om i fråga om resekostnadsersättningen, att denna skulle beräknas efter skjutslega för en häst samt efter andra klassens på järnväg. Det för rösträttsfrågans

vagn behandling vid denna riksdag tillsatta särskilda utskottet avstyrkte emellertid bägge motionerna. Som skäl åberopades därvid iförsta rummet principen, att kommunala förtroendeuppdrag borde oavlönade. Några farhågor för att

vara la.ndstingsmannaskapet på grund den föreslagna omläggningen av landstings-

av mannavalen skulle komma att bliva med mindre villighet mottaget, ansåg sig utskottet heller behöva hysa. Liksom utskottet ställde sig också bägge kann rarna avvisande.

I samband med kraven på utvidgad kommunal rösträtt framfördes förslag om dagtraktamente för landstingsmän även vid 1908 års riksdag. Det av herr Lindhagen m. fi. året förut gjorda yrkandet upprepades nämligen i en motion

av i huvudsak samma motionärer. Motiveringarna för och emot förslaget under

7-201439

frågans behandling denna gång erbjödo intet anmärkningsvärt utöver vad tidigare blivit anfört. Aven segrade motståndet i bägge kamrarna.

Vid 1910 års riksdag framfördes det så många ånger av riksdagen

redan

prövade förslaget på nytt, då. herr Wallin med yrkante ett da trakta-

av om mente av 8 kronor för säväl sammanträdes- oundgängliga resdagar ärskilt

som pekades vid detta tillfälle på det förhållandet, att år 1910 nya bestämmelser om rösträtten trätt i kraft, varigenom enligt motionärens 0rd ock liten möjlighethet ö nats för det dittills ore resenterade småfolket att i stingen in-

an möjlighetmämpdbmrepresenterade dess påsikteroch uppfattning. Denna möjlighet

skulle dock, förklarades det, endast vara formell, så länge landstingsmännen icke ägde uppbära dagtraktamente. Häremot åberopade emellertid konstitutionsutskottet i sitt utlåtande i anledning motionen alltjämt grundsatsen kom-

av om munala förtroendeuppdrag såsom oavlönade. I överensstämmelse med utskottets hemställan blev också motionen avslagen i första kammaren. Däremot biföll andra kammaren ett reservationsvis vid utskottsutlåtandet framfört yrkande av herr Staaff fi. skrivelse till Kungl. llajzt med anhållan förslag till

m. om om ändring av landstingsförordningens 24 § i motionens syfte.

När det gamla önskemålet vid följande riksdag ånyo upptogs, denna gång dels genom en motion 1 andra kammaren nr 186 herr Branting H. och

av m. dels genom två andra sinsemellan likalydande motioner, den i första kam-

ena maren nr 66 herr Ernst Beckman H. och den andra i andra kammaren

av m. nr 218 av herr Staaff m. fi., vann det för första gången vederbörande utskotts tillstyrkan. Denna riksdags konstitutionsutskott förklarade först och främst, att

rincipen om oavlönade förtroendeuppdrag svårligen kunde anföras som skäl mot

om dagtraktamente åt landstingsmän. Utskottet uttryckte därvidlag sin örsêagetattning i följande ord: upp

Denna princip innebär nämligen, att innehavare av förtroendetjänster äga att åtnjuta ersättning för därmed förenat arbete eller erhålla lön arvode. Vad åter dagtraktamente beträffar, torde detta kunna anses utgöra vare sig lön eller arvode i egentlig mening utan blott innebära ersättning för de direkta kostnader, som äro förenade med ett visst uppdrag. Då ämbets- eller tjänsteman för tjänsteresor uppbär resekostnads- och traktamentsersättning utöver den lön, han åtnjuter, uppfattas sålunda denna lön såsom en från den förra skild sak. Lönen uppbäres på grund av hans tjänst, resekostnaden och dagtraktamentet på grund av de särskilda kostnader, som tjänsten i visst avseende medför. Landstingsmannauppdraget torde också kunna anses vara av den särskilda art, att dagtraktamente därför bör förekomma, då det för de allra flesta landstingsmän förutsätter vistelse

annan plats än hemorten. Då utskottet finner, att landstingsman skäligen bör påäggas utöver de besvär, som äro förenade med uppdraget, särskilda direkta utgifter för uppdragets fullgörande, och då landstingsman redan nu delvis erhåller ersättning för de direkta kostnader, som resorna innebära, har utskottet i angivna avseende intet att er-

nu inra mot att landstingsman tillerkännes även dagtraktamente.

Förutom det anförda utskottet såsom skäl för bifall i princip

nu angav till motionärernas förslag de vid 1909 års riksdag definitivt antagna bestämmelserna ifråga den kommunala rösträtten och det proportionella val-

om sättet. Avsikten med dessa reformer, nämligen att bereda möjlighet för dittills

alls eller endast i undantagsfall vid landstingen resenterade samhällsklasser

re att välja landstingsmän deras kretsar, skulle igt utskottets mening svår-

ur en

ligen kunna realiseras med bibehållande av, såsom utskottet uttryckte sig, den Census, som stadgandet i § 24 i förordningen om landsting faktiskt innebure. Därför torde enligt utskottets åsikt införande av dagtraktamente åt landstingsmän kunna anses vara befogat såsom en konsekvens 1909 års lagstiftnings-

av arbete i fråga vidgade medborgerliga rättigheter. Beträffande den närmare

om utformningen avde ifrågavarande ersättningsbestämmelserna anslöt sig utskottet till den de många under årens lopp framförda förslagen, enligt vilken

grupp av dagtraktamentet borde sättas till sex kronor och ett slags kompensation för rätten att uppbära traktamente åstadkommas genom sänkning av de enligt utskottets mening mer än tillräckligt tillmätta resekostnadsersättningarna. Utskottet föreslog därför riksdagen att antaga följande ändrade lydelse § 24 i

av förordningen om landsting:

Landstingsman eller suppleant åtnjuter landstingets medel i dagtrakta-

av mente under landstingets möte kronor samt ersättning för resekostnaden fram

sex och åter, beräknad eftet skjutslega för häst, där icke järnväg är att tillgå

en eller ångbåtslägenhet begagnas, men efter avgiften i andra klassens på järn-

vagn väg, där sådan finnes, och för en hyttplats eller, när hyttplats förekommer, en salongsplats på ångfartyg, där resan såmedelst sken

Medan andra kammaren biföll denna utskottets hemställan, rönte förslaget emellertid ännu en gång ett avgörande motstånd i första kammaren.

Det var först år 1912, som omsider det gamla önskemålet dagtrakta-

om mentsrätt för landstingsmän tillmötesgicks riksdagen. Av herr Walldén fl.

av m. framfördes det ifrågavarande förslaget denna gång med den formulering,

som konstitutionsutskottet året förut givit den berörda paragrafen i landstingsförordningen. Till stöd för förslaget åberopade också motionärerna i huvudsak detta utskotts motivering. 1912 års konstitutionsutskott fann även det, där yttrats,

som alltjämt äga full giltighet och tillstyrkte på den grund bifall till motioneni fråga. Emellertid blev riksdagens beslut i viss mån avvikande från däri framställt yrkande. Första

kammaren, som först behandlade frågan, stannade nämligen för en formulering, reservationsvis framförts i utskottet, och varigenom

som endast de utom landstingets sammanträdesort boende tingsmedlemmarna tillerkändes det föreslagna dagtraktamentet kronor. På yrkande, framställt

av sex under debatten i andra kammaren, antog därefter även denna ändrade

samma lydelse av landstingsförordningens 24 Därigenom kom denna att erhålla följande avfattning:

Landstingsman eller suppleant, bor å den ort, där landstinget

som hålles, åtnjuter landstingets medel i dagtraktamente under landstingets möte

av sex kronor samt ersättning för resekostnaden fram och åter, beräknad efter skjutslega för häst, där icke järnväg är att tillgå eller ångbåtslägenhet begagnas,

en men efter avgiften i andra klassens på järnväg, där sådan finnes, och för

vagn en hyttplats eller, när hyttplats förekommer, salongsplats på ångfartyg,

en där resan såmedelst sker

På grund av denna lösning av frågan blev densamma redan 1917 ånyo föremål för riksdagens rövning. I samband med yrkanden utvidgad kom-

om munal rösträtt hemställ e herr Hallén fi. i motion 87 i andra kam-

m. en nr maren om sådan utvidgning av traktamentsrätten, att densamma skulle komma att gälla även på sammanträdesorten boende landstingsmän. I sitt utlåtande i ämnet tillstyrkte konstitutionsutskottet detta förslag under framhållande att

det redan 1912 delat den motionärerna förfäktade meningen. Motionen

av nu vann framgång även i kamrarna, och den ifrågavarande paragrafen erhöll därigenom följande lydelse:

Landstingsman eller suppleant åtnjuter av landstingets medel i dagtraktamente under landstingets möte sex kronor ävensom ersättning för resekostnaden fram och åter. beräknad efter skjutslega för häst, där icke järnväg är att

en tillgå eller ångbåtslägexibet begagnas, efter avgiften i andra klassens

men vagn

järnväg, där sådan finnes, och för hyttplats eller, när hyttplats före-

ommer, en salongsplats på zingfartyg, där resan såmedelst sken

Genom levnadskostnadernas stegring blev emellertid det sålunda bestämda

beloppet för dagtraktamentet i fråga snart allmänt erkänt såsom allt för lågt

nog tillmätt för sitt ändamål. I tre motioner vid 1918 års riksdag, i första kam-

en maren nr 22 av herr Fant samt två i andra kammaren, den nr 28 herr

ena av Källman och den andra nr 43 herr Hage fi., framfördes yrkanden

av m. om höjning av dagtraktamentet. I de olika motiveringarna för dessa yrkanden betonades i främsta rummet den inträdda prisstegringen, varigenom det föreskrivna

beloppet dåmera alls icke motsvarade dagtraktamentets uppgift. Ur

dessa motiveringar torde dessutom särskilt böra uppmärksammas ett yttrande av herr Källman, vari denne framhöll, att ined den ändring i 24 § i landstingsförord-

ningen, som företagits vid. 1917 års riksdag, finge det visat, att riks-

anses dagen icke hade någon principiell invändning mot att landstingsmän jämväl

erhölle någon ersättning för förlorad arbetsinkomst. Jämte det i princip för alla tre motionerna gemensamma förslaget höjning påyrkade

om herr Hage fi. sin föreslagna traktamentsbelofppetsavfattning ifrågavarande

m. genom av en paragrafen, att för framtiden dagtraktamentet måtte få utgå även för resdagar och icke blott såsom dittills för de egentliga mötesdagarna. I sitt med anledning

av motionerna avgivna utlåtande yttrade konstitutionsutskottet bl. a.: Det står för utskottet klart, att en höjning av landstingsmännens dagtraktamente är be-

av hovet påkallad. De förändringar, som sedan 1912 skett i det allmänna prisläget, förorsaka, att den summa, till vilken dagtraktamentet nämnda år sattes,

numera icke på långt när förslår för sitt ändamål, nämnda års konstitutions-

som av utskott angavs sålunda, att traktamentet borde utgöra en på sådant sätt beräknad ersättning, att landstingsman utöver de besvär, som äro förenade med uppdraget, icke åsamkades särskilda direkta utgifter för uppdragets fullgörande

Då i en

de föreliggande motionerna förslag framförts att bestämma ersättningen olika av för landstingsmän boende på sammanträdesorten, å sidan, och för sådana,

ena som

voro där bosatta, å andra sidan, upptog utskottet därnäst detta särskilda spörsmål till behandling och framhöll därvidlag först och främst, att utskottets ställ-

ning år 1917, då det tillstyrkt enahanda belopp för bägge kategorierna, icke kunde anses på något sätt prejudicerande. 1917 hade nämligen enligt utskottets mening fråga endast varit, dagtralçtamente över huvud taget skulle införas beträffande

om å sammanträdesplatsen bosatta landstingsmän. När så hade ansetts böra

vara fallet, hade rimligtvis ett mindre belopp än det för övriga landstingsman redan fastställda eller sex kronor kunnat ifrågakomma. Dessutom framhöll utskottet i denna s eciella fråga, att även positiva skäl talade för att fastställa olika traktamentsbe opp för de bägge berörda kategorierna. Det nämligen enligt ut

vore skottets mening obestridligt, att å sammanträdesorten boende i regel

personer åsamkade sig mindre kostnader för sitt uppdrags fullgörande än övriga. Slut-

ligen framhöll utskottet i detta sammanhang, att riksdagen ett beslut, genom som toge hänsyn till nyssnämnda förhållande, också skulle komma att tillämpa

samma princip, som vid föregående års riksdag lagts till grund för ett beslut i

liknande fall, nämligen då. arvodet för riksdagens ledamöter bestämts. Från

denna utgångspunkt stannade utskottet för tolv kronor för landstingsbosatt å den ort, där landstingetbeloppenölles,

man, annan än och nio kronor för annan landstingsman. Vad angår förslaget ersättning även för resdagar, fann om utskottet intet skäl föreligga för bifall därtill. Genom antagandet det sålunda av av utskottet gjorda förslaget erhöll § 24 i landstingsförordningen följande alltjämt

gällande lydelse:

Landstingsman eller suppleant, bor å den ort, där landstinget som hålles, åtnjuter landstingets medel i dagtraktamente under landstingets av möte tolv kronor ävensom ersättning för resekostnaden fram och åter, beräknad efter

skjutslega för häst, där icke järnväg är att tillgå eller ångbåtslä enhet been gagnas, men efter avgiften i andra klassens på järnväg, där så finnes, vagn an och för en hyttplats eller, när hyttplats förekommer, salongsplats på ången fartyg, där resan såmedelst sker. Landstingsman, bor å den ort, där lands som tinget hålles, åtnjuter av landstingets medel i dagtraktamente under landstingets

möte nio kronor

Liksom förordningarna rörande primärkommunerna sakna bestämmelser om ersättning åt de av dessas beslutande församlingar utsedda förtroendemännen,

förekomma heller i landstingsförordningen med förut nämnt undantag be- träffande landstingets revisorer några föreskrifter i fråga ersättning - om för förtroendeuppdrag, utdelade landstingen. Däremot hava i särskilda författav ningar några dylika föreskrifter intagits:

Vid riksdagen 1877 föreslogs herr P. O. Hörnfeldt i inom av en

andra

kammaren väckt motion nr 4, att reseersättning skulle i lag tillförsäkras depu-oø-dmng anterade för markegångssättningen. Därvid framhölls, att visserligen dessa depu-á/åüpdö/esç-

terade redan förut på grund landstingens därom fattade beslut t av i de flesta län Crsajcünlbg av landstingsmedel erhållit ersättning för sina i och för pdraget,

resor u men gáfnåâffzjâ

att detta dock icke allestädes ägt samt att Kungl. Maj:t vi besvär rum, i anledning av sådant landstingsbeslut givit tillkänna, att dylikt förfaringssätt icke

vore lagligt. I sitt i anledning denna motion avgivna utlåtande av nr 34 förklarade lagutskottet, att det i likhet med motionären ansåge rättvist och billigt,

att ersättning ifrågavarande slag skulle tillerkännas markegångsdeputerade. av I överensstämmelse härmed föreslog utskottet riksdagen att antaga så lydande en

förordning:

Deputerade till markegångstaxors upprättande äga att beräkna och erhålla

reseersättning, på sätt för landstingsmän stadgat än

Detta förslag blev ock riksdagen bifallet, och förordningen i fråga av utfärdad den 1 juni 1877. Sedermera har denna ersättningsbestämmelse till sin innebörd oförändrad upptagits såsom § 5 i kungl. förordningen den 2 juni 1911 angående grunderna och sättet för markegångsprisens bestämmande och i denna är form alltjämt gällande.

Genom propositionen 31 till 1889 års riksdag förelade Kungl. Maj:t riksnr dagen 1889 års lag

bl. a. förslag till förordning angående dövstumundervisningen. Bland de

angående l...

23.28.5323-

ningen.

ändringar, sammansatta stats- och lagutskottet vid den förberedande behandsom lingen denna proposition fann sig föranlåtet att tillstyrka riksdagen, upptogs av även förslag särskild bestämmelse angående reseersättning åt de i samma om en förordningsförslag omnämnda ledamöter skolstyrelser och nämnder samt reviav Utskottet förklarade sig därvid finna ett dylikt stadgande erforderligt. I sorer. överensstämmelse med riksdagens bifall till utskottets förslag i förevarande hänseende erhöll § 12 i lagen angående dövstumundervisningen den 31 maj 1889 föl-

jande alltjämt gällande lydelse: Ledamöter skolstyrelse och nämnd likasom revisorer äga att tillgodoav njuta, den kommun, som honom utsett, resekostnadsersättning såsom en var av för landstingsmän är stadgat

1921års för- I det förslag till förordning taxeringsmyndigheter och förfarandet vid om ordning om allmän fastighetstaxering år 1922, förelades 1921 års riksdag genom Kungl. som fastighets- förekom i 5 andra stycket den föreskriften, Maj:ts proposition nr 215, 24 § mom. taxering år att landstinget utsedda ledamöter i taxeringsnämnd skulle äga för sin in- 1922. av ställelse vid taxeringsnämndens sammanträden och det i förordningens 4 § omförmälda sammanträde inför länsstyrelsen åtnjuta ersättning av landstingets medel efter de grunder, gällde för ersättning till landstingsmän för inställelse vid som landstings sammanträde. Genom inom andra kammaren väckt motion nr 304 en herr Ericsson i Arboga påyrkades emellertid sådan ändring i denna del av av det kungliga förslaget, att de landsting utsedda ledamöterna i taxeringsnämnd av skulle erhålla ersättning efter grunder, enligt propositionen skulle samma som tillerkännas ledamöter i prövningsnämnd. Detta särskilda yrkande, som beträf fande traktamentsbeloppen gick ut på en höjning i fråga om ledamot boende på sammanträdesorten från 9 kronor enligt Kungl. Majzts förslag till 15 kronor samt i fråga ledamot från 12 till 19 kronor, föranledde bevillningsutskottet om annan att i sitt utlåtande i ämnet tillstyrka annan lydelse av 24 § 5 mom. andra en stycket än den Kungl. Majzt föreslagna. Enligt riksdagens beslut, somi av förevarande hänseende anslöt sig till utskottets förslag, bestämdes sålunda, att av landsting utsedda ledamöter i taxeringsnämnd enligt behandlade förordning nu skola åtnjuta ersättning enligt grunder, gälla beträffande de av samma som primärkommuner valda ledamöterna se sid. 42, dock med den skillnad, att ovan de landstingsvalda ledamöterna må kunna erhålla dagtraktamente med högst 15 kronor i stället för högst 10 kronor, beroende på landstingets beslut.

Förutom nämnda ersättningsbestämmelser i fråga om länskommunala nu

förtroendeuppdrag finnas ytterligare några i särskilda författningar intagna före-

skrifter liknande art, enligt vilka stadgade ersättningar emellertid skola utgå av andra medel än landstingens. av Redan den i anslutning till 1885 års värnpliktslag följande år utfärdade 1886och1901 förordningen angående rikets indelning i områden för värnpliktiges inskrivning års inskrivningsför- samt val ledamöter i inskrivningsnämnder och inskrivningsrevisioner m. m. om av ordningar. medgav ersättning enligt angivna grunder för resekostnaden åt landsnärmare av ting eller stadsfullmäktige vald ledamot i dylik nämnd eller revision eller i ledamots ställe inkallad suppleant. I något förändrad form intogs motsvarande en bestämmelse jämväl i 1901 års inskrivningsförordning, vars § 11 ursprungligen

hade följande lydelse:

Av landsting eller stadsfullmäktige vald ledamot i inskrivningsnämnd eller inskrivningsrevision eller i ledamots ställe inkallad suppleant äger för deltagande i nämndens eller revisionens sammanträden åtnjuta reseersättning enligt tredje klassen av gällande resereglemente, men icke dagtraktamente

Vid 1907 års riksdag föreslogs emellertid i motion nr 90 inom andra kammaren herr O. N. Olsson i Heden fl., att riksdagen måtte besluta att

av m. i skrivelse till Kungl. Majzt hemställa, det täcktes Kungl. Majzt vidtaga sådan förändring i nämnda förordning, att landsting el-ler stadsfullmäktige vald

av ledamot i inskrivningsnämnd eller inskrivningsrevision eller i ledamots ställe inkallad suppleant måtte för deltagande i nämndens eller revisionens sammanträden åtnjuta reseersättning jämte dagtraktamente enligt färde klassen av gällande resereglemente. I sitt yttrande över detta förslag ramhöll andra kammarens femte tillfälliga utskott, att de av landsting och stadsfullmäktige valda ledamöterna hade att betrakta sitt arbete såsom ett kommunalt förtroendeuppdrag, samt att dylika uppdrag i allmänhet oavlönade. Men tillade utskottet detta

voro - uteslöte icke, att ersättning lämnades för oundvikliga kostnader, som vederbörande vid sådana uppdrags utförande finge Vidkännas. Under sådana förhållanden fann utskottet, att det i viss mån låge en riktig tanke uti motionärernas förslag att låta de ifrågavarande ledamöterna erhålla både traktaments- och reseersättning efter billigare taxa, närmare avpassad efter de verkliga kostnaderna i bägge

en avseendena. Enligt utskottets mening skulle detta bäst ske genom att låta ersättningarna utgå efter femte klassen resereglementet. Genom sådan anordning

av en befarade emellertid utskottet en olämplig rangskillnad mellan de valda civila ledamöterna å sidan och de förordnade militära å den andra, enär de sist-

ena nämnda ägde rätt till traktaments- och reseersättning enligt högre klass. Dessutom syntes det utskottet tvivelaktigt, om den önskade reformen egentligen vore av behovet påkallad. I överensstämmelse med utskottets på. dessa grunder avstyrkande utlåtande avslog andra kammaren motionen i fråga.

Vid nästföljande riksdag framfördes emellertid förslaget om skrivelse till Kungl. Majzt rörande dagtraktamente åt valda ledamöter i inskrivningsnämnd och inskrivningsrevision ånyo av herr Olsson i Heden m. fl. Motionärernas yrkande gick denna gång ut på att bereda de ifrågavarande ledamöterna traktamente och reseersättning enligt femte klass i resereglementet. Förslaget ledde nu till positivt resultat. Efter sammanjämkning mellan kamrarnas något skiljaktiga

beträffande den lämpligaste avfattningen för den tillämnade skrivelsen, meningar blev riksdagens beslut att hos Kungl. Haj:t anhålla, det Kungl. Majzt täcktes låta utreda, huruvida landstinget vald ledamot i inskrivningsnämnd och in-

av skrivningsrevision eller i ledamots ställe inkallad suppleant bör för deltagandei nämndens eller revisionens sammanträden få åtnjuta, utom reseersättning, dagtraktamente och i så fall, huruvida reseersättningen lämpligen bör utgå efter femte klassen i resereglementet, samt därefter föranstalta den ändring i 11 §

Kungl. Maj:ts förnyade förordning angående rikets indelning i områden för av värnpliktiges inskrivning och val ledamöter i inskrivningsnämnder och in-

av skrivningsrevisioner den 12 augusti 1901, vartill utredningen finnes för-

m. m. anleda.

Resultatet denna riksdagens framställning blev, att Kungl. Majzt den

av 4 juli 1910 utfärdade kungörelse angående följande ändrade lydelse av 11 § i in skrivnin gsförordningen:

Av landsting eller stadsfullmäktige vald ledamot i inskrivningsnämnd eller i sådan ledamots ställe inkallad suppleant äger för deltagande i nämndens

sammanträden åtnjuta reseersättning och dagtraktamente enligt femte klassen i gällande resereglemente. Av landsting eller stadsfullmäktige vald ledamot inskrivningsrevision av eller i sådan ledamots ställe inkallad suppleant erhåller gottgörelse för deltagande i revisionens sammanträden reseersättning enligt tredje klassen genom av samma reglemente - Denna ersättningsbestämmelse blev år 1920 förändrad. Uppslaget härtill gavs i två likalydande motioner vid detta års riksdag, 126 i första kamma nr ren av herr Edvard Larson och 204 i andra kammaren herr Andersson nr av i Knapasjö m. fl., vari hemställdes skrivelse till Kungl. Majzt med anhållan om om sådan förändring i inskrivningsförordningen, att landstinget vald ledamot av i inskrivningsrevisionen eller i sådan ledamots ställe inkallad suppleant måtte för deltagande i revisionssammanträde åtnjuta reseersättning jämte dagtraktamente enligt tredje klassen i gällande resereglemente. I motiveringen till detta förslag framhölls bl. a., att riksdagens omnämnda skrivelse i ämnet år 1908 gått ut å nyss att även dagtraktamente skulle tillerkännas ledamot inskrivningsrevision. av e båda tillfälliga utskott, till vilka yrkandet i fråga remitterades respektive av kamrar, ansågo sig obetingat böra giva detta sin anslutning. I överensstämmelse härmed beslöt också riksdagen skrivelse föreslagen art. Den däri gjorda en av framställningen tillmötesgicks Kungl. Majzt den 30 år av genom en mars samma utfärdad kungörelse ändrad lydelse den citerade § 11 i inskrivningsom av nyss förordningen. Medan första. stycket denna paragraf förblev oförändrat, erhöll av det andra stycket därigenom följande avfattning:

Av landsting eller stadsfullmäktige vald ledamot i inskrivningsrevision eller i sådan ledamots ställe inkallad suppleant äger för deltagande i revisionens

sammanträden åtnjuta reseersättning och dagtraktamente enligt tredje klassen av samma reglemente Ifrågavarande § 11 gäller alltjämt i den form, sålunda densamma som gavs genom nyssnämnda kungörelse. De enligt detta stadgande utgående ersättningarna bestridas statsmedel. av

Kungl. kun- I detta sammanhang må vidare nämnas de kungl. kungörelser den 14 av av april och den 11 juli 1916, varigenom bland andra ledamöterna den i 18 §

dqörelser av av

âêlhláezplrjllagenden 2 juli 1915 angående anskaffande av hästar och fordon för krigsmaktens

ställande på krigsfot hästutskrivningslagen omförmälda mönstringskommission juli 1916 och den i 26 § lag omförmälda automobilkommission ävensom den av av samma av i § 10 av rekvisitionslagen den 24 maj 1895 omförmälda lokala värderingsnämnd skola åtnjuta resekostnads- och traktamentsersättning enligt tredje klassen i gällande resereglemente. Ersättning enligt denna föreskrift torde dock icke kunna ifråga-komma annat än i samband med krigsmaktens ställande på krigsfot; den bör givetvis

utgå av statsmedel.

1903årsjör- Slutligen erinras därom, att ledamöterna i den inom varje landstingsområde Ordning föreskrivna skogsvårdsstyrelse, ävensom revisorer för granskning skogsvårdsstvav relses förvaltning, vilka ledamöter och revisorer till del utses vederbörande

digg? en av

landsting, äga uppbära viss ersättning skogsvårdskassan enligt kungl. för relser. ur

ordningen den 24 juli 1903 angående skogsvårdsstyrelser. Bestämmelsen härom återfinnes i denna. förordnings 7 följande lydelse:

som är av

Ordförande och ledamöter i skogsvårdsstyrelse samt de i 8 § av denna förordning omförmälda revisorer skola för varje sammanträde ävensom för de resor,

deras berörda uppdrag föranledas och äro att såsom nödiga anse, ur skogssom av vårdskassan erhålla ersättning enligt tredje klassen i gällande resereglementm

8-201439

Utländsk lagstiftning.

Det har icke synts de sakkunniga påkallat att verkställa någon ingående utredning den utländska lagstiftningens stånd unkt i fråga om ersättning

om åt innehavare kommunala förtroendeuppdrag. Eliurumöjligen föråld-

av numera rade, hava däremot några upplysnin i detta hänseende, vilka lämnats i sam-

ar band med ersättningsfrågans tidigare ehandling, ansetts böra till jämförelse meddelas. Dessutom hava speciellt för grannländerna Danmarks och Norges vidkommande särskilda uppgifter i ämnet införskaffats för vinnande upplysningar

ersättningsfrågans nuvarande läge i dessa båda länder. om Hwussen. Beträffande förhållandena i Preussen uppl ser konstitutionsutskottets utlåtande 9 vid 1915 års riksdag, att redan vi denna tid gottgörelse i större

nr eller mindre utsträckning för kontanta utlägg, såsom för tjänsteresor, för lokalhyra, för porto medgivits såväl landskommuns valda styresman, Gemeinde-

m. m., vorstehen, och de såsom rådgivare åt denne likaledes valda Schöffem som ock stadsfullmäktige, Stadtverordnett-ø, däremot icke fullmäktige i landskommun,

men Gemeindeverordnetex Liknande ersättningar, närmast dagtraktamente och reseersättning, kunde även tilldelas vissa innehavare förtroendeuppdrag inomi

av Preussen föreñntliga kommuner högre ordning, nämligen medlemmar av Kreis-

av ausschuss samt Provinziallandtag, Provinzialausschusm och Provinzial-

av kommission t medlemmarna de för en eller flera kommuner gemensamma

av b ggnadsnämnderna utgick ersättning förutom för också för tidspillan. At

resor

emeindevorstehem kunde ock tillerkännas arvode för nedlagt arbete.

I fråga Sachsen meddelar utlåtande, att ordföranden Ge- Sachsen. om samma meindevorstand och del ledamöterna i landskommuns styrelse, nämligen

- en av de k. Gemeindeältesten, kunde erhålla såväl ersättning för havda utgifter som

s. arvode för nedlagt arbete. Någon gottgörelse tillkom däremot icke medlemmarna

stadsrepresentationen. Ledamöter de högre kommunala enheternas förvaltav av ningsutskott voro berättigade till reseersättning. lVürtcøn- Rörande Würtemberg erinras i utlåtandet därom, att den kommunala självberg. styrelsens utgjordes kommunalrådet, Gemeinderam samt kommunal

organ av representationen, Bürgerausschuss. I de större städernas kommunalråd voro en . medlemmar avlönade, eljest ledamöterna däri valda och oavlönade. del men voro I städer med än 10,000 invånare hade jämväl de sistnämnda rätt till dag-

mer traktamente för den tidsförlust, rådets och dess kommissioners sammanträden

som förorsakade. Storleken dessa dagtraktamenten kunde i de större städerna uppgå

av till 10 mark och i de största till 15 mark. Aven i kommuner med mindre än 10,000 invånare såväl lands- stadskommuner kunde dylika traktamenten

- som -

ut dock högst med 5 mark. Dessutom kunde kommunalrådets medlemmar erhå la dagtraktamente för särskilda förrättningar exempelvis hållande av upp- börd, å fastigheter samt därjämte, vid förrättningar utom kommunens gränsyn kost- och reseersättning. Också vid förrättningar inom kommunen kunde ser, kostersättning utgå vid större avstånd till förrättningsstället än två kilometer från vederbörande rådsledamots hemvist. Dagtraktamentet kunde tillmätas olika alltefter sammanträdes eller förrättnings tidslängd. Atta timmar räknades härvid

såsom hel dag, över fyra mindre än åtta timmar såsom 3/4 dag 0. s. v. För men medlemmarna Bürgerausschusm gällde detsamma som för ledamöterna av av kommunalrådet i fråga möjligheten att erhålla dagtraktamente för andra förom rättningar än de vanliga sammanträdena samt kost- och reseersättning. Danønark. Den danska landskommunens representation, s0gneraadet, kan, jämförd

med svenska förhållanden, sägas motsvara såväl kommunalfullmäktige som kommunalnämnden. Icke blott kommunens beslutanderätt i alla hänseenden, utan även i stor utsträckning verkställigheten av de kommunala besluten tillkommer nämligen densamma. I likhet med vad i motsvarande avseende varit falleti Sverige, har det i dansk kommunallagstiftning gällt såsom en huvudregel, att

medlemmarna sogneraadet skola i denna sin egenskap vara oavlönade. av heller har det medgivits dem rätt till dagtraktamente eller reseersättning för de sammanträden eller förrättningar, som åligga dem såsom sogneraadsmedlemmar, i den mån dessa åligganden fullgöras inom kommunens gränser. Vad därvidlag särskilt beträffar reseersättning må anmärkas, att praktiskt behov av dylik gottgörelse tillnärmelsevis i grad som i Sverige bör hava gjort sig gällande samma inom de danska kommunerna, vilkas ringa territoriella storlek i genomsnitt knappt än femtedelen de svenska kommunernas ytterst sällan torde mer av påkalla några längre för förtroendemännen vid fullgörandet av uppdrag resor inom kommunen. Vid utom kommunens gränser kan däremot gottgörelse resor för de verkliga kostnaderna tillerkännas sogneraadets medlemmar. På grund den ansenliga arbetsbörda, ålag ordföranden i sogneraadet av som särskilt med avseende å verkställigheten av kommunens beslut, har redan genom lag den 29 1904 medgivits, att sogneraadet må besluta årlig ersättning av mars åt ordföranden för den hjälp han kan behöva anlitai och för fullgörande av sitt uppdrag. För denna ersättnings storlek har därvid såsom gällande regel satts gräns 30 öre inbyggare i kommunen eller i allt 500 kronor. Sedan en av per kristiden ytterligare pålagt ordföranden mängd särskilda uppdrag, har en nya emellertid den nyssnämnda begränsningen hans ersättning tills vidare uppav hävts lag den 9 1917. Denna lag äger alltjämt giltighet. För genom av mars ordföranden gäller även vad förut framhållits i fråga om dagtraktamente

och reseersättning åt medlemmarna sogneraadet. av Beträffande ledamöter inom landskommunerna föreñntliga st relser och av nämnder eller enskilda erhållit särskilda kommunala upp rag,ñnnas personer, som i Danmark, liksom hittills varit fallet iSverige, inga allmänna ersättningsbestäm-

melser. Däremot hava i fråga om några dylika uppdrag i lag givits föreskrifter för det särskilda fallet, innebärande rätt för uppdragsinnehavaren att erhålla dagtraktamente under sammanträde eller förrättning. Detta gäller även beträffande

del speciella åligganden, sogneraadet tilldelas enskilda av dess egna en som av medlemmar, därest dessa åligganden icke äro med ställningen såsom sogneraadsmedlem direkt förbundna. En särställning härvidlag intaga de kommunala orga-

nen för kronoskattens indrivande, ett bestyr, för verkställande i Danmark vars sogneraaden äro ansvariga. I del kommuner fullgöra visserligen sogneraaden en denna sin uppgift särskild tjänsteman, i andra utses enskilda genom men sogneraadsmedlemmar att ombesörja kronoskatteuppbörden. I sistnämnda fall kunna

ifrågavarande sogneraadsmedlemmar komma i åtnjutande den för bestyret med av skatteindrivningen utgående provisionen, 11,17:procent det uppburna beloppet. av I fråga om kommunernas befogenhet att besluta gottgörelse ien eller

annan form åt sina förtroendemän bör slutligen påpekas, att dansk rätt i stor utsträckning förbundit densamma med visst slag underställning. För dylik av gottgörelse har nämligen i flera fall uppställts fordran på medgivande den av högre kommunens representation, amtsraadetm Dettas samtycke erfordras sålunda

till beslut reseersättning i samband med uppdrag utom kommunens om gränser, liksom ock i fråga medgivande för sogneraadsmedlemmar åtnjuta den om att nyss omnämnda skatteprovisionen. t detsamma ock före 1917 förbehållet bevar att vilja undantag från den då gällande maximibestämmelsen rörande den åt sogueraadsordföranden utgående ersättningens storlek. I sistnämnda hänseende har

den danska lagstiftningen dessutom tillgripit även garantibestämmelse en av annan art, då den därvidlag krävt samstämmande beslut sogneraadet vid två av på varandra följande sammanträden.

För de danska städernas vidkommande gälla i fråga ersättning åt förom troendemän i stort sett likartade förhållanden beträffande landskommunerna. som Ledamöter av stadens representation, byraadetn eller kommissionen av v. s. nämnder motsvarande de svenska städernas byggnadsnämnd,.hälsovårdsnämnd o. s. V., eller av sådana staaende udvalg, åt vilka särskilda stadsförvaltningen grenar av kan uppdragas, äga icke åtnjuta gottgörelse än åtminstone i del fall annan - en reseersättning och dagtraktamente vid utom kommunen. Stadsförvalt- - resor ningens ledare däremot, den byraadet för viss tid bland dess medlemmar av egna utsedde borgmästaren, vilken tillika är byraadets ordförande, åtnjuter lön.

Norge. Såsom grundval för den norska kommunallagstiftningen har tidigare en genomgående hävdats principen, att alla kommunala uppdrag, anförtrotts som åt för ändamålet valda kommunmedlemmar, skulle oavlönade. Denna princip vara har ansetts utesluta gottgörelse såväl i form arvode ock i form dagav som av traktamente eller reseersättning. Under år hava emellertid senare raktiken, särskilt av stadskommunerna, gjorts åtskilliga avsteg från ifrågavaran princip. e I samband med det nyligen avslutade revisionsarbete, för vilket den norska kommunallagstiftningen varit föremål, har också frågan ersättning åt komom munala förtroendemän tilldragit sig särskild uppmärksamhet, och detta genom revisiousarbetes resultat de stortinget år 1921 antagna lagarna koma av nya om mnnalstyrelse på landet och i stad, vilka träda i kraft den 1 nästkommande juli har lagstiftningen i rätt stor utsträckning medgivit kommunerna den dem av redan förut delvis självtagna befogenheten att besluta gottgörelse åt innehavare

av förtroendeuppdrag.

Strängast har i de nyantagna kommunallagarna den förenämnda principen

fasthållits i fråga medlemskap i kommunernas beslutande representantförsamom lingar städernas bystyrem och landskommunernas herredsstyrem - samt i de inom dessa valda formannskapeim åt vilka avgörandet i de kommunala angelägenheterna delvis är överlåtet, och vilkas uppgift i övrigt allmänt är av förvaltande karaktär. I detta hänseende föreskriver nämligen lagen kommunalom

styrelse på landet, att medlemmar herredsstyre och formannskap icke äga

av up bära lön eller gottgörelse kommunens medel för sitt arbete med de kommuna

av a angelägenheterna utom i egenskap medlemmar avlönade styrelser eller

av av råd i enlighet med § 31 i samma lag eller kommittéer, vilkas övriga med-

av lemmar åtnjuta gottgörelse. Denna bestämmelse äger ock sin motsvarigheti kommunallagen för städerna. Från densammas förbud gäller emellertid för landsbygdens vidkommande så till vida ett särskilt undantag, lagen kommu

som om nalstyrelse på landet tillika föreskriver, att herredsstyre kan besluta, att dess medlemmar liksom även andra kommunala uppdragsinnehavare skola åtnjuta

reseersättning av kommunens medel efter bestämda grunder för till och från

resor kommunala sammanträden, när reslängden tillsammans överstiger 20 kilometer, med tillägg, att herredsstyre under säregna omständigheter kan sänka denna

minimigräns intill 10 kilometer, när fråga sjöresor.

är om

Framhållas bör, att den genom sistnämnda bestämmelse avgjorda frågan om gottgörelse för deltagande i kommunala sammanträden särskilt varit föremål för delade meningar. Maoriteten den för revision kommunallagarna

av av år 1919 tillsatta kommittén för larade beträffande denna fråga iprincipiellt hänseende, att det vore orimligt, att deltagandet i kommunrepresentationens

sammanträden skulle medföra direkta utgifter för medlemmarna. Därför borde enligt

dess mening gottgörelse av kommunens medel utgå för samtliga verkligen gjorda och nödvändiga utlägg, representanterna åsamkades i och för bevistandet

som av sammanträdena. Av hänsyn till de minst bärkraftiga kommunernas ekonomi hade dock kommitté-majoriteten icke ansett sig kunna tillstyrka obligatorisk

en ersättningsskyldighet för kommunerna i detta hänseende utan funnit sig böra föreslå, att ifrågavarande ersättning skulle göras beroende kommunrepresenta-

av tionens eget beslut. Under villkor hade kommittémajoriteten också ansett,

samma att jämväl åt medlemmar i kommunala styrelser och nämnder borde medgivas rätt till ersättning denna art.

I den med anledning kommitténs förslag till stortinget avlåtna

av propositionen framhölls emellertid, att anordning med ersättning för nödvändiga

en kostnader vid deltagande i kommunala sammanträden mindre praktisk. l

vore stället föreslogs i propositionen, att det skulle medgivas kommunerna rätt att för detta ändamål fastställa ett fixerat da traktamente, varemot ersättning för

de egentliga resekostnaderna av hänsyn til kommunernas ekonomi icke borde tillåtas.

Av vederbörande utskott påyrkades slutligen utan närmare motivering

den från såväl kommunallagskommitténs propositionens förslag avvikande

som bestämmelse, antogs stortinget, och refererats.

som av som ovan

I fråga om ersättning åt den egentlige ledaren landskommunens för-

av valtning, den herredsstyret utsedde ordföranden, har den lagen kom-

av nya om munalstyrelse på landet under vissa villkor överlämnat avgörandet till kommunerna; Stadgandet härom innehåller, att herredsstyret i kommuner, icke

som anställt särskild sekreterare, eller där ordföranden på grund sin bostad eller

av av andra orsaker helt eller delvis måste övertaga förekommande sekreterarearbete, äger fastställa gottgörelse åt ordföranden. För ordförande i stadskommun gäller däremot samma stadgande för medlemmar i allmänhet bystyre och for-

som av mannskap.

Såsom redan framgått den omnämnda huvudbestämmelsen rörande lön

och gottgörelse åt kommunrepresentationernas medlemmar, innehålla kommunal lagarna även ersättningsstadganden beträffande vissa kommunala styrelser och råd. Den i det sammanhanget åberopade § 31 i lagen för landskommunerna föreskriver, att herredsstyret för sådan kommunal verksamhet, som icke förutsättes behöva driftstillskott kommunens medel, kan upprätta en driftsledning, be-

av stående styrelse eller styrelse och råd. För medlemmarna av dylikt råd

av av äger herredsstyret enligt lagrum fastställa gottgörelse för deltagandei

samma rådets sammanträden, och för styrelseledamöterna kan lön bestämmas av herredsstyret eller av vederbörande råd. Motsvarande föreskrifter finnas naturligen ock i lagen om kommunalstyrelse i städerna. För dessas vidkommande stadfästa ifrågavarande föreskrifter för övrigt i stor utsträckning redan föreñntlig praxis.

Beträffande övriga förekommande kommunala styrelser, nämnder eller kommittéer ingå icke kommunallagarna på ersättningsfrågan. Emellertid hava på grund särskilda lagstadganden eller utan stöd av lagen flertalet dylika

av uppdrag särskilt i städerna tillerkants arvoden. Detta gäller sålunda om ledamotskap i ligningsraad för prövning av skattedeklarationer, otaxtnâevnd och övertaxtneevnd för taxering av fast egendom, fabriktilsym för inspektion av industriella företag, arbeidsnmvnd for boligbanken för lån till bostadsbyggemsamt :styre for krcdssykekassen och tilsynsnzevnd ved arbeidsanvisningskontoret ävensom understundom för skönhetsråd, b ggnadskommittéer m. fl. 1 fråga om dylika nämnder förekommer ibland, att en ast ordföranden åtnjuter arvode, eller att han bär betydligt större sådant än övriga medlemmar.

Slutligenmå framhållas, att det i Norge torde anses självfallet, att för

resor i kommunens angelägenhet utom kommunen dagtraktamente och reseersättning skola utgå. i

Av riksdagen gjorda uttalanden 0111 ändringar i gällande lag-

stiftninw.

Redan vid 1909 års riksdag framfördes motionsvis kravet på ett principiellt

jam-slag om brytande med den dittills gällande regeln, att kommunala förtroendeuppdrag1ttrerlniøtgao skulle oavlönade. I herr Tengdahl med Hera instämmanden i andra

vara en av f§tl;79l8

kammaren väckt motion nr 158, vari påyrkades, att riksdagen måtte hos Kunglfzfleågilüiiáfta Maj:t begära utarbetande och framläggande för riksdagen av förslag till revision

kommunallagstiftningen, framhölls nämligen principen om gratisarbete av av kommunalmännen bland de frågor, som vid ett sådant revisionsarbete särskilt borde beaktas. Denna princip borde enligt motionärens mening åtminstone så till vida brytas, att kommunerna tillerkändes rätt att själva avgöra. huruvida kommunala uppdrag borde ersättas. Eventuellt syntes också kunna ifrågakomma ett åläggande för större kommuner att betala för dylika uppdrag, respektive för vissa uppdrag med drygare arbetsbörda. Lagutskottet, som i sitt i anledning av nämnda motion avgivna utlåtande icke särskilt berörde frågan om ersättning för kommunalt arbete, avstyrkte emellertid motionen under hänvisning till de utredningar rörande vissa de i motionen avsedda frågor på den kommunala lag-

av stiftningens område, som igångsatts dels av Stockholms stad, dels svenska

av stadsförbundet; och bägge kamrarna biföllo utskottets hemställan.

