Skolkommissionens betänkande. 2,

Ur KB:s samlingar

Digitaliserad år 2016

f ,x

SKOLKOMMISSIONENS BETÄNKANDE

II

HISTORISKA ÖVERSIKTER

OCH

SÄRSKILDA UTREDNINGAR

P. A. NORSTEDT SÖNER STOCKHOLM 1922

SKOLKOMMISSIONENS BETÄNKANDE. Il

HISTORJSKA ÖVERSIKTER

OCH

SÄRSKILDA UTREDNINGAR

STOCKHOLM 1922 210409

INNEHÅLL

Läroverksreformernas historia i Sverige sedan förra århundradets början. En översikt

Privatskoleväsendets, särskilt flickskolornas, yttre utveckling sedan början av 1800-talet.

En översikt av Aarel Åström Om den kommunala mellanskolans tillkomst, organisation och verksamhet av

N. O. Ekström De moderna språkens ställning i svensk skolundervisning 197170Staaff och

av

Gerda Erfarenheter rörande samundervisningen i vårt land Erfarenheter rörande samundervisningen i Norge

. . . . .

Hensyn til Samundervisning ved Danmarks Gymnasieskolor av Under- Erfaringer med

visningsinspektör Dr Henrik Bertelsen

. . . . . . . . Försök med engelska såsom begynnelsespråk vid svenska skolor

.

HISTORISKA ÖVERSIKTEH.

Låiroverksreforinernas historia i Sverige sedan förra

århundradets början.

En översikt

av

ilvnomv l.Ã11R.1-:iIs.

allmänna läroverken vid l9zde århundradets ingång. 1807 och 1820 års De

skollagar.

Skolreformerna i vårt land sedan början 1800-talet ha, i vad de avse de l7t"9°7jli"93

av

1171-76" allmänna läroverkens organisation och arbetssätt, huvudsakligen följt tre linjer, av

vilka har lett till allt större enhetlighet i vårt undervisningsvâtsen, den andra

en till realbildningens och den moderna språkbildningens erkännande som likaberät-

tigade med den klassiska bildningen, den tredje slutligen till den medborgerliga

bildningens tillgodoseende vid sidan den lärda. Ovriga skolorganisatoriska pro-

av blem kunna alla skärskådas från någon de angivna Synpunkterna; särskilt

av nu har den under det senaste halvseklet så aktuella frågan om ämnesbelastningen i

skolan och ungdomens överansträngning ett nära sammanhang med de nya bilda

ningselementens framträngande vid sidan de gamla. De olika linjerna hava

av stundom löpt tillsammans stundom även korsat varandra; under skilda tider

men har utvecklingen företrädesvis följt den eller den andra av dessa linjer.

ena

Vid 1800-talets början gällde ännu 17 24 års gymnasie- och sch0le0rdning,1724 åø-.gskoz-

den frihetstiden 0747717719trots de reformförslag. sett dagen såväl under senare som

som under Gustav lllzs första regeringsår, vilka icke lett till något resultat.

men Enligt denna skolstadga bestodo de allmänna läroverken av två särskilda skol-

arter: trivialskolan och gymnasiet. Den förra omfattade fyra lärda klasser, av

vilken den högsta, rektorsklassen, tvåårig, samt dessutom praktisk klass,

var en

skolordningen kallas apologistens eller räknemästarens. I trivialskolans som i lärda klasser lästes kristendom omfattade katekes, bibelkunskap och biblisk

-- som historia latin, grekiska, logik, retorik, historia. geografi och räkning; övnings-

-

skrivning och sång. Latinstudiet började redan i första klassen ämnena voro -

med grammatik, textläsning och skrivning grekiskan - i tredje klassen; historia och geografi inträdde däremot med mycket minimala kurser först i 4:e klassen. Apologistklassen avsedd för dem, icke ämnade var som framgent hålla sig vid studierna men likväl åstunda lära de dem nödiga stycken Dessa stycken voro kristendom, rättskrivning, räkning, välskrivning, uppsättande av vissa skrivelser av praktisk art, såsom brev, räkningar, kvittenser, obligationer 0. d samt geograñ, i vilket sistnämnda ämne fordrades att känna jordens delar me de förnämsta riken och landskapen däruti. Gymnasiet omfattade fyra klasser. Läroämnena

voro: teologi, latin, grekiska., hebreiska, historia, filosofi, matematik och fysik. Med matematiken förbundos även ämnena geodesia astronomi och geografi. Naturvetenskaperna fingo emellertid de läroböcker, genom som användes, och de metoder,

som snarare en metafysiskt filosofisk karaktär än modernt naturveten-

lföljdes, en

ska p i . gDedöda språken och teologi voro både med hänsyn till kurser och timtal

såväl trivialskolans gymnasiets dominerande Att de flesta som ämnen. läroböcker ännu voro skrivna på latin, stärkte ytterligare detta språks ställnin Däremot hade realämnena, såväl de humanistiska, historia och geogra som de naturvetenskapliga ännu mycket blygsam plats på skolschemat. en Och de moderna språken saknades alldeles modersmålet företrätt vid undervisningen, -- ens var om man undantager apologistklassen, där rättskrivning och uppsättande av vissa skrivelser av praktisk art förekom. Härav följer också, att vad kalla

vi medborgerlig bildning

föga kom till sin rätt; apologistklassens undervisning gjorde här tillfyllest. Vad undervisningsväsendets enhetlighet slutligen vidkommer, fanns mellan trivialskolan och gymnasiet så till vida ett samband, att efter man genomgången trivialskola var redo att flyttas till gymnasiet, mellan den tidens svagt utvecklade folkmen skola och den lärda skolans lägre skikt saknades allt sammanhang, och tillträde till universitetet ofta ha vunnits tämligen på måfå lärjungar, synes av som på ett tidigt stadium lämnat skola eller gymnasium, utan att fordringarna svarade mot gymnasiets kurser.

Llndervis- Vid sekelskiftet skildras det svenska skolväsendet från alla håll såsom högst nringszváfsen-otidsenligt och bristfälligt. Det representerade bildningsideal, ett som hundra år let vid 1305 tidigare kunnat tillfredsställande; skolorna skolor för anses voro präster allena, talets början för dem, som ville utbilda sig för ämbetsmannaståndet eller näringarna. Men även för det lärda ståndet utbildningen otillräcklig, Så klagar den kände var författaren och politikern rektor G. A. Silverstolpe i ett honom ingivet memorial, av att underbyggnad högeligen saknas hos studenter, och att denna brist orsaken är till den låga grad, varvid vi ännu stå i vetenskaplig kultur i jämförelse med våra grannar tyskarna Få vore, enligt domare, vid slut

samma skolstudiernas mogna

att själva välja levnadsbana eller att studera på hand. De, egen som genomgått en trivialskola, hade, enligt författare, nästan ingenting lärt, en annan som kunde bliva dem till nytta. Annu skarpare är kritiken apologistklassen. Denna klass av bestode mest bonddrängar på 16-20 år, ofta i så mängd. läraren av stor att hann med att dem ordentlig undervisning. Resultatet ge en av den utbildning, som här meddelades, också mycket ringa. var Det år 1801 upprättade kanslersgillet, utgjorde som en slags överstyrelse för landets undervisningsväsen, fick under sådana förhållanden uppdrag i att utarbeta en skolordning. På dess initiativ inbjödos intresserade inkomma ny att

med skriftliga förslag i ärendet.

Av de inkomna förslagen äro flera högst märkliga, framför allt från den Förslag till medborgerliga bildningens synpunkt. Så föreslogs akademisekre- förziøzdriøz reala och den av ar i under- Wåhlin i Lund apologistklassernas ersättande med treklassigawnational-g teraren visningsskolor, inom vilka de båda första klasserna även skulle förbereda för den lärda drt väsen skolan; i 3:e klassen skulle den allmännyttiga-v undervisningen fulländas med bl. a.

historia, Statskunskap, ekonomi och sundhetslära för dem, ville gå den lärda som banan. I andra klassen skulle tyska inträda, i tredje franska. Aven G. A. Sil-

verstolpe inkom med ett förslag, i vilket han yrkade på flera olika skoltyper; en

dessa för det högre medelstandet att elementär och praktisk allav avser ge en mänbildning med modersmålet, historia, geograti, lagkunskap, matematik, natur- lära, teknologi, sundhetslära, logik, sedelära. levande språk och valfritt gamla - språk såsom läroämnen; denna skola skulle även förbereda till gymnasium. Rek-

tor J. Murberg bekant såsom språkman och vitterlekare framlade ett pro- - enligt vilket Visserligen trivialskolan skulle i stort sett behålla sin gamla ka-

iekt

raktär, klyver gymnasiet i tre skilda linjer: helklassisk, avsedd för men som en den egentligen lärda banan, halvklassisk, avsedd för blivande ämbetsmän, och en realomed matematik huvudämne, avsedd för blivande militärer, affärsmän en som fl. A de båda linjerna skulle främmande levande språk studeras. Prom. senare jektet är icke minst märkligt de analogier det företer med den långt senarei genom vårt land lagstadgade organisationen. En fullständig reallinje bringas även på

tal förslag fran domkapitlet i Skara; det tilltänkta realgymnasiet bygges här i ett fyraårig apologistskola, där de tre levande huvudspråken skulle studeras. en I valet mellan de olika reformförslagen valde kanslersgillet väg, som be- 1807M28sivulen den gamla lärda trivialskolan, däremot utökade ordn my. varade det mesta av men gymnaämnesområde med några moment och beredde den medborgerliga bildsiets nya ett något större utrymme, än den gamla apologistklassen kunde göra. Reningen sultatet kanslersgillets arbete blev 1807 års skolordning, erhöll kunglig av som stadfästelse på försök och till efterfoljd under fem år. Genom denna skolordning funno de idéerna åtminstone i någon mån nya uttryck. För första gången blev i lag erkänt, att undervisningen borde ett nu att utbilda även andra än präster och ämbetsmän, s. hade en allmänavse v. bildande uppgift. Vid trivialskolorna och gymnasierna i riket, hette det, skulle

tillfälle givas icke allenast till den undervisning, är nödig för ynglingar, vilka som sig till egentligen lärda yrken och till inhämtande de kunskapsgrunder, ämna av äro nödiga för dem, vilka i ämbetsmannavägen vilja söka sin utkomst, utan som för dem, i näringarna vilja ingå Enhetsskoletanken, sådan denna tid även som kunde omfatta den, kom till uttryck bestämmelsen, att trivialskolans första genom klass skulle bliva förberedande klass, för alla skolepiltar, i vad väg en gemensam de söka undervisning. från vilken klass de. ämna sig åt litterära yrken,i som vanlig ordning upptlyttas till de i trivialskolorna befintliga övriga klasser. men de

åter, vilja förvärva sig i näringarna ttiga kunskaper. ingå i den för dessa som n egentligen bestämda apologistklassem. I första klass skulle enna gemensamma undervisning meddelas i kristendom, modersmålet, omfattade innanläsning, som rättskrivning och grammatik, samt räknin och välskrivning; de, som ämnade fort-

sätta i den lärda skolan, undervisades därJämte i latinsk grammatik. Utom genom

denna klass tillgodosågs den medborgerliga bildningen apologistklassens genom ordnande. Där skulle undervisas i kristendom, innanläsning, välskrivning närmare och räkning, i muntlig och skriftlig framställning, i avseendet framför allt senare

24210409. II.

i syfte att uppsätta skrivelser praktisk art brev, berättelser, attester, i historia av och geografi, geometri och mekanik, någon naturkunnighet samt moderna språk, framför allt tyska. Redan denna läroplan hade tillmötesgått kraven genom man på en mera modern bildning än den gamla latinskolans; i riktning hava samma också såväl den övriga trivialskolan isynnerhet reformerats. som gymnasiet I trivialskolan skulle studiet historia och geografi börja redan i andra klassen av för att fortsättas i de båda därpå följande, i andra klassen förekommo enklare uppsatsskrivningar, i fjärde klassen inträdde geometri. På gymnasiet tillkommo nya läroämnen: tyska och franska språken, Sveriges Statskunskap samt naturalhistoria, det sista ämnet dock med blott veckotimmes undervisning. Tillfälle skulle heen redas gymnasisterna att mot betalning erhålla undervisning iengelska. Hebreiska

blev ett valfritt ämne.

Man torde icke kunna förneka, att utfärdande 1807 års skolordgenom av ning ett viktigt steg var taget med avseende på undervisningsväsendets reforme-

rande i tidsenlig riktning. Men stadgan också behaftad med fel. var stora Trivialskolan hade fått behålla väl mycket sin ensidigt lärda prägel, och apologistav klassen var synnerligen svagt organiserad. Dess försigkomna lärjungar mera fingo i vissa ämnen åtnjuta gemensam undervisning med andra högre klasser, där, som lr-t hette, dessa ämnen utförligare bibringasm i matematik och naturvetenskap var sådan samundervisning föreskriven med själva gymnasiet. Apologistklassens inre enhet var därmed tillspillogiven.

Då 1807 års skolordning i det hela hade halvmesyrens karaktär, kom den att röna kritik från alla håll. lilrån reformvänliga kretsar anmärktes, att den nya skolorganisationen alltför litet tillfredsställde kraven på allmänt medborgerlig en bildning. Apologistklassens nämnda brister pátalades. Aven på grund ovan av sin storlek den kunde ända till 100 lärjungar och elevernas mycket rymma eskiftande ålder och bildningsgrad denna klass i högsta grad Från vore Otymplig. mera konservativt håll däremot klandrade apologistklassens sammankopplande man med den lärda skolan; den utväxt, skadade denna och därför vore en som som snarligen borde borttagas.

1809 års Vid 1809 års riksdag upptogs frågan undervisningsväsendet till behandom riksdag. ling, närmast med anledning ett G. A. Silverstolpe å riddarhuset framlämav av nat memorial. I detta underkastades vårt tuppfostringsverb kritik. en sträng Under det Sveriges författning och lagar i övrigt undergått genomgripande förändringar, hade uppfostringsverket blivit oförändrat, det hade förvärvat ålder-

domens värdighet även i hög grad dess svaghet. Det tjänade huvudsakligen men till att utbilda präster och folklärarex bidrog blott ofullkomligt och högst men ensidigt även till dessas bildande. Följden undervisningsväsendets förfall av hade blivit, att många föräldrar föredrogo att uppfostra sina barn hemmet, därmed i berövande dem de många och oersättliga fördelar, åtfölja allmän uppfostran. som en i främsta rummet tillfället att ifran spädaste år, då inga hinder finnas för ännu den naturliga ,jämlikhetem få uppväxa bland liker, bildas inbördes genom nötnin och inbördes tävlan och strax leva i den verkliga värld, gång skall bliva som en kretsen för kraftfulla verksamhet Det klagades skolornas mannens över, att metoder voro odugliga och föråldrade, att staten sörjde för deras utbildning. som en gång skulle bliva ämbetsmän eller näringsidkare. Memorialet slutade med en förklaring, att intet hopp funnes god undervisning, så länge den om en nya skolordningen måste följas.

nämnda memorial hemställde ständerna hos Kungl. Med anledning av ovan

få undersökas kunniga och erfarna Majzt, att läroverkens tillstånd måtte genom

riksdagens anhållan tillsatte regeringen efter de 5 prömän. Till följd av denna

efter granskning 1807 års voarens slut år 1812 uppfostringskommitté, som av en till skollag, lämpad efter tidens krav skolordning skulle inkomma med förslag ny

och fosterlandets sanna behov.

Silverstolpe särskild inlaga till kronprinsen framställt sgzvcrstolpes Samtidigt hade i en

angående undervisningsväsendet, och denna inlaga och vissa anmärkningar och önskningar nitälskande y lira remitterades sedermera till några för undervisningen framställning däirörcr.

