Mellanhandssakkunniges betänkande angående olägenheterna vid mellanhandssystemet inom livsmedelshandeln.

National Library of Sweden

Denna bok digitaliserades på Kungl. biblioteket år 2012

STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR

1922:20

JORDBRUKSDEPARTEMENTET

MELLANHANDSSAKKUNNIGES

BETÄNKANDE ANGÅENDE

OLÄGENHETERNA VID

MELLANHANDSSYSTEMET INOM LIVSMEDELSHANDELN

STOCKHOLM 19 2 2

Statens offentliga Kronologisk

utredningar

1922.

förteckning.

J a m u a r i —Mars. Återfinnes ä otnislagen till utredningarna 1—1"

April—Juli. Några iakttagelse]- från 1921 års riksdagsnnannaval. Av E. v. Heidenstam. Norstedt. 20 ss. j u . Byggnadsaibetarsakkunnigas betänkande. 2. Arbetssratistisk undersökning rörande husbygfgnadsverksainheteu i Sveriges städer ocb stadslilöiande samhällen. Av B. Nyström. Norstedt. 208 s. S. Järnvägsstyrelsens skrivelser till Kung]. Majj:t den 28 april 1922 med förslag till taxeändring samt don 5 maj 1922 med yttrande över tull- ochi trak1 at k o in miltons utlåtande ni. in. Sv. Tr.-a.ktiol). 22 s. K. Klimatets inverkan på byggnader vid västk usten. Kungl. Byggnadsstyrelsens meddelande n:r 1. Marcus. 13 s. K. Betänkande med förslag till förändrad k y r k l i g indelning och organisation inom de till Kristianstads och Malmöhus län hörande delarma av Lunds stift. Hieggström. 392 s. E. Tillägg till betänkande och förslag beträiffande förråds verksam heten vid marinen. T u l l b e r g , vi, 92 s. F ö . ' Betänkande rörande fiskerinäringens, främjjande. Haeggström. 95 s. J o . Utredning angående statsunderstöd för idrcottens främjande. Tullberg, vj, 124 s. 1 kart. E . Patentlagstiftningskommittonsbetänkande. "7.Förslag till lag om r ä t t till tidnings eller tidskrifts titel m . m. Marcus. 54 s. H. Om lappskattelandsiristitutet och dess historiska utveckling. Av Åke Holmbäck. Almqvist <fc "VViksell. 95 s. S. -12. Betänkande med förslag till lag angsående Kulturminnesvård samt organisation' av k lultur-

minncsvärrlen. 1. Historik, memorial ang. mimnesvårdens nuvarande ståndpunkt, utländsk lajgstiftning samt bilagor, vii.j, 483 s. 3 kärt. 2. Föirslag ocb motiv, xxiij, 197 s. Centrältr. E. 13. Högskolornas löneregleringskominittés btetäritkanden. 2. Fackhögskolor ^ och övriga v e t w n skapliga anstalter. Haeggström. 193 s. E. 14. Statsmakterna och bränsleanskaffningen u n d e r krigsåren. Av bränslekommissionen avgiven btfirättelse över dess verksamhet åren 1917—192)1. Marcus. 353 s. H. 15. Statistiksakkunnigas betänkande. 1. Utredninig och förslag till åtgärder för minskning av k o s t naderna för den officiella statistiken samt åtstacfikommando av en permanent kontroll över- (ket statistiska arbetet m. m. Beckman, viij, 367 s . F.-i. 16. Förslag till vissa ändringar i bestämmelserna röifände jakt och fågelskydd. 2. Ändringar i jakitlagen. fridlysningsbestännnelser m. m. Maicii's. 317 s. J o . 17. Betänkande och förslag rörande det akademiiskia befordringsväsendet. Lund, Berling. 268 s.. E . 18. Det svenska lantbrukets produktionskostnaden-. 1. Bokföringsåret 1919—1920. Av L. Naiuiesom. Meddelande från Kungl. Lantbruksstyrelsen n:)f 240 (N:r (> 1922). Norstedt, vj, 125 *. j o . 19. Betänkande med förslag angående arrendaitors rätt till ersättning för elektrisk anläggning. Tuillberg. iv, 29 s. J u . 20. Mellanhandssakkunniges betänkande ang. olägeinheterna vid meUanhandssystemet inom l i v s m e delshandeln. Eklund. 272 s. J o .

Anm. Om särskild tryckort ej angives, ä.r tryckorten Stockholm. Bokstäverna med fetstil utgöra begynnelsebokstäverna till det departement, unde:r vilket utredningen avgivits, t. ex. E. = ecklesiastikdeparte" ; ; ; l l t ^ J°« = jordbruksdepartementet. Från den 1 april, dä kungörelsen den 3 febr. 1922 ang. statens ol.entligit utredningars yttre anordning (nr 98) trädde i kraft, utgivas utredningarna i omslag med enhetlieö a ta rg för varje departement. '

STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR

1922:20

JORDBRUKSDEPARTEMENTET

MELLANHANDSSAKKUNNIGES

BETÄNKANDE ANGÅENDE

OLÄGENHETERNA VID

MELLAN HAN DS SYSTEMET INOM LIVSMEDELSHANDELN

STOCKHOLM 192a OSKAK

EKLUNDS

BOKTRYCKERI.

INNEHÅLLSFÖRTECKNING. Sid.

Skrivelse till Konungen Inledning Förbrukningen av livsmedel Partihandeln med livsmedel Detaljhandeln med livsmedel Parti- och detaljpriser Mellanhandsmarginalen Olägenheterna vid mellanhandssystemet Praktiska försök att påverka prisbildningen Olägenheternas avhjälpande Sammanfattning

5 g 12 15 26 gg 45 50 5g gg o^

Bil. 1. Bil. 2. Bil. 3. Bil. 4. Bil. 5. Bil. 6. Bil. 7. Bil. 8. Bil. 9. Bil. 10. Bil. 11.

95 103 111 126 142 151 174 200 211 227 900

Historik över handelns utveckling Gällande bestämmelser rörande livsmedelshandeln Enquéte rörande olägenheterna vid mellanhandssystemet Konsumentkooperationen i Sverige Föreningsväsendet inom jordbruket Reseberättelse från Tyskland och Schweiz Reseberättelse från Finland Reseberättelse från Danmark Reseberättelse från Norge Schematisk framställning av den svenska kooperationen Tabeller

Till

Konungen.

Den 16 juli 1920 bemyndigade Eders Kungl. Maj:t statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet att tillkalla högst sju sakkunnige personer för verkställande av utredning angående avhjälpande av olägenheterna av mellan-

6 handssystemet vid livsmedelshandeln med mera och avgivande av förslag i ämnet. Jämlikt detta bemyndigande anmodade departementschefen samma dag direktören hos Sveriges allmänna lantbrukssällskap Johan Gustaf Leufvén, sekreteraren och adjungerade ledamoten i socialstyrelsen fil. kand. Hugo Ivar Heyman, landstingsmannen Elof Bernhard Andersson i Fältenborg, bankdirektören Gustaf Gerhard Magnusson och ledamoten av stadsfullmäktige i Göteborg Axel Dahlström att såsom sakkunnige fullgöra ifrågavarande uppdrag. Till de sakkunniges ordförande förordnades undertecknad Leufvén. Efter framställning från de sakkunnige tillkallade departementschefen den 15 september 1920 ytterligare ledamoten av riksdagens första kammare, godsägaren Johan Malkolm Juhlin samt affärschefen hos kooperativa förbundet Albin Johansson att såsom sakkunnige deltaga i fullgörandet av uppdraget. Sedan godsägaren Juhlin avlidit, tillkallade departementschefen den 27 december 1920 ledamoten av riksdagens andra kammare Per Henning Sjöblom att i Juhlins ställe vara ledamot av de sakkunnige. Genom nådiga beslut den 17 september och den 15 oktober 1920 medgav Eders Kungl. Maj:t de sakkunnige att uppdraga åt några av sina medlemmar att för studier rörande livsmedelshandelns ordnande på bekostnad av statsmedel företaga studieresor, dels under en tid av högst en månad i Tyskland och Schweiz, dels under en tid av högst två månader i Danmark, Norge och Finland. Med stöd av dessa bemyndiganden hava på de sakkunniges uppdrag ifrågavarande studieresor under senare delen av år 1920 och början av år 1921 fullgjorts av undertecknad Heyman under en månad i Tyskland och Schweiz, av undertecknad Johansson under två veckor i Norge samt av undertecknad Sjöblom under en månad i Danmark och Finland. Den 4 februari 1921 bemyndigade Eders Kungl. Maj:t vidare departementschefen att, i den mån så funnes påkallat, utsträcka det till de sakkunnige lämnade uppdraget till att omfatta jämväl handeln med sådana industri- och hantverksalster, som antingen för alla och envar vore att betrakta såsom nödvändighetsvaror eller som för större befolkningslager vore oumbärliga i deras yrkesutövning. Jämlikt detta bemyndigande uppdrog departementschefen samma dag åt de sakkunnige att verkställa utredning och avgiva förslag angående avhjälpande av olägenheterna av mellanhandssystemet vid handeln med beklädnadsartiklar och järnmanufakturvaror. Under arbetets gång hava de sakkunnige trätt i samarbete med fiskerinäringssakkunnige, trustlagstiftningskommittén samt sakkunnige för prisockerlagstiftning. Vid verkställande av de prisstatistiska undersökningarna har biträde lämnats av socialstyrelsen. Till de sakkunnige hava av Eders Kungl. Maj :t eller av vederbörande departementschef för avgivande av yttrande remitterats: den 11 augusti 1920 Stockholms stadsfullmäktiges underdåniga framställning den 17 december 1919 om kontrollerande av mjölkhandeln i städerna, varöver underdånigt utlåtande avgivits denna dag; den 17 december 1920 Kristianstads läns hushållningssällskaps underdåniga framställning den 30 november 1920 angående åvägabringande av en fortlöpande producentprisstatistik, varöver underdånigt utlåtande, under hän-

7 visning till vad de sakkunnige härom anfört i föreliggande betänkande, avgivits denna dag; den 27 januari 1921 ämbetsskrivelse från statsrådet och chefen för socialdepartementet angående detaljprisernas bristande anpassning efter partipriserna under det pågående prisfallet, varöver yttranden avgivits den 29 mars och 14 april 1921; den 18 februari 1921 Skaraborgs läns hushållningssällskaps underdåniga framställning den 15 februari 1921 med klagomål över de sakkunniges detaljprisnoteringar, varöver underdånigt utlåtande avgivits den 23 februari 1921; den 29 april 1921 ämbetsskrivelse från statsrådet och chefen för handelsdepartementet angående möjligheten att förhindra mellanhänderna att utnyttja ett förhöjt tullskydd för järnmanufakturvaror, varöver yttrande avgivits den 12 maj 1921; den 25 maj 1921 Sveriges köpmanna förbunds och centralstyrelsens för Sveriges järnhandlareföreningar underdåniga framställning den 17 maj 1921 angående tillgodoseende av sakkunskapen vid förevarande utredning, -varöver underdånigt utlåtande avgivits den 8 juni 1921; samt den 28 februari 1922 en av riksdagens andra kammare medgiven interpellation angående prisbildningen å svensk brödsäd, svenskt mjöl samt bröd av olika slag, varöver yttrande avgivits den 22 mars 1922. Vidare hava av Eders Kungl. Maj:t eller vederbörande departementschef till de sakkunnige överlämnats för att tagas i övervägande vid fullgörande av de sakkunniges uppdrag: den 6 augusti 1920 G. Hedmans underdåniga framställning den 1 februari 1920 angående tillsättande av kommunala prissättningskommissioner; den 13 november 1920 Uppsala läns valkretsförenings av bondeförbundet framställning den 6 november 1920 till statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet angående främjande av jordbrukets andelsrörelse; den 26 november 1920 Karl G. Nilssons m. fl. framställning den 16 oktober 1920 till statsrådet och chefen för handelsdepartementet angående åtgärder mot ocker inom handeln med livsmedel och beklädnadsartiklar; samt den 11 april 1921 G. Hedmans underdåniga framställning den 25 augusti 1920 angående upprättande av statistik över å ena sidan fabriks- och importpriser, å andra sidan parti- och minutpriser. Sedan de sakkunnige nu slutfört sitt uppdrag, få de sakkunnige härmed i underdånighet till Eders Kungl. Maj:t överlämna betänkande över det till utredning förelagda spörsmålet, i den mån detsamma ej blivit föremål för utredning i ovan anförda utlåtanden och yttranden. Stockholm clen 17 juni 1922. IJnderdånigst G. LEUFVÉNr. ELOF B. ANDERSSON.

AXEL DAHLSTRÖM.

HUGO HEYMAN.

ALBIN JOHANSSON.

G. GERHARD MAGNUSSON.

PER HENNING SJÖBLOM.

/

K. G. Th.am.

INLEDNING. Handelns uppgift är att förmedla de producerade varorna från producenten till konsumenten. Produktionen är ofta efter naturliga förutsättningar lokaliserad till vissa platser och i varje fall aldrig spridd över jordytan likformigt med konsumtionen. De producerade varorna måste följaktligen uppsamlas från produktionsorterna, transporteras till konsumtionsorterna och där tillhandahållas konsumenterna på ändamålsenligt sätt. Men därtill kommer, att produktionen ej heller till tiden försiggår likformigt med konsumtionen. En stor kategori av varor produceras endast under en kort period av året, såsom fallet särskilt är beträffande jordbrukets vegetabiliska produkter, medan förbrukningen av samma varor är i stort sett lika fördelad över hela året. De producerade varorna måste sålunda i allmänhet underkastas en planmässig "hushållning" samt en ändamålsenlig vård i avvaktan på konsumerandet. De båda antydda uppgifterna — att förmedla varorna från produktionsort till konsumtionsort samt från produktionstillfälle till konsumtionstillfälle — utgöra tillsammans handelns allmänna funktioner. Handelns uppkomst är en konsekvens av arbetets fortgående specialisering. I den mån produktionen utvecklats och komplicerats, hava ej blott de olika produktionsgrenarna skilts från varandra utan även de olika leden inom en och samma produktionsgren utbrutits till särskilda företag. Under sådana förhållanden är det naturligt, att de producerade varornas distribution lösgjorts från själva produktionen och omhändertagits av en särskild klass av yrkesutövare —> köpmän eller handlande. Alltjämt kvarstå dock rester av det gamla systemet, då producenten själv ombesörjde varornas framskaffande till konsumenten. Denna direkta varudistribution representeras numera huvudsakligen av torghandeln, där producent och komsument alltjämt i viss omfattning mötas. Dessa rester av en tidigare gängse distributionsform torde emellertid — åtminstone vad beträffar de större konsumtionsorterna — vara dömda att efter hand lämna rum för yrkesmässig handel även på detta område. Jämsides med denna utveckling till handelns fullständiga avskiljande från produktionen gör sig i våra dagar gällande en tendens till återknytande av den direkta förbindelsen mellan producent och konsument. Detta strävande avser dock ej att återinföra det gamla systemet med direkt varuöverföring från den enskilde producenten till den enskilde konsumenten utan att lägga varuförmedlingen i händerna på producenternas och konsumenternas organisationer. En närmare undersökning av handelns funktioner ger vid handen, att man däruti kan särskilja ett flertal olika moment. Till en början träder det omedelbart i ögonen, att transportverksamheten ingår som ett viktigt led i handeln. 1 regel utövas dock denna verksamhet, särskilt då fråga är om interlokal

o transport, av självständiga yrkesutövare, men i varje tall får transportverksamheten anses stå i handelns tjänst. Vidare ingår i all handel ett visst moment av spekulation, vilket starkast framträder, då fråga är om inköp av varor för försäljning i parti vid en senare tidpunkt, men även gör sig gällande i detaljhandeln under tider av fluktuerande priser. Handeln innefattar vidare i viss utsträckning tillhandahållande av kapital för distributionsprocessen. Producenten har i regel behov av att omedelbart avyttra sina produkter i stället för att erhålla likvid först i den mån varorna konsumeras, och för konsumenten är det ofta nödvändigt att kunna göra sina inköp för dagen i stället för att omedelbart övertaga varorna i samma mån de produceras. Att tillhandahålla det kapital, som erfordras för tillgodoseende av producenternas krav på omedelbar avsättning och konsumenternas krav på succesiva inköp, tillkommer handeln. Än vidare ingår i handeln en viss. behandling av varorna, som varken kan hänföras till någotdera av de förenämnda momenten eller till produktionen i egentlig mening. Vissa varor måste rensas, andra luftas, mjölken måste kylas, kaffet rostas och malas, kryddorna pulvriseras, och alla varor måste på ett ändamålsenligt sätt förvaras, tills de efterfrågas av konsumenten. Slutligen kommer själva utminuteringen, som består i att varorna uppmätas, uppvägas eller uppräknas i poster, som lämpa sig för den enskilde konsumenten, samt förses med emballage och eventuellt även hemskickas till köparens bostad. Handeln såsom självständig verksamhet drives antingen av enskilda handlande eller handelsbolag eller ock av producenternas och konsumenternas egna organisationer. I det förra fallet åsyftar verksamheten, från handlandens synpunkt sett, att genom utnyttjande av skillnaden i varornas pris mellan olika orter och mellan olika tidpunkter skapa en förtjänst, som lämnar handlanden ersättning för omkostnader och eget arbete samt eventuellt därutöver en viss företagarevinst. I det senare fallet är ändamålet med verksamheten att fullgöra de på handeln ankommande uppgifterna uteslutande i producenternas respektive konsumenternas eget intresse, sålunda att utesluta all med handeln förenad föret ägare vinst. Att köpa i den billigaste och sälja i den dyraste marknaden är grundprincipen för all förvärvsmässig handel. Emellertid må framhållas, att någon intressemotsats ej alltid behöver föreligga mellan handlanden, som strävar efter att sälja dyrt, och samhället, som kräver att varorna med hänsyn till rum och tid fördelas på ändamålsenligaste sätt. Erbjuder sig å en viss ort eller vid en viss tidpunkt möjlighet för handlanden att utvinna ett högre pris än eljest, betyder detta i regel, att en relativ knapphet på varan är rådande å denna ort eller vid denna tidpunkt och att handlanden följaktligen också tillgodoser det allmännas intresse genom att sälja i den dyra marknaden. Vid omvänt förhållande håller handlanden inne sin vara, då ett lågt pris angiver relativt god tillgång, och reserverar densamma för annan ort eller tidpunkt med sämre tillgång. Förutsättningen för att handelsutövarnas enskilda vinstbegär på sådant sätt skall kunna förenas med det allmännas intresse är emellertid, att fullt fr% konkurrens är rådande inom alla handelns områden. Där så ej är fallet, kommer handlandenas vinstintresse ofta i direkt strid mot det allmännas krav. Den fria konkurrensen, vilken såsom ekonomiskt system stadfästes i vår lagstiftning genom 1864 års näringsfrihetsförordning, visade sig tidigt oförmögen att motsvara de förhoppningar, som under reaktionen mot den mer-

10 kantilistiska regimen från början ställdes på densamma. Konkurrensen antog snart nog former, som ingalunda kunde anses förenliga med det allmännas väl. När konkurrensen blev skarp, utsattes handlanden lätt för frestelsen att tillgripa kvalitetsförsämring eller till och med förfalskning av varorna för att kunna härda ut i kampen för tillvaron. För att söka behålla och vidga sin kundkrets började handlandena medgiva kredit i stor utsträckning, vilket ej blott — genom framkallande av överkonsumtion — i längden skadade hushållens ekonomi utan även åsamkade handlanden kreditförluster och därigenom ökade hans allmänna omkostnader. Vidare blev under näringsfrihetens inflytande tilloppet till handelsyrket så stort, att den kundkrets, som i genomsnitt kom på varje handlandes lott, smälte samman undan för undan. I den mån på detta sätt ett onödigt stort antal personer sökte sin bärgning av handeln, måste givetvis också varudistributionen i sin helhet bliva onödigt fördyrad. Slutligen kom den skarpa konkurrensen med stundom otillräckliga vinstmarginaler inom den växande skaran av handlande att skada affärernas ekonomiska solvens och därigenom att öka risken för leverantörerna och stegra dessas allmänna omkostnader. Mot dessa såväl för handlandena som för konsumenterna skadliga verkningar av den fria konkurrensen uppstod efter hand reaktion från bägge parternas sida och i viss mån även från samhällets sida. Handlandena sökte reglera tilloppet till handelsyrket och mildra den skarpa konkurrensen genom att organisera sig i föreningar med syfte att dels hos leverantörerna utverka förmånsvillkor för medlemmarna, dels genom prisöverenskommelser reglera vinstmarginalen på de olika varorna, dels slutligen bortarbeta vissa s. k. illojala eller osunda konkurrensformer. Konsumenterna sökte undvika varuförsämringen och motarbeta konsumtionskreditens överhandtagande ävensom tillgodogöra sig företagarevinsten på handeln genom att organisera sig i kooperativa konsumtionsföreningar. Staten slutligen såg sig föranlåten att i någon mån ingripa till konsumenternas skydd mot livsmedelsförfalskning genom en del detaljbestämmelser rörande saluhållande av vissa varor. Av dessa olika uttryck för reaktion mot det fria konkurrenssystemets avigsidor kommo emellertid affärsmännens organisationssträvanden att slå över åt motsatt håll. I den mån organisationerna vuxo sig starka, blev det frestande för dem att utnyttja sin ställning för att bereda medlemmarna otillbörligt stor förtjänst. Somliga organisationer lyckades genom restriktiv föreningspolitik att i viss mån skapa en motsvarighet till de gamla skråna. Handeln inom dessa branscher gjordes nära nog till ett monopol för organisationens medlemmar, och rundligt tilltagna avanser gjorde yrket ofta mycket inkomstbringande. Kontrollen över monopolistiska sammanslutningar inom näringslivets olika områden utgör ett av de viktigaste målen för modern ekonomisk politik. I vårt land står frågan om statskontroll över ifrågavarande företeelser på dagordningen men faller utom ramen av förevarande utredning. Förefintligheten av sammanslutningar bland handelns utövare samt desammas inflytande på prisbildningen tillhöra dock de sidor av den moderna handelns organisation, som den följande framställningen avser att belysa.

11 Av det föregående framgår, att handeln måste betraktas som ett nödvändigt led i produktionsprocessen. Ändamålet med den följande utredningen är emellertid att undersöka, huruvida handeln i dess nuvarande form är organiserad på ändamålsenligaste sätt. Därvid skall särskilt behandlas ett spörsmål, som i alla tider varit föremål för delade meningar, nämligen frågan om den ersättning, vara handelns utövare kunna göra anspråk för sina tjänster, eller m. a. o. storleken av handelns berättigade vinstmarginal. Eedan från början må i detta hänseende betonas, att man från samhällelig synpunkt alldeles saknar anledning att godkänna den uppfattningen, som ofta hävdas av yrkets utövare, att handlandena hava rätt att betinga sig sådan förtjänst, att envar av dem kan leva pä yrket. Denna synpunkt är av fullständigt underordnad betydelse jämförd med samhällets berättigade krav på att ej behöva betala varudistributionen i dess helhet dyrare än nödvändigt. Befinnes handeln illa organiserad, omkostnaderna onödigt höga eller antalet handlande onödigt stort, då är handelns vinstmarginal för hög, även om den blott bereder yrkets utövare en anspråkslös utkomst. Med avseende å terminologien må anföras, att mellanhänder enligt gängse språkbruk torde vara liktydigt med handlande eller köpmän. Då den följande framställningen kommer att begagna sig av uttrycken mellanhänder och mellanhandssystem i nämnda betydelse, inlägges sålunda däruti ej något som helst omdöme om ifrågavarande verksamhet. Tvärtom skall huvudsyftet med själva utredningen bliva att undersöka, i vad mån mellanhändernas verksamhet är behövlig eller obehövlig, väl eller illa organiserad. I ett avseende kommer utredningen att sträcka sig utöver vad som strängt taget innefattas i mellanhandssystemet. Sådana fabrikanter, som utöva ett bestämmande inflytande även på varornas detalj pris, hava nämligen under utredningens gång befunnits i så många hänseenden utöva samma funktioner som de egentliga mellanhänderna, att man ej kunnat undgå att i någon mån beröra även deras inflytande på prisbildningen.

Utredningen har bedrivits i huvudsak efter tre olika linjer, nämligen dels genom bearbetning och sammanställning av förut tillgängligt statistiskt material rörande den inrikes handeln, dels genom införskaffande av ytterligare statistiska uppgifter samt av andra upplysningar på området, dels slutligen genom praktiska försök att påverka prisbildningen. Bland de viktigare statistiska utredningar, som verkställts, må nämnas en rörande antalet detaljaffärer inom livsmedelsbranschen i ett antal samhällen, en rörande parti- och detalj priser å ett flertal varuslag och orter samt en rörande jordbrukarnas andelsrörelse. Genom skriftliga rundfrågor till organisationer och myndigheter hava upplysningar inhämtats i vissa frågor, men eljest har det huvudsakliga av utredningsmaterialet vunnits genom konferenser med experter på olika områden. Dylika konferenser hava hållits till ett antal av 36, och vid desamma hava närvarit sammanlagt 79 olika experter.

FÖRBRUKNINGEN AV LIVSMEDEL. Innan man ingår på frågan om de nuvarande organisationsformerna inom livsmedelshandeln, är det av viss betydelse att klarlägga, vilka kvantiteter av de viktigaste livsmedeln, som i vårt land konsumeras per år, samt vilken andel i handelsomsättningen varje varuslag upptager. I statens krigsberedskapskommissions betänkande, del IV, meddelas uppgifter om den beräknade årskonsumtionen före världskriget av flertalet födoämnen. Bland dessa upptagas dock ej vete- och rågbröd utan endast råvaran vete- respektive rågmjöl. Av socialstyrelsens utredning om livsmedelskostnaderna i Sverige 1913—1914 framgår emellertid, i vilken utsträckning det i de undersökta hushållen konsumerade mjölet inköptes i form av mjöl eller bröd. Under antagande, att dessa hushåll kunna anses representativa för allmängiltiga förhållanden i nämnda hänseende, hava krigsberedskapskommissionens uppgifter om mjölkonsumtionen specificerats i enlighet härmed, varefter uppgifterna för de viktigaste varuslagen sammanställts i nedanstående tablå: Totalkvantitet Kvantitet per miljoner individ kg. ig.

Vetemjöl Vetebröd Rågmjöl Hårt rågbröd Mjukt d:o Havremjöl och -gryn Potatis Köksväxter och rötter Frukt och bär Socker Kaffe Nötkött Kalvkött Fårkött Svinkött Mjölk Smör Ost Margarin Ägg Fisk

246 54 120 81 365 24 702 182 66 127 32 59 43 11 125 1,950 42 18 24 24 118

43,9 9,6 21,4 14,4 60,1 4,4 125,2 32,5 11,8 22,6 5,8 10,5 7,7 2,0 22,3 347,9 7,4 3,2 4,4 4,3 21,1

13 Under en tidrymd av 10 år torde ett folks genomsnittliga förbrukning av olika slags födoämnen under vanliga förhållanden icke hinna undergå större förändringar, än att de anförda siffrorna skulle kunna i stort sett äga giltighet ännu i dag. Dock må erinras, att reaktionen mot kristidens livsmedelsknapphet medfört i viss mån en förskjutning i konsumtionen från billigare till dyrare kvaliteter, exempelvis från rågbröd till vetebröd, från margarin till smör o. s. v. I saknad av närmare kännedom, om dessa förändringar i konsumtionen må emellertid siffrorna godtagas såsom ungefärliga mått på den genomsnittliga årsförbrukningen av de viktigaste livsmedlen. I nedanstående tablå hava varuslagen, delvis sammanslagna till större grupper, ordnats efter det värde årskonsumtionen betingar. Värdet har därvid mätts med det i september 1921 för varje varuslag eller grupp av varuslag gällande medelpriset i detaljhandeln. Beträffande de varuslag, vara riksmedelspris publiceras av socialstyrelsen, hava dessa använts; beträffande övriga varuslag har en uppskattning av detaljpriset skett med stöd av andra uppgifter. Utgående från att värdet av samtliga i tablån ej upptagna födoämnen — såsom fallet var i fråga om de av socialstyrelsen undersökta hushållen — belöper sig till 11,7 procent av livsmedelskonsumtionens totalvärde, har man under rubriken "övriga matvaror" upptagit ett belopp av 404 miljoner kronor. För varje varugrupp har uträknats dess procentuella andel i totalvärdet på grundval av dels krigsberedskapskommissionens, dels socialstyrelsens uppgifter:

Årsförbrukningens värde miljoner kr.

Mjölk ... Bröd Fläsk Kött Mjöl och ?ryn Socker Smör Frukt och grönsaker Potatis Fisk Ägg Margarin Kaffe Ost Övriga matvaror ....

Procentuell andel i totalsumman enligt Kn gsberedska iskommis- Socialstyrelsen sionen

585 500 346 283 262 212 210 157 126 118 74 66 63 56 404

16,9 14,4 10,0 8,2 7,0 6,2 6,1 4,5 3,6 3,4 2,1 1,9 1,8 1,6 11,7

14,1 11,7 7,5

3,462

100,o

lOO.o

7,1 7,9 7,5 8,3 5,1 3,1 3,6 4,0 3,3 2,6 2,5 11,7

Vad beträffar den bristande överensstämmelsen mellan de båda serierna av procenttal, må framhållas, a t t socialstyrelsens undersökning begränsade sig till b ä t t r e situerade arbetare- och t j ä n s t e m a n n a h u s h å l l i ett a n t a l städer och

14 stadsliknande samhällen, medan krigsberedskapskommissionens utredning arsåg att fastställa landets totala årsbehov av livsmedel. Den högra kolumnen torde följaktligen kunna anses belysa livsmedelsbudgetens genomsnittliga sammansättning i städerna, den vänstra samma förhållande inom hela landet. Av det sagda framgår, att den högra sifferkolumnen även är ett ungefärligt uttryck för den relativa sammansättningen av den samlade livsmedelshandeln i stadssamhällena. Vad beträffar livsmedelshandeln på landsbygden må erinras, att huvudparten av jordbruksbefolkningens behov av lantmannaprodukter produceras av vederbörande hushåll själva och sålunda aldrig blir föremål för handel. I landsbygdens livsmedelshandel komma följaktligen socker, kaffe, margarin o. dyl. varuslag att intaga ett relativt större rum i förhållande till jordbrukets produkter än vad dessa födoämnens andel i livsmedelsbudgeten skulle betinga. Vad särskilt beträffar den inrikes partihandeln med livsmedel, föreligger samma svårighet att avgöra dess sammansättning som beträffande detaljhandeln på landsbygden. Därjämte bör framhållas, att partihandeln med livsmedel även omfattar vissa varuslag, som blott utgöra råmaterial för de konsumtionsfärdiga livsmedlen, såsom spannmål och kreatur, och följaktligen aldrig bliva föremål för detaljhandel. Dessa omständigheter göra, att man ej ens närmelsevis kan angiva den procentuella sammansättningen av den inrikes partihandeln med livsmedel. Emellertid torde varuslagen med hänsyn till sin ungefärliga andel i partihandelsomsättningen lämpligen kunna grupperas p å följande sätt: 1. Spannmål, mjöl, gryn och bröd. 2. Kreatur, kött och fläsk. 3. Specerier och kolonialvaror. 4. Mejeriprodukter. 5. Rotfrukter och trädgårdsprodukter. 6. Fisk. 7. Ägg. I det följande kapitlet skall beträffande var och en av dessa varugrupper • lämnas en allmän redogörelse för partihandelns organisation.

PARTIHANDELN MED LIVSMEDEL. Spannmål, mjöl, gryn OCh bröd. Av redogörelsen för föreningsväsendet imom jordbruket (bil. 5) framgår, att speciella sammanslutningar saknas för avvsättning av spannmål, men att inköpsföreningarna (lantmannaföreningarna) stiundom i viss omfattning försälja medlemmarnas produkter och då i främsta ruimmet spannmål. I stort sett torde det emellertid vara en mycket ringa del aw spannmålen, som försäljes på detta sätt, medan det stora flertalet av prodiucenter vid försäljningen uppträda oorganiserade gentemot köparna. Avnämarna av brödspannmålen utgöras nästan uteslutande av kvarnarna. Uippköpen verkställas antingen av kvarnarna själva, vanligen genom ombud elller mäklare, eller av självständiga spannmålshandlare såsom mellanhänder. D*et förstnämnda uppköpssättet torde på senare tid i viss mån hava undant r ä n g t spannmålshandlarnas verksamhet. Slutligen må erinras om, att jordbrukarna själva i rätt stor utsträckning äga kvarnar inom norra Svealand ocih Norrland. Dessa kvarnar bedriva dock huvudsakligen förmalning för mtedlemmarnas eget behov. Genom övertagande av en större handelskvarn i Mtalmö genom en jordbrukarnas andelsförening har en betydande ansats gjorts tilll att överflytta spannmålens förädling från den enskilda företagsamheten till jordbrukarnas egen föreningsverksamhet. Olägenheterna av producenternas i allmänhet isolerade ställning genteimot^ köparna mildras i viss mån därigenom, att numera varje vecka noteringar puibliceras för inhemsk spannmål, vilka tjäna jordbrukarna till ledning vid pr;isuppgörelserna. Då spannmålen dessutom är av tämligen ensartad kvalitet, föireligger i allmänhet också större möjlighet för producenten att vid spannmiålsförsäljningen ansluta sitt pris till gällande notering än vad fallet exempe3lvis är i fråga om kreatursförsäljningen. Detta hindrar emellertid icke, att em utveckling av lantbrukarnas andelsrörelse i syfte att omhändertaga avsattnnngen av spannmålen otvivelaktigt skulle medföra betydande fördelar. Särskiilt gäller detta med avseende å sådana distrikt, som ligga på längre avstånd fråån kvarnar och där jordbrukarna därför i större utsträckning äro beroende a v mellanhänderna. Försäljningen av mjöl och gryn till detaljhandlare och bagerier förmedlas i ^allmänhet av självständiga grossister eller av agenter för kvarnarna. De stöirre bagerierna göra dock i regel sina mjölinköp direkt hos kvarnarna. Särskiilt inom de orter, där kvarnar äro belägna, förekommer i ganska stor utsträckning direkt försäljning av mjöl även till smärre bagerier samt detaljhamdlare. Konkurrensen mellan kvarnarna har för övrigt sträckt sig så långt, attt flera storkvarnar tillhandahålla mjöl och gryn i förpackningar, avsedda förr direkt utminutering och försedda med vederbörande tillverkares varumäirke.

16 Med avseende å partiförsäljningen av bröd föreligger ett relativt ringa behov av mellanhänder. I fråga om allt slags färskt bröd, som ej kan underkastas transport, måste varje konsumtionsort vara självförsörjande. Försäljningen sker nästan uteslutande direkt från bagerierna till detaljisterna, bortsett från de mycket talrika fall, där bagerierna hava egna detalj affärer. Även det torra brödet försäljes å orter, där bageri finnes, i allmänhet direkt till detaljhandlaren. Tillverkningen av torrt bröd är emellertid i stor utsträckning koncentrerad till stordrift, vilket medför en rätt betydande interlokal försäljning. Denna försäljning förmedlas av mellanhänder — i regel kolonialvarugrossister — vilka dock vanligen icke driva självständig handel med brödet utan fungera som provisionsagenter åt vederbörande bagerier. Kreatur, kött OCh fläsk. För kreaturshandeln spelade marknaderna fordom en mycket betydande roll. Där bereddes köpare och säljare tillfälle att överblicka tillgången och efterfrågan å slaktdjur, och särskilt för säljarna var det av stort värde att få ledning av det jämförelsevis enhetliga pris, vilket framkom som resultat av köpslagan å marknaderna. Sedan kreaturshandeln numera delvis antagit modernare organisationsformer, hava kreatursmarknaderna i äldre bemärkelse förlorat i betydelse men spela dock alltjämt i vissa landsdelar en icke oväsentlig roll för avsättningen av slaktdjur. Förekomsten av kreatursmarknader under år 1921 inom de olika länen framgår av följande tablå: Stockholms stad Stockholms län Uppsala „ Södermanlands Östergötlands „ Jönköpings Kronobergs Kalmar Gotlands Blekinge Kristianstads Malmöhus Hallands „

2 — 47 100 50 175 151 258 16 35 100 287 127

Göteborgs- & Bohus län Älvsborgs XlvsWcrs Skaraborgs Värmlands Örebro Västmanlands Kopparbergs Gävleborgs Västernorrlands Jämtlands Västerbottens Norrbottens

*

24 204 127 169

Summa 1,957

Av samtliga dessa 1,957 kreatursmarknader utgöra endast 218 frimarknader, fastställda av kommerskollegium, medan de återstående 1,739 äro s. k. stortorgdagar, månadstorgdagar eller kreatursmöten, i regel fastställda av vederbörande länsstyrelser. Av yttranden, som inhämtats från länsstyrelserna, framgår att många av de ännu kvarstående marknaderna förlorat mycket i betydelse. En del marknader, såsom de båda frimarknaderna i Stockholm, hava till och med alldeles upphört att besökas. Inom många provinser tillmätas dock marknaderna alltjämt en mycket stor betydelse för avsättningen av kreatur. Under senare tid har uppkommit en ny form av kreatursmarknader i samband med införande av vissa bestämmelser rörande handeln med kött och 1

Uppgift saknas om andra än frimarknader.

17 fläsk, vilka föranlett, att kreaturen i stor utsträckning sändas levande till konsumtionsorterna för att där nedslaktas. I de åtta städer, som upprättat kommunala slakthus, nämlingen Stockholm, Göteborg, Malmö, Norrköping, Hälsingborg, Karlskrona, Eskilstuna och Linköping, hava i anslutning till slakthusen anordnats kreatursmarknader, som i regel äga rum en gång varje vecka. Partihandeln med kreatur har på grund härav till stor del förflyttats från produktionsorten till de större konsumtionsorterna. Producenterna uppträda i regel icke själva som säljare å dessa marknader, utan försäljningen ombesörjes av offentliga eller privata kommissionärer. Köparna å de kreatursmarknader, som anordnats i samband med slakthus, utgöras huvudsakligen av slaktare eller ombud för slakteri- och charkuterifirmor i vederbörande stad. Kreaturen överföras sålunda här så direkt som möjligt från producenten till slaktaren å konsumtionsorten. Samma förmedlingssätt förekommer även å de övriga kreatursmarknaderna, där dels ombud för slakterifirmor i närbelägna städer, dels i trakten bosatta slaktare infinna sig som köpare. Vid dessa marknader förekommer emellertid i stor utsträckning, att uppköpen ske av kreaturshandlare, d. v. s. personer, som på egen risk uppköpa kreatur för avyttring i levande tillstånd å annan ort. Den vanligaste formen för kreatursförsäljningen är emellertid, att slaktdjuren aldrig föras till marknad av något slag utan försäljas på gården. Där infinner sig slaktaren eller kreaturshandlaren (eller dennes underagent), och där sker prisuppgörelsen och leveransen. Den sistnämnda försäljningsformen innebär uppenbart stora olägenheter för produenten. Svårigheten för den enskilde jordbrukaren att bedöma marknadsläget gör, att han i regel ligger i händerna på uppköparen. I den mån försäljningen däremot äger rum på marknader, förbättras säljarens ställning, och än mer oberoende av mellanhänder blir han genom att försälja sina kreatur genom kommissionär vid de offentliga kreatursmarknaderna. Den sistnämnda försäljningsformen, som borde äga förutsättningar att i såväl producenternas som konsumenternas intresse reducera mellanhandsvinsten inom kreaturshandeln, har emellertid hittilldags icke vunnit önskvärd omfattning, i det att allmänt förtroende för densamma ännu saknas hos jordbrukarna. Under sådana förhållanden kommer den rörelse bland producenterna, som avser att i största möjliga utsträckning onödiggöra kreaturshandeln genom att lägga själva slakteriverksamheten i händerna på jordbrukarnas egna organisationer, att spela en desto större roll i kampen mot det onödiga mellanhandssystemet på detta område. Såsom av redogörelsen för jordbrukarnas andelsrörelse framgår, har emellertid denna slakteriverksamhet hittills huvudsakligen inskränkt sig till svinslakterier och beträffande dessa i främsta rummet till exportaffärer. Partihandeln med uppslaktat kött och fläsk ombesörjes dels av slakterierna, dels av självständiga partihandlare, dels av kommissionärer. Stundom förekommer ingen partihandel, i det att slakterierna, särskilt i städerna, hava egna köttaffärer, där detaljförsäljning äger rum. Beträffande andelsslakterierna och de på landsbygden verksamma småslaktarna torde däremot regeln vara, att deras försäljning sker genom partihandlare eller kommissionärer. Specerier och kolonialvaror. Inom gruppen specerier och kolonialvaror importeras alla viktigare dithörande varuslag — med undantag för socker — från utlandet, såsom kaffe, kryddor, konserver, sydfrukter, torkad frukt o. s. v. 2

18 Något uppköp från producenter förekommer sålunda ej inom landet, utan utgångspunkten för distributionen är importören. Kolonialvaruimportörerna äro i regel självständiga köpmän, men särskilt inom kaffebranschen förekommer även, att utländska firmor själva införa varupartier, vilka därefter försäljas inom landet genom deras agenter. Importörerna stå vanligen i direkt förbindelse med detaljhandlarna, men stundom förekommer ock partiförsäljning till andra grossister, som ej bedriva egen importverksamhet. Av de egentliga grosshandelsfirmorna inom branschen äro de flesta importörer, men av de s. k. halvgrossisterna, d. v. s. köpmän som vid sidan av detaljhandel även driva partihandel inom den närmaste trakten, torde flertalet köpa sina varor i andra hand. Kolonialvaruimportörerna äro sammanslutna i en central organisation, Sveriges kolonialvaruengrossisters riksförbund, vars medlemsantal uppgår till omkring 170. Organisationens uppgift är enligt dess stadgar att främja gemensamma handelsintressen och angelägenheter genom att till statsmyndigheter och andra vederbörande avlåta framställningar, avgiva yttranden i ärenden, som beröra förbundets verksamhet, samt genom att verka för praktiska reformer inom handeln. Däremot synes förbundet icke befatta sig med prissättning av varor eller över huvud taget med frågor om förhindrande av konkurrens mellan medlemmarna. Konkurrensen inom kolonialvarubranschen torde vara mera fri och obunden än inom de flesta andra handelsgrenar. Till stor del är anledningen härtill den betydande roll, som kooperativa förbundet spelar inom kolonialvaruhandeln och som omöjliggör ringbildningar i prisreglerande syfte. Å andra sidan har den skarpa konkurrensen givit upphov till ett försäljningssystem, som är ägnat att i avsevärd grad fördyra distributionen. Ingen firma inom kolonialvarubranschen anser sig kunna bibehålla eller utvidga sin kundkrets annat än genom personlig påtryckning av varje enskild detaljhandlare. För detta ändamål anlitas agenter, som under större delen av året resa landet runt på firmans bekostnad. Läggas dessutom till rese- och underhållskostnaderna dryga utgifter för den s. k. representation, som ofta måste tillgripas för att erhålla en order, inses lätt att detta resandesystem, som från det allmännas synpunkt knappast har någon uppgift att fylla, innebär ett ganska betydande prispålägg för allmänheten. Vad slutligen beträffar partihandeln med socker, förekommer där import endast i ringa omfattning, enär landets behov av socker nästan fullständigt täckes genom inhemsk produktion. Då emellertid sockerfabrikationen är mycket starkt koncentrerad, föreligger intet särskilt avsättningsproblem för producenterna. Sockret försäljes av de båda stora sockerfabriksbolagen antingen direkt till detalj handlare eller vanligen till grossister, vilka övertaga, partidistributionen mot en viss rabattering å priset. I övrigt gäller om partihandeln med socker detsamma som om partihandeln med kolonialvaror, med den skillnaden att partihandlarens prispålägg under gällande maximiprislagstiftning är begränsat. Mejeriprodukter. Huvudmängden av mejeriprodukter förmedlas till konsumtionsorterna genom mejerier. Hemtillverkningen av smör och ost för avsalu spelar numera en underordnad roll. Beträffande mjölken gäller dock, att vid sidan av mejeriernas försäljning en betydande tillförsel äger

rum direkt från enskilda producenter till konsumenter eller mellanhänder i samhällena. Avsättningen av mjölk från mejerierna äger rum under rätt växlande former. I regel bedrives såväl utminutering på platsen som partiförsäljning till större konsumtionsorter. Stundom hava mejerierna egna försäljningslokaler i städerna, men i allmänhet försäljes mjölken till detaljhandlare eller övertages hela deras produktion av särskilda partihandlare eller mjölkförsäljningsbolag, vilka ombesörja mjölkens distribution till detaljhandlarna. Där mejeriet är förlagt till stad, verkställes alltid partidistributionen och ofta en del av detalj distributionen av mejeriet självt. Vad beträffar de enskilda mjölkproducenternas avsättning, äger densamma huvudsakligen rum genom förmedling av särskilda partihandlare. Antingen levereras då mjölken direkt till den i staden bosatte grossisten, eller också sker en första uppsamling av mjölken vid någon större järnvägsstation, där jordbrukarna själva eller mjölkhandlaren anlagt ett uppsamlingsställe och varifrån mjölken vagnslastvis försändes till konsumtionsorten. Därjämte förekommer emellertid i viss omfattning, att enskilda lantbrukare i närheten av konsumtionsorter dagligen leverera mjölk direkt till konsumenterna. Större gårdar hava på sina håll egna utminuteringslokaler i städerna. I vissa trakter äro mjölkleverantörerna, där de ej äro anslutna till andelsmejerier, organiserade i försäljningsföreningar. Så är exempelvis fallet i göteborgstrakten, där västra Sveriges mjölkleverantörförening tillvaratager producenternas intressen gentemot Göteborgs mjölkhandlareförening. Ombud till lika antal från vardera organisationen ha bildat en nämnd, som för varje månad fastställt priset för mjölk, levererad i Göteborg. I Stockholm och ett flertal andra städer i östra Sverige ombesörjes återigen mjölkens partiförsäljning inom samhällena till huvudsaklig del av en producenternas egen organisation, lantmännens mjölkförsäljningsförening. Den största delen av allt smör, som avsattes i stadssamhällena, härstammar — bortsett från det importerade smöret — från mejerier. Jämförd med mejeriernas smörproduktion är tillverkningen av s. k. lantsmör tämligen obetydlig. Lantsmöret är icke föremål för någon ordnad partihandel utan levereras antingen direkt till detaljhandlarna i samhällena eller försäljes å torgen av lantmännen själva. Partihandeln med mejerismör handhaves dels av mejerierna själva, som ofta hava direkta förbindelser med större detaljhandlare eller anstalter, truppförband o. dyl. större konsumenter, dels av särskilda smörhandlare. Den stora smörhandeln behärskas av ett mindre antal grossister, som både uppköpa svenskt mejerismör för inrikes avsättning och i mån av behov importera smör från Danmark och Finland. Därtill kommer, att smörexportfirmorna och smörexportföreningarna ofta jämsides med exporten bedriva partiförsäljning på den inhemska marknaden och under vissa konjunkturer äro uteslutande hänvisade till densamma. Partihandeln med ost handhaves av ett fåtal ledande firmor i de större städerna. Dessa partihandlare förmedla så gott som hela tillförseln av ost till konsumtionsorterna, vare sig fråga är om andelsmejeriernas eller andra ostmejeriers produktion. I Jämtland äro dock ett flertal ostmejerier sammanslutna på kooperativ grund i ett gemensamt försäljningsorgan, Jämtlands ostmejeriers centralförening, som ombesörjer medlemmarnas ostförsäljning över hela landet.

20 Rotfrukter och trädgårdsprodukter. Under det fabrikspotatisen huvudsakligen avsattes inom vissa begränsade områden i södra Sverige, har matpotatisen marknad över hela landet. Organisationer bland jordbrukarna fotavsättning av matpotatis förefinnas endast i mycket begränsad utsträckning. Till städerna införes potatisen ofta av traktens lantbrukare själva, men försäljningen sker i regel till torghandlare eller detaljhandlare, mera sällan direkt till konsumenterna. Vid försäljning av potatis från mälardalen till Stockholm anlitas i allmänhet ångbåtarnas styrmän som kommissionärer, vilka då ombesörja partiförsäljningen från kajen för jordbrukarnas räkning. På grund därav, att de förnämsta överskottsdistrikten äro jämförelsevis avlägset belägna i förhållande till de stora konsumtionsorterna, finnes rum för en omfattande partihandel med potatis. Denna partihandel ombesörjes av grossister, som vanligen äro bosatta inom underskottsområdena. Uppköpen äga rum antingen genom direkt uppgörelse med större gårdar eller förmedlas genom agenter. Dessa, som ofta utgöras av lanthandlare, mottaga nödiga tomsäckar från grossisten, distribuera desamma till potatisleverantörerna, hopsamla partierna samt ombesörja deras avsändande i vagnslaster till konsumtionsorten. Ehuru föreningsrörelsen, som nämnts, är föga utvecklad på potatisförsäljningens område, finnas otvivelaktigt stora förutsättningar för densamma att åstadkomma mera tillfredsställande former för distributionen. En omständighet, som framför allt försvårar mellanhandssystemets förenkling, är den bristande enhetlighet i kvalitet, som för närvarande utmärker den svenska potatisen. Särskilt för införande av enhetliga och goda potatiskvaliteter, vilket helt naturligt skulle i hög grad förenkla försäljningsproceduren, synes föreningsrörelsen bland producenterna äga stor betydelse. Odlingen av köksväxter beclrives dels av trädgårdsmästare å egen eller arrenderad jord, s. k. handelsträdgårdsmästare, dels av herrgårdar och dels av mindre jordbrukare. Då emellertid den såsom binäring till det mindre jordbruket bedrivna köksväxtodlingen spelar en mycket underordnad roll för marknaden, kunna handelsträdgårdsmästare och herrgårdar anses såsom de huvudsakliga producenterna av köksväxter. Produktionsområdena äro i främsta rummet belägna i Skåne, där särskilt landskronatraktens handelsträdgårdar äro av betydande omfattning. En avsevärd köksväxtodling förekommer dessutom i Halland och Blekinge, varefter i tredje rummet komma södra Kalmar län, göteborgstrakten, norpköpingstrakteri samt mälardalen. Handelsträdgårdarna äro i regel koncentrerade kring konsumtionsorterna, varav följer att trädgårdsmästarna själva eller genom ombud i stor utsträckning avsätta sina produkter på städernas torg. Vid sidan av denna direkta försäljning florerar ett mycket utbrett månglaresystem. Ofta förekomma därvid flera mellanhänder, i det att den första uppköparen ej befattar sig med utminutering utan försäljer i parti till de egentliga torgmånglarna. Vid avsättning på mera avlägset belägna orter anlitas i regel mellanhänder. Visserligen förekommer, att exempelvis ombud för jordgubbsodlarna i Skåne vistas i Stockholm och Göteborg under säsongen, personligen skötande försäljningen, men denna avsättningsform torde höra till undantagen. Några uteslutande partiförsäljare förekomma knappast inom branschen, utan ombesörjes partiförsäljningen av grönsakshandlare, som själva driva detaljhandel. Mellan producenten och partiförsäljaren å konsumtionsorten är i re-

gel direkt förbindelse etablerad, varför uppköpsgrossister eller agenter vanligen kunna undvaras. Fruktodlingen bedrives i främsta rummet i Skåne, på Gottland och Öland samt i kustlandet av Halland, Blekinge och Småland, men i övrigt är större delen av Göta- och Svealand fruktprodueerande, ehuru i mindre omfattning och underlägsen i kvaliteter. Som fruktodlare spela de mindre jordbrukarna en mera betydande roll än som köksväxtodlare och handelsträdgårdsmästarna omvänt en mindre roll. På sina håll har också utvecklats en organisation bland dessa jordbrukare för gemensam försäljning av frukt. Vad beträffar sättet för fruktens avsättning, överensstämmer detta med köksväxtförsäljningen i fråga om den lokala handeln (torghandeln, mångleriet o. s. v.). Med avseende å försäljningen på avlägsnare orter kunna däremot, på grund av fruktproducenternas mycket stora antal, direkta förbindelser i allmänhet ej uppnås mellan dem och återförsäljarna å konsumtionsorterna. Här måste följaktligen inskjutas en mellanhand, som saknas vid handeln med köksväxter, nämligen uppköparen. Vid fruktuppköpen å gårdarna tillgår i regel så, att överenskommelse träffas under sommaren mellan odlaren och en i trakten bosatt fruktuppköpare, varvid ett visst pris betingas per kg. plockad och sorterad frukt. Plockningen, sorteringen och packningen ombesörjes eller övervakas av uppköparen eller hans ombud. Därefter lastas frukten på järnvägsvagn och fraktas till återförsäljare, företrädesvis i de större städerna och i Norrland. Där odlarna äro organiserade, övertages uppköparens befattning i alla avseenden av försäljningsföreningen. Fisk. Med hänsyn till såväl fångstens föremål som formen för dess bedrivande har man att särskilja tre huvudslag av svenskt fiske, nämligen det egentliga havsfisket, östersjöfisket och söt vattensfisket. Det egentliga havsfisket bedrives vid västkusten, delvis ända ut i Nordsjön och vid Island. Det ojämförligt viktigaste fisket är vadsillfisket. Under åren 1877—96 gick sillen i regel varje år in i den bohuslänska skärgården, där den vanligen fångades medelst landvadar eller sättgarn. Under de senaste årtiondena har emellertid sillen vanligen uteblivit invid kusten och måste numera huvudsakligen uppsökas till havs. Denna omständighet har i viss mån förändrat sillfiskets karaktär. Expeditionerna ha blivit av längre varaktighet, fiskebåtarna hava försetts med motorer, och ett särskilt för djupare vatten lämpat fångstredskap, den s. k. snörpvaden, har utträngt de tidigare använda. — Trålfisket befinner sig i starkt uppsving och kommer med hänsyn till fångstens värde närmast vadsillfisket. Det bedrives f. n. med ett 40-tal ångare och något över 100 andra fartyg. Utgångspunkt för expeditionerna och avsättningsort för fisken är Göteborg. Trålfångsten utövas i Skagerack och omfattar huvudsakligen sill, kolja, torsk och vitling. — Därnäst i betydenhet kommer makrillfisket. Det bedrives under sommarmånaderna huvudsakligen i Nordsjön men även i Skagerack och Kattegatt. Som fångstredskap användas dels ett slags krokredskap, benämnt dörj, dels drivgarn. Fiskefartygen utgöras på Nordsjön av större segelkuttrar eller motorfartyg men på de närmare fiskevattnen av smärre, däckade motorbåtar. — Storsjöfiske är benämningen på långa- och torskfisket vid Shetlandsöarna och Norges västkust samt på Nordsjön. Det bedrives under våren och sommaren med samma slags fartyg, som eljest användas till makrillfisket. Fisken fångas

22 med ett slags långrevar. — Med samma slags fångstredskap men från mindre, däckade motorbåtar bedrives u n d e r vintern torsk- och koljefisket i den bohusländska skärgården. — Vid sidan av de n u n ä m n d a slagen av havsfiske k u n n a såsom mera b e t y d a n d e n ä m n a s skarpsillfisket, som bedrives p å samma sätt som vadsillfisket, fastän n ä r m a r e kusten och endast u n d e r förvintern, flundrefisket, som huvudsakligen bedrives i K a t t e g a t t med v a d a r från motorförsedda sumpfartyg, hummerfisket samt räkfisket. Östersjöfisket ä r huvudsakligen ett kustfiske, som bedrives i väsentligt mindre skala än havsfisket. Strömmingen spelar h ä r samma roll som sillen p å västkusten. Utefter de södra kusterna fångas den med d r i v g a r n ; i N o r r l a n d åter användes i regel s ä t t g a r n ; dessutom förekommer längs hela kusten strömmingsfiske med not. D e n egentliga fångsttiden sammanfaller med lektiden, som infaller v å r och höst. P å många ställen bedrives dock fisket även u n d e r vintern, då strömmingen fångas med n o t u n d e r isen eller ock med n ä t (vid Gottland.) — Strömmingsfisket spelar huvudrollen i Bottniska viken. Längre söderut och särskilt längs Skånes och Blekinges kuster fångas dessutom i r ä t t stor u t s t r ä c k n i n g torsk, flundra, ål och lax. I s k ä r g å r d a r n a fiskas för övrigt den vanliga insjöfisken, gädda, abborre, sik m. m. Sötvattensfisket ä r endast till en r i n g a del a t t betrakta såsom ett självständigt yrke. I regel bedrives det nämligen såsom binäring till jordbruket. A v omkring 50,000 personer, som förvärvsmässigt ägna sig åt fiske i sjöarna och vattendragen, k u n n a endast cirka 1,600 betecknas såsom yrkesfiskare. Den relativa betydelsen av de t r e ovannämnda huvudslagen av svenskt fiske framgår av årsfångstens fördelning efter sitt värde. Å r 1919 uppgick havsfiskets avkastning till n ä r a 22 milj. kronor, östersjöfiskets till omkring 21 milj. kronor och sötvattensfiskets till omkring 12 milj. kronor. Antalet yrkesfiskare utgjorde respektive 6,647, 7,834 och 1,648. De viktigaste fiskslagens andel i hela årsfångstens v ä r d e framgår av följande: Sill och strömming Gädda Ål Makrill Torsk Kolja Lax Abborre Sik Rödspotta Långa och gråsej

35,9 % 7,1 „ 5,9 „ 5,9 » 5,9 „ 5,5 „ 3,8 „ ••• 3,5 „ 3,3 „ 2,7 „ 2,Q „ Summa 82,1 %

Av hela årsfångsten exporterades fisk till ett värde av omkring 21 miljoner kronor, därav sill för nära 17 miljoner kronor. Värdet av den inom landet försålda fisken uppgick sålunda till omkring 34 miljoner kronor. Därtill måste dock läggas den betydande importen, uppgående år 1919 till nära 49 miljoner kronors värde, varav 42 miljoner kommo på saltad eller torkad fisk och endast 7 miljoner på färsk fisk. Då i detta sammanhang kan bortses från den saltade och torkade fisken, som i avseende å distributionsformerna hänföres till viktualier, finner man, att den inom landet försålda färska fisken år 1919 fördelade sig på följande sätt:

23¶Sill och strömming Gädda Torsk Kolja Ål Lax Rödspotta Makrill Abborre Sik Hälleflundra Övriga fiskslag

Kr. 5.423.018:4.304.087:— 3.497.685:— 3.108.571:3.079.788:— 3.075.048:2.823.292:2.248.568: 1.945.529:1.837.393:— 1.208.305:— 8.651.167:— Summa 41.202.451: -

% 13,1 10,4 8,5 7,5 7,5 7,5 6,9 5,5 4,7 4,5 2,9 21.0 100,0

Avsättningsformerna inom fiskhandeln äro i hög grad betingade av varans ömtåliga beskaffenhet. Då fiskarena i regel sakna anordningar för fiskens förvaring, måste denna avyttras i närmaste hamn eller konsumtionsort och i allmänhet å själva fångstdagen. I fråga om sötvattensfisken finnas ringa förutsättningar för en verklig partihandel. Fångstplatserna äro för spridda och var för sig alltför litet givande för att motivera en uppköpsverksamhet genom grossister. Vanligen för fiskaren själv sin fångst till närmaste stad, där den utminuteras från båten eller å salutorg. Ofta förekommer ock, att fisken från orter med goda kommunikationer försändes till fiskhandlare i närbelägna konsumtionsorter. Undantagen från regeln, att sötvattensfisken ej blir föremål för partihandel genom särskilda mellanhänder, äro få och inskränka sig huvudsakligen till vissa hamnar vid de största insjöarna, där en del partiuppköpare övertaga fisken för avyttring till andra orter. Ungefär enahanda avsättningsformer äro rådande inom östersjöfisket. Vad särskilt beträffar det stora strömmingsfisket, lägger fiskens synnerligen ömtåliga beskaffenhet hinder i vägen för längre transporter. I färskt tillstånd avyttras strömmingen i allmänhet å närbelägna konsumtionsorter, dit den antingen föres av fiskarena själva eller försändas till fiskhandlare. Tidvis förekommer dock en rätt betydande partihandel med strömming, exempelvis från Norrköping till Stockholm. Det må slutligen anmärkas, att en betydande del av strömmingen saltas eller beredes på annat sätt av fiskarena, själva, innan försäljningen äger rum. Inom västkustfisket äro förhållandena i många avseenden annorlunda. Här bedrives fisket i så stor skala och koncentreras kring så få utgångsplatser, att förutsättningar finnas för en betydande partihandel. Belysande i nämnda hänseende är, att år 1919 försåldes å auktionerna i Göteborgs fiskhamn fisk till ett sammanlagt värde av över 18 miljoner kronor, motsvarande nära 90 procent av hela havsfiskets avkastningsbelopp. Förutom i Göteborg äro partiuppköpare verksamma i ett flertal andra västkusthamnar. Fiskgrossisterna i västkusthamnarna stå numera, sedan rationella transportanordningar i rätt stor utsträckning införts, i förbindelse med återförsäljare inom flertalet konsumtionsorter i mellersta och södra delarna av landet, medan återigen de norrländska samhällena erhålla sin tillförsel av saltsjöfisk huvudsakligen från Norge. Bland avnämarna förekomma verkliga partihandlare huvudsakligen i Stockholm; eljest fungera större minuthandlare som

partiförsäljare å respektive orter, eller slutligen sker även försäljning direkt från grossister vid västkusten till minutliandlarna å andra orter. De priser, som fiskarena kunna betinga sig vid försäljningen av sin vara, variera högst betydligt allt efter dagsfångsternas storlek. Denna omständighet i förening med den stora marginal, som alltid kunnat påvisas mellan förstahandspris och detaljpris å fisk, har sedan gammalt framkallat en övertygelse hos fiskarena, att mellanhänderna särskilt inom fiskhandeln bereda sig en oskälig vinst på producenternas bekostnad. Detta missförhållande hava fiskarena på vissa håll sökt undanröja genom att bilda organisationer för gemensam avsättning av fisk. Dylika fiskförsäljningsföreningar existera för närvarande bl. a. bland Norrlands kustfiskare, bland strömmingsfiskarena i viss trakt av Stockholms skärgård, bland gottlandsfiskarena och bland skånefiskarena. Det vill synas, som dessa organisationssträvanden hava lika stora förutsättningar att gagna producenternas intressen och begränsa mellanhandsvinsten som föreningsrörelsen bland jordbrukarna. Erfarenheten har emellertid visat, att organisationsarbetet bland fiskarena liar ett stort motstånd att övervinna. Ännu återstår framför allt att bibringa fiskarena den kooperativa anda och den solidaritetskänsla, som utgöra förutsättningen för detta arbetes framgång. De sakkunniga hava funnit sig sakna anledning att närmare ingå på fiskhandelns organisation, då denna fråga utgjort föremål för utredning av särskilda sakkunniga, de s. k. fiskerinäringssakkunniga. Ägg. Äggförsäljningsföreningarna äro, såsom närmare framgår av redogörelsen för jordbrukarnas föreningsväsen, huvudsakligen koncentrerade till fyra distrikt, nämligen Östergötland, Skåne, Västergötland och Gottland. Inom vart och ett av de tre förstnämnda distrikten finnes ett centralorgan, som handhar partiförsäljningen för lokalföreningarnas räkning, nämligen Östergötlands äggförsäljningsaktiebolag i Linköping, svenska äggexportföreningen i Tomelilla och västgöta äggexportförening i Skara. Dessa partiförsäljningsorgan hava ursprungligen tillkommit för att reglera exporten av agg men ombesörja dessutom de anslutna föreningarnas hela försäljning inom landet. Äggkretsarna å Gottland avsätta hela sin produktion genom lantmännens mjölkförsäljningsförening i Stockholm. Vad beträffar formen för avsättningen, tillämpar varje partiförsäljningsorgan sitt särskilda system. Östergötlands äggförsäljningsaktiebolag levererar sina ägg uteslutande till självständiga grossister eller direkt till större detaljhandlare, huvudsakligen i Stockholm och Norrland, svenska äggexportföreningen använder kommissionärer, som till föreningen redovisa den betalning, som kunnat betingas å marknaden. Föreningen är representerad likaledes huvudsakligen i Stockholm och Norrland. Västgöta äggexportförening bedriver försäljningen från egna partinederlag i Skara och Stockholm, och lantmännens mjölkförsäljningsförening avyttrar en betydande del av de gottJändska äggen i egna detaljaffärer men försäljer även i parti till återförsäljare. De fristående lokala äggförsäljningsföreningarna leverera sina ägg huvudsakligen till grossister och i mindre utsträckning till detaljhandlare i städerna eller närliggande konsumtionsorter. Vad slutligen beträffar de oorganiserade äggproducenterna, äger deras avsättning rum väsentligen på två olika sätt. I vissa trakter föras

25 äggen av lantbrukarna själva in till städernas torgdagar, där de försäljas direkt till konsumenterna. Detta avsättningssystem har emellertid endast betydelse tor täckande av det lokala behovet inom de äggproducerande provinserna. För utjämnande av produktionsöverskottet praktiseras ett speciellt uppköpssystem, som särskilt vunnit stor utbredning i Småland men eljest förekommer i de flesta äggproducerande trakter. De lokala uppköpen ske genom lanthandlarna, till vilka ortens äggproducenter avlämna sina ägg, ofta i utbyte mot andra varor. Efter uppsamlingen försändas äggen till en grossist, som i regel är bosatt i centrum av den äggproducerande provinsen och som i sin tur försäljer veckans produktion till annan grossist i någon större konsumtionsort. Från producentens synpunkt innebär den senast angivna avsättningsformen samma olägenheter, som vidlåda uppköpssystemet inom vilken bransch det än förekommer. Den oorganiserade äggproducenten saknar i regel möjlighet att bedöma det i hög grad fluktuerande läget å äggmarknaden och får nöja sig med vad uppköparen bjuder. Den direkta avsättningen till konsumenterna på städernas torgdagar medför visserligen den fördelen, att producenten får känning med marknaden och dess prisbildning, men förfaringssättet har, som nämnts, sin givna lokala begränsning. För avsättningen i stort torde upp köpssystemets olägenheter ej kunna undanröjas på annat sätt än genom en utveckling av jordbrukarnas föreningsväsen på området.

DETALJHANDEL MED LIVSMEDEL. Antalet detaljaffärer. I cirkulärskrivelse till magistrater respektive stadsstyrelser i samtliga rikets städer med över 10,000 invånare samt dessutom till myndigheterna i ett antal smärre orter har uppgift begärts om antalet i december 1920 befintliga detaljhandlare och detaljaffärer inom livsmedelsbranschen, med specifikation över de varuslag, som i varje särskild affär salufördes. De mindre orterna utvaldes så, att de skulle representera olika typer av bebyggelseformer, äldre och yngre orter, förstads- och stationssamhällen, industriorter och fisklägen o. s. v. Bland affärerna skulle upptagas, var för sig, vanliga butiker och fasta saluhallsstånd men däremot ej tillfälliga försäljningslokaler i saluhallar och på salutorg. I städer, omfattande mer än en församling, skulle uppgifter lämnas särskilt för varje församling. De sålunda infordrade uppgifterna hava inkommit från samtliga ifrågavarande orter ocli finnas sammanställda i tab. 1—3. Enligt ifrågavarande uppgifter funnos i samtliga av undersökningen berörda 47 städer och andra orter med 1,444,206 invånare sammanlagt 10,395 vanliga butiker och 1,442 saluhallsstånd. Saluhallar funnos i alla städer utom i Gävle, Västerås, Jönköping, Borås, Halmstad, Kalmar, Södertälje, Uddevalla, Kristianstad, Falun, Nyköping, Kristinehamn, Söderhamn, Trälleborg och Härnösand. Det absolut största antalet affärer fanns givetvis i Stockholm med 3,668 butiker och 2,735 handlande; därnäst kom Göteborg med 1,765 butiker och 1,319 handlande samt Malmö med 1,303 respektive 1,290. Ingen av de andra städerna nådde upp till 500 butiker. På 10,000 invånare kommo i genomsnitt 69 detaljhandlare med 82 affärer, varav 72 butiker och 10 saluhallsstånd. Största antalet affärer i förhållande till folkmängden utvisar Mollösund med 139, Ystad med 120 och Malmö med 116 affärer på 10,000 invånare. Därnäst komma Lund med 98, Örebro med 93, Gravarna och Bäckevik med 92 samt Stockholm och Göteborg med vardera 88 affärer. Minsta antalet affärer finnes i Kristinehamn med 47 på 10,000 invånare, och därefter komma Södertälje och Kiruna med 50, Härnösand med 51, Sundsvall och Malmberget med 53, Östersund med 54, Hagalund med 55, Jönköping och Uddevalla med 57, Gävle, Eskilstuna, Västerås och Kristianstad med 60, Mölndal med 61, Kalmar med 63 och Söderhamn med 64. För övriga orter är avvikelsen från medeltalet 82 relativt liten. Till förklaring av dessa skiljaktigheter räcker uppenbarligen ej att endast hänvisa till en bättre eller sämre genomförd organisation av handeln. Även andra faktorer spela härvid in. Å en ort med stark tillförsel från den närmaste landsbygden sker en stor del av provianteringen genom torgköp eller leveranser och utbud direkt i bostäderna; där bör sålunda antalet butiker kunna bliva mindre än i större orter eller i orter med för livsmedelsproduktion

27 mindre ägnad omgivning. Till att öka butikernas antal kan å andra sidan förväntas bidraga det förbållandet, att en ort bar att räkna som kundkrets ej blott sin egen befolkning utan även främlingar (ex. de ovannämnda bohuslänska fisklägena). Förstadsorter kunna få en del av sina behov täckta inom centralplatsen; därav det jämförelsevis ringa antalet affärer i flera av dessa orter. Över huvud taget är otvivelaktigt behovet av specialisering inom livsmedelshandeln mindre å orter med övervägande arbetarebefolkning än å platser, där den burgnare befolkningen utgör en större andel. Senast anförda synpunkter torde även beaktas vid studium av tab. 1 b, som ger en bild av livsmedelsaffärernas fördelning på olika församlingar i de större städerna. Därigenom torde till en del förklaras, att icke skillnaden mellan stadsdelar med olika sammansatt befolkning framträder tydligare än vad faktiskt är förhållandet. Övertaligheten av livsmedelsbutiker inom de typiska arbetarstadsdelarna framträder dock här och var, exempelvis vid en jämförelse för Stockholms del av Oskars, Engelbrekts och Bromma församlingar å ena sidan och Kungsholms, Matteus, Katarina, Sofia, Maria och Brännkyrka å den andra. Karakteristisk är också skillnaden mellan å ena sidan Örebro södra och Jönköpings östra församlingar — med övervägande arbetarebefolkning — och å andra sidan samma städers norra respektive västra församlingar. I detta sammanhang må enrinras om en undersökning, som verkställts av konsumtionsföreningen Stockholm i avsikt att belysa hithörande förhållanden i ett av huvudstadens typiska arbetarkvarter. Av nedanstående skiss, som angiver de olika affärernas karaktär och läge, framgår, att vid de kvarteret i fråga omgivande gatorna funnos: 20 speceriaffärer, 17 mjölk- och brödaffärer, 4 fisk- och grönsaksaffärer, 2 köttaffärer.

titt

MI

mm

•Wiirt.utcCiA .„... ttKttåUUUMålåMt

T/ SJ oj 7} <S9 9' JJ 9? 97 So'S2f*TC 60 62 j *c J r J O SJ JO UV \J*< J(J

A

A

A. A

AA

6±

w r

AM

66 ~- ^

x v_

C ?>

•Al </ 4} &J *? f> s/~asjJJ 2C 26 JO J£ J* Jé 33

8 = jpec^af/ar

Am M A = /rt/6/£0 Srod-

28 I det föregående har tagits hänsyn huvudsakligen till antalet butiker. Ser man åter på antalet dctaljhandlande inom livsmedelsbranschen, vilket redovisas i sista kolumnen av tab. 1 a och 1 b, företer detta en särdeles växlande proportion till antalet butiker. I vissa städer synes antalet affärer med två eller flera försäljningsställen vara betydande, såsom i Stockholm och Göteborg, bägge med 88 butiker men 66 livsmedelshandlande på 10,000 invånare, Örebro med 93 och 78, Eskilstuna med 60 och 50, Västerås med 60 och 47, Halmstad med 71 och 60, Nyköping med 68 och 59. Ett alldeles övervägande antal handlande med endast en butik synas å andra sidan åtskilliga städer uppvisa, däribland flertalet skånska, främst Ystad med 120 butiker och 118 handlande per 10,000 invånare och Malmö med respektive 116 och 115, vidare Norrköping med 74 och 71, Uppsala med 77 och 76, Kalmar med 63 och 59, Falun med 69 och 66, Västervik med 86 och 83 o. s. v. Det torde icke vara en tillfällighet, att de inom den förra kategorien uppräknade städerna nästan genomgående äro sådana, där den konsumentkooperativa rörelsen vunnit större omfattning, medan motsatsen är fallet inom de senare. I de båda tabellerna 2 a och 3 a hava relativa tal icke uträknats för orter med under 10,000 invånare, enär de absoluta talen äro så små, att slumpen kommer att spela en alltför stor roll vid jämförelser per 10,000 invånare. Den förstnämnda tabellen torde böra tillmätas större vikt, enär uppgifterna angående de varuslag, som "huvudsakligen" försäljas i affärerna, ofta lära giva uttryck för uppgiftlämnarnas subjektiva omdöme och i varje fall ej kunna förutsättas baserade på likformiga principer. Nedanstående tablå angiver dels absoluta antalet inom samtliga städer med mer än 10,000 invånare förefintliga detalj affärer, som försälja de olika slagen av livsmedel, dels samma antal satt i relation till folkmängden: 1

Kött och fläsk Charkuterivaror Färsk fisk Specerier Smör, ost och ägg Mjölk och grädde Bröd Frukt och grönsaker

Absoluta antalet affärer

Antalet affärer på 30.000 invånare

2.205 3.805 528 4.363 5.631 2.910 5.989 1.684

16 28 4 32 42 21 43 12

Antalet affärer, som försälja kött och fläsk, växlar högst avsevärt inom de olika städerna. Å ena sidan utvisar Söderhamn ej mindre än 39 affärer på 10,000 invånare, Kalmar 38, Trälleborg 37, Västerås 36, Örebro 33, Ystad 31 samt Uppsala och Linköping 30; å andra sidan finnas ej mer än 6 affärer på 10,000 invånare i Härnösand, 7 i Gävle, Uddevalla och Kristianstad, 8 i Östersund och Falun samt 9 i Nyköping. Eljest varierar antalet mellan 11 och 24. Ungefär lika starka variationer företer relativa antalet eharkuteriaffärer, vilket utgjorde 47 i Malmö, 46 i Trälleborg, 39 i Söderhamn, 36 i Luleå, 35 i Norrköping och Eskilstuna, 34 i Västervik, 33 i Stockholm och Halmstad, 1 Det bör observeras, att en och samma butik ofta går in under flera rubriker, vilket gör, att siffrorna i denna tablå ej kunna summeras.

29 32 i Gävle och 31 i Härnösand samt, räknat nerifrån, 7 i Uddevalla, 9 i Karlskrona, 10 i Kristianstad och Ystad, 12 i Örebro, 14 i Borås, 15 i Karlstad och Kristinehamn, 16 i Jönköping, 18 i Västerås och Uppsala, 19 i Linköping-, Lund och Östersund samt 20 i Göteborg och Hälsingborg. Relativa antalet fiskaffärer uppgick ingenstädes till mer än 8. I Gävle, Kalmar, Kristinehamn och Härnösand har icke redovisats någon fiskaffär (absoluta antalet, i Gävle 1), i Västerås, Borås, Södertälje och Kristianstad 1 samt i Norrköping, Hälsingborg, Eskilstuna, Jönköping, Uppsala, Lund, Sundsvall, Uddevalla, Östersund, Falun, Västervik, Nyköping och Trälleborg 2 på 10,000 invånare. 6—8 affärer förekomma i Göteborg, Örebro, Karlstad, Ystad och Luleå. Speceriaffärerna förete de minsta avvikelserna från medeltalet bland samtliga kategorier av livsmedelsaffärer. Över 40 affärer på 10,000 invånare utvisa endast Malmö med 50 och Trälleborg med 44, samt under 25 affärer endast Örebro, Linköping och Kristianstad med 24, Västerås och Karlstad med 23 samt Östersund med 19. Tämligen likformigt representerade äro även de affärer, som saluhålla smör, ost och ägg. Mer än 50 sådana affärer på 10,000 invånare funnos i Göteborg, Malmö, Landskrona, Västervik, Ystad och Trälleborg, mindre än 35 i Hälsingborg, Örebro, Borås, Karlstad, Södertälje, Nyköping och Kristinehamn. Beträffande mjölkaffärerna voro växlingarna mera betydande. Högsta relativa antalet utvisade Malmö med 30 på 10,000 invånare, och därnäst kommo Stockholm med 29, Landskrona och Ystad med 26, Västervik med 24 samt Kalmar och Trollhättan med 23. Lägsta antalet förekom i Söderhamn, Sundsvall, Karlstad och Uddevalla, där det utgjorde respektive 5, 7, 8 och 9 på 10,000 invånare. 10—15 affärer utvisade Hälsingborg, Eskilstuna, Jönköping, Borås, Karlskrona, Linköping, Södertälje, Östersund, Kristianstad, Falun, Kristinehamn, Trälleborg, Luleå och Härnösand. Om man undantager Borås och Karlstad, som redovisat ett anmärkningsvärt lågt antal brödaffärer, nämligen respektive 8 och 13 på 10,000 invånare, voro avvikelserna inom denna grupp från medeltalet 43 ej särdeles stora. Över 50 utvisade Trälleborg med 65, Lund med 61, Malmö med 59, Göteborg med 57 och Falun med 52 affärer på 10,000 invånare, mindre än 35 Nyköping och Härnösand med 32, Kristianstad och Ystad med 31, Hälsingborg med 30, Norrköping, Örebro, Karlskrona med 27, Linköping med 22 samt Eskilstuna med 20. Mest av alla grupper varierade fruktaffärerna med avseende å relativt antal å olika orter. Medan Trälleborg uppvisade 38, Söderhamn 36, Härnösand 34, Luleå 24, Kalmar 23 och Göteborg 22, funnos endast 2 på 10,000 invånare i Kristianstad, 3 i Örebro, Eskilstuna och Uppsala, 4 i Lund, Halmstad och Uddevalla samt 5 i Norrköping, Gävle och Nyköping. Till stor del torde emellertid dessa betydande olikheter bero därpå, att å vissa orter speceriaffärerna, vilka ju alltid föra apelsiner och ofta äpplen, redovisats såsom fruktförsäljande men å andra orter icke. Omsättningens storlek. Vad beträffar de privata detaljhandlarnas omsättning må till en början anföras, att de till Sveriges minuthandlares riksförbund anslutna detaljisternas inom livsmedelsbranschen sammanlagda omsättning under år 1912 uppgick till 425 miljoner kronor eller i genomsnitt till

30 48,000 k r o n o r per handlande. Med hänsyn till livsmedelsprisernas stegring torde d e t t a medeltal för år 1921 k u n n a beräknas till omkring 120,000 kronor. Tager m a n emellertid vidare i betraktande, att huvudmassan av småaffärerna vid ifrågavarande t i d p u n k t torde hava stått u t o m förbundet, måste n ä m n d a siffra b e t r a k t a s såsom en maximisiffra, vilken i realiteten betydligt u n d e r skrides. B ä t t r e ledning för besvarande av föreliggande fråga l ä m n a r den verkställda u t r e d n i n g e n om antalet detaljaffärer inom livsmedelsbranschen, jämförd med socialstyrelsens ovanberörda u t r e d n i n g angående levnadskostnaderna åren 1913—1914." Ökas siffrorna för livsmedelsutgifterna med 150 procent, motsvarande ungefär livsmedlens genomsnittliga prisstegring u n d e r perioden 1914—1921, skulle, u n d e r förutsättning att samtliga inköp av livsmedel verkställas i sådana affärer, som förstnämnda u t r e d n i n g omfattat, årsomsättningen per butik inom de 47 undersökta o r t e r n a u p p g å till följande:

Kristinehamn Södertälje ... Kiruna Härnösand ... Sundsvall Malmberget... Östersund ... Hagalund Uddevalla ... Jönköping ... Gävle Eskilstuna ... Västerås Kristianstad... Mölndal Kalmar Söderhamn ... Borås Nyköping Falun Landskrona .. Halmstad Sollefteå Norrköping ...

1.000-tal kr. 108 102 101 99 96 96 94 92 91 89 84 84 84 84 83 81 79 77 74 73 72 72 70 69

1.000-tal kr. Karlstad 69 Arlöv 68 Hälsingborg 67 Uppsala 66 Trollhättan 66 Nässjö 65 Trälleborg 64 Falköping 64 Gällivare 63 Karlshamn 62 Linköping 62 Luleå 62 Höganäs 60 Västervik 59 Sundbyberg 59 Göteborg 58 Stockholm 57 Gravarna och Bäckevik 55 Örebro 53 Lund 52 Malmö 43 Ystad 43 Mollösund 36 Genomsnitt 62

Det h a r ovan antytts, att de anförda siffrorna endast k u n n a tillmätas betydelse såsom ungefärliga m ä t a r e av livsmedelsaffärernas omsättning. Till en början må framhållas, att torghandeln bidrager mer eller mindre till a t t sänka butikernas omsättningssiffror. Därigenom sker emellertid icke alltid en u t j ä m n i n g av dessa siffror, såsom exempelvis framgår av en jämförelse mellan K i r u n a å ena sidan samt Malmö och Ystad å a n d r a sidan. I K i r u n a , liksom i allmänhet i de norrländska samhällena, spelar torghandeln en mycket obetydlig roll i hela v a r u o m s ä t t n i n g e n ; i de anförda båda skånska städerna

3]

däremot förekommer en rätt betydande torghandel. Medan den höga omsättningssiffran för Kiruna sålunda knappast påverkas av torghandeln, blir den anförda låga siffran för Malmö och Ystad på grund av torghandeln i verkligheten ännu lägre. Vidare må anmärkas, att den verkställda beräkningen förutsatt samma årsutgift per individ för alla orterna, vilken förutsättning doek ej motsvarar verkligheten. Då avvikelsen från det använda riksmedeltalet för livsmedelsutgifterna å vissa orter uppgår ända till 20 %, kan av denna orsak de anförda omsättningssiffrorna behöva justeras uppåt eller nedåt med belopp intill samma procent. Slutligen bör observeras, att ifrågavarande siffror angiva omsättningen av enbart livsmedel, däremot icke totalomsättningen. Då flertalet speceriaffärer jämte livsmedel i större eller mindre utsträckning även saluföra andra artiklar, såsom tvättmedel och andra tekniska preparat, fotogen, stearinljus, tändstickor, borstar o. s. v., torde omsättningssiffrorna av denna anledning böra höjas med cirka 10 procent. Av utredningen kunna på grund av anförda omständigheter knappast dragas andra slutsatser, än att den genomsnittliga omsättningen i stadssamhällenas livsmedelsaffärer år 1921 i runt tal uppgick till 75,000 kronor men att avvikelserna från detta medeltal från ort till ort synas kunna vara avsevärda. För komplettering av de anförda uppgifterna må slutligen antecknas, att årsomsättningen i de till kooperativa förbundet anslutna föreningarnas 1,664 butiker år 1921 uppgick i genomsnitt till omkring 133,000 kronor. Med avseende å detaljhandelns omsättning av olika varuslag föreligga vissa uppgifter från konsumtionsföreningen Stockholm, avseende omsättningens fördelning vid föreningens till ett 20-tal uppgående speceriaffärer i huvudstaden. Dessa uppgifter, vilka torde få anses lämna en tämligen representativ bild av omsättningens fördelning på varuslag inom specerihandeln i Stockholm över huvud taget, meddelas i nedanstående tablå, uttryckta i hela procenttal. Smör Socker Vetemjöl Ägg Kaffe Ost Rågmjöl Margarin Övriga varuslag.

16 % 14 11 „ 8 „ 6 „ 6 „ 4 „ 3 n 32 „ Summa 100 %

Omkostnader. Omkostnaderna i en detaljaffär utgöras dels av allmänna, dels av speciella omkostnader. Den förra gruppen, som avser omkostnaderna för affären i dess helhet och som i stort sett äro oberoende av fluktuationer i omsättningen, består av följande huvudposter: 1. Avlöningar (inkl. ersättning för innehavarens eget arbete). 2. Lokalhyra. 3. Underhåll respektive avskrivning å inventarier. 4. Uppvärmning och belysning. 5. Kontorskostnader.

32 6. 7.

Beldam. Försäkringsavgifter.

De speciella omkostnaderna, vilka hänföra sig till varje särskild post i omsättningen, innefatta huvudsakligen ränta å det i varulagret nedlagda kapitalet samt transportkostnader. De sistnämnda uppgå, vad stadssamhällena angår r i allmänhet till obetydliga belopp, enär inköpspriset vanligen avser leverans vid detaljistens butik och transporterna eljest i regel utföras av detaljaffärens egen personal. För bedömande av omkostnadernas storlek inom detaljhandeln hava försök gjorts att härom inhämta uppgifter, vilka försök dock strandat på handlandenas obenägenhet att yppa något som helst rörande företagens ekonomi. För ändamålet har man följaktligen måst nöja sig med de i socialstyrelsens publikationer ''Kooperativ verksamhet" meddelade uppgifterna rörande konsumtionsföreningarna. Utredningen måste följaktligen begränsas till att avse den bransch inom livsmedelshandeln, som huvudsakligen representeras av konsumtionsföreningarna, nämligen speceribranschen. Av nyssnämnda uppgifter rörande konsumtionsföreningarnas omkostnader framgår, att dessa under perioden 1914—1920 varierat mellan 6,5 och 8,1 % av omsättningssumman kring ett medeltal av 7,2 %. För Stockholms vidkommande äro omkostnaderna något högre än för landsorten, vilket framgår därav, att omkostnadsprocenten för konsumtionsföreningen Stockholms speceriaffärer år 1920 uppgick i medeltal till 9,6 mot 7,7 för samtliga konsumtionsföreningar i landet. Med hänsyn tagen till konsumtionsföreningen Stockholms stora omsättning per butik (omkring 340,000 kr.) samt till den av föreningen tillämpade kontantförsäljningen, vilka båda omständigheter bidraga till att minska omkostnaderna, torde omkostnaderna över huvud taget inom huvudstadens specerihandel kunna beräknas utgöra omkring 10 % av omsättningen. Av synnerligen stort intresse är frågan, huruvida omkostnaderna inom detaljhandeln stå i konstant förhållande till omsättningen eller om stordriftens fördelar kunna påvisas även inom detta område. Då omkostnaderna i en affär helt naturligt äro beroende dels på affärsledarens förmåga, dels på fordringarna hos affärens kundkrets i fråga om välsorterat lager, butikens mer eller mindre luxuösa inredning, hemskickning av varor o. s. v., fordras givetvis tillgång till ett rikhaltigt material, för att omsättningens inflytande på omkostnadsprocenten skall kunna göra sig gällande vid sidan av de nämnda faktorerna. Ett dylikt material synes föreligga i ovan berörda uppgifter rörande konsumtionsföreningarnas driftsresultat. Dessa uppgifter torde vara för ändamålet desto mera lämpade, som man kan förutsätta att ifrågavarande affärer representera en ganska enhetlig typ beträffande omsättningens relativa sammansättning samt kundkretsens pretentioner. I nedanstående tablå hava samtliga konsumtionsföreningar, för vilka uppgifter rörande omsättning och omkostnader meddelats för år 1919 — med undantag för föreningar med egen produktion, vilka möjligen kunna inverka förryckande på jämförelsen — sammanförts i sju grupper efter omsättningens storlek. 1 1

Omkostnaderna innefatta i detta sammanhang ej utdelning å insatskapitalet.

33¶Omsättnin

Antal föreningar

1000-tal kr.

Omkostnader i °/o av omsättningen

93 183 270 133 55

—50 50-100 100—200 200—300 300—400 400-600 600-

7,80 6,30 5,89 5,63 5,61

5,82

6,42

Man finner att omkostnadsprocenten är högst i den lägsta gruppen och sjunker konstant med stigande omsättning till och med gruppen 300—400 tusen för att därefter ånyo stegras i de båda högsta grupperna. Vad beträffar senast anmärkta förhållande, må emellertid icke förbises, dels att de större föreningarna i regel arbeta å orter med relativt höga omkostnader i och för sig, dels att samma föreningar i allmänhet driva sin affär i mer än en butik, vilket omöjliggör en direkt jämförelse. Av dessa anledningar kan ur tablån ej utläsas annat resultat, än att omkostnadsprocenten sjunker med stigande omsättning, så länge man rör sig med jämförbara förhållanden. Beträffande omkostnadernas fördelning på de olika huvudgrupper, som angivits å sid. 31 har man endast tillgång till de i publikationerna ' 'Kooperativ verksamhet" meddelade uppgifterna angående beloppet av utbetalade löner inom de olika kooperativa företagen. Dessa uppgifter hava här nedan sammanställts med omsättningssummorna under åren 1914—1920 samt uträknats i procent av dessa.

Omsättning 1000-tal kr.

1914 1915 1916 1917 1918 1919 1920

46.229 59.959 85.584 102.111 142.701 211.648 251.236

Avlöningar 1000-tal kr.

%"

1.828 2.146 2.859 3.523 5.039 7.740 10.744

3.9 3,6 3,3 3,5 3,5 3,7 4,3

Man finner sålunda, att avlöningarna under åren 1914—1919 uppgå till i runt tal 3,5 % men under år 1920, då lönerna ej följde det allmänna prisfallet å varumarknaden, till 4,3 %. I övrigt kunna omkostnaderna icke närmare specificeras, än att den del av de speciella omkostnaderna, som utgör ränta å varulagret, kan beräknas. Om lagrets genomsnittliga värde under ett visst år antages utgöra medeltalet mellan det vid årets början ingående lagrets och det vid årets slut utgående lagrets värde samt det i lagret nedlagda kapitalet antages 3

?A förräntat efter 6 %, kommer man till följande resultat i fråga om de kooperativa affärsföretagen:

1914 1915 1916 1917 1918 1919 1920

Omsättning 1000-tal kr.

Lagrets värde 1000-tal kr.

46.229 59.959 85.584 102.111 142.701 211.648 251.236

6.552 8.797 11.916 16.485 20.380 28.187 34.432

6 °/o ränta därå kr.

Räntan i °/o av omsättnin<?e n

393.120 527.820 714.960 989.100 1.222.800 1.691.220

0,8 0,9 0,8 0,9 0,8 0,8 0,8

2.065.920¶Som man finner belöper sig lagrets värde i genomsnitt till omkring 14 % av omsättningssumman, vilket är liktydigt med att en speceriaffär omsätter sitt lager i medeltal omkring 7 gånger om året. Räntekostnaderna för lagerhållningen uppgår i runt tal till 0,8 % av omsättningssumman. Vad angår konsumtionsföreningen Stockholm fördela sig dess omkostnader för speceriaffärerna under år 1920 på följande sätt: Avlöningar 5,7 % Lokalhyra 0,6 „ Ränta å varulager 0,5 „ Övriga omkostnader 2,8 „ Summa 9,6 Sammanställas de ovan meddelade uppgifterna, skulle de genomsnittliga omkostnaderna inom specerihandeln i Stockholm under år 1920 gestalta sig enligt följande tablå: Avlöningar (inkl. ersättn. för affärsinnehav.) Lokalhyra Ränta å varulager Övriga omkostnader

Organisationer och prisöverenskommelser.

5,7 % 0,6 „ 0,8 „ 2,9 „ Summa 10,0

Å de flesta orter av någon

betydelse äro detaljhandlarna inom livsmedelsbranschen numera sammanslutna i lokala föreningar, vilka hava till uppgift att på olika sätt tillvarataga handelskårens gemensamma intressen. I de större städerna finnas särskilda föreningar för de olika specialbranscherna, såsom i Stockholm en för specerihandlarna, en för matvaruhandlarna och en för kött- och viktualiehandlarna. De lokala föreningarna äro sammanslutna såväl i länsföreningar som i en riksorganisation, Sveriges köpmannaförbund. Sistnämnda förbund, som är en sammanslutning för detaljhandeln över huvud taget, äger ett medlemsantal av omkring 12,000, varav omkring 7,000 utgöras av detaljhandlare inom livsmedelsbranschen. Såsom exempel på de medel, som av organisationerna använts för befrämjande av detaljhandelskårens intressen, må nämnas att de bekämpat utläm-

35 nande av varor från kronoförråd till tjänstemän, upphandling för offentliga institutioner med förbigående av ortens handlande och andra dylika företeelser, som varit ägnade att minska medlemmarnas omsättning. Vidare hava föreningarna bekämpat olika slag av illojal konkurrens och osunda affärsmetoder, såsom present- och rabattsystem, gårdfarihandel och realisationer, konsumtionskredit m. m. Till de osunda affärsmetoderna hör enligt föreningarnas uppfattning även den kooperativa rörelsen. Länsförbunden hava utgivit kataloger över medlemmarnas leverantörer och i flera fall hotat dem med bojkott, om de sålt till konsumtionsföreningar. Detaljhandlarföreningarnas ojämförligt viktigaste uppgift är emellertid att åstadkomma en gemensam prissättning å de större konsumtionsartiklarna. I Stockholm sker gemensam prissättning av de tre ovannämnda föreningarna genom en särskild kommitté. Tryckt prislista utgives en gång i månaden, men eljest meddelas prisförändringar å de viktigaste varuslagen även däremellan genom tillkännagivanden i pressen. Ifrågavarande prislista upptager bl. a. följande varuslag: ansjovis, bröd, charkuterivaror, choklad, gryn, ljus, läske- och maltdrycker, makaroni, margarin, mjöl, sill, sillkonserver, skokräm, socker, såpa, tvål, ärter och ättika. Däremot upptages icke prisnotering å kött och fläsk, smör, ägg, kaffe, kryddor, frukt, potatis eller konserver (annat än sillkonserver). I Göteborg förekommer gemensam prissättning jämväl beträffande smör. Vad landsorten i övrigt angår, äga prisöverenskommelserna i allmänhet rum efter enahanda principer, dock med den skillnaden, att detaljprisernas anpassning efter partipriserna å mindre och mer avlägset liggande orter i regel sker långsammare än exempelvis i de större städerna. Vilket värde detaljhandlarna själva sätta på sina organisationer, framgår av följande utdrag ur Stockholms matvaruhandlareförenings styrelse- och revisionsberättelse för år 1921: "För att få reda på livsmedelsmarknaden har styrelsen tillsammans med specerihandlareföreningen sökt och erhållit samarbete med såväl grossister som fabrikanter, man tror knappast det är sannt, att vi kommit så långt, men det är dock ett faktum, att om någon handlande ej vill följa de på basis av dagsprisen fastställda detaljprisen, vi bara trycker på en knapp och den tredskande har strax besök av sina leverantörer, som hövligt, men bestämt meddelar, att de fastställda prisen skall gälla, tills annat meddelas, om det skall bliva fortsatt leverans. Det har redan vid flera tillfällen visat sig vara mycket effektivt samt till gagn för såväl köpare som säljare."

•

PARTI* OCH DETALJPRISER. I tabellerna 4—15 meddelas uppgifter om parti- och detaljpriser samt detalj prismarginalen, absolut och i procent av detalj priset, beträffande de viktigare livsmedlen. Att detaljhandelsmarginalen beräknats i procent av detaljpriset och ej i procent av partipriset har föranletts bland annat därav, att nämnda beräkningssätt är det inom affärskretsar gängse. Uppgifterna hava insamlats efter tvenne olika metoder. I fråga om sådana varuslag, som ingå i socialstyrelsens löpande detaljprisstatistik, har försök gjorts att inhämta även partipriserna för en längre följd av år. Därvid har ansetts lämpligt att så vitt möjligt sträcka undersökningen tillbaka till början av år 1914, varigenom förhållandena kunde belysas dels under en förkrigsperiod, dels under den uppåtgående konjunkturen under kriget, dels slutligen under prisfallsperioden efter fredsslutet. För undvikande av ett alltför vidlyftigt arbete har denna undersökning måst begränsas till Stockholm. Från den angivna tidpunkten hava på detta sätt kunnat åstadkommas fortlöpande serier av parti- och detaljpriser beträffande socker, kaffe, smör och ägg. I fråga om margarin samt vete- och rågmjöl har svårighet gjort sig gällande att för längre tillbaka liggande perioder erhålla partipriser å samma kvaliteter, som detalj priserna avse, varför undersökningen till denna del begränsar sig till tiden efter den 1 oktober 1919. Prisförändringarna å de först anförda fyra varuslagen hava åskådliggjorts genom diagram i den efterföljande texten. Den ovan antydda metoden för belysande av parti- och detalj prisernas inbördes förhållande har till följd av bristande material och svårigheten att införskaffa uppgifter från förflutna tidpunkter ej kunnat användas i fråga om de övriga undersökta varuslagen, nämligen mjölk, ost, kött och fläsk, frukt, rot- och grönsaker samt fisk. Beträffande dessa varuslag har man måst nöja sig med att inhämta parti- och detaljpriser vid några enstaka tidpunkter under utredningens gång. I syfte att eliminera tillfälliga oregelmässigheter i prisbildningen har denna undersökning däremot utsträckts till ett flertal orter. Smöret har undersökts enligt båda metoderna. Sockret har under största delen av undersökningsperioden varit föremål för offentlig prisreglering. Detaljhandelsmarginalen för bitsocker har därvid utgjort lägst 9,1 och högst 12,8 % av detaljpriset. Medeltalet kan i runt tal fastställas till 10 %. Prismarginalen å kaffe varierade mellan mycket vida gränser, beroende på varans relativt långa lagringstid och därav följande tröghet i detaljprisets anpassning efter partipriset. Om man bortser såväl från tiden 1 januari 1916 —1 april 1917, då partipriset växlade så starkt och hastigt, att tillförlitliga

JJ

-J

o o^

ON

0)

C7S

bc-

ooTL.

al! «0

2>

JL-

^c-

JÉ \s

£ 0 L £ 0 0

+»

(0 r-**. — t Ox (1) t*s- </) L.

.2 Q

ai . Xo

Q_ Od •i—Q_ — i

O CTS

0 0 (0

•p

a

in ON

<T\

r ^ o o o o o o o o Q

Q Q Q Q P Q . Q . Q ,

O

medeltal ej kunnat erhållas, som från prisregleringstiden, mars 1917—juni 1919, då marginalen hölls anmärkningsvärt låg, utgjorde gränsen nedåt 14,5 % och uppåt 37,8 %. Under tvenne perioder av den fria handelns tid höll sig emellertid partipriset relativt konstant, nämligen från början av 1914 till och med tredje kvartalet 1915 samt från mitten av 1919 till mitten av 1920. Under dessa båda perioder voro också prismarginalens fluktuationer mindre samt höllo sig mellan gränserna 21,1 och 32,0 % kring ett medeltal av omkring 25 %. Sistnämnda siffra torde för den skull kunna anses utgöra gängse förekommande detaljhandelsmarginal vid kaffeförsäljningen. Prismarginalen beträffande smör uppnådde sitt minimum med 4,7 % under första kvartalet 1918 och sitt maximum under andra kvartalet 1919 med 13,3 %. Bortser man emellertid från den tid, då smöret var underkastat prismaximering eller prisöverenskommelse, nämligen från december 1916 till mitten av 1919, varierar prismarginalen mellan väsentligt trängre gränser, högst 11,5 och lägst 7,1 %. Såväl under tiden före som efter prisregleringsperioden utgjorde medeltalet omkring 10 %, vilken siffra sålunda torde få anses beteckna den allmänt gällande detaljhandelsmarginalen vid smörhandeln i Stockholm. Beträffande landet i dess helhet skulle detaljhandelsmarginalen inom smörhandeln enligt tab. 6 b utgöra 9 %. Prismarginalen beträffande margarin har, såsom av tab. 7 framgår, tidvis överstigit 25 %, men under de senast anförda kvartalen har marginalen efter hand minskat mot 20 %. Av tab. 8 framgår, att detaljhandelsmarginalen å ägg varierat rätt avsevärt från kvartal till kvartal ävensom att dessa växlingar icke synas stå i något samband med partiprisets växlingar. I genomsnitt för hela den undersökta perioden utgjorde marginalen omkring 8 %. Man finner dock, att detaljhandelsmarginalen med årens lopp undergått någon stegring, så att den för perioden juli 1918—juli 1921 belöpte sig till omkring 11 %. På grund härav torde den sistnämnda siffran kunna anses representera den för närvarande gängse vinstmarginalen vid ägghandeln i Stockholm. Tabellerna 9 a—e meddela uppgifter om parti- och detaljpriser samt detaljhandelsmarginal beträffande vetemjöl under den tid, för vilka uppgifter kunnat erhållas från svenska kvarnföreningen, nämligen 1 oktober 1919— I oktober 1921. I Stockholm befinnes detaljhandelsmarginalen i genomsnitt för perioden utgöra 19,8, i Göteborg 19,7, i Malmö 17,7, i Gävle 16,5 och i Örebro 12,4 %. Lägges till partipriset kostnaden för transport från kvarnen till detaljhandlarens butik, vilken kostnad uppgivits till 1 krona per säck, skulle detaljhandelsmarginalen i runda tal utgöra respektive 18, 18, 16, 14 och I I %.o Rågmjölet (siktat) utvisar för Stockholms vidkommande en genomsnittlig detaljhandelsmarginal under de två åren av omkring 20 %. Uppgifterna i tab. 11 angående mjölkpriserna å vissa orter, torde, med hänsyn till den relativt stora prisstabilitet, som plägar utmärka mjölken, då kortare perioder tagas i betraktande, få anses rätt tillförlitligt avspegla förhållandena å de olika orterna. Man finner, att detaljhandelsmarginalen vid de båda undersökningstillfällena var lägst i Eskilstuna, Linköping och Örebro, nämligen omkring 5 %. I Östersund, varifrån uppgift endast meddelats för det senare tillfället, var marginalen endast 4 %. Till 9 % eller mer, högst 12 %, uppgick detaljhandelsmarginalen i Kalmar och Gävle vid båda undersökningstillfällena samt i Stockholm, Södertälje, Norrköping, Kristianstad, Halm-

,

I

J

._l

O

-1

- o

1 I

C

L-

id

(0 T5

id _J-

2> §

L

oo

Q.

2> di sr * L

0 0

a-s bl

ot '52

"C

a

,0- Q_

o

j< £

Ln x—4-

J CTs

te 0 fi

o o •Q

O

LO

ev

O O CM

O

ir>

—

o

o ö

«<*»-

40 stad och Göteborg vid det senare tillfället. Medeltalet för samtliga undersökta orter utgjorde 7 % vid det förra och 8 % vid det senare tillfället. I fråga om marginalen mellan mejeriernas inköps- och försäljningspris hänvisas till sid. 59. Tabellerna 12 a—d innehålla prisuppgifter beträffande nöt-, kalv-, får- och svinkött från 15 olika städer, dels den 2 7 /n och 4 / 1 2 1920 (medeltal), dels den 26 / 2 och 5 / 3 1921 (medeltal). Detaljpriserna hava beräknats på sådant sätt, att varje del av det styckade djuret värderats på grund av inhämtade uppgifter om vikt och pris, varefter ett genomsnittspris för samtliga delar (vari även ingått ränta och avfall m. m.) uträknats. P å grund av köttprisernas relativt starka växlingar från vecka till vecka torde uppgifterna för varje enskild ort böra utnyttjas med en viss försiktighet. Medeltalen för samtliga orter torde däremot kunna anses utgöra ett tillförlitligt uttryck för prisförhållandena i stort sett. I följande tablå hava medeltalen för detaljhandelsmarginalen sammanställts. 2

Nötkött Kalvkött Fårkött Svinkött

7n-Vi2 1920 21 % 19 „ 33 „ 22 „

26/2_5/l2 1 9 2 i 19 % 23 „ 29 „ 22 „

Då det mellan de båda undersökningstillfällena inträffade prisfallet icke synes hava påverkat detaljhandelsmarginalens storlek i någon enhetlig riktning, torde man vara berättigad att anse medeltalen för bägge tidpunkterna representera gängse detaljhandelsmarginal inom kötthandeln. I avrundade tal bliva dessa medeltal för nöt- och kalvkött 20 %, för svinkött 22 % och för fårkött 30 %. I tab. 13 a—e meddelas prisuppgifter för fem vanligen förekommande svenska ostsorter den 2 7 / l x — 4 / 1 2 1920 respektive den 26 / 2 — 5 A 1921. Partipriserna utgöras av de genom Sveriges allmänna lantbrukssällskap publicerade noteringar och avse följaktligen mejeriernas genomsnittspris fritt å banvagn utom emballage. Den för varje särskild ort beräknade mellanhandsmarginalen innefattar sålunda ej blott — som i fråga om övriga varuslag — detaljhandels- utan även partihandelsmarginal inklusive kostnader för emballage och transport. Med avseende på de individuella siffrorna gäller samma reservation som beträffande köttet, medan däremot medeltalen för samtliga undersökta orter torde vara mera användbara. Dessa medeltal hava sammanställts här nedan: 2

Helfet storpipig, 4 mån Helfet småpipig, 4 mån Halvfet småpipig, 4 mån Helfet Västerbottens, 6—8 mån Helfeta småostar

7n-Vi2 1920 25 % 23 „ 24 „ 27 „ 32 „

26/2_5/3 1 9 2 i 23 % 36 „ 34 „ 35 „ 36 „

Anmärkningsvärd är den nästan för samtliga ostslag genomgående stegringen i mellanhandsmarginalen från det förra till det senare undersökningstillfället. Från i genomsnitt för samtliga ostslag 25 % i början av december 1920 steg nämligen mellanhandsmarginalen till i genomsnitt 33 % i början av

!