I hela sin vidd kom frågan ersättning åt kommunala förtroendemän

om på tt under riksdagens prövning år 1912. I då väckt motion nr 104 hem-

n en ställ e nämligen herr Tengdahl m. il. om skrivelse till Kungl. Majzt för åvägabringande av sådant tillägg till kommunalförordningarna, att kommunala förtroendemän bleve berättigade till ersättning för mistad arbetsförtjänst och för direkta utgifter i och för sådana uppdrags fullgörande. Motionen avstyrktes av konstitutionsutskottet, som särskilt anmärkte, att förslaget avsåge stadgande av rätt för den enskilde förtroendemannen till ersättning, icke enbart rätt för kommunen att, om den så prövade nödigt, besluta gottgörelse. I enlighet med utskottets hemställan avslogs även denna motion av riksdagen.

Med beaktande av den nyss Omnämnda, av 1912 års konstitutionsutskott gjorda anmärkningen mot den då väckta motionen i ämnetupptogs yrkandet åter vid 1913 års riksdag. I motionen nr 71 iförsta kammaren av herr Gerhard Magnusson och i motionen 166 i andra kammaren herr Tengdahl fl.

nr av m. hemställdes nämligen skrivelse till Kungl. Maj:t med begäran utarbetande

om om och framläggande för riksdagen förslag till tillägg till kommunalförordning-

av arna av innebörd, att kommunerna berättigades besluta ersättning till innehavare av kommunala förtroendeuppdrag för mistad arbetsförtjänst och för direkta ut-

ifter i och för sådana uppdrags fullgörande. I sitt över motionerna avgivna ut-

åtande nr 30 förklarade konstitutionsutkottet, att utskottet funne motionärernas yrkande, ivad det avsåge ratt för kommun att tilldela sina förtroendemän ersattning för mistad arbetsförtjanst, så allmänt avfattat, att utskottet ansåge sig kunna med då föreliggande material tillstyrka ett initiativ från riksdagens sida på berörda betydelsefulla område, varemot utskottet,i enlighet med motionarernas yrkande i dess andra del, hemställde till riksdagen att i skrivelse till Kungl. Majzt anhålla, det täcktes Kungl. lilajKt låta efter verkställd utredning framlägga förslag till införande sådana bestämmelser i gällande kommunalförfattningar,

Vilka kommunerna berättigades besluta ersättning till innehavare komgenom av munala. förtroendeuppdrag för direkta utgifter i och för sådana uppdrags full-

görande. Utskottets hemställan blev andra kammaren bifallen med 67 röster

av mot 48, tillföllo motionärernas yrkande, men avslogs i första kammaren med

som 58 röster mot 27.

Följande år upprepade herrar Magnusson och Tengdahl sina yrkanden i frågan, deras motioner hunno icke i anledning riksdagens upplösning före-

men av tagas till behandling.

Vid 1915 års riksdag återkommo motionärerna för tredje gången med sina motioner 53 i första kammaren och 65 i andra kammaren. Vid samma

nr nr

riksdag påyrkade vidare herr Oberg i motion nr 39 i andra kammaren utred-

en ning frågan Kungl. Majzts försorg.

av genom

Herr Öbergs motion följande lydelse:

var av

Ehuru gång efter framställda förslag till ändrade bestämmelser i förordning-

annan

kommunalstyrelse på landet och i stad i syfte att kommunerna skola äga rättigarna om het bevilja ersättning till dem, i skilda avseenden gå deras ärenden, icke rönt fram-

som gång i den utsträckning, påpekats för att hålla dem skadelösa, vilka påbördas en del

som kommunala uppdrag, jag mig dock böra hörsamma uppmaningen att ånyo bringa denna

anser fråga under riksdagens förnyade prövning.

Då den förut hävdade principen, att kommunala uppdrag skola betraktas såsom förtroendeuppdrag, vilka icke skola ersättas, kan sägas vara bruten genom de ändringar, som landstings, kommunalstämmo- och bevillningsförordningarna i sådana hänseenden nyligen undergâtt, det mig, tiden inne för att taga steget fullt ut i riktning att

synes som vore giva kommunerna vidgad befogenhet till att ersätta de arbeten, som de pålägga en del sina

medlemmar.

Som bekant äger rätt till ersättning för uppdraget att vara ledamot av

man nu landsting och ordförandeskap i kommunalnämnd samt Villkorlig rätt som ledamöter i taxe-

rings- och pensionsnämnd.

Det kan därför icko än billigt och rätt, det kommunerna jämväl finge

annat anses enahanda rättighet ersätta andra utföra deras göromål, såsom uppdraget att

personer, som

ledamöter i kommunalnämnden, fattigvårdsstyrelsen, revisionsuppdrag och för verkvara ställande utredningar, ofta kräva myckenhet arbete, vilket förorsakar en tid-

av som en spillan, för den, är i ekonomiskt beroende ställning, är avsevärd uppoffring.

som som on en

Lägges det i kommunernas händer att bevilja, såsom det i flera fall sker, är

egna enligt min mening ingen risk för att oförtjänt ersättning kommer att utgå, ty den stränga sparsamhet, kommunerna ålägga sig, utgör tillräcklig borgen för ett väl avvägt och rätt

som användande av ett sådant medgivande.

Då jag emellertid är övertygad att sådan rätt skulle till gagn för det

om, en vara

kommunala arbetet och i intet avseende missbrukas, tillåter jag mig med stöd av det anförda vördsamt hemställa, att riksdagen i skrivelse till Kungl. Majzt täcktes anhålla om sådan utredning och förslag till ändrade bestämmelser i kungl. förordningen om kommunalstyrelse på landet den 21 mars 1862, att syftet med denna motion vunnes I sitt utlåtande 9 över sagda motioner redogjorde konstitutionsutskottet nr utförligt för gällande svensk rätt i förevarande frågor ävensom för hithörande lagstiftning i en del främmande länder samt för de reformsträvanden, som härutinnan gjort sig gällande i vårt land. Sitt eget yttrande sammanfattade utskottet sålunda: Den föregående framställningen torde hava visat, att frågan om ersättning åt innehavare kommunala förtroendeuppdrag utgör ett omfattande spörsmål, som äger nära samav band med grunderna för den kommunala självstyrelsen och som på grund av denna självstyrelses faktiska utveckling i riktning emot ökad demokratisering och vidgade arbetsuppgifter trängt fram till sådan aktualitet, att frågan icke gärna längre kan undanskjutas. Enligt utskottets mening är också tiden nu inne till verkställande av en grundlig och allsidig utredförevarande spörsmål i hela dess sammanhang. ning av Vid denna utredning lärer böra fasthållas, den hos 4 sedan gammalt gällande, att oss självstyrelsens egen natur betingade grundsatsen, att kommunala förtroendeuppdrag skola av oavlönade, i allmänhet bör bliva orubbad, så att den kommunala förtroendemannens vara arbete i kommunens tjänst framdeles såsom hittills må lämnas utan ersättning. Men samtidigt bör ihågkommas, å ena sidan att det kan anses innebära, att berörda princip trätles för när, därest ersättning medgives för en del direkta utgifter, särskilt resekostnader och extra kostnader för livsuppehälle, ävensom för vissa indirekta förluster i form av mistad arbetsförtjänst eller arbetstid, varför gottgörelse nu icke kan utgå, samt å andra sidan att om principens uppehållande må hindra, att i vissa särskilda undantagsfall av ovan omsorgen antydd art ersättning även för nedlagt arbete bör kunna ifrâgakomma. Emellertid synes det utskottet alltid böra fasthållas, att innehavarna av de representativa kommunala uppdragen, stadsfullmäktig- och kommunalfullmäktigskap, icke må kunna berättigas till ersättning för sitt medlemskap i nämnda korporationer av vare sig det ena eller det andra slaget, annat än möjligen till gottgörelse för resekostnader. Vidare är det för utskottet, liksom för 1912 och 1913 årens konstitutionsutskott, självklart, att det icke må tillkomma den enskilde förtroendemannen någon rätt att kräva ersättning utöver vad kommunen kan finna gott att för varje fall besluta. Genom att lägga beslutanderätten i kommunens hand vinnes å ena sidan möjlighet till anpassning efter lokala och andra förhållanden, och å andra sidan skyddas kommunerna emot framställande av oberäkneliga anspråk. Uppenbarligen är det av vikt, att heller kommumissbruka den rätt att besluta ersättning, som kan komma att tillerkännas dem. nerna Vilka särskilda garantier till skydd häremot böra föreskrivas, lärer vid frågans utredning böra tagas under noggrant övervägande. I sådant avseende mä erinras därom, att redan enligt gällande kommunalförfattningar alla kommunala beslut, som gå ut på beviljande av anslag till ändamål eller behov, fordra viss kvalificerad majoritet, ävensom att för gilnya tighet av landskommuns beslut tilldelande av arvode och annan gottgörelse åt ordföranom den i kommunalnämnd samt förhöjning därav fordras Konungens befallningshavandes om godkännande. Givetvis kunna garantier motsvarande eller annan art tänkas också för av andra fall av ersättning åt kommunala förtroendemäm På grund det anförda hemstallde utskottet, att riksdagen i anledning av förevarande motioner måtte besluta att i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, av 9-201439

det Kungl. Maj:t ville verkställa utredning, huruvida och i vad mån, med bibehållande såsom regel av gällande rättsgrundsats, att kommunala förtroendeuppdrag skulle oavlönade, kommun måtte berättigas att till innehavare dylika

vara av uppdrag under de begränsningar och villkor, kunde befinnas erforderliga, be-

som sluta ersättning, samt för riksdagen framlägga de förslag till ändringari gällande kommunalförfattningar, vartill utredningen kunde föranleda.

Utskottets förslag, mot vilket herrar Clason, Mentzer och K. J. Ekman

von reserverade sig, antogs andra kammaren blev första kammaren i

av men av enlighet med det av utskottsreservanterna gjorda yrkande med 69 röster mot 51 avslaget.

I vid 1918 års riksdag inom första kammaren herr Dalberg väckt

en av motion nr 56 hemställde motionären, att riksdagen ville besluta att i skrivelse till Kungl. Majzt anhålla, det Kungl. Majzt ville verkställa utredning, huruvida och i vad mån kommun måtte berättigas att till innehavare förtroendeuppdrag

av besluta ersättning för mistad arbetsförtjänst och för direkta utgifter i och för sådana uppdrags fullgörande, samt för riksdagen framlägga de förslag till ändringar i gällande kommunalförfattningar, vartill utredningen kunde föranleda.

Vid samma riksdag hemställde herrar Berg och Tengdahl i i andra kam-

en maren väckt motion nr 119, att riksdagen mätte besluta att i skrivelse till Kungl. Majzt hemställa om utarbetande och framläggande för riksdagen till-

av lägg till kommunalförordningarna innebörd, att kommunerna berättigas besluta

av ersättning till innehavare av kommunala. förtroendeuppdrag för mistad arbetsförtjänst och direkta utgifteri och för sådana uppdrags fullgörande-Ã

De i motionerna framförda motiveringarna anslöto sig i det stora hela till tidigare motioner i frågan.

Konstitutionsutskottet tillstyrkte utredning Kungl. Majzts försorg

genom under hänvisning till och återupprepning av den 1915 års konstitutionsutskott

av förebragta motivering med följande tillägg:

Till de skäl, som 1915 anfördes för en utredning rörande frågan, huruvida och i vad mån kommun må berättigas att under vissa begränsningar och villkor kunna besluta ersättning till innehavare av kommunala förtroendeuppdrag, kunna läggas. Så

numera nya hava, bland annat i samband med kristiden, förhållanden alltmera framträtt, tendera

som att utvidga de verksamhetsområden, som falla under kommunala myndigheters handläggning, och mängden av dem, som sysselsättas med kommunala förtroendeuppdrag, är därför stadd i tillväxt. Vidare äro även i andra hänseenden rad frågor den kommunala

en om förvaltningens former eller utveckling å bane, och det synes icke osannolikt, att organisa: tionen av det kommunala livet och dc arbetskrafter, som skola göra tjänst därvid, kunna komma att därav röna väsentligt inflytande. Enligt utskottets mening föreligga alltså, jämte de 1915 anförda skälen, vtterligarc grunder, som göra det påkallat, att spörsmålet

om er-

1 Motionärernas yrkande har här återgivits i den form, vari det återfinnes i det till utskottet överlämnade exemplaret av motionen. I den tryckta upplagan är yrkandet ändrat därhän, att det sammanfaller med 1915års konstitutionsutskotts hemställan i dess utlåtande nr 9 och andra kammarens i anledning därav fattade beslut, eller därhän, att riksdagen måtte besluta att i skrivelse till Kungl. Majzt anhälla, det Kungl. Majzt ville verkställa utredning, huruvida och i vad mån, med bibehållande såsom regel av gällande rättsgrundsats, att kommunala förtroendeuppdrag skola oavlönade, kom-

vara mun mä berättigas att till innehavare av dylika uppdrag under de begränsningar och villkor, som kunna beñnnas erforderliga, besluta ersättning, samt för riksdagen framlägga de förslag till ändringar i gällande kommunalförfattningar, vartill utredningen må kunna föranleda.

sättning till dem, hava att fullgöra dithörande uppdrag, göres till föremål för en. all-

som sidig utredning.

Grundläggande för en sådan utredning måste, såsom redan 1915 betonades, vara, att såsom regel skall bibehållas gällande rättsgrundsats, att kommunala förtroendeuppdrag skola

oavlönade. Det blir sålunda för vissa undantagsfall, som det gäller att bereda möjlighet vara till dylik ersättning, men dessa undantagsfall få icke kännetecknas så, att de draga med sig ett övergivande av den allmänna principen. Vidare måste det, såsom också 1915 betonades, nöden, att bestämmelser träffas rörande de former, under vilka beslut om

vara av eventuella ersättningar skola fattas, och de belopp, till vilka de med hänsyn till olika förhållanden kunna uppgå, så att nödiga garantier lämnas mot missbruk i dessa hänseenden. Den utredning, som är önskvärd, bör jämväl enligt utskottets mening vara förknippad med en undersökning dels i vilka fall och i vilken omfattning redan nu dylik ersättning utgår, dels om de kostnader en rubbning i hittills på området gällande principer skulle kunna tänkas medföra för rikets kommuner i stort sett, därest den skulle genomföras

Beträffande formen för den hemställan om utredning, som utskottet på dessa grunder ansåg sig böra föreslå riksdagen att besluta, hade det synts utskottet mest ändamålsenligt att återupptaga det yrkande, omkring vilket 1915 års utskottsmajoritet och riksdagens kamrar samlat sig. Utskottet hem-

en av ställde alltså, att riksdagen i anledning de förevarande motionerna måtte be-

av sluta att i skrivelse till Kungl. Majzt anhålla, det Kungl. lVlajzt ville verkställa utredning, huruvida och i vad mån, med bibehållande såsom regel av gällande rättsgrundsats, att kommunala förtroendeuppdrag skulle vara oavlönade, kommun måtte berättigas att till innehavare av dylika uppdrag under de begränsningar och villkor, kunde befinnas erforderliga, besluta ersättning, samt för riksda-

som

framlägga de förslag till ändringar i gällande kommunalförfattningar, vartill gen utredningen kunde föranleda.

Denna gång utskottets hemstållan bifall i båda kamrarna och resul-

vann terade i riksdagsskrivelsen nr 61.

Såsom redan av det föregående torde hava framgått, ingick i åtskilliga Förslag

om av de under slutet av 1800-talet och början av detta århundrade gång efter annan dagtraktaåterkommande yrkanden på dagtraktamente för landstingsmän även förslag ment: även

d likt dagtraktamente måtte utgå jämväl för resdag. Så fallet i motio-om under resatt var dag för

vid 1871, 1872, 1907, 1910 och 1911 årens riksdagar. I den form, som seder- landstingsner mera, 1913, vid beslutet om dylikt dagtraktamente gavs åt bestämmelsen därom i man. § 24 landstingsförordningen, medgav emellertid icke denna bestämmelse ratt till dagtraktamente under resdagar. Såsom i det föregående omnåmnts, upptog en av de vid 1918 års riksdag väckta motionerna rörande höjning av landstingsmån-

dagtraktamente även det speciella rkandet på dylikt traktamente för resnens dag, vilket dock aven denna ång avvisadlesriksdagen.

Ar 1920 återkom lertid motionär som 1918 herr Hage

eme samme -- med förslag i ämnet. Hans yrkande i motion nr 6 i andra kammaren gick

gång ut på att § 24 i landstingsförordningen skulle givas följande ändrade

ilennadelse:

y i

Landstingsman eller suppleant, som bor på den ort, där landstinget hålles, åtnjuter av landstingsmedel i dagtraktamente för varje dag som helt eller

delvis oundgängligen användes för resa från eller till landstinget samt för mötesdag tolv kronor ävensom nio kronors

- - - -- - -

Såsom stöd för sitt förslag framhöll motionären därvid dels den omständigheten, att bestämmelserna dagtraktamentes utanordnande eljest inrymde

om rätten till dagtraktamente under resdag, dels ock det förhållandet, att resan fram och åter till landstinget på sina håll kunde taga anda till 4 ä 6 dagar i anspråk.

I det utlåtande 7, vari konstitutionsutskottet behandlade motionen,

yttrade det efter att hava erinrat att tidigare förslag i ämnet tillbakavisats:

I själva verket synas emellertid övervägande skäl tala för en förändring av bestämmelserna dagtraktamente för landstingsman under resa. Vad principfrågan beträffar,

om måste den motionären åberopade jämförelsen med bestämmelserna om dagtraktamente

av för statstjänare fullt riktig; denna parallell framhålles också, ehuru då i fråga

anses vara

dagtraktamente för landstingsman över huvud, i konstitutionsutskottets utlåtande nr 25 om vid 1911 års riksdag. Det synes heller kunna förebringas några skäl för att, sedan man väl antagit huvudprincipen om dagtraktamente åt landstingsman såsom ersättning för den-

uppdraget förorsakade kostnader, begränsa giltigheten av denna princip till de nes av egentliga mötesdagarna, då tydligtvis även resan till och från landstinget är en nödvändig följd landstingsmannauppdraget och likaväl som uppehållet å sammanträdesorten är ägnad

av att förorsaka landstingsmannen särskilda kostnader, direkt genom nödvändiga utgifter under

och indirekt förlorad arbetstid. Även ur praktisk synpunkt synes emellertid ett resan genom stadgande dagtraktamente för landstingsman även under resedagar vara av behovet på-

om kallat. Ty ock en sådan bestämmelse för många av rikets landsting blir av ringa be-

om tydelse på grund av de små avstånden i respektive län, torde för landstingsmännen i andra delar riket, med vidsträckta landstingsområden och dåliga kommunikationer, bristen på

av dagtraktamente under resedagar innebära en kännbar ekonomisk uppoffring. Utskottet an-

alltså, i likhet med motionären, att bestämmelse bör införas om rätt för landstingsman ser att erhålla dagtraktamente även under resedagar.

Vad utformningen denna bestämmelse beträffar, anser sig utskottet däremot icke

av kunna ansluta sig till det i motionen framställda förslaget om ändring .av § 24 i landstingsförordningen, detta redan på grund därav, att enligt detsammas ordalydelse det skulle kunna tänkas, att landstingsman erhölle dubbelt dagtraktamente för dag, som på samma gång att betrakta rese- och mötesdag. Därjämte synas bestämmelser nödiga för

vore som att vad dag, helt eller delvis oundgänglágen användes för resa innebär. Då så-

ange, som lunda denna fråga nyss anförda och andra skäl kräver en närmare prövning, som lämp-

av ligen bör göras Kungl Majzt, hemställer utskottet om en skrivelse till Kungl. Majzt i

av sådant syfte. Utskottet anser sig tillika böra uttala önskvärdheten av att Kungl. Maj:ts förslag måtte framläggas till nästa. ;Ers riksdag

På grund vad utskottet sålunda anfört, hemställde utskottet, att riks-

av dagen i anledning den förevarande motionen ville iskrivelse till Kungl. Majzt

av anhålla, det täcktes Kungl. Majzt låta utarbeta och för nästföljande års riksdag framlägga förslag rätt för landstingsman att erhålla dagtraktamente även

om under resedagar. Denna hemställan vann ock båda kamrarnas bifall riksdagens

skrivelse nr 83.

I detta sammanhang må ytterligare erinras därom, att i en vid 1921 års Förslag om höjning riksdag väckt motion i andra kammaren nr 28 herr Borg föreslagits höjning av av dagtrakta- de för landstingsmän stadgade traktamentsbeloppen från 12 och 9 till respekav ønentetåt landstings-

tive 20 och 15 kronor. I den vid detta yrkande fogade motiveringen gjordes gällande, att det borde allmänt erkänt, att de 1918 fastställda beloppen vore

vara alltför knappt tillmätta i förhållande till risstegringen. Konstitutionsutskottet

emellertid förslaget under framhårflande dels att behovet den påavstyrkte av, av yrkade höjningen icke syntes till fullo ådagalagt, dels ock att ett bifall till motio-

skulle innebära ett föregripande den pågående utredningen beträffande nen av ersättning för kommunala förtroendeuppdrag i allmänhet. Utskottets sålunda

motiverade avslagsyrkande bifölls ock av riksdagen.

Vid 1919 års riksdag föreslog herr Fant i tre särskilda inom första kam-

Förslag mn

väckta motioner 13 och 14, att riksdagen måtte för sin del besluta rlaøtmktgtmaren nr

Zcls följande ändrade lydelse sista punkten 56 § i förordningen t

av av om Määttä

landsting den 1862: ,.,,ab.:s§,.â2%ü,,

21 mars

Revisorerna äga rätt att beräkna reseersättning och dagtralctamentc på sätt, ønarkegåøzgs-

för landstingsmän i 24 § sagt är glepuferad; som

Iels sådan ändrad lydelse ö § i förordningen den 2 juni 1911 angående

av grunderna och sättet för markegångsprisens bestämmande, att deputerade måtte :kâtgáfyizzsât

äga beräkna och erhålla reseersättning och dagtraløtamente, på sätt för landstings- och nämnd män är stadgat; Samt reviso-

dels ock följande ändrade lydelse av § 12 i lag angående dövstumunder- igjeømlyt visningen den 31 maj 1889: ,jö,:åtzy,fzz,i,-

Ledamöter skolstyrelse och nämnd likasom revisorer äga att tillgodo- ølervisnioz-

av njuta, den kommun, honom utsett, resekostnadsersättning och dag- ae"-

en var av som traktamenfe såsom för landstingsmän är stadgat

Beträffande dessa tre förslag framhöll konstitutionsutskottet i sitt utlåtande

10. att de motiv, vid tillkomsten rätten för lanstingsmän att åtnjuta nr som av dagtraktamente och även anförts för ökad ersättning åt dessa, utan tvivel

senare ägde tillämplighet på de i herr Fants motioner beaktade fallen. Dock betonade utskottet, att de uppdrag, i det förevarande sammanhanget vore fråga, i

varom flera avseenden skilde sig från landstingsmannauppdraget, varför det syntes omedelbart givet, att de med hänsyn till ersättningsfrågor borde i allo likställas med detta. Ej heller syntes det utskottet utrett, huruvida vid sidan av de

vara berörda förtroendemännen icke måhända inom området för landstingens alltmer vidgade verksamhet även förekomme andra, för vilka liknande åtgärder kunde

behovet påkallade. Utskottet fann därför en utredning av dessa båda vara av spörsmål nöden, innan definitivt beslut fattades i frågan. Beträffande denna

av erforderliga undersökning hänvisade utskottet till den riksdagen redan 1918

av begärda utredningen frågan ersättning i allmänhet åt kommunala förtro-

av om endemän. Det syntes utskottet självklart, att denna utredning måste upptaga frågan dylika ersättningar i hela dess vidd, och att därvid även de av m0-

om tionären berörda spörsmålen borde komma under övervägande. Utskottets på grund

.härav avstyrkande hemställan också riksdagens bifall.

vann

Sammanställning av den hittillsvarande lagstiftningen och lag-

tillämpningen.

Såsom redan i det föregående anmärkts har den svenska kommunallagstift- Den nuvarande lag- ningen icke meddelat något generellt förbud mot beslut av kommunen om gottgörelse stiftningens ien eller form för utförande kommunalt förtroendeuppdrag. Det har

annan av uppenståndpunkt. urgammal och barligen varit en svensk u pfattning för den skull ansetts ligga i sakens natur, att sådant uppdrag sku le vara oavlönat. Att härom införa uttryckligt stadgande i lagen har vid sådant förhållande givetvis betraktats såsom överflödigt. Frågan har, så vitt tillgängliga handlingar framgår, icke varit

av ens föremål för uttalanden under förarbetena till 1862 års kommunalförordningar.

En av dessa förordningar förordningen om kommunalstyrelse på landet

- gav dock i ett särskilt fall, nämligen beträffande uppdraget att vara kommunalnämndens ordförande, uttryck åt denna uppfattning, i det att för denne fastslogs skyldighet att utföra på honom ankommande göromål utan ersøittning än

annan den, kommunen funne sig kunna bevilja för skrivmaterialier, postporto samt

som skrivare- och räkenskapshjälp. Visserligen skulle bestämmelsens negativa formulering i och för sig närmast kunna tagas till intäkt för den uppfattningen, att lagstiftaren härmed velat meddela ett beträffande enbart berörda fall gällande förbud mot ersättnings utgående annat än i sålunda begränsad omfattning Att dylik begränsning skulle varit avsedd att gälla för det mest maktpåliggande av samtliga förtroendeuppdrag inom en kommun, men icke för de mindre maktpåliggande och arbetskrävande uppdragen, vore dock orimligt att antaga. Bestämmelsens syfte kan sålunda icke gärna hava varit annat, än att genom densamma skulle från det tysta förbudet mot uppdrags avlönande göras ett beträffande ifrågavarande uppdrag gällande undantag för visst slag av ersättning, samt att för den skull icke ersättning av sådant slag eller i motsvarande omfattning

ens skulle få utgå åt annan uppdragsinnehavare än nämndens ordförande. När kom-

rätt att åt denne bevilja ersättning år 1913 utsträcktes att omfatta jämväl muns gottgörelse för det med uppdraget förenade besvär, erhöll stadgandet den med de historiska förutsättningarna överensstämmande positiva formen. Ehuru

mera alltså i kommunallagarna saknas varje direkt förbud mot avlönande av

numera kommunala uppdrag, måste den omständigheten, att det befunnits nödigt att i lagen medgiva sådan rätt för visst fall, anses innebära, att i andra likartade fall inom lagens tillämplighetsområde motsvarande rätt förutsatts icke gälla, samt följ-

1 Dennauppfattning torde hava kommit till uttryck i Kungl. Majzts resolution den 9 juli 1881 se nedan not l sid. 73.

aktligen berörda stadgande uppfattas såsom en undantagsbestämmelse och ett indirekt dylikt förbud i vad angår åtminstone uppdrag inom landskommunen. Någon motsvarighet till undantagsbestämmelsen i förordningen om kommunalstyrelse på landet har varken ursprungligen funnits eller sedermera införts i förordningen kommunalstyrelse i stad eller i förordningen kyrkostämma om om samt kyrkoråd och skolräd. Anledningen har otvivelaktigt varit den, att undantag från den allmänna regeln icke här synts behovet påkallat. Att möjlighet vara av icke år 1862 genom lagbud bereddes drätselkammarens ordförande att i likhet med nämndens bekomma gottgörelse för skrivmaterialien postporto samt skrivareoch räkenskapshjälpx, måste sålunda hava berott därpå, att kommunalförvaltningen i städerna redan vid sagda tidpunkt i mycket större omfattning än förvaltningen på landsbygden överlämnats åt avlönade tjänstemän, vilka hade att lämna drätselkammaren och dess ordförande sitt biträde, och i allmänhet som expedierade de ärenden, för vilka skrivmaterialier och postporton konsumerades. Därjämte kommunalnämnden på landet i betydligt högre grad än drätselvar kammaren i stad centralpunkten för den kommunala förvaltningen, i det att, såsom under riksdagsbehandlingen av frågan ersättning åt nämndens ordförande om framhållits, de aligganden, som på landet voro beroende på kommunalnämndens handläggning, i stad uppdelats på magistraten, drätselkammaren och särskilda styrelser. Av nämnda anledningar ansågs det jämväl år 1913 obehövligt eller åtminstone icke av trängande behov påkallat att beträffande drätselkammarens ordförande meddela föreskrift innehåll den då med avseende på av samma som nämndens ordförande beslutade. Något skäl till antagandet, att enligt 1862 års lagstiftning eller genom däri sedermera gjorda ändringar skulle för städerna och den kyrkliga kommunen gälla en annan allmän regel i förevarande hänseende än för landskommunerna, finnes följaktligen icke. I fråga länskommunala förtroendeuppdrag, uppdrag, som lämnas om v. s. landstinget, ställde sig saken så till vida annorlunda, genom 1862 års av som förordning landsting tillskapades dittills okänd eller förut åtminstone icke om en legaliserad kommunal förvaltningsenhet, landstingsområdet. På grund härav och till följd förvaltningsenhetens omfång kunde det väl tänkas. att för landstinget av till skillnad från dittills gällande regler för primärkommunerna krävdes en viss frihet att tillerkänna förtroendemännen gottgörelse. Någon bestämmelse, som direkt eller indirekt kan sägas giva uttryck åt en sådan up fattning, blev emellertid icke upptagen i landstingsförordningen och har icke heller blivit i senare densamma införd. Genom föreskriften, att varje landsting skulle till sitt förfogande vid förvaltningens skötande hava en sekreterare och en kamrerare, torde lagstiftaren hava funnit tillräckligt sörjt för landstingsarbetets utförande, i den mån detsamma skulle ankomma på annan än det samlade landstinget och lands tingets revisorer. Den första förutsättningen för ett stadgande, motsvarande bestämmelsen angående ersättning åt kommunalnämndens ordförande, saknades alltså, såvitt landstingsförvaltningen angår, och har inträtt först långt senare, då behovet ett beredande och Verkställande organ även inom denna förvaltav ning trängt sig fram och motiverat bestämmelsen tillsättande av särskilda om förvaltningsutskott. I de två fall, då emellertid enligt förordningen om landsting ersättning för förtroendeuppdrag allt sedan förordningens tillkomst varit medgiven, har det icke, såsom beträffande gottgörelse åt kommunalnämnds ordförande, skett i form

av en den beslutande församlingen tillerkänd rått att bevilja ersättning, utan

på så sätt, att vederbörande uppdragsinnehavare landstingsmännen och lands-

tingets revisorer tillförsäkrats rått till gottgörelse oberoende landstingets

- av beslut. Det skulle därföre även denna anledning med visst fog kunna sättas

av i fråga, huruvida icke landstinget i motsats till eller i omfattning än pri-

annan märkommunerna och deras representationer förutsättas äga befogenhet att besluta

om ersättning åt innehavare förtroendeuppdrag, åtminstone i vad angår andra

av än nu nämnda, rörande vilka lagbestämmelser rätt till ersättning meddelats.

Lagstiftarens och den allmänna rättsuppfattningens ståndpunkt har docki

såväl det ena som det andra hänseendet så småningom ytterligare klarlagts

genom tid efter meddelade lagbestämmelser och ett flertal utslag i ersätt-

annan nya ningsfrågor, som dragits under Kungl. Majzts prövning.

Sålunda har det, såsom framgår detaljredogörelsen för hittillsvarande

av lagstiftning, vid varje tillfälle, då ett trängande behov påkallat ersättning för

utförande kommunalt uppdrag visst slag, ansetts nödvändigt att därom

av av meddela särskild författningsbestämmelse sig detta såsom beträffande

vare primärkommunerna skett kommunen medgiven rätt eller såsom i

- genom en regel varit fallet med länskommunala uppdrag fastslagits uppdragets

- genom en innehavare tillförsäkrad rätt. Regelmässigt har därvid likasom då eljest fråga

om ändrade bestämmelser i ämnet varit på tal inom riksdagen med styrka

framhållits, att förtroendeuppdragen såväl primärkommunernas landstingens

- som

enligt svensk rätt äro och böra oavlönade utom i de undantagsfall, - vara som lagstiftningen av särskilda skäl ñnner påkallade.

Uti dessa författningsbestämmelser har arvode, ersättning för

nya v. s. det med uppdraget förenade besvär, synnerligen sparsamt och endast beträffande

vissa uppdrag inom primärkommunerna medgivits kunna förekomma. Eljest äro

därvid föreskrivna ersättningsformer resekostnadsersättning och dagtraktamenten,

vilkas maximibelopp, strängt begränsade, satts högre för de länskommunala

uppdragen än för uppdrag inom primärkommunerna.

Lagtillänzp- I de av Kungl. lllajzt i regeringsrätten avgjorda ärenden har den

ovan ningen. utvecklade allmänna regeln alltmera bestämt och konsekvent upprätthållits,

så vitt angår av primärkommunerna beslutade ersättningar, sig dessa avsett att

vare utgöra gottgörelse för direkta utgifter eller jämväl för det med uppdraget förenade

besvär. Sålunda har regeringsrätten år 1910 RRttns årsbok 1910, Ref.

34 upphävt kommunalstämmas beslut och traktamentsersättning åt ledamot

en om resei taxeringsnämnd och åt sockenombud vid mantalsskrivning och år

1912 genom utslag RRttns årsbok 1912, Ref. 51 och 74 förklarat uppdrag att ledamot

vara av kommunalnämnd och ledamot kyrkoråd eller Skolråd beskaffenhet,

av vara av att för deras utövande ersättning icke finge utgå. Sedan kommun å kommunal-

en stämman beslutat dels år 1903, att till såväl kommunal- och sundhetsnämndens

som fattigvårdsstyrelsens ledamöter ävensom till andra, vilka stämman erhölle

av offentliga uppdrag, skulle utgå gottgörelse, tillerkänts mobiliserings-

samma som nämndens ledamöter, eller tre kronor för dag, dels ock år 1906. att dagarvodet

till revisor av kommunens räkenskaper och till taxeringsnämndens ledamöter skulle

höjas från tre till fem kronor, samt stämman år 1911, trots framställt yrkande

upphävande dessa beslut, förklarat sig vidbliva desamma med mindre om av en jämkning, blevo efter anförda besvär stämmans beslut ivad angick annat än ersättning åt kommunalnämndens ordförande undanröjda RRttns årsbok 1913, Ref. 76. Dä stadsfullmäktige i en av våra städer är 1919 beslutat, att ersättning skulle utgå med vissa årliga belopp till och ordförandena i drät-

var en av selkammaren, skogsförvaltningen, folkskolestyrelsen och nykterhetsnämnden, och beslutet, som fattats med dubbelt flertal, underställts länsstyrelsens prövning, godkände regeringsrätten på, anförda besvär länsstyrelsens resolution, varigenom, enär uppdra en mäste anses skola fullgöras utan särskild ersättning kommunen,

av fastställelse beslutet årsbok

av vägrats RRttns 1920, Ref. 84. Likaledes och av enahanda skäl upphävdes utslag år 1921 ett fullmäktige i

genom av en norrlandskommun fattat beslut i vad detsamma ledamöterna kommunal-

genom av nämnden och fattigvårdsstyrelsen tillerkänts dagtraktamente med fyra kronor jämte halv skjutslega RRttns årsbok 1921, Not. S. 97. Och på. sätt framgår

av utslag, som nedan vidare omförmälas, har regeringsrätten i flera fall undanröjt beslut, varigenom kommunalfullmäktige tillerkänts resekostnadsersättning.

Dylika rättsfall äro däremot jämförelsevis få och mindre vägledande ivad angår de länskommunala uppdragen. Redan år 1872 meddelades emellertid

av Kungl. Majzt resolution icke lärer kunna tolkas annat än såsom ett utta-

en som lande, att omförmälda regel skall gälla jämväl sådana uppdrag. Sedan

nyss anses Göteborgs och Bohus läns landsting år 1871 beslutat, att till länets markegångsdeputerade skulle utgå dagtraktaments- och resekostnadsersättning och detta beslut överlämnats till Konungens befallningshavande för godkännande, förklarade befallningshevande, att den sökta fastställelsen icke kunde meddelas, emedan bestämmelserna i 1866 års förordning sättet för utseende sådana deputerade

om av icke innehölle någon föreskrift ersättning för berörda uppdrag samt vid sådant

om förhållande det måste antagas, att Kungl. Maj:t och riksdagen ansett, att någon ersättning för ett dylikt uppdrag borde ntga. Denna uppfattning blev i anledning av anförda besvär godkänd Kungl. Majzt förberörda resolution,

av genom given den 8 november 1872 W: 332.

I mindre god överensstämmelse med ifrågavarande regel står däremot det slut, vartill Kungl. Majzt kommit i ett annat fall:

1 Jfr däremot Kungl. Matts resolution den 9 juli 1881 W: 753, varigenom Kungl. Majzt funnit skäl till ändring i ett av Konungens befallningshavande meddelat utslag, vari befallningshavande förklarat, att kommunalstämman av gällande författningar mäste ansesoförhindrad ønindre att till ordförande i kommunalnämnden samt kommunens förtroendemän, såsom ordförande ifattigvärdsstyrelsen och byggnadsföreståndare, anslå och låta utbetala visst årligt arvode, vilket dock vad rörde kommunalnämndens ordförande jämlikt 51 § i Kungl. förordningen om kommunalstyrelsc på. landet den 21

mars 1862 borde utgöra ersättning för skrivmaterialier, postporto, skrivare- och räkenskapshjälp, varut-

men innan kommunalstämman otvivelaktigt ägde besluta, att därtill skulle utgå

visst belopp - -- - -än även att indraga ett tillförene utgående arvode till kommunalstämmans ordförande.

2 Ungefär två är tidigare W: 218 hade Kungl. Majzt dock något annorlunda behandlat en likartad fråga, som emellertid icke genom besvär utan uuderställningsvägen kommit under Kungl. Majzts prövning. Genom det beslut, vars fastställelse då. päkallades, hade vederbörande landsting bestämt, att reseersättning till markegängsdeputerade, intill dess allmän förordning i ämnet kunde bliva utfärdad, skulle av landstingsmedel utgå pä enahandasätt som till landstingsmännen. Kungl. Majzt ansåg icke lämpligt, att frågan om sådan ersättning bleve gäng för alla avgjord med inskränkning kom-

en av mande landstings rätt att därom besluta, samt fann för den skull gott i nåder förklara att vid beslutet, så. vitt detsamma avsåge ersättning för år 1870, finge bero, varemot fastställelse beslutet i övrigt

av vägrades.

10-201439

Kopparbergs läns landsting beslöt är 1890, att under en tid av fem år skulle till revisorerna av landstingets, dövstumskolans och sjukvårdsinrättningarnas, idiothemmets och folkhögskolans räkenska er utgå och av landstingsmedel gäldas till fördelning revisorerna emellan ett âriigtarvode 75 kronor jämte stadgad av reseersättning. Konungens befallningshavande godkände det underställda beslutet, och i anledning av anförda besvär förklarade Kungl. Majzt genom resolution den 29 april 1892 sig icke finna skäl att däri göra ändring W: ll4fi. Någon motivering för Kungl. Majzts ståndpunkt förekommer icke ibeslutet, vilket synes utgöra ett uttryck för uppfattningen, att i fråga. beviljande ersättning åt om av förtroendemän större frihet är inrymd åt landstinget än åt primärkommunerna. Ståndpunkten är så mycket mera anmärkningsvärd, som densamma närmast berörde ett fall, då enligt lag vederbörande uppdragsinnehavare tillförsäkrats rätt till viss ersättning på sätt, som för landstingsmän fanns stadgat, samt det låvarande stadgandet angående landstingsmän var så avfattat, att dessa icke ñngg tillgodonjuta annan gottgörelse än den i lagen medgivna reseersättningen. A andra sidan kan det tänkas, att Iiungl. lIaj:t funnit den omständigheten, att lagstiftningen beträffande landstingets revisorer brutit med den allmänna principen, utgöra ett skäl för större frihet att särkilt för dem bestämma om skälig ersättning utöver den, som av landstingsförordningen fastslagits.

lllodijika- Om senare tiders lagstiftning och i allmänhet även lagtillämpningen tämtioner i ligen konsekvent fasthållit vid den allmänna principen, att ersättning icke får den all- ifrägakomma annat i fall, då lag därtill lämnar uttryckligt medgivande, än samt männa re- låtit denna princip omfatta även direkta kostnader för uppdragets fullgörande, gcln. har likväl några modifikationer i densamma enligt lagtillämpningen befunnits oundgängliga. Dessa modifikationer beröra huvudsakligen frågor om ersättning till kommunalstämmans ordförande för kostnader, som närmast kunna anses hava av honom förskjutits för kommunens räkning. och till förtroendemän över huvud taget för resor utom kommunen. I det förra hänseendet har det enligt flera Kungl. Majzts utslag ansetts ligga i sakens natur, att vederbörande förtroendeberättigad att bliva ersatt av kommunen för dylika utgifter. Men man vore dessutom hava därvid godkänts beslut, att sådan ersättning skulle för viss tid tillkomma stämmans ordförande med ett på förhand fixerat måttligt belopp utan skyldighet för ordföranden att xrerificera utgifterna. I ett fall kan Kungl. Maj:t möjligen anses hava gått längre i denna riktning, angivna förutsättningar utgifternas karaktär av utlägg synas än ovan - omfatta. Genom utslag ar 19132 RRttns årsbok, Not. 56 fann nämligen Kungl. Majzt i anledning anförda besvär icke skäl göra ändring i ett av Konungens av befallningshavande meddelat utslag, varigenom lämnats utan avseende besvär över ett kommunalstämman fattat beslut, att till ordförande i kommunalstämman av och kommunalnämnden skulle utgå ersättning för skrivmaterialier, postporto och skrivbiträde med ett till 150 kronor året förhöjt anslag. Utgifter till skrivom biträde hava icke nyss omförmälda karaktär, och kommunalförordningen har icke lämnat medgivande för kommun att besluta om ersättning till skrivbiträde annat än så vitt angår nämndens ordförande. Det lärer dock icke vara uteslutet, att beslutet fick passera den anledningen, att ersättningen anslagits åt stämmans av och nämndens ordförande gemensamt samt det låga ersättningsbeloppet knappast

kunde tänkas i realiteten förslå till täckande av kostnader såväl för skrivmaterialier och postporton till dem bägge och skrivbiträde åt den för så-

senare som dant biträde åt den förre.

I ett av regeringsrätten påföljande år 1913 RRttns årsbok, Ref. 127

avdömt mål har undanröjts ett annat stämmobeslut angående ersättning för skriv-

biträde åt förtroendeman. Frågan gällde då en valnämndsordförande, vilken

av kommunen blivit med ett belopp 10 kronor ö öre gottgjord för utgifter,

av som han utbetalt till biträde för utskrivning av 335 underrättelser till de i röstlängden upptagna personer, som icke antecknats som röstberättigade. Uppå besvär över stämmans beslut prövade Konungens befallningshavande skäligt upphäva beslutet, enär uppdraget att vara ordförande i kommunens valnämnd ett "

vore sådant förtroendeuppdrag. därför ersättning kommunens medel icke finge utgå,

av samt klandrade beslutet, i vad det avsåge godkännande den till nämndens

av ordförande utbetalade ersättningen, således icke lagligen grundat. Regerings

vore rätten fann icke skäl att göra ändring i Konungens befallningshavandes utslag. Regeringsrättens ståndpunkt har sitt särskilda intresse, då densamma icke

genom blott göres gällande en synnerligen rigorös principen, att förtro-

av endeuppdrag skola oavlönade, utan ocksåuppfattningmeningen hävdas, valnämn-

vara en att dens ordförande, ehuru icke utsedd kommunen, är att jämställa med inne-

av havare av kommunalt förtroendeu pdrag.

Den andra modifikationen regeln, att ersättning får utgå endast då där-

1 om i lag stadgats, har kommit till uttryck i två regeringsrätten prövade fall,

av avdömda det den 23 februari 1916 och det andra den 27 maj 1920 RRttns

ena årsbok 1916, Ref. 18, och 1920, Ref. 41.