Silverstolpe yrkade på skilda skolor, Zøird skola för för yttrande. nu en personer och statstjänstemän och real- eller borgairslcola för den blivande vetenskapsidkare en

medborgare, vid tidig ålder övergiva studierna för stora mängd aktningsvärda som en

Skälet härtill olikheten i den bildning, som de att söka sin framgång i näringarna var

Vad de första behöva känna ifrån sin första grund. olika eftersträvade. grupperna känt till sina blotta resultaten Hela det förråd av är det för de senare nog att vara

vetenskapernas systematiska kännedom erfordrar, blir språkkunskap och lärdom, som

användbart, och dess förvärvande borttager tiden för övningar för näringsidkare aldrig

deras yrken. varförutan, de i riktig tid begynnas, den och handläggningar vid om

Någon vän enhetsskolan, sådan som nödiga skickligheten aldrig kan förvärvas av

skolordning utdanat den, Silverstolpe sålunda icke. Men han tog 1807 års var

därvid endast eller huvudsakligen hänsyn till den lärda skolans intressen, ens skett; .han tydligen varmt intresserad av den medborså ofta senare var även som sak enligt hans förmenande skadades den dåvarande orgagerliga bildning, vars genom

organisation. Den lagstadgade förberedande nisationen eller bristen på gemensamma

flesta skolor, och i apologistklassen hade på åtskilliga hall klassen saknades i de

enda lärare. I denna klass ginge enligt Silverän 100 barn undervisats av en mer alla skolans lärjungar. Mängden skolor borde stolpes beräkning hälften av av

fåtal förbliva lärda skolor. Intresset för medalltsa ombildas till borgarskolor, ett

huvud bildningselement visade Silverstolpe borgerlig bildning och över taget nya

Dessa för mycket inriktade på utbildninäven i sin kritik av gymnasierna. vore

och för ringa kunskaper i sådana ämnen matematik, fyav präster gåve som gen sik, geografi, historia ooh framför allt moderna språk.

Av de yttranden, infordrats med anledning Silverstolpes inlaga, äro som av

vid tyska lyceum i Stockholm K. U. Broocmans och teol. doktor J. Aströms subrektorn

Broocman uttalar här åsikter, ställa honom vid sidan av de märkligaste. som

långt tiders reformvänner på undervisningens område. Han är vän av ensenare modern mening, i det han vill göra folkskolan till bottenskola, hetsskolan även i

och de moderna språken ökad plats på schemat och han vill giva realämnena en

förbättrad medborgerlig bildning. Borgarskolorna, säger han, han ivrar för en

skolkommitténs sorgfälligaste omtanke. Deras inrättning i alla delar få sakna

tillräckligt antal och fullkomiigt skick bör bliva ett dess huvudsakav landet i av

bemödanden I överensstämmelse med anförda principer förordar ligaste ovan

på varandra byggda skolor: barnskolor, borgarskolor Broocman ett system av tre

och gymnasier. Barnskolor borde finnas överallt; här skulle förekomma läsning,

betraktelser jorden och naturem, bibliska berättelser. I skrivning, räkning, av

sammanhang med religionsundervisningen skulle givas historisk överblick av en

och med detsamma mänsklighetens viktigaste öden, även inom fäderreligionens

uttalar för praktiskt arbete, för slöjd; det borde neslandetäa Broocman sig även

inrättas en industriklass där barnen mellan undervisningstimmarna

övas i enkla och passande handarbetenv. Ovanpå dessa skolor borde i de flesta städer upprättas ö-åriga borgarskolor eller rättare medborgareskoior med syfte att giva en allmänt mänsklig och medborgerlig bildning. Amnen i denna skola skulle vara: religion, geografi, naturkunskap, historia tillsammans med en statistisk översikt av landets närvarande tillstånd, geometri, räkning, skrivning, ritning och språk. Av språken skulle modersmålet bliva det grundläggande och tidigt jämföras med tyska, som även borde börja i 1:a klassen, i 2:a klassen skulle franska inträda, i 3:e latinet, dock endast i sådan omfattning, att vad borgerliga i sammanlevnaden

förekommer av detta språk må riktigt förstås och begagnasv. A gymnasierna skulle klassiska språk och litteratur bliva huvudsaken. Religion men teologi skulle

här studeras. Inom naturvetenskaperna skulle blott repetitioner äga rum av vad som i borgarskolan genomgåtts. Egendomligt att huru Broocman, är se, på samma gång han ivrar för vidgad ämneskrets inom skolan, tänker en på ett i den m0derna diskussionen så ofta behandlat korrektiv gentemot mångläseriet som koncentrati0nsläsning. Så, skriver han: Vid denna timvisa läsning nu av en, nu av en annan ryckes uppmärksamheten oupphörligt ifrån det läroämnet ena till det andra,

utan att rätt kunna fästa sig vid något samt intränga däri och kärlek vinna för detsamma. Endast vid längre och jämnare, daglig sysselsättning en med en vetenskap märker sina framsteg, gläder sig däröver, får lust och man iver för dess lärande

Aven Silverstolpes kritici, Aström,o ha en annan av vill en förening av apologist

och trivialskolan, båda skolor för barn mellan 8 och som voro 15 år. Kunskaps-

ämnena äro, säger han, ännu vid denna ålder nästan desamma för dem, som ägna sig åt studier, som för dem, vilka ägna sig till näringarna. Religion, sedelära,

skriv- och räknekonsterna, historia, geografi, grunderna i matematik, de moderna

språken äro för bägge slagen lika behövliga. Varför då särskilda skolor, om det,

som näringarna fordra, kunna i våra nuvarande skolor lärasi Utom av dessa rent pedagogiska skäl ledes Aström till sin ståndpunkt sociala En av hänsyn. gemen-

sam skola skall befrämja medborgerligheten, vilken icke bättre kan bibringas unga

sinnen än genom gemensamhet i undervisningen I den skolan gemensamma tänker sig Aström emellertid latin grundläggande språk, som men grekiska och hebreiska borde uppskjutas till rektorsklass och och gymnasium i de lägre klas-

serna ersättas av tyska och franska.

1812 1812 års skolkommitté, bl. hade att fatta ståndpunkt ars som a. även till de skolkonznzité.åsikter, i omförmälda skriftväxling kommit som ovan till uttryck, begynte emel-

lertid sitt arbete. Den bestod ursprungligen ärkebiskopen J. A. Lindblom, av de i våra litterära hävder ryktbara Nils Rosenstein, C. G. Brinkman von von och A. Gr. Silverstolpe, hovkansleren G. lVetterstedt. kammarherren av greve A. Mörner,

biskop C. Rosenstein, hovpredikanten C. C. Lilljenvaldh, professorerna von P. Af-

zelius, O. Kolmodin, M. Nordberg och J. Holmbergsson två skolmän, lektorn samt N. Bergsten och subrektorn C. U. Broocmanl Innan kommittén ännu haft sitt

första. sammanträde, hade emellertid den sistnämnde avgått med döden. Broooman

fick in en efterträdare, till korresponderande ledamöter utsågos rektorn men senare Gr. A. ilverstolpe, lektorn Axel Fryxell och lektorn professor C. Stridsberg. I sitt

förslag till skolordning, efter omfattande förarbeten framlades ny som 1817, visade skolkommittén ingen förståelse för enhetsskolans betydelse påyrkade utan skilda skolor för dem, vilkas blivande ämbeten fordrade vetenskaplig bildning, och dem,

som skulle uppfostras till sådana yrken, som med vetenskaperna icke stode i nåvot egentligt samband. På grund av framställda anmärkningar underkastades örslaget en omarbetning, varefter det erhöll kunglig stadfästelse år 1520.

1820 års skolordning bär i vissa fall en rent reaktionär prägel, i andra 1820 :ii-s åter innebär den på sitt sätt kompromiss mellan de två riktningar, skolordning.

en som nu kämpade med varandra. Statens läroverk fördelades i två skilda slag av skolor: apologistskolor och lärdomsskolor. Undervisningen och övningarna inom de förra âsyftade att bereda till allmän medborgerlig bildning, inom de senare att därutöver bereda till den högre vetenskapsodlingen samt till den bildning, vilken såsom villkor för antagande och befordran till vissa statens ämbeten erfordras och genom offentliga prov vid rikets högsta läroverk skall styrkas. Apologistskolorna skulle vara av två slag: lägre med endast 2 klasser och högre med 3 klasser. Lärdomsskolorna indelades i lägre med 3 klasser, högre med 3 klasser och rektorsklass samt högsta eller gymnasier med minst 2 tvååriga avdelningar.

Apologistskolans undervisningsämnen voro: kristendom, välskrivning, svensk rättskrivning, matematik, historia och geografi tillika med elementär kännedom om naturens alster och allmänna phenomener samt huvudbegreppen svensk

av lag och statskunskap samt franska och tyska språken, från vilka dock befrielse

målsmans anhållan kunde kollegiet medgivas. Till vilket mått allmän-

av av

ildning apologistskolorna skulle föra sina lärjungar, framgår översikt

av en av de kurser, som av skolstadgan bestämdes för den högre apologistskolans högsta, d. s. tredje klass: i kristendom hela katekesen och ett kompendium religions-

v. av historien; i modersmålet: övningar att uppsatta svenska avhandlingar efter vissa formulär; i matematik: geometriens elementer och deras användning, upplösning av algebraiska ekvationer samt den aritmetiska kursen fullständigt; i främmande språk: övning i att skriva tyska och franska och med erforderlig färdighet tyda dessa språk; i geografi: de enskilda staterna, övning ijordglobens användande samt en utvidgad undervisning i naturens kännedom; i historia: sammanhängande kunskap medeltidens och tidens huvudepoker samt fullständig känne-

om nyare dom om svenska historien jämte huvudbegreppen Sveriges lag- och statskun-

av skap. Om lärotimmarnas fördelning på de särskilda ämnena innehåller 1824 års skolordning ingen definitiv bestämmelse; denna ankom på eforerna att fastställa. Till ledning meddelades av Lippfostringskommittén såsom bihang till skolordningen i anvisningar och råd till lärare uppgjorda timplaner. Enligt dessa i de

voro högre apologistskolorna anvisade åt matematiken sammanlagt 26 veckotimmar. åt skrivövning 14. kristendom 11. vart och ett de främmande språken 10, historia

av 10, geografi med naturkunnighet och svenska språket 5 veckotimmar.

Den lägre lärdomsskolans ämnen kristendom, välskrivning. svensk rätt-

voro: skrivning, latin, grekiska. matematik, historia och geografi jämte naturens elementära kännedom. Olikheten med den parallellt löpande apologistskolan alltså,

var att de moderna främmande språken ersatts med de döda och att ingen svensk lagoch Statskunskap skulle läsas. I den högre lärdomsskolans rektorsklass tillkom

mo såsom nya ämnen: teologi och hebreiska, å gymnasiet: tyska och franska. filosofi, elementär fysik och naturalhistoria. lntet läroämne fick bortväljas i lärdomsskolan; däremot fanns möjlighet till enskild undervisning i engc-l-jka och teckning för de lärjungar å gymnasiet. så åstundade. lnom lärdomsskolan hade real-

som ämnena utom matematiken mycket plats. Slutfordringarna i den

en

högre lärdomsskolan vid handen, att kurserna i geografi voro lägre än

synas ge vid apologistskolorna, och några kurser i naturkunnighet nämnas alls. I histo-

ria lästes här hela svenska historien den allmänna blott till kejsar Augustus.

men Timtalen för de olika ämnena angivna efter uppfostringskommitténs nämnda

ovan

, anvisningar, utvisa, att latinet i den högre lärdonisskolan var ämnat att läsas

under sammanlagt 42 veckotimmar, matematiken under 32, grekiska 14, under det

motsvarande timmar för historia utgjorde 9 och för geografi med naturkunnighet

Vad gymnasiet vidkommer, timmarna så till vida mera jämnt förde-

voro

ade mellan olika läroämnen, det stadgat, att alla lektorer hade lika

som var

timmars undervisningsskyldighet och att var och en representerade sitt manga ämne. En bestämd olikhet framträdde dock därigenom, att gymnasieadjunkten,

endast hade hälften så stor undervisningsskyldighet som lekcorerna, skötte som undervisningen i franska och tyska språken, vadan dessa bada språk tillsammans icke

erhöllo hälften så många undervisningstimmar ett de gynnade

mer än som av

Aven läraren i naturalhistoria, heller lektor, fick nöja sig ämnena. som var med halva timantalet till sitt ämnes Kurserna de olika ämnena motsvara

men. l nämnda timfördelning: i de klassiska språken, teologi, filosofi och matematik synas

de mycket imponerande, i de moderna språken och naturvetenskaperna skä-

ligen torftiga. Betecknande för bildningens art är den bestämmelsen, att den ut-

förliga framställningen den allmänna historien skall sluta med folkvandringarna

av vid medeltidens början och efterträdas allmän översikt medeltidens och

av en av

tidens huvudepoker. den nyare

Genom 1820 års skolordning enhetsskoletanken bestämt avvisad. För

var den medborgerliga bildningen däremot i viss mening bättre sörjt än genom

var 1807 års stadga, i det vid sidan lägre 2-klassiga apologistskolor upprättades

nu av högre, å-klassiga, naturligtvis kunde tillgodose det allmänna bildningsbehovet

som bättre den förutvarande apologistklassen. Lärdomsskolan slutligen blev i det

än hela oberörd stadgan, utom så till vida att hebreiskan åter blev ett obligatoriskt

av läroämne; de moderna bildningselement, 1807 införts å läsordningen, fingo be-

som hålla sin ännu mycket anspråkslösa plats.

nyvunna men

IL

Den gamla och den skolan. 1825 års skolkonimitté.

nya

Då 1820 års skolordning så litet tillfredsställde en ny tids krav, fortfor Kritik I r 1820 års kritiken, och diskussion skolproblemen begynte mellan vad man kallade den

en av skalowlm ng. gamla och den skolans målsmän. varade i årtionden. Man klandrade från

nya som visst håll apologistskolorna otillräckliga att kunna motsvara tidrns fordrin-

sasom

på allmänt medborgerlig bildning, klandrade lärdomsskolorna såsom alltgar man

ensidigt inriktade på de klassiska språkens studium och man ogillade det för skarpa åtskiljandet båda såsom stridande mot god medborgaranda.

av en

Ar 1823 utgav Anders Fryxell anonymt sin skrift: Förslag till enhet och Fine/Lells broschyr medborgerlighet i de allmänna undervisningsverken, märklig icke minst därigenom,

Förslag tzll författaren de aktuella skolfrågorna blott från sociala och allmänt kulatt ser enhet och från pedagogiska. Fryxell finner betänklig turella synpunkter utan även rent en ønedborgcr-

söndring och ensidighet i vårt undervisningsväsen. De lärda skolorna utbildade lighet i de

och ämbetsmän, krigsakademien militärer, apologistskolorna hade till huvud- allmänna präster och bön- undervisa saklig uppgift bildandet handlande, näringsidkare och hantverkare, av ningsdernas barn i regeln hänvisade till folkskolorna. Med tanke härpå vore man, voro verken.i säger han. frestad att tro, .Sveriges fyra stånd genom fyra olika uppfostrings

att

anstalter på vägen att vilja fullkomligt utbilda sig till fyra särskilda kaster vore i likhet med de indiska. Denna splittring blott från sociala synpunkter vore förkastlig utan även från psykologiska och allmänt fosterländska. Hur kunna

larnen. frågar Fryxell, vid 8 12 års Qder, hur kunna väl föräldrarna själva

inse, till vad yrke och befattning des-a i framtid bliva mest passandeif Valet en levnadsbana blir sålunda ofta i barndomen bestämt av en slump, och mången av medborgares anlag och förmögenheter hava försvunnit för staten med oändligt

mindre nytta, än de fatt användas på jilats, som han vid mognare ar och om en sansad prövning funnit den för sig mest passande Det avgörande hindret vara för åstadkommande enhetlig medborgarskola Fryxell i de döda spakens av en ser herravälde. Mot detta välde han sig: andra ämnen hade nu trängt fram uppreser och tidsandans förändrade riktning blivit angelägnare för den bildade genom latinet längre vetenskapens språk, ja, Fryxell förnekar 0. m. mannem; vore dess enastående formella bildningsvärde, varje bildat språk hade en gramma

tik, vilken, redigt lärd, måste redighet åt tanke och tal Fryxells proge samma blir alltsa, att alla barn borde först börja med den medborgerliga bildningram emedan de dock alla, både vetenskapsidkareoch ämbetsmän, skola bliva medgen, borgare, då det däremot står vida fältet. huruvida en gosse i en lärd skola fram- 1 deles bliver ämbetsman eller ej. De ämnen, i denna medborgarskola skulle som läsas, religion, modersmålet, räkning, geografi med naturkunskap, historia vore och statistik, geometri, fysik och levande sprak. Vid omkring 1G års ålder kunde

yngling hava slutat och, om ga till gymna-

en denna kurs befunnes

lämpligt, oöverträffade

siet. Här borde de klassiska spraken med hänsyn till sin ärliga,

litteratur äga en stark ställning.

