Förslag till kolonisation å kronoparker i Norrland och Dalarna jämte förslag dels till utsträckt tillämpande av intensivt skogsbruk å de norrländska kronoparkerna, dels till kraftigare befrämjande av egnahemsbildning å enskild jord i Norrland

National Library of Sweden

Denna bok digitaliserades på Kungl. biblioteket år 2012

STATENS

OFFENTLIGA U T R E D N I N G A R

1922:22

JORDBRUKSDEPARTEMENTET

FÖRSLAG TILL

KOLONISATION Å KRONOPARKER I NORRLAND OCH DALARNA JÄMTE FORSLAG DELS TILL U T S T R Ä C K T

TILLÄMPANDE

AV INTENSIVT SKOGSBRUK Å D E NORRLÄNDSKA KRONOPARKERNA

DELS

TILL

KRAFTIGARE

BE-

FRÄMJANDE AV EGNAHEMSBILDNING Å ENSKILD JORD I NORRLAND

AVGIVET D E N 31 MAJ 1922. AV

KOLONISATIONSKOMMITTÉN

S T O C K H O L M 19

2 2

Statens

offentliga

utredningar

K r o n o l o g i s k

f ö r t e c k n i n g .

1 9 2 2.

J a ii u a r i—Ma v s. Återfinnes å omslagen till utredningarna 1—17.

ApiHl—Augusti. 1. Några iakttagelser från 1921 års riksdagsmannaval. Av E. v. Heidenstam. Norstedt. 20 s. Ju. 2. Byggnadsarbetarsakkunnigas betänkande. 2. Arbetsstatistisk undersökning rörande husbyggnadsverksamheten i Sveriges städer och stadsliknande samhällen. Av B. Nyström. Norstedt. 208 s. S. 3. Järnvägsstyrelsens skrivelser till Kungl. Maj:t den 28 april 1922 med förslag till taxeändring samt den 5 maj 1922 med yttrande över tull- och traktatkommitténs utlåtande m. m. Sv. Tr.-aklieb. 22 s. K. 4. Klimatets inverkan på byggnader, vid västkusten. Kungl. Byggnadsstyrelsens meddelande n:r 1. Marcus. 13 s. K. 5. Betänkande med förslag till förändrad kyrklig indelning och organisation inom de till Kristianstads och Malmöhus län hörande delarna av Lunds stift. Haeggström. 392 s. E. G. Tillägg till betänkande-med förslag beträffande förrådsverksamheten vid marinen. Tullberg, vj, 92 s. Fö. 7. Betänkande rörande fiskerinäringens främjande. Haeggslröin. 95 s.. Jo. 8. Utredning angående statsunderstöd för idrottens främjande. Tullberg, vj, 124 s. 1 kart. E. 9. Patcntlagstiftningskommitténs betänkande. 7. Förslag till lag om rätt till tidnings eller tidskrifts titel m. ra. Marcus. 54 s. H. 10. Om lappskattelandsinstitutet och dess historiska utveckling. Av Ake Holmbäck. Almqvist & Wiksell. 95 s. S. 11—12. Betänkande med förslag till lag angående kulturminnesvård samt organisation av kulturminnesvården. 1. Historik, memorial ang. minnesvårdens nuvarande ståndpunkt, utländsk lagstiftning" samt bilagor, viij, 483 s. 3 kart. 2. Förslag och motiv, xxiij, 197 s. Centraltr. E.

Högskolornas löneregleringskommittés betänkanden. 2. Fackhögskolor och övriga vetenskapliga anstalter. Haeggström. 193 s. E. Statsmakterna och bränsleanskaffningen under krigsåren. Av bränslekommissionen utgiven berättelse över doss verksamhet åren 1917—1921. Marcus. 353 s. H. Statistiksakkunnigas betänkande. 1. Utredning och förslag till åtgärder för minskning av kostnaderna för den officiella statistiken samt åstadkommande av en permanent kontroll över det statistiska arbetet m. m. Beckman, viij, 367 s. FL Förslag till vissa ändringar i bestämmelserna rörande jakt och fågelskydd. 2. Ändringar i jaktlagen, fridlysningsbestämmelser m. m. Marcus. 317 s. Jo. Betänkande och förslag rörande det akademiska befordringsväsendet. Lund, Berling. 268 s E. Det svenska lantbrukets produktionskostnader. 1. Bokföringsåret 1919—1920. Av L. Nanneson. Meddelande från Kungl. Lantbruksstyrelsen n:r 240 (N:r 6 1922). Norstedt, vj, 125 s. Jo. Betänkande med förslag angående arrendators rätt till ersättning för elektrisk anläggning. Tullberg. iv,29s. Ju. Mellanhandssakkunniges betänkande ang. olägenheterna vid mcllanhandssystemet inom livsmedelshandeln. Eklund. 272 s. Jo. Om röstsammanräkning vid kommunala val enligt lagarna den 9 juni 1922. Av E. v. Heidenstam. Beckman. (4), 51 s. S. Förslag till kolonisation å kronoparker i Norrland och Dalarna jämte förslag dels till utsträckt tillämpande av intensivt skogsbruk å de norrländska kronoparkerna dels till kraftigare befrämjande av egnahemsbildning å enskild jord i Norrland. Centraltr. xvii. 433, 133, 112 s. 1 kart. Jo.

Anm. Om särskild tryckort ej angives, är tryckorten Stockholm. Bokstäverna med fetstil utgöra begynnelsebokstäverna till det departement, under vilket utredningen avgivits, t. ex. E. = ecklesiastikdepartementet. Jo. = jordlruksdepartementet. Från den 1 april, då kungörelsen den 3 febr. 1922 ang. statens offentliga utredningars yttre inordning (nr 98) trädde i kraft, utgivas utredningarna i omslag med enhetlig färg för varje departement.

STATENS

OFFENTLIGA

UTREDNINGAR

1922:22

JORDBRUKSDEPARTEMENTET.

FÖRSLAG TILL

KOLONISATION Å KRONOPARKER I NORRLAND OCH DALARNA JÄMTE FÖRSLAG DELS TILL UTSTRÄCKT TILLÄMPANDE AV INTENSIVT SKOGSBRUK Å DE NORRLÄNDSKA KRONOPARKERNA DELS TILL KRAFTIGARE BEFRÄMJANDE AV EGNAHEMSBILDNING Å ENSKILD JORD I NORRLAND AVGIVET D E N 31 MAJ 1922 AV

KOLONISATIONSKOMMITTÉN

C E N T R A L T R Y C K E R I E T ,

STOCKHOLM

1 9 2 2

INNEHÅLLSFÖRTECKNING. Sid.

Skrivelse till konungen

V

I.

KOLONISATION Å KRONOPARKER I NORRLAND OCH DALARNA

1¶Historik Avvittringen och nybyggesväsendet Skogstorp och odlingslägenheter Tidigare åtgärder för kolonisation å norrländska m y r m a r k e r Upplåtande av egnahemslägenheter från vissa kronoegendomar . Upplåtande av tomter Andra upplåtelser å kronomark Kolonisationsförsök enligt kommitténs tidigare förslag

3 3 7 25 30 32 41 43

Allmänna motiv Emigrationsfrågan Sambandet mellan (det intensiva) skogsbruket och kolonisationen De naturliga förutsättningarna för jordbruk i Norrlands skogsbygd De i klimatet grundade betingelserna De i jordmånen grundade betingelserna Växtkulturens nuvarande ståndpunkt De norrländska m y r m a r k e r n a s odlingsvärde och gödslingsbehov Jordbrukets allmänna planläggning Inventeringen av odlingsmark

71 71 75 87 88 99 104 109 115 124

Kommitténs förslag Kolonatupplåtelser Kolonatens tilldelning av odlingsmark Kolonatens kamerala natur. Besittningsform Kolonisternas virkesbehov Personliga förutsättningar Kolonatens skatteplikt Byggnadsfrågan Betesfrågan Torrläggning av kolonatens odlingsmark Odlingsskyldighet Hägnadsskyldighet Premiering av skogsarbete Odlingshjälp och odlingspremier Kolonisternas kreaturslånefond

129 129 129 139 153 177 178 179 200 204 210 212 213 217 220

*

Kolonisationskommittén.

Sid.

Kolonisternas rätt till jakt och fiske 228 Vägar 229 Skolor 235 Köpeskilling och lega för kolonat 238 Bestämmelser rörande dispositionsrätten till skogen å kolonaten 246 Skogstorp och odlingslägenheter 254 Alträsks nybyggesområde 273 Upplåtelser av tomter 282 Kolonisationsarbetets organiserande 294 Kostnadsberäkningar 319 Författningsförslag 328 Särskilt yttrande av h r r Hellström, Lundström, Haglund och Wikström 350 » » » » Lundström, Wikström, Haglund och Gabrielsson ... 354 Bilagor 373 Förslag till kolonatkontrakt 375 Ritningar och arbetsbeskrivningar för kolonatbyggnader 399 Amorteringsplan för byggnadshjälp 423 Skrivelse från skogstorparna B. Lindqvist och N. E. Näslund 425 II.

UTSTRÄCKT TILLÄMPANDE AV INTENSIVT LÄNDSKA KRONOPARKERNA

SKOGSBRUK Å DE NORR-

Kommitténs utredning Inledning Skogarnas utvecklingsbetingelser Skogarnas naturliga föryngring Arealuppgifter rörande statens skogar i Norrland och Dalarna Kronoparkernas belägenhet med hänsyn till möjligheterna för virkets avsättning Skogsmarkens virkesproducerande förmåga Det nuvarande skogsbeståndet Avverkningens storlek och sammansättning Kronoparkernas hittillsvarande skötsel

3 3 7 13 17 24 50 60 72 85

Kommitténs förslag Bildande av skogsvårdsfond Skogsföryngringen Beståndsvård Dikning Skogsarbetarekolonisation Förbättring av kommunikationsleder Avsättningsförhållanden Kronoparkernas arrondering Inventering av skogstillgångarna

110 110 114 115 117 120 124 126 127 127

Bilagor

Sid.

I.

KRAFTIGARE BEFRÄMJANDE AV EGNAHEMSBILDNING Å ENSKILD JORD I NORRLAND K o m m i t t é n s u p p d r a g m. m 3 Tidigare åtgärder, som befordrat kolonisation å enskild mark i Norrland .... 16 Jorddelningens och odlingens fortskridande i Norrland 39 K o m m i t t é n s f ö r s l a g och u t t a l a n d e n 48 Kolonisatoriskt grundläggande åtgärder 49 Jordinventering 50 Åtgärder för en ändamålsenlig jorddelning 70 1. Jorddelningslagstiftning 70 2. Statsbidrag till kostnaderna för lantmäteriförrättningar 74 Åtgärder för odlingsmarkernas torrläggning och förseende med behövliga enklare vägar (odlingsvägar) 82 Åtgärder för den torrlagda jordens odling 91 Nya riktlinjer för jordförmedlingsverksamheten 96 Jämkning av egnahemslånebestämmelserna 105 Åstadkommande av en effektiv upplysningsverksamhet 107 Kolonisations- och jordbruksbefrämjande åtgärder 108

TILL KONUNGEN.

Genom nådigt beslut den 30 juni 1916 uppdrog Kungl. Maj:t åt en kommitté att verkställa utredning och avgiva förslag beträffande åtgärder för främjande av kolonisationen å kronans marker i Norrland och Dalarna

VI

med undantag av trakterna ovan odlingsgränsen i Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker ävensom angående därmed sammanhängande spörsmål, däribland även frågan om utsträckt tillämpande av intensivt skogsbruk å de norrländska statsskogarna samt om därav påkallade åtgärder för ökad bosättning å dessa skogar. Till medlemmar av kommittén utsagos: till ordförande justitierådet, numera t. f. presidenten i Svea Hovrätt, friherre Erik Theodor Marks von Wurtemberg, till vice ordförande ledamoten av riksdagens första kammare, framlidne f. d. auditören Abraham Hugo Eahlén, till ledamöter ledamoten av riksdagens första kammare, sekreteraren hos Norrbottens läns hushållningssällskap, numera lantbruksakademiens sekreterare, professor Paul Hellström, ledamoten av riksdagens andra kammare, lantbrukaren Adolf Linus Lundström, jägmästaren i Bräcke revir, numera överjägmästaren i Övre Norrbottens distrikt Anders Harald Holmgren, tillika sekreterare, professorn vid skogshögskolan Tor William Jonson, förste lantmätaren i Västerbottens län, numera byråchefen i lantmäteristyrelsen Karl Isak Grubbström, statens lantbruksingenjör i Skellefteå distrikt Hugo Henning Hjalmar Wikström, Svenska mosskulturföreningens botanist och torvgeolog, numera byrådirektören i lantbruksstyrelsen, filosofie doktorn Emil Haglund samt hemmansägaren, numera ledamoten av riksdagens första kammare Nils Gabrielsson. I kommitténs sammansättning skedde den 20 juni 1918 den ändringen, att friherre Marks von Wurtemberg efter därom gjord framställning befriades från uppdraget att vara kommitténs ordförande, dock att han skulle i samma befattning kvarstå vid kommitténs behandling av frågan om indragning av ströängar. Med denna inskränkning förordnades samtidigt till kommitténs ordförande dess förutvarande vice ordförande, auditören Eahlén. Efter det denne den 8 februari 1919 avlidit, förordnades den 14 februari s. å. med förutnämnda inskränkning i uppdraget till kommitténs ordförande t. f. landshövdingen i Västerbottens län, landshövding Nils Gustaf Eingstrand.

VII Upprinnelsen till kommitténs uppdrag är närmast att finna i en riksdagens skrivelse den 18 september 1914. I denna skrivelse anhöll riksdagen, att Kungl. Maj:t måtte låta verkställa en allmän undersökning rörande statens för kolonisationsändamål tillgängliga och därtill tjänliga marktillgångar inom de sex nordligaste länen i syfte att vinna en allmän översikt över belägenheten, storleken och beskaffenheten av jord, som kunde befinnas lämplig för utläggande av såväl odlingslägenheter som under äganderätt upplåtna, självständiga jordbruk, ävensom en förberedande plan för områdenas fördelning i nu nämnda hänseende. Tillika anhöll riksdagen i samma skrivelse, att Kungl. Maj:t måtte dels efter verkställd utredning för riksdagen framlägga förslag till ändrade och förbättrade villkor för upplåtelse av odlingslägenheter å kronoparkerna i de sex nordligaste länen, huvudsakligen avseende förhöjning av odlingsbidraget samt gynnsammare lyftnings- och återbetalnings villkor för detta bidrag, dels och taga under omprövning, huruvida sådan ändrad ordning för de å nämnda kronoområden belägna större, sammanhängande odlingsmarkers förvaltande och upplåtande, som av motionärer i riksdagen närmare angivits, kunde vara möjlig eller önskvärd. Slutligen anhöll riksdagen, att Kungl. Maj:t måtte låta undersöka och utreda, i vilken utsträckning och på vilka villkor möjlighet lämpligen kunde beredas för upplåtande till odlingslägenheter eller under äganderätt av de å kronoparker inom de sex nordligaste länen befintliga, s. k. disponerade ströängar. Vid anmälan den 11 juni 1915 av denna riksdagsskrivelse anförde statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet, att det syntes angeläget att till en början skrida till en undersökning om de förefintliga tillgångarna av mark, som vore tjänlig till odling och av staten kunde göras därtill disponibel, vilken undersökning borde avse alla de sex nordligaste länen, med undantag dock, på sätt riksdagen jämväl ansågs hava åsyftat, av trakterna ovan den s. k. odlingsgränsen i Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker. Departementschefen anförde vidare, att, sedan ett dylikt undersökningsarbete utförts, tiden torde vara inne att taga under närmare

VIII övervägande, på vilka villkor markupplåtelse borde komma till stånd, samt huru upplåtandet av lägenheterna och förvaltningen av därtill avsedda områden skulle organiseras; och borde på detta stadium även tagas under omprövning, vilka åtgärder kunde böra vidtagas för beredande av rättslig möjlighet att vid jordbrukslägenheters bildande tillvarataga för odling tjänliga ströängar. På nu nämnda skäl och i enlighet med därom gjord hemställan bemyndigade Kungl. Maj:t sagda dag chefen för jordbruksdepartementet att tillkalla högst fem sakkunniga personer för biträde inom nämnda departement vid uppgörande av förslag till plan för en allmän undersökning rörande statens för kolonisationsändamål tillgängliga och därtill tjänliga marktillgångar inom de sex nordligaste länen med undantag av trakterna ovan odlingsgränsen i Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker. Till dessa sakkunniga utsagos förenämnda herrar Marks von Wiirtemberg, Hellström, Grubbström, Holmgren och Haglund. Med anledning av en skrivelse från nämnda sakkunniga och jämlikt nådigt bemyndigande den 31 december 1915 uppdrog chefen för jordbruksdepartementet åt de sakkunniga jämte numera ministern, chefen för utrikesdepartementets rättsavdelning A. E. Eodhe att verkställa utredning angående beredande av rättslig möjlighet att vid upplåtande av odlingslägenheter i Norrland och Dalarna tillvarataga för odling tjänliga ströängar. Det hade nämligen befunnits önskligt att redan på ett tidigare stadium av utredningen än som först avsetts taga strö ängsfrågan under behandling. Sedan de sakkunniga i skrivelse den 20 april 1916 framlagt förslag angående sådan markundersökning, som ovan omförmälts, förordnade Kungl. Maj:t den 2 maj 1916, att under samma år inventering av odlingsjord å kronomark i Norrland och Dalarna skulle verkställas i huvudsaklig överensstämmelse med vad de sakkunniga föreslagit. Enligt de sakkunnigas förslag var denna inventering avsedd att utföras under en tidsföljd av fem år. I nyssberörda skrivelse den 20 april 1916 hade de sakkunniga emellertid jämväl ifrågasatt, huruvida icke anledning förelåge att före den tilläm-

IX nade inventeringens avslutande upptaga till utredande även övriga frågor, som närmare berörde kolonisationen, däribland även frågan om utsträckt tillämpande av intensivt skogsbruk å de norrländska statsskogarna samt om därav påkallade åtgärder för ökad bosättning å dessa skogar. Vid föredragning inför Kungl. Maj:t den 30 juni 1916 av de sakkunnigas nämnda skrivelse i dess sistberörda del anslöt sig chefen för jordbruksdepartementet till de skäl, de sakkunniga anfört för sitt förslag att omedelbart, innan inventeringen avslutats, företaga de av dem angivna spörsmålen till utredning och behandling samt föreslog tillsättande av en kommitté för ändamålet. Om denna kommittés uppgifter anförde departementschefen bland annat, att det borde vara icke blott kommittén obetaget utan till och med önskvärt att kommittén, innan dess slutliga betänkande framlades, avgåve förslag, som kunde föranleda omedelbar upplåtelse av mark å en eller annan trakt. Inom ett så vidsträckt område av landet som det ifrågavarande vore naturförhållandena och andra betingelser för kolonisation påtagligen så växlande, att det näppeligen vore fullt lyckligt, ifall överallt endast samma åtgärder skulle tillgripas. Åtgärderna syntes snarare böra så naturligt som möjligt anpassa sig efter de lokala förutsättningarna. För övrigt ville det förefalla, som om i valet mellan att låta alla positiva åtgärder i kolonisationsfrågan anstå i avbidan på frågans fullständiga utredande eller att vidtaga ett mindre antal upplåtelser efter grunder, som man tilläventyrs sedermera beträffande det återstående flertalet kunde finna sig böra frångå, någon tvekan knappast borde behöva råda om det senare alternativets företräde. Angelägenheten av att staten under en närmare framtid skrede till handling i avseende å kolonisationen syntes till fullo motivera att man före avslutandet av den vidlyftiga och tidsödande utredning, som erfordrades, gjorde början med upplåtelser i den mån omständigheterna sådant medgåve. Kommitténs uppdrag borde enligt departementschefens mening omfatta alla sidor av det ifrågavarande kolonisationsspörsmålet med undantag av de ämnen, vilka fortfarande ankomme på förenämnda sakkunnigas behandling. Sistnämnda sakkunniga, kallade kolonisationssakkunniga, fortsatte en tid

X

sin verksamhet jämsides med kommitténs och framlade den 17 februari 1917 förslag till lag huru förhållas bör med ströängar vid ägostyckning inom Västerbottens eller Norrbottens läns lappmark, samt lag om förbud mot avsöndring av ströängar inom Västerbottens och Norrbottens läns lappmark. Den 24 februari 1917 framlade samma sakkunniga förslag till kungörelse angående ströängars utbytande mot annan mark. På framställning av kolonisationssakkunniga förordnade Kungl. Maj:t den 25 maj 1917, att uppsikten över den förut omförmälda inventeringen av odlingsjord å kronans marker därefter skulle tillkomma kommittén, varefter Kungl. Maj:t den 1 därpå följande juni, likaledes på kolonisationssakkunnigas hemställan, förordnade, att det uppdrag i avseende å ströängars indragning, som jämligt nådigt bemyndigande den 31 december 1915 lämnats bemälda sakkunniga, skulle upphöra, samt att det skulle åligga kolonisationskommittén att fortsätta ifrågavarande utredning. Förutom i nu angivna avseenden har kolonisationskommitténs allmänna uppdrag, som ursprungligen avsåg endast kolonisation å kronojord, utvidgats till att omfatta kolonisation även å bondejord. Uppdraget i denna del föranleddes närmast av en motion av ledamoten i riksdagens första kammare, professorn Paul Hellström. Med anledning av denna motion anhöll riksdagen i skrivelse den 19 juni 1918, nr 342, att Kungl. Maj:t måtte verkställa utredning, huru kolonisationen å bondejord i Norrland genom ändring i de för Norrland gällande ägodelningslagarna och genom ändrade villkor och bestämmelser för utgående av bidrag från norrländska avdikningsanslaget och lån från norrländska nyodlingslånefonden samt genom andra lämpliga åtgärder skulle kunna kraftigare än dittills befrämjas, och därefter för riksdagen framlägga de förslag, till vilka utredningen kunde föranleda. Genom nådigt brev den 11 juli 1918 har Kungl. Maj:t uppdragit åt kolonisationskommittén att verkställa den av riksdagen sålunda begärda utredningen och till Kungl. Maj:t inkomma med förslag i ämnet.

XI På framställning av kommittén förordnade Kungl. Maj:t den 4 februari 1921 statskonsulenten August Östergren att biträda kommittén dels med det slutliga utformandet av de utav kommittén uppgjorda preliminära förslag till åtgärder i vissa av de hänseenden, som ovannämnda, kommittén den 11 juli 1918 givna uppdrag omfattade, dels ock med avfattande av kommitté betänkan det, i vad det rörde samma uppdrag. För att tagas i övervägande vid fullgörande av de kommittén lämnade uppdrag angående utredning och förslag beträffande åtgärder för främjande av kolonisation å kronojord och bondejord i Norrland har enligt nådigt beslut den 22 augusti 1918 till kommittén överlämnats ett på föranstaltande av centralstyrelsen för nationalföreningen mot emigationen genom särskilda kommitterade utarbetat yttrande med förslag till kolonisation å bolagsjord i Norrland, avgivet den 12 juni 1918. Slutligen har till kommittén överlämnats en framställning den 22 september 1913 från Sveriges odlareförbund angående åtgärders vidtagande för möjliggörande för hugade odlare att erhålla odlingslägenheter på kronojord. Till följd av nådiga remisser har kommittén avgivit utlåtande i följande ärenden: 1) den 19 februari 1918 i anledning av riksdagens skrivelse angående förhöjning av statsanslaget till innehavare av vissa skogstorp och odlingslägenheter ; 2) den 20 november 1918 i anledning av en framställning från länsstyrelsen i Norrbottens län angående byggnadslån och odlingsbidrag till vissa nybyggare; 3) den 19 februari 1920 angående disposition av vissa överloppsmarker i Sorsele socken av Västerbottens län; 4) den 19 februari 1920 angående dispositionen av vissa överloppsmarker inom Särna, Idre och Älvdalens socknar i Dalarna; 5) den 25 februari 1920 angående en av riksdagsmannen Gustaf Eosén väckt fråga om tilläggsbidrag till vissa odlingslägenheter; 6) den 27 maj 1920 angående en av länsstyrelsen i Norrbottens län

XII ifrågasatt utredning rörande nybyggesväsendet i länet, företrädesvis i Arvidsjaurs socken; 7) den 28 maj 1920 angående anslag för utvidgande av kolonisationsområdet vid Alträsk i Norrbottens län; 8) den 15 november 1920 beträffande jordbruksstatistikens ordnande; 9) den 15 december 1920 i anledning av riksdagens revisorers anmärkningar rörande de igångsatta och planerade kolonisationsförsöken å kronans marker; 10) den 24 januari 1921 rörande landstingens norrlandskommittés framställning angående inventering av myrmarker å enskild mark i Norrland samt om höjande av de norrländska avdiknings- och odlingslånefonderna; 11) den 28 februari 1921 angående en i riksdagens andra kammare väckt motion om utredning dels i fråga om möjlighet för innehavare av skogstorp och odlingslägenheter att förvärva äganderätt till sådana lägenheter dels ock rörande dylika områdens avskiljande från skogsförvaltningen; 12) den 4 mars 1921 i anledning av länsstyrelsens i Norrbottens län underdåniga framställning om vidtagande av sådana åtgärder att ett räntefritt lån ur jordförmedlingsfonden till ett belopp av 100,000 kronor måtte under villkor, som skulle av Kungl. Maj:t närmare bestämmas, ställas till Norrbottens läns hushållningssällskaps förfogande för att bereda sällskapet tillfälle att inom de finsktalande delarna av länet förmedla inköp av jord åt därstädes boende s. k. backstugusittare; 13) den 22 april 1921 rörande användningen av ett utav riksdagen å tilläggsstat för år 1921 anvisat reservationsanslag av 48,000 kronor för inventering av odlingsjord å enskild mark i vissa socknar i Norrland; 14) den 6 maj 1921 i fråga huruvida och i vad mån inskränkningar kunde vidtagas med avseende å den föreslagna, av 1921 års riksdag beslutade koloniseringen av Vargiså vattnens, Abmobergets och Örålandets kronoparker; 15) den 7 maj 1921 över en från ett antal skogstorpare och odlingslägenhetsinnehavare i skogstorpskolonien vid Juktån i Västerbottens län

XIII gjord underdånig framställning med förslag till vissa förändringar i avseende å dispositionsrätten m. m. till av dem innehavda lägenheter; 16) den 18 juli 1921 över en av Edefors församling gjord framställning om erhållande av kostnadsfri upplåtelse av tomt för folkskolebyggnad vid Gransjö järnvägsstation jämte kostnadsfritt virke för byggnaden i fråga; 17) den 11 oktober 1921 i anledning av en framställning från statens kolonisationsnämnd om ett anslag av 10,000 kronor för första halvåret 1923 för anläggandet av kolonat å Abmobergets kronopark i Västerbottens län; 18) den 11 oktober 1921 i anledning av statens kolonisationsnämnds framställning om anslag för nämndens verksamhet såväl under år 1922 som för tiden 1 januari—80 juni 1928; 19) den 9 november 1921 angående ansökningar om uppförande av ett skolhus å Säters kronopark i Västerbottens län; 20) den 18 november 1921 i fråga om sökt nådigt tillstånd att avsöndra vissa ströängar, hörande till Vännäs by i Mala socken av Västerbottens län; 21) den 25 november 1921 angående sökt godkännande av avsöndring av ströängslägenheter under Hålbergs by i Arvidsjaurs socken av Norrbottens län; 22) den 10 december 1921 angående framställningar från dels kolonister inom Metsekens kolonisationsområde och dels Lycksele skolråd om uppförande av vissa skolhus; 23) den 23 december 1921 angående framställning från länsstyrelsen i Norrbottens län om odlingsbidrag till vissa nybyggare i Gällivare socken; 24) den 27 december 1921 med förslag rörande igångsättande under år 1922 av förrättningar enligt lagen den 22 juni 1921 om ströängars indragande till kronan; 25) den 23 mars, den 2 och 11 april 1922 i anledning av framställning från vissa personer i Eskilstuna om kolonatanläggning å kronopark i Norrland; 26) den 26 maj 1922 angående framlagt betänkande i fråga om statens övertagande i viss omfattning av förädlingsverksamheten beträffande avkastningen från statens skogar;

XIV 27) den 81 maj 1922 i anledning av länsstyrelsens i Norrbottens län förslag om inventering av odlingsmark å kronomark ovan odlingsgränsen i Norrbottens län. På framställning av domänstyrelsen har kommittén avgivit yttranden: 1) den 2 november 1917 i fråga om rätten till skog å ströäng; 2) samma dag i fråga om rätt att odla eller bygga å ströäng; 3) den 12 maj 1919 angående upplåtelse å kronopark av mark för odling. Den 22 februari 1922 och den 29 maj s. å. har kommittén i skrivelser till domänstyrelsen föreslagit, att vid utläggande av odlingslägenheter vissa hänsyn måtte iakttagas, varigenom ett genomförande av kommitténs förslag ej försvårades. Därjämte har kommittén den 30 oktober 1920 avgivit yttrande i anledning av statens odlingskommittés underdåniga framställning med förslag rörande nyodlingslånefonderna. Slutligen har kommittén avgivit ett flertal infordrade yttranden i andra med kommitténs uppdrag sammanhängande ärenden av mindre omfattning. Såsom av det föregående framgår omfatta de i kommitténs uppdrag ingående uppgifterna följande: 1) inventering av odlingsjord å kronans marker i Norrland och Dalarna; 2) fråga om ströängars indragande till kronan; 3) kolonisation å kronans marker i Norrland och Dalarna med i detta ämne inbegripen fråga om utsträckt tillämpning av intensiv skogsskötsel å kronoparkerna; 4) kolonisation å bondejord i Norrland och Dalarna. I ströängsfrågan har kommittén den 10 december 1919 framlagt betänkande med förslag till vissa författningar. Efter det uppsikten över inventeringen av odlingsjord å kronans marker den 25 maj 1917 överflyttats å kommittén, har sådan inventering före-

XV tagits under åren 1917 — 1920. Efter inventeringens avslutande har det insamlade materialet, som redan förut för varje år sammanförts och bearbetats, varit föremål för ytterligare sammanställning och bearbetning. För resultatet härav lämnas en särskild, kommitténs betänkande bilagd redogörelse, författad av kommitténs ledamot, byrådirektören Haglund, vilken varit ledare för inventeringsarbetet. Kommitténs ursprungliga och viktigaste uppgift har varit att utreda och lösa frågan om kolonisation å kronoparkerna. I samband med det härav påkallade utredningsarbetet hade emellertid kommittén ansett sig till en början böra, i enlighet med vad som framhållits i statsrådsprotokollet rörande kommitténs tillsättning, inrikta sig på att i första hand söka finna en provisorisk lösning av spörsmålet, varigenom det mest trängande behovet av kolonisation kunde bliva fyllt. Med de i sådant avseende ifrågasatta åtgärderna åsyftades även att genom anordningar av försöksnatur vinna praktisk erfarenhet om de olika utvägarna för frågans slutliga lösning. För nu angivna ändamål avgav kommittén den 15 december 1917 betänkande med förslag till anordnande av kolonisationsförsök å vissa kronoparker i Västerbottens och Norrbottens län. Detta förslag vann statsmakternas godkännande, med anledning varav kommittén även under de följande åren i särskilda'betänkanden den 20 november 1918, den 2 december 1919, den 30 oktober 1920 samt den 27 oktober och den 21 november 1921 framlagt förslag om enahanda försök å andra kronoparker i Norrland och Dalarna. Dessa förslag hava även lett till fortsatta kolonisationsåtgärder av försöksnatur. Att omhänderhava den av statsmakterna sålunda beslutade verksamheten har på kommitténs förslag av Kungl. Maj:t den 3 maj 1918 tillsatts en särskild nämnd, kallad statens kolonisationsnämnd, sammansatt av generaldirektören och chefen för domänstyrelsen Karl Fredenberg, ordförande, samt såsom ledamöter två av kommitténs medlemmar, överjägmästaren Holmgren och byråchefen Grubbström. Inom nämnden har överjägmästaren Holmgren fungerat såsom verkställande ledamot.

XVI Kommitténs verksamhet efter framläggandet av betänkandet den 15 december 1917 har avsett, förutom de nämnda förslagen till fortsatt försökskolonisation, ytterligare behandling av det föreliggande kolonisationsproblemets olika delar, däribland frågan om möjligheterna för utsträckt tillämpning av intensivt skogsbruk å kronans marker i Norrland och Dalarna. Efter slutfört arbete får kommittén framlägga förslag till kolonisation av kronoparkerna i Norrland och Dalarna jämte motiv till dessa förslag. Häruti ingår en särskild redogörelse för verkställd utredning rörande det intensiva skogsbruket och dess förutsättningar i dessa delar av landet, författad av kommitténs ledamöter Eingstrand, Holmgren och Jonson. Arbetet med den åt kommittén uppdragna utredningen om kolonisation å bondejord i Norrland och Dalarna har pågått jämsides med utredningen om kolonisationen å kronoparkerna. E t t viktigt led i verksamheten för kolonisationen å bondejord har kommittén funnit vara att, i likhet med vad fallet varit i fråga om kronoparkskolonisationen, erhålla upplysningar om tillgången på odlingsbar mark i olika delar av Norrland. För detta ändamål har kommittén i skrivelse den 19 mars 1920 anhållit, att Kungl. Maj:t måtte föranstalta om en sådan utvidgning av rikets officiella jordbruksstatistik, att densamma för Norrland och Dalarna måtte innefatta uppgifter jämväl om tillgången på odlingsbar men ouppodlad mark. Vidare har kommittén i skrivelse den 28 maj 1920 hemställt, att Kungl. Maj:t måtte föranstalta om utförande av inventering av odlingsmark å fastigheter i enskild ägo inom Hammerdals socken i Jämtlands län, Burträsks socken i Västerbottens län samt Eåneå socken i Norrbottens län att utföras i enlighet med av kommittén föreslagna grunder. I anledning härav framlade Kungl. Maj:t proposition till 1921 års riksdag, som för ändamålet anvisade nödiga medel. Inventeringsarbetet utfördes under sommaren samma år under ledning av kommittéledamoten, byrådirektör Haglund. Eesultatet härav framgår av en betänkandet bilagd redogörelse, författad av Haglund. I skrivelse den 14 november 1921 har kommittén hemställt, att Kungl. Maj:t måtte efter

XVII liknande grunder föranstalta om utförande av inventering av odlingsmark å fastigheter i enskild ägo, belägna inom ett avstånd av två mil från inlandsbanan på dess sträckning från södra gränsen av Ströms socken i Jämtlands län till Umeälvens vattensystem i Västerbottens län. För kommitténs förslag med motiv i fråga om kolonisationen å bondejord lämnas redogörelse i en särskild avdelning av kommitténs betänkande. Särskilda yttranden, avgivna av vissa kommitténs ledamöter, bifogas härjämte. Stockholm den 31 maj 1922. Underdånigst NILS G. RINGSTRAND PAUL HELLSTRÖM

LINUS LUNDSTRÖM

ANDERS

HOLMGREN

T O R JONSON

K A R L GRURBSTRÖM

HENNING

WIKSTRÖM

EMIL HAGLUND

NILS

GABRIELSSON

I. KOLONISATION Å KRONOPARKER I NORRLAND OCH DALARNA.

1.

Kolonisalionskommittén.

t

HISTORIK. När i våra dagar frågan om Norrlands kolonisation fått en särskild aktualitet, torde nog den föreställningen vara rätt allmän, att kolonisationen här är något nytt, som tidigare icke förekommit. I själva verket har emellertid kolonisationen av denna landsdel liksom av övriga delar av vårt land fortgått sedan århundraden. Hela den nuvarande bebyggelsen i Norrland kan betecknas såsom resultat av densamma. Ur Eedan på grund av landsdelens avlägsnare läge är kolonisationen av densamma betydligt yngre än bebyggelsen i sydligare delar av riket. Så vitt därmed avses kolonisationen av kronans* marker i Norrland, har den emellertid även där redan genomgått ett betydelsefullt skede i och med den omfattande anläggning av nybyggen, som ägt rum före avvittringen eller i samband med denna. Avvittringen, som påbjöds redan i en författning av år 1683 men på allvar igångsattes först under senare delen av 1700-talet, har efter hand övergått hela Norrland och är nu så till vida avslutad att endast en del sådana åtgärder återstå, som sammanhänga med avvittringsverkets avveckling. Den kolonisation, som sålunda ägt rum, har likvisst lämnat å sido vidsträckta markområden, och det torde få anses vara de åtgärder, som gå ut på odlingens utsträckande över dessa, som i främsta rummet åsyftas, då numera fråga är om kolonisation av denna del av riket. För ett rätt bedömande av de grundar, på vilka den fortsatta kolonisationen av Norrland bör byggas, torde det v&ra på sin plats att bär lämna en kortfattad framställning av tidigare åtgärder på området. Denna framställning kommer då att omfatta, förutom det med avvittringen sammanhängande nybyggesväsendet, även en del andrfl, särskilt under senare tid tillkomna kolonisationsformer. Avvittringen och nybyggesväsendet. Såsom redan är nämnt kom den äldre kolonisationen att stå i mycket nära samband med avvittringen. Detfrnas huvudsakliga ändamål var att åt nybyggen och hemman bereda bestäimda ägoskiften av inägor och skogs-

4 mark samt att skilja sålunda uppkommen enskild mark från kronans områden. De i kronans ägo bibehållna kronomarkerna blevo antingen avsatta till kronopark (statsskog med ordnad skogshushållning) eller ock hänförda till s. k. överloppsmark (område som ansågs olämpligt att åt kronan bibehållas för ordnad skogshushållning eller reserverades för framtida nybyggesupplåtelser). Inom de tidigare avvittrade delarna av Norrland avsåg förrättningen därjämte att av kronans marker tilldela svaga hemman fyllnad i deras behov samt att urskilja vad hemman innehade i ägor utöver deras mantal och ränta. De vid avvittringen behandlade nybyggena utgjordes antingen av tidigare upplåtna sådana eller ock av nybyggen, som upplätos i samband med avvittringen. Efter den allmänna avvittringen kunde nybyggen upplåtas å kronans överloppsmarker och i särskild ordning avvittras. Nybyggesinstitutet är den äldsta och otvivelaktigt mest betydelsefulla kolonisationsformen. Nybyggesväsendet har såsom förut antytts äldre anor än avvittringen och var sålunda redan tidigt föremål för lagstiftning. Menige man uppmanades genom åtskilliga förordningar såsom 1542 års kungl. plakat och 1603 års lappfogdeinstruktion att anlägga nya hemman å »kronans allmänningar, stora skogar och ödemarker». Härvid tillförsäkrades dem, som ville därstädes bosätta sig, vissa förmåner och rättigheter. De härigenom ökade bosättningarna befarades emellertid omkring medlet av 1600-talet bliva av menligt inflytande för skogarna, vilka d i ansågos förnämligast böra användas till bergsindustriens upphjälpande och befrämjande, varemot under 1700-talet den åsikten åter gjorde sig gällande, att kronans odisponerade skogsmarker icke kunde användas ändamålsenligare än till nya hemmans anläggning. Nybyggsväsendet vann ock under denna tid liksom under första hälvten av 1800-talet vidsträckt: utbredning. Sedan emellertid kring 1860-talet uppmärksamheten blivit fäst därpå, att betydande delar av kronomarkerna under förevändning a v n b y y g £ e n s anläggning kommit under disposition av enskilde, vilka i stället: för att ägna sig åt odlingsföretag riktade sina huvudsakliga strävanden på, en med största möjliga vinst bedriven skogsavverkning, utan att akta på vare; sig skogens framtida bestånd eller landets varaktiga uppodling, blev nybyggesväsendet föremål för åtgärder i inskränkande syfte från statsmakternas sida. Vid denna tid vidtogs därjämte en av andra skäl, i främsta rummet; hänsynen till nomadlapparnas intressen, påkallad begränsning i nybyggesväsendet. Denna genomfördes i samband med uppdragandet av den s. k. odlingsgränsen inom Norrbottens och Västerbottens läns lappmarker. Frågan om denna gräns uppkom redan tidigt i samband med förarbetena

5 till en särskild avvittringsstaclga för lappmarkerna i de båda nordligaste länen. Den närmaste anledningen till spörsmålets upptagande var en vid 1867 års riksdag väekt motion om fastställande av en gräns mellan den del av Västerbottens läns lappmarker, där odling ansågs kunna med framgång bedrivas, och den egentliga fjällbygden, vilken med därinom befintliga dalsträckningar finge såsom renbetesland upplåtas till lappar eller andra renägare. Riksdagen fann för sin del frågan särdeles behjärtansvärd, enär en gräns sådan som den föreslagna vore av stor vikt och betydelse ej blott för skyddandet av lapparnas och nybyggarnas ömsesidiga rättigheter och förebyggandet av tvister dem emellan utan även till förekommande av nybyggens anläggande i trakter helt och hållet otjänliga för detta ändamål. Riksdagen hemställde därför att Kungl. Maj:t ville låta undersöka, om och på vad sätt en gräns emellan den egentliga fjällbygden och den till odling tjänliga delen av Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker kunde provisionellt bestämmas, intill dess genom avvittringen dessa förhållanden blivit slutligen ordnade. Med anledning härav utfärdades den 13 december 1S67 ett kungl. brev, genom vilket förordnades, att en gränslinje emellan den egentliga fjällbygden och den till odling tjänliga delen av Norrbottens och Västerbottens läns lappmarker skulle i det av riksdagen antydda ändamål provisionellt bestämmas; att anläggning av nybyggen ovanför denna gränslinje tills vidare och intill dess allmän avvittring försiggått i de socknar, genom vilka gränslinjen komme att sträcka sig, icke finge av Kungl. Majrfcs befallningshavande beviljas; att, då nybyggen, som redan funnes anlagda ovanför den blivande fjällgränsen, bleve på grund av åsidosatt byggnads- och odlingsskyldighet åbolediga, desamma borde åter läggas till allmänna kronomarker, samt att det ovanför fjällgränsen belägna område, för så vitt det icke redan med behörigt tillstånd innehades av enskilda, finge upplåtas till renbetesland åt lappar och andra renägare. Sedan i 1873 års avvittringsstadga till komplettering av denna bestämmelse om en provisionell odlingsgräns föreskrivits, att vid avvittringen skulle definitivt bestämmas en gräns mellan de delar av lappmarken, som vore tjänliga för odling, och den mark, där nybyggesanläggningar icke vidare finge tillåtas, har genom särskilda kungl. brev den 18 april 1884, den 23 september 1886 samt den 20 juni 1890 sockenvis fastställts en definitiv odlingsgräns inom lappmarken i dess helhet. Under de senaste årtiondena hava nybyggesupplåtelser förekommit allenast i samband med avvittringen i lappmarkerna nedanför odlingsgränsen i Norrbottens och Västerbottens län. Till grund för avvittringen i lapp-

6 markerna har legat kungl. stadgan den 30 maj 1873. Lagstiftningen på området har kännetecknats av ett fortgående på den tidigare inslao-na vägen att söka bevara den skog, som tilldelades de avvittrade hemmanen. Statsmakternas strävan i detta hänseende har särskilt inriktats på de i senare tid skedda upplåtelserna av nybyggen, vilkas skogstilldelning i följd därav underkastats allt strängare restriktioner. De närmare bestämmelserna härom återfinnas i nådiga kungörelser om ändringar i bestämmelserna rörande avvittringen i lappmarkerna den 20 april 1906 och den 5 juni 1909. De senaste nybyggesupplåtelserna ägde rum år 1918 i Norrbottens län. Ytterligare upplåtelser av nybyggen kunna numera icke förekomma. Med anledning av ny bygges väsendets betydelse för Norrlands kolonisation har kommittén ansett sig böra här lämna en kortfattad redogörelse för nybyggesupplåtelsernas allmänna grunddrag och villkor, varvid närmast avsetts de nybyggen, som under senare tid upplåtits i lappmarkerna. Grundläggande för bosättningen i dessa trakter har varit kungl. reglementet den 24 november 1749 för dem, som antingen redan bo och bygga i Lappland eller ock därefter till landets uppbrukande därstädes sig nedsätta vilja. N bv y g g e n upplätos på odisponerade kronomarker och sålunda icke på kronoparker. Nybyggare antogos av konungens befallningshavande, varvid i allmänhet så tillgick, att sökanden, efter det han åt sig utsett viss trakt, hos befallningshavanden anhöll om tillstånd att å denna anlägga ett nybygge- Då, såsom i äldre tid var regel, avvittring ej var förestående inom orten, företogs undersökning å stället av kronobetjänt med biträde av nämndemän, varefter på grundvalen av därvid upprättat besiktningsinstrument konungens befallningshavande beviljade tillstånd till anläggningen. Gjordes ansökningen å sådan tid, att den kunde behandlas i samband med avvittringen i orten, blev förslag till områdestilldelning åt nybygget upprättat av avvittringslantmätare med godemän, och nybygget erhöll sin definitiva begränsning i samband med den prövning av avvittringen i sin helhet, som ålåg befallningshavanden, då ock själva nybyggesansökningen avgjordes. I samband med avvittringen blevo även de äldre nybyggesanläggningar, som förut varit endast av provisorisk natur, slutligt bestämda. Ghmom den provisoriska nybyggesupplåtelsen anvisades nybyggare viss plats för bosättning och brukande, varjämte han i allmänhet tillerkändes rätt att för slåtter nyttja ett större eller mindre antal här och där på kronomarken kringspridda naturliga ängs- och myrmarker. Genom avvittringen erhöll nybygget bestämda områden i odlings- eller inägomark. Genom uppskattning av odlingsmarken och annan inägomark efter viss skattlägg-

7 ningsmetod erhöllos vissa mått — skattetal — som blevo bestämmande för tilldelningen av skogsmark. Såväl härigenom som genom särskilda tid efter annan av statsmakterna meddelade bestämmelser har måttet för områdestilldelningen till varje nybygge växlat högst betydligt å olika tider och i skilda delar av Norrland. De nybyggena tilldelade skogsanslagen, till en början långt rikligare än behovet fordrat, hava efterhand allt mer minskats. De senaste upplåtna nybyggena i Norrbottens län omfattade i medeltal för V mantals beräknad skatt omkring 68 hektar skogsmark. Av detta skogsanslao- är hälften avsedd att utgöra nybyggets husbehovsskog och under vissa villkor lämna virke till avsalu, under det att den andra hälften är avsedd till allmänning. Vid de under de senaste årtiondena genomförda avvittringarna i lappmarken med undantag av i Västerbottens län nedom odlingsgränsen har nämligen en del av nybyggenas liksom av skattehemmanens skogsanslag avsatts till allmänning, gemensam för alla delägarna i respektive avvittringslag. Upplåtelsen av ett nybygge ägde rum på det villkor, att viss angiven odlings- och byggnadsskyldighet skulle åligga nybyggaren å nybygget. Denna skyldighet skulle fullgöras under vissa år, s. k. frihetsår, vilka ursprungligen inneburo, att nybyggaren under denna tid var fri från en del skatter och onera, Med grundskatternas avskrivande hava de med frihetsåren förbundna rättigheterna i nämnda avseende väsentligt förlorat sin betydelse, men begreppet frihetsår har i trots härav alltjämt bibehållits för betecknande av den tid, under vilken den nämnda odlings- och byggnadsskyldigheten skulle fullgöras. Besittningsrätten till nybyggen är i huvudsak densamma som för kronohemman och är närmare bestämd i kungl. brevet till kammarkollegium den 5 februari 1808, vilket brev med vissa undantag alltjämt är gällande. Efter fullgörande av nämnda odlings- och byggnadsskyldighet kan nybygget överföras från krono- till skattehemman, tidigare mot erläggande av viss köpeskilling, sedermera utan sådan. Skogstorp och odlingslägenheter. Efter framställning av 1888 års riksdag om åtgärder för åstadkommande av bosättning på statens skogsdomäner i Norrland och, såsom ifrågasattes även inom andra landsdelar, särskilt Kopparbergs län, framlade Kungl. Maj:t vid 1891 års riksdag förslag att å kronoparker i Norrbottens län befintliga, till skogstorp tjänliga lägenheter skulle, där det för kronoparkens vård och bevakning funnes vara gagneligt, under vissa villkor av domänstyrelsen på viss bestämd tid, ej överstigande tjugo år, få till odling

8 och bebyggande upplåtas åt personer, som ägde god frejd och vore fullt arbetsföra samt i övrigt funnes vara lämpliga. Eiksdagen biföll det framlagda förslaget. De för upplåtelserna fastställda bestämmelserna inrymdes i en kungl. skrivelse till domänstyrelsen den 29 maj 1891 och inneburo i huvudsak följande. Torparen skulle vara berättigad att utan avgift från kronoparken erhålla efter utsyning byggnads- och hägnads- samt annat husbehovsvirke ävensom efter anvisning skogsfång till vedbrand, dock endast av vindfälld och torr skog. Under första upplåtelsetiden skulle torpare åtnjuta frihet från såväl avgäld som utlagor och onera mot skyldighet dels att uppodla och bebygga lägenheten, dels att inom anvisat område av kronoparken utöva tillsyn och bevakning, dels ock att på tillsägelse av vederbörande skogstjänsteman och mot ersättning utgöra å kronoparken erforderliga arbeten. Sedan föreskriven byggnadsskyldighet fullgjorts, ägde torparen av statsmedel uppbära ett belopp av femhundra kronor med skyldighet för honom att i händelse han bleve skild från lägenheten avstå densamma utan anspråk på ersättning. Efter frihetsårens slut skulle torpet i förhållande till dess storlek och beskaffenhet åsättas viss årlig avgäld att utgöras medelst dagsverken å kronoparken. Torpare, som funnes hava väl odlat och bebyggt sitt torp, ägde att efter frihetsårens slut mot fastställd avgäld erhålla förnyad upplåtelse. Därest torpare före första upplåtelsetidens utgång på grund av dödsfall eller eljest frånträdde torpet, kunde detta under vissa villkor få övertagas av barn eller arvingar eller annan lämplig, av domänstyrelsen godkänd person. Därest torparen funnes hava gjort sig skyldig till skogsåverkan eller andra förseelser eller brustit i fullgörande av åtagna skyldigheter, kunde han uppsägas till avflyttning från torpet. I övrigt ägde domänstyrelsen att meddela erforderliga föreskrifter med avseendena torpen och torparna. De sålunda givna bestämmelserna rörande upplåtelse av skogstorp kompletterades genom ett kungl. brev till domänstyrelsen den 10 februari 1893, däri förklarades, att där inom kronopark i Norrbottens län bosättning redan ägt rum å lägenhet, som funnes tjänlig för det ändamål, som onTförmäldes i kungl. skrivelsen den 29 maj 1891, sådan lägenhet finge, utan hinder ^ av att bosättning redan skett, upplåtas enligt de i nyssnämnda brev föreskrivna grunder. Med föranledande av framställning från domänstyrelsen förelade Kungl. Maj:t 1904 års riksdag proposition med förslag till nya villkor för upplåtelser av odlingslägenheter å kronoparker, avsedda att gälla jämväl för upplåtelser från kronoparker inom Västerbottens län. Sedan^ riksdag-en

9 bifallit förslaget, utfärdades ny författning i ämnet genom kungörelse av den 27 maj 1904 angående upplåtande av odlingslägenheter å kronoparker i Västerbottens och Norrbottens län, varmed bestämmelserna i kungl. skrivelsen till domänstyrelsen den 29 maj 1891 upphävdes. De huvudsakliga nyheterna i denna författning voro dels att den avgäld, som efter frihetsårens slut skulle utgå, skulle utgöras i penningar i stället för dagsverken, men med rätt för torparen att i avräkning på avgälden utgöra dagsverken å kronoparken, dels att tidigare bestämmelse om skyldighet för torparen att utöva tillsyn och bevakning å kronoparken samt där utföra erforderliga arbeten icke upptagits, dels ock att för skogstorpens behov av vedbrand skulle kunna anvisas utom vindfälld och torr skog även sådan skog, som eljest för en god skogsvård borde avverkas. De nya villkoren skulle under förutsättning av lägenhetsinnehavarens samtycke äga tillämpning jämväl å lägenheter, som upplåtits enligt 1891 års bestämmelser. Samma år, som den nu nämnda kungörelsen tillkom, framställde den s. k. norrlandskommittén i avgivet betänkande förslag bland annat om en i vissa avseenden ändrad ordning för upplåtande av odlingslägenheter å kronomark och om utsträckning av sådant upplåtande till samtliga de sex nordligaste länen. Efter utredning i frågan framlade Kungl. Maj:t vid 1909 års riksdag proposition angående upplåtande av odlingslägenheter å kronoparker och överloppsmarker i de sex nordligaste länen. Eiksdagen antog Kungl. Maj:ts förslag med vissa ändringar och tillägg, varefter författning i ämnet utfärdades genom kungörelse den 18 juni 1909. I denna föreskrevs, att upplåtelser av odlingslägenheter enligt 1904 års kungörelse icke vidare finge äga rum. Den nya författningen skilde sig i åtskilliga avseenden från vad förut varit gällande. Tillämplighetsområdet utsträcktes att omfatta kronoparker och kronoöverloppsmarker i de sex norra länen. Under det att förutsättningen för upplåtande av odlingslägenhet tidigare varit den, att sådan upplåtelse funnes vara gagnelig för skogens vård och bevakning, gjordes nu det alternativa tillägg, att upplåtelse finge ske, därest den jord, vars upplåtande begärdes, vore belägen i närheten av odlad bygd eller kommunikationsled och hinder från skogsvårdens synpunkt ej mötte. Genom vissa villkor beträffande sökandens person och odlingslägenhets storlek m. m. avsågs att sörja för, att lägenheterna skulle få karaktären av småbruk och bliva förbehållna de till drivande av mindre jordbruk särskilt lämpade, obesutna folkelementen. Till förhindrande av upplåtelser å olämpliga platser bestämdes att, förrän upplåtelse skedde, genom under-

10 sökning av i lantbruk kunnig person skulle inhämtas, att å området funnes tillräcklig för odling lämplig mark. Lägenheterna skulle upplåtas på arrende under femtio år med innehavaren förbehållen optionsrätt till förnyat arrende vid arrendetidens utgång. Efter femton frihetsår skulle lägenhetsinnehavaren hava att erlägga en redan vid upplåtelsen bestämd årlig avgift av 3,6 procent å dels lägenhetens kapitalvärde, ouppodlad och obebyggd, men med hänsyn tagen till den rätt till byggnadsvirke, som tillförsäkrats lägenhetsinnehavaren, dels den honom tillkommande odlingshjälpen. Denna bestämdes till sjuhundrafemtio kronor, varav tredjedelen skulle utbetalas, då lägenhetens uthusbyggnad blivit färdig och godkänd, tredjedelen, då manbyggnaden blivit färdig och godkänd, och sista tredjedelen, då minst en hektar åker uppodlats och satts i försvarlig hävd. Till de förutvarande ordningsföreskrifterna lades en del nya bestämmelser, bland annat beträffande lägenhetsinnehavarens rätt till nödigt bete för å lägenheten vinterfödda häst- och nötkreatur. Slutligen stadgades, att innehavare av skogstorp skulle äga att efter frihetsårens utgång, därest han vore berättigad till förnyad upplåtelse, erhålla torpet på arrende under femtio år samt i övrigt i tillämpliga delar på de villkor, som i kungörelsen föreskrivits rörande odlingslägenheter. I anslutning till den utfärdade kungörelsen lämnade domänstyrelsen genom en promemoria av den 21 september 1909 en del tillämpningsföreskrifter, däribland att vid områdestilldelning den till odling lämpliga jordens areal i regel ej borde överstiga sex hektar, om så erfordrades förlagd i ett gårds- och ett odlingsskifte, att vid sidan av upplåtelsekontraktet odisponerade slåttermyrar eller röjningsmarker för självväxande äng, där sådana funnes i lägenhetens närhet, kunde upplåtas att av lägenhetsinnehavaren tillsvidare under frihetsåren nyttjas, i den mån och så länge de ej för annat ändamål erfordrades, ävensom att ståndskog inom upplåtelseområde i första hand borde utsynas för lägenhetens husbehov men eljest icke finge utan särskilt medgivande avverkas eller tillgodogöras av lägenhetsinnehavaren. I samma promemoria ålades även skogstjänstemännen att vid utredningar för ifrågakommande upplåtelser inkomma med förslag rörande den tid, inom vilken byggnads- och odlingsskyldigheten skulle vara fullgjord. I allmänhet lärer härför hava plägat bestämmas en tidrymd av fem år från upplåtelsedagen. I huvudsak äro bestämmelserna i 1909 års kungörelse fortfarande gällande. Vissa förändringar av desamma hava emellertid senare vidtagits. Vad angår förfaringssättet för upplåtande av odlingslägenheter lämnade

11 Kungl. Maj:t i anledning av framställning från 1912 års riksdag nya direktiv i skrivelse till domänstyrelsen den 4 oktober 1912. Däri anbefalldes styrelsen att vidtaga åtgärder i syfte att vederbörande skogstjänstemän skulle, i den mån deras tid därtill lämnade tillfälle, undersöka och kartlägga samt genom ntstakning provisionelit i odlingslägenheter fördela större sammanhängande odlingstrakter, som vore belägna i närheten av odlad bygd eller kommunikationsled och för vilkas upplåtande hinder från skogsvårdsynpunkt ej förefunnes, ävensom att likaledes vidtaga förberedande åtgärder beträffande andra odlingsområden, vilkas upplåtande kunde anses vara gagneligt för skogens vård och bevakning. Vad sålunda föreskrivits skulle dock ej utgöra hinder för användande även av förut brukliga förfaringssätt vid upplåtande av odlingslägenheter. Föreskrifter av sålunda anbefalld innebörd utfärdades av domänstyrelsen genom cirkulärskrivelse den 22 november 1912. I huvudsaklig överensstämmelse med en framställning från de sakkunniga, som av chefen för jordbruksdepartementet år 1911 tillkallats för utredning av egnahemsfrågan, avlät Kungl. Maj:t till 1913 års riksdag proposition om vissa ändringar i 1909 års föreskrifter om lägenhetsupplåtelser. Eiksdagen biföll propositionen och uttalade sig dessutom för sådan ändring i fråga om ordningen för utbetalande av statsbidrag till innehavare av skogstorp och odlingslägenheter, att statsbidraget måtte åtminstone till någon del kunna i mån av byggnads- och odlingsarbetets fortgång utbetalas till vederbörande, oberoende av att föreskrivna arbeten icke hunnit fullbordas. De beslutade ändringarna föranledde utfärdande av två kungörelser, båda av den 17 oktober 1913. I den ena av dessa stadgades i fråga om odlingslägenheter, att vid bestämmande av den årliga avgälden kapitalvärdet för ouppodlad och obebyggd lägenhet ej finge sättas högre än till 20 kronor för hektar och att innehavare av lägenhet, för vilken enligt tidigare bestämmelser den årliga avgiften beräknats jämväl med hänsyn till rätten till byggnadsvirke, skulle för framtiden erhålla den nedsättning i avgiftsbeloppet, som motsvarade 3,6 procent ränta å byggnadsvirkets värde, samt i avseende å skogstorp, att innehavare, som väl hävdat sådant torp, skulle äga att vid utgången av löpande fardagsår erhålla torpet på arrende under femtio år med rätt att tillgodonjuta enligt föregående upplåtelse möjligen återstående frihetsår, ävensom att den innehavare av skogstorp, som jämlikt 1909 års kungörelse erhållit torpet på arrende under femtio år, skulle äga rätt till förhöjning med tvåhundrafemtio kronor i honom förut medgivna statsbidrag av femhundra kronor, och skulle det

12 sammanlagda beloppet sjuhundrafemtio kronor, i den mån det ej redan uppburits, utbetalas i samma terminer, som voro bestämda för utbetalning av den till innehavare av odlingslägenhet utgående odlingshjälpen. Den andra av förenämnda kungörelser föreskrev, att skogstorpsinnehavare, som ej erhållit torpet på femtioårigt arrende, ägde att av honom tillkommande statsbidrag å femhundra kronor uppbära hälften, då torpets uthusbyggnad vore färdig och godkänd, samt återstoden, då manbyggnaden vore färdig och godkänd. Ytterligare ändringar i 1909 års bestämmelser beslötos efter kungl. proposition till 1914 års senare riksdag och innefattas i tvänne den 9 oktober 1914 utfärdade kungörelser. Beträffande odlingslägenheter är förordnat, att lägenhetsinnehavaren äger att av odlingshjälpen under arbetets fortgång utbekomma intill två tredjedelar i den mån han vid av vederbörande jägmästare hållen besiktning befinnes hava å lägenheten utfört föreskrivna byggnads- och odlingsarbeten, med iakttagande härvid, att lägenhetsinnehavaren varje gång ej må uppbära större andel av hela odlingshjälpen, än som med inberäknande av vad förut kan hava lyftats motsvarar den andel, de fullgjorda arbetenas värde utgör av beräknade värdet av samtliga föreskrivna arbeten, att dylik besiktning ej må av lägenhetsinnehavaren påkallas oftare än en gång varje år, att sådana utbetalningar ej må ske i mindre poster än sjuttiofem kronor varje gång, samt att återstående tredjedel av odlingshjälpen utbetalas, då lägenhetens uthus- och manbyggnad äro färdiga och godkända samt minst en hektar jord, som vid tiden för lägenhetens upplåtande varit ouppodlad, är bruten och försvarligt hävdad såsom åker. Odlingshjälpen må under vissa villkor nedsättas, elärest lägenheten är bebyggd med kronan tillhörigt hus. De nya föreskrifterna om sätt och villkor för utbetalande av odlingshjälp skola tillämpas jämväl beträffande tidigare upplåtna odlingslägenheter. Statsbidraget till skogstorpsinnehavare, som erhållit torpet på arrende under femtio år, skall även, i den mån det ej redan uppburits, utbetalas i samma ordning som den till odlingslägenhetsinnehavare utgående odlingshjälpen. Skogstorpsinnehavare, som ej erhållit torpet på femtioårigt arrende, skall äga att av honom tillkommande statsbidrag av femhundra kronor, i den mån det icke redan utbetalats, uppbära intill två tredjedelar, allt efter som föreskrivet arbete med torpets bebyggande fortskridit, och återstoden, då torpets åbyggnader äro färdiga och godkända. I likhet med vad tidigare ägt rum i fråga om nyb}^ggesväsendet hava även upplåtelserna av skogstorp och odlingslägenheter kommit i konflikt

13 med nomadlapparnas intressen. Änskönt under förarbetena till de om skogstorp och odlingslägenheter utfärdade författningarna uppmärksamheten varit fäst å behovet för nomadlapparna att så långt det varit möjligt vara fria från det intrång den fasta bosättningen beredde lapparna, hade dock detta icke kommit till något uttr}rck i själva författningarna. Följden härav blev också, att upplåtelser av skogstorp och odlingslägenheter ägde rum ovan odlingsgränsen i rätt stor omfattning. En reglering av förhållandena på detta område blev småningom oundviklig. Denna påkallades närmast av en den 9 april 1913 till Kungl. Maj:t avlåten framställning från dåvarande landshövdingen i Norrbottens län, Oscar von Sydow, vilken erhållit nådigt uppdrag att verkställa utredning av lapparnas förhållanden och renskötseln i Norrbottens, Västerbottens och Jämtlands län. Efter behandling av ärendet vid 1915 års riksdag utfärdades den 3 juni samma år en kungörelse, varigenom förordnades bland annat, att kungörelsen den 18 juni 1909 angående upplåtande av odlingslägenheter å kronoparker och kronoöverloppsmarker i de sex nordligaste länen icke skulle äga tillämpning å områdena ovan odlingsgränsen i Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker. Endast där i något fall synnerliga skäl förelåge, skulle det enligt förstnämnda kungörelse ankomma på Kungl. Ma:jt att vidtaga uj^plåtelse av odlingslägenheter inom samma trakter. I anledning av en under 1917 års riksdag väckt motion hemställde riksdagen hos Kungl. Maj:t om utredning i vad mån ökning av statsbidraget såväl för nya upplåtelser av odlingslägenheter å kronoparker och kronoöverloppsmarker i de sex nordligaste länen som ock för redan skedda upplåtelser av dylika lägenheter och skogstorp kunde finnas erforderlig. I anslutning till en av kolonisationskommittén verkställd utredning framlade Kungl. Maj:t för 1918 års riksdag förslag åsyftande en sådan förhöjning. Förslaget om tilläggsbidrag blev emellertid begränsat till redan upplåtna odlingslägenheter och på 50 år utarrenderade skogstorp, vid vilka föreskrivna byggnadsarbeten utförts under den rådande kristiden eller icke alls blivit utförda. De föreslagna, av riksdagen antagna bestämmelserna i ämnet återfinnas i en kungl. kungörelse den 20 juni 1918. Enligt denna skall innehavare av odlingslägenhet, som före det författningen trätt i kraft upplåtits jämlikt kungörelsen den 18 juni 1909, äga rätt att, där föreskrivna byggnadsarbeten icke blivit utförda före den 1 januari 1915, — utöver honom tillkommande odlingshjälp — såsom tilläggsbidrag erhålla ett belopp, svarande mot en tredjedel av innehavarens kostnad för föreskrivna byggnads-

14 arbeten, vilka utförts under tiden från ingången av år 1915 intill den dag författningen trätt i kraft, och mot hälften av sådan kostnad för fullbordande efter författningens ikraftträdande av dylika byggnadsarbeten, med iakttagande att tilläggsbidrag för tidigare utförda byggnadsarbeten icke finge överstiga 500 kronor och att tilläggsbidraget icke finge sammanlagt utgå till högre belopp än 1 250 kronor. Grenom nådig kungörelse den 4 juni 1920 genomfördes den ändring i föreskrifterna om tilläggsbidrag till innehavare av odlingslägenheter att jämväl innehavare av senare tillkomna lägenheter bereddes möjlighet att erhålla sådant tilläggsbidrag. Detta kunde, till skillnad från vad som gällde om de äldre upplåtelserna, angivas till hälften av byggnadskostnaden, oavsett huruvida denna avsåge redan utförda byggnader eller byggnaders fullbordande. Samtidigt höjdes minimibeloppet av de poster, i vilka statsbidragen kunde till lägenhetshavarna utbetalas, från 75 till 200 kronor. De sålunda givna bestämmelserna gälla i tillämpliga delar jämväl i fråga om skogstorp, som upplåtits antingen jämlikt kungl. brevet till domänstyrelsen den 29 maj 1891 angående upplåtande av odlingslägenheter å kronoparker i Norrbottens län eller jämlikt kungl. kungörelsen den 27 maj 1904 angående upplåtande av odlingslägenheter å kronoparker i Västerbottens och Norrbottens län, där innehavaren erhållit torpet på arrende under femtio år, dock att tilläggsbidraget ej utgår med mindre å torpet finnes eller genom utvidgning kan erhållas tillräcklig för odling lämplig mark eller torpet eljest på grund av särskilda omständigheter kan anses tjänligt till jordbruks- eller bostadslägenhet. För utrönande härav har jägmästaren i reviret att, där så erfordras, med sakkunnigt biträde företaga besiktning å torpet. För att kunna bilda sig en fullt objektiv uppfattning om resultaten av hittills tillämpade upplåtelsesystem med skogstorp och odlingslägenheter har kommittén efter utsändande av frågeformulär till vederbörande revirförvaltare inhämtat detaljerade upplysningar rörande år 1916 befintliga skogstorp och odlingslägenheter och deras tillstånd. På detta sätt har kommittén för flertalet sådana lägenheter erhållit uppgifter rörande deras beskaffenhet, upplåtelse villkor en, antal vinterfödda kreatur, avkastningen, lägenhetsinnehavaren och hans familj jämte deras arbetsprestationer m. m. Därjämte har genom domänstyrelsen erhållits uppgifter å den areal odlingsbar mark, som upplåtits till varje särskild lägenhet.

15 Enligt senast tillgängliga uppgifter, avseende 1920 års slut, fördelade Lägenheternas sig antalet skogstorp och odlingslägenheter på olika överjägmästaredistrikt på följande sätt: Odlingslägenheter och på 50-åriga arrenden upplåtna skogstorp

Summa

47 231 45 136 43

214 184 148 226 558 20 35

261 415 193 362 601 20 35

1887 Skogstorp

D i s t r i k t

Övre Norrbotten Nedre Norrbotten Skellefteå Umeå Härnösand Mellersta Norrland Dalarna Gävle-Dala Summa

Av dessa lägenheter torde omkring 140 vara belägna ovan odlingsgränsen i Norr- och Västerbottens län. Av den av kommittén verkställda utredningen framgår, att inga som helst upplåtelser kommit till stånd förrän år 1894, och detta oaktat sådana upplåtelser medgåvos redan år 1891. Förklaringen härtill synes ligga i den omständighet, att domänstyrelsen i skrivelse den 1 september 1891 uppdragit åt vederbörande revirförvaltare att, innan några lägenheter finge upplåtas, verkställa en allmän utredning, varest inom revirets kronoparker till skogstorp tjänliga lägenheter vore att finna, och vilka lägenheter ansåges vara till gagn för kronoparkens vård och bevakning. En del av dessa utredningar läto emellertid vänta på sig, och domänstyrelsen kom först i januari 1893 att besluta om upplåtelse av de första lägenheterna. Innan definitiva avtal emellertid kunde träffas, skulle de lägenheter, som ej redan voro å marken utstakade, göras till föremål för dylik utstakning, vilket ej kunde försiggå annat än å barmark. De tidigaste torpupplåtelserna kommo sålunda av dessa anledningar till stånd först år 1894. Vidare framgår av samma utredning, att åren 1894 och 1S95 uppläts ett anmärkningsvärt stort antal skogstorp jämfört med under senare år. Anledningen härtill torde hava varit, att åtskilliga redan före år 1891 be fintliga olaga bosättningar under nämnda år upplätos såsom skogstorp.

16 Verkställd undersökning angående förekomsten av dessa bosättningar, bortsett från dylika lägenheter ovan odlingsgränsen i Norr- och. Västerbottens län, ådagalägger, att i Norrbottens län hava 60 lägenheter uppkommit av olaga bosättningar, i Västerbottens län ej mindre än 106 samt i hela Norrland och Dalarna 170, motsvarande omkring 12 % av samtliga vid 1916 års slut nedom odlingsgränsen upplåtna lägenheter. Vidare visar samma utredning, att upplåtelse av lägenheter under 1 O-årsperioden 1896 —1905 i övrigt försiggått mycket långsamt, i det att under denna period i genomsnitt endast omkring 24 lägenheter tillkommit, om året. Först under år 1906 begynte antalet upplåtna lägenheter att stiga och uppgick samma år till 103 samt följande år till 125 för att året därpå nedgå till 82. Anledningen till den starka ökningen under åren 1906—07 synes vara densamma som år 1894. Grenom nådigt brev den 27 maj 1904 bestämdes, att skogstorp skulle upplåtas även i Västerbottens län. Som i det föregående nämnts hade 106 i Västerbottens län upplåtna lägenheter uppkommit av olaga bosättningar. Det torde sålunda varit en stor del av dessa, som nämnda år blivit upplåtna såsom skogstorp. Sedan nådiga kungörelsen om upplåtande av odlingslägenheter i de sex nordliga länen den 18 juni 1909 tillkom, synes år 1911 antalet upplåtna lägenheter stigit avsevärt. Är 1915 ökades antalet lägenheter med 143, den största ökning, som inträffat något år alltsedan dylika bosättningar å statsskogarna blevo medgivna. Storleken av den odlingsbara areal, som vid upplåtelsen tilldelats samtliga till och med år 1916 nedom odlingsgränsen upplåtna lägenheter, framgår av följande sammanställning. U p p l å t n a Areal upplåten odlingsmark

Under 2 har 2,00—2,99

»

3,00—3,99

»

4,00—4,99

»

5 har och däröver Summa l

skogstorp

odlingslägenheter1)

antal

procent

antal

procent

22 68 215 294 136

3,o

4 25 124 198 292

0,6

9,2 29,3

40,o 18,5

lOO.o

643 )

Summa Procent

45,4

26 93 339 492 428

100,0

3,9 19,3 30,8

) I denna kolumn äro medräknade 9 skogstorp, upplåtna för tiden 1910—1930.

1,9 6,7 24,6 35,7

31,i 100,0

17 I de nådiga skrivelser och kungörelser, genom vilka upplåtelser av skogstorp och odlingslägenheter införts, har domänstyrelsen tillagts befogenhet att föreskriva de villkor, som utöver vad av riksdag och regering stadgats kunna finnas erforderliga. I anslutning härtill har domänstyrelsen i skrivelse den 1 september 1891 till revirförvaltarna i Norrbottens län bestämt att till varje skogstorp ej finge föreslås vidsträcktare område än 3 å 5 hektar, förutom erforderliga slåtterlägenheter. I en promemoria den 21 september 1909 för iakttagande vid tillämpning av kungl. kungörelsen den 18 juni 1909 angående upplåtelse av odlingslägenheter har domänstyrelsen föreskrivit, att varje lägenhet skall inom utstakade rågångar tilldelas ett område odlingsmark och tomtplats, vars storlek avpassas med hänsyn till tillgången av odlingsmark och dennas godhet, varvid bör iakttagas, att den till odling lämpliga jordens areal i regel ej må överstiga 6 hektar. De variationer i avseende å de upplåtna lägenheternas storlek, som framgå av föregående tabell, finna sin förklaring i nu anförda bestämmelser. Då ingen minimiareal för den odlingsbara marken lika litet som för lägenheten i dess helhet angivits av domänstyrelsen, har även uppstått ett ej ringa antal lägenheter, vilkas areal måste anses alltför otillräcklig för det med jordupplåtelsen avsedda ändamålet. Emellertid synes odlingslägenheterna hava tilldelats en något större areal än de äldre skogstorpen. För jordbrukets utveckling å ifrågavarande lägenheter torde ej endast den odlingsbara markens areal vara bestämmande. Lika viktig är givetvis markens beskaffenhet. Då emellertid detaljerade uppgifter härutinnan saknas, får kommittén inskränka sig till att meddela nedanstående sammanställning, utvisande fördelningen av under olika tidsperioder anlagda lägenheter i dels sådana, som bestå uteslutande av fastmark, och dels sådana, som äro sammansatta av både fastmark och torvmark. Lägenheter

Av hela upplåtna antalet, proc.

1894— 1895

1896— 1900

1906— 1910

1911— 1915

54,5

56,7

42.o

31,5

1916 Summa

17,5

13,2

29,8

Både fastmark och torvmark, st.

967 Av hela upplåtna antalet, proc.

45,5

43,3

58,o

68,6

82,5

86,8

70,2

Av samtliga till och med år 1916 upplåtna 1 378 lägenheter äro ej mindre än 967 eller 70,2 % sammansatta av fastmark och torvmark, under det övriga äro rena fastmarkslägenheter. Under skogstorpens första tid till och med år 2.

Kolonisationskommittén.

18 1900 upplätos omkring 20 % flera fastmarkslägenheter än lägenheter med både fastmark och torvmark. Först efter år 1900 synas torvmarkslägenheter börjat tillkomma i större omfattning, så att år 1916 ej mindre än 86,8 % av de 114 nämnda år upplåtna odlingslägenheterna utgjordes av lägenheter, sammansatta av fastmark och torvmark. Utvecklingen har sålunda gått mot en allt talrikare upplåtelse av lägenheter av nämnda typ. Vad beträffar förhållandet mellan areal fastmark och torvmark för de av båda jordslagen sammansatta lägenheterna framgår detta av nedanstående tablå, där under olika tidsperioder upplåtna lägenheter fördelats å olika län. 1 8 9 4 - 1 8 9 5 1896—1900 1901—1905 1906—1910 1911—1915 Län eller länsdel

1894-1916

fast- torv- fast- torv- fast- torv- fast- torv- fast- torv- fast- torv- fast- torvmark mark mark mark m a r k mark mark mark mark mark mark mark mark mark

%

%

%

77,o

23,o

kustland ... 58,6

41,4

%

%

56,2

43,8

61,7

38,3

%

%

%

63,3

36,7

65,7

34,3

59,2

40,8

51,5

48,5

71,7

28,3

64,2

35,8

76,8

23,2

63,7

36,3

55,6

44,4

49,8

31,i

68,9

15,i

84,9

15,8

43,o

57,o

46,i

53,9

%

%

%

%

56,9

43,i

62,i

37,9

58,i

41,9

60,3

39,7

50,2

59,o

41,o

84,2

22,i

77,9

43,8

56,2

%

Norrbottens lappmark... Västerbottens lappmark... kustland... Västernorrlands Jämtlands ... Gävleborgs... Kopparbergs

Om lägenheterna inom Västerbottens läns kustland ävensom inom söder därom belägna län undantagas, befinnes fastmarken under olika tidsperioder i allmänhet intaga den övervägande delen av lägenheternas hela odlingsbara areal. Dock har utvecklingen så småningom gått mot en ökning av torvmarken på fastmarkens bekostnad. Vad däremot angår lägenheterna i Västerbottens läns kustland liksom inom söder därom liggande län äro dessa bestående till övervägande del av torvmark. Inom förstnämnda område upptogo torvmarkerna för sådana lägenheter, som upplåtits under perioden 1906 — 1910, i genomsnitt ej mindre än 68,9 % av lägenheternas odlingsbara areal, under det att motsvarande siffror för perioden 1911 —1915 och 1916 voro respektive 84,9 och 84,2 yo.

19 Att myrarna emellertid ej tagits i bruk såsom odlingsmark för ifrågavarande lägenheter redan tidigare, än som skett, torde delvis vara beroende därpå, att myrjordsbruket först i senare tid börjat bedrivas mer allmänt i Norrland. I lappmarkerna har därjämte förekomsten av de s. k. ströängarna lagt hinder i vägen för de bättre myrmarkernas disposition för odlingsändamål. Från vederbörande revirförvaltares sida hava åtskilliga försök gjorts att förvärva ströängar, särskilt för erhållande av lämplig mark för upplåtelse av skogstorp och odlingslägenheter. Dessa försök hava dock endast i mindre omfattning lett till resultat. Allt ifrån början av skogstorpens tillkomst till år 1909, då odlingslägenheterna började upplåtas, har det ankommit uteslutande på vederbörande revirförvaltare eller dennes assistent att utlägga lägenheterna. Sökande till en sådan lägenhet har i vanliga fall själv valt ut platsen, varefter jägmästaren i sökandens närvaro utstakat lägenheten. Härvid har i åtskilliga fall ej tagits tillräcklig hänsyn till markens lämplighet för odling. Ofta har sökanden ej häller fäst avseende vid odlingsmöjligheten utan haft helt andra motiv för sin framställning. Närbelägenheten intill fiskrik sjö eller god slåttermyr, riklig tillgång på torrskog, till vilken sökanden kunde förvärva sig avverknings- och försäljningsrätt o. s. v., hava varit för tillfället avgörande bevekelsegrunder, när sökanden utvalt viss plats för sin bosättning. Avsaknad av mera utförliga direktiv för lägenheternas anläggning och önskan att tillmötesgå sökandena torde ofta nog hava förorsakat att åtskilliga lägenheter blivit anlagda på sådana platser, som ej varit väl ägnade för odling. För att vinna garanti för att endast för odling tjänliga lägenheter för framtiden skulle upplåtas stadgades i nådiga kungörelsen den 18 juni 1909 angående upplåtelse av odlingslägenheter etc. att, innan jordområde finge upplåtas till odlingsändamål, skulle genom undersökning av i lantbruk kunnig person visshet inhämtas, att å området funnes tillräcklig för odling lämplig mark. I en den 21 september 1909 av domänstyrelsen utfärdad promemoria bestämdes att i »lantbruk kunnig person» skulle vara lantbruksingenjör, jordbrukskonsulent, ledamot i ägodelningsrätt, skiftesgodeman eller annan välfrejdad person, som gjort sig allmänt känd för särskild erfarenhet i och kunskap om lantbruk. Som i det föregående nämnts hava ej mindre än omkring 10 % av samtliga till och med år 1919 upplåtna lägenheter uppkommit av olaga bosättningar. Tydligt är att vid dessa bosättningar icke tagits tillräcklig hänsyn till markens odlingsvärde. I och med skogstorpsystemets införande torde det i allmänhet framstått för vederbörande revirförvaltare såsom angeläget att söka på bästa sätt ordna i fråga om befintliga bosättningar, varför han helt visst i de flesta

20 fall understödde innehavarna av dessa bosättningar och förordade deras upplåtande som skogstorp i stället för avhysning. Under sådana förhållanden torde vara uppenbart att åtskilliga skogstorp tillkommit utan att den därvid upplåtna marken varit ur odlingssynpunkt den bästa. SldtterlägenEnligt domänstyrelsens förut omförmälda skrivelse den 1 september 1891 heter. skulle, där tillgång på lämpliga slåtterlägenheter förefunnes i torpets närhet, sådana tilläggas detta. I överensstämmelse härmed hava ej mindre än 705 skogstorp eller 51,1 % av hela antalet till och med år 1916 upplåtna lägenheter tillagts särskilda slåtterlägenheter, vilka torparen fått åt sig upplåtna för samma tid som torpet. I fråga om odlingslägenheterna föreskrev domänstyrelsen emellertid i sin i det föregående omförmälda promemoria den 21 september 1909, att, då odisponerade slåttermyrar eller röjningsmarker för självväxande äng funnes i lägenhetens närhet, sådana kunde upplåtas vid sidan av kontraktet för att av lägenhetsinnehavaren nyttjas tillsvidare under frihetsåren i den mån och så länge de ej för annat ändamål erfordrades. På grund av denna bestämmelse uppläts på angivet sätt slåttermark till 98 odlingslägenheter och på 50-årigt arrende upplåtna skogstorp. Av samtliga förevarande skogstorp och odlingslägenheter, tillsammans 1 37S stycken, disponerar ett antal av 769 eller 55,8 % slåtterlägenheter, under det övriga 609 helt och hållet sakna dylika. Upplåtelsernas På grund av från vederbörande revirförvaltare erhållna preliminära uppgifter belägenhet i rörande förenämnda bosättningars belägenhet har nedanstående tablå utarbetats. förhållande till varandra och till vägkommunikationer.

Våglängd Lägenhet till närmaste med mer än 1 km. till körväg närmaste km. granne

x

Antal lägenheter i kolonier av nedanstående storlekar 1 ) Summa 2

4—5

6—10

11-20

20—24

0—0,9 9

1—1,9 9

2-2,9 9

—

3-3,99

4—4,99

— —

— —

— — — — _ — — —

5—9,9 9

10—14,9 9

15—19,99

20-24,9 9

—

— —

— —

— — — —

Summa

143 83 68 155 34 6 2 1378

) Lägenheterna anses tillsammans bilda en koloni, om avståndet mellan dem uppgår till högst 1 km.

21 Av denna sammanställning framgår, att ej mindre än 476 lägenheter eller 34,5 % av hela det undersökta antalet ligga isolerade, under det att övriga ligga i grupper om två eller nere. I grupper om två ligga 355 eller 25,8 % samt i grupper om tre eller flera 547 stycken eller 89,7 % av hela antalet. Anmärkas bör att i de fall, då lägenheten är belägen intill bosättningar å enskild mark, den anses bilda koloni tillsammans med dessa. Om sålunda ett eller två skogstorp ligga inom en km. avstånd från på enskild mark liggande gård eller by, har en koloni av respektive 2, 3 eller flere bosättningar ansetts föreligga. Av i föregående tabell upptagna kolonier äro 139 sammansatta på nu nämnt sätt. Anledningen till det anmärkningsvärda förhållande, att ej mindre än omkring en tredjedel av samtliga lägenheter ligga isolerade, torde i främsta rummet vara att söka i de av statsmakterna bestämda villkoren för upplåtande av skogstorp. Sålunda stadgades såväl i 1891 års nådiga brev som i kungl. kungörelsen den 27 maj 1904 om upplåtelse av odlingslägenheter för skogstorpsanläggning i till en början Norrbottens, sedermera i såväl Norrbottens som Västerbottens län, att dylika lägenheter skulle få upplåtas, då det för kronoparkens vård och bevakning funnes vara gagneligt. Då någon egentlig skogsvård ej kan sägas vid denna tid i allmänhet hava bedrivits på kronoparkerna inom Norrbottens och Västerbottens län, åtminstone inom lappmarken, var även behovet på arbetskraft för detta ändamål mycket begränsad. Motivet för skogstorpens anläggning var under sådana förhållanden i det stora hela en strävan att tillgodose skogens behov på bevakare, vilket ansågs på bästa sätt äga rum genom att upplåta lägenheterna spridda något så när jämnt över skogen. Emellertid har detta oaktat före år 1909 upplåtits en hel del skogstorp kolonivis, vilket framgår av följande sammanställning. Antal före år 1909 upplåtna skogstorp i grupper om D i s t r i k t

Övre Norrbottens Nedre »

Summa

3—5

20 64 8 30 16

3 39 14 35 22

113 Summa

6 eller flera

6 28 34

23 109 22 93 38 285

22 Då hela antalet före år 1909 upplåtna skogstorp uppgår till 632, hade sålunda 45,1 % anlagts kolonivis. I 1909 års kungl. kungörelse om upplåtelse av odlingslägenheter på kronoparker och överloppsmarker i de sex nordligaste länen bestämdes, att dylika lägenheter skulle få upplåtas under förutsättning att antingen sådant funnes vara gagneligt för skogens vård och bevakning eller att den jord, vars upplåtelse begärdes, vore belägen i närheten av odlad bygd eller kommunikationsled och hinder från skogsvårdens synpunkt ej mötte. Detta senare villkor för odlingslägenheternas upplåtande torde hava tillkommit för bildande av kolonier, vilket ur ren kolonisationssynpunkt ansetts önskvärt. Den förändring i villkoren för lägenheternas anläggning, som inträdde år 1909, har i praktiken lett till att ej mindre än 96 % av samtliga 643 odlingslägenheter förlagts kolonivis. Vad beträffar bosättningarnas belägenhet i förhållande till vägkommunikationer framgår av sammanställningen å sid. 20 att ej mindre än 719 lägenheter eller 52,2 % befinna sig vid körväg eller inom 1 km. avstånd från sådan väg. På ett avstånd av 1 — 5 km. ligga 462 eller 33,5 %, under det att 197 stycken eller 14,3 % ligga på mer än 5 km. avstånd från körväg. Av största vikt för bedömande av det tillstånd, i vilket lägenheterna i fråga befinna sig, är kännedomen om den odlade arealens storlek. Från vederbörande revirförvaltare införskaffade uppgifter härutinnan äro sammanställda i nedanstående tablå. Areal odlad mark i hektar 0 0—0,4 9 0,60—0,99 1—1,99 2—2,9 9 3—3,9 9 4—4,9 9

över 5

Under nedanstående perioder anlagda skogstorp

odlingslägenheterl) 1910— 1916

1894— 1899

1900— 1904

1905— 1909

2 27 36 63 31 15 8 1

— 32 49 58 13 3 2

22 84 130 113 32 12 2

—

—

Summa Procent 24 143 215 234 76 30 12 1

Procent 44,6 29,i 15,2

1,6

286 187 98 57 11 2 2

0,1

—

—

3,3 19,5 29,3 31,8 10,3 4,1

Summa Procent

8,9 1,7 0,3 0,3

310 330 313 291 87 32 14 1

183 157 Summa 395 | 735 | 100,0 643 100,0 | 1378 ) I denna kolumn äro medtagna 9 skogstorp upplåtna för tiden 1910—1930.

x

22,6

24,o 22,7 21,1 6,3 2,8 1,0 0,1 100,0

23 I fråga om under åren 1894—1909 upplåtna lägenheter (skogstorp) framgår av denna sammanställning, att ej mindre än 24 eller 3,3 % av dem helt och hållet sakna odlad mark samt att knappast halva antalet kan framvisa en odlad areal av en hektar och däröver. Då de yngsta av dessa lägenheter förskriva sig från år 1909 och sålunda vid tiden för inhämtande av föreliggande siffror (år 1916) voro 7 år gamla, torde det ernådda resultatet av odlingsarbetet å dessa lägenheter kunna betecknas som synnerligen klent. Beträffande de lägenheter, som anlagts efter år 1909 (odlingslägenheter och på 50-åriga arrenden upplåtna skogstorp), med inberäknande av 9 år 1910 anlagda skogstorp, har odlingen å dessa givetvis ännu ej hunnit fortskrida i någon större utsträckning. Fullständiga uppgifter beträffande vinterfödda kreatur, avkastning och in- * * J * J ^ 7a köpt foder äro lämnade för 1 033 dylika lägenheter. Dessa återfinnas på \rna. sid. 24 och äro för överskådlighetens skull grupperade med hänsyn till den odlade arealens storlek för de olika lägenheterna. Som av denna sammanställning synes, uppgår den av lägenhetsinnehavarna i genomsnitt disponerade foderkvantiteten till följande: Hö och grönfoder från inägoområdet Hö från ängarna Hö från utom området disponerad odlad mark Inköpt hö Kovor Inköpt havre Inköpt annat foder

-

1 599 * ^53 169 808

5 829 kg. 34 • 322 * '^ * Tillsammans 6 264 kg.

Med denna foderkvantitet har i genomsnitt underhållits en kreatursbesättning av 2 nötkreatur samt 3 småkreatur för varje och en häst för varannan lägenhet. Som härav framgår äro de foderkvantiteter, som disponerats för denna kreatursstam, nog så knappa, men uteslutet torde ej vara att en. del nödfoder såsom löv även kommit till användning. Vad beträffar lägenheternas förmåga att producera spannmål och potatis är denna i genomsnitt självfallet mycket ringa. Sålunda uppgick spannmålsavkastningen i medeltal till 125 kg. och potatis till 540 kg. för varje lägenhet. Av de till och med 1916 upplåtna lägenheterna äro 1 069 tagna i bruk och bebodda. Av en verkställd utredning av familjemedlemmarnas antal

L

^ ^

s

24 Ar 1 9 1 5 - 1 9 1 6 vinterfödda k r e a t u r , a v k a s t n i n g j ä m t e i n k ö p t foder i m e d e l t a l för 1 033 s k o g s t o r p och o d l i n g s l ä g e n h e t e r , f ö r d e l a d e efter areal o d l a d j o r d .

Areal odlad mark

Antal Vinterfödda kreatur undera sökta er O: er » M» C6 lägen- m a> rt<f 3. r*V heter -t 03 ce

Avkastning i kg. från inägoområdet hö och

CO

>-t

Från

Inköpt foder i kg.

änggrön-

spann- potamål

foder

tis

från utom området dispohö nerad odl. mark: i kg. hö och grönfoder

arna, rovor

hö

havre

annat

Total summ kg.

foderj

0,i 1,0 0,1 0,9 0,4 0,0 3

75,o

14,8

2 500,5

148,7

606,7 100,5 124,9| 3 571,

0—0,9 9

0,3 1,9 0,3 1,4 0,7 0,05

959,o

70,4 466,3

17,6 3 029,2

143,9

754,i 244,i

62,5

1-2,99

0,6 2,6 0,6 2,7 0,5 0,0 8 2 476,4 202,o 699,o

52,7 3 607,6

190,8

930,i 438,6

98,2; 8 695,

3—6

1,0 3,3 0,6 4,4 0,1 0,16 4 622,4 360,o 738,o 133,3 4133,7

343,3

754,o 653,7 107,7 11846,

168,7

808,2 322,4

Summa) o. me- } 1 0 3 3 del tal II

1 1 0,4 2,2 0,4 2,o 0,6 0,0 6 L599,3|

125,o 539,9

33,8 3 253,3j

5 747,

78,9| 6 929,

1¶Ärlig a r b e t s p r e s t a t i o n i medeltal från l ä g e n h e t s i n n e h a v a r e n och d e n n e s familj å 1,052 skogs t o r p och o d l i n g s l ä g e n h e t e r , f ö r d e l a d e efter a r e a l o d l a d j o r d .

A n t a l

Antal Areal

under-

odlad

sökta

mark

d a g s v e r k e n

å r l i g e n

1 lägenhetsinnehavaj rens h e m m a v a r a n d e söner SumSumSumlägenför för för ma flottm a flottma heter vår- slätter annat skogsannat skogsningsnings- annat arbete arbete arbete bruket och arbete arbete arbete arbete skörd vid lägenhetens skötsel

lägenhetsinnehavaren

Summa dagsverken

0,1

9,6

71,9

81,6

119,4

19,3

70,2

208,9

14,0

2,6

6,9

23,5

314,o

0—0,9 9

7,3

36,o

53,3

96,6

107,2

15,3

55,3

177,8 I 38,2

5,1

16,9

60,2

334,0

1—2,99

12,8

49,2

60,3

122,3

109,2

10,7

40,4

160,3

60,8

7,8

16,i

84,7

367,8

3—6

17,2

63,7

58,i

139,0

117,7

6,1

27,2

151,o

69,o

5,8

24,6

99,4

389,4

1109,2 13,8

50,6

173,5

44,9

5,8

16,2

66,»

345,8

Summa j 0. me- | 1 0 5 2 deltal J

1 9,o

39,3

57,2

105,6

25 framgår, att de å 1 052 av dessa lägenheter i genomsnitt uppgå till 5,8 pr lägenhet eller tillsammans 6 195 personer. Den ringa avkastning, som dessa lägenheter lämnat sina innehavare, har givetvis på långt när ej varit tillräcklig för en nödtorftig bärgning utan endast varit ägnad att giva dem ett ganska gott stöd vid sidan av deras egentliga inkomst, förvärvsarbete utom hemmet. Av sammanställningen å sid. 24 framgår dels huru många dagsverken, som anses årligen åtgå för lägenhetens skötsel, dels lägenhetsinnehavarens och hans hemmavarande söners arbetsprestationer vid förvärvsarbete utom hemmet. Vad till en början angår den tid, som använts vid lägenhetens skötsel, visar det sig att i genomsnitt 9 dagar åtgått för vårbruket, 39 dagar för slätter och skörd samt 57 dagar för annat arbete eller sammanlagt 105 dagar. Det stora antal dagar, som åtgått för slätter och skörd, står givetvis i samband med bruket av slåtterängar. Med »annat arbete» torde i flesta fall avses arbete med åbyggnadernas uppförande. För lägenhetsinnehavarnas förvärvsarbete utom hemmet har i genomsnitt använts 173 dagar, varav 109 dagar för skogsarbete. Lägenhetsinnehavarens hemmavarande söner hava i genomsnitt använt 67 dagar till förvärvsarbete utom hemmet, varav 45 dagar för skogsarbete. För samtliga lägenheter uppgår antalet vid förvärvsarbete utom hemmet använda dagar till 252 794 eller 240 dagar om året. Vidare framgår av sammanställningen, att lägenhetsinnehavarens förvärvsarbete utom hemmet sjunker i samma mån som lägenhetens odlade areal stiger. Förhållandet är däremot omvänt beträffande lägenhetsinnehavarnas hemmavarande söner. Detta förhållande torde möjligen stå i samband därmed, att lägenheter med större odlad areal i allmänhet äro äldre och de hemmavarande sönernas antal och arbetsförmåga större. Det sammanlagda antalet dagar, som i genomsnitt disponeras för förvärvsarbete utom hemmet av såväl lägenhetsinnehavaren som dennes hemmavarande söner, tilltager i samma mån som lägenhetens odlade areal ökas. Tidigare åtgärder för kolonisation å norrländska myrmarker. Såsom i annat sammanhang är framhållet har kommittén vid planläggning av kolonisationsverksamheten utgått från att torvmark framför annan mark ägnar sig för kolonatupplåtelse. Denna uppfattning är likväl ej ny. Eedan tidigt hava förslag varit å bane att utnyttja torvmarker särskilt av

26 större omfattning för bildande av nya lägenheter. För dessa förslag lämnas i det följande en kortare redogörelse. i89iSlZZd®m S" k ' J o r d b r u k s % e n n e t s k o m m i t t é n framlade i sitt betänkande den brukslägenhets- ^ november 1892 förslag att genom torrläggning av vissa marker vinna kommitté, områden för anläggning av nya jordbrukslägenheter. Ifrågavarande förslag innebar, att kronan skulle bekosta denna torrläggning för att sedermera genom utbrytning av så kallad vinst- eller båtnadsjord beredas tillfälle att å sådan jord anlägga nya jordbrukslägenheter. För detta ändamål skulle kronan i de fall, då kronan själv vore delägare i sankmark, begagna sig av sitt vitsord såsom jordägare att fordra markens utdikning och torrläggning. Om alla eller vissa av delägarna därvid förklarade sig villiga att avstå från sin rätt till vinstjord, skulle kronan i stället för dessa inträda som delägare i företaget. Ifrågavarande förslag ansågs emellertid av Kungl. Maj:t icke böra föranleda till vidare åtgärd. Därigenom att kronan skulle beredas tillfälle att inträda såsom delägare i vattenavledningsföretag, i vilka kronan icke såsom jordägare själv hade något intresse, kunde det förväntas, att kronan ofta komme att med tämligen omild hand ingripa i enskildas förhållanden. Vattenavledningsföretag, vilka, om de fått företagas å den tid och i den ordning, som förestavats av jordägarnas omtanke om sitt eget bästa, skulle hava kunnat lända dem till icke ringa nytta, kunde komma att av kronan framtvingas på en för övriga deltagare synnerligen ofördelaktig tid. Det vore för övrigt mycket ovisst, om den föreslagna proceduren skulle tillföra kronan mer avsevärda arealer för det åsyftade ändamålet. Likaledes ansågs ovisst, om vinstjord av ifrågavarande beskaffenhet, vilken antagligen i regel komme att utgöras av spridda odlingsområden utan tillgång till vare sig bete eller virkesfång, skulle lämpa sig för upplåtelser till självständiga mindre jordbruk. Det vore dessutom sannolikt, att kronan genom de ifrågasatta företagen skulle komma att invecklas i vidlyftiga och kostsamma rättegångar. Sedan vid 1894 års riksdag väckts en del förslag om åtgärder i syfte att åt mindre bemedlade och obemedlade bereda tillfälle att bilda egna jordbruk, bemyndigades Kungl. Maj:t genom riksdagsskrivelse den 9 maj 1S94 att av tillgängliga medel förskjuta ett belopp av högst 20 000 kronor för upprättande av planer och kostnadsförslag till avdikning och odling av sådana myrtrakter å kronomark inom Västerbottens och Norrbottens län, som lämpade sig för upplåtelse till odlingslägenheter. F Genom £XttensViän &*<%* brev den 13 juli 1894 uppdrog Kungl. Maj:t på grund an - härav åt länsstyrelsen i Västerbottens län att låta för ett eller flera till

27 belägenheten noga angivna, för kolonisation lämpliga myrmarksområden inom nämda län genom lantbruksingenjör upprätta fullständiga, av kostnadsförslag åtföljda avdiknings- och odlingsplaner ävensom förslag till områdenas fördelning i lägenheter av lämpligt omfång och dessas förseende med anslag av kronan tillhörig utmark för lägenhetsinnehavarens husbehov av virke och vedbrand samt till mulbete. Sådana förslag blevo också uppgjorda för kronoparkerna nr 19 Långmyråsen och n:r 13 Stockmyrliden i Vännäs socken samt för kronoöverloppsmarken n:r 23 och kronoparken n:r 26 Antmyrliden i Bjurholms socken. Efter det de föreslagna myrmarkerna gjorts till föremål för närmare undersökningar bland annat beträffande mosstorvens beskaffenhet, en undersökning, som gav ett mindre tillfredsställande resultat, förklarade Kungl. Maj:t den 8 mars 1901, att förslagen icke skulle föranleda till någon vidare åtgärd. Efter det länsstyrelsen i Norrbottens län likaledes den 13 juli 1894 er- Försök i Norrhållit enahanda uppdrag, som vid samma tid lämnats länsstyrelsen i VästerKotHvartJ bottens län, lät förstnämnda styrelse genom lantbruksingenjören i länet J. E. Berggren under åren 1894—1896 utarbeta betänkande med förslag till kolonisation av kronan tillhörigt område omkring Koskivara järnvägsstation inom Gällivare socken. Detta betänkande överlämnades av länsstyrelsen med eget utlåtande den 8 januari 1897 till Kungl. Maj:t. Enligt lantbruksingenjör Berggrens förslag skulle till odling och bebyggande utan avgift upplåtas ett område om 2 874 hektar. Till gemensamt utmarksområde utan äganderätt och med nyttjanderätt endast tills vidare föreslogs, att det skulle avsättas en areal av sammanlagt 11 068 hektar, varav dock endast 2 802 hektar utgjordes av duglig skogsmark. Resten av utmarken utgjordes av sänka myrmarker, såsom impediment ansedd skogsmark samt ströängar. Dylika ängar funnos även inom det egentliga kolonisationsområdet till en areal av sammanlagt 37,47 hektar. Ströängaraa inom kolonisationsområdet skulle enligt förslaget, i den mån området toges i besittning, utbytas på det sätt, att något kolonat eller del därav närmast intill den by eller det hemman, som ägde ängen, på statens bekostnad uppröjdes eller odlades för att gå i utbyte mot ängen. Enligt vad av förslaget vill framgå, skulle ett par av kolonaten komma att tagas i anspråk för detta ändamål. Sammanlagt 109 kolonat skulle upplåtas, därav 2 såsom präst- och skolbord. Varje kolonat skulle bestå av 15 hektar odlingsmark och 35 hektar skogs- och betesmark antingen i sammanhang med odlingsmarken eller på annat lämpligt ställe så nära denna som möjligt.

28 För vattenavledningar och anläggande av vägar erfordrades ett belopp av 225,000 kronor att utgå under tre år. Till kolonisationens igångsättande och ledning samt till verkställande av kulturförsök ansågs tills vidare erfordras 15 000 kronor årligen. För uppförande av erforderliga byggnader samt anskaffande av redskap och materialier för kulturförsöken ansågs ett belopp av minst 25 000 kronor behövligt. Över lantbruksingenjör Berggrens förslag avgåvos utlåtanden av åtskilliga centrala ämbetsverk, varefter Berggren i skrivelse den 29 juni 1901 föreslog vissa ändringar i sitt ursprungliga förslag, medförande en kostnadsökning av 75 000 kronor. I utlåtande den 31 december 1910 framhöll länsstyrelsen, att den ställde sig betänksam mot kolonisationsförslaget på den grund, att planen därför vore synnerligen omfattande och krävde mycket stora ekonomiska uppoffringar, vartill kom att det ifrågasatta området bestode av uteslutande myrmark samt vore beläget på en hög nordlig breddgrad och stor höjd över havet. Slutligen hade enligt länsstyrelsens mening hela kolonisationsspörsmålet kommit i ett förändrat läge genom de på grund av riksdagens beslut under år 1901 ifrågasatta kolonisationsförsöken vid Alträsk, vilka länsstyrelsen ansåg innefatta betydligt större förutsättningar att lyckas än företaget vid Koskivara. På länsstyrelsens av lantbruksstyrelsen tillstyrkta hemställan fann Kungl. Maj:t den 2 februari 1912 det ifrågavarande kolonisationsförslaget icke för det dåvarande föranleda någon Kungl. Maj:ts vidare åtgärd. Vid 1901 års riksdag fattades ett beslut, som kom att bliva ett ytterligare led i arbetet på koloniserandet av myrmarkerna. Eiksdagen anhöll då, att Kungl. Maj:t måtte till befrämjande av övre Norrlands kolonisation låta å kronans där belägna, ej särskilt disponerade mark verkställa undersökningar, om och i vilken omfattning lämpliga områden i närheten av viktigare kommunikationsleder, industricentra eller platser, där större samhällen uppstått, måtte kunna upplåtas till enskilda för odling och bebyggande. Efter undersökningar i uämnda riktning framställde Kungl. Maj:t vid 1909 års riksdag förslag, som av riksdagen godkändes, rörande anordnande av nybyggeslägenheter å ett från Alträsks och Svanå kronoparker samt Selets f. d. stockfångstskog avskilt område, beläget vid Brännbergs järnvägsstation, ej fullt tre mil från Boden. Enligt en förberedande plan för områdets indelning skulle ett femtiotal lägenheter utläggas. Planen blev till en början fastställd i avseende å tjugu lägenheter. Därav äro tretton hittills upplåtna, varjämte en lägenhet, som ursprungligen avsågs till mönsterjordbruk, överlämnats till Kemisk-växtbiologiska anstalten i Luleå,

29 som satts i tillfälle att med medel, donerade av grosshandlaren M. Frsenckel i Göteborg, där anlägga försöksfält för belysande av skilda brukningsmetoder m. m., varjämte betydelsen av betesvallars anläggande där skall påvisas. Företaget skulle, såsom i propositionen framhölls, tillsvidare huvudsakligen uppfattas såsom ett experiment, därvid det gällde att genom försök avgöra, huruvida lämpliga nybyggesområden överhuvud kunde vinnas genom utdikning å de stora norrländska myrmarkerna. Nybyggesväsendet a Alträsksområdet ställdes under närmaste tillsyn och ledning av en särskild nämnd, som tillerkändes rätt att i vidsträckt omfattning handla efter omständigheterna. De för lägenhetsindelningen och upplåtelserna bestämda huvudsakliga villkoren inneburo, att i regel till varje lägenhet skulle laggas minst tio hektar odlingsvärd jord och att hela arealen utom impedimenten icke borde överstiga tjugu hektar, att den huvudsakligaste skogsmarken skulle avsättas för gemensamt skogsfång och bete, varjämte i övrigt skulle avsättas vissa för samfällt behov avsedda områden, att till nybyggare skulle antagas allenast mindre bemedlade eller obemedlade med vissa personliga förutsättningar, att upplåtelserna skulle ske med äganderätt, dock med en från alla utlagor fri försökstid av femton år, varunder upplåtelsen kunde av nämnden hävas i händelse nybyggaren icke fullgjorde av nämnden föreskrivna åligganden i fråga om lägenhetens uppodling, bebyggande och hävdande eller vägrade utfärda köpeskillingsförbindelse, att nybyggaren skulle äga att efter utsyning bekomma erforderligt byggnads- och hägnadsvirke samt vidare av allmänna medel odlingshjälp till ett belopp av 750 kronor att utbetalas i samma ordning, som år 1909 bestämdes för utbetalning av odlingshjälp till innehavare av odlingslägenhet, att nybygget under försökstiden endast efter prövning av nämnden finge överlåtas till annan samt att köpeskillingen skulle bestämmas så, att den motsvarade dels det kapitalvärde, vartill lägenheten vid upplåtelsen av nämnden uppskattades, vilket värde ej finge sättas högre än 50 kronor för hektar av lägenhetens areal, impedimenter oberäknade, dels den odlingshjälp, som komme att utgå. Beträffande sättet för utbetalning av odlingshjälpen begärde 1914 års senare riksdag i sammanhang med sitt godkännande av ändrade bestämmelser bland annat för utbetalande av statsbidrag till innehavare av odlingslägenheter och skogstorp, att liknande bestämmelser skulle utfärdas i fråga om nybyggeslägenheterna inom Alträsks kolonisationsområde. Sådana ändrade bestämmelser hava av Kungl. Maj:t meddelats den 20 januari 1915. Likaledes i samband med meddelande av motsvarande bestämmelser beträffande innehavare av odlingslägenheter och skogstorp har 1918 års riksdag lämnat

30 anslag till tilläggsbidrag till innehavare av nybyggeslägenheter inom Alträsksområdet. I anslutning till den ändring i bestämmelserna om tilläggsbidrag till innehavare av odlingslägenheter och skogstorp, för vilken redogjorts i det föregående, blevo genom nådigt brev den 4 juni 1920 meddelade enahanda ändradp bestämmelser angående tilläggsbidrag till innehavare av nybyggeslägenheter inom Alträsks nybyggesområde. Grenom nådigt brev den 11 juni 1920 har slutligen nybyggesnämnden för området bemyndigats att med biträde av sakkunnig person uppgöra förslag till indelning i kolonat av det ännu icke indelade området av de till nybyggesupplåtelser avsedda delarna av samma nybyggesområde. Upplåtande av egnahemslägenheter från vissa kronoegendomar. Upplåtande av egnahemslägenheter från vissa kronoegendomar förekommer huvudsakligen i de södra och mellersta delarna av riket och allenast i mindre omfattning i Norrland och Dalarna. Då emellertid denna egnahemsbildning utgör en vid sidan av andra förekommande form för kolonisation, har det ansetts lämpligt att här lämna en kort redogörelse för densamma. Frågan om försäljning av kronoegendomar för egnahemsändamål blev, såsom nedan närmare angives, först år 1889 föremål för uppmärksamhet. Hedan dessförinnan hade på grund av särskilda riksdagsbeslut, varigenom Kungl. Maj:t bemyndigats att utan riksdagens vidare hörande försälja vissa kronoegendomar, en försäljning i annat syfte påbörjats. Uppslaget till dessa försäljningar hade givits genom en av kammarkollegiet den 19 december 1873 till Kungl. Maj:t avlåten skrivelse. I nämnda skrivelse framhölls, att inkomsterna i arrenden för mindre egendomar föga överstege de utgifter, som statsverket måste vidkännas i och för deras förvaltning, samt att det åtminstone finge antagas som otvivelaktigt, att deras bibehållande icke kunde medföra någon avsevärd fördel, då arrendeinkomsterna oproportionerligt nedtvingades av de kostnader, som arrendatorerna finge vidkännas för kontroll m. m. Med anledning av denna skrivelse föreslog Kungl. Maj: t uti en vid 1874 års riksdag framlagd proposition nr 49, att sådana kronan tillhöriga, för statsverkets räkning utarrenderade hemman och lägenheter, för vilka årliga arrendeavgiften icke överstege 200 kronor och vilkas bibehållande åt kronan icke på grund av befintlig skogstillgång eller av annan särskild anledning påkallades, finge i den mån gällande arrendekontrakt närmade sig sitt slut, under iakttagande av de föreskrifter,

31 Kungl. Maj:t kunde finna lämpligt meddela, på offentlig auktion försäljas till den högstbjudande under villkor, bland annat, att köpare, som det åstundade, skulle äga att inbetala köpeskillingen under loppet av sex år med en sjättedel årligen, såvida han, för fullgörandet därav, vid auktionstillfället ställde säkerhet, samt att högsta anbudet skulle underställas Kungl. Maj:ts prövning. Vad Kungl. Maj:t sålunda föreslagit, blev av riksdagen bifallet. Det år 1874 fattade beslutet utsträcktes efter hand och kom vid 1902 års riksdag att gälla alla sådana kronans jordbruksegendomar, vilka i arrende icke lämnade eller i varje fall icke kunde påräknas lämna högre arrende än 600 kronor, och sådana till av kronan inköpta skogsegendomar hörande områden, vilka utan olägenhet för skogsskötseln ansåges kunna avyttras, och vilka icke kunde påräknas lämna högre arrende än nyssnämnda summa. De första förslagen om användandet av statens jordbruksdomäner för att befrämja bildandet av mindre jordbruk framkommo, såsom redan nämnts vid 1S89 års riksdag, då i andra kammaren väcktes två motioner, som avsågo att genom styckning av kronodomäner bereda möjlighet för mindre bemedlade att förvärva egna jordbruk. Frågan förföll dock vid denna riksdag liksom även vid den följande, då liknande motioner framlades. Riksdagen år 1891 beslöt emellertid, på framställning av Kungl. Maj:t, att där å kronoegendom, som i enlighet med förut fattade beslut skulle utan riksdagens hörande försäljas, funnes lägenhet, vilken ansågs lämpligen kunna från egendomen avsöndras och särskilt för sig avyttras, på Kungl. Maj:t skulle ankomma att utan auktion upplåta sådan lägenhet åt innehavaren, under villkor, att sedan värdet å lägenheten blivit i den för arrendeuppskattningar stadgade ordning utrönt, för lägenheten erlades en köpeskilling motsvarande detta värde, att köparen skulle äga inbetala köpeskillingen under loppet av 10 år med en tiondel årligen, såvida han för fullgörandet härav ställde godkänd säkerhet, samt att upplåtelsen skulle äga rum i form av jordavsöndring. Med anledning av nämnda beslut utfärdades genom kungl. brev till domänstyrelsen den 22 december 1893 närmare bestämmelser att lända till efterrättelse vid upplåtelser av ifrågavarande slag. Grenom beslut av 1894 års riksdag, i huvudsaklig överensstämmelse med av Kungl. Maj:t avgiven proposition, utsträcktes betydligt rätten till upplåtelser av mindre lägenheter från kronoegendomar. Riksdagen medgav därvid, att styckning av eller avsöndring från härför lämpliga krön o-

32 egendomar kunde efter Kungl. Maj:ts beslut äga rum beträffande sådana egendomar, som finge försäljas utan riksdagens hörande, samt beträffande övriga egendomar efter riksdagens prövning. Därest å sådan egendom, som skulle bliva föremål för styckning eller avsöndring, funnes lägenhet, som vore bebyggd med enskild person tillhöriga hus, skulle dylik lägenhet hembjudas denne till inlösen mot det lägenheten åsatta försäljningsvärdet. Övriga utstyckade lägenheter skulle utbjudas till försäljning under hand, samt, där ingen köpare på detta sätt kunnat erhållas, försäljas på offentlig auktion. Köpeskillingen skulle få inbetalas under loppet av tio år med en tiondel årligen, såvida köparen ställde godkänd säkerhet, i fråga om bebyggd lägenhet för hela köpeskillingen, samt ifråga om obebyggd lägenhet för de avbetalningar, som erfordrades för halva köpeskillingens eiiäggande. Obebyggd lägenhet skulle bebyggas inom fem år, vid äventyr att ogulden del av köpeskillingen genast skulle vara till betalning förfallen. Genom nådigt brev till domänstyrelsen den 25 september 1896 meddelades sedermera regiementariska föreskrifter att lända till efterrättelse vid upplåtelser av ifrågavarande slag. De av 1894 års riksdag antagna bestämmelserna angående upplåtelser av lägenheter från kronoegendomar ägde bestånd till år 1909, då nya bestämmelser antogos av riksdagen. Dessa åter gällde till 1913, då de fingo sin för närvarande gällande lydelse. De nuvarande bestämmelserna återfinnas i en kungl. kungörelse den 17 oktober 1913 angående grunder för upplåtande av egnahemslägenheter från vissa kronoegendomar och ett kungl. brev samma dag till domänstyrelsen med bestämmelser att lända till efterrättelse vid upplåtande av dylika lägenheter. Upplåtande av tomter. 1 sammanhang med järnvägarnas framdragande genom övre Norrland förlades åtskilliga järnvägsstationer å kronoparker och i många fall till punkter, där järnvägen korsade de gamla landsvägsförbindelserna. Dessa knutpunkter mellan den nya förbindelseleden och de förutvarande ägde alla förutsättningar för att växa ut till säten för handeln med ej blott närliggande trakt utan även de mera avlägset belägna orter, som före järnvägens tillkomst hade sina affärsförbindelser med platser vid kusten. Sannolikheten av att utvecklingen skulle erhålla ett dylikt förlopp föranledde åtskilliga personer, framför allt affärsmän, att redan tidigt ingiva an-

33 sökningar om upplåtelser av tomter från de kronoparker, å vilka järnvägsstationer blivit sålunda förlagda. De första ansökningarna i sådant syfte avsågo upplåtelser vid Långträsks järnvägsstation, belägen å Pite kronopark i Piteå socken och Norrbottens län, snart efterföljd av en liknande framställning beträffande mark vid Jörns järnvägsstation, belägen å kronoparken Västra Jörnsmarken i Jörns socken av Västerbottens län. De båda ansökningarna föranledde utredning genom domänstyrelsen, som föranstaltade om uppgörande av plan för ett ordnat bebyggande av ett område invid Långträsks järnvägsstation, vilket område, oberäknat gator eller utfartsvägar, omfattade en areal av 37,12 hektar, och ett område vid Jörns järnvägs= station med en areal — gator likaledes oberäknade — av 27,95 hektar. Tomterna hade vid de båda järnvägsstationerna erhållit en storlek av ungefär en hektar vardera, vid Långträsks station något mindre än vid Jörns station. På grund av den verkställda utredningen och uti infordrade yttranden från vederbörande länsstyrelser avgivna förslag avlämnades till 1895 års riksdag propositioner angående upplåtelser åt enskilde av mark såväl vid Långträsks som Jörns järnvägsstationer. I dessa propositioner hemställdes, att förslag till köpeskilling för de särskilda tomterna skulle, samtidigt för alla, uppgöras utav vederbörande revirförvaltare och en av länsstyrelsen utsedd lämplig person, varvid särskilda värden skulle åsättas dels å tomt befintlig skog dels själva jorden. Tomten skulle därefter kunna av länsstyrelsen försäljas till pris, som motsvarade minst den föreslagna köpeskillingen. Utav denna skulle omedelbart erläggas vad som motsvarade det uppskattade skogsvärdet jämte minst en femtedel av köpeskillingen för jorden. Den, åt vilken tomt sålunda upplätes, skulle vara skyldig att under iakttagande av de särskilda föreskrifter, som med avseende å ett ordnat bebyggande av stationssamhället kunde varda av länsstyrelsen vid upplåtelsen meddelade, inom två år från denna hava å tomten påbörjat samt inom ytterligare tre år fullbordat boningshus, salubod eller annan därmed jämförlig byggnad vid äventyr, om det försummades, att tomtinnehavaren skulle vara sin rätt till tomten och därför erlagd andel av köpeskillingen förlustig. Så snart tomtinnehavaren inom den förelagda tiden fullgjort vad honom ålåge, skulle han, vid enahanda påföljd för uraktlåtenhet, vara skyldig erlägga återstående köpeskilling. Därefter skulle länsstyrelsen till innehavaren utfärda köpebrev å tomten. Med skrivelse den 13 mars 1897 överlämnade länsstyrelsen i Norrbottens län till Kungl. Maj:t en framställning från kommunalstämman i Jockmocks 3.

Kolonisationslcommittén.

34 socken, vari denna hemställde att, sedan församlingens kyrkostämma beslutat uppförande av ett skolhus vid Murjeks järnvägsstation, tomtplats för detta måtte upplåtas från ett vid avvittringen särskilt avsatt område. Därjämte ingåvo åtskilliga personer, som bosatt sig å detta område, en underdånig skrift, i vilken de bestredo bifall till socknens framställning och anhöllo, att plan måtte uppgöras för platsens bebyggande och tomters upplåtande m. m. Efter utredning beslöts proposition till riksdagen med förslag att nyssnämnda område, 33,6 4 har, med undantag av dels tomt för seminarium för utbildande av lappska småskollärare och lärarinnor dels ock av område, som järnvägsstyrelsen ansett nödigt för utvidgande av Murjeks stationsområde, finge, fördelat i tomter, avsedda till bebyggande åt enskilde med äganderätt upplåtas under iakttagande förutom av de villkor, som enligt vad som ovan sagts skulle gälla för upplåtelser vid Långträsks och Jörns stationer, att till Jockmocks kommun skulle försäljas för densamma behövlig skoltomt och att ägare av redan å området uppförda byggnader skulle äga företrädesrätt att för dem erhålla nödigt tomtutrymme mot erläggande av stadgad köpeskilling. Eiksdagen biföll vad som sålunda föreslagits, och plan för bebyggande, varigenom området uppdelades uti 112 tomter, uppgjordes. Efter framställningar dels från enskild person om rätt att få inköpa tomt å kronoparken Brännheden invid Bastuträsks järnvägsstation i Norsjö socken och Västerbottens län, dels från Piteå socknemän att invid Storsunds järnvägsstation i Piteå socken mark för bebyggande måtte upplåtas från den vid stationen belägna kronoparken Storträskliden föranstaltades om liknande undersökningar som de, vilka ägt rum på grund av ansökningarna om upplåtelser vid Långträsks och Jörns järnvägsstationer. Dessa undersökningar föranledde propositioner till 1900 års riksdag med förslag om medgivande att försälja från kronoparken Brännheden ett område av 27,3446 hektar och från kronoparken Storträskliden ett område av 21,88 hektar. De riksdagen underställda förslagen skilde sig i så måtto från de år 1895 framlagda, att plan för områdenas uppdelning i tomter ej åtföljde propositionerna, utan föreslogs, att försäljningen skulle ske enligt av Kungl. Maj:t godkänd plan, detta närmast beroende på ovisshet om, huruvida någon del av de till försäljning föreslagna områdena skulle behöva tagas i bruk för blivande järnvägsanläggningar. I de förberedelsevis uppgjorda planerna hade tomterna vid Bastuträsks järnvägsstation givits en storlek,

35 som växlade mellan 0,39 56 hektar och 1,13 60 hektar, under det att de vid Storsunds järnvägsstation erhållit en ytvidd av 0,545 hektar. Beträffande förfarandet vid värderingen hade gjorts det tillägg, att, om revirförvaltaren och den av läusstyrelsen utsedda värderingsmannen stannade i olika meningar rörande värdet å någon tomt, de skulle till tredje värderingsman tillkalla någon av de utav länets landsting eller hushållningssällskap utsedda uppskattningsmännen för arrende värderingar. Sedan Edefors församling ingivit underdånig framställning om rätt att för uppförande av skolhusbyggnad förvärva en tomt om cirka en hektars ytvidd å den vid Lakaträsks järnvägsstation i Edefors socken av Norrbottens län belägna kronoparken Djupsjö, blev denna fråga för utredning hänskjuten till domänstyrelsen. I sammanhang härmed anmäldes till styrelsen, att flera personer utan tillstånd bosatt sig å kronoparken. Med anledning härav infordrade upplysningar gåvo vid handen, att platsen kring stationen var lämplig för bebyggande av enskilda och att förutsättningarna funnos för uppkomsten av ett stationssamhälle därstädes. En plan för tomtupplåtelser upprättades härefter genom domänstyrelsens försorg, varvid för försäljning åt enskilda ett 60-tal tomter med en sammanlagd areal av 10,20 hektar utlades och i anledning av framställningen från Edefors församling ett område av 1,0 3 5 hektar avsattes till skoltomt. Inberäknat område för gator och torg, 6,9 7 2 hektar, samt en för järnvägens behov avsatt areal av 3,6 8 hektar omfattade den uppgjorda planen en ytvidd av 21,8 8 7 hektar. Den förebragta utredningen föranledde framställning till 1905 års riksdag att medgiva upplåtelse till enskilda av de utlagda tomterna, varvid bestämmelserna i Kungl. Maj:ts skrivelse till domänstyrelsen angående försäljning av åtskilliga kronoegendomar m. m. den 23 maj 1902 borde vinna tillämpning, dock att Edefors församling skulle erhålla företrädesrätt att för en köpeskilling, motsvarande åsätt saluvärde, förvärva det för skoltomt avsedda området. Till samma års riksdag hade Kungl. Maj:t även avlåtit proposition om upplåtelse från kronopark vid Nattavara järnvägsstation i G-ellivare socken av ett område för bebyggande av enskilda. Framställningen var närmast föranledd utav en från åtskilliga personer i Nattavara gjord anhållan, att de, som hade fast sysselsättning vid denna järnvägsstation, skulle åt sig få uppföra bostäder å kronans mark. Även i detta fall uppgjordes plan för bebyggande av ett område, och 57 tomter med en sammanlagd areal av 9,44 hektar utstakades, varförutom planen omfattade 4,3 3 48 hektar, avsedda

36 till gator och allmänna platser. På grund av vissa från järnvägsförvaltningens sida ifrågasatta jämkningar uti planen, vilka av övriga hörda myndigheter tillstyrktes, föreslogs uti propositionen till riksdagen, att upplåtelsen skulle omfatta ett område av ungefär 14 hektar. I övrigt innehöll denna proposition samma förslag till bestämmelser angående försäljning som den, vilken avsåg upplåtelser vid Lakaträsks järnvägsstation. Kiksdagen biföll de båda propositionerna, och den 25 maj 1905 avlätos till domänstyrelsen nådiga brev angående upplåtelserna i fråga. Vidkommande sättet för tomternas värdering, köpeskillingens erläggande m. m. innehöllo dessa nådiga brev samma bestämmelser, vilka gällde för upplåtelser vid Bastuträsks och Storsunds järnvägsstationer. I alla nu angivna fall, då statsmakterna beslutat, att upplåtelser av tomter från kronoparker skulle äga rum, hava dessa beslut även innehållit, att köpeskillingarna skulle, på samma sätt som köpeskillingarna för försålda mindre kronoegendomar, användas till inköp för kronans räkning av skogbärande eller till skogsbörd tjänlig mark. På grund av ansökningar om upplåtelse av tomter vid Gullträsks järnvägsstation å kronoparken Djupsjö i Edefors socken, Norrbottens län, hade plan för bebyggande utav ett område om 27,91 hektar uppgjorts och av vederbörande överjägmästare till domänstyrelsen ingivits. Sedan styrelsen begärt länsstyrelsens uttalande angående detta förslag och denna i sin ordning inhämtat yttrande bland annat av vederbörande kronofogde, hade denne såsom sin mening uttalat, att det vore obehövligt att för det dåvarande och intill dess en större mängd ansökningar om tomtupplåtelser inkommit avskilja området från kronoparken. Domänstyrelsen delade den sålunda uttalade meningen och ansåg tillfyllest, att tomt efter hos styrelsen därom gjord ansökan upplätes på 20-årigt arrende, dock under vissa villkor, som åsyftade att bl. a. förekomma olämpligt bebyggande av tomterna. På samma gång som domänstyrelsen i skrivelse till överjägmästaren den 26 april 1910 meddelade denna sin ståndpunkt, anmodades denne tjänsteman att, sedan sökandena lämnats tillfälle yttra sig om vilken tomt de önskade arrendera, till styrelsen inkomma med förslag å arrendevillkor och avgäld m. m. Enligt meddelande, som lämnats av domänstyrelsen, hava hittills fjorton avtal om tomtupplåtelser träffats. Utav dessa äro elva avtal slutna för en tid av tio år, ett för åtta år och tvänne, som blivit ingångna under år 1919, för fem år. Arrendebeloppet växlar mellan fem och tolv kronor,

37 förutom i ett fall, då trenne tomter upplåtits till Edefors församlings skolråd. Arrendet för dessa utgör trettio kronor. Ur ett kontrakt om upplåtelse av tomt vid Gullträsks station må följande bestämmelser anföras: *Å området befintlig skog ingår ej i upplåtelsen, men äger arrendator företrädesrätt att till i orten gängse pris inköpa den skog, som för odling eller byggnad eller för områdets behöriga nyttjande måste fällas. Arrendator äger rätt å tomten uppföra boningshus eller andra därmed jämförliga byggnader. Byggnaderna skola vara uppförda på ett mot eldfara betryggande och sundhetens fordringar motsvarande sätt och få ej hava ett vanprydande utseende, och skola för den skull förslagsritningar till dylika byggnader av jägmästaren prövas och godkännas. Arrendator äger icke göra anspråk på ersättning av kronan för utfört arbete eller nedlagda kostnader. Arrendator tillförsäkras förmånsrätt till förnyat arrende efter förutgången arrendevärdering, därest området vid arrendetidens utgång icke erfordras för något kronans eller annat ändamål. Arrendator förbjudes att hos sig hysa eller emottaga obehöriga personer, genom vilkas förvållande störande av allmän ordning eller säkerhet kan uppstå. Överlåtelse av kontraktet får ej ske utan att vederbörande överjägmästare därtill lämnat sitt medgivande. I händelse av kontraktsbrott eller om arrendatorn överträder gällande skogs- och jaktförfattningar, är arrenderätten förverkad. 1 övrigt gälla rörande förhållandet mellan arrendatorn och kronan stadgandena i 2 kap. 34—40 §§ av lagen den 14 juni 1907.> Såsom ett för sig fristående slag av tomtupplåtelser böra måhända de betraktas, som ägt rum vid Grellivare och Kiruna malmfält. Förslag till ifrågavarande upplåtelser framlades av Kungl. Maj:t till 1899 års riksdag i sammanhang med de framställningar om utarrendering och försäljning av mark, vilka ingivits av aktiebolaget Gellivare Malmfält och Luossavara —Kirunavara aktiebolag. De upplåtelser åt enskilda, som Kungl. Maj:t föreslog riksdagen att medgiva, skulle äga rum på samma villkor rörande värdering och köpeskillingens erläggande, som härovan angivits såsom gällande för upplåtelser från kronoparkerna Brännheden och Storträskliden. Vidkommande användandet av köpeskillingarna för försålda tomter innehöllo de kungl. propositionerna, att dessa efter avdrag av kostnader för regleringsplaner tillsvidare och intill dess Kungl. Maj:t annorlunda bestämde

38 skulle användas till bestridande av sådana utgifter, som vore erforderliga för områdenas behöriga ordnande, samt för sådant ändamål till en början och innan municipalsamhällen bildats av länsstyrelsen disponeras för att, när rnunicipalstyrelser kommit till stånd, omhändertagas av dessa. Riksdagen biföll detta Kungl. Maj:ts förslag. För att vinna kännedom om huruvida de villkor, som stadgats i avseende på upplåtelser från de planlagda områdena vid ovannämnda järnvägsstationer, befunnits väl avvägda ur synpunkten av såväl statens som de enskildes intressen, har kommittén hänvänt sig till länsstyrelserna uti Västerbottens och Norrbottens län med förfrågan härutinnan, varjämte kommittén anhållit om meddelande, vilken omfattning dessa upplåtelser erhållit. Till svar å dessa förfrågningar har länsstyrelsen i Västerbottens län meddelat, att av de 27 tomter, som planen för området vid Jörns station upptoge, alla försålts med undantag av tre, som avtagits för allmänna platser, och en, som ej syntes lämpa sig för bebyggande. Den 26 mars 1920 har Kungl. Maj:t medgivit, att tomterna, som visat sig vara för sitt ändamål väl stora, må efter prövning och tillstånd av länsstyrelsen få uppdelas i högst fyra delar. Planen för stationssamhället vid Bastuträsk upptog 21 tomter, av vilka dock fyra undantagits för allmänt ändamål — torg och dylikt — samt en till område för ifrågasatt järnväg. Denna senare har sedermera uppdelats och tillagts närgränsande tomter. För närvarande vore femton tomter försålda. En uppdelning utav vissa tomter på samma sätt, som beslutats beträffande tomterna vid Jörns järnvägsstation, ansåg länsstyrelsen böra kunna ifrågkomma även beträffande de större tomterna vid Bastuträsk. En dylik rätt till uppdelning har även av ägare till större tomter ansetts önskvärd. Av länsstyrelsen utfärdade föreskrifter för ett ordnat bebyggande av samhällena äro intagna uti utfärdade kungörelser och av i huvudsak följande innehåll. Tomtinnehavare åligger att före tomts bebyggande väl torrlägga densamma, Hus må byggas av sten, trä eller annat tjänligt ämne; dock får, när trä eller korsvirke såsom byggnadsämne begagnas, boningshus ej uppföras högre än två våningar. Till taktäckningsämne skall användas plåt, asfalt eller annat material, som har egenskap att minst lika väl skydda taken mot eldfara.

39 Vid tomts bebyggande och anordnande i övrigt iakttages: att alla byggnader skola uppföras på ett sätt, som motsvarar vanliga anspråk på ordentlighet och prydlighet; att byggnaderna skola uppföras på minst 10 meters avstånd från gatulinje; att boningshus och uthus icke få sammanbyggas, utan skall det senare särskilt för sig uppföras på ett avstånd av minst 5 meter från det förra; att tomt icke må tätare bebyggas än att minst hälften därav lämnas öppen till gårdsplan samt för anläggning av trädgård, planteringar och land för grönsaker och rotfrukter m. m.; att badstuga, smedja eller annan eldfarlig inrättning må uppföras endast på det avstånd från övriga byggnader inom Området och under iakttagande av de föreskrifter i övrigt, som det för länets brandstodsbolag gällande reglemente stadgar; att tomt bör omhägnas med ändamålsenligt, ej vanprydande stängsel, vilket bör vara genombrutet, och att ovan givna föreskrifter i avseende å byggnader och stängsel skola iakttagas tillsvidare intill dess den för rikets städer gällande byggnadsstadga kan i tillämpliga delar bliva för platsen antagen. Tomtinnehavare åligger att genom erforderlig planering och avdikning anordna den tomten omgivande gatan intill halva dess bredd samt sedermera ansvara för dess underhåll och renhållning. Möter å andra sidan allmän plats eller järnvägsområde, gäller ovan sagda skyldighet hela gatan; de från försäljning undantagna trenne tomterna betraktas som allmänna platser. De gatudelar, vilkas underhåll enligt ovannämnda föreskrift ej tillkommer någon särskild tomtinnehavare, ävensom allmänna platser skola ordnas och underhållas gemensamt av innehavare av de från området försålda tomterna i förhållande till varje egendoms taxeringsvärde. De härovan angivna skyldigheterna beträffande ordnande och underhåll av gator och allmänna platser inträda först, när länsstyrelsen finner skäligt därom förordna. Länsstyrelsen meddelar vidare, att de av Kungl. Maj:t utfärdade bestämmelserna om sättet för betalningsskyldighetens fullgörande i flera fall medfört återgång av köp och förlust av erlagd köpeskilling. Emellertid har anstånd med köpeskillingens erläggande även i flera fall medgivits, då skäl härtill förelegat.

40 Skyldigheten att anlägga och underhålla gator och allmänna platser borde enligt länsstyrelsens mening på förhand regleras, liksom även sättet för områdenas lämpliga bebyggande borde från början mera ingående prövas. Slutligen anser länsstyrelsen, att det närmaste handhavandet av dessa upplåtelser och tillsynen över tomternas bebyggande samt föreskrifternas efterlevnad i övrigt borde utövas genom särskilt sakkunnigt organ å orten. Mot de villkor för upplåtelser, som stadgats, anser länsstyrelsen i övrigt anledning till anmärkning ej föreligga. Länsstyrelsens i Norrbottens län särskilda föreskrifter för tomternas bebyggande äro av följande lydelse: * byggnadstomt bör, innan den bebygges eller i sammanhang därmed, torrläggas så fullständigt omständigheterna medgiva; och bör därvid tillses, att vattnet avledes i lämpligaste riktning, med undvikande, så vitt möjligt är, av ledning genom annan tomt; för att gatornas och tomternas dränering ej må förhindras, får byggnad ej uppföras närmare intill gatlinjerna än tre meter, och skall den läggas parallellt med dess linjer; till taktäckning må ej användas stickor, utan endast så kallat hårt taktäckningsämne, såsom plåt, asfaltpapp, tegel, skiffer eller andra därmed jämförliga ämnen; gödsel må ej å tomterna eller gatorna uppläggas under bar himmel, utan skall gödselrum sammanbyggas med fähus eller stall och förses med väggar och tak samt i övrigt så uppföras, att orenlighet från detsamma ej må genomtränga marken; fähus, stall och hemlighus få icke inrättas uti boningshus, ej heller därvid sammanbyggas; och skall hemlighus å tomt så placeras, att detsamma icke bliver vanprydande, varjämte bör tillses, att jämväl övriga byggnader å tomt uppföras så, att de icke uppenbarligen misspryda byggnadsplatsen.» Länsstyrelsen har i övrigt meddelat, att, så vitt länsstyrelsen erfarit, de för bebyggande gällande föreskrifterna kunde anses väl avvägda. Dock funne länsstyrelsen det lämpligt, att vid möjligen blivande upplåtelser av denna art det villkor fastades, att tomt icke utan särskilt tillstånd av länsstyrelsen finge användas för industriellt ändamål. Enligt länsstyrelsens meddelande hava följande antal tomter inom skilda områden försålts.

41 Järnvägsstation

Murjek ... Långträsk Storsund... Lakaträsk Kattavaara

Hela antalet tomter

Antal tomter preliminärt upplåtna genom kontrakt

Antal tomter, å vilka salubrev utfärdats

112 40 40 64 57

23 18 7 20 4

20 13 6 37 11

Andra upplåtelser å kronomark. Utmärkande för de lägenhetstyper, för vilk<i redogjorts i det föregående, är att villkoren för deras upplåtande blivit i sina huvuddrag bestämda av Kungl. Maj:t och riksdagen. Förutom dessa förekomma emellertid å kronoparkerna åtskilliga andra lägenheter av skilda typer, de flesta upplåtna å arrende genom domänförvaltningen. De växlande upplåtelsevillkoren för dessa lägenheter förklaras av de olika sätt, på vilka de tillkommit. En del dylika lägenheter har uppkommit av förutvarande militieboställen. Sådana förekomma i ganska stort antal i Jämtlands län. Andra utgöras av krononybyggen, som på grund av myndighets beslut blivit ånyo utlagda till kronomark, men som fått bibehållas under någon form av arrende. Sådana lägenheter förekomma särskilt i Västerbottens och Norrbottens lappmarker. Enahanda är förhållandet med en del nedlagda skogstorp och odlingslägenheter. Förutom ovannämnda lägenhetstyper finnas andra, som tillkommit vid köp, företrädesvis av större bruks- och bolagsegendomar. Innehavare av sådana lägenheter hava, sedan lägenheterna kommit i statens ägo, i allmänhet allt fortfarande fått disponera desamma. De förekomma i rikligt antal inom Grarpenbergs, Malingsbo och Klotens m. fl. revir och fylla numera en mycket viktig uppgift såsom hem för skogsarbetare. Åtskilliga upplåtelser hava även tillkommit i direkt syfte att bereda staten tillgång till erforderlig arbetskraft för skogsvården. För detta ändamål hava genom domänförvaltningens försorg uppförts nödiga byggnader å dessa lägenheter. Så är fallet särskilt å vissa kronoparker i södra Dalarna. I vissa delar av Norrland, företrädesvis å kronoparker i närheten av järnvägsstationer eller andra samhällen, förekomma upplåtelser av för odling tjänliga områden. Enligt sakens natur måste dylika upplåtelser vara fler-

42 ånga, oftast förbundna med optionsrätt. Utarrendering av självväxande ängsmarker är även rätt allmän. Dessa upplåtelser åter äro merendels ettåriga. Förutom den jord, som sålunda under laga former upplåtits till brukande å kronoparkerna, har även en del tagits i anspråk genom olaga bosättningar.^ De få, som därav återstå, äro att betrakta som kvarlevor från en tid, då kronans mark av mången ansågs såsom en allas tillhörighet. I vissa fall torde de hava tillkommit före avvittringen och då under förhoppning från anläggarens sida att få stället insynat som nybygge, något som emellertid av en eller annan anledning ej kunnat medgivas. När upplåtelser i form av skogstorp beviljades, blev ett stort antal av dessa olaga bosättningar legaliserat genom att såsom sådana överlämnas till brukaren. Av de kvarvarande, inalles nitton stycken, äro sexton belägna i Norrbottens län. Utarrenderade Utarrenderade 1 Bostadslägenmindre jordbruks- större jordbruksZn e it e r lägenheter lägenheter Distrikt Antal

Areal i medelAntal tal pr lägenhet hektar

Övre Norrbotten Nedre Norrbotten ... Skellefteå Umeå Härnösand Mellersta Norrland ... Gävle—Dala

5 62 2 15 10 123 209

Summa

426 Areal i medelAntal tal pr lägenhet hektar

1¶Areal i medeltal pr lägenhet

7,29

15 10

1,148

3 1 6

0,340 0,110

Ö7

1,022

0,016 2,145

1 15 21

0,466 2,186 3,2 5 2

|

4,7 5 12,43 31 o»

y i , - .>

Antal

hektar

0,732 0,3 6 7

Upplåtelse av odlingsmark utan rätt till bosättning!

|

Ul

| 122

0,5 6 0

Areal i medeltal pr lägenhet hektar

3 27 84 9 6 1 5

1,301 1,525 1,895 4,908 3,18 0 1,06 2,508

| 135

Kommittén har låtit utarbeta ovanstående sammanställning av de olika slagen utav upplåtelser å kronoparker i Norrland och Dalarna med undantag av trakterna ovan odlingsgränsen i de två nordligaste länen, i vilken sammanställning skogstorp och odlingslägenheter, för vilka på annat ställe är redogjort, dock ej ingå.

43 Kolonisationsförsök enligt kommitténs tidigare förslag. Vid tillsättandet av kolonisationskommittén framhöll statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet lämpligheten av att kommittén till en början grepe sig an med kolonisationsförsök i mindre omfattning. Det borde, yttrade han vidare, vara icke blott kommittén obetaget utan till och med önskvärt att kommittén, innan dess slutliga betänkande framlades, avgåve förslag, som kunde föranleda omedelbar upplåtelse av mark å en eller annan trakt. Inom ett så vidsträckt område av landet som det ifrågavarande vore naturförhållandena och andra betingelser för kolonisationen påtagligen så växlande, att det näppeligen vore fullt lyckligt, i fall överallt endast samma åtgärder skulle tillgripas. Åtgärderna syntes snarare böra så naturligt som möjligt anpassa sig efter de lokala förutsättningarna. För övrigt ville det förefalla, som om i valet mellan att låta alla positiva åtgärder i kolonisationsfrågan anstå i avbidan på frågans fullständiga utredande eller att vidtaga ett mindre antal upplåtelser efter grunder, som man till äventyrs sedermera beträffande det återstående flertalet funne sig böra frångå, någon tvekan knappast borde behöva råda om det senare alternativets företräde. Angelägenheten av att staten under en närmare framtid skrede till handling i avseende å kolonisationen syntes till fullo motivera, att man före avslutande av den vidlyftiga och tidsödande utredning, som erfordrades, gjorde början med upplåtelser i den mån omständigheterna sådant medgåve. Den sålunda lämnade anvisningen föranledde kommittén att ägna särskild uppmärksamhet åt frågan om omedelbart anordnande av sådana mindre omfattande kolonisationsföretag, som departementschefen åsyftat. I sitt den 15 december 1917 avgivna betänkande framlade även kommittén detaljerat förslag till anordnande av kolonisationsförsök på kronoparkerna Eönnliden, Luspberget och Metseken i Västerbottens län samt Djupsjö i Norrbottens län. ' Vid föredragning inför Kungl. Maj:t av kommitténs berörda föreslag framhöll vederbörande departementschef, hurusom frågan om ett mera målmedvetet och energiskt arbete för främjande av ökad bosättning inom därtill ägnade delar av Norrland länge varit föremål för såväl statsmakternas uppmärksamhet som allmänhetens livliga intresse. Den stora vikten av att lägga under odling nya områden av därtill ägnad jord låge i öppen dag. Härtill komme betydelsen av väl kvalificerad arbetskraft för skogsbrukets behov. Det förslag, som förelåg, hade föregåtts av en utredning, som i

44 första hand haft till syfte att undersöka tillgången på odlingsbar mark i de norrländska, ofta långt inne i laDdet belägna kronoparkerna. Utredningen hade framskridit så långt, att kommittén ansett sig kunna tillstyrka, att åtgärder vidtoges för en begynnande kolonisation efter delvis nya riktlinjer. Visserligen vore det blott fråga om ett försök i mindre omfattning, men det vore av vikt, att detta försök utan dröjsmål sattes i verket. Med ledning av den erfarenhet, som härigenom vunnes, kunde man sedan gå vidare, och det vore att hoppas, att därur kunde så småningom växa fram ett ganska vittomfattande kolonisationsarbete. Den i anslutning härtill framlagda propositionen blev av riksdagen bifallen. I sin skrivelse i ämnet den 2 maj 1918 anförde riksdagen bland annat, att den nuvarande formen för upplåtelse av odlingslägenheter å kronoparker i de nordliga länen i flera hänseenden lämnade mycket övrigt att önska. På en dylik åskådning hade ock såväl år 1914 i ämnet väckta motioner som riksdagens i anledning av desamma till Kungl. Maj:t avlåtna skrivelse vilat. Att den i följd härav år 1916 tillsatta kolonisationskommittén, innan dess uppdrag blivit slutfört, framlagt ett förslag till en partiell lösning av det synnerligen omfattande och betydelsefulla spörsmålet om en mera rationell kolonisation å statens odlingsmarker i Norrland eller, som kommittén själv benämnde sitt förslag, till en försökskolonisation, svntes riksdagen mycket beaktansvärt. Såväl kommittén som departementschefen hade framhållit, att de grunder, på vilka förslaget vilade, icke vore att anse som definitiva utan närmast hade karaktär av försök, som tilläventyrs kunde komma att i ett slutligt förslag i större eller mindre grad undergå förändringar. Eiksdagen, som fördenskull saknade anledning att närmare uttala sig om de särskilda bestämmelser, som för nu ifrågasatta försök föreslagits, fann dock de nya synpunkter, som av kommittén upptagits och som i det allra väsentligaste vunnit Kungl. Maj:ts gillande, värda synnerligt beaktande och väl ägnade att prövas samt av beskaffenhet att böra leda till ett långt bättre resultat än förutvarande tillvägagångssätt. Eiksdagen framhöll vidare, att då förevarande försök avsåge upplåtelse av allenast omkring ett hundratal lägenheter och det väl kunde tänkas, att ansökningar till erhållande av dessa bleve så många, att antalet icke försloge för tillgodoseende av alla sökande, det syntes riksdagen önskvärt, att försöket icke behövde stanna vid nämnda antal utan att detsamma, utan förändring av dess försökskaraktär, utvidgades till ytterligare ett antal lägenheter. Detta syntes riksdagen lämpligen kunna ske i sammanhang

45 med de undersökningar, som genom kommitténs försorg även under år 1918 komme att äga rum å kronoparker i de nordligaste länen. I anledning av statsmakternas sålunda gjorda uttalanden om önskvärdheten av fortsatta kolonisationsförsök, lät sig kommittén angeläget vara att förbereda ett omedelbart fortgående på den inslagna vägen. Efter förberedande undersökningar å marken framlade kommittén i betänkande den 20 november 1918 förslag om fortsatta kolonisationsförsök på Ängeså kronopark i Norrbottens län, Östra och Västra Jörnsmarkens och Aronsjökullarnas kronoparker i Västerbottens län, Ansjö i Jämtlands län samt Hamra i Gävleborgs län. I anslutning till av statsmakterna jämväl i sammanhang med godkännande av sistnämnda kolonisationsförslag gjorda uttalanden om önskvärdheten av försökens fortsättande har kommittén efter verkställda fältundersökningar i skrivelse den 2 december 1919 åter framlagt förslag om fortsatt kolonisationsverksamhet på Ljusåtraktens, Vakslidens, Siksjö och Pite kronoparker i Norrbottens län, Abborrträsklidens i Västerbottens län samt Hamra i Gävleborgs län. Även detta förslag vann statsmakternas gillande. Vidare har kommittén i betänkande den 30 oktober 1920 efter företagen undersökning framlagt förslag om fortsatta kolonisationsföretag på Pajala Östra, Ohtanajärvi, Västra Limingojärvi samt Vargisåvattnets kronoparker i Norrbottens län, Abmobergets och Örålandets i Västerbottens län samt Ede i Jämtlands län. Med undantag av kolonisationsföretaget å Ede kronopark, som ej ansågs för det dåvarande böra komma till utförande, vann förslaget statsmakternas gillande. Slutligen har kommittén i betänkande den 27 oktober 1921 föreslagit fortsatta kolonisationsföretag på Narkens, Vuodnabergs och Pite kronoparker i Norrbottens län, Grunnarns, Jovans, Tallträsklidens samt Simsjölandets kronoparker i Västerbottens län ävensom Ede i Jämtlands län. Då resultaten av dessa kolonisationsförsök i viss mån varit bestämmande för kommitténs slutliga förslag i frågan om kronoparkernas kolonisation, torde vara lämpligt att i detta sammanhang mer fullständigt redogöra såväl för riktlinjerna för de tidigare förslagen, som för de resultat, till vilka kolonisationsledningen kommit vid försökens utförande i praktiken. Vad till en början angår den lämpliga storleken av de kolonat, som kommittén ansett böra ifrågakomma, har kommittén, utan att uttala någon definitiv mening om huru frågan bör besvaras vid en mera allmän planläggning av kolonisationen, föreslagit, att vid de första försöken bort ifråga-

46 komma två lägenhetstyper, en mindre med omkring 5 hektar odlingsbar mark och en större med omkring 15 hektar sådan mark. Kommittén har därvid utgått från att det är behovet av fasta arbetare å statens skogar, som gör det möjligt för staten att åt kolonisationen ägna ett långt verksammare stöd än tidigare varit ifrågasatt, och att det i väsentlig grad är för sommararbeten i skogarna, som en fast skolad arbetarstam är av nöden. Det har sålunda enligt kommitténs mening varit tydligt att en avsevärd del av kolonaten bort anordnas så, att jordbruket icke bleve kolonistens huvudnäring utan allenast ett, låt vara mycket viktigt stöd för en ekonomi, som i främsta rummet skulle baseras på stadigvarande inkomst av skogsarbete. Det är från denna synpunkt som kommittén ansett sig böra förorda nyssnämnda mindre lägenhetstyp. Att låta odlingsmarken nämnvärt understiga 5 hektar har kommittén ej kunnat ifrågasätta, helst som denna ytvidd redan i den av Kungl. Maj:t godkända planen för den pågående inventeringen av odlingsjord blivit föreslagen såsom ett minimum. A andra sidan torde ett jordbruk om 5 hektar vara tillfyllest för att bereda innehavarens hushåll ett nödvändigt tillskott av naturaprodukter på samma gång det lämnar honom möjlighet att under en väsentlig del av året — även sommartid — ägna sig åt skogsarbete. Vid sidan av dessa kolonat av mindre typ skulle enligt kommitténs förslag inrättas ett ej obetydligt antal kolonat med omkring 15 hektar odlingsmark. Att det ur social synpunkt vore synnerligen önskvärt, om staten kunde bliva i tillfälle att i avsevärd omfattning upplåta dylika något större jordbrukslägenheter ligger i öppen dag, men även från den statsfinansiella utgångspunkt, som här angivits, torde de större kolonaten låta väl försvara sig. Enligt kommitténs mening borde den odlingsbara markareal, som tilldelats samtliga kolonat, till väsentlig del utgöras av torvmark, men även en mindre del odlingsbar fastmark borde tilldelas kolonaten. Omkring en femtedel fastmark och fyra femtedelar torvmark ansåg kommittén i sådant avseende vara en lämplig proportion. I sitt den 20 november 1918 avgivna betänkande om fortsatta kolonisationsförsök föreslog kommittén av olika anledningar tvenne i avseende å tilldelning av odlingsmark nya lägenhetstyper. Den ena typen, som utlades på Östra och Västra Jörnsmarkens kronopark i Västerbottens län, tilldelades omkring 10 hektar odlingsmark. Motivet härtill var dels att i mera välbelägna trakter odlingsområdet ej ansetts böra tilltagas större än som för småbruk i trakten i allmänhet erfordrades, detta för att tillgången på od-

47 lingsjord skulle förslå till desto flera lägenheter, dels ock att bland befolkningen förväntades finnas åtskilliga, som eftersträvade lägenheter av större omfattning än de för skogsarbetarna avsedda, men mindre än de förut omnämnda kolonaten med 15 hektar odlingsområde, vilka kunde anses draga för höga kostnader för markförvärv, hägnader och inventarier. En odlingsareal av 10 hektar borde, enligt kommitténs mening, få anses lämna nöjaktig möjlighet till utkomst med jordbruket som huvudsaklig inkomstkälla, där förhållandena i övrigt vore gynnsamma. Den andra nya kolonattyp, som kommittén i samma betänkande föreslog, motiverades av de säregna förhållanden, som äro rådande på Hamra kronopark i Gävleborgs län. Den fasta marken på denna kronopark är nämligen så gott som överallt mer eller mindre stenbunden, vilket endast i sällsynta fall medger dess användande för odlingsändamål. Under sådana förhållanden kunde den för jordbruk enligt kommitténs normalplan önskvärda arealen fastmark ej tilläggas kolonatet. Av denna anledning fann kommittén lämpligt föreslå, att på Hamra kronopark lägenheterna borde innefatta 5 har odlingsbar torvmark jämte så mycket fastmark, att den försloge åtminstone till byggnadsplats och mindre potatisland. Vad beträffar kolonatens förseende med skogsmark föreslog kommittén i sitt första betänkande, att kolonat av den större typen skulle tilldelas en skogsareal av omkring 15 hektar, varemot kolonat av den mindre typen ej skulle tilläggas större skogsmarksareal, än att lämplig arrondering vunnes. Därjämte finge i kolonaten ingå impediment och annan mark, som ur arronderingssynpunkt ansåges böra medfölja. I fråga om bestämmande av skogsmarksarealen till den förstnämnda kolonattypen utgick kommittén från att det anslagna skogsområdet vid normalt skogsbestånd borde lämna en avkastning motsvarande kolonatets årliga behov av gagnvirke. Härvid hade kommittén beräknat gagnvirkesbehovet till 10 kbm. årligen och skogens årstillväxt pr hektar till 2/3 kbm. Emellertid har kommittén genom aktgivande på undersökningsresultaten beträffande ifrågavarande kolonat funnit, att förenämnd a princip för skogstilldelningen borde i någon mån modifieras. Tilldelningen enbart efter areal hade nämligen visat sig giva ganska ojämna resultat, varjämte den förut beräknade årstillväxten ansetts för stora delar av Norrland allt för låg vid förbättrad skogsvård. Av denna anledning föreslog kommittén i sitt betänkande den 20 november 1918 angående fortsatta kolonisationsförsök, att skogsanslaget för de nya kolonaten av den större typen borde i allmänhet bestämmas till omkring 15 hektar, men att arealen borde fastställas med hänsyn till önskemålet om en årlig

48 virkesavkastning av tio kubikmeter fast mått och att, där markens beskaffenhet och normala produktionsförmåga ansåges föranleda, att avkastningen från nämnda areal skulle väsentligt över- eller understiga 10 kubikmeter, arealen borde jämkas i motsvarande grad. Beträffande formen för kolonatens upplåtande har kommittén föreslagit, att upplåtelserna skulle ske genom arrende under 15 år med rätt för innehavaren att, därest han så önskade och han uppfyllt sina kontraktsenliga åligganden, mot viss köpeskilling förvärva kolonatet med äganderätt, sedan minst 10 år förgått efter upplåtelsen. Därest emellertid innehavaren av kolonat ej önskade på sätt som här nämnts övertaga kolonatet med äganderätt, skulle han äga rätt att, sedan första upplåtelsetiden gått till ända, erhålla ny upplåtelse med nyttjanderätt för en tid av 15 år på samma villkor, som förut varit gällande. I fråga om byggnadernas uppförande på kolonaten har kommitténs förslag inneburit, att byggnaderna å en del av de mindre kolonaten skulle uppföras genom statens försorg, under det att å de övriga samt å kolonat av större typ kolonisten själv skulle ombesörja detta, för vilket ändamål såsom lån skulle beredas honom byggnadshjälp, i storlek svarande mot tre fjärdedelar av det belopp, vartill i samband med kolonatens upplåtande byggnadskostnaderna beräknades, dock högst 4,500 kronor. Av detta belopp skulle utbetalas 500 kronor mot vederhäftig borgen eller annan godkänd säkerhet, då upplåtelsen kommit till stånd, 1,000 kronor då mangårdsbyggnaden kommit under tak, enahanda belopp då uthusbyggnaden i sin helhet kommit under tak samt återstoden, då byggnaderna blivit fullbordade i enlighet med föreskrift. På grund av de erfarenheter, som gjorts vid genomförande av första årets kolonisationsförsök, fann kommittén nödvändigt att i sitt den 2 december 1919 avgivna betänkande om fortsatta kolonisationsförsök föreslå förändrad ordning för byggnadshjälpens utbetalande. Detta förslag gick ut på att kolonist skulle utbekomma byggnadshjälpen på följande sätt: i förskott mot borgen 10 % så snart mangårdsbyggnaden är under tak 30 > > » uthusbyggnaden är under tak 20 » > > återstående arbeten på mangårdsbyggnaden äro utförda 20 > » » återstående arbeten på uthus byggnaden äro utförda 20 >

49 För att ytterligare underlätta de självbyggande kolonisternas byggnadsverksamhet föreslogs, att byggnadshjälpen måtte få utbetalas i mån av arbetets fortgång, dock så, att en tredjedel av den beräknade kostnadssumman för envar av de i det föregående angivna olika delarna av byggnadsarbetena innehölles, till dess motsvarande arbete i sin helhet blivit fullbordat. Beträffande tillgodoseende av kolonisternas virkesbehov har kommittén föreslagit, att kolonist skall vara berättigad att å kronans mark avgiftsfritt erhålla virke dels för uppförande eller fullbordande av föreskrivna åbyggnader, dels för hägnader, hässjor, täckdikning och annat husbehov, vartill dock ej må för första tio åren beräknas mera än sammanlagt 60 kbm. fast mått för större kolonat och 50 kbm. sådant mått för mindre kolonat samt för de återstående fem åren ej mer än 25 kbm. fast mått för större kolonat och 20 kbm. sådant mått för' mindre kolonat, dels för underhåll av åbyggnaderna under de sista fem åren av upplåtelsetiden sammanlagt högst 10 kbm. fast mått, dels till vedbrand årligen 30 kbm. fast mått, dels ock vad som kan åtgå till vissa förbättringar och tillbyggnader, som kolonisten kan önska företaga. Vidare har kommittén föreslagit, att kolonist, innan han förvärvar kolonatet med äganderätt, skall erlägga viss årlig lega med undantag av under de tre första åren, då han skall vara från erläggande härav befriad. Emellertid har vid behandling av kommitténs första förslag till kolonisationsförsök riksdagen funnit skäl bestämma, att lega ej skall utgå under de första fem åren, något som även stadgats beträffande de senare kolonisationsförsöken. I fråga om kolonatens övertagande med äganderätt har för kolonisationsförsöken i huvudsak gällt samma villkor, som föreslås i kommitténs slutliga betänkande med undantag av att mark- och skogsvärdena blivit fixerade till vissa belopp samt att äganderätt till kolonat ej kan förvärvas förr än 10 år förgått från tillträdet. Vidare har för hittillsvarande kolonisationsförsök bestämts, att som köpeskilling för av staten uppförda byggnader bör beräknas 5,000 kronor och, om byggnaderna uppförts av kolonisten, det belopp denne bekommit i byggnadshjälp. Övriga upplåtelsevillkor för hittillsvarande kolonisationsförsök överensstämma i det stora hela med de villkor, kommittén i det föreliggande betänkandet föreslagit, varför det ej torde vara erforderligt att i detta sammanhang närmare redogöra härför. 4.