I det förra hade kommunalstämman utsett att såsom kommunens

en person ombud närvara vid ett sammanträde, inom kommun skulle hållas med

som annan intresserade för en föreslagen järnväg, samt beslutat, att han för därav föranledd

resa skulle äga tillgodogöra sig skjutsersättning för viss vägsträcka efter billigaste lega samt dagtraktamente efter kronor dagen.

sex om

Däröver anförda besvär blevo Konungens befallningshavande lämnade

av utan avseende, varefter, sedan besvären fullföljts till Kungl. Majzt, regeringsrätten resolverade:

Enär ifrågavarande H. lämnade uppdrag, verkställts utom kommu-

som nen, måste anses hava varit av den natur, att kommunalstämman ägt, på sätt som skett, bevilja H. ersättning för direkta utgifter för finner regeringsrätten

resan,

skäl göra ändring i det slut, vartill Konungens befallningshavande i överkla-

gade beslutet kommit

I det andra fallet fattades kommunen ett generellt beslut, att ersätt-

av ning vid resor i socknens ärenden utom kommunen skulle utgå med tio kronor för dag. I däröver anförda besvär framhöll den klagande:

Nämndemansbefattning vore ett oavlönat kommunalt förtroendeuppdrag, och ersättning för nämndemännens inställelse å ting utom kommunen borde därför icke kommu-

av nens medel utgöras. Ej heller vore kommunalstämman berättigad att bevilja ersättning för fullgörande av annat kommunalt förtroendeuppdrag, för vilket författningarna icke särskilt mcdgåve anvisande av gottgörelse. Klaganden yrkade på grund härav, att beslutet måtte såsom stridande mot gällande författningar och kränkande klagandens enskilda rätt varda upphävt.

Kommunalstämmans icke klagande medlemmar genmälte i avgiven förklaring, att stämman borde anses oförhindrad att ersätta kostnaden förikommunens ärenden företagna resor utom socknen.

Konungens befallningshavande lämnade besvären utan avseende, enär det måste ligga inom kommunalstämmans befogenhet att bevilja ersättning för

anses direkta utgifter för resor, företagna i kommunens ärenden utom ommunen, samt med hänsyn till storleken av den genom klandrade beslutet för dylika resor beviljade ersättningen densamma icke kunde anses avse annat än gottgörelse för därav orsakade direkta utgifter, varemot nämndemän under fullgörande av sitt

icke stadda i kommunens ärende samt således icke.

voro nämndemansuppdragförmena, kunde därunder bliva delaktiga den överklasåsom klagan en syntes av

fann icke skäl att göra ändring i Konungens

gade Regeringsrätten

befal nin shavan es reso ution.

Deguståndpunkt, de dömande myndigheterna sålunda intagit,

som är uppenbarligen föranledd därav, att med ett kommunalt förtroendeuppdrags natur icke billigtvis kan hava förknippats en så vittgående skyldighet, att u pdragets innehavare måste underkasta sig att utan ersättning företaga resor och uppehålla sig å ort utanför den kommun, vilken han är medlem. Dylika resor förut-

av sattes knappast vid tiden för kommunalförordningarnas tillkomst vara behövliga för kommunalförvaltningens handhavande. Och i viss mån torde deras företagande i regel ligga utanför den egentliga kommunalförvaltningens ram.

Gränsen I sammanhang med prövning av kommunala ersättningsfrågor av den art. mellan tjäns- de sakkunniga hava att yttra sig, har regeringsrätten jämväl haft tillfälle varom inställning att i ett särskilt hänseende angiva gränsen mellan befattningar å sidan

av ena och förtjänstemanna- och å andra sidan förtroendeu pdrags natur. trocndeupplray. Sedan kyrkostämma enligt såväl kyr orådets som skolrådets stater beviljat anslag till kassaförvaltare samt besvär däröver anförts och fullföljts till Kungl. llaj:t, meddelade regeringsrätten utslag den 16 tember 1915. Utslaget

se är i regeringsrättens årsbok 1915, sid. 143 refererat på öljande sätt:

Enär kyrkostämmans klandrade beslut måste anses innefatta, att arvode till kassaförvaltare hos kyrko- och skolråden skulle utgå vare sig denne vore medlem det råd, omhänderhavande kassor han vore satt att förvalta, eller

av vars icke; ty och då till medlem kyrko- och skolrådet icke lagligen finge av för-

av samlingens medel utgå ersättning för honom meddelat uppdrag att vara dess kassaförvaltare, hinder icke förefunnes för anvisande av medel till ersättning

men åt för utförande dylikt uppdrag, funno regeringsrättens flesta

annan person av ledamöter Reg.R:n Elmberg, Lindstedt, Rydin och Planting-Gyllenbåga skäligt på det sätt ändra K. B:s resolution, att klandrade kyrkostämmobeslutet, i vad detsamma innefattade anvisande medel till arvode åt kassaförvaltare, som

medlem kyrko- eller skolrådet, till all kraft och verkan undan-

vore av

tillikaI01 es.

U Regeringsrådet Thulin anförde däremot:

Enär ledamot av kyrko- eller skolrådet, som utses till dess kassaförvaltare, äger för sådant uppdrag av församlingen uppbära särskilt arvode samt det måste antagas, att då, i samband med medgivandet att till kassaförvaltare i kyrko- och skolråden finge utses även person utom densamma, föreskrift lämnats om rätt för sådan kassaförvaltare att för upp-

draget av församlingen uppbära arvode, avsikten varit, att uppdraget skulle betraktas såsom ett oavlönat förtroendeuppdrag, finner jag skäligt att, med ändring K. Bzs resolution,

av undanröja kyrkostämmans beslut, så vitt därigenom anslag blivit av stämman beviljat till kassaförvaltare i kyrko- och skolråden

Regeringsrättens ståndpunkt utgör konsekvens den uppfattning,

en av som regeringsrätten tidigare anslutit till i två mål, avdömda åren 1913 och 1914. Genom utslag i det första förklara e regeringsrätten, att utan att

en person, som vara ledamot av folkskolestyrelsen utsetts att mot arvode kassaförvaltare

vara vid styrelsen, vore att anse såsom tjänsteman, anställd vid ett stadens förval-

av tande verk och för sin befattning redovisningsskyldig, samt förty så länge han innehade denna befattning icke finge stadsfullmäktig RRttns årsbok 1913,

vara Ref. 126. Och genom det senare utslaget fann regeringsrätten, att person, vilken vore ledamot av folkskolestyrelsen och mottagit uppdrag att mot årligt

arvodel vara kassaförvaltare inom styrelsen, icke vore att anse såsom styrelsens tjänsteman och för den skull icke genom berörda uppdrag blivit obehörig att vara stadsfullmäktig RRttns årsbok 1914, Ref. 31.

I bägge fallen hade Konungens befallningshavande uttalat från

en rege-

. ringsrättens ståndpunkt avvikande uppfattning.

Av dessa regeringsrättens utslag torde följa, att uppdrag inom en kommunal styrelse eller nämnd, vilket eljest isig självt betraktas såsom tjänstebefattning,

genom att överlämnas till en ledamot styrelsen eller nämnden hava

av anses erhållit förtroendeuppdrags natur och för den skull med nu gällande lagstiftning icke kan med kommunens medel avlönas.

Den verkställda undersökningen giver alltså till resultat, att gällande svensk fortfarande Summan -

rätt ansluter sig till den gamla uppfattningen, att de kommu- fattning. nala förtroendeuppdragen i allmänhet skola oavlönade, och att denna regel

vara ansetts utesluta ersättning även för direkta utgifter, som äro för uppdragets fullgörande nödiga. Endast i de fall sådant i lag medgives kan ersättning i

en eller annan form Litgå.

Utan att i lag föreskrivet har dock enligt praxis befunnits billigt att

vara härifrån göra undantag dels för sådana under fullgörande ett uppdrag uppkom-

av mande utgifter, som under alla förhållanden varit påkallade för den kommunala förvaltningens handhavande, och för den skull närmast äro att betrakta såsom

som uppdragsinnehavares utlägg för kommunen, och dels för kostnader vid utanför

resor kommunens gränser. För utgifter det förra slaget är kommunen, oberoende

av av beslut därom, betalningsskyldig, och kommunen äger befogenhet att för täckande

av dem i avrundat belopp bevilja anslag.

De i lag eller annan författning medgivna undantagen göra, så vitt angår primärkommunerna, ersättningens utgående beroende kommunens beslut därom,

av under det att de, så vitt angår länskommunerna, regelmässigt giva uppdragets innehavare rätt till ersättning. Av dessa undantag flertalet ersättning i

avser form av dagtraktamente och resekostnadsersättning, och endast ett fåtal,

som uteslutande berör den borgerliga primärkommunen, meddelar stadgande gott-

om görelse i form av arvode för det med uppdraget förenade besvär.

1 Frågan om själva arvodesbeslutets laglighet var i detta fall icke föremål för besvär.

Ett uppdrag, som i sig självt hur karaktären av tjåiinstebefattning, anses, då detsamma lämnas till medlem av nämnd eller styrelse, som utser befattningshavaren, och vid Vilken befattningen utövas, fa. kamktâir av fiirtroentieuppdrag, och kan icke avlönas, så vida icke sådant genom undantagsbestämmelse av nyss omförmäld art är i Jag medgivet.

Förekomsten inom kommunerna med

av ersättningar eller utan

stöd av lag.

Det i 1918 års riksdagsskrivelse gjorda uttalandet, att utredningen on1 er sättning åt innehavare av kommunala förtroendeuppdrag borde omfatta jämväl en undersökning beträffande redan utgående ersättningar, har föranlett icke blott

den lämnade redogörelsen för föreñntliga lagbud i också ovan nu ämnet, utan införskaffande av uppgifter angående förekomsten inom kommunerna av ersättningar med eller utan stöd lag eller lagtillämpning. av I enlighet med nådigt brev den 24 maj 1918 har statistiska centralbyrån

insamlat sådana uppgifter i vad angår primärkommunerna år 1918 därefter samt den 26 november 1919 till Kungl. Majzt överlämnat sammanfattning en av de inkomna uppgifterna. Denna sammanfattning har på. sin tid tillställts de sakkunniga och finnes såsom bilaga fogad vid detta betänkande. Det sålunda tillgängliga materialet har så till vida befunnits ofullständigt, några som upplysningar icke därigenom erhållas ersättningar åt innehavare länskomom av munala uppdrag och praxis inom landstingen i fråga dylika ersättningars om om beviljande. Genom de sakkunnigas försorg har därföre undersökningen kom-

pletterats med ledning dels tillgängliga, tryckta handlingar rörande landsav tingen och dels särskilda meddelanden, på begäran lämnats vederbörande som av funktionärer inom landstingen, och under åren 1918-1920 utgående som avse ersättningar ifrågavarande beskaffenhet. av Det är visserligen antagligt, att under tiden efter år 1918 primärkom-

munernas utgifter för berörda ändamål i betydlig grad ökats, och att de från dem

erhållna upplysningarna även för den tid de äro i ett eller hänseende avse annat ofullständiga. Särskilt hava de sakkunniga i enstaka fall funnit, meddelande att icke synes hava lämnats ersättningar, utgående utan stöd lag. Men i om av stort sett torde dock det statistiska material, efter omförmälda komplettering blivit som tillgängligt, giva riktig bild förhållandena både inom primärkommunerna en av och inom länskommunerna.

Beträffande de förra inhämtas till början följande med avseende å tillen Ersättningar lämpningen gällande bestämmelser kommuns rätt att besluta ersättning. av om åt qnehavare För kommunalnämndens ordförande hade år 1918 gottgörelse enlighet

i V Z""°9.d°

med föreskrifterna i § 51 förordningen kommunalstyrelse på landet

av om syn- Zfgnâgfoáx:

nerligen allmänt beslutats, nämligen i mindre 2,349 rikets landsän av 2,375 kommuner nerna köpingarna oräknade eller 99 samtliga. Dessutom hade % av samma I lag med uppdragsinnehavare tillerkänts särskild gottgörelse för besväret med

skogsaccis-giuna ersätt-

taxering i ungefär halva antalet kommuner. Av de 34 köpingskommunerna hade ningar. 27 beslutat ersättning åt kommunalnämndens ordförande, och i fråga om municipalsamhällena förekom ersättning till municipalnämndens ordförande i 70

hela antalet samhällen. Till fattigvårdsstyrelsens ordförande utgick gottav görelse i 228 de 277 landskommuner och i 10 av de 13 köpingar, där särskild av fattigvårdsstyrelse fanns, samt i nära hälften av samtliga städer. Särskild er-

sättning till pensionsnämndens ordförande enligt 26 § i ensionsförsäkrings-

lagen beslutad i 71 landskommunerna, i 56 av öpingskommunerna var av och i 60 städerna. Till valda ledamöter itaxeringsnämnden och enligt % av - 23 § i pensionsförsäkringslagen till ordförande och ledamöter i ensions- nämnden utgingo ersättningar iresp. 53 och 49 landskommunerna. För öpings- % av kommunerna motsvarande procentsiffror 50 och 3b samt för städerna voro res . 50 och 43. Beträffande hästuttagningsnämn ledamöter hava icke tillförresp. ens litliga uppgifter i förevarande hänseende kunnat erhållas. I fråga om ledamöter

byggnadsnämnderna i städer, köpingar och municipalsamhällen förekommo av ersättningar i knappt 10 städerna och i 47 köpingarna samt i 21 av av det antal municipalsamhällen, där byggnadsnämnd fanns. Beträffande föreav komsten ersättningar kan i övrigt anmärkas, att den i stort sett var allmänav i de med avseende å folkmängden större kommunerna än i de mindre. Särnare skilt starkt framträdde detta förhållande för landskommunernas vidkommande.

I fråga ersättningsbeloppens relativa storlek vid jämförelse kommuom emellan gäller givetvis på grund lagstiftningens karaktär i de olika nerna av fallen, att de största variationerna inom lagens ram kunna ifrågakomma beträf-

fande ersättningarna till ordförandena i kommunalnämnd resp. municipalnämnd,

fattigvårdsstyrelse och pensionsnämnd samt till ledamöterna i byggnadsnämnd.

Gottgörelsen till kommunalnämndsordföranden bortsett från eventuellt utgående

ersättning för skogsaccistaxering utgick i 66 % av de kommuner, där sådan över

huvud ta et förekom, med ett belopp 300 kronor eller därunder. I flertalet av övriga fall höll sig densamma under LOOO-kronorsgränsen; endast i något mer än

de ifrågakommande kommunerna översteg den sistnämnda gräns. Den till 4 % av kommunalnämndsordförande lämnade ersättning för skogsaccistaxering utgick

antingen med viss procent accisbeloppet eller ock -i flertalet fall med av bestämt årsbelopp. Där den sistnämnda ersättningsgrunden förekom, voro årsbe-

loppen i allmänhet mellan 5 och 100 kronor även högre, intill 200 kronor men och något Där ersättningen beräknades i procent av accisbeloppet, föremera. kommo variationer mellan 1 och 10 i det övervägande flertalet fall men utgjorde beräkningsgrunden därvid 2-5 Endast i icke fullt ett femtiotal kom-

översteg denna ersättning 300 kronor. muner Aven i fråga gottgörelse till fattigvårdsstyrelsens ordförande förefunnos om ansenliga växlingar, från belopp några tiotal kronor och till mer än 1,000 av kronor. Denna gottgörelse gick i ett stort antal kommuner under benämningen

arvode, och sannolikt är, att densamma på åtskilliga håll avsetts att utgöra

icke blott sådan ersättning för skrivmaterialier och postporton m., som vid m. den tid, då gottgörelsen bestämdes, i lag medgiven, utan ock ersättning för var med uppdraget i fråga förenat besvär. I endast något 7 de landskommuner inclusive köpingar, där mer än av pensionsnämndens ordförande åtnjöt särskild ersättning, meni ungefär 65 %av mot-

svarande städer översteg denna ersättning 200 kronor. Bland dessa förekommo

två landskommuner och städer, satt den ifrågavarande ersättningens besex som lopp till mer än 1,000 kronor. - Av sammanlagda beloppet utbetalade arvoden till byggnadsnämndernai

städerna, köpingarna och municipalsamhällena 16,810 kronor belöpte sig

- huvudparten eller mindre än 10,500 kronor på Stockholm ensamt. Till

en av övriga städers byggnadsnämnder utgingo arvoden med 750 kronor, eljest med mindre

.belo PP

.Ehuru kommunernas frihet i fråga bestämmandet övriga ilag med-

om av givna ersättningars storlek så till vida avsevärt inskrånkts, endast resekost-

som nadsersättningar och dagtraktamenten i dessa fall få förekomma

och för de senare dessutom satts relativt snäva maximigränser, visade det sig dock vid den be-

nu handlade utredningen, att även i detta hänseende ganska stora växlingar före-

fnnnos. I de kommuner, beslutat, att pensionsnämndens ordförande och leda-

som möter skulle erhålla dagtraktamentsersättning, hade beloppet visserligen i all-

mänhet satts till 3 eller 4 kronor; blott lägre utan även i strid med

men pensionsförsäkrlngslagens föreskrift högre belopp förekommo dock i ett be-

tydande antal kommuner. På några håll beräknades traktamentsersättningen

per dag utan per år eller per timme. Och i del fall förekom, att dagtrakta-

en mentet utgick med högre belopp än eljest vid företagande eller till

av resa pensionsnämndens ordförande. I stad slutligen utgick traktamentsersättningen

en endast till ledamöter, som styrkt, att de för uppdragets fullgörande gått miste

om arbetsförtjänst eller fatt vidkännas direkta utgifter.

Liknande förhållandena även beträffande ersättning till taxerings-

voro nämndens valda ledamöter. I flertalet kommuner dagtraktamentet härvidlag

var bestämt till 3 a 5 kronor. Både lägre och högre belopp förekommo dock,

o. m. över 7 kronor eller det i taxeringstörordningen sedan 1918 stipulerade maxi-

mars mibeloppet. Möjligen kan sistnämnda förhållande förklaras bero därpå, att i stäl-

let ingen reseersättning utgått. Aven i fråga ersättning till taxeringsnämnds-

om ledamöter gällde, att i stället för dagtraktamente bestämts gottgörelse med be-

lopp, beräknat år i del kommuner och timme i några andra. Slut-

per en per ligen förekom i några städer och köpingskommuner, att också denna ersätt-

ning endast utgick vid förlust arbetsförtjänst eller såsom ersättning för direkta

av utgifter.

För de kommuner, beslutat traktaments- och reseersättningar till sina

som förtroendemän i pensions- och taxeringsnämnder, belöpte sig de genomsnittliga

kostnaderna härför i fråga pensionsnämnderna till 65 kronor landskommun,

om per 48 kronor per köpingskommun och 323 kronor stad samt i fråga taxerings-

per om nämnderna till 168, 243 och 526 kronor.

resp.

Emellertid ådagalade den ifrågavarande utredningen jämväl, att ersättning

Erscittøliøzgi anmärkningsvärt stor utsträckning tillerkänts även sådana innehavare kom- Mm

av 97 munala förtroendeuppdrag, för vilka gällande lag icke medgav någon gottgörelseftod M9

och detta i trots att därvid konstaterats, att de för utredningen grundläggande

av uppgifterna i detta hänseende mycket ofullständiga. I landskommunerna

voro visade sig nu nämnda förhållande i många fall gälla beträffande kommunalstäm-

mans ordförande, vilken åtnjöt ersättning i 273 st. eller än 11 samtliga

mer av dylika kommuner köpingarna oräknade. I genomsnitt belöpte sig denna ersätt-

ning visserligen blott till 67 kronor, i några fall nådde densamma belopp

men t. o. m. över 700 kronor, som rimligtvis icke enbart kunde motsvara gottgörelse

för av uppdraget förorsakade direkta utlägg. Dessutom hade åtskilliga lands-

kommuner beslutat ersättningar till kyrkovärdar 114 kommuner, ombud vid

mantalsskrivning 47 kommuner samt revisorer 46 kyrkliga och 41 borgerliga

11-201439

kommuner och enstaka till kommunalnämnds och fattigvårdsstyrelses ledamera valnämnd, nykterhetsnämnd, biblioteksstyrelse, fosterbarnsnämnd, gode män möter, för förmynderskap, skolrådsledamöter, andra kyrkorádsledamöter än kyrkovärdar,

barnavårdsnämnd Aven i köpingar och municipalsamhällen förekommo i m. m. omfattning ersättningar till kommunalstämmans municipalstämmans rätt stor resp. ordförande drygt femtedelen köpingskommunerna och nära sjundedelen av i av Inunicipalsamhällena, likaledes till hälsovårdsnämnd, samt i mindre mån till

kommunal- municipalfullmäktiges ordförande. till revisorer ävensom till st resp. relser för vattenlednings- och belysningsverk För städernas xridkommandre

m. m. slutligen framgick utredningen i fraga, att arvode till drätselkammarens ordav förande utgick i 11 städer med belopp varierande mellan 50 och 2,400 kronor.

Enligt uppgifterna denna ersättning ñerstädes endast att anse som gottgövar relse för gjorda skrivarhjälp Till werkställande ledamot expenser, m. m. en förekom i två städer arvode med 5.000 och 1,000 kronor. Eljest utgingo resp. eller några städer ersättningar till revisorer, till styrelser för tekniska i någon verk och för badhus, till hälsovårds- och barnavårdsnämnder samt till ordförande

i stadsfullmäktiges beredningsutskott, folkskolestyrelse eller biblioteksstyrelse

till ombud vid mantalsskrivning och till kyrkovärdar. ävensom Samtliga de ersättningar till innehavare kommunala förtroendeupp- Ersättning- av drag, vilka kommunerna samhällena meddelat upplysningar, uppgingo till arnas sum- om och kom- belopp i runt tal 1,650,000 kronor. Därav belöpte sig i genomsnitt varje ma ett av nzunernas stadskommun 1,6F1 kronor, på varje köpingskommun 1,083 kronor, på varje muniekonomi. dessa cipalsamhälle 200 kronor och på. varje landskommun G04 kronor. Om ersätt-

ningsbelopp för bedömande deras inverkan på. kommunernas ekonomi sättas i av relation till den sammanlagda beskattningsbara inkomsten, konstateras, att för

ersättningarna fordrades i genomsnitt för städerna en utdebitering per 100

kronor inkomst 1 för köpingskommunerxia ö öre, för munioipalsamhällena av öre, och för landskommunerna 13 öre. Landskommunerna sålunda i genom- 2 öre voro snitt relativt mest betungade utgifter för ifrågavarande ändamål. För åtskilav liga detta slags kommuner spelade ersättningarna till förtroendemännen för av övrigt vida större roll i budgeten än vad den meddelade genomsnittssiffran nyss kan giva vid handen. I än sjundedelen av landskommunerna eller 353 st. mer motsvarade sammanlagda ersättningsbeloppen utdebitering 100 kronor inen per komst 40 öre, i några fall till och med av mer än 1,00 krona. Tages av över hänsyn ,jämväl till kommunernas olika folkrikedom, kan i stort sett sägas, att

de till folkmängden minsta landskommunerna mest betungade. voro

Såsom i det föregående redan framhållits, råder den skillnaden mellan Ersättningar åt innehavarehittillsvarande bestämmelser ersättning till förtroendemän inom primärkommuom länskom- å och till innehavare länskommunala förtroendeuppdrag, å andra av nerna, ena, av munala för- beträffande de förra överlämnats åt vederbörande kommuner att besidan, att troendeuppoch i vilken man ersättning skall utgå, medan beträffande de sedrag. stämma, om såväl obligatorisk gottgörelse stadgats ock denna gottgörelse till beloppet nare som ñxerats. I motsats till vad fallet varit beträffande primärkommunerna, kunna

grund härav i fråga förekomsten inom länskommunerna ersättningar, på om av utgående med stöd lag, och deras storlek slutsatser någorlunda exakt dragas av direkt den tidigare lämnade redogörelsen för gällande lagbud i detta hänseav

dock, landstingen i dylika fall icke alltid strängt hållit ende. Anmärkas bör att Sålunda hava ett och annat landsting beslutat dagtraktasig inom lagens ram. eller åt ledamöter styrelser för dövstum-

menten åt markegångsdeputerade av

föregående påpekats, vederbörande lagrum tillerkänna skolor, ehuru, såsom i det ersättning endast för resekostnaden. Liknande beslut

dessa uppdragsinnehavare

landsting beträffande revisorer landstingets förhava fattats av några även av i del fall erhållit arvoden, såsom i det valtning, vilka för övrigt också en

följande närmare skall juåvisas. i lag föreskrivna ersättningar till innehavare av läns- Trakto- Helt vid sidan av för närvarande inom samtliga landsting i större eller ments- och kommunala uppdrag utgår Särskilt gäller detta be- rascar-sättmindre omfattning gottgörelse till förtroendemän. ningar. och reseersättningar för deltagande i styrelsers, nämnträffande traktamentssammanträden eller för förrättningar i landstingens tjänst. ders och kommittéers landsting hava i detta hänseende beslutat generella bestämmelser av inne- Några fullgör något landstingets uppdrag, skall erhålla dagtraktahåll, att envar, som reseersättning efter vissa fastställda grunder. Andra hava begränsat mente och såsom exempelvis endast förvaltningsutskottets

sig till vissa uppdragsinnehavare,

ledamöter beredande kommittéer och kommittéer för större medlemmar samt av av I fall har dylik ersättning till och med beslutats blott för leda-

byggnadsarbeten. ett

förvaltningsutskottet. Ur synpunkt gälla härvidlag olikartade bemöterna i en annan landsting så till vida, visserligen det övervägande flertalet stämmelser för olika som fastställt ersättningar såväl kräves för deltagande i sammanträde eller fullnär resa förrättning, ock åliggandena kunna utföras i hemorten, men övgörande av som när endast medgivit ersättningar för fullgörande uppdrag i samband riga landsting av det sistnämnda fallet, förekommer, att endast gottgörelse för resemed resa. Där är i allmänhet utgår därvid också dagtraktamente. Dylika kostnaden utbetalas, men olikheter föreñnnas understundom även inom ett och och samma landsting, så att

del uppdragsinnehavare dagtraktamente utgår, oavsett om de exempelvis till en å sammanträdes- förrättningsstället, medan för andra uppdrag äro bosatta resp. gäller, deras innehavare åtnjuta dylik ersättning allenast om de äro bosatta att

utom sagda ställen. Med avseende å för dessa ersättningar hava landstingen i stort normerna resereglementet tredje eller fjärde klasserna eller de föresett följt antingen - enligt § 24 i landstingsförordningen gälla för landstingsmän vid skrifter. som deltagande landstingens möten. Därvid hava dock avvikelser i rätt deras i omfattning gjorts. Sålunda förekommer, att, när resekostnadsersättbetydande bestämts att utgår efter tredje klassen i resere lementet, dagtraktamentets ningen till kronor, i ett annat til 18 kronor, varjämte i sistbelopp iixerats i ett fall 15 undantag gjorts från resereglementets föreskrifter i fråga om gottnämnda fall med skjuts, vilken enligt vederbörande landstings beslut skall begörelse för resa lega för endast häst. Liknande undantag har gjorts även av ett räknas efter en övrigt med avseende å resekostnadsersättningen följt fjärde klaslandsting, som i resereglementet. Och vid tillämpning de nyssnämnda föreskrifternai sen i av landstingsförordningen har ett landsting bestämt dagtraktamentets storlek för en

vid eller förrättning till 8 kronor och ett annat fast-

del uppdragsinnehavare resa

för förtroendemän. bosatta å sammanträdes- eller förrättningsorten, ställt detsamma Aven härvidlag förekomma olikartade bestämmelser beträftill 6 kronor o. s. v.

fande olika slag uppdrag inom ett och landsting. Såsom exempel härpå

av samma kan anföras, att ett landsting fastställt följande grunder:

Förtroendemam vilken utses av landstinget såsom ledamot i direktion, styrelse eller därmed jämförlig permanent kommitté eller såsom revisor för dylik, åtnjuter för sådant uppdrag reseersättning såsom för landstingsmans deltagande i landstingssammanträde

men

dagtraktamente.

Förtroendeman, som av landstinget inväljes till ledamot tillfällig kommitté eller

av såsom revisor för lasaretters eller sjukasylers räkenskaper, åtnjuter förutnämnda rcseersättning ävensom traktamente med 8 kronor för dag, som användes för eller förrättning.

rosa

Ledamöter i veterinärstyrelsen och förvaltningsutskottet tillkommer ersättning lika med vad som stadgas angående ersättning till landstingsmän.

För uppdrag, som av förtroendeman utföras utom landstingets område, åtnjuter denne utom förutnämnda reseersâttning traktamente med 10 kronor för dag, användes för

som resa eller förrättning.

Ersättning utgår icke för kortare resor än två kilometer.

Tillkallad suppleant åtnjuter samma ersättning. som här blivit bestämd för

ovan ordinarie ledamot

Bortsett från sådana avvikelser, som nu omnämnts, torde dock landstingen i fråga om normerna för ifrågavarande ersättningar kunna fördelas sålunda: tolv landsting tillämpa föreskrifterna i § 24 av landstingsförordningen. åtta landsting tredje klassen i resereglementet och de fem övriga fjärde klassen i regle

samma mente. Pa grund av vad redan framhållits beträffande dels det större eller mindre antal uppdrag, som inom de olika landstingen tillagts ersättning, dels förekomsten av enbart resekostnadsersättning eller bägge de ifrågavarande slagen av gottgörelse och dels olikheten med avseende å de på sammanträdes- eller förrättningsstället boende förtroendemännens rätt till ersättning, gäller emellertid, att i själva verket en vida större olikformighet förefinnes de skilda landstingen emellan. än vad nyssnämnda uppdelning synes giva vid handen.

Till upplysning om de kostnader, som drabba landstingen i form trak-

av taments- och reseersättningar till deras förtroendemän, hava här nedan

sammanställts från landstingen erhållna uppgifter rörande totalbeloppen dylika ersätt-

av ningar, utbetalade under vart och ett av åren 1918-1920 varje landsting.

av Därvid är att märka, att i dessa uppgifter medräknats såväl sådana ersättningar, vilka utgått på grund stadgande i lag, ock sådana, vilka grunda sig på

av som särskilt beslut av vederbörande landsting. Dessutom bör påpekas, att, då inom en del landsting utbetalningar av ifrågavarande art icke endast göras direkt från landstingskassan utan särskilda underlydande inrättningar och hänsyn vid

även av tabellens uppgörande icke kunnat tagas till sistnämnda utbetalningar, de för dessas landsting lämnade uppgifterna äro något för låga. Där det kunnat konstateras, att så är fallet, har emellertid anmärkning därom gjorts vid tabellen.

; Till förtroendemännenutbetalade ersättningar ; ikmnor Landsting

J 1918 ; 1919 1920

l i

Stockholms läns 1632-88 7324-37 9,48276 . . . . . . . . . . . . j Vppsala 1793-21 1 2,37160 2398-64 . . . . . . . . . . . . f Södermanlands n 1127-40 I 5423-.-. 9464-00 . . . . . . . . . . . i Östergötlands 3349644 i 4,06310 8,40958 . . . . . . . . . . . . Jönköpings u N . . . . . . . . . . . . i N Kronobergs x 14306156 i 2,579 3,86693 . . . . . . . . . . . . . - Kalmar r 88165 i 1,11758 3437681 norra . . . . . . . . . . i Kalmar södra 1,54958 l,91966 3,748-32

. . . . . . . . . g Gottlands i r 584-16 1861-20 1,814-10 . . . . . . . . . . - . . l 3 Blekinge i r I 523-33 721-33 1,78961 . . . . . . . . . . . . i Kristianstads 5323-42 5,047-63 8,19948 . . . . . . . . . . . . . Malmöhus 3 l . . . . . . . r Hallands . . . . .. 2430-13 3578548 4397-40 . . . . . . . . . . . . , Göteborgs och Bohus 1 4,87257 4,31185 935829 . . . . . . . . . . . . Älvsborgs 11,Ö7385 14,87738 2621243 . . . . . . . . . . . . . Skaraborgs x 1 1,80l4O 5 2,41S02 7,29027 . . . . . . . . . . . . Värmlands 9 166-42 l 71338 ,601-20 . . . . . . . . . . . .r Örebro 2243492 5,19278 4,713-51 . . . . . . . . . . . . . Västmanlands 1 4,37420 j 1,57l84 6,58721 . . . . . . . . . . . . i Kopparbergs 2809-57 l 3,l60T6 2779-33 . . . . . . . . . . . . . Gävleborgs . 3 r 2,72665 4,83746 1221910 . . . . . . . . . . . . I Västernorrlands 1 1339074 5,04786 5,79795 . . . . . . . . . . . . Jämtlands x 2,31789 l,83036 2,45421 . . . . . . . . . . . . . Västerbottens - 5,78206 3,64153 8,13193 . . . . . . . . . . . . . V l Norrbottens 5,17895 9,72458 3504141 . . . . . . . . . . . . .r

1 En del ersättningar utbetalas av särskilda inrättningars medel; dessahava icke medräknats. 2 Huvudparten av ersättningarna utbetalas av särskilda inrättningars medel; dessa hava icke medräknats.

3 Rörande Jönköpings och Malmöhus län hava uppgifter icke erhållits.

slutas de upplysningar, de sakkunniga lyckats erhålla

Såvitt kan av som Arvødcøz.

till landstingens förtroendemän, hava hittills icke arvoden beträffande ersättningar

andra innehavare länskommunala förtroendeuppdrag än för ifrågakommit för av

kassakontrollanter samt för inom ett landstings förvaltningsutrevisorer och en

kassaförvaltare på den allra sista tiden för särskilda före skott utsedd ävensom

dragande i förvaltningsutskott.

hava under de senaste åren arvoden utbetalats i åtminstone

Till revisorer

I flertalet fall hava dessa arvoden utgått till revisorer, som uttio landsting.

förvaltningen i allmänhet i enlighet med landstingsförsetts för granskning av

bestämmelse i§ 5G. För tre landstings vidkommande har arvode ordningens

landstingets tre revisorer med belopp av resp. 75, 600 utgått till endast en av

under 1920, varvid i åtminstone två fall siffergranskningen och 1,500 kronor år

denne Beträffande fem andra landsting däremot hava samtliga uppdragits åt ensam.

erhållit arvoden resp. 75, 200, 300, 300 och 2,000 kronor för var och en. revisorer

landsting det utbetalat de minsta arvodena till de enligt Vid ett av dessa som

nyssnämnda föreskrift utsedda revisorerna har dessutom

landstingsförordningens -

särskild revisor för sjukvårdsinrättningarnas räkenskaper, vilken likaförefunnits

erhållit arvode; vid de övriga landstingen däremot torde de tre Omnämnda ledes

granskning hava omfattat även samtliga underlydande inrättningars revisorernas

eller åtminstone det mesta därav. Ett landsting åter har utbetalat förvaltning

till för granskningen sjukxrårdsanstalternas räkenskaper särarvode blott tre av

150 kronor till varje. Tilläggas bör slutligen. att de skilt utsedda revisorer

landsting, vilka enligt erhållna uppgifter icke beslutat särskilda arvoden för re-

visionsuppdragen, i allmänhet hava gått längre i dessas fördelning på flera

synas

varjämte det beträffande dessa förekommer, att vederbörande revisorer händer,

anlita sakkunniga biträden eller medhjälpare vid siffergranskerhållit rätt att

vilka naturligen erhållit gottgörelse landstingsmedel. ningen, av

landsting hava bland landstingsmännen själva utsett kontrollant för

Fyra

landstingskassan, vilken för sitt uppdrag i åtminstone tre fall tillagts gottgörelse

i form arvode utgående i ett landsting med 600 kronor och i vart och ett av de

av båda andra med 1,000 kronor. I samband med inrättandet år 1920 av ett av dessa

kontrollantuppdrag indrogs vid ett landstingen tidigare förefintlig förtro-

en av endepost, innehavare sedan flera år tillbaka uppburit arvode, nämligen ett

vars

förvaltningsutskottsledamot lämnat uppdrag såsom förvaltare av landsåt en

Till innehavaren detta uppdrag utgick arvodet för år 1919 med tingskassan. av

1,000 kronor jämte dyrtidstillägg 705 kronor.

För de förtroendeuppdrag, på allra sista tiden inrättats eller äro

nya som

landstings vidkommande beslut särskilda föredragande å bane för några genom om

olika avdelningar förvaltningsutskotten, torde avsett, att arvoden skola på av vara

utgå. Ett landsting, där ifrågavarande omorganisation hunnit genomkomma att

har därvidlag arvodets belopp till 1,000 kronor åt ooh en av de föras, satt var

två detsamma beslutade föredragande ledamöterna.

Grundlinjer för ny lagstiftning.

De allt oftare förekommande kraven på ersättning ät innehavare av kom- Jçøwmmnaz.

munala förtroendeuppdrag hava sin givna förklaring i var kommunalförvaltnings jörvaltning-

utveckling. Under tidigare skeden denna förvaltnings historia utövades på grund .d"f" av Ifmen

gällande rösträttsbestämmelser den kommunala självstyrelsen i själva verav då de ekonomiskt bäst situerade kommunmedlemmarna. Bland och av detta ket av någon eller några att närmast bära ansvaret för ärendenas beredning fatal valdes verkställighet. Uppdraget utgjorde ett oomtvistligt bevis icke blott på inoch flytande, också på framskjuten social ställning inom samhället. Det motutan därföre i regel gärna, och uppdragets innehavare kunde, ehuru oavlönad, togs kännbar ekonomisk uppoffring ägna tid och arbete åt detsamma. Icke sällan utan dylik förtroendeställning under långa tider inom och samma familj behölls en en övergick från far till Hera släktled. Särskilt inom landskommuoch son genom ofta även i städerna detta förhållandet. nerna, men var småningom hava emellertid förutsättningarna för d lik kommunal Sa en försvunnit. Den kommunala lagstiftningen har alltmera kringskuritde

oligarki inkomsttagarnas makt i förhållande till övriga röstberättigade för att större till sist icke blott giva samtliga röstägande lika rösträtt, utan också göra röst-

huvud taget oberoende inkomst. Den väg till utpräglad derätten över av en mokratisk kommunal förvaltning, vilken lagen själv sålunda anvisat, har givetvis

lämnats obrukad. En i många fall revolutionerande förskjutning av den icke .kommunala makten har ägt vilket i sin ordning medfört, att det kommurum, nala arbetet de kommunala förtroendeuppdragen i stor omfattning överv - till de makthavarna. Uppdragens överflyttning till nya klasser tiyttats nya medborgare ett ofrånkomligt faktum, med vilket lagstiftningen har att räkna. är och måste för övrigt önskvärd följd det demokratiska genomanses vara en av Ty den kunskap och den ansvarskänsla, för sund och riktig brottet. som en maktutövning kommunerna äro nödvändiga, kunna icke lämpligen förvärvas inom annat sätt deltagande i ärendenas förberedande behandling och i åtpå än genom

gärderna för deras verkställighet.

Men flertalet de maktutövarna är på helt annat sätt än de gamla De av nya nya för sitt uppehälle beroende det dagliga förvärvsarbetet. Mottagandet av ett maktutövarav arbete, blir ofta förenat med beroende oavlönat kommunalt uppdrag, som kräver avsevärt betydande rubbningar i deras ekonomi. Och samtidigt med att den kommunalaaijiditfáfâtfø

förtroendeställningen sålunda förlorar sin exclusiva karaktär, mister den jämväl yäø-vsarbetet

mycket sin lockelse för de ekonomiskt väl situerade samhällsmedlemmar, som av suttit inne med makten. Det betraktas dem långt mindre än förut förut av och allra minst såsom ett yttre tecken på social företrädes-

såsom hedersuppdrag

ställning. Aven inom den klass dessa tillhöra hava därföre uppdragen, i den de mån trots den demokratiserade författningen Icunnat där bibehållas, ofta skjutits

över på ekonomiskt händer. Den pekuniära svagare uppoffringen blir därföre kännbar för det stora flertalet av dem, hava sig anförtrott det kommunala som arbetet, och gör sig i viss mån gällande oberoende den allmänna

av åskådning,

som av dem representeras. En bidragande orsak till sistberörda förhållande har givetvis även varit den ekonomiska nivellering, som det nya ticlsskedet skapat.

Härav uppkommande svårigheter hava ytterligare ökats därigenom, att kommunalförvaltningen icke blott inom för sina gamla

ramen arbetsuppgifter bli--

vit omfattande och komplicerad, mera utan också fatt mångfald en nya uppgifter, som antingen stegrat anspråken på förutvarande eller påkallat förvaltnings Ofta nya organ. är ett kommunalt uppdrag numera av den beskaffenheten, att det åtminstone under vissa delar året för av att rätt skötas kräver lika mycken tid

som innehavarens förvärvsarbete;

och mången måste nedlägga mera arbete på sina kommunala uppdrag, än han kan egna åt sitt yrke.

Då det i längden är otänkbart att finna enskilda samhällsmedlemmar, äro villiga att på bekostnad som av sin egen och sin familjs ekonomiska välfärd syssla med det kommunala arbetet, föreligger en påtaglig fara, att detsamma, i den mån

det ankommer på förvaltningens

s. k. lekmannaelement, förytligas och till förlorar sist allt verkligt värde. I stället för att stärka ansvarskänslan, blir kan på så sätt den alldeles dess ver-

motsatta.

Jjykinste- Det är uppenbarligen största vikt, av att anstalter vidtagas till mötande ställning av denna fara. Två principiellt därvid sett skilda vägar torde tänkbara.

PW7fÖ7t7O-Antingen vara

avkopplas från de kommunala

cndeupp- förtroendeupptlragen åtskilliga där-

med hittills förenade av drag. åligganden, vilka överlämnas till

personer itjänsteställning.

Eller också lämnas skälig ersättning

åt de personer i förtroendeställning,

vilkas åligganden äro omfattande av mera och stadigvarande natur.

De, giva företräde åt den förra som utvägen, anföra såsom skäl för sin. uppfattning huvudsakligen, att tjänstemannens arbete i motsats till lekmannens grundar sig på rättsligen kan ansvar, som utkrävasl, att endast för längre tid, genom eventuellt på livstid. anställda tjänstemän erhålles garanti för nödig fackkunskap vid ärendenas behandling och för kontinuitet

i förvaltningen, samt att där-

jämte anställande genom av dessa tjänstemän kommunalkamrerare, - sekreterare,

ombudsmän, kommunalborgmästare,

drätseldirektörer, landstingsdirektörer

etc vinnes den enhetlighet i ledningen av de större primärkommunernas och länskom-

munernas förvaltning, vilken för närvarande i allmänhet saknas. Mot den andra utvägen plågar därjämte anmärkas, att förtroendeuppdrags avlönande lätt leder

till korruption.

Anhängarna denna andra utväg förmena av åter, att beredande ökade av

1 Att av förtroendeuppdrags innehavare kan åtminstone i visst hänseendeutkrävas tjänster

mannaansvar synes framgå av högsta domstolens enligt vilket utslag den 13 maj 1921 se N: J. A. 1921 sid. 173, en kommunalstämmoordförande, riktig ändring, vilken i den kommunala röstlängden infört en ioch för sig men underlåtit att underställa kap. 17 och 22 ändringen stämmans godkännande, dömdesatt, jämlikt 25 §§ strafñagen, för oförstånd i tjänsten böta 15 kr.