1 H

1 J T 1 J

1 1 1 os

"*r

r

h'-

?

•—1

O

-J

ON

i

>^7

i

n J —i

ON ON

1 i I

^C

0) L.

—1

hi

a c ON 1

^

•

"1—1

M 1

OS

! i

!

"i - I

T

a L.

i

i

v9 OS iC

nr

L-L

>

< h p

IT» OS

te i

1 1

>c

i i

I 1 1 !

r r1 lr>

u

^r 0

i ics»

OS >s7

:0

£

to

mars 1921. Stegringen torde sammanhänga med det under mellantiden inträffade prisfallet i partihandeln, som ej hunnit att å alla orter fortplanta sig till detaljhandeln. Den totala mellanhandsmarginalen inom osthandeln torde kunna beräknas till minst 25 % och därav detaljhandelsmarginalen till omkring 20 %. Samma anmärkning rörande värdet av den för varje enskild undersökningsort beräknade prismarginalen, som ovan framställts rörande kött och ost, gälla även frukt, rot- och grönsaker, varom uppgifter återfinnas i tab. 14 a—e. Partipriserna avse de priser, som av jordbrukare eller trädgårdsmästare enligt uppgift från trädgårdskonsulenter m. fl. betingats vid partiförsäljning å salutorgen. Medeltalen för detaljhandelsmarginalen beträffande de undersökta varuslagen meddelas här nedan: Prima hushållsäpplen 36 % Prima bordsäpplen 40 „ Potatis 39 „ Jordärtskockor 47 „ Vitkål 38 „ Kålrötter 48 „ Rödlök » 45 „ Morötter 48 „ Palsternackor 43 „ Rödbetor 44 „ De i tab. 15 meddelade prisuppgifterna å fisk, omfattande sill, strömming, kolja, torsk, abborre och gädda, äro baserade på uppgifter, inhämtade varje dag under tre perioder om vardera två veckor, och torde på grund därav kunna anses giva ett ganska tillförlitligt uttryck för mellanhandsmarginalens storlek å varje särskild undersökningsort. Med avseende å begreppet förstahandspris gavs i instruktionen för uppgiftsinsamlarna följande definition: Med förstahandspriser avses: a) de priser, som — om producenter (fiskare), finnas å orten — producenterna betinga sig vid försäljning till parti- eller minuthandlare; således icke de priser producenterna taga vid egen distribution i minut; b) de priser, som — om producenter icke finnas å orten — ortens partihandlare betinga sig vid försäljning till minuthandlare; c) de priser, som — om varken producenter eller partihandlare finnas å orten — minuthandlare få betala till producent eller partihandlare å annan ort med tillägg av eventuella fraktavgifter till orten. Härav framgår, att mellanhandsmarginalen i allmänhet sammanfaller med vad som i det föregående betecknats såsom detaljhandelsmarginal. I nedanstående tablå angivas medeltalen för denna marginal, uttryckt i procent av detaljhandelspriset, vid de olika undersökningstillfällena sammantagna:

44¶Stockholm Norrköping Kalmar Karlskrona Malmö Göteborg Karlstad Örebro Gävle Sundsvall Östersund Medeltal

Sill

Strömming

Kolja

Torsk

Abborre

Gädda

% 32 25 35 25 27 50 30 26 41 41 40

% 42 24 26 — — 27 36 26 33 29 27

% 42 26 31 34 41 55 39 27 42 46 49

% 38 20 22 28 23 25 36 27 — 41 21

% 34 24 32 — — 44 35 21 45 41 49 36

% 24 13 20 21 19 23 20 16 27 28 22 21

V a d angår prisförhållandena å de särskilda undersökningsorterna, finner man, att mellanhandsmarginalen å strömming och abborre i Stockholm ligger avsevärt över medeltalet. F ö r Göteborgs vidkommande gäller ett liknande förhållande r u m beträffande sill, kolja och torsk, beroende till huvudsaklig del d ä r p å , att Göteborg sannolikt ä r den enda ort, där förstahandspriset å saltsjöfisk är liktydigt med grossisternas inköpspris och d ä r mellanhandsmarginalen följaktligen innesluter såväl p a r t i - som detaljhandelsvinst. Slutligen märkes, att mellanhandsvinsten å samma fiskslag i de n o r r l ä n d s k a städerna ligger ävenledes ej oväsentligt över medeltalet. Den genomsnittliga mellanhandsvinstens storlek vid de särskilda undersökningstillfällena framgår av följande t a b l å : 22

Sill Strömming Kolja Torsk Abborre Gädda

/n—*/i2 1 9 2 ° 31 % 26 „ 36 „ 39 „ 29 „ 21 „

/i- 5 /2 1921 38 % 30 „ 36 „ 36 „ 31 „ 20 „

/4- 1 6 / 4 1921 31 % 35 „ 37 „ 45 „ 25 „ 23 „

De mest anmärkningsvärda f ö r ä n d r i n g a r , som f r a m t r ä d a i mellanhandsmarginalens storlek, utgöras av stegringen beträffande sill vid a n d r a undersökningstillfället, den successiva stegringen beträffande strömming samt stegringen beträffande torsk vid sista undersökningstillfället, E n blick p å tabellbilagan ger vid handen, att dessa stegringar av mellanhandsmarginalen motsvarats av sjunkande priser, varigenom den i det n ä r m a s t e oförändrade prismarginalen, i ören uttryckt, stegrats i förhållande till detaljpriset.

MELLANHANDSMARGINALEN. När en handlande prissätter sina varor, kalkylerar han priset så, att det först och främst må täcka hans omkostnader och dessutom lämna honom största möjliga företagarevinst. Skillnaden mellan handlandens årliga försäljningssumma och inköpssumma kallas bruttovinsten. Sedan därifrån avdragits den årliga omkostnadssumman, återstår nettovinsten. Därest omkostnaderna, såsom här ovan skett, ansetts innesluta jämväl ersättning för affärsinnehavarens eget arbete, blir nettovinsten liktydig med ren företagare vinst. Företagarevinsten framträder i allmänhet icke i bokföringen, då affären drives av enskild person, men väl, då den drives under förenings- eller aktiebolagsform. I de senare fallen bokföres nämligen affärsledarens ersättning för hans personliga arbete såsom omkostnad. Till en början må framhållas, att begreppet bruttovinst, så som detsamma ovan definierats, icke får sammanblandas med begreppet prismarginal. Prismarginalen avser alltid ett visst varuslag och utgör skillnaden mellan försäljnings- och inköpspriset för en vikt- eller måttenhet. För klargörande av skillnaden må väljas en fingerad affär, som endast driver handel med socker. Inköpspriset på socker antages utgöra kr. 1,35 per kg., försäljningspriset kr. 1,50 per kg. och årliga omsättningen 100,000 kg. Prismarginalen utgör då kr. 0,15 per kg. eller 10 % å detaljpriset. Att därav sluta, att affärens årliga bruttovinst utgör 100,000 X 0,15 eller 15,000 kronor, vore felaktigt. För beräkning av bruttovinsten måste man nämligen taga i betraktande, att en viss kvantitet av den inköpta varan alltid försvinner genom lättning, damning, spillning o. s. v. (svinn), samt vidare att uppvägningen i småposter medför en viss s. k. bortvägning. Slutligen måste hänsyn tagas till att emballaget i allmänhet ej bokföres som omkostnad utan å varukontot och sålunda ingår i affärens inköpssumma men ej i försäljningssumman. Antages svinnet belöpa sig till 2 %, bortvikten till 1 % och emballagets värde till 1,5 öre per kg., så blir årliga försäljningssumman i förevarande affär [100,000 — (0,02 X 100,000 + 0,01 X 100,000)] X 1,50 == 145,500 kr. och årliga inköpssumman 100,000 (1,35 - j - 0,15) = 136,500 kr. samt bruttovinsten skillnaden mellan dessa belopp, d. v. s. 9,000 kr. eller 6 % av omsättningssumman. Bruttovinsten är sålunda alltid mindre än den genomsnittliga prismarginalen å de varuslag som ingå i omsättningen, och desto mindre, ju större svinnet, bortvikten och emballagekostnaderna — eller vad som med ett gemensamt namn må kallas de dolda omkostnaderna — äro. Att undersöka brutto- och nettovinstens storlek inom alla olika kategorier av livsmedelshandel visade sig från början vara omöjligt. Särskilt mötte för en dylik utredning avgörande svårigheter att från enskilda handelsfirmor erhålla uppgifter om företagens ekonomi. Vad partihandeln beträffar har ut-

46 redning dessutom försvårats genom frånvaron av en egentlig producentprisstatistik och omöjligheten att under utredningsarbetet organisera en sådan. Då emellertid livsmedlens prispålägg inom partihandeln i allmänhet äro obetydliga i jämförelse med den fördyring de undergå i detaljhandeln, torde någon mera väsentlig del av de anbefallda undersökningarna icke eftersättas, därigenom att partihandeln i förevarande avseende helt uteslutes. Vad angår detaljhandeln har på grund av ovan anförda skäl undersökningen måst begränsas till den kategori av företag, som tidigare varit föremål för utredning, nämligen de kooperativa konsumtionsföreningarna. Då dessa föreningar huvudsakligen arbeta inom speceribranschen, torde det resultat, vartill undersökningen om mellanhandsmarginalen kan komma, få anses närmast hänförlig till nämnda del av livsmedelshandeln. Då vidare undersökningen måste bygga på den i det föregående verkställda utredningen rörande handelns sammansättning med hänsyn till varuslag samt rörande detaljhandelsmarginalen å de olika varuslagen, måste den underkastas samma begränsning som sistnämnda utredning och följaktligen avse stockholmsförhållandena, Med dessa inskränkningar kan den genomsnittliga prismarginalen i detaljhandeln beräknas enligt följande: Smör Socker .. Vetemjöl Kaffe Ost Rågmjöl Margarin Övriga varuslag

16 / o X 10 % = 1,60 /o 14 » X 10 » = 1,40 „ 11 v X 18 •n = 1,98 » 8 » y IL •n = 0,88 n 6 » X 25 v = 1,50 n 6 » X 20 » — 1,20 r> 4 v \y 20 r> = 0,80 v 3 n V 20 v> = 0,60 » 32 » X 25 » = 8,00 ••

Summa 17,96 % Det återstår att undersöka, huru denna prismarginal fördelar sig på de tre posterna "egentliga omkostnader", "dolda omkostnader" och "nettovinst". De egentliga omkostnaderna (inkl. ersättning för affärsinnehavarens eget arbete) hava i det föregående beräknats till 10 % för specerihandeln i Stockholm. Exakta uppgifter om storleken av svinn, bortvikt och emballagekostnader saknas men torde utan större misstag kunna ersättas med de uppskattningar härav, som meddelats från olika affärsidkare. Om i enlighet härmed svinnet beräknas till 2 %, bortvikten till 1 % och emballagekostnaderna till 2 %, skulle man erhålla följande samband mellan egentliga och dolda kostnader, nettovinst samt prismarginal inom specerihandeln: Egentliga omkostnader Dolda omkostnader Nettovinst

10,00 % 5,00 ,, 2,96 „ Prismarginal 17,96 %

Det resultat, vartill man sålunda kommit beträffande nettovinstens storlek, synes stämma väl överens med tillgängliga uppgifter rörande de kooperativa affärernas nettovinst. Ur ovan berörda av socialstyrelsen publicerade redogörelser för kooperativ verksamhet hämtas nämligen följande siffror rörande årsomsättning och nettovinst under åren 1914—1920:

47¶Omsättning 15X10 kr.

1914 1915 1916 1917 1918 1919 1920

46.229 59.959 85.584 102.111 142.701 211.648 251.236

Nettovinst 1000 kr.

%

2.020 2.279 3.023 2.923 3.167 4.142 6.902

4,7 3,9 3,7 2,8 2,2 2,0 2,7

Mot en beräknad nettovinst år 1920 av 3 % i den privata detaljhandeln står sålunda en genomsnittlig nettovinst i de kooperativa företagen å 2,7 %. Då de sistnämnda affärerna i stort sett tillämpa samma detaljpriser som de enskilda handlandena och å andra sidan inköpspriserna torde ställa sig i det närmaste lika för bägge slagen av affärer, synas de anförda siffrorna väl jämförbara. Beräkningarna rörande nettovinsten i den privata detaljhandeln innesluta, såsom av det föregående framgått, vissa ej exakt kända faktorer, varför också resultatet får sitt huvudsakliga värde genom den påvisade överensstämmelsen med de noggrant kända förhållandena inom den kooperativa affärsverksamheten. I detta sammanhang må ånyo framhållas, att den nettovinst av omkring 3 %, vilken sålunda konstaterats inom specerihandeln, icke utgör hela den vinst, som tillfaller affärsinnehavaren, utan blott den företagarevinst, som affären lämnar utöver normal ersättning för innehavarens eget arbete. Såväl vad de privata som de kooperativa affärerna angår, har nämligen i det föregående affärsledarens ersättning för dennes arbete inberäknats i kostnaderna. Med avseende å nettovinstens disposition framträder emellertid den principiella skillnaden mellan ett privat och ett kooperativt företag. I det förra tillfaller nettovinsten affärsinnehavaren, i det senare kundkretsen. Då resultatet av utredningen i förevarande stycke synes innebära en motsägelse mot vissa allmänt erkända ekonomiska lagar, torde en undersökning av vinstproblemet från teoretisk synpunkt här vara motiverad. Med generell företagarevinst skall därvid förstås en företagarevinst, som kan påvisas utgöra en normal företeelse inom en viss näringsgren, eller med andra ord en sådan, som framstår som resultat av en genomsnittsberäkning för alla företag inom branschen under en längre tidrymd. Med tillfällig företagarevinst skall åter forstås en sådan, som hänför sig till ett speciellt företag eller till en viss tidpunkt. ^ Då det med stöd av senast anförda tablå, som innefattar såväl en högkonjunktur som en lågkonjunktur, torde få anses ådagalagt, att en generell företagarvinst förefinnes inom detaljhandeln (varmed här närmast avses detaljhandeln inom speceribranschen), skulle det nu gälla att besvara frågan, om över huvud taget detta resultat står i överensstämmelse med erfarenheterna från det ekonomiska livet i allmänhet. Under fria konkurrensförhållanden förekommer i allmänhet endast en tillfällig foretagarevinst, i det att vinst inom ett företag eller vid en tid uppväges av förlust inom ett annat företag eller vid en annan tid. Konkurrensen behöver alltid viss tid för att göra sig gällande. Nya konkurrenter träda icke omedelbart

48 fram, så snart vinster locka inom en näringsgren. Vad beträffar längden av den tidsperiod, som erfordras för att konkurrensen må hinna göra sig gällande, är densamma väsentligt olika inom olika verksamhetsgrenar, och i allmänhet desto längre, ju mer ifrågavarande verksamhet förutsätter investerande av fast kapital. Sålunda kan under relativt lång tid förekomma en betydande företagarevinst inom skoindustrien, därför att anläggandet av nya konkurrensföretag kräver — förutom tid — investering av betydande kapital, som till större eller mindre del äventyras, om den höga företagarevinsten inom branschen sedermera visar sig bero på andra orsaker än bristande konkurrens. Å andra sidan torde just detaljhandeln utgöra exempel på en näringsgren, som kräver så gott som ingen investering av fast kapital. Skulle företagarevinsten på detta område vid något tillfälle befinnas lockande, skulle det följaktligen ej dröja länge, förrän nya företag framträdde och etablerade konkurrens med de förutvarande. Så till vida kan man alltså påstå, att konkurrensen inom detaljhandeln är effektiv. Det synes icke med fog kunna göras gällande, att detaljhandlarna inom livsmedelsbranschen genom sina organisationer lyckats kringgärda sitt yrke med några skråartade skrankor eller ens i någon påvisbar mån försvårat tillträdet till yrket för nya företagare. Däremot saknas icke i andra avseenden omständigheter, som äro speciellt utmärkande för denna näringsgren och som göra att konkurrensen här — ehuru fri i vanlig mening — icke har samma inverkan på prisbildningen som inom andra områden av affärsverksamhet. I allmänhet utgår inom affärslivet initiativet till handeln från säljaren, medan köparen spelar den mera passiva rollen att jämföra offerterna och välja den fördelaktigaste. Inom detaljhandeln med livsmedel råder däremot ett motsatt förhållande. Här är säljaren passiv, emedan han har sin givna kundkrets i de närmast liggande husens eller kvarterens invånare. Husmödrarna och deras tjänare göra sig sällan besvär att jämföra olika handlandes priser utan hålla sig i regel utan vidare till den närmaste. En detaljhandlare har därför också väsentligt mindre möjlighet att öka sin kundkrets än andra affärsmän. Inom grosshandeln skulle en köpman endast behöva sänka sitt pris en eller ett par procent för att draga till sig en hel del nya kunder, så vida nämligen icke konkurrenterna svarade med samma prissänkning. Inom detaljhandeln skulle åter en dylik obetydlig prissänkning vara i det närmaste utan motsvarande verkan. En annan följd av det anmärkta förhållandet är, att en ny detaljhandlare i allmänhet icke behöver hålla lägre priser än de förutvarande för att skaffa sig en kundkrets. Det är lönlöst för de senare att genom sänkning av sina priser söka konkurrera ut nykomlingen, ty förr eller senare finna de närmast boende konsumenterna sin väg till honom. I allmänhet blir tvärtom följden av ett nytt företag inom detaljhandeln, att priserna måste höjas hos de äldre handlandena för att kunna täcka den stegring av omkostnaderna, som förorsakas av omsättningens minskning. Under sådana förhållanden skulle det kunna synas, som om kostnaderna inom detaljhandeln skulle kunna stegras utan gräns och yrket giva levebröd åt hur många utövare som helst. Att draga en sådan slutsats vore dock förhastat. Man har nämligen anledning förutsätta, att det alltid finnes affärer, särskilt konsumtionsföreningar, vilka kunna i det närmaste bibehålla sin omsättning även vid en ökning av handlandenas antal. Dessa affärer kunna, följaktligen underbjuda sina konkurrenter i desto högre grad, som dessas om-

49 sättning minskas, och förr eller senare måste en gräns uppnås, då denna prisdifferens blir så betydande, att den billigare affären kan göra betydande landvinningar på de övrigas bekostnad. Av allt att döma skulle denna gräns vara uppnådd därmed, att konsumtionsföreningarna, som nu är fallet, i realiteten kunna erbjuda omkring 3 % lägre priser än de enskilda handlandena. Av det sagda skulle sålunda framgå, att förhandenvaron av en generell företagarevinst inom detaljhandeln med livsmedel kan förklaras därav, att den fria konkurrensen på detta område ej är fullt effektiv, men att företagarevinsten likväl ej kan stiga mer än till ett visst belopp, emedan konkurrensen ovan denna gräns börjar bliva effektiv.

*

OLÄGENHETERNA VID MELLANHANDS* SYSTEMET. Den föregående framställningen, som avsett att lämna en objektiv redogörelse för livsmedelshandelns organisation, torde redan hava givit en antydan om vissa med det nuvarande mellanhandssystemet förknippade missförhållanden. Det föreliggande kapitlets uppgift är att systematiskt och mera ingående påvisa dessa missförhållanden, sådana de framträda antingen såsom utmärkande för vissa grenar av varudistributionen eller som kännetecken för det nuvarande systemet över huvud taget. Åtskilliga missförhållanden inom livsmedelshandeln hänföra sig till det hygieniska området och falla — då denna sida av livsmedelshandelns problem är föremål för särskilda sakkunnigas utredning — utom ramen för den här föreliggande uppgiften. Endast sådana missförhållanden komma sålunda här i betraktande, vilka taga sig synligt uttryck i en alltför stor marginal mellan handlandens inköps- och försäljningspriser eller med andra ord i en alltför hög mellanhandsmarginal. I överensstämmelse med prismarginalens naturliga uppdelning i omkostnader (egentliga och dolda) å ena sidan samt företagarevinst å andra sidan kunna missförhållandena inom handeln hänföras till tvenne principiellt skilda kategorier, nämligen å ena sidan sådana, som sammanhänga med för höga kostnader, och å andra sidan sådana, som hänföra sig till företagarevinsten. Företagarevinst. Vad först den senare sidan av saken beträffar, har i det föregående påvisats, att inom detaljhandeln med livsmedel förekommer icke blott — såsom inom andra grenar av affärsverksamhet — tillfällig företagarevinst i vissa företag eller vid vissa tider utan även en generell företagarevinst. När den uppfattningen ofta kommer till uttryck, att detaljhandlarna "taga för mycket betalt", ligger häruti följaktligen en viss grad av sanning så till vida, som den påvisade företagarevinsten icke är nödvändig för yrkets bedrivande utan borde kunna inbesparas åt konsumenterna. Att så även kan ske, bevisas genom konsumtionsföreningarna, vilka tillämpa samma priser som privathandlarna och därigenom bliva i tillfälle att tillhandahålla sina kunder det överskott, som inom den privata handeln tillfaller affärsinnehavaren. Detaljprisernas anpassning efter partipriset. I detta sammanhang torde något närmare böra undersökas, huru det inom livsmedelshandelns område förhåller sig med detaljprisernas anpassning efter partipriserna under den nuvarande perioden av fallande priser. Enligt av sekretariatet hos sakkunniga

51 för ekonomisk och social upplysningsverksamhet verkställd utredning skulle detalj prisnivån för livsmedel i september 1921 ligga omkring 9 % för högt, därest man vidhölle kravet på samma procentuella prismarginal som år 1914. Detta resultat, vilket av sekretariatet icke tillmätes sådan tillförlitlighet, att man på grund därav vore berättigad påstå, att detaljpriserna visat påtagligt bristande anpassning efter partipriserna, synes dock så till vida bekräftas av mellanhandssakkunniges undersökningar, som dessa givit vid handen något vidgade prismarginaler under den senaste prisfallsperioden. Även om en stegrad prismarginal under en period av fallande priser skulle från detaljhandlarens synpunkt kunna synas motiverad, och även om en motsvarande minskning av marginalen torde kunna påvisas inom perioder av stigande priser, är emellertid därför icke säkert, att samhället kan godkänna en dylik prispolitik. Ett av de förnämsta hindren för den nuvarande ekonomiska krisens övervinnande ligger i disproportionen mellan produktpriser och produktionskostnader. Den eftersträvade sänkningen av produktionskostnaderna i sin tur försvåras genom detaljprisernas tröghet i anpassningen efter partipriserna. Även om denna brist i anpassningen icke är av den omfattning man i allmänhet föreställer sig, innebär det likväl en olägenhet, som ej bör förbises, att detaljhandlarna hava denna möjlighet att undandraga sig de ekonomiska offer, som på näringslivets alla områden krävas för återhämtning ur depressionen.

För att nu övergå till frågan om detaljhandelns kostnader, bör man till en början fastslå, att missförhållandena i detta avseende icke äro att söka i de enskilda affärsmännens sätt att driva sin rörelse. Att nedbringa omkostnaderna ligger i så hög grad i varje affärsmans eget intresse, att det säkerligen vore föga givande för en utomstående att undersöka, huruvida icke besparingar skulle kunna genomföras i det ena eller andra avseendet. Annorlunda förhåller det sig med de kostnader, som äro förknippade med själva handelns nuvarande organisation och över vilka den enskilda handlanden följaktligen ej är rådande. För Stort antal detaljafTärer. Den föregående utredningen om kostnaderna inom detaljhandeln har redan givit en antydan om den förnämsta orsaken, som påverkar dessa kostnader, nämligen omsättningens storlek. Det påvisades, att omkostnadsprocenten, som för affärer med mindre än 50,000 kronors årsomsättning utgjorde 7,8 % och för gruppen 50,000—100,000 kronor 6,3 %, minskades inom varje högre grupp, så att den för affärer med 300,000—400,000 kronors omsättning endast uppgick till 5,6 %. Vidare gav utredningen om affärernas årsomsättning vid handen, att det genomsnittliga beloppet härför kunde uppskattas till omkring 75,000 kronor. Man synes härav vara berättigad draga den slutsatsen, att livsmedelsaffärernas omsättning borde åtminstone fyrdubblas, för att det bästa driftsresultatet skulle uppnås, eller med andra ord att det vore ett önskemål, att deras antal minskades till en fjärdedel. Det är emellertid uppenbart, att även andra synpunkter göra sig gällande vid bedömande av det lämpliga antalet livsmedelsaffärer än önskemålet att så långt möjligt minska handelsomkostnaderna. En reducering av antalet affärer till en fjärdedel skulle säkerligen medföra olägenheter för de talrika

52 husmödrar, vilka nödgas göra sina uppköp för dagen och på grund därav sätta värde på kort avstånd till handlanden. Men endast en blick på kartskissen å sid. 27 är tillräcklig för att övertyga om att sådana hänsyn kunna leda till orimligheter. Såsom ett allmänt omdöme har man också anledning uttala, att antalet livsmedelsaffärer med fördel skulle kunna minskas högst avsevärt. Här nedan skall beröras möjligheten att undvika en onödig specialisering inom livsmedelshandeln och i stället åstadkomma affärer, dit uppköpen i större grad kunna koncentreras. Konsumtionskrediten. Vid undersökningen angående detaljhandelns omkostnader, vilken utgick från de kända förhållandena inom konsumtionsföreningarna, togos ej i betraktande förluster på icke betalande kunder. Inom välskötta föreningar förekommer endast kontanthandel, vilket betraktas såsom en av den kooperativa rörelsens viktigaste programpunkter. Inom den privata handeln däremot florerar ett kreditsystem, som icke torde kunna undgå att förorsaka handlandena förluster. Då dessa förluster liksom andra kostnader måste täckas genom varornas prispålägg, blir följden härav att detta pålägg måste beräknas högre än i en affär, som arbetar utan risk för dylika kreditförluster. Härtill kommer, att kredithandeln åsamkar ränteförluster samt nödvändiggör en kostsam bokföring, som kan undvaras vid kontanthandel. Konsumtionskrediten tillhör den fria konkurrensens avigsidor. Detaljhandlarnas organisationer hava också uppmärksammat systemets fördärvlighet och arbeta för dess bekämpande. Även om förhållandena i detta avseende märkbart förbättrats under senare tid, befinner man sig dock alltjämt långt ifrån en genomförd kontantbetalning inom livsmedelshandeln. Här berörda missförhållande hör till dem, som bottna i allmänhetens egna ovanor och som handlandena under sin inbördes konkurrens hava svårt att bortarbeta. Hygieniska föreskrifter. Den i bil. 2 lämnade redogörelsen för gällande lagstiftning och kommunala föreskrifter inom livsmedelshandelns område synes giva vid handen, att de kommunala myndigheterna vid behandlingen av dessa ärenden alltför ofta och i alltför hög grad låtit sig leda av hänsyn till hygieniska krav och vissa önskemål i allmänt ordningsintresse, medan de ekonomiska synpunkterna blivit eftersatta. Såsom allmän regel torde gälla, att den kommunala förvaltningen är alltför specialiserad, för att man därav må kunna förvänta hithörande frågors beredning efter de breda linjer, som krävas för tillgodoseende av det allmänna intresset av billiga livsmedel. Bland exemplen på föreskrifter, vilka i alltför hög grad skattat åt överdrivna hygieniska hänsyn till förfång för sistnämnda intresse, må följande anföras. Hälsovårdsstadgan för rikets städer innehåller, såsom i redogörelsen för lagstiftningen meddelats, vissa bestämmelser om huru lokaler, elär särskilt ömtåliga födoämnen saluhållas, skola vara belägna och inrättade. Till dessa ömtåliga födoämnen hänföras kött och fläsk, charkuteri varor, färsk fisk, mejeriprodukter och bröd. Att, såsom i flertalet av de större kommunerna skett, till nämnda kategori av livsmedel hänföra jämväl grönsaker synes knappast motiverat av några betänkligheter av det slag, som i fråga om de i hälsovårdsstadgan angivna varuslagen kunna göra sig gällande. Likaledes synas de ytterligare föreskrifter, som i flera städer gälla beträffande läget och beskaffenheten av affärer, där ömtåliga födoämnen saluhållas, ägnade att lägga onö-

53 diga hinder i vägen för varudistributio-nens ordnande på billigast möjliga sätt. I åtskilliga städer gäller förbud för handlande att till omslag för födoämnen använda tryck- eller skrivmakulatur. Åtminstone vad det gäller fisk och grönsaker, som alltid före beredningen till föda undergå vederbörlig rensning och vattenbehandling, torde förbudet vara mindre motiverat, i synnerhet som omslagsfrågan genom sådana föreskrifter får en prisfördyrande innebörd. Till frågan om saluhållandet av fisk och grönsaker samt andra liknande varuslag hör också det i den allmänna debatten ofta framförda önskemålet, att sådana varor finge, såsom flerstädes i utlandet sker, utbjudas på gatorna och på gårdarna. Något verkligt förbud häremot synes ingenstädes i vårt land vara gällande. Däremot torde den föreskrivna anmälningsplikten samt skyldigheten att följa vissa stränga hygieniska föreskrifter och ordningsbestämmelser förklara obenägenheten för detta slag av affärsverksamhet, som eljest vore ägnat att medföra åtskilliga fördelar. Hälsovårdsstadgans föreskrift, att i lokaler, där ömtåliga födoämnen försäljas, icke må förvaras andra ämnen, som kunna meddela födoämnena främmande lukt eller smak eller på annat sätt göra dem otjänliga till förtäring, har i huvudstaden blivit så utformad, att i lokal, där färskt kött och fläsk försäljes, ej må saluhållas specerier i allmänhet, fisk, oplockad fågel, flått vilt, ost samt större partier rotfrukter eller grönsaker. Ungefär samma bestämmelser gälla för Örebro. En jämkning i dessa bestämmelser, så att även färsk ost, flått vilt samt paketerade, konserverade och buteljerade varor här liksom i flertalet andra städer finge saluhållas i dessa affärer, skulle säkerligen for allmänheten medföra vissa välkomna lättnader och i sin mån förbilliga varorna. I allmänhet borde dessa bestämmelser vid ifrågakommande ändringar av gällande föreskrifter upptagas till förnyad behandling och med hänsyn till allmänhetens berättigade krav på en större koncentration av livsmedelshandeln och på lägre priser undergå vederbörlig revision. I den viktiga frågan om mjölkens distribuering har från olika håll framkommit förslag till förenklingar, som utan åsidosättande av hygienens viktigaste krav eller ordningssynpunkter mycket väl skulle kunna realiseras. Förbudet mot att omhälla mjölk från öppna kärl utomhus gäller i flertalet städer, men i Stockholm, Malmö och Norrköping är förbudet utsträckt att gälla även omhällning i förstuga och trappuppgång. Kesultatet av de stränga bestämmelserna har blivit, att den förut praktiserade öppna försäljningen av mjölk genom bud från kringliggande landsbygd icke kunnat fortsätta, utan att hela mjölkhandeln blivit så gott som monopoliserad och därigenom också undandragen den prisreglerande inverkan, som en friare försäljningsreform skulle utöva. Liksom i fråga om butiker, där kött och fläsk saluhållas, borde de kommunala föreskrifterna i vissa fall erhålla jämkningar även i fråga om mjölkbutiker, där förutom mjölk och grädde även smör och margarin, färsk ost och ägg samt paketerade, konserverade och butelj erade varor borde kunna saluhållas. Onödigt stort antal led i mellanhandssystemet. I det föregående hava uteslutande tagits i betraktande de inom detaljhandeln framträdande olägenheterna av mellanhandssystemets nuvarande organisation. Ehuru exakta upp-

54 gifter saknas rörande omkostnader, vinst och dyl. inom partihandeln, träda likväl även inom detta område uppenbara missförhållanden i dagen. I främsta rummet har man anledning rikta uppmärksamheten på det onödigt stora antal led av mellanhänder, som inom många områden av varudistributionen tager befattning med varorna, innan de nå detaljhandlaren. I redogörelsen för partihandeln framhölls, hurusom särskilt inom handeln med kreatur och kött, potatis, frukt och grönsaker samt fisk ofta förekomma mellanhänder, vilka icke fylla någon samhällsnyttig uppgift men väl bidraga till varornas fördyring. Förekomsten av onödiga mellanhänder sammanhänger med frånvaron av en organiserad partimarknad för nyss nämnda branscher. Då, såsom här är fallet, fråga är om färskvaror, vilka måste avyttras snarast möjligt, spelar tillförselns storlek en avgörande roll i prisbildningen. I ett större samhälle, där partihandeln med kött, fisk, grönsaker o. dyl. såsom i Stockholm försiggår på ett stort antal spridda platser, sakna detaljhandlarna möjlighet att bedöma tillgången och de begärda prisernas skälighet. Här finnas alltså goda förutsättningar för mellankommande spekulanter att profitera på detaljisternas obekantskap med det verkliga marknadsläget. Olägenheterna av denna partihandels bristande organisation hava sedan länge varit insedda och även föranlett försök från kommunernas sida att skapa verkliga partimarknader för kött, fisk och lantmannaprodukter. Åtgärderna i sådan riktning hava emellertid flerstädes ej medfört åsyftat resultat. Särskilt beklagliga äro förhållandena i detta avseende i Stockholm. Oaktat staden offrat avsevärda belopp på uppförandet av en modärn partisaluhall, har denna av olika anledningar endast i ringa grad tjänat sitt ursprungliga ändamål och till huvudsaklig del upplåtits åt privat detaljhandel. Vad angår orsakerna till detta missförhållande må framhållas, att ett visst konkurrensförhållande alltid måste uppkomma mellan ett offentligt slakthus och en offentlig köttsaluhall. Ett gynnande av saluhallens kunder måste öka tillförseln av uppslaktat kött och minska frekvensen vid slakthuset och omvänt. Att under sådana förhållanden ställa slakthuset och partisaluhallen under gemensam förvaltning, såsom i Stockholm är fallet, torde få anses olämpligt. Ett särskiljande av dessa båda förvaltningsuppgifter liksom i alla andra städer synes vara önskvärt för ernående av en välordnad partimarknad för kött och andra lantmannaprodukter. Förhållandena vid den av Stockholms stad anordnade provisoriska fiskhallen äro ej heller tillfredsställande. Avsedd att bliva platsen för en koncentrerad partihandel med all till staden införd fisk har denna saluhall icke kunnat ernå det dominerande inflytande på fiskhandeln, som åsyftats. Partihandelns försäljningskostnader. Vidare må erinras om den betänkliga följd av konkurrensen, som tagit sig uttryck i de onaturligt uppdrivna försäljningskostnaderna inom grosshandeln med livsmedel. Det särskilt inom kolonialvara- och margarinbranscherna florerande handelsresandesystemet är ägnat att väcka starka betänkligheter. Dessa kringresande agenter, som icke ens den obetydligaste firma anser möjligt att undvara, hava ingen annan funktion att fylla än att erövra kunder just åt sin firma. Då denna dragkamp om kundkretsen erbjuder skäligen ringa intresse från samhällets synpunkt, måste hela systemet med dess betydande kostnader anses onödigt och enbart verka tyngande på distributionssystemet,

55 Transportkostnader. En mycket avsevärd del av partihandelns omkostnader faller på transporten. Ehuru transportförhållandena torde ligga mera i periferien av förevarande undersökningsområde, hava de sakkunniga ej kunnat undgå att vidröra vissa missförhållanden, som i sådant avseende uppmärksammats. Såsom ett allmänt omdöme torde man kunna säga, att vederbörande järnvägsförvaltningar och kommunala myndigheter i allmänhet tagit alltför ringa hänsyn till kravet på lämpliga och billiga anordningar för varudistributionen. Mångenstädes äro de otillfredsställande hamnförhållandena i ögonen fallande. I detta hänseende må exempelvis framhållas, hurusom i Göteborg de stora grosshandelsmagasinen i brist på plats invid lossningsplatserna måst i stor utsträckning förläggas till långt från hamnen avlägsna kvarter. Vad huvudstaden angår, må såsom exempel på missförhållanden av förevarande slag erinras därom, att mjölkcentralen vid val av plats för sin nya mejerianläggning förvägrades sådant läge, att stickspår från järnvägen kunde anordnas. De anförda exemplen, vilka skulle kunna mångfaldigas och bekräftas från många andra orter, torde vara tillräckliga för att påvisa behovet av förståelse hos de kommunala myndigheterna och järnvägsförvaltningarna för praktiska anordningar i fråga om varudistributionen. Vid den tidpunkt, då de sakkunnigas utredningar begynte, förelåg särskild anledning att undersöka de då rådande järnvägsfrakternas inflytande på livsmedelspriserna. Därvid befanns, att dessa frakter stegrats relativt vida mer än motsvarande livsmedelspris och på grund därav verkade hämmande på prisfallet. Sedermera hava allmänna fraktsänkningar genomförts, varigenom ifrågavarande missförhållande delvis undanröjts, men alltjämt finnes dock fog för den anmärkningen, att järnvägsfrakterna icke visat tillräcklig anpassning efter de sjunkande livsmedelspriserna. De Olika varornas prissättning. Från köpmannahåll göres gällande såsom princip för prissättningen, att varje särskild vara bör beläggas med en prismarginal, som motsvarar dess andel i affärens totalkostnader. E n blick på tablån å sid. 46 ger emellertid vid handen, att denna princip ej kunnat i praktiken upprätthållas. Att exempelvis kaffe betingar ett mer än dubbelt så högt prispålägg som smör och ägg synes icke kunna motiveras av nyss anförda skäl. Från. social synpunkt torde emellertid ej finnas anledning att göra invändning mot att lyxvarorna få draga en relativt större anpart av kostnaderna än de rena nödvändighetsvarorna. Men däremot föreligger skäl till anmärkning, när en av de förnämsta nödvändighetsvarorna inom specerihandeln — vetemjölet — belägges med en prismarginal, som i Stockholm uppgått till omkring 18 % och även å andra orter överstigit den genomsnittliga detaljhandelsmarginalen. Då man å andra sidan av tab. 9 finner, att samma marginal begränsat sig i Örebro till omkring 12,4 % och i Gävle till omkring 16,5 % eller, om transporten från kvarn till detaljhandlarens affär frånräknas, till omkring 11 respektive 15 %, synes det vara ett rimligt krav, att detaljhandlarna ingenstädes må tillgodoräkna sig högre marginal på mjölet än 15 % av detaljpriset.

PRAKTISKA FÖRSÖK ATT PÅVERKA PRISBILDNINGEN. Detaljprisnoteringar. Inledningsvis har omförmälts, att de sakkunniga såsom ett led i utredningsarbetet även gjort försök att på olika sätt direkt påverka prisbildningen inom detaljhandeln. Den närmaste anledningen härtill var det starka prisfall i partihandeln med kött och fläsk samt smör och ägg, som ägde rum i början av år 1921 utan att genast medföra motsvarande sänkning av detaljpriserna. Därvid uppstod tanken på att utgiva detaljprisnoteringar, baserade på gällande partipriser och avsedda att tjäna allmänheten till ledning vid dess inköp. Vad särskilt angick kött och fläsk talade så mycket starkare skäl för ett sådant försök, som partipriserna å dessa varuslag i och för sig vore ägnade att lämna ringa ledning vid bedömande av detalj prisernas skälighet i fråga om de olika delar, som uppkomma vid styckning av ett djur. Den första detaljprisnoteringen sattes onsdagen den 27 januari 1921 och publicerades i stockholmstidningarna påföljande dag. Noteringen omfattade de viktigaste slagen av nöt-, kalv-, får- och svinkött samt smör och ägg. Den 3 och 12 februari, upprepades noteringen och utvidgades vid dessa tillfällen till att omfatta jämväl vissa slag av mjukt bröd. Utgångspunkten vid fastställande av dessa "högsta priser, som av allmänheten borde i Stockholms detaljhandel betalas för prima varor", utgjordes av de partiprisnoteringar, vilka av olika institutioner sättas på onsdagen i varje vecka. Till dessa partipriser gjordes tillägg, motsvarande skäliga kostnader för detalj distributionen samt skälig vinst för detaljhandlaren. Beträffande ägg avser partiprisnoteringen icke, såsom övriga if rågavarande noteringar, leverans i Stockholm utan hos de lokala äggföreningarna, vilket förhållande nödvändiggjorde hänsyn till dessa föreningars kostnader ävensom till kostnaden för transport till huvudstaden. Det nu sagda gäller icke brödet, vara partiprisnoteringar saknas. Då for övrigt detaljpriset å mjukt bröd fastställes av fabrikanterna och detaljhandelsvinsten bestämmes genom viss rabatt å nämnda pris, var detaljprisnoteringen å bröd mindre riktad mot detaljhandlarna än mot fabrikanterna, vilkas brödpriser icke ansågos stå i rimligt förhållande till de sänkta mjölpriserna. Vid fastställande av skäliga detaljhandelspriser å bröd tjänade huvudsakligen de kooperativa bageriernas priser till ledning. I tab. 16 och 17 meddelas de två första noteringarna samt i tab. 18 en tablå, utvisande i detalj grunderna för fastställande av detaljprisnoteringen å smör och agg samt kött och fläsk den 27 januari 1921. Vad beträffar de erfarenheter, som gjordes av noteringssystemet, må anföras, att mmutpriserna i Stockholm i det stora hela snabbt inställde sig

57 efter de noterade priserna. Delvis sträckte sig dessa verkningar även till andra samhällen. En väsentlig andel i det tillfredsställande resultatet hade allmänheten själv, som visade sig livligt uppskatta systemet och i regel vägrade betala högre priser än de noterade. Vad angår brödet må dock framhållas, att noteringarna endast följdes av de mindre bagarna samt konsumtionsföreningen, medan däremot storbagarna gjorde motstånd. Noteringssystemet visade sig icke alldeles sakna olägenheter. I fråga om äggen uppstod svårighet därigenom att partinoteringen avser de pris, som böra vara normerande för den påföljande veckans leveranser, under -det övriga partinoteringar äro ett uttryck för dagens priser. Partinoteringen å ägg kan vid starkt fluktuerande priser sålunda lätt medföra en bristande överensstämmelse mellan notering och faktiskt marknadspris. Detta synes ock hava inträffat under en av de veckor, för vilka detalj prisnoteringarna fastställts. Vid ifrågavarande tillfälle gjorde sig plötsligt en stark efterfrågan på ägg gällande från England, varigenom partipriset stegrades och tillförseln av ägg till Stockholm hämmades. En annan olägenhet av noteringssystemet yppade sig däruti, att särskilt beträffande kött sämre kvaliteter salubjödos som prima vara. Häremot fanns givetvis intet annat botemedel än att uppmana allmänheten till uppmärksamhet i förevarande avseende. Partipriserna torde, så vitt man kunnat iakttaga, i stort sett icke hava påverkats av detaljprisnoteringarna, något som ej heller åsyftats. I enstaka fall lär visserligen hava förekommit, att kreatursuppköpare kunnat pressa ned priset på levande djur under hänvisning till dessa noteringar, men denna möjlighet torde hava uteslutits, sedan vid de senare tillfällena partinoteringarna publicerats jämsides med detaljnoteringarna. Med hänsyn till det goda resultat, som i stort sett och omedelbart vunnits med noteringarna, ävensom med hänsyn till de ovan anförda komplikationerna, ansågo de sakkunniga obehövligt att vidare fortsätta med noteringarna. Vid ett senare tillfälle, då ett starkt prisfall gjorde sig gällande i partihandeln, upprepades emellertid förfarandet, även då med gott resultat. Margarin. I samband med detaljprisnoteringarnas offentliggörande gjordes framställning från margarinfabrikanternas sida, att detaljpriset å margarin. måtte medtagas bland noteringarna. Då detaljhandelsmarginalen å denna vara, liksom fallet är beträffande brödet, bestämmes av fabrikanterna, skulle en dylik notering icke kunna påverka detaljpriset utan en motsvarande sänkning av partipriset. I syfte att åstadkomma en dylik sänkning inleddes underhandlingar med margarinfabrikanterna, vilka dock ej ledde till resultat. Vid bedömande av det skäliga priset å margarin mötte givetvis stora svårigheter. Då en verklig granskning av fabrikanternas tillverkningskalkyler helt naturligt var utesluten, måste de sakkunniga nöja sig med att konstatera, att råvarornas pris sjunkit högst avsevärt, medan margarinpriset varit i det närmaste oförändrat, att sistnämnda pris numera intoge ett högre läge i förhållande till smörpriset än före kriget, att förbrukningen av margarin sjunkit till mindre än hälften av förbrukningen före kriget samt att fabrikernas försäljningskostnader belöpte sig till orimligt höga belopp. Kelationen mellan detaljpriset å prima växtmargarin och mejerismör vid olika tidpunkter (riksmedeltal) framgår av följande tablå:

1913 1920 nov 1920 dec 1921 jan 1921 febr 1921 mars 1921 II kvart 1921 III „

Margarin öre pr kg.

Smör öre pr kg.

Margarinpriset i % av smörpriset

135 369 376 365 335 331 294 275

236 668 648 594 521 528 494 500

57,2 55,2 58,0 61,4 64,3 62,7 59,5 55,0

Man finner härav, att margarinpriset, som under år 1913 utgjorde 57,2 % av smörpriset, i slutet av 1920 började undergå en avsevärd relativ stegring, så att det i februari 1921 belöpte sig till 64,3 % av smörpriset. Vare sig de från mellanhandssakkunnigas sida gjorda påtryckningarna vid denna tidpunkt påverkade prisbildningen eller ej, så gjorde sig under de följande månaderna en tydlig återgång gällande till den tidigare relationen mellan margarin- och smörpriserna. Mjölk. Mjölkdistributionen och dess kostnader hava sedan länge varit föremål för utredningar från de kommunala myndigheternas sida. Mellanhandssakkunnige hava ej heller ansett sig kunna förbigå denna viktiga fråga vid sina undersökningar. I kapitlet om parti- och detalj priser har omförmälts, att detaljhandelsmarginal vid mjölkförsäljningen i Stockholm utgör 4 öre. Ehuru denna vinst synes onödigt hög och även är dubbelt så stor som å flera andra orter, däribland Malmö, är detta förhållande icke tillräckligt för att förklara de relativt höga kostnaderna. I syfte att vinna en föreställning om partihandelsmarginalen eller med andra ord marginalen mellan mejeriernas inköps- och försäljningspris å olika orter inhämtades uppgifter från 15 städer om nämnda priser den 27 november och 4 december 1920 samt den 26 februari och 5 mars 1921. Medeltalen för dessa prisuppgifter samt partihandelsmarginalen, i öre och i procent av försäljningspriset, hava sammanställts å sid. 59. Partihandelsmarginalens starka växling från ort till ort är i ögonen fallande. Medan marginalen i Sundsvall, Halmstad och Karlskrona endast uppgick till respektive 6,2, 6,8 och 9,8 %, utvisa Göteborg, Stockholm och Eskilstuna så höga siffror som respektive 20,0, 17,4 och 16,7 %. Att beakta är vidare, att summan av parti- och detaljhandelsmarginalen icke fullständigt angiver hela den marginal, som förefinnes mellan producentens ersättning och konsumentens pris för varan. Jämte fraktkostnaderna måste även, särskilt för Stockholm, för en betydande del av leverantörerna tilläggas kostnaderna vid uppsamlingsmejerier på landsbygden. Vid det nuvarande detaljhandelspriset (29 öre per 1.) utgör i själva verket gottgörelsen till leverantören endast 50 å 60 procent av vad konsumenten får betala. Med hänsyn till de anmärkta förhållandena ansågs viktigt att såväl beträffande Stockholm som Göteborg utröna, vilka kostnader av olika slag som

59 mejeriernas p r i s m a r g i n a l avsåg a t t täcka. P å en till lantmännens mjölkförsälj ningsförening avlåten skrivelse med förfrågan i dessa p u n k t e r svarade föreningen i huvudsak följande: U n d e r september m å n a d innevarande år (1921) hade för leveranser till Stockholm betalats i medeltal 25,2 öre per liter oskummad mjölk, fraktfritt Stockholm. D ä r t i l l kom, att föreningens medlemmar vid slutet av varje år erhölle en efterbetalning, som för det löpande året beräknades till 0,8 öre p e r liter. D å partiförsäljningspriset för o v a n n ä m n d a månad utgjorde 33 öre p e r liter, u p p k o m sålunda en vinstmarginal för mejeriet av 7 öre per liter, v a r a v 1 öre beräknades b o r t g å som " s v i n n " . Med återstående 6 öre skulle bestridas kostnader av vitt skilda slag. B l a n d dessa vore huvudposterna följande: t r a n s p o r t av mjölken till och från mejeriet, mjölkens behandling genom silning, pasteurisering och djupkylning, eventuellt separering och kärning, avlöningar till kontorspersonal, förmän och arbetare, räntor, hyror och skatter, nödiga avskrivningar, a l l m ä n n a administrationskostnader, förluster p å k u n d e r och den förlust, som uppstod vid försäljning av överskottet på mjölk vid tider ^ av riklig produktion, respektive den överbetalning, som vid tider av brist måste lämnas för a t t skaffa s. k. e x t r a mjölk. Vidare framhölls, att påståendet om företagets överkapitalisering vore obefogat, att de n y a mejerianläggningarna fullbordats före d y r t i d e n samt a t t föreningen icke skydde kostnader, som krävdes för uppfyllande av hygienens fordringar.

PartihandelsMejeriernas Mejeriernas försälj n.-pris marginal inköpspris till banf ritt i stad detaljister öre pr liter öre pr liter öre/liter Stockholm... Södertälje ... Eskilstuna ... Linköping ... Norrköping Kalmar Karlskrona... Kristianstad Malmö Hälsingborg Halmstad ... Göteborg .. Örebro Gävle Sundsvall ..

37,5 35,8 30,0 30,5 30,2 28,0 32,0 28,0 28,0 27,5 27,5 32,0 33,(3 38,0 42,5

43,0 41,o 36,o 35,o 35,0 33,9 35,5 31,5 32,0 31,8 29,5 40,0 39,0 43,3 44,8

7,5 5,2 6,0 5,0 4,8

5,1 3,5 3,5 4,0 4,3

2,o 8,0 5,4 5,3 2,8

17,4 12,7 16,7 14,3 13,7 15,0

9,8 11,1 12,5 13,5 6,8 20,0

13,8 12,2 6,2

F r å n Göteborgs mjölkhandlareförening, som tillfrågades i samma angelägenhet, hava inga som helst uppgifter i förevarande hänseende k u n n a t erhållas. D å material följaktligen saknats för ett objektivt bedömande av frågan om mjölkdistributionens kostnader, hava de sakkunniga måst inskränka sig

60 till att på frågan anlägga vissa mera allmänna synpunkter. Härvid hava förhållandena i Stockholm tjänat som utgångspunkt. Av stort intresse är att jämföra mjölkpriset i Stockholm, Köpenhamn och Kristiania vid några olika tidpunkter. I nedanstående tablå meddelas dessa priser dels uttryckta i resp. länders mynt, dels reducerade till danska kronor, i juli 1914 samt i juni och december 1921, ävensom för jämförelsens skull Köpenhamns smornotermg vid samma tidpunkter.

Stockholm (sv. kr.) (d. kr.) Köpenhamn (d. kr.) Kristiania (n. kr.) (d. kr.) Köpenhamns smörnotering

Juli 1914

Juni 1921

Dec. 1921

abs.

rel.

abs.

rel.

abs.

rel.

17 19

100 100

51 48

300 253

43 41

253 216

100 44 214 | 100 413

232 193

35 387

184 181

19¶Som man finner låg Stockholms mjölkpris år 1914 lägre än de övriga städernas. Såväl i juni som i december 1921 var förhållandet detsamma, därest priserna raknäs i resp. länders mynt. Reduceras åter priserna till danskt mynt visar det sig att mjölkpriset i Stockholm vid de senare tidpunkterna låg högre an i Köpenhamn och Kristiania. Eörande partihandelsavansen har från mjölkcentralen i december 1921 meddelats, att densamma i Stockholm — som ovan nämnts — uppgår till 7 öre i Köpenhamn till 8 öre och i Kristiania till 5]/2 öre. Den ll/2 öre högre marginalen i Stockholm än i Kristiania skulle enligt samma källa^förklaras därav, att mjölken å förstnämnda plats sammanfördes till ett centralmejeri och där renades, pasteuriserades och kyldes, innan den distribuerades, medan i Kristiania en väsentlig del av mjölken fördes direkt från järnvägen till mjölkbutikerna. Detaljhandelsmarginalen skulle utgöra respektive 4 och 2]/2 öre. De anförda siffrorna rörande partihandeln hava ej kunnat kontrolleras Att döma av officiella siffror från år 1920 synes emellertid den för Köpenhamn uppgivna partihandelsmarginalen icke vara för hög. Vad återigen beträffar förhållandena i Kristiania, framgår av reseberättelsen i bil. 9 att marginalen i genomsnitt år 1919 belöpte sig till 3,7 öre. En stegring av kostnaderna från 3,7 till 5,5 öre under de senast förflutna åren synes ei vara sannolik. o Uppenbart är, att det pris för mjölken, som betalas till producenterna, star i strängt samband med det ekonomiska utbyte, som kan utvinnas ur mjölken vid dess förädling till smör eller ost. För den övervägande delen av landet torde sålunda världsmarknadspriset å smör spela en avgörande roll. I och med det att andelsmejerierna erhållit en dominerande plats vid smörtillverknmgen, kan det nämligen förutsättas, att mjölkproducenterna vid leverans till smormejenerna erhålla just den ersättning för mjölken, som betingas av smörmarknadens läge vid varje tillfälle. Under vanliga förhållanden torde varje lorsok att åstadkomma en avvikelse mellan det pris, som betalas till producenterna for mjölk till direkt konsumtion och för smörtillverkning vara dömt att misslyckas. Bjudes producenten ett lägre pris för konsumtionsmjölken, över-

61 går han till att leverera till smörmejerier. Sättes åter nyssnämnda pris nämnvärt högre,'sker en tillströmning av nya leverantörer till konsumtionsorterna, varigenom en utjämning framtvingas. Endast i det fall att producenterna icke hava valet fritt mellan olika former för avsättningen av mjölk, såsom fallet är, då viss avnämare kunnat förskaffa sig en mer eller mindre monopolistisk ställning, kan en avvikelse tänkas förekomma från nyss anförda regel för prisbildningen å mjölk hos producenterna. Vad åter beträffar det pris, som konsumenten har att betala för sin mjölk, beror det givetvis i första rummet på tillförselförhållandena och handelsorganisation å varje särskild ort, huru högt detta kommer att sättas, och givetvis ligger det i sakens natur, att priset i större städer i allmänhet kommer att ställa sig något högre än i smärre samhällen. Det är emellertid uppenbart, att det detaljhandelspris, som betingas i Stockholm, kommer att utöva en ej oväsentlig återverkan på motsvarande priser å andra orter inom åtminstone hela Stockholms mjölktillförselområde. Det är därför av synnerligen stor betydelse ej blott för huvudstaden utan jämväl för stora delar av landet i övrigt, att stockholmspriset icke tillätes att stiga utöver vad som är strängt nödvändigt. De sakkunniga hava icke ansett sig böra upptaga till ingående utredning den synnerligen vidlyftiga frågan, huruvida över huvud eller i vad mån den marginal, som föreligger mellan producentens pris och konsumentens, exempelvis i Stockholm, kan nedbringas. I annat sammanhang har det påpekats, att det stora antalet detalj distributionsställen i Stockholm måste verka fördyrande. Detta tar sig uttryck dels i att provisionen till detaljisterna måste hållas relativt hög, om ersättningen för den hos var och en av dem obetydliga utminuterade kvantiteten skall bliva så stor, att den täcker mjölkens skäliga andel i de allmänna affärsomkostnaderna, dels ock så till vida som mjölkens fördelande på de många affärerna medför, att grossisterna måste hålla sig med en oproportionellt stor transportattiralj, mjölkflaskor m. m. Även sedan numera detaljhandelsprovisionen blivit nedsatt från förut gällande 4 öre per liter till 3, torde sålunda kostnaderna för detalj distributionen vara onödigt stora. Utan att i övrigt ingå på detaljerna i mjölktillförselns och mjölkhandelns organisation i landet vilja de sakkunniga emellertid uttala såsom sin åsikt, att det är en fråga av synnerligen stor betydelse, att alla åtgärder vidtagas, som kunna medföra ett förbilligande härav. Dessa åtgärder måste dock påtagligen anpassas efter å varje särskild ort rådande förhållanden. Vetemjöl. Under det starka prisfall, som innevarande år ägt rum i fråga om brödspannmål, har uppmärksamheten särskilt riktats på detaljhandelspriset å vetemjöl, vilket endast dröjande och i ringa grad synts anpassa sig efter vetepriset. I syfte att belysa sambandet mellan fluktuationerna i vetepriset samt parti- och detaljpriset å vetemjöl (kärnmjöl) hava vissa kvartalsmedeltal av dessa priser för Stockholm sammanställas i tablån å sid. 62. Som man finner har marginalen mellan vetepriset och partipriset å vetemjöl, absolut taget, hållit sig i stort sett oförändrat vid omkringX30 öre. Till följd av de sjunkande priserna har emellertid samma marginal, relativt sett, stegrats avsevärt. Då kvarnarnas vinstmarginal huvudsakligen rymmer arbetskostnader och andra faktorer, vilkas bedömande falla utom de sakkunnigas egentliga undersökningsområde, har anledning icke förefunnits att närmare ingå på denna sida av saken.

62 Vetepris Partipris Kvarnarnas Detalj pris Detalj ha nå å delsmarginal marginal svenskt vetemjöl vetemjöl vete öre/kg. öre/kg. % öre/kg. öre/kg. c/ öre/kg. /o 20 20 81 43 101 46 35 1920 IV kvart 16 20 63 46 79 1921 I „ 34 29 II 16 21 59 41 75 35 24 16 21 61 50 77 30 31 III „ 10 17 49 55 59 22 27 IV , V a d angår detaljhandelsmarginalen h a r densamma från 20 öre u n d e r fjärde kvartalet 1920 sjunkit till 16 öre u n d e r de tre första k v a r t a l e n 1921 och till 10 öre u n d e r sista kvartalet samma år. E h u r u speeerihandlarna i Stockholm följt partiprisets fall så till vida, att varje sänkning i n ä m n d a pris u t a n dröjsmål föranlett minst s a m m a sänkning av detaljpriset, h a r vid flera tillfällen iakttagits, hurusom den relativa detaljhandelsmarginalen stegrats till följd av prisfallet. Särskilt i oktober 1921 hemställdes hos Stockholms specerihandlareförening om detaljhandelsmarginalens minskning, vilket dock ej föranledde ä n d r i n g , förrän de sakkunniga u t v e r k a t hos konsumtionsföreningen Stockholm a t t dess mjölpriser annonserades i tidningarna, vilket hade till följd a t t specerihandlareföreningen omedelbart tillkännagav, att dess medlemmar tillämpade samma pris som konsumtionsföreningen. Bröd. Den allmänt r å d a n d e u p p f a t t n i n g e n , a t t b r ö d p r i s e r n a dröjt k v a r vid en oskäligt hög nivå, sedan priset å r å v a r o r och bränsle n u m e r a högst avsevärt sjunkit, h a r föranlett de sakkunniga att söka bilda sig en u p p f a t t n i n g om det skäliga förhållandet mellan b r ö d p r i s e r och mjölpriser. F ö r d e t t a ändamål h a v a i nedanstående tablå sammanställts uppgifter r ö r a n d e produktionskostnadernas relativa fördelning p å olika konton, dels vid tillverkning av sötlimpa i Stockholms respektive Göteborgs kooperativa bagerier i mitten av februari 1922, dels vid tillverkning av m j u k t bröd över h u v u d taget vid kooperativt bageri i Hälsingborg i j a n u a r i 1922, dels vid ett flertal mjukbrödsbagerier i Stockholm i mars 1918.

Ingredienser Bränsle Arbetslöner Allmänna omkostnader. samt

Stockholm 1922

Göteborg 1922 %

Hälsingborg 1922 %

Stockholm 1918

54,2

58,2

2,1 35,4 8,3

_

67,6 2,7 23,6 6,1

48,7 7,3 32,4 11,6

i

31,3 10,5!

Som man finner, utgöra ingredienserna (varav mjölet utgör h u v u d p a r t e n ) arbetslönerna de båda h u v u d p o s t e r n a i produktionskalkylen. Vad Bränslet ingår i allmänna omkostnaderna.

63 1912 öre pr kg.

Jan. 1922 öre pr kg.

Stegrim

Kärnvetemjöl Vetebröd, mjukt, billigaste sort, bakat med vatten

120¶Rågsikt Rågbröd, sötlimpa

23 38

38 80

65 111

Rågmjöl Grovt spisbröd

18 41

24 94

33 129

Stockholm beträffar, synes en sammanställning av uppgifterna från 1918 och 1922 giva vid handen, att ingredienskostnaderna normalt utgöra omkring hälften och arbetslönerna omkring en tredjedel av de totala produktionskostnaderna. Detta skulle alltså innebära, att en viss sänkning av mjölpriset i och för sig motiverar hälften så stor procentuell sänkning av priset å mjukt bröd, samt att en viss sänkning av arbetslönerna motiverar tredjedelen så stor sänkning, procentuellt räknat, å brödpriset. För Göteborgs och i ännu högre grad Hälsingborgs vidkommande intaga ingredienskostnaderna en relativt större och arbetslönerna en relativt mindre del av produktionskostnaderna. Anledningen härtill är givetvis, att arbetslönerna äro lägre å dessa orter än i Stockholm, vartill beträffande Hälsingborg kommer, att de i Skåne förekommande stora brödtyperna kräva relativt ringa arbetskraft för tillverkningen. För hårt bröd saknas motsvarande beräkningar rörande tillverkningskostnaderna. Med hänsyn till fabrikationens maskinmässiga anordning torde man emellertid vara berättigad förutsätta, att mjölkostnaden här spelar en relativt större roll, varför en viss sänkning av mjölpriset bör i högre grad komma till synes i brödpriset. I nedanstående tablå meddelas vissa jämförande uppgifter rörande partipriset å mjöl och detaljpriset å bröd (riksmedeltal enligt socialstyrelsen), dels år 1912, dels i januari 1922. Mjukt

vetebröd

öre pr kg. Mjöl Övriga kostnader vinst

S ö t l i m p a

Stegring %

öre pr kg.

Stegring %

19,24

32,52

17,91

29,91

25,76

66,48

20,09

50,09

samt

Skillnaden i stegringsprocenten beträffande mjöl och därav bakat bröd är anmärkningsvärt stor. I fråga om de mjuka brödsorterna är denna skillnad på samma gång minst och mest förklarlig. Om. produktionskostna-

64 derna för ett kg. bröd uppdelas i å ena sidan kostnader för mjölet och å andra sidan övriga omkostnader jämte vinst, framgår stegringen inom vardera gruppen av följande sammanställning. Därvid beräknas 0,74 kg. mjöl åtgå för tillverkning av 1 kg. bröd samt av det i sötlimpan ingående mjölet 40 procent utgöras av vetemjöl och 60 procent av rågsikt. Ehuru möjlighet saknas att närmare undersöka posten "övriga omkostnader samt vinst" torde man dock, med hänsyn till den betydande stegringen sedan 1912 av arbetslöner och andra produktionskostnader, ej hava anledning att förutsätta någon mera avsevärd procentisk stegring i bageriernas förtjänst på tillverkningen av mjukt bröd. Att denna förtjänst i och för sig likväl är alltför hög framgår av nedanstående jämförelse mellan å ena sidan de förvärvsmässigt drivna och å andra sidan de kooperativa bageriernas brödpriser i mitten av februari 1922. S t o c k h o l m Kooperativa

Andra

G ö t e b o r g Kooperativa

bagerier

Sötlimpa Surlimpa Franskt bröd

Andra

bagerier

öre pr kg.

öre pr kg.

öre pr kg.

öre pr kg.

90 64 99

105 82 108

88 42 118

110 55 129

En jämförelse beträffande det grova spisbrödet mellan stegringen av å ena sidan kostnaderna för mjölet och å andra övriga kostnader jämte vinst, varvid 1,2 kg. rågmjöl beräknas åtgå för tillverkning av 1 kg. bröd, lämnar följande resultat:

G r o vt

Mjöl Övriga kostnader samt vinst

s p i s b r ö d

1912 öre pr kg.

1922 öre pr kg.

Stegring

21,60 19,40

28,73 65,27

33 236

/o

Sist angivna stegringsprocent är uppenbarligen alltför hög för att kunna torklaras under hänvisning enbart till omkostnadernas stegring och tyder otvivelaktigt på att spisbrödsbagerierna för närvarande tillgodogöra sig större vinst på sm rörelse än under tiden före kriget. Sedan liknande, tid efter annan verkställda beräkningar visat, att brödpriserna i Stockholm voro oskäligt höga, hava de sakkunnige inlett underhandlingar med representanter för huvudstadens bagerinäring i syfte att åstadkomma en nedsättning av dessa priser. Underhandlingarna hava dock ej lett till synbart resultat.

G5 Malt- OCh läskedrycker. Ännu i augusti 1921 hade det allmänna prisfallet å råvaror och bränsle i mycket ringa grad påverkat priset å maltdrycker och icke medfört någon som helst prissänkning i fråga om läskedrycker. Med anledning härav hemställde de sakkunnige hos svenska bryggareföreningen respektive Sveriges vattenfabrikanters riksförbund att taga i övervägande, huruvida icke anledning funnes att företaga en effektiv prissänkning. Samtidigt ifrågasattes, huruvida icke detalj handelsvinsten lämpligen kunde kontrolleras av vederbörande fabrikanter. I svarsskrivelse den 5 oktober 1921 anförde svenska bryggareföreningen, att prissänkningen å korn tidigare ej kunnat påverka bryggeriernas prissättning, enär det gångna tillverkningsårets behov måst täckas till de under hösten 1920' rådande höga priserna. Därtill kom, att bryggerierna under året måst arbeta med i stort sett oförändrade arbetslöner. Icke desto mindre hade de flesta bryggerierna under våren och sommaren sänkt sina priser med ett eller annat öre. Sedan bryggerierna numera vore i tillfälle att inköpa korn och bränsle till betydligt lägre priser, ansåg föreningen en ytterligare prisreducering motiverad och meddelade, att bryggerierna i allmänhet beslutat en sänkning från 22 till 20 öre per tredjedels liter öl att tillämpas från och med den 15 oktober. Den ringa sänkning av priset å maltdrycker, som sålunda kunnat vinnas, kan icke anses stå i rimligt förhållande till produktionskostnadernas minskning. Bryggeriernas starka motstånd mot kravet på prissänkning framstår såsom än mer obefogat mot bakgrunden av de betydande årsvinster, som företagen haft att uppvisa under en följd av år. Bryggeriernas prispolitik utgör ett exempel på otillbörligt utnyttjande av en ringbildning. Sveriges vattenfabrikanters riksförbund meddelade i svarsskrivelse den 11 oktober 1921, att verkställda kalkyler givit vid handen, att tillverkningskostnaden för kolsyrade vatten uppginge till 15 öre per flaska och 17 öre för sockerdricka och limonader. Sedan kostnaderna sålunda i viss mån nedgått, hade föreningen beslutat att från och med den 15 oktober sänka riksminimipriserna med 2 öre per flaska till 17 öre för kolsyrade vatten och 20 öre för sockerdricka och limonader. Vad angår den framkastade frågan om detaljhandelsvinsternas kontrollerande genom fabrikanterna, ställde sig båda föreningarna avvisande emot denna tanke. Kött OCh fläsk. Med hänsyn till de rådande missförhållandena inom partihandeln med kött och fläsk i Stockholm hava de sakkunnige undersökt möjligheterna av ett direkt samarbete på området mellan producenternas och konsumenternas organisationer. I detta syfte utarbetades förslag till stadgar för en kooperativ förening, förslagsvis benämnd "kött- och fläskcentralen", i vilken å ena sidan kooperativa förbundet och å andra sidan lantmännens slakteriföreningar skulle ingå som medlemmar. Centralen skulle förmedla de anslutna slakteriföreningarnas produkter utan mellanhänder företrädesvis till konsumtionsföreningar. Sedan stadgeförslaget utarbetats, riktades till samtliga ifrågakommande föreningar en anmaning att inträda i den planerade organisationen. Kooperativa förbundet förklarade sig villigt härtill, men flertalet av slakteriföreningarna ställde sig avvisande. Ehuru sålunda planen för närvarande ej synes kunna realiseras, bör den ej uppgivas utan föras framåt. 5

OLÄGENHETERNAS AVHJÄLPANDE. Som man finner av en jämförelse mellan förhållandena inom livsmedelshandeln under skråväsendets tid och under den fria konkurrensens skede, har vartdera systemet haft sina fördelar oeh nackdelar. Att i ett system förena bådas fördelar med uteslutande av bådas nackdelar borde vara målet för näringspolitiken. Ett övervägande av möjligheterna att komma ut ur nu rådande missförhållanden leder i själva verket också till att man i första hand upptager till granskning var för sig de olika principer, som voro grundläggande för den merkantilistiska näringspolitiken, och väger mot varandra de skäl, som tala för oeh emot desamma. 1 enlighet härmed skall först diskuteras möjligheten att reglera priser och mellanhandsvinster genom lagstiftning, vare sig i den gamla formen av lagligen fastställda priser eller i den modärnare formen av straffbestämmelser mot oskäliga pris, samt vidare möjligheten att vinna en önskvärd begränsning av handlandenas antal genom ett koncessionssystem eller att vinna ett urval av köpmanskåren genom uppställande av vissa kompetensvillkor för yrkets utövande. Maximipriser. För att vinna erfarenhet om lagbestämmelser om högsta tilllåtna priser eller handelsvinster behöver man som bekant ej gå tillbaka till merkantilismens dagar utan kan åtnöja sig med de färska rön, som föreligga från livsmedelsregleringen under världskriget. Även om delade meningar kunna råda om många av de åtgärder, som under denna tid vidtogos i syfte att rättvist fördela de knappa förråden av livsmedel och att tillhandahålla clem till rimliga priser, torde numera den allmänna uppfattningen angående maximipriserna med rätta vara, att ett maximiprissystem icke kan upprätthållas utan beslagtagande och ransonering av de maximerade varorna. Under normala förhållanden fyller prisbildningen den viktiga uppgiften att begränsa efterfrågan just så mycket,_ som den förhandenvarande tillgången av varor kräver. Sättes den fria prisbildningen ur funktion genom maximipris, bortfaller denna regulator på efterfrågan och måste ersättas av ett direkt utmätande av vars och ens ranson. Vidare kräver ett maximiprissystem ett starkt utvecklat polis- och åklagareväsen. En av de största svårigheter, som äro förenade med försöket att framtvinga efterlevnad av en maximiprislag, består däri, att det oftast ligger i både säljares och köpares intresse att få till stånd köp till överpris, därest varubrist råder inom den lojala handeln. När allmänheten icke själv reagerar mot lagöverträdelser av här ifrågavarande slag, ställes samhället inför nästan oövervinneliga svårigheter i fråga om upptäckande och beivrande av sådana brott.

67 När ett maximipris åsättes en viss vara, kommer denna åtgärd sällan att drabba det sista ledet i varudistributionen utan tvärtom i regel det första, producenten. Att maximipris på grund härav kunna verka direkt hämmande på produktionen, har i åtskilliga fall belysts under kristiden. I syfte att undanröja denna olägenhet måste producenten garanteras visst minimipris för sina produkter. Då emellertid ingen köpman kan tvingas att köpa en vara till fastställt pris, kan följden bliva den, att partihandeln måste monopoliseras i statens eller enskilt företags hand. Slutligen bör icke förbises, att effekten av ett lagstadgat maximipris, även om samtliga de påpekade svårigheterna kunna övervinnas, kan bliva fullständigt illusorisk därigenom, att handlandena kompensera den minskade handelsvinsten på den maximerade varan genom ökade pålägg på andra varor. Ett effektivt maximiprissystem måste följaktligen med nödvändighet omfatta samtliga varuslag, som förekomma inom livsmedelshandeln. De nu anförda konsekvenserna av maximiprispolitiken torde utgöra tillräckliga skäl för att man utan vidare släpper tanken på denna utväg att förbilliga varudistributionen. Lagstadgade handelsvinster. Ett försök att fastställa visst maximibelopp för handlandenas vinstmarginal skulle medföra alldeles samma olägenheter som maximiprispolitiken, så när som på den menliga inverkan på produktionen. I stället skulle däremot tillkomma ytterligare den nackdelen, att överträdelser av en sådan bestämmelse vore praktiskt taget omöjliga att upptäcka och leda i bevis. Vidare måste beaktas den stora fara, som ligger däruti, att en offentlig myndighet, som har att fastställa handelsvinsten på en vara, svårligen kan frigöra sig från hänsyn till de svagare företagen. I regel torde det just bliva omkostnaderna i de små och illa organiserade företagen, som bliva normerande för den tillåtna vinstmarginalen. Att det offentliga ingripandet under sådana omständigheter kan resultera i motsatsen till vad som åsyftats är uppenbart. De erfarenheter, som inhämtats från Norge, där fortfarande ett system med offentlig kontroll över handelsavanserna tillämpas, synas ej heller ägnade att uppmuntra till efterföljd. Lagstiftning mot prisocker. Prisocker är ett straff rättsligt begrepp, som närmare definierats i redogörelsen för lagstiftningen (bil. 2). För att bilda sig en uppfattning om tillämpningen av prisoekerlagen hava de sakkunniga tagit del av protokollen över samtliga mål, som enligt denna lag anhängiggjorts vid Stockholms rådhusrätt. Härav synes framgå, dels att tillämpningen vid rådhusrättens olika avdelningar varit mycket olikformig, dels att fällande dom i regel avkunnats endast i de fall, där fråga varit om priser, som väsentligt överstigit gällande marknadspris, dels att nödig bevisföring ofta varit svår att åstadkomma. Även om den utredning, som av särskilda sakkunnige bedrives i syfte att undersöka möjligheten att skapa en för normala förhållanden lämpad prisockerlagstiftning, skulle resultera i en lag mot prisocker, torde en sådan lag icke komma att få någon nämnvärd inverkan på prisbildningen i stort utan få den mera begränsade uppgiften att förhindra säljares försök att i uppskörtningssyfte utnyttja köpares bristande kännedom om gällande marknadspris.

GS Koncessionssystem. Då en av de starkast framträdande olägenheterna vid livsmedelshandelns nuvarande organisation, såsom den föregående framställningen påvisat, utgöres av det onödigt stora antalet detaljhandlare inom varje bransch, ligger det nära till hands att undersöka möjligheten att på administrativ väg reglera detta antal. I praktiken skulle detta ske genom att göra handelsyrkets utövande beroende av koncession. Att överlämna koncessionernas beviljande åt handlandenas egna organisationer vore uppenbarligen att på nytt acceptera skråväsendet i en frånstötande form. Ifrågavarande uppgift måste därför tydligen handhavas av en offentlig myndighet. Till en början har man då att taga i betraktande de stora svårigheter, som göra sig gällande vid bedömande av det lämpliga antalet handlande å en ort. De väsentliga olikheter, som genom verkställd undersökning påvisats med avseende å relativa antalet detaljhandlare i olika delar av samma stad, torde ingalunda bero på tillfälligheter utan på ett flertal omständigheter, såsom invånarnas olika förmögenhetsvillkor, befolkningens koncentrering till vissa stadsdelar under arbetstiden o. s. v. Att rätt bedöma alla dessa faktorer skulle ställa synnerligen höga krav på den koncessionsbeviljande myndighetens kompetens. Vad vidare angår urvalet bland de koncessionssökande skulle icke mindre svårigheter inställa sig. Den stränga opartiskhet, som man givetvis måste kräva av vederbörande myndighet, skulle otvivelaktigt bliva utsatt för starka påfrestningar i form av intriger och allehanda försök till illojal påverkan från de sökandes sida. Koncessionssystemet tillämpas för närvarande i vårt land huvudsakligen inom järnvägs-, bank- och apoteksväsendet samt i fråga om rättigheten att försälja rusdrycker och driva åkerirörelse. I alla dessa fall hava emellertid speciella skäl åberopats för att göra verksamhetens utövande beroende av offentligt tillstånd. Det motiv, som skulle tala för koncessionssystemets införande på handelns område, nämligen strävandet att förhindra överorganisation och därigenom förbilliga verksamheten, torde däremot hava varit främmande för lagstiftaren. Ett koncessionssystem för handeln i allmänhet skulle, oaktat det sålunda byggde på helt andra förutsättningar, lätt leda till samma konsekvens som systemet haft inom andra områden, så till vida att en offentlig kontroll över de koncessionerade företagens prispolitik bleve nödvändig. Upprätthållandet på detaljhandelns område av en offentlig reglering av priser eller vinstmarginaler är, såsom ovan framhållits, förenat med så stora vanskligheter, att de sakkunniga ansett sig böra avstyrka åtgärder i sådan riktning. Ehuru vad som redan anförts torde vara tillräckligt för att påvisa kon'céssionssystemets olämplighet, må likväl anföras ytterligare ett skäl, som talar mot detsamma. Följden av att rättigheten till ett yrkes utövande förbehålles ett begränsat antal personer blir i allmänhet den, att yrket blir mera lockande än eljest och att själva rättigheten kommer att betinga ett visst penningvärde. Allmänt känt är exempelvis, att drosk- och kaférättigheter säljas och köpas som verkliga handelsvaror. Visserligen kan det invändas, att rättigheterna kunna göras personliga och därigenom berövas sitt värde för annan än den, som i vederbörlig ordning erhållit koncession. Invändningen är emellertid i praktiken ohållbar, ty även om rättigheterna göras personliga, torde de här berörda olägenheterna ej kunna helt övervinnas. Om det sålunda ej kan förhindras, att koncessionen i praktiken

69 överlåtes från man till man och betalas med ett visst pris, är det tydligt, att nya olägenheter uppstå. Det för själva rättigheten erlagda priset kommer med visst fog att betraktas såsom ett i affären nedlagt kapital, som skall förräntas. Osannolikt är ej heller, att det prispålägg, som motiveras av denna extra räntekostnad, kan helt och hållet uppväga den minskning av de allmänna handelsomkostnaderna, som kan vinnas genom verksamhetens koncentrerande på ett färre antal händer. Ett allmänt koncessionssystem för livsmedelshandeln kan på anförda skäl ej förordas. Kompetensfordringar för handlande. Från köpmannahåll har ofta framförts krav på uppställande av vissa kompetcnsvillkor för utövande av handelsyrket, bestående i såväl teoretiska kunskaper som praktisk erfarenhet. Släktskapen mellan ett dylikt förfarande och ett koncessionssystem är påtaglig. I båda fallen åsyftas en begränsning av handelsutövarnas antal; skillnaden består endast däruti, att denna begränsning i det ena fallet sker med hänsyn till de tillståndssökandes kompetens, i det andra fallet med hänsyn till det föreliggande behovet av affärer inom de olika branscherna. I praktiken skulle det emellertid helt säkert visa sig svårt att vid den ifrågasatta prövningen av de sökandes kompetens bortse från intresset av att jämväl ur sistnämnda synpunkt begränsa tillträdet till yrket. Härav följer, att det föreslagna systemet svårligen kunde undgå att medföra samma olägenheter, som enligt vad ovan anförts äro förknippade med ett koncenssionssystem. Vad angår i och för sig kravet på särskilda kompetensvillkor för handlande må erinras, att dylika villkor från det allmännas sida huvudsakligen uppställts för läkare, apotekare, barnmorskor, fartygsbefäl ocli automobilförare m. fl. Den avgörande synpunkten torde därvid hava varit, att samtliga dessa vid sin yrkesutövning i särskilt hög grad hava medmänniskors liv i sina händer. Något sådant skäl kan icke åberopas som stöd för kravet på särskilda kompetensvillkor för handlande. Bortsett från de ovan anförda synpunkterna, torde detta krav böra tillbakavisas av den anledning, att man för en så pass okvalificerad verksamhet, som åtminstone detaljhandeln med livsmedel i allmänhet utgör, icke rimligtvis bör uppställa fordringar, som enbart vore ägnade att medföra ökade kostnader för varudistributionen. Kommunal affärsverksamhet. Under senare tid har inom åtskilliga kommuner diskuterats möjligheten att genom direkt kommunal affärsrörelse verka reglerande på prisbildningen. I allmänhet hava dessa planer ej medfört resultat. De flesta kommuner hava dock under trycket av kristidens tvingande omständigheter nödgats engagera sig i en ofta vidlyftig handelsverksamhet. Eesultatct av dessa experiment har varit ganska skiftande. På vissa håll hava försöken medfört påvisbara fördelar för konsumenterna, på andra håll hava de åsamkat kommunen direkt förlust, Såsom allmänt omdöme torde kunna sägas, att kommunal affärsdrift i regel är förenad med stora vanskligheter. Vid övervägande av denna fråga bör från principiell synpunkt erinras, att kommunerna organiserats med hänsyn till helt andra uppgifter än att driva affärsverksamhet. Anställning i offentlig tjänst medför i allmänhet större oberoende av konjunkturer än den privata anställningen ävensom pension, semester och andra förmåner, som icke alltid äro förenade med enskild tjänst, varför man kan frukta, att de allmänna omkostnaderna vid kommunal

70 handel skola bliva jämförelsevis höga. Vidare förefinnes anledning tro, att den förvaltnings- och kontrollapparat, som anses nödvändig i en av det allmänna driven affärsverksamhet, också torde bidraga att öka kostnaderna. Den kommunala verksamheten vill dessutom lätt tendera till monopol, varjämte större krav torde komma att även i övrigt ställas på densamma än exempelvis på en konsumtionsförening. Vad särskilt angår konsumtionsföreningarna, skulle den invändningen kunna framställas, att en kommun borde äga samma förutsättningar som en förening att driva affärsverksamhet. I detta avseende må dock erinras, att konsumtionsföreningarna äro organiserade med denna verksamhet som uteslutande ändamål ävensom att medlemmarna hava större intresse av att kontrollera och dirigera föreningens verksamhet än vad kommunens medlemmar hava i fråga om ett kommunens affärsföretag. Den avgörande skillnaden är emellertid den, att konsumtionsföreningen är en frivillig men kommunen en obligatorisk organisation. Skötes ett kooperativt företag oekonomiskt, kan ingenting hindra medlemmarna att draga sig tillbaka, och företaget har icke större möjlighet än en enskild affärsman att hålla sig uppe. En kommunal affär kan däremot, tack vare dess möjlighet till tvångsdebitering av medlemmarna i form av skatter, hållas flytande även om de affärsmässiga förutsättningarna för driften saknas. Häruti ligger sålunda alltid en fara för att konkurrensens utgallrande inverkan på oekonomiska företag försvinner. Lindringar i livsmedelslagstiftningen. I anslutning till vad ovan anförts angående olägenheterna av föreskrifter, som försvåra livsmedelshandelns ordnande efter ekonomiska principer, må här framhållas önskvärdheten av att dessa spörsmål underkastas en allsidig prövning i samband med livsmedclslagstiftningskommitténs utredningar. De synpunkter, som denna kommitté enligt sitt uppdrag huvudsakligen haft att anlägga på livsmedelsproblemet, torde böra prövas med hänsyn till, att de här framförda kraven på varudistributionens organiserande på billigast möjliga sätt icke eftersättas. Försäljning efter vikt av vissa varuslag. I det föregående har framhållits, hurusom ett onödigt mcllanhandssystem florerade särskilt inom handeln med frukt samt rot- och grönsaker. Utan tvivel beror detta framför allt på den oenhetliga kvaliteten hos dessa varuslag, men det är också naturligt, att den försäljning "per styck", "per knippa" o. s. v., som i allmänhet tillämpas inom denna bransch, lämnar rum för spekulationer i allmänhetens oförmåga att vid sådant förhållande bedöma prisets skälighet. Det synes därför önskvärt att åtminstone beträffande de viktigaste slagen av frukt samt rot- och grönsaker försäljning efter vikt tillämpas. Den befogenhet att utfärda föreskrifter i sådant hänseende, som länsstyrelserna ägde under maximiprislagens giltighetstid, togs som bekant i anspråk för åtskilliga orters vidkommande och visade sig där medföra vissa fördelar för konsumenterna utan att därför verka betungande för handlandena. De varuslag, som där så ske kan borde säljas efter vikt, äro huvudsakligen följande: Äpplen, Päron, Bönor och ärter, Gurkor,

Jordärtskockor, Vitkål, Kålrötter, Potatis.

71 Även beträffande ägg och fisk förekommer på vissa håll fortfarande försäljning efter tjog respektive val eller andra dylika styckberäkningar. Försäljning efter vikt synes också böra tillämpas i fråga om dessa varuslag. Förbättring av kommunikationerna. Till ovanstående erinringar torde böra knytas några reflexioner över de övriga allmänna åtgärder, söm kommunerna i livsmedelshandelns intresse borde vidtaga eller i allt fall icke lägga hinder för. Till dessa åtgärder hör först och främst kommunikationernas förbättrande. Genom underlättandet av tillförseln av varor, vare sig det gäller direkta livsmedelstransporter, avseende exempelvis slaktdjur, fisk, mjölk o. d., eller förmedling av råvaror till inom industriorterna förefintliga förädlingsföretag, hava de större konsumtionsorterna en alldeles särskild möjlighet att öva inflytande på samhällsmedlemmarnas ekonomi och bereda dem lättnader i deras dagliga förvärv. Goda kommunikationer skapa större tillgång på varor och därmed även billigare priser, dåliga kommunikationer hava en motsatt verkan och betunga ytterligare de skattdragande. Med kommunikationer avses i detta fall icke endast järnvägs- och båtkommunikationer utan i allmänhet alla de anordningar, som äro nödvändiga för en varas förflyttande från producenten till konsumenten. Även i de fall, där den kommunala förvaltningen icke kunnat taga någon effektiv befattning med de stora kommunikationsproblemen, såsom järnvägs- och sjötrafiken, har den dock möjlighet att i fråga om stations- och hamnanordningar verka för sitt samhälles intresse, så att på detta område ansenliga lättnader kunna åstadkommas vid varudistributionen och såmedelst kostnaderna för densamma betydligt nedbringas. Det är ofta så, att de rent lokala transportkostnaderna från station och hamn till försäljningsorten eller distributionsplatsen ådraga varan den största fördyringen och lämna rum för annars fullkomligt onödiga mellanhänders uppträdande. Vid varje ny stadsplans fastställande, varje beslut om läge för eller utvidgning av järnvägsstation och hamn, varje försäljning av mark eller varje nyförvärv av områden, borde de kommunala myndigheterna hava ögonen öppna för den stora frågan om underlättande på bästa sätt av tillförseln av livsmedel. Har icke detta skett redan vid planläggningen på hithörande områden, så bör ingen tid försittas att reparera en sådan underlåtenhet. Ett framsynt förvärv av mark för saluhallar eller varuskjul, anläggande av stickspår från station och hamn, ja så enkla ting som placering av ett järnvägsspår på den för livsmedelstrafiken rätta sidan i stället för på motsatta, kunna ibland öva ett oanat inflytande på ortens distributionskostnader. Med vidsynt behandling av dessa ting kunna skapas stora lättnader för konsumenterna och mycket av onödiga kostnader besparas dem. I det kommunala förvaltningsarbetet borde sålunda frågan om en ordnad livsmedelstillförsel för framtiden erhålla ett bättre rum än tillförne. För ett samhälle, stort eller litet, måste alltid de allmänna åtgärderna söka rikta sig mot mål, som avse samhällets eget gemensamma bästa. Därför fordras av de i samhället bestämmande, att de noga överväga varje åtgärd, innan den vidtages, så att den icke sker till förfång för det allmänna. För att i detta avseende säkerställa sig måste kommunen låta sig angeläget vara att vid alla åtgärder för samhällets befrämjande och förkovran också söka ut den lämpligaste formen för att bereda inbyggarna lättnader i deras förvärv och näring samt skapa så goda betingelser som möjligt för fyllandet av deras skatteplikt.

72 En mycket betydelsefull del i denna uppgift hos våra kommuner intager just frågan om lättnader i tillförseln av livsmedel. Prisstatistik. En förutsättning för alla åtgärder, som inrikta sig på att åstadkomma ett förenklande och förbilligande av den handelsverksamhet, som avser förnödenheter från inhemska producenter till konsumenterna, är att man äger tillförlitlig kännedom om de faktiska kostnaderna för denna procedur. Först när man äger denna kunskap, kan man sätta fingret just på de ömma punkterna i handelsorganisationen; saknas densamma, riskerar man alltid antingen att vända sig mot det enstaka undantagsfallet, som visserligen i och för sig kan vara nog så betänkligt men egentligen icke liar allmännare betydelse, eller att vända sig mot förmenta olägenheter och lämna de verkliga i fred. Särskilt här i riket, där på grund av den stora geografiska utsträckningen och landsdelarnas högst växlande avkastningsförmåga producent och konsument i de flesta fall i handelsavseende komma att stå långt från varandra och inbördes kontroll över prisbildningen därför svårligen låter sig åstadkomma, torde tillförlitliga prisnoteringar få anses synnerligen nyttiga och nödvändiga framför allt vad beträffar livsmedel och dylika konsumtionsartiklar, vilka framställas inom riket av jordbruket och dess binäringar. Prisnoteringar kunna, med avseende på det skede i varuförmedlingen som de belysa, vara av tre olika slag, nämligen noteringar av producentpriser, partipriser och minutpriser. Vad beträffar de sistnämnda eller noteringar av de priser, vilka av den konsumerande allmänheten betalas, så är för vårt lands vidkommande frågan på ett i stort sett tillfredsställande sätt löst genom den av socialstyrelsen utarbetade, sedan snart tjugu år pågående minuthandclsprisstatistiken, vilken numera omfattar såväl ett betydande antal varuslag som det stora flertalet viktigare konsumtionsorter i riket. Denna statistik torde fylla även mycket stora krav på tillförlitlighet och fullständighet, Ur de särskilda synpunkter, som de sakkunnige företräda, vore det emellertid önskligt, att de erhållna resultaten snabbare och lättare än hittills gjordes för den stora allmänheten tillgängliga. Pariiprisnoteringar avse att fastställa varornas gängse priser, sedan de lämnat producenternas händer och i den allmänna handeln avyttras i större mängder. De kunna avse såväl råvaror i det skick, vari de försålts av producenten, som varor, vilka genom mer eller mindre genomgripande förädling anpassats för konsumtion. Dylika noteringar utarbetas, vad jordbruksprodukter beträffar, förnämligast av Sveriges allmänna lantbrukssällskap samt Stockholms slakthus- och saluhallsstyrelse. Då dessa noteringar redan nått en ganska hög grad av fullständighet och alltjämt utvidgas, torde skäl ej förefinnas för de sakkunnige att ingå på frågan om deras komplettering. Producentprisnoteringar avse att belysa de priser, som producenterna erhålla å produktionsplatsen eller vid närmaste inlastningsplats, järnvägsstation eller hamn. I vissa fall sammanfalla dessa priser mer eller mindre fullständigt med partipriserna, men i övrigt är kännedomen om desamma här i riket synnerligen ofullständig. Såsom framgår av reseberättelsen från Schweiz (bil. 6), hava däremot i nämnda land omfattande och med allmänt intresse mottagna producentprisnoteringar sedan åtskilliga år offentliggjorts genom Schweizerischer Bauemverband; under det senaste året har man i Norge övervägt att följa det schweiziska exemplet med upptagande av dess system; i övriga länder torde

73 däremot enligt uppgift från internationella lantbruksinstitutet i Kom organiserade fortlöpande producentprisnoteringar saknas. De sakkunnige hava kommit till den slutsatsen, att stora allmanna intressen skulle gagnas, om i vårt land producentprisnoteringar kunde komma till stånd, i främsta rummet avseende alster av jordbruket och dess binäringar, och hava därför för avsikt att framställa förslag om utarbetande och offentliggörande av dylika noteringar. Då även andra synpunkter än de, som företrädas av de sakkunnige, böra få göra sig gällande vid fastställandet av planen för här ifrågavarande noteringar, hava de sakkunnige inskränkt sig till att angiva de allmänna riktlinjerna, varemot det detaljerade planläggandet torde böra anförtros åt socialstyrelsen. _ < För producenten är det givetvis alltid ett intresse att vid försäljningen av de produkter han frambragt känna marknadens allmänna läge. Har han inga noteringar, torde han i regeln, där han ej är medlem av försäljningsorganisation, sakna möjlighet till effektiv kontroll över det av köparen erbjudna priset. Denna kan sålunda bliva i stånd att på hans bekostnad skaffa sig en onödig och oskälig förtjänst. Vederhäftiga noteringar av de priser, vilka gemenligen kunnat av producenterna betingas, kunna därför förväntas utöva ett utjämnande inflytande på förstahandspriserna. Däremot finnes ingen anledning att antaga, att genom dylika noteringars införande den prisnivå, som producenternas stora flertal kunnat uppnå, skulle höjas. Det är mellanhändernas utnyttjande av säljarnas okunnighet om rådande priser, som därigenom skulle kunna motverkas. De producenter, som äga förmåga att följa marknadsläget, torde däremot redan för närvarande i stort sett erhålla de priser, vartill detta betingar. Den underbetalning, som de sämre underrättade producenterna kunna få vidkännas, lärer endast i sällsynta undantagsfall komma konsumenterna till godo. Givetvis är dock redan en utjämning av prissättningen för producenterna av värde. Inom intresserade producentkretsar, särskilt bland lantbrukare, har också redan för åtskilliga år sedan tanken varit å bane att söka erhålla fortlöpande noteringar av de priser, som vid avsättningen av jordbruksprodukter kunde ernås. På framställning av Kristianstads läns hushållningssällskap upptogs frågan i slutet av år 1915 av socialstyrelsen, som då sökte organisera ett dylikt noteringsväsen. Försöket misslyckades emellertid då, vilket torde vara att tillskriva, utom de vid den tiden rådande säregna marknadsförhållandena, åtskilliga omständigheter, såsom bristande intresse från ett flertal hushållningssällskap, vilkas medverkan ansågs böra påkallas för primärmaterialets införskaffande, uppgiftslämnarnas betungande med för många noteringar m. m. Ett närmare ingående på detta försök torde ej här vara av nöden, då de vägar, som enligt de sakkunniges mening böra följas för ifrågavarande noteringars erhållande, i de flesta avseenden äro avvikande från de då beträdda. Även efter 1915 har emellertid frågan vid upprepade tillfällen bringats å bane bland annat från jordbruksrepresentanter i riksdagen. Vidare har Kristianstads läns hushållningssällskap, som alltjämt ägnar saken sitt intresse, i underdånig skrivelse den 30 november 1920, vilken remitterats till de sakkunnige, åter väckt saken på tal. Det synes sålunda otvivelaktigt, att man inom utbredda producentkretsar skulle hälsa upptagandet och offentliggörandet av producentprisnoteringar med tillfredsställelse, varför aktiv medverkan för deras åstadkommande även borde vara att påräkna i tillräcklig omfattning. För konsumenternas del torde upplysningar, som giva möjlighet att be-

74 döma den av mellanhänderna betingade prismarginalen, vara av betydelse. Beträffande många artiklar stå ännu för den enskilde konsumenten inga andra än minuthandelsnoteringar till buds. Redan en allmännare spridd kännedom om de priser, som varorna ursprungligen betinga, torde bliva en hämsko mot oskäliga prispålägg. Noteringar av producentpriserna kunna ock i många fall giva konsumenterna en fingervisning om, vart de skola vända sig — själva eller genom sina organisationer — för att, med undvikande av onödiga mellanhänder, på billigaste sätt täcka sina konsumtionsbehov. De sakkunnige hava funnit det schweiziska systemet vara den bästa om ock ej den enda framkomliga vägen för erhållande av tillförlitliga producentprisnoteringar. Det här nedan skisserade förslaget bygger därför i huvudsak på de schweiziska erfarenheterna. Vad då först beträffar de varuslag, å vilka noteringar böra införskaffas, torde det vid noteringarnas igångsättande vara av vikt att tillse, å ena sidan att varulistan göres så omfattande, att noteringarna kunna tillvinna sig ett så vitt möjligt allmänt intresse, och att densamma särskilt inriktas på sådana artiklar, där för närvarande prismarginalen mellan producent och konsument får anses onödigt stor, å andra sidan att ej så många varor medtagas, att arbetet blir för betungande, varvid jämväl må erinras om möjligheten att lättare utnyttja vunna erfarenheter, därest man börjar med ett mera begränsat antal varuslag och successivt utvidgar noteringarna, i den mån behovet gör sig gällande. Ur de sakkunniges synpunkt torde följande varuslag i första hand förtjäna att medtagas vid noteringarna, nämligen spannmål — vete, råg, korn, havre och ärter — potatis, vissa slag av frukt och andra trädgårdsalster, slaktdjur — nötkreatur, får och svin — mjölk och ägg. Ifrågasättas kan även att notera vissa slag av fisk, ehuru de starka prisväxlingar, som i synnerhet de viktigaste fiskvarorna äro underkastade, medföra särskilda svårigheter. Därest det visar sig möjligt att, trots de stora prisväxlingar, som betingas av de höga fraktkostnaderna, erhålla noteringar av ved, torde jämväl detta varuslag böra upptagas. Givetvis måste för varje noterad vara med största noggrannhet fastställas, å vilken kvalitet priser skola upptagas, liksom också leveransvillkor o. d. Det är uppenbart att härvid avsevärda svårigheter komma att möta med avseende å erhållande för hela riket eller större landsdelar av fullt jämförbara noteringar. Det måste därför förutses att för vissa varuslag flera noteringar kunna visa sig erforderliga, beroende på de skilda sätt, varunder försäljning sker av olika producenter, i olika landsdelar o. s. v. Grundtankarna i det schweiziska noteringssystemet äro, att såsom uppgift slämnare skola tjänstgöra producenter, vilka stå i direkt förbindelse med det organ, som bearbetar materialet, och att varje uppgiftslämnare endast skall utfrågas angående sådana varor, på vilkas avsättning lians jordbruksdrift är inriktad. Det torde vara av största vikt, att detta iakttages. Endast om alla onödiga mellanled mellan producenten och den som verkställer noteringarna undvikas, kan offentliggörandet av de uppnådda priserna ske så snabbt, att den avsedda praktiska nyttan ernås. Och förutsättningen för att producenterna skola vara villiga att åtaga sig besväret med att lämna uppgifter, lärer otvivelaktigt vara, att de icke bliva betungade med att svara för flera varuslag än dem de själva hava att avyttra och vilkas gällande priser de därför kunna uppgiva utan att först verkställa mer eller mindre tidsödande efterforskningar. Detta är särskilt viktigt, efter som det förhållandevis stora an-

75 tal prisuppgifter, som kräves såsom underlag för vederhäftiga noteringar, utesluter varje tanke på att lämna prisrapportörerna pekuniär ersättning for deras besvär. . ... Metodens nackdelar äro, att ett mycket stort antal uppgiftslamnare erfordras, vilket i sin tur dels medför svårighet att rekrytera kåren, dels torde såsom regel omöjliggöra såväl att närmare korrespondera med enskilda uppgiftslamnare angående meddelade prisuppgifter som ock att vid varje notering invänta svar från samtliga därom vidtalade. Vad beträffar möjligheten att erhålla ett tillfredsställande antal uppgiftslamnare, hysa dock de sakkunnige den tillförsikten, att producenterna själva skola inse noteringarnas betydelse för dem och deras yrkeskamrater och därför icke skola tveka att ställa sig till förfogande, helst som arbetet for varje enskild torde bliva av mycket begränsad art. Uppgiftslamnare böra utses efter rekommendation av lantbruksmyndigheter, hushållningssällskap och andra jordbrukssammanslutningar. När någon avgår, torde han i många fall vara i stånd att rekommendera någon granne till sin efterträdare. Vidkommande åter de bägge andra erinringarna kunna de åsyftade olägenheterna utan större svårighet övervinnas, därest uppgifternas antal är så stort, att tillförlitliga noteringar kunna uträknas, även om siffror från några håll skulle utebliva eller behöva strykas såsom alltför osäkra. I vissa fall torde i stället för eller jämte enskilda producenter med fordel producentsammanslutningar för viss ekonomisk verksamhet kunna anmodas att lämna prisuppgifter. Så torde t. ex. ofta vara fallet med andelsmejener och andelsslakterier, äggförsäljningsföreningar m. fl. Vid sidan av de allmänna noteringarna kan det visa sig av intresse att fa inhämtade och offentliggjorda specialnoteringar — särskilt på slaktdjur, arbetshästar, livkor och smågrisar — från större marknader och s. k. stortorgdagar. För erhållande av dylika prissättningar torde särskilda uppgiftslamnare böra vidtalas. Noteringarna skola avse de priser, som av producenterna själva kunnat erhållas. Då producenterna vanligen lämna varorna ur sina^ händer vid ^sm närmaste järnvägsstation eller hamnplats eller i en del fall på sin egen gård, torde såsom leveransort endera böra angivas. Dock kunde härvid modifikationer vara nödvändiga på grund av handelns växlande organisation för olika varor och skilda landsdelar. Att såsom regel utgå från varornas pris efter transport till viss konsumtionsort synes däremot icke vara att förorda, enär säkerligen i de flesta fall säljaren-producenten icke utan särskilda efterforskningar kan utröna detta pris och därför ett osäkerhetsmoment inträder, varvid lätteligen den fördyrade inverkan av åtminstone en mellanhand insmyger sig i noteringen. Såsom tidpunkter för noteringarna böra sättas tillfällen, då avsättningen av de särskilda varorna är livlig. Det kan sålunda icke rekommenderas att för alla varor året runt med vissa mellantider inhämta prisuppgifter, såsom lämpligen sker med avseende på minutpriser. Beträffande de artiklar, vilkas avyttrande av producenterna i huvudsak företagas under en kortare del av året, torde anledning saknas att verkställa noteringar under andra årstider, men däremot kunna marknadsförhållandena föranleda till tämligen täta noteringar under försäljningssäsongen. Det sålunda sagda gäller bland annat i utpräglad grad för spannmål. Andra artiklar, vilka avyttras året runt, äro så konstanta i fråga om pris, att det är tillräckligt, om noteringar ske med

76 långa mellanrum. Mjölk kan anföras såsom typiskt för sådana varor. En följd av de senast påpekade sakförhållandena är, att det icke på förhand kan avtalas med uppgiftslämnarna, vid vilka tillfällen prisrapporter skola av dem insändas. En särskild anmodan måste därför före varje noteringstillfälle utgå till alla de personer, från vilka uppgifter böra erhållas för de i vederbörande notering medtagna varorna. Även om sålunda noteringarna till stor del komma att ske med oregelbundna mellanrum, torde det dock få anses ur olika synpunkter önskvärt, att, så snart tillräcklig erfarenhet vunnits, viss periodicitet iakttages. I många fall torde det åtminstone vid en noterings offentliggörande kunna meddelas ungefärligen, när nästa notering skall göras. Tillvägagångssättet vid prisuppgifternas införskaffande och bearbetning i och for en notering torde i korthet kunna angivas på följande sätt. Om prisuppgifter önskas för viss dag, böra c:a fem dagar därförut uppgiftlämnarna erhålla anmodan därom jämte frågeformulär. Efter hand som dessa inkomma besvarade, införas de erhållna uppgifterna för respektive varuslag i tabeller, varvid uppgifterna för olika "landsdelar" sammanföras var för sig. Endast själva prisuppgiften, ej uppgiftslämnarens namn eller bostadsort behöver antecknas i tabellen. Vid granskningen strykas sådana noteringar, som alltför starkt avvika från det gängse prisläget. Till efterfrågan om orsaken till sådana anmärkningsvärda noteringar torde, såsom ovan påpekats, tiden sällan racka. Ofta nog kunna även dylika förfrågningar verka irriterande på meddelaren. När 4 å 5 dagar gått efter noteringsdagen, avslutas införandet i tabellerna. Sedan granskningen ägt rum, uträknas landsdelstal. Uppgifter, som icke inkommit inom denna tid, kunna ej medtagas. Medeltalen, eventuellt något avrundade och jämkade med hänsyn till prismaterialets beskaffenhet, utgöra noteringarna. Huruvida riksmedeltal böra beräknas, torde få anses tvivelaktigt. Stor vikt ligger på en lämplig landsdelsindelning. Det gäller härvid att finna en lämplig medelväg: för många och för små landsdelar "kräva en mycket stor apparat med uppgiftslämnare, för få giva alltför artificiella medeltal, enär det då ej kan undvikas, att orter med starkt skiljaktiga framställningsocli avsättningsförhållanden sammanföras inom samma landsdel. Önskvärt synes vara, att man kunde nöja sig med högst ett tjugotal "landsdelar" och i genomsnitt ett tjugotal uppgiftslämnare för respektive varuslag i varje landsdel. Beträffande vissa varor, exempelvis mjölk och ved, kan det ifrågakomma att giva en ännu mera specificerad redovisning än efter de eljest vedertagna landsdelarna. Med avseende slutligen på offentliggörandet av noteringarna lärer för Sveriges del en avsevärt blygsammare anordning böra förordnas än den schweiziska. Prisnoteringarna bliva helt visst ej så ofta återkommande som i Schweiz. Det torde därför vara en överkomlig kostnad att låta trycka resultatet i en så stor upplaga, att den räcker för direkt distribution till sådana tidningar, vilka anmäla sig såsom subskribenter, ävensom för utdelning till intresserade organisationer och enskilda. Tidningarna vore oförhindrade att göra utdrag för respektive landsdelar eller avtrycka större eller mindre delar av rapporten. Densamma torde även lämpligen införas i Sociala meddelanden. Utom själva noteringarna torde rapporterna böra innehålla kortfattade, populärt hållna översikter och sammanställningar, jämförelser med pris-

77 noteringar och detaljpriser och annat, vartill noteringarnas innehåll kan befinnas giva anledning. Med anordningar av det slag, som här antytts, torde kostnaderna för noteringarna ej behöva verka avskräckande. Skulle de mötas med det intresse, som de sakkunnige anse sig kunna förvänta, lärer organisationen vara tillräckligt smidig för att tillåta de förändringar eller utvidgningar, som erfarenheterna kunna giva vid handen vara erforderliga. Lokala prisnämnder. Ben starka prisstegringen under kriget har föranlett ett flertal länder att införa statliga eller kommunala prisregleringar. Dessa prisregleringsåtgärder hava i stor utsträckning bibehållits, även sedan den svåraste krisen övervunnits, och flerstädes givits en mera permanent karaktär. Även om man frångått egentliga maximipriser, har det ansetts vara av vikt, att samhället har något organ, som håller ett granskande öga på de priser, som handlande och fabrikanter tillämpa och som har möjlighet att vid behov ingripa på det ena eller andra sättet till allmänhetens skyddande. Genom handlandenas sammanslutning i fasta organisationer har i viss mån den fria konkurrensen upphävts. Dessa organisationer bestämma i stor utsträckning de lägsta pris, som vid försäljning må åsätt as en vara. Det ligger då nära till hands, att dessa pris kunna sättas så höga, att de utgöra en uppskörtning av allmänheten. När varupriserna på så sätt regleras av mellanhändernas sammanslutningar, synes det vara lämpligt, att i varje större samhälle inrättas en nämnd eller dylikt, som har till uppgift att tid efter annan verkställa undersökningar för utrönande av, huruvida de priser som tillämpas gent emot allmänheten kunna anses vara skäliga, och där så anses lämpligt offentliggöra resultaten av dessa undersökningar. Av den ovan lämnade redogörelsen för de sakkunniges försök att utgiva detaljprisnoteringar har framgått, att dessa försök visat sig ägnade att under vissa förutsättningar mana till efterföljd även å andra orter. Emellertid synas sådana noteringar icke böra givas karaktären av maximipris. Den köpande allmänheten bör själv tillse, att handlandena icke betinga sig ett oskäligt pris. Noteringarna böra därför endast tjäna som ledning för allmänheten. De böra icke offentliggöras annat än vid tillfällen, då priserna avvika starkt från vad som anses böra vara normalt och endast omfatta ett mycket begränsat antal varuslag för varje gång samt åter upphöra, så snart åsyftade jämkningar i priset ernåtts. Önskvärt är också att det sörjes för att varor i tillräcklig mängd finnas att tillgå till de noterade priserna. Då de omständigheter, som påverka en normal prisbildning, äro synnerligen olika på olika platser, kan en dylik notering knappast utföras annat än av en nämnd, som är väl förtrogen med de rent lokala förhållandena. Av denna anledning torde en notering icke kunna omfatta mera än ett begränsat område, såsom en stad, köping eller municipalsamhälle. Där sådan nämnd inrättas, torde noteringar dock endast i undantagsfall behöva förekomma. Eedan befintligheten av en sådan nämnd torde i många fall vara tillräckligt att förhindra oskäliga priser. Dessutom torde nämnden ofta genom förhandling med handlandena kunna ernå reducering av sådana priser, som kunna hava blivit satta för högt, utan att noteringar behöva offentliggöras. Den lojala handeln, som arbetar efter sunda principer, torde icke heller

78 ha något att invända mot ett samhälleligt ingripande, som endast syftar till förhindrande av att allmänheten uppskörtas. Många gånger bliva förnödenheter avsevärt fördyrade för allmänheten genom opraktiska anordningar och bestämmelser för varornas transport, lagring och försäljning. Det torde även ur den synpunkten vara av betydelse, om i varje större samhälle finnes en nämnd, som liar till uppgift att följa dessa förhållanden och till vederbörande samhällens styrelser och fullmäktige lämna utlåtande och förslag i allt, som gäller dessa frågor. Ett intressant försök med en lokal prisnämnd eller livsmedelsnämnd har gjorts i Hälsingborg, där stadsfullmäktige tillsatt en nämnd på 7 personer med uppdrag att handhava ungefär samma uppgifter, som ovan antytts. Resultatet av denna nämnds arbete har, enligt de upplysningar de sakkunnige erhållit, varit fördelaktigt för allmänheten. De sakkunnige vilja därför förorda, att dyilka nämnder upprättas i större samhällen, såsom städer, köpingar och municipalsamhällen, och hava fördenskull uppgjort förslag till normalreglemente för prisnämnder. Det synes dock icke böra stadgas ovillkorlig skyldighet för här ifrågavarande samhällen att inrätta sådana nämnder, utan synes detta kunna få bero på vederbörande samhällens eget beprövande. Därest den nu pågående revisionen av lagen mot oskäliga pris skulle resultera i en permanent lagstiftning på området, kunde de föreslagna nämnderna få ytterligare en betydelsefull uppgift att fylla. Det synes som om domstolarnas prövning av frågor rörande prisocker skulle avsevärt underlättas, därest sådana nämnder funnes upprättade i de olika samhällena ocli hade skyldighet att verkställa utredning och till domstolen lämna utlåtande om skäligheten av begärda pris i de fall, där åtal enligt ockerlagens bestämmelser blivit väckt. Utformandet av bestämmelser härom torde dock böra tillkomma de särskilt sakkunnige, som tillsatts för revision av nyssnämnda lag. Beträffande prisnämnderna torde böra stadgas, att ledamöternas antal skall utom ordföranden vara minst 4, att konsumentintresset skall vara företrätt i nämnden och att någon av nämndens ledamöter skall vara kvinna. Lämpligt synes vara att på plats, där det finnes en registrerad konsumtionsförening, denna blir företrädd i nämnden. För att ge tillräcklig stadga och auktoritet åt prisnämnderna synes det böra bestämmas, att ordföranden skall utses av vederbörande länsstyrelse (i Stockholm av överståthållarämbetet). Prisnämnderna böra tillerkännas rätt att avfordra handlandena inom vederbörande nämnds område erforderliga handlingar för att kunna bedöma skäligheten av de pris, som tagas vid försäljning till allmänheten. De uppgifter, som skulle tillkomma prisnämnden, framgå närmare av nedanstående förslag till instruktion för dylik nämnd. Instruktion

för

stads (köpings, municipalsamkälles) prisnämnd.