Kolonisalionskmnmittén.

50 Resultaten av I överensstämmelse med kommitténs förslag har kolonisationsförsökens koioJsTuZs-6 handhavande anförtrotts åt en nämnd av tre personer, av vilka en skall verksamhet, utgöras av chefen för domänstyrelsen. Genom nådigt brev den 11 juli rganisatio- 191g f as tställdes instruktion för nämnden. Enligt denna instruktion åligger nämnden att i enlighet med av Kungl. Maj:t och riksdagen bestämda grunder bringa de beslutade kolonisationsföretagen till utförande. Härvid ankommer på nämnden att med sökande till kolonat uppgöra kontrakt om kolonatens upplåtande, att ombestyra statens egen byggnadsverksamhet, att tillhandahålla självbyggande kolonister byggnadslån och andra understöd, att öva kontroll över verksamheten, att redovisa omhänderhavda medel samt att årligen avgiva berättelse om nämndens verksamhet. För utövande av sin verksamhet har nämnden till sitt förfogande en arbetsledare, vilkens funktion hittills fullgjorts av en ledamot av nämnden, samt på nämndens expedition en assistent, en bokhållare och nödiga skrivbiträden. Som ledare för verksamheten inom de olika kolonisationsområdena har nämnden använt sig dels av för ändamålet särskilt anställda byggmästare, vilka placerats å sådana områden, där staten bedriver egen byggnadsverksamhet, dels av vederbörande kronojägare i den bevakningstrakt, inom vilken kolonisationsområdet är beläget. Kronojägare hava företrädesvis anlitats inom sådana kolonisationsområden, där staten ej bedrivit egen byggnadsverksamhet. Där så på grund av kolonisationsområdenas belägenhet låtit sig göra, har en och samma byggmästare fungerat som arbetsledare inom tvenne eller flera områden. Till byggmästarna har utgått en månadsavlöning av 300—400 kronor samt därtill reseersättning mellan kolonisationsområdena enligt 6:te klass i gällande resereglemente. Kronojägarna hava åtnjutit en ersättning av 25—50 kr. i månaden.

Försökens planläggning.

Visserligen torde fullständiga resultat av den bedrivna försöksverksamheten ej kunna förväntas föreligga förrän långt fram i tiden, men oaktat de äldsta försöken ännu ej äro mer än fyra år gamla, kan dock av dem dragas en del slutsatser, som torde få anses vara av en viss betydelse för kolonisationsverksamhetens ordnande i framtiden. Vid planläggning av kolonisationsförsöken, en åtgärd som letts av kolonisationskommittén, har kommittén i avsikt att vinna nödig erfarenhet anlitat förrättningsmän med olika kvalifikationer. För planläggning av 1918 års kolonisationsförsök har kommittén sålunda såsom förrättningsmän anställt personer dels med lantmäteriteknisk, dels med skoglig utbildning.

51 Att skogsmän nämnda år anlitades för denna uppgift berodde därpå, att kommittén vid denna tid ännu ej bildat sig en bestämd uppfattning om storleken av de skogsområden, som borde tilläggas kolonaten. Kommittén lät därför utarbeta alternativa förslag om skogstilldelning för kolonat av större typ, dels utan egentligt skogsområde, dels med respektive 15 och 35 hektars skogsområde. För att bilda sig en uppfattning om de skogsvärden, som staten i dessa olika fall eventuellt skulle avstå till kolonisterna, ansåg kommittén nödvändigt att anlita skogsmän för skogsbeståndets beskrivning och värdering. Sedan kommittén emellertid beträffande senare kolonisationsföretag bestämt sig för att föreslå begränsning av skogsmarksarealen för de större kolonaten till omkring 15 har, har behovet av skoglig utbildning för förrättningsmännen ej gjort sig i samma grad gällande. Då kommittén emellertid strävat att nedbringa kostnaderna för kolonisationsföretagens planläggning så långt som möjligt och trott detta skola underlättas genom användande av de statsfunktionärer med teknisk utbildning, som finnas stationerade i orterna, har kommittén vid vissa av 1919 års kolonisationsföretag försöksvis anlitat statens lantbruksingenjörer. Den erfarenhet, som härav funnits, visar dock, att denna väg knappast kan anses framkomlig. Lantbruksingenjörerna äro i så hög grad uprjtagna av andra göromåi, att de endast äro i tillfälle disponera en begränsad tid för ifrågavarande arbeten. Detsamma har funnits vara fallet med den ordinarie personalen i lantmäteridistrikten. Vid planläggning av 1921 års kolonisationsföretag har emellertid i ett fall anlitats vederbörande distriktslantmätare, som i samband med andra förrättningar även handlagt utläggning av kolonat samt stakning av vägar och avloppsdiken inom ett kolonisationsområde. I övrigt hava de förberedande undersökningarna för upplåtelser av kolonat letts av för ändamålet särskilt anlitade lantmätare, som till sitt förfogande haft skogselever och andra biträden, vilka besuttit viss grad av teknisk kompetens för självständigt arbete i en del detaljer. Denna anordning har visat sig lämna gynnsamma resultat. Vad vidare angår det sätt, på vilket kolonaten utlagts, har erfarenheten Koionatena utlärt, att det är av stor vikt att härvid omsorgsfullt tillse att lämplig bygg- loggande. nadsplats finnes inom kolonatet och att denna förlägges så, att fast odlingsmark i tillräcklig omfattning finnes i närheten, samt att utrymmet kring byggnadsplatsen ej blir alltför snävt tillmätt. Det har nämligen i åtskilliga fall visat sig nödvändigt att för rättelser i nämnda avseenden reglera rågångarna för redan utlagda och upplåtna kolonat.

52 Då vid utläggande av kolonat i lappmarken ef kunnat undvikas att åtskilliga, enskilde tillhöriga ströängar kommit att falla inom kolonisationsområdena, har en av kolonisationsnämndens första åtgärder varit att söka förvärva dessa ängar för kronans räkning. Så har i allmänhet skett genom frivilliga köpeavtal och endast i ett fall genom ägoutbyte enligt nådiga kungörelsen den 5 juni 1917 angående ströängars utbytande mot annan mark. Den areal ströängar, belägen inom hittillsvarande kolonisationsområden, som antingen genom redan slutförda köp förvärvats av kronan eller för vars förvärvande preliminära köpeavtal upprättats, omfattar sammanlagt 464 har. Köpeskillingen för denna ängsareal uppgår till 85 160 kronor eller i medeltal 75,77 kronor per hektar. För de av statsmakterna beslutade kolonisationsföretagen, till antalet 20 med tillsammans 430 kolonat, hava disponerats sammanlagt 2,990 har odlingsbar torvmark och 670 har odlingsbar fastmark. Då enligt av kommittén verkställd inventering av den odlingsbara mark, som finnes tillgänglig på kronoparkerna i Norrland och Dalarna, framgår, att denna intager en sammanlagd ytvidd för såväl fastmark som torvmark av 195 700 har, skulle sålunda den för hittills beslutade kolonisationsföretag disponerade odlingsmarken innefatta allenast 1,8 % av hela arealen. För spridande av kännedom om beslutade kolonatupplåtelser har kolonisationsnämnden infört kungörelser i de mest spridda ortstidningarna, varjämte i en för ändamålet tryckt broschyr lämnats alla för hugade sökande erforderliga upplysningar. Denna broschyr har i allmänhet utsänts till kommunalordförande och andra personer, av vilka man kunnat förvänta medverkan till upplysningars spridande. Därjämte har nämnden tillhandahållit blanketter till ansökningshandlingar ävensom frågeformulär för utrönande av den sökandes personliga förhållanden, i vad dessa kunnat vara av betydelse för bedömande av hans lämplighet som blivande kolonist. Sedan ansökningarna inkommit och gjorts till föremål för granskning, införskaffas genom landsfiskaler, kommunalordförande, kronojägare samt personer, i vilkas tjänst sökanden varit anställd, upplysningar rörande sökandens lämplighet som blivande kolonist ävensom hans arbetsduglighet och vandel. Som sökande till kolonat inom olika kolonisationsområden hava till den 1 januari 1922 enligt vidstående tabell anmält sig 629 sökande, under det att endast 389 kolonat stått till förfogande1). Största efterfrågan hava de små kolonaten med av staten uppförda åbyggnader rönt. Intresset har ') Denna siffra bör rätteligen minskas till 383, då kolonisationsnämnden beslutat att av skilda anledningar ej upplåta 4 kolonat på kronoparken Rönnliden och 2 på Ö. o. V. Jörnsmarken.

53 Antal sökande till mindre kolonat K r o n o p a r k

utan av med av kolonat Summa större i allstaten staten kolonat uppförda uppförda mänhet byggna- byggnader der

1918 års holonisationsomrdden. Djupsjö Metseken Rönnliden—Luspberget Kolonat oberoende av belägenhet

36 26 18

1919 års holonisationsomrdden. Ängeså Ö. o. V. Jörnsmarken Aronsjökullarna Anejö Hamra (Tandsjö)

4 38 23 1

1920 års holonisationsomrdden. Ljusåtrakten Vaksliden Sikbjö Pite Abborrträskliden Hamra (Fågelsjö)

20 1 7 14 17

1921 års holonisationsomrdden.1) Pajala östra Ohtanajärvi V. Limingojärvi

47 26 44

2 23 16 14 24

14 2 13 6 2

7 1 3 11

92 58 67 11

3 7 7 11 3

15 69 46 28 27

17 17

55 12 14 27 41 20

14 15 17

14 15 17

21 9 7

628 Summa 266 205 101 92 152 Antal kolonat att upplåta | 145 *) Till nedanstående kolonisationsområden komma ytterligare tre områden, för vilka^ medel anvisats först med ingången av år 1922, varför upplåtelser av kolonat inom dessa områden ej kunna ifrågakomma förr än efter samma tid.

däremot varit minst för de smärre kolonaten utan av staten uppförda byggnader. Vad beträffar efterfrågan på kolonat inom olika kolonisationsområden har denna varit störst på Djupsjö kolonisationsområde, där ett stort

54 antal sökande från malmfälten vid Gällivare och Kiruna anmält sig. Minst har efterfrågan varit på kolonat på Ängeså kolonisationsområde. Intill den 1 januari 1922 hava följande antal kolonister antagits inom de olika kolonisationsområdena. Antagna kolonister till mindre kolonat K r o n o p a r k

större kolonat

1918 drs kolonisationsomrdden. Djupsjö Metseken Rönnliden—Luspberget 1919 drs kolonisationsomrdden. Ängeså O. o. V. Jörnsmarken Aronsjökullarna Ansjö , Hamra (Tandsjö) 1920 drs kolonisationsomrdden. Ljusåtrakten Vaksliden Siksjö Pite Abborrträskliden Hamra (Fågelsjö) 1921 dr8 kolonisationsomrdden. Pajala östra Ohtanajärvi V. Limingojärvi

utan av sta ten m e d av staten uppförda uppförda byggnader byggnader

17 (18) 18 (19) 10 (10) (10) 16 (20) 18 (19)

(4) (6) (12)

5 (5) 8 (8) 23 (24)

9 (10) 17 (19) 9 (9) 8 (10) 12 (12)

11 (13) 1 (4) 6 (6) 11 (11) 15 (15)

10 (12)

-

-

(~) (-) (-)

-

(2)

12 (12) 6 (6)

(-) (-) (-)

17 (17) 7 (8) 6 (6) 11 (11) 13 (13)

10 (16) 12 (12) 10 (10)

Summa

127 (145) ( 71 (92) | 143 (151) *) De inom parentes angivna siffrorna beteckna antal till upplåtelse beslutade kolonat.

Sålunda äro 341 kolonat hittills upplåtna. Då enligt en föregående tablå 629 ansökningar ingått, hava ej mindre än 288 sökande ej kunnat antagas. Anledningen till att ett så avsevärt antal sökande ej kunnat till-

55 delas kolonat ligger till övervägande delen i det förhållandet, att ett stort antal ansökningar avsett visst kolonisationsområde, där endast ett begränsat antal kolonat varit tillgängligt. Sålunda inkommo ej mindre än 92 ansökningar till 27 kolonat inom Djupsjö kolonisationsområde. I andra fall hava personer sökt visst uppgivet kolonat, men då detta redan varit upptaget, hava de avstått från att taga annat kolonat i stället. Vidare hava inalles 455 sökande av nämnden antagits, men sedan kontrakt å lägenheterna utsänts till de sökande för underskrift, hava ej mindre än 88 av dem förklarat sig av olika anledningar ej önska fullfölja ansökningen. Dessutom hava 25 antagna kolonister, med vilka skriftliga avtal träffats, på egen begäran av nämnden lösts från sin förbindelse. Slutligen hava 48 sökande ej kunnat antagas på grund därav, att de ej kunnat styrka sig äga de kvalifikationer, som ansetts erforderliga för antagande till kolonister. Av dessa hava 5 ej uppnått myndig ålder, vilket utgjort anledning till att kolonat förvägrats dem. Bland de till kolonister antagna personerna äro tvenne kvinnor. Största antalet av de sökande är norrlänningar, men särskilt under se- De sökandes nare år har ett ej ringa antal utom Norrland och Dalarna boende personer anmält sig till erhållande av kolonat. Av dessa senare hava 6 antagits till kolonister. I det fall då kolonisationsområdet är beläget långt ifrån järnvägsförbindelser, har endast undantagsvis sökande från annan socken än den, inom vilken kolonisationsområdet är beläget, anmält sig. Då kolonisationsområdet legat intill eller i närheten av järnväg, har det största antalet sökande däremot kommit från annan socken än den, inom vilken kolonisationsområdet är beläget. Efter ålder fördela sig kolonisterna på följande sätt: Kolonisternas 50—60 år 40—50 » 30—40 » 30 år och därunder

5,7 % 22,8 > 41,7 > 29,8 »

Övervägande största antalet antagna kolonister, eller 71,5 % har sålunda varit under 40-årsgränsen. Sedan statsmakterna fattat sitt beslut om hittillsvarande kolonisationsfö- Ordningen för retag, hava dessa omedelbart igångsatts. Då riksdagens beslut i dessa frå- årbef^al°Zgor oftast fattats långt fram på våren, skulle under sådana förhållanden drivande. för statens byggnadsverksamhet erforderligt virke ej utan särskilda åtgärder medhunnit att utdrivas på vinterföre, varför praktiskt taget all byggnads-

56 verksamhet skulle fått anstå till året därpå, oaktat medel städse varit anvisade å tilläggsstat för det löpande året. För att emellertid undvika alltför stort dröjsmål med kolonisationsföretagens genomförande har kolonisationsledningen på därom gjord framställning i vissa fall erhållit domänstyrelsens medverkan till framdrivande av byggnadsvirke redan innan statsmakterna fattat sitt beslut och medan ännu vinterföret kunnat tagas i bruk för virkesdrivningen. Domänstyrelsen har varit i tillfälle att på sådant sätt understödja kolonisationsledningen, då styrelsen, därest riksdagen ej skulle biträtt Kungl. Maj:ts förslag i fråga om kolonatupplåtelserna, ansett sig hava möjlighet att försälja det sålunda framdrivna virket utan att'därvid göra någon förlust. Genom detta domänstyrelsens välvilliga tillmötesgående har åtskilligt dröjsmål med kolonisationsföretagens genomförande kunnat undvikas. Vid fortsättande av kolonisationsarbetena har det för ledningen varit angeläget att i möjligaste mån använda sig av den arbetskraft, som kolonisterna inom respektive kolonisationsområden kunnat prestera. Det har nämligen visat sig vara av största betydelse för dem att i närheten av kolonaten hava tillgång till arbetsförtjänst, varigenom de kunnat erhålla ett mycket välkommet stöd under de första för dem mest brydsamma åren. Därjämte hava arbetena på så sätt även kunnat utföras i någon mån billigare än som helt säkert blivit fallet, om icke kolonister anlitats. Under sådana förhållanden har det varit angeläget för kolonisationsledningen att, innan de egentliga kolonisationsarbetena påbörjats, antaga kolonister och erbjuda dem arbete. I den mån så ej kunnat ske har emellertid utomstående arbetskraft anlitats. De arbeten, som efter avverkning och framforsling av timmer i första hand böra komma till utförande, äro väganläggningarna. Först sedan vä gar brutits är det i allmänhet möjligt att påbörja virkets sågning och byggnadernas uppförande. Därjämte böra dikningsarbetena omedelbart komma till utförande, varvid, där så låter sig göra, varje kolonist övertager detta arbete inom eget kolonat. De byggnadsarbeten, som ankomma på kolonisationsledningen att utföra, hava med undantag av framdrivning och beredning av virke ej igångsatts, förrän kolonist antagits å det kolonat, som skulle på sådant sätt bebyggas. Så snart emellertid sådant kolonat upplåtits, hava åtgärder vidtagits för virkets sågning och beredning. I detta syfte har ledningen anskaffat för ändamålet erforderliga maskiner såsom cirkelsågverk, hyvelmaskin, spånhyvel samt arbetsmaskiner för tillverkande av nödiga snickerier, såsom

57 dörrar och fönsterkarmar m. m. Som drivkraft härvid har i ett fall anskaffats en lokomobil, i andra fall motorer, avsedda för brännoljor. Maskinerna hava uppställts å lämpliga platser inom respektive kolonisationsområden i närheten av större grupper av sådana kolonat, som skolat bebyggas genom statens försorg. För de närmast intill sågplatsen belägna kolonaten har hustimret även sågats, under det att sådant timmer för mer avlägset 1igliggande kolonat täljts på platsen. Sedan virket sågats, har det för torkning staplats, varefter hyvling av plank, bräder och takspån vidtagits. Vid försågning och beredning av virke för statens egna byggen har samtidigt beretts virke för såväl komplettering av byggena som för självbyggarnas räkning. I mån av behov har från de sålunda erhållna virkeslagren till självbyggande kolonister mot kvitto utlämnats erforderligt virke. Till innehavare av statsbyggen har för byggnadernas komplettering även utlämnats virke antingen mot kontant likvid eller mot borgen eller annan godkänd säkerhet. Under första sommaren efter beslutet om varje kolonisationsförsök har utförts en del arbeten med grundläggning å kolonaten. På snöföre vintern efter det sågning skett har det beredda virket utkörts och upplagts vid respektive bvggnadsplatser. Dessutom ha anskaffats och under samma tid till byggnadsplatsen utkörts alla övriga byggnadsmaterialier såsom sand, grus, makadam, kalk, lera, tegel, spik, glas, spislar m. m. Tegel har i vissa fall tillverkats på byggnadsplatsen. För ett rätt bedömande av kostnaderna för de genom statens försorg j £ a J J ^ ^ utförda arbetena inom kolonisationsområdena är nödvändigt att lämna en priser -Umfe mer utförlig översikt dels över de arbets- och materialpriser, som legat till andraförhålr grund för kolonisationskommitténs kostnadsberäkningar för 1918 års kolo- ir^rjca'på ionisationsföretaor dels de priser, som under arbetets fortgång varit gängse, lomsationsarDessa priser'framgå av nedanstående tablå. Pris

på

P r i s på

mansdagsverken Kronor

kördagsverken Kronor

7-8

8—10

10—12

9—12

5-6

30-45

20—25

10—12

(15)

Vad angår priserna å de viktigare materialierna, som erfordras för byggnadsverksamheten, hava dessa under perioden 1917—1920 i huvudsak varierat på följande sätt:

58 1917 Kr.

M a t e r i a l i e r

Cement, fat Fönsterglas, /i-\å.da Klippspik, 2" Vriåda

3"

»

Spislar, Gävle n:r 47

Kr.

1920 Kr.

32 —

28,4 5

(jan.)

37,40 (dec.) 79,8 0

73,7 9

88,02

(jan.)

33,6 0

(april) 48,— (jan.) 5 1 , —

(okt.)

64,8 0

(okt.)

75,60

(april) 67,2 0 (jan.)

j {

25,4 0

(febr.) 13,15 (okt.) 1

Tjära

1918 Kr.

Kr. 18—20,5 0 l 44—66,17

45 — (nov.) 69 — 71.4 0

(okt.) 63,— (nov.) 96,4 0 (jan.)

42,-

49,2 0

(juni) 135,3 0

129,3 6

132 —

179,55 94,05—178,50

35,—

105,—

115,—

35 —

30 —

Då kolonisationskommitténs första kostnadsberäkningar för 1918 års kolonisationsförsök grunda sig på 1917 års arbets- och materialpriser, skulle sålunda under kolonisationsföretagens utförande mans- och kördagsverkena stigit med respektive 37,5 och 60 %, varjämte prisen på de viktigare inköpta byggnadsmaterialerna stigit högst betydligt. Det inses då lätt, att de ursprungliga kostnadsberäkningarna ej kunnat följas, utan att de verkliga kostnaderna för statsbyggnaderna med nödvändighet avsevärt överstigit de beräknade. Dessa stegringar i såväl arbets- som materialkostnader torde få anses i huvudsak bero på de av kristiden föranledda ändrade prisförhållandena. Från att dessa förhållanden under de första krigsåren endast stigit mer långsamt, nåddes år 1919 höjdpunkten, varefter prisnivån under år 1920 sakta började sjunka. Under ett par år voro svårigheterna för arbetets bedrivande mycket stora. För att under år 1919 kunna hålla kolonisationsarbetena i gång var nämnden till och med nödsakad inköpa och distribuera proviant för arbetarna och foder till dragarna, vilken verksamhet dock i någon mån motverkade dagsverksprisens stegring. En annan omständighet, som verkade fördyrande på kolonisationsarbetena inom Eönnlidens och Luspbergets kronoparker, var att arbetet med framdragande av den s. k. inlandsbanan norr om Vilhelmina, som år 1917 beräknades skulle fortskridit så långt, att banan skulle rälsläggas till Urhe älv vid Stensele år 1919, på grund av åtskilliga omständigheter blivit i hög grad försenat. I sina kostnadsberäkningar för Eönnlidens kolonisationsområde utgick kommittén nämligen från att samtliga inköpta materialier skulle kunna transporteras på järnväg omkring 7 mil norr om Vil-

59 helmina, varigenom materielen skulle behöva köras endast omkring 3 mil. Då emellertid banbygget ifråga så fördröjts, att banan ännu ej kan trafikeras längre än till Vilhelmina, har nämnden i stället varit nödsakad att låta med häst köra samtliga inköpta materialier de 10 milen från nämnda plats, vilket i hög grad fördyrat kostnaderna för byggnadsföretagen. Man torde därför ej utan skäl kunna påstå, att statens byggnadsverksamhet inom kolonisationsområdena bedrivits under synnerligen ogynnsamma förhållanden, ägnade att i avsevärd grad fördyra dessa arbeten. Vid byggnadernas uppförande på kolonaten hava i allmänhet följts vissa Byggnadsårstandardritningar, som kolonisationskommittén låtit utarbeta. Enligt dessa ritningar skulle mangårdsbyggnaden uppföras i ett rum och kök med endast köket inrett. Av uthusbyggnaden skulle endast den timrade delen med gödselstad byggas. Emellertid har det visat sig att en del kolonister, såväl innehavare av statsbyggen som självbyggare, önskar få mangårdsbyggnaden uppförd i två rum och kök. Kolonisationsnämnden har även tillmötesgått detta önskemål och i ett mindre antal fall låtit å sådant kolonat, där det ankommer på staten att ombesörja byggnadsarbetena, uppföra mangårdsbyggnaden i två rum och kök. I sådant fall har dock kolonisten själv fått ikläda sig den ökade kostnad, som det vidgade byggnadssättet medför. Bland självbyggande kolonister har mer allmänt gjort sig gällande önskan om att få bygga mangårdsbyggnaden i två rum och kök. Visserligen blir härigenom åtgången av byggnadsvirke större, men då denna ökning är ganska obetydlig och sålunda ej avsevärt ökar statens uppoffringar, har nämnden tillmötesgått kolonisternas önskemål härutinnan. Smärre avvikelser från nämndens standardritningar såsom förändring av byggnadernas takresning, ladugårdens inredning m. m. hava kolonisterna städse tillåtits att vidtaga. Likaså har vid statsbyggen alltid inhämtats den blivande kolonistens mening om byggnadernas förläggande, innan byggnadsarbetet påbörjats. De av staten bekostade byggnadsarbetena hava städse utförts på ackord. Sålunda ha grundläggningsarbetena i allmänhet bortsatts åt en person och övriga arbeten i särskilt ackord åt annan person. I vissa fall har cementgjutningen i ladugården och murningen i mangårdsbyggnaden utlämnats för sig. Vid utbjudandet av byggnadsarbetena med undantag av dem, som äro att hänföra till grundläggningen, har genom nämndens egen försorg alla härför erforderliga materialier tillhandahållits ackordstagaren på byggnadsplatsen. Sålunda har nämnden föranstaltat om framdrivning och täljning av hustimmer, sågning och hyvling av allt övrigt virke ävensom

60 å platsen tillhandahållit tegel, cement, kalk, sand, lera, spik, glas, spislar, m. m. Enligt för statens byggnadsverksamhet utarbetad plan skola följande antal kolonat av smärre typ bebyggas. 1918 års

kolonisationsområden.

Djupsjö Metseken Rönnliden och Luspberget 1919 års

5 kolonat 8 » 24 »

kolonisationsområden.

Angeså Hamra (Tandsjö) 1920 års

Pajala östra Oht^najärvi V. Limingojärvi Vargisåvattnen Abmoberget Grålandet

» >

17 8 6 11 13

» » » » »

16 12 10 10 8 8

» » > » > >

kolonisationsområden.

Ljusåtrakten Vaksliden Siksjö Abborrträskliden Hamra (Fågelsjö) 1921 års

10 12

kolonisationsområden.

Summa 178 kolonat Den sålunda beslutade byggnadsverksamheten har intill den 1 januari 1922 bedrivits i följande omfattning.

61 Antal kolonat med färdiga byggen

påbörjade byggen

1918 års kolonisationsomrdden. 5 8 20

Djupsjö Metseken Rönnliden och Luspberget 1919 års kolonisationsområden. Ängeså Hamra (Tandsjö)

12 1920 års kolonisationsområden.

Ljusåtrakten Vakslid en

10 5

Siksjö Abborrträskliden Hamra (Fågelsjö)

2 10 1921 års kolonisationsområden.

Pajala östra .... Ohtanajärvi V. Limingojärvi. Vargisåvattnen . Abmoberget Örålandet Summa

37 Kostnaderna för statsbyggen hava på Metsekens kronopark, där byggnadsarbetena äro avslutade, ställt sig ungefär på följande sätt. Byggnadsarbete Inköpta byggnadsmaterialier Sågning Tillverkning av andra materialier

Kr. 5 088 » 996 » 1 720 » 899 Summa Kr. 8 203

Inom andra kolonisationsområden såsom Rönnliden—Luspbergets och Djupsjö hava dock kostnaderna för statsbyggena ställt sig vida högre än

62 Vägar.

inom Metsekens kolonisationsområde. Vid ett slutligt sammanförande av utgifterna för dessa områden torde komma att visa sig att byggnadssumman för förstnämnda områden i genomsnitt kommer att uppgå till omkring 9 500 kronor. Däremot ställa sig senare utförda byggnadsarbeten avsevärt billigare. Sålunda beräknas att dessa i åtskilliga fall komma att hålla sig mellan 6 000 och 7 000 kronor. j ) e vägar, som anlagts inom de olika kolonisationsområdena, äro dels huvudvägar, dels bivägar. De förra framdragas så rakt som möjligt genom hela kolonisationsområdet och anknytas till redan befintliga vägförbindelser. De senare bilda utfartsvägar till huvudvägen från de olika kolonaten. Huvudvägarna anlades till en början med 3 meters körbana med diken å ömse sidor omedelbart intill körbanan. Då detta emellertid visade sig erbjuda svårigheter vid möten vägfärande emellan, har nämnden gått i författning om anläggande av särskilda mötesplatser utmed vägen. För att emellertid undvika sådana men ändock tillgodose behovet i detta avseende, ha inom 1919, 1920 och 1921 års kolonisationsområden alla huvudvägar, som fortfarande anlagts med 3 meters körbana, försetts med s. k. bankett, som givits en bredd å fast mark av 0,5—1 m. Avståndet mellan vägdiken har på så sätt blivit 4—5 meter, vilket är fullt tillräckligt för möten med alla slags åkdon. På myrmark har alltid utlagts 1,0—1,5 m. bankett. För att nedbringa kostnaderna hava vägarna utlagts så, att schaktningar och terrasseringar i största möjliga grad undvikits. Härigenom hava vägarna blivit delvis ganska småbackiga, men ej i högre grad än att de väl uppfylla sitt ändamål. Huvudvägarna hava i sin helhet grusats. Bivägarna hava anlagts så enkla som möjligt, vanligen med dike endast å ena sidan. Grrusning av vägbanan har endast undantagsvis förekommit. De för samtliga kolonisationsområden erforderliga vägarna utgöras av 157,3 km. huvudvägar samt 54,1 km. bivägar. Då en del av dessa vägar ansetts vara av stor betydelse även för skogsvården, har domänstyrelsen dels genom skogsförvaltningens försorg anlagt 20,2 km. väg, dels beviljat kolonisationsnämnden ett anslag av sammanlagt 156 500 kronor för anläggning av omkring 43 km. Utöver dessa vägar erfordras alltså tillsammans 148,2 km., som beräknats draga en sammanlagd kostnad av 413 900 kronor. Kostnaderna för de vägarbeten, som hittills fullbordats, framgå av efterföljande tablå.

63 Kolonisationsområde

1918 års

Väglängd Km.

För vägens anläggning anvisade och beräknade medel Kr.

Verklig kostnad Kr.

Kostnad pr m. Kr.

kolonisationsomrdden.

Djupsjö

0,5

5 500

6 300

1,14

Metseken

34,o

76 000

98 200

2,89

Rönnliden och Luspberget

8,1

19 800

31 300

3,86

Aronsjökullarna

9,9 1,2

H a m r a (Tandsjö)

6,o

26 100 2 000 9 700

2,64

Ansjö

33 000 3 000 12 000

28 200 15 000

2,73

217 400

2,67

1919 års

1920 års

kolonisationsomrdden. 1,67 1,61

kolonisatioyisomrdden.

Vaksliden

10,3

Siksjö

5,o

28 500 15 800

80, i

193 600

S u m m a och medeltal

2,52

De verkliga kostnaderna hava sålunda överstigit de beräknade kostnaderna och de för ändamålet anvisade medlen med 10,9 %. Genomsnittskostnaden för samtliga vägar uppgår till 2,6 9 kr. pr meter. Häruti ingå även kostnaderna för huvudvägarnas grusning. Dikningsarbetena å kolonaten hava slutförts i den omfattning och till de priser, som framgå av tablån å sid. 64. Till jämförelse lämnas i denna tablå uppgift å de vid de olika kolonisationsförsökens planerande beräknade kostnaderna. I genomsnitt hava dikningskostnaderna uppgått till 0,9 5 kr. pr kubikmeter. Då kostnaderna pr kubikmeter beräknats till 1,2 0 kr., hava således de verkliga kostnaderna med 20,8 % understigit dessa. Vad beträffar dikningskostnaderna per kolonat hänvisas till framställningen å sid. 64, som avser kolonat inom sådana kolonisationsområden, där totala dikningskostnaden är känd. Av denna utredning framgår till en början, att kostnaderna för upptagande av avlopps- och avledningsdiken växla avsevärt inom olika kolonisationsområden. Anledningen till att kostnaden inom vissa kolonisationsområden såsom Djupsjö, Ansjö och Hamra (Fågelsjö) i jämförelse med andra områden är anmärkningsvärt låg ligger i det förhållande, att en ej

Dikning..

64 Kolonisationsområde

1918 års

Dikningsmassa kbm.

Beräknad kostnad kr.

Verklig kostnad kr. (avrundat tal)

Kostnad p r kbm. kr.

kolonisationsområden.

Djupsjö

27 280

24 350

1,05

Metseken

56 640

43 000

0,84

0,65

1919 års

kolonisationsområden.

Ö. o. V. Jörnsmarken

28 032

33 700

18 260

Aronsjökullarna

33 900

43 200

34 500

1,02

Ansjö

' 993

0,91

H a m r a (Tandsjö)

8 650

12 000

10 600

1,23

Lju8åtrakten

27 297

39 800

35 350

1,30

Vaksliden

15 520

14 200

15 400

0,9 9

Siksjö

15 704

17 000

12 800

0,81

1920 års

kolonisationsområden.

Hamra (Fågelsjö) Summa och medeltal

4 600

4 500

4 200

0,91

208 962

250 120

199 360

0,9 5

så obetydlig del av de odlingsbara torvrnarkerna inom dessa områden redan tidigare varit föremål för dikning för skogsbörd. I åtskilliga fall hava dessa diken utan vidare åtgärd kunnat användas för ändamålet, i andra fall sedan de fördjupats eller upprensats. Den genomsnittliga dikningskostnaden för samtliga kolonat uppgår till 115 kronor per hektar. Då de av kolonisationskommittén år 1917 preliminärt utarbetade beräkningar för dikningskostnaderna per hektar sluta på en summa av 194 kronor, hava dikningskostnaderna understigit den beräknade kostnaden med 42 %. Anledningen härtill är dels att åtskilliga av de ursprungligen till utförande avsedda dikena helt uteslutits eller minskats i avseende å sina dimensioner, dels att dikningsarbetet kunnat bortsättas till lägre pris än det beräknade. Medelarealen av den odlingsbara torvmark, som tillagts de kolorjat, för vilka ifrågavarande utredning gäller, uppgår till 4,50 har för smärre och 11,40 har för större kolonat. Den totala dikningskostnaden har sålunda i förenämnda fall uppgått till 520 kronor för mindre kolonat och 1 310 kronor för större.

65 Kolonisationsområde

1918 års

Antal kolonat

Areal odlingsbar torvmark

Dikningskostnad total (avrundade tal)

per h a r odlingsbar torvmark

kolonisationsomrdelen.

Djupsjö

261,8

24 350

291,o

43 000

148 O. o. V. Jörnsmarken

235,4

18 260

78 Aronsjökullarna

258,6

34 500

133 Ansjö

40,6

22 H a m r a (Tandsjö)

61,4

10 600

173 Ljusåtrakten

292,8

35 350

121 Yaksliden

96,3

15 400

160 Siksjö

112,9

12 800

113 Hamra (Fågelsjö)

64,4

4 200

1 715,2

199 360

116 Metseken 1919 års

1920 års

... kolonisationsområden.

kolonisationsområden.

S u m m a och medeltal

Hittills har största antalet kolonat upplåtits under försommaren, men Erfarenheter kolonisterna hava i så gott som alla fall ej förrän året därpå börjat vid- rörande kol<> taga åtgärder för byggnadernas uppförande. Anledningen härtill torde i "verksamXeb allmänhet vara den, att de redan tidigare varit bundna av avtal om arbetens utförande eller innehaft anställning av sådan art, att de ej omedelbart kunnat frigöra sig från denna. Först under vintern efter kolonatets övertagande hava de mer allmänt börjat sysselsätta sig med avverkning och framforsling av erforderligt byggnads virke. Då det i praktiken visat sig vara av betydelse för de självbyggande kolonisterna, om staten inom kolonisationsområdet bedriver egen byggnadsverksamhet, har nedanstående tablå uppställts, ägnad att framställa det resultat, som i förevarande avseende ernåtts, sedan 1 */3 år förlupit från respektive kolonisationsförsöks igångsättande, dels i fråga om trenne kolonisationsområden, där staten bedriver egen byggnadsverksamhet, dels ifråga om fyra kolonisationsområden, där dylik verksamhet ej bedrives. Uppgifterna hänföra sig till 1920 års slut. Av de 25 kolonister, som begynt sin byggnadsverksamhet inom områden, 5.

Kolonisationskommittén.

66 O

84J

fl

Antal kolonat där oj TJ ca <xä OD P , K

Kolonisationsområde

a a ÖC ©

se©-

h O 0

bi

ta H "© o Q 00 g ^ j bu

o a

<1A

Område där staten bedriver egen byggnadsverksamhet. Djupsjö Metseken Rönnliden—Luspberget Summa Område där staten ej bedriver egen byggnadsverksamhet. Ängeså ö. o. V. Jörnsmarken Aronsjökullarna Ansjö Summa

15 G

o

© <-> © J3 f l -otS P ÖO

fl

3 b l •§

, co ° e i oo bo p< T) fl co

*? £ -9 ^

12 10 3

21 20 5

5 3 1

4 21 25 7

— 2

som i tablån hänföras till den första gruppen, hava innehavarna av 12 kolonat uppfört antingen mangårdsbyggnaden eller uthusbyggnaden så att de äro i det skick, att de kunna tagas i bruk. På tre kolonat äro såväl mangårds- som uthusbyggnaderna i det närmaste färdigbyggda. Å övriga kolonat äro arbetena utförda i mindre omfattning. Inom de kolonisationsområden däremot, där staten ej bedriver egen byggnadsverksamhet, hava byggnadsarbetena fortskridit så långt, att mangårdsbyggnader å fyra kolonat blivit upptimrade och taklagda, under det att å ytterligare två kolonat de egentliga byggnadsarbetena äro påbörjade. Å övriga kolonat äro endast förberedande åtgärder vidtagna. Av sammanställningen framgår sålunda att självbyggarnas byggnadsoch odlingsverksamhet å sådana områden, där staten bedriver egen byggnadsverksamhet, är betydligt livligare än inom områden, där dylik verksamhet av staten ej bedrives. Inom de förra områdena har byggnadsarbetet igångsatts inom 54 % av samtliga upplåtna kolonat, under det att motsvarande siffra för övriga områden endast uppgår till 19 %.

67 Anledningen till detta förhållande är att söka i åtskilliga omständigheter. Den viktigaste av dessa torde vara att inom de kolonisationsområden, där staten bedriver egen byggnadsverksamhet, finnes anställd en i byggnadsverksamhet fullt förtrogen person, som städse står även självbyggarna inom området till tjänst med råd och anvisningar. I honom äga kolonisterna en enande och sammanhållande ledare. Han är deras rådgivare vid arbetenas planläggning och bortsättande, han anskaffar materialier för deras byggen samt hjälper dem att erhålla dugliga ackordstagare för de byggnadsarbeten, de ej själva kunna utföra m. m. Då staten bedriver egen byggnadsverksamhet inom ett kolonisationsområde, tillverkas genom statens försorg och ofta med egna på platsen uppställda maskiner erforderligt byggnadsvirke såsom hustimmer, spärrar, plank, bräder, takspån, snickerier m. m. Vid förefallande behov har självbyggaren att efter anmälan hos arbetsledaren av det i lager upplagda virket mot kvitto uttaga erforderlig kvantitet. Likaså kan han från statens eget förråd på enahanda sätt erhålla övriga materialier såsom cement, spik, glas, spislar m. m. Inom sådana områden däremot, där staten ej bedriver egen byggnadsverksamhet, har staten visserligen ett ombud, som har till huvudsaklig uppgift att bortsätta och övervaka väg- och dikningsarbetena samt att i den mån som är möjlig även understödja kolonisternas verksamhet, men då detta ombud, som i vanligaste fall är vederbörande kronojägare, i allmänhet ej besitter nödiga kunskaper i byggnadsteknik och därjämte endast tjänstgör, då hans tid i övrigt det medger, är tydligt, att den nytta, kolonisterna kunna hava av honom, är mer begränsad. För att inom sådana områden, som här avses, än mer understödja kolonisternas egen verksamhet, har nämnden låtit någon dess byggmästare tid efter annan besöka dessa områden, men även denna åtgärd har visat sig alltför otillräcklig. Under sådana förhållanden hava kolonisterna å kolonisationsområden, där staten ej bedriver egen byggnadsverksamhet, att vid planläggning och utförande av byggena i huvudsak lita till sig själva. Det säger sig då självt, att det möter stora svårigheter för dem att komma till enig samverkan om sådant, som fordrar gemensamt arbete, såsom t. ex. virkets avverkning, drivning, sågning och hyvling m. m. Då största flertalet av kolonisterna ej besitter nödiga förutsättningar för bedömande av byggnadsarbeten, vare sig ifråga om sättet för deras utförande än mindre ifråga om de priser, sådana arbeten under olika förhållanden betinga, torde detta även vara en nära till hands liggande förklaring till det faktum, att självbyggarnas egna byggnadsarbeten i åtskilliga fall visat sig draga alltför höga kostnader.

68 Där emellertid kolonisten själv äger insikt och praktisk förfarenhet i byggnadsfacket, torde förhållandena ställa sig helt annorlunda. Som förut nämnts åligger det kolonisterna att å vissa kolonat själva ombesörja åbyggnadernas uppförande, under det att deras byggnadsskyldighet å sådana kolonat, där staten delvis uppför byggnaderna, inskränker sig till dessa byggnaders komplettering och fullbordande. Den omfattning, i vilken självbyggande kolonister vid 1921 års utgång bedrivit sådan byggnadsverksamhet, framgår av efterföljande sammanställning.

Summa

Antal upplåtna kolonat, där kolonisterna själva skola uppföra byggnaderna

Byggnadsarbeten Kolonisationsområde

1918 1919 1920

endast avslutade Ä1 .. . • J påbörjade 37 40 38

40 Cil

2 1

42 39

68 72

3 Summa

Vad beträffar kolonist åliggande kompletteringsarbeten å de av staten på vissa kolonat uppförda byggnaderna äro sådana arbeten påbörjade å 28 av 72 uppförda byggnader. Omfattningen av de av kolonisterna utförda, dem åliggande dikningsoch odlingsarbeten framgår av följande sammanställning. Utförd odling i hektar Kolonisationsområde

1918 1919 1920

| Summa

Antal kolonat Summa

fastmark

torvmark

där odlingsar- som uppbeten belåtits drivits

8,76

53 25 24

91 88 127

45,7 9

2,41

28,2 7

30,6 8

1,28

5,0 7

6,3 5

0,7 9

7,97

4,48

41,31

Av här ovan upptagen areal hava 3,11 har fastmark och 19,69 har torvmark besatts våren 1921 och därvid givit en avkastning av 15 190 kg. potatis, 710 kg. korn, 100 kg. rovor samt 111 240 kg. grönfoder och hö.

69 Inom samtliga kolonisationsoinråden innehades av kolonisterna vid 1922 års ingång 15 hästar, 126 kor, 13 ungnöt samt 114 får och getter. För inköp av en första ko hade 70 kolonister erhållit lån ur Kolonisternas kreaturslånefond med sammanlagt 26,310 kr. Inom kolonisationsområdena äro sammanlagt 644 personer bosatta fördelade Antal koloniooii

-ii..

o p..-!»

i

•• i i

ster och deras

pa ålder och kon pa loljande satt.

famiijemedlemmar.

Antal

å kolo näten

sationsområde

Övriga |

B a r n W o över 15 13—15 o" § 5. år år 5. c a> Bl"

sr

Kolonisten och h a n s hushåll boende i

personer

B

familje- ||

Summa

7—131 under medlemmar år 7 år

p P H. crq c:

ö c? c!

m er c 2

Sa TO ^

P» i-( t-j re O. I»

<*s 5 TO n>

TO§

a

3 b M.

00 K.

M.

K.

M.

K.

M.

K.

M.

K.

M.

K.

P g P

p

B

tillfällig bostad, som är uppförd av kolonisten på kolonatet

Koloni-

boende

2 ht

wffe 2. TO O P _,

m 2: P P g, O" P m •< O

B

44 20 12

9 15 16 31

50 1 25 3

26 11

1 16 18 28

3 15 16 1 37 29

Summa

i

129» 107 38 24 |20 13 46 501| 96 104 4

5 124 137

1 4

1 6

98 82

112 91

6 '334 310

644 1

130 Härav en kvinnlig kolonist.

Av denna sammanställning framgår bland annat, att inom samtliga kolonisationsområden för närvarande finnas sammanlagt 129 barn i skolåldern samt 199 barn under skolåldern. Denna omständighet ådagalägger med all tydlighet, att särskilda åtgärder böra vidtagas i sammanhang med kolonisationsföretagens planerande för ordnande av skolundervisning för kolonisternas barn. Kungl. Maj:t har även beaktat detta och på därom gjord framställning i åtskilliga fall tillhandahållit de kommuner, mom vilka vissa kolonisationsområden äro belägna, fria byggnadstomter och fritt virke till uppförande av nödiga skolhus. Vidare framgår av tablån, att 75 av de på kolonaten bosatta 130 kolonisterna redan inflyttat i kolonatens mangårdsbyggnad, under det att endast 10 valt utvägen att såsom provisorisk bostad i första hand taga uthusbyggnaden i anspråk. Detta förhållande innebär ett avsteg från den särskilt å skogstorpen och odlingslägenheterna gängse seden att å lägenheten först uppföra uthusbyggnaden för att i första hand, intill dess mangårdsbyggnaden blivit färdig, tagas i anspråk såsom bostad förlägenhetsinnehavaren

70 och hans familj. Kolonisternas åtgärd att först uppföra mangårdsbyggnader är tydligen att betrakta som en anmärkningsvärd förändrad uppfattning bland befolkningen om behovet av ökad trevnad och förbättrad bostadshygien. Tydligt vis har det kraftigare stöd för kolonisternas verksamhet, som staten skänkt dem utöver det bistånd, som givits skogstorpare och odlingslägenhetsinnehavare, i väsentlig mån bidragit härtill.

ALLMÄNNA MOTIV. Såsom av föregående historiska utredning framgår, har frågan om kolonisering av statens vidsträckta områden i vårt lands nordligare delar av statsmakterna ägnats en oavlåtlig uppmärksamhet. För dessa landsdelars bebyggande och befolkande har under tidernas lopp den ena åtgärden avlöst den andra i oavbruten följd. Till en början gällde problemet att öppna de öde vidderna för en framträngande kultur. Tillgången på för kolonisation tjänlig jord var riklig. Svårigheten var endast att intressera befolkningen i sydligare och mer välbelägna trakter att slå sig ned i ödemarken. I samma mån bosättningen i dessa trakter tog allt större fart och utrymmet för nya bosättningar med befolkningens tillväxt blev mindre, inriktades uppmärksamheten och därmed även statens åtgöranden på nya utvägar att bereda den obesuttna befolkningen tillfälle till bildande av egna hem på statens mark. Dessa strävanden fortgå alltjämt i våra dagar och anses numera vara så mycket mer motiverade, som de helt visst bilda ett av de kraftigaste medlen till hämmande av den särskilt för vårt lands nordliga delar så ödesdigra emigrationen. Men även ett annat motiv för fortsatt oavlåtlig verksamhet i kolonisatorisk riktning har under senare tider uppstått, i det att krav på införande av en mer intensiv skogsvård å kronans skogar med därav föranlett ökat behov av arbetskraft gjort sig allt mer gällande. Då dessa båda frågor, emigrationens hämmande och tillgodoseende av skogsbrukets behov av arbetskraft, framför andra torde få anses grundläggande för de åtgärder, som böra vidtagas för kolonisering av statens områden i Norrland och Dalarna, har kommittén ansett nödvändigt att i det följande något närmare behandla desamma. Vidare vill kommittén i denna avdelning lämna en kortfattad översikt över de naturliga förutsättningarna för jordbruk i Norrlands skogsbygder, ävensom en sammanfattning av de vid inventering av den odlingsbara marken på kronoparkerna i Norrland och Dalarna erhållna resultaten.

Emigrationsfrågan. Den utvandringsrörelse i vårt land, som under senare tider tilldragit sig så mycken uppmärksamhet och väckt så många farhågor, räknar sin begyn-

72 nelse från senare delen av 1860-talet. Från denna tid har utvandringen alltjämt fortgått ehuru med växlande styrka. Efter nyssnämnda tid kunna urskiljas trenne perioder med särskilt höga utvandringssiffror, nämligen åren 1867 — 73, 1879—93 samt 1902 — 1903. Då det torde få anses vara av en viss betydelse att lära känna de huvudsakliga orsakerna till dessa växlingar i utvandringen, vill kommittén med ledning av Gr. Sundbärgs år 1913 avgivna betänkande »Emigrationsutredningen» lämna följande kortfattade historiska sammanställning av de förhållanden, som betingat växlingarna i emigrationsfrekvensen. Orsaken till emigrationsrörelsen och den stora omfattning, som den särskilt under senare delen av 1860-talet tog, låg tvivelsutan framför allt i de ändrade förhållanden, som vid den tiden inträdde på det ekonomiska området. Under 1850-talet stod det inhemska jordbruket på en mycket hög nivå; nyodlingsarbetet bedrevs med större kraft och iver än någonsin. Orsaken härtill var bland annat de då rådande höga spannmålsprisen på världsmarknaden. Skördeutfallet gynnades även under denna tid av ett flertal mycket goda år. A andra sidan lågo andra näringsgrenar fullständigt nere. Till och med vår bergshantering, — vid denna tid landets enda storindustri — företedde i stort sett stagnation. Följden av dessa förhållanden blev, att befolkningen i allt större omfattning började att ägna sig åt modernäringen, till följd varav landsbygden blev överbefolkad, samtidigt med att landets industriella och kommersiella utveckling så gott som helt och hållet försummades. Emellertid hade redan under 1850-talet tecken till en viss uppryckning på det industriella området börjat skönjas. Landets relativa isolering i förhållande till andra länder avlöstes av ett allt livligare deltagande i det internationella ekonomiska livet. Denna utveckling fortsattes under 1860-talet och ledde efter hand till att Sverige definitivt beträdde frihandelns väg. På grund av den växande internationella samfärdseln och en minskad tillit till modernäringens förmåga att giva uppehälle åt den växande befolkningen började landet allt mer industrialiseras. En bidragande orsak härtill var även de många för jordbruket synnerligen ogynnsamma år, som inträffade vid denna tid. Eesultatet härav visade sig även i en våldsam ökning av emigrationen. Emellertid började jordbruket åter att taga fart samtidigt med att industri och handel allt mer blomstrade. Särskilt var detta fallet med bergshanteringen, som vid denna tid genomgick en av sina mest lysande perioder. ' Följden härav visade sig även i en stark nedgång i utvandringen.

73 Med början av 1880-talet följde en period av djupt betryck och stark ekonomisk modlöshet, ett tillstånd, som för övrigt karaktäriserade förhållandena i hela den europeiska världsdelen. I Amerika däremot voro förhållandena annorlunda. Särskilt jordbruket genomgick där vid denna tid en lysande utveckling. Spannmålsprisen, särskilt prisen på vete, sjönko hastigt. Likaså prisen på industriella alster. Detta återverkade på vårt lands jordbruk och industri, och nu mötte inom alla näringsgrenar en stagnation, som ledde till stor arbetslöshet och därav betingad ökad emigration, särskilt till länder på hinsidan Oceanen. Efter denna nära tre decennier omfattande period följde åter uppsving inom jordbruk och andra näringsgrenar. Under skydd av de på 1890-talet införda tullarna började jordbruket åter att repa sig, ehuru till en början ganska långsamt. Emigrationen avtog och har allt sedan dess med undantag av åren 1902 och 1903, då den var osedvanligt hög, hållit sig inom relativt rimliga gränser. Kastar man särskilt en blick på huru förhållandena gestaltade sig i vårt lands nordliga delar, finner man, att där under motsvarande perioder samma förhållande gjorde sig gällande som inom landet i övrigt. Det säger sig dock självt, att i denna landsdel med sina mindre väl utvecklade kommunikationsmedel och sitt för jordbruk mindre gynnsamma klimat de ekonomiska växlingarna skulle göra sig än mer kännbara. Emigrationen från des&t landsdelar har även under de särskilda emigrationsperioderna varit förhållandevis stor. Men även om den allmänna depressionen under de skilda emigrationsperioderna varit ägnad att inverka på utvandringsrörelsen från Norrland, hava även andra mer lokala förhållanden härvid spelat sin icke oväsentliga roll Så har bland annat trävaruindustriens utveckling med åtföljande förvärv av bondejord i väsentlig mån influerat på utvandringen från dessa landsdelar. Att närmare ingå på denna fråga torde dock i detta sammanhang ej vara erforderligt. Vad beträffar omfattningen av den norrländska emigrationen till främmande länder har denna enligt emigrationsutredningen under perioden 1850 —1910 uppgått till omkring 100 000 människor utöver det antal, som invandrat. I motsats till förhållandena i mellersta och södra Sverige, där maximiförlusten tillhör 1880-talet, har Norrlands förlust varit störst under senaste delen av nyssnämnda period. Huru denna utvandring under senare tid fortskridit framgår av efterföljande sammanställning, hämtad ur statistisk årsbok för år 1921. Från att emigrationsöverskottet för Norrland och Dalarna pr år under

74 Emigration från och immigration till Norrland och Dalarna under tiden 1881—1919. 1881—90

1891— 1900

Emigration

3 909

3169 Immigration

813 Emigration

37 640

Immigration

4 760

1901-101911—15

5 695

24 677

25 767

15 786

10 571

6 440

4 853

7 337

7 881

8 442

7 890

6 713

5 811

4 932

7 809

1019 Per år för Norrland och Dalarna.

Per år för hela landet.

Norrland

Hela

och

Emigrationsöverskott ( + ) och emigrationsunderskott (—). Dalarna. + 3 422 + 2 356 + 4 765

+1767

+

+ 39

—236

— 70

+ 32880 + 1 6 7 9 6 + 1 7 3 2 5

+7896

+3858

+629

— 79

—497

landet.

Emigration från Norrland och Dalarna i procent av hela emigrationen. 10,4

14,o

24,5

22,4

19,9

6, 2 —

—

perioden 1881 — ] 910 växlat mellan 2 356 och 4 765, nedgick siffran fölperioden 1911 — 1915 till 1 7 6 7 , tydligtvis beroende på de förändrade'förhållanden, som inträdde i och med världskrigets utbrott. Detta, liksom att siffrorna för de båda sista åren uppvisa ett immigrationsöverskott, måste betraktas såsom en tillfällig företeelse, som givetvis icke kan berättiga till antagande, att emigrationen är på väg att upphöra. Om man ställer siffrorna för utvandringsöverskottet för Norrland och Dalarna i förhållande till överskottet för landet i sin helhet, finner man, att detta under perioden 1881 —1900 uppgick till 1 0 — 1 4 % . Efter denna tid visar sig utvandringsöverskottet för Norrland och Dalarna stiga till att omfatta ej mindre än omkring 2 5 % av överskottet för hela landet, varefter procentsiffran mycket avsevärt går ned. I dessa onormalt höga procentsiffror för utvandringsöverskottet för vårt lands nordliga delar under årtiondena före världskriget finner man en omständighet, som är värd att allvarligt beaktas. Man torde nämligen ha skäl antaga, att, så snart de ekonomiska förhållandena ute i världen åter komma att ledas in i normala banor, utvandringen från vårt lands nordliga delar åter kommer att ökas. Vad utvandringen betyder för en landsdel som Norrland med sina out-

75 nyttjade rika möjligheter till jordbruk och industri säger sig självt. Varje minskning i befolkningssiffran spelar en mycket stor roll såsom hämsko för Norrlands ekonomiska utveckling. Det måste därför anses vara en angelägenhet av största betydelse, att statsmakterna vidtaga sådana åtgärder, som äro ägnade att i möjligaste mån inskränka utvandringen från dessa landsdelar.

Sambandet mellan (det intensiva) skogsbruket och kolonisationen. För kolonisten, som på kronans mark vill skapa sig ett eget hem, uppföra byggnader och odla jord, möta givetvis vissa svårigheter att livnära sig under den tid jorden ej ger avkastning eller denna avkastning är otillräcklig. Då det understöd staten skänker honom ej förslår till byggnadernas uppförande och jordens odling, är han nödsakad, därest han ej har egna medel att tillgå, att genom förtjänstarbete skaffa sig den kontanta inkomst, som är behövlig för inköp av livsmedel. Är kolonatet beläget intill större samhälle, kommunikationsled eller industriellt verk, gives ofta tillfälle för kolonisten att där skaffa sig den biförtjänst, utan vilken utsikterna till framgång i hans strävanden äro mycket små. En kolonisation, för vars framgång tillfälle till biförtjänst för kolonisterna är ett oundgängligt villkor, måste bliva av relativt begränsad omfattning, såvida icke sådana tillfällen äro naturligt för handen. Kronans vidsträckta, öde skogsvidder, ehuru belägna långt från större samhällen, kommunikationsleder och industriella verk erbjuda emellertid i stor omfattning sådana möjligheter till kontant förtjänst för kolonisterna och detta ej alltför långt från bostadsorten. Statsskogarna fordra nämligen för såväl sin avverkning som föryngring och vård mycket arbete. Hitintills har emellertid den hushållning, som bedrivits å kronoparkerna i Norrland och Dalarna, varit ganska extensiv och därför fordrat en relativt ringa kvantitet arbete, särskilt under sommarmånaderna. Framför allt å kronoparkerna inom lappmarken har endast undantagsvis någon egentlig skogsskötsel förekommit utöver den, som kommit skogen till del genom vissa avverkningsåtgärders vidtagande. Även å kronoparkerna inom övriga delar av Norrland och i Dalarna bedrives skogsvården i stort sett extensivt. Emellertid synes utvecklingen, ehuru av åtskilliga skäl ganska långsamt, gå emot en allt bättre skogsvård, och i samma mån som kommunikationerna förbättras, flottleder upprensas och flottningskostnaderna sjunka, vidgas området för en mer

76 intensiv form av skogsvård. Stigande virkespris bidraga även till en sådan utveckling. ^ Kunna emellertid skogarna göras till föremål för intensiv skötsel och sådana arbetskrävande åtgärder som kulturer, gallringar, torrläggningsarbeten m. m. därigenom bliva ekonomiskt möjliga, återföres en betydande del av bruttoinkomsten till skogen. Härigenom beredes rikligt tillfälle till arbete och en viktig förutsättning för bosättning på kronoparkerna. Införande av ett intensivt skogsbruk bildar sålunda en den mäktigaste hävstång för kronoparkernas kolonisering. A andra sidan lider det icke tvivel, att inom betydande delar av kronoparksarealen ett intensivt skogsbruk under nuvarande förhållanden ej är möjligt av brist på arbetskraft. Kolonisationsproblemet, för så vitt det gäller kronoparkerna, är sålunda intimt knutet vid möjligheterna att införa ett intensivt skogsbruk, lika väl som detta är beroende av möjligheten att genom kolonisation anskaffa nödig arbetskraft B mgångtm .. B f h o v e t a v arbetskraft för skogsbruket står, såsom redan antytts, i direkt arbetskraft för förhållande till intensiteten i skogsbruket. Vid den mest extensiva form skogsbruket, erfordras arbetskraften huvudsakligen endast för utmärkning av det till avverkning bestämda virket samt för de med själva avverkningens utförande förbundna göromålen. Ett sådant skogsbruk' betungas ofta av att endast grövre virkesdimensioner kunna finna avsättning. I den mån åter avsättningsmöjligheterna förbättras och mindre sortiment med fördel kunna avyttras, ökas även möjligheterna till höjande av skogsbrukets intensitet och därmed behovet av arbetskraft. Avverkningarna inskränka sig ej nu, såsom vid det extensiva skogsbruket, till skördande av de grova träden utan omfatta även uttagande genom beståndsvårdande huggningar av kol- och pappersved, props och småtimmer. Kolningar bedrivas. Vägar anläggas och dikningsarbeten utföras. Kulturer och plantskolearbeten bliva nödvändiga; fasta och tillfälliga bostäder för skogsarbetare erfordras. Det ökade virkesvärde, som är förutsättningen för det intensivare skogsbruket, fordrar noggrannare och mer arbetskrävande undersökningar angående virkesförrådens storlek och beskaffenhet, än vad som vid en extensivare form kan ifrågasättas. Behovet av arbetskraft för skogsbruket växlar emellertid även i mycket hög grad under olika årstider. Sålunda fordra vinterns virkesutdrivningar i allmänhet en betydligt större arbetskraft än vårens flottningar och sommarens övriga skogsarbeten. Vid skogsbruk av högre intensitet blir skillnaden mellan de olika årstidernas behov av arbetskraft likväl ej så stor som vid ett mera extensivt, dels genom att en del avverkningar företagas under sommaren

77 och hösten, dels på grund av att kulturer, dikningar och andra skogsvårdsarbeten ifrågakomma i större omfattning än vid extensivt skogsbruk. För att belysa frågan om skogsbrukets behov av arbetskraft vill kommittén i det följande lämna några uppgifter, hämtade ur en av socialstyrelsen i samband med utredningen om skogsarbetarnas levnads- och arbetsförhållanden år 1916 publicerad redogörelse för arbetsförhållanden vid sju i Värmlands, Kopparbergs och Gävleborgs län belägna skogsegendomar. På grund av gynnsamma avsättningsförhållanden, varigenom kolning kunde bedrivas å sex av dessa egendomar, blev även skogsbruket å dem intensivare. Då emellertid de lämnade uppgifterna från en av dessa egendomar äro delvis ofullständiga, avse uppgifterna i det följande endast fem egendomar, alla belägna i brukstrakterna i södra delen av förenämnda län. Å dessa egendomar, som tillsammans innefatta en areal av 84 770 hektar skogsmark och impediment, hade under 1912 inalles 641 personer haft längre eller kortare tids arbete inom skogsbruket. Antalet arbetare växlade på följande sätt under olika månader: Jan.

Febr.

Mars

April

Maj

Juni

Juli

Aug.

Sept.

Okt.

Nov.

Dec.

322 Av denna arbetarpersonal utgjordes tillsammans 59 883 dagsverken, av vilka 57 460 kunnat fördelas på årets olika månader på följande sätt: Jan.

Febr.

Mars

April

Maj

Juni

Juli

Aug.

Sept.

Okt.

Nov.

Dec.

8 292 8 984 6 299 3 134 4 402 3 203 3 300 3 406 3 073 2 745 4 763 5 859 14,6 15,5 11,0 5,5 7,7 5,6 5,7 5,9 5,3 4,8 8,3 10 %

Arbetarnas och dagsverkenas antal voro sålunda under vissa vintermånader mer än dubbelt så stora som under vissa sommarmånader. Fördelas dagsverkena på vinterhalvåret, omfattande månaderna november t. o. m. april, och sommarhalvåret, befinnas 65 % belöpa sig på vinterhalvåret och 35 % på sommarhalvåret. Vid en skogsegendom med extensivt skogsbruk, belägen i nordliga Värmland, ställa sig förhållandena enligt socialstyrelsens utredning på helt annat sätt. Under redogörelseåret 1911—1912 voro drivningarna mycket omfattande och sysselsatte 400—500 man. Av följande sammanställning framgår det ungefärliga antalet arbetare och dagsverken under årets olika månader: Juni

Juli

Aug.

Sept.

Okt.

Nov.

380 300 250 102 79 71 9 500 7 500 5 000 2 238 2 049 1 670 22,1 17,4 11,6 5,2 4,7 3,9

Jan.

Febr.

Mars

April

Maj

30 650 1,5

15 300 0,7

14 300 0,7

30 600 1,4

250 250 7 000 6 250 16,3 14,5%

Dec.

78 I detta fall voro under vissa vintermånader de erforderliga arbetare- och dagsverksantalen omkring 25 respektive 31 gånger större än under de sommarmånader, då arbetet bedrevs i minsta omfattning. Fördelas dagsverkena på vinter- och sommarhalvåren, visar sig att ej mindre än 87 % falla inom vinterhalvåret och endast 13 % under sommarhalvåret. Av intresse är att närmare undersöka, på vilka olika slags arbeten dagsverkena fördela sig under olika månader för å ena sidan de fyra egendomarna med hög intensitet i skogsbruket och å andra sidan egendomen med extensivt skogsbruk. Emellertid medger det av socialstyrelsen insamlade materialet en bearbetning i detta avseende endast för tre egendomar av den först nämnda kategorien. En sammanställning av tillgängliga uppgifter härutinnan lämnar följande resultat. Antal dagsverken fördelade på olika arbeten vid fyra skogsegendomar i Värmlands län. Antal dagsverken vid slutet av olika månader Arbeten

S:a jan. febr. mars april maj Vid

juni I juli

aug. I sept. okt. nov. dec

tre sk ogsego idoma • med interim'i v sk t gsvårt i.

Avverkning o. driv ning

7 38618 067 5 252 1383

Flottning

80 330 325

—

—

461 1 504 1 537 1449 1255

344 2 372 4 643 30 775 67,2 932 868 261 9 226 20,2

Skogskulturer

—

—

—

273 1734

20 —

107 Skogsdikning m. m

—

—

—

—

—

424 400

34 —

Byggnadsarbeten

—

—

—

359 491

362 243

158 — — 75

2 406

5,2

3,1

69 1964

4,3

Summa 7 386 8 067 5 252 2159 3 729 2 421 2 457 2 391 1927 1551 3 473 4 973 45 786 100,0 Proc.

16,i 17,6 11,5

4,7

8,i

5,3

5,4

5,2

4,2

3,4

7,6 10,9 100,o

Vid en skogsegendom med extensiv skogsvård. Avverkning o. driv ning

9 500 7 500 5 000 2 200

Flottning

—

Skogskulturer

—

— —

—

—

1 410 —

639 Byggnadsarbeten..

420 1250

Summa 9 500 7 500 5 000 2 238 2 049 1670 Proc.

22,i 17,4 11,6

5,2

4,7

3,9

—

—

600 7 000;6 250 38 250

—

—

—

—

250 400 300

100 —

—

—

3,3

3,1

2 050

4,8

650 300 300 600 7 000 6 250 43 057 100,0 1,5

0,7

0,7

U

16,3

14,5 100,o

Sålunda åtgår det övervägande största antalet dagsverken vid alla fyra egendomarna till virkets avverkning och utdrivning, eller 67,2 % vid egen-

79 domarna med intensivt skogsbruk och 88,8 % vid egendomen med extensivt skogsbruk. Under det att 5,5 % av samtliga dagsverken åtgå vid virkesdrivning under sommarhalvåret vid egendomarna med intensivt skogsbruk, tages en ej nämnvärd del av dessa dagsverken i anspråk för ifrågavarande ändamål vid egendomen med extensivt skogsbruk. För skogskulturer, hyggesrensning och skogsdikning åtgå vid egendomarna med intensivt skogsbruk 8,3 % av samtliga dagsverken, under det att vid egendomen med extensivt skogsbruk motsvarande siffra är 3,1. Skillnaden häremellan är i detta fall anmärkningsvärt stor, vilket tydligen är beroende på att inga som helst skogsdikningar förekomma vid egendomen med den extensiva skogsvården. I verkligheten torde dock även vid dylika skogsbruk, då den mest extensiva formen övervunnits, en del dikningar utföras, framför allt s. k. skyddsdikningar. Av socialstyrelsens utredning framgår vidare att vid förenämnda, intensivt skötta skogsegendomar skulle, om varje arbetare vore sysselsatt med skogsarbete under 188 dagar om året, en arbetare erfordras på 100 hektar. Å egendomen med mer extensivt skogsbruk skulle däremot en man kunna medhinna samliga skogsarbeten på 200 hektar. Dessa siffror vinna stöd av den utav de s. k. skogssakkunnige för södra och mellersta Sverige gjorda uppskattningen, enligt vilken en skogsarbetare skulle i södra och mellersta delarna av landet erfordras för var 100: de hektar. Utgående från förhållandena å vissa kronoparker i mellersta Norrland har överjägmästare A. Holmgren år 1916 beräknat, att å skogar med någorlunda hög produktion och under förutsättning att kolning kunde å dem bedrivas en arbetare med 200 arbetsdagar om året skulle kunna ombestyra alla skogsarbeten å en produktiv skogsmarksareal av 120 hektar. Vore avsättningsförhållandena sådana, att kolning ej kunde bedrivas, men skogarna i övrigt av enahanda beskaffenhet som i det föregående nämnts, skulle 175 hektar erfordras för att lämna en arbetare full sysselsättning under 200 dagar om året. För de delar av Norrland och Dalarna, där markens produktionsförmåga är ringa, torde förenämnda arealsiffror böra fördubblas för att en arbetare skall hava sin fulla sysselsättning under samma antal dagar om året. Vad beträffar den nuvarande tillgången på arbetskraft inom olika delar av Norrland och Dalarna, möter det givetvis mycket stora svårigheter att beräkna densamma. Den utgöres dels av på kronoparkerna bosatta skogstorpare och odlingslägenhetsinnehavare, dels av den utom kronoparkerna

80 boende befolkningen, dels ock av från andra orter kommande lösa arbetare. Denna arbetskraft är emellertid långt ifrån tillräcklig och ej heller kvalificerad för sin uppgift. Med allt erkännande av de goda egenskaper, som besittas av skogstorpare och odlingslägenhetsinnehavare, torde det dock kunna påstås, att i stort sett någon dugande arbetarestam ej står att erhålla på de villkor, uuder vilka dylika lägenheter upplåtas. De förmåner, staten hittills lämnat hava visat sig långt ifrån tillräckliga att framlocka en för skogsvården tillräcklig och för sina uppgifter kompetent arbetarstam. Svårigheterna hava nämligen för dessa åbor varit så stora att, enligt vad kommittén inhämtat, en avsevärd del av dem ej lyckats inom kontraktsenlig tid fullgöra sina åligganden. Särskilt hava de svårigheter, som äro förenade med byggnadernas uppförande, visat sig i många fall oöverkomliga. Ur domänstyrelsens årsberättelse för år 1915 inhämtas sålunda, att av samtliga skogstorp (den tidigare upplåtelsetypen), som vid nämnda års slut uppgingo till 728, ej mindre än 270 saknade fullständiga åbyggnader, och detta oaktat på grund av kungörelsen den 18 juni 1909 inga nya skogstorp tillkommit efter denna författnings utfärdande. Likaså har det visat sig, att odlingsarbetet å skogstorp och odlingslägenheter fortskridit ytterst långsamt. Anledningen härtill må i många fall hava varit att lägenheten utlagts å olämplig mark eller att en del slåttermyrar tillagts densamma, till följd varav åbon ej varit i omedelbart behov av odlingar å lägenheten och därför eftersatt odlingsarbetet. Det huvudsakligaste skälet torde dock hava vaiit åbons svaga ekonomiska ställniug. För övrigt är antalet av sådana åbor så ringa, att den roll, de kunna spela för fyllande av statens behov av skogsarbetare, på grund härav är tämligen obetydlig. Sålunda uppgick hela antalet dylika lägenheter å kronoparkerna i Norrland och Dalarna vid 1920 års utgång till 1 887 (eller 4,5 pr kvmil). Vad därefter angår möjligheten att från den på trakten boende befolkningen erhålla nödig arbetskraft för skogarnas skötsel, torde denna befolkning endast mera undantagsvis vara att påräkna för annat än vinterarbete. Under sommaren tages nämligen bondebefolkningens tid väsentligen i anspråk för jordbrukets drift. Även om en och annan jordbrukare för kortare tid kan vara i tillfälle att ägna sig åt sommararbete i skogen, torde däremot sådana jordbrukare, som äro boende längre bort från arbetsplatsen, knappast i något fall vara att tillgå för dylikt arbete. Följden härav blir även, att tillgången på arbetare från jordbrukarnas led blir mycket inskränkt. Beträffande slutligen de lösa arbetarna ha dylika visserligen visat sig stå till buds på en del trakter, men i det stora hela torde kunna sägas, att

81 tillgången på sådan arbetskraft sommartiden är ytterst ringa. Deras lämplighet för skogsarbete är även så växlande, att de knappast kunna sägas utgöra någon fast grund, på vilken rekryteringen av nödigt antal skogsarbetare kan byggas. För att närmare undersöka om tillgången till arbetskraft för skogsbruket å kronoparkerna vore tillräcklig för nuvarande skogsarbete och för den avsevärdare ökning av detsamma, som skogsvårdens utveckling under närmaste tiden komme att medföra, har överjägmästare A. Holmgren år 191 () i en till vederbörande revirförvaltare i Norrland och Dalarna ställd rundskrivelse hemställt om deras uttalande i denna fråga. Av de 69 svar, som ingått på denna framställning, framgår att 35 revirförvaltare, två dock med tvekan, hållit före, att den förhandenvarande tillgången vore tillfyllest för den form av skogsvård, som under nuvarande förhållanden bedreves på kronoparkerna, under det 84, varav en dock med tvekan, ansågo att så ej var fallet. För den ökning av skogsarbete, som skogsvårdens utveckling under närmaste tiden helt säkert komme att medföra, ansågo 58, därav sex med tvekan, att den nuvarande tillgången då vore tillfyllest, under det att 11, en dock med tvekan, företrädde en motsatt åsikt. Vid sammanträde år 1916 med de s. k. kolonisationssakkunniga och övergmästarna i de fem nordligaste distrikten uttalade samtliga överjägmästare den åsikten, att bristen på arbetskraft för det dåvarande skogsbruket i stort vore ganska kännbar, samt att en utveckling av skogsvården i närmaste framtiden helt visst skulle medföra en ännu större brist. Då det gäller att överväga vilka åtgärder böra vidtagas för fyllande av Åtgärder för det behov av arbetskraft, som för statens skogsvård redan nu framträtt, och ajj^tfpd™r som i en nära liggande framtid anses i än högre grad komma att göra sig hetskraft för gällande, måste det tillses, att såväl arbetarnas ur ekonomisk, social och h"°7S r hygienisk synpunkt berättigade intressen på bästa sätt tillgodoses som ock skogsvårdens fordringar på tillräcklig, skolad och permanent arbetskraft vinna beaktande. Bland förslao-, som framkommit till lösande av denna fråga, må först nämnas ett, som dock ej motsvarar de krav, som här ovan uppställts. Detta förslag går ut på att anställa lösa arbetare och inhysa dem med deras familjer i kaserner, som uppföras på skogarna. E t t dylikt system torde emellertid ur social synpunkt medföra så många och stora olägenheter för såväl arbetarna själva som för staten, att det redan av den anledningen ej kan förordas. Visserligen torde skogsbruket därigenom kunna tillföras en hel del arbetskraft, men då denna arbetskraft givetvis ej kan på grund av brist på trevnad för 6.

Kolonis at lon skommittén.

82 arbetarna och deras familjer, som systemet torde medföra, beräknas bliva stadigvarande, blir det utförda arbetet säkerligen i många fall mindrevärdigt. Bättre tillgodoses då såväl arbetarnas som statens intressen, om på väl avvägda villkor jordbrukslägenheter av lämplig storlek upplåtas från kronoparkerna åt fasta skogsarbetare. Innan kommittén går att närmare utveckla sin åsikt härutinnan, vill kommittén först lämna en kortare översikt över den historiska utvecklingen av denna fråg-a. o

Fasta arbetare för skogsbruket torde vara en anordning med mycket gamla anor i vårt land. Eedan långt tillbaka i tiden har man i bergslagen anlitat på skogen bosatta arbetare för tillverkning av för hyttor och smältverk erforderligt träkol. Dessa arbetare disponerade ett större eller mindre jordområde med tillhörande byggnader och hade att årligen tillverka vissa läster kol, som levererades vid hyttan. Visserligen torde kol vedshuggning och kolning ursprungligen varit deras enda arbete i skogsbrukets tjänst, men efter hand och i samma mån som intresset för skogsvård växte, användes de även för andra skogsarbeten, såsom kulturer, dikningar m. m. På 1860- och 1870-talen började på statens skogar i södra och mellersta Sverige en strävan göra sig gällande att på ett bättre sätt tillgodose skogsvårdens fordringar. Skogsvården bedrevs vid den tiden i det stora hela extensivt ungefär på samma sätt som i Norrland i våra dagar. Det mesta virket såldes på rot och avverkades genom köparens försorg. Gallringar och beståndsvårdande avverkningar förekommo endast undantagsvis och skogsodling allenast i ringa omfattning. Behovet på arbetskraft för skogsbruket var därför även mycket ringa. Emellertid ökades detta behov i samma mån som insikten om nödvändigheten av en bättre skogsvård vann insteg. På statens jordbruksdomäner, som efter hand ställdes under skogsstatens vård och förvaltning, liksom på inköpta kronoparker, ofta nog gamla bruksskogar, funnos sedan gammalt större och mindre jordbrukslägenheter, som disponerades av en befolkning, vilken dock sysslade med annat än skogsarbete. I och med ökning av behovet på arbetskraft för skogsbruket började emellertid ett målmedvetet arbete igångsättas för tillvaratagande av den arbetskraft, som denna på skogarna boende befolkning kunde lämna. I arrendekontrakten för de av densamma disponerade lägenheterna infördes bestämmelser om skyldighet för arrendatorn att utgöra vissa dagsverken på skogarna, att hugga upp vissa kvantiteter ved och kolved, att kola och framforsla visst antal läster kol o. s. v. Under senare tider har även genom skogsförvaltningens försorg bedrivits en mycket

83 omfattande byggnadsverksamhet för iståndsättande av åbyggnaderna på dessa lägenheter, varjämte större jordlägenheter styckats och försetts med nya åbyggnader, allt i avsikt att tillgodose skogsbrukets behov på arbetskraft. Man har sålunda redan länge, vad kronoparkerna i södra och mellersta Sverige angår, insett betydelsen av en fast arbetarstam för skogsbruket. Skogssakkunniga för södra och mellersta Sverige hava även beaktat vikten och betydelsen av fasta arbetare i skogsbrukets tjänst. De hava framhållit nödvändigheten av att skogsarbetet i största möjliga omfattning utföres av å skogen bofasta arbetare. För den skull ansågo de även, att det borde på varje skog anordnas så många arbetarelägenheter, att den jämna arbetstillgången året runt kunde täckas av brukarnas å dessa lägenheter arbetskraft. Lösa arbetare borde blott användas för att fylla det under vissa årstider särskilt stora behovet av arbetskraft. Den norrländska skogsvården, som på grund av åtskilliga omständigheter i stort hittills varit av mer extensiv natur, har med få undantag såväl på statens som enskildas skogar bedrivits med lös arbetskraft. Först i och med de förbättrade avsättningsförhållanden, som inträtt under senaste decenniet, har en mer rationell form av skogsvård här och var kunnat införas, och därmed har även kravet på fast och skolad arbetskraft uppstått. Visserligen har man inom åtskilliga revir strävat efter att få till stånd en stam av dugande lösa arbetare, som år från år ägnat sig åt skogsarbetet, men det har visat sig att, så snart förmånligare arbete, även för kortare tid, erbjudit sig, det ej varit möjligt att kvarhålla arbetarna. En ständig nyrekrytering av arbetarestammen har blivit följden, och därpå har även arbetsprestationen helt naturligt blivit lidande. Under sådana förhållanden har under senare tider de norrländska skogsmännens intresse alltmer börjat inriktas på frågan om anskaffande av den erforderliga arbetskraften genom anställande av på skogarna boende fasta arbetare. Visserligen kan det ju vara sant, att de torpare och odlingslägenhetsinnehavare, som finnas på de norrländska kronoparkerna, ofta nog ej kunnat vinnas för skogsarbetet i den av vederbörande skogspersonal önskade omfattningen, men detta förhållande är ganska förklarligt. Förutom de skäl, som i det föregående anförts, må här även omnämnas andra omständigheter, som närmare belysa denna fråga. Under den tid då större delen av dessa lägenheter tillkom, bedrevs på kronoparkerna en mycket extensiv form av skogshushållning med tillfälle till arbetsförtjänst i stort sett endast under vintern. Skogstorparna och odlingslägenhetsinnehavarna arbetade visserligen i allmänhet under hela denna årstid med timmerdriv-

84: ningar, men då skogsarbete under sommaren saknades, sökte de sig andra inkomstkällor, av vilka i Norrbotten och Västerbotten den vanligaste var tjärbränningen. Därjämte voro de under sommaren mycket upptagna av dem åliggande arbeten för byggnadernas uppförande å respektive lägenheter, ett arbete, som i brist på verksamt stöd från statsmakternas sida erbjöd stora svårigheter och därigenom tog lång tid i anspråk. Torpens och odlingslägenheternas ofta nog spridda och långt från grannar avskilda lägen har även i hög grad bidragit till att en viss slöhet och likgiltighet för egna intressen fått insteg hos många till denna befolkningsgrupp hörande, en omständighet, som även i sin mån bidragit till att dessa lägenhetsinnehavare i en del fall ej varit hågade att åtaga sig skogsarbete i den omfattning, som detta varit tillgängligt och erbjudits dem. Förhållandena börja emellertid att inom åtskilliga revir förbättras, så att dessa lägenhetsinnehavares arbetskraft alltmer blivit tillgänglig för skogsarbete även under sommarmånaderna. Eedan år 1907 upptogs i norrländska skogsvårdsföreningen frågan om anställande av fasta skogsarbetare på kronans skogar. Nämnda år gjordes »egnahemsfrågans betydelse för åstadkommande av rikligare tillgång på bättre kvalificerad arbetskraft för skogarnas skötsel» till föremål för behandling. Frågans inledare framhöll, att våra vidsträckta skogsvidder icke på långt när kunde givas den skötsel de fordrade med den arbetskraft, som stode till buds. Nedsättande av fasta skogsarbetare på därför lämpliga platser i skogarna medförde icke blott för framtiden den erforderliga kvantitativa ökningen i arbetskraft, utan den på sådant sätt alstrade, kontinuerligt tillgängliga arbetskraften hade givetvis alla förutsättningar för att även bliva fullt kvalificerad för de mera grannlaga arbeten, som inginge i skogsskötseln. Uti den i det föregående omnämnda av överjägmästare A. Holmgren till samtliga revirförvaltare i Norrland och Dalarna riktade skrivelsen frågades även, vilka åtgärder revirförvaltarna ansåge erforderliga för mötande av den inom många revir redan då rådande bristen på arbetare för skogsvården, en brist, som förmodades i framtiden bliva än större. Till svar härå uttalade sig 48 av dessa tjänstemän för vidtagande av sådana åtgärder, som avsåge att underlätta bosättningen på kronoparkerna. Av de återstående 21 uttalade sig endast ett fåtal mot detta system, under det att de övriga lämnade frågan helt obesvarad. Vid det i det föregående omnämnda sammanträdet med de s. k. kolonisationssakkunniga och överjägmästarna i de fem nordligaste överjägmästare-

85 distrikten uttalades enstämmigt den åsikten, att den enda utvägen till erhållande av nödig arbetskraft för skogsvården vore att i en eller annan form anställa på skogen boende, fasta arbetare. För sin del hyser kommittén den bestämda uppfattningen, att statens behov av arbetskraft bäst och lyckligast fylles på detta sätt. Genom denna anordning vinner skogsbruket ej allenast kvantitativt den arbetsstyrka, som det är i behov av, utan den förvärvar även den skolade arbetskraft, som utgör ett oeftergivligt villkor för en intensiv skogsvård. Liksom all annan hantering fordrar skogsbruket av sina arbetare en viss grad av yrkesskicklighet. För att ett skogsarbete, vare sig detta avser avverkning, uppdragande av ny skog, dikning, väganläggning m. m., skall kunna utföras på mest ekonomiska och bästa sätt fordras en van, med arbetet väl förtrogen arbetare. Visserligen är det sant att för så vitt det gäller Norrland, torde så gott som var och en i skogsbygden uppvuxen arbetare vara väl förtrogen med ett sådant arbete som avverkning och virkesutdrivning, men därmed är ej sagt att han äger de nödiga förutsättningarna för utförande av en rationell skogsvårds beståndsvårdande avverkningar, arbeten som städse fordra omdöme och yrkesskicklighet. Likaså fordra plantskolearbeten, kulturer, dikningar, kolningar m. fl. arbeten en icke så ringa yrkesvana hos arbetaren för att resultatet skall bliva fullgott. Men ej nog härmed; ett rationellt skogsbruk fordrar även en permanent tillgång till arbetskraft. Måste nödvändiga skogsvårdsåtgärder i brist på arbetskraft under kortare eller längre tid eftersättas, uppstå självfallet ekonomiska förluster, som kunna bli nog så kännbara. Under det att det extensiva skogsbruket med sin utpräglade karaktär av säsongarbete, med sitt rika behov på arbetskraft under vintern och sitt ringa behov därav under sommaren, väl kan tillgodoses med lösa arbetare och delvis måste bedrivas med sådana, kräver det intensiva skogsbruket med sitt mer jämna behov av arbetskraft under hela året och sina mer svårskötta göromål fast anställda arbetare. Genom att på lämpligt avvägda villkor upplåta lägenheter från kronoparkerna torde man kunna påräkna att erhålla en stor del av den för skogsbruket erforderliga, mer kvalificerade arbetskraften. Kommittén är också av den övertygelsen, att statens skogsarbetarefråga vinner sin ur alla synpunkter bästa lösning, om kolonister lämnas tillfälle att bosätta sig å kronoparkerna och där bliva innehavare av någorlunda välskötta jordbruk, som lämna dem antingen ett stöd vid sidan av inkomsten från arbetet i skogen eller ock deras huvudsakliga utkomst.

86 Visserligen lärer behovet av skogsarbetare icke på denna väg kanna helt fyllas, då odlingsmarkerna icke skulle förslå till alla upplåtelser, som för sådant ändamål skulle erfordras. Det kan ock möta betänkligheter att framkalla bosättningar i större antal, än att inkomst av skogsarbete i viss omfattning står kolonisterna till buds även i framtiden. Behovet av skogsarbetare torde nämligen kunna tänkas komma att växla under olika perioder, ehuru det givetvis är mycket svårt att härom göra bestämda förutsägelser. Efter en första period med forcerad avverkning av sedan århundraden sammansparad, övermogen skog och därmed förenade omfattande föryngringsarbeten följer en annan med minskade slutavverkningar och skogskulturer. Vittgående markförbättringsarbeten genom torrläggning av myrar och försumpade skogsmarker äro av behovet omedelbart påkallade, men dessa arbetens stora omfattning gör det nödvändigt att utsträcka tiden för deras fullbordande även till den period, då minskade avverkningar av grov skog även kräva minskad arbetskraft. Man torde sålunda kunna räkna med en utjämning av behovet av arbetare mellan de nämnda tvänne perioderna, men i vilken omfattning är naturligen mycket svårt att avgöra, då konjunkturväxlingar och statsfinansiella hänsyn härvid måste göra sig gällande. Det må ej heller lämnas oanmärkt att, då avverkningen av den övermogna skogen slutförts, beståndsvårdande huggningar, som i förhållande till den avverkade kubikmassan kräva mycket arbete, komma att i ökad omfattning vidtaga. I den mån som den nya generationens skogar växa upp och kräva en omvårdnad, som stegrade virkesvärden helt visst komma att möjliggöra, blir behovet av dessa arbetsdryga, beståndsvårdande huggningar — gallringar och ljushuggningar — allt mer framträdande. Om man sålunda å ena sidan måste antaga, att en viss periodicitet i behovet av arbetare kan komma att göra sig gällande, så kan det å andra sidan ej heller förnekas, att en förtänksam politik kan verka utjämnande på det växlande behovet. Då det emellertid i alla händelser bör vara ett av målen för statens skogspolitik att söka bereda de fasta arbetarna säkra arbetstillfällen, kan det ej vara med nödig försiktighet förenligt att nu, då ett särskilt stort behov av arbetare på grund av den pågående avverkningen av gammal skog föreligger, planera en häremot svarande kolonisation. Den begränsade tillgången på sökande till kolonat kommer även att i sin mån verka reglerande på kolonisationens omfattning. Grenom upplåtelser i lämplig utsträckning finnes emellertid utsikt att erhålla den stam av fasta, skolade arbetare, vars betydelse för skogsvården i det föregående framhållits. Det tillskott, som

87 härutöver erfordras, måste anskaffas genom anställande av mera tillfälliga arbetare, men även härvid kommer kolonisationsarbetet att bliva av betydelse genom det tillfälle, som det lämnar de lösa arbetarna att hos en bofast befolkning erhålla härbärge och föda under den tid arbetet pågår. Kolonisationsarbetet på kronoparkerna kommer alltså att i tredubbel måtto tjäna statens intressen, då det dels verkar till uppodlande av ödemarkerna, dels bidrager att minska emigrationen, dels slutligen skapar möjlighet att ägna statsskogarna behörig skötsel.

De naturliga förutsättningarna for j o r d b r u k i Norrlands skogsbygd. Det säger sig självt att såväl de naturliga som de ekonomiska betingelserna för jordbruket måste förete mycket avsevärda olikheter i skilda delar av ett så vidsträckt område som Norrland. Framför allt medför landets stora utsträckning i norr och söder — Norrland sträcker sig som bekant över mer än nio breddgrader — betydande olikheter i klimatiskt avseende. Klimatet påverkas emellertid förutom av polhöjden i hög grad även av de olika lokalernas läge i förhållande till havet, då medeltemperaturen anses i Skandinavien sjunka med en grad för varje 100 meters stigning från havets nivå. De högt belägna inre delarna av Norrland hava därför — frånsett andra olikheter — betydligt lägre medeltemperatur än lokaler på samma polhöjd nere vid havet. Likaså utöva de stora norrländska älvarna och sjösystemen lokalt ett mycket stort inflytande på naturförhållandena, i det att såväl jordmånen som klimatet i de stora älvdalarna och vid de stora sjöarna i allmänhet är vida gynnsammare än på de större och mindre höjdsträckningar, som skilja vattensystemen åt. Men även i övrigt äro olikheterna i fråga om jordmånsförhållandena de särskilda lokalerna emellan påfallande. Särskilt framträda dessa olikheter vid en jämförelse av kusttrakterna å ena sidan och det inre av landet å den andra. Vidare torde på tal om olikheter i jordmånsförhållandena förtjäna omnämnas, att den jordmån, som leder sitt ursprung från silurformationerna vid Siljan, Storsjön och vissa delar av Västerbottens läns lappmark, i avseende på fruktbarhet står åtskilligt framom jordarter i motsvarande läge, som äro bildade av annat material. Vid sidan av klimatet och jordmånen är det dock först och sist de kolossala avstånden, som utövat och fortfarande utöva ett dominerande in-

88 flytande såväl på bosättningens utbredning som på jordbrukets utveckling i denna landsända. Kulturtillståndet på jordbrukets område visar också mycket betydande olikheter i skilda delar av Norrland. Detta tillstånd har som bekant att uppvisa alla möjliga övergångar från det relativt högt stående jordbruket i vissa delar av Dalarna och i södra Norrlands kusttrakter till det primitiva, på de naturliga ängarnas avkastning baserade jordbruket i Lapplands skogs- och fjälltrakter. I det följande lämnas en kort översikt av förutsättningarna för jordbruket inom det område, kommitténs uppdrag avser. Med hänsyn därtill att naturförhållandena i södra Dalarna och i vissa delar av Gävleborgs län tämligen nära motsvara förhållandena i mellersta Sverige, vilka förhållanden torde vara allmänt kända, skall kommittén i den följande framställningen väsentligen hålla sig till förhållandena i övre Norrland, om vilka kännedomen måhända är mindre allmän. Framställningen är i väsentliga delar grundad på det av kommitténs ledamot, professor Paul Hellström år 1917 utgivna arbetet * Norrlands jordbruk». De i klimatet grundade betingelserna. Jordbrukets naturliga förutsättningar i Norrland sammanfalla fullständigt med de naturliga betingelserna för växtkulturen. Så har icke alltid varit fallet. Under tidigare skeden vid bebyggelsens framträngande i Norrland utövade tillgången på naturliga ängar vid sidan av goda tillfällen till givande jakt och fiske mycket stort inflytande på landets kolonisation. Jordbruket avsåg vid den tiden, särskilt för lappmarkens vidkommande, utnyttjande av de naturliga ängarnas avkastning genom kreatursskötsel. I många fall lockades kolonisterna dock till ödemarkerna mera av möjligheterna till den givande jakten och det rika fisket än av de möjligheter, som kunde vara för handen med hänsyn till jordbruksnäringen. I vår tid kan emellertid icke landets kolonisation baseras på de naturliga ängarnas avkastning och än mindre på jakt och fiske, utan den måste grundas på växtkulturen. De norrländska viddernas självalstring av gräs och andra foderväxter är ej av någon betydelse för den nutida kolonisationen i annan mån än den kan tillgodogöras genom att bereda sommarbete åt ^ kolonisternas kreatur. Men uppfattningarna äro åtskilligt delade även ifråga om värdet av att genom betande kreatur utnyttja den vilt växande foderväxtvegetationen i skogslandet. Härtill kommer att en allmän uppfattning bland skogsmän gör gällande, att den skada, som utnyttjandet

89 av skogsbetet genom betande kreatur vållar skogen, ofta representerar större värde än det av kreaturen tillgodogjorda betet. Jordbruket i Norrland likaväl som annorstädes måste numera baseras på växtkultur. Groda naturliga betingelser för växtkulturen utgöra därför den viktigaste förutsättningen för en framgångsrik kolonisation. Klimatet och jordmånen måste vara så beskaffade, att de erbjuda nödiga betingelser för odling av våra viktigaste åker- och foderväxter. Ingående kännedom om dessa betingelser utgör därför ett nödvändigt villkor för ett objektivt bedömande av möjligheterna för Norrlands kolonisation. Det norrländska klimatet får sin prägel väsentligen av polhöjden och av landets läge mellan Atlanten och Bottenhavet. Särdeles påtagligt framträder breddgradens inflytande på de klimatiska förhållandena i den stora växlingen i dagens längd, som gör sig gällande i Norrland, och detta desto mer ju längre norrut en ort är belägen. Ovan polcirkeln står solen, som bekant, en längre tid under sommarhalvåret dygnet om över horisonten, medan den på samma trakter under vinterhalvåret från slutet av november till början av januari icke alls höjer sig över denna. Hellström har beräknat, att solen under sommarhalvåret, april—september, står över horisonten i medeltal i Luleå 3 244, i Stockholm 2 920 och i Malmö 2 810 timmar. Den omständigheten, att solen i Norrland under våren står så stor del av dygnet över horisonten, medför den gynnsamma verkan på det norrländska klimatet, att den värmemängd, jorden erhåller från solen, i Norrland tillföres jorden på mycket kortare tidrymd än i södra Sverige. En för den norrländska växtkulturen mycket viktig och gynnsam följd av nyssnämnda förhållande är bl. a, den praktiskt taget fullständiga frånvaron av nattfroster om våren. Det är emellertid icke endast i avseende på växlingen i dagens längd, som polhöjden utövar inflytande på klimatet i Norrland. De värmemängder, som solen tillför jorden, avtaga nämligen med stigande breddgrad, varav följer, att de i klimatet grundade förutsättningarna för jordbruket i stort sett bli sämre och sämre, ju längre man kommer mot norr. Verkan av denna minskning i värmetillförsel motväges visserligen i någon mån av den nämnda koncentrationen i den tidrymd, under vilken den väsentliga värmetillförseln äger rum, men slutresultatet blir dock det kända, nämligen att förutsättningarna bliva sämre i de norra än i de södra delarna av landet. Vid sidan av det inflytande, lufttemperaturen här röner av den direkta värmetillförseln från solen, påverkas den också i hög grad av Golvströmmen,

90 som löper utmed den norska kusten. E t t påtagligt bevis för betydelsen av denna värmekälla för det norrländska klimatet erhåller man genom en jämförelse emellan klimatet i Norrland å ena sidan och klimatet i andra trakter av norra halvklotet på motsvarande polhöjd å den andra sidan. Man finner därvid, att medan vi i Norrland bedriva jordbruk, är marken i motsvarande läge t. ex. på Grönland täckt av evig is och snö. Vidare påverkas klimatet i Norrland både i avseende på luftens temperatur och i fråga om nederbördsförhållandena även av Bottenhavet. Det är också detta geografiska läge mellan nämnda hav och Atlanten, som ger det norrländska klimatet dess prägel av ett mellanting mellan kontinentalt och maritimt klimat. De så att säga maritima dragen framträda i form av relativt blida vintrar, medan de kontinentala däremot framträda under sommaren. Deras framträdande är emellertid märkbart beroende även av de olika lokalernas höjd över havet. Vid kusten gör sig nämligen den maritima karaktären mera gällande, under det att i det inre av landet, på större höjd över havet, klimatets kontinentala drag med mindre nederbörd, kallare vintrar och relativt högre lufttemperatur under sommaren framträda starkare. För bedömande av de i klimatet grundade betingelserna för ett lönande jordbruk i Norrland är det av intresse att utöver vad ovan meddelats i korthet beröra följande omständigheter, nämligen det inflytande, som årstidernas längd, vegetationsperiodens allmänna klimatiska förhållanden och slutligen faran för nattfroster utöva på växtkulturen och på jordbrukets planläggning därstädes. Årstidernas Beträffande årstidernas längd är det ett allmänt bekant förhållande, att längd. klimatet i Norrland karaktäriseras av kort sommar och lång vinter. Härtill kommer att övergångsperioderna mellan sommar och vinter, vår och höst, i Norrland äro korta, ett förhållande, som förtjänar särskild uppmärksamhet vid bedömande av jordbrukets förutsättningar inom ett visst område. Det är under dessa övergångsperioder jordbrukaren skall bearbeta, dika, gödsla och i alla avseenden förbereda sin jord för kommande grödor. Det säger sig då självt, att dessa perioders längd utövar ett mycket stort inflytande på behovet av arbetskraft i förhållande till den brukade arealen liksom på valet av kulturväxter och överhuvud på växtkulturens och jordbrukets planläggning i det hela. Den korta sommarens inflytande på jordbrukets planläggning kan jordbrukaren i någon mån modifiera genom val av tidiga sorter av kulturväxter, odling av växter på drivande jord, gödsling, som påskyndar växternas mognad, och andra liknande åtgärder, under

91 det att däremot de korta övergångsperioderna i högre grad trycka sin prägel på näringens allmänna planläggning. Vintern inträder i Norrland något olika inom skilda trakter. I regel ligger snötäcket kvar från november månad till maj, i skogsmarken på höjdsträckningarna mellan vattensystemen en till två veckor längre än på slättbygden och i ådalarna. Nederbörden är, såsom ovan framhållits, ganska riklig nnder vintern, och då den faller i form av snö, täckes marken här i regel av ett mäktigt snötäcke, som vanligen tilltager i mäktighet ju längre norrut man kommer. Barvintrar äro ytterst sällsynta i Norrland, vilket är av stor betydelse för jordbruket. Visserligen förbrukas för snötäckets smältning mycket av vårvärmen, men å andra sidan skyddar ett mäktigt snötäcke jorden i hög grad för tjälbildning under vintern. Särskilt under år, då ett rikligt snöfall inträffar på ofrusen mark, kan tjälbildningen fullständigt utebli. Och under alla förhållanden hindrar det isolerande snötäcket vinterkylan att så att säga magasinera sig i marken i form av tjäle. J u större mäktighet snötäcket uppnått under vintern, desto mera värme och desto längre tid kräver dess smältning om våren. Det är också denna långa tid, som medför att våren i Norrland verkar så kort. När snösmältningen är över vid mitten eller i senare hälften av maj, befinner sig solen t. ex. i Norrbottens kustland över horisonten under 20—23 av dygnets 24 timmar. När vegetationen befriats från snötäcket så sent, står den på grund av den hastigt stigande temperaturen i fullt flor på mycket kort tid. Sommaren kommer på en gång. Emellan Skåne och södra Norrland förefinnes med hänsyn till vårens inträdande en tidsskillnad av en månad, och ungefär lika stor är skillnaden mellan nedre och övre Norrland. Vad som för övrigt i klimatiskt avseende är särskilt utmärkande för övre Norrland är ej blott vårens sena inträdande, utan det är så att säga saknaden av vår i samma bemärkelse som söderut. Snötäcket där uppe ligger kvar så länge och dess avsmältning absorberar så mycket värme, att våren där från astronomisk synpunkt närmast motsvarar sommaren. Och nu börja icke blott örterna sin utveckling, utan även träden slå snart ut sina löv, nästan alla på en gång. Den för kulturväxterna tillgängliga vegetationsperioden begränsas sålunda i Norrland om våren väsentligen av snösmältningen och mot hösten beträffande sädesslag och potatis av faran för nattfroster. Under dagen, då solen står över horisonten, håller sig temperaturen ända upp till Karesuando i regel så hög, att vegetationens utveckling kunde obehindrat fortgå in i september, men den avbrytes i regel av nattfroster för säd, potatis och

92 andra för frost ömtåliga växter i slutet av augusti. E t t ordspråk i Tornedalen säger, att när Bartolomei (den 24 aug.) har gått, så »tag vad som finnes», av kornet nämligen. Ofta nog skördas också kornet i de övre socknarna i Norrbottens finnbygd mer eller mindre grönt av fruktan för nattfroster, om det icke hunnit mogna till de sista dagarna av augusti. I övre Norrbotten verkställes kornsådden under vanliga år de sista dagarna i maj eller de första dagarna i juni. De flesta år sker sådden i de inre delarna av landet tidigare än vid kusten, beroende dels därpå, att lufttemperaturen om våren — såsom längre fram skall påvisas — här stiger hastigare än vid kusten, dels därpå, att man i de förstnämnda trakterna i regel odlar korn endast på lätt jord, som reder sig tidigt, och dels slutligen därpå, att man här med hänsyn till faran för nattfrosterna verkställer sådden ofta nog, medan jorden ännu är både kall och våt. 1 Man tillämpar ordstävet: »En dag på våren gör en vecka på hösten.» Skördetiden infaller i övre Norrland i senare hälften och slutet på augusti. I övrigt belysas hithörande förhållanden av vidstående sammanställniug. Av denna sammanställning framgår bl. a. att vegetationsperioden i det egentliga Norrland växlar mellan i runda tal 140 och 170 dagar och belöper sig i Skåne till 256 dagar, vilket sålunda utvisar en tidsskillnad mellan Skåne och översta Lappland av omkring 115 dagar. Härav framgår tydligt, att de i klimatet grundade betingelserna för växtkulturen med hänsyn till vegetationsperiodens längd äro vida gynnsammare i de sydligare delarna av landet än i Norrland. Gör man emellertid en jämförelse mellan de tider kornet — Norrlands viktigaste stråsädesväxt — behöver för sin mognad i olika delar av landet, skall man finna, att detta sädesslag i de olika landsdelarna mognar i stort sett på samma tid. Denna överensstämmelse i skördetiden för kornet beror i hög grad på olikheten i tidighet hos de kornvarieteter, som äro föremål för odliug i olika delar av landet. 1 Jordbrukskonsulenten W. L. WAXHAINEN i Luleå har meddelat kommittén sammandrag av anteckningar rörande tiden för sådd och skörd av korn, gjorda av en bonde i Ullatti by i Gellivare socken och av en annan bonde i Koivukylä by i Hietaniemi socken. Enligt förstnämnda anteckningar verkställdes sådden av korn i Ullatti, som ligger på 67:de breddgraden och 214 m. över havet, under åren 1889—1899 och 1901—1912 tidigast den 11 maj, år 1888 och senast den 30 maj, år 1899. Under samma följd av år började kornskörden i Ullatti tidigast den 30 juli. åren 1896 och 1901 samt senast den 3 september, år 1892. I Koivukylä by, som ligger i Tornedalen blott 5 mil från kusten, började kornsådden under åren 1868—1902 tidigast den 13 maj 1875, och senast den 6 juni, 1873, och för det mesta de sista dagarna i maj. Kornskörden påbörjades under samma tid tidigast den 24 juli, 1894 och senast den 6 september, år 1877.

93 Tabell över vegetationsperiodens fördelning i olika delar av landet. Örtveget. börjar a

O m r å d e

Björkens! Kornlövskördens sprickn. slut

b

N. Lappland

"/.

10/ '6

S. Lappland

I

4/

Norrbotten

j

2S

Västerbotten Jämtland Ångermanland \ Medelpad

/s

/&

\

*%

'

|

i0

j

/s

/a /s

j Hälsingland

*/«

| Uppland

'

i Östergötland

j

! Skåne

i

/i

14 At

7*

c 2

Ve 11/

Is

c/d

a/d

40 48 54 59 54 56 59 75 74 96 118

139 142 148 160 164 165 171 190 213 230 256

/,o

la

•7H

7.

30/ /lO

1/

/u

105 Vn "/«

•7.

29/ /8

/s

b/c

•/•

a/b

/10

•7. **/

' • ' %

Tidsskillnad i dagar

13/ /lO

le

V,

Veg. per:s slut d

Va

'/•

15/ 111 30/ .11

"A.

Bland de klimatiska faktorer, som utöva inflytande på vegetationens ut- Vegetations veckling under den tid nämnda utveckling äger rum, tillmätte man tidigare ^[^21 belysningsförhållandena, särskilt den direkta solbelysningen dygnet om, uhnatiska^ mycket stor betydelse. Det har varit en allmän uppfattning, att växternas jorh utveckling på grund av den rikliga, direkta solbelysningen under vegetationsperioden förlöpte vida hastigare på högre breddgrader än längre söderut. Under senare tid utförda undersökningar hava emellertid visat, att den rikliga ljustillgång, som står växterna till buds långt norrut, visserligen utövar* stort inflytande på deras utveckling i åtskilliga avseenden, men att man tidigare överskattat belysningens betydelse för vegetationsperiodens längd. Vid sidan av belysningens direkta inverkan på vegetationens utveckling utövar som nämnts den långa sommardagen i Norrland ett mycket stort inflytande på gången i vegetationens utveckling genom utjämning av den dagliga växlingen i lufttemperaturen. Då solen är borta under horisonten endast en eller annan timme, hinner luften ej avkylas lika starkt, som när natten är lång. Och följden härav blir jämn och relativt hög temperatur under en stor del av vegetationsperioden och särskilt under dess tidigaste skeden samt, som tidigare framhållits, frånvaro av vårfroster.

94 Nederbörd/förEn bland de viktigaste klimatiska faktorer, som inverka på jordbruksmöjligheterna, är nederbörden och dess fördelning på vegetationsperiodens olika delar. Därför skall här lämnas en kortfattad översikt över nederbördsförhållandena i Norrland och Dalarna. Vårarna äro i allmänhet regnfattiga inom större delen av landet, men isynnerhet gäller detta för Norrland. Nederbördsmängden för ma] månad, som för större delen av Svealand och Götaland uppgår till 45—55 mm., håller sig i övre Norrland i allmänhet mellan 25 och 45 mm., således 10—20 mm. lägre. Den lägsta nederbördssiffran förekommer under denna månad i Norrbottens län och de nordvästra delarna av Västerbottens län. Inom södra Norrland, liksom i Jämtland, är nederbörden under maj månad något större, i det att den där i allmänhet varierar mellan 30 och 40 mm. I mellersta Dalarna uppgår nederbörden för juni till 48 mm. och överensstämmer sålunda för denna månad liksom under hela sommaren med nederbörden i det övriga Svealand. I norra Dalarna är den närmast jämförlig med den, som faller i Norrland. Ungefär lika stor blir skillnaden emellan Norrland och det övriga landet under juni månad, då medelregnmängden i det övriga Sverige i allmänhet uppgår till 45—60 mm. men i Norrland endast till 30—45 mm. Isynnerhet är nedre delen av Ångermanälvens dalgång och hela kustområdet ifrån Sävar i Västerbottens län fram till Kalix-trakten i Norrbottens lan utmärkt genom ovanligt ringa nederbörd under juni månad. I dessa trakter får man även nära nog alla år höra farhågor uttalas för skörden på grund av torkan, men de flesta år reder sig grödan mycket bra oaktat den ringa nederbörden. Tydligtvis är detta beroende av att jorden vid snösmältningen blivit så grundligt genom vattnad. Under de följande sommarmånaderna, juli och augusti, visar sig inom Norrland en stor skillnad i nederbörden emellan kustlandet och de inre delarna av landet. Kastområdet inom Norrbottens, Västerbottens och Västernorrlands län har under juli månad 45—60 mm. nederbörd och södra Norrland 50—60 mm. Inom lappmarkerna, särskilt i området omkring de stora lappländska sjöarna, uppgår nederbördsmängden däremot till omkring 70 mm. Ännu mera gör sig skillnaden i regnmängd under augusti månad gällande emellan Norrlands kustområde och det inre landet. Med undantag för de översta delarna av Norrbottens läns lappmark uppgår regnmängden i lappmarkerna i övrigt och i Jämtland under augusti till 70—90 mm., under det att den vid kusten ej uppgår till mer än 55 — 70 mm. I Hälsing-

95 lands högre belägna trakter är den 80—95 mm. emot 55 mm. i samma landskaps kustland. Under hösten är nederbörden i Norrland ungefär densamma som i det övriga landet. Lägsta nederbördsmängden under september månad visar Norrbottens län, där den i medeltal ej uppgår till mer än 30—45 mm. I övriga delar av Norrland håller den sig under denna månad i allmänhet mellan 42 och 65 mm. Den ojämnhet och nyckfullhet, som sålunda gör sig gällande i fråga om nederbördens fördelning, är en av de största klimatiska olägenheterna för jordbruket, som ofta lider av för torra försomrar och för mycken nederbörd under bärgningstiden. Den rikliga nederbörden under juli—augusti, som för det primitiva, på de naturliga ängarnas avkastning baserade jordbruket ofta berett stora svårigheter för bärgningsarbetet därigenom att ängarna översvämmats, kan naturligtvis bereda vissa svårigheter för bärgningsarbetets utförande även vid det på växtkultur grundade jordbruket, men erbjuder å andra sidan även en del fördelar. Sålunda utgör den en borgen för god återväxt på ängar och vallar, som avbärgats tidigt, och erbjuder en viktig betingelse för en lönande betesskötsel, vars betydelse knappt torde kunna överskattas för en hushållning, i vilken kreatursskötseln intar en så dominerande ställning, som fallet alltid måste bli inom den norrländska lanthushållningen. En egendomlighet hos det norrländska klimatet, som från jordbrukssynpunkt är av den största betydelse, är att medeltemperaturen under vegetationsperioden i förhållande till breddgraden är ovanligt hög. Den allmänna regeln, att temperaturen avtar ju längre man kommer mot norr, gäller icke under sommarmånaderna. Under dessa gör sig breddgraden mindre gällande än höjden över havet och en del med höjdförhållandena sammanhängande omständigheter. Olikheten mellan det norrländska kustlandet och det norrländska höglandet, respektive fjällområdet, blir i detta avseende större än mellan det norrländska kustområdet och kustområdet i södra och mellersta Sverige. Detta förhållande framgår tydligt av nedanstående tabell över temperaturförhållandena å ett antal olika platser i Norrland. Såsom härav framgår, är sommartemperaturen i Norrland ganska tillfredsställande för jordbruket. I synnerhet gäller detta för den varmaste sommarmånaden, juli, då medeltemperaturen i det norrländska kustlandet faktiskt är lika hög som i de södra delarna av landet. Under hösten och våren utövar isynnerhet det närliggande Bottenhavet ett modifierande inflytande.

96 Stationer Karesuando. Riksgränsen Kiruna Kvikkjokk .. Gällivare .. Jokkmokk .. Haparanda.. Piteå Stensele Umeå Gäddede Storlien Östersund .. Härnösand.. Sveg Bjuråker Gävle

Aret i Jan.

Luftens m e d e l t e m p e r a t u r °Cels.

1859—1915.

Febr.

Juni

Juli

Aug.

Sept. 4,8

Mars April

Maj

Okt.

Nov. ! Dec.

2,8|—14,6 - 1 4 , 6

H,i

-4,6

1,5

8,8

12,1

10,0

— 2,1 - 1 0 , 6 - 1 1 , 5

-9,5

-4,5

0,3

6,4

10,0

9,0

3,8

2,0

2,2 — 12,4 - 1 2 , 7

-9,6

— 3,9

1,3

8,4

11,3

9,2

4,5

2,6

-8,3j-12,::

- 1 , 3 — 13,7 - 1 3 , 0

-8,8

— 1,6

3,8

10,3

13,1

10,8

5,8

— 1,5!

—8,1—13,2

— 1,1 - 1 3 , 0 - 1 2 , 9

-8,6

— 2,1

3,5

10,9

13,7

11,0

5,8

— 1,6

8,4 - 1 2 , 4

- 1 , 1 — 14,5 — 13,4

-8,5

— 1,3

4,5

11,7

14,2

11,5

fy

-1,2

0,5 — 11,0 — 11,7

-8,1

— 1,7

4,2

11,7

15,0

12,8

7,7

1,4

— 5,0

— 9,7

- 6,2 — 0,1

5,4

12,7

15,6

13,5

8,7

2,2

— 4,3

— 8,8

-6,2

— 11,6

-

1,7

— 9,9

-9,7

-9,81—13,7 — 6,i i—10,9

— ö,9 — 13,7

± 0,0 — 1 2 , 1 - 1 1 , 4

- 7,7

— 0,8

5,1

11,6

13,8

11,4

6,7

0,2

2,1

-8,1

— 8,4

-5,6

— 0.1

5,6

12,2

14,9

13,o

8,5

2,7j — 3 , 0

— 7,2

0,8

— 9,5

-9,1

-5,4

— 0,2

3,7

9,1

11,9

10,8

7,0

1,8

—3,0

— 7,8

0,4

-7,1

— 8,0

-5,6

— 1,4

2,9

8,7

10,5

9,2

6,1

1,2

— 4,0

— 7,7

2,0

— 8,4

-7,7

-4,8

0,8

5,7

11,7

13,7

12,0

8,1

2,7

-2,5

-7,5

3,4

— 6,3

-6,2

-3,5

1,3

6,2

12,2

15,1

13,8

9,7

4,2

—1,0

— 5,2

1,4 - 1 0 , 3

— 8,8

-5,1

1,1

6,3

14,2

12,1

7,6

1,6

— 7 , 1 — 6,7

1,5

7,0

12,9

15,4

13,7

9,6

3,7

1,7 j — 6 , 2

4,61 — 4,3 - 4 , 3

2,6

7,9

13,5

15,8

14,4

10,4

4,9

0,1 j - 3 , c,

3,3j

4,9; — 9 , 7

Området med den gynnsammaste medeltemperaturen får därför något olika utsträckning under de olika sommarmånaderna. Under maj och juni är fastlandet statt i stark uppvärmning, under det att havsisarna och det kalla havsvattnet i Bottniska viken verka avkylande. Man får därför under månaderna maj och juni ett område med högre temperatur i det inre Norrland, medan kustbältet åter uppvisar en lägre temperatur. Denna olikhet ger sig på många olika sätt tillkänna, t. ex. vid lövsprickningen, häggens blomning o. s. v. Ute i havsbandet inträffa dessa företeelser betydligt senare än längre in i landet. Likaså blir sådden närmast kusten, såsom ovan framhållits, ofta framflyttad en eller annan vecka i jämförelse med det område, som ligger några mil från kusten. Under juni höjer sig medeltemperaturen i Norrland ända upp till övre Västerbotten till något över 12°, således högre än i Stockholms skärgård under samma tid. Juli, som, enligt vad nyss nämnts, är Norrlands varmaste månad, står

97 med hänsyn till medeltemperaturen icke mycket efter det övriga Sverige, åtminstone vad kustområdet beträffar. Medeltemperaturen uppgår till 14— 15° C, och t. o. m. i fjälltrakterna stiger den till 12—13° C. Under augusti och september månader spelar havet en motsatt roll mot om våren. Fastlandet börjar nu att avkylas hastigare än havet, och på grund därav företer kustregionen en högre temperatur än det inre landet. För det norrländska kustområdet är medeltemperaturen under augusti månad 13—14° C, under september i södra Norrland 9—10° C och i övre Norrland 8—9° C. Under dessa månader avtar medeltemperaturen ganska hastigt i samma mån man ifrån kusten kommer längre in i landet. I de inre delarna av övre Norrland är redan september att räkna såsom höstmånad. Det är emellertid ej endast temperaturens fördelning på olika delar av vegetationsperioden, som ifrån jordbrukssynpunkt är av betydelse, utan även temperaturväxlingarna och särskilt minimitemperaturernas uppträdande. Lyckligtvis äro dessa växlingar i Norrland icke så stora under sommarmånaderna som under vintermånaderna; de kunna dock för månaderna juni —september uppgå till 8 —10°. J u längre fram på sommaren man kommer, desto mindre framträder Faran för skillnaden i dagens längd mellan Norrland och det övriga landet, och nattf'ost{ desto lägre hinner även temperaturen sjunka under nätterna i Norrland. På eftersommaren infinner sig så den tidpunkten, då fara för nattfroster är förhanden. Under olika omständigheter kunna dessa nattfroster få större eller mindre utbredning. Ibland gå de samtidigt fram över stora delar av landet, ibland åter äro de av mera lokal natur. I allmänhet tror man sig ha gjort den iakttagelsen, att nattfrosterna under de senaste årtiondena varit mindre talrika och mindre ödeläggande än under föregående tidsperioder. Under perioden 1865 —1900 ha svåra och mera omfattande nattfroster 14 gånger hemsökt Norrland, och mindre omfattande nattfroster under samma tidsperiod inträffat åtta gånger, vadan alltså endast 14 av de 36 åren varit fullt frostfria. I fråga om nattfrosterna äro de inre delarna av Norrland mera ogynnsamt ställda än kusttrakterna. I de södra delarna av vårt land har jordbruket de största olägenheterna vårfroster och av vårnattfrosterna, d. v. s. de nattfroster, som inträffa under vegetationstidens förra del, från sådden till axgången och blomningen. I Norrland äro motsvarande nattfroster däremot som nämnts mycket sällsynta. Helt annorlunda ställa sig förhållandena på höstarna. Under senare hälften av augusti, då våra flesta kulturväxter börja närma sig sin mog7.

Kolonisationskommittén.

98 nad, äro nätterna i Norrland redan ganska långa och under vissa metereologiska förutsättningar går temperaturen då ofta ned under fryspunkten. Medeltalet under åren 1871—1900 observerade höstnattfroster är för:

Norrbottens län Västerbottens » Jämtlands » Västernorrlands » Gävleborgs » Hela Norrland Svealand Grötaland

2,79 2,57 4,34 2,59 2,48 2,95 2,5G 2,3 0

Såsom härav framgår, är det höstfrosterna, som äro de för Norrland farligaste. Ogynnsammast lottat är i detta avseende Jämtlands län, där antalet höstfroster är mer än l 1 ^ gång så stort som i de övriga norrländska länen. Tar man medeltalet för hela Norrland och jämför det med medeltalet för de övriga delarna av Sverige, så kunde det synas, som om Norrland ej vore så illa ställt på detta område. Emellertid äro förhållandena i verkligheten betydligt ogynnsammare än vad ovanstående sammanställning utvisar. Antalet frostnätter är här taget för hela tiden från höskördens början till potatisupptagningen. Men av de under denna tid inträffade nattfrosterna infaller i Norrland ungefär en tredjedel under tiden från höskördens början till kornskörden, således under den för det norrländska jordbruket mest kritiska tidsperioden, under det att i Götalands kustlandskap frost under den nämnda tidsperioden mycket sällan inträffar. På grund av frostfenomenets stora betydelse i ekonomiskt avseende har detsamma varit föremål för en hel del undersökningar. Alla vetenskapsmän, som sysslat med denna fråga, äro ense därom, att den primära orsaken till detta fenomen är att söka i värmestrålning från jorden. I övrigt äro uppfattningarna beträffande orsakerna till detta fenomen och särskilt den roll markens fuktighetsgrad och myrmarkernas torrläggning härvid spela mycket delade. Medan de praktiska jordbrukarna allmänt hylla den uppfattningen, att myrmarkernas torrläggning minskar faran för nattfroster på en trakt, ha framstående vetenskapsmän uttalat, att myrmarkernas torrläggning saknar all betydelse i detta avseende. Även de sistnämnda medgiva dock, att markens torrläggning i förening med dess upp-

99 odling och kultivering kan anses verka gynnsamt med hänsyn till minskande av frostfaran på en trakt. Vid sidan av detta av alla erkända medel för reducering av risken för frostskador, måste den norrländska lantmannen söka skydd däremot bl. a. i en ändamålsenlig planläggning av växtkulturen, omsorgsfull dikning och skötsel av jorden, genom en efter de olika kulturväxternas behov väl avpassad gödsling, lämpligt urval av olika sorter av kulturväxter och överhuvud i en omsorgsfull anpassning av växtkulturen efter dess i klimatet och jordmånen givna förutsättningar. De i jordmånen grundade betingelserna. En blick på en geologisk karta över norra Sverige ger vid handen, att de lösa jordlagren i de ur jordbrukssynpunkt viktigaste delarna av denna landsända väsentligen vila på underlag av urberg, till gnejs- och granitgruppen hörande bergarter, med åtskilliga ganska avsevärda inlagringar av kalksten här och där. Endast i Dalarna, Jämtland och södra delen av Västerbottens läns lappmarker utgöres berggrunden i avsevärd omfattning av till silurformationen hörande kalkhaltiga skiffrar och kalkstenar samt av en del hårda skiffrar. De till silurformationen hörande kalkhaltiga skiffrarna och kalkstenarna hava dessutom mycket ansenlig utbredning i fjälltrakterna, särskilt inom Norrbottens och Västerbottens läns lappmarker. Berggrunden är emellertid numera överallt täckt av så mäktiga jordlager, att dess direkta inflytande på växtkulturen måste anses vara av ganska underordnad betydelse. För det nutida jordbruket gör den sig mest gällande, dels genom det material den eventuellt kan lämna för tillgodoseende av växternas behov av mineralämnen, dels genom det inflytande på jordbrukets ekonomiska betingelser, som berggrundens innehåll av mineralskatter för industriellt bruk kan utöva. I båda dessa avseenden erbjuder berggrunden i Norrland synnerligen goda förutsättningar för jordbrukets utveckling. Att den gömmer snart sagt outtömliga mineralskatter, framförallt av järnmalm, vilkas utnyttjande förutsätter och på samma gång utgör en god borgen för en kraftig utveckling av det norrländska jordbruket är allmänt bekant. Men vid sidan av deras viktigaste beståndsdel innehålla de norrländska malmfälten även stora mängder av ett ur jordbrukssynpunkt mycket viktigt ämne, nämligen fosfor. Man har beräknat att i de fem mill, ton malm, som Trafikaktiebolaget Grängesberg-Oxelösund enligt gällande kontrakt äger att årligen bryta och expor-

100 tera från Kirunavaara, utgår från landet, under förutsättning av att malmens fosforhalt är densamma som under åren 1911 — 1 9 1 5 , icke mindre än 215 300 ton fosforsyra pr år eller bortåt sex gånger landets nuvarande årliga förbrukning. Förutom ovannämnda till de lappländska järnmalmsfyndigheterna knutna förekomster av fosfor innehåller berggrunden i Norrland ytterligare ett, särskilt för ett på myrodling baserat jordbruk, mycket viktigt ämne, nämligen kalk. Hittills har visserligen förbrukningen av kalk för jordbruksändamål varit mycket begränsad, men i samma mån som rationell myrodling vinner terräng, och särskilt odling av baljväxter, klöver och grönfoderväxter kommer till sin rätt, är det tydligt att ett större behov av kalk för myrodlingarna kommer att göra sig gällande. Under trycket av de stegrade bränsleprisen synes produktionen av jordbrukskalk komma att omläggas i mellersta och södra Sverige från bränning till målning, och då vi i Norrland äga riklig tillgång på billig vattenkraft för kalkkvarnarnas behov, och då därtill försök visat att urbergskalken, som är den förhärskande i Norrland, låter mala sig bättre än silurkalk, finnas goda förutsättningar, att Norrland skall kunna tillgodose sitt behov av kalk ur egna fyndigheter, vilka då naturligtvis få högst betydligt ökat värde. Kalkfyndigheter av större och mindre omfattning förekomma i samtliga norrländska län. I Norrbottens län finnas både i skärgården och i lappmarken talrika mycket omfattande kalkfyndigheter. Och likaså finnas i Västerbottens län, både i kustlandet och i lappmarken, betydande sådana. De i Västerbottens lappmark förekommande fyndigheterna äro i stor utsträckning av siluriskt ursprung och en del av dem torde med fördel kunna utnyttjas, då inlandsbanan framdrages genom länet. Kalkförekomsterna i Jämtlands, Kopparbergs och Gävleborgs län äro allmänt kända. Av de i Norrland förekommande kalkfyndigheterna hava endast de vid Penninge i Gävleborgs län, vid Mattmar i Jämtlands län och vid Högdal i Västerbottens län varit föremål för brytning i mera avsevärd omfattning. Det torde emellertid vara alldeles tydligt, att berggrunden i Norrland gömmer så stora förråd av kalk, att de mer än väl kunna tillgodose behovet av detta ämne för oöverskådlig tid framåt. översikt av de För Norrlands vidkommande föreligga i litteraturen utförliga redogörelser rens lagrings- för dessa förhållanden i serien »Norrländskt handbibliotek» volymerna I och förhållanden VI. I föreliggande översikt meddelas ett kortsammandrag- av dessa redooch allmänna

» i

karaktär, gorelser. Norrlands lösa jordslag äro med undantag av några få lokala förekomster,

101 som i detta sammanhang icke hava någon betydelse, bildade under den sista istiden och den därpå följande postglaciala tiden. Istidsavlagringarna utgöras av moränbildningar, isälvgrus och sand, ishavs- och issjösediment. De postglaciala avlagringarna, vilkas bildning ännu i våra dagar fortgår, äro havsgrus och havssand, älvgrus och älvsand, mo och lersediment av olika slag, gyttja, bleke och kalktuff samt torvbildningar. Med hänsyn till sitt bildningssätt kunna de lösa jordlagren i Norrland Moränbild sålunda hänföras till tre grupper, nämligen: moränsediment samt torv- och ™*9argyttjebildningar. Av alla de lösa jordlagren har moränjorden den största utbredningen. I de inre delarna av Norrland bildar den ett sammanhängande, ofta flera meter djupt lager över den fasta berggrunden, som endast här och där sticker fram såsom branter eller hällar. I kustlandet däremot är moränjorden till så stor höjd, som havet nått efter istiden, i stor utsträckning av bränningarna bortspolad från höjder och sluttningar, så att berggrunden där går i dagen mycket allmännare än i det inre landet. Till sin inre beskaffenhet har morän jorden karaktär av en jordmassa, i vilken block, stenar, grus, sand och finjord äro utan sortering blandade med varandra. Moränmarkernas ytformer äro mycket växlande. Vanligen hava de en tämligen jämn yta. I det inre av Norrland har dock den småkulliga typen av moränmark på vissa trakter ganska stor utbredning. Dels på grund av moränernas ytformer, dels på grund av moränjordens vanligen svaga vattenledande förmåga är moränmarken i allmänhet vattensjuk och försumpad i de lägre delarna och på grund därav ofta täckt med torvbildningar. Moränens lämplighet för odling bestämmes förutom av dess mekaniska sammansättning även av dess ytformer och därav delvis föranledda hydrografiska förhållanden samt av dess kemiskt-mineralogiska beskaffenhet. I sistnämnda avseende är särskilt kalkhalten av stor betydelse. Den av kalkrika bergarter bildade moränjorden inom och i närmaste grannskapet av silurområdena, i Jämtland och Dalarna samt de smärre silurområdena i fjälltrakterna, är sålunda ur odlingssynpunkt på det hela taget mycket fördelaktigare än den övriga moränjorden, som i regel även är mera stenbunden än den förra. I äldre tider uppodlades moränjord ofta till åker. I det inre Norrland förlades odlingarna huvudsakligen till lidernas sydsluttningar, och även på en del gårdsbackar i det nedre landet är moränjorden uppodlad till åker. I den mån man i de inre delarna av Norrland vill grunda nya jord-

102 bruk, väsentligen baserade på myrodling, blir man även för framtiden hänvisad till att för gårdarnas fastmarksodling använda sig av moränjorden. De sedimentära De sedimentära bildningarna bestå dels av glaciala och postglaciala grusbiidmngarna. o c j 1 s a n davlagringar, dels av under båda dessa tidsskeden bildade leravlagringar dels slutligen av under den postglaciala tiden bildad gyttja och bleke. De grus- och sandavlagringar, som bildats under istiden, uppbyggas av rullade stenar, grus och sand, mer eller mindre sorterade. Till odlingsmark äro dessa grusåsar, rullstensåsar, liksom de dem åtföljande grus- och sandhedarna i allmänhet föga ägnade. Ofta bilda de tallbevuxna lavhedar. De finare isälvssedimenten, som avsatt sig på djupare vatten, längre utanför isälvarnas mynningsområden, utgöras av en fin, nästan mjölartad sand (mo, mjäla, mjuna), och erbjuda en rätt god odlingsjord. Ur jordbrukssynpunkt äro dock de postglaciala grus- och sandavlagringarna på grund av deras läge nedanför den högsta marina gränsen av mycket större intresse än fallet är med motsvarande glaciala bildningar. De bilda nämligen ytlager inom stora områden vid kusten och i älvdalarna nedom högsta marina gränsen. Samma avlagringar bilda också i regel bottnen i våra myrmarker vid kusterua. Med hänsyn till sitt bildningssätt äro de viktigaste postglaciala grus- och sandavlagringarna av två slag. Det ena är älvarnas deltaavsättningar så långt upp som dessa varit täckta av havet efter istiden. Det andra slaget är bildat genom bränningarnas inverkan på moräntäckta höjdsluttningar vid det postglaciala havets stränder. Det material, bränningarna härvid sköljt ur moränen, har fördelats så, att det grövre avlagrats närmast stranden på höjd sluttningarna, medan det finare slammet avsatts på djupare vatten och bildar lermarker nedanför bergen. Att moränmarkernas beskaffenhet nedanför den högsta marina gränsen rönt stort inflytande av den bearbetning, dessa marker varit utsatta för genom bränningarna, är påtagligt. De äro därför ur odlingssynpunkt av långt sämre beskaffenhet än motsvarande bildningar ovanför högsta marina gränsen. De postglaciala sandavlagringarna, vare sig de uppstått på det ena eller det andra sättet, äro för odlingsändamål av ungefär samma värde som motsvarande glaciala bildningar. J u finkornigare de äro, desto lämpligare äro de i allmänhet för odling. Ur dräneringssynpunkt kunna de dock förhålla sig något olika, i det att de postglaciala ofta äro avlagrade på lera, de glaciala däremot mestadels på morän eller rullstensgrus. Bortsett från silurtrakternas ofta lerhaltiga moränjord (moränlera, krossstenslera) äro alla de norrländska leravlagringarna vattensediment och utgöra

103 (le finaste av älvar och bränningar utslammade sorteringsprodukterna, som avsatt sig nr lugnare vatten än de förut beskrivna sandsedimenten. De glaciala lerorna äro utslammade av istidens smältvattenälvar och avsatta antingen i havet (ishavslera), eller i de isdämda sjöarna (issjölera). De postglaciala lerorna, som efter istidens slut avsatt sig i älvdalar och på lågmarker under högsta marina gränsen, skilja sig från de glaciala bl. a. genom frånvaron av eller genom mindre tydlig varvighet samt genom sitt innehåll av organiska ämnen. Dessa leror innehålla dessutom ofta sulfater av kalcium, aluminium och järn, vilka äro inblandade såväl i leran som i det över leran liggande torvlagret, då leran täckes av sådant lager. Då dylik jord torrlägges, utkristallisera sulfaterna ofta såsom en vit eller gråaktig saltskorpa med salthaltig smak (alunjord, vitrioljord). Norrlands yta täckes i stor utsträckning av mer eller mindre djupa torvlager. Dessa torvlager återfinnas ej endast i de egentliga myrmarkerna, utan uppträda även i de mera vattensjuka och försumpade skogarna. Angående deras utbredning har man hittills ej haft några säkra uppgifter. Beträffande torvmarkernas förekomst å kronans områden nedom odlingsgränsen meddelas i det följande närmare upplysningar i doktor E. Haglunds redogörelse för odlingsj ordsinventeringen. Ur topografisk synpunkt kunna torvmarkerna uppdelas huvudsakligen i tre olika typer, nämligen: 1) sjömyrar, uppkomna genom igenväxning av sjöar och tjärnar; 2) dal-, slätt- och platåmyrar, uppkomna genom torvbildning på horisontala vattensjuka marker; 3) hängmyrar, uppkomna genom översilning å sluttande marker. Torvens beskaffenhet bestämmes förnämligast av den vegetation, ur vilken den uppstått. Dess större eller mindre förmultningsgrad liksom också torrläggningsförhållandena och underlagets beskaffenhet äro av stor betydelse för torvens odlingsvärde. Med hänsyn till ytvegetationens beskaffenhet indelas de norrländska myrarna i mossar och kärr. Mossar kallas sådana myrar, å vilka det torvbildande växtsamhället till sin huvudmassa utgöres av vitmossa med inblandning av tuvdun, tuvsäv, lavar och ris. Då mosstorven är fattig på växtnäring, lämpa sig mossarna därför icke för odling, men sådan torv är i dess ställe på grund av vitmossans stora vattenuppsugningsförmåga väl ägnad för torvströberedning. Kärr kallas sådana myrar, å vilka det torvbildande växtsamhället till sm huvudmassa utgöres av starrarter, fräken och andra sumpväxter med eller utan en mer eller mindre gles och lucker matta av brunmossor och icke

Tonbildningarna.

104 tuvbildande vitmossor samt med större eller mindre inblandning av örter, ris, buskar och träd. Emedan den av dessa växter bildade torven lätt sönderdelas, då luften efter myrens utdikning erhåller tillträde, och dessutom är rikare på växtnäringsämnen än mossarna, ägna kärren sig bättre till odlingsmark, och det i högre grad ju mera förmultnad torven är. Den i myrarna ingående torven plägar benämnas efter de växter, genom vilkas anhopning den bildats. De ifrån agronomisk synpunkt viktigaste av de i de norrländska myrarna ingående torvarterna äro starrtorv, brunmosstorv och vitmosstorv. ^ / e » ? 4 t • 3 S ° m j? d e t f ö r e S å e n d e Samgår, ha de delar av Norrland, som efter naia fördel- i s tiden vant täckta av havet eller upptagits av isdämda sjöar, med hänsyn nimJ iLd°rr' Jo^slagens beskaffenhet och fördelning helt annan' karaktär än de delar, där istidens morän- och grusavlagringar ej varit täckta av vatten och bearbetats av vågorna. Vidare bliva de trakter, där silurformationens lösa och kalkrika bergarter lämnat materialet till de lösa jordavlagringarna, ur odlingssynpunkt av annan beskaffenhet än de trakter, där dessa avlagringar härstamma från urbergets eller fjällens hårdare och kalkfattigare berggrund. Med hänsyn till dessa förhållanden har A. G. Högbom urskilt följande naturregioner i Norrland, 1) fjällens och de forna issjöarnas region, 2) moränmarkernas och de stora myrarnas region, 3) havsavlagringarnas och älvsedimentens region samt 4) siluravlagringarnas region, som också lämpligen kan benämnas det centraljämtska silurområdet, eftersom den allra största delen av densamma faller inom de centrala delarna av Jämtland. Växtkulturens nuvarande ståndpunkt. För ytterligare belysande av växtkulturens förutsättningar i Norrland meddelas här några uppgifter rörande skörden av våra vanligaste kulturväxter vid odling i Norrland. Härvid skola främst förhållandena i Norrbottens län behandlas, enär dessa äro av största intresse med hänsyn därtill att vad som kan uppnås i Norrbotten bör lyckas ännu bättre längre söderut. ^ r S l t t .. D e t ä r a l l m ä n t b e k a n t > a t t a n t a l e t kulturväxter i Norrland och särskilt i nordgränser. o v r e Norrland är betydligt mindre än i södra delarna av landet. Att ange nordgränsen för en kulturväxt är dock en mycket vansklig uppgift. De för närvarande existerande äro icke naturliga utan måste närmast betraktas som ekonomiska gränser. Sålunda odlade man före Ofotenbanans tillkomst allmänt korn i Tornedalen ända upp till Kurravaara by nordväst om Kiruna.

105 Då fraktkostnaderna för säd genom järnvägens tillkomst reducerades till 1 0 — 2 0 % av vad de varit, medan säden måste transporteras med ren, nedlades kornodlingen fullständigt i många byar ovanför den s. k. odlingsgränsen och reducerades till ett minimum i de nordligaste delarna av länet. Nordgränsen för kornet flyttades i ett slag ett tiotal mil söderut. Kulturmetoderna och växtkulturteknikens ståndpunkt överhuvud spela också härvid en mycket stor roll. Sålunda har odlingen av klöver och ärter haft svårt att vinna insteg i nu behandlade trakter, beträffande klövern beroende tydligen på de säregna valläggningsmetoderna, dikningen, sättet för gödslingen och andra kulturförhållanden. I fråga om ärter har den största svårigheten utan tvivel varit att finna däri, att den öppna jorden varit så ogräsbemängd, att ärtan dukat under i kampen mot de seglivade ogräsen. Under senare år utförda försök hava dock givit vid handen, att båda dessa växter vid rationell odling på för desamma lämpliga jordmåner gå väl till ända upp i Norrbotten. De befinna sig alltså på vandring norrut. Det faktum står emellertid kvar, att vissa av de söderut allmänt odlade kulturväxterna icke gå till i Norrland, och även i fråga om dem, som gå till, tvingas den norrländska jordbrukaren att hålla sig till ett mindre antal varieteter. Detta antal minskas ju längre emot norr och högre upp över havet man kommer. Emellan norra och södra Norrland förefinnas i detta avseende mycket utpräglade olikheter, men ändå större äro dessa olikheter emellan det norrländska kustområdet och det högre området emot norska gränsen. De senare mognande sädesvarieteterna ha sin praktiska nordgräns i allmänhet bestämd av breddgraden. Då de för sin mognad behöva ett större antal vegetationsdagar än den frostfria delen av vegetationsperioden har att bjuda på i övre Norrland, nå de redan i södra Norrland sin nordgräns såsom normalt förekommande kulturväxter. Till dessa på grund av sin längre växttid av breddgraden mera direkt beroende kulturväxter ha vi att räkna vete, bönor och vicker, vilka visserligen tillfälligtvis varit odlade ända upp i Norrbotten och Västerbotten, men som synas hava sin av naturförhållandena betingade ekonomiska nordgräns i Hälsingland och Medelpad. Till denna grupp kulturväxter höra även tvåradigt korn och de flesta av de mera avkastande nyare havrevarieteterna. Beträffande de i övre Norrland allmänt odlade kulturväxterna är möjligheten för deras odling däremot mera beroende av höjden över havet än av breddgraden. Odlingen av det inhemska sexradiga kornet, liksom av

106 potatis och rovor, går således ända upp till de översta Norrbottenssocknarna, där läget icke överstiger en viss höjdgräns. Dock blir denna höjdgräns lägre ju längre i norr man kommer. I Jämtland når kornodlingen sin höjdgräns vid 450 m. över havet, i Västerbottens lappmarker håller den sig mellan 400—500 m. och i övre Norrbotten når den sin höjdgräns redan vid 250 m. höjd över havet. Liknande är förhållandet med råg och havre, vilka dock icke odlas så långt upp som kornet. Däremot gå potatis och rovor på ännu större höjd över havet än kornet, delvis beroende på det stora antal varieteter, som finnas av dessa växter. I fråga om potatisen beror detta även på den förgroning, som kan företagas med denna växt. Av våra allmänt odlade stråfoderväxter går hundäxingen säkert till endast i södra Norrland, timotejens nord- respektive höjdgräns torde närmast sammanfalla med rågens, medan gröe och svingelarterna ha representanter i de frodiga fjällängarna ovan skogsgränsen. De olika kulturväxternas nuvarande nordgränser äro emellertid, som ovan framhållits, beroende icke blott av deras i klimatet givna betingelser, utan äro i hög grad beroende även av ekonomiska och jordbrukstekniska förhållanden. I samma mån sistnämnda förhållanden ändras, komma också kulturväxternas nuvarande nord- respektive höjdgränser att undergå förskjutningar, varvid både den medvetna och omedvetna växtförädlingen liksom också växternas egen variationsförmåga komma att utöva ett mycket stor inflytande. Av de i Norrland allmänt odlade sädesslagen är kornet det utan all jämförelse viktigaste. Tidigare bedrevs kornodling, särskilt i övre Norrbotten, uteslutande på lätt jord och led då ofta i hög grad av den ringa nederbörden under försommaren. Genom förbättrad gödselvård — bättre tillvaratagande av den flytande spillningen med dess innehåll av kväve — kunna dock torkans skadliga verkningar betydligt minskas. Under senare år har man funnit, att kornet går bra till även på tyngre jord i Norrbotten ända till lappmarksgränsen och t. o. m. ovanför denna, då jorden blir ordentligt dikad, bearbetad och gödslad. Framförallt är på tyngre jord omsorgsfull dikning ett livsvillkor för kornet. Lämplig gödsling spelar också mycket stor roll. Särskilt måste tillses — i synnerhet på myrjord — att gödslingen innehåller tillräckligt med fosforsyra, som utövar stort inflytande på kornets mognad. Vid de av Kemisk-växtbiologiska anstalten i Luleå under åren 1915 1918 utförda odlingsförsöken med olika kornsorter i skilda delar av Norr-

107 bottens läns kusttrakter har erhållits i medeltal för nämnda år av vanligt Norrbottenskorn 2 271 kg. kärna och 3 696 kg. halm per har. Vid enstaka försök hava erhållits ända till 3 500—4 000 kg. kärna per har. Sålunda erhölls vid Kemisk-växtbiologiska anstaltens försöksgård i Sunclerbyn år 1918 en kornskörd av vanligt kustkorn på 4 000 kg. per har. Havren är en relativt ny kulturväxt i Norrland och särskilt i norra delen av denna landsända. Mest har den hittills odlats till grönfoder och har därvid i stor utsträckning använts som regulator för stråfoderförråden. Då t. ex. gräsmasken förstört vallarna, har man plöjt upp delar av dem och besått dem med havre till grönfoder. Senare årens erfarenheter synas dock tydligt giva vid handen, att förutsättningarna för odling av havre till mogen skörd ända upp till kustsocknarna i Norrbottens län icke äro dåliga. Sålunda har, vid de av Kemisk-växtbiologiska anstalten under åren 1914—1918 utförda talrika försök med olika havresorter, i länets kustsocknar uppnåtts följande medelskördar: Mesdag-havre 2 060 kg. kärna och 4 854 kg. halm, 0668 ur norsk havresort 2 326 kg. kärna och 4 924 kg. halm samt Orionhavre 2 208 kg. kärna och 5 132 kg. halm, allt per har. I enstaka försök har uppnåtts kärnavkastningar på över 3 500 kg. per har. Odlingen av höstråg har i Norrbotten ända till de senaste åren varit väsentligen inskränkt till kustsocknarna, men synes vinna terräng även inåt landet. Förutsättningarna för rågens mognad äro ungefär desamma som för kornets, d. v. s. där komet mognar, där mognar också rågen. Framstegen i åkrarnas dikning förbättra möjligheterna för rågodlingen och stegrade anspråk på åkrarnas renhet från ogräs komma att tvinga bonden att bereda mera plats för träda och höstråg på sina tegar än hittills varit fallet. De under åren 1910—1913 av Kemisk-växtbiologiska anstalten utförda odlingsförsöken med råg hava givit följande resultat: Norrbottensråg 2 196 kg. kärna och 5 710 kg. halm samt Vasaråg 2 418 kg. kärna och 5 632 kg. halm per har. Östgöta gråråg lämnade blott 1 665 kg. kärna per har. Vid enstaka försök har Vasarågen lämnat en kärnskörd av ända till 3 400 kg. Odling av potatis bedrives ända uppe vid de översta gårdarna i Karesuando socken. Egendomligt nog lämnar potatisen i Norrland enligt den officiella statistiken avsevärt högre skörd av knölar än i de sydligare delarna av landet. Orsaken härtill är sannolikt huvudsakligen att söka i den rikliga gödsling, potatisen här erhåller och i förgroningen av utsädet, som

108 allmänt tillämpas i de nordliga delarna av Norrland. Skördar på 30 0 0 0 — 40 000 kg. knölar per har höra i Norrbottens kusttrakter icke till sällsyntheterna under goda år. Stärkelsehalten är däremot i regel något lägre än söderut. Vid Kemisktväxtbiologiska anstaltens sortförsök med potatis åren 1914—1918 varierar stärkelsehalten för de olika sorterna mellan 13,1—15,7 %. Av egentliga rotfrukter har endast rovan kommit till mera avsevärd odling ute på åkrarna, och den går mycket väl till så långt upp som växtkultur över huvud kan komma i fråga. Skörden har vid Kemiskt-växtbiologiska anstaltens under åren 1914—1918 utförda sortförsök varierat för de olika i försöken ingående sorterna mellan lägst 53,800 kg. och högst 70 700 kg. i medeltal för 5 år med en torrsubstanshalt av lägst 7,6 4 % och högst 9,6 0 %. Under nu rådande ekonomiska förhållanden synas dock utsikterna för en mera omfattande rovodling vara tämligen små. Odling av ärter som åkerväxt befinner sig ännu i Norrbotten på försöksstadiet. Vad som framför allt bereder svårigheter för en allmännare odling är, såsom redan antytts, den omständigheten, att de öppna åkrarna, som här ofta användas mycket ensidigt till kornodling, äro för ogräsfyllda för att ärtan skall kunna trivas väl. Vid enstaka av Kemisk-växtbiologiska anstalten utförda försök ha de tidiga ärtsorterna, Carters first crop, Henderssons first of all och Jämtlands gråärter lämnat skördar på 2 500 kg. kärna per har. Intresset hos befolkningen för ärtodling stiger emellertid år för år. Foderodlingen. Huvudintresset beträffande den norrländska växtproduktionen knyter sig till foderodlingen. Enligt den senaste tillgängliga statistiken användes nämligen i Norrland icke mindre än 71,3 % av den odlade arealen till foderodling, och inom denna intar åter stråfoder odlingen främsta rummet. Huvudparten av den odlade jorden i Norrland är igenlagd till mångåriga vallar. Vallen intar alltid en mycket viktig plats i växtföljden. På myrjord är den ofta allenarådande. Och särskilt i de norra och inre delarna av landet synes utvecklingen ifråga om växtproduktionen på myrmarker tendera att bli ännu mera ensidigt baserad på vallodling än hittills varit fallet, i det att man på denna jord inför i moderniserad form den gamla norrbottniska vallföryngringsmetoden. Åkern får bära gräs 5—8 år i sträck, då den plöjes upp, gödslas, besås med havre och gräsfrö, varefter den åter får ligga i vall en följd av år.