3 Till denna kategori tjänstemän av synas rätteligen böra hänföras även borgarråden i Stockholm, vilka utses för en tid åxynäppeligen av sex torde kunna påtvingas uppdraget och tillförsäkras i jämförelse en emellertid med kommunala tjänsteavlöningar i allmänhet till och med mycket hög avlöning, men som

i den utredning, som föregick lagstiftningen med innehavare i ämnet, angivits såsom principiellt likställda av de vanliga kommunala förtroendenppdragen.

möjligheter för kommunerna att besluta ersättningar åt vissa sina förtroende-

av män utgör ett fullföljande av den väg, som lagstiftningen, låt med stor för-

vara siktighet, redan beträtt, och att åtnjutande ersättning, än jämförelsevis

av om en obetydlig sådan, hos förtroendeuppdragets innehavare, likasom hos tjänstebefattningens, stimulerar känslan av ansvar och understryker skyldigheten att utföra det erhållna uppdraget. Ett eventuellt lagstiftningen eller mindre direkt

av mer understött övertlyttande det kommunala arbetet till personer iren tjänsteställ-

av ning skulle däremot innebära fullständig omläggning den svenska kommu-

en av nalförvaltningen, särskilt i vad angår landsbygden. Det traditionella och icke minst från uppfostringssynpunkt värdefulla lekmannastyret skulle så småningom ersättas med tjänstemannavältle. Förtroendemännen skulle iförlitande på tjänstemännen bliva alltmera främmande för de kommunala förvaltningsgrenarna, känslan av verkligt ansvar ytterligare försvagas och det flyktiga deltagandet i de kommunala nämndernas och delegationernas arbete lämna ett för utövande be-

av slutanderätten i representantförsamlingarna föga värdefullt utbyte. Det må vis serligen, framhålles vidare, icke förnekas, att förtroendeuppdragens avlönande kan missbrukas särskilt deras obehöriga utdelande till politiska menings-

genom fränder. Men härtill genmäles, att till liknande missbruk öppnas möjligheter i lika, högre grad, därest rena tjänstebefattningar inrättas. Ty den ersättning, som bör utgå till den kommunala förtroendemannen, är avsedd att lag-

genom stiftningen regleras på ett sådant sätt, att uppdraget icke blir lockande såsom förvärvskälla. Då det icke låter sig göra att på motsvarande sätt reglera de kommunala tjänstemännens löner eller på ett effektivt sätt lagstadga angående

ens kompetensvillkor och kontroll över utdelande tjänstebefattningarna inom den

av rena kommunalförvaltningen, synes frestelsen till missbruk ligga närmare till hands i de tjänstemannastyrda kommunerna.

Med avseende å dessa två meningsriktningar må erinras, att den de

ena av Färga. två utvägarna berednings- och verkställighetsåtgärdernas överlämnande åt ningens

- personer i ren tjänsteställning torde utan hinder i gällande kommunallagstift-

- nu °dê“;7"

ning kunna anlitas, på sätt även i större eller mindre omfattning skett såsom deeåfáewââáo-

regel i städerna och mera sällan i landskommunerna.

enda utvägen

Möjligheten att använda den andra utvägen är däremot i hög grad be- iett stort gränsad genom lagstiftningens tysta förbud mot tillerkännande annat än i 4713117997

undantagsfall av ersättning åt i kommunal förtroendeställning. Att vidga mmm"

ersoner de snäva gränser, i sist berördahänseende uppdragits, därföre nödvändigt

som är redan med hänsyn till önskvärdheten, att kommunerna beredas tillfälle till verk-

ligt fritt val av de för självstyrelsens handhavande i varje särskilt fall lämpligaste organisationsformerna. För de sakkunniga har detta önskemåls tillgodoseende synts desto viktigare, de sakkunniga i allt väsentligt ansluta sig till

som den meningsriktning, som på ovan relaterade skäl giver principiellt företräde åt den förvaltningsform, enligt vilken det kommunala arbetet fortfarande i största möjliga omfattning överlämnas åt valda förtroendemän.

Därmed är givetvis icke sagt, att omständigheterna icke ofta kunna

vara sådana, att arbetet i avsevärd grad måste överlämnas åt tjänstemän trots det företräde, som i princip gives det andra systemet. Men det är påtagligt, att vad som är oundvikligt för länskommun eller storstad eller landskommun

en en en med invånare i tiotusental, icke är behövligt, utan måhända nnerligen olämpligt

s för en småstad eller landskommun med något tusental kanske hundratal

en er

12-201439

invånare, samt att förutsättningarna för det ena eller det andra systemets till-

lämpning kunna på grund befolknings- och andra faktiska förhållanden vara av synnerligen skiftande även inom kommunala enheter av i övrigt samma valör.

Uoh det uppenbart, att det i många av de smärre kommunerna skulle möta synes nästan oöverkomliga ekonomiska svårigheter att för ändamålet fast anställa en

fullt avlönad tjänstemannakraft, likasom det understundom skulle vara omöjligt

att inom sådana kommuner hålla dylik kraft med stadigvarande arbete. en Det lärer under sådana omständigheter i allt fall vara nödvändigt, att lag-

stiftningen bereder kommunerna möjlégløef att med bibehållande av lekmannasty-

ret och det frivilliga, oavlönade arbetet inom förvaltningen bestämma om ersätt-

ning åt innehavare sådana förtroendeuppdrag, vilkas mottagande och behöriga av utförande eljest medföra avsevärd ekonomisk uppoffring. en Att trängande behov härav föreligger framgår i viss mån även av den om- Ersättning praktiseras ständigheten, att såsom den lämnade redogörelsen för i kommunerna - av ovan i strid med faktiskt utgående ersättningar inhämtas rätt omfattande raxis, enligt - en lagen. utbiihatsig, vilken ersättning utan stöd av lag beslutes, under senare år samt

att i sådant hänseende fattade beslut ytterst sällan blivit överklagade. Man torde

hava berättigad anledning att härav draga den slutsatsen, att sagda praxis icke

står i strid med rättsmedvetandet eller ansetts oförenlig med den nutida allmänna

uppfattningen det kommunala förtroendeuppdragets innebörd. Det kan uppenom barligen icke med sunda lagstiftningsprinciper överensstämmande att låta en vara dylik praxis fortgå och vinna sanktion den allmänna meningen bredvid eller av i strid med lagen. Såsom särskilt 1911 års konstitutionsutskott utvecklat, är det icke den Ersättninygs utgående omständigheten, att det kommunala arbetet utföres utan ersättning, som giver

icke ofören- uppdraget dess karaktär förtroendeuppdrag. Det karaktäristiska består av ligt nzedfär- såväl fritt välja den, för vilken dels däri, att kommunmedlemmarna äga att troendeuppde hysa förtroende, ock att efter den jämförelsevis korta, i lag oftast fastdragets som nat-ur. ställda mantlatstidens Litgång antingen förnya uppdraget eller om de då- med större förtroende omfatta annan person utse annan till uppmera dragets innehavare, dels ock i det förhållandet, att den på vilken kommuperson, val faller, i allmänhet icke kan undandraga sig uppdraget. Om man genom nens att upprätthålla kravet, att uppdraget skall oavlönat, faktiskt måste hålla vara sig inom ett relativt fåtal, med hänsyn till förmögenhet och övriga personliga som förhållanden är i stånd att utan ersättning utföra det med uppdraget förenade

arbetet, blir valfriheten i själva verket illusorisk; och såsom framhålles jäm- väl i propositionen till 1913 års riksdag jfr sid. 34 ovan uppdraget förlorar sin karaktär förtroendeuppdrag, om möjligheten att utse den person, vilken av kommunmedlemmarna helst velat hedra med detsamma, på dylikt sätt begränsas.

Att varken vår lcommunallagstiftning eller främmande länders lagar egen begrep et kommunalt förtroendeuppdrag oförenligt med ersättnings anse vara utgående til dess innehavare framgår vad därom anförts här ovan. Beav träffande den svenska lagstiftningen förhåller det sig så, att dessa uppdrag

visserligen hos i äldre tider ytterst sällan varit förenade med ersättning, oss också att i mån kommunalförvaltningens expansion undantagen från denna men av regel blivit allt Hera samt kraven på ytterligare frihet för kommunerna att be-

stämma sådan ersättning allt oftare återkommit och med ökad styrka blivit om framställda. Det bör därvid jämväl bemärkas, att dessa krav inom riksdagen

framförts icke enbart representanter för de meningsgrupper, som genom de

av kommunala rösträttsreformerna beretts ett större utrymme inom kommunalförvaltningen, utan också representanter för de åskådningar, inom densamma

av som tidigare företrädesvis kunnat göra sig gällande

Sakens ömtåliga sida är emellertid om

denlsvlårlöstafrågan allmängiltigaSydøzpztnktâr

bestämmelser i syfte att begränsa såväl eterna ersättnings 1 go o-mc 153786671e njutande ersättningens storlek. Hänsyn måste därvid tagas till kommuner-

som Zyfçsgggtcâzg:

ekonomi, till den påpekade faran för korruption till önskemålet, att nas och ning grundvalarna för lekmannaelementets ställning och värdefulla insatser 1 den svenska

kommunalförvaltningen icke rubbas.

l förstberörda hänseende bör visserligen framhållas, att det ingalunda

kan orättvist, att de kommunmedlemmar, vilka icke deltaga i det kommu-

anses nala arbetet, förhöjd skatt lämna någon kompensation åt dem, egna

genom som sig åt dylikt arbete. Men den förut omförmälda redogörelsen för tillgängligt

statistiskt material angående utgifter åt kommunala förtroendemän utvisar, att i åtskilliga primärkommuner dessa utgifter redan utgöra relativt icke obe-

nu en tydlig i budgeten. Anledningen härtill är huvudsakligen det emellanåt på-

post talade och även från andra synpunkter otillfredsställande förhållandet, att rikets administrativa indelning skett på ett sätt, medgivit alltför små och folk-

som fattiga samhällen att bilda kommuner. På grund såväl härav som av ange-

egna lägenheten, att kommunernas sammanlagda budgetssummor, vilka på ett oroväckande sätt vittna de betydande kapital, som kommunalförvaltningen konsu-

icke ytterligare drivas i höjden, måste lagstiftningen söka så vitt möjligt merar,

begränsa ersättningsbeloppen..

Faran för korruption likasom den riksdagen fastslagna grundsatsen, att

av de kommunala förtroendeuppdragen såsom regel fortfarande böra vara oavlönade, tala för bestämmelser i syfte. Ersättningen får, såsom redan anmärkts,

samma icke sättas så hög, att uppdraget blir eftersträvansvärt, även om verkligt intresse för själva uppgiften saknas; och ersättning för det med uppdraget förenade ar-

bete bör endast i särskilt angivna fall kunna utgå. Känslan av skyldighet för den enskilda att personlig insats göra någon uppoffring för det samhälle,

genom vid vilket han närmast är bunden, måste upprätthållas. Denna känsla samt den därpå och måhända också på del andra faktorer beroende villigheten till dylik

en uppoffring hava hos utgjort den kommunala självstyrelsens styrka. Bleve det

oss drivande momentet i stället begär efter ekonomisk vinning, skulle kommunalförvaltningen utan tvivel väsentligen förändra karaktär, förutsättningarna för en stark och sund allinänanda, levande känsla solidaritet med samhället gå.

en av förlorade.

Med dessa utgångspunkter torde, på sätt även 1915 års konstitutionsutskott Iigøvudregler

uttalat, vid den lagstiftningens utformning till en början böra iakttagas två W

nya huvudregler, från vilka undantag icke utan trängande skäl må medgivas: den ena

innebörd, att den enskilde förtroendemannen icke kan utkräva gottgörelse utav över vad kommunen finner skäl besluta. och den andra, att för utövandet av be-

slutanderätt i kommunens representantförsamling icke må utgå ersättningannat än möjligen för direkta utgifter. Enligt de sakkunnigas mening är det till och

med önskligt, att medlemmar de kommunala representantförsamlingarna icke

av medgivas möjlighet att erhålla gottgörelse ens för sådana direkta utgifter.

Den första huvudregeln innebär, att den ifrågasatte lagstiftningen så v nya gott som uteslutande bör röra sig gränserna för kommunens rätt med avseende

om å ersättning åt innehavare kommunala förtroendeuppdrag. Det kan visser-

av ligen synas obilligt, att samhällsmedlem icke blott påtvingas ett dylikt

en uppdrag, utan också har att utföra detsamma utan rätt till någon helst ott-

som görelse. Och det föreligger alltid fara, att uppdragsinnehavaren under

så ana. omständigheter på ett alldeles otillfredsställande sätt utför det honom påtvingade

uppdraget. Men likasom skyldigheten att deltaga isamhällsarbetet måste utkrävas i samhällets intresse, lärer kunna förutsätta, att de beslutande för-

man samlingarna finna intresse påkalla ett sådant användande deras beslu-

samma av tanderätt, att arbete utan ersättning icke pålägges den enskilda i större omfattning, än kravet på god samhällsanda berättigar och hänsynstagande till

en vederbörande uppdragsinnehavares ekonomiska välfärd medgiver. De praktiska svårigheterna att genom direkta lagbud avväga de ersättningsbelopp, iolika

som fall skulle tillerkännas vederbörande, och de knappa ekonomiska

resurser, varöver en del av kommunerna förfogar, göra det för övrigt omöjligt att i någon större omfattning förplikta dem att ersätta de handhava de kommunala

personer, som förvaltningsbestyren.

Den andra huvudregeln har sitt naturliga berättigande huvudsakligen den högre förtroendevalör, representantskapet äger, och bör göra det i

som som högre grad än andra kommunala uppdrag eftersträvansvärt för förtroendets skull- Och det är å andra sidani synnerhet beträffande de representativa uppdragen

av Vikt, att den allmänna uppfattningen om dem såsom uteslutande grundade på väljarnas förtroende icke går förlorad tillförsäkrande pekuniära för-

genom av måner åt uppdragens innehavare.

Den första av dessa huvudregler bör emellertid självfallet i så måtto be- Undantag från huvud-gränsas, att kommunen under alla förhållanden är skyldig att ersätta kostnader, reglerna. som äro nödvändiga för att hålla förvaltningsmaskineriet igång, och för den

som Försk skull, i den mån de erlagts av förtroendemannen, närmast äro att betrakta

som kostnader. utlägg för kommunen. Av sådan natur äro utgifter för sammanträdens

ex. kungörande, anskaffande protokollsböcker och för protokolls förande och be-

av sluts expedierande nödiga skrivutensilier samt postporton etc. När kommun har

ordnat kansli och ordnad kassaexpedition pläga dessa utgifter direkt drabba kommunen. Hava de åter i första hand uttagits hosförtroendemannen, måste denne uppenbarligen vara oförhindrad att enligt räkning, han tillställer kommunen,

som göra sig ersatt för dessa sina kostnader. Uttrycklig föreskrift härom i kommunalförordningarna torde fortfarande likasom hittills överfiödig. Men då det

vara onekligen kan ställa sig besvärligt för ex. en kommunalstämmoordförande att föra i räkning varje dylik obetydlig utgiftspost, har det icke ansetts möta några

betänkligheter att i enlighet med hittillsvarande rättstillämpning medgiva kommunen befogenhet att i avrundat belopp anslå att vederbörande

en summa av uppdragsinnehavare lyftas för sådana utgifters täckande.

Från samma huvudregel givas emellertid, såsom framhållits, därjämte Vissa läns- ovan kommunala i gällande lagstiftning några direkta undantag med avseende å vissa länskommuuppdrag. nala uppdrag. Av dessa undantag utgör bestämmelsen dagtraktamente och

om reseersättning åt landstingsmän jämväl undantag från den andra huvudregeln, eller att medlemmar de kommunala representantförsamlingarna icke böra åt-

av njuta gottgörelse. Undantaget är motiverat i hänseendet de långa

ena av resor,

flertalet landstingsmän måste företaga för deltagande i landstingens möten, som och den jämförelsevis stora tidsförlust, som för uppdragets utförande i samman-

av hängande följd åsamkas landstingsmännen, samt i andra hänseendet därav, att en representantförsamling så vitt möjligt bör befrias från den ömtåliga uppgiften att bestämma om gottgörelse åt sina egna medlemmar. Någon anledning att härutinnan göra ändring torde icke föreligga. Däremot skulle det kunna ifrågasättas, huruvida icke för närvarande föreñntliga bestämmelser, enligt vilka innehavare av vissa andra länskommunala uppdrag tillförsäkrats rätt till ersätt ning landstingsmedel borde i enlighet med den uppställda första huvud

av ovan regeln ändras därhän, att ersättningen bleve beroende på landstingets beslut. Att föreslå ändring i sålunda bestående förhållanden, vilka icke öva något nämnvärt inflytande på landstingets ekonomi, har dock ansetts mindre lämpligt, så vida icke i det särskilda fallet är påtagligt, att det belopp, med vilket ersättning bör utgå, icke låter sig efter för alla landsting gällande regel fixeras. och sådan

en av anledning bör av landstinget bestämmas med hänsyn till det verkliga behovet

ersättning. .av

Ytterligare ett undantag från de båda huvudreglerna har synts vara på-

Kommunalkallat. Det är givetvis önskvärt, att de skilda intressena inom en kommun och fullmäktige därmed också de skilda delarna av densamma bliva företrädda i kommunens

representation. Icke minst i kommuner med stor geografisk utsträckning förhåller .det sig ofta så, att de från kommunens centrum mest avlägset belägna trakterna hava särskilt starkt behov att på dylikt sätt företrädas. De direkta utgifter, som en fullmäktig med hemvist långt från det ställe, där fullmäktiges sammanträden hållas, måste vidkännas för att övervara dessa, kunna emellertid bliva ganska betungande. Det är ingalunda otänkbart, att den avlägsna landsändans befolkning av denna anledning blir nödsakad att vid fullmäktigval avstå från framförande sin speciella kandidat av hänsyn till dennes ekonomi.

Aven med avseende å kommunens beredande och verkställande nämnder kan visserligen motsvarande förhållande inträffa. Men att viss, kanske även

en i andra hänseenden ogynnsamt ställd del av kommunen utestänges från den kommunala representationen och sålunda icke får tillfälle att ens i den beslutande församlingen göra sin röst hörd, måste betecknas såsom icke blott orättvist, utan också för det kommunala livet över huvud taget skadligt.

För vinnande av nödig kännedom om förefintligt behov av resas-ersättning åt kommunalfullmäktige samt om de ekonomiska konsekvenser, vartill lagbestämmelser därom kunna tänkas leda, och rörande vilka redogörelse senare lämnas, hava från sådana landskommuner med fullmäktige, hava areal av

som en

. minst 5,000 hektar, infordrats u pgifter om avstånden mellan fullmäktiges sammanträdeslokal och fullmäktigle amöternas hemvist. .Av inkomna uppgifter från ungefär 600 kommuner inhämtas, att i runt tal 5,800 fullmäktige hava längre väg till sammanträdeslokalen än 0.5 nymil, och att därav omkring 2,000 hava längre väg än en nymil. I de norrländska kommunerna är det icke ovanligt, att dessa avstånd överstiga fem nymil, och att ett flertal av kommunens fullmäktige har dylika våglängder att tillryggalägga för att komma fram till sammanträdena. Fall förekomma till och med, då avstånden uppgå ända till tjugo nymil.

Det synes uppenbart, att man icke rimligen kan i längden upprätthålla

. krav på en fullmäktig att för fullgörande av sitt uppdrag vidkännas icke enbart den avsevärda tidsförlust, utan därjämte de betydande direkta resekostnader,

med inställelse vid fullmäktigsammanträdena i dylika fall äro förbundna. som Följden därav komme ovillkorligen att bliva, antingen att fullmäktigledamöter,

boende i avlägset belägna delar en kommun, icke kunna väljas annat än bland

av ekonomiskt oberoende, sådana finnas, eller att, andra väljas, dessa.

om om mer eller mindre regelmässigt utebliva från sammanträdena, v. s. hellre riskera att, för utevaro bliva bötfällda än åsamka sig den dryga resekostnaden. Vare sig den eller den andra de två nämnda eventualiteterna inträffar, blir resul-

ena av tatet, att den merendels fattiga befolkningen i de stora kommunernas utkanter icke blir i den kommunala representantförsamlingen företrädd.

Att fullmäktige på grund långa och dyrbara till sammanträdes-

av resor orten underlåta att inställa sig vid sammanträdena, har, enligt vad försports, redan börjat allt oftare förekomma. Enligt uppgift från en norrlandskommun blevo under år 1920 åtta ä nio fullmäktigsammantråtden inställda, vilket i de flesta

fallen torde hava berott på fullmäktiges utevaro av nyss angiven anledning. av Olägenheterna de dryga resekostnaderna äro därvid icke endast av nyss an-

av givet slag, utan träffa hela kommunen och dess kommunala förvaltning, samtliga fullmäktige och framför allt de avlägset boende, vilka trots de dryga resekostna-

derna inställt sig, med oförrättat ärende måste återvända, emedan beslut-

men mässigt antal fullmäktige icke kommit tillstädes.

l åtskilliga kommuner har sökt i någon mån motverka olägenheterna

man

att hålla sammanträdena växelvis på två olika ställen inom kommunen. genom Ofta låter detta sig emellertid skilda anledningar icke göra, och, när en dylik

av anordning träffas, vinnes uppenbarligen ingenting annat, än att de dryga kostnaderna till viss grad utjämnas fördelning på samtliga fullmäktige.

en genom

Vid infordrande omförmälda uppgifter hava visserligen icke be

av ovan

några uttalanden angående behovet resekostnadsersättning eller gjorts gärts av förfrågan, huruvida sådan utgår. Men i sammanhang med dylika uppgifters

lämnande hava förekommit uttalanden därom, att det vore ofrånkomligt att råda bot för missförhållandena i angivna hänseende genom att ersättning tillerkännes fullmäktige för resekostnaden, likasom även meddelande ingått, varav framgår, att fall förekommit, då ersättning beslutats och opåtalt utbetalas. I vilken omfattning det sker, är visserligen icke utrett. Ty av förklarliga skäl torde

senare vederbörande i allmänhet ansett sig sakna anledning att, då sålunda i lag icke tillåten ersättning utbetalas, självmant komplettera de lämnade pgifterna med

u upplysningar härom. I betraktande den korta tid, under vilken fuflmäktiginstitu-

varit allmänt tillämpad inom landskommunerna, torde dock de jämföreltionen mera sevis många beslut ersättning åt fullmäktige, vilka under de sista åren i an-

om ledning besvär varit föremål för regeringsrättens prövning, tyda på att dylika

av beslut icke så ovanliga, och kraftigt belysa det föreiintliga behovet av bestäm

äro melser i ämnet. De fall, behandlats regeringsrätten, hänföra sig till något

som av

åren 1919 och 1920 samt resekostnadsersättning åt kommunalfullmäktigei av avse Nederkalix, Jokkmokks, Nedertorneå och Norsjö socknar för bevistande av full-

mäktiges sammanträden.

Anförda besvär beslutet i Jokkmokks socken hade för sent inkommit

över till länsstyrelsen, varföre regeringsrätten, sedan länsstyrelsen det oaktat upphävt

beslutet, förklarade, att de anförda besvären icke bort till prövning upptagas

RRttns årsbok 1920, Ref. 75.

1 samtliga övriga fall blevo självfallet med lagens nuvarande avfattning

besluten undanröjda. Beslutet inom Nederkalix socken innehöll, att de ledamöter av fullmäk-

bosatta på ett avstånd än kilometer från fullmäktiges tige, som voro av mera en samlingslokal. skulle rättighet att åtnjuta skjutsersättning efter en häst för äga till och från sammanträdena, och att ersättning skulle utgå från och sina resor kommunalfullmäktiges första sammanträde. Sedan beslutet länsstyrelmed av undanröjts, anförde kommunalfullmäktige besvär och yttrade enligt referat sen regeringsrättens årsbok 1920, Ref. 75 följande: l gällande kommunallagar i angivet, att sådana förtroendeupprlrag ordförandeskap i kommufunnes som nalstämma eller ledamotskap kommunalfullmäktige finge avlönas. Däremot av hinder möta att tillerkänna ordförande i komnmnalstämman ersättning syntes uppdraget förenade kostnader Då kommunalfullmäktige valdes enligt för med grunder ordföranden i kommunalstämman, syntes de också vara besamma som rättigade till förmåner, kunde beviljas denne, eller ersättning för samma som uppdraget förenade kostnader, såsom skjuts till och från sammanträdena. I med de norrländska socknarna med deras stora avstånd det nödsynnerhet i vore fullmäktige erhölle sådan ersättning, enär i annat fall måhända de vändigt, att avlägset boende fullmäktige på grund omkostnaderna kunde infinna mera av hellre erlade stadgade böter för utevaro, varvid fullmäktige eventuellt sig, utan till och med kunde bliva icke beslutmässiga I avgiven förklaring biträdde kom-

munalnämnden besvären, därvid nämnden upplysta, att klandrade beslutet fattats

huvudsaklig överensstämmelse med dess förslag. Kommunalstämman, hördes i som besvären, förklarade sig instämma i desamma. över Jämväl besluten från Nedertorneå och Norsjö socknar RRttns årsbok

avsâgo endast gottgörelse för själva resekostnaden, under det 1920, Not. S0. 74 att beslutet från Jokkmokks socken omfattade jämväl dagtraktamente.

Att de långa del fullmäktige måste företaga, berett förberesor, som en rörda Norsjö kommun särskilt allvarliga bekymmer, framgå därav, att synes innan det upphävda beslutet reseersättning fattades, i fullmäktiges kommunen, om arbetsordning intagit stadgande, att beträffande mindre viktiga, brådskande men ärenden beredningsutskottet skulle kunna bestämma, att endast ett antal full-

utgörande hälften, företrädesvis de närmast boende, skulle mäktige, en mer än kallas till sammanträde för avgörande sådan fråga. Då över ett beslut, fattat av sammanträde, vartill kallelse skett i sålunda angiven ordning, besvär anfördes, å blev beslutet emellertid regeringsrätten upphävt RRttns årsbok 1920, Ref. 62. av det anförda har det synts oundgängligt, att i den lag- På grund av nya

stiftningen inrymmes bestämmelse, varigenom långt ifrån sammanträdesorten

kommunalfullmäktig beredes möjlighet att få sina resekostnader nödtorfboende täckta. Om kommunalfullmäktige själva tillätes att därom besluta, torde tigt det visserligen sannolikt, att föreliggande behov i angivna hänseende oftast vara bleve behörigen tillgodosett. Motsatsen kan dock tänkas inträffa och åtminstone

skenbart syfta till utestängande från representationen samhällsmedlemmar, av eller på grund de kommunala önskemål de vilja tillantingen personligen av som godose för fullmäktiges majoritet misshagliga. Handläggning inom fullmäktige äro dessa frågor komme dessutom alltid att få personlig anstrykning och ofta av en beslut i sak. Osökta tillfällen till demonstrationspolitik rent av te sig som egen andra riktningen skulle sig och säkerligen icke lämnas obei den ena eller yppa

gagnade. Dessa olägenheter skulle delvis i lika hög grad vara förbundna med

anlitande såsom blivit ifrågasatt - av den utvägen, att beslutanderätten i ty fall förbehölles kommunalstämman. Dessutom skulle man på så sätt vidtaga en lagstiftningsåtgärd, stode i strid med det allmänna önskemålet, som att ifullmäktigkommuner så få ärenden möjligt bibehållas som under stämmans beslutan-

derätt, och sedan detta önskemål blivit som, numera realiserat, komme att göra

ersättningsbesluten beroende de i dessa kommuner av mindre uppmärksammade

stämmorna och av ett för tillfället närvarande, kanske icke så synnerligen ansvars-

medvetet fåtal.

Det synes fördenskull riktigast, att, då vara ersättning åt innehavare de av representativa kommunala uppdragen över huvud taget anses påkallad, statsmakterna därom besluta, så att ersättningsbestämmelsen medför rätt för representanterna att komma i åtnjutande ersättning. Denna lösning av av spörsmålet står också i full överensstämmelse med det sätt, på vilket, såsom förut fram-

hållits, föreskrift i landstingsförordningen

är meddelad angående landstings-

männens rätt till dagtraktamente och ersättning för resekostnaden. Men i motsats till vad i berörda fall stadgats på grund skäl, av som i allmänhet beträf-

fande landstingsmän hava sin giltighet, bör

ersättningen åt kommunalfullmäktige

med den ovan angivna utgångspunkten inskränkas till gottgörelse för enbart själva resekostnaden och densammas utgående göras beroende ett minimiavstånd av mellan fullmäktigs boningsort och sammanträdeslokalen.

Beträffande stadsfullmäktige torde

en motsvarande bestämmelse sakna

nämnvärd praktisk betydelse. Däremot bör enahanda bestämmelse gälla i fråga

om fattigvârdsfullmäktige, då sådana undantagsvis ñnnas.

Några andra än omförmälda modifikationer i ovan eller undantag från reglerna, att med de kommunala uppdragen icke skola förbindas lagfäst rätt till

ersättning, och att medlemmar i kommunala representationer icke i denna egenskap kunna tillerkännas ersättningar, hava vid den verkställda utredningen icke

funnits behövliga.

Eø-siáttaziozgs- Vad härefter angår frågan de kommunala om Iippdrag, för vilka möjlighet

former J54 till ersättning bör beredas, och de olika former, under vilka den må medgivas m kom kunna utgå, det till är en början vikt att göra bestämd åtskillnad av en mellan

mmigizuplråena sidan sådana förtroendeuppdrag, med nödvändighet

g som i avsevärd omfattning kräva arbete och tidspillan utöver vad kan som anses förknippat med övervarande styrelsesammanträden, samt å andra av sidan annat ledamotskap styrelser, av

nämnder och beredningar.

De förras innehavare intaga med hänsyn till arbetets omfattning ställen ning, som är jämställd med tjänstemannens. mera Av sådan natur är ofta en kommunalmans uppdrag att ordförande, sekreterare, räkenskapsförare, vara kassar förvaltare eller föredragande inom den styrelse, nämnd eller beredning, vilken av han är medlem. Aven revisorsskap kan vara ,hänförligt till dylika uppdrag.

Arvodc fö, Av skäl, i det föregående utvecklats, som särskilt till förhindrande det kommunala av utfört arbete. förvaltningsarbetets successiva överflyttande till tjänstemän, måste det betecknas såsom önskligt, att i dessa senare fall, därest kommunens ekonomi tillåter det, ersättning för arbete, för som uppdragets utförande kräves, kan, så-

som redan för ett fåtal fall är medgivet, form i av arvode bestämmas. För att

efter växlingar i göromålens omfattning samt möjligen också med hänsyn till

kommunens ekonomi och behovet ersättning åt andra uppdragsinnehavare göra av arvodesbeloppet i mesta möjliga grad rörligt bör detsamma icke få bestämmas

för någon längre tidsföljd. Av bland annat detta skäl torde i lag böra föreskrivas,

beslut därom får fattas för högst ett år i sänder. Vid arvodets ñxerande får att givetvis icke gälla synpunkt vid kommunala tjänstemäns avlönande, samma som avgörande hänsyn tagas till den, också otillräckliga lön för mödan, som utan om folkets förtroende giver. Arvodet bör icke sättas så högt, att det ekonomiska ut-

blir innehavaren åt sitt yrke eller sin näring egnat den tid, bytet större, än om det avlönade kommunala arbetet tager i anspråk. Men skulle yrkets eller som näringens utövande giva större utbyte, än mot skälig och vanlig ersom svarar sättning för arbete den beskaffenhet, kräves för det ifrågavarande komav som munala pdragets fullgörande, får å andra sidan ersättningen icke med hänsyn u därtill höjas. Tänkbart att klart fixerade denna begränsning up åt vore, man arvodets storlek att i lagen såsom maximum för detsamma angiva av genom belopp, enligt gällande bestämmelser utgår såsom lön till statstjänstemän av som viss klass. Men oavsett bland annat svårigheten att därvid välja den under alla

förhållanden lämpligaste tjänsteklassen det att befara, att bestämmelsen i vore praktiken komme att uppfattas icke såsom avsedd att angiva ett maximum, utan

såsom ett rättesnöre för vad uppdragets innehavare i allmänhet skäligen kunde

hava anledning att fordra. Då önskemålet att erhålla ett till siffran bestämt

maximum därföre torde få stå tillbaka, lära angivna s npunkter lämpligen ovan bliva tillgodosedda stadgande, att arvodesbeloppet ickefår överstiga vad

genom på grund göromålens omfattning och art kan skäligt, heller bestämav anses med hänsyn till den inkomst tjänst, yrke eller näring, som uppdragets mas av innehavare detsammas fullgörande går förlustig. genom Om ett uppdrag, eljest medföra tjänsteställning inom kommunen, som anses lämnas åt ledamot den styrelse eller nämnd, utdelar uppdraget, och för av som räkning detsamma närmast utföres, bör visserligen på fråga om arvode för vars därmed förenat besvär läggas de synpunkter, sålunda och iövrigt skola vara som avgörande för förtroendeuppdrag i allmänhet. Så till vida torde lagstiftningen böra

ansluta sig till den lagtillämpning, för vilken tidigare redogjorts sid. 76 och 77. Men

däremot det icke rimligt, att, såsom hittills enligt lagtillämpningen varit synes händelsen, med tjänstebefattning, på angivet sätt erhållit förtroendeen som nyss uppdrags natur, icke må kunna förenas några som helst avlöningsförmåner.

At den andra uppdragsinnehavare låter det sig lättare göra Ersättning gruppen av att i lagen upptaga fasta maximisiffror för ersättning. Likasom hittills brukat för direkta gottgörelse åt ledamot utgifter och ske, då åt kommun inrymts befogenhet att tillerkänna av generella mist-ad arstyrelse eller nämnd, icke är ordförande, torde de nya lagbestämsom bctsförtjänst. melserna böra föreskriva dagtraktamenten och resekostnadsersättningar såsom de

enda formerna för gottgörelse åt sådana ledamöter styrelser, nämnder och beredav ningar. Dagtraktamente bör icke kunna tillgodonjutas annat än för sammanträdes-

eller förrättningsda bör kunna utgå, även för uppdragets fullmen om resa , görande icke påkallas,och får då karaktären ersättning för mistad arbetsav förtjänst, under det att detsamma, när längre måste företagas för sammanresa trädes bevistande, helt eller delvis antages bliva förbrukat på utgifter för logi

och vivre. Att med hänsyn härtill fastställa ett högre maximum för traktamente

i det fallet kunde visserligen befogat. Men då det här gäller icke senare synas att avväga vad under alla förhållanden är skälig lön för arbete, utan att som

155-201439

bereda kommunerna möjlighet att tillgodose ekonomiskt samhällsmedlemmars svaga berättigade intresse att icke tillskyndas lcärmbar ekonomisk uppoffring, sådan är en lagfäst gradering eller klassificering alltid vansklig att utföra knappast - - av förhållandena betingad. Maximum för traktaments- och reseersättning måste såväl hänsyn till av kommunernas ekonomi som enligt sitt syfte, vilket närmast tager sikte på de ekonomiskt svagt situerade förtroendemännen, sättas så lågt, att det blott fyller mycket blygsamma anspråk på ersättning. Om vederbörande på ett ex. reser bekvämare sätt, än detta maximum förutsätter, och därföre får vidkännas som högre kostnader, än med belopp, liggande inom detta maximum, kan täckas, som bör detta vara hans ensak och icke utgöra någon anledning till vidare latitud en för kommunens beslutanderätt i ämnet.

Ersättning Ett spörsmål, vartill de sakkunniga i detta sammanhang måst taga ställför verklig ning, är, huruvida inom de fastställda maximigränserna endast verkliga resekostresekostnad nader få komma i fraga att ersättas. Såsom framgår förut lämnad redogörelse, eller för av be- har lagstiftningen hittills på förevarande område meddelat varierande föreskrifter, räknad. utan att för den ena eller andra principen gjorts något bestämt uttalande vare sig vid lagförslagens framläggande eller inom riksdagen vid deras antagande. Däremot har enahanda spörsmål på ett annat område, nämligen då fråga varit om ändringar i resereglementet, varit föremål för såväl statsmyndigheternas som riksdagens synnerliga uppmärksamhet och för skilda meningar inom riksdagen. I det betänkande med förslag till resereglemente, den lö november 1920 som avgivits av de för revision av gällande resereglemente tillkallade sakkunniga, har intagits en av Justitieombudsmannen till Konungen avlåten skrivelse, vari sid. 53-78 lämnas utförlig redogörelse för ärendets behandling inom riksen dagen och av vederbörande ämbetsverk. Av redogörelsen framgår, att visserligen starka röster inom riksdagen höjts för den självkostnadsprincipen, att s. men icke riksdagen och än mindre de hörda myndigheterna kammarrätten, statskon- toret och justitieombudsmannen funnit övert gande skäl tala för densamma. - Justitieombudsmannens yttrande innehålfårhärom bland annat:

I viss mån kan man nog instämma med kammarrätten och Statskontoret i deras uttalande, att den enklaste lösningen skulle sådan anordning, att den resande vara en erhölle dels gottgörelse för faktiska utgifter till biljetter och skjutslega dels ock dagtraktamente till sådant belopp, att alla övriga resekostnader kunde fullt gottgjorda. I anses praktiken torde emellertid helt säkert denna princips tillämpning stöta på stora svårigheter,

såsom under frågans behandling i riksdagen blivit på ett ingående sätt visat. För egen del anser jag det icke vara lyckligt utan bestämt böra avrådas att grunda författningens ändring helt och hållet på självkostnadsprincipen med obligatorisk självdeklaration rörande havda utgifter. Möjligt är däremot, att denna princip lämpligen kan komma till använd-

ning i större utsträckning än nu är fallet. Att det bör tillåtet att debitera ersättvara ning för användande av dyrare fortskaffningsmedel, än för verkligen tagits i som resan anspråk, synes mig självfallet; denna princip är också redan fastslagen i gällande reglenu mente 6 § 1 och 3 mom.. Finnes spårväg, bör därför ersättning för annat färdsätt än med spårvägen icke utgå. Om någon däremot med uppoffrande bekvämlighet för av egen att bespara utgiften för skjuts eller järnväg i stället, där sådant låter sig göra, går till fots eller om någon av enahanda skäl på järnväg å 3zdje i stället för lzsta eller 2zdra reser

klass, synes mig i varje fall däri icke ligga något omoraliskt eller förkastligt. Ofta kan

det för en lägre tjänsteman med svag ekonomi vara ett välbehövligt penningetillskott, som sålunda beredes honom. Billighetsskäl tala näppeligen för att stadga uttryckligt förbud mot sådan förfarande

Förenämnda sakkunniga yttra sig själva på följande sätt rörande saken:

Till den uppfattning, som sålunda uttalats vid frågans behandling inom andra

kammaren samt av kammarrätten, Statskontoret och justitieombudsmannen, ansluta sig jämväl de sakkunniga. Något giltigt skäl torde icke stå att uppleta för meddelande

av sådan föreskrift, som uppgivits i detta hänseende gälla i England innehåll. att förrätt-

av ningsman, som är berättigad att resa i viss vagnsklass å järnväg eller å viss plats på fartyg, också är pliktig att göra detta och icke inskränka sin bekvämlighet att

genom färdas å billigare vagnsklass eller plats. Den meningen har visserligen gjorts gällande att, då ersättning av statsmedel tillerkännes förrättningsman för i viss vagnsklass på

resa järnväg, staten också har rätt att fordra att belopp skall honom betalas och

samma av sålunda komma statsbanetrafiken till godo. En dylik uppfattning kan enligt de sakkun-

nigas mening icke godtagas. Om förrättningsman med uppoffrande bekvämlighet

av egen reser i billigare klass, bör detta vara hans ensak och kan icke någon synpunkt

ur vara förkastligt. Att åter berättiga den resande att få ersättning endast för på den klass,

resa han i verkligheten använt, är olämpligt redan det skälet, att i regel ingen möjlighet

av föreligger för vederbörande granskande myndighet att efteråt vid utbetalande ersättning

av för resan kontrollera, huruvida vederbörande rest å den eller andra klassen. Atti

ena detta fall tillämpa självkostnadsprincipen skulle liksom eljest medföra de framhållna

ovan påföljderna: då kontroll över lags efterlevnad är omöjlig, äro missbruk lagens bestäm-

en av melser oundvikliga och lagen kommer att verka demoraliserande. Det bör heller förtigas, att rätt till sådan besparing, varom här är fråga, vuxit in i allmänna medvetandet, så att en ändring härutinnan skulle uppfattas såsom frånhändande förefintlig rätt eller

av en nu förmån. För den s. medelklassen bland statstjänarna, otvivelaktigt svårt lidit och

som alltjämt lider av den utav kristiden föranledda allmänna fördyringen och penningevärdets fall, skulle det otvivelaktigt kännas mycket hårt att berövas denna förmån. För de ekono-

miskt icke gynnsamt ställda befattningshavarna, vilka äga rätt å högre klass på

att resa järnväg, torde det under de sista åren hava varit möjligt att göra tjänsteresor utan direkta

penningförluster därigenom, att de färdats å lägre klass på järnväg, uppburit ersätt-

men ning för resa i den högre klassen. Att ändra det bestående förhållandet härutinnan

nu skulle te sig obilligt och skulle blott fresta mindre nogräknade till oärlighet

vid reseersättningars uttagande utan möjlighet för vederbörande myndigheter att åtkomma detta

Vad sålunda anförts mot den självkostnads rincipen, nar fråga varit

s. om ersättning åt ämbets- och tjänstemän, gäller inännu ögre grad reseersättning av det slag, som här är föremål för behandling. Aven kontroll kunde utövas,

om finnes knappast någon myndighet. åt vilken den kontrollerande verksamheten lämpligen kan i detta fall anförtros. Och motsvarighet till det

ansvar, som kan utkrävas i händelse tjänstemans överträdelse ett stadgande, att endast

av av den verkliga kostnaden får uttagas, gives icke vid ett liknande förfarande den

av kommunala förtroendemannen. Därjämte äro de förordade för resekost-

normerna nadsersättnings utgående, i vad angår förtroendeuppdrag inom primärkom-

munerna, avsedda att avpassas efter de lägsta kostnader, i allmänhet

som kunna tänkas förekomma., vederbörande begagnar sig tillgängligt allmänt

om av

kommunikationsmedel. Skulle åter vid resor mellan bostaden och sammanträdes eller förrättningsstället eget fordon eller egna dragare användas, är det omöjligt att exakt angiva den kostnad, därigenom drabbat honom. Men bestäm-

som en melse, enligt vilken han under sådana omständigheter eller, så vitt han tillryggalägger vägsträokan exempelvis till fots, icke skulle kunna tillgodonjuta samma ersättning, för den händelse han använt något allmänt samfärdsmedel, skulle

som utan tvivel i regel medföra, att han hellre anlitar det dyrare befordringssätt, för vilket ersättning får utgå, än ett billigare och mindre bekvämt, för vilket kostnaden drabbar honom själv. Aven från det allmänna önskemålet att uppmuntra till sparsamhet måste sådan bestämmelse betecknas såsom synnerligen olämplig.

en På grund härav har ett förordande av självkostnadsprincipens genomförande vid avfattningen de ifrågavarande ersättningsbestämmelserna i kommunallagarna

av ansetts uteslutet.

Garantier Uti den skrivelse till Kungl. Maj:t, varigenom riksdagen begärt utredning mot miss- i förevarande ämne, har understrukits behovet särskilda bestämmelser med syfte

av bruk. missbruk kommunerna tillerkänd rätt lämna gottgörelse för att förhindra av att kommunala uppdrags utförande. I skrivelsen erinras, att redan enligt gällande kommunalförfattningar alla kommunala beslut, som gå ut på beviljande av anslag till ändamål eller behov, fordra viss kvalificerad majoritet, ävensom att för

nya giltighet landskommuns beslut om tilldelande av arvoden och gottgörelse åt

av ordförande i kommunalnämnd samt förhöjning därav fordras Konungens befall-

om ningshavandes godkännande, varefter det uttalande göres, att givetvis garantier

motsvarande eller annan art kunna tänkas också för andra fall av ersättning av åt kommunala förtroendemän.

De garantibestämmelser, som här närmast åsyftas, äro generella stadganden, utöver de föreskrifter, vilka i respektive lagbud mer eller mindre exakt

som begränsa ersättningsbeloppens storlek i varje förekommande fall, kunna tänkas i ett eller annat hänseende behövliga för att göra besluten giltiga. En allmänt hållen föreskrift, att sammanlagda ersättningar till de kommunala

summan av förtroendeuppdragens innehavare icke må vara högre än kommunens ekonomiska bärkraft utan större olägenhet medgiver, lärer i berörda s fte böra upptagas i författningar, angå andra primärkommuner än Stockholm. ör länskommunernas

som och huvudstadens del har motsvarande bestämmelse knappast något berätti ande. Att ersättningarna inom övriga primärkommuner däremot emellanåt skulle

unna uppgå till belopp, i alltför hög grad tynga deras budget, framgår redan

som av nu konstaterade, sammanfattade statistiska uppgifter, jämförda med nedan läm-

ovan nad redogörelse angående de möjliga ekonomiska konsekvenserna den föreslagna

lagstiftningen. I och för sig är dylik föreskrift på grund sitt tänjbara nya en av innehåll knappast tillfredsställande såsom verklig garanti mot missbruk, utan får sin huvudsakliga betydelse såsom en ständig erinran till kommunerna att med försiktighet tillämpa lagens ersättningsbestämmelser.