§ IPrisnämnden skall med uppmärksamhet följa prisbildningen inom staden (köpingen, municipalsamhället) beträffande livsmedel och andra i den enskilda hushållningen ingående viktigare konsumtionsvaror ävensom hava sin uppmärksamhet riktad på alla frågor rörande sådana varors transport, lagring och distribution inom samhället.

79 § 2.

Nämnden skall eftersträva, att mellanhandsvinsten inom ifrågavarande områden hålles inom skälig gräns.

§3. För bedömande av visst pris eller viss mellanhandsvinsts skälighet skall nämnden infordra erforderliga uppgifter från representanter för samtliga de parter, som av utredningen beröras. Finnas inom staden (köpingen, municipalsamhället) sammanslutningar av yrkesutövare, vilkas verksamhet blivit föremål för nämndens undersökning, skola dessa sammanslutningar beredas tillfälle att yttra sig i varje fråga, som berör förhållandena inom resp. yrken eller branscher.

§4. Ovannämnda undersökningar skola av nämnden verkställas i den mån nämnden så finner av omständigheterna påkallat. Till nämnden inkommen anmälan om missförhållande eller begäran om undersökning skall, därest nämnden finner anmälningen eller begäran befogad, av nämnden utan dröjsmål upptagas till behandling. §5. Har nämnden efter verkställd undersökning funnit visst pris vara oskäligt högt, bör nämnden genom underhandlingar med vederbörande yrkesutövare söka åvägabringa en godvillig nedsättning av priset. Skulle underhandling om prisnedsättning ej leda till önskat resultat, bör nämnden taga i övervägande, huruvida och på vilket sätt resultatet av nämndens undersökning lämpligen må bringas till allmänhetens kännedom. § 6.

Nämnden har att avgiva utlåtande i sådana frågor rörande skäligheten av priser eller mellanhandsvinster, som av domstol må till nämnden hänskjutas.

§7. Nämnden skall före den 1 april varje år till stadsfullmäktige (köpingsfullmäktige, municipal*ullmäktige) avgiva berättelse över sin verksamhet under det förflutna kalenderåret.

Kooperativ verksamhet. Den föregående undersökningen av de olika möjligheter, som k a n n a ifrågakomma vid ett ställningstagande till det föreliggande spörsmålet om olägenheternas avhjälpande i fråga om mellanhandssystemet, h a r icke varit synnerligen givande. A t t på lagstiftningens väg söka reglera hithörande förhållanden hava de sakkunnige ansett vanskligt och föga effektivt samt därför lämnat helt u r räkningen. Däremot hava ifrågasatts vissa praktiska åtgör a n d e n , vilka synts vara ägnade att b i d r a g a till frågans lösning. Det bör dock^ framhållas, a t t de sakkunnige i n g a l u n d a hysa den förhoppningen, att de sålunda föreslagna å t g ä r d e r n a ensamma skola visa sig mäktiga att skapa tillfredsställande förhållanden inom livsmedelshandelns område. Som man finner, innebära de icke ett direkt a n g r i p a n d e av mellanhandssystemets principiella olägenheter — företagarvinsten och de u p p d r i v n a kostnaderna — u t a n s t a n n a s n a r a r e vid försök att skapa medel till missförhållandenas påvisande och offentliggörande.

80 Det i stort sett negativa resultatet av den hittillsvarande undersökningen har föranlett de sakkunnige att lägga desto större vikt vid den frivilliga verksamhet, som redan nu bedrives av konsumenter och producenter av livsmedel i syfte att tillgodogöra sig handlandenas företagarvinst och nedbringa kostnaderna för distributionen och som, kraftigare utvecklad, bör äga förutsättningar att lägga hela kontrollen över livsmedelshandeln i deras händer, vilka hava ett verkligt intresse av att den organiseras på bästa och billigaste sätt. Den här åsyftade verksamheten uppträder i många skiftande former och under många skiftande benämningar, men av praktiska skäl bör man åtskilja å ena sidan konsumentkooperationen och å andra sidan producentkooperationen, vilken senare dock — då fråga är om livsmedelsproduktionen och med hänsyn till språkbruket — lämpligare bör kallas jordbrukarnas föreningsväsende. Även om den kooperativa verksamheten, som nämnts, företer många växlande former, är den dock alltid fotad på den gemensamma grundprincip, som gör den ägnad att framstå som lösningen av livsmedelshandelns problem. Medan alla hittills diskuterade möjligheter att undanröja de olägenheter, som äro förenade med denna handels nuvarande organisation, huvudsakligen åsyfta att nedbringa mellanhandsvinsten, går kooperationen till botten med problemet och avskaffar företagarvinsten. Handeln drives av konsumenternas och producenternas egna organisationer, vanligen med biträde av avlönad personal, och eventuellt uppkommen vinst tillföres föreningsmedlemmarna i förhållande till den omfattning, vari varje medlem begagnat sig av föreningens förmedling. Det är tydligt, att kooperationen även har större förutsättningar än den förvärvsmässigt drivna handeln att undanröja den andra principiella olägenheten vid mellanhandssystemet, nämligen de av konkurrensen onödigt uppdrivna distributionskostnaderna. Inom den enskilda handeln synes knappast finnas någon gräns för det antal företagare, som kan finna sin bärgning av yrket. Visserligen ligger det i varje handlandes intresse att så långt möjligt minska sina egna omkostnader, men i fråga om den prisfördyring, som förorsakas av varudistributionens splittring på en massa händer, ligger det utom hans möjlighet att inverka. När konsumenterna eller producenterna själva omhändertaga distributionen, föreligger däremot knappast någon svårighet — åtminstone om rörelsen äger en stark och klok centralledning — att undvika denna splittring och i stället koncentrera verksamheten till ett mindre antal försäljningsställen. I all kooperativ verksamhet ligger en tendens till s. k. integration eller ett förenande av flera på varandra följande produktionsled i ett och samma företag. Konsumenterna "integrera bakåt", då de gå utöver sitt ursprungliga verksamhetsområde, detaljhandeln, och slå under sig först grosshandeln och vidare olika slag av produktionsgrenar. Jordbrukarna "integrera framåt", då de ej blott genom sina föreningar försälja råprodukterna utan även omhändertaga deras vidare förädling i slakterier, mejerier, kvarnar o. s. v. Denna integrationstendens torde kunna anses tillhöra kooperationens väsen, och sannolikt är att kooperationen endast vinner i stj^rka och effektivitet genom att }<lå in på en sådan utveckling, som på det ekonomiska området i allmänhet visat sig äga stora fördelar. Huruvida ett fullt kooperatiserat samhälle bör anses vara ett eftersträvansvärt mål, må i detta sammanhang vara osagt. I varje fall torde dock böra

81 framhållas, att det alltid synes ligga en fara i att ett företag får monopol inom ett visst område, vare sig företaget är kooperativt organiserat eller arbetar för enskild vinst. I det förra fallet är ju faran för monopolvinst alltid utesluten, eftersom en sådan vinst i sista hand tillfaller föreningsmedlemmarna, men sporren till omkostnadernas nedpressning kan lätt i båda fallen bortfalla, då jämförelsen med konkurrerande företag saknas. Även om sålunda den privata handeln även framdeles kan tänkas hava en uppgift att fylla vid sidan av kooperationen såsom en nyttig eggelse för den senare att vidmakthålla de goda traditionerna från uppväxttiden, så torde dock den senast framkastade frågan alltför mycket tillhöra framtiden för att redan nu böra besvaras. Att en kraftig utveckling av den kooperativa verksamheten bland såväl konsumenter som producenter är synnerligen önskvärd och ägnad att verka reglerande på varupriserna och därigenom undanröja olägenheterna av mellanhandssystemet, är i varje fall de sakkunniges bestämda övertygelse. Efter dessa allmänna uttalanden rörande den kooperativa verksamheten över huvud taget skola här nedan något närmare beröras, var för sig, de båda huvudformerna för verksamheten. Konsumentkooperationen Vad angår konsumentkooperationens ekonomiska teori ävensom dess praktiska utformning i Sverige hänvisas till den monografiska redogörelsen i bil. 4. Beträffande kooperationens fördelar framför den förvärvsmässigt drivna handeln må här i korthet anföras följande. Inom ett kooperativt organiserat företag kan till följd av själva företagsformen icke uppstå vinst i vanlig mening. Det av rörelsen uppkomna överskottet fördelas på kunderna i förhållande till vars och ens inköp. Vid kooperativt organiserad handel föreligger därför ej heller något egentligt samhällsintresse av att utröna, vilka pris som med hänsyn till olika omständigheter äro skäliga. Hållas för höga pris, får kunden motsvarande rabatt på årets totala inköp. Vilken prispolitik, som ett kooperativt handelsföretag än tillämpar, så vinnes den fördelen, att företagarvinsten helt uteslutes eller med andra ord tillgodogöres för konsumenternas räkning. Att konsumentkooperationen erbjuder en kraftig motvikt mot tendenser till ringbildningar är uppenbart. Många fall kunna påvisas, där en omfattande organisation av detaljhandlare tvingats av en konsumtionsförening att företaga en prissänkning, som den eljest kunnat förhindra. Kooperationens stora uppgift i detta hänseende har framträtt särskilt starkt under den nuvarande perioden av fallande priser, då konsumtionsföreningarna i regel gått främst i prisnedsättningar. Även i fråga om en välbehövlig minskning av antalet detaljhandlare har konsumentkooperationen ett välgörande inflytande. Det är självfallet, att konsumenter, som sammansluta sig för att själva ombesörja sin varuanskaffning, icke öppna flera affärer än som är nödvändigt. I det föregående har också konstaterats, hurusom de kooperativa affärerna genomsnittligt hava en betydligt större kundkrets än de privata handlandena. Kooperationen har följaktligen större möjlighet än den förvärvsmässigt drivna handeln att tillgodogöra sig koncentrationens fördelar. Slutligen må erinras om kooperationens betydelse för motarbetande av den skadliga konsumtionskrediten och för befrämjande av varornas goda kvalitet. Båda dessa uppgifter hava allt ifrån början intagit en framskjuten plats på 6

82 kooperationens program och förtjäna alltjämt stort beaktande vid ett värdesättande av kooperationens fördelar. Vad angår konsumentkooperationens framtida utveckling, är en tillväxt önskvärd ej blott i fråga om anslutningen till konsumtionsföreningarna utan även i fråga om rörelsens utbredning till nya områden. Kooperationen har helt naturligt börjat med att omhändertaga det minst riksfyllda ledet av varuförmedlingen, nämligen detaljhandeln. Men redan snart vågade den tränga in på nästa område, grosshandeln, och för närvarande se vi den gripa sig an med den ena produktionsgrenen efter den andra, charkuterirörelse, bageridrift, margarintillverkning o. s. v. Det är endast en följdriktig utveckling av konsumentkooperationens idé, att den kooperativa företagsformen efter hand och så långt möjligt breder ut sig från led till led tillbaka i produktionsprocessen. Otvivelaktigt har dock konsumentkooperationen sin givna begränsning. Särskilt då man nalkas urproduktionen och den första avsättningen eller förädlingen av dess produkter, blir konsumentkooperationens uppgift tvivelaktig. Här möter man den andra stora huvudarten av kooperativ verksamhet, nämligen jordbrukarnas andelsrörelse. Var gränsen rätteligen bör gå mellan konsumenternas och producenternas kooperation, låter sig icke bestämma efter schematiska regler utan måste avgöras med hänsyn till värderas naturliga förutsättningar att på mest ekonomiska sätt handhava de olika detaljerna av produktionsprocessen. Det skulle kunna invändas, att då konsumenterna äga ett så effektivt medel i kooperationen att undvika mellanhandssystemets avigsidor, inga särskilda åtgärder vore påkallade för att avhjälpa missförhållandena. Denna invändning vore fullt berättigad, därest människan alltid hade förmåga att inse sitt eget bästa. Så är emellertid icke fallet. Överallt inom konsumtionens område finner man en förvånande brist på förståelse för ekonomiska synpunkter i förening med fördomar mot modärna besparingsmetoder. Särskild påtaglig är den inom vida kretsar rådande fördomen mot kooperationen. Under . sådana förhållanden måste först och främst bedrivas ett målmedvetet upplysningsarbete i syfte att lära människorna att handla ekonomiskt i sin dagliga hushållning och i syfte att påvisa för dem, att de själva äga större möjlighet att nedbringa sina levnadskostnader genom kooperationen än vad någon lag eller något annat samhällets ingripande kan bereda dem. Men ett sådant uppfostringsarbete kräver en rundlig tid, och därför bör vidare tillses, att vad som under tiden kan göras med andra medel, mindre effektiva men snabbare verkande, också blir gjort. Föreningsväsendet inom jordbruket. Såsom av redogörelsen för föreningsväsendet inom jordbruket i Sverige (bil. 5) framgår, hava andelsföreningarna vunnit en betydande utbredning bland Sveriges lantmän. De kunna även på många områden uppvisa gynnsamma resultat av sin verksamhet. Anslutningen till densamma är dock ännu icke så allmän, som önskligt vore, och organisationen dem emellan ännu icke så genomförd, som en väl ordnad varuomsättning kräver. Den enskilda handeln kan icke på ett för lantmännen fördelaktigt sätt ordna avsättningen av jordbruksprodukter eller anskaffandet av jordbruksförnödenheter vare sig med hänsyn till varornas pris eller deras kvalitet. De enskilda handlandena söka helt naturligt i eget intresse ernå högsta

83 möjliga vinst på de från lantmännen inköpta varorna och sträva därför efter att förvärva dem för lägsta möjliga pris, samtidigt med att de av konsumenterna söka taga högsta möjliga betalning. Den enskilda handeln är ej heller i stånd att höja varornas kvalitet, därför att den saknar förmåga att organisera uppsamlingen och sorteringen av varorna och genomföra en rättvis kvalitetsbetalning. I åtskilliga fall har den enskilda handeln lett till kvalitetsförsämring, därför att en handlande av fruktan att förlora en leverantör ej vågat göra anmärkning på den levererade varans kvalitet. Även vid inköp av förnödenheter göra sig liknande olägenheter med hänsyn till varornas pris och kvalitet gällande. Enda sättet för lantmännen att varaktigt undgå de nuvarande olägenheterna av mellanhandssystemet, särskilt inom livsmedelshandeln, är, att de sammansluta sig till kraftiga andelsföreningar, som upptaga icke allenast uppsamlingen, sorteringen och förädlingen inom orterna av de av dem producerade livsmedlen utan även partihandeln därmed samt i vissa fall även distributionen därav inom konsumtionsorterna, för så vitt icke denna lämpligen kan ordnas genom konsumenternas sammanslutningar. Därför bör en kraftig upplysningsverksamhet bedrivas bland lantmännen för att åstadkomma väl organiserade försäljningsföreningar i syfte att på bästa sätt ordna avsättningen inom landet av lantbruksprodukter och därav framställda livsmedel. Först och främst gäller det att organisera lokala föreningar för uppsamling och i vissa fall förädling av de av lantmännen producerade livsmedlen eller råvarorna härför. Då dessa äro av många olika slag och varje slag kräver sin särskilda behandling och förutsätter speciell sakkunskap, böra i regel särskilda föreningar bildas för olika varugrupper, så mycket mera som vissa varor företrädesvis produceras av somliga lantbrukare och andra varor i större omfattning av andra lantbrukare. Så har även sammanslutningen mellan lantmännen hittills gått framåt, icke allenast i vårt land utan även i de flesta andra länder, och efter denna princip bör tydligtvis utvecklingen allt fortfarande ledas. Inom en ort böra sålunda icke efter sockengränser utan efter ekonomiska gränser, alltså efter produktions- och kommunikationsförhållandena, särskilda föreningar bildas för uppsamling och eventuellt förädling av de viktigaste lantmaimaprodukterna, såsom mjölk, slaktdjur, ägg, spannmål, potatis, trädgårdsalster ni. m. För avsättningen av mjölk bildas mejeriföreningar eller andelsmejerier. Dylika finnas redan nu till stort antal över hela landet, men ännu finnas vidsträckta områden, där andelsmejerierna ännu icke vunnit insteg, utan där mjölken antingen förädlas i hemmet eller sändes till uppköpsmejerier. Med de tekniska hjälpmedel, som nu stå till förfogande, bör det icke erbjuda några oöverkomliga svårigheter att även inom orter med ringa mjölkproduktion och stora avstånd emellan gårdarna åstadkomma andelsmejerier antingen i form av turbinmejeri, gräddmejeri eller ostmejeri, allt efter ortens behov. Uppköpsmejerierna försvinna så småningom, då de icke passa ihop med utvecklingen, som kräver att lantmännen själva taga hand om förädlingen av sin mjölk. I andelsmejerierna förädlas den mjölk, som icke åtgår för det lokala behovet, till smör eller ost, som sedan försäljes till längre bort belägna orter. Omkring större konsumtionscentra hava andelsmejerierna mångenstädes övergått till att bliva endast mjölkuppsamlingsstationer för ett större central-

84 mejeri, som renar och distribuerar mjölken, ofta nog uti egna mjölkförsäljningsställen inom det större samhället. För försäljningen av smör och ost böra andelsmejerierna sammansluta sig till centrala försäljningsföreningar. Dylika finnas i Skåne för smör under namn av smörexportföreningar, men även inom övriga delar av landet böra mejerierna sammansluta sig till smörexport- eller smörförsäljningsföreningar. I Jämtlands län hava ostmejerierna sammanslutit sig till en centralförening för gemensam försäljning av deras osttillverkning. Denna sammanslutning bör mana till efterföljd inom andra ostproducerande delar av landet, ty endast därigenom blir det möjligt att åstadkomma en någorlunda ensartad tillverkning samt att reglera försäljningarna efter marknadsläget. Dessa smör- och ost försäljningsföreningar kunna näppeligen övertaga den för distribution till detaljhandlarna nödvändiga partihandeln inom cle större konsumtionsorterna är otvivelaktigt men böra under alla förhållanden kunna påräkna avsättning till där belägna centralmejerier och konsumtionsföreningar. På grund av vårt lands storlek och olikartade produktionsförhållanden torde det näppeligen vara möjligt att åstadkomma en så allmänt omfattande sammanslutning mellan mejerierna som smörexportföreningen Valio utgör i Finland, men även om ingen ekonomisk riksförening mellan Sveriges mejerier kan åstadkommas, böra dock de inom samma produktions- eller tillförselområde belägna mejerierna kunna sammansluta sig till mjölkproducentföreningar för att ordna avsättningen av den oskummade mjölken. Avsättningen av slaktdjur inom orterna sker antingen till kringresande slaktare och kreaturshandlare, på marknader, till offentliga slakthus eller till andelsslakterier. Över större delen av vårt land är denna avsättning mycket otillfredsställande ordnad, men på grund av de stora värden, som gå förlorade för producenterna, därigenom att så många mellanhänder skola hava sin utkomst av dessa varor, innan de nå konsumenterna, är det mycket viktigt, att lantmännen söka organisera slaktdjurshandeln på ett mera tillfredsställande sätt. Ifråga om svin är avsättningen någorlunda tillfredsställande organiserad, i det att lantmännen i södra och delvis i mellersta Sverige bildat andelssvinslakteriföreningar, som antingen exportera fläsket till utlandet eller ock sälja det på den inhemska marknaden. Ifråga om nötkreatur, kalvar, får och hästar är dock avsättningen sämre ordnad, utom omkring de städer, som upprättat offentliga slakthus. Några andelssvinslakterier hava visserligen jämväl upptagit nötslakt men endast i begränsad omfattning Å övriga orter äro producenterna helt beroende av mellanhänderna. För att undvika dessa böra lantmännen upprätta andelsslakterier å orter, där sådana för närvarande icke finnas. Då andelsslakterier upprättas i mellersta och norra Sverige, böra de icke organiseras i likhet med de skånska slakterierna, som hava fläskexport till huvudsyfte, utan med tanke på att dels fylla hemmamarknadens behov, dels bereda avsättning för medlemmarnas samtliga slaktdjur. Lämpligast torde vara, att de lantmän, som bo i närheten av en stad, köping, municipalsamhälle eller annan ort med sammanträngd befolkning, bilda en lokal slakteriförening, som skaffar sig en enkel slaktlokal, uti vilken under ledning av yrkesvan person alla slags slaktdjur kunna uppslaktas och där de

85 enklaste charkuterivaror kunna beredas. Denna slakteriförening ordnar platsförsäljningen av kött, fläsk och andra slakteriprodukter, antingen i egen butik, å torget eller från kringkörande vagnar, allt efter ortens behov. För beredande av avsättning av det produktionsöverskott, som i regel uppstår å en mindre ort, bör den lokala slakteriföreningen ingå såsom medlem uti en större andelsslakteriförening, bildad för län, provins eller annat större område. Uti andelsslakteriföreningen bör direkt medlemskap kunna förvärvas av jordbrukare, som ej kunna vinna inträde uti någon lokal slakteriförening. Andelsslakteriet emottager från den lokala slakteriföreningen de slaktdjur, som ej där kunna uppslaktas, samt allt kött, fläsk och avfall, som ej där finna avsättning, och från de enskilda jordbrukarna deras slaktdjur genom särskilda ombud vid lastningsplatserna. Andelsslakteriet bör vara försett med nödiga kylrum samt förenat med fullständig charkuterifabrik för förädling av allt avfall, så långt ske kan, samt helst även med anordningar för framställning av foderpreparat såsom köttmjöl, bengryn m. m. För att medlemmarna skola få största möjliga ekonomiska fördel av sin sammanslutning är det viktigt, att förädlingsarbetet bcdrives så långt som möjligt, och därför är det en framtidstanke, att flera andelsslakterier kunna sammanslå sig till ett eget garveri, där hudar och skinn kunna beredas till läder. Att lantmännen sedan i samverkan med övriga konsumenter upprätta en skofabrik bör ej heller ligga utom möjligheternas område. På annat ställe i detta betänkande har närmare redogjorts för ett förslag till upprättande av en "kött- och fläskcentraV"', varigenom andelsslakterierna skulle kunna träda uti direkt samverkan med konsumtionsföreningarna för ordnande av partihandeln med kött, fläsk och charkuterivaror på lämpligaste sätt. Detta förslag bör med det snaraste kunna realiseras. Handeln med ägg är delvis organiserad genom äggförsäljningsföreningar, som företrädesvis finnas till tämligen stort antal uti Skåne, Västergötland, Östergötland samt på Gottland. För att ägghandeln skall kunna bliva väl ordnad i vårt land, är det ovillkorligen nödvändigt, att lokala äggförsäljningsföreningar bildas överallt där någon avsevärdare äggproduktion finnes och där icke direkt avsättning kan ernås uti något större samhälle. Äggförsäljningsföreningarna handhava uppsamlingen, kontrollen och stämplingen av de varje vecka av medlemmarna levererade äggen; de erbjuda betryggande garanti för äggens friskhet och förskaffa därigenom sina medlemmar bättre pris än de eljest skulle erhålla samt främja därigenom i hög grad produktionen. För de olika länens fjäderfäavelsföreningar måste det vara en angelägenhet av största vikt att verka för bildande och uppehållande av äggförsäljningsföreningar, ty därigenom gagna de hönsskötseln på ett långt mera verksamt sätt än genom utdelning av avelsägg eller premiering av rashöns. Det är dock icke nog med att lokala äggförsäljningsföreningar bildas, ty dessa kunna svårligen bestå utan central ledning, eller också bliva de organ för den enskilda handeln. För att äggproducenterna skola kunna få full nytta av sin lokala sammanslutning fordras det, att dessa läns- eller provinsvis bilda partihandelsorganisationer under namn av äggcentral, äggexportförening eller liknande. Ett villkor härför är dock, att de lokala föreningarna äro så starkt ekonomiskt organiserade, att de kunna uppbära en dylik centralorganisation, som har till uppgift att bereda avsättning för äggen antingen på den inländska marknaden genom försäljning till partihandlare i de större städerna, till större

86 förplägnadsanstalter och till konsumtionsföreningar eller ock på den utländska marknaden. Försäljningen av spannmål äger rum dels till spannmålshandlare, dels direkt till kvarnar eller bryggerier. Under det senare årtiondet hava dock lantmännens inköpsföreningar (central- och lokalföreningar) upptagit handeln med spannmål antingen mot provision eller i fast räkning. Denna föreningsverksamhet bör ytterligare utvidgas, ty lika väl som den enskilda handlanden förut försålt fodermedel och gödselmedel åt lantmännen och av dem inköpt deras spannmål, så böra även lantmannaföreningarna förfara, om de skola kunna ersätta den enskilda handeln och på bästa sätt gagna sina medlemmar, naturligtvis under iakttagande av nödig varsamhet, då uti spannmålshandeln alltid ligger en med risk förenad spekulation. Därför böra lantmannaföreningarna helst förmedla försäljningen av spannmål mot provision, såvida de icke kunna försäkra sig om en omedelbar och säker avsättning till något förädlingsverk (kvarn, bryggeri eller liknande) eller för export, då inköp i fast räkning kan vara tillrådlig. Till förhindrande av alltför starka utbud av spannmål omedelbart efter skörden med därav följande sänkta spannmålspriser och i syfte att på bästa sätt ordna spannmålens lagring, skötsel och belåning böra lantmännen bilda spannmålslag'erhusförening'ar, som uppföra smärre uppsamlingslagerhus vid järnvägsstationerna eller centrallagerhus inom större produktionsdistrikt eller vid utförselhamnar. Lantmannaföreningarnas organisation uti lokalföreningar omkring järnvägsstationerna samt centralföreningar för län eller landskap är väl lämpad för handeln med spannmål, och i de flesta föreningars stadgar finnes denna uppgift avgiven. Lantmannaföreningarna böra därför i allt större utsträckning inrikta sig på att vara försäljningsorgan för de flesta lantbruksprodukter, som ej behöva särskilt förädlas, såsom — förutom spannmål — frö, potatis och stråfoder. Dessa organisationer böra därför på allt sätt av lantmännen understödjas och stärkas samt utvidgas till att praktiskt taget omfatta alla lantmän, både större och mindre. Största delen av saluspannmålen förmales till mjöl. För att lantmannaföreningarna skola kunna påräkna någorlunda trygg avsättning av brödspannmålen är det av stor vikt, att de intimt samarbeta med eller helst äga egna kvarnar, andelskvarnar. Dessa kunna omfatta antingen ett mindre område, vars lantmän huvudsakligast för eget bruk låta där förmala sin spannmål mot tull eller kontant avgäld och endast uti mindre omfattning till avsalu, eller också större handelskvarnar, som inköpa spannmålen i fast räkning och försälja mjölet. Lantmännen böra därför målmedvetet sträva efter att skaffa sig egna andelskvarnar, och av särskild vikt synes det vara, att varje centralförening till sin disposition har åtminstone en handelskvarn. Även på detta område gäller det dock, att förädlingen av en vara bör bedrivas så långt ske kan, och då mjölet icke är färdigt till förtäring förr än det bakats till bröd, kan det mångenstädes vara tillrådligt, att lantmännen i förening med andra konsumenter bilda bageriföreningar, som för medlemmarnas räkning framställa både mjukt och hårt bröd. Ett av de viktigaste livsmedlen är potatisen. Dess avsättning från producenten till konsumenten sker nu oftast genom potatisgrossister, som direkt eller genom ombud uppköpa potatisen och distribuera den till återförsäljare. Under vintermånaderna måste potatisgrossisten lagra erforderliga partier och

87 taga den lagringsförlust, som därunder kan uppstå, men det oaktat är skillnaden mellan det pris, som producenten erhåller för sin vara, och det pris, som konsumenten måste betala i detaljhandeln, oskäligt stor, då den ofta uppgår till 100 %. Under de senaste åren hava producenterna i de förnämsta odlingsdistrikten sammanslutat sig till potatisodlareföreningar, som upptagit engroshandeln med potatis. Denna utveckling är förvisso riktig och bör vinna efterföljd även inom andra orter, där potatisodlingen bedrives i sådan omfattning, att den lämnar överskott utöver det lokala behovet. Endast genom dylika potatisodlareföreningar kan det bliva möjligt att åstadkomma en rationellt bedriven matpotatisodling av ensartad sort och kvalitet, som lämpar sig bäst för avsättning å hemmamarknaden och för export. Inom orter, där potatisodlingen bedrives i mindre omfattning och där sålunda några speciella potatisodlareföreningar näppeligen kunna komma till stånd, böra lantmännens centralföreningar i samverkan med sina lokalföreningar lämpligen kunna upptaga inköp och försäljning av potatis. Några av de vanskligaste varor, med vilka handel kan bedrivas, äro frukt och andra trädgårdsalster på grund av deras ringa hållbarhet och oensartade kvaliteter. Många försök äro visserligen gjorda, särskilt av pomologiska föreningen, att organisera den inländska frukthandeln genom samverkan mellan producenterna, och märkbara framsteg hava skett, men ännu är det långt ifrån, att frukthandeln är ordnad så, som den i såväl producenternas som konsumenternas intresse borde vara ordnad. Den enskilda handeln är oförmögen att genomföra förbättringar i fruktavsättningen, så att ensartade partier av samma kvalitet föras i marknaden under deras rätta namn, utan det kan endast genomföras av fruktodlarna själva, som genom sina föreningar bestämma över de sorter, som inom olika orter böra odlas, deras sortering och packning samt försäljning under fastställda märken. Inom landet finnas visserligen ett mycket stort antal frukt odlareförening ar, men dessa syssla i regel icke med merkantil verksamhet. På grundval av dem och i samverkan med enskilda större fruktodlare borde dock i de företrädesvis fruktproducerande länen eller landskapen kunna byggas upp fruktförsäljningsföreningar, som taga hand om engroshandeln med frukt och andra trädgårdsprodukter. Huruvida dessa föreningar jämväl borde bedriva detaljhandel torde vara tvivelaktigt, men innevarande års höst har emellertid Sveriges pomologiska förening upprättat salustånd å torgen i Stockholm och några andra städer och därifrån med gott resultat bedrivit fruktförsäljning direkt till konsumenterna, därigenom helt undvikande mellanhänderna till både producenternas och konsumenternas fördel. Den härigenom vunna erfarenheten kan måhända bliva till ledning för länsföreningarna, då de skola inom sina områden och i samverkan med andra länsföreningar ordna avsättningen av sina medlemmars fruktproduktion. Men lantmännen äro icke allenast producenter utan även i viss mån konsumenter av livsmedel, och för att på detta område på bästa sätt tillvarataga sina intressen böra lantmännen följa exemplet från andra konsumenter och frigöra sig från beroendet av mellanhänderna genom att bilda inköpsföreningar för hushållsförnödenheter. Härför lämpa sig icke lantmännens speciella föreningar, därför att hushållsförnödenheter på grund av sitt mångfaldiga antal och sin olikartade beskaffenhet kräva saluförande uti öppen bod. En särskild organisation bör skapas härför, men då hushållsförnödenheter äro i lika

SS mån behövliga för andra folkklasser, böra lantmännen härutinnan icke isolera sig utan tillsammans med övriga konsumenter bilda handelsföreningar eller ock, där sådana redan finnas bildade, sluta sig till desamma. Så hava lantmännen redan gjort uti andra länder, och i vissa av dem utgöra lantmännen rent av kärnan uti därvarande handelsföreningar, vilket särskilt är fallet med "brugsforeningerne" i Danmark och "handelsandelslagen" i Finland. Då handelsföreningarna eller konsumtionsföreningarna, såsom de gemenligen kallas, redan vunnit en betydande utbredning över hela Sveriges land och dessutom äga en kraftig partihandelsorganisation uti kooperativa förbundet, som uti samverkan med liknande partihandelsorganisationer uti våra grannländer äger tillgång till bättre inköpskällor än någon köpmannaorganisation, så hava lantmännen endast fördelar av att ifråga om inköp av hushållsförnödenheter ansluta sig till de kooperativa föreningarna. Mellan den lokala lantmannaföreningen och handelsföreningen måste dock en bestämd gräns dragas, så att icke den ena inkräktar på den andras verksamhetsområde, vilket eljest lätt skulle kunna inträffa, om båda finnas på samma ort. Lantmannaföreningen bör förbehålla sig att inköpa de speciella lantbruksförnödenheterna såsom foder- och gödselmedel, utsäde och frö, medan handelsföreningen ombesörjer inköpet av kolonialvaror, specerier o. d. Detta utesluter dock icke, att en direkt samverkan kan etableras mellan de båda föreningarna ifråga om lokaler och personal, men föreningarnas räkenskaper och förvaltning måste dock hållas helt skilda från varandra.

För en sund och kraftig utveckling av det ekonomiska föreningsväsendet mom jordbruket anse de sakkunnige det vara nödvändigt, att de olika verksamhetsgrenarna så vitt möjligt hållas strängt åtskilda uti särskilda organisationer på så sätt, att uti orterna speciella föreningar bildas för olika varugrupper och att dessa lokala föreningar var för sig sammansluta sig till centrala föreningar för större områden. Inom orter, där produktionen är riklig och där sålunda en stor varuomsättning kan ernås för många varuslag, kan specialiseringen med fördel drivas längre än inom orter, där produktionen är mindre. I sistnämnda fall kan det vara tillrådligt att koncentrera föreningsverksamheten till ett mindre antal föreningar, exempelvis en lantmannaförening (lokalförening), en mejeriförening och en handelsförening, mellan vilka varuuppsamligen och varufördelnmgen uppdelas. Huvudsaken är att inom varje förening omsättningen blir så stor, att den kan bära kostnaderna för affärsledningen och driften. I den mån produktionen ökas kan sedermera en uppdelning av föreningarna ske. Att däremot inom orterna söka sammanföra all ekonomisk verksamhet till en enda förening, som skulle omhänderhava både inköp av alla förnödenheter och försäljning av alla produkter, vilja de sakkunnige bestämt avstyrka. Mångsidigheten av föreningsrörelsen inom jordbruket belyses närmare av bifogade schematiska framställning av den svenska kooperationen (bil. 10). Centralorgan för den ekonomiska föreningsrörelsen. I det föregående ävensom i bil. 4 och 5 hava påvisats de möjligheter till undanrödjande av mellanhandssystemets olägenheter, som den kooperativa rörelsen bland

89 såväl konsumenter som producenter erbjuder. Därvid liar också framhållits, att denna rörelse visserligen i anseende till sin ringa ålder uppnått aktningsvärda resultat men likväl ännu befunne sig långt ifrån den utveckling, som vore önskvärd. Vidare har påpekats, att man icke alltid fasthållit vid de principer, som böra vara grundläggande för en sund andelsrörelse. Vad särskilt angår jordbrukarnas föreningsväsen har påvisats en bristande enhetlighet i stadgarnas utformande, vilken tydligt röjde frånvaron av en målmedveten ledning för rörelsen. Till de anförda bristerna kommer emellertid ytterligare en, vilken förut ej berörts, emedan den icke hänför sig direkt till någondera av de båda huvudgrenarna av andelsrörelsen utan till deras förhållande sinsemellan. Konsumenternas och producenternas föreningsrörelse hava hittills gått sina egna vägar utan att i allmänhet taga någon hänsyn till varandra. Jordbrukarna hava icke insett, att deras intressen fullkomligt sammanfalla med konsumenternas till den del de själva äro konsumenter, alltså i fråga om inköp av kolonialvaror och åtskilliga specerier, kläder och skodon m. m. Sålunda har till och med en inbillad intressemotsats medfört, att jordbrukarna på en ort bildat sin konsumtionsförening och den övriga befolkningen sin. Då konsumtionsföreningarna på den glest befolkade landsbygden i och för sig hava svårt att ernå önskvärd omsättning, är det uppenbart att ett sådant bristande samarbete icke varit ägnat att förbättra förhållandet. Än betänkligare är emellertid, att jordbrukarna i sin egenskap av producenter å ena sidan samt konsumenterna å andra sidan i så ringa grad funnit den anknytning till varandra, som eljest synes ligga nära till hands. Först under det senast gångna året har insikten vaknat om att denna direkta anknytning är den naturliga fullkomningen av andelsrörelsen och att denna rörelse endast nått halvvägs mot sitt mål att avskaffa den privata företagarvinsten, så länge en lucka i den kooperativa varuförmedlingen kvarstår. Sålunda hava under år 1921 konferenser avhållits mellan ombud för jordbruksoch konsumentkooperationen i Värmlands, Jämtlands och Norrbottens län, varvid diskuterats möjligheten av ett samarbete och även vidtagits förberedande åtgärder för ett sådant. Allt det sålunda anförda synes antyda, att den kooperativa rörelsen i vårt land befinner sig vid den punkt, då man inser, att den gångna utvecklingen ofta varit famlande eller ledd av missförstådda principer och då behovet av en enhetlig ledning gör sig gällande. Det sagda gäller mindre konsumenternas föreningsrörelse, som haft sitt sammanhållande organ i kooperativa förbundet, än jordbrukamas rörelse, som saknat egentlig ledning. Men det gäller i lika hög grad båda med avseende å uppfattningen av andelsrörelsen såsom ett enhetligt system för handelns organisation, vari rymmas såväl producenter som konsumenter men inga självständiga mellanhänder. Med det sagda torde behovet av ett ideellt centralorgan för den samlade andelsrörelsen vara motiverat och de huvudsakliga uppgifterna för detsamma vara angivna. I syfte att fylla sin principiella uppgift att befrämja andelsidén och verka för samarbete mellan producenternas och konsumenternas andelsföreningar skulle detta organ utgiva skrifter och offentliggöra uppsatser om föreningsväsendet samt ombesörja föredrag i dithörande ämnen, insamla och bearbeta uppgifter rörande föreningars organisation såväl inom landet som i utlandet, biträda med råd och upplysningar vid bildandet av nya föreningar o. s. v. Därjämte torde centralorganet kunna få stor betydelse vid

90 registreringen av ekonomiska föreningar genom att till en blivande central registreringsmyndighet avgiva yttrande över stadgarnas innehåll. Centralorganets verksamhet skulle givetvis i huvudsak bestridas med bidrag från de anslutna föreningarna. I betraktande av den från samhällets synpunkt betydelsefulla upplysningsverksamhet, som skulle bliva organets huvuduppgift, torde dock kunna ifrågasättas, huruvida icke ett mindre bidrag av statsmedel borde anslås till verksamheten. Sedan en följd av år utgår under nionde huvudtiteln ett anslag å 10,000 kronor årligen för främjande av upplysningsverksamhet för ordnande av avsättningen av lantmannaprodukter ävensom beträffande jordbrukskassor. Enligt kungl. kungörelsen den 3 december 1919 utgår av detta anslag bidrag till hushållningssällskapen för bekostande av ifrågavarande verksamhet, vare sig detta sker genom en mera allmän upplysningsverksamhet eller genom att lämna råd vid bildande av nya föreningar, tillhandahålla normalstadgar o. dyl. Detta anslag torde även framdeles hava sin betydelse för den lokalt organiserade upplysningsverksamheten, men för att denna skall bliva fullt effektiv, torde den böra kompletteras med ett centralorgan för upplysningsverksamheten om den ekonomiska föreningsrörelsen. Kostnaderna för detta centralorgan böra till största delen tillskjutas av föreningarna själva, men med hänsyn till de allmänna uppgifter, ett sådant organ skulle hava, hemställa de sakkunnige att av statsmedel ett bidrag av 10,000 kronor måtte utverkas för uppehållande av dess verksamhet. I detta sammanhang må slutligen hänvisas till framställningen rörande den finska andelsrörelsen i bil. 7, där den stora betydelse påvisats, som sällskapet Pellervo haft för rörelsens utveckling, ävensom det stora intresse, som från statens sida visats detta sällskap. Pellervo synes i alla avseenden böra stå som förebilden för ett blivande centralorgan för den svenska ekonomiska föreningsrörelsen. Undervisning om éen ekonomiska föreningsrörelsen. Det har redan framhållits, att den önskvärda utvecklingen av den kooperativa verksamheten förutsätter ett energiskt arbete för spridande av upplysning om verksamhetens syftemål och arbetsformer. Denna uppgift skulle visserligen utgöra ett av de viktigaste verksamhetsfälten för det föreslagna centralorganet för den ekonomiska föreningsrörelsen, men ett upplysningsarbete av det slag, som kan ifrågakomma från centralorganets sida, har ju alltid sin begränsade räckvidd på grund av svårigheten att nå de befolkningslager, som sakna intresse för propagandans föremål och som därför framför allt böra bearbetas. Givet är att ifrågavarande upplysningsarbete skulle i väsentlig grad underlättas, om obligatorisk undervisning i den ekonomiska föreningsrörelsens teori och praktik infördes vid för ändamålet lämpade skolor, såsom fortsättningsskolor, högre folkskolor, handelsskolor, folkhögskolor och lantmannaskolor. Det torde ligga utom de sakkunniges uppgift och kompetens att framlägga ett detaljerat förslag beträffande denna undervisnings anordning och omfattning. Frågans vikt har emellertid föranlett de sakkunnige att bringa ärendet på tal med hemställan om dess närmare utredande genom vederbörande statsmyndighet.

91¶Sammanfattning. Vid den tidpunkt, då förevarande utredningsuppdrag meddelades de sakkunnige, lämnade otvivelaktigt mellanhandssystemet inom livsmedelshandeln rum för befogade anmärkningar i flera avseenden. Den under kriget fortgående allmänna prisstegringen hade då ännu ej avstannat, och sedan kristidens regleringsåtgärder upphört, möjliggjorde den ekonomiska högkonjunkturen på många områden oskäliga vinster för mellanhänderna. Under sådana förhållanden voro de sakkunnige till en början i viss mån benägna att förorda relativt långt gående åtgärder från det allmännas sida för avhjälpande av dessa missförhållanden. Under utredningsarbetets fortgång har emellertid som bekant en mycket kraftig omsvängning ägt rum i den ekonomiska konjunkturen. Den starkt minskade köpkraften hos alla befolkningslager i förening med den osedvanligt rikliga varutillgången har i hög grad reducerat mellanhändernas möjligheter att uppskörta allmänheten. I betraktande av denna utveckling och med hänsyn till de stora vanskligheter, som äro förenade med varje försök från samhällets sida att genom lagstiftning eller andra tvångsåtgärder ingripa reglerande i distributionsmekanismen, hava de sakkunnige slutligen stannat i den bestämda övertygelsen, att ett sådant ingripande ej nu är tillrådligt. Däremot anse de sakkunnige det vara av stor betydelse, att de kommunala myndigheterna genom kloka, förutseende och framför allt ekonomiska åtgärder i fråga om föreskrifter och anordningar för livsmedelshandeln samt i fråga om transportförhållandenas ordnande sörja för varuanskaffningens förbilligande i största möjliga grad. Framför allt vilja dock de sakkunnige uttala sin livliga övertygelse, att såväl konsumenterna som producenterna i kooperationen äga det bästa medlet att undanröja olägenheterna vid mellanhandssystemet, varför en kraftig upplysningsverksamhet på detta område är att förorda. Slutligen vilja de sakkunnige hemställa, att Eders Kungl. Maj:t måtte 1) uppdraga åt socialstyrelsen att organisera och upprätthålla en fortlöpande statistik över producentpriser, 2) på lämpligt sätt för städer, köpingar och municipalsamhällen framhålla möjligheten och önskvärdheten av att tillsätta en kommunal prisnämnd med uppgift att följa prisbildningen inom orten,

92 3) vidtaga åtgärder för införande vid för ändamålet lämpade skolor av obligatorisk undervisning i den ekonomiska föreningsrörelsens teori och praktik, samt 4) föreslå riksdagen att bevilja ett årligt anslag av 10,000 kronor såsom bidrag till ett centralorgan för den ekonomiska föreningsrörelsen.

BILAGOR

BIL. 1.

HISTORIK ÖVER HANDELNS UTVECKLING I SVERIGE. Av fil. lic. HELGO

LINDSTEDT.

Ännu under förra hälften av medeltiden rådde i Sverige ingen skillnad mellan städer och landsbygd i fråga om rätten att utöva olika slags yrken. Liksom städernas borgare i rätt stor utsträckning idkade lantmannanäringar, så drevo landsbygdens invånare obehindrat hantverk och handel. Först under 12- och 13-hundratalen blev förhållandet annorlunda. Handeln gjordes då till en städernas invånare uteslutande förbehållen rättighet, och allt s. k. landsköp förbjöds. Redan Magnus Ladulås ordinerar i en resolution år 1284 på klagomål av Jönköpings borgare, att ingen, som i Småland idkade handel, vare sig det var bonde eller köpman, skulle få bo på landsbygden; endast i "torgstaden" fick det köpas och säljas. I köpmannabalken av Magnus Erikssons stadslag heter det, att "all köp skulu i stadhenum göras badhe landzmanna ok köpstadzmanna maellan" och icke å landet eller annorstädes. Överträdelse straffades med varans förlust och 40 marks böter. Stadslagens förbud mot landsköp innebar icke hinder för bönderna att sinsemellan till egen nödtorft köpa, sälja eller byta egna alster eller att vid bergverken mot egna produkter tillbyta sig järn, stål, koppar etc. för det egna behovet. Förbudet avsåg endast handel på landsbygden med verkliga köpmannavaror, som voro "sild, salt, klädhe, krydde, spetzeri och annat tolkit", uppköp av lantmannaprodukter för avyttring på landet eller i staden samt lantmans inköp av varor i staden för avyttring där sammastädes. Handelsnäringen var emellertid förbehållen icke blott städerna uteslutande utan ock städernas borgare var i sin stad. Det senare gällde dock icke alldeles oinskränkt, ty ett annat ställe i stadslagen visar, att "Stockholms m ä n " även utom marknaderna ägde driva köpenskap i andra städer. Förbudet mot landsköp gällde alla medborgare, med undantag endast för adeln och några andra särskilt privilegierade, såsom birkarlarna (norrländska köpmän), österlänningar (finnar), ölänningar, gottlänningar, gårdfarihandlande från Marks och Kinds härader i Västergötland samt köttmånglare, som mellan påsk och pingst uppköpte boskap för stadens behov. Dessutom gällde, att på landet boende hantverkare eller s. k. gärningsmän ägde var som helst köpa vad till deras gärning hörde och saklöst sälja till vem de funno för gott. Förbudet mot landsköp, som redan under medeltiden förnyats åtskilliga gånger, upprepades under 15-, 16- och 17-hundratalen väl vid hundratals olika tillfällen, utan att detsamma någonsin kunde effektivt upprätthållas. Skälen till förbudets allmänna överträdande säges i Uppsala stadgar om köphandeln av år 1546 vara böndernas ovillighet att inom byarnas ägor upplåta mark till nyodling, vilket tvingade de egendomslöse ut i olaga förvärv, ävensom seden

96 att betala de kringfarande tröskarna i säd, varmed dessa sedan månglade. Utan tvivel ligger i denna utsago en del sanning, men det förnämsta skälet bör dock säkerligen sökas i folkets uppfattning, att det vore dess naturliga rättighet att handla med sina egna alster som det fann för gott. Straffet för landsköp skärptes av Gustaf Vasa till halsens mistande vid överträdelse för tredje gången av förbudet. Detta straff kunde dock enligt Johan III:s förordning om köphandeln ej drabba adelsmän, vilka blott finge dömas till böter och mistning av värdigheter. För kontrollens skull stadgades, att in- och utländska köpmän såväl som andra vägfarande endast finge färdas å menige landsvägar. I 1614 och 1617 års handelsordningar nedsattes straffmaximum till landsflykt, men under detta århundrade skärptes också kontrollen ytterligare. Drottning Kristina, som säger sig funnit att trots hennes "expresse betalningar til Landshöfdingarne" förbuden mot landsköp blivit "egenwilligen öfwerträdde och i wädret slagne", lämnade städerna tillåtelse att hålla särskilda "utrijdare" för överträdelsers uppdagande. Även under förra delen av 1700-talet uppehölls förbudet mot landsköp strängt; straffet finner man dock i 1734 års lag ytterligare nedsatt till allenast varans förlust och böter. Försäljningen av lantmannaprodukter, som bönderna införde till staden, ägde i huvudsak rum på veckans en eller två torgdagar. Avyttringen skulle ske på torget, icke i gränder eller annorstädes. I allmänhet fingo bönderna endast avyttra sina varor i större partier; av kött t. ex. fingo de — enligt bestämmelserna i köttmånglarnas skråordning av år 1477 — endast sälja ' 'helom sidhom ok ey annorledz, huarke vidh stykkiom eller fierdingom". Genom 1617 års handelsordning erhöll varje stad sitt särskilda handelsdistrikt, bestående av kringliggande socknar, och allmogen förpliktades att på torgdagarna införa sina varor till närmaste köpstad. Ämbetsmännen ålades "förmana och hwad det icke kan giälla genom tilbörliga och skiäliga medel drifwa Allmogen i Staden, synnerligen hwar Wecka om Lördagen på det Städerne må med torfftigheter bliwa försörgde, och Allmogen må der sina Penningar anwända". I detta avseende gjorde sig visserligen mot slutet av 1600-talet friare åsikter gällande, vilket framgår av resolutioner på allmogens besvär från 1670- och 1680-talen, varvid bestämdes, att bönderna skulle få fara till den stad de funno för sig bekvämast. I praktiken synes dock det gamla tvånget ännu länge hava gjort sig gällande, vilket bl. a. framgår av en resolution på allmogens besvär så sent som år 1734, varvid bönderna ånyo tillförsäkrades rätten att med sina produkter uppsöka de städer, de själva funno lämpligast. Genom ett kungligt brev till landshövdingarna år 1640 bestämdes, att städernas torgdagar lämpligen borde fastställas till onsdagar och lördagar. Är 1622 inträdde en betydelsefull förändring med avseende å lantmännens avyttring av deras produkter genom införandet av s. k. lilla tullen, sedermera kallad lanttullen. Denna tull var en avgift, som utgick med 1 / 8 2 av värdet på "alle ätelige, slijtelige och förnötelige wahror", som fördes till torgs eller marknad eller överhuvud till stad för att säljas. Redan år 1632 klagade städerna över att det var ensamt de, som finge bära lilla tullen, och att tullbommarna lade hinder i vägen för den inre handeln. Tullens ofördelaktiga inverkan var uppenbar och erkändes av de flesta. Städerna försattes därigenom i ett slags belägringstillstånd; de omgåvos med staket och gravar, allmogen skrämdes från staden, borgerskapet nödgades till s. k. landslopp, och bägge parterna blevo sålunda av staten förledda till det så strängt beivrade

97 landsköpet. Tullen, som snart utarrenderades till privatpersoner, gav därigenom ytterligare anledning till evinnerliga tvister och prejerier. Dess upphävande tillhör de reformer, som kännetecknade det liberala systemets genombrott, och skall sålunda behandlas i det följande. Ännu sent under 1700-talet kvarstodo de väsentligaste hindren för lantmännens fria handel med deras produkter. Skälen härtill voro alltjämt desamma som tidigare: den fria handeln med lantmannaprodukter ansågs vålla intrång på köpstadsmännens näring och draga bönderna från deras egentliga kall. Ännu insåg man icke, att det just ur sistnämnda synpunkt var olämpligt att tvinga lantmännen att för avsättning av sina produkter använda veckor och månader varje år på ideliga resor till städernas torgdagar och marknader. Först mot slutet av 1700-talet gjorde sig den friare uppfattning gällande, som slutligen kulminerade i den fulla näringsfrihetens införande. Redogörelsen för denna period uppskjutes dock till längre fram. För försäljning av köpmannavaror gällde särskilda bestämmelser. Av dessa varor, som under medeltiden vanligen infördes sjöledes av hanseatiska köpmän och till vilka räknades salt, sill, kläde, kryddor, specerier o. d., skulle sådana som mättes alnevis uppläggas i klädeshuset, vin i stadens vinkällare samt andra varor i "uppenbara gatubodar". De fingo icke hållas till salu i källare eller ' 'bakbodar''. Innan någon försäljning fick äga rum, skulle uppvägning eller mätning av varorna ske med stadens ägande vikter eller mått och kvantiteterna antecknas. Försäljning från fartyget var tillåten endast i fråga om korn, kalk, sill, sältran, koppar, järn och bonderåg. Det var förbjudet för vem det vara månde att skynda ned till skeppet och göra förköp, ty därigenom ansågs man kränka andras rätt. När fartyget lagt till, skulle först konungens fogde undersöka, om något funnes ombord, som kunde behövas för kronans räkning och vartill han i sådant fall hade förköpsrätt under tre dagar. Oförsålda produkter fingo åter utföras, "ätande varor" dock först efter särskilt tillstånd. De främmande köpmännen — "gästerna" — fingo endast sälja till borgare i staden och icke i detalj, endast i parti. Kläde, lärft och dylikt skulle avyttras "helum Styckium, helum Hundradum, ock engum Stufvum eller Alnum, Spisserij helum Dusinum, salt helum Lästum". Inköp fingo främlingar icke göra hos varandra utan endast hos stadens borgare. Att överlämna varor åt någon stadens invånare att i större eller mindre kvantiteter för de främmandes räkning avyttras var förbjudet. Den som åtog sig dylik s. k. understucken handel fick för sådan förseelse bota dubbelt mot den utlänning, som han därvid gick till hända. Utlänningars rätt att driva handel inom riket förblev i huvudsak lika starkt inskränkt fram till slutet av 1700-talet. Efter hand infördes ock bestämmelser om den längsta tid, som främmande köpmän fingo uppehålla sig inom landet. År 1585 fastställdes denna tid till högst 6 veckor om året, och år 1673 utsträcktes tiden till två månader. Endast vissa stapelstäder fingo besökas, och endast med stapelstadsborgare fick köpenskap bedrivas. Minuthandel drevs av hökare, krämare samt hantverkarna, som själva sålde sina alster. Mellan olika yrkeskategorier gjordes redan tidigt sträng åtskillnad. Ingen fick driva hökeri och kramhandel samtidigt med hantverk, lika litet som någon fick driva mer än ett hantverk samtidigt. Hökarna, i Stockholm kallade sillmånglare, hade till avsalu matvaror och beredde fisken, som under detta tidevarv, då köttätande ej sällan var förbjudet, spelade en 7

DS stor roll i folknäringen. Krämarna drevo liandel med tyger, kryddor, specerier o. d. Enligt ordningen för köttmånglare av år 1622 skulle i alla städer uppföras särskilda hus ' 'med twcnne rum uthi: thet ena skal brukas för Slachtare Huus, ther all Boskap som i Staden inkommer och säljes, ehwad namn then hafwa kan, slachtas skal. Thet andre rummet skal brukas för Kiöttskrångel". I detta skulle stadens köttmånglare, vilkas antal fastställdes av fogden, borgmästaren och rådet, hava sina bodar. Endast från dessa fick kött säljas, ej av månglerskor eller annorstädes. All slakt skulle för köttmånglarnas räkning ske i slakthuset, där noggrann bok fördes av uppsyningsmannen, till vilken köttmånglaren efter varans försäljning hade att erlägga s. k. saluaccis. Enligt en ordning för bakning av samma år fingo endast bagare hava bröd till avsalu, och deras antal skulle bestämmas av borgmästaren och rådet. Bryggarne, vilkas näring ävenledes reglerades av en ordning av år 1622, fingo sälja öl endast i läste- och tunntal, medan utminuteringen var förbehållen krögarna. Bryggarnas antal bestämdes av borgmästare och råd. Såväl bagarna som bryggarna fingo betala saluaccis vid avyttring av sina produkter. Enligt ordning för månglare och månglerskor av år 1623 skulle i varje stad inrättas "ett tämmeligit storrt Hus medh tree rum uthi, på en beläglig ort, ther Båtar kunne tillända", och varifrån månglarna ägde avyttra, i det ena rummet ost, smör, fläsk, salt, ärter, bönor och några andra varor, i det andra fisk, i det tredje vilt, höns, ägg, lutfisk och torkat kött. Försäljningen av dessa varor fick ske allenast från månglarhuset och endast ombesörjas av månglare. När dessa hos bonden verkställt sina inköp, skulle varornas vikt och pris antecknas hos uppsyningsmannen, som efter försäljningen också hade att uppbära saluaccis. Uppsyningsmannen skulle också tillse, att icke förskämda varor höllos till salu. All månglerirörelse drevs dock icke uteslutande i dessa städernas "saluhallar". Månglerskor, som till avyttring hade "syltor, blodkorfwar och pölssor" ävensom "Fruckt, Rötter, Kåål och gröne Kryddor" hade sina salustånd på torget å särskilt anvisade platser. Även dessa ålåg det emellertid att betala accis. Enligt stadgan om köphandeln av år 1635 fingo månglerskorna icke till förfång för övriga borgare göra uppköp hos bönderna på torget före kl. 9 f. m., ett klockslag, som 1719 för tiden mellan Michaelis dag och påsk framflyttades till 10 f. in. Bönder, som ankommit till staden efter dessa tider, skulle först under två timmar hålla sina produkter till salu uteslutande för borgarna. För tillåtelse att i stad driva minuthandel eller utöva hantverk krävdes i äldre tider burskap och medleynskap av ett skrå. Burskap tillkom utan vidare den, som ägde hus i staden, och kunde dessutom förvärvas av personer, som därom ansökte och ägde tre marks förmögenhet. För att bliva medlem av ett skrå krävdes bland annat skicklighet i yrket, förvärvad under ett visst antal läroår och, i fråga om hantverket, ådagalagd genom gesäll- och mästerprov. Ordningen för köphandel av år 1635 fastställde tiden för utbildningen i handelsyrket till sammanlagt 8 år, varav 6 år som "gatubodsdräng" och 2 år som "Wederlagz-Swen". I 1734 års handelsordning utsträcktes tiden till 12 år, och där stadgades dessutom, att ingen fick bli sin egen, förrän han inför av magistraten utsedde erfarne och gode män blivit förhörd, om han i sina stycken "nöjacktig erfarenhet wunnit".

99 Skråväsendet åsyftade givetvis i främsta rummet att främja skråmedlemmarnas egna intressen, garantera dem en ståndsmässig bärgning. För att uppnå detta sökte man tillförsäkra alla skråets medlemmar lika möjlighet att skaffa sig arbete och förtjänst samt förhindra all konkurrens, varvid någon annan faktor än den rena yrkesskickligheten kunde bliva utslagsgivande. På grund därav meddelades bestämmelser redan i vissa medeltida skråstadgar om antalet mästare inom skrået, om antalet gesäller och lärlingar, som av varje mästare finge sysselsättas, samt om förbud mot förköp, överbud etc. Hur mån man var om att icke den ene brodern i skrået i något avseende skulle gynnas framför den andre, därom vittnar t. ex. bestämmelsen, att köttmånglarna i Stockholm, vilka hade sina bodar på den s. k. sanden mellan Nikolai kyrka och slottsgraven, var tredje månad skulle byta bod, så att icke någon genom saluståndets läge finge en fördel framför den andre. Därjämte fyllde emellertid skråna en annan uppgift, därigenom att de enligt tidens uppfattning höllos ansvariga för kvaliteten av de varor, som salufördes av skråmedlemmarna. Det var vanligt, att åldermannen, ofta med ett par ämbetsbröder som biträden, en gång i månaden gick omkring för att "skåda var mans gärning". I de flesta skråstadgar funnos ansvarsbestämmelser för illa gjort arbete, något som för övrigt hela ämbetet kände som sin skam. För skräddarna var det förbjudet att påtaga sig mer än de under den överenskomna tiden kunde hinna göra färdigt. Ägde motsatsen rum och kunden klagade hos åldermannen, skulle denne taga arbetet från den försumlige, som fick bota, och lämna det till en annan broder i ämbetet. Strävandet efter en strängt genomförd arbetsfördelning och kampen mot "mångklåperiet", dessa för merkantilismen så typiska kännemärken, kommo icke minst till synes vid de försök, som i början av nyare tiden gjordes till minut- och grosshandelns organisation. Man icke endast bibehöll de medeltida förbuden mot att samtidigt idka minut- och grosshandel eller att samtidigt driva både hantverk och handel, man sökte nu också genomföra en s. k. handelspart ering, varigenom köpmännen uppdelades i grupper och förbjödos att idka mer än ett slags handel. I Gusaf Vasas stadgar om köphandel av år 1546 möter man de första påbuden om en sådan partering. Det heter däri, att ingen fick idka köpenskap med allehanda varor efter sitt eget goda tycke, utan somliga skulle handla med salt och humle, fisk, smör och annat dylikt, andra med kläde, andra åter med lärft, örter och specerier. Först genom 1635 och 1641 års stadgar för köphandeln i Stockholm gjorde man emellertid försök att systematiskt genomföra handelsparteringen. Enligt bestämmelserna i dessa fick ingen köpman saluhålla varor efter sitt eget behag, utan var och en måste utvälja en av de 15 societeter, i vilka köpmännen fördelades, och strängt begränsa sig till den handeln, som tillkom ifrågavarande societet. "Kladdades" det med andra varor, miste handlanden dessa. Varje societet skulle liksom hantverksskråna förestås av åldermän och bisittare. I praktiken kunde emellertid denna arbetsfördelning icke genomföras varken i Stockholm eller andra städer, där den sedermera också pålystes; man fick nöja sig med att söka uppehålla skillnaden mellan gross- och minuthandel samt hantverk. Mot missbruk av de privilegier och förmåner, som i stadslag och skråstatuter givits handlande och hantverkare, ville man skydda övriga medborgare genom pristaxor och kontroll av varornas beskaffenhet. Taxorna tillkommo dock icke endast i konsumenternas intresse. Att åstadkomma ett Ulligt pris

100 på förnödenheterna ansåg man visserligen också vara en uppgift, men det var framför allt ett rättvist pris, man önskade få till stånd. Man ville i lika mån därmed skydda både producenter och konsumenter, "at the som sälia ock the som köpa faen fullt gen fullo'', som det hette i stadslagen. Pristaxor funnos på flertalet av de viktigaste livsförnödenheterna.^ De skulle enligt stadslagen fastställas en gång i månaden av konungens fogde, borgmästaren och rådet, vilka båda senare det i allmänhet även ålåg att hålla uppsikt över taxornas efterlevnad. Överträdelse straffades med tre marks böter. På brödet var priset konstant; endast viktsatserna varierade efter spannmålsprisernas stigande eller fallande. Taxesättningen å hantverksvaror tillkom, enligt köphandelsstadgan av 1635 och skråstadgarna av år 1669 och 1720, magistraten och vederbörande ämbete i förening. De enda tillfällen i äldre tider, då konkurrensen i någon mån fick göra sig gällande i varubytet, voro marknaderna. Vid dessa var mycket av det tvång, som annars gällde för köpenskaps bedrivande, upphävt. De flesta städer hade rättighet till en eller två marknader om året, men alla marknader voro icke av samma betydenhet. De s. k. enskilda marknaderna voro avsedda endast för den kringliggande trakten; vid ' 'frimarknaderna'' däremot tillkom handelsrätten vilken stads borgare som helst, Till många av frimarknaderna, som t. ex. Distingen i Uppsala, Mormässan i Västerås, Samtingsmarknaden i Strängnäs, var tilloppet av besökande, ofta från avlägsna trakter, mycket avsevärt, en omständighet, som förlänade dem stor betydelse icke endast i merkantilt utan också i administrativt och politiskt hänseende.^ Regeringen ställde ej sällan till marknadsbesökandena skrivelser, åt vilkas innehåll man önskade en större spridning, och underhandlade också med dem i mäktpåliggande angelägenheter. Marknaderna voro under 15-, 16- och 17-hundratalen alltjämt av mycket stor betydelse och utgjorde de enda tillfällen, då varuomsättningen kunde försiggå obunden av alla de dagligdags gällande stadgarna och förordningarna. En del av marknaderna, som t. ex. frimarknaderna på hösten i Stockholm och Äbo varade i tre veckor, och alla rikets inbyggare såväl som utlänningar fingo där infinna sig, slå upp bodar, sälja från skepp, sälja och köpa i aln, lod, kvintin och byta vara mot vara. Alldeles oinskränkt handelsfrihet rådde dock icke ens vid dessa tillfällen. Som ovan nämnts fingo utlänningar ej besöka uppstädernas frimarknader eller driva handel med uppstadsborgare på stapelstädernas frimarknader. De enskilda marknaderna, där endast borgare i en viss stad ägde försälja .varor, avlystes år 1788, och endast frimarknader medgåvos därefter. I allmänhet skulle dessa hållas i stad, men lantmarknader kunde dock medgivas på orter å mer än 6 mils, eller undantagsvis kortare, avstånd från stad. Medeltidens försök att reglera näringslivet genom förordningar, privilegier, restriktioner och taxor samt handelspolitikens fortsättande under 15-, 16- och 17-hundratalen i huvudsakligen samma anda måste ses mot bakgrunden av det ekonomiska åskådningssätt, som behärskade tidevarvet och som under namn av merkantilismen tog sina mest pregnanta uttryck under nyare tidens första århundraden. Utmärkande för det merkantilistiska systemet var bland annat dess underskattande av jordbruket som näringsgren. Därav förklaras de bestämmelser av olika slag, som försvårade böndernas fria avyttring av deras produkter. Mot slutet av 1700-talet inträdde emellertid en reaktion mot merkantilismens ensidiga gynnande av handel och industri. Fysiokratismen gick i

101 själva verket till andra ytterligheter, i det den hävdade, att jordbruket vore den enda näringsgren, som kunde skapa välstånd i ett land. Alltnog betecknar denna brytningstid en vändpunkt i Sveriges ekonomiska politik, som inom loppet av något mer än ett halvt sekel kom att genomlöpa hela utvecklingen från strängaste reglementering till nästan fullständigt fri handel. De kungliga förordningarna av åren 1775 och 1780 om spannmålshandelns frigivande utgöra inledningen till den rad av reformer, som relativt hastigt avlyfte mycket av tvånget på böndernas liandel och beredde vägen för 1846 och 1864 års näringsfrihetsförordningar. De viktigaste av dessa reformer voro i övrigt: trän- och salpeterhandelns frigivande 1785 och 1801, lanttullens upphävande 1810, kreaturs- och viktualiehandelns frigivande 1815, brödhandelns 1828, tackjärnshandelns 1835. I förordningarna om spannmålshandeln heter det i sant fysiokratisk anda, att det vore en av regeringens yppersta omsorger att på allt möjligt sätt befrämja lanthushållningen i allmänhet samt åkerbruket i synnerhet såsom den förnämsta källan till rikets förkovring och styrka samt att det i längden icke för statsverket kunde vara lämpligt att blanda sig i spannmålshandeln, vilken alltid bättre styrdes av en fri och obehindrad tävlan mellan enskilda köpare och säljare. Enligt ovannämnda förordningar om spannmåls- och viktualiehandeln tillätes bönderna att var och när som helst upphandla spannmål, fritt och obehindrat transportera den vart de ville samt sälja den i hur små partier som helst. Handeln å landet med kreatur, viktualier och andra lantmannaproduktcr var enligt förordningen av 1815 tillåten för den, som å landsbygden bodde och ej var beroende av andra. Partihandel med dessa varor fick även bedrivas av stadsinvånare, som förvärvat rätt till handelsidkande, men detaljhandeln å landet var bönderna förbehållen. Att märka är dock, att förordningen liksom en kommerskollegii kungörelse av år 1803 tillåter enskilda personer i städerna att till eget husbehov på landet uppköpa viktualier och hela djur. Detta, som i äldre författningar ibland kallas förköp, ibland innefattas i begreppet landsköp, tyckes sålunda ha varit förbiudet ända till år 1803. Är 1810 befriades bönderna från erläggandet av lilla tullen; saluaccisen däremot upphörde fullständigt först år 1863. Handeln med viktualier inom städernas område var alltjämt för lantmannen tämligen kringskuren. Med undantag för ägg, smör o. d., vilket "hädanefter som hittills" fick säljas i minut, tilläts bonden allenast att avyttra i parti (lispund, fjärdingar etc.) och. blott å stadens torg eller vid dess hamnar. Minuthandel med viktualier fick, med nyssnämnda undantag, endast idkas av städernas månglare. I det sedan århundraden tillbaka gällande förbudet mot handel å landet med köpmannavaror inträdde nämnvärd förändring först genom näringsfrihetsförordningarna 1846 och 1864. Undantagen dessförinnan från förbudet voro få och av föga betj'delse. Ilandelsförordningen av år 1846, varigenom 1734 års handelsförordning upphävdes och under mellantiden genomförda reformer stadfästes, innebar betydande lättnader i avseende å villkoren för handelsutbytet, vartill självfallet också skråväsendets samtidiga upphävande kraftigt bidrog. För rätt till köpenskaps idkande krävdes hädanefter icke de många läroår, som föreskrevos i de gamla bestämmelserna, utan allenast konfirmation,

102 myndighet, god frejd, elementära kunskaper i skrivning och räkning samt i stad burskap å handel. Kvinnornas handelsrätt var dock enligt förordningen vida inskränktare. De erhöllo däri blott bekräftelse på rätten till idkande av nipperhandel, kläclmäkleri, mångleri, tobakshandel samt försäljningen av nålstolskram, som de genom några kungliga brev, de flesta från slutet av 17oeh början av 18-hundratalet erhållit och då i allmänhet med den motiveringen, att dessa yrken icke kunde anses kräva särskilda läroår och därför även vore synnerligen lämpade för "fattige enkor, wärnlöse qvinnor och av sig komne Borgare". Den gamla handelsparteringen och skillnaden mellan gross- och minuthandel blev i det väsentliga upphävd genom den nya förordningen. Den som erhållit rätt till köpenskaps idkande i stad fick sälja alla slags varor samt, om han vunnit burskap å såväl minut- som grosshandel, sälja i vad myckenhet som helst. Fabrikanter och hantverkare ägde i vad myckenhet som helst på land och i stad avyttra egna tillverkningar, en rätt som även tillkom lantmän, när det gällde egna alster. Partihandel med jordbruksprodukter fick dessutom vem som helst driva på landsbygden. På tre mils avstånd från stad fick salubod anläggas och därifrån säljas alla slags inhemska varor samt vissa uppräknade utländska. För behörighet till sådan handel gällde samma villkor som i stad med undantag för burskaps vinnande, vilket icke var erforderligt. Förordningen stadgade, att i varje stad skulle finnas handelsföreningar, till vilka alla handlande skulle vara anslutna, alltså ett förnyande av de gamla bestämmelserna om handelssocieteter. Föreningarna hade att handlägga ärenden, som avsåge handelsnäringens förkovran. Handlare och hantverksidkare kunde, om de så funno lämpligt, sammansluta sig till en gemensam handels- och hantverksförening. De band, som ännu fjättrade handeln, löstes slutligen genom 1864 års näringsfrihetsreform, och som kvarlevor av de gångna århundradenas otaliga stadgar, förordningar, förbud och restriktioner lämnades blott några särskilda bestämmelser om marknader och gårdfarihandel, för vilka skall redogöras i annat sammanhang.

BIL. 2.

GÄLLANDE BESTÄMMELSER RÖRANDE HANDELN MED LIVSMEDEL. 1.

Bestämmelser för Kela riket.

Redan de av särförhållandena under kristiden 1914—1919 påkallade författningar rörande livsmedelshandelns reglering numera i huvudsak upphört att gälla, är lagstiftningen rörande handeln med livsmedel relativt sparsam. Visserligen finnes ett stort antal författningar på obligations- och straffrättens område, vilka beröra åtminstone indirekt livsmedelshandeln. Då emellertid intresset från förevarande utrednings synpunkt huvudsakligen anknyter sig till sådana författningar, som äro ägnade att på ett mera direkt satt påverka handelns organisation samt prisbildningen, kan en tämligen omfattande sovring av författningsmaterialet utan olägenhet äga rum. Följande forfattningar kvarstå därefter såsom mera direkt normerande för handeln och speciellt livsmedelshandeln: 1. Förordning den 4 maj 1855 angående handelsböcker och handelsrakningar; . . 2. Förordning den 18 juni 1864 angående utvidgad näringsfrihet (naringsfrihetsförordningen) ; 3. Ordningsstadga för rikets städer den 24 mars 1868; 4. Förordning den 9 oktober 1885 om mått och vikt; 5. Lag den 13 juli 1887 angående handelsregister, firma och prokura; 6. Lag den 29 juni 1912 om arbetarskydd (arbetarskyddslagen) ; 7. Lag den 10 oktober 1913 angående köttbesiktning och slakthus; 8. Kungörelse den 10 oktober 1913 med särskilda föreskrifter om besiktning och stämpling av kött m. m. enligt lagen angående köttbesiktning och slakthus; 9. Lag den 30 maj 1919 om begränsning av tiden för idkande av handel och viss annan rörelse (butiksstängningslagen) ; 10. Hälsovårdsstadga den 19 juni 1919; 11. Lag den 19 juni 1919 med vissa bestämmelser mot illojal konkundens * 12. ' Lag den 28 februari 1921 med vissa bestämmelser mot oskäliga pris (prisockerlagen) ; 13. Förordning den 24 mars 1921 angående införselmonopol jämte fastställande av högsta pris å socker; 14. Förordning den 29 april 1921 angående maximipris å socker.

Förordningen om handelsböcker och handelsräkningar.

Frånsett vissa

obligationsrättsliga regler angående handelsböckers och handelsräkningars beviskraft innehåller förordningen bestämmelser om vilka näringsidkare som äro

104 skyldiga att föra handelsböcker. Hit höra, förutom alla aktiebolag samt i handelsregistret införda enkla bolag, bland andra alla enskilda personer, bolag eller föreningar, som bedriva handel i parti eller minut. Undantagna från bokföringsskyldigheten äro dock bland andra jordbrukare samt idkare av näringar, som med jordbruket sammanhänga eller äro att betrakta såsom föremål för husflit, samt de, vilka idka mångleri eller annan sådan mindre handelsrörelse utan biträde av andra än hustru och barn. Näringsfrihetsförordningen. Ehuru aldrig såsom övriga näringar ställd under skrå, var likväl handeln, på sätt som i den föregående historiska framställningen antytts, enligt äldre lagstiftning strängt reglerad i många avseenden. ^ Genom 1864 års näringsfrihetsförordning upphävdes i huvudsak dessa restriktioner. Med senare tillkomna ändringar innehåller förordningen väsentligen följande på handeln tillämpliga bestämmelser. Vissa former av handel, nämligen dels all handel å marknader och dels sådan detaljhandel inom säljarens boningsort, som ej bedrives från bod eller annat upplagsställe, äro fullkomligt fria. Andra slag, nämligen dels grosshandel (utom å marknader) och dels detaljhandel, som bedrives från bod eller annat upplagsställe, äro underkastade anmälningsplikt, Anmälan skall ske hos överståthållarämbetet, magistrat, stadsstyrelse eller, beträffande landsbygden, konungens befallningshavande om rörelsens öppnande samt intyg därvid företes, att vederbörande råder över sig själv och sin egendom. Ännu andra slag av handel, nämligen dels s. k. realisationer oeh dels s. k. gårdfarihandel, äro bundna vid strängare villkor. Med realisation avses i näringsfrihetsförordningen sådant tillfälligt avyttrande av varor å auktion eller under hand annorledes än å marknad, som bedrives utom den ort, där vederbörande anmält sig för handelns idkande, eller ock å sådan ort, innan kontor av stadigvarande beskaffenhet där inrättats. För bedrivande av sådan realisation erfordras tillstånd av överståthållarämbetet eller konungens befallningshavande. Ansökan om tillstånd skall åtföljas av intyg, att sökanden efter behörig anmälan idkar handel samt gjort sig känd för redbarhet och ordentlighet. Beviljat tillstånd kan när som helst återkallas. Gårdfarihandel betecknas av förordningen såsom kringförande av varor till salu utom säljarens boningsort och annorledes än å marknad. Rätt att bedriva gårdfarihandel förutsätter tillstånd av överståthållarämbetet eller konungens befallningshavande, vilket tillstånd när som helst kan återkallas. Har sökanden förut anmält sig tor handels bedrivande å viss ort, skall vid ansökningen bifogas enahanda intyg som vid ansökan om rätt till realisation samt i annat fall dessutom intyg, att sökanden råder över sig och sin egendom. Den som efter anmälan driver handel, äger dock att utan särskilt tillstånd idka gårdfarihandel å varje ort, där han för sin rörelse inrättat kontor av stadigvarande beskaffenhet. Från bestämmelserna angående gårdfarihandel är emellertid undantaget allt kringförande till salu av livsmedel, jordbruks- och ladugårdsprodukter samt alster av inhemsk hemslöjd. Sådan handel får både i stad och på landet bedrivas utan vare sig anmälan eller särskilt tillstånd. Ordningsstadgan. I städer samt de övriga samhällen, där ordningsstadgan för rikets städer är gällande, hava vederbörande kommunala myndig-

105 heter att bestämma, vilka torg, hamnar och dylika platser skola vara upplåtna till allmänna försäljningsställen, ävensom att utfärda närmare föreskrifter för handelns bedrivande därstädes. Å gator och andra allmänna platser än sålunda upplåtna får försäljning icke utan särskilt tillstånd äga rum från stånd, bord eller dylikt. Uppkommer fråga cm föreskrifter rörande handeln inom samhället utöver vad ordningsstadgan innehåller, kunna sådana av överståthållarämbetet i Stockholm och konungens befallningshavande för andra orter fastställas, dock endast efter framställning från eller hörande av vederbörande kommunala myndighet. Förordningen om mått och vikt. Vid handel eller eljest, då varor skola avlämnas eller mottagas efter mått eller vikt, må icke andra redskap för mätning eller vägning användas än sådana, som blivit i vederbörlig ordning justerade. Har justerat mätnings- eller vägningsinstrument genom slitning eller på annat sätt undergått sådan ändring, att missvisning av viss storlek uppstått, skall detsamma ofördröjligen omjusteras. Mått och vikter, som användas i kronans magasin, vid in- och utlastning å fartyg, på allmänna försäljningsplatser eller i öppna bodar eller magasin, där handel idkas, skola under alla omständigheter underkastas om justering med bestämda mellanrum, nämligen längdmått vart sjätte samt målkärl, vikter och vedmått vart tredje år. Användas i strid mot förordningen ojusterade mätnings- eller vägningsredskap eller anträffas å senast angivna platser ojusterade eller ej omjusterade mått och vikter, straffas vederbörande med böter, högst 50 kr.

Förordningen om handelsregister, firma och prokura.

Envar, som vill

idka sådan handel, varmed följer skyldighet att föra handelsböcker, är pliktig att till införande i handelsregistret anmäla det namn, varunder rörelsen skall bedrivas. Befriade från sådan anmälningsplikt äro bland andra aktiebolag samt registrerade föreningar. Årbetarskyddslagen. Av arbetarskyddslagens bestämmelser är det huvudsakligen stadgandena rörande minderårigas användande i arbete, som äga intresse för utredningen. Enligt lagen må minderåriga (de som ej fyllt 18 år) ej användas i arbete förrän efter avslutad folkskolundervisning, dock att förbudet ej gäller under ferietid. Inom handelsyrkct får minderårig ej sysselsättas förrän efter fyllda 12 år. Oavbruten ledighet skall beredas minderårig under minst 11 timmar varje dygn, och skall tiden mellan kl. 10 e. m. och kl. 5 f. m. ingå i denna ledighet. Arbetstiden må ej överskrida: för minderårig under 13 år 6 timmar om dygnet, för minderårig mellan 13 och 14 år 8 timmar om dygnet och för annan minderårig 10 timmar om dygnet. Minderårig under 16 år får icke sysselsättas under tiden mellan kl. 7 e. m. och kl. 6 f. m. Samtliga dessa bestämmelser äga icke tillämpning på minderåriga, tillhörande arbetsgivarens familj. Lagen om köttbesiktning och slakthus. Med köttbesiktningstvång avses förbud att inom visst område saluhålla till människoföda avsett färskt, rått kött (inklusive inälvor) av nötkreatur, får, get, svin eller häst ävensom att använda sådant kött till matlagning å offentligt spisningsställe eller till beredning av vara, avsedd att försäljas som människoföda, därest icke köttet är försett med stämpel, utvisande att det efter besiktning blivit godkänt. Dylikt

106 köttbesiktningstvång må för stad eller annat samhälle, där hälsovårdsstadgans föreskrifter rörande stad i tillämpliga delar gälla, stadgas av konungens befallningshavande efter framställning av stadsfullmäktige eller däremot svarande kommunalmyndighet. Såsom villkor för sådant stadgande gäller dock, att genom samhällets försorg och på dess bekostnad anställes nödigt antal besiktningsmän och vidtagas de övriga åtgärder, som erfordras för att besiktningstvånget utan större olägenhet skalli kunna genomföras. Slakthustvång innefattar förbud att slakta djur av ovan angivna slag annat än i särskilt för ändamålet inrättat och till allmänt begagnande upplåtet offentligt slakthus. Sådant förbud kan av konungens befallningshavande stadgas för stad efter framställning från stadsfullmäktige eller stadsstyrelse, sedan offentligt slakthus enligt av medicinalstyrelsen gillad plan blivit uppfört och av samma myndighet avsynat. Har slakthustvång stadgats för viss stad, skall där ock gälla köttbesiktningstvång. Slakthustvånget innefattar icke förbud för person, som är bosatt utom stadens planlagda område, att för eget husbehov slakta honom tillhöriga djur utan anlitande av slakthuset. För köttbesiktning samt för begagnande av offentligt slakthus äger samhället uppbära avgifter enligt taxa, som fastställes av Kungl. Maj:t. I taxa för köttbesiktning må avgifterna ej upptagas högre, än som erfordras till täckande av samhällets kostnader för besiktningen, och i taxa för begagnande av slakthus ej högre, än som erfordras till täckande av kostnaden för slakthusets förvaltning och underhåll jämte skälig ränta å anläggningskapitalet. Där särskild marknadsplats för kreaturshandel blivit anordnad i samband med offentligt slakthus, må i enahanda ordning bestämmas avgifter till staden för nyttjande av platsen och därvid uppförda stallar ävensom för kreaturens utfodring, skötsel och vägning. Lagens bestämmelser utgöra ej hinder för Kungl. Maj :t att i stad med slakthustvång även medgiva nedslaktning av kreatur i s. k. exportslakterier, d. v. s. slakteriinrättningar, som huvudsakligen äro avsedda för export av kött och äro ställda under offentlig kontroll enligt särskilda av Kungl. Maj:t utfärdade föreskrifter. I ovan anförda förordning av samma datum som köttbesiktningslagen stadgas, att, då kött i vanlig bemärkelse förelägges till besiktning å köttbesiktningsbyrå, till köttet hörande bröst- och bukhinna, njure och ben ej få vara bortskurna. På framställning av stadsfullmäktige eller däremot svarande kommunalmyndighet i samhälle, varest köttbesiktningstvång är gällande, äger Kungl. Maj:t taga i övervägande, huruvida för samhället må föreskrivas organtvång, innebärande, att vid föreläggande till besiktning av kött i vanlig bemärkelse lungor, hjärta och lever samt beträffande kokött även juver jämte till dessa organ hörande lymfkörtlar skola åtfölja köttet, organiskt förenade med detsamma, samt att därjämte kött av svin och häst skall åtföljas av huvud samt kött av större nötkreatur än kalv av underkäkar och tuggmuskler. Blltikstängningslagen. Frånsett strafflagens förbud mot öppethållande av kramlåda eller annan dylik bod mellan kl. 6 f. m. och kl. 9 e. m. å sönoch helgdagar, återfinnas stadgandena om tiden för handels idkande i lagen den 30 maj 1919 om begränsande av tiden för idkande av handel och viss annan rörelse. Lagen innehåller i huvudsak följande bestämmelser: Handelsbod får å söckendag ej hållas öppen för allmänheten före kl. 8 f. m. och efter kl. 7 e. m., clock med undantag för tiden från och med den 10

107 till och med den 23 december, då tiden må utsträckas till kl. 8 e. m. Undantag från dessa regler gäller beträffande handel med mejeriprodukter, agg, margarin eller bageri- och konditorivaror, vilka må försäljas från kl. IL m. till kl. 8 respektive 9 e. m. Ä sön- eller helgdag får handelsbod ej hållas öppen annat än för försäljning av nyss angivna varuslag samt färsk frukt, dock att tiden för sådan försäljning är begränsad mellan kl. 7 och 10 f. m. Under den tid, då handelsbod av visst slag ej får hållas öppen, må ej heller varor av de slag, som försäljas i sådan bod, annorledes tillhandahållas allmänheten, därest icke länsstyrelsen med hänsyn till särskilt förhållande därtill lämnat tillstånd. Från lagens bestämmelser är undantagen försäljning av matvaror, som antingen beclrives i samband med kafé- eller restaurangrörelse eller ock bedrives utomhus och i mindre omfattning. I den mån sådant påkallas av särskilt förhållande inom viss kommun, kan tiden för salubods öppethållande bestämmas på annat sätt än lagen foreskriver. Beträffande söckendag kan tiden för stad eller köping utsträckas med högst en timme på morgonen och en timme på aftonen och för annan kommun med högst två timmar på morgonen och två timmar på aftonen. A andra sidan kan tiden ock inskränkas med högst fyra timmar om dagen. Beträffande sön- och helgdag kan öppethållande av handelsbod inskränkas eller helt förbjudas samt å andra sidan, i fråga om försäljning av mejeriprodukter, ägg, margarin, bageri- och konditorivaror samt färsk frukt, utsträckas till tiden mellan kl. 10 och 11 f. m. samt till två timmar efter kl. 1 e. m. Beslut om sålunda medgivna avvikelser från lagen fattas av vederbörande kommunala myndighet och fastställes av länsstyrelsen. Hälsovårdsstadgan. Bortsett från allehanda föreskrifter, avseende att förhindra salubjudande av hälsofarliga eller mindervärdiga födoämnen, innehåller hälsovårdsstadgan i huvudsak följande bestämmelser rörande handeln med livsmedel: . . Lägenhet, där kött, fläsk, charkuterivaror, färsk fisk, mjölk, mejeriprodukter, bröd eller konditorivaror försäljas eller till försäljning förvaras, får ej läggas på mindre avstånd än sex meter från avträde, stall, fähus eller därtill hörande gödselbehållare. Sådan lägenhet skall vara ljus och rymlig samt vara försedd med anordningar för luftväxling och hava lätt tillgång till vatten. I densamma får ej förvaras ämne, som kan meddela varorna främmande lukt eller smak eller på annat sätt göra dem otjänliga till förtäring. Lägenheten får ej stå i förbindelse med bostad och skall, innan den tages i bruk, vara av hälsovårdsnämnden godkänd. På landet gäller dock icke förbudet att använda lägenhet av ifrågavarande slag, innan sådant tillstånd vunnits. Väckes i stad fråga om meddelande av ytterligare föreskrifter rörande hälsovården utöver vad hälsovårdsstadgan innehåller, kan beslut härom fattas av stadsfullmäktige. Beslutet skall, för att bliva giltigt., stadfästas av länsstyrelsen. Enahanda föreskrifter kunna utfärdas av länsstyrelsen på eget initiativ, dock först efter stadsfullmäktiges hörande. På landet må särskilda hälsovårdsföreskrifter antagas på sätt förordningen om kommunalstyrelse på landet stadgar. Lagen om illojal konkurrens. Med avseende å personer, anställda inom handelsyrket, gäller förbud att under anställningstiden obehörigen yppa affärsförhållande eller annat, varom han under denna tid erhållit kännedom och som

108 han vet utgöra en arbetsgivares yrkeshemlighet, och straffas överträdelse av förbudet med böter från och med 5 till och med 2,000 kronor eller med fängelse från och med en månad till och med ett år. Likaledes stadgas förbud att lämna, utlova eller erbjuda gåva eller annan förmån till någon i handelsverksamhet anställd person för att därigenom betinga sig företräde vid köp av varor, och straffas sådan bestickning på samma sätt som yppande av yrkeshemlighet. Enahanda straff drabbar ock den, som låter sig påverka av bestickningen. Prisockeriagen. Lagen utfärdades första gången den 19 juni 1917 och har sedermera, med i huvudsak oförändrat innehåll, förnyats varje år. Den nuvarande lagen gäller till och med den 31 maj 1923. Med prisocker förstås i fråga om livsmedel att: 1. vid avyttring taga eller vid utbjudande till avyttring betinga sig vederlag, som man insett eller bort inse vara med hänsyn till föreliggande omständigheter uppenbart oskäligt, eller 2. undanhålla vara från avyttring under sådana omständigheter, att därav medförts uppenbar fara för oskälig prisstegring och att man insett eller bort inse denna fara, eller 3. förvärva vara såsom mellanhand under enahanda omständigheter (kedjehandel). Sådant prisocker straffas med böter från och med 25 till och med 10,000 kronor eller med fängelse från och med en månad till och med ett år. Fälles någon till straff för prisocker, kan domstolen ock döma den skyldige att helt eller delvis utgiva det tagna eller betingade vederlaget för sådan vara, varmed han brottsligen tagit befattning. Vid enahanda straff som ovan nämnts äger Kungl. Maj:t ock förbjuda viss mellanhandshandel med livsmedel, därest denna handel, utan att innebära prisocker, likväl motverkar det allmännas åtgärder beträffande folkhushållningen. Åklagaren äger, för upptäckande av brott mot prisockeriagen, verkställa undersökning av salubod, magasin, kontor och annan dylik lägenhet ävensom taga del av näringsidkares handelsböcker. Av vad som utdömes enligt la«-en tilhaller en tredjedel, dock högst 5,000 kronor, åklagaren samt resten^kronan.

Införselmonopol och maximipris å socker.

I syfte att förhindra, att en

fri import av socker skulle nedpressa det inhemska sockerpriset och därigenom förorsaka statsverket förlust på grund av statsgarantien till sockerbolagen, utfärdades den 16 juli 1919 en förordning angående införsclmonopol åsocker Forordningen, som förnyades den 24 mars 1921 och gäller till och med den 31 oktober _ 1922, föreskriver, att import av socker till riket ej må äga rum av annan an staten eller den, åt vilken staten överlåter denna rätt. Vidare bemyndigar förordningen i sin nuvarande form Kungl. Maj :t att under den tid mforselmonopol å socker är gällande, föreskriva, att vid frivillig försäljning av socker skäligt, av Kungl. Maj :t fastställt pris ej må överskridas. Brott mot föreskrift om dylikt maximipris straffas med böter från och med 5 till och med 10,000 kronor. Enligt förordningen den 29 april 1921 angående maximipris å socker får partipriset ej överstiga vissa bestämda belopp, som för de olika kvaliteterna variera från 1 krona 13 öre till 1 krona 47 öre per kg. Vid inköp från socker-

109 bolagen beviljas partihandlaren i allmänhet 4 procents rabatt å dessa priser. "Detaljhandelspriset får överstiga partipriset med högst 12 öre per kg. Till de sålunda fastställda maximipriserna får tillägg göras, motsvarande kostnaden för varans transport från den järnvägsstation eller hamn, som är närmast tillverkningsorten, till köparens ort. I fråga om sjötransport till Stockholm och vissa orter norr därom får tillägg likväl ej göras för mer än två tredjedelar av fraktkostnaden. Vidare får tillägg göras för raffinerat socker, expedierat från fabrik i Stockholm eller Lidköping, med 3 öre per kg. och för liknande vara, expedierad från fabrik i Göteborg, med 2l/2 öre per kg.

2.

Kommunala föreskrifter.

I det föregående har anförts, att hälsovårds- och ordningsstadgarna inne-= hålla huvudsakligen mera allmänt hållna föreskrifter rörande handeln med livsmedel och överlämna åt de kommunala myndigheterna att komnlo.ttera desamma med ytterligare eller mera detaljerade föreskrifter. I det följande lämnas en översikt över de ur förevarande utredningssynpunkt viktigaste bland dessa kommunala stadganden. Redogörelsen begränsar sig dock till att avse landets femton större städer (med över 20,000 invånare). Allmänna bestämmelser. Hälsovårdsstadgan meddelar, som förut omnämnts, vissa bestämmelser om saluhållande av särskilt ömtåliga födoämnen, nämligen kött och fläsk, eharkuterivaror, färsk fisk, mjölk och grädde, mejeriprodukter, bröd och konditorivaror. Dessa bestämmelser utsträckas genom de kommunala matvara- eller hälsovårdsstadgarna till att gälla färska grönsaker. Bortsett från Uppsala och Västerås, som över huvud taget synas sakna allmänna bestämmelser rörande matvaruhandeln utöver hälsovårdsstadgans föreskrifter, återfinnas i de kommunala matvaruförordningarna beträffande de anförda slagen av livsmedel ytterligare följande stadganden: 1. Lägenhet, vari ovan angivna födoämnen saluhallas, skall hava direkt ingång från gata, torg, annan öppen plats, portgång, passage eller gård. Stadgandet gäller ej i Malmö, Hälsingborg, Eskilstuna, Jönköping och Lund. 2. Lägenhet av angivet slag skall utvändigt vara försedd med tydlig skylt, angivande rörelsens art och innehavarens namn. 3. Såsom omslag för ifrågavarande slag av födoämnen får ej användas tryck- eller skrivmakulatur. Detta förbud gäller dock ej i Malmö, Eskilstuna, Jönköping och Lund samt i Göteborg ej beträffande fisk och grönsaker. I allmänhet torde bestämmelsen tolkas så, att förbudet endast avser det innersta (första) omslagetKött- OCh fläskhandeln. Utöver hälsovårdsstadgans allmänna bestämmelser rörande handeln med ömtåliga födoämnen innehålla de kommunala matvarustadgarna i allmänhet följande bestämmelser om lokaler, vari kött, fläsk och eharkuterivaror försäljas: 1. Golvet skall vara belagt med ämne, som ej genomsläpper vätska och hava sådan lutning, att avrinning lätt kan ske till befintligt avlopp.

110 2. Väggarna skola, åtminstone till en höjd av 2 meter över golvet, vara kakelklädcla eller eljest släta och målade med ljus oljefärg. 3. Arbetsbord och diskar skola vara belagda med stenplattor eller annat dylikt ämne. 4. I lokaler, där ömtåliga födoämnen försäljas, må ej förvaras andra ämnen, som kunna meddela födoämnena främmande lukt eller smak eller på annat sätt göra dem otjänliga till förtäring. I Stockholm, Västerås och Örebro har denna bestämmelse fått en närmare utformning. Sålunda stadgar Stockholms matvaruförordning, att i lokal, där färskt kött och fläsk försäljes, ej må saluhållas specerier (utom konserver), fisk av något slag, oplockad fågel, flått vilt, ost samt större partier rotfrukter eller grönsaker. I Örebro tillämpas i huvudsak samma bestämmelser. I Västerås gäller, att i lokal där kött, fläsk och charkuterivaror försäljas, ej få saluhållas andra varor än paketerat torrt bröd, smör, margarin, ost, ägg, lök, frukt samt paketerade specerier. Utan hinder därav äga dock speeerihandlare försälja saltade eller rökta kött- och fläskvaror samt torkad eller rökt fisk. Mjölkhandeln. Utöver de allmänna bestämmelserna innehålla de kommunala hälso- eller matvarustadgarna i fråga om handeln med mjölk och grädde huvudsakligen tvenne bestämmelser, som äga intresse för denna utredning: 1. Förbud att omhälla (utminutera) mjölk utomhus från öppna kärl. Detta förbud gäller dock ej i Uppsala, Eskilstuna, Jönköping, Linköping och Lund. Ä andra sidan är förbudet i Stockholm, Malmö och Norrköping utsträckt till att gälla omhällning jämväl i förstugor och trappuppgångar. Upptappning av mjölk från slutna kärl genom kran är ingenstädes förbjuden. 2. Hälsovårdsstadgans allmänna bestämmelser hava kompletterats med en specifikation av de varuslag, som må eller icke må saluhållas i mjölkbutik. Dylik specifikation saknas endast i Karlskrona, Jönköping och Linköping. I Uppsala och Örebro är förbjudet att i mjölkbutik saluhålla kött, fisk, ost, rotfrukter (i Uppsala gäller förbudet ej potatis i smärre partier), grönsaker, frukt och specerier (i Uppsala gäller förbudet endast kaffe). Inom övriga städer får i mjölkbutik saluhållas av övriga varuslag endast smör, margarin, bröd och ägg samt dessutom i Stockholm, Göteborg, Norrköping, Hälsingborg, Gävle, Borås och Lund butcljerade drycker, i Stockholm, Göteborg, Norrköping, Hälsingborg och Borås konserver, i Göteborg och Borås paketerat mjöl och gryn samt i Norrköping färsk ost.

BIL. 3.

ENQUÉTE RÖRANDE OLÄGENHETERNA VID LIVSMEDELSHANDELNS NUVARANDE ORGANISATION SAMT MEDLEN FOR DERAS AVHJÄLPANDE. Genom cirkulärskrivelse den 25 augusti 1920 hemställde mellanhandssakkunniga hos ett antal myndigheter, korporationer och enskilda personer dels om svar å vissa framställda frågor rörande orsakerna till möjligen förefintliga missförhållanden på livsmedelshandelns område, dels om förslag och önskemål beträffande en ändamålsenligare organisation av denna handel. Till 30 livsmedelsnämnder, 40 producentföreningar och 68 konsumtionsföreningar ävensom till några andra korporationer riktades sålunda följande frågor: Har enligt Eder mening orsaken till eventuellt förefintlig onödig fördyring av livsmedlen varit: a) ett för stort antal mellanhänder vid varans gång från producenten till konsumenten; b) ett för stort antal detaljhandlare inom branschen; c) bristande eller i varje fall otillfredsställande anordningar för varans transport eller förvaring; d) förekomsten av ett osunt kreditsystem i förhållandet mellan parti- och detaljhandlandena eller mellan detaljhandlandena och den köpande allmänheten; e) ringbildningar eller prisöverenskommelser mellan handlandena i parti såväl som i detalj; eller f) någon annan. Dessutom framställdes till 14 saluhallsstyrelser följande frågor: Vilka äro Edra erfarenheter i fråga om handeln med livsmedel, särskilt med avseende å: a) varornas transport till samhället; b) varornas distribution inom samhället; c) varornas lagring; d) förekomsten av kedjehandel eller ringbildningar och prisöverenskommelser; e) huruvida särskilda torg eller delar av torg reserverats för livsmedelsproducenterna själva; f) kontrollen över detaljpriserna; samt g) möjligheten av kommunal affärsverksamhet inom livsmedelsbranschen. Slutligen anmodades statskonsulenten i mejerihushållning att meddela sina erfarenheter beträffande handeln med ost och övriga mejeriprodukter ävensom att uttala sig om de åtgärder, som lämpligen kunde vidtagas för avhjälpande av förefintliga missförhållanden på området. Svar å förevarande enquéte har efter hand ingått från flertalet av de tillfrågade.