Från ett helt annat håll skedde samtidigt ett angrepp den hittillsvarande Ifritik ar lärda skolan, nämligen från vissa militära kretsar. Man önskade här upphävandet skolordniiikom gen från Karlbergs krigsskola, såsom den där främjade en militär kastanda; härvid av miZitárTra frågan gymnasiernas användbarhet sasom förskolor till andra yrken än den kretsar om egentligen lärda, det militära, debatt och reformer påyrkades i dessa

a. under

läroverks På 1823 ars riksdag väcktes inom ridderskapet och adeln organisaiion. motion i detta syfte, och såväl mot elementarläroverken som andra undervisnings-

anstalter riktades under riksdag allvarliga anmärkningar. samma Enligt 1820 års skollag skulle revision sammanträda vart tredje år Skolrerisinen s. för att skolornas verksamhet och eventuellt avgiva förslag angående för- nen 182.4.

granska

bättringar. Den första skolrevisionen sammanträdde 1824. Gentemot de saväl vid

den senaste riksdagen annorstädes framställda anmärkningarna mot läroieiken som hävdade revisionen, att dessas inrättning i stort sett god. En genomgripande vore förändring deras huvudgrunder fann revisionen högt betänklig, innan en större av pålitlig erfarenhet ådagalagt nödvändigheten härav. Däremot ställde den sig

och

obenägen emot smärre förändringar. En sådan, i principiellt avseendeav

vissa

ganska stor räckvidd och tydligen framkallad av den nya skolans kritik, före-

slogs också, nämligen att lärdomsskolans första klass skulle bliva för de bägge

skoltyperna Här skulle endast sådana ämnen förekomma, som voro gemensam.

för de båda läroverken gemensamma, och modersmålet alltså bliva grundspråket,

enär dess grammatikaliska lärande det naturligaste och lättaste för den åtta-

vore årige gossem. Förslaget, tydligen eftergift för enhetsskoletanken och

som var en innebar ett offer, ock obetydligt, den lärda skolans lärdom. ledde icke till

om av någon påföljd.

18251213 Med anledning de anmärkningar, vid 1823 års riksdag framställts

av som mot undervisningsväseudet i riket, tillsatte regeringen emellertid âr 1625 kom-

;50T;5_"1°P en

,.3f,,°,,::-lit-zå"mitté under kronprinsens ledning och uppdrag att i ett sammanhang granska tillståndet av rikets allmänna uppfostr edgsverk och därvid föreslå de förbättringar,

som kunde anses behövliga. Denna kommitté, vanligen kallad stora uppfostrings-

kommittém, kom bestå icke än 23 medlemmar, vilka

att av mindre Gav många

hörde till landets kulturellt eller politiskt avseende mest framstående Dit

1 män hörde Wallin, Tegnér, Geijer, Agardh, Berzelius och Grubbe, de i vår politiska

historia ryktbara Hans Järta, Klas Fleming och August Hartmansdorlf, bi-

von skoparna Rosenstein och lVingård samt krigsakademiens chef general Lefrén.

Bland elementarlärarne, i stor minoritet märkas lektorerna L. M.

- som voro - Enberg, Axel Fryxell och Josef Wallin. Beträffande elementarläroverkens organi

sation kommittén hade även att yttra sig folkskolorna och universiteten

- om rådde stor meningsskiljaktighet. Hår funnos nitiska reformvänner: till dem hörde

naturforskarna Agardh, Berzelius och Axel Fryxell, till inflytelse-

men gruppens rikaste medlemmar räknades också Lefrén, Hartmansdorff och själve kronprin-

sen, som ända in i medelåldern med liberala atier. Tegnér

var en man sym stod denna grupp närmast, också idet hela moderat äggning. Här

om av mera fanns också ett medlande parti med Grubbe i spetsen och slutligen rent kon-

en servativ grupp, vars märkesmän voro Geijer och Järta. Inom varje hava

grupp meningarna för övrigt gått i sar. Under sådana förhållanden hava olika

program blivit framlagda.

Kmgimitiéns Kommitténs betänkande, den 20 december 1828, visar, att

som avgavs btlk“d“-majoriteten i stort sett reformvänlig. I själva verket innebar betänkandet

var en kompromiss mellan de meningar, inom kommittén brottats med varandra.

som närmast Agardhs och Grubhes. Betänkandet utgår ifrån att elementarskolans

syfte vore att allsidigt utveckla de mänskliga förmögenheterna och grundlägga

en vetenskaplig bildning. Då undervisningens syfte alltså ett, behövdes

vore blott ett slag av elementarskolor; de olika skoltyper, 1820 års skolordning

som tillskapat, vore i verkligheten endast skilda bildningslinjer. I praktiken hade

också denna åtskillnad i olika skolor visat sig olämplig, idet alla, sökte

som någon högre bildning, föredroge lärdomsskolan framför apologistskolan. Kommit

tén gör gällande, att läroverken böra inrättade efter ungdomens behov och

vara icke efter gammal hävd utan avseende på, denna motsvarar behovet eller

om icke. Då nu två tredjedelar de lärjungar, besökte läroverken, icke be-

av som hövde döda språk, ansåg kommittén två bildningslinjer böra finnas vid dessa

skolor: en för klassiska språkens litteratur i förening med den moderna och

en för denna senare, skild från den klassiska. På båda dessa linjer borde sakkun-

skapernam kommittén ansåg nödvändiga, läsas de borde också

som gemensamt; vara obligatoriska. Till de sakkunskaper, tidigare representerades i skolan.

som lade kommittén ytterligare ett ämne, nämligen kemien. I motsats till sakkunska-

perna vore språkkunskaperna enligt kommitténs mening tillfälligam och här lör-

ordas en stor valfrihet. På den klassiska linjen borde dispens kunna från

ges

grekiska och hebreiska, på den andra linjen från ett av de moderna språken. Kommittén jämför de klassiska och de moderna språken och finner, att den moderna kulturen ställer sig värdigt vid sidan den klassiska; den erkän-

numera av

också. att intet odlat tungomål är så faitigt, att det medgiver tillräcklig ner tankeovning för ungdomenr, därmed underkännande latinets enastående formella

bildningsvärde. På dessa principer ville kommittén grunda en gemensam offentlig skola med förberedande klass för alla med modersmålet grundläggande

en - som språk varefter från och med det andra skolåret l:a klassen linjedelni.ng

-, en skulle inträda med latin huvudsprak för trivialistev och icivilister och

som franska för apologisteva A den förstnämnda linjen inträdde sedan i 3:e klassen alternativt grekiska eller franska, ä den andra reallinjen tyska. Naturvetenskan

ställning enligt kommitténs förslag fortfarande rätt anspråkslös; denna pernas är

upptages dock här i trivialskolan även å den klassiska linjen. ämnesgrupji

Radikalare än kommittémajoritetens är Agardhs program, framlagt i ett sär- ;lg/zrrlhs skilt Littalande. Han att den offentliga skolans företräde framför enskild program.

anser, undervisning ligger i den medborgerliga uppfostran, som skolan lämnar, men detta företräde förloras, så snart uppfostrar de olika klassernas barn i olika skolor.

man Skolan mäste, den skall uppfylla sitt ändamål medborgerlig anstalt, vara

om som

bild medborgslivet, innesluta alla agerande elementen därav genom ett en av motsatt förhållande uppkommer farlig ensidighet i bildningen En sadan

en offentlig skola, varifrån ingen medborgareklass är utesluten, är annat än natio

själv några år. förrän den uppträder i handling. Där förena sig alla nyanser nen

borden och rikedomen till ett resultat jämlikhet Agardh önskar alltså av av

enda skola-m fördelad i tre longitudinella avdelningart, folkskola, borgareskola en och den bildade klassens skola. Sambandet mellan dessa olika skolor, själva frä-

huruvida de skola byggas den på den andra, eller sidoordnas med gan, upp. ena varandra såsom olika linjer, har Agardh klarlagt Undervisningen i den först-

nämnda skolan skulle omfatta kristendom. moral, fosterlandskännedom, aritmetik och skrivning, i den andra utom folkskolans ämnen geografi, historia, matematik

- och moderna språk, i den sista klassiska sprak, naturvetenskaper. svensk

grammatik, filosofi och litteratur. Inom denna mångfald kunskaper, som skolan

av bör meddela, uppgör Agardh rangordning läroämnena efter det mer eller

en av mindre allmänna ÖClIOVr-W. Här stå de reala ämnena i främsta ledet och först

därefter komma språken. Beteoknande är de främmande språkens ordning enligt hans reformprogram: tyska. latin, franska, grekiska. engelska, hebreiska. Med

anförda åsikter gör Agardh front bade emot vad han kallade den gamla ovan skolan, latinskolan, och mot den bestående, ville åstadkomma en kompro

som miss införande vissa bildningselement. Den gamla skolans fel är,

genom av nya

Agardh, att den antager såsom begränsat något i sig själv är obemenar som gränsat, nämligen den mänsk iga kulturen och att den tror. att ingen litteratur

, har uppkommit eller kan uppkomma, iverträfande den. vilken den själv lagt i dagem. Men Agardh ställer i utsikt försoning med den gamlm skolan i det

en ögonhliok den förklarar, att den överlämnar den uteslutande klassiska bildningen företrädesvis till viss medborgarklass och icke fordrar den ett villkor för

en som all bildning Hed skarpa kritiserar Agardh den bestående skolan, som i sin

att tillmötesgå tids krav fogar kunskapsområden till de gamla strävan en ny nya och vill. att varje lärjnnge skall lära allt. Detta leder till ytlighet och mångkunnighet på grundlighetens bekostnad och icke en allsidig bildning utan

ger

3-210409. II.

ett kaos av ofullständiga kunskaper. Agardh med hänvisning särskilt till

ger, tyska förhållanden, en avskräckande men målande bild vartill detta mångläseri

av leder. Man föreställe sig lärjungarnas belägenhet. Uti skolan upptagas de

sex timmarna endast att emottaga pensa, avhöra förklaring däröver samt examineras över de förut emottagna och inlärda De övriga timmarna dagen måste

pensa. av användas att hemma inlära dessa läxor. Föga tid återstår till kroppsliga rekrea tioner eller till njutningen av kamratskapets nöjen eller det husliga livets

av behag. Ungdomstiden forgår uti en annan sfär, än naturen utstakat därför. Den ålder, som ämnades till den gladaste, känner inga lekar, inga nöjen. Ynglingen har tid att glad Räddningen från detta mångläseri Agardh däri, att

vara ser skolan icke åt varje lärjunge meddelar hela sitt kunskapsförråd utan åt och

var en blott ger en del därav, på det de tillsammans må fatta det hela. Agardh blir sålunda en förkämpe för valfrihet av läroämnen, Valfrihet, han prin

en som cipiellt sett önskar obegränsad praktiska skäl dock i någon mån vill

men av modiñera. GriL/musm7/ Den strängt konservativa riktningen inom kommittén, företrädd såsom nämnt /irtas ytt- Geijer och Järta. hävdade den gamla latinskolans koncentration kring de klasav ronden. siska språken, varnade för en encyklopedisk bildning och avvisade bestämt såväl tanken på enhetlig inedborgareskola som på modern högre bildningslinje

en en vid sidanav den klassiska. imiblzcs Den medlande riktningen, representerad av framför allt Grubbe, i

som en m.ji. Hawa framlade och sina meningsfränders erkände, reservation sitt program. att tidigare Mif/ml. de klassiska studierna på ett allt för uteslutande sätt härskade i skolorna och att allt för liten uppmärksamhet lämnades åt andra viktiga undervisningsämnem. Men reservanterna ansågo, att mot mitten av förra århundradet denna situation förändrats. Naturvetenskapernas storartade utveckling och deras ökade betydelse för näringslivet jämte en modern litteraturs framträdande vid sidan den klassiska

av hade framtvungit förändringar i den lärda skolans arbetsprogram. I sammanhang härmed hade en ny medelklass trängt fram med krav pä en viss, ehuru icke strängt vetenskaplig bildning. Aven detta krav hade man tillmötesgatt genom upprättandet av apologistskolor. De i sagda hänseenden genomförda reformerna

vunno reservanternas gillande. Men de opponerade sig mot den tanken, som var kommittémajoritet-ns, att två bildningslinjer en för de klassiska språkens litteratur i

á förening med den moderna, den andra för den moderna, skild från den klassiska, skulle förenas i en skola, så att alla realkunskaper föredroges gemensamt och

endast språken förelästes i särskilda De kunde tänka sig högre veten-

rum. en skaplig bildning utan klassiska studier, men de erkände, att inom den lärda skolan undervisningen bör någorlunda jämnt delas mellan språken och realkunskaperna

Och vidare var en förening av en lärd skola och en borgarskola nagot för dem motbjudande, då dessa skolor enligt deras mening representerade skiljaktiga

men lika oumbärliga riktningar beträffande de mänskliga anlagen, de ideella och de materiella riktningar, samhället måste vårda och ge den fullkomligaste möjliga

som utveckling. Den lärda skolan svarar mot den förra riktningen och kräver en vetenskaplig undervisning, en undervisning. som mest bidrager till den intellektuella kraftens utveckling, borgarskolan mot den andra: här kräves blott kännedom

om vetenskapernas resultat, med huvudsakligt avseende fäst på deras användbarhet i borgerliga yrken; realkunskaper och levande sprak bliva här huvudämnen. En sammansmältning av skolorna skulle komma lärdomsskolans vetenskapliga karak-

förlorad och skada apologistskolan, lärjungar krävde mindre tär att gå även vars

språk. Mot de sociala hänsynen för sammansmältning hävfrämmande levande en

gemensamhet i undervisning dock varken kan utsträckas till alla dar Grubbe, att

samhällets medlemmar eller bliva fullkomlig gemensamhet i avseklasser av en Och han tillägger, att söndringen mellan särskilda ende på själva läroämnenaa

folkklasser säkerligen icke har sin egentliga grund däruti, att de stand och

skola: den föranledes och underhalles genom alla de i ungdomen besökt samma själva sina olika yrken komma till varandra och förhållanden, i vilka de genom

vilka därur utveckla sig Grubbe fruktar 0. m., att förde ständiga intressen, Hera anledningar till söndring mellan lärjungarna; om de eningen skall innehålla

atnjöte undervisning, under andra under vissa underxrisningstimmar gemensam men

skulle mahända allehanda kollisioner, föraktande jämförelser o. s. v. åtskilda, vore beredas; de skulle härigenom dagligen erinras om atskillnaden meldem emellan

framtida yrken. Och vad beträffar val bildningslinje skulle det i lan deras av

ske lika tinigt, hade skilda skolor. Valfriheten den förenade skolan som om man

läriungen bör redan i skolam, säger han, vänja sig vid har i Grubbe en fiende:

välbehag böja sig under den allmänna ordningens fordringar: att låta sitt enskilda

enligt Grubbes mening, encyklo edistisktx Elementarundervisningens väsen är,

så vill, mängläseriets målsman. I Gru bes reser- Grubbe är alltså, om man en -

övriga medlemmar, bland dem Fleming, J. O. vation instämde sju av kommitténs

Vallin. Rosenstein, Vingard och Josef Wallin.

uppfostringskommitténs reformförslag ledde icke under den när- S"I"°Z"N{§f,° Den stora skolan. 1832 års skolrevision m" ° tiden till någon förändring den offentliga maste av hållet på den gamla skolans ståndpunkt. Den hävdade med ställde sig helt och

språk och teologi oumbärliga för varje bildad man, för skärpa, att klassiska vore

och humanistiska bildningen vore tvenne grundpelare, på så vitt den religiösa

den må vetenskaplig eller medborgerlig, nödvändigt måste vilka all annan, vara sig likaledes förening lärdomsskolan och apolovila Revisionen motsatte en av

till dessa skolors olika syften och metoder. All valfrihet gistskolan med hänsyn

också ondo: staten hade ovillkorlig rätt att bestämma läro inom skolan vore av icke hänsyn till deras krav, vilka, var efter sitt olika ämnen och kunde taga

till någon del begagna sig den allmänna undervistycke, skulle vilja blott av

nin gen. idéer blevo emellertid omedelbart tillämpade i några Tzlpplfilffm Vissa av kommitténs Viktigare att staten år 1828 upprättade ett nytt läro- v lll/lf enskilda läroanstalter. var,

elementarskolan Stockholm, där tillfälle till både klassisk och verk, Nya i gavs

läroverk och där övriga kommittén föremedborgerlig bildning inom samma av

Här blev svenska språket grundläggande språk, slagna reformer skulle tillämpas.

begynte i 2:a klassen, latin alternativt iranska först undervisningen i tyska - -

den större frihet gentemot gällande skollag, som utmärkte den i 3:e. Tack vare övrigt kommitténs principer tillämpade i några enstaka tidens skolor, blevo för