109 Beträffande foderavkastningen på myrjord, som ju för den föreliggande uppgiften är av största intresse, hänvisas till i annat sammanhang längre fram meddelade uppgifter. Här skall angående foderodlingen blott tilläggas, att glädjande tecken tyda på, att den fattigdom på baljväxter i växtbeståndet på vallarna, som särskilt framträtt i de två nordligaste länen, snart skall kunna avhjälpas. I Västerbottens län vinner nämligen klöverodlingen terräng med god fart år från år, och under de senaste åren utförda försök med klöver i Norrbottens län hava givit goda löften om framgång även här, om man blott skaffar frö av för Norrbottensförhållanden lämpliga klöverstammar. I Västerbotten arbeta för närvarande tre frörenserier, alla tillkomna efter 1913, och rensningen av klöverfrö ökas år för år; bland klöversorterna vinner rödklövern här mer och mer terräng på alsikeklöverns bekostnad. Vid de av Kemisk-växtbiologiska anstalten sedan år 1915 utförda odlingsförsöken med olika klöverstammar har i många fall vunnits skördar på 15 000—17 000 kg. färsk massa pr har. I försöksberättelserna för åren 1914—1918 framhålles beträffande klöverförsöken bl. a., att vintrarna i intet enda fall skadat »utan det är de kalla, blåsiga vårarna, som ge klövern dödsstöten». De norrländska myrmarkernas odlingsvärde och gödslingsbehov. De norrländska myrmarkerna äro i stor utsträckning odlingsbara. De utgöra utan tvivel de värdefullaste odlingsmarkerna i Norrland. Deras värde för odlingsändamål påverkas av många olika förhållanden. Sålunda utövar bl. a. myrmarkernas omfattning härvid mycket stort inflytande. De milsvida myrmarkerna i de översta norrbottenssocknarna kunna icke gärna komma till någon användning såsom odlingsmark redan på grund av omöjligheten att för rimliga kostnader utdika så vidsträckta områden. Också finner man de flesta myrodlingarna inom Norrbottens och Västerbottens lappmarker vara utförda på myrar av mindre utsträckning, vilket naturligtvis står i samband med lappmarksbefolkningens i allmänhet svaga ekonomi. Större myrkomplex av den omfattning, att deras torrläggning genom enskildas försorg icke kan förväntas, finnas inom samtliga de norrländska länen. En del av dessa myrar äro dock av mycket godartad beskaffenhet och skulle, om de bleve utdikade, lämna en utmärkt odlingsmark. Så är t. ex. förhållandet med de stora myrkomplexen i Gällivare och Juckasjärvi

110 socknar och med de i Arvidsjaurs socken av Norrbottens län belägna myrarna Fetmyran och Saltmyran, av vilka särskilt den förra skulle kunna bliva en synnerligen god odlingsmyr. Inom Västerbottens län rinnas vidsträckta myrmarker av delvis mycket god beskaffenhet inom Sorsele, Stensele och Vilhelmina socknar i lappmarken samt i kustlandet i Norsjö, Jörns samt Bygdeå socknar. De vidsträcktaste myrarna inom Jämtlands län äro Algflon, som sträcker sig över vida områden i Hammerdals och Föllinge socknar, samt Björkflyet inom Lillherrdals socken. Även inom Västernorrlands län finnas vidsträckta myrmarker inom Tåsjö, Bodum, Junsele och Anundsjö socknar. Uppkomsten av stora myrar förutsätter flack terräng. Vid en torrläggning måste därför i regel mer eller mindre genomgripande regleringar av vattenståndet i de vattendrag, som utgöra myrtrakternas naturliga avlopp, företagas, och sådana företag ställa sig vanligen mycket kostsamma. Därtill kommer mycket avsevärda praktiska svårigheter vid användning av de mycket stora myrkomplexen för kolonisationsändamål. E n sådan svårighet möter redan, när man skall dela upp en sådan i lämpliga lägenheter. Att placera byggnader ute på de stora myrslätterna kan icke anses vara lämpligt, utan de måste förläggas till myrarnas omgivningar. Men då uppstå å andra sidan svårigheter att utnyttja sådana partier av myrarna, som ligga »långt från land». I omedelbart samband härmed står en annan lika stor svårighet för de stora myrkomplexens utnyttjande för kolonisationen, nämligen den att bereda nödig tillgång på fastmarkjord för det stora antalet kolonat, som kunde få sitt behov av myrjord tillgodosett från den stora myren. Bortsett från omfattningen och läget i förhållande till kommunikationsleder av olika slag påverkas myrmarkernas värde även av lutningsförhållanden och vattenståndet i de vattendrag, som skola utgöra avlopp för deras överflödiga fuktighet. Kostnaderna för beredande av avlopp och för dikning i övrigt utgöra nämligen alltid en ganska dryg del av hela kostnaden för markens kultivering. Myrmarkens avkastningsförmåga och därmed odlingsvärde bestämmes vidare dels av tor vens beskaffenhet, djup och förmultningsgrad, dels av bottnens beskaffenhet. Torvens innehåll av växtnäringsämnen är nämligen beroende av de växter, genom vilkas anhopning torvbildningen uppkommit. Vissa myrar, särskilt sådana, som till övervägande del innehålla väl förmultnad brunmosstorv med rikligare inblandning av mineraliskt slam, äro ofta så rika på växtnäringsämnen, att de kunna giva rika skördar utan eller med ringa till-

Ill försel av ett eller annat växtnäringsämne, under det att andra, särskilt de mossmarker, som till övervägande del utgöras av vitmosstorv, men även mera oförmultnade starrtorvmossar, äro så fattiga på näring, att de med nödvändighet fordra ofta upprepad tillförsel av mineralämnen och kväve i form av konstgödselmedel, ofta även tillförsel av naturlig gödsel och kalk, för att de skola giva en tillfredsställande avkastning. Såsom i ett annat sammanhang tidigare framhållits bestå de norrländska torvmarkerna väsentligen av kärrjord, som äger mycket större odlings värde än mossjorden. Förekomsten av vitmossa är t. ex. i stora delar av Norrbotten begränsad till ett i regel tämligen tunnt lager på ytan av torvmarken. På många trakter möter det rent av, trots den rikliga förekomsten av sumpmarker, en del svårigheter för bönderna att finna mossa för torvströberedning. Betecknande för förhållandena i detta avseende i Norrbottens kusttrakter är den omständigheten, att den torvströfabrik, som förser nedre delen av Luledalen med torvströ, tillverkar detta strö väsentligen av kärrtor v. I fråga om torvens förmultning är det tydligt, att torvens sönderdelning och frigörande av de i densamma ingående växtnäringsämnena fortskrider mycket långsamt, så länge luftens tillträde till jorden försvåras av det vatten, vilket utgör förutsättningen för torvens bildning. Vid odling av myrmarker och särskilt sådana, som blott en kortare tid legat utdikade, visar det sig, att de äro mycket tacksamma för gödsling med mineralämnen, men även för gödsling med kväve, ehuru de ofta innehålla lika mycket kväve gom normal kogödsel. Särskilt vid gödsling till gräsvallar på myrjord framträder behovet av kväve särdeles starkt. Vid bedömande av myrmarkernas värde för odling med hänsyn till torvlagrets mäktighet beror utslaget under i övrigt lika förhållanden i högsta grad av bottnens beskaffenhet. Vilar myrlagret på botten av lera, sandblandad lera eller lerblandad sand — överhuvud på sedimentära bildningar — är det en stor fördel, om myrlagret är så grunt, att bottenjorden blandar sig med torven vid jordens uppodling och bearbetning. Sådana myrmarker förekomma i stor utsträckning vid kusterna och i älvdalarna nedanför högsta marina gränsen. De höra till de värdefullaste odlingsmarker, som överhuvud kunna finnas. Men även om myrj ordslagret är så mäktigt, att botten endast nås vid dikning, har det hittills, då endast öppna diken använts, erbjudit en stor fördel. Man har nämligen vid dikningen kunnat kasta upp jordförbättringsmedel ur dikena.

112 Helt annorlunda utfaller omdömet med hänsyn till torvlagrets mäktighet, när det blir fråga om myrmarker på moränbotten i skogstrakterna. Den stenbundna moränbottnen bereder för det mesta blott svårigheter för odlaren. På grund av sin beskaffenhet låter den endast med svårighet blanda sig med torven, om torvlagret är så tunnt att botten nås av redskapen vid jordens odling och bearbetning. Och likaså kan den bereda svårigheter vid jordens dikning. Här väljer man därför helst myrmarker med så mäktigt torv]äger, att man icke kommer i beröring med den stenbundna botten vare sig vid bearbetning eller dikning. Jordens behov av mineralämnen måste här tillgodoses genom påförande av jordförbättringsmedel. Sådana medel äro mineraljord eller kalk samt fosforsyra och kali i form av konstgödselmedel. De grunda myrarna på mer eller mindre stenbunden moränbotten lämpa sig därför bättre för skogsbörd än för odlingsändamål. I övrigt må beträffande myrmarkernas botten erinras därom, att de växter, som givit upphov till torvbildning på en plats, hämtat näring dels från myrens botten och dels av det mer eller mindre stagnerande vatten, som utgör förutsättningen för anhopning av växtrester i sådan myckenhet, att de bilda torvlager. Torvlagrets såväl botaniska sammansättning som innehåll av växtnäringsämnen är sålunda beroende av beskaffenheten hos de båda nämnda vid dess bildning verksamma faktorerna. Men ju djupare myrjordslagret blir, desto mindre framträdande blir det inflytande, som bottenlagret utövar på myrens värde såsom odlingsmark både ifråga om torvens sammansättning och med hänsyn till bottenlagrets användning som jordförbättringsmedel. Ofta kan man nämligen vid undersökning av en myr, vars översta lager utgöres t. ex. av ytterst näringsfattig vitmosstorv, finna att under denna ligga andra torvslag av mycket god beskaffenhet och att det hela vilar på en ganska god lera. De bästa upplysningarna om de norrländska myrmarkernas odlingsvärde erhållas emellertid genom en undersökning av deras förmåga att frambringa grödor av våra kulturväxter. För belysande av denna avkastningsförmåga finnes det också ett synnerligen rikhaltigt och pålitligt material framför allt i de resultat, som vunnits vid de i hundradetal av Kemisk-växtbiologiska anstalten utförda gödslingsförsöken på myrjord i de mest skilda delar av Norrbottens län, som ju ifråga om klimat måste vara den minst gynnsamt lottade delen av Norrland. Värdet av de vid dessa försök vunna resultaten för belysande av den före-

113 liggande frågan ökas i hög grad av den omständigheten, att så gott som alla dessa försök ntförts på nyodlad myrjord. Under åren 1902—1908 har anstalten utfört 247 dylika försök, för vilka systematisk sammanställning av försöksresultaten föreligger. Beträffande skörden av grönhavre, som ju alltid av olika skäl kommer att intaga en viktig plats i växtföljden på de norrländska myrodlingarna, hava nämnda 247 — från Arvidsjaurs socken i söder till Jukkasjärvi socken (Vittangi by) i norr utförda — försök givit följande resultat: utan gödsling 6 092 kg per har, 1 vid gödsling med 200 kg chilisalpeter, 400 kg superfosfat, 200 kg 37% kaligödning och 2 000 kg kalk, allt per har, 17 510 kg per har. Skördeökning genom gödslingen sålunda 1 1 4 1 8 kg per har. Vid ett försök i Kukkoia i Karl Gustafs socken erhölls år 1906 en skörd av icke mindre än 40 300 kg grönhavre per har. År 1907 erhölls den för året högsta skörden 36 500 kg per har i Korpilombolo och året därpå 37 500 kg grönhavre per har hos en nybyggare i Hemfridsborg i Arjepluog, långt ovanför den högsta marina gränsen, och 400—500 m över havet. Resultatet av anstaltens under de nämnda åren på myrmarker utförda försök med gräs — väsentligen timotej — som försöksväxt framgår av nedanstående sammanställning: Kg gräs pr hektar Vallens ålder

l;a årets vall 2:a » > 3:e » » 4:e » »

Skördeökning

Antal försök

Ogödslat

Fullständigt gödslat

Kg pr har

%

53 80 58 24

3 445 3 615 4 836 4 516

8 208 10 088 11492 12 286

4 763 6 473 6 656 7 770

138 179 138 172

Vid enstaka försök har erhållits t. ex. år 1907 i Auktsjaur i Arvidsjaur och Övre Tväråsel i Alvsby socken 22 700 kg gräsmassa pr har. Ar 1908 erhölls i Kukkoia i Karl Grustafs socken icke mindre än 31 100 kg gräs pr har. Skörden avser färskt gräs. Höutbytet belöper sig enligt utförda undersökningar till 35—40 % av grässkörden. 1

8.

Skördesiffrorna ange färsk, ej torkad fodermassa.

KolonisationskommUtén.

114 Det torde förtjäna upprepas, att så gott som alla ovannämnda försök utförts på nyodlad myrjord, varför de vunna resultaten äro direkt tillämpliga på den föreliggande uppgiften. Vad försöksresultaten i övrigt angår, äro de det mest ojävaktiga vittnesbörd om de norrländska myrmarkernas mycket stora avkastningsförmåga. För ett allsidigt bedömande av dessa myrmarkers odlingsvärde är det emellertid nödvändigt att även känna till deras gödslingsbehov. I detta avseende lämna också redan de ovan relaterade skörderesultaten goda hållpunkter. De ha nämligen alla vunnits med enbart konstgödsel, vilket är av stort intresse att veta, när det gäller att bedöma förutsättningarna för en väsentligen på myrodling baserad, omfattande kolonisation. Det karakteristiska för myrjordens sammansättning är som bekant å ena sidan stor rikedom på kväve, å andra sidan fattigdom på mineraliska beståndsdelar och framför allt på de viktiga växtnäringsämnena fosforsyra, kali och kalk. Och samma är förhållandet med myrmarkerna i Norrland. Vid de ovannämnda av Kemisk-växtbiologiska anstalten under åren 1902 —1908 utförda gödslingsförsöken på myrjord, hava de olika växtnäringsämnena vid gödsling till grönhavre åstadkommit skördeökning, kvävet i 96,3 % av alla försök, där detta ämne ingått i gödslingen, fosfat i 98,4 %, kaligödslingen i 87,3 och kalken i 61,6 % av respektive försök. Den av olika ämnen åstadkomna skördeökningens storlek framgår av följande sammanställning: Gödselmedel

Chilesalpeter Fosfat Kaligödning Kalk

Antal försök, där resp. ämne gjort positiv verkan

Skördeökning i kg grönhavre pr har

187 245 244 232

4 658 8 195 3 500 1 578

Vid odling av havre synas de norrbottniska myrmarkerna sålunda behöva de olika gödslingsämnena i följande ordning: 1) fosfat, 2) kväve, 3) kali och 4) kalk. Vid fortsättning av ovan relaterade försök med gräs — väsentligen timotej — som försöksväxt har de olika växtnäringsämnenas verkan blivit något annorlunda än vid odling av grön havre. Detta beror tydligen dels på olikheten mellan de båda nämnda växtslagens förmåga att tillgodogöra sig jordens

115 förråd av växtnäringsämnen, dels på olikheten i deras behov av desamma och dels slutligen även därpå, att jordens förråd av dessa ämnen sinar ut under åren. Vid vallodling gör sig särskilt behovet av kali men även av kalk mycket mera gällande än vid odling av grönfoder, och behovet av dessa ämnen ökas år för år i samma mån som vallen blir äldre. Slutligen har vid ovannämnda, av Kemisk-växtbiologiska anstalten utförda gödslingsförsök även frågan om verkan av konstgödsel i jämförelse med verkan av ladugårdsgödsel samt frågan om förhållandet mellan myrodlingarnas och fastmarksodlingarnas avkastningsförmåga varit föremål för undersökning. Beträffande den förstnämnda frågan hava försöken visat, att grönhavren på myrjord ger vid gödsling med ovan angivna mängder konstgödsel ungefär samma avkastning som vid gödsling med 3—400 enbetslass kreatursgödsel pr har, men att avkastningen av gräs under de första två åren varit större med kreatursgödsel än med konstgödsel. Kreatursgödselns förnämsta betydelse för myrodlingarna är att söka i dess innehåll av bakterier, som kunna bringa myrjorden i förmultning, varvid framförallt dess stora kväveförråd blir tillgängligt för växterna. Eesultatet av jämförelsen mellan myrjordens och fastmarksjordens avkastningsförmåga kan sammanfattas så, att myrjorden vid rationell behandling kan bringas i lika hög avkastningsförmåga som fastmarksjorden såväl vad grönhavre som grässkörd beträffar. Jordbrukets allmänna planläggning. Av den föregående framställningen torde tydligt framgå, att Norrland äger synnerligen goda naturliga betingelser för en givande växtkultur. Här finnes riklig tillgång på odlingsmark, och klimatet lägger icke hinder i vägen för odling av de flesta kulturväxter, av vilka en del, särskilt foderväxterna och potatis, här lämna större avkastning än i de sydligare delarna av landet. Men det gäller att söka bringa lanthushållningen här uppe i noggrann överensstämmelse icke blott med jordbrukets säregna naturliga förutsättningar utan även med dess ekonomiska betingelser. Det är, som i det föregående framhållits, tydligt att såväl jordbrukets Klimatets och allmänna organisation som dess praktiska planläggning och utövning måste j°rdmdnens **• röna ett mycket stort inflytande av landets säregna klimatiska förhållanden, pianiäggDe måste både av landets jordbruksadministration och av näringens enskilda ningen. utövare mötas med lämpligt avpassade anordningar, om resultatet av sam-

116 arbetet skall kunna bli tillfredsställande. De måste komma till sin rätt såväl vid bestämmande av driftens intensitet och valet av produktionsriktning, valet av kulturväxter och kulturmetoder, som vid bestämmande av driftenheternas storlek och driftens planläggning i det hela. Och det är lika mycket det »korta sommarhalvåret» med dess korta övergångsperioder som den långa vintern, som spela in härvidlag. På jordbrukets intensitet utöva de korta övergångsperioderna hösten och våren ett avgörande inflytande. Den korta våren gör att tiden för vårbruket blir mycket begränsad. På höstsidan avslutas skördearbetena i Norrland i regel senare än i mellersta och södra Sverige, under det att vegetationsperioden för både örter, träd och buskar i Norrland slutar betydligt tidigare än i de sydligare delarna av landet. Och i regel tillfryser jorden, så att dess bearbetning omöjliggöres i de inre delarna av övre Norrland i början av oktober, utmed kusterna vid mitten och i slutet av samma månad, medan man i mellersta och södra Sverige kan fortsätta med dessa arbeten till slutet av november, i Skåne in i december. I detta, liksom i många andra avseenden, överensstämma förhållandena i Gävleborgs och i Kopparbergs län med undantag av dess norra och västra delar mera med de mellansvenska än med de norrländska. På grund därav är det också möjligt att här anordna jordbruket efter delvis andra metoder än i de nordligare belägna delarna av norra Sverige. Tiden för höstbruket är här bortåt 50 % längre än i övre Norrland. Detta visar sig också bl. a. däri, att flera kulturväxter, t. ex. vete och en del fruktträd, här hava sin »ekonomiska nordgräns». Tiden för jordens bearbetning och beredande för nya grödor är sålunda i Norrland mycket kortare än i de sydligare delarna av landet. Härav följer att jordbrukaren i Norrland måste hålla en i förhållande till arealen mycket stor arbetsstyrka med stort antal dragare, om han vill nedlägga samma mängd arbete pr ytenhet som i sydligare trakter, där arbetet kan fördelas på längre tid. Då man emellertid vid det norrländska jordbruket ofta saknar sysselsättning för en sådan arbetsstyrka under den långa vintern, har man tagit sin tillflykt till en mera extensiv planläggning av driften. Den karaktäriseras som bekant framförallt därav, att en stor del av den odlade arealen är lagd igen i mångåriga vallar. Arealen öppen jord är i regel begränsad till vad som är nödvändigt för produktion av säd och rotfrukter för egen förbrukning. För en vidsträckt stråfoderodling i Norrland talar för övrigt även den relativt torra våren, då de mångåriga foderväxterna reda sig bättre mot torka än fallet är t. ex. med vårsädesgrödorna, samt icke minst, särskilt i

117 landets inre och nordliga delar, faran för höstfroster. Stråfoderväxterna stå sig mycket bättre mot båda dessa det norrländska klimatets ogynnsamma faktorer, än det stora flertalet andra kulturväxter. Med ovan antydda planläggning av växtkulturen är också kreatursskötselns dominerande ställning i den norrländska lanthushållningen liksom också jordbruksnäringens allmänna produktionsriktning i denna landsända given. Vaxtkulturens planläggning medför naturligtvis också viktiga konsekvenser för kreatursskötselns vidkommande. Där foderförråden komma att väsentligen utgöras av hö med ringa tillgång både på halm och saftigt foder, är det tydligt, att boskapens utfodring måste ordnas på annat sätt än i de sydligare delarna av landet, där bl. a. utnyttjande av den näringsfattiga stråsädeshalmen är en viktig faktor vid planläggning av boskapsskötseln. Den av Norrlands läge och klimatiska förutsättningar givna fördelningen av året på olika årstider utövar sålunda ett mycket stort inflytande på växtkulturens planläggning. Dess inflytande gör sig emellertid i lika hög grad gällande i fråga om bestämmandet av driftsenheternas omfattning. Den korta våren och sommaren göra, att det norrländska jordbruket även vid extensiv drift kräver, särskilt under skördetiden, jämförelsevis mycket såväl mänsklig arbetskraft som dragare, under det att jordbrukets behov av arbetskraft under den långa vintern är mycket begränsat. Vinterarbetena kunna fördelas på så lång tid, att de kunna utföras av små arbetsstyrkor. Härav följer att jordbruket i Norrland får karaktär av säsongarbete. Och detta förhållande är av stor betydelse, när det gäller jordbrukets och kolonisationens planläggning med hänsyn till driftsenheternas ändamålsenligaste storlek. Det bör nämligen å ena sidan vara mycket lättare för innehavaren av ett mindre jordbruk att skaffa sig den ökning i arbetsstyrka, som är nödvändig under den bråda bärgningstiden, än fallet är vid ett större jordbruk, då det gäller att samla ihop ett stort antal tillfälliga arbetare för skördesäsongen. Likaså torde det å andra sidan ställa sig mycket lättare för ägaren av ett mindre jordbruk att t. ex. under vintern skaffa åt sig själv och sina dragare mer eller mindre tillfällig sysselsättning, än att skaffa liknande sysselsättning åt den lejda arbetskraften vid ett större jordbruk. Den mindre jordbrukaren kan sysselsätta sig under de långa vinterkvällarna med reparationsarbeten och hemslöjd av olika slag både för eget behov och för andras. Han kan, då tiden tillåter, också bereda sig och sina dragare sysselsättning genom åtagande av tillfälliga arbeten med transporter, skogskörslor e. d. Sådan användning av den lejda arbetskraften vid ett

118 större jordbruk är däremot praktiskt ogenomförbar. För övrigt kan den mindre jordbrukaren också genom att anstränga sig och jämte övriga familjemedlemmar ta ut allt, som går att ta ut av arbete, forcera arbetet under skördetiden på ett sätt, som icke är möjligt vid stordrift, där ägaren är hänvisad till lejd arbetskraft. I fråga om att tillgodose behovet av arbetskraft kan den i hastig utveckling stadda motordriften i förening med kooperationens utveckling möjligen i någon mån ändra dessa förhållanden till storbrukets fördel, men det norrländska jordbrukets karaktär av säsongarbete står dock alltid kvar. Ur arbetskraftens synpunkt borde sålunda driftsenhetens storlek i Norrland begränsas uppåt till ungefär vad en familj med egen arbetskraft kan sköta, således vad man kunde kalla för »familjebruket». Erfarenheten torde också giva vid handen, att bondebruk, som föda 10 — 15 kor, ur ekonomisk synpunkt äro de ändamålsenligaste i Norrland. De större jordbruken ha i reeel haft svårt att lämna tillfredsställande ekonomiskt resultat. Deras ekonomi har i regel uppburits av skogsavkastning, bruksrörelse m. m., och när detta stöd av en eller annan anledning bortfallit, hava de stora jordbruken också fallit sönder. Särskilt gäller detta naturligtvis de nordligare delarna av Norrland, där bl. a. landets klimatiska egendomligheter framträda i sin mest utpräglade form och därför göra sig mest gällande. Att familjebruken ur social synpunkt måste vara synnerligen förmånliga torde ligga i öppen dag. För begränsning av driftenheternas omfattning nedåt gives det inga, vad man kunde kalla för naturliga gränser, annat än i trakter, där jordbrukets innehavare är hänvisad att uteslutande livnära sig av jordbruk, då målet måste bliva att giva bruket en sådan omfattning, att innehavaren under de givna naturliga och ekonomiska förutsättningarna kan finna sin bärgning på detsamma. Även här kommer man sålunda till familjebruk. De under de senaste åren utförda undersökningarna över räntabiliteten hos olika storleksklasser av jordbruk synas emellertid för de minsta jordbruken giva så nedslående ekonomiska resultat, att dessa synas uppfordra till en allvarlig prövning av frågan, huruvida de av statsmakterna understödda och väsentligen av ideella och sociala motiv uppburna strävandena inom vår jordpolitik, vilka strävanden synas tendera att leda till en mycket grundlig sönderstyckning av äldre bruksenheter och till skapande av massör av mycket små jordbrukslägenheter, vila på sådana ekonomiska betingelser, att dessa erbjuda garanti för att de eftersträvade ideella och sociala fördelarna skola vinnas. Med hänsyn till Norrlands mycket stora tillgång på odlings-

119 mark synes uppnående av full besuttenhet hos kolonisterna böra i regel ställas som mål för jordbrukskolonisationen. Driftsenheter med mindre omfattning kunna naturligtvis försvara sin plats, där kolonisterna kunna beredas stadigvarande, säker sysselsättning vid sidan av jordbruket, såsom fallet är t. ex. med kolonisationen på vissa kronoparker, där jordbruket väsentligen avser att bereda nödig tillgång på arbetskraft för arbete utom jordbruket. Då jordbruket i dylika fall endast skall utgöra ett stöd för innehavarens på arbetsförtjänster baserade ekonomi, måste begränsningen av driftens omfattning bestämmas efter andra grunder än de jordbruksekonomiska. Jordbrukets produktion avser i dessa fall ofta endast tillgodoseende av innehavarens eget behov av vissa jordbruksalster, framför allt av mjölk, potatis och trädgårdsprodukter. I fråga om det i jordmånsförhållandena grundade inflytandet på jordbrukets planläggning och utveckling är det i första hand den rikliga förekomsten av myrjord i Norrland, som gör sig gällande. De norrländska sumpmarkernas ändamålsenligaste utnyttjande utgör också en livsfråga icke blott för Norrland utan för hela landet. Det är tydligt att dessa myrmarker och försumpade marker i Norrland böra i första hand komma i åtanke, när det gäller att undersöka förutsättningarna för jordbrukets utveckling i de nordliga delarna av landet, och detta av många skäl. Tillgången på odlingsbar myrmark är tillsvidare, som av den föregående framställningen torde framgå, mycket stor, medan å andra sidan tillgången på fastmarksjord, som under nu rådande ekonomiska betingelser lämpar sig för odling, på många trakter är ganska begränsad. Särskilt gäller sistnämnda omdöme moränregionen och över huvud trakter ovanför högsta marina gränsen. Den fastmarksjord, som där står till buds, utgöres väsentligen av mer eller mindre stenbunden moränjord. De för odlingsändamål lämpliga sedimentära bildningarna hava här i regel så begränsad utbredning, att de enbart icke erbjuda tillräckligt utrymme för en mera avsevärd utveckling av jordbruket i förening med en mera omfattande kolonisation. Däremot är tillgången på värdefull myrjord riklig. Vid sidan av de myrmarker, som finnas, kan den tillgängliga odlingsbara fastmarksjorden dock komma väl till pass för ett väsentligen på myrodling baserat jordbruk. Härtill kommer att myrmarkerna icke blott äro i sitt nuvarande skick improduktiva och därför fullkomligt värdelösa, utan dessutom anses utöva ett skadligt inflytande på omgivande terräng. Uppfattningarna i fråga om sumpmarkernas inflytande på klimatet äro visserligen delade, varemot alla sakkunniga synas vara överens därom, att

120 den på många håll i Norrland i hastigt tempo fortgående försumpningen av stora områden värdefulla skogsmarker finner näring i de vidsträckta myrmarkerna därstädes. Det synes också stå utom allt tvivel, att myrmarkernas torrläggniDg måste i sistnämnda avseende utöva ett gynnsamt inflytande på omgivande terräng. Förutom denna grundläggande faktor — den stora tillgången på improduktiv myrmark, — peka flera andra tekniska, praktiska och ekonomiska förhållanden i den riktningen, att det norrländska jordbrukets framtida utveckling väsentligen bör sökas i ett rationellt utnyttjande av landets stora rikedom på myrmarker. Sålunda ställer sig dessas uppodling i regel vida billigare än fallet är med den i allmänhet stenbundna fastmarksjorden. Myrjorden kan nämligen efter nödig torrläggning, och sedan träd och buskar avlägsnats, ofta omedelbart plöjas och är då färdig att bearbetas för sådd, under det att fastmarksjorden i de flesta fall måste brytas upp med spett och spade, vartill kommer undanskaffande av sten, som ofta kan kosta lika mycket som markens uppbrytning. Ett annat förhållande, som också synes tala för samma sak, är att myrjorden på trakter, där kommunikationerna äro tillfredsställande, med ekonomisk fördel kan både bringas upp i växtkraft och hållas i växtkraft med konstgödselmedel, vilket icke låter sig göra med fastmarksjorden. Särskilt för nybörjare med starkt begränsade ekonomiska resurser är detta sätt att hastigt kunna få jorden i växtkraft, så att den kan stödja hans ekonomi, av mycket stor betydelse. Under tidigare skeden i Norrlands uppodling och kolonisation, då »ängen var åkerns moder», baserade nybyggaren s m hushållning på de naturliga ängarnas foderavkastning, underhöll en i förhållande till den odlade arealen mycket stor kreatursbesättning och kunde med gödseln från denna hålla sina små åkerlappar i god växtkraft. I vår tid är tillgången på goda naturliga ängar mycket ringa, särskilt på kronomarkerna. Jordbrukskolonisationen måste därför numera baseras på växtkultur. Men frambringande av grödor från odlad jord förutsätter tillgång på växtnäringsämnen, med andra ord tillgång på gödsel. Med hänsyn till det avgörande inflytande, som frågan om jordens gödsling utövar på växtkulturen, kan det sättas i fråga, huruvida en på växtkultur baserad kolonisation i större skala överhuvud är möjlig i Norrland under andra förutsättningar, än att den baseras på myrodling och användning av konstgödselmedel. Både uppodling och än mer uppgödsling av större arealer fastmarksjord är förenad med så avsevärda ekonomiska och även

121 växtkulturtekniska svårigheter, att en uteslutande på fastmarksjord baserad kolonisation synes äga alla betingelser för att misslyckas. En annan sak är den, att uppkomsten av självständiga, väsentligen på myrodling baserade jordbruk av praktiska skäl förutsätter tillgång på fastmarksjord för odling av en del kulturväxter, bl. a. säd och potatis, som icke gå säkert och väl till på myrjord. Fastmarksodlingen i denna utsträckning avser att giva stadga åt kolonistens hushållning, men måste i växtkulturtekniskt avseende uppbäras av myrodlingen. Det är sålunda icke blott den rikliga förekomsten av myrjord i Norrland utan i minst lika hög grad den omständigheten, att myrjorden är så rik på organiska ämnen och kväve, att den med fördel kan gödslas upp med konstgödselmedel och hastigt bringas i kultur, som gör den så lämplig till grund för kolonisationen i Norrland. Myrjordens stora rikedom på kväve kommer också synnerligen väl till pass för den växtkultur, som med hänsyn till Norrlands klimat och ekonomiska förhållanden synes ha de bästa betingelserna för att lämna tillfredsställande resultat, nämligen för stråfoderodlingen. Stråfoderväxternas nöjaktiga utveckling förutsätter riklig tillgång på kväve samt tillgång på lämplig fuktighet i jorden, och i båda dessa avseenden erbjuder myrjorden synnerligen goda betingelser för nämnda växter. Erfarenheten från vitt skilda delar av Norrland ger också vid handen, att myrjorden vid rationell odling och gödsling ger, trots landets nordliga läge, lika tillfredsställande skördar som i andra delar av landet. De i jordmånen givna förutsättningarna för växtkulturen utöva själv- växtkuiturens fallet ett avgörande inflytande på hushållningens planläggning. Växtproduk- ^ c T ^ e " f tionen måste i stort inrättas med hänsyn till den förhanden varande jord- intensitet. månen och de i klimatet givna betingelserna för denna produktion. Här peka båda dessa faktorer i samma riktning, nämligen mot utsträckt stråfoderodling. För en sådan planläggning av växtkulturen talar för övrigt även den rådande bristen på rörelsekapital. Den rikliga tillgången på improduktiv myrjord i förening med brist på rörelsekapital har också i Norrland tvingat fram extensiva, väsentligen på foderodling baserade driftsformer, som det gäller att mer och mer utveckla efter landets säregna förhållanden. Det gäller att utnyttja den produktionsfaktor, som finnes i överflöd, så fullständigt som möjligt. Jordens egen alstringskraft bör tagas fullt ut i anspråk och hushållningen bör inrättas med arbetsbesparande hushållsmetoder som mål. Allt bör gå ut på att med minsta möjliga kapitalutlägg och arbete erhålla största möjliga växtproduktion. Detta uppnås under de här rådande

122 betingelserna säkrast genom odling av fleråriga stråfoderväxter. Tyngdpunkten inom växtkulturen bör sålunda förläggas till en efter förhållandena avpassad rationell vallkultur. Odling av mera arbetskrävande foderväxter såsom rotfrukter och grönhavre måste intaga en i förhållande till vallodlingen ganska underordnad plats. Produktion av brödsäd bör inskränkas till fastmarksodlingarna och kan icke komma i fråga i större skala än för eget behov. E n dylik extensiv planläggning av jordbruksdriften förutsätter emellertid, att kolonisterna erhålla rikligare tillgång på odlingsbar jord, än som skulle erfordras vid en mera intensiv jordbruksdrift. Det från vallarna erhållna stråfodret måste genom kreatursskötsel förädlas hemma på gården. Kreatursskötseln är och förblir vid sidan av myrodlingen den andra grundpelaren för den norrländska lanthushållningen. Men även den måste i det stora hela få en extensiv karaktär. Foderförråden utgöras väsentligen av hö med ringa tillgång på halm och rotfrukter. Detta förhållande i förening med de i allmänhet mindre goda kommunikationerna och avsättningsförhållandena tvinga lantmannen att basera kreaturens vinterutfodring nästan uteslutande på hemmaproducerade fodermedel. Höet skall inta den viktigaste platsen på foderlistan och användning av kraftfoder måste hos det stora flertalet kreatursägare inskränkas till vad som ur ekonomisk synpunkt är oundgängligen nödvändigt för de hemmaproducerade fodermedlens utnyttjande. Kreatursskötselns och mjölkproduktionens intensitet och praktiska anordningar måste nämligen rättas efter växtkulturens betingelser. Med hänsyn därtill, att dessa betingelser förändras i den mån man avlägsnar sig från järnvägs-, respektive ångbåtsstationen, är det dock tydligt, att all schablonmässighet härvid är fullständigt förkastlig. Som allmän regel gäller att det ekonomiskt icke går an att bedriva intensiv mjölkproduktion i samband med extensiv växtkultur. För sommarutfodringens vidkommande peka ovan antydda synpunkter avgjort på vidsträckt betesutfodring. Härför talar den rikliga tillgången på jord liksom också den omständigheten, att betesutfodringen är i högsta grad arbetsbesparande. Den i Norrland i allmänhet rikliga nederbörden i juli och augusti synes också utgöra borgen för god åter växt på betesmarkerna och sålunda för gott resultat av betesutfodringen. För att emellertid göra ett slut på den »mjölktorka», som hittills årligen hemsökt stora delar av Norrland, är en omläggning av betesutfodringen, sådan den hittills tillämpats, alldeles nödvändig. De genomgående felen i denna hava varit, att djuren släppts ut på skogen, innan där funnits till-

123 räckligt bete, att belägget på betesmarkerna varit för stort i förhållande till det tillgängliga betet, och att djuren hållits på skogen för länge på hösten. Följden har varit för knapp fodertillgång under hela sommaren och dåligt utbyte. Omläggningen bör gå ut på att under våren och försommaren samt på sensommaren och hösten bereda alla djur bete på odlad jord och att skogsbetet användes endast till djur, som med hänsyn till ålder och kalvställning kunna utnyttja den på myrar, myrkanter och överhuvud på försumpad terräng förekommande betesvegetationen. Kalvar och högmjölkande djur måste däremot, för att de skola få tillräckligt med föda, på de allra flesta ställen beredas bete på odlad jord under hela sommaren. Den på de norrländska sumpmarkerna uppträdande betesvegetationen representerar emellertid stora värden, av vilka en del kan tillgodogöras och användas till stöd för jordbruket och kolonisationen genom en ändamålsenlig planläggning av betesutfodringen. Bringas skogsbetets utnyttjande inom de o-ränser, som betingas av fordran på en tillfredsställande utfodring, då skall icke blott skogsbetet lämna för kreatursägaren, särskilt i skogs- och fjälltrakterna, ett icke oansenligt nettoutbyte, utan även risken för skada på skogen genom betande kreatur reduceras till obetydliga dimensioner. Med hänsyn till boskapens sommarutfodring bör frågeställningen därför icke bliva: skogsbete eller bete på odlad jord, respektive stallfodring, utan lösningen av frågan om boskapens sommarutfodring bör sökas i en efter förhållandena avpassad kombination av dessa olika möjligheter. Skulle man emellertid av ena eller andra anledningen tvingas att välja antingen den ena eller den andra formen, så måste man tydligen i det stora flertalet fall stanna för bete på odlad jord. Vilken ståndpunkt man än intar till denna fråga, är det nödvändigt att vid planläggning av det norrländska jordbruket även taga hänsyn till behovet av odlingsbar jord för tillgodoseende av boskapens sommarutfodring. Även de i jordmånsförhållandena grundade betingelserna för det norrländska jordbruket synas sålunda i likhet med de klimatiska faktorerna i avseende på jordbruksdriftens ekonomiska planläggning tydligt peka i riktning mot extensiva metoder såväl i fråga om växtkulturen som kreatursskötseln. Då härtill kommer, att de klimatiska faktorerna, som tidigare framhållits, tala för att de mindre driftsenheterna i denna landsända äga vissa företräden framför de större, synes de naturliga förutsättningarnas inflytande på jordbrukets planläggning här kunna sammanfattas så, att Norrlands stora rikedom på värdefull odlingsmark bäst utnyttjas genom uppdelning på

124 mindre bruksenheter, där man genom tillämpning av extensiva kulturmetoder och driftformer överhuvudtaget utnyttjar den eljest värdelösa jordens egen alstringskraft i största möjliga utsträckning. För kolonisationens ledning medför detta bl. a, den praktiska konsekvensen, att tilldelningen av ocTlingsmark till kolonaten måste bliva relativt riklig.

Inventeringen av odlingsmark. Såsom redan i missivet till detta betänkande anförts hade Kungl. Maj:t i anledning av riksdagens skrivelse den 18 september 1914 tillkallat sakkunniga att inom jordbruksdepartementet biträda med uppgörande av förslag till plan för en allmän undersökning av tillgången på odlingsmark å kronormarker i Norrland och Dalarna nedom odlingsgränsen. I sitt den 20 april 1916 avgivna betänkande med förslag till inventering av odlingsmarken hade de sakkunniga hemställt om bemyndigande att under sommaren 1916 låta verkställa en försöksinventering å vissa kronoparker för att närmare pröva den av de sakkunniga föreslagna undersökningsmetoden. Med bifall härtill förordnade Kungl. Maj:t, att försöken även skulle fortsättas under år 1917. Sedan Kungl. Maj:t i proposition till 1918 års riksdag framlagt förslag till arbetets fullbordande, beviljade riksdagen härför erforderliga medel. Enligt Kungl. Maj:ts beslut skulle arbetet utföras under uppsikt av kolonisationskommittén och med en av dess ledamöter, byrådirektör Haglund, såsom ledare. Inventeringsarbetet har pågått under åren 1916 — 1920 och utförts av ett 20-tal såsom undersökningsförrättare anställda personer med lantmäteriteknisk eller agronomisk utbildning. Flertalet undersökningsförrättare hava utgjorts av lantmannaskolelärare. Vid tiden för inventeringsarbetets påbörjande voro kronomarkerna fördelade på kronoparker, kronoöverloppsmarker samt stockfångstskogar. Emellertid hava sedan den tiden samtliga kronoöverloppsmarker och stockfångstskogar omförts till kronoparker. Dessa intaga en areal a v 4 1 9 7 6 3 6 hektar, varuti dock ej ingår den kronoparksareal, som är belägen ovan odlingsgränsen i Norrbottens och Västerbottens län. Innan redogörelse lämnas för resultatet av undersökningarna, torde i korthet böra redogöras för grunderna för undersökningsarbetets bedrivande. Undersökningen har tillgått sålunda, att med underlag av tillgängligt kartmaterial, företrädesvis skogskartor i skalan 1 : 20 000, iakttagelser gjorts rörande vegetationens och jordmånens beskaffenhet. I fråga om torvmarkerna

125 tillkommer därjämte bestämmande av djupet och bottnens beskaffenhet ävensom torrläggningsmöjligheterna. Med ledning av de orienteringspunkter, skogskartorna erbjudit, har därjämte avskiljts sådana delar av torvmarkerna, som icke ansetts tjänliga till odling. Som odlingsmark kunde enligt de sakkunnigas mening komma i betraktande dels torvmark för bildande av myrjordbruk, dels fastmark för bildande av rena fastmarksjordbruk. I båda fallen ansågs dock att minimiarealen av ett godkänt område borde vara av den storlek, att det kunde förslå till upplåtande av lägenheter om 5 hektars odlingsbar areal till tre i varandras närhet boende kolonister. Mindre, enstaka liggande områden skulle lämnas utan avseende. I fråga om torvmarken gjordes därjämte en uppdelning i torvmarker av mindre omfattning (under 100 hektar) och torvmarker av större omfattning (över 100 hektar). De större torvmarkerna ansågos på grund av deras figuration och dyrbara torrläggning mindre lämpade för kolonisation. Därjämte ansågos de i alla händelser böra underkastas en noggrann hydroteknisk undersökning, innan beslut om deras användning för kolonisationsändamål fattades. I följd härav hava dessa marker vid inventeringen undersökts mera summariskt. Vid redovisning av odlingsmarken hava de upptagits i särskild kolumn såsom i första hand icke ägnade för kolonisering. Såsom i främsta rummet för bildande av myrjordbruk lämpliga marker böra alltså ifrågakomma smärre torvmarker med god jordmån och gynnsamma torrläggningsmöjligheter. Till varje område torvmark borde dessutom höra ett område odlingsbar fastmark, motsvarande omkring 25 % av torvmarksarealen. För detta ändamål borde emellertid de kvalitativa fordringarna på fastmark icke sättas alltför höga. Även rena sandmarker borde härvid kunna ifrågakomma under det att starkt stenbunden mark ansågs för ändamålet oduglig. Kunde det oaktat tillräcklig fastmark icke anträffas, borde marken kunna godkännas, om smärre odlingsfläckar, tillräckliga för potatisland, förefunnes. Bestode marken däremot enbart av starkt stenbunden mark, borde torvmarken icke anses duglig för bildande av jordbrukslägenheter. På fastmark, lämplig till bildande av rena fastmarksj ordbruk, borde däremot fordringarna ställas mycket höga, om jordbruket skulle kunna bliva bärkraftigt och jorden tänkas bliva uppodlad inom rimlig tid. Mark av detta slag borde alltså hava hög naturlig bördighet, vara rik på finjord och i möjligaste mån stenfri. De jordarter, som uppfylla dessa fordringar, äro framför allt mojordar och leror.

126 Genom nu i korthet relaterade, för inventeringen uppställda regler vid odlingsmarkens utväljande har det visat sig att kolonisationen i främsta rummet måste basera sig på myrodling. Även i fråga om myrarna har det visat sig, att tillgången på för odling lämpliga marker rätt avsevärt minskas genom tillämpande av ovan anförda fordringar på till odling lämpliga myrmarker. En jämförelse mellan torvmarkernas totalareal inom Umeå distrikt och den till odling inom samma distrikt godkända torvmarken visar, att endast 19 % av totalarealen myrmark kunnat godkännas. Motsvarande tal för Eåneå revir i Norrbottens läns kustland uppgår till 18 %. Även den vid inventeringen erhållna arealen måste betraktas såsom bruttoareal, då den godkända myrmarken ofta företer rätt oregelbunden figuration. Vid den sedermera följande kolonatutläggningen, varvid man strävat efter att erhålla regelbundna figurer av viss areal, är det givet, att för uppnående av detta mål även ur odlingssynpunkt dugliga delar av myrmarken måst avskiljas, liksom även vid den mera detaljerade kartläggning, som vid kolonatutläggningen företages, smärre områden komma att avskiljas såsom varande för odlingsändamål olämpliga, Vid hittills verkställda kolonatutläggningar har det visat sig, att av dessa anledningar omkring 10—-15 % av den vid inventeringen godkända arealen icke kunnat användas för ändamålet. Den vid inventeringen godkända odlingsmarkens areal och fördelning på storleksklasser inom olika över jägmästaredistrikt framgår av efterföljande tabell. Den odlingsbara markens totala areal uppgår sålunda till 195 701 hektar. Denna areal bör dock ökas med arealen av den odlingsbara fastmark, som vid inventeringen upptagits för att brukas i samband med de mindre torvmarkerna. Arealen härav uppgår för 80 % av de godkända smärre torvmarkerna till minst 25 % av motsvarande torvjordsareal. För återstående 20 % har däremot endast kunnat godkännas smärre odlingsfläckar, som anses tillräckliga för den vid varje kolonat erforderliga potatisodlingen.

h

ca

ål* B .= CO.

,0

antal områden

,Z3 O

^4

s

»A

A

q

umma ingsba: myrar

SH

a

c

o

CJ Z

Tå

:fl -^

3¶K S --_ MHO O

55 O

tn

o c

o M

to

5 a g

• pH

antal områden

g

g antal områden

B

u a

M

CS OS

SH

c;

1 -

H

antal områden

O kö

-= 0

v;

C

fl < O

i *

ti

co as

co

r H

l-H

r H

_

O L Q

I 0

rH O 1(0

os CM rH

o co

03 rO GO b r no

"3 o OJ

SH

A

Os" s-HH ro 10 CM

a

CM

"«* -* CM

i—I

i—l

CM

CM

,—f

CO

eo

CM CM

i Q

-* CM

as

as

T-i

co

o

CO

O l

CO T-H rH

as as

CM-

i O OS

10 10

CM

X)

co

i—1

• *

CO CM

CO r H

CM-

CO

r*» CO

C~-

•^tl

•* C-

r H

CO

CM.

co co r H

C-

CO OS

»

m

5Ji

00 CO CM

CM T)H CM

as

CM i O

CO

as

tO

co

OS OS

** i O

L O

co CO

i Q

O O

1 0

0 0

CM

>o

r f

r H

r H r H

CM

CM

"*

r H

OS r H

r H

CM

O CO CM

l~M.

O 00

t O

T-t Os rH

l-H

C~ CO

ol > -

1 0

co co

O

o

co

CM t—

-*

r H

co CM CO CD O

O

r H

-* CO

co

CM 7-H

CO

1 0

co

CM

r H

CO

t rH

O T-1

co

r H

CM

•<* CM

i O

CO 1—1

CO 0 0 r H

»O CM

55 O

co as T-< r H

CM

r H

"* CD

CM-

as

ift

CM

•xtf CM

CM

CO CD CO

CO

as

as

-tf c-

t 1 0

CM CO

rH

r H

r H CO

OS

;? co

r~ k 0

t » T-l

-* co

OS rH

CO

-*

CO

«o

CO

t>-

00 O

CM

c-

-* CM

CO

•«*

r H

co

c>-

CD l O

-* as

l-H

as

CD

CO T-l

rH

rco

CO

kO

r*

CD i * CD

CO CM CO

CM

C~

CM

i-t

10 CO

CO CM

co

CM

T—t

CM 10

Oi o»

"* CO

•^

(M

r H

co

• * l-H

<*»< l-H

oo

co

O

CM

t—

» # CO

CO

irs co

CM

r H

T}1

as r H

7-1

-*

r-i

c—

as as

a.

CM

o

r H

O

OS CO CO OS

-*

CO GO CM

öo 1— 0 co

00 CM

CD

P»

co

i£5 O -

O

CO

T-\

CM CM

O

CO

^ CO

O

antal områden

CD CO CO

co

os u o3

00 ta

co co co

O 00 00

CO

•<*

CM

•<H

CM

r H

r H

CO

<J3 CO CO

CM

O

<H >o

CO 00

CM

M *

CM

T-t

o c~

O C>-

co

CJ5

co

tM-

-*

as

O 00

— ' 1

10 rH

r H

SH

" * " s<M S

co i 0

t c—

1 SH

«*

r H

antal områden

»0 OS rH

sT3

i—1

*&

CM.

• *

f|

T~t

-* 10

co

r H

co

T-t

>*.

O

as

l-H

10 CM

r H

CD

c— co CM

CO 1"H CM

«* c~

t ^ r H

»o

co

127 O as

t -

öö

o

o

•>*

OS

« l >#

tO

r H

CO

CO

co o

as

c— CM rH

•0

rCi

MB L

TJ C

CO

-#

a Ul

q

a A

o

03 B) C 33

^ OS

i—1

O

fe

co T-t

r H

a

"fl er

fl M

03 B c

c

C3

1 C

E.

c o te

SH

M J

M ti n s

c*

antal områden

u

«fl

°A

•A

M

Ao 0 • 3 ,0 b

fl

a

l.

gg fl S :r: 3 >

fl C

s^ c»

fc: "° Ö °

U

L

es

SM

10 CO CM

r-l

co

CM

T f

CM

as

co OS r H T-t

;rt

3 b

|A

0) S

d

'c *° .3

co

•—i

SH

a

r H

i-H

antal områden

I-H

,_!,

ono:k ertota •eal iar

A

t ~

as co

«* |0

er»

17 OS

o o

T~t

antal områden d

-*

M ^ ^ a

*

C~ CO

co

o CO

co co cc»

eo co rco

!>•

HO O i

o

o lQ

r H

,

":cS =° "£ ^sj

o

*tf

co

CM

as co co CM

CO as i 0

CM-

OS

a B b0

K

o

c

O

fe H

O>

C

»o:

SH

03 03

MM •MM

SH

a

T3 0)

Ji

»

^ X

a e c

t

C

l-H

>«*.

•

M O SH

CO

i/:

03 Ut

A

CD

co

CM 10

rZi

43 03

a a 13

03 Q

CO

O

. g . H3 O Ja.

as o CM

C <x> -4-3

OJ

r H r H

co ui CO

|

<D

>

:o3

CO

:o3

K

g

O

128 Fördelas den härovan redovisade arealen odlingsbar mark å olika län, blir resultatet följande: Odlingsbar mark

Summa

Procent

57158 78 089

135 247

69 Kustlandet Lappmarken

8 233 41349

49 582

25 Övriga län i Norrland och Dalarna. Västernorrlands Jämtlands Gävleborgs Kopparbergs

2 033 3163 2121 3 555

10 872

Län och

länsdel

Norrbottens län: Kustlandet Lappmarken Västerbottens län.

Summa

195 701

100 Utredningen visar alltså, att av den odlingsbara marken ligga 94 % i de två nordligaste länen och 6 % inom övriga delar av Norrland och Dalarna. Största huvudmassan av de odlingsbara markerna förekommer i Norrbottens län och i Västerbottens läns lappmark. Odlingsbara torvmarker av större omfattning upptaga en areal av 72 532 hektar. Dessa torvmarker äro huvudsakligen belägna i övre delen av Norrbottens län. Fastmark, lämplig till bildande, av rena fastmarksjordbruk, har godkänts till en areal av 3 863 hektar. Av denna areal ligga 3 756 hektar inom de två nordligaste länen och huvudsakligen i kustlandet. I och för sig är ju fastmarksj orden av mindre betydelse för kolonisationen på grund av dess jämförelsevis ringa areal. Då denna dessutom förekommer i trakter med riklig tillgång på godkänd myrjord, blir dess betydelse ännu mindre. Inventeringen har alltså visat, att kolonisation i huvudsak måste baseras på anläggande av myrjordbruk, samt att staten för detta ändamål har avsevärda tillgångar på sådan mark i de nordligaste delarna av landet.

KOMMITTÉNS FÖRSLAG. Kolonatupplåtelser. Kolonatens tilldelning av odlingsmark. Kolonisationen av kronoparkerna i Norrland och Dalarna har, såsom av kommitténs allmänna motivering framgår, en dubbel uppgift att fylla. Statens avsikt därmed är dels att åt samhället bevara för detsammas utveckling gagneliga krafter, dels att tillgodose ett sitt eget skogsägareintresse. Tager man enbart detta senare intresse som utgångspunkt för ett förslag till kolonisationsarbetets planläggande, blir uppgiften att söka bereda lämpligt avpassade boplatser åt familjer, vilka hava sin egentliga utkomst genom skogsarbete, och för vilkas ekonomi jordbruket å kolonatet alltså utgör ett viktigt stöd, utan att detta jordbruk kan betraktas såsom deras huvudsakliga näring. Vad återigen det förstnämnda skälet för staten att lämna upplåtelser från kronoparkerna vidkommer, kan det först då sägas vara till fullo beaktat, om tillfälle att erhålla jord beredes, förutom åt familjer, vilka hava jordbruket som binäring, även åt personer, för vilka jordbruksdriften utgör den huvudsakliga inkomstkällan. E t t fullt beaktande av såväl statens olika intressen som ock de skilda önskemål, vilka göra sig gällande från befolkningens sida på grund av olika anlag och ekonomiska förutsättningar, gör det därför till en fullt naturlig åtgärd att giva upplåtelserna en efter deras olika uppgift avpassad olika storlek. Med beaktande härav har kommittén i det förslag till anordnande av kolonisationsförsök å vissa kronoparker i Västerbottens och Norrbottens län, som kommittén den 15 december 1917 avgav, trott sig böra, utan att för det dåvarande vilja uttala någon definitiv mening, föreslå två lägenhetstyper, en med omkring 15 hektar odlingsmark och en mindre med omkring 5 hektar sådan mark. Den ståndpunkt, som kommittén genom detta sitt förslag om tvenne typer för kolonaten då intog, har den funnit sig allt fortfarande böra vidhålla, om den ock, såsom av nedanstående utredning framgår, ansett sig nu böra föreslå någon ökning av den mindre typens storlek. Efter dessa allmänna uttalanden övergår kommittén till en närmare motivering av sina förslag rörande tilldelning av odlingsmark åt kolonaten. 9.

Kolonisationskommittén.

130 Därvid vill kommittén till att börja med framhålla att enligt dess mening, åt vilken den även i annat sammanhang givit uttryck, kolonisationsverksamheten i Norrland bör i huvudsak inriktas på torvmarksodling. Dock bör till varje kolonat läggas någon mindre areal odlingsbar fastmarksjord för produktion av säd och rotfrukter. För att kolonisationsarbetet sålunda bör i huvudsak koncentrera sig på uppodling av torvmarker talar såväl den omständigheten, att den odlingsbara marken å kronoparkerna i mycket stor utsträckning består av torvmark, som ock det förhållande, att sådan mark är mer lättodlad än fastmarksjord en, varför odlingsarbetet å densamma kan fortskrida avsevärt mycket hastigare än på fastmarksjord. Även vid det fortsatta brukandet av den en gång uppodlade marken kräver torvmarken mindre arbete än fastmarksjord en, då den ej fordrar så täta omplöjningar som denna. Om än kommittén vill förutsätta, att de blivande kolonaten komma att framdeles underkastas rationell skötsel, så torde dock med skäl kunna antagas, att deras innehavare till att börja med komma att i stort sett sköta sitt jordbruk enligt samma metoder, som befolkningen i orten i allmänhet använder. Sålunda torde åtminstone i början jordbruket å kolonaten bliva av mer extensiv natur med en jämförelsevis mindre god avkastning per ytenhet. På grund härav torde något större areal odlingsbar mark böra anslås till kolonaten, än vad vid mer rationell skötsel skulle erfordras. Det har redan nämnts, att statens intresse som skogsägare motiverar upplåtande av kolonat utav en mindre typ. Staten har nämligen i denna sin egenskap behov av en bofast arbetarestam, som kan ägna sig åt skogsarbete ej blott vintertid, då det norrländska jordbruket skänker sina utövare jämförelsevis gott tillfälle att sysselsätta sig med sådant, utan även under en del av sommaren. Om vissa kolonats storlek alltså bör tillmätas med hänsyn tagen härtill, böra de å andra sidan tilläggas en så stor ytvidd odlingsbar mark, att de å dem boende familjerna därifrån kunna fylla hela sitt behov av ladugårdsprodukter, särskilt av mjölk och smör. Av den utredning om skogstorp och odlingslägenheter, som återfinnes på annat ställe i detta betänkande, framgår att de familjer, som bebo dylika lägenheter, i genomsnitt uppgå till sex personer. Under antagande att lika stora familjer komma att bebo dessa kolonat, torde tre kor behövas för att fylla deras behov av nyssnämnda förnödenheter, varjämte i kreatursbesättningen även bör ingå ett antal småkreatur, såsom en eller annan kalv, ett svin och några får. För producerande av behövligt foder för dessa djur anses tre hektar odlad mark erfordras. Av betydelse för ett rätt bedömande av frågan om de mindre kolona-

131 tens behov av odlingsbar mark är även det sätt, på vilket kolonisternas behov av bete för deras kreatur skall tillgodoses. Såsom framgår av kommitténs uttalande i sammanhang med behandlingen av betesfrågan håller kommittén före, att kolonisterna efter en övergångstid av 15 år, under vilken tid de skulle äga betesrätt å omgivande kronopark, böra hänvisas till sina kolonat för tillgodoseende av detta behov. Detta bör, såsom där framhållits, kunna ske genom att särskilda betesvallar anläggas. Då 0,5 hektar betesvall i allmänhet beräknas för varje ko, skulle sålunda för kolonatets kor erfordras 1,5 hektar, vartill bör läggas ytterligare 0,5 hektar för kalvar och andra småkreatur. Om kolonisten skall kunna inom kolonatets område erhålla sitt behov av bete för sina kreatur tillgodosett genom anläggande av betesvallar av nu nämnd storlek, måste dessa givetvis underhållas på ett ändamålsenligt sätt. Vid mer extensiv skötsel av desamma torde däremot den beräknade arealen bliva otillräcklig. Någon ökning av den odlingsbara arealen synes dock ej erforderlig av denna anledning. Vid den utläggning av kolonat, som verkställts på grund av statsmakternas beslut om försökskolonisation å vissa kronoparker under åren 1918—1921, har det nämligen visat sig, att utöver den odlingsbara marken en viss areal icke odlingsvärd torvmark i allmänhet tillagts kolonaten för deras lämpliga begränsande. På grund av de växlingar i fråga om djup och beskaffenhet hos torvlagret, som äro karaktäristiska för så gott som alla myrar, torde vara att förvänta, att dylika ej odlingsvärda, till arealen mindre områden i framtiden alltjämt skola komma att tilläggas kolonaten. Ehuru ej odlingsbara i egentlig mening, kunna de helt visst i många fall brukas till betesvallar. I det föregående har kommittén utgått från att kolonisterna skulle hålla tre kor. Emellertid finna de måhända i ett eller annat fall med sitt intresse förenligt att i stället hava en kreatursstam av två kor och en häst. Under sådant förhållande blir den härovan beräknade arealen av sammanlagt fem hektar odlingsbar torvmark för knappt tillmätt. Då emellertid erforderligt kraftfoder för häst knappast kan å kolonatet produceras, blir kolonisten hänvisad att förskaffa sig sådant genom inköp. Förutom den areal torvmark, som erfordras för produktion av nödigt foder för kreaturen, är även, såsom ovan sagts, något fastmarksjord behövlig för sades- och rotfruktsodling. Erforderlig areal sådan mark vill kommittén anslå till omkring en hektar.

132 Om de för olika ändamål erforderliga arealerna sammanföras, erhålles sålunda följande uppställning: För odling av kreatursfoder > » » säd och rotfrukter » betesvallar

3 hektar 1 > 2 > Tillsammans

hektar

Den förestående utredningen giver alltså vid handen, att den odlingsbara areal, som bör tilläggas kolonat av mindre typ, torde böra omfatta omkring sex hektar, varav fem hektar torvmark och en hektar fastmarksjord. Vid denna utredning har, såsom ovan även framhållits, hänsyn tagits till det intresse, som staten i egenskap av skogsägare har därav, att kolonistens tid ej blir under sommaren tagen i anspråk av jordbruksarbete i den grad, att han ej då kan syssla även med skogsarbete. Men även en annan omständighet än detta statens egna intresse talar för en ganska utsträckt användning av den ifrågavarande kolonatstypen. Vid de upplåtelser av skogstorp och odlingslägenheter, som ägt rum å kronoparkerna, hava inga hänsyn tagits till önskvärdheten av att förlägga dessa lägenheter på ett sådant sätt, att de sammanfördes i grupper. Sådana hava därför uppstått endast i undantagsfall, och isolerade lägenheter hava blivit regeln. Emot den form, som Norrlands kolonisation sålunda tagit, hava med fog höjts starka röster. De gjorda invändningarna stödja sig ej blott eller ens huvudsakligen på det behov av ömsesidig hjälp, som kan föreligga för familjer, vilka långt från bygd vilja bereda sig ett hem i ödemarken. De hava även och kanske i främsta rummet tagit sikte på de sociala olägenheter, som denna isolering medför, och då kanske i första hand på svårigheten att bereda de barn, som växa upp på dessa enstaka lägenheter, tillfälle till ordnad skolgång. Till de synpunkter, som sålunda framhållits, ansluter sig kommittén i alla avseenden och föreslår, att de planer till kolonisation å kronoparkerna, som hädanefter uppgöras, måtte i likhet med vad som skett vid de kolonisationsförsök, vilka utförts på grund av kommitténs ovan åberopade betänkande av den 15 december 1917, för varje särskilt fall omfatta grupper om minst tre kolonat. Därest detta förslag, som alltså innebär ett upprepande av kommitténs redan förut gjorda uttalande, fortfarande vinner statsmakternas gillande, medför det emellertid som omedelbar konsekvens, att de nya kolonaten i rätt stor utsträckning måste tilldelas en areal odlingsbar torvmark av endast fem

133 hektar. Det har nämligen vid den inventering av odlingsmarker å kronoparker, som enligt uppdrag verkställts genom kommittén, visat sig, att de såsom odlingsbara godkända myrarna fördela sig på följande sätt å nedan angivna storleksklasser, nämligen: 2 409

mindre än 15 hektar

1193 1\12\Z\Z'Z'Z

15 till 25

1038 536 323

25 * 50 50 » 100 mer än 100

» »

Om tanken på sammanförande av kolonaten i grupper skall fasthållas och de smärre odlingsbara torvmarkerna skola tagas i anspråk, visar det sig alltså nödvändigt att i ganska stor utsträckning utlägga kolonat av den här ifrågasatta mindre typen. I början av denna avdelning utav sitt betänkande har kommittén framhållit, att ett av statens skäl för jordupplåtelser å kronoparker vore önskan att åt samhället bevara för detsammas utveckling gagneliga krafter. Detta mål vunnes även genom att åt personer, vilka önskade bedriva jordbruk i den omfattning, att detta bleve deras huvudsakliga inkomstkälla, upplåta jord så mycket, att de kunde få denna sin önskan tillfredsställd. Då det genom sådana upplåtelser skulle å kronoparkerna jämsides med de fasta skogsarbetarna även uppstå besuttna jordbrukare, så torde förslaget från social synpunkt sett innebära beaktansvärda fördelar.^ Att det för dess genomförande erfordras, att staten avstår vissa områden inom kronoparkerna, synes i jämförelse härmed vara av underordnad betydelse. Den nationalekonomiska vinst, som ligger uti att för det närvarande obegagnade marker bringas i kultur, utgör för övrigt en helt säkert betydande ersättning för statens uppoffring. Men även ur statsfinansiell synpunkt låta dessa större upplåtelser väl försvara sig. Visserligen blir den kvantitet arbetskraft, som för sommararbete i skogen kan påräknas från sådana större kolonat, utan tvivel mycket begränsad, åtminstone sedan kolonaten i sin helhet eller till större delen uppodlats, men åtskilliga fördelar komma helt visst det oaktat att tillföras skogsbruket även genom desamma. Bland dessa må i främsta rummet nämnas den rikligare livsmedelsproduktionen inom kronoparkens område, varigenom de tillfälliga arbetare, som helt visst även framdeles erfordras vid sidan av de på skogen boende, kunna på nära håll inköpa en del livsförnödenheter. Ävenså beredes ökad möjlighet för dessa arbetare att erhålla lämplig bostad under arbetet i skogen. Ut-

134 sikten att från dylika större kolonat kunna i större omfattning än från de mindre påräkna dragare för skogsbrukets behov under vintermånaderna motiverarar även upplåtelser av denna art. Vid övervägande av frågan, vilken storlek den nu behandlade lägenhetstypen bör erhålla, har kommittén utgått från den förutsättningen, att jordbruket å de till densamma hänförliga kolonaten bor kunna handhavas av kolonisten med hjälp av familjemedlemmarna, sålunda i allmänhet utan anlitande av legd arbetskraft. Samtidigt har kommittén velat utfinna en sådan begränsning av lägenhetens omfattning, att den i upparbetat skick skall kunna lämna en avkastning nog stor att i huvudsak fylla kolonistens och hans familjs behov av jordbruksprodukter. Under en tid av året, då jordbruket ej helt kräver familjens krafter, skall kolonisten genom arbete med virkesdrivningar kunna erhålla ett alltid önskvärt tillskott i den inkomst, som jordbruksdriften lämnar honom. Vid sina beräkningar av den omfattning, som kolonat utav en sådan större typ böra erhålla för att motsvara nu nämnda villkor, har kommittén utgått från följande förutsättningar. I likhet med vad som angivits vid behandling av frågan om de mindre kolonatens storlek har kommittén även nu beräknat en- medelstorlek på familjerna av sex personer. Den norrländska befolkningens — framför allt skogsbefolkningens — livsmedelsbehov fylles till övervägande del genom avkastningen utav ladugårdsskötseln. Grenom något får- och svinskötsel förskaffar man sig ett tillskott av kött. En mycket viktig del i norrlandsbondens dagliga kost utgör potatis, som därför odlas i stor utsträckning. Såsom en något så när normal sammansättning av kreatursbesättningen å ett kolonat av nu ifrågavarande typ har kommittén tänkt sig två hästar, sju kor med något ungnöt, fem till sex får och ett svin. För att producera den för denna besättning erforderliga mängden av fodermedel, därvid kommittén dock utgår från att kraftfoder åt hästarna inköpes, beräknas under förutsättning av ungefär enahanda skötsel av jorden, som kommer ett bondejordbruk i samma trakter till del, följande arealer: För foder åt två hästar » » > sju kor samt småkreatur

2,5 hektar 7,0 » Tillsammans 9,5 hektar

Härtill kommer erforderlig areal för produktion av säd och rotfrukter till hushållets behov, vartill kan beräknas åtgå 1,5 hektar.

135 Vidkommande slutligen betesfrågans ordnande har kommittén utgått från att den även för dessa kolonat skulle erhålla sin framtida lösning genom anläggande av betesvallar inom kolonatens område. Om för ändamålet avsattes en areal av fyra hektar, är detta visserligen knappast tillräckligt, helst som betesvallarna åtminstone till en början ej torde komma att skötas fullt rationellt, men den eventuella bristen avhjälpes helt säkert genom den tilldelning av ej odlingsbar torvmark, som tillfaller dessa kolonat lika väl som de av den mindre typen. Denna areal uppgick för 130 av de vid 1918—1921 års försökskolonisation utlagda 154 kolonaten till mellan 0,0 8 hektar och 25,42 hektar. Då härtill kommer, att, om kommitténs förslag rörande sättet för täckande av kolonatens virkesbehov vinner beaktande, dessa — såväl de större som de mindre — erhålla tilldelning av skogsmark, varigenom viss möjlighet beredes till betesgång för kreaturen, så håller kommittén före, att betesfrågan genom nu föreslagna anordningar och omnämnda förhållanden kan finna sin lösning för såväl de större som de mindre kolonaten. Sammanställas de nu nämnda, för olika ändamål erforderliga arealerna odlingsmark, erhålles ett totalbehov sådan mark för dessa kolonat av 15 hektar, sålunda fördelade: För odling av kreatursfoder 9,5 hektar » » » säd och rotfrukter 1,5 » » betesvallar 4,0 • Tillsammans 15,0 hektar De av kommittén sålunda föreslagna arealerna av 6 och 15 hektar för respektive små och stora kolonat böra enligt kommitténs mening i allmänhet tillämpas, dock med den jämkning, som betingas av odlingsmarkens beskaffenhet och läge. Såsom av redogörelsen för resultatet av odlingsj ordinventeringen framgår, är myrarnas odlingsvärde i hög grad växlande. Sålunda äro t. ex myrmarkerna inom det jämtländska silurområdet i allmänhet vida värdefullare än myrmarkerna inom moränlidernas område i lappmarken och av lövskog beväxta kärr bördigare än rena starrängar. Hänsyn till dessa förhållanden bör tagas vid kolonatens utläggande och deras storlek alltså jämkas med hänsyn till markens odlingsvärde. I sådana fall, då det till kolonisation bestämda området är beläget intill kommunikationsleder eller tätare bebyggda platser, där efterfrågan på jord kan väntas bliva stor, och där jordens värde följaktligen är relativt högt,

136 kan det vara berättigat att något inskränka kolonatens omfattning, under det att å andra sådan avsides läge och ymnigare marktillgång kunna göra rikligare tilldelning befogad. Att i varje särskilt fall avgöra, huruvida de föreliggande omständigheterna motivera en rikligare eller mera inskränkt marktilldelning, bör enligt kommitténs mening överlämnas åt ledningen av kolonisationsarbetetet. Om än kommittén, såsom i det föregående framhållits, är av den mening, att kolonisationsarbetet å kronoparkerna i Norrland och Dalarna av flera skäl bör inrikta sig på uppodling av torvmarker, så förekomma dock fall, då till följd av brist på sådana även fastmarksjord måste tillgripas, antingen i större omfattning än vad i det föregående ansetts som en lämplig del av kolonatets hela areal eller ock för kolonatet i dess helhet. I huvudsak torde sådana fall vara för handen, då staten för sitt skogsbruk har behov av fasta, på skogen bosatta arbetare. Därför blir det även företrädesvis kolonat av mindre typ, som här ifrågakomma. För detta talar även det ofta höga värde, som den odlingsbara fastmarken har för staten. Den utgör nämligen även den bördigaste skogsmarken och lämnar såsom sådan staten en inkomst, som efter allt att döma är i ständigt stigande. Under sådana förhållanden vore det för visso mindre välbetänkt, om staten frånhände sig större områden av fastmark än som vore nödvändigt. Särskilt synes en viss återhållsamhet i detta hänseende vara att förorda vad beträffar de södra och mellersta delarna av Dalarna och Norrland, där staten äger jämförelsevis små områden. Förutom att nu angivna omständighet talar för en viss sparsamhet vid marktilldelningen åt de kolonat, som bestå uteslutande av fastmarksjord, så är en sådan även motiverad av jordens vid jämförelse med torvmarken mer svårarbetade beskaffenhet. Detta jämte fastmarksjordens behov av naturlig gödsel för att komma i produktivt skick gör, att odlingsarbetet fortskrider långsammare än å kolonat, som huvudsakligen bestå av torvmark, och att dess framåtskridande står i samband med kreatursstammens å kolonatet tillväxt, men å andra sidan kan även påräknas en rikligare och varaktigare avkastning. De nu anförda omständigheterna föranleda kommittén att för kolonat av mindre typ, vilka bestå av endast fastmarksjord, föreslå en areal av ungefär fem hektar odlingsmark. I det föregående har kommittén gjort gällande, att kolonat på fastmarksjord företrädesvis böra upplåtas i de fall, då staten har behov av skogsarbetare, och alltså i allmänhet böra vara av den mindre typen. Från denna

137 allmänna regel bör undantag emellertid kunna göras, då särskilda omständigheter tala för en ren jordbrukskolonisation. I sådana fall bör emellertid arealen tilldelad mark något minskas i jämförelse med vad som lämnas torvmarkskolonat av större typ. För ett sådant förfarande tala samma skäl, som anförts för att fastmarkskolonat av mindre typ erhålla ett i förhållande till torvmarkskolonaten av samma typ mera inskränkt område. Enligt kommitténs mening borde de större kolonaten å fastmarksjord tilldelas en areal odlingsmark av ungefär 10 till 12 hektar. Såsom av det anförda, har kommittén i sina beräkningar angående behovet av odlingsmark icke intagit det utrymme, som erfordras till gårdstomt. Lämplig tomtplats utses vid kolonats utläggande, men den mark, som därtill åtgår, bör givetvis tilläggas kolonatet utan avdrag å den för odlingsändamål behövliga arealen. I det närmaste samband med frågan om den storlek, som kolonaten böra erhålla, står spörsmålet, huruvida kolonat bör kunna erhålla ytterligare tilldelning av mark. Vad då först en eventuell ökning av ett kolonats odlingsbara areal beträffar, torde sådan endast kunna tänkas ifrågakomma för kolonat av mindre typ. En förutsättning för utvidgning av ett sådant kolonat synes först och främst böra vara, att hela den kolonatet tilldelade arealen odlingsmark blivit för sitt ändamål tagen i anspråk. E t t annat villkor för bifall till en i angivet syfte gjord framställning bör vara, att odlingsmark finnes att tillgå i omedelbar anslutning till kolonatet. Är ej så förhållandet utan ett tillmötesgående av kolonistens framställning måste föranleda utläggande av ett andra skifte under kolonatet, bör det tagas under övervägande, huruvida ej det föreliggande fallet kan erhålla en för såväl staten som kolonisten önskvärd lösning genom att ett helt nytt kolonat utlägges och upplåtes till någon medlem av kolonistens familj, som, då en ökning av kolonatet ifrågasatts, väl får antagas hava den tillgång på arbetskrafter, att de äro tillräckliga för att bruka ännu ett kolonat av mindre typ. 1 detta sammanhang torde kommittén böra redogöra för trenne av de hittills gjorda kolonisationsförsöken, vid vilka mindre kolonat utlagts med direkt hänsyn tagen till möjligheten av deras utvidgande. Dessa fall gälla försök å kronoparkerna Västra Limingojärvi och Ohtanajärvi i Korpilombolo socken och å kronoparken Östra Pajala i Pajala socken, samtliga i Norrbottens län. Det har på dessa platser gällt att bereda möjlighet till fastare bosättning för en del backstugusittare, vilkas antal är påfallande stort inom den del av länet, som är bebodd av finsktalande befolkning. Då dessa

138 backstugusittare hava sin försörjning genom tillfälligt arbete åt bönder eller bolag och ej hava drivit annat jordbruk, än vad som betingats utav deras innehav av något mindre åkerstycke, vanligen använt till potatisland, har kommittén ansett, att i de nu angivna båda fallen endast kolonat av mindre typ borde utläggas, dock på ett sådant sätt att varje kolonat framdeles kunde från angränsande mark erhålla ökad tilldelning av odlingsbar jord. Kommittén har ansett de föreliggande omständigheterna tala för en sådan planläggning av kolonisationsarbetet, då vederbörande kolonist därigenom bleve i tillfälle att först pröva sina krafter på en mindre uppgift och, om denna löstes på ett tillfredsställande sätt, därefter övergå till en större och mer krävande. I det nu anförda har kommittén uteslutande berört frågan om ytterligare marktilldelning, då fråga vore om jord till odling. Emellertid kunna ju även sådana förhållanden tänkas uppstå, att någon utökning av själva gårdstomten till ett kolonat kan befinnas önskvärd. E n mindre jämkning av kolonatets rågångar kunde härför måhända vara tillfyllest. Kommittén håller före att sådana fall böra bliva föremål för en välvillig prövning och tillmötesgås, om kolonistens trevnad utan avsevärd uppoffring för staten därigenom befordras. Då emellertid en eventuell inskränkning i kolonisternas rätt att verkställa delning av kolonaten lämpligast torde böra behandlas i sammanhang med frågan om den besittningsform, under vilken kolonaten skola innehavas, har kommittén i anslutning till denna fråga upptagit spörsmålet om rätt till delning i nästa kapitel. Slutligen torde i sammanhang med frågan om kolonatens marktilldelning böra beröras spörsmålet huruvida bestämmelser kunna erfordras om avsättande för kolonatens behov av samfällda platser för grus-, sand- och lertäkt eller annat dylikt ändamål. De olägenheter, som visat sig vara förknippade med avsättandet vid laga skiften av dylika samfälligheter, hava föranlett kommittén att icke framställa förslag om sådant avsättande. I allmänhet torde ej heller behov därav föreligga. Skulle de för kolonatens brukande nödvändiga naturtillgångarna inom något kolonisationsområde förefinnas endast sparsamt och å vissa platser, bör hellre tillses, att dessa icke bliva förlagda inom något enskilt kolonat utan stanna i statens besittning, varvid kolonatens behov kan för framtiden på lämpliga villkor tillgodoses. Detsamma _ gäller även i fråga om de närbelägna mindre strömfall, som kunna ägna ^ sig att utbyggas för kolonisternas behov, varvid arrenderätt torde böra på billiga och för ändamålet betryggande villkor få upplåtas till samman-

139 sluttningar av kolonister. Några särskilda bestämmelser härom hava icke ansetts erforderliga, Kommitténs i det förestående framlagda synpunkter föranleda den alltså föreslå; att vid kolonisationen av kronoparkerna i Norrland och Dalarna kolonat av tvenne olika storlekstyper böra utläggas; att kolonat av mindre typ bör tilldelas omkring sex hektar odlingsmark, varav omkring fem hektar torvjord och en hektar fastmarksjord; att kolonat av större typ erhåller omkring femton hektar odlingsmark, varav omkring tretton och en halv hektar torvjord och en och en halv hektar fastmarksjord; att, då kolonatets odlingsmark i vissa fall utgöres av uteslutande fastmarksjord, de mindre kolonaten böra erhålla en tilldelning av omkring fem hektar odlingsmark och de större omkring tio till tolv hektar sådan ^mark; att marktilldelningen jämkas med hänsyn till jordens odlingsvärde och belägenhet; att kolonat, som redan tagits i bruk, då särskilda omständigheter därtill föranleda, må kunna erhålla ökad marktilldelning, mindre kolonat, därest dess odlingsbara areal uppodlats och odingsmark är att tillgå i kolonatets omedelbara närhet, samt såväl mindre som större kolonat, om så erfordras för reglering av kolonatets tomtområde eller för annat dylikt ändamål. Kolonatens kamerala natur. Besittningsform. Såsom kommittén i sitt den 15 december 1917 avgivna förslag till kolonisationsförsök å vissa kronoparker erinrat, är frågan, huruvida vid en efter nya grunder planlagd kolonisation å kronoparkerna i de sex norra länen kolonaten böra upplåtas med nyttjanderätt eller äganderätt eller måhända under någon form av stadgad besittningsrätt, ett av de viktigaste sporsmål, som kolonisationsarbetet i sig innesluter. Utav kommitténs redogörelse för hittills gjorda upplåtelser åt enskilda av lägenheter i Norrland framgår, att nybyggena överlämnades till sina

140 innehavare med en till tiden obegränsad nyttjanderätt, som kunde övergå i äganderätt. Eätten till anläggande av nybygge blev begränsad till kronoöverloppsmarkerna. I den mån dessa voro belägna inom det område av Norrland och Dalarna, till vilket kommitténs utredningsarbete hänför sio-, hava de numera omförts till kronoparker, som äro för särskilt ändamål disponerade. Icke endast på denna grund finner kommittén sig sakna anledning att föreslå ett upplivande av nybyggesupplåtelserna, utan även därför, att upplåtande av nybyggen med tillhörande vidsträckta skogsarealer icke längre kan anses utgöra en tidsenlig kolonisationsform. Syftet att med riklig tilldelning av skog till avsalu stödja det norrländska jordbruket har, som bekant, i väsentliga delar förfelats, och numera, då skogsbruket fått en allt mer stigande betydelse för statens egen ekonomi, torde det få anses självfallet, att staten för främjande av kolonisationen bör använda andra och andamålsenligare medel än bortslösande av kronoskogarna, såsom fallet ofta vid äldre tiders nybyggesupplåtelser. Skogstorp och odlingslägenheter upplåtas med nyttjanderätt för viss tid och med optionsrätt till nytt arrende. Ej heller denna upplåtelseform har kommittén ansett sig böra föreslå till fortsatt tillämpning. Om än brukaren genom optionsrätten till ett arrendeavtal med staten innehar en juridiskt tryggad ställning, röner dock, efter vad erfarenheten synes giva' vid handen, hans intresse för lägenhetens utveckling ett ogynsamt inflytande därav att han är arrendator utan möjlighet att förvärva äganderätt till den jord, som han brukar. Vid kolonisationsförsöket å Alträsks kronopark åter har det medgivits kolonist rätt att förvärva kolonatet med äganderätt, sedan han under en s. k. försökstid uppfyllt vissa skyldigheter i avseende på lägenhetens bebyggande och uppodlande. Vid tidpunkten för avgivande av 1917 års förslag hade kommittén ännu ej intagit någon slutlig ståndpunkt i fråga om de särskilda upplåtelseformer, som kunde ifrågakomma. En av de möjligheter, som erbjöd sig, var då under utredning, nämligen upplåtande av s. k. ständig besittningsrätt. Fördelen med denna upplåtelseform har framhållits vara, att genom densamma borde på ett verksamt sätt kunna förhindras försäljning av från statens marker upplåtna lägenheter, vilka därefter kunde komma att användas för helt andra ändamål än dem, för vilka de vid upplåtelsen avsetts. Den ständiga besittningsrätten ställer ej heller lika stora anspråk på en köpares tillgångar, varigenom de ekonomiskt mindre väl situerade kunna- hava lättare att för'

14:1 värva en lägenhet, som upplåtes under denna form, än om den säljes med full äganderätt. Sedan kommittén i december 1917 förberedelsevis yttrade sig i denna fråga, bar betänkande avgivits av de sakkunniga, vilka den 10 juni 1912 tillkallades för att utreda bland annat, huruvida för främjande av egnahemsrörelsens utveckling upplåtelse av områden från jordbruks- och skogsdomäner kunde ske, förutom med äganderätt, jämväl med tryggad besittningsrätt. Eran det område, för vilket dessa sakkunnigas uppdrag gällde, voro emellertid bland annat undantagna kronoparker och överloppsmarker i de sex nordligaste länen, sålunda de kronan tillhöriga egendomar, vilka äro föremål för kommitténs utredningsarbete. Det förslag till lag om besittningsrätt för obegränsad tid till kronojord och annan publik jord, som, utom andra lagförslag, är resultatet av de sakkunnigas arbete, tager därför ej hänsyn till de särskilda förhållanden, vilka äro förknippade med upplåtelser av kolonat till skogsarbetare, utan avser uteslutande bildandet av jordbrukslägenheter. Endast undantagsvis bör, såsom framgår av motiveringen till de sakkunnigas lagförslag, der» ständiga besittningsrätten finna användning beträffande smärre lägenheter av den storlek, att åbon ej kan ur jorden hämta full bärgning för sig och sin familj. Skulle han för sitt uppehälle vara beroende av arbetsförtjänst, droges hans intresse och krafter bort från åstadkommande av den intensitet i jordbrukets drift, som man avsett att främja. Då åter de kolonat — synnerligast de av den mindre typen — som kommittén föreslår böra upplåtas, konstruerats med hänsyn tagen till att de skola bliva hem för personer, vilka hava skogsarbete till huvudsaklig inkomstkälla, så framgår redan härav, att de sakkunnigas lagförslag ej äro avpassade för de förhållanden, med vilka kommittén är sysselsatt. De sakkunniga hava dessutom uttalat, att, då arealen jordbruksjord är av mindre omfattning, upplåtelse med äganderätt är naturligare än upplåtelse under besittningsrätt. Då alltså de sakkunniges förslag ej är utarbetat med hänsyn tagen till förhållandena å kronoparkerna i de sex nordligaste länen, och då det vidare är avsett att äga tillämpning på lägenheter med en annan uppgift än som skulle tillkomma flertalet av dem, som enligt det av kommittén framlagda programmet komma att bildas, så har kommittén funnit dessa båda omständigheter vara av beskaffenhet, att de sakkunnigas lagförslag ej böra — åtminstone i nu föreliggande form — vinna tilllämpning vid upplåtelser av kolonat enligt kommitténs förslag. Skulle statsmakterna efter prövning av de sakkunnigas förslag finna, att detsamma bör i sin nuvarande form eller något förändrat godkännas, och erfarenheten

142 sedermera giver vid handen, att lagen bör vinna tillämpning även på förhållandena inom de nu undantagna områdena, så torde det böra bli en framtiden förbehållen uppgift att låta lagen undergå en härför avpassad omarbetning. Intill dess så skett, anser sig kommittén alltså böra i huvudsak fasthålla vid de preliminära förslag, som kommittén framlade i sitt den 15 december 1917 avgivna betänkande. Enligt dessa förslag borde kolonat först upplåtas på arrende under femton år med rätt för kolonist, som uppfyllt honom åliggande skyldigheter, att, när minst tio år förflutit från upplåtelsen, förvärva kolonatet med äganderätt. Då det emellertid kunde tänkas, att en eller annan kolonist kunde hysa betänkligheter mot att ikläda sig de förpliktelser beträffande erläggande av köpeskilling, som förvärv av kolonatet skulle medföra, så föreslog kommittén även, att kolonist, som efter utgången av det avslutade arrendeavtalet önskade förnya detta, borde vara därtill berättigad på huvudsakligen oförändrade villkor. Kommittén gav även uttryck åt sin mening, att statsmakterna under inga förhållanden skulle visa obillighet mot en kolonist, som vid andra arrendeperiodens utgång skulle önska erhålla ytterligare nyttjanderättsupplåtelse för bestämd tid. Allt fortfarande är detta kommitténs uppfattning, vilken kommittén har så mycket mer grundad anledning att vidbliva, som de fall, då ett sådant tillmötesgående från det allmännas sida skulle komma att tagas i anspråk, torde bliva ytterst sällsynta. Här ovan erinrade kommittén om sitt år 1917 framlagda förslag, att kolonist, som uppfyllt honom åliggande byggnads- och odlingsskyldigheter, skulle äga rätt att, när minst tio år förflutit från upplåtelsen, förvärva kolonatet med äganderätt. Vid ytterligare övervägande av denna fråga har kommittén funnit sig böra i så måtto ändra detta sitt förslag, att inköpsrätt bör tillerkännas kolonist, så snart han fullgjort de byggnads- och odlingsarbeten, om vilka härnedan närmare förmäles. Fullgörande av en sådan arbetsprestation redan innan tio år från upplåtelsen förflutit, torde kunna få anses som fullgiltigt bevis för vederbörandes allvarliga uppsåt att ägna sig åt kolonatets skötsel. Skulle den kolonisten åliggande arbetsplikten av honom fullgöras inom kortare tid än den föresätta, torde detta till och med kunna få anses som en omständighet, vilken framför andra vittnade om att kolonisten besutte den energi, som bland andra egenskaper är en nödvändig förutsättning för framgång i hans arbete såsom kolonist. Då kolonist antages till brukare av kolonat, skall mellan honom och kolonisationsarbetets ledning såsom representant för staten upprättas kon-

143 trakt. Formen för sådant avtal blir något växlande, beroende av huruvida avtalet gäller kolonat av större eller mindre typ och huruvida byggnadsarbetet utföres av staten eller av kolonisten själv. Kommittén har upprättat förslag till kontraktsformulär för de olika fallen, vilka förslag såsom bilagor åtfölja detta betänkande (bil. A, B och C). På samma gång som kommittén sökt att genom dessa förslag skapa avtalstyper, vilka tillgodose kronans intressen, har den även velat finna former, vilka utesluta, att kolonisten skall kunna bliva utsatt för trakasserier. Förutom bestämmelser rörande förhållandet mellan kronan och kolonisten under den tid, denne senare brukar kolonatet på arrende, innehålla kontraktsförslagen även några punkter, vilka äro avsedda att tillämpas, då överenskommelse skall träffas om arrendets förbytande till äganderätt. Sådana punkter äro de, vilka innehålla bestämmelser om köpeskillingens beräknande och sättet för dess gäldande, om avdrag från köpeskillingen av arbets- eller odlingspremier, om skyldighet för kolonisten att även efter det han förvärvat äganderätt till kolonatet dels tåla visst intrång å detsamma (vintervägar och elektriska ledningar) dels fullgöra vissa prestanda beträffande vägunderhållet. Om än kommittén anser, att särskilda förklaringar till de i kontraktsförslagen intagna bestämmelserna i allmänhet ej äro behövliga, har den dock hållit före, att dessa förslag böra i tvenne punkter särskilt belysas. Den ena av dessa är frågan om upplåtelsetidens längd, som i enlighet med den norrländska arrendelagens bestämmelser föreslagits till 15 år. Från de sakkunniga, vilka inom justitiedepartementet biträtt med att utreda verkningarna av lagstiftningen till förekommande av vanhävd å viss jord i Norrland och Dalarna, föreligger emellertid i ett den 10 november 1921 avgivet betänkande förslag att utsträcka arrendetiden för sådan jord, för vilken den norrländska arrendelagen är gällande, till 80 år. Den skillnad i arrendetidens längd, som sålunda i tvenne olika utredningar föreslås, förklaras emellertid av den olika ställning, som brukarna i de båda fallen intaga. Såsom framgår av motiveringen till de ovannämnda sakkunnigas förslag, (sid. 229—238 av förenämnda betänkande), hava de ansett nödigt att bereda arrendatorer av jord, över vilken trävaruindustrien förfogar, en tryggad ställning, som för dem närmare den självständighet, vilken medföljer äganderätt. Detta är helt visst ett statsintresse, lika väl som den ökade villighet att verkställa nyodlingar, som de sakkunniga framhålla såsom omedelbar följd av att arrendatorn tillförsäkras en lång arrendetid, ur det allmännas synpunkt är önskvärd. Vad de sakkunniga velat vinna genom en

144 sådan har emellertid kommittén, vars utredningsarbete avser jord, över vilken staten oinskränkt förfogar, kunnat på andra vägar ernå och detta på ett vida verkningsfullare sätt. Kolonisten har nämligen redan från det han börjar sitt arbete på den åt honom upplåtna lägenheten statens försäkran, att han vid fullgörande av sina åligganden kan på billiga villkor och på jämförelsevis kort tid nå den självständighet, som full äganderätt innebär. Denna statens utfästelse bör innebära en kraftigare eggelse och vara av större värde för den, som vill ägna sig åt jordbruksarbete, än den dubbelt så långa arrendetid, som de sakkunniga på angivna skäl föreslagit för jord i trävaruindustriens ägo. Även för kolonisten kan visserligen arrendetiden utsträckas till 30 år, men detta har kommittén tänkt sig skola ifrågakomma endast i undantagsfall. Det har nämligen synts kommittén önskligt, att kolonisten icke längre än nödvändigt kvarstår såsom nyttjanderättsinnehavare utan snarast möjligt efter fullgjorda odlings- och byggnadsskyldigheter övergår att bliva ägare av kolonatet. Den andra av de punkter i kontraktet, rörande vilken kommittén anser nödigt att något närmare uttala sig, är förslaget, huru det bör förfaras i händelse kolonisten avlider eller avträder sin egendom till konkurs, innan han hunnit förvärva äganderätt till kolonatet. Att för sådant fall'substitutionsrätt — som icke tillkommer en kolonist — lika litet bör tillerkännas hans sterbhus, synes kommittén böra vara ställt utom all tvekan. Statens avsikt med upplåtelsen skulle därigenom redan från början kunna förfelas. Den omständigheten, att kommittén av skäl, som nedan närmare angivas, anser, att en blivande äganderätt bör göras fullt och helt oinskränkt i fråga om rätten att till annan sälja kolonatet, kan enligt kommitténs mening ej tagas som intäkt för ett förslag om en sådan utvidgningav arrenderätten, att denna skulle kunna överlåtas på person utan de egenskaper, som staten med fog anser sig böra ställa på en kolonist. Medan kolonatet ännu utarrenderas, bör valet av kolonist, som skall kunna gagna staten både som odlare och skogsarbetare, tillkomma statens representanter. Att det däremot bör vara stärbhusdelägarna efter en kolonist obetaget att frånträda arrendet, om de finna detta med sin fördel förenligt, torde böra anses lika självfallet. Det fall kan ju tänkas, att stärbhusdelägarna utgöras av änka med minderåriga barn eller endast av minderåriga och att varje möjlighet saknas för dem att förskaffa sig den manliga arbetskraft, som behöves för att de skola kunna fullgöra de villkor beträffande byggnads- och odlingsskyldigheter, som kontraktet ålägger arrendatorn. Att under sådana förhållanden tvinga stärbhusdelägarna att fortsätta arrendet vore för

145 visso i hög grad oklokt. Det enda förbehåll, som staten kan anses böra påfordra, för den händelse stärbhusdelägarna vilja avstå från arrendet, är att uppsägningen sker inom viss tid efter dödsfallet ävensom att avflyttning från lägenheten skall ske inom viss angiven tid. För dessa båda fall har kommittén upptagit de bestämmelser, som den norrländska arrendelagen därom innehåller i §§ 7 och 28. Vida mer tveksamt ställer sig spörsmålet, huruvida kronan skall äga rätt att uppsäga kontraktet i händelse kolonisten avlidit. Här komma påtagligen såväl humanitära som ekonomiska synpunkter i betraktande. Mot ett förslag i sådan riktning kan framhållas, att de efterlevande kunna bliva berövade möjligheten att skörda frukterna av det arbete, som den avlidne nedlagt på kolonatets uppodlande. Även om stärbhusdelägarna erhålla full ersättning för de å kolonatet gjorda förbättringarna, kan detta dock ej sägas utgöra full valuta för kolonistens arbete. Först genom de återkommande skördar, som kolonatet lämnar, inflyter denna valuta, och fall kunna förekomma, då stärbhusdelägarna vore i stånd att inhösta densamma, om de finge fortsätta med kolonatets brukande. A andra sidan torde det onekligen kunna tänkas fall, då en uppsägning av kontraktet innebure frågans mest humanitära och ur ekonomisk synpunkt sett för staten lyckligaste lösning. Det kan nämligen ej alltid förutsättas, att de efterlevande äro i stånd att överblicka ställningen och rätt bedöma de möjligheter att fullgöra en arrendators förpliktelser, över vilka de förfoga. Om i sådant fall stärbhusdelägarna ej begagna sig av sin rätt att uppsäga kontraktet, kan följden härav bliva ett åsidosättande av skyldigheterna gent emot kronan, därav följande föreläggande att bota uppkomna brister och slutligen, om detta ej kan fullgöras, uppsägning på grund av vanvård. Hade kronan i ett sådant fall haft uppsägningsrätt, hade måhända stärbhusdelägarna kunnat lämna arrendet med en behållen sparpenning, utgörande överskottet av kolonistens arbete. När kommittén mot varandra vägt de skäl, som tala för och emot att kronan förbehåller sig uppsägningsrätt, har kommittén funnit de förra mest beaktansvärda. Emellertid har kommittén samtidigt velat göra det uttalande, att en sådan kronan förbehållen uppsägningsrätt måste begagnas med stor urskiljning ocb efter noggrann prövning av alla på avgörandet inverkande omständigheter. Kommittén anser således, att den myndighet, som i dylika fall skall företräda staten, icke bör begagna uppsägningsrätten utan att först hava förskaffat sig noggranna upplysningar av kommunala förtroendemän, kyrkoherde, landsfiskal eller annan trovärdig person, som kan tänkas sitta inne med personlig erfarenhet om vederbö10.

Kolonisationskommittén.

146 rande stärbhus förhållande. E n sådan undersökning skulle stå i full överensstämmelse med vad som redan nu tillämpas vid antagande av kolonister genom statens kolonisationsnämnd och vore i nu omhandlade fall helt visst lika påkallad. Även för den händelse att kolonisten försättes i konkurs, bör ömsesidig rätt till kontraktets uppsägande vara förbehållen parterna. Någon vidlyftigare motivering härför torde ej vara erforderlig. Det bör emellertid även i detta fall liksom vid dödsfall, ehuru av andra skäl, bestämmas viss tid, inom vilken parterna böra hava givit tillkänna sin önskan att uppsäga avtalet. Det har ansetts lämpligt att, i likhet med vad den norrländska arrendelagen för motsvarande fall stadgar för borgenärerna i en konkurs, bestämma denna tid till senast trettionde dagen efter inställelsedageu i konkursen. Hava borgenärerna ej före denna dag uppsagt avtalet, övergår kronans fordran till massfordran. Ehuru de skäl, som tala för att vid dödsfall samma tidsfrist sättes för avtalets uppsägande, vare sig detta sker från kronans eller borgenärernas sida, icke föreligga i händelse av konkurs, har det likväl synts kommittén lämpligt att även för detta fall utsätta samma tid för kronan som för borgenärerna, därest kronan vill begagna sig av sin uppsägningsrätt. Samma skäl, som kommittén ovan anfört för ett varsamt tillämpande av kronans uppsägningsrätt, då kolonisten avlidit, synes även tala för ett sådant tillvägagångssätt, om han råkat på obestånd. De omständigheter, som vållat detta, böra tagas under skärskådande, ty konkursen i och för sig bör ej vara tillräckligt motiv för kronan att beröva en måhända arbetsvillig man möjligheten att inom kronans område livnära sig och sin familj, samtidigt med att kronan själv går förlustig hans arbetskraft. Har vid den besiktning å kolonatet, som i samband med konkursen torde bliva nödvändig för utrönande av kronans och kolonistens ekonomiska mellanhavanden, det visat sig, att kronans fordran i värde överstiger de av kolonisten på kolonatet nedlagda förbättringarna, så kunna borgenärernas intressen icke bliva i någon mån trädda för nära genom att kronan efter att hava uppsagt det förra avtalet, som efter konkursen gäller gentemot borgenärerna, sluter nytt avtal med gäldenären. Visar det sig åter, att kolonisten nedlagt så mycket arbete på kolonatet, ätt konkursboet får fordran av kronan, synes kronans intressen bäst tillvaratagas, om denna fordran inbetalas och kronan får fria händer i avseende på dispositionen av det övervärde i förhållande till kronans fordran, som kolonistens arbete representerar. Om kronan därefter till kolonisten överlåter att tillgodogöra sig

147 detta värde, torde sådant kunna ske på villkor, som hålla kronan skadeslös för det kapitalutlägg, vilket blivit av förhållandena påkallat. Eedan den omständigheten, att kronan i det tänkta fallet kunnat bliva ersättningsskyldig gentemot kolonisten, torde vara ett bevis för denne senares duglighet och ett skäl för kronan att stödja honom i hans fortsatta arbete å kolonatet. Frågan om kolonatets upplåtande med äganderätt kan ej anses uttömmande behandlad, utan att till skärskådande upptages spörsmålet, huruvida en sådan rätt bör vara ovillkorlig, eller om den på grund av det allmännas intressen bör vara i ett eller annat avseende inskränkt utöver den begränsning, vilken genom ovan behandlade servitut ansetts böra uppdragas för densamma. En sådan inskränkning skulle då kunna tänkas avse ägarens rätt att avyttra kolonatet till sådan köpare, att detsamma komme att användas för ändamål, som vore främmande för statens syften med upplåtelsen. För att ett sådant ändamål med äganderättens inskränkande skulle kunna förverkligas, vore det även nödvändigt, att förbehållet utsträcktes att gälla även rätten att inteckna fastigheten. Ett förslag i nu antydd riktning framlades år 1916 av kronolägenhetskommissionen beträffande egnahemslägenheter från kronoegendomar men avstyrktes av domänstyrelsen och lagrådet och föranledde icke någon Kungl. Maj:ts åtgärd. Kommittén har under sina förhandlingar även ägnat denna fråga uppmärksamhet och undersökt, huruvida det kunde föreligga skäl att beträffande kolonaten tilllämpa nyss antydda förfarande, ehuru det ej befunnits lämpligt, då frågan avsåg från kronoegendomar upplåtna lägenheter. Dessa hava varit jordbrukslägenheter; med kolonaten följer en viss tillgång i skog, som måhända kan tänkas fresta skogsköpare till spekulationer, vilka äro stridande mot statens intressen. Vid övervägande av vad som kunnat andragas för och emot ett förslag av ovan angiven innebörd har kommittén emellertid funnit skälen mot dess framläggande så starka, att kommittén ej ansett sig böra upptaga detsamma. Dels är det, såsom lagberedningen i motiven till ny jordabalk anfört, i strid mot de rättsgrundsatser, på vilka vår jordlagstiftning vilar, att egendom för framtiden försättes utanför den allmänna befogenhet, som tillkommer en ägare att fritt överlåta sin tillhörighet, och detta måste även gälla rätten att inteckna densamma, dels synes faran för att kolonatens skogstillgångar skola bliva föremål för spekulation och därmed följande skövling på ett fullt effektivt sätt kunna avvärjas genom en lämplig skogslagstiftning, en fråga, till vilken kommittén återkommer i det följande.

U8 Om kommittén sålunda håller före att någon inskränkning ej bör företagas i kolonistens rätt att fritt sälja kolonatet, sedan han förvärvat äganderätten till detsamma, så har kommittén dock funnit skäl föreligga att i ett annat avseende begränsa denna äganderätt, nämligen i fråga om rätt att klyva kolonat och därifrån avsöndra område. När i kommitténs betänkande den 15 december 1917 denna fråga berördes, utgick kommittén från att åtgärder erfordrades för att förebygga att kolonatens mark gjordes till föremål för spekulation och överginge i händerna på personer, som använde den för andra ändamål än upplåtelsen avsett. Härvid borde särskilt sörjas för, att någon större del av kolonatens skogsområde ej kunde skiljas från odlingsmarken genom jordavsöndring. Korrektiv mot skadlig söndersplittring av kolonaten skulle vinnas, om dessa i avsöndringsavseende likställdes med hemman och självständiga jordbrukslägenheter, så att avsöndring i allmänhet icke finge ske utöver en femtedel av ägo vidden. Detta förutsatte dock ändrad lagstiftning, och med framläggande av förslag till en sådan ansåg kommittén, att det borde anstå till dess den avgåve sitt slutliga betänkande. Sedan detta uttalande gjordes, har det förberedande arbetet å revision av skifteslagstiftningen avslutats. Kommittén, som tagit del av jordstyckningskommissionens år 1920 avgivna förslag om delning av jord ålandet, har funnit detta förslag innehålla bestämmelser, som innebära full trygghet mot olämplig delning jämväl av sådan mark, som upplåtits till kolonat. I avvaktan på att den förberedda revisionen av jorddelningslagstiftningen blir genomförd synas emellertid erfordras särskilda stadganden, så att ändamålet med kolonatupplåtelserna ej förfelas, vilket kunde tänkas bliva fallet, om inga restriktiva bestämmelser uti ifrågavarande hänseende meddelades. I fastighetsbildningsavseende torde kolonat, som upplåtits under äganderätt vara att betrakta såsom en lägenhet, avsöndrad från den kronopark, där jorden är belägen. Vid delning av kolonat skulle därför tillämpas bestämmelserna om klyvning och avsöndring i lagen om hemmansklyvning, ägostyckning och jordavsöndring den 27 juni 1896. Skulle i denna lag införda stadganden utan förbehåll gälla jämväl i fråga om kolonat, kunde från sådant avsöndring för alltid få ske utan inskränkning till viss del av ägovidden. En sådan frihet kunde påtagligen i hög grad reducera innehavarens av kolonatet förmåga att på ett tillfredsställande sätt motsvara statens avsikter med upplåtelsen. Exempelvis kunde kolonisten genom att som avsöndring sälja all kolonatet tilldelad skogsmark i hög grad försvåra möjligheterna för en blivande ägare att underhålla byggnader, häguader

149 m. m. och över huvud att finna en dräglig existens å kolonatet. Genom avsöndring utav den huvudsakliga delen av den odlade eller odlingsbara marken kunde även kolonatets utvecklingsmöjligheter som jordbrukslägenhet väsentligen beskäras. Även genom klyvning i alltför små lotter, t. ex. mellan ett flertal stärbhusdelägare, kunde en synnerligen olämplig söndersplittring av ett kolonat tänkas komma till stånd. Dylika skadliga delningar av kolonat bör det givetvis vara statsmakterna angeläget att förhindra, samtidigt som en av omständigheterna betingad uppdelning av ett kolonats område ej bör omöjliggöras. En delning kan exempelvis vara fullt berättigad, om ägaren av ett större kolonat, vars odlingsmark blivit till fullo upparbetad, vill överlämna egendomen åt två sina söner. Grenom ökad intensitet i jordens brukande skulle dessa utan tvivel i många fall kunna få försörjning för sig och sina familjer från de sju till åtta hektar, som efter en delning skulle utgöra deras åkerareal. Delning bör alltså enligt kommitténs mening kunna ske, om de genom delningen uppkomna lotterna bliva tjänliga för jordbruk liksom även eljest, då delningen undantagsvis kan påkallas för något legitimt behov. Prövningen, huruvida delning av ett kolonat, vare sig genom avsöndring eller klyvning, må tillstädjas, bör tillsvidare och i avvaktan på den förberedda allmänna revisionen av jorddelningsväsendet tillkomma vederbörande länsstyrelse, som, innan ärendet avgöres, bör över ansökningen höra de myndigheter eller nämnder, vilka kunna tänkas sitta inne med nödiga förutsättningar för ärendets sakliga bedömande. Föreskrifter i nu angivet syfte torde böra inrymmas i en särskild lag. Förslag till en sådan har av kommittén även utarbetats. När enligt kungl. brevet den 29 maj 1891 upplåtelse av skogstorp medgavs, stadgades även att vederbörande torpare ägde skyldighet att på tillsägelse mot skälig ersättning utgöra dagsverken å kronoparken. Den efter frihetsårens slut torpet påförda avgälden skulle även betalas med dagsverken. Denna dagsverksskyldighet borttogs genom kungörelsen den 27 maj 1904. Huru önskvärt det än är, att kronan såsom skogsägare blir i tillfälle att för skogsvården begagna sig av den arbetskraft, som är tillfinnandes å kronoparkerna, bör detta enligt kommitténs mening dock ske genom anlitande av andra utvägar, på vilka kommittén i det följande skall lämna anvisning, och ej genom några kolonistens äganderätt inskränkande bestämmelser om dagsverkskyldighet. Om enligt vad ovan framhållits kronan vid äganderättens överlåtande på kolonisten bör förbehålla sig en del rättigheter, vilka såsom servitut komma

150 att belasta kolonatet, så bör kronan även å andra sidan medgiva kolonisten vissa rättigheter inom kronoparkens område. Till sådana rättigheter i vad de avse virkesfångst skall kommittén i det följande återkomma vid behandlingen av hela den för kolonisten så viktiga virkesfrågan. Under den tid, som kolonisten innehar sin lägenhet på arrende, åtnjuter han rätt att på kronoparkens område taga grus, sand och lera för kolonatets behov och för fullgörande av den honom åliggande skyldigheten till vägunderhåll. Även sedan han blivit ägare av kolonatet, bör han bibehållas vid denna rätt, då dess borttagande skulle kunna förorsaka honom verkliga olägenheter, utan att kronan därigenom skördade någon fördel av betydelse. Då kolonat upplåtes från kronopark i lappmarken, kan det inträffa, att i dess område ingår av kronan inköpt ströäng eller del av sådan. Sådana inköpta ströängar utgöra särskilda fastigheter, som genom jordavsöndring avskiljas från de hemman, vartill de hört. I det enklaste tänkbara fallet ingår en sådan avsöndrad lägenhet odelad i ett enda kolonat, men oftare torde förekomma, att lägenheten blir fördelad på områdena för två eller flera kolonat eller ock endast till viss del ingår i kolonisationsområdet men i övrigt skall kvarstå i kronans ägo. I samma kolonat kunna även ingå ströängar, som tillhört två eller flera skifteslotter, och fördenskull icke kunnat avsöndras i ett sammanhang utan måst bilda särskilda fastigheter. I nu nämnda fall inträffar det i och för sig olämpliga förhållande, att ett kolonat blir sammansatt av ägor under skilda fastigheter och således vid nu gällande lagstiftning icke kan erhålla form av en enda fastighetsindivid utan måste redovisas såsom två eller flera särskilda fastigheter allt efter antalet fastigheter, varifrån kolonatets ägovälde är uttaget. Be härmed förenade olägenheterna kunna icke undanröjas med mindre rättslig möjlighet blir beredd till fastigheters sammanläggning. Under det pågående arbetet å revision av skifteslagstiftningen hava förberedelser träffats för åstadkommande av en lag om sammanläggning i vissa fall av fastigheter å landet, vilken lag skulle i allt väsentligt tillgodose behovet jämväl för kolonisationsändamål av ett sammanläggningsförfarande. Då nu nämnda behov ej kan bliva aktuellt förrän åtskilliga år framåt i samband med kolonisternas eventuella övertagande av äganderätt till kolonaten, har kommittén icke ansett sig böra framlägga något förslag om utbrytning av det^ ifrågavarande lagförslaget från den egentliga skifteslagstiftningen, vars revision efter allt att döma står inför sitt snara avgörande. E t t förhållande, som torde böra beröras i samband härmed är, att av-

151 söndrad lägenhet, som skulle komma att sammanläggas med en kronopark eller med något kolonat därå, i vissa fall ej torde kunna frigöras från gravationer, som besvärade stamfastigheten, varvid sådana kvarstående gravationer även skulle komma att vidlåda de å kronoparken i fråga utlagda kolonaten eller något av dem. Sådana fall torde emellertid bliva relativt få, och det lärer även bliva tillsett, att sådana ströängar, å vilka kvarstå gravationer av någon betydelse, icke bliva på antytt sätt använda för kolonisationsändamål. I fråga åter om gravationer av övergående art — t. ex. intecknade födorådsförmåner — eller utan praktisk betydelse för ströängsområden — såsom skogsavverkningsrättigheter o. d. — torde det emellertid ej böra väcka betänklighet, om en gravation, som ej omedelbart kan avlyftas, tillsvidare kommer att besvära något kolonat, då kronan givetvis har att gent mot köparen därav icke blott stå hemul utan även bära ansvaret för att icke någon förlust må drabba honom i anledning av att kolonatet ej kunnat överlämnas gravationsfritt. Det torde slutligen i detta sammanhang böra påpekas, att en omedelbar följd av att äganderätten till kolonatet övergår från staten till kolonisten är att området för den försålda fastigheten genom laga delningsförrättning avskiljes från kronoparken. Enligt kommitténs mening bör detta ske genom avsöndringsförfärande. När fastställelse sökes å avsöndring, skall enligt § 21 av lagen den 27 juni 1896 om hemmansklyvning m. m. det avsöndrade området vara av lantmätare eller annan i ägomätning kunnig person avfattat å karta, som noggrant angiver områdets läge. Enligt det förslag till lag om delning av jord å landet, som av jordstyckningskommissionen framlagts i dess betänkande av den 16 oktober 1920, skall vid avstyckning av lantmätare upprättas fullständig karta med redovisning sålunda ej blott av ytterkonturerna för avstyckade områden utan även av därinom befintliga olika ägoslag, byggnader, vägar m. m. Till förekommande av varje osäkerhet rörande områdets gränser och läge torde det vara lämpligt, att den princip, som fått sitt uttryck i nämnda förslag, kommer till tillämpning vid de avsöndringsförrättningar, som kunna bliva en följd av kolonats försäljning, även om det av jordstyckningskommissionen framlagda förslaget icke skulle hava blivit upphöjt till lag, innan fråga om förrättning av nu ifrågavarande art skulle bliva aktuell. Det torde icke härför behöva göras ändring eller tillägg till 1896 års ovan åberopade lag. Därest staten, vilket kommittén finner skäligt, ikläder sig kostnaden för den noggrannare mätning av området, som måste anses önskvärd, kan den andra avtalande parten icke rimligen göra någon invändning däremot. Eörutom den tillför-

152 htligare bestämning av kolonatets läge och område, som härigenom erhålles, vinnes även den fördelen, att de inom kolonatet verkställda odlingarna bliva fullständigt uppmätta. Då kronan försäljer kolonat, bör det tillkomma kronan att på köparens bekostnad förskaffa honom lagfart å fastigheten. I sammanhang härmed lärer den vederbörande myndighet, som å kronans vägnar undertecknat köpekontrakt och köpebrev, ej underlåta att å kronans vägnar söka inteckning i kolonatet såväl för ogulden köpeskilling som ock till säkerhet för beståndet av de servitut, vilka komma att för framtiden åvila kolonatet. Den förestående framställningen ger kommittén anledning föreslå att kolonat bör upplåtas på arrende för en tid av femton år och i huvudsak på de villkor, som finnas angivna i de vid detta betänkande fogade förslag till arrendekontrakt; att kolonist, som vid den i föregående punkt angivna arrendetidens utgång önskar förnya arrendeavtalet, skall vara därtill berättigad på de villkor, som för sådant fall i avtalet angivas; att kolonist, som fullgjort de honom åliggande odlings- och byggnadsskyldigheterna, skall äga att förvärva kolonatet med äganderätt; att i det köpekontrakt, som därvid upprättas, skola intagas bestämmelser om skyldighet för ägaren av kolonatet att för all framtid tåla, att väg för utforsling av virke från kronoparken tages över kolonatet samt att kronan till förmån för kronoparken eller därå belägna fastigheter äger framdraga elektriska ledningar över kolonatets område, allt mot ersättning för därigenom vållad skada, varjämte ägaren av kolonatet må åläggas viss vägunderhållsskyldighet; att köpekontraktet beträffande kolonisten tillkommande rättigheter inom kronoparkens område skall innehålla bestämmelser om den virkesfångst, som enligt i det följande angivna grunder må tillkomma honom, samt om rätt för honom att för framtiden

153 kostnadsfritt å anvisade platser taga grus, sand, torv eller lera för kolonatets behov samt vad som därav erfordras för att han må kunna fullgöra honom åliggande vägunderhållsskyldighet; att kolonat, som av staten försäljas, bör såsom avsöndring avskiljas från kronoparken, därvid fullständig karta över kolonatet bör på statens bekostnad av lantmätare upprättas; att lagfart å köpet sökes av kronan för kolonistens räkning och på hans bekostnad; samt att klyvning av kolonat eller avsöndring därifrån ej må ske, utan att vederbörligt tillstånd därtill lämnats på sätt vid detta betänkande fogat förslag till lag i sådant avseende stadgar. Kolonisternas virkesbehov. Ett statsmakternas beslut att genom upplåtande av mark till nya jordbruk söka kolonisera kronoparkerna i Norrland och Dalarna medför såsom oundviklig konsekvens förpliktelse för staten att sörja för att innehavarna av dessa jordbruk erhålla möjlighet att i nödig omfattning förse sig med virke för såväl uppförande av behövliga åbyggnader och dessas underhåll som täckande av övriga vid jordbrukets bedrivande erforderliga virkesbehov, inbegripet bränsle. Innan kommittén går att behandla frågan om huru kolonisternas behov av virke bäst och lämpligast bör tillgodoses, anser sig kommittén emellertid först böra utreda frågan om den sannolika virkesåtgången vid kolonat av de båda typer, som kommittén föreslagit böra upplåtas å kronoparkerna. En sådan undersökning har kommittén ansett böra omfatta kolonatens behov av virke dels till åbyggnader, gärdesgårdar och täckdiken, dels för byggnadernas och gärdesgårdarnas underhåll ävensom till hässjor, slöjd m. m., dels slutligen till vedbrand. I sammanhang med behandling av byggnadsfrågan har kommittén framlagt förslag till ritningar och byggnadsbeskrivningar för åbyggnaderna å kolonaten. Såsom av dessa förslag framgår anser kommittén, att mangårdsbyggnaderna å större och mindre kolonat kunna uppföras enligt samma ritningar, varemot de större kolonaten, åtminstone sedan odlingsarbetet å

154 dem blivit i det väsentliga genomfört, måste förses med större uthusbyggnad än den, som erfordras för de mindre kolonaten. Verkställda materialberäkningar giva vid handen, att följande ungefärliga kvantiteter verklig massa av rundvirke åtgå för de olika byggnaderna i fullt färdigt skick: För mangårdsbyggnad » uthusbyggnad på mindre kolonat » » » större »

90 kbm 90 » 170 »

Det kan emellertid föreligga fall, då byggnader, uppförda till den storlek, som de av kommittén framlagda ritningarna angiva, skulle vara otillräckliga att fylla kolonistens behov av bostadslägenheter på grund av familjens storlek eller andra giltiga omständigheter. Skulle så vara förhållandet, bör frågan om rätt att uppföra större byggnader underställas kolonisationsledningen, som, då omständigheterna därtill föranleda, torde kunna förutsättas ägna framställningen en välvillig behandling. Till stängselvirke beräknas åtgå 4 kbm. fast mått till 100 m. vanlig gärdesgård. För beräknande av den totala virkesåtgången för detta ändamål har kommittén låtit å karta uppmäta omkretsen för ett antal kolonat. Det har då visat sig, att yttergränsernas längd i medeltal uppgår för större kolonat till 2,200 m. och för de mindre till 1,050 m. Mot användande av siffran för yttergränsernas längd som grund för beräkningen av virkesåtgången kan med fog göras den invändningen, att det knappast är häpnaderna i kolonatens rågångar, som i första hand komma att uppföras, utan att hägnadsarbetet särskilt under den första tiden, som kolonatet brukas' kommer att avse fredande av de odlingar, som kolonisten verkställer och sålunda till stor del kommer att röra sig inom lägenhetens område. Det är emellertid givetvis ej möjligt att nu kunna angiva någon sannolik längd för sådana hägnader, varför kommittén för sina beräkningar sett sig nödsakad använda siffran för längden på kolonatens rågångar. Då de hägnader, som i nyss angivet syfte, d. v. s. till odlingars fredande, stängas, ej pläga uppföras till den höjd och göras så täta, som för laggillt stängsel är stadgat, håller kommittén före, att den ovan angivna virkesåtgången för 100 m. gärdesgård är fullt tillräcklig. Med utgångspunkt från de uppmätta längderna på rågångarna skulle för hägnader böra beräknas 88 kbm. för större och 42 kbm. för mindre kolonat. Vad beträffar virke för täckdiken beräknar kommittén med ledning av uppgifter i Svenska Mosskulturföreningens tidskrift, haft. 1 för år 1921,

155 en åtgång av 2.5 kbm. fast mått på 100 m. täckdike. Till vilket belopp det totala virkesbehovet för ändamålet skall beräknas erbjuder givetvis stora svårigheter att uppgiva, då många ovissa faktorer inverka härpå, såsom såväl odlingsmarkens lämplighet för torrläggning genom täckdikning som ock kolonistens förmåga och vilja att begagna sig av dessa möjligheter. Kommittén har emellertid å kartor, tillhörande odlingsplaner för ett flertal kolonat, låtit uppmäta längden av de för dessa kolonat föreslagna täckdikena, varvid det visat sig, att denna för de större kolonaten uppgår till omkring 930 m. och för de mindre till omkring 400 m. Dessa siffror kunna å ena sidan anses vara alltför låga, om man till jämförelse med dem uppgör en teoretisk beräkning över virkesåtgången för en till fullo täckdikad areal av den storlek, som tilldelas kolonat av olika typ, och å andra sidan antagas väsentligen överstiga vad som i verkligheten torde bliva utfört å flertalet kolonat. För att undgå de svårigheter, som sålunda onekligen föreligga att uppgiva en något så när exakt siffra för behovet av virke till täckdiken, har kommittén här nedan framlagt förslag om detta behovs täckande genom utsyning på kronoparken, en fråga, vartill kommittén i det följande alltså återkommer. Det bör emellertid i detta sammanhang påpekas att, därest täckdikning endast blir utförd i mera inskränkt omfattning, virke i stället erfordras till byggande av broar över de öppna dikena. Om siffrorna för åtgången av virke, som för olika ändamål erfordras för kolonat av olika typer, sammanställas och därvid behovet av täckdikningsvirke beräknas med ledning av förestående siffror, erhålles följande tablå. Virkesåtgång i kbm. fast mått Kolonattyp

Mindre kolonat

Mangårdsbyggnad

Uthusbyggnad

Hägnader

90 90

90 170

42 88

i

Täckdikning

S:ma

10 23

232 371

Utöver de virkeskvantiteter, som enligt förestående beräknats erforderliga vid kolonatens första bebyggande, torde emellertid ytterligare behov av virke kunna av förhållandena påkallas. I de förestående beräkningarna ingår nämligen ej virke för uppförande av bagarstuga, bastu och lador. Vad först angår bagarstuga, vill kommittén framhålla, att en sådan kan sägas hart när hava ingått i folkmedvetandet som en integrerande del av

156 en norrländsk jordbruksfastighets byggnader. Det måste också medgivas att, såsom ett hushåll måste inrättas i en avlägsen landsbygd, där det blir nödvändigt att upplägga förråd utav de varor, som inköpas, och bland vilka mjöl är en av de viktigaste, avsaknaden av bakugn bereder ej ringa svårigheter. Då sådan icke muras i mangårdsbyggnaden, stå vederbörande infor alternativen att antingen inköpa virke från kronoparken för uppförande av bagarstuga och själva bekosta murande av bakugn eller också begagna sig av den mer tidskrävande och även i andra avseenden mindre ekonomiska metoden att använda järnspiseln vid bakning. Då det förra alternativet, såsom antytts, är en sedvänja i Norrland och goda skäl tala for bibehållande av densamma, har det synts kommittén lämpligt, att bagarstuga upptages bland de byggnader, som kunna ifrågakomma till uppförande, då ett kolonat anlägges. Av tvänne skäl är det anledning antaga, att härför ej komma att ertordras några avsevärda virkesmängder. Dels behöver bagarstugan, vilken ej ar avsedd att tjäna som bostad, icke ombonas så noggrant som ett bostadshus, utan bör kunna uppföras med enkla, brädfodrade plankväggar, dels bör det i flera fall vara lämpligt, att gemensam bagarstuga uppföres for några i varandras närhet liggande kolonat, varigenom ej blott virke inbesparas, utan kolonisternas egna uppoffringar för byggandet och ej minst för insättande av den relativt dyrbara bakugnen bliva mindre kännbara. I landets finskspråkiga bygd är bastun en om möjligt ännu nödvändigare byggnad än bagarstugan. Den är t. o. m. det första hus, som plägar uppforas, då ett nytt hem på landet av även den mest enkla beskaffenhet skall anlaggas. Bastubadet är — kan man säga — ett livsvillkor för finnen. Eesultatet visar sig också genom bättre kroppshygien och därmed följande mindre mottaglighet för vissa sjukdomar hos den finska än hos den svenska befolkningen. Då det måste anses som ett villkor för att en finsktalande kolonist skall finna trevnad på sitt kolonat, att bastu där anordnas, och då det är ett allmänt intresse, att kännedomen om bastubaden vinner ökad spridning, synes bastun, likaväl som bagarstugan, böra räknas till de byggnader å ett kolonat, för vilkas uppförande virke bör anvisas. Även den kan måhända i vissa fall byggas gemensamt för två eller flera kolonat. Vad slutligen virke till lador angår, så är det påtagligt, att det utrymme till höskördens förvarande, som foderskulle och lider i uthusbyggnaden erbjuda, innom en ej alltför långt avlägsen framtid torde bliva för ändamålet otillräckligt, synnerligast på de stora kolonaten. Det blir då nöd-

157 vändigt att uppföra lador, vilka, såsom bruket är, förläggas vid odlingarna. Till desammas uppförande kan virke av mindervärdig beskaffenhet använ das. Då, såsom redan är nämnt, behovet av lador gör sig gällande alltefter odlingens fortskridande, kommer kolonistens anspråk på virke att endast framställas i den mån, som hans odlingsnit skapar nya tegar. Det kan därför sägas, att det vore en premiering av odlingsarbetet, om staten tillhandahölle kolonisten detta virke, givetvis med begränsning till viss tid. Uppoffringen vore ej heller avsevärd. De anförda omständigheterna hava synts kommittén tala för ett förslag, att virke till lador, i den mån sådana erfordras för grödans förvarande, skulle ingå bland de virkesbehov, som borde genom statens försorg tillgodoses. Vid beräknande av den virkeskvantitet, som erfordras för åbyggnadernas underhåll, har kommittén utgått från att byggnaderna på såväl de större som de mindre kolonaten uppföras i huvudsaklig överensstämmelse med de av kommittén framlagda ritningarna samt att med hänsyn till den omsorg, som torde komma att nedläggas vid byggnadsarbetets utförande, varaktighetstiden kan beräknas för ladugården å de mindre kolonaten liksom för stall och ladugård på de större till lägst 25 år och för mangårdsbyggnaden jämte uthusbyggnaderna utom stall och ladugård till lägst 80 år. Till jämförelse med dessa siffror kan nämnas att enligt uppgift från skogstaxeringssakkunnige, som bl. a. även haft att utreda åtgången av husbehovsvirke i Värmland, varaktighetstiden för byggnader av motsvarande slag i norra delen av detta län beräknas sålunda: mangårdsbyggnad 120 år, ladugård 34 år och stall 70 år. Kommittén har vidare beräknat, att av det till uthusbyggnader erforderliga virket omkring hälften belöper sig på de s. k. röthusen (stall och ladugård) och hälften på återstående delen av dessa byggnader. Utgående från nu nämnda förutsättningar finner kommittén, att till det årliga underhållet av såväl mangårds- som uthusbyggnaden erfordras för de större kolonaten 5,6 kbm. och för de mindre 3,5 kbm., allt fast mått. Vad beträffar virke till underhåll av gärdesgårdar, ävensom till hässjor, slöjd m. m., ställer sig behovet även härav något olika för de olika kolonattyperna. Åtgången av virke till gärdesgårdar har i det föregående beräknats till 88 kbm. för de större kolonaten och 42 kbm. för de mindre. Antar man, att virket i en gärdesgård i allmänhet varar 25 år, skulle sålunda för gärdesgårdarnas årliga underhåll erfordras 3,5 kbm. för de större och 1,7 kbm. för de mindre kolonaten.

158 Till hässjor och slöjd torde kunna beräknas åtgå omkring 1 kbm. pr år. Det årliga virkesbehovet för underhåll av byggnader och hägnader ävensom för hässjor och slöjd beräknar kommittén sålunda till 10,1 kbm. för kolonat av större typ och 6,2 kbm. för kolonat av mindre typ. Den obetydliga virkesmängd, som kan erfordras för underhåll av täckdikena, har kommittén ej ansett nödigt att i detta sammanhang medräkna. Förestående siffror torde kunna avrundas till resp. 10 och 6 kbm. Vad därefter angår den kvantitet vedvirke, som anses erforderlig, kan denna tydligtvis ej fixeras till en för hela Norrland och Dalarna gemensam siffra. Dels är på grund av klimatiska orsaker vedbehovet större i de nordliga delarna än i de sydliga, dels är vedens kvalitet i hög grad växlande. Sålunda har ved av klenare dimension och avverkningsavfall, särskilt av barrträd, ett avsevärt mindre bränslevärde än ved av grövre dimension, i synnerhet av björkskog. Det vill med hänsyn härtill synas lämpligast, att det överlämnas till den blivande ledningen av kolonisationsarbetet att med beaktande av de på frågan inverkande, ovan antydda omständigheterna för varje särskilt kolonisationsområde bestämma den kvantitet ved, som bör tillkomma kolonist. För en sådan tilldelning torde det emellertid böra fastställas vissa gränsvärden, vilka kommittén under hänvisning till de i nedanstående sammanställning intagna, från olika utredningar hämtade uppgifterna anser lämpligen kunna bestämmas till lägst 20 och högst 35 kbm. fast mått. För att erhålla ett underlag för bedömande av spörsmålet om virkesbehovets storlek hade de av Kungl. Maj:t särskilt tillkallade sakkunniga för utarbetande av plan för inventering av den odlingsbara marken på kronoparkerna i Norrland och Dalarna på sin tid från alla kronofogdar och länsmän i Norrland och Dalarna ävensom skogsmän och andra på området sakkunniga personer infordrat uppgifter å de virkeskvantiteter, som i allmänhet årligen erfordrades för en redan bebyggd jordbrukslägenhet, tillräcklig för en familjs uppehälle, men ej större än att den kunde brukas utan nämnvärt anlitande av lejd arbetskraft. För komplettering av dessa uppgifter har kommittén från samtliga revirförvaltare i Norrland och Dalarna införskaffat enahanda uppgifter. Sedan det inkomna materialet underkastats kritisk granskning, varvid uppgifter, som uppenbarligen varit att anse såsom oriktiga, frånskilts, har nedanstående resultat av samtliga på förenämnt sätt samlade uppgifter erhållits:

159 G a g n v i r k e

Uppgifter från:

Såg- & bygg- Gärdsel- & annadstimmer nat småvirke Antal stoc- Kbm. kar

Norrbottens läns lappmark Norrbottens läns kustland Västerbottens läns lappmark Västerbottens läns kustland Jämtlands län Västernorrlands län Gävleborgs. » Kopparbergs » Medeltal

15,5 12,8 19,7 18,8 18,8 15,1 18,9 1(5,9

4,4 3,5 5,0

17,2

4,5

4,8 4,6 3,8 4,8 4.8

Antal lass om ) kbm.

Antal uppgifter, som Total legat till Ved S:ma S:ma kbm. kbm. grund för kbm. f. m. f. ni. vidstående beräkf. m. ningar

8,o

36,8

7,i 9,1 9,5

31,7 28,7 25,9 25,3 24,2

3,3

8,9 8,i

24,o 23,i

44,8 38,8 37,8 35,4 33,3 32,2 32,9 31,2

3,9

8,4

26,5

34,9

3,6 3,6 4,i 4,7 3,5 4,2 4,1

8,o 8,o

17 18 15 21 33 30 31 33

Såsom synes understiger den i det föregående av kommittén beräknade årliga åtgången av gagnvirke för mindre kolonat något den i tablån angivna medelsiffran, under det att motsvarande siffra för större kolonat något överstiger samma medelsiffra. Då emellertid de uppgifter, på vilka förenämnda sammanställning grundar sig, i de flesta fall ej torde stödja sig på direkta uppmätningar av virket, utan snarare äro resultat av allmänna iakttagelser ock förfrågningar hos innehavare av lägenheter av förut angiven storlek, synes sammanställningens resultat ej böra tillmätas avgörande betydelse, för så vitt ej de erhållna siffrorna bestyrkas av vid andra undersökningar erhållna. För att utreda i vad mån detta må vara fallet får kommittén här nedan redogöra för de liknande undersökningar, om vilka kommittén ägt kännedom. Den av Kungl. Maj:t år 1896 tillsatta skogskommittén har i sitt betänkande verkställt en beräkning över virkesförbrukningen till husbehov inom olika län. Härvid har kommittén utgått från följande siffror för den årliga virkesförbrukningen per individ: För Norrbottens län 6,0 kbm. » Västerbottens och Jämtlands län 5,5 » » Västernorrlands och Kopparbergs län 5,0 » i Grävleborgs län 4,5 » Under antagande av sex personer i varje hushåll skulle virkesåtgången för hushåll variera mellan 27 kbm. i Grävleborgs län och 36 kbm. i Norrbottens län.

160 I »Utlåtande i den s. k. Norrlandsfrågan, avgivet till Sågverks- och Trävaruexportföreningen av därtill utsedda kommitterade», publicerat år 1903, upptogos följande förbrukningssiffror: För Norrbottens läns lappmark » » » kustland » Västerbottens» lappmark •» Västerbottens läns kustland » Jämtlands län » Västernorrlands län » Grävleborgs » » Kopparbergs län: Lima, Transtrands, Älvdalens och Särna socknar » Kopparbergs län: övriga socknar ...

kbm. gagnvirke, 10,0 kbm. ved * » 8,5 » » » » 10,0 » » » » 7,5 » » » • 7,5 » » » » 7,0 » » » » 5,0 * » » »

» »

* »

7,0. 6,0

» »

Förbrukningen är beräknad för individ. Gragnvirket är angivet i fast mått, veden i löst. Efter att de uppgivna siffrorna för vedvirket i löst mått omräknats till fast mått och de olika siffrorna sexdubblats, har följande tablå erhållits, visande virkesåtgången inom olika delar av området för ett hushåll av förut angiven storlek.

L ä n

e l l e r

K'b m. f a s t

l ä n s d e l

Norrbottens läns lappmark » » kustland Västerbottens » lappmark » » kustland Jämtlands län Vasternorrlands län Kopparbergs län: Lima, Transtrands, Älvdalens och Särna socknar Kopparbergs län: övriga socknar Gävleborgs län Medeltal

m å tt

Gagnvirke

Vedvirke

Summa

6 6 6 6 6 6

40 34 40 30 30 28

46 40 46 36 36 34

6 6 6

28 24 20 30,4

34 30 26 36,4

1¶Slutligen har 1911 års skogslagstiftningskommitté i sitt år 1918 avgivna betänkande verkställt en beräkning över åtgången av husbehovsvirke inom landet. För landsbygden har kommittén erhållit följande siffra pr individ, nämligen för Norrbottens och Västerbottens län 5 kbm. samt för

161 Jämtlands, Västernorrlands, Gävleborgs och Kopparbergs län 4,8 kbm. Kommittén beräknar vidare virkesåtgången för jordtorp och dylika lägenheter till 85 kbm. fast mått i Norrbottens och Västerbottens län samt till 30 kbm. i övriga delar av Norrland samt i Dalarna. Tör att kunna bekvämt jämföra härovan meddelade siffror från de olika utredningarna lämnas nedanstående sammanställning av den enligt dem beräknade totala virkesförbrukningen.

Län

eller

länsdel

Norrbottens läns lappmark Norrbottens » kustland Västerbottens läns lappmark ... Västerbottens » kustland Jämtlands län Västernorrlands » Gävleborgs » Kopparbergs » norra delen » i övrigt

1896 års skogskommitté

36 36 33 33 33 30 27 30

1911 års skogslagTrävarustiftningsexportkommitté, föreningens jordtorp o. kommitté andra dylika lägenheter 46 40 46 36 36 34 26 34 30

35 35 35 35 30 30 30 30

Kolonisationskommittén

45 39 38 35 33 32 33 31

Härav framgår sålunda, att de av kommittén insamlade och här ovan i avrundade tal sammanställda uppgifterna å virkesåtgången tämligen väl överensstämma med av trävaruexportföreningen lämnade motsvarande siffror. Däremot överstiga samma siffror såväl de av 1896 års skogskommité som ock av 1911 års skogslagstiftningskommitté meddelade. Detta synes giva vid handen, att kolonisationskommitténs siffror få anses snarare för höga än för låga. Jämföras nu de av kommittén i det föregående beräknade siffrorna för virkesbehovet med dels de av trävaruexportföreningens kommitterade lämnade uppgifterna, dels de av kommittén insamlade och sammanställda, så visar sig en rätt god överensstämmelse. Kommitténs beräkningar angiva nämligen för de större kolonaten ett årligt virkesbehov av lägst 30,5 kbm och högst 45,5 kbm. beroende av huru stor kvantitet brännved, som kan anses behövlig. För de mindre kolonaten äro motsvarande siffror 26,5 och och 41,5 kbm. När kommittén nu övergår till behandling av frågan, huru kolonatens olika behov av virke på lämpligaste sätt bör fyllas, vill kommittén först 11.

Kolonisationskommiltén.

162 upptaga spörsmålet om anskaffande av virke till uppförande av föreskrivna byggnader samt till hägnader, hässjor och täckdikning eller med andra ord till kolonatets ordnande som hemvist för en jordbrukare. Kommittén vill då till att börja med uttala den mening, att detta virke bör av staten tillhandahållas kolonister avgiftsfritt på rot och efter anvisning. Detta innebär ingen uppoffring utöver vad som förr tillerkänts skogstorpare, odlingslägenhetsinnehavare och nybyggare inom Alträsks nybyggesområde, vilka alla åtnjutit samma förmån. _ I detta sammanhang anser sig kommittén emellertid böra särskilt uttala sig om det eventuella virkesbehovet för uppförande av bagarstuga, bastu och lador. De båda förstnämnda hava visserligen ej hittills varit upptagna bland de hus, som det ålegat kolonister att uppföra å de vid kolonisationsförsöken utlagda lägenheterna, och torde ej heller för framtiden böra räknas som »laga» hus å kolonat. I det föregående har kommittén emellertid framlagt de skäl, vilka synts tala för att staten understödjer deras byggande. Det har därvid framhållits lämpligheten av att de understundom uppföras gemensamt för två eller flera kolonat. Det kan även tänkas att särskild bagarstugubyggnad är obehövlig, om mangårdsbyggnaden genom därför avpassat byggnadssätt kan ersätta densamma. Frågan om utlämnande av virke till uppförande av nu nämnda båda slag av byggnader bör med hänsyn till dessa omständigheter överlämnas till kolonisationsledningens avgörande. Virke till lador, vilket även bör på samma sätt och liknande villkor som annat byggnadsvirke tillhandahållas kolonisten, erfordras, såsom i det föregående framhållits, endast i mån som odlingsarbetet fortskrider, d. v. s. först sedan kolonisteD någon tid brukat lägenheten. Då det emellertid är ett behov, som måste oavvisligen fyllas, om kolonatets odlingsmöjligheter skola kunna tillvaratagas, så synes därav böra följa, att virket tillhandahålles kolonisten vid den tid, då behov därav kan uppstå, eller med andra ord att ^ kolonistens rätt till laduvirke utsträckes att gälla under en viss tidsperiod efter det han tillträtt kolonatet, vilken period kommittén vill anslå till 30 år. Då det är av vikt, att icke större kostnader äu nödigt nedläggas på arbetet med kolonatets bebyggande, bör det virke, som av en eller annan orsak måste avverkas från kolonatets eget område, för undvikande av onödiga transportkostnader i första hand tagas i anspråk för fyllande av ovan angivna behov. Det är exempelvis nödvändigt att avröja själva platsen, där byggnaderna skola förläggas, och att omkring dem till-

163 skapa ett gårdsutrymme av lämplig storlek. Det virke, som här avverkas, kan säkerligen ofta användas för ett eller annat ändamål, som har samband med kolonatets ordnande. Detsamma kan vara förhållandet med virke, som måste fällas å den mark, vilken avsetts till odling. Skulle i något fall den virkesmängd, som av dessa eller andra orsaker avverkas, vara större än att den kan finna användning för kolonatets eget behov, så bör det ej anses föreligga något som helst hinder att använda överskottet för närliggande kolonats behov. Någon orätt tillskyndas ej härigenom innehavaren av det kolonat, varifrån virket bortföres. Under arrendetiden har han nämligen ingen rätt till avkastningen av kolonatets skog, och vad som därifrån uttages genom nu nämnda avverkningar vållar ingen inskränkning i skogsmarkens blivande avkastning, eftersom det avverkas från mark, som ej är avsedd för skogsbörd. När kommittén nu övergår till behandling av frågan, huru kolonatens behov av virke för underhåll av byggnader m. m. lämpligen bör tillgodoses, vill kommittén först framhålla, att det vid behandlingen av detta spörsmål är nödigt att skilja mellan förhållandena under den period, då kolonisten innehar kolonatet med nyttjanderätt, och de nya förhållanden, som inträda, sedan han förvärvat äganderätt till lägenheten. Under den förstnämnda tiden bör detta virkesbehov tillgodoses av staten i den mån, som ett behov verkligen visar sig föreligga, vilket bör utrönas genom besiktning. Det virke, som därvid befinnes vara erforderligt, anvisas kolonisten av vederbörande skogsstatstjänsteman och företrädesvis å kringliggande kronopark. Eran det område, som kommer att tilldelas kolonatet, bör virke anvisas endast för de fall, att skog tagit skada eller vindfällts, och fara sålunda föreligger, att virket skall förstöras, eller när avverkning i beståndsvårdaDde syfte kan företagas å kolonatets skogsmark, utan att det därigenom uppstår svårighet för kolonisten att i framtiden fylla sitt virkesbehov från kolonatets eget område. Kolonistens behov av brännved bör, under den tid han innehar kolonatet med nyttjanderätt, utgå med den kvantitet, som vid kolonatets anläggande blivit bestämd, och såsom hittills varit fallet utlämnas från kronoparken. Företages emellertid av en eller annan orsak avverkning inom kolonatets eget område, så bör givetvis det virke, som endast är dugligt till brännved, i främsta rummet användas till fyllande av kolonistens bränslebehov. I sitt den 15 december 1917 avgivna förslag rörande anordnande av vissa kolonisationsförsök hemställde kommittén, att virke till bland annat underhåll av åbyggnader skulle utgå med vissa i förslaget angivna kvanti-

164 teter. Då kommittén ånyo tagit denna fråga under övervägande, har kommittén funnit sig böra frångå detta sitt förslag. Skälet härtill är huvudsakligen, att dess tillämpande måste medföra en fortlöpande noggrann avräkning mellan staten och varje kolonist. För att undvika, att olika uppfattningar rörande storleken av det uttagna virkesbeloppet framdeles göra sig gällande, måste denna avräkning även vara i detalj bestyrkt. Det har nu synts kommittén önskvärt, att denna över en lång tid sig sträckande bokföring utbytes mot det enklare tillvägagångssättet, att kolonisten under arrendetiden tillförsäkras det virke, som vid besiktning visar sig erforderligt. Av det föregående har det framgått, att frågorna om anskaffande av virke, som åtgår såväl till kolonatens första ordnande som till täckande av husbehovet under nyttjanderättstiden, tämligen lätt låta sig lösas. Mera invecklat är däremot spörsmålet, huru sistnämnda behov skall tillgodoses, sedan kolonisten förvärvat äganderätt till lägenheten. Flera utvägar synas här kunna erbjuda sig, varför en undersökning i vad mån de var för sig kunna anses ägnade att tillgodose såväl statens som de enskilde kolonisternas intresse är av nöden. En nära till hands liggande möjlighet kunde synas vara att tilldela kolonatet ett så stort skogsområde, att detsamma kunde lämna en uthållig avkastning, svarande mot behovet. Antoge man, att den kolonaten tilldelade produktiva skogsmarken vid rationell vård lämnade en årlig tillväxt av 1,5 kbm. pr hektar, så skulle med utgångspunkt för nyss angivna maximisiffror för kolonatens årliga virkesbehov, eller 41,5 och 45,5 kbm. för respektive små och stora lägenheter, omkring 27 till 30 hektar skogsmark erfordras för att detta virkesbehov skulle kunna tillgodoses. Emellertid är skogsmarkens avkastningsförmåga ej ensam utslagsgivande vid bestämmande av den areal, som skall kunna producera virke utav alla de dimensioner, vilka kolonisten behöver. Härför vore det även nödvändigt, att åldersklasserna hade en härefter avpassad normal fördelning. En sådan åldersklassfördelning kunna emellertid de norrländska kronoparkerna ej uppvisa, allra minst inom olika smärre delar av skogarna. Denna omständighet jämte det förhållande, att skogsmarken i kolonistens ägo knappast kan tänkas erhålla den rationella vård, som dock är förutsättningen för den beräknade avkastningen, gör, att arealen måste väsentligen ökas för att avkastningen skall förslå till behovets täckande. Huru stor denna ökning bör vara, är givetvis svårt att med bestämdhet säga. Åtskilliga försök hava tidigare blivit gjorda för att mera generellt angiva den areal skogsmark, som erfordras för fyllande av virkesbehovet vid ett mindre jordbruk.