112¶Antalet mellanhänder vid varans gång från producent till konsument. Det övervägande flertalet av l i v s m e d e l s n ä m n d e r n a finna antalet mellanhänder, som varorna hava a t t passera vid gängen från producent till konsument, ej vara större än vad behovet påkallar. Belysande för deras uppfattning av frågan är följande u t t a l a n d e av livsmedelsnämnden i Kristianstad; »Under kristiden har helt naturligt ett stort antal mellanhänder på alla handelns områden tillkommit, huvudsakligen i 'jobberisyfte', till stort förfång för den legitima handeln, och särskilt är det handeln med livsmedel, som blivit utsatt för dylikt intresse. Efter hand som vi nu börjat komma ifrån krigets direkta verkningar, försvinna av sig själva dessa parasiter på handelns område, (vilket till största delen nu redan har skett) och de mellanhänder som äro nödvändiga för varudistribueiingen reglera redan nu handeln. Den inom handeln oundvikligt rådande konkurrensen reglerar i sin ordning priserna. Att mellanhänder för varuomsättningen äro nödvändiga, därom råder intet tvivel, och konkurrensen kommer hädanefter, som hittills, att reglera såväl antalet köpmän som den procent dessa böra ha för sitt arbete. — Alla konstlade medel för att tvinga varudistribueringen på nya vägar, komma förr eller senare att ohjälpligt misslyckas.» Livsmedelsnämnden i Östersund anför i samma avseende följande: »Det synes numera börja gestalta sig åtminstone vad vårt samhälle beträffar så, att de s. k. kristidshandlarna börja att försvinna och att ett bättre förhållande på tillgång av varor och priser förmärkts. Dä våra viktigaste livsmedel: mjölk, smör, ost, margarin, ägg, kött, fläsk, fisk och produkter av spannmål i vanliga fall äro åsatta partipriser genom offentliga prisnoteringar, synes det, som om mellanhandsvinsten å dessa varor motsvara skälig handelsvinst. Dessutom hava vi det stora Kooperativa Förbundet med sina kooperativa föreningar i varje ordnat samhälle, som har till sin uppgift att hålla lägsta möjliga priser. Det synes mig sålunda, att några nya lagar på livsmedelshandelns område ej skulle vara till någon nytta, utan tvärt om skulle tvångslagar i den vägen skada livsmedelshandeln. Den ekonomiska kris, som redan börjat draga över vårt land och folk, blir nog den kraftigaste och bästa regleraren på allt vad till värt dagliga bröd hörer.» Endast en livsmedelsnämnd anser antalet mellanhänder obetingat vara för stort; två n ä m n d e r medgiva, att så är fallet med avseende å vissa varuslag. Av s a l u h a l l s s t y r e l s e r n . a hava endast ett fåtal y t t r a t sig i den föreliggande frågan. Ingen av dem har funnit anledning påkalla en minskningav antalet mellanhänder a n n a t än möjligen i något enstaka fall. Slakthusoch saluhallsstyrelsen i Stockholm anför sålunda: »Vid bedömande av frågan, huruvida antalet mellanhänder kan minskas för att erhälla desto flera armar att sysselsätta sig med det rent produktiva arbetet och för att undvika prisfördyring, må beaktas ä ena sidan, att det mången gäng kan vara opraktiskt med alltför långt gående 'direkt' utbyte, åtminstone om det gäller produktavsättning i någon större skala, ty dä torde den fackutbildade trädgårdsmästaren och den sakkunnige lantbrukaren göra större och bättre produktiv nytta med att stanna hemma och skota sina växthus och sitt lantbruk än att stå på stadens torg och mångla hela dagarna till klockan 5 eller 6 på eftermiddagarna, och å andra sidan dels att det mången gång är svårt att skilja mellan onödiga mellanhänder och varudistributörer i allmänhet samt dels att det ur nationalekonomisk synpunkt mången gång till och med kan försvaras att inkoppla en extra, för utomstående till synes onödig mellanhand.» I samma riktning u t t a l a r sig saluhallsstyrelsen i Malmö: »Att så vitt möjligt begränsa antalet mellanhänder mellan producenter och konsumenter är naturligtvis högst önskvärt och ägnat att såväl hindra onödig prisstegring som bereda producenten skälig förtjänst. Dock ligger det i sakens natur att i en mängd fall en eller flera mellanhänder icke lämpligen kunna undvaras i och för varornas distribuering bland allmänheten. Även producenterna själva anse det ofta vara förmånligare att för försäljningen anlita mellanhänder, även om därigenom producenternas egen vinst avsevärt minskas, enär i stället producenten sparar tid och arbete samt mellanhanden övertager

113 risken med varans förskämning m. m. dyl. Ett ganska belysande exempel tillåter sig styrelsen i detta sammanhang nämna. För något år sedan föreskrevs här, att torghandlare och andra uppköpare icke finge före klockan 11 förmiddagen av till salutorgen inkommande lantmän uppköpa deras produkter, utan skulle dessa under de första timmarna stå till allmänhetens förfogande. Det visade sig emellertid snart, att en stor del av lantmän, trädgårdsmästare och andra sådana icke infunno sig å salutorgen förr än efter kl. 11 förmiddagen. De funno det uppenbarligen bekvämare att strax sälja allt vad de medhade till någon torghandlare, butiksinnehavare eller andra uppköpare samt återvända hem så tidigt som möjligt. Även för allmänheten är det bekvämare att i saluhallar och butiker under hela dagen hava tillgång pä varorna än att passa på och inköpa dem under några få timmar på förmiddagen. Att således mellanhänder i många fall svårligen kunna umbäras utan tvärtom äro till bekvämlighet och gagn för såväl producenter som konsumenter, torde vara tydligt.» P r o d u c e n t f ö r e n i n g a r n a finna i a l l m ä n h e t antalet förefintliga mellanhänder motiverat. Dock angives ett m o t s a t t förhållande vara fallet beträffande osthandeln av tre föreningar samt beträffande handeln med k r e a t u r , ägg och potatis av vardera en förening. P o t a t i s h a n d e l n på Stockholm beskrives av Mälarprovinsemas Potatisodlarförening på följande s ä t t : »På mälaröarna bedrives handeln med potatis på så sätt, att styrmannen eller kaptenen pä de båtar, som transportera in potatisen till Stockholm, mot en viss summa pr 100 kg. åtaga sig försäljningen. I de flesta fall hinna dessa personer, som ju äro upptagna & av sin tjänst, ej att personligen sköta denna försäljning, utan hava anställda fruntimmer, som mot provision sköta försäljningen vid Munkbron. Varan försäljes nu till potatisgrossisterna, vilka i sin tur distribuera den till olika handlande, eller lämna de den till ännu en mellanhand, den s. k. 'schackraren', i allmänhet en person, som äger häst och vagn, och livnär sig på sådana tillfälliga körningar. Denne 'schackrare' far nu staden runt till de olika handlandena och först genom dessa kommer varan till allmänheten.» K o n s u m t i o n s f ö r e n i n g a r n a hälla i a l l m ä n h e t före, a t t varorna h a v a a t t passera e t t onödigt antal mellanhänder. Seskarö Konsumtionsförening vänder sig särskilt mot handeln med l a n t m a n n a p r o d u k t e r och anför därvid följande: »Vi finna det för vår del — och vi vilja tillägga att vi därvid otvivelaktigt uttalar hela Norrlands tanke om saken — nödvändigt att lantmannaprodukterna kunde genom en enhetlig organisation läggas på ett färre antal händer med en central för varje försäljningsdistrikt.» Konsumtionsföreningen Alfa i Gävle framhåller agentsystemet såsom i hög grad bidragande till varornas fördyring och y t t r a r i detta avseende följande: »Att ett för stort antal mellanhänder finnes vid varans gång från producenten till konsumenten är påtagligt. Som exempel må nämnas: mjölagenter, kaffeagenter m. fl. samt dessutom den oräkneliga mängd av handelsresande, som endast ha till uppgift att försälja största möjliga mängd varor till detaljhandlandena, som därigenom få för stora lager, vilka bli okuranta och delvis förstörda och som således måste realiseras eller till och med rent av bortforslas. Dessutom uppstå stora ränteförluster och lättningskostnader, som vid små lager och snabb omsättning icke ifrågakommer. Således färre agenter och handelsresande, därav mindre varulager hos handlandena, mindre förluster för dessa och som en följd därav billigare priser till konsumenterna.» E t t mindre antal konsumtionsföreningar ä r o emellertid av den uppfattningen, a t t inga vägande anmärkningar i a l l m ä n h e t kunna riktas mot d e t nuvarande mellanhandssystemet. Sålunda anför Kooperativa Föreningen Svea i Hälsingborg: »Beträffande animaliska livsmedel är vår erfarenhet, att man icke kan tala om någon onödig fördyring pä grund av att mellanhandsvinsterna skulle vara 'understundom allt 8

JU for rundligt tilltagna'. Lika litet hava vi erfarit, att antalet mellanhänder, som distribuera varor av ovan angivna slag, skulle hava 'ökats på ett oroväckande sätt'. Snarare är förhallandet det rakt motsatta eller att antalet mellanhänder minskats trots att befolkningens antal okats. Någon ny grupp av mellanhänder har heller icke uppstått. Vad här ovan blivit sagt ifråga om handeln med animaliska livsmedel gäller även för de vegetabiliska med undantag av mjöl, frukt och andra trädgårdsprodukter samt skogsbär. På grund av egen erfarenhet kunna vi sålunda bestämt förneka, att å vår ort en onödig fördyring av ovan angivna animaliska och vegetabiliska livsmedel uppstått. Under hänvisning till den sjunkande bruttovinsten samt till de senare årens stigande omkostnader synes det vara tydligt, att å vår ort mellanhandsvinsten snarare är för knappt än för rundligt tilltagen.» Skövde Kooperativa Förening anställer följande jämförelse mellan producenternas och återförsäljarnas priser: »Att samma vara, som i detaljhandel betingar ett alltför högt pris, passerat många mellanhänder, är icke alltid fallet. Vi ha t. o. m. exempel, att producenten håller sin vara högre an återförsäljare. Det heter då, att denna vara är i kvalité de andra överlägsen. I allmänhet må ock medges att så är förhållandet, men motsatsen har också varit fallet.» S v e r i g e s K ö p m a n n a f ö r b u n d yttrar, efter a t t hava redogjort för det under kristiden florerande mellanhandssystemet, följande: »Inom köpmannakåren ha under de senaste åren åstadkommits kraftiga organ för att i möjligaste mån förkorta varans väg från producenten till konsumenten, detta särskilt inom livsmedelshandelns område. Köpmännen inom charkuteribranschen ha sålunda sedan flera år sin särskilda inköpsorganisation, varigenom de bliva i tillfälle att i stora partier gemensamt uppköpa varor, vilka de sålunda kunna distribuera billigare och med bättre kontroll med avseende å kvalitet än tidigare var fallet. Likaledes har inom kolonialvarubranschen liknande organisation bildats, varigenom detaljköpmännen gemensamt och i avsevärda partier kunna göra sina köp direkt på produktionsorten och såmedelst åstadkomma, att alla onödiga mellanhänder undvikas. Smör och margarin levereras i regel direkt från tillverkaren till köpmannen, som således har dessa varor från första hand. Detta samma torde kunna sägas om varorna fjäderfä och vilt samt fisk, där dessa varor ej säljas direkt från producenten till konsumenten, vilket torde vara regel, åtminstone vad landsortsstäderna och industricentra beträffar. Det gives även exempel på att den lojalt arbetande köpmannen genom sin verksamhet som mellanhand direkt verkar i sådan riktning, att varorna genom honom tillhandahållas billigare än av producenten. I Enköping till exempel är priset i allmänhet lägre på ägg och smör i affärerna än på torget, där handeln mellan producent och konsument försiggår direkt och är fullkomligt fri. Detsamma torde förhållandet vara, då det gäller tillförseln av varor från en ort till en annan. Vi anföra här ett exempel, som belyser detta: Understundom uppstår som bekant på vissa trakter av landet synnerligt svag skörd av potatis, på andra orter åter är skörden samma år god. I dessa fall kan det sägas, att mellanhanden utför en synnerligen betydelsefull gärning genom att på den ort, där tillgången är god, inköpa varan och därmed möjliggöra ett nedpressande av priset på den ort, där svag skörd förekommit. Så var till exempel förhållandet under år 1905— 1906 och 1914—1915. I stora trakter av Västmanland var potatisskörden dessa år synnerligen svag, och priset i städer och industricentra steg till följd därav högst avsevärt. Genom köpmännens ingripande kunde emellertid priset pressas ned inom rimliga gränser. Den inbördes tävlan mellan köpmännen att anskaffa god vara till billigast möjliga pris visade sig därvid vara till stort gagn för konsumenterna.» Antalet detaljhandlare inom de olika branscherna. Bland de l i v s m e d e l s n ä m n d e r , som uttalat sig om antalet förefintliga detaljhandlande, h a v a 6 n ä m n d e r funnit detta antal inom de flesta branscher vara för stort, medan 9 n ä m n d e r i stort sett ej velat påyrka någon minskning. Såsom typiskt för uttalandena i den förstnämnda riktningen må anföras följande y t t r a n d e av livsmedelsnämnden i Härnösand. »Detaljhandlarnas antal i livsmedelsbranschen synes nämnden vara för stort. Det är uppenbart att färre antal större, väl skötta affärer hava större möjlighet att hålla ett väl

1.15 sorterat lager med livlig och snabb omsättning, än en mängd småaffärer. Genom en större kundkrets omsättas varorna hastigare och kunna därför hållas i bättre kvalité. En större köpman har större möjligheter till billigare inköp och kan därför även sälja till billigare pris.» Den m o t s a t t a uppfattningen företrädes bl. a. av livsmedelsnämnden i Sundsvall, som i detta hänseende u t t a l a r sig på följande s ä t t : »Visserligen finnes inom staden ett avsevärt antal minuthandlare,rnen en minskning i detta antal torde näppeligen lända den köpande allmänheten till båtnad. Ett centraliserande av minuthandeln till några få affärer skulle med all sannolikhet medföra en monopolställning för dessa, varigenom den nu rådande konkurrensen skulle bortelimineras, vilket i sin ordning skulle ha till följd dels en höjning i priserna, dels en mindre honett behandling av kunderna. Härtill kommer, att ett stort antal konsumenter, som nu ha minuthandlare i sitt närmaste grannskap, efter genomförandet av centraliseringen finge betydligt längre väg till handelsboden och såväl härigenom som genom den ökade kundtillströmningen finge vidkännas större tidsförlust vid sina uppköp än nu.» Av s a l u h a l l s s t y r e l s e r n a hava endast tvä y t t r a t sig i den föreliggande frågan; båda finna antalet detaljhandlare onödigt stort. Bland p r o d u c e n t f ö r e n i n g a r n a förfäktas samma mening av fem föreningar, m e d a n däremot två föreningar anse antalet ej lämpligen kunna minskas. Det stora flertalet av k o n s u m t i o n s f ö r e n i n g a r n a , alla utom tre, anse a t t en av orsakerna till livsmedlens fördyring utgöres av detaljhandlarnas onödigt stora antal. Kooperativa Föreningen Göta i Jönköping belyser frågan på följande s ä t t : »Man hör ofta detaljhandlare klaga över för liten omsättning, vilket ju ofta endast bevisar att antalet handlare är för stort. Här i Jönköping finnes ett 50-tal detaljhandlare, förutom ett stort antal s. k. matvaruhandlare. Då invånarantalet är c:a 28,000, kommer på varje handlare 560, vilket om man räknar 4 personer pr familj gör 140 familjer. Beräknar man att varje familj gör inköp två gånger i veckan, får alltså varje handlare besök av 46 personer om dagen = 4,6 pr timme. Detta är ju alldeles för litet för att fullt kunna utnyttja lokal, personal o. dyl., varför följden blir att vinsten måste beräknas oskäligt hög för att omkostnaderna skola bliva täckta. Med en reducering till */8 av nuvarande antalet handlare skulle därigenom omsättningen för varje ökas i motsvarande grad och omkostnaderna genom färre lokaler, mindre antal lager, m. m. bliva betydligt lägre, varigenom varorna i sin tur kunde säljas billigare.» Med avseende å bröddistributionen i Malmö y t t r a r Kooperativa Bageriföreningen Solidar bl. a. följande: »Förhållandena inom distributionen äro ingalunda bättre. Varje s. k. storbagare har sina skjutsar, som köra om varandra, så att till exempel en brödbutik med 100 kr. omsättning pr dag, försäljer bröd från kanske 10 bagare. Alla bagerier ha därjämte en eller flera butiker vardera. Och alla skola så vitt möjligt vara sorterade, med ty åtföljande slutresultat, att alla bagerier och butiker få en avsevärt hög procent fördärvat bröd. Överhuvudtaget torde man kunna våga göra minst samma påstående för distributionen, som för produktionen: Ingen butik finns, utan att den mycket väl skulle räcka till for minst dubbel omsättning. I Bergsgatan i Malmö finnas på en sträcka av c:a 100 m. 4 uteslutande brödbutiker (bagerier). Den ena av dem är en jättebutik, vari med någon utökning av den i densamma redan befintliga personalen skulle kunna försäljas dubbelt mot vad som nu sker i samtliga 4. Vid Möllevångstorget och dess omedelbara närhet ligga ett 10-tal brödbutiker, likaledes med ringa omsättning i förhållande till kapaciteten. Och sa vart man ser.» S v e r i g e s K ö p m a n n a f ö r b u n d anför med avseende å antalet detaljhandlare : »För vår del hava vi ursprungligen hyst den uppfattningen, att antalet detaljister inom livsmedelsbranschen är för stort; med ett mera ingående studium av denna fråga ha

116 vi emellertid blivit tveksamma om, huruvida berörda uppfattning genomgående äger sin riktighet: det synes oss nämligen kunna starkt ifrågasättas, huruvida i verkligheten ett mindre antal stora företag med deras jämförelsevis dyrare administration skulle i ekonomiskt hänseende betjäna allmänheten förmånligare än ett större antal mindre med små omkostnader och med innehavarens personliga ledning av rörelsen i alla dess detaljer.» Anordningarna för varornas transport och förvaring. I allmänhet förekomma mycket sparsamma uttalanden angående transportförhållandena. Borts e t t från en del klagomål över de höga j ä r n vägsfrakterna hava anmärkningar huvudsakligen framställts av livsmedelsnämnderna i Jönköping och Sundsvall s a m t av tre smörproducentföreningar, därav två i Malmö och en i Västerås. I samtliga fall avse dessa a n m ä r k n i n g a r bristande kommunikationer eller olämpliga tåganordningar. Dessutom har a n m ä r k t s på de dyra frakterna för potatis, som fraktas med mälarbåtarna till Stockholm. Lagringsförhållandena hava endast i två fall givit anledning till klagomål, i det a t t livsmedelsnämnderna i Jönköping och Borås framhållit avsaknaden av kylhus för färskvaror. Beträffande transport- och lagringsförhållandena i Stockholm synas förefintliga anordningar i stort sett vara tillfredsställande. Däremot framhålles d e t bristande intresset för dessa anordningar såsom ett allvarligt missförhållande. Slakthus- och saluhallsstyrelsen anför i d e t t a avseende följande: »Det viktigaste^ önskemålet härvid är att nedbringa omkostnaderna för transporten. I detta syfte hava åtgärder i Stockholm också varit genom styrelsens försorg vidtagna genom insättande på olika järnvägslinjer av s. k. kursvagnar för samlastning av olika ägares mindre poster från stationerna utmed linjen till en och samma slutstation, nämligen till offentliga slakthuset för levande slaktdjur och till centralsaluhallen för alla sorters livsmedel. Som vidare önskemål kan anföras att få i trafik insatta s. k. dubbelbottnade vagnar för transport av levande kalvar, får och svin samt kylvagnar sommartid och varmvagnar vintertid för ömtåliga livsmedel. Vid ankomsten till samhället böra ifrågavarande transportmedel kunna direkt inväxlas till lokaler, där avyttring kan ske omedel-bart, och hava för huvudstadens vidkommande också sådana åtgärder vidtagits, i det att direkt järnvägsanslutning beretts till stadens offentliga slakthus, till centralsaluhallen och till provisoriska fiskhallen. Sjöledes till huvudstaden ankomna djur transporteras medelst spårväg till slakthuset, och sjöledes ankomna varor kunna vid Klaraviken direkt införas i centralsaluhallen och fiskhallen. Tyvärr hava dock dessa för Stockholm uppräknade special-transportförmåner icke tagits något vidare i anspråk: kursvagnstrafiken på centralsaluhallen är nedlagd, och den direkta järnvägsöverföringen till samma hall fortgår endast i obetydlig omfattning. I samband med det offentliga slakthuset finnas anordnade stora kylrum för avkylning av de nyslaktade djurkropparna och förvaring av desamma, ävensom ett särskilt fryshus i tre våningar för lagring under längre tidsperioder av fruset kött o. dyl. I fiskhallen och centralsaluhallen finnas kyl- och frysrum för förvaring och lagring av ömtåliga livsmedel. I centralsaluhallen äro dessutom anordnade större och mindre lagerkällare, samma är förhållandet i tre av stadens detaljsaluhallar. Kyl- och frysrummen vid slakthuset äro i allmänhet mycket litet belagda, och samma är förhällandet med centralsaluhallens kylrum utom pä helgdagarna under den varmaste årstiden. Detta är så mycket mera anmärkningsvärt, som kommissionshandlarnes försäljnings- och förvaringslokaler ofta lämna mycket övrigt att önska i hygieniskt hänseende, så att det här förvarade köttet ej håller sig någon längre tid utan ofta måste rätt snart tvångsrealiseras till underpris till stora förluster för köttägarne i landsorten.» Förekomsten av ett osunt kreditsystem inom livsmedelshandeln. L i v s m e d e l s n ä m n d e r n a vitsorda n ä s t a n undantagslöst, a t t kreditgivningen inom såväl parti- som minuthandeln numera förekommer i betydligt mindre utsträckning än tidigare. Visserligen har den gynnsamma utvecklingen i viss m å n hämmats, sedan kristidens stränga betalningsprinciper bortfallit, men d e t t a förhållande anses likväl icke giva anledning till betänkligheter. Av en

117 del n ä m n d e r framhålles de bredare lagrens ökade välmåga såsom en bidragande orsak till konsumtionskreditens inskränkning. Livsmedelsnämnden i Härnösand anför i den förevarande frågan följande: »Vad nämnden har sig bekant är kreditgivning mellan parti- och detaljhandeln grundad på omsättningsmöjligheterna för olika varor. A stapelvaror med snabbare omsättning lämnas kortare kredit och för andra varor i allmänhet intill 3 män. Detta system kan ej kallas osunt utan är i allmänhet nödvändigt, enär köpmännen häruppe pa grund av de stora avstånden 6ch tidvis dåliga kommunikationer äro nödgade ligga inne nied större lager än som kan vara nödvändigt på orter med bättre och livligare samfärdsel. Under kristiden har i detaljhandeln i regel förekommit endast kontant affär, numera sedan mera stadgade förhållanden inträtt hava nog en del köpmän frångått denna princip och lämna till en del kunder kredit på kortare tider utan att detta kan pa något sätt verka eller anses osunt. I regel är nu folk så välsituerat att kredit icke fordras.» Ungefär e n a h a n d a uppfattning uttalas av p r o d u c e n t f ö r e n i n g a r n a , varav dock två anse a t t konsumtionskrediten alltjämt florerar i otillbörlig utsträckning. K o n s u m t i o n s f ö r e n i n g a r n a företräda i allmänhet en motsatt mening. Beträffande kreditgivningen inom detaljhandeln finner endast en förening, a t t förhållandena äro tillfredsställande. Kooperativa Föreningen Svea i Hälsingborg utvecklar den gängse uppfattningen på följande s ä t t : »Det tilltagande kreditväsendet kommer alldeles säkert att i sin tur medföra en fördyring av livsmedelspriserna, ty den ökade risk och osäkerhet, som kredithandeln medför, kan näppeligen kompenseras på annat sätt än genom höjda pris. Dessutom kan man med skäl befara att antalet detaljhandlare kommer att onödigtvis ökas i denman partihandeln är benägen att lämna varor på kredit. Det behövs under dessa förhållanden ett relativt litet kapital för att sätta upp en detaljhandel, vilket i sin tur frestar en hel del personer att försöka sig som handlare. För att motverka denna skadliga tendens synes oss en åtstramning av krediten vara önskvärd. Om partihandeln genom bankernas åtgöranden kunde förmås att vägra försäljning mot växelaccept, skulle säkerligen ett gott skydd ernås mot onödig varufördyring genom konsumtionskredit.» Sveriges Köpmannaförbund

anför i fråga om kreditsystemet följande:

»Det torde kunna anmärkas, att enstaka mindre engrosföretag alltför okritiskt bevilja förlagskredit åt nystartade firmor, vars innehavare brista i förutsättningar för att driva köpenskap. Kreditsystem mellan detaljhandlarna och den köpande allmänheten saknar enligt vårt förmenande existensberättigande och torde numera icke i nämnvärd utsträckning ifrågakomma i form av konsumtionskredit, sedan vår organisation och dess föregångare, som i bortarbetande av konsumtionskreditgivning i detaljhandeln sett en synnerlig viktig uppgift, varåt alltjämt ägnas livlig uppmärksamhet, nu i ett 10-tal ar med alla till buds stående medel motarbetat detta.» Ringbildningar eller prisöverenskommelser. F r å n alla håll vitsordas förekomsten av prisöverenskommelser inom såväl parti- som detaljhandeln. Särskilt gäller d e t t a standardartiklarna, vilka omsättas i större skala. I allm ä n h e t u t t a l a s ock den uppfattningen, a t t dessa prisöverenskommelser bidraga till varornas fördyring. Sålunda anför livsmedelsnämnden i Borås i detta avseende följande: »De under kristiden nödvändiga ransoneringsåtgärderna och övriga statligt reglerande ingrepp i handeln hava i hög grad gynnat uppkomsten av nya sammanslutningar och stärkt sammanhållningen inom äldre sädana. Det lär f. n. icke finnas många handlande eller industriidkare som icke tillhöra lokal-, distrikts- och riksförbund, avsedda att tillvarataga medlemmarnas ekonomiska intressen. Priserna fastställas av dessa organisationer och äro därmed fastlåsta som minimipriser. Konkurrensen blir därigenom reducerad till en faktor av underordnad betydelse. För att visa det berättigade i denna framställning

118 torde det vara tillräckligt att påvisa den nu vanliga avrundningen av alla minutpriser uppåt till jämna kronor, femtioöringar etc. i fall, där man förr icke skydde mödan att med en skärpa på öret eller bråkdelar av ett öre göra sina priskalkyler, eller att hänvisa till den nyligen avgjorda dragkampen mellan kvarnarnas och spannmålshandlandenas riksorganisationer i fråga om uppköpsprovision å spannmål.» Slakthusuttalande:

och saluhallssfyrelsen

i Stockholm

gör i samma ämne följande

»Förekomsten av kedjehandel eller ringbildning och prisöverenskommelser inom livsmedelshandeln kan nog ej förnekas av någon. Kedjehandeln torde måhända efter kristidens slut icke längre vara så modern som då, men underhandsöverenskommelser angående detaljpriser mellan livsmedelshandlarne förekomma säkerligen och äro nog lika vanliga som inom övriga branscher; inom korvfabriksindustrien förefinnas ju för ändamålet bildade såväl lokala sammanslutningar som riksförbund. Detta är dock i och för sig icke underligare än den öppna agitation, som i pressen pågått för en försäljningssammanslutning mellan svinproducenterna av tillräcklig fasthet 'för att begagna sig av de medgivanden, som ändå givits bl. a. att få till underpris exportera 1,000 tons fläsk till Tyskland i syfte att stärka den svenska marknaden'. Denna sammanslutning har fått namnet 'De svenska andelsslakteriernas exportförening', men då exporten både till Tyskland och England är så gott som ingen, kan man förutsätta, att föreningens intresse och uppmärksamhet i huvudsak är inriktad på den svenska marknaden. Den fria öppna konkurrensen mellan handlandena borde kunna fortfarande som förut utöva sitt prisreglerande inflytande, men bör dock uppmärksamheten inriktas på att söka effektivt motverka den ringbildnings- och sammanslutningspolitik, som ligger i luften överallt.» Sandarne Konsumtionsförening yttrar: »Att ringbildningen bland såväl detaljhandlare som grossister verkar fördyrande pä varorna torde vara obestridligt. Den förut rådande konkurrensen handlandena emellan har ju alltid verkat prisreglerande nedåt; detta har i och med ringbildningen upphört. Det har även visat sig att på de platser, där starka kooperativa företag finnas, de alltid verkat prisreglerande nedåt.» Å andra sidan har emellertid från ett flertal håll gjorts gällande, att förefintliga prisöverenskommelser n ä r m a s t hava till ändamål a t t förhindra illojal konkurrens och a t t i varje fall det allmänna marknadsläget är avgörande för prisbildningen. Livsmedelsnämnden i Trälleborg anför som stöd för denna uppfattning: »Specerihandlarna hava åtminstone tidvis prisöverenskommelser, men att deras priser ej kunna betraktas som orimliga framgår därav, att en stor kooperativ affär på platsen, vilken följer åtminstone i regel dessa priser, ger en mycket liten utdelning till sina kunder, knappast mer än vad de privata affärerna förlora i räntor på grund av kreditgivningen. Charkuteristerna och köttförsäljarna hava nog också en prisöverenskommelse, men man kan ej säga att de missbruka densamma till allmänhetens uppskörtande, åtminstone att döma av deras beskattade inkomstbelopp.» Katrineholms Arbetares Konsumtionsförening synes, av följande y t t r a n d e a t t döma, till och med betrakta ringbildningen såsom en hämsko på det enskilda profitbegäret: »Ringbildningar inom partihandeln förekomma nog, men den enskilda partihandlarens profitbegär har under kriget vuxit så starkt, att han annars gärna av egen drift söker att få det mesta möjliga, ehuru ju den nu rådande konkurrensen givetvis lägger viss sordin över hans tilltagsenhet. Inom detaljhandeln på vår plats förekomma nog ibland vissa överenskommelser, särskilt beträffande priser på standardartiklar, men någon speciell uppskörtning kan det icke gärna bli tal om ändå, ty dessa priser sättas i nära överensstämmelse med de principer, som av vederbörande ransoneringsmyndigheter under kristiden ansågos skäliga; dessutom borgar konsumtionsföreningens tillvaro för att det tillbörligas gräns icke tangeras.»

119 S v e r i g e s K ö p m a n n a f ö r b u n d anför i fråga om ringbildningen följande: »Det torde utan vidare motivering vara klart, att ett handelsföretag måste vara ekonomiskt bärio-t, och vidare, att en lojal köpman bör relativt lika ä de artiklar han för fördela sina omkostnader och den kalkylerade förtjänsten. Eljest blir förr eller senare följden, i förra fallet ruin, i senare, att köpare av vissa artiklar få betala för mycket, medan köpare av andra på de förstnämndas bekostnad få åtnjuta förmånen av ett för lågt pris. Förstberörda konsekvens, ett handelsföretags undergång, innebär i realiteten icke någon fordel för konsumenterna. Tvärtom medverkar det till höjande av den 'förlustprocent', varmed vederbörande leverantörer givetvis måste räkna, och verkar sålunda prisfördyrande. Inom köpmannaorganisationerna har man därför allt ifrån deras tillkomst intagit den av oss gillade ståndpunkten, att konkurrensformer, innefattande utbud till oskäligt laga priser, vare sig å enstaka eller flera viktigare artiklar, äro uteslutande osunda och alltså alldeles oförenliga med lojal köpenskap, varför det är varje köpmans och köpmannaorganisations plikt att efter förmåga motarbeta desamma. I de land, som äga formanen av lagstiftning mot illojal konkurrens, kriminaliserar denna vissa typer av berörda konkurrensformer, och detsamma gäller även det förslag, som på sin tid i vårt land framlagts till lacr mot illojal konkurrens. Hittills ha emellertid landets handelsidkare varit hänvisade att utan stöd av lagstiftning värja sin egen, sin kårs och sin hanterings intressen och heder mot illojala konkurrensformer. Vilka medel ha då den lojala köpenskapens representanter haft till forsvar mot berörda konkurrensformer? Uppenbarligen inga andra än att genom överenskommelse om enhetliga, låga men dock skäliga bestämda priser å sådana viktigare artiklar, som inbjuda till berörda osunda konkurrens, förebygga sådan; d. v. s. tack vare överenskommelse enligt det anförda kan det göras omöjligt för den mindre nogräknade köpmannen att bjuda ut en vara till underpris och skaffa sig kompensation därför genom sä mycket högre priser å andra. . ..„ . .. , , Vi känna ej något fall, då en inom en handelsförening träffad prisoverenskommelse föranlett någon anmärkning från livsmedelsnämnds eller annat publikt organs sida. Ej heller känna vi någon engrossist- eller producentsammanslutning, vars prisöverenskommelser synas ge anledning antaga, att däri skulle inrymmas oskälig vinst.»

Producenternas företräde till salutorgen. Flertalet saluhallsstyrelser, vilka u t t a l a t sig i frågan, vitsorda a t t betryggande anordningar inom resp. orter vidtagits för beredande av tillträde till salutorgen för livsmedelsproducenterna själva eller deras direkta ombud. Slakthus- och saluhallsstyrelsen i Stockholm anför: »Alltsedan torghandeln förlades under slakthus- och saluhallsstyrelsen hava också producenterna varit självskrivna att i första rummet erhålla torgplatser, och samma förman beviljas producenternas direkta ombud. En ingående undersökning göres i alla fall om varifrån försäljarne erhållit sina varor, och månglare eller återförsäljare förhindras att utställa sina varor, till dess odlarne och dessas ombud erhållit nöjaktigt utrymme.»

Kontroll Över detaljpriserna.

Som svar å frågan angående förekomsten

av offentlig kontroll över detalj priserna, meddela s a l u h a l l s s t y r e l s e r n a u t a n undantag, a t t dylik kontroll, bortsett från torg- eller fiskhamnsprisers publisering i tidningarna, ej förefinnes. Slakthus- och saluhallsstyrelsen i Stockholm y t t r a r i d e n n a fråga följande: »Kontroll över detalj priserna utövades under kristiden av livsmedelsnämnden, vilket icke stötte på några större svårigheter, alldenstund för de flesta varuslag engroshandeln då var förstatligad i F. H. K:s hand och vederbörande livsmedelsnämnd direkt distribuerade varorna till detaljisterna mot vissa av nämnden fastställda såväl engros- som detaljpriser. Att åter under mera normala tider med fri prisbildning genomföra en effektiv kontroll över detaljhandelns priser synes erbjuda mycket stora vanskligheter. Vilka detaljpriser skulle sålunda kunna anses rättvist avvägda beträffande nötkött, dar kvalitetsfrågan spelar en betydande roll icke endast vis a vis priset på den ostyckade djurkroppen utan även beträffande de vid olika styckningsmetoder erhållna mer eller mindre värdefulla bitarna i Vidare influera ju sådana faktorer som affärens belägenhet i olika dyra stadsdelar, butikens beskaffenhet och inredning, personalens storlek och kapacitet, kundkretsens större eller

120 mindre fordringar på specialartiklar, emballage, hemsändning m. m. dylikt. Att härutinnan generalisera eller schematisera i avsikt att överhuvud möjliggöra en kontroll torde säkerligen möta en kompakt opinion från alla håll, och otvivelaktigt komme stora orättvisor att uppstå, i det att en del handlare skulle komma i åtnjutande av oförtjänta ekonomiska fördelar, medan en annan del skulle gå under.»

Kommunal affärsverksamhet i livsmedelsbranschen. Beträffande den till s a l u h a l l s s t y r e l s e r n a framställda frågan om möjligheten av kommunal affärsverksamhet inom livsmedelsbranschen föreligga y t t r a n d e n från saluhallsstyrelsen i Göteborg, som anför: »Rörande frågan om kommunal affärsverksamhet inom livsmedelsbranschen torde böra påpekas, att utom Göteborgs fiskhamn och Göteborgs offentliga slakthus, som ju äro rent kommunala anstalter, sedan ett par år i Göteborg existerar ett halvkommunalt mjölkbolag, A.-B. Göteborgs Mjölkcentral, med 150,000 kronor kapital, varav 80,000 kronor i kommunalt och 70,000 kronor i enskilt tillskott, i syfte att genom kommunal mjölkhandel i mindre skala verka reglerande på mjölkpriset. På grund av kristidssvårigheterna har bolaget dock ännu icke kunnat träda i verksamhet. Till den stadsfullmäktiges beredning, som hade i uppdrag att utreda frågan om en kommunal mjölkcentral, remitterades senare även en motion om inrättande av ett kommunalt bageri. I tanke att det kommunala bageriet skulle kunna genom samarbete med mjölkcentralen nedbringa särskilt transportkostnaderna inom staden har denna fråga fått vila, till dess möjligheten att få till stånd den halvkommunala mjölkcentralen ryckt närmare sitt förverkligande. Enligt vad styrelsen försport föreligga för närvarande inom A.-B Göteborgs Mjölkcentral tankar på en omläggning av den ursprungliga planen för bolagets verksamhet och i samband därmed även upptagandet av bageriverksamhet.» s a m t från slakthus- och saluhallsstyrelsen i Stockholm, som y t t r a r : »Möjligheten av kommunal affärsverksamhet inom livsmedelsbranschen torde under normala förhållanden med fri prisbildning i allmänna marknaden få anses utesluten. Att dylik affärsverksamhet kom till stånd under kristiden kan ju förklaras av dä rådande utomordentliga förhållanden, men uppmuntrade resultatet härav i allmänhet ingalunda till efterföljd. Under inga omständigheter bör emellertid en eventuell kommunal livsmedelsaffär handhavas av en sådan kommunal myndighet som exempelvis saluhallsstyrelsen, vilken har till huvudsaklig uppgift att såsom förvaltare av stadens saluhallar uthyra försäljningsoch förvaringslokaler åt privata handlare i livsmedelsbranschen.» Saluhallsstyrelsen i Linköping anser »att en kommunal verksamhet inom branschen vore en olycka för samhället, varom erfarenheten från kristiden till fullo talar». Förslag och Önskemål. Bland de förslag och önskemål, som framställts beträffande livsmedelshandelns bättre ordnande, märkas i främsta rummet åtskilliga uttalanden a n g å e n d e k o o p e r a t i o n e n s företräde framför den i enskilt intresse bedrivna h a n d e l n . Dessa uttalanden härröra givetvis till största delen från producenternas och k o n s u m e n t e r n a s organisationer, men även ett flertal livsmedelsnämnder y t t r a sig i s a m m a riktning. Sålunda anför ordföranden i livsmedelsnämnden i Jönköping: »Ytterst svårt torde det vara att giva närmare anvisningar på huru livsmedelshandeln bör organiseras för missförhållandenas avlägsnande. Utan att bestrida att andra vägar kunna finnas, tror jag mig dock kunna säga, att kooperationens utveckling till att omfatta alla samhällsklasser är den naturligaste och säkraste vägen fram emot en för konsumenterna^ bättre ordning. Jag betonar dock, att kooperationen icke synes äga tillräcklig kraft att gå i land med denna betydande uppgift, utan att den får anslutning även från konsumenter inom medel- och överklass och att de kooperativa affärerna genom sin skötsel, sina varor och i övrigt sålunda bli i alla avseenden rustade att tillgodose olika samhällslagers behov. Kooperationen bör givetvis i första hand själv arbeta för sin utveckling.

121 Men då det synes mig vara ett stort allmänt intresse även av nationalekonomisk innebörd, att kooperationen vinner största möjliga utbredning inom alla samhällsklasser, förefaller det mig icke oriktigt om genom det allmännas försorg en upplysningsverksamhet om kooperationens betydelse igångsattes. Beträffande den tillförsel av livsmedel, som är att påräkna till en stad från lantmännen i den närmaste orten, kan det ifrågasättas om ej, genom samarbete mellan staden och vederbörande landskommuner, åtgärder skulle kunna vidtagas, varigenom lantmännens avsättning direkt till konsumenterna kunde underlättas. Möjligen skulle en modernisering av torghandeln kunna genomföras, så att vissa lantmäns benägenhet att sälja till mellanhänder för att snabbt och med minsta besvär få avyttra sina varor skulle bortfalla eller minskas. Kanske skulle även i detta avseende ett samarbete på kooperativ grund kunna tänkas mellan städernas konsumenter och landsbygdens producenter.» Bland producentföreningamas uttalanden om kooperationen må anföras följande y t t r a n d e av Norrbottens Läns Producentförening: »Vi äro av den bestämda uppfattningen, att endast lantmännens egna organisationer äro i stånd att nedbringa distributionskostnaderna, så att de själva få skälig betalning för sina produkter utan att varorna onödigt fördyras för den köpande allmänheten. I enlighet härmed vilja vi såsom lämplig åtgärd föreslå möjligast kraftiga understöd åt böndernas ekonomiska organisationssträvanden såväl beträffande inköps- som försäljnino-sföreningar, ty de förra hjälpa bönderna att producera billigt och de senare att billigt&distribuera produkterna till den köpande allmänheten, vilken sålunda får jämn och riklig tillgång på varor till möjligast billiga priser.» Av de talrika uttalandena från konsumtionsföreningarnas sida må anföras följande u t d r a g ur en längre inlaga från Seskarö Konsumtionsförening: »Då lantmännen i stort sett över hela landet ganska allmänt omfatta kooperationen såsom den bästa formen för sin verksamhet och för övrigt genom sin organisation 'Lantmannaförbundet' redan tillryggalagt ett gott stycke väg mot ett rationellt utnyttjande av sina intressen, samt då deras intressen och konsumenternas i många fall överensstämma, finna vi det naturligt och ändamålsenligt ur alla synpunkter, att lantmännens organisation och konsumentkooperationen uppmuntrades till bättre samarbete. På så sätt skulle de kooperativa föreningarna kunna tjänstgöra som uppköpscentraler och sända produkterna till distriktsavdelningarna och dessa i sin tur direkt till detaljisterna. Genom en dylik organisation skulle mellanhandssystemet helt bortfalla. Vidare hade man därmed möjlighet att i görligaste mån skapa en mera fast notering för hela landet med frakttillägg för olika orter samt vissa procent för detaljförsäljningen, som antingen kunde fråndragas vid faktureringen eller kunna påläggas av detaljisten, samt slutligen kunde statsmakterna mera smidigt och lätt följa och kontrollera såväl magasineringen som distributionen i sin helhet. > Katrineholms Arbetares Konsumtionsförening framhåller av k o n s u m e n t e r n a s successiva organiserande och fortsätter:

nödvändigheten

»Men något måste göras nu omedelbart, säger sig kommittén. Javäl, nog kan det behövas, konsten är bara att hitta de rätta formerna härför. I det stycket torde kommittén kunna finna uppslag under arbetets gång, men för vår del se vi pä lång sikt, och dä kunna vi icke finna något verksammare system än det vi nämnt. Kunna eller vilja icke konsumenterna gå den vägen, som visserligen kanske är litet lång och delvis besvärlig, ja då få de väl finna sig i sitt öde. Stekta sparvar flyga icke i munnen på någon, Att konsumenterna i detta stycke icke äro konsekventa, uthålliga, det veta vi alltför väl, och orsaken torde ofta få sökas i ren okunnighet om vad saken i sin innersta kärna är värd, varför en positiv åtgärd synes oss snarast böra företagas, den nämligen, att i vederbörliga skolors undervisningsplaner ges rum för studium i kooperativ åskådning och god ekonomi i allmänhet, därigenom skapande en naturlig förutsättning för denna självhjälpsrörelses utveckling och rotfästande i det allmänna medvetandet.» E n b ä t t r e organisation av t o r g h a n d e l n förordas av två livsmedelsnämnder och två saluhallsstyrelser. I samtliga fall avses därvid åtgärder till för-

122 hindrande av att l a n t m ä n n e n s produkter uppköpas av onödiga mellanhänder. Livsmedelsnämnden i Örebro anför i detta avseende följande: »Enär under krisåren allmänheten ofta utsattes för onödiga prisuppskruvningar å särskilt lantmannaprodukter, i det återförsäljare å torgdagar från torghandelns början konkurrerade med allmänheten o,n varorna för återförsäljning till högre priser, gjordes från livsmedelsnämnden framställning till Konungens Befallningshavande i länet om utfärdandet av ordningsstadgande angående livsmedlens saluhållande å öppna saluplatser. Sådant stadgande utfärdades också, första gången den 11 maj 1917, och innebar, med stöd av 6 § i lagen om fastställande av högsta pris å vissa varor vid krig, krigsfara eller andra utomordentliga av krig föranledda förhållanden m. m. den 30 maj 1916, jämförd med lagen den 27 april 1917 angående fortsatt tillämpning av samma lag, följande: 'A Örebro stads saluplatser vare en var förbjudet att före klockan 11 förmiddagen försälja eller inköpa potatis eller andra rotfrukter, ärter, bönor, ägg, ost eller smör i större myckenhet än som kan anses vara behövligt för köparens hushållsbehov under en vecka/ Förseelse däremot var belagd med böter från 2 till 500 kronor. Denna förordning utsträcktes sedermera under 1918 att omfatta även andra till födoämnen avsedda trädgårdsprodukter samt frukt och bär av alla slag, även skogsbär. Efter den 30 april 1919 har förordningen upphört att gälla och därefter icke begärts förnyad. Det kan emellertid ifrågasättas, huruvida icke ett sådant stadgande kunde hava nytta med sig även i fortsättningen. Nämnden har erfarenhet utav, att återförsäljare nu som tillförene upphandla lantbruksalster å salutorgen till uppenbart förfång för den konsumerande allmänheten. Följande exempel förtjänar i samband härmed att omtalas: Under senaste lingonsäsongen iakttogs av en livsmedelsnämndsledamot en dylik återförsäljare å ett av salutorgen tillhandla sig ett parti lingon, som återförsäljaren sedan å annan del av torget utmånglade med 50 % förtjänst och medförande, att lingonen så gott som över lag stegrades i pris.» Att även en m o t s a t t uppfattning om n y t t a n av dylika åtgärder finnes företrädd, framgår, av de å sid. 112 i a n n a t sammanhang anförda u t t a l a n d e n a av slakthus- och saluhallsstyrelsen i Stockholm samt saluhallsstyrelsen i Malmö. S l a k t h u s - o c h s a l u h a l l s v ä s e n d e t s utveckling framhålles av livsmedelsn ä m n d e n i Halmstad s a m t slakthus- och saluhallsstyrelsen i Stockholm såsom en betingelse för livsmedelshandelns rationella ordnande. Beträffande motviljan mot reformer på ifrågavarande område anföres av sistnämnda styrelse följande: »Med avseende å varornas distribution hava i huvudstaden åtgärder vidtagits för att nedbringa omkostnaderna genom att i centralsaluhallen och fiskhallen, båda med direkt järnvägsanslutning, anordna försäljningsplatser, källare- och kylhusutrymmen, varmed den numera mycket dyra transporten med hästvagn eller bil till grossisternas utlämningsbutiker och magasin skulle bortfalla. Ävenledes har såväl i sagda engrossaluhallar som vid slakthusets kreatursmarknad inrättats stadskommissionärsinstitutionen, varmed avsetts att erbjuda under styrelsens kontroll och garanti stående mäklare att mottaga och emot av staden fastställd provision försälja kreatur och livsmedel d. v. s. att förmedla utbytet mellan producenten på landet och konsumenten i staden. Livsmedelsauktioner för underlättande av varudistributionen avhållas genom stadens försorg både i fiskhallen och centralsaluhallen. Det måste emellertid vidgås, att centralsaluhallen såsom engrosförsäljningshall aldrig vunnit någon tillslutning varken från början av sin tillkomst eller i samband med de under år 1919 vidtagna åtgärderna att anordna specialengrosstånd för kött och fläsk, vilka medelst särskild varuhiss och glidrör satts i direkt förbindelse med järnvägsplattformen; icke ens de personer, som förbundit sig att förhyra sagda stånd och på grund av vilka förbindelser staden nedlade ifrågavarande betydliga omändringskostnader, brydde sig om att förlägga dit sin verksamhet, utan fortsatte med den kostbara upptransporten med hästvagnar eller bilar från järnvägsstationerna till butikerna i trakten av Hötorget eller i staden inom broarna. Lika litet hava stadskommissionärsinstitutionen och livsmedelsauktionerna vunnit anslutning. Att det för produktionen i längden ruinerande systemet med hitsändning av i landsorten uppslaktat kött och fläsk i stället för att sända djuren i levande tillstånd till stadens slakthus för slakt därstädes alljämt florerar i Stockholm är mycket ledsamt ur alla hänseenden, ty det motarbetar uppståendet av ordnade avsättningsförhållanden med jämn och tillförlitlig prisbildning — priserna å kött och fläsk gå upp och ner med skarpa kurvor

1: nästan regelbundet var tredje vecka allt efter 'stor tillförsel med prisfall, minskad resp. utebliven tillförsel med prisstegring', - och härav följer, att den svenska husdjursskotseln är och blir i saknad av det stöd, som Sveriges största och köpkraftigaste konsumtionsmarknad under mera ordnade förhållanden skulle erbjuda. Da man vet dels att Tysklands målmedvetna lantbrukare så gott som utan undantag avyttra sina slaktdjur levande till städernas marknader och att dessa därifrån direkt överföras till de i sa gott som varje stad upprättade offentliga slakthusen, där de omhändertagas av en intelligent och i yrkeshänseende högt stående slakteriidkarekår för att efter kylhusbehandhng rationellt till det yttersta utnyttjas, dels att för Sveriges vidkommande både i Göteborg och Malmö samt i flera andra städer med slakthus ävenledes detta goda system vunnit stor tillslutning, i det så gott som hela köttkonsumtionen går igenom slakthuset med alla dess förmånliga och betfyggande avsättningsmöjligheter ligger det nära till hands att forska efter de orsaker som for mellersta Sveriges och Stockholms vidkommande ligger till grund for att det gammalmodiga systemet bibehålies, och torde de enligt vår åsikt vara att finna i följande: 1 lantbefolkningens konservativa läggning och hemslaktarnas utbredda maktställning; 2. stockholmskommissionärernas önskan att fortfarande få utöva den bekväma och mindre krävande verksamheten som uteslutande köttgrossister i stället för att nodgas offra tid, arbete och omtänksamhet på den speciell fackmannakunskap kravande klassificeringen och upparupperingen av de levande djuren,, dessas uppslaktmng med tillhörande omsorger icke minst vid försäljningen av alla avfallsprodukter uppe pa slakthuset. 3 Södra Sveriges svinslakteriers strävan att genom undanträngande av slakthuset och yrkeskunniga slakteriidkare i huvudstaden så småningom förvarva sig den länge åtrådda maktställning, som en allsvåldig fläsktrust förlänar, samt 4. huvudstadens större, med egna kylhus utrustade korvfabrikers malmedvetna arbete pa att genom bekämpande av slakthuset och systemet att hitsända levande slaktdjur sa småningom kunna helt borteliminera den för producenterna viktiga och betydelsefulla regulator på köttmarknaden, som står till disposition i och genom slakthusets kylhus fö? att alltjämt utan hinder härav kunna på bästa sätt för sig utnyttja konjunkturerna.» Tvenne livsmedelsnämnder hålla före, a t t d e t enda effektiva medlet till livsmedlens förbilligande är a t t etablera k o n k u r r e n s f r å n k o m m u n e r n a s s i d a . Sålunda anför andra avdelningen av livsmedelsnämnden i Borås i e t t till n ä m n d e n avgivet y t t r a n d e bland a n n a t följande: »Det ligger nära till hands att söka på lagstiftningens väg förhindra uppkomsten av för höga priser. Men under det som lagskipningen fastslår som brottsligt ocker kommer alltid att finnas rum för synnerligen oskäliga priser. Kristidens maximipris samt ovnga anordningar i detta syfte hava ju samtliga visat sig föga verksamma och därjämte skapat missnöje och en oerhörd mängd lagöverträdelser. Pa manga håll hyser man helt säkert den uppfattningen, att man genom upplysning och moralisk påverkan i andra former skulle kunna råda bot på missförhållandena. Det måste naturligtvis erkännas, att konsumenterna genom penningvärdets fall, försakelserna under ransoneringstiden, den lyx, som krigskonjunkturvinster pä många håll möjliggjort, och andra dylika kristidsforetee ser demoraliserats och skaffat sig höga pretentioner på livet, vilka ingalunda skapa förutsättningar för sparsamhet och ekonomisk omtanke. Här torde utan tvivel upplysningsverksamhet vara av nöden och möjligen hava utsikter att göra nytta, men da det galler att påverka producenter och mellanhänder, lär man på denna vägen icke komma någon vart. Man mötes helt säkert av det i och för sig berättigade svaret, att grund orutsattmngen for all enskild näringsverksamhet är den, att var och en måste taga sa mycket betalt for sin vara som det är möjligt att fä. Det lär under sådana förhållanden icke återstå något annat eller i varje fall intet verksammare och bekvämare medel att verka prisreglerande pa den enskilda varuomsättningen, än att med konsumenternas intresse for ögonen stödja e: ler nyskapa konkurrens i stället för den som tidigare funnits enskilda näringsidkare emellan men som nu är satt ur funktion. , På grund av vad ovan visats synes det vara särskilt angelaget att skapa sådan konkurrens inom charkuteribranschen. Det är just med anledning härav som avdelningen införskaffat närmare upplysningar om den kommunala charkuteriaffaren i Skövde till kompletterina av de erfarenheter nämnden har från sin tidigare affärsverksamhet av detta slvg. Skövdeaffären har allt ifrån början drivits enligt vanliga principer for enskild aftarsvesksamhet och har som synes av bilagda rapport givit ett gott ekonomiskt resultat trots det att den tillämpat mycket låga priser. Enligt uppgift skulle et rörelsekapital av 50,000 kr vara tillräckligt för affärens skötande. Även om man frän nettovinsten gor ett skäligt

124 avdrag or skatter, finner nian att denna ärligen utgjort 40 å 50 % av det däri nedlagda kapitalet. Avdelningen vill darfor föreslå nämnden att omedelbart gå i författningS om inrättande av en kommunal charkuteriaffär. »i I anslutning härtill meddelar livsmedelsnämnden, att den planerade charkutenaffären ännu ej kunnat igångsättas på grund av lokalbrist, vilket sålunda tyder pa att förslagets realiserande endast är en tidsfråga. I detta sammanhang må dock framhållas, att Skövde Kooperativa Förening icke synes dela den nyss anförda uppfattningen om ifrågavarande kommunala charkuteriaffär i Skövde. Föreningen anför nämligen i detta avseende följande: *- A , >>Vi u h W a . de t' x d å ^Skövde charkuteriaffär bildades, att saken skulle ordnas till allas fordel och belåtenhet Sa har dock icke skett. Skulle kooperativa föreningen ingripa for att lösa kotthandeln, skulle den otvivelaktigt råka ut för samma svårigheter som vi nämnt rörande den kommunala.» Livsmedelsnämnden i Norrköping anser i likhet med livsmedelsnämnden i Borås, att enda möjligheten till åstadkommande av ett bättre sakernas tillstånd mom livsmedelshandeln är att skapa en prisreglerande faktor. Som stöd för sm uppfattning anför nämnden den förmånliga inverkan på vedpriset i staden, som vunnits genom stadsfullmäktiges åtgärd att på våren år 1920 inköpa ett större vedparti, vilket sedermera försåldes, då vedhandlarna under sommaren försökte dyrka upp priset i marknaden. I annat sammanhang har redogjorts för saluhallsstyrelsernas uppfattning om den kommunala affärsverksamheten. Det må erinras, att slakthus- och saluhallsstyrelsen i Stockholm samt saluhallsstyrelsen i Linköping ställt sig bestämt avvisande mot alla förslag i dylik riktning, under det saluhallssty°relsen i Göteborg synts mera böjd för ett kommunalt ingripande på området. Särskilda k o m p e t e n s v i l l k o r för u t ö v a n d e av h a n d e l påyrkas från några olika håll. Livsmedelsnämnden i Sundsvall anser sålunda, att statsmakterna borde medverka till fastställande av vissa betryggande kompetensfordringar för rätten att utöva handel. Östergötlands Äggförsäljnings A.-B. påyrkar förbud för person, som ej innehar registrerad firma, att bedriva handel med ägg, och Horndals Konsumtionsförening hemställer om kontroll över gårdfarihandlama, »som alltid passa på, då brist pä någon vara uppstår, och taga för sig oskäligt till förfång för den legitima handeln». Sveriges Köpmannaförbund yttrar i ämnet följande: »Vi vilja ock i detta sammanhang göra gällande det önskemål, för vilket vi ofta givit uttryck och fortfarande hysa, att för behörighet att idka handel måtte uppställas lampliga kompetensvillkor, varigenom kunde förebyggas, att personer utan erforderlig e .?,n?ni1!-k °,ch t e k n i s k kompetens hade tillfälle att själva eller i förening med andra otillräckligt kvalificerade ägna sig åt handelsexperiment, vilka så gott som alltid sluta med konkurs. Effektiva kompetensvillkor förmenas minska fallissementsfrekvensen och därmed även möjliggöra för producenter och partifirmor att kalkylera med mindre förlustrisk, alltså med lägre priser.» En effektivare o c k e r l a g s t i f t n i n g förordas av livsmedelsnämnden i Örebro, som i detta avseende anför följande: « , * ? e n s; k ' pnsockerlagen är ju fortfarande i gällande kraft, ehuru med mycket liten eitektivitet, fastan motsatsen borde vara förhållandet. Anledningen till detta torde väl i 1

Med anledning av detta uttalande sökte de sakkunnige inhämta närmare upplysningar om den kommunala charkuteriaffären i Skövde, men den i ärendet till livsmedelsnämnden i nämnda stad avlåtna skrivelsen blev obesvarad.

125 mängt och mycket ligga däri, att den övervakande åklagarmyndigheten saknar erforderlig kvalifikation att kunna bedöma rättmätigheten av t. ex. en charkuterihandlarförenings överenskomna priser ä sina varor och för bedömandet därav endast har att tillgå uppgifter från charkuteristerna själva; sammalunda med andra för människornas uppehälle erforderliga livsförnödenheter, och att på dylika i allmänhet ensidiga, ehuru under föregiven fackkunskap lämnade uppgifter grunda ett kanske behövligt åtal, torde vara förhandsdömt att misslyckas. Den stora allmänheten, som ju lagen avser att skydda, reflekterar nog över de höga priserna, men betalar, tiger och lider, om man undantager en och annan insändare i pressen med uppmaning till myndigheterna i saken. Det är ovillkorligen här något brister, som måste avhjälpas, och frågan är huru detta lämpligast kan ske. Uppenbarligen bör åklagarmyndigheten på ett eller annat sätt beredas tillfälle att från opartisk institution kunna erhålla någorlunda faktiska uppgifter om rättmätigheten av förekommande prissättning å varor, som falla under ifrågavarande lagrum. En statlig institution med sin verksamhet inriktad uteslutande på sådant ändamål borde hava en betydande uppgift att fylla icke blott för livsmedelshandelns övervakande utan även till ledning för såväl åklagarmakten som den stora allmänheten. Föreningseller ringvis beslutade minutpriser å livsförnödenheter och direkta standardvaror borde rimligtvis icke utan vidare vara till åtnöjande för konsumenterna, utan att dessa hade trygghet av rättmätig och opartisk granskning inför utomstående fackkunskap.»

BIL. 4.

KONSUMENTKOOPERATIONEN I SVERIGE. Av fil. kund. A. HEDBERG.

Principerna. De termer och begrepp, som stå i samband med ordet kooperation, ha städse varit dunkelt fattade och bristfälligt definierade. I en mängd fall har bestämningen ''kooperativ" tillagts företag och organisationsformer, som knappast haft det ringaste gemensamt mer än just den kooperativa etiketten. Begreppet konsumentkooperation börjar emellertid så småningom stabiliseras. Ett konsumentkooperativt företag är enligt den uppfattning, som alltmer börjar slå igenom, en sammanslutning av personer, förenade i den enda avsikten att på ett så ekonomiskt sätt som möjligt för eget bruk förse sig med konsumtionsartiklar. Allt enskilt vinstintresse är sålunda enligt sakens natur främmande för dessa företag. Förverkligandet av den konsumentkooperativa tanken — gemensam behovstäckning utan profit — nödvändiggör tydligen att man uppställer och följer vissa praktiska regler. Sålunda kräves först och främst, att de som önska ordna sin behovstäckning kooperativt, starta ett särskilt företag, en förening, där de ingå som medlemmar. För att ovidkommande intressen icke skola kunna göra sig gällande måste detta företag vidare av medlemmarna själva förses med det kapital, som är erforderligt för rörelsens bedrivande. De medlemmar, som bidragit till rörelsekapitalets insamlande genom att betala in insatser till föreningen, böra erhålla samma förmåner, som om de insatt motsvarande belopp i en sparbank. De böra med andra ord erhålla ränta på sina pengar, ty i annat fall skulle ju de medlemmar, som eventuellt icke kunnat eller velat tillskjuta något kapital, komma att åtnjuta fördelar på övriga medlemmars bekostnad. Räntefotens höjd bör emellertid bestämmas så, att icke heller satsande av kapital innebär möjlighet för enskilda att göra vinster på andras bekostnad. Räntan bör med andra ord ungefärligen överensstämma med gällande bankränta. (I Sverige är den i regel genom stadgarna fastställd till 5 % ) . Om räntan på detta sätt är begränsad, kunna tydligen olika medlemmar, utan att företagets ändamål förryckes, bidraga till det nödvändiga kapitalets insamlande med olika stora belopp, allt efter råd och lägenhet, dock självfallet under förutsättning att större bidrag icke medföra ökat inflytande på företagets ledning. Fasthållandet av huvudändamålet — behovstäckningen — kräver nämligen, att medlemmarna oberoende av sin kapitalinsats tillerkännas lika rösträtt. En konsekvens av samma grundprincip blir även den, att medlemmarna skola erlägga kontant betalning för de varor de erhålla genom föreningen, ty utan att alla medlemmar betala på samma sätt, kan icke rättvisa upprätthållas. En medlem, som får varor på kredit, måste enligt sakens natur i de flesta fall komma att erhålla tillfälliga ekonomiska fördelar på de övriga medlemmarnas bekostnad.

127 Beträffande prispolitiken är att märka, att densamma utan att komma i konflikt med huvudprincipen kan vara ordnad på flera olika sätt. Man kan hålla låga priser och då få ett lågt nettoöverskott eller hålla relativt höga priser, varvid man bör erhålla ett motsvarande högre överskott. I praktiken har det visat sig omöjligt att så beräkna föreningens priser, att verksamheten går alldeles jämt ihop och över huvud taget intet netto uppstår. Då man sålunda under inga omständigheter kan komma ifrån problemet, hur man bör fördela föreningens nettoöverskott, och då hänsyn till nödvändigheten av kapitalbildning inom föreningen dessutom talar härför, har man ansett det mest fördelaktigt att vid utförsäljning till medlemmarna hålla det i den allmänna handeln gängse priset. Ett sätt att disponera det sålunda uppståndna nettoöverskottet är givetvis att behålla det odelat som föreningens egendom. I så fall skulle emellertid de omedelbara fördelar medlemmarna finge av föreningens verksamhet ej vara särdeles påfallande, och de mera i framtiden liggande, som kunde bli en följd av föreningens stigande kapitalresurser, skulle te sig tämligen avlägsna och litet lockande. Emellertid kräves det i allmänhet, att föreningen bibringas en starkare ekonomisk ställning, än vad den i normala fall kunnat få genom medlemmarnas insatser. För den skull bör en del av överskottet avsättas till fonder, vilka komma att bilda en kollektivt ägd, odelbar egendom. Den andra delen kan tydligen sägas bestå av de belopp, som föreningens medlemmar betalat för mycket, då de gjort sina varuinköp. Principen för detta överskotts fördelande följer omedelbart av dess natur. Överskottet återbäres till medlemmarna i' förhållande till deras gjorda köp. Det ligger tydligen i föreningsmedlemmarnas intresse, att föreningens omsättning drives upp så mycket som möjligt, ty ju större denna blir, dess större möjligheter förefinnas att administrera företaget ekonomiskt och att verkställa fördelaktiga inköp. I avsikt att nå största möjliga effektivitet måste sålunda föreningen strängt fasthålla vid det öppna tillträdet, d. v. s. att vem som helst skall ha rättighet att inträda i densamma och att den skall vara fullt neutral i ovidkommande frågor — politiska, religiösa o. dyl. Ovan skisserade principer synas med nödvändighet följa av den konsumentkooperativa grundtanken: gemensam behovstäckning på ekonomiskt fördelaktigaste sätt och med avskaffande av varje möjlighet till vinst för enskilda vid denna behovstäckning. Dessa principer ha också under tidernas lopp så småningom utvecklats och kommit till en allt vidsträcktare tillämpning i den kooperativa världen. I sina huvuddrag formulerades de emellertid redan 1844 av en liten konsumtionsförening i Rochdale i England, och det är också efter denna förening som hela den konsumentkooperativa världsrörelsen har blivit uppkallad. Historik. Den allmänna konsumentkooperativa historieskrivningen har alltså sin allmänna utgångspunkt given, men vad den svenska kooperationens historia beträffar är ett begynnelseår eller en ursprungsort icke lika lätt att fastställa. Så vitt man vet fördes emellertid tanken på kooperativa sammanslutningar till Sverige genom ingen mindre än Erik Gustaf Geijer, som omnämner kooperationen i sin dagbok men icke ägnar saken något mera ingående studium och snarast synes ha haft blicken riktad på vissa tyska producentkooperativa strävanden. Konsumentkooperationens utveckling i Sverige under 1800-talets tidigare skeden var också mycket blygsam. Först på 1860-talet uppstodo konsumtionsföreningar av någon större betydenhet, vilka dock

128 arbetade isolerade och utan någon enig sammanhållning eller egentlig förståelse från de ledandes sida för sakens verkliga innebörd. En gren eller, om man så vill, en utväxt på den kooperativa rörelsen var mycket framträdande under 1880-talet, nämligen L. O. Smiths "ringrörelse". Hans arbetareringar voro av skiftande beskaffenhet men stodo i allmänhet åtminstone till större delen på Eochdaleprincipernas grund. Förståelsen för sakens egentliga innebörd och de konsekvenser, som den kooperativa företagsformen borde föra med sig i avseende på företagens ledning, var emellertid även nu skäligen svag, varför icke heller den Smithska ringrörelsen blev av den betydelse för konsumentkooperationens utveckling, som man kanske hade haft anledning att förmoda. Det var först år 1899, då några konsumtionsföreningar bildade en gemensam centralorganisation, kooperativa förbundet, som rörelsen tog fart och som dess utveckling började få en mera anmärkningsvärd social betydelse. Kooperativa förbundet var från början en icke-ekonomisk sammanslutning, avsedd att sprida upplysning om den kooperativa företagsformen och att hjälpa och understödja de befintliga och nybildade konsumtionsföreningarna. Sedan en från kooperativa förbundet fristående organisation, kooperativa partihandelsföreningen, under 1900-talets första år misslyckats i sitt försök att driva grosshandelsrörelse för de anslutna konsumtionsföreningarnas räkning, övergick kooperativa förbundet år 1904 från att vara en rent ideell organisation till att även förmedla varor för de anslutna föreningarnas räkning. Dess affärsverksamhet började i mycket blygsam skala, i det att förbundet till en början icke höll några egna lager utan endast tjänade som en sorts agentur för vissa privata firmor. Det överskott, som uppstod, disponerades enligt samma principer, som de lokala konsumtionsföreningarna tillämpade. En del återbars sålunda till medlemmarna (föreningarna), och en del fonderades för framtida behov och för verksamhetens utveckling. Rörelsen blev framgångsrik; årsöverskotten stego och antalet konsumtionsföreningar tillväxte hastigt. Åren fram till världskriget beteckna en jämn och stadig utveckling av konsumentkooperationen i Sverige, en utveckling, som under och efter kriget fortsatt i ett tidvis starkt forcerat tempo. Kooperativa förbundet hade tillkommit för att stödja och ena de spridda lokala föreningarna landet runt. Dess verksamhets förnämsta resultat måste därför — även om många andra framgångar äro att anteckna — anses ligga i det kraftiga uppsving av föreningarnas verksamhet, som kännetecknar de bägge sistförflutna decennierna. Vid 1900-talets början voro blott ett trettiotal föreningar anslutna till förbundet. År från år har deras antal emellertid växt och deras ekonomiska styrka ökats, så att de i allt högre grad kunnat fylla sitt ändamål — att möjliggöra besparingar på medlemmarnas hushållskonton. Vi skola icke här söka lämna en mera detaljerad skildring av vare sig de lokala föreningarna eller kooperativa förbundets gradvisa utveckling utan nöja oss med att hänvisa till bifogade tabeller. Rörelsens nuvarande utveckling. Den svenska konsumentkooperationen räknar för närvarande (VJ 1921), om man medräknar endast de till kooperativa förbundet anslutna föreningarna, ett medlemsantal av 240,716 personel1. Då de till kooperativa förbundet icke anslutna föreningarna spela en relativt obetydlig roll, torde den här anförda siffran icke bli nämnvärt missvisande,

129 även om man anser den gälla för den svenska konsumentkooperationen i dess helhet. Beträffande medlemssiffran är att märka, att i regel varje medlem representerar ett hushåll, varför sålunda denna siffra, om man vill sätta den i relation till landets invånarantal, först måste multipliceras med fyra. Om man så gör, finner man att cirka en sjättedel av landets befolkning är konsumentkooperativt organiserad. De till kooperativa förbundet anslutna föreningarna, till vilka samtliga siffror i det följande hänföra sig, uppgingo den 1/1 1921 till ett antal av 948, vilket ger ett genomsnittligt medlemsantal per förening av cirka 250. Det är emellertid att märka, att stora variationer förefinnas mellan olika föreningar beträffande såväl medlemsantalet som omfattningen av föreningens verksamhet. Det finnes föreningar, i synnerhet på landsbygden, som måste räkna sina medlemmar i 10-tal, och vilkas omsättning belöper sig till några få 10-tusental kronor, men det finnes också å andra sidan föreningar sådana som exempelvis konsumtionsföreningen Stockholm m. o., vars medlemsantal redan överstiger 15,000 och vars årsomsättning närmar sig 13 miljoner kronor. Den konsumentkooperativa organisationsformen har helt naturligt icke vunnit en fullkomligt jämn spridning över hela landet. Om man jämför medlemsantalet i konsumtionsföreningarna (multiplicerat med 4) inom de olika länen med samma läns invånareantal, finner man för Jämtlands län det största relationstalet, i det att där över 30 % av befolkningen är konsumentkooperativt organiserad. Det övriga Norrland, med undantag av Västerbotten och Norrbotten, kommer därnäst i kooperativ täthet, i det att där mellan 20— 30 % av befolkningen begagna sig av den kooperativa varuförmedlingen. Det övriga Sverige, med undantag för Västkusten, Västergötland och Småland, uppvisar en kooperativ "täthetssiffra" av mellan 10—20 %, under det att de sistnämnda landskapen icke komma upp till 10 %. Det torde vara svårt att utreda orsakerna till denna olika utbredning av den konsumentkooperativa rörelsen i de olika länen. Vi skola heller icke försöka slutgiltigt och fullständigt förklara de delvis rätt egendomliga siffrorna, utan skola nöja oss med några allmänna synpunkter. En av de viktigaste förutsättningarna för uppkomsten och vidmakthållandet av konsumtionsföreningar är att befolkningen bor någorlunda tätt tillsammans. Sålunda är det tydligt att kooperationen skall finna en bördigare jordmån i landets industridistrikt än i glesare befolkade jordbruksområden. Icke heller är det ägnat att förvåna, att Jämtland, vars i förhållande till landskapets yta fåtaliga befolkning lever relativt samlad inom vissa begränsade områden, skall förete en högre siffra än exempelvis Småland, där befolkningen är mera jämt fördelad. Beträffande de olika yrkesgruppernas roll i medlemskåren bör först observeras, att industri- och andra arbetare lämna det ojämförligt största tillskottet med enligt senaste siffror (1919) över 100,000 personer. Jordbrukare och jordbruksarbetare ingå med respektive c:a 37,000 och 11,000; tjänstemän av lägre och högre grad representeras av talen 16,000 och 4,500; hantverksmästarna slutligen uppgå till ett antal av c:a 6,000. Att anslutningen till kooperationen från arbetarnas sida är så livlig, som ovanstående siffror ge vid handen, är fullt naturligt. Dels leva ju nämligen arbetarna till största delen i samhällen, där befolkningstätheten är gynnsam för uppkomsten av konsumtionsföreningar, dels äro de i motsats mot exempelvis jordbrukarna hänvisade till att nästan helt och hållet fylla sina livsmedels9

130 behov genom köp. Deras i allmänhet svaga ekonomiska ställning har också gjort, att de fördelar, som konsumentkooperationen kunnat bjuda, för dem spelat en relativt större roll än för övriga samhällsklasser. Av allt att döma torde också industriarbetarna vara alldeles särskilt lämpade och intresserade för organiserat samarbete för gemensamma ändamål. Om alltså arbetarna utgöra den största gruppen inom kooperationens led, deltaga dock, som de anförda siffrorna visa, även andra samhällsgrupper, främst lantmännen, livligt i rörelsen. Det var emellertid egentligen först under kriget, som lantmännen började på allvar få upp ögonen för de fördelar kooperationen kunde bjuda dem. För att anföra en siffra må påpekas, att jordbrukarna inom konsumentkooperationen under 3-årsperioden 1913—1916 ökades med icke mindre än 115 procent eller nära 13,000 familjer. Kristidens allmänna ekonomiska tryck och särskilt svårigheterna beträffande varuanskaffningen torde ha varit de förnämsta orsakerna till denna utveckling. Även efter den egentliga kristidens slut har emellertid tendensen till ökning gjort sig gällande. I den mån som kännedomen om kooperationen vunnit ökad spridning i landet, ha också de s. k. högre klasserna i viss utsträckning, ehuru ännu relativt sparsamt, anslutit sig till rörelsen. Anledningen till den ökning i medlemsantalet, som i socialstyrelsens statistik redovisas under rubrikerna "tjänstemän" och "övriga", torde emellertid i regel knappast vara att söka uti ett i motsvarande mån ökat intresse inom dessa befolkningsgrupper för koopera^ tionen som sådan utan snarare däri, att konsumtionsföreningarna i den mån dé slagit igenom givetvis kunnat erbjuda allt större fördelar beträffande snabb och effektiv varuförmedling, hygieniska förhållanden o. dyl. och sålunda rent konkurrensmässigt kunnat vinna mark på andra varuförmedlares bekostnad. Att dessa erövringar skola taga sig ett statistiskt uttryck i ökade procentuella medlemssiffror för de klasser, som i socialstyrelsens kooperativa statistik gå under den summariska rubriken tjänstemän, torde ligga i sakens natur. Förenmgamas organisation. Om vi nu kasta en blick på de organisatoriska förhållandena och söka utröna, på vad sätt de kooperativt organiserade konsumenterna i praktiken omsätta de inledningsvis antydda principerna, är först att märka, att konsumtionsföreningarnas såväl som övriga ekonomiska föreningars verksamhet regleras genom en särskild lag om ekonomiska föreningar, vars bestämmelser vi dock ej här skola närmare redogöra för. Det finnes inom den svenska kooperationen i stort sett tvenne olika organisationsformer. Den enklare av dessa utgör en direkt tillämpning av lagens bestämmelser, under det att den andra, mera komplicerade formen kommer till användning i de ganska talrika fall, där det visat sig att de organ, som lagen föreskriver för verksamhetens ledande, varit otillräckliga. Enligt den förra formen, som vanligen tillämpas i mindre föreningar med endast ett eller några få försäljningsställen, utgöres föreningens högsta myndighet av ett föreningssammanträde, vid vilket alla medlemmarna ha yttrandeoch rösträtt och där frågorna i enlighet med principerna avgöras genom allmän och lika omröstning. Föreningsmötet väljer direkt en, vanligen av fem personer bestående, styrelse, som handhar företagets angelägenheter mellan föreningssammanträdena, vilka vanligen hållas endast en eller två gånger om året. För fullgörande av sin uppgift att anskaffa varor för medlemmarnas behov plägar styrelsen i regel ha en särskild föreståndare anställd, vars in-

131 flytande över företagets ledning är högst olika i olika fall. Det förekommer konsumtionsföreningar, där den anställde föreståndaren har karaktär av styrelsens verkställande ledamot och i praktiken utövar det avgörande inflytandet över företagets ledning i affärsmässigt avseende. Å andra sidan förekommer det emellertid föreningar, i vilka styrelsen tager en så intim del i det löpande arbetet, att den eller de fast anställda knappast ha något annat att göra än att till kunderna utexpediera de varor, som styrelsen för föreningens räkning inköper. Här torde knappast vara platsen att ingå på en närmare diskussion av de fördelar och olägenheter, som de bägge antydda organisationsformerna erbjuda. Vi vilja därför inskränka oss till att framhålla, att konsumentkooperationen på grund av sin vilja att vara en demokratisk företagsform givetvis måste tillmäta det kravet stor betydelse, att de av föreningens medlemmar, som på uppdrag av övriga medlemmar skola handhava ledningen, verkligen komma att i realiteten utöva denna ledning. I större föreningar är, som i det föregående antytts, ovan skisserade organisationsform icke fullt lämplig. Dels är det stundom hart när omöjligt för en konsumtionsförening med flera tusen medlemmar att samlas till ett gemensamt sammanträde, och dels vore det, även där så läte sig göra, ytterst svårt för en så stor församling att efter förnuftiga grunder utvälja de personer, som i form av styrelse skulle handhava föreningens ledning. Inom dylika större föreningar, vilka alla ha mer än ett försäljningsställe, är det därför nödvändigt att införa ett eller ett par nya organ. I konsumtionsföreningen Stockholm m. o., som i detta avseende fått tjäna som föredöme för ett flertal av landets större föreningar, är det egentliga föreningssammanträdet av alla medlemmarna avskaffat och ersatt med ett sammanträde av fullmäktige, valda av medlemmarna på distriktsmöten. Fullmäktige, vilka till antalet äro 60— 100, välja ett förvaltningsråd på 9—15 personer, vilka övertaga en del av de funktioner, som i en förening av den förut omtalade organisationstypen tillkomma styrelsen. Förvaltningsrådet väljer emellertid själv en styrelse, vars ledamöter äro anställda i föreningens tjänst såsom chefer för föreningens olika verksamhetsgrenar. I konsumtionsföreningen Stockholms styrelse sitta sålunda cheferna för de olika varuavdelningarna — speceri-, bageri- och charkuteriavdelningen •— samt kassachefen. Genom att antaga en organisationsform liknande denna vinner tydligen en stor förening ökade möjligheter att till de ansvariga posterna i föreningens tekniska ledning kunna utvälja personer, som ur de många olika synpunkter, vilka här komma ifråga, äro verkligt kvalificerade. Dessutom vinnes, att det juridiska ansvar, som enligt föreningslagen lägges på styrelsen, verkligen kommer att vila på de personer, som rim* ligtvis böra uppbära detsamma. Diverse olika variationer av denna organisationsform ha kommit i tilllämpning. I en del föreningar exempelvis väljes förvaltningsråd direkt å ett allmänt föreningssammanträde. Beträffande varuförmedlingens praktiska organisation kunde det måhända tyckas, att föreningarna i enlighet med de inledningsvis refererade principerna borde försälja varor endast till medlemmar. I praktiken möter det emellertid stora svårigheter — i storstäderna hart när oöverstigliga sådana — att för varje kund, som kommer in i någon av föreningens butiker, klargöra huruvida han är medlem eller icke. Principiellt sett är det heller ingenting som hindrar, att föreningens försäljning utsträckes även till utomstående, om nämligen föreningens medlemmar icke genom denna försäljning tillskansas

132 vinst. Under dessa förutsättningar försäljas också i praktiskt taget landots alla konsumtionsföreningar varor till allmänheten, men för att undvika att medlemmarna skola göra vinster genom utomstående kunders handel i föreningens butiker, har man infort principen att betala samma återbäring till utomstående som till medlemmar. Då föreningarna emellertid för bedrivande av sin verksamhet måste ha tillgång till rörelsekapital, kan man tydligen icke utbetala denna återbäring kontant till personer, som ej äro medlemmar i föreningen, ty i så fall skulle ju dessa redan utan medlemskap ha alla fördelar av föreningens verksamhet och sålunda icke känna sig ha anledning att påtaga sig de skyldigheter att bidraga till föreningens förseende med rörelsekapital, som medlemskapet innebär. Man har därför funnit på den utvägen, att för var och en av dylika utomstående kunder, som anmäler sig till erhållande av återbäring i föreningen, lägga upp ett särskilt konto, vilket gottskrives för den återbäring, som kunden erhållit för sina köp under vederbörlig redogörelseperiod. Genom att under dessa villkor fortsätta att handla i föreningens butiker ökar vederbörande sitt tillgodohavande hos föreningen. Slutligen uppgår detsamma till ett så stort belopp att det motsvarar det kapital, som han för att bli medlem i föreningen borde ha inbetalt i form av insatser i föreningen. Han har då endast att medge, att detta tillgodohavande får räknas som insatser, för att vinna fullt medlemskap. Här förtjänar kanske också påpekas, att den fondbildning, som enligt principerna skall äga rum, sker automatiskt år från år med en i stadgarna föreskriven procent av överskottet. Enligt stadgarna äro fonderna vidare till sin natur odelbara. Upplöses föreningen, få fonderna icke fördelas bland medlemmarna utan skola anslås till ett allmännyttigt ändamål, som av kooperativa förbundet godkännes. Denna bestämmelse, kompletterad med den, att föreningarnas stadgar icke få ändras utan förbundets medgivande, lämnar en viss garanti mot att medlemmarna, sedan föreningens fonder nått ett i förhållande till medlemsantalet avsevärt belopp, upplösa föreningen för att sinsemellan fördela fonderna. En förenings fonder äro sålunda till sin natur en rent kollektiv egendom, avsedd att trygga föreningens framtid. Föreningarnas verksamhet. En av de inledningsvis framhållna principerna för konsumentkooperationens utveckling krävde, att föreningarna skulle för sin verksamhets bedrivande helt lita till eget kapital. Om man kastar en blick på den faktiska ställningen inom konsumentkooperationen den 1/1 1921, finner man, att de 889 föreningar, som till kooperativa förbundet lämnat statistiska uppgifter över sin verksamhet under år 1920, uppvisa ett medlemmarna tillhörigt insatskapital på över 14 miljoner kronor, vartill komma fonder på cirka 8 miljoner, varför sålunda föreningarnas egna kapital uppgå till 22 miljoner kronor. Flera föreningar ha emellertid funnit lämpligt att även upptaga lån — i stor utsträckning mot inteckning i egna fastigheter — till ett sammanlagt belopp av c:a 12 miljoner kronor. Till dessa lån komma löpande skulder på knappa 22 miljoner. Dessa utgöras till den alldeles övervägande delen — 19,5 miljoner — av varuskulder, vilka, satta i relation till föreningarnas omsättning — 255 miljoner — icke synas alltför höga. En blick på tablån över motsvarande tillgångar visar, att föreningarna äro fastighetsägare för ett belopp av 13 miljoner, att deras inventarier uppgå till närmare 3 miljoner och att varulagret belöper sig till i det närmaste 36 miljoner kronor, vilken siffra anger en genomsnittlig omsättningshastighet av

133 7 gånger per år. Om man dessutom observerar, att föreningarnas tillgodohavanden i kontanter, på bankräkningar m. m. uppgå till nära 8 miljoner, har man tagit en hastig överblick över de förnämsta posterna bland föreningarnas tillgångar. Bland dessa upptages emellertid i balansen för 1920 en post på nära 2l/2 miljoner, rubricerad som fordringar. Denna post är särskilt anmärkningsvärd, enär den utvisar, att föreningarna icke under alla förhållanden strängt hållit på principen om kontant försäljning. Emellertid är siffran icke så att fatta, att föreningarna skulle ha tillåtit sina medlemmar konsumtionskredit för detta belopp. I någon mån beror siffrans storlek på at1 föreningarna i viss utsträckning försälja varor i parti och lämna kredit på dylika försäljningar. Emellertid är det ofrånkomligt, att denna post tyder på en brist i principtroheten. Det är särskilt på landsbygden, som förhålllandena i detta avseende icke äro fullt tillfredsställande. Lantbrukarna ha, även om de äro särdeles välbärgade, i allmänhet mycket svårt att inse fördelarna av kontanthushållning och att tillämpa densamma. De allmänna ekonomiska förhållandena i vissa delar av vårt land ha emellertid också gjort, att verkliga svårigheter på sina ställen uppstått att efterleva principen om kontanthandel. I vissa delar av Norrlands skogshuggaredistrikt exempelvis förekommer det, att arbetarna icke erhålla avlöning för utfört arbete förr än kanske ett halvt år efter arbetets verkställande. Att det under sådana omständigheter måste vara ytterst svårt för konsumtionsföreningar i dessa trakter att kräva kontant betalning av sina medlemmar torde ligga i sakens natur. En energisk propaganda leder emellertid år från år till allt bättre förhållanden i detta avseende. Kastar man en blick på det ekonomiska resultatet på föreningarnas verksamhet under år 1920, finner man, att inom landets samtliga konsumtionsföreningar uppstått ett bruttoöverskott, sedan bristerna fråndragits, av nära 28 miljoner kronor eller c:a 10 % av omsättningen. Om härifrån dragas omkostnaderna, erhåller man nettot, 7 miljoner kronor, vilket utgör c:a 3 % av föreningarnas omsättning. Detta överskott har jämlikt stadgarna disponerats så, att vissa delar av detsamma, i medeltal sannolikt 17 %, avsatts till fonder, under det att återstoden återburits till medlemmarna i förhållande till deras gjorda köp. Beträffande dessa siffror är att märka, att deras storlek eller litenhet givetvis i främsta rummet bero av föreningarnas prispolitik. Nettots storlek är tydligen ingalunda någon mätare av den grad, i vilken en förening lyckats fylla sin uppgift. En förening kan tydligen teoretiskt sett vara lika nyttig för sina medlemmar, om den tillämpar en sådan prispolitik att intet eller ett mycket litet netto uppstår, som om dess prispolitik är sådan, att föreningen till sina kunder återbär stora summor. I vilket fall som helst kommer ju alltid i sista hand hela resultatet av föreningens verksamhet kunderna tillgodo. En av de inledningsvis omtalade principerna föreskriver emellertid, att föreningarna skola hålla "gängse priser". Anledningen angavs främst vara hänsyn till nödvändigheten av fondbildning. Här torde emellertid böra fästas uppmärksamheten på att föreningarna, om man bortser från denna fondbildning, faktiskt sälja sina varor till självkostnadspris. Det gängse pris föreningens kunder erlägga vid själva köpet gäller ju blott tills man vid verksamhetsårets slut fått möjlighet att klargöra vad det rättmätiga priset bör vara. Återbärings- och gängse-pris-systemet innebär emellertid även, att konsumtionsföreningarna komma att verka som sparinrättningar. Utan att påtaga sig

134 några uppoffringar ha de organiserade kooperatörerna sålunda under år 1920, enligt ovan meddelade siffror, direkt sparat c:a 7 miljoner kronor. Att dessa penningar, när de efter årets slut på en gång tillföras konsumenterna, skola ha en större betydelse för deras hushållning, än om samma belopp fördelats på hela året och kommit dem tillgodo i form av några procents lägre varupris, torde vara alldeles visst. De varor, som konsumtionsföreningarna i allmänhet förmedla till sina medlemmar, tillhöra helt naturligt i första hand livsmedlens kategori. De flesta av landets konsumtionsföreningar ha börjat sin verksamhet genom att för medlemmarnas räkning anskaffa enbart livsmedel, och i allmänhet ha de först efter hand och endast i ringare utsträckning övergått till försäljning av även andra artiklar. Vad städernas konsumtionsföreningar beträffar kan man säga, att desamma ännu i dag i regel ha sin verksamhet begränsad till handel med livsmedel. Så är emellertid icke fallet på landsbygden, där förhållandenas egen natur har gjort, att konsumtionsföreningarna oftast även måste föra en mängd andra artiklar, såsom manufaktur- och järnvaror och över huvud taget allt, som vanligen brukar förekomma i en lanthandel. De större konsumtionsföreningarna ha emellertid icke nöjt sig med att endast förmedla livsmedel till sina medlemmar, utan ha även i en allt större utsträckning börjat själva tillverka eller bereda dylika varor för medlemmarnas räkning. Inrättandet av produktiva avdelningar har blivit regel för de större föreningarna, eller där sådana avdelningar ännu icke ha kommit till stånd, står deras inrättande på dagordningen. Drivande av bagerier och charkuterifabriker äro de verksamhetsgrenar, som här i första hand kommit ifråga. År 1919, det senaste år, för vilket statistik i detta avseende finnes utarbetad, uppgick tillverkningsvärdet av konsumtionsföreningarnas egen produktion till över 9 miljoner kronor. Att märka är emellertid, att det icke blott är lokala föreningar, som upprättat dylika produktiva avdelningar inom sitt verksamhetsområde. En bestämd tendens i annan riktning har också gjort sig gällande. Smärre konsumtionsföreningar, belägna inom ett relativt begränsat geografiskt område, ha nämligen här och var i landet bildat särskilda fristående produktionsföretag, som bedriva tillverkning för dessa föreningars räkning och vars överskott återbäres till föreningarna i förhållande till deras köp i denna gemensamma förening. Ett exempel härpå är Västerbergslagenas bageriförening i Ludvika, som äges av 11 konsumtionsföreningar i trakten. Dessa produktionsföretag stå emellertid på rent konsumentkooperativ grund. Endast lokala konsumtionsföreningar kunna beviljas medlemskap i dem. E n tredje typ av lokala produktionsföretag på konsumentkooperativ bas finnes även, nämligen bageri- och slakteriföreningar, i vilka medlemmarna utgöras av enskilda konsumenter. Dessa föreningar skulle kunna karaktäriseras som konsumtionsföreningar med verksamheten begränsad till att omfatta endast ett enda varuslag. En del av dessa föreningar tillhöra emellertid icke kooperativa förbundet och kunna icke heller vinna inträde i detsamma, då de äro belägna på platser, där det redan förut finnes en till kooperativa förbundet ansluten konsumtionsförening. Under senare år ha emellertid ett flertal dylika föreningar sammanslagits med den på respektive ort befintliga regelrätta konsumtionsföreningen. Utvecklingen i denna riktning tyckes fortgå. Givet är, att en hel mängd produktionsuppgifter på detta sätt kunna lösas antingen av kapitalstarkare föreningar ensamma eller också på federativ väg

135 genom att flera närliggande konsumtionsföreningar bilda särskilda organisationer med uppgift att för konsumtionsföreningarnas räkning producera vissa förnödenheter. En mängd produktiva uppgifter äro emellertid av sådan natur, att de icke rimligtvis kunna lösas av en enskild konsumtionsförening eller genom en sammanslutning av ett fåtal sådana. Att dessa uppgifter dock icke äro olösliga från konsumentkooperativ utgångspunkt skall framgå av det följande. Kooperativa förbundet. Redan i den inledande överblicken omnämndes, att kooperativa förbundet (K. F.) är att anse som en konsumtionsföreningarnas konsumtionsförening. Vi skola nu något närmare skärskåda denna organisation och dess verksamhetssätt. Kooperativa förbundets medlemmar äro nästan uteslutande konsumtionsföreningar. 1 Enligt kooperativa förbundets nuvarande stadgar skola konsumtionsföreningar för att kunna vinna inträde i förbundet tillämpa följande grundsatser: obegränsat medlemsantal; en röst per medlem; kontantbetalningssystem; tio insatser per medlem å lägst tio kronor; betryggande avskrivningar; högst 5 procents ränta å insatser; 15 procent av årsöverskottet avsattes till en reservfond samt 2y2 procent till en upplysningsfond; utbetalning av överskott till medlemmar (och andra) äger rum i förhållande till gjorda inköp; för medlem, som icke till fullo inbetalt fem insatser, sker utbetalning av överskott genom överföring av hela beloppet till insatskontot och för den, som icke inbetalt tio insatser, genom halva beloppets överförande till insatskontot; för produktion: vid partihandel 30 dagars kredittid. Från äldre tider kvarstå emellertid i förbundet ett mindre antal föreningar av icke klart konsumentkooperativ karaktär. Medlemmarna (föreningarna) äro 1 / 1 1921 till antalet 948. För dessa olika föreningar, spridda över hela landet och med i viss mån olikartade intressen, måste det givetvis erbjuda svårigheter att utkristallisera en stark och enhetlig ledning för den gemensamma centralorganisationen, i all synnerhet som denna ledning enligt de kooperativa principerna måste ha framgått genom ett fullt demokratiskt urval. Icke desto mindre torde man kunna säga, att uppgiften lösts. Konsumtionsföreningarna äro sammanförda till 13 olika distrikt, inom vilka en gång om året hållas distriktsmöten, där representanter från samtliga anslutna föreningar inom respektive distrikt sammanträda. Växt och ett av dessa distriktmöten väljer för två år i taget en representant, avsedd att företräda distriktet i en för hela landet gemensam församling, förvaltningsrådet, som samlas till ordinarie sammanträde fyra gånger om året. Detta förvaltningsråd fyller i stort sett samma ändamål som förvaltningsråden i de större konsumtionsföreningarna. Dess förnämsta uppgift är sålunda att utse ledamöter i kooperativa förbundets styrelse och att ange riktlinjer för och kontrollera denna styrelses arbete. Utväljande av styrelseledamöter ställer stora krav på omdöme och personkännedom från förvaltningsrådets sida, i all synnerhet på grund av de stora befogenheter styrelsen är iklädd. 1 Fyra i och för sig betydelsefulla försäkringsföreningar, vilka äro medlemmar av K. F., bliva icke här föremål för någon redogörelse, då deras verksamhet ej direkt berör mellanhandsproblemet.

136 Kooperativa förbundets högsta myndighet är emellertid varken förvaltningsrådet eller styrelsen utan en årligen sammanträdande kongress, till vilken samtliga föreningar i hela landet ha rätt att sända representanter. Åt kongressen är förbehållet att ange allmänna riktlinjer för verksamhetens utveckling, att fastställa och ändra förbundets stadgar, att utse revisorer och att utöva en allmän högsta kontroll och kritik över verksamheten, varjämte även frågan om ansvarsfrihet för förvaltningsrådet och styrelsen här avgöres. Styrelsen består enligt stadgarna av 4—7 ledamöter och räknar med nuvarande utveckling av förbundet i normala fall fyra ledamöter, av vilka tre äro helt anställda chefer för var och en av förbundets centrala förvaltningsgrenar och den fjärde en icke fast anställd ordförande. De tre centrala förvaltningsgrenarna utgöras av varuavdelningen, kassa- och räkenskapsavdelningen samt organisationsavdelningen. I spetsen för varuavdelningen står en affärschef, vilken uppbär ledningen av och ansvaret för såväl förbundets inköp och tillverkning av varor som också för försäljningen till föreningarna. Inköpen äro helt centraliserade till Stockholm och verkställas under affärschefens överinseende av olika inköpsavdelningar för skilda varuslag. Av dessa olika avdelningar äro viktualie- och fabriksvaruavdelningarna de största med årsomsättning under 1920 av 30 och 29 miljoner kronor resp. Därnäst följer kolonialvaruavdelningen med en omsättningssiffra 1920 av 7 miljoner kronor. Under år 1920 har vidare en. manufakturavdelning nyinrättats. I den mån som den kooperativa marknaden för nya varuslag kan anses organiserad ute i bygderna, torde motsvarande nya avdelningar komma att upprättas inom kooperativa förbundet. De fördelar, som erbjuda sig genom en på detta sätt centraliserad inköpsverksamhet, äro givetvis stora, ty tack vare denna centralisation möjliggöres anställande för de särskilda branscherna av speciellt högt kvalificerade arbetskrafter och vinnes vidare, att den kooperativa efterfrågan vid behov kan riktas åt ett bestämt håll och att möjligheterna till uppnående av fördelaktiga priser och villkor vid inköpens avslutande ökas. Försäljningen till de skilda konsumtionsföreningarna sker genom ett flertal olika försäljningskontor och nederlag, fördelade över hela landet. Till dessa lokala försäljningskontor utsändas varorna av inköpscheferna i Stockholm i de mängder och kvaliteter, som enligt erfarenhet motsvaras av platsens behov. Föreståndarna för försäljningskontoren äro kooperativa förbundets helt avlönade tjänstemän och syssla icke själva med några inköp utan ha endast att enligt fastställda priser till föreningarna försälja de varor, som blivit sända till deras lager eller som de enligt meddelade underrättelser från vederbörande inköpschefer i Stockholm kunna rekvirera från vissa angivna fabriker. Genom att på detta sätt centralisera inköpen och centralisera ledningen av försäljningen men låta denna ske genom lokala försäljningsorgan har man lyckats vinna en på samma gång mycket snabb, stark och synnerligen smidig organisation, varjämte även omkostnaderna kunnat hållas låga, utan att effektiviteten blivit lidande. Specialisering och centralisering ha emellertid vad inköp av vissa varor beträffar gått ännu längre. Tack vare "Nordisk Andelsforbund", som utgör en sammanslutning mellan de kooperativa centralorganisationerna i Sverige, Norge och Danmark, har det varit möjligt att på en hand samla hela den nordiska kooperationens efterfrågan av exempelvis kaffe, te och kryddor. Genom utsändandet till produktions- eller försäljningsorterna av särskilda

137 specialister liar en ytterst effektiv inköpsorganisation för dessa varor skapats. Utvecklingen efter dessa linjer fortgår. Till varuavdelningen räknas även förbundets egen produktion, vilken emellertid först på senaste tiden uppnått en mera betydande omfattning. Genom startandet hösten 1921 av den stora margarinfabriken i Norrköping, har kooperativa förbundet definitivt förkunnat, att det ämnar göra sin röst hörd icke blott på grosshandelns utan även på industriens område. Tack vare icke blott det kooperativa fabrikatets egenskaper utan till stor del också på grund av de anslutna föreningarnas och deras medlemmars känsla av solidaritet med det egna företaget, hade dettas tillverkning redan efter ett par månader helt och hållet ersatt övriga margarinfabrikat på den kooperativa marknaden. En nödvändig förutsättning för kooperativ produktion över huvud taget måste tydligen vara, att det inom medlemskåren finnes en tillräckligt stark efterfrågan på de produkter som tillverkas. Tack vare denna på förhand organiserade och säkra marknad, böra kooperativa produktionsföretag i normala fall rent affärsmässigt sett innebära ett ovanligt litet riskmoment. Förutom förefintligheten inom medlemskåren av säker efterfrågan är tydligen tillgång på eget kapital en nödvändig förutsättning för igångsättandet av produktiv verksamhet. Då dessa bägge förutsättningar äro för handen beträffande ett flertal olika industrier (som fallet är för närvarande) har ledningen tydligen att välja mellan de olika möjligheterna med hänsyn till de större eller mindre fördelar, som ett kooperativt industriföretag inom vederbörlig näringsgren kan väntas tillföra konsumenterna. Näringsgrenar, där tendenser till monopolisering eller förtrustning göra sig gällande, komma under i övrigt likartade förhållanden sålunda först i åtanke. Under kriget ha som bekant fabrikanter, både enskilda och i sammanslutningar, inom ett flertal olika branscher givit skäl till missnöje från konsumenternas sida. Det allmänna läget på affärsmarknaden under kriget har emellertid varit sådant, att man fruktat att startandet av kooperativa produktionsföretag under denna tid visserligen skulle medfört tillfälliga fördelar för konsumenterna men däremot i längden skulle visat sig ofördelaktiga. Läget torde numera vara gynnsammare för initiativ i denna riktning. På samma sätt som varuförmedlingen är även ledningen för den finansiella sidan av förbundets rörelse centraliserad. I spetsen för kassa- och räkenskapsavdelningen står sålunda en kassachef, under vilken lyda den centrala bokföringen, kassorna för in- och utbetalningar, revisions- och soliditetsavdelningarna samt sparkassan. Beträffande dessa underavdelningar må först påpekas, att räntedragande penningförsändelser från de lokala konsumtionsföreningarna till förbundet i regel icke behöva förekomma. Föreningarna ha nämligen i de flesta fall möjlighet att vid något bankkontor i sin egen ort verkställa insättningar å koope3'ativa förbundets konto hos vederbörande bank. Föreningarna kunna givetvis på likartat sätt i förskott inleverera disponibla medel till förbundet, och som förbundet betalar ränta på dylika förskottslikvider, begagna föreningarna sig i stor utsträckning av denna möjlighet. Förbundet förvaltar emellertid icke endast enligt ovanstående de anslutna föreningarnas disponibla medel utan har även för de individuella medlemmarnas räkning ordnat sparkasse- och annan inlåningsrörelse. Som avdel-

138 ningskontor för denna sparkasserörelse tjäna i regel de lokala konsumtionsföreningarna, dock utan att något samband förefinnes mellan dessa föreningars affärer och kooperativa förbundets sparkassa. Sparkasseavdelningarnas antal var den 1 / 1 1921 333. Genom dessa avdelningar mottagas insättningar även å kapital- och depositionsräkning. På grund av banklagens bestämmelser är emellertid insättningsrätten begränsad till uteslutande medlemmar. Under chefen för kassa- och räkenskapsavdelningen lyda även två andra, varandra närstående, tämligen nyinrättade avdelningar, nämligen revisionsoch soliditetsavdelningarna, vilkas uppgift är att följa och kontrollera de lokala föreningarnas utveckling. Dessa insända en gång i månaden på särskilda formulär vissa uppgifter om sin ställning. Med ledning av dessa uppgifter och övriga meddelanden blir soliditetsavdelningen i tillfälle att lämna föreningarna råd och hjälp vid eventuellt behov. Revisionsavdelningen handleder de revisorer, som äro anställda inom de olika distrikten. Dessa revisorer ha till uppgift att besöka de olika föreningarna, verkställa revisioner av deras räkenskaper, giva dem råd i organisatoriska och ekonomiska frågor och i övrigt tjänstgöra som distriktsstyrelsernas sekreterare och verka sammanhållande på det kooperativa livet inom distriktet. Denna organisation av distriktens och revisorernas arbete är införd först på senaste tiden men det är helt säkert att förmoda, att denna verksamhet, sedan den väl kommit i gång, skall visa sig ägnad att skänka ökad stadga åt rörelsen. Tillvaron inom varje distrikt av en tjänsteman med huvudsakligen konsulterande uppgift skall sannolikt även visa sig ha förmåga att verksamt motarbeta en eventuell, mindre önskvärd utveckling inom vissa föreningar och att i någon mån neutralisera vådorna av bristfällig ekonomisk kontroll inom en del föreningar samt av eventuella misstag vid anställande av personal. Organisationsavdelningens allmänna uppgifter framgå redan av dess namn. Under chefen för organisationsavdelningen, som tillika är kooperativa förbundets sekreterare, lyda fyra underavdelningar, nämligen sekretariat, förlag,, tidnings- och studieavdelning. Sekretariatets uppgift är att leda nybildningen av kooperativa föreningar i landet samt den allmänna kooperativa propagandan. Sekretariatet tjänstgör även som juridisk rådgivare åt föreningarna, särskilt i skatte- och registreringsfrågor. Förlaget utgiver kooperativ litteratur, böcker, broschyrer och flygskrifter, varjämte det även tillhandahåller arbetsmaterial av skilda slag för de lokala föreningarna. Genom tidningsavdelningen utgives veckotidningen Konsumentbladet, avsedd att sprida populär upplysning i kooperativa och allmänt ekonomiska frågor. Tidningens stora upplaga, 90,000 exemplar, gör att densamma letar sig väg till mycket vida kretsar av vårt folk och torde utöva ett stort inflytande. Den halvmånatliga tidskriften Kooperatören är avsedd att utgöra ett fackorgan för kooperativ och ekonomisk diskussion och upplysning. Tidskriften riktar sig i första hand till styrelseledamöter och personal i de kooperativa organisationerna. Genom studieavdelningen bedriver kooperativa förbundet korrespondensundervisning i nationalekonomi, bokföring, praktisk räkning, handelskorrespondens etc. Studieavdelningen anordnar vidare föreläsningskurser, förmedlar utlåning av skioptikonbilder och film m. m.