Såsom eljest tänkbara generella garantibestämmelser hava jämte de iskrivelsen Såsom blivit nämnda sådana, föreskriva, att- antalet inom

som av en kommun tillsatta styrelser, nämnder och beredningar, vars medlemmar åtnjuta dagtraktamente eller reseersättning, eller antalet medlemmar i var och en av dem icke får överstiga viss siffra, eller att antalet årliga sammanträden, för vilka sådan ersättning må utgå. skall hålla sig inom ett lagstadgat maximum. På liknande

1.01.

sätt skulle kunna tänka sig begränsning av antalet förtroendemän, åt

man en vilka arvode för utfört arbete må förekomma. Vidare har pekats på möjligheten att i lagen icke blott meddela en allmän föreskrift, att ersättningarnas summa icke får vara oskäligt hög i jämförelse med kommunens ekonomiska bärkraft, utan också direkt förbjuda att låta den överstiga viss procent av kommunens till kommunalskatt taxerade inkomst, eller eventuellt att den i kommunens utgiftsstat icke får taga i anspråk än viss procent samtliga årsutgifter. J ämväl har

mera av det ifrågasätts att ställa ersättningssumman eller de särskilda ersättningsbeloppen i relation till kommunens folkmängd.

Vid besvarandet örsmålet behövligheten och lämpligheten av dylika

av s om bestämmelser lärer medskäl kunna påstå, att erfarenheten åtminstone hittills

man icke giver fog för antagandet, att i allmänhet bristande sparsamhet från kommunmedlemmarnas sida eller lik iltighet för de kommunala utgifternas ekonomiska konsekvenser skulle påkalla ylika anordningar till förhindrande av beslutanderättens missbruk. Den förnämsta garantien däremot är otvivelaktigt de beslutandes ansvarskänsla och eget sunda omdöme. Skulle något väsentligt brista

egen härutinnan, särskilt i så måtto, att de för tillfället makthavande besluta ersättningar, som överskrida vad som kan anses skäligt med hänsyn till kommunens resurser, respektive det utförda arbetets omfattning, torde övriga kommunmedlemmar icke underlåta att vid första tillfälle å ett verksamt sätt reagera. I kommuner, där fullmäktige finnas och för den ull de röstberätti ade särskilt

s -- om mandatens successiva förnyande avskaffas för en jämförs sevis lång tid äro

beroende av ett fåtals maktutövning, kan det visserligen dröja länge nog, innan dylikt tillfälle yppar sig. Men å andra sidan måste dels faran för obetänksamma och till sitt innersta väsen oriktiga beslut vara mindre, då beslutanderätten utövas av en representantförsamling, och dels tanken på den uppgörelse, är att

som motse, hos en sådan församling i hö grad återhållande kraft.

vara en

Man lärer för den skull berättiga att besvara spörsmålet från utgångs- Minimiantal t vara punkten, att de särskilda garantibestämmelserna äro avsedda för sällsynta undan- Styrelser SE7tagsfall. Att vid sådant förhållande införa ytterligare sifferbestämmelser jämte dem, gilsâåidzâllâ:

som föreslås skola i de olika fallen direkt reglera ersättningsbeloppens storlek,

manträdes synes redan i och för sig att göra hela systemet onödigt invecklat. Fast- dagar.

vara ställande av ett maximum för antalet förvaltande styrelser, antalet styrelseledamöter eller antalet sammanträdesdagar, för vilka ersättning må utgå, skulle någorlunda fylla sitt ändamål endast för den händelse, att därvid för kommuner

av olika storlek sattes olika siffertal. Men även försök gjordes att för och

om var en av kommunalförfattningarna utarbeta ett dylikt schema, inom vars gränser respektive kommuner hade att röra sig, skulle det säkerligen i praktiken visa sig, att i många fall helt andra grunder än kommunernas storlek borde hava fällt

avgörandet, och att kommunernas rörelsefrihet sålunda bundits icke

vid normer, som ens för sitt speciella syfte ändamålsenliga. Ett upptagande ilagstiftningen

vore av dylika normer synes därföre vara så mycket mindre att förorda, som därmed ett 1 och för sig omotiverat ingrepp skulle göras i kommunernas rätt att bestäm ma om förvaltningens ordnande efter vad som med hänsyn till kommunens behov

anses lämpligast.

Från viss synpunkt viktigare det uppenbarligen att lagbestäm- Relation till

vore genom melse förhindra, att ersättningarnas komme att stiga över viss procent °ktt°fö

summa en av det tal, uttrycker skatteförmågan inom kommunen. Därigenom skulle

som skfåâgrâgâlnt

kommunernas ekonomi på ett påtagligt sätt direkt fälla avgörandet och

mera farhågorna, att densamma genom de bestämmelserna bleve utsatt för alltför

nya starka påfrestningar, måhända kunna avvisas.

Mot en dylik avgränsning kan likväl först och främst anmärkas, att

såsom tidigare framhållits förvaltningen i de mycket små kommunerna,

- om över huvud taget någon ersättning för densamma där utgår, genomgående måste

ställa sig relativt dyrare än i de större. Det lärer ofrånkomligt, att hän-

vara syn till detta förhållande tages, då i sådan mindre kommun ersättningsfrågor

en behandlas, och att, då kommunens ekonomi icke tillåter, att ersättning beslutas,

uppdragen företrädesvis lämnas åt kommunmedlemmar, befinna sig i relativt

som god ekonomisk ställning, och som för den skull utan kännbar uppoffring

anses kunna egna tid och arbete åt dem. I realiteten torde därföre i dylika fall de

föreslagna bestämmelserna ofta icke komma att medföra vad åsyftats,

som v. s. att uppdragen må kunna anförtros åt den i varje fall läm ligaste, oberoende hans

av ekonomi. Men det måste obilligt mot dem, å vilka förvaltningsarbetet läg-

anses ges i dessa kommuner, att dessutom direkt lagbestämmelse hindra de

genom skattedragande att lämna ersättning för arbete i relativt omfattning,

samma som för de större kommunerna av lagen medgives.

För övrigt är en kommuns ekonomiska ställning icke avhängig enbart

av kommunmedlemmarnas totala skatteförmåga, utan också bland annat kommu-

av nens skattebehov. Skulle förhållandet mellan skattebehov och skatteförmåga resul-

tera i jämförelsevis låg skatteprocent skatt för 100 kronors bevillnin staxerad

inkomst behöver ett i förhållande till skatteförmågan högt ersättningsbe icke

opp vara med hänsyn till kommunens ekonomiska avskräckande. Om dessa

resurser senare skola vara avgörande, måste därföre procentuell avgränsning efter skatte-

en förmågan växla med hänsyn till skatteprocenten, varigenom ett invecklat nätverk

av bestämmelser åter bleve nödigt.

Och likväl skulle bestämmelserna knappast nå sitt syfte. Ty beloppet

av de utgifter, som en kommun får vidkännas i form ersättning till i

av personer förtroendeställning, kan visserligen omfatta alla kostnader för kommunalförvalt-

ningens handhavande, men kan också innesluta endast större eller mindre del

en av dem. Om det ena eller andra är händelsen, avgöres först undersök-

genom en ning i varje särskilt fall, huruvida och i vilken omfattning förvaltningsbestyren

överlämnats till personer i ren tjänstestållning. Klart är, att större del

av förvaltningsarbetet, som lagts å avlönade tjänstemän, desto mindre blir behovet

av utgifter för sådant arbetes utförande genom förtroendemän. Det ifrågavarande

systemet skulle alltså för att bliva rättvist behöva ytterligare kombineras

- med hänsynstagande till vederbörande kommuns utgifter för tjänstemäns avlönande.

Anmärkningar i stort sett natur de mot dessa förslag fram- Relation till av samma som folkmängdenförda träffa en anordning, varigenom i form fixerade sifferbestämmelser införes

av ett direkt av folkmängdens storlek beroende maximum för utgående ersätt-

ningar. Visserligen må det vara sant, att omfattningen det kommunala för-

av valtningsarbetet i viss mån varierar efter folkmängdens storlek. Men å andra

sidan inträffar det icke sällan, att den enskildes uppoffring tid och

av pengar för deltagande i det kommunala arbetet särskilt för deltagande

- i samman-

träden blir betydligt större i en folkfattig kommun än i folkrik. Så

- en är givetvis i allmänhet fallet i de norrländska kommunerna, jämförda med de

sydsvenska. På Jokkmokks kommun i Norrbotten med folkmängd något

en av

över 7,000 invånare och areal nära 2,000,000 hektar kan man icke i förevaen av rande hänseende lägga måttstock på Höganäs kommun i Skåne samma som ex. med ungefär folkmängd, med areal endast 600 hektar. Aven om samma men en av folkmängden i ett land med jämnt fördelad befolkning måhända lämpligen kan tagas såsom mätare vad må skälig kostnad för kommunalförav som anses vara valtningen, torde detta alltså uteslutet i ett land med så ojämna befolkvara ningssiffror som vårt. Aven förslaget att såsom i riksdagens skrivelse till Kungl. Majzt ifråga- - Kvalificerad satts såsom möjligt utvidga bestämmelserna kvalificerad majoritet att om- majoritet. - om fatta beslut beviljande ersättningar åt innehavare av förtroendeuppdrag, om av i mötes utav de anmärkningar, utvecklats mot tanken på anslagsav en som ovan beloppens relation till skatteförmåga och skatteproeent: att göra samtycke av dub-

belt fiertal till villkor för beviljande dessa ersättningar, men låta den besluav tande församlingen med enkel majoritet inrätta tpänstebefattningar och bestämma avlöningar åt dessas innehavare kan icke rikti Att i bägge dessa hänvara seenden införa bestämmelse om kvalificerad majoritet låter sig knappast göra en med hänsyn till den förvaltningsorganisation, vid vilken redan ett stort antal

kommuner bundit sig, och till det oavvisliga behovet inom en del av kommuneratt anställa tjänstemän för vissa uppgifter. Bestämmelsernas tilläm ning bena träffande enbart förtroendeuppdragen åter vore så mycket mera betän lig, som därigenom minoritets motstånd mot beslut ersättning åt förtroendemän en om kunde befaras giva majoriteten anledning att utan hållbara sakskäl överflytta det

väsentliga av förvaltningen på tjänstemän. Over huvud taget måste det betecknas såsom oegentligt att införa en undantagsbestämmelse kvalificerad majoritet å ett område, som synnerligen inom timt berör frågan organiserandet den självstyrelse, som kommunen är beom av rättigad och skyldig att handhava. Genom rätten att förhindra anslag till vissa organisationsåtgärder skulle minoriteten i själva verket kunna med bindande verkan för majoriteten bestämma den Organisationsform, inom vilken den styrande majoi riteten måste röra sig vid de kommunala frågornas beredning och beslutens verk-

ställighet. Emellertid må erinras, att gällande bestämmelser F. K. L. § 21 och F. nu K. § 18 kvalificerad majoritet såsom villkor för beviljande iskattetyn da om kommuner anslag utöver det löpande årets medföra, att vid behandling av råav ersättning åt innehavare kommunala uppdrag vare sig tjänste- eller gor om av förtroendeuppdrag kvalificerad majoritet i vissa fall erfordras för beviljande i dessa kommuner anslag för dylikt, likasom annat ändamål, även om detsamma av icke är nytt. Under förutsättning, att ersättningsbeloppens storlek i de olika fallen be- Länssty gränsas på angivet sätt samt därjämte en allmän föreskrift meddelas, att sens godkänovan kommunens ekonomiska bärkraft större olägenhet am de icke få överstiga vad utan medgiver, hava le sakkunniga för den skull funnit sig kunna begränsa spörsmålet till frågan, huruvida och i vilken omfattning beslut om ersättning böra för att bliva giltiga underställas offentlig myndighets prövning och godkännande. I

riksdagsskrivelsen har erinrats, att stadgande härom redan finnes med avseendeå beslut gottgörelse och arvode åt kommunalnämndens ordförande. Likartat om förhållande gäller, på sätt framgår av den förut lämnade redogörelsen för den nuvarande lagstiftningen, beträffande arvode åt fattigvårdsstyrelsens ordförande

och pensionsnämndens ordförande. En mindre olikhet råder dock emellan bestämnielsen om kommunalnämndens ordförande å och de två övriga bestämmel-

ena serna å andra sidan så till vida, att väl enligt den förstnämnda, men icke enligt de senare jämväl beslut om gottgörelse för skrivmaterialier, post orto samt skrivare- och räkenskapshjälp skall underställas. Föreskrift saknas äremot helt och hållet, att beslut om dagtraktamenten och resekostnadsersättningar, då sådana enligt gällande lag kunna fattas, skola underkastas myndighets prövning och godkännande.

Tillämpat på de ersättningsbestämmelser, föreslås till införande i

som nu kommunallagarna, skulle det hittillsvarande förfarandet innebära, att beslut

om arvode, v. s. ersättning för det med ett förtroendeuppdrag förbundna arbete, skulle vara beroende på länsstyrelsens godkännande.

Såsom tidigare framhållits, måste kommunmedlemmarnas sunda omdöme och ansvarskänsla regelmässigt utgöra tillfyllestgörande garanti och den bästa garantien mot missbruk. Det kan därföre ifrå om ens den form

av uppsikt, varunder kommunerna i angivna hänseende redan ställts, är av behovet påkallad. Och det har även ifrågasätts, huruvida den i de undantagsfall, då missbruk tänkes kunna inträffa, har någon praktisk betydelse. Hittills har, framhålles det, icke någon länsstyrelse, så vitt är känt, vägrat fastställelse av formellt lagenligt, underställt arvodesbeslut. Länsstyrelsen förmenas för övrigt i regel icke hava den kännedom om förhållandena ute i kommunerna, som är behövlig för en ingående realprövning beslutets överensstämmelse med lag. Men

av om missbruk föreligger, står det i allt fall varje kommunmedlem öppet att

genom besvär söka vinna rättelse. Arvodesbeslutets underställande är därföre, säger man, en procedur, som, i och för sig onödig, är egna.d att betunga såväl kommunen som länsstyrelsen med expeditionsarbete.

I mångt och mycket lära dessa synpunkter hava fog för sig. Men enligt de sakkunnigas mening böra de dock icke få fälla avgörandet. Den u psikt, under vilken kommunerna skulle ställas, kan icke komma att kännas tryclkande,

om lagens andemening icke i besluten åsidosättes. Endast i fall, då missbruket är alldeles påtagligt kan ett ingripande från den prövande myndigheten befaras. Att annat icke är möjligt ligger i sakens natur och är uteslutet även på grund av den påpekade omständigheten, att länsstyrelsen saknar ingående kännedom om kommunernas angelägenheter. För den skull behöver dock icke varje ingripande vara omöjliggjort eller godtyckligt. Om de skilda kommunernas inom länet arvodesbelopp år efter år passera länsstyrelsen, får länsstyrelsen möjlighet till jämförelse mellan beslut av olika kommuner och beslut från olika år inom en och samma kommun. Ett exceptionellt högt arvodesbelopp lärer under sådan förhållanden icke undgå att väcka länsstyrelsens uppmärksamhet. Klagomål över ett dylikt beslut är visserligen effektivare såsom medel till vinnande av rättelse. Men det kan befaras, att icke alltid samhällsmedlemmar finnas med det initiativ och den okänslighet för personligt obehag, som fordras för anförande av besvär över beslut av den ömtåliga beskaffenhet, varom här är fråga. Emellertid torde en bestämmelse om beslutets godkännande länsstyrelsen såsom vilkor för dess bindande

av kraft hava sin väsentliga betydelse såsom ständig erinran, att särskild försik-

en tighet måste iakttagas vid anslags beviljande för ifrågakomna ändamål, och redan så till vida icke kunna underkännas allt värde som garanti mot missbruk. Att hava i lagstiftningen bibehållit ett stadgande, avsett att skydda mot missbruk

starkt begränsad rätt, la stiftningen utmönstra densamma samtidigt av en men ur med att åt denna rätt gives ett betydligtvidsträcktare tillämpningsområde, och

utan att olägenhet stadgandets upprätthållande påvisas, skulle i allt fall icke av konsekvent och välbetänkt. vara Utan tvivel skulle det i och för sig vara önskvärt, att prövningen bleve överlämnad till under tjänstemannaansvar handlande myndighet, som mera en odelat än länsstyrelserna kunde ägna sig åt de kommunala förvaltningsfrågorna,

och hos vilken prövningen likväl kunde ske utan tidsutdräkt. Men detta önskemåls förverkligande förutsätter tillskapande av en ny statsorganisation, en åtgärd alltför vittomfattande konsekvenser för att i detta sammanhang kunna av komma under allvarligt övervägande. Någon nämnvärd ökning i expeditionsarbetet för ordföranden i kommunalstämman kommunalfullmäktige, knappast underställningsbestämmelsen resp. synes föranleda, då i motsats till vad fallet är med de nuvarande underställnings- bestämmelserna det, å sätt i det följande vidare utvecklas, förutsättes, att i regel alla ersättningsbedlutskola för vare år samtidigt fattas. Arbetet kan för

den skull inskränkas till ett översändan e en gång om året till länsstyrelsen av det i ämnet förda protokollet jämte erforderliga uppgifter om kommunens ekonomiska ställning. Av anledning bör den underställningarna påkallade samma av prövningen inom länsstyrelsen icke bliva så synnerligen tidsödande. Då alltså i de föreliggande lagförslagen upptagits motsvarighet till de för-

utvarande föreskrifterna Konungens befallningshavandes godkännande såsom om villkor för ersättningsbesluts giltighet, har denna föreskrift icke gjorts tillämp-

lig på fall rörande dagtraktamenten och resekostnadsersättningar och icke heller i vad angår beslut gottgörelse iavrundade belopp för s. k. utlägg. Aven om härutinnan stå alltså förslagen i överensstämmelse med vad hittills med undantag för ett enstaka omförmält fall varit gällande. Vad särskilt angår frågor ovan dagtraktaments- och resekostnadsersättningar, äro för dem förordade maximiom bestämmelser så avfattade, att ett åsidosättande dem regelmässigt måste bliva av ett tydligt lagbrott. Men även beslut därom likasom beslut om arvoden såsom om de sakkunniga föreslå i lagen uttryckligen göras beroende det allmänt -- av mera hållna villkoret, att ersättningsbeloppen icke få överstiga vad kommunens ekonomiska bärkraft medgiver, skulle länsstyrelsen ställas inför hart när olöslig uppgift, en det fordrades densamma, att den skulle med häns till detta villkor gradera om av n och vägrad fastställelse såsom mindre behöv iga utmönstra något eller genom några eljest odisputabelt lagenliga beslut traktaments- och reseersättningar. av om Sagda villkorsbestämmelse i fråga dylika ersättningar lärer därföre endast så om till vida få någon raktisk betydelse, att den utgör ett allmänt återhållande m0och alltför rundligt tilltagna ersättningar detta slag kunna ment, att av tänkas medföra, att ett under andra förhållanden oantastligt och av behovet påkallat beslut arvode på grund kommunens ekonomi icke vinner om av svaga godkännande.

Den ifrågavarande lagstiftningen skulle alltså i huvudsak betyda en Sammannya generalisering och precisering hittillsvarande bestämmelser på området. Jfattning. av Emedan utförliga allmänna föreskrifter lämnas, när och i vad mån ersättning skall utgå eller må beslutas, har det likasom hittills ansetts överflödigt atti lagarna inskriva något uttryckligt förbud för ersättningars utgående i andra fall.

14--201439

Frånsett de fall, då vederbörande uppdragsinnehavare enligt redan gällande lagbestämmelser tillförsäkrats ersättning, föreslås lagstadgad sk ldighet för kommunen att utgiva gottgörelse endast i vad angår vissa fullmä tige i landskom-

munerna.

Likasom hittills skulle ersättningformerna bliva dels arvode för arbete, som för ett uppdrags utförande är nödigt, dels vid sammanträden och förrättningar dagtraktamenten, dels 00k i sistnämnda fall resekostnadsersättning.

Möjlighet för kommunerna att besluta arvode skulle däremot omfatta icke blott de befattningshavare, vilka för närvarande kunna tillerkännas sådant, utan över huvud taget med dem likställda, ävensom innehavare uppdrag, i och

av som för sig äro av tjänstebefattnings natur, att förenas med ledamot-

men som genom skap i styrelse eller nämnd, vid vilken befattningen utövas, skola behandlas såsom förtroendeuppdrag. Arvodesbelop regleras årligen och vid deras bestämmande

en tages likasom hänsyn till arbetetsbeskaffenhet och inom primärkommunerna

nu till kommunens ekonomiska ställning. Därjämte stadgas uttryckligen, att betydelse därvid icke far tillmätas, att förtroendemannen på grund in-

av en mera bringande tjänste- eller yrkesverksamhet gör större förlust uppdraget och

genom därmed förbunden tidspillan, än mot skälig ersättning för det

som svarar slags arbete, som u pdraget kräver. Såsom ytterligare garanti mot missbruk bibehålles motsvarighetentill gällande föreskrifter, att arvodesbeslut skola

nu underställas länsstyrelsens prövning.

Aven möjligheten att besluta dagtraktamenten och resekostnadsersättnin

ar skulle utsträckas, så att ledamöter styrelser och nämnder i allmänhet

av un er vissa förutsättningar kunna bliva därav delaktiga, klar och jämförelsevis

men en snäv gräns uppåt stadgas i fråga om ersättningsbeloppens storlek, likasom ock föreskrift meddelas, enligt vilken jämväl vid sådan ersättnings beslutande skall iakttagas, att kommunens ekonomi icke får alltför hårt belastas.

De särskilda författningstörslagens utformning.

Förordningen om kommunalstyrelse på landet.

Se sid. 9-11.

I enlighet med de grundlinjer, i det föregående hava ut- Lagfm-szasom och undersöuppálragits,ning verkställts, arbetats förslag till ändringar i kommunallagarna gets upp vilket författningar, vilka utbrytningar eller komplement stalmmgom och på sätt utgöra ur till dessa lagar, eller för närvarande innehålla stadganden om ersättning, böra som bringas till överensstämmelse med kommunallagarna i angivna hänseende. Till införande i förordningen kommunalstyrelse på landet hava sålunda om föreslagits tre nya lagrum, nämligen § 19 under lagens kapitelrubrik Om kommunalstämmm,

§ 24 under kapitelrubrik och

samma § 34 under lagens kapitelrubrik Om kommunalfullmäktige. De lagrummens införande nödvändiggöra sammanslagning dels av §§ 20 nya och 21 till § 21, varigenom nuvarande § 19 beredes plats såsom § 20, dels av §§

23 och 24 till § 23, dels ock av §§ 34 och 36 till § 36. Det förstnämnda lagrummet, § 19, skulle i stort sätt reglera kommunya nalstämmas rätt att bestämma ersättning för förtroendeuppdrags utförande. I det andra lagrummet, § 24, skulle upptagas den särskilda bestämmelsen angående kommunens rätt att i avrundat tal fastställa den enda ersättning, som kan för kommunalstämmans ordförande i denna hans egenskap ifrågakomma, nämligen ersättning för utgifter, honom för kommunens räkning förskjutits. som av På. grund stadgandet i förordningens § 27 komma de båda bestämmelserna av att automatiskt reglera jämväl kommunalfullmäktiges motsvarande befogenhet; och enligt ett de sakkunniga föreslaget tillägg till § 36 1 förutvarande av mom. § 34 skall ersättning åt kommunalfullmäkti ordförande gälla vad i motsvaom es rande hänseende stadgas i § 24 stämmans förande. om or Det tredje lagrummet, § 34, skulle innehålla föreskrifter om fullmäktiges

rätt att i vissa fall åtnjuta gottgörelse för resekostnad.

§ 19.

Mom. 1 i detta lagrum angiver de fall, då gottgörelse i form trakta- Ersättning mente och resekostnadsersättning fär förekomma, och de maximibelopp, med vilka åt zedamöteøgottgörelse kan utgå.. av styrelser det åtskillnad °°hä"d°°” I det förra hänseendet har icke ansetts möjligt att göra mellan olika slag st relser och nämnder, emedan, på. grund av landskommuav varierande storle och den även likvärdiga varierande nernas inom

fördelningen arbetet mellan styrelserna och nämnderna, hållbara utgån spunkter

av för en dylik i lagen gjord schablonmässig differentiering saknas. Samt iga kommunala nämnder, styrelser och beredningar, ävensom revisorer, skola utses

som enligt § 72 av förordningen, hava därföre medtagits under och föreskrift.

en samma

Bestämmelsen är emellertid därigenom begränsad till endast uppdrag, vilka såväl äro Immmunala, innefatta någon funktion inom den kommunala

v. s. självstyrelsens ock, där fråga icke är revisorsskap, fullgöras

ram, som om av innehavaren såsom ledamot nämnd, styrelse eller beredning. Genom denna

av avfattning blir bestämmelsen visserligen tillämplig även beträffande nämnd eller styrelse, som kommun har att enligt annan författning helt eller delvis utse,

men endast för den händelse att nämnden eller styrelsen sålunda kan betecknas såsom kommunal. Och ytterligare göres häri enligt 3 i förslaget den inskränk-

mom. ningen, att, där i sådan författning finnes meddelad särskild föreskrift angående ersättning åt vederbörande förtroendeman, sagda föreskrift skall uteslutande och

framför kommunalförordningens gälla till efterrättelse. Men icke heller kommunala uppdrag, som lämnas en person, utan att denne har att fungera såsom kommunal styrelse eller beredning, innefattas under bestämmelsen. I allmänhet

lärer nämligen ett dylikt drag det icke är i lag omförmält hava

up - om karaktär av ombudsmannaskap ör kommunen gentemot tredje eller förekomma,

man då kommunens intresse eljest utåt måste bevakas, Varföre detsamma, ehuru

av kommunal natur, i själva verket sträcker sig utanför den egentliga förvaltningsverksamheten inom kommunen. 1 så fall äro givetvis de begränsande ersättningsreglerna icke tillämpliga. Om åter uppdraget undantagsvis icke har denna ka-

raktär, utan måste betraktas såsom ett kommunalt förtroendeuppdrag i egentlig mening, kan ersättning enligt förslaget icke beslutas, så vida icke medgivande härtill lämnas enligt föreskrift i den författning, vari uppdraget finnes omförmält.

Bestämmelsens formulering medför alltså, att de ledamöter styrelser

av för bolag eller andra sammanslutningar järnvägsaktiebolag bostadsak-

- ex. tiebolag, sparbanker etc. kommun utses, icke kunna kommunens

-, som av en av medel åtnjuta ersättning. Enahanda torde förhållandet bliva med nämnde-

ex. män, emedan häradsnämnd, ehuru helt och hållet vald de kommunala menig-

av heterna, icke är någon kommunal nämnd. Såsom sådan lärer däremot nyk-

ex. terhetsnämnden, vilken är verksam väsentligen iden kommunala fattigvårdens intresse, och Valnämnden, sedan densamma övertagit funktionerna med avseende å kommunal röstlängd och kommunala representantval, att betrakta. Ett

vara uppdrag att ex. föra kommunens talan vid domstol i rättegångsmål beröres icke av bestämmelsen, utan kan ersättas kommunen oberoende några i lag

av av fastställda maximigränser. Icke heller uppdrag kommunalombud vid

att vara mantalsskrivning omfattas densamma, ersättning för uppdraget, torde

av men som fa betraktas såsom kommunalt iörtroendeuppdrag i vanlig bemärkelse, kan icke beslutas, så vida icke bestämmelse därom införes i mantalsskrivningsförordningen.

Vidare förutsätter bestämmelsen i att icke andra än utsedda le-

mom. damöter kunna tillerkännas ersättning kommunens medel. Härigenom uteslutes

av uttryckligen självskrivet medlemskap, vilket i regel är förbundet med tjänsteställning och då utgör ett åliggande, måste antagas gottgjort den

som genom med tjänsten förenade avlöning. För övrigt är självskrivet medlemskap icke att hänföra till förtroendeuppdrag. Endast för den händelse, att i den lag, vari fö-

reskrift om självskrivenhet meddelas, eller i författning sådant medgives,

annan

må det för den skull ankomma på kommun att besluta om ersättning åt inneha-

dylikt uppdrag. Oberoende av sådant medgivande torde det däremot vare av med bestämmelsens avfattning bliva tillåtet för kommun att bevilja ersättning

åt ledamot, utsetts än kommunen själv, ex. genom förordnande en som av annan av offentlig myndighet.

Det föreslagna maximibeloppet för traktamentsersättning har ställts i re-

lation till gällande resereglemente, under det att motsvarande belopp för resekost-

nadsersättningen på annat sätt fixerats. Förslaget står i det senare hänseendet

i överensstämmelse med de regler, hittills oftast följts, då föreskrifter av som ifrågavarande beskaffenhet meddelats, avviker i det förra hänseendet från men det innehåll, givits flertalet dessa föreskrifter. Denna avvikelse har föresom av slagits, emedan det är önskvärt, att bestämmelserna i de olika lagarna icke be-

höva underkastas omarbetning varje gång jämkning i maximibeloppets storlek

måste göras med hänsyn till penningvär fluktuationer. När förhållandena verk-

ligen påkalla höjning eller sänkning utgående traktamenten, lärer detta komma av till uttryck ändringar i resereglementet och medför därefter med de sakgenom kunnigas förslag automatiskt ändring jämväl förberörda maximibelopp. Då av resereglementet är utfärdat och ändringar i detsamma ankomna på Kungl. av Maj:t, kan mot sådan anordning möjligen från formell och konstitutionell en synpunkt göras den anmärkningen, att härigenom Kungl. Majzt och riksdagen av stiftad lag till sitt innehåll göres beroende författningsföreskrifter, utfärdade av Kungl. Maj:t utan riksdagens medverkan. Men då dylika i lag gjorda hänav visningar till resereglementet redan finnas samt reglementets ersättningsbelopp

i realiteten äro beroende riksdagens anvisningar och de anslag, riksav av som dagen finner skäligt att för ändamålet ställa till förfogande, anmärkningen synes icke förhindra anordning, med vilken äro förbundna avsevärda praktiska en

förde lböra

ar. Frågan vilken resereglementets sex klasser skall tjäna till ledning om av för bestämmande traktamentets maximum kan helt naturligt besvaras på olika av sätt. Då de sakkunniga föreslagit, att detsamma skall motsvara hälften av femte

klassens traktamentssiffra och sålunda för närvarande utgöra fem kronor, tyckes

måhända gränsen alltför snävt dragen. Men innan erfarenhet vunnits, om vara verkningarna på kommunernas ekonomi de bestämmelsernas tillämpning, av nya bjuder försiktigheten, att går fram med varsamhet. Ett dagtraktamente man fem kronor lärer dock kunna beräknas iallmänhet skydda med av en person 3,000 å 4,000 kronors årsinkomst mot nämnvärd pekuniär förlust i anledning av

tidspillan för kommunala sammanträden, därest är bosatt på eller nära personen den ort, där sammanträdena hållas. Ty under antagande, att han är i sitt yrke

upptagen åtta timmar dygnet, torde varje sammanträdesdag igenomsnitt taga om i anspråk högst hälften hans arbetstid. Många av de kommunala nämnderna av och styrelserna hava till och med regelmässigt sina sammanträden förlagda helt

utanför den ordinarie arbetstiden inom det stora flertalet yrken. Något annor-

lunda kan det ställa sig för vilka för att deltaga i sammanträdena personer, måste färdas långa vägsträckor. I viss mån torde dock icke sällan därvid en

utjämning komma att ske i så måtto, att färden företages med eget fordon och

dragare eller eljest utan att full skjutslega behöver erläggas, men kommuegna

oberoende därav låter dylik lega oavkortad utbetalas såsom gottgörelse för nen resan.

Vid avfattandet av bestämmelsen om maximum för sistberörda gott örelse har icke funnits samma skäl att hänvisa till resereglementet som beträffande fast-

e ställande maximum för .dagtraktamentet. Ty det syfte, därvid vunnits,

av som tillgodoses i fråga om resekostnadsersättningen genom att ställa densamma i relation till befordringsavgifter, de allmänna kommunikationsanstalterna tillämpa,

som och som naturligtvis växla efter tidsförhållandena och lokala inflytanden. Dessutom hava icke bestämmelserna i någon av resereglementets klasser funnits lämpade att isin helhet anpassas på förtroendeuppdrag inom primärkommunerna. Förslaget ansluter sig närmast till femte och sjätte tjänsteklasserna,

men upptager i motsats till femte tjänsteklassen tredje klassens biljett vid påjärn-

resa väg och i motsats till sjätte tjänsteklassen salongsplats vid resa på fartyg. Då det förekommer, att å orter, där resa måste företagas sjöledes, icke ångfartyg, utan annorledes än genom ånga framdrivna fartyg äro för allmänheten tillgängliga mot avgift, har reglementets ångfartyg ersatts med fart g

Någon motsvarighet till resereglementets stadgan en om ersättning för transport effekter och beställningspengar lärer icke böra ifrågakomma.

Då, även om annat mot lega tillgängligt befordringssätt än de i förslaget nämnda vanlig landsvägsskj uts, järnväg och fartyg regelmässigt kommer till

- användning inom någon kommun, det alltid är möjligt att sätta resekostnadsersättningen och beslut därom i relation till avgifterna vid begagnande av något av de i lagförslaget uppräknade samfärdsmedlen, har det icke ansetts behövligt att vid uppräkningen medtaga färd med automobil. Någon olägenhet därav, att detta

ex. samfärdsmedel icke är omnämnt i de kommunala ersättningsbestämmelser, vilka för närvarande i enstaka ifall finnas, har icke avhörts. Rätt för kommunerna att låta ersättningen utgå efter avgift för befordran med automobil skulle för övrigt knappast kunna ifrågakomma i län, där automobiltaxa ännu icke fastställts, och skulle, vare sig sådan taxa finnes eller icke, stå illa samman med de hänsyn till kom-

ekonomi, eljest tagits vid avgränsningen av denna rätt. Ty tillsmunernas som vidare äro de i taxor fastställda avgifterna vid dylik befordran av en person så höga i jämförelse med skjutslega efter häst, att automobilfart då fråga

icke är längre vägsträckor, där betydande tidsvinst göres, ställer sig allt-

om för kostsam, så vida icke två eller fiera personer samtidigt befordras.

En betydande avvikelse från resereglementets föreskrifter föreslås därutinnan, att resekostnadsersättning icke skulle få utgå, såvida icke våglängden överstiger fem kilometer. Den siffra, som väljes vid bestämmande av den minsta väglängd, för tillryggaläg ande ersättning får beslutas, måste alltid bliva i viss

vars mån godtycklig. Att i lik et med resereglementet bestämma avståndet så lågt

till kilometer, otvivelaktigt icke att tillråda, helst ett kommunbeslut, som en vore som helt utnyttjade en sådan gränsföreskrifts möjligheter, skulle å grund av föreskrift i 27 § av gällande stadga om skjutsväsendet medföra s yldighet för kommunen att till alla de vederbörande, som hade att färdas längre än en kilometer, erlägga skjutslega för minst en halv mil, så vida icke järnväg eller fartygslägenhet att tillgå. Då, såsom för de kommunala bestyrens utförande nästan un-

vore dantagslöst är händelsen, packnings medtagande och forslande är överflödigt. lärer

kunna räkna med att färden utan överansträngning eller annan olägenhet man företages till fots, om våglängden icke överstiger en halv mil. För övrigt äger

förslaget så till vida motsvarighet i resereglementet, som sistberörda minimiavstånd är föreskrivet såsom villkor för tjänstemans rätt att erhålla kostnadsersättning vid färd mellan olika delar av ett område, som är föremål för förrättning.

Traktamentsersättning för resdag, utöver sammanträdes- eller förrätt-

som ningsdag måste tagas i anspråk, kan enligt förslaget icke beslutas. Att föreslå bestämmelse härom har visserligen varit under övervägande och kan måhända så mycket hellre synas hava varit på sin plats. som riksdagen anhållit och de

om sakkunniga framlägga förslag till dylik bestämmelse i vad år landstingsmän.

an En betydande skillnad råder dock mellan de länskommuna och

a uppdragen inom De och särskilt lanuppdragen

förra stingsmannauppdraget nödvän primärkommunerna.iggöra ofta mycket långa med eller flera resdagar

resor en jämte sammanträdesdagarna. Med de förhåller det sig annorlunda: endast

senare i undantagsfall tarvas för deltagande i ett sammanträde, inclusive för till och

resan från detsamma, flera dagar, än som åtgår för själva sammanträdet. I dessa fall måste vederbörande styrelser och nämnder låta sig angeläget att

vara, sammanträdena hållas sådan tid på dagen, att särskild resdag så vitt möjligt undvikes. Ar detta emellertid omöjligt, emedan avstånden äro alltför långa, den peku-

synes niära uppoffringen frånsett tidspillan dock icke behöva bliva så stor. Ty

- av förut angivet skäl kan med förståndiga anordningar något överskott å kostnadsersättningen vid långa resor ofta beräknas komma, skjutsersättning

up om enligt medgivet maximum utgår och förtän samhet från resenärens sida

genom

för föda och husrum under resan nedbringas till relativt ringa

utgifterna

e oPp .

Vid sådant förhållande och emedan i synnerhet för landskommunernas del försiktighet måste iakttagas, då möjligheter öppnas på ifrågavarande område,

nya har med bestämmelse rätt att bevilja ersättning för resdag ansetts åtminstone

om kunna anstå, tills behov därav gjort sig kännbart.

Det må anmärkas, att kommunen enligt förslaget blir oförhindrad att för olika nämnder och styrelser tillämpa olika regler för ersättnings utgående inom de föreslagna bestämmelsernas ram, likasom kommunen kan låta ersättningen utgå i 1 form enbart da traktamente eller enbart resekostnadsersättning eller

av vara beroende eller modifieras detaljföreskrifter. I den mån dylika detalj-

av genom föreskrifter saknas i ett kommunbeslut, lärer sakens beskaffenhet följa, att

av resereglementet i motsvarande hänseende får i händelse oklarhet beslutets

av om innebörd giva ledning vid tolkningen, intill dess oklarheten nytt beslut

genom

undanröjts.

Från de stränga gränser för kommunens beslutanderätt, vilka

genom avhandlade maximibelopp och minimiavstånd utstakats, har det befunnits skäligt

göra undantag för i kommunens angelägenhet utom kommunen. För den

resor skull har 1 uppdelats i två stycken, vilka det första avhandlar ersätt-

mom. av ning för sammanträde eller förrättning ikommunens angelägenhet mom kommunen

och det andra upptager berörda undantag. Undantaget motiveras av de synpunkter, vilka framförts vid redogörelsen för hittillsvarande lagtillämpning,

och som förmodats hava varit utslagsgivande, då enligt densamma större frihet för kom-

munens rätt att besluta ansetts befogad i fråga ersättning för uppdrag att

företaga resa till plats utanför kommunen. Någon fara för kommunens ekonomi torde icke förbunden med full frihet att bestämma om ersättningens storlek

vara i dessa ämförelsevis sällan förekommande fall. För att hindra långt gående överdrifter ar dock föreslagits, att ersättningen icke får utgå med högre belopp, än

mot någon de i resereglementet upptagna tjänsteklasserna. som svarar av

Mom. 2 innehåller den bestämmelse, som framför allt måste betraktas såsom Arvode åt 0rd örande nödig för vidmakthållande, då sådant låter sig göra, av lekmannaelementet såsom i oc l befatt- dominerande vid handhavandet av den kommunala självstyrelsen. Beträffande ningshacare avfattningen hänvisas i huvudsak till den allmänna motiveringen sid. 96 och 97. inom styrel-

Likasom 1 vill giva kommunen befogenhet att besluta gottgörelse och mom. om ser och beredningar, nämnder. endast åt utsedda ledamöter av kommunala styrelser föreslås befogenheten enligt mom. 2 på motsvarande sätt begränsad, i det att arvode för besvär, som är med ett uppdrags utförande förbundet, icke skulle få tillerkännas

än sådan ledamot av kommunal styrelse eller beredning, som utsetts till annan ordförande, sekreterare, räkenskapsförare, kassaförvaltare, föredragande eller verkställande ledamot eller till innehavare av annan motsvarande befattning, ävensom revisor. Vid uppräkningen har särskilt nämnts sådana befattningshavare i förtroendeställning, som, enligt vad erfarenheten hittills visat, inom kommunerna eller i en del av dem varit behövliga, varefter talats om annan motsvarande befattning, ett uttryck, som, ämfört med de uppräknade befattningarna. torde giva erforderlig ledning vid sta gandets tillämpning. Aven pâ grund av tjänsteställning självskriven ledamot kan med det föreslagna lagbudets avfattning tillerkännas arvode, han utses till ordförande eller till innehavare annat i

om av detsamma omförmält uppdrag. Omfattar självskrivenheten även ordförandeskapet eller uppdraget i fråga, låter detta sig däremot icke göra.

Med någon tvekanhava de sakkunniga upptagit även de kommunala revisorerna bland dem, som kommunen är berättigad tillerkänna icke enbart dagtraktamente och ersättning för resekostnad, utan också arvode för utfört arbete. Arbete utöver det, presteras under de dagar själva revisionsförrättningen

som pågår, torde nämligen knap ast erfordras i de kommuner, där såsom väl numera

i oftast är händelsen särski d sifferrevisor anlitas. Men å andra sidan har erinrats,

att i en del mindre kommuner sådan revision måste av de kommunala revisorerna eller någon dem verkställas, samt att revisionen för den skull kan bliva

av nog så tidsödande och påkalla icke obetydligt hemarbete.

De befattnin varom i momentet förmäles, måste i allmänhet vidkännas utgifter den natur, i det föregående betecknats såsom utlägg. För

av som att icke formuleringen skall giva fog för den uppfattningen, att även för sådana utgifters ersättande fordras kommunens beslut, eller att beslutat arvode alltid måste antagas inrymma gottgörelse även för ifrågavarande utgifter, har detta slag av gottgörelse i momentet blivit omnämnt såsom utgående jäønte det arvode, som efter kommunens bestämmande kan ifrågakomma. Om ingenting annat vid sagda bestämmande föreskrivits, är alltså befattningshavare berättigad att debitera icke blott det bestämda arvodet, utan också för utlägg, likasom för dagtraktamenten och reseersättningar, som av kommunen tillerkänts ledamot av den styrelse, nämnd eller beredning, inom vilken han har ifrågavarande befattning. A andra sidan står det naturligtvis kommunen fritt att uttryckligen. låta arvodesbeloppet innesluta två eller flera, eventuellt alla former gottgörelse.

Slutligen har i ett sista moment av § 19 intagits den förut omförmäldaKonunmgens bestämmelsen, att beslutade ersättningar må överstiga vad kommunens ekono-

icke elâqyâmiska

miska bärkraft utan större olägenhet medgiver. a ft-

§ 24.

Såsom i den allmänna motiveringen framhållits, kan bestämmelse oErsáftrçing

om ersättning åt förtroendeman för utgifter, vilka gjorts för kommunens räkning, icke

atdgzfblämf"

anses erforderlig, emedan skyldighet för kommunen att ersätta sådana utgifter

,,,,,,,,,ls,,-,-,,, betraktas såsom en självklar sak, varom icke behöver i lag stadgas. Icke blottma

och komde förtroendeposter. som omförmälas i § 19 vilkas rätt till dylik muøgaqäcll-

mom. och ersättning jämte eller oberoende tillerkänt arvode blivit i lagrum till "mkiigc-

av samma undvikande av missförstånd berörd, samt såsom kommunalstämmans och kommunalfullmäktiges ordförande, uppdragenså andra förtroendeuppdrag

utan oc kunna tänkas nödvändiggöra utgifter av ifrågavarande beskaffenhet. Deras omnämnande även i vad angår berörda ordförandeuppdrag har betingats uteslutande därav, att, såsom förut anförts, kommunen ansetts böra erhålla befogenhet att från skyldighet att veriñcera varje obetydlig utgiftspost befria sina främsta förtroendemän

genom att åt dem anslå avrundade årsbelopp för utgifternas täckande. Detta omnämnande har befunnits lämpligen ske i den formen, att stadgandet berör-

om da befogenhet ansluter sig till ett förbud för kommunen att för dessa ordförandeuppdrags utförande anvisa medel annat än till täckande kostnader för skriv-

av materialier, postporton och annan dylik utgift. Därmed har direkt understrukits,

att vidkommande dessa högsta förtroendeposter inom kommunen är särskilt

angeläget att undvika varje sken att de eftertraktats och blivit besatta med hänsyn

av till de med dem förbundna ersättningsförmånerna, samt att de icke äro att jämställa med uppdrag, för vilka enligt § 19 2 kan utgå ersättning för därmed

mom. förenat besvär. Såsom erinran till kommunerna, att det icke är tillåtet att

en dölja sådan ersättning under formen beslut anslag för täckande utlägg

av om av har till det positiva stadgandet kommuns befogenhet i förevarande hänseende

om yttermera knutits en föreskrift, att anslaget icke får överstiga vad skäligt är med hänsyn till beräkneliga utgifter utläggs natur.