Karlstads stift, biskop Agardh blev år 1834; här ha statsläroverk, särskilt i vars

naturvetenskapliga läroämnena setts till godo. särskilt de hade rört sig den medborgerliga bildningen IWF/föll Den nämnda striden mest om nu förhållande till den lärda i skola eller i skilda skolor samt de fzfffsfzy"jf och dess - en den lärda skolan. Den på 1830 talet fortsatta,,äij,åå,.,.agm reala bildningsämnenas införande i

delvis efter linjer föres också in på. ett om- stämm skoldiskussionen rör sig samma men

föregaende diskussionen enligt förhållandenas natur mindre be- Om råde, som i den 907:

H71CTUZRningsverkens

1if07'Hl.

rörts. frågan folkskolan bottenskola. Anders Fryxell 1832 om som utgav nu en ny broschyr: Försök att närmare bestämma frågorna

om undervisningsverkens

reform. Här tager han varmt till orda för förbättrad

en folkbildning. Emot

en skuggrädd tid hävdar han, att vetandets himlakälla flyta ur rena endast hälso-

givande vågor, försäkrar, att den minsta dryck därur för den är törstande män-

niskoanden vederkvickelse, hälsa och liv, och sig med skärpa opponerar mot strävandena att förneka allmogen varje mänsklig varelses rättighet till ljus och ut-

bildningr. Liksom Broocman vill Fryxell bygga skolsystemet upp med tre skole

arter: folkskola, borgareskola och den lärda skolan på sådant sätt. att den högre

skolarten vilar på den lägre. Efter pedagogiska synpunkter bestämmer han dessa

skolors naturliga ämnesområden: med hänsyn till och ämnenas egenart den ord-

ning, i vilken de förut-ä1ta och följa varandra. med hänsyn till ämnenas lämplig-

het för barnens successivt utbildade fattningsfåirmåga och med hänsyn till ämnenas

större eller mindre oumbärlighet för den blivande medborgaren. l alla de nämnda

avseendena finner han religion, naturhistoria. geografi, lnistoria. modersmålet, linear-

ritning, skrivning och räkning höra till folkskolans ämnessfär; till borgareskolan

höra samma ämnen i utförligare framställning de främmande samt levande språken,

i den lärda skolan tillkomma de klassiska språken. Det lärogång, var en motsatt den rådande, mot vilken Fryxell riktar mycket skarp kritik. Nu kastas en barnet

vid sitt första inträde i skolan, säger han, in i värld, där en allt är och under

liera år förbliver för detsamma alldeles främmande, ända till de ljud. det språk.

som det hör och lämnas främmande i den värld, det - -, vari egentligen lever lHzllins Samma tendenser i den Fryxellska broschyren som spåras i det uppseendeskoltal 1837.väckande högtidstal, ärkebiskop Jonan Olof Wallin höll som vid invigningen av Uppsala katedralskolas läroverkslnyggnad år 15437. Detta nya var sa mycket märk-

ligare, som Wallin i 1825 ars skolkommitté stått bland reservanterna. mot den nya skolans reformförslag. Nu vänder sig Wallin den klassiska bildningens mot do-

minerande intlytande. Det gamla Rom, till omfång och inflytande redan inskränkt

av tidernas och tingens makt, bör längre ävlas uteslutande om ett valde över

världen, som har det nöden och därför fördrager mera av det Endast de

böra studera klassiska språk, därtill naturen skickade som äro av genom utrönta

omisskänneliga anlag. Felet hos den gamla skolan lag däri, barnen, att l otid införda på bildningslinje, där först ynglingen borde en inträda, liksom förutbe-

stämdes till en annan framtid än den, slumrade i deras okända som ännu fallenhet. Detta kallar Wlallin kastbildningsprincip Han en medgiver visserligen.

att även den nya skolan går till överdrifter, då den uppskjuter de klassiska studierna så länge, att för litet tid och tillfälle gives att odla klassicitetens rätt öm-

tåliga och långsamt mognande växt. Med des-a utgångspunkter skisserar Wallin.

ett fullständigt skolprogram, där enhetsskoletanken, den

medborgerliga bildnin-

gen och de moderna bildningselementens tillgodoseende i skolan alla komma till

uttryck. Folkskolan bör bli basist Där måste läras det för alla nödigar reli-

gionskunskap och innanläsning. Där maste tillfälle lära även ges att det för alla

nyttigaz skrivkonst. det allmännaste räknekonsten. de enklaste begreppen av om naturen, världen och fosterjorden På folkskolan skall byggas ett andra stadium

2 a 3-årigt vilket Wlallin kallar provskolam emedan där anlagen - -. skola prö-

vas Här skall undervisning i ämnen. bildande och för ges som äro varje svensk

man gagneliga och prydandev: religion, modersmålets grammatik räkning, geografi

och historia, skönskrivning, linearteckning, första elementen

av geometrien, forn-

och folksagor, deklamation och sång svenska sånger samt gymnastik. I denna

av skola skall ungdomen fostras till sitt 12:e eller 13:e år. För dem, som därefter fortsätta teoretiska studier, skall lärd skola givas, delad linjer, den ena med

en klassiska språk, den andra med levande språk, historia, samhällslära, matematik

och naturvetenskap. Den förra linjen kallar Wallin gymnasium, den senare ate-

I detta skolsystem utgör folkskolan roten, provskolan stammen, den lärda neumk skolansnolika linjer grenarna.

Aven den stora fostringskommitténs mest frejdade reser- j1 fIJ/"r

en annan av up

Eriks°l1°°5""'"' vanter framträdde vid 1830 talets slut me nya åsikter iskolfrågan, nämligen Gustaf Geijer. ireijers på skolproblemen förklaras till väsentlig del av

nya syn hans ändrade politiskt ståndpunkt. Ingen tidens frågor, sager han,

av :således heller läroverksfrågan, kan nöjaktigt besvaras utan vederbörligt avseende på det stora sociala faktumtz att medelklassen efter den stora franska revolutionen trångt uppåt. att denna klass såsom ha.n uttrycker sig i stallet att

G -

del, blivit ett nytt uttryck det hela. De gamla närings-, borgar-, vara en nu av apologistskolorna eller vad kallade dem motsvarade icke detta nya samhälls-

man läge. Men Geijer även skolfrågan, sig bör, från pedagogiska synpunkter.

ser som Gentemot den gamla skolans målsmän hävdar han. att bildningslinje kan be-

en

såsom olärd och sluta lärda och att denna utvecklig är till den grad både gynna som möjlig och naturlig, att den gamla lärdomsskolans motsatta påstående, enligt vilket dess linea redan begynner såsom lärd, fordrar en nogare undersökning Aven i sprakfrågan, så nära sammanhänger med allmänbildningsproblemet, förfäktar

som Geijer ståndpunkt. Han hävdar fortfarande språkkunskapens stora betydelse,

en ny då språket, tankens eget uttryck, år det naturligaste föremålet för den reflekte-

rande tankens första arbete med sig själva men valet av det språk, som bör bliva medlet för denna tankeövning, beror skäl, som äro desamma för alla tider.

av vAtt bör begynna med de gamla språken, efter det förflutna föregår det nar-

man varande är, säger Geijer, sotism; glömmer därvid, att det närvarande

en man nödvändigtvis är utgångspunkten. Skall nödgas välja mellan gamla och nya

man språk, borde de ha företrädet, emedan deras litteratur, såsom ett större helt,

senare i sig upptagit så mycket den gamla Härtill kommer, att den moderna hild-

av ningens innehåll långt ifrån rymmes inom antikens språkformem, som utan :svårigheter och omvägar lämna uttryck för denna bildnings vanligaste begreppzl. Ur. dessa premisser drager Geijer den slutsatsen, att de klassiska språken längre böra skolans grundläggande språk, utan att studiet av dem bör uppskjutas.

vara

Aven enhet i Lindervisningsväsendet visar sig Geijer vara en vän.

av nu Han inskärper statens plikt beträffande medborgarnas uppfostran blott med av-

seende på något visst stånd, som den behöver till sin egen tjänst, utan med avseende på hela landets ungdom, varigenom den ock till folkskolan nödvändigt trä-

der i ett innerligare förhållande an förrn Folkskolan är läroverkets första och mest omfattande avdelning. Härefter följer den enhetliga lärdomsskolan: apologistskolorna och de egentliga lärdomsskolorna både kunna och böra sammanfalla.

Lärdomsskolan delas i elementarskola och gymnasium." Denna skolas organisation tänker sig Geijer för övrigt så. att dess nedersta del utgör en förberedande tvåklassig elementarskola med modersmålet och tyska grundläggande språk och

som att därovan bygges högre skola visserligen med latin även med franska och

en men engelska obligatoriska läroämnen, med grekiska och hebreiska däremot

som men

som valfria. Spräkhopningen bör enligt Geijer motverkas utmönstring

genom av naturvetenskapligt lärostoff. 13Ä59"37"j När så många röster höjdes till förmån för den skolans vi-

nya program, l "wlmm" sade

även regeringen under 1830-talets sista år ett visst tillmötesgående mot de nya idéerna, om också blott på ett punkter. Det det kungl cirku-

par var genom läret den 1 november 1839, varigenom å sidan 5 högre apologistskolor, avsedda att

ena bereda till studentexamen utan klassiska språk, grundades i städerna Göteborg, Jönköping, Vänersborg, Västervik och Örebro, å andra sidan den moderna bildningen

så till vida fick erkännande likaberättigad med den klassiska. att lärare i

som moderna språk och naturvetenskap på stat anställdes vid alla gymnasier i riket.

III.

1840-talets reformsträvanden. 1849 års cirkulär. 1856 och 1859 års skollagar.

Jv. F. ,url- Från början av 1840-talet, under vilket årtionde i allmänhet de liberala m I/W strömningarna i vårt lands såväl politiska kulturella liv få ökad betydelse.

som ;ázfpinträderäven skolfrågan i ett nytt skede. I diskussionen möter ström-

man en L,ÃL,.k0,, kantring sa till vida, att även den gamla skolans representanter erkännes, att och av rlcrasföøu medelklassens behov måste bättre än hittills tillfredsställas. Ar 1843 utkom

en Wt5"./- skrift: Om svenska läroverken och deras förbättring, närmast framkallad anonym av ett inlägg i skolstriden den reformvänlige general Hazelius. Författaren

av var dåvarande docenten och prinsarnas guvernör, den sedermera såsom hävdatecknare och ecklesiastikminister berömde F. F. Carlson. Carlson är vän de kla-siska

en varm av språken och en ivrig förfäktare undervisningens formella värde. De klassiska

av språken hava enligt honom samma betydelse för själskraften gymnastiken för

som kroppen. Studiet dessa språk bör också börja på ett tidigt stadium. Liksom

av växten först bör slå rot för att sedermera kunna bära blommor och blad icke

men kan utveckla sig i omvänd ordning. likaså har även vetandet sina utvecklingslägar. Ar nu roten till en högre bildning att söka i de klassiska studierna, sa följer, att de först böra företagas Så långt står Carlson helt på den gamla ståndpunkten. Men på gång erkänner han, att det är tillräckligt sörjt för

samma medelklassens bildning och att större avseende vid undervisningen måste göras på den nyare tidens mångfaldigt utgrenade behov; i detta syfte borde realgym-

nasier och högre borgarskolor upprättas. Och Carlson har även blick för betydelsen av en viss enhetlighet i skolsystemet, särskilt med hänsyn till vad medborgerligheten kräver. Närmast efter franskt mönster föreslår han grund-

en gemensam läggande skola med 3 klasser, givetvis med latin obligatoriskt läroämne, och

som däruppå byggda skilda skolor. Skolrøzvisio- Skolrevisionen år 1843, ävenledes i allt Väsentligt står på den gamla

som O 134 skolans ståndpunkt, uttalade

sig mot alla mer djupgående förändringar beträffande läroverkens organisation och undervisning och päyrkade de då existerande skolar-

ternas bibehållande såsom särskilda slag läroverk. Men så långt vill dock

av revisionen tillmötesgå de moderna kraven. att den tillstyrker, att det må överlåtas åt eforerna att med vederbörande lärares samtycke hos Kungl. Majzt ingiva ansök-

ning om apologist- och lärdomsskolornas förening inom stift, och den föreslår

resp.

o. m., att lärdomsskolornas två lägsta klasser må bliva gemensamma även för

detta under åberopande att den gamla ordningen för en lär-

apologistskolan, av,

anlag och böjelser ännu icke hunnit framträda, ofta måste föranleda junge, vars tvekan och misstag vid valet mellan de båda skolorna. Latinet skulle emeltill lertid i denna bottenskola grundläggande språk. vara nämnda symptom tillmötesgående hos målsmännen för ,184J719Z4 Viktigare än nu av

efter tjugoårig WMV

den gamla skolan dock, att riksdagen år 1844 - en mer än var likgiltighet ånyo skolfrågan till behandling och på detta område bör- - tog upp jade märkligt intresse. En frukt detta intresse är den av de tre världsvisa ett av stånden framburna riksdagsskrivelsen den 15 februari 1545. Denna inneliga av håller till början ganska skarp kritik vårt dåtida undervisningsväsen. en en av skolinrättning, heter det härleder sig från tider, då kunskapsmedlen voro Vår få. då den k klassiska lärdomen uteslutande härskade och då den allmänna uns, dervisningen huvudsakligen avsåg bildandet kyrkans tjänarev. Läroämnena heav stämdes därefter. Aven med förändrade förhållanden hade de gamla läroformerna

och de gamla huvudämnena bibehållit sin övervikt. En följd därav hade blivit,

skolan rätt för tiden, att den är för mycket föreläsningsatt numera passar en förhörsanstalt och befrämjar för litet självverksamheten, varför ock lärjungar-na och efter inträdet i allmänna livet sällan sakna förmåga att använda de förvärvade

kunskaperna Skolans undervisning borde lämpad efter allas behov av allvara bildning Hitintills hade den vetenskapliga sidan stått alltför mycket tillmän baka för den lingvistiska, och på den de levande språken för de döda. Läsenare föredragas. endast på vissa platser i samhället, under det anroämnen som gagna dra, för allmänbildningen behövliga, eftersättas. Ett nödigt samband saknas mel-

lan elementarläroverkets särskilda delar, likasom mellan detta och akademienø. Et-

denna allmänt hållna kritik övevgå ständerna till att framställa vissa ter mera positiva önskemål: apologistskolan och lärdomsskolan borde förenas såsom tvenne

i skola, och även lärdomsskolan och gymnasium borde bilda en en

billtliningslinjer

en et. Dessa krav på enhetlighet inom skolsystemet motivera ständerna genom en

hänvisning såväl till praktiskt-psykologiska missförhållanden lärjungens allt för tidiga linjeval till sociala. Under dåvarande skolorganisation insättas - som i äda år, utan möjlighet för målsmannen att då rådfråga hans förmåga gossen s eller fallenhet, tillfälliga anledningar, i den eller den andra skolan och av ena fortsätter där sin längre eller kortare tid, dock allt för länge, han blivit väg om införd på för sig olämplig bana. Månget lovande anlag går sålunda förlorat. en Mången yngling framföres åter utan anlag och tillräcklig förmåga på lärdomsba-

sällan ditförd endast lyckligare ekonomiska förhållanden, och bidrager nan, av i framtiden att öka trängseln på ämbetsmannabanan till föga båtnad för sig och

staten. Då dessutom den första allmänbildningen inhämtas i skilda slag av läro-

verk, utbildas ståndsintresse och skråsinne, motverkar den samhällighetsanda, som för varje stat så stort inflytande. Förenas de skilda skolorna, undsom är av vikas dessa olägenheter, och då läroämnena lämpligt ordnas, inhämtar gossen den

första tiden sådana kunskaper, på vilken linje han sedan fortgår, bliva honom som, verklig nyttan I skrivelsen framhålles även betydelsen att statens alla av av bildade medborgare ha åtnjutit sin första intelligensvård i samma skola, från

barndomen lärt känna och akta varandra och knutit fortfarande vänskapsband.