139 Organisational delningens verksamhet kan sägas giva uttryck för den konsumentkooperativa rörelsens kulturella strävanden. Kooperativa försök på det ekonomiska livets områden äro dömda att misslyckas, om de icke uppbäras av de stora konsumentmassornas intresse och kunskap. Erfarenheten från 1800talets svenska kooperation visar också tydligt, att bristen på förståelse för den kooperativa företagsformens egenart och det kooperativa tänkesättets konsekvenser medförde stagnation inom den unga rörelsen. Först sedan kooperativa förbundets uppfostrande och agitatoriska verksamhet klarat upp begreppen och blåst liv i intresset, började den verkligt livskraftiga verksamheten. Arbetet i denna riktning är, trots de rika frukter det redan burit, ännu föga mer än påbörjat. En institution, vilken satt som sitt mål att ekonomiskt skola en så väldig lärjungeskara som den, varom det här är fråga, får icke betrakta lärotiden som månader och år utan måste överblicka decennier, innan den kan hoppas, att dess läror i någorlunda hög grad skola ha genomträngt sinnena. Organisationsavdelningen i Stockholm är emellertid icke ensam om detta arbete. Under avdelningens mer eller mindre omedelbara ledning bedrives samma verksamhet av lokala organ ute i bygderna. Styrelserna i konsumtionsföreningarna ha genom såväl stadgar som gammal praxis uppburit ansvaret för det lokala kooperativa bildningsarbetet. På senare tid ha emellertid nya bildnings- och propagandaorgan vuxit fram. Inom föreningarna ha nämligen, förutom de äldre "kvinnogillena", i stor utsträckning bildats dels studiecirklar, dels "grupper". De kooperativa studiecirklarna, vilka oftast äro anslutna till arbetarnas bildningsförbund, med vilket kooperativa förbundet samarbetar, bedriva studier i kooperativa och ekonomiska ämnen antingen under ledning av någon person på orten eller med hjälp av kooperativa förbundets studieavdelnings undervisning per korrespondens. Grupperna kunna schematiskt karaktäriseras som mellanting mellan studiecirklar och propagandaklubbar. Deras verksamhet, som f. n. bedrives med stor intensitet, består sålunda både i gruppmedlemmarnas personliga skolning och i praktisk propaganda bland konsumtionsföreningarnas medlemmar oeh bland helt utomstående. Denna propaganda är också lika nödvändig som betydelsefull. Ty utan ett intresserat medarbete av lokala krafter är den centrala propagandan och upplysningsverksamheten dömd till mindre effektivitet. Den lokala propagandan är betydelsefull även därför, att det i en mängd fall kräves direkt personlig påverkan för att exempelvis få en arbetarfamilj att inse den fara, i vilken dess välfärd svävar därigenom att kredithushållningen fått vinna insteg. Strävandet att få allt större delar av den kooperativa medlemskretsen indragna i praktisk kooperativ verksamhet är dock det väsentliga. Ty kooperationen är en form för ekonomisk demokrati, och den ekonomiska demokratin kan lika litet som den politiska bestå, om de djupa leden äro analfabeter i de stycken det gäller. Att skingra den ekonomiska vidskepelse, som är alltför utbredd i bygderna, måste därför vara ett av den kooperativa propagandans viktigaste mål. Endast om denna propaganda och undervisning lyckas frambringa en verklig insikt om att en ekonomiskt demokratisk rörelse ställer krav på de djupa leden såväl som på ledningen, kan den svenska kooperationen hoppas på en fortsatt kraftig utveckling av den företagsform, som den hittills med framgång företrätt.

140¶K o o p e r a t i v a f ö r b u n d e t s u t v e c k l i n g å r e n 1899—1921. Eget kapital 1

Anslutna År

1899 1900 1901 1902 1903 1904 1905 1906 1907 1908 1909 1910 1911 1912 1913 1914 1915 1916 1917 1918 1919 1920 1921 1

kons. fören.

medlemmar

Insatser

30 55 68 63 53 57 100 178 303 394 395 431 491 523 564 606 684 789 822 845 916 948 924

5.564 11.025 13.673 12.140 10.794 11.433 18.445 30.105 49.054 63.912 68.048 72.419 79.830 89.627 97.705 106.583 122.084 149.195 180.662 203.600 225.223 240.716 255.141

3.118 1.454 4.572 13.785 14.462 28.247 40.353 33.764 74.117 60.991 62.043 123.034 72.890 98.136 171.026 82.311 124.997 207.308 117.551 156.522 273.973 164.081 210.119 374.200 204.957 257.868 462.826 255.474 317.876 574.471 391.124 598.682 990.806 533.040 857.933 1.390.973 641.363 1.066.749 1.708.112 1.151.394 1.188.166 2.339.561 2.138.643 1.554.911 3.693.554 2.448.378 1.579.368 4.027.746 2.742.470 1.579.368 4.321.838

Fonder

Omsättning

Nettoöverskott

276.381 804.650 2.034.522 4.267.008 4.396.650 4.795.034 4.513.026 5.087.775 6.744.347 7.621.304 9.889.252 16.497.640 22.013.041 21.802.603 27.989.733 69.149.626 69.519.887 62.372.275

4.432 15.673 33.761 72.410 68.266 39.259 70.898 88.775 104.525 118.368 163.136 293.615 404.113 397.880 220.308 789.266 434.188 494.111

Summa

T. o. m. 1914 beräknat före, fr. o. m. 1915 efter överskottets fördelning.

141 S a m m a n d r a g a v till K. F. a n s l u t n a k o n s u m t i o n s f ö r e n i n g a r s u t v e c k l i n g u n d e r å r e n 1908—1921. Antal föreningar År

1908 1909 1910 1911 1912 1913 1914 1915 1916 1917 1918 1919 1920 1921 1

Till K. F . anslutna

Som redovisat

Antal Eget kapital medlemInsatser 1 F o n d e r 1 S u m m a 1 mar1

394 395 431 491 523 564 606 684 789 822 845 916 948 924

360 367 370 446 490 534 583 683 783 771 790 879 889 896

63,7 66,5 67,9 81,9 89,6 97,7 115,5 122,0 169,0 195,6 206,4 231,2 241,9 253,4

Siffrorna angiva tusental.

1.152,4 1.267,6 1.380,7 1.683,6 1.846,1 2.146,1 2,609,1 3.128,1 4.234,3 5.920,1 7.844,6 11.071,5 14.017,2 15.790,1

439,1 495,8 580,3 817,5 990,4 1.227,5 1.524,7 1.896,6 2.417,4 3.609,2 4.842,4 6.153,4 8.055,5 10.043,9

1.591,6 1.763,4 1.961,1 2.501,2 2.836,6 3.373,7 4.133,8 5.024,7 6,651,8 9.529,4 12.687,1 17.225,0 22.072,8 25.834,0

Omsättning1

Överskott1

22.022,2 22.660,6 22.865,3 25.403,2 29.447,9 33.415,8 40.850,8 54.608,6 81.661,8 105.835,1 145.401,6 216.118,7 255.443,4 227.746,4

875,6 894,8 890,1 1.088,1 1.265,1 1.518,3 1.827,9 2.149,6 2.988,6 3.627,1 4,016,6 5.632,6 7.393,6 6.554,3

BIL. 5.

FÖRENINGSVÄSENDET INOM JORD= BRUKET. Av P. H. SJÖBLOM.

I det följande skall lämnas en kortfattad översikt över de nu bestående ekonomiska föreningar bland jordbrukarna, vilka direkt eller indirekt avse förädling eller försäljning av livsmedel. Inköpsföreningar. Lantmännens inköpsföreningar äro på grund av sitt antal och sin samlade omsättning de viktigaste. Sådana finnas numera i alla län i landet och kallas i allmänhet "lokalföreningar" eller "lantmannaföreningar". Dessa föreningars stadgar innehålla omfattande program för verksamheten, men de hava i huvudsak begränsats till inköpsorgan för kraftfoder, gödningsämnen och utsäde. Ehuru stadgarna innehålla bestämmelser, som förutsätta försäljning från egna lager, bedriva de flesta lokala föreningar sin verksamhet genom att upptaga order, vilka effektueras till självkostnadspris. I nästan alla föreningar förvärvas rätt till medlemskap av jordbrukare genom erläggande av viss insats per areal odlad jord, av vilken ett mindre belopp inbetalas kontant, vanligen 50 öre eller 1 kr. per hektar, och resten i form av insatsförbindelse. Insatsförbindelsernas belopp varierar från 3 till 10 kr. per hektar. Vissa lantmannaföreningar i Norrland sakna dock bestämmelse om sådan insats och nöja sig med mindre inträdesavgift. Anmärkningsvärt är att stadgarnas bestämmelser för lantmannaföreningarna äro olika för olika län, i många fall även för föreningarna inom samma län. Att samarbetet mellan föreningarna härigenom blir svårare att åstadkomma och mindre ändamålsenligt är uppenbart. I allmänhet saknas även det "ideella" moment i stadgarna för jordbrukarnas inkopsföreningar, som kännetecknar konsumentkooperationen. Så har t. ex. ingen lantmannaförening bestämmelse om avsättning av vinstmedel till bildnings- eller agitationsändamål, vilket alltid återfinnes i konsumentorganisationernas stadgar. För övrigt synas lantmännens föreningar hava alltför litet beaktat de grundsatser för ekonomiskt samarbete, som genom samlande av generationers erfarenheter kommit i tillämpning i andra länder. År 1904 började lantmannaföreningarna sammansluta sig i länsföreningar --centralföreningar. Inom loppet av tre å fyra år hade i alla län utom två bildats dylika centrala inköpsorganisationer. Dessa nya organ hava medfört okad styrka för rörelsen. Alla äro grundade på begränsad personlig ansvarighet utom Västerbottens och Norrbottens lantmannaföreningars förbund

143 u. p. a. Centralföreningarna omspinna genom de lokala föreningarna nästan hela landet. I en del centralföreningar äga större jordbrukare rätt att ingå som direkta medlemmar, om de bruka mera än en viss minimiareal, som växlar mellan 100 och 200 har odlad jord. Medlemmarna i centralföreningarna äro bundna av köpplikt utom i fråga om utsäde. Denna bestämmelse overtrades nog ofta, men det har sällan förekommit att dylika överträdelser beivrats. Centralföreningarnas stadgar äro icke lika lydande för hela landet utan avvika i väsentlig mån från varandra. Något för vårt land eget är, att flertalet av lantmännens andelsföreningar hava rösträtten baserad på antalet andelar eller areal jord. Det finnes blott ett par undantag, nämligen Södermanlands och Dalslands centralföreningar, vilka tillämpa principen "en medlem en röst". I Södermanland synas även de lokala föreningarna tillämpa samma princip som centralföreningen. De 19 centralföreningar, från vilka uppgifter inkommit, hava gemensamt ett medlemsantal av mellan 90- och 100,000 personer. Det samlade andelskapital uppgick 1920 till 3,466,010 kronor, varav 421,300 kronor voro kontant inbetalda, medan det övriga bestod i ansvarsförbindelser. Den sammanlagda omsättningen samma år uppgick till 76,017,631 kronor. De sammanlagda tillgångarna, bestående i magasin och inventarier, hade ett bokfört värde av 9,579,020 kronor. Av centralföreningarna är skånska lantmännens centralförening den största, med en omsättning 1920 av nära 31 miljoner kronor. I övrigt framgår av tab. 50, hur verksamheten fördelar sig på olika län. Tabellen är även tillräckligt belysande för hur bestämmelserna för centralföreningarna växla. Om man jämför bestämmelserna för insatser och ansvarighet, medlems rättighet vid sammanträdena samt dispositionen av föreningarnas nettovinst, märkes överallt hur olika de principer äro, som råda i de skilda föreningarna. Redan nu existerar samarbete mellan centralföreningarna genom svenska lantmännens riksförbund, vilket bildades 1905. Till detta förbund äro alla centralföreningar utom Södermanlands, Dalslands och Östbo härads centralföreningar anslutna. Redan 1912 hade förbundet en betydande omsättning, men det är först under de senare åren utvecklingen gått framåt med verklig fart. Även om man har den uppfattningen att många svagheter, ur rent kooperativ synpunkt sett, vidlåda organisationen, måste dock medgivas att riksförbundets ledning nedlagt ett betydande arbete och redan uppnått resultat, som äro anmärkningsvärda. Från början bedrevs riksförbundets rörelse som agenturaffär, men det tvingades snart av omständigheterna till ständiga utvidgningar för att slutligen bliva en fullt affärsmässig engrosaffär. Under denna utveckling har förbundet så småningom förskaffat sig rätt att delvis kontrollera sina medlemmars verksamhet. Ännu åtnjuta medlemmarna emellertid så stor självständighet, att det kan ifrågasättas, om denna frihet i längden kan bliva till fördel för det hela. För att förbundet skall få tillräckligt fast inflytande utan att mer än nödvändigt kringskära föreningarnas rörelsefrihet, borde stadgar, väsentligen lika avfattade, införas att gälla för alla lokala och centrala föreningar i landet. I syfte att på bästa sätt tillgodogöra sig största möjliga fördelar vid inköp av de stora artiklarna har riksförbundet, tillsammans med annan firma, upprättat eget affärskontor i New York och har i beredskap att ordna på samma sätt vid andra större platser.

144 Enligt uppgift hava medlemmarna i riksförbundet — 19 centralföreningar — inlöst en andel vardera a 100 kr. Riksförbundets andelskapital är sålunda 1,900 kronor, utan ansvarsförbindelser. Det ekonomiska underlaget ligger uteslutande hos medlemmarna. Trots detta hade förbundet år 1920 en omsättning av 38,462,432 kronor. Medlemmarna ansvara för förbundets affärer med det belopp de under de senaste 10 åren erhållit i utdelning. Storleken av detta belopp är icke exakt angiven men torde uppgå till en respektabel summa. Riksförbundet utger en egen tidskrift — svenska lantmännens föreningsblad — vilken utgår i en betydande upplaga. Vad upplysningsverksamheten i övrigt angår, kan denna i planmässighet och omfattning icke mäta sig med den som bedrives av motsvarande organisationer i våra grannländer, men i förhållande till den jämförelsevis korta tid förbundet arbetat är resultatet synnerligen gott. Riksförbundet har emellertid varit verksamt även på andra områden. Genom initiativ från detsamma har ett flertal företag uppstått i syfte att genom samarbete främja jordbrukets ekonomi. Så bildades 1916 "Svenska Lantmännens Rederiaktiebolag" med ändamål att genom anskaffande av egna fartyg i någon mån begränsa transportkostnaderna vid importen av de varuslag, med vilka förbundet handlade. Bolaget förfogar f. n. över 5 ångare och ett segelfartyg. Samma år grundades även "Svenska Lantmännens Bank", även detta ett aktiebolag. Sedan banken väl hade börjat sin verksamhet med ett aktiekapital av 5 milj. kronor, undergick den en mycket hastig utveckling. Det dröjde icke längre än till 1917, innan aktiekapitalet fördubblades, och så övertog denna bank en hel del bygdebanker, sparkassor och kreditbolag. År 1918 ökades aktiekapitalet till 20 miljoner kronor. Banken avser att tillgodose andelsföreningarnas kreditbehov och har i detta avseende en stor uppgift att fylla. Är 1917 bildades på initiativ av riksförbundet "Svenska Lantmännens Kvarnförening". Denna förening är ett andelsföretag, i vilket ägare eller brukare av jord kan bliva medlem mot erläggande av en insats av minst 25 kronor för varje hektar åkerjord som brukas. Annan medlem än jordbrukare deltager i föreningen med minst 10 insatser. Insats erlägges så, att 5 kronor per andel erläggas kontant och förbindelse lämnas för återstoden. Därutöver ansvarar varje medlem med ett belopp av 25 kronor per insats. Föreningen äger f. n. Malmö stora valskvarn och har som mål att genom inköp eller uppförande av ytterligare kvarnföretag giva jordbrukarna tillräckligt inflytande på landets kvarnrörelse. Riksförbundet och centralföreningarna hava genom sin verksamhet säkerligen tillfört landets jordbrukare stora fördelar. En större planmässighet i själva organisationen, inriktad på en mera omfattande ekonomisk konsolidering, med en starkare central kontroll över de lokala föreningarna, skulle förvisso medföra ännu bättre ekonomiska resultat och befordra den tekniska utvecklingen av vår modernäring. Mejeriföreningar. Av jordbrukarnas försäljningsföreningar äro mejerierna de äldsta och även de viktigaste. Det första andelsmejeriet i vårt land bildades 1880. I början utvecklade sig denna form för mejerirörelsen sakta, men på 1890-talet, då erfarenheterna från andelsmejerierna i andra länder blevo mera kända, utbredde sig denna rörelse hastigt, särskilt i

145 Skåne och Halland. Av hela antalet mejerier i landet år 1919 voro 532 andelsmejerier. Samma år levererades till mejerierna i hela landet 694,533,000 kg. mjölk, av vilken kvantitet andelsmejerierna mottogo 451,789,000 kg. eller c:a % av hela mjölkmängden. Man skulle härav kunna draga den slutsatsen, att andelsmejerierna i betydande mån inverkade på prisbildningen å mejeriprodukterna, men bristen av kraftiga, centrala organisationer gör att förmågan därtill är ytterst liten. Det är endast i de allra största konsumtionsorterna i landet andelsmejerierna hava något inflytande på priset, och där är detta begränsat till mjölken. Andelsmejeriernas stadgar äro i huvudsak lika för hela landet. Ett andelsmejeri upprättas vanligen å en ort med någorlunda centralt läge, dit medlemmarna själva transportera sin mjölk, vilken därifrån i oförändrat tillstånd sändes vidare till konsumtionsorten eller förvandlas till smör eller ost. I många fall omfatta andelsmejerierna så vidsträckt rayon, att uppsamlingsställen anordnats. I stadgarna föreskrives att medlemskap kan vinnas av jordbrukare (koägare) genom att teckna ett visst andelsbelopp per hektar odlad jord eller per tecknad ko. Av det sålunda tecknade beloppet inbetalas en mindre del kontant, och ansvarsförbindelse avlämnas för det återstående beloppet. Vanligen är andelsbeloppet bestämt till 10 å 50 kronor per tecknad ko. En egenhet för några av andelsmejerierna är att det i stadgarna intagits bestämmelse om att medlem, som söker inträde sedan föreningen startats, skall erlägga ett större insatsbelopp än de från början anslutna. Det förekommer även att andelsmejerier betala ett å två öre mindre per kg. mjölk till leverantörer, vilka icke äro anslutna, än till medlemmar. Den största andelsföreningen i branschen är "Lantmännens Mjölkförsäljningsförening" eller "Mjölkcentralen" i Stockholm. Denna förening bildades 1915 och ombesörjer c:a % av mjölktillförseln till huvudstaden. Försäljningen i Stockholm sker huvudsakligen i form av oskummad mjölk. Mjölkcentralen är den största andelsföreningen med direkt anslutna medlemmar i landet, Denna förening är icke en centralförening med lokala föreningar som medlemmar, utan äro alla under densamma hörande mejerierna föreningens egendom med leverantörerna direkt anslutna. I förhållande till mjölkcentralens stora arbetsområde måste detta betecknas som en alldeles allenastående organisationsform. För att under alla årstider försäkra sig om tillräcklig mjölktillförsel till huvudstaden har föreningen nödgats utvidga sitt arbetsfält att omfatta större delen av Stockholms, Uppsala, Södermanlands, Östergötlands och delvis även Västmanlands län. I vanliga fall täcker detta område, utom de lokala behoven, hela centralens mjölkbehov för Stockholms räkning och lämnar ändå väsentliga överskott. För att genom minskade frakter hålla omkostnaderna nere få mejerierna i den vidsträckta rayonens periferi av detta överskott göra ost och smör. Mjölkcentralens väldiga omsättning framgår därutav, att den omsatta mjölkmängden år 1920 uppgick till över 123 miljoner kg. Av denna kvantitet i» fördes till Stockholm c:a 60 miljoner kg. Värdet av hela omsättningen uppgick till över 60 miljoner kronor och torde för år 1921 betydligt överstiga denna summa. Föreningens mejerianläggning och distribution i Stockholm kan utan tvivel betraktas som en bland de förnämsta i världen. Föreningens hela anställda personal, inberäknad landsorten, uppgår till 1,200 personer. Utom ett stort antal lastbilar hållas i Stockholm c:a 200 st. hästar för föreningens be10

146 hov. Dessutom höra till anläggningen hovslageri, vagnmakeri och smedja, sadelmakeri, mekanisk verkstad m. m. I Malmöhus och Kristianstads län framställes mera smör än i alla övriga län i landet tillsammans, och där hava mejerierna sammanslutit sig i tre smörexportföreningar, nämligen ' 'Skånska smörexportföreningen'', ' 'Sydsvenska smörexportföreningen" och "Södra Sveriges smörexportförening", vilka bildats i syfte att för medlemmarnas räkning försälja smör och andra mejeriprodukter. En liknande sammanslutning för försäljning av ost finnes i Jämtland, "Jämtlands Ostmejeriers Centralförbund", som söker bereda bästa avsättning för mejeriernas ostproduktion. Ifråga om smörtillverkning intaga andelsmejerierna en dominerande ställning. Är 1913 tillverkades i landets mejerier 28,244,583 kg. smör, och av denna kvantitet framställdes i andelsmejerierna 21,978,370 kg. Motsvarande siffror för 1919 voro 12,433,154 och 9,789,431 kg. På grund av bristande samarbete andelsföreningarna emellan intaga de dock en lika ofördelaktig ställning gent emot mellanhänderna, som de enskilda mejerierna göra. Slakteriföreningar. För underlättande av omsättningen av slaktdjur har ett betydande antal andelsslakterier bildats. Största antalet av dessa äro begränsade till nedslaktning och försäljning av svin. Andelsslakteriernas stadgar äro i allt väsentligt kopior av mejeriföreningarnas. Bildandet av andelsföreningar på detta område började i Halland och Skåne, de första inriktade på att främja fläskexporten, men efterhand började även andelsslakterier att anläggas uppåt landet. Här uppkom rörelsen mera som ett försvar emot de enskilda mellanhändernas prispolitik, och slakteriernas verksamhet inriktades därför på att i första hand tillgodose det lokala behovet av såväl kött som fläsk. På detta område är drift i större skala nödvändigare än t. ex. på mejerihanteringens. En del avfall, vilket efter ett mindre antal djur svårligen kan tillgodogöras, lämnar vid drift i större skala betydande ekonomiskt utbyte. Därför är det av synnerlig vikt, att området föv en slakteriförening blir tillräckligt stort och att slakteriet förlägges till lämplig plats samt att detta kombineras med charkuteri- och annan för ändamålet nödvändig fabrikation. Med den stora produktion av slaktdjur, som äger rum i Skåne och genom de oregelbundna kastningar å marknaden, som konkurrensen slakterierna emellan åstadkommer, influeras prisbildningen i parti på ett ur alla synpunkter skadligt sätt, utan att den konsumerande allmänheten har den ringaste nytta därav. För övrigt stå slakterierna i samma ofördelaktiga ställning till marknaden som de flesta mejerierna; de äro hänvisade att sälja till privata mellanhänder, vilka förekomma i såväl parti- som detaljhandeln. Att bristen på samarbete är till skada för de skånska slakterierna själva är sålunda uppenbart, men det verkar ännu skadligare för längre uppåt landet belägna slakteriföreningar. Det inträffar icke så sällan, att Stockholmsmarknaden i så hög grad fylles av tillförsel från Skåne, att slakterier, vilkas naturliga avsättning huvudstaden är, nödgas dirigera sin produktion till andra orter. Att fraktkostnaderna på detta sätt i hög grad fördyra varorna är naturligt. Genom ett intimare samarbete skulle förvisso besparingar i detta och andra avseenden kunna göras till fördel för den allmänna hushållningen. Det största av de mellansvenska slakterierna är "Mälarprovinsernas An-

147 delslakteriförening". Denna förening driver slakterirörelse med alla slag av slaktdjur och har avdelningar i Stockholm, Nyköping, Eskilstuna, Norrköping, Uppsala och Enköping. Med egen slakterianläggiiing i Nyköping, kombinerad med charkuteri- och förädling av allt slags avfall, nedslaktas även djur för det lokala behovet även på övriga platser, där avdelningar finnas. I föreningen kunna alla djuruppfödare och andra, vilkas verksamhet m. m. är av sådan beskaffenhet att de lämpligen kunna tillhöra föreningen, vinna inträde genom tecknande av en andel för varje tecknat får, svin eller kalv samt med två andelar för varje storboskap. Andelen utgör 1 krona, som betalas kontant vid inträdet, vartill kommer ansvarighet av 10 kronor per andel. Utdelningen av vinsten sker på omsättningskrona. Enligt inkomna uppgifter finnas i hela landet 21 andelsslakteriföreningar, av vilka de flesta äro belägna i Skåne och Halland. Det personliga medlemsantalet uppgår till 52,000. Andelskapitalet är uppgivet till 3,980,025 kronor, av vilken summa 372,960 kronor äro kontant inbetalda. Tillgångarna vid 1920 års utgång uppgingo till 12,629,322 kronor, till största delen nedlagda i fastigheter för rörelsens behov. Omsättningen 1920 var 44,829,265 kronor och den samlade vinsten samma år 266,186 kronor. Äggförsäljningsföreningar. Ett annat slag av föreningar är äggförsäljningsföreningarna. Dessa förekomma huvudsakligen i Skåne, Västergötland, Östergötland och på Gottland; inom övriga provinser förekomma de i ringa omfattning. Enligt uppgift finnas i vårt land 3 centrala och 131 lokala äggförsäljningsföreningar. Om antalet enskilda medlemmar finnas inga tillförlitliga uppgifter. Andelskapitalet är ganska obetydligt, c:a 20,000 kronor, vilket tyder på att organisationen icke tagit någon fastare form eller inriktat sig på någon mera vidsträckt verksamhet. Hela omsättningen för 1920 torde dock ha uppgått till nära 7 miljoner kronor. Det bör sålunda gå att med litet arbete bygga vidare på den lagda grunden.

Kvarn- och sågföreningar o. dyl. Lika viktigt som det är för jordbruket och den allmänna hushållningen att ordna handeln med animaliska produkter är det att på samma sätt tillvarataga alla intressen, då det gäller vegetabiliska och andra produkter. Här ligga verksamhetsfält öppna av obegränsad räckvidd. Att en ganska kraftig reaktion emot det sätt, på vilket handeln med dylika produkter f. n. bedrives, inträtt visar sig däri, att man även på dessa områden börjat tillämpa andelsidén. Bl. a. finnes redan ett ganska stort antal kvarn- och sågföreningar bildade, vilka ännu äro mest intressanta som symptom. I annat sammanhang har redan Svenska lantmännens kvarn förening berörts, vilken är den största i sitt slag i landet. Denna syftar för övrigt till erövrandet av den stora koncentrerade kvarnrörelsen. För att behålla ett sedan urminnes tider följt system synes det emellertid vara ändamålsenligt, att lantmännen inom orter, där skogsbruket spelar någon större roll, vid sidan av jordbruket kombinera kvarn- och sågverksrörelse dels för målning av spannmål för sitt eget och det lokala behovet, dels för att vid avyttrandet av sina små men för sin ekonomi viktiga skogstillgångar kunna göra detta med större förutsättningar att tillgodogöra sig värdet av såväl det ena som det andra. Dylika anläggningar finnas redan på en och annan plats i landet, upprättade som andelsföretag, och hava fyllt en stor uppgift. Den förnämsta förening av detta slag i vårt land är belägen i Heby J

148 Västmanland och heter "Lantmännens Såg-, Kvarn- och Tegelbruksförening". Denna bildades 1917 och har till ändamål "att efter inköp av behövliga fastigheter inköpa, förädla och sälja skogs- och jordbruksprodukter och bedriva handelsrörelse, samt att genom anslag av vinstmedel understödja undervisning i en ekonomiskt lönande skogs- och jordbruksskötsel". Denna paragraf torde vara något alldeles enastående i stadgar gällande för andelsförening, upprättad av jordbrukare här i landet. Själva ordalydelsen framhäver så tydligt som helst, att man syftat längre än till stundens fördelar, så som det höves en andelsförening. Utom leverans av timmer och spannmål till försäljning, försågas och formalas dylika produkter i föreningens anläggning för medlemmarnas eget behov. Att så som jordbrukarna å Heby-trakten sammanföra på en central plats mejeri, slakteri, kvarn, såg och tegelbruk samt all gemensam inköpsverksamhet synes vara mycket lämpligt. Den kraftförbrukning som åtgår för drivande av dylika anläggningar är icke så stor vid vart och ett och består i allmänhet av elektrisk energi. Det blir därför en betydande besparing i engångskostnader för ledningsnät att koncentrera flera företag på ett ställe. Samtidigt är det ju för medlemmarna en påtaglig fördel att kunna ombesörja sina angelägenheter på samma plats. För närvarande finnas c:a 120 kvarn- och sågföreningar i vårt land. Ett stort antal av dessa äro belägna i Norrland, och de flesta av dem torde i huvudsak försåga timmer för medlemmars behov, samtidigt som de distribuera elektrisk energi från gemensamt utbyggda mindre vattenfall. Längre ned åt landet hava mindre jordbrukare slutit sig samman och antingen byggt eller inköpt någon mindre kvarn, på vilken de förmala spannmål för eget behov. Det är blott i några få undantagsfall. som dessa kvarnar äro kombinerade med försäljning av kvarnprodukter i någon större skala. I alla föreningar tillsammans har enligt inkomna uppgifter försäljningssumman uppgått till endast 819,140 kronor, under det tillgångarna i fastigheter m. m. utgöra över 4,5 miljoner kronor. Dessa föreningar hava ett gemensamt medlemsantal av 6,229 med ett andelskapital av 3,895,455 kronor, av vilket 1,242,692 kronor äro kontant inbetalda. Bränneri- och stärkelseföreningar. Av vida större betydelse, särskilt för de trakter i landet, där potatisodlingen tagit mycket stor omfattning, äro brännenoch stärkelseföreningarna. Dessa förekomma huvudsakligen i Skåne och Blekinge, och deras vikt för jordbruket framgår därav, att omsättningen 1920 uppgick till nära 50 miljoner kronor. Antalet lokala dylika föreningar är 83 med 16,830 medlemmar. De flesta av de lokala föreningarna (76 st.) äro sammanslutna i tvenne centralföreningar, nämligen Sveriges bränneriidkareförening och Sveriges stärkelseproducentförening. Det naturliga området för landets potatisodling, i den omfattning det här åsyftas, giver även detta slag av samverkan sin begränsning. Den skiljer sig sålunda i detta fall på ett alldeles särskilt sätt ifrån annan kooperativ rörelse. Då andra grenar av ekonomiskt samarbete sträva efter att utvidga sig inom den vidast tänkbara ram, anses brännerirörelsen böra allt mer och mer inskränkas. Rent ekonomiskt liar dock samarbetet samma betydelse för dem, som nu och framdeles kan komma att bliva beroende av denna näringsgren, som det har för andra företagare.

149 Övriga ekonomiska föreningar. Av andra ekonomiska föreningar inom jordbruket kunna nämnas torvströföreningarna. Av sådana finnas omkring 80 i hela landet med 16,830 medlemmar. Den samlade omsättningen uppgår till icke fullt 2 miljoner kronor. Vidare är att anteckna, att några fruktodlare- och fröodlingsföreningar finnas, vilka dock spela en underordnad roll. Början är emellertid gjord även på dessa områden, och under en enhetlig och om ekonomiskt samarbete kunnig ledning kan mycket göras för att främja denna del av rörelsen. Till sist kunna nämnas de överallt förekommande elektriska distributionsföreningarna. Det har icke varit de sakkunnige möjligt att införskaffa tillförlitliga uppgifter om dessas antal och ännu mindre om antalet av till dessa anslutna medlemmar. Dessa föreningars uppgifter äro för tillfället begränsade till att för medlemmarna gemensamt abonnera på elektrisk energi, men med den ständiga utvecklingen av områdena för användning av elektrisk kraft komma säkerligen dessa föreningar att få allt större och för den allmänna hushållningen mycket betydelsefulla uppgifter att fylla. Det skulle därför vara ur alla synpunkter nyttigt, om ett ordnat samarbete föreningarna emellan kunde åstadkommas på samma sätt som mellan andra kooperativa föreningar med ensartade intressen.

/

150¶Jordbrukets andelsföreningar: S a m m a n d r a g . Antal medlemmar c ST a? i-

Inköpsföreningar: Riksförbundet ... D:o

Centrala

D:o

Lokala

föreningar

enskilda

19¶Andelskapital kr. 1,900

Därav förbindelser kr.

kontant kr.

Ansvarighet utöver andelarna kr.

1,900

Tillgångs

kr.

kr.

38,462,434

1,744 3,466,010 421,300 3,044,710 3,186,364 76,017,63 9,589,( 1,006 (12 (19) (18) 51,373 1,822,380| 222,645| 1,599,735 2,531,402 28,692,953 5,100,1 1466 (725) (660) (346 (638) ^642T 25 51,901 3,980,0271 372,956|3,607,071 1,265,620 44,839,279 12,629,! 19

Slakteriföreningar: Lokala

(21)

Mejeriföreningar: Centrala D:o

Omsättning

5¶Lokala

165 (3)

308,50o|

12,34o| 296,16o|

(19)

(18

22,690,379

832,'

(2)

48,630 6,094,713|3,352,530|2,742,183|3,241,281 167,265,668 30,191,: (388) (324) (318 (306)

Torvströ föreningar: Lokala

17,712 2,750,39111,066,16311,684,228 (55) (52)

Bränneri- & stärkelseför:r: Centrala

10,280|

1,924,250 5,726,: (38) (5C 40,913,434 (1)

10,28o|

O)

(1) D:o

20,375

146,1 0

Lokala..

2,362 431,51 ö| 271,044| 160,472| 426,880 (53) (32)

6,784,781 1,873,1 (36) ' (31

Kvarn- och sågföreningar: Lokala..

6,189 3,885,458|l,232,687|2,652,77l|2,893,252 (73)

1,021,424 4,543,1 (41) (54

Äggförsäljningsföreningar: Centrah

17,130|

(3) D:o

Lokala..

Fruktodlareföreningar: Lokala Fröodlare föreningar: Lokala 1 2

? 54 24

Se vidare tab. 19—28. = de 10 sista årens utdelning.

(64) 830| 16,30o| (3)

9,609 (46)

2,9611

764 (9)

32,104|

1,007 (15)'

21,064)

2,4211

150,1

(2)

(20) 9,22Ö|

3,395,322 2,360,134 (44)

141, $ 23,

22,878|

(8)

16,494) (14)

4,570|

18,185 (9)

44, (11

BIL. 6.

RESEBERÄTTELSE FRÅN TYSKLAND OCH SCHWEIZ Av HUGO HEYMAN. Det åt undertecknad givna uppdraget omfattade studier av den schweiziska och tyska kooperativa verksamhetens utveckling bland såväl producenter som konsumenter med särskilt aktgivande på de åtgärder, som kunde vara vidtagna för att befrämja ett närmande och en samverkan mellan producenternas och konsumenternas organisationer. I och för fullgörande av detta uppdrag ordnades resplanen på följande sätt: den 20—21 oktober gjordes uppehåll i Hamburg med besök hos Zentralvcrband deutscher Konsumvereine, G rosseinkauf sgesellsehaf t deutscher Konsumvereine samt Konsum-, Bau- und Sparverein Produktion; den 22—23 oktober konfererades i Berlin med socialattachén Wilhelm Jansson om planläggningen av vidare studier i Tyskland samt avlades besök hos Deutsche Städtetag; den 25—26 oktober ägde uppehåll rum i Basel med studier av Verband schweizerischer Konsumvereine och Allgemeiner Consumverein beider Basel; den 27—28 oktober avlades under uppehåll i Bern besök å Eidgenössisches Ernährungsamt, Verband Landwirtschaftlieher Genossenschaften von Bern und benachbarter Kantonen, Verband bernischer Käserei- und Milchgenossenschaften samt Zentralverband schweizerischer Milchproduzenten; den 29 oktober tillbragtes hos schweizerischer Bauernsekretariat i Brugg; den 30 och 31 oktober avlades besök hos Verband ostschweizerischer landwirtschaftlieher Genossenschaften och Verband nordostschweizerischer Käserei- und Milchgenossenschaften i Winterthur; den 1 november gjordes uppehåll i Zug med besök hos Verband schweizerischer Obsthandels- und Obstverwertungsfirmen; den 2 november tillbragtes i Luzern med besök hos Verband zentralschweizerischer Milchverwertungsgenossenschaften; den 4 och 5 november gjordes uppehåll i Munchen, varvid besöktes konsumtionsföreningen därstädes ävensom vissa jordbrukskooperativa centralorganisationer och ledande personligheter; den 6 och 7 november besöktes i Frankfurt am Main bland annat konsumtionsföreningen därstädes och Zentral-Darlehnskasse fur Nassau; under uppehåll i Berlin slutligen den 8—10 november besöktes Landwirtschaftliche Zentral-Darlehnskasse och Reiclisverband der deutschen landwirtschaftlichen Genossenschaften ävensom Statistisches Reichsamt.

152 Vid avgivandet av berättelsen över de under resan gjorda iakttagelserna torde det för sammanhangets skull vara lämpligt att behandla vartdera landet för sig. Det må emellertid redan inledningsvis sägas, att varken i Schweiz eller Tyskland producenternas och konsumenternas kooperativa organisationer ännu varit i stånd att skapa någon sådan ordning för samarbete sig emellan, som lett till mera genomgripande praktiska resultat. Vissa ansatser skola i det följande omnämnas, men i stort sett måste berättelsen begränsa sig till en redogörelse i allmänna drag för de på särskilda verksamhetsområden skapade viktigare kooperativa organisationerna. Huvudintresset ägnades åt Schweiz, enär de svenska förhållanden otvivelaktigt i de flesta avseenden erbjuda närmare beröringspunkter med de schweiziska än med de tyska.

Schweiz. A.

Jordbrukarnas ekonomiska sammanslutningar.

Den schweiziska jordbrukskooperationen är synnerligen mångsidig och i de flesta avseenden mönstergillt organiserad. Äran av den kraftiga och sunda utvecklingen tillkommer i hög grad de schweiziska jordbrukarnas ideella centralorganisation, Schweizerischer Bauernverband. Till denna äro anslutna sammanslutningar bland jordbrukare av såväl ideell som ekonomisk karaktär. Av de senare äro de i avseende på både medlemsantal och ekonomisk betydelse mest framträdande dels inköpsföreningar, dels mejeri- och mjölkförsäljningsföreningar, dels ock föreningar för nötboskapsavel. Av dessa trenne föreningskategorier äro de bägge förstnämnda uppenbarligen ägnade att motarbeta onödiga mellanhänder och blevo därför föremål för studium. Schweizerischer Bauernverband. Förbundet stiftades år 1897. Vid utgången av år 1919 omfattade det ett 40-tal centralorganisationer och andra föreningar av jordbrukare med sammanlagt över 250,000 medlemmar. Då hela den del av Schweiz' befolkning, som lever på jordbruket och dess binäringar, uppgår till 1 å V/2 miljon människor, framgår det, att, även om dubbelräkning av medlemmar förekommer i stor utsträckning, enär samma person kan vara ansluten till förbundet genom två eller flera föreningar, detsamma omfattar den vida övervägande delen av jordbrukets yrkesutövare inom landet. Förbundets inre verksamhet är inriktad på att lämna medlemmarna vägledande råd och anvisningar med avseende på olika sidor av deras yrkesutövning; utåt verkar förbundet för tillvaratagandet av det schweiziska jordbrukets politiska och ekonomiska intressen. Förbundets löpande angelägenheter handhavas av ett sekretariat. Vid dess sida äro inrättade särskilda byråer för fullgörande av vissa avgränsade uppgifter. Förbundets säte är den lilla staden Brugg i kantonen Aargau, De nyss omnämnda byråerna äro följande: 1. Redan år 1901 inrättades en lyra för räntabilitet si er åkning ar, vilken numera ärligen bearbetar räkenskaperna för några hundra jordbruk. 2. År 1910 utvidgades och stabiliserades den redan tidigare av förbundet bedrivna noteringsverksamheten för lantbruksprodukter genom inrättandet av

153 en prisstatistisk byrå (Preisberichtstelle). Då dess verksamhet synes vara av särskilt intresse ur de av mellanhandssakkunnige företrädda synpunkterna, skall densamma i det följande ägnas en mera ingående behandling. 3. År 1912 tillkom en taxeringsbyrå för fastställande, efter anmodan, av värdet utav jordbruksfastigheter, särskilt vid överlåtelse genom köp, arrende, arvskifte m. m. 4. Samma år öppnades en upplysningsbyrå för frågor rörande den allmänna sjuk- och olycksfallsförsäkringen. 5. En betydande utveckling har uppnåtts av den år 1915 inrättade byggnadsbyrån. Denna byrå åtager sig uppdrag att utföra ritningar och kostnadsförslag å boningshus och ekonomibyggnader för jordbruk, mejeribyggnader, installering av maskiner, dränerings- och bevattningsföretag o. d. Även utförandet av de planerade arbetena kan uppdragas åt byrån. 6. Slutligen trädde år 1919 i verksamhet en fastighetsförmedlingsbyrå för jordbruksfastigheter. En byrå för förmedling av anställningar åt lantbrukselever planeras. Förbundet utgiver en egen tidskrift i tysk och fransk upplaga (Schweizerische Bauernzeitung; Paysan suisse), vilken som bilaga åtföljer ett betydande antal tidningar med spridning bland jordbrukare. Densamma utgavs 1919 i 12 nummer med ett genomsnittligt antal exemplar av c:a 150,000. I politiskt avseende företräder förbundet en markerad partiståndpunkt. Det synes vara otvivelaktigt, att förbundets verksamhet på detta område bidragit att skärpa de motsättningar, som redan tidigare funnits mellan stadsmannanäringarnas representanter och industriarbetarna å ena sidan samt jordbrukarna å den andra. Ett samarbete med de kooperativa konsumentföretagen synes vara ganska främmande för de ledande männen inom det schweiziska jordbrukets organisationer. *

*

Den prisstatistiska byrån har under årens lopp fått sitt arbete alltmera utvecklat och förgrenat över flera områden. Vid byråns upprättande 1910 motiverades dess tillkomst med nödvändigheten för lantmännen att erhålla en noggrann, fortlöpande överblick över pris- och marknadsförhållanden beträffande lantbruksprodukter. Ditintills hade jordbrukarna varit nödsakade att så gott sig göra lät hålla reda på de priser, som erbjödos å marknader och av affärsmän. Något eget omdöme om dessas skälighet kunde säljarna däremot icke bilda sig, och ju mera de inhemska priserna blevo beroende av världsmarknaden, desto mindre blevo möjligheterna härutinnan. "Man tog marknadsfluktuationerna med samma jämnmod som växlingen mellan sol och regn." I senare tid hade emellertid även inom lantmannakretsar den övertygelsen fått fast fot, att man icke blott skulle kunna erhålla bättre överblick över det rådande marknadsläget, utan att det även vore möjligt att ur de prisbildande faktorerna draga slutsatser om den kommande prisutvecklingen samt att åstadkomma en bättre anpassning av priserna efter marknadsläget. Genom en ordnad upplysningsverksamhet rörande marknadsförhållandena borde framförallt de för producenter och konsumenter lika skadliga prisväxlingarna kunna utjämnas.

154 Följande allmänna program antogs för byråns framtida verksamhet: " 1 . Allt tillgängligt material skall samlas, som är ägnat att lämna upplysning om marknadsläget med avseende på lantbruksprodukter ocli råmateriaA . • Ä n S e i ; , s k ö r d e - o c h Produktionsförhållanden, lagerbehållningar, marknadstilltorsel, konsumtion, import och export m. m.). -r 2 ' Undersökningarnas huvudresultat skola sammanställas i översiktlig torm Till siffrorna bör fogas en text, som i så kortfattade ordalag som möiligt lämnar upplysning om marknadsläget och, där så ske kan, om tendensen > d. Frisrapporterna skola offentliggöras i en marknadstidning, som skall utgivas en gang i veckan och medfölja lantmannavänliga pressorgan som bilaga.

o , ? e n s å l u n d a skisserade planen, som var noggrant utarbetad med avseende pä frågorna om uppgiftslämnare, bearbetning och offentliggörande av noteringar for de särskilda varuslagen, har under den följande tiden varit väsledande for arbetet, ehuru givetvis de med världskriget följande svårigheterna dels medfört vissa förseningar med utsträckandet av bvråns verksamhet till alla planerade områden, dels ock nödgat till åtskilliga temporära inskränkningar Vid tiden for undertecknads besök var arbetet dock åter i full gång i huvudsak enligt de i 1910 års förslag uppdragna riktlinjerna. I. Det såväl i och för sig viktigaste och mest tidkrävande som ock ur svensk synpunkt mest intresseväckande av de arbeten, som utföras av den prisstatistiska byrån, är insamlandet och bearbetandet av rapporter angående pris- och marknadsläge vid producenternas försäljning av de i deras jordbruk frambragta alstren. Med avseende på organisationen av denna verksamhet torde särskilt böra beaktas följande punkter, rimligen anskaffande av uppgiftslämnare, urval av varuslag, tidpunkter för uppgifters inhämtande, granskning och bearbetning av materialet samt resultatens offentliggörande. a. Vad beträfar val av uppgiftslämnare, liar man ansett det rktigaste vara att utan mellanhänder träda i direkt förbindelse med jordbrukarn* själva. Man vände sig till en början till lantmannaorganisationer i landets olika delar med anhållan, att dessa skulle lämna rekommendation på sådana jordbrukare, som de visste vara i besittning av sakkunskap i fråga om handeln mid vissa angivna slag av jordbruksalster. Med dylika personer träffades seiermera avtal, att de på anmodan av byrån skulle lämna noteringar beträffaide den varugrupp, som var och en bäst kände till. Vid tiden för mitt besök uppgick de enskilda uppgiftslämnarnas sammanlagda antal till över 9,000. Sisom av ioljande avdelning skall framgå, är emellertid specialiseringen starkt genomtord så att for varje varuslag noteringar endast inkomma från en bråkdel av alla uppgiftslämnarna. När ombyte av uppgiftslämnare måste ä?a rum söker man, såvitt möjligt, erhålla rekommendation på ersättare från den avgående. Rekryteringen uppgives på detta sätt försiggå tämligen lätt varemot givetvis det första anskaffandet av sakkunniga och lämpliga personer for noteringarnas avgivande var förenat med åtskilliga svårigheter Uppgiftslämnarna medverka av intresse för saken utan pekuniär ersättnim Såsom nedan skall visas användas i vissa fall jämväl jordbrukskoooerativa föreningar såsom uppgiftslämnare. b. De noterade varuslagen kunna numera sägas omfatta alla riktigare alster av det mångsidiga schweiziska jordbrukets olika produktionsgrenar.

155 Prisstatistikens omfattning torde bäst framgå genom angivande av de olika frågeformulärens innehåll. Ett tjugutal dylika formulär finnes, samtliga i brevkortsformat. De omfatta: Åkerbruksprodukter (spannmål, potatis, halm). Rotfrukter (mera detaljerade potatisnoteringar, rovor, kålrötter o. s. v.). Hö, halm och strö. Frukt (äpplen, päron, sviskon m. m.). Fruktvin. Vin. Nötkreatur, livdjur. '' slaktdjur. Gödkalvar. Gödsvin. Smågrisar. Får och getter. Ägg, fjäderfä och kaniner. Honung och vax. Ost. Smör. Konsumtionsmjölk. Timmer och ved. Bark för garvningsändamål. . Ät mjölk och mejeriprodukter ägnas särskild uppmärksamhet, i det att icke blott priserna följas, utan även genom månatliga rundfrågor till mejeriföreningar utrönes, dels tillförseln till dessa föreningar, dels ock todertillgang och liknande förhållanden, som för den närmaste framtiden kunna påverka prissättningen å mjölken. . Kreaturspriserna vid och tillförseln till marknader och slakthus toijas jämväl genom särskilda förfrågningar. Åt frågan om noggranna kvalitetsbestämmelser har stor omsorg agnats. Likaså har man vinnlagt sig om att få noteringar, som avse de olika i större omfattning förekommande försäljningssätten, exempelvis större och mindre poster till mellanhänder eller direkt till konsumenter, vid närmaste järnvägsstation eller fritt stad resp. större marknadsplats o. d. Varje uppgiftslamnare tillskrives i regeln blott rörande de å ett enda frågeformulär upptagna varorna. c Det är icke en gång för alla bestämt, vid vilka tidpunkter eller hur ofta de olika varuslagen skola noteras, utan insamlingen av prisuppgifter får bero av marknadsförhållandena. Såsom allmän regel gäller, att noteringarna äro tätt återkommande under de årstider, då försäljningen av en vara ar omfattande men glesa under övriga månader. Detta förfaringssätt medför givetvis att det icke heller kan på förhand träffas avtal med uppgiftslamnarna, när de skola verkställa sina noteringar, utan måste de for varje gang tillskrivas med anmodan härom. Någon olägenhet torde dock icke ligga dan, enär en sådan anmaning anses vara en förutsättning for att regelbundna uppgifter skola erhållas. . d. När frågeformulär utskickas, angives det datum, mom vilket de bora återsändas. Detta bestämmes så, att uppgiftslämnaren får ett par dagar pa sig för frågornas besvarande. Dessa äro så avfattade, att han endast behöver återge sina egna eller närmaste grannars erfarenheter om rådande priser, men icke insamla noteringar från andra håll. Svar bruka i regeln i behörig tid

156 mga frän 80 a 90 % av de tillfrågade. När formulären inkommit, införas de er ' , U P f a d e e l t e r l a n d s d e l a i ' > t i U o t a l e t 14. Därefter granskas dessa a tabeller och alla uppgifter, som starkt avvika från det normala vare sig uppåt eller nedåt strykas Med ledning av de återstående åsättes en notering för ^ t n T i T i ^if' v a . r v ; d m a n eJ ? t a n v i dare följer det aritmetiska medeltalet utan verkställer jämkningar med hänsyn till de talrikast förekommande noteringarna Sluthgen uträknas, där så lämpligen ske kan, "riksmedelpris". v i k t T Ä ? ° 1 t e r m g a r . v S S a r . ? i v e t v i * m e d h änsyn till varornas växlande Mkt och betydelse men i allmänhet söker man erhålla något 20-tal noteringar s ior varje landsdel. e. De åsatta noteringarna offentliggöras så snart ske kan i den av bondeiorbundet utgivna veckotidningen Schweizerische landwirtschaftliche Marktzeitung (utkommer även i fransk upplaga var 14:de dag under namnet Revue smsse des marches agncoles). Tillsammans medfölja dessa bägge upplagor ett^ större antal lantbrukstidskrifter och tidningar med spridning på W S bygden och utgivas i vida mer än 100,000 exemplar. Noteringssiffrorna beedsagas av kortare resonerande framställningar angående marknadsläge, utn mternatlonella därvid. 0 ' översikter och jämförelser förekomma Noteringarnas stora praktiska nytta vitsordades från många håll 0 S

ha

Starkt

bidragit

att

vinna

VOT0

färska

den

stabilitet

de

kommo

De

nningen, S, LTl? for saval ^ i P r u den tsom producenter som konsumenter är önskvärd. i Även a Gn f u l l t .TXf i , "fto tillfredsställande. Med de mycket vackra proS m Uppnåtts så 'aranti mTSfiZ ^ r f T ^ ' ° ' a n bearbetningen ^ m a n "fe ^kunde vunnit garanti for att fa tillförlitliga noteringssiffror, och förtmhancla

^

^

' ^

allmänheten

i n t P r ^ t i ° n i l i I I L B o n d f ° r b u n d e t s Prisstatistiska byrå utarbetar vidare en internationell marknadsberattelse för mjölk och mejerivaror samt sammanställer och avgiver de från Schweiz infordrade rapporterna för Internationella Det t0rde emdlertid kke här vara skäl

dT^beTen

^

Ä

Mjölkförädlingsföreningar. Det schweiziska jordbrukets viktigaste avsättningsprodukter äro av ålder mjölk och mejeriprodukter, framförallt ost. Det är därför helt naturligt, att behovet av ekonomisk samverkan mellan jordbrukarna tidigast gjorde sig gällande pa detta område liksom att organisationen nått en hög grad av full™£T g >'n • £ ? S k t t a g e t a l l a l 0 k a l a sammanslutningar ("andelsmejeriförenmgar ) tillhora numera provinsförbund, vilka i sin tur bildat det hela Edsförbundets område omfattande Zentralverband schweizerischer Milchprodutill ^ Ä S &l f ? n l T V ä S G n d e t f Ö r m JÖlkhanteringen antydes därav, att till centralförbundet den 1 augusti 1920 genom förmedling av 25 provinsför3 5 lokalföre in „T™ ™oq°Q f ? f » ^ med 94,767 medlemma/ och dessutom.3,299 direkta medlemmar. Tillsammans hade alla dessa medlemmar ett anmält koantal av något över en halv miljon, vilket utgjorde omkring % a v landets hela kobestand. Med avseende på de organisatoriska detaljerna torde följande vara av särskilt intresse.

157 Be lokala föreningarna, vilkas första ursprung måste sökas mycket långt tillbaka i tiden och till en början arbetade under synnerligen primitiva former, hava numera i allmänhet antagit normalstadgar, som godkänts av provinsförbunden. Över hela landet äro vissa principer gemensamma. Medlemmarna skola sålunda vid inträdet förplikta sig dels att betala en viss insats, som vanligen normeras efter det antal kor, han anmäler sig innehava, dels att ansvara för föreningens förbindelser med hela sin förmögenhet solidariskt med övriga medlemmar. Sistnämnda grundsats, som med få undantag tillämpas överallt, anses enligt flera samstämmiga uttalanden oumbärlig för att giva föreningarna den stabilitet, som anses erforderlig. Som konsekvenser av densamma torde kunna betraktas en del åtgärder, som allmänt vidtagits för att binda medlemmarna vid föreningen, så att icke vissa medlemmars bristande solidaritet kan medföra ekonomiska risker för föreningen och för övriga medlemmar. Sålunda skola medlemmarna förplikta sig att till föreningen leverera hela mjölkavkastningen av kobesättningen med undantag blott för den del därav som konsumeras i det egna hushållet eller är för jordbruksdriften nödvändig. Undantagen fattas så snävt, att medlem exempelvis icke äger rätt att utan föreningens medgivande sälja mjölk till på hans gård eller i närmaste grannskap boende, jordbruket icke tillhörande hushåll, ej heller att använda sötmjölk till gödning av kalvar o. d. Då det naturligtvis är för räntabiliteten av föreningens mejerianläggning viktigt, att man för lång tid framåt kan beräkna tillförseln av mjölk, är medlemmars utträde ur föreningen i flera avseenden försvårat. Den utträdande måste i varje fall avstå från sina inbetalda insatser och andel i övrig föreningsförmögenhet, men är dessutom enligt föreningsstadgarna skyldig att gälda sin anpart i de vid tiden för utträdet föreningen åvilande skulderna. Den som ärver, köper eller på annat sätt förvärvar medlems jordbruksfastighet, plägar vara berättigad att utan särskilda formaliteter eller kostnader övertaga medlemskapet, men man har även sökt genom stadgebestämmelser tvinga medlemmarna att vid risk av skadestånd tillse, att eventuell efterträdare vid jordbruket förbinder sig att ingå i föreningen. Åtminstone i sin direkta form hava emellertid sådana stadgeföreskrifter förklarats rättsligt ogiltiga. Ifråga om mottagandet av mjölk från utomstående är praxis olika; där sådan förekommer göres emellertid i regeln till villkor, att leverantören (der "Gastbauer") skall förbinda sig att på samma sätt som medlemmarna under viss tid leverera hela sitt mjölköverskott. — Som ett allmänt omdöme torde kunna sägas att föreningarna gentemot medlemmarna intaga en vida starkare ställning än som här i landet allmänt förekommer. Den till föreningarna inkomna mjölken levereras till direkt konsumtion eller till fabrikerna för tillverkning av kondenserad mjölk eller förädlas till ost och i mindre omfattning till smör. Där föreningen äger mejeri och icke blott uppsamlings- och kylanläggning är det mycket vanligt, att mejeridriften utarrenderas till en "Käser". Dennes verksamhet är numera omgärdad med noggranna föreskrifter i fråga ej endast om betalningsvillkoren till medlemmarna för levererad mjölk utan även om försäljningen av produkterna, såsom framgår av vad nedan anföres om centralorganisationerna. Pr ovins förbunden hava tillkommit efter hand, de äldsta under 1900-talets första år. Intill tiden för världskriget var deras verksamhet i huvudsak av organisatorisk art och deras betydelse icke synnerligen stor. Den med kriget följande varubristen och handelssvårigheterna medförde emellertid genomgripande förändringar ifråga om avsättningen av mjölk och mejeriprodukter.

158 Under de första krigsåren, då ett exportöverskott ännu förefanns, ansåg sig den schweiziska förbundsregeringen nödsakad att utnyttja detsamma i kompensationssyfte för att från andra länder erhålla i utbyte sådana livsmedel och industriella råvaror, som icke av Schweiz självt framalstras. Det gällde därför för förbundsregeringen att få i sin hand så stor del av överskottet som möjligt utan att därför folkförsörjningen äventyrades, i synnerhet i de stora konsumtionsorterna. Det medel, som tillgreps, var monopolisering av handeln med de här ifrågavarande förnödenheterna; organen härför blevo provinsförbunden och i deras spets det år 1906 bildade centralförbundet av schiveiziska mjölkproducenter. Förbundsregeringen beslaglade mjölken till förmån för förbunden och tillät dem att betala högre priser än andra avnämare. Härigenom så gott som framtvingades en hastig utbredning av den kooperativa mjölkorganisationen till landets alla delar och anslutning från praktiskt taget alla jordbrukare, som hade mjölk eller produkter därav att sälja. Centralförbundet kunde därför också åtaga sig att ansvara för hela mjölkförsörjningen. Halvårsvis ingingos mellan den schweiziska statens livsmedelscentral och centralförbundet bindande överenskommelser härutinnan, enligt vilka förbundet förpliktade sig att efter angivna regler ordna mjölktillförseln och förädlingen av överskottsmjölken. Härigenom lyckades det, att, även under de svåra senare krigsåren, då foderbristen framkallade en oerhörd sänkning av mjölkproduktionen, förse hela landet med dess nödtorftiga mjölkbehov, även som att, i den utsträckning förhållandena kunde medgiva, framskaffa de för export tillgängliga kvantiteterna av mjölk och ost. Det torde icke finnas anledning att här närmare ingå på de säregna krigstidsförhållandena, utan får det räcka med att det konstateras, att de funktioner, som under de utomordentliga, då rådande förhållandena tilldelades de kooperativa mjölkorganisationerna, medfört, att ett helt nytt skede inträtt ifråga om deras verksamhet även sedan återgång skett till mer normala produktions- och konsumtionsförhållanden. Även sedan den statliga tvångsförvaltningen på här ifrågavarande område upphört, hava nämligen de kooperativa företagen sökt uppehålla den förvärvade monopolställningen. Centralförbundet står i intim samverkan med de schweiziska osthandelsfirmornas för hela Edsförbundets område enhetliga organisation och har träffat avtal med denna om ömsesidig monopolställning, så att, bortsett från den rent lokala omsättningen, mjölkcentralförbundet endast säljer ost till osthandelsunionen och denna i sin tur endast köper av de organiserade mjölkproducenterna. De bägge centralerna träffa avtal om de priser, som skola betalas, och på grundval härav fattar sedermera det centrala mjölkförbundet beslut om de mjölkpriser, som böra erläggas till leverantörerna, varvid emellertid en viss marginal lämnas. Därjämte organiseras även tillförseln på sådant sätt, att det centralt bestämmes, varifrån ett underskottsdistrikt skall erhålla den erforderliga mjölktillförseln, inom vilka orter ost- och smörtillverkning skall bedrivas samt leveranser till kondensmjölkfabrikerna försiggå. Av provinscentralerna ha ett flertal öppnat egen mjölkhandelsverksamhet. Därigenom har i hög grad deras möjlighet ökats att helt behärska mjölkhanteringen. Såsom exempel kan anföras, att det av undertecknad besökta Verband nordostschweizerischer Käserei- und Milchgenossenschaften i Winterthur har egna uppsamlingsmejerier för konsummjölk i Winterthur och Zurich. Inom förbundets område finnes endast en utanför stående grossist, ett äldre mjölkhandelsbolag i Ziirich, men detta har nödgats förbinda sig att köpa mjölk allenast från jordbrukare, som äro anslutna till förbundet. Detaljhan-

159 delxi liar förbundet däremot överlåtit åt privata utförsäljare med undantag för en enda ort (staden Chur- i Graubiinden). I övrigt har man funnit det ur förbundets egen synpunkt bättre att icke befatta sig med minutdistributionen, enär man då hade större möjligheter att till jordbrukarnas förmån trycka distributionsmarginalen. Vid tiden för undertecknads besök var det pris, som betalades till leverantörerna, 38 centimes per liter, och konsumenterna i Zurich och Winterthur fingo betala 50 c. Av de 12 c , som marginalen utgjorde, beräknades 2.5 c. åtgå för uppsamlingsställena på landsbygden samt transporterna till centralens mejerier, 1.85 c. för behandlingen inom dessa mejerier och övriga partihandelskostnader samt 6.65 c. för detaljhandeln, varvid det bl. a. ålagts distributörerna att avhämta mjölken vid mejeriet. Det betonades, att den sistnämnda siffran vore onödigt hög och beroende på, att man ännu icke hunnit på tillfredsställande sätt ordna detaljhandeln. I Ziirich (c:a 200,000 inv.) funnos sålunda omkring 450 distributörer, vilket icke kunde anses rationellt. Förbundet var också sysselsatt med att verkställa en distriktsindelning, varigenom detaljisternas antal skulle nedbringas och därmed även distributionskostnaderna. — För reglering av mjölktillförseln har förbundet upprättat reservmejerier, där överskottsmjölken användes till smörtillverkning och svinuppfödning. Verband zentralschweizerischer Milchverwertungsgenossenschaften i Luzern, som även besöktes av undertecknad, har sitt säte i ett överskottsdistrikt, Detta förbund har inskränkt sin egen affärsverksamhet till att taga hand om överskottsmjölken och besörja dess levererande till anvisade konsumtionsorter utom distriktet. För tillförseln till Luzern och andra städer är ordnat så, att detaljisterna själva få avhämta mjölken hos jordbrukarna eller vid uppsamlingsmejerier. Längsta ifrågakommande transporttid är nämligen endast c:a 2 timmar. Även inom detta distrikt fingo jordbrukarna hösten 1920 ett grundpris av 38 c. per 1. Uppsamlingsställena erhöllo 3 c. och utförsäljningspriset var 49 c. Här förekom ingen mejeribehandling av mjölken. Distributionen i Luzern, som med förstäder har c:a 65,000 inv., handhades av 17 mjölkhandlare (varibland ortens konsumtionsförening) med ett 60-tal butiker och 40 mjölkvagnar, avsedda för detaljdistribution. Detta system anses rationellt och fungerar väl. Endast detaljdistributörer, som själva kunna avhämta mjölken, medgivas inköpsrätt. Härigenom har en önskvärd sovring och ekonomisk konsolidering av detaljhandeln möjliggjorts. Inom mjölkförbunden själva bedömdes det rådande systemet såsom innebärande ett stort framsteg gentemot tillståndet före kriget. Jordbrukarna hade genom detsamma fått ett avgörande inflytande på prisbildningen, varigenom mjölkproduktionen kunde göras räntabel. Samtidigt hade man blivit i stånd att reglera och sanera distributionssystemet, så att marginalen mellan producent- och konsumentpris kunde nedbringas till lägsta möjliga belopp. För konsumenterna medförde systemet den fördelen, att de kunde räkna med att alltid få förstklassiga varor och bliva reellt behandlade, enär detta lika mycket låge i producenternas som deras eget intresse. — En svag punkt i systemet vore svårigheten att fullt behärska smör- och osthandeln. Bruste kontrollen häröver, varpå vissa tecken tydde, kunde detta medföra, att även prisregleringen i övrigt bleve ohållbar. Från konsumenthåll åter betonades, att visserligen mjölkförbunden arbetade för att förbilliga distributionskostnaderna, men att deras monopolställning vore ägnad att stegra jordbrukarnas krav på vinst av mjölkhanteringen även

160 på konsumenternas bekostnad. Ett stöd för denna uppfattning fann man däri, att från vederbörande förbund allvarliga försök gjorts att tvinga Allgemeiner Consumvereine beider Basel att överlåta sin sedan lång tid tillbaka bedrivna mejerirörelse, genom vilken huvudparten av konsummjölken på ett fullt rationellt sätt tillfördes staden Basel (härom mera i sammanhang med redogörelsen för konsumtionsföreningsrörelsen). Det enda motivet härför ansågs vara, att jordbrukarna genom sina organisationer önskade behärska partihandeln med mjölk inom hela landet. Det viktigaste undantaget bildade just staden Basel. För konsumenterna vore det givetvis otillfredsställande att bliva utestängda från varje medinflytande på prisbildningen. Inköpsföreningar. Föreningar av lantbrukare för gemensamma inköp av jordbruksförnödenheter började bildas redan på 1880-talet. I synnerhet i de tyska kantonerna har rörelsen nått en betydande omfattning. Centralföreningar hava jämväl tillkommit inom landets alla delar, och voro dessa i allmänhet i verksamhet redan långt före världskriget. Däremot ha tidigare försök att åstadkomma en centralorganisation för Schweiz' hela område misslyckats och först år 1919 kom en dylik till stånd. Generellt sett torde den verksamhet, som utövas av lokal- och centralföreningarna föga avvika från deras svenska motsvarigheter, och även organisatoriskt synas likheterna vara mera framträdande än skiljaktigheterna. Liksom på andra områden av den schweiziska jordbrukskooperationen är det emellertid regel, att de lokala föreningarna för sina medlemmar föreskriva obegränsad, solidarisk ansvarighet för föreningens förbindelser, under det att de anslutna lokalföreningarna svara för centralföreningens skulder intill ett visst begränsat belopp. — Med ett undantag, vartill jag strax skall återkomma, var före kriget verksamheten i huvudsak begränsad till uppköp och leveranser till medlemmarna av vissa förnödenheter, främst konstgödsel, fodermedel och utsäden. Beträffande dessa varor är det regel att köptvång föreligger, så att de anslutna föreningarna få förbinda sig att rekvirera hela sitt behov från centralen. Det har emellertid visat sig svårt att uppehålla denna bestämmelse, som därför tenderar att bliva allenast en föreskrift på papperet. Försäljning av alster av medlemmarnas jordbruk förekom icke i nämnvärd utsträckning. Krigsårens erfarenheter voro visserligen vid tiden för mitt besök på väg att medföra utvidgning av verksamheten till detta område, men ännu förelågo knappast mera än ansatser. Det planerades emellertid, att centralföreningarna skulle upptaga inom sin rörelse försäljning av spannmål, potatis, frukt m. m. — Landscentralen hade givetvis icke hunnit till någon större utveckling. Dess verksamhet var tills vidare begränsad till inköp av utländska foder- och gödningsämnen, ehuru den enligt sina stadgar avser att biträda även vid försäljningen av jordbruksalster. Förbundet, vars officiella namn är "Zentrale landwirtschaftlicher Genossenschaftsverbände der Schweiz", har icke sitt säte å någon bestämd ort, utan följer härutinnan den fungerande affärsledningens hemort. Den här ifrågavarande föreningsverksamheten hade i vissa delar av Schweiz nått en synnerligen avsevärd omfattning. Sålunda voro till det av undertecknad besökta "Verband landwirtschaftlicher Genossenschaften von Bern und benachbarter Kantone" den 30 juni 1919 anslutna 248 lokalföreningar med 27,368 medlemmar. Omsättningen uppgick under de fyra sista räkenskapsåren till

161 1916/17 11,504,347 fr. 1917/18 8,741,224 " 1918/19 8,391,881 " 1919/20 20,704,976 " Åren närmast före kriget höll sig försäljningssumman mellan 7 och 8 milj. fr< — Inom vissa delar av kantonen Bern var anslutningen så stark, att mer än tre fjärdedelar av såväl antalet brukningsdelar som åkerarealen hörde till förbundets intressesfär. En alldeles egenartad utveckling liar denna gren av den jordbrukskooperativa verksamheten tagit i de delar av Schweiz, där V,erband ostschweizerischer landwirtsehaftlicher Gcnossenschaften (V. o. 1. G.) utövar ledningen. I motsats till de övriga provinscentralerna, vilka, enligt vad ovan sagts, åtminstone hittills begränsat sig till inköp av jordbruksförnödenheter, har V. o. 1. G. strävat att tillgodose behoven hos de anslutna föreningarnas medlemmar i deras egenskap av såväl producenter (jordbrukare) som konsumenter och har för fyllande av denna uppgift kommit att bedriva en synnerligen mångsidig verksamhet, Förbundet har sitt säte i staden Winterthur inom kantonen Zurich och räknar som sitt egentliga område denna kanton samt kantonen Aargau och delar av Thurgau, men har anslutning av strödda föreningar inom 8 andra angränsande kantoner. Förbundet erhöll sin nuvarande organisation och namn 1886, men hade haft en föregångare i Bezirksverein Winterthur, som drev verksamhet under de första åren av åttiotalet, Det är sålunda den äldsta av inköpscentralerna i Schweiz. De till förbundet anslutna lokala föreningarna, vilka vid slutet av år 1919 uppgingo till ett antal av 226, försågo samtliga sina medlemmar med lantbruksförnödenheter. Men därjämte idkade de rörelse av skiftande slag. Enligt en för år 1916 upprättad sammanställning bedrevo detta år av 190 föreningar 172 vanlig konsumtionsföreningsverksamhet, 105 försäljning av produkter av medlemmarnas jordbruk eller binäringar, 18 verkade som tröskningslag, 22 hade gröpkvarnar och 12 sågar, 6 bagerier och 4 mjölkförsäljning. Därjämte förekom drift av plantskolor, utsädessortering, bränneri, värdshusrörelse, sparkasseverksamhet (i en förening) o. s. v. Såsom villkor för anslutning till V. o. 1. G. är föreskrivet, att medlemmarna i de lokala, föreningarna skola vara solidariskt ansvariga för föreningens förbindelser. Däremot stadgas intet om inbetalandet av kontanta insatser, vilka i regeln icke förekomma; rörelsekapital anskaffas till en början genom lån. För föreningarna råder köpplikt från förbundet av de varor, som av detta föras i lager. Denna bestämmelse upprätthålles åtminstone i viss mån därigenom, att återbäring av förbundets överskott innehålles för de föreningar, som visas hava brutit mot densamma på ett mera flagrant sätt. Förbundet fungerar såsom affärscentral för både lantbruksförnödenheter och konsumtionsartiklar, i bägge avseendena med stor sortering. Dessutom bedrives försäljning för medlemmarnas räkning särskilt av frukt, men även av andra varor såsom stråfoder, potatis och rotfrukter. Av lantbruksförnödenheter tillhandahåller förbundet foder- och gödningsämnen, utsäden, järnvaror, redskap och maskiner. De sistnämnda monteras jämväl av förbundet, vilket även i egen verkstad företager reparationer och andra arbeten. Ytterligare driver förbundet 11

162 grÖpkvarn och vanlig tullkvarn. Av konsumtionsartiklar föras specerier och kolonialvaror av alla slag, vin, husgeråd, garn, tyger och manufakturvaror o. s. v. Förbundet ålägger anslutna föreningar en till visst sammanlagt belopp begränsad ansvarighet, men däremot inga kontanta insatser. Det ursprungliga rörelsekapitalet måste anskaffas mot styrelsemedlemmarnas personliga borgen. I den mån rörelsen började giva överskott, ha avsättningar gjorts till en reservfond. Av de återbäringar, som tillerkänts föreningarna, har vidare förbundet stadgeenlig rätt att kvarhålla en del såsom räntebärande lån. På dessa vägar har förbundet erhållit ett rörelsekapital, som numera anses fullt tillräckligt. Till belysande av förbundets utveckling torde få anföras några statistiska data från år 1919 : Anslutna föreningar 226 Deras medlemmar 20 771 Omsättning under året 31,454 518 fr Reservfond '.*.'. '350,000 "' Såsom lån kvarhållna återbäringar 1,923,422 " Återbäring för år 1919 368187 " Fondavsättningar och reserverade medel samma år . . . 94',336 " _ V. o. 1. G. är sålunda ett imponerande företag och har efter allt att döma såväl en mycket solid ekonomisk grundval som i övrigt en rotfäst position inom medlemskretsen. Den egenartade kombinationen av producent- och konsumentkooperation har givetvis varit föremål för stort intresse och mycken diskussion. Förbundet självt har bl. a. klarlagt sin ställning i den festskrift, som utkom vid 25-årsjubileet 1911. Det framhålles där, att förbundet först och sist syftar att tillvarataga jordbrukarintressena. Detta kan emellertid icke ske med tillbörlig effekt enbart genom ekonomisk verksamhet, utan förbundet måste också intaga en bestämd politisk ståndpunkt i sådana frågor, som äro för jordbruksnäringen av vitalt intresse. Aktiv politisk verksamhet har också många gånger underhårens lopp utövats av förbundet dels i syfte att skapa en sammanslutning, som på verksamt sätt utåt kunde representera det schweiziska jordbruket och tillvarataga dess intressen, vilka strävanden vunno framgång genom tillkomsten av Schweizerischer Bauernverband, dels för att påverka lösningen i för jordbrukarna gynnsam riktning av vissa aktuella frågor, särskilt tullfrågor. Härigenom har man kommit att intaga en oppositionell ställning gentemot de organisationer, som företräda konsumentintressena och då i främsta rummet Verband schweizerischer Konsumvereine. Den samverkan, som på 1890-talet inleddes med detta förbund genom Schweizerischer Genossenschaftsbund i syfte att främja gemensamma kooperativa intressen (bl. a. i skattefrågor) kunde därför icke länge äga bestånd, utan efterträddes av en markerad motsatsställning. Hade V. o. 1. G. redan förut funnit det vara av betydelse att i sina lokalorganisationer samla medlemmarnas skiftande intressen, tillkom nu den synpunkten, att man fann sig nödsakad att hindra den fientliga konsumentorganisationen att vinna insteg bland jordbrukarna och verka splittrande i deras led. Det bästa medlet härtill befanns vara att genom ytterligare utveckling av förmedlingen av hushållsvaror knyta medlemmarna fastare vid den egna organisationen. Det kunde visserligen ifrågasättas, om icke målet att bryta udden av den ensidiga konsumentpropagandan kunde vinnas bättre genom att en enhetlig konsumtionsförenings-

163 rörelse finge anslutning jämväl bland jordbrukarna, men häremot invändes, att det näppeligen kunde väntas, att jordbrukarna inom en dylik gemensam organisation skulle få erforderligt gehör för sina synpunkter och intressen, utan efter all sannolikhet skulle nödgas overksamma åse en för dem ofördelaktig propagandaverksamhet. Följden av den politik, som V. o. 1. G. inslagit, liar därför blivit, att en ganska skarp konkurrens uppstått mellan förbundet och den allmänna konsumtionsföreningsrörelsen. T. o. m. i Winterthur, där V. o. 1. Gr. självt driver en betydande detaljhandel, finnes en stor, till Verband schweizerischer Konsumvereine ansluten konsumtionsförening, och å många andra orter konkurrera likaså de bägge förbunden. Att denna uppenbarligen för kooperationens egen sunda utveckling skadliga tävlan skulle kunna bringas att upphöra inom överskådlig framtid, synes högst osannolikt. Tvärtom ha de efter kriget skärpta motsatsförhållandena mellan producenter och konsumenter bringat det därhän, att flera andra av jordbrukarnas inköpscentraler (bl. a. den i Bern) upptagit på sitt program vanlig konsumtionsföreningsverksamhet. Tendensen synes sålunda vara, att man i Schweiz efterhand kommer att få tvenne med varandra tävlande konsumtionsföreningsorganisationer, den ena med sitt huvudsakliga fäste i städerna, den andra bland jordbrukarna. Försäljningsföreningar, I det föregående har redogjorts för den synnerligen omfattande kooperativa organisationen för avsättning av mjölk och mejeriprodukter. Det har jämväl framhållits, att inköpsföreningarna just under de sista åren i större eller mindre utsträckning gripit sig an med att skaffa avsättning för de av medlemmarna framställda jordbruksprodukterna. Med undantag för mejeriprodukterna anses emellertid det mesta ännu vara ogjort med avseende på att organisera jordbrukarna för övertagandet av avsättningen av de framalstrade produkterna. På frukthandelns område finnas emellertid åtskilliga organisationer, vilka spela en ej obetydlig roll. Det ledande förbundet här är Verband schweizerischer Obsthandels- und Obstverwertungs-Firmen med säte i Zug. Till detsamma äro genom förmedling av tre distriktsorganisationer för resp. de centrala, de östliga och västliga landsdelarna anslutna ett stort antal fruktodlareföreningar, frukthandlare och fabrikanter av fruktvin och " K i r s c h " Ckörsbärsbrännvin). Förbundet har sin huvudsakliga verksamhet inriktad på att främja exporten, men verkar genom att stabilisera exportpriserna givetvis även normerande för den inhemska marknaden. En betydande uppgift har förbundet även påtagit sig genom att söka åstadkomma bättre sorteringar ocli förpackningar samt i allmänhet mera rationell behandling av frukten. Det vill emellertid synas, att förbundet arbetar under så helt olika betingelser mot dem i vårt land rådande, att någon mera ingående redogörelse för detsamma näppeligen kan i detta sammanhang vara av intresse. För fruktförsäljningen å den inhemska marknaden äro de viktigaste organisationerna Verband ostschweizerischer landwirtschaftlicher Genossenschaften och Verband schweizerischer Konsumvereine. Från det förra underströks de stora svårigheter föreningar för försäljning av jordbruksprodukter i allmänhet hava att övervinna, enär det gäller ej blott att besegra konkurrensen från privathandeln utan i främsta rummet att motarbeta det djupt rotade misstroendet

164 hos jordbrukarna själva mot att anförtro avsättningen av deras alster åt en organisation. Det viktigaste vore därför att kombinera denna verksamhet med de gemensamma inköpen. Sedan dessa väl slagit igenom och medlemmarna vunnit förtroende för organisationen, vore tiden inne att upptaga spörsmålet om gemensam avsättning av produkter. 1).

Konsumentorganisation.

Basel har under så gott som hela den tid, som en konsumentkooperativ rörelse bestått i Schweiz eller från 1860-talet, varit denna rörelses viktigaste stödjepunkt. Allgemeiner Consumverein in Basel eller, som den numera heter, Allgemeiner Consumverein in Basel (A. C. V.) tillkom redan år 1865 och utvecklades tidigt till att bliva en betydande och efterhand en dominerande faktor inom livsmedels- och i allmänhet detaljhandeln i Basel. När Verband schweizerischer Konsumvereine (V. S. K ) bildades år 1890 föll det sig av olika skäl naturligt, att den tog sitt säte i Basel, där till en början dess varuförmedling till andra konsumtionsföreningar omhänderhades av A. C. V. För den som vill studera schweizisk konsumentkooperation måste därför ovillkorligen Basel erbjuda det dominerande intresset. Det kan icke här komma ifråga att lämna en mera ingående redogörelse varken för den schweiziska konsumentkooperationens historiska utveckling eller för dess nuvarande läge, utan jag anser det riktigast att dels anföra några orienterande siffror för rörelsen i allmänhet och dels närmare beröra några frågor av speciellt intresse för mitt uppdrag; därjämte skola återgivas några iakttagelser beträffande verksamheten inom konsumtionsföreningen i Basel. V. S. K. utgör liksom vårt svenska kooperativa förbund centralorgan i så väl ideellt som affärshänseende för konsumtionsföreningsrörelsen. Förbundets inre organisation var vid tiden för mitt besök ordnad på fem avdelningar under ledning av var sin av styrelsens fem ledamöter. Avdelning I omfattar central förvaltningen med kansli och huvudbokföring, försäkringsanstalt, bankavdelning, soliditetsavdelning samt byråer för förbundets byggnadsverksamhet och lantbruk. Avdelning II handhar propaganda och utbildning samt handlägger rättsfrågor. Under denna avdelning sorterar förbundets tryckeri. Avdelning I I I utgöres av partihandelsaffären inom livsmedelsbranschen. Avdelning IV utövar ledningen av förbundets skofabrik samt avdelningarna för textil-, manufaktur- och skovaror. Avdelning V sköter affärsverksamheten inom bränslebransclien samt för övriga förbrukningsartiklar. Vid slutet av år 1919 hade förbundet 820 anställda. Anslutna till förbundet voro vid slutet av år 1919 sammanlagt 476 föreningar, av vilka emellertid några icke konsumtionsföreningar. Borträknas dessa närmar sig det sammanlagda medlemsantalet likväl 400,000 personer, vilken siffra ger vid handen, att konsumtionsföreningsrörelsen vunnit insteg bland mycket avsevärda delar av det schweiziska folket. Såväl antalet anslutna föreningar som dessas medlemsantal har befunnit sig i stadig tillväxt, vilket beträffande föreningarna är anmärkningsvärt såtillvida som under de senaste åren ett betydande antal sammanslagningar ägt rum av varandra närliggande företag. Förbundets sammanlagda insatskapital uppgick år 1919 till 1,428,600 fr.,

165 varjämte föreningarna iklätt sig ansvarighet för förbundets förbindelser intill 3,545,000 fr. Fonderna belöpte sig nämnda år till c:a 3 milj. fr. Därjämte hade avsättningar gjorts för särskilda ändamål av e:a 2]/2 milj. fr. Till finansiering av rörelsen bidrager kraftigt bankverksamheten. Å olika bankräkningar hade anslutna föreningar vid utgången av 1919 innestående nära 19 milj. fr. Förbundets partihandel, vilken påbörjades år 1892, nådde år 1906 för första gången en omsättning av 10 milj. fr., 1909 överskreds siffran 20 milj., 1911 30 milj. oeh 1913 40 milj. fr. Krigsårens sänkta penningvärde bragte omsättningssiffrorna att stiga på ett våldsamt sätt, men även bortsett härifrån liar förbundet fortsatt att utveckla sig. År 1919 nåddes sålunda en omsättning av 141 milj. fr. Hittills har förbundet arbetat utan självständiga försäljningskontor, således med hela rörelsen koncentrerad till Basel. Det planeras emellertid en sådan utbyggnad av den distriktorganisation för de anslutna föreningarna, som nu handhar revision oeh propaganda, att distrikten skulle övertaga varudistributionen inom var sitt område. Av anstalter för varuproduktion bedriver förbundet, såsom framgår av organisationsplanen, eget jordbruk, skofabrik samt tryckeri. Dessutom ha emellertid åtskilliga produktionsföretag organiserats såsom egna föreningar, bland andra tvenne för kvarnrörelse och ett för grönsaksodling, varjämte aktiemajoriteten förvärvats i Bellbolaget, som med huvudaffär i Basel bedriver en synnerligen omfattande slakteri- och charkuterirörelse, vilken torde kunna anses utöva ett normerande inflytande på handeln med slaktdjur i hela Schweiz. För anskaffning av mjölk till vissa konsumtionsorter liar vidare bildats en särskild förening. Milcheinkaufsgenossenschaft schweizerischer Konsumvereine, likaså för anskaffning av möbler samt för köttvaruimport. Slutligen torde böra omnämnas, att förbundet under de senaste åren genom en synnerligen intressant byggnadsverksamhet (kolonien Freidorf) bidragit att häva bostadsbristen i Basel. Av den föregående redogörelsen för jordbrukskooperationen i Schweiz torde framgå, att mellan denna och konsumentkooperationen råder en mycket stark motsättning, vilken leder sitt upphov från bägge parternas engagemang i politiska frågor, speciellt tullfrågor, där givetvis producent- och konsumentintressena lätt bryta sig mot varandra. Denna antagonism liar självfallet försvårat eller rent av omöjliggjort ett fruktbärande samarbete mellan organisationerna även på varuförmedlingens område. Däremot har V. S. K. beträffande vissa varuslag kunnat anknyta förbindelser med enskilda producenter eller lokala föreningar direkt eller genom förmedling av konsumtionsföreningar. Sålunda förser sig förbundet delvis med erforderliga partier av frukt samt potatis, andra rotfrukter och grönsaker på sådant sätt. _ Särskilt skarp har motsättningen mot producentorganisationerna blivit i mjölkfrågan, där producenterna, såsom ovan är omnämnt, strävat att förskaffa sig ensamma bestämmanderätt över hela partihandeln och därigenom över prissättningen. V. S. K. liar, såsom redan är nämnt, bildat en särskild organisation för uppköp av mjölk i parti. Genom denna stöder förbundet efter förmåga de konsumtionsföreningar, som redan bedriva eller ha för avsikt att öppna mjölkhandel å sina resp. orter. Förbundet har emellertid icke varit sinnat att utan kritik ansluta sig till de krav på att producenternas mjölkpriser skulle hållas nere under den all-

168 m a n n a prisfördyring, som inträffade åren 1919 och 1920, vilka restes inom stora kretsar av stadsbefolkningen ocli som fingo en politisk betoning därigenom a t t de understöddes av de radikala p a r t i e r n a och deras press. Det av V. S. K. bedrivna jordbruket å köpta eller a r r e n d e r a d e g å r d a r b a r för förbundet i väsentlig grad haft ett studiesyfte. Förmedelst detsamma liar man nämligen velat bereda sig tillfälle att objektivt u t r ö n a de schweiziska j o r d b r u k a r n a s verkliga produktionskostnader för olika jordbruksalster och främst just för mjölk. De gjorda rönen och den i n t r ä d d a situationen överhuvudtaget belysas p å ett intresseväckande sätt av en cirkulärskrivelse, som n å g r a veckor före m i t t besök från styrelsen för V. S. K. riktades till ledningarna för det socialdemokratiska och det nationellt-soeialdemokratiska partiet, den fackliga landsorganisationen, de kristligt-sociala fackförbunden, j ä r n v ä g s m a n n a f ö r b u n d e t , befattningsb a varföreningarnas centralförbund och schweiziska stadsförbundet. Skrivelsen (av den 7/9 1920) anföres h ä r nedan i sina h u v u d d e l a r i översättning: "I den presskampanj, som nyligen förts i mjölkfrågan, har vårt förbund och särskilt vår styrelseordförande blivit förebrådda för att i denna fråga icke behörigen ha företrätt konsumentintressena, ja, till och med för att de skulle ha uppträtt som förrädare. Anklagelser ha framställts, att förbundet understött prisocker och konsumenternas utplundring genom lantbrukarna, anklagelser, för vilka objektiva bevis icke kunnat anföras. Befattningshavare inom V. S. K. och även inom åtskilliga konsumtionsföreningar ha till följd av sitt arbete med mjölkanskaffning åt den konsumerande och särskilt stadsbefolkningen haft tillfälle att träda i nära förbindelse med jordbrukarkretsar och att erhålla en noggrann kännedom om hithörande förhållanden. Därvid ha de icke kunnat undgå att göra den iakttagelsen, att icke-fackmannen vid bedömandet av mjölkfrågan ofta utgår från ett betraktelsesätt, som den, vilken är förtrogen med jordbrukets driftsförhållanden och alla de olika inverkande faktorerna måste finna vara oriktigt. V. S. K:s representantskap har velat möjliggöra för förbundet att själv bilda sig en uppfattning angående de förhållanden, under vilka lantbruket och särskilt mjölkhushållningen arbetar och erhålla noggrann inblick i alla detaljer, så att konsumentorganisationerna icke skulle behöva vara hänvisade till ensidiga uppgifter från jordbrukarhåll. Därför har sedan några år tillbaka för förbundets räkning förvärvats en del jordbruk i olika delar av Schweiz. För närvarande driver förbundet åtta jordbruk, av vilka fem huvudsakligen äro inriktade på mjölkproduktion. Vid slutet av år 1919 funnos på förbundets samtliga gårdar 124 kor, 42 ungnöt, 30 kalvar och 64 svin ävensom erforderliga dragare. För varje särskild driftsgren föras noggranna räkenskaper, vilka möjliggöra att noga beräkna framställningskostnaderna för varje produkt för sig, och vilja vi betona att våra jordbruk skötas på ett i alla avseenden sparsamt och rationellt sätt. Då nu förbundets styrelse är i stånd att med utgångspunkt från föreliggande fakta bedöma jordbrukets produktionsförhållanden, kunde det icke komma ifråga att den mot bättre vetande kort och gott skulle avvisa lantbrukarnas krav på högre pris som oskäliga. Med hänsyn till produktionskalkylerna från våra egna intensivt och ekonomiskt drivna jordbruk kunde V. S. K. icke utan vidare förklara varje fordran på högre pris oberättigat. Den i mjölkfrågan drivna presskampanjen visar emellertid, hur många missförstånd och hur mycket okunnighet, som i synnerhet bland stadsbefolkningen råder om jordbrukets produktionsförhållanden. I de pressorgan, som motarbetade fordran på prishöjning, förekommo egentligen inga beviskraftiga uppgifter, och de anförda siffrorna voro i regeln ensidiga eller ofullständiga och gåvo icke tillfälle till säkra slutsatser angående mjölkproduktionens totala kostnader. Styrelsen är nu av den uppfattningen, att man i sådana viktiga frågor som denna måste driva förhandlingarna fullt öppet och med erkännande av föreliggande fakta. Härigenom skulle förståelsen mellan lantbrukarna och de övriga arbetande samhällsklasserna i vidsträckt bemärkelse främjas, vilket vore enbart till fördel för landets näringsliv. Förståelse förutsätter emellertid förtroende och förtroendet kan endast vinnas på basis av noggrann kännedom om den andra partens förhållanden och god vilja til! objektivt bedömande. Av de här anförda skälen har styrelsen beslutat tillsätta en studiekommission, som skall beredas tillfälle att pröva alla hithörande förhållanden och som på grund därav skall kunna verka för ömsesidig förståelse.

167 Styrelsen är beredd att giva denna studiekommission inblick i driften av våra jordbruk och för densamma framlägga alla erforderliga detaljräkenskaper, så att de enskilda medlemmarna bliva iståndsatta att bilda sig ett självständigt omdöme om alla omständigheter och faktorer, till vilka hänsyn måste tagas vid beräknandet av kostnaderna för framställning av jordbruksprodukter. ,.„„.. Vi utgå ifrån att det även för Eder bör vara av intresse att använda detta tillfälle för att förskaffa Eder en på ett invändningsfritt och opartiskt sammanbragt material grundad kännedom om de verkliga förhållandena vid mjölkproduktionen, och tillåta oss därför hemställa, att även Eder organisation ville utse några personer att deltaga i den beramade studiekommissionen. Om de faktiska svårigheter respekteras, med vilka jordbruket arbetar, torde det också kunna förväntas, att hos jordbrukets utövare väckes en strävan att taga ökad hänsyn till de i vissa avseenden mindre gynnsamma förhållanden, under vilka städernas och industriorternas konsumenter leva. Detta skulle icke minst medföra goda verkningar för de ekonomiskt osjälvständiga befolkningslagren." Studiekommissionen kom till stånd och hade i slutet av år 1920 besökt några av V. S. K:s gårdar. Något resultat av dess verksamhet förelåg emellertid icke vid tiden för mitt besök. Hela episoden synes mig emellertid vara ett vackert uttryck för den strävan efter förståelse och försonlighet mellan olika intressen och samhällsklasser, vartill den schweiziska konsumentkooperationens ledning strävar.

Allgemeiner Consumverein in Basel (A. C. V.) tillkom redan år 1865. Dess utveckling företer egentligen inga särskilt originella drag, som skiljer den från andra större konsumtionsföreningar. Vad som väcker intresse är fastmer, att den tidigare än de flesta andra företag inom branschen nått en harmonisk och allsidig utveckling, som å sin sida kommit den att vinna en proportionsvis större anslutning av medlemmar än man finner i kanske någon annan större stad ej blott i Schweiz utan även i andra länder. Då staden Basel har c:a 150,000 invånare och medlemsantalet alltsedan år 1913 överstiger 35,000 (vid slutet av 1919 38,976) innebär detta, att praktiskt taget så många hushåll inom staden tillhöra föreningen, att ytterligare rekrytering bland den nuvarande befolkningen är utesluten. Under sistnämnda år inträffade däremot en annan avsevärd utökning av föreningens verksamhet, i det att sammanslagning beslöts från och med 1 januari 1920 med den betydande konsumtionsföreningen Birseck med e:a 4,000 medlemmar, vars rörelse bedrevs från 35 försäljningsställen, huvudsakligen belägna, inom kantonen Basel-Land. I sammanhang härmed förändrades firmabeteckningen till Allgemeiner Consumverein beider Basel. Före sistnämnda sammanslagning hade A. C. V. 123 försäljningsställen och 1,274 anställda, Föreningens eget kapital (med undantag för understödsfonder) uppgick till 2,2 milj. fr., varvid är att märka, att de flesta tillgångsposterna voro starkt nedskrivna. Å bankmässiga räkningar hade medlemmarna hos föreningen insatt 4,4 milj. fr. Varuomsättningen var under åren närmast före krigsutbrottet c:a 25 milj. fr. och hade 1919 ökats till 47,8 milj. Föreningen bedriver produktiv verksamhet av åtskilliga slag: bageri, slakteri- och charkuteritillverkning, mejerirörelse, skoreparationsverkstad samt tillverkning av mineralvatten och fruktviner. Vidare inköpte föreningen under år 1919 några lantegendomar, vilkas drift handhaves av föreningen själv. Nedan anförda siffror för 1919 års verksamhet giva en bild av föreningens

168 mångsidiga verksamhet. I de uträknade omkostnadsprocenterna för skilda rörelsegrenar äro medtagna jämväl de för var och en av dessa kalkylerade andelarna i allmänna förvaltnings- och butikskostnader, avskrivningar m. m. ävensom i förekommande fall omkostnaderna vid egenproduktionen.

Rörelsegren

Speceriaffär Frukt- och grönsaksaffär Bagerirörelse Vinhandel Mjölkdistribution och mejeriprodukter Bränsleaffär Skohandel och skorepara tioner Slakteri- och charkuteriaffär Husgerådsaffär Mineralvatten, ölförsäljning och diverse

Försäljnings- Omkostnasumma år der proc. 1919 milj. fr. 13.5 3.0 3.0 2.0 9.3 1.5 2.3 10.1 0.7 O.o

9.81 17.G7 21.08 11.45 15.98 28.24 14,04 13.08 17.13

— Sinn ma 47,8 _ ^ ^ En jämförelse med svenska förhållanden giver vid handen, att omkostnadssiffrorna över hela linjen äro synnerligen låga. Det var givetvis av alldeles särskilt intresse att söka utröna, var orsakerna till det gynnsamma resultatet kunde vara att finna. Det torde då vara uppenbart, att redan affärsföretagets omfattning och mångsidighet böra vara ägnade att nedbringa kostnaderna, i synnerhet de allmänna förvaltningskostnaderna. Av representanter för föreningen framhölls vidare som ett avgörande moment försäljningens koncentration till ett relativt fåtal butiker med stor omsättning per butik. De 123 försäljningsställena vid slutet av år 1919 fördelade sig på 86 speceriaffärer, 29 köttaffärer, 7 skoaffärer och 1 husgerådsmagasin. I speceriaffärerna såldes även mjölk, bröd samt frukt och rotsaker m. m. Några olägenheter av denna kombination hade icke försports och det förklarades som självfallet, att ett särskiljande av de olika varuslagen skulle vara så oekonomiskt, att det näppeligen vore genomförbart, och att detsamma av hygieniska hänsyn aldrig påkallats. Besök vid_ försäljningsställena gåvo också intryck av prydlighet och ordning. Vad särskilt den ömtåliga mjölkdistributionen beträffar, var denna förlagd till ett hörn av disken, där andra varor icke försåldes eller voro utställda. Även tillfrågad butikspersonal och kunder förklarade sig fullt tillfredsställda med dessa givetvis skäligen billiga anordningar. — Fördelas föreningens omsättning på de 123 affärerna, finner man, även efter avdrag för de varumängder — mjölk, bränsle m. m. — som försändas direkt till avnämarnas hem, en genomsnittlig försäljningssumma per butik av mer än 300,000 fr., vilket måste betraktas som en synnerligen hög siffra. Det torde slutligen näppeligen behöva framhållas, att de låga omkostnadssiffrorna förutsätta en synnerligen sparsam och försiktig förvaltning. Nettoöverskottet på föreningens verksamhet uppgick för år 1919 till 2,2 milj. fr. Efter fondavsättningar m. m. utdelades härav till medlemmarna 7,5 % i återbäring på köpta varor. Under de föregående 20 åren hade återbäringen växlat mellan 7,5 och 8,5 %.

1G9 De olika verksamhetsgrenarna hade samtliga bidragit till överskottet, dock var nettot för mjölkhandelns del synnerligen ringa. Om denna rörelse torde några ord böra sägas. Föreningen har sedan åtskilliga år tillbaka nära stadens lmvudbangård en stor mejerianläggning med pasteuriseringsanordningar o. d. Den är så tilltagen, att hela staden från densamma kan erhålla sitt mjölkbehov. Vid tiden för mitt besök var den dagligen behandlade kvantiteten c:a 45,000 kg., före 1914 hade den uppgått till c:a 60,000 kg. Föreningen erhåller huvudparten av sin tillförsel från Verband Nordwestsehweizerischer Milch- und Käsereigenossenschaften, vilket förbund emellertid förklarat sig beslutet att självt övertaga mjölkdistributionen i Basel antingen genom inköp av föreningens mejerianläggningar — förslag till bildande av en gemensam organisation för mjölkhandelns bedrivande, vilka framställts från föreningen, ha avböjts — eller genom byggande av eget mejeri. Tills vidare ha dock icke dessa planer förverkligats. I slutet av 1920 betalade föreningen till sina leverantörer, i enlighet med det för hela landet av Eidgenössisches Ernährungsamt slutna avtalet, 41 c. per liter fritt Basel. Utförsäljningspriset var 50 c. och marginalen sålunda 9 c.,' men hade denna kort förut höjts med 1 c. Denna höjda marginal, som inbegriper både grossist- och detaljistavans, ansågs något så när tillräcklig och gav under det följande året skäligt nettoöverskott.

Tyskland. Hösten 1920 arbetade det tyska näringslivet fortfarande i stor utsträckning under trycket av krigsårens tvångshushållning. Ransoneringarna voro endast delvis upphävda och även i övrigt fanns mycket kvar av de införda restriktionerna. Osäkerheten i valutahänseende liksom övriga följder av det förlorade kriget gjorde sig självfallet också starkt kännbara. Det abnorma tillståndet hade icke minst påverkat den tyska kooperationen, vilket också framhölls från de olika organisationer såväl bland jordbrukare som konsumenter, vilka av undertecknad besöktes. Redan av detta skäl synes det icke vara anledning att här fördjupa sig i en redogörelse för de ekonomiska resultat, till vilka den tyska kooperationen under de senaste åren nått. Därtill kommer, vad särskilt beträffar den tyska jordbrukskooperationen, att denna är organiserad efter principer, som starkt avvika från motsvarande svenska rörelse och som det näppeligen torde bliva fråga om att i större omfattning överflytta till svensk botten. Undertecknad inskränker sig därför till att lämna en kort karaktäristik av den tyska organisationen i vad angår de slag av kooperativ verksamhet, som här närmast äro av intresse, samt att redogöra för de försök, som hittills gjorts att närma producent- ocli konsumentkooperation till varandra. Jordbrukskooperaiionen. Den moderna tyska jordbrukskooperationen leder *ina anor tillbaka till 1840- och 50-talet. Övergången från natura- till penninghushållning hade medfört allvarliga svårigheter för Tysklands jordbrukare, särskilt för innehavarna av de smärre, intensivt skötta brukningsdelarna i västra Tyskland. Det ökade behovet av förnödenheter, som icke voro självproducerade, och den därmed följande nödvändigheten att realisera en del av det egna jordbrukets avkastning hade bragt jordbrukarna i händerna på deras

170 leverantörer och avnämare. Dessa hade begagnat sig av det förhållandet, att jordbrukaren för bedrivande av sin näring vanligen är i behov av en viss driftkredit, för att framtvinga prissättningar, som för jordbrukaren voro mycket ofördelaktiga. Det mest i ögonen fallande behovet var därför då att ordna jordbrukarnas driftkredit. Detta skedde som bekant på kooperativ grund, och det verk, som uppbyggdes av de stora märkesmännen Raiffeisen och Schulze-Delitzsch, är alltjämt grundvalen för de tyska jordbrukarnas liksom ock för hantverkarnas och andra mindre näringsidkares ekonomiska organisationer. Vad särskilt landsbygden beträffar skapades de nya företagens kreditvärdighet därigenom, att medlemmarna åtogo sig obegränsad, solidarisk ansvarighet för resp. föreningars alla förbindelser. Kreditföreningarna — vilkas svenska motsvarighet är de nu så småningom uppstående jordbrukskassorna — ha nått en sådan utveckling, att de numera sedan många år tillbaka omfatta praktiskt taget Tysklands alla jordbrukare. Föreningarna hava bildat provinscentraler och dessa i sin tur hela riket omfattande överbyggnader. Tvenne sådana rikscentraler finnas för närvarande, nämligen "Eeichsverband der deutschen landwirtschaftliehen Genossenschaften" och "Generalverband der deutschen Raif feisen-Genossenschaf ten''. Snart nog uppstodo för jordbrukarna även andra behov av ekonomisk samverkan än för driftkreditens ordnande. För kreditföreningarna blev detta en viktig fråga. Engagerades jordbrukarna i varjehanda andra ekonomiska företag, för vilka de givetvis kunde bliva nödsakade att ikläda sig risker, måste detta förhållande inverka menligt på de redan existerande föreningarnas kreditbasis, den solidariska ansvarigheten. Det föll sig därför naturligt, att kreditföreningarna själva sökte i görligaste mån tillgodose de olikartade uppdykande behoven av ekonomisk samverkan för sina medlemmar. Samma föreningar, som hade till ursprungligt ändamål att uppsamla sparkassemedel och av dessa utlämna driftlån till de anslutna jordbrukarna, hava därför kommit att syssla med alla tänkbara grenar av jordbrukskooperation: gemensamma inköp av varjehanda förnödenheter, anskaffande och tillhandahållande av avelsdjur, gemensam drift av tröskverk och andra dyrbarare lantbruksmaskiner, förädling och försäljning av jordbruksprodukter av allehanda slag m. m. handhavas i stor utsträckning av kreditföreningarna eller av under deras ledning stående särskilda föreningar. Den enskilde jordbrukaren är sålunda i regeln ansluten endast till en enda ekonomisk förening, och denna vakar i sitt eget intresse över att han icke engagerar sig på andra håll. Även den kooperativa propagandan och övrig ideell verksamhet av liknande slag har omhändertagits av kreditföreningarna och deras centralorganisationer, vilka emellertid även för dessa ändamål delvis bildat särskilda av dem understödda sammanslutningar. Konsume>iikooperatio)iev. Den tyska konsumentkooperationen uppkom föga senare än de första kreditföreningarna. Från början var densamma tämligen splittrad, och det mötte betydande svårigheter att åstadkomma den önskvärda centralisationen. Efter hand har detta emellertid lyckats, och för närvarande är den övervägande delen av de tyska konsumtionsföreningarna sammansluten dels i "Zentralverband Deutscher Konsumvereine" och dels i "Grosseinkaufs-Gesellschaft Deutscher Konsumvereine". Det förra bedriver propagnada- och upplysningsverksamhet samt handhar genom sina provinsorganisationer den sakkunniga revision av de anslutna konsumtionsföreningarna,

171 som enligt tysk lag är villkoret för att ekonomiska föreningar icke skola underkastas revision av statliga revisorer. Det senare förbundet driver partihandel för de anslutna föreningarnas förseende med varor. _ _ _ De tyska konsumtionsföreningarna förete i sin inre organisation inga principiella avvikelser från de svenska med det undantaget, att enligt lagens fordringar medlemmarna alltid måste ikläda sig personlig ansvarighet för föreningens förbindelser till minst samma belopp, vartill insatserna uppgå. Den obegränsade solidariska ansvarigheten är däremot numera så gott som försvunnen från den tyska konsumtionsföreningsrörelsen, ehuru tidigare en del föreningar tillämpade sådan. Centralorganisationerna hava kraftigt verkat för att stora föreningar skulle bildas och därför understött strävandena till sammanslagning av lokala föreningar, som bedrivit verksamhet på en och samma eller närliggande orter, till enhetligt ledda, stora företag. Dessa strävanden hava burit god frukt. År 1920 funnos inom de c:a 1,291 anslutna konsumtionsföreningarna tillsammans omkring 2,700,000 medlemmar eller i medeltal omkring 2,100 per förening.

Före 1914 hade visserligen förhandlingar förts i avsikt att föra producenternas och konsumenternas ekonomiska organisationer tillsammans till gemensamt arbete för att förkorta vägen för de inom landet framställda varorna från jordbrukarna till konsumenterna, men de praktiska resultaten voro obetydliga och de bägge organisationerna betraktade i stort sett varandra med misstroende. Orsaken härtill torde förnämligast vara att finna på det politiska området. Under det att jordbrukskooperationen intog en av statsmakterna gynnad ställning, betraktades konsumtionsföreningsrörelsen såsom socialdemokratiskt anstucken och motarbetades i många avseenden. I trots härav hade det likväl befunnits, att vissa gemensamma intressen förenade de bägge rörelserna, och ett samarbete dem emellan hade kommit till stånd. I första rummet gällde detta skatte- och vissa andra på lagstiftningen beroende frågor, men även problemet om en förenklad varuförmedling hade upptagits till diskussion och vissa principuttalanden gjorts. Till praktiskt förverkligande av dessa riktlinjer hade man emellertid icke kommit i nämnvärd omfattning. Krigsårens erfarenheter gjorde emellertid, att bägge parterna funno det förenligt med sina intressen att söka bringa frågan till en verkligt praktisk lösning. Våren 1918 upptogos därför förnyade förhandlingar, och man lyckades,^ ehuru icke utan meningsskiljaktighet er och slitningar, ena sig^ om ett gemensamt mera ingående uttalande, vilket här nedan återgives. Tvångshushållningen omöjliggjorde emellertid tillsvidare programmets förverkligande, och ännu vid tiden för nndertecknads besök i slutet av år 1920 hade verkligt fri varuförmedling mellan de bägge organisationerna, icke i större utsträckning kunnat komma till stånd. Det återstår sålunda att avvakta de uttalade principernas omsättning i praktiska åtgärder. Det gjorda principuttalandet lyder i översättning:

172¶Riktlinjer för befordrande av omedelbar varuförmedling från de jordbrukskcoperativa sammanslutningarna till konsumtionsföreningarna. 1. Riktlinjerna för befordrande av omedelbar varuförmedling frän de jordbrukskooperativa sammanslutningarna till konsumtionsföreningarna nråste innebära fastställandet av vissa omedelbara, praktiska mål inom ramen av vad som för närvarande är möjligt och ändamålsenligt. Det bör icke avses att inleda förbindelser av den omfattningen, att all mellanhandel mellan producent och konsument principiellt och allsidigt utestanges. Huvudsyftet är att utestänga mindre redbara och nationalekonomiskt sett umbärliga mellanhänder. 2.