§ 34.

Vid det närmare bestämmandet den rätt till ersättning, föreslagits

av som Ersäthring skola tillkomma fullmäktige, vilka för deltagande i fullmäktigsammanträden måste åt kommuföretaga långa har det i första hand gällt att avgöra, huru stora avstånden

resor, tåliga

böra vara för att denna rätt skall inträda. Naturligast kunde törhända mamgc

synas vara, att densamma bundes vid villkor beträffande minimiavstånd

samma som kommunens rätt enligt § 19 att tillerkänna ersättning åt innehavare kommu-

av nala uppdrag, eller att sålunda avståndet bestämdes till 5 kilometer.

Då emellertid här är fråga att fixera ersättningsskyldighet,

om en vars fullgörande kommunen icke kan undandraga sig", och bör inträda endast

som undantagsvis och i syfte att mot större pekuniär förlust skydda den enskilde, måste på frågan läggas delvis andra synpunkter, varit vägledande vid bestäm-

än som melsen i § 19.

Det är sålunda angeläget söka förhindra, att denna skyldighet framkallar

15-201439

en, om också oberättigad allmän föreställning, att densamma är för kommunen

betungande. Ty därav skulle kunna tänkas bliva följden, stadgandet att motverkar sitt syfte. Visserligen torde de avlägset belägna delarna kommun av en det oaktat söka utnyttja möjligheten att framföra enligt deras åsikt lämpliga

fullmäktigkandidater, ehuru avlägset boende, icke för deltagande full.som, i mäktigsammanträdena behöva tillskyndas betydande utgifter. Men alldeles uteslutet är däremot icke, att föreställning angiven art giver befolkningen en av nyss i de mera centrala delarna kommunen anledning att dessa kandidater av mot resa ett motstånd, som eljest skulle hava uteblivit. Då denna synpunkt fram-

hållits såsom skäl mot lagstadgad skyldighet för kommunen i berörda hänseende och för uppfattningen, att det, trots de anmärkta olägenhcterna därav, även detta fall borde bero på kommunalfullmäktige att vid behov för likta kommunen,

må däremot erinras, att enahanda anledning till dylikt motstån lika väl förelig-

ger, om denna senare utväg anlitas. T väljarna hava då att räkna med antingen

fattat beslut om ersättning eller med sannolika möjligheten, att fullmäktige en känna sig nödsakade att enligt sin befogenhet sådant beslut skydda genom sina ledamöter mot alltför dryga utgifter.

An viktigare är dock att tillse, att skyldigheten i verkligheten icke blir

alltför tung att bära eller tyngre, än är oundgängligt för ernående det som av avsedda syftet. Av de förut omförmälda infordrade angående avstånd

uppgifterna

mellan saminanträdesplatsen och kommunalfullmäktiges hemvist framgår, att en bestämmelse om ett minimiavstånd 5 km. skulle med rådande förhålav nu landen betyda, att åtminstone 540 kommuner skulle nödgas utgiva ersättning åt

en eller flera fullmäktige. Om skyldigheten bundes vid ett minimiavstånd av en nymil, skulle densamma drabba 340 dessa kommuner. På inhämtas cza av sätt av redogörelsen för de beräkneliga ekonomiska konsekvenserna den ifrågasatte. av nya lagstiftningen, skulle ersättningsskyldigheten likväl för några detta mindre av antal kommuner bliva ganska besvärande, ett flertal fullmäktigsammanträden om årligen hållas.

Då i allmänhet å landsbygden färd, icke överstiger nymil, en som en knappast anses lång betungande samt i allt fall, den måste föreoc även om tagas med skjuts, icke är förenad med några för fullmäktig synnerligen kännen bara utgifter, ha.r för den skull, med beaktande samtidigt kommunernas ekonoav miska intresse, synts lämpligt att såsom villkor för ersättnings åtnjutande stadga,

att vägen mellan sammanträdeslokalen och fullmäktigs hemvist skall längre vara än en nymil. Ordet väg likasom i § 19 ordet väglängd i stället för - -avstånd har i lagtexten använts för att därigenom angiva vad eljest torde vara självklart, eller att avståndsbestämmelsen icke det kortaste avståndet mellan avser två punkter, utan hänför sig till vanliga och framkomliga trafikleder.

För att skydda mot utgifter, vilka, såsom påpekats, jämväl med den nyss strängare avståndsbestämmelsen kunna bliva för några kommuner rätt betydliga,

måste fullmäktige och framför allt deras ordförande tillse, att sammanträdena

icke bliva flera, än med möjlig koncentrering arbetet behövligt som av är utöver de tre ordinarie, enligt lagen årligen skola hållas. som I enahanda syfte kan ifrågasättas, huruvida icke bötespåföljden för för-

fallolös utevaro från sammanträde bör skärpas särskilt för det fall, att sammanträdet måste upplösas, emedan beslutmässigt antal fullmäktige icke kommit till-

städes. Svårigheterna för del fullmäktige i landskommunerna kosten att utan

nadsersättning iakttaga inställelse hava hittills talat mot en höjning av deti förhållande till nutida penningvärde låga bötesbeloppet. Den lagstadgade rätten till ersättning medför alltså, icke blott att hindret för en i och för sig motiverad ändring bortfaller, utan också att de positiva skälen för ändringen bliva starkare än förut. Då liknande skärpning bötespåföljd enligt övriga kommunallagar

av kan ifrågasättas, ehuru medgiven rättighet till ersättning för inställelse icke kan

framföras såsom särskilt skäl för höjda böter i anledning av utevaro, torde frågan

ändring i samtliga dessa lagars bötesbestämmelser lämpligen upptagas till om prövning i ett sammanhang. Men då det sagda skäl motiverade behovet av

av ändring i förordningen kommunalstyrelse på landet icke synes vara trängande

om och frågan i vad beträffar de övriga kommunalförordningarna icke har samband med det till behandling föreliggande spörsmålet, lärer med denna prövning lämp-

ligen böra anstå till den bebådade allmänna revisionen av kommunallagarna.

Trots vidtagande sålunda antydda åtgärder till nedbringande av full-

av mäktiges inställelsekostnader, är det tänkbart, att dessa bliva i oskäligt hög grad betungande för eller vidsträckt norrländsk kommun. Från en av de

en annan norrländska kommunerna har därföre gjorts gällande, att resekostnadsersättning

åt fullmäktige visserligen är ofrånkomlig, men också att den bör gäldas av statsverket. En allmän föreskrift härom torde visserligen icke kunna komma ifråga, ehuru ett visst fog för anspråket ligger i den omständigheten, att staten genom 1918 års kommuna med ändring förutvarande bestämmelser tvungit de

av flesta dessa kommuner att utse fullmäktige. Men såväl denna omständighet

den allmänna tendensen att genom statsingripande utjämna kommunernas som skattetryck i så måtto tala för ett tillmötesgående av detta anspråk, att

synes skattetyngda kommuner staten erhålla skatteutämningsbidrag i första hand

av till täckande dylika inställelsekostnader, kommunenenligt kommunal-

av som förordningen förpliktats ersätta.. Därest det framlagda lagförslaget i före-

nu varande del antages, torde för den skull uttrycklig bestämmelse i sagda syfte

en böra meddelas i förordningen angående understöd skatteutjämningsmedel åt

skattet ngda landskommuner. synnerlxi7gtid lagbu utformning i övrigt har iakttagits, att ersättning enligt det-

ets

erhålles endast för den del våglängden, som överstiger en nymil. samma av Härigenom vinnes, icke blott att kostnaden för kommunerna blir mindre, än som skulle bliva händelsen, ersättnin för hela våglängden utginge, utan ernås

om framför allt, att rättigheten icke sträc sig längre, än påkallas av de skäl,

er som

för densamma anförts. Skulle ersättning utgå för hela våglängden, bleve som för övrigt emellanåt avlägset boende fullmäktige bättre ställda än övriga fullmäktige, och särskilt i ögonen fallande bleve detta förhållande vid jämförelse

mellan fullmäktige boende strax utanför och strax innanför milsgränsen.

Då fullmäktig naturligtvis icke sällan är hänvisad att för resa mellan

en sin bostad och platsen för sammanträdet använda olika samfärdsmedel, ex. delvis

skjuts och delvis järnväg, och lika våglängder för den skull kräva olika kostnadsbelopp, har, i överensstämmelse med ovan angivna utgångspunkter för stadgandet och till undvikande villrådighet vid tillämpningen, genom bestämmelsen

av uttryckts, att ersättningen skall vägsträckan utanför milsgränsen, från

avse sammanträdeslokalen räknat.

Beträffande de grunder i övrigt, efter vilka ersättningen föreslagits skola

utgå, har anledning icke ansetts föreligga att tillämpa andra bestämmelser, än

som enligt § 19 angiva maximigränsen för kommunens rätt tillerkänna att ersättning för resekostnad.

§ 74.

Länsstyre Bestämmelsen länsstyrelsens godkännande såsom villkor om för giltighet godkän- beslut arvode har sens av om föreslagits till införande i§ 74, där den nuvarande nande av bestämmelsen i samma ämne har sin plats. arvodes- För att giva länsstyrelsen större möjlighet att beslut. utöva en verklig realprövning av underställda beslut har lagbudet fullständi ats med föreskrifter,. dels att alla dessa beslut från och kommun sko samtidigt en samma a och senast under det år besluten underställas prövning, dels ock att länsst relsen avse i sammanhang med underställningen skall beredas tillgång till tablå kommunens en över utgifter och inkomster för år. Den förra föreskriften samma är därjämte egnad att underlätta det expeditionsarbete, dessa underställningsärenden påkallas som av inom länsstyrelsen.

Länsstyrelsen har sålunda tillfälle att överskåda såväl alla de beslut om ersättningar åt innehavare kommunala förtroendeuppdrag, vilka för av visst år fattats, som ock kommunens allmänna ekonomiska ställning. Den kan med ledning därav bilda sig uppfattning de ekonomiska olägenheter en om och vådor, varmed kommunens ekonomi hotad beslutade ersättningar. synes genom och därav möjligen föranledas att vägra fastställelse. Men framför allt och i första hand har den att ingripa, arvode medgivits åt icke därtill om person, som kan lagligen berättigas, eller arvodet är bestämt för längre tid eller om än ett år, om detsamma uppenbarligen bestämts efter andra grunder de, angivits i än som § 19 mom.

De lagbestämmelserna hava föreslagits skola träda i kraft nya den 1 september 1922 under förutsättning, att de bliva godkända av 1922 års lagtima riksdag. Tidpunkten för ikraftträdandet har valts med hänsyn därtill, att utgifts- och inkomststaten för påföljande år skall behandlas under oktober månad eller inom de nordligaste länen tidigast under de sista fjorton dagarna av september månad.

2. Förordningen om kommunalstyrelse i stad.

Se sid. 12-14.

De föreslagna ändringarna i förordningen om kommunalstyrelse i stad äro Lagföri allt väsentligt likartade med de till införande iförordningen om kommunal- slagçts uppstyrelse på landet förordade. Någon bestämmelse rätt för stadsfullmäktig att ställning

om i denna egenskap likasom kommunalfullmäktig bekomma gottgörelse för utgifter för till och från sammanträde har dock, såsom tidigare framhållits, icke

resa ansetts vara behovet åkallad. Visserligen äro undantagsvis avstånden inom

stadssamhälle, särskilt till följd inkorporeringar, så stora, att eller ett av en

stadsfullmäktig för deltagande i sammanträde nödgas tillryggalägga längre annan väg än nymil. Men då i dessa fall kommunikationerna med stadens centrala

en del alltid måste antagas goda och för den skull medföra jämförelsevis ringa

vara resekostnad, torde det överflödigt att för dessa sällsynta undantag införa

vara ett nytt stadgande i lagen.

Av de nya bestämmelserna har huvudstadgandet motsvarande § 19 i

förordnin en om kommunalstyrelse på landet införts under ett nytt lagrum,

- § 17, vil et nödvändiggort sammanslagning förutvarande §§ 17 och 18 till

18 med ändrad momentindelning och därav föranledda redaktionella en ny, § jämkningar.

I övrigt hava de behövliga bestämmelserna införts såsom dels tillägg till § 32, för närvarande avhandlar val ordförande och efter tillägget skulle

som av komma att meddela föreskrift jämväl om gottgörelse åt honom, och dels ändring av § 75, varigenom denna paragraf, som motsvarar § 74 i förordningen om kommunalstyrelse på landet, får en med sistnämnda lagrum överensstämmande lydelse.

Slutligen har den ändrade momentindelningen i§18 föranlett redaktionella jämkningar § 41, i den mån det senare lagrummet innehållit hänvisningar till

av olika moment i det förra.

Andringarna hava föreslagits träda i kraft redan den 1 september samma år de av riksdagen antagits, vilket, för vinnande av likformighet med motsvarande stadgande vidkommande landskommunerna, ansetts lämpligt, ehuru utgifts- och inkomststaten för städernas del fastställes först under december månad.

§ 17.

Lagrummet är genomgående likformigt med § 19 i förordningen om kom- Ersättning munalstyrelse på landet, dock med den modiñkationen, att såsom villkor för sta-åt ledamöter dens rätt att besluta resekostnadsersättning uppställts, icke blott att a styrelse

om väglängden emellan uppdragsinnehavares bostad och sammanträdeslokalen skall vara ochdyâüfnn

minst 5 km., utan också att kommunikationsförhållandena kunna anses motivera

ersättning.

Det senare villkoret vilket på grund av sitt obestämda innehåll i fråga

reell rättskraft är av tvivelaktigt Värde har tillkommit såsom ett uttryck om för uppfattning och såsom erinran till kommunerna, att ersättning för

en en resekostnad i regel icke bör förekomma inom de tätt bebyggda städerna, även

om avstånden äro relativt stora. Ty inom dessa städer förutsättas personbefordringsavgifterna på grund av tillgång till spårvägar eller liknande billiga samfärdsmedel i allmänhet vara obetydliga. Det har ifrågasätts, huruvida icke för den skull resekostnadsbestämmelsen för städernas del kunde helt undvaras. Men häremot talar den omständigheten, att med äldre stadssamhällen inkorporerade områden ofta omfatta och torde komma att omfatta hela förutvarande landskom-

muner eller stora delar av dem. Att icke giva staden möjlighet att besluta ersättning åt förtroendemän, boende inom dessa med landsbygden fullt jämförliga

stadsdelar, så mycket mera oegentligt, som nå ra ekonomiska risker för nya vore sådana städer icke gärna kunna tänkas förknippade me beslut om ersättning av detta slag. I nnerhet skulle det förefalla oegentligt, för den händelse att ersätt-

s ning utgått igare, medan ännu förordningen om kommunalstyrelse på landet reglerade de inkorporerade områdenas kommunalförvaltning.

§ 32.

Ersättnin Stadgandet gottgörelse åt stadsfullmäktiges ordförande lärer visserligen

om åt stadsfu i regel överflödigt, emedan denne i allmänhet har till sitt förfogande sekre-

vara ønäktiges ovillkorterare, och då utgifter, vilka av ordförandens eller sekreterarens arbete ordförande. ligen påkallas för stadens räkning, oftast direkt av staden utbetalas och bokföras

ständigt tillgänglig kassa- och bokföringsexpedition. Men då. i en och genom

våra mindre städer förhållandena torde ställa sig annorlunda samt annan av stadsfullmäktiges ordförande enligt gällande föreskrift har att föranstalta om kallelse till sammanträde och är ansvarig för protokollsföringen, har det likväl synts lämpligt att upptaga en bestämmelse, motsvarande den beträffande kom-

munalstämmans ordförande föreslagna.

Förordningen kyrkostämma samt kyrkoråd och skolråil. om

Se sid. 15.

den kyrkliga kommunen är, åtminstone så länge skolväsendet och För barnavården höra under densammas beslutanderätt, otvivelaktigt behövligt att med-

ersättnings beslutande i ordning, för den borgerliga primärkomgiva samma som stadgas. Lämpligast kunde då att i förordningen om kyrkomunen synas vara, stämma samt kyrko- och skolråd införas bestämmelser därom, uppställda på, samma

motsvarande stadganden i förordningarna för de borgerliga kommunerna. sätt som förordningen för den kyrkliga kommunen inom kort förmodas bliva före- Men då. genomgripande revision, utredning för närvarande ågår inom mål för en varom ecklesiastikdepartementet tillkallade sakkunniga, torde därmed öra anstå, genom intill dess denna reviderade lagstiftning blir föremål för statsmakternas ställnings-

Skulle därvid representativt system för den kyrkliga kommunen före-

tagande.

på sätt redan stadgats för den borgerliga, samtidigt under den skrivas, men beslutanderätt överflyttas alla andra hittillsvarande församlingsärenden senares blir uppenbarligen behovet bestämmelser ersättning åt än de rent kyrkliga, av om innehavare kyrkligt kommunala förtroendeuppdrag ett annat och i stort sett av för närvarande, varföre i sammanhang därmed må tagas i övervägande, mindre än huruvida och i vad mån under dessa ändrade förhållanden bestämmelser av sagda

natur erfordras. För närvarande har det därföre synts enklast att genom hänvisning vara till vad landskommuns och stads rätt i motsvarande hänseende stadgas, vinna om syftet att tillsvidare låta likartade föreskrifter gälla inom de borgerliga och

Denna hänvisning har för undvikande av ny

kyrkliga primärkommunerna.

införts under förordningens § 83, vilket lagrum hittills innehållit paragrafering stadganden bland annat, kyrkorådets och skolrådets ansvar och skyldigheter. om, hänvisningens formulering torde framgå, att, i den män skiljaktighet Av finnes mellan de för landskommun och de för stad gällande, på den kyrkliga

föreskrifterna, församling landet har att tillämpa de

kommunen tillämpliga

församling i stad de I de fall, församling innefattar såväl förra och senare. landsbygd stad, skulle alltså för del församlingen de förra och för en som en av del tillämpliga, vilket möjli kan olägligt. Den annan de senare vara en synas enligt förslaget skulle råda beträ ande å sidan fullmäktige

skiljaktighet, som ena

i landskommun och å andra sidan fullmäktige i stad, kan emellertid icke göra

sig gällande i fråga de kyrkliga kommunerna, emedan k rkofullmäktige finnas om blott stad, nämligen Göteborg. Den återstående skilaktigheten,vilken

i en hänför sig till bestämmelserna resekostnadsersättning åt iedamotav st relse

om eller nämnd, oväsentlig och kan icke vålla någon olägenhet för försam ingar är

nyssnämnda beskaffenhet. av

För att få bestämmelserna tillämpliga även på styrelse eller nämnd, utsetts som

av kyrkofullmäktige i Göteborg, har i den föreslagna lagtexten

omnämnts kyrkoråd och skolråd eller för handhavande annan av församlingens angelägenheter tillsatt styrelse i stället för såsom eljest varit lämpligast kyrko- - - :av stämman tillsatt styrelse.

Hänvisningen omfattar även stadgandet, att beslut om arvode skall underställas länsstyrelsens rövning. Då

kyrkostämmoförordningen eljest, i motsats

till de för den borger iga kommunen gällande förordningarna, saknar föreskrift,

att länsstyrelsens godkännande fordras för att gällande giva kraft åt vissa beslut, kommer stadgandet så. till vida att bliva alldeles ensamt i sitt slag. Men då det,

såsom förut erinrats, är vikt, att samtliga beslutade av arvoden och andra åt innehavare kommunala uppdrag av utgående ersättningar, vilka skola täckas

genom uttaxering skattskyldiga, jämföras av samma med varandra, och att de förra så vitt möjligt bliva föremål för samtidig

prövning hos länsstyrelsen, har

det befunnits nödigt att giva hänvisningen en sådan omfattning.

På. huvudsakligen skäl, anförts i fråga samma som om förslaget till ändring i vissa delar förordningen

av om kommunalstyrelse på landet, har föreslagits, att

ändringen i kyrkostämmoförordningen skall träda

i kraft den 1 september år den samma av riksdagen beslutats.

Förordningen om landsting.

Se sid. 16 och 17.

Trots den ökning av det kommunala arbetet och den utvidgning upp-Behov be-

av au gifterna för den kommunala självstyrelsen, inom primärkommunerna ägt Stiünlnülse

som rum efter kommunallagarnas tillkomst, måste den länskommunala förvaltningens

expansion betecknas såsom ofantligt mycket större och mera genomgripande än

Hmmm upp primärkommunernas. Landstingets nuvarande uppgifter ställa helt andra krav drag. på landstingets förvaltande organ och kräva i viss mån andra arbetsformer, än som förutsattes behövliga, då landstingsförordningen utfärdades. Den utveckling, som landstingsförvaltningen särskilt under de sista decennierna undergått, och

som ytterligare är att motse, kommer i sammanhang med framlåggande för-

av slag till ny lagstiftning angående landsting att närmare beröras. Till belysande av det nu behandlade spörsmålet lärer det vara tillfyllest att konstatera detta obestridliga och allmänt kända förhållande samt erinra, att faran för självstyrelsens införande på andra vägar än hittills prövade för försvagande lekmanna-

- av elementets insats i och känsla av ansvar för förvaltningen samt för dennas beroende i alltför stor utsträckning av tjänstemän och ämbetsverk får

- anses vara särskilt överhängande, så vitt angår länskommunerna.

Om den nutida kommunala självstyrelsens omfång och förberörda fara jämte det kommunala livets demokratisering utgjort de vägande skälen för lagstiftningsåtgärder i syfte att för primärkommunernas vidkommande lätta på det allmänna förbudet mot ersättningar åt de i förtroendeställning, på vilka

personer det kommunala arbetet vilar, är det alltså påtagligt, att dessa skäl i ännu högre grad understryka behovet av motsvarande åtgärder på landstingsförvaltningens område. Att, såsom den statistiska redogörelsen framgår, inom landstingsom-

av rådena till och med i större omfattning än inom primärkommunerna opåtalt beslutats och utgått ersättningar åt innehavare förtroendeuppdrag är egnat att

av ytterligare framhäva detta förhållande.

De sålunda nödiga bestämmelserna i landstingsförordningen kunna iFöø-slzzgct,

nya allt väsentligt följa de grundlinjer, i den allmänna motiveringen

som

preciserats.Jd7JfÖlTtmed

Uppdragens på sätt och vis krävande natur, de långväga /âfxsâyâz

mera mera resor, som ofta med deras fullgörande äro förknippade, och för den skull framkalla priåáykom.

som större behov av bekvämlighet och större utgifter under tiden för samt

resorna, MlNHOMW. landstingens genomgående mycket större ekonomiska hava emellertid

resurser redan enligt den. nuvarande lagstiftningen ansetts utgöra skäl för mera fri-

en kostigt tillmätt ersättning åt innehavare länskommunala uppdrag än åt pri-

av märkommunernas uppdragsinnehavare. Samma skäl motivera, att vid intagande i landstingsförordningen ersättningsbestämmelser, likartade med de i övriga

16-201439

kommunalförordningar föreslagna, gränserna i de förra göras mindre snäva än i de senare. Såväl dagtraktamenten resekostnadsersättningar hava i enlighet

som härmed föreslagits skola eller kunna utgå med betydligt högre belopp än enligt de övriga förordningarna. Och föreskriften, att sammanlagda beloppen icke få överstiga vad kommunens ekonomiska bärkraft utan större olägenhet medgiver, har för landstingsområdenas vidkommande synts meningslös, då landstingens budgetssiifror röra sig om millioner kronor och beslutade ersättningsbelopp därföre, om än från andra synpunkter oskäligt höga, icke rimligen kunna tänkas i nämnvärd grad besvära landstingens ekonomi.

Landstingets ordförande bör självfallet, lika litet som kommunalstämmans eller kommunalfullmäktiges och stadsfullmäktiges ordförande, i denna sin egehskap åtnjuta gottgörelse annat än för kostna som av honom förskjutits för den kommunala förvaltningsenhet, som han representerar. Men då landstingsordförandens ställning till förvaltningen icke inom något av landstingsområdena torde nödsaka honom att personligen göra utbetalningar för landstinget, saknas anledning att meddela något stadgande dylika utbetalningar eller deras

om täckande genom avrundade anslagsbelopp.

Då vidare landstingets beslut i allmänhet skola enligt föreñntlig generell föreskrift underställas länsstyrelsens prövning och beslut enligt de nya bestämmelserna alltså bliva underkastade denna föreskrift, undantag icke uttryck-

om ligen stadgas, har ändring landstingsförordningen icke erfordrats i syfte, att

av beslutade arvoden skola för att bliva giltiga länsstyrelsen godkännas. För-

av berörda generella föreskrift medför emellertid,i motsats till vad som föreslås beträffande här ovan förut behandlade kommunala förordningar, att även dagtraktamenten och resekostnadsersättningar, de beslutats landsting, bliva under-

om av ställda länsstyrelsens prövning. Då frågan bibehållande av det allmänna

om stadgandet om underställning av landstingsbeslut kommer att bliva föremål för utredning i sammanban med landstingsförordningens revision och bristen på fullständig likformighet 1 angivna hänseende icke vållar någon olägenhet, har skäl icke förelegat att för undvikande av denna olikformighet nu föreslå någon ändring.

På grund av nyssnämnda stadgande måste landstingets hela budget årligen passera länsstyrelsen. Vid sådant förhållande och då bestämmelse om ersättningsbeloppens relation till landstingsområdets skatteförmåga icke upptagits, har det

heller funnits anledning att för landstinget meddela särskild föreskrift, att tablå över .utgifter och inkomster skall tillställas länsstyrelsen.

Då landstingen från och med år 1922 sammanträda den första måndagen i september månad, har även lagen om ändringar av landstingsförordningen föreslagits skola träda i kraft den 1 september år den av riksdagen antagits.

samma

De ifrågavarande ändringarna beröra följande lagrum:

§ 24.

Under denna paragraf har alltsedan landstingsförordningens tillkomst Ersättning åt lands- funnits intagen bestämmelse om ersättning åt landstingsmän. tingsmábz. I de normer, efter vilka denna ersättning för närvarande utgår, har till en början föreslagits ändring, varigenom da traktamentets storlek blir beroende av resereglementets traktamentsföreskrifter. kälen härtill hava närmare berörts

motsvarande förslag angående förordningen kommunalvid. redogörelsen för om

styrelse på landet sid. 109.

bestämmelser utgår under tiden för landstingssamman-

Enligt gällande

bor å den ort där landsting hålles, trädena traktamente till landstingsman, som

med tolv kronor. I dessa belopp har på sätt tidigare med nio kronor och eljest -

och 69 omförmälts vid 1921 års riksdag påy-rkats i detta betänkande s1d. 68 under riksdagsbehandlingen starka röster höjdes för avsevärda förhöjningar. Då

dessa krav, emellertid för det dåvarande tillmötesgående åtminstone delvis av som

åberopande den pågående allmänna utredningen avvisades bland annat under av

har hänsyn tagits till sålunda framförda beträffande dylika ersättningsfrågor,

bestämma den klass i resereglementet, till vilken i önskemål, då det gällt att

Därvid har beaktats jämväl den raxis, inom åtförslaget skulle hänvisas. som

då beslut utanför lagen attats ersättning skilliga landsting varit rådande, om

åt innehavare vissa landstingsu pdrag. av agits, att dagtraktamente skall utgå till lands- I enlighet härmed har föres

landstinget hålles, med belopp, motsvarande tin icke bor å ort, där sman, som närvarande tredje klassen i resereglementet, eller sålunda för tra tamente enligt

och till landstingsman, bor å denna ort, med tre fjärdemed sexton kronor som

närvarande med tolv kronor. Det kan visserligen med delar därav, s. för v. mellan de två siffrorna landstingsman fog göras gällande, att med denna proportion

ekonomiska intressen bättre till odosedda än idet förra. i det fallet får sina senare till jämkning i sagda proportion icke synts föreligga, Men tillräcklig anledning ar

fastställd enligt hittillsvarande bestämmelser och tillämpas då densamma varit

avseende å arvodet åt ledamöter riksdagen. även i riksdagsordningen med av

direktiven i 1920 års riksdagsskrivelse, i lagrummet in- Vidare har, enligt

landstingsman, icke bor å ort, där landsting tagits bestämmelse, varigenom som

resdagar, och i den mån sådana påhålles, tillförsäkras traktamente även för när

har framhållits, att bestämmelsen fordras. I motiveringen till riksdagsskrivelsen

- landstingsman icke berättigades till härom borde formuleras på sådant sätt, att

gång att betrakta och dubbelt traktamente för dag, som på samma vore som res-

bestämmelsen framginge, när dag helt eller delvis kunde möteBdBg, och att av

behövlig för Dessa önskemål hava tillgodosetts genom anses oundgängligen resan.

resdag blott med avseende å belo pets storlek stadgandet, att traktamente för icke

resereglementet, också till daganta et beräknas ställas i relation till utan

skall

enligt reglementes föreskrifter. samma för resdag utgår, endast för den händelse Härav skulle följa, att traktamente

i likartat fall därtill berättigad enligt 17 § 1 att och i den mån tjänsteman är

innebär, resdag icke får beräknas, då avståndet resereglementet. Detta att mom. 10 landstingsmans bostad och plats, där landsting hålles, är kortare än mellan

beräknad efter resdag för fram och åter får kilometer, att ersättning en resor

10 kilometer, kortare än 30 kilometer, dock lyftas, avståndet är längre än men om eller endera dem verkställts å annat endast under förutsättning att resorna av

landstingssammanträdet, samt att med iakttagande

dygn, än använts för som beräknas för varje från klockan tolv på natten räknat dygn, härav traktamente

dock att, skett med begagnande eller delvis använts till resa, när resan som helt sammanträdet

skjuts, traktamente icke får utöver den tid åtgått för av som - 60 kiloberäknas för flera dygn, erfordrats med tillryggaläggande av än som -

meter i dygnet. Fullt tillfredsställande garantier mot missbruk rätten att av debitera traktamente för resdag torde på så sätt vinnas.

Till sist må nämnas, att bestämmelsen ersättning om i övrigt för kostnad

under resa bibehållits oförändrad med endast några mindre

jämkningar för vin-

nande av likformighet med motsvarande stadgande i

övriga kommunalförordningar.

I sak innebär stadgandet även i denna del, att landstingsman likasom hittills

tillerkännes större ersättning, för innehavare än som av uppdrag inom primär-

kommunerna förekommer eller enligt de sakkunnigas förslag kan ifrågakomma.

För närvarande talas i första stycket lagrummet

av om landstingsman

eller suppleant såsom ersättningsberättigad, under det att i andra stycket endast

landstingsman nämnes. Då denna olikhet uppenbarligen icke att i det avser senare fallet från rätt till ersättning utesluta inkallad suppleant och sålunda. är

alldeles omotiverad, har enligt förslaget bägge i styckena omnämnts endast lands-

tingsman. Då tjänstgörande suppleant i alla andra hänseenden är likställd med

ordinarie landstingsman, utan att detta behöver uttryckligen i lagen utsägas,

lärer användande även i detta sammanhang endast

av ordet landstingsman icke

vålla någon tvekan därom, att sådan suppleant lika är berättigad till ersättning.

§§ 29, 30, 31 och 56.

Ersättning För vinnande utrymme för det allmänna stadgandet

av om landstings rätt

lt ledamöter att besluta ersättning åt sina uppdragsinnehavare och för syftets vinnande utan m styrelseralltför många omparatrraferingar hava enligt förslaget stadgandena i §§ 29 och oclzøzcmzmleø. Ö 30, vilka. .handla sekreterarens kamrerarens . om resp. aligganden,. sammanförts under

§ 29 samt förutvarande § 31 intagits såsom § 30. Förstberörda stadgande har

därefter kunnat upptagas under § 31 i förordningen och uppställas på sätt samma som motsvarande lagbud i förordningarna om kommunalstyrelse på landet och i stad.

Maximum för dagtraktamente och för

resekostnadsersättning vid inom

resa landstingsområdet har på skäl, här anförts, som ovan och med häns tagen till n den praxis inom åtskilliga landsting, talats varom i motiveringen § 24, satts

betydligt högre än enligt nyssnämnda lagbud i vad angår primärkommunernas

förtroendemän vid inom kommunen. Detta resor maximum ansluter sig till be-

stämmelserna i § 24 landstingsmans till om rätt ersättning. Av enahanda skäl

lämnas enligt stadgandet i motsats till bestämmelserna angående primärkom- munerna möjlighet för landstinget att bevilja traktamente - även för resda

Särskild föreskrift, analog med den i . § 24 intagna, angående sättet för beräknan i sådant e fall av traktamente eller andra detaljföreskrifter liknande av beskaffen-

het har däremot icke funnits nödigt att här meddela, emedan därav berörda för-

hållanden, likasom motsvarande förhållanden inom primärkommunerna, kunnai

mån behov regleras den beslutande av genom församlingens anvisningar inom

maximibestämmelsernas ram.

Sedan landstingets befogenhet att bevilja ersättningar åt sina funktionärer

i förtroendeställning blivit reglerad, kvarstår näppeligen något skäl att bibehålla

stadgandet i § 56 rätt för landstingets om revisorer att beräkna reseersättning

på sätt, för landstingsmän Det torde som sägs. nämligen därefter för landsting-

ets revisorer icke föreñnnas större fara än för länskommunala uppdragsinne-

havare i allmänhet eller för primärkommunernas revisorer, deras

att intressen icke bliva behörigen tillgodosedda. Och revisorerna tillförsäkrad

en rätt till ersättning varmed måste förbindas för alla förhållanden gällande bestäm-

- en melse, varigenom ersattningsbeloppet fixeras, olämplig, emedan det

är arbete,

som av revisorsuppdraget påkallas, kan vara ytterst varierande inom olika lands-

tingsområden. Stadgandet i § 56 har därföre strukits samtidigt därmed,

att revisorer av landstingets och underlydande inrättningars räkenskaper och iörvaltning

nämnts bland dem. vilka enligt § 29 kunna landstingets beslut komma

genom i åtnjutande av såväl dagtraktamente och resekostnadsersättning arvode.

som

Rätten för landsting att bevilja ersättnin vid ilands-

resa, som företages

tingets angelägenhet utom landstingsområdet, liksom motsvarande

ar rätt för primärkommun icke ansetts behöva bunden eljest gällande

vara av gränser för

ersättningsbeloppens storlek.

Vid formuleringen i övrigt § 29 hava synpunkter, likartade med dem,

av som närmare utvecklats i motiveringen till förslag under § 19 i förordningen

om kommunalstyrelse på landet, varit avgörande.

5. Förordningen om kommunalstyrelse i Stockholm.

Se sid. 18 och 19.

Genom lagen den 14 februari 1920 om ändrad lydelse i vissa delar av förordningen om kommunalstyrelse i Stockholm har handhavandet av huvudstadens kommunalförvaltning blivit väsentligen omlagd och ledningen av densamma ordnats på ett sätt, som i högre grad än förut kommit huvudstaden, jämförd med andra städer, att i detta hänseende intaga en särställning. Denna består bland annat däri, att för längre tid valda och avlönade ledamöter av det nyinrättade stadskollegiet benämnda borgarråd fungera såsom ordförande i stadens viktigaste

- nämnder och föredraga ärendena i stadskollegiet, vilket å stadsfullmäktiges vägnar leder förvaltningen. Härigenom torde i stort sett för huvudstadens del hava tillgodosetts det behov av ersättning i form av arvode åt befattningshavare i förtroendeställning, föranlett förslag därom i fråga dylika befattningshavare

som om i andra kommuner.

Vad åter angår frågan om arvode åt revisorerna av stadens nämnders räkenska er och förvaltning lärer för det mest tidsödande arbetet härmed hava sörjts des genom revisionskontoret, vars tjänstemän med stadsrevisorn såsom chef i regel hava att granska räkenskaper rörande kommunalförvaltningen, och dels genom de tjänstemän sekreterare och kameralbiträde som de kommu-

- -, nala revisorerna äga antaga till sin hjälp.

I betraktande härav och då givetvis huvudstaden i mycket högre grad än det stora flertalet kommuner i riket är nödsakad och har tillfälle att jämväl i övrigt vid det kommunala arbetets utförande anlita biträde av tjänstemän, torde införande i förordningen för Stockholm av nya arvodesbestämmelser åtminstone för närvarande uteslutet.

få anses vara

Däremot frågan ersättning åt andra ledamöter i huvudstadens,

synes om nämnder, ehuru den redan i det år 1914 avgivna k. Rabeska förslaget blivit

s. behandlad och vunnit beaktande, icke hava Varit föremål för vidare uppmärksamhet under den utredning, närmast låg till grund för Kungl. Majzts proposi-

som tion till 1920 års riksdag med förslag till förberörda lag. Den har i propositionen endast i så måtto blivit berörd, att en erinran göres därom, att det Rabeska förslaget avsett att på gång lösa huvudstadens kommunala organisationspro-

en blem, att det vid propositionen fogade lagförslaget upptagit endast en del

men därav. I alla händelser står frågan även efter tillkomsten av 1920 års lag olöst.

Måhända borde jämväl beträffande detta förvaltningsspörsmål initiativ helst komma från huvudstadens egen kommunala styrelse, vilken har de största förutsättningarna att bedöma, i vad mån och på. vilket sätt spörsmålet bör besvaras, och icke sällan även iallmänna kommunala författningsfrågor hävdar,

som att anledning till särartade bestämmelser för Stockholm föreligger. Men då de

sakkunnigas uppdra i förevarande hänseende uttryckligen ivits omfatta samt-

an liga kommunalföror ningar, har spörsmålet icke i detta kunnat lämnas

samman ang

sido. De skäl, som anförts för den enligt de sakkunnigas förslag andra städer tillerkända befogenheten att bevilja dagtraktamente åt ledamöter kommunala

av nämnder och styrelser, hava onekligen sin fulla giltighet även Vidkommande Stockholm, vilket lärer bestyrkas även därav, att redan år 1914 enligt den förut

omförmälda Rabeska utredningen ifrågasattes ett dagarv0de fem kronor åt

av varje ledamot av stadens nämnder. Förslag, analogt med det i berörda avseende angående övriga primärkommuner framlagda, har alltså utarbetats och befunnits lämpligen kunna införas såsom § 38 i förordningen, sedan förutvarande §§ 37 och 38 sammanslagits till § 37.

Stadgande, motsvarande § 17 4 i förslaget till ändringar i förord-

mom. ningen om kommunalstyrelse för stad, är givetvis lika litet i landstingsför-

som ordningen behövligt i förordningen för Stockholm.

Ehuru enligt § 31 i förordningen stadsfullmäktiges beslut med vissa undan

tag skola för att erhålla gällande kraft stadfästas överståthållarämbetet, torde

av beviljande av ersättning enligt den ifrågasatta bestämmelsen icke komma att

nya bliva av sådan stadfästelse beroende, utan inrymmas under det inämnda lagrums

mom. 6 omförmälda undantaget för, bland annat, beviljande av skattebidrag till stadens allmänna eller särskilda behov

gagn

Även ändringen i denna förordning har ansetts böra träda i kraft den 1

september 1922.

Förordningen om kyrkostâimnna samt kyrkoråd och Skolråd i Stockholm.

Se sid, 20.

I § 35 av denna förordning har intagits en bestämmelse, varigenom i fråga

kyrkostämmas befogenhet att besluta om traktamente och resekostnadsersättom ning åt utsedda ledamöter av kyrkoråd och Skolråd eller annan av kyrkostämma tillsatt styrelse, nämnd eller beredning eller åt revisorer skall gälla vad rörande stadsfullmäktiges ratt att i motsvarande hänseende besluta ersättning åt inne-

om havare av kommunalt uppdrag är stadgat.

Aven beträffande denna för huvudstaden gällande förordning har med hänsyn till de tjänstemannakrafter, som stå till styrelsers och nämnders förfogande, och det relativt ringa arbete, som för den skull utöver det vid själva sammanträdena nödvändiga åvilar ledamöter, vilka mottagit särskilda uppdrag inom dessa styrelser och nämnder, icke ansetts påkallat att medgiva kyrkostamma rätt att besluta arvode för det med sådant uppdrag förenade arbetet. Frånsett bestämmelsen om arvoden åt den borgerliga kommunens borgarråd, skulle alltså alldeles likartade bestämmelser i sagda hänseende bliva gällande för den borgerliga och den kyrkliga kommunen i huvudstaden.

7. Ersättningsbestämmelser i andra författningar än de egentliga kom-

munalförordningarna.

Se sid. 21-24.

Om skäl icke tala för särskilda regler, torde det lämpligt och önskvara värt, att de bestämmelser angående ersättning åt innehavare kommunala förav troendeuppdrag, återfinnas i lag eller författning än de egentliga komsom annan munallagarna, bringas till överensstämmelse med sistnämnda lagars motsvarande

bestämmelser. De sakkunniga hava för den skull visserligen, såsom tidigare

nämnts, funnit nödigt att hänvisning F. K. L. § 19 F. L. § genom mom. 17 3 och F. L. § 38 3 till dylika förefintliga la bud erinra om deras mom. mom. giltighet framför de allmänna bestämmelserna i kommuna lagarna, men också

ansett sig böra undersöka, i vad mån de förra lämpligen kunna och böra göras

likformiga med de Därjämte har till prövning frågan, huruvida senare.

upptagits

någon de övriga författningar, enligt vilka kommun ar att utse person eller av för fullgörande uppdrag, är att betrakta förtroendeuppdrag, personer av som som icke utan vidare omfattas förberörda allmänna bestämmelser, böra kommen av pletteras med stadgande om ersättning i dylika fall.

I vad dessa särskilda författningar röra enbart rimärkommunerna har Bestämmelregeln, att dragets innehavare icke skall, oberoende av kommunens beslut, vara angående up ser berättigad till ersättning, kunnat upprätthållas och granskningen i övrigt givit primär/rom-

följande resultat. munerna.

Bestämmelsen i § 5 byggnadsstadgan för rikets städer om ersättning åt

av Bgâggøzads-

byggnadsnämndens ledamöter har ansetts så. till vida böra kvarstå oförändrad, sta gan för ersättningen fortfarande må kunna utgå såsom arvoden Visserligen är upp rikets ståatt der, § 5 draget att ledamot byggnadsnämnd närmast jämförligt med de kommuvara av mom. nala uppdrag, för vilkas utförande endast dragtraktamente och i vissa fall reseer- Se sid. 24. sättning i allmänhet skulle enligt den föreslagna nya lagstiftningen fåibeslutas.

Men andra sidan detsamma möjligen kräva en viss grad av s ecialkunanses skap. Och då därjämte svårigheter kunna uppstå, därest hittills för olika fall

ut ående, enligt byggnadsstadgans nuvarande ordalydelse tillåtliga ersättningsbeiioppmåste på grund ändrad lag utbytas mot begränsad formi av av en mera gottgörelse, samt gottgörelsens rubricerande såsom arvode på sätt av den statistiska redogörelsen framgår icke hittills givit anledning till missbruk,har ändring häri icke föreslagits. V i - . - Däremot möter icke hinder för genomförande givetvis önskvärdlikaven formighet mellan byggnadsstadgans ifrågavarande bestämmelse och de föreslagna

stadganden i kommunallagarna, föreskriva arvodets bestämmande för högst som ett år i sänder, de avgörande utgångspunkterna för arvodesbeloppets. storlek

17-201439

underställning av beslut arvode. I enlighet härmed torde byggnadsstadgan, om vilken tillkommit på administrativ väg, ändras genom kungörelse, vartill förslag uppgjorts.

Lagen Såsom i det föregående anmärkts, bör samma rätt till reseersättning, om som fattigäår- föreslagits för kommunalfullmäktige, tillerkännas även fattigvårdsfullmäktige. dfmqlá5 För att genomföra dylik överensstämmelse torde dock icke någon ändring lagen av 55514 243 fattigvården behövlig, emedan redan i 7 § lag förekomom vara nu av samma mande hänvisnin ar medföra, att bestämmelser om kommunalfullmäktige i tilllämpliga delar gä la även fattigvårdsfullmäktige. Den i 18 § av samma lag meddelade föreskrift kommuns rätt att beom sluta ersättning åt fattigvårdsstyrelsens ordförande har däremot omredigerats så, att den kommer att till innehållet helt sammanfalla med kommunallagarnas stadganden ersättning åt ordförande och ledamot i kommunalnämnd. Detta syfte om har tillgodosetts därigenom, att den förutvarande bestämmelsen ersatts med en hänvisning till berörda stadganden.