Mot de tre ståndens yrkande, att Kungl. Maj:t måtte vidtaga förändringar

i läroverkens organisation angivet syfte, inlade prästeståndet sin protest; det i nu

anhöll, att förslaget måtte underkastas erfarna skolmäns noggrannaste undersök-

ning och omdömen innan några åtgärder i den medstånden påyrkade riktningen av anbefalldes. If. proposi- Riksdagens reformvänlighet motsvarades liknande av ett intresse inom rege tion i skol- Den ringen. dåvarande konungen var sedan gammalt känd för sina sympatier frågnw 1:947. för den nya skolans reformprogram, och ecklesiastikministern, F. O. Silverstol

var såsom förutvarande militär vän realbildningen. Vid framläggande av av en kungl. propositionen till den år 1847 sammanträdande riksdagen Silverstolpe gav uttryck åt sina reformtankar, och dessa anslöto sig nära till ständernas 1845 gjorda

uttalande. Han utgick ifrån, att med samhällets stigande utveckling i industriellt

och politiskt avseende anspråken på bildning inom alla samhällsklasser vuxit, och

redogjorde för hur tidigare sökt möta dessa anspråk läroämnens man genom nya införande i den lärda skolan och upprättande särskilda fristående högre genom av apologistskolor. Åtgärderna hade icke i allo visat sig lyckliga; särskilt hade mån-

genstädes den bildning apologistskolorna meddelat, kommit att stå tillbaka, som förnämligast genom de brister och fördomar, från den nuvarande organisatiosom nen äro nästan oskiljaktigm. Då härtill komme. att inrättandet fullständiga av apologistskolor jämte lärdomsskolorna på alla de orter, där de förra behövliga, vore skulle bliva för dyrbart för staten, under det att anordnandet blott endera av skoltyrpen på varje ort skulle utestänga mängd barn från den utbildning, en som bäst passade och så ansåge statsrådet tydligt, att de allmänna läroverken var en, borde så inrättas, att de olika anspråken på bildning, för så vitt fråga är om elementära kunskaper, må i möjligaste mån kunna fyllas i läroverk gemensamma och genom gemensam undervisning Han påyrkade alltså likasom de världsliga

stånden på 1844 års riksdag läroverkens förening.

Till det statsrådsprotokoll, till vilket ovannämnda uttalande gjordes, var fogat ett förslag till stadga för elementarläroverken. Enligt detta skulle för fram-

tiden läroverk finnas tre ordningar: lägre skolor med 2 klasser. medelskolor av med 4 klasser och högre skolor med ö klasser. Läroverkens allmänna syfte vore att bereda tillfälle till anlagens utveckling under ändamålsenlig ledning till det

mål, som bör eftersträvas, dels såsom villkor för ett självständigt vetenskapligt

studium vid universitetet, dels såsom grundläggning för allmänt medborgerlig

bildning utöver folkskolans gränsw

Läroämnena åtminstone i sak desamma enligt 1820 års skollag. voro som Bland dem voro vissa valfria, nämligen de gamla språken och för dem, läste som grekiska, engelska språket. En viktig inskränkning i denna valfrihet gjordes dock

för dem, som skulle fortsätta sina skolstudier utöver den 4:e klassen, i det att för

dem latinet kunde bortväljas förrän i den 5:e. Språkens ordning följande: var i 1:a klassen inträdde svenska, i 2:a tyska, i 3:e latin, alternativt franska, i 4:e

franska för dem. som läste latin, i 5:e grekiska, alternativt engelska, i 6:e engelska

för dem, som läste grekiska, i 7:e hebreiska; i de båda sista fallen deltaganvar det i undervisningen frivilligt.

Zäll års Sedan Silverstolpes förslag till sina huvudgrunder godkänts regeringen av vir/rnliir. framlades det för riksdagen i sammanhang med årets statsverksproposition. Riks-

dagen anslog för sin del betydliga medel till läroverken, tydligen under förutsätt-

ning, att en reform efter de angivna linjerna skulle företagas. Därefter utfärdades

det kungl. cirkuläret den 6 juli 1849, lade grunden till skolorganisation som en ny i vårt land. Huvudpunkterna i detta cirkulär, försåvitt det rörde de organisatori-

vid rikets elementarläroverk befrielse från latinska, grekiska ska frågorna, voro, att

skulle medgivas ynglingar, med föräldrars eller och hebreiska språkens läsning som

önskade; att lärdoms- och apologistskola borde förenas till målsmäns bifall det

alla skolan tillhörande ämnen och med ovan medgivna ett läroverk, varest, i

så fullständig undervisning, läroverkets omfång valfrihet, skulle meddelas som

skulle med lärdoms- och apologistskola förenas till ett medgåxve; att gymnasium

skulle, under valfrihet i läroämnen, medsammanhängande läroverk, varest samma

undergående studentexamen erforderliga kunskaper; och att efodelas de för av

inhämtande nödiga upplysningar och utlåtanden, till Kungl. skulle, efter av rerna undervismed förslag till ett fullständigt ordnande av varje stifts Majzt inkomma

sverk. nin g äntligen vunnit

Genom detta kungliga cirkulär hade den nya skolan en

hade blivit verklighet lärdomsskolans och principiell enhetsskolan en genom seger: realbildningskravet tillfredsställdes medgivandet

apologistskolans förening, genom

fullständig dispens från undervisning i de gamla språken, och enligt rätt till om vad hade härmed även den medborgerliga bildningen vunnit, tidens uppfattning

krävdes. som framtid införd, tillämpningen för skolans av En ny princip var men var

I det kungliga cirkuläret saknades specificerade föreskrifter om icke mindre vikt.

de från de döda språken dispenserade skulle erhålla uni vilka andra läroämnen

också viss ledning statsrådet Silverstolpes programdervisning, om en gavs genom

den 9 november 1847, vilket uttalande låg

uttalande till statsrådsprotokollet

1849 års cirkulär. Närmare bestämmelser beträffande reformens getill grund för

åt vederbörande eforer och lärarekollegier. Följden härav nomförande överlätos

tiden stora olikheter såväl i språkföljden som i kursblev, att under den närmaste

blevo utmärkande för de svenska elementarläroverken; i flertalet och timplaner

icke läste de klassiska språken, fått ökad undervisningi skolor synas de, som

levande språk och matematik, vid ett fatal läroverk även i de naturfrämmande

vetenskapliga ämnena.

den sålunda införda, ofullständigt organiserade val- På många håll synes

svårigheter vid undervisningen. De dispenserade lärjungarna friheten ha berett

kamrater i de ämnena och kunde därför icke hunno längre än sina gemensamma

tillsammans med dem i dessa ämnen. I syfte att minska med fördel undervisas

flerstädes latinets studium ända till 4:e klassen. Men olägenheterna uppsköt man

denna åtgärd framkallade åter ett försök till reaktion.

klagomål undervisningen, framburos vid 1850- Rilrsrlrzgmz På grund av de över som det lika l 850 J8551 1851 års riksdag. uttalade ständerna i underdånig skrivelse, att de funno - .

tidens åsikter rörande offentlig undervisning och uppfostran obilligt som med nyare

övertygade nödvändigheten klassisk

oföreniigt, att åt de föräldrar, som äro om av

förneka rätt, är medgiven den motsatta meningen, grund för bildningen, en som

ständer förvissade, att studiet ett klassiskt språk och förevarjämte Rikets äro av

själsövning, vilken för denna dess grundbildande beträdesvis latinet är den av tidigt möjligt begynnas. Då ständerna emellertid stämmelses skull bör så som

detta studium begynte på skolans första stadium inom insågo svårigheten av att

uttalades önskvärdheten att särskilda de dåvarande läroverkens ram. 0. m. av

de k. linjerna funnes. Fara för att ständerna skulle beröva läroverk för tvenne s.

den 1849 införda reformen sitt stöd tydligen för handen. var

41-2104059.II.

Riksdagen Emellertid visade sig denna fara övergående. Vid nästa riksdag, 1853-1854,

1553-1954- uttalade ständerna i ny underdånig skrivelse, att den förändring i det svenska undervisningsväsendet, som på tider inträtt. hade djupt liggande grund i senare en själva den nyare tidens utveckling. Jamte den klassiska bildningen nade nämligen

uppstått en modern i sammanhang med den naturvetenskapliga och industrinya ella utvecklingen. Den nya bildningens behov hade kunnat tillfredsställas av de gamla apologistskolorna. Men ständerna erkände tillika, att 1849 års genom cirkulär en viss förbistring införts i undervisningsväsendet. Detta tarvade större enhet. Därför anhöllo ständerna, att Kungl. Majzt till åstadkommande ordning av och enhet inom läroverken täcktes utfärda skolstadga och att undervisningen en ny därvid måtte så ordnas, att de båda bildningslinjerna matte så mycket som ligt hållas åtskilda och den reala bildningen, utan att den humanistiska lede i

grundlighet, utvecklas till all den fullständighet, läroverkens omfång medgave. som 1.s:;r;,,,-.,3ko1 Vid debatterna under sistnämnda riksdag hade striden huvudsakligen stått

stadga. Jnellan vännerna av en utsträckt samläsning med fri dispens och anhängarna av en fast linjedelning. Vid utarbetandet i överensstämmelse med riksdagens önskan

av den nya läroverksstadgan, blev färdig år 1856. kommo båda riktningarna som i visst avseende till uttryck. Stadgan är nämligen att betrakta komprosom en miss mellan skilda meningar. Elementarläroverken delades i högre eller fullstän-

diga, omfattade 8 klasser, vilka den högsta tvåårig, ochnlägre, högst som av var ö-klassiga, vilka helt och hållet motsvarade de förras lägre klasser. ver skolans

två lägsta klasser, som blevo gemensamma, upnhyggdes två bestämt skilda linjer.

den klassiska och den reala, dock med möjlighet till samläsning; inom linjerna

tillätos emellertid dispenser från de olika språken i så stor utsträckning, att man kunnat tala om sju, ända till sjutton olika linjer. De många linjerna förklaras

på följande sätt. Alla lärjungar måste läsa franska, som inträdde redan i den gemensamma andra klassen. A den reala linjen fingo lärjungarna sedan välja mel

lan tyska och engelska. De, läste latin, kunde befrias från grekiska och hade som bland de moderna språken att välja mellan franska och tyska. De, läste bada som de klassiska språken, ägde rätt att under de två sista skolåren tillvälja engelska

och hebreiska. ettdera eller bägge språken.

Språkföljden var sådan, att modersmålet inträdde i 1:a klassen. franska i

2:a, latin och tyska i 3:e. grekiska alternativt engelska i 4e,engelska och hebreiska

för helklassici i den högsta tvååriga klassen.

Jämfört med 1820 års skolordning hava kurserna utvidgats i latin, mate-

matik och naturvetenskap. Timplanen tillgodnsåg väl de moderna sprakens in-

tressen, särskilt franskans; men även matematiken fick i detta avseende staren kare ställning och likaså naturvetenskapen, först denna stadga fatt ett som genom mera betydande timtal sig tilldelat, särskilt å den reala linjen. Man torde alltså

kunna säga, att de moderna hildningselementen väl tillgodosetts 1856 års

lärover

Iraksdagcøz Men även mot denna stadga riktades tidigt från Hera håll skarp kritik: en 1$5{{-1;958-lärarekrafterna räckte till för de många differentierade linjerna, dispensernaledde

till splittring inom skolan, varjämte anhopningen det bildningsstoffet delav nya Zvnünitié vis vid sidan av det gamla förklarades leda till mångläseri och överansträngning.

så mycket mer som lärotiden förkortats medett år. Mot franskans ställning som l grundläggande främmande språk uttalades betänkligheter. Kritiken sig starka gav uttryck i debatterna vid 1856-1858 års riksdag och ledde till riksdagsskrien ny

velse i skolfrågavn den 27 januari 1858. I denna anhöllo ständerna. att, innan den av den nya skolstadgan föreskrivna läsordningen fullständigt blivit tillämpad, denna stadga måtte underkastas en behövlig granskning av en kommitté. sammansatt av erfarna vetenskapsmän och skolmän, och i så måtto ändras, att dels bildningslinjernas antal behörigen inskränktes, dels läroämnena inom var klass icke bleve flera eller lärokurserna större, än som av lärjungarna utan skada för deras fysiska och intellektuella utveckling kunde medhinnasa. En kommitté tillsattes också och fick till ordförande en av den gamla skolans mera moderata förkämpar, numera professorn F. F. Carlson. Dess betänkande avgavs i december 1858.

Vad linjefragan beträffar, ogillade kommittén det utsträckta dispenssystemet under förklaring, att skolan måste såsom en offentlig anstalt utan rubbning folja den för henne. såsom ett fortgaende helt, anordnade plan och att den enskilde läre jnngen. då han fogar sig efter denna, också i själva verket befrämjar sitt eget bästa. emedan han därigenom blir delaktig av de fördelar, fast och följd-

som en riktigt ordnad undervisning medför, i det den icke blott hälsosamt inverkar på hans vanor och sedliga väsende utan även giver hållning och sammanhang at hans intellektuella arbete Den enda dispens kommittén vill tillåta är den, medä

som gav befrielse från latin och grekiska, v. den som över huvud taget möjlig

s. gjorde uppkomsten av en reallinie.

Vad angår det andra av riksdagen påpekade önskemålet, nämligen begränsningen läroämnenas antal och lärokursernas onrfang, ansåg sig kommittén

av böra tillstyrka minskning i nålgotdera avseendet, detta med hänsyn såväl till arten av den bildning skolans undervisning åsyftade som till erfarenheten från andra länder. För att under sådana förhållanden emellertid förebygga möjlig överansträngning hos lärjungarna, föreslog kommittén. att dåvarande 5:e klassen skulle l göras tvåårig, vilket innebar, att den fulvständiga lärokursen fram till studentexamen skulle bliva tioårig. och förordade för övrigt i syfte ändamåls-

samna, en enligare ordningsföljd emellan ämnena, en låmpligare fördelning kurserna på

av de särskilda klasserna och undervisningens koncentration på xissa huvudämnen. Med hänsyn till den kritik beträffande det grundläggande språket kommit

som 1856 ars skolstadga till del, föreslog kommittén, att tyska skulle såsom grundlaggande sprak ersätta franskan.

Kommittén påpekade i sitt utlåtande, att den dåvarande till universiteten förlagda studentexamen utövade en menlig inverkan på läroverk varför den oa-kså föreslog, att denna examen för framt borde förläggas till läroverken själva. Särskilt förslag Till stadga för den sålunda reformerade studentexamen medföljde kommitténs betänkande.

Ar 1859 utfärdades skolordning, i allt väsentligt överensstämmande1859årsskol-

en ny med kommitténs förslag. Denna nya stadga. som sedan kom att gälla tämligen Siadgw oförändrad ända, till år 1678. fasthöll vid det enhetliga läroverket och den år ISÖG gjorda linjedelningen den klassiska och reala upphävde dispensrätten.

- - men Inom varje linje blevo nämligen ämnena obligatoriska. Tvskan blev det grund-

nu lägganda främmande språket och inträdde i 2:a klassen. latin begynte i 3:e klassen på den klassiska linjen. engelska i klass å den reala; i4ze klassen inträdde

samma grekiska såsom obligatoriskt ämne å den förra linjen, franska å den

- - senare. Till överansträngningens minskande gjordes den 5:e klassen tvåårig och kurserna jämkades något. I de timpaner, som bifogats 1859 års skollag. finner för

man övrigt i jämförelse med 1856 års stadga en tydlig förskjutning till förmån för de

reala ämnena matematik, naturvetenskap och geografi på de moderna språkens bekostnad. 1862 its Först år 1862 genomfördes ett annat de önskemål, för vilka 1858 års av fafy "f" kommitté uttalat sig. Då utfärdades den stadga avgångsexamen till universiom ,çl,l,,jz,aiåjljlsf,p,lg:teten,som kommittén år 1858 föreslagit, på grund däremot frammen som, av rprgifef/ML ställda anmärkningar, underkastades omarbetning Genom denna stadga senare en korn studentexamen att för framtiden avläggas vid de allmänna läroverken, och därmed var rtt nytt stort steg taget till genomförande ett enhetligt undervisav ningsväsen i vårt land.

IV.

Nya reformstrâivanden. 1873 års reform och 1878 års skolstadga.