165 Sålunda har Norrlandskommittén beräknat denna areal till 40 hektar medelgod skogsmark för de delar av Norrbottens och Västerbottens län, som äro belägna nedom odlingsgränsen, och i landshövding J. Widens utredning om den norrländska förbudslagstiftningens verkningar meddelas, att vederbörande hushållningssällskaps förvaltningsutskott beräknat ifrågavarande areal till 25 a 50 hektar för Norrbottens län och till 30 å 50 hektar för Västerbottens län. Om skogsskiften utlades efter dylika grunder, exempelvis med 40 hektar för varje kolonat, skulle detta uppenbarligen leda till att staten avhände sig betydande arealer av de kronoparker, som bleve föremål för kolonisation. För att belysa detta må nämnas, att om 40 hektar skogsmark hade tilldelats vart och ett av de kolonat, som kommittén föreslog till anläggande år 1917, så skulle staten av de kronoparker, å vilka kolonisation då ägde rum, hava frånhänt sig 14 % av block I I och I I I på kronoparken Djupsjö, 20 % av block I V och V på kronoparken Metseken samt 15 % av kronoparken Luspberget och av den del av kronoparken Eönnliden, som är belägen nedom odlingsgränsen. Hela den för ändamålet disponerade arealen skulle hava uppgått till 4,240 hektar med ett efter 1916 års virkespriser beräknat ungefärligt realisationsvärde av 650,000 kronor. Det torde icke vara välbetänkt, att staten frånhänder sig så stora skogsområden, som, rätt skötta, kunna giva staten en alltjämt stegrad inkomst, för att lämna den i händerna på personer, av vilka i allmänhet ej torde kunna förväntas, att de underkasta skogen en rationell vård och hushållning. Även andra omständigheter tala emot utläggande av större skogsskiften åt kolonaten. Så vitt möjligt bör den skogsmark, som skall tilldelas ett odlingsområde, läggas i omedelbart samband med detta. Det kan då mången gång inträffa, att den skog, som faller inom skiftet, ej är lämplig för att fylla kolonistens virkesbehov. I vissa fall kan skogen sålunda vara sammansatt av endast unga bestånd, vilket tvingar kolonisten, om han för sitt virkesfång är hänvisad uteslutande till skogsskiftet, att avverka ungskog till ved, under det han icke får sitt behov av grövre virke för byggnader och dylikt tillgodosett. I andra fall åter består skogen tilläventyrs uteslutande av gamla, övermogna och trögväxande träd. Överhålles denna skog under en längre tid för att tillgodose kolonistens virkesbehov, går kanske en stor procent av virkesmängden förlorad. E t t 40 hektar stort skogsskifte kan alltså ej under alla förhållanden på ett ändamålsenligt sätt fylla kolonistens behov av virke. Mot utläggande av en för hela virkesbehovet tillräcklig skogsareal kan

166 emellertid även framhållas den svårighet, som en dylik ordning skulle medföra för kolonist, som önskade förvärva äganderätt till kolonatet. Då man med säkerhet torde kunna utgå från att staten ej skulle vara villig att avhända sig skogsmark annorledes än mot en viss, någorlunda skälig ersättning, skulle denna vid en så stor tilldelning av skog stiga till avsevärda belopp. För att närmare belysa denna fråga har kommittén låtit å kronoparken Djupsjö utstaka skogsskiften av i medeltal något mera än 35 hektars ytvidd invid samtliga större kolonat, som år 1917 å kronoparken utlades, varefter skogen å dessa skiften uppräknats och värderats efter gängse priser. De hava därvid visat sig efter 1916 års virkespriser äga ett genomsnittligt värde av 4,885 kronor. En kolonist, som i de flesta fall får antagas vara obemedlad eller mindre bemedlad, kan tydligen ej erlägga ett så stort belopp utan att skuldsätta sig, ett förhållande som uppenbart tyder på att en sådan skogstilldelning icke skulle vara förenlig med kolonisationens syfte att skapa självständiga jordbrukare. Vilja statsmakterna i trots av vad nu blivit anfört upplåta skogsmark med så högt värde som det nyss nämnda, torde detta böra återverka på den besittningsform, under vilken kolonat bör upplåtas. Att medgiva kolonatens förvärvande med äganderätt synes under sådana förhållanden ej böra ifrågakomma. De skulle nämligen alltför lätt kunna övergå till spekulationsobjekt. Såsom skäl för utläggande av skogsskiften, tillräckliga att fullt tillgodose ifrågavarande lägenheters behov av virke, skulle tilläventyrs kunna framhållas, att dessa lägenheter icke borde erhålla en sämre ställning än de fastigheter, vilka uppstå i Norrland och Dalarna genom ägostyckning. Genom lagen den 25 juni 1909 om inskränkning i rätten att erhålla ägostyckning stadgas nämligen bland annat, att hemmanslott, som vid ägostyckning erhåller inägojord, skall med hänsyn till den myckenhet husbehovsskog, som tilldelas lotten, varda tjänlig för jordbruk. Då denna bestämmelse tillämpats så, att den tilldelade skogen skall vara tillräcklig att fylla fastighetens hela behov av virke, skulle man kunna påstå, att de regler för fastighetsbildning, som sålunda bestämts och befunnits ändamålsenliga för nyssnämnda landsdelar, jämväl borde tillämpas av staten, då den går att därstädes göra upplåtelser för skapande av självständiga jordbruk å sina marker. Häremot kan dock invändas, att förutsättningarna för de i lagen avsedda fallen av fastighetsbildning och för nu ifrågavarande upplåtelser å kronoparkerna äro vitt skilda. Under det att vid ägostyckning av enskildas jord någon garanti för den nybildade fastigheten att annorledes än från

167 eo-et skogsskifte erhålla behövligt virke icke förefinnes, så förutsattes i det senare fallet, att lägenheten under alla förhållanden skall tryggas i fråga om sitt virkesbehov, vare sig detta sker genom eget skogsskifte eller genom servitut å kronoparken eller genom bäggedera. Då staten till främjande av ett sitt eget intresse inbjuder till och kraftigt vill understödja en kolonisation av sina odlingsbara marker, faller det av sig självt, att staten måste tillse, att kolonisten behörigen tillgodoses beträffande framför allt behovet av husbehovsvirke. E t t motsatt förfarande skulle innebära ett motarbetande av stateDS eget intresse. I intet fall bör alltså kolonisten löpa risk att sakna det nödiga husbehovsvirket. En annan utväg för att tillgodose kolonisternas behov av virke till underhåll av byggnader m. m. vore att av kronoparkens område avsätta viss del till allmänning, från vilken de till ett kolonisationsområde hörande lägenheterna skulle samfält få sitt behov fyllt. Detta tillvägagångssätt har vunnit tillämpning för Alträsks kolonisationsområde och, efter vad det uppgivits, där befunnits innebära en god lösniDg av virkesfrågan. För kolonaten åter, som ofta bilda en mängd smärre grupper av lägenheter, kan denna utväg ej med lika stor fördel anlitas. En allmänning för tillgodoseende av kolonisternas husbehov förutsätter nämligen, att vederbörandes behov av virke först konstateras samt därefter att virket före avverkningen utsynas. Ett annat förfarande kunde leda till att någon delägare anlitade allmänningen i otillbörlig hög grad och att avverkningen dessutom verkställdes på sådant sätt, att skogens förmåga att fylla sin uppgift bleve undergrävd. Då emellertid de ej obetydliga administrationskostnader, vilka oskiljaktigt sammanhänga med allmänningsinstitutet, icke skulle komma att stå i rimligt förhållande till storleken av och avkastningen från allmänn ingår, vilka bildades för de många små grupperna av kolon at, har kommittén ansett sig ej böra föreslå virkesfrågans lösande genom allmänningsskogars bildande. Om alltså kolonaten ej var för sig eller flera gemensamt böra tilldelas skogsområde av den omfattning, att hela virkesbehovet kan därifrån erhållas, tala däremot liera skäl för att skogsmark i mindre omfattning ingår vid fastigheternas bildande. Då kolonatens odlingsmark i huvudsak utgöres av torvmarker, som i allmänhet äro till sin form mycket oregelbundna, och då det givetvis bör eftersträvas, att fastigheterna erhålla så formliga figurer som möjligt, blir följden, att en del skogsmark redan av denna anledning tillägges kolonaten. Vid planläggningen av 1918 års kolonisationsförsök har sålunda för till-

168 godoseende av detta syfte skogsmark tilldelats de större kolonaten på sätt följande sammanställning utvisar: Kronoparker. Djupsjö Metseken Eönnliden och Luspberget

5,11 hektar 7,45 » 7,01 > Medeltal 6,46 hektar

I fråga om mindre kolonat har denna strävan efter en lämplig begränsning av kolonaten lett till att skogsmark tilldelats dem i en omfattning, som nedanstående sammandrag visar. I detta ingå ej uppgifter rörande kolonisationsförsöken å Hamra kronopark i Gävleborgs län, då skogsmarkstilldelningen här på grund av särskilda förhållanden gjorts mera knapp och begränsats så vitt möjligt till omkring 2 hektar. Kronoparker. Djupsjö M.etseken Eönnliden och Luspberget Ängeså Östra och Västra Jörnsmarken Aronsjökullarna Ansjö Ljusåtrakten Pite Vaksliden Siksjö Abborrträskliden Pajala östra Ohtanajärvi V. Limingojärvi Vargisåvattnen Abmoberget Örålandet

f2,43 hektar S3,46 > |3,01 » 2,8 0 » 3,08 » 5}32 » 2,79 » 3,41 » 4 5 61 » 3,27 » 2,98 » 3,31 » 3,17 > 3,06 » 2,97 » 3,12 » 3,67 » 3,40 » Medeltal 3,2 9 hektar

1¶I kommitténs betänkande, avgivet den 15 dec. 1917, äro dessa siffror angivna för respek tive kronoparker till 1,94, 3,41 och 2,96. De nu uppgivna siffrorna hava uppkommit genom att kolonisationsnämnden av åtskilliga skäl varit nödsakad att öka vissa kolonats områden.

169 Om allt framgent samma önskan att giva kolonaten en lämplig begränsning gent emot kringliggande kronopark vinner beaktande, torde man alltså kunna beräkna, att i medeltal 6 å 7 hektar skogsmark tillfalla de större kolonaten och 3 ä 4 hektar de mindre. Områden av nyss angiven storlek äro emellertid långt ifrån tillräckliga för fyllande av kolonisternas virkesbehov, men de bereda dem fördelen av att ej för varje obetydligt och tillfälligt sådant nödgas vända sig till förvaltningen av den omgivande kronoparken. Härtill kommer den känsla av trevnad för kolonisten, som tvivelsutan ligger däri, att hans kolonat ej begränsas till enbart själva odlingsmarken utan även omfattar någon skogsmark. Om detta tages till regel vid marktilldelningen, kan det också i allmänhet ordnas så, att boplatsen ej behöver tränga sig in till kolonatets yttergräns utan blir skild därifrån av en mindre skogspark. Eedan det härigenom ökade utrymmet innebär i och för sig en fördel för kolonisten. Genom omvårdnad och sparsamhet kan han efter hand uppbringa skogsbeståndets avkastning och framdeles i allt mindre grad behöva bliva hänvisad till kronoparken för köp av erforderligt virke. Utgående från önskvärdheten härav och av att kolonisterna beredas den sociala trevnad, som innehav av ett mindre skogsområde bereder dem, har kommittén ansett att samtliga kolonat böra bliva tillförsäkrade ett sådant område. Då kommittén i sitt den 20 november 1918 avgivna förslag till fortsatt försökskolonisation behandlade denna fråga, hemställde kommittén, att större kolonat skulle erhålla omkring 15 hektar skogsmark. Detta förslag grundade sig på ett beräknat årligt gagnvirkesbehov av 10 kbm. fast mått och en antagen tillväxt för år och hektar av 2/3 kbm. I de fall då på grund av markens beskaffenhet och produktionsförmåga avkastningen från nämnda areal ansåges väsentligt över- eller understiga 10 kbm, skulle arealen jämkas i motsvarande grad. Samtidigt gav emellertid kommittén uttryck åt den åsikten, att en årlig tillväxt av 2/3 kbm. pr hektar för vidsträckta delar av Norrland otvivelaktigt vore för låg och måhända skulle tåla vid en avsevärd förhöjning även som medeltal betraktad. Det förhåller sig emellertid i själva verket så, att man för tillväxten i de norrländska kronoparkerna har att räkna med mycket växlande värden. Av kronoparkernas odlingsmarker äro, enligt vad inventeringen givit vid handen, c:a 96 procent belägna i Västerbottens och Norrbottens län och sålunda i trakter, där de klimatiska förhållandena ogynsamt påverka skogarnas tillväxt. Vid en beräkning av nu ifrågavarande art torde man därför böra utgå från att tillväxten snarare ligger under än över medeltalet av

170 samtliga kronoparkers. Därtill torde man hava så mycket större skäl, som en fullt rationell vård, vilken tillvaratager alla möjligheter för produktionens höjande, knappast kan förutsättas komma kolonatens skogar till del. Vill man söka beräkna storleken av den skogsmarksareal, som erfordras för att tillgodose kolonisternas behov av virke för underhåll av byggnader m. m., så måste man givetvis taga i betraktande, att uti skogsmarkens avkastning ingår en ej obetydlig del, som icke är användbar som gagn virke. Denna omständighet talar för att tillmäta skogsanslaget något större än vad avkastningsberäkningen kan giva vid handen. 1 andra sidan är det otvivelaktigt så? att den på exempelvis en byggnads varaktighet grundade rent matematiska beräkningen av virkesåtgången för underhåll även visar en något för hög siffra, eftersom säkerligen en ej obetydlig del av det gamla virket kan komma till nyttig användning vid uppförande av den nya byggnaden. Måhända kunna de båda sistnämnda omständigheterna, vilka verka i olika riktning, såsom likvärdiga utesluta varandra, Den tredje på frågan om skogsanslagets storlek inverkande faktorn, skogsmarkens och skogsbeståndens produktionsförmåga, kvarstår då såsom utslagsgivande. Med den växling, som denna företer på olika, varandra till och med närliggande trakter, synes det icke föreligga någon möjlighet att angiva en siffra, som kan vara en tillfredsställande mätare vid bestämmande av skogsanslagets storlek. Med hänsyn härtill finner kommittén det lämpligast, att denna fråga får sin lösning för de olika kolonaten allt efter de föreliggande omständigheterna inom varje särskild trakt. Eegeln bör därvid vara, att till kolonaten läggas skogsområden, som beräknas vid medelgod skötsel kunna årligen avkasta för större kolonat 10 kbm och för mindre kolonat 6 kbm virke. Här ovan har kommittén framlagt förslag om kolonisternas förseende med nödigt gagnvirke med utgångspunkt från att detta skulle ske på sådant sätt, att kolonaten tilldelades en areal skogsmark, som beräknades lämna en mot detta behov svarande avkastning. Emellertid kan även en annan utväg stå öppen för att tillfredsställa detta kolonisternas virkesbehov, och ehuru kommittén för sin del ej kan tillstyrka dess anlitande, anser den sig ändock för fullständighetens skull böra lämna en redogörelse för densamma. I korthet skulle den innebära, att ingen som helst tilldelning av skogsmark lämnades kolonaten, vilkas virkesbehov i stället skulle tillgodoses genom utsyning från omgivande kronoparker. Det huvudsakliga skäl, som föranleder kommittén att icke framlägga detta förslag till virkesfrågans lösande, är, att all hittills — såväl inom som utom vårt land — vunnen erfarenhet talar emot skogarnas belastande med en till tiden obegränsad servitutsrätt.

171 Det fanns dock otvivelaktigt en tid, då servitut var en lämplig och av förhållandena å vissa orter betingad form för en egendoms förseende med vissa naturalster, som den saknade inom sitt eget område. Antingen förekommo då dessa naturalster i begränsad mängd inom trakten, och bristen på goda samfärdsmedel försvårade eller helt uteslöt möjligheten av deras anskaffande från annan ort, eller ock utgjorde dessa dåliga kommunikationer en maning för producenten av de ifrågavarande alstren, exempelvis virke, att träffa avtal, varigenom han tillförsäkrade sig en stadigvarande avsättning. Under trycket av dessa och liknande förhållanden, vilka betraktades såsom oföränderliga, tillkommo servituten. Erfarenheten har emellertid visat, att förutsättningarna för deras berättigande vilade på felaktig grund. Kommunikationsproblemet har funnit en lösning, som ingen anade under dessa naturahushållningens dagar. Säljare och köpare av virke äro nu icke längre bundna av efterfrågan och utbud i den närmaste hemtrakten. Dessa förändrade förhållanden hava givetvis medfört olägenheter företrädesvis för den genom servitutsavtalet leveranspliktiga kontrahenten, vilka olägenheter emellertid ej äro begränsade till att han icke kan i full utsträckning begagna sig av virkesmarknadens förändrade läge. Om han lojalt skall fullgöra sin leveransplikt, är han även bunden i sin skogshushållning, som då måste vara främst inriktad på att tillfredsställa den till servitut berättigades lagliga anspråk. Skulle då antalet av dessa vara stort, såsom ju bleve fallet, om kolonisterna erhölle sitt virkesbehov på grund av ett å kronoparkerna vilande servitut, så skulle därigenom skogshushållningen å dessa kunna i hög grad förryckas. Om nu statsmakterna trots alla de med servitut förenade olägenheterna dock skulle besluta att på denna väg tillgodose kolonisternas virkesbehov, så uppstår frågan, vilken omfattning detta bör antagas hava. De svårigheter, som då möta att för det närvarande bestämt angiva storleken av ett kommande virkesbehov, kunna visserligen kringgås genom en bestämmelse, att kolonisten skall erhålla allt virke, som vid syn befinnes erforderligt. Om en sådan anordning låter försvara sig, medan kolonisten är arrendator och byggnaderna å kolonatet äro nya samt tarva intet eller ringa underhåll, så innebär den dock ingen acceptabel lösning, när det gäller att ordna frågan för all framtid, då det verkliga virkesbehovet med stigande ålder å de anläggningar, som skola underhållas, blir allt svårare att säkert bedöma. Staten ställes därvid otvivelaktigt inför nödvändigheten att övervaka virkets användning för det därmed avsedda ändamålet eller m. a. o.: förutom att staten tillgripit en efter vad all erfarenhet visar mindre lycklig

172 utväg för att tillgodose kolonisternas virkesbehov, drabbas den därutöver av extra kostnader för kontroll. Förutom dessa nu angivna olägenheter av servitut bör det även framhållas, att ett mellanhavande av ifrågavarande ärt även kan tänkas giva anledning till konflikter mellan parterna på grund av olika uppfattning om virkets kvalitet och lämplighet för det med detsamma avsedda ändamålet. Om det överhuvud taget alltid bör vara angeläget att söka bygga upp avtal på sådana grunder, att konflikter om möjligt undvikas, så torde detta framför allt vara nödvändigt, när parterna intaga den ställning till varandra, som staten och kolonisterna å dess skos-ar. Det invändes måhända mot förestående framställning, att den visserligen kan hava sin tillämpning på trakter med ett mera utvecklat skogsbruk än Norrlands, men att den däremot saknar sitt berättigande i fråga om denna landsdel och framför allt i fråga om ett servitut, som avsåge exempelvis endast rätt till erhållande av ved, vara tillgången i kronans skogar vore så riklig, att varan i vissa trakter vore så gott som värdelös. Härtill vill kommittén först anmärka, att den senare synpunkten nog gjorde sig gällande, även då servitut förr upplåts i andra sydligare belägna trakter, men att utvecklingen visat det felaktiga i detta betraktelsesätt. Det finnes ingen anledning antaga, att utvecklingen icke fortfarande skulle förlöpa i samma riktning. Dels äro industriens möjligheter att använda virke som råvara säkerligen icke uttömda med de hittills gjorda uppfinningarna, dels är en utveckling och förbättring av de norrländska kommunikationerna en ofrånkomlig fråga, vars lösande emellertid även innebär ökning av virkesvärdena, Visserligen är det sant, att vedtillgången i kronans skogar för närvarande är mycket riklig, samt att avverkning av ved under någon tid endast kan vara till gagn för skogsvården. Men av denna omständighet är man ingalunda berättigad att draga så vittgående slutsatser, som att upplåtande av rätt till vedavverkning för all framtid skulle vara ekonomiskt betydelselöst för staten. Detta är nämligen långt ifrån händelsen. Gjorda beräkningar hava nämligen visat, att vid normal åldersklassfördelning och virkestillgång ungefär en tredjedels kubikmeter per hektar utav avkastningen utfaller som ved och. den övriga delen i form av gagn virke. E t t servitut, som lämnade innehavaren rätt till erhållande av exempelvis 30 kbm ved skulle alltså förutsätta, att vedavkastningen från 100 har måste tagas i anspråk för dess fyllande, därest icke dyrbarare virke, än som för ändamålet krävdes, skulle tillgripas. Ett nu till synes

173 tämligen värdelöst medgivande till vedtäkt kan sålunda i framtiden befinnas vara förbytt till sin motsats. Kommittén anser sig även böra framhålla nödvändigheten av att det vid ett beslut om upplåtande såsom servitut för all framtid av någon som helst rätt till virkesfångst tages under övervägande, huru det skall förfaras, därest kolonat delas. Ett accepterande av servitutsprincipen vilar uppenbarligen på den förutsättningen, att kolonist icke kan denna rätt förutan finna sin dräg-liffa utkomst å kolonatet. Konsekvensen bör alltså vara, att rätt till delning av kolonat medför rätt till servitut av samma omfattning som det, vilket innehavaren av det odelade kolonatet ägde. En delning av även rätten till servitutet skulle nämligen medföra, att ingen av dem, som efter delningen sutte på kolonatet, vore försedd med virke i den omfattning, som ansetts behövlig för en kolonist. Kommittén anser sig sålunda icke kunna tillstyrka, att kolonisternas behov av virke tillgodoses genom ett för all framtid bestående servitut å kronoparkerna, vare sig detta skulle avse hela virkesbehovet eller viss del av detsamma, exempelvis veden. En sådan lösning av frågan är så mycket mindre tillrådlig, som det visat sig vara förbundet med stora svårigheter att, när sådant kan befinnas önskvärt, friköpa sig från dylika servitut. Vad särskilt Norrland angår, erbjuda de i det föregående omnämnda ströängarna — vilka dock icke blivit förbehållslöst upplåtna för all framtid — ett exempel på svårigheten att avveckla ett för staten betungande rättsförhållande, som, ehuru det i viss mån förlorat sin betydelse för rättsägaren, dock alltjämt kan av honom fasthållas. Med detta sitt avstyrkande av ett evärdeligt servitut, vill kommittén dock ej hava uttalat, att en upplåtelse av rätt till virkesfångst från kronoparkerna icke bör under några som helst förhållanden äga rum. Tvärtom kan det utan tvivel befinnas vara en ur flera synpunkter lämplig utväg att tillgodose kolonisterna i nu omhandlade avseende genom att lämna dem sådan rätt å kronoparkerna under viss begränsad tid även sedan de förvärvat äganderätt till kolonatet. Ett sådant servitut, som kan till sina verkningar överskådas, bereder dem fördelen av att kunna spara de egna skogstillgångarna samtidigt som det, lämpligen avvägt, ej behöver innebära någon alltför stor uppoffring från statens sida. I allmänhet finnes nämligen å kronoparkerna god tillgång på mindervärdigt virke, som, ehuru det ej för närvarande kan med fördel avyttras för industriell förädling, dock kan hava god användning som husbehovsvirke. Grenom tillvaratagande av avfallsvirke samt utgallring av undertryckt och skadad skog av smärre dimensioner samt av lövskog kan

174 kolonistens behov av t. ex. brännved ofta fyllas, samtidigt som virkets avverkande är att betrakta som en skoarsvårdande åtgärd. Eedan då kolonatet upplåtes, bör med hänsyn till den trakt av landet, där det är beläget, och det slags vedskog, som finnes att tillgå inom närmaste område, bestämmes den kvantitet brännved, från 20 till 35 kbm., som kolonisten skall äga rätt att erhålla nnder arrendetiden. Denna rätt synes med hänsyn till beståndsförhållandena å kronoparkerna och önskemålet att bereda kolonisten tillfälle att spara sin egen virkestillgång kunna utsträckas utöver arrendetiden. Då det härvid blir föremål för övervägande, under huru lång tid en sådan rätt bör kunna åtnjutas av kolonisten, vill det förefalla lämpligt att sätta bestämmelse härom i sammanhang med de perioder, under vilka kolonist är berättigad att innehava kolonatet med nyttjanderätt, d. v. s. intill 30 år från den dag, då det först av honom eller hans eventuella företrädare i brukandet tillträddes. Liksom under arrendetiden bör bränsle endast få tagas efter anvisning av mindervärdig skog. Även andra virkesbehov och framför allt sådana, som stå i samband med förbättrande eller utvidgande av kolonatets jordbruk, synas lämpligen kunna och böra på liknande sätt fyllas under viss angiven tid även efter det äganderätten till kolonatet övergått från kronan till kolonisten. Sådana behov äro framför allt de, som avse virke till täckdiken och lador. I det föregående har kommittén framhållit svårigheten att angiva någon bestämd siffra för den virkesmängd, som erfordras för läggande av täckdiken. Under arrendetiden skulle kolonistens behov härav tillgodoses på samma sätt som andra virkesbehov eller i den mån, som det visade sig uppstå. Då jordens täckdikande innebär möjlighet til] höjning av dess avkastningsförmåga och av jordbrukets intensitet, och då det virke, som erfordras för läggande av täckdiken, kan tagas av vid gallringen utfallande slån virke eller av aspvirke och sålunda av för det närvarande jämförelsevis eller helt värdelös skog, har kommittén ansett sig böra framlägga förslag om rätt för kolonisten att efter anvisning fritt hämta även sådant virke från kronopark i den mån behov därav kan uppstå, dock med den begränsning att rätten härtill skall upphöra, sedan 30 år förflutit från det att förste innehavaren av kolonatet tillträdde detsamma. På liknande villkor och under samma tid anser kommittén att även behov av virke till lador bör tillgodoses, i den mån byggande av sådana visar sig nödvändigt för grödans förvarande. Kommittén har i det föregående redan framhållit, att till lador kan användas mindervärdigt virke och att tillhandahållande härav vore liktydigt med en odlingspremie, som utfölle i

175 mån som kolonisten visade prov på odlingsflit. Med hänsyn till dessa båda omständigheter har kommittén ansett sig böra föreslå, att även virke till lador borde lämnas kolonisterna kostnadsfritt, dock med nyss angiven tidsbegränsning. Av skäl, som i det föregående anförts, har kommittén ansett sig böra stanna vid att föreslå ett till tiden begränsat servitut. Att kolonisten efter utgången av denna tid skulle komma i avsaknad av nödiga skogseffekter, torde ej vara att befara. Det lärer nämligen med säkerhet kunna påräknas, att staten, i vars intresse det allt jämt måste ligga, att de på dess skogsmark upptagna lägenheterna kunna med fördel brukas, på ett eller annat sätt även sörjer för att lägenhetsinnehavarnas virkesbehov varder på billiga villkor tillgodosett. Det har förut blivit nämnt, att skogsbeståndets fördelning i ålderklasser ofta är mycket ojämn. Detta kan då få till följd, att kolonatets behov av gagnvirke under en övergångstid ej kan helt eller ens till någon del fyllas från det detsamma tilldelade skogsområdet. Under sådana förhållanden måste innehavaren av kolonatet förskaffa sig sitt behov av gagnvirke genom köp. Härigenom kommer han i en ogynsammare ställning än de kolonister, vilka icke behöva tillgripa en sådan utväg. För att i någon mån söka utjämna denna olikhet vill kommittén föreslå, att kolonist bör äga rätt att under en tid av trettio år efter kolonatets upplåtelse från omkringliggande kronopark erhålla utsyning av virke, som erfordras för husens underhåll, därest härför lämpligt virke ej finnes å det kolonatet tilldelade skogsområdet. Det sålunda utsynade virket bör dock avräknas från den kvantitet brännved, som kolonist må vara berättigad att erhålla från kronoparken. Utsyning, som här avses, må ej påkallas oftare än vart femte år. Den minskade tilldelning av brännved från kronoparken, som härigenom tillkommer kolonisten, torde han helt säkert kunna täcka genom gallringsvis uttaget virke inom kolonatet. För tillgodoseende av kolonisternas virkesbehov vill kommittén under åberopande av nu anförda motiv alltså föreslå, att staten avgiftsfritt på rot tillhandahåller kolonist det byggnadsvirke, som erfordras för uppförande av de i byggnadsplanen upptagna husen eller, om staten delvis utför detta arbete, för fullbordande av desamma;

176 att därvid må från kolonatets eller detsamma närliggande kolonats område tagas virke från mark, som är avsedd till odling, eller som tages i anspråk för beredande av erforderligt gårdsutrymme på lägenheten; att det må ankomma på ledningen av kolonisationsarbetet att efter framställning medgiva utsyning av virke dels för sådan utökning av de i b}^ggnadsplanen upptagna husen, som erfordras för att tillfredsställa kolonistens behov av bostadsutrymme, dels till bagarstuga och bastu, som kolonister var för sig eller gemensamt önska uppföra; att kolonist må under den tid han med nyttjanderätt brukar kolonatet erhålla utsyning dels av virke, som efter besiktning visar sig vara erforderligt såväl för underhåll av byggnader som ock till lador, hägnader, täckdiken, hässjor, slöjd och dylikt, dels den kvantitet brännved, växlande mellan tjugu och trettiofem kubikmeter fast mått, som vid kolonatets anläggande bestämts skola utgå till dess innehavare; att detta virke bör av kolonisten avgiftsfritt efter anvisning få avhämtas från kronoparken, där det icke anses böra uttagas från kolonatets område för att hindra att skog, som vindfällts eller skadats, må förstöras, eller då en god skogsvård fordrar avverkning och denna kan företagas, utan att det därigenom uppstår svårighet för kolonisten att i framtiden fylla sitt virkesbehov från kolonatets område; att för tillgodoseende, sedan kolonist förvärvat äganderätt till kolonatet, av dess behov av virke till underhåll av byggnader hägnader m. m. ett område, som under förutsättning av medelgod skötsel beräknas kunna årligen avkasta tio kubikmeter virke, må tilldelas kolonat av större typ, och ett område, som under samma förutsättning kan beräknas avkasta sex kubikmeter virke, må tilldelas kolonat av mindre typ;

177 att, sedan kolonist förvärvat äganderätt till kolonatet, han må vara berättigad att avgiftsfritt efter anvisning, till dess trettio år förflutit från kolonatets första upplåtande, erhålla dels den kvantitet bränsle, som vid kolonatets upplåtande bestämdes skola utgå till dess innehavare, dels det virke, som erfordras för läggande av täckdiken, dels ock virke till lador, som befinnas behövliga för grödans förvarande; att i de fall, då den kolonatet tilldelade skogsmarken ej kan fylla dess gagnvirkesbehov, åt kolonisten må under den i föregående punkt angivna tiden från omgivande kronopark utsynas vad som härutinnan kan brista, varvid dock efter beprövande av kolonisationsarbetets ledning må göras lämpligt avdrag å den kolonisten från kronoparken tillkommande kvantiteten brännved.

Personliga förutsättningar. Såsom villkor för att vid ett kolonats upplåtande antagas till kolonist har ansetts böra, i huvudsaklig överensstämmelse med vad som bestämts dels i fråga om upplåtelser inom Alträsks nybyggesområde, dels i fråga om villkor för erhållande av egnahemslån, stadgas, att sökande, förutom att han enligt intyg av pastor, landsfiskal, kommunala förtroendemän eller andra av kolonisationsarbetets ledning såsom trovärdiga ansedda personer fört en hedrande vandel, besitter förutsättning för drivande av ett mindre jordbruk och ej förut äger fastighet av sådan storlek, att därå kan födas en familj. Härjämte har synts böra stadgas, att åt samma person ej bör upplåtas mer än ett kolonat. Att efter mönster av upplåtelsevillkoren för kolonisation inom Alträsks kronopark föreskriva, att kolonat ej får upplåtas åt annan sökande än den, som är obemedlad eller mindre bemedlad, skulle däremot efter kommitténs mening vara mindre välbetänkt. Det synes tvärtom önskvärt, att bland sökande till kolonat å de trakter, det nu gäller, förekommer, vid sidan av de obemedlade eller mindre bemedlade, även en del personer i en något säkrare ekonomisk ställning, exempelvis sådana som av sina arbetsförtjänster eller eljest hava i behåll något litet sparkapital och därför äro rustade att framgångsrikt möta de ekonomiska påfrestningar kolonistens pionjärarbete alltid måste medföra. 12.

Kolonisationskommittén.

178 Kommittén föreslår alltså, att till kolonist må antagas allenast den, man eller kvinna, som är svensk medborgare, råder över sig och sitt gods, är känd för sparsamhet, nykterhet och hedrande vandel samt anses hava förutsättningar för drivande av ett mindre jordbruk, att kolonat ej må upplåtas till den, som redan äger fastighet av den storlek, att därå kan födas en familj, samt att åt samma person ej må upplåtas mer än ett kolonat. Kolonatens skatteplikt. Såsom i inledningen till detta betänkande är omnämnt, tillerkändes skogstorpare frihet från utlagor och onera under en tid av 20 år samt innehavare av odlingslägenheter och av .nybyggen inom Alträsks nybyggesområde samma frihet under en tid av 15 år. Någon häremot svarande förmån under viss angiven tid har kommittén ej ansett böra tillerkännas kolonisterna. Såsom av kommitténs förslag framgår, skulle kolonist kunna förvärva äganderätt till kolonatet, sedan han fullgjort vissa skyldigheter i avseende på kolonatets bebyggande och uppodling. Skulle nu dessa arbeten fullbordas före utgången av den tid, för vilken skattefriheten gällde, bleve den omedelbara följden därav, att en fastighet, i vilken inginge värden av den storlek, att staten ansett den kunna bestå såsom självständig brukningsdel, bleve fritagen från deltagande i de allmänna skattebördorna. Kommittén håller före att detta vore principiellt oriktigt. Därmed har kommittén emellertid ej velat uttala, att kolonist borde helt undandragas förmånen av skattefrihet under den tid, då hans ekonomiska krafter äro mest tagna i anspråk för det nya hemmets ordnande, eller med andra ord under den tid då han fullgör honom åliggande odlings- och byggnadsarbeten. Under denna tid hindras han även att i den utsträckning, som förhållandena måhända eljest kunde medgiva, förskaffa sig inkomster genom arbete åt andra och därigenom även kontanta medel för skattebetalningarna. Om kommittén alltså vill uttala sig för att kolonist under denna tid, som kan sägas motsvara den, under vilken han innehar kolonatet med nyttjanderätt, blir befriad från utlagor och onera för kolonatet, anser kommittén emellertid att härutav ej behöver eller bör följa, att; det jordområde kolonaten upptager för den skull bör undantagas från beskattning. Sådant

179 vore uppenbarligen ej överensstämmande med rättvisa och billighet gentemot den kommun, inom vilken kolonatet vore beläget, och som givetvis kommer att åsamkas vissa utgifter genom kolonisationen, exempelvis för skolväsendet. Då kronoparkerna numera skola deltaga i gäldandet av de kommunala utgifterna, vore nämligen en sådan åtgärd att från beskattning undantaga den jord, som kolonatet omfattar, liktydigt med en överflyttning på andra skatteobjekt utav den del av skattebördan, vilken borde uppbäras av ett värde, vilket kolonatet i verkligheten representerade. Den omedelbara följden av att kolonist befrias från utlagor och onera för kolonatet under den tid, som han i egenskap av nyttjanderättsinnehavare brukar detsamma, bör alltså vara, att kronoparken under samma tid belastas med de på kolonatet belöpande utskylderna i den mån sådana skola för detsamma utgöras. Att kolonist ej bör åtnjuta frihet från utskylder för inkomst och kapital, anser kommittén självfallet. På i det föregående angivna skäl får kommittén föreslå, att kolonist under den tid han med nyttjanderätt innehar kolonatet skall åtnjuta frihet från de å kolonatets område belöpande utlagor och onera; att nyssnämnda utlagor och onera skola påföras den kronopark, å vilken kolonatet är beläget. Byggnadsfrågan. Erfarenheten från statens försök att medelst upplåtande på kronoparkerna Byggnadsav skogstorp och odlingslägenheter befrämja Norrlands kolonisation visar understöd. till fullo, att ett av de främsta skälen till att dessa försök icke krönts med motsedd framgång kan sökas uti svårigheter för vederbörande kolonister att med det lämnade statsunderstödet inom föresatt tid lösa byggnadsfrågan. Detta understöd till personer, som i de flesta fall varit i saknad av nämnvärda ekonomiska tillgångar, har visat sig vara alltför knappt tillmätt. Härutav kan alltså dragas den lärdomen, att utan avsevärt ökade uppoffringar från statens sida till understödjande av kolonisternas byggnadsverksamhet kolonisationen i stort ej kommer att nå någon kraftigare utveckling, ty första förutsättningen härför är, att kolonisten snarast möjligt erhåller en människovärdig bostad för sig och sin familj. Först därefter kan-han med full kraft och med utsikt till framgång ägna sig åt egentligt förvärvsarbete, vare sig detta huvudsakligen utgöres av skogs-

180 eller jordbruksarbete. Skogstorparnas svaga ekonomiska ställning har även medfört, att deras bostadsförhållanden i allmänhet måste betecknas såsom nr social synpunkt långt ifrån tillfredsställande. Väl träffas stundom ganska välbyggda skogstorp eller odlingslägenheter, men dessa äro undantag. I de flesta fall har lägenhetens innehavare vid dess tillträdande i stället för den relativt dyrbara mangårdsbyggnaden uppfört ladugården, i vilken han provisoriskt avdelat utrymme för egen bostad. I andra fall åter har han byggt en vanligen mycket primitiv liten koja med ett rum, som i allmänhet är allt för trångt för den ofta mycket talrika familjen. Att renlighet och hygien under sådana förhållanden ej kunna iakttagas är uppenbart. Dessa primitiva bostadsförhållanden alstra även hos mången slöhet och likgiltighet; man nöjer sig med sin första bristfälliga bostad och uppskjuter i det längsta den egentliga mangårdsbyggnadens uppförande. För att undanröja sådana missförhållanden och, i vad det beror av byggnadsfrågan, underlätta kolonisationsarbetet finner kommittén det nödvändigt, att staten på ett långt verksammare sätt, än som ifrågakommit beträffande skogstorp och odlingslägenheter, understödjer kolonisternas byggnadsverksamhet. Innan kommittén emellertid övergår till behandling av frågan, under vilka former ett sådant understöd kan böra lämnas, får kommittén först närmare angiva, i vilken omfattning de enskilda kolonaten enligt dess mening böra med understöd från staten bebyggas. Såsom grundprincip torde i detta avseende kunna fastslås, att bland sådana byggnader endast böra ingå de, som äro oundgängligen nödvändiga för kolonatets skötsel. Till sådana kunna hänföras mangårdsbyggnad samt uthusbyggnad, den senare innehållande för mindre kolonat matbod, vedbod, loge, ladugård med svale, strörum och gödselrum samt hemlighus. I de större kolonatens uthusbyggnad torde därjämte böra inrymmas särskilt stall och redskapslider. Vad åter mangårdsbyggnaden angår, så bör denna enligt kommitténs mening kunna göras lika för de båda slagen av kolonat och lämpligen avdelas i förstuga, kammare och kök med under detta anbragt källare ävensom vind. I fråga om storleken och beskaffenheten av de föreslagna byggnaderna hänvisar kommittén till särskilt utarbetade ritningar och materialbeskrivningar, vilka äro vidfogade detta betänkande (Bil. D—O). Kommitténs avsikt med framläggande av dessa ritningar är emellertid ej, att de skola överallt eller ens mera allmänt följas vid byggandet, utan kommittén anser tvärtom, att en ganska stor omväxling härvid bör få göra sig gällande. Hänsyn bör därvid även i möjligaste mån tagas, till

181 vederbörande kolonisters önskningar, så vitt de nämligen ej leda till byggnadernas väsentliga fördyrande. Vad som av kommittén åsyftats har enbart varit att angiva byggnadernas allmänna beskaffenhet. Då kommittén härefter går att åter upptaga behandlingen av frågan om statens understödjande av kolonisternas arbete att bebygga kolonaten, får kommittén först påpeka, att tvänne vägar härvid stå staten öppna. Den ena innebär beviljande av kontant understöd, den andra att staten själv ombesörjer byggnadernas uppförande. I det följande får kommittén lämna en redogörelse för huru dessa båda utvägar enligt kommitténs mening under olika förhållanden böra komma till användning. I de fall, då staten vill med kontanta medel bispringa kolonisten vid utförandet av byggnadsarbetena, bör detta ske under formen av kontanta försträckningar, som i mån av vissa arbetens fullbordande utlämnas mot billig ränta och återbetalas genom amortering under ej alltför kort tid. När kommittén den 15 december 1917 avgav sitt betänkande om försökskolonisation, föreslog kommittén i nu berörda avseenden följande förfarande, som även vann statsmakternas godkännande, nämligen att byggnadshjälp utlämnas till innehavare av kolonat, å vilket staten ej själv till någon del uppför byggnaderna, med tre fjärdedelar av det belopp, vartill i sammanhang med kolonatets upplåtande byggnadskostnaden beräknats, dock högst 4,500 kronor, och att av detta belopp 500 kronor utbetalas mot vederhäftig borgen eller annan godkänd säkerhet, då upplåtelsen kommit till stånd, 1,000 kronor, då mangårdsbyggnaden kommit under tak, enahanda belopp, då uthusbyggnaden i sin helhet kommit under tak, samt återstoden, då byggnaderna blivit fullbordade i enlighet med föreskrift. Det föreslogs vidare, att kolonisten under tiden intill dess att han med äganderätt förvärvade kolonatet skulle för byggnaderna erlägga en årlig lega, som motsvarade 3,G % ränta å uppburen byggnadshjälp, dock att han borde vara från sådan skyldighet fri under de tre första åren. Då kolonisten önskade förvärva äganderätt till lägenheten, skulle köpeskillingen för byggnaderna bestämmas till det belopp, som utgått i byggnadshjälp, och jämte andra i köpet ingående värden gäldas i huvudsaklig överensstämmelse med vad som funnes föreskrivet för statens egnahemslån. I de sålunda föreslagna villkoren, som av statsmakterna antagits med undantag för bestämmelser om tiden för åtnjutande av avgäldsfrihet, som av dem utsträckts att gälla under fem år, anser kommittén emellertid med stöd av den från kolonisationsförsöken vunna erfarenheten, att utöver den sålunda förändrade bestämmelsen om avgäldsfrihet en del ändringar böra

182 vidtagas. Sålunda synes byggnadshjälpens maximibelopp böra höjas från 4,500 kronor till 5,000 kronor eller samma summa, med vilken innehavare av kolonat, å vilket staten själv utfört en del av byggnadsarbetet, föreslagits skola ersätta staten för detta arbete, då kolonatet till honom försäljes. Fördelen av ett något större understöd mot låg avgäld och på billiga avbetalningsvillkor skulle i någon mån förbättra den mindre goda ställning, som de kolonister, vilka själva utföra byggnadsarbetet, måste anses intaga i jämförelse med den, som kolonister å de av staten bebyggda lägenheterna erhålla. Även i fråga om de terminer, å vilka byggnadshjalpen utbetalas, synas av praktiska hänsyn vissa förändringar påfordras. Då kostnaderna för bringande av mangårdsbyggnaden under tak äro avsevärt större än samma kostnader vid uthusbyggnadens uppförande, synes ett något större belopp böra beräknas för den förra än för den senare. Därjämte bör kolonist, som önskar fullfölja arbetet med den ena byggnaden, innan han påbörjar arbetet med den andra, beredas möjlighet att även under sådant förhållande utbekomma viss del av byggnadshjälpen. Föreskrifterna om utbetalande av byggnadshjälpen synas även böra så förändras, att detta ej som hittills sker med bestämda belopp utan i dess ställe med viss procent av hela summan. De av kommittén ifrågasatta förändringarna skulle ernås, om byggnadshjälpens utbetalande skedde på följande sätt: i förskott mot borgen 10 % så snart mangårdsbyggnaden är under tak 30 % » » uthusbyggnaden » » » 20 % » » återstående arbeten på mangårdsbyggnaden äro utförda 20 % » > återstående arbeten på uthusbyggnaden äro utförda 20 % Visserligen äro hittills igångsatta kolonisationsförsök allt för nya, för att mer allmängiltiga slutsatser skola kunna dragas av dem, men av från kolonisationsnämnden inhämtade upplysningar synes framgå, att svårigheterna för de koloister, som själva uppföra byggnaderna, äro ganska betydande, änskönt de komma i åtnjutande av den byggnadshjälp, som staten. anvisat. Denna kolonisternas verksamhet skulle i nåsron mån ytterligare understödjas} om byggnadshjälpen till dem utbetalades i mån av arbetets fortgång, dock så att en femtedel av den beräknade summan för

183 något av de i det föregående angivna olika delarna av byggnadsarbetena innehölles, tills motsvarande arbete i sin helhet blivit fullbordat. I likhet med vad som skedde i kommitténs förslag av 1917 har kommittén även nu uttalat sig för att byggnadshjälpens maximibelopp, ej dess absoluta storlek fixeras. Nu likaväl som då möta av växlingarna i arbets- och materialpris beroende svårigheter att fastslå ett bestämt belopp såsom det för byggnadshjälpen mest lämpliga. Kommittén utgår även ifrån att de kolonister, som med stöd av statsunderstöd själva uppföra byggnaderna å sina kolonat, skola beflita sig om att ej ådraga sig större skuld än som är nödigt. På samma sätt, som här nedan framhålles vid behandlingen av statens egen byggnadsverksamhet å kolonaten, kan staten stödja de kolonister, som med" hjälp av lån själva uppföra byggnaderna, genom att tillhandahålla dem byggnadsmaterial till självkostnadspris. Kommittén känner sig förvissad därom, att det statens organ, som får sig anförtrott ledningen av kolonisationsarbetet, skall låta sig angeläget vara att begagna alla till buds stående möjligheter att underlätta arbetet för dem, som vilja bryta bygd i de vidsträckta norrländska ödemarkerna. Här nedan skall kommittén framlägga förslag om de statsfinansiella åtgärder, som påkallas av bifall till kommitténs nu framlagda förslag om utlämnande av byggnadshjälp. Övergående till den andra här ovan omnämnda formen för statens understödjande av kolonatens bebyggande, eller genom av staten själv utövad byggnadsverksamhet, får kommittén först till behandling upptaga frågan, huru långt ett sådant understöd från statens sida bör i de enskilda fallen ' sträcka sig, det vill med andra ord säga frågan, vilka byggnader som böra av staten uppföras och huruvida de böra i sin helhet av staten iordningställas. Kommittén vill rörande denna del av frågan förbehållslöst uttala, att det enligt dess mening ej vore en lycklig anordning, om staten i alla detaljer fullbordade kolonistens blivande hem. Detta komme då knappast att för honom äga samma värde, som om han i någon mån nedlagt eget arbete på dess ordnande. Statens verksamhet synes med hänsyn såväl härtill som till vikten av att nedbringa kolonisationskostnaderna böra inskränkas till att omfatta vad som erfordras för att kolonisten med familj skall kunna komma under tak och äga nödigt utrymme för de kreatur, som kunna födas på kolonatet, under det att byggnadernas fullbordande bör ankomma på kolonisten själv. Med detta som ledande princip anser kommittén, att statens byggnadsverksamhet på de särskilda

^ ^ ^ f n MmJMt

184 kolonaten bör i fråga om mangårdsbyggnaden vara begränsad till densammas grundläggande, upptimrande och täckande samt utförande av allt murningsarbete ävensom en del av inredningen i kök och förstuga. Beträffande uthusbyggnaden åter synes statens åtagande icke böra gå längre än att omfatta upptimrande och inredande av den till ladugård avsedda delen samt anordnande av gödselstad. Den sålunda skisserade begränsningen av statens byggnadsverksamhet utesluter icke ett aktivt understödjande från statens sida av kolonistens eget byggnadsarbete. Detta kan bland annat ske därigenom, att staten tillhandahåller kolonisten sågat och hyvlat virke och andra materialier till självkostnadspris, något som med hänsyn till att staten dels kommer att på flera platser hava tillgång till egna förädlingsanordningar, dels kan göra stora inköp, som kontant likvideras, bör kunna innebära en ej obetydligt minskad anskaffningskostnad för kolonisten. Därjämte bör staten, som för sm egen byggnadsverksamhet torde anställa fackligt skolade förmak, kunna vara i tillfälle att genom dessa lämna kolonisterna råd och anvisningar rörande lämpligaste sättet för arbetenas utförande. Vid understöd i den först nämnda formen kan en kolonist komma att häfta i skuld till staten. Om så blir fallet, torde staten därför ej böra fordra annan säkerhet än en särskild förbindelse för erläggande av likvid för de mottagna materialierna. Därest det endast tillses, att dessa komma till användning för byggnadsändamål å kolonatet, torde staten hava tillräcklig garanti för att ej göra någon förlust på leveransen. Den ordning, i vilken ifrågavarande materialier sedermera böra av kolonisterna betalas, torde kunna bestämmas av kolonisationsledningen. Då staten finner förhållandena påkalla, att den själv handhaver byggnadsverksamheten å någon viss kronopark, bör detta emellertid om möjligt ej innebära ett absolut tvång för kolonisten att endast under denna förutsättning mottaga kolonat. En viss valfrihet bör tvärtom, där så kan ske, lämnas kolonisten, om han anser sig kunna med fördel själv utföra byggnadsarbetet. En sådan valfrihet kan emellertid knappast göras reservationslös. Skall staten kunna på ett ändamålsenligt och praktiskt satt ordna sm byggnadsverksamhet, så erfordras därför påtagligen, att den kan samtidigt bedrivas på ett antal i varandras närhet belägna kolonat. De arbetsbesparande maskiner m. m., som i sådant fall kunna komma till användning, är det ej möjligt att tillbörligen utnyttja vid en på vitt skilda kolonat splittrad verksamhet. Skulle en sådan bliva följden av en eller flera kolonisters önskan att själva uppföra sina byggnader, måste det

185 därför uppenbarligen tagas under övervägande, i vad mån en sådan önskan bör med hänsyn till fördelarna för samtliga kolonister kunna tillmötesgås. Då en genom staten utövad byggnadsverksamhet emellertid medför påtagliga fördelar för kolonisten, som bland annat härigenom lämnas tillfälle att i början av sitt arbete som kolonist odelat ägna sig åt det för honom viktiga odlingsarbetet eller åt direkt förvärvsarbete, har man knappast anledning antaga, att en sådan staten förbehållen prövningsrätt skall behöva tagas i anspråk. I många fall torde man emellertid kunna utgå från att en kolonist, under förutsättning att verksamt penningeunderstöd beredes honom, skall kunna själv med gott resultat ombesörja byggnadsarbetet, i all synnerhet om han besitter nödig fackkunskap eller kan förskaffa sig erforderlig sakkunnig hjälp. Denna utväg kan sägas medföra den fördelen för kolonisten, att han blir i tillfälle tillgodose de personliga önskningar rörande byggnadernas anordning, som han kan hysa. Däremot torde det ej kunna betraktas såsom lika avgjort, att byggnadsarbetets utförande genom kolonisterna själva även är liktydigt med ett billigare pris för arbetet, än om det utfördes genom statens försorg. I synnerhet om byggnaderna å en grupp av kolonat kunna uppföras på en gång, varvid moderna hjälpmedel såsom motorsåg, hyvelmaskin och vissa arbetsmaskiner för tillverkning av dörrar och fönster m. m. kunna komma till användning, torde med iakttagande av ett praktiskt tillvägagångssätt i övrigt Lyggnadskostnaderna för de av staten uppförda byggnaderna ej behöva bliva högre än för de av kolonisterna själva byggda. De erfarenheter, som hittillsvarande försökskolonisation lämnat, synas också giva vid handen, att byggnaderna på åtminstone en del av de självbyggande kolonisternas lägenheter bliva betydligt dyrare än de av staten uppförda. Men även om ett motsatt förhållande skulle bliva följden, så torde det ej lida något tvivel, att de av staten uppförda byggnaderna i soliditet i allmänhet bliva de av kolonisterna byggda överlägsna. Statens byggnadsverksamhet bedrives nämligen under ledning och tillsyn av i byggnadsteknik fullt kompetenta personer, under det att kolonisternas visserligen kontrolleras av kolonisationsledningen, men handhaves uteslutande av dem själva. Om än kontrollen över denna verksamhet kan bliva ganska effektiv under första tiden av kolonisationsarbetet på en kronopark, medan staten i och för egna byggen på skogen i fråga där har anställd särskild sakkunnig byggnadsförman, så blir den dock, sedan staten efter ett par år avslutat denna sin verksamhet, självfallet långt mindre ingående och effektiv, då den därefter endast kan utövas mera temporärt.

186 Uppförandet av åbyggnaderna å kolonaten bör sålunda kunna i vissa fall verkställas genom statens försorg. Då emellertid förutsättningarna för en sådan statens verksamhet äro i hög grad växlande, torde det böra ankomma på Kungl. Maj:t att slutligt bestämma den omfattniug, i vilken staten för vart år bör bedriva densamma. Härvid bör i första hand belägenheten av den kronopark, som skall koloniseras, vara avgörande. Det torde nämligen få anses sannolikt, att möjligheterna för kolonisterna att själva ordna med byggnadernas uppförande äro vida större i en tätare bebyggd trakt med goda kommunikationer, där tillgång finnes till såg och andra erforderliga hjälpmedel, än vad fallet är å en avlägsen kronopark i en folk fattig bygd. Statens byggnadsverksamhet bör sålunda enligt kommitténs meniug utövas företrädesvis å kronoparker i trakter av sistnämnda art. Vid frågans bedömande bör därjämte hänsyn tagas till de erfarenheter, som gjorts beträffande den större eller mindre svårighet, som yppat sig i fråga om kolonisering av en viss, även mer välbelägen kronopark. Ar det ur skogsvårdens synpunkt synnerligen önskvärt, att nödigt antal fasta skogsarbetare anskaffas på en sådan, synes även i ett dylikt fall statsbygge vara väl motiverat. Under sina förhandlingar om byggnadsfrågan har kommittén även diskuterat spörjsmålet huruvida det kunde anses befordra ett ändamålsenligt bebyggande av kolonaten, om genom statens försorg byggnaderna å ett eller annat kolonat helt fullbordades och i sådant skick överlämnades till kolonisten. Kommittén har emellertid ej ansett sig böra framlägga något definitivt förslag i denna fråga, utan inskränker sig till att i detta sammanhang uttala den meningen att, därest framställning göres i sådant syfte från en eller annan kolonist, det skulle vara kolonisationsnämnden obetaget att efter särskild prövning bifalla en sådan framställning under förutsättning att kolonisten bestrider de ökade kostnader, som äro förenade med ett sådant mer omfattande byggnadsföretag. Att en genom staten utövad byggnadsverksamhet medelbart kan vara till gagn även för de kolonister, vilka själva uppföra sina byggnader, torde vara utom allt tvivel. Förutom det här ovan redan antydda stöd, som de kunna erhålla genom att byggnadsmaterialier av vissa slag lättare kunna tillhandahållas dem, då staten för sin egen byggnadsverksamhet måste till samma trakt transportera sådana, bör ock det föredöme, som ett under sakkunnig ledning utfört omsorgsfullt arbete lämnar, vara av icke ringa värde för självbyggare på närliggande område. För staten själv medför dess egen byggnadsverksamhet större möjlighet

187 att kunna erhålla spekulanter å utlagda kolonat även från andra trakter än de närmast intill kolonisationsområdet belägna, varigenom alltså kolonisationen å kronans marker borde kunna befordras och påskyndas. Möjligheten för en kolonist, som innehar en av staten bebyggd lägenhet, att omedelbart kunna ägna sig åt annat arbete, som medför direkt inkomst, verkar, såsom redan framhållits, givetvis i samma riktning. I detta sammanhang torde till behandling böra upptagas frågan, huruvida statens byggnadsverksamhet bör utan åtskillnad omfatta både större och mindre kolonat, eller om den företrädesvis bör utövas endast på endera av dem. Vid de hittills utförda kolonisationsförsöken har det senare varit fallet. Kommittén hemställde nämligen, då den avgav sitt den 15 december 1917 dagtecknade förslag om vissa sådana försök, att en del av de mindre kolonaten skulle genom statens försorg bebyggas till den omfattning, som i det föregående angivits såsom den för dylika fall lämpliga. I sedermera avlämnade förslag till fortsatta kolonisationsförsök har kommittén vidhållit denna ståndpunkt, och då dessa förslag vunnit statsmakternas godkännande, har sålunda statens byggnadsverksamhet utövats endast å kolonat av den mindre typen. Enligt kommitténs mening föreligger ej heller beträffande de större lägenheterna samma anledning som för de mindre att ifrågasätta ett bebyggande genom statens försorg, utan byggnadsarbetet å dessa synes i allmänhet böra utföras av kolonisten själv. Fall kunna dock tänkas inträffa, då även för de större kolonatens vidkommande ett ingripande från statens sida kan befinnas vara väl motiverat. Om exempelvis kolonisation igångsattes å en avlägsen och i avseende på kommunikationer ogynnsamt belägen kronopark, kan byggnadsarbetet vara förenat med så stora svårigheter för kolonisten, att det, vare sig kolonatet är större eller mindre, blir nödvändigt, att staten träder hjälpande emellan, om kolonisationsarbetet skall kunna komma i gång inom rimlig tid. Även för det större kolonatet bör det då tillkomma kolonisationsledningen att bestämma i fråga om byggnadernas storlek och beskaffenhet, varvid här ovan framlagda grundprinciper rörande byggnadsarbetenas omfattning böra i huvudsak tillämpas. Då kommittén nu övergår till behandling av frågan om storleken av Ersättning för den ersättning, som kolonisten bör erlägga till staten för utförda byggnads- * £ £ * £ ^ arbeten, så vill kommittén först- erinra därom, att denna ersättning på förda byggkommitténs förslag hittills varit av statsmakterna bestämd till 5,000 kronor. naderna. Möjligen ökade kostnader, som föranletts genom bifall till av kolonisten framställda önskemål om förändringar eller utvidgningar av byggnadsplanen, hava av honom särskilt guldits.

188 Kommittén har icke varit omedveten om att invändningar, och måhända även befogade sådana, kunna göras mot fastställande av ett för alla fall gällande pris å de av staten utförda arbetena. När ovanstående pris av kommittén föreslogs, utgick kommittén från den helt visst riktiga principen, att om staten önskade företaga kolonisationsförsök med de vid tiden för förslagets framläggande gällande höga omkostnaderna, så borde icke byggnadernas härav föranledda fördyrande drabba kolonisterna utan företagaren—staten. Priset å byggnaderna sattes därför till ett för desamma beräknat normalpris. Det torde väl emellertid mot den hittills tillämpade grundsatsen med ett för skilda delar av Norrland och Dalarna gemensamt gällande pris kunna invändas, att beräkningar, som ginge ut på att finna ett sådant »normalpris», skulle leda till avsevärt olika resultat. Vill man alltså fasthålla vid önskemålet att som lösen för av staten uppförda byggnader angiva ett »normalpris», så medför redan detta att olika stora värden böra komma till användning. Nu torde emellertid statens egna kolonisationssträvanden i åtskilliga fall kunna tänkas komma i strid med en sådan åstundan att hålla lösensumman i jämnhöjd med »normalpriset». Detta blir framför allt fallet, om något statens intresse påkallar kolonisation på avljigset belägna kronojDarker med dåliga förbindelser. E t t fasthållande av principen om »normalprisets» användande som värde å byggnaderna skulle i sådana fall försvåra eller kanske rent av omöjliggöra kolonisationen: staten nödgades i sådana fall sätta värdet under det för trakten »normala», om den över huvud ville fullfölja tanken om kolonisation på den ifrågavarande trakten. De nu anförda omständigheterna böra enligt kommitténs mening föranleda till träffande av sådana bestämmelser, att en viss smidighet vid prissättningen och dennas anpassning efter växlande förhållanden möjliggöres. Enligt kommitténs mening skulle detta mål vinnas, om lösensumman för de av staten uppförda byggnaderna för varje särskild kolonisationstrakt bestämdes av Kungl. Maj:t i sammanhang med beslut om kolonisationsarbetets utförande. Grenom bestämmelser av denna art har staten i sin hand ett medel att påskynda kolonisationsarbetet å de trakter, där den finner detta vara på grund av något sitt intresse önskligt. Nu kan det fall tänkas inträffa, att kolonist, som övertager lägenhet, vilken ej är avsedd att av staten bebyggas, framställer anhållan att så ändock måtte ske. Därest då staten utför byggnader å samma trakt, och arbetets övervakande sålunda ej behöver förorsaka staten särskilda omkostnader, bör bifall till en dylik framställning icke utan vidare anses vara uteslutet, men den lösenssumma, som för sådan händelse bör utgå för

189 byggnaderna, måste självfallet beräknas efter andra grunder, än då kolonatet från början varit avsett att av staten bebyggas. Statens självkostnadspris med avdrag för de kostnader, som varit förbundna med arbetets övervakande, och som i anledning av statens övriga byggnadsarbeten ändock måste utbetalas, synas då böra vara grundläggande för beräkningen för lösenssumman, vilkens storlek bör bestämmas av Kungl. Maj:t, som i övrigt bör avgöra, huruvida under nu tänkta förhållanden byggande genom statens försorg överhuvud bör ifrågakomma. Därvid bör enligt kommitténs mening kolonatets storlek icke öva inflytande på sättet för frågans avgörande, utan bifall till ansökningen bör kunna förväntas, vare sig kolonatet är av större eller mindre typ. Vid prövning av sådan fråga må även tillbörlig hänsyn tagas därtill, att statens egna omkostnader kunna genom den utvidgade verksamheten i vissa fall nedbringas. Vid åtskilliga tillfällen under behandlingen av den nu föreliggande Arbetsledare. frågan har kommittén omnämnt behovet av lokal arbetsledning å de trakter, vilka är o föremål för kolonisation. Kommittén vill emellertid till fullständigande av dessa uttalanden påpeka, att ett dylikt behov icke gör sig enbart gällande å de platser, där staten själv utövar byggnadsverksamhet. Om staten, såsom i annat sammanhang föreslagits, skall tillhandahålla virke även till de kolonister, som själva uppföra sina byggnader, och i övrigt tillhandagå dem med att mot självkostnadspris till dem försälja annat byggnadsmaterial, som staten funnit sig böra inköpa, så erfordras för ändamålet att lämpligt ombud anställes, som kan till vederbörande kolonist utlämna material av ena eller andra slaget samt däröver föra nödig räkenskap. För att emellertid ej åsamka statsverket alltför stora utgifter för en sådan tillsyn, kan i därför lämpade fall ett och samma ombud få sig anförtrodd den lokala ledningen av arbetet inom flera kronoparker. Det har härovan redan framhållits, att kontrollen över de av kolonisterna Byggnadstiden själva utförda byggnadsarbetena kan befaras bliva mindre effektiv, sedan staten slutfört av den beslutade arbeten i en trakt, inom vilken äro belägna såväl kolonat, vilka bebyggas av staten, som ock sådana, å vilka kolonisterna själva uppföra byggnaderna. För att i möjligaste mån förminska denna olägenhet synes det vara nödvändigt att fastställa en viss tid, inom vilken byggnadsarbete, som av kolonist bedrives, bör vara fullbordat. Vad i sådant avseende kan komma att stadgas bör av helt naturliga skäl gälla även statens byggnadsarbeten av motsvarande omfattning. Beträffande den dag, från vilken byggnadstiden bör beräknas, synes dock en skillnad böra göras. Då staten bygger, kan man nämligen utgå från dagen för kolonatets

190 upplåtande, under det att, då arbetet utföres av kolonisten, tiden synes böra räknas från tillträdesdagen. Vid övervägande av vad som rörande byggnadstidens längd kunde befinnas lämpligt föreskriva har kommittén kommit till den uppfattningen, att fem år vore den tid, genom vars fastställande man kunde anses hava tagit sikte på nödvändigheten att bereda utrymme för mötande av möjligen uppkommande svårigheter av en eller annan art. Utöver en tidsbestämmelse som sålunda skulle föreskrivas, och som endast skulle gälla utförande utav en del av byggnaderna, erfordras ytterligare stadgande, avseende återstående, kolonisten ensamt åliggande byggnadsplikt. De arbeten, rörande vilkas utförande nyss talats, äro på en gång de svåraste att kontrollera och de, som genom det sätt, varpå de utföras, kunna sägas bestämma graden av byggnadens bättre eller sämre beskaffenhet, under det att de återstående ganska lätt kunna ingående granskas även efter det att de slutligen fullbordats. Det föreligger därför ej samma skäl att beträffande de senare föreskriva ett snabbt utförande för att därigenom nedbringa statens kostnader för arbetenas ordentliga övervakande. Med hänsyn dels härtill, dels till önskvärdheten av att bereda kolonisten största möjliga tillfälle att sysselsätta sig med arbete, som kan sägas vara av större betydelse för hans ekonomi än vad fallet är med byggnadsarbetet, har en tid av ytterligare fem år, d. v. s. inalles tio år från tillträdesdagen, ansetts såsom lämpligt avvägd. Ehuru kommittén håller före att de tidsbestämningar av respektive fem och tio år, som den sålunda föreslår såsom kolonisten medgiven byggnadstid, bör vara för honom fullt tillräcklig, är kommittén dock ej blind för att sådana förhållanden undantagsvis kunna tänkas inträffa, att anstånd utöver den stadgade tiden kan böra medgivas. Prövningen av dylikt ärende och rättigheten att vid fall av behov medgiva anstånd med arbetenas fullbordande synes böra uppdragas åt kolonisationsarbetets ledning. Ersättning till Vid sin behandling av byggnadsfrågan har kommittén hittills utgått Uppfört bTqq- ^ n a ^ ^ e ^ U S ' s o m uPP^öras å kolonaten, skulle byggas av trä. Då det nad av annat emellertid kan inträffa, att kolonist önskar använda annat och dyrbarare materia antra. DV gg nac i sma -kerial, exempelvis tegel eller cement vid byggande av ladugården, bör det tagas under övervägande, huru i sådant fall bör förfaras. Påtagligen har staten beretts en fördel genom den större kostnad, som kolonisten nedlagt på byggnadernas utförande, och bör därför i en eller annan form lämna honom ersättning härför. Detta synes kunna ske på tvänne sätt: antingen genom ett kontant bidrag, motsvarande värdet av det inbesparade virket, eller ock genom ett medgivande till kolonisten att utfå och själv

191 försälja detta virke. Förutom att statskassan, om den förra utvägen väljes, belastas med en kontant utgift, som av staten kunnat fullgöras genom en naturaprestation, så talar mot dess anlitande den icke osannolika skillnad i uppfattning rörande det inbesparade virkets verkliga värde, vilken kan tänkas göra sig gällande mellan statens representant å ena sidan och kolonisten å den andra, samt därav uppkommande tvister. Även en kolonisten medgiven rätt att själv försälja virket och såmedels göra sig betald för en del av sina ökade byggnadskostnader kan icke sägas vara en utväo-, som är och hållet fri från olägenheter. Dessa synas dock huvudsakligen bestå i nödvändigheten att skärpa skogsbevakningen, när man givit en enskild person rätt att försälja virke från kronoparken. Om kommittén än håller före, att dessa olägenheter utan alltför stor svårighet låta sig övervinnas, anser den dock ej uteslutet, att den första angivna utvägen understundom med större fördel kan användas. Det borde därför vara kolonisationsarbetets ledning medgivet att i dessa sannolikt ej alltför ofta förekommande fall förfara efter omständigheterna. En småningom förvärvad erfarenhet torde lämna det bästa svaret på frågan om det för båda parterna, staten såväl som kolonisten, lämpligaste förfaringssättet. åligI sammanhang med frågan om byggnadernas uppförande torde även Kolonist gande skylböra behandlas frågan om deras underhåll och försäkrande mot brandskada. dighet att underhålla Eftersom kolonisten har nyttjanderätten till husen, bör deras underhåll byggnaderna. och brandförsäkring självfallet åligga honom. Denna regel bör gälla även för det fall, att byggnaderna äro uppförda av staten. Ett sådant åliggande för kolonisten motiveras än ytterligare av det förhållande, att det, så länge han endast innehar lägenheten på arrende, icke kan anses utan vidare givet, att icke arrenderätten kan upphöra att gälla och kolonatet återgå i statens besittning, vid vilket förhållande det är för staten angeläget att hava försäkrat sig om sådan vård av byggnaderna, att svårighet att erhålla annan kolonist ej möter. Körande de former, som böra tillämpas vid undersökning av huru kolonisten fullgör sin skyldighet att underhålla byggnader, skall kommittén i annat sammanhang uttala sig. För att förvissa sig om att byggnaderna äro till betryggande belopp brandförsäkrade i bolag, som kan av kolonisationsledningen godkännas, skall kolonisten vara skyldig att till i upplåtelsekontraktet angiven vederbörande överlämna brandförsäkringsbevis jämte kvitto å inbetalda premier. Kolonisternas Då kommittén härovan behandlat frågan om utlämnande av byggnadshjälp byggnadsfond. till kolonister, som själva skulle sörja för de åt dem upplåtna lägenheternas bebyggande, har kommittén icke uppehållit sig vid spörsmålet om de stats-

192 finansiella åtgärder, vilka kunde påkallas av ett bifall till kommitténs hemställan. Kommittén vill nu övergå till behandlingeu av denna fråga. Först vill kommittén då framhålla, att de åtgärder av dylik art som för byggnadsfrågans lösande påkallas, icke äro begränsade att gälla endast de fall, då byggnadshjälp utlämnas, utan även sådana, då kolonaten bebyggas genom statens försorg. Under såväl det ena som det andra förhållandet uppstår mellan staten och kolonisten ett ekonomiskt mellanhavande, grundat på ett statens förskotterande av medel, vilka skola av kolonisten återbetalas. För det förstnämnda fallet, eller då kolonisten själv bebygger den till honom upplåtna lägenheten, har kommittén föreslagit, att byggnadshjälp till ett belopp av 5 000 kronor skall till honom utlämnas, för det senare åter att de av staten uppförda byggnaderna skola av kolonisten lösas med belopp, som av Kungl. Maj:t bestämmes för varje kolonisationstrakt. Byggnadsfrågans ordnande kräver sålunda av staten, att den åtager sig verksamhet som förläggare i viss utsträckning av erforderligt kapital. För att nödig översikt och effektiv kontroll över en sådan verksamhet skall kunna på det enklaste sättet vinnas, torde uppläggande av en för ändamålet uteslutande avsedd fond vara den närmast till hands liggande utvägen. För att en sådan skall kunna fylla sin uppgift att vara underlag för en fortlöpande förlagsverksamhet, skall den, sedan den genom anvisade tillskott erhållit erforderlig storlek, genom inflytande amortering förnya sig själv. Utgifter, som ej återbetalas, kunna såsom en följd härav ej bestridas med fondens tillgångar. I den mån, som byggnadskostnaderna å de kolonat, vilka av staten själv bebyggas, icke täckas av den fastställda lösensumman, måste de därefter bestridas genom särskilt anvisade anslag, såvida icke fondens möjlighet att fylla sin uppgift skall äventyras. Förvaltningen av en sådan fond kunde tänkas ordnad efter trenne linjer: den kunde omhänderhavas antingen av statskontoret eller av ledningen för kolonisationsarbetet eller ock av de båda myndigheterna i förening, varvid statskontoret skulle handhava den allmänna förvaltningen av fonden, under det att kolonisationsledningen fungerade såsom låneförmedlare och som sådan hade alla bestyr med de speciella lånen sig anförtrodda. Att kolonisationsledningen finge omhändertaga alla för fondens bildande anvisade medel samt ombesörja de med dess förvaltning förenade göromålen torde emellertid innebära ett bestämt avsteg från allmänt tillämpade regler vid statens räkenskapsväsende och därför icke böra ifrågakomma. Då den huvudsakliga förvaltningen av fonden således synes böra ankomma på statskontoret, torde det vara nödvändigt att ordna denna så att

193 ämbetsverket ej blir nödsakat sysselsätta sig med låneverksamhetens detaljer. Det torde nämligen få anses uppenbart, att statskontoret i detta avseende ej kan gå så långt, att särskilda räkenskaper uppläggas för varje kolonist, vilket helt säkert skulle åsamka ämbetsverket en i hög grad ökad arbetsbörda, utan att motsvarande gagn därav vore att förvänta, enär statskontoret ej är i tillfälle att följa kolonisationsarbetena i praktiken. Under alla förhållanden bör kolonisationsledningen självfallet föra noggranna räkenskaper över sina mellanhavanden med kolonisterna. Att statskontoret å sin sida även skulle upplägga en likartad bokföring, synes kommittén både alltför vidlyftigt och skäligen gagnlöst. Detta ämbetsverk borde sålunda ej hava större befattning med denna fond än med en del andra, exempelvis egnahemslånefonden, rörande vilken statskontorets befattning inskränker sig till att till respektive låneförmedlare, t. ex. ett hushållningssällskap utlämna vissa belopp och att därjämte tillse, att dessa jämte räntor i behörig ordning återbetalas. I sin ordning utlämnar hushållningssällskapet genom sin egnahemsnämnd lån åt respektive låntagare, varvid sällskapet har att tillse, att lånen även amorteras och förräntas på stadgat sätt. Skulle av en eller annan anledning dessa lån ej komma att inbetalas i behörig ordning till hushållningssällskapet och förlust å lånen sålunda uppstå, är sällskapet redovisningsskyldigt till statskontoret även beträffande dessa medel. Om motsvarande bestämmelser infördes för nu ifrågavarande byggnadshjälp och lösensummor, skulle kolonisationsledningen gentemot statskontoret stå i ansvar för att lånebeloppen jämte räntor i behörig ordning inbetalades. Det är emellertid att märka, att för hushållningssällskap som låneförmedlare risken av att lånen ej inbetalas i stadgad ordning är ganska obetydlig, då sällskapet som säkerhet härför innehar första inteckning i fastigheterna. Vidare torde ett hushållningssällskap, om än aldrig så ömmande omständigheter för låntagaren föreligga, ej kunna eftersätta sällskapets intresse av lånens reglementsenliga inbetalande. Helt annorlunda gestaltar sig kolonisationsledningens mellanhavande med kolonisterna. Under första tiden efter kolonatets upplåtande intill dess detsamma övertages med äganderätt har staten som säkerhet för lösensummans återbetalande allenast värdet å de arbeten, kolonisten nedlagt på kolonatet. Om dessa arbeten emellertid utföras under en tid av höga arbetspriser och kolonisten av en eller annan anledning finner med sitt intresse förenligt att lämna kolonatet samtidigt med att en avsevärd nedgång i arbetsprisen inträder, kan det förhållandet tänkas uppstå, att det å kolonatet nedlagda arbetet ej kan av den kolonist, som efterträder föregående innehavare, övertagas till de verk13

Kolonisationskomviittén.

194 liga kostnaderna. Staten torde då vara nödsakad att träda emellan och täcka den uppkomna bristen, i vilket fall en förlust för den uppstår. Enär de flesta kolonister äro obemedlade eller mindre bemedlade, äro även de svårigheter, som möta kolonisterna att fullgöra alla sina skyldigheter, rätt betydande, och även härigenom kunna förluster förorsakas staten. Iråkad sjukdom för kolonisten själv eller någon av medlemmarna av hans familj, förlust av kreatur eller annat kunna i hög grad nedsätta kolonistens förvärvsförmåga, till följd varav han kan bliva urståndsatt att i behörig ordning ombesörja legans inbetalande. Därav följer åter att kolonisationsledningen i vissa fall måste få avskriva vissa belopp liksom ock att den i andra fall torde bliva nödsakad att bevilja uppskov med inbetalningarna. Då staten emellertid i sin egenskap av skogsägare är i behov av kolonisternas arbetskraft, bör avhysning av lägenhetsinnehavaren endast i tvingande fall ifrågakomma. Även sociala hänsyn påkalla här ett särskilt tillmötesgående från det allmännas sida. Det blir därför en nödvändighet för kolonisationsledningen att iakttaga all den humanitet vid legans indrivande, som i varje särskilt fall kan prövas skälig. För att möta förluster, som av ena eller andra anledningen förorsakas staten, skulle antingen kolonisationsledningen behöva disponera en särskild fond eller ock måste förlusterna tid efter annan ersättas genom särskilt utverkade kapitalökningsanslag. Sedan kolonatet av kolonisten övertagits med äganderätt, bör staten, i likhet med vad fallet är i fråga om egnahemslån, skydda sin fordran hos kolonisten genom första inteckning i fastigheten. Skulle kolonisten därefter av en eller annan anledning bliva urståndsatt att i behörig ordning inbetala räntor och amorteringar, ankommer det på staten att antingen indriva sin fordran genom lagsökning eller ock bevilja kolonisten anstånd med inbetalningen. Beslut om vidtagande av den ena eller andra åtgärden bör ankomma på kolonisationsledningen. Kommittén föreställer sig alltså, att statskontorets befattning med fonden må kunna inskränka sig till att omhändertaga beviljade anslag, att på rekvisition av kolonisationsledningen tillhandahålla för byggnadsverksamhetens bedrivande nödiga medel samt att från kolonisationsledningen mottaga till densamma influtna räntor och amorteringar. Ämbetsverkets befattning med fonden skulle sålunda ej sträcka sig till övervakande av att från fonden utlämnade belopp med räntor återinflöte. Detta åliggande skulle ankomma på kolonisationsledningen. En på detta sätt ordnad organisation av fondförvaltningen synes väl kunna försvaras, då likartade fall redan existera. Sålunda handhar stats-

195 kontoret bland annat fonden för befrämjande av hantverk och därmed jämförlig mindre industri. Ämbetsverkets befattning med denna fond inskränker sig till att på rekvisition av kommerskollegiet ställa för beviljade lån erforderligt belopp till kollegiets förfogande samt att mottaga de till kollegiet från låntagarna influtna räntorna och amorteringarna. Enahanda är statskontorets befattning med fonden för statens räntefria studielån. Beträffande bokföringen av en kolonisternas byggnadsfond bör denna enligt kommitténs mening ordnas i huvudsaklig överensstämmelse med det bokföringssätt, som kommit till användning vid förvaltningen av fonden för statens räntefria studielån. Denna bokföring åligger postsparbanken, under det statskontoret förvaltar fondens kapitaltillgångar och däröver för summarisk bokföring, som endast omfattar vad som erfordras för att kunna framlägga en exakt uppgift om fondens kapitaltillgång. Någon speciell redogörelse lämnas sålunda ej av postsparbanken till statskontoret rörande utbetalningarna till, respektive inbetalningarna från, de olika låntagarna och dessas därpå grundade skulder eller tillgodohavanden, utan statskontoret erhåller endast uppgifter om vad som under det föregående året i lån utbetalats och under samma tid återbetalats med särskiljande av räntor och amorteringar. Fondens bokföring i statskontoret avser endast dess kapitaltillgång och upptager sålunda ej några uppdebiterade, ännu ej influtna räntor, som utbalanseras såsom en fondens fordran; bokföringen av sådana poster åligger uteslutande postsparbanken. Förutom uppgifter om in- och utbetalningar angiver den av postsparbanken till statskontoret årligen lämnade redogörelsen även de belopp, som under den tid redogörelsen avser, på grund av låntagarens oförmåga att betala eller andra omständigheter kunna hava blivit avskrivna och som sålunda skola belasta fonden såsom utgifter. Under förutsättning att förvaltningen av den föreslagna kolonisternas byggnadsfond ordnas såsom kommittén nu föreslagit, måste det sätt, på vilket fonden förvaltas av kolonisationsledningen, underkastas granskning och kontroll. Sådan granskning synes lämpligast böra anordnas i sammanhang med den revision, som kolonisations verksamheten i övrigt blir underkastad. Beträffande slutligen frågan om fondens storlek blir dess avgörande beroende av det antal kolonister, som för varje år kan komma att taga fonden i anspråk för erhållande av byggnadshjälp, ävensom av det antal kolonat, som årligen skall bebyggas genom statens försorg. På annat ställe har kommittén utgått från att 200 kolonat årligen skulle anläggas. Härav beräknas att omkring hälften bebygges genom statens försorg, under det att byggnadsarbetena å övriga ombesörjas av kolonisterna själva.

196 Härovan har kommittén föreslagit, att kolonist, som själv uppför byggnaderna å kolonatet, skall vara berättigad att erhålla byggnadshjälp till belopp av 5,000 kronor samt att den, vilken mottager kolonat, vara staten uppfört byggnaderna, för närvarande skall vara skyldig lösa dessa med liknande belopp. Det har även föreslagits, att, då staten uppför byggnaderna, byggnadstiden borde bestämmas till tre år från dagen för kontraktets undertecknande, vadan sålunda den del av byggnadssumman, som skall amorteras av kolonisten, bör stå till ledningens förfogande under loppet av nämnda tid. Förslagsvis bör denna summa fördelas med lika belopp för vart och ett av åren. Byggnadshjälpen åter skall utgå i mån av arbetets fortgång med 10 % eller 500 kronor i förskott samt med olika belopp allt efter skilda byggnadsarbetens utförande. Enligt kommitténs förslag skola byggnaderna inom fem år från det kolonatet tillträtts vara uppförda i den omfattning, som svarar emot statens byggnadsarbeten å de av den bebyggda kolonaten. Då emellertid kolonat ej kan tillträdas, förrän staten fullgjort sina åligganden med upptagande av vissa diken, och detta ej kan ske annat än sommartid, kan kolonatet ej av kolonisten tillträdas tidigare än året efter upplåtelsen vid laga fardag den 14 mars. Från denna tid har sålunda kolonisten att räkna byggnadstiden. I realiteten har kolonisten sålunda att räkna med en byggnadstid av minst fem, men ofta även sex år. Då man i allmänhet torde kunna utgå från att den längre av dessa perioder kommer att disponeras för byggnadernas uppförande, bör sålunda byggnadshjälpen utgå under loppet av sex kalenderår. Nödiga materialier för hela bygget komma emellertid sannolikt att anskaffas under andra året samtidigt med att byggnadsarbetet påbörjas, varför den jämförelsevis större delen av understödet under detta år bör ställas till förfogande. Utgående härifrån anser kommittén att medel böra tillföras fonden i sådan ordning, att av byggnadshjalpen 500 kronor kunna disponeras första året, 2 000 kronor andra året, 1 000 kronor tredje året samt 500 kronor för vart och ett av fjärde, femte och sjätte åren. Under förutsättning av ett kapitalbehov i enlighet med nu gjorda antaganden beräknar kommittén, att tillskottet till fonden första året bör uppgå till 217 000 kronor, andra året till 583 000 kronor, varefter det efter hand beräknas stiga till 1 mill, kronor under sjätte året. I och med sjunde året börja räntor att inflyta. Härigenom kommer det tillskott, som då bör tillföras fonden, att sjunka, sjunde året till 964 000 kronor och elvte året till 820 000 kronor. Under förutsättning att köp av kolonaten kommer till stånd under tolvte året och amortering på grund därav att inflyta, komma

197 tillskotten till fonden från och med detta år att nedgå till 772 000 kronor. I och med att inbetalningen av den stående delen av lånet begynner, vilket beräknas inträffa med trettioåttonde året, kommer det erforderliga tillskottet att ytterligare sjunka. Såsom bilagor till detta betänkande har kommittén fogat en i tabellform uppställd amorteringsplan för ett kolonisternas byggnadsunderstöd å 5 000 kronor (Bil. P). Under hänvisning till härovan gjorda uttalanden vill kommittén sålunda föreslå att staten bör understödja kolonatens bebyggande i ungefärlig överenstämmelse med vid detta betänkande fogade ritningar till mangårds- och uthusbyggnader; att det understöd, som kolonisterna i sådant avseende erhålla, bör lämnas dem antingen i form av byggnadshjälp eller på det sätt, att staten själv låter utföra byggnadsarbetet i viss omfattning; att, då understödet får form av byggnadshjälp, detta bör utgå med fem sjättedelar av det belopp, vartill byggnadskostnaderna i sammanhang med kolonatets upplåtande beräknats, dock med högst 5 000 kronor, att utbetalas enligt följande grunder: tio procent i förskott mot borgen, sedan kolonisten å lägenheten vidtagit sådana åtgärder att därav tydligen framgår hans avsikt att å kolonatet bosätta sig, trettio procent, då mangårdsbyggnaden är under tak, tjugu procent, då uthusbyggnaden är under tak, tjugu procent, då återstående arbeten på mangårdsbyggnaden äro utförda, och likaledes tjugu procent, då återstående arbeten å uthusbyggnaden utförts; med rätt för kolonisten att lyfta delar av byggnadshjälpen i mån av arbetets fortgång, dock så att en femtedel av den beräknade summan för vart och ett av de i det föregående angivna byggnadsarbetena innehålles, till dess arbetet i fråga fullbordats; att den årliga räntan å undfången byggnadshjälp bör bestämmas till 3,6 %, dock att kolonisten skall vara befriad från erläggande av ränta under de fem första åren från det att han tillträtt kolonatet;

att, då byggnadsarbetena å kolonaten utföras genom statens försorg, desamma böra vara begränsade till att omfatta, beträffande mangårdsbyggnaden densammas grundläggande, upptimrande och täckande samt utförande av allt murningsarbete ävensom en del av inredningen i förstuga och kök och beträffande uthusbyggnaden upptimrande och inredande av den till ladugård avsedda delen samt anordnande av gödselstad; att det bör ankomma på Kungl. Maj:t att bestämma den omfattning, i vilken staten årligen bör bedriva byggnadsverksamhet å kolonaten; att denna verksamhet, om än i huvudsak inriktad på bebyggande av kolonat utav den mindre typen, dock bör i särskilda fall kunna omfatta även kolonat utav större typ; att Kungl. Maj:t må i sammanhang med beslut om kolonisationsarbetes utförande äga bestämma den lösesumma, som kolonist skall hava att betala för rätten att övertaga av staten uppförda byggnader; att tiden för fullgörande av statens kontraktsenliga byggnadsskyldighet må bestämmas till i allmänhet högst tre år från dagen för kolonatets upplåtande, men må kunna utsträckas med ytterligare högst tre år, därest i avseende å arbetskostnader och materialpriser inträffar sådan stegring, som är att betrakta såsom giltig anledning till uppskov; att utförande av arbeten till samma omfattning må i de fall, då kolonatets bebyggande åligger kolonisten själv, bestämmas till fem år från dagen för kolonatets tillträdande; att den tid, inom vilken kolonisten skall enligt fastställd byggnadsplan hava fullbordat byggnaderna, bestämmes till tio år från tillträdesdagen; att det må ankomma på ledningen för kolonisationsarbetet att, då särskilda skäl därtill föreligga, bevilja förlängning av de i föregående båda punkter angivna tider;

199 att samma ledning må äga besluta ej mindre om den form, under vilken ersättning bör beredas kolonist, vilken vid uppförande av kolonatets byggnader använder annat och dyrbarare byggnadsmaterial än av staten tillhandahållet virke, än även om denna ersättnings storlek, där densamma prövas lämpligen böra utgå i penningar; att, vare sig byggnaderna uppförts genom statens försorg eller av kolonisten själv, det skall åligga denne att svara för byggnadernas underhåll och försäkring mot brandskada samt att till styrkande av fullgjord skyldighet i sistnämnda avseende till uppgiven vederbörande avlämna brandförsäkringsbevis, utfärdat av bolag, som kolonisationsledningen godkänt; att till täckande av statens utgifter för understödjande av byggnadsverksamheten å kolonaten bör, i den mån de skola av kolonisterna återbetalas, bildas en för ändamålet avsedd fond, men, där detta ej är förhållandet, anslag beviljas; att bestyret med förvaltningen av den föreslagna fonden fördelas mellan statskontoret och ledningen för kolonisationsarbetet på det sätt, att statskontoret omhändertager beviljade anslag, på rekvisition tillhandahåller ledningen nödiga medel samt från ledningen mottager influtna räntor och amorteringar, under det att kolonisationsledningen företräder fonden i förhållande till de särskilda låntagarna; att i följd härav den statskontoret på grund av dess förvaltningsuppdrag åliggande bokföringen skall inskränka sig till de summariska anteckningar, som erfordras för framläggande av exakt uppgift om fondens kassaställning, under det att på kolonisationsledningen skall vila bestyret att bokföra de enskilda kolonisternas mellanhavanden med fonden; att, därest förestående förslag vinner statsmakternas godkännande, kungörelse i ärendet måtte av Kungl. Maj:t utfärdas.

200 Betesfrågan. I de trakter av Norrland och Dalarna, för vilka kolonisationen har sin största betydelse, är betesfrågans ordnande en mycket viktig faktor i jordbruksdriften. Den extensiva boskapsskötsel, som i allmänhet varit och ännu är rådande i dessa trakter, och med vilken man även för framtiden ännu länge torde böra räkna, kännetecknas bland annat av svag utfodring under vintern. Det har emellertid visat sig, att någon tids vistelse å goda beten återförsätter djuren i god kondition. Man antar också, att det är genom betesgången under sommaren, som den norrländska boskapen kunnat förbliva så relativt taget fri från tuberkulos och andra förödande sjukdomar, som härja söderut, där stallfodring under sommaren förekommer i stor omfattning. I Norrlands skogsbygder har sommarstallfodringen ännu icke vunnit nämnvärt insteg, och det är heller ej sannolikt att den framdeles där får någon större utbredning. Ett område, som skall lämpa sig väl för bete, bör erbjuda er så rik tillgång på närande örter och gräs, att djuren ej behöva alltför mycket ströva omkring för att finna föda, varigenom mjölkavkastningen i stället för att vidmakthållas eller till och med uppdrivas kan komma att betydligt nedgå. Betesmarken bör dessutom ligga så nära gården, att djuren kunna komma hem till kvällarna och att mjölken kan bliva rationellt tillvaratagen. Av medelgott skogsbete anses åtgå 4 hektar per nötkreatur, av sämre 8 hektar. I de flesta fall utgöres betesmarken i landets norra delar av den gården omgivande skogen. Onekligen kan denna också under vissa förhållanden fylla anspråken på ett medelgott bete. Detta är särskilt fallet, om jordmånen är frisk eller något fuktig och betesmarken ligger mera öppen eller är glest beväxt med björk eller gran. Längs bäckar, på och omkring myrar, på kalhyggen och brännor finner man således det bästa betet. Däremot är betestillgången otillräcklig å tallhedar samt under täta skogsbestånd i allmänhet och speciellt i ungskogar. Erfarenheten visar emellertid, att det i gårdens närhet förefintliga skogsbetet esomoftast är otillräckligt för de äldre djuren, vilka sina av under det ständiga strövandet efter föda, under det att däremot de icke mjölkande ungdjuren kunna förskaffa sig en näring, som kanske i de flesta" fall blir tillräcklig. ^ På en del trakter, dock mera sällan i lappmarkerna, har man sökt avhjälpa de olägenheter, som vidlåda skogsbetet, genom att anlägga beteshagar, i vilka man för att skaffa gräsväxt undanröjt träd och buskar.

201 Förlägges en dylik hage på lämplig jordmån och skötes den genom gödsling och kalkning, betecknar den ett framsteg i lanthushållningen. Det fordras dock, att rätt stora arealer skogsmark hållas kalhuggna. Sålunda lär enligt en auktoritativ källa en hektar bästa beteshage icke lämna mer än 500 och 800 foderenheter, varför minst en hektar finge beräknas på varje nötkreatur. En annan metod är att, när bete tryter kring bostaden, föra djuren till utvalda, ofta rätt långt avlägsna betesmarker, där de kvarbliva större eller mindre del av sommaren. På sådana sätt har det för vissa delar av Norrland och Dalarna karakteristiska fäbodsystemet uppstått. Där detta system är i bruk, höra ej sällan till ett och samma hemman två eller flera fäbodar, belägna på skilda trakter, mellan vilka kreaturen flyttas i den mån betet konsumeras. Med den samlade bosättning, man avsett att åstadkomma, synes det kommittén vara av stor betydelse, att betesfrågan ägnas tillräcklig uppmärksamhet. Detta är så mycket viktigare, som det ofta redan förut knappa skogsbetet genom efter hand skeende kulturåtgärder kommer att bliva högst otillräckligt. De bästa betesmarkerna och myrtrakterna utdikas nämligen för odling, övriga torrläggas för skogsväxt, och kalhyggen planteras med skog. Om därjämte å själva skogsmarken bedrives en intensiv skogsvård med uppdragande av täta bestånd, finna betesväxterna, såsom ovan framhållits, ej förutsättningar för utbredning och fortkomst. Kommittén har därför haft under övervägande de olika möjligheter, som kunna tänkas ifrågakomma för tillgodoseende av behovet av betesmarker. Där lämplig jordmån finnes för anläggande av hagar, skulle det kunna tänkas, att mark till dylika finge ingå i upplåtelserna till kolonaten. Såsom nämnts kräver dock detta städse en rätt stor uppoffring av mark, som avtages från skogsbruket. Där, såsom fallet ofta är på ifrågavarande trakter, jordmånen icke är lämplig till anläggande av beteshage, varigenom alltså det här ovan beräknade antalet foderenheter pr hektar icke kan uppnås, måste arealen av den mark, som behöver hållas i skoglöst skick, bliva så betydande, att dess uppoffrande för ändamålet ej låter försvara sig. Systemet med fäbodar torde man alldeles kunna lämna ur räkningen, då man söker efter utvägar att täcka kolonatens behov av tillgång på betesmark. Den moderna lanthushållningen har kraftigt utdömt detta system såsom mindre ekonomiskt. I mera bebyggda trakter har man också i allmänhet övergivit det. En vida bättre lösning av frågan synes kunna erhållas, om man söker

202 tillgodogöra sig erfarenheterna från betesdrift å mångåriga betesvallar. I södra och mellersta Sverige har man med framgång börjat bedriva dylik betesknltnr. I Norrland har frågan även under de sista åren blivit aktuell. Tvivelsutan komma betesvallar å torvjord att i framtiden bliva av den allra största betydelse för de nordliga landsdelarna. Möjligen blir avkastningen per hektar icke så stor som söderut, beroende på att vegetationsperioden där är längre. Men eljest finnes ingen anledning att förutsätta någon skillnad i avkastning och i metodens tillämplighet. De lämpligaste betesväxterna äro fullt härdiga och ingå redan nu i vallbeståndet i norrländska myrodlingar. Välskötta betesvallar erbjuda djurägarna stora fördelar. Det späda betesgräset från sådana områden är det yppersta och mest allsidigt näringsrika foder, som kan åstadkommas. Det innehåller alla för djurkroppens underhåll nödvändiga beståndsdelar och göra allt tillskott av foderkakor och andra kraftfodermedel överflödigt. Dessutom är avkastningen per ytenhet så betydande, att djuren kunna hållas vid hög produktionsförmåga på jämförelsevis små arealer. En framstående fackman uppgiver, att betesvallar kunna lämna 2 500—3 000 foderenheter pr hektar. Vid Mosskulturföreningens egendom Flahult erhållas 2 000—2 500. I norra Sverige måste man säkerligen räkna med en något lägre avkastning, men att per hektar erhålla bete för två kor torde icke vara en för hög beräkning. Jämförda med övriga betesformer möjliggöra således betesvallarna en högst betydande inskränkning av arealen av betesmarken, samtidigt som djuren ändock få tillfälle till rörelse. Kommittén finner alltså anläggandet av betesvallar inom kolonatets område vara den utväg, som bäst tillgodoser behovet av betesmarker. Vid tilldelning av odlingsmark bör därför enligt kommitténs mening utöver den till åker beräknade arealen ett visst område lämnas kolonatet för att användas till anläggning av betesvallar. I vad mån kreatursbetningen länder skogsvården till förfång är en fråga, som sedan länge varit föremål för diskussion. Inom områden med extensiv skogsvård torde betandet spela en tämligen underordnad roll, ehuru det ingalunda kan bestridas, att även där skada kan åstadkommas, som det är av vikt att förhindra. A trakter, där intensiv skogsvård bedrives, är betesfrågan däremot av större betydelse, och det har som bevis för betets menliga inverkan på skogshushållningen framdragits exempel på att staten för att skydda sig mot olägenheter av kreatursbete varit nödsakad att för dryga kostnader inhägna en del kronoparker. I den mån skogsbruket utvecklas och intensiv drift med kulturer och beståndsvård :n-

203 föres inom allt större områden, blir behovet av skogens fredande mot betande otvivelaktigt mer framträdande än vid en mer extensiv hushållning. En intensiv skogsvård medför nämligen ett vidgat tillämpande av trakthyggesmetoden, som i sin ordning medför skogskulturer i större omfattning. Då kreaturen företrädesvis uppsöka de öppna hyggena, är det tydligt* att den skada, de härvid förorsaka å de unga plantorna, i många fall kan bliva synnerligen stor. En höjning av skogsvårdens intensitet medför därför helt 'naturligt en fordran på inskränkning i den fria betesrätten och ett förnyat övervägande av dess och skogshushållningens inbördes ställning. Utgående från att kolonistens behov av betesmark sålunda kan och i hans eget välförstådda intresse bör tillgodoses inom kolonatets område och att det även för staten såsom ägare av den omgivande skogsmarken är angeläget, att en dylik anordning kommer till stånd, har kommittén ansett sig ej kunna föreslå, att en till tiden obegränsad betesrätt å kronoparken medgives kolonisten. Å andra sidan är det uppenbarligen nödvändigt, att kolonisten, till dess han skäligen kan förväntas hava hunnit å kolonatet utföra de arbeten, som äro av nöden för att betandet må kunna begränsas till kolonatets område, äger rätt att beta sina kreatur å kronoparken. En dylik betesrätt anser kommittén böra tillkomma kolonist under så lång tid, som motsvarar den första arrendeperioden, men endast böra gälla för hästar och nötkreatur. I de fall då skogens återväxt skulle av betandet lida märklig skada, må sådan mark från betesrätten undantagas. Erinras må emellertid, att, så länge de i § 5 av 1857 års stängselförordning intagna bestämmelserna om mulbete å ohägnad skogsmark ännu äga giltighet, upphörandet av betesrätten icke har annan betydelse, än att kronan äger göra gällande sitt stängselvitsord gentemot kolonisten. Emellertid gives det vidsträckta områden inom de norrländska kronoparkerna, särskilt upp emot fjällen liksom inom det jämtländska silurområdet med dess utlöpare mot norr, där gräs- och örtvegetationen är synnerligen rik och mycket kraftigt utvecklad, erbjudande ett mycket gott bete. Likaså torde det även annorstädes på kronoparkerna här och där givas tillfälle till ett gott och givande kreatursbete. Att utan vidare förbjuda dessa betens utnyttjande kan ej anses lämpligt. Kommittén vill därför uttala önskvärdheten av att de betesmöjligheter, som sålunda äro till finnandes å kronoparkerna, böra få utnyttjas av kolonisterna även efter den tidpunkt, då de förvärvat kolonatet med äganderätt, dock endast så länge och i den mån detta kan ske utan att skogsvården därav lider men. För detta ända-

204 mål bör genom kolonisationsledningens försorg utredas, huruvida en sådan rättighet kan tillförsäkras kolonisterna för längre eller kortare tid. Kommittén anser sålunda, att betesfrågan för kolonaten bör ordnas på sådant sätt: att vid tillmätande av kolonatets område möjlighet beredes för kolonisten att därinom anordna mångåriga betesvallar; att kolonisten må äga rättighet att under den första arrendeperioden av femton år erhålla bete på kronoparken för de hästar och nötkreatur, som han kan å kolonatet med dess avkastning vinterföda, dock att från bete må undantagas sådan mark, varest skogens återväxt skulle av betandet lida märklig skada; att, där omständigheterna medgiva att å angränsande kronopark förekommande betesmöjligheter kunna utan skada för skogsvården men med fördel för kolonisten av honom begagnas, frågan om utsträckning av den i föregående punkt omnämnda betesrätten må göras till föremål för särskild överenskommelse mellan staten och kolonisten. Torrläggning av kolonatens odlingsmark. Den odlingsmark, som enligt kommitténs förslag skall upplåtas till kolonisation, utgöres i regel till övervägande del av sankmark, vilken, innan odling kan ifrågakomma, måste torrläggas. I sådant syfte böra för vattnets avledande nödvändiga avlopps- eller huvuddiken upptagas och, där så utan avsevärd olägenhet kan ske, förläggas i gränserna mellan de olika kolonaten. För ernående av ett gott odlingsresultat är det av största vikt, att dessa diken upptagas till sådan storlek, att de kunna avleda även vid större flöden framrinnande vattenmängder. Ofta har dock förhållandet tyvärr varit, att, då den enskilde jordägaren ensam bekostat och utfört grävningen av dikena, dessa gjorts alltför små, så att odlingen i följd av otillräcklig torrläggning misslyckats. För att försäkra sig om ett gott utförande av detta för odlingen grundläggande arbete har det synts kommittén önskvärt, att detsamma utföres genom statens försorg. Härför tala även andra skäl. Sålunda är det bland annat synnerligen angeläget, att utdikningen av de upplåtna områdena påskyndas, så att marken får börja sätta sig, varigenom

205 odlingsarbetet underlättas. Det kan stundom även inträffa, att av flera på en myr utlagda lägenheter endast en eller annan genast kommer att tagas i anspråk, under det att för torrläggning av dessa dikningen måste utsträckas över området för alla lägenheterna. Även med hänsyn härtill torde det vara lämpligast, att staten tager hand om och ordnar torrläggningsfrågan i den omfattning nu är nämnt. Vad beträffar avdikning av den mark, som anvisas till kolonat, sammansatta uteslutande av fastmark, anser kommittén, att staten även i sådana fall bör bekosta dikningen i den omfattning, som efter kolonisationsledningens beprövande anses erforderlig för att vatten må kunna avledas från odlingsområdet eller viss del därav. Enbart genom upptagande av avlopps- och avledningsdiken försättes dock ej det odlingsbara området i sådant skick, att det kan anses berett till odling. Någon fullständig grad av torrläggning uppkommer nämligen härigenom ej, utan ytterligare åtgärder måste därför vidtagas. Den sänka odlingsmarken är nämligen så gott som undantagslöst belägen i terrängens försänkningar, varigenom den i hög grad är utsatt för dag- och grundvatten, som nedrinner från angränsande höjder. För avskärande av dylikt vatten böra även s. k. laggdiken upptagas. Först efter genomförande av ett så beskaffat dikningssystem kan den vattensjuka marken anses hava kommit i skick att kunna med fördel uppodlas. Att alla erforderliga laggdiken skulle upptagas genom statens försorg har kommittén dock ej velat ifrågasätta, dels på grund av de därmed förenade kostnaderna och dels därfär, att det i allmänhet utan olägenhet kan anstå med upptagande av laggdiken å den del av ett kolonat, som icke under de första åren hinner uppodlas. Det kan i vissa fall till och med vara till fördel att något uppskjuta den fullständigare avdikningen å sådan mark till förebyggande av att skogsvegetation intränger å odlingsmarken och försvårar blivande odlingsarbete. Däremot är det av uppenbar fördel, att det område, som med hänsyn till läget i förhållande till den utsedda boplatsen och övriga omständigheter lämpar sig att först bliva föremål för odling, laggdikas i god tid, så att det egentliga odlingsarbetet utan dröjsmål kan vidtaga. De ökade kostnader, som skulle bliva en följd härav, kunna på goda skäl antagas bliva föga väsentliga. Till laggdikningen skulle kolonisten i annat fall äga åtnjuta bidrag från norrländska avdikningsanslaget med hälften av den efter särskild, av lantbruksingenjör hållen undersökningsförrättning beräknade kostnaden. Vid en sådan förrättning å varje kolonat för sig finnas icke förutsättningar att kunna hålla kostnads-

206 beräkningarnas å-priser vid de jämförelsevis låga belopp, vartill de under kolonisationsförsöken genom statens försorg utförda dikningarna, på grund av deras större omfattning och den därav föranledda möjligheten att träffa billiga ackord, visat sig kunna nedbringas, under det att därjämte till dikningskostnaderna skulle komma avsevärda kostnader för det allmänna för tid efter annan återkommande undersökningsförrättningar. Om således kostnadsfrågan i förevarande avseende är av ringa betydelse, torde å andra sidan fördelarna av att det först erforderliga dikningsarbetet i ett sammanhang blir planerat och utfört vara ovedersägliga, och de ha även med styrka framhållits av de representanter för kronotorpare och odlingslägenhetsinnehavare, med vilka kommittén haft tillfälle att rådgöra. Det må i sammanhang härmed framhållas, att det icke bör möta hinder att kolonisterna själva åtaga sig dikningsarbetet och därigenom erhålla en välbehövlig biinkomst. På grund av det nu anförda har kommittén ansett sig böra föreslå, att i den första dikningsplanen, vars genomförande besörjes av staten, må intagas de laggdiken, som närmast erfordras för att odlingsarbetet må kunna igångsättas. Enligt kommitténs mening bör begränsningen härvidlag lämpligen vara den, att laggdikning på statens bekostnad verkställes i den mån, att i allmänhet högst hälften av den varje kolonat tilldelade odlingsbara torvmarken må kunna omedelbart tagas i bruk. Avgörandet i vilken omfattning denna laggdikning i varje fall skall utföras, torde böra ankomma på kolonisationsledningen. Sedan staten genom att bekosta vissa dikningar väsentligen underlättat arbetet med kolonatets uppodlande, bör det självfallet åligga kolonisten att underhålla dikena på ett sådant sätt, att de allt framgent fylla sin uppgift att torrlägga kolonatets odlade mark. Denna underhållsskyldighet bör sålunda omfatta alla diken, även de avloppsdiken, som kunna vara upptagna utom kolonatets område. I fråga om avloppsdike, som är gemensamt för flera kolonat, bör det ankomma på kolonisationsledningen att efter skäliga grunder verkställa fördelning av underhållsskyldigheten mellan de kolonister, som kunna anses hava nytta av diket. Till grund för fördelningen torde merendels kunna läggas varje kolonats areal av odlingsbar sankmark, deck med de jämkningar, vartill särskilda förhållanden kunna föranleda. Fördelningen av dikesunderhåll torde böra äga rum i samband med upplåtelsen på arrende och för arrendetiden vara bestämd i kontraktet. Sedan äganderätt förvärvats av kolonisten, torde vattenlagens bestämmelser rörande fördelning av dikes framtida underhåll böra komma till tillämpning, i händelse tvist därom skulle uppstå.

207 Den torrläggning, som möjligen ytterligare kan erfordras, eller den egentliga tegdikningen, tillhör själva odlingsarbetet och bör utföras i sammanhang med detta. Den synes därför också böra verkställas av kolonisten själv, honom likväl obetaget att efter samma grunder, som äro gällande för övriga jordbrukare, kunna för ändamålet komma i åtnjutande av bidrag från norrländska avdikningsanslaget eller andra understöd, som av statsmakterna kunna komma att ställas till förfogande för dikningsändamål. I sammanhang med denna fråga har kommittén ansett sig lämpligen böra upptaga en densamma närstående till behandling. Det har nämligen ifrågasatts, huruvida det ej skulle kunna innebära en fördel att utdika de torvmarker, som kunde tänkas bliva tagna i bruk för anläggning av kolonat, åtskilliga år innan de finge användning för detta ändamål. Genom ett sådant förskottsarbete vunnes, enligt vad det framhållits, att torven hunne fullständigare förmultna, innan marken odlades, vilket i sin ordning borde medföra, att kolonisten redan tidigt kunde erhålla goda skörderesultat och säkerligen bättre sådana, än om han hade att bearbeta en nyligen avdikad myr, där förmultningen ej hunnit påbörja i nämnvärd grad. A andra sidan har det framhållits, att de kapitalutlägg, som erfordrades för dylika arbetens utförande, förorsakade staten ränteförluster, som kunde bliva ganska betydande, därest området först i en långt avlägsen framtid bleve utlagt till kolonat. De höga räntesatser, som även staten nu finge betala på upplånat kapital, gjorde förlusten under antydda förhållanden än kännbarare. Därtill komme att, om dikningsarbetet utfördes lång tid före uppodlingen, myren kunde hinna bliva bevuxen med skog, något som försvårade odlingsarbetet, ehuru det måste medgivas, att förmultningen därigenom även påskyndades. Mot tanken på utförande av förskottsdikningar har det även gjorts gällande, att frågan, huruvida torvmarkens odlingsvärde förbättrades i en grad, som motsvarade kostnaden i räntor, dessutom måste anses oviss så snart det vore fråga om en längre väntetid än några få år. Då de skäl, som sålunda anförts för och emot det framlagda förslaget, vägts mot varandra, har kommittén ansett sig på så sätt böra biträda detsamma, att sådan förskottsdikning må företagas, om anledning finnes till ett antagande, att marken i en nära framtid kan bliva tagen i anspråk för odling och om tillika avsevärda fördelar äro att vänta genom en sådan tidigare torrläggning. Båda de angivna motiven för att i i förväg både planlägga och utföra dikningsarbeten äro för handen, då en odlingsbar myr ej i sin helhet ta-

208 ges i anspråk för de kolonat, som för tillfället äro under anläggning. Antingen kan i sådant fall mark reserveras för att tilldelas nya kolonat, eller ock kan kolonisationsplanen vara uppgjord i avsikt att tillägga de redan anlagda kolonat' ytterligare mark, sedan den, som de redan erhållit, blivit uppodlad. Kommittén anser att i dylikt fall utdikningsföretaget bör omfatta myrkomplexen i dess helhet, varigenom en dikning i förskott sålunda kommer att företagas. Emellertid kunna även under andra förhållanden sådana förskottsdikningar tänkas böra komma till utförande utan direkt sammanhang med kolonisationsarbetet. På kronoparkerna företagas nämligen ofta stora torrläggningsarbeten även för skogsvårdsändamål. Då det givetvis därvid ej sällan inträffar, att den myrtrakt eller den försumpade mark, som för sådant ändamål skall avdikas, står i omedelbar förbindelse med trakt, som vid inventeringen av odlingsmarker befunnits odlingsvärd, bör det ligga i sakens natur, att ett dikningsförslag för en sådan komplex av till olika ändamål tjänliga marker uppgöres i ett sammanhang. Därvid bör det vara lika naturligt, att planläggningen sker på ett sådant sätt, att hänsyn tages till den användning, som den ena eller andra delen av området kan förväntas få. Omvänt kan det ju även förekomma, att avdikningsplanen för ett område, som skall upplåtas som kolonat, måste, exempelvis för vinnande av avlopp, beröra försumpade marker, vilka ej hava det läge eller äro av den beskaffenhet, att de böra intagas inom kolonisationsområdet. Deras avdikande för skogsbruk kan däremot vara en åtgärd, som vore av förhållandena väl motiverad. Vare sig emellertid det ena eller andra fallet är för handen, synes det höra samman med en god förvaltning av kronans egendom, att ett samarbete mellan de olika grenar av administrationen, som till äventyrs hava sig de skilda funktionerna, skogsförvaltning och kolonisationsarbete, anförtrodda, enigt samverka för att statens arbete må bliva planmässigt utfört och därigenom i möjligaste mån billigt. De kostnader, som äro förbundna med dylika gemensamt planlagda och utförda företag, böra på lämpligt sätt fördelas mellan de olika grenarna av administrationen. Såsom av förestående uttalanden framgår, kunna sålunda fall förekomma och kanske till och med ofta inträffa, då ett dikningsföretag bör igångsättas å odlingsbara marker utan sammanhang med ett för tillfället aktuellt kolonisationsarbete. Detta för givetvis med sig, att ledningen för ifrågavarande arbete måste förses med härför nödiga medel.

209 Kommittén föreslår alltså: att genom statens försorg upptagas nödiga avlopps- eller huvuddiken ävensom laggdiken i den mån sådana erfordras för att lämplig del, i allmänhet högst hälften av den varje kolonat tilldelade odlingsbara torvmarken må kunna omedelbart tagas i bruk; att det framtida underhållet av dessa diken skall åligga kolonisten ; att kolonisterna beträffande möjligheten att erhålla statsbidrag för utförande av andra torrläggningsarbeten än de i första punkten härovan angivna må äga samma rättigheter som tillkomma jordbrukare i allmänhet; att på initiativ av kolonisationsledningen utdikning av odlingsbara sankmarker jämväl må ske utan sammanhang med redan igångsatta kolonisationsföretag, där det finnes grundad anledning antaga, att marken inom en nära framtid skall bliva tagen i anspråk för odling och tillika avsevärda fördelar äro att vänta genom torrläggning i god tid, innan marken skall tagas i bruk; att, då odlingsbar myrmark ej i sin helhet tages i anspråk för kolonat utan reserveras för anläggning av nya kolonat eller för att framdeles i den mån ytterligare marktilldelning till kolonat kan visa sig erforderlig tilläggas detsamma, den sålunda reserverade marken dock må, där så finnes lämpligt, utdikas i sammanhang med den till kolonat utlagda; att, då för skogsväsendets räkning torrläggning av myrmarker för skogsbörd planeras, det bör tillses, huruvida en sådan torrläggning berör någon eller några odlingsbara myrmarker, i vilket fall samarbete med kolonisationsledningen bör anordnas, så att vid utdikningsförslagets upprättande hänsyn tages till myrens blivande användning som odlingsmark för kolonat; att, då myrmark, vilken är ämnad ätt såsom odlingsmark tagas i bruk för något under anläggning varande kolonat, utgör del av 14.

Kolonisationskommitlén.

210 eller sammanhänger med icke odlingsbar myr eller annan försumpad mark, vars torrläggning för skogsbörd kan antagas vara av betydelse för statens skogsväsende, ledningen av kolonisationsarbetet bör härå fästa vederbörande skogsstatstjänstemans uppmärksamhet, för att dikesplanen må kunna uppgöras för hela det ifrågavarande området i ett sammanhang och med beaktande av de olika fordringar på densamma, som föranledas av de skilda delarnas blivande användning åsom odlingsmark eller för skogsbörd; att, då vid de i föregående tvenne punkter angivna fallen ett samarbete äger rum mellan domänförvaltningen och ledningen för kolonisationsarbetet, kostnaderna för det gemensamma företaget må fördelas mellan de olika förvaltningsgrenarna efter som skäligt prövas; att det skall åligga ledningen för kolonisationsarbetet att i ingivet statförslag särskilt angiva de belopp, som må befinnas erforderliga för torrläggningsarbeten, vilka ej stå i omedelbart samband med under utförande varande eller föreslagna kolonisationsföretag. Odlingsskyldighet. Liksom det på sätt, som kommittén ovan föreslagit, bör åläggas kolonist att inom viss tid utföra byggnadsarbetena å kolonatet, bör han även vid upplåtelsen tillförbindas att likaledes inom utsatt tid fullgöra en viss odlingsskyldighet. Denna torde till sin omfattning böra bestämmas väsentligen olika för de större kolonaten, där jordbruket är avsett att bliva kolonistens huvudnäring, och för de mindre, där det endast skall avse ett understödjande av hans ekonomi. Vid övervägande av huru stor odlingsplikt bör åläggas i fråga om dessa båda grupper har kommittén stannat vid att föreslå, att innehavare av större kolonat skall vara skyldig uppodla en hektar inom tre år, ytterligare två hektar inom åtta år och därutöver två hektar före den första upplåtelsetidens utgång. För innehavare av mindre kolonat däremot vill kommittén föreslå skyldighet att inom fem år uppodla en hektar och före upplåtelsetidens utgång ytterligare två hektar. Då det emellertid lätteligen kan tänkas sådana fall, att kolonist av en eller

211 annan giltig anledning ej mäktat fullgöra nn angivna skyldigheter, bör det enligt kommitténs mening ankomma på kolonisationsledningen att medgiva anstånd med dessa skyldigheters fullgörande. Om odlingsskyldighet av denna omfattning anses lämpligen böra påläggas kolonister, som mottaga kolonat, vilkas odlingsmark i huvudsak utgöras av torvmark, så torde åter andra bestämmelser erfordras, om kolonatets odlingsmark huvudsakligen består av fastmark, vars uppodlande erbjuder betydligt större svårigheter. För sådana fall anser kommittén, att odlingsplikten bör nedsättas med 30 % av vad som ovan föreslagits. Då kommittén den 15 december 1917 avgav sitt första förslag till försökskolonisation, hemställde kommittén bland annat, att i samband med kolonatets upplåtande skulle genom statens försorg utarbetas en odlingsplan, vilken kolonisten skulle hava att ovillkorligen följa i vad den avsåge det område om en hektar, som han hade att först uppodla, varemot det beträffande det övriga odlingsområdet borde stå honom fritt att avgöra, i vad mån han ville rätta sig efter planen. Ifrågavarande bestämmelser hava kommit till tillämpning inom de hittills upplåtna kolonisationsområdena. Den erfarenhet, som därvid vunnits, visar, att dessa bestämmelser ej äro fullt ändamålsenliga. Kolonister antagas ej på en gång å alla inom ett område utlagda kolonat, utan detta sker efter hand i mån av inkommande ansökningar, ofta under loppet av flera år, varemot odlingsplanerna, om de skola vara tillgängliga vid kolonatens upplåtande, måste utarbetas på en gång. Detta medför sålunda, att kolonisten i många fall ej är i tillfälle att göra sina speciella önskemål gällande vid planens uppgörande, vilket för honom givetvis måste vara en betydande olägenhet. Det måste därjämte anses vara av största betydelse, att kolonisten vid odlingsarbetets planläggning även kan erhålla de muntliga råd och anvisningar, som i varje särskilt fall kunna vara behövliga. Plan för odlingens bedrivande i den omfattning odlingsskyldighet enligt ovanstående förslag föreligger bör enligt kommitténs mening utarbetas genom jordbrukskonsulent, vandringsrättare eller annan av kolonisationsledningen godkänd sakkunnig person. Då biträde av jordbrukskonsulent och vandringsrättare erhålles utan kostnader för sökanden, kan ett åläggande för kolonisten att låta utarbeta sådan odlingsplan icke verka betungande. Därest emellertid kolonisten härför önskar påkalla annan sakkunnig person och planens upprättande på denna grund medför särskilda kostnader, böra dessa självfallet drabba kolonisten ensam. Den odlingsplan, som kolonisten

212 enligt kommitténs mening sålunda bör låta uppgöra, bör efter granskning av ledningen för kolonisationsarbetet av denna fastställas till huvudsaklig efterrättelse. Kommittén hemställer alltså: att den, som åt sig får upplåtet kolonat av större typ, vars odlingsmark i huvudsak utgöres av torvjord, skall skyldigkännas att inom tre år från tillträdesdagen hava uppodlat en ytvidd av en hektar, inom åtta år ytterligare två hektar och inom utgången av den första upplåtelsetiden därutöver två hektar; att motsvarande odlingsplikt för innehavare av mindre kolonat, vars odlingsmark utgöres av torvjord, bör bestämmas till uppodling av en hektar inom fem år från tillträdesdagen och än ytterligare två hektar inom första upplåtelsetidens åtgång; att i förestående punkter angivna odlingsplikt bör minskas med trettio procent, då kolonatens odlingsmark i huvudsak utgöres av fastmarksjord; att det skall åligga kolonist att låta utarbeta plan för härovan angivna odlingsarbetens utförande; att sådan plan skall granskas av ledningen för kolonisationsarbetet, som därefter fastställer den att i huvudsak lända till efterrättelse. Hägnadsskyldighet. Beträffande hägnadsbesväret hava i sammanhang med de hittills utförda kolonisationsförsöken ej meddelats andra bestämmelser än de, som tillförsäkra kolonisten rätt till erhållande av hägnadsvirke. För omfattningen av denna rätt är närmare redogjort i det föregående i samband med frågan om sättet för täckande av kolonisternas virkesbehov. Några särskilda bestämmelser om skyldighet att hålla hägnader hava däremot icke lämnats. I följd härav gälla i detta avseende vad som stadgas i förordningen den 21 december 1857 om ägors fredande emot skada av annans hemdjur samt om stängselskyldighet. Någon anledning att för den nu föreslagna allmänna kolonisationen införa särskilda bestämmelser angående hägnadsskyldigheten torde ej heller

213 förefinnas. Ämnets art bjuder att i detta hänseende allmänna rättsgrunder tillämpas, framförallt av det skäl att kolonaten efterhand komma att i likhet med andra fastigheter besittas med äganderätt. Kommittén föreslår alltså: att vad som i allmänna författningar stadgas rörande stängselskyldighet skall vinna tillämpning även i förhållandet mellan kolonatets innehavare och staten såsom ägare av den kolonatet omgivande kronoparken. Premiering av skogsarbete. Kommitténs förslag till kolonisation av de norrländska kronoparkerna vilar, förutom på en naturlig önskan att genom jordupplåtelse på billiga villkor behålla dugliga arbetare inom landet, i väsentlig grad på beräkningen, att de blivande kolonisternas arbetskraft skall i viss omfattning tillgodokomma statens skogsvård. Kommittén har därvid utgått från att innehavarna av större kolonat skola vara att påräkna för skogsarbete företrädesvis om vintern, då deras arbete minst behöver tagas i anspråk för det egna jordbruket, under det att däremot de mindre kolonatens innehavare skola vara att påräkna ej blott vintertiden utan även under en del av sommaren, då deras medverkan är önskvärd för de viktiga arbeten, som denna tid erfordras för bedrivande av en rationell skogsvård. Under tiden närmast efter det att kolonisterna tillträtt sina kolonat torde de, vare sig de inneha va stora eller små kolonat, komma att intaga ungefär samma ställning till frågan om såväl möjligheten som önskvärdheten för dem att åtaga sig utförande av skogsarbeten. I förra avseendet lägger jordbrukets omfattning på det nybildade större kolonatet ännu ej hinder i vägen för dess innehavare att ägna någon tid, även av sommarmånaderna, åt skogsarbete, och behovet av en tillfällig inkomst, intill dess att jordbruket börjar lämna en större avkastning, gör sig under denna tid helt säkert lika mycket gällande å det större kolonatet som å det mindre. Efter hand och i mån som kolonaten uppodlas torde kolonisterna på de större kolonaten allt mer draga sig från skogsarbetet under sommaren för att ägna sin tid åt de arbeten, som äro förenade med jordens uppodling och skötsel. Kolonisterna på de mindre kolonaten däremot torde även framdeles kunna ägna en stor del av sin tid under sommaren åt arbete i skogen. I syfte att leda utvecklingen i sådan riktning, att sistnämnda kolonister

214 redan från början komma att vid sidan av det även för dem nödvändiga, men dock mindre omfattande jordbruksarbetet väsentligen ägna sig åt skogsarbete, har kommittén ansett, att det borde tagas under övervägande, huruvida ej staten genom ett slags premiesystem borde söka uppmuntra dem härtill. E t t sådant system skulle kunna tänkas gå ut därpå, att kolonisten i mån av det skogsarbete, som han verkställt åt staten, erhölle rätt till visst avdrag å den i upplåtelsekontraktet bestämda köpeskillingen för kolonatet. Kommittén har vid behandling av denna fråga funnit ett sådant förslag vara värt beaktande och vid överläggningar om den lämpliga storleken av en premie ansett, att den kunde skäligen bestämmas till 30 kronor för varje fullt antal av 100 dagar, som kolonisten själv eller medlem av hans familj, som fyllt 18 år, efter uppgörelse med skogsförvaltningen och för dess räkning arbetat å statens mark, samt 10 kronor för varje fullt antal av 50 dagar, som något av hans minderåriga barn på samma sätt varit anställd i dylikt arbete, varvid emellertid endast det arbete borde komma i betraktande, som utfördes under första upplåtelsetiden, intill dess köp av kolonatet komme till stånd. Skulle kolonisten ej förvärva äganderätt till kolonatet efter första upplåtelsetiden, borde premien innestå till den andra arrendeperiodens utgång och därefter kontant utbetalas till kolonisten, om denne ej önskade övertaga kolonatet med äganderätt. För att undvika alla tvister om storleken av kolonistens tillgodohavande borde emellan honom och skogsförvaltningen föras avräkningsbok, vari de dagar, under vilka han utfört arbete åt staten, skulle efter hand med vissa kortare mellanrum införas, varvid anteckningens riktighet skulle av kolonisten med hans namnteckning bekräftas. Den förmån, som förslaget om arbetspremier är avsett att bereda kolonisten, bör, därest han avlider, åtnjutas även av hans sterbhus, om detsamma fortsätter att bruka kolonatet. Blir så ej fallet, bölden ock av kolonisten intjänta arbetspremien utbetalas till sterbhuset. Den största svårighet, som det sålunda föreslagna premiesystemet kan tänkas komma att medföra, ligger helt visst i handhavande av kontrollen över den tid, som av kolonisten användes för arbete åt skogsförvaltningen. Vid de tillfällen, då kolonisten arbetar mot dagspenning, möter ingen svårighet att kontrollera arbetstidens längd. Förhållandet kan däremot tänkas bliva annorlunda, då kolonisten på ackord åtagit sig visst arbete. I sådant fall står han beträffande tiden för arbetets utförande i en mer självständig ställning gentemot arbetsledningen. Inom vissa gränser arbetar han under sådana förhållanden å sitt ackord, när han så finner lämpligt, och ägnar

215 sig under mellantiderna åt andra göromål. Det kan därför tänkas möta svårigheter för arbetsledningen att i detalj erhålla kännedom om det antal dagar, under vilka arbetet pågått. Då det emellertid åligger skogsförvaltningens arbetsledare — kronojägaren — att noggrant övervaka och följa alla arbeten på kronoparken, förutsätter kommittén, att denne antingen själv eller, då han därtill ej har tillfälle, genom andra personer kan förskaffa sig önskade uppgifter om den tid, som kolonisten använt på skogsarbete. Antager man, vilket man med fog synes kunna göra, att kolonist jämte hustru och vuxna barn i medeltal utgöra 200 dagsverken om året på kronoparken, och att även de minderåriga familjemedlemmarna kunna i någon mån medverka vid skogsplanterings- och dylika arbeten, så skulle kolonisten hava utsikt att efter 15 år nedbringa köpeskillingen med omkring 1,000 kronor, en reduktion, som för honom måste anses ganska väsentlig på samma gång den ur här angivna synpunkter även torde kunna betraktas som väl förenlig med statens intresse. Då, såsom förut nämnts, skogsbruket särskilt under de första åren av kolonisternas verksamhet kan antagas hava att påräkna en del arbete även från innehavare av de större kolonaten, kan ifrågasättas, huruvida även dessa böra beredas tillfälle att komma i åtnjutande av de fördelar, som det nu föreslagna premiesystemet medför. Det har emellertid synts kommittén, som om skogsarbetarpremie ej borde utgå till dem, vilka därigenom skulle kunna lockas från sin egentliga uppgift, som är arbete på jorden. I syfte att binda deras intresse vid denna uppgift har kommittén i annat sammanhang framlagt förslag, att dessa kolonister skulle komma i åtnjutande av odlingspremier. Ett beslut att tilldela dem även arbetspremier skulle medföra en utgift för statsverket, som kommittén så långt ifrån anser nödig, att den enligt kommitténs mening tvärtom kan vara ägnad att motverka statens avsikter med upplåtande av de större kolonaten, som äro avsedda att utvecklas till självständiga jordbruk och vilkas innehavare därför ej böra sysselsätta sig med sommararbete i skogarna. Såsom tidigare antytts, hava de även såsom jordbrukare att fylla en uppgift i statens skogsvårdsintresse och böra ej dragas bort från sin egentliga näring under den årstid, då denna näring mer än eljest kräver deras fulla arbetskraft. Däremot komma kolonisterna å de större kolonaten att under vintern, då deras arbete på kolonatet är mer begränsat, att söka sysselsättning i skogen, särskilt för att till fullo kunna utnyttja de dragare, som under sommaren erfordras för jordbrukets skötsel. Den inkomst, som kolonisten härigenom kan förskaffa

216 sig, bör innebära en tillräcklig lockelse för honom att söka erhålla dylikt arbete, varför det synes kommittén obehövligt att tillerkänna innehavare av större kolonat rätt till skogsarbetarpremie. En fråga, som synts kommittén böra bliva föremål för särskilt övervägande, är huruvida arbetspremie bör utgå till kolonist, vilken lämnar sin ställning som brukare av kolonatet. Sker detta efter uppsägning från statens sida på grund av att kolonisten gjort sig skyldig till sådan överträdelse av upplåtelsekontraktets bestämmelser, som" medför förlust av arrenderätten, så synes det ej föreligga något som helst skäl till premiens utbetalande. Därigenom tillskyndas ej kolonisten någon som helst orätt, ty premien utgör ej en innestående del av en vid tiden för arbetets utförande gängse dagspenning, utan ett tillskott till denna, som det ej finnes någon anledning att skänka en person, som visat sig olämplig som kolonist. Uppsäger kolonisten åter själv kontraktet av anledning, som prövas giltig, bör någon del, vilken kommittén vill föreslå till hälften, av premien utbetalas. Däremot hyser kommittén den uppfattningen att sterbhus efter avliden kolonist bör äga rätt att utbekomma hela beloppet av den sammansparade premien. Med hänvisning till det förestående får kommittén såsom en sammanfattning av sina uttalanden i frågan om skogsarbetarpremier föreslå: att innehavare utav kolonat av mindre typ må tillerkännas ea premie av trettio kronor för varje fullt antal av etthundra dagsverken, som han eller medlem av hans familj, som fyllt aderton år, efter uppgörelse med statens skogsförvaltning och för dess räkning utfört å kronoparken, samt en premie av tio kronor för varje fullt antal av femtio dagsverken, som något av hans minderåriga barn på samma sätt utgjort; att samma förmån må tillerkännas avliden kolonists sterbhus, som fortsätter att bruka kolonatet, ävensom att, där detta ej blir fallet, av kolonisten intjänad premie utbetalas till sterbhuset; att för fastställande av premiens storlek avräkningsbok skall föras mellan statens skogsförvaltning och kolonisten; att den kolonist enligt bestämmelsen i näst föregående punkt tillerkända premien bör utgå på det sätt, att, därest köp av kolonatet kommer till stånd, avdrag med dess belopp göres å den

217 för kolonatet bestämda köpeskillingen, men att i motsatt fall premien utbetalas kontant vid andra upplåtelsetidens utgång; att kolonist, som överträder upplåtelsekontraktets bestämmelser och på grund därav skiljes från arrendet, skall hava förverkat all rätt till erhållande av arbetspremier; att till kolonist, som eljest frånträder arrendet, skall utbetalas premiens halva belopp. att, därest förestående förslag vinna statsmakternas godkännande, kungörelse i ämnet måtte av Kungl. Maj:t utfärdas.

Odlingshjälp och odlingspremier. I det föregående har kommittén föreslagit, att innehavare av mindre kolonat skola tilldelas arbetspremier och motiverat detta med önskvärdheten av att dessa kolonister, av vilka man väntar sig vissa arbetsprestationer, som kunna vara av gagn för statens skogsvård, skola finna med sitt intresse förenligt att använda all den tid, som kolonatets skötsel lämnar dem övrig, till utförande av skogsarbeten. Samma skäl, som tala för att på detta sätt genom särskilda åtgärder väcka dessa kolonisters intresse för de syftemål, vilka staten genom de mindre kolonatens anläggande önskar vinna, kunna även med lika styrka sägas motivera bestämmelser, som draga innehavarnas av de större kolonaten intresse över till deras egentliga uppgift eller jordens uppodlande. De åtgärder, som kunna tänkas tjäna detta ändamål, har kommittén trott sig finna uti anvisande av medel, som dels utgöra en ersättning till kolonisten för utfört odlingsarbete dels uppmuntra honom till att verkställa odlingar utöver dem, som enligt kontraktet ålagts honom. De förstnämnda medlen skulle alltså utgöra en odlingshjälp åt kolonisten, under det att de, som utdelades i sist angivna syfte, utgjorde odlingspremier. Odlingshjälpen, som sålunda skulle vara den allmänna formen för odlingsarbetets understödjande och tilldelas varje innehavare av ett kolonat utav större typ, har kommittén ansett böra bestämmas till ett belopp av 500 kronor, varav hälften skulle mot vederhäftig borgen eller annan säkerhet utbetalas, då han å kolonatet vidtagit sådana åtgärder att av dem tydligt framgår hans avsikt att där bosätta sig, och andra hälften, då två hektar jord uppodlats. Odlingshjälpen synes i motsats till byggnadshjälpen

218 ej böra tagas i betraktande vid bestämmande av den blivande köpeskillingen för kolonatet. Vidkommande åter odlingspremien skulle denna utgöra en belöning för odlingsarbete, som överskrede vad som enligt avtal ålåge kolonisten. Här ovan har föreslagits, att dennes odlingsskyldighet skulle bestämmas till en hektar inom tre år, ytterligare två hektar inom åtta år och än ytterligare två hektar inom femton år. Därutöver verkställt arbete borde enligt kommitténs mening premieras på sådant sätt, att till kolonisten utbetalades en odlingspremie av 150 kronor för varje hektar mark utöver vad härovan angivits som hans odlingsplikt under de första femton åren. En begränsning av premiens storlek har kommittén emellertid ansett böra fastställas och i sådant avseende funnit ett belopp av 500 kronor utgöra en lämpligt avvägd summa. På samma sätt, som kommittén föreslagit vid behandlingen av frågan om arbetspremier, synes det kommittén böra föreskrivas, att odlingspremierna utgå genom avdrag på den för kolonatet bestämda köpeskillingen. Skalle vid första upplåtelsetidens utgång köp ej komma till stånd, bör till undvikande av framtida tvist angående premiens storlek skriftligen avfattad överenskommelse härom träffas mellan statens representant och kolonisten. Om köp av kolonatet även efter en andra upplåtelsetid ej avslutas, bör odlingspremien då kontant utbetalas. På samma sätt, som kommittén föreslagit i fråga om arbetspremier, anser kommittén, att bestämmelserna om odlingspremier även böra gälla för sterbhus efter avliden kolonist, om sterbhnset fortsätter arrendet av kolonatet. Skulle så ej bliva fallet och kolonisten genom utfört odlingsarbete hava varit berättigad till erhållande av odlingspremie, bör denna till sitt fulla belopp utbetalas till sterbhuset. Vid behandlingen av frågan om premier för skogsarbete har kommittén föreslagit, att kolonist, som gör sig saker till sådan överträdelse av bestämmelserna i upplåtelsekontraktet, att rätten till kolonatets fortsatta brukande fråntages honom, skall förlora även rätten till intjänta arbetspre mier. Om kolonisten åter självmant avstår från arrendet på grunder, som av kolonisationsledningen måste godkännas, så föreslog kommittén, att premien skulle utgå med hälften av beloppet. Vad kommittén sålunda funnit lämpligen böra föreskrivas i fråga om arbetspremier, anser kommittén även böra äga giltighet för liknande fall beträffande odlingspremier. I föregående avdelning av sitt betänkande, »premiering av skogsarbete», har kommittén redogjort för de skäl, som enligt dess mening talar för att

219 innehavare av större kolonat icke göras delaktiga av den förmån, som ett beslut om utdelande av arbetspremier innebär. Samma skäl, som på detta ställe anfördes häremot, eller önskan att innehavare av kolonat av olika typer må komma att fylla de uppgifter, som med var och en av dessa typer avses, tala även för att innehavare av mindre kolonat icke erhålla odlingspremier. Deras intresse av att ställa sin arbetskraft till förfogande, om den erfordrades för statens skogsvård, skulle med all sannolikhet röna ett menligt inflytande av ett beslut i sådan riktning och ändamålet med upplåtelsen av denna kolonattyp därigenom motverkas. Kommittén finner sig på grund av nu framlagda synpunkter böra föreslå: att innehavare av kolonat utav större typ må såsom odlingshjälp tilldelas ett belopp av femhundra kronor att lyftas med halva summan mot vederhäftig borgen eller annan godkänd säkerhet, då kolonisten å kolonatet vidtagit sådana anordningar, att av dessa tydligen framgår hans avsikt att där bosätta sig, samt med återstoden, då tvenne hektar uppodlats; att till innehavare av kolonat utav större typ må såsom odlino-spremie utgå ett belopp av etthundrafemtio kronor för varje hektar mark, som han uppodlar utöver den areal, vilken det enligt kontrakt åligger honom att odla, dock att sammanlagda beloppet av sålunda utbetalad premie ej må för varje kolonist överstiga femhundra kronor; att den kolonist enligt bestämmelsen i föregående punkt tillerkända premien bör utgå på sådant sätt, att, därest köp av kolonatet kommer till stånd, avdrag med dess belopp göres på den för kolonatet bestämda köpeskillingen, men att i motsatt fall premien utbetalas kontant vid andra upplåtelsetidens utgång; att odlingspremie efter de i näst föregående punkt angivna grunder må utgå även till sterbhuset efter avliden kolonist, då sterbhuset fortsätter arrendet, ävensom att, där detta ej är fallet, av kolonisten intjänad premie utbetalas till sterbhuset; att vid första upplåtelsetidens utgång odlingspremiens storlek skriftligen fastställes för den händelse att köp av kolonatet ej då kommer till stånd.

220 att kolonist, som överträder upplåtelsekontraktets bestämmelse* och på grund därav skiljes från arrendet, skall hava förverkat all rätt till erhållande av odlingspremier; att till kolonist, som eljest frånträder arrendet, skall utbetalas premiens halva belopp. att, därest förestående förslag vinna statsmakternas godkännande, kungörelse i ämnet måtte av Kungl. Majrt utfärdas. Kolonisternas kreaturslånefond. Uti underdånig skrivelse den 2 december 1919 hemställde kolonisationskommittén på anförda skäl bland annat, att en särskild fond, benämnd Kolonisternas kreaturslånefond, skulle inrättas, från vilken fond, som skulle förvaltas av statskontoret, medel i mån av tillgång skulle ställas till statens kolonisationsnämnds förfogande för att till innehavare av kolonat, som under år 1918 eller därefter upplåtits å kronomark i de sex nordligaste länen, utlämnas såsom lån på följande villkor: 1) Kolonist skulle äga att för inköp av en första mjölkko av statsmedel erhålla lån motsvarande tre fjärdedelar av kons värde, dock högst 600 kronor. 2) Ansökningar om sådant lån skulle ställas till statens kolonisationsnämnd, som skulle pröva ansökningen och bestämma lånebeloppets storlek. Lånet skulle utbetalas av nämnden, som ock hade att mottaga och redovisa föreskrivna ränte- och avbetalningar å detsamma. 3) Som säkerhet för lånets återbetalande skulle ställas vederhäftig borgen eller annan säkerhet, som nämnden godkände. 4) Lånet skulle amorteras under loppet av fem år. Å lyftat, oguldet lånebelopp skulle kolonisten erlägga fem procent årlig ränta från lyftningsdagen. 5) Lån kunde av nämnden uppsägas till omedelbar återbetalning och indrivas, därest med lånemedel anskaffat kokreatur vanvårdades eller ock avyttrades utan att annat sattes i stället, eller därest nämnden eljest funne, att ändamålet med lånet uppenbarligen förfelades. 6) Kungl. Maj:t skulle äga meddela de närmare bestämmelser, som kunde erfordras för vinnande av det med ifrågavarande lån avsedda ändamålet. Vad kommittén sålunda föreslagit vann Kungl. Maj:ts gillande och föranledde proposition till 1920 års riksdag, som i skrivelse av den 24 mars

221 samma år anmälde, att den biträtt förslaget i fråga och beslutat, dels att för den ifrågavarande lånerörelsen skulle gälla de här ovan intagna allmänna villkoren och bestämmelserna, dels att såsom kapitalökning för lånefonden anvisa ej mindre för år 1921 ett reservationsanslag av 50,000 kronor än även på tilläggsstat för år 1920 likaledes såsom reservationsanslag ett belopp av 100 000 kronor. I anledning av detta riksdagens beslut utfärdade Ivungl. Maj:t den 4 juni 1920 kungörelse angående villkoren för lån ur kolonisternas kreaturslånefond. Genom riksdagens beslut att Kungl. Maj:t skulle äga meddela de närmare bestämmelser, som kunde erfordras för vinnande av det med fonden avsedda ändamålet, har till de av kommittén föreslagna lagts en del mera detaljerade föreskrifter. Sålunda kan kolonisationsnämnden förklara rätten till beviljat lån förverkad, därest icke inom två månader efter därom från nämnden erhållet föreläggande avlämnats säkerhet, som kan av nämnden godkännas. Skulle säkerheten under lånetiden av nämnden befinnas ej längre vara nöjaktig, åligger det låntagaren att inom två månader efter föreläggande avlämna nya säkerhetshandlingar. Likaledes åligger det honom att, i händelse någon av borgesmännen avlider, skyndsamt därom lämna kolonisationsledningen meddelande. Lånet amorteras under fem år med årligen en femtedel av ursprungliga lånebeloppet, men låntagare, som så önskar, äger rätt att under lånetiden på en gång inbetala ogulden del av lånebeloppet. Häntan, som beräknas efter fem procent, skall utgå efter sex procent från förfallo dagen, därest förfallet kapitalbelopp ej inbetalas inom åtta dagar efter nyssnämnda dag. Utöver vad enligt kommitténs förslag ansetts böra berättiga kolonisationsnämnden att uppsäga lånet har även föreskrivits, att nämnden äger liknande rätt, därest låntagaren icke erlägger likvid inom åtta dagar från förfallodagen eller i övrigt försummar att fullgöra något av de uppställda lånevillkoren, eller därest nämnden eljest finner att ändamålet med lånet uppenbarligen förfelas. De skäl, som kommittén ansåg motivera bildande av en kolonisternas kreaturslånefond, voro angivna i dess ovannämnda skrivelse av den 2 december 1919. Då de ännu synas äga sin fulla giltighet, får kommittén här återgiva sina då gjorda uttalanden. »Innan kolonisten tager kolonatet i besittning och där bosätter sig, måste han genom egna insatser skapa de förutsättningar, som äro nödiga för att han där skall kunna uppehålla sig och ägna sina krafter åt såväl arbete på kolonatet som åt förvärvsarbete. Bland dessa förutsättningar är möjlig-

222 heten att på kolonatet erhålla mjölk och smör den måhända viktigaste. Utan en sådan möjlighet kan kolonisten icke medföra sin familj till det från bygden ofta avlägset liggande kolonatet, då han där saknar tillgång till de för lantbefolkningen kanske mest nödvändiga födoämnena. För den obemedlade eller mindre bemedlade kolonisten möter emellertid mycket stora svårigheter att anskaffa härför erforderliga kor. Hans ekonomiska krafter äro i allmänhet så strängt tagna i anspråk för byggnadernas uppförande, inköp av husgeråd och redskap, för dikningar och odlingsarbete m. m. att han i de flesta fall ej ser sig i stånd att anskaffa de nödiga medlen för förvärvande av särskilt den första kon. I synnerhet under nu rådande förhållanden, då en medelmåttig mjölkko i Norrland betingar ett pris av 600 —800 kronor, bliva svårigheterna att förvärva en sådan mycket stora. Från statens sida måste det emellertid anses synnerligen önskvärt, att kolonisten snarast möjligt bosätter sig på kolonatet. Därför är det även ett statsintresse, att kolonisten beredes tillfälle att övervinna nyss nämnda svårigheter och bliva i tillfälle att inköpa en ko. Kommittén vill av dessa anledningar föreslå, att åtgärder vidtagas till beredande av möjlighet för kolonisterna att på lämpliga villkor erhålla de medel, som erfordras för sagda ändamål. I detta syfte synes det kommittén lämpligt, att en fond bildas, från vilken lån till inköp av en mjölkko kan beviljas kolonisten. Visserligen torde betänkligheter kunna hysas mot bildande av en fond uteslutande för ifrågavarande kolonister. Konsekvenserna härav skulle nämligen kunna bliva att även andra med ifrågavarande kolonister jämförliga småbrukare skulle kunna anses berättigade till lån för sagda ändamål. Kommittén hyser dock den meningen, att förevarande kolonister, som äro att betrakta som anläggare av egna hem i ödemarken, i viss mån intaga en särställning, som fullt ut motiverar inrättande uteslutande till deras förmån av en fond av ifrågavarande art. I fråga om de närmare bestämmelserna för en dylik fond gäller först att ange beloppets storlek. Detta är i första hand beroende av gällande inköpspris på mjölkkor. Vidare uppkommer frågan, huruvida kolonisten skall över huvud taget beviljas lån till ett belopp, svarande mot kons hela inköpspris. I detta avseende hyser kommittén den meningen, att lånebeloppets storlek bör begränsas till 3/4 av kons värde, men i intet fall överstiga 600 kronor. Att inom nu angivna gränser bestämma lånebeloppets storlek anser kommittén böra överlämnas till kolonisationsförsökens ledning. I fråga om lånets återbetalande anser kommittén, att detta bör ske genom amortering under en tid av 5 år. Med hänsyn till de stora utgifter,

223 som givetvis äro förenade med kolonatens anläggning, möta ntan tvivel svårigheter för kolonisten att på kortare tid återbetala lånet. Att utsträcka amorteringstiden längre synes kommittén oklokt, enär kolonisten, sedan fem år gått till ända från tiden för kolonatets tillträdande, har att erlägga lega för kolonatet. Under sådana förhållanden skulle kolonisten, därest han samtidigt med tillträdet erhölle lån för inköpande av en mjölkko, under sjätte året därefter hava att betala dels lega, dels amortering och ränta å lånet för kon, vilket tvivelsutan skulle erbjuda vissa svårigheter för honom. Eäntan synes kommittén lämpligen böra bestämmas till 5 % eller i det närmaste samma ränta, som staten själv för närvarande erlägger å egna lån. Berättigade att erhålla lån ur fonden skulle förutom blivande kolonister å de i föreliggande förslag upptagna kolonat även vara kolonister å de kolonat, som upplåtits på grund av beslut av såväl 1918 som 1919 års riksdagar. Vidare torde härvid böra ifrågakomma kolonister å de kolonat, som till äventyrs ytterligare komma till stånd, innan kommitténs slutliga kolonisationsförslag hinner leda till något resultat.» På grund av de tillfällen till erhållande av lån för kreatursinköp, som genom riksdagens beslut lämnats kolonisterna, hava under åren 1920 och 1921 sjuttio sådana lån med ett sammanlagt belopp av 26 310 kronor beviljats av kolonisationsnämnden. Innan kommittén ingår på en undersökning av frågan, med vilka penningemedel en fond, som skulle tillgodose en fortsatt låneverksamhet, skulle utrustas, har kommittén funnit förhållandena påkalla ett övervägande, huruvida ej möjligen verksamheten — därest nu statsmakterna besluta att denna överhuvudtaget skall fortsättas — borde givas en i någon mån annan omfattning än den nuvarande. Sedan kommittén avlät sin ovannämnda skrivelse, hava nämligen de förhållanden, som föranledde densamma, väsentligen förändrats. A ena sidan hava visserligen de vid den tiden gällande kreatursprisen sjunkit betydligt, men å andra sidan hava även möjligheterna till erhållande av inkomst genom arbete i hög grad minskats för kolonisterna. Om än priset på en mjölkko nedgått från det, som gällde vid tiden för kommitténs skrivelse, eller 600 a 800 kronor till 200 å 800 kronor, så betyder detta dock icke en häremot svarande större lätthet för kolonisten att förvärva sig en sådan, ty samtidigt har även den gängse dagspenningen, som är mätaren av hans möjligheter till inkomst, sjunkit från 12 å 15 kronor till 5 a 6 kronor. Ställningen för kolonisten är sålunda densamma, som då kommittén framlade sitt förslag om bildande av en kolonisternas krea-

224 turslånefond. Det kanske till och med kan ifrågasättas, huruvida den ej, åtminstone för det närvarande, är försämrad. Förhållandena synas nämligen utveckla sig i den riktningen, att arbetstillfällena å kronoparkerna av statsekonomiska skäl måste för den närmaste framtiden inskränkas såväl i antal som omfattning. När kommittén sålunda under ändrade förhållanden åter upptager denna fråga till behandling, har kommittén icke kunnat undgå att finna, att den genom fondens bildande möjliggjorda låneverksamheten icke blott bör fortsättas utan även utvidgas. Såsom motiv för det senare vill kommittén anföra, att, enligt vad erfarenheten visat, det skulle i avsevärd grad underlätta kolonistens möjligheter att försörja sig och sin familj på kolonatet, om han hade tillfälle och ekonomisk möjlighet att inköpa flera kreatur än den enda ko, som han nu genom lånet från fonden kan förvärva. Mjölkavkastningen från en ko är givetvis icke tillräcklig för en familjs behov, men förvärv av ännu en ko eller ett par getter skulle hjälpa kolonisten över svårigheterna. Det ges även tillfällen, då kolonistens utsikter till erhållande av inkomstbringande arbete skulle te sig mycket ljusare, om han ägde en häst, men hans ekonomi lägger oöverstigliga hinder i vägen för honom att inköpa en sådan och alltså även att begagna de förvärvstillfällen, som eljest stode honom till buds. I och med de sjunkande kreatursprisen skulle staten utan att därför behöva avsätta mer kapital eller löpa större risk, kunna träda hjälpande emellan i sådana fall. Ett beslut av statsmakterna att skänka ett förslag av denna innebörd sitt gillande behöver givetvis ej vara liktydigt med att varje framställning om lån till kreatursinköp skall beviljas med högsta medgivna belopp. Kommittén förutsätter tvärtom, att varje ansökan skall göras till föremål för individuell prövning. Fall kunde tänkas förekomma, då den prövande myndigheten till exempel funne kolonistens möjligheter att anskaffa foder för flera kreatur än en ko så begränsade, att låneansökningen av sådana skäl icke borde bifallas. I andra fall åter kunde motsatta förhållanden vara för handen och ansökningen därför böra bliva föremål för en mera välvillig behandling. Det förslag om ökade möjligheter för kolonisterna till erhållande av lån för inköp av kreatur, vilket kommittén med förestående motivering framlägger, varken behöver eller bör föranleda till ändrade bestämmelser om lånets maximibelopp. Det är redan framhållet, att de sjunkande kreatursprisen underlätta inköpen, vadan alltså en ökning av lånets storlek icke är den nödvändiga följden av ett bifall till kommitténs förslag. En sådan ökning vore även stridande mot kommitténs uppfattning om de grunder, på

225 vilka kolonistens ekonomi bör byggas för att bereda honom en tryggad framtid. Skuldsättning till staten bör nämligen enligt kommitténs mening ej medgivas i vidsträcktare mån, än som efter noggrann prövning befinnes erforderligt för att underlätta kolonistens svårigheter, då han står i begrepp att begynna sin verksamhet som bry tare av bygd. Ehuru det knappast torde behöva här framhållas, vill kommittén likväl ej underlåta att påpeka, hurusom även statens intressen gagnas, om kolonisten blir satt i tillfälle att på kolonatet hålla hela den kreatursbesättning, åt vilken han har möjlighet att skaffa foder. Därigenom kan han hålla jorden i bättre hävd och sålunda vinna större avkastning från kolonatet eller med andra ord lämna sitt om ock ringa bidrag till ökande av landets livsmedelsproduktion. Vilket belopp som för framtiden behöver ställas till förfogande för en i enlighet med dessa synpunkter utvidgad låneverksamhet, därest statsmakterna bifalla kommitténs förslag, är en fråga, vars rätta besvarande givetvis erbjuder stora svårigheter. Det för fonden erforderliga kapitaltillskottet blir nämligen beroende av dels det antal kolonister, som kommer att anlita den, dels de kreaturspris, som bliva rådande vid tiden för låneansökningen, I avseende på det antal kolonister, som kan beräknas ansöka om lån, vill kommittén först omnämna, att den i sina beräkningar rörande för kolonisationen i allmänhet erforderligt kapital utgått från att årligen tvåhundra kolonat skulle komma att upplåtas. Såsom redan nämnts hava sjuttio kolonister hittills begagnat sig av den möjlighet, som lämnats att genom lån från fonden erhålla medel till inköp av ko. Detta antal utgör c:a sjutton procent av samtliga för det närvarande till lån berättigade kolonister. Utgår man från att förhållandet även i framtiden skulle bliva enahanda, så skulle detta betyda, att man hade att räkna med trettiofyra låneansökningar årligen. Emellertid torde den hittills rätt låga procenten låneansökande kunna antagas vara beroende av att möjligheten till låns erhållande ej varit allmännare känd bland kolonisterna. Det kan därför enligt kommitténs mening vara berättigat att vid beräkningen av antalet framtida lånesökande räkna med en väsentligen högre procentsiffra, vilken kommittén på denna punkt av frågans läge skulle vilja sätta till trettio procent, och som alltså motsvarar sextio lånesökande om året. Kommittén förutsätter, att, om denna siffra på grund av vunnen erfarenhet skulle befinnas vara för låg, statsmakterna ej skola motsätta sig en ökad avsättning till fonden, då de genom föregående beslut godkänt ändamålet med dess bildande gott. 15.

Kolonisationskommittén.