Lagen Lagen om allmän pensionsförsäkring meddelar beträffande ersättning åt

om allmän Pán- ordförande och ledamot 1 pensionsnämnd bestämmelser, vilka sakna full motsva- 3w9f°"3krighet i både kommunallagarna och andra författningar, avhandla dylika som ring, 23 och eisattnings.. . f 0rag0r. .36w I 23 § givna normer för beslut om annan ersättningn ata ledamöterna se 8,423 av nämnden än arvode åt ordföranden äro visserligen i så måtto likartade med vad de sakkunniga föreslagit till intagande i berörda lagar, att gottgörelse får utgå blott i form dagtraktamente och ersättning för resekostnaden. Men maximum av för dagtraktamente är fixerat till en direkt i lagen angiven siffra, fyra kronor, under det att föreslagna motsvarande bestämmelser beträffande kommunala uppdrag i allmänhet på. förut angivna skäl hänvisa till viss klass i resereglementet, vilket innebär, att åtminstone för närvarande detta maximum är högre än berörda specialbestämmelses, Enligt densamma kan å andra sidan traktamente utgå jämväl för resdag och resekostnadsersättningen i övrigt sättas något högre än enligt de ifrågasatta reglerna i kommunallagarna, varemot reseersättning enligt pensionsförsäkringslagen icke får uttagas annat än då skjuts, järnväg eller ångfartyg för resa till och från sammanträdesorten verkligen begagnats. Då de sakkunniga på förut framförda skäl icke anse denna senare begränsning från riniell synpunkt försvarad, och då icke heller i övrigt några vägande skä för bibehållandepensionsförsäkringslagen i av särartade ersättningsbestämmelser lära kunna åberopas, har det befunnits lämpligt att göra dem till innehållet lika med bestämmelserna i kommunallagarna. J ämväl bestämmelsen i 26 § om skäligt arvode åt pensionsnämndens ordförande avviker i någon mån såväl från nuvarande de sakkunniga försom av ordade stadganden arvode åt kommunalnämndens ordförande. Icke heller till om denna avvikelse hava ansetts föreligga några skäl. I enlighet härmed hava ersättningsbestämmelserna omarbetats och införts i 23 § genom hänvisning till kommunallagarna samt det förut i 26 § förekommande särskilda stadgandet om arvode åt ordföranden uteslntits. Då pensionsnämnd kan vara gemensam för två eller Hera kommuner, men kommunerna för sig äga besluta ersättning, kan det med den föreslagna var om

avfattningen likasom med den nuvarande inträffa, att ersättning kommer

- --

utgå till den sålunda för kommunerna ordföranden eller dennes att gemensamme

pleant från blott del pensionsdistriktet eller kan komma att från de su en av 011 kommunerna utgå med belopp, icke inbördes stå i proportion till kom-

a som

storlek, ekonomi och andel i den arbetsuppgiften. Men munernas gemensamma

dylik ojämn fördelning kostnaderna mellan kommunerna icke alläven om en av tid bliver möjlig att undvika, lärer den i regel förekommas eller avhjäl as genom

överenskommelse eller uppställande villkor vid fattande av eslut om

genom av

ersättning.

Som jämförelse med resereglementets bestämmelser framgår, över- TJyil98-

av en stiger taxeringsförordningens maximum för dagtraktamentsersättning det maximi- .f°"""d54

enligt de sakkunnigas förslag skulle gälla för dagtraktamente åtnüggâiláá,i belopp, som ledamöter kommunala styrelser och nämnder i allmänhet.

av AgeSM. 32

taxeringsnämndens arbete måste koncentreras under kortare tids- i

Då en period, varföre jämförelsevis lång arbetstid under och en av sammanträdes-

var dagarna påkallas, hava de sakkunniga icke ansett sig kunna förorda en ändring,

skulle nödvändiggöra sänkning i vissa fall bestämda dagtraktamenten åt som av nu nämndens ledamöter. Däremot har bestämmelsen resekostnadsersättnin i likhet

om g med motsvarande stadgande i pensionsförsäkringslagen underkastats jämkning.

Den i förordningen taxeringsmyndigheter och förfarandet vid allmän Förord-

om fastighetstaxering år 1922 meddelade föreskriften rätt för kommun att be- ningen om

valda ledamöter i sådana bered- fastighets sluta traktaments- och resekostnadsersättning åt

taxering nings- och taxeringsnämnder, i sagda förordning omförmälas, .är till sin av-

som fattning likformig med omförmälda bestämmelser ersättning åt leda-

ovan om möter taxeringsnämnd och pensionsnämnd med den skillnad dock, att maximum

av för traktamente upptagits till tio kronor. Då ifrågavarande taxeringsförordning

gäller endast för innevarande års fastighetstaxering, sakna de sakkunniga givetvis an-

ledning föreslå ändring i densammas ersättningsbestämmelse. Men av skäl,

att

andragits i fråga ersättning åt ledamöter av övriga nyss berörda nämnsom om der, torde Vid utfärdande blivande förordningar om fastighetstaxering böra

av tagas under övervägande, huruvida icke ersättningsbestämmelsen lämpligen kan

bringas till närmare överensstämmelse med den, må komma att ikommunal-

som lagarna införas.

I 9 § den k. hästutskrivningslagen meddelas beträffande kommuns Hästutslgq-iv.

av s. befogenhet att besluta dagtraktamente och reseersättning åt hästuttagnings- ningslqgen,

om nämndens valda ledamöter föreskrift innehåll som ovan omför-

av samma

ledamot ensionsnämnd. Av S9 31493mälda motsvarande bestämmelse om ersättning åt av

skäl, anförts i fråga den bestämmelsenâiarberörda lagrum

samma som om senare i hästutskrivningslagen omredigerats till full överensstämmelse med den allmänna

regeln i kommunallagarna.

Ersättningsbestämmelser, förekomma i andra författningar angående övriga för-

som primärkommunerna, hava ansetts icke påkalla någon omarbetning. Detta har fattning

givetvis varit fallet med sådana, enligt vilka kommun valda förtroendemän ffâaft

av för sitt arbete tillförsäkrats eller kunna tillerkännas gottgörelse av medel, som stâzâfelâe,

angående

primärkoøn-

munerna.

anskaffas i annan ordning än allmän utdebitering, ersättning för genom ex. besvär med virkestaxering för erläggande skogsacois lagen skogsaccis och av om om virkestaxering den 11 oktober 1912, 44 § och ersättning åt god för tillman syn av förmyndares förvaltning lagen den 18 april 1884, 15 §. Det torde ligga i sakens natur, att kommun i dylika fall icke är berättigad att därutöver besluta om ersättning att täckas allmän utdebitering. genom Från den särskilda omprövningen ersättningsstadgandenas lämplighet av hava dessutom undantagits författningar, vilka såsom kristidsförordningar eller av annan anledning äro av övergående natur, lagen vissa ändrade bestämex. om melser mot oskälig hyresstegring den 30 juni 1920, 5 m. m. Slutligen hava i oförändrad form bibehållits bestämmelserna rätt för om kommun att besluta arvode åt brandfogde lagen förekommande och släckom om ning av skogseld den 14 oktober 1914, 15 och 16 §§ och avlöning åt fjärom dmgsman lagen angående fjärdingsmannabestyrets utgörande den 29 september

1899, § Då ifrågavarande drag i större eller mindre grad närmast att up äro jämföra med tjänstebefattningar, arvodenas storlek begränsande regler ansetts ava överflödiga.

Föreslagen Vid undersökningen, huruvida i några särskilda fall, icke omfattas som av de föreslagna generella bestämmelserna, rätt för primärkommun att besluta

bcsiáñmfgêse om

ngøgfiltsåoápersättningbör ytterligare medgivas, har konsekvensen ansetts påfordra detta

beträffande kommunalombud vid mantalsskrivningsförrättning. Enligt § 7 1 munalombud mom. vid maatals-i förordningen angående mantalsskrivning den G augusti 1894 skola sådana ombud

åhtfntdgs utses till det antal, för vinnande tillförlitliga uppgifter vid förrättningen som av fømlitnlng erfordras ochav Konungens befallningshavande bestämmes. Med hänsyn till se WL 21 arbetets koncentrerande under en jämförelsevis kort tidsperiod med jämförelsevis

lång arbetstid under var och en av sammanträdesdagarna är uppdraget närmast

att jämföra med ledamotskap i taxeringsnämnd. De till införande i kommunal-

lagarna ifrågasätta bestämmelserna ersättning, vilka enbart leda-ønotskap om avse i styrelser, nämnder och berednin bliva dock, såsom förut erinrats, icke utan ar, vidare tillämpliga på dylikt ombuäsmannaskap.Ett tillägg till förordningen torde

för den skull behövligt, för att ersättningen lagligen skall kunna beslutas. Dä. vara arbetet, på sätt nyss nämnts, ärämförligt med det med ledamotskap i taxeringsnämnd

förbundna, kunde möjligen ifrågasättas, huruvida icke stadgandet ersättning borde om i bägge fallen vara enahanda. Men då den avvikande bestämmelsen beträffande

det senare uppdraget huvudsakligen motiverats det förhållandet, att minskav en ning av dagtraktamentets nuvarande maximum kunde medföra olägenheter, och då undantagen från de i kommunallagarna meddelade allmänna bestämmelserna böra bliva

så få som möjligt, torde det dock lämpligt, att kommunens befogenhet atti vara förevarande fall besluta dagtraktamente och reseersättning begränsas om samma sätt, som enligt berörda bestämmelser gäller beträffande ersättning åt edamöter-

av styrelser och nämnder. l enlighet härmed har föreslagits ett tillägg till § 7

mom. 1 i mantalsskrivningsförordningen, varigenom hänvisas till dessa bestäm-

melser.

Bestämmel- Vidkommande de författningar, vilka innehålla särskilda bestämmelser

S65 añyåendeom ersättning åt innehavare länskommunala uppdrag åt av - v. s. per- ./s°""' erhållit soner, som; sina uppdrag av landstinget med vilka likställas enanerna. -,

handa uppdrag, utdelade av stadsfullmäktige i städer, som icke deltaga i landsting, har, såsom tidigare anmärkts, anledning icke ansetts i allmänhet föreligga till vidtagande av ändring i det förhållande, att enligt dessa författningar rätt till ersättning regelmässigt tillförsäkrats uppdragets innehavare.

Icke heller i övrigt har jämkning i bestämmelsernas innehåll funnits påkallad i andra fall, än då riksdagen gjort uttalande i sådan riktning.

Sålunda bör av samma skäl, som framhållits i fråga om uppdrag inom primärkommunerna, ändring icke ifrågakomma i gällande grunder för utgående av ersätt ning åt ledamot av inskrivningsnämnd eller av inskrivningsrevision, som utses av landsting eller av stadsfullmäktige i stad, som icke delta i landsting, och åt

er den av landstinget utsedda ledamoten av landstingsområ skogsvårdsstyrelse.

es I förra fallet utgår nämligen ersättning av statsmedel och i det senare av skogskassan. Av statsverket torde gäldas även den ersättning, somi lag är tillerkänd ledamot av mönstringskommissionen och automobilkommissionen samt lokal värderingsnämnd enligt rekvisitionslagen.

Om den bestämmelse i förordningen fastighetstaxering år 1922, enligt

om vilken ersättning skall utgå åt de landstinget utsedda ledamöterna i taxerings-

av nämnderna enli t vissa i lagen angivna grunder med rätt dock för landstinget att höja dagtra tamentet utöver tio kronor intill högst femton kronor, gäller i viss mån vad förut sagts om samma förordnings bestämmelser om ersättning åt de av primärkommun valda ledamöterna beredningsnämnd och taxeringsnämnd.

Den tidigare lämnade redogörelsen för gjorda riksdagsuttalanden om önskade Lagarna

om ändringar på hithörande områden utvisar, att vederbörande utskott i princip fun- dövêtumun nit de krav berättigade, väckta motioner framställts kom lette-d°m”9°”

som genom om rande bestämmelser i lagarna angående dövstumundervisningen 1889 och 0l mar-

den 13 maj

kegångsprzoch om markegängsprisens bestämmande den 2 juni 1911. I bägge fallen hava de bestäm-

sens föreslagna ändringarna åsyftat, att jämte redan gällande rätt till reseersättning mande. dagtraktamente skulle tillförsäkras ledamot styrelse för dövstumskola och revi- Se sid. 21

av sor av sådan skolas räkenskaper samt markegångsdeputerade. och 22.

Att nämnda uppdragsinnehavare i lika hög grad ledamöter

som ex. av inskrivningsrevisionen kunna göra anspråk på ersättning jämväl i form dagtrakta-

av mente lärer icke kunna bestridas. I motsats till ersättningen åt de sistnämnda måste emellertid ersättningen för dessa uppdrags utförande utgå landstin ets

av medel. För erhållande i största möjliga omfattning enhetliga bestämma

av ser och så få undantag som möjligt från den allmänna regeln, att uppdragsinnehavare icke bör enligt lag berättigad till gottgörelse kommunens medel,

vara av skulle det under sådana omständigheter önskligt, att stadgandet såväl

vara om dagtraktamente som angående reseersättning i ifrågavarande två fall erhölle

nu formen en hänvisning till landstingsförordningens,föreskrifter ersättning åt

av om ledamöter av landstingets styrelser och nämnder. A andra sidan måste hänsyn

tagas därtill, att, såsom tidigare anmärkts, iandra författningar än landstingsförordningen givna och till bibehållande föreslagna bestämmelser ersättning för läns-

om kommunala drag med dem förena ovillkorlig rätt till ersättning. Aven i

up nu avhandlade två all äro de redan föreñntliga bestämmelserna därutinnan enahanda

av beskaffenhet. Vid sådant förhållande och då uppdragen angående dövstumundervisningen inom Hera landsting föranleda och uppehåll till och med utanför

resor länet samt uppdraget att markegångsdeputerad väsentligen är att betrakta

vara

såsom ett uppdrag, vilket icke ligger inom den egentliga landstingsförvaltningen, har det synts mindre lämpligt att borttaga den genom lagen redan tillför-

vara säkrade resekostnadsersättningen. Och då det icke heller torde vara tillrâdligt att låta sagda ersättning vara oberoende av landstingets beslut, medan dagtraktamentet göres beroende därav, hava de sakkunniga funnit sig nödsakade att låta de med bestämmelse dagtraktamente kompletterade stadgandena fortfarande

om erhålla formen vederbörande tillerkänd rätti

av en

I enlighet härmed har föreslagits ändrad lydelse av § 12 i lagen angående dövstumundervisningen och § 5 i förberörda lag angående markegzingsprisens

av bestämmande.

Även ändringarna omförmälda särskilda författningar hava före

i ovan slagits skola träda i kraft den 1 september 1922.

Författningsförslaigen och kommunernas ekonomi.

1918 års riksdag har i sin skrivelse i förevarande ämne framhållit, att

med den begärda utredningen borde förknippas en undersökning i fråga om de

kostnader rubbning i hittills på området gällande princi er skulle kunna

en tänkas medföra för rikets kommuner i stort sett, därest den suille genomföras.

Det må ifrån början understrykas, att vad, dylik undersök- värda

som genom en mning kan stå att vinna till den föreliggande frågans bedömande, måste bliva av "liiiliya fér-

jämförelsevis ringa värde på grund de för densamma givna förutsättningarna. 7.d3bl:fk'

av En dessa förutsättningar sammanhänger med det huvuddirektixr, som nyss- t,l1j%::,;,.t,i,,

av nämnda riksdag givit för den begärda lagstiftningen, och som i allmänhet clçlonoypziskav

följts de sakkunniga, nämligen att lagstiftningen icke skulle ålägga koinmu- l-onselgrcn-

skyldighet utbetala ersättningar till alla eller vissa sina förtroende- TW 1O nerna att av

utan endast giva dem ökade, ock begränsade ønöjligløctcø att så göra. män om Den omedelbara följden härav år uppenbarligen, att den ifrågasatta undersökningen

rimligtvis icke kan de ekonomiska konsekvenser, som torde komma att för-

avse anledas den förändrade lagstiftningen, utan endast de verkningar, som denna

av ytterst kan komma att medföra för kommunernas finanser, s. de verkningar, som

v. åstadkommes, därest de högsta lagstiftningen medgivna ersättningarna i varje

av särskilt fall kommunerna beslutas. Men därmed kan undersökningen heller

av ådagalägga annat än vad skulle inträffa, ifall helt och hållet bortelimi-

som man nerade faktor, enligt de sakkunnigas mening måste utöva ett synnerligen

en som modiiierande inflytande i förevarande avseende, nämligen kommunernas egen hänsyn

till sin ekonomi.

. sammanhang att dylik

För övrigt må i detta uppmärksammas, ens en

undersökning de högsta möjliga kostnaderna låter sig fullständigt göra med

av den lösning till utgångspunkt, enligt de sakkunnigas förslag bör givas åt

som ifrågavarande örsmål. För beloppen det ekonomisk synpunkt särskilt

s av ur anmärkningsvär slag ersättningar, skulle komma att utgå i form av

a av som arvoden, hava endast avsetts begränsningar relativ art, vilkas omfattning

av naturligen undandrar sig varje tillförlitlig förhandsberäkning.

Aven emellertid sannolikhetsuppskattningar beträffande arvodena

om rena kunna tillmätas någon betydelse samt i övrigt tillräckliga skäl föreligga

anses för undersökning, inriktad på de högsta möjliga kostnaderna, är dock att

en märka, att förutsättningarna för den begärda undersökningen även ur en annan

synpunkt måste göra densammas värde tvivelaktigt. Det ligger nämligen alltid

och speciellt i detta fall särskild svaghet däri, att beräkning av fâwntidøz

en en verkningar måste göras på grundvalen nuvarande förhållanden. Undersök-

ningen i fråga måste självfallet bygga på den hittills utbildade ordningen inom kommunerna med avseende å förekomsten förtroendeuppdrag och för-

av troendeinstitutionernas verksamhetsformer. Men det kan ingalunda ute-

anses slutet, att dessa förhållanden åtminstone i någon mån komma att omgestaltasjust genom de ersättningsbestämmelser, vilkas ekonomiska konsekvenser undersökningen

avser att ådagalägga. Det förefaller till och med sannolikt, att si skall bliva fallet. A ena sidan kunna de ökade möjligheterna för kommunerna att gottgöra sina uppdragsinnehavare tänkas på en del håll medföra en koncentrering det

av kommunala arbetet. Tack vare rätten att besluta arvoden kunna arbetsuppgifter, som nu fördelats på flera kommunmedlemmar kanske just hänsyn till att de

av måste utföras utan ersättning, lämpligen anförtros åt När kommuner

en person. med svagare ekonomi anse sig böra besluta dagtraktamenten och resekostnadsersättningar åt ledamöter av styrelser och nämnder, kunna de finna lämpligt att minska medlemsantalet eller inrikta sig på en koncentrering arbetet till ett

av fåtal sammanträden, i båda fallen för att nedbringa det slaget utgifter.

nya av A andra sidan kan naturligtvis den vidgade ersättningsrätten tänkas medföra,

att uppgifter, för vilka hittills kommunala tjänstemän behövt anlitas, överfiyttas på förtroendemän, eller att kommuner med sådan ekonomi, att ifrågakommande utbetalningar i form av dagtraktamenten eller resekostnadsersättningar spela någon nämnvärd roll för det allmänna, genom talrikare sammanträden med styrelser och nämnder tillmötesgå sådana krav på en bättre vård de

av gemensamma angelägenheterna, som redan förefinnas, måst avvisas hänsyn till

nu men som av de ökade kostnader de enskilda ledamöterna därigenom skulle åsamkas.

Av vad sålunda anförts torde framgå, att endast sällan slutsatser med någon större tillförlitlighet skulle kunna dragas av den ifrågasätta förhandsberäkningen beträffande de nya ersättnin sbestämmelsernas konsekvenser för kommunernas ekonomi. Vid sådant förhål ande kan lämpligheten att företaga ut-

en tömmande undersökning så mycket hellre sättas i fråga, densamma för att.

som vara i någon mån vägledande måste bliva synnerligen vidlyftig. Visserligen torde den förenämnda riksdagsskrivelsen hava förutsatt, att utrednin skulle

en kunna röra sig med genomsnittliga förhållanden och siffror. Men till öljd av dei detta betänkande tidigare flerstädes betonade stora olikheterna mellan kommu-

nerna kan en dylik utredning knappast göras utan redogörelse för förhållandena i snart sagt varje särskild kommun. Fullt så ingående behövde måhända icke utredningen bliva i vad den avsåge sådana för beräkningen kostnaderna

av erforderliga faktorer förekomsten av olika slags förtroendeuppdrag i allmänhet

som inom kommunerna, genomsnittliga antalet ledamöter i styrelser och nämnder samt ungefärliga antalet sammanträden eller förrättningar. Anmärkas bör dock, att

även i dessa hänseenden större olikformighet föreñnnes, än i allmänhet torde

antagas, sammanhängande med olikheter kommunerna emellan i fråga geografisk

om storlek, folkrikedom m. m. Då sistnämnda olikheter verkai skiftande riktningar, förminskas givetvis också möjligheterna på denna punkt att göra generaliseringar från enstaka fall. Däremot skulle undersökning från fall till fall behövas i

en vad angår resekostnadsersättningar, i vilken form gottgörelse får antagas med stöd av förslaget komma att i stor utsträckning utgå. För bedömandet kom

av munernas blivande utgifter i detta hänseende måste beräkningen, för att över huvud taget erhålla någon fast utgångspunkt, bygga på våglängderna mellan

nur-arande uppdragsinnehavares respektive hemvist och vederbörandes sammanträdes-

eller förrättningsställen, ehuru härigenom i betraktande skeende

av personombyten ytterligare ett till sitt värde tvivelaktigt moment införes i undersök-

ningen. Att härvidlag möjligheterna till allmängiltiga slutledningar utan ingående kännedom om de verkliga förhållandena äro mycket små torde framgå av blott och bart en hänvisning till de växlingar, som förefinnas inom landet i dess helhet. med avseende å kommunernas geografiska utsträckning samt bebyggelse- ooh kommunikationsförhallanden.

Slutligen må framhållas, att en undersökning; vilken endast gave ett slags medeltal för kommunernas utgifter, näppeligen skulle meddela vad som väl framför allt vore påkallat att erhålla, nämligen upplysningar om i Vilken mån de ifrågasatta ersättningarna skulle kunna komma att tynga budgeten i svagt rsitzccvrulø; Icoønmuncr. Aven av denna anledning vore det sålunda påkallat, att undersökningen toge hänsyn till varje kommun för sig.

Att igångsätta en dylik, mycket vidlyftig utredning, vars resultat såsom tidigare påvisats i allt fall skulle bliva synnerligen tvivelaktigt värde, har därföre

synts de sakkunniga tillrådligt. stället har det ansetts lämpligt att genom uppgifter i förevarande hänseende rörande ett mindretzil primärkommuner på landsbygden, utvalda så att olikartade kommuntyrpei bliva företrädda, giva någon föreställning de ekonomiska konsekvenser. vartill de föreslagna ersättnings-

om bestämmelserna skulle kunna leda.

I fråga särskild uppdragsinnehavare har det däremot synts

om en grupp av oeftergivligt att ingå på noggrannare förhandsberäkningar av de blivande kostnaderna för kommunerna, nämligen beträffande kommunalfullmäktige. Orsaken härtill är naturligtvis den, att kommunerna enligt det föreliggande förslaget under vissa förutsättningar skulle förpliktas till utgifter i form resekostnadsersätt-

av ningar till fullmäktigledamöter. Med den i detta hänseende gjorda grundligare undersökningen har avsetts att så vitt möjligt giva föreställning de blivande

om utgifternas storlek för samtliga kommuner, där reseersättningar till kommunalfullmäktige kunna tänkas komma att utgå.

Beträffande slutligen städerna och länskommunerna hava inga helst

som beräkningar de ekonomiska konsekvenserna ansetts ljehövliga. För de förra

av gäller dels att betydande de för landsbygdens primärkommunei-

en grupp av avsedda ersättningarna, nämligen resekostnadsersättningar, praktiskt taget icke kan förekomma, och dels att de ifrågavarande kostnaderna i regel icke kunna spela den roll i städernas budget i de mindre landskommunernas, beroende på även

som de minsta städernas större inkomstmöjligheter. Det är givetvis i ännu

senare högre grad gällande för länskommunernas vidkommande. Dessutom bör erinras därom, att landstingen, såsom i tidigare avdelning betänkandet närmare

en av påvisats, redan utan stöd lag i stor utsträckning utbetalat ersättningar

av av den art och efter de grunder, här är fråga.

varom

För belysande de yttersta ekonomiska konsekvenser i fråga årsut-

av om Bczrz/tnuzgcøø

v o . gifter,, vartill , de föreslagna ersättningsbestämmelserna kunna tänkas leda för primär- bgtrázfande kommunerna, skola dessa till en början tillämpas på större lappmarkskommun,nâgra lands-

en nämligen Stcøzsclc i Västerbottens län. Denna kommun har storlek i det

en av 7°l.';f"

närmaste 450,000 hektar samt ungefär 4,500 invånare. Ar 1920 utgjorde den m 01m up beskattningsbara inkomst, varå kommunalutskyldei utdebiterades, något över 1

18-201439

138 -

million kr. och utgick kommunalskatt med 70o kr. per 100 kr. inkomst. Samma år belöpte sig kommunens inkomster till 105,000 kr. och utgifterna till ungefär enahanda belop

Grottgörelsei form av traktaments- och reseersättning skulle för närvarande

i denna kommun enligt förslaget kunna tänkas utgå till ledamöter kommunal-

av nämnd, fattigvårdsstyrelse, pensionsnämnd, taxeringsnämnd, hästuttagningsnämnd, Skolråd, kyrkoråd och barnavårdsnämnd ävensom till mantalsskrivningsombud och revisorer. Med beräknande av hittills vanliga genomsnittliga antal sammanträdes- och förrättningsdagar skulle till nuvarande ledamöter av dessa nämnder, styrelser och råd ävensom till nuvarande ombud och revisorer kunna utgå för ett år sammanlagt högst 1,700 kr. i dagtraktamenten och 1,600 kr. i resekostnadsersättningar Till kommunalfullmäktige 6 sammanträden skulle utbetalas i resekostnadsersättningar ungefär 2,000 kr. l fråga om arvoden torde kunna räknas med sammanlagt 2,500 kr. årligen. Härigenom skulle totala beloppet ersättningar uppgå till 7,800 kr.

I kommunens budget skulle sistnämnda belopp motsvara 74% 1920

av års utgiftsbelopp. Vill man konstatera, vad den genom dc föreliggande lagförslagen vidgade rätten för kommunen att bevilja ersättningar åt sina förtroendemän högst skulle kunna betyda för kommunens ekonomi, böra emellertid fråndragas de ersättningsbelopp, som skulle kunnat utgå även med nu gällande lagstiftning på omrâdet. I så fall bortgå de dagtraktamenten, beräknats för

som ledamöterna i taxeringsnämnd, och till större delen de, beräknats för

- - som pensionsnämnds och hästutskrivningsnämnds ledamöter, ävensom samtliga

resekostnadsersättningar för nyssnämnda ledamöter och slutligen en del av den antagna arvodessumman. I allt kunna dessa avdrag sättas till 2,950 kr. Ovriga ersättningar skulle alltså sammanlagda belöpa sig till 4,850 kr. Den genom lagförslagen utsträckta rätten att besluta ersättningar skulle följaktligen medföra en ökning av kommunens utgifter med 4%; av dessas belopp för år 1920, samt kräva ett tillägg till den för samma år bestämda utdebiteringen av 48 öre per 100 kr. inkomst, vilket vore liktydigt med en höjning av skatteprocenten från 00 till 748.

Tilläggas bör, att, enligt vad de sakkunniga inhämtat, ersättningar redan förut i rätt avsevärd omfattning utbetalats i denna kommun även i fall, då sådana varit i lag medgivna. På grund härav har alltså en del av vad, som här beräknats såsom ökning kommunens utgifter, faktiskt medtagits redan vid

av fastställandet av skatteprocenten 7-00.

Adals-Lidøøzs kommun i Västernorrlands län torde lämpligen kunna väljas för belysande huru förhållandena skulle gestalta sig medelstor norrländsk

av i en kustlandskommun. Dess areal är i runt tal 53,000 hektar, och den räknar något

än 2,500 invånare. Kommunalskatt utdebiterades år 1920 på. en beskattmer ningsbar inkomst sammanlagt 670,000 kr. med 101o kr. per 100 kr. Kommu-

debiterade medel bestridda utgifter år uppgingo till 68,000 kr. nens av samma

Traktaments- och reseersättningar böra i detta fall räknas för ledamöter i kommunalnämnd, fattigvårdsstyrelse, pensionsnämnd, taxeringsnämnd, hästuttagningsnämnd, biblioteksstyrelse, skolråd och kyrkoråd samt till mantalsskrivningsombud och revisorer. Med nuvarande uppdragsinnehavare och med genomsnittligt antal sammanträdes- och förrättningsdagar i allmänhet betydligt flera än i Sten-

sele skulle ifrågavarande ersättningar kunna utgå med högst 2,700 kr. i dagtraktamenten och 2,000 kr. i reseersättningar. Av kommunalfullmäktige skulle för närvarande 7 st. komma i åtnjutande av resekostnadsersättning, vilken för 12 sammanträden räknat inalles skulle uppgå till ungefär 340 kr. Beloppet

av ifrågakommande arvoden torde kunna uppskattas till 2,000 kr.1 Sammanlagda kostnaden för kommunen i förevarande hänseende skulle alltså uppgå till 7,040 kr.

Sistnämnda kostnad skulle i kommunens budget motsvara ungefär 10 áav 1920 års utgiftsbelopp. Göres även för detta fall avräkning för den del av kostnaden, som redan med nuvarande ersättningsbestämmelser kunnat förekomma, återstår ett belopp av 4,500 kr. På grund av de enligt föreliggande lagförslag vidgade möjligheterna för kommunen att bevilja gottgörelse åt förtroendemännen skulle man alltså behöva räkna med en ökning av kommunens utgifter med 0-0

av dessas belopp för år 1920 eller med ett tillägg av 67 öre per 100 kr. inkomst till samma års utdebitering. Detta innebure en höjning av skatteprocenten från 10eo till 11-27.

Fol/;ábvza kommun i Kopparbergs län motsvarar till arealen fullt

- 21,000 hektar någorlunda genomsnittet för rikets samtliga landskommuner.

- Invånareantalet är ungefär 5,400. Den beskattningsbara inkomst, vara kommunalutskylder utdebiterades år 1920, utgjorde något mer än 2,600,000 kr., och skatteprocenten var Too.

I denna kommun skulle med tillämpning av de föreslagna bestämmelserna följande uppdragsinnehzivare kunna tillerkännas traktaments- och reseersättningar, nämligen ledamöter av kommunalnämnd, fattigvårdsstyrelse, pensionsnåmnd, taxeringsnämnd, nykterhetsnämnd, hästuttagningsnämnd, skolråd, kyrkoråd, barnavårdsnämnd och barnhemsstyrelse samt mantalsskrivningsombud och revisorer. Till dessa skulle, om den högsta medgivna ersättningsnormen följdes, dagtraktamenten utgå med sammanlagt 3.000 kr. och reseersättningar med inalles 2,850 kr. Till kommunalfullmäktige skulle för närvarande utgå resekostnadsersättningar för 10 sammanträden med 35 kr. I fråga arvoden torde för denna

om kommun behöva räknas med 3,000 kr. Sammanlagda skulle de ifrågakommande ersättningarna alltså uppgå till 8,885 kr.

På grund denna kommuns relativt betydande skatteobjekt komme sist-

av nämnda ersättningssumma icke att spela någon betydande roll för kommunens

mera ekonomi. Av sammanlagda utgifterna år 1920 skulle den utgöra något över 4 7;. Göres avdrag för redan i lag medgivna ersättningar, återstår såsom verkligt nytill-

nu kommande kostnader ett belop 5,450 kr., vilket motsvarade ökning

av en av kommunens utgifter år 1920 2-.: eller ett tillägg 21 öre 100 kr. in-

me av per komst till utdebiteringen år.

samma

IIusby-Lyhundwø kommun i Stockholms län torde kunna väljas att

representera genomsnittet av mellersta Sveriges mindre kommuner. Dess areal är 4,500 hektar och dess folkmängdstal 850. För 1920 års beskattning utgjorde skatteprocenten 14s1 och den heskattningsbara inkomsten 140,000 kr.

Enligt de föreliggande lagtörslagen skulle i denna kommun traktamentsoch reseersättningar kunna utgå till ledamöter kommunalnämnd, fattigvårds-

1 Skiljaktigheterna mellan de behandlade kommunerna med avseende arvodenas storlek hava huvudsakligen förestavats av hänsyn till deras olika folkrikcdom.

styrelse, pensionsnämnd, taxeringsnämnd, hästuttagningsnämnd, skolråd och kyrkoråd samt mantalsskrivningsombud och revisorer. För samtliga dessa förtroendemän skulle kostnaderna i dagtraktamenten uppgå till i runt tal 1,100 kr. Ingen uppdragsinnehavare bor däremot för närvarande så långt från de vanliga sammanträdes- och förrättningsställena, att gottgörelse för resekostnad skulle ifrågakom-

Det kan praktiskt taget till och med anses uteslutet, att utgifter för dylik ma. gottgörelse någonsin behöva drabba kommunen. Kommunalfullmäktige finnas icke, och även om så vore, förefunnes ingen som helst anledning att antaga, att någon av dem skulle komma i åtnjutande av resekostnadsersättning enligt de föreslagna bestämmelserna. Ersättningar i form av arvoden torde icke behöva beräknas till högre belopp än sammanlagt 1,000 kr. Inalles skulle alltså kom-

kostnader för gottgörelse till förtrcendemännen kunna uppskattas till munens högst 2,100 kr.

sistnämnda belo motsvarar ungefär 8 av kommunens utgifter under senaste räkenskapsår. Ifååndragasde i belopp medräknade ersättnin

samma som redan med nu gällande lagstiftning skulle kunna utgå, återstår 1,325 kr., motsvarande något mer än 5 % av utgifterna. För täckande av de utgifter för kommunen, sålunda enligt denna uppskattning högst kunde tänkas ifråga-

som komma såsom följd av den vidgade ersättningsrätten, skulle krävas utdebi-

en en tering, beräknad efter 1920 års beskattningsbara inkomst, av 95 öre.

Lindberg i Hallands län är en kommun av för södra Sverige genomsnittlig typ. Den är till arealen 4,500 hektar och räknar 1,800 invånare. I densamma utdebiterades 1920 års kommunalutskylder efter 8°37 kr. per 100 kr. av en beskattningsbar inkomst, uppgående till något över 400,000 kr.

Traktaments- och reseersättningar skulle i denna kommun kunna beslutas för ledamöter av kommunalnämnd, fattigvårdsstyrelse, pensionsnämnd, taxeringsnämnd, hästuttagningsnämnd, biblioteksst kyrkoråd, Skolråd och barnavårdsnämnd samt mantalsskrivningsombud och revisorer. Till dessa uppdragsinnehavare skulle utgå sammanlagt 1,500 kr. i dagtraktamenten och 77.5 kr. i reseersättningar. En kommunalfullmäktigledamot skulle komma i åtnjutande av en mindre gottgörelse för sina resekostnader, uppgående för 6 sammanträden till 20 kr. Lägges härtill ett belopp av 1,600 kr., vartill ifrågakommande ersättningar i form av arvode sammanlagt torde kunna uppskattas, erhålles, att denna kommuns utgifter för berörda ändamål skulle belöpa sig till en summa av 3,895 kr.

Sistnämnda summa motsvarar cirka 8 av totala utgifterna under år 1920. Medtages däremot endast sådana ersättningar, som kommunen enligt de föreslagna bestämmelserna kan tänkas åtaga sig utöver vad nu gällande lagstiftnin möjliggör för densamma att besluta, beräkningen ett belopp 2,225 eller

ger av r. ungefär 5 % av nyssnämnda totala utgifter. För utbetalande av detta ersättningsbelopp krävdes en utdebitering, motsvarande 5.5 öre per 100 kr. av den beskattningsbara inkomst, varå 1920 års kommunalutskylder beräknats.

Markaryds socken i Kronobergs län är en bland de större kommunerna i södra Sverige. Dess areal uppgår till något än 18,000 hektar och dess folk-

mer mängdstal till ungefär 3,600. Den beskattningsbara inkomst, varå kommunalutskylder utdebiterades år 1920, utgjorde i det närmaste 1,900,000 kr., och skatteprocenten var 740. Kommunens utgifter för samma år belöpte sig till i runt tal 150,000 kr.

Gottgörelse i form traktaments- och

av reseersättning bör idenna kommun enligt förslaget beräknas för ledamöter kommunalnämnd, fatti

av pensionsnämnd, taxeringsnämnd, hälsovårdsnämnd, hästuttagningsnämnd, skolråd, kyrkoråd och barnavårdsnämnd samt för mantalskrivningsombud och revisorer. Till dessa skulle, den högsta föreslagna ersättningsnormen tillämpades, utgå

om dagtraktamenten till ett sammanlagt belopp av 4,500 kr. och reseersättningar med inalles 2,800 kr. Dessa belopps anmärkningsvärda storlek vid jämförelse med förut behandlade kommuner är huvudsakligen beroende därpå, att såväl de olika institutionernas ledamotstal som antal sammanträden äro ovanligt höga i denna kommun. Bland kommunalfulderaaårligamäktige finns för ingen,

närvarande

skulle komma i åtnjutande gottgörelse enligt de för dessa uppdragsinnesom av havare föreslagna grunderna. Ifrågakommande ersättningar iform arvoden

av torde kunna uppskattas till sammanlagt 2,200 kr.

Samtliga ersättningar skulle enligt dessa beräkningar uppgå till ett belopp

9,500 kr. motsvarande 63 % av kommunens utgifter år 1920. Efter avdrag - -, av den del av detta belopp, avser ersättningar, medgivna enligt gällande

som nu lagstiftning, återstår ungefär 6,800 kr., representerande den utgiftsökning för

kommunen, som de föreslagna bestämmelserna kunna tänkas förorsaka. Av 1920 års utgifter utgör sistnämnda belopp 4:5 Sättes detsamma i relation till den beskattningsbara inkomst, varå kommunalutskylder utdebiterades år 1920, framgår, att för täckandet av den ifrågavarande utgiftsökningen debitering 37

en av öre per 100 kr. inkomst skulle behövlig.

vara

Enligt det föreliggande förslaget skulle sådana kommuner, där kommunal-

Särskilda fullmäktige finnas, vara skyldiga att till varje fullmäktig med längre väg än nymil btâfäkninyar

en till sammanträdeslokalen utbetala viss ersättning för resekostnaden, nämligen för

Pzantde

den del av våglängden som fölle utom milsgränsen från sammanträdeslokalen

°,i,f,§,;,§,;

räknat. För bland annat uppskattandet kommunernas kostnader på grund

av av till kommudenna obligatoriska ersättnin sskyldighet, hava, såsom tidigare nämnts, upplys- my 74ningar angáende nuvarande fu lmäktiges våglängder till sammanträdeslokalen be- m nye gärts från samtliga de kommuner, för vilka det ansetts antagligt, att över huvud

taget större dylika våglängder än en nymil kunde föreñnnas. Härvid hava

endast fullmäktigkommuner med större areal än 5,000 hektar ansetts böra ifrågakomma. AV sålunda tillskrivna kommuner, till antalet något över 750, hava

omkring 600 stycken lämnat de äskade upplysningarna. Ehuru alltså uppgifter icke föreligga för en mindre del de avsedda kommunerna, torde ingen nämnvärd

av fara vara för handen, att den på de erhållna upplysningarna grundade undersökningen i stort sett kan vara missvisande.

Av de inkomna uppgifterna framgår, att antalet sådana kommuner,

som för närvarande skulle åsamkas kostnader i form reseersättning till kommunal-

av fullmäktige, därest den föreslagna ersättningsbestämmelsen gällande, i runt

vore tal, kan sättas till 425 st., v. s. ungefär 18 % hela antalet landskommuner.

av Storleken de kostnader, under förutsättning skulle drabba de olika

av som samma kommunerna, kan visserligen icke uppgivas beträffande samtliga dessa, då såsom nämnt icke alla förfrågningar besvarats. Behövliga slutsatser i detta hänseende

torde dock kunna dragas av en översikt rörande de 339 kommuner, här-

som

vidlag meddelat upplysningar. För dessas vidkommande skulle med hänsyn till nuvarande fullmaktigledamöters boningsort kostnaderna per sammanträde utgöra

i209 kommuner högst 25,00 kr.

. . . .

i 5.9		. .	25,01	-	50,00
i 24			50,01	-	75,00
i 21		. .	75,01 150,00	--	t
i 9		. .	150,01 300,00	-
i 14		- ..	300,01 500,00	-
i 3	2	mer än		. . .	500,00
De på grundvalen	de inkomna uppgifterna beräknade kostnaderna för av
ifrågavarande slag	ersättningar hava även satts i relation till den beskatt-

av ningsbara inkomsten den inkomst, vara kommunalutskylder utdebiterats år 1920

inom varje kommun. Därvid har framgått, att kostnaderna per sammanträde i

samtliga kommuner utom 33 skulle kräva utdebitering per 100 kr. inkomst av

en mindre 1 Beträffande de kommuner åter, där relativt större utdebite-

än öre. en ring skulle bliva behövlig för ifrågavarande ändamål, lämnas upplysning i tabel-

len å följande sida, vari till jämförelse meddelas uppgift även om kommunernas

inkomster och utgifter år 1917. I den mån slutsatser därom kunna dragas av

förhållandena i de kommuner, besvarat de gjorda förfrågningarna, torde vara

som att antaga, att i ytterligare a åtta utöver de i denna tabell upptagna kommuner

sex varje sammanträde med kommunalfullmäktige skulle komma att förorsaka utgifter,

kunde täckas endast med större utdebitering än 1 öre per 100 kr. inkomst. som en Alldeles uteslutet icke att detsamma kunde bliva fallet i ytterligare

synes vara, ett tiotal kommuner.

Ersättningar till

i kommunalfull-

1 Beskatt- Q mäktige per Kommu Kommu- .Kommu- ningsbar 1 sammanträde ,I ka nens nens N inkomst.j niin 1 , " Kommuner län inkomster utgifter Tvarâ kom.- klfxér Därav

1917, 1917, 1 utskylder 1001kr töranledd

1 i kronor i kronor utdebit. Belopp utdcbitem. k 1920, i kr. i kr, ring, kr. å 1 per 100kr.

ink.

Tärna Västerbottens 1 1 24,643 136.151 907 284 021 Sorsele . . . . . . . v 516,282 737,075 80.3 723 010 , . . , Korpilombolo Norrbottens 411,301 163,490 20.31 113 00159 Malå Västerbottens . . 46,975 540,380 800 233 001:; . . . . , Venjaixi Kopparbergs 47,184 111821309 600 003.

: Tännäs Jämtlands 28.871 255,876 1243 86 00:34

Stensele Västerbottens 47,934 1,000,828 700 0033:3

Pajala Norrbottens 86,014 , 80,016. 597,161 1557 163 002. . . . FJillingc Jämtlands 47,562 63,492 582,203 10:30 157 i, 0027 Kall . 34,627 43,519 756,677 600 199 1 0026 Sävar , . Västerbottens 64,505 1 66,542 1 574,980 103. 145 002.3

Dorotea r 1 86,618 82,100 1,443,710 950 340 , 0024 Burträsk 138.943 167,387 1,686,253 950 u , 365 0022 Tärendö Norrbottens 27,403 28,777 125,878 , 2370 26 i 0020 Jokkmokk , , F 233,758 i 334,411 4,283,029 1370 842 0020

Lövånger Västerbottens 71,821 1 62,749 753,340 1401 142 , 0010

Råneå Norrbottens 156,316 160,010 1,901,132 3 141O 344 0018 Kila Värmlands . . . . . 31,190 47,806 272,780 15x30 48 0018 Övertorneå Norrbottens . . . . . , 91,803 82,429 707,063 1311 118 0017 Norsjö Västerbottens . . . . j 90,334 105,321 2,083,340 550 346 1 001

Trysernm Kalmar 1 33,795 j 34,356 j 319,550 1170 52 0010 . . . . . . franstrzintl Kopparbergs f 183,105 96,282 912,382 200 138 5 0015 . . . , g Ålonäs Jämtlands 32,647 31,904 585,853 670 87 001.3 Vilhelmina Västerbottens. . . . . , 138,707 189,464 2,954,1861 1300 427 0014 . . i Hällesjö Jämtlands 71,597 62,875 1,155,111 691 157 l 0014 . . , g Gräsmark Värmlands 63,579 69,154 543,709 700 71 0013 . . . 1 Lângered Älvsborgs. 23,469 25,957 161,688 l 1435 20 0012 Asele Västerbottens, . . . . . i 134,993 126,186 2,569,786 600 300 0012 Degerfors . . . , , j . 143,653 187,030 3,506,819; 797 402 0011 Bjurholm . . . , . i 71,459 72,030" 977,374 770 111 " 0011 . . 1 f Byske : 229,619 217,357 3,477,428 900 1 392 w 0011 1 Navcrstad Göteborgs och Bohus. . . . . . . . 47,294 48,944 341,404 1531 37 0011 Hede Jämtlands . . . . , , 33,623 37,571 r 499,226 1 904 1 53 0011

. . . :

C. Särskilda

yttranden.