De i april 1906 i Hannover avtalade riktlinjerna ha på grund av affärsförhållandenas utveckling delvis blivit föråldrade.

De praktiska erfarenheterna visa, att vid den direkta förmedlingen av jordbruksprodukter åtskillnad bör göras mellan lätt fördärvade varor och sådana, som tåla långtransport och lagring. I allmänhet böra de senare bliva föremål för förmedling mellan centralorganisationerna på producent- och konsumentsidan, under det att de förra hänvisas till lokal förmedling. 4. F å

k

nsumentsidai

.^ x , ° i betraktas som centralorganisation Grosseinkaufs-Gesellschaft Deutscher Konsumvereine (G. E. G.), på producentsidan resp. centralorganisationer i de särskilda provinserna och förbundsstaterna, vilka hava sina sammanslutningar och intresserepresentationer i resp. ; 'Reichsverband" och "Generalverband". Provinscentralerna aro också på producentsidan ensamleverantörer, då de särskilda lokala föreningarna at dem hava överlåtit detta slag av varuförmedling. 5.

Med central förmedling avses den omedelbara försäljningen från jordbrukarnas provinscentraler till G. E. G., med lokal förmedling varuförsäljning från samma Hprovinscentraler till konsumtionsföreningar. 6.

Vid avgörandet av vilka varor, som skola förmedlas centralt eller lokalt, bör hänsyn tagas till i första rummet varornas hållbarhet. Vidare bör beaktas, om varorna kunna evereras i fulla vagnslaster, om de äro underkastade snabba prisförändringar och slutprissättas olika b e r o e n d e sifaL°k n tningan na * ^ ' P å l o k a l * växlande vanor och 1) För central förmedling kunna ifrågakomma 3)

afte'sla^' ^ ^ ^ ^ ° C h a " " a n s p a n n m å l > baI Jväxter och fodermedel av b) vin samt druvor för omedelbar förtäring; h c) tobak; ' d) torkade grönsaker och andra torrprodukter, särskilt av potat-V e) smör och ost; "' f ) ägg; g) potatis och färska grönsaker inklusive lökh) frukt; i) fröer.

173 2) För lokal förmedling kunna ifrågakomma a) vete, råg, korn, havre o. s. v.; b) vin; c) druvor för framställning av vin och för omedelbar förbrukning; d) frukt; f) färska'grönsaker inklusive lök, sä vida fråga är om tillfredsställande av lokalt behov; g) mjölk. 7.

För leveranser av boskap måste särskilda regler på förhand utarbetas och likaså för eventuellt ifrågakommande gemensam drift av förädlingsföretag.

Varuförmedlingen torde i allmänhet kunna äga rum på följande satt: a) med avseende på den centraliserade varuomsättningen anmäla konsumtionsföreningarna sitt behov för G. E. G., som därefter gör upp om leveranser med en eller flera provinscentraler. Konsumtionsföreningarna kunna också köpa direkt hos en provinscentral, men skall i så fall avräkning ske mellan provinscentralen och G. E. G.; b) provinscentralerna utbjuda i första hand leveranser av de centraliserade varorna till G. E. G., varemot G. E. G. förpliktar sig att giva företräde åt anbuden från dessa centraler; . c) G E. G. lämnar meddelande åt provinscentralerna angående det vid varje tidpunkt förefintliga behovet av varor, önskvärda kvantiteter och leveranstider. Den lokala förmedlingens mångskiftande karaktär omöjliggör för närvarande uppställandet av särskilda regler. 9.

Det ankommer på provinscentralerna att organisera utbudet av jordbruksprodukterna till konsumtionsföreningarna samt på konsumtionsföreningarna och deras partihandelsförening att organisera avsättningen. Vid lika pris och kvalitet bora konsumtionsföreningarna alltid giva företräde åt utbuden från jordbrukarnas kooperativa föreningar. # * Den u n d e r krigsåren starkt nedsatta produktionen och svårigheterna att förse de större konsumtionsorterna med deras nödtorft av livsmedel nödgade även till a n d r a å t g ä r d e r för a t t förenkla varuförmedlingen. R e d a n före kriget hade i icke obetydlig utsträckning kommunalförvaltningen i större städer sökt a t t genom leveransavtal med j o r d b r u k a r e förbättra tillförseln av lantmannaprodukter, och u n d e r kriget utvecklades denna verksamhet i så hög grad som tvångshushållningen medgav. Man sökte härvid åstadkomma ömsesidiga fördelar p å sådant sätt, att j o r d b r u k a r n a från en viss stad tillförsäkrades leveranser till billigt pris och på i övrigt fördelaktiga villkor av sådana fornodenheter, som krävdes för u p p r ä t t h å l l a n d e t av viss produktion, mot det att de förbundo sig att leverera de erhållna p r o d u k t e r n a till denna stad. Den allm ä n n a varubristen, de osäkra prisförhållandena och a n d r a omständigheter försvårade givetvis i högsta grad dessa förbindelser och deras framtid anses oviss, ehuru man otvivelaktigt från början i många fall t ä n k t e sig, att de skulle komma att u p p r ä t t h å l l a s även sedan o r d n a d e förhållanden på v a r u m a r k n a d e r n a åter i n t r ä t t .

BIL. 7.

RESEBERÄTTELSE FRÅN FINLAND. Av P. H.

SJÖBLOM.

Undertecknad, som på uppdrag av mellanhandssakkunnige företagit en resa till Finland och Danmark under hösten 1920 i syfte att studera den ekonomiska föreningsrörelsen och dess ingripande i affärslivet i dessa båda länder, får härmed efter fullgjort uppdrag avlämna följande berättelse: På grund av föreningsrörelsens utbredning och omfattning skulle det medföra oöverstigliga svårigheter att med siffror försöka visa, i vad mån rörelsen förmått verka reglerande på prisbildningen, ocli resultatet skulle i allt fall bliva mindre tillfredsställande. Det har därför synts mig lämpligast att samla intrycken i en berättelse i stora drag över rörelsens organisationsformer och utveckling och låta denna tala för sig själv. Man kan dock icke undgå att märka, att en rörelse, vilken förmått samla så stora befolkningslager, måste ha ett betydande inflytande över prisbildningen och i hög grad kunna förhindra privata mellanhänder att på ett oskäligt sätt verka prisfördyrande. Då min resa först kom att ställas till Finland, lämnas först en redogörelse för förenings- eller — som den gemenligen kallas — andelsrörelsen i detta land. Till det yttre är rörelsen rent ekonomisk, men den främjar även viktiga ideella grundsatser, synnerligen värdefulla för individens fostran till sparsamhet samt för höjande av samhörighetskänsla och samhällsanda i allmänhet. Det kan därför vara lämpligt att allra först med några ord beröra den del av den finska rörelsen, som haft initiativet och organiserandet av densamma till sin huvudsakliga uppgift — "Sällskapet Pellervo". I den finska kooperativa litteraturen framhålles prof. Hannes Gebhard som skaparen av landets andelsrörelse. Den modärna kooperativa verksamheten i Finland har nämligen drivits fram och fått såväl sin form som sitt ideella innehåll från "Sällskapet Pellervo", vilket grundades 1899 på initiativ av prof. G. Ända till 1918 års utgång var han sällskapets ordförande, och som sådan har han nedlagt ett oförtrutet och oegennyttigt arbete för rörelsens utveckling. "Sällskapet Pellervo" har till uppgift att främja folkets ekonomiska förkovran genom samverksamhet samt att vara en föreningslänk mellan de i landet arbetande andelsföretagen. Det strävar efter att sprida kunskap om kooperationens betydelse och handleder andelslagens tjänstemän i föreningarnas förvaltning och bokföring, lämnar sitt bistånd åt föreningar vid deras sammanslutning till centralorganisationer eller annan inbördes samverkan samt bevakar andelsrörelsens intressen på olika sätt. Metoderna för sällskapets ar-

175 betssätt framgår av följande citat, h ä m t a t u r " H u v u d d r a g e n av Andelsverksamhetcn i F i n l a n d " av prof. Gebhard. Å Sällskapets byrå, i Helsingfors, har under medverkan av framstående jurister samt härtill inkallade särskilda fackmän utarbetats mönsterstadgar för andelslag av oiika slag och andra ekonomiska föreningar, såsom för andelsmejerier, andelskassor, handelslag, inköps- och försäljningsandelslag, torvströ-, maskin-, spannmåls- och äggförsäljningsandelslag, kreatursförsäljnings- och slakteriandelslag, såg- och kvarnandelslag, telefonävensom jordinköpsandelslag samt dessutom för lantmannagillen, tjurföreningar, kontroll-, hingst-, kreatursförsäkrings- och skogshushållningsföreningar. Dessutom hava å byrån under årens lopp utarbetats, granskats och förbättrats stadgar också för andelslag av andra slag, vilka för detta ändamål insänts till byrån av allmänheten eller ämbetsverk. Men det är klart, att mönsterstadgar ej vid grundande av viktiga affärsföretag och än mindre vid deras skötsel kunna erbjuda tillräcklig handledning åt personer, som över huvud äro föga inkomna i affärslivet. Därför har det ansetts nödvändigt att anskaffa handböcker för dylika ändamål. Sådana äro redan utarbetade för andelsmejerier, andelskassor, handelslag, torvströ-, tröskverks-, spannmåls-, kreaturs- och äggförsäljningsandelslag, för telefon- och jordinköpsandelslag ävensom ytterligare för kreatursförsäkringsf ören ingår, sammanslutningar på kreatursskötselns område samt samfälld skogshushållning. Dessutom hava utgivits handböcker i Lagen om andelsverksamhet samt om registreringsförfarandet. Då det är lika svårt att sköta väl en andelsaffär som varje annan affär utan en översiktlig och för ändamålet avpassad bokföring, har Pellervos byrå utarbetat ett särskilt för andelslag lämpat bokföringssystem, i enlighet med vilket uppgjorts fullständiga bokföringsböcker för andelsmejerier, andelskassor, tröskverks-, äggförsäljnings-, telefonoch torvströandelslag ävensom för gemensamma inköp jämte klara och lättfattliga anvisningar för desamma. Likaså hava å byrån utarbetats allehanda för andelsföretag nödvändiga blanketter och formulär. I den mån andelsrörelsen tillväxer, blir det oundgängligen nödvändigt att samla, bearbeta och framlägga en driftstatistik, för att därur erhålla ledning för bristernas avhjälpande och rörelsens inlänkande på riktiga banor. Även detta krävande arbete har Pellervos byrå utfört och offentliggjort dess resultat i Pellervos Årsböcker. Vid andelskassastatistikens utarbetande har Sällskapet under senare år biträtts av Andelskassornas Centralkreditanstalt och vid handelslagstatistikens utarbetande av Centrallaget för handelslagen; båda dessa centralaffärer hava från och med år 1914 övertagit utgivandet av statistiken över de inom deras område arbetande andelslagen. Vid sidan av denna verksamhet har Pellervos byrå använt mycken tid och arbete på förberedelser för och organisationen av centralandels affär er, oberoende av om initiativet till dem utgått från Sällskapet Pellervo eller från vederbörande andelslag själva. En liknande centralisation av andelsverksamheten åsyfta även de av Sällskapet Pellervo utarbetade mönsterstadgar, enligt vilka lokala (provinsiella) mejeriförbund bildats. Dessa hava till uppgift att verka för förbättrandet av smörtillverkningen och mejeriernas ekonomi. Vid sidan av detta så att säga inre arbete har också ett utåt syftande arbete utförts. Såsom ett sådant må nämnas de i närmaste samband med det ovannämnda arbetet stående åtgärderna för bevakande av andelsverksamhetens allmänna intressen. Främst bland dem förtjänar det till 1900 års lantdag inlämnade petitionsförslaget beträffande andelskassaväsendets understödjande av staten uppmärksamhet. Följden av denna petition var, att Andelskassornas Centralkreditanstalt år 1903 erhöll ett statslån, stort 4 miljoner mark. En annan åtgärd av samma slag var en år 1905 till K. Senaten inlämnad hemställan, som hade till följd upprättandet av en särskild 2 miljoner mark stor fond, ur vilken lån för uppförande och inredande av andelsmejerier beviljas. För att förbereda jordmånen för gemensamma inköp av fördelaktiga lantbruksmaskiner tog Sällskapet Pellervo initiativ till och genomdrev upprättandet av en s. k. interimistisk maskinprovningsanstalt, vilken föreslagits till övertagande av staten. Till detta utåt syftande, för bevakande av andelsverksamhetens intressen utförda arbete hör vidare den på grundvalen av en mängd detaljerade förslag uppgjorda hemställan om ändringar och tillägg till Lagen om andelsverksamhet, som Sällskapets styrelse i slutet av 1908 inlämnade till K. Senaten. Dessutom avgiver Sällskapets styrelse utlåtanden i frågor beträffande andelsverksamheten till regeringen och myndigheterna. Av Sällskapet Pellervos utåt riktade arbete förtjänar även den anpart därav omnämnande, som åsyftat avvärjande av motståndarnes emot andelsverksamheten riktade

176 angrepp ävensom bemötande av misstydningar och vanföreställningar. Detta arbete har utförts dels genom tidningsartiklar och skrifter, dels genom föredrag. Synnerligen stor betydelse har den del av Sällskapets arbete haft, som bestått i dess instruktionsverksamhet. Denna verksamhet har delvis utförts genom av byrån handhavd skriftväxling. Till byrån hava under de senaste åren inkommit årligen över 10,000 brev och svar på förfrågningar, och därifrån ha årligen utgått c:a 3,000 brev samt 12,000 cirkulär, frågeblanketter m. m. Av det på byrån hopade arbetet förtjänar särskilt att nämnas det, som utföres av Sällskapets juridiske sekreterare. Denne lämnar bl. a. råd i dels muntligen eller — vilket är vanligare — skriftligen framställda spörsmål av juridisk art, utarbetar utlåtanden till ämbetsverken, utför särskilda arbetsdryga utredningar, utarbetar helt och hållet nya mönsterstadgar och nya upplagor av tidigare utgivna. Därtill ankommer det å honom att informera Sällskapets nya tjänstemän i deras arbete, närmast i Lagen om andelsverksamhet m. m. dyl. Av lika stor betydelse är emellertid den handledning, som utföres på landsbygden genom resande konsulenter. Såsom sådana hava i Sällskapets tjänst stått agronomer, folkskollärare och personer med affärsmannabildning, för saken hängivna unga män. Dessa konsulenter hava till uppgift att göra idén känd, att handleda vid bildandet av andelslag, vid dessas affärsskötsel och revision samt även att själva verkställa revisioner. För att denna instruktions- och kontrollverksamhet skall bliva tillräckligt effektiv, har det ansetts nödvändigt att anställa s. k. distriktskonsulenter, särskilt i sådana delar av landet, varest detta befunnits behövligt. Men då Sällskapets egna tillgångar medgivit anställandet av endast några få dylika, har Sällskapet i detta avseende samverkat med särskilda organisationer. Under samverkan dels med en del centralandelsaffärer, dels med vissa lantbrukssällskap hava på detta sätt 11 distriktskonsulenter i andelsverksamhet kunnat anställas; mellan dessa är landet delat i 10 distrikt. Om utsträckningen av ifrågavarande instruktionsverksamhet erhålles en viss uppfattning genom meddelandet att endast Sällskapet Pellervos egna konsulenter under de första åren talade till tiotusental personer årligen och att de under senare tider årligen utfört 700—1,300 särskilda förrättningar i olika delar av landet. Emellertid har Sällskapet icke ens på långt när kunnat tillgodose behovet av rådgivare genom att utskicka resande konsulenter till landsbygden, "ehuru vid detta arbete även flera lantbrukssällskaps konsulenter, mejeriförbundens sekreterare och även andra lantbrukstjänstemän medverkat, varjämte senare i synnerhet centralandelsaffärernas tjänstemän på ett kännbart sätt arbetat i samma syfte. I viss mån har man sökt avhjälpa denna brist på konsulenter genom att för landsbygdens ledande män i Helsingfors föranstalta föredrag och diskussioner om andelsverksamhetens viktigaste frågor vid s. k'. Pellervo-dagar. Sådana hava föranstaltats åren 1900, 1902, 1904, 1907, 1909 i samband med den finska andelsrörelsens 10-årsfest samt år 1914. Deltagarnes och bland dem särskilt jordbrukarnes antal har ständigt stigit, så att totalantalet de senaste gångerna uppgått till omkr. 1,300. I stället för "Pellervo-dagar" hava på sätt och vis trätt s. k. "Jordbruksekonomiska andelsdagar", vilka årligen från år 1911 hava med (finskspråkiga) föredrag anordnats i samband med Sällskapet Pellervos och en del centralandelsaffärers årsmöten. Emellertid har icke ens genom dessa åtgärder den kunskapstörst kunnat stillas, som vårt folk på detta område ådagalagt, eller det behov av handledning tillgodoses, som andelslagens inedlemmar och ledare, för ett rätt fyllande av sin uppgift, måste erhålla. Därför har Sällskapet Pellervo ända från sitt första arbetsår utgivit litteratur. Denna litteratur har företrädesvis utkommit i serien Pellervo-bibliotek, i vilken de redan nämnda handböckerna samt dessutom även andra skrifter, vilka behandla andelsverksamheten, ingå inalles 19 nr på svenska och 30 nr på finska. Dessutom hava påbörjats mindre serier: Pellervos 10-pennis bibliotek, Pellervos småskrifter samt Pellervos flygskrifter, vilka sistnämnda blivit spridda i tiotusental exemplar. Särskilt innehållsrik är Sällskapets Årsbok, vari redogöres för andelsverksamhetens i Finland utveckling och vilken innehåller den utförliga statistik över de särskilda andelslagen, som i det föregående omnämndes. Förutom att denna litteratur säljes å Sällskapets byrå samt i bokhandeln, har den gratis spritts av Sällskapet i efter våra förhållanden rikliga mängder. Sålunda skänktes tidigare till folkbiblioteket i varje kommuns kyrkoby ett exemplar av serien Pellervobibliotek och dessutom lämpliga böcker åt andelslag, lantmannagillen, lantbrukssällskap, tolkhögskolor, lantbruksskolor rn. m. Dessutom hava Sällskapets konsulenter på sina

177 resor utdelat massor av broschyrer och andra mindre publikationer. En värdefull gåva har Sällskapet årligen tillställt andelslagen och ända till år 1910 lantmannagillena genom att till dem översända sin Årsbok. Värdet av dessa gåvor har årligen stigit från c:a 3,000—7,000, under de senaste åren t. o. m. till 17,000 mark. En betydelsefull faktor vid arbetet för andelsidéns spridning samt radgivare vid de<=s förverkligande måste tidskriften Pellervo anses vara. Denna utkommer på både svenska och finska språket, den svenska upplagan en gång och den finska tvänne gånger i mrnaden. Den förra omfattar c:a 400 sidor, den senare tidigare 400-500, men under de senare åran c:a 800 sidor text årligen. Tidskriften innehåller i en lättförstådd form skrivna uppsatser i andelsverksamhet, jordbruk och dess binäringar, frågor och svar, en hemmets avdelning, notiser från hemlandet samt, förnämligast den större finska upplagar, jämväl allmänbildande och ideella uppsatser. Tidskriften har en större spridning än nåp-on annan lantmannatidskrift i Finland eller ens i Skandinavien, och endast några få i ordbrukstidskrifter i de stora kulturländerna hava nått en lika stor eller större spridning. Den finska upplagans prenumerantsiffra har under tidigare år växlat mellan 20,000—25,000, men har under de senaste åren varit stadd i sådan tillväxt, att densamma för närvarande utgör närmare 50,000. Den svenska upplagan har växlat mellan 3,000 ' Ytterligare förtjänar att omnämnas de av Sällskapet år 1914 utgivna grafiska framställningarna av den finska andelsverksamhetens utveckling och nuvarande ståndpunkt i form °av 3 kartor och 9 tavlor, alla i stort format och i färgtryck. De äro avsedda främst att såsom undervisningsmaterial användas uti lantbruksläroverk och folkhögskolor men tillika även att upphängas uti andelslagens egna lokaler, kommunalhus o. dyl. Den största betydelsen av "Sällskapet P e l l e r v o s " arbete är att andelsrörelsen i F i n l a n d därigenom fått en till formen likartad läggning, d ä r de ideella principerna för rörelsen, så som dessa u n d e r årtiondenas erfarenhet i a n d r a länder blivit utformade, så långt möjligt u p p r ä t t h å l l i t s . U t a n denna enhetlighet hade rörelsen säkerligen icke f å t t det inflytande och den s t y r k a den n u liar. Av sällskapets verksamhetsberättelse för å r 1918 framgår, att 45 personer voro anställda i dess tjänst, g r u p p e r a d e p å följande s ä t t : I b y r å n i Helsingfors 16, vid tidskriften " P e l l e r v o " 2, konsulenter för specialavdelningar 3, distriktkonsulenter 6, periodiska konsultationsbyrån 2, skogsbyrån 3 och elektrotekniska b y r å n 13 personer. Sedan 1918 h a r sällskapet utökat sin personal väsentligt, ehuru centralaffärerna i stor u t s t r ä c k n i n g u p p t a g i t egen verksamhet av liknande slag, var och en i sin bransch. Sällskapets medlemsantal vid 1918 å r s u t g å n g var 1,368, av vilka 464 voro föreningar och 904 enskilda personer. Styrelsen består av 9 ordinarie ledamöter och 6 suppleanter. E n l i g t s t a d g a r n a äger envar av centralaffär e r n a , nämligen Centralandelsaffären H a n k k i j a m. b. t., A.-B. Andelskassornas Cenlralkreditanstalt och Andelssmörexportaffären Valio m. b. t., vilka äro medlemmar i sällskapet, r ä t t i g h e t att i styrelsen invälja en medlem och suppleant för denne. Tillsammans med centralaffärerna u p p r ä t t h å l l e r sällskapet ett _ andelsinstitut, vilket genom anordnade kurser meddelat undervisning, särskilt i såd a n a ämnen, vilka hava betydelse för andelsrörelsens verksamhet. U n d e r år 1919 beslutades a t t ombilda detta institut till en stående läroanstalt för funkt i o n ä r e r n a s vid handeislagen utbildning. D e n n a anstalt började i oktober m å n a d samma år sin verksamhet. F ö r n ä r v a r a n d e p å g å r undervisningen p å två avdelningar, en finsktalande och en svensktalande, u n d e r 6 m å n a d e r årligen.

n

178 Nämnas bör även att "Sällskapet Pellervo" och lantbrukssällskapen hittills samverkat med varandra för främjande av en bättre utveckling av jordbrukets drift och dess allmänna hushållning. Lantbrukssällskapen ha sålunda bland sina medlemmar samlat prenumeranter på tidskriften "Pellervo" och inom sitt område bidragit att sprida kännedom om andelsidén. Omfattningen av "Sällskapet Pellervos" verksamhet åskådliggöres bäst genom följande sammanställning av dess ekonomi: S ä l l s k a p e t P e l l e r v o s å r s i n k o m s t e r å r e n 1899—1915.

År

1899-1900 1905 1910 1915

BruttoBidrag Medlems- inkomster av Stats- av central- avgifter Sällskapets Andra inunderstöd affärerna och komster förlagsverkm. fl. donationer samhet 20.000 60.000 81.500 61.300

2.000 9.600 21.300

25.610: — 5.795: — 35.445: 33 6.815: 43

31.094:93 48.610: 21 78.867: 62 145.174:84

389: 59 1.185:32 1.615:82 13.996: 27

Summa

77.094: 52 117.590:53 207.028: 77 248.946: 54

Härav framgår att sällskapet redan under sitt första verksamhetsår erhöll statsbidrag, vilket sedan årligen utgått med varierande belopp. Det är detta och senare tillkomna anslag från centralaffärerna, som utgjort den ekonomiska grundvalen för sällskapets bestånd och omfattande arbete. Tidskriften "Pellervo", vilken hittills utkommit på både finska och svenska, har varit sällskapets förnämsta agitationsskrift och som sådan blivit känd och välkänd i vida kretsar, även utom Finlands gränser. De senare åren har emellertid tidskriftens svenska upplaga alltmer ägnats åt främjande av jordbruksnäringens drift och tekniska utveckling, med andra ord blivit en facktidning för jordbrukare och som sådan hållits ovanligt lättläst och instruktiv. Att denna upplaga av "Pellervo" kommit att i någon mån avvika från sin ursprungliga uppgift synes bero på, att den svensktalande befolkningen i Finland varit mera intresserad för jordbrukets tekniska utveckling än för andelsidén. Förra året beslutade sällskapet att denna upplaga skulle indragas med utgången av 1920, vilket många beklaga. Från "Sällskapet Pellervos" sida är väl beslutet en följd utav att svenskarna förra året bildade en ny organisation för främjande av andelsrörelsen, kallad "Finlands svenska andelsförbund". Redan då frågan om denna skilsmässa inom landets kooperativa rörelse, vilken bildandet av det nya förbundet innebär, framfördes, uttalades i tidskriften "Pellervo" ett djupt beklagande av sådana splittringssträvanden, som stå i fullkomlig strid med andelsrörelsens väsen. Meningen lär emellertid vara att det nybildade. förbundet skall utgiva en egen "Pellervo", och detta är väl det huvudsakliga motivet till, att sällskapet beslutat indraga sin svenska upplaga. Det bör även framhållas att denna skilsmässa kan medföra beklagliga konsekvenser för hela den finska andelsrörelsen, detta så mycket mer som in-

179 dustriarbetarna blott ett par år tidigare brutit sig ut ur den gemensamma konsumtionsföreningsrörelsen och bildat en egen partiaffär. Utom de svårigheter, som alltid måste uppkomma vid en splittring av organisationer, i vilka så stora summor av vinstmedel fonderats och som fått så mycket annat gemensamt, äventyras även den kooperativa andan och därmed motståndskraften för rörelsen. Utan tvivel är det politiska motsättningar, som vållat separationen såväl från industriarbetarnas som från svenskarnas sida. Jag har velat framhålla dessa omständigheter som ett varnande exempel, vart det bär, när politik får spela in även på områden, vilka på grund av sin natur borde vara politiskt fridlysta. "Sällskapet Pellervo" har ju, samtidigt som det strävat att främja befolkningens ekonomiska höjande genom andelsrörelsen, bedrivit ett storartat bildningsarbete och kan betraktas som en kulturhärd för hela Finland av icke oväsentlig betydelse. Att detta arbete kommer att i hög grad försvagas genom en uppdelning av rörelsen synes vara uppenbart. Då andelsrörelsen i Finland började utformas, främst genom "Sällskapet Pellervos" kraftiga och målmedvetna arbete, medverkade även andra korporationer att göra andelsidén känd. I studenternas folkbildningsarbete har sålunda detta ämne haft ett betydande utrymme. På samma sätt har lantbrukssällskapens tjänstemän, genom utdelande av litteratur och på annat sätt, bidragit till spridande av kunskap om rörelsen, särskilt med avseende å den del av densamma som kan hänföras till speciell jordbrukskooperation. Frukterna av detta arbete började bära frukt, sedan lagen om andelsverksamhet år 1901 trädde i kraft. I detta sammanhang har emellertid den första tiden mindre att betyda; det är sådan rörelsen var 1914 och de uppgifter den fyllt under krisåren, som för oss har det största intresset. Därför har nedanstående tabell begränsats till att omfatta åren 1913—1919. Utvecklingen av de lokala handelsiagen, andelsmejerierna och andelskassorna. Medlemsantal

Antal

1913 1913

1919 Egna m e d e l 1913

1919 Tusen Fmk.

Andelsmejerier

Omsättning

Milj. Fmk.

Milj. F m k .

5,4

51,3

46,5

196,5

10,2

5,5!

20 1

0,8

379,5

100,5

1.056,5

11,2

63,5

Av tabellen framgår, vilken kolossal utveckling rörelsens olika grenar tagit just under krisåren. Alldeles oavsett summorna av omsättningen, vilkas ökning i mycket stor utsträckning måste bero på det fallande penningvärdet — i Finland mycket större än i Sverige — har antalet föreningar och det personliga medlemsantalet nära 3-dubblats under dessa år. Det torde icke 1

Lånebelopp.

180 vara ett misstag om man påstår, att det är den överallt utbredda, osunda spekulationen, vilken under kristiden antagit icke blott samhälisfientliga former utan även samhällsfärlig omfattning, som i så hög grad befordrat kooperationen. I handelslagen funnos vid 1919 års utgång 303 tusen enskilda medlemmar. Enär så gott som alla äro familjeförsörjare, torde de representera ungefär hälften av Finlands hela befolkning. Spridda som de äro över hela landet är det givet att de måste besitta stora möjligheter att hålla varuprisen inom rimliga gränser, åtminstone så långt dessa äro beroende av oskäliga mellanhandsp ålägg. Omsättningssumman 840 miljoner Fmk. bör ju betraktas med hänsyn tagen till penningvärdets fall, men å andra sidan får man icke förbise att den allmänna varubristen, vilken, vad Finland vidkommer, icke lättat något nämnvärt förr än i slutet av år 1919, i hög grad begränsat möjligheten till stor omsättning. Hur som helst, allmänheten har genom dessa organisationer förskaffat sig ett vapen, med vilket den har förmåga att försvara sig mot oskälig fördyring av varorna på dessas väg från producent till konsument. De hava prövat det och befunnit det gott, därom vittnar den anslutning rörelsen fått. Ett handelslag är ett av konsumenter grundat och ägt handelsföretag. Handelslagets kunder äro sålunda samtidigt affärens ägare, som köpa varor av sig själva, I regel liar den grundsatsen följts, att en andelshandel icke börjat sin verksamhet förr, än antalet tecknade medlemmar utgjort garanti för att affärens omsättning skulle bli tillräcklig för täckande av" omkostnaderna. Omsättningssumman i andelsaffärerna i Finland var år 1913 i medeltal omkring 150,000 Fmk., vilket är ett ganska högt medeltal. Av detaljstatistiken framgår dock, att en hel del små och mindre bärkraftiga föreningar finnas, särskilt i glest befolkade trakter på landsbygden. I handelsiagen kan vem som helst, genom tecknandet av det i stadgarna bestämda minimiantalet andelar, vinna inträde. Insatsen är i vanliga fall fastställd till 10 eller 20 Fmk., av vilket belopp en del erlägges kontant, under det återstoden betalas i terminer, täckes genom i affären uppkomna vinstmedel eller på annat i stadgarna bestämt sätt. I flertalet föreningar finnas bestämmelser om att medlem ikläder sig en viss tillskottsplikt, d. v. s. garanti för ett bestämt belopp, för stärkande av föreningens kredit. Föreningarnas ekonomiska verksamhet beclrives i enlighet med de principer, vilka först blivit utformade av väveriarbetarna i Eochdale, och som kommit att bliva allmänt gällande för den kooperativa rörelsen. En förenings uppgifter enligt dessa grundsatser kunna sammanfattas i följande: 1) att anskaffa och försälja goda varor; 2) att försäljning sker mot kontant betalning; 3) att försäljning sker enligt gängse dagspris; 4) att insatskapitalet förräntas med normal bankränta; 5) att en i stadgarna bestämd del av nettovinsten avsattes att användas till allmännyttiga ändamål inom ramen för den kooperativa verksamheten; 6) att vinstmedlen delvis avsättas till fonder för affärens konsolidering; samt 7) att vinstmedlen i övrigt fördelas till medlemmarna i förhållande till värdet av den under räkenskapsåret gjorda omsättningen. I Finland, liksom uti andra länder, uraktlåter man dock i alltför många fall att strängt upprätthålla alla dessa grundsatser. De flesta överträdelserna

181 synas clock göras mot principen om tillämpning av kontanthandel. Det framgår nämligen av statistiken att endast 35 å 40 % av handelslagen strängt hålla på denna viktiga punkt. I ungefär lika stor % av antalet föreningar tillåter man begränsad kredit, under det de övriga sakna bestämmelser därom i sina stadgar. Under den tid rörelsen utvecklats har ett betydande antal föreningar gått under, de allra flesta genom uraktlåtenhet att tillämpa här ovan angivna principer. Erfarenheten har visat att det är kredithandeln som fört de allra flesta av de föreningar, som nödgats upphöra, till undergång. Handelslagen i Finland äro organiserade efter samma linjer och bedriver i huvudsak handel med samma varuslag, som de kooperativa föreningarna i Sverige. Erfarenheterna av faran att icke hålla på de givna grundsatserna torde vara de samma här som där. De 630 handelslagens försäljningsverksamhet omfattar sålunda alla varuslag, som den allmänna konsumtionen inom det område en affär är förlagd kräver. På landsbygden behöva lagren vara mycket mera sorterade än i städerna, där försäljningen är specialiserad i skilda butiker. Hela antalet försäljningsställen är mer än dubbelt så stort som antalet handelslag, beroende på att en del föreningar hava en eller flera filialer. Ett handelslag, som förtjänar att särskilt omnämnas, är den storartade konsumtionsföreningen " E l a n t o " i Helsingfors — enligt uppgift den största i sitt slag i de nordiska länderna — för vilken riksdagsman Tanner är direktör. Denna förening ensam hade en omsättning 1920 på c:a 105 miljoner Fmk. Föreningen har alla slags butiker i stadens olika delar och tillverkar i egna fabriker bröd, måltidsdricka m. m. Dessutom bedriver " E l a n t o " en förstklassig restaurant- och kaférörelse i lokaler, belägna i stadens centrala delar, vilka alla skötas utomordentligt väl. Vart man kommer, inom denna förenings verksamhetsområden, vittnar allt om en genialisk organisationsförmåga, vilken allenast ett fåtal kan besitta men alla få fördelar utav, då den utnyttjas i andelsrörelsens tjänst. " E l a n t o " började sin verksamhet med bagerirörelse, vilken fortfarande är en bland dess största arbetsområden. År 1912 upprättade föreningen egen mejerirörelse. Bageri och mejeri äro uppförda å föreningens egen tomt i Helsingfors och kan räknas till de mest modärna inrättningar i sitt slag. År 1914 vidtog även handel med kolonialvaror, och för närvarande torde föreningen äga nära 100-talet butiker i Helsingfors. I denna förening hava andelsrörclscns principer tillämpats i alla avseenden. All personal är väl avlönad med arbetstiden fördelaktigt reglerad till 48 timmar per vecka samt åtnjuter semester under 14 dagar med full lön och läkarvård för sig och sina familjer. Härtill kan läggas att föreningen anordnar kurser för sin personal angående affärernas skötsel m. m. och att den i eget laboratorium undersöker de i bageriet och mejeriet använda och framställda produkterna m. m. Vad som för övrigt är särskilt anmärkningsvärt i ovanstående tabell är summan av fonderade medel. Dessa uppgick i de lokala handelslagen vid 1919 års utgång till något över 51 miljoner Fmk. och hade under de år tabellen omfattar nära 10-dubblats, vilket bevisar att intresset för andelsrörelsens utveckling slagit fullständigt igenom bland medlemmarna. Fördelad på 630 handclslag utgör summan fonderade vinstmedel i medeltal över 80,000 Fmk. I betraktande av de förhållanden, vilka varit rådande i Finland under dessa

182 år är resultatet av den verksamhet handelslagen bedrivit i högsta grad beaktansvärd. En viktig betingelse för handelslagens framgång är, att de gemensamt upprättat egna partiaffärer. En bland dessa är "Centrallaget för Handelslagen i Finland", i allmänhet förkortat till "Centrallaget". 1 Så tidigt som 1903 och 1904 började handelslagens ombud vid sina sammanträden diskutera frågan om bildande av en partiaffär. "Centrallaget" kom slutligen till stånd och har från en oansenlig början utvecklats till landets största partiaffär på sitt område. Vid slutet av år 1919 utgjordes dess medlemmar av 500 föreningar med sammanlagt 181,214 anslutna personer. Dessa föreningar försålde under nämnda år varor för sammanlagt 964,016,663 Fmk. i 1.640 butiker. Av intresse är att se hur denna organisation är uppbyggd, därför att det därutav framgår, hur man från början strävat efter att fullständigt skydda den från alla privata inflytelser. Det är sålunda bestämt att inga andra än handelslag kunna vinna medlemskap, och endast kreditstarka sådana godkännas. Andelen eller insatsen är 100 Fmk., och medlemskap vinnes av godkända handelslag genom att dessa betala en insats för varje 25tal i handelslaget anslutna medlemmar samt ikläda sig en tillskottsplikt, motsvarande 300 Fmk. per andel. I princip stå handelslagen som medlemmar i "Centrallaget" på samma villkor som de enskilda personerna äro medlemmar i handelslaget. "Centrallaget" håller goda varor och säljer till dagens pris; andelskapitalet förräntas med högst 6 %, viss del av vinsten avsattes till fonder, och det återstående fördelas till medlemmarna (handelslagen) i förhållande till värdet av omsättningen med vart och ett av dem. Det har dock föreskrivits i stadgarna att % av vinsten skall fonderas, tills fonderna nått ett visst belopp. Största delen av vinsten har sålunda hittills överförts till fonderna. ^' 'Centrallagets'' huvudkontor är förlagt till Helsingfors. Affärsrörelsen är fördelad på särskilda avdelningar — kolonial-, manufaktur-, kortvaru- och matvaruavdelningen. Dessutom finnes en bokföringsavdelning, vilken ombesörjer rörelsens räkenskaper och likvider, samt en kreditavdelning, vilken har till uppgift att övervaka handelslagens affärsverksamhet samt genom revisioner förskaffa sig kunskap om dessas ekonomiska ställning. Härigenom kan "Centrallaget" i möjligaste mån säkerställa sig mot förluster på till handelslagen lämnad kredit. En viktig avdelning i "Centrallaget" är dess konsulentbyrå, i vilken omkring 20 personer äro anställda. Denna byrå upprätthåller ständig kontakt med handelslagen dels genom att från eget förlag sprida broschyrer och dels genom att vid personliga besök med råd och upplysningar bistå handelslagens styrelse och föreståndare. Konsulentbyrån för även "Centrallagets" statistik, vilken i Finland göres mycket fullständig. För att nedbringa fraktkostnaderna och underlätta effektueringen av varorna har "Centrallaget" upprättat avdelningskontor på ett 10-tal platser i landet. Från dessa ombesörjes försäljningen i huvudsak för det område, inom vilket avdelningen är belägen. År 1913 upprättades även ett laboratorium, där undersökningar och kontroll av varorna sker. Sedan några år tillbaka bedriver "Centrallaget" egen produktionsverksamhet, vilken börjades helt blygsamt i en del smärre företag. I Helsingfors är nu en större fabriksbyggnad under uppförande, snart färdig att tagas i bruk. Denna är avsedd för en rätt omfattande tillverkning av arbets- och underkläder — sy ateljén är för närvarande inrymd i en äldre byggnad —

183 i vilken bransch ett 100-tal sömmerskor äro sysselsatta. I samma hus skall utrymme beredas för tillverkning av cyklar, automobiler och kassakontrollapparater, till vilka delar inköpas från utlandet, samt för kafferosteri m.^m. Detta är emellertid småindustri jämfört med det som man delvis har i gång och som man ytterligare planerat vid Vaajakoski, där egendomar inköpts för ändamålet. Här är nämligen tillgång till elektrisk kraft från ett större kraftverk, redan uppfört för andelsrörelsens räkning. Sedan förra året är en större tändsticksfabrik i gång, genom vilken "Centrallagets" behov av tändstickor kan tillverkas och mycket därutöver. Det kan för övrigt nämnas att denna fabrik är en frukt av den finska tändstickstrustens ogina uppträdande mot andelsrörelsen. Av nedanstående tabeller framgår dels värdet av de för den produktiva verksamheten anskaffade fastigheterna, dels värdet av den varumängd, som tillverkats i de egna fabrikerna och försålts genom egna affärer. Som nämnts har den produktiva verksamheten varit ringa före 1918—1919. Det är under dessa år denna gren av rörelsen drivits upp, och de större fabrikerna, t. ex. tändsticksfabriken, liar icke varit i gång ens hela 1919, emedan anläggningen blev fullbordad under förra hälften av detta år. Att "Centrallaget" förskaffar sig tillgång till bostadshus för sina arbetare, till byggnadsmateriel från egna "tegelbruk och skogsegendomar samt kraft för fabrikationen och utrymme för nya anläggningar å sin egendom Haapakoski, torde visa, vilken omfattning man tänker sig att verksamheten i framtiden skall få. Skulle de härefter närmast följande åren proportionsvis medföra lika stora framsteg i fråga om anslutning av medlemmar och i avseende å den årliga behållningen av rörelsen som de senast gångna, torde mellanhändernas möjlighet att bestämma storleken av vinstmarginalen vid varudistributionen härigenom ha bringats till en för allmänheten välkommen begränsning.

Värdet a v produktionsinrättningarnas fastigheter inventarier o c h m a s k i n e r .

62.317¶Inventarier och maskiner Fmk. 2.035.177 425.532 237.382 1.258 248.829 39.140 21.811

3.009.129¶Fastigheter Fmk. 4.660.691 894.151 972.403 149.888 693.458

Haapakoski Helsingfors S:t Michel

—

Viborg Vederlaks Summa

Försäljf-aingen a v p r o d u k t i o n s i n r ä t t n i n g a r n a s År 1915 „ 1916 „ 1917 ., 1918 „' 1919

677.722 F m k . 1.505.269 „ 2.865.148 „ 4.584.989 „ 5.199.235 „

samt

alster.

184 Utom de för den direkta produktionen inköpta egendomarna äger "Centrallaget" fastigheter, huvudsakligast kontorslokaler och lagermagasin i flera städer. I Viborg representerar "Centrallagets" eget affärshus ett värde av 300,000 Fiftk., och i Helsingfors uppföres för närvarande ett affärspalats, beräknat att kosta 6,000,000 Fmk. ^Vid sidan av "Centrallaget" finnes en annan, år 1918 bildad partiaffär — "Andelspartiaffaren m. b. t . " — vilken bedriver samma slags affär som den förra. Att så är förhållandet beror på att en del handelslag, huvudsakligen bestående av industriarbetare, separerade från "Centrallaget" 1916 och bildade 1918 egen partihandel. Att denna haft förmåga att så fort uppnå en sådan omfattning, som siffrorna visa, beror på att den förut omnämnda föreningen " E l a n t o " anslutit sig till Andelspartiaf faren eller kanhända rättare varit den egentliga skaparen av densamma. Orsaken till sprängningen har emellertid intet intresse i detta sammanhang, varför jag anser mig kunna räkna med siffrorna från båda dessa affärer såsom varande det samlade uttrycket för omfattningen av den partihandel, som omhänderhaves av konsumenterna själva. Den sammanlagda omsättningen år 1919 uppgår till över 261 miljoner och de egna fonderna, utom tillskottsförbindelserna, till nära 17,5 miljoner. Enligt uppgift äger även samarbete rum mellan dessa partiaffärer i fråga om import av de större artiklarna, genom vilket inköpen kunna göras så mycket fördelaktigare. "Centrallaget" har upprättat egna affärskontor i Brasilien, New York, London och Berlin samt agenturer i flera andra länder för att därigenom bättre kunna utnyttja världsmarknadens prisförändringar till sin fördel. Angående de fonderade medlen bör även bemärkas, att deras värdering icke bor göras efter nuvarande penningvärde utan kunna uppskattas betvdiiet högre. Dessa medel äro nämligen till stor del placerade i kontors- och fabriksbyggnader, maskiner och varulager, vilka delvis äro nedskrivna t, o. m. under det värde som är den för Fmk. normala. Föga torde "Sällskapet Pellervos" grundare, för endast ett par och tjugo ar sedan, hava drömt om att deras skapelse, konsumentkooperationen, efter så kort tid skulle framstå i en så imponerande gestalt. Nu besitter denna gren av rörelsen styrka, icke blott att för sina medlemmars räkning tillhandahålla goda varor för rimliga priser, utan även att bereda sina arbetare och tjänsteman en i alla avseenden god anställning, vilket gör att rörelsen kan ställa anspråken på dessas duglighet så mycket högre. Den framgång verksamheten haft hittills beror förvisso till stor del därpå, att ledningen i den ideella organisationen "Sällskapet Pellervo", medverkat till att få de olika platserna inom rörelsen besatta med för uppgifterna lämpliga och goda förmågor. Har detta lyckats tidigare, medan rörelsens framtid ännu var mera oviss eller åtminstone mindre påtaglig, hur mycket lättare bör icke detta viktiga villkor för den vidare utvecklingen kunna fyllas nu, då en anställning inom densamma är mera saker och lockande än förr. Det är alldeles givet att det vid nyanställning av föreståndare i handelslagens affärer begås ett och annat misstag, men med den noggranna kontroll, som utövas, icke blott av de lokala styrelserna och revisorerna, utan även av de centrala organisationernas för detta ändamål upprättade organ, blir ett sådant misstag snart rättat. Vid anställande av befattningshavare i partiaffärerna förekommer knappast att en mindre lämplig person får plats, därför att vägen till en sådan anställning går så gott som alltid genom utmärkt väl fylld verksamhet i ett handelslag.

185 "Centrallagets" omsättning år 1920 uppgick till 324,507,454 och "Andelspartiaffärens" till 98,837,754 Fmk. . . Det förefaller helt naturligt att konsumenterna genom sm organisation, med den ekonomiska ryggrad deras rörelse nu besitter, hava stora möjligheter att hindra orättmätig prisfördyring av varorna, Änskönt försäljningen, i såväl lokal- som partiaffärerna enligt stadgarna skall göras till dagspris, har dock medlemmarna allmänt den uppfattningen att priserna i allmänhet varit betydligt lägre genom kooperationens inverkan, än om import-, parti- och detaljhandel legat enbart i enskilda händer. I hur hög grad prisnivån förändrats genom detta ingripande i affärslivet från konsumenterna själva är emellertid omöjligt att säga, men den allmänna uppfattningen att den varit lägre, och de behållningar, som årligen uppkomma i dessa affärers bokslut, äro värda den största uppmärksamhet. Jämföres det årligen stigande medlemsantalet i rörelsen med de ständigt ökade fonderna, är det möjligt att i någon mån bedöma, vilken betydelse denna verksamhet har och kan komma att få i framtiden icke blott vid distributionen utan även vid produktionen av den för konsumtionen behövliga varumängden. En annan gren av den finska andelsrörelsen är handeln med s. k. yrkesförnödenheter. Yaå jordbrukarna beträffar hava de gått till väga på samma sätt vid anskaffande av förnödenheter för jordbrukets drift, som de använt sig av i fråga om andra konsumtionsartiklar. I vanliga fall ombesörjer det lokala handelslaget detalj distribution av båda delarna. I en kooperativ lanthandel föras sålunda, utom de varuslag, som de ovan omnämnda partiaffärerna föra, även jordbruksförnödenheter, såsom utsäde, gödningsämnen, kraftfoder, maskiner och arbetsredskap m. m. Dessa varor äro av sådan beskaffenhet, att jordbruksdriftens bärighet är i hög grad beroende av deras kvalitet. Så länge handeln därmed omhänderhades enbart av enskilda affärsmän, saknade jordbrukarna möjlighet att bedöma varans egenskaper, vilka vad utsäde och maskiner beträffar äro synnerligen viktiga, och fingo allt för ofta mottaga underhaltiga varor till höga priser. Genom en planlös, alldeles oorganiserad marknad, kommo även dessa ändå rätt stora artiklar att i småposter sändas härs och tvärs till enskilda köpare, vilket genom ökade frakt- och emballagekostnader bidrog till att hålla priserna höga. Vid anskaffande av dylika förnödenheter har ju även jordbrukarna i så gott som alla kulturländer ordnat gemensamma inköpsorgan. Genom dessa har man velat skydda sig för alla de risker och olägenheter en oorganiserad privathandel på detta område innebär. Så har även skett i Sverige. Men det är en väsentlig skillnad på det sätt på vilket verksamheten är organiserad. I detta avseende äro otvivelaktigt Finland och Danmark långt bättre ställda än Sverige. Orsaken till detta förhållande torde ligga däruti, att den kooperativa idén, så som den utformats för den allmänna konsumtionen, i Finland och Danmark först slagit igenom bland jordbrukarna, under det denna idé till sitt väsen torde vara tämligen okänd bland Sveriges lantmän ännu i dag. En jämförelse mellan den finska och den svenska andelsrörelsen ådagalägger tillräckligt tydligt den finska organisationens företräde. I Finland liar nämligen "Sällskapet Pellervo" även på detta område varit initiativtagare och vid rörelsens utformning den ledande och rådgivande organisatören. Därför har andelsidéns grundsatser blivit den klippa, på vilken hela

186 verksamheten uppbyggts. På grund utav att lantbrukarna först voro organiserade i handelslag för den allmänna konsumtionen, ansågos dessa handelslag som lämpliga organ, genom vilka den lokala distributionen av hithörande förnödenheter kunde ske. Härigenom åstadkoms en större koncentration av handeln på landet, vilket i betydande grad förenklade organisationen, samtidigt som omkostnaderna, härigenom obetydligt ökade, fördelades på ett större antal varuslag. En ytterligare fördel för lantmännen, vilka i många fall äro bosatta på långa avstånd från affären, vanns därigenom att uppköp av alla slag av förnödenheter kunna göras på en ocli samma plats. Bonden är sålunda medlem i handelslaget ieke blott för att genom detta kunna förse sig med kaffe, socker, skodon och liknande utan även för att genom samma affär kunna göra sina uppköp eller rekvisitioner av förnödenheter för jordbrukets drift. Det faller sålunda av sig självt, att de kooperativa principerna gälla i ena fallet som i det andra. Det har emellertid icke ansetts lämpligt att sammanföra partihandeln med detta slags förbrukningsartiklar med "Centrallagets" ändå mycket omfattande affär. Det är ju i stort sett två olika verksamhetsgrenar,' vilka var for sig kräver sin speciella sakkunskap, och för att få behovet av sådan väl tillgodosett för såväl det ena som det andra har särskild partiaffär upprättats for de varuslag, som kunna falla under rubriken speciella jordbruksförnödenheter. Redan några år innan handelslagsrörelsen hade börjat fanns emellertid en sammanslutning mellan större jordbrukare i södra Finland, vilken hade till uppgift att förse medlemmarna med jordbruksförnödenheter av alla slag samt försäljning av jordbrukets produkter. Denna förening bildades 1897 och gick under namnet "Jordbrukarnas i Finland konsumtionsförening Labor" A ämnet är numera ändrat till "Centralandelslaget Labor m. b. t." Då denna organisation redan var i verksamhet bland de större jordbrukarna i S ( r a c e l e n a v land S ] e t , innan handelslagsrörelsen började, tycker man att denna altar skulle ha sugit upp det lokala intresset för samverkan på detta område fca blev emellertid icke fallet. Det ansågs nämligen att föreningen "Labors" stadgar och organisationsformer icke stodo i full överensstämmelse med de grundsatser, vilka voro gällande för kooperativ rörelse, och då någon ändring haruti icke kunde vinnas, grundades år 1901 "Pellervos Förmedlingsaffär'' med uppgift att förmedla handeln med jordbruksförnödenheter. Den egentliga anmärkningen, som riktades mot "Labor" var, att enskilda i hur stort antal som helst fmgo ingå som medlemmar. Härigenom ansåg man att de lokala föreningarnas rätt äventyrades, emedan varje medlem, även föreningar, hade en rost vardera vid avgörande av centralföreningens angelägenheter. De till "Labor" anslutna föreningarna voro just för detta ändamål bildade inkopsforenmgar. "Centrallaget Labor" skulle sålunda närmast kunna jämtoras med Svenska Lantmännens Riksförbund. Det förefinnes dock en skillnad av väsentlig betydelse. Denna består förnämligast i de förpliktelser en medlem får ikläda sig för vinnande av medlemskap, i fråga om tillämpningen av gällande priser vid inköpen samt uti bestämmelserna angående användningen av årets vinst. Andelsbeloppet är i stadgarna för "Centrallaget Labor" bestämt till 50 *mk., och intradesavgiften, vilken fastställes av andelslagets stämma, utgår med olika belopp, från 100 till 500 Fmk. beroende av egendomens storlek koantal m. m. Tillskottsplikten är bestämd till 1,000 Fmk. per andel

187 Alla inträdesavgifter jämte 20 % av årsvinsten varje år överforas till reservfonden. Dessa 20 % skola avsättas tills reservfonden uppgår till minst fjärdedelen av sammanlagda beloppet av medlemmarnas garantiförbindelser för tillskottsplikten. På insatskapitalet lämnas högst 6 % ränta. Den övriga vinsten delas ut till medlemmarna i förhållande till värdet av omsättningen med var och en av dem. År 1919 hade "Labor" 1,149 medlemmar, av vilka 98-1 voro enskilda personer. Omsättningen uppgick till över 66,5 miljoner Fmk. och de egna fonderna, utom garantiförbindelser för tillskottsplikt, till nära 2 miljoner Fmk. På grund av ovan angivna orsaker kom "Pellervos Formedlmgsaftar till stånd År 1905 trädde emellertid "Centralmidelsaffären Hankkija m. b. t." i förmedlingsaffärens ställe. Numera är "Hankkija" den största affären i denna bransch i Finland. . Med tanke på framtida utveckling och för att från början ta bastå möjliga ordning och reda i affären är verksamheten inom "Hankkija" fördelad på avdelningar. Sålunda är inköp och försäljning av utsäde, kraftfoder, gödningsämnen ni. m. förlagt inom en avdelning. Särskilt sådana varor ha under krisåren varit underkastade sträng ransonering, och den begränsade omsättning som ägt rum, har måst ske i samarbete med statsmakterna och andra andelslag. Den finska staten ställde sig ofta som köpare av varumängder i utlandet, men importen och fördelningen av dessa anförtroddes i allmänhet åt andelslagen eller en tillfällig sammanslutning, i vilken andelslagen voro medlemmar, kallat "Andelslaget Foderimport u. t.". I denna avdelning har man på senaste åren uppnått en betydande omsättning genom försäljning av jordbrukets produkter, förnämligast av spannmål, hö och halm. Fröavdelningen har till uppgift att genom inköp inom landet eller genom import från utlandet tillhandahålla goda och lämpliga utsäden. Genom importsvåridieterna under krigsåren har avdelningen begynt egen produktion och sedan kunnat föra ut i marknaden betydande mängder olika frösorter av egen produktion, vilken verksamhet man strävar efter att i möjligaste mån utvidga. I samband härmed bedrives växtförädlings- och försöksverksamhet, vilken omfattar såväl fröer som spannmål. I Tammerfors har för detta ändamål uppbyggts en tidsenlig frörensningsanstalt, "Hankkijas fröcentral", "där rensning, sortering och expediering sker under uppsikt av erfarna fackmän. Genom trävaruavdelningcn går all handel med trävaror. De huvudsakliga artiklarna äro ved, slipers och byggnadsmateriel. För att underlätta avsättningen har en avsevärd flotta av ångpråmar, bogserbåtar och andra farkoster anskaffats, vilka genom Finlands utbredda sjösystem underlätta transporterna. Med dessa fartyg transporteras även varor, vilka köpas eller säljas av någon av de andra avdelningarna. Affären med trävaror har emellertid ännu icke existerat så länge, att den tagit någon nämnvärd omfattning i förhållande till landets hela omsättning av dessa varor. Genom maskinavdelningen importeras och försäljas alla slag av jordbruksredskap och maskiner samt maskiner till kvarnar, sågverk, mejerier och slakthus m. m. På grund av vissa åtgärder från statens handels- och industrikommission, den rådande oljebristen etc. har omsättningen av maskiner betydligt nedgått under krigsåren. Det senaste verksamhetsåret, 1919, har emellertid efterfrågan på maskiner särskilt för jordbrukets behov varit synnerligen livlig. Omsättningen av sådana uppgick nämnda år till 28 miljoner Fmk. Avdelningen har även nedlagt arbete på att åstadkomma för Finland

188 särskilt lämpligt konstruerade maskiner. I samråd med en större verkstadsfirma i Åbo har Kullervotraktorn konstruerats och av ovannämnda firma tillverkats. Denna traktor togs i bruk under år 1919 och anses synnerligen ändamålsenlig för finska förhållanden. Genom denna avdelning bedriver "Hankkija" dessutom en omfattande byggnadsverksamhet, såsom uppförande av mejeri, såg- och kvarnanläggningar, elektriska kraftstationer m. m. År 1919 uppfördes av avdelningen en större kraftstation samt såg- och kvarn vid Tyrnävä, där ett större andelsmejeri tidigare anlagts, till vilket samma avdelning försålt och inmonterat alla maskiner. Tyrnävä mejeriförenings anläggning skall, på grund av sitt läge i landet och sm egenskap av att vara ett mönster i sitt slag, närmare beröras i annat sammanhang. I egen mekanisk verkstad utföres alla slags reparationsarbeten av maskiner och redskap. På senare tiden liar även tillverkning av nya maskiner påbörjats, ehuru i mindre omfattning. Elektrotekniska avdelningen försäljer alla slag av för elektriska anläggningar behövlig materiel, utför kartläggningsarbeten för elektriska ledningsnät, avväger och beräknar kapaciteten i vattenfall för kraftverksanläggnmir m. m. För att belysa avdelningens verksamhet med uppförande av elektriska nyanläggningar under 1919 återgives följande, hämtat ur "Hankkijas" styrelseberättelse för samma år: "Under året ha över ett tiotal elektriska nyanläggningar med därtill hörande ledningsnät utförts, därav tre större verk. Tusby elektricitetsverks ledningsnät har en längd av 100 km. Till anläggningen höra 15 stora 20,000 volts och 137 mindre 500 volts transformatorer. Uppförandet av de elektriska ledningsnäten å Halikko elektricitetsverk påbörjades i maj månad och voro färdiga vid årsslutet, Ledningsnätet är omkring 200 km. och omfattar detsamma 21 stora 20,000 volts och 155 mindre 500 volts transformatorer. Bjärnå elektricitetsverks linjer blevo färdiga redan tidigt på våren. I alla dessa anläggningar är överföringsspänningen 20,000 volt. För motorer sänkes spänningen till 500 och för lampor till 120 volt. I juni månad begynte uppförandet av linjerna för Sallila elektricitetsverks räkning i Vampula, Alastaro, Metsamaa och Loimijoki socknar. Det ursprungliga avtalet upptog 80 km.' hogspänningslinje och 23 transformatorer. Senare^" anförtroddes avdelningen även uppbyggandet av alla lågspänningslinjer, sammanlagt omkrins; 90 km. Av dessa anläggningar äro Halikko och Sallila de största verk, vilka"hitintills uppförts i vårt land. Anskaffandet av elektriskt materiel för dessa nyanläggningar liar erbjudit stora svårigheter. Strejkerna i utländska fabriker och namnar ävensom den emot Tyskland igångsatta blockaden ha fördröjt leveransen av material och maskiner."' "Hankkija" har dessutom särskild avdelning för uppsamling, sortering och skötsel samt försäljning av hudar och skinn. Dessa varor ha emellertid under krigsåren varit underkastade reglementering och kontroll från statens sida, och till följd därav har omsättningen betydligt begränsats. På de nämnda avdelningarna är affärsverksamheten fördelad på angivet satt. Härutöver finnes en avdelning: Konsulent- och upplysningsavdelningen Dennas uppgifter framgår av namnet. Vid 1919 års utgång hade "Centralandelsaffaren Hankkija m. b. t " 1,288 medlemmar av vilka 300 voro enskilda personer. De övriga voro för-

189 eningar, bestående av handelslag, andelsmejerier, andelskassor, lantmannagillen m. fl. "Hankkijas" omsättning 1919 uppgick till i runt tal 156,5 miljoner Fmk. Lägges härtill "Centralandelslaget Labors m. b. t . " omsättning, 66,5 miljoner, får man siffran 223 miljoner, vilken är ett uttryck för omfattningen av den del av denna affärsverksamhet, som jordbrukarna samlat i egna händer och organiserat på kooperativ grund. De samlade fonderna i affären "Hankkija" uppgå, oberäknat tillskottsplikten, till 8 miljoner Fmk. Nettovinsten år 1919 utgjorde 1,281,403 Fmk. I denna affär har medlemmarna inbetalt 276,000 Fmk. i andelskapital. Då denna summa jämföres med omsättningen och nettovinsten år 1919 förefaller proportionen orimlig. Hemligheten ligger emellertid uti att medlemmarna under de senare åren låtit årsvinsterna stå odisponerade till affärens förfogande som driftskapital. Så mycket framgår i allt fall av dess förhållanden att en andelsaffär, grundad på kooperativa principer och i vilken medlemmarna låta sig ledas av den kooperativa andan, icke kan likställas med en verksamhet, i vilken huvudsyftet är att åstadkomma största möjliga årliga utdelning på det insatta driftskapitalet. Under krisåren har Finlands befolkning, i likhet med andra länders, varit underkastad ransonering av så gott som alla slag av förnödenheter. I fråga om ransonering av brödsäd m. m. har noggranna bestämmelser om leveransplikt, inköps- och försäljningspris samt den varje hushåll tillkommande kvantiteten, givits av statsmakterna. Uppsamlingen och fördelningen har emellertid icke krävt särskilda organ utan varit anförtrodd till "Centralandelsaffären Hankkija" och "Centralhandelslaget Labor" i ungefärlig proportion till affärernas storlek. Detsamma har förhållandet varit med inporterade varor av sådan beskaffenhet som kunnat hänföras till dessa affärers vanliga verksamhetsområde, såsom utsädesspannmål, fröer, gödningsämnen m. m. Vad sådana artiklar som brödspannmål och utsäde beträffar, har så gott som all import gått genom "Hankkija" och "Labor". För att säkerställa jordbrukarna för dålig utsädesvara måste de olika partierna, även små sådana, köpta inom landet, analyseras, särskilt vad grobarheten beträffar. Den av "Hankkija" fördelade utsädesmängden uppgick 1919 till 12,110,000 kg. En stor del av den under år 1919 av "Hankkija" för statens räkning insamlade spannmålen har även förmalts i affärens egen kvarn i Tammerfors. Kvarnen är en modärn sådan, färdigbyggd i juni 1919. x\tt den uppförts i Tammerfors beror därpå att denna stad är Finlands största industricentrum och som sådant stor förbrukare av mjöl. Då den omkringliggande landsbygden dessutom producerar mycket brödsäd, har man ansett att stora inbesperingar av frakter kunna göras genom att förlägga kvarnen här. Kvarnens kapacitet är även beräknad på grundval av dessa faktorer, tillgång och efterfrågan inom en viss rayon. Härav framgår icke blott i vilken omfattning denna andelsaffär driver sin verksamhet, utan även att den tillvunnit sig statsmakternas förtroende. Att "Hankkija" förskaffat sig förtroende från allmänhetens sida förstås bäst av den anslutning föreningen fått, icke minst under de år affären sysslat med de uppgifter, som höra till kristidsransoneringen. Jämföres allmänhetens i Finland och Sverige omdöme om förvaltningen av hithörande extra anordningar under krigsåren, förstår man värdet utav att Finland kunde lägga dessa uppgifter i sådana organs händer, vilka tidigare voro av allmänheten

190 väl kända. Här har clessa affärer verkligen visat prov på en duglighet för sina uppgifter, som är värd att uppmärksammas. Att det varit till en ofantlig fördel för staten att kunna lägga hela detta arbete på redan färdiga organisationer och därigenom undgå att skapa tillfälliga organ för detsammas fullgörande behöver knappast framhållas. Vilka omständigheter är det, som gör att den finska andelsrörelsen på detta område fått så stor omfattning, jämfört med den svenska? Äro de finska jordbrukarna lättare att organisera? Är rörelsens ledare i Finland dugligare organisatörer och affärsmän? Att svara på detta är icke lätt. För min del har jag alltid haft den uppfattningen, att det bedrivits alldeles för litet upplysningsarbete i Sverige. Den svenske bonden torde icke vara mindre mottaglig för skäl eller mindre företagsam än den finske, men upplysning är nödvändig, om man vill att massan skall handla under inflytande av solidaritetskänslans tryck. Ingen betvivlar att icke ledarna för Svenska Lantmännens Riksförbund äro tillräckligt dugliga affärsmän och i övrigt intresserade för sin uppgift, men vad man däremot har anledning förmoda är, att de icke bemödat sig om att sätta sig in i den modärna kooperationens principer och anda. Mycket mera agitation och större inflytande i själva organisationsarbetet av personer med kännedom om den modärna kooperationens grundsatser äro två nödvändiga villkor och de enda, som skulle kunna driva rörelsen fram i Sverige. Medlemskap i "Hankkija" kan vinnas av föreningar, vilkas stadgar godkännas stå i överensstämmelse med andelsrörelsens grundsatser, samt av enskilda personer. De sistnämndas antal får emellertid aldrig bliva större än en tredjedel av hela antalet medlemmar. Enskilda få icke göra inköp annat än för egna eller underhavandes behov. Enär varje medlem, förening eller enskild, har en röst vid alla beslut på stämma, har man genom bestämmelsen om antalet enskilda medlemmar jämfört med hela antalet velat skydda "Centralaffären" för risken att erövras av enskilda, med andra intressen än de, som böra vara föreningens. Insatserna äro fastställda till 100 Fmk., och antalet andelar varje medlem ålägges att teckna är beroende av vars och ens årliga omsättningsvärde, vilket beräknas i medeltal. Tillskottsplikten är bestämd till 400 Fmk. per andel. Av årsvinsten avsattes 20 % till reservfonden, 10 % till dispositionsfonden, och 6 % utdelas på insatskapitalet. Återstående vinstmedel fördelas till medlemmarna i förhållande till omsättningen, ifall ej föreningsstämman annorlunda beslutar. "Centrallaget Hankkijas" angelägenheter avgöras på stämma, där alla medlemmar hava 1 röst. Mellan stämmorna handhaves föreningens angelägenheter av ett förvaltningsråd på 9 personer. Verkställande direktören och de olika avdelningarnas chefer utgöra "Hankkijas" direktion. För underlättande av affärsverksamhetens skötsel är landet indelat i 10 distrikt, och i vart och ett av dem finnes ett distriktsråd av 3 personer. Är 1919 flyttade huvudaffären i Helsingfors med alla sina avdelningar in i eget hus. Detta är en byggnad av mycket stora dimensioner och lämnar gott utrymme ej mindre för förvaltningsråd, direktion och alla avdelningarnas inre förvaltning och bokföring än även för välordnade lagerutställningar och restaurant för personalen. Bland andelslag, som ha till ändamål förädling och försäljning av jordbrukarnas produkter, intaga andelsmejerierna första platsen. Antalet andels-

191 mejerier uppgick vid slutet av år 1919 till 426. Även vid organiseringen av dessa har "Sällskapet Pellervo" från början varit såväl den ledande som den pådrivande kraften. I denna verksamhetsgren finner man samma planmässighet som i andelsrörelsen i övrigt i Finland. Visserligen spåras även på detta område motsättningar och tendenser till separation inom vissa distrikt med svensktalande befolkning, men av mindre betydelse. För att vinna erkännande som andelsmejeri måste företaget från början iakttaga en del för andelsmejerierna allmänna regler. Dessa gå i allmänhet ut på att säkerställa mejeriets bärighet genom att vid starten jämföra anläggningskostnaden med det i föreningen tecknade koantalet. Innan ett tillräckligt antal leverantörer med det erforderliga antalet kor anslutit sig till föreningen, få inga affärsförbindelser för mejeriets räkning avslutas. Denna bestämmelse har ansetts nödvändig för att förhindra startandet av redan från begynnelse ekonomiskt mindervärdiga företag. Faran härför är påtaglig i trakter med gles befolkning. Att den finska mejerirörelsen utvecklats som den har, beror säkerligen till stor del därpå att "Sällskapet Pellervo" hade den teoretiskt färdig, innan den i praktiken började ikläda sig sin nuvarande form. Vid organiseringen av ett mejeriandelslag få medlemmarna förplikta sig att teckna ett visst antal andelar, i vanliga fall lika många andelar som de hava kor. Därjämte är medlem skyldig leverera all utöver den i det egna eller sina tjänares hushåll behövliga mjölken och grädden till mejeriet. Utom det tecknade andelsbeloppet tecknas av varje medlem ett s. k. fyllnadslån, vilket inbetalas endast om mejeriet blir i behov därav för täckande av skulder eller som rörelsekapital. Andelarna äro i de flesta fall fastställda till 20 mark och fyllnadslånet till 30 mark per tecknad andel. Av insatsen betalas blott en mindre del kontant. Vid anläggningen erhålla mejeriföreningarna lån av staten till halva beloppet av anläggningskostnaden. Mjölkpriset beräknas i förhållande till det gällande smörpriset och mjölkens fetthalt. Årsvinsten, i den mån densamma icke fonderas, fördelas mellan leverantörerna i proportion till det penningbelopp var och en av dem uppburit från mejeriet för levererad mjölk eller grädde. Andelsmejerierna ha i hög grad bidragit att förbättra och höja landets ladugårdsskötsel och framförallt att höja kvaliteten å mejeriprodukter, smör och ost. Under senaste åren ha andelsidéns fördelar i allt högre grad blivit uppenbara för medlemmarna i mejerierna, och detta har stimulerat till att med mejerirörelse kombinera annan verksamhet. Utom det att ett stort antal mejeriföreningar, vilket förut nämnts, anslutit sig som medlemmar i centrallagen för partihandel med jordbruksförnödenheter och utföra den lokala fördelningen av sådana varor, inrättas mindre ångkvarnar, sågverk, spånhyvlar o. d. på samma plats som mejeriet, Dessa kunna då drivas från samma kraftkälla som mejeriet, och i nödfall kan en säck gröpsäd medtagas på mjölkvagnen och förmälas under tiden mjölken Lavages. För mindre jordbrukare, vilka ha långt från kvarn och mejeri, är detta en stor fördel. Att det i vissa fall åstadkommits verkliga mönsteranläggningar av detta slag framgår av följande redogörelse över en anläggning, som äges av Tyrnävä mejeriförening, i närheten av Uleåborg i norra Finland. Eedogörelsen är hämtad ur tidskriften "Pellervo" n:r 8—9 1920.

192¶Ett mönstergillt andelsmejeri. Här nedan skall redogöras för ett andelsmejeri av alldeles säregen mångsidighet och omfattning, ett andelsmejeri, som i många avseenden står bland de främsta i hela vårt land och t. o. m. i Skandinavien. Det är ett andelsmejeri högt uppe i norra Finland, således icke i det svenska Finland, men det förtjänar att bliva känt i vida kretsar. Det är Tyrnävä andelsmejeri i närheten av Uleåborg. Planritningen å följande sida ger en föreställning om storleken och mångsidigheten av ''fabrikens" anläggningar. Själva smörmejeriet är en byggnad i visserligen endast en våning, en solid stenbyggnad, men uppmärksamheten fästes genast vid att maskinerna drivas av en elektrisk motor och att kraftstationen är belägen i en mejeriet tillhörig kvarn- och såginrättning. Mejeriet har redan länge berett ost och har nyligen utvidgat sitt ysteri genom att för detta uppföra en särskild byggnad, i vars stora ljusa sal sex ostkittlar redan äro inmonterade, medan plats finnes för lika många nya. Medan det av den elektriska motorn drivna maskineriet rörde om ostmjölken i de 1,000 liter stora kittlarna, omnämnde ostmästaren för den, som skriver dessa rader, att man till en början antog, att endast en liten del av mjölken kunde användas för ostberedning, men att icke desto mindre ostberedningen år efter år så utvidgats, att för närvarande en tredjedel av den levererade mjölken beredes till ost. Senaste år tillverkades 1,132 ostar, vägande tillsammans 87,694 kg. "Äro icke medlemmarna missnöjda, då de icke längre kunna återfå lika mycket skummjölk som förut, i synnerhet då mjölktillgången är liten?" "Just ysteriet är i stånd att utjämna återlämnandet av skummjölken, ty ystningen är störst, då det finnes mest mjölk, och minskas, då mjölkleveransen minskas", förklarade ostmästaren. "Fördelarna av ysteriet äro för andelslaget mycket stora. Under förhållanden, då handel med mjölk icke ens kan komma i fråga, kan en stor del av skummjölken genom ysteriet förvandlas till pengar. Skummjölken är icke mycket inbringande i hemmens hushållning, i den mån den icke användes till föda, men genom ostberedning erhålles därför ett gott pris, som givetvis betydligt höjer mjölkens medelpris. De mer än vanligt goda resultat mejeriet uppnått, äro också just att tillskriva ysteriet. Under nu rådande livsmedelsbrist är också den nationalekonomiska fördelen av ostberedningen rätt stor, ty under fjolåret var mejeriet i stånd att utsända 50,000 kg. mera näringsmedel än som skulle varit möjligt, om endast smör därstädes beretts." Ostvasslan beredes sist och slutligen till fläsk genom mejeriets svingård. I denna svingård utföra 120 svin den sista "separeringen" av mjölken. De utfodras så gott som helt och hållet med ostvassla; sommaren gives därtill grönfoder och modersuggorna få något kraftfoder. Alla dessa tre inrättningar tillhöra det egentliga mejeriområdet, i det de förädla den av mejeriets medlemmar levererade mjölken. Men Tyrnävä andelsmejeri driver dessutom binäringar, av vilka de viktigaste äro dess kvarn och såg, vilka just fullbordades, då nedskrivaren av dessa rader besökte mejeriet. Till sitt yttre äro sågen och kvarnen mejeriets största byggnader. I kvarnbyggnaden är hela anläggningens kraftstation belägen. Den där befintliga ångmaskinen driver direkt hela kvarn- och sågmaskineriet, medan den på mejerisidan erforderliga kraften här förvandlas till elektrisk kraft. Kvarnen är försedd med modernt maskineri, har två par stenar samt havre- och korngrynsmaskiner med erforderliga ångningsapparater. Uppmärksamheten fästes särskilt vid ett rum, i vars bakre vägg finnes ett kolossalt rör med ett stort järnbatteri. I golvet kan man räkna ända till 30 trätråg i cementramar. "Vad är detta för slags inrättning?" "Här torkas säden före målningen", förklarade mig mejeridisponenten. "I dessa träramar insättas sädessäckarna och het luft pressas genom säcken, så att säden torkar utan att behöva uttagas ur säcken." Med kvarnen är en sågbyggnad av trä sammanbyggd. Ett stycke utanför denna flyter Tyrnävä å. En mängd sockenbor hava sina skogslotter längs åns övre lopp. Då träden avverkas om vintern och släpas till åstranden samt om våren vid högvatten flottas ned till sågen, får ägaren om sommaren avhämta dem i form av plankor eller bräder, i den form han det önskar. "Man ser av allt", anmärkte jag, "att i Tyrnävä behöver man icke bege sig långt för att få sin säd målad och icke häller behöver man forsla sina bräder med järnväg. Men det är väl icke små smulor virke dessa anläggningar behöva för att ha arbete?"

193 "Den saken ha vi skött om genom att mejeriet skaffat sig egna skogsmarker av 1,700 har vidd. Från dessa skogar ämna vi såga de bästa stammarna och sälja dem i bearbetat skick huvudsakligen till dörrar och fönsterbågar. Också brännved kunna vi under långa tider få från dem — vi försöka nämligen höja deras avkastning genom avdikningar och andra åtgärder. För detta ändamål har andelslaget en fackman i sin tjänst. Från sågavfallet få vi också bränsle." Utom skogen äger mejeriandelslaget jämväl två jordegendomar. Svingården lämnar nämligen så mycket gödsel, att de invid mejeriet liggande åkerlotterna icke kunde tillgodogöra sig den. Detta gav anledning till inköp av jordlägenheter, vilka nu leverera det för mejeriets fem hästar behövliga fodret och bl. a. under fjolåret säd för mejeriets till ett trettiotal personer uppgående personal. Till denna grupp av anläggningar hör även mejeriets egen torvströ fabrik. Det kan hava sitt intresse att höra att på denna fabrik gör en traktor tjänst såsom kraftmaskin. "Då enskilda jordbrukare icke våga anskaffa dyra nyheter, om vilkas praktiska nytta de icke äro säkra, har mejeriet gjort försök med ett par dylika", förklarade mejeridisponenten. "Den ena nyheten är just traktorn, med vars resultat man synes mycket nöjd. Den andra nyheten är ett haimfoderkokeri, som uppsattes under den svåra kraftfodernöden för ett par år sedan. Det senare är visserligen icke nu i gång, men bevaras för den händelse, att återigen ett dåligt foderår skulle inträffa, i vilket fall halmkraftfodret i hög grad visat sig vara i stånd att avlägsna foderbristen." Det måste betecknas som en egendomlighet för Tyrnävä andelsmejeri, att det omkring sig koncentrerat alla de nu berörda binäringarna, då ju många av dem hade kunnat grundas såsom fullt självständiga andelslag. Det har emellertid resonerats så, att mejeriets alla medlemmar behöva dessa anläggningar och att de, såsom biföretag till mejeridriften, kräva en vida mindre styrelse- och förvaltningsapparat än om vart och ett av dem vore ett självständigt företag; likaså kan kapitalfrågan ordnas lättare o. s. v. Då verksamheten utvecklas på det mångsidiga sätt här framställts, har ock personalen småningom utökats, så att i mejeriandelslagets tjänst för närvarande står ett trettiotal personer jämte familjer, representerande c:a 60 människor. Mejeriet har för sin personals räkning anskaffat bostäder med inalles 35 bostadsrum. På samma sätt som man på hemorten sökt att koncentrera andelsverksamheten, har man ock ansett viktigt att mejeriandelslaget skulle ansluta sig till centralandelsaffärerna och övriga centralandelsorganisationer. Sålunda säljer mejeriet alla sina produkter genom Valio; både dess ysteri och smörmejeri äro praktikantmejerier för Uleåborgs läns mejeriförbund. Hankkija har uppställt alla andelslagets maskiner och genom samma centralandelsaffär göras inköpen av mejeriförnödenheter, stora kraftfoderpartier o. s. v. Vidare är mejeriandelslaget medlem av Sällskapet Pellervo och har i en lång räcka av år regelbundet prenumererat på tidskriften "Pellervo" åt alla sina medlemmar ävensom å andra facktidskrifter för sin personal och sina styrelsemedlemmai-. Det lokala lanthushållningsarbetet har andelslaget sökt stödja genom att bevilja anslag ur sina vinstmedel åt ortens lantmannagille och kontrollförening. Även hava anslag ur årsvinsten beviljats för välgörande ändamål. För att bilden av detta stora andelsföretag må bliva fullständig, måste ännu nämnas, att mejeriets totalinkomst under fjolåret uppgick till Fmk. 3.137.750. För den egentliga mejeridriften stego omkostnaderna till Fmk. 189.826. Summan förefaller hög, men är dock endast 6 % av totalinkomsten. Medlemsantalet var 278, vilka sammanlagt hade 2,745 andelar. Undertecknads uppmärksamhet fäste sig vid mitt besök å mejerikontoret vid de resultat en del småbrukare bland mejeriets medlemmar uppnått. Några kreatursägare med endast en ko var hade från mejeriet uppburit över 1.500 Fmk, oaktat de behöllo en del av sin mjölk för hemmets behov. Detta visar, vilken betydelsefull faktor ett dylikt gott mejeri kunde bliva för de egentliga torpar trakterna nu, då de friköpta torparna taga sina första steg på sin egen torva. Mejeriandelslagets styrelsemedlemmar framhöllo för mig, att andelsmejeriet blivit ett ekonomiskt centrum för hela kommunen. "Det är icke riktigt", sade en av dem, "att omkring våra andelsföretag bygga en kinesisk mur, utan vi skola hålla dem utvecklingsmöjliga. All andelsverksamhet, som försökts i Tyrnävä, har också i huvudsak koncentrerats omkring mejeriet eller ock i dess närmaste närhet. Här bredvid mejeriet har vår andelshandel omsorg om att vi få köpa vad vi behöva, dess reparationsverkstad sköter om att våra arbetsredskap och maskiner hållas i gott stånd och dess garveri sköter om vårt behov av läder." 13

194 Måhända är hemligheten till den sällsynta framgång detta mångsidiga, välskötta andelsmejeri haft, vilket nu är att betrakta såsom hela sin kommuns ekonomiska ryggrad, att finna i det åskådningssätt, som framträder i följande ord i mejeriets 10-års minnespublikation. Det heter däri: "Våra blickar få ej stanna vid nutiden, utan de måste riktas långt mot framtiden. Vi måste uppfostra oss att tänka, att framtidens mål ligger långt framför oss, att vårt mejeri aldrig blir färdigt, att intet däri är fullständigt eller oförstörbart, utan att en ny tid, den framåtgående utvecklingen skapar och framföder nya former, nya arbetsmetoder, för vilka de gamla få vika. Vår plikt är att följa med den springande tiden för att i tid kunna tillämpa och tillgodogöra oss dessa reformer." Mejerirörelsen i Finland är av äldre datum än "Sällskapet Pellervo" och den nuvarande andelsrörelsen, men före den tiden var organisationen en annan och mycket mindre omfattande. Exportförsäljningen av smör och ost låg då i händerna på ett 10-tal firmor, vilka hade andra intressen än jordbrukarna. På grund av då rådande missförhållanden beslutade mejerierna slutligen att frigöra sig från enskildas tjänster vid försäljningen av dessa produkter genom att bilda en egen kooperativ exportaffär. Denna grundades 1905 och kallas "Smörexportandelsaf faren V alio m. b. t." med huvudaffär i Hangö såsom varande den lämpligaste exportstaden. Denna affär utvecklade sig mycket snabbt och har i flera år haft större omsättning än alla andra smörexportaffärer i Finland tillsammans. För närvarande går omkring 80 % av all utlandshandel med mejeriprodukter genom "Valio". Av det 10-taI affärer, som fanns tidigare och ansågs vara mycket lukrativa, finnes ingen kvar. "Valio" torde nu, näst efter "Danska Mejeriers Andelssmörexportförening", vara den största i sitt slag i de nordiska länderna. Det är med stödet av denna utmärkta affär som den finska mejerihanteringen arbetat sig upp så, att den nu intar en rangplats vid sidan av sina grannländer. Under första åren av sin tillvaro arbetade "Valio" uteslutande som exportaffär men har sedermera övergått till att omhändertaga även den inhemska smör-, mjölk- och osthandeln och har fördenskull upprättat filialer i Helsingfors, Åbo, Viborg m. fl. platser. År 1914 upprättades även ett filialkontor" i Petrograd, men affären där är för närvarande inställd. Från början var det dock icke meningen att "Valio" skulle bedriva minuthandel, men då det visade sig att detaljhandlarna lade på en oskälig mellanhandsvinst på smöret, öppnades en minuthandel i Helsingfors. Att allmänheten satte värde därpå visar sig genom den frekvens denna affär fått. Alla andelsmejeriernas omsättning utgjorde 1919 sammanlagt 196,5 miljoner Fmk, och då "Valio" ensam hade en omsättning på 105 miljoner är det lätt att förstå att en mycket ringa del, utom den lokala handeln, gått genom andra händer. År 1920 uppgick "Valios" omsättning till 198 miljoner Fmk. Faran av detta är att affären blir för mäktig i fråga om prissättning av produkterna inom landet, och klagomål från konsumenthåll har icke saknats, men av detta kan icke den slutsatsen dragas att några större missgrepp gjorts ännu. Det tarvas emellertid mycken moderation och förståelse för allmänt väl att sköta en sådan affär så, att samhällsnyttan sättes i främsta rummet. För producenterna är denna affär idealisk, och den är till fördel även för konsumenterna så länge producenterna äro belåtna med att tillgodogöra sig de mellanhandsvinster, vilka de utan sin partiaffär otvivelaktigt fått släppa till. E n stor fördel för båda parterna har vunnits därigenom att "Valio" genom en klok organisation av mjölkhandeln nedbringat distributionskostnaden

195 i städerna till en mycket oansenlig procentsiffra, jämfört med samma omkostnader t. ex. i Sveriges städer. Det är en allmän uppfattning, att jordbrukarnas ekonomiska ställning betydligt förbättrats sedan de fingo sin egen partiaffär i mejeriprodukter, men detta är icke den största hittills vunna fördelen av "Valios" verksamhet. Jämfört med den svenska mejerihanteringen har Finland tidigare, i fråga om tillverkning av kvalitetsprodukter, stått långt efter. En tävlan på den engelska marknaden var därför icke tänkbar, åtminstone icke beträffande efterfrågan och pris. "Valio" tog det därför som en huvuduppgift att genom planmässig upplysning och genom anordnande av utbildningskurser för föreståndare höja denna näringsgren, särskilt gällande kvaliteterna på smör och ost. För att ytterligare sporra mejerierna i denna riktning betalar "Valio" smöret efter kvalitet. Utom det att detta är nyttigt synes det även vara rättvist, Ett sådant tillvägagångssätt medförde även att mejerierna mest började sträva efter att få duktiga föreståndare. Sedan några år tillbaka har "Valio" en egen storartad skola för undervisning och utbildning av mejerikonsulenter, kontrollassistenter och föreståndare, i vilken förstklassiga lärare äro anställda och den bästa undervisningsmateriel finnes att tillgå. För att stå i kontakt med övriga länder och tillgodogöra sig alla framsteg som göras på mejerihanteringens område anslår "Valio" årligen stipendier, vilka tilldelas förtjänta personer inom branschen för studieresor i utlandet. Av särskilt värde synes den konsulentverksamhet partiaffären bedriver vara. Genom ständiga resor komma konsulenterna att förskaffa sig kännedom om mejeriernas brister och kunna då lämna råd och upplysningar till ändringar eller förbättringar. "Valios" arbete visar sig även mycket fruktbringande. För närvarande kan Finland mäta sig med vilket annat land som helst i fråga om kvalitetssmör, och i ostberedning står det. framför de flesta. För att få en förstklassig osttillverkning till stånd anställdes på några platser i landet yrkesmän från Schweiz, och nu kan den finska schweizerosten tävla med de bästa ostsorter, som stå att uppbringa. Det kan nämnas att "Valio" har en ansenlig export av ost på Sverige för närvarande, och enligt uppgift har osten här vunnit stort erkännande. Under senaste året har "Valio" uppfört en byggnad i Helsingfors inredd för en modärn och omfattande mejerirörelse. I samma etablissement äro stora lagerutrymmen med kylanordning, där man beräknat kunna bereda plats för 18,000 drittlar smör samt ost och ägg i avsevärda kvantiteter. I en avskild del å samma tomt finnes stall för hästar och garage för automobiler för rörelsens behov. Byggnadskomplexet upptager ett helt kvarter och är beläget så att fartygen lägga till invid och järnvägsvagnarna föras in uti huset, där modärna hissanordningar underlätta arbetet vid in- och utlastning. Kylinrättningen är beräknad att hålla temperaturen i lagerlokalerna 9 grader under noll vid vilken årstid som helst. Är 1910 upptog "Valio" även handel med ägg och har sedan dess i betydande grad bidragit till att öka produktionen och omsättningen av denna vara. För närvarande finnes nog ett 50-tal äggförsäljningsandelslag, de flesta bildade sedan "Valio" upptog partihandeln med denna produkt. Resultatet visar sig uti att äggimporten till landet år för år minskas; vissa tider kan t. o. m. export förekomma. E n konsulent är anställd med uppgift att under-

196 visa och på andra sätt främja produktionen av ägg ocli bildande av föreningar för underlättande av försäljningen. Inga andra än andelsmejerierna och sådana med särskilda kvalifikationer vinna inträde som medlemmar i "Centralandelslaget Valio". Vid 1919 års utgång hade 292 mejerier anslutit sig till partiaffären. "Valio" mottager dock till försäljning produkter även från andra mejerier och enskilda än medlemmar. Insatserna äro å 100 Fmk. och tillskottsplikten 500 Fmk. per insats. För vinstens användning och affärens förvaltning äro ungefär samma bestämmelser som för de övriga centralaffärerna. Ungefär samtidigt med andelsrörelsens övriga grenar upptogs frågan om att i avseende å in- och utlåning av pengar grunda en verksamhet i enlighet med de principer, som gjordes gällande för det ekonomiska samarbetet i övrigt. Med mönster taget från andra länder, där staten på olika sätt understödjer dylika anstalter, hemställde Lantdagen redan år 1900 om ett statsunderstöd för detta ändamål. År 1902 bildades ett aktiebolag, vid namn "Andelskassornas Centralkredit anstalt" med 300,000 Fmk. som grundkapital. Enär ännu inga jordbrukskassor blivit organiserade, var det för saken intresserade enskilda personer, som tecknade det erforderliga kapitalet och bildade bolaget. I stadgarna inrymdes emellertid från början tydlig bestämmelse om, att senare bildade andelskassor skulle ha rätt att efter råd och lägenhet inlösa i enskild ägo befintliga aktier till deras ursprungliga värde. Man menade sålunda från början att denna centrala penningerörelse skulle bliva föreningarnas, på samma sätt som de varuförmedlande lokalföreningarna äga partiaffärerna. År 1916 voro alla enskilda aktier inlösta av andelskassorna, men på grund av det stora behovet av ökad kapitaltillgång beslutades redan 1915 att utsläppa ytterligare 7,000 nya aktier å 100 Fmk. Större delen av dessa tecknades av enskilda personer, men på samma villkor som de för de ursprungliga tecknarna gällande. Härmed är aktiekapitalet uppe i 1,000,000 Fmk. Aktiekapitalet får icke förräntas med högre belopp än 5]/2 % vid äventyr att de av staten meddelade lånen då indrivas. Mot en ränta av 3 % och ]/2 % amortering har "Centralkreditanstaltcn" av staten erhållit lån å 5,250,000 Fmk. samt 2,000,000 Fmk. räntefritt sådant. För att andelskassor och andra andelslag skola erhålla kredit i ' 'Centralanstalten" äro de skyldiga att underkasta sig vissa bestämda villkor samt revision från ' 'Centralanstaltens'' sida. Villkoren för erhållande av kredit äro intressanta nog, varför jag vill nämna några. En låntagare får sålunda förbinda sig att icke använda de lånade medlen till andra ändamål än sådana, som främja jordbruket eller dess binäringar; att, i den mån lån beviljas till inköp av jordbruksförnödenheter, verkställa dessa inköp i centralandelsaffärerna; lån beviljas icke till personer, vilka icke hålla sig med en facktidskrift för andelsverksamhet eller jordbruk m. m. Andelskassorna erlägga för beviljade lån till "Centralanstalten" 4 ^ % ränta och åtnjuta samma räntefot på insatta medel. I regel reviderar "Centralanstalten" andelskassorna en gång årligen och har för detta ändamål 5 helt avlönade personer anställda. Delvis anlitar "Centralanstalten" "Sällskapet Pellervos" revisorer för detta ändamål. Dessa revisorer utöva samtidigt en mångsidig konsulentverksamhet. För detta arbete åtnjuter "Centralanstalten" ett årligt statsbidrag av 10,000 Fmk. Antalet

197 andelskassor belöpte sig vid slutet av år 1919 till 591 med tillsammans 30,000 medlemmar. S u m m a n av utlånade medel var samma tid 20 miljoner F m k . Andelskassorna g r u n d a s i huvudsak p å samma sätt som andelsaffärer. Insatsen är vanligen 60 å 100 F m k . , vilka av medlemmarna erläggas med ett visst belopp årligen, i allmänhet så r i n g a att det u t a n svårighet k a n a v v a r a s av vem som helst. F ö r a t t en andelskassa skall erhålla kredit i " C e n t r a l a n s t a l t e n " måste emellertid tillskottsplikten vara obegränsad, d. v. s. a t t kassans medlemmar svara med alla sina tillgångar för den gemensamt erhållna krediten. Andelskassornas rörelsekapital uppkommer dels genom de erlagda insatsavgifterna, dels genom inlåning. P å insatta medel erlägga kassorna 5 % r ä n t a och vid u t l å n i n g till medlemmar taga de 6 %. Inbetalda andelsbelopp förräntas med högst 5 % . Återstoden av vinsten överföres till reservfonden eller användes till allmännyttiga ändamål, i allmänhet av sådan beskaffenhet som bidrager a t t främja andelsverksamheten. Det är förut n ä m n t att andelskassorna i vissa fall även förmedla inköp av jordbruksförnödenheter till sina medlemmar och ha i denna egenskap anslutit sig som medlemmar i " C e n t r a l andelsaffaren H a n k k i j a ' ' . Sammanställning av de olika partiaffärernas medlemsa n t a l , o m s ä t t n i n g o c h e g n a f o n d e r éar&n 1913 o c h 1 9 2 0 . Medlemsantal

1913 Centrallaget för handelslagen i Finland m. b. t. (S. O. K.) Andelspartiaffären m.b.t. (O. T. K.) Centralandelsaffären Hankkija m. b. t Centralandelslaget Labor m. b. t And elssmörexportaf faren Valio m. b. t Finlands Kreaturscentral lag m. b. t Andelskassornas Central kreditanstalt A/B

196¶Försäljning

Egna

f o n d e r

19 13

19 2 0

1913 Summa Fmk. 1000-tal

Fmk.

Fmk.

1000-tal

1000-tal

500 22.967

—

1920 Tillskotts- Summa förbinFmk. delser Fmk. 1000-tal 1000-tal

Tillskottsförbindelser Fmk. 1000-tal

53S

105.05S

295 19.586

—

5.552¶Utom h ä r omnämnda finnes en mångfald kooperativa föreningar såsom torvströ-, tröskverks-, spannmålsförsäljnings-, telefon-, jordinköps-, försäkringsföreningar och a n d r a andelslag, vilka hava mera specialiserad verksamhet. E f t e r h a n d är det tydligt a t t dessa mera spridda verksamhetsgrenar utvecklas

198 och komma att sammansluta sig i centrala organisationer för att därigenom vinna i styrka och förmåga att tillvarataga medlemmarnas intressen. Andelsrörclsens i Finland organisatoriska byggnad visar sålunda en ovanlig planmässighet och enhetlighet, till vilket intet annat land torde kunna visa motsvarighet. Härav följer, icke blott att det är mycket lättare att överblicka och kontrollera rörelsen utan även att ständigt nya länkar lätt infogas i den likformiga kedjan. Att den kooperativa verksamheten bland jordbrukarna i vårt land icke haft samma framgång och lika goda resultat som i Finland beror i främsta rummet därpå, att upplysningsarbetet varit alldeles för litet beaktat i Sverige. Visserligen hava jordbrukarnas ekonomiska sammanslutningar tidskrifter och medlemsblad på vilka rätt stora summor offras, men vad betyder detta jämfört med den stab av framstående agitatorer den finska rörelsen haft och har i sin tjänst. Av redogörelsen framgår att den propagerande och konsulterande verksamheten är den finska rörelsens A och O. Genom den direkta personliga propagandan liar det helt naturligt gått lättare att få föreningar bildade, än om upplysningsverksamheten uteslutande skulle bedrivits genom publikationer av ett eller annat slag, innehållet uti dem må sedan hava varit aldrig så gott, Då en energisk agitator kommer på en plats och har en större eller mindre publik samlad, kan lätt en förening komma till stånd, även om det lokala intresset icke skulle vara så stort. Det är först därefter tidningar och tidskrifter få sin stora uppgift att genom lättlasta och lämpliga artiklar ständigt blåsa på den redan tända elden. Det är det psykologiska uti detta finnarna, i motsats till de svenska jordbrukarna, på ett utomordentligt sätt förstått att utnyttja. Sedan en förening bildats och börjat sin affärsverksamhet har konsulenten inträtt och begynt sitt arbete. Härigenom har styrelsen och föreståndare fått en erfaren rådgivare, samtidigt som centralorganisationen redan från början fått nödig kontroll över föreningen och därmed möjlighet att skydda sig för kreditförluster. Att det trots detta begås ett och annat misstag är både naturligt och förklarligt, men procenten av misslyckade affärsföretag är så liten att den saknar betydelse för det hela. Andelsrörelsen bland Sveriges jordbrukare är till hela sin anda olik den finska. Särskilt är samarbetet mellan olika föreningar, vilka bedriva likartad verksamhet i mer än ett avseende mycket otillfredsställande, och intresset för konsolidering för framtiden är hos oss ytterst ringa. Fondbildningar av önskvärd omfattning äro för övrigt knappast möjliga att ernå, utan att de lokala föreningarna äro förenade i en stark central organisation, vilken liar förmåga att leda rörelsen in på vägar, som leda fram emot ett fullkomligare och ändamålsenligas system för det ekonomiska utbytet i allmänhet. Något samarbete, som syftat till att omfatta flera branscher av ekonomisk verksamhet, har mig veterligen icke ens varit ifrågasatt i Sverige, än mindre kommit till utförande'. Ett upptagande av en planmässig konsultativ verksamhet skulle bättre befordra en sådan utbyggnad av den svenska andelsrörelsen än den tor närvarande existerande, vilken bedrives utan den minsta kontroll från det allmännas sida. Men sådana centralorgan saknas i vårt land. I en annan viktig punkt synas även finnarna vara överlägsna oss i Sveri e £ — jag talar fortfarande om jordbrukskooperationen — nämligen i valet av duktiga ledamöter i styrelserna och av föreståndare. En ytlig betraktare får genast^ det bestämda intrycket, att man antingen haft en 'bättre förmåga att bland de enskilda utvälja dem med den bästa begåvningen för verksamheten

199 eller också låtit vänskap o. d. alldeles få vika för intresset att få det bästa möjliga för föreningen. Det troliga är väl att båda dessa faktorer fått större beaktande i Finland vid besättande av tjänstemannabefattningar inom rörelsen, än de fått i Sverige. Att framgången för en rörelse som denna i mycket hög grad är beroende av dugligheten hos de uti densamma anställda tjänstemännen är uppenbart; därför bör sådana utväljas med den allra största omsorg. Att man även i detta avseende lyckats bra i Finland, därom vittnar det ständigt stegrade förtroende den finska andelsrörelsen fått åtnjuta från allmänhetens sida. Genom sin skapelse hava de främsta organisatörerna av den finska andelsrörelsen alldeles tydligt velat taga avstånd ifrån den fria konkurrensen som system för handeln. Alla deras stadgar äro avfattade i enlighet med grundsatser som — i stället för att tillföra medlemmarna tillfälliga fördelar i form av billigare varor m. m. — oförtydbart peka mot det stora, den kooperativa principens herravälde i framtiden. Likaså är det även med organisationsformerna i övrigt och indelningen av den praktiska arbetsutövningen med varudistributionen. Alla band som knytas mellan föreningar av skilda slag för främjande av gemensamma syften äro alltid inriktade mot framtiden. Magasinsbyggnader och andra hus, som uppföras för rörelsens räkning, förläggas till sådana platser och utföras så att man tydligt spårar framtidstanken — den organiserade handelsverksamheten. Landet är nämligen indelat i distrikt. I en del av dessa är rörelsen mer utvecklad än i andra, men i alla inrättar man sig för utveckling framåt. Den tidigare omnämnda upplysningsverksamheten bland andelsrörelsens tjänstemän och den skolundervisning, som meddelas för utbildning av nya dugliga sådana, pekar även i samma riktning. Den till rörelsen anslutna delen av allmänheten var i början, enligt vad jag blev upplyst om, angelägen att vid varje årsslut fördela den under året uppkomna vinsten, men denna tendens gav snart vika för de ledandes uppfattning om kraftigare kapitalbildning, och nu röna förslagen om att begränsa utdelningen till den minsta möjliga litet eller intet motstånd.

BIL. 8.

RESEBERÄTTELSE FRÅN DANMARK. Av P. H.

SJÖBLOM.