/

226 Vad därefter beträffar de kreaturspris, som böra läggas till grund för en beräkning av de behövliga kapitalavsättningarna, så hava dessa, såsom av föregående framställning synes, betydligt nedgått. Förestående siffror rörande lånerörelsens omfattning utvisa, att medeltalet för lånens storlek i det allra närmaste utgör 876 kronor. Bifallés kommitténs ovan intagna framställning om lånerörelsens utvidgande, bjuder emellertid försiktigheten, att man räknar med en väsentligen högre siffra än denna, vilken hänför sig till det förhållande, att lån beviljades för inköp av endast en ko. När kommittén verkställt beräkningen, i vad mån det till fonden avsatta kapitalet skulle vid bifall till kommitténs förslag tagas i anspråk, har kommittén därför utgått från att lånen skulle stiga till det nu bestämda maximibeloppet eller 600 kronor. Eör en lånerörelse av nu skisserade omfattning, vid vilken lånen amorterades under fem år med en femtedel årligen och räntan beräknades efter fem procent, skulle fondens kapitaltillgång tagas i anspråk i följande omfattning : l:sta året 2:dra » 3:dje » 4:de » 5:te »

36 000 kronor 27 000 » 18 360 10 080 2 160 »

Under sjätte året och därpå följande år skulle sammanlagda amorteringen och räntelikviden täcka kapitalbehovet för en utlåning av ovan beräknad omfattning. Ehuru, såsom av förestående synes, av fonden endast sammanlagt 93 600 kronor utöver redan disponerade 26 310 kronor skulle erfordras för låneverksamheten, har det dock synts kommittén önskligt, att ingen ändring vidtages i beslutet om fondens storlek, då förhållandena kunna tänkas utveckla sig i sådan riktning, att medel utöver här beräknade bliva behövliga. Under åberopande av vad kommittén anfört dels i sin underdåniga skrivelse den 2 december 1919, dels ock i förestående redogörelse vill kommittén alltså föreslå att den kolonisternas kreaturslånefond, om vars inrättande riksdagen år 1920 fattade beslut, måtte allt fortfarande få för sitt ändamål disponeras;

227 att fonden även hädanefter skall stå under statskontorets förvaltning ; att medel från densamma skola i mån av tillgång' ställas till den blivande kolonisationsledningens förfogande för att till innehavare av kolonat utlämnas såsom lån på följande villkor: 1) Kolonist äger för inköp av en första uppsättning av kreatur av statsmedel erhålla lån motsvarande tre fjärdedelar av kreaturens värde, dock högst 600 kronor. 2) Ansökning om lån ställes till den blivande ledningen för statens kolonisationsverksamhet, som prövar ansökningen och bestämmer lånebeloppets storlek. L å n ' utbetalas av ledningen, som ock har att mottaga och redovisa föreskrivna ränte- och avbetalningar å detsamma. 3) Som säkerhet för lånets återbetalande skall ställas vederhäftig borgen eller annan säkerhet, som ledningen godkänner. 4) Därest för beviljat lån icke inom två månader efter därom från ledningen erhållet föreläggande avlämnats säkerhet, som kan av den godkännas, äger densamma förklara rätten till lånets utbekommande förverkad. 5) Därest under lånetiden ledningen skalle finna den ställda säkerheten icke vidare vara nöjaktig, skall låneinnehavaren inom två månader efter därom erhållet föreläggande avlämna nya säkerhetshandlingar, som kunna av ledningen godkännas. 6) Lånet skall amorteras under loppet av fem år från lyftningsdagen. Låneinnehavare äger dock att, därest han så önskar, även före lånetidens utgång på en gång inbetala ogulden del av lånebeloppet. 7) A lyftat, oguldet lånebelopp skall erläggas årlig ränta från lyftningsdagen med fem procent, dock med skyldighet för låneinnehavaren att, därest förfallet kapitalbelopp icke inbetalas inom åtta dagar efter förfallodagen, å det förfallna beloppet erlägga sex procents årlig ränta från förfallodagen, till dess betalning sker.

228 8) Kolonisationsledningen äger förklara lånet eller vad därav återstår oguldet vara till återbetalning genast förfallet, därest med lånet anskaffade kreatur vanvårdas eller ock avyttras, utan att andra sättas i stället, eller därest låneinnehavaren icke erlägger likvid inom åtta dagar från förfallodagen eller i övrigt försummar att fullgöra för lånets åtnjutande uppställt villkor, eller därest ledningen eljest finner, att ändamålet med lånet uppenbarligen förfelas.

Kolonisternas rätt till jakt och fiske. Lika litet vid den behandling, som föregått statsmakternas beslut om utförande av kolonisationsförsöken, som vid beslutets fattande har frågan om kolonisternas rätt till jakt och fiske varit föremål för uttalande. Man torde på grund härav vara berättigad antaga, att statsmakterna avsett att allmänt gällande rättsregler skulle vara härför gällande. Uti de hittills med kolonisterna upprättade kontrakten är också denna rätt förbehållen kolonisten under arrendetiden, dock med den inskränkning att dels jakt å älg icke tillkommer honom, dels såväl jakt- som fiskerätt ej får av honom å annan överlåtas. För den tid, som kolonisten innehar kolonat med nyttjanderätt, synas också dessa inskränkande bestämmelser böra bibehållas. Den först nämnda av dem står i övrigt i överensstämmelse med vad som i § 6 av lag om rätt till jakt den 8 november 1912 är stadgat i fråga om den skogstorpare och innehavare av odlingslägenheter i övrigt medgivna jakträtten å torpets eller odlingslägenhetens ägor. Sedan kolonisten förvärvat äganderätten till kolonatet, föreligger ingen anledning att för sådant område tillämpa andra regler än dem, som i allmänhet gälla beträffande jordägares jakt- och fiskerätt. Då kolonisten genom en honom medgiven rätt att idka fiske även i andra å kronoparken belägna fiskevatten, än i dem, som möjligen i något enstaka fall tillfalla kolonatet, ofta skulle kunna erhålla ett icke föraktligt tillskott för att täcka sitt behov av livsmedel, vore det önskligt, om skogsförvaltningen vid utarrendering av fiskerätten i kronoparkernas sjöar och vattendrag kunde bemyndigas att så vitt möjligt tillgodose kolonisternas intressen.

229 Frågan om kolonisternas jakt- och fiskerätt ger kommittén anledning uttala: att, så länge kolonatet av kolonisten innehaves på arrende, jakt- och fiskerätt inom dess område böra tillkomma kolonisten, dock med den inskränkning, att jakträtten ej skall avse älg och att den kolonisten medgivna rätten ej får av honom på annan överlåtas; att, sedan kolonat förvärvats med äganderätt, allmänt gällande rättsregler rörande jordägares rätt till jakt och fiske skola gälla för sådant område; att vid utarrendering av fiskerätten i kronan tillhöriga vatten kolonisternas intressen böra så vitt möjligt tillgodoses genom företräde för dem att erhålla arrendet. Vägar. Att goda kommunikationer utgöra en mycket viktig förutsättning för kolonisationen och dess kraftiga utveckling ligger i öppen dag. Visserligen har det brutits mycken bygd, som ej haft tillgång till andra kommunikationsleder än vattenvägar och gångstigar under sommaren och vintervägar under den kalla årstiden. Men utvecklingen har under sådana förhållanden fortskridit ytterst sakta och mödosamt. Under forna tider och långt in i våra dagar har den norrländska befolkningen känt sig tillfreds även då förbindelserna med den yttre världen varit ganska primitiva, men under senare tider hava även från dess sida, och detta helt naturligt, framkommit allt starkare krav på kommunikationsförhållandenas förbättrande. Motviljan hos befolkningen att slå sig ned långt på sidan om kommunikationslederna kan också numera sägas vara mycket stor. Därför torde kolonisationen ej heller komma att nå någon större utveckling, om ej staten kraftigt befordrar anläggande av vägar på kronoparkerna. Samtidigt som dylika vägläggningar äro av stor betydelse för kolonisationen, äro de även av största intresse för skogsvården, vars utövande de underlätta. Under hittillsvarande exploatering av skogarnas tillgång på grövre virke med åtföljande ytterst extensiv skogsvård hava vägförbindelserna med kronoparkerna spelat en mycket underordnad roll, men i samma mån som allt mindre virkesdimensioner tillvaratagas samt i och med detta en intensivare skogsvård kan bedrivas, gör sig behovet av ordentliga sommarkörvägar på

230 kronoparkerna allt mera gällande. Det är emellertid icke för transport av skogsprodukter, som dessa vägar i första hand tagas i bruk, utan huvudsakligen för forsling av proviant åt arbetare samt av redskap och materialier, som äro erforderliga för skogsvården. Därjämte tjäna vägarna naturligen all övrig samfärdsel på kronoparkerna. Genom deras anläggande böra därför kostnaderna för alla slags skogsarbeten kunna nedbringas. Vid planläggning av det för ett kolonisationsområde erforderliga vägsystemet är det av synnerlig vikt, att nödig hänsyn tages till redan befintligt eller planerat nät av allmänna vägar. Härför är det ej blott önskvärt utan även nödvändigt, att kolonisationsledningen städse står i förbindelse både med de myndigheter, som äga beslutanderätt i fråga om planläggning och utförande av allmänna vägar, och med statens skogsförvaltning för att i samråd med dessa myndigheter utarbeta förslag till vägfrågans ordnande på sådant sätt, att såväl lättaste förbindelse med det allmänna vägnätet erhålles, som ock en för både skogsbruket och kolonisationsarbetet gynnsam lösning av vägfrågan inom kronoparkens område vinnes. I detta senare avseende bör särskilt beaktas önskvärdheten av att vid vägnätets planläggning hänsyn tages till befintliga odlingsmarkers läge. De vägar, som anläggas i och för kolonisation, kunna sägas vara dels huvudvägar, vilka förbinda kolonigrupperna med viktigare kommunikationsleder, dels bivägar, vilka anknyta de olika kolonaten till huvudvägarna. Då huvudvägarna enligt sakens natur komma att trafikeras i avsevärt mycket större omfattning än bivägarna, böra de även anläggas med större omsorg, varigenom deras byggande alltså blir förenat med betydligt mycket större kostnader än bivägarnas. Såsom normerande för den grad av noggrannhet, med vilken huvudvägarna böra byggas, torde kunna tjäna de grunder, som i ett av särskilt tillkallade sakkunniga den 30 april 1918 avgivet betänkande angående ödebygds- och utfartsvägar angivits såsom lämpade vid sådana vägars byggande. De sakkunniga göra i denna fråga följande uttalande (sid. 49 i betänkandet), som i detta sammanhang torde förtjäna att anföras: »Vad beträffar vägarnas tekniska utförande bör man tydligen eftersträva att göra dem så enkla som utan eftersättande av ändamålsenligheten — även med hänsyn tagen till underhållet — är möjligt. Man måste härvid noggrant se till, att å ena sidan icke utförandet förenklas därhän, att underhållet — om icke omedelbart efter vägens färdigställande så dock kanske inom några få år — blir så betungande, att man riskerar vägens förfall och å andra sidan ej heller så stora kostnader till underhållstungans förmin-

231 skande nedläggas på utförandet, att anläggningen blir onödigt dyrbar. Den största svårigheten ligger just i att härutinnan på ett rätt sätt avväga kraven på anläggningen, och bör detta tydligen ske på sådant sätt, att summan av anläggningskostnaden och den kapitaliserade underhållskostnaden blir så liten som möjligt, varvid också såväl anläggnings- som underhållskostnaderna var för sig böra bliva lägre än för en på rätt sätt utförd allmän väg. av hittils enklaste brukliga typ, en s. k. enklare väg, då som regel denna enklare väg är avsedd för något större trafik än ödebygdsoch utfartsvägarna. Att uppställa säkra riktlinjer för en vägs utförande efter dessa principer är emellertid långt svårare än man i allmänhet torde vara benägen att tro. På grund härav bör man också vara beredd därpå att man under sin riktiga strävan att vid utförandet begränsa anläggningskostnaderna just så långt som man beräknar vara erforderligt för nämnda måls uppnående på vissa sträckor råkar att få vägen väl svag, varför man på dessa delar under de första åren får ett något kostsammare underhåll. På grund härav synes det också påkallat, att där staten utför själva anläggningen, staten också övertager underhållet för viss tid efter vägens färdigställande. Tydligt är, att nu nämnda regler ej i alla skilda fall kunna strängt genomföras. Om t. ex. en ödebygdsväg på grund av trafikens stegring framdeles behöver förstärkas och förbättras för dess överförande till en väg av högre klass, enklare eller vanlig allmän väg, kommer vägens underhåll under mellantiden, då trafikstegringen gör sig gällande, också att betinga kostnader över de normala. Med nu angivna mål för ögonen har man att undersöka, dels vilka besparingar i anläggning kunna göras utan egentlig påverkan på underhållet men med vissa andra eftergifter, och dels efter vilka grunder vägarbetets utförande i övrigt bör ske under olika förhållanden. Besparingar i förstnämnda avseende kunna åstadkommas genom att giva vägen så liten bredd, som ändamålsenligt kan tillåtas, samt genom att vid bestämmande av vägbanans höjdläge följa marken så nära som möjligt — vilket åter medför, att skarpare kurvor och stigningar måste tillåtas i större utsträckning än eljest — genom att tillåta brantare lutningar än på vanliga allmänna vägar samt genom att i största utsträckning draga fram vägen över fast mark. Emellertid medföra samtliga dessa besparingar — den sistnämnda dock i något mindre grad — att för en väg, som senare behöver taga upp en större trafik och därför eventuellt skall ombyggas till väg av bättre beskaffenhet, denna ombyggnad stundom onödigtvis försvåras, varför

232 man i de fall, då en sådan ombyggnad på något sätt kan förutses, bör iakttaga en viss måtta med förenklingarna av nämnda art.» För huvudvägarna torde en bredd för körbanan av 3 meter i allmänhet kunna anses tillräcklig. Utfartsvägarna från de olika kolonaten till huvudvägen, d. v. s. bivägarna, böra byggas så enkelt som möjligt med huvudsakligt syfte, att vägen sommartid skall vara framkomlig med hjuldon. För dessa vägar bör en bredd av 2 å 2,5 meter kunna anses tillfyllest. Vägbanan anlägges i huvudsak genom avlägsnande av stubbar och stenar samt genom markytans planering. På myrmark, ävensom på annan vattensjuk mark, upptagas nödiga vägdiken. A myrar och lermark samt å sådan mark, där tillgång till lämplig finjord är ringa, påföres passande mineraljord av det slag, som finnes att tillgå på närmaste håll. Trummor och broar anläggas så enkla som möjligt. Vad härefter kostnaderna för anläggning av vägarna beträffar, så böra dessa i vad de belöpa sig på huvudvägarna helt bestridas av staten. Med hänsyn till kolonisternas i allmänhet svaga ekonomiska ställning och nödvändigheten av att vägbyggnadsarbetet planmässigt och snabbt bedrives, kan och bör ej någon del av kostnaderna för detta vägarbete påläggas kolonisterna. Då emellertid, såsom i det föregående är nämnt, såväl kolonisationsföretaget som statens skogsförvaltning kan draga nytta av de beslutade huvudvägarna, böra även kostnaderna fördelas dem emellan. I varje särskilt fall bör sålunda överenskommelse härutinnan träffas mellan ledningarna för dessa grenar av statlig verksamhet. En sådan överenskommelse bör jämväl omfatta frågan, genom vilkenderas försorg vägarbetet skall utföras. I vissa fall kan det nämligen visa sig lämpligast, att, såsom redan skett i fråga om en del kolonisationsförsök, planläggning och ledning av vissa vägbyggnadsföretag anförtros åt dem, som ombestyra arbetena för kolonisationsföretagen, under det att åter i andra fall skogsförvaltningen kan med minsta uppoffring för staten leda och övervaka arbetet. I fråga åter om bivägarna till de olika kolonaten anser kommittén, att den del av dessa, som faller inom det till kolonat upplåtna området, i allmänhet bör anläggas av kolonisterna själva. Endast i de fall, där denna skyldighet skulle bliva för kolonisten särskilt betungande, bör staten giva honom sitt bistånd genom att påtaga sig kostnaden för anläggning av lämplig del av vägsträckan i fråga. I fråga slutligen om underhållet av vägarna bör detta för såväl huvudsom bivägar fördelas mellan staten och kolonisterna. Härvid bör först ge-

233 nom en av ledningen för kolonisationsarbetet och skogsförvaltningen i samråd föranstaltad undersökning avgöras, huru stor och vilken del av vägsträckan som bör underhållas av staten. Företrädesvis bör detta underhåll läggas på huvudvägarna. Återstående vägunderhåll fördelas mellan kolonisterna, varvid bör tillses att kolonist om möjligt får åt sig anvisat underhållsarbete på den väg, som utgör utfartsled för hans kolonat. Den första fördelningen av vägunderhållet mellan kolonisterna bör vara avsedd att gälla för den första upplåtelsetiden. Om vid denna fördelning alla kolonat ännu ej blivit bortarrenderade, bör vägunderhållet för dessa åligga staten, intill dess upplåtelse av dem ägt rum. I övrigt synes man vid denna förrättning kunna utgå från att alla kolonat, vare sig de äro av större eller mindre typ, vid denna tidpunkt hava lika stort gagn av vägarna, varför dessas underhåll bör kunna jämnt fördelas mellan de olika kolonaten. Skulle emellertid någon del av vägen vara särskilt betungande att underhålla, bör hänsyn härtill tagas och pålagorna därefter jämkas. En övre gräns för kolonisternas skyldighet till vägunderhåll synes även böra bestämmas. Som en lämplig sådan gräns har kommittén ansett en vägsträcka av 300 meters längd. Sedan kolonisterna efter den första upplåtelsetidens utgång hunnit bebygga och uppodla kolonaten, kommer helt visst en påfallande skillnad ofta att göra sig gällande i den grad av gagn, som de olika kolonaten hava av väganläggningarna. Det blir då nödvändigt att föranstalta om en ny fördelning av vägunderhållet, därvid dessa synpunkter kunna komma till sin rätt. Olikheterna mellan kolonat av större eller mindre typ torde även vid denna tid hava blivit framträdande och böra beaktas. För att emellertid kolonist skall vara skyldig att underkasta sig den jämkning i avseende på vägbesvärets utgörande, som kan bliva följden av en ny delning, bör bestämmelse härom intagas i det kontrakt, som vid upplåtelsen avslutas med honom. Alla förestående uttalanden gälla, såsom av sammanhanget framgår, underhållet av vägarna sommartid. För vintervägunderhållet åter låta sig allmängiltiga regler knappast uppställas. Det torde därför lämpligen böra ordnas på sådant sätt, att i upplåtelsekontrakten intages bestämmelse om skyldighet för kolonisten att ingå i ploglag, som efter samråd mellan ledningen av kolonisationsarbetet och kolonisterna få viss del av arbetet sig tilldelad. I särskilt ömmande fall då sträckan, till dess allmän eller annan plogad väg möter, är mycket lång, kan det måhända befinnas nödigt, att staten med något kontant bidrag underlättar vinter vägunderhållets utgörande. Särskilt motiv härför kan tänkas föreligga, om skogsförvaltningen

234 för sitt arbete har gagn av att detta underhåll blir tillfredsställande ordnat, i vilket fall domänfonden torde böra lämna det behövliga pekuniära understödet. Kommittén föreslår alltså, att vid planläggning av vägnätet å kronoparkerna noga skall iakttagas, att det erhåller lämplig anslutning till traktens förefintliga eller planerade allmänna vägnät samt tager hänsyn till skogsbrukets och kolonisationsarbetets krav och utvecklingsmöjligheter; att de i vägnätet ingående vägarna uppdelas i tvenne kategorier: huvudvägar, som förbinda kolonisationsområdet med viktigare kommunikationsleder, och bivägar, som anknyta kolonaten till huvudvägarna; att huvudvägarna byggas i huvudsaklig överensstämmelse med de för ödebygdsvägar gällande bestämmelserna; att huvudvägarna byggas av staten under tillsyn av kolonisationsledningen eller skogsförvaltningen; att på bivägarna ej skall ställas större fordringar, än att de sommartid äro framkomliga för hjuldon; att bivägarna, i den mån de falla inom det till kolonat upplåtna området, i allmänhet böra byggas av kolonisterna; att underhållet av vägarna fördelas mellan staten och kolonisterna; att statens skyldighet till vägunderhåll bestämmes efter gemensam undersökning av kolonisationsledningen och skogsförvaltningen och företrädesvis förlägges till huvudvägarna; att kolonisternas underhållsskyldighet bestämmes genom en fördelning av vägunderhållet, som första gången verkställes, så snart som möjligt efter det kolonaten upplåtits, och då för den första upplåtelsetiden; att staten vid denna delning påtager sig vägunderhållet för ej upplåtna kolonat; att därvid underhållet i övrigt fördelas lika mellan kolonaten, oavsett om de tillhöra den större eller mindre typen;

235 att jämkning emellertid bör ske till förmån för det kolonat, som fått sig ett på grund av vägens beskaffenhet särskilt betungande underhåll pålagt; att kolonist ej må åläggas underhålla längre vägsträcka än 300 meter; att i kontrakt om upplåtelse av kolonat bör intagas bestämmelse, att kolonist är skyldig underkasta sig ny fördelning av vägunderhållet vid första upplåtelsetidens utgång eller när sådant eljest i laga ordning påkallas; att när genom kolonisationsledningens försorg sådan ny delning äger rum hänsyn skall tagas till den större eller mindre nytta, som kolonat må anses äga av vägen; att rörande vintervägunderhållet upplåtelsekontrakten böra innehålla bestämmelse om skyldighet för kolonist att deltaga i ploglag för detta underhålls utgörande. Skolor. Då frågan om kronoparkernas koloniserande upptages till behandling, är det ej tillräckligt att endast söka klarlägga villkoren för kolonisternas förkovran i materiellt avseende. Man måste även hava uppmärksamheten riktad på nödvändigheten av att bereda den ungdom, vilken uppväxer i de nybildade hemmen, möjlighet att erhålla den grundläggande skolundervisning, som erfordras, för att de skola kunna utvecklas till nyttiga medlemmar av samhället. För att utjämna de svårigheter, som i detta avseende självfallet äro oskiljaktigt förenade med en bosättning i de vidsträckta och kommunikationsfattiga norrländska skogstrakterna, har kommittén redan vid behandlingen av frågan om kolonatens storlek framhållit nödvändigheten av att kolonaten förläggas i grupper om minst tre kolonat i varje grupp. En sådan anordning vid kolonisationens planläggande anser kommittén vara grundvillkoret för att en skolundervisning av någorlunda god beskaffenhet över huvud taget skall kunna komma till stånd. Därför erfordras nämligen uppenbart, att antalet skolpliktiga barn är så pass stort, att förutsättning för åtminstone den mest primitiva skoltypen, den flyttande skolan,^ föreligger. Kan ett större antal kolonat än det nämnda med fördel upplåtas

236 i samma trakt, växa därmed möjligheterna för att få till stånd skolor av en mera fulländad typ. Statens åtgörande för att bereda kolonisternas barn möjlighet att erhålla skolundervisning kunna emellertid ej inskränkas till att den vid kolonisationens planläggande träffar vissa förfoganden, som kunna underlätta föräldrarnas bemödanden härutinnan. Även ett mera aktivt ingripande från statens sida är otvivelaktigt av nöden, om det åsyftade målet skall kunna uppnås. Såsom allmän regel gäller visserligen, att frågan om folkundervisningens ordnande är en de olika kommunerna påvilande skyldighet. Men om man anser sig böra av principiella skäl fasthålla vid denna regel i de fall, där utvecklingen förlöper normalt, d. v. s. utan den påverkan, som framkallas av särskilda åtgärder, så torde det dock med fog kunna ifrågasättas, huruvida ej ett undantag kan anses fullt berättigat, då genom sådana åtgärder utvecklingens förlopp på en ort antager en mera språngartad karaktär. Så blir exempelvis fallet, där staten för tillgodoseende av något sitt eget eller hela samhällets intresse genom att tillbjuda egnahemssökande familjer möjlighet till bosättning på förmånliga villkor å sina skogsdomäner befordrar inflyttning till en viss trakt. Där måste otvivelaktigt ett sådant undantagsfall kunna sägas föreligga, då ett avvikande från den allmänna regeln om kommunernas skyldighet att ensamma sörja för skolundervisningens ordnande måste anses vara fullt berättigat. Detta synes också så mycket mer kunna anses vara händelsen, som de kommuner, inom vilka en sådan bosättning äger rum, genom densamma icke kunna sägas erhålla något större tillskott till de skattekällor, som bereda dem möjlighet att utan ökad tunga fullgöra de skyldigheter, som åligga dem. Om det sålunda kan anses föreligga en moralisk skyldighet för staten att understödja de kommuner, inom vilka på grund av kolonisationsföretag särskilda åtgärder för folkundervisningens ordnande befinna sig nödiga, så återstår att överväga, under vilken form ett sådant understöd bör givas. Vad staten då först och främst synes böra lämna är ett markområde, tillräckligt stort för att dels därå skall kunna uppföras skolhus och i förekommande fall även lärarebostad, dels därinom skall kunna erhållas utrymme för planteringsland åt såväl lärare som skolbarn ävensom för lekplan. En sådan överlåtelse av mark, som knappast är någon större uppoffring från statens sida, kan emellertid ej heller sägas utgöra ett understöd, som ensamt för sig på ett tillfredsställande sätt lättar kommunens börda. E t t lämpligt ytterligare tillskott, vilket ej heller för staten medför nödvändigheten av kontanta utbetalningar, finner kommittén vara, att fritt

237 på rot tillhandahålles det virke, som erfordras för alla byggnader ävensom för skolområdets inhägnande. Beträffande den form, under vilken markupplåtelse till kommunen bör ske, håller kommittén före att nyttjanderätt i nu behandlade fall vore att föredraga framför upplåtelse med äganderätt. Därigenom undginge man bland annat den omgång, med dylika frågors dragande inför riksdagen, som på grund av grundlagsbestämmelser torde vara nödvändig, när upplåtelse skulle ifrågakomma från gamla kronoparker. Genom nyttjanderättsupplåtelse för den tid, under vilken området användes för det med densamma avsedda ändamålet, måste kommunens intresse även sägas bliva fullt tillgodosett. Då fråga om bidrag från statens sida för nu behandlade ändamål uppstår, bör avgörandet vara beroende av Kung]. Maj:ts beslut. Utöver de bidrag, som på sätt ovan föreslagits skola från staten utgå i nu behandlade fall, kunde det även ifrågasättas, huruvida ej erforderligt virke till byggnadernas underhåll och till vedbrand borde fritt tillhandahållas. Kommittén har emellertid ansett sig härutinnan böra stanna vid ett förslag, att sådant virke borde lämnas kommunen endast mot i orten gångbart pris. Hänvisande till förestående motivering föreslår kommittén alltså, att, då upplåtelser av kolonat medför nödvändighet att bygga skolor med huvudsaklig uppgift att lämna kolonisternas barn undervisning, staten bör understödja anordnande av sådana skolor dels genom upplåtande av erforderlig mark, dels genom att kostnadsfritt på rot tillhandahålla det virke, som erfordras för skolhus, möjligen behövlig lärarebostad samt skolområdets inhägnande; att område, som sålunda upplåtes, bör erhålla sådan storlek, att inom detsamma kan anläggas planteringsland för såväl lärarepersonal som skolbarn samt anordnas lämplig lekplan; att område upplåtes att avgiftsfritt nyttjas, så länge detsamma för avsett ändamål användes; att fråga om markupplåtelse och tilldelning av virke för byggande av skola bör vara underkastad avgörande av Kungl. Maj:t; samt att virke till skolbyggnaders och lärarebostäders underhåll ävensom till vedbrand bör tillhandahållas vederbörande från omgivande kronopark mot de pris, som äro gängse på orten.

238 Köpeskilling och lega for kolonat. Vid behandlingen av frågan om den besittningsform, under vilken kolonist skulle innehava den åt honom upplåtna lägenheten, har kommittén föreslagit, att han, till dess vissa byggnads- och odlingsarbeten av honom fullgjorts, endast skulle äga nyttjanderätt till jorden och därå uppförda byggnader, men att han efter denna tid skulle kunna förvärva kolonatet med full äganderätt. För såväl arrende- som äganderätten bör kolonisten till staten betala en ersättning, vilken på samma gång som den tillmätes så, att den ej genom sin ringhet åt den överlåtna rätten giver natur av gåva, vars värde av mottagaren ej uppskattas, icke bör bestämmas till en sådan storlek, att dess utgörande blir förbundet med svårigheter, som verka nedtyngande på kolonistens arbetslust och förtaga honom hoppet om en efter mannaålderns arbete sorgfri ålderdom. Köpeskilling. Då kolonisten redan vid övertagande av arrende av det åt honom upplåtna kolonatet bör medgivas rätt att förvärva lägenheten med full äganderätt, så följer därav även, att överenskommelse om det pris, vartill detta kan ske, samtidigt bör träffas mellan staten och honom. Ett motsatt förfarande skulle lämna honom i ovisshet om hans framtida ställning och om utsikterna för honom att verkligen kunna fullgöra de villkor, som staten uppställer för äganderättens överlåtande, en ovisshet, vilken icke vore ägnad att skapa den arbetsglädje, som för en kolonist i högre grad än för mången annan torde vara den oundgängliga förutsättningen för framgång i hans strävanden. En värdering av de nyttigheter, som staten i och med kolonatets avyttrande överlåter på köparen, bör alltså redan vid avslutande av arrendekontraktet komma till stånd. Och då arrendet i och för sig innebär en rätt att under viss tid begagna samma nyttigheter, så följer därav, att arrendesumman kan ställas i visst förhållande till dessas uppskattade värde, möjligen med den eftergift från upplåtarens sida, som kan vara betingad av önskan eller nödvändigheten att göra de första årens mödor lättare för kolonisten. De nyttigheter, som på grund härav skulle bliva föremål för värdering, äro den odlingsbara marken med därå nedlagda förbättringsarbeten, skogsmarken, annan mark, ståndskogen, i den mån den skall av kolonisten övertagas, samt byggnaderna till den omfattning, som de äro uppförda genom statens försorg eller med byggnadshjälp av staten. Vad då först odlingsmarken angår, har kommittén, såsom redan antytts, hållit före att i värdet av densamma böra inbegripas kostnaderna för de

239 genom statens försorg utförda dikningsarbetena. Visserligen kunde skäl tänkas tala för, att dessa kostnader fördelades på de olika kolonaten i den mån, som dessa njöte fördel av torrläggningen. Då emellertid ett och samma dikessystem kunde vara till nytta för flera kolonat, skulle det understundom kunna möta viss svårighet att verkställa en fullt rättvis fördelning av kostnaderna, och det skulle därtill kanske icke alltid stå fullt klart för kolonisterna, av vilken orsak varandra angränsande kolonat med i det hela lika jordmånsförhållanden uppskattades till olika värde. Vid övervägande av dessa och hithörande frågor har kommittén funnit den bästa lösningen vara att söka i ett förslag av nu angivna innebörd, d. v. s. dikningskostnadernas inräknande uti markvärdet. Behandlingen av frågan om odlingsmarkens värde har även föranlett till övervägande av frågan, huruvida den odlingsbara torvmarken skulle åsättas ett lägre värde än fastmarken. Som skäl för ett sådant förslag kunde anföras, att den senare, som måhända kunde betecknas såsom skogsmark av hög kvalitet, för staten hade ett mångfaldigt större värde än den i sitt förhanden varande skick improduktiva myren. Mot ett tillämpande av denna synpunkt talar däremot den omständigheten, att marken för kolonisten har värde i förhållande till det arbete, som han måste nedlägga på densamma för att den skall bliva tjänlig för det ändamål, vartill han önskar använda den. Och då uppodlingen av fastmarken drager väsentligt större kostnad än uppodlingen av torvmarken, har kommittén funnit skäligt stanna vid ett beslut om hemställan, att all odlingsmark med för densammas torrläggning upptagna diken åsättas ett och samma värde, vare sig den utgöres av fastmark eller torvmark. Nödvändigheten av att vid fastställande av detta värde taga hänsyn till kolonisternas ekonomiska bärkraft har föranlett kommittén att såsom ett för all odlingsmark gemensamt pris föreslå 50 kronor för hektar. Ehuru detta pris med hänsyn tagen till de ofta dryga dikningskostnaderna måste betecknas såsom mycket lågt, har kommittén dock ansett det nyss anförda skälet för en sådan värdering så pass bärande, att den ej tvekat att uttala sig för nämnda prissättning. Vid övervägande av frågan, vilket värde borde åsättas skogsmarken, har den tanken legat nära till hands, att hänsyn borde tagas till det olika värde, som den på grund av bättre eller sämre avsättningsförhållanden för virke måste anses äga på skilda trakter. Därigenom skulle säljaren-statens intressen vinna fullt beaktande. Även i detta fall måste man emellertid också låta köparens synpunkter komma till sin rätt, och dessa kunna sägas

240 finna uttryck däri, att statens avsikt ej är att lämna ens innehavaren av ett större kolonat, som dock erhåller den största tilldelningen, skogsmark i vidare omfattning, än att hans husbehov genom dess avkastning kan täckas. Och betraktad som enbart avsedd att tjäna detta ändamål får skogsmarken för kolonisten lika värde i skilda landsdelar. Detta värde har kommittén ansett böra bestämmas till 20 kronor för hektar. I den mån annan mark, som varken är fullt odlingsvärd och ej heller kan betraktas såsom produktiv skogsmark, faller inom kolonatets område, bör den enligt kommitténs mening åsättas ett värde av 10 kronor för hektar. Vid en sådan värdering bör givetvis helt och hållet improduktiv mark, såsom berg och dylikt, liksom vatten icke tagas i betraktande. Vidkommande härefter prissättningen av ståndskogen så möta vid beräknande av dess värde särskilda svårigheter på den grund, att den under arrendetiden står under statens förvaltning, varför den virkesmängd, som vid en framtida försäljning överlåtes på kolonisten, ej kan med säkerhet beräknas vid tiden för arrendeavtalets ingående. För att ändock kunna undvika de olägenheter, som, på sätt ovan är framhållet, otvivelaktigt äro för kolonisten förbundna med att ända till tiden för försäljningen vara i okunnighet om den blivande köpeskillingen, synes den utvägen kunna anlitas, att vissa grunder för värderingen fastställas redan vid tiden för upprättande av upplåtelsekontraktet. Därigenom erhåller kolonisten en god ledning för bedömande av de med kolonatets övertagande förbundna riskerna, i den mån dessa äro beroende av köpeskillingen för ståndskogen. Sådana grunder för värderingen av ståndskogen böra utgöras av vissa bestämda pris för angivna, olika slag av virke. Härnedan får kommittén framlägga det förslag till dylika grunder, som framgått ur dess överläggningar rörande denna fråga. Klass i. Till denna hänföres vindfälld, torr eller eljest icke gagn virkesduglig skog ävensom växande skog med en diameter, som 1,3 m. från roten understiger 10 cm. För träd, hänförliga till denna klass, erlägges ingen köpeskilling. Klass 2. Hit räknas all lövskog, som vid nyss angiven höjd håller 10 cm. och däröver i diameter, samt barrträd, som vid samma höjd hava en diameter från och med 10 cm. intill 15 cm. För sådant virke betalas en köpeskilling av 75 öre för kubikmeter fast mått. Klass 3. Denna omfattar barrskog med en diameter från och med 15 cm. intill 25 cm. 1,3 m. från roten. Sådant virke värderas efter ett pris av 1 krona 50 öre för kubikmeter fast mått.

241 Klass 4. I denna klass ingå barrträd, som 1,3 m. från roten hava en diameter från och med 25 cm. intill 30 cm. För virke hänförligt till denca klass utgör köpeskillingen 3 kronor, likaledes för kubikmeter fast mått. Körande barrskog, som håller 30 cm. eller mer i diameter 1,3 m. från roten har kommittén ovan föreslagit, att den ej regelmässigt bör ingå i köpet, men att kolonisten bör vara berättigad att inlösa den mot erläggande av dess värde enligt gängse pris. I fråga om de nu angivna prisen för till olika klasser hänförligt virke gäller detsamma, som kommittén anfört vid behandlingen av frågan om skogsmarkens värde, eller att olika delar av det stora område, som kommitténs utredning avser, förete från varandra vitt skiljaktiga virkespris. Då det virke, som till kolonisten försäljes, emellertid är ämnat att få användning för täckande av kolonatets eget virkesbehov och endast i mycket få undantagsfall torde bliva föremål för försäljning, har kommittén hållit före, att, lika litet som det skett vid framläggande av dess förslag till skogsmarkens värdering, hänsyn borde tagas till de för saluvirke rådande avsättningsförhållandena. Eedan nu torde de virkespriser, som härovan föreslagits, kunna anses vara mycket låga, och med den i det stora hela fortgående stegring av dessa pris, som erfarenheten visat äga rum, kan man förutse, att de i framtiden skola än mer understiga de då i allmänna marknaden gällande. Oaktat vissheten härom har kommittén emellertid av samma skäl, som föranlett den att härovan föreslå ett lågt pris för odlingsmarken, nämligen hänsyn till kolonisternas i allmänhet svaga ekonomiska ställning, ej ansett sig böra föreslå, att virkesprisena för det närvarande sättas högre än som skett. Samma skäl har varit för kommittén bestämmande, då den ej föreslagit, att kolonist, som vid första upplåtelsetidens utgång uppgör köpeavtal om kolonatet, skall ersätta staten för den utsyningsrätt å kronoparken, vilken han enligt kommitténs i annat sammanhang framlagda förslag fortfarande skall äga. Skulle framdeles sådana skäl anses vara för handen, att här ovan angivna markvärden eller virkespris kunna befinnas vara i behov av antingen en reduktion, för att kolonistens betalningsförmåga ej skall ställas på alltför hårda prov, eller av en höjning för att komma i ett riktigare förhållande till möjligen då rådande, stegrade värden, så torde Kungl. Maj:t icke underlåta att vidtaga i förhållande till det inträdda läget nödiga åtgärder. Vid beräkning av den köpeskilling, som kolonisten har att erlägga för kolonatet, kommer emellertid byggnadernas värde att intaga främsta rum16.

Kolonisationskommittén.

242 met. De betydande utgifter staten, särskilt under förhållanden sådana som de nuvarande, måste vidkännas för kolonatens bebyggande, då detta sker genom statens egen försorg, böra, så framt kolonisationssaken skall kunna utvecklas såsom en praktiskt berättigad och ej endast med konstlade medel stödd rörelse, till väsentlig del återgäldas. Att fordra full gottgörelse för vad staten sålunda utgivit synes emellertid ej gärna kunna ifrågasättas. Skulle staten såsom villkor för äganderättens överlåtande kräva fullt återgäldande härav och därtill ersättning för det från dess mark tillsläppta byggnadsvirket, bleve det säkerligen omöjligt för kolonisten att realisera sin önskan att förvärva kolonatet. Vill staten befordra kolonisationen, torde det därför bliva nödvändigt att i allmänhet tillämpa en prissättning, som något understiger statens självkostnader. Framförallt bör köpeskillingen icke sättas högre än vad som motsvarar »normalpris» å byggnaderna. På sätt kommittén i sammanhang med byggnadsfrågans behandling föreslagit, håller den före, att köpeskillingen för de av staten delvis uppförda byggnaderna bör bestämmas av Kungl. Maj:t i sammanhang med beslutet om kolonisationsarbetets utförande. När kolonisten själv fullständigt utfört byggnaderna, bör priset för densamma utgöras av det belopp han bekommit som byggnadshjälp. I annat sammanhang är detta belopp föreslaget till högst 5 000 kronor. Den enligt förestående grunder beräknade köpeskillingen för kolonatet kan dess innehavare givetvis endast i något enstaka undantagsfall erlägga kontant, utan staten måste såsom regel bevilja honom nödigt rådrum härmed. Då kommittén haft denna fråga under övervägande, har det synts den vara en nära till hands liggande utväg att för denna statens kreditgivning begagna sig av samma former, som redan för det närvarande tilllämpas i fråga om återbetalande av egnahemslån, och för vilka gälla bestämmelserna i § 14 mom. 1—3 och § 20 mom. 4—6 av kungl. kungörelsen den 27 juni 1919 (Sv. Förf.-saml. n:r 483). I ett avseende håller kommittén dock före, att ett avsteg från de för dessa lån gällande bestämmelserna bör göras, nämligen i fråga om den procentsats, med vilken lånet skall förräntas. För egnahemslån gäller härutinnan, att räntan skall räknas efter 4,7 5 %. Ehuru särdeles under nu rådande knapphet på rörligt kapital denna räntefot måste anses vara låg, synes det dock kommittén, att det kan vara god beräkning för staten, om den i fråga om kreditgivning åt kolonisterna sätter sina anspråk på räntegottgörelse än lägre. Eiksdagen har på Kungl. Maj:ts förslag bestämt räntan till 3,6 % för dem, som antagits till kolonister på de under försökstiden utlagda kolonaten.

243 Kommittén förmenar, att denna räntesats borde även framgent tillämpas, och vill som skäl därför framhålla, att de svårigheter, med vilka dessa kolonister hava att kämpa under sitt arbete att bryta ny bygd, synas väl försvara även denna uppoffring från det allmännas sida till deras förmån. En högre räntefot, om än av tidsförhållandena påkallad, skulle dessutom vid lika annuitet förlänga amorteringstiden och därigenom undanskjuta den tidpunkt, då kolonisten såsom fri från kolonatet påvilande gäld skulle känna sig såsom till fullo ägare av detsamma. Eedan genom den långa arrendetid, som föregått avslutandet av köp rörande kolonatet, måste nämnda tidpunkt synas kolonisten långt avlägsen. Det vore utan tvivel mindre välbetänkt att förlänga denna tidrymd och därigenom måhända minska den arbetsiver, förutan vilken ingen kolonist kan vinna framgång. Givetvis kan staten genom att höja annuiteterna samtidigt med räntesatsen bibehålla amorteringstiden vid samma längd som nu, men det kan vara fara värt, att detta sätt att mildra den antydda olägenheten skulle medföra svårigheter för kolonisten att fullgöra sin betalningsskyldighet. Den då tillskapade situationen vore emellertid en så påtaglig försämring, att statens i några fall högre ränteinkomst knappast kunde sägas uppväga den olägenhet, som i andra fall uppstode genom utebliven betalning av annuiteten. Såsom säkerhet för den kolonisten- sålunda beviljade krediten bör han vara skyldig lämna en å beloppet utfärdad inteckningsrevers med bästa rätt i den av honom förvärvade fastigheten. Övergående till frågan om storleken av den lega, som kolonisten bör ut- Lega. göra, medan han brukar kolonatet med nyttjanderätt, vill kommittén först erinra om sitt härovan gjorda uttalande, att denna lega, som är en ersättning för rätten att använda de nyttigheter, vilka kolonisten sedermera kan med full äganderätt förvärva, därför bör sättas i ett visst förhållande till dessa nyttigheters uppskattade värde, möjligen med den eftergift, som betingas av statens önskan att underlätta kolonistens arbete under hans första verksamhetsår. Utav de kolonatets tillgångar, som kommittén i det föregående omnämnt såsom ingående uti ett köpeavtal, har kolonisten emellertid under arrendetiden ej rätt att nyttja alla. Undantagen från denna hans rätt är enligt kommitténs på annat ställe gjorda förslag ståndskogen. Såsom en följd av att dess värde alltså ej bör tagas i betraktande vid beräknande av legans storlek torde även skogsmarkens värde böra därvid undantagas. Även sådan mindrevärdig mark, vilken vid värderingen ej kunnat upptagas såsom produktiv skogsmark, synes böra lämnas ur räkningen vid legans beräknande. Undantagas de nu omnämnda med äganderätt till kolonatet följande

244 förmånerna vid legans beräknande, så återstå alltså som grund för densamma de värden, vilka åsatts odlingsmarken och byggnaderna, eller, om dessa senare uppförts av kolonisten själv, storleken av byggnadshjalpen. På dessa värden bör kolonisten under arrendetiden till staten erlägga en viss ränta. I likhet med vad kommittén föreslagit i sammanhang med behandlingen av frågan om den räntefot, som bör tillämpas vid statens kreditgivning vid försäljning av kolonat, och på de därvid anförda skäl anser kommittén, att även vid legans beräknande en räntesats av 3,6 % bör komma till användning. I det föregående har kommittén antytt, att någon eftergift i fråga om legans erläggande måhända kunde finnas behövlig för att därigenom bereda kolonisten lättnad under den första tid, som han brukar kolonatet. På Kungl. Maj:ts förslag har riksdagen för de i sammanhang med kolonisationsförsöken utlagda kolonaten beslutat, att deras innehavare skulle vara befriade från legas erläggande under de fem första åren. För sin del anser kommittén, att samma lindring även i fortsättningen bör medgivas kolonisterna. Densamma synes vara till fullo motiverad av den arbetsbörda, som under denna tid vilar på en i de flesta fall troligen mindre bemedlad familj, vilken skall grundlägga ett eget hem på obruten mark. I sammanhang med frågan om beräknande av köpeskillingens och legans storlek har kommittén även ansett lämpligt att yttra sig rörande sättet för uppbörden av dessa kolonisters skulder till staten. Den enklaste utvägen för denna frågas ordnande synes vara, att ledningen för kolonisationsarbetet lämnar uppbördsförvaltningen meddelande om storleken av den på varje kolonist belöpande avgiften för det gångna året, varefter denna debiteras kolonisten i sammanhang med de på honom belöpande kronoutskylderna. I anslutning till det nu anförda får kommittén alltså föreslå: att storleken av den köpeskilling, som kolonist skall erlägga för att med äganderätt få övertaga kolonatet, skall bestämmas enligt följande grunder: 1) för marken: odlingsmark med å densamma utförda torrläggningsarbeten värdesättes till femtio kronor för hektar, skogsmark till tjugu kronor för hektar, samt annan mark, med undantag av berg, annan improduktiv mark och vatten, till tio kronor för hektar;

245 2) för ståndskogen: vindfälld, torr eller eljest icke gagnvirkesduglig skog ävensom växande skog med en diameter, som 1,3 meter från roten understiger 10 centimeter, åsättes ej värde; all lövskog, som håller 10 centimeter och däröver i diameter samt barrskog med en diameter från och med 10 centimeter intill 15 centimeter, alla mått tagna 1,3 meter från roten, värdesättes' efter ett pris av 75 öre för kubikmeter fast mått; barrskog- med en diameter från och med 15 centimeter o

intill 25 centimeter 1,3 meter från roten värdesättes efter ett pris av 1 krona 50 öre för kubikmeter fast mått; barrskog med en diameter från och med 25 centimeter intill 30 centimeter 1,3 meter från roten värdesättes efter ett pris av 3 kronor för kubikmeter fast mått; barrskog, som håller mer än 30 centimeter i diameter 1,3 meter från roten, och som kolonist önskar inköpa, värdesättes efter i orten gångbart pris; 3) för

byggnaderna: av staten uppförda byggnader åsättas det värde, som av Kungl. Maj:t bestämts och i upprättat kontrakt angivits; av kolonisten uppförda byggnader värderas till det belopp, som lämnats kolonisten såsom byggnadshjälp. I intetdera av dessa fall beräknas något värde för det av staten lämnade virket. att köpeskilling för kolonat må få gäldas genom av staten beviljat lån, vilket betalas på enahanda sätt, som finnes bestämt för gäldande av egnahemslån, dock att kolonist å undfånget sådant lån skall hava att erlägga ränta efter 3,G % ; att kolonist till säkerhet för den honom lämnade krediten skall vara skyldig avlämna en å kreditbeloppet utfärdad revers med bästa inteckningsrätt i den av honom förvärvade fastigheten;

246 att under den tid, som kolonist innehar kolonatet med nyttjanderätt, han skall vara skyldig att därför erlägga lega, som beräknas efter 3,C % å det uppskattade värdet av odlingsmarken och byggnaderna eller, om kolonisten själv utfört byggnadsarbetet, å honom beviljad byggnadshälp, dock att kolonist skall vara befriad från erläggande av lega under de första fem åren efter sitt tillträde till kolonatet; att uppbörden av såväl annuiteter å köpeskillingen som ock av lega må ske genom uppbördsförvaltningen i sammanhang med uppbörden av kronoutskylderna. Bestämmelser r ö r a n d e dispositionsrätten till skogen å kolonaten. Vid behandlingen av frågan, huru kolonatens behov av virke för byggnaders framtida underhåll m. m. dylikt lämpligast borde fyllas, har kommittén föreslagit, att de större kolonaten borde bliva tillförsäkrade ett område av den storlek, att det kunde under förutsättning av medelgod skogsskötsel årligen avkasta tio och en halv kubikmeter virke, och kolonaten av mindre typ ett område, som under liknande förutsättning kunde avkasta sex och en halv kubikmeter. Då den mark, där kolonaten utläggas, givetvis å olika trakter är av ganska växlande godhet, har kommittén vidare föreslagit, att det skulle ankomma på kolonisationsarbetets ledning att för varje särskilt fall föreslå, huru stort område som borde tilldelas kolonaten. Kommittén har sålunda icke velat föreslå någon viss storlek för dessa områden, men det synes finnas anledning antaga, att på de större kolonaten skulle komma en areal av i genomsnitt omkring 10 hektar skogsmark och på de mindre 7 hektar. Då staten avhänder sig dessa områden, visserligen icke vart och ett för sig av betydande storlek, men dock sammanlagda omfattande en väsentlig vidd, är det påtagligen ett statsintresse, att det träffas sådana förfoganden, som förhindra spekulationen att omhändertaga dem och göra dem till föremål för en skövling, vilken skulle göra statens avsikter med upplåtelsen om intet. Tvärtom bör det tillses att å områdena i fråga bedrives en, så långt förhållandena det medgiva, god hushållning med skogstillgångarna. Dessa synpunkter hava varit bestämmande för kommittén, då den ansett sig böra göra frågan om dispositionsrätten till skogen å kolonaten till föremål för övervägande.

247 Under den tid, som kolonisten innehar lägenheten på arrende och denna sålunda kvarbliver i statens ägo, föreligger givetvis ingen fara för att skogen kommer att skövlas. I stort sett bedrives å ko lon ätet ingen annan avverkning under denna tid än den, som avser att borttaga skog från de delar av området, vilka äro avsedda att odlas, eller som tagas i anspråk för erhållande av lämpligt gårdsutrymme. Förhållanden kunna emellertid tänkas uppstå, då avverkning härutöver blir av behovet bestämt påkallad. Skador, som av en eller annan orsak åkommit skogen, kunna nödvändiggöra huggningar av större eller mindre omfattning för att antingen tillvarataga virke, som eljest skulle förfaras, eller hindra den skogen ågångna skadan att vtterli^are gripa omkring sig. Vid behandlingen av frågan om sättet för "beräknande av köpeskillingens storlek, har kommittén föreslagit, att träd, som i diameter vid brösthöjd hålla mer än 30 centimeter, icke skola ingå bland de värden, som försäljas till kolonisten, därest han ej önskar infösa dem efter gällande pris. Kommittén har likaledes föreslagit, att, därest kolonisten önskade, att skog skulle avverkas för köpeskillingens nedbringande, sådant även skulle kunna medgivas, därest detta kunde ske under fasthållande av grunderna för en god skogshushållning. Finner då skogsförvaltningen, att hänsyn till beståndens rationella vård skulle fordra avverkning, exempelvis genom gallring, så torde den vidtaga härefter avpassade åtgärder. Av vilken anledning än avverkning kan komma att företagas under den tid, som kolonisten innehar den åt honom upplåtna lägenheten på arrende, så förblir dock dispositionen över det avverkade virket kronan förbehållen. Uti den avdelning av sitt betänkande, som behandlar frågan om tillgodoseende av kolonatens virkesbehov, har kommittén framhållit, att det virke, som under arrendetiden avverkas, må i första hand användas till täckande av nämnda behov å det kolonat, där avverkningen ägt rum, eller å detsamma närliggande kolonat. Skulle virket ej vara lämpligt för avhjälpande av något för tillfället föreliggande behov, så kan det av staten försäljas. I sådant fall kan fråga tänkas uppstå, huruvida kolonisten bör äga någon förmånsrätt till inköp av virket, och om en sådan rätt till äventyrs även bör sträcka sig till förmånen att erhålla virket till ett i förhållande till dagsvärdet reducerat pris. Beträffande frågans första del håller kommittén före, att någon skyldighet för skogsförvaltningen att i första hand erbjuda kolonisten att inköpa virket ej bör föreligga. Därest denne är hugad att köpa det, lärer skogsförvaltningen ej underlåta att lämna honom det tillfälle till en liten inkomst, som kan vara förbundet med en dylik, i de flesta fall säkerligen mindre betydande affär.

248 Någon reduktion av det pris, som vid tiden i fråga kan vara gällande, synes däremot ej böra förekomma. Avverkning, som företages för att nedbringa köpeskillingen för kolonatet, sker nämligen på kolonistens direkta anhållan och någon nedprutning till kolonistens förmån av köpeskillingen för virket kan därför icke vara av förhållandena påkallad. Föreligger sålunda under den tid, som kolonisten innehar kolonatet på arrende, ingen fara för att skogens bestånd äventyras genom olämpliga åtgärder från kolonistens sida, så måste å andra sidan sägas, att dylik fara är långt ifrån utesluten, sedan han förvärvat äganderätt till kolonatet, därest ej densamma avvärjes genom för ändamålet avpassad lagstiftning. En sådan lagstiftning torde böra uppbyggas på den grundregeln, att kolonatet tilldelad skog endast får användas till täckande av kolonatets eget virkesbehov, men ej för avsalu. Från sist angivna bestämmelse bör emellertid undantag få göras för vissa fall. Sålunda bör detta vara händelsen, därest skog på grund av skada måste avverkas. Grenom kolonistens sparsamhet vid anlitande av den egna skogstillgången kan ett överskott av virke tänkas uppstå utöver vad som marken vid kolonatets utläggande beräknades avkasta. Vid detta tillfälle bör man enligt kommitténs mening, vilken även fått sitt uttryck i kommitténs förslag rörande tilldelning av skogsmark åt kolonaten, utgå från markens avkastning vid medelgod skogsskötsel. Om nu denna avkastning antagits utgöra exempelvis 0,7 av vad marken vid fullt intensiv skogsvård kan lämna, så har ju kolonisten onekligen en möjlighet öppen att genom sparsamhet och god skötsel av sin skog väsentligen höja den beräknade avkastningssiffran. Det vore obilligt och oklokt, om hans sålunda visade omsorg om egendomen icke skulle erhålla den ekonomiska belöning, som rättighet till en viss försäljning av virke innebär. Likaledes torde frågan om rätt till avverkning för avsalu böra tagas under omprövning, därest gammal och överårig skog finnes i sådan myckenhet, att den ej kan för lägenhetens eget behov tillgodogöras, utan att befaras av ålder taga skada. Därvid — liksom alltid då avverkning för avsalu ifrågasattes — bör tillstånd härtill föregås av en undersökning, i vad mån under den närmaste tiden kan uttagas virke, som icke för kolonatets eget behov erfordras. Denna undersökning bör ej omfatta en längre tidsperiod än som med någon grad av säkerhet kan överblickas liksom den ej heller av praktiska hänsyn bör tillmätas alltför kort. Enligt kommitténs mening böra fem år anses som en ur alla synpunkter lämplig tid. Därest av det ena eller andra skälet kolonisten finnes böra meddelas rätt att avverka skog för avsalu, så bör detta endast få ske efter före-

249 gången utstämpling genom vederbörande skogsstatstjänsteman, börande sådan förrättning verkställas utan annan kostnad för kolonisten, än att han skall vara skyldig utgöra därvid erforderliga hantlangning. Det kan nu ifrågasättas, huruvida kolonisten, därest skada åkommit skogen i dess helhet eller till dess huvudsakliga del, bör erhålla rätt till fri disposition över alla de medel, som inflyta genom försäljningen. En sådan inskränkning i förfoganderätten över dem skulle motiveras med att skogsmarken för en lång tid framåt icke kan lämna det virke, som erfordras för byggnaders m. fl. anläggningars underhåll, och att det vid sådant förhållande bör vara ett statens intresse att tillse, att detta underhåll ej försummas genom att kolonisten förslösar den för virket influtna köpeskillingen och sålunda blir ur stånd att förskaffa nödigt virke. Vid skärskådande av de skäl, som kunna sägas tala för och emot en dylik bestämmelse, har kommittén emellertid funnit de senare övervägande. Den omständigheten, att kolonisten en gång — visserligen genom revers och med ett lågt pris — betalt skogen, synes redan i och för sig böra tillmätas den betydelse, att staten ej bör ingripa i annan mån, än att den, om säkerheten för förbindelsen befinnes i väsentlig grad försämrad, fordrar en häremot svarande inbetalning å skulden, och vidare beträffande kolonistens skyldighet att underhålla byggnaderna tillser, att denna i enlighet med bestämmelserna uti köpeskillingsreversen fullgöres så länge någon del av statens fordran kvarstår. Skulle staten förfara annorlunda och föreskriva att under de i det ovanstående tänkta omständigheterna köpeskillingen för virket skulle deponeras hos någon statens myndighet för att tillhandahållas kolonatets ägare i den mån som virke behövde inköpas, befarar kommittén, att detta skulle dels föranleda mångskriveri och. vidlyftig bokföring av räntor, dels kunna giva anledning till förvecklingar mellan kolonisten och den statens tjänsteman, antagligen revirets jägmästare, vilken det skulle tillkomma att avgiva förslag om storleken av det belopp, som varje gång borde utbetalas. Alla sådana bestämmelser, vilka kunna giva anledning att störa det goda förhållandet mellan den tjänsteman, som i det dagliga arbetet företräder staten, och kolonisten böra emellertid sorgfälligt undvikas. Sedan kommittén således tagit under övervägande, på vilka huvudbestämmelser en skogslagstiftning för kolonaten bör vara fotad, har det varit dess närmaste uppgift att undersöka, huruvida någon av nu gällande skogslagar uppfyller de fordringar, som kommittén sålunda uppställt. En sådan undersökning giver vid handen, att detta ej är fallet. Kungl. förordningen den 18 juni 1915 angående utsyning å viss skog inom Västerbottens och

250 Norrbottens läns lappmarker med flera områden motsvarar väl närmast de av kommittén uppdragna riktlinjerna för en nu ifrågasatt skogslag. Då emellertid dess bestämmelser ej synas kommittén utgöra ett nog kraftigt skydd för att virkesavkastningen i första rummet användes till ett vidmakthållande i fullgott skick av byggnader och andra virkeskrävande anläggningar, och då vidare vissa formella skäl skulle förutsätta rätt ingripande förändringar i lagens uppställning och innehåll har kommittén ej heller ansett sig kunna utan vidare föreslå dess tillämpande för kolonaten. Uti § 5 av lagen den 5 juni 1909 angående husbehovsskogar inom vissa områden lämnas föreskrifter, som nära sammanfalla med kommitténs uppfattning om vad en lagstiftning angående hushållningen för nu ifrågavarande skogar bör som huvudregel stadda. Emellertid innehåller även denna lag i övrigt bestämmelser, vilka hindra dess tillämpning för kolonaten. Då sålunda kommitténs undersökningar av möjligheterna att inpassa de av kommittén tänkta föreskrifterna rörande skogshushållningen å kolonaten i redan gällande förordningar angående liknande ämnen givit ett negativt resultat, så har för kommittén ej återstått annat än att utarbeta förslag till en ny förordning, ehuru därigenom det redan förut stora antalet skogslagar ökas med ännu en. Till de i detta förslag intagna bestämmelserna får kommittén lämna följande särskilda motivering. § i. Enligt vad här ovan av kommittén redan framhållits bör en lagstiftning i föreliggande ämne bygga på den principen, att avverkning å kolonats skog ej må bedrivas annat än för fastighetens behov. I motsats till vad förhållandet var, då vid avvittringen hemman och nybyggen tilldelades skog ej blott till husbehov utan ock till avsalu, innebär kommitténs förslag om skogstilldelning till kolonaten, att tilldelningen skall avpassas efter lägenhetens eget virkesbehov, ett förslag, vars logiska konsekvens är ett stadgande av i denna § föreslagen innebörd. § 2. Uti förestående allmänna motivering för utfärdande av bestämmelser angående skogshushållningen å kolonaten är det framhållet, att undantag från förestående allmänna regel för särskilda fall böra kunna medgivas. Sådana fall måste anses föreligga, om skogen är i så stor utsträckning skadad eller

251 överårig, att det skadade eller överåriga virket ej kan finna en förnuftig användning å kolonatet, eller om skogens avkastning är större än virkesbehovet. En undersökning härom bör göras av skogsstatens vederbörande tjänsteman, som, om han finner förhållandena vara sådana, att rätt till avverkning för avsalu kan och bör medgivas, utsynar och stämplar det för avverkning bestämda virket. Den undersökning, som bör föregå en sådan utsyning, bör självfallet omfatta såväl de närmaste årens virkesbehov vid gården som ock skogens tillstånd och ungefärliga avkastningsförmåga. För en undersökning i sistberörda avseende har kommittén ej funnit nödigt föreslå ett så ingående förfarande, som är föreskrivet för hemmansskogar i lappmarken och med dem enligt förordningen den 18 juni 1915 jämnställda skogar, eller upprättande av särskilda avverkningsplaner. Kommittén är tvärtom av den mening, att på de små arealer, som här äro i fråga, en okulär besiktning, vars resultat kompletteras med en avkastningsberäkning, bör kunna vara grandläggande för bestämmande av den omfattning, som en avverkning för avsalu av överskottsvirke bör erhålla. Avser förrättningen åter utstämpling av skadad och överårig skog, är en så ingående undersökning, som upprättande av en avverkningsplan innebär, än mindre av behovet påkallad. Av flera skäl bör en sådan undersökning, som här ifrågasattes för erhållande av rätt att avverka skog till avsalu, endast ifrågakomma med viss ej alltför kort tids mellanrum. I jordägarens intresse ligger, att avverkningsbeloppet blir så pass stort, att dess utdrivande kan med fördel företagas; förvaltningstekniska skäl bjuda, att dylika smärre förrättningar ej alltför ofta upprepas och därigenom bliva en tunga för administrationen. Om dessa skäl alltså tala för att förrättningar av ifrågavarande art ej böra kunna påkallas årligen, så är det å andra sidan nödvändigt, att tiden mellan dem ej tillmätes så lång, att ett överblickande av gårdens virkesbehov under tiden intill dess nästa undersökning kan begäras därigenom försvåras. Kommittén har i sitt förslag till förordning intagit bestämmelse om att undersökningen skall omfatta närmaste fem år. Stöd för lämpligheten av ett sådant förslag tror sig kommittén finna i den omständigheten, att samma tidsbestämmelse "lämnas i 5 § av lagen den 5 juni 1909 angående husbehovsskogar inom vissa områden. Då tillstånd till avverkning för avsalu lämnas, bör det till avverkning bestämda virket i och för möjliggörande av kontroll genom förrättniDgsmannens försorg förses med kronostämpel.

§ 3För att möjliggöra för skogsstatens tjänstemän att planlägga sina förrättningar, så att de kunna företagas med minsta möjliga kostnader, föreslås i denna § att ansökan om utsyning skall på sätt är bestämt för hemmansskogar i lappmarken och med dem likställda skogar ingivas före den 1 april. I enlighet med nyss angivna bestämmelser föreslås även att på detta sätt ansökt förrättning skall vara verkställd före den 1 oktober. § 5. Den här föreslagna bestämmelsen om kostnadsfri utsyning innebär ett avsteg från vad som föreskrives i de författningar, vilka beträffande allmänna bestämmelser i övrigt tjänat som förebild för den nu framlagda förordningen. .Kungl. kungörelsen den 19 november 1915, där ersättningsbeloppen för utsyning äro angivna, stadgar bland annat, att minsta avgift, som för en förrättning skall utgå till statsverket, skall utgöra 3 kronor. I förhållande till de virkesbelopp, som kunna ifrågakomma till utsyning å kolonaten, måste denna minimiavgift komma att ställa sig synnerligen hög, då man samtidigt tager i betraktande, att utsyningsavgiften per kbm. fast mått för den största dimensionsklassen utgör 5 öre. Bestämmelsen om en minimiavgift för utsyning, vilken påtagligen tillkommit- för att förebygga o kynnesan sökningar, synes emellertid ej vara av förhållandena lika påkallad, då frågan gäller kolonaten. Belägna som de äro på kronoparkerna bliva de helt visst ofta besökta av skogsstatens personal, som vid sådana tillfällen kan lämna vederbörande råd och upplysningar rörande möjligheterna att under för handen varande förhållanden erhålla utsyning. Det torde sålunda kunna antagas, att den formella ansökningen om utsyning föregåtts av en under hand gjord förfrågan rörande utsikterna till bifall på en sådan framställning. Det vill i övrigt synas kommittén, som om den särställning till staten, vilken kolonisterna i jämförelse med andra jordägare måste anses intaga, väl skulle berättiga till den avvikelse från bestämmelserna i fråga om utsyningsavgifters gäldande, vilken av kommittén föreslås. Kolonisterna skulle i detta avseende likställas med ägare av skyddsskogar, vilka, ehuru av andra skäl, äro befriade från utsyningsavgifter. §§ 6—12. De i dessa §§ intagna bestämmelserna äro i tillämpliga delar avfattade i enlighet med motsvarande föreskrifter i förordningen den IS juni 1915

253 angående utsyning å viss skog inom Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker med flera områden. Under hänvisning till vad kommittén i nu behandlade fråga anfört föreslår kommittén alltså att angående dispositionsrätten över skogen å kolonat, som försålts från kronopark, måtte antagas en särskild författning enligt ett av kommittén därtill utarbetat förslag.

Skogstorp och odlingslägenheter. Under kommitténs arbete hava till densamma för yttrandes avgivande remitterats bland annat åtskilliga från skogstorpare och odlingslägenhetsinnehavare till Kungl. Maj:t ingivna framställningar, att de villkor, under vilka de innehade sina lägenheter, måtte i vissa avseenden underkastas granskning och förändras på sådant sätt, att innehavarna tryggades i besittningen av de åt dem upplåtna områdena. Även i andra avseenden äro önskemål framställda. Kommittén, som redan utarbetat vissa förslag, vilka i huvudsak gått i den av de flesta sökandena angivna riktningen, hemställde slutligen, sedan även länsstyrelsen i Västerbottens län givit uttryck åt en liknande tanke, om rätt att inkalla en eller två representanter för dessa lägenhetsinnehavare för att därigenom bliva i tillfälle inhämta deras mening rörande de frågor, som hade särskilt intresse för dem. Denna framställning blev den 20 maj 1921 av Kungl. Maj:t bifallen. Då det långt övervägande antalet sådana lägenheter är beläget i Västerbottens och Norrbottens län och ändringar i gällande bestämmelser sålunda hava huvudsaklig betydelse för dessa landsändar, beslöt kommittén att hos länsstyrelserna i nämnda län anhålla om utfärdande av kungörelse med anmodan till skogstorpare och odlingslägenhetsinnehavare att före den 15 januari 1922 till länsstyrelserna ingiva förslag å person, som de ansåge lämplig att vid överläggningarna med kommittén företräda dem. Sedan sådana förslag inkommit, visade det sig, att flertalet av lägenhetsinnehavarna i Västerbottens län föreslagit skogstorparen B. Lindqvist och de i Norrbottens län skogstorparen O. F. Lidström, vilken dock förklarade sig hindrad deltaga uti förhandlingarna. Närmast den senare hade skogstorparen N. E. Näslund erhållit största röstetalet från lägenhetsinnehavarna i Norrbottens län. Med anledning av de sålunda avgivna förslagen till representanter anmodade kommittén de nämnda skogstorparna Lindqvist och Näslund att deltaga i överläggningar, som togo sin början den 20 februari 1922 och avslutades den 27 i samma månad. Efter avslutande av förhandlingarna hemställde de båda skogs-

255 torparna att i en särskild skriftlig inlaga få sammanfatta några av sina synpunkter. Denna inlaga har kommittén ansett böra åtfölja betänkandet och därför såsom en bilaga (Bil. Q) till detta intagit densamma. Då emellertid vissa av de synpunkter eller förslag, som där framlagts, icke kunnat biträdas av kommittén, har den ansett sig böra härnedan angiva skälen för en sådan mot skogstorparnas representanters avvikande mening, där dessa skäl icke kunna anses vara framlagda redan vid behandlingen av kommitténs olika förslag eller i annat sammanhang upptagna till skärskådande. Vad då först angår den av kommittén uttalade meningen, att kolonat, som anlägges i folkrikare trakter eller intill goda kommunikationsleder, ej skulle erhålla lika stor areal odlingsmark, som mera avlägset belägna, så hava de tillkallade skogstorparna ansett, att en sådan inskränkning i marktilldelningen ej borde förekomma. Såsom skäl härför hava de anfört, att »möjlighet till gott ekonomiskt utbyte i form av mjölkproduktion» där föreligger. Detta är otvivelaktigt sannt, men då på grund härav en intensivare drift av jordbruket möjliggöres, kan även en större avkastning pr hektar erhållas än i mindre välbelägna trakter och som följd härav marktilldelningen inskränkas, utan att därigenom vederbörandes utkomstmöjligheter förringas. Grenom att följa den av kommittén föreslagna vägen, som sålunda ej ställer de nu ifrågavarande kolonisterna i sämre ställning än andra, vinnes även den fördelen, att utrymme till bosättning i mera välbelägna trakter kan beredas åt flera familjer, än om skogstorparnas förslag skulle antagas. Ombuden hava även uttalat såsom ett önskemål, att delning av kolonat borde förbjudas. Det skulle dock enligt kommitténs mening kunna vålla ägarna verkliga olägenheter, om en så rigorös bestämmelse utfärdades. Särskilt vid arvskiften efter ägare av ett större kolonat skulle dessa olägenheter kunna bliva påfallande och bestämmelsen kunna tänkas rent av tvinga sterbhuset till försäljning, om ingen av sterbhusdelägarna mäktade utlösa medarvingarna. Kommittén, som sålunda ej kan biträda detta förslag, har i sammanhang med frågan om den besittningsform, under vilken kolonat bör innehavas, framlagt förslag, som äro avsedda att avvärja de olägenheter, vilka otvivelaktigt kunna bliva följden av en fri delningsrätt. I sin inlaga hava skogstorparnas ombud vidare föreslagit, att samfälligheter skulle avsättas för att bereda kolonister tillgång till myrjord (dy), lera och grus. Av skäl, som i annat sammanhang anförts, har kommittén dock icke ansett sig böra föreslå sådant avsättande. Ej heller har det ansetts lämpligt att, såsom föreslagits, förbehålla kolonister någon rätt till

256 inköp av kronan tillhöriga vattenfall, som kunde ägna sig att utbyggas för kraftanläggningar. I nära sammanhang med den nyss behandlade frågan står förslaget, att kronan skulle äga rätt att utan ersättning framdraga vägar och elektriska ledningar över kolonatets mark samt att kolonist skulle äga motsvarande rätt gent emot kronan. Den reciprocitet, som förslaget är avsett att innebära, är mera skenbar än verklig, varför kommittén ansett sig ej kunna giva detsamma sin tillstyrkan. Förslaget att kolonat skulle kunna utlämnas till person, som äger fastighet av motsvarande storlek, har kommittén icke ansett sig böra biträda, då detsamma otvivelaktigt skulle kunna föranleda missbruk. En mot deu av skogstorparna framförda meningen motsatt uppfattning har hittills gjort sig gällande i de statsmakternas beslut, som beröra med kolonisationen närbesläktade områden, utan att någon olägenhet försports av därvid bestämda villkor. Om det än ej kan förnekas, att de av skogstorparna framförda skälen mot en av staten utövad byggnadsverksamhet å kolonaten hava ett visst fog för sig, så finnas emellertid å andra sidan tillräckligt vägande motiv för att denna statens verksamhet fortfarande bör utövas. Bland sådana motiv kan bland andra nämnas den av skogstorparna själva starkt understrukna vikten av att bostäderna byggas med största noggrannhet. Ur flera synpunkter, alltför väl kända för att här behöva upprepas, är detta av stor betydelse. Nu är emellertid skogsbefolkningen i Norrland, trots att förhållandet kunde antagas vara motsatsen, i allmänhet ej särdeles förfaren i byggnadsteknik, varför dess egna bostäder ofta äro illa uppförda. Man inför helt säkert ej bättre förhållanden på detta område, om ett och annat mönstergillt utfört hus bygges inom vissa kolonisationsområden, utan det är genom att på ett flertal ställen lämna befolkningen tillfälle att under direkt ledning av fällt sakkunnig person själv aktivt deltaga i byggnadsarbetet, som någon förändring till det bättre skall kunna åstadkommas. Och att det är ett stort samhälleligt intresse att söka förbättra dessa förhållanden torde ingen vilja förneka. Den vinst, som genom bättre hygien och ökad trevnad är resultatet av goda bostäder, tillfaller samhället i form av minskade sjukvårdsomkostnader och ökade arbetsprestationer. Kommittén, som visserligen delar skogstorpamas mening, att även de kolonister, vilka själva uppföra sina bostäder, böra hava möjlighet att vid byggnadsarbetet erhålla råd av sakkunnig person, håller emellertid före, att samna goda resultat ej kunna på denna väg ernås, som om arbetet utföres gencm

257 statens egen försorg. En rådgivande byggmästares verksamhet vid de olika byggnadsplatserna måste nämligen helt naturligt bliva av mera tillfällig art, då hans arbetsområde måste omfatta flera kolonisationstrakter, å vilka kolonat å olika tider upplåtas. Såsom ett ytterligare skäl för en av staten bedriven byggnadsverksamhet vill kommittén anföra, att det uteslutande är den omständigheten, att staten på detta sätt understödjer kolonisationsarbetet, som för mången medellös gör det möjligt att övertaga kolonat. De av skogstorparna framförda synpunkterna, i den mån de giva uttryck åt den mening, att statens byggnadsverksamhet skulle bereda tillfälle för mindre dugliga personer att söka och erhålla kolonat, understryka emellertid nödvändigheten av, att urvalet av kolonister göres efter noggrann och sorgfällig prövning. Det understöd, som staten såväl i ena som andra avseendet lämnar kolonisterna, bör ej tilldelas odugliga eller i ett eller annat avseende undermåliga personer, som icke äro vuxna den uppgift, som väntar dem. Av skogstorparnas representanter är vidare föreslaget, att kolonist, som uppför byggnader av varaktigare material än trä, skulle erhålla ersättning därför med dubbla värdet av det inbesparade virket, under det att kommittén föreslagit, att ersättningen skulle utgå med enbart virkesvärdet. Det motiv, som skulle kunna tänkas tala för bifall till det förra förslaget, vore en staten tillfallande inbesparing i virke till underhåll. Då detta virke emellertid tages från kolonatet tilldelat skogsskifte, och då enligt kommitténs förslag de inbesparingar, som där göras, komma kolonisten till godo genom möjlighet för honom att få virke utstämplat till försäljning, så finnes enligt kommitténs mening intet skäl att bifalla det framlagda förslaget. Kommittén delar ej heller den i skogstorparnas inlaga uttalade åsikten, att staten bör bekosta byggnadernas brandförsäkring. Om än utgiften härför är ringa, så synes det dock vara principiellt riktigt, att den, som har nyttjanderätt till byggnaderna, även betalar brandförsäkring. Något större besvär kan ej heller sägas vara för kolonisten förenat med att ombestyra försäkringen och betala premien, då ombud för exempelvis länens brandstodsbolag finnas i varje kommun och de av dessa bolag debiterade premierna uttagas i sammanhang med kronoutskyldernås erläggande. Det torde möta stora svårigheter att tillmötesgå skogstorparnas önskan om avdikningsplaners upprättande och genomförande med hjälp av anslag, som utfölle i mån av arbetets fortgång och enligt de grunder, vilka gälla för norrländska avdikningsanslaget. Först och främst är att märka, att 1>•

Kolonisationskommittén.

•258 sådana planers fullbordande säkerligen komme att kräva en tid av — vad åtminstone de större kolonaten angår — något tiotal år. Därmed följer givetvis, att de på marken verkställda utstakningarna av diken i de flesta fall icke vore möjliga att där återfinna och följaktligen ånyo måste utföras. E t t successivt under så lång tid, som det här blir fråga om, utgående anslag skulle påkalla ofta återkommande dyrbara resor för arbetenas avsynande. Om det är förenat med stor tidsutdräkt att erhålla begärda anslag från det norrländska avdikningsanslaget, så torde olägenheten härav vara lätt avhjälpt, om kolonisten är förtänksam och ingiver sin ansökan något år, innan han ser sig kunna upptaga arbetet med de dikningar, till vilkas utförande han ämnar söka anslag. De jordundersökningar, som skogstorparna framhålla såsom behövliga, för att kolonisterna skola kunna erhålla ett sakkunnigt underlag för sina inköp av konstgödsel och kalk, kunna redan nu kostnadsfritt erhållas genom vederbörande hushållningssällskap, dit kolonisten kan hänvända sig. Det synes vid sådant förhållande ej föreligga anledning för staten att härutöver ikläda sig kostnader eller åtaga sig bestyr med påkallande av biträde åt vederbörande. Kalhyggens förbjudande i närheten av kolonaten, varom skogstorparna väckt förslag, skulle enligt kommitténs förmenande innebära en sådan inskränkning i de skogsförvaltningen till buds stående möjligheterna att ägna skogarna en efter förhållandena avpassad vård, att det ej bör ifrågakomma. Utan att föreskrifter därom utfärdas torde man kunna antaga, att skogsförvaltningen skall låta sig angeläget vara att förlägga arbeten med skogsdikning till kolonatens närhet, såsom skogstorparna finna önskligt Detta synes nämligen ligga i förvaltningens eget intresse, då detta bör bidraga till att hålla dikningskostnaderna inom måttliga gränser. Den utväg till kreaturslånens ordnande, som uti inlagan skisseras, eller kreaturens inköpande genom »kolonisationsledningens ombudsman», d. v. s. för statens räkning, och utlånande till kolonisten, har i flera fall funnit användning i förhållandet mellan bolag och arrendatorer och ofta visat sig leda till gott resultat. I mån av förmåga har köpeskillingen inbetalats, varefter äganderätten övergått till arrendatorn. Inom de jämförelsevis begränsade områden, där bolagen vart för sig bedriva sin verksamhet, kan en sådan anordning med fördel användas men skulle helt visst bliva en svår tunga för kolonisationsledningen, vars arbetsfält sträcker sig över hela Norrland och Dalarna. I fråga om kolonisternas förhållande till statens skogsförvaltning fram-

259 lägga skögstorparnas representanter några synpunkter, vilka helt visst äro värda ett noggrant beaktande. Den första av dessa gäller tillgång för kolonisterna till arbetstillfällen. Redan då kolonisatoriska åtgärder av staten vidtagas å den ena eller andra skogen, bör det enligt kommitténs mening bliva föremål för eftersinnande, huruvida arbete anses kunna beredas de personer, vilka man inbjuder att där bosätta sig. Detta synes vara en skyldighet ej blott gent emot dem utan även gent emot den kommun, inom vilken bosättningen äger rum, och som, om kolonisterna sakna arbete, riskerar att tack vare statens kolonisationsåtgärder få sin fattigvårdstunga ökad. Dessa omständigheter hava föranlett kommittén till framläggande av de organisatoriska förslag, för vilka på annat ställe redogöres, och som innebära anordnande av ett intimt samarbete mellan statens skogsförvaltning och den kommunala representationen. Föreligger förvaltningstekniskt sett intet hinder för planläggning av reservarbeten, som kunna tillgripas, då andra arbetstillfällen tryta, så torde detta uppslag vara värt beaktande. De av skogstorparna i denna del av deras skrift framförda synpunkterna ådagalägga emellertid vikten av att skogsförvaltningens intresse tages i anspråk för kolonisationsarbetet. Den andra fråga rörande skogsförvaltningens och kolonisternas inbördes förhållande, som av skogstorparna beröres, avser sättet för virkesutsyningarnas handha vande, och det anmärkes beträffande dessa, att det kunnat dröja oskäligt lång tid, innan skogstorpare fått sitt behov av gagnvirke utsynat. Kommittén antar som säkert, att det endast erfordras detta påpekande, för att ändring skall vinnas i ett förhållande, som kan medföra väsentliga olägenheter för skogstorparna. Enligt vad kommittén har sig bekant, har kolonisationsnämnden förut gått i författning om vidtagande av åtgärder för att anskaffa den handledning i jordbruksämnen, som skögstorparnas representanter anse önskvärd. Till slut beröres i dessas skrivelse frågan om skogstorps och odlingslägenheters omförande till kolonat. Kommitténs förslag härom återfinnes i fortsättningen utav denna avdelning av dess betänkande, vartill kommittén alltså får hänvisa. I detta sammanhang och då man av skögstorparnas inlaga måhända kan draga den slutsatsen, att kommittén avsett, att denna omföring skulle vara en tvångsåtgärd, vill kommittén än ytterligare understryka, att detta ej av kommittén avsetts. E t t sådant förslag skulle innebära intet mindre än att staten skulle rygga ett i laga ordning tillkommet avtal, något som måste anses fullkomligt uteslutet. Eramställes däremot önskan om överföring av en lägenhet till kolonat, bör detta ske fullt och

260 helt. Det av skogstopparna framlagda önskemålet innebär bildande av en ny form av upplåtelser å kronoparkerna, en mellanform av skogstorp, resp. odlingslägenhet, och kolonat, något som enligt kommitténs mening skulle vara ägnat att föranleda förvecklingar, men knappast gagn för någondera parten, vare sig staten eller lägenhetsinnehavaren. Efter att sålunda hava behandlat de frågor, som i skogstorparnas inlaga framlagts och vilka ej på annat ställe i kommittébetänkandet fullständigt diskuterats, övergår kommittén till utvecklande av sitt förslag rörande nu ifrågavarande lägenheter. Av den i det föregående lämnade utredningen rörande skogstorpen och odlingslägenheterna framgår, att en stor del av dem ej kan lämna sina innehavare den inkomst, som tillsammans med inkomst av förtjänstarbete utom lägenheten är behövlig. Det är även tydligt, att det understöd, som staten skänkt dessa lägenhetsinnehavare och alltjämt skänker dem, åtminstone i ett stort antal fall ej varit tillräckligt för att de inom rimlig tid och utan alltför stora umbäranden skulle kunna förskaffa sig en någorlunda god ekonomisk ställning. Det intresse för jordbruk, som helt visst finnes hos innehavare av en och annan dylik lägenhet, kan ej heller fullt och helt komma till sin rätt, då den odlingsbara mark, som tillagts dem, oftast givits en alltför begränsad omfattning. Det är under sådana förhållanden en angelägenhet av stor betydelse att avhjälpa antydda brister och bereda innehavare av skogstorp och odlingslägenheter tillfälle att snarast möjligt ernå en bättre ställning. Härför erforderliga åtgärder böra enligt kommitténs mening hava till mål att i möjligaste mån likställa dem med kolonisterna, sålunda att bereda dem tillfälle att få sina lägenheter omförda till kolonat, där detta kan ske, utan att något annat allmänt intresse därigenom åsidosattes. Så kunde exempelvis tänkas bliva fallet, om skogstorpet eller odlingslägenheten vore belägen intill område, som erfordrades för upplåtande av mark till stationssamhälle eller dylikt ändamål. Genom de nu avhandlade lägenheternas omförande till kolonat vunnes även den fördelen, att en viss enhetlighet vid upplåtelse av jordbrukslägenheter på kronoparker ernåddes, då, i den mån som skogstorpen och odlingslägenheterna omfördes till kolonat, dessa äldre lägenhetstyper helt upphörde att finnas till. Den verkställda utredningen torde giva vid handen, dels att de odlingsbara områden, som tillagts lägenheterna, i många fall äro otillräckliga, dels ofta mindre tjänliga för odling. Att emellertid innehavarna av sådana lä-

261 genheter det oaktat kunnat bereda sig ett nödtorftigt uppehälle torde i väsentlig mån bero därpå, att rätt avsevärda arealer slåtterlägenheter stått dem till buds. I detta förhållande torde man även hava att söka den huvudsakligaste anledningen till att relativt obetydliga odlingar i allmänhet finnas å lägenheterna. Lägenhetsinnehavarna hava, liksom lappmarksbönderna i allmänhet, koncentrerat sig på ängarnas avbärgning och i de flesta fall åsidosatt uppodlingen av lägenheternas odlingsbara område. Numera torde icke råda mer än en mening därom, att det tids- och arbetskrävande ängsbruket i längden icke är ekonomiskt, utan att ängarna böra ersättas av odlade vallar, som med mindre arbete lämna en rikligare och även till kvaliteten högre avkastning. Lägenheternas områden böra därför utökas till den storlek, att ersättning för ängarnas avkastning kan vinnas inom lägenheternas område, varjämte lägenhetsinnehavarna genom statsunderstöd böra beredas större möjlighet att uppodla den åt dem upplåtna jorden. En sådan ytterligare tilldelning av mark till skogstorpen och odlingslägenheterna synes böra ske med tillämpande av enahanda grunder, som av kommittén i det föregående föreslagits beträffande kolonat. Lägenheterna i fråga skulle alltså tilldelas högst den markareal, som kolonat av större typ kunna erhålla. Marktilldelningen torde dock ytterst böra bliva beroende på förekomsten av lämplig mark i lägenhetens närhet ävensom på lägenhetsinnehavarens önskan att få ytterligare mark lägenheten tilldelad. Tilldelning av så stor markareal, att lägenheten i ytvidd svarar mot kolonat av större typ torde emellertid ej böra ifrågakomma i andra fall, än då lägenhetsinnehavaren visat sig' besitta de kvalifikationer, som äro erforderliga för drivande av ett dylikt mer omfattande jordbruk. På kolonisationsledningen bör i övrigt ankomma att pröva, vilka åtgärder som i varje särskilt fall böra vidtagas. Vid den ökade tilldelningen av mark bör i främsta rummet eftersträvas, att de nya lägenheterna i likhet med kolonaten erhålla företrädesvis torvmark såsom odlingsmark. Där emellertid dylik lämpligt belägen mark saknas, men tillgång finnes på odlingsbar fastmark, bör även sådan kunna tilldelas lägenheten. Vid all marktilldelning bör tillses, att mindervärdig eller till odling ej duglig mark, som ursprungligen tilldelats lägenheten, frånskiljes densamma, i den mån så kan ske utan att en lämplig skiftesläggning därigenom hindras, och så vitt möjligt ersattes med odlingsbar mark. Därest staten önskar verksamt befrämja jordbruket å ifrågavarande lägenheter och i en del fall till och med möjliggöra fullständig omläggning av det-

202 samma, bör detta givetvis genomföras på frivillighetens väg. För ändamålet böra lägenhetsinnehavarna därför erbjudas, förutom tillräcklig odlingsmark, sådana förmåner, att de finna med sin fördel förenligt att avstå från den ängsslåtter, som de disponera, och i stället ägna sig åt arbete på lägenhetens odlingsmark. Euär lägenhetsinnehavarna disponera dessa ängsmarker på vissa år, skogstorparna på grund av torpkontrakten under högst 20 år och övriga lägenhetsinnehavare på grund av särskilda kontrakt vid sidan av de egentliga upplåtelsekontrakten under i allmänhet 10 år, komma ängarna att i den mån kontrakten utlöpa återfalla till kronans fria disposition. De enligt sistnämnda kontrakt upplåtna ängarna kunna till och med utan vidare återgå till kronan, när domänstyrelsen så påfordrar. Då det emellertid ligger i det allmännas intresse, att ingen åtgärd vidtages av beskaffenhet att kunna försämra den ekonomiska ställningen för lägenhetsinnehavarna, torde dessa, oaktat ökad tilldelning av odlingsmark, böra bibehållas vid ängarna under en viss för odlingsarbetets utförande anslagen tid, i regel fem år, varefter ängarna, när så för något statens ändamål påfordras, skulle återfalla till kronan. För att innehavarna dock efter utgången av nämnda tidsfrist må hava kunnat genom odling skaffa sig ersättning för ängarnas avkastning, blir det nödvändigt, att staten understödjer deras odlingsarbete, som de med sin i allmänhet svaga ekonomi knappast mäkta fullborda inom en kortare tid. Då det emellertid såväl ur kolonisations- som skogsvårdssynpunkt är av stor betydelse att så sker, vill kommittén här nedan frarnläo-ga förslag, som avse att befordra detta önskemåls ernående. °Beträffande tilldelande av ytterligare odlingsmark bör i första hand givetvis eftersträvas, att varje lägenhets hela ägoområde förlägges i ett skifte. Då odlingsbar mark emellertid i många fall saknas i omedelbar närhet intill äldre lägenheter, torde det stundom bliva nödvändigt att fördela ägoområdet på tvänne skiften. Härvid bör tillses, att det nya odlingssskiftet förlägges så nära intill hemskiftet, att det utan större svårighet kan av innehavaren brukas för sitt ändamål. Det är emellertid ej gärna möjligt att angiva ett bestämt avstånd, inom vilket ett sådant odlingsområde bör ligga i förhållande till boningsplatsen, då detta i hög grad blir beroende av bland annat redan befintliga vägförbindelser mellan boplatsen och odlingsskiftet. Finnes ordentlig körväg, torde odlingsområdet utan alltför stor olägenhet kunna förläggas på en eller annan kilometers avstånd från gården. Skulle den närmast intill lägenheten befintliga odlingsbara marken vara belägen på nyssnämnda avstånd och ett flertal lägenheter bliva hänvisade att därstädes erhålla sina odlingsområden, bör det tagas under

263 övervägande att, om väg förut ej finnes, anlägga en enklare körväg mellan boningsplatsen och odlingsområdet. Då det för lägenhetsinnehavarne i de flesta fall blir alltför betungande att själva helt och hållet bekosta en dylik väg, bör staten härtill giva sitt bistånd genom att bevilja nödigt anslag. I sammanhang med frågan om vidtagande av åtgärder för att överföra skogstorp och odlingslägenheter till kolonat blir det nödvändigt att taga under övervägande, "huru dessa kolonats virkesbehov på lämpligaste sätt bör tillgodoses. För närvarande åtnjuta lägenhetsinnehavarna under upplåtelsetiden förmånen av fritt byggnadsvirke och bränsle efter utsyning. Emellertid synas inga som helst skäl föreligga att, därest lägenheterna i övrigt jämställas med kolonat, träffa andra än för dessa föreslagna förfoganden för lösande av frågan om virkestilldelning. De förslag, som kommittén härovan i sådant avseende framlagt, synas därför även böra vinna giltighet beträffande de skogstorp eller odlingslägenheter, som ombildas till kolonat. Då de redan förut varit upplåtna till sina innehavare, och dessa sålunda åtnjutit vissa förmåner i avseende på virkestilldelning under den gångna tiden, kan det måhända vara tveksamt, från vilken tid det trettioåriga virkesservitut å kronoparken, som föreslagits böra beviljas kolonat, skall beräknas för nu ifrågavarande lägenheter. Då den av vederbörande hittills åtnjutna rätten till virke varit dem beviljad i deras egenskap av skogstorpare, respektive innehavare av odlingslägenheter, finner kommittén för sin del ej skäl föreligga att i tiden för servitutets åtnjutande inberäkna de förflutna åren utan anser, att sagda tid bör räknas från dagen för lägenhetens omförande till kolonat. Då skogstorp och odlingslägenheter omföras till kolonat, böra de villkor, under vilka de innehavas, ändras till likhet med vad kommittén föreslagit i fråga om kolonaten. Emellertid har byggnads- och odlingsarbetet å ifrågavarande lägenheter i många fall fortskridit så långt, att byggnaderna äro i sin helhet uppförda och en del av marken redan odlad. I sådana fall böra innehavarna medgivas att omedelbart eller efter en kortare tid få förvärva lägenheterna med äganderätt på samma villkor, som gälla för kolonaten. Det förstnämnda alternativet bör vinna tillämpning, då byggnaderna äro helt och hållet uppförda och av vederbörande godkända samt så stor areal odlad, som svarar mot de minimifordringar, vilka uppställts för förvärv av kolonat, innan första upplåtelsetiden gått till ända. I fråga om sådan lägenhet, vara intet arbete är nedlagt, eller vara arbete utförts endast i mindre omfattning, föreligger däremot intet skäl att frångå de bestämmelser rörande dispositionsrätten till lägenheten, som äro föreslagna för kolonat.

264 Vid beräknande av köpeskillingen för nu omhandlade lägenheter bör det tagas hänsyn till att staten icke bekostat några dikningsarbeten å den del av lägenheternas odlingsmark, som redan hunnit uppodlas, då fråga uppstår om deras överförande till kolonat. På innehavaren har helt och hållet fallit bestyret med upptagande av de diken, som staten låter utföra å kolonaten, och för vilka kostnaderna uppgå till högre belopp än det värde, som vid kolonatets försäljning åsättes den avdikade jorden. En rättvis och lika behandling av skogstorpare och kolonister synes därför kräva, att den del av odlingsmarken, som redan uppodlats, då fråga uppstår om överförande av skogstorp eller odlingslägenhet till kolonat, icke ingår vid värdesättningen för inköp. I detta sammanhang vill kommittén ej underlåta att omnämna den livliga önskan att förvärva äganderätt till lägenheterna, som gör sig gällande bland skogstorpare och odlingslägenheters innehavare, och som föranlett framställningar i sådant syfte till Kungl. Maj:t. Det vore för visso en även ur folkpsykologisk synpunkt klok åtgärd att tillmötesgå denna önskan och därigenom skapa en känsla av trygghet och tillfredsställelse hos denna medborgarklass i stället för det tillstånd av osäkerhet, under vilket de, om än utan skäl, anse sig för närvarande leva i sin egenskap av nyttjanderättsinnehavare. Uppförande av byggnaderna på skogstorpen och odlingslägenheterna ankommer helt på lägenhetsinnehavarna själva. Härvid åligger det dem att följa vissa av domänstyrelsen utarbetade och fastställda ritningar, som i stort sett överensstämma med de av kommittén för byggnader å kolonat föreslagna. I och med omförande av skogstorp och odlingslägenheter till kolonat böra innehavare av förstnämnda lägenheter i likhet med innehavare av kolonat tillerkännas rätt att erhålla byggnadshjälp för byggnadernas uppförande. Därest byggnaderna redan äro uppförda och i sådant skick att de anses motsvara vad som åligger kolonisterna i byggnadsskyldighet, innan äganderätt kan förvärvas, bör givetvis ej något byggnadsbidrag utgå. I andra fall åter, där byggnaderna ej äro påbörjade eller endast delvis färdiga, bör sådan byggnadshjälp beviljas och i förra fallet bestämmas till enahanda belopp, som utgår till innehavare av kolonat, men i det senare med hänsyn till de kostnader, som anses erforderliga för byggnadernas försättande i samma skick, som motsvarar statens fordringar beträffande byggnader å kolonat. Då kommittén i fråga om byggnadsbidraget för kolonisterna föreslagit, att detta bör utgå med fem sjättedelar av det belopp,

265 vartill byggnadskostnaderna i samband med kolonatets upplåtande beräknats, bör" byggnadshjälpens storlek i förevarande fall även utgå med samma kvot av det beräknade värdet för återstående byggnadsarbeten. I full överensstämmelse med vad som är föreslaget beträffande kolonat, bör byggnadsbidragets storlek jämte det belopp, som staten redan kan hava tilldelat lägenbetens innehavare, på grund av de för skogstorp och odlingslägenheter träffade bestämmelserna, ej överstiga 5,000 kronor. Under rubriken »Torrläggning av kolonatens odlingsmark» har kommittén föreslagit, att denna till viss omfattning skulle utföras genom statens försorg. Då innehavarna av här ifrågavarande lägenheter ej kunna sägas vara i bättre ställning än innehavare av kolonat, synes det kommittén skäligt, att de förmåner, som tillerkännas de senare, även tilldelas de förra. Uti den odlingsbara arealen torvmark bör då inbegripas ej blott vad som vid områdets reglering tillägges lägenheten, utan även den oavdikade torvmark, som till äventyrs redan förut tillhört och vid omregleringen bibehållits under densamma. Visserligen innebär tilldelning åt lägenheterna av en jämförelsevis stor areal god och lättbruten odlingsmark, å vilken vissa diken upptagits, en betydande uppoffring från statens sida, men skola dessa fördelar kunna fullt utnyttjas av lägenhetsinnehavarna, ställas stora anspråk även på dem själva. Särskilt i de fall, då de avstått ängslägenheter, torde en ganska avsevärd tid åtgå, innan de hinna uppodla så stort område, att de erhålla full ersättning för den foderkvantitet, som ängarna lämnat. Rättvisa och billighet synas då fordra, att innehavare av nu behandlade lägenheter erhålla ytterligare stöd från det allmännas sida för odlingsarbetet och sålunda även i detta avseende jämställas med innehavare av kolonat. Vad beträffar storleken av den odlingshjälp, som bör tilldelas innehavare av ifrågavarande lägenheter, och de villkor, som för dess erhållande böra gälla, hava de synts kommittén böra bestämmas i enlighet med vad som föreslagits beträffande större kolonat. Genom antagande av detta förslag komma visserligen de lägenheter, som äro att jämställa med kolonat av mindre typ, i åtnjutande av odlingshjälp, en förmån, som kommittén ansett endast böra tillerkännas innehavare av större kolonat, men en dylik avvikelse från förslaget i övrigt finner kommittén av behovet påkallad, därest innehavarna av dessa lägenheter inom rimlig tid skola kunna frigöra sig från behovet av slåtterängar. Enligt gällande bestämmelser för odlingslägenheter och på 50-årigt arrende upplåtna skogstorp tillkommer innehavare av dylika lägenheter ett

266 odlingsbidrag av 250 kronor, som utbetalas sedan minst en hektar jord är bruten och försvarligt hävdad som åker. I de fall, då på grund av dessa bestämmelser odlingsbidrag redan är utbetalat, bör beloppet avdragas från den summa, som enligt förestående grunder eljest skulle tillkomma innehavare, sedan lägenheten omförts till kolonat. Det ursprungliga förslaget till upplåtelse av mark för anläggning av skogstorp på kronoparkerna avsåg bland annat att söka få till stånd en å kronoskogen bofast stam av skogsarbetare, som skulle hava vissa åligganden i avseende å skogsvården inom bestämt område och vara redo att, när så påkallades, mot ersättning verkställa erforderliga arbeten inom kronoparken. I nådiga brevet den 29 maj 1894 fick denna tanke den formulering, att det skulle åligga lägenhetsinnehavare att på tillsägelse av vederbörande skogstjänsteman mot skälig ersättning utföra å kronoparken erforderliga arbeten. I ändamål att förläna torparen en friare och för den allmänna uppfattningen mera tilltalande ställning upphävdes emellertid förenämnda arbetsskyldighet genom kungl. kungörelsen den 27 maj 1904. Grenom denna åtgärd kan man dock ej säga, att den ursprungliga avsikten med torpupplåtelserna blivit frånträdd. Tillkomsten av lägenheterna torde därför alltjämt få anses i viss mån motiverad av statens strävan att erhålla nödig arbetskraft för kronoparkernas vård och skötsel. Då sålunda lägenhetsinnehavarna numera ej hava några skyldigheter att utföra arbete åt staten, men det bör ligga i dennas intresse att, i den mån deras arbetskraft ej kräves för skötseln av kolonatet, kunna tillgodogöra sig densamma för kronoparkernas vård, böra härtill syftande åtgärder vidtagas, utan att lägenhetsinnehavarnas frihet därigenom inskränkes. Detta mål synes kunna ernås, om samma system, som föreslagits för premiering av kolonisternas skogsarbete, även tillämpas ifråga om innehavare av sådana skogstorp och odlingslägenheter, som övergått till kolonat av mindre typ. I likhet med vad föreslagits för innehavare av större kolonat, bör odlingspremie enligt enahanda grunder tillkomma innehavare av sådant torp och sådan odlingslägenhet, som omförts till kolonat av större typ. Enär det utan tvivel gives en del fall, då lägenheter så gott som helt och hållet sakna för odling lämplig mark och sådan ej heller finnes inom flera kilometers avstånd, kan fråga uppstå, huruvida ej sådana lägenheter böra förflyttas till annan och mera lämplig plats. En dylik åtgärd är än mer motiverad, om lägenheten är belägen långt från närmaste granne och utan

267 vägförbindelser. I synnerhet under sådana förhållanden synes det ej gärna tänkbart, att lägenhetens innehavare skall kunna, låt vara med all flit och arbetsamhet, på lägenheten erhålla sin nödtorftiga bärgning. Även om han uteslutande genom skogsarbete kan erhålla en tillräcklig inkomst, är en dylik bosättning ur andra synpunkter otillfredsställande. Det lär få anses allmänt erkänt, att isolerade, långt från kommunikationsleder liggande enstaka bosättningar ur social synpunkt äro allt annat än önskvärda. Är lägenheten åter belägen i omedelbar närhet intill större bygd eller samhälle, föreligga ej samma skäl till förflyttning. I socialt avseende kunna knappast några olägenheter sägas vara förenade med att enstaka dylika lägenheter finnas. Tillfälle till undervisning för barnen kan utan alltför stora olägenheter beredas, och möjlighet föreligger att i brydsamma lägen erhålla det stöd och den hjälp, som närheten till grannar skänker. Forvärvsmöjligheterna på en sådan plats äro även betydligt gynnsammare och av mer växlande art än i avlägset liggande trakter. Därjämte har lägenhetsinnehavaren lättare att förskaffa sig de livsförnödenheter, som ej kanna produceras inom hans eget område. Avsides liggande, isolerade lägenheter, som i det stora hela sakna odlmgsiord och ej kunna erhålla sådan inom lämpligt avstånd från boningsplatsen, böra däremot kunna få nedläggas och innehavarna anvisas andra boplatser. Då det ej gärna kan tänkas, att innehavare av sådana lägenheter skola vara mäktiga de uppoffringar, som äro förenade med en flyttning, torde staten vara nödsakad att träda emellan och giva dem det härför erforderliga biståndet. Det är nämligen utan tvivel de ekonomiskt allra svagaste, som innehava lägenheter av nu ifrågavarande beskaffenhet, varför den hjälp, som staten bör lämna dem, måste vara fullt effektiv, om resultatet skall bliva tillfredsställande. Genom understödet böra de således hållas fullt skadeslösa för vad de hava nedlagt på lägenheten. Då detta i hög grad växlar på olika lägenheter, så att i ena fallet åbyggnaderna kunna vara helt och hållet uppförda och en del jord odlad, under det att i andra fall endast en provisorisk stuga är uppförd och ingen odling verkställd, fordras sålunda ett för varje lägenhet särskilt avpassat understöd. Innehavare av lägenhet av ifrågavarande beskaffenhet bör sålunda enligt kommitténs mening komma i åtnjutande av ett ytterligare understöd utöver det, som lämnas kolonister i allmänhet. Först härigenom torde det o-öras möjligt för lägenhetsinnehavaren att utbyta den äldre lägenheten mot ny sådan. & Vad beträffar understödets storlek, bör detta göras beroende dels av värdet å det på lägenheten nedlagda arbetet, dels av de större och

268 mindre svårigheter, som äro förenade med flyttningen. Det bör ankomma på liungl. Maj:t att på förslag av kolonisationsledningen i varje särskilt tall bestamma beloppets storlek. En sådan åtgärd att nedlägga en del lägenheter och anvisa deras in? vT7 , a n n a f b ° p l a t S k a n g i v e t v i s e J b l i v a e n tvångsåtgärd, utan bör därtill tordras lagenhetsinnehavarens medgivande. Skulle denne ej antaga de av staten erbjudna villkoren för förflyttningen, bör frågan därför tillsvidare förfalla. Den av kommittén verkställda utredningen visar, att ett betydande antal upplåtelser ligga enstaka, långt från närmaste granne. Av åtskilliga harovan redan berörda skäl betraktas detta förhållande ganska allmänt och med ratta såsom en av de mer framträdande bristerna i skogstorpssystemet varför det torde få anses välbetänkt att, i den mån så låter sig göra söka avhjälpa detsamma. I fall tillgången på odlingsbar mark i närheten av en dylik isolerad bosättning medgiver, att nya lägenheter där kunna anläggas, bör det vara angeläget tillse, att sådana tillskapas och på så sätt en större eller mindre koloni kommer till stånd. Skulle i sådana fall söner till innehavaren av den nuvarande lägenheten önska erhålla något eller några av de nybildade koionaten, böra de därtill hava företräde framför andra sökande, om de innehava nödiga förutsättningar att bliva dugliga kolonister. I vissa fall torde tillgängen pa odlingsmark vara så begränsad, att den ej medger upplåtelse av nya lagenheter, men väl är nog stor för den ursprungligas utvidgnincr Da sa ar handeisen, torde utsikt förefinnas, att dess innehavare skall på densamma erhålla sin nödtorftiga bärgning, varför den, oaktat de ölägenheter som aro förknippade med det isolerade läget, bör bibehållas. km fråga, som särskilt bör beröras vid behandlingen av skogstorps och odlmgslagenheters överförande till kolonat, är betesfrågan. I avseende på denna galla nämligen väsentligen andra villkor för de äldre lägenheterna an for de kolonat, som kommittén föreslår skola upplåtas. Under det att de förra aro tillförsäkrade betesrätt å kronoparken under den i allmänhet 50-ånga arrendetiden, föreslås att sådan rätt skulle lämnas kolonisterna endast under den första upplåtelsetiden av 15 år, varefter behovet av bete skulle tillgodoses från betesvallar, till vilkas anordnande erforderlig mark mgmge uti det område, som upplätes till kolonat. Åtgärden att tillgodose betesbehovet för skogstorp och odlingslägenheter på angivet sätt hade sin naturliga förklaringsgrund i det mycket begränsade område, som tilldelades dem, och som i de flesta fall ej lämnade möjlighet till betesgång för krea-

269 turen inom lägenhetens råsrån«-ar. För en eller annan innehavare av dessa äldre lägenheter skola måhända de för kolonaten föreslagna bestämmelserna om betesrätt förefalla som en så stor inskränkning uti de rättigheter, vilka han nu åtnjuter, att han på denna grund ställer sig tvekande inför den möjlighet, som ställes i utsikt att få lägenheten överförd till kolonat. Kommittén håller emellertid före, att ett sådant ställningstagande till denna fråga från lägenhetsinnehavarnes sida, även om det skulle visa sig vara allmänt, icke bör föranleda statsmakterna att frånträda den ståudpunkt, som av dem intagits vid besluten om kolonisationsförsökens anordnande och som nu av kommittén ånyo framlägges. Eätt besedda äro dessa anordningar sådana, att kolonisternas betesfråga genom dem får en fullt tillfredsställande lösning såväl för kolonatens brukare som för staten såsom skogsägare. Såsom av det föregående har framgått, saknar en hel del av lägenheterna utfartsvägar, som kunna trafikeras med hjuldon. Åtskilliga av dem hava endast några få kilometer till dylik väg, under det andra åter räkna avståndet i tiotals kilometer. Då det givetvis är ett livsvillkor, särskilt för den långt från järnvägarna boende befolkningen, att hava något så när goda utfartsvägar att tillgå, anser kommittén, att anordnande av enklare utfartsvägar är en angelägenhet av den allra största vikt. Den rationella skogsvården är som känt i behov av enkla körvägar för transport av förnödenheter och redskap liksom ock för den allmänna samfärdseln från och till de olika skogarna och skogstrakterna. Det torde därför kunna förväntas, att åtskilliga vägar för nämnda ändamål skola komma till stånd, och att en del lägenheter därigenom får sitt behov av vägförbindelser tillgodosett, särskilt om vid vägföretagets planläggande nödig hänsyn tages även härtill. Detta har man anledning antaga bliva fallet, då det även ur synpunkten av skogsvårdens intresse är av betydelse, att skogsarbetarna äro bosatta vid eller i närheten av vägar. Lättast ernås detta, där bosättningarna förekomma kolonivis. Även om åtskilliga lägenheter på detta sätt erhålla nödiga utfartsvägar, kommer dock, därest ej särskilda åtgärder vidtagas, ett stort antal enstaka liggande lägenheter alltjämt att vara i avsaknad av utfartsvägar. I fall sådana lägenheter ligga endast en eller annan kilometer på sidan om de vägar, som anläggas genom skogsförvaltningens försorg eller komma till stånd för den allmänna samfärdseln, torde utfartsvägar böra beredas genom bidrag av allmänna medel. För de lägenheter åter, som äro belägna långt på sidan om vägar, torde kostnaderna för särskilda utfartsvägar ställa sig alltför höga. Av denna anledning måste

270 dessa lägenheter lämnas utan understöd för anläggande av utfartsvägar åtminstone tillsvidare och i avvaktan på att sådana förhållanden inträffa, som kunna motivera beviljande av anslag för ändamålet. För ett bättre ordnande av skogstorparnas och odlingslägenhetsinnehavarnas förhållanden vill kommittén sålunda föreslå: att deras innehavande lägenheter må, därest förutsättningar därför finnas och sådant utan olägenhet kan ske, utökas med odlingsmark i den omfattning och enligt de grunder, som må komma att fastställas för kolonat av olika typer; att marktilldelning i samma omfattning som till större kolonat endast må äga rum, då lägenhetsinnehavaren visat sig besitta de kvalifikationer, som äro erforderliga för drivande av ett dylikt mera omfattande jordbruk; att i sammanhang med ökad marktilldelning den till odling ej dugliga mark, som förut må hava tillagts lägenhet, må kunna frånskiljas densamma, därest detta erfordras för åstadkommande av en lämplig skiftesläggning; att lägenhetsinnehavare i utbyte mot den ökade tilldelningen av odlingsmark skall vara skyldig att efter fem år, när så påfordras, till kronan avstå av honom disponerade ängar; att det ägoområde, som vid ökad marktilldelning kan komma att tillfalla lägenhet, om möjligt utlägges i ett skifte, samt att, då området måste fördelas på tvänne skiften, det nya odlingsskiftet förlägges så, att det utan större svårighet kan brukas av lägenhetens innehavare; att beträffande rätt till virkesfångst från kronans område och tilldelning av skogsmark skola gälla liknande bestämmelser som för kolonat; att därvid den bestämda tiden för rätt till skogsfång från kronopark skall räknas från dagen för skogstorpets eller odlingslägenhetens omförande till kolonat; att innehavare av skogstorp eller odlingslägenhet, som utfört byggnads- och odlingsarbeten i den omfattning, som det åligger

271 kolonist att hava verkställt efter den första upplåtelsetidens utgång, bör vara berättigad att förvärva innehavande lägenhet med full äganderätt enligt de bestämmelser rörande beräknande av köpeskillings storlek och d ensammas erläggande, som äro gällande för kolonist, dock att för redan odlad mark ingen ersättning skall utgå; att, då annan innehavare av skogstorp eller odlingslägenhet än de i föregående punkt nämnda, önskar få lägenheten överförd till kolonat, de bestämmelser rörande nyttjanderätt och möjlighet att förvärva äganderätt skola tillämpas, vilka gälla för kolonist, och skall därvid tiden för upplåtelse med nyttjanderätt räknas från dagen för lägenhetens omförande till kolonat; att innehavare av skogstorp eller odlingslägenhet må vara berättigad till erhållande av byggnadshjälp till belopp, som, då byggnadsarbetena ej äro påbörjade, bestämmes enligt för kolonat gällande grunder, men, då arbetena äro delvis utförda, till högst fem sjättedelar av de kostnader, som erfordras för att byggnadsarbetet må kunna utföras till enahanda omfattning, som åligger kolonist, innan äganderätt kan förvärvas, dock, jämte förut uppburet byggnadsbidrag, till högst femtusen kronor; att lägenheternas odlingsmark, däri inbegripet vid deras anläggning dem tilldelade områden, må på statens bekostnad avdikas till samma omfattning som kolonatens; att odlingshjälp till samma storlek och på samma villkor, som äro föreslagna beträffande innehavare av större kolonat, även må tilldelas innehavare av nu omhandlade lägenheter, vare sig dessa i avseende på sin omfattning äro att jämställa med kolonat av större eller mindre typ; att vid tilldelning av byggnads- och odlingshjälp avdrag skall göras för det belopp, som på grund av äldre bestämmelser redan må vara till lägenhetsinnehavaren utbetalt; att, då skogstorp eller odlingslägenhet överförts till kolonat,

272 innehavaren därav må, alltefter som av lägenheten bildas kolonat av större eller mindre typ, vara berättigad till erhållande av odlingspremie eller premie för utfört skogsarbete i enlighet med de grunder, som gälla för de olika slagen av kolonat; att det bör tagas under omprövning, huruvida ej lägenhet av nu omhandlad art, vilken ligger avsides och saknar odlingsmark samt möjlighet att inom lämpligt avstånd från boplatsen erhålla ytterligare tilldelning av sådan, bör förflyttas till annan lämpligare plats; att i sådant fall staten bör genom ekonomiskt understöd till belopp, som bestämmes av Kungl. Maj:t ef ter kolonisationsledningens förslag, hålla innehavaren skadeslös för det arbete och de kostnader, som han nedlagt å skogstorpet eller odlingslägenheten; att då i närheten av enstaka liggande lägenhet tillgång finnes på odlingsbar mark i den omfattning, att ytterligare lägenheter där kunna anläggas, åtgärder i sådant syfte böra vidtagas; att vid planläggande av vägar å kronoparker för skogsbrukets räkning hänsyn bör tagas till möjligheten att framdraga vägarna på ett sådant sätt, att å kronoparker utlagda lägenheter samtidigt erhålla behövlig utfartsväg; att, då utfartsväg ej härigenom kan beredas lägenhet, det bör undersökas, huruvida ej staten genom att till vägbrytningen lämna ekonomiskt understöd bör medverka till byggande av sådan väg; att åtgärder för utvidgande eller förflyttning av skogstorp eller odlingslägenhet endast må vidtagas, därest innehavaren giver sitt frivilliga samtycke därtill.

Alträsk nybyggesområde. Liksom kommittén, på sätt framgår av föregående avdelning av dess betänkande, föreslagit, att åtgärder borde vidtagas, som möjliggjorde överförande av skogstorp och odlingslägenheter till kolonat, så har kommittén även, då den behandlat frågan om den ställning, som Alträsk nybyggesområde borde intaga i det blivande kolonisationsarbetet å kronoparkerna, stannat vid det beslut att även för detta område föreslå åtgärder med liknande syfte. När dåvarande statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet år 1909 hemställde om a\ låtande av proposition med förslag att å Alträsk och Svanå kronoparker samt f. d. Selets stockfångstskog ett område skulle avsättas för kolonisation, uttalade han bland annat, att företaget borde tillsvidare huvudsakligen uppfattas som ett experiment, och att det gällde att genom försök avgöra, huruvida lämpliga nybyggesområden överhuvud kunde vinnas genom utdikningar å de stora norrländska mossarna. At kolonisationsföretagets försöksnatur gav även riksdagen ett uttryck, då i dess skrivelse med anledning av den kungl. propositionen uttalades, att företaget borde framföras med synnerlig försiktighet. De lärdomar, som kunnat vinnas såväl av detta kolonisationsförsök som ock av andra inom Norrland bedrivna odlingsföretag å mossjord, torde få anses hava givit vid handen, att nybyggesområden kunna, såsom jordbruksministern år 1909 ifrågasatte, vinnas genom utdikningar å de stora norrländska mossarna. Näringslivets utveckling i Norrland och angelägenheten av att även av andra skäl upplåta kronoparkerna för bosättning hava nödvändiggjort, att frågan om dessa skogars koloniserande trängt till en definitiv lösning inom snar framtid. Med hänsyn tagen härtill föreligger enligt kommitténs mening ej längre något verkligt skäl att uppehålla försöket å Alträsk nybyggesområde under nuvarande former, utan torde riksdagens medgivande till dess avbrytande böra utverkas. E t t förslag av sådan innebörd gör det emellertid nödvändigt att upptaga till behandling frågan, huru det bör förfaras med det område, som enligt statsmakternas beslut blivit avsatt till upplåtande åt nybyggare. Det är redan omnämnt i detta betänkandes inledande översikt av de genom statens försorg hittills vidtagna kolonisationsåtgärderna, att utav de först ut18

Kolonisåtionskommittén.

274 stakade lägenheterna vid Alträsk tretton blivit upplåtna för bebyggande. Enligt vad kommittén har sig bekant, är det nybyggesnämndens avsikt att inom närmaste framtid begära Kungl. Maj:ts fastställelse å ett av nämnden uppgjort förslag, varigenom den i området ingående odlingsmark, som ännu ej uppdelats i lägenheter, skulle utskiftas. Härigenom skulle ytterligare 27 lägenheter kunna upplåtas. Den omständigheten, att inom området förekomma dels lägenheter, vilkas innehavare mottagit dem på de villkor, som hittills varit gällande vid upplåtelser därstädes, dels ock ännu ej utlämnade lägenheter, gör det nödvändigt att vid denna frågas behandlande skilja mellan dessa båda kategorier. Innan kommittén emellertid övergår till att utveckla, i vilka avseenden skiljaktiga bestämmelser enligt dess mening kunna böra tillämpas för de olika fallen, synes det kommittén lämpligt att lämna en kortfattad framställning av olikheterna mellan å ena sidan upplåtelsevillkoren vid Alträsk nybyggesområde och å andra sidan de av kommittén i dess förestående betänkande för kolonat föreslagna. Då lägenheterna inom nybyggesområdet med avseende på tilldelning av odlingsmark närmast kunna jämställas med de kolonat av större typ, som kommittén föreslår böra upplåtas på kronoparkerna, så torde det vara tillfyllest att inskränka jämförelsen, vad kolonaten angår, till denna typ. Beträffande då först den form, under vilken de båda slagen av lägenheter innehavas, så äro vissa skiljaktigheter att anteckna. Nybyggena upplåtas med äganderätt, dock att slutligt köpebrev icke utfärdas förrän vid utgången av en femtonårig försökstid, under vilken nybyggaren skall odla, bebygga och, där så erfordras, inhägna lägenheten enligt de föreskrifter, som nämnden vid upplåtelsen meddelar, samt hålla de utförda arbetena i fullgott stånd. Bryter han häremot eller vägrar han utfärda köpeskillingsförbindelse, kan upplåtelsen hävas. Kolonatet däremot föreslås skola upplåtas med nyttjanderätt, men med innehavaren tillförsäkrad rätt att inköpa lägenheten, sedan han fullgjort vissa bestämda byggnads- och odlingsskyldigheter. Under försökstiden erlägger nybyggaren ingen som helst avgift för lägenhetens brukande, medan det åter är föreslaget, att kolonist från och med sjätte året från tillträdet av kolonatet skall i arrende utgöra ett belopp, som motsvarar 3,6 % ränta å det efter härnedan angivna grunder beräknade värdet å odlingsmarken, med tillägg av det belopp, som han må hava uppburit i byggnadshjälp. Vad vidare angår frågan om de olika lägenheternas förseende med virke för framtida underhåll av byggnader m. m., är denna i de båda fallen löst

275 efter väsentligen skiljaktiga principer. För kolonaten föreslås tilldelning av ett skogsområde, som vid medelgod skötsel kan beräknas avkasta 10 kbm. virke, under det att nybyggena inom Alträskområdet fått sig tilldelad en allmänning, från vilken till dem årligen utlämnas 5 kbm. byggnads- och stängselvirke samt 30 kbm. brännved. Avkastningen från det område, som föreslås skola tilldelas kolonaten, får med enstaka undantagsfall endast användas till täckande av lägenhetens eget virkesbehov. Utav avkastningen från allmänningen vid Alträsk åter skall, i den mån så kan ske, virke försäljas och medlen tillföras en nybyggeskassa, som skall användas till bestridande av vissa för området gemensamma omkostnader. En jämförelse angående lämpligheten av de båda formerna för tillfredsställande av lägenheternas virkesbehov är givetvis svår att göra, men man torde kunna våga det påståendet, att de var för sig kunna innebära en på olika vägar funnen antaglig lösning av frågan. Rörande de skyldigheter i avseende på lägenheternas odlande och bebyggande, vilka åligga innehavarna av nybyggen och äro föreslagna för kolonister, förefinnas även vissa olikheter. Det är redan nämnt, att de förra skola utföra arbeten av nämnda slag i den omfattning, som nybyggesnämnden vid upplåtelsen bestämmer. Enligt det av nämnden använda kontraktsformulär, som varit tillgängligt för kommittén, skall nybyggaren uppföra följande byggnader: a) manbyggnad av liggande timmer å stenfot, innehållande dels två rum och kök med möjlighet att å vinden inreda ett vindsrum, dels ock skafferi och garderober samt källare under köket; a) ladugård av timmer med plats för minst 3 kor och häst samt nödigt utrymme för kalvar och smådjur jämte ett i förhållande till ladugårdens beräknade kreatursantal tillräckligt stort gödselhus av spantervirke; c) hemlighus att uppföras i sammanhang med gödselhus; d) loge av spantervirke; e) visthusbod av dito; f) vedbod av dito; g) redskapsskjul av dito. Om nybyggaren icke på förhand inlämnat ritningar å byggnaderna samt fått dem godkända av nämnden, äger nämnden under byggnadernas uppförande föreskriva behövliga ändringar, som av nybyggaren skola iakttagas. Byggnaderna skola vara påbörjade inom ett år efter det att utstämpling av virke erhållits samt inom tre år därefter fullbordade. I fråga om odlingsarbetenas omfattning under försökstiden är stadgat i

276 det åberopade kontraktsformuläret, att nybyggaren under en period av tre år skall uppodla tillhopa minst en hektar, så att han vid slutet av försökstiden har uppodlat minst fem hektar, dock med rätt för nämnden att under de år, då nybyggaren är sysselsatt med att uppföra byggnaderna, medgiva skälig nedsättning i odlingsskyldigheten, vilken dock måste inom försökstidens utgång vara tillfullo uppfylld. Beträffande kolonaten är åter föreslaget, att den byggnadsskyldighet, vilken åligger innehavarna, skall fullgöras under loppet av tio år från kolonatets tillträdande, dock med vissa bestämmelser om en del arbetens utförande inom fem år från nämnda tid. Byggnaderna å kolonaten skola enligt kommitténs förslag ej erhålla samma storlek och omfattning, som kontrakten för nybyggena föreskriva. Sålunda behöver mangårdsbyggnaden icke innehålla mer än ett rum och kök. Yad åter odlingsarbetet angår, så har kommittén föreslagit, att detta skulle å kolonaten få samma omfattning, som enligt ovanstående gäller för nybyggena, ehuru terminerna för arbetets fullgörande bestämts något olika eller sålunda, att en hektar skall vara odlad inom tre år, ytterligare två hektar inom åtta år och än ytterligare två hektar inom utgången av femton år, alla tider räknade från dagen för kolonatets tillträdande. De ekonomiska understöd, som lämnas innehavarna av nybyggen och föreslås skola utgå till kolonister, äro tillmätta efter väsentligen olika grunder. De förra erhöllo till att börja med endast 750 kronor i odlingshjälp, ett belopp, som enligt senare beslut kan höjas intill 2,000 kronor. Enligt kommitténs förslag skola kolonisterna i byggnadshjälp erhålla intill fem sjättedelar av den beräknade kostnaden för byggnadernas uppförande, dock högst 5,000 kronor och i odlingshjälp 500 kronor, varjämte de äro berättigade till en odlingspremie av 150 kronor för varje hektar, som de inom utgången av femton år uppodla utöver den areal, som de, enligt vad ovan sagts, äro skyldiga att odla, dock högst 500 kronor. I fråga slutligen om köpeskillingen för de båda slagen av lägenheter göra sig även vissa olikheter gällande. För ett nybygge inom Alträskområdet skall i köpeskilling erläggas dels det vid upplåtelsen uppskattade värdet av jorden, som dock ej må sättas högre än till 50 kronor för hektar, dels ock beloppet av den erhållna odlingshjälpen. För ett kolonat föreslås köpeskillingen skola utgå med 50 kronor för hektar odlingsmark, 20 kronor för hektar skogsmark, ett enligt särskild prisnota uträknat skogsvärde samt beloppet av den uppburna byggnadshjälpen.

277 Den förestående sammanfattande redogörelsen torde giva vid handen, att rätt avsevärda olikheter bestå mellan de bestämmelser, som gälla för upplåtelser från Alträsks nybyggesområde, och dem, vilka kommittén föreslagit skola utfärdas för kolonaten, och vilka redan i sina huvudsakligaste delar vunnit statsmakternas godkännande vid de av kommittén föreslagna och hittills utförda kolonisationsförsöken. Härtill vill kommittén foga följande upplysningar, som Alträsks nybyggesnämnds ombudsman, jordbrukskonsulenten S. Westehus, lämnar i en till kommittén ingiven sammanfattande redogörelse för de vunna resultaten av verksamheten vid Alträsk. Han omnämner där, att det för de flesta av nybyggarna ej torde möta svårigheter att fullgöra dem åliggande odlingsskyldigheter, vilket han anser få tillskrivas den omständigheten att, sedan nybyggarna uppodlat en hektar, de erhållit lån ur norrländska nyodlingsfonden och ur länets hushållningssällskaps redskapslånefond. Däremot synes möjligheten för vederbörande att fullgöra dem åliggande byggnadsskyldighet vara mindre god, ehuru de erhållit förlängning av den föreskrivna byggnadstiden. Sistnämnda båda förhållanden synas tyda på att det ekonomiska understöd, som staten lämnat nybyggarna vid Alträsk, varit för knappt tillmätt, och att bestämmelserna om byggnadsskyldigheten verkat alltför betungande. För det förra talar den omständigheten, att det endast är efter det vederbörandes pekuniära resurser stärkts genom lån från nyodlingsfonden, som de mäktat fullgöra sina åtaganden. Det senare åter bekräftas av det faktiska förhållandet, att byggnadsskyldigheterna blivit eftersatta. När härtill lägges att bland villkoren för att bliva antagen som nybyggare upptagits fordran på att vederbörande skall vara medellös eller mindre bemedlad, framstår enligt kommitténs mening än påtagligare den bristande överensstämmelsen mellan understödens storlek och de nuvarande bestämmelserna om odlings- och byggnadsskyldigheternas omfattning samt tiden för deras fullgörande. Inför den erfarenhet, som sålunda vunnits genom detta företag, vilket av föredragande departementschefen på sin tid betraktades som ett experiment, anser kommittén det vara en ofrånkomlig nödvändighet att verkställa en revision av de nu gällande föreskrifterna i sådan riktning, att nybyggarnas rättigheter och skyldigheter ställas i ett bättre förhållande till varandra, än vad nu måste anses vara fallet. I det föregående har kommittén framlagt det av kommittén utarbetade förslaget till kolonisationsarbetets ordnande å kronoparkerna och grundat de

278 härför uppgjorda bestämmelserna på den erfarenhet, vilken vunnits vid kolonisationsförsök som efter i huvudsak samma regler blivit under senare år utförda. Det är då en nära till hands Hopande och för kommittén helt naturlig ståndpunkt att föreslå dessa samma bestämmelsers tillämpande för de lägenheter, som hädanefter upplåtas inom Alträsks nybyggesområde. En undersökning av möjligheten att utan alltför stora rubbningar genomföra ett sådant förslag giver vid handen, att detta utan tvivel låter sig göra. Endast i ett avseende, nämligen beträffande formen för skogstilldelning, kunna de för kolonaten föreslagna bestämmelserna om ett till varje lägenhet lagt skogsområde icke utan stora olägenheter tillämpas inom nybyggesområdet. Detta skulle nämligen medföra nödvändigheten av en uppdelning på de enskilda kolonaten av den till deras gemensamma behov nu avsatta allmänningen. De olika lägenheterna skulle vid en sådan delning i mycket stor omfattning erhålla sina skogsskiften rätt avlägset från gården, varigenom möjligheten att fullt utnyttja fördelen av ett eget skogsområde skulle i avsevärd mån beskäras. Då, såsom vid Alträsk är förhållandet, allmänningen intager en samlad areal av tillhopa ej mindre än 919,10 har, så medför denna form för tillgodoseende av nybyggarnas virkesbehov icke de av kommittén i det föregående framhållna olägenheterna av allmänningars bildande för nyss angivna ändamål, eller höga administrationskostnader i förhållande till avkastningens storlek. Allmänningen bör alltså såsom sådan bibehållas för tillgodoseende av lägenhetsinnehavarnas virkesbehov även i framtiden. Utav ett beslut i nyss angiven riktning följer utan vidare, att även nybyggare, som antagas efter det att i övrigt ändrade bestämmelser beträffande lägenheternas upplåtande m. m. blivit utfärdade, skola bliva delaktiga av de förmåner, som från den i det föregående omnämnda nybyggeskassan kunna tillföras nybyggarna enligt för densamma gällande regler. Att andel i de för hela n}rbyggesområdet gemensamma samfälligheterna även skall tillkomma de lägenheter, som upplåtas på villkor, som i ett eller annat avseende avvika från nu gällande, torde få anses självfallet. Om det sålunda icke kan möta några som helst svårigheter att beträffande de lägenheter, vilka ännu icke blivit upplåtna till nybyggare, tilllämpa i huvudsak samma bestämmelser, som kommittén föreslagit skola gälla för kolonat av större typ, så blir frågan om förändring av upplåtelsevillkor otvivelaktigt något mer invecklad, om den skall avse redan upplåtna nybyggen. Att dessas innehavare om möjligt böra komma i åtnjutande av ett kraftigare ekonomiskt stöd från statens sida, hnner kommittén oemot-

279 sägligt. Att detta icke kan eller bör lämnas utan vederlag, d. v. s. bör återgäldas på samma villkor, som äro fastställda för andra lägenhetsinnehavare, vilka komma i åtnjutande av detsamma, finner kommittén lika påtagligt. Skulle nu någon nybyggare finna det med sin fördel förenligt, att de villkor, på vilka han mottog nybygget, bibehållas vid gällande kraft, så kan hinder härför givetvis ej möta. Den statens försäkran, på vilken nybyggarne grunda sina nuvarande rättigheter, kan icke ryggas anuat än efter en fullt frivillig ömsesidig överenskommelse i varje särskilt fall. Träffas åter sådan överenskommelse, så måste det beträffande nybyggena inom Alträskområdet, liksom kommittén i det föregående föreslagit i fråga om skogstorp och odlingslägenheter, bliva föremål för övervägande, i vad mån de förändrade bestämmelserna kunna för de olika fallen komma i tilllämpning. Detta måste, vad de ekonomiska understöden angår, bliva beroende av den omfattning, i vilken arbeten å kolonatet blivit utförda. På samma sätt, som för skogstorp och odlingslägenheter föreslagits, bör detta genom besiktning utrönas, och understöd, d. v. s. byggnads- eller odlingshjälp, tillmätas efter därvid föreliggande omständigheter samt med iakttagande av de bestämmelser, som gälla för vart och ett av de olika understöden. Med avseende åter å de i köpekontrakt fastslagna bestämmelserna rörande besittningsform böra inga förändringar vidtagas. En inskränkning i den fria bestämmanderätt över nybygget, som för närvarande tillkommer nybyggaren, har kommittén emellertid funnit skäligt föreslå. Nybyggena skola genom avsöndring frånskiljas från kronoparken. På grund av den kamerala natur, som de sålunda erhålla, kunna de delas genom klyvning eller avsöndring utan hinder av inskränkande bestämmelser. I fråga om kolonaten, som beträffande kameral natur skulle bliva likställda med nybyggena, har kommittén ansett sig böra föreslå, att delning av dem ej bör medgivas, utan att frågan därom blivit prövad av vederbörande länsstyrelse. En liknande bestämmelse anser kommittén även böra träffas i fråga om nybyggena å Alträsks nybyggesområde. Därigenom kan den rätt, som köpekontrakten tillförsäkra nybyggarna, icke anses vara trädd för nära. Såsom i det föregående redan är omnämnt, hava enligt äldre bestämmelser tretton nybyggen upplåtits. Dessa befinna sig, efter allt att döma, på olika utvecklingsstadier. Det är av denna anledning icke möjligt för kommittén att framlägga en redogörelse för, i vad mån medel kunna erfordras för att deras innehavare skulle bliva likställda med dem, som erhålla kolonat av den föreslagna större typen. En utredning härutinnan torde

280 så mycket mindre vara behövlig, som frågan i betraktande av ^ b y g g e n a s ringa antal är av helt oväsentlig omfattning. Med hänsyn till önskvärdheten av att nu gällande bestämmelser för upplåtande av nybyggen inom Alträsks nybyggesområde underkastas omarbetning i syfte att stärka innehavarnas ställning och åstadkomma större enhetlighet i formerna för upplåtelser från kronoparkerna i Norrland, hemställer kommittén alltså under hänvisning till sina i det föregående gjorda uttalanden, att Kungl. Maj:t ville föreslå riksdagen besluta, att den kolonisations verksamhet, som bedrivits å Alträsks och Svanå kronoparker samt f. d. Selets stockfångstskog på grund av riksdagens i skrivelse den 24 maj 1909, n:r 163, meddelade beslut i anledning av Kungl. Maj:ts i proposition n:r 44 samma år framlagda förslag, måtte avbrytas; att de lägenheter, vilka redan äro inom området utstakade, men ej upplåtna åt nybyggare, måtte utlämnas åt hugade sökande såsom kolonat, varvid i tillämpliga delar skola gälla de bestämmelser, som kommittén föreslagit med avseende å upplåtande å kronoparker i Norrland och Dalarna utav kolonat av större typ, dock med de förändringar och tillägg, dels att särskilda skogsområden för täckande av kolonatens virkesbehov icke skola tillläggas dem, utan deras innehavare för sådant ändamål vara enligt de bestämmelser, som gälla för redan upplåtna lägenheter, hänvisade till andel i avkastningen från den allmänning, vilken redan är avsatt för områdets gemensamma behov, dels att blivande innehavare av dessa kolonat skola vara berättigade till samma förmåner beträffande såväl utnyttjande av de områden, vilka äro för nybyggarnas gemensamma begagnande undantagna, som ock andel i avkomsten från samma områden samt från den redan bildade nybyggeskassan; att redan upplåtna nybyggen måtte, därest innehavarna därom göra framställning, kunna överföras till kolonat av större typ, varvid de bestämmelser, som beslutas skola gälla vid upplåtelse av sist nämnda lägenheter samt vid omförande av skogstorp eller

281 odlingslägenheter till kolonat, även skola i tillämpliga delar komma till användning beträffande de nu omhandlade nybyggena, dock att därigenom ej må vållas inskränkning i innehavarnas dem kontraktsenligt tillförsäkrade rättigheter; att delning av nybygge inom Alträsks nybyggesområde genom klyvning eller avsöndring ej må äga rum, utan att länsstyrelsen därtill givit sitt bifall, samt att ett häremot svarande tillägg göres till 29 § av lagen om hemmansklyvning, ägostyckning och jordavsöndring den 27 juni 1896.

Upplåtelser av tomter. Uti sin i det föregående intagna redogörelse för de av staten hittills vidtagna kolonisationsåtgärderna har kommittén bland annat omnämnt de upplåtelser av tomter för bebyggande av enskilda, vilka ägt rum vid åtskilliga järnvägsstationer inom Västerbottens och Norrbottens län. Att dylika upplåtelser måhända i ökad omfattning allt fortfarande kunna vara av behovet påkallade lider knappast tvivel. I den mån som befolkningen i Norrland tillväxer, blir arbetsfördelningen i samhället allt mera genomförd. Uti ökad omfattning överflyttas på utövare av särskilda hantverk utförandet av arbeten, som tidigare voro förlagda till de enskilda hemmen. Med ökad befolkning beredes tillfälle att bättre tillvarataga landets utvecklingsmöjligheter, vilket i sin ordning giver upphov till en ökad affärsverksamhet och därmed sammanhängande ökad efterfrågan på möjlighet till fast bosättning för de olika yrkenas utövare. Såsom uti den nyssnämnda redogörelsen för hittills verkställda tomtupplåtelser omnämnts, hava de genom Norrland framdragna järnvägarna ofta korsat landsvägarna inom kronoparksområdena. Härigenom har en del av den ökade livaktigheten inom olika verksamhetsområden sökt att finna och även erhållit sin naturliga boplats å kronoparkerna. Vid järnvägsnätets utsträckning till allt flera trakter av Norrland kommer detta att bliva förhållandet i ökad omfattning. De järnvägslinjer, som redan äro beslutade att framdragas genom det inre av landet, komma nämligen att genomlöpa kronoparker på en större del av sträckan än vad fallet varit med norra stambanan. Det har under sådana förhållanden synts kommittén nödvändigt att även taga frågan om tomtupplåtelser från kronoparker under behandling. Hitintills kan, såsom av kommitténs föregående redogörelse framgår, initiativet till upprättande av byggnadsplaner vid åtskilliga järnvägsstationer sägas hava utgått från enskilda genom deras framställningar om tomtupplåtelser. Det måste anses hava varit i hög grad välbetänkt, att Kungl. Maj:t, då sådan fråga uppkommit, omedelbart föranstaltat om planmässig indelning i tomter, så att bebyggandet kunnat påbörjas och fullföljas efter ordnade linjer. Allt framgent torde det vara lämpligt att frågan om upprättande av dessa planer göres beroende av efterfrågan på tomt-

283 platser från enskilda personer. Då det emellertid kan vara att förutse, att ett samhälle förr eller senare uppstår intill de järnvägsstationer, som anläggas å kronoparkerna, vill det synas kommittén, som om den förberedande åtgärden kunde vidtagas, att vid varje sådan station ett område avsattes redan vid den tidpunkt, då järnvägsförvaltningens förslag till stationsområdets begränsning vunnit slutligt godkännande. Om därefter riksdagens medgivande inhämtades till försäljning av tomter från det sålunda avsatta området enligt plan, som av Kungl. Maj:t godkändes, så kunde därmed en icke obetydlig tidsvinst inhöstas, när frågan om platsens bebyggande bleve aktuell. För att då åt rättsförhållandet mellan staten såsom markägare och tomtförsäljare å ena sidan samt köparna av tomter å den andra giva en klar och enkel juridisk konstruktion i vad detta förhållande gäller frågor om tomternas bebyggande m. m., torde det vara lämpligast att välja de former för områdets planläggning, indelning i tomter m. m., som finnas angivna i 1 kap. 42 och 43 §§ av lagen den 12 maj 1917 om fastighetsbildning i stad. Vid hittills gjorda upplåtelser hava sådana planer oftast utarbetats av därtill förordnade skogsstatstjänstemän. Ifrågasättas kan väl emellertid, huruvida dessa kunna antagas vara de till ett sådant uppdrags fullgörande lämpliga förrättningsmännen. För upprättande av en byggnadsplan, vilken för långliga tider framåt fastställer grunderna för samhällets yttre daning, erfordras otvivelaktigt stadsplaneteknisk utbildning, därest platsens alla naturliga möjligheter och dess egenart skola kunna bliva på ett fullt ändamålsenligt sätt tillvaratagna. I och med riksdagens beslut att anvisa medel för anställande av länsarkitekter, vilka bland annat skulle hava till uppgift att vara vederbörande länsstyrelsers sakkunniga rådgivare i stadsplanefrågor, har skapats en kår, som bör äga alla förutsättningar att kunna på ett sakkunnigt sätt lösa uppkommande frågor om blivande stationssamhällens ordnande. Det vill därför synas kommittén lämpligast att byggnadsplanernas upprättande överlämnas till länsarkitekterna. Då emellertid för lösande av vissa frågor, som självfallet framställa sig vid uppgörande utav varje »stadsplan», kännedom om en del för orten säregna förhållanden är nödig, torde det vara i hög grad ej blott önskligt utan rent av nödvändigt, att länsarkitekten lämnas tillfälle att rådgöra med några med sådana förhållanden väl förtrogna personer. Frågor av sådan art äro till exempel behovet av allmänna platser, tomter till allmännyttiga ändamål, såsom skolor, kapell och dylikt, tomternas storlek m. m. Vad särskilt tomternas storlek beträffar synes vid upprättande av de hit-

284 tills uppgjorda planerna en viss ojämnhet hava gjort sig gällande, utan att man härför i de föreliggande handlingarna kan finna sakliga skäl. Undantager man det förhållandet att vid Bastuträsks järnvägsstation ett litet fåtal tomter erhållit en areal av ned till ungefär 0,40 hektar, så hava tomterna vid denna station samt Jörns och Långträsks järnvägsstationer givits en storlek av omkring en hektar, under det att de vid Storsunds, Lakaträsks och Nattavara stationer utlagda i medeltal erhållit en storlek av c:a 0,2 5 har. Även uti andra avseenden än beträffande de utlagda tomternas storlek visar det sig, att olika principer följts vid uppgörande av de nu gällande planerna. Så är till exempel förhållandet med gatubredd och tomtägares skyldighet att lämna viss del av tomt invid gata obebyggd. I en del planer, och detta gäller särskilt dem, i vilka tomtområdena gjorts små, är en gatubredd av 12 meter föreskriven och ingen inskränkning gjord uti tomtägarens rätt att till bebyggande utnyttja även tomtpartierna utmed gata. Andra planer åter föreskriva en gatubredd av 15 meter och skyldighet för tomtägaren att lämna 10 meter närmast gatan obebyggda. Uti förra fallet blir alltså avståndet mellan husen lika med gatans bredd, 12 meter, under det att samma avstånd i senare fallen blir i det närmaste tre gånger så stort eller 35 meter. Vad i övrigt mark till gator och öppna platser angår, så torde denna böra kostnadsfritt tillhandahållas av staten, som även på sätt nedan namnes bör bidraga till gatornas och de öppna platsernas iordningsställande. De blivande tomtägarna bör det däremot åligga att underhålla dem i enlighet med bestämmelser, som böra intagas i köpekontrakten. Enligt kommitténs mening bör man såväl vid tillmätande av tomternas storlek som vid bestämmande av gatubredd, upplåtande av mark till öppna platser och fastställande av byggnadsföreskrifter hava blicken öppen för nödvändigheten av att skapa luftiga samhällen med möjlighet att tillgodose fordringarna på hygien och brandsäkerhet, varjämte tillfälle bör beredas tomtköparen att inom området kunna uppbryta nödig mark för odling av potatis, rotfrukter och dylikt. Förslag till ny byggnadsstadga för rikets städer föreligger nu och torde i avseende på byggnadsbestämmelser böra i tillämpliga delar göras gällande för de nybildade samhällen, som uppstå vid järnvägsstationerna. Därigenom skulle man kunna tillgodose det av länsstyrelsen i Västerbottens län uttalade önskemålet, »att sättet för områdenas lämpliga bebyggande från början prövades mera ingående, liksom ock att skyldigheten i fråga om anläggning och underhåll av vä-

285 gar, eventuellt gator och dylikt på förhand reglerades». Likaså kunde även vad länsstyrelsen i Norrbottens län framhållit rörande lämpligheten av att tomt icke utan särskilt tillstånd av länsstyrelsen finge användas för industriellt ändamål då vinna beaktande. Eedan vid stadsplanens upprättande borde för övrigt denna fråga komma under omprövning på så sätt, att tomter, vilka genom sitt läge i förhållande till järnvägsspår eller andra omständigheter vore särskilt lämpade som industritomter, redan då angåves såsom sådana, å vilka industriella anläggningar finge utföras. Uti byggnadsbestämmelserna för samhället skulle till yttermera visso denna tomternas egenskap av för industrien öppna områden angivas. f Grenom att i denna form realisera det av länsstyrelsen i Norrbottens län uttalade önskemålet vunnes den fördelen, att tomtspekulanter redan från början visste, huruvida de genom inköp av viss tomt riskerade att till granne erhålla en mer eller mindre bullrande industrianläggning, som måhända därjämte genom sin eldfarliga beskaffenhet fördyrade närboendes försäkringsavgifter. Alla de nu framförda synpunkterna skulle på det mest bindande sätt kunna fastslås för framtida efterrättelse, om de intoges i byggnadsbestämmelser, tillkomna med stöd av den ovan åberopade § 42 i 1 kap. av fastighetsbildningslagen. Enligt de bestämmelser, som av Kungl. Maj:t och riksdagen fastställts beträffande hittills beslutade upplåtelser, åvilar det vederbörande länsstyrelser att övervaka efterföljden av de föreskrifter, som utfärdats för ett ordnat bebyggande av de upplåtna områdena. Även sedan en särskild ledning för kolonisationsarbetet kan hava tillsatts, bör detta bestyr allt fortfarande handhavas av länsstyrelserna. Dels tillkommer det redan nu på grund av föreskrifter i bland annat hälsovårdsstadgan och förordningen angående explosiva varor länsstyrelsen att besluta i frågor, vilka kunna hava avgörande inflytande på bebyggandet, dels torde den sannolika utvecklingen av dessa stationssamhällen bliva, att de övergå till municipalsamhällen och i denna sin egenskap underställas länsstyrelserna beträffande byggnads-, ordnings- och hälsovårdsfrågor. Båda de angivna förhållandena tala för att länsstyrelserna redan från samhällenas uppkomst erhålla högsta inseendet över huru de frågor lösas, vilka måste anses vara av grundläggande betydelse för samhällenas blivande utveckling. En sådan anordning utesluter emellertid ej att, såsom länsstyrelsen i Västerbottens län föreslagit, tillsynen över tomternas bebyggande och föreskrifternas efterlevnad i övrigt utövas genom särskilt, sakkunnigt organ i orten. Tvärtom torde detta vara i hög grad önskligt, då därigenom en effektivare tillsyn torde kunna åvä-

286 gabringas, än om övervakandet skall utövas genom de länsstyrelserna underordnade tjänstemännen, landsfogde och landsfiskaler, vilka genom mångfalden av andra dem åliggande göromål knappast kunna förväntas annat än mera tillfälligtvis få möjlighet att ägna dessa byggnadsfrågor vederbörlig uppmärksamhet. Kommittén håller alltså före, att, intill dess frågan om den lokala administrationen genom stationssamhällenas övergång till municipalsamhällen blir på ett mera varaktigt sätt ordnad, övervakandet av byggnadsföreskrifterna bör åligga vederbörande kommunalnämnder eller, där länsstyrelsen på grund av rådande förhållanden finner sådant lämpligen böra ske, den särskilda nämnd, som länsstyrelsen för varje särskilt stationssamhälle finner sig böra därtill förordna. På länsstyrelsen borde ankomma att meddela kommunalnämnd eller särskild nämnd de närmare föreskrifter, som för uppdragets fullgörande kunde befinnas nödiga. E t t förverkligande av dessa förslag kan tänkas förutsätta på administrativ väg utfärdade »byggnadsordningar», som behandla organisatoriska spörsmål, bland andra frågan om lokala tillsynsmyndigheter, dessas befogenhet m. m. Såsom av redogörelsen för förloppet vid hittills gjorda upplåtelser framgår, innefatta Kungl. Maj:ts förslag och riksdagens beslut i dessa frågor, att influtna köpeskillingar för tomter skola användas till inköp för kronans räkning av skogbärande eller till skogsbörd tjänlig mark. Undantag härifrån utgöra besluten om upplåtelser vid Grellivare och Kiruna. Enligt dessa skola köpeskillingarna användas till bestridande i första hand av kostnader för uppgörande av regleringsplaner och därefter av utgifter, erforderliga för områdenas behöriga ordnande. Till en början skulle medlen för sagda ändamål disponeras av länsstyrelsen för att sedermera omhändertagas av den municipalstyrelse, som kunde komma att omhänderhava samhällets ledning. Beträffande användningen utav de medel, som genom nu behandlade upplåtelser inflyta, så kan det väl ej förnekas, att det teoretiskt riktiga förfarandet är det, som vunnit tillämpning i fråga om tomtförsäljningarna vid Långträsks järnvägsstation och dem, som på därmed likartat sätt behandlats. E n tillgång har avhänts staten och bibehållande av jämvikt kräver att liknande tillgång förvärvas. Emellertid må det dock kunna ifrågasättas, huruvida ej starka skäl tala för att vad som befanns lämpligt, då förhållandena vid Grellivare och Kiruna ordnades, borde bliva regel vid kommande upplåtelser. Det måste, anser kommittén, betraktas såsom ett verkligt statsintresse, att så väl som möjligt ordnade förhållanden bliva rådande å tätare bebyggda platser inom statens eget område. Ovivelaktigt vore det även mer i överensstämmelse med det förfaringssätt, som allmänneligen torde komma till an-

287 vändning, då tomtförsäljning äger rum från ett av enskilda upplåtet område, därest staten vid tomtupplåtelser från sin mark verksamt bidroge till samhällets ordnande. Kommittén vill till och med ifrågasätta lämpligheten av att en del av inflytande medel användes till bestridande av kostnaderna för upprättande av byggnadsplanen. De stationssamhällen, som uppstå efter de norrländska järnvägslinjerna, komma att till stor del för att ej säga till sin huvudsakligaste del bliva boplatser för medborgare med säkerligen mycket begränsade ekonomiska tillgångar. Om hela bördan för samhällets ordnande pålägges dessa, blir otvivelaktigt följden, att antingen tomter endast med svårighet kunna avyttras, eller ock att de åtgärder, som böra vidtagas för samhällets ordnande, eftersättas eller utföras på ett underhaltigt sätt. För de övervakande myndigheterna torde det även bliva svårt att under sådana förhållanden påbjuda åtgärder, vilkas genomförande är förenat med dryga kostnader. Kommittén håller alltså före, att vid tomtupplåtelser inflytande köpeskillingar må av länsstyrelserna få användas till bestridande av kostnader för samhällenas ordnande. I den mån de i det föregående föreslagna bestämmelserna rörande ordnande av framdeles uppstående stationssamhällen å kronoparkerna böra finna tillämpning även för de redan nu bildade, bör det givetvis vara vederbörande angeläget att draga försorg om att härför avpassade åtgärder vidtagas. För att förebygga, att de av staten upplåtna tomterna genom affärstransaktioner av ett eller annat slag samlades på ett fåtal händer och deras bebyggande på grund härav antingen förhindrades eller genom uppdrivna fordringar å pris försvårades, fastställde statsmakterna i samband med beslutet om tomtförsäljningar från de redan utlagda stationssamhällena vissa bestämmelser rörande betalnings- och byggnadsskyldigheter. Dessa innehålla följande föreskrifter: den, åt vilken tomt upplåtes, skall inom två år från upplåtelsen hava påbörjat och inom ytterligare tre år fullbordat uppförande av boningshus, salubod eller annan därmed jämförlig byggnad samt skall vid uppgörande av kontraktet om upplåtelsen erlägga en summa, motsvarande dels värdet av den å tomten befintliga skogen, dels minst en femtedel av värdet av jorden, och sist inom fem år resterande köpeskilling, allt vid äventyr att, om något av vad sålunda föreskrivits försummas, innehavaren är sin rätt till tomten och erlagd köpeskilling förlustig. Först efter det att nu angivna skyldigheter fullgjorts utfärdas köpebrev å tomten. Otvivelaktigt är det nödigt, att liknande bestämmelser allt framgent utfärdas. Emellertid har kommittén icke kunnat undgå att finna, hurusom

288 ett alltför strängt fasthållande vid desamma kan hindra köpare att begagna sig av de lättnader för anskaffande av byggnadskapital, som staten genom egnahemslån till bostadslägenheter velat bereda dem, som därav äro i behov. Enligt § 5 av Kungl. kungörelsen angående allmänna villkor och bestämmelser för statens egnahemslånerörelse den 27 juni 1919 må nämligen sådant lån endast utgå till den som äger jordområdet och därå uppförda byggnader. Innan köpebrev utfärdats, kan emellertid en lånesökande icke dokumentera sig som ägare. En utväg att undvika de svårigheter, som härigenom uppstå för tomtköpare att erhålla egnahemslån, och att j)å samma gång bibehålla skyddet mot tomtjobberi har kommittén trott sig finna i en bestämmelse om rätt för köparen att erhålla köpebrev, därest han ställer av vederbörande länsstyrelse godkänd säkerhet för fullgörande av ovanskrivna skyldigheter. Den förut lämnade redogörelsen för de hittills verkställda tomtupplåtelserna behandlar även den vid Grullträsks järnvägsstation vidtagna åtgärden att på arrende upplåta mark för bebyggande. Kommittén har trott sig böra tolka domänstyrelsens i dess skrivelse den 26 april 1910 till t. f. överjägmästaren i Luleå distrikt meddelade beslut om tomternas upplåtande under formen av arrende såsom en åtgärd av mera tillfällig natur och motiverad av det förhållande, att för det dåvarande ett ringa antal spekulanter anmält sin önskan att erhålla mark för bebyggande. En förteckning över nu löpande arrendeavtal utvisar även, att år 1910 endast trenne personer ingått sådana avtal. Såsom förut nämnts utgör antalet nu ingångna avtal 14. Om alltså domänstyrelsens år 1910 intagna ståndpunkt kan anses hava varit av då föreliggande omständigheter väl motiverad, synnerligast i betraktande därav att frågan om tomtupplåtelser från kronoparkerna vid denna tid ej hade fått den aktualitet, som sedermera blivit fallet, så anser kommittén likvisst, att tiden nu är inne att frångå användandet av denna avtalsform och övergå till upplåtelse under fastare former. Detta torde nämligen få anses vara en förutsättning för att vederbörande innehavare skall anse sig kunna på byggnadsföretaget nedlägga de kostnader, som nödvändiggöras, om billiga fordringar på sundhet och trevnad skola tillgodoses. Uti nyssnämnda skrivelse hade domänstyrelsen uttalat, att tomter kunde efter ansökan hos styrelsen upplåtas på 20-årigt arrende. Emellertid hava, såsom av den lämnade redogörelsen framgår, arrendeavtalen slutits på längst en tid av 10 år och i tvenne fall till och med endast på 5 år. Efter denna tid kan arrendet visserligen förnyas, därvid arrendesumman skall bestämmas genom arrende värdering, en åtgärd, vars innebörd torde vara för arrendatorerna skä-

289 ligen obekant, dock att sådant förnyande av arrendet icke äger rum, därest området erfordras »för något kronans eller annat ändamål». Ehuru det icke är i kontraktet utsagt, torde man böra utgå från att ett sådant »annat ändamål* skall vara av allmänt behov påkallat. Arrendatorn äger ej rätt till ersättning av kronan för utfört arbete eller nedlagda kostnader. Denna punkt i kontraktet är så allmänt hållen, att den omfattar även det fall, att området skulle upplåtas för »annat ändamål», vilket icke tillgodoser ett statligt intresse. Det synes kommittén ej lämpligt, att avtal av denna innebörd, vilka göra arrendatorns ställning skäligen osäker och helt visst ej skulle undgå kritik, därest upplåtaren vore enskild person, vidare bibehållas i gällande kraft. E t t erbjudande bör i stället göras nuvarande tomtinnehavare att förvärva äganderätt till de av dem brukade områdena, därvid samma bestämmelser rörande värdering och avbetalningsvillkor, som gälla för upplåtelser vid Bastuträsks och därmed jämställda stationssamhällen, böra vinna tillämpning. Ett med frågan om tomtupplåtelser vid järnvägsstationer å kronoparker nära sammanhängande spörsmål är det om de sålunda uppkomna samhällenas eventuella utvidgande. Vid deras första anläggande är det givetvis icke möjligt att kunna överblicka alla de omständigheter, som kunna öva inflytande på deras utveckling. Det låter därför väl tänka sig, att ett område, som till synes utmätts fullt tillräckligt efter nuvarande förhållanden, om ett tiotal år kan visa sig vara alltför trångt för att motsvara en växande rörelses krav. Det är då av vikt, att ej statens domänförvaltning eller den blivande ledningen för statens kolonisationsarbete genom andra upplåtelser av vad art de vara må lagt svårigheter i vägen för en utvidgning av stationssamhället. Detta kunde exempelvis tänkas ske genom upplåtelse av odlingslägenhet intill samhället eller genom att där anlägga kolonat eller — därest kommitténs i annat sammanhang därom framställda förslag vinner statsmakternas godkännande — genom att till kolonat omföra ett förutvarande skogstorp eller en odlingslägenhet. Då genom dessa eller dylika åtgärder utvidgningen av ett stationssamhälle skulle kunna i hög grad fördyras, har kommittén velat fästa uppmärksamheten vid nödvändigheten av att områden närmast stationssamhällen ej upplåtas under sådana former, att dylika svårigheter därigenom uppstå. I sin framställning har kommittén hittills behandlat frågan om upplåtelse av tomter i sådana fall, då dessa utgöra delar av ett planlagt samhälle. Det ligger emellertid inom möjlighetens område, att fråga om upplåtande av tomt även kan uppstå, utan att densamma står i förbindelse 19.