Genom 1849 års kungliga cirkulär och 1856 och 1859 års skolstadgor hade

enhetsskoletanken så till vida förverkligats, att lärdomsskolor och a.pologistskolor förenats allmänna läroverk, och samtidigt hade kravet på

till nya bjildnings-

elementens införande 1 skolan lett till grundande bildmngshnje utan av en ny klassiska språk, den s. reallinjen. Men knappt voro dessa så länge omstridda mal definitivt uppnådda, förrän reformyrkanden framträdde, nära som sammanhängde med de tidigare, men som antingen vid deras genomförande skjutits åt sidan eller till följd kulturutvecklingens gång först vunnit större akav senare tualitet. Såväl under striden olika skoltypers förening vid yrkandet på om som de moderna bildningsmomentens tillgodoseende hade höjts behovet allrop om av män medborgerlig bildning; reallinjen skulle, menade tjäna denna, den man, men befanns snart nog egentligen utgöra en lärd linje. Det medborgerliga bildny ningsproblemet väntade alltså fortfarande på lösning. Och enhetâskoletanken sin fick en ,helt horisont. i den mån svenska folkskolan nådde högre utveckling. ny en Dnförstn Ar 1842 hade vår första folkskolestadga utkommit. Redan under samma .I/3"7Y{r"d0" årtionde hade Torsten Rudenschöld i sina sociala skrifter påyrkat, att folkskolan IfM-If borde bliva bottenskola. Det stod för honom klart, att såväl samhällets indisom z,,,,c;pf,,,4fçol,,videruas väl krävde, att varje människa blev i tillfälle att utöva fullgott vare sig huvud- eller kroppsarbetejn och gällde alltså att leda de in på den

det unga lev-

nadsbana, som naturen själv anvisat dem den lämpligaste. Men därför såsom borde, enligt Ruden-chölds mening, specialutbildning uppskjutas, tills de ungas anlag tydligt utvecklat sig. I

domsskola genomgås barn överensstämmelsehärmedbordeenkglemensambarg-

av ur a a sam ä sr asser, i vi en s 0 a allmän me -

borgerlig bildning borde meddelas; däruppå art byggas

skulle skolor av högre upp

för mera begav-ade, och möjlighet till högre skolbildning skulle sta öppen för alla

barn oberoende av levnadsställning. Redan under den gamla ståndsrepresentationens sista tid under - riks d agarna 1862- 1863 och lP65-l866 kom frågan folkskolan bottenskola före - om som på riksdagen, närmast med anledning av motioner indragning de allmänna om av läroverkens första och andra klasser. Läroverkens lägsta och folkskolans högsta avdelningar vorem hette det, i Verkligheten endast särskilda skolor för särskilda folkklasser, en anordning, visserligen kan förefalla ståndsfördomarna behaglig som

svårligen i våra dagar låter försvara sig. Vore alla folkklasser lika men som hänvisade till folkskolan för den första barnaundervisningen och den förmögnare klassen därigenom finge direkt anledning att intressera sig för folkskolan, mera skulle detta utan tvivel i hö grad och i flera hänseenden verka välgörande på folkskolan 00h kraftigt bidraga till dennas lyftande. Aven andra motiv för den ifrå asatta förändringen anfördes i diskussionen: det från det allmännas synvore punlit misshushållning att underhålla två olika slag av skolor för samma en åldersgrupper barn och från föräldrarnas synpunkt oekonomiskt att i förtid skicka

sina barn från hemmet, och det skulle också bidraga till samhörighetskänslans stärkande, barn från olika samhällsklasser i större utsträckning undervisades om tillsammans. De nämnda motionerna ledde emellertid icke till något riksda- gens beslut. Det naturligt, att efter det representationsskickets införande år var nya L367 ars 1866. folkklasser fingo det största inflytandet på vår politiska ut- riksclay. varigenom nya veckling, de omnämnda reformkraven på nytt skulle framföras. Så skedde nu redan på riksdagen 1867. Då yrkade den kände ledamoten av riksdagens andra kammare Carl Anders Larsson på 1:a och 2:a klassernas indragande vid de allmänna läroverken med den motivering, att de kunskaper. som bibringades lärjungarna i dessa klasser, undantoge tyska språket, lika väl kunde biom man bringas dem i folkskolorna, vadan dessa klassers upprätthållande åsamkade stats-

verket onödig kostnad. Statsutskottet, som hade att yttra sig över motionen i en fråga, uttalade sin mening, att folkskolorna i allmänhet ännu icke torde hava som nått den utveckling, att det motionären väckta förslaget skulle kunna genomav förasv, varför det, dock med erkännande av riktigheten av det syftemål motionären avsettv, hemställde, att motionen icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda. Motionen blev också riksdagen avslagen, men under debatten i andra av kammaren hävdades bl. folkskolinspektören Meijerberg, att folkskolan kunde av a. bildning, motsvarande den 2:a klassens vid elementarläroverken, att det vore ge en misshushållning att hava parallella skolor och att det vinst både för en vore en läroverken och folkskolorna, reform i motionens riktning genomfördes. om en En motion vidare syftning väcktes vid samma riksdag av den berömde av skolmannen P. A. Siljeström. Utgående därifrån, att undervisningsväsendet måste ordnas på ett sätt, överensstämde med folkets politiska och sociala förhålsom landen, och att dessa förhållanden under senaste åren undergått genomgripande örändringar, framlade han för förändring de allmänna grunderna ett program en av för vår undervisning. Så länge folket, i politiskt hänseende förenat till en klass, likväl i den offentliga undervisningen är skilt i två läger, skall aldrig lyckas man att hos den förmögnare och bildade delen nationen väcka ett allmännare mera av livligt intresse för folkundervisningen Folkskolan komme, menade Siljeström,

under sådana förhållanden att bibehålla sin ursprungliga karaktär av en filantro isk anstalt; den komme att leva på nåd, både andligen och lekamligen talat Fo kskolan borde bli för alla klasser botteuskola och uppställa som en gemensam sitt mål att bibehålla lärjungarna ända till omkring det l4zde ålders-året. M0-

tionären föreslog icke någon omedelbar styckning av läroverket ett indragande de båda lägsta klasserna innebar, enligt hans mening, frågans lösning av --, han påyrkade, att elementarläroverken måtte så ordnas. att undervisningen men för lärjungar intill detta åldersstadium icke skulle omfatta andra ämnen än sådana,

som förekomme i folkskolan.

Det tillfälliga utskott, till vilket Siljeströms motion remitterades, instämde med motionären angáende önskvärdheten därav, att folkskolan begagnades utan hänsvn till samhälls-tällning, betonade vikten ett samband av nära mellan folkskolan och det allmänna läroverket och därav sådan övergång fran att den förra underlättades, att de större anlagen erhölle all möjlig utveckling, var de än före funues. men förklarade tillika, att undersökning, huruvida en noggrann den åsyftade förändringen kunde skada undervisningen vid de allmänna läroverken, vore nödvändig. Utskottet uttalade även vissa betänkligheter uppskjutandet mot av de främmande sprakens studium: detta passade bäst för de tidigare ynglingaåren; ett uppskov skulle även vålla. att språken måste inträda för följd senare i tät Motionen blev sålunda avstyrkt och ledde heller till något riksdagens beslut. 1808 års I anslutning Siljeströmska till den motionen väcktes på riksdagen år 1865 riksdag. en motion om sådan ändring i gällande läroverksstadga, att den klassiska och

den reala bildningslinjen inom läroverken hölles förenade i alla läroämnen till ända 5:e klassen och att tyska skulle inträda såsom grundläggande språk forst i 3:e klassen, latinet inträda i 5:e och grekiskan i 6:e klassen. Samma år väcktes på nytt motion om indragning läroverkens 2 lägsta klasser. De skäl, av som nu anföras för en sådanåtgärd, dels den misshushållning med lärarekrafter, avse som ansågs ligga däri, att vetenskapligt högt bildade lärare finge undervisa på ett stadium, där seminariebildning kunde tillräcklig, dels den misshushållning anses med barnens tid, följde därav, att de efter sin övergång från folkskola som till allmänt läroverk ofta ñngo repetera, vad de förut genomgått, dels föräldrarnas

berättigade obenägenhet att allt för tidigt lämna sina barn ifrån sig tillsyn och utan vård fjärran från hemmet och att i sammanhang därmed nödgas åtaga sig betydande

kostnader. I anledning av dessa motioner hemställde riksdagen under motivering, en som i viss mån anknöt till vad framhållits i sist nämnda motion, att Kungl. som Majzt måtte taga i övervägande, icke 1:a klassen vid de allmänna läroverken om kunde under hand indragas och undervisningen i tyska börja i 2:a klassen. 1869 års På grund denna riksdagens av hemställan stadgade Kungl. lllajzt. Icmzgö- genom nådig kungörelse den 10 1869, att elementarläroverkens nedersta klass skulle reise. mars bortiagas, varav följde att den förutvarande 2:a klassen blev den 1:a och o. s. v. att den 5:e klassen gjordes ettårig; att den för intagning i läroverken erforderliga

åldern framflyttades till tio år och att fordringarna för intagning i den 1:a nya klassen blevo, med undantag tyska, desamma. förut gällt för uppflyttning av som i 2:a klassen. Genom samma kungörelse medgavs för övrigt befrielse från grekiska

åt lärjungar, som med bifall målsman önskade sådan. av Då även vid den under sistnämnda år sammanträdande riksdagen motioner

väcktes om förändringar av läroverkens organisation, särskilt avseende deras när-

mare anslutning till folkskolan, hemställde statsutskoitet under åberopande - av att, om än åsikterna äro i avseende på det oavvisliga behovet förändense av ringar i den nuvarande organisationen den offentliga undervisningen, meningarna av äro så mycket mera delade i fråga de grunder. efter vilka denna undervisning om i dess olika stadier borde ordnas att riksdagen måtte anhålla, det Kungl. Majzt täcktes tillsätta en kommitté sakkunniga män även utom skolläraryrket med av uppdrag att utarbeta förslag till undervisningsväsendets ordnande i en mera praktisk riktning och därvid särskilt taga i övervägande elementarskolans och folk-

skolans omfattning och inbördes förhållande. Riksdagen avslog emellertid denna

gång utskottets hemställan.

Den förändring i samhällsskicket, betecknas de kommunal-

som av nya lagarna år 1862 och den riksdagsoidningen år 1866 och vilken, såsom ovan

nya blivit sagt, förde medborgarklasser till makten. måste givetvis inom riksdagen

nya ävenledes Öka intresset för den allmänt medborgerliga bildningen. Denna kunde icke tillgodosedd 18.59 års skolstadga, särskilt därför, att för de lär-

anses genom jungar, icke ville genomgå hela läroverket fram till studentexamen utan

som önskade gå ut i det praktiska livet, ingen avslutningspunkt fanns på ett lägre stadium, inga i någon män avslutade eller avrundade kurser. Motionsledes hade denna fråga upptagits till behandling inom riksdagens andra kammare allt

ifrån år 1867. Statsutskottets citerade yrkande år 1669, att undervisnings-

ovan väsendet borde ordnas i praktisk riktning, vittnade om att inom riks-

en mera dagen sympatier funnos för reform i angivet syfte. Verkligt aktuell blev

stora en fragan emellertid först på 1870 års riksdag motion av lektor Abraham

genom en Rundbäck.

Motionären betonade vikten högre allmän bildning, än den folkskolan INTO

av en förmådde meddela, sedan vårt folks politiska myndighet och rätt till självstyrelse dg-Zz,

J, k, vunnit ett så vidsträckt erkännandet Sverige saknade emellertid läroanstalt för zgzll-Oinllián:

en de tusentals män, vilkas bildningsbehov folkskolan icke kan och elementarläroverket /ynIb(1-g;qicke till tillfredsställa Det hade nämligen icke till uppgift att bildalig biltlüilåy.

senare kunniga och upplysta medborgare för livet i allmänhet utan allenast akademiska medborgare eller blivande ämbets- och tjänstemän i samhället I saknad av en lämplig bildningsanstalt nödgades emellertid de, ville ha praktisk verksamhet,

som att anlita elementarläroverken, oaktat det mesta vad de där få lära är för

av dera-i framtida liv och verksamhet 0brukbart. Detta förhållande vore desto beklagligare, enligt vad statistiken visade, fyra femtedelar av lärjungarna hörde

som till denna kategori, under det endast en femtedel ginge till universiteten. För att råda bot på detta missförhallande borde läroverken så omändras, att undervisningen

i de ämnen, tillhörde den medborgerliga bildningen, koncentrerades på ett

som lägre stadium, under det de övriga uppskötes till ett högre. Motionären föreslog, att riksdagen skulle ingå till Kungl. lIaj:t med anhållan om sådan förändring av de allmänna läroverken, att de 5 lägre klasserna måtte huvudsakligen tjänstgöra

högre medborgerlig bildningsanstalt och först därefter delning på linjer, som en en den klassiska och den reala, inträda, samt att undervisningen i läroverkens högre

och lägre avdelning måtte ordnas med noggrant aktgivande på vardera avdelnin-

gens olika karaktär och ändamål.

Det utskott. hade att yttra sig över det Rundbäckska förslaget. anslöt

som sig i princip till detsamma ville uppskjuta latinet längre än till 3:e klas-

men

Aven med denna anordning ansåg emellertid utskottet, att det åsyftade sen. målet skulle kunna nås: undervisningen i de f nedre klasserna skulle kunna så ordnas. att kursen bleve ett avrundat helt; efter genomgången 5:e klassen skulle

av

särskild avgångsexamen anställas med larjungarna. Andra kammaren antog en utskottets förslag. den första ställde sig avvisande; den beslöt dock med an-

men ledning vad förekommit att hos Kungl. Majzt anhålla en revision genom

av som om sakkunniga män gällande skollag. I denna riktning kom också riksdagens

av slutliga beslut att gå.

I sin skrivelse framhåller riksdagen, huruledes de efter 1856 timade förändringar och omkastningar i undervisningsplanen bidragit till att rubba tron på

riktigheten de grundsatser, på vilka skollagen stöder sig Många klagomål

av

hade från olika håll framställts; man hade anmärkt, att språkundervisningen ide

nedre klasserna utvidgats till att på ett betänkligt sätt upptaga barnens tid och anstränga deras föga utbildade krafter; att såväl härigenom som genom mängden av ämnen, som i skolan samtidigt läsas, lärjungarna på ett stundom för deras hälsa betänkligt sätt bliva överansträngda; att lärokurserna äro så ordnade, att i verkligheten någon avslutad undervisning icke erhålles förrän efter genomgången

av skolans alla klasser, under det att det stora flertalet lärjungar, vilka icke ha tillfälle att fullständigt genomgå skolan, tvingas att vid den tid, då de för sin utkomst måste se sig efter arbete, lämna densamma med, i vissa ämnen åtminstone,

om ganska ofullständiga kunskaper. Vissa förhållanden inom skolorna såväl inom det disciplinära området som beträffande undervisningen hade givit upphov till den tanken, att det Vore önskligt, att skolan så ordnades, att undervisningen i de nedre klasserna bleve i möjligaste mån för alla gemensam i de övre full

men ständigt särskildes. Då riksdagen icke ansåg sig kunna avgöra, klagomålen

om hade den betydelse för ungdomens uppfostran, sagt, fann den under-

som man en sökning av män, förtrogna med ämnets alla sidor, omständigheterna påkallad.

av Riksdagen anhöll därför om en revision av läroverksstadgan genom sakkunniga män. H70 ars .På grund av denna anhållan tillsattes s. kommitté med den bekante

en lfirorerlcs- politikern Henning Hamilton ordförande. Kommittén

greve som avgav sitt belcrmzmztté. tänkande år 1872. I anslutning till riksdagens citerade skrivelse tages här

ovan först överansträngningsproblemet och vad därmed sammanhängde till behand

upp ling. Kommittén yttrade sig med stor försiktighet överansträngningens realitet

om -- många moment, som icke berörde skolan, kunde härvid enligt dess mening medverka men den ville icke alldeles förneka. att ett symptom sådan överan-

- av strängning förelåge hos elementarläroverkens lärjungar, nämligen brist på uthållighet vid arbetet samt saknad kraft till självverksamhet och ungdomlig

av av levnadsfriskhetwx Mot de anmärkningar, som enligt riksdagsskrivelsen riktats mot läroämnenas mängd, invänder kommittén, att ämnenas antal endast obetydligt ökats, sedan 1820 års skolstadga utfärdades, och att det syntes rådligt att

nu utesluta något; dock kommittén villig att utesluta undervisning i fysik från

var den klassiska linjen. Gentemot riksdagens farhågor beträffande de många språken hävdar kommittén med kraft språkundervisningens stora betydelse såsom i hög

grad befrämjande förståndsodlingen och såsom den där bildar förutsättningen för allt fortgående i kunskapv, tillstyrker dock inskränkning antalet främmande

men av språk i de 5 lägre klasserna till tre på vardera linjen och med två års mellantid för varje nytt språks upptagande. I samband härmed yrkar kommittén på sådan

en omläggning av denna undervisning, att latinet göres till grundläggande språk pá bägge linjerna från och med 1:a klassen detta i syfte att genomföra kon-

- en centration i undervisningen. som kommittén även i andra avseenden söker åstadkomma. Såsom lämpliga åtgärder att motverka överansträngning förordar kom-

mittén även, att undervisningstimmarnas antal per vecka måtte något minskas, men att läsåret i detta sammanhang ökas med vecka.

en

Den i riksdagsskrivelsen uttalade önskan, att undervisningen borde så ordnas.

att den i de nedre klasserna bleve i möligaste mån för alla gemensam, ansåg sig kommittén hava tillmötesgått genom et nämnda förslaget, att latinunder-

ovan visningen gjordes gemensam för alla, varigenom bildningslinjerna kunde

sammanhållas till ooh med 4:e klassen.