-,„ I Danmark liar den ekonomiska föreningsrörelsen existerat sedan 1866, då de första kopperativa inköpsföreningarna ("Brugsforeningerne") bildades' Under första tiden, medan föreningarna arbetade var för sig och vid inköp av varor uteslutande voro hänvisade till den privata partihandeln, gick det sakta framåt. Det var först på 1880-talet rörelsen tog fart, Orsaken härtill kan huvudsakligen tillskrivas den omständigheten, att "Brugsforeningerne" 1884 på förslag av Severin Jörgensen, en storman och ledande kraft i den danska forenmgsrörelsens utveckling, bildade "Fellesforeningen for Danmarks; Brugsforenmger", d. v. s. upprättade en egen gemensam partihandel. Det egendomliga med konsumentkooperationen i Danmark, liksom i Finland, är att den från början trängde fram och utvecklades på landsbygden bland den jordägande befolkningen. Det är först på de senare åren rörelsen fått någon nämnvärd omfattning i städerna. Sedan den kooperativa idén slagit igenom bland den danska lantbefolkningen, i deras egenskap av konsumenter, började snart samma principer tillämpas vid försäljningen av jordbrukarnas produkter. Nu torde mtet område, av vilket jordbrukarnas ekonomi är beroende, längre finnas som icke mer eller mindre behärskas eller regleras av samarbete i kooperativa föreningar. För de från början ledande stod det emellertid klart, att denna ekonomiska folkrörelse måste kombineras med en upplysande verksamhet, för att enhetlighet och fasthet skulle kunna vinnas för det hela. Det dröjde dock till 1899 mnan en dylik institution kom till stånd. På initiativ av Severin Jörgensen grundades då en gemensam organisation för danska andelssällskap, vilken fick namnet "Andelsudvalget". I "Andelsudvalget" blev ganska snart så gott som alla mera betydande kooperativa sammanslutningar representerade. Organisationens närmaste uppgift skulle vara att i hemlandet alltid följa och befordra ett nyttigt samarbete mellan rörelsens olika grenar men särskilt att upprätthålla förbindelsen med utlandet och kooperationen där. Härav framgår att de ledande männen i den danska rörelsen hade öppen blick för den kooperativa rörelsens internationella karaktär. Ar 1917 utvidgades denna organisation och antog namnet ' 'De samvirkende danske Andelsselskaber", med "Andelsudvalget" som styrelse. "Andelsudvalgets" arbete omhänderhaves av representanter, valda av de anslutna andelssällskapen. Antalet dylika ledamöter väljas i förhållande till de olika anslutna organisationernas styrkeförhållande. Så utser "De danske Mejeriforenmgers Fellesorganisation" 5, "De samvirkende danske Anclelsslagterier" 2, "Fellesforeningen for Danmarks Brugsforeninger" 3 o. s. v Så-

201 lunda består "Andelsudvalget" av ett 35-tal representanter, vilka inom sig för ett år i taget utser ordförande, vice ordförande, anställer tjänstemän och fördelar arbetet på särskilda utskott. "Andelsudvalgets" huvudkontor är förlagt till Aarhus. Därifrån utgives "Andelsbladet", tidskrift för kooperatörerna i Danmark. År 1920 upprättades inom "Andelsudvalget" ett handelsstatistiskt kontor med uppgift att tillhandagå med upplysningar om utlandets handelspolitiska och handelsstatistiska förhållanden, som kunna vara av intresse för de danska andelssällskapen, dels att uppgöra statistik över danska andelsrörelsens verksamhet. Kontoret kan anlitas av alla till "Andelsudvalget" anslutna organisationer samt av föreningar som äro medlemmar av dessa. Medlemmarna i "Andelsudvalget" kunna alla ekonomiska sammanslutningar bliva, vilkas stadgar stå i överensstämmelse med de kooperativa principerna. Intagning av nya medlemmar äger rum på delegerademöte efter anmälning och granskning av den anmälda föreningens stadgar. De föreningar som äro anslutna till "Andelsudvalget" betala avgifter i förhållande till det antal medlemmar de äga. Jämfört med "Sällskapet Pellervo" i Finland, vilket gått före som den egentliga skaparen av rörelsen, har "Andelsudvalget" mera kunnat inskränka sig till att genomdiskutera och framlägga förslag i sådana frågor, som^ kunnat bliva den redan befintliga rörelsen till stort gagn. Så t. ex. har "Andelsudvalget" utarbetat förslag till ordnande av kreditförhållandena för andelsföreningarna, till en betryggande revision av föreningarnas räkenskaper, medverkat till att föreningarna fått ett enhetligt bokföringssystem, vilket de äro pliktiga att föra, samt medverkat vid upprättande av stadgar för nya andelsföretag m. m. Som den första egentliga kooperativa konsumtionsaffären i Danmark betecknas "Thisted Köbstads Arbejderforening", vilken bildades i maj 1866 i enlighet med Rochdaleprincipen. Stiftaren av densamma var pastor H. Chr. Sonne. Av motståndarna till kooperationen kallades Sonne "Hökerpresten ". Det var dock med direktör Severin Jörgensen andelsrörelsen fick den kraft den behövde för att slå igenom. I besittning av stora egenskaper som affärsman, med öppen blick för kooperationens betydelse för samfundslivet, dröjde det icke så synnerligen länge förrän andelsidén slagit rot på den danska landsbygden och den ena "Brugsforeningen" efter den andra bildades. I direktör Jörgensens händer låg nyckeln till framgång. Om "Brugsforeningerne" på landsbygden är icke mer att säga, än att de fullständigt behärska prisbildningen i detalj och att de alla äro bildade på samma grunder. Däremot kan jag icke undgå att med några ord omnämna Danmarks största konsumtionsförening, ' 'Hovedstadens Brugsforening' \ Är 1916 fanns i Köpenhamn 16 konsumtionsföreningar, men de spelade en underordnad roll i det allmänna varuutbytet i staden. Nämnda år beslutades att sammanslå alla 16 föreningarna till en, och från den tiden har utvecklingen gått mycket snabbt. För närvarande har föreningen 28 avdelningar med 77 butiker i Köpenhamn. Dessutom har föreningen i ett för ändamålet inköpt fabrikskomplex, "Strand Boulevarden 69", egen tillverkning av charkuterivaror av alla slag. Lokalerna här äro rymliga och försedda med de mest modärna maskiner. Vidare har föreningen inköpt en lantegendom i Taastrup för produktion av alla

202 slags tradgårdsalster. De komma att behöva många tunnland under glas för att iylla behovet i Köpenhamn, men en god början är redan gjord. Allt bröd som saljes tages från "Arbejdernes Fellesbageri", margarinet från "Fellesforeningens margarinfabrik", fläsk och kött, i den mån det köpes nedslaktat, iran andelsslakterier o. s. v. Föreningens Formand, J. M. Johansen, är en verksam, dugande kraft, en man som kommer att erövra Köpenhamn för kooperationen, om lian får leva Personligen ar jag honom stor tack skyldig för alla de uppoffringar han gjorde sig for att satta mig in i andelsrörelsens olika grenar. "Fellesf oreningen for Danmarks Brugsforeninger" är en organisation bestående av okala föreningar med uppgift att fördela gemensamt inköpta eller i egna fabriker tillverkade varor till medlemmarna. Det åligger "Fellestorenmgen" att tillse, att blott goda varor anskaffas och att dessa erhållas så billigt som möjligt. Det är sålunda en partihandel på kooperativ grund i det allra närmaste att likna vid Kooperativa förbundet i Sverige. Som medlemmar i "Fellesforeningen" upptagas alla på laglig grund och m i enlighet med kooperativa principer fotade ekonomiska föreningar, andra föreningar än "Brugsforeninger" dock först om styrelsen och representantskåpet giva sitt samtycke därtill. För att en förening skall kunna bliva medi i ^ ° r ? r a S i a t t f o r e n m g e n s medlemmar äro solidariskt ansvariga för alla skuldförbindelser föreningen åsamkar sig; att det i föreningens stadgar finnes bestämmelse om att medlemsantalet är obegränsat; att årsvinsten fördelas etter omsättningens storlek och att föreningen styres efter fullt demokratiska principer: en man, en röst. Alla "Brugsforeninger" som bliva medlemmar i "Fellesforeningen" teckna en andel å 100 kronor för varje fullt 20-tal medlemmar "med W stendig Ansstand". Andra föreningar, som blivit medlemmar, teckna andelar efter beslut i varje särskilt fall av "Fellesforeningens" styrelse. Andelskapitalet, vilket förräntas med 5 %, skall vara inbetalt under loppet av 5 årunder denna tid överföres den del av årsvinsten som faller på medlemmen till teckning av andelsbeloppet. Be tin "Fellesforeningen" anslutna medlemmarna svara blott med det tecknade andelsbelopp och den del de äga i "Fellesforeningens" reservfond tor av föreningen ingångna förpliktelser. Utom i Köpenhamn har "Fellesforeningen" avdelningar på 12 platser torlagda i staderna, spridda över hela landet. I Kolding har föreningen choklad- och sockervarufabrik samt kafferosteri, i Esbjerg tobaksfabrik och S n r ^ i i * a ^ p r i n - , kemisk-teknisk- och såpfabrik samt ett repslageri. fellesforeningen liar sitt huvudkontor med stora lagerlokaler i ett imponerande o byggnadskomplex beläget vid Njalsgade i Köpenhamn. Omsättningen ar 1919 uppgick till över 130 miljoner och var 1920 omkring 135 miljoner kronor. Antalet som medlemmar anslutna föreningar uppgår för närvarande till nära 2,000 stycken. Dessa välja ett representantskap på 25 personer Representanskapet utser en styrelse på 7 personer, vilka inom sig utse ordförande och vice ordförande, tillsätta tjänstemän och äro i övrio? ansvariga for föreningens verksamhet. "Fellesforeningens" andelskapital är något över 1 miljon kronor, reservfonden ar c:a 8 miljoner kronor och övriga fonder 10 miljoner kronor Räkenskaperna avslutas per kalenderår. Den vid bokslutet uppkomna nettovinsten sedan torrantnmg av andelskapitalet och reservfonden ägt rum fördelas till

203 medlemmarna i förhållande till deras under året gjorda omsättning med "Fellesforeningen", dock så att en tredjedel överföres till reservfonden i vilken medlemmarna sålunda bliva meddelägare, medan de övriga två tredjedelarna tillfalla medlemmarna, antingen i form av andelar eller kontant. Den del av vinsten, som går till andelar, liksom kontant inbetalda sådana, kan uppsägas och uttagas om medlem utgår ur "Fellesforeningen", då däremot den del, som går till reservfonden, i dylikt fall tillfaller föreningen. Vid inköp av jordbruksförnödenheter är rörelsen mera splittrad än den är ifråga om de allmänna konsumtionsvarorna. En bland de största importartiklarna till Danmark är kraftfoder. Affären med dessa är uppdelad på föreningar större eller mindre, beroende på i vilken del av landet de bildats. En bland de allra största är "Jydsk Andels-Foderstofforretning". Dennas verksamhetsområde omfattar hela Jylland. Huvudkontoret är förlagt till Köpenhamn, men den har filialer i Aarhus, Aalborg, Esbjerg, Vejle, Horsens, Randers, Fredrikshavn, Kolding och Sönderborg. Medlemmar bestå av lokala föreningar, vilka vid inträdet förbinda sig att köpa allt sitt behov av foderämnen genom den gemensamma organisationen under 5 år. 884 lokalföreningar med ett sammanlagt antal medlemmar av 49,000 personer, vilka tillsammans äga 340,000 kor, tillhör för närvarande "Jydsk Andelsselskab' . Den garanti, som varje medlem ikläder sig, beräknas i allmänhet till 2 kr. per ko. Garantisumman uppgår för närvarande till 886,500 kronor och. den samlade reservfonden till 3,041,679 kronor. Omsättningen av fodermedel och korn under året 1919—1920 utgjorde 119 miljoner kg. med ett kapitalvärde av 53 miljoner kronor. Är 1916—1917 var omsättningens värde 72 miljoner kronor. Att den sedan dess gått ned beror på försvårade tillförselforhållanden. . För att göra fraktkostnaderna så små som möjligt strävar man i Jydsfc Andelsselskab" efter att få de lokala föreningarna så stora som möjligt, i allt fall så stora att varusändningarna alltid kunna omfatta hela vagnslaster. I allmänhet är det en lokalförening i varje landsby eller kommun. Genom att importera hela fartygslaster och infordra så stora och många rekvisitioner som möjligt, innan fartyget lossat, kunna omkostnaderna minskas och därmed priset hållas nere. Annars rekvirera föreningarna en gång i månaden sitt behov. Medlemmarna kunna då infinna sig en bestämd dag, då varorna ankomma till stationen, och avhämta dem. De lokalföreningar, som gå tillvaga så, behöva således icke hålla egna lagerhus. Där föreningarna bestå av^allt för många medlemmar, är detta emellertid mindre lämpligt, och på många ställen ha lagerhus uppförts vid stationerna. Dessa lagerhus uppföras då i gemenskap med andra föreningar på platsen, vilka kunna hava behov av att lagra upp varor, genom vilket kostnaderna fördelas och bli billigare för alla. Vid lagerhusen finnas alltid möjlighet till krossning och förmalning av kakor och spannmål. Alla medlemmar hållas genom "Andelsbladet" underkunniga om priset på varorna, bekantgjort varje månad. Framför allt är man angelägen om att, några dagar innan lastat fartyg kommer i hamn, bekantgöra till vilket pris varor kunna köpas med direkt leverans från fartyget. De varor som bliva föremål för lagring åsättas ett högre pris, avvägt så att skillnaden täcker lagringskostnaden. Alla varor skola betalas senast en månad efter fullgjord leverans.

204 På föranstaltande av sällskapet blir prov till analysering tagen ur varje last kakor som kommer in, och sällskapet svarar för undervikt, vilken gottgöres lokalföreningarna. Är 1919 upprättade sällskapet ett inköpskontor i New York (The Farmers Oversea Co.) för att genom detta företaga direkta inköp i Amerika, och avsikten är att med tiden upprätta dylika kontor även i andra länder. Utom denna finnes ett flertal sammanslutningar för inköp av fodermedel. Alla äro emellertid bildade efter i huvudsak samma grunder och tillämpa samma metoder i sitt arbete som "Jydsk Andelsselskab''. Det skulle sålunda bliva blott en upprepning att ingå på en beskrivning av dessa. Antalet större dylika sällskap är sex, och den samlade omsättningen av fodermedel torde, om normala förhållanden varit rådande, nu hava uppgått till mellan 150 och 200 miljoner kronor. Handeln med artificiella gödningsämnen, för vilken särskilda föreningar upprättats, i huvudsak organiserade på samma sätt som föreningarna för inköp av fodermedel, var före kriget mycket betydande, men liar på grund av importsvårigheter och höga varupris gått betydligt tillbaka. Den största av sammanslutningarna på detta område är ' 'Dansk Andels-G0dningsforretning'', vilken bildades 1901. Dess garantikapital är 5,5 miljoner kronor och omsättningen 1919—1920 uppgick till 25 miljoner kronor. Mellan lantbrukets inköpsföreningar och konsumtionsföreningarna ("Brugsforeningerne") äger samarbete rum på det sättet, att de hava gemensamma lagerhus och gemensam administrationspersonal vid dessa, genom vilket de anse sig ha synnerligen stora fördelar. För att ytterligare nämna ett område för gemensamma inköp kunna framhållas mejerierna i Danmark, vilka icke blott köpa utan också i egen fabrik producera mejerimaskiner och utensilier för medlemmarnas räkning. Denna organisation heter "De danske Mejeriers Fellesink0b og Maskinfabrik". Sammanslutningen har till uppgift att genom inköp eller tillverkning i egen fabrik for medlemmarnas räkning anskaffa redskap, maskiner m. m. av bästa sort och till så billiga priser som möjligt. Till denna organisation äro 1,400 mejerier anslutna, indelade i kretsar över hela landet. Garantikapitalet är 722.000 kronor, och den årliga omsättningen uppgår till 4,5 å 5 miljoner kronor. De här nämnda inköpsföretagen bilda blott den stora stommen i den danska föreningsrörelsen. Att i detalj ingå på alla de områden, vilka helt eker i väsentlig mån behärskas av denna rörelse, skulle kräva för mycket tid och arbete. Då man reser i Danmark kan man emellertid icke undgå att bemärka, ej mindre hur kooperationen faktiskt trängt igenom i praktiken, än även att den kooperativa idén i hög grad teoretiskt behärskas av Danmarks befolkning. Under sådana förhållanden är det helt naturligt, att man även på andra områden sökt tillämpa samma principer som vid inköp av varor. Om möjligt äro de resulat danskarna genom tillämpande av kooperativa sammanslutningar uppnått på andra områden ännu intressantare. Framför allt är detta fallet Add jordbrukarnas försäljning av egna produkter. En av det danska jordbrukets största exportartiklar är smör, vilket framstalles i de lokala mejerierna överallt i landet. För att utan mellanhänder komma i direkt förbindelse med världsmarknaden ha dessa mejerier sammanslutat sig i s. k. "Sm0reksportforeninger". Då ett mejeri ansluter sig till en dylik förening, får mejeriet förbinda sig att leverera allt sitt exportsmör till

205 föreningen och att i förhållande till storleken av sin produktion, jämförd med övriga medlemmars, ansvara för föreningens förbindelser. De anslutna mejerierna utse efter vissa grunder ett represent antskap, vilket sedan utser styrelse och direktör. För närvarande finnas 11 stycken exportföreningar i Danmark, behärskande var och en sin del av landet, Den samlade omsättningen dessa' för närvarande hava, uppgår till c:a 150 miljoner kronor. Sedan 1918 äro 8 av dessa sammanslutna i en organisation, "De samvirkcnde danske Andels-Sm0reksportforeninger". Omkostnaderna för denna huvudorganisation fördelas på de anslutna i förhållande till värdet av omsättningen. Att den danska smörexporten genom sin organisation vunnit i smidighet och styrka är väl känt. Genom att dagligen följa prisbildningen på marknaden kan en duglig ledning utnvttja situationen, så att inga tillfällen försummas att tillföra producenterna'alla marknadens fördelar. För att ytterligare tillvarataga vad som kunde stå att avvinna världsmarknaden för mejeriernas rakning, bildades år 1919 "De danske Mejeriforeningers Melke-Eksport". Dennas uppgift är att genom pasteurisering, sterilisering och kondensering av mjölk sälja sådan till utlandet för att om möjligt få ett högre pris än det som kan vinnas genom smörtillverkning. I detta syfte ha särskilda anläggningar gjorts tor mjölkens beredning. Kostnaderna för dessa anläggningar äro lika fördelade på medlemmarna i förhållande till deras mjölkmängd. Utom dessa tvä exportföreningar hava mejeriföreningarna en sammanslutning, "De danske Mejeriforeningers Fellesorganisation". Denna organisation representerar de danska mejerierna inåt och utåt. Dess uppgift år att tillvarataga alla gemensamma intressen, att behandla och besvara alla remisser från riksdag och regering angående angelägenheter, som röra stadgeändringar eller dylikt för mejerierna; att insamla nödiga uppgifter för driftoch prisstatistik ; att fastställa noteringar samt utföra kontrollföring m. m. Det kan vidare nämnas att de danska mejerierna avsatt en fond att användas till främjande av avsättningen av mejeriprodukter, särskilt som stöd under den ovissa tiden efter världskriget, då man beräknat att inarbetandet av danska produkter på marknaden skulle komma att draga på förhand icke fixerbara kostnader. För att följa och behandla spörsmål av betydelse för ett sådant arbete är tillsatt särskilda arbetsutskott, i vilka den bästa sakkunskap på hithörande områden är representerad. Vid sidan av dessa organisationer har mellanhänderna mycket liten plats i den allmänna handeln med mejeriprodukter. Efter ungefär samma former som försäljningen av mejeriprodukter är organiserad ha danskarna även ordnat sin försäljning av slaktboskap och svin genom andelsslakterier. Ett andelsslakteri har till uppgift, att djurägare genom detsamma skall få avsättning för sina djur till fullt värde, samgått med råd och anvisningar upphjälpa svinproduktionen i landet, utan att därför beräkna för sig självt någon som helst fördel. Samma grundprinciper som gälla i alla andra kooperativa föreningar tillämpas även i slakterierna, Av landets 62 slakterier äro 46 andelsslakterier, och dessa äro alldeles avgörande för producentpriserna. Det nödiga kapitalet för anläggande och drift av ett andelsslakteri anskaffas på så sätt, att medlemmarna teckna sig för ett visst antal svin och lämna garantiförbindelse med belopp, beräknat efter det tecknade svinantalet. Dessa garantiförbindelser, genom vilka även leveransplikt av svin under ett

206 visst antal år bestämmes, belånas sedermera. Andelshavare kunna icke, under den period för vilken han tecknat garantiförbindelsen, bliva befriad från densamma med mindre annan garant för samma belopp anskaffas. Tiden för vilken garantiförbindelsen gäller är olika, från 5, 7 till 10 år. Andelshavare är förpliktigad att leverera alla de svin han producerar, med undantag för det som förbrukas i eget eller egna arbetares hushåll, till slakteriet. I en del slakterier omfattar leveransplikten blott det antal djur för vilka garanti lämnats. Överträdelse av bestämmelsen om leveransplikt är ålagt med böter. Avräkningen från slakteriet sker efter slaktad vikt och följer alltid en förut varje vecka fastställd notering efter viktskala. Notering verkställes av en därför utsedd nämnd. Denna notering är dock icke lika för hela landet. Vid flera tillfällen har försök gjorts att få en för alla slakterier lika notering, men detta har ännu icke lyckats. I allmänhet är dock exportpriset bestämmande för noteringen. Ovannämnda 46 andelsslakterier äro medlemmar uti en organisation, "De samvirkende danske Andels-Svineslagterier", vilken bildades 1897. Föremålet för dennas verksamhet är att tillvarataga slakteriernas gemensamma intressen, såsom transport- och avsättningsförhållanden, samt att verka för förbättring av fläskets kvalitet. Representantskapet består av 3 personer från varje slakteri. Utgifterna för organisationen bestridas av de anslutna slakterierna i förhållande till värdet av under året slaktade svin, och har denna omkostnad gått till 1 öre per gris. Slakterierna hava en ömsesidig transportförsäkring samt en ömsesidig olycksfallsförsäkring för arbetarna vid slakterierna. Till dessa försäkringar äro 39 slakterier anslutna med ett antal av 884 arbetare. Nedanstående tabell visar vilken betydelse exporten av fläsk har för Danmark och hur ringa den del av densamma är, som går genom privata mellanhänder. Den åskådliggör även vilken utveckling denna verksamhet undergått från 1905 till 1913, det sista normala året före kriget. Andelsslakterier st. kreatur

Privatslakterier st. kreatur

1913 Svin till export 958.275 1.831.178 Svin till hemmamarknaden 93.465 153.376

465.400 22.600

361.763 1.423.675 2.192.941 32.787 96.065 186.163

Summa 1.031.740 1,984.554

342 946

1.706 7.857

Nötkreatur Kalvar

19.659 7.541

7.625 31.254

Tillsammans st. kreatur 1905

1.519.740 2.379.104 20.001 8.487

9.330 39.111

Det sammanlagda värdet av i andelsslakterier år 1913 nedslaktade svin och produkter av dessa uppgår till c:a 158,3 miljoner kronor. Vid alla slakterier jag besåg rådde snygghet och ordning i allt, och genom modärna medel att nyttiggöra avfallet av djuren hade slakterierna förskaffat betydande inkomster, vilka helt naturligt komma leverantörerna tillgodo. Från slakterierna går största delen av fläsket till England över Esbjerg. Vid besök i Esbjergs hamn fick jag närmare iakttaga, hurusom hela järnvägståg med fläsk och smör

207 inlastades på fartygen, vilka avgå i regel ett för varje dag. Ett folk, som kan sköta om sådana affärer utan mellanhänder och till på köpet vara så allmänt tillfredsställt med resultatet, kan utan räddhåga möta framtiden, även om depressionen blir svår. De danska jordbrukarna ha visat att välstånd kan skapas genom att sida vid sida gå fram i trofast samarbete, grundat på de kooperativa idéernas principer. En tredje exportartikel av stor betydelse hava äggen blivit. År 1914 exporterades ägg från Danmark till ett värde av över 36 miljoner kronor. Sedan tillkomsten av "Dansk Andels-Egeksport" 1895 har äggproduktionen ökat ofantligt. Denna sammanslutning hade sitt första verksamhetsår en omsättningav 80,118 kronor. År 1917 uppgick samma summa till 9,349,577 kronor. 500 föreningar med c:a 40,000 medlemmar äro för närvarande anslutna till den gemensamma organisationen. De flesta äggkretsarna äro bildade så, att äggen levereras till omkringkörande uppsamlare. Där detta icke är fallet, sker uppsamlingen i en "Brugsforening". Äggen noteras på samma sätt som fläsket, för en vecka i taget från fredag t. o. m. torsdag. Här är blott i korthet redogjort för de viktigaste exportartiklarna, så som handeln med dessa är organiserad kooperativt. Oändligt mycket vore ännu att säga om dessa och andra varuslag, med vilka handel bedrives efter samma principer, ifall man skulle nedskriva alla starka intryck man får under en resa i Danmark. Det finns emellertid områden, ännu icke berörda, på vilka kooperationen trängt in, som i detta sammanhang böra omnämnas. Så bildades år 1911 "Dansk Andels-Cementfabrik", vilken har till uppgift att tillverka eller köpa cement för medlemmarnas räkning samt att förhindra herraväldet av ringbildningar mellan fabrikerna och av handlandena med cement. Föreningen uppförde sin fabrik 1912 och 1913, belägen i närheten av Nörresundby järnvägsstation. Fabriken har egen båtbrygga i Limfjorden och står genom sidospår i direkt förbindelse med statsbanenätet. Till anläggningen hörer c:a 155 tunnland jord med god tillgång på lera och krita. Fabriken byggdes, avsedd för en tillverkning av 300,000 tunnor årligen, men utvidgades 1916 och fick då en produktionskapacitet av c:a 650,000 tunnor årligen. Cementen levereras i säckar, oeh föreningen har konsignationslager på ett 25-tal platser, spridda över hela Danmark. Föreningen har 782 föreningar och 164 enskilda personer som medlemmar, med ett andelskapital av 446,665 kronor. För att bliva medlem få föreningar och enskilda förbinda sig att under 5 år taga hela sitt behov av cement från fabriken. Andelskapitalet förräntas med högst 6 %, sedan stadgeenliga avskrivningar gjorts. För föreningens förbindelser svara medlemmar blott med det tecknade beloppet. Priset för cement är det på den danska marknaden gällande. Överskottet fördelas till medlemmarna i förhållande till vars och ens under året köpta kvantitet cement. Denna anläggning är ett led i försvarskampen mot fabriker och mellanhänder, vilka icke nöja sig med skälig vinst vid tillverkning och handel, och i detta avseende har "Dansk Andels-Cementfabrik" redan fyllt en uppgift för alla danska cementförbrukare. Den är icke blott till nytta för medlemmarna utan den verkar genom sin blotta tillvaro prisreglerande på all cementhandel, hörde jag någon säga.

208 Under det senaste året ha jordbrukarna överlagt om att anlägga eller eventuellt helt eller delvis inköpa någon större fabriksanläggning för tillverkning av jordbruksredskap och maskiner. Ännu har detta icke medfört något verkligt resultat, men det torde icke dröja länge förr än de danska jordbrukarna skaffat sig nödig kontroll och nöjaktigt inflytande över priserna på för sitt jordbruk nödvändiga maskiner och redskap. En sammanslutning bland jordbrukarna av stort intresse är "Danske Landboforeningers Fr0forsyning". I § 1 av denna förenings stadgar heter det: Sällskapets huvudändamål är att under tillsyn av en av "Danske Landboforeninger og Husmandsforeninger" tillsatt kontrollkommitté, främja produktionen av förädlade fröer och utsäden, att underlätta omsättningen mellan producenter och förbrukare samt att skapa en lönande avsättning av gott frö både inom- och utomlands. Sällskapet har sitt säte i Roskilde. "Fellesforeningen for Danmarks Brugsforeninger" hade tidigare egen rörelse av denna beskaffenhet och hade för detta ändamål som försöksgård inköpt en egendom i Taastrup. Snart inseende det fördelaktiga uti att denna betydelsefulla verksamhet så mycket som möjligt kom under den mest enhetliga och sakkunniga ledning, beslutades en sammanslagning av densamma. Medlemmar i detta sällskap betecknas, om de äro föreningar, som Aoch, om de äro enskilda, som B-medlemmar. Inga enskilda få emellertid ingå som medlemmar, ifall de icke äro medlemmar i "Landboforening" eller liknande. Denna sammanslutning, vilken växt upp på behållningen av sin egen verksamhet; har utvecklats synerligen fort. I Roskilde har föreningen lagerhus med storartade anläggningar för fröernas och spannmålens ändamålsenliga behandling. Det är icke möjligt att beröra alla de olika områden, på vilka samarbete i kooperativa föreningar mer eller mindre förekommer. En resa genom Danmark övertygar en snart om att kooperationen här blivit en stor folkrörelse, i vilken särskilt bondeklassen utgör kärnan. Att så är förhållandet beror huvudsakligen därpå, att de danska jordbrukarna i detta samarbete sett den främsta orsaken till jordbruksnäringens framgång och att de uti detta har ett verksamtmedel att förbättra sitt personliga välstånd. Och icke blott detta. De hava även förstått att på sammanslutningens väg tillvarataga kulturella intressen. Så finner man att jordbrukarna i Danmark bildat studiecirklar, till vilka de betala avgift i förhållande till arealen jord de äga, inom vilka föredrag och diskussioner, huvudsakligen över jordbruksekonomiska frågor, förekomma. Även inom de allmänna föreläsningsföreningarna förekomma mycket ofta liknande ämnen för föreläsningarna. Resultatet härav är att den enskilde sporras, icke blott till intensivare personligt arbete, utan även till förståelse för de fördelar, som kan vinnas genom ett planmässigt och förtroendefullt samarbete. I alla länder har kooperationen fått kämpa med motstånd från deras sida, vilka i det ekonomiska samarbetet sett en fara för sin egen verksamhet, kanhända allra mest från den privata handeln. Så har handelsyrkets utövare genom påtryckningar på partihandlarna försökt få de kooperativa affärerna bojkottade, men sedan dessa senare fått egna partiaffärer, har detta haft mindre att betyda. Det enda område motståndarna numera kunna använda sig av för att hindra kooperationen är att försvåra möjligheten att erhålla nödig kredit. I detta avseende har det varit likadant i Danmark som i andra

209 länder. Det är därför naturligt att den danska kooperationen, kanhända mera utbredd än i något annat land, skulle ha så mycket större svårigheter att övervinna för att få sitt kreditbehov fyllt. Frågan om att lösa även denna nödvändiga del av det ekonomiska samarbetet kom därför tidigt upp till diskussion, men här ansåg man att noggrannare förberedande arbete var nödvändigt för att icke misslyckas. Redan 1908 hänsköts denna sak till "Andelsudvalget" för närmare utredning. Det skulle likväl gå om sex år innan man vågade sig på att bilda ett bankföretag, grundat på kooperativa principer; om något annat talade man aldrig i Danmark. År 1914 bildades "Den danske Andelsbank". "Andelsbanken" är en andelsförening med begränsad ansvarighet, vars ändamål är att till fördel för medlemmarna bedriva all slags bankverksamhet. Den öppnade sitt första kontor i Aarhus i oktober 1914, men har sedan april 1918 sitt huvudkontor i Köpenhamn. För närvarande har banken c:a 100 avdelningskontor, spridda över hela landet. Bankens grundfond utgöres av tecknade andelar, varje andel lydande å 100 kronor. Inga andra än föreningar med enligt kooperativa principer godkända stadgar kunna bliva medlemmar i banken. Medlemmarna svara för bankens förbindelser med det tecknade andelsbeloppet. Banken äges sålunda av medlemmarna, vilka enligt bestämda regler teckna och inbetala andelsbelopp till bankens grundkapital. Nya medlemmar med godkända stadgar vinna när som helst inträde. Utom föreningar av ovan nämnt slag kunna kommuner och kommunala institutioner få ingå som medlemmar. Där redan befintliga föreningar icke varit hågade att ingå som medlemmar, hava de enskilda bildat s. k. bankföreningar och genom dessa vunnit anslutning. Grundkapitalet förräntas med högst 6 % ; hittills har denna ränta varit begränsad till 5l/2 fe, och överskottet fördelas årligen till medlemmarna i förhållande till deras omsättning med banken. Icke medlemmar mottagas som kunder i banken, men sådana få icke del av vinsten. Den 15 december 1920 uppgick andelskapitalet till 15 miljoner kronor och antalet anslutna föreningar till 1,700, omfattande omkring 20,000 personer. 1920 inflyttade Andelsbanken i sitt nyuppförda palats, 'Axelborg", Vesterbrogade 4 i Köpenhamn. Denna byggnad är redan genom sitt rykte bekant långt utanför Danmarks gränser och torde vara det ståtligaste bankpalats i norden. Vid ett samtal med ett par lantmän, vilket rörde sig bl. a. om "Andelsbanken", kom jag att fråga hur det kunde komma sig att de byggt en så dyrbar byggnad för banken. Jag fick då till svar: Här i Danmark ha vi haft mycket, mycket glädje av vår "Fellesrörelse", men vi hava alltid fruktat för hur det skulle komma att lyckas med ordnandet av våra kreditförhållanden. Nu har det visat sig gå så bra, att ingen annan gren av rörelsen kan mäta sig i betydelse för oss med "Andelsbanken", och då tyckte vi att vi skulle resa oss ett värdigt monument över vår "Fellesrörelse" i hjärtat av "Kongens b y " . Andelsbankens " F o r m a n d " är And. Nielsen, Svejstrup, Östergaard pr Alken, vilken torde vara en av nutidens främsta och mest målmedvetna kooperatörer. För män sådana som And. Nielsen, Severin Jörgensen m. fl. danske jordbrukare, finnas inga hinder och ingen gräns för den kooperativa verksamheten. Det är ännu ett område jag vill beröra, på vilket den danska kooperationen trängt in, som kan synas vara av intresse för vårt land att få del utav. 14

210 Är 1912 bildades nämligen i Köpenhamn "Arbejdernes A ndels-Boligf orening", i syfte att reformera bostadsförhållandena i staden. I denna förening kunna föreningar och enskilda personer bliva medlemmar genom att betala en avgift av 40 kronor, vilken avgift föres på föreningens administrations- och reservfond. Vill medlem i av föreningen uppfört eller inköpt hus erhålla bostadslägenhet, erlägges ytterligare ett andelsbelopp från 250 till 450 kronor,, beroende på lägenhetens beskaffenhet. Alla andelar förräntas med 4 %. Vid uppförande av nya hus går det så till, att ett antal personer, t. ex. 200 å 250 stycken, bildar en avdelning av "Boligf oreningen". För det sammanlagda andelsbelopp, som de erlägga, köpes en tomt med lämpligt läge, och så uppför föreningen ett byggnadskomplex med lika många bostadslägenheter som antalet medlemmar. Dessa avdelningar äro ekonomiskt skilda från varandra men hava i'föreningen sin gemensamma förvaltning. Nedre våningen av byggnaderna äro helt eller delvis inredda till affärslokaler, i vilka "Brugsforeningen'' bedriver affärsverksamhet. Första tiden hade föreningen det rätt svårt att under byggnadstiden finansiera sina företag, men sedan "Andelsbanken" utvecklats tillräckligt, har "Boligforeningens" kreditfråga ordnats på ett tillfredsställande sätt. Sedan föreningen bildades, har den uppfört bostadshus för c:a 25 miljoner kronor. Trots den rådande kristiden äro medlemmarnas årliga utgifter för räntor och amortering på lägenheterna så låga, att de äro o jämförbara med hyrorna i Stockholm, t. o. m. i äldre hus. Genom denna förening synes hyresgästerna i den danska huvudstaden hava funnit ett effektivt medel att motverka oberättigade hyresstegringar, samtidigt som byggnadskostnaderna kunna hållas inom rimliga gränser. Föreningen framställer själv byggnadsmaterial av olika slag, framför allt tegel och cement, det sistnämnda som medlemmar i den förut omtalade "Dansk Andelscementfabrik".

BIL. 9.

RESEBERÄTTELSE FRÅN NORGE. Av ALBIN

JOHANSSON.

Allmän redogörelse. Redan under världskrigets första dagar ingrepo statsmakterna i Norge för att reglera priserna på vissa viktigare förnödenhetsvaror. Under krigsårens lopp har lagstiftningen flerfaldiga gånger undergått väsentliga förändringar, vilka det här skulle bli allt för vidlyftigt att ingående relatera. Å andra sidan äro de prisregleringsförsök, vilka vidtagits med stöd av de olika lagar, som tillkommit, av stort intresse, då man erhåller en ganska god inblick i de svårigheter, som vidlåda ett dylikt tillvägagångssätt. I lag av den 18 augusti 1914 erhöll regeringen av stortinget fullmakt att fastställa maximipriser för livsmedelsvaror. Samtidigt upprättades en statens provianteringskommission, som fick till uppgift att i samarbete med lantbruksdepartementet uppgöra bestämmelser för landets proviantering med vissa livsmedelsvaror samt andra artiklar, såsom kol och koks, och samtidigt reglera varutillgången för landets olika delar och bestämma priserna. Denna kommission fastställde i enlighet med sitt uppdrag genast maximipriser på en del viktigare förbrukningsartiklar, såsom säd och mjöl, kaffe, socker, fotogen, bensin, bröd etc. Sedan dessa åtgärder vidtagits, inträdde lugnare förhållanden, varför maximipriserna så småningom upphävdes, sist brödprisen den 5 oktober samma år. Maximipris fastställdes ånyo på bröd den 23 januari 1915 för att åter upphävas den 3 februari samma år. För övrigt var maximipris fastställt å socker under tiden den 22 juli—2 augusti 1915. Vidare fastställdes priser för vissa tillbehör för fiskerinäringen. Då den allmänna prisstegringen fortsatte under 1916 och 1917, fordrade den allmänna opinionen förnyade och strängare ingripanden från statens sida. Som följd därav tillkom den 14 maj 1917 en lag, enligt vilken regeringen erhöll fullmakt att fastställa maximipriser, icke endast för vissa viktigare förnödenhetsvaror utan för alla varor. Då man av tidigare erfarenheter funnit, att det erbjöd stora svårigheter att fastställa enhetliga priser för hela landet, överfördes rätten att sätta maximipriser till s. k. kommunala provianteringsråd, vilka erhöllo direktiv för sin verksamhet från det nyupprättade provianteringsdepartementet. Provianteringsråden erhöllo i uppdrag att fastställa lämpliga maximipriser på alla slags livsmedelsvaror av norskt ursprung och blevo även förpliktade att ständigt tillse, att dessa priser verkligen tillämpades. Provianteringsdepartementet hade rätt att justera dessa maximipriser, därest berättigade klagomål framfördes. Dessutom ålåg det provianteringsdepartementet, att, då så var nödvändigt, ingripa och fastställa maximipriser på utländska varor.

212 Avsikten med den nya organisationen var att sätta en gräns för den fortsatta prisstegringen, samtidigt som man genom att överlämna prissättningen på livsmedelsvaror till lokala organisationer trodde sig ha garanti för att de priser, som voro mest lämpade för skilda landsdelar, skulle erhållas. Det visade sig emellertid ganska snart, att den nya ordningen med lokala maximipriser medförde betydande olägenheter, då de omkring 800 kommunala provianteringsråden satte högst olika priser och därtill läto leda sig av helt olika principer. Inom vissa kommuner fastställde sålunda provianteringsråden priserna endast med hänsyn till att hålla dessa nere på lägsta möjliga nivå; inom andra råd åter dikterades prissättningen uteslutande med tanke på att för kommunen erhålla största möjliga mängder av livsmedelsvaror, vilket självfallet medförde, att det uppstod konkurrens mellan de olika kommunerna om de inhemska livsmedelstillgångarna. För att råda bot på dessa olägenheter inrättades ett prisregleringsråd för varje amt, vilket hade till uppgift att fastställa alla engrospriser och vissa detaljpriser. Detalj priserna skulle i allmänhet fortfarande bestämmas av provianteringsråden, men för att deras prissättningar skulle ha laga kraft fordrades prisregleringsrådets samtycke. Erfarenheten av dessa anordningar var emellertid icke gynnsam, varför maximipriserna ånyo upphävdes och man sökte andra medel för att hejda den fortsatta prisstegringen. Den 6 juli 1917 utfärdades sålunda en ny förordning, och man tog i denna i främsta rummet sikte på att söka stäv ja mellanhändernas vinstmöjligheter. Sålunda erhöll regeringen fullmakt att utfärda föreskrifter och bestämmelser för producenter och handlande angående försäljning ävensom att fastställa mellanhändernas avanser. I anledning av denna lag upprättades ett statens prisregleringsråd, bestående av 5 personer, vilket hade till uppgift att bistå provianteringsdepartementet, under vilket alla frågor rörande priser och dylikt sorterade. Prisregleringsrådets ordförande blev ställd i spetsen för ett särskilt kontor, statens prisdirektorat, vilket hade att närmare förbereda de åtgärder, som skulle vidtagas. Den 21 juli utfärdades av provianteringsdepartementet ett omfattande förbud mot all slags prisförhöjning. De gamla kommunala pris- eller provianteringsråden kvarstodo fortfarande, men deras rätt att bestämma priserna var endast formell och hela arbetet med prisregleringen och övriga åtgärder lades i händerna på provianteringsdepartementet. Starka slitningar mellan producent- och konsumentintressen inom starens prisregleringsråd gjorde det emellertid nödvändigt att företaga en snar omorganisation, för vilken grunden lades i en kungl. resolution av den 1 dec. 1917, då prisregleringsrådet upplöstes och två s. k. prisråd tillsattes. Det ena av dessa råd benämndes näringsrådet och fastställde priser för livsmedelsvaror, gödningsämnen och mineraloljor. Det andra rådet benämndes industrirådet och handhade prissättningen för samtliga industrivaror. Det nyss nämnda av provianteringsdepartementet den 21 juli 1917 utfärdade generella förbudet mot prisförhöjning avsåg endast av organisationer eller sammanslutningar fattade beslut om prisförhöjningar. Handlande eller affärsmän, som stodo utom organisationerna och som tvärtemot beslutet vidtogo^ prisförhöjningar, drabbades sålunda icke av dessa bestämmelser, vilket medförde, att provianteringsdepartementets förbud torde ha varit i det närmaste gagnlöst. Nya försäljningsföreskrifter utfärdades därför den 30 oktober 1917.

213 Enligt en av huvudbestämmelserna i dessa fick vid försäljning av varor icke begäras högre priser, än som var strängt nödvändigt för att förskaffa säljarna den efter förhållandena rimliga förtjänsten. Uttrycket "rimlig" var emellertid tämligen tänjbart, och de utfärdade föreskrifterna medförde ingen synbar verkan. En annan av huvudbestämmelserna i samma förordning var, att marknadsnoteringar eller noteringar för olika branschers priser endast kunde förhöjas med samtycke av provianteringsclepartementet. Övriga höjningar av priserna finge endast ske, där ökningen bevisligen var grundad på ökade omkostnader vid varans framställning eller försäljning. Under inga förhållanden fick ökningen överstiga stegringen i omkostnaderna. I en tredje huvudbestämmelse uppställdes förbud mot varornas fördyring genom onödiga mellanhänder. För norska varor tillätos således endast tre led, nämligen: producenten, grossisten och detaljisten; för importerade varor endast två led, nämligen: importören och detaljisten. Erfarenheten visade snart, att de utfärdade bestämmelserna hade föga effekt, Orsaken härtill torde förnämligast vara att söka däri, att inga särskilda organ eller tjänstemän funnos för att se till, att de av myndigheterna utfärdade bestämmelserna efterlevdes. För att övervaka, att de utfärdade prisförordningarna efterlevdes, tillsattes därför i oktober 1918 fem resande inspektörer, vilka sorterade under justitiedepartementet. Vid denna tidpunkt var situationen sådan, att de utfärdade bestämmelserna angående prisen ganska öppet överträddes. I en i april 1919 lämnad översikt meddelas en del uppgifter angående inspektörernas verksamhet. Det framhölls, att jordbrukarna syntes ha varit minst lojala, då det gällt efterlevandet av de utfärdade prisbestämmelserna. Handlandena skulle däremot ha visat större förståelse. Talrika överträdelser förekommo emellertid, vilket bl. a. framgår därav, att från oktober 1918 till den 30 april 1919 anhängiggjordes 587 mål i anledning av överträdelser av utfärdade prisbestämmelser. Vid dessa mål utdömdes sammanlagt 155,135 kr. i böter och beslagtogs varor till ett värde av 320,616 kr. Utgifterna för kontrollen under samma tid uppgives ha varit omkring 30,000 kr. Prisdirektoratets arbete bestod uti att förbereda olika ärenden genom inhämtande av upplysningar och utarbeta förslag till åtgärder. Detalj spörsmål kunde prisdirektoratet avgöra på egen hand. I viktigare frågor måste emellertid yttrande först inhämtas från något av närings- eller industriråden och beslut därefter fattas av provianterings- eller industridepartementet. Prisdirektoratet fann emellertid sitt arbete betydligt försvårat därigenom, att det icke kunde erhålla så tillförlitliga upplysningar angående priser och kalkyler, som voro erforderliga för att fullt effektiva åtgärder skulle kunna vidtagas. En ny lag tillkom därför på prisdirektoratets förslag den 18 juli 1918. De viktigaste nyheterna i denna voro vederbörande myndigheters rätt att granska affärsböcker, fakturor och andra affärsdokument, som antogos vara av betydelse för prismyndigheternas undersökningar. De från statsmakternas sida vidtagna åtgärderna visade sig emellertid erots skärpning i lagstiftningen icke uppfylla förväntningarna, och på våren och sommaren 1919 upphävdes de flesta maximipriser och i stället bestämdes maximifört jänster. Prismyndigheterna vidtogo också väsentliga ändringar och medgåvo diverse eftergifter i de allmänna prissättningsföreskrifterna, som utfärdats på hösten 1918. Dessa förändringar gingo ut på att det tidigare tillämpade systemet, enligt vilket priserna å viktigare varor fastställdes av

214 prismyndigheterna, i stort sett skulle upphöra och prissättningen med tillhörande priskontroll i stället överlåtas till varuförmedlarnas organisationer. Denna eftergift från statsmakternas sida hade skett under intryck av den tendens till prissänkning, som visat sig under de första månaderna av 1919. Då under sommaren och hösten 1919 den påbörjade sänkningen snart förbyttes i en stark stegring av de flesta priser, anmodade regeringen efter påtryckning från konsumenthåll och stortinget, prisdirektoratet att visa den yttersta stränghet i sitt arbete och noga tillse, att de utfärdade förordningarna efterlevdes, och uppdrog samtidigt åt prisdirektoratet dessutom att utarbeta ett nytt förslag till prislag. I detta borde särskilt läggas vikt på att prismyndigheterna finge rätt att kräva upplysningar och uppgifter för genomförande av full offentlighet och kontroll rörande truster, karteller och andra monopolsaramanslutningai'. Slutligen vidtogs den ändringen, att de tidigare omnämnda tvenne prisråden, näringsrådet och industrirådet upplöstes och ersattes med ett nytt råd, bestående av 5 ledamöter. Orsaken till närings- och industrirådens upplösning torde närmast ha varit att finna i svårigheterna att få de i dessa råd representerade motsatta producent- och konsumentintressena att samarbeta. Det nya prisrådet bestod av ämbetsmän och tjänstemän, som samtidigt voro fackmän på olika områden. Där fanns således en handelssakkunnig (direktör för handelsgymnasiet), en sakkunnig för livsmedelsprodukter (professor vid lantmannahögskolan), en sakkunnig för varukunskap (tulldirektör), en prissakkunnig (chef för livsmedelsstatistiken). Denna organisation, vilken fortfarande består, skulle huvudsakligast arbeta såsom en skiljenämnd med uppgift att döma mellan de olika intressena, Innan rådet avger sitt yttrande, anmodas fackmän inom respektive branscher att göra uttalanden. Efter vissa modifikationer av det lagförslag, vilket prisdirektoratet såsom nyss nämnts på uppdrag utarbetat, antogs en ny lag för prisreglering, vilken gäller från och med den 6 augusti 1920. Lagen överensstämmer på de flesta punkter med den tidigare gällande, endast med undantag av att nya bestämmelser införts i avsikt att underlätta prismyndigheternas kontroll över monopolsammanslutningar av alla slag. Enligt lagen skola alla överenskommelser, som träffas i avsikt att reglera priserna eller på annat sätt inskränka den fria konkurrensen, anmälas till statens prisdirektorat. Anmälningarna skola införas i ett offentligt register. Förutom de handlingar, såsom fakturor, affärsböcker, bokföringsböcker och andra, vilka, som tidigare nämnts, enligt lagen vid påfordran skola ställas under myndigheternas kontroll, skola även alla andra upplysningar om monopol, prissammanslutningar och andra konkurrensinskränkande sammanslutningar tillhandahållas på anmodan av prismyndigheterna. Då en kunglig kommitté är tillsatt för att utreda trustfrågan, torde prisdirektoratets rätt att övervaka dylika sammanslutningar vara avsedd att gälla endast tills denna kommitté framlagt förslag till lag angående truster och monopolsammanslutningar. Prisdirektoratets arbete har hittills endast varit av tillfällig karaktär, avsett att avhjälpa de missförhållanden som krigstiden medfört, Man arbetar emellertid på att göra dess verksamhet permanent och söker nya vägar för direktoratets verksamhet. Såsom en övergång har således uppdragits åt direktoratet att upprätta en utförlig prisstatistik för landet, vilken även skett. På basis av denna statistik söker prisdirektoratet sedan att verka prisreglerande genom att i vidsträckt mån offentliggöra det bearbetade materialet. Direk-

215 toratet har sålunda sedan en tid genom telegrambyrån utsänt meddelanden rörande priser, som ansetts ligga över den allmänna prisnivån. Tidningarna i samhällen, där detaljpriserna anses vara osedvanligt höga erhålla sålunda underrättelse därom, och man hoppas på detta sätt med tillhjälp av den allmänna opinionen kunna verka prisreglerande. m Den närvarande situationen i Norge karaktäriseras i stort sett därav, att all ransonering upphört. Staten har likväl fortfarande importmonopol pa socker och mjöl. En viss begränsning av importen förekommer genom forbud mot import av vissa lyxvaror. Exporttillstånd å manufaktur- och skovaror har på senare tiden i ringa utsträckning beviljats. Den 31 december 192U har emellertid företagits en allmän räkning av skor och manufakturvaror mom landet, Framtida exporttillstånd kommer givetvis att bliva beroende av det därvid framkomna resultatet. . Det är givetvis synnerligen svårt att absolut fastslå, vilken nytta har i all korthet relaterade lagbestämmelser och ingripanden från statens sida i prisreglerande syfte medfört, Utgår man från en jämförelse mellan prisnivån i Sverge och Norge, skulle resultatet av de norska åtgärderna visa sig ha varit tämligen negativt. Ett generellt omdöme i denna riktning torde emellertid icke kunna göras, då valutaförhållandena i Norge, vilka som bekant varit synnerligen svåra, självfallet väsentligt bidragit att stegra inlandspriserna. Man torde dock våga fastslå, att prisreglerande bestämmelser och försök till förbud mot övertaliga mellanhänder icke ha visat sig effektiva. Bortsett från framkallandet av den kommunala affärsverksamheten ha några positiva åtgärder för att sammanföra producent- och konsumentorganisationerna och underlätta den direkta förmedlingen från producent till konsument icke vidtagits från statligt håll. På enskilda initiativ hade dock redan fore kriget tillkommit några organisationer med detta syfte. Dessa kunna dock icke sägas ha haft den utbredning och omfattning, som varit erforderlig for att äga avgörande inflytande på prisbildningen. Här nedan lämnas redogörelse för dessa kommunala och enskilda företag, av vilka de senare äro att betrakta som kooperativa.

A.

Kommunal affärsverksamhet.

De lokala myndigheterna drevo under krisen handel med livsmedel. Liksom förhållandet* var här i landet med livsmedelsnämnderna, lämnade många av dessa kommunala affärer i Norge förlust, då däremot andra kunnat drivas med gott ekonomiskt resultat. Den kommunala handeln i Kristiania hor till dem som lämnat överskott, detta beroende på försiktig ledning och en prissättning av varorna, som varit tillräckligt hög för att täcka kostnaderna. I allmänhet äro dessa företag nu avvecklade. Kristiania provianteringsråd, vilken institution närmast torde ha motsvarat livsmedelsnämnden i Stockholm, avvecklades sålunda i augusti 1919 och lämnade därvid ett överskott på 250,000 kronor. Vissa delar av provianteringsrådets verksamhet ha emellertid fortsatts under namn av Kristianias kommunala handel. Detta företag står under ledning av ett råd på fem personer, utsedda av Kristianias stadsfullmäktige. Affärsverksamheten handhaves av en särskild disponent. Verksamheten uppdelas på tre olika avdelningar, nämligen:

216 engrosavdelningen, detalj försäljningen och fiskcentralen. För närvarande försäljes i detalj endast kött, fläsk och grönsaker, däribland potatis, samt i parti socker och mjöl. Den kommunala handeln disponerar för närvarande over 12 butiker för kött och fläsk och därjämte ett antal fiskbutiker. Omsättningen under 1920 beräknas approximativt uppgå till engrosavdelningen detaljförsäljningen fiskcentralen

6,2 miljoner kronor 7 '" 2 " "

Engros försäljes mjöl och socker. Importen av dessa varor är som känt monopoliserad och bedrives endast av staten, vilken fastställer priserna och överlåter partiförsäljningen på de privata grossisterna. Det har emellertid visat sig, att den kommunala handeln hittills med fördel har kunnat konkurrera med de privata grossisterna. I allmänhet hållas samma priser som Kristianias Samvirkelag, (den kooperativa föreningen i Kristiania). Verksamheten beräknas för 1920 lämna ett tillfredsställande överskott. För de lokaler, som disponeras, erlägges hyra; rörelsekapitalet förräntas. ^ Den kommunala handelsverksamheten har strävat efter att komma l^så nära beröring som möjligt med producenterna. Särskilda uppköpare ha sålunda sänts till Danmark, och har man på detta sätt lyckats ernå fördelaktigare priser än som annars skulle ha åstadkommits. Sedan importen från Danmark på grund av mul- och klövsjukan avbrutits, ha uppköpare utsänts i den norska landsorten. Det har emellertid mött stora svårigheter att köpa av bönderna direkt, enär dessa ha synnerligen svårt att avgöra, till vilka priser de vilja sälja. Denna direkta kontakt med lantbrukarna har alltså icke visat sig motsvara förväntningarna. Fårkött har i stor utsträckning importerats direkt från Island. Fisk har man i görligaste mån sökt taga direkt från fångstplatserna. Ledningen har strävat efter att hålla minsta möjliga lager, varför några större förluster på grund av sjunkande priser icke torde behöva inträffa.

B.

Lantmannakooperationen i Norge. 1) Inköpslagen.

Lantbrukarna i Norge äro sammanslutna i s. k. inköpslag, vilka ha till uppgift att anskaffa för jordbruket nödvändiga artiklar, såsom kraftfoder, konstgödning, utsädesvaror, redskap och maskiner samt eventuellt rena konsumtionsartiklar. Inköpslagen äro organiserade på skilda sätt, i östra Norge i allmänhet såsom fullt självständiga företag, medan de i andra delar av landet ofta äro sammanförda med andra föreningar, såsom mejeriföreningar eller handelsföreningar. I det senare fallet handhar dessa föreningars ledning även ledningen av mkopslagen, medan däremot i det förra antingen tillsättes en särskild föreståndare eller handhaves ledningen — vilket oftast är fallet — av ordföranden Medlemmarna i inköpslagen äro solidariskt ansvariga för dessas förpliktelser och om forlust uppstår, skall denna fördelas på medlemmarna antingen lika pa varje eller i förhållande till deras inköp i lagen. Såsom säkerhet för inkopslagens förpliktelser ligga av medlemmarna underskrivna reverser.

217 Medlemmarna äro skyldiga att betala mottagna varor inom 30 dagar, på vissa orter inom 60 dagar. Det meddelas emellertid, att kontantbetalning vidmakthålles endast i östra Norge, varest inköpslagen inställa all återbäring till medlemmar, vilka ha äldre skulder än 60 dagar. Laget ledes av styrelsen, som antingen genom sin ordförande eller därtill utsedd särskild person mottager beställningar och ombesörjer rekvisition. Man har i allmänhet sökt ordna så, att medlemmarna insända beställningarna en gång i månaden och på sådan tid, att varorna kunna anses vara förfallna till betalning vid den tidpunkt, då lantbrukarna erhålla likvid för levererad mjölk. Om man samlar rekvisitionerna till viss dag i månaden förenklas naturligtvis arbetet i hög grad. Det meddelas emellertid att det är ytterst svårt att få medlemmarna att efterfölja denna bestämmelse, och att utvecklingen allmer går i den riktningen, att rekvisitioner kunna inlämnas ständigt. Detta medför givetvis nackdelar, då det självfallet är fördelaktigare att göra samtliga rekvisitioner för månaden på en gång. Inköpslagen äro sammanslutna i s. k. fellesinköpsföreningar. För närvarande arbeta i Norge 6 dylika, nämligen: Landshusholdningsselskapenes Felleskj0p i Kristiania. Aust-Agder Fellesinnkj0p i Kristiansand. Stavanger amts Fellesinnkj0p i Stavanger. Vestlandske Kj0pelag i Bergen. Romsdals amts Felleskj0p. Fellesforretningen i Trondhjem. Felleskj0pets uppgift är att anskaffa varor åt inköpslagen. Inköpslag eller annat lag, som önskar anslutning till ett felleskj0p, måste uppfylla följande villkor: Laget skall bestå av minst 10 medlemmar, i vissa amt 25 medlemmar, och dessa måste genom en egenhändigt undertecknad revers förklara sig solidariskt ansvariga för inköpslagets skulder. För anslutning till Fellesinkj0pet i Kristiania och Trondhjem fordras, att lagets medlemmar förbinda sig att taga hela sitt behov av konstgödning och kraftfoder genom felleskj0pet. Rekvirerade varor skola betalas inom 30—60 dagar, olika för olika felleskj0p. Överskrides kredittiden debiteras straffränta. Av de olika felleskj0pen synes det i Kristiania ha haft den största utvecklingen. Det äger således en egen kvarn, en av de största i Norge, och har dessutom egen maskinverkstad för tillverkning av lantbruksmaskiner. Den senare förser även andra felleskj0p med maskiner. Felleslagen ha förenat sig i en organisation benämnd Samvirkecentralen, vilken på olika områden tillvaratager de olika felleskj0pens gemensamma intressen. Fiskarena i Norge ha i allmänhet haft föga sinne för organiserandet av gemensamma ekonomiska företag. Orsakerna härtill äro flera. Huvudorsaken uppgives emellertid vara, att de flesta fiskare häfta i stor skuld till handlarna på resp. orter, och att de sakna den ekonomiska ryggrad, som är nödvändig för att frigöra sig från denna skuld. 2) Fellesslakteriet i Kristiania. De norska lantbrukarna ha liksom köttproducenterna i andra länder haft mycket ledsamma erfarenheter av den privata företagsamheten på köttmark-

218 nåden. I synnerhet i Norge med dess jämförelsevis dåliga kommunikationer och förbindelser voro lantbrukarna lättfångade offer för de privata uppköparna, vilkas uppgifter om pris- och marknadsläget i allmänhet icke kunde kontrolleras av bönderna. Redan under 1900-talets första år började man därför inom lantbrukarekretsar diskutera frågan om upprättandet av ett fellesslakteri. Ett svinslakteri startades också, men måste på grund av bristfällig ledning snart nedläggas. Behovet av ordning på köttmarknaden var emellertid så starkt, att man ånyo 1910 sökte att på kooperativ väg ordna slaktdjursavsättningen. Sagda år grundades sålunda Fellesslakteriet, vilket trädde i verksamhet följande år. Fellesslakteriets ändamål framgår av § 1 i dess stadgar som i översättning lyder: "Fellesslakteriet är ett kooperativt företag med uppgift att på grundval av medlemmarnas leveransplikt avsätta deras slaktdjur på fördelaktigaste sätt genom slaktning, förädling och försäljning. Försäljning kan också ske av kalvkor och smågrisar." Företaget är byggt på begränsad ansvarighet. Varje medlem skall vid inträdet i föreningen erlägga 5 kr. kontant för varje nötkreatur över ett år gammalt. Efter samma grunder skall varje medlem teckna en garanti av 10 kr. Två svin över 4 månader eller åtta får skola räknas som ett nötkreatur. Vid garantiteckning räknas med det genomsnittliga boskapsbeståndet. Garantiförbindelserna användas såsom säkerhet för av föreningen ingångna förpliktelser. Varje medlem är skyldig att till föreningen avlämna sina slaktdjur med undantag av det som slaktas för eget bruk. Försäljningen av kött i närmaste stad och distrikt är dock tillåten, därest det skaffas betryggande säkerhet att köttet utsäljes och förbrukas på stället. Däremot få ej medlemmarna försälja slaktdjur eller kött vare sig direkt eller indirekt till Kristiania annat än genom Fellesslakteriet. Medlem, som bryter mot dessa föreskrifter, kan åläggas böter från 10 till 50 kr. för varje djur, alltefter styrelsens beslut. Slakteriet kan, i avsikt att reglera och överblicka tillförseln, kräva, att varje medlem skall anmäla, hur stort antal djur, han anser sig kunna leverera till slakt under en viss angiven tid. Slakteriet ledes av en styrelse på tre personer, vilken utser en direktör för slakteriet. Styrelsemöten skola hållas minst två gånger i månaden. För att bistå styrelsen utses en s. k. rådgivande kommitté, bestående av en medlem från varje amt, där medlemmar finnas. Kommittén utses av respektive amtsrepresentanter vid årsmötet. Representantskapet väljes häradsvis med direkta val av medlemmarna inom häradet och till ett antal av 1 representant för en tecknad garantisumma av 2,000 kr., 2 representanter för 4,000 kr. o. s. v. Representantskapet har de åligganden, som annars tillkomma årsmötet. Medlemmarna leverera sina djur till närmaste järnvägsstation eller hamn, där Fellesslakteriet har representant. Denne mottager djuren och förser dem med särskilda nummerbrickor, varefter de transporteras till Fellesslakteriet, där de klassificeras, slaktas och uppvägas. Härefter sker avräkning, då medlemmarna erhålla likvid för djuren allt efter kvalitet och kvantitet och till priser i överensstämmelse med de noteringar, som enligt stadgarna varje vecka skola fastställas och publiceras av Fellesslakteriets styrelse och direktör. Nummerbrickorna angiva icke, vilken medlem som levererat djuret. Först sedan kvalitet, kvantitet och pris uträknats i slakteriet och uppgiften överlämnats

219 till kontoret, erhåller Fellesslakteriet vetskap om vilken medlem, som levererat respektive djur. ..,. . Slakteriet kan också mottaga djur från icke medlemmar att försäljas i kommission, men äga dessa leverantörer ej rätt till del i överskottet. Vid varje likvid till medlemmar fråndrager slakteriet 1 % av köpesumman vilket belopp tillföres den s. k. driftfonden. Denna fond förrantas med 5 % och fördelas på de olika medlemmarna i förhållande till deras försäljning till slakteriet. Vart femte år överföres beloppet från driftsfonden till respektive medlems andelskonto. Av överskottet användes minst 20 % till återbetalning av lån, återstoden till honorar och återbäring till medlemmarna i förhållande till envars leveranssumma. Observeras bör, att medlemmarnas underlydande och torpare ha samma rätt till återbäring som medlemmarna. Fellesslakteriet har alltsedan sin tillkomst synbarligen stått under en synnerligen driftig ledning och ställningen uppgives för närvarande vara synnerligen god. Enligt upplysningar av verkställande direktören, hr Lutcherath, hava således anläggningarna för närvarande icke några som helst lån, och slakteriets egna medel äro fullt tillräckliga för driften, vårtor inga främmande medel behöva anlitas. Vid 1919 års slut uppgick andelskontot till 325,706 kr., driftsfonden till 87,284 kr., reservfonden till 400,000 kr. och byggnadsfonden till 100,000 kr. Årets överskott var 228,000 kr. Återbäring har lämnats till medlemmarna under 1918 och 1919 med 2 % på leveranssumman. Omsättningen 1918 var 6.8 milj., 1919 5.9 milj. och beräknades 1920 uppgå till närmare 7 milj. kronor. År 1920 räknade föreningen omkring 9,000 medlemmar. . . Anläggningarna äro belägna cirka 3 km. utanför Kristiania i Åkers kommun och stå genom egna järnvägsspår i direkt förbindelse med huyudjarnvägarna till Kristiania. Slakteriet söker i största möjliga utsträckning forädla produkterna. Det förfogar sålunda över en egen charkuteri- och konservfabrik. Kött- och charkuterivaror avsättas huvudsakligen i Kristiania ined omnejd, dock endast i parti. Varorna distribueras av 12 utkörare, vilka åtnjuta provision å försäljningen. Enligt verkställande direktörens förmenande var en av orsakerna till Fellesslakteriets framgångar att finna i att denna princip orubbligt följts. Icke ens större hotell och restauranter få köpa från slakteriet, utan hänvisas dessa till detaljhandlarna. Konserverna avsättas icke blott i Kristiania utan även över hela landet. I de flesta städer har slakteriet sålunda egna agenter för konservförsäljning. För en utomstående iakttagare synes Fellesslakteriets goda ekonomiska ställning icke ha sin grund i någon organisatorisk överlägsenhet vid produktionen eller försäljningen, ty fabriken torde icke ha några fördelar _ framfor övriga fabriker utan är hänvisad att anlita samma vägar som övriga företagare inom branschen. Snarare tyckes framgången ha sin grund i en god och affärsmässig ledning. 3) Kristiania Melkeforsyning. Kristiania Melkeforsyning är ett andelsföretag, vars uppgift är att med bästa möjliga resultat avsätta delägarnas mjölk eller mjölkprodukter på Kristiania marknad. Medlemmarna bestå dels av mejerier, dels av enskilda personer. For närvarande äro dock mejerierna i flertal. Enligt uppgift torde antalet an-

220 slutna mejerier vid årsskiftet vara omkring 77. Därjämte tillkommer ett mindre antal enskilda medlemmar. Årsmötet bestämmer de villkor, på vilka nya medlemmar mottagas, varför föreningen icke kan betraktas som öppen. Andelarna i föreningen tecknas i proportion till mängden levererad mjölk. Föreningen ledes av en styrelse på tre medlemmar. Styrelsen utses av representantskapet, som består av tio medlemmar, vilka väljas amtsvis i förhållande till tecknade andelar per amt. Representantskapet skall sammanträda två gånger årligen eller eljest så ofta dess ordförande finner erforderligt. Eepresentantskapet behandlar och avgör framställningar i ärenden, som skola föreläggas föreningsmötet, samt utser revisorer. Föreningsmötet är föreningens högsta beslutande myndighet. Till föreningsmötet äger varje uppsanilino-sstation, som levererat minst 100,000 liter mjölk, att sända minst en representant och stationer med 500,000 liter mjölk att sända två representanter. Föreningsmötet sammanträder en gång årligen. Större delen av de anslutna medlemmarna äro som förut nämnts mejerier, till övervägande antalet andelsmejerier. Dessa uppsamla mjölken från leverantörerna och underkasta den lämplig behandling allt efter Melkeforsyninsens föreskrifter. Denna har således rätt att fordra, att mjölken skall levereras oskummad eller att den skall separeras vid uppsamlingsstationen och Översandas till Melkeforsyningen som skummad mjölk och grädde. På de ställen, där inga mejerier finnas, vilka kunna mottaga mjölken vid järnvägsstationen' anordnas av de enskilda medlemmarna särskilda upptagningsstationer, varest mjölken hopsamlas, avkyles och vidarebefordras till Melkeforsyningen. Enligt bestämmelserna skall mjölken levereras till Melkeforsyningen frakt- och kostnadsfritt till Kristiania öst- eller västbanestation. Melkeforsyningen äger i Kristiama en större fastighet, inrymmande kontors-, mejeri- och butikslokaler. Enligt erhållna upplysningar skulle Melkeforsyningen för närvarande förse Kristiania med ungefär hälften av dess mjölkbehov. Melkeforsyningen, vilken startade år 1908, har haft en tillfredsställande utveckling, Nedanstående siffror ge upplysning om förhållandena under de senaste åren: År

1914 1915 1916 1917 1918 1919

Omsättning

Omkostnader

liter

kr.

totala kr.

24,576,266 23,491,711 23,676,8S7 23,011,312 16,093,498 18,466,919

3,000,000 3,400,000 4,600,000 5,800,000 6,500,000 8,700,000

445,650 463,201 483,351 561,197 548,223 681,301

Pris till producenten per liter öre per liter kr. 1,82 1,97 2,04 2,43 3,40 3,68

11,8 14,9 19,9 26,0 41,7 47,7

En nedgång i de levererade mjölkkvantiteterna kan visserligen konstateras vid en jämförelse med 1914, men står detta i samband med av kristiden framkallade, väl kända förhållanden. För närvarande synes dock den levererade mjölkkvantiteten vara i stigande. Särskilt påfallande äro de låga distributionskostnaderna, vilka för Melkeforsyningens del uppgå till 3,7 öre per liter. Det fastställda maximipriset var 51,5 öre per liter till detaljister och 54 öre

221 till allmänheten. Nu gällande priser äro 55,5 öre till detaljister och 58 öre till konsumenter. Det bör slutligen tilläggas, att mjölkprisen i Norge nu äro fria. Emellertid verkar en särskild producentförening, Melkeproducenternas landsforening, för fastställande av gemensamma priser i olika landsdelar.

C. Konsumentkooperationen i Norge. I) Norges kooperative landsforening. Norges kooperative landsforening är den norska konsumentkooperationens centralorganisation och motsvarar således Kooperativa förbundet i Sverge. Landsforeningens högsta instans är kongressen, vilken sammanträder vartannat år. Till denna kongress äger varje förening rätt att sända ett ombud, dock att föreningar med över 400 medlemmar ha rätt att sända två ombud. Föreningarna kunna sända ytterligare en representant, när de under det sistförflutna året ha köpt i Landsf oreningen för minst 10,000 kr., två representanter, när de under samma tid ha köpt för 50,000 kr. och därefter ytterligare en representant för varje 50,000 kr. Förutsättningarna för att föreningarna skola ha rätt att representeras vid kongressen äro, att stadgeenliga inbetalningar blivit verkställda och att föreningarna insänt avskrift av bokslutet för det sistförflutna året, Mellan kongresserna är det av kongressen utsedda representantskapet Landsforeningens högsta myndighet. Detta består av 18 medlemmar, vilka enligt stadgarna om möjligt böra väljas så, att olika landsdelar bliva rättvist representerade. Nyval företages vid varje kongress. Representantskapet har till uppgift att kontrollera styrelsens verksamhet. De år, då kongress icke avhålles, skall representantskapet hålla årsmöte innan maj månads utgång för att godkänna styrelseberättelse och räkenskaper. Eventuella anmärkningar skola föredragas vid nästa kongress. Representantskapet behandlar alla angelägenheter, som styrelsen eller föreningarna enligt stadgarna ha rätt att förelägga representantskapet. Köp av fast egendom, startande av produktiv verksamhet, beslut om fastare placering av Landsforeningens medel samt andra viktigare ärenden skola av styrelsen föreläggas representantskapet, Kunna dylika ärenden icke föreläggas å representantskapets ordinarie årsmöte, skall styrelsen inkalla representantskapet till extra möte eller begära skriftlig omröstning. Styrelsen och revisionsutskottets medlemmar ha skyldighet att deltaga i representantskapets möten, men ha där icke rösträtt. Styrelsen består av sju av kongressen för två år utsedda ledamöter. Kongressen utser styrelsens ordförande och vice ordförande. Styrelsen sammanträder så ofta ordföranden anser behövligt eller så snart två av styrelsens ledamöter så önska. Av styrelsens ledamöter är endast ordföranden fast anställd. Han är att betrakta som Landsforeningens verkställande direktör. Kontrollerande myndighet är ett revisionsutskott, som består av tre medlemmar, vilka väljas av kongressen. Revisionsutskottet har rätt att anställa fast avlönade revisorer för siffergranskning och dylikt och äger fastställa instruktioner för dessa och bestämma deras lön efter samråd med styrelsen.

9oo

Landsforeningen står öppen för varje förening, vars stadgar innehålla Rochdalegrundsatserna i huvudsak oförändrade. Föreningarna äro skyldiga att inneha insatser i Landsforeningen till ett belopp av minst 150 kr. för varje 20-tal medlemmar, som under sista året köpt för minst 50 kr. Föreningarna äro förpliktade att lösa ytterligare insatser i den mån som deras medlemsantal växer. Skulle medlemsantalet minskas, berättigar detta icke föreningarna att utfå någon del av insatskapitalet. Föreningarna erlägga vid inträdet i Landsforeningen minst en (1) kr. för varje till föreningen ansluten medlem och en (1) kr. per medlem vart och ett av de följande åren. Dock får gottskriven ränta och återbäring tillgodoräknas vid inbetalningen. Varken ränta eller återbäring utbetalas kontant, förrän vederbörande förenings insatser äro fullt inbetalade. När föreningarna ha ett insatskapital i Landsforeningen av 100 kr. per var 20:de medlem, kunna föreningarnas kontanta inbetalningar av insatser upphöra, och kan återstoden, 50 kr. per var 20:de medlem, fullgöras genom överförande av räntor och återbäring. I undantagsfall, såsom då en förening på grund av sitt läge har svårt att köpa sina varor från Landsforeningen kan styrelsen medgiva en förening att å insatserna avbetala endast 50 öre per år och medlem. De anslutna föreningarna äro enligt stadgarna skyldiga att insända avskrift av sina räkenskaper till Landsforeningen och besvara alla från Landsforeningen utsända statistik- och frågeformulär angående verksamheten. Uraktlåter en förening trots påminnelser att besvara de frågor, som av Landsforeningen framställas, kan föreningen helt eller delvis förlora sin återbäring under året. På insatserna erhålles 5 % ränta. Återstående överskott fördelas enligt stadgarna på vissa fonder, varefter resten användes till återbäring å föreningarnas köp. I tekniskt avseende är Landsforeningen uppdelad i trenne huvudavdelningar, nämligen affärsavdelningen, den sociala avdelningen och bankavdelningen. Affärsavdelningen står under ledning av en disponent och den sociala avdelningen under ledning av en sekreterare. Styrelsens ordförande har överinseende över båda avdelningarna, och varken disponenten eller sekreteraren liar rätt att företaga viktigare avgöranden utan ordförandens medgivande. Den sociala avdelningen handhar upplysnings- och agitationsverksamheten och därmed förbunden verksamhet. De anslutna föreningarna äro enligt stadgarna skyldiga att till den sociala avdelningen erlägga en avgift av 10 öre per kvartal och medlem. Dessa avgifter samt 5 % av Landsforeningens årliga överskott äro de medel, som stå till den sociala avdelningens förfogande. Avdelningen handhar utgivandet av Landsforeningens tidskrift Kooperatören, vilken ursprungligen utkom med ett nummer per månad, men sedan 1917 av sparsamhetsskäl utkommit med endast 8 nummer varje år. Varje förening, som till avdelning översänder adressförteckning å sina medlemmar, har rätt att kostnadsfritt få tidningen sänd till dessa. Affärsavdelningen handhar inköpen av livsmedels- och kolonialvaror. Särskilda avdelningar under var sina ledare äro upprättade för skor, järnvaror och manufaktur. Under affärsavdelningen sorterar även en Landsforeningen tillhörig tobaksfabrik. Styrelsen och en av denna vald direktion på tre medlemmar förvalta bankavdelningen. Underavdelningar kunna upprättas i olika delar av landet

223 efter beslut av styrelsen. Insättning kan ske på sparkasseräkning eller, därest insättarna äro kooperativa föreningar, fackföreningar eller sjukkassor, på depositionsräkning. Försäljningssumman år 1919 uppgick till 12,063,000 kr. Exakta siffror för år 192Ö föreligga ännu icke, men enligt beräkningar torde omsättningen komma att uppgå till c:a 18 milj., vadan en ganska väsentlig ökning — c:a 50 % — föreligger. Järnvaruavdelningens omsättning under 1920 beräknas uppgå till c:a 1 milj. kr., skoavdelningens till c:a 600,000 kr. och tobaksfabrikens till c:a 1,200,000 kr. Manufakturavdelningen, som tillkom först mot slutet av året, har drivits i ringa omfattning, försäljningen har verkställts mot provision och endast ett fåtal varor har förts i lager. Större delen av Landsforeningens försäljning utgöres således av livsmedelsvaror. Landsforeningen äger 99 % av aktiestocken i margarinfabriken "Norge" och försäljer hela denna fabriks produktion. Tillverkningen av margarin uppgick 1920 till c:a 1 milj. kg. med en försäljningssumma av 3 milj. kr. Landsforeningens insatskapital var vid 1919 års slut 404,000 kr., och fonderna uppgingo sammanlagda till 563,000 kr. Bankavdelningens inlåning var vid 1919 års slut 2,190,000 kr. och den 31 december 1920 2,522,000 kr. Överskottet å Landsforeningens verksamhet 1919 uppgick till 334,335 kr. Det ekonomiska resultat för 1920 är vid denna redogörelses utskrivning icke känt men väntas bli tillfredsställande. 2) De kooperativa föreningarna i allmänhet. De norska konsumtionsföreningarna eller samvirkelagen, som de i allmänhet kallas, äro undantagslöst baserade på de principer, spm finnas u t t a l a d e i Rochdaleprogrammet. Som förut nämnts, mottager Landsforeningen endast sådana föreningar, som i huvudsak följa nyss angivna principer. Varje medlem i föreningen skall tillskjuta ett insatskapital av 60 kr. Dessutom betalas 1 kr. i inträdesavgift, som tillföres reservfonden. Insatskapitalet erlägges med 6 kr. varje halvår. Detta belopp kan inbetalas i terminer med minst 50 öre per gång. Räntegottgörelse och återbäring räknas som avbetalning å insatser. Ingen del av återbäringen får utbetalas, förrän medlem har 60 kr. i insatser. Därefter kan hälften av återbäringen utbetalas, medan den återstående hälften överföres till föreningens lånefond. Medlem, som har 60 kr. i insatser och som lånat föreningen 40 kr., har rätt att utbekomma hela återbäringen kontant. Insatser och lån skola förräntas med 5 %, men har föreningens styrelse rätt, om den allmänna sparkasseräntan på orten är högre än 5 %, att betala en högre ränta. När medlem har inbetalat det stadgade insatskapitalet, 60 kr., kan han utgå ur föreningen efter tre månaders skriftlig uppsägning. Med styrelsens medgivande kan utträde också ske efter kortare tid eller utan att det stadgeenliga insatskapitalet är till fullo gäldat. För de lån, som medlemmarna stadgeenligt eller frivilligt lämna föreningarna, gälla särskilda uppsägningstider: en dag för belopp intill 10 kr., en vecka för belopp över 10 kr. men ej 50 kr., och två veckor för belopp över 50 kr. Den inre organisationen överensstämmer i huvudsak med den svenska, så till vida att varje förening ledes av en styrelse på 6—8 ledamöter. Kontrollen fullgöres av ett revisionsutskott på två eller flera medlemmar.

224¶Valbar till styrelse- eller revisorsuppdrag är endast den medlem, som är minst 21 år gammal, som har varit medlem i 6 månader och som har ett insatskapital på minst 30 kr. och därtill handlat tor minst 100 kr. under sistförflutna halvåret. Det förtjänar påpekas, att ehuru det i Norge icke finnes något ordnat kooperativt revisionsväsen, innehålla dock mönsterstadgarna den bestämmelsen, att Landsforeningen vid varje tidpunkt har rätt att kontrollera föreningarnas verksamhet, och att föreningsstyrelserna utan särskild anmaning omedelbart skola tillställas Landsforeningen avskrift av varje räkenskapsavslutning med tillhörande styrelseberättelse jämte balans, och att föreningarna vid varje års slut eller så ofta Landsforeningen det kräver skola insända de upplysningar och meddela de statistikuppgifter, som Landsforeningen fordrar. Föreningar, som icke efterfölja dessa bestämmelser, förlora sin rätt till återbäring å köpen i Landsforeningen. Vad det rent tekniska arbetet inom föreningarna beträffar, torde detta i huvudsak bedrivas efter samma riktlinjer som i Sverge. Föreståndaren är således i de flesta föreningar ensam om såväl inköp som försäljning och bokföring. Varukontroll torde endast i undantagsfall förekomma. Vid slutet av 1919 funnos till Landsforeningen anslutna 236 konsumtionsföreningar med 68,931 medlemmar. Antalet försäljningsställen var 289, och den anställda personalen uppgick till 1,160. Den sammanlagda försäljningssumman var 70,759,000 kr., därav till medlemmar omkring 57,500,000 kr. Bruttoöverskottet uppgick till 8,033,000 kr. eller 11.4 % och nettoöverskottet till 3,121,000 kr. eller 4.4 %. Omkostnaderna voro således 7 %. Det visar sig således, att de svenska konsumtionsföreningarna kalkylera varorna billigare, medan omkostnaderna äro i det närmaste lika lika höga, varför således de svenska föreningarna ha ett procentuellt mindre netto. Insatskapitalet i de norska föreningarna .uppgick den 31 dec. 1919 till 3,538,000 kr. och fonderna till 4,433,000 kr. Några uppgifter om de anslutna föreningarnas verksamhet 1920 föreligga självfallet ännu icke. De ledande i Landsforeningen vänta sig emellertid ett fullt tillfredsställande resultat. Man grundar detta antagande bland annat på det förhållandet, att Landsforeningens förluster på föreningarna hittills varit en ren obetydlighet, endast något tusental kronor. Förutom konsumtionsföreningarna räknar Landsforeningen bland sina medlemmar också ett antal s. k. inköpslag, vilka närmast äro att jämföra med våra samköpslag. De geografiska förhållandena i Norge med gles befolkning och många gånger utomordentligt stort avstånd till närmaste handelscentrum ha framtvingat denna organisationsform. Det finnes nämligen obestridligen på många platser behov av att göra inköp gemensamt, ehuru befolkningens antal är så litet, att det icke kan bli ekonomiskt lönande att upprätta en fullständig affär. Med hänsyn härtill har Landsforeningen utgivit särskilda regler för inköpslagen. Dessa äro sålunda byggda på Rochdaleprinciperna. Deras organisation överensstämmer i stort sett med föreningarnas, ehuru endast med de ändringar, som äro nödvändiga på grund av rörelsens mindre omfattning och något mer lösliga karaktär. Vid reglernas utarbetande har man tagit sikte på att inköpslagen med åren skola kunna utvidgas till konsumtionsföreningar. Det förtjänar särskilt framhållas, att inköpslagen äro förpliktade att taga alla de varor, som föras av Landsforeningen, från denna. När inköpslagen ha 50 medlemmar eller insatskapital eller fonder på tillsammans 6,000 kr., skall

225 spörsmålet om övergång till konsumtionsförening dryftas i samråd med Landsforeningens styrelse. Vid 1919 års slut funnos 27 inköpslag, som voro anslutna till Landsforcningen. Den 1 januari 1921 torde antalet vara omkring 70. 3) Kristiania samvirkelag. Kristiania Samvirkelag är Kristianias motsvarighet till Konsumtionsföreningen i Stockholm (K. F . S.). Samvirkelagets organisation sammanfaller i stort sett med K. F . S:s. Dess organ äro: 1. Kretsmötena; 2. Representantskapet; 3. Styrelsen; 4. Revisorerna; 5. Kontrollkommittéerna. Representantskapet väljes å lagets kretsmöten med en representant för var hundrade medlem i kretsen. Det bildar vid sammanträde föreningens högsta myndighet och alltså en motsvarighet till föreningsmötet inom de mindre föreningarna. Vid representantskapets sammanträde väljas styrelsen, revisorerna och kontrollkommittéerna. Styrelsen består av 9 ledamöter, varav en väljes av de anställda. Styrelsens uppgift är i vissa fall att jämföra med förvaltningsrådets i K. F . S. Utom föreståndaren — disponenten — som skall vara medlem av styrelsen, får ingen anställd, med undantag som nyss anförts, tillhöra styrelsen. Revisorerna väljas av representantskapet för varje år. De ha att utföra sedvanlig revision. Kontrollkommittéerna väljas som nyss nämnts av representantskapet och utgöras i regel av tre ledamöter för varje försäljningsställe. De fylla samma uppgift som medlemsråden i K. F . S. Av vad som anförts om Samvirkelagets organisation framgår, att man där saknar förvaltningsråd. Emellertid är detta endast på papperet, ty som redan sagts, är styrelsen närmast att jämföra med förvaltningsrådet i K. F. S. De olika verksamhetsgrenarnas chefer ha ungefär samma ställning som styrelsen i K. F . S., ehuru det i stadgarna saknas bestämmelser om kollegialt samarbete mellan dem. Till det sagda bör fogas, att personalen jämväl har rätt att tillsätta fem ledamöter i representantskapet. Stommen i laget utgöres av några äldre föreningar i Kristiania, som den 1 jan. 1916 sammanslogos. Under krigsåren hindrades föreningarnas rörelsefrihet av statens livsmedelsmyndigheter, varför utvecklingen ej gick så raskt framåt som beräknats. Januari 1916 räknade föreningen 3,200 medlemmar och den 31 december 1920 c:a 6,000. Försäljningen uppgick 1915 till 1.5 milj. och 1920 till 7 milj. kr. Stegringen i omsättningen har varit kraftigast under de sistförflutna^ åren, sedan statens ingrepp på varuförmedlingen lättat. Utvecklingen har alltså varit analog med den som gjort sig gällande i Stockholm. Samvirkelaget bedriver i likhet med K. F . S. speceri-, bageri-, charkuterioch fiskhandel. 15

226 Under den del av kristiden, då varupriserna ökades, sökte föreningen motverka detta genom att sälja varorna från de produktiva avdelningarna till lägre priser än övriga producenter. Sedan priserna börjat sjunka har föreningen gått före de enskilda handlarna i prisreduktion och därigenom tvingat dem att följa efter. Det synes emellertid, som om varupriserna i Kristiania visa mindre benägenhet att sjunka, än vad fallet är hos oss. Detta är säkerligen i hög grad beroende på statens monopol på mjöl- och sockermarknaden samt den norska kronans fall. Samvirkelaget har 1919 till medlemmarna lämnat 3 % återbäring å köpta varor mot tidigare 2]/2 %. Föreningens eget kapital uppgår till omkring 600,000 kr., av vilket belopp största delen samlats genom fondering av överskotten. Till insatskontot är varje medlem skyldig erlägga 60 kr., vilket belopp kan få betalas kontant eller genom årliga avbetalningar av minst 12 kr. Medlem äger rätt att som avbetalning räkna honom tillkommande del av överskottet. Sedan medlem erhållit 60 kr. i insatser, har han rätt att återfå hälften av räntan och återbäringen kontant, under det att den andra hälften skall som lån mnestå i föreningen. Medlem, som har 60 kr. i insatser, och som lånat loreningen 40 kr., har rätt att utfå hela räntan och återbäringen kontant. Kristiania Samvirkelag är visserligen icke något jätteföretag, som behärskar marknaden i sin stad, men det har dock haft förmåga att uppträda som regulator på prisbildningen i Kristiania till konsumenternas fördel. Det har därtill samlat ett efter förhållandena tämligen betydande kapital och är alltjämt i stark utveckling. Nya medlemmar tillströmma, flera försäljningsställen öppnas och produktionsavdelningarna — bageri och charkuterifabrik — modamiseras och utbyggas. Det är alltså ett företag, som av alla tecken att döma kommer att bli av största betydelse för konsumenterna.

BIL. 10.

SCHEMATISK FRAMSTÄLLNING AV DEN SVENSKA KOOPERATIONEN. Då de sakkunniga flerstädes uti sitt betänkande starkt framhållit kooperationen såsom det verksammaste medlet för undanröjande av mellanhandssystemets olägenheter och även lämnat dels en monografisk framställning av såväl konsumentkooperationen som föreningsväsendet inom jordbruket i avseende på livsmedelshandeln, dels närmare utvecklat dessas betydelse och utvecklingslinjer, anse sig de sakkunniga, för ernående av en samlad bild av den svenska kooperationen och för angivande av de inom livsmedelshandeln förefintliga kooperativa företagens ställning inom systemet, böra giva en schematisk framställning av den svenska kooperationen och hava fördenskull uppgjort bilagda diagram. Till förklaring därav meddelas följande INDELNING. Kooperation är en ekonomisk samverkan i syfte att för deltagarnas hushållning eller yrkesutövning driva företag, vars avkastning kommer deltagarna till godo i förhållande till deras anlitande av företaget. Kooperationen uppdelas uti: I. II. III. IV. I.

Konsumentkooperation. Producentkooperation. Kreditkooperation. För säkring skooperation.

Konsumentkooperationen uppdelas uti: A. Konsumtionsföreningar, som avse att åt sina medlemmar genom inköp eller egen produktion anskaffa och tillhandahålla livsmedel och andra förbrukningsartiklar. B. Produktionsföreningar, som avse att genom förädling av råvaror för medlemmarnas behov frambringa och försälja livsmedel och hushållsförnödenheter. C. Bostadsföreningar, som avse att bereda medlemmarna bostäder. D. Kooperativa matlag och kaféföreningar, som hava till uppgift att bereda sina medlemmar måltidsinackordering eller att servera mat och dryck. I. A. Av konsumtionsföreningarna äro de flesta anslutna till Kooperativa Förbundet, som är deras centrala partihandelsorganisation. Kooperativa förbundet bedriver därjämte produktiv verksamhet i egen margarinfabrik och kemisk-teknisk fabrik.

228 I. B. Produktionsföreningarna uppdelas uti: 1) Bageriföreningar, som avse att framställa bröd och andra bakverk 2) Charkuteriföreningar, som avse att bedriva slakterirörelse eller framställa charkuterivaror. 3) Skofabriksföreningar, som avse att framställa skodon. Vissa produktionsföreningar äro ävenledes anslutna till eller samverka med Kooperativa Förbundet. I. C. Bostadsföreningarna kunna uppdelas uti: A. Egnahemsföreningar, som avse förvärvande och styckning av jord för uppförande av egna hem. B. Byggnadsföreningar eller kooperativa bostadsföreningar, som avse uppförande eller förvärvande av hus och försäljning till medlemmar av bostadslägenheter däruti. II.

Producentkooperationen uppdelas uti: A. Lantmannakooperation, som är ekonomisk samverkan mellan lantmän i syfte att förädla och försälja produkter av jordbruket och dess binäringar eller anskaffa förnödenheter härför. B. Hantverkskooperation, som är ekonomisk samverkan mellan hantverkare i syfte att befrämja deras yrkesutövning. C. Arbetarekooperation, som är ekonomisk samverkan mellan arbetare i syfte att gemensamt utföra ett arbete eller driva en rörelse.

II. A. Lantmannakooperationen uppdelas uti: 1) Inköpsföreningar, som avse inköp av förnödenheter eller framställning av förnödenheter, som äro behövliga för medlemmarnas jordbruk. 2) Försäljnings föreningar, som avse försäljning med eller utan förädling av produkter av medlemmarnas jordbruk. 3) Ayelsföreningar, som avse att för gemensam räkning anskaffa avelsdjur eller leda husdjursaveln. 4) Driftföreningar, som avse att anskaffa maskiner, redskap eller drivkraft för gemensamt bruk. II. A. 1) Inköpsföreningarna uppdelas uti: a) Lokalföreningar, även kallade lantmannaföreningar, som avse inköp av viktigare jordbruksförnödenheter. b) Torvströföreningar, som avse anskaffande av torvströ från e*en mosse och torvströfabrik. c) Bränntorvföreningar, som avse anskaffande av bränntorv från e<*en mosse. d) Tegelbruksföreningar, som avse anskaffande av byggnadstegel och dräneringsrör från eget tegelbruk. e) Kalkbruks föreningar, som avse anskaffande av jordbruks- och bvg"nadskalk från egen kalkugn. f) Järnhandelsföreningar, som avse inköp av järnvaror, maskiner och redskap för jordbrukets behov. Lokalföreningarna (a) hava läns- eller landskapsvis sammanslutit sig till centralföreningar eller lantmannaförbund, vilka återigen uppgått i Svenska Lantmännens Biksförbund såsom lantmännens centrala partihandelsorganisation.

229 II. A. 2) Försäljningsföreningarna uppdelas i tvänne huvudgrupper, nämligen: a) Försäljningsföreningar för vegetabiliska produkter. b) Försäljningsföreningar för animaliska produkter. ILA. 2) a) Försäljningsföreningarna för vegetabiliska produkter uppdelas uti: a) Lantmannaföreningar eller lokalföreningar, som avse försäljning av sådana jordbruksprodukter, som ej behöva särskilt förädlas, såsom spannmål, frö, trädgårdsprodukter o. d. Dessa föreningar äro oftast desamma som lokalföreningarna under inköps föreningarna och ingå såsom sådana uti centralföreningarna och Svenska Lantmännens Riksförbund. b) Kvarnföreningar eller andelskvarnar, som avse förmalning eller krossning av spannmål för medlemmarnas eget behov eller för avsalu. Kvarnföreningarna kunna bestå av både producenter och konsumenter såsom medlemmar. c) Skogsförsäljningseller sågföreningar, som avse förädling av skog samt försäljning av ved, timmer eller sågat virke. d) Potatisodlareföreningar, som avse försäljning av matpotatis. e) Stärkelsefabriksföreningar, som avse förädling av potatis till stärkelse eller potatismjöl och produkternas försäljning. Dessa föreningar hava sammanslutit sig uti Svenska Stärkelseproducenternas förening. f) Bränner iföreningar eller andelsbrännerier, som avse att framställa råbrännvin av potatis, vitbetor eller andra produkter, som odlats av medlemmarna. Dessa föreningar hava sammanslutit sig till Sveriges Bränneriidkareförening. g) Fruktodlar eföreningar avse skötsel av fruktträd samt försäljning av frukt och andra trädgårdsprodukter. Dessa föreningar hava i några län ingått uti länsföreningar eller trädgårdsodlares försäljningsföreningar och samverka med Sveriges Pomologiska förening, som verkar för frukthandelns ordnande. h) Fröodlar ef öreningar, som avse odling, behandling och försäljning av åkerväxtfrö, och omfatta antingen helt län eller landskap eller ock en lokal ort. i) Linodlareföreningar, som avse odling av lin och dess behandling uti egen linberedningsanstalt. Dessa föreningar hava bildat Sveriges Fröodlareförbund. j) Hemslöjdsföreningar, som avse tillverkning och försäljning av hemslöjdsalster antingen av vegetabiliska produkter såsom lin, bomull, trä eller ock av animaliska produkter såsom ull, hår o. d. II. A. 2) b) Försäljningsföreningar för animaliska produkter uppdelas uti: a) Mejeriföreningar eller andelsmejerier, som avse försäljning av mjölk eller förädling uti eget mejeri av mjölk och försäljning av därav framställda produkter såsom smör, ost o. d. Dessa föreningar hava å vissa orter sammanslutit sig till: aa) Centralmejeriföreningar eller mjölkförsäljningsföreningar. bb) Smörexportföreningar. cc) Ostförsäljningsföreningar. dd) Mjölkproducentföreningar.

230 b) Äggkretsar eller äggförsäljningsföreningar, söm avse uppsamling, stämpling och försäljning av ägg. Dessa föreningar hava å vissa orter sammanslutit sig till äggexportföreningar eller äggcentralföreningar. c) Slakteriföreningar, som avse slaktning av svin, nötkreatur och får samt försäljning av därav framställda produkter. d) Kreatursförsäljningsföreningar, som avse att försälja levande slaktdjur eller avelsdjur. e) Fiskeriföreningar, som avse att försälja fisk för gemensam räkning. Lokala fiskeriföreningar kunna sammansluta sig till centrala fiskeriföreningar. II. A. 3) Avelsföreningarna uppdelas uti: a) Hästavelsföreningar. b) Nötboskapsavelsföreningar. c) Svinavelsföreningar. d) Fåravelsföreningar. e) Getavelsföreningar. f) Fjäderfäavelsföreningar. g) Biodlareföreningar. II. A. 4) Driftföreningarna uppdelas uti: a) Maskin- eller redskapsföreningar för anskaffande av tröskverk, stenkross, motor, o. d. b) Elektriska distributionsföreningar för anläggning av ledningsnät i syfte att distribuera elektrisk energi. III. Kreditföreningar kunna uppdelas uti: A. Sparbanker. B. Hypoteksföreningar med deras sammanslutning Sveriges Allmänna hypoteksbank. C. Jordbrukskassor med deras sammanslutningar Centralkassor för jordbrukskredit. IV. Försäkringsföreningar eller ömsesidiga försäkringsbolag såsom de i allmänhet benämnas. De äro: A. Livförsäkringsföreningar. B. Brandförsäkringsföreningar. C. Olycksfalls- m. fl. försäkringsföreningar. D. Kreaturs försäkringsföreningar. E. Hästförsäkringsföreningar.

231¶Diagram över den svenska

kooperationen.

BIL. 11.

TABELLER

TAB.

1.

Antalet detaljaffärer. Absoluta antalet

Orter

Invånarantal

Stockholm Göteborg Malmö Norrköping Hälsingborg Gävle Örebro Eskilstuna Västerås Jönköping Uppsala Borås Karlskrona Linköping Lund Landskrona Karlstad Halmstad Sundsvall Kalmar Södertälje Trollhättan Uddevalla Östersund Kristianstad Falun Västervik Nyköping Ystad Kristinehamn Söderhamn Trälleborg Luleå Härnösand Nässjö Kiruna Sundbyberg Mölndal Höganäs Falköping Malmberget Hagalund Arlöv Sollefteå Gravarna och Bäckevik Gällivare Mollösund

415,201 200,575 111,931 57,377

3,668

45,927 37,222 35,096 30,103 29,530 28,875

346 224

28,041

livsmedelsaffärer

detaljlivsmedelsaffärer handlare i livsinkl. utom inkl. utom saluhalls saluhalls- medels- saluhalls saluhalls branschen stånd stånd stånd stånd 1,765 1,303 425 335 181 178 163 216 180 222

27,466 27,029 26,300 22,827

217 223

19,542 18,922

18,276 16,861

16,800 14,897

14,810 13,594 13,321 12,455 12,212 11,829 11,461 11,319 11,238 11,086 10,924 10,281 10,138 8,418 7,392 6,701 6,242 6,075 6,061 4,936 4,716 3,460 2,491

Antalet på 10,000 invånar

138 129 89 105 74

113 76 72 75 84 102 78

3,219 1,530 1,113 356

311 224 315 166

178 163 160 180

170 108 184 123 92 129 70 105 74 101 76 62 75 83 74 78

135 53 71 87

103 53

84 52 65 37

75 52 65 37

58 38 51 48

58 38 51 48

26 26 26

26 25 26

18 15 13 14

18 15

71 87

2,735 1,319 1,290 406

312 199 274

152 140 150 214

159 210 191 222 128 130 114 82 99 67

104 72 64 74 80 98 68 133 48 62 83 80 48 60

35 49 29 51

45 26 26 26

18 15 1,606 13 13 1,007 14 14 1,444,206 K 11,837 | 10,394 | 10,014 1,635

116 74 75 60 95 60 60 56 77 66 82 83 98 71 73 71 53 63 50 76 56 54 60 69 86 68 119 47 64 80 82 51 77 50 87 61 84 79 53 55 75 72 92 81 139

78 76 99 62 68 60 90 55 60 56 57 66 63 41 81 63 49 71 42 63 50 68 56 47 60 68 63 68 91 47 64 80 73 51 77 50 87 61 84 79 53 53 75 72 92 81 139

6S

235¶TAB. 1 a. A n t a l e t d e t a l j a f f ä r e r .

Antalet på 10,000 invånare

Absoluta antalet Församlingar

Invånarantal

tockholm: Nicolai Klara Kungsholms Adolf Fredriks ... Gustaf Vasa Matteus Jakobs Johannes Hedv. Eleonora ... Engelbrekts Oscars Katarina Sofia Maria Magd Brännkyrka Bromma öteborg: Domkyrko Kristine Gamlestads Haga Oscar Fredr Masthuggs Karl Johans Annedals Wasa Lundby Vlalmö: S:t Petri Karoli S:t Pauli S:t Johannes .... V. Skräflinge .... Limhamns Torrköping: S:t Olai Hedvigs Matteus Ö. Eneby S:t Johannes ävle: Hel. Trefald Staffans Drebro: Södra Norra skilstuna: Stadsförsaml Fors Klosters Jönköping: Östra (inkl. Ljungarum

Västra

Forts.

detaljlivsmedelsaffärer detaljhandlare handlare i livsi livsutom inkl. utom inkl. medelsmedelssaluhalls saluhallssaluhalls- saluhallsstånd branschen stånd branschen stånd stånd

livsmedelsaffärer

9,143

224 232 442 161 215 340 68 204 226 138 137 348 142 491 249 51

118 140 343 139 202 340 68 204 167 138 137 348 142 433 249 51

202 203 345 126 158 246 54 144 190 105 99 251 83 350 148 31

203 202 90 90 97 82 73 81 97 56 57 81 82 92 76 56

107 122 70 78 91 82 73 81 72 56 57 81 82 81 76 56

183 176 70 70 71 59 58 57 82 43 41 59 48 66 45 34

15,217 12,277 23,047 13,938 27,398 12,879 25,048 17,561 32,027 19,731

372 99 156 150 217 107 178 163 218 105

164 99 156 132 208 107 178 163 218 105

323 72 120 114 149 76 117 123 143 82

244 81 68 108 79 83 71 93 68 53

108 81 68 95 76 83 71 93 68 53

212 59 52 82 54 59 47 70 45 42

17,040 18,884 28,241 30,572 5,639 11,009

301 253 314 282 55 98

231 191 256 282 55 98

301 250 311 277 53 93

178 134 111 92 98 89

136 101 91 92 98 89

178 132 110 90 94 89

19,3S7 11,545 12,848 10,502 3,095

131 135 95 53 11

126 80 86 53 11

123 132 90 50 11

68 117 74 50 36

65 69 67 50 36

63 114 70 48 36

18,311 18,911

108 116

108 116

95 104

59 61

59 61

52 55

18,070 16,860

237 98

117 98

234 70

131 58

65 58

129 42

12,685 9,941 7,477

114 44 23

99 44 23

95 36 21

90 44 31

78 44 31

75 36 28

11,360 16,886

74 89

74 89

70 80

65 53

65 53

62 48

11,056 11,506 49,195 17,913 22,186 41,435 9,271 25,138 23,188 24,665 24,131 42,865 17,230 53,380 32,899

236¶TAB. 2. A n t a Absoluta antalet affärer, som Orter

i Stockholm 2 Göteborg 3 Malmö 4 Norrköping 5 Hälsingborg 6 Gävle 7 Örebro 8 Eskilstuna O Västerås 10 Jönköping 11 Uppsala 12 Borås 13 Karlskrona 14 Linköping 15 Lund IG Landskrona 17 Karlstad 18 Halmstad 19 Sundsvall 20 Kalmar 21 Södertälje 22 Trollhättan 23 Uddevalla 24 Östersund 25 Kristianstad .. 26 Falun 27 Västervik 28 Nyköping 29 Ystad 30 Kristinehamn 31 Söderhamn 32 Trälleborg 88 Luleå 34 Härnösand 35 Nässjö 3G Kiruna 37 Sundbyberg 38 Mölndal 39 Höganäs 40 Falköping 41 Malmberget 42 Hagalund 43 Arlöv 44 Sollefteå 45 Gravarna och Bäckevik 4G Gällivare 47 Mollösund

Invånarantal

415,201 200,575 111,931 57,377 45,927 37,222 35,096 30,103 29,530 28,875 28,041 27,466 27,029 26,300 22,827 19,542 18,922 18,276 16,861 16,800 14,897 14,810 13,594 13,321 12,455 12,212 11,829 11,461 11,319 11,238 11,086 10,924 10,281 10,138 8,418 7,392 6,701 6,242 6,075 6,061 4,936 4,716 3,460 2,491 1,635 1,606 1,007

Kött och fläsk

Charkuterivaror

531 362 141 73 57 25 115 32 61 41 83 34 36 79 34 33 30 22 36 64 23 35 9 11 9 10 42 10 35 22 43 40 21 6 13 15 21 15 22 9 15 7 4 10 4 10 2

1,354 406 531 202 92 118 43 106 55 45 53 38 25 51 44 46 29 59 49 47 41 43 9 25 12 29 40 24 11 17 43 50 37

1,444,206 || 2,352

31 13

14 30 22 22 9 13 18 9 3 3

3,972

Färsk fisk 210 111 43 9 10 1 29 5 3 6 5 3 9 13 4 5 13 6 3 0 1 6 3 2 1 3 2 2 7 0 4 2 7 0 1 7 6 1 2 0 15 1 2 3 0 9 1 576

Specerier Smör, och kolo- ost och nialvaror 1,280 613 562 162 121 99 83 84 70 87 94 76 76 62 80 75 43 59 53 62 40 54 34 26 30 38 44 31 43 33 37 48 35 29 24 14 29 23 21 16 12 19 8 10 10 11 10 4,570

1,503 1,028 604 285 143 162 120 131 141 116 139 62 96 115 86 105 58 86 74 77 50 66 49 51 49 49 65 24 73 36 45 60 41 42 21 14 37 31 30 34 15 21 16 10 12 12 6,092

3,0271

taljaffärer.

Forts. Antalet affärer på 10,000 invånare, som försälja:

röd Färsk Kött och ch frukt och fläsk rverk grönsaker

869 440 137 446 667 166 157 26 137 50 173 19 91 10 60 10 145 47 41 100 9 140 22 16 74 20 58 20 140 10 81 27 24 17 74 8 11 61 84 38 56 12 69 13 52 6 58 26 2 39 64 7 51 16 37 6 35 9 41 16 53 40 71 41 37 25 32 34 25 5 26 5 39 10 24 0 24 27 30 4 19 1 23 15 14 4 8 7 4 3 1 2 6 4 !32 1 1,771

13 18 13 13 12 7 33 11 21 14 30 12 13 30 15 17 16 12 21 38 15 24 7 8 7 8 36 9 31 20 39 37 20 6 — — — — — — — —.

— — — — — 16

Charkuterivaror

33 20 47 35 20 32 12 35 19 16 19 14 9 19 19 24 15 32 29 28 28 29 7 19 10 24 34 21 10 15 39 46 36 31 — — — — — — — — — — — — — 28

Färsk fisk

5 6 4 2 2 0 8 2 1 2 2 1 3 5 2 3 7 3 2 0 1 4 2 2 1 2 2 2 6 0 4 2 7 0 — — — — — — — — — — — —

4¶Specerier Smör, och kolo- ost och nialvaror ägg

Mjölk och grädde

36 51 54 50 31 44 34 44 44 40 50 23 36 44 38 54 31 47 44 46 34 45 36 38 39 40 55 21 64 32 41 55 40 41 — — —

29 18 30 18 13 19 16 14 21 13 20 11 12 10 21 26 8 16 7 23 15 23 9 13 13 15 24 18 26 12 5 15 10 14 — — — — — — — — — — — — — 21

31 31 50 28 26 27 24 28 24 30 33 28 28 24 35 38 23 32 31 37 27 36 25 20 24 31 37 27 38 29 33 44 34 29 — — — — — — — — — — — — — 32

--

— — — — — — — — — 42

Färsk Bröd och rukt och bakverk »rönsaker

11 22 15 5 11 5 3 3 16 14 3 6 7 8 4 14 9 4 7 23 8 9 4 20 2 6 14 5 8 14 36 38 24 34 — — — — — — — — — — — — —

45 57 60 27 30 46 28 20 49 35 50 8 27 22 61 41 13 40 36 50 38 47 38 44 31 52 43 32 31 36 48 65 36 32 — — — — — —.

— — — — — — — 43

l 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 IG 17 18 19 20 21 22 23 24 25 2G 27 28 29 30 31 82 33 34 35 3G 37 38 39 40 41 42 43 44 45 4G

238¶TAB. 2 a.

Anta

Absoluta antalet affärer, som förs

Församlingar

Stockholm: Nikolai Klara Kungsholms Adolf Fredriks Gustav Vasa Matteus Jakobs Johannes Hedvig Eleonora Engelbrekts Oskars Katarina Sofia Maria Magdalena Brännkyrka Bromma Göteborg: Domkyrko Kristine Gamlestads Haga Oskar Fredriks Masthuggs Karl Johans Annedals Vasa Lundby Malmö: S:t Petri Karoli S:t Pauli S:t Johannes V. Skrävlinge Limhamns Norrköping: S:t Olai Hedvigs Matteus Ö. Eneby S:t Johannes Gävle: Hel. Trefaldighets Staffans Örebro: Södra Norra Eskilstuna: Stadsförsamlingen Fors Klosters Jönköping: Östra (inkl. Ljungarum) Västra

Invånarantal

Kött och fläsk

Charkuterivaror

Färsk fisk

11,056 11,506 49,195 17,913 22,186 41,435 9,271 25,138 23,188 24,665 24,131 42,865 17,230 53,380 32,899 9,143

50 47 78 23 22 48 4 22 37 13 7 46 17 63 45 9

45 110 160 50 75 133 11 79 79 20 53 158 68 196 92 25

31 24 32 5 6 22 1 10 16 4 1 18 4 23 12 1

64 55 141 57 90 133 17 84 64 55 59 126 60 188 92 25

65 74 164 56 105 170 31 87 68 68 55 131 62 232 106 29

15,217 12,277 23,047 13,938 27,398 12,879 25,048 17,561 32,027 19,731

127 12 31 24 23 17 44 13 23 48

47 24 42 35 55 37 59 28 28 51

29 6 13 4 13 8 14 7 6 11

64 35 55 61 66 56 73 57 86 58

116 68 99 93 127 70 125 98 149 83

17,040 18,884 28,241 30,572 5,639 11,009

39 30 43 15 4 10

84 98 142 132 27 48

26 11 5 1 0 0

101 111 135 142 25 48

76 126 172 160 23 47

19,387 11,545 12,848 10,502 3,095

14 36 10 11 2

59 59 43 34 7

3 4 2 0 0

56 33 34 32 7

102 64 68 41 10

18,311 18,911

10 15

59 59

1 0

50 49

78 84

18,070 16,860

103 12

29 14

28 1

43 40

68 52

12,685 9,941 7,477

27 3 2

64 28 14

5 0 0

47 25 12

73 39 19

11,360 16,886

15 26

19 26

3 3

39 48

52 64

Specerier Smör, och kolo- ost och nialvaror ägg

taljaffärer.