Kolonisationskommittén.

290 med ett sådant ärende. Sålunda låter det sig väl tänkas, att, sedan samtliga kolonat inom ett område blivit upplåtna till kolonister, en utövare av ett eller annat hantverk skulle kunna finna med sin fördel förenligt att slå sig ned inom området för att där bedriva sin verksamhet, och att det även skulle vara till gagn för kolonisterna, om de i sin omedelbara närhet hade tillgång till den hjälp, som denne hantverkare kunde lämna dem. Nu kan det visserligen invändas, att, om vederbörande såge sig hava möjlighet till ett inkomstbringande arbete inom kolonisationsområdet, han kunnat begagna sig av möjligheten att därstädes förvärva ett kolonat av mindre typ. Härigenom skulle lämpligt tillfälle kunnat lämnas honom såväl att utöva sitt yrke som ock att jämsides med denna verksamhet driva ett mindre jordbruk. Staten skulle även härigenom hava vunnit ett av sina syftemål med upplåtande av mark från kronoparkerna, nämligen att få denna mark omförd till en högre kultur. Det må emellertid härvid tagas i betraktande, att vederbörande, om än skicklig i sitt hantverk, kan sakna personliga förutsättningar för att kunna driva ett även litet jordbruk och kanske i än högre grad att verkställa mödosamma nyodlingsarbeten. Det vore under sådana omständigheter ett givet missgrepp att till honom överlämna ett större jordområde, än som han kan på ett lämpligt sätt utnyttja. Om än sålunda förhållanden väl kunna tänkas föreligga, då upplåtande av ett mindre jordområde vore en av omständigheterna väl motiverad åtgärd, är det dock givet, att sådana upplåtelser endast böra göras under iakttagande av en viss försiktighet. Det kan väl nämligen ej förnekas, att ett alltför långt drivet tillmötesgående i denna riktning skulle kunna medföra föga önskvärda förhållanden å kronoparken. Även från social synpunkt kunde olägenheter därigenom uppkomma, olägenheter, vilka statsmakterna så småningom skulle tvingas att undanröja antingen genom inlösen av lägenheter, deras utvidgande till jordbrukslägenheter, utan att naturliga förutsättningar härför förelåge, eller annan dylik av förhållandena mer eller mindre väl motiverad åtgärd. Kommittén, som sålunda anser, att staten icke bör ställa sig helt avvisande vid uppkommande frågor om jordupplåtelser av nu angiven art, håller dock före, att desamma först efter ingående prövning av de i varje fall föreliggande omständigheterna böra medgivas. I avseende på den form, under vilken dylik upplåtelse bör äga rum, föreslår kommittén, att äganderätt bör beviljas. Dock torde, innan så sker, vissa prestanda böra fullgöras av sökanden. I sådant avseende torde liknande villkor böra uppställas som de, vilka gälla i fråga om sådana upplåtelser vid järnvägsstationer, för vilka

291 ovan redogjorts. Självfallet torde vara, att tomt, varom nu är fråga, ej utlägges annat än i omedelbar anslutning till annan upplåtelse, så att ej små enklaver inom kronoparkens område uppstå. Likaledes måste det få anses vara utan vidare klart, att staten vid nu ifrågasatta upplåtelser ej skall tillhandahålla den sökande virke till byggnader, hägnader eller bränsle annat än mot erläggande av de på orten gångbara prisen. Under hänvisning till vad kommittén uti den nu behandlade delen av kolonisationsproblemet anfört, får kommittén sålunda föreslå,

•

att, då område för järnvägsstation, som blir förlagd å kronopark, blivit bestämt, nödigt utrymme reserveras för blivande stationssamhälle i anslutning till detta, varefter, och sedan riksdagens medgivande inhämtats till försäljning av tomter inom ifrågavarande område enligt av Kungl. Maj:t fastställd plan, sådana åtgärder vidtagas för områdets indelande i byggnadskvarter och tomter samt för utfärdande av byggnadsbestämmelser, som omförmälas i 1 kap. 42 och 43 §§ av lagen den 12 maj 1917 om fastighetsbildning i stad; att vid upprättande av den i föregående punkt omnämnda plan för områdets indelning i byggnadskvarter och tomter m. m. vederbörande förrättningsman bör biträdas av tvänne med ortsförhållandena förtrogna, av länsstyrelsen förordnade personer; att vid planens uppgörande tillses, att tomterna givas en storlek, som uppfyller fordringarna på trevnad och lämnar nödigt utrymme för anläggande av trädgård, samt att behovet av öppna platser tillgodoses; att överinseendet över byggnadsbestämmelsernas efterlevnad skall åvila länsstyrelserna, under det att den lokala tillsynen med ledning utav av länsstyrelsen utfärdade föreskrifter skall vara överlämnad till kommunalnämnderna eller av länsstyrelsen därtill särskild förordnad nämnd; att värdering av tomter skall verkställas utav revirförvaltaren och en av länsstyrelsen därtill utsedd person, varvid särskilt värde skall åsättas å tomten befintlig skog och särskilt värde själva

jorden, skolande värderingsmännen, där de stanna i olika meningar, till tredje värderingsman tillkalla någon av de utav länets landsting eller hushållningssällskap utsedda värderingsmän för arrendevärderingar; att mark till gator och öppna platser kostnadsfritt tillhandahålles av staten, men att underhållet av desamma skall åligga tomtägarna; att försäljningen utav tomterna uppdrages åt vederbörande länsstyrelse; att vid tomtupplåtelser inflytande köpeskillingar må av länsstyrelserna få användas som bidrag till bestridande av kostnader för samhällenas ordnande; att den, åt vilken tomt upplåtes, skall inom två år från upplåtelsen hava påbörjat och inom ytterligare tre år fullbordat uppförande av boningshus, salubod eller annan därmed jämförlig byggnad samt skall vid uppgörande av kontraktet om upplåtelsen erlägga en summa, motsvarande dels värdet av den å tomten befintliga skogen, dels minst en femtedel av värdet av jorden, och sist inom fem år resterande köpeskilling, allt vid äventyr att, om något av vad sålunda föreskrivits försummas, innehavaren är sin rätt till tomten och erlagd köpeskilling förlustig; att, sedan antingen alla sålunda föreskrivna skyldigheter fullgjorts eller köparen ställt av länsstyrelsen godkänd säkerhet för fullgörande av densamma, köpebrev å tomten må till köparen utfärdas att av honom på egen bekostnad lagfaras, och att därvid inteckningsrätt förbehålles för honom kontraktsenligt åliggande skyldigheter beträffande gators anläggande och underhåll m. m.; att i det föregående framlagda förslag måtte, i den mån så befinnes lämpligt, bringas i tillämpning även för redan nu å kronoparkerna utlagda stationssamhällen; • att de vid Grullträsks station å kronoparken Djupsjö på arrende upplåtna tomterna måtte erbjudas nuvarande arrendatorer till in-

293 köp, varvid värderingen av tomter bör försiggå och villkoren för upplåtelse bestämmas enligt nyss angivna grunder; att det i särskilda fall må kunna medgivas yrkesutövare, vars verksamhet anses vara för kolonisterna inom ett visst område till synnerligt gagn, att förvärva tomt för bebyggande inom kolonisationsområde ; att sådan tomt skall utläggas i omedelbar anslutning till kolonat, värderas i samma ordning, som beträffande tomter i nybildade stationssamhällen härovan föreslagits, och genom ledningen för kolonisationsarbetet upplåtas på samma villkor som dessa.

Kolonisationsarbetets organiserande. För att genomföra de förslag rörande kolonisationsarbetet å kronoparkerna, vilka kommittén i det föregående framlagt, äro de organ, som staten redan har till sitt förfogande, helt visst ej tillräckliga. Det framgår av vad kommittén under olika rubriker av sina förslag anfört, att detta arbete, om det skall fylla sitt ändamål, måste föregås av en noggrann planläggning, som tager sikte på alla de olika förhållanden, vilka kunna öva inflytande på frågans slutliga avgörande. Det bör sålunda tagas under omprövning, i vad mån behovet av fasta skogsarbetare kan tala för att den ena eller andra kronoparken bör givas företräde vid bestämmande av tidpunkten för ett kolonisationsarbetes igångsättande. Hänsyn måste i övrigt även tagas till möjligheten att genom skogsarbete bereda kolonisterna de arbetsförtjänster, som för flertalet icke kunna undvaras vid sidan av inkomsten från jordbruket, något som är av största betydelse för avgörande av det lämpliga antalet lägenheter inom varje särskild trakt. Förhållandena å olika trakter böra vägas mot varandra, för att det därigenom må kunna utrönas, huruvida statliga åtgärder för att bereda en icke bofast befolkning tillfälle att förvärva egna hem kunna vara mer av behovet påkallade i den ena eller andra landsändan. På beslutet, vart ett kolonisationsarbete lämpligast bör förläggas, kunna även förhållanden av till synes mer tillfällig natur tänkas öva inflytande. Exempelvis kan arbetslöshet i en viss trakt utgöra ett skäl att utvälja den framför en annan, som måhända å sin sida vid tiden för undersökningen erbjuder fördelen av större möjligheter att införa en mer arbetskrävande skogsvård. Framför allt kan valet tänkas utfalla på sådant sätt, då det finnes anledning antaga, att avsättningsförhållandena för virke och därmed möjligheterna till ökade arbetstillfällen komma att snart förbättras å den i sådana avseenden nu mindre gynnsamt ställda trakten. Om sålunda redan själva planläggningen av kolonisationsarbetet kräver ett noggrant övervägande samt en ej ringa omtanke och därför bör underkastas en ingående behandling, varvid olika synpunkter böra få göra sig gällande, så följer med de fastställda planernas slutliga utförande ett icke mindre omfattande och mångsidigt arbete. Den till upplåtelse avsedda marken skall noggrant kartläggas och genom en ändamålsenlig skiftesläggning fördelas på de olika kolo-

295 näten, för den odlingsbara torvmarken skall utdikningsförslag upprättas, vägar skola stakas och avtal om såväl deras brytande som dikningsarbetenas ntförande skall upprättas. Härtill komma, särskilt i de fall, då staten utför byggnadsarbetet, alla de göromål, som äro förenade med detta arbetes utförande och övervakande, såsom byggnadsvirkets avverkning och tillredning, sågning och hyvling, tillverkning av tegel, inköp och transport av alla olika slag av byggnadsmateriel m. m. Även när kolonisterna själva utföra byggnadsarbetet, skall kolonisationsledningen gå dem tillhanda med anskaffande av materialier i den mån så lämpligen kan ske. Slutligen skola kolonister antagas och alla ärenden, som äro en följd av statens ekonomiska mellanhavanden med dem, handläggas. Denna hastiga överblick över de göromål, vilka äro förbundna med kolonisationsarbetet, torde, trots att den i sin mycket sammanträngda form icke kunnat ingå på behandling av detaljarbetet, dock visa, att kolonisationen i såväl sin planläggning som sitt utförande tager i anspråk inom olika områden fackutbildad personal. För de kolonisationsförsök, som utförts på grund av framställningar från kommittén, och för vilka redogöres på annat ställe i detta betänkande, hava planerna uppgjorts av kommittén och verkställigheten av Kungl. Maj:ts och riksdagens beslut varit överlämnad till den kolonisationsnämnd, för vars sammansättning och organisation redogörelse lämnats i det föregående. I och med det att kommittén fullgjort sitt uppdrag och därmed träder ur funktion, måste de göromål, som åvilat den, övertagas av något annat statligt organ. När nu kommittén går att undersöka, huru efter dess frånträdande av uppdraget frågan om kolonisationsförslagens upprättande lämpligen bör lösas, skall kommittén även ägna uppmärksamhet åt spörsmålet, huruvida även kolonisationsnämndens hittills utförda arbete bör överflyttas på någon annan myndighet, eller om nämnden till äventyrs bör i sin nuvarande eller något förändrad sammansättning fortfarande fungera. Innan kommittén emellertid upptager dessa frågor till behandling, synes det kommittén lämpligt att taga under skärskådande de olika riktlinjer, efter vilka en organisation av kolonisationsarbetets ledning i allmänhet kan tänkas ordnad. Dessa riktlinjer kunna nämligen uppdragas något olika, alltefter som man lägger huvudvikten på den ena eller andra uppgiften, som kolonisationsarbetet har att fylla. Påtagligen kan det mellan de olika typer av organisation, som sålunda på rent teoretisk väg framkonstrueras, utfinnas mellanformer, av vilka den ena eller andra kan innebära den praktiska lösningen av organisationsproblemet. Det är redan i inledningen till kommitténs allmänna motiv för en kolo-

296 nisation å kronoparkerna i Norrland och Dalarna omnämnt, hurusom denna kolonisation syftar mot tvenne mål: dels att utgöra ett botemedel mot emigrationen, dels att underlätta anskaffandet av fasta skogsarbetare på kronoparkerna, eller med andra ord: kolonisationen har både en social och en skogligt-ekonomisk uppgift. Håller man nu före, att denna senare uppgift är så dominerande, att det framfor allt är på den, som man bör lägga vikt, erhåller frågan om ordnande av kolonisationsarbetets ledning sin enklaste lösning, om den inpassas som ett led i statens skogsadministration. Betraktade från denna sida bliva upprättandet av förslag till kolonisation å vissa kronoparker och verkställigheten av de beslut, vartill dessa förslag giva anledning, endast en ytterligare utvidgning av de uppdrag, som åligga skogsstaten. Av dem föranledas därför ej andra åtgärder av organisatorisk natur än den anställning av erforderligt antal tjänstemän både vid den centrala ledningen och lokalförvaltningen, som betingas av att arbetet både till art och omfattning ökas De första förslagen till nya kolonisationsarbeten få under en sådan organisationsform tänkas utarbetade av revirförvaltarna, varefter de underkastas samma granskning, som dessa tjänstemäns övriga förvaltningsförslag Verkställigheten av de slutgiltigt fastställda planerna tillkommer även lokalförvaltningarna, förstärkta med den särskilt fackutbildade personal, som kan erfordras för utförande eller övervakande av det ena eller andra slaget av arbeten, och som blir behövlig, från vilken synpunkt man än utgår vid organisationens ordnande. Lantmäteri-, kultur- och byggnadsteknisk utbildning kraves nämligen för att vissa utav arbetena skola få en fullt sakkunnig ö handläggning. Otvivelaktigt finner man med den nyss antagna utgångspunkten den enklaste lösningen av organisationsproblemet. Då kommittén emellertid icke kunnat godtaga premisserna, har den ej heller kunnat gilla slutsatsen Såsom av kommitténs uttalanden redan torde hava framgått, ansluter sig kommittén nämligen till deras mening, vilka betrakta skogsarbetarefrågan som ett kraftigt hjälpmedel till kolonisationsfrågans lyckliga lösande men som därjämte anse, att jämsides och lika berättigad med kravet på skogsarbetarefrågans ordnande står fordran på tillgodoseende av de sociala intressen, vilkas mål är emigrationens förhindrande och anskaffande av jord åt'den obesuttna delen av befolkningen. För detta betraktelsesätt blir kolonisationsarbetet ej förenklat till en skogsadministrativ uppgift, som tämligen lätt låter sig inpassas i en redan för handen varande organisation. Spörsmålet blir i stallet vidgat till utbyggande av en organisation, inom vilken krafter från

297 olika områden tagas i anspråk för lösande av en gemensam uppgift. Detta torde kunna tänkas ske på flera sätt, och kommittén skall i det följande lämna en redogörelse för de uppslag, som varit föremål för övervägande vid kommitténs handläggning av denna fråga. Liksom det av kommittén antyddes, att en organisation, vilken utginge från att kolonisationen vore en huvudsakligen skogligt-ekonomisk fråga, skulle medföra en behandling i olika instanser av ärenden, som berörde kolonisationsarbetenas planläggning, så torde även med den av kommittén intagna ståndpunkten till frågan om detta arbetes natur hithörande ärenden böra underkastas prövning i flera instanser, där olika på frågan inverkande synpunkter kunna göra sig gällande. Innan kommittén emellertid övergår till att framlägga de olika förslag till organisationens ordnande, vilka av kommittén tagits under övervägande, torde det vara lämpligt att behandla en annan fråga, som genom det sätt, varpå den besvaras, kan öva ett avgörande inflytande på utformningen av de organ, åt vilka behandlingen av kolonisationsförslagen bör uppdragas. Denna fråga kan formuleras sålunda: bör det förslag till organiserande av kolonisationsarbetet å kronoparkerna i Norrland och Dalarna, som framlägges, innebära en definitiv lösning av organisationsfrågan, eller föreligga måhända omständigheter, som motivera, att detta förslag gives en provisorisk karaktär? Anledningen till att kommittén ansett sig böra till diskussion upptaga ett så formulerat spörsmål är att söka i omständigheter, som visserligen icke hava direkt samband med kronoparkskolonisationen, men som dock beröra densamma närstående områden. Kommittén har nämligen icke kunnat undgå att finna, huru närbesläktad den förra verksamheten, betraktad som ett statens arbete av socialpolitisk art, är med egnahemslånerörelsen och statens jordförmedling. Även genom dessa verksamhetsgrenar söker staten med ekonomiska uppoffringar att binda den lösa befolkningen vid jorden och bereda den egna hem. Att den ena av dessa statens båda verksamhetsgrenar bedrives på statens eget område, under det att den andra inriktar sig på att underlätta den jordsökande befolkningens strävänden att till egna hem förvärva i enskild ägo varande mark, ävensom att till följd härav åtskilliga olikheter i fråga om de medel, som skola användas för målets ernående, måste uppstå, äro ej omständigheter, som göra nämnda verksamhetsgrenar till sin art åtskilda. Men är detta ej fallet, så synes det vara en angelägen sak att undersöka, huruvida de icke även organisatoriskt kunna i ett eller annat avseende sammansmältas. Det borde uppenbarligen kunna vara av

298 en viss betydelse, att samarbete komme till stånd mellan de organ, som företräda staten i såväl det ena som det andra fallet. Då kommittén som en följd av denna sin mening verkställt en undersökning av det läge, vari frågan om egnahemslåneverksamheten befinner sig, har kommittén funnit, att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t den 1 juni 1920 i anledning av en inom riksdagen väckt motion och med åberopande av ett jordbruksutskottets utlåtande anhållit om utredning, angående vilka åtgärder som utöver vad redan skett kunde vidtagas till förekommande av landsbygdens avfolkning. I det åberopade utlåtandet av jordbruksutskottet uttalas bland annat, att de reformer, som vid 1919 års lagtima riksdag vidtogos i fråga om egnahemsväsendet, närmast hade karaktären av kompletteringar i och förbättringar av det dittills rådande systemet. Enligt departementschefens uttalanden i den proposition, som låg till grund för riksdagsbeslutet år 1919, erfordrades emellertid en mera omfattande reformering, byggd på ytterligare utredning. I detta uttalande ansåg sig utskottet — och liksom detta även riksdagen — se en välgrundad antydan om att en reform av egnahemsväsendet icke kunde undanskjutas. Genom detta jordbruksutskottets av riksdagen godkända utlåtande måste alltså en reform anses såsom en på dagordningen stående fråga. Huru denna fråga, som berör egnahemsväsendet såväl i norra som södra delarna av landet och måhända även hushållningssällskapens befattning med denna verksamhet, kommer att lösas är ännu icke känt. Även andra frågor, som påkalla behandling, kunna, beroende av sättet för deras slutliga ordnande, öva inflytande på organiserandet utav den av kommittén behandlade verksamheten. Hit höra till exempel frågorna om kolonisation av kronoparkerna i landet söder om Dalarna och av andra allmänna skogar, ävensom frågan om förvaltningen av statens jordbruksdomäner och dessas eventuella användning för egnahemsändamål. Det är inför dessa förhållanden, som kommittén ansett sig böra till besvarande uppställa den i det föregående formulerade frågan, huruvida organisationsfrågan nu borde lösas definitivt eller endast provisoriskt. De föreliggande omständigheterna, nämligen kolonisationsfrågans och egnahemsväsendets inbördes frändskap, det senares sannolika reformering och den ännu ej behandlade frågan om kolonisationsarbetet å en del allmänna skogar, hava för kommittén varit bestämmande, då den stannat vid beslutet att nu framlägga ett provisoriskt förslag beträffande organisationen. Det är alltså från denna utgångspunkt, som kommittén nu upptager behandlingen av organisationsfrågan. När kommittén nu återgår till redogörelsen för de olika förslag till organisationsfrågans lösning, som framlagts vid kommitténs behandling av detta

299 ärende, har kommittén velat upptaga dem till skärskådande allt efter som de beröra de olika instanser, i vilka ärendena behandlas. Härigenom torde den bästa översikten av frågan erhållas. Det första utkastet till kolonisationsplan inom en viss trakt bör vara ett uttryck för den uppfattning rörande kolonatens storlek och förläggande, som gör sig gällande dels hos den lokala statsskogsförvaltningen, representerad av revirförvaltarna var för sitt revir, dels hos ombud för ortsbefolkningen. Genom de förra skola de skogliga intressena tillvaratagas, under det att de senare skola kunna lämna upplysningar om det behov av jord för upplåtande åt obesuttna, som kan förefinnas. Rörande sättet för utseende av orlsombud kunna olika tillvägagångssätt tänkas anlitade. Det kan sålunda ifrågasättas, att de väljas av den kommunala representationen — kommunalfullmäktige eller, där sådana ej finnas, kommunalstämma — till det antal, som kan vara betingat av kommunens storlek. Givetvis skulle sådana val ej behöva anställas i andra kommuner än de, uti vilka kronoparker med förutsättningar för en mera omfattande kolonisation äro belägna. Begagnas denna väg för ortsombudens utseende, så torde åt vederbörande länsstyrelse, genom vilken anmodan väl kommer att riktas till den kommunala representationen att utse ombud, böra lämnas uppdraget att med hänsyn till förhållandena angiva det antal, som lämpligen kan böra väljas. Såsom representanter för kommunerna kunde även de ombud tänkas fungera, vilka hushållningssällskapens egnahemsnämder hava tillsatt inom olika kommuner. Genom den befattning, som dessa personer på grund av sitt uppdrag hava med egnahemsrörelsen, skulle de måhända kunna anses väl skickade att företräda kommunerna, då med denna rörelse närbesläktade frågor skola avhandlas. Om kommittén det oaktat anser sig böra giva företräde åt den först nämnda utvägen, så är detta huvudsakligen därför, att det enligt kommitténs mening ligger en inre motsägelse uti ett förslag, som å ena sidan innebär, att en kommun skall beredas tillfälle att bliva företrädd vid handläggningen av vissa frågor, som kunna få stor betydelse för kommunens befolkning, och å andra sidan går ut på att kommunen därvid skall representeras av personer, som därtill blivit utsedda av en korporation utom kommunen, och vilken korporation knappast kan antagas äga den personalkännedom inom kommunen, som dennes egna förtroendemän. Varje år på tid, som befinnes lämplig — en fråga, till vilken kommittén i det följande skall återkomma — böra revirförvaltarna och ortsombuden sammanträda till gemensamma överläggningar för uppgörande av förslag å de kronoparker, inom vilka närmare undersökningar i och för deras kolonise-

300 rande böra utföras. Dessa förslag, vid vilkas upprättande hänsyn bör tagas såväl till möjligheterna att nu och inom närmaste framtid bereda kolonisterna arbetstillfällen som ock till statsmakternas naturliga fordran på odlingsmarkernas ändamålsenliga utnyttjande genom en lämplig fördelning på kolonat av olika typer, böra därför innehålla uppgift om, huru många och vad sorts — större eller mindre — kolonat, som böra utläggas å varje kronopark. Äro kronoparkerna inom en och samma kommun fördelade på flera revir, böra överläggningarna av helt naturliga skäl vara gemensamma för alla dessa. Förhandlingarna böra ledas av en därtill utsedd ordförande. Det protokoll, som föres över dessa, och som bör underskrivas av samtliga närvarande, skall innehålla nämndens motiverade beslut samt anteckning om de från dessa avvikande meningar, som må hava uttalats. De förslag, som på nu i korta drag angivet sätt utarbetats inom olika kommuner, böra sammanföras till planer för större områden, vilka lämpligen ansetts böra utgöras av länen. Under vilka former detta arbete bör utföras kan vara föremål för skilda meningar, och kommittén vill härnedan lämna en redogörelse för olika förslag, som i sådant avseende varit föremål för kommitténs övervägande. Även för denna instans torde man böra utgå från att ett samarbete äger rum mellan personer, som kunna sägas vara representanter för olika samhälleliga intressen. Liksom det föreslogs beträffande uppgörande i kommunerna av de första förslagen, kunde man även i fråga om dessas sammanförande till länsförslag tänka sig såsom verkställare av detta arbete en nämnd, bestående av representanter för statens skogsintresse samt för befolkningen. Det förra skulle då i konsekvens med förslaget om sockennämnderna företrädas av överjägmästarna. Ombud för befolkningen åter borde väljas av landsting och hushållningssällskap eller möjligen detta senares förvaltningsutskott, vilka korporationer kunna sägas företräda olika sidor av länsbefolkningens intressen och synpunkter. När emellertid fråga blir om uppgörande av ett förslag för länet i dess helhet och hänsyn då torde böra tagas till de faktorer, som påverka utvecklingen i olika delar av denna administrativa enhet, så har det ifrågasatts, huruvida ej landshövdingen borde vara en självskriven deltagare i arbetet och nämndens ordförande. Därigenom skulle tillfälle beredas honom att på nära håll följa kolonisationsarbetets fortskridande i länet. Någon oformlighet kunde knappast en sådan självskrivenhet anses innebära, då liknande bestämmelser gälla i flera andra fall. Sin vice ordförande borde nämnden själv utse, då därigenom vinnes bättre kontinuitet i arbetet, än om till denna post av någon myndighet förordnas en utom

301 nämnden stående person, vilken endast vid förfall för den ordinarie ordföranden deltager i arbetet. Enligt ett annat förslag åter skulle de i kommunerna uppgjorda planerna insändas till länsstyrelsen, som över desamma infordrade yttrande av dels vederbörande överjägmästare dels hushållningssällskapets egnahemsnämnd. Denna senare skulle, om detta alternativ antoges, representera såväl länsbefolkningen som även den speciella sakkunskapen i länet på egnahemsbildningens område. Ett tredje förslag innebär åter, att sammanförandet av de i kommunerna uppgjorda planerna skulle verkställas av hushållningssällskapets egnahemsnämnd, som för sådana ärendens behandling förstärktes med vederbörande överjägmästare. Ett fjärde förslag slutligen går ut på att inga som helst länsförslag borde utarbetas: de av sockennämnderna uppgjorda skulle enligt deras mening, som företräda denna uppfattning, insändas direkt till kolonisationsnämnden och där sammanställas till ett generalförslag. Utav dessa förslag böra de två sistnämnda enligt kommitténs mening ej läggas till grund för ett beslut i frågan. Egnahemsnämnden, som ej är annat än en hushållningssällskapets delegation för utövande av en viss gren av sällskapets verksamhet, kan ej sägas vara någon korporation, som representerar länet såsom sådant. Om än nämndens verksamhet är i viss grad närbesläktad med kolonisationsarbetet å kronoparkerna, så följer ej utan vidare därav, att nämnden har den överblick över förhållandena i länet och de krav, som dessa ställa på utvecklingsarbetet, att den skall kunna anses skickad till att uppdraga de linjer, efter vilka kolonisationen bör arbeta för att motsvara dessa krav. Mot antagande av det fjärde förslaget åter talar, att detsamma helt och hållet frånser, att kolonisationens lämpliga avvägande mellan olika delar av länet kan förmånligt inverka på dettas utveckling, och att förutsättningarna för bedömande av denna sida av kolonisationsfrågan ej med visshet är tillfinnandes i kolonisationsnämnden. De båda andra förslagen skilja sig i så måtto från varandra, att det först behandlade förutsätter en genom val, förrättat av representanter för befolkningen, tillkommen korporation, som förstärkts med funktionärer från statsförvaltningen och som förhandlar muntligt, under det att enligt det andra förslaget skriftliga yttranden inhämtas från vissa statstjänstemän och ett hushållningssällskapets arbetsutskott. Det förra förslaget bygger vidare på ett personligt deltagande i arbetet från landshövdingens sida, under det att det andra förlägger arbetet med sammanfattningen av planerna och de med

302 anledning av dessas remitterande inkomna yttrandena till ämbetsverket, där samma intima kännedom om förhållandena ute i länet, som landshövdingen på grund av sina resor förutsattes äga, måhända ej är till finnandes. Vad åter kostnaderna angår, så utfaller en jämförelse mellan de båda alternativen till fördel för det andra förslaget; det första torde nämligen nödvändiggöra utbetalning av rese- och traktamentsersättning för de valda ombuden, vilka få antagas vara utsedda på sådant sätt, att de tillföra länsnämnden sakkunskap från olika delar av länet. För remissernas besvarande, i händelse det andra förslaget antages, drabbas statsverket givetvis ej av några som helst kostnader. Jämföras förslagen åter såsom vart för sig utgörande led i en organisationsplan, så torde ej kunna förnekas, att det första av dem utgör ett mer troget uttryck för den tankegång, som legat till grund för kommitténs förslag om de särskilda sockennämndernas sammansättning på i det föregående angivet sätt. Skulle sålunda principiella skäl kunna sägas tala för det först refererade förslagets antagande, har kommittén dock ansett sig böra tillstyrka det andra förslagets godkännande med hänsyn till dels den besparing i kostnader, som därigenom vinnes, dels att den framställning, som nu göres, enligt kommitténs mening endast bör avse ett provisorium. Sedan de olika länsförslagen med anlitande av den ena eller den andra organisationen utarbetats, böra de underkastas den slutbehandling, som kan påfordras av önskemål att förlägga tyngdpunkten av kolonisationen företrädesvis till det ena eller andra länet eller av andra orsaker. I fråga om denna sammanfattande bearbetning av länsförslagen, som skulle ligga till grund för Kungl. Maj:ts beslut och som skulle åligga ett centralorgan, har det uttalats, att detta arbete lämpligast kunde ske inom jordbruksdepartementet. Dess egnahemsbyrås verksamhet hade, menade man, naturliga beröringspunkter med kronoparkskolonisationen. Man torde emellertid därvid hava förbisett en omständighet, vilken är av en ej ringa betydelse att iakttaga, då man eftersträvar att skapa en verksamhetsduglig och stark organisation. Denna omständighet består i nödvändigheten av att samma centralorgan, som framlägger det utarbetade förslaget, även får uppdraget att övervaka dess omsättande i verklighet. Först därigenom erhåller det den erfarenhet och den kännedom om betingelserna för en lycklig lösning av kolonisationsfrågorna, som äro förutsättningar för att verkligt fruktbärande förslag skola kunna framläggas under arbetets fortsättning. Det torde emellertid, så vitt det är kommittén bekant, ej hittills hava i administrationen tillämpats, att verkställigheten i detalj av något riksdagens beslut överlämnats till en avdelning inom ett departement. Fasthåller man vid den nyss

303 uttalade principen, att det administrativa organ, som framlägger det slutliga förslaget, även borde hava till åliggande att bringa det till verkställighet, sedan det av statsmakterna slutbehandlats, så skulle alltså tanken att förlägga dessa båda uppdrag till jordbruksdepartementets egnahemsbyrå innebära intet mindre än införande av en helt ny ordning i den civila administrationen. Ett sådant förslag fordrar ett mer djupgående övervägande, än vad kommittén är i stånd att ägna detsamma, och kan redan av denna anledning icke framläggas av kommittén. Såsom ett andra förslag till ordnande av organisationens centrala instans har framförts tanken på att inrätta ett särskilt ämbetsverk för handhavande av såväl kolonisationsarbetet å kronoparkerna som ock statens egnahemslånerörelse. Ehuru båda dessa statens verksamhetsgrenar äro, såsom kommittén i det föregående redan framhållit, av stor betydelse för en sund utveckling av samhället och därför kunna vara förtjänta av ett eget organ i statsförvaltningen, kan dock kommittén icke i detta sammanhang, och då fråga är om ordnande av ett provisorium, upptaga denna tanke som sitt förslag. Huruvida den i framtiden, och då egnahemsväsendet står inför sin slutliga organisation, kan vara förtjänt att upptagas till närmare behandling är givetvis icke möjligt för kommittén att nu bedöma. Andra utvägar för denna frågas ordnande, vilka kunna befinnas framkomliga, har kommittén funnit vara antingen ett fortsatt uppdrag för kolonisationsnämnden att under den tid ett provisorium varar utöva sin verksamhet, eller ock inrättande i domänstyrelsen av en på extra stat uppförd byrå. För ett beslut i den senare riktningen skulle kunna sägas tala det faktiska förhållandet, att från vilken synpunkt man än ser kolonisationsfrågan, så kan dock verkställigheten av de åtgärder, vilka av statsmakterna beslutas, icke utföras med uppoffring av mindre kostnader än om denna verkställighet överlämnas till statens skogsförvaltning. De göromål, som äro förbundna med ett dylikt åliggande för skogsstaten, äro dock, såsom kommittén i det föregående framhållit och nogsamt torde framgå av dess olika förslag, både många och av olika beskaffenhet. Därest den erfarenhet, som vinnes under kolonisationsarbetets fortsättning, visar ändamålsenligheten av att detta arbete på grund av nyssnämnda omständighet intimare sammanknytes med domänförvaltningen, så torde frågan om inrättande av en byrå i domänstyrelsen då upptagas till behandling och definitivt avgörande. Intill dess att det emellertid föreligger en sådan erfarenhet, som kan bilda ett fastare underlag för mera genomgripande förändringar i administrationen, och då för närvarande endast avses en provisorisk anordning, har kommittén funnit sig böra stanna

304 vid ett förslag, att kolonisationsnämnden tillsvidare skall fungera som centralorgan. Detta förslag har emellertid föranlett kommittén att även upptaga till behandling spörsmålet, huruvida kolonisationsnämnden, vilken för närvarande består av tre ledamöter, borde bibehållas vid denna storlek eller måhända utvidgas. För det senare talar önskvärdheten av att det norrländska jordbrukets praktiska utövare bliva representerade i en nämnd, vars arbete bland annat syftar till detta jordbruks utvidgande. Att återigen för ett provisorium av kanske kort varaktighet vinna detta mål genom förändringar i nämndens sammansättning har kommittén icke ansett tillrådligt. Därigenom skulle kontinuiteten i arbetet lätt rubbas, vilket skulle innebära en vägande olägenhet. Även skulle kostnaderna för nämndens verksamhet ej obetydligt ökas, om representanter för det norrländska jordbruket behövde inkallas till de ofta återkommande sammanträden, vid vilka endast löpande ärenden behandlades. Å andra sidan måste det otvivelaktigt anses innebära en bestämd vinst, om praktisk erfarenhet på angivna område tillfördes nämnden. Det skulle även vara till fördel för kolonisterna eller för dem, som ämna söka kolonat, om nämnden hade någon representant, som vore bosatt i de län, där det huvudsakligaste kolonisationsarbetet kommer att bedrivas, och till vilken de kunde hänvända sig för erhållande av råd och upplysningar. Av dessa skäl har kommittén ansett sig böra söka en utväg, som tillgodosåge dessa önskemål utan att alltför mycket betunga statsverket med utgifter, och har trott sig finna denna i ett förslag om rätt för Kungl. Maj:t att såsom sakkunniga i nämnden förordna tvänne representanter för utövare av jordbruk i Norrland, vilka på kallelse av kolonisationsnämndens ordförande hade att deltaga i behandlingen av vissa viktigare ärenden. Då det framgår av resultatet utav inventeringen av kronoparkernas odlingsmark, att icke mindre än 94 % äro belägna inom Västerbottens och Norrbottens län, vadan kolonisationsarbetet sålunda blir i huvudsak förlagt till dessa län, så borde de sakkunniga lämpligen utväljas bland jordbrukare inom dessa båda län. I enlighet med vad redan är antytt, borde de deltaga i nämndens sammanträden på ordförandens kallelse, då sådana frågor förekomma till behandling, vid vilkas avgörande deras speciella kunskaper och kännedom om ortsförhållandena skulle vara av värde. Genom en sådan anordning borde statens utgifter för förslagets realiserande stanna vid föga avsevärda belopp. I olikhet med vissa råd eller fullmäktige, som äro förordnade vid en del centrala ämbetsverk, borde de ej tillerkännas ett bestämt årsarvode utan liksom nämndens övriga, för detta sitt uppdrag icke avlönade ledamöter endast till-

305 erkännas rese- och traktamentsersättning ävensom arvode för de dagar, varunder deras arbete toges i anspråk. Härtill återkommer kommittén vid efterföljande kostnadsberäkningar. Besluta statsmakterna att kolonisationsnämnden enligt kommitténs förslag skall vara kolonisationsarbetets centrala organ, innebär detta alltså, att nämnden skall verkställa den samarbetning utav de olika länsförslagen, vilken skall kunna läggas till grund för Kungl. Maj:ts framställningar till riksdagen. Över detta nämndens förslag torde domänstyrelsen såsom statsskogsförvaltningens centralorgan böra avgiva yttrande. Kommitténs förslag, att kolonisationsnämndens verksamhet skall fortsättas, innebär emellertid även, att nämnden tillsvidare även skall handhava verkställigheten av statsmakternas beslut i kolonisationsfrågorna, eftersom kommittén i det föregående uttalat, att de slutliga förslagens utarbetande och denna verkställighet böra vila på en och samma myndighet. Då kommittén även framhållit, att kolonisationsarbetets utförande på marken blir förenat med minsta kostnader, därest det i vidsträcktast möjliga mån lägges i händerna på statens skogspersonal, så har ett förslag om kolonisationsnämnden såsom det provisoriskt arbetande centralorganet nödvändiggjort en undersökning, huruvida denna anordning låter sig förenas med ett anlitande av skogsstatens tjänstemän för arbetsuppgifterna. Det kan nämligen icke förnekas, att ett godkännande av detta förslag kan medföra vissa olägenheter. Dessa skulle kunna tänkas uppstå på grund av det beroende, i vilket personalen skulle komma att stå till tvenne myndigheter. Kommittén är emellertid av den bestämda mening, att detta ej behöver giva anledning till konflikter. Om domänstyrelsens chef, som redan nu är ordförande i kolonisationsnämnden, allt fortfarande kvarstår i denna egenskap, och om denna nämnd till domänstyrelsen gör framställning för varje kolonisationsområde rörande biträde av skogsstatens tjänstemän för utförande av visst slags arbeten, så bör därigenom kunna skapas en form för samarbete, som utesluter slitningar. Det torde då endast erfordras, att instruktionen för skogsstaten kompletteras med bestämmelser, som fastslå skogsstatspersonalens skyldighet att deltaga i kolonisationsarbetet enligt de anvisningar, som lämnas av domänstyrelsen. Då förslaget avser att endast finna en provisorisk lösning av organisationsfrågan, kunde dessa domänstyrelsens anvisningar måhända lämpligast givas formen av för varje särskilt fall avlåtna skrivelser, som innehölle uppgift om arten och omfattningen av de göromål, som revirens personal — såväl jägmästare som kronojägare — ålades att utföra enligt närmare anvisningar av kolonisationsnämndens verkställande ledamot. Detta behövde helt 20.

Kolonisationskommittén.

306 visst icke innebära något synnerligen betungande arbete för domänstyrelsen, då man väl får antaga, att varje särskild framställning hade föregåtts av erforderlig utredning samt att den därpå grundade framställningen från nämnden till domänstyrelsen, vid vilken framställnings behandling i nämnden domänstyrelsens chef deltagit, innehölle förslag om alla detaljerade föreskrifter, vilka borde bliva en följd av ett bifall till nämndens hemställan. Sålunda skulle i denna nämndens framställning förutom uppgift på det arbete, som skulle övertagas av revirförvaltningen, även lämnas förslag, om och i vad mån kronojägare eller av domänförvaltningen särskilt anställda byggmästare skulle kunna tänkas anlitade för vissa arbetens utförande eller övervakande, huru penningmedel för arbetenas likviderande skulle hos nämnden rekvireras och dit" åter redovisas m. m. dylikt. I det föregående har kommittén i sammanhang med framläggande av vissa förslag uttalat, att många fördelar skulle vara att vinna, om skogsstatens tjänstemän finge anlitas vid utförande av de göromål, som bliva en följd av kolonisationen. Kommittén har därefter även trott sig hava visat, att en sådan anordning icke behöver inverka störande på denna personals ställning till vare sig domänstyrelsen eller kolonisationsnämnden och således låter sig ur organisatorisk synpunkt genomföras. En närmare redogörelse för de arbeten, som skogsstatens personal med fördel skulle kunna övertaga från kolonisationsledningen, torde än ytterligare bekräfta kommitténs mening och motivera ett beslut i förenämnd riktning. Kommittén vill därför i det följande närmare redogöra för de fördelar, som den föreslagna anordningen skulle medföra, och angiva de arbeten, vilka lämpligen synas kunna övertagas av skogsstatens personal. Det har först och främst synts kommittén ovedersägligt, att icke obetydliga besparingar i kostnader skulle kunna göras, och att i vissa fall säkerligen även en inskränkning i antalet extra anställda arbetskrafter kunna åvägabringas. Då det givetvis fortfarande liksom hittills måste åligga skogstjänstemännen att på kronoparkerna utsyna för kolonisationen behövligt virke och övervaka avverkningen av detsamma, borde påtagligen även en del andra göromål, som beröra kolonisationen, kunna av dem utföras i sammanhang med de resor, vilka de företaga för utsyningsarbetet m. m. Vissa göromål borde helt och hållet kunna övertagas av skogsstatens personal. Hit hör till exempel utstakning av kolonat, som upplåtes ensamt men i anslutning till redan för handen varande skogstorp eller odlingslägenhet eller intill angränsande bygd. Även eljest, då kolonatens utläggande ej är förbundet med större svårigheter, för vilkas lösande erfordras lantmäteriteknisk utbildning och vana vid dylika

307 arbetens handläggande, böra utstakningar av kolonat kunna överlämnas åt skogstjänstemännen. Den besparing, som vunnes genom att lantmätare ej nödgades göra långa resor för enstaka smärre förrättningar, borde bliva ganska avsevärd. Bland arbeten, som böra övertagas av skogsförvaltningen, äro särskilt att nämna upprättande av förslag till de vägbyggnader, som bliva en följd av kolonisationen, och dessa vägarbetens bortsättande på ackord samt övervakande. Till sin huvudsakliga sträckning bliva sådana vägar förlagda inom det område av kronoparkerna, som fortfarande kommer att förbliva under kronans omedelbara disposition. De komma att i hög grad tjäna skogsvårdens intressen och böra planläggas med hänsyn såväl härtill som till den möjlighet av mera utgrenade vägförbindelser, som en fortsatt kolonisation inom kronoparkens område kan komma att göra sannolik. Alla dessa intressen böra kunna komma i betraktande, om planläggningen överlämnas åt revirförvaltaren. Med den allt större utsträckning, som vägnätet å kronoparkerna erhåller i och med ökade möjligheter till införande av en förbättrad skogshushållning, är det av en icke ringa betydelse, om skogsstatens personal i ökad omfattning övertager arbeten av denna art. Även vid dikesarbetenas planläggning och utförande kan skogsstatens tjänstemäns föregående utbildning otvivelaktigt få god användning. Där torrläggningsförslaget emellertid berör större myrkomplex eller uppgifter föreligga, vilkas lösande fordra högre kulturteknisk utbildning, torde lantbruksingenjör böra anlitas för uppdraget. De synpunkter, som under sådana förhållanden böra tagas i betraktande, kunna nämligen ofta vara helt andra än de, vilka göra sig gällande, när ett förslag avser torrläggning för skogsbörd, den uppgift, på vilkens lösande jägmästarens utbildning i dikningsteknik närmast är inriktad. Om alltså fall kunna föreligga, då upprättande av ett torrläggningsförslag bör överlämnas till specialutbildad fackman, så torde däremot övervakandet av arbetets utförande med vad därtill hörer i regel kunna med fördel öfvertagas av befattningshavare i skogsstaten. Utöver vad nu nämnts kunna givetvis även andra delar av kolonisationsarbetets utförande uppdragas åt skogsstatens tjänstemän, såsom exempelvis byggnadsarbetens övervakande och avsyning. Om och i vilken grad detta kan visa sig önskvärt och lämpligt bör bliva föremål för övervägande i varje särskilt fall, då det knappast låter sig på förhand närmare bestämmas. Därest på sätt kommittén föreslår revirpersonalens arbete tages i anspråk för kolonisationen, kan det emellertid inträffa, att en tillfällig förstärkning av ett revirs arbetskrafter blir nödvändig under den tid, som ett kolonisa-

308 tionsarbete inom reviret pågår. Är detta helt och hållet beroende av kolonisationsarbetet, så synes den härav föranledda kostnaden böra utgå av de för kolonisationen anslagna medlen. Behövas åter de ytterligare anställda arbetskrafterna även för skogsväsendets räkning och tagas de i anspråk för detsamma, bör påtagligen en fördelning av kostnaderna verkställas. Att finna grunden för denna torde ej erbjuda alltför stora svårigheter i betraktande av domänstyrelsens och nämndens inbördes ställning till hvarandra. I detta sammanhang torde det vara nödigt att diskutera en den föregående närliggande fråga, nämligen huruvida den av domänfondens medel avlönade personalen bör uppbära särskild ersättning för det ökade arbete, som pålägges densamma, därest de av kommittén nu framlagda förslagen vinna statsmakternas godkännande. Kommittén har ej ansett sig böra göra något uttalande i sådan riktning och detta av den anledning, att kommittén finner verkställigheten av de beslut, som statsmakterna fatta i frågor rörande kronoparkernas kolonisation, så intimt höra tillsammans med förvaltningen av dessa skogar, att den kan sägas endast utgöra ett led i densamma. Skulle vid en framtida definitiv lösning av organisationsfrågan det visa sig, att ett eller annat revir genom kolonisation tillföres i hög grad ökat arbete, så lärer ett sådant förhållande då göras till föremål för särskild undersökning och de förändringar vidtagas, som härav anses böra föranledas. Beträffande revirförvaltarnas resekostnader, vilka kunna bliva ökade, om de med kolonisationen sammanhängande göromålen komma att till viss del påläggas dessa tjänstemän, gäller redan nu, att ersättning utgår, om det anvisade reseanslaget måste överskridas och detta vederbörligen styrkes. Vid sådant förhållande synes ej heller i detta fall några särskilda bestämmelser behöva träffas. Fördelen av att taga skogsstatspersonalen i anspråk för utförande av de uppdrag inom kolonisationsverksamheten, som lämpligen kunna och böra till densamma överlämnas, tror sig kommittén genom den föregående framställningen hava ådagalagt. Förutom den utväg, som därigenom öppnas till väsentliga besparingar, medför en anordning i sådan riktning därjämte den beaktansvärda fördelen, att denna personal redan från den första tiden av kolonisternas verksamhet i denna deras egenskap blir satt i tillfälle att följa deras arbete och intressera sig för deras ekonomiska förkovran. Detta senare är det icke minst betydelsefulla. Det framtida förhållandet mellan kolonisterna och revirförvaltningen blir i mångt och mycket ungefär detsamma som mellan arbetare och arbetsgivare, och det kan då icke annat än befordra utsikterna till att detta förhållande skall bliva gott, om båda parterna redan från början träda i förbindelse med varandra. Därigenom vinner statstjänste-

309 mannen en intimare kännedom om kolonistens levnadsförhållanden, och det skapas den atmosfär av förtroende mellan dem, som utgör den ofrånkomliga förutsättningen för ett verkligt gott samarbete. För åtgärden att i kolonisationsarbetet intaga skogsstatens tjänstemän talar även den omständigheten, att dessa haft alla bestyr med upplåtandet av skogstorp och odlingslägenheter, och att de allt fortfarande hava åliggandet att övervaka dessa lägenheter. Det synes då endast vara en naturlig utveckling av ett redan bestående förhållande, om man även nu söker en sådan — om än provisorisk — lösning av det fortsatta kolonisationsarbetets organisationsfråga, att man tillförsäkrar sig skogsstatens medverkan. Detta synes vara så mycket mer påkallat, om kommitténs förslag till ordning för kolonisationsplanernas upprättande vinner beaktande, enligt vilket förslag planerna i fråga skulle uppgöras under samarbete mellan revirförvaltarna och ombud för befolkningen. Ett beslut av sådan innebörd skulle på ett naturligt sätt kompletteras genom anordningar, som medförde samma personals användning även vid dessa planers omsättande i verklighet. Såsom kommittén vid behandlingen av frågan om det centrala organet för kolonisationsarbetet framhållit, bidrager även detta helt naturligt att öka intresset för uppgiften, när denna utvidgas från att vara icke blott planläggning utan även verkställighet. Innan kommittén avslutar behandlingen utav denna del av organisationsfrågan, synes det vara lämpligt, att kommittén även uttalar sig rörande vissa detaljer i arbetet. Sålunda har kommittén i det föregående redan antytt, att kommittén skulle framlägga förslag om de tider, då de olika instanser, som behandla kolonisationsförslaget, skola avgiva sina utlåtanden. Kommittén vill här fästa uppmärksamheten vid att de i dessa utlåtanden avlämnade förslagen icke föranleda till omedelbar upplåtelse av kolonat utan läggas till grund för den noggrannare uppmätning av det angivna området och utarbetandet av de diknings- och vägbyggnadsförslag, som föregå upplåtande, och som utgöra grunden för beräkningen av de med kolonisationen förenade kostnaderna. Gången av kolonisationsärendenas behandling borde därför bliva följande. I tillräckligt god tid för att förslag må kunna upptagas i statsverkspropositionen framlägger kolonisationsnämnden för Kungl. Maj.t uppgift om den approximativt beräknade kostnaden för undersökningsarbeten. För att den på dessa undersökningar grundade framställningen om anslag till själva kolonisationsarbetets utförande må kunna avlämnas i så god tid, att den kan intagas i följande års statsverksproposition, är det av vikt, att undersökningsarbetena kunna påbörjas så tidigt som möjligt under våren efter det att an-

310 slag till dem begärts. För att vinna detta mål torde det vara nödvändigt, att detta anslag beräknas dels för de undersökningar, som skola utföras under påföljande kalenderår, dels för påbörjande före ingången av nästföljande budgetår av de undersökningsarbeten, vilka kunna komma att förläggas till det därefter följande året. Kolonisationsnämnden bör alltså hösten 1922 föreslå ett approximativt beräknat belopp för de undersökningar, som äro ämnade att dels utföras under år 1923, dels påbörjas före den 1 juli 1924. Medel för täckande av undersökningskostnader hava under den tid kolonisationsförsöken pågått anvisats från anslaget för kommittéer, men torde hädanefter böra beviljas såsom särskilt förslagsanslag. På det att Kungl. Maj:t emellertid skall kunna disponera detta anslag med ledning av definitiva förslag, erfordras det att de framställningar, som utgått från sockennämnderna, i god tid därförut hunnit bliva i vederbörlig ordning prövade. Kommittén anser, att detta bör kunna låta sig göra, om dessa nämnder före årsskiftet insända sina förslag till vederbörande länsstyrelse, varefter länsförslagen böra kunna vara kolonisationsnämnden tillhanda före den 1 mars. Före den 1 april bör nämnden hava avgivit sitt definitiva förslag till Kungl. Maj:t och domänstyrelsens däröver infordrade }rttrande vara till Kungl. Maj:t avlämnat före den 1 maj, varefter Kungl. Maj:t fattar sitt beslut om undersökningsarbetenas omfattning och delgiver kolonisationsnämnden detsamma. På grundval av de undersökningar, som därefter genom kolonisationsnämnden verkställas, upprättar nämnden och ingiver till Kung. Maj:t förslag om de kolonisationsarbeten, till vilkas utförande anslag bör begäras i nästa års statsverksproposition. Sedan riksdagen i anledning av denna fattat sitt beslut, uppdrager Kungl. Maj:t åt kolonisationsnämnden att bringa detta beslut till verkställighet, vilket uppdrag skulle omfatta icke blott arbetenas utförande utan även antagande av kolonister. Vid fullgörande utav sistnämnda del av sitt uppdrag torde nämnden icke böra underlåta att, såsom hittills även skett, träda i förbindelse med de kommunala förtroendemän eller av nämnden kända personer, vilka kunna lämna tillförlitliga upplysningar om de sökande och deras personliga förhållanden. Särskilt böra medlemmarna av de utav kommittén föreslagna sockennämnderna kunna i detta avseende stå kolonisationsnämnden till tjänst. Den redogörelse för kolonisationsärendenas behandling, som kommittén i det föregående lämnat, har avseende på den mer regelmässiga formen för dessa ärendens handläggning. Fall kunna emellertid förekomma, då denna form ej kan finna användning, om icke kolonisationens sociala syften skola äventyras. Det kan nämligen tänkas inträffa, att sökande — enskilda eller

311 grupper — anmäla sig till erhållande av kolonat i viss trakt, som ej varit föremål för undersökning, men som av angivna och giltiga befunna skäl skulle vara särskilt lämplig för dessa sökande. Visar det sig vid den undersökning, som i anledning av en dylik framställning företages, att området är för uppodling lämpligt och att upplåtelse av kolonat skulle kunna ske, utan att andra samhälleliga intressen därigenom lida intrång, så vore det uppenbarligen meningslöst, om den gjorda framställningen skulle behöva underkastas den behandling, som eljest torde böra vara den regelmässigt tillämpade. För att emellertid behandlingen av ett dylikt ärende icke skulle behöva draga allt för långt ut på tiden, borde det vara nödvändigt, att Kungl. Maj:ts årligen återkommande framställningar till riksdagen om rätt till upplåtande för kolonisation av vissa områden å kronoparkerna och om anslag för detta ändamål även omfattade rätt att härutöver upplåta kolonat, då särskilda skäl därtill förelåge. En sådan mera fri rätt för Kungl. Maj:t att medgiva upplåtelser från kronoparker måste även utgöra förutsättningen för att skogstorp och odlingslägenheter skulle överföras till kolonat. Ansökningar härom kunna ej heller behandlas på samma sätt som sådana fall, då inga framställningar föreligga och då utredningsarbetet avser att skapa möjligheter för tillgodoseende av den efterfrågan, som framdeles kan uppstå. Då åt kolonisationsnämnden synes böra överlämnas all handläggning även av sådana ärenden, som angå överförandet av skogstorp och odlingslägenheter till kolonat, så skulle nämnden årligen göra de framställningar till Kungl. Maj:t, som föranleddes av ett dylikt uppdrag, och som erfordrades såsom grundläggande för Kungl. Maj:ts anslagsäskanden till riksdagen. Det centrala organet för statens kolonisationsarbete i Norrland och Dalarna måste helt naturligt låta sig angeläget vara att med alla till buds stående medel göra möjligheten till erhållande av kolonat känd av befolkningen. Det är för detta ändamål ej tillräckligt att genom en eller annan kungörelse i tidningarna meddela allmänheten, att kolonat kunna erhållas på vissa kronoparker. På sätt den hittills fungerande kolonisationsnämnden giort, böra tillkännagivanden om kolonisationsfrågan anslås på järnvägsstationerna, vid kyrkoplatserna o. s. v. I orterna böra såsom särskilda ombud sockennämndernas ledamöter anmodas att lämna upplysningar om densamma. En kraftig propaganda är helt säkert ett vapen, som måste tillgripas i striden mot de stora immigrationsländerna, vilka ej utan framgång vetat att begagna sig av detsamma. Med organisationsfrågan kan även sägas sammanhöra spörsmålet, huru det

312 skall förfaras med det arkiv, som innehåller kartor och handlingar rörande inventeringen av odlingsmarker å kronoparkerna, och åt vilken omvårdnaden av detta arkiv skall anförtros. Detta material, som är av det största värde såsom underlättande allt framtida kolonisationsarbete å dessa statens marker, har betydelse för såväl revirförvaltningarna och sockennämnderna som kolonisationsnämnden, men finnes nu, med undantag av kartorna, endast i ett exemplar. Så länge detta är förhållandet, torde hänsyn till den större fara för ödeläggelse vid eldsvåda, som föreligger, därest materialet fördelas på reviren, motivera dess bevarande hos kolonisationsnämnden i brandfri lokal. Kommittén anser emellertid, att det bör tagas under övervägande, huruvida icke vissa delar av detta material böra avskrivas och utdelas till revirexpeditionerna. Möjligheten till mer detaljerad kännedom om kronoparkernas odlingsmarker synes nämligen snarare vara av vikt för dem, som i orterna uppgöra kolonisationsförslagen, revirförvaltarna och de av kommunerna valda förtroendemännen, än för kolonisationsnämnden. För organisationsfrågans ordnande enligt de riktlinjer, som kommittén i det föregående uppdragit, blir det erforderligt, att en något utförligare instruktion utfärdas för kolonisationsnämnden än den, som provisoriskt anbefallts i ett kungl. brev den 11 juli 1918 till den nu fungerande nämnden. Förslag till en sådan instruktion är intaget bland de författningsförslag, till vilka kommitténs framställningar i övrigt givit anledning. I denna instruktion, som uteslutande berör kolonisationsnämndens verksamhet, hava helt naturligt inga bestämmelser intagits, som hava avseende på länsstyrelsernas och domänstyrelsens bestyr med kolonisationsarbetet. Föreskrifter för dessa myndigheter torde lämpligast delgivas dem genom särskilda skrivelser, genom vilka — vad länsstyrelserna angår — desamma även anbefallas att vidtaga erforderliga åtgärder för att val för utseende av representanter för befolkningen förrättas. Sedan kommittén nu redogjort för huru kolonisationsarbetet enligt kommitténs mening bör provisoriskt organiseras, har kommittén att övergå till behandlingen av frågan, vilka kostnader denna organisationsplan beräknas komma att medföra för statsverket. Vad då först angår ersättning åt de representanter, som utses av kommunalfullmäktige eller kommunalstämma, böra dessa ej åtnjuta annat arvode för sitt uppdrag än ersättning för de resor och den tidsspillan, som föranledas av detsamma. Denna ersättning synes kommittén böra utgå efter resereglementets femte klass.

313 Kolonisationsnämndens ledamöter, med undantag av den verkställande ledamoten, böra uppbära dagarvode enligt samma grunder, som gälla för kommittéer och sakkunniga, samt vid resor ersättning enligt resereglementets tredje klass, därest vederbörande ej är berättigad till erhållande av ersättning efter högre klass. För handhavande av de uppdrag, som skulle komma att åligga kolonisationsnämnden i dess egenskap av centralorgan, erfordras att hos densamma anställas vissa tjänstemän förutom den verkställande ledamoten, vilken såsom ansvarig leder och övervakar nämndens arbeten. Kommittén har, såsom framgår av de i följande avdelning av dess betänkande gjorda beräkningarna rörande kostnaderna för kolonisationsverksamheten, vid dessa utgått från att årligen skulle anläggas 200 kolonat och till sådana omföres omkring 100 skogstorp och odlingslägenheter. Med ledning av den erfarenhet, som vunnits vid de under senare år utförda kolonisationsförsöken, har kommittén funnit sig böra föreslå, att den personal, som anställes på nämndens byrå, skall bestå av en assistent, en kamrerare och kassör samt tre kvinnliga biträden. Även under nämndens hittillsvarande verksamhet har personalen haft en häremot svarande omfattning. De kvinnliga biträdena hava visserligen varit till antalet fyra, men deras arbete har även tagits i anspråk för kommitténs räkning. Den ökade omfattning, som nämndens arbete erhållit och än ytterligare kommer att erhålla, därest kommitténs förslag vinna godkännande, motiverar enligt kommitténs bestämda mening, att antalet nu bestämmes till tre. Även med detta antal uteslutande ställt till nämndens disposition torde behov av tillfällig arbetskraft kunna yppa sig. Under sina överläggningar om kolonisationsnämndens personalbehov har kommittén även haft under övervägande frågan om anställande av en byggnadstekniker. Den byggnadsverksamhet, som enligt kommitténs mening staten fortfarande borde bedriva, erfordrade en upphandling av olika slags byggnadsmateriel i ej ringa utsträckning. För att dessa uppköp skulle bliva verkställda på det för staten mest förmånliga sätt, kunde det vara till fördel, att en på området sakkunnig person följde marknadsläget för de olika artiklarna och rätt avpassade tiden för inköpen. Detta detaljarbete kunde ej lämpligen påläggas nämndens verkställande ledamot, som under sysslandet därmed skulle i allt för hög grad dragas från sin huvudsakliga uppgift. Förutom ledningen av dessa inköp borde en byggnadstekniker granska alla avtal om utförande utav olika byggnadsarbeten, omhänderhava ärenden rörande tillredning av byggnadsmaterialier såsom avverkning och sågning av virke, tillverkning av byggnadssnickerier, tegel och dylikt. En sådan tjänsteman skulle det även

814 åligga att utöva nödig kontroll över användningen av alla materialier, liksom han även borde prissätta de varor, som utlämnades till skilda byggnadsföretag eller försåldes till kolonister, vilka själva uppförde sina åbyggnader. Utöver de nu nämnda göromålen skulle tjänstemannen i fråga även hava till åliggande att utarbeta de byggnadsritningar, vilka av nämnden måste uppgöras på grund av framställning från kolonist om rätt att vidtaga förändringar uti den för kolonatet uppgjorda byggnadsplanen. Arten och omfattningen av de göromål, som skulle åligga en byggnadstekniker, kunde visserligen enligt kommitténs mening motivera hans tillsättande, men med hänsyn till nödvändigheten att i möjligaste mån begränsa utgifterna för kolonisationen, och då ingen erfarenhet föreligger om den omfattning, i vilken skogstorp och odlingslägenheter kunna komma att överföras till kolonat, och detta medföra arbete för nämnden, har kommittén ansett sig ej böra framlägga förslag om anställande av en byggnadstekniker. De arbeten, som motivera anställande av en byggnadstekniker, måste i anledning härav tillsvidare så långt som möjligt fördelas på kommitténs övriga tjänstemän. Då kolonisationsnämnden emellertid ej torde kunna avvara tillfälligt biträde av en i ovan angivna ärenden sakkunnig person, har kommittén i stället ansett sig böra föreslå att i nämndens stat för tillfälliga biträden anvisas ett även för detta ändamål avsett belopp. Med hänsyn vidare till de ofta vidlyftiga utredningar, som stå i samband med inköp av ströängar, belägna inom ett till kolonisation avsett område, anser kommittén ett belopp av 4,000 kronor erforderlig för de tillfälliga biträden, som för dessa och andra ändamål måste anlitas. Som motivering för anställande av de föreslagna funktionärerna får kommittén härnedan angiva de uppdrag, som skulle åligga en var av dem. Assistenten skall hava till uppgift att biträda vid fortgående planläggning av nämndens verksamhet, att biträda vid nämndens löpande expedition, att omhänderha alla ärenden rörande väganläggningar och dikningar, att granska samtliga från arbetsledare inkomna arbetsrapporter, att verkställa granskning av arbetsförmännens kassarapporter, att biträda vid förekommande utredningsarbeten, att, där så anses lämpligt, på särskilt uppdrag verkställa inspektioner ute å marken samt att, då nämndens verkställande ledamot är frånvarande, tjänstgöra i dennes ställe. Kamreraren, som tillika är kassör, skall det åligga att föra nämndens samtliga redovisningsböcker, att ombestyra utbetalningar av medel, att övervaka indrivande av nämndens fordringar, såsom legoavgifter, kreaturslån

315 m. m., att för varje månad utarbeta en översikt av kassans och böckernas ställning samt att för året avsluta böckerna och utarbeta kassaredogörelse. De vid nämndens byrå anställda kvinnliga biträdena skall det åligga att enligt den arbetsfördelning dem emellan, som nämndens verkställande ledamot bestämmer, utföra följande arbeten: att föra avräkningsbok och i övrigt biträda vid bokföringen, att biträda med kartritning, arealuträkning och övriga likartade göromål, att mottaga och registrera inkomna skrivelser, att utskriva kontrakt om kolonatsupplåtelser, att föra register över kolonisterna, att föra statistik över priser å materialier, inventarier och proviant, att föra liggare över arbetenas fortskridande å de olika kolonaten, att föra materialliggare, samt att ombestyra erforderlig renskrivning. Kostnaderna för genomförande av denna organisation har kommittén beräknat med ledning av de löner, som utgå till jämställda tjänsteinnehavare vid kommunikationsverken, ortsgrupp G. Enligt denna beräkningsgrund uppgå de till följande belopp: Nämnden. Arvoden. Verkställande ledamoten. Löneförmåner motsvarande löne10 500 grad 20, klass 26 > Övriga ledamöter jämte två sakkunniga, dagarvoden 700 kr. 11,200 Reseersättningar. Verkställande ledamoten Nämndens övriga ledamöter Två sakkunniga

4,500 1,000 2 Q0Q >

»

7,500

Tjänstemän och biträden å expeditionen. Arvoden. En assistent, lönegrad 13, klass 17 6,420 En kamrerare och kassör, lönegrad 10, klass 13 ... 4,932 Ett kvinnligt kontorsbiträde, lönegrad 2, klass 4 ... 2,574 Två kvinnliga kontorsbiträden, lönegrad 2, klass 4 5,148 Tillfälliga biträden 4,00° 23,074 2 000 Reseersättningar > » 25,074

316 Expenser. Hyra, städning, lyse och bränsle å nämndens lokal 3,000 Telefon- och telegramavgifter, frakter, papper, skrivmateriel, trycksaker, annonser m. m 6 000 Reproduktion av kartor m. m 2 000 Inventarier ^QQ

Diverse

'.IIZZIZZZZIZ

10,00 kr 12500

Summa kronor 56,274 Till ovanstående löner komma de ålders- och dyrtidstillägg, som efter allmänna grunder kunna vara bestämda för de olika tjänsterna. Under tiden intill dess de förslag till organisationsfrågans lösande, som kommittén i det föregående framlagt, hunnit av statsmakterna prövas och avgöras, böra sådana anordningar vidtagas, att såväl arbetet med de redan påbörjade kolonatens iordningsställande kan ostört fortgå som ock förslag till nya upplåtelser och undersökningar kunna upprättas, på det att störande avbrott uti kolonisationen ej måtte uppstå. I anslutning till kommitténs här ovan gjorda uttalanden böra enligt dess mening de anordningar, som vidtagas, bestå i ett fortsatt uppdrag för kolonisationsnämnden att handhava kolonisationsgöromålen, intill dess att annorlunda kan bliva beslutat. Utöver de nämnden hittills åliggande skyldigheterna bör det under denna övergångstid även åligga densamma att till Kungl. Maj:t ingiva förslag om fortsatta undersökningsarbeten i och för planerande av nya upplåtelser, ett arbete, som hittills verkställts av kommittén. Det synes kommittén önskligt att vid uppgörande av dessa förslag de av kommittén framlagda synpunkterna för organisationsfrågans lösande bliva såvitt möjligt beaktade och representanter för ortsintressena alltså hörda. Under en övergångstid torde detta enklast kunna anordnas på det sätt, att kolonisationsnämnden begär länsstyrelsernas yttrande över de preliminära förslag, som nämnden uppgjort efter förhandlingar med revirförvaltarna. Under hänvisning till de i det föregående omförmälda omständigheter och med åberopande av de skäl, som anförts, vill kommittén alltså föreslå, att ledningen för kolonisationsarbetet å kronoparkerna i Norrland och Dalarna organiseras provisoriskt; att i fråga om administrationen bestämmes: l:o) statens kolonisationsnämnd skall utgöra det centrala organet och be-

317 stå, förutom av generaldirektören och chefen för domänstyrelsen såsom nämndens självskrivna ordförande, utav två ledamöter, av vilka en skall vara nämndens verkställande ledamot, och två sakkunniga, som skola vara i norrländskt jordbruk praktiskt förfarna män; 2:o) för kolonisationsnämnden utfärdas instruktion i enlighet med ett vid detta betänkande fogat förslag; 3:o) stat fastställes att gälla för kolonisationsnämnden under den tid provisoriet varar, därvid i fråga om statens uppställning hänvisas till kommitténs ovan anförda kostnadsberäkningar, slutande å ett belopp av 56,274 kronor; 4:o) de av kommunalfullmäktige eller kommunalstämma utsedda ombuden äga för bevistande av sammanträden rätt till rese- och traktamentsersättning enligt resereglementets femte klass att utgå av nionde huvudtitelns anslag till rese- och traktamentskostnader; att beträffande ordningen för upprättande av förslag till kolonisationsarbetets bedrivande föreskrives: l:o) för varje kommun, inom vilken kronoparker, å vilka kolonisation i nämnvärd omfattning kan ifrågakomma, äro belägna, utse kommunalfullmäktige eller, där kommunalfullmäktige ej finnas, kommunalstämma det antal ombud, som länsstyrelsen äger bestämma, att i samråd med jägmästarna för de revir, på vilka inom kommunen belägna kronoparker äro fördelade, uppgöra förslag till det eller de områden å kronoparkerna, som böra upplåtas för kolonisation, samt till ungefärlig fördelning av de sålunda föreslagna områdena på kolonat av olika typer; 2:o) den på det sätt, som i föregående punkt angives, sammansatta sockennämnden utser inom sig ordförande, som ombesörjer, att såväl nämndens beslut som ock de häremot uttalade avvikande meningarna varda tagna till protokoll, vilket, underskrivet av nämndens samtliga ledamöter, insändes till länsstyrelsen före den 1 januari varje år; 3:o) sedan länsstyrelsen mottagit det i föregående punkt omnämnda protokollet, åligger det densamma att efter hörande av vederbörande överjägmästare och hushållningssällskapets egnahemsnämnd uppgöra förslag till kolonisationsarbetets planläggning inom länet, vilket förslag före den 1 mars varje år skall överlämnas till statens kolonisationsnämnd; 4:o) statens kolonisationsnämnd skall med ledning av de olika länsförslagen uppgöra ett generalförslag, som före den 1 april varje år ingives till Kungl. Maj:t; 5:o) sedan generalförslaget blivit av Kungl. Maj:t prövat och fastställt, ålig-

318 ger det statens kolonisationsnämnd att gå i författning om de ifrågasatta kolonisationsområdenas uppmätning, kolonats utstakande samt uppgörande av nödiga förslag till områdenas torrläggning och förseende med vägförbindelser, varefter kolonisationsnämnden med ledning av dessa förslag uppgör och på tid, som av Kungl. Maj:t bestämmes, till Kungl. Maj.t ingiver de kostnadsberäkningar, vilka erfordras för äskande av nödiga anslag, börande denna kolonisationsnämndens framställning även innehålla förslag om det antal kolonat utöver de på marken utstakade, som det bör vara medgivet att till hugade sökande upplåta; att verkställigheten av de beslut, som Kungl. Maj:t och riksdagen med anledning av kolonisationsförslagen fatta, skall åligga statens kolonisationsnämnd, vilken för detta ändamål äger att genom domänstyrelsen, i den mån denna finner sådant lämpligen kunna ske, påkalla biträde av den under styrelsen sorterande personalen; att, intill dess kommitténs ovanstående förslag till organiserande av ledningen för kolonisationsarbetet blivit slutligen prövat, det skall åligga statens kolonisationsnämnd ej mindre att fullgöra de redan påbörjade arbetena med kolonats ordnande än även uppgöra förslag till fortsatta kolonisationsarbeten, börande nämnden vid fullgörande av detta sistnämnda uppdrag samråda med vederbörande revirförvaltare och över de därefter upprättade preliminära förslagen begära vederbörande länsstyrelses uttalande; att kartor och handlingar rörande inventeringen av odlingsmarker å kronoparker överlämnas till kolonisationsnämnden att av densamma tillsvidare förvaras.

Kostnadsberäkningar. I fråga om kostnaderna för kolonisationsverksamheten har kommittén ansett sig böra framlägga vissa sammanfattande beräkningar. Tydligt är emellertid, att dessa beräkningar ej kunna bliva annat än approximativa, då de självfallet äro beroende av en del omständigheter, som ej kunna i förväg närmare preciseras. Sålunda kan tydligen ej i detalj angivas huru många kolonat, som årligen komma att utläggas och upplåtas, huru många, som skola genom statens försorg bebyggas o. s. v. Under sådana förhållanden måste kommitténs kostnadsberäkningar grunda sig på vissa antaganden. Sålunda har kommittén utgått från att tvåhundra kolonat årligen skola utläggas och upplåtas. Av dessa antagas etthundra komma att bebyggas genom statens försorg. Vidare antages att under en tjuguårsperiod i genomsnitt omkring etthundra skogstorp och odlingslägenheter årligen komma att omföras till kolonat; hela antalet sådana lägenheter utgör nämligen omkring 2 000. Vid beräknande av kostnaderna bör vidare tagas hänsyn till antalet hittills utlagda och upplåtna kolonat, vilka under en följd av år påkalla vissa åtgärder ej blott från den centrala utan även från den lokala ledningens sida. Hela antalet hittills utlagda kolonat uppgår till 597, och beräknas så gott som samtliga vara upplåtna före innevarande års utgång. Förutom de kostnader, som avse den centrala ledningen och för vilka redogjorts i annat sammanhang, kommer verksamheten att draga kostnader för kolonisationsföretagens planläggning, arbetsledningen i orterna samt för den verksamhet i övrigt, som går ut på utförande av väg-, diknings- och byggnadsarbeten ävensom understödjande av kolonisternas byggnads- och odlingsverksamhet m. m. I fråga om de årliga kostnaderna för kolonatens utläggning och arbetets ledande i orterna har kommittén utarbetat följande på nu nämnda förutsättningar grundade beräkning.

320 Kostnader för kolonatens utläggning (200 kolonat). Lantmäterikostnader, inberäknat ersättning till tekniska biträden kr. 14 000 Eese- och traktamentskostnader > 5 000 Hantlangningskostnader > 16 000 Diverse omkostnader, såsom för inköp och underhåll av instrument, frakter, porton, kartreproduktioner m. m • 3 000 Summa kr. 38 000 Kostnader för arbetsledning i orterna (8—10 för varje år). Omkostnader för arbetsledning Eese- och traktamentsersättningar Diverse omkostnader såsom telegramavgifter, materialier m. m

nya

kolonisationsområden kr. 23 000 > 12 000

porton, skriv»

2 000

Summa kr. 37 000 Såsom motiv till förestående beräkningar vill kommittén anföra följande. Lantmäteribiträde har kommittén tänkt sig böra erhållas dels genom anställande årsvis av en lantmätare såsom ledare för planläggningsarbetet i fråga om de kolonisationsområden, där ett större antal kolonat utlägges, dels i övrigt genom anlitande av lantmäteritjänstemännen i orterna. För utläggande av mer spridda kolonat anser kommittén lämpligast att anlita vederbörande distriktslantmätare. För bearbetning och sammanställning av det under sommaren dels av nämndens lantmätare, dels av distriktslantmätare insamlade materialet, anser kommittén att biträde av förstnämnda lantmätare måste påkallas även under vintermånaderna. Denna lantmätares arvodesförmåner har kommittén ansett böra utgå med ett grundbelopp av 6 420 kr. för helt år, motsvarande den för lönegrad 13 och löneklass 17 i för kommunikationsverken gällande löneplan bestämda grundlönen, och med rätt till ålderstillägg, vilken avlöningsform innebär, att något arvode enligt lantmäteritaxan icke skall utgå. Till arvodet kommer dyrtidstillägg, beräknat efter de allmänna grunder, som av statsmakterna bestämmas. Förutom avlöning och dyrtidstillägg bör lantmätaren bekomma rese- och traktamentsersättning efter fjärde klass gällande resereglemente vid resor och förrättningar. I de fall, då vederbörande distriktslantmätare anlitas för kolonisationsföretagens planläggning, bör ersättning utgå efter enahanda grunder, som äro stadgade

321 för övriga lantmäteriförrättningar, börande således arvode beräknas enligt lantmäteritaxan och reseersättning gäldas av allmänna medel. Då kostnaderna för kolonisationsföretagens planläggning äro beroende av det sätt, på vilket dessa arbeten organiseras, har kommittén, som alltsedan år 1918 lett dylika arbeten, förskaffat sig en del erfarenheter, som kunna vara av viss betydelse för det fortsatta arbetet av denna art. Såsom i annat sammanhang framhållits har kommittén funnit det lämpligast, att dessa arbeten så bedrivas, att lantmätaren har till sitt förfogande ett antal tekniska biträden, skogselever eller andra, som besitta viss kunskap i kartläggningsarbete m. m. Under lantmätarens ledning förestå dessa detaljarbetena var och en inom sitt område. Vid besök inom olika områden lämnar då lantmätaren de anvisningar, som äro av behovet påkallade, under det att arbetets utförande i detalj ankommer på det tekniska biträdet med tillhjälp av erforderligt antal hantlangare. För planläggning av kolonisationsföretag i den omfattning, som angivits i det föregående, anser kommittén ett antal av tre tekniska biträden vara av behovet påkallat. Kommittén har beräknat kostnaderna för hantlangning till 16 000 kr. Härvid är att märka att denna beräkning grundar sig på antagandet, att hantlangningsdagsverke skall betinga en kostnad av 4 kr. Vad beträffar arbetsledningen inom de skilda kolonisationsområdena bör denna i de fall, då kolonaten ligga mer spridda, anförtros åt skogsstatens personal, under det att inom de områden, där ett flertal kolonat skall upplåtas och särskilt där staten bedriver egen byggnadsverksamhet, ledningen överlämnas åt för ändamålet anställda byggmästare. Med hänsyn dels till antalet äldre kolonisationsområden, inom vilka statlig byggnadsverksamhet bedrives, och det antal för varje år nytillkomna områden med större antal kolonat, där staten beräknas komma att bedriva byggnadsverksamhet, anser kommittén, att åtta byggmästare äro erforderliga. Vid denna beräkning har kommittén utgått ifrån att en och samma byggmästare, såsom hittills varit fallet, skall kunna leda arbetena inom två eller flera, ej allt för långt från varandra liggande områden. I fråga om byggmästarnas arvodesförmåner har kommittén beräknat dessa med utgående från lönegrad 5 och löneklass 6 i för kommunikationsverken gällande löneplan, således till årligt grundbelopp av 3 800 kr. jämte därå belöpande dyrtidstillägg. Utöver den sålunda bestämda avlöningen anser kommittén att, i likhet med vad hittills varit fallet, byggmästare bör åtnjuta rese- och traktamentsersättning efter sjätte klass i gällande reseregle21.

Kolon isationskomm itléit.

322 mente vid resor och förrättningar utom det kolonisationsområde, där han är bosatt eller fått sig stationsort anvisad. Vad beträffar kostnaderna för verksamheten i övrigt beräknas dessa på följande sätt. Då den byggnadshjälp, som tillkommer självbyggande kolonist samt den odlingshjälp, som av kommittén föreslagits för innehavare av större kolonat, äro fixerade till vissa maximibelopp, så kunna, under antagande att etthundra självbyggda kolonat årligen komma att utläggas, varav omkring femtio antagas vara av den större typen, kostnaderna härför beräknas på följande sätt: Byggnadshjälp för 50 kolonat av mindre och 50 av större typ å 5 000 kronor kr. 500 000 Odlingshjälp för 50 större kolonat ä 500 kronor » 25 000 Summa kr. 525 000 I fråga om statens egen byggnadsverksamhet har kommittén, som på annat ställe närmare utvecklats, föreslagit att femtusen kronor av för byggande av vart och ett kolonat erforderliga medel skola utgå från den föreslagna byggnadsfonden, under det att återstoden av byggnadskostnaden skall bestridas av för ändamålet särskilt anvisat anslag. För 100 statsbyggda kolonat skulle således från byggnadsfonden utgå 500 000 kronor. Då kostnaderna med nu gällande dagsverks- och materialpriser torde kunna beräknas till omkring G 000 kronor, skulle sålunda för varje statsbyggt kolonat erfordras 1 000 kronor utöver de medel, som utgå från byggnadsfonden. För etthundra kolonat erfordras sålunda en anslagssumma av 100 000 kronor. Vad åter angår kostnaderna för de för kolonisationsföretagen erforderliga väg- och dikningsarbetena erbjuda sig större svårigheter för dessas beräknande. Det är nämligen tydligt, att behov av vägförbindelser för skilda områden äro i hög grad växlande. Det kan nämligen å ena sidan förutsättas, att ett kolonisationsområde stundom ligger i omedelbar förbindelse med allmän landsväg eller annan körväg, i vilket fall behovet av vägar inskränker sig till kortare utfartsvägar från olika kolonat. A andra sidan kan ett kolonisationsområde vara beläget långt på sidan av befintliga kommunikationsleder, varför förutom de nyss omnämnda utfartsvägarna erfordras längre eller kortare huvudvägar till de olika kolonisationsområdena. Med hänsyn till kronoparkernas belägenhet och det relativt svagt utvecklade vägnätet, särskilt inom lappmarkerna, torde dylika huvudvägar i de flesta fall vara av behovet påkallade.

323 Kostnaderna för anläggning av mindre utfartsvägar från de skilda kolonaten har kommittén med stöd av erfarenheter från hittillsvarande kolonisationsförsök beräknat till 340 kronor per kolonat. Vad beträffar kostnaderna för utförande av de dikningsarbeten, som erfordras för kolonatens torrläggning, äro dessa givetvis i hög grad växlande, beroende på myrmarkernas beskaffenhet, men har en medelkostnad av 160 kr. ansetts kunna beräknas per har. Kostnaderna för mindre utfartsvägar från de olika kolonaten liksom dikningskostnaderna beräknas på följande sätt: Mindre utfartsvägar för 200 kolonat a 340 kronor Dikningsarb eten 150 kolonat av mindre typ ( 5 har å 160 kronor) 50 » » större » (13,5» » 160 » )

kr.

68 000

» »

120 000 108 000

Summa kr. 296 000 Såsom av det föregående framgår bygger kommittén på en del antaganden, rörande vilkas överensstämmelse med verkligheten det är svårt att bestämt uttala sig. Vad som huvudsakligen gör beräkningarna osäkra är ovissheten om vilken omfattning kolonisationsarbetet framgent kan komma att få. Däremot finnas säkrare faktorer att tillgå för beräkning av medelkostnaden för vart kolonat. Kommittén vill här nedan lämna en tabellarisk uppställning över å ena sidan de direkta och indirekta kostnader, som staten med utgående från vissa antagna värden påtager sig för de skilda kolonattyperna samt å andra sidan de belopp, som vid kolonatens överlämnande med äganderätt till kolonisterna beräknas efter hand återinuyta. Statens kostnader för anläggning av kolonat av olika typer. A. Kolonat av mindre typ, där staten ombesörjer byggnadernas uppförande.

1) Beräknade

kostnader.

D i r e k t a k o s t n a d e r (penninguppoffringar) Byggnadsarbeten Dikningsarbeten, 5 har å 160 kr Vägarbeten (smärre utfartsvägar för skilda kolonat)

6 000 800 340

7 140

Transport kr.

7 140

324 Transport kr. (naturauppoffringar)

Indirekta kostnader Mark. 5 har odlingsbar torvmark 1 » » fastmark 5 » skogsmark 3 » annan mark

50 20 100 15

1S5

ZI7Z

690 Virke. till byggnader, ISO kbm. å 5 kr 900 » hägnader o. täckdikn. 52 kbm. 0: 75 kr. 39 > hässjor och slöjd 15 kbm. å 1 kr. ... 15

954 Ståndskog

å 10 kr a 20 » å 20 » a 5 »

7 140

1829 S°f9

2) Belopp, som beräknas återinflyta eller som jämlikt gällande bestämmelser kunna utgå till varje annan jordägare. Köpeskilling för byggnaderna » » marken (delvis torrlagd) » > ståndskogen Halva dikningskostnaden enligt bestämmelserna för norrländska avdikningsanslaget

B.

5 000 430 360 400

G 190

Kolonat av mindre typ, där byggnaderna uppföras av kolonisten.

1) Beräknade

kostnader.

Direkta kostnader

(penninguppoffringar)

Byggnad shjälp Dikningsarbeten Vägarbeten Indirekta Mark Ståndskog Virke

5 000 800 340

G 140

185 690 954

1 829

kostnader.

7 969

325 2) Belopp, som beräknas återinflyta eller som jämlikt gällande bestämmelser kunna utgå till varje annan jordägare. Byggnadshjälp • ••• 5 000 Köpeskilling för marken (delvis torrlagd) 430 » » ståndskogen 360 Halva dikningskostnaden enligt bestämmelserna för norrländska avdikningsanslaget __^?5 6 190 C.

Kolonat av större typ, där byggnaderna uppforas av kolonisten.

1) Beräknade kostnader. D i r e k t a k o s t n a d e r (penninguppoffringar). Byggnadshjälp 5 000 Ocllingshjäip 500 Diknirigsarbeten, 13,5 har a 160 kr 2 160 Vägarbeten 340 8 000 I n d i r e k t a kostnader. Mark. 13,5 har odlingsbar torvmark å 10 kr. ... 135 1,5 » » fastmark å 20 > ... 30 10 » skogsmark ä 20 » ... 200 5 * annan mark a 5 » ... 25 390 Ståndskog 1 160 Virke. till byggnader, 260 kbm. å 5 kr 1300 » hägnader och täckdikning 111 kbm. å 0: 75 kr. (avrundat) 83 » hässjor och slöjd, 15 kbm. å 1 kr.... 15 1398 2 948 10 948 2) Belopp, som beräknas återinflyta eller som jämlikt gällande bestämmelser kunna utgå till varje annan jordägare. Byggnadshjälp Köpeskilling för marken (delvis torrlagd) 1 » ståndskogen Halva dikningskostnaden enligt bestämmelserna för norrländska avdikningsanslaget

5 000 1000 875 1080

7 955

326 Om kommittén, vad den egentliga kolonisationsverksamheten angår, icke kunnat undgå att röra sig med en del ovissa beräkningar om verksamhetens blivande omfattning, är detta i än högre grad fallet beträffande omförandet av skogstorp och odlingslägenheter till kolonat. Bland annat finnas inga säkra hållpunkter för beräkning av huru omfattande kompletteringsarbeten å byggnader, som lägenheternas innehavare kunna önska utförda. Kommittén har här endast haft antaganden att röra sig med och har därvid ansett sannolikt, att samtliga statsutlägg böra kunna begränsas till högst 2 500 kronor i genomsnitt för varje lägenhet. Emellertid lärer någon sådan omföring, som kommittén föreslagit, icke kunna under de första åren väntas genomförd i allmännare utsträckning. Det är fastmer att antaga, att lägenhetsinnehavarna först småningom skola komma till insikt om fördelarna av att komma i åtnjutande av den säkrare ställning och de förmåner i övrigt, som tillförsäkras kolonatinnehavare. Med hänsyn härtill har kommittén ansett det årliga anslagsbehovet för nu nämnda ändamål under ett antal år icke komma att överstiga 100 000 kronor årligen.

Sammanfattning av förestående kostnadsberäkningar. För kolonatens utläggning kr. » arbetsledning i orterna > > byggnadshjälp till självbyggande kolonister » » odlingshjälp till d:o >, » statsbyggen, att utgå från den föreslagna byggnadsfonden » » » att ersättas genom anslag » > väg- och dikningsarbeten > > skogstorps och odlingslägenheters omförande till kolonat »

88 000 37 000 500 000 25 000 500 000 100 000 296 000 250 000

Kronor 1 746 000 Av denna kostnadssumma kunna omkring 1 200 000 kr. beräknas återinflyta till statsverket i form av köpeskillingar för byggnader, under det att även dikningskostnaderna^ till någon del bliva ersatta genom det inköpspris, som sättes å marken. A andra sidan gör staten en icke ringa uppoffring genom ränteförluster under frihetsåren samt genom att virke och ståndskog delvis fritt och delvis till lågt pris tillhandahålles kolonisterna. Även beviljande av skogsarbetare- och odlingspremier innebär en statsuppoffring, som dock icke påfordrar någon utgift från statens sida annat än i vissa undantagsfall,

327 vilka här ansetts icke behöva tagas i beräkning, utan återverkar först vid inköp av lägenheterna genom avdrag å köpesummorna. Såsom redan förut anförts, inträder icke det ovan beräknade fulla anslagsbehovet förrän efter en övergångstid, som vad den väsentligaste posten eller byggnadsfonden angår beräknats till fem år, varjämte omförandet av skogstorp och odlingslägenheter till en början beräknats draga lägre kostnad. Med anledning av de beräkningar, som i detta avseende gjorts, får kommittén föreslå att till den byggnadsfond, om vars bildande kommittén framställt förslag, avsattes ett belopp för första året av kr. 217 000 varefter fonden årligen tillföres erforderliga tillskott på sätt kommitténs därom gjorda beräkningar utvisa. att till kostnader för skogstorps och odlingslägenheters omförande till kolonat anvisas ett belopp, tillsvidare beräknat till årligen » 100 000 att för bedrivande i övrigt av kolonisationsverksamheten å statsskogarna må tillsvidare anvisas ett årligt belopp av » 500 000 att för nu nämnda ändamål i riksstaten uppföras särskilda anslag av förslagsanslags natur.

Utkast till lag angående kolonisationsåtgärder å kronoparker i Norrland och Dalarna. Allmänna bestämmelser.

A de kronoparker inom Kopparbergs, Gävleborgs, Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län, beträffande vilka Konungen förordnat om vidtagande av kolonisationsåtgärder, skola, i den ordning särskilt stadgas, utläggas jordlägenheter (kolonat) att upplåtas till uppodling och brukande efter ty i denna lag närmare bestämmes. Att kolonat jämväl kan av brukaren inlösas, därom är nedan i denna lag stadgat.

Kolonat skola utläggas dels av större, dels av mindre typ. Av odlingsmark skall i allmänhet läggas till större kolonat omkring femton hektar, till mindre kolonat omkring sex hektar. Utöver odlingsmarken bör kolonat tilldelas så stor areal skogsmark som erfordras för att av densamma må kunna, under förutsättning av medelgod skötsel, utvinnas en årlig virkesavkastning av, så vitt angår större kolonat, tio och, vad beträffar mindre kolonat, sex kubikmeter, allt fast mått. Vad i näst föregående punkt stadgas skall icke äga tillämpning beträffande sådant å Alträsks eller Svanå kronopark eller f. d. Selets stockfångstskog utlagt kolonat, till vilket vid upplåtelsen lägges andel i den å nämnda kronoparker och stockfångstskog jämlikt tidigare bestämmelser avsatta allmänning. 3 §• För handläggning av frågor om kolonisationsåtgärder å kronoparker skall finnas en kolonisationsnämnd. Föreskrifter om kolonisationsnämndens sammansättning och verksamhet meddelas av Konungen. o

829 4 §• Till brukare av kolonat (kolonist) må antagas allenast den, man eller kvinna, som är svensk medborgare, råder över sig och sitt gods, gjort sig känd för sparsamhet, nykterhet och hederlig vandel samt prövas äga förutsättningar för drivande av ett mindre jordbruk. Ej må kolonat upplåtas till den, vilken äger fast egendom av sådan storlek, att en familj kan hava sitt uppehälle av dess avkastning, ej heller må mer än ett kolonat upplåtas åt samme person.

5 §• Vad om kolonat i denna lag sägs, skall icke, där ej Konungen för särskilt fall annat förordnar, hava avseende å såsom kolonat utlagd jordlägenhet, vilken under två på varandra följande upplåtelseperioder varit enligt denna lag upplåten under nyttjanderätt. Om nyttjanderätt till kolonat. 6 §• Avtal om upplåtelse av kolonat skall upprättas skriftligen i enlighet med formulär, som fastställes av kolonisationsnämnden. 7 §. Upplåtelse av kolonat skall ske för en tid av femton år. Har kolonist vid utgången av första upplåtelsetiden icke inlöst kolonatet, oaktat rätt till inlösen tillkommit honom, skall, där han så önskar, kolonatet under oförändrade villkor till honom upplåtas för ytterligare femton år, dock att vad om oförändrade villkor för upplåtelsen nu är sagt icke skall tillämpas beträffande kolonist enligt 10 § åliggande odlingsskyldighet, ej heller i fråga om frihet från erläggande av lega, varom i 8 § sägs, eller rätt till bete, varom i 13 § stadgas. 8 §• Då kolonat första gången upplåtes, skall kolonist för de första fem åren av upplåtelsetiden tillerkännas frihet från erläggande av lega. Under återstående del av nämnda tid skall kolonist erlägga årlig lega, beräknad till 3.6 procent av sammanlagda värdet av den kolonatet tilldelade odlingsmark och de å kolonatet enligt byggnadsplan uppförda byggnader. Hava

330 byggnaderna å kolonatet uppförts av kolonisten, skall i det för legans beräknande bestämda grundvärde i stället för värdet av byggnaderna ingå beloppet av den byggnadshjälp, vilken, enligt därom gällande bestämmelser, tilldelats kolonisten. Om bestämmande av värdet av odlingsmark och byggnader å kolonat är nedan i 22 8 stadgat. 9 §• Lega för uppbörden.

kolonat

uppbäres och redovisas i sammanhang med krono-

10 §. Sedan kolonat första gången upplåtits, åligger det kolonisten att ofördröjligen låta genom vandringsrättare eller annan i jordbruk kunnig person utarbeta plan för odlingsarbetets verkställande. Sedan odlingsplan upprättats, skall den genom kolonistens försorg ofördröjligen för prövning och fastställelse ingivas till kolonisationsnämnden, vilken äger att i densamma vidtaga de jämkningar, som må kunna finnas erforderliga. Kolonist, vilken fått större kolonat åt sig upplåtet, är skyldig att under upplåtelseperioden därå uppodla under de första tre åren från tillträdesdagen en ytvidd av en hektar, under de närmast följande fem åren ytterligare två hektar samt därefter ytterligare två hektar. A mindre kolonat skall kolonisten under upplåtelsetiden uppodla under de första tre åren från tillträdesdagen en ytvidd av en hektar samt därefter ytterligare två hektar. Jämkning i den här ovan stadgade odlingsskyldighet må, där så prövas skäligt, medgivas av kolonisationsnämnden antingen vid fastställandet av odlingsplanen eller sedermera under upplåtelsetiden. Sådan jämkning må i allmänhet icke vägras, där kolonatets odlingsmark utgöres huvudsakligen av fastmarksjord. Vill kolonist verkställa uppodling av mark å kolonatet utöver vad honom enligt faststäld odlingsplan eller eljest gällande bestämmelser åligger, vare han därtill berättigad. Att kolonist, vilken innehar större kolonat, kan av allmänna medel tilldelas odlingshjälp och odlingspremier, därom är särskilt stadgat.

331 11 §• Då kolonat första gången upplåtes, bestämmes, huruvida erforderliga byggnader skola uppföras huvudsakligen genom statens försorg eller av kolonisten. Skall byggnadsarbetet utföras av kolonisten, äger han att såsom byggnadshjälp åtnjuta fem sjättedelar av det belopp, vartill vid tiden för kolonatets upplåtande kostnaderna för kolonatets bebyggande beräknats uppgå, dock högst 5 000 kronor. I nämnda byggnadskostnader skall ej inberäknas värdet av virke, som på sätt nedan sägs, från statens sida tillhandahålles kolonist. Skall kolonat bebyggas huvudsakligen genom statens försorg, skola på staten ankommande byggnadsarbeten vara fullbordade inom tre år från den dag, då upplåtelse av kolonatet kommit till stånd, dock att, där särskilda omständigheter sådant föranleda, tiden för nämnda arbetens fullbordande må bestämmas till högst sex år från sistnämnda dag. På kolonisten ankommande kompletterings- och inredningsarbeten skola vara fullbordade inom tio år från den dag, då kolonisten tillträtt kolonatet. Skall kolonat bebyggas genom kolonistens försorg, skola sådana byggnadsarbeten, vilkas utförande i fråga om i föregående punkt avsett kolonat ankommer på staten, hava av kolonisten utförts inom fem år från den dag, då kolonatet tillträtt», samt övriga arbeten vara fullbordade inom tio år från sistberörda dag. Närmare bestämmelser angående kolonats bebyggande samt beredande av byggnadshjälp åt kolonist meddelas av Konungen. 12 §.

Skall kolonat bebyggas genom kolonistens försorg, är han berättigad att, efter anvisning av vederbörande skogstjänsteman, uttaga erforderligt byggnadsvirke från skogen å de delar av kolonatet, som utgöres av odlingsmark eller avses till tomtplats, eller, i den mån virkestillgången å nämnda delar av kolonatet finnes otillräcklig, från skogen å motsvarande delar av närliggande kolonat eller å angränsande del av kronoparken. Skall kolonatet bebyggas genom statens försorg, må kolonisten i den ordning nyss sagts från skogen å kolonatet eller kronoparken uttaga för verkställande av på kolonisten ankommande kompletterings- och inredningsarbeten erforderligt virke. I övrigt skall kolonist vara berättigad att å kolonatets skog eller å kronoparken efter anvisning av vederbörande skogstjänteman uttaga virke

332 till husbehov ävensom bränsle, allt i enlighet med vad vid kolonatets upplåtande närmare bestämmes. 13 §. Då kolonat första gången upplåtes skall, i den mån så prövas erforderligt, kolonist tillerkännas rätt till bete för hästar och nötkreatur å angränsande del av kronoparken. Sådan betesrätt må dock ej äga rum för större antal dylika kreatur än som med avkastningen av kolonatet därå vinterfödas och må ej heller upplåtas med avseende å mark, varest betande av kreatur skulle förorsaka märkligt hinder för återväxt av skog. 14 §. Avlopps- och avledningsdiken, vilka, i den ordning särskilt stadgas, prövats erforderliga för kolonisationsarbetets genomförande, ävensom sådana laggdiken, vilka erfordras för att möjliggöra odlingsarbetets påbörjande å kolonat, anläggas genom statens försorg. Skyldighet att deltaga i underhåll av utom kolonatets område belägna diken skall åligga kolonist efter ty därom vid kolonatets upplåtande bestämmes. 15 §. Angående rätt för kolonist att idka jakt och fiske å kolonatet gälle vad i dessa hänseenden är för brukare av annans jord i allmänhet stadgat, dock att rätt till jakt å älg icke skall tillkomma kolonist. Ej må kolonist tillkommande jakt- eller fiskerätt å annan överlåtas. 16 §. För skatt och annan allmän tunga, som under upplåtelsetiden belöper å kolonat, ansvarar kronan. 17 §. Kolonist ansvarar för byggande och underhåll av för kolonatet erforderlig utfartsväg i den mån densamma faller inom kolonatets område. I övrigt deltager4 kolonist i byggande och underhåll av väg i den utsträckning och enligt de grunder, som vid kolonatets upplåtande bestämmes. Ej må kolonist åläggas underhåll av längre vägsträcka än tillhopa 300 meter. 18 §. Dör kolonist före upplåtelsetidens utgång eller försättes han i konkurs,

333 äge såväl kronan som dödsbodelägarna eller borgenärerna uppsäga avtalet. Sker ej uppsägning från någondera sidan inom sex månader efter dödsfallet eller sist å trettionde dagen efter inställelsedagen i konkurs, skall avtalet fortfarande äga giltighet, och svara dödsbodelägarna eller borgenärerna för avtalets fullgörande intill dess upplåtelsetiden utgår eller avtalet eljest upphör att gälla. Vad om rätt för kolonist till förnyad upplåtelse av kolonat eller till inlösen av kolonat i denna lag sägs skall icke äga tillämpning i fråga om borgenärer, för vilka avtal om nyttjanderätt till kolonat enligt vad ovan sägs kan komma att gälla. Frånträder kolonist under pågående upplåtelseperiod nyttj and er ätten till kolonat, vare sig till följd av dödsfall, konkurs, nyttjanderättens förverkande eller eljest, och skall ej jämlikt denna paragraf avtalet fortfarande äga giltighet för dödsbodelägare eller borgenärer, skall kolonatet ofördröjligen för återstoden av upplåtelsetiden upplåtas till annan kolonist under oförändrade villkor, dock att beträffande fullgörandet av den kolonisten åliggande odlings- och byggnadsskyldighet må vidtagas den jämkning, vartill omständigheterna skäligen må anses föranleda. 19 §. Avträdes kolonat, skall kolonisten vara berättigad till ersättning för av honom enligt för kolonatet gällande byggnadsplan å kolonatet uppförda byggnader ävensom för å detsamma av kolonisten verkställda förbättringar. Vid ersättningens bestämmande skall avdrag göras för värdet av virke, som för byggnads- eller förbättringsarbetenas fullgörande tillhandahållits kolonisten från statens sida, ävensom för belopp, som kolonisten i den ordning särskilt stadgas må hava erhållit såsom odlings-, diknings- eller byggnadshjälp. 20 §. I fråga om allt, varom i denna lag eller eljest ej finnes särskilt stadgat, skall om nyttjanderätt till kolonat tillämpas vad enligt lag gäller om arrende. Om inlösen av kolonat. 21 g. Efter det kolonist fullgjort honom åliggande odlingsskyldighet beträffande kolonat, som första gången upplåtits, samt, i händelse kolonatet

334 skolat bebyggas genom kolonistens försorg, fullbordat de i byggnadsplanen upptagna byggnaderna, eller, i annat fall, fullgjort på honom i fråga om byggnaderna ankommande kompletterings- och inredningsarbeten, skall kolonisten vara berättigad att under de i denna lag angivna villkor inlösa kolonatet. Har kolonist, på sätt i 7 § sägs, vid utgången av första upplåtelsetiden erhållit ny upplåtelse av kolonatet, må han när som helst under den nya upplåtelsetiden kunna inlösa kolonatet. Eätt till inlösen av kolonat äger dock rum allenast i händelse kolonist prövas hava behörigen fullgjort vad honom i denna hans egenskap enligt denna lag eller eljest gällande föreskrifter åligger. 22 §. Vid kolonatets upplåtande första gången skall köpeskillingen för detsamma bestämmas, dock att det belopp, som skall erläggas för ståndskogen, skall förklaras vara beroende av skogsräkning, vilken skall verkställas då fråga uppstår om kolonatets inlösen. Till grund för köpeskillingens belopp skola läggas de värden å jord, skog, byggnader m. m. vilka finnas upptagna i en vid denna lag fogad tabell. 23 §. Köpeskilling för kolonat skall, då inlösen äger rum, delas i två lika stora delar, en amorteringsdel och en stående del, vilka skola gäldas i enlighet med vad om gäldande av statslån från egnahemslånefonden finnes föreskrivet, dock att av årliga annuiteten såsom ränta skall räknas 3.G procent å det oguldna kapitalbeloppet av amorteringsdelen. Annuitet, varom nu är sagt, uppbäres och redovisas i sammanhang med kronouppbörden. 24 §. Vill kolonist inlösa kolonat, göre därom skriftlig anmälan hos kolonisationsnämnden. Har sådan anmälan inkommit, late nämnden ofördröjligen anställa besiktning å kolonatet till utrönande huruvida inlösen må äga rum. Prövar nämnden kolonist vara berättigad till inlösen, skall genom nämndens försorg upprättas köpekontrakt enligt formulär, som fastställes av Konungen. Om besiktning, som i denna paragraf avses, skall i tillämpliga delar gälla vad om syn finnes stadgat i 2 kap. 11 och 12 §§ av lagen den 14 juni 1907 om nyttjanderätt till fast egendom.

335 25 §. I köpekontrakt, varom i 23 § sägs, skola intagas erforderliga förbehåll om servitut till förmån för såväl kronopark eller därå belägen fastighet som den försålda lägenheten. Sålunda skall i allmänhet ägaren av sistnämnda fastighet förpliktas tåla, att väg för utforsling av virke från kronoparken tages över lägenheten ävensom att över lägenhetens område till förmån för kronoparken eller därå belägen fastighet dragés elektrisk ledning, allt dock mot ersättning för av servitntets utövande vållad skada, ävensom göras förbehåll om skyldighet för ägaren av den försålda lägenheten att underhålla väg. A andra sidan skall ägaren av den försålda lägenheten, om och i den mån så finnes nödigt, tillerkännas rätt att å kronoparken efter anvisning årligen taga viss myckenhet husbehovsvirke och bränsle, vilken rätt dock ej må utsträckas att avse längre tid än till och med trettio år från den dag, kolonatet först tillträddes, ävensom rätt att å vissa platser å kronoparken eller därå belägen fastighet taga grus, sand, torv och lera till husbehov samt för fullgörande av den ägaren av den försålda lägenheten åliggande skyldighet att underhålla väg. 26 §. Sedan köpekontrakt rörande kolonat upprättats, skall genom kolonisationsnämndens försorg på statens bekostnad den försålda lägenheten av lantmätare avfattas å karta, därå upptagas skillnaden mellan ägoslag, vilka redovisas i jordregistret, byggnader, vägar, vattendrag och dylikt ävensom sådana fasta punkter och mätningsuppgifter, att det kartlagda områdets läge bliver fullt bestämt. Inlöst kolonat skall genom kolonisationsnämndens försorg avskiljas från stamfastigheten genom jordavsöndring. Lagfart å fånget ombesörjes på kolonistens bekostnad av kolonisationsnämnden. 27 §. Talan mot kolonisationsnämndens beslut i fråga rörande upplåtelse eller inlösen av kolonat må föras hos Konungen i vederbörande statsdepartement i den ordning, som för ekonomimål i allmänhet är stadgad.

Denna lag skall träda i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

Utkast till lag om ändrad lydelse av 29 § i lagen den 27 juni 1896 om hemmansklyvning, ägostyckning och jordavsöndring. Härigenom förordnas, att 29 § i lagen den 27 juni ISOCom hemmansklyvning, ägostyckning och jordavsöndring skall erhålla följande ändrade lydelse: 29 §. 1 mom. Vad — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — förfång. 2 mom. I fråga — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — ägovidden. Utgöres lägenhet av enligt lagen angående kolonisationsåtgärder å kronoparker i Norrland och Dalarna såsom kolonat utlagt område eller av område, vilket upplåtits såsom nybygge å Alträsks eller Svanå kronoparker eller f. d. Selets stockfångstskog, må klyvning av eller avsöndring från lägenheten icke äga rum med mindre tillstånd till klyvningen eller avsöndringen lämnats av Konungens befallningshavande. Sådant tillstånd må ej meddelas utan så är att var och en av de fastigheter, mellan vilka lägenhetens område genom den ifrågasatta åtgärden skulle komma att uppdelas, prövas kunna lämpligen bestå såsom särskild fastighet. Ansökning om tillstånd, varom ovan sägs, skall göras skriftligen och vara åtföljd av de handlingar och intyg, sökanden kan akta nödigt förete till utredning om att delningen överensstämmer med vad i nästföregående punkt stadgas ävensom, där avsöndring ifrågasattes, av karta, utvisande hur avsöndringen är avsedd att verkställas. Över Konungens befallningshavandes beslut i ärende, varom nu är sagt, må klagan föras hos Konungen i vederbörande statsdepartement i den ordning, som för ekonomimål i allmänhet är stadgad.

Denna lag skall träda i kraft den dag, då lagen angående kolonisationsåtgärder å kronoparker i Norrland och Dalarna träder i kraft.

Utkast till lag om ändrad lydelse av 2 § ll:o) i lagen den 26 maj 1909 om Kungl. Maj:ts regeringsrätt. Härigenom förordnas, att 2 § ll:o) i lagen den 26 maj 1909 om Kungl. Maj:ts regeringsrätt skall erhålla följande ändrade lydelse: ll:o) mål om avsöndring — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — tomtindelning; mål, huruvida fastighet är av beskaffenhet att den må förvärvas av bolag eller förening, mål om tillstånd till ägostyckning, mål om tillstånd till klyvning av eller avsöndring från lägenhet, vilken utgöres av område, utlagt såsom kolonat eller såsom nybygge å Alträsks eller Svanå kronoparker eller f. d. Selets stockfångstskog; mål om undatag — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — fredande.

Denna lag skall träda i kraft den dag, då lagen angående kolonisationsåtgärder å kronoparker i Norrland och Dalarna träder i kraft.

22.

Eolonisalionskcmimittcn.

Utkast till förordning angående dispositionsrätten över skogen å kolonat, som försålts från kronopark. 1 §• A kolonat må med- de i 2 § omförmälda undantag avverkning av skogen av ägaren bedrivas allenast till fastighetens husbehov. 2 §. Varder skog vindfälld eller skadad av eld eller annat i större utsträckning, än att den vindfällda eller skadade skogen kan för fastighetens behov tiUgodogöras innan den tager ytterligare skada, eller skulle eljest skogstillgången å kolonat komma att överstiga vad med tillämpning av en uthållig skogshushållning för fastighetens framtida behov kan beräknas erforderligt under närmaste fem år, må sådant överskott efter utsyning och stämpling av vederbörande skogstjänsteman av ägaren avverkas med rätt till fritt förfogande över virket. 3 §• Utsyniog sokes före den 1 april hos vederbörande skogstjänsteman och åligger det denne att före den 1 påföljande oktober verkställa utsyningen och stämpla det utsynade virket. 4 §. Den, som till annat ändamål än husbehov avverkar virke, vare pliktig att ställa sig till efterrättelse de föreskrifter, som för utövande av kontroll över avverkningen meddelas av vederbörande förrättningsman. 5 §• Vid förrättning, som i 2 § sagts, skall skogens ägare utgöra nödig hantlangning, men vare han i övrigt från kostnader därför fri.

339 6 §. Innan förrättningsmannen avreser från stället, skall han mot bevis utan lösen tillställa ägaren eller hans ombud protokoll över förrättningen med uppgift om det utsynade virkesbeloppets storlek. 7 §• Den, som icke åtnöjes med förrättningsmannens beslut i anledning av sökt utsyning, må däröver föra klagan genom besvär hos vederbörande överjägmästare före klockan tolv å trettionde dagen från den dag, klaganden erhöll del av beslutet. Klagan över överjägmästarens beslut må föras genom besvär hos domänstyrelsen före klockan tolv å trettionde dagen från den dag, klaganden erhöll del av samma beslut. Den med domänstyrelsens beslut missnöjde må däröver hos Konungen föra klagan genom besvär, som skola ingivas till jordbruksdepartementet före klockan tolv å trettionde dagen från den dag, klaganden erhöll del av samma beslut. 3 §• Sker avverkning i strid mot de i denna förordning meddelade föreskrifter, vare straffet böter från och med tjugufem till och med femhundra kronor, och skall det avverkade virket, där det ligger kvar å skogen eller, om det är bortfört, fortfarande är i avverkarens besittning, tagas i beslag och dömas förbrutet. Undgår dylikt virke beslag, vare den, som låtit verkställa avverkningen, skyldig att utgiva ersättning med belopp, motsvarande virkets värde. Innefattar avverkning, varom här är fråga, förbrytelse mot allmänna strafflagen, skall vad förut i denna paragraf är stadgat ej vinna tillämpning. Förbrytelse mot 4 § straffas med böter från och med tio till och med ett hundra kronor. 9 §• Katt att i beslag taga virke, som skall anses förbrutet, tillkomme allmän åklagare samt den förvaltande och bevakande personal vid skogsstaten, som har att övervaka tillämpningen av denna förordning, men rätt att utföra åtal äge endast allmänna åklagaren. Har någon av nämnda befattnings-

340 havare vid skogsstaten gjort beslag, skall han, så snart ske kan och senast inom fjorton dagar, göra anmälan därom hos allmänna åklagaren. Varder ej inom sextio dagar från det beslaget skedde åtal i laga ordning anställt, vare beslaget förfallet. 10 §. Virke, som enligt denna förordning dömes förbrutet, skall av åklagaren försäljas å offentlig auktion, så kungjord som om auktion å utmätt lös egendom är stadgat. B^gär, innan frågan om virkes förverkande slutligen prövas, virkets ägare, att försäljning skall äga rum, eller finner, på anmälan av åklagare, överexekutor, att fara är för virkets förstörelse eller att kostnaden för dess förvarande skulle bliva större än skäligt är, förordne överexekutor, att virket skall säljas i den ordning nyss sagts; och skall i ty fall virkets ägare, där han är känd och inom riket boende, eller, där han bor utom riket men inom riket har känt ombud, som äger att för honom mottaga stämning och avgiva svaromål, ombudet genom åklagarens försorg bevisligen underrättas om auktionen minst åtta dagar, innan den hålles. Anmälan av åklagare, varom här ovan sägs, skall vara åtföljd av fullständig, av två trovärdiga män styrkt förteckning, utvisande virkets mängd och beskaffenhet. 11 §• Böter, som enligt denna förordning ådömas, ävensom genom försäljning av förbrutet virke uppkommen behållning eller enligt 8 § utdömd ersättning för virke, som undgått beslag, fördelas så, att tre fjärdedelar tillfalla kronan och en fjärdedel åklagaren; dock att, där annan behörig person verkställt beslaget, denne skall av åklagarandelen undfå hälften. Försäljes i beslag taget virke innan det dömts förbrutet skall, till dess frågan härom blivit slutligen avgjord, försäljningssumman nedsättas i riksbanken på sätt särskilt är stadgat; och skall om sådana medels insättning i bankinrättning gälla vad i 160 § utsöknirgslagen sägs. 12 §. Saknas medel till fulla gäldandet av böter eller vite, vartill någon på grund av denna förordning fälles, skall förvandling ske enligt allmänna strafflagen.

Utkast till förordning angående omförande till kolonat av vissa odlingslägenheter och nybyggen. Härigenom förordnas som följer: 1 §• Odlingslägenhet, som upplåtits jämlikt nådiga brevet den 29 maj 1891 angående upplåtande av odlingslägenheter å kronoparker i Norrbottens län eller kungörelsen den 27 maj 1904 angående upplåtande av dylika lägenheter å kronoparker i Västerbottens och Norrbottens län eller kungörelsen den 18 juni 1909 angående upplåtande av odlingslägenheter å kronoparker och överloppsmarker i de sex nordligaste länen, må, efter ansökan av innehavaren, i den ordning nedan sägs omföras till sådant kolonat, varom i lagen angående kolonisationsåtgärder å kronoparker i Norrland och Dalarna förmäles. 2 §. Ansökan, som i 1 § avses, skall göras skriftligen hos kolonisationsnämnden. I ansökningen skall angivas, huruvida sökanden önskar lägenheten överförd till kolonat av större eller mindre typ, ävensom huruvida sökanden medgiver att, där så skulle prövas lämpligt, lägenheten vid omförandet till kolonat erhåller ytterligare tilldelning av odlingsmark eller, i händelse lägenheten med hänsyn till avsides läge eller andra omständigheter skulle befinnas otjänlig till kolonat, densamma varder såsom kolonat i sin helhet förlagd till annan plats. Vid ansökningen skola i huvudskrift eller besannad avskrift fogas de handlingar, vara sökandens rätt till lägenheten grundas, ävensom, där ansökningen avser lägenhetens överförande till kolonat av större typ, intyg därom att sökanden innehar erforderliga förutsättningar för drivande av jordbruk å dylikt kolonat, vilket intyg bör vara utfärdat av ordföranden i kommunalnämnd eller ock av jordbrukskonsulent, vandringsrättare eller annan i jordbruk kunnig person. Blanketter till ansökningsinlaga enligt av kolonisationsnämnden fastställt formulär tillhandahållas kostnadsfritt hos vederbörande revirförvaltare.

342 3 §• Har ansökan, varom i 2 § sägs, inkommit till kolonisationsnämnden, skall nämnden låta anställa besiktning å lägenheten till utrönande, vilken ändringsåtgärd, därest lägenheten varder omförd till kolonat, bör vidtagas beträffande det lägenheten tillagda ägoområde. 4 §. Efter det besiktning, som nyss sagts, ägt rum samt kolonisationsnämnden, där så prövas erforderligt, inhämtat yttrande från vederbörande revirförvaltare, meddele nämnden så snart ske kan beslut i ärendet. Har vid besiktningen lägenheten ansetts böra erhålla ytterligare tilldelning av odlingsmark eller såsom kolonat i sin helhet förläggas till annan plats, och har sökanden icke lämnat medgivande till sådan åtgärd, må ansökningen icke bifallas. Bifallés ansökningen, skall i beslutet angivas vilka ägor skola tillkomma det nybildade kolonatet, och ombesörje kolonisationsnämnden, där så prövas erforderligt, att detsammas område varder å marken tydligt utmärkt. 5 §• Lägenhetsinnehavare, vilken jämlikt denna förordning gjort ansökan om lägenhetens omförande till kolonat, är pliktig tåla att, i händelse ansökningen bif allés, sådan ändringsåtgärd beträffande det lägenheten tillagda ägoområde vidtages, vilken icke innebär att lägenheten såsom kolonat i sin helhet förlägges till annan plats. Innehavare av lägenhet, till vilken vid dess omförande till kolonat lagts mera odlingsmark än som tidigare hört till lägenheten, skall vara pliktig att, sedan fem år förflutit från det beslutet om lägenhetens omförande till kolonat meddelats, till kronan, där så påfordras, utan ersättning avstå av honom för lägenheten disponerade ängar. 6 §• Läggas, enligt vad ovan sagts, vid lägenhets omförande till kolonat till det nybildade kolonatet ägor utöver dem, som tidigare tillhört lägenheten, skall vid ägotilldelningen tillses att, där så ske kan, kolonats område kommer att utgöra allenast ett skifte, eller, därest särskilda omständigheter prövas föranleda de nya ägornas utläggande såsom särskilt skifte, att kolonatet i allt fall kommer att bilda en till odling och brukande tjänlig enhet.

343 7 §• Har ansökning om lägenhets omförande till kolonat bifallits, skall kontrakt, varom i 6 § i lagen angående kolonisationsåtgärder å kronoparker i Norrland och Dalarna förmäles, ofördröjligen upprättas, och skall å lägenheten tillämpas vad i lag eller annan författning finnes om kolonat stadgat, i den mån ej nedan annorlunda förordnas. 8 §. Odlingsarbete, som jämlikt tidigare upplåtelseavtal utförts å lägenhet, varom i 1 § sägs, skall, där lägenheten varder enligt denna förordning omförd till kolonat, räknas innehavaren till godo jämväl så vitt angår rätt att inlösa det nybildade kolonatet. Vid köpeskillingens bestämmande skall mark, som vid lägenhetens omförande till kolonat redan uppodlats, icke tagas i beräkning. 9 §• Har lägenhet, vilken jämlikt denna förordning omföres till kolonat, enligt tidigare gällande bestämmelser fullständigt bebyggts, skall vidare byggnadsskyldighet icke åligga innehavaren av det nybildade kolonatet. Hava å sådan lägenhet de föreskrivna byggnadsarbetena påbörjats men ej fullbordats, skall vid den tidigare gällande byggnadsplanen förbliva, och skall innehavaren av det nybildade kolonatet vara berättigad att såsom byggnadshjälp åtnjuta fem sjättedelar av det belopp, som med tillämpning av sagda plan erfordras för byggnadsarbetets fullbordande, dock högst 5,000 kronor, däri inberäknat vad innehavaren jämlikt äldre bestämmelser må hava uppburit i byggnadshjälp. 10 §. Vid bestämmande av bidrag till bebyggande av lägenhet, som jämlikt denna förordning omföres till kolonat, skall avdrag göras för belopp, som lägenhetens innehavare enligt äldre bestämmelser må hava såsom byggnadsbidrag uppburit i den mån detsamma icke redan nedlagts å byggnadsarbetets utförande, skolande vad sålunda om byggnadshjälp stadgats i tillämpliga delar gälla jämväl om odlingshjälp. 11 §• Vad i 8 § första punkten samt 9 och 10 §§ stadgas skall icke äga tilllämpning, där lägenhet enligt vad i 12 § sägs såsom kolonat i sin helhet förlägges till annan plats.

344 12 §. Prövas lägenhet, vars omförande till kolonat är i fråga, på grund av avsides läge eller andra omständigheter vara otjänlig till kolonat, och varder med anledning härav jämlikt av dess innehavare lämnat medgivande lägenheten såsom kolonat i sin helhet förlagd till annan plats, njute innehavaren gottgörelse för av honom å lägenheten nedlagda arbeten och kostnader med belopp, som efter förslag av kolonisationsnämnden bestämmes av Konungen. 13 §. Kolonisationsnämnden ombesörjer att lägenhet, vilken jämlikt denna förordning omföres till kolonat, varder, där så erfordras, på kronans bekostnad avdikad i enahanda omfattning, som stadgats beträffande kolonat, vilket från början upplåtes såsom sådant. 14 §. Vad om odlingslägenhet i denna förordning stadgas skall ock gälla om å Alträsks eller Svanå kronoparker eller f. d. Selets stockfångstskog upplåtet nybygge, dock att innehavare av sådant nybygge icke skall vara pliktig att till följd av dess omförande till kolonat vidkännas inskränkning i de honom vid nybyggets upplåtande genom upplåtelseavtalet tillförsäkrade rättigheter. 15 §. Talan mot kolonisationsnämndens beslut i fråga rörande lägenhets eller y bygges omförande till kolonat må föras hos Konungen i vederbörande statsdepartement i den ordning, som för ekonomimål i allmänhet är stadgad. n

Denna förordning skall träda i kraft den dag, då lagen angående kolonisationsåtgärder å kronoparker i Norrland och Dalarna träder i kraft.

I

Utkast till instruktion för kolonisationsnämnden. Kolonisationsnämnden utgöres av chefen för domänstyrelsen såsom ordförande samt två andra ledamöter, vilka förordnas av Konungen. Av dessa två ledamöter utser Konungen tillika en att vara nämndens verkställande ledamot. Att biträda nämnden i frågor, där särskild sakkunskap beträffande norrländskt jordbruk prövas erforderlig, förordnar Konungen två i sådant jordbruk erfarna personer. 2 §. Med ärenden angående kolonisationsåtgärder å kronoparker i Norrland och Dalarna tager kolonisationsnämnden den befattning, som enligt lagen den angående dylika åtgärder, annan författning samt denna instruktion tillkommer nämnden. 3 §. Årligen före utgången av mars månad och efter det från vederbörande länsstyrelser inkommit de för län och kommuner i särskilt stadgad ordning uppgjorda kolonisationsförslag, upprättar kolonisationsnämnden förslag å de kronoparker, vilka under året böra göras till föremål för kolonisering. Förslaget skall ofördröjligen underställas Konungens prövning. Efter det Konungen i ärendet meddelat beslut, har kolonisationsnämnden att för varje kronopark, som i beslutet avses, låta utarbeta koloniseringsplan, vilken skall upptaga det till kolonisering avsedda områdets uppdelning i kolonat jämte de dikningsarbeten och väganläggningar, vilka för kolonisationsarbetets genomförande finnas erforderliga. Prövas för uppdelning i kolonat av område, varom nu är sagt, böra användas biträde av lantmätare, vilken icke ändock står till kolonisationsnämndens förfogande, har nämnden att i vanlig ordning härtill utverka förordnande för sådan lantmätare. Vid utarbetandet av koloniseringsplan har vederbörande revirförvaltare att lämna erforderligt biträde. Om erhållande av dylikt biträde äger kolonisationsnämnden att göra framställning hos domänstyrelsen.

346 Därest för koloniseringsplans utarbetande erfordras biträde av statens lantbruksingenjör, har kolonisationsnämnden att härom göra anmälan hos lantbruksstyrelsen. 4 §• Sedan koloniseringsplan blivit utarbetad, gör kolonisationsnämnden hos Konungen framställning om beredande av erforderliga medel till planens genomförande. Efter det dylika medel ställts till nämndens förfogande, vidtager nämnden så fort ske kan för koloniseringen erforderliga verkställighetsåtgärder samt ombesörjer jämväl att dikningsarbeten och väganläggningar, i den mån deras utförande ankommer på staten, varda i vederbörlig ordning bragta till utförande. Kolonisationsnämnden åligger att själv eller genom någon av sina ledamöter å ort och ställe utöva erforderlig uppsikt över kolonisationsverksamheten. 5 §• Uti den framställning, varom i 4 § sägs, skall särskilt upptagas visst belopp att användas till bebyggande genom statens försorg av enligt koloniseringsplanen till utläggande å vederbörande kronopark avsedda kolonat. Sedan beslut i ärendet meddelats, bestämmer kolonisationsnämnden, vilka kolonat å kronoparken skola genom statens försorg bebyggas. Eitningar och beskrivningar till byggnader å kolonat utarbetas genom kolonisationsnämndens försorg. 6 §• Bebyggandet av kolonat, som i 5 § andra punkten avses, ävensom utanordnandet av byggnadshjälp och understöd, varom i kungörelsen den sägs, ombesörjes av kolonisationsnämnden. 7 §• Kolonisationsnämnden ombesörjer utbetalandet av odlingshjälp, varom förmäles i kungörelsen den . Där odlingspremie, varom i nämnda kungörelse sägs, icke utgår i form av avdrag å köpeskilling för kolonat, utbetalas jämväl sådan premie av kolonisationsnämnden. 8 §• I fråga om koloniseringsplan, varom i 3 § förmäles, skall iakttagas, att kolonat icke utläggas enstaka med mindre så är, att kolonat kan förläggas

347 i närheten av by, hemman eller annan bebodd fastighet. I annat fall böra kolonaten sammanföras i grupper om minst tre, och bör avståndet inbördes mellan till en och samma grupp hörande kolonat icke överstiga en kilometer. 9 §• Mindre kolonat må ej i samma trakt utläggas i större antal än att åt varje kolonist må kunna beredas för hans utkomst erforderlig tillgång till skogsarbete å kronan tillhörig mark eller anledning finnes antaga att annan arbetsförtjänst kan vara att tillgå i orten. 10 §. Kolonat, om vilkas utläggande beslut fattats, skola i den ordning, kolonisationsnämnden prövar lämpligt, genom nämndens försorg kungöras till ansökan lediga. Ansökan att varda antagen till kolonist skall ställas till kolonisationsnämnden och ingivas till vederbörande revirförvaltare, vilken det åligger att med eget yttrande ävensom yttrande från den i särskild föreskriven ordning inom vederbörande kommun för kolonisationsfrågor tillsatta nämnd översända densamma till kolonisationsnämnden. Sådan ansökan må ock ingivas eller i betalt brev med allmänna posten insändas till kolonisationsnämnden. I ansökningen skall uppgivas det kolonat, sökanden önskar få åt sig upplåtet, eller, i händelse ansökningen icke avser visst kolonat, den kronopark, å vilken sökanden önskar bosätta sig. Vid ansökningen skola fogas åldersbetyg ävensom de övriga handlingar, sökanden kan vilja åberopa till styrkande därav, att han jämlikt lagen den angående kolonisationsåtgärder å kronoparker i Norrland och Dalarna är behörig att bliva antagen till kolonist. Över ansökan, som direkt inkommit till kolonisationsnämnden, skall yttrande infordras från vederbörande revirförvaltare ävensom från den här ovan omförmälda, inom vederbörande kommun tillsatta nämnd samt de övriga myndigheter eller personer, vilkas hörande kolonisationsnämnden må finna erforderligt. 11 §• Med den, som av kolonisationsnämnden antagits till kolonist, skall genom kolonisationsnämndens försorg upprättas kontrakt rörande upplåtelse av kolonatet. Om verkställd upplåtelse skall nämnden omedelbart underrätta domänstyrelsen. Nämnden övervakar, att kolonisten behörigen fullgör honom i

848 denna hans egenskap i förhållande till kronan åliggande skyldigheter samt representerar i allmänhet gentemot kolonisten kronan såsom jordägare. Kolonisationsnämnden åligger att årligen till vederbörande kronouppbördsman insända uppgift om de lego- eller löseskillingsbelopp, som det åligger kolonist att gälda. 12 §. Kolonisationsnämnden sammanträder på kallelse av ordföranden så ofta denne finner nödigt. 13 §. Beslut må ej av kolonisationsnämnden fattas med mindre samtliga ledamöter äro tillstädes. Uppkomma, då beslut skall av kolonisationsnämnden fattas, skiljaktiga meningar, gånge efter vad de flesta säga. Har var sin särskilda mening, gälle ordförandens. 14 §. ^ Hos kolonisationsnämnden skola anställas följande tjänstemän och biträden, vilka förordnas av nämnden: en assistent, en kamrerare och kassör samt tre kvinnliga kontorsbiträden. Tillfälliga biträden antager kolonisationsnämnden i mån av behov. Kolonisationsnämnden äger att för ovan omförmälda tjänstemän och biträden utfärda erforderliga tjänstgöringsbestämmelser. 15 §. Vid sammanträde med kolonisationsnämnden skall föras protokoll, upptagande förteckning på närvarande ledamöter och handlagda ärenden. Förekommer skiljaktig mening, skall denna i protokollet införas. 16 §. Viktigare utgående expeditioner så ock upplåtelsekontrakt och köpekontrakt rörande kolonat underskrivas av ordföranden, övriga expeditioner av verkställande ledamoten, i båda fallen å kolonisationsnämndens vägnar. 17 §. Kolonisationsnämndens ordförande och ledamöter ävensom de i 1 § andra stycket omförmälda till nämndens biträde förordnade personer äga

349 att för uppdragets fullgörande åtnjuta ersättning enligt kungörelsen den 29 augusti 1921 med vissa bestämmelser angående kommittéer. 18 §. Före den 1 april varje år avgiver kolonisationsnämnden till Konungen berättelse över nämndens verksamhet under nästförflutna kalenderår. Inom samma tid avlämnar nämnden tillika redovisning för nästföregående års förvaltning.

Särskilt yttrande av herrar Hellström, Lundström, Haglund och Wikström. Undertecknade få härmed anmäla sin reservation emot kommitténs förslag att kolonisters rätt till ved och husbehovs virke skall begränsas till trettio år från kolonatets första upplåtande. Under de sista årtiondena hava statsmakterna vid den lagstiftning, som avsett ny fastighetsbildning å enskild jord i Norrland samt upplåtande av enskild mark till brukande av andra, tillämpat vissa regler, som närmast betingats av det nordliga läget och andra i samband därmed stående förhållanden. En av de viktigaste bland dessa regler är den, att fastigheterna, i den mån detta låter sig genomföras, skola förses med nödig husbehovsskog eller på annat sätt beredas tillgång till ved och husbehovsvirke. I lagen den 25 juni 1909 om inskränkning i rätten att erhålla ägostyckning bestämmes sålunda, att ägostyckning icke får ske i de norrländska länen utan att tillstånd därtill lämnats av Konungens befallningshavande, och att Konungens befallningshavande vid prövning av ansökan om ägostyckning skall tillse, huruvida den nya hemmanslotten med hänsyn till såväl inägojordens omfattning som ock till den myckenhet husbehovsskog, odlings- och mulbetesmark, som tillägges lotten, blir tjänlig för jordbruk. I allmänhet hava Konungens befallningshavande fordrat en skogsareal av 15—30 hektar. Vid bestämmande av husbehovsskogens areal synas de hava stött sig på ett av domänstyrelsen den 16 november 1907 i besvärsmål avgivet yttrande, enligt vilket inom vissa socknar i Västernorrlands län den minimiareal husbehovsskog, som ansågs böra tilldelas en normal jordbrukslägenhet, beräknades till minst 15 har god skogsmark eller minst 30 har dålig skogsmark, med ökning uppåt, i den mån inägorna hade större omfattning. Även den norrländska arrendelagen den 25 juni 1909 ger uttryck åt samma grundsats beträffande virkesbehovet. Arrendatorn tillerkännes uttryckligen rätt att på lämpligt ställe å den arrenderade jorden eller, om denna utgör allenast visst område av en jordägaren tillhörig fastighet, å annan mark, som hör till fastigheten, efter anvisning få taga erforderligt virke till vedbrand och till de arrendatorn åliggande reparationer, ävensom till nödiga hägnader, hässjor och täckdikning samt nödiga redskap (slöjd-

351 virke). Och än mera! Har genom jordägarens åtgöranden skogstillgången å fastigheten så medtagits, att arrendatorn ej därav kan erhålla sitt fulla virkesbehov, är jordägaren skyldig att på annat för arrendatorn lägligt sätt tillhandahålla honom det felande. Att staten, samtidigt med att den träffat sådana bestämmelser för markupplåtelser från enskildas ägoområden, själv skulle undandraga sig motsvarande förpliktelser vid fastighetsbildning å kronans marker i Norrland, anse vi ej blott principiellt oriktigt utan även såsom en direkt fara för hela den s. k. norrlandslagstiftningen på ifrågavarande område. I likhet med kommitténs majoritet anse vi visserligen att även om rätt till husbehovsvirke icke tillförsäkras kolonisterna för längre tid än 30 år, någon egentlig fara icke föreligger för att kolonisterna efter utgången av denna tid skulle komma i avsaknad av nödiga skogseffekter, i det att staten, i vars intresse det allt jämt måste ligga att de på dess skogsmark upptagna lägenheterna kunna med fördel brukas, även i fortsättningen torde bliva tvungen att sörja för att lägenhetsinnehavarnes virkesbehov blir på billiga villkor tillgodosett. Men under sådana omständigheter kunna vi ej inse, varför icke den för all fastighetsbildning i Norrland så viktiga grundsatsen, att fastigheterna skola uttryckligen tillförsäkras rätt att få sitt framtida behov av husbehovsvirke tryggat, även i detta fall skall tillämpas. De skäl, som av kommittémajoriteten anföras häremot, äro alldeles desamma, som av de enskilda fastighetsägarna i Norrland och särskilt från skogsbolagens sida anförts och anföras emot den dem genom den s. k. norrlandslagstiftningen ökade skyldigheten att även för framtiden sörja för de å deras marker förekommande jordbrukslägenheternas behov av ved och annat husbehovsvirke. Den motivering, som kommittémajoriteten anfört för sitt förslag att ej medgiva kolonisterna någon rätt till vedbrand och husbehovsvirke från kronans skogar, sedan 30 år förflutit från den första upplåtelsen, synes t. o. m. syfta ändå längre i det att kommittémajoriteten söker visa, att det vedvirke, vilket nu, såsom för kronan värdelöst, kan lämnas till kolonisterna för uppvärmning av deras stugor, med ändrade skogsvärden och avsättningsförhållanden med tiden kan för staten få ett mycket stort ekonomiskt värde. »Ett nu till synes tämligen värdelöst medgivande till vedtäkt», säger majoriteten, »kan sålunda i framtiden befinnas vara förbytt till sin motsats». Det skulle således för staten innebära en avsevärd ekonomisk risk, om den för all framtid förbunde sig att utan betalning lämna de på dess kronoparker bosatta kolonisterna rätt till nödig vedbrand. Häremot hava vi i kommittén anfört och vilja här ytterligare under-

352 stryka, att även om det nu värdelösa vedvirket å kronoskogarna — vilket för närvarande i oöverskådliga mängder ligger och ruttnar ner — i en framtid skulle komma att få det av kommittémajoriteten beräknade höga handelsvärdet, så torde staten nog ändå bli tvungen att utan ersättning lämna det till kolonisterna. De allra flesta av de ifrågavarande lägenheterna komma att ligga i Norr- och Västerbottens län. Enligt odlingsjordsinventeringen ligga icke mindre än 94 % av all odlingsjord å de ifrågavarande kronoparkerna inom de två nordligaste länen och till på köpet i dessa läns lappmarker. Att med det klimat, som där är rådande, och med de långa och stränga vintrar, som man där uppe har att räkna med, upprätta jordbruk, som ej skulle ha någon tryggad rätt till vedbrand ifrån den skogsmark, å vilken de äro anlagda och för vars rationella skötsel de till stor del kommit till, är en tanke, som vi för vår del icke kunnat skänka vår anslutning. Bosättningen å dessa stora skogsparker blir under alla omständigheter så gles, att någon fara alls icke kan anses föreligga för att skogen ej skall kunna utan risk för gagnvirkestillgången lämna det nödiga avfallsvirket för ved, hägnader, hässjor, täckdiken o. d. Och varifrån skulle kolonisterna för övrigt eljest få detta virke? Inte kan man väl vänta, att staten skall bygga vägar ut till de enskildes marker, för att kolonisterna på dem skulle kunna frakta upp till kronoparkerna sitt behov av ved och hnsbehovsvirke ? Återstår då blott det skälet att ved virket med tiden skulle få ett så högt marknadsvärde där uppe på kronoparkerna, att det skulle kunna bli »ekonomiskt betydelsefullt för staten» att sälja ved till kolonisterna. Gentemot denna i övrigt mycket aktningsvärda spekulation i statsskogarnas kommande värdestegring behöver man endast erinra om de ifrågavarande jordbrukens läge och beskaffenhet för att inse den rätta halten av detta skäl. Man går ut ifrån att dessa små jordbruk på så gott som uteslutande myrjord, belägna i landets nordliga delar, skulle giva en så rik avkastning, att de ej blott kunde föda en kanske stor familj, lämna pengar för utskylder och annat, utan även lämna tillfälle till inköp av ved och annat husbehovs virke. Det är väl ändå att något för mycket överskatta jordbruksmöjligheterna i dessa trakter. Då det således enligt vår mening icke finnes några möjligheter för staten att undgå de skyldigheter, som andra jordägare i dessa trakter genom lag ålagts att fullgöra med hänsyn till de nybildade fastigheternas förseende med vedbrand och husbehovsvirke och då ett bifall till kommittémajoritetens förslag på denna punkt icke skulle ha någon annan praktisk påföljd än

353 den att bereda motståndarna till den sociala jordlagstiftning, som plägar sammanfattas under namn av norrlandslagstiftningen, ett gott stöd för deras eventuella attacker mot densamma, så ha vi nödgats i denna fråga anmäla vår reservation. För att emellertid i största möjliga mån taga hänsyn till de ifrån skogsmannahåll framförda betänkligheterna emot ett s. k. evighetsservitut å statsskogarna, hava vi i kommittén föreslagit, att rätten till bränsle samt virke till täckdiken och lador visserligen må tillerkännas kolonisterna för all framtid, men att kvantiteten av det bränsle, som vid kolonatets första upplåtande må hava bestämts skola utgå till dess innehavare, i första hand må bestämmas för en tidrymd av allenast 30 år och efter den tidens utgång kvantiteten av det fria bränslet må regleras för en ny 3O-årsperiod, efter vilken utgång ny reglering åter företages o. s. v. Stockholm den 31 maj 1922.

23.

Paul Hellström.

Linus

Lundström.

Emil

Henning

Wikström.

Kolonisationskommittén.

Haglund.

Särskilt yttrande av h e r r a r Lundström, Wikström, Haglund och Gabrielsson. Undertecknade, som i organisationsfrågan och därmed sammanhängande spörsmål haft en från kommitténs majoritet avvikande mening, få härmed avgiva följande särskilda yttrande. Det har ofta framhållits, att de upplåtelser i form av skogstorp och odlingslägenheter, som med statsmakternas hjälp kommit till stånd å kronoparkerna, icke motsvarat de förväntningar, på vilka man haft anledning att hoppas. Den för statsskogarnas rationella skötsel nödvändiga arbetskraften har icke kunnat erhållas på den vägen, och även för hämmande av emigrationen synas åtgärderna hava varit av mindre betydelse. Röster hava sedan flera år tillbaka höjts för upptagande av en mera målmedveten verksamhet för främjande av bosättningen å kronans marker. Med anledning av motioner i sådant syfte har också riksdagen anslutit sig till dessa yrkanden, vilka närmare preciseras i riksdagens skrivelse 1914 nr 273. Denna skrivelse föranledde dels igångsättande av en utredning rörande förekomsten av odlingsjord å kronoparkerna i Norrland och Dalarna, dels sedermera tillsättandet av kolonisationskommittén, vars uppgift skulle bliva ett närmare utredande av de spörsmål, som kolonisationsproblemet innesluter. En bland huvudpunkterna i kommitténs arbetsprogram blev helt naturligt en närmare undersökning av hittillsvarande upplåtelseformer och orsakerna till det mindre tillfredsställande resultatet av dessa bosättningar. Under överläggningarna härom framkommo inom kommittén tvenne åsiktsriktningar av väsentligen olika principiell innebörd med avseende å de linjer, efter vilka den fortsatta kolonisationen borde bedrivas. Den ena riktningen ansåg, att de största svårigheterna mötte kolonisterna vid åstadkommandet av byggnaderna och menade, att denna fråga endast kunde lösas därigenom, att staten uppförde de erforderliga byggnaderna. Det centrala i kolonisationen blev alltså, enligt denna åsikt, uppförande av bostäder och ekonomihus. Den andra riktningen medgav visserligen, att byggnadsarbetet vore rätt betungande, men då det här rörde sig om syn-

355 nerligen enkla byggnader och då byggnadskunnigheten kunde anses vara rätt allmänt utbredd bland den norrländska befolkningen, syntes höjda byggnadsanslag kunna avhjälpa denna del av fastighetsbildningen. Förnämsta orsaken till ett mindre gott resultat av verksamheten hittills berodde snarare därpå, att allt för liten vikt lagts vid möjligheten att bedriva jordbruk å torpen. En kolonist på dessa avlägsna trakter måste, enligt denna uppfattning, i högsta grad vara hänvisad att själv producera livsmedel, och produktionen därav borde vara så stor, att barnen icke i förtid nödgades lämna hemmet för att på andra orter tjäna sitt bröd. Vid anläggande av skogstorp och odlingslägenheter hade emellertid dessa synpunkter i allmänhet ej blivit beaktade. På många av dessa ställen syntes den tilldelade odlingsmarken hava varit av alltför ringa areal och dessutom av mindre god beskaffenhet, så att innehavaren vore nödgad hämta en avsevärd del av stråfordret från ströängar. Då emellertid de bästa av dessa befunne sig i enskildas händer och således endast mindervärdiga stode till buds, hade stora svårigheter yppat sig vid anskaffandet av den fodermängd, som erfordrades för att kunna hålla en för hemmets behov tillräckligt stor kreatursbesättning. I framtiden borde alltså tillses, att lägenheterna försåges med tillräckligt stor areal odlingsjord av god beskaffenhet. Därigenom skulle barnen fostras till jordbrukare och hela familjen få sin bärgning å stället genom arbete på jorden och i skogen. Kommittén har också enat sig därom, att jordtilldelningen bör tilltagas större och föreslagit en mindre kolonattyp om c:a 6 hektar odlingsbar jord och en större om c:a 15 hektar. Detta förslag innebär en från tidigare upplåtelser avvikande princip, då alla upplåtelser å kronoparker hädanefter avse att med eller utan annat förvärvsarbete skapa jordbruksfastigheter därstädes. Medan således en skogstorpares hushållning hittills varit baserad på förvärvsarbete jämte innehavet av ett primitivt jordbruk, kommer avkastningen från jorden att hädanefter få väsentligt större betydelse för ekonomien. Men för att detta skall lyckas, måste ledningen av kolonisationsarbetet, vilken hittills handhafts av enbart skogsstatstjänstemän, inriktas på att mera än förut främja produktionsgrenar, som i vissa avseenden äro tämligen främmande för den blivande kolonisten. De nu antydda olika inom kommittén förefintliga åsiktsriktningar, efter vilka den fortsatta kolonisationen borde bedrivas, leda givetvis till helt olika organisationsformer i fråga om ledningen av arbetet. Grår man ut ifrån att byggnadsfrågan är det centrala, blir administrationen väsentligen av byggnadsteknisk art; skall åter produktionsfrågan träda i förgrunden, bör led-

356 ningen besitta jordbrukstekniska kvalifikationer. Vi skola nu härnedan närmare skärskåda dessa båda alternativ. Till en början må då erinras därom, att föredragande departementschefen i sitt yttrande till statsrådsprotokollet vid kommitténs tillsättande bland annat framhöll vikten av, att man utan avbidande på spörsmålets fullständiga utredning, skrede till positiva åtgärder i kolonisationsfrågan, även om detta skulle ske efter grunder, som man sedermera ansåge sig böra frångå. Det sålunda givna direktivet föranledde kommittén att utarbeta plan till kolonisationsförsök, vilka icke blott skulle avse att tillgodose efterfrågan å jord, utan även vara till gagn för kommitténs eget utredningsarbete. Betänkande i ovan berörda fråga avgavs av kommittén den 17 december 1917 och föranledde framläggande av Kungl. Maj:ts prop, nr 198 år 1918. Med gillande av kommitténs förslag betonade dock föredragande departementschefen särskilt den stora vikten av, att nya områden av därtill ägnad jord lades under odling, varemot frågan om anskaffande av kvalificerad arbetskraft för skogsbrukets behov komme i andra rummet. Eiksdagen biföll propositionen och har sedermera efter årligen gjorda framställningar beviljat medel för samma ändamål. Kommitténs avsikt med kolonisationsförsöken var som nyss anförts bland annat att inhämta vissa för utredningen nödvändiga uppgifter. »Ett på rationella grunder byggt kolonisationsförsök borde nämligen i hög grad vara ägnat till vägledning på ett område där om någonsin den praktiska erfarenheten utgör den en enda säkra ledstjärnan» (Komm. bet. 1917). Särskilt gällde det att pröva sig fram till lämpligaste lägenhetstyper ävensom utröna de kostnader olika arbeten såsom vägar, dikningar och byggnadsarbeten kunde komma att draga samt med stöd därav avväga, huru dessa kostnader borde fördelas mellan den enskilde kolonisten och staten. Framför allt vore det angeläget att på lämpligt sätt kunna lösa byggnadsfrågan, som hittills berett lägenhetsinnehavarna vissa svårigheter. Till följd härav ingick i den uppgjorda försöksplanen ett omfattande byggnadsprogram, varvid mangårds- och uthusbyggnader i rätt stor utsträckning skulle uppföras genom statens försorg. Däremot har jordbruks verksamheten å kolon äten icke ägnats annan uppmärksamhet, än att en jordbrukskonsulent före odlingsarbetets påbörjande förordnats upprätta odlingsplan. Då verksamheten alltså huvudsakligen bestått i att stycka området, upptaga huvudgravar samt uppföra byggnader, har även det utsedda verkställande organet — kolonisationsnämnden — sammansatts med tanke på, att den rent tekniska delen av problemet skulle träda i förgrunden.