Kommittén hade även att taga ståndpunkt till frågan den medborgerliga

om

bildningen, på den senaste tiden blivit så aktuell. detta avseende erkände som att, då skolan har till uppgift att bilda för livet, kan hon icke utan kommittén, förfela sitt ändamål och förlora sin betydelse, hålla sig oberörd av den utatt föregår utom henne. Kommittén betonade tillika, att läroverket för veckling, som sedan upphört att anstalt enkom avsedd för prästbildning eller länge vara en och ämbetsmannabildning och att det kunde vara en anstalt för präst- numera anses bibringande allmänt grundläggande medborgerlig bildning. Men kommittén för av före. skolans huvudsakligaste ändamål att bereda lärjungens psykiska höll att vore fysiska krafter utbildning, satte honom i stånd att uppfylla sin beoch en som och avvisade bestämt ett misstag det sällan framställda stämmelse i livet, som

skolan skall bibringa endast sådana kunskaper, finna en omedelanspråket, att som användning vid lärjungarnas utträdande i det praktiska livet. Kommittén bar dock, att för olika skolarter olika bildningsmål borde uppställas. Folkerkände

förhållandena hänvisad till att bibringa ett ringare mått av skolan vore genom och färdigheter, oundgängligen krävdes lärjungens framtida kunskaper som av

levnadsställning, och kunde fästa samma avseende vid dennes formella ut

elementarläroverket. En pgift i släkt med folkskolans, om ock på veckling som u högre plan, ville kommittén även tillmäta elementarskolor med två eller ett något där måste skolbildningens innehåll erhålla övervägande betydelse, tre klasser: en den korta lärotiden förbjöd starkare inriktning på lärjungarnas under det en utbildning. Undervisningen borde i skilda ämnen här hava praktisk formella en

Dessa lägre läroverk borde därför enligt kommitténs mening ombildas läggning. realskolor för meddelande allmänt medborgerlig bildning. Dessa realskolor till av borde medgivas viss frihet att bestämma sin läroplan och sina eller pedagogier en särskilt beträffande undervisningen i främmande språk, allt efter olika lärokurser, behov och önskningar. Däremot borde högre elementarläroverk behålla sin orters vetenskapliga karaktär. Den enda eftergift kommittén till förmån för den med-

borgerliga bildningen ville förorda att kurserna i 3:e och 5:e klasserna så var, ordnades, att här läm liga kursavslutningar kunde sägas förekomma.

Kommittébetän andet åtföljdes ett flertal reservationer. En av dessa, Jfoluuulius av lantbrukaren G. Kolmodin, formade sig till skarp m. /I. rusaavgiven av riksdagsmannen en framhöll, att kommittén endast wuimncr. kritik kommitténs hela förslag. Reservanten av hänsyn till de riksdagen framställda önskningarna. nämligeni tagit en av av fråga överansträngningen beträffande vilken den enligt Kolmodins meom -M framkommit med del tänkvärda förslag lämnat de andra fråning en - men å sido. Kommitténs försök att lösa allmänbildningsspörsmålet erkänner gorna Kolmodin nämligen icke verklig lösning. Genom dess förslag hade. menar som en elementarläroverket i sin lägre avdelning blivit latinskola, reservanten, en ren medan den gamla reallinjen, behörigen sammanpressad till två. elller treklassig en

pedagogi, blivit ställd helt och hållet utanför dess område Kolmodin igenkänner

idenna gammal bekant vår gamla lärdomsskola med dess organisation en stående apologistklasser och förklarar. att det icke detta, som riksbredvid var

dagen begärde. Kommitténs plan att inom elementarläroverket lösa frågan om

allmänbildningen avrundade kurser i klasserna 5 och 3 finner reservanten genom tillfredsställande. De, efter 3 eller 4 års skolgång lämna skolan, komma lika litet som

nämligen utträda i livet med den grundläggning för praktisk verksamhet. som att latinska grammatiken kan skänka Ty denna har utgjort bekantskapen med den

det centrala läroämnet under hela deras skoltid och såsom sådant upptagit

5-210409. II.

mindre än en fjärdedel densamma Pedagogiernas framtid Kolmodin av ser för

övrigt iljus dager. De skola fortfarande stå övergivna, emedan industrien oavvisligt skall fordra vida högre bildning hos sina en ämnessvenner än den, som kan åstadkommas dessa läroverk i förening med den lilla av reala utbyggnaden

pa latinskolan Dessa småläroverk hade också benägenhet att sjunka under den

nivå. där de bort halla sig. Felet med hela organisationen är enligt Kolmodin

latinets nedflyttande till den 1:a klassen. Kolmodins kritik utmynnar i ett förslag

att i stället härför uppskjuta latinstudiet till 4:e klassen och såmedelst till stånd

en gemensam nederskola på 3 klasser och med tyska som gemensamt grundläg-

gande språk. Genom latinets uppskjutande skulle ingen skada vållas. då den tankeutveckling, dess studium kunde åstadkommas, kunde som genom även vinnas

genom undervisning i något de moderna språken och då de klassiska av språkens

ställning till den allmänna bildningen densamma nu vore som förr. På reallinjen borde engelskan på grund sin betydelse av för dem, som utbildade sig för

de praktiska yrkena. inträda i stället för latinet. l 6:e klassen skulle sedan

grekiskan inträda å den klassiska linjen, franskan å den reala.

AV övriga reservanter har den kände naturforskaren generaldirektör N. J.

Berlin ävenledes motsatt sig majoritetens förslag att till grundläggande språk antaga latinet; enligt hans mening lämnade undervisningen tyska lika l goda resultat

i avseende på läijiungarnas förståndsbildning. vartill kom, att största delen av vår

vetenskapliga bildning hämtades tyska källor. Detta språk borde ur därfur såsom

enda främmande språk läsas i skolans 3 lägsta klasser. varefter från och med den

4:e klassen differentiering borde

en äga rum l det på den ena linjen latin, på den

andra under lika många timmar tyska och franska borde studeras, under det

linjerna i övriga ämnen borde sammanhållas.

Anmärkningsvärt är, att även från konservativt håll viss tvekan uttalas en om latinets nödvändighet för alla. Så har kommitténs ordförande, Henning Hamil-

ton, i ctt särskilt till betänkandet fogat uttalande medgivit icke blott, att de levande

språken kunna för dem, ägna sig åt industriella som yrkemäga ett omedelbart

gagn, för vilket kännedomen latin och grekiska icke lämnar dem av ersättningr,

utan ock beträffande den klassiska litteraturens bildande värde, den att kristna

tiden äger författare, vilkas läsning med avseende på innehållets bildande förmåga

överträffar, vad ynglingen på latin läser i skolans fyra nedre klasser

I stort sett kan kommitténs förslag ha gått i reaktionär sägas riktning, då

det i realiteten innebar återgång till förhållandena före en 1849, d. v. särskilda

skolor för den lärda och för den medborgerliga bildningen, och då det på bekost

nad av de språken och övriga moderna bildningselement nya ville göra latinet till

grundläggande språk vid all undervisning i elementarläroverken. Förslaget gick

också i allt väsentligt emot riksdagens tendenser.

Dåvarande ecklesiastikministern Gunnar Wennerberg IQ7á,,hs7iÃ_S_ ansåg sig icke

heller

kunna lägga kommittéhetänkandet till grund för den kungl. dag proposition. som 1 IC. pø-opo- läroverksfrågan avlåts till 1873 års riksdag. I motsats till denna kommitiés majo-

WW Älärfkritet är han icke någon skilda vän av skoltyper. Kommitténs huvudskäl for en /""k°-f""-/"°7'dylikanordning de högre läroverkens uppgift att på det lägre skolstndiet

huvudsakligen lärjungarnas formella utveckling, medan de lägre läroverkens avse

mål vore att realbildning underkänner Wennerberg. Han betonar, ge - att den

första undervisningen, såsom innebärande utveckling lärjungarnas en av själsförf

mögenheter, alltid måste i någon mån formellt bildande. Och vara vad talet om

olika metoders användande i olika skolor vidkom, uttalar han den moderna tanken, att i allmänhet mera i vanlig mening praktisk metod vid undervisningen i de en lägre klasserna är att föredraga framför den strängt systematiska Att härigenom studiernas vetenskapliga grundläggning toge skada, bestyrktes icke av erfarenheten. Tv denna grundläggning förlorar icke i fasthet, därför att den lägges långsamt. Wennerberg inser också nödvändigheten av en för alla gemensam undervisning, utan linjedelning. i de nedre klasserna. Hans motivering visar, att han såg fråfrån allmänna synpunkter. Skälen härtill, yttrar han i detta sammanhang, gan äro för mig varken ekonomiska, heller rent pedagogiska. De äro snarare sociala därför också, de betinnas grundade, av desto större betydelse. Den klyfta, men om ännu skiljer arbetet på det teoretiska och praktiska kanske rättare på det som humanistiska och re-ala området från varandra och som ofta föranleder ömsesi- diga lika obilliga ogrundade omdömen fullt berättigade intressen och som om verksamheter. skulle genom en fullständigt skild uppfostran vid skolan visserligen icke minskas utan helt visst vidgas till föga fromma för samhällsutvecklingen, medan däremot samfällda bemödanden och gemensamma syften, iakttagna och övade under den ålder, är mest mottaglig för varaktiga intryck. icke skola försom fela att i sin tid på den borgerliga sammanlevnaden och den allmänna samfundsandan öva ett välgörande ini-lytanden Med dessa utgångspunkter uttalar sig statsrådet för en enhetlig nederskola på 3 klasser, latinets uppskj utande till 4:e klassen, följden att delningen ien varav latin och reallinje först i denna klass skulle begynna, ooh grekiskans uppskjutande till nedre sjätte klassen. Statsrådet erkände visserligen, att latinet såsom grund läggande språk hade ett obestridligt och synnerligen högt värde, liksom att för dem, skulle fortsätta humanistiska studier, det viktigt att tidigt börja som vore studiet detta språk. Men finge i sådana fall blott se på undervisningens av man yttersta och högsta mål utan även tillgodose dess första och närmaste Den föreslagna reformen borde ocksa tillmötesgå kravet på allmän medborgerlig bildning. Ty under förutsättning att i de lägre klasserna inginge något läroämne, för god realbildning övrrñödigw, borde det nedre skolstadiet som vore en kunna grundlägga sådan bildning. Till deras fromma. i förtid lämnade en som läroverket, borde emellertid även andra åtgärder vidtagas. Statsrådet betonade med eftertryck, att den fördel av en studiernas avslutning till ett visst mått, som lämnas ett fåtal vid dess avgång från läroverkets högsta klass även borde beredas det flertal, utgår från lägre-x Han förordade därför kursavslutningar i 3:e som en och 5:e klasserna med därtill fogade särskilda examina. Genom de föreslagna anordningarna skulle även faran för överansträngning vid läroverken avlägsnas. Språkträngseln skulle bliva mindre på det lägre stadiet; och det grundläggande spraket, tyskan, skulle få mera tid att rotfästa sig, innan ett nytt inträdde. Genom undervisningens koncentrering kring vissa huvudämnen å det högre skolstadiet och vissa läroämnens avslutande på ett tidigare stadium, nedsättning veckotimmarnas antal och en ökning av läsårets längd angenom av statsrådet ha funnit ytterligare medel att råda bot på nämnda missför-

hål an e. Sedan det särskilda utskott, tillsätts för skolfrågans behandling, i allt som Väsentligt gillat de åsikter, iden kungl. ropositionen kommit till uttryck, som ställde sig riksdagen på ståndpun dock efter meningsbrytningar, även samma

som visade, att även 1872 års kommittébetänkande had

e trogna anhängare, särskilt inom första kammaren.

If. Icungörel- Genom kungl. kungörelser 1873 och 1875 ordnades

de fem lägre elementär- W 1875 0071klassernas timplaner efter de riktlinjer,

som angivits genom regeringens och riks- 1875. 1878 dagens beslut. 1874 tillsattes kommitté med uppdrag zirs skol- en att utarbeta förslag till stadga. ny läroverksstadga. Uppdraget fullgjordes redan år,

samma men ny stadga blev emellertid icke utfärdad förrän år 1878. I denna stadga föreskrevs

latinets uppskjutande till fjärde klassen och grekiskans till nedre sjätte,

men de år 1873 i utsikt ställda kursavslutningarna i 3:e och 5:e klasserna blevo mycket

ofullständigt utförda och den utlovade blev icke föreskriven.

examen Förklaringen till denna avvikelse från 1873 års principer ligger däri, Wennerberg

att avgått som ecklesiastikminister och efterträtts F. F. Carlson, vilken

av i många stycken hade helt andra åsikter än företrädaren.

V.

1880- och 1890-talens skolpolitik.

De förändringar i elementarläroverkens

organisation, som fastställts genom 1878 års skolstadga. tillfredsställde icke dem, från årtiondets början

som yrkat pa den medborgerliga bildningens tillgodoseende. Att stadga sänkt åldern

samma även för inträde i läroverkets 1:a klass till 9 år, ansågo folkskolans

representanter som ett nytt hinder för denna skolas lärjungar vid eventuell övergång till det allmänna

läroverket. Striden skolans omorganisation kom sålunda

om att fortfarande följa de av ovan nämnda förhållanden betingade linjerna.

lfiks- Vid riksdagen år 1880 väcktes riksdagsmannen F. Borg

av i 2:a kammaren Ir/garna m motion skolfrågan, en i avseende å sidan närmare anslutning läroverket 15190och1891. ena en av till folkskolan, å andra sidan reform det förra i syfte stärka de moderna

en av att bildningselementen. Den förra frågan motionären huvudsakligen från

ser sociala och nationella synpunkter. Bygges hittills bildningen på redan i botten olik-

som artade skolor, skiljas folkklasserna skolor, stämplas olika

genom som för bättre och sämre folk, skall nationen förbliva splittrad och folkskolan

svaga vore för övrigt, menade motionären, nationell, under det de allmänna läroverken byggde

på annan grund än den nationella, nämligen dels på döda, dels på levande

utländska språk Inom elementarläroverket borde latinet därför uppskjutas till de

högsta klasserna och beträffande de moderna språken

en viss valfrihet tillåtas. Motionen mynnade ut i ett förslag undervisningsväsendets

om reformering i antydd riktning; såsom övergångsreform föreslås, att de lägsta klasserna

tre i elementarlä-roverken måtte förenas med folkskolan såsom avdelningar denna.