19-201439

Av herr Rooth:

Till den lösning föreliggande spörsmål, sakkunnigmajoriteten ansett av som sig böra föreslå, har jag icke kunnat ansluta mig. Huvudskälet härtill ligger

lagstiftning i enlighet med majoritetens förslag skulle öppna möjligdäri, att en för innehavare förtroendeuppdrag inom primärkommunerna att erhålla heter av i större omfattning, än mig sig behövligt eller med ersättning som synes vare hänsyn till kommunernas ekonomi tillrådligt. Jag sålunda i motsats till majoriteten, att verkligt behov icke föreanser i kommunallagarna införa några generella föreskrifter rätt för priligger att om märkommunerna att tillerkänna ledamöter nämnder, styrelser och beredningar av dagtraktamenten för deltagande i sammanträden eller förrättningar. Dessa upp-

dragsinnehavares åligganden, vilkai regel ställa anspråk på vederbörande endast

få tillfällen årligen och för varje gång sällan än för en kortare vid några mer enligt min mening i allmänhet alltjämt liksom hittills kunna fullgöras stund, böra någon pekuniäi ersättning för därav förorsakad ringa tidspillan eller arbete. utan Skall huvud taget kunna fasthålla vid att såsom hittills den enskilde man över förtroendemannens intresse för det allmännas angelägenheter skall utgöra den för-

borgen dessa angelägenheter bliva på ett tillfredsställande sätt vårdade, nämsta för att bör väl också kunna vänta sig, att detta intresse skall tillräckligt för att man vara dylika obetydliga uppoffringar tid och arbete. För de undantagsfall uppväga av däremot, då ledamotskap i nämnder verkligen kunna vara av så krävande art anses eller eljest särskilda anledningar kunna påkalla, att möjlighet till gottgörelse i

form dagtraktamente bör föreñnnas, mig fullt tillfredsställande av synes vara sörjt de lagbud i detta hänseende, redan meddelats i vissa särskilda genom som författningar. Något annorlunda ställer sig saken däremot i fråga ersättning för de om resekostnader, kunna drabba omnämnda förtroendemän vid fullgörandet som nu deras uppdrag. Redan konsekvensen därav, att nuvarande lagstiftning medav givit, att dylik ersättning må utbetalas till ledamöter vissa nämnder, kan anses av fordra att ät bestämmelserna härom gives allmännare räckvidd, då utgifter en för till och från varje sammanträde eller förrättning drabba i övrigt likställda resa uppdragsinnehavare i grad, oavsett själva sammanträdet eller förrättsamma om ningen för ledamöterna krävande i nämnd än i Därtill är mera en en annan. kommer, att härvidlag, åtminstone när fråga blir längre resor, verkliga kostom nader för förtroendemannen kunna förorsakas, vilket i regel icke behöver bliva en

följd uppehållet vid sammanträdena eller förrättningarna. Av dessa skäl har av jag intet att invända mot att åt kommunerna medgives rätten att tillerkänna

avlägset boende ledamöter styrelser, nämnder eller beredningar begränsade av resekostnadsersättningar. Men då jag att inställelse vid ett sammanträde anser, eller förrättning knappast behöver föranleda några egentliga resekostnader, en därest avståndet till sammanträdes- eller förrättningsstället uppgår till en nymil,

finner jag till skillnad från sakkunnigmajoriteten tillräckligt, möjligheten till om dylik ersättning inskränkes att gälla sådana ledamöter, för vilka nämnda avstånd

överstiger nymil. En följd härav torde bliva, att man utan några olägenheter en kan begränsa lagstiftningen i detta hänseende att gälla endast landskommunerna,

då ett medgivande ifrågavarande innebörd komme att bliva utan så gott som av

varje praktisk betydelse för städerna. Vad åter beträffar storleken berörda

av resekostnadsersättning, har jag intet direkt att invända mot de majoriteten

av föreslagna maximigränserna i och för sig, ehuru det enligt min mening kan ifråga-

sättas, om icke dessa för likformighetens skull hellre böra bestämmas

genom en hänvisning till viss klass i resereglementet.

I betraktande av att de ledamöter kommunala nämnder, styrelser eller

av beredningar, som utsetts till ordförande, sekreterare eller kassaförvaltare eller

tillagts härmed jämförlig särskild befattning inom nämnderna, styrelserna

annan eller beredningarna, ofta åläggas arbetsuppgifter vida krävande

av mera natur än ledamöterna i allmänhet, mig majoritetens uppfattning, att särställning

synes en bör beredas förstnämnda ledamöter med avseende å gottgörelsen, fullt berättigad.

Mot innebörden av majoritetens förslag i denna del F. K. L. § 19 2 och F.

mom. K. S. § 17 inom. 2 enligt vilket ifrågavarande iippdragsinnehavare skulle kunna

erhålla arvode har jag heller något att anmärka. Att därunder inbegripits

även kommunernas revisorer, mig likaledes berättigat; därmed jag

synes men anser ock, att särskilt lagstadgande att ersättning till revisorerna må kunna beslutas

om i form av dagtraktamente, är obehövligt.

Vad slutligen angår frågan gottgörelse till ledamöter primärkom-

om av munernas representantförsamlingar, delar jag sa till vida majoritetens mening,

som jag anser, att resekostnadsersättning till sådana kommunalfullmäktige,

som hava längre väg att tillryggalägga till sin sammanträdeslokal nymil. bör

än en kunna förekomma. Däremot mig icke tillräckliga skäl hava anförts för

synas behovet av den avvikelse, som i detta fall enligt majoritetens förslag skulle

göras från den eljest tillämpade och efter min uppfattning synnerligen välmotiverade

regeln. att kommunerna icke bör åläggas s/.jz//dig/zef att utbetala ersättningar till

sina fortroendemän utan blott medgivas ráYtig/øcf att så göra, de själva

när anse sådant påkallat och lämpligt. Ett dylikt obligatoriskt åläggande finner jag dess-

utom synnerligen betän då företagna undersökningar otvetydigt ådagalagt,

att därav ansenliga kostnader skulle förorsakas för åtskilliga kommuner.

Då avseende fästs vid sist beaktade synpunkt hänsyn till kommunernas

ekonomi har jag över huvud taget styrkts i min uppfattning, att sakkunnig-

-, majoriteten gått för långt i sitt föreliggande förslag. Låt att detta i vad

vara det angår andra uppdragsinnehavare än kommunalfullmäktige, endast avsett att

utstaka de maximigränser, inom vilka kommunerna skulle äga besluta gottgörelse,

och att möjlighet sålunda skulle lämnas dessa att själva sig efter sina

anpassa ekonomiska resurser, så mig likväl klart, att viktig uppgift för lagstift-

synes en ning även i denna form bör just att i största möjliga mån begränsa kom-

vara munernas utgifter för ifrågavarande ändamål. Att så, bör har ock särskilt

vara under frågans föregående behandling iriksdagen starkt betonats. Med den frihet,

som de av majoriteten föreslagna lagbestämmelserna skulle komma att bereda

kommunerna, kan emellertid enligt min mening icke sägas uteslutet, att i

vara svagare situerade kommuner ersättningar åt förtroendemännen kunna beslutas i

den omfattning, att därigenom förorsakade kostnader bliva över hövan betungande.

Till undvikande dylika konsekvenser har det synts mig ligga särskild vikt

av uppa att medgiva ersättningar i större utsträckning, än oundgängligen

som är av behovet påkallat.

Stockholm den 18 januari 1922.

Axel Rooth.

Av herr Lidström: - Majoriteten bland de sakkunnige har föreslagit, att i § 34 F. K. L. införes

bestämmelse obligatorisk rätt i vissa fall för kommunalfullmäktige att en om komma i åtnjutande reseersättning. Beträffande detta förslag avviker min av fattning från sakkunnigemajoritetens så till vida, att jag att det böni u anser, det med vad föreslagits i fråga olika former ersättning till andra som om av förtroendemän i primärkommunerna, beroende på vederbörande kommuns vara beslut, huruvida sådan ersättning skall utgå..

Stockholm den 18 januari 1922. P. Lidström.

Av herr Persson:

Då det har gällt att fullgöra det åt de sakkunnige lämnade uppdraget,

nämligen att i enlighet med riksdagens begäran verkställa utredning, huruvida

och i vad mån, med bibehållande såsom regel gällande rättsgrundsats,

.av att kommunala förtroendeuppdrag skola oavlönade, kommun måtte berättigas

vara att till innehavare dylika uppdrag under de begränsningar och villkor,

av som kunde beñnnas erforderliga, besluta ersättning samt framlägga de

- - - förslag till ändringar i gällande kommunalförfattningar, vartill utredningen kunde

föranleda, så är det självfallet, dels att tveksamhet kan råda hos den enskilde

sakkunnige om vilken begränsning i eller andra fallet är den lämpligaste,

som ena och dels att vid avvägande härav, eller med andra 0rd, vid försöken att förena

två motsatta principer, de sakkunniga sins emellan kunna komma till olika

resultat.

I vissa avseenden är jag icke fullt tillfreds med de lagförslag, utar-

som betats av de sakkunnige. Jag håller nämligen före, att däri tillgodosett

man ersättningsmöjligheterna i så vid omfattning, att på ett betänkligt

man sätt avlägsnat sig från principen, att kommunala förtroendeuppdrag skola oavlönade.

vara

Mig sålunda, att, då i den föreslagna lydelsen § 19

synes man av mom. 2 F. K. L. samt § 17 2 F. K. möjlighet till reseersättning och dag-

mom. ger traktamente ävensom därutöver arvode åt de förtroendemän, kunna tänkas

som tillsätta någon avsevärdare tid för uppdragens fullgörande, så borde för de

man förtroendemän, omförmälas i paragrafers 1 första stycket, näm-

som samma mom. ligen sådana ledamöter nämnder och styrelser, vilka icke tillika ha uppdrag

av att vara ordförande, sekreterare, räkenskapsförare, kassaförvaltare etc. icke med-

gett dagtraktamente utan nöjt sig med reseersättning. Visserligen hyser jag den

förhoppningen, att kommunernas beslutande i de allra flesta fall skola gå

organ varsamt fram och icke besluta traktamentsersättningar i onödan, undantag

men äro icke otänkbara, då kommunal majoritet, i fråga dylika ersättningar,

en om går till yttersta gränsen vad lag medgiver.

Vad jag dessutom bestämt måste mig emot är de sakkunniges

reservera förslag om lagstadgad obligatorisk reseersättning åt avlägset boende kommunal-

fullmäktigledamöter och torde min avvikande mening härutinnan måhända kräva

något utförligare motivering.

1918 års konstitutionsutskotts utlåtande över väckta motioner angående

rättighet för kommunerna att besluta ersättning åt innehavare kommunala för-

av troendeuppdrag godkändes av riksdagens båda kamrar och resulterade i den riks-

dagsskrivelse 61, sedermera föranledde statsrådet och chefen för civilde-

nr som partementet att åt de tillkallade kommunalförfattningssakkunnige uppdraga den

begärda utredningen samt utarbetande de författningsförslag, vartill utred-

av ningen kunde föranleda. I det ifrågavarande utlåtandet hänvisade utskottet till

och åberopade den 1915 års konstitutionsutskott i dess utlåtande 9

av nr över liknande motioner förebragta motiveringen, vari det bl. heter: Emellertid

a. synes det utskottet alltid böra fasthållas, att innehavarna de representativa

kommunala uppdragen, stadsfullmäktig- och kommunalfullmäktigskap, icke må berättigas till ersättning för sitt medlemskap i nämnda korporationer av vare sig det eller det andra slaget annat än möjligen till gottgörelse för resekostnaena der. Vidare är det för utskottet liksom för 1912 och 1913 årens konstitutionsutskott självklart, att det icke må tillkomma den enskilde förtroendemannen någon rätt att kräva ersättning utöver vad kommunen kan finna gott att för varje fall

besluta Här äro sålunda två grundsatser, enighet då rådde och riksvarom som dagen icke heller sedan på något sätt frånträtt, bestämt fastslagna, nämligen dels att ersättning till kommunala förtroendemän icke skall kunna komma i fråga såvederbörande tillkommande rättighet utan alltid göras beroende av hurusom en vida kommunen beslutar ersättning, och dels att de representativa uppdragen fullmäktigskapen stå i en klass för sig, mer oförenliga med varje form av er- sättning än andra kommunala förtroendeuppdrag. De sakkunniges förslag står uppenbart i direkt motsats till den ena strider också, fast å indirekt sätt, mot den andra dessa grundsatser. men ett mera av Då det sålunda i föres lydelsen av § 34 F. K. L. stadgas, att kommunalfullagna mäktig, är boende på visst längre avstånd från sammanträdesorten, är berättigad som att för sin inställelse vid fullmäktiges sammanträde åtnjuta gottgörelse av kommedel efter vissa angivna grunder, så strider denna bestämmelse klart och munens tydligt direkt mot grundsatsen, att ersättningar till kommunala förtroendemän skola beroende vederbörande kommuns beslut.. Men även den andra prinvara av cipen trades för nära. Den av riksdagen betonade karakteristiska särställning fullmäktige intaga bland förtroendemännen har visserligen fått uttryck i de som sakkunniges förslag, men, så vitt jag förstår, i rakt motsatt riktning mot vad riksdagen avsett. Konstitutionsutskottsutlåtandena och riksdagsskrivelsen i denna del läser jag ungefär så, att fullmäktiguppdragen äro av den art, att innehavarna av dessa uppdrag så att säga sist av alla skulle komma i fråga till erhållande av någon ersättning. Enligt sakkunnigeförslaget är det i stället kommunalfullmäktige ensamt, få lagstadgad obligatorisk reseersättning, under som det att huruvida andra kommunala förtroendemän skola erhålla reseersättningar eller dagtraktamente står i vida fältet eller i varje fall är beroende av kommunens beslut. Det kan invändas, att i kommuner med sådana geografiska förhållanden, att bestämmelserna reseersättning till ledamöter av kommunalfullmäktige om komma i tillämpning, där beslutar säkert också kommunen ersättningar i olika former till innehavare av andra uppdrag, så att fullmäktiges privilegierade ställning i ersättningshänseende skenbar än verklig. Invändningen kan vore mera förefalla plausibel vid första påseende men står sig knappast vid närmare granskning. Det är nämligen icke enbart på det beslutande kommunala organets goda vilja det beror, huruvida innehavare vissa kommunala förtroendeuppdrag av skola erhålla ersättning eller ty kommunen måste också, icke allenast av naturlig omtanke för sin ekonomi, utan även på grund den föreslagna lydelsen av av F. K. L. § 19 4 ta hänsyn till kommunens ekonomiska bärkraft. Det skulle mom. sålunda kunna tänkas kommuner, där vissa kommunalfullmäktigledamöter voro nära nog de enda förtroendemännen som uppburo ersättning i någon form. Och att ett sådant förhållande strider mot de riktlinjer, som riksdagen anvisat för lagstiftning på området, liksom att det också måste ogillas det allmänna föreav

ställningssättet, torde svårli en kunna bestridas. Vid de sakkunniges behandling av denna fråga har jag där ör yrkat att reseersättning till kommunalfullmäktige skall i likhet med vad som gäller för andra förtroendemän, inom lagfästa gränser vara beroende av kommunens beslut.

Att det ur principiell synpunkt kan göras anmärkningar mot att kommunalfullmäktige skulle nödgas besluta i för dem så grannlaga fraga, har jag

en icke förbisett. Men betydelsen denna olägenhet får icke överdrivas. Faster

av man sig enbart vid den principiella sidan saken, finnes för resten ett enkelt

av sätt att komma förbi svårigheterna, nämligen att låta kommunalstämman

enom besluta i fråga om reseersättningar åt fullmä tige. Av lätt insedda praktiska realskäl vill jag emellertid förorda dylik lösning, utan föredrar att låta

en fullmäktige be andla även sådant ärende, här är fråga. Det händer natur-

varom ligtvis allt emellanåt att kommunalfullmäktige måste fatta beslut i frågor, i

som ekonomiskt eller annat avseende i någon mån hava bet delse för eller Hera

en av dess medlemmar. En fråga eller mindre dyli t slag kan väl inte ela

mer av s någon större roll. Den som kan Vänta nytta eller skada beslutet deltager icke

av i avgörandet, och därmed synes mig allan rättfärdighet uppfylld.

vara

En bestämmelse slutligen i de sakkunniges förslag, enligt mitt för-

som menande saknar reellt värde, men däremot pålägger särskilt länsstyrelserna

men också de kommunala ordförandena ökat arbete, är att vissa beslut ersättning

om skola underställas vederbörande länsst relses prövning och godkännande. De invändningar, som kunna .göras mot ifrågavarande underställelseprocedur, äro intagna i sakkunniges betänkande å sid. 104 och äro, så vitt jag kan bedöma,

synnerligen vägande. Motiven för underställelseförfarandet, återfinnas å

som nyssnämnda och därnäst följande sida i betänkandet, mig däremot icke över-

synas tygande. Då. emellertid flertalet av medlemmarna i våra lagstiftande församlingar, efter vad jag trott mig förmärka, alltfort hysa stor vördnad för formali-

teter, så är det naturligtvis ändamålslöst att sigmot den byråkratiska

opponera bestämmelse varom här är fråga.

Stockholm den 18 januari 1922.

P. J. Persson.

Av herrar Fant och Sterne:

beslöt Kungl. Majzt att draga åt de inom dåvarande

Den 21 maj 1920 up

tillkallade sakkunniga, vilka til förene erhållit i uppdrag att civildepartementet

biträda med utredning och förslag rörande vissa spörsmål å inom departementet kommunalförvaltningens område k. kommunalförfattningssakkunnige, att

de s.

verkställa utredning och avgiva förslag rörande ändringar i landstingsförordningen

hänseenden samt bemyndigade departementschefen att tillkalla ytterligare i vissa

området särskilt sakkunniga att deltaga idetta utredningsarbete. två på personer I anledning härav blevo undertecknade Fant och Sterne av departementschefen

kallade att deltaga i omförmälda utredningsarbete.

yttrande till statsrådsprotokollet uti förevarande I departementschefens

ärende anfördes, bl. följande:

a.,

det uppenbart, att de årens ökning i landstingens

Emellertid är senare

medfört behovet helt organisation av landstingsförarbetsuppgifter av en annan

den, vid landstingsinstitutionens tillkomst var till fyllest. valtningen än som

hava åtskilliga reformer idetta hänseende vidtagits, bland Under årens lopp även

inrättandet landstingens permamenta förvaltningsutskott, och annat genom av

hava under de senaste åren försök gjorts att inom gälinom Vissa landsting

åstadkomma större planmässighet och enhetlighet iverklande lagstiftnings ram

samheten.

På sätt framhölls vid den diskussion rörande landstingsförvaltningens orga-

förekom vid landstingens ombudsmöte i Stockholm den 11 nisationsfrågor, som

innevarande år, torde de brister, vilka vidlåda landstingens orgaoch 12 mars

väsentligen bestå dels i ärendenas mindre tillfredsställande beredning nisation, samt dels i saknaden enhetlig ledning.

av en

förstberörda missförhållanden har enligt vad vid

Till avhjälpande av man,

i landsting sökt göra förvaltningsutskottet till ett organ mötet upplysts, ett par

de på landstingets handläggning ankommande för förberedande utredning av

varjämte verkställt arbetsfördelning inom förvaltningsutskottet ärenden, man en

skulle kunna å tillfredsställande sätt fylla sin uppgift. För för att detsamma

enhetlig edning landstingens angelägenheter har man åstadkommande av en av

landsting tillsatt landstingsdirektörer, vilka hava att, vidare inom några s.

fövaltningens alla samt taga initiativ till bland annat, utöva tillsyn över grenar

och eljest till förvaltningens ändamålsenliga ordåtgärder i ekonomiserande syfte

ämväl andra påpekades vid nämnda ombudsmöte för att åstadnande. J utvägar komma större planmässighet beträffande landstingsarbetet.

således redan på vissa håll åtgärder vidtagits för avhjälpande

Ehuru nu

bristerna beträffande landstingens organisation, lärer det av de förut antydda

allmänt erkänt, att 1862 års landstingsförordning knappast lämnar dock vara möjlighet för så vittgående omläggning formerna för landstingens

öppen en av

måste utvecklingen oundgängligen påverksamhet, som numera anses vara av

torde därför för önskvärd utveckling på förevarande omkallad. Det vara en

nödvändigt, bestämmelserna i landstingsförordningen underråde att

20-201439

kastas revision i syfte att bereda utrymme och stöd åt rationell

mera organisation av landstingens arbetssätt och förvaltning. Därvid bör

uppmärksamhet ägnas icke blott ät de i det föregående berörda

synpunkterna, utan även tagas under övervägande, ivad mån eljest åt-

gärder böra ändringar i lagstiftningen vidtagas för befrämjande

genom av landstingens verksamhewl

Tillika erinrade departementschefen, bland annat, riksdagens skrivelse

om nr 83 av den 19 mars 1920, vari riksdagen anhållit utarbetande förslag

om av om rätt för landstingsman att erhålla dagtraktamente även under resedagar.

Det uppdrag, härmed givits åt de sakkunniga i avseende å revisionen

som av landstingsförordningen, är, synnerligen vidsträckt; och under gången

som synes, av de sakkunnigas arbete har ock befunnits, att måste företaga ganska

man en genomgripande revision av förordningen.

Bland annat gäller det att i lagstiftningen införa bestämmelser ett

om obligatoriskt förvaltningsutskott ett landstingets verkställande, förvaltande och

utredande organ motsvarande drätselkammaren i stadsförvaltningarna;

- en anordning, varom enighet i princip rått vid de sakkunnigas överläggningar. Med

denna fråga sammanhänger uppenbarligen på ett intimt sätt frågan angående

ersättning till de landstingets förtroendemän, landstinget erhålla uppdrag

som av av ett eller annat slag, bland annat och i främsta rummet ledamotskap i för-

valtningsutskott.

Umförmälda ersättningsfrågor hava ock varit föremål för ingående

överläggningar vid sammanträden med samtliga de sakkunniga. Redan vid den första

principdebatten under 1920 upptogs densamma; och ett förslag till

sommaren avfattning av den paragraf i landstingsförordningen § 31, skulle reglera hit-

som hörande förhållanden, innefattades jämväl i det utkast till landstingsförord-

ny ning, i huvudsak utarbetat rådman Lyberg och undertecknad Fant, före-

som, av

lades de sakkunniga vid deras behandling frågan landstingsförordningens

av om revision under nästlidne höst.

Undertecknade hava under hela tiden ansett alldeles självfallet, att vi, på

grund av vårt ovan omförmälda uppdrag såsom särskilt tillkallade sakkunniga

att deltaga vid behandlingen frågan angående landstingsförordningens revision,

av vore berättigade och skyldiga att deltaga blott i överläggningarna utan ock i

de sakkunnigas beslut rörande ersättningsfrågorna för landstingens förtroendemän.

En dylik ersättningsfråga angående dagtraktamente åt landstingsmän under

resedagar hade uttryckligen omnämnts i departementschefens anförande till

statsrådsprotokollet. Och vad de övriga beträffar, syntes det klart, att, då

oss man vill göra anspråk på att landstingens förtroendcmän skola iväsentligt större

utsträckning än hittills deltaga i förvaltningsarbetet, spörsmålet därom

vore nära beroende av frågan, och i vad mån medgåxre ersättning i form dag-

om man av traktamente, reseersättning och eventuellt särskilt arvode åt förtroendemännen.

En motsatt åsikt har gjorts gällande de sakkunnigas ordförande råd-

av man Lyberg, som erinrat, att frågan angående ersättning åt kommunala förtro-

endemän i allmänhet såväl för primär- länskommunerna uppdragits för

- som utredning åt de sakkunniga, mmm det omförmälda uppdraget angående revision

av landstingsförordningen lämnats åt de på angivet sätt förstärkta sak-

ovan

Spärrat av reservanterna.

kunniga, förmenat, att det tillhörde att deltaga i beslut rörande samt oss fråga, vilken hade principiell räckvidd för samtliga kommuner. Till herr denna Lybergs mening har majoriteten inom de sakkunniga anslutit sig.

Vi kunna förut angivna skäl finna denna argumentering övertygande, av och vilja till vad sagts endast foga, att bland annat arbetssätt och arbetsovan ordning inom landstingsförvaltningen ävensom den ekonomiska bärkraften hos

landstingen väsentligt olika med förhållandena inom rimärkommunerna, säräro landskommunerna. Dessa olika förhållanden påkal ock väsentligen skiljskilt a aktiga regler i avseende å landstingen; och finner de sakkunnigas föreman av förslag i beslutet vi deltagit att de sakkunniga själva liggande varom - - priföreslagit vissa obetydliga avvikelser från de föreslagna stadgandena för

märkommunerna. Ehuru måhända, teoretiskt sett, kan finna anledning att mellan de man olika uppdragen konstruera skiljelinjer, vilka avskure från förslagsrätt i detta oss sammanhang, dock dylik distinktion i hög grad opraktisk. Obestridsynes oss en hava att vid revisionen landstingsförordningen framkomma med ligen vi rätt av förslag till ändringar i förordningen jämväl i vad rör ersättning till landstingens

förtroendemän. Det förefaller sålunda det bleve ett meningslöst oss som om dubbelarbete, därest de ursprungliga sakkunniga avgåve förslag i viss riktnu ning rörande ändringar landstingsförordningen i omförmälda hänseende, samt av med förstärkta sakkunniga kort tid efteråt vid avgivande förslag till samma oss av landstingsförordning nödgades upptaga spörsmål till förnyad behandling ny samma och därvid tilläventyrs funne anledning framkomma med nytt förslag till avfatt-

paragrafer i förordningen, avvikande från förut framlagda. ning av samma nyss vi, att för landstingens vidkommande ytterligare avvikel- För vår del anse

från reglerna för primärkommunerna böra vidtagas. ser

Ehuru vi, sålunda i sakfrågan hava skiljaktig uppfattning, förmenats som deltaga i de sakkunnigas beslut rörande denna fråga, varvid o. m. gjorts att gällande, att vi skulle förhindrade att reservationsvis göra särskilt uttalande vara därom, våga vi dock vördsamt hemställa, att Herr Statsrådet icke måtte finna det

eller onödigt att vi nedan i detta avgivna särskilda yttrande

opåkallat av oss

framlägga vår mening. Emot föreslagna § 24 samt 1 och 3 i § 31 landstingsförordningen mom.

hava vi intet att erinra. I avseende å §31 2 vilja vi, under hänvisning jämväl till vad ovan mom. yttrats, anföra följande. Enligt omförmälda 2 skall arvode för det med uppdraget förenade mom. besvär kunna tillerkännas sådan ledamot förvaltningsutskottet eller av annan av omförmäld styrelse, nämnd eller beredning, utsetts till ordförande, i mom. l som räkenskapsförare, kassaförvaltare, föredragande eller verkställande sekreterare, ledamot eller till innehavare motsvarande befattning inom utskottet, av annan styrelsen, nämnden eller beredningen, så ock till revisor, som i mom. 1 sägs

När det fråga sekreterare-, räkenskaps- och kassaförvaltningsgöroär om mål, uppdragas åt landstingets förtroendeman, liksom ock då förtroendesom en erhåller befattning såsom föredragande eller verkställande ledamot, föremannen ligga skäl till att medgiva landstinget befogenhet att tillerkänna arvode för upp-

draget. I dessa fall äro göromålen den art, att de skulle kunna fullgöras av av andra befattningshavare än förtroendemän, d. av tjänstemän. v. s. Annorlunda är förhållandet med ordförandeuppdrag iförvaltningsutskott,

styrelse, nämnd eller beredning. Detta förtroendeuppdrag i och för sig bör kunna medföra arvode, lika litet ledamot i dylik delegation bör kunna tillerkänsom en nas arvode för ledamotskapet i och för sig. Ett medgivande i den nyssnämnda, de sakkunniga föreslagna riktningen av innebär en betänklig och onödig avvikelse från den allmänna regeln att komom munala förtroendeposter skola vara oavlönade, och kan medföra faxa för missbruk. Härvid skulle visserligen kunna invändas, att dylik fara kan tänkas föreligga även i avseende å arvodesrätt för föredragande eller verkställande ledamot. Men då vi utgå från den grunduppfattningen, att landstingen böra tillerkännas rätt att själva inom vid, lagstiftningen angiven ordna sin fören av ram valtning, och då arvodesrätt för föredragande och verkställande ledamot torde vara nödvändig för att de landsting. så önska, skola kunna låta fullgöra vissa försom valtningsgöromatl genom förtroendemän, få vi för vår del tillstyrka, att landstingen tillerkännas rätt att lämna arvode åt föredragande och verkställande ledamot. Självfallet är heller något att erinra mot att arvode får utgå för sekre terare-, räkenskapsförare- och kassaförvaltningsgöromål. Sådant skäl föreligger däremot icke beträffande arvode ät ordförande. Lands

tingen kunna säkerligen förvärva lämpliga ordförande för dylika delegationer utan att nödgas tillerkänna dem arvode, likaväl landstingen kunna erhålla lämpsom liga ledamöter i delegationerna. Erhåller emellertid ordföranden uppdrag att jämväl verkställande vara eller föredragande ledamot, kan arvode för detta uppdrag enligt det förelig-

gande förslaget tillkomma honom. Men det utgår då för ordförandebefattningen, utan för tjänstgöringen såsom verkställande eller föredragande. Vi sålunda för vår del, att ordet ordförande i 2 bör utgå. anse mom. Uppräkningen i övrigt de uppdrag, kunna föranleda arvode av som sekreterare, räkenskapsförare, kassaförva föredragande eller verkställande ledamot är så fullständig, att det onödigt att därtill foga eller till - synes oss innehavare av annan motsvarande befattning Tillägget inom utskottet, styrelsen, nämnden eller beredningen torde ock kunna utgå, enär även utan detta tillägg det torde fullt tydligt, att vara uppdraget tjänstgöring inom utskottet, styrelsen etc. ifråga. avser I syfte att i övrigt förkorta stadgandet och för att tydligare framhålla,

att det är själva tjänstgöringen såsom sekreterare etc., ersattes, vi som anse lämpligt, att orden för det med uppdraget förenade besvär utgå, och att, i stället för orden som utsetts till införas orden tjänstgör såsom som En reell garanti mot missbruk arvodesrätten ligger i det föreslagna av stadgandet, att arvodet skall till beloppet bestämmas för högst ett år i sänder. Om ett förut beslutat arvode förlorat sitt existensberättigande eller det på om grund av omständigheterna behöver justeras nedåt, skulle kunna tänka sig, man att detsamma ändock komme att kvarstå orubbat, därest landstinget ställdes inför nödtvånget att varje år fatta nytt beslut i saken. Frågan bringas härigenom varje år inför offentlighetens ljus, det bästa korrektivet mot missbruk.

Däremot ställa vi oss skeptiska till värdet de garantier, skulle ligga av som i tillägget och får icke överstiga vad på grund göromålens omfattning och art av

kan anses skäligt, heller bestämmas med hänsyn till den inkomst av tjänst, yrke eller näring, som up dragets innehavare genom detsammas fullgörande går förlustig. Det förstnämn a stadgandet att arvodena icke få vara oskäligt

-stora innehåller självklar sats, landstingen icke torde behöva sär-

- en varom skilt erinras; och vad det beträffar torde ock ligga i sakens natur, att

senare arvodet skall utgå uteslutande efter värdet det arbete, som uträttas, icke efter

av den tillfälliga uppdragsinnehavarens ekonomiska ställning. Det oss ock

s nes utan fara kunna anförtros åt landstingen själva att utan några ylika anvisningar bestämma om arvodesbeloppen.

I de sakkunnigas motivering erinras därom att landstingens beslut i allmänhet skola enligt förefintlig generell föreskrift underställas länsstyrelsens prövning. Under det att, för primärkommunernas vidkommande, de sakkunniga framlägga förslag om särskild prövning hos länsstyrelsen frågor rörande ersättnin

av till dessa kommuners förtroendemän, hava de sakkunniga, med hänvisning til nyssnämnda erinran, förklarat, att då beslut enligt de nya bestämmelserna alltså bliva underkastade den omförmälda generella föreskriften, ändring landstings-

av förordningen icke erfordrats i syfte, att beslutade arvoden skola för att bliva giltiga av länsstyrelsen godkännas

Aninärkningsvärt är emellertid, att de sakkunniga härvid förbise eller med tystnad förbigå det faktum, att högst väsentlig skillnad råder mellan den

en realprövning besluten, enligt de sakkunnigas förslag länsstyrelsen skall

av som utöva i avseende å primärkommunernas beslut, och den prövning av i regel rent formell art, som landstingens beslut undergå hos länsstyrelsen. Det torde vara väl känt, att i praxis denna länsstyrelsens prövning iallmånhet kommit att bliva blott och bart en form. Framställning lärer ock hava gjorts hos Kungl. llaj:t från en länsstyrelse att länsstyrelserna måtte befrias från denna prövningsrätt

om eller densamma inskränkas. I det omförmälda utkast till landstingsför-

ovan ny ordning, som nästlidne höst förelagts de sakkunniga, har ävenledes upptagits förslag om att omförmälda prövningsrätt skulle inskränkas till att omfatta allenast beslut i vissa angivna frågor, där emellertid tänkt sig att prövningen skulle

man bliva av reell betydelse, bl. i frågor rörande arvode till förtroendemän. I för-

a., bigående må här erinras, hurusom sistnämnda omständighet innefattar ytterligare ett belägg för riktigheten av vår uppfattning om det intima sammanhanget mellan frågan arvodesrätt och vårt uppdrag i övrigt om revision lands-

om av tingsförordningen.

Sådana förhållandena enligt nuvarande lagstiftning och praxis gestalta sig, bleve sålunda länsstyrelsens prövning landstingens arvodesfrågor särdeles

av av ringa värde såsom korrektiv mot missbruk. Det torde ock kunna ifrågasättas, om

länsstyrelserna, med hänsyn till den betydelsefulla ställning landstingen intaga inom länet, skola finna det särdeles oangenämt att eventuellt behöva ställa sig i motsatsförhållande till landstinget i frågor så ömtålig natur, dessa

av som arvodesfrågor kunna vara. För den skull torde vid det fortsatta arbetet med lands tingsrevisionen böra tagas i övervägande, huruvida länsstyrelsens prövningsrätt i avseende å dessa frågor lämpligen borde helt upphävas.

Vi vilja däremot för vår del föreslå, att i lagstiftningen rörande arvode till landstingens förtroendemän införes stadgande garanti reell innebörd, nämligen

om en av kvalificerad majoritet för beslut i dylika frågor. Enahanda motiv, legat till

som grund för de i landstingsförordningen befintliga bestämmelser med fordran

§ 40 nu

å kvalificerad 2/3 majoritet för beslut i vissa där angivna hänseenden, kunna

ock andragas för krav å dylik majoritet jämväl beträffande frågor om arvoden

till förtroendemän. i

Därest vi beretts tillfälle att deltaga ide sakkunnigas beslut i frågan, skulle vi sålunda för vår del hava föreslagit, att § 31 inom. 2 måtte erhålla föl-

jande ändrade lydelse:

2. Jämte gottgörelse, enligt mom. 1 beslutas, samt ersättning för lcost-

som nader för slcrivmaterialier, postporton och tg/lik utgift, som för uppdragets

annan fullgörande lcräves, mä efter landstingets bestämmande kunna utgå arvode till sådan ledamot föroaltningsutslcottet eller ao annan i mom. 1 onzförntäld styrelse, nämnd

ao eller beredning, tjänstgör såsom sekreterare, räkensløapsforare, lcassctfbroaltare,

som föredragande eller verkställanele ledamot, så 007.: till revisor, som i mom. 1 sägs.

Aroodet skall till beloppet bestämmas för högst ett är i sänder;

samt att till § 40 i landstingsförordningen måtte göras följande tillägg:

För att såsom landstingets beslut gälla, skall i följande ämnen erfordras, att två tredjedelar de avgivna rösterna beslutet sig förenat:

av om

j beslut om sådant arvode, som i § 31 mom. 2 scigs.

Av specialmotiveringen liksom det definitiva lagtextförslaget hava vi

av fått del först den 9 innevarande januari ett exemplar andra korrek

genom av turet samtidigt vi erhöllo det för båda överraskande meddelandet, att

som oss vi ägde deltaga i de sakkunnigas beslut i vidare mån än vad rörde den, relativt underordnade frågan rätt för landstingsman att erhålla dagtraktamente

om även under resedagar, d. i avseende å endast viss del § 24 landstings-

v. s. en av förordningen. Emot innehållet i denna motivering sid. 121 nödgas vi emellertid

inlägga bestämd Här anföres: Landstingets nuvarande uppgifter

en gensaga. ställa helt andra krav på landstingets förvaltande organ och kräva i viss mån andra arbetsformer, än förutsattes behövliga, då landstingsförordningen ut-

som färdades. Den utveckling, landstingsförvaltningeii särskilt under de sista

som decennierna undergått, och ytterligare är att motse, kommer i sammanhang

som med framläggande förslag till lagstiftning angående landsting att närmare

av ny beröras. Till belysande det behandlade spörsmålet lärer det vara tillfyllest

av nu att konstatera detta obestridliga och allmänt kända förhållande samt erinra, att faran för självstyrelsens införande på andra vägar än hittills prö-

vade för försvagande lekmannaelementets insats i och känsla av

- av

för förvaltningen samt för dennas beroende i alltför stor utansvar sträckning tjänstemän och ämbetsverk får särskilt

av - anses vara överhängande, såvitt angår länskommunernaø

I själva verket ligger frågan helt annorlunda till. Landstingsförvaltningen har, så att säga, vuxit landstingen över huvudet; de i lagstiftningen förutsatta organisationsformerna hava befunnits otillräckliga för ändamålet. Ett flertallandsting hava för den skull, för att förvaltningsgöromålen skola kunna på ett ekonomiskt tillfredsställande sätt fullgöras och ärendena behörigen utredas, redan omorganiserat sin förvaltning och därvid, bl. inrättat ett förvaltningsutskott med

a.,

1 spärrat av reservanterna.

stark och ledande ställning, bestående av landstingens förtroendemän, samt tillika anställt tjänstemän, vanligen med benämning landstingsdirektör, vilka biträda förtroendemännen och utöva tillsyn över förvaltningen idess helhet; eller ock har särskilt avlönat förtroendemän för motsvarande uppdrag. Uppenbart

man torde ock att hur än förvaltningen gestaltas, ökat biträde av tjänstemän

vara, icke kan undvaras, då budgetsiffrorna växt upp till millioner kronor.

Härmed hotar ingen fara för försvagande av lekmannaelementets insats i

och känsla av ansvar för förvaltningem.

Liksom stadsfullmäktiges och dess enskilda ledamöters insats i förvaltningen försvagas drätselkammarens och dess tjänstemäns verksamhet, så

genom försvagas landstingets ledamöters insats genom inflytandet hos förvaltningsutskottet och därunder lydande tjänstemän. Detta är ingen fara; det är helt enkelt ett nödvändigt villkor för att den demokratiska styrelseformen i avseende å mera be-

tydande förvaltningsområden skall nå effektivitet.

Då. landstingens förvaltning redan börjat att omläggas till riktning av

överensstämmelse med förvaltningen i de större stadskommunerna, sker detta mera

på hittills oprövade vägar för vilka de sakkunnigas motivering hyser

fruktan utan i banor, vilkas motsvarighet länge prövats inom den primär-

-kommunala förvaltningen. Det är oss sålunda oförståeligt, hurusom den förmenta faram kan särskilt överhängande såvitt angår länskommunerna, då ut-

vara vecklingen själv hos landstingen oberoende lagstiftningen har länkats

- av in på dessa för primärkommunerna väl kända vägar.

De omförmälda, något dunkla ordalagen i de sakkunnigas motivering kunna enligt vårt förmenande giva anledning till den tolkning, att motiveringen avser att mot den flerstädes införda landstingsdirektörsinstitutionen och plädera

varna för den anordning i avseende å landstingens förvaltningsformer, för vilken rådman Lyberg särskilt ivrat, eller anställande förtroendemän såsom föredragande

av och verkställande i landstingsförvaltningen. Men detta spörsmål torde väl, hur än lagstiftningen gestaltas, komma att bliva landstingens inre angelägen-

en het; och vi att de sakkunnigas motivering bort så formuleras, att man

anse, därav möjligen kunde sluta till ett ståndpunktstagande i avseende å den ena eller andra organisationsformen.

Stockholm den 19 januari 1922.

Gunnar Fant. Axel Stewe.

INNEHÅ LLSBTÖIVBJCUYKN ING.

Skrivelse till Statsrådet och Chefen för Kungl. socialdepartementet. 3

. . . . A. Författningsförslag 7

. . . . . Förordningen kommunalstyrelse på landet 9

. Förordningen kommunalstyrelse istad 12

. . . . . . . . . . . . . . Förordningen om kyrkostämma samt kyrkoråd och skol 15

. . . . . . Förordningen om landsting 16

. . . . . . . . . . . . Förordningen om kommunalstyrelse i Stockholm 18

. . . . . . . . . . . . Förordningen om kyrkostämma samt kyrkoråd och Skolråd i Stockholm 20

Lagen angående dövstumundervisningen 21

. . . . . . . . . . . . . . . . Förordningen angående mantalsskrivning 21

. . . . . . . . . . . . . . . Förordningen taxeringsmyndigheter och förfarandet vid taxering 22

. . Förordningen angående grunderna och sättet för markegångsprisens be-

stämmande

Lagen om allmän pensionsförsäkring 23

. . . . . . . . . . . . . . . . . Lagen angående anskatFande av hästar och fordon för krigsmaktens stäl-

lande på krigsfot hästutskrivningslag 23

. . . . . . . . . . . . . . . Lagen om fattigvården 24

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Byggnadsstadgan för rikets städer 24

. . . . . . . . . . . . . . . . .

Nuvarande lagbud och deras tillkomst 27

. . . . . . . . . . . . . . . . Utländsk lagstiftning 58

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Av riksdagen gjorda uttalanden om ändringar i gällande lagstiftning 63

. . Sammanställning av den hittillsvarande lagstiftningen och lagtillämp-

ningen

Förekomsten inom kommunerna ersättningar med eller utan stöd av

lag 79

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Grundlinjer för lagstiftning 87

ny . . . . . . . . . . . .

. . . . . . . . De särskilda författningsförslagens utformning 107

. . . . . . . . . . . . .

1. Förordningen kommunalstyrelse på landet 107

om . . . . . . . . . . . .

2. Förordningen kommunalstyrelse i stad 117

om . . . . . . . . . . . . . .

3. Förordningen kyrkostämrna samt kyrkoråd och skolr 119

om . . . . . . .

4. Förordningen landsting 121

om . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

5. Förordningen kommunalstyrelse i Stockholm 126

om . . . . . . . . . .

21#211439

Sid.

6. Förordningen kyrkostämma samt kyrkoråd och Skolråd i Stockholm 128

om . .

Ersättningsbestämmelser i andra författningar än de egentliga kommunal-

förordningarna 129

. . . . . Författningsförslagen och kommunernas ekonomi 135

. C. Särskilda yttranden 145

7717. Lrez3."I'3lf"i " . Av herr Rooth 147

. . . . . f v Av herr Lidström 149

. Av. herr Persson 150 4. |. . . , . Av herrar Fant och Sterne 153

, .