•

357 Ser man nu på resultatet av den hittills bedrivna verksamheten, kan det icke förnekas, att man vid första påseendet tilltalas av att se hela byar med amerikansk fart växa upp å kronoparkerna. Ser man däremot på de därmed förbundna kostnaderna, visar det sig, att statens utgifter blivit högst avsevärda, ej blott ifråga om direkta uppoffringar och understöd åt kolonisterna, utan även i fråga om administrationen för arbetets utförande. Så länge denna verksamhet blott varit att betrakta såsom försök, varvid man på olika vägar sökt experimentera sig fram till lämpligaste förfaringssätt, torde icke vara så mycket att säga därom, ty vid all försöksverksamhet har man ju i allmänhet att räkna med höga kostnader. Tillvägagångssättet vore även att rekommendera, om byggnadsverksamheten vore avsedd att skaffa bostäder åt folk, som hade sin fulla utkomst från industriell verksamhet, och som därför också kunde bära de rätt stora utgifterna för bostadsfrågans lösande. Men här gäller det bosättning för personer, som för att kunna livnära sig äro tvingade att vid sidan av jordbruksdrift anlita det förvärvsarbete, som kan erbjudas. För jordbruksdrift gäller dock som fastslagen regel, att utgifter för byggnader och framförallt mangårdsbyggnaderna såsom de minst räntabla och mest betungande måste träda i bakgrunden för de mera produktiva grenarna av verksamheten och först i den mån dessa senare lämna nödig avkastning, komma till utförande i mån av växande tillgångar. I föreliggande fall har man emellertid gått den motsatta vägen, varigenom lägenheterna belastats med relativt dyrbara byggnader. Härvid förbises ingalunda betydelsen av hygieniska bostadsförhållanden och därav följande social trevnad, men dessa krav få å andra sidan icke sträcka sig så långt, att innehavarens ekonomi för lång tid framåt tynges av en tryckande skuldbörda. Ehuru staten på varje bygge fått vidkännas avsevärda direkta förluster vid uppförandet, bliva kolonistens avgälder dock högst betydande. Hans kontanta inkomst från arbete i skogen torde nämligen kunna beräknas till högst 800 kronor per år (200 dagar å 4 kr.). Bebor han en av staten bebyggd lägenhet, bor han visserligen under de 5 första åren hyresfritt, varvid staten alltså får bära alla omkostnader för bygget, men under följande 5 åren åtgå till gäldande av arrendet cirka 190 kronor eller i det närmaste 25 % av den kontanta inkomsten. Omkostnaderna bliva alltså under denna tid större, än vad en motsvarande lägenhet med så ringa areal odlad jord kan arrenderas för söderut. Under den följande tiden, då lägenheten skall amorteras, har han att räkna med omkring 250 kronor (235—290) å kronodebetsedeln påförda utgifter, d. v. s.

358 c:a 33 % av inkomsterna åtgå härtill. Utom till övriga skatter och anskaffande av diverse förnödenheter, som icke produceras å gården, har han därjämte betydande utgifter för anskaffande av konstgödsel, utsäde och redskap m. m. Det är klart, att under sådana omständigheter avsevärda svårigheter kunna uppstå, samt att här fordras en omtänksam hushållning — större än man i allmänhet rättvisligen kan begära av en kolonist — för att få debet och kredit att gå ihop. Statsbygget medför även för kolonisten den olägenheten, att han på grund av den korta byggnadstiden endast i mindre grad beredes tillfälle deltaga i arbetet på det egna hemmets tillkomst. När ett kolonat skall beb}Tggas genom statens försorg, vidtagas nämligen de förberedande arbetena i regel under vintern, och byggnadsarbetet bedrives sedermera under sommaren så raskt, att byggnaderna äro färdiga till inflyttning under hösten samma år. Under den tid arbetet pågår, kan han visserligen hava haft en del arbetsförtjänster genom deltagande i verksamheten, men ett flertal arbeten, som han själv kunnat utföra på övertid utan egentlig kostnad, äro bortsatta på ackord och skola i sinom tid betalas efter jämförelsevis högt tilltagna priser. Personer med erfarenhet från egnahemsrörelsen hava dock framhållit, att om ett eget hem, som nyskapas, skall bliva räntabelt, bör arbetet väsentligen utföras av innehavaren och övriga familjemedlemmar. Genom de hittills utförda kolonisationsförsöken hava så tillvida positiva resultat uppnåtts, att kolonat med av staten uppförda byggnader visat sig vara rätt eftersökta. Däremot har helt naturligt ännu icke konstaterats, huruvida kolonisterna kunna fullgöra dem påförda avgälder, men av vad som härovan anförts, kan dock starkt ifrågasättas kolonisternas förmåga i detta avseende. Förluster å statens byggnadsverksamhet äro alltså av denna anledning att förvänta. Kedan i det föregående har antytts att rätt betydande förluster uppkommit å byggnadsverksamheten, och dessa måste bliva tämligen konstanta även för framtiden. Orsakerna härtill äro följande. För att statlig byggnadsverksamhet skall kunna ifrågakomma, måste ett visst minimiantal byggnader uppföras å varje kolonisationsområde, och staten får därvid från början ligga ute med hela byggnadskapitalet. Kapitalbehov och ränteförluster äro således i detta fall större, än om staten understöder byggnadsverksamheten medelst lån, emedan i senare fallet lånet endast successivt uttages under byggnadstiden, vanligen 5 år. Vidare har det visat sig, att staten hittills icke kunnat uppföra byggnaderna till det pris, 5 000 kr., som kolonisten skall betala för dem. Merkostnaderna hava

359 i vissa fall uppgått till cirka 3 000 kronor per kolonat och i medeltal torde staten hittills fått avskriva i rena förluster omkring 2 000 kronor för varje statsbebyggt kolonat. En kolonisation, som huvudsakligen avser att årligen producera ett antal kolonat med därå av staten uppförda åbyggnader, blir alltså en dyrbar affär. Den förutsätter dessutom en, oberoende av konjunkturernas växlingar, tämligen konstant årlig nybyggnadsverksamhet. Under sådana förhållanden ligger det nära till hands att närmare undersöka, huruvida det är behövligt eller ens möjligt att bedriva denna verksamhet i en sådan utsträckning, att ett härför inrättat organ har full sysselsättning därmed. Glenom den verkställda inventeringen av odlingsmark å kronoparkerna i Norrland och Dalarna har ådagalagts, att c:a 94 % av all odlingsmark är belägen inom Norrbottens län och Västerbottens läns lappmark. Inom övriga trakter av Norrland kommer helt visst kolonisationen att bliva av skäligen ringa omfattning; för skötseln av kronoskogarna i sistnämnda trakter blir staten fortfarande beroende av den arbetskraft, som kan fås från lägenheter utanför parkerna. Odlingsmark förekommer dessutom här mera sällan i så stora intill varandra belägna komplex, att statlig byggnadsverksamhet lämpligen kan ifrågasättas. Vidare må anföras, att under de år försökskolonisation bedrivits, så många upplåtelser å vissa trakter redan hava ägt rum, att behovet av arbetskraft därstädes för statsskogarnas skötsel under de närmaste åren kan anses vara fyllt. Sålunda är inom Vilhelmina socken numera antalet kolonat och odlingslägenheter å parkerna så pass stort, att man icke gärna kan föreslå nya upplåtelser i den omfattning, att statlig byggnadsverksamhet bör bedrivas, utan att arbetsbrist skulle uppstå för såväl å kronans marker bosatta personer som för inbyggare å enskild mark. Sedan samtliga redan beslutade kolonatupplåtelser inom Stensele socken utlämnats, torde även där statlig byggnadsverksamhet icke gärna kunna ifrågakomma, och sammalunda synes även vara fallet inom Lycksele socken. Inom Jörns socken finnas visserligen stora odlingsmöjligheter å vissa trakter, men den tidigare bosättningen å parkerna därstädes är så stor (t. ex. å kronoparken Månghörningen) att, sedan torpen överförts till kolonat, nyanläggningar i den samlade myckenhet, som statsbygget erfordrar, icke kunna anses vara av behovet påkallade. I framtiden torde alltså i berörda trakter upplåtelser invid äldre bebyggelser eller vägar kunna tillgodose det behov av nybildningar, som under den naturliga utvecklingen kan göra sig gällande inom resp. socknar.

360 Nu invändes måhända att inventeringen visat, att c:a 200 000 hektar odlingsbar jord finnas å kronomarkerna i Norrland och Dalarna. Men dels utgör denna summa totalbeloppet naturtillgångar av detta slag, dels ingå däri 72 000 hektar förnämligast i övre delen av Norrbottens län belägna torvmarker av den storlek, att de i flertalet fall icke lämpJigen kunna uppdelas i smärre lägenheter. Norrland har även andra stora naturtillgångar, såsom vattenfall och malmer, men liksom dessa endast så småningom kunna tänkas bliva utnyttjade, är förhållandet likartat beträffande odlingsmarken. Därmed är dock icke uteslutet att icke antalet utlagda kolonat årligen kan bli detsamma som kommittén tänkt sig; men byggnadsverksamheten måste bliva högst fluktuerande. Vad angår de av kommittén hittills utsedda kolonisationsområdena, hava dessa dels varit av den storlek, att statlig byggnadsverksamhet kunnat bedrivas därstädes, dels legat nära kommunikationer, så att längre väganläggningar icke behövt ifrågakomma. Under de gångna åren har man emellertid därigenom kommit att taga i anspråk de mera välbelägna och för statlig byggnadsverksamhet bäst lämpade områdena. Redan nu eller i alla händelser inom de allra närmaste åren torde alltså svårigheter yppa sig att utvälja sådana trakter, där ett verkligt behov gör sig gällande av så stor samlad kolonatutläggning, som den statliga byggnadsverksamheten kräver. Man måste nämligen som ovan anförts också tillse, att till kronoparkerna icke dragés så mycket folk, att kronotorpare eller utanför parken boende personer, som hittills haft sitt levebröd från arbetet å parken, berövas existensmöjligheter. Med det nu anförda hava vi sökt visa, huru kolonisationen enligt vårt förmenande kommer att gestalta sig, därest byggnadsfrågan utgör det centrala i kolonisationsarbetet. Därav har framgått att verksamheten både för den enskilde och för staten blir rätt dyrbar, samt att förutsättningar synas saknas för en mera likformigt bedriven årlig nybyggnadsverksamhet. Skulle det likväl anses nödvändigt, att byggnadsverksamhet bedrives i större omfattning å kronoparkerna, lärer man icke kunna undgå att för ändamålet inrätta ett särskilt ämbetsverk, vilket givetvis medför avsevärda utgifter. Redan i det föregående hava vi emellertid såsom vår åsikt framhållit, att kolonisationen numera är att betrakta såsom en jordbrukets angelägenhet och skola nu lämna en närmare redogörelse för, hur frågan ter sig ur denna synpunkt. Sedan kolonaten hädanefter komma att tillförsäkras rätt stor areal odlings-

361 jord av god beskaffenhet, bliva givetvis de arbeten, som skola utföras innanför kolon atgränserna av rent jordbruksteknisk art. Ehuruväl skogsstatstjänstemännen fortfarande kunna lämna värdefullt bistånd i flera grenar av verksamheten, framkomma dock hädanefter många arbeten, som ligga utanför deras egentliga arbetsfält. I följd härav böra jordbrukets målsmän beredas tillfälle att verksamt deltaga i kolonisationsarbetet. Framför allt synas stora fördelar stå att vinna, därest hushållningssällskapen få ett avgörande inflytande därpå. Några exempel skola närmare belysa betydelsen härav. Den ovan omnämnda inventeringen utvisar, att de nybildade jordbruken å kronoparkerna i allmänhet komma att förläggas till torvmarker. Dessa jordar innehålla visserligen stora mängder av vissa växtnäringsämnen, och särskilt foderproduktion kan därå bedrivas med gott ekonomiskt resultat. Men någon utsugning av marken kan icke äga rum, ty på grund av vissa på det nordliga klimatet närmast beroende omständigheter lämna torvmarkerna endast långsamt ifrån sig näringen. Dessutom förekomma vissa näringsämnen i otillräcklig mängd och måste därför i beräknade kvantiteter tillföras jorden. Lämnas dessa marker åt sig själva, giva de obetydlig avkastning, skötas de åter på en rationellt och efter förhållandena avpassat sätt lämna de god lön för möda och omkostnader. Nu torde det i allmänhet ställa sig så, att de personer, som komma att slå sig ned å dessa kolonat, hava ringa kännedom om, huru marker av detta slag böra skötas ekonomiskt. De hava fostrats vid ett på ströängar eller extensivt fastmarksj ordbruk fotat brukningssystem och är o föga förtrogna med mera intensiva driftsmetoder, vare sig frågan gäller skötsel av torvmarks- eller fastmarksodlingar. Att tänka sig, det man genom spridande av en eller annan broschyr i ämnet, skulle kunna fylla dessa brister, lär väl ingen fackman finna tillräckligt. Skola några räntabla resultat vara att vänta från dessa lägenheter, synes det ofrånkomligt att ett intimt samarbete etableras med länsmyndigheterna och hushållningssällskapen, så att dessa båda känna intresse och ansvar för kolonisationsverksamhetens befrämjande. Det är nämligen uppenbart, att kolonisterna böra kunna få påräkna den hjälp av olika slag, som hushållningssällskapen ha att lämna genom sina tjänstemän och institutioner. De böra, vad jordbrukens skötsel angår, komma med i kretsen bland länens övriga jordbrukare. Vari den hjälp de sålunda böra erhålla, i olika fall skall bestå, kan ju icke här i detalj avhandlas. Vi vilja blott peka på konsulenters och vandringsrättares råd-

362 givning och handledning i det som rör brnkningsplanens uppgörande, växtodlingens rationella ordnande, utsädes- och frösorters utväljande och anskaffande, gödslingars och grund förbättringars verkställande, kreaturs anskaffande, tjurhållningsf rågans ordnande,; utfodrings- och betesfrågornas lösande, mjölkhanteringens bästa bedrivande o. s. v. I den mån kolonisterna genom medlemskap och på annat sätt kunna draga nytta av lantmännens föreningsverksamhet, böra de beredas denna fördel. Gödselvården, foder växtodlingen och hållande av goda produktionskraftiga djur äro hörnstenar, å vilka jordbruksdriften har att bygga vid dessa lägenheter, de må vara av den större eller den mindre typen, och det är därför av stor vikt, att kolonisterna få fackkunnig och intresserad ledning därvidlag. J u mer de kunna få ut av sina jordbruk och ju mer de kunna intresseras för dem, dess bättre bli deras egna hem, dess rotfastare komma de att känna sig — allt av fördel även för skogsvården och för dem, som skola mottaga och leda deras förtjänstarbeten. Att de fast boende kunna producera födoämnen i sådan omfattning, att även tillfälliga arbetare, virkeskörare etc. kunna få köpa dylika, är givetvis ett önskemål att ha i sikte i detta sammanhang. Av vad som nu anförts torde framgå, att ledningen av kolonisationsverksamheten mera än vad hittills varit fallet måsie sammansättas med tanke på att länsorganen få ett verkligt intresse av att deltaga i denna verksamhet. Lämnas dessa fortfarande utan inflytande eller skola de endast avgiva yttranden över gjorda framställningar utan möjlighet att taga initiativ eller stödjande ingripa, kan man befara, att den nu tillämnade kolonisationen icke medför bättre resultat än den tidigare bedrivna verksamheten. I och med det, att man låter jordbrukssynpunkterna vara det centrala i organisationsfrågan, måste byggnadsfrågan hållas tillbaka och anvisas den plats i utbyggnadsplanen, som, enligt vad vi förut framhållit, tillkommer den, då frågan gäller bildande av nya jordbruksfastigheter i allmänhet. Bostadshus och ekonomihus böraj sålunda med hjälp av statslån utbyggas successivt, väsentligen av kolonisterna själva, vilket icke torde möta särskilda svårigheter, i synnerhet om, såsom vi sedermera föreslå, fackman på området står till förfogande. Man kan nämligen utgå från, att till kolonist passar endast en person, som har vana i konsten att hantera spade, yxa och såg, ty det är dock medels bruket av dessa verktyg, som han i framtiden skall skaffa sig levebrödet. På grund härav bör han också vara i stånd att själva taga en verksam del i det egna hemmets tillkomst, ävensom själv verkställa en hel

303 del arbeten, såsom avverkning och frainforsling av virke, grundgrävning, röjning och dikning. Med biträde av fackarbetare bör han dessutom kunna utföra grundläggningsarbetet och uppförandet av byggnaderna, ävensom biträda som hantlangare vid murning etc. Fördelas nu dessa arbeten under några år, kan han själv medhinna större delen därav och det utgående byggnadslånet komma honom själv till godo i stor utsträckning. Han har alltså arbetsförtjänst under den tid, han arbetar på sin egen gård, och behöver det oaktat icke sätta efter alltför mycket av förtjänsten i skogen, då en hel del kan utföras på övertid. Tänkbart är också, att i de fall, då han besitter tillräckliga fackkunskaper, hela lånet icke behöver uttagas, eller även om så skulle ske, överskott uppkommer, som kan användas till slutlig utbyggnad eller till anskaffande av för jordbruket erforderliga förnödenheter. Psykologiskt sett synes även denna självverksamhet erbjuda vissa fördelar. En person, som på detta sätt själv bryter bygd, besjälas nog av större ansvarskänsla inför den krävande uppgiften och bindes nog starkare vid det hem, som är hans händers verk, än en, som inflyttar i färdigställda hus och vet, att han bor hyresfritt under 5 år samt alltså icke löper någon ekonomisk risk under den tiden. Be band, som hålla den senare kvar, äro icke starka, i synnerhet om avgälderna blivit tryckande; locka bättre förmåner på andra håll, så lärer han nog icke tveka att söka sig dit. Ehuru rätt betydande extra uppoffringar fått göras för de kolonister, som innehava statsbebyggda kolonat, kan staten alltså icke påräkna att dessa personer bliva mera stationära än självbyggarna, snarare tvärtom. Om nu den statliga byggnadsverksamheten upphör, så blir i själva verket kolonisationen å kronoparkerna en vanlig egnahemsfråga och härför har staten redan ett speciellt organ, som bör övertaga även denna gren av verksamheten. Att så kan ske, skall längre ned närmare påvisas. De ekonomiska fördelarna äro tydliga: dels behöver något nytt centralorgan icke skapas, dels bliva statens direkta utgifter ävensom understöd åt kolonisterna betydligt mindre, dels slutligen kommer verksamheten under jordbruksteknisk ledning och tillsyn. Då det nu gällt för kommittén att taga ställning till de här ovan berörda riktlinjerna för kolonisationens framtida bedrivande å kronoparkerna, har majoriteten föreslagit, att ledningen därav skall handhavas av kolonisationsnämnden. Detta innebär att ett särskilt organ — visserligen provisoriskt, men säkerligen dock för lång tid framåt — skapas för en verksamhet, som i främsta rummet avser att å vissa delar av statens marker bedriva en

364 omfattande byggnadsverksamhet. Staten förpliktigas härigenom också att bedriva sagda verksamhet tämligen likformigt under olika år, oavsett konjunkturväxlingar och efterfrågan å kolonat. I annat fall är administrationen att betrakta som överorganiserad eller saknar den t. o. m. existensberättigande. An vidare bör framhållas, att en på detta sätt ordnad administration blir liktydig med en av skogsmän ledd verksamhet, väsentligen beroende av skogsstatens syn på kolonisationsfrågan. För att i någon mån tillgodose jordbruksintresset föreslås visserligen nämndens utökande med »tvenne i norrländskt jordbruk förtrogna», personer», men då dessa endast i särskilda fall efter kallelse av ordföranden skola bevista nämndens sammanträden, äro de mera att betrakta som rådgivare i vissa frågor. Någon vidare befattning med det praktiska arbetet å kolonaten komma de icke att få. Enligt kommittéförslaget skulle verksamheten centraliseras till Stockholm och därstädes skulle anställas personal med olika teknisk utbildning, dock ingen i jordbruk sakkunnig person. Hithörande frågor skulle anses tillräckligt beaktade genom tillkomsten av de tvenne nyss omförmälda bisittarna i nämnden. Även verkställigheten av alla åtgärder för kolonisationen skulle ske genom särskilt anställd personal efter order från ledningen i Stockholm. I följd härav komma således revirförvaltarna icke att taga annan befattning med verksamheten, än att de efter särskilda order från nämnden få sig förelagt att utföra vissa, närmare specificerade arbeten. Till verksamheten i Stockholm skulle också höra omfattande inköp och dirigering av varor och förnödenheter av olika slag, liksom även från förråden utlämnade materialier, spik, glas, tegel etc. bokföras i Stockholm, uppdelade på olika kolonisters konton. Det hela blir alltså en både tungrodd och dyrbar apparat. Sålunda angives i betänkandet kostnaderna för verksamheten i Stockholm uppgå till c:a 60 000 kronor. Däremot finnes i betänkandet inga sammanförda uppgifter, som utvisa de totala kostnaderna för byggnadsverksamheten. Tidigare har dock i kommittén gjorts en beräkning, varav framgick, att om årligen 200 kolonat, varav 100 bebyggas genom statens försorg, utläggas, samt 100 kronotorp överföras till kolonat, bliva de totala kostnaderna inemot 200 000 kr. per år i rena administrationskostnader. Med fallande priser kunna dessa givetvis reduceras. Men den lokala verksamheten, inberäknat lantmäteriförrättningar, kommer dock säkerligen att kräva mer än 100 000 kr. årligen.

365 När man nu jämför de fördelar, som skulle vinnas därmed att staten uppför byggnader å kolonaten, med de höga kostnader, som en dylik verksamhet beräknad för endast 100 årligen bebyggda lägenheter kommer att kräva, hava vi icke kunnat biträda kommitténs förslag, som dessutom innebär, att byggnadsverksamheten är det centrala i kronoparkskolonisationen. Vi kunna för vår del icke finna, att staten för detta ändamål behöver göra så stora uppoffringar eller så detaljerat ingripa i den enskildes verksamhet. I detta avseende hänvisas till Juktån, Petbergsliden, Meselberget m. fl. ställen, där kronotorpare med ringa understöd förmått skapa framstående byar. Så mycket lättare bör detta hädanefter kunna gå, därest anslagen höjas och jord tilldelningen sker på sätt, som i betänkandet angives, även om staten icke ombesörjer byggnadsarbetet. Om man — såsom vi förorda — lägger huvudvikten vid livsmedelsproduktionens höjande å kronoparkerna och således inrättar administrationen med tanke härpå, blir kolonisationen i själva verket fullt analog med egnahemsverksamheten och bör även sammanföras med denna. Statens organ för sagda ändamål — egnahemsbyrån i jordbruksdepartementet — har visserligen hittills endast haft till uppgift att främja egnahemsbildningen å enskild mark. Grenom K. Maj:ts beslut den 26 maj 1922 har emellertid detta uppdrag utvidgats att även omfatta handhavandet av kolonisationen å kronojord i södra och mellersta Sverige. Därest kommitténs förslag bleve godkänt av statsmakterna, skulle alltså i Stockholm finnas tvenne statliga organisationer med likartade funktioner. Enligt vårt förmenande synes emellertid intet hinder möta att K. Maj:ts uppdrag åt egnahemsbyrån utsträckes att även omfatta handhavandet av kolonisationen å kronoparkerna i landets nordliga delar. Att en önskvärd enhetlighet i fråga om ledningen och därjämte stora besparingar därigenom ernås är uppenbart. Härnedan angivas i några punkter en del motiv, som enligt vårt förmenande tala för att sammanslagning bör äga rum. 1. Då kolonisationen i fråga är att hänföra till den statsbefrämjande egnahemsbildningen, lär väl den centrala ledningen icke gärna kunna anförtros åt något lämpligare organ än det, som bildats för handhavande av sagda egnahemsbildning i allmänhet inom landet. 2. Oavsett att det i och för sig måste anses olämpligt att bilda ett särskilt centralorgan för egnahemsbildning å vissa statens marker, när staten redan har ett centralorgan för egnahemsväsendet, så är den här ifråga-

366 varande egnahemsbildningen av allt för ringa omfattning för att anordnande av ett särskilt centralorgan för densamma rimligen kan sättas i fråga. o. Efter vad vi tro oss veta, kan handläggningen av de ifrågavarande kolonisationsärendena mycket väl medhinnas på egnahemsavdelningen, under förutsättning att avdelningens arbetskrafter utökas på sätt i vår kalkyl föreslås och det väsentliga av egnahemsbildandets praktiska handläggning överlämnas till lämpliga ortsorgan, såsom ju i och för sig också lämpligen bör ske. 4. Med den centrala ledningens förläggning till en byrå inom jordbruksdepartementet, där de ärenden, som i fråga om denna kolonisation ankomma på Kungl. Maj:ts avgörande, beredas för omedelbar föredragning såsom alla andra regeringsärenden, följer utan alla omgångar den fördelen, att genom Kungl. Maj:ts remisser all den sakkunskap av olika slag (i jordstyckningsfrågor, skogsfrågor, diknings- och odlingsplanefrågor etc), som finnes företrädd i resp. centrala ämbetsverk, i mån av behov kan komma även dessa ärendens utredning och prövning till del. 5. Ett väsentligt skäl utgör även den kostnadsbesparing, som genom den av oss förordade anordningen vinnes och som framgår av vår kalkyl. Särskilt med hänsyn till nu rådande statsfinansiella förhållanden och till den motvilja mot sådana utökningar av statsorganen, som ej prövas oundgängligen nödvändiga, vilken nu är att räkna med från statsmakternas sida, synes det oss även lämpligt att såvitt möjligt anlita organ, som redan finnas. 6. Slutligen följer av en anordning med länens egnahemsnämnder såsom ortsorgan för länen, som av oss förordas, såsom en given konsekvens, att även den centrala ledningen bör ligga hos det organ, med vilket dessa nämnder stå i beröring rörande de övriga egnahemsärenden, som de ha att handlägga. 7. Genom den anordning, som av oss förordas, vinnes korteligen, att även den egnahemsbildning, varom här är fråga, kommer in under samma enhetliga ledning som all annan statsbefrämjad egnahemsbildning. Större enhetlighet kan härigenom göra sig gällande med hänsyn till det allmännas hjälp inom de olika kategorierna; jordbrukssynpunkterna och de sociala synpunkterna kunna även komma till sin rätt vid skogsarbetarekoloniseringen; hemsynpunkterna och livsmedelsproduktionssynpunkterna kunna beräknas bliva mera beaktade, än om tilläventyrs endast skogsstatstjänstemän skulle komma att handlägga hithörande ärenden alltigenom.

367 Såsom av vårt förslag framgår, skulle sistnämnda tjänstemän dock givetvis hava det inflytande på ärendenas beredning och den del i verkställighetsåtgärderna, som med hänsyn till å ena sidan skogsvårdens krav och å den andra till samhörigheten mellan dessa tjänstemän och kronoparkskolonisterna är naturlig och påkallad. Man har så mycket större anledning att lita till ett gott samarbete mellan de olika statsorganen härvidlag, som de alla höra till eller lyda under samma departement och ärendenas högsta ledning sålunda på ett naturligt sätt genom departementsledningen löpa enhetligt samman hos Kungl. Maj:t.

För länsledningens förläggande till egnahemsnämnderna tala följande skäl: 1) För ett dylikt sammanförande av handhavandet av all statsbefrämjad egnahemsbildning inom länen till ett länsorgan — och till det länsorgan, som redan finnes och i mån av behov bör förstärkas — tala motsvarande skäl som för den centrala ledningens förläggande till jordbruksdepartementets egnahemsavdelning. Motivet i punkt 6 härovan gäller även i omvänd ordning: genom att egnahemsavdelningen göres till centralorgan och egnahemsnämnderna till länsorgan komma de olika skedena av ärendenas handläggning att anförtros organ, som redan äro inarbetade med varandra och ha samma allmänna bakgrund för synen på egnahemsfrågorna, nämligen den bakgrunden, att egnahemsbildandet skall handhavas med tanke på dels vad som bäst gagnar den enskilde egnahemsbyggaren, och dels vad som i längden bäst gagnar hela samhället. 2) Grenom att all statsbefrämjad egnahemsbildning inom länen handhaves av ett organ, som likt hushållningssällskapens egnahemsnämnder kunna bygga på en inarbetad tradition av oväld gent emot olika näringar och näringsgrenar liksom gent emot olika befolkningsgrupper, kunna slitningar och missundsamhet, som kunde tänkas uppstå till följd av att olika allmänna organ dels tävlade med varandra om att draga folk till sitt egnahemsbildande och dels såväl härför som i övrigt måhända komme att tilllämpa olika grunder eller metoder för lämnande av stöd och hjälp, i allmänhet undvikas, och ett lugnt förtroendeingivande arbete bedrivas. 3) När ett organ har ledningen inom länen, kan detta nämligen beräknas hava de bästa förutsättningarna att så avväga det allmännas stöd och hjälp i de olika fallen, att största möjliga rättvisa blir rådande med hänsyn till föreliggande svårigheter och hjälpbehov; då organet kan hålla intim kon-

368 takt med de olika egnahemskategorierna, kan det samla erfarenheter av olika slag till ledning för sin verksamhet och till fromma för det hela. 4) Av stor betydelse är att personförmedling och jord- och kolonatförmedling samlas på ett håll, så att en enhetlig överblick kan vinnas till fromma för förmedlingsverksamheten. Egnahemsnämnden, som har den bästa överblicken över efterfrågan å jord inom länet, äger även möjlighet att hänvisa spekulanter till lämpliga platser. Med den intima kännedom, egnahemsnämnderna genom sina ortsombud kunna införskaffa rörande jordsökande personers lämplighet till jordbrukare, vinnes även säkerhet för att den antagna kolonisten besitter nödiga kvalifikationer. 5) Stor fördel bör för kronoparkskoloniseringen kunna vinnas därigenom, att egnahemsnämndens konsulenter och andra tjänstemän ävensom hushållningssällskapets övriga befattningshavare få omedelbar anledning att lämna kolonisterna de råd och den hjälp de kunna rörande egnahemsbildningen. 6) Egnahemsnämnderna, som redan förmedla mångdubbelt större belopp egnahemslånemedel än vad det här gäller, hava de bästa förutsättningar att förmedla utdelandet och utbetalandet av även medlen för kolonisation å kronoparkerna och att handhava utlämnandet av de lån och bidrag från odlingslånefonder, nötkreatursfonder etc, som kunna komma ifråga. 7) Anordningen utgör intet hinder för skogsstatstjänstemännens vederbörliga inflytande på kronomarkskolonisationen ur skogsvårdssynpunkt, ty såväl särskilt inom sockennämnderna som inom egnahemsnämnden skola de enligt vårt förslag medverka, och något skäl, varför icke ett förtroendefullt samarbete skulle kunna äga rum i denna sak mellan de olika allmänna organ, som av densamma beröres, synes näppeligen kunna föreligga. — Skogsstaten har det allra största intresse av denna kolonisation, och dess tjänstemän få ju den mest intima beröring med kolonisterna-skogsarbetarna. Det torde snarast vara att anse såsom en behövlig och nyttig motvikt mot att en ensidig skogsarbetaresynpunkt lägges på denna kolonisation, att andra organ än skogsstatens även få med densamma att göra. Det gäller hembildning och livsmedelsproduktion på allmänningarna — ej blott skogskulturer och avverkningar. Jordbruks- och samhällssynpunkterna måste givas plats vid sidan av de skogstekniska och skogsekonomiska.

Sedan vi nu angivit de motiv, som enligt vårt förmenande tala för att kronoparkskolonisationen sammanslås med egnahemsrörelsen, skola vi antyda, hur kolonisationsverksamheten lämpligen bör bedrivas.

369 Vad då först angår frågan om initiativet till upplåtelser, har denna fråga ur olika synpunkter behandlats i betänkandet. Vi ansluta oss till det därstädes framlagda förslaget i allt som rör tillsättande av sockennämnder och dessas befogenhet. Det av sockennämnderna uppgjorda förslaget insändes till länets egnahemsnämnd, varav, då frågan gäller kolonisation å kronoparker, vederbörande överjägmästare bör vara självskriven ledamot. I båda nämnderna komma således de »kogsstatstjänstemän, som bäst kunna bedöma behovet av den arbetskraft, som erfordras för kronoparkernas rationella skötsel att direkt deltaga i besluten om upplåtelser. Det vill synas som om skogsstatens intressen på detta sätt bliva väl tillgodosedda; övriga ledamöter kunna bevaka jordbrukets intressen bl. a. genom att tillse, det större lägenheter bildas å därför lämpliga trakter. Det kan emellertid tänkas, att av en eller annan anledning ansökningar icke inkommit från en sockennämnd, ehuru behov av upplåtelser föreligga inom socknen. Under sådana förhållanden bör det vara egnahemsnämnden obetaget att själv föreslå upplåtelser, ävensom att på grund av emotsedd större efterfrågan utöka sockennämndernas förslag om upplåtelser. Genom sådana bestämmelser synes det vara väl sörjt för, att upplåtelser komma till stånd å alla trakter, där behov föreligga. De inkomna förslagen sammanställas sedermera av egnahemsnämnden, som med eget yttrande översänder handlingarna till jordbruksdepartementet. Innan Kungl. Maj:t förelägger riksdagen förslag till kolonatupplåtelser, måste såsom ett led i utredningen föreligga planer över områdets styckning och torrläggning, erforderliga vägar samt kostnadsberäkningar. För vår del vilja vi tillstyrka, att man i görligaste mån använder sig av lokala tjänstemän vid uppgörande av dessa planer. Flera fördeler synas kunna vinnas på denna väg: dels behöva några nya tjänster icke inrättas, vilket medför direkta besparingar utöver resekostnadsminskningar, dels tillgodogör man sig på detta sätt ifrågavarande korporationers erfarenheter om ortsförhållandena, dels slutligen förskaffa sig dessa personer genom deltagande i arbetet en ingående kännedom om kolonisationen och kunna alltså under sin övriga verksamhet i orterna lämna tillförlitliga upplysningar åt hugade sökande i allt som rör egnahemsbildningen å kronans marker. I fråga om de olika fältarbetenas utförande inom ett kolonisationsområde, böra dessa i allmänhet verkställas genom samma förrättningsman, vilken alltså bör upprätta både stycknings- och avdikningsplaner. Samtidigt härmed och i samråd med förrättningsmannen förordnas veder24.

Kolonisationskommittén.

370 börande revirförvaltare att utstaka erforderliga vägar, varjämte tilldelning av skogsmark bör ske under samarbete mellan dessa båda tjänstemän. Vid upprättande av stycknings- och avdikningsplaner synas distriktslantmätare och lantbruksingenjörer böra ifrågakomma, men fall kunna tänkas, då planerna bliva av den enkla beskaffenhet, att även andra tjänstemän kunna förordnas. Den omständigheten att jordbruksdepartementet genom remiss till ämbetsverken kan erhålla de mest kompetenta personer att granska planerna, utgör enligt vår mening säkerhet för att inga olämpliga förslag underställas Kungl. Maj:ts prövning. De utarbetade planerna insändas till jordbruksdepartementet, där egnahemsbyrån förbereder ärendet för prop, till riksdagen. Vad slutligen angår arbetets utförande synes det oss visserligen lämpligt, att, sedan riksdagen godkänt Kungl. Maj:ts förslag och beviljat nödiga medel, upptagande av huvudgravar och byggande av vägar sker genom statens försorg, men något särskilt organ synes härför icke behöva skapas, utan bör även detta uppdrag lämnas åt lokala tjänstemän. Vi tänka oss därvid, att revirpersonalen, som för domänförvaltningens räkning utför skogsdikningar och väganläggningar å parkerna, även bör leda dessa arbeten. Därigenom vinnes bland annat den fördelen, att dikningen kan utföras så småningom och av kolonisterna själva, varigenom dessa under en längre tid framåt tillförsäkras arbete vid boplatsen. De medel, som beviljas för utförande av dikningar och väganläggningar, torde lämpligen ställas direkt till domänförvaltningens förfogande, medan övriga anslag fördelas genom egnahemsbyråns försorg. Domänförvaltningen bör dessutom ombesörja all utstämpling av virke och anvisande av bränsle, såsom hittills varit fallet. Våra härovan framförda förslag innebära som synes ifråga om verkställigheten högsta grad av decentralisation och bygger på föregående traditioner. I allmänhet torde sålunda även nu liksom tidigare vid anläggande av skogstorp och odlingslägenheter vederbörande revirförvaltare komma att verksamt deltaga i kolonisationsarbetet inom reviret. Skillnaden blir dock att bidragen bliva högre, att samarbete etableras med jordbruksmyndigheterna samt medlen hädanefter utbetalas av egnahemsnämnden i stället för av domänstyrelsen. Eevirförvaltaren skall sålunda tillhandahålla virke samt ombesörja vägbyggnader och upptagande av huvudgravar. För det med kolonisationen förbundna ökade arbetet torde hjälp böra erhållas i enlighet med de grunder, som angivas i betänkandet. Revirförvaltaren bör även kunna underlätta byggnadsverksamheten genom rekvirerande av sågverk

371 och andra maskiner, ävensom underlätta anskaffenhet av vissa förnödenheter, därest dessa icke erhållas från lantmannaföreningarna. Samtidigt härmed hava kolonisterna att påräkna hjälp från hushållningssällskapets sida på sätt ovan framhållits, och egnahemskonsulenten tillhandagår med råd och upplysningar i alla byggnadsfrågor. Det vill synas oss som om en på detta sätt av lokala myndigheter ledd kolonisationsverksamhet smidigare anpassar sig efter förhållandena i orten, än om arbetet skall ledas från Stockholm. Ett intimt samarbete kommer även till stånd mellan jordbruks- och skogstjänstemännen. De med kolonisationsverksamheten enligt vårt förslag förenade utgifterna hava vi angivit i en här bifogad kostnadsberäkning. Därav framgår att den centrala ledningen kommer att kosta c:a 10 000 kr. För egnahemsnämnderna beräknas ett ökat anslag av 13 000 kr., medan för utläggning av kolonat upptages samma belopp som i betänkandet. På grund av vad här ovan anförts, föreslå vi att något särskilt organ icke inrättas för kolonisationsverksamheten å kronoparkerna i Norrland och Dalarna, utan att ledningen därav anförtros åt samma organ, som handhar statens egnahemsverksamhet i allmänhet.

Kostnadsberäkning, 1. Den centrala ledningen: Ökade anslag vid egnahemsbyrån i jordbruksdep: 1 tjänsteman, lönegrad 13, klass 6 1 kvinnligt kontorsbiträde jämte dyrtidstillägg

6 420: — 2 246: —

8 666: —

2. Länsledningen: Egnahemsnämnderna: Norrbottens län: egnahemskonsulenten, ökat reseanslag 1 kvinnligt kontorsbiträde kontorskostnader nämndens traktamenten och resor V ä s t e r b o t t e n s län: lika Övriga län tillsammans

1000: — 2 400: — 600: — 1 000: —

5 000 5 000 3 000 Tillsammans 13 000

872 Motiv. 1. Centrala ledningen.

Arbetet med föredragning bör enligt vad vi inhämtat kunna utföras av nuvarande personal å egnakemsbyrån i jordbruksdepartementet. Vid den förberedande utredningen synes böra erfordras hjälp, varför enligt vårt förslag en erfaren jordbrukskonsulent bör anställas. Däremot anse vi att, om så erfordras, granskningar av planer böra verkställas genom remiss till vederbörande ämbetsverk. Då, enligt erfarenheter från kommittén, dessa arbeten endast kräva kortare tid, behöver alltså för dessa viktiga granskningar fast personal icke anställas. I förslaget upptages även anslag till ett kvinnligt skrivbiträde. 2. LänsledDå kolonisationen å kronoparkerna företrädesvis blir förlagd till Norrningen. bottens och Västerbottens län, torde därvarande egnahemsnämnder behöva anslag till utökning av personalen, varemot i övriga län arbetet i huvudsak bör kunna utföras med redan befintlig personal. Norrbottens och Västerbottens län. I det förra länet är redan anställd med statsmedel avlönad egnahemskonsulent och för Västerbottens län är ifrågasatt inrättande av liknande tjänst. Konsulenten bör biträda kolonisterna bl. a. vid besök å platsen. Då emellertid dessa resor kombineras med konsulentens övriga resor, synes reseanslaget icke behöva ökas med mer än 1 000 kronor. Utbetalande av medel och inkasseringar av inflytande avgälder kunna enligt vad vi inhämtat handhavas av nuvarande tjänstemän, under förutsättning att vissa arbeten fördelas på övrig personal och denna utökas med ett kvinnligt biträde. Då behandlingen av ifrågavarande ärenden torde komma att öka egnahemsnämndens arbete, föreslås ett resekostnadsanslag av 1 000 kr. för vardera av Norrbottens och Västerbottens län. För övriga län torde på grund av de mera sällan förekommande kolonisationsärendena ett sammanlagt anslag å 3 000 kronor årligen vara tillfyllest. Stockholm den 7 juli 1922. Linus

Lundström.

Emil

Haglund.

Henning

Wikström.

N. Gabrielsson.

BILAGOR

Bil. A.

KONTRAKT o m upplåtelse av kolonat. Härigenom upplåtes till det å kronoparken inom i län belägna kolonatet N:r om hektar, som härvid fogad karta utvisar. För upplåtelsen gälla följande villkor:

••— socken med det område

l:o. Tillträdet till kolonatet sker den 14 mars , och upplåtelsen gäller till dess femton år förflutit från sagda dag. 2:o. Kolonatet upplåtes i det skick, vari det vid tillträdet beflnnes, med mangårds- och uthusbyggnad delvis uppförda samt vissa diken upptagna å den till kolonatet horande marken på sätt en vid detta kontrakt fogad beskrivning utvisar. Till efterrättelse mellan kronan och kolonisten skall vid kolonatets tillträdande pa kronans bekostnad hållas syn så som stadgas i 2 kap. 11 och 12 §§ av lagen om nyttjanderätt till fast egendom. 3:o. Byggnaderna skola av kolonisten utan onödigt dröjsmål och sist inom tio år från tillträdesdagen för kronans räkning fullbordas. Därvid skola ritning och beskrivning, som bifogas detta kontrakt, lända till efterrättelse, i den mån ej på framställning av kolonisten avvikelse medgives. 4:o. Kolonisten har att för kronans räkning ombesörja och utan ersättning av kronan hos bolag eller förening, som från kronans sida godkännes, bekosta åbyggnadernas brandförsäkring jämväl under byggnadstiden till deras fulla i behörig ordning uppskattade värde samt att till kronans ombud överlämna utfärdat försäkringsbevis. Om brandskada inträffar, är kolonisten pliktig att mot erhållande av brandskadeersattnmgen bota skadan utan rätt att av kronan erhålla fritt virke; på kronan ankommer att hos försäkringsgivaren uppbära brandskadeersattnmgen samt tillhandahålla den åt kolonisten i den mån för byggnadsarbetets fullgörande erfordras.

376 5:o. Det åligger kolonisten att i enlighet med särskilda anvisningar inom fem år från tillträdesdagen uppodla en hektar jord å kolonatets område. Innan upplåtelsetiden går till ända, skola ytterligare två nektar uppodlas. 6:0.

Kolonisten är skyldig att av den för kolonatet erforderliga utfartsvägen bryta och underhålla meter samt att dessutom, intill dess ny reglering av underhållsskyldigheten kan komma att äga rum, underhålla meter av en genom statens försorg upptagen väg Kolonisten är skyldig tåla, att väg för utförsel av skogseffekter från kronoparker eller å dem belägna fastigheter vintertid tages över kolonatets område, och äger ej rätt att härför fordra annan ersättning än för den skada, som kan uppstå. Kronan må ej hindras att till förmån för kronoparker eller å dem belägna fastigheter framdraga elektriska ledningar över kolonatets område mot utbetalande av ersättning för därigenom vållad skada. 7:o.

Kolonisten åligger att väl hävda den uppodlade jorden samt underhålla de uppförda åbyggnaderna och de genom statens försorg upptagna dikena. Finnes vid kolonatets avträdande desamma vara i ett eller annat hänseende i sämre skick än vid tillträdandet, vare kolonisten pliktig att utgiva ersättning till kronan. Vid kolonatets avträdande skall kolonisten åtnjuta ersättning för av honom å kolonatet uppförda byggnader samt för de förbättringar han å kolonatet utfört i avseende å jord, diken, hägnader, hässjor och vägar, dock att härvid skall avräknas värdet av virke, som för sådant ändamål tillhandahållits kolonisten av staten, samt belopp, som kolonisten kan hava bekommit såsom dikningshjälp; och må ersättning ej utgå för byggnader, som ej ingå i den fastställda byggnadsplanen. För utrönande av huru kolonisten fullgör honom åliggande skyldigheter i de avseenden, som omnämnas uti punkterna 3, 5, 6 och 7, hålles genom kronans försorg vart femte år besiktning å kolonatet, därvid i händelse av brist viss tid för dennas avhjälpande skall utsättas. 8:0.

Skogen å det till kolonatet upplåtna området må icke av kolonisten nyttjas i vidare mån än som kan föranledas av att det i punkt 9 omförmälda husbehovsvirke anvisas till uttagande inom området. Utöver vad som härför erfordas må träd, som i diameter 1.3 m. från roten hålla 30 cm. eller mera, för statens räkning borttagas, där de ej *av kolonisten lösas till i orten gängse pris. Därjämte vare kolonisten berättigad att, där han för den i 18:e punkten omnämnda köpeskillingens minskande så önskar, påkalla borttagande av de mindre träd, som enligt skogsförvaltningens bedömande kunna avverkas utan fara för den återstående skogens bestånd.

377 9:o. Kolonisten äger att efter utsyning avgiftsfritt erhålla a) erforderligt virke för fullbordande av de byggnader, som ingå i den fastställda byggnadsplanen; b) nödigt virke till hägnader, hässjor, täckdikning, slöjd och annat dylikt husbehov, ävensom för underhåll av åbyggnader, hägnader m. m. i den mån sådant vid besiktning visar sig vara erforderligtHärjämte skall kolonisten utan avgift erhålla dels till vedbrand årligen kubikmeter fast mått att uttagas efter anvisning, vilken i främsta rummet skall avse avfall från avverkningar, vindfälld och torr skog eller sådan, som i anseende till sin beskaffenhet eljest bör för en god skogsvård avverkas, dels ock till uppförande av såsom erforderliga befunna lador virke av mindrevärdig beskaffenhet. Vill kolonisten vidtaga förbättringar å åbyggnaderna utöver vad byggnadsplanen innehåller, såsom ytterligare inredning, yttre brädfodring eller annat dylikt, är han berättigad att efter utsyning och stämpling avgiftsfritt erhålla för sådant ändamål erforderligt virke. Under förbättring, som här avses, inbegripas ock tillökande av uthusbyggnaden och sådan tillbyggnad å mangårdsbyggnaden, som avser tillgodoseende av familjens bostadsbehov. Här ovan angivet virke anvisas kolonisten till avverkning å den kolonatet omgivande kronoparken eller å den detsamma tilldelade skogsmarken, därest detta senare befinnes lämpligare och kan ske, utan att framtida olägenhet för kolonisten därigenom uppstår. För odling enligt den vid kontraktet fogade odlingsplanen är kolonisten berättigad att få härför hinderlig skog utsynad, vilken då skall, om så finnes lämpligt, i första hand användas till husbehovsvirke. Vill han odla utöver vad planen innehåller, skall frågan om träds fällande å odlingsmarken bero på särskild prövning. 10:o. För kolonatets behov och för fullgörande av den kolonisten enligt punkt 6 åliggande väghållningsskyldigheten äger han att å den kolonatet omgivande kronoparken efter anvisning kostnadsfritt taga grus, sand, torv och lera, i den mån tillgång därå finnes. ll:o. Kolonisten äger låta sina husdjur fritt beta inom kolonatets område och å kronans omgivande mark erhålla nödigt bete för hästar och nötkreatur, som vinterfödas å kolonatet; dock må från bete undantagas mark utom kolonatets område, varest skogens återväxt skulle av betningen lida märklig skada. 12:o. Inom kolonatet äger kolonisten ensam rätt till jakt och fiske; dock tillkommer honom icke jakt å älg. Här omnämnd rätt äger kolonisten ej att överlåta å annan person.

378 13:o. I årlig lega för kolonatet skall från och med sjätte året, räknat från tillträdesdagen, erläggas ett belopp av kronor att betalas å samma tid och i samma ordning, som för kronoutskylder är stadgat. 14:o. Har kolonisten ej tagit kolonatet i bruk inom ett år från den i punkt 1 bestämda tillträdesdagen, och är ej sådant fall för handen, varom förmäles i punkt 25 här nedan, vare upplåtelsen förverkad och kronan berättigad att åt annan person upplåta kolonatet. Kolonisten må ej utan vederbörligt medgivande upplåta kolonatet eller del därav åt annan person till brukande eller för annat ändamål eller sätta annan i sitt ställe såsom kolonist. Vad sålunda är stadgat skall, där kolonisten före upplåtelsetidens utgång avlider, äga tillämpning å hans sterbhusdelägare. Stånde dem såväl som kronan fritt att inom sex månader efter dödsfallet uppsäga detta kontrakt att gälla från och med den laga fardag, som infaller, sedan sex månader från uppsägningen förflutit. Den ersättning, som enligt punkt 7 mom. 2 må kunna hava tillerkänts kolonisten vid kolonatets avträdande, skall i händelse av dödsfall utgå till sterbhuset och bestämmas på sätt i punkt 17 sägs. Försättes kolonisten i konkurs, äga såväl kronan som borgenärerna rätt att uppsäga kontraktet"; skolande i sådant fall uppsägningen ske senast å trettionde dagen efter inställelsedagen i konkursen. 15:o. Utan vederbörligt tillstånd må kolonisten ej från kolonatet bortföra stråfoder, gödsel, sand, grus, lera, torvströ eller virke, som kostnadsfritt tillhandahållits från kronans skog, ej heller å kolonatet uppförd byggnad. 16:o. Upplåtelsen vare förverkad och kolonisten förty pliktig att nästa 14 mars efter skedd uppsägning avflytta från kolonatet: a) om han underlåter att i vederbörlig ordning erlägga legan; b) om han gör sig skyldig till vanvård av kolonatet, och skall till van vård hänföras jämväl underlåtenhet att vidmakthålla förbättringar, för vilka kolonisten jämlikt punkt 7 är berättigad till ersättning; c) om han åsidosätter vad enligt punkterna 3 och 5 åligger honom i avseende å kolonatets bebyggande och uppodlande eller ej ordentligt fullgör den enligt kontraktet honom åliggande väghållningsskyldigheten och icke på tillsägelse vidtager rättelse ; d) om han utan vederbörligt medgivande åt annan till brukande eller för annat ändamål upplåter kolonatet eller del därav; e) om han åsidosätter det i punkt 15 givna förbudet mot bortförande av gödsel och annat; f) om han å kronan tillhörig mark inom orten förövar åverkan eller olovligen jagar eller fiskar; g) om han å kolonatet olovligen försäljer brännvin, vin eller öl; h) om han, där någon, som är i hans tjänst, så förbryter sig, som under f) eller

379 g) är sagt, underlåter att, efter tillsägelse från kronans sida, så snart ske kan skilja den brottslige från tjänsten; i) om han försummar att på sätt stadgas i punkt 4 hålla åbyggnaderna brandförsäkrade. 17:o. Vid kolonatets avträdande skall förrättas syn av tre ojäviga personer, som utses i enlighet med lagen om skiljemän. Dessa skola undersöka jord, byggnader, hägnader, diken, vägar och broar samt i penningar uppskatta ej mindre ersättning, som kolonisten jämlikt punkt 7 kan vara pliktig gälda, än även gottgörelse, vartill han jämlikt samma punkt må vara berättigad, så ock utdöma det belopp, som sålunda tillkommer den ena eller andra parten. Kostnaden för synen skola kronan och kolonisten gemensamt vidkännas. 18:0. Har kolonisten fullbordat den odling, som enligt punkt 5 skall vara utförd före upplåtelsetidens utgång, ävensom uppfyllt vad jämlikt punkterna 3, 6 och 7 honom åligger, och är ej sådant fall för handen, att han enligt punkt 16 kan uppsägas till avflyttning, äge han få kolonatet å sig överlåtet med äganderätt mot en köpeskilling, om vars bestämmande och erläggande gälla följande bestämmelser: a) För mark och byggnader skall utgå ett belopp av kronor. För den gagnvirkesdugliga ståndskogen, som finnes å kolonatet vid tiden för överlåtelsen, betalas det belopp, vartill denna kan uppskattas efter värdering, som företages av kronans ombud, sedan kolonisten erhållit meddelande om tiden för förrättningens verkställande. Vid värderingen skola följande grundpris tillämpas: för lövskog om 10 cm. och däröver i diameter 1.8 m. från roten samt växande barrskog om 10 intill 15 cm. i diameter vid samma höjd 75 öre per kbm. fast mått, för växande barrskog om 15 intill 25 cm. i diameter vid lika höjd 1 krona 50 öre pr kbm. sådant mått samt för dylika träd om 25 intill 30 cm. i diameter vid ovan angivna höjd 3 kronor pr kbm. fast mått. Barrträd, som äro grövre än 30 cm. 1.3 m. från roten, äger kolonisten, om han så önskar, inköpa efter det vid tiden för värderingen i orten gängse priset, medan vindfälld, torr eller eljest icke gagnvirkesduglig skog ävensom växande skog med en diameter under 10 cm. 1.3 m. från roten tillfaller kolonisten utan ersättning. b) Sammanlagda köpeskillingen uppdelas i två lika stora delar, en amorteringsdel och en stående del. c) Å amorteringsdelen erlägges, intill dess densamma blivit till fullo gulden, en annuitet av sex för hundra, varvid såsom ränta räknas 3,6 för hundra å det oguldna kapitalbeloppet. d) Å den stående delen erlägges, intill dess betalning sker, ränta efter 3,6 för hundra. e) Det står kolonisten fritt att när som helst betala köpeskillingen i dess helhet jämte upplupna räntor samt att göra de avbetalningar han önskar å den stående delen. Med undantag för de fall, om vilka här nedan vidare sägs, kan den stående delen icke från kronans sida uppsägas, förrän amorteringsdelen till fullo guldits, dock att den i varje fall skall vara gulden inom fem år från det sista inbetalningen å amorteringsdelen bort fullgöras.

380 f) Därest kolonatet till jord eller byggnader vanvårdas, eller föreskrivna räntelikvider och kapitalavbetalningar icke ordentligt fullgöras, eller kolonisten underlåter att hålla åbyggnaderna brandförsäkrade, skall, därest sådant från kronans sida påfordras, vad av köpeskillingen återstår oguldet jämte ränta genast vara till betalning förfallet. g) Detsamma skall ock gälla, där äganderätten till kolonatet i dess helhet eller del därav genom köp eller annat fång från kolonisten övergår i andra fall, än då kolonatet i sin helhet övertages antingen av efterlevande make eller av bröstarvinge eller av efterlevande maka och bröstarvinge, vilka behålla kolonatet oskiftat, så framt icke den nye innehavaren i vederbörlig ordning prövas lämplig att övertaga kolonatet. h) Där eljest uppsägning ifrågakommer från kronans sida, skall ägaren åtnjuta sex månaders uppsägningstid. 19:o. Vid köp av kolonat skall köpeskillingen minskas med 30 kronor för varje fullt antal av 100 dagar, som kolonisten, hans hustru eller något av hans barn över 18 år efter uppgörelse med skogs förvaltningen utfört arbete å kronans mark, och med 10 kronor för varje fullt antal av 50 dagar, som något av hans barn under 18 år sålunda arbetat. Till upplysning i fråga om beloppet av avdrag, som sålunda må tillgodokomma kolonisten, skall mellan honom och skogsförvaltningen föras avräkningsbok, vari göres anteckning om de arbetsdagar, som skola komma i betraktande. 20:o. Förvärvar kolonisten före upplåtelsetidens utgång äganderätt till kolonatet, bibehålie han intill utgången av sagda tid den betesrätt å kronans mark, som i punkt 11 sägs; vare ock berättigad att, intill dess trettio år förflutit från början av upplåtelsetiden, från kronans mark erhålla dels bränsle i enlighet med de i punkt 9 stadgade grunder, dels ock virke till täckdikning och de lador, som befinnas nödiga för grödans förvarande. Den rätt att å kronans mark taga sand, grus, torv och lera, som enligt punkt 10 tillkommit kolonisten under upplåtelsetiden, skall, då kolonatet överlåtes med äganderätt, för framtiden åtfölja detsamma. Beträffande kolonistens rätt att förfoga över skogen inom kolonatets område, sedan han förvärvat äganderätt till detsamma, gälla bestämmelserna i kungl. förordningen den angående dispositionsrätten över skogen å kolonat, som upplåtits från kronoparker i Norrland och Dalarna. 21:o. Vad i punkt 6 är stadgat om rätt att taga vinterväg över kolonatets område samt att däröver framdraga elektriska ledningar äge för all framtid tillämpning, då kolonisten förvärvat äganderätt till kolonatet. 22:o. Lagfart å kolonatet skall för kolonistens räkning och på hans bekostnad sökas ge nom kronans försorg; kronan äger därvid erhålla inteckning till säkerhet ej mindre för den oguldna köpeskillingen jämte annuitet och ränta än även för servitutsrätt, som omförmäles i punkt 21.

381 23:o. Har kolonist enligt punkt 18 vunnit berättigande att få kolonatet å sig överlåtet, äge han ock, där han hellre vill, vid upplåtelsetidens utgång erhålla ny upplåtelse med nyttjanderätt för en tid av femton år. För sådan upplåtelse gälle i tilllämpliga delar de här förut i punkterna 4, 6, 7, 8, 10, 12, 14, 15, 16 och 17 stadgade villkor, ävensom bestämmelserna i punkt 13 angående såväl legans storlek som tid och ordning för dess betalande; och äge kolonisten enahanda rätt till bränsle, virke till täckdiken och lador samt till underhåll av byggnader, hägnader m. m., som tillkommit honom under den tidigare upplåtelsen. Betesrätt utanför kolonatens område vare däremot ej under den nya upplåtelsetiden medgiven kolonisten. Vad nu är stadgat om rätt till erhållande av ny upplåtelse äge ej utan särskilt medgivande tillämpning, där kolonisten avlidit under första upplåtelsetiden och hans sterbhusdelägare behålla kolonatet. 24:o. Har ny upplåtelse enligt punkt 23 ägt rum, vare kolonisten, så framt han uppfyller vad honom i följd av upplåtelsen åligger, berättigad att när som helst under den nya upplåtelsetiden få kolonatet å sig överlåtet med äganderätt på enahanda villkor, som här förut äro stadgade för upplåtelse under den första upplåtelsetiden, dock att arbete, som efter dess utgång verkställts å kronans mark, ej medför rätt till sådant avdrag å köpeskillingen, som i punkt 19 sägs. Kommer överlåtelse ej till stånd, äge kolonisten vid utgången av den nya upplåtelsetiden av kronan utbekomma det belopp, som jämlikt sagda punkt kunuat avdragas å köpeskillingen. 25:o. Skulle i avseende å arbetskostnad och materialpriser inträffa sådan betydande ytterligare stegring, som enligt allmänna rättsgrundsatser är att betrakta såsom giltig ursäkt för dröjsmål med fullgörandet av den byggnadsskyldighet, som enligt punkt 2 åligger kronan, skall tillträdes- och upplåtelsetiden framflyttas till nästa 14 mars efter det byggnadsskyldigheten fullgjorts, dock ej i något fall över tre år. Vill i händelse av sådant dröjsmål kolonisten häva kontraktet, vare han därtill berättigad.

den

För Statens

kolonisationsnämnd

382 Med förestående kontrakt, varav jag erhållit ett exemplar, förklarar jag mig nöjd; och förbinder jag mig att till alla delar uppfylla detsamma. den Bevittnas av:

Bil. B.

KONTRAKT o m överlåtelse av kolonat. Härigenom upplåtes till det å kronoparken i socken i län belägna kolonatet N:r med det område om hektar härvid fogad karta utvisar. För upplåtelsen gälla följande villkor: l:o. Tillträdet till kolonatet sker den 14 mars , och upplåtelsen gäller, till dess femton år förflutit från sagda dag. 2:o. Kolonatet upplåtes i det skick vari det för närvarande befinnes, obebyggt och ouppodlat, men med vissa diken upptagna å den till kolonatet hörande marken, på sätt en vid detta kontrakt fogad beskrivning utvisar. I fråga om dikenas beskaffenhet vid tiden för tillträdet skall vad beskrivningen därom innehåller gälla såsom bevisning, därest icke kolonisten inom tre månader från tillträdet påkallar särskild syn i saken. Sådan syn skall hållas på sätt stadgas i 2 kap. 11 och 12 §§ av lagen om nyttjanderätt till fast egendom. 3:o.

Kolonisten har att inom tio år från kolonatets tillträdande därå för kronans räkning uppföra mangårds- och uthusbyggnad. Därvid skola ritning och beskrivning, som biläggas detta kontrakt, lända till efterrättelse, i den mån ej på framställning av kolonisten avvikelse medgives. Inom fem år från tillträdet skall den del av byggnadsarbetet, som i ritningen och beskrivningen betecknas såsom förstahandsbyggnad, vara fullbordad. 4:o. Kolonisten äger att av allmänna medel som byggnadshjälp bekomma kronor, av vilket belopp 10 % utbetalas mot vederhäftig borgen eller annan godkänd säkerhet, sedan han å kolonatet vidtagit sådana anordningar att av dessa tydligen framgår hans avsikt att där bosätta sig, 30 % så snart mangårdsbyggnaden kommit under tak, 20 % så snart uthusbyggnaden kommit under tak, 20 % så snart återstående arbeten på mangårdsbyggnaden blivit utförda och 20 % så snart återstående arbeten på uthusbyggnaden blivit utförda. Kontrakt Litt, B. Mindre kolonat med byggnader uppförda av kolonisten.

384 Med undantag för den först angivna delen av byggnadshjälpen må denna utbetalas i mån av arbetets fortgång, dock så att en tredjedel av den beräknade kostnadssumman för en var av de i föregående punkt angivna olika delarna av byggnadsarbetena innehålles, till dess motsvarande arbete i sin helhet blivit fullbordat. 5:o. Kolonisten har att för kronans räkning ombesörja och utan ersättning av kronan hos bolag eller förening, som från kronans sida godkännes, bekosta åbyggnadernas brandförsäkring till deras fulla, i behörig ordning uppskattade värde, samt att till kronans ombud överlämna utfärdat försäkringsbevis. Om brandskada inträffar, är kolonisten pliktig att mot erhållande av brandskadeersättningen bota skadan utan rätt att av kronan erhålla fritt virke; på kronan ankommer att hos försäkringsgivaren uppbära brandskadeersättningen samt tillhandahålla den åt kolonisten i den mån för byggnadsarbetets fullgörande erfordras. 6:0.

Det åligger kolonisten att i enlighet med särskilda anvisningar inom fem år från tillträdesdagen uppodla en hektar jord å kolonatets område. Innan upplåtelsetiden går till ända, skola ytterligare två hektar uppodlas. 7:o.

Kolonisten är skyldig att av den för kolonatet erforderliga utfartsvägen bryta och underhålla meter samt att dessutom, intill dess ny reglering av underhållsskyldigheten kan komma att äga rum, underhålla meter av en genom statens försorg upptagen väg Kolonisten är skyldig tåla, att väg för utförsel av skogeffekter från kronoparker eller å dem belägna fastigheter vintertid tages över kolonatets område, och äger ej rätt att härför fordra annan ersättning än för den skada, som härigenom uppkommit. Kronan må ej hindras att till förmån för kronoparker eller å dem belägna fastigheter framdraga elektriska ledningar över kolonatets område mot utbetalande av ersättning för därigenom vållad skada. 8:0.

Kolonisten åligger att väl hävda den uppodlade jorden samt underhålla de uppförda åbyggnaderna och de genom statens försorg upptagna dikena. Har kolonisten efter utbekommande av byggnadshjälp, som i punkt 4 avses, låtit kolonatet förfalla, vare han pliktig att gälda det belopp, som erfordras för dess försättande i sådant skick, som motsvarar vad i kontraktet varit förutsatt för bidragets utfående. Har han försummat att vidmakthålla diken, som enligt den vid kontraktet fogade beskrivningen varit upptagna vid tiden för tillträdet, åligger honom att gälda ersättning för bristen. Vid kolonatets avträdande skall kolonisten åtnjuta ersättning för av honom å kolonatet uppförda byggnader samt för de förbättringar han å kolonatet utfört i avseende å jord, diken, hägnader, hässjor och vägar, dock att härvid skall avräknas värdet av virke, som för sådant ändamål tillhandahållits kolonisten av staten, samt belopp, som

385 kolonisten kan hava enligt detta kontrakt eller eljest bekommit såsom diknings- eller byggnadshjälp; och må ersättning ej utgå för byggnader, som ej ingå i den fastställda byggnadsplanen. Skulle kolonatet komma att avträdas, innan mangårdsbyggnaden kommit under tak, och har enligt punkt 4 kolonisten uppburit byggnadshjälp, som därförinnan må till honom utbetalas, vare han pliktig att återbetala det uppburna beloppet i den mån det ej motsvaras av förbättringar, för vilka han, enligt vad nyss är sagt, är berättigad till gottgörelse. För utrönande av huru kolonisten fullgör honom åliggande skyldigheter i de avseenden, som omnämnas uti punkterna 3, 6, 7 och 8, hålles genom kronans försorg vart femte år besiktning å kolonatet, därvid i händelse av brist viss tid för dennas avhjälpande skall utsättas. 9:o. Skogen å det till kolonatet upplåtna området må icke av kolonisten nyttjas i vidare mån än som kan föranledas av att det i punkt 10 omförmälda husbehovs virke anvisas till uttagande inom området. Utöver vad som härför erfordras må träd, som i diameter 1.3 m. från roten hålla 30 cm. eller mera, för statens räkning borttagas, där de ej av kolonisten lösas till i orten gängse pris. Därjämte vare kolonisten berättigad att, där han för den i punkt 19 omnämnda köpeskillingens minskande så önskar, påkalla borttagande av de mindre träd, som enligt skogsförvaltningens bedömande kunna avverkas utan fara för den återstående skogens bestånd. 10:o. Kolonisten äger att efter utsyning avgiftsfritt erhålla a) erforderligt virke för uppförande av de byggnader, som ingå i den fastställda byggnadsplanen; b) nödigt virke till hägnader, hässjor, täckdikning, slöjd och annat dylikt husbehov, ävensom för underhåll av åbyggnader, hägnader m. m. i den mån sådant vid besiktning visar sig vara för ändamålet erforderligt. Härjämte skall kolonisten utan avgift erhålla dels till vedbrand årligen kubikmeter fast mått att uttagas efter anvisning, vilken i främsta rummet skall avse avfall från avverkningar, vindfälld och torr skog eller sådan, som i anseende till sin beskaffenhet eljest bör för en god skogsvård avverkas, dels ock till uppförande av såsom erforderliga befunna lador virke av mindrevärdig beskaffenhet. Vill kolonisten vidtaga förbättringar å åbyggnaderna utöver vad byggnadsplanen innehåller, såsom ytterligare inredning, yttre brädfodring eller annat dylikt, är han berättigad att efter utsyning och stämpling avgiftsfritt erhålla för sådant ändamål erforderligt virke. Under förbättring, som här avses, inbegripes ock tillökande av uthusbyggnaden och sådan tillbyggnad å mangårdsbyggnaden, som avser tillgodoseende av familjens bostadsbehov. Här ovan angivet virke anvisas kolonisten till avverkning å den kolonatet omgivande kronoparken eller å den detsamma tilldelade skogsmarken, därest detta senare befinnes lämpligare och kan ske, utan att framtida olägenhet för kolonisten därigenom uppstår. 2o.

Kolonisationskommittén.

386 För odling enligt den vid kontraktet fogade odlingsplanen är kolonisten berättigad att få härför hinderlig skog utstämplad, vilken då skall, om så finnes lämpligt, i första hand användas till husbehovsvirke. Vill han odla utöver vad planen innehåller, skall frågan om träds fällande å odlingsmarken bero på särskild prövning. 11:0. För kolonatets behov och för fullgörande av den kolonisten enligt punkt 7 åliggande vägunderhållningsskyldigheten äger han att å den kolonatet omgivande kronoparken efter anvisning kostnadsfritt taga grus, sand, torv och lera, i den mån tillgång därå finnes. 12:o. Kolonisten äger låta sina husdjur fritt beta inom kolonatets område och å kronans omgivande mark erhålla nödigt bete för hästar och nötkreatur, som vinterfödas å kolonatet; dock må från bete undantagas mark utom kolonatets område, varest skogens återväxt skulle av betningen lida märklig skada. 13:o. Inom kolonatet äger kolonist ensam rätt till jakt och fiske; dock tillkommer honom icke jakt å älg. Här omnämnd rätt äger kolonisten ej att överlåta å annan person. 14:0. I årlig lega för kolonatet skall från och med sjätte året, räknat från tillträdesdagen, erläggas ett belopp av kronor att betalas å samma tid och i samma ordning, som för kronoutskylder är stadgat, 15:o. Har kolonisten ej tagit kolonatet i bruk inom ett år från den i punkt 1 bestämda tillträdesdagen, vare upplåtelsen förverkad och kronan berättigad att åt annan person upplåta kolonatet. Kolonisten må ej utan vederbörligt medgivande upplåta kolonatet eller del därav åt annan person till brukande eller för annat ändamål eller sätta annan i sitt ställe som kolonist. Vad sålunda är stadgat skall, där kolonisten före upplåtelsetidens utgång avlider, äga tillämpning å hans sterbhusdelägare. Stående dem såväl som kronan fritt att inom sex månader efter dödsfallet uppsäga detta kontrakt att gälla från och med den laga fardag, som infaller, sedan sex månader från uppsägningen förflutit. Den ersättning, som enligt punkt 8 mom. 2 må kunna hava tillerkänts kolonisten vid kolonatets avträdande, skall i händelse av dödsfall utgå till sterbhuset och bestämmas på sätt i punkt 18 sägs. Försättes kolonisten i konkurs, äge såväl kronan som borgenärerna rätt att uppsäga kontraktet, skolande i sådant fall uppsägningen ske senast å trettionde dagen efter inställelsedagen i konkursen.

387 16:o. Utan vederbörligt tillstånd må kolonisten ej från kolonatet bortföra stråfoder, gödsel, sand, grus, lera, torvströ eller virke, som kostnadsfritt tillhandahållits från kronans skog, ej heller å kolonatet uppförd byggnad. 17:o. Upplåtelsen vare förverkad och kolonisten förty pliktig att nästa 14 mars efter skedd uppsägning avflytta från kolonatet: a) om han underlåter att i vederbörlig ordning erlägga legan; b) om han gör sig skyldig till vanvård av kolonatet, och skall till vanvård hänföras jämväl underlåtenhet att vidmakthålla förbättringar, för vilka kolonisten jämlikt punkt 8 är berättigad till ersättning; c) om han åsidosätter vad enligt punkterna 3 och 6 åligger honom i avseende å kolonatets bebyggande och uppodlande, eller om han ej ordentligt fullgör den enligt kontraktet honom åliggande väghållningsskyldigheten och icke på tillsägelse vidtager rättelse; d) om han utan vederbörligt medgivande åt annan till brukande eller för annat ändamål upplåter kolonatet eller del därav; e) om han åsidosätter det i punkt 16 givna förbudet mot bortförande av gödsel och annat; e) om han å kronan tillhörig mark inom orten förövar åverkan eller olovligen jagar eller fiskar; g) om han å kolonatet olovligen försäljer brännvin, vin eller öl; h) om han, där någon, som är i hans tjänst, så förbryter sig, som under f) eller g) är sagt, underlåter att efter tillsägelse från kronans sida så snart ske kan skilja den brottslige från tjänsten; i) om han försummar att på sätt stadgats i punkt 5 hålla åbyggnaderna brandförsäkrade. 18:o. Vid kolonatets avträdande skall förrättas syn av tre ojäviga personer, som utses i enlighet med lagen om skiljemän. Dessa skola undersöka jord, byggnader, hägnader, diken, vägar och broar samt i penningar uppskatta ej mindre ersättning, som kolonisten jämlikt punkt 8 kan vara pliktig att gälda, än även gottgörelse, vartill han jämlikt samma punkt må vara berättigad, så ock utdöma det belopp, som sålunda tillkommer den ena eller andra parten. Kostnaden för synen skola kronan och kolonisten gemensamt vidkännas. 19:o. Har kolonisten fullbordat den odling, som enligt punkt 6 skall vara utförd före upplåtelsetidens utgång, ävensom i övrigt uppfyllt vad jämlikt punkterna 3, 7 och 8 honom åligger, och är ej sådant fall för handen, att han enligt punkt 17 kan uppsägas till avflyttning, äge han få kolonatet å sig överlåtet med äganderätt mot en köpeskilling, om vars fastställande och erläggande gälla följande bestämmelser: a) För mark och byggnader skall utgå ett belopp av kronor. För den gagnvirkesdugliga ståndskog, som finnes å kolonatet vid tiden för överlåtelsen, betalas det belopp, vartill denna kan

388 uppskattas efter värdering, som företages av kronans ombud, sedan kolonisten erhållit meddelande om tiden för förrättningens verkställande. Vid värderingen skola följande grundpris tillämpas: för lövskog om 10 cm. och däröver i diameter 1.3 m. från roten samt växande barrskog om 10 intill 15 cm. i diameter vid samma höjd 75 öre pr kbm. fast mått, för växande barrskog om 15 intill 25 cm. diameter vid lika höjd 1 krona 50 öre pr kbm. sådant mått samt för dylika träd om 25 intill 30 cm. i diameter vid ovan angivna höjd 3 kronor pr kbm. fast mått. Barrträd, som äro grövre än 30 cm. 1.3 m. från roten, äger kolonisten, om han så önskar, inköpa efter det vid tiden för värderingen i orten gängse priset, medan vindfälld, torr eller eljest icke gagnvirkesduglig skog ävensom växande skog med en diameter under 10 cm. 1.3 cm. från roten tillfaller kolonisten utan ersättning. b) Sammanlagda köpeskillingen uppdelas i två lika stora delar, en amorteringsdel och en stående del. c) Å amorteringsdelen erlägges, intill dess densamma blivit till fullo gulden, en annuitet av sex för hundra, varvid såsom ränta räknas 3.6 för hundra å det oguldna kapitalbeloppet. d) Å den stående delen erlägges, intill dess betalning sker, ränta efter 3.6 för hundra. e) Det står kolonisten fritt att när som helst betala köpeskillingen i dess helhet jämte upplupna räntor samt att göra de avbetalningar han önskar å den stående delen. Med undantag för de fall, om vilka här nedan vidare sägs, kan den stående delen icke från kronans sida uppsägas, förrän amorteringsdelen till fullo guldits, dock att den i varje fall skall vara gulden inom fem år från det sista inbetalningen å amorteringsdelen bort fullgöras. f) Därest kolonatet till jord eller byggnader vanvårdas, eller förskrivna räntelikvider och kapitalavbetalningar icke ordentligt fullgöras, eller kolonisten underlåter att hålla åbyggnaderna brandförsäkrade, skall, därest sådant från kronans sida påfordras, vad av köpeskillingen återstår oguldet jämte ränta genast vara till betalning förfallet. g) Detsamma skall ock gälla, där äganderätten till kolonatet i dess helhet eller del därav genom köp eller annat fång från kolonisten övergår i andra fall, än då kolonatet i sin helhet övertages antingen av efterlevande make eller av bröstarvinge eller av efterlevande maka och bröstarvinge, vilka behålla kolonatet oskiftat, så framt icke den nye innehavaren i vederbörlig ordning prövas lämplig att övertaga kolonatet. h) Där eljest uppsägning ifrågakommer från kronans sida, skall ägaren åtnjuta sex månaders uppsägningstid. 20:o. Vid köp av kolonat skall köpeskillingen minskas med 30 kronor för varje fullt antal av 100 dagar, som kolonisten, hans hustru eller något av hans barn över 18 år efter uppgörelse med skogsförvaltningen utfört arbete å kronans mark, och med 10 kronor för varje fullt antal av 50 dagar, som något, av hans barn under 18 år sålunda arbetat.

389 Till upplysning i fråga om beloppet av avdrag, som sålunda må tillgodokomma kolonisten, skall mellan honom och skogsförvaltningen föras avräkningsbok, vari göres anteckning om de arbetsdagar, som skola komma i betraktande. 21:o. Förvärvar kolonisten före upplåtelsetidens utgång äganderätt till kolonatet, bibehålle han intill utgången av sagda tid den betesrätt å kronans mark, som i punkt 12 sägs; vare ock berättigad att, intill dess trettio år förflutit från början av upplåtelsetiden, från kronans mark erhålla dels bränsle i enlighet med de i punkt 10 stadgade grunder, dels ock virke till täckdikning och till de lador, som befinnas nödiga för grödans förvarande. Den rätt att å kronans mark taga sand, grus, torv och lera, som enligt punkt 11 tillkommit kolonisten under upplåtelsetiden, skall, då kolonatet överlåtes med äganderätt, för framtiden åtfölja detsamma. Beträffande kolonistens rätt att förfoga över skogen inom kolonatets område, sedan lian förvärvat äganderätt till detsamma, gälla bestämmelserna i kung], förordningen den angående dispositionsrätten över skogen å kolonat, som ipplåtits från kronoparker i Norrland och Dalarna. 22:o. Vad i punkt 7 är stadgat om rätt att taga vinterväg över kolonatets område samt itt däröver framdraga elektriska ledningar äge för all framtid tillämpning, då kolonisten förvärvat äganderätt till kolonatet. 23:o. Lagfart å kolonatet skall för kolonistens räkning och på hans bekostnad sökas genom kronans försorg; kronan äger därvid erhålla inteckning till säkerhet ej mindre för den oguldna köpeskillingen jämte annuitet och ränta än även för servitutsrätt, (om omförmäles i punkt 22. 24:o. Har kolonisten enligt punkt 19 vunnit berättigande att få kolonatet å sig överåtet, äge han ock, där han hellre vill, vid upplåtelsetidens utgång erhålla ny uppåtelse med nyttjanderätt för en tid av femton år. För sådan upplåtelse gälle de lär förut i punkterna 5, 7, 8, 9, 11, 13, 15, 16, 17 och 18 stadgade villkor ävensom bestämmelsen i punkt 14 angående såväl arrendebeloppets storlek som tid och >rdning för dess inbetalande; och äge kolonisten enahanda rätt till bränsle, virke till äckdiken och lador samt till underhåll av byggnader, hägnader m. m., som tillkomnit honom under den tidigare upplåtelsen. Betesrätt utanför kolonatets område vare läremot ej under den nya upplåtelsetiden medgiven kolonisten. Vad nu är stadgat om rätt till erhållande av ny upplåtelse äge ej utan särskilt nedgivande tillämpning, där kolonisten avlidit under första upplåtelsetiden och hans iterbhusdelägare behållit kolonatet. 25:o. Har ny upplåtelse enligt punkt 24 ägt rum, vare kolonisten, så framt han uppyller vad honom till följd av upplåtelsen åligger, berättigad att när som helst under

390 den nya upplåtelsetiden få kolonatet å sig överlåtet med äganderätt på enahanda villkor, som här förut äro stadgade för överlåtelse under den första upplåtelsetiden, dock att arbete, som efter dess utgång verkställts å kronans mark, ej medför rätt till sådant avdrag å köpeskillingen som i punkt 20 sägs. Kommer överlåtelse ej till stånd, äge kolonisten vid utgången av den nya upplåtelsetiden av kronan utbekomma det belopp, som jämlikt sagda punkt kunnat avdragas å köpeskillingen. den

För Statens

kolonisationsnämnd

Med förestående kontrakt, varav jag erhållit ett exemplar, förklarar jag mig nöjd, och förbinder jag oiig att till alla delar uppfylla detsamma. den

Bevittnas av: För återbetalningen av den byggnadshjälp å

kronor, som på grund av förestående kontrakt äger uppbära av kronan, gå undertecknade, en för båda och båda för en, i borgen såsom för egen skuld. den

Yrke:

Yrke:..

Adress:

Adress:

Egenhändiga namnteckningarna bevittnas av på en gång närvarande:

Adress: Adress: Att borgesmännen äro var för sig fullt vederhäftiga för sin ovanstående förbindelse, betygar den

Bil. C.

KONTRAKT o m upplåtelse av kolonat. Härigenom upplåtes till det å kronoparken

i län belägna kolonatet n:r råde om hektar, som härvid fogad karta visar. För upplåtelsen gälla följande villkor: l:o. Tillträdet till kolonatet sker den 14 mars dess femton år förflutit från sagda dag.

socken i med det om-

, och upplåtelsen gäller, till

2:o. Kolonatet upplåtes i det skick, vari det för närvarande befinnes, obebyggt och ouppodlat, men med vissa diken upptagna å den till kolonatet hörande marken, på sätt en vid detta kontrakt fogad beskrivning utvisar. I fråga om dikenas beskaffenhet vid tiden för tillträdet skall vad beskrivningen därom innehåller gälla såsom bevisning, därest ej kolonisten inom tre månader därefter påkallar särskild syn i saken. Sådan syn skall hållas«på sätt stadgas i 2 kap. 11 och 12 §§ av lagen om nyttjanderätt till fast egendom. 3:o. Kolonisten har att inom tio år från kolonatets tillträdande därå för kronans räkning uppföra mangårds- och uthusbyggnad. Därvid skola ritning och beskrivning, som biläggas detta kontrakt, lända till efterrättelse, i den mån ej på framställning av kolonisten avvikelse medgives. Inom fem år från tillträdet skall den del av byggnadsarbetet, som i ritningen och beskrivningen betecknas såsom förstahandsbyggnad, vara fullbordad. 4:o. Kolonisten äger att av allmänna medel som byggnadshjälp bekomma kronor, av vilket belopp 10 % utbetalas mot vederhäftig borgen eller annan godkänd säkerhet, sedan han å kolonatet vidtagit sådana anordningar att av dessa tydligen framgår hans avsikt att där bosätta sig, 30 % så snart mangårdsbyggnaden kommit under tak, 20 % så snart uthusbyggnaden kommit under tak, 20 % så snart återstående arbeten på mangårdsbyggnaden blivit utförda och 20 % så snart återstående arbeten på uthusbyggnaden blivit utförda. Kontrakt

Litt. C.

Större

kolonat.

392 Med undantag för den först angivna delen av byggnadshjälpen må denna utbetalas i mån av arbetets fortgång, dock så att en tredjedel av den beräknade kostnadssumman för en var av de i föregående punkt angivna olika delarna av byggnadsarbetena innehålleg, till dess motsvarande arbete i sin helhet blivit fullbordat. 5:o. Kolonisten har att för kronans räkning ombesörja och utan ersättning av kronan hos bolag eller förening, som från kronans sida godkännes, bekosta åbyggnadernas brandförsäkring, jämväl under byggnadstiden, till deras fulla, i behörig ordning uppskattade värde samt att till kronans ombud överlämna utfärdat försäkringsbevis. Om brandskada inträffar, är kolonisten pliktig att mot erhållande av brandskadeersättningen bota skadan utan rätt att av kronan erhålla fritt virke; på kronan ankommer att hos försäkringsgivaren uppbära brandskadeersättningen samt tillhandahålla den åt kolonisten i den mån för byggnadsarbetets fullgörande erfordras. 6:0.

Det åligger kolonisten att i enlighet med särskilda anvisningar inom tre år från tillträdesdagen uppodla en hektar jord å kolonatets område. Innan åtta år gått till ända, skola därutöver två hektar uppodlas och före upplåtelsetidens utgång ytterligare två hektar. 7:o. Kolonisten äger att av allmänna medel i odlingshjälp utfå 500 kronor, av vilket belopp 250 kronor utbetalas mot vederhäftig borgen eller annan godkänd säkerhet, sedan kolonisten fullgjort de villkor, som i första stycket av punkt 4 stadgas för rätt att utbekomma första delen av den därstädes omnämnda byggnadshjälpen, och enahanda belopp, då två hektar jord uppodlats. Kolonisten är skyldig att av den för kolonatet erforderliga utfartsvägen bryta och underhålla meter samt att dessutom, intill dess ny reglering av underhållsskyldigheten kan komma att äga rum, underhålla meter av en genom statens försorg upptagen väg Kolonisten är skyldig tåla, att väg för utförsel av skogseffekter från kronoparker och å dem belägna fastigheter vintertid tages över kolonatets område, och äger ej rätt att härför fordra annan ersättning än för den skada, som härigenom uppkommit. Kronan må ej hindras att till förmån för kronoparker eller å dem belägna fastigheter framdraga elektriska ledningar över kolonatets område mot utbetalande av ersättning för därigenom vållad skada. 9:o. Kolonisten åligger att väl hävda den uppodlade jorden samt underhålla de uppförda åbyggnaderna och de genom statens försorg upptagna dikena. Har kolonisten efter utbekommande av byggnads- eller odlingshjälp, som i punkterna 4 och 7 avses, låtit kolonatet förfalla, vare han pliktig att gälda det belopp, som erfordras för dess försättande i sådant skick, som motsvarar vad i kontraktet varit förutsatt för bidragets

393 utfående. Har han försummat att vidmakthålla diken, som enligt den vid kontraktet fogade beskrivningen varit upptagna vid tiden för tillträdet, åligger honom att gälda ersättning för bristen. Vid kolonatets avträdande skall kolonisten åtnjuta ersättning för av honom å kolonatet uppförda byggnader samt för de förbättringar han å kolonatet utfört i avseende å jord, diken, hägnader, bässjor och vägar, dock att härvid skall avräknas värdet av virke, som för sådant ändamål tillhandahållits kolonisten av staten, samt belopp, som kolonisten kan hava enligt detta kontrakt eller eljest bekommit såsom odlings-, diknings- eller byggnadshjälp; och må ersättning ej utgå för byggnader, som ej ingå i den fastställda byggnadsplanen. Skulle kolonatet komma att avträdas, innan mangårdsbyggnaden kommit under tak, och har kolonisten uppburit byggnadshjälp, som enligt punkt 4 därförinnan må till honom utbetalas, vare han pliktig att återbetala det uppburna beloppet i den mån det ej motsvaras av förbättringar, för vilka han enligt vad nyss är sagt är berättigad till gottgörelse. Detsamma skall ock gälla i fråga om den odlingshjälp, som kan hava uppburits innan två hektar uppodlats, om kolonatet dessförinnan avträdes. För utrönande av huru kolonisten fullgör honom åliggande skyldigheter i de avseenden, som omnämnas uti punkterna 3, 6, 8 och 9, hålles genom kronans försorg vart femte år besiktning å kolonatet, därvid i händelse av brist viss tid för dennas avhjälpande skall utsättas. 10:o. Skogen å det till kolonatet upplåtna området må icke av kolonisten nyttjas i vidare mån, än som kan föranledas av att det i punkt 11 omförmälda husbehovsvirke anvisas till uttagande inom området. Utöver vad som härför erfordras må träd, som i diameter 1.8 m. från roten hålla 30 cm. eller mera, för statens räkning borttagas, där de ej av kolonisten lösas till i orten gängse pris. Därjämte vare kolonisten berättigad att, där han för den i punkt 20 omnämnda köpeskillingens minskande så önskar, påkalla borttagande av de mindre träd, som enligt skogsförvaltningens bedömande kunna avverkas utan fara för den återstående skogens bestånd. ll:o. Kolonisten äger att efter utsy ning avgiftsfritt erhålla a) erforderligt virke för uppförande av de byggnader, som ingå i den fastställda byggnadsplanen; b) nödigt virke till hägnader, hässjor, täckdikning, slöjd och annat dylik husbehov, ävensom för underhåll av åbyggnader, hägnader, m. m. i den mån sådant vid besiktning visar sig vara för ändamålet erforderligt. Härjämte skall kolonisten utan avgift erhålla dels till vedbrand årligen kubikmeter fast mått att uttagas efter anvisning, vilken i främsta rummet skall avse avfall från avverkningar, vindfälld och torr skog eller sådan, som i anseende till sin beskaffenhet eljest bör för en god skogsvård avverkas, dels ock till uppförande av såsom erforderliga befunna lador virke av mindrevärdig beskaffenhet. Vill kolonisten vidtaga förbättringar å åbyggnaderna utöver vad byggnadsplanen innehåller, såsom ytterligare inredning, yttre brädfodring eller annat dylikt, är han

394 berättigad att efter utsyning och stämpling avgiftsfritt erhålla för sådant ändamål erforderligt virke. Under förbättring, som här avses, inbegripas ock tillökande av uthusbyggnaden och sådan tillbyggnad å mangårdsbyggnaden, som avser tillgodoseende av familjens bostadsbehov. Här ovan angivet virke anvisas kolonisten till avverkning å den kolonatet omgi vande kronoparken eller å den detsamma tilldelade skogsmarken, därest detta senare befinnes lämpligare och kan ske, utan att framtida olägenhet för kolonisten därigenom uppstår. För odling enligt den vid kontraktet fogade odlingsplanen är kolonisten berättigad att få härför hinderlig skog utstämplad, vilken då skall, om så finnes lämpligt, i första hand användas till husbehovsvirke. 12:o. För kolonatets behov och för fullgörande av den kolonisten enligt punkt 8 åliggande väghållningsskyldigheten äger han att å den kolonatet omgivande kronoparken efter anvisning kostnadsfritt taga grus, sand, torv och lera i den mån tillgång därå finnes. 13:o. Kolonisten äger låta sina husdjur fritt beta inom kolonatets område och å kronans omgivande mark erhålla nödigt bete för hästar och nötkreatur, som vinterfödas å kolonatet; dock må från bete undantagas mark utom kolonatets område, varest skogens återväxt skulle av betningen lida märklig skada. 14:o. Inom kolonatet äger kolonisten ensam rätt till jakt och fiske; dock tillkommer honom icke jakt å älg. Här omnämnd rätt äger kolonisten ej att överlåta å annan person. 15:o. I årlig lega för kolonatet erlägges från och med sjätte året, räknat från tillträdesdagen, ett belopp av kronor att betalas å samma tid och i samma ordning, som för kronoutskylder är stadgat. 16:o. Har kolonisten ej tagit kolonatet i bruk inom ett år från den i punkt 1 bestämda tillträdesdagen, vare upplåtelsen förverkad och kronan berättigad att åt annan person upplåta kolonatet. Kolonisten må ej utan vederbörligt medgivande upplåta kolonatet eller del därav åt annan person till brukande eller för annat ändamål eller sätta annan i sitt ställe såsom kolonist. Vad sålunda är stadgat skall, där kolonisten före upplåtelsetidens utgång avlider, äga tillämpning å hans sterbhusdelägare. Stånde dem såväl som kronan fritt att inom sex månader efter dödsfallet uppsäga detta kontrakt att gälla från och med den laga fardag, som infaller, sedan sex månader från uppsägningen förflutit. Den ersättning, som enligt punkt 9 mom. 2 må kunna hava tillerkänts kolonisten vid kolonatets avträdande, skall i händelse av dödsfall utgå till sterbhuset och bestämmas på sätt i punkt 19 sägs.

395 Försättes kolonisten i konkurs, äge såväl kronan som borgenärerna rätt att uppsäga kontraktet, skolande i så fall uppsägningen ske senast å trettionde dagen efter inställelsedagen i konkursen. 17:o. Utan vederbörligt tillstånd må kolonisten ej från kolonatet bortföra stråfoder, gödsel, sand, grus, lera, torvströ eller virke, som kostnadsfritt tillhandahållits från kronans skog, ej heller å kolonatet uppförd byggnad. 18:o. Upplåtelsen vare förverkad och kolonisten förty pliktig att nästa 14 mars efter skedd uppsägning avflytta från kolonatet: a) om han underlåter att i vederbörlig ordning erlägga legan; b) om han gör sig skyldig till van vård av kolonatet; och skall till vanvård hänföras jämväl underlåtenhet att vidmakthålla förbättringar, för vilka kolonisten jämlikt punkt 9 är berättigad till ersättning; c) om han åsidosätter vad enligt punkterna 3 och 6 åligger honom i avseende å kolonatets bebyggande och uppodlande, eller om han ej ordentligt fullgör den enligt kontraktet honom åliggande väghållningsskyldigheten och icke på tillsägelse vidtager rättelse; d) om han utan vederbörligt medgivande åt annan till brukande eller för annat ändamål upplåter kolonatet eller del därav; e) om han åsidosätter det i punkt 17 givna förbud mot bortförande av gödsel och annat; f) om han å kronan tillhörig mark inom orten förövar åverkan eller olovligen jagar eller fiskar; g) om han å kolonatet olovligen försäljer brännvin, vin eller öl; h) om han, där någon, som är i hans tjänst, så förbryter sig som under f) eller g) är sagt, underlåter att efter tillsägelse från kronans sida så snart ske kan skilja den brottslige från tjänsten; i) om han försummar att på sätt stadgats i punkt 5 hålla åbyggnaderna brandförsäkrade. 19:o. Vid kolonatets avträdande skall förrättas syn av tre ojäviga personer, som utses i enlighet med lagen om skiljemän. Dessa skola undersöka jord, byggnader, hägnader, diken, vägar och broar samt i penningar uppskatta ej mindre ersättning, som kolonisten jämlikt punkt 9 kan vara pliktig att gälda, än även gottgörelse, vartill han jämlikt samma punkt må vara berättigad, så ock utdöma det belopp, som sålunda tillkommer den ena eller andra parten. Kostnaden för synen skola kronan och kolonisten gemensamt vidkännas. 20:o. Har kolonisten fullbordat den odling, som enligt punkt 6 skall vara utförd före upplåtelsetidens utgång, ävensom i övrigt uppfyllt vad jämlikt punkterna 3, 8 och 9 honom åligger, och är ej sådant fall för handen, att han enligt punkt 18 kan uppsägas till avflyttning, äge han få kolonatet å sig överlåtet med äganderätt mot en köpeskilling, om vars fastställande och erläggande gälla följande bestämmelser:

396 a) För mark och byggnader skall utgå ett belopp av kronor. För den gagnvirkesdugliga ståndskogen, som finnes å kolonatet vid tiden för överlåtelsen, betalas det belopp, vartill denna kan uppskattas efter värdering, som företages av kronans ombud, sedan kolonisten erhållit meddelande om tiden för förrättningens verkställande. Vid värdering skola tillämpas följande grundpris: för lövskog om 10 cm. och däröver i diameter 1.3 m. från roten samt växande barrskog om 10 intill 15 cm. i diameter vid samma höjd 75 öre pr kbm. fast mått, för växande barrskog om 15 intill 25 cm. i diameter vid lika höjd 1 krona 50 öre pr kbm. sådant mått samt för dylika träd om 25 intill 30 cm. i diameter vid ovan angivna höjd 3 kronor pr kbm. fast mått. Barrträd, som äro grövre än 30 cm. 1.3 från roten, äger kolonisten, om han så önskar, inköpa efter det vid tiden för värderingen i orten gängse priset, medan vindfälld, torr eller eljest icke gagnvirkesduglig skog ävensom växande skog med en diameter under 10 cm. 1.3 m. från roten tillfaller kolonisten utan ersättning. b) Sammanlagda köpeskillingen uppdelas i två lika stora delar, en amorteringsdel och en stående del. c) Å amorteringsdelen erlägges, intill dess densamma blivit till fullo gulden, en annuitet av sex för hundra, varvid såsom ränta räknas 3,6 för hundra å det oguldna kapitalbeloppet. d) Å den återstående delen erlägges, intill dess betalning sker, ränta efter 3.6 för hundra. e) Det står kolonisten fritt att när som helst betala köpeskillingen i dess helhet jämte upplupna räntor samt att göra de avbetalningar han önskar å den stående delen. Med undantag för de fall, om vilka här nedan vidare sägs, kan den stående delen icke från kronans sida uppsägas, förrän amorteringsdelen till fullo guldits, dock att den i varje fall skall vara gulden inom fem år från det sista inbetalningen å amorteringsdelen bort fullgöras. f) Därest kolonatet till jord eller byggnader vanvårdas, eller föreskrivna räntelikvider och kapitalavbetalningar icke ordentligt fullgöras, eller kolonisten underlåter att hålla åbyggnaderna brandförsäkrade, skall, därest sådant från kronans sida påfordras, vad av köpeskillingen återstår oguldet jämte länta genast vara till betalning förfallet. g) Detsamma skall gälla, där äganderätt till kolonatet i dess helhet eller del därav genom köp eller annat fång från kolonisten övergår i andra fall, än då kolonatet i sin helhet övertages antingen av efterlevande make eller av bröstarvinge eller av efterlevande maka och bröstarvinge, vilka behålla kolonatet oskiftat, så framt icke den nye innehavaren i vederbörlig ordning prövas lämplig att övertaga kolonatet. h) Där eljest uppsägning ifrågakommer från kronans sida, skall ägaren åtnjuta sex månaders uppsägningstid. 21:o. Vid köp av kolonatet skall köpeskillingen, så framt kolonisten utfört odling utöver vad honom enligt kontraktet åligger, minskas med 150 kronor för varje hektar sålunda odlad mark, dock att sammanlagda beloppet av sådant avdrag ej må överstiga 500 kronor. 22:o. Förvärvar kolonisten före upplåtelsetidens utgång äganderätt till kolonatet, bibehålie han intill utgången av sagda tid den betesrätt å kronans mark, som i

397 punkt 13 sägs; vare ock berättigad att, intill dess trettio år förflutit från början av upplåtelsetiden, från kronans mark erhålla dels bränslevirke i enlighet med de därom i punkt 11 stadgade grunder, dels ock virke till täckdikning och till de lador, som befinnas nödiga för grödans förvarande. Den rätt att å kronans mark taga sand, grus, torv och lera, som enligt punkt 12 tillkommit kolonisten under upplåtelsetiden, skall, då kolonatet överlåtes med äganderätt, för framtiden åtfölja detsamma. Beträffande kolonistens rätt att förfoga över skogen inom kolonatets område, sedan han förvärvat äganderätt till detsamma, gälla bestämmelserna i kungl. förordningen den angående dispositionsrätten över skogen å kolonat, som upplåtits från kronoparker i Norrland och Dalarna. 23:o.

Vad i punkt 8 är stadgat om rätt att taga vinterväg över kolonatets område samt att däröver framdraga elektriska ledningar äge för all framtid tillämpning, då kolonisten förvärvat äganderätt till kolonatet. 24:o.

Lagfart å kolonatet skall för kolonistens räkning och på hans bekostnad sökas genom kronans försorg; kronan äger därvid erhålla inteckning till säkerhet ej mindre för den oguldna köpeskillingen jämte annuitet och ränta än även för servitutsrätt, som omförmäles i punkt 23. 25:o. Har kolonist enligt punkt 20 vunnit berättigande att få kolonatet å sig överlåtet, äge han ock, där han hellre vill, vid upplåtelsetidens utgång erhålla ny upplåtelse med nyttjanderätt för en tid av femton år. För en sådan upplåtelse gälle de här förut i punkterna 5, 8, 9, 10, 12, 14, \6, 17, 18 och 19 stadgade villkor ävensom bestämmelserna i punkt 15 angående så väl arrendebeloppets storlek som tid och ordning för dess inbetalande; och äge kolonisten enahanda rätt till bränsle, virke till täckdikning och till lador samt till underhåll av byggnader, hägnader m. m., som tillkommit honom under den tidigare upplåtelsen. Betesrätt utanför kolonatets område vare däremot ej under den nya upplåtelsetiden medgiven kolonisten. Vad nu är stadgat om rätt till erhållande av ny upplåtelse äge ej utan särskilt medgivande tillämpning, där kolonisten avlidit under första upplåtelsetiden och hans sterbhusdelägare behållit kolonatet. 26:o.

Har ny upplåtelse enligt punkt 25 ägt rum, vare kolonisten, så framt han uppfyller vad honom i följd av upplåtelsen åligger, berättigad att när som helst under den nya upplåtelsetiden få kolonatet å sig överlåtet med äganderätt på enahanda villkor, som här förut äro stadgade för överlåtelse under den första upplåtelsetiden, dock att odling, som efter dess utgång verkställts å kolonatet, ej medför rätt till sådant avdrag å köpeskillingen som i punkt 21 sägs. Kommer överlåtelse ej till

398 stånd, äge kolonisten vid utgången av den nya upplåtelsetiden av kronan utbekomma det belopp, som jämlikt sagda punkt kunnat avdragas å köpeskillingen. den

För Statens

kolonisationsnämnd

Med förestående kontrakt, varav jag erhållit ett exemplar, förklarar jag mig nöjd, och förbinder jag mig att till alla delar uppfylla detsamma. den Bevittnas av:

För återbetalningen av den byggnads- och odlingshjälp å tillhopa kronor, på grund av förestående kontrakt äger uppbära av kronan, gå undertecknade, en för båda och båda för en, i borgen såsom för egen skuld. som

den Yrke:

Yrke:

Adress:

Adress: Egenhändiga namnteckningarna bevittnas av på en gång närvarande:

Adress:

Adress:

Att borgensmännen äro var för sig vederhäftiga för sin ovanstående förbindelse, betyg ar den

899 Bil. B.

Jramfasa</

Ce icrftfÅ

rx>->7 (ner

J-JZ-.fi

%J.

&/~-*nc/xi/<zr

3So//czir>/aii.

t T 1 T r_L.-T.-LL

•:no*P<

400 Bil. K

Genomskärning i d;-$

Gavelfaåad

~a a

B

a

!T a

w -fl

a

a_

^

fåo/ferjp/ao

7fz?dåp/a

må

i -f -f r f f r f - 4 - H ^

401 Bil. F.

: Xi/lorebolten:

Goue/fosacf.

cpepomskårmna i cA-G

TbofTenp/cm.

f f f M2^ 26.

Kolonisationskommittcn.

402 Bil. G.

-lO.oo-

-R

B

0 B

B

•"•

0 B

S

B

B

B

7Bédf

a

Q

a

B

a

B

I

i

c

B

a

a.

TTocfaolaa.

"ut

i T i t

T f

r t t

&

r

(

403 Bil H.

£FP6m

•nrrj-y-/

v \

fe^ad

rrrv^

(Qauelfasad

(Qenom^fiApmrajfiW' J.5

cJoo^erip)»n

404 Bil. I.

:

G^{A>,Zi

!

^,

/

t

t

r

r

f

-T

f -\

r

405 Bil. J.

406 BUK

Bil

L.

Arbetsbeskrivning för

delvis färdig m a n g å r d s b y g g n a d å kolonat. Arbetets omfattning. Å anvisad plats skall uppföras ett bostadshus i en våning, på grund av sten med dränering av grund och källare. Jordschaktning. Innan jordschaktningsarbetet begynner avlägsnas alla stubbar och all torv från hela den yta, som erfordras för byggnaden samt därjämte å ett 90 cm. brett område runt denna. Härefter graves grundgrav 90 cm. bred och 40 cm. djup. Graven upptages så att blivande sockel kommer att ligga mitt i densamma. För källaren graves 150 cm. djupt, i övrigt enligt ritning. Från källaren upptages ett avloppsdike, som fylles till lämplig höjd med sten. Sedan ett lager av torv utlagts över stenen påfylles med jord i höjd med markens yta. Diket anordnas så att det fullt motsvarar sitt ändamål. Grundgraven upptages så att den lutar från en viss punkt till avloppsdiket, vilket sålunda dränerar grunden. För bärstenar och murgrund graves till lika djup som för grunden. Kallmur. Kallmuren lägges av sprängd eller kilad sten, som väl inlägges jämväl även i förband, där så låter sig göra och så att den bildar en kompakt massa av 80 cm. bredd. För bärstenar lägges undergrunden lika som för sockeln. SocM. På kallmuren lägges sockel av kilad sten i ett block på höjden och med minst 90 cm. längd å blocken. Sockeln sättes med vertikala fogar, som fogstrykas med cementbruk. Vid fogstrykningen iakttages att hela fogen d. v. s. även bakfogen fylles med bruk och skärv. Sockeln skall vara minst 30 cm. hög över blivande markyta och ökas efter markens lutning, dock ej mera än att ett skift är tillräckligt. Sockelstenarna skola hava goda liggytor och underskolas väl. Byggytan skall avplanas och hållas minst 30 cm. i bredd. Sockeln skall hava ett spång av 2 cm. från den utvändiga panelen. Luftgluggar utsparas enligt ritning. Källaren Källaren skall muras i förband av sten med goda ligg- och byggytor. Källareväggarna skola i möjligaste mån göras jämna samt överallt hålla en tjocklek av minst 30 cm. Alla vid murningen uppstående hål i fogarna skola noga igenskolas med skärv. Murgrunden. Murgrunden skall läggas av kilad sten i förband. Bärstenar. Bärstenar med goda ligg- och byggytor inläggas till det antal och på de platser, som framgår av ritningen.

408 Allmänna bestämmelser rörande grunden. Såväl källaremurar som murgrund och bärstenar skola nå upp i jämnhöjd med sockeln. Jordfyllning. Hela grunden skall fyllas inom sockeln till 10 cm. över yttre blivande markyta, varvid alltid bör ihågkommas, att den yttre markytan skall fullkomligt täcka undergrunden. För att skydda källaren mot frost fylles väl med torr myra mellan källaremuren och sockeln. I de fall, där undergrund enligt arbetsledningens bedömande erfordras, skola grundgravarna för såväl socklar som spiselgrund och bärstenar nedschaktas till fast botten dock till minst 150 cm. djup under blivande markytor och till minst 90 cm. bredd. I gravarna lägges kallmur av grov sprängsten i likhet med vad som för kallmur blivit bestämt i det föregående. Påträffas berg pallspränges detta där så erfordras. Syllar. Syllarna läggas av 6" x 8" bjälkar, nedpassas väl på socklar och stolpstenar samt tjäras på under- och innersidan ävensom i alla infällningar. och innerväggar. På syllen upptimras väggarna med liggande, bilat eller B Yttersågat 5", 57a" eller 6" timmer. Knutarna skola vara s. k. slätknut med inre förbindningstungor. Alla stockar skola före sammanfogningen väl tillansas och befrias från kvistknölar och dylikt så att sammanfogningsytorna bliva i möjligaste mån jämna. Skiljeväggarna timras icke med genomgående knut, utan med lax enligt detaljritning. Svärd och gåtor skola huggas eller sågas och få endast i nödfall spikas. Vid timringen iakttages noga att dymlingar och svärd icke göras så långa och trånga att väggarna hänga upp sig på dem. Stockarna sammanfogas på så sätt att de sammanmärkas med s. k. drag, varefter noga iakttages, att den uppdragna märklinjen följes vid urkälningen. Mellan stockarna lägges mossa i jämntjockt lager efter stockens hela längd och till så stor myckenhet att kälningen fullkomligt fylles. Kälningen får icke vara större eller mindre än att faser av 1"—l1^" å intimrade stockar uppstå. Vid skarvning av stockar iakttages att avståndet mellan skarvarna på intill varandra liggande timmervarv blir minst 6 fot, att mötande stockändar i skarven urnotas såsom för svärd varefter i urnotningen inpassas en fjäder, som inborras i underliggande timmervary. Skarven kan göras med not i ena och fjäder i andra stockändan, varvid dock bör iakttagas, att dymlingar utföras i båda stockarna såväl i under- som överliggande timmervarv. För tätning av skarven göres urnotningen så stor i stockens längdriktning, att mossa kan inpackas på ömse sidor om fjädern. Dymlingar skola utföras omsorgsfullt och i tillräckligt antal i varje timmervarv. Noga iakttages att väggarnas yttersidor erhålla en jämn och snygg yta. Bjälklag. I båda bjälklagen inläggas bjälkar av 3" x 9" starka, halvrena, mogna och torra furuplankor, som i nedre bjälklaget inlaxas i syllarna och i övre bjälklaget till hela sin tjocklek infällas uti väggtimret medelst laxstjärt. Bjälkarna läggas på ett avstånd av högst 2 fot från mitt till mitt. De bjälkar i bottenbjälklaget, som ej komma över källareutrymmet, strykas med tjära på sidor och undersida. Kring alla rökrör göras författningsenliga avväxlingar. Växelbjälkarna inlaxas omsorgsfullt och spikas med grov spik. Kryssholvningar. På de större avstånden insättas två rader och på de kortare avstånden en rad väl passade och fastspikade krysskolvningar.

409 Blindbotten. Blindbotten inlägges av 1" ohyvlade bräder på vid bjälkarnas underkant väl spikade 1" x l 1 / / ' ohyvlade läkt såväl under och över köket som i förstugan. Blindbottnen tätas medelst bakar eller ribb. Trossfyllning. Trossfyllningen inlägges av torr sågspån eller av annat lämpligt material. Fyllningen packas väl upp mot golvet då detta inlägges. Murning. Skorstensstocken uppföres omsorgsfullt av gott tegel i goda förband och välberett kalkbruk av nysläckt kalk och ren sand. Alla rök- och luftkanaler anläggas med å ritningarna angivna dimensioner och uppdragas var för sig till skorstenens överkant. I köket muras och fogstrykes fot för köksspiseln. Den del av skorstenen, som blir synlig över yttertaket, muras med utvalt tegel och fogstrykes med släta fogar. Ovanpå täckes skorstenen med tegelpannor lagda i bruk eller med en avtäckning i cement. Vid tegelmurningen tillses att alla rör komma brandfritt från trävirket. Kören muras med fulla, släta fogar invändigt. Under arbete varande murar täckas vid regnig väderlek och surt tegel får ej inmuras. Putsning. Skorstensstock, murnisch och tegelväggar finputsas med kalkbruk. Skorstenen å vinden slammas. Yttertak. Takstolarna hophuggas omsorgsfullt enligt ritning av 3" x 6" plank eller av 4" x 5" raka och friska spärrar, som ej tillåtas hava större vankant än l 1 / / ' på en tredjedel av sin längd. Takstolarna ställas enligt ritningarna på ett avstånd av högst 4 fot från mitt till mitt och försträvas i husets längdriktning genom snett över högbenens undersida spikade reglar i erforderligt antal. Tvärs över stolarna spikas serade 1" utskottsbräder. Taksprånget intäckes med kantskurna bräder, varefter taket intäckes med hyvlad eller handkluven takspån. Vindskivor och vattenlister m. m. Vindskivor, vattenlister, fot och nockbräder uppspikas av kantskurna, ohyvlade bräder med erforderliga bredder. Eldstad. I köket uppsattes på den murade foten en kokspis, Skoglund och Olsson n:r 47, eller därmed jämförlig. Rökrör indrages skorstenen och över spiseln insattes en erforderligt stor imlucka av godkänd modell varjämte spjäll inmuras. Eldstadsplaner. Framför spiseln inlägges plan av stålslipad cement. .Plåtbeslag. Nedtill kring skorstenen insattes ett plåtbeslag utöver takspånen. Beslaget uppvikes mot skorstenen och indrives i en murfog. Golven i köket och förstugan inläggas av l 1 /^' spontad, bättre halvren furu eller gran. Virket skall vara väl torkat före inläggningen. Alla kanter, som möjligen uppkomma vid inläggningen, avhyvlas. Snickerier. Snickerierna skola utföras i noggrann överensstämmelse med ritningarna. Dörrarna göras i halvfransk fason med ramstycken av l 8 / / ' och fyllningar av 1" trä. Karmarna till såväl fönster som dörrar göras av 21/2" trä och så breda som den vägg, vari de skola sitta. Alla fönster till köket skola hava utåtgående ytterbågar och inåtgående innerbågar, som utföras enligt lämnade detalj ritningar, övriga fönster endast ytterbågar. Fönster och dörrar förses med ut- och invändiga foder. Allt trä till dörrar och fönster samt foder och lister skall vara av virke, som före bearbetningen undergått torkning i täckt stapel eller i bastu.

410 Till karmar skall användas halvrent trä, till dörrar, foder och paneler helrent trä samt till bågar och spröjs kvistrent trä. Beslagning. Vid beslagning iakttages att en ytterbåge i alla fönster i köket förses med hörnjärn och gångjärn samt stänges med handvarpar och förses med stormhaspar, en innerbåge i köket förses med gångjärn och stänges med överfall. Alla dörrar förses med instickslås samt handtag med brickor. Samtliga dörrar förses med vanliga s. k. norska gångjärn av erforderlig grovlek. Trappor. Trappan från källaren göres av furu med 2" vandstycken och l 1 /»" plansteg. Yttertrappa vid ingången uppsattes. Fönsterglas. I alla fönster insattes enkeltjockt C-glas, som stiftas ock kittas omsorgsfullt. Inredningsarbeten. Golvsocklar och takhålskelslister samt dörr- och fönsterfoder iämte fönsterbänkslister uppsättas i kök och förstuga. I nedgången till källaren inlägges lucka, försedd med gångjärn och handtag. Målnings arbeten. Dörrar och fönster samt invändiga foder strykas en gång med olja. Nockar och vattlister på taket strykas med en blandning av rödfärg och tjära. Mengöring. Sedan alla arbeten äro avslutade sammanföres allt avfall och alla överblivna materialier och uppläggas på lämpliga platser. Fönstren rengöras och golven skuras. Allmänna bestämmelser. Allt virke skall vara av vinterfälld skog, fullmoget och av den kvalitet, som för varje arbete erfordras. Förutom vad i denna beskrivning är stadgat skall iakttagas allt, som tydligen framgår av ritningen och erfordras för ett gott, ändamålsenligt arbete.

Bil. M.

Arbetsbeskrivning för

delvis färdig u t h u s b y g g n a d å kolonat. Arbetets omfattning. På anvisad plats skall uppföras en uthusbyggnad av trä på grund av sten. Jordschalctning. Innan jordsehaktningsarbetet begynner avlägsnas alla stubbar och all torv från hela den yta, som erfordras för byggnaden samt därjämte å ett 90 cm. brett område runt denna. Härefter graves grundgrav 90 cm. bred och 40 cm. djup. Graven upptages så att blivande sockel kommer att ligga mitt i densamma. Från grundgraven upptages ett avloppsdike, som fylles till lämplig höjd med sten. Sedan ett lager av torv utlagts över stenen, påfylles med jord i höjd med markens yta. Diket anordnas så att det fullt motsvarar sitt ändamål. Grundgraven upptages så att den lutar från en viss punkt till avloppsdiket, vilket sålunda dränerar grunden. För bärstenarna graves lika djupt som för den övriga grunden. Kallmur. Kallmuren lägges av sprängd eller kilad sten, som väl inlägges jämväl även i förband, då så låter sig göra och så, att den bildar en kompakt massa av 80 cm. bredd. För bärstenar lägges undergrund likasom för sockeln. Sockel. På kallmuren lägges sockel av kilad sten i ett block på höjden och med minst 90 cm. längd å blocken. Sockeln sättes med vertikala fogar, som fogstrykas med cementbruk. Vid fogstrykningen iakttages, att hela fogen d. v. s. även bakfogen fylles med bruk och skärv. Sockeln skall vara minst 30 cm. hög över blivande markyta och ökas efter markens lutning, dock ej mera än att ett skift är tillräckligt. Sockelstenarna skola hava goda liggytor och underskolas väl. Byggytan skall avplanas och hålla minst 30 cm. i bredd. Sockeln skall hava ett språng av 2 cm. från den utvändiga panelen. Bärstenar. För gödsellidret läggas bärstenar med goda ligg- och byggytor till det antal och på de platser, som framgår av ritningen. Dessa bärstenar kunna i proportion till markens lutning vara lägre än den övriga grunden, dock minst 30 cm. över markytan. Alla bärstenar skola vara i jämnhöjd. Mellan bärstenarna och i höjd med dessa uppföres mur av kilad sten eller av annan godkänd sådan. Jordfyllning. Hela grunden inom sockeln skall fyllas med pinnmo eller annat godkänt material till lämplig höjd. Fyllningen skall väl hopstampas.

412 I gödsellidret skall marken fyllas och jorden tillstampas så att golvet erhåller skålform enligt ritning. I de fall där undergrund enligt arbetsledningens bestämmande erfordras, skall grundgraven för såväl socklar som bärstenar nedschaktas till fast botten dock till minst 150 cm. djup under blivande markytor och till minst 90 cm. bredd. I graven lägges kallmur av grov sprängsten i likhet med vad som för kallmur blivit bestämt i det föregående. Påträffas berg pallspränges detta där så erfordras. Syllar. Syllarna inläggas av 6" x 8" bjälke, nedpassas väl på socklarna och stolpstenarna samt tjäras på under- och innersidan samt i hophuggningarna. Ytter- och innerväggar. På syllen upptimras väggarna med liggande bilat eller sågat 5", ö 1 /^' eller 6" timmer. Knutarna skola vara s. k. slätknut med inre förbindningstungor. Alla stockar skola före sammanfogningen väl tillansas och befrias från kvistknölar och dylikt så att sammanfogningsytorna bliva i möjligaste mån jämna. Svärd och gåtor skola huggas eller sågas och endast i nödfall spikas. Vid timringen iakttages noga att dymlingar och svärd icke göras så långa och trånga att väggarna hänga upp sig på dem. Stockarna sammanfogas på så sätt att de sammanmärkas med s. k. drag, varefter noga iakttages, att den uppdragna märklinjen följes vid urkälningen. Mellan stockarna lägges mossa i jämntjockt lager efter stockens hela längd och till så stor myckenhet att kälningen fullkomligt fy lies. Kälningen får icke vara större eller mindre än att faser av 1"—l 1 //' å intimrade stockar uppstå. Vid skarvning av stockar iakttages att avståndet mellan skarvarna på intill varandra liggande timmervarv blir minst 6 fot, att mötande stockändar i skarven urnotas så som för svärd, varefter i urnotningen inpassas en fjäder, som inborras i underliggande timmervarv. Skarven kan göras med not i ena och fjäder i andra stockändan, varvid dock iakttages att dymlingar utföras i båda stockarna såväl i under- som överliggande timmervarv. För tätning av skarven göres urnotningen så stor i stockens längdriktning, att mossa kan inpackas på ömse sidor om fjädern. Dymlingar skola utföras omsorgsfullt och i tillräckligt antal i varje timmer varv. Noga iakttages att väggarnas yttersidor erhålla en jämn och snygg yta. Bärlinor och bjälklag. Under bjälklaget över ladugården inlägges en bärlina av en 5" X 6" sågad bjälke på stolpar av sågad 5" x 5". Bjälkarna inläggas av sågad 3" x 9" plank på ett avstånd av högst 32 1 / 2 " från mitt till mitt, varvid tillses, att de i skarvarna förskjuta varandra minst 12". Skarvarna hopspikas väl med ekspik. Bjälkarna inlaxas i ytterväggen. Stolpressning och ladugårdsvind. På bärstenarna och stenmuren kring gödselstaden lägges syll av 6" x 6" spärrar. På denna syll resas stolpar av 5" x 5" spärrar. Av samma dimensioner resas stolpar å ladugårdens timmerväggar till höjd, som av ritningen framgår. På stolparna uppläggas på tappar hammarband av 5" x 6" virke. Nödiga spikreglar infällas och fastspikas. Takstolarna hophuggas av 4" x 5" spärrar eller 3" x 6" plank och resas på ett avstånd av 4 fot från mitt till mitt, varefter den uppsatta stolpresningen för såväl gödsellider som ladugårdsvind inpanelas utvändigt med stående ohyvlade 1" bräder. Som lock över nåten uppspikas 3 /i" X 2" läkt, vattenlister uppsättas enligt ritningen.

413 Yttertak. Yttertaket inpanelas å taksprången med tätt sammanfogade, kantskurna 1" bräder. Övriga taket inpanelas med serade 1" utskottsbräder, varefter taket intäckes med hyvlad eller handkluven spån. Lufttrumma. Från ladugården uppdrages evakueringstrumma av späntade 1" bräder enligt anvisning. Trumman förses med trägaller och stänglucka samt täckes med tak av bräder. Vindskivor och vattenlister. Vindskivor, vattenlister och nockbräder uppspikas av kantskurna, ohyvlade furubräder med erforderlig bredd. Golvläggning. För golvet i ladugården tillstampas sten- och grusfyllningen omsorgsfullt. I alla ko- och stallspiltor inlägges ett 4" tjockt lager av stampad och vattriven beton i godkänd blandning, vari ingjutas på flätan lagda spikreglar av sågad 3 " x 4 " . I kospiltorna inläggas golv av 2" ohyvlade plank. I alla övriga utrymmen och gångar inom stall och ladugårdar läggas golv av 4" tjock vattriven beton i godkänd blandning, varvid tillses att gångarna i ladugården erhålla en svag lutning mot gödselrännan. Denna ränna göres enligt anvisning och stålslipas i bottnen och på sidorna med övre kanterna avrundade. Sedan golvet är gjutet skall det under tillräckligt lång tid hållas fuktigt. Skullegolv. För foderskullen inlägges golv av ohyvlade 1" bräder. Under takspanel. Som undertak i ladugården uppspikas en panel av 1" späntade, ohyvlade bräder, vari inga lösa kvistar få finnas. Kring väggarna uppspikas mot taket lister av 1" X 2" läkt. Trossfyllning. 1 bjälklaget över ladugården fylles omsorgsfullt med torr sågspån eller annat godkänt material till hela bjälkens höjd. Fönster. Fönsterna till ladugården göras med karmar samt inner- och ytterbågar. Hörn och gångjärn samt handvarpar och stormhakar insättas å en fönsterluft. Fönster till skullen göras med endast ytterbågar. Glas. Enkeltjockt C-glas insattes samt kittas och stiftas omsorgsfullt. Dörrar. Dörrarna i ladugården förses med karmar av samma bredd som den vägg, vari de skola sitta. Ytterdörren göres av dubbla hyvlade bräder samt förses med starka gångjärn och lås. Till foderskullen och gödselrummet göras dörrar av ohyvlade bräder på starka narar och förses med gångjärn, stängbom och kasthakar. Till kamrar och dörrar skall användas halvrent torrt virke samt till fönsterbågar kvistrent virke. Foder m. m. Kring dörrar och fönster uppsättas in- och utvändiga foder. På timmerknutarna uppsättas knutbräder. Inredningsarbeten. Foderbordet uppsattes av 2" hyvlad och späntad plank på erforderliga reglar och spärrar. Mot gången uppsattes en kant av 1" bräder å foderbordet. Framför foderbordet uppsattes en häck försedd med stängningsstege så att kreaturen vid behov kunna avstängas från tillträde till foderbordet. Denna häck och stege ges lämplig dimension och konstruktion allt enligt anvisning vid utförandet. Vid den kospilta, som vetter mot gången, uppsattes balk av 2" plank. Avträde. Avträdet uppsattes av enkla brädväggar enligt ritningen, förses med golv av l 1 /," ohyvlad plank. Sits med framstam uppsattes och förses med lock.

414 Målning. Alla fönster och foder samt hyvlade dörrar och karmar oljas. Alla nockar, vattlister samt lufthuven å yttertaket strykas med tjära. Rengöring. Sedan alla arbeten äro avslutade sammanföres allt avfall och alla överblivna materialier och uppläggas på lämpliga platser. Fönstren och golvet rengöras. Allmänna bestämmelser. Allt virke skall vara av vinterfälld skog, fullmoget och av den kvalitet, som för varje arbete erfordras. Förutom vad i denna beskrivning är stadgat skall iakttagas allt, som tydligen framgår av ritningen och erfordras för ett gott, ändamålsenligt arbete.

Bil. N.

Arbetsbeskrivning för

fullt färdig m a n g å r d s b y g g n a d å kolonat. Arbetets omfattning. Å anvisad plats skall uppföras ett bostadshus i en våning på grund av sten med dränering av grund och källare. Jordschahtning. Innan jordschaktningsarbetet begynner avlägsnas alla stubbar och all torv från hela den yta, som erfordras för byggnaden samt därjämte å ett 90 cm. brett område runt denna. Härefter graves grundgrav 90 cm. bred och 40 cm. djup. I de fall, där undergrund enligt arbetsledningens bedömande erfordras, skola grundgravarna för såväl socklar som spiselgrund och bärstenar nedschaktas till fast botten nås, dock till minst 150 cm. djup under blivande markytor och till minst 90 cm. bredd. Påträffas berg pallspränges detta där så erfordras. Graven upptages så att blivande sockel kommer att ligga mitt i densamma. För källaren graves 150 cm. djupt, i övrigt enligt ritning. Från källaren upptages ett avloppsdike, som fylles till lämplig höjd med sten. Sedan ett lager av torv utlagts över stenen påfylles med jord i höjd med markens yta. Diket anordnas så att det fullt motsvarar sitt ändamål. Grundgraven upptages så att den lutar från en viss punkt till avloppsdiket, vilket sålunda dränerar även grunden. För bärstenar och murgrund graves till lika djup som för grunden. Kallmur. Kallmuren lägges av sprängd eller kilad sten, som väl inlägges jämväl även i förband, där så låter sig göra och så att den bildar en kompakt massa av 80 cm. bredd. För bärstenar lägges undergrund lika som för sockeln. Sockel. På kallmuren lägges sockel av kilad sten i ett block på höjden och med minst 90 cm längd å blocken. Sockeln sättes med vertikala fogar, som fogstrykas med cementbruk. Vid fogstrykningen iakttages att hela fogen d. v. s. även bakfogen fylles med bruk och skärv. Sockeln skall vara minst 30 cm. hög över blivande markyta ock ökas efter markens lutning, dock ej mera än att ett skift är tillräckligt. Sockelstenarna skola hava goda liggytor och underskolas väl. Byggytan skall avplanas och hållas minst 30 cm. i bredd. Sockeln skall hava ett språng av 2 cm. från den utvändiga panelen. Luftgluggar utsparas enligt ritning. Källare. Källaren skall muras i förband av sten med goda ligg- och byggytor. Källareväggarna skola i möjligaste mån göras jämna samt överallt hålla en tjocklek

416 av minst 30 cm. Alla vid murningen uppstående hål i fogarna skola noga igenskolas med skärv. Mur grund. Murgrunden skall läggas av kilad sten i förband. Bärstenar. Bärstenar med goda ligg- och byggytor inläggas till det antal och på de platser, som framgår av ritningen. Jordfyllning. Hela grunden skall fyllas inom sockeln till 10 cm. över yttre blivande markyta, varvid alltid bör ihågkommas, att den yttre markytan skall fullkomligt täcka undergrunden. För att skydda källaren mot frost fylles väl med tonmyra mellan källaremuren och sockeln. Där så lämpligen kan ske, får grunden gjutas av cement. Allmänna bestämmelser rörande grunden. Såväl källaremurar som murgrund och bärstenar skola nå upp i jämnhöjd med sockeln. Syllar. Syllarna läggas av 6" x 8" bjälkar, nedpassas väl på socklar och bärstenar samt tjäras på under- och innersidan ävensom i alla infattningar. ^ Ytter-^ och innerväggar. På syllarna upptimras väggarna med liggande, bilat eller sågat 5", 5V2" eller 6" timmer. Knutarna skola vara s. k. slätknut med inre förbindningstungor. Alla stockar skola före sammanfogningen väl tillansas och befrias från kvistknölar och dylikt så att sammanfogningsytorna bliva i möjligaste mån jämna. Skiljeväggarna timras icke med genomgående knut, utan med lax enligt detaljritnmg. Svärd och gåtor skola huggas eller sågas och få endast i nödfall spikas. Vid timringen iakttages noga att dymlingar och svärd icke göras så långa och trånga att väggarna hänga upp sig på dem. Stockarna sammanfogas på så sätt att de sammanmärkas med s. k. drag, varefter noga iakttages, att den uppdragna märklinjen följes vid urkälningen. Mellan stockarna lägges mossa i jämntjockt lager efter stockens hela längd och till så stor myckenhet att kälningen fullkomligt fylles. Kälningen får icke vara större eller mindre än att faser av 1"—l 1 //' å intimrade stockar uppstå. Vid skarvning av stockar iakttages att avståndet mellan skarvarna på intill varandra liggande timmervarv blir minst 180 cm., att mötande stockändar i skarven urnotas såsom för svärd varefter i urnotningen inpassas en fjäder, som inborras i underliggande timmervarv. Skarven kan göras med not i ena och fjäder i andra stockändan, varvid dock bör iakttagas, att dymlingar utföras i båda stockarna såväl i under- som överliggande timmervarv. För tätning av skarven göres urnotningen så stor i stockens längdriktning, att mossa kan inpackas på ömse sidor om fjädern. Dymlingar skola utföras omsorgsfullt och i tillräckligt antal i varje timmervarv. Noga iakttages att väggarnas yttersidor erhålla en jämn och snygg yta. Bjälklag. I båda bjälklagen inläggas bjälkar av 3" x 9" starka, halvrena, mogna och torra plankor, som i nedre bjälklaget inlaxas i syllarna och i övre bjälklaget till hela sin höjd infällas uti väggtimret medelst laxstjärt. Bjälkarna läggas på ett avstånd av högst 60 cm från mitt till mitt. De bjälkar i bottenbjälklaget, som ej komma over källareutrymmet, strykas med tjära på sidor och undersida. Kring alla rokror göras författningsenliga avväxlingar. Växelbjälkarna inlaxas omsorgsfullt och spikas med grov spik. Kryssholvningar. På de större avstånden insättas två rader och på de kortare avstånden en rad väl passade och fastspika de krysskol vningar.

417 Blindbotten. Blindbotten inlägges av 1" ohyvlade bräder på vid bjälkarnas underkant väl spikade 1" X 1" ohyvlade läkt såväl i rummen som i förstugan. Blindbottnen tätas medelst bakar eller ribb. Trossfyllning. Trossfyllningen inlägges av torr sågspån eller av annat lämpligt material. Fyllningen packas väl upp mot golvet då detta inlägges. Murning. Skorstensstocken uppföres omsorgsfullt av gott tegel i goda förband och med välberett kalkbruk av nysläckt kalk och ren sand. Alla rök- och luftkanaler anläggas med å ritningarna angivna dimensioner och uppdragas var för sig till skorstenens överkant. I köket muras och fogstrykes fot för köksspiseln. Den del av skorstenen, som blir synlig över yttertaket, muras med utvalt tegel och fogstrykes med släta fogar. Ovanpå täckes skorstenen med tegelpannor lagda i bruk eller med en avtäckning i cement. Vid tegelmurningen tillses att alla rör komma brandfritt från trävirket. Rören muras med fulla, släta fogar invändigt. Under arbete varande murar täckas vid regnig väderlek och surt tegel får ej inmuras. JPutsning. Skorstenestock, murnisch och tegelväggar finputsas med kalkbruk. Skorstenen å vinden slammas. Yttertak. Takstolarna hophuggas omsorgsfullt enligt ritning av 3" x 6" plank eller av 4" X 5" raka och friska spärrar, som ej tillåtas hava större vankant än i y 4 " på en tredjedel av sin längd. Takstolarna ställas enligt ritningarna på ett avstånd av högst 120 cm. från mitt till mitt och försträvas i husets längdriktning genom snett över högbenens undersida spikade reglar i erforderligt antal. Tvärs över stolarna spikas serade 1" utskottsbräder. Taksprånget intäckes med kantskurna bräder, varefter taket intäckes med hyvlad eller handkluven takspån. VindsJcivor och vattenlister m. m. Vindskivor, vattenlister, fot- och nockbräder uppspikas av kantskurna, ohyvlade bräder av erforderliga bredder. Eldstäder I kammaren uppsattes en slät, vit, rund kakelugn av 3:dje sort och erforderlig storlek. Kakelugnen förses med invändiga luckor av järn, utvändiga luckor samt sotventiler av mässing. I köket uppsattes en kokspis, Skoglund och Olsson n:r 47, eller därmed jämförlig. Spiseln uppsattes på murad fot. Rökrör insattes samt över spiseln erforderligt stor imlucka av godkänd modell. Eldstadsplaner. Framför eldstäderna inläggas planer av stålslipad cement. Veranda. Verandan uppföres av stolpar och reglar enligt ritning och anvisning. Taket uppsattes av 3" x 4" reglar och intäckes med spån liksom stora yttertaket. Bänkar uppsättas jämte räcken av furu. Hängrännor. Hängrännor av trä uppsättas på konsoler av trä. Rännorna tjäras invändigt. Plåtbeslag. Nedtill kring skorstenen insattes ett plåtbeslag utöver takspånen. Beslaget uppvikes mot skorstenen och indrives i en murfog. Golv. Golvet i källaren grusas. Golven i bottenvåningen inläggas av l 1 /," spåntat, bättre halvrent virke, som skall vara väl torkat före inläggningen. I vinden inlägges golv av 1" utskottsbräder. 27. Kolonisationshmmittén.

418 Snickerier. Snickeriet skall utföras i noggrann överensstämmelse med ritningarna. Dörrarna göras i halvfransk fason med ramstycken av l 8 / / ' och fyllningar av 1" trä. Karmarna till såväl fönster som dörrar göras av 2 1 / 2 " trä och så breda som den vägg, vari de sitta. Alla fönster skola hava utåtgående ytterbågar och inåtgående innerbågar, som utföras enligt lämnade detalj ritningar. Fönster och dörrar förses med ut- och invändiga foder. Allt trä till dörrar och fönster samt foder och lister skall vara av mogen, vinterfälld furu, som undergått lufttorkning i täckt stapel före bearbetningen. Till karmar, dörrar, foder och paneler skall användas halvrent trä samt till bågar och spröjs kvistrent trä. Beslagning. Vid beslagning iakttages att alla såväl ytter- som innerbågar och ytterdörrar förses med hörnjärn, alla fönster förses med gångjärn och stängas med handvarpar å ytterbågarna och överfall å innerbågarna. Alla dörrar förses med instickslås och handtag med brickor. Trappor. För skåp- och garderobsdörrar sättas vanliga utanpåliggande lås. Samtliga dörrar förses med vanliga s. k. norska gångjärn av erforderlig grovlek. Yttertrappa och räcken göras av furu. Trappan från källaren göres av furu med 2" vandstycken och 2" kälade plansteg. Trappan till vinden uppsattes av furu med 2" vandstycken, 2" kälade plansteg och 1" sättsteg. Ledstång och räcke uppsättas enligt ritning. I alla fönster insattes enkeltjockt C-glas. Glaset skall stiftas och kittas omsorgsfullt. Inredningsarbeten. Köket. Tak och väggar panelas med 8 / 4 " pärlspåntade bräder. Ett skafferiskåp, inrett med hyllor och försett med dörr, uppsattes. Golvsocklar och takhålkelslister samt dörr- och fönsterfoder uppsättas. I nedgången till källaren inlägges lucka, försedd med gångjärn och handtag. Rummet. Taket underpanelas med 3 / 4 " pärlspåntade bräder. Väggarna spännas med tjock förhydningspapp och beklädas med tapet till ett pris av lägst kr. 0: 50 pr svensk rulle. Golvsocklar, takhålkelslister, dörr- och fönsterfoder uppsättas. Förstugan. Tak och väggar panelas med 3 / 4 " pärlspåntade bräder. Golvsocklar, takhålkelslister, dörr- och fönsterfoder uppsättas. Målningsarbeten. Panelade tak och väggar oljedränkas invändigt, ispacklas och strykas två gånger med oljefärg i ljus ton. Dörrar och fönster samt invändiga foder, socklar, lister och räcken grundas, spacklas, slipstrykas och strykas två gånger med ljus tonfärg i olja. Verandan, utvändiga foder, vindskivor och knutbräder strykas två gånger med oljefärg i ljus ton. Nockar och vattlister på taket strykas med en blandning av rödfärg och tjära. Yttertrappsteg och verandagolv strykas två gånger med kokt linolja. I övrigt rödfärgas byggnaden utvändigt med prima Falu rödfärg. Rengöring. Sedan alla arbeten äro färdiga, bortföres allt avskräde och alla överblivna materialier. Glaset rengöres och golven skuras. Förutom vad i denna beskrivning är stadgat skall iakttagas allt, som tydligen framgår av ritningen och erfordras för ett gott, ändamålsenligt arbete.

Bil. O.

Arbetsbeskrivning för

fullt färdig u t h u s b y g g n a d å kolonat. Arbetets omfattning. På anvisad plats skall uppföras en uthusbyggnad av trä på grund av sten med dränering av grunden. JordschaMning. Innan jordschaktningsarbetet begynner avlägsnas alla stubbar och all torv från hela den yta, som erfordras för byggnaden samt därjämte å ett 90 cm. brett område runt denna. Härefter graves grundgrav 90 cm. bred och 40 cm. djup. I de fall där undergrund enligt arbetsledningens bestämmande erfordras, skall grundgraven för såväl socklar som bärstenar nedschaktas till fast botten dock till minst 150 cm. djup under blivande markytor och till minst 90 cm. bredd. Påträffas berg pallspränges detta där så erfordras. Graven upptages så att blivande sockel kommer att ligga mitt i densamma. Från grundgraven upptages ett avloppsdike, som fylles till lämplig höjd med sten. Sedan ett lager av torv utlagts över stenen, påfylles med jord i höjd med markens yta. Diket anordnas så att det fullt motsvarar sitt ändamåL Grundgraven upptages så att den lutar från en viss punkt till avloppsdiket, vilket sålunda dränerar grunden. För bärstenarna graves lika djupt som för den övriga grunden. Kallmur. Kallmuren lägges av sprängd eller kilad sten, som väl inlägges likaledes i förband, då så låter sig göra och så, att den bildar en kompakt massa av 80 cm. bredd. För bärstenar lägges undergrund liksom för sockeln. Sockel. På kallmuren lägges sockel av kilad sten i ett block på höjden och med minst 90 cm. längd å blocken. Sockeln sättes med vertikala fogar, som fogstrykas med cementbruk. Vid fogstrykningen iakttages, att hela fogen d. v. s. även bakfogen fylles med bruk och skärv. Sockeln, som lägges endast i ett skift, skall vara minst 30 cm. hög över blivande markyta. Sockelstenarna skola hava goda liggytor och underskolas väl. Byggytan skall avplanas och hålla minst 30 cm. i bredd. Sockeln skall hava ett språng av 2 cm. från den utvändiga panelen. Bärstenar, För gödsellidret, logen, ladan, mat- och vedboden läggas bärstenar med goda ligg- och byggytor till det antal och på de platser, som framgå av ritningen. Dessa bärstenar kunna i proportion till markens lutning vara lägre än den övriga grunden dock minst 30 cm. över markytan. Alla bärstenar skola vara i jämnhöjd. Mellan bärstenarna för gödsellidret och i höjd med dessa uppföres mur av kilad eller av annan godkänd sten.

420 Jordfyllning. Hela grunden inom sockeln skall fyllas med pinnmo eller annat godkänt material till sockelns övre kant. Fyllningen skall väl hopstampas. I gödsellidret skall marken fyllas och jorden tillstampas så att golvet erhåller skålform enligt ritning. Där så lämpligen kan ske, får grunden gjutas av cement. Syllar. Syllarna inläggas av 6" X 6" bjälkar, nedpassas väl på socklarna och bärstenarna samt tjäras på under- och innersidan samt i hophuggningarna. Ytter- och innerväggar. På syllarna upptimras väggarna kring ladugården med liggande bilat eller sågat 5", ö 1 //' eller 6" timmer. Knutarna skola vara s. k. slätknut med inre förbindningstungor. Alla stockar skola före sammanfogningen väl tillansas och befrias från kvistknölar och dylikt så att sammanfogningsytorna bliva i möjligaste mån jämna. Svärd och gåtor skola huggas eller sågas och endast i nödfall spikas. Vid timringen iakttages noga att dymlingar och svärd icke göras så långa och trånga att väggarna hänga upp sig på dem. Stockarna sammanfogas på så sätt att de sammanmärkas med s. k. drag, varefter noga iakttages, att den uppdragna märklinjen följes vid urkälningen. Mellan stockarna lägges mossa i jämntjockt lager efter stockens hela längd och till så stor myckenhet att kälningen fullkomligt fylles. Kälningen får icke vara större eller mindre än att faser av 1"—l1/*" å intimrade stockar uppstå. Vid skarvning av stockar iakttages att avståndet mellan skarvarna på intill varandra liggande timmervarv blir minst 180 cm., att mötande stockändar i skarven urnotas så som för svärd, varefter i urnotningen inpassas en fjäder, som inborras i underliggande timmervarv. Skarven kan göras med not i ena och fjäder i andra stockändan, varvid dock iakttages att dymlingar utföras i båda stockarna såväl i undersom överliggande timmervarv. För tätning av skarven göres urnotningen så stor i stockens längdriktning, att mossa kan inpackas på ömse sidor om fjädern. Dymlingar skola utföras omsorgsfullt och i tillräckligt antal i varje timmervarv. Noga iakttages att väggarnas yttersidor erhålla en jämn och snygg yta. För ytterväggarna kring loge, lada, mat- och vedbod samt skulle uppsattes stolpresning av 5" X 5" stolpar försedda med nödiga överslag, hammar- och tvärband av 5" X 5" spärrar. Nödigt antal snedsträvor av 5" X 5" spärrar insättas. I stolparna infällas horisontellt 2" x 4" reglar, varefter väggarna inpanelas med kantskurna, ohyvlade 1" bräder. Över skarvarna spikas */," X 2" ohyvlade läkt. Innerväggar. Innerväggar utföras med stolpar av 5" X 5" spärrar och reglar liksom för ytterväggar samt panel av 1" ohyvlade bräder, som för väggarna omkring matboden skola vara spontade. Under bjälklaget över ladugården inlägges en bärlina av en 5" X 6" sågad bjälke på stolpar av sågad 5" x 5". Bjälkarna inläggas av sågad 3" X 9" plank på ett avstånd av högst. 90 cm. från mitt till mitt, varvid tillses, att de i skarvarna förskjuta varandra minst 30 cm. Skarvarna hopspikas väl med ekspik. Bjälkarna inlaxas i ytterväggen. Yttertak. Takstolarna hophuggas omsorgsfullt av 5" X 5" raka och friska spärrar eller 3" X 6" plankor. Spärrarna få ej hava större vankanter än l 1 / / ' på en tredjedel av sin längd.

421 Stolarna ställas enligt ritningarna på remstycken och bärlinor av 5" X 6" spärrar samt på ett avstånd av 120 cm. från mitt till mitt. Å den ej timrade delen av huset uppsattes å väggstolparna en 3" X 7" planka som stöd för takstolshögbenen enligt ritningen. Takstolarna försträvas genom snett över högbenens undersida spikade reglar i erforderligt antal. Tvärt över stolarna spikas 1" X 2" läkt eiler också utskottsbräder, varefter taket intäckes med prima, hyvlad eller handgjord takspån. Lufttrumma. Från ladugården uppdrages evakueringstrumma av spontade 1" bräder enligt anvisning. Trumman förses med trägaller och stänglucka samt täckes med tak av bräder. VindsJcivor och vattenlister. Vindskivor, vattenlister och nockbräder uppspikas av kantskurna, ohyvlade bräder med erforderlig bredd. Golvläggning. För golvet i ladugården tillstampas sten- och grusfyllningen omsorgsfullt. I alla ko- och stallspiltor inlägges ett 4" tjockt lager av stampad och vattriven beton i godkänd blandning, vari ingjutas på flätan lagda spikreglar av sågad 3" X 4". I kospiltoma inläggas golv av 2" ohyvlade plank. I alla övriga utrymmen och gångar inom stall och ladugårdar läggas golv av 4" tjock vattriven beton i godkänd blandning, varvid tillses att gångarna i ladugården erhålla en svag lutning mot gödselrännan. Denna ränna göres enligt anvisning och stålslipas i bottnen och på sidorna med övre kanterna avrundade. Sedan golvet är gjutet skall det under tillräckligt lång tid hållas fuktigt. Skullegolv. För foderskullen inlägges golv av ohyvlade 1" bräder. En stege uppsattes i svalen för tillträde till skullen. UndertaJcspanel. Som undertak i ladugården uppspikas en panel av 1" späntade,, ohyvlade bräder, vari inga lösa kvistar få finnas. Kring väggarna uppspikas mot taket lister av 1" X 2" läkt. Trossfyllning. I bjälklaget över ladugården fylles omsorgsfullt med torr sågspån eller annat godkänt material till hela bjälkens höjd. Fönster. Fönsterna till ladugården göras med karmar samt inner- och ytterbågar. Hörn- och gångjärn samt handvarpar och stormhakar insättas å en fönsterluft. Fönster till skullen göras med endast ytterbågar. Glas. Enkeltjockt C-glas insattes samt kittas och stiftas omsorgsfullt. Dörrar. Dörrarna i ladugården förses med karmar av samma bredd som den vägg, vari de skola sitta. Ytterdörren göres av dubbla hyvlade bräder samt förses med starka gångjärn och lås. Till foderskullen och gödselrummet göras dörrar av ohyvlade bräder på starka narar och förses med gångjärn, stängbom och kasthakar. Till karmar och dörrar skall användas halvrent torrt virke samt till fönsterbågar kvistrent virke. Foder m. m. Kring dörrar och fönster uppsättas in- och utvändiga foder. På timmerknutarna uppsättas knutbräder. Inredningsarbeten. Foderbordet uppsattes av 2" hyvlad och späntad plank på erfoderliga reglar och spärrar. Mot gången uppsattes en kant av 1" bräder å foderbordet. Framför foderbordet uppsattes en häck försedd med stängningsstege så att

422 kreaturen vid behov kunna avstängas från tillträde till foderbordet. Denna häck och stege ges lämplig dimension och konstruktion allt enligt anvisning vid utförandet. Vid den kospilta, som vetter mot gången, uppsattes balk av 2" plank. Får- och kalvkättarna uppsättas av reglar och läkt, förses med grindar och mindre foderhäckar. Svinkätten uppsattes av l 1 /»" bräder på erforderliga reglar. För ingången till matboden inlägges en yttertrappa av 2" ohyvlad plank. Avträde. Avträdet uppsattes av enkla brädväggar enligt ritningen, förses med golv av i y a ohyvlad plank. Sits med framstam uppsattes och förses med lock. Målning. Alla fönster och foder samt hyvlade dörrar och karmar oljas. Alla nockar, vattlister samt lufthuven å yttertaket strykas med tjära. Allmänna bestämmelser. Allt virke skall vara av vinterfälld skog, fullmoget och av den kvalitet, som för varje arbete erfordras. Rengöring. Sedan alla arbeten äro avslutade sammanföres allt avfall och alla överblivna materialier och uppläggas på lämpliga platser. Fönstren och golvet rengöras. Förutom vad i denna beskrivning är stadgat skall iakttagas allt, som tydligen framgår av ritningen och erfordras för ett gott, ändamålsenligt arbete.

Bilaga P.

Amorteringsplan för kolonisternas byggnadslån. Förutsättningar. Lånets storlek 1000 kr., räntan 3,6%. Skyldighet, att erlägga ränta inträder med sjätte året efter utgången av det kalenderår, under vilket kolonatet upplåtits, amorteringsskyldighet med elfte året. Lånet delas i en amorteringsdel och en stående del om 500 kr. vardera. Amorteringsdelen avbetalas och förräntas med sammanlagt 6 % av dess ursprungliga belopp. Sedan amorteringsdelen är till fullo inbetalad, erlägges den stående delen inom loppet av fem år. Räntor och amorteringar hänföras till årets slut. Amorteringsdel 500 kr. År Ränta 1920 1921 1922 1923 1924 1925 1926 1927 1928 1929 1930 1931 1932 1933 1934 1935 1936 1937 1938

Stående del 500 kr. Ränta

Amorte- Summa ring

— — — — —

— — — —

— — — — — —

— — — — — —

18 — 1818 — 18,— 18 — 30 — SOSO— 30 — SOSO— 30,— 30,—

1818 — 1818181818 — 18 — 1818181818-

18181818 — 181818 — 18,— 18-

36 — Ränta erlägges fr. d. Vi36 — 36,— 36 — 36,— TAmorteringen begyn48nes den Vi-

Amorte- Summa ring

_ — — — — — 18,— 1818 — 18-

— — — — — — — — —

1818-

12-

17,67

12,43

17,12

12,8 8

16,6 6

13,36

16,18

13,8 2

15,68

14,3 2

15,16

14,84

14,« 3

15,3 7

Total Summa

— — — — — — — — — — — — — — — — —

1818 — 1818-

Upplåtes den 1/1. Tillträdes den u/3.

48,- v 48484848 — 4848-

424 Amorteringsdel 500 kr.

Stående del 500 kr.