av

En motion i delvis enahanda riktning framlades

annan samtidigt i samma kammare riksdagsmannen Axell. Under hänvisning till

av de yrkanden. som tidigare framställts beträffande reform de allmänna läroverken, föreslår han

en av dessas delning i skola och gymnasium. vilka den förra borde meddela allmänt

av medborgerlig bildning och således befrias från all undervisning latin, det

i senare meddela den högre elementarbildning, villkor för högre

som vore en vetenskaplig och litterär bildning. Gymnasierna borde antingen reala eller klassiska,

vara oberoende av varandra och skolan. Vid det reala gymnasiet borde valfri

av undervis

ning i latin meddelas under ett begränsat antal timmar högst 4 timmar i var avdelning, detta för att under dåvarande förhållanden bereda även realstudenter möjlighet att avlägga universitetsexamina. I sammanhang härmed föreslår motionären även reform examensväsendet vid universiteten i den riktning, att en av dels latin må borttagas obligatoriskt examensämne i vissa examina, dels att som den motionären föreslagna latinkursen å reallinjen må berättiga till avläggande av ett flertal universitetsexamina. Motionären påyrkar tillsättandet av en kommitté,av borde utarbeta förslag till undervisningsväsendets ordnande i överensstämmelse som med de angivna grunderna; bland de frågor denna kommitté borde taga under omprövning också den, icke elementarläroverken borde sättas i närmare sanl vore om band med folkskolan, och om icke de främmande språken borde vara valfria, varvid motionären tänkte sig dels viss frihet för skolorna att välja språk, dels vals en frihet för løirjzøngcøma själva. De Axell gjorda yrkandena i vad de avsågo en reform av universiav tetsexamina, anordnandet av en valfri latinkurs å reallinjen och latinets uppflyttande till nedre sjätte klassen Lipptogos på följande riksdag år 1881 i en ny motion Borg. Här påyrkas också, att lärjunge i elementarskolan må äga rätt av att välja blott ett modernt språk, att den från språkundervisningen vunna tiden må anslås åt för allmänbildningen mer angelägnar ämnen samt att elementarskolans lägsta klass må indragas och skolan sättas i närmare samband med folkskolan. Aven Borg påyrkar nu tillsättandet av en kommitté. Både 1880 och 1881 hade riksdagens 2:a. kammare uttalat sig för reformeri nämnda motionärer angivna riktningar. Latinet borde uppflyttas till gymav nasiet och borttagas från en del universitetsexamina. och läroverket borde närmare förbindas med folkskolan. I senare avseendet ansåg man dock, att denna förbindelse icke borde plötsligt dekreteras utan i viss mån ställas på framtiden. Förberedelsevis borde man dock indraga samtliga pedagogier i riket samt läroverkens första klass och ställde o. m. i utsikt framtida indragning av de ilesta treklassiga och några femklassiga läroverk. Ar 1880 kom läroverksfrågau att behandlas i första. kammaren, och då den år 1881 där kom fore, visade det sig, att denna kammares ståndpunkt i dessa frågor icke var densamma som medkammarens. Här förfäktades i det hela de åsikter, som kommit till uttryck i 1872 års kommittébetänkande; särskilt hävdades, att latinstudiet hade en stor uppfostrande betydelse och att den medborgerliga bildningen såsom ett slags yrkesbildning icke hörde till de allmänna läroverken. Då Kungl. Maizt år 1882 framlade en proposition om lönereglering för Lg82á,.,.l-,,.0 lärarna vid de allmänna läroverken, gjorde andra kammaren denna fråga beroende rcrkskonzreform dessa läroverk, därvid hävdande kammarens tidigare reformpro- WWav en av gram. och avslog alltså löneregleringen. Första kammaren däremot biföll det kungliga förslaget. Denna utgang av lönefrâgan jämte de från så många håll framställda dock så olikartade klagomålen mot de allmänna läroverkens organisamen tion och undervisning föranledde regeringen att år 1882 på nytt tillsätta en läroverkskommitté. Dess ordförande blev först förutvarande statsrådet C. Thyselius och därefter, sedan denne 1883 utsetts till statsminister, förutvarande statsrådet Hans Forssell. Bland ledamöterna märkas: rektor R Törnebladh. lektor Fr. Andersson. professor C. F. E. Björling, rektor von Friesen, professor Axel Key, lektor N. A. Mathesius, förste folkskolinspektören C. J. Meijerberg och professor J. M. Sundén. Sekreterare blev dåvarande lektorn Carl Friesen. von

Kom mittáns Kommitténs utlåtande är dagtecknat den 25 augusti 1884. Det bäri mycket j övrslag. prägel kompromiss mellan av en å ena sidan reallinjens malsmän, ville åt som denna linje förvärva full likvärdighet med den gamla klassiska linjen, å den andra

den klassiska bildningens vänner, önskade möjligt som om starka de gamla

språkens ställning. De förras krav tillmötesgick man genom att påyrka, att latin-

kunskap alls eller åtminstone endast i ringa omfattning måtte uppställas som

villkor för avläggande akademiska examina. Motiveringen av är märklig så till

vida, som den utgår från kritik latinets gamla

en av härskarstållning inom vårt

undervisningsväsen, är skarpare någon dittillsvarande som än kommitté presterat.

Mot latinet grundläggande sprak anför kommittén, som att erfarenheten visat, att

där undervisningen i tyska språket på det första stadiet skötts av kompetenta

lärare, har denna undervisning i fraga bibringandet om av grammatisk kunskap

visat lika goda resultat de. vilka skickliga lärare latinet som av i uppnâddes, da

detta språk å det nämnda stadiet innehade tyskans nuvarande plats. Ja, kom-

mittén profeterar om en tid, då på fullgiltnga grunder skall tilltro man sig att i

en nu anad grad kunna undvara stödet grarnmatikens formler av och regler samt till begynnelse-språk välja ett nytt språk, engelskan. Kommittén anser ådaga-

lagt, att latinets på vissa språkliga egenskaper grundade företräde i pedagogiskt

avseende framför de spraken kan bevisat och nyare anses att en tillförlitlig

dom i denna fråga kan fällas. förrän latinets på traditionen och de gamla meto-

dernas fasthet beroende ståzlning och de gynnsammare nyare spiåkens i dessa

avseenden förhållanden blivit förändrade. ogynnsammare Man underkänner

med et 0rd de pedagogiska skål, anförts för latinets hittillsvarande som starka ställning. och uttalar. att xrarje språkstudinm. bedrivet efter tillfredsställande en metod, måste lända till för lärjungens formella och lingvistiska gagn utvecklingw.

Kommittén söker även förringa betydelsen den åskådning, hävdar av som latinets värde såsom förmedlande kännedomen den antika kulturens om innehåll och som ett villkor för uppfattningen den vetenskapliga terminologien. För av att emeller tid möjliggöra för realstudenter att erhålla avlägga ratt att akademiska examina

föreslar kommittén, i enlighet med i riksdagens andra kammare 1860 och 1881 väckta motioner, anordnande valfri kurs i latin av en å realgymnasiet, avseende

att bibringa eleverna färdighet att översatta lättare latinsk text samt kännedom

av formlärans grunder samt något dess syntax. De, valde av som denna kurs,

borde få frihet från deltagande i undervisning i engelska, annan kemi och tecki ning vissa fall alternativt.

Kommittén föreslår vidare B-linjens indragande. Motiven härtill s nas vara av mera blandad art. Säkerligen ha reallinjens målsmän icke sett etta med oblida ögon, då det kunde antagas, att grekiskans återinsättande som obligatoriskt ämne å latinlinjen skulle föra flera lärjungar till över reallinjemän dittills

skett; den klassiska linjens representanter åter hava i detta förslag sett en lighet att starka och fördjupa de klassiska studierna. vid våra läroverk. Men man

har aven sett frågan från andra synpunkter. Den hittillsvarande B linjen var för många ett oting, varken verkligt klassisk A linjen eller var som matematisk-natur-

vetenskaplig reallinjen, den saknade, menade nödig som man, koncentration och

ledde därigenom lätt till överanstrangning. nog

Ouh denna sistnämnda fråga -frågan om överansträngningen vid våra

allmänna läroverk ansåg kommittén viktigaste - som en av sina uppgifter att

lösa. Alltifrån början 1870-talet hade frågan blivit synnerligen aktuell, av särskilt

å grund av professorerna Kjellbergs i Uppsala och Keys i Stockholm inlägg.

senare var nu ledamot i kommittén och ägnade problemet stor uppmärksamhet.

en De av kommittén nu gjorda undersökningarna syntes visa, att åtminstone fara för överansträngning förelåg, i det att den tid, som för lärjungarna kunde anslås till sömn och vila, var för ringa; kommittén påvrkade därför bl. att någon lindring

a., i arbetstiden på lärorummet borde beredas läroverkens lärjungar och att även deras hemarbete borde begränsas och regleras. Det förslag, som i detta syfte framställdes. är märkligt. Veckotimtalet skulle begränsas för en del klasser, i de båda högsta ända ned till 24. För att avhjälpa mångläseriet skulle man minska antalet

same tidigt lästa språk å reallinjen skulle exempelvis aldrig mer än två språk läsas

i samma klass och koncentrationsläsning förordades särskilt för de naturveten-

skapliga ämnena, i viss mån även för andra. Genom sådana åtgärder skulle ämnes. antalet i de högsta klasserna nedbringas till ö a .Däremot skulle läsåret utsträckas till 39 veckor.

Kommittén hade även att taga ståndpunkt till frågan om lza klassens indragning. Den erkände de många fördelarna av ett närmare samband mellan folkskolan och det allmänna läroverket. men befarade, att genom den ifrågavarande klassens indragning antingen bildningsnivån skulle sänkas eller genomsnittsaldern för de olika skolstadierna höjas. Med hänsyn till folkskolans dåvarande utvecklingberäknades nämligen, att för inträde i läroverkets andra klass skulle fordras

en

a al-årig folkskolekurs efter genomgången småskola och att alltså åldern för inträde vid allmänt läroverk icke oväsentligt skulle höjas. Genom det grundläggande främmande språkets uppskjutande ett år befarade man, att en skadlig rubba ning av hela skolans kurser skulle komma att inträda. Ekonomiskt sett skulle den ifragasatta förändringen vara till nackdel för staten. enär den vinst, som skulle göras indragningen av lza klassen, skulle mer än uppvägas statens ökade

genom av kostnader för att enom förstärkning av lärarekrafter, utvidgning seminarier

av

sätta folkskolan i stånd att bereda för inträde vid de allmänna läroverken m. m.

å ett högre stadium än den dåvarande 1:a klassen. På dessa grunder sig

ansåg kommitténicke böra föreslå indragning sistnämnda klass, den hemställde,

av men att genom vissa jämkningar i resp. kurser inträdesfordringarna till läroverkets 1:a klass måtte bringas till motsvarighet med lärokurserna i folkskolans första årsklass.

Om det medborgerliga bildningsspörsmålet har kommittén i annan mån uttalat sig än i sammanhang med frågan om vissa småläroverks indragning eller reformerande. De högre läroverken tänktes, vid sidan av sin vetenskapligt grundläggande uppgift, kunna meddela viss lägre utbildning för dem. som tidigare sökte sig ut i förvärvslivet. Vad de mindre städernas lägre läroverk beträffar, skulle

en del av dessa ombildas till kommunalskolom för att huvudsakligen tillgodose det praktiska livets bildningsbehov men även i någon mån förbereda för fortsatta studier vid högre tillämpningsskolor eller allmänna läroverk. Undervisningspla-

skulle med hänsyn till detta dubbla syfte kunna anpassas efter skilda nerna orters behov. Minst ett främmande språk borde dock läsas.

Kommittébetänkandet åtföljdes av många reservationer. Flera dessa Rnscrzru-

av riktade sig mot förslaget att slopa läroverkens B linje; bland reservanterna i denna honor. fråga märktes ordföranden, Hans Forssell. och vice ordföranden R. Törnebladh. Den förre erkände. att den nyare tidens kultur sakta men oemotståndligt lösgör sig från det omedelbara beroendet av antikens språk och litteratuv, och medgav, att undervisningsplanen bör efter denna utveckling småningom lämpas; den av

kommittén föreslagna reformen av den klassiska bildningslinjen föreföll honom därför som en anakronismt En reservant, lektor Andersson, ansåg, att

annan förnämsta källan till missnöjet med de allmänna läroverken låge däri, att dessa hade en dubbel uppgift, dels att förbereda till universitetsstudier, dels att

ge ändamålsenlig bildning åt dem, som skulle utgå till de praktiska yrkena. Han ansåg därför, att kommunalskolov även borde upprättas i större och medelstora städer. Mot kommitténs beslut att förorda första klassens bibehållande reserverade sig förste folkskolinspektören Meijerberg. Han förklarade kommittémajoritetens farhågor beträffande normalålderns höjande överdrivna, särskilt då det vid övergång från folkskola till allmänt läroverk gällde barn med studiebegåvning. Och vad språkfrågan anginge, ansåg han fördelaktigt, att det främmande språket icke inträdde, förrän det väsentligaste av modersmålets form och satslära blivit inlärt. l övrigt ansåg han det lända både till allmänna läroverkens och det uppväxande släktets förmån, inträdesfordringarna skärptes, enär läroverken därigenom be-

om friades från många för studier obekväma lärjungar.

1884 års kommittébetänkande har sin styrka i det konsekventa kravet å realbildningens fulla likställande med den gamla klassiska. Däremot förde icke frågan om den medborgerliga bildningens tillgodoseende närmare sin lösning, då kommittén i detta avseende icke fann annan utväg än att- 1870 års kommitté

som

för denna bildnin föreslå särskilda skolor och dessa förlagda i ett - o m. fåtal mindre städer. Iêommitténsförslag blev också från

olika håll föremål för en omild kritik.

Först 1887 kom läroverksfrägan på nytt före i riksdagen, denna gång på 7S87"runs -/;.sv7.//:/, grund av en kunglig proposition. I denna ställdes frågan den medborgerliga

om bildningen avgjort i förgrunden. Föredragande departementschr-fen, statsrådet Hammarskljöld. betona-le i sitt anförande till statsrådsprotokollet. att de största

en av svårigheterna vid ordnandet av vårt skolväsen erbjuder förenandet deras behov

av av en grundlig vetenskaplig förbildning, vilka efter genomgången skolkurs skola ägna sig åt vetenskapliga studier, med deras krav på i det praktiska livet omedelbart användbara insikter och färdigheter, vilka efter några års vistande vid läroverket skola utgå till yrken och näringar Den 1849 inrättade reallinjen hade icke kommit att tjäna sistnämnda ändamål, den antog nämligen snart även i sina lägre klasser en vetenska lig metod. 1873 års skolreform hade heller kunnat tillfredsställa de bildnings rav, som, blivande näringsidkare måste ställa på den offentliga undervisningen. De i 3:e och 5:e klasserna anordnade avslutningskurserna hade icke utövat något större inflytande på tiden för lärjungarnas avgång från läroverken; de. som avginge från klasserna 4 och vore nämligen Hera än de, som avginge från klasserna 3 och Statsrådet ansåg. att de 1882 års kommitté

av föreslagna kommunalskolornm kunde vara tjänliga för det praktiska livet, det

men vore olämpligt att uteslutande förlägga dem till mindre städer, där det industriella och kommersiella livet vore föga utvecklat och där alltså krav på och intresse för en särskild utbildning för detta liv icke kunde vara så starka. Det vore i de stora städerna bildning av denna art särskilt behövlig. för att icke säga

en vore oumbärlig. Men att söka fylla detta behov genom en särskild anordning de

av högre allmänna läroverkens lägre stadium torde komma att Visa sig lika fruktlöst hädanefter som hittills. Omöjligheten av att på gång i klasser ett

en samma av läroverk tillgodose den praktiska och lärda bildningens krav beror därpå, att undervisningens olika mål förutsätta olika behandlingssätt. I det fallet måste

ena man

till meddelande kunskap att något förhåller sig på ett eller inskränka sig av om samt huru denna kunskap bör i enskilda fall användas, under det att annat sätt, det andra fallet synnerlig vikt måste läggas grunderna och skälen, varför i pa något förhåller sig just på detta och icke på något annat satt Departementschefen föreslog alltså för tillgodoseendet det medborgerliga bildav ningskravet upprättande vid tre de högre allmänna läroverken i Stockholm, ett av av läroverken Göteborg samt vid läroverken i Malmö, Norrköping, Jönköping de högre i och Orebro :praktisk bildningslinje, bestående av fem klasser, av vilka den av en skulle bliva tvåårig. Av dessa klasser borde den 1:a ordnas i likhet med den femte nuvarande och möjligen för hela skolan, därefter skulle en bevara gemensam men stämd olikhet inträda. J 3:e klassen skulle å den praktiska linjen engelska inträda,

klassiska linjen latin och å den reala franska; i 5:e klassen borde bokhalleri å den svensk Statskunskap tillkomma. I det hela skulle kurserna å den praktiska och linjen få det praktiska livet inriktad läggning: igeografi skulle särskilt en vad vikt för handel och industri. matematikundervisningen skulle läsas som vore av färdighet i praktisk räkning och övning i bruket av tabeller, vid underavse i tyska och engelska skulle även aifärsskrivelser förekomma, teckning visningen och välskrivning skulle fortsätta till skolkursens slut och omfatta även textning

tysk stil. I 5:e klassens avdelning borde viss valfrihet förekomma. och övre en Kursen skulle avslutas under kontroll ställd särskild avgångsexamen, genom en borde giva viss kompetens. som Den kungliga propositionen innehåller även beträffande skolans övriga

linjer och stadier några nyheter, särskilt beträffande språken. För att göra s råk-

följden mindre rask och därmed mindre ansträngande föreslogs, förut livit som latinet skulle börja redan i 3:e klassen å laátinlinjen och följas i 5:e irämnt, att klassen franska, i 6:e grekiska eller engelska. A den reala linjen skulle av av franska, borde denna linjes huvudspråk, inträda i 3:e klassen, engelska som vara däremot först i 5:e. På båda linjerna skulle tyskan fortsätta till skolans slut.

För överansträngningens motverkande i