Forts. Antalet affärer på 10,000 invånare, s o m försä lja:

Färsk •öd Kött och eh frukt och fläsk verk grönsaker

Charkuterivaror

Färsk fisk

Specerier Smör, och kolo- ost och nialvaror iigg

Mjölk och grädde

Färsk Bröd frukt och och bakverk grönsaker

50 50 39 76 12 77 18 18 18 76 32 19 35 38 JO JO

28 33 52 32 41 67 5 29 14 9 5 37 6 60 20 2

45 41 16 13 10 12 4 9 16 5 3 11 10 12 14 10

41 96 32 28 34 32 12 31 34 8 22 37 39 37 28 27

28 21 7 3 3 5 1 4 7 2 0 4 2 4 4 1

58 48 29 32 41 32 18 33 28 22 24 29 35 35 28 27

59 64 33 31 47 41 33 35 29 28 23 31 36 43 32 32

35 31 27 32 33 29 25 28 27 19 24 31 34 31 28 17

45 70 55 42 50 43 52 35 34 31 26 51 38 50 40 33

25 29 11 18 18 16 5 12 6 4 2 9 3 11 6 2

i 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 16

)9 1 16 |4 )6 )3 73 J2

76 33 63 24 51 30 38 49 56 26

83 10 13 17 8 13 18 7 7 24

31 20 18 25 20 29 24 16 9 26

19 5 6 3 5 6 6 4 2 6

42 29 24 44 24 43 29 33 27 29

76 55 43 67 47 54 50 56 47 42

17 19 19 20 18 16 16 20 16 20

72 58 50 67 61 49 56 70 54 42

50 27 27 17 19 23 15 28 18 13

17 18 19 20 21 22 23 24 25 26

f3 >5 JO )3 JO )6

43 39 38 37 2 7

23 16 15 5 7 9

49 52 50 43 48 44

15 6 2 0 0 0

59 59 48 46 44 44

45 67 61 52 41 43

28 28 32 31 39 31

43 66 64 63 53 60

25 21 13 12 4 6

27 28 29 30 31 32

7 J2 J6 1 1

7 12 7 0 0

7 31 8 10 6

30 51 33 32 23

2 3 2 0 0

29 29 26 30 23

53 55 53 39 32

22 17 20 13 6

24 28 28 39 3

4 10 5 0 0

33 34 35 36 37

6 7

11 8

5 8

32 31

1 0

27 26

43 44

17 20

47 46

6 4

38 39

9 2

6 4

57 7

16 8

16 1

24 24

38 31

15 17

27 25

3 2

40 41

12 9 9

7 1 2

21 3 3

50 28 19

4 0 0

37 25 16

58 39 25

18 12 9

25 19 12

6 1 3

42 43 44

2 8

23 18

13 15

17 15

3 2

34 28

46 38

13 13

46 34

20 11

45 46

n »2

240 TAB. 3.

Anta

Absoluta antalet affärer, som huvudsakl O r t e r

Stockholm Göteborg Malmö Norrköping Hälsingborg Gävle Örebro Eskilstuna Västerås Jönköping Uppsala Borås , Karlskrona Linköping Lund Landskrona Karlstad Halmstad Sundsvall Kalmar Södertälje Trollhättan Uddevalla Östersund Kristianstad Falun Västervik Nyköping Ystad Kristinehamn Söderhamn Trälleborg Luleå Härnösand Nässjö Kiruna Sundbyberg Mölndal Höganäs Falköping Malmberget Hagalund Arlöv Sollefteå Gravarna och Bäckevik Gällivare Mollösund

Invånarantal

Kött och fläsk

Charkuterivaror

415,201 200,575 111,931 57,377 45,927 37,222 35,096 30,103 29,530 28,875 28,041 27,466 27,029 26,300 22,827 19,542 18,922 18,276 16,861 16,800 14,897 14,810 13,594 13,321 12,455 12,212 11,829 11,461 11,319 11,238 11,086 10,924 10,281 10,138 8,418 7,392 6,701 6,242 6,075 6,061 4,936 4,716 3,460 2,491 1,635 1,606 1,007

530 198 116

197 97 60 60 30

1,444,206 ||

1,455

16 39

23 101 12 9 3 56 0

29 59 30 28 30 12 9 0 4 12 8 5 2 5 16 3 33 6 7 7 4 6 7 2 5 0 6 0 3 3 4 2 3 2 0

5 15 20 16 39 7 34 22 20 9 2 2

21 8 11 5 9 0 8 9 2

5 6 3

1 0 0 6 3 6 0 0 7 1 8 0 0 0 1

o o 2 757

Färsk fisk

Specerier Smör, ost och och kolonial ägg varor

202 107 41 9 9 1 29 5 3 6 4 3 9 13 4 4 13 6 3 0 1 6 3 2 1 2 2 2 7 0 4 2 6 0 1 2 5 0 0 0 0 0 2 1 0 0 0

1,119 550 453 160 103 98 83 80 59 54 86 76 76 59 78 69 43 37 52 56 39 41 33 24 24 38 44 29 43 28 36 41 30 29 23 14 28 23 21 16 12 17 7 7 9 10

82 95 70 12 13 2 9 3 2 0 6 2 4 9 11 4 9 0 5 2 0 4 2 2 2 0 1 0 1 0 0 2 2 0 0 0 0 0 0 0 0 1 3 0 0 0 0

4,055

2,41

staljaffärer.

Forts. Antalet affärer på 10,000 invånare, som huvudsakligen

älja:

i

Bröd Färsk och frukt och kverk grönsaker 240 182 150 26 45 15 8 5 10 7 7 16 10 16 10 12 16 8 6 3 5 8 6 5 2 6 11 5 8 10 4 3 8 0 5 1 4 0 6 4 1 0 4 4 0 0 0 902

336 229 160 45 56 10 34 15 23 17 12 20 39 21 32 8 11 15 2 17 10 15 17 12 18 13 11 19 11 6 15 18 22 7 16 15 7 3 13 4 6 2 4 2 2 1 3 374

Kött

|

och fläsk

Charkuterivaror

Färsk fisk

13 10 10 3 8 6 29 4 3 1 20 0 11 22 13 14 16 7 5 0 3 8 6 4 2 4 14 3 29 5 6 6 4 6 8 3 7 0 10 0 6 6 12 8 18 12 0 10

5 5 5 10 7 1 4 7 5 14 2 12 8 8 4 1 1 11 5 7 3 6 0 6 7 2 4 5 3 1 0 0 6 3 7 0 0 11 2 13 0 0 0 4 0 0 20 5

5 5 4 2 2 0 8 2 1 2 1 1 3 5 2 2 7 3 2 0 1 4 2 2 1 2 2 2 6 0 4 2 6 0 1 3 7 0 0 0 0 0 6 4 0 0 0 4

Specerier Smör, ost och och kolonialägg varor 27 27 40 28 22 26 24 27 20 19 31 28 28 22 34 35 23 20 31 33 26 28 24 18 19 31 32 25 38 25 32 37 29 29 27 19 42 37 35 26 24 36 20 29 55 62 79 28

2 5 6 2 3 1 3 1 1 0 2 1 1 3 5 2 5 0 3 1 0 3 1 2 2 0 1 0 1 0 0 2 2 0 0 0 0 0 0 0 0 2 9 0 0 0

o 2

försälja L:

Bröd Färsk Mjölk och och rukt och grädde | bakverk grönsaker 23 15 23 17 11 19 16 14 19 13 14 11 12 8 21 6 8 16 2 10 7 12 5 11 13 15 10 12 26 2 5 13 6 7 8 4 13 8 7 26 8 6 6 4 6 6 10 17

8 11 14 8 12 3 10 5 8 6 4 7 14 8 14 4 6 8 1 10 7 10 13 9 14 11 9 17 10 5 14 16 21 7 19 20 10 5 21 7 12 4 12 8 12 6 30 10

6 9 13 5 10 4 2 2 3 2 2 6 4 6 4 6 8 4 4 2 3 5 4 4 2 5 9 4 7 9 4 3 8 0 6 1 6 0 10 7 2 0 12 16 0 0 0 6

l 2 8 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 16 17 18 19 20 21 22 23 '24 25 26 27 28 29 30 31 89 33 34 35 36 37 38 39 40 41 42 43 44 ! *5 ; 46 ! 47

242¶TAB. 3 a. A n t a l J Absoluta antalet affärer, som h u v u d s a k l i j Församlingar

Stockholm: Nikolai Klara Kungsholms Adolf Fredriks Gustav Vasa Matteus Jakobs 8 Johannes 9 Hedvig Eleonora 10 Engelbrekts 11 Oskars 12 Katarina 13 Sofia 14 Maria Magdalena 15 Brännkyrka 16 Bromma Göteborg: 17 Domkyrko 18 Kristine 19 Gamlestads 20 Haga 21 Oscar Fredriks 22 Masthuggs 23 Karl Johans 24 Annedals 25 Wasa 26 Lundby Malmö: 27 S:t Petri 28 Karoli 29 S:t Pauli 30 S:t Johannes 31 V. Skrävlinge 32 Limhamns Norrköping: 33 S:t Olai 34 Hedvigs 36 Matteus 36 Ö. Eneby 37 S:t Johannes Gävle: 38 Hel. Trefaldighets 89 Staffans Örebro: 40 Södra 41 Norra Eskilstuna: 42 Stadsförsamlingen 43 Fors 44 Klosters 45 Jönköping: Östra 46 Västra (incl. Ljungarum) i 2 3 4 5 6

Invånarantal

11,056 11,506 49,195 17,913 22,186 41,435 9,271 25,138 23,188 24,665 24,131 42,865 17,230 53,380 32,899 9,143

Kött och fläsk

Charkuterivaror

50 47 77 23 22 48 4 22 37 13

13 5 43 3 2 2 3 6 60 4

7 46 17 63 45

46 1 0 9 0 0

9¶Färsk fisk

31 24 32 5

Specerier Smör, och kolo- ost och nialvaror ägg

19 1 9 16 4 1 15 4 23 11 1

49 52 108 52 80 121 17 80 18 55 15 124 60 172 91 25

7 21 4 7 7 6 7 4 5 2 1 3 0 8 0 0

55 34 52 52 58 38 72 53 79 57

38 2 6 11 11 4 5 7 9 2

15,217 12,277 23,047 13,938 27,398 12,879 25,048 17,561 32,027 19,731

120 0 10 16 11 8 11 5 9

23 11 9 10 18 1 6 3

29 6 11 4 13 7 13 7 6 11

17,040 18,884 28,241 30,572 5,639 11,009

38 23 36 8 3 8

22 10 13 11 1 3

24 11 5 1 0 0

77 90 108 116 23 39

19,387 11,545 12,848 10,502 3,095

2 14 0 0 0

12 27 14 5 2

3 4 2 0 0

56 32 33 32 7

0 9 3 0 0

18,311 18,911

10 13

3 2

1 0

49 49

1 1

18,070 16,860

89 12

15 0

28 1

43 40

9 0

12,685 9,941 7,477

12 0 0

15 3 2

5 0 0

43 25 12

3 0 0

11,360 | 16,886

3 0

13 26

3 3

28 26

0 0

18 17 6

1 2

24a

statjaffärer.

Forts. Antalet affärer på 10,000 invånare, som huvudsakligen

[ja:

Färsk ji och frukt och' Kött grönsaker! fläsk

Charkuterivaror

Färsk fisk

Specerier Smör, och kolo- ost och nialvaror

Mjölk och grädde

försälja: Bröd Färsk och frukt och bakverk grönsaker

24 43 10 16 19 5 8 13 7 5 22 3 36 1 0

45 41 16 13 10 12 4 9 16 5 3 11 10 12 14 10

12 4 9 2 1 0 3 2 26 2 19 0 0 2 0 0

28 21 7 3 3 5 1 4 7 2 0 4 2 4 3 1

44 45 22 30 36 29 18 32 8 22 6 29 35 32 28 27

6 18 1 4 3 1 8 2 2 1 0 1 0 2 0 0

34 25 20 28 28 23 18 24 23 15 19 22 30 25 24 16

7 26

44 13 13 19 29 11 11 19 21 2

79 0 4 12 4 6 4 3 3 4

15 9 4 7 6 1 2 6 2 2

19 5 5 3 5 5 5 4 2 6

36 28 23 38 21 30 29 30 25 29

25 2 3

39 34 34 34 2 7

22 12 13 3 5 7

13 5 5 4 2 3

14 6 2 0 0 0

3 0

7 12 7 0 0

1 12 0 0 0

6 23 11 5 6

5 5

7 8

5 7

2 1

5 3

49 7

5 0 0

9 0 0

3 4

3 0

9 7 15 6 10 6 6 10 3 8 7 1

25 21 9 6 7 5 5 3 6 3 2 5 2 7 0 0

l 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 16

3 2 4 3 1

16 19 16 17 16 16 16 17 16 9

26 8 8 11 12 14 8 18 12 3

29 11 6 14 11 9 4 11 7 1

17 18 19 20 21 22 23 24 25 26

45 48 38 38 41 35

15 10 6 2 2 2

25 20 25 21 32 19

19 15 11 14 12 16

23 18 12 11 4 6

27 28 29 30 31 32

2 3 2 0 0

29 28 26 30 23

0 8 2 0 O

21 14 19 12 6

5 18 9 3 0

4 10 5 0 0

33 34 35 36 37

o

27 26

1 1

17 20

3 3

4 4

38 39

15 1

24 24

5 0

15 17

12 8

12 3 3

4 0 0

34 25 16

2 0 0

18 12 8

6 4 4

4 0 0

! « l

11 15

3 2

25 15

0 0

13 13

3 2

42 43

! 44 i 45 i 46

244¶TAB. 4. P r i s s t a t i s t i k : S o c k e r . Partipriser, detaljpriser och detaljhandelsmarginal å bitsocker, medeltal för Stockholm per kvartal under tiden 1 januari 1914—1 juli 1921. Partipris

Detaljpris

Detaljhandelsmarginal

kr. p r 100 kg. kr. pr 100 kg. kr. p r 100 kg. 1914

1 kvart II » III » IV » 1915 I » II » III » IV » 1916 I » II » III » IV » 1917 I > II » III » IV » 1918 I » II » III » IV » 1919 I » II » III » IV » 1920 I » II » III » IV > 1921 I » II »

56,50 56,50 57,oo 58,oo 58,oo 58,oo 58,oo 58,oo 60,50 60,50 60,50 60,50 60,50 60,50 60,50 62,67 67,00 84,oo 84,oo 84,oo 116,oo 116,oo 116,oo 116,oo 136,oo 146,oo 154,oo 158,oo 158,oo 151,33

64,00 64,oo 65,33 66,00 66,00 66,oo 66,oo 66,oo 68,oo 68,oo 68,oo 68,oo 68,oo 68,co 68,oo 70,67 76,00 93,oo 93,oo 93,oo 129,oo 129,oo 129,00 129,00 149,67 160,00 170,00 174,oo 174,oo 167,33

7,50 7,50 8,38 8,00 8,oo 8,oo 8,oo 8,oo 7,50 7,50 7,50 7,50 7,50 7,50 7,50 8,00 9,00 9,oo 9,oo 9,oo 13,oo 13,oo 13,oo 13,oo 13,67 14,00 16,oo 16,oo 16,oo 16,oo

% 11,7 11,7 12,s 12,1 12,1 12,1 12,1 12,1 11,0 11,0 11,0 11,0 11,0 11,0 11,0 11,3 11,8 9,7 9,' 9,7 10,1 10,1 10,1 10,1 9,1 8,8 9,4 9,2 Q 9

9,6

245¶TAB. 5. P r i s s t a t i s t i k : K a f f e . Partipriser, detaljpriser och detaljhandelsmarginal å rått santoskaffe, medeltal för Stockholm per kvartal under tiden 1 januari 1914—1 juli 1921.

II III IV 1915 I II III IV 1916 I II IU IV 1917 I II III IV 1918 I II III IV 1919 I II III IV 1920 I II III IV 1921 I II

Detaljhandelsmarginal

Partipris

Detalj pris

kr. pr kg.

kr. pr kg.

kr. pr kg.

%

1,20 1,15 1,30 1,32 1,20 1,26 1,30 1,48

1,72 1,69 1,70 1,70 1,72 1,69 1,67 1,73 1,87 1,91 2,22 3,10 3,87 3,25 3,25 3,00 3,00

0,52 0,54 0,40 0,38 0,52 0,43 0,37 0,25

30,2 32,0 23,5 22,4 30,2 25,4 22,2 14,5

— — — — —

— — — — —

0,45 0,45 0,20 0,20 0,20 0,30 0,34 0,40 0,40 0,90 0,93 0,76 0,80 0,97 0,86 0,88 0,63

13,8 13,8 6,7 6,7 6,7 9,7 11,7 13,3 13,5 26,5 26,0 21,1 21,7 30,1 33,5 37,8 33,2

— — — — — 2,80 2,80 2,80 2,80 2,80 2,80 2,73 2,60 2,57 2,50 2,65 2,85 2,88 2,25 1,71 1,45 1,27

3,oo 3,io 3,07 3,00 2,97 3,40 3,58 3,61 3,68 3,22 2,57 2,33 1,90

246¶TAB. 6 a.

Prisstatistik:

S m ö r .

Partipriser, detaljpriser och detaljhandelsmarginal å mejerismör, medeltal för Stockholm p e r , k v a r t a l under tiden 1 januari 1914—1 juli 1 9 2 1 .

1914 I kvart. II > III » IV » 1915 I » II » III » IV » 1916 I . II » III » IV » 1917 I » II * III » IV » 1918 I » II » III » IV » 1919 I » II ». III » IV » 1920 I » II » III » IV » 1921 I » II »

Partipris

Detaljpris

Detaljhandelsmarginal

kr. pr kg.

kr. pr kg.

kr. pr kg.

2,15 2,05 2,17 2,51 2,58 2,65 2,85 3,13 2,75 2,78 2,82 3,09 3,28 3,54 3,78 4,80

2,43 2,30 2,43 2,79 2,83 2,91 3,15 3,37 3,00 3,oo 3,03 3,25 3,46 3,75 3,92 5,05 5,35 5,38 5,83 7,37 7,40 8,09 6,72 7,29 6,67 6,36 6,80 6,64 5,38 4,83

0,28 0,25 0,26 0,28 0,25 0,26 0,30 0,24 0,25 0,22 0,21 0,16 0,18 0,21 0,19 0,25 0,25 0,27 0,57 0,76 0,80 1,08 0,53 0,62 0,72 0,51 0,71 0,65 0,50 0,45

5,10

5,n 5,26 6,61 6,60 7,01 6,19 6,67 5,95 5,85 6,09 5,99 4,88 4,38

24^

TAB. 6 b. P r i s s t a t i s t i k : S m ö r . Partipriser, detaljpriser och detaljhandelsmarginal den 2 7 /n och 4 /ia 1 9 2 0 den 26 / 2 och 5 / 3 1921 (medeltal).

26/2 och 5/3 1921 (medeltal)

27 i i och f i2 1920 (medeltal)

Stockholm Södertälje Eskilstuna Linköping Norrköping Kalmar Karlskrona Kristianstad Malmö Hälsingborg Halmstad Göteborg Karlstad Örebro Gävle Sundsvall Östersund Medeltal

Detaljhandels marginal

Partipris

Detaljpris

öre/kg.

öre/kg.

öre/kg.

590 580 600 580 580 590 600 575 573 550 587 570 600 605 578 600 615

643 650 640 652 675 615 630 600 600 600 633 660 630 635 687 680 698

70 40 72 95 25 30 25 27 50 46 90 30 30 109 80 83

8 11 6

11 14 4 5 4 5 8 7 14 5 5 16 12 12

s a m t

Detaljhandelsmarginal

Partipris

Detaljpris

öre/k

öre/kg.

öre; ki

488 445 488 485 474 495 470 445 473 483 473 480 470 473 468 475 470

525 525 525 517 528 515 520 485 495 508 520 550 515 500 545 547 550

37 80 37 32 54 20 50 40 22 25 47 70 45 27 77 72 80

7 15 7 6 10 4 10 8 4 5 9 13 9 5 14 13 15

TAB. 7. P r i s s t a t i s t i k : M a r g a r i n . Partipriser, detaljpriser ocli detaljhandelsmarginal beträffande bästa v ä x t m a r garin, medeltal per kvartal under tiden 1 oktober 1919 — 1 juli 1 9 2 1 .

1919 IV kvart 1920 I » II > III > IV » 1921 I » II »

Detaljhandelsmarginal

Partipris

Detaljpris

kr. pr kg.

kr. pr kg.

kr. pr kg.

3,14 3,19 2,83 2,81 2,89 2,77 2,35

3,94 3,92 3,80 3,66 3,71 3,47 2,96

0,80 0,73 0,97 0,85 0,82 0,70 0,61

20,3 18,6 25,5 23,2 22,1 20,2 20,6

248¶TAB. 8. P r i s s t a t i s t i k : Ä g g . Partipriser, detaljpriser och detaljhandelsmarginal, medeltal för Stockholm per kvartal under tiden 1 januari 1914 — 1 juli 1921.

1914 I kvart. II » III » IV » 1915 1 * II » III > IV » 1916 I > II » III > IV » 1917 I » II » III » IV » 1918 I » II » III » IV > 1919 I » II > III » IV » 1920 I , II »

m

»

IV 1921 I II

» »

Partipris

Detaljpris

Detaljhandelsmarginal

kr. pr kg.

kr. pr kg.

kr. pr kg.

1,54 1,13 1,29 2,18 1,89 1,88 1,57 2,21 1,90 1,70 1,96 2,63 2,73 2,30 2,85

1,62 1,14 1,33 2,42 2,09 1,44 1,62 2,28 2,17 1,82 2,0 5 2,86 3,01 2,45 3,02 4,24 5,41 5,57 7,09 9,81 8,34 4,69 5,45 7,05 5,94 3,79 5,25 6,59 5,52 2,83

0,08 0,01 0,04 0,24 0,20 0,06 0,05 0,07 0,27 0,12 0,09 0,23 0,28 0,15 0,17 0,24 0,40 0,22 0,55 1,04 1,14 0,40 0,63 0,60 0,77 0,41 0,86 0,63 0,50 0,29

4,00 5,01 5,35 6,54 8,77 7,20 4,29 4,82 6,45 5,17 3,38 4,39 5,96 5,02 2,54

249¶TAB. 9. P r i s s t a t i s t i k : V e t e m j ö l . Partipriser, detaljpriser och detaljhandelsmarginal beträffande vetekämmjöl, medeltal per kvartal under tiden 1 oktober 1919—1 oktober 1921. a.

Stockholm. Detaljpris

Partipris

Detaljhandelsmarginal

kr. pr 100 kg. kr. pr 100 kg kr. pr 100 kg. 80,oo 81,33

64,25 64,25 78,oo 79,33 81,oo 63,33 58,99 61,22

1919 IV kvart. 1920 I II III IV 1921 I II III b.

96,oo 99,oo 100,67 79,33 75,33 76,67

15,75 17,08 18,00 19,67 19,67 16,00

16,34 15,45

19,7 21,0

18,8 19,8 19,5 20,2 21,7

20,1

Göteborg» Detaljpris

Partipris

Detaljhandelsmarginal

kr. pr 100 kg. kr. pr 100 kg. kr. pr 100 kg. 1919 IV kvart. 1920 1 II III IV 1921 1

64,25 64,25

n

57,99 60,14

in

80,oo 82,oo 95,oo 99,67 97,67 78,33 73,33

78,oo 79,33 81,oo 62,33

75,00

15,75 17,75 17,oo 20,34 16,67

16,00 15,34 14,86

19,7 21,6 17,9 20,4 17,1 20,4 20,9 19,8

Malmö. 1

Partipris

Detaljpris

Detaljhandelsmarginal

kr. pr 100 kg. kr. pr 100 kg. kr. pr 100 kg.

1919 IV kvart 1920 1 . II » III > IV » 1921 I »

n

»

III

»

64,25 64,25 78,oo 79,33 81,00 62,33 57,99 60,22

75,33 76,33 96,00 98,33 98,67 78,33 71,33 72,00

11,08 12,08 18,00 19,00 17,67 16,00 13,34 11,78

% 14,7 15,8 18,9 19,3 17,9 20,4 18,7 16,4

250¶TAB. 9. P r i s s t a t i s t i k : V e t e m j ö ä . d.

Forts.

Örebro.

Partipris

Detaljpris

Detaljhandelsmarginal

kr. pr 100 kg. kr. p r 100 kg. r. pr 100 kg. 1919 IV kvart. 1920 I » II » III » IV » 1921 I » II » III »

64,25 64,25 78,oo 79,33 81,08 63,58 59,2 i 61,47

e.

74,oo 74,oo 89,oo 89,33 93,67 73,00 67,33 69,00

9,75 9,75 11,00 10,00 12,59 9,42 8,09 7,53

13,2 13,2 12,4 11,2 13,4 12,9 12,0 10,9

Gävle.

Partipris

Detaljpris

Detaljhandelsmarginal

kr. pr 100 k g kr. pr 100 kg. kr. p r 100 kg 1919 IV kvart » 1920 I » II ni » » IV 1921 I » > II » III

%

64,25 64,25 78,oo 79,33 81,67 64,33 59,99 62,22

79,33 79,67 92,67 97,00 97,33 77,33 69,67 71,33

15,08 15,42 14,67 17,67 15,66 13,00 9,68 9,11

% 19.0 19,4 15,8 18,2 16,1 16,8 13,9 12,8

251¶TAB 10. P r i s s t a t i s t i k :

Rågmjöl.

Partipriser, detaljpriser och detaljhandelsmarginal

beträffande

rågsiktmjöl

000,

m e d e l t a l för S t o c k h o l m p e r k v a r t a l u n d e r t i d e n 1 o k t o b e r 1 9 1 9 — 1 o k t o b e r 1 9 2 1 .

Partipris

Detaljhandelsmarginal

Detaljpris

kr. pr 100 kg. kr. pr 100 kg, kr. pr 100 kg. 60,50 60,60 61,76 60,92 57,75 53,42 56,37 53,96

1919 IV kvart. 1920 I » II » III » IV » 1921 I » II III »

74,oo

13,50

18,2

75,oo

15,00

20,0

76,33

14,57 15,75 14,58 18,91 11,30 13,71

19,1 20,5 20,2 26,1 16,7

76,67 72,33 72,33 67,67 67,67

20,3

TAB. 11. P r i s s t a t i s t i k : M j ö l k . Partipriser, detaljpriser och detaljhandelsmarginal den

/2 och

/s 1 9 2 1

Medeltal

s a m t

Detaljhandelsmarginal

26/2 och 5/ 3 1921 (medeltal) Detaljhandelsmarginal

Il öre/Ht.

öre/lit.

öre/lit.

42 38 35 34 33,5 32 34 29 30 29,5

9 10 5

3,5 3 3 3 2 2,5 3 4,2 3 2 5 3 2

9 9 8 9

35,8 37 38 40 42 43

46 42 37 36 37 35 37 32 32 32 29 40 40 40 45 45 45

4 4 2 2

45 42 51 51

4 4 2 2 2,5 4,3 3 2 2 2 2,5 3,8 3 2 4,5 3,5

42,1

3,0

33,3

40,6

3,3 |

48 48

39 38 39 40 40

39,1

Via l ö 2 °

öre/Ht

36,5 35,7 37 34 34 34 33 44,2 42 40 46,5 47,5

ocil

Detaljpris

/n

Partipris

Detaljpris öre/1 i t.

Stockholm Södertälje Eskilstuna... Linköping Norrköping Kalmar Karlskrona Kristianstad Malmö Hälsingborg Halmstad Göteborg Karlstad Örebro Gävle Sundsvall Östersund

(medeltal).

27/ t1 och </i2 1920 (medeltal)

Partipris

den

36 36 36 35, E 48

5 5 6 11 8 6 6 6 7 8 7 5 9 7

6 8

11 8 5 11 7 4

252¶TAB. 12. P r i s s t a t i s t i k : K ö t t . a. N ö t k ö t t . Partipriser, detaljpriser (vägda genomsnitt) och detaljhandelsmarginal. Den m/u

och 4/ 1 2 1920

Den 26 2 1920 och 5/ 8 1921

(medeltall

o»-e/kg.

Detaljpris öre/kg.

öre/kg.

234 240 250 240 238 212 222 200 236 234 233 258 225 250 225

305 282 313 290 290 283 280 277 327 293 277 327 281 304 289

295 Partipris

Stockholm.. Södertälje .. Eskilstuna.. Linköping .. Norrköping Kalmar Karlskrona Kristianstad Malmö Hälsingborg Halmstad ... Göteborg ... Örebro Gävle Sundsvall ... Medeltal

(medelta

Detaljhandelsmarginal

Detaljhandelsmarginal

Partipris

Detaljpris

%

öre/kg.

öre/kg.

öre/k* j

71 42 63 50 52 71 58 77 91 59 44 69 56 54 64

23 15 20 17 18 25 21 28 28 20 16 21 20 18 22

216 222 206 213 195 205 205 215 215 213 226 215 202 200 205

269 278 258 252 245 271 237 275 254 237 271 257 247 263 261

53 56 52 39 50 66 32 60 39 24 45 42 45 63 56

20 20 20 15 20 24 14 22 15 10 17 16 18 24 21

253¶TAB 12. P r i s s t a t i s t i k : K ö t t .

Forts.

b. K a l v k ö t t . Partipriser, detaljpriser (vägda genomsnitt) och detaljhandelsmarginal.

Stockholm Eskilstuna Linköping Norrköping Kalmar Karlskrona Kristianstad Malmö Hälsingborg Halmstad Göteborg Karlstad Örebro Gävle Sundsvall Medeltal

Den 2 7 / n och 4 / u 1920

Den 26/ 2 och «/a 1921

(medeltal)

(medeltali

Detaljhandelsmarginal

Partipris

Detaljpris

>re/kg.

öre/kg.

öre/kg.

388 350 375 368 390 350 300 294 313 311 331 375 313 362 387

475 419 434 416 457 412 408 396 459 398 375 447 395 421 487

87 69 59 48 67 62 108 102 146 87 44 72 82 59 100

80 Detaljhandelsmarginal

Partipris

Detaljpris

öre/kg.

öre/kg.

öre/kg

18 16 14 12 15 15 27 26 32 22 12 16 21 14 21

356 325 319 300 275 288 285 238 233 275 306 263 300 300 275

449 390 392 401 372 351 358 396 376 325 350 344 363 391 376

93 65 73 101 97 63 73 158 143 50 44 81 63 91 101

21 17 19 25 26 18 20 40 38 15 13 24 17 23 27

254 TAB. 12.

P r i s s t a t i s t i k : Kött. c. F å r k ö t t .

Forts.

Partipriser, detaljpriser (vägda genomsnitt) och detaljhandelsmarginal.

Stockholm Södertälje Eskilstuna Linköping Norrköping Kalmar Karlskrona Kristianstad Malmö Hälsingborg Halmstad Göteborg Örebro Gävle Sundsvall Medeltal

Den 2 7 / n och 4/ 1 2 1920

Den 26 / 2 och «/a 1921

(medeltal)

(medeltal)

Detaljhandelsmarginal

Partipris

Detaljpris

öre/kg.

öre/kg.

öre,'kg. |

222 250 250 212 238 200 210 217 235 241 213 213 250 237 200

354 353 378 299 333 312 309 324 383 352 307 360 345

132 103 128 87 95 112 99 107 148 111 94 147 95

-340

int;

Q1

32¶OKfl

226 |

33 |

244 |

Detaljhandelsmarginal

Partipris

Detaljpris

%

öre/kg.

öre/kg.

öre/kg.

%

37 29 34 29 29 36 32 33 39 32 31 41 28

256 250 245 253 210 200 237 288 285 225 230 250 250 237

3S6 352 331 361 318 315 329 360 376 308 343 348 351 337

130 102 86 108 108 115 92 72 91 83 113 98 101 100 87

34 29 26 30 34 37 28 20 24 27 33 28 29 30 26

255¶TAB. 12. P r i s s t a t i s t i k : K ö t t .

Forts.

d. S v i n k ö t t . Partipriser, detaljpriser (vägda genomsnitt) och detaljhandelsmarginal.

Stockholm Eskilstuna Linköping Norrköping Kalmar Karlskrona Kristianstad Malmö Hälsingborg Halmstad Göteborg Karlstad Örebro Gävle Sundsvall Medeltal

Den 27/n och 4/ 1 2 1920

Den 2 6 / 2 OCh 5/ 3 1921

(medeltal)

(me.lelt; il)

Detaljhandelsmarginal

Detaljhandelsmarginal

Partipris

Detaljpris

öre/kg.

""•/kg.

ort'kfi- |

108 84 105

31 17 21 20 25 27 21 16 23 14 18 24 29 22 25

245 242 211 213 200 230 245 243 230 240 232 227 217 212 235

326 310 254 292 288 297 271 302 283 264 293 301 294 307 330

81 68 43 79 88 67 26 59 53 24 61 74 77 95 95

25 22 17 27 31 23 10 20 19 9 21 25 26 29 31

22¶Parti pris

Detaljpris

örefkg.

öre/kg.

öre/kg.

270 300 300 266 283 245 280 285 289 295 283 281 262 302 310

394 360 379 331 378 335 354 340 377 342 344 372 370 386 415

124 60 79 65 95 90 74 55 88 47 61 91

256 TAB. 13. P r i s s t a t i s t i k : O s t . a. Helfet s t o r p i p i g , 4 m å n . Partipriser, detaljpriser och mellanhandsmarginal.

Stockholm Södertälje Eskilstuna Linköping Norrköping Kalmar Karlskrona Kristianstad Malmö Hälsingborg Halmstad Göteborg Karlstad Örebro Sundsvall Östersund Medeltal

Den 2 7 / n och 4 / 1 2 1920

Den 26/ 2 och 5/3 1921

(medeltal)

(medeltal)

Partipris

Detaljpris

Mellanhands marginal Partipris

Detaljpris

Mellanhands marginal

öre/kg.

öre/kg.

öre/kg.

%

öre/kg.

öre/kg.

öre/kg.

%

390 390 390 390 390 390 390

475 479 575 490 588 500 612

85 89 185 100 198 110 222

18 19 32 20 34 22 36

390 390 390 390 390 390 390 390 390

545 493 450 575 600 475 505 488 496

155 103 60 185 210 85 115 98 106

28 21 13 32 35 18 23 20 21

" 350 350 350 350 350 350 350 350 350 350 350 350 350 350 350 350 350

401 425 506 472 498 450 450 509 507 465 440 425 500 425 413 413 436

51 75 156 122 148 100 100 159 157 115 90 75 150 75 63 63 86

13 18 31 26 30 22 22 31 31 25 20 18 30 18 15 15 20

257¶TAB. 13. P r i s s t a t i s t i k : O s t .

Forts.

b. H e l f e t s m å p i p i g , 4 m å n . Partipriser, detaljpriser och mellanhandsmarginal.

Stockholm Södertälje Eskilstuna Linköping Norrköping Kalmar Karlskrona Kristianstad Malmö Hälsingborg Halmstad Göteborg Karlstad Örebro Gävle Sundsvall Östersund Medeltal

Den 27/n och 4/ 1 2 1920

Den 2 6 / 2 OCh 5 / 3 1921

(medeltal)

(medeltal)

Partipris

Detalj pris

Mellanhandsmarginal Partipris

Detaljpris

Mellanhandsmarginal

öre/kg.

öre/kg.

öre/kg.

%

öre/kg.

öre/kg.

öre/kg. |

%

370 370 370 370 370 370 370 370 370 370 370 370 370 370 370 370 370

472 438 538 487 517 500 558 550 485 475 425 450 481 425 485 463 425

102 68 168 117 147 130 188 180 115 105 55 80 111 55 115 93 55

22 16 31 24 28 26 34 33 24 22 13 18 23 13 24 20 13

270 270 270 270 270 270

373 440 475 441 471 400

103 170 205 171 201 130

28 33 43 39 43 33

270 270 270 270 270 270 270 270 270 270

475 450 385 400 325 387 394 407 400 500

205 180 115 130 55 117 124 137 130 230

43 40 30 33 17 30 31 34 33 46

420 | 150

258¶TAB. 13. P r i s s t a t i s t i k : O s t . Forts. c. H a l v f e t , s m å p i p i g , 4

mån,

Partipriser, detaljpriser och mellanhandsmarginal.

Stockholm.. Södertälje .. Eskilstuna.. Linköping .. Norrköping Kalmar Karlskrona... Kristianstad Malmö Hälsingborg Halmstad ... Göteborg ... Karlstad Örebro ' Gävle Sundsvall ... Östersund ... Medeltal

Den 2 7 / i j och 4 / 1 2 1920

Den 26/ 2 o c h 5/3 1921

(medeltal)

(medeltal)

Partipris

Detaljpris

Mellanhands Partipris marginal

Detaljpris

Mellanhands marginal

öre/kg.

öre/kg.

öre/kg.

%

öre/kg.

öre/kg.

öre/kg.

%

270 270 270 270 270

363 375 375 360 342

105 105 90 72

26 28 28 25 21

200 200 200 200 200

302 298 331 321 346

102 98 131 121 146

34 33 40

38 42

270 270 270 270 270 270 270 270 270 270 270

457 350 363 400 300 350 333 350 317 313 350

187 80 93 130 30 80 63 80 47 43 80

41 23 26 33 10 23 19 23 15 14 23

200 200 200 200 200

325 300 329 310 250

125 100 129 110 50

38 33 39 35 20

200 200 200 200 200

290 275 275 275 344

90 75 75

31 27 27

27 42 34

259 TAB. 13. P r i s s t a t i s t i k : O s t . Forts, d. H e l f e t V ä s t e r b o t t e n s , 6—8 m å n . Partipriser, detaljpriser och mellanhandsmarginal.

Medeltal

Den 2 7 / n och 4/ 1 2 1920

Den 2 6 / 2 OCh 5 / 3 1921

(medeltal)

(medeltal)

Partipris

Detaljpris

Mellanhands Partipris marginal

Detaljpris

Mellanhandsmarginal

öre/kg.

öre/kg.

öre/kg.

%

öre/kg.

öre/kg.

öre/kg. |

%

600 600 600 600 600 600

816 775 800 1000 875 800

216 175 200 400 275 200

26 23 25 40 31 25

400 400

546 564

146 164

27 29

400 400

571 550

171 150

30 27

400 400 400 400 400 400 400 400 400 400

650 653 675 600 575 650 638 700 600 675

250 253 275 200 175 250 238 300 200 275

38 39 41 33 30 38 37 43 33 41

| 218

600 600 600 600 600 600 600 600 600

820 850 775 900 750 800 850 767 750

220 250 175 300 150 200 250 167 150

27 29 23 33 20 25 29 22 20

260¶TAB. 13. P r i s s t a t i s t i k : O s t . e. H e If e t a s m å o s t a r .

Forts.

Partipriser, detaljpriser och mellanhandsmarginal.

Stockholm Södertälje Eskilstuna Linköping Norrköping Karlskrona Kristianstad Malmö Hälsingborg Halmstad Göteborg

Gävle Sundsvall Östersund Medeltal

Den 2 7 / n oc h 4 / l g 1920

Den 26/ 2 och 5/3 1921

(medeltal)

(medeltal)

Partipris

Detaljpris

Mellanhandsmarginal Partipris

Detaljpris

Mellanhandsmarginal

öre/kg.

öre/kg.

öre/kg.

%

öre/kg.

öre/kg.

öre/kg.

%

340 340 340 340 340 340 340 340 340 340 340 340 340 340 340 340 340

506 475 500 488 500 523 575 530 511 477 465 525 450 467 500 505

166 135 160 148 160 183 235 190 171 137 125 185 110 127 160 165

275 275 275 275 275 275 275 275 275 275 275 275 275 275 275

396 441 500 436 483 450 450 469 429 438 376 375 384 370 431

121 166 225 161 208 175 175 194 154 163 101 100 109 95 156

31 38 45 37 43 39 39 41 36 37 27 27 28 26 36

149 x

33 28 32 30 32 35 41 36 33 29 27 35 24 27 32 33 29

499 |

32 |

275 |

429 |

154 | 36

4«9 w ~

* "

*—

261¶TAB. 14. P r i s s t a t i s t i k : F r u k t , r o t - o c h Partipriser, detaljpriser och detaljhandelsmarginal den (medeltal).

Prima

Stockholm Södertälje Eskilstuna Linköping Norrköping Kalmar Karlskrona Kristianstad Malmö Hälsingborg Halmstad Karlstad Örebro Gävle Sundsvall Östersund Medeltal

hushållsäpplen

Detaljhandelsmarginal

grönsaker. 27

Prima

/ii och 4 / 1 2 1920

bordsäpplen

Detaljhandelsmarginal

Partipris

Detaljpris

%

öre/kg.

öre/kg.

öre/kg.

71 34 35 58 28 39 33 30 80

47 21 39 37 26 33 32 33 64

125 150 82 150 125 100 100 100 95 150

226 200 110 256 195 240 166 144 224 235

101 50 28 106 70

129 85

45 25 25 41 36 58 40 31 58 36

142 192 140 169 200

42 89 75 19 70

30 46 54 11 35

148 108 200 150

222 225 259 280

74 117 59 130

33 52 23 46

40 Partipris

Detalj pris

öre/kg.

öre/kg.

öre/kg.

80 125 55 100 80 80 70 60 45

151 159 90 158 108 119 103 90 125

100 103 65 150 130

140 66 44

262¶TAB. 14. Prisstatistik: Frukt, rot- o c h g r ö n s a k e r . Forts. Partipriser, detaljpriser och detaljhandelsmarginal den 27/n (medeltal).

Potatis

Stockholm Södertälje Eskilstuna Linköping Norrköping Kalmar Karlskrona Kristianstad Malmö Hälsingborg Halmstad Karlstad Örebro Gävle Sundsvall Östersund Medeltal

och 4 / 1 2 1920

Jordärtskockor

Detaljhandelsmarginal öre/kg. %

Partipris

Detaljpris

öre/kg.

öre/kg.

15 14 14 13 14 11 11 12,5 11,5

23 17 20 19,4 20 16,6 21 21,4 25

8 3 6 6,4 6 5,6 10 8,9 13,5

35 18 30 33 30 34 48 42 54

12 17,3 8,5

22 28,6 15,8

10 11,3 7,3

45 40 46

10 11,5

16,3 21,4

6,3 9,9

12,5

20,5

8¶Detaljhandelsmarginal öre/kg. %

Partipris

Detaljpris

öre/kg.

öre/kg.

75 75

93 97

18 22

19 23

90 50 25 30 25 22

107 75 50 82 60 44

17 25 25 52 35 22

16 33 50 63 58 50

39 46

25 68 78 65 50 68

75 150 103 158 150 162

50 82 25 93 100 94

67 55 24 59 67 58

39 |

263¶TAB. 14. Prisstatistik: Frukt, rot- o c h g r ö n s a k e r . Forts. Partipriser, detaljpriser och detaljhandelsmarginal den 2 7 /u och V12 I 9 2 0 (medeltal). K å l r ö t t e r

Vi t k åI

Stockholm... Södertälje ... Eskilstuna... Linköping ... Norrköping Kalmar Karlskrona... Kristianstad Malmö Hälsingborg Halmstad ... Karlstad Örebro Gävle Sundsvall .. Östersund .. Medeltal

Partipris

Detalj pris

ore'kg.

öre/kg.

25 25

Detaljhandelsmarginal

Partipris

Detaljpris

Detaljhandelsmarginal

öre/kg. |

%

ore'kg.

öre/kg.

öre/kg.

%

39 30

14 5

36 17

20 20 15 20

34 25 30 25

14 5 15 5

41 20 50 20

10 18 20 28 15 20 25 31

23 26 30 46 35 36 50 47 34

13 8 10 18 20 16 25 16 13

57 31 33 39 57 44 50 34

10 12 11 10 9 7 10 18 7 10 15 17 10 15 23 15

24 20 20 24 15 25 21 25 24 16 23 27 20 26 34 27

14 8 9 14 6 18 11 7 17 6 8 10 10 11 11 12

58 40 45 58 40 72 52 28 71 38 35 37 50 42 32 44

264¶TAB. 14. Prisstatistik: Frukt, rot- o c h g r ö n s a k e r . Forts. Partipriser, detaljpriser och detaljhandelsmarginal den 2 7 / n och 4 / 1 2 1920 (medeltal).

Rödlök

Stockholm Södertälje Eskilstuna Linköping Norrköping Kalmar Karlskrona Kristianstad Malmö Hälsingborg Halmstad Karlstad Örebro Sundsvall Östersund Medeltal

Partipris

Detaljpris

öre/kg.

öre/kg.

75 100 113 115 55 75 80 80 63 75 80 88 125 100 110

124 137 200 214 113 156 138 152 107 125 150 179 186 232

19J5

165¶Morötter

Detaljhandelsmarginal öre'kg. % 49 37 87 99 58 81 58 72 44 50 70 91 61 132

Detaljhandelsmarginal

Partipris

Detalj pris

öre/kg.

öre kg.

öre/kg. |

%

30 25 13 25 25 20 35 20 12

49 43 41 57 46 40 48 38 38

19 18 28 32 21 20 13 18 26

39 42 68 56 46 50 27 47 68

40 27 44 46 51 52 42 47 41 40 47 51 33 57 51 40

25 22 20 25 30 30

48 38 50 45 60 51

23 16 30 20 30 21

48 42 60 44 50 41

45 !

46 | 22

i is

265¶TAB. 14. P r i s s t a t i s t i k : F r u k t , r o t - o c h g r ö n s a k e r . Forts. Partipriser, detaljpriser och detaljhandelsmarginal den (medeltal).

Medeltal

/u och V12

i 9 2 0

Rödbetor

P a l s t e r n a c k o r

Stockholm... Södertälje ... Eskilstuna ... Linköping ... Norrköping Kalmar Karlskrona... Kristianstad Malmö Hälsingborg Halmstad ... Karlstad Örebro Gävle Sundsvall .. Östersund ..

27 Detaljhandelsmarginal

Partipris

Detaljpris

öre/kg.

öre/kg.

Detaljhandelsmarginal

Partipris

Detaljpris

öre kg.

örekg.

öre/k

50 40 22 30 25 25 35

75 62 50 57 48 40 47

25 22 28 27 23 15 12

33 35 56 47 48 37 26

40 35 22 25 25 20 20

66 50 39 48 47 40 34

26 15 17 23 22 20 14

39 30 44 48 47 50 41

16 18 35 35 35 40 50 40

53 28 53 65 71 63 85 74

37 10 18 30 36 23 35 34

70 36 34 46 51 37 41 46

25 23 30 20 40 35

50 40 59 45 60 64

25 17 29 25 20 29

50 43 49 56 33 45

öre/kg.

266 co

Ä?

fl C3

ga

åi CM

2 3

m c o n n ^ ^ T T N ^ t o

\T)

«*

Ml

§cg C

r^»*c»cNc»Oi-Hcnvo^-<c?v c o p i N ^ c o o o n m t ^ c o

m

0 0 T f < ^ - < r — o a cs en co M oo v o * — ' O c n o o m — ^-r-«*#

o

i-iocnif>ooo»-iocN'— o o o m o N i n n o o o i o o m

ve

CO

O

CO

o*

bi)

1å

c3 V

a>

(B

C N O i - i c N O O O O t — t - . 0

• *

*r

Q

co

is. C ro o

te OJ

:5

xl

CM OS

CO

fl

K

oj

5 »H a .fl fl £P

i

^

<n

<M CM

LL

C CD

X •H

'O i—H

ön

+J

C3

(d

-M

w 0) n >o

a

'© CM CD

C

-SI'S

L 2

H CM OS

*» CM

CO H

0)

fl

s •i» 13.2 Vi t .

hr

r^J

» ft •Okl Q

s 1^* 0

;° Ö Et, 3

u

ea 0 »a ^ 3 c3

T3 _

W

C/j

•*

S o

CNCNt-CNvO'—

Tf

f*1 T f

^

^

t^-cncncNTfioocnvoooi^-

U">

n « o o n o n o > o o o o

0 < t O CS , - , _

O

TT

N N N ^ " t O i n , - , , _ , - , , _ , _ j ^ _

«*

w O n ^ N M O O ' t O O i C O O v O ' S ' t ^ t ^ O i — i 00 T-i t-<

CN

c o i o o o i f i o o o i n m o n M M t o ^ i n n M o m t

o CO

^—*TL~*

*

^-.

,—1

a»

-

•

CO

fl rt

<3

3 O

O g? O CM ej M — 13

K

, 3 c3

be

"ä3 fl

U

S ,

'Tå

"*

N

O

Tf

O* t *

O* O* vO ©

M

Li Q5 "C

©

t ^ c n c N r - i e n m o c n m » - ' ©

"*

O

CN

m

hr

M •-.

T t f N Q O f - ^ H O C n O O © O v C 1N O C O O O O f — C O v O O i n " »- t i « W H r t R r i

en en

CM

M

CO

JU G

ii

5S-c T3 ft

: 0 fl Et, cg

o o T ^ m o o T j - o ^ t ^ o o CNOt^CN"<1«Tl«*—iCJ>©00

—

C

-fl a.

O

fe

CN

A

h

•»

a»

en

bo

T3

vO

:C

& ft en M

CL,

m n N P I N O N N n n h c n c N m n m ^ n c N t T f T f

th -ii 0)

«• ^

o o

vO

*""

S fl

"o ft -fl SP

c3

fl

=2

O

C3 JsJ

O

O

cO

.Q

'

^

> fl co

«2

y o a d Ä i O S f H i r t g a i

267 CO

rs _ ä oj cd fl

OK

Iff

so

tu Ö

1)

a

•0

s. i

9)

1 "*»

in CN

i n H O O O C O M ^ H l ^ M O i O ^ ' , J ' C l C ^ l f l t » , t t r ) ' * f )

o •*r

co o o f » t * • - i o> o in o co T — O C N ^ O - ,t r O C N ,O O r - H CN i— C N ' — ' - C N ' - ' ' - ' - ' C N C N

CO

C O M O C j O n M C O C O C O ' * i n i n o o o n c o o i o o f l u i t *

r-i CO

CO

-5 » T-

O ^ M O f ^ ' t c N C N i n - ' C O M C N ' - ' C N i - i t N t n n N ' -

H

cd

tö

•"

Q

CO

• ö l 3® (HT3

fe

*—'

Cd

,3

,_

CO

d

K

eS

o t > in^H

i o co m 1 CM CO CN

i m 1CN

i o o 1 - T CN

< t CO coco

1¶Tf Tf 1 ^< «

O «

1¶CN 1 cl

I O O 1 o m

•*f o

o m o A » S ,_ _ CN

I o 1 CN »-

i o o I ^ J G CN CN

O CN

i rl o

i o o I -m p 1

CO

a a "9 '5b — U)

4) T3

•t-»

Q

(I)

(0

ÖI) «o~^

L. L

+•»

a

(A U) IL

Q.

CJ>

cp

<u o

«

CM OJ ^>

£

in

3 -g 5

**

CM CM

IL *• ^ (0 •H

q Sr JH rf

C

,^ (M

_oS_ Os H 1 a co

T3 C os c^ o> C T3

•* e

-3

1 2

Ls GM

o

lO

s

o

*"•'

o

ts

o

o H

b o

Q

o © CO CN ^ JM

l

mcM o o o

i o 1 o

°

CO

£5° J2l ^i

0 i) il

2? sS fe cd J3

< ,0

O CM O) _ ,

« n

o m

O

"*

T

CN

T—t

r > - c o i n o o o o © " * C N C J M n r i C N M C N

1 n 1 O

•* CN

O CN

C M i n r - r t C M C M i n o o O r f C O ^ C O r ^ - t ^ - C M

i c o r 1 © "*

in in

o o o o « * c o o » n C N O i n - r r — r— m » - >

i l

_ o «""

T—1 T—"

I—1

1—1 T - l

o

CO ^3 ^-i

43 A CD

:

a cd g Ö

rf?

"3 B

M 0)

if

bi) u

CM j j 1

V

| wg

~ '

M

CO

ft

Q

u

•* o

o O

C N C N T - H I - I T - I C N C N ' - '

H

CN

T f i n c o m c M v O i n r ~ Ö l t l H O i f O N O O ~ , - . , H , - . , - CN , -

i — 1 C

co f i-

* CO

„ä ft Jif 13

CO '-O

-

s

IO ra

p

fe X3

c C3

O

fe

i s "o » h £

O

cd

-^aEi sr - 3s ^L I -sI •§ .f3- C. 5 -l-J 0 O

cd

cd ,cd : o

cd

3 cd

^ S

co

g

S3

o

**

re a

CMi-iCMCMCMCMi-CMCMCMCM

0}

o c o o m o c o m ^ o o m

ti

2-3 O i — ' O e " 0 r ^ - C M © » - < C M © 0

c © re r^ (fl CO

s

o co o oo t> TC m t~- en O »-i © o in »-i T— m t - O »t T»nf

(- "O :0 d

CM i-i

c

T-

CM O CM

t~- r— c o o o c M t ^ h - a o o c o i - i

aS

CD

••

ft

C

m o o o o o o o t ^ - o ^ f o o • ^ C M O i n o o o ^ - c D o o o cncncocMcocncncncMcocM

eg ~.

fö

CM CM

CM

CN

1—(

i-*

I—t

C M ^ - i — l O t ^ - O i — ' ""f O © T * C M r - C M r ^ ^ C M C M T - C M C M C M

,3 re

U

LL

i-

•d

co

c re

w

CM CN

fa re

o CM

C5

^ (0 ma

CM i-i

s 1

id "0

<

CO 03 (-* 7 3

"0

5 ^ E : £ 3 Z ? ~ - O ^ 0 0 < M ©

v O O C O O O ^ i — ' i n O O C M i — i CMCMCMCMCMCOCMCMCMCMCM

•O d

fa re -d

w T5a «T~ 0 JH ej anha den

CO

X) __ d re re d

d §> J re 13 2

U3

C M v n o c o o T - i - i i t n e M o o C M I - C M C M I - C M C M T - C M C O I - I

tc

h - o o M i n o o n o o o © ^ f i n i n » n c o © * * r ^ - c M ©

—- *

C M - H O C 7 > I - I C O O O O O C O

O t ^ i n C M O t ^ - C O t ^ C M C M ' * COCMCMCMCMCncDCMCOcncD

S ft G

E-t CM

23 ^- *C JS ft T3

en w s-< no •O d fa

bo

m i — i © t - - v o c o r ~ - o © o e M c o c D o r - c o o o c O i n o o o CMCMCMi-CMCMCMCMCMCMCM

a}

-d

ft

W "O

C as

:

:

-a

re

: : : : : : : : : : !

S

•

:

•

:

:

:

:

:

:

•

:

:

:

:

:

03¶S g : § • : = : = J -o o ft ^ g " g> -p

i^reg

° 5 L3 J3 *2 :2 ^ *• :S S «

©

269¶CO T3^-< d OS 03 d

o

O

d*& j g oj

CO

i- N

Q

o o

i

i - CN

1 I

o

1 1 "*

^-« CO

1 * a fl fc 1 1 >J! vCNO

1 n

t

CN CN

i o* o* CN o 1 00 t~- o> o

1 CN

•o

w

m vo i ^

1 £. ••

£

CO CO

»

ON o

i i ifl A O n 1 1mni«iO

i

1 co CO 00

o

c

•g

w

c

| 00 >© • * O

1 1 tn m N o

Q

t

CO

id

jg a

S

CO

a

CO

—

f-, T3

4)

r°

CO

o

vo o

d :3

i i oo 1 i co

(^ \f)

xä

CM

CO "Ö _ d 03

05 SJ»

^ O t > C O N O C O C N O i O « T f C N ' f T - i C O ' t f C O C N ' ^ C O " *

00 CO

i n M M M O n f i n O i f l M ' * C N ' « * , i - ' C n - « 4 , C M ' - i C O C O ' *

CN CO

3 d d g>

^_ CM

tn

U.

^

•»-

1 O)

§

o

eS

41 "3 in "3

d

'3 d

•

L a.

^

-

ti

C N O O i — i l ^ - ^

3*3 =5S CO Q ,

,

' - i ^ C O v O O

o t » o > t ~ c ? c o t ^ o t « c > o r-i

m 00

»•*

CM CO

-H

in

B

•3 8* •*

(jj

•° d fa

T3

CO

zz

(d (0 (A "il

h . ' t O O C O ' H c n ^ ' C N C N r - C O

i n i n ^ m o , J " * m ^ * > ' i

'O ^

Ä

inmmoo

i—*

m c N M n c N t c N M M ' t n

co

1 S •3 en ^ 3

CN CO ^f ^*" CO * * *—' »n O If) O tCNCNCNCNtMCNCN'tCl

T—1

c o M ^ ^ ^ T H n o i i n o i ' o i o o r — o O i - < c ^ t ^ o o

1-H

l O O O M ^ N C N ^ o m i n o o c o c o i n c o m c o N ^ i n *

o

d

n

os a

d"§P

a

""" w "3 S ~^L ^ ^ "5 1

.3

CO

"03 d —»

,

tö

03 " H

S!

CD CM

^ "^ Q

CM CM

O T3

N tn r- r - i - * t —

60 M 9

O CM

pa

co m

:

Z

o

=

CO

3 a j? CO CO 5H T 3

;° d fa

rS

~ 4)

r^

3 1

]03 .

OH

CU

73 CO

s

a:

O Ifa

j 1 Bb

0 C!

1 1

)

h •113

'c ) \ | •«

c r-

,5

T3

b

c>

! = i ^ 1

| :C H a 0 I P 2 T X !t - it . — i f - i - — ! - ' - , f - i C D > ' > R - * - > _ O O c 3 o 3 0 3 : O o 3 i n : c 3 3 c O

,£

; E

DQfcWMSÖMOÖaao

270 t/3 _o o

fl cö a fl

^ CM

<N vO

Ci

i

_ C1

rt

co

fl

s

t/3

"C Å 13

1 £

«• «y~

C

w

O CM

— ' a

fl gf> Jj 3

-*

"3 £

1 C-»

-5! « 1 ° H CM C5 i-H

|

CO

S-l

CO

ao

CO

Öl

•^

C O) 13 O O

.

CO

M ,M

te

o a

:5

c

E

L

t/3 T3 —i

ti T3 •O fl

N t^ t» O •^T-CT-IU-)

1 t^ O i t *

1^- 00 CM »- < N N n n

CD

o N

i o <* n w ^ o 1 *-* TJ< i—i 00 00 i t c 1"1 i—i T

co © o in h O

• > *

o o

00 O N o

CO O

1 O

00 O

m f

1 o

o

t : S C r

t

T- n

o

oo n

M

CO

CO

O

1 ^

t^

S

*

IH

i t

co m

* N

*

"-" co

t

en ^f

00 CO

CO

O T

O

r. o

CN

*©

1 CO N

CO N

i t

t^- CM O

m m 1-1 — i > o

N

o

i-> m o COOO

i ••-< co CM m o m r- 1 r< |— t N I H r1-H f lf- >)

t^ CM

£ :3

CM vO h -

1 O

O i n i-> CM ~ H v£ 5 1 t» n oo o t » ,—l H o0 t—I i—c

co ^

o

a-

ja

(fl

fl a O CM

.J"

J2 ra

rt o ,^_,

T * »5^ CM

o

oo

I

i oo c— m o

rH

|

1 N C J

r-

CM

O •* CO M

CM N

i 1

i m o o o v o o o t 1 < * CO CO N ' t Ci

CO CO

l o c o ^ H i — m i -* T - Ti*

rCM

^< r-

O

N

N

CN rf

c

i KS

dö

Q

H CO N

te

3CO .g £ Q,

i-iinm

i

CO i— CM

1 O

•"* CM O

co O* v* O

1 1

i in m H m N Ii— i O Oi O O i—l r-<

:;

»cö

t/3

CD

73¶W ;t0- "O fl |JH CO X!

Stn

in

t/3

• P H

T3

.o

503¶COa te

o

o

<D

M

t—t

. CD

i-i

Q

M

«

ro

:0

g\a • 3 En

£

*"* a 1^ :0£ CO

C

fl « N

to

O) ^T

So "5b

1 N O

ci M

fl cO cs a J5 .fl

IM

U)

te

t/3 T3—i

OS

o3

i n v n o M n

JO

t/3 t/3 i * 13 •O fl &H C3 Ä

CO

i—<

S*

~s

CO

3 S a

C 0> n3

O

t/3

- i J

E

t

n M m

Q

'Ö

(0

N

be

J5

-?. " CO ~

P

o

ti £

CM I—

O

IO

T—

•^«

CO SH

cO

a. CO T3

CO T3 CO

ce ^3

s

C

eS co SH

-*J

o

fe

E

ä>

rj :0

nz

e

fl

S o

O «

o

1 g

C Q J Z J W M S O M O O C Ä C

271 to

"O _ fl cö ca fl

o

1'^

CM CJS

•~-

«- rt O »», n— j

"£

a

•0

v^

T S

'ca

°

•* s-'

Q

%

*B - - . fl ca =a A

fl £P i *i

'03 fl

SS C"

£

-~ "3

•—=

H

'C £

^

O

TI

o

** m

CN i n

i

i o m «# CM m o 1 co m •* •* h- m

t^ rf<

vo m

oo r f

O

* o

o\ o

r-

O

i-i

o

I 1

1¶CO o 1 oo o

O n

00 o t- n

o m

T—1

1—1

o

<* CO

CM CM

i-> Tl<

i 1

i «* o 1 <* n

o M

m •<*• <ä"t

rt

vO CO

m t^- » i vO CO m

1 vO r -

CO O

n

1 « ^ n o oo h

00 in

co o m vO CM

|

CO

<£ tö M

~£

tö O

1—1

1—1

1 f-

O

CM

TJ<

O

O

o vO

1 nCM nm nvo nm CM o inn

1—1

CM

T—t

to

M o. »

a l«* *

I

1 n

1 r- nn

t-

CM O

1 1

CM Ov CM CO CM CM

1 1

1 00 O " # O CN CJ> 1 X* CO CN TJ< i * CO

O CO

CM CM Ti" m * * CM

l 1

i m 1 m

• * co o vo co r -

CO in

CO h» O rf

1 1

| ** 1 n n

m o »i

vO n o co i n o n n CM

I

1 O

n

CO n

00¶O if CM CM t—

öre/

Förs ands

i"o

Ut "•O

T-l

CM O i n CM CM oo n n n

O

"*

XI to

"9 n fl ca ca A rfl "P

»

«4—1

C nö ca

,fl o O

X *

<^

fl g» Mtö

O CM

03 B

"5

i * ov oo m

:0

*~ "3 CM * ; -JT o •£~-z>

1 2 1

~

E

w

••-»

hn

re/k)

rt Co

etal pris

c

o

m

1 m m CM o o

CO

•3

Detal pris

if» 1

5b ta

CJ

iM

öre k]

^CM

a

i

1 I»

öre/

rr*

x . ca

a

t«

w

i—i

ii o

XI

O

a c

l

i n h» *f CO

*

Förs ands

«*rr

i—i

CO O* CO O <N CO

m o CO n

cc

a

Ö o 13

i o 1 rr

CO M

^

i 1

tö

cp fl ca ca

(B

c

N o m CO CN CO

Q

=o

O i-i

1 - 1 1 - 1 1 - 1

o m n

CO 'J*

O

n

1 m o o oo n

o

m o

1-1

CM CM

t/3

-fl

i—i m i-i O

öre/!

H3

Förs ands

ca o, te

o 0Q

^ a 03 T2 03

S ca

s

ca o

fe

j

11 i l bSJÖ =o j5 5II)

"c X P

w

c

cå :

J

T3

c

2 -r , 03 3 Ä S Q h p H ' a + ' y P t . M ' c O Bj ca ca : o ca t i *.ca a co ; E 53 U

Ifl.SoäOOaiO

272¶TAB. 16. P r i s n o t e r i n g å. l i v s m e d e l avseende de högsta priser, som på grundval av senaste partiprisnotering efter nedan angivna dag böra betalas i minut i Stockholm; utgivna av Mellanhandssakkunnige den 27 januari 1921. S m ö r , fr. o. m. ^/^ runmärkt mejerismör i lös vikt

510 öre pr kg.

Ä g g , fr. o. m. V* luna nyvärpta

480¶N ö t k ö t t , fr. o. m. Bringa Rev Rostbiff Dubbelbiff Enkelbiff

/1? l:a klass med ben; öre pr kg.: 260 Ytterlår 290 Innerlår 330 Tjocka fransyskan 370 Mellan» 300 Märgpipa

»

» » 330 350 340 370 290

K a J v k ö t t , fr. o. m. 2%, av l:a klass sötmjölkskalv; öre pr kg.: Bringa; 450 Njurstek Stek 500

470¶F å r k ö t t , fr. o. m. ^ / j , av l:ma yngre får; öre pr kg.: Bringa 320 Njurstek Stek 400

330¶F l ä s k , fr. o. m. w/u av l:ma slakterisvin; öre pr kg.: Skinka, rimmad 400 Bog, benfri, rimmad Kotlett 500 Sidfläsk, rimmat

400 400

273¶TAB. 17. P r i s n o t e r i n g å

livsmedel

avseende de högsta priser, som på grundval av senaste partiprisnotering efter nedan angivna dag böra betalas i minut i Stockholm; utgivna av Mellanhandssakkunnige den 3 februari 1921. S m ö r , fr. o. m. 4 / 2 : (partiprisnotering: 4:20, fritt butik 4:68) runmärkt mejerismör i lös vikt

510 öre pr kg.

8¶Ä g g , fr. o. m. / 2 : (partiprisnotering f. v. 360, fritt butik 440) l:ma nyvärpta

^90

»

» »

N ö t k ö t t , fr. o. m. 4 / 2 : l:a klass med ben. (Partiprisnotering 225 = 125 öre pr kg. lev. vikt) Bringa 260 Ytterlår Rev 300 Innerlår Rostbiff 340 Tjocka fransyskan Dubbelbiff 400 Mellan» Enkelbiff 300 Märgpipa

340 360 350 390 300

K a l v k ö t t , fr. o. m. i/2 av l:a klass sötmjölkskalv: (partiprisnotering 388 = 270 öre pr kg. lev. vikt) Bringa 450 Njurstek Stek 500 F å r k ö t t , fr. o. m. 4/2 av l:ma yngre får: (partiprisnotering 298) Bringa 350 Stek° 430 F l ä s k , fr. o. m. 4 / 2 av l:ma slakterisvin: (partiprisnotering f. v. 248) Skinka, rimmad 380 Kotlett 480 B r ö d , fr. o. m. 5 / 2 : Franska bröd, små å 65 gr. pr styck » stora å 350 gr. pr styck Limpor pr kg

å 500 gr. pr kg å 350 » » » Skrädda bullar å 400 gr. pr kg

470¶Njurstek

360¶Bog, benfri, rimmad Sidfläsk, rimmat

390 390 8

öre

50 » 100 » 50 35

• 40

* * *

274 TAB. 18.

Grunder

för s ä t t a n d e t av mellanhandssakkunniges minutprisnotering för Stockholm den 27 januari 1 9 2 1 .

Smör: Partiprisnoteringen i Malmö Exportföreningens kostnader Frakt Malmö—Stockholm i vagnslast Engrossisten i Stockholm kostnader Pris i detaljistens butik Detaljistens i Stockholm kostnader: c:a 10 % å förestående summa

420 öre pr kg. 18 » , , 10 » » » 20 » » » 458 öre p r w 42 S:a

Ägg: Partiprisnoteringen hos producenten föreg. vecka Äggkretsens kostnader , Exportföreningens kostnader Frakt Skåne—Stockholm i vagnslast Engrossistens i Stockholm kostnader Pris i detaljistens butik Detaljistens i Stockholm kostnader: c:a 10 % å förestående summa

»

, »

510 öre pr kg. 350 öre pr kc. 15 » f , 25 » » » 15 » » » 25 » » » 430 öre pr kg. 50

S:a

»

» »

480 öre pr kg.

Nötkött: Slakthusstyrelsens i Stockholm medelnotering å 1 kl. nötkött i parti 220 öre pr kg. si. v. motsvarande 121 öre pr kg. lev. vikt (55 %) i Stockholm. Med tillägg av detaljistens kostnader, incl. svinn och vinst = 16,8 %, fördelade på de olika delarne enligt nedanstående styckningsnorm samt delarnes värde blir priset i minut: Bringa 13 kg. 116,7 % å partipriset Rev 19,5 » 133,3 % » Rostbiff 5,1 » 145,8 % » Dubbelbiff 2,8 > 166,7 % » » Enkelbiff 4,9 » 133,3 % » Ytterlår 5,7 » 145,8 % » Innerlår 6,8 » 150,0 % » Tjocka fransyskan 8,5 » 150,0% » Mellan» 3,7 » 166,7 % » Märgpipa 7,2 » 133,3 % »

Kalvkött: Slakthusstyrelsens i Stockholm medelnotering å 1 kl. sötmjölkskalv 388 öre pr kg. Med tillägg av detaljistens kostnader incl. svinn och vinst = 16 % å minutpriset fördelade på de olika delarne enligt nedanstående styckningsnorm samt delarnes värde blir priset i minut: Brin a g 9,3 kg. 116 % å partipriset Stek l l j 6 , 139 % » Njurstek 4,9 » 127 % »

275¶TAB. 18. Forts.

Grunder

för s ä t t a n d e t av mellanhandssakkunniges minutprisnotering för Stockholm den 27 januari 1921. Forts.

Fårkött: Slakthusstyrelsens i Stockholm medelnotering å kött av fullgoda lamm i parti 275 öre pr kg. Med tillägg av detaljistens kostnader incl. svinn och vinst = 16 % å minutpriset fördelade på de olika delarne enligt nedanstående styckningsnorm samt delarnes värde blir priset i minut: Bringa 4,1 kg. 142,8 % å partipriset Stek 2,9 » 125,0 % » Njurstek 2,3 » 114,3 % » FEa.sk: Slakthusstyrelsens i Stockholm medelnotering å fläsk av l:ma slakterisvin i parti föreg. vecka 267 öre pr kg. Med tillägg av detaljistens kostnader incl. svinn och vinst = 16 % å minutpriset fördelade på de olika delarne enligt nedanstående styckningsnorm samt delarnes värde blir priset i minut: Skinka 11,6 kg. 147,5 % å partipriset Kotlett 5,9 » 180,3 % » Bog 7,6 » 147,5 % » » Sidfläsk 14,6 » 147,5 % »

276¶TAB. 19. J o r d b r u k e t s

Namn

Postadress

Svenska lantmännens riksförbund Stockholm Stockholms läns lantm. för. Stockholm Uppsala läns lantmäns centraiför Uppsala Sörmländska lantm. centraiför Nyköping

andelsföreningar:

Antal AnVarje Därav svaBil- medlemmar andels righet dad stor- konutöver förin år före- lek tant binen betalandel delse ning skilda ningar Kr. Kr. Kr. Kr. 1905 1905

19 100.- 100.— 21 10.1.—

9.-

4.

1905 Östgötalantmännens centraiför Norrköping 1906 Jönköpings läns lantmäns centraiför Jönköping 1909 Östbo härads lantm. centraiför Ekeryd 1907 Kronobergs läns lantm. centraiför Växjö 1906 Gotländska lantm. centraiför, Visby 1906 Skånska lantm. „ 1904 Malmö Hallands lantm. „ 1904 Falkenberg Västra Sveriges lantm. „ 1907 Göteborg Dalslands centrallantmannaRölanda för. 1905 Skaraborgs läns lantm. cen tralför Skara 1906 Värmlands läns lantm. cenralför Karlstad 1904 Örebro läns lantmäns centraiför Örebro 1905 Västmanländska lantm. centraiför Västerås 1906 Lantm. centraiför. i Jämtl. län Östersund 1904 Västerb. lantm. för. förbund Umeå 1906 Norrbottens „ „ „ Luleå 1905

5.—

10.-

9,50

44 58 199 61

5.— 0.50 5.0.50 1. 5, 50.— 50, 5.—

Summa*

16 34

102 89

165 45 117 111

40 4741 62 52 77

5, 5.— 0.50 12.75

5.5.— 25.10.-

1,006 1,744 (19) (19)

* I summorna äro ej siffrorna för Riksförbundet medräknade.

Ir-ra

5.5— 4.5.— 1,000. 4.50 3. 4.50

100. 4.75

5.50.

0.50 0.25

3 85 ra 3

andelsteckning

5.-

20.-

5.—

10.-

ra 3 2 : 3 3> 2 <»

g 3 S-o a O. a a

277¶Centrala inköpsföreningar. för rösträtt •73 M

B Cl CD ~"

C: 2

2 C:

Därav överskottets Andelskapifördelning talets förbinC" CD storlek kontanta inbetaldelser O: w 13 *

»CD

1 1

ningar

S ^

CD _ps

1 1

Kr.

Ansvarsbelopp utöver andelskapitalet

Omsättning

Tillgångar

Kr.

Kr.

Kr.

Kr.

Kr.

1,900 362,550

1,900 36,255 326,295

—

i

0 = utdelningen 1 under de 10 ( sista åren.

38,462,434

136,049

15,117

120,932

—

1,302,722

39,670

39,670

—

753,730

5,032,939

1,278,512

345,965

34,596 311,369

—

2,702,396

1,275,789

198,100

9,905 188,195

—

2,479,597

703,596

—

176,610

73,220 137,695 874,915 62,000 218,454

1,038,060 2,304,639 30,821,585 6,718,932 3,683,019

4,500

720,000

22,078 419,487

441,565

2,718,900

—

537,350

3,790,707

1 1

1 1 1

1 1 1 1

441,565

5,373

—

7,322 65,898 73,220 137,695 13,769 123,926 874,915 174,983 699,932 3,100 3,100 — 327,681 364,090 36,409

1 1

—

Anmärkningar

537,909 906,225 1,316,267

20,000

331,793

6,505 325,288

82,935 67,850

8,293 6,785

74,642 61,065

86C

—

1 1 1

1 1

5,373

8 13,466,010 421,300 ^3,044,71C (18) 1 (18) i (18)

4,282,235 82,935

3,186,364 (18)

1 röst per 50 1,341,779 Z\_ medl. i lokalf.

532,928 f1 Inkl. enskilda \ medlemmar.

4,989,977 1,166,337 1,301,263 787,713

430,776 O Dessutom års480,545 i avgift å högst ( 5 kr. 664,694

76,017,631 (18)

9,489,020 (12)

278 TAB.

Bildad åren

20.

Jordbrukets andelsföreninga D ä r a v

Andelarnas storlek

kontant

förbindelse

Gru

Ansvarighet utöver andelarna

andelstec ning

Län 3

a a cT CO CL

>-j CO CO *>

ta

Stockholms

24 Uppsala

3 Södermanlands

47 Östergötlands

38¶Jönköpings

50 Kronobergs

3 *J

- ! 81

10 Ml 8

8 Kalmar

! 9

Gottlands

22 Blekinge

1 Kristianstads

26¶Malmö

54 Hallands

6:| 27

Göteborgs o. Bohus...

-

18 Älvsborgs

23 25

231 25

11 I

I

Skaraborgs

1 41

il 41 I

—! 41

I

Värmlands

111 —

«aia i n k ö p s f ö r e n i n g a r . Därav Ansvars Andelsbelopp kapiutöver Omsättning talets kontanta förbin- andelsinbetal- delser kapitalet storlek ningar

överskottets fördelning

iträtt 3 ^ CD

O:

•3 re —

Kr.

Kr.

Kr.

Kr.

Kr.

Kr.

18,660

13,836

4,824

9,975

3,559 (3)

101 (5)

2 —

36,530|

(4) 7,060| 29,470

39,818 (4)

26,392

100,306 (3)

225 (3)

56 —

19,3241

(3) 19,324|

192,469 (3)

173,916

310,125 (17)

15,813 (12)

1,865 (57)

81 —

225,836|

22,584] 203,252

65,251 (22)

2,546 (82)

3 —

140,059|

(80) 7,916| 132,143

1,155,684 (82) 967,602 (32)

35,336 (13)

1,950 (34)

11,030!

3,168|

514,550 (21)

59,087 (20)

2,676 (21)

(34)

11 —

7,862

(18)

691 (11)

2,9811

26,834

29,815

(18) 771

446,269 (19)

91,600 (19)

574 (21)

4,537 (2)

137 O)

44 (2)

636,552 (22)

1,965 (27)

1 Med begränsning (26)

202,110 7,362,113 2,406,365

12 —

29,8151 8471

0) 26

149,415|

13,941| 135,474

268,265|

32,835| 235,430

(26)

3,073 (54)

1 Med begränsning

(48)

5,220 (38)

1 Med begränsning (26)

(39)

499,581 (34)

254,985 (15)

22,354 (9)

1,217 (18)

139,837 1,334,534 (65) "(38) (37) 151,480! 8,272| 143,208 151,480 1,253,599

42,188 (23)

3,139 (43)

295,287 (26)

2,182 (41)

1 Med begränsning

225,878 (21)

10,571 110)

50,468!

29,420!

(51) 25,088| 25,380 412,670 6,268,546 "(37)

2,942|

26,478

(15)

48 —

1 —

1 41

111 —

149,415 2,107,810 (26) (51)

(34)

18 —

Med begränsning (1)

148,087 (11)

4,709|

_

Med begränsning

430,264 (11)

68,800]

36,440

1 —

Anmärkningar

64,091

6 —

(H)

1 Antal medlemmar

1 —

(57)

1 Tillgångar

45,662!

5,285|

5,584|

(39) 5,2851 (110)

17,652

40,078

(35)

1,057,100 2,661,123 (109)

280 TAB.

>

Bildad åren

EL >-i CD

g 5'

o

o

r T T pr

o

J o r d b r u k e t s a n d e l s f ö r e n inga! D ä r a v

Andelarnas storlek.

o?

Län

20.

tO O

to

0 pr

kontant 0

T l B" H

förbindelse

te 0

pr

to

l T

sr

Pr

pr

•1

pr

Gru]

Ansvarighet utöver andelarna to

l T

0 B" •1

andelstec ning

pr

CD p

CD

3¶P CD S3

CL CL

C5

pr CL

3^j CD

Örebro

3 Västmanlands

1 Kopparbergs

21 Gävleborgs

7 Västernorrlands

12 Jämtlands

11 Västerbottens

1 Norrbottens

3¶Summa 1,466

9 381

27 13

294 260 381 42

629 50

i ;

6 j

i

cT<L j

12 1 11

300 347 36

241 287 147 437 219 j

k a l a i n k ö p s f ö r e n i n g a r . Forts. överskottets fördelning

strätt

a O: CL V>

« 27

C: e-tT3 ft>

—

13¶Därav AnsvarsAndelsbelopp kapiutöver Omsättandelsning talets kontanta förbin- kapitalet inbetal- delser storlek ningar Kr.

Kr.

246,018

4,921 241,097

43,800|

198,763|

8,806|

24 Kr.

(18) 4,380| 39,420| (13) 9,2131 189,550|

Kr.

Kr.

Kr.

11,000

518,386 (24)

30,937 (4)

—

11 11 6

(10) 5,5151 . 5,515) — (12) 37,9201 3,9461 33,974] (10) 30,380| 9,980] 20,400| (10) 2821 282| (4)

—

329 1,822,380

69,130

—

Antal medlemmar

Anmärkningar

1,675 (30)

373 (13)

43,800

(23) 8,806|

Tillgångar

1,527,132 (40)

147,304 (21)

5,275 (43)

596,692 (31)

61,322 (8)

3,077 (32)

84,164 (12)

17,160 (12)

660 (12)

224,859 (10)

73,369 (6)

750 (11)

412,145 (8)

123,196 (8)

1,193 (11)

25,547 (4)

222,6451,599,735 2,531,402 28,692,953 5,100,669 (346) (660) (642) (638)

331 (6)

51,373 (725)

1¶Med begränsning (178).

282¶TAB. 21. J o r d b r u k e t s Bildad åren

Andelarnas storlek

andelsföreninga

D ä r a v kontant

förbindelse

Ansvarighet utöver andelarna

Län ni ^5

Södermanlands Jönköpings Kronobergs Kalmar Gottlands Blekinge Kristianstads

3 Malmöhus

4 Hallands

1¶Göteborg och Bohus.

1 Älvsborgs

1 Värmlands

1 Västmanlands

2 Kopparbergs

1i

1 Västerbottens

1¶I• Summa

3 i 17 !

7 I 1

16 j 3 ! 11

1 6 ! 1

1 20

tala si akterif ö r e n ingår. överskottets fördelning

trätt

2 C: £ *rt

a <o a J5

ra ~ 3 2p B"B ra 3 CG

L

ränta å andelarna, resten efter leverans

3~

Andelskapita- kontanta inbe- förbinlets delser storlek talningar Kr. Kr. Kr.

Omsättning

Tilllgångar

Kr.

Kr.

p"

B CD Q. CO

Anmärkningar

B B P

—

—

126,562

126,562

—

1,265,620

8,978,576

3,963,765

2,692

—

—

296,000

—

296,000

—

1,779,534

1,035,798

2,845

-

—

233,220

—

233,220

—

1,185,757

481,474

1,941 1 Med begränsning;.

—

—

170,610

5,687 164,923

—

1,092,226

218,736

1,243

—

—

159,750

5,325 154,425

—

755,662

276,598

1,548

—

—

27,376

3,422

23,954

—

1,435,218

142,959

1,706

936,411

—

936,411

—

7,066,987 (3)

2,083,935 (3)

6,819 (3)

14,220,224 (4)

1 1,822,218 11,592 Med begränsning (1). (4) (3)

—

~

_

— 1,334,068

(3) 75,5801,258,488

—

—

80,000

—

80,000

—

3,363,289

505,148

5,875

_

—

165,120

—

165,120

—

1,789,873

622,297

8,098 1 Med begränsning.

—

—

110,000

—

110,000

—

705,000

860,648

1,833

— —

190,700

19,070 171,630

—

863,366

279,926

1,403

—

31,670

21,170

—

201,305

49,88S

—

—

115,540

(2) 115,540 —

136 1 Med begränsning. (2)

—

1,402,262

285,925

4,153

—

—.

(4)

L

>

Ansvarsbelopp utöver andelskapitalet Kr.

Därav

10,500

3,000 600 2,400 &,9S0,027 372,956 3,607,071 (2 1)

—

1,265,620

44,S39,279 (19)

17 12,629,315 51,901 1 Med begränsning (4). (18) (21)

284¶TAB. 22. J o r d b r u k e t s a n d e l s f ö r e n i n g Bildac 1 aren

D ä r a v

Andelarnas storlek

kontant

> p

L ä n

£

| CO

o

CO

1 o o

o

i—i

1 o

to

o

i—'

I

h-k

o

O

Öl

1 O

o

|

to

1 o

förbindelse o

öl

|

i

öl O

HA

to

i

—

—

Stockholms ...

—

1 Uppsala

—

——

———

Södermanlrds

—

2 Östergötlands

—

3 10

5¶Jönköpings ...

— —

—

Kronobergs ...

——

-

— —

——

i-* Öl

1 öl

i—i

o s*r

JU

Stockh. stad...

Ansvarighet utöver a n d e l

O

o 1

to

i-i

|

1 en

Ef

o sr

—

O

en i-*

andelstecknin w

0'

s

GP (T)

•i

i

Gr]

3¶P :,; 0 B A a. :

5^

,.

—

—

———

—

—

—

——

—

— —

—

—

—

——

———

—

——

—

—

—

—

—

-

3 13

-

— 16 — —

—

-

——

—

— —

— —

—

—

-

-1

—

———

— — •

—

2 12

— •

———

—

—-

3 Kalmar

6 12 13

17 12

2 25

i

1£t\

Gottlands.,

—

—

1 —

— —

Blekinge ..

—

——

—

—

— — •

Kristianstads

— 28 11

17 12

1 19 18

1 -

— 28

30 Ii

— — i 31 —

— 24

1 -

i

1 Malmöhus

... 58

1 30

4 16

-

18 17

52¶Hallands Göteborgs

...

i

— 15 14

— —

2 Ii

16 11

—

8 17

-

7 — 27

— 26

3 Ii

—

—

—

—

— —

——

10 2

— —

-

—

'•

! Älvsborgs

... 20

-

,

i

1 10 1 i i

lala m e j e r i f ö r e n i n g a r . Därav Ansvarsöverskottets Andelsbelopp fördelning kapi(B utöver (B Ml talets kontanta (B a 9= a (B andels1 storlek inbetal- förbinP» kapitalet delser 3 CD ningar q Ti 1 (B

Tillfångar

Kr.

Kr.

60,000,000 (1)

11,804,430 (1)

3,743 (1)

1,393,410 (3)

237,440 (2)

396 (3)

616,731

0)

200,248 (2)

146 (2)

1,340,296 (4)

105,364 (4)

360 (5)

4,023,712 (11)

1,019,150 (17)

1,548 (18)

1,496,336 (4)

167,784 (4)

428 (4)

58,647 (3)

33,723 (3)

240 (5)

5,424,172 (26)

879,034 (26)

1,891 (31)

1,704,204 (4)

490,776 (4)

1,960 (4)

62,062

3,764,453 (11)

534,294 (9)

825 (11)

88,53ö! 177,854| 607,750

14,393,412 (38)

1,269,440 (40)

8,756 i 2 12). J Med begräns(44) l. ning (5).

33,256,969 (37)

6,682,599 (33)

10,070 (38)

8,210,760 (30)

692,104 (28)

Med begränsning (6). fl 10,000 kr. gemens. I ansvarighet (1). 4,284 <2 Med begräns3 ning (1). (34)

284,000 (2)

68,469 (3)

988 (4)

i-»

a-

P

sCO 1

Kr.

3 3 15

Kr.

Kr.

Kr.

2,311,480 1,155,740 1,155,740

89,758]

?

!

47,218

42,540|

(2) 464|

46,390

126,744|

(2) 16,604| 110,14o|

229,425|

(4) 45,720| 183,705]

22,576|

(15) 7,O80| 15,49ö| 782,000

10,044|

(4) 4,232|

145,6521

(4) 63,908| 81,744| 126,542

32,376

5,812i

(26) 4 6

57,096[

57,09ö|

—

60,095|

(4) 10,458| 49,637|

—

(7) 31 24 28 3

Anmärkningar

at a v

3 S"?

5 Antal medlemmar

Omsättning

266,390)

(34) 248,480| 114,560| 133,92o| 454,208 (32) 151,372| 128,752| 22,62o| 72,540 (26) 30,285] 10,464| 19,8211 — (3)

45,192

27,192 (8)

18,000

73,104

1 Med begränsning (1).

1¶Obegränsad an svårighet (1).

1¶Obegränsad ansvarighet (1). 15,000 kr. solid, ansvarighet (1). 2 Med begränsning (5). 1

Med begränsning (1). Obegränsad ansvarighet (1). 2 Med begränsning (1). l ( Efter leverans

f

994,326 (6)

197,865 (9)

I D:o (1).

732 (12)

1¶Dessutom årsavgift 0.50 (1). 100prmedlem(2). Gemensam ansvarighet för 20,000 (2). Liter mjölk per år (3). 12,000 (1). Högst 3 andelar (1). 11,000 (1).

286¶TAB. 22. J o r d b r u k e t s Bildad aren

D ä r a v

Andelarnas storlek

kontant

L ä n

CO

| o

1 O O

o

h-k

1 H-k

O

1 to o

o 1 H-k

er

to

o

H-k

| O

pr

i—'

1 pr

o H-k

ET

to

H-k H-k

i-*

H-k

O

pr

HS

o pr

o i H-k

pr

co | o pr

H-k H-k

o

Gri

Ansvarighet utöver a n d e l

förbindelse

>

andelsförening

Ol

o

l

O r-k

sr

to | H-k

K-* H-k

fl O

pr

andelstecknii

UI

p D

pr

0'

3P

p (6 P

-2. ^

J"S

Skaraborgs ... 31

3 —

— — —

6 —

— —

6 — .—

2¶Värmlands ... 26 —

3 —

1 —

7 —

2 —

2 Örebro

2 —

3 —

3 —

5¶V ä s t m a n l a n d s 44

4 15

3 12 11

2 — 17

7 — 15

Kopparbergs

5 12

2 —

2 19

Gävleborgs ... 24

4 12 — —

6 10 —

1 13

Västernorrkds 18

4 Jämtlands

19 —

... 38 —

Västerbottens

3¶Norrbottens... 29 —

Summa

5 —

1 — —

—

—

5i

—

2 — 23 — — — 22 —

1 —

82 —

2 —

1 10 — — — 10 —

—

2 15 —

—

Ii

—

—

—

—

35 221

1 —

2 —

2 14

3 —

4 13

4 16 —

5 15

3 —

4 —

4 13

3 12

—

1 652 17 146 138 88 65 134 125

8 — 12 —

1 19 — — —

15J 3 23 — — — 22 — — 1

-

1 —

18J103 169 59 11 251 20 67

5 — —

1 II

4 252 16 42

ii

at a m e j e r i f ö r e n i n g a r .

äträtt

Forts.

Därav

överskottets Andelsfördelning kapi-

Ansvarsi

belopp utöver talets kontanta andelsförbinstorlek inbetaldelser kapitalet ningar

3 ^

Kr.

Kr.

Kr.

Kr.

Omsättning

Tillgångar

Kr.

Kr.

Antal medlemmar

Anmärkningar

14,430

61,000

2,703,481 (11)

463,320 (12)

1,742 (13)

4,802| 153,321

2,158,527 (7)

455,040 (9)

768 (12)

2,447,354 (7)

1,146,180 (6)

602 (7)

11,951,880 (30)

1,312,586 (22)

2,112 (32)

2,420

2,744,660 (20)

250,720 (20)

1,380 J (J). (1). (23) ){3- D:o D:o (2).

20,256

3,165,448 (13)

700,392 (14)

1,296 (16)

1,568,632 (8)

343,45S (9)

660 (10)

14,430 (5)

S 3 16

37,527|

32,725|

i

?

1,178,646] 812,280) 366,366; 229,998 (ö) 306,08öj 114,400| 191,686| 222,816 (22)

100,386J 100,38ö|

173,744|

51,856| 121,888J

52,61o!

52,61 OJ

—

(22) (16)

(10) 17

188,377| 155,567| 32,810! (17)

1,112,622 (14)

372,630 (15)

185,748

1,273,760 (19)

304,694 (13)

1,177,876 (14)

459,628 (13)

185,748 (23) 62,10ö! 54,504J 7,602J 294,498

(6) 70j 38 257 16

I

9 i|6,094,713|3,352,530 2,742,183 3,241,281 (306)

Gemensam ansvarighet för 18,000 (1). 10.000 (1). 2 1,000 1. mjölk pr år. 15,000 (1). 12,000 (lj. 1 Med begränsning 12).

167,265,66S (324)

30,191,368 (318)

1¶Med b e g r ä n s n i n g (1). Obegränsad ansvarighet (1). 2 Med begränsning (8). (1 Med begränsning

I 1

1 Med begränsning (2).

1¶Med begränsning (1). 1 1,000 1. mjölk pr år (2). 2 Med begränsning 738 18). 3 (18) D:o (3). t 1 Obegränsad ansvarighet (i). 1,525 1 - Med begränsning

I

(25)

1,440 (16) 48,630 (388)

1¶Obegränsad ansvarighet (1).

rl O begränsad eller gemensam ansvarighet (0). 12 Med begränsning l (87).

288 TAB.

Bildad åren

Andelarnas storlek

Län

23. J o r d b r u k e t s a n d e l s f ö r e n i n g D ä r a v kontant

förbindelse

Ansvarighet utöver andelen

pf

Uppsala

3 Södermanlands

4¶Östergötlands .

1¶Jönköpings ....

3¶Kronobergs ....

6 Kalmar

3 Blekinge

2¶Kristianstads....

14 Malmöhus

12 Hallands

1¶Göteborgs o. Bohus

2 Älvsborgs

10¶Skaraborgs

2 Värmlands

2 Örebro

1 Västmanlands

3 Kopparbergs

4 Gävleborgs

5 Jämtlands

2 Norrbottens

1¶Summa

81 Ii

1 18 36

2 26 18

5 36

4 25 14 12

3 44

2 l1

G r andels teckni

k^ströf Ö r e n i n g å r .

rätt M

et „

Ansvarsbelopp utöver andelskapitalet

Omsättning

Till-

Kr.

Kr.

Kr.

Kr.

Kr.

6,568|

6,568j

35,210;

(2) 17,562;

17,648j

24,600|

(2) 6,150|

18,450| —

52,942 (2) 19,195

6,400 (2) 111,960 (2) 23,311

95 -1

C:

ita å elarna n efter köp

2:

Därav Andelsöverskottets fördelning kapiCt> rf 15 talets kontanta! förbin95 : 3 CD » 5' a CL £ storlek inbetal-! SLSn ingår delser Kr

O)

187,851 j 37,491| 150,360| — (3) 459,760] 251,485| 208,2751 1,000

1 i

(5) 102,741 J 38,0611

64,680| —

(3) 27,1711

63,399| —

90,570j

(i) 571,7431 139,887| 431,856 j (9) 969,654; 351,953| 617,701| —

2 1

(7)

Antal medlemmar

Anmärkningar

0)

0)

140,568 (3) 105,346 (2) 156,297 (3) 133,698 (2) 448,910 (7) 688,815 (5)

490,257 (3) 118,940 (4) 169,032 (3) 156,612 (2) 1,574,289 (9) 2,164,043 (7)

290 »Med begränsning (1). (2) 222 (2) 1 Med begränsning fl). 65 (1) 282 'Med begränsning(1). (3) 625 1 Visst minimiantal (1). (5) 852 »Med begränsning(2). (3) 1 Med begränsning (1). 1,108 (2) 4,905 •Med begränsning(5). (9) 7,252 •Med begränsning(4). (7)

61,772

( Med begränsning (1). 264 i« D:o (1).

l

—

28,400|

7,100|

21,300

—

4 \ 1

77,280!

(1) 60,625 i

16,6551

-

30,000|

(5) 2,000|

28,000! 10,000

4,540j

0)

4,5401

O) 62,368 (4) 43,374 (1) 11,850 (2) 4,089 (1) 37,485

! 1,500

(2) 82,340

36,890

46,000!

(2) 46,000|

30,384!

(1) 30,384!

2,120|

(4) 1,666|

630!

(2) 630!

45,450

0) 12,300

O) 1,828 (2) 454!

—

0) 1

12,750,391 [1,066,163 l,684,228i20,375 (52)

0) 143,742 (2) 45,000 (1) 342,216 (2) 1,021

O) 5,185

7,875

(1) 14

191,760 (5) 74,617 (1) 26,168 (2) 6,760

1,924,250 (38)

18,463 (1) , „,„

5,726,363 150) K J

0)

474 (6) 318

O) ( Obegränsad ansval

88 •{2 righet (1). t Med begränsning (lj. (2) 30 (1) 1 Med b e g r ä n s n i n g (1), 584 (2) 160 (1) 72 (4) Med begränsning (2). 56 (2) 65

O) . - _ ~ I * Obegränsad

17,712 ]i 2 righet (l).

ansva-

(551 Med b e g r ä n s n i n g (3). v ' | 3 D:o (10).

290¶TAB. 24. J o r d b r u k e t s

>

o

CD

i—k

1 i -1»

O

©

o II

I 1

l to

o 1

1—k

!

65 Malmöhus

to

o

sr

T T o O

pr

o

i 1 -

! 4

— - i i

—

2 14

8 : 3 ; 10 13 1

—

Q — —

83 | 8 | 12 25

141 2] 19

1 Ol

I

andelsteckni

Ol

»-* 1

0 »-i

0 pr

H

—

t—1

O

pr1

!

Ol

8 17

i—^

förbindelse to

G r uf

Ansvarigh e t utöver andelarna

DS a,

2 "-^

p: CD ' * * » » Q. •1 •

er :>r hl pr

5 Kristianstads

kontant

kr.

CD O

2-10 kr.

ST

11-50

p

L å n

D ä i• a v

Andelarnas storlek

Bildad åren

andelsförening;

—

— 1 "

—

4 —

- 16! 1

B s >—O

if 1

1 3

1 I

— I

2 1 7 — |[ 21 1 1 4

— —

i

Summa

I

i

3 14 26

1 17 i

l

i

!

i!

i

i

TAB. 25. J o r d b r u k e t s 1

lil-i

i

i

!!

andelsförening

i —

!iIi

,

— i

i

1 —

1 1

2 - !

i

?

?,

i

Västmanlands

2 Kopparbergs

16 ! -

i

- !

2 — I

-

1 -

i:

i!

i

3: 2

—

—

2 2

— 2

5 -

—

— -

—

—

— — _

4i —

—

— -

—

-

4 14

18;

—

1'

12! 1 1 1 5 _

2 15

-

i 1

i Gävleborgs

j 2

1 ! 9

8 Västernorrlands

1 - !

Järntlands

-

-

_

i

33¶Västerbottens Norrbottens

— . 7 11

!

-

--

6 20 43:

2 12 2

i 1

! i Summa

i

3 17 47'

5 19 41 55

9 62

3 J

ala bränneri- o c h

T)

^

P J

"

Ansvarsbelopp Andelsutöver kapita- kontanandelsförbinta inbelets talnin- delser kapitastorlek gar let Kr. Kr. Kr. Kr. Därav

överskottets fördelning

trätt

stärkelseföreningar.

V:

84,000

4 i -

66,748

17,252

(4) 342,260; 199,040 | 143,220 | 102,480

13 i 9 ! ! ! 1 ! —

5,256!

(20) 5,256

324,400

(8) 1

och

Kr.

Kr.

18,496

61,445

0)

0)

543,975 (5) 4,230,886 I (22) 1,991,424 ' (8) (36)

Anmärkningar

j 0)

223,216 | 160 (4) (5) 949,688 j 13301 »Med begränsning (3 (17) j (38) j 639,639 I 5941 (9) (9) 1,873,988 | 2,362 1 Med begränsning (3) (31) i (53)

sågverksföreningar. 23,440!

23,440!

169,030;

(1) 35,260; 133,770|

43,720!

(2) 7,160 36,560;

3,450;

(2) 3,450;

—

126,060

49,060|

77,000!

170,892

(2) 94,689 76,2031

61,010;

(9) 61,010;

4 5

—

|

3 11

i

-^.

O)

16,400

17,600

(5T

30,824! (4) ; 201,909; 192,9161

30,824;

S,993;

-

(17) 169,148; 130,0SSj 39,060;

—

46,450;

(14) 36,885! (5)

9,565|

2,913,621

0)

I

2 i 41 |

11,7201

—

0) ;2,839,525; 567,90512,271,620;2,839,525

_

16 Tillgångar

431,516; 271,044 160,472 | 426,880 j 6,784,781

(32)

irn-

Omsättning

8,007

15,511 (1) 9,434 (2) 2,232 (2) 490,352 (2) 26,733 (3) 94,674 (6) 11,674 (2) 285.6S4 (12) S3,630 (10) 1,500

O)

1 !|3,885,458j 1,232,687 2,652,77112,893,252! 1,021,424 (41) || (64)"" " " |

128,000

(1) 59,937 (1) 5,582 (2) 273,500 (2) 322,680 (8) 244,704 (6) 55,776 (3) 280,8S0 (16)

221,670 (10) 37,412 (4)

3,718

0)

108 1 Med begränsning (1) (2) 72 (2) 60 (2) 46 (2) 522! 1 Med begränsning (2)

(9) S 300 j1 Med begränsning(1) (6) 144 1 Med begränsning (1) (6) ' Gemensam ansva( righet för 8,000 kr. 360 *j2Med begränsn. (3) d:o (2) (18) {» D:o 558 1 (18) Med begränsning (1) 174 1 Med begränsning (1) (6)

A <U^7fY? i (S1QQ ^ Med begränsn. (3) 4,MJ,/02

I 0,1 ÖV \U

(54)

(73)

p:o

d:o

(9)

292 TAB. 26. >

Bildad åren

Jordbrukets

Andel arnas storlek

D ä r a v

0—1 kr.

2—10 kr.

to

o

—

—

1 Östergötlands

3 Kronobergs

5 Kalmar

(6 3

o

B' crq &H Södermanlands

h-k t-1

Hi

to

1—'

o

O

i

förbindelse

kontant

C»

Län

andelsförenings

i-»

to

o

o

O

K

ST

Ansvarighet utöver andelarna to

o 1

1 »-» o

Ht

K"

t5^

Gru .indelstecki (B Hj

—

-

7 Q

i Malmöhus 1

i Göteborgs och Bohus i

5* S

|

-

—

o.

hi

1¶Gottlands

3»

B*™ C: " K B

_

j 9

1 —

—

—

—

•

1 1

—

1 i

,

-

1 1

-

i Summa

|

; 28

tala ä g gf ö r e n ingår.

efter leverans

ETft r a v Andelskapitalets kontanta! f b i n . storlek i n ^ e t a l ' i delser ningar '• Kr. Kr. Kr.

Ansvarsbelopp utöver andelskapitalet

Omsättning

Tillgångar

Kr.

Kr.

Kr.

_

—

—

39,285 (3)

120 (3)

111 (3)

—

28,368 (6)

510 (5)

240 (6,

Antal med- i lemmar

efter andelar

rösträtt

överskottets fördelning

S

—

—

—

168 |

—

—

—

—

—

—

32,049 (3)

—

—

—

25,156

1,400

1,400

—

—

1,375,429 (11)

115,690 (10)

4,037 (11)

—

800,325 (15)

16,170 (11)

4,890 (15)

—

21,824 (2)

66 (2)

50 (2)

j

—

.

(3)

j 1

(2) !

-

i

(5) 6

—

i

—

i

—

—

;—

—

_

—

i

:

(6) 540 (2)

2,961

—

~

—

—

— i 2,421

540 (20)

—

37,698 (3) 2,360,134 (44)

—

1¶Anmärkningar

108 (3)

—

8,568 (3)

57 (3)

141,544 (35)

9,609 (46)

i

'

294¶TAB. 27. J o r d b r u k e t s Bildad åren

D ä r a v

Andelarnas storlek

Anlal

to | £

1 o v

O P?

j Ansvarig het utöver andelen

förbindelse

kontant

1—l-

to

andelsförenings

kr.

Jönköpings

i !

—

-

Gottlands

; 20

2i

1 I

! 2

Blekinge

—

7 Kristianstads

'

Malmöhus Summa

!

l

1 3 !

-

1 ! —

i

: I

Södermanlands

-

1 21 ! 2

3 ! 5

—

4¶TAB. 28. J o r d b r u k e t s Uppsala

andelsteckning

2f I 0 - 1

•

I

Grn|

— i —j

—

andelsförenings

1¶Kalmar ... Älvsborgs

1¶I Skaraborgs

! Örebro

1 I -

i 1

I

-

-

—

1 i

-

-

—

i I ' ; Västernorrlands i I Västerbottens

12 !

I

Summa

-

<

'

| 5 | 2 I

i

I

6 ! 2 ! 7

3i

3 1

Norrbottens

-

5 1 11

—I 3 I - i 1

—J 3

—

— ! i

I

ktodlareföreningar. - • —

Ansvarsbelopp kapiutöver talets kontanta andelsstorlek inbetal- förbindelser kapitalet ningar Därav

Andelsrätt överskottets fördelning P

~ a Q. 2? et J

-1 [-0 £5

g|*

1 Kr.

Kr.

3,700

3,700

Kr.

1 ^

1 Kr.

Omsättning

Tillgångar

Kr.

Kr.

—

—

—

3,000

3,000;

1¶Dessutom (2).

154 (1)

1 Med begränsning (1).

23,339 (3)

464 (4)

1 Med begränsning (1).

23,509 (5)

764 (9)

—

( 1) 31

— i

24,804

32,104

4,926

!

19,878

(3)

i

|

i

20 126 (3)

120 (2)

(3) l1

Anmärkningar

0)

0) 600

Antal medlemmar

—

9,226 22,878 (8)

•

årsavgift

f1 Dessutom årsavgift

{ (t). 1.- Med begränsning(2).

o d l i n g j S f Ö i *enin gar. 1

—

-

_ 1

-

>

3,380

980 (1) 1,690]

— -

4,647

8,673

0)

0)

1,315

1,907

32 O)

O)

0)

1,690|

4S

1 Med begränsning (1).

0)

O) 1

!

0)

—

410;

0) 2' 2'

2 2

12,944

10,064|

1,020

(8) 1,020|

" 2,330

" 5*

(2) 2,330;

2,880|

—

0)

21,064 1

16,494 (1 4)

4,570

—

—

10,035 (5)

25,578 (7)

640 (8)

1 Med begränsning (1).

1,308 (1)

2,389

132 (3)

1 Med begränsning (2).

5,933

0)

0)

0)

18,185 (0)

44,480

1,007 (15)

O)

119 / ' Med begränsning (1). V D:o d:o (2j.