År Ränta 1939 1940 1941 1942 1943 1944 1945 1946

AmorteSumma ring

14,0 7

15,93

13,60

16,60

12,91

17,09

12,29

17,71

11,66

18,34

11-

19 —

30 — 30,— 30,30 —

7,32

22,68

1950 1951

6,50

23,50

5,6 6

24,34

1952 1953 1954 1955 1956

4,7 8

25,2 2

3,8 7

26,13

2,93

27,07

1,96

28,0 4

80,— 30 — 30,— 8ö,— 30,— SOSO— 30 — SOSO— 30 — 30 — 30,—

—,95

26,3 3

367,28

— — — — — —

1947 1948 1949

1957 1958 1959 1960 1961

10,31

19,6 9

9,60

20,40

8,8 7

21,13

8,11

21,89

Ränta

Total Amorte- Summa Summa ring

1818 — 18 — 18 — 18,— 181818-

18,— 18,— 18,— 18,— 18,— 18,— 18,—

48,— 48,— 48,— 48,— 48,— 7 48,— 48,— 48 — 48,— 48,— 4848 — 48484848 — 48 — v

27,28

181818-

— — — — — —

1818 — 18,— 1818 — 181818181818,—

500,-

867,2 8

558 —

—

558 — 1 4 2 5 , 2 8

— — — — —

— — — — —

1810,8 0

3,60

100,— 100,— 100,100 — 100,—

103,6 0

—

54-

500,—

554 —

- '

181818,18 — 18,18 — 18-

14,40

7,20

_ ,—

45,2 8

118 — 114,4 0 110,8 0 107,20

554 — 1979,2 8

Räntor .'. 979,2 8 kr. Amo rteringar 1000— > Summa 1 979,2 8 kr.

Bilaga Q.

Skrivelse från skogstorparna B. Lindqvist och N. R. Näslund. P. M. angående dels förslag till bestämmelser för kolonat av större eller mindre typ å kronoparker i Norrland och Dalarne, dels förslag om omförande av skogstorp och odlingslägenheter till dylika kolonat.

Vid genomläsande av förslag i ärendet, vilka av kolonisationskommittén upprättats, har jag frapperats av de starkt framträdande försöken att giva författningen en sådan form att de tänkta kolonisterna därav skulle hava största nytta, samtidigt som vederbörlig hänsyn tagits till omsorgen om statens eget bästa. Huru tacksam man än känner sig å dessa kolonisters vägnar för den strävan att göra deras framtid hoppfullare, som kolonisationskommittén ådagalagt och särskilt genom det tillfälle som beretts oss att framlägga våra åsikter vid kommitténs sammanträden, har jag dock velat i vissa frågor mera bestämt fästa mina åsikter på papperet i hopp att de därigenom av kolonisationskommittén lättare kunna överblickas än i den mera svävande form de givetvis måste få då endast de större frågorna behandlas. Först skulle jag då vilja delgiva kommittén de iakttagelser jag gjort i förslaget till kolonisation alldenstund detta enligt mitt förmenande är av grundläggande betydelse för alla frågor i detta sammanhang s. s. ang. omföring till kolonat etc. Vad beträffar förslaget att i folkrikare trakter eller vid goda kommunikationer inskränka på kolonatens areal skulle jag tro att detta icke borde ske under respektive 6 och 15 har enär just på sådana platser möjlighet till gott ekonomiskt utbyte, i form av mjölkproduktion finnes. I trakter längre från kommunikationer, där staten kunde hava intresse av att potatis och hö funnes för drivningsarbete, borde däremot arealen kunna ökas om förutsättningar finnas att ömsesidig nytta därav uppstår. Åtminstone de mindre kolonaten böra såvitt möjligt beredas möjlighet till utvidgning enär ett lyckat försök kan giva anledning till ökat jordbehov och vore det då av yttersta vikt att ej flyttning behövde ske för att få mera jord. Då, såvitt jag kan förstå, fastmarksjordens areal synes vara väl lågt tilltagen bör, där ej byggnadstomter beräknats förläggas utanför odlingsskiftet, erforderliga tomter för hus vari lador inberäknas, fastmarkstilldelningen ökas så att det fria

426 odlingsutrymmet ej understiger i förslaget angivna minimiarealen av fastmarksjord. I de fall där mark av för odling mindre god beskaffenhet sticker in å ett odlingsskifte bör detta tilldelas i det omgränsande skiftet även där sådan jord ej kan beräknas giva skogsbörd enär detta är av vikt vid stängningar, avdikningar och annars. Om möjlighet förefinnes bör delning av kolonat förbjudas. Visserligen kan härigenom i en del fall svårigheter komma att uppstå t. ex. vid arvsskiften men dessa bliva dock betydelselösa mot de obehag som senare uppstå om ett eventuellt delat ställe behöver utvidgas. Skulle delning tillåtas torde ock fall kunna uppstå där den ene kolonisten styckar till tomter under det den andre ej äger denna möjlighet, men kunde tänkas hava men därav. Följden skulle kanske bliva den att spekulativa personer redan nu sökte kolonat t. ex. vid en blivande järnvägsstation endast för att i framtiden få tillfälle att stycka. Då kolonaten utläggas bör varje kolonat gemensamt tilldelas samfälligheter till lämplig areal för gemensamma byggnader s. s. skola, såg, kvarn och kraftverk om möjlighet härtill finnes varvid den omständigheten att ett vattenfall ligger något avsides icke bör utgöra orsak till att kolonisterna undanhålles möjlighet att nyttja detta under arrendetiden men med rätt att köpa samma vid köp av kolonat. Myr- (dy-) leroch grustag böra ovillkorligen undantagas på sådant sätt att dylikt av allmännyttig karaktär ej tillägges enskild kolonist. I fråga om besittningsformen torde det vara ofrånkomligt och även nyttigast att upplåtelsen sker på arrende tills vederbörande visat sig behärska svårigheterna vid ordnandet av ett eget hem, men vill jag på det kraftigaste understryka nödvändigheten av att den fortsatta upplåtelsen ej sker med besittningsrätt, utan med full äganderätt enär annars hela den stora befolkningsklass, kolonisterna säkert komma att utgöra, komme att intaga en särställning varigenom för kolonisationen ej lämpliga element tillfördes då de därigenom skulle erhålla ett skydd för moraliskt sett ej riktiga transaktioner. Statens fordran att å mark tillhörig kolonat äga rätt att mot ersättning framdraga väg och elektriska ledningar bör ändras så att kronan äger denna rätt utan ersättning men bör kolonisten äga motsvarande rätt över kronans mark; dock bör där väg gör märkligt intrång och kolonist ej har av vägen motsvarande nytta, ny marktilldelning ske i anslutning till kolonatet i så stor omfattning som kan anses rättvist. Av kolonisationsledningen anlagda vägar böra, om möjligt inläggas så i trace och sträckning att de fortast må kunna med minsta möjliga kostnad, förbättras så att de kunna ingå i allmänt underhåll. Beträffande virkesbehovet har jag velat säga att detta synes mig för knappt beräknat. Manbyggnadens livslängd kan möjligen beräknas till angivna 80 år men detta är icke fallet med de delar av ladugårdslängorna som innehålla loge, vedbod etc; ej heller torde ladugård och stall kunna stå i 25 år enl. vad personliga

427 iakttagelser giva vid handen. Dessutom bliva de föreslagna byggnaderna för små vid ett kraftigt drivet jordbruk. Vidare bör kolonist äga rätt till virke för en mindre tvätt-, bad- och bakstuga. Större virkesanslag bör beredas den som icke har tillgång till såg ävensom möjlighet för sådan att å lämplig trakt där såg finnes få visst erforderligt kvantum virke utstämplat, varigenom dubbelkörning av virke undvikes. Täckdikesvirke bör ovillkorligen tilldelas av lämplig skog både i fråga om kvalitet och dimension så att dessa kostbara arbeten erhålla största möjliga livslängd; torr och sjuk skog bör således ej tilldelas i detta fall. Underhållsvirke bör beräknas till erforderlig mängd och skall detta virke erhållas från skifte som tillägges kolonatet synes det vara bäst om även erforderligt vedfång inberäknades där. Hushållningen med virke bleve säkerligen bättre om kolonisten därutav finge ett visst intresse och redan den omständigheten att kolonisten kunde förvärva ett skogsskifte som gjorde honom fullt självständig skulle säkert göra att han funne utväg att kunna betala en något större tilldelning än den planerade. Därmed har jag ej velat säga att tilldelningen skall sträcka sig över gårdsbehovet. Skulle däremot vedskiftet ej kunna tilldelas så bör allvarligt ifrågasättas om ej den 30-åriga servitutsrätten är för kort. Skulle under mellantiden förbättringar av värmeteknisk betydelse framkomma kunde det ju vara välbetänkt att föreskriva att jämkning skulle ske efter 30 år med hänsyn härtill, men det är ej heller uteslutet att innan dess förhållanden kunna inträffa vilka försvåra bränslefrågans lösning därest ej redan nu erforderliga åtgärder vidtagas och vore antagligen tilldelning av skogsmark det lyckligaste synnerligast som detta i någon mån kunde underlätta betesfrågans lösning. Innan virkestilldelningen definitivt fastställes bör dock omräkning av behovet ske. Vad angår de personliga förutsättningar vilka skola vara för handen innan kolonist antages håller jag före att all omsorg bör ägnas utrönandet av förutsättningarna men håller jag troligt att det vore nyttigt om de kommunala organen härvid gåves medinflytande. Det är ofta så att den bäste arbetaren icke alltid förstår att skaffa sig rekommendationer men har det ofta hänt att odugliga personer lätteligen erhållit goda vitsord, med den påföljd att de misslyckats i arbetet. Fordran att vara kroppsarbetare bör onekligen anses vara för rigorös då även andra i många fall skulle kunna bliva det och då bliva präktiga kolonister. Kolonat bör kunna upplåtas till person som äger fastighet av motsvarande storlek om kolonatet tages för barn i den ålder att de snart kunna övertaga ena eller andra fastigheten, detta för att dessa barn må kunna beredas tillfälle att få kolonat i fädernebygden och att dessa hem då kunde hava fått en viss bärkraft redan vid inflyttningen av en nybildad familj, såvida icke åldern för erhållande av kolonat sänkes. Mot förslaget, att kolonist skulle befrias från utlagor och onera under de första

428 åren, eller den tid han innehar fastigheten med nyttjanderätt, är intet att invända men bör det ifrågasättas huruvida avgälderna till kronan böra intagas i skattesedeln. Ehuru det vore prisvärt om kolonisten kunde ordna för sig så att engångsbetalning vore möjlig tror jag dock att en anordning däri det gåves kolonist rätt att erlägga avgälden på revirexpeditionen vore lyckligare, i synnerhet för kolonisten, som häri bör hjälpas på bästa sätt. Man kunde då tänka sig att kronan, i tider av arbetsbrist, komme att sörja för att erforderligt arbete bereddes den avgiftspliktige. Då byggnadsfrågan, som är den mest brännande för de flesta kolonisterna även av mig synes vara en av de viktigaste har jag även velat framlägga min något skiljaktiga syn på saken i detta avseende. Statens åtagande att bygga anses av mig och måhända de flesta som iakttagit kolonisationsrörelsen på nära håll vara ett riskabelt sätt att kolonisera. Där kolonisten är en präktig människa, som gjort sig känd för att vara duktig, kan det vara till nytta men den stora faran är att just dessa kolonat befolkas av sådana som endast vilja hava ett hem för sig och familjen men sakna förutsättningar att försörja den. Då sedan inflyttning skett kommer vederbörande för sent underfund med att man ändock måste arbeta för att kunna existera i framtiden. Kommunerna se också med en viss misstro på detta koloniseringssätt synnerligast som orten därigenom tillföres okänt befolkningsmaterial med existenssvårigheter. Helt annorlunda måste en självbyggande kolonist vara danad om han överhuvud skall våga taga ett kolonat. Han måste besitta en energi, som sedan den fört honom genom byggnadssvårigheterna, även är till största gagn vid hemmets fortsatta utveckling och ger kolonisten ett visst självförtroende, vilket i regeln icke finnes hos den som får kasta alla sina omsorger på staten. Skulle likväl staten fortsätta med byggande av kolonat anser jag dock att i dessa fall bör staten göra dessa fullt färdiga. Således bör icke vissa inredningsarbeten lämnas outförda utan då bör hellre staten genom ett minitiöst utfört arbete visa vilken trevnad en väl utförd bostad och ladugård för med sig. Om staten på detta sätt skaffade en och annan mönstergård torde intet vara att däremot invända men detta torde ock kunna nås på annat sätt. — Staten bör för övrigt anskaffa ett flertal ritningar å bostadstyper vilka visserligen kunna hålla sig inom vissa minimi- och maximimått men ändock lämna tillfälle till en trevlig och praktisk inredning och indelning. Dessa ritningar borde vara enkla och tydliga och noggrannt upptaga detaljer i t. ex. täta knutars konstruktion anvisning å insättande av nålar vid timring etc, så att husen erhålla bästa möjliga utförande; man torde med största fog kunna säga att hittills uppförda hus å skogstorp och odlingslägenheter äro högst primitivt konstruerade i sådana detaljer som äro ägnade att bereda ett varmt och dragfritt hus. Tillstånd bör lämnas kolonist att bygga,

429 förutom tvätt-, bad- och bakstuga även erforderliga lador för torkning av torvströ och förvaring av fourage enär den uppförda uthusbyggnaden i regeln blir mycket för liten att ens närmelsevis hysa den skörd ett tillfullo uppodlat kolonat ger. Kontrollen över husens ordentliga uppförande bör vara så effektiv som möjligt på det att familjerna skola erhålla ordentligt skydd mot köld och arbetstid ej i onödan må användas för vedhuggning. Kontroll i det avseendet innebär också mindre åtgång av ved vilket ju är av betydelse. Om kolonist genom annat material än trä — t. ex. cement — uppför för lägenheten erforderligt hus bör detta kompenseras med virke till minst dubbla kvantiteten av vad som skulle åtgått, vidare bör kontroll föras över att byggnad uppförd av sådant materiel är rätt konstruerad så att den blir användbar för avsett ändamål. Brandförsäkringen av byggnaderna bör åligga staten så länge kolonisten ej inköpt kolonatet. Den relativt ringa utgift detta skulle bliva för staten — som förmodligen stode självrisk — hade ringa betydelse emot det trassel som kan uppstå vid kontroll över att brandförsäkring sker. I obygderna kan det vara rätt besvärligt med att skaffa och uppehålla en försäkring vilken åtminstone enligt min uppfattning bör åligga fastighetsägaren. Betesfrågan kan näppeligen tillfredsställande lösas genom ett 15-årigt betesser vitut å kronoparker helst om de tilldelade skogsskiftena erhålla den ringa omfattning som föreslagits. Det torde vara oomtvistligt att de norrländska mossarna icke äro lämpade att omdana till betesvallar. Särskilt under regnig väderlek är det skadligt att beta å sådana, alldenstund korna trampa ner växtligheten genom markytan. I bergssluttningar och ådalar växer en mängd betesfoder vilket skogsägaren ej lider ringaste skada av att det avbetas och torde ej heller annorstädes kreaturen göra så stor skada att det berättigar till inskränkning av betesrätten. Det foder som produceras inom hägnad mark torde behövas för vintern och för särskilt högmjölkande kreatur vilka möjligen skulle lida av ett vidsträcktare beteslands användning. Det torde vara enbart till nationalekonomisk skada att som förut skett med getterna nu även utestänga nötkreatur och hästar från hälsosamt och billigt mulbete. Särskilt hästar och ungnöt hava stor nytta av sommarbete. Mulbete bör sålunda tillförsäkras nybyggaren för all framtid för vinterfödd boskap. Beträffande torrläggningen av odlingsmarken är det odisputabelt att tidigast möjliga torrläggning av odlingsmarken är nyttig. Att något skog börjar växa är enbart bra då därigenom jorden blir bättre. Att staten helt skulle utdika marken vore måhända ej nyttigt av samma skäl som anförts i fråga om byggnad men borde i varje fall staten låta uppgöra en ordentlig avdikningsplan för hela kolonatets område samtidigt som kolonatet planlägges. Denna avdikningsplan kunde lämpligen göras av statens lantbruksingeniör och borde då ordnas så att de i planen upptagna dikena finge upptagas efterhand av kolonisten mot rätt att, efter av veder-

430 börande kolonisationsombudsman gjord attest, utfå bidrag efter de grunder som gälla för norrländska avdikningsanslaget. Visserligen kan kolonist söka anslag i vanlig ordning men den tidsutdräkt som denna kretsgång tar bleve då överflödig och faller det sig givetvis oändligt mycket billigare för staten att en bys ägor på en gång planlägges för dikning än om det sker genom ett flertal resor där statens huvudsakliga utgift ligger i stora reseersättningar där kostnaden eljest kunnat bliva minimal. Vid sådan avdikningsplans upprättande bör också — eller möjligen då kolonatet utstakas — jordundersökning ske och, å kartan över området med olika beteckningar angives jordens behov av kalk, fosforsyra, kali och kväve enär därigenom kolonisten kunde med större säkerhet utvälja och använda gödselmedel. Ett felaktigt planerat gödselförsök kan nämligen ödelägga en måhända förut optimistisk kolonists håg för rationellt drivet jordbruk och dessutom skada hans ekonomi. Om staten så ordnade å sina utlagda kolonat är det antagligt att användning av konstgödselmedel bleve mera allmän i Norrland. Att överlämna omsorgen om dylika planers upprättande till kolonisten är endast att fördröja och fördyra arbetet — även för staten. Kronan bör med största möjliga sparsamhet avverka i trakten (närmaste omgivningen) av kolonat och kalhyggen förbjudas därstädes. Redan kolonistens rätt till visst kvantum virke och ved talar för att skogen sparas i närheten av kolonaten och kronan ägnar sig åt att uttaga endast mogen skog, men bör det särskilt ur den synpunkten att frostländigheten blir större där kalhyggen läggas vara skäl nog att söka undvika sådana där staten nyss vidtagit åtgärder till jordbrukets fromma. Där staten företager avdikning i skogsmark vore det önskvärt att detta skedde först i närheten av kolonat — även detta på grund av klimatiska skäl. Om odlingsplikten torde någon invändning mot förslaget ej vara skälig annat än i det avseendet att odlingsplanen bör upprättas genom kolonisationsledningens försorg, gärna i samråd med kolonist. Angående hägnadsskyldighet är intet att erinra, ej heller angående premiering av skogsarbete och odlingsflit men bör köp av kolonat ej utesluta från premier ej heller bör sterbhus förvägras att utfå premie oavkortad. Angående lån ur Kreaturslånefonden tror jag att bestämmelsen om utlånande av 3/4 av priset för kreaturet bör utgå enär det inbjuder till överträdelse genom oriktigt uppgivet pris och synes mig hinder ej böra möta att kronan äger djuret tills lånet återbetalats d. v. s. köpet skulle göras av kolonisationsledningens ombudsman efter förslag av kolonisten. Privat borgensförbindelse skulle då icke behövas. Lånet bör kunna inbetalas även i mindre poster än Vs. Beträffande jakt och fiske anser jag att undantaget för älg är olämligt men då jakträtten i varje fall komme att äga bestånd endast inom de avgränsade kolonat-

431 området torde jakten bliva av ringa betydelse. Samma gäller om fisket i det fall att staten ej vill tillerkänna kolonist fiskerätt inom kronans vatten genom särskilt medgivande i kontraktet. Visserligen kan det tänkas, att kronan i framtiden sörjer för att fiskerätt mot billig avgift tillhandahålles kolonisten men vore det säkert för nybyggaren att av största vikt att tilldelas viss fiskerätt som räckte för hans hushåll och vara beståndande för all framtid. Därför bör det ej omöjliggöras för kronan — ej heller för enskild intressent i vattnet — att vidtaga fiskeodling. Däremot borde sådan åtgärd ej avstänga kolonist från fiske då fiske tillätes för annan. Om avgift för fiske bestämdes så borde dessa avgifter oavkortade avsättas till fiskets förbättrande i samma vattendrag som givit avgiften och arrendetiden för kolonist sättas på längsta möjliga tid. Vägunderhåll bör åligga kolonisten i den omfattning som kan vara skälig och synes det gjorda förslaget synnerligen lämpligt. I avseende å skolor så har allt större svårigheter uppstått att få kommunerna att bygga skolhus. En del av dessa tro nämligen att staten skall tvingas att bygga sådana. Då kolonisten såväl som varje annan samhällsmedlem erlägger utskylder kan emellertid anses att en sådan utveckling av kolonisationsrörelsen bleve skadlig. Samhällets omvårdnad i det avseendet bör vara fullkomligt lika. Som kolonisationskommittén föreslår vore det av stor betydelse om fritt virke och fri tomt lämnades men borde kommunerna på lämpligt sätt bringas att, mot åtnjutande av dessa förmåner bygga tillräckliga skolhus. Nu äro i äldre kolonier förhållandena olidliga. Köpeskillingens storlek bör röna inflytande av huruvida den tilldelade skogen är av god, medelgod eller dålig beskaffenhet och kan allvarligt ifrågasättas om ej även skog av grövre dimension än 30 cm. i brösthöjd bör ingå synnerligast om den övriga skogens beskaffenhet är dålig och ett snart behov av nya åbyggnader kan uppstå vilket torde bliva fallet därest äldre skogstorp omföres till kolonat och vore det särdeles lyckligt om i sådant fall viss virkesfångst antingen kvarlämnades å skiftet avgiftsfritt, eller tillätes på kronoparken. Arbetstillfällen torde i allmänhet givas å kronoparkerna men kan det icke alltid vara kolonist möjligt att passa på då visst arbete utbjudes. Man kan nämligen ej begära att kronan skall särskilt underrätta varje enskild kolonist om arbeten vilka kunde lämpa sig för honom. Till underlättande härav borde i varje koloni uppsättas en anslagstavla vara vederbörande läte anslå meddelanden om arbetstillfällen ss. timmerhuggning, timmerkörning, skogsodling, smärre stämplingar till salu o. dyl. Vidare borde å varje kronopark finnas planlagda arbeten vilka i tider av arbetsbrist finge av kolonisten utföras med avbrott — som kunde behövas för skötseln av kolonatet eller dylikt — alltså reservarbeten för honom. Därigenom

432 skulle kolonisten få en viss trygghet, sällan sakna arbete och skulle ett sådant arrangemang säkert vara till nytta för kronan, som då vid mera tillfälliga arbeten ss. stämplingar hade tillgång till personal på kronoparken. Vid virkesutsyning av gagnvirke som är behövligt för kolonat bör rätt och plikt till sådan utsyning åligga kronojägare å vederbörande bevakningstrakt. Hittills har detta praktiserats synnerligen olika men det måste anses ytterst olämpligt att nybyggare ofta fått vänta åratal på begärt virke även då det självklart bort omedelbart utstämplas. Skulle man sammanräkna de dagar som åtgått till spring på revirexpeditionerna för att begära virkesutsyning och därtill lägga de dagar som åtgått att vara hemma och vänta på stämpling komme man säkert till mångsiffriga tal. Kronojägaren som ofta passerar i kolonaten bör äga befogenhet till utsyning av gagnvirke dock med plikt att uppgiva det för avräkning i virkesanslaget. Rätt att utan utsyning taga virke bör ej medgivas förrän äganderätt förvärvats. I organisationsfrågan varom olika meningar rått håller jag på att vederbörande revirförvaltare bör handhava den lokala ledningen av kolonisationen. Allt vad som göres för att skilja kolonisten från revirförvaltaren kommer att menligt inverka på revirförvaltarens omsorg och omtanke i fråga om arbete, dock torde i den högre ledningen böra insättas erfaren person i frågor som röra jordbruket. I jordbrukets intresse bör en enkel och klar handledning utarbetas som i populär form avhandlar de arbeten som ligga framför kolonisten sedan han knutit ett kontrakt som måhända — och som väl är meningen — fäster honom vid torvan i urskogen. Denna handledning bör kunna omfatta även enklare byggnaders uppförande, konstruktion av arbetsbesparande maskiner ss. vältar, torvrivare, sladdar och dylikt vilka kunna av kolonisten själv utföras till ringa kostnad; vidare bör handledningen angiva vilka växter som passa för Norrland, hur konstgödsel skall blandas, när höet skall slås m. m. Det kan med fog invändas: »Det finns ju jordbrukslitteratur i mängd som delas ut gratis av olika institutioner». Ja, det finns sådan litteratur i massvis men det finns ej en enda skrift som passar i detta fall. Denna skrift skall vara enkel, saklig och praktisk och avhandla endast vad som går att utföra i Norrland. Omföring av skogstorp och odlingslägenheter till kolonat. Då det vore lyckligt att koloniseringen i Norrland skedde efter ett enhetligt system vore det av vikt att sådan omföring kunde ske. Detta torde ock lätteligen kunna gå för sig om skogstorpare och odlingslägenhetsinnehavare kunna bibringas den uppfattningen att de genom överföring vinna fördelar som mäta sig med nackdelarna. Kolonisationskommitténs förslag synes ju också synnerligen gott men fråga är om upplåtelse i framtiden kan ske med samma lätthet som hittills å kronoparkerna eller om det skulle innebära att endast vissa kolonat årligen anlades. Skulle, i så fall,

433 flyttningar från en ort där man trives ske till annan ort, om överhuvud kolonat skulle erhållas, bleve det säkert många som föredroge den gamla upplåtelseformen trots densamma vidlåtande brister. Skulle emellertid den upplåtelseform som hittills praktiserats vid skogstorp och odlingslägenheter upphöra torde någon övergångstid böra bestämmas varjämte det borde tagas under övervägande huruvida icke sådana förmåner som genom kontrakt tillförbundits odlingslägenhetsinnehavare och skogstorpare kunde av dessa få behållas till i kontraktet angiven tid även om de läte lägenheterna omföras till kolonat, börande detta dock icke inverka på möjlighet att tilldela skogsskifte och att anvisa vederbörande att där taga sitt skogsfång. I övrigt är jag med kolonisationskommitténs förslag nöjd. Stockholm den 2 Mars 1922.. B. Lindqvist Ombud för Västerbottens läns skogstorpare.

I förestående instämmes till alla delar. N. E. Näslund Ombud för Norrbottens läns skogstorpare.

ÄC.

Kolonisationskommittén.

II. UTSTRÄCKT TILLÄMPANDE AV INTENSIVT SKOGSBRUK Å DE NORRLÄNDSKA KRONOPARKERNA

KOMMITTÉNS UTREDNING. Inledning. Sverige är i förhållande till ytvidd och folkmängd ett av världens skogrikaste länder, i det att ej mindre än omkring halva arealen upptages av skogsmark, utgörande i genomsnitt omkring 3,6 hektar per inbyggare. Av europeiska länder kan endast Finland uppvisa en högre relativ skogstillgång, medan i alla övriga skogen intager en mera underordnad plats. På grund av den svenska skogsmarkens i regel stenbundna beskaffenhet kan någon vidsträcktare uppodling av densamma icke ifrågakomma, varför man för all framtid måste räkna med skogsbruket såsom den enda näring, vilken kan utnyttja hälften av vårt lands totala och omkring 80 % av dess produktiva areal. Att skogsbruket måste betraktas som en av landets viktigaste näringar är sålunda redan av denna orsak klart. An mera understrykes detta faktum, om man beaktar storleken av de ekonomiska värden, som skogarna direkt eller indirekt frambringa. Tyvärr saknas därvid några tillförlitliga beräkningar för värdet av det virke, som vi själva förbruka inom landet, men för att giva en viss uppfattning om det skogsekonomiska läget må erinras, att 1911 års skogslagstiftningskommitté beräknar avverkningen till husbehov (bränsle, byggnadsändamål m. m.) till 20,7 mill, kbm., utgörande 47 % av den till 44,3 mill. kbm. beräknade totalavverkningen. Ytterligare skulle till industriella ändamål såsom pappersmassa och kolning användas 15 mill. kbm. eller 34 %, varav en del exporteras, medan 8,6 mill. kbm. eller 19 % skulle exporteras i form av sågade eller obearbetade trävaror. Som en mätare å de värden, denna avverkning inklusive därå nedlagt arbete betingar, kunna tjäna exportsiffrorna för sådana artiklar, vilkas råvaror hämtats ur skogarna och anföres därför i tab. 1 en del uppgifter över trävaruexportens värde, jämförd med landets totalexport.

4 Tabell 1.

Skogsprodukternas andel i exporten. Därav trävaror, 1 trämassa, papp och totalexport i papper av trämassa mill. kr. mill. kr. % Sveriges

År

12 54 98 138 194 273

13 35 41 45 50 46

388 1317 1915 599 1558 1916 522 1350 1917 612 1351 1918 1576 810 1919 1 Export av snickeriarbeten m. m. ingår ej häri.

29 38 39 45 51

93 153 237 305 392 593

1863 1870 1880 1890 1900 1910

Av tabellen framgår, att den till ungefär en fjärdedel av totala virkesavverkningen uppgående exportkvantiteten under normala år i värde utgjort 45 — 50 % av landets hela utförsel, vilken siffra dock under vissa av krigsåren sjönk genom tidvis starkt ökad export av andra varor. Huru trävaruexporten fördelar sig på olika slag av produkter framgår av tab. 2, varav kan utläsas en tendens till stegrad förädling inom landet i det att pappersmassan och papperet börjat intaga en allt större relativ andel i totalvärdet. Från att åren 1890 och 1900 endast ha utgjort något Tabell 2.

Sveriges export av trävaror, trämassa, papp och papper av trämassa. Trävaror mill. kr.

Trämassa mill. kr.

P a p p och papper av trämassa mill. kr.

Summa mill. kr.

1890 1900 1910

107,6 153,0 168,6

8,o 26,7 72,7

22,3 13,7 31,6

137,9 193,4 272,9

1915 1916 1917 1918 1919

225,3 316,6 225,3 282,2 425,7

111,3 192,8 188,0 191,6 274,8

51,4 89,3 108,2 138,6 109,i

388,o 598,7 521,5 612,4 809,6

År

över 20 % av exportsumman för trävaror, steg siffran för massa och papper år 1910 till 38 % och under vissa krisår ända till 50 % och däröver.

5 Om sålunda skogsbruket och trävarurörelsen spelar en ofantligt stor roll för landet i dess helhet, så är denna roll än mera överväldigande om man enbart ser till de norrländska förhållandena. För Kopparbergs och de norrländska länen finnes sålunda en produktiv skogsmarksareal av 15,4 mill, hektar, vilken fördelad på ett invånarantal av 1,2 7 mill, ger 12,1 hektar skogsmark per inbyggare eller nära 3 gånger mera än för landet i genomsnitt. Trävaruexporten från dessa län utgör också såsom av tabell 3 närmare framgår en väsentlig del av landets totala trävaruutförsel. Är 1890 lämnade Norrland ej mindre än 83 % av alla exporterade egentliga trävaror och 65 % av hela träexporten, vilka siffror dock år 1910 sjunkit till 72 resp. 61 %. Under de s. k. krisåren ställa sig samma siffror för NorrT a b e l l 3.

År

Norrlands export av skogsprodukter.

I % av motsvarande export för P a p p och hela landet, av papper TräSumma Trävaror papp och massa av trämill. kr. mill. kr. massa mill. kr. papper medelträträvaror tal massa av trämill. kr. massa

1890 1900 1910

89,6 115,7 121,2

0,4 9,3 43,7

1915 1916 1917 1918

125,3 161,9 90,0 111,0

71,6 101,4 72,9 51,2

0,2

90,o 125,o 165,i

83 76 72

6 35 60

0,7

65 65 61

0,2 0,4 1,2 2,7

197,6 263,7 164,i 164,9

56 51 40 39

64 53 39 27

0,4 0,4 0,9 1,9

51 44 32 27

land avsevärt ogynnsammare i det att den norrländska trävaruexportens relativa andel nedgår till inemot hälften mot tiden före kriget. Detta förhållande har sin huvudsakliga förklaring i skeppningssvårigheterna för allt virke från Östersjön, varigenom trots ökade pris vissa år t. o. m. mindre exportsumma uppnåddes för norrländska hamnar än under tiden före kriget. Någon fullt objektiv bild av den norrländska trävarurörelsens betydelse lämna dessa exportsiffror dock icke, alldenstund speciellt under kriget stora kvantiteter norrlandsträ exporterats över västkusten, vartill kommer att ej obetydliga virkesmängder från Norrland gå till förädling i landets sydligare delar för att sedan därifrån exporteras. Det torde därför knappast vara för djärvt att påstå, att i runt tal en tredjedel av vår normala export härleder sig från norrländska trävaror och dessas förädlingsprodukter. Under dessa förhållanden är det utan vidare klart, att varje varaktigare förändring

6 i den norrländska trävaruproduktionen är av avgörande betydelse för hela landets ekonomi. I alla under senare år framkomna jämförelser mellan avverkning och tillväxt betonas, att en betydande överavverkning äger rum, varför en minskning av avverkningarna förr eller senare måste ske, en minskning, som i första hand måste befaras gå ut över exporten. För att motverka denna emotsedda inkomstminskning måste tydligen kraftiga åtgärder vidtagas med huvuduppgift dels att inskränka den ej sällan alltför slösaktiga inhemska förbrukningen dels ock att befordra produktion av ny skog i de avverkade urskogarnas ställe. Jämsides med införandet av virkesbesparande byggnads- och uppvärmningsmetoder måste alltså följa en övergång till intensivare skogsbruk, yttrande sig dels i ett rationellt tillgodogörande av de ännu förhanden varande urskogsresterna dels ock i en övergång från ett exploaterande till ett producerande skogsbruk med nedläggande av arbete och kostnader för markens fortsatta och intensivare utnyttjande. Förutsättningarna för att en dylik mera arbetskrävande intensifiering av driften skall komma till stånd äro såväl av ekonomisk som biologisk art liksom även beroende av tillgången på kapital och arbetskraft. Sålunda fordras först och främst goda avsättningsmöjligheter, så att jämväl klenare sortiment kunna komma till lönande användning, emedan i annat fall den rationella behandlingen av såväl hyggena som de uppväxande bestånden omöjliggöres. I detta avseende har förnämligast under de senaste decennierna en hastig utveckling ägt rum, vilken delvis betingats av flottledernas fortsatta utbyggande samt moderniseringar inom sågverksindustrien i förening med stegrade virkespris på världsmarknaden, men i ännu högre grad sammanhänger med uppkomsten av en livskraftig pappersmasseindustri, som till fördelaktiga pris kunnat utnyttja sådana klena dimensioner, vilka icke lämpa sig för sågning och ej heller inom rimlig tid förmå utväxa till timmer. E t t av de svåraste hindren för införande av en intensivare skogsvård är sålunda åtminstone delvis undanröjt genom pappersmasseindustriens uppblomstring. Samtidigt löser sig i viss mån problemet angående kapitalanskaffning för driftens intensifiering i det att genom möjligheten att tillvarataga småvirket inkomsterna från skogarna stegrats i en grad, som tillstädjer nedläggande av direkta kostnader för uppdragande av nya skogar. I många trakter ställa sig visserligen ännu inkomsterna så låga och produktionstiden så lång, att några dyrbara kulturåtgärder ej kunna försvaras, men sedan

7 ett par decennier pågår ett huvudsakligen till statens skogsförsöksanstalt koncentrerat intensivt arbete för lösningen av föryngringsfrågan efter sådana riktlinjer, som kunna anses förenliga med de i Norrland mera allmänt rådande förhållandena. Som ett olöst spörsmål kvarstår emellertid ännu frågan, varifrån den för skogsbrukets intensifiering behövliga, yrkesbildade arbetskraften skall tagas, alldenstund kronoparkerna i Norrland såsom bekant i regel äro belägna i stora ödebygder, vilka just på grund av frånvaron av närliggande bosättning vid avvittringen blivit avsatta till kronomark. Att för dessa under hela året pågående arbeten anställda lösa säsongarbetare på samma sätt, som vintertid skett vid den tidigare exploateringsdriften, är från många synpunkter otillfredsställande, detta ej minst på grund av de merendels stora avstånden till odlad bygd och därigenom uppkommande försörjningssvårigheter speciellt under de årstider, då saknad av snöföre och vägar oerhört försvårar alla transporter. Någon bättre utväg till arbetarefrågans lösning än ett direkt kolonisationsarbete i närheten av de platser, där arbetskraft behöves, torde ej stå att finna. Skogsbruksintresset sammanfaller sålunda här med de intressen, som tala för ökade möjligheter till bosättning för befolkningsöverskottet från Norrlands landsbygd samt för beredande av visst tillskott i arbetsförtjänst åt den jordbrukande befolkningen, för vilken tiden sällan helt upptages av jordens skötsel. Detta intima samband mellan kolonisation och skogsvård torde anses som ett tillräckligt motiv att vid en allsidig utredning av kolonisationsfrågan jämväl till belysning upptaga möjligheterna och förutsättningarna för tilllämpande av en rationell skogsvård av en efter omständigheterna påkallad intensitet, och kolonisationskommittén går därför att i det följande framlägga en del utredningar, avsedda att belysa skogsbruket å de norrländska kronoparkerna jämte förslag till åtgärder i syfte att befordra införandet av en intensivare hushållning därstädes.

Skogarnas utvecklingsbetingelser. De förhållanden, under vilka våra skogar existera, äro i främsta rummet bestämda genom mark ocli klimat. Av de lösa jordlagren, som täcka berggrunden, äro ojämförligt största delen ett verk av den mäktiga landis, som under den sista nedisningsepoken utbredde sig över Europas norra delar. Huvudparten av Nordsveriges skogs-

8 mark utgöres av morän, vilken uppkommit genom isens söndermalning av den fasta berggrunden. Krossningsprodukterna transporterades visserligen betydande sträckor, men moränen är dock inom varje trakt i huvudsak bildad av där anstående bergarter. De stora norrländska urbergsområdenas morän består sålunda av granit, gnejs, porfyr o. s. v. Inom fjällkedjans silurområde och i randzonerna kring detta är moränmaterialet väsentligen framgånget ur kalkstenar och skiffrar. Då dessa bergarter äga ringa hårdhet, är moränen här ofta så fint krossad, att den framträder som en blockfattig lera. Urbergsmoränerna däremot äro alltid rika på block och stenar, grus och sand, men jämförelsevis fattiga på finare material. En betydande del av de lösa jordlagren har emellertid karaktär av glaciofluviala bildningar. Till sitt ursprung äro även dessa av morännatur, men materialet har transporterats av inlandsisens smältvattensälvar och avsatts ur dessa, antingen under vatten eller ock direkt på land. I förra fallet visa avlagringarna i regel en tydlig skiktning eller varvighet på grand av den soitering, för vilken materialet varit utsatt; kornstorlekarna variera starkt, varför sedimenten kunna indelas i leror, mjäla, sand och grus. Dessa jordslag bilda i allmänhet mer eller mindre plana fält, men även de allbekanta rullstensåsarna, vilka stryka fram i de flesta av Norrlands större älvdalar, äro isäl varnas verk. De nu berörda sedimenten anträffas mest inom det norrländska kustbältet upp till en höjd av mellan 200 och 250 m. över havet, under den högsta marina gränsen. Grenom den sekulära landhöjningen ha de så småningom förts upp över havsytan. Men vi möta liknande sediment även mera västerut intill vattendelaren mot Norge, där de bildats i de fornsjöar, som mot öster uppdämdes av den kvarliggande resten av inlandsisen och avvattnades genom fjällpassen till Atlanten. En sådan isdämd sjö av het}''dande omfattning var exempelvis den centraljämtländska issjön, av vilken bl. a. den nutida Storsjön utgör en återstod; isdämda sjöar förekommo även i den lappländska sjökedjans dalgångar. Då isälvarna avlastade sitt moränmaterial direkt på land, ha avlagringarna antagit mera oregelbundna former. Ofta uppstodo plana grusmarker, men understundom gör sig ganska stark kupering gällande inom dylika områden. Moränen och de glaciofluviala avlagringarna bilda skogarnas mineraliska näringskälla. I det stora hela uppfylla de även mer än väl de anspråk, som skogsträden i detta avseende uppställa. Inom hela det nordsvenska barrskogsområdet äga nämligen de lösa jordlagren en stor rikedom på för skogen värdefulla mineral, och det är endast inom områden med kemiskt

9 fattiga och svårvittrade bergarter såsom norra Dalarnas porfyr- och sandstenstrakter, där man kan tala om mineraliskt sett mager jordmån. Här är det kalken, som brister. Det lider sålunda intet tvivel, att skogsmarken, möjligen med undantag för de sistnämnda områdena, har förmåga till en betydande produktion, och att det nuvarande beståndet långt ifrån kan anses som ett sant uttryck för den avkastning, som marken ur mineralisk synpunkt skulle kunna medgiva. Orsaken till den ringa produktionen måste sökas på annat håll. Som viktigaste faktor framstår otvivelaktigt den starka råhumusbildningen. Oerhörda arealer av de norrländska skogsvidderna upptagas av dimensionsblädade, starkt söndertrasade granbestånd, i vilka marken är bevuxen med mossor och ett tätt skikt blåbärsris. Här har människans ingrepp direkt bidragit till uppkomsten av en mäktig, svårförmultnad råhumus, vilken redan i och för sig är otjänlig, då den innebär ökade svårigheter för skogsträdens kväveassimilation, men även oförmånligt influerar på den underliggande mineraljorden. Den urlakning av de övre markskikten, som förorsakas av genom marken sjunkande nederbördsvatten, leder inom råhumusmarkerna till uppkomsten av en mycket karaktäristisk och välbekant markprofil • överst under humuslagret en gråvit, mer eller mindre mäktig blekjord, under denna en uppåt ofta skarpt avgränsad, brunröd rostjord, som nedåt så småningom övergår i den oförändrade jordarten. Bostjorden utbildas understundom till ett hårt ortstenslager. Blekjordsbildningen betyder en utarmning av marken på värdefulla mineralbeståndsdelar såsom kalk, kali och fosforsyra. Ehuru i och för sig skadlig spelar den dock uppenbarligen en mindre roll för skogsbeståndets utvecklingsmöjligheter än själva humustäcket. Det föreligger nämligen från Norrland talrika exempel på, att högproduktiva tallbestånd uppkommit på marker med ett mäktigt blekjordsskikt, sedan deras ursprungliga råhumustäcke genom brand blivit omfört i en gynnsammare humusform. Den ökade produktionen måste sålunda i första hand vara en humusfråga. Det är tydligt, att skogarnas avkastning skall kunna uppdrivas högst väsentligt genom en rationell mark- och beståndsvård. Ortsten utbildas i sand och morän (ej i leror) och förekommer i ett flertal skilda skogstyper med råhumus. På ortstensgrund äro skogarna ofta mycket trögväxande; så exempelvis äro ortstensbildningar mycket vanliga i de sämsta, uthuggna norrländska granskogarna. Ortstenen har i allmänhet ansetts vara starkt hinderlig för skogs växten i flera avseenden. Emellertid är det nog så, att den själv å ena sidan liksom beståndets otillfredsstäl-

10 lande utveckling å den andra närmast böra uppfattas såsom av varandra oberoende fenomen, framkallade av en och samma faktor, det förvildade råhumuslagret. Även för skogsmarkens försumpning har ortstenens betydelse blivit i hög grad överskattad. I vissa fall kan den med hänsyn till markens vattenhushållning rent av betraktas som förmånlig. På torra sandhedar, vilkas vattenhållande förmåga är så obetydlig, att de av denna orsak endast bära glesa, lavrika skogsbestånd, kan lokalt uppträdande ortsten möjliggöra uppkomsten av mossrika barrblandskogar av god växtkraft genom att åt mineraljordens övre lager bevara en högre fuktighet. Trädens rotsystem äro visserligen under sådana omständigheter hänvisade till den näringsfattiga blekjorden ovan om orstenen, men denna nackdel uppväges tydligen fullt ut av den ökade markfuktigheten. I de extrema lavtallhedarna saknas ortsten, vadan man är berättigad att anse, att det är vattenbrist, som i första hand är orsaken till deras uppkomst och vidmakthållande. Inom fjällkedjans silurområde och för övrigt även annorstädes, där mineraljorden är rik på kolsyrad kalk, äro betingelserna för skogens trevnad betydligt större. Humuslagret får här karaktär av mull, och någon blekjordsbildning förekommer icke. Markvegetationen utmärkes av örter och gräs, och en mer eller mindre rik inblandning av lövträd i beståndet är vanlig. Granen uppnår inom sådana områden sin högsta produktion. Emellertid är kalkhalten i marken icke oföränderlig. Kalken löses nämligen av det genom marken sjunkande nederbördsvattnet och kommer därför förr eller senare att avlägsnas från de övre markskikten. Kalkutlakningen är i själva verket en mycket effektiv process, särskilt å plan terräng, och kalkgränsen, ovan vilken mineraljorden alltså är fri från kalk, kan här ligga på ett så stort djup under markytan, att kalken ligger utom räckhåll för trädens rötter. Även inom trakter med anstående kalkstenar kan humuslagret under sådana omständigheter antaga karaktär av råhumus och en blekjordsbildning komma till stånd såsom inom urbergsområdena. Hela skogstypen ändrar därmed karaktär, och de för råhumusmarker utmärkande risen och skogsmossorna sätta sin prägel på markbetäckningen. Exempel på nu senast berörda förhållanden finner man mångenstädes i övre Jämtland. Om kalkutlakningen sålunda betyder en väsentlig försämring av skogsmarken, så medför den å andra sidan, att myrar och lägre liggande marker genom tillförsel av kalkrikt grundvatten göras näringsrika och produktionskraftiga, icke endast ur skogs- utan även ur åkerbrukssynpunkt. Bland klimatiska faktorer av betydelse för skogarnas utveckling äro nederbörd och temperatur de viktigaste.

11 Nederbörden är mycket ojämnt fördelad över det nordsvenska området. De största beloppen komma fjällregionen till godo, ehuru medelnederbörden här dock icke torde överskrida 800 mm.; enstaka fjälltrakter kunna emellertid uppvisa betydligt högre siffror. Det norrländska inlandet hör till våra nederbördsfattigaste trakter. Detta gäller framför allt dess nordligaste delar, där nederbörden endast utgör omkring 350 mm. Längre mot söder stiger den långsamt och håller sig i södra Lappland och de centrala delarna av Jämtland vid omkring 450 mm., för att slutligen i Dalarna stiga till omkring 550 mm. Denna successiva stegring förklaras av de sydvästliga, fuktiga vindar, som från Nordsjön stryka in över landet. Närmare Bottniska Viken förekommer i de bergiga kusttrakterna mellan Umeå och Härnösand ett lokalt nederbördsrikt område med upp till 600 mm. och därutöver. Vid värdesättandet av nederbörden såsom ekologisk faktor spela icke de absoluta beloppen den viktigaste rollen utan fastmera förhållandet mellan det tillförda vattnet och det, som går förlorat genom avdunstning. Trots sin relativt ringa kvantitet och trots den betydande avrinning, som äger rum genom de talrika vattendragen, är emellertid nederbörden överallt tillräcklig för att hålla markens vattenförråd oförminskat. Då skogsträden på grund av ett djupare rotsystem äro beroende av vattentillgång i djupare jordlager, är det för dem av stor vikt, att grundvattensnivån icke ligger allt för djupt. Den vattenhushållning, som för närvarande karakteriserar vårt land, får närmast ses mot bakgrunden av den plastglaciala klimatförsämringen. Under denna epok inleddes i landets södra delar vidsträckta försumpningar av under tidigare skede torrlagd mark, och en allmän stegring av grundvattensnivån blev även följden. Huruvida även de norrländska myrmarkerna genom klimatomslaget gåvos någon impuls till snabbare utökning på skogsmarkens bekostnad, är väl ovisst. Den nu gängse uppfattningen, att skogsmarken för närvarande är starkt hotad genom myrarnas snabba utredning är åtminstone för Nordsveriges vidkommande högst väsentligt överdriven. Detta innebär emellertid icke ett underkännande av myrarnas i själva verket utomordentligt stora skogliga betydelse. De äro nämligen härdar för försumpning av angränsande, lägre liggande marker, genom att de till dem överantvarda sitt överskottsvatten. Dessa skogsmarkers grundvattennivå kommer därigenom att föras upp allt för nära markytan. Om sumpskogarna, av vilka det nordsvenska barrskogsområdet överflöda, skola kunna överföras i produktivt skick, måste därför i första hand de oerhörda myrarealerna dikas och torrläggas.

12 Skogsmarkens vattenförråd, och det sätt, på vilket det hålles tillgängligt, står i intimt samband med mineraljordens fysikaliska beskaffenhet. På de sand- och grusmarker, vilka sakna finare kornstorlekar, sjunker nederbörden relativt snabbt, varförutom de kapillära fenomen, som i finare jordslag kunna göra grundvattnet tillgängligt även i ytligare skikt, icke här kunna realiseras. Då våra viktigaste trädslag, granen och tallen, ha väsentligt olika anspråk på vattentillgång i marken, hår därför tallen såsom den mindre fordringsfulla tagit de torrare markerna i besittning. På de plana älvsandsterrasserna i kustlandet, och på torrare moränmarker i inlandet ha därför utvecklat sig tallhedar; lidernas nordsluttningar, där avdunstningen är mindre, intagas i regel av granskogar. Granen har dessutom kommit till en förhärskande ställning inom ett stort område, omfattande södra Lappland och övre delen av Jämtland. Detta kan sannolikt återföras på den något högre nederbörd, som kommer dessa trakter till godo, men får kanske även sin förklaring av det inflytande, som siluren här utövar på skogsmarken: granen är nämligen speciellt gynnad av kalk. De temperaturförhållanden, som för närvarande råda i vårt land, konstituerades ävenledes genom den postglaciala klimatförsämringen. Man har beräknat, att det klimat, som härskade under den föregående värmetiden, ägde en omkring 2,5° C. högre sommar- och hösttemperatur än nutidens. Den temperatursänkning, som faktiskt har ägt rum, har i hög grad influerat på de olika vegetationselementens horisontala och vertikala utbredning. På grund av landets betydande sträckning i norr och söder måste helt naturligt avsevärda skillnader i temperaturhänseende göra sig gällande mellan nordliga och sydligare belägna trakter. Ehuru medeltemperaturen för året för en betydande del av det övre Norrland ligger under fryspunkten, överstiger dock medeltemperaturen under tvenne månader av vegetationsperioden + 1 0 ° C även i de nordligaste trakterna, så att barrträd här kunna trivas, ehuru deras existensbetingelser naturligtvis äro försvårade. Det bör i detta sammanhang framhållas, att låga köldgrader icke i och för sig innebära ett hinder för skogsväxt. Detta dock under den förutsättning, att luftfuktigheten är tillräcklig, så att icke avdunstningen blir för stark, när rotsystemet till följd av den frusna marken är förlamat i sin verksamhet. Ett ofrånkomligt villkor är dock under alla förhållanden, att vegetationsperiodens längd icke understiger ett visst belopp, d. v. s. temperaturen måste under denna tid vara så hög, att den tillåter full utveckling och mognad av de under året anlagda skotten. Dessa villkor äro nu så realiserade, att skog sett från klimatisk synpunkt har möj-

13 lighet att växa över den ojämförligt största delen av det nordliga Sverige. Skogen är i själva verket den av klimatet betingade naturliga vegetationen inom hela landet. Mot den trädlösa fjällregionen finnes en skogsgräns, som alltså i huvudsak är av klimatisk natur. Den ligger i norra Lappland vid omkring 500 m. över havet och på Dalafjällen vid omkring 950 m. över havet. Skogsgränsen bildas till största delen av fjällbjörksskogar, vilka nedom kalfjället sammansluta sig till en s. k. björkregion. Dess horisontella sträckning är i det nordligaste Sverige betydande och detsamma gäller även om dess vertikala utbredning härstädes, men den inskränkes allt mera söderut, och i Dalarna är björkregionen föga markerad. I flera trakter av södra Lappland samt i Jämtland bilda barrträden skogsgräns, såväl tallen som framför allt granen, och det bör tilläggas, att de i det övre Norrland mera österut från fjällkedjan isolerade lågfjällen även sakna en utbildad björkregion. Den tidigare uppfattningen angående växlingarna i skogsgränsernas höjdläge på samma breddgrad var den, att skogsgränserna lågo på en allt lägre höjd över havet, ju mera man öster ifrån närmade sig fjällkedjan. Denna uppfattning har emellertid visat sig vara oriktig. Med landets stigande höjd över havet dragas även skogsgränserna i höjden, så att de exempelvis i själva fjällområdet kunna ligga mera än 200 m. högre än på de närmaste öster därom belägna lågfjällen. I sin helhet ha skogsgränserna emellertid sjunkit till följd av den klimatförsämring, som icke torde ligga längre tillbaka i tiden än omkring 500 år före vår tidräknings början, och som även ur nederbördssynpunkt var av största betydelse. I det centralsvenska högfjällsområdet, d. v. s. södra Jämtland och Härjedalen, har en nedgång av mellan 180 och 300 m. konstaterats. Härav får man dock icke draga den slutsatsen, att skogsgränserna även i nutiden äro stadda i tillbakagång. Av flera anledningar vill det synas, som om en långsam mildring av klimatet hade ägt rum fram emot nutiden, och det är under sådana förhållanden sannolikt, att skogsgränserna för närvarande äro på det hela taget stabila. Detta hindrar naturligtvis icke, att lokala depressioner genom tillfälliga naturkatastrofer kunna uppkomma, liksom att fjällskogarnas vård alltid kommer att ställas inför problem, som i flera avseenden äro vanskliga att lösa.

Skogarnas naturliga föryngring. Skogarna i Norrland och Dalarna sammansättas i huvudsak blott av tre olika trädslag: tall, gran och björk, vilka var för sig i föryngringshänseende erbjuda vissa särdrag.

14 Tallen uppträder inom området i tvenne former, den sydsvenska och den nordsvenska. Den geografiska gränsen mellan dessa båda former är ej skarpt markerad, men torde i huvudsak sammanfalla med isotermen för en årlig medeltemperatur av + 3° C. Tallen invandrade tidigt efter istiden på skandinaviska halvön och nådde här långt före historisk tid den totala utbredning, som klimatet medgav. Vid de försämringar i detta, som senare — om också måhända ej under den allra sista tiden — ägt rum, blev därför trädslagets utbredningsområde minskat. Inom den zon i fjälltrakterna samt i nordligaste Sverige, från vilken tallen undanträngts, finner man ännu mångenstädes subfossila tallrötter och t. o. m. å marken liggande stamdelar. Närmast intill denna zon kan man urskilja en annan, inom vilken tallen visserligen ännu växer, men varest den blott mycket svagt och med långa mellantider självföryngrar sig, beroende på att grobara frön här så sällan utbildas. Tallbeståndet kommer därför att här blott innehålla mycket få åldersklasser. Mer eller mindre tydligt utbildad kan denna zon skönjas alltifrån Transtrandsfjalien i söder och vidare norrut längs hela den centralskandinaviska fjällryggen. Sin förhållandevis största bredd når detta bälte längst i norr inom delar av Arjepluogs, Jokkmokks, Gällivare, Juckasjärvi och Karesuando socknar. Även inom det nedanför trädslagets klimatiska höjdgräns belägna område, varest tallen ur rent botanisk synpunkt måste sägas äga normal föryngringsförmåga, är fröets beskaffenhet ganska olikartad allt efter rådande klimat. Högre sommarvärme höjer sålunda grobarheten hos det frö, som mognar närmast efterföljande höst. Man har anledning att förmoda, att en medeltemperatur av omkring -f- 13° C för månaderna juni, juli och augusti kräves för att tallfröet skall nå så hög grobarhet, att det kan ge upphov till rikligare självsådd eller vara värt att insamla för att brukas som utsäde vid kultur. Nyssnämnda kritiska temperaturlinje kan ha ett mycket olikartat läge under olika år, men delar i regel Norrland i att sydligare och östligare område med bättre samt ett nordligare och västligare område med sämre tallfrö. Undantagsvis kan gränslinjen i fråga å ena sidan nå ända upp emot barrskogsgränsen, å andra sidan ligga så lågt i söder och öster, att hela Norrland och Dalarna komma utanför. En egendomlighet hos norrlandstallens frö är, att detsamma ofta till större eller mindre del ligger över i jorden en eller annan vegetationsperiod, innan det gror. Sannolikt som följd av den långperiodiska klimatförsämring, vilken tallen haft att utstå, har under densamma utsovrats klimatraser, vilka just ha den härdighetsgrad, som varje ort kräver. Tages tallfrö från en plats med mil-

15 dare klimat och utsås på en plats med hårdare sådant, bortfrysa vanligen förr eller senare de uppkomna plantorna, eller också bliva de uppväxande träden mer eller mindre vanställda och ofta nog ekonomiskt värdelösa. Granen, som i motsats till tallen är en invandrare från förhållandevis sen geologisk tid, har ännu ej nått sin definitiva klimatiska spridningsgräns i Sverige, varken i landets sydvästligaste del eller inom vissa områden av de nordligaste fjälltrakterna. Icke desto mindre har detta trädslag i stora delar av Norrland hunnit att å stora områden undantränga tallen, något som i synnerhet är märkbart inom silurens och delvis inom de s. k. fjällskiffrarnas område. Granen synes — åtminstone efter det senaste kvartseklets erfarenheter att döma — mindre ofta än tallen i rikligare grad sätta kött i Norrland. Likaledes äro dess kottar och frön i vida högre grad än tallens utsatta för skadegörelse av insekter. När verkliga kottar för granen inträffa, kan emellertid kött- och frötillgången bliva så stor, att nyssnämnda olägenheter fullt uppvägas, och en riklig och vida över kalfälten nående självsådd kan i alla fall uppkomma. Grobarheten hos granfröet är i mindre grad än tallens beroende av hög sommartemperatur. Även från nordligaste Sverige och från fjälltrakterna erhålles i allmänhet förhållandevis ofta granfrö med hög grobarhet. Icke heller visar granen, vad man känner, någon egentlig uppdelning i klimatracer på samma sätt som tallen. Åtminstone synes i södra delen av landet skördat frö utan olägenhet kunna användas ända upp i mellersta Norrland. Vad som framför alla andra orsaker, och i trots av vissa förut anmärkta svagheter i föryngringshänseende, gör granen så kampduglig gent emot de övriga norrländska skogsträden, är dess ringare ljusbehov, som tillåter plantorna att uppväxa under ogynnsammare belysningsförhållanden än både tallens och björkens kunna uthärda. Granplantan besitter också i högre grad än sistnämnda trädslag den värdefulla förmågan att kunna återtaga en snabbare och mera normal växt efter att lång tid ha stått undertryckt, när omsider belysnings- och utrymmesförhållanden bliva gynsammare. En annan yttring av granens sega, inneboende livskraft är dess förmåga av vegetativ föryngring medelst skott från lägre sittande grenar, vilka komma att vila på marken och slå rot. I synnerhet i fjälltrakterna är detta föryngringssätt allmänt. Den anhopning av träden i tätare, väl avgränsade grupper, som blir följden av detta föryngringssätt, trycker här ofta sin prägel på granvegetationen över vidsträckta områden. Björken utgöres inom det avhandlade området icke av en i botanisk mening enhetlig form, utan av flera sådana, vilka i stort sett kunna hän^ 9 . Kolonisationskommittén.

II.

16 föras till tvenne huvudtyper, masur- och glasbjörken. Den förra har en mera begränsad utbredning på torrare och varmare lägen i sydligare hälften av Norrland samt längs Bottenhavets kust under det att den senare förekommer inom området i dess helhet och är allenarådande inom dess nordligare del. Fjällbjörken är en något avvikande form av glasbjörken. Björkens fruktsättning växlar liksom barrträdens i styrka under olika år och inom olika områden. I stort sett kan emellertid tillgången på björkfrö betecknas som synnerligen god. Likaledes har fröet en vindspridningsförmåga, som snarare över- än understiger tallens och granens. Då björken härtill förekommer allmänt överallt i Norrland och Dalarna — även i de delar, där tallskogen blivit starkt undanträngd av granen — låter självsådd av björk i regel ej länge vänta på sig. Detta kommer i all synnerhet till synes å brandfälten, å vilka björken vanligen, om naturen får sköta sig själv, bildar den första skogsvegetationen. Under skydd av denna uppväxa sedan efter hand barrträden, för vilka björken småningom får vika. Genom sitt lövfall tillför björken det översta markskiktet värdefulla näringsämnen samt bidrager till uppkomsten och bibehållandet av en humusform, som är gynnsam för barrträdens självsådd och utveckling. Med avseende på skogsmarkens sundhet och produktionskraft spelar sålunda en viss grad av björkinblandning i barrskogsbeståndet en stor roll och är ur skoglig synpunkt eftersträvansvärd. Björken föryngrar sig lätt även genom stubbskott. Detta för}mgringssätt spelar en förhållandevis stor roll inom områdena närmast intill trädslagets klimatiska utbredningsgräns. Ur praktisk skogsmannasynpunkt erbjuda Norrlands och Dalarnas många olikartade beståndstyper givetvis i föryngringshänseende synnerligen växlande betingelser och möjligheter. Föryngringen kan mångenstädes komma antingen av sig själv eller lätt och billigt erhållas genom kultur. På andra ställen åter, vilka tyvärr intaga högst betydande arealer, kommer återväxten blott sparsamt och dröjande och kan förbättras endast genom en betydande insats av arbete och kostnader. Den vanligaste orsaken till rådande föryngringssvårigheter på en plats, där dessa ej direkt betingas av klimatet, ligger i markens, inclusive marktäckets beskaffenhet. Svårföryngrade äro sålunda de försumpade markerna, som ha ett alltför högt och stagnerande grundvatten och härtill ofta täckas av en mäktig och som grobädd otjänlig mossvegetation. Även den icke vattensjuka skogsmarken, som måste betecknas såsom fullt produktiv, är emellertid ofta av mycket svårföryngrad beskaffenhet. Om också understundom även i sådana bestånd ett ganska rikligt plantuppslag kan förefinnas, så bibehåller det likväl här en starkt tynande

17 karaktär och kommer blott långsamt till utveckling. Som i det föregående omnämnts är orsaken härtill det ofta kraftigt utvecklade lager av råhumus, som täcker marken. Även i många andra avseenden än de nyss avhandlade kunna betydande föryngringssvårigheter möta. Sådana härflyta stundom av den alltför rikliga förekomsten av vissa s. k. hyggesogräs. Utbredningen av en del sådana växter såsom hallon, Epilobium m. fl. befordras i själva verket av samma tillstånd hos marken, som gynnar barrträdsplantans utveckling, och är alltså i själva verket tecken på en i och för sig gynnsam markbeskaffenhet. Besvärligare än hyggesogräsen, vilkas alltför rikliga uppträdande i regel är av övergående natur och sällan bildar svårare föryngringshinder, kunna skadegörare ur svamp- och insektsvärlden bliva för den unga skogsåterväxten. Såväl en del rotparasiterande svampar, bland vilka honungsskivlingen må nämnas, som också stam- och barrparasiter och framförallt snösky tte, ha vid upprepade tillfällen visat sig som farliga fiender till tallkulturerna i Norrland. Till fienderna ur insektsvärlden höra snytbaggarna samt vissa arter av bastborrarna, vilka genom sitt gnag skada de unga barrträdsplantornas nedre stamdelar och kunna vid massuppträdande bliva synnerligen ödeläggande för såväl kulturfält som självsådder. I detta sammanhang må slutligen framhållas de stora skadegörelser, som i många delar av Norrland och Dalarna åsamkas skogsföryngringen genom betningen. Att i detta fall få de skogliga intressena bättre tillvaratagna genom en ändamålsenlig lagstiftning har länge varit ett önskemål bland norrländska skogsägare.

Arealuppgifter r ö r a n d e statens skogar i Norrland och Dalarna. Hela Sveriges landareal uppgår enligt den officiella statistiken till 41 mill, hektar, varav något över hälften eller närmare bestämt 23,5 mill, hektar, motsvarande 57,4 % av totala arealen, utgöras av skogsmark. Den odlade jorden (åker, trädgård och liknande ägoslag) uppskattas till 3,9 mill, hektar, motsvarande 9,4 % av totala landarealen. Fördelningen mellan odlad jord, skogsmark och övrig mark är givetvis mycket olika i olika delar av landet. Sålunda beräknas den odlade jorden i Norrland och Dalarna upptaga endast 2 % av ytvidden, medan motsvarande siffra för övriga delar av landet är 24. Skillnaden mellan den relativa förekomsten av skogsmark i Nord- och Sydsverige är ej lika framträ-

18 dande. Det beräknas nämligen att i norra Sverige omkring 56 % av arealen utgöras av skogsmark, i södra delarna ungefär lika mycket eller närmare bestämt 5 9 % . Orsaken härtill är givetvis att söka i det förhållande, att i norra Sverige större del av ytan upptages av improduktiva marker, framför allt kalfjäll. Detta har också till följd att skogsarealen i Norrbottens län utgör allenast 36 % av totalarealen, varigenom skogsmarkens areal i detta vårt största län blott obetydligt överstiger den i Västerbottens och Jämtlands län förefintliga (se tabell 4). T a b . 4. L a n d a r e a l e n s fördelning å r 1917. (Enligt Statistisk årsbok 1920.) Areal Skogbärande mark

L ä n

i 1000

hektar

% av Trädgård, åker och Naturhela annan landets lig äng skogs- odlad jord mark 2 3

Övrig mark

I % av ytvidden Summa landareal

4 Skogbärande mark

Trädgård, Naturlig Övrig åker äng mark m. m.

4 Norrbottens

3 557,4

46,6

196,9

6 065,i

9 866,0

36,1

0,5

2,o

61,4

Västerbottens

3 060,2

93,5

232,7

2 170,7

5 557,i

55,i

1,7

4,2

39,o

Jämtlands

3 270,9

67,i

43,5

1 379,7

4 761,2

68,7

1,*

0,9

29, c

Västernorrlands ...

2 053,8

105,o

49,7

204,3

2 412,8

4,4

2,0

8,5

Gävleborgs

1 385,0

112,9

61,o

260,9

1819,8

76,i

6,2

3,4

14,3

Kopparbergs

2 073,6

107,7

78,i

565,4

2 824,8

73,4

3,8

2,8

20,o

Summa

15 400,9

532,8

661,9 10 646,i 27 241,7

56,5

2,0

2,4

39,i

Övriga Svealand) och Götaland )

8 139,6

3 321,8

531,2

1 814,9 13 807,5

59,o

24,i

3,8

13,i

Summa 2 3 540,5

3 854,6 1 193,i 12 461,o 41 049,2

57,4

9,4

2,9

30,3

Statens skogar fördela sig enligt 1919 års statistik med hänsyn till arealen å skilda kamerala grupper på sätt här nedan angives: kronoparker 3 322 000 har eller 88,3 % kronoöverloppsmarker 345 000 » » 9,2 % kronolägenheter, holmar, skär... 2 000 » » 0,1 % utarrenderade jordbruksdomäners skogar 84 000 > » 2,2% civila boställens skogar 6 000 » » 0,2 % flygsandsplanteringar 1 000 » » — 3 760 000 har

100 %

19 Kronoparker och överloppsinarker upptaga sålunda den ojämförligt största delen av statsskogarnas areal. Utarrenderade jordbruksdomäners och civila boställens skogar intaga i Norrland och Dalarna allenast obetydliga arealer, under det flygsandsplanteringar icke alls förekomma. Överloppsmarkerna, vilka förekomma endast i Norrland, hava antingen redan överförts eller komma efter hand att överföras till kronoparker. Statsskogarnas belägenhet i olika delar av landet framgår av tab. 5, vilken visar att efter areal skogsmark räknat omkring 90 % av statsskogarna äro belägna i Norrland och Dalarna, varest de till huvudsaklig del äro tillfinnandes i de två nordligaste länen. Av Norrbottens läns skogsmark är över hälften i statens ägo. Tab. 5. Statsskogarnas totala och relativa ytvidd. Areal skogsmark i 1 000 hektar Län

eller

länsdel.

Norrbottens läns lappmark .. » > kustland .. Västerbottens läns lappmark » » kustland .. Jämtlands Västernorrlands Gävleborgs Kopparbergs

total

därav statsskogar

statsskogar

2 068 1344 1903 1088 2 917 1988 1485 2 068

1203 673 675 191 106 135 76 280

58 50 35 18 4 7 5 14

3 339 22 14 861 365 5 7 537 Övriga Sverige .... 3 704 17 22 398 Hela riket Anmärkning. Arealuppgifterna äro hämtade ur domänstyrelsens årsberättelse för 1915. Då kommittén i övrigt använt sig av arealuppgifter, avseende senare år, är överensstämmelsen mellan ovanstående och övriga arealuppgifter ej fullständig, vilket givetvis för här ifrågavarande ändamål är utan betydelse. Summa o. medeltal

Kommitténs uppdrag att utreda kolonisationsfrågan beträffande kronoparkerna i Norrland och Dalarna innefattar ej de områden av Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker, som ligga ovan den s. k. odlingsgränsen. I enlighet härmed har kommittén ej ansett sig böra medtaga dessa områden i sin skogliga utredning. Då, som i det föregående omnämnts, överloppsmarkerna efter hand komma

20 att överföras till kronoparker har kommittén ansett lämpligast även medräkna dem i den mån de ligga inom det område, kommitténs utredningberör. Däremot hava ej medräknats de obetydliga skogsarealer, som tillhöra statens jordbruksdomäner samt kronolägenheter, holmar och skär. Tab. 6. Kronoparkernas areal inom de sex norra länen. (Området ovan odlingsgränsen i Västerbottens och Norrbottens län är ej medräknat.) Areal

i

hektar

Län eller länsdel

Norrbottens läns lappmark .. » » kustland Västerbottens läns lappmark » » kustland .. Västernorrlands Jämtlands Gävleborgs Kopparbergs Summa

Inägor

Skogsmark

Impedim.

Summa

2 722 2 473 2 265 608 393 1083 978 4 231

782 143 672 885 608 327 191 909 131 972 102 123 79 693 281150

494 689 259 460 233 730 69 501 31432 47 797 22148 176194

1 279 554 934 818 844 322 262 018 163 797 151 003 102 819 461 575

14 753

2 850 202

1 334 951

4 199 906

Tab. 7. Kronoparkernas areal inom de sju nordligaste överjägmästaredistrikten. (Området ovan odlingsgränsen i Västerbottens och Norrbottens län är ej medräknat.) Areal

i

hektar

D i s t r i k t Inägor

Skogsmark

Impedim.

Summa

proc.

2 523 0,2

689 407 63,9

386 162 35,9

1 078 092 100,o

proc.

2149 0,2

668 056 70,o

285 021 29,8

955 226 100,o

333 978 60,9

213 572 39,o

548 311 100,0

381 251 76,6

115 103 23,i

497 973 100,o

proc.

761 0,1 1619 0,3 1335 0,4

293 819 77,i

85 723 .22,5

380 877 100,o

proc.

1275 0,6

155 093 72,6

57133 26,8

213 501 100,o

proc.

5 091 1,0

328 598 62.5

192 237 36,6

525 926 100,o

Summa

14 753

2 850 202

1 334 951

4 199 906

0,4

67,9

31,7

100,0

Övre Norrbotten Nedre Norbotten Skellefteå proc. Umeå proc. Härnösand Mellersta Norrland Gävle-Dala

1¶Procent 1 Klotens revir i Örebro län ej medräknat.

21 Arealen av de skogar, som blivit föremål för kommitténs utredning, återfinnes i tab. 6 och 7, vilka grunda sig på en detalj utredning av kronoparkernas arealer år 1916. Då uppgifterna om arealens storlek på grund av skogarnas nymätning eller av andra anledningar efterhand förändrats, komma icke alltid vid olika tider angivna arealsiffror att stämma överens. De smärre skiljaktigheter, som förefinnas mellan kommitténs arealuppgif20000 ten isooo 16 000 1WOO 12000 10000 8 000 6000 4000

- 1 1 1 II

•

.§

$ Fig- 1.

%

M

£

$

£

$

I

:

& N 1

§ •$' 4

'§ «* W *

Areal produktiv skogsmark inom vissa älvars vattenområden.

ter och de i domänstyrelsens statistik angivna, äro givetvis i detta sammanhang ej av någon större betydelse. Vad beträffar fördelningen av den produktiva skogsmarkens areal på olika älvars vattenområden framgår denna av en utav flottningslagstiftningskommittén utarbetad tablå, som återfinnes å sid. 26 (se även fig. 1.) Vad som härvid är särskilt anmärkningsvärt är att älvarna i nordligaste delarna av landet omfatta mindre betydande vattenområden än vad fallet är med älvarna i södra Norrland och Dalarna. För att belysa frågan om kronoparksarealens fördelning å olika älvdalar har kommittén verkställt en detaljutredning, vars resultat återfinnes i tab. 8. Av denna tablå framgår, att kronoparkerna omfatta en mycket avsevärd

22 Tab. 8.

Kronoparksareal i förhållande

till totalareal produktiv skogsmark inom vissa älvområden.

A 1

Därav kronoparker nedom Totalareal odlingsgränsen prod, skogs\ av totalmark i har hektar arealen

Vitan

33 000

11000 Råne1

270 000

125 000

Lule 1

900 000

165 000

Alterån

33 000

10 000

Pite1

550 000

315 000

Åby

60 000

Byske

250 000

128 000

Skellefte'

650 000

150 000

Rickleån

144 000

13 000

Sävarån

70 000

14 000

Ume1

1 320 000

406 000

Öre...

215 000

45 000

Lögde

110 000

28 000

Gideå-Husumån

290 000

81000 Moälven

170 000

22 000

Angermanälven 1

1 700 000

164 000

Indalsäf ven

1 280 000

58 000

Ljungan

760 000

48 000

Ljusnan

1150 000

33 46 18 30 57 66 51 23 9 20 31 21 25 28 13 10 5 6 6

Älven sträcker sig delvis ovan odlingsgränsen.

del av arealen inom vissa delar av landets nordligaste älvområden, vilket utgör en naturlig följd av att kronoparkerna äro koncentrerade till de två nordligaste länen. Det kan sålunda förtjäna påpekas, att av skogsmarksarealen kring Åby älv två tredjedelar äro att hänföra till kronoparkerna, under det att inom Byske älvs flodområde hälften av arealen och inom Ume älvs flodområde tredjedelen av arealen belöper sig på därstädes belägna kronoparker. Att kronoparkerna i Nordsverige huvudsakligen äro koncentrerade till landsdelens nordliga och inre delar är ett känt förhållande, som väl bör beaktas vid bedömande av de skogliga förhållandena å dessa skogar. För att emellertid än ytterligare belysa detta, har kommittén låtit verkställa

23 en utredning av dessa skogars belägenhet i förhållande till breddgraden. Resultatet av denna utredning finnes i tab. 9, vilken visar att ej mindre än 79 % av den skogmark sareal, som de i undersökningen ingående kronoparkerna i Norrland och Dalarna omfatta, ligga ovan 64:de breddgraden, vilken löper fram över Umeåtrakten. Omkring 17 % av arealen ligga norr om polcirkeln. Tab. 9. Fördelning av kronoparkernas skogsmarksareal å olika breddgrader. (Området ovan odlingsgränsen i Västerbottens och Norrbottens län ej medräknat). Skogsmarksareal i 1 000 h a r mellan olika breddgrader Distrikt 59—60 60—61 61—62 62—63 63—64 64—65 65—66 66—67 67—6868—69 Summa

Övre Norrbotten... Nedre

»

690 669

Skellefteå

334 Umeå

7 Härnösand Mellersta Norrland Gävle-Dala 1

293 155 328

13 Summa

2 850

Procent

0,5

1,5

9,7

4,o

5,7

17,2

28,o

24,8

8,5

0,1

100,o

78,6 1

Klotens revir i Örebro län ej medräknat.

En annan faktor, som även den är av största betydelse för bedömande av de skogliga förhållandena å dessa områden, är skogarnas belägenhet i förhållande till höjden över havet. För utredande av denna fråga har kommittén uppdelat kronoparksarealen efter dess höjd över havet i areal skogsmark under 200 meters höjd över havet, mellan 200 och 500 meter samt över 500 meters höjd över havet. Såsom underlag för denna uppdelning har kommittén använt sig av kartor över kronoparkerna i skalan 1: 2,5 mill., hämtade ur skogsbokföringskommitténs betänkande IV. A dessa hava efter meteorologisk-hydrografiska anstaltens kartor inlagts höjdkurvor, representerande 200 och 500 meters höjd över havet. Eesultatet av denna utredning återfinnes i tab. 10. Av denna tablå framgår, att i de fyra nordligaste distrikten jämförelsevis ringa del av skogsmarken ligger mer än 500 m. över havet, vilket givetvis är en följd därav, att endast

24 kronoparker nedom odlingsgränsen ingå i utredningen. Kronoparkerna i mellersta Norrlands och. Gävle-Dala distrikt ligga jämförelsevis högt över havet. I det senare distriktet skulle icke mindre än 68 % av arealen falla ovan 50O-metersnivån. De sämre betingeisarna för skogsproduktion, som inom dessa distrikt skulle bliva en följd av det betydande höjdläget, uppvägas dock av det sydligare läget. Detta förhållande bestyrkes av det kända faktum, att skogsgränsen, som i det föregående nämnts, i nordligaste lappmarken ligger på omkring 500 meters höjd över havet, under det att skogen å Dala-fjällen når upp till omkring 950 meters höjd över havet. Tab. 10. Fördelning av kronoparkernas skogsmarksareal å höjdlägen över havet. (Området ovan odlingsgränsen i Västerbottens och Norrbottens län ej medräknat.) Skogsmarksareal i 1 000 hektar å olika höjd över havet i meter

D i s t r i k t

—200

201—500

501—

Summa

proc.

183 26,5

481 69,7

26 3,8

690 100

proc.

69 10,8

531 79,4

69 10,3

669 100

proc.

20 6,o

269 80,5

45 13,6

334 100

proc.

26 6,8

318 83,5

37 9,7

381 100

252 86,o

37 12,6

293 100

proc.

4 1.4 12 7,7

91 58,7

52 33,6

155 100

proc.

40 12,2

64 19,5

224 68,3

328 100

Summa

2 006

2 850

Procent

12,4

70,4

17,2

100,0

Övre Norrbotten Nedre Norrbotten Skellefteå Umeå Härnösand proc. Mellersta Norrland Gävle-Dala 1

1¶Klotens revir i Örebro län ej medräknat.

Kronoparkernas belägenhet med hänsyn till möjligheterna för virkets avsättning. Använd metod för utredningen. Den lokala förbrukningen av virke från statens skogar i Norrland och Dalarna är mycket obetydlig, alldenstund kronoparkerna i allmänhet är o be-

25 lägna i de folkfattigaste trakterna av landet, vilket särskilt gäller de stora kronoparkskomplexen i lappmarken ävensom i övre Dalarna. Den största delen av avverkningskvantiteten från de skogar, kommitténs utredning avser, kommer därför att avsättas vid större transportleder — flottleder och järnvägar — för att medelst dessa transporteras till konsumtionsorterna, vilka i regel äro rätt avlägset belägna. Huvudparten av virket från statsskogarna upparbetas till timmer och massaved. Konsumenterna av detta virke äro sågverk och massafabriker, som till övervägande del äro förlagda till kusten, varifrån utskeppningen ställer sig gynnsammast. Förädlingsverk inne i landet av rätt betydande dimensioner förekomma dock såväl i Jämtland som vid Siljau i Dalarna. Förädlingsprodukterna från dessa verk fraktas vad de förra beträffar till hamn i Norge och beträffande de senare till hamn vid Vänern eller till Göteborg. Trots vissa mindre betydelsefulla undantag har kommittén ansett sig hunna räkna med att allt timmer och all massaved från kronoparkerna avsättas till förädlingsverk, belägna vid kusten. Även i fråga om övriga rund virkessortiment, såsom slipers och props, sker den huvudsakliga avsättningen till kusten, varest försågning av slipers samt uppkapning av props för export företagas. Förbrukningen av träkol är i Norrland med undantag för Gävleborgs län mycket obetydlig. De enda förädlingsverk av betydenhet, som finnas förutom inom nämnda län, äro Luleå järnverk ochPorjus smältverk. Största delen av järnbruken äro eljest belägna i bergslagen, varför i Norrland framställda träkol måste transporteras till dessa konsumtionsorter, vilket sker huvudsakligen medelst järnväg men även sjöledes. Den ekonomiska behållningen av virke av olika sortiment och dimensioner är givetvis beroende av dels omkostnaderna för avverkning och transport till förbrukningsort, dels av de priser, som där gälla för ifrågavarande sortiment. I första hand gäller det sålunda att beräkna omkostnaderna. För att få avsättningsmöjligheterna från kronoparkerna belysta har kommittén verkställt en utredning över kronoparkernas belägenhet i förhållande till flottleder och järnvägar, en utredning, för vilken här nedan redogöres. Avsättning till flottled. Som i det föregående framhållits har kommittén utgått från att förbrukning av timmer och massaved samt slipers, props och annat rundvirke hänföres till östersjökusten, dit virket transporteras till ojämförligt största del genom flottning. Endast i vissa undantagsfall har virket förutsatts bliva avsatt i orten.

26 Tab. 11.

Flodområdenas areal, sannolik areal produktiv skogsmark, flottledssystemens samt areal produktiv skogsmark per kilometer flottled. (Ur

flottningslagstiftning8kommitténs

Flodområdets areal

Vattendrag

Total

har

Sannolik areal inom produkbarrskogs- tiv skogsmark området har

har

Kalix älv m. Torne älv ovan bifurkationen 2 800 000 2 000 000 1 200 000 Vitan 50 000 50 000 33 000 Råne älv 414 000 414 000 270 000 Lule älv 2 520 000 1 281 500 900 000 Alterån 49 000 49 000 33 000 Pite älv 1110 000 828 000 550 000 Aby älv 130 000 130 000 91000 Byske älv 368 000 368 000 250 000 Skellefte älv 1160 000 937 000 650 000 Bure älv 104 000 104 000 70 000 Rickleån 181 000 181 000 144 000 Darlkarlsån 35 000 35 000 22 000 Sävar älv 116 000 116 000 70 000 Tavleån 42 000 42 000 27 000 2 670 000 1 854 500 1 320 000 Ume älv Hörneån 39 000 39 000 25 000 Öre älv 299 000 299 000 215 000 Leduån 31000 31000 22 000 Lödge älv 151 000 151 000 110 000 Gideå och Husums älvar 408 000 408 000 290 000 Moälven 234 000 234 000 170 000 Ångermanälven ... 3160 000 2 612 500 1 700 000 Indalsälven 2 660 000 1 970 000 1 280 000 Ljungan 1 280 000 1137 000 760 000 Harmångersån 104 000 104 000 83 000 Delan gersån 203 000 203 000 130 000 Ljusnan 1 980 000 1 699 000 1150 000 Skärjån 26 000 33 000 33 000 Dalälven 2 920 000 2 585 000 1 890 000 Klarälven 1 187 000 950 000 760 000 Summa 26 438 000 20 845 500 14 241 000 1

Enskilda.

2¶Inom Norge 350.

längd

betänkande.)

Flottledssystemets längd ProdukHuvudBiflottleder tiv flottleden och Allm. skogsav dess med särmark pr flottn.skild Enskilda Summa km. fören. flottflottled admini- ningsförstrerade ening km. km. km. har km.

455 62 134 928 48 820 180 268 1578 188 180 51 200 46 609 44 180 x 41 254

14 254

376 82

98 18 346 7

34 38

45 1164 44 170

180 4

618 405 1095 692 550 98 118 340 x 20 2 222

_

|

1370 499 502 30 11 1062

135 62 895 670 464 72 24 549

_

|

.—

1839 62 524 1264 48 992 198 614 1585 188 356 51 238 91 1773 88 530 41 258

650 530 520 710 680 550 460 410 410 370 400 430 290 300 740 280 410 530 430

753 467 3 360 1861 1516 200 153 1951 20 2 606 2 1200

380 360 510 690 500 420 850 590 1300 720 630

24 827

medeltal

27 Flottledsnätet är i Norrland och Dalarna i allmänhet synnerligen väl utveckladt, detta beroende dels på de goda naturliga betingelserna dels ockpå utförda, synnerligen omfattande flottledsbyggnader, vilka beräknats havadragit en sammanlagd kostnad av mer än 150 mill, kronor. Flottledernas utsträckning framgår av tab. 11, vilken visar, att i medeltal per km. flottled komma 570 har produktiv skogsmark. Räknar man med den genomsnittliga fördelningen av skogsmark och impediment, motsvarar detta ett bälte med omkring 4 km. bredd på ömse sidor om flottleden och ett medelavstånd från skogen till vattendraget av omkring 2 km. Utbyggning av flottleder sker genom de flottandes försorg. Då staten emellertid i huvudsak hittills försålt sitt virke rotstående, särskilt inom de nordFig. 2. Schematisk karta över kronopark, uppdelad ligaste länen, har det sålunda i i körvägszoner. allmänhet blivit virkesköparnas sak och ej statens att ombesörja flottledernas iordningställande. Emellertid visade det sig, att virkesköparna i många fall ej voro benägna att utföra de ofta kostsamma arbeten, som erfordrades för reglering av de flottleder, vilka i huvudsak blott berörde statsskogarna, varför domänstyrelsen låtit utföra delvis rätt omfattande flottledsregleringar, särskilt i Norrbottens läns lappmark. Sammanlagda kostnaden uppgick vid 1921 års slut till 7,3 mill, kronor. För att utröna kronoskogarnas belägenhet i förhållande till flottled har kommittén verkställt följande utredning. A generalstabens kartblad hava alla kronoparker nedom odlingsgränsen inlagts och numrerats i löpande följd revirvis. Flottlederna hava inritats å kartorna och gränserna mellan flottledsdistrikten utmärkts. Därefter hava vattendelarna mellan flottlederna med ledning av terrängbeteckningen inlagts, varigenom de arealer av kronoparkerna, från vilka virke drives till

28 skilda flottleder, avgränsats från varandra. För att därefter dela den areal, som blivit hänförd till viss flottled, på olika flottledsdistrikt, hava å kartorna uppdragits linjer vinkelrätt från distriktsgränserna ut till vattendelarna (fig. 2). Härigenom kommer sålunda den till olika flottledsdistrikt hörande kronoparksarealen att begränsas dels av vattendelaren, dels av dessa tvärlinjer från distriktsgränserna. Varje sådant område har sedan uppdelats efter avståndet till flottleden genom linjer, som inritats parallelt med denna och på avstånd i rak sträckning från flottleden, motsvarande 3, 6, 9, 12 och 15 km. Härigenom uppkomma s. k. körvägs- eller drivningszoner, som å kartorna hava betecknats med olika färger. På detta sätt hava kronoparkerna blivit uppdelade såväl med hänsyn till belägenhet vid olika flottledsdistrikt som efter avstånd till vattendraget. De å kartorna avskilda ytorna hava därefter numrerats i löpande följd för var kronopark. Varje sålunda inlagd och numrerad zon har sedermera arealräknats å generalstabskartan och procentuella arealen av de olika zonerna å en kronopark beräknats. Om det förutsattes att skogsmark och impediment äro jämnt fördelade över hela parken, kan lätt beräknas huru stor del av kronoparkens i statistiken angivna skogsmarksareal, som faller inom varje zon. Kommitténs enligt denna metod utförda beräkningar kunna visserligen vara behäftade med vissa fel därigenom, att markfördelningen förutsatts vara densamma å samtliga zoner å en kronopark. De härigenom uppkomna felaktigheterna torde dock i viss mån utjämna varandra, då det här endast är fråga om beräkningar, avseende ett stort antal zoner. För att underlätta beräkningarna har för varje numrerad yta upplagts ett kort, vara antecknats kronoparkens namn, flottledsdistriktet, körvägszonen samt beräknad areal skogsmark, flottningskostnad och kostnadsklass. Kostnadsklassen är bestämd enligt en metod, för vilken i det följande närmare redogöres. Sedan detta kortsystem upplagts hava korten sorterats efter olika indelningsgrunder och härigenom har erhållits kännedom om arealens fördelning med hänsyn till olika på avsättningsmöjligheterna inverkande faktorer. Denna utredning omfattar samtliga kronoparker, överloppsmarker och f. d stockfångstskogar nedom odlingsgränsen i de fyra norra länen. Av Gävleborgs län har icke medtagits de i södra delen av länet belägna kronoparkerna. Av Kopparbergs län har endast medtagits Hamra, Särna, Transtrands, Idre och Älvdalens Västra revir samt större delen av Älvdalens Östra revir. Sålunda hava icke vid utredningen angående avsättningsförhållandena med-

29 tagits kronoparkema inom reviren Kloten, Malingsbo, Garpenberg, Grönsinka, Kopparberg och Västerdalarna i Gävle-Dala distrikt. De direkta omkostnaderna för det virke, som medelst flottning transporteras till förädlingsverken vid kusten, äro dels huggnings- och körningskostnader, dels flottningskostnader. Vidare tillkomma apterings- och tumningskostnader m. m., vilka dels äro tämligen obetydliga, dels också rätt konstanta för olika lägen, varför hänsyn till dessa senare ej tagits i följande utredning. Omkostnaderna för avverkning och flottning äro givetvis olika för skilda virkessortiment. För att förenkla beräkningarna har kommittén emellertid ansett sig kunna inskränka sin utredning till att avse omkostnaderna för avverkning och flottning av endast timmer, dels emedan detta sortiment är det ojämförligt mest betydande, dels emedan det viktigaste givetvis måste vara att erhålla en jämförelse mellan avsättningsmöjligheterna å skilda orter, för vilket ändamål timmersortimentet utan gensägelse är det lämpligaste som underlag. Kostnaderna för huggning och körning av timmer. I Norrland bortsättas vanligen såväl huggning som körning i ett ackord. Några för större områden gällande bestämda avtal förekomma i allmänhet ej, utan tillgång och efterfrågan bliva bestämmande för priset, varigenom även å rätt närbelägna orter uppgjorda ackord ofta komma att avsevärt skilja sig från varandra. Då härtill kommer att många variabla faktorer inverka på arbetsprestationen, blir en beräkning av medelkostnader för större områden rätt oviss. De av kommittén i det följande framlagda siffrorna över omkostnaderna få därför endast tagas för vad de äro avsedda att vara, nämligen ett underlag för en i stora drag verkställd jämförelse mellan avsättningsförhållandena å olika orter. Kommittén har utgått från en medeldimension av 1 8 ' X 8" vilken dimension dels enligt vad erfarenheten visat ofta är den gängse, dels också framgått av en särskild undersökning, verkställd med ledning av känd fördelning å tumklasser av å auktion försålt virke från kronans skogar i norra Sverige. A r b e t s p r e s t a t i o n . Arbetsprestationen per dag har beräknats med ledning av jägmästare Ronges tvåpristabell. Enligt denna skulle huggningen av en stock av dimensionen 1 8 ' X 8 " kosta 37,7 öre under förutsättning av ett dagsverkspris å 10 kronor, att halva antalet stockar barkas, att arbetsprestationen är medelgod samt att kubikmassan beräknas enligt Ångermanälvens kubiktabell. För att kunna erhålla den förutsatta dagsinkomsten

30 måste sålunda huggas 26,5 stockar per dag, motsvarande en toppmätt kubikmassa av 166 kbf. Under förutsättning att verkliga massan med bark är 1,3 5 gånger så stor som den toppmätta, skulle dagsprestationen bliva 224 kbf., motsvarande 6,3 kbm. verklig massa med bark. Arbetskvantiteten per dag vid körning, vari inräknats brossling, lastning, lossning och normalt basvägsarbete, har på liknande sätt beräknats. Den av Ronge förutsatta arbetsprestationen gäller mellersta Norrland. Kommittén har ansett sig kunna räkna med denna prestation för hela Norrland och Dalarna med undantag för Norrbottens län, varifrån erfarenheten lärt att dagsprestationen i regeln är något lägre än i övriga trakter. Orsaken härtill torde vara att söka i de hinderliga snöförhållandena samt den betydande avgång å effektiv arbetstid, som de glesare stämplingarna och de besvärligare provianteringsförhållandena medföra. Kommittén har därför för såväl huggning som körning i Norrbottens län räknat med 15 % lägre arbetsprestation per dag än i övriga delar av Norrland. Den arbetsprestation, som ligger till grund för omkostnadsberäkningarna, framgår av följande sammanställning.

Huggning, kbm. fast mått pr dag Körning, » > » » » » > » » » » » » » » » » » » » » » » » » » » » » » » » » » » » » » » » » » » i » » » » » » » » » » » » » » » » » » » » » » » » » » »

Västerbottens och „, •,.. ,. söder därom liggande län.

„Norrbottens , ., ,..

6,3 11,4 10,6 9,5 8,1 7,1 6,2 5,5 4,9 4,5 4,1 3,4 2,7

5,4 9,7 9,0 8,1 6,9 6,0 5,3 4,7 4,2 3,8 3,5 2,9 2,3

km. 1 » 2 » 3 » 4 » 5 » 6 » 7 » 8 » 9 » 10 » 12 » 15

Dagsverkspriset. Kommittén har beträffande dagsverkspriset ansett lämpligast räkna med förhållandena sådana de voro före högkonjunkturen, alltså under tiden 1914—1915. Socialstyrelsen har under senare år införskaffat uppgifter från revirförvaltarna angående dagförtjänster för huggare

31 och körare, vilka uppgifter kommittén ansett kunna läggas till grund för utredningen. Kommittén har därvid utgått från socialstyrelsens beräkningar för vintern 1917—1918. Med utgångspunkt från dessa hava medeltal för dagsförtjänsterna länsvis beräknats. Hänsyn har härvid tagits till kronoparkernas fördelning inom olika delar av länet, varför medeltalen ej kunna anses gälla för samtliga skogar — statens som enskilda — i samma län. De så erhållna dagsverksprisen hava visat sig vara omkring 100 % högre än före högkonjunkturen. Kommittén har därför räknat med dagsverkspriser, som utgöra hälften av de av socialstyrelsen för ovannämnda år beräknade. Därvid hava följande arbetspriser erhållits. Huggare.

Norrbottens läns lappmark > » kustland Västerbottens läns lappmark » » kustland Jämtlands län Yästernorrlands län Gävleborgs län Kopparbergs län

Körare

kr. » » * > » » »

kr. 5 » 4 » 4 50 » 4 » 5 » 4 » 5 » 6

11 9 11 10 12 10 14 15

Dessa arbetspriser ligga sålunda till grund för kommitténs beräkningar. Med ledning av dagsverkspriset och den beräknade arbetskvantiteten per dag kan kostnaden för huggning och körning per kbm. timmer beräknas. Kesultaten av dessa beräkningar återfinnas i tab. 12. Tab. 12. Huggnings- och köruingskostnad i kr. per kbm. timmer för olika körvägslängder. K ö r v ä g s l ä n gd i k m. 3 Norrbottens läns lappmark .. » » kustland Västerbottens läns lappmark » » kustland.. Jämtlands län Västernorrlands län Gävleborgs län Kopparbergs län 3 0 . Kolmisationskommiltén.

II.

2,2 9

3,oi

3,82

4,72

5,9 3

1,85

2,44

3,11

3,84

1,87

2,48

3,15

3,95

4,94

1,68

2,2 4

2,85

3,57

4,4 8

2,0 5

2,7 3

3,4 6

4,3 2

5,41

1,68

2,24

2,8 5

3,57

4,4 8

2,26

3,05

3,9 0

4,91

6,17

4,2 8

5,3 6

6,72

2,5 3

3,57

32 Flottningskostnaderna. Då arbetskostnaderna för huggning och körning hänföra sig till förhållandena före högkonjunkturen, böra även flottningskostnaderna gälla samma tid. I huvudsak har kommittén räknat med flottningskostnaderna för 1915. Uppgifter härom hava hämtats dels från en av järnkontoret verkställd utredning angående kolvedtillgången i Norrland och" Dalarna, vilken välvilligt ställts till förfogande, dels lämnats av revirförvaltare, trävarubolag och flottningsföreningar. Emellertid har det icke varit möjligt att för samtliga flottledsdistrikt erhålla flottningskostnaderna för ett och samma år, 1915, emedan flottning nämnda år ej förekommit i alla de flottleder, som beröra kronoparkerna. I sådana fall hava kostnaderna beräknats med ledning av för annat år kända kostnader, vilka reducerats till en prisnivå, som överensstämmer med den för år 1915. Dessa jämkningar, som sålunda i vissa fall måst tillgripas, hava dock icke varit av den omfattning, att undersökningsresultatet därav kan anses blivit lidande. Flottningskostnaderna utgå i vissa älvar efter kubikfotsberäkning, i andra efter stycketal. För samtliga älvar, där kubikfotssystemet ej tillämpats, ha därför flottningskostnaderna omräknats så att de hänföra sig till verklig kubikmassa. Givetvis bliva dessa beräkningar i vissa fall ganska osäkra, men för här ifrågavarande ändamål torde dock den osäkerhet, som i detta hänseende vidlåder utredningen, vara av mindre betydelse. Flottningskostnaderna hava för hela undersökningsområdet uträknats ned till kusten (Klarälven till Karlstad). Sorteringskostnad ingår därjämte i beräkningarna. Totalkostnaderna. Genom att sammanlägga kostnaden för huggning, körning och flottning, erhålles totalkostnaden. För att underlätta uträkning och överskådlighet har totalkostnaden angivits i klasser av följande omfattning: Kostnadsklass » » » » »

1 med omkostnader under 3 kr. pr kbm. 2 » » 3—4 » » » » 8 » » 4—5 » » » 5—6 » » 4 » » » 6—8 » » 5 » » 6 » » 8—» » »

För att belysa huru förhållandet mellan huggnings- och körningskostnad å ena sidan samt flottningskostnad å andra sidan kunna variera för en och

33 samma kostnadsklass, har följande grafiska framställning uppgjorts, avseende Jämtlands län. Av figuren framgår att om flottningskostnaden är t. ex. 9 öre per kbf. och körvägen 3 km., blir totalkostnaden per kbm. något över 5 kr., motsvarande kostnadsklass 4. Inom denna klass kunna drivnings- och flott ningskostnaderna variera mellan följande gränser. Flottningskostnaden måste nedgå till 2 öre pr kbf. såvida körvägen än 12 km., men den kan OmRoshiads/ d\aää

<b

i

•

V 0 2

•

T t öTt ninjgsfS os) o a d

Fig. 3. Totalkostnad pr kbm. för olika körvägslängder och flottningskostnader (pr kbf.).

uppgå till 11 öre, om körvägen ej överstiger 3 km. Om körvägen är 3 km., äro för kostnadsklass 3 drivnings- och flottningskostnaderna lika stora. För lägre kostnadsklasser är för samma körväg flottningskostnaden mindre än halva totalkostnaden, för de dyrare klasserna åter större än drivningskostnaden. Med ledning av kommitténs utredning angående kronoparkernas arealfördelning med hänsyn till flottled sdistrikt och avstånd till flottleder samt med ledning av beräkningar angående omkostnadernas storlek kan man sålunda utröna omkostnaderna för avverkning och flottning av timmer från olika delar av kronoparkerna. Härvid har kommittén utgått från att körvägen från den zon, som sträcker sig 3 km. från flottled, skulle uppgå till 3 km.;

34 för den därpå följande zonen, vilken sträcker sig från 3—6 km. från flottleden, har körvägen ansetts vara 6 km., och på samma sätt har för de utanför liggande zonerna körvägen ansetts motsvara det avstånd, vilket utgör avståndet från flottleden till zonens bortersta gräns. Möjligen blir på detta sätt drivningsvägens längd något felaktigt beräknad i det att speciellt de långt från flottleden liggande zonernas körvägar torde bliva något för lågt uppskattade. Härigenom uppkomna felaktigheter hava dock icke ansetts vara av större betydenhet, emedan största delen av arealen ligger inom 3-km.-zonen, där körvägen räknas dubbelt längre än raka sträckningen till flottleden. Avsättning till järnväg. Vid undersökning om kronoparkernas belägenhet med hänsyn till avsättningsmöjligheterna till järnväg, har kommittén utgått från att inlandsbanan med tvärbanor skola bliva färdigbyggda. Inlandsbanan har beräknats komma att framgå över Grubblijaure. Tvär- och bibanorna hava förutsatts bliva Sveg—Hede, Forsmo—Hoting, Hällnäs— Stensele, Jörn—Grubblijaure. Ostkustbanan har däremot ej medräknats, då densamma endast i mycket ringa grad blir av betydelse för kronoparkerna. Utredningen har verkställts på följande sätt. A generalstabens kartblad, vilka tjänat som underlag för förutnämnda utredning angående kronoparkernas belägenhet i förhållande till flottleder, hava ännu ej färdigbyggda banor inritats. Sedermera hava linjer dragits parallellt med järnvägarna på avstånd, motsvarande 1, 2 och 3 mil. Arealen av till olika mil-zoner hörande delar av kronoparker har beräknats, och sammanställning av areal produktiv skogsmark till olika bandelar uppgjorts på i huvudsak samma sätt, som tidigare skildrats beträffande flottledsutredningen. Resultaten återfinnas i det följande. Resultatet av utredningen. Avsättning till flottled. Kommitténs utredning angående arealens fördelning å körvägszoner har givit till resultat, att 65 % av kronoparkernas skogsareal skulle tillhöra körvägszon I, alltså ligga inom 8 km:s avstånd fågelvägen från flottled. Till zon I I hänföras 25 % av arealen och endast 10 % av arealen ligga på mer än 6 km:s avstånd. Medelavståndet till flottled är alltså ringa. Som medeltal för hela undersökningsområdet har erhållits omkring 3 km. Räknar man med att körvägen är högst 50 % längre än raka avståndet till flottleden, skulle sålunda forslingsvägen i medeltal uppgå till omkring 4,5 km. eller något lägre,

35 emedan, som i det följande visas, de närmast flottleden belägna markerna lämna högsta virkesavkastningen. Denna siffra stämmer väl med nedanstående resnltat av en i Norrlands skogsvårdsförbunds tidskrift publicerad utredning angående medelkörvägen efter kubikmassa räknat från stämplingspöster inom förutvarande Luleå 1 distrikt.

{S/fin)

(5-6km)

(6-9km) (9~/2km) (/2<Am)

Fig. 4. Fördelning av kronoparkernas skogsmarksareal på körvägszoner.

Medelkörvägslängd för Luleå

distrikt

Ar

(för å auktion försålda stämplingsposter). 1907 1908 1909 1910 1911 1912

Km.

4,4

4,5

4,9

5,o

5,o

4,o

4,1

1914 medeltal

4,o

3,5

3,7

4,3

Kronoparksarealens fördelning å körvägszoner återfinnes i bilaga A. För att få en bättre uppfattning i stort för hela undersökningsområdet har i tab. 13 beräknats, huru stor procent av arealen som tillhör olika körvägszoner. 1

Omfattade hela Övre Norrbottens och en del av Nedre Norrbottens distrikt.

36 Tab. 13. Arealens procentuella fördelning å körvägszoner. (Kronoparker ovan odlingsgränsen ej medräknade.)

Zon I—V Summa %

Medel- | avstånd till flottled (fågelvägen) km.

Zon I (under 3 km.)

Zon I I (3—6 km.)

Övre Norrbotten

52,3

30,5

11,7

3,8

1,7

3,7

Nedre

67,2

23,6

7,o

1,8

0,4

2,8

Skellefteå

73,6

20,i

4,9

1,1

0,3

2,5

Umeå

69,5

22,i

5,4

1,8

1,2

2,8

Härnösand

72,5

23,4

2,9

0,5

0,7

2,6

Mellersta Norrland

61,i

25,7

8,8

2,2

2,2

3,3

Gävle—Dala (del av)

63,6

25,o

8,6

2,3

0,6

3,o

64,5

24,9

7,6

2,2

0,9

3,o

D i s t r i k t

»

Medeltal

Zon I I I Zon I V Zon V (6—9 (över (9-12 km.) 12 km.) km.)

Man finner av denna tabell att kronoparkernas fördelning å körvägszoner är ganska likartad inom olika delar av Norrland och Dalarna. Något sämre är flottledsnätet inom det nordligaste distriktet, vilket åter framförallt sammanhänger med att Torne-Muonio älv endast delvis är reglerad på grund av dess natur av gränsälv mot Finland. Numera äro dock dessa olägenheter efter överenskommelse mellan Sverige och Finland övervunna och arbetet med flottledens utbyggande har påbörjats. De nuvarande ganska ogynnsamma betingelserna för framflottning av virke från de stora kronoparkerna i nordligaste delen av landet komma därigenom att förbättras. Kommittén har även beräknat arealens fördelning på körvägszoner för olika älvar (bilaga B), vilket visar att det huvudsakligen är inom vissa i övre Norrland belägna älvar, som flottlederna ej kunna sägas vara tillfredsställande utbyggda. Medelavståndet (fågelvägen) till flottled för de kronoparker, som äro belägna inom några av de större älvarnas områden (med minst 100 000 har kronoparker nedom odlingsgränsen) har beräknats vara följande: Skellefte älv Byske älv Angermanälven Pite älv Dalälven

2,2 km. Lule älv 2,3 » Ume älv 2,6 » Kalix älv 2,8 » Eåne älv 3,0 » Torne älv

8,0 km. 3,1 3,5 4,0 4,1

37 Flottningskostnaderna. Kostnaderna för flottning bestå dels i kostnader för själva flottningens bedrivande, dels av amorteringskostnader för utförda arbeten med flottledernas iordningställande, varjämte tillkommer kostnad för sortering vid skiljen. Flottningskostnaderna utgå efter självkostnadsprincipen, varvid flottgodset blir påfört särskild kostnad för flottning, amortering och sortering. De bliva därför inom olika delar av flottlederna beroende på det framflottade virkets mängd. I de flottleder, varest större virkesmängder framflottas, blir flottningskostnaden sålunda vanligen relativt låg, under det att den i även mycket korta bäckar kan bliva betydande. Detta inverkar så, att flottningskostnaden i själva huvudälven vanligen är ringa även från de långt in i landet belägna distrikten. Som följd av att flottningskostnaden icke är direkt beroende av flottningsvägens längd, kunna flottningskostnaderna inom närbelägna flottleder vara mycket olika, varigenom sålunda även avsättningsmöjligheterna kunna vara betydligt skiljaktiga inom närliggande trakter. Emellertid är att märka, att flottningskostnaderna, särskilt i smärre leder, kunna variera betydliga år från år, varför den fördelning av arealen efter flottningskostnaden för ett enda år, som av kommittén verkställts, icke är fullt konstant. Kommitténs utredning kan därför icke giva under alla förhållanden giltiga resultat för varje del av en kronopark. Däremot böra de erhållna medeltalen, len, hänförda till större områden, lämna en riktig bild av flottningskostnaderna. I medeltal per överjägmästaredistrikt uppgå flottningskostnaderna enligt utredningen till följande belopp per verklig kbf. Härnösands distrikt Mellersta Norrlands distrikt Nedre Norrbottens distrikt Umeå distrikt Skellefteå distrikt Grävle—Dala distrikt (del av) Övre Norrbottens distrikt

5,0 öre per kbf. 5,2 » » » 5,5 » » » 5,8 » » » 6,3 » 8,9 » » » 9,7 » » »

Flottningskostnaderna äro sålunda lägst i Härnösands distrikt, alltså inom Ångermanälvens vattenområde. Att flottningskostnaderna för kronoparkerna inom Grävle—Dala distrikt blivit så höga, beror därpå att största delen av de kronoparker, som ingå i undersökningen, äro belägna i övre Dalarna, varifrån flottningen ned till kusten blir mycket lång.

38 Mottningskostnaderna för kronoparker inom olika älvområden framgår av följande sammanställning, vari dock endast medtagits de mera betydande älvarna. Tab. 14. Medelflottningskostnad per kubikfot för kronoparker inom vissa älvområden. (Kronoparker ovan odlingsgränsen ej medräknade.) Areal kronoparker Flottningstkosnad i i har öre per kubikfot

Ä 1v Pite Skellefteå Angermanälven Kalix Byske Lule Ume Dalälven Råne Torne—Muonio

314 658 150 668 163 784 360 926 127 704 164 663 405 708 243 206 125 246 156 668

4 5 5 7 7 7 7 9 10 18

Sammanlagda arealen av de kronoparker, som äro belägna inom ovan angivna älvars vattenområden uppgår till 2,2 mill, har, motsvarande omkring 80 % av totalarealen kronoparker inom undersökningsområdet. Att märka är särskilt den mycket betydande flottningskostnaden för kronoparker tillhörande Torne älv. Orsaken härtill är att söka i ovan angivna förhållanden. Flottningskostnadernas storlek inom olika revir framgår av nedanstående tabell, vilken visar att flottningskostnaderna kunna variera rätt mycket även mellan närbelägna revir. Reviren ordnade efter

övre Norrbottens distrikt. Kalix Råneå (Porjus) Tärendö Jukkasjärvi Vettasjokki

flottningskostnad.

(Nedom odlingsgränsen).

Flottningskostnad i öre per kbf.

5 6 6 7 7 7

Flottningskostnad i öre per kbf.

Gellivare Storlandet Ängeså ... Råneträsk Torneå ... Pajala

9 10 12 13 19

39 Flottningskostnad

Nedre Norrbottens distrikt.

V. Åsele Junsele .. Sollefteå.. Anundsjö Volgsjö .. Malgomaj Tåsjö Fredrika Ö. Åsele.. Dorotea ..

Sikå Vargiså Älvsby Malmesjaur .. (Pärlälven) Piteå V. Arvidsjaur Boden Storbacken Jokkmokk Görjeå Ö. Arvidsjaur Skellefteå distrikt.

Mala Burträsk Norsjö Jörn S. Arvidsjaur S. Sorsele Arjepluog N. Sorsele Umeå distrikt. Örå Hällnäs Degerfors .. Bjurholm . Ö. Stensele Lycksele . Bjurbäcken Blåviken Vinliden V. Stensele

perkbf.

Härnösands distrikt. :

Flottningekostnad i öre

perkbf. 4 4 4 4 5 5 5 6 6 9

Mellersta Norrlands distrikt. N. Helsingland. V. Helsingland. Bispgården Östersund Rätan Hede Frostviken Bräcke Medelpad Are Hallen Gävle—Dala distrikt. Gästrikland, del av, Hamra Västerdalarna, del av, .. Särna Transtrand.. Älvdalens Östra, del av, Idre Älvdalens Västra

3 6 7 8 9 9 10 11

Anm. Revir,'utmärkta med ( ), ligga endast till ringa del nedom odlingsgränsen.

Arealens fördelning å omkostnadsMasser. Kommittén har vidare verkställt en sammanställning, som visar arealens fördelning efter omkostnadsklasser. Av de vidlyftiga sammanställningarna må här endast lämnas ett sammandrag, utvisande arealens fördelning inom olika distrikt och län samt älvområden (bilaga A och B). Med ledning av uträknade medelkostnader per revir har kartan fig. 5 upprättats. Av kartan framgår att de lägsta medelkostnaderna förefinnas å reviren i mellersta delarna av Norrland samt i kusttrakterna. I Kopparbergs län samt delar av Gävleborgs län och inre delen av Jämtlands län äro kostnaderna i genomsnitt något högre. Kartan visar även att i Västerbottens län

40 Distrikt och revir. övre Norrbottens 1. Jukkasjärvi. 2. Vettasjoki. 3. Gällivare. 4. Storlandets. 5. Ängeså. G. Råneträsks.

distrikt.

7. Porjus. 8. Pajala. 9. Torneå. 10. T ä r e n d ö . 11. Kalix. 12. Råneå.

Nedre Norrbottens distrikt. 13. Storbackens. 19. Malmesjaurs. 14. J o c k m o k k s . 20. Ö:aArvidsjaurs. 15. Görgeå. 21. V:aArvidsjaurs. 16. Pärlälvens. 22. Rodens. 17. Sikå. 23. Piteå. 18. Vargiså. 24. Älvsby. Skellefteå

distrikt.

25. Arjepluogs. 26. S:a Arvidsjaurs. 27. Mala. 28. N:a Sorsele.

29. S:a Sorsele. 30. J ö r n s . 31. Norsjö. 32. Rurträsks.

Umeå 33. V:a Stensele. 34. ö:a Stensele. 35. Rjurbäckens. 36. Lycksele. 37. Rlåvikens. 38. Vinlidens

distrikt. 39. ö r å . 40. Degerforsjämte n:r 42 Hällnäs skolrevir. 41 Bjurholms.

Härnösands distrikt. 43. F r e d r i k a . 48. Dorotea. 44. V:a Åsele. 49. Anundsjö. 45. ö:a Åsele. 60. Sollefteå. 46. Volgsjö. 51. Junsele. 47. Malgomajs. 52. Tåsjö.

Omficslriaderj

pen

Mellersta Norrlands distrikt. 53. Frostvikens. 58. Rätans. 54. Östersunds. 59. Hede. 55. Åre. 60. Medelpads. 56. Hallens. 61. N:a Hälsing57. Bräcke jämte lands. n:r 63, Bisp- 62. V:a Hälsinggårdens skollands. revir. Gävle—Dala distrikt. 64. H a m r a . 71. Idre. 69. Älvdalens V:a. 72. T r a n s t r a n d s . 70. Särna.

Fig. 5. Karta utvisande medelomkostnader pr kbm för olika revir. (Marker ovan odlingsgränsen samt i sydligaste delarna av Norrland och Dalarna ingå ej).

d'vm

41 omkostnaderna äro rätt låga även i lappmarksreviren. I Norrbottens län äro de i kustreviren låga men i inre delarna av länet betydligt högre och stora skiljaktigheter förefinnas även mellan helt närliggande revir. Orsaken härtill är givetvis att söka i de dyra nottningskostnaderna. Inom reviren efter Torne älv äro medelkostnaderna mycket höga. De ovan lämnade uppgifterna å omkostnaderna hava avsett medelkostnaderna. För att studera kostnadernas variation inom olika delar av Norrland har kommittén verkställt en uppdelning av arealen efter kostnadsklasser vilken i relativa tal återfinnes i efterföljande tabell: Tab. 15.

Skogsmarkens procentuella fördelning å omkostnadsklasser. (Uträknade med ledning av bilaga A.) K. O 8 t E

Distrikt Övre Norrbotten Nedre » Skellefteå Umeå Härnösand Mellersta Norrland Gävle—Dala (del av) Medeltal Län Norrbottens läns lappmark... » » kustland ... Västerbottens läns lappmark i » kustland Jämtlands län Västernorrlands län Gävleborgs län (del av) Kopparbergs län (del av) ... Medeltal

S

2 (3—4 kr.)

3 (4—5 kr.)

4 (5—6 kr.)

5 (6—8 kr.)

6 (8 + kr.)

6,i

13,7

23,o

14,7

22,o

20,5

11,4

31,7

29,2

]8,4

7,9

1,4

9,9

3,2

1 (1-3 kr.)

O m r å d e

a d s i l a s

Medelkostnad Summa per kbm. % kr.

22,6

26,4

19,2

18,7

9,8

40,3

31,5

13,1

5,2

0,i

30,0

39,2

14,8

8,9

7,0

0,1

10,3

38,3

27,4

14,6

9,o

0,4

5,8

12,7

33,8

41,3

6,4

100,o 100,o 100,o 100,0 100,0 100,o 100,0

12,o

26,4

23,6

17,i

14,5

6,4

100,0

4,90

2,5

22,o

33,8

20,5

15,2

6,0

5,14

14,6

24,6

17,6

13,o

13,8

16,4

11,3

35,5

27,0

15,6

9,8

0,8

41,7

35,5

12,1

7,1

3,6

—

10,2

6,9

34,6

31,7

16,i

41,6

40,2

9,9

8,1

0,2

10,1

44,6

22,5

8,8

13,9

0,1

—

—

11,6

36,8

44,4

7,2

100,o lOO.o 100,o 100,o 100,0 100,0 100,o 100,o

12,0

26,4

23,6

17,i

14,5

6,4

100,o

0,5

6,07 4,41 4,3 9 4,17 3,7 8 4,30 6,17

5,34 4,36 3,47 4,46 3,35 4,30 6,37 4,90

42 Tabellen visar att spridningen kring medeltalet är mycket stor eller med andra ord, i alla delar av undersökningsområdet finnas områden med låga och med höga kostnader. Det kan påpekas att orsaken till att den betydande del av arealen, som i Norrbottens läns kustland tillhör den högsta kostnadsklassen, är att hela området längs Torne älv i det närmaste ända upp till odlingsgränsen tillhör kustlandet. Vad ovan anförts angående den stora variationen av kostnader inom olika områden har ytterligare belysts av en av kommittén för vissa områden gjord sammanställning. Kommittén har nämligen å generalstabskartor med inlagda kronoparker låtit färglägga alla de zoner med samma färg, som tillhöra samma kostnadsklass, varav framgått att alla klasser i regeln förekomma rätt blandade om varandra. Sålunda hava naturligtvis de områden, som legat närmast huvudälven eller större flottled, kommit att tillhöra lägre kostnadsklass än de vid smärre vattendrag belägna områdena. Då de av kommittén funna medelkostnaderna äro uträknade på grundval av a r e a l e n s f ö r d e l n i n g å kostnadsklasser, kan man ej påräkna, att denna medelkostnad i verkligheten skall erhållas i annat fall, än om avverkningen uttages med lika belopp å till olika kostnadsklasser hörande arealer. Förlägges större delen av avverkningen till de välbelägna trakterna, blir medelkostnaden givetvis lägre än om man huvudsakligen avverkar å de arealer, som blivit hänförda till dyrare kostnadsklasser. I praktiken torde förhållandet vara, att å skogar med goda avsättningsförhållanden avverkningen i stort sett som medeltal för en längre följd av år uttagits jämnt över hela arealen. A de skogar åter, varest avsättningsförhållandena äro sämre, torde betydligt större del av avverkningen blivit förlagd till de områden, varifrån kostnaderna för avverkning och flottning varit lägre än medeltalet för hela skogen. Detta gör att de sämre belägna skogarna kunna uppvisa förhållandevis bättre nettovärden å det virke, som hittills avverkats, än som skulle motsvara medelkostnaderna för utdrivning å hela skogen. Nettovärdet å rot. Prisen för timmer vid kusten hava beräknats med ledning av domänstyrelsens statistik, jämförd med de priser, som legat till grund för beräkning av stämplingsposternas rotvärden, samt med vad som vid försäljningar verkligen erhållits. Virkesprisen avse prisnivån 1914—1915. Som resultat av denna utredning hava framkommit följande värden å 8tums timmer, varvid prisen per kbm. beräknats under förutsättning att 25 kbf. toppmått åtgå till 1 kbm. verklig massa.

43 Distrikt och revir. Övre Norrbottens distrikt. 7. Porjus. 1. J u k k a s j ä r v i . 8. Pajala. 2. Vettasjoki. 9. T o r n e å . 3. Gällivare. 10. Tärendö. 4. Storlandets. 11. Kalix. 5. Ängeså. 12. Råneå. 6. Råneträsks. Nedre Norrbottens distrikt. 19. Malmesjaurs. 20. Ö:aArvidsjaurs. 21 V:aArvidsjaurs. 22. Rodens. 23. Piteå. 24. Älvsby.

13. Storbackens. 14. J o c k m o k k s . 15. Görgeå. 16. Pärlälvens. 17. Sikå. 18. Vargiså.

Skellefteå 25. Arjepluogs. 26. S:aArvidsjaurs. 27. Mala. 28. N:a Sorsele. Umeå 33. V:a Stensele. 34. ö:a Stensele. 35. Rjurbäckens. 36. Lycksele. 37. Rlåvikens. 38. Vinlidens. Härnösands 43. F r e d r i k a . 44. V:a 4-sele. 45. ö:a Asele. 46. Volgsjö. 47. Malgomajs.

distrikt. 29. S:a Sorsele. 30. J ö r n s . 31. Norsjö. 32. Rurträsks. distrikt. 39. ö r å . 40. Degerforsjämte n:r 42 Hällnäs skolrevir. 41. Rjurholms.

distrikt. 48. Dorotea. 49. Anundsjö. 50. Sollefteå. 51. Junsele. 52. Tåsjö.

Mellersta Norrlands 53. Frostvikens. 54. (Östersunds. 55. Are. 56. Hallens. 57. Rräcke jämte n:r 63, Rispg å r d e n s skolrevir.

distrikt.

58. Rätans. 59. Hede. 60. Medelpads. 61. N:a Hälsinglands. 62. V:a Hälsinglands. 1 unden2

Gävle—Dala distrikt. 64. H a m r a . 71. Idre. 69. Älvdalens V:a 72. T r a n s t r a n d s . 70. Särna.

Fig. 6. Karta utvisande nettovärden pr kbm å rot för olika revir. (Marker ovan odlingsgränsen samt i sydligaste delarna av Norrland och Dalarna ingå ej.)

44 Övre Norrbottens distrikt Nedre Norrbottens » Skellefteå > Umeå » Härnösands » Mellersta Norrlands » Gävle—Dala »

30 öre per kbf. 7,50 kr. per kbm. 32 » » » 8,00 » » » 34 » » » 8,50 » » » 37 » » » 9,25 » » » 37 » » » 9,2 5 » » » 40 » » » 10,0 o » » » 40 » » » 10,00 » » »

Med ledning av omkostnaderna samt virkesvärdena vid kusten kunna rotvärdena beräknas. Kommittén har för att visa huru de ställa sig för olika kostnadsklasser uppgjort följande tabell. Tab. 16. Nettovärde å rot för timmer för olika kostnadsklasser.

Distrikt

Övre Norrbotten ... Nedre » Skellefteå Umeå Härnösand Mellersta Norrland.. Gävle Dala (del av)

Pris pr kbm. vid kusten

Rotvärde per kbm. för olika kostnadsklasser 1 (-3 kr.)

2 (3-4 kr.)

3 (4—5 kr.)

4 (5-6 kr.)

5 (6—8 kr.)

6 (8 + kr.)

Medel- Medelomkost- nettonad pr värde å kbm. rot pr kr. kbm. kr.

7,60

5,oo

4,oo

3,oo

2,oo

0,50

6,0 7

1,43

8,oo

5,60

4,50

3,60

2,5 0

1,00

4,41

3,59

8,60

6,oo

5,oo

4,oo

3,oo

1,50

4,3 9

4,n

9,26

6,7 5

5,75

4,7 5

3,76

2,25

4,17

5,08

—

9,25

6,75

5,76

4,7 5

3,7 5

2,2 5

3,78

5,4 7

10,00

7,50

6,60

5,50

4,50

3,00

4,30

5,70

10,00

7,50

6,50

5,50

4,5 0

3,oo

6,17

3,8 3

Ehuru de värden, som ligga till grund för denna tabell, äro mycket summariskt beräknade, kan den dock tjäna som underlag för bedömande av vilken inverkan olika värden å timmer vid avsättningsorten har på rotvärdena. Sålunda angiver tabellen att för t. ex. kostnadsklass 3 rotvärdet i Övre Norrbottens distrikt skulle för 8-tums timmer vara 3,00 kr., i Mellersta Norrlands och Grävle—Dala distrikt nära dubbelt högre eller närmare bestämt 5,5 0 kr. Det har i det föregående påvisats, att medelkostnaderna i de norra delarna av undersökningsområdet äro högre än i mellersta Norrland. Då priserna vid avsättningsort gå i motsatt riktning, måste därav sålunda följa att betydligt lägre rotvärden erhålles inom övre Norrland än i mellersta delarna av området. Kommittén har beräknat medelrotvärdena för olika revir och med .ledning härav har kartan fig. 6 upprättats.

45 Kartan anger på följande sätt rotvärdenas storlek. I hela södra och mellersta Norrland äro rotvärdena höga och variera rätt obetydligt å olika orter. Avsättningsmöjligheterna kunna därför genomgående sägas vara goda. Inom Västerbottens län äro rotvärdena lägre än för söder därom belägna trakter. Det bör beaktas att å åtskilliga revir inom lappmarksdelen av länet rotvärdena äro lika eller blott obetydligt lägre än inom kusttrakterna. Avsättningsmöjligheterna kunna därför genomgående sägas vara rätt goda. Nedre Norrbotten Beträffande Norrbottens län visar utredningen, att rotvärdena variera betydligt även mellan angränsande revir. I stort sett äro avsättningsmöjligheterna bäst efter Skellefte älv, men försämras betydligt ju längre norrut samt ju längre Härnösand in i landet man kommer. Sämst äro avsättningsmöjligheterna efter Mellersta Norrland gränsälvarna mot Finland. Gävle.Dala (del av)

De rotvärden, kommittén i det Beteckningar Rotvarde i 8" timmer föregående beräknat för olika om- Medelrotvärde 1909-1916 råden, avse endast timmer med 8 7. Jämförelser mellan beräknade rotvärden pr tums medeldimension. Emellertid Pig, kbm. för 8"-timmer samt avverkningens medelrotkan det vara av intresse att se, värde åren 1909—1916. huru dessa på teoretisk väg erhållna rotvärden förhålla sig till de i verkligheten för allt avverkat virke erhållna. Denna jämförelse framgår bäst av fig. 7. De angivna rotvärdena avse medeltal för perioden 1909—1916 och gälla kronoparkerna i Norrland och Dalarna med undantag av området ovan odlingsgränsen i Västerbottens och Norrbottens län. Som av figuren framgår variera medelvärdena för det avverkade virket i stort sett på samma sätt som de av kommittén beräknade rotvärdena för 8-tums timmer. Den största avvikelsen förefinnes i det nordligaste distriktet, men denna torde orsakas därav, att avverkningen till mindre omfattning bedrivits å sämre belägna trakter, varigenom högre rotvärde erhållits. Vi-

46 dare torde medeldimensionen vara högre än i sydligare distrikt, vilket även bidrager till att höja medelvärdet. Avsättning till järnväg. Kommitténs utredning angående de nuvarande avsättningsmöjligheterna till järnväg har givit till resultat, att 13 % av kronoparksarealen ligga inom 1 mil och 24 % inom 2 mil från järnväg (kronoparker ovan odlingsgränsen ej medräknade). Då man vanligen hittills räknat med 2 mil som maximum för det område, inom vilket kolning längs järnvägarna kan bedrivas, skulle sålunda 3/4 av kronoparksarealen ligga utanför detta kolningsbälte. Förhållandena komma emellertid att förändras högst avsevärt i den mån inlandsbanan med bibanor blir färdigbyggd. Kommittén har därför även beräknat huru arealen fördelar sig kring dessa efterhand nytillkommande banor. Arealens fördelning kring samtliga banor återfinnes i tab. 18. Om man som icke färdiga banor räknar sträckan Stensele—Grällivare samt de beslutade linjerna från Jörn, Hällnäs och Forsmo vid stambanan samt vidare Sveg—Hede, men övriga delar av påbörjade linjer som färdigbyggda, blir skogsarealens fördelning längs färdiga och icke färdiga banor följande: Tab. 17.

Areal s k o g s m a r k av kronoparker inom 1 och 2 mil från j ä r n v ä g .

Totalareal skogsmark

därav inom 1 mil

därav inom 2 mil

Har

Areal

%

Areal

%

Färdiga banor

1648 000

359 000

674 000

41 Ej färdiga banor

1145 000

352 000

645 000

2 793 000

711 000

1 319 000

47 Summa

Sedan hela bannätet blivit färdigbyggt uppgår den inom 2 mil belägna skogsarealen till 47 % av totalarealen. Kolningsbältet å kronoparkerna längs järnvägarna fördubblas sålunda i förhållande till vad nu är fallet. På grund av nuvarande ovissa förhållanden å träkolsmarknaden har kommittén ej, såsom från början ämnat var, beräknat vilken ekonomisk betydelse en utsträckt kolning längs de i en framtid tillkommande banorna skulle få. Som följd därav har kommittén ej heller kunnat knyta tillsammans utredningen angående avsättningsmöjligheterna till flottled och järnväg på så sätt, att den kunnat påvisa, vilken kompensation, som erhålles i

47 Tab. 18. Kronoparkernas areal produktiv skogsmark, fördelad å järnvägsdistrikt. (Områdetovan odlingsgränsen ej medräknat; angående områdets begränsning i söder se sid. 28.) Skogsmarkens fördelning på kolningszoner Summa Järnvägsdistrikt

Zon I « 1 mil) hektar

Boden—Över Torneå ... Boden—Piteå Älvsby—Skellefteå Bastuträsk—Umeå Vännäs—Långsele Sollefteå—Härnösand ... Långsele—Bräcke Ange—Sundsvall Ange—Hudiksvall Ljusdal—Krylbo Kiruna—Luleå Gällivare—-Tjäutjanåive Tjäutjanåive—Jörn Tjäutjanåive—Stensele Stensele—Hällnäs Stensele—Hoting Hoting—Forsmo Hoting—Östersund Storlien—Ange Brunflo—Sveg Sveg—Orsa Orsa—Bollnäs Sveg—Hede Övriga järnvägslinjer (sydligaste delen av området)... Summa

Zon II (1—2 mil)

Zon III (över 2 mil)

hektar

hektar

37 536

9,«

/o

331 792! 84,2

hektar

24 780

6,3

20 770

37,5

14 803

26,8

19 765

35,7

55 338

80 287

35,1

27,o

86 740

37,9

228 636

18 035

31,9

35,7

18 253 32,4

56 452

4 344

4,5

3,3

87 971

95 430

92,2

394 108

2 410 100,o

2 410

9 452 37,9

10 787

43,2

4 705 18,9

24 944

38,3

47,5

4 798 14,2

33 901

163 19,4

80,6

12 985

92 581

25,i

20,4

200 782

54,5

56 516

30,1

58 334

31,i

72 839

38,8

187 689

92 878

30,7

79 286

26,2

130 158

43,i

302 322

368 464

79 906

46,2

46 489

26,9

46 526

26,9

172 921

107 782

34,9

79 111

25,6

122 371

39,5

309 264

42 961

39,3

32 751

30,o

33 563

30,7

109 275

10 442

15,1

17 196

24,8

60,i

69 367

6 848 32,5

21 037

8 699 41,4

5 490 26,i

7 385 23,7

17 395

55,9

6 342 20,4

17,2

14 618

48,9

33,9

29 916

28 452

82,2

9,1

3 031

8,7

34 602

2 285 41,7

5,9

5 484

86 403

83,7

103 273

156 030 100,o

156 030

2 876 52,4 4 950

4,8

711 398

25,5

607 904! 21,8 1473 5231 52,7 8 792 825 100 i

11,5

Anm. Denna tabell har uträknats med användande av något skiljaktiga arealuppgifter än som legat till grund för utredningen i övrigt, varför slutsummorna ej äro fullt överensstämmande med de i tab. 17 angivna. 3 1 . Kolonisalionskommittén.

II.

48 k*

G O

ta.

DB bC

l O CO CM

5 M r—1 I—I

CD > O

• • ^

|

CS

co

CM

CD CD

k O

1 Tti

O

a

o

»o c~

CO CM CD

'

-«*

^27"

"o M

a r—1 1—i

U ej

CO

o

o

1^

UO

|

t"

T-l

c3 d ö

;_, rJs~l ^ 3 CD

k—1

m

^

q

l >

CD

t»

co CD

I 1

£;-. 3

** CM

CD

t» -v 1—1

CM

co

-*

|

CO

i 1

cc

CD CM CD

00¶OS CD

T— t > T—

CM

CM

kO

rP CD

T —

|

->#

T-H CO

1 1

t >

o t»

T—

—H Cj

a

u o

g 3

- J ii

a c

fl 'd G, s

T) cc t! C

'5 o N 09

tr

a ex c T ^

•*->

^ es£ -*= X

- " • ^

B

Jbt]

CO

ej

3 _G m o

r^

CO

S

fl *i

O

CJD OO ÖJD

«o *£ kH

>

T10 3 ej

to _G

T J

cc T t

C

k O

"^

k£

^O

fl

> O

J4 I O oo

CD

-TJI

T J

co C

cr

co

co CC

c-

T-l i -i T-l

O er CN

CD' 00 CO

T—

(M <X CD

-«* co

co cc T -

0:

cc cc

T—

CM CS CD

cc CM

l > l >

""" " CM iC.

oc

t -

CO

t—1

CM 0 5 t ^

t "

tT—"

t ^ T -

cc

<*

cc

co

1>

iT.

CD

T—

cc

co

CD CO

CM

CM

co

i—

c

"^

"* CM t ^

CO

co

CM

T -

CM

• ^

t-

oo co

o

-*

T—

"* T H

CM

5* t ^ OS

o CD

o o oo T—1

|

kl C3

o o T-l

<X)

c oo

nr: r~ CM

CD

CO

C <M

rfl

f*

co cCO

CC

t»

-*

o co

cs co

co t— co

CD

CD CO

i > CM

C5 CS

t > kCO

CO

co

T H

CD,

^~> rM

Tji

CD

kl cS

CD

CO

CM

T-l

T-l CD

1 CC

t—

C

o CS

CM 05 CC

r-l T-l

CC

** co

co «o

CD CC

1 10 O "

•o

fl

CM

,0

S

CM r -

CM T-

t_l

ia

CM

5 OS

CC

T-l

T-

kl

,M co »o

CD

JO H

3. o*

o

b

CM

,90.

s~

•«*

cS

c

CD CM

CJ CM

CO

Tf

CO

CO

r>

^

-t! G

CO

CD T-H

"1* CD

O CM

CM

cc

—

CM

iC.

C

CO

cc CM

cc

i C T -

CO

ar eo T—

cc c

t -

-^ o T —

T H

kfl

co i—i

oCM

— c—

C -ri-

CM CS

t »

CO

T—

-

kj

C

C

co CD

ce cc O

T-l

c3

•*

cc

CM

T *

CD

CM

T H

T-l

>*

co

ta

i C

5 O T]

lä

v

tCO -

kC kr: r *

•* O CM •^ CS CM

m SO _G M

L4

k— h—

1—1

T—1

r-

CO CM

co co o

o

CD ^H k O

-* CO

T-H

cc

co

• *

t>-

1—1

o

• *

os

kO

T—

CM

cc

eo

-* CM

CO

CD

T—l

t>-

c~-

o

tx^

IC

co

CD CM CM

^i

o tC

00 CD

cc

co

T*l

kr:

co o T H

CM

cc t*

CM

co 3d

^*

H

00 CD

T H

O

cs

U 0

-*

t ^ CS

i d

X

kiO

co

T —

CM

T H

m co CM 1—1

t-

t" o CM t > t-CM

-^1

CD l O

o

CM

o

L—

ao

!>• >co o

"«*

CM

co co

OO

l O CM

1—1 uO kO

o o k O

CM

r— CD

eo t —

k O QO

CO • *

co CO

rt a G

c3

ci

G

a

GO

CO

m

r-1

k— k—

k—i i—i

U H

a •H

> — k—1

cc

c

c

r-

H

G O

P2

OO

cS

o

pq PC

a

k—1

CD

<r

o

co

- u

<

CO

H C5

kO

-^ <r

CS

co

t—

kO

cc cs c os cTH

CO

CD

co co T H

CM CO IQ

*tf

CM C l

a G

O N

O

O

c^10)

CM

C

co

t-

CO

CM CM CO

CM

o

r f

->n

"H

T H

cs

CD CD CO

os t -

co.

M

8 CD

^ c3

^* C

e

cc

co

CO TJH

—'

'^7

"3 13

o JA tn

& O

OS CO CD

T *

• c

s

CO

cs

iT cr CN

C t--

T-l

kl

a

3J

CD i Q C -

- * CO

CM

G

°K

W

>0a

kl CD

c3

•cg

M

0 0 C5 CD

ra

—I

t

kt

c

49 de fall, då en skog har dåliga betingelser för flottning, men i gengäld ligger i närheten av järnväg, medelst vilken utforsling av skogsprodukter kan företagas. Sammanställning av avsättningsmöjligheterna. Kommittén har verkställt en beräkning över arealens fördelning å bonitetsklasser, s. k. A-, B- och C-skogar, för vilken uppdelning redogöres i ett följande kapitel, och samtidigt å kostnadsklasser samt efter avstånd till järnväg. För hela undersökningsområdet återfinnas resultaten av dessa beräkningar i tab. 19, angivna i absoluta tal samt i tab. 20, angivna i procent för olika distrikt. Dessa sammanställningar visa att avsättningsmöjligheterna i stort sett äro bäst å A-skogarna, därnäst å B-skogarna samt sämst å C-skogarna, såväl med hänsyn till medelkostnad för utdrivning till flottled som till järnväg. Tab. 20. Kronoparkernas areal produktiv skogsmark, procentuellt fördelad å bonitets- och omkostnadsklasser samt kolningszoner. Areal prod, Distrikt

Bonitet

skogsmark

Medelkostnad 3 per « 3 k r . ) ( 3 - 4 kr.) ( 4 - 5 kr. (5—6 kr.) (6—8 kr.) (över 8 kr.) kbm. av arealen å olika omkostnadsklasser

i hektar

Inom 2 mil från järnväg

Kr.

%

4,18 5,61 6,80

54 25 26

3,6 8 4,46 4,31

80 58 71

Övre Norrbotten

34 957 350 792 303 660

22 9 1

24 23 2

30 19 26

16 14 15

Nedre Norrbotten...

18 200 550 844 99 011

37 11 11

26 31 34

19 29 30

18 19 17

Skellefteå

5 983 181 940 146 065

38 28 16

44 30 21

14 17 22

1 17 21

3 7 14

3,38 4,0 5 4,8 6

26 55 75

Umeå

13165 256 539 111 551

34 11 5

30 42 36

17 31 34

16 12 16

3 4

3,76 4,0 7 4,43

58 74 58

Härnösand.

42 012 185 417 66 390

39 34 13

30 44 30

17 12 22

12 6 14

2 4 20

3,57 3,53 4,60

86 27 25

Mell. Norrland

65 749 76 493 12 852

10 12

52 31 12

21 33 26

13 12 36

4 11 25

4,01 4,3 5 5,44

85 77 57

Gävle—Dala (del av

76 623 122 667 71928

17 2

14 13 10

38 30 36

30 46 45

5,60 6,40 6,47

36 3

18 29

17 27

—

50 Skogsmarkens virkesproducerande förmåga. I det föregående har lämnats en översikt över skogens utvecklingsbetingelser i Norrland och Dalarna ävensom för kronoparkernas belägenhet i förhållande till breddgrad och höjd över havet m. fl. faktorer, som direkt eller indirekt utöva inflytande på skogarnas sammansättning, slutenhet och föryngring samt trädens tillväxt i höjd och kubikmassa. Av framställningen framgår att dessa ståndortsfaktorer variera inom mycket vida gränser, vartill kommer, att en del rent lokala fenomen, såsom fuktighetsförhållanden, sten- och bergbundenhet m. m., påverka skogens trevnad i sådan utsträckning, att man ofta inom ett relativt litet område kan finna marker, som i avseende å godhet variera mellan synnerligen god och den allra sämsta beskaffenhet. Vill man i siffror giva uttryck åt ett större områdes virkesproducerande förmåga, brukar därför en uppdelning i boniteter eller ståndortsklasser först ske, vilka klassers avkastningsförmåga var för sig kan bedömas, varefter man ur klassernas relativa förekomst kan erhålla ett genomsnitt i avkastningsförmåga för hela området. Vid skogsindelning å statens skogar utföres enligt domänstyrelsens år 1916 utfärdade bestämmelser dylik bonitering å varje på kartan upptagen skogsmarksfigur, varvid en bonitetsskala på nio klasser användes. Klasserna betecknas med siffrorna I — I X , allt efter markens produktionsförmåga i genomsnitt per år under antagande av en 100-årig omloppstid och under förutsättning av att bästa tänkbara resultat uppnås under hela produktionstiden. Utgående härifrån antagas de olika bonitetsklasserna kunna lämna följande virkesproduktion: Bonitet I » IL » III » IV » V » VI » VII » VIII

10,5 kubikmeter per hektar och år 8 > » » » » 6 » » * % » 4,5 » » » » i 3,4 » » » » > 2,5 » » » » » 1,8 » » » » » 1,2 » » * J >

Bonitet IX anses förekomma allenast i fjällskogar, där klimatet lägger hinder i vägen för uppdragande av slutna bestånd.

51 Dessa produktionssiffror äro emellertid i väsentlig del grundade på teoretiska utredningar och hänföra sig till smärre utvalda parceller eller provytor. Under sådana förhållanden kan det i stort bedrivna skogsbruket aldrig komma att uppvisa så hög produktion, som siffrorna angiva. Till följd av luckor i bestånden, dels resultat av mindre lyckad föryngring eller av inträffade snöbrott, vindfällen o. d., dels också på grund av i skogsmarken insprängda smärre impediment såsom bergknallar, försumpningsrläckar, stenblock o. d., så kan ej ens det mest välskötta skogsbruk utnyttja mer än 80—90 % av markens ovan angivna, teoretiskt beräknade produktionsförmåga. På våra bättre skötta skogar i Bergslagen uppnås bortåt 70 % av denna maximiavkastning, men i Norrland i regel ännu mindre. Med iakttagande av dylika på grund av erfarenhet funna reduktionstal, kan, där en skog på rätt sätt boniterats, en kalkyl utföras över markens normala produktionsförmåga, oberoende av det tillstånd, vari skogsbeståndet för närvarande befinner sig. En sådan kalkyleringsmetod blir speciellt nödvändig på sådana skogar, där det nuvarande skogsbeståndet, såsom fallet är så gott som överallt i Norrland, är abnormt och därför ej ger uttryck för vad marken skulle kunna producera under förutsättning av rationell skogsvård. Tyvärr saknas emellertid i stor utsträckning å kronoparkerna den för en dylik avkastningsberäkning nödvändiga uppdelningen av marken i bonitetsklasser. Vid äldre skogsindelningar utfördes nämligen boniteringen efter andra med det nuvarande systemet ej jämförbara grunder, och det nya, först år 1916 definitivt antagna boniteringssystemet, har ännu ej tillämpats i den omfattning, att någon större kronoparksareal kunnat göras till föremål för behandling med detta system. Dessutom visar det sig medföra vissa svårigheter att fullt konsekvent genomföra en dylik specificerad bonitering, detta speciellt i sådana trakter av Norrland, där skogen är till den grad abnorm, att kanske ej ett enda mera normalt bestånd kan uppletas till stöd för bedömande av vad vid god skogsvård skall kunna produceras. Klassificering i A-, B- och C-skogar. Emellertid har kommittén ansett sig böra använda sig av det material, som i form av sammandrag över markens fördelning på olika boniteter finnes framlagt i under senare år utarbetade hushållningsplaner. Med ledning av dessa sammandrag och ovannämnda normala produktionssiffror har av kommittén uträknats medelboniteten på varje nytaxerad kronopark, varefter en klassificering av sko-

52 garna skett i tre, med hänsyn till medelboniteten skilda grupper, benämnda A, B och C. Till A-skogarna har därvid i stort hänförts södra och mellersta Norrlands bättre och medelgoda marker samt de bästa markerna i Norr- och Västerbottens läns kustland, ävensom enstaka skogar i särskilt gynnsamt läge inom övriga områden. Medelboniteten på A-skogarna kan anses ligga mellan klasserna V och Y l i ovannämnda schema. Till B-skogarna hava hänförts goda och medelgoda marker i Norrbottens och Västerbottens läns lappmarker, ävensom svagare marker söder därom. C-skogarna förekomma i de västliga, inre delarna av Norrland och Dalarna upp mot fjällen samt i största utsträckning i de nordliga delarna av Norrbottens läns lappmarker, ävensom inom andra områden å höglänta, exponerade lokaler och å degenererade marker. Bonitetsklasserna V I I I och IX förekomma där i stor utsträckning. Sedan varje nytaxerad kronopark klassificerats efter dess uträknade medelbonitet, har resultatet härav utsänts till samtliga jägmästare med begäran att dessa var och en inom sitt revir ville uppdela återstående, icke taxerade kronoparker på A-, B- och C-skogar, allt efter den speciella kännedom om skogarna, som de kunnat förvärva sig samt med stöd av det resultat, som förelåg från de taxerade skogarna. Givetvis torde resultatet av en sådan rent subjektiv klassificering förete vissa brister, vilka lätt förklaras av svårigheten att utan direkta undersökningar angiva medelbonitet för ett område, som inom sig hyser marker från de bästa till de sämsta. För att emellertid undersöka om mera ensidiga fel gjorts inom något större område ha de olika kategorierna av skogar inlagts på karta och betecknats med olika färger. Vid granskning av denna karta har det även visat sig nödvändigt vidtaga vissa smärre ändringar i jägmästarnas förslag. Den slutliga sammanställningen framgår av kartan bilaga C. Det slutliga resultatet av denna i grova drag utförda fördelning av skogarna på avkastningsklasser framgår av tab. 2 1 . Denna tablå, av vilken framgår att A-skogarna omfatta 11,1 %, B-skogarna 61,3 % och C-skogarna 27,6 % av kronoparkernas produktiva skogsmarksareal, ligger till grund för ett flertal av kommitténs utredningar, vilka avse ej blott det nuvarande tillståndet och den hittillsvarande avkastningen utan även skogarnas framtida avkastningsförmåga. För att i någon mån bidraga till utredande av frågan om de norrländska kronoparkernas framtid har nämligen kommittén med stöd av ovan nämnda bonitering sökt att utföra en kalkyl över den virkesskörd, som med nor-

53 Tab. 21. Kronoparkernas fördelning å bonitetsklasser. (Kronoparker ovan odlingsgränsen i Norr- och Västerbottens län äro ej medräknade.) Are a 1 i h e k t a r D i s t r i k t

har

%

35 874 5,2 Övre Norrbotten 17 846 2,7 Nedre Norrbotten 5 981 1,8 Skellefteå 13164 3,5 Umeå 42 012 14,3 Härnösand 65 749 42,4 Mellersta Norrland Gävle—Dala (utom Klotens revir) 134 071 40,8 Summa och medeltal

har 356 200 564 012 181 935 257 921 185 547 76 494 124 393

Summa

C-skog

B-skog

A-skog

%

har

%

har

%

51,7

297 334 86198 146 062 110165 66 260 12 850 70134

43,i

689 408 668 056 333 978 381 250 293 819 155 093 328 598

100 100 100 100 100 100 100

84,4 54,5 67,7 63,2 49,3 37,9

314 697 11,1 1 746 502 61,3

12,9 43,7 28,8 22,5 8,3

21,3

789 003 27,6 2 850 202 100

mal åldersfördelning och efter genomförande av en god skogsvård bör kunna hämtas från dessa skogar. Med god skogsvård i Norrland har kommittén ansett böra förstås den vård, som de välskötta mellansvenska bergslagsskogarna i vår tid äro underkastade. Man har sålunda att utgå från riktig förekomst av slutna, växtkraftiga bestånd ävensom god avsättning med möjlighet att tillvarataga allt virke, vilket möjliggör rationell gallring av den uppväxande skogen intill tiden för beståndets slutavverkning. Härefter följer markens omedelbara förseende med nöjaktig återväxt. Givet är att en sådan vård och behandling av våra norrlandsmarker endast utgör ett eftersträvansvärt mål, för vars praktiska realiserande en eller annan mansålder kan tänkas åtgå. För närvarande äro nämligen norrlandsskogarna, såsom i nästföljande kapitel påvisas, i avseende å åldersklassfördelning ej jämförliga med de mellansvenska skogarna. Ej heller medgiva avsättningsförhållandena i stort en mer intensiv beståndsvård. Därtill kommer, att tillgången på arbetskraft för alla med en intensiv skogsvård förenade arbeten är allt för otillräcklig. Ej heller äro en del skogsbiologiska problem, till exempel möjligheten att skapa god föryngring på tallhedar och degenererade marker, så klarlagda, att man med bestämdhet kan uttala sig om vad som skall kunna produceras, sedan de skördade, överåriga urskogarna efterträtts av en med hjälp av mänskligt arbete uppkommen ny generation av skogar. Att vissa brister i boniteringen förekomma är också tämligen säkert.

54 När emellertid kommittén, i fullt medvetande om att ovanstående och liknande invändningar kunna resas mot en dylik, av många obekanta faktorer beroende framtidskalkyl, ändock ansett sig böra härför framlägga en del rätt vidlyftiga beräkningar, så har detta skett under intrycket av, att den ekonomiska utvecklingen på det trävaruindustriella området under senare tid fortskridit så hastigt, att vad som endast för något tiotal år sedan ansågs såsom otänkbart numera icke väcker ringaste förvåning. Man må härvid endast erinra om pappersmasseindustriens utveckling, buntning och flottning av gallringsved för kolning i fasta ugnar, framställning av sulfitsprit och andra biprodukter, virkestransport och avverkning med motordrivna maskiner m. m. Lägges härtill den alltjämt stegrade efterfrågan på trä å världsmarknaden, så torde den tid ej vara alltför avlägsen, då de ekonomiska betingelserna för ett intensivt skogsbruk i Norrland skola vara fullt jämförliga med de nuvarande betingelserna för skogsbruket i bergslagen. Har detta^ väl inträffat, så är därmed också det svåraste hindret för ökad intensitet i den norrländska skogshushållningen undanröjt, vilket automatiskt ^ kan väntas medföra ett bättre tillvaratagande av skogsmarkens produktionsförmåga . Avkastningstabeller. Till stöd för avkastningens beräknande ha för vardera av kategorierna A-, B- och C-skogar upprättats avkastningstabeller, soin visa utvecklingens gång från sådd till skörd för en hektar med likåldrig tall bevuxen mark. Material för dessa tabeller har insamlats genom provyteundersökningar, som under sommaren 1918 utfördes av statens skogsförsöksanstalt med särskilt anslag, som på framställning av kommittén av Kungl. Maj:t ställdes till anstaltens förfogande. Sedan anstalten likaledes ombesörjt provytematerialets bearbetning, har detta material kompletterats med en del av skogshögskolan disponerade provytor, varjämte en del av kommittén direkt företagna fältundersökningar med provträdstagning och taxering av C-skogar i övre Norrbotten jämväl tjänat till ledning. Den slutliga sammanställningen av avkastningstabellerna har utförts av kommitténs ledamot, professor Tor Jonson, som har för avsikt att i den skogsvetenskapliga fackpressen lämna närmare meddelanden angående de härvid använda beräkningsmetoderna. Orsaken till att avkastningstabeller uppgjorts ^ endast för tallen är, att provytor varit lättare att finna i tallskog än i granskog och detta på den grund att tallen på kronoparkerna dels^ har större utbredning än granen, dels också oftare förekommer i likåldriga och mera normala bestånd, varigenom lämpliga provytor lättare stått att finna, än för gran. Den brist i utredningen, som föranledes

55 Tab. 22. Beståndet Aider

Avkastningstabeller för likåldrig tallskog.

mellan

per hektar medelhöjd

Gallringsvirke uttaget under föreg. 10 år

gallringarna

medel- formvirkes- grundstam- diam. tal massa yta antal

löpande tillväxt per hektar

Total

produktion

per hektar

per hektar medelför hela per virkesstamdiam. livstiden massa år antal

varav uttaget genom gallring

Bonitet A. 20 30 40 50 60 70 80 90 100 110 120 130 140 150

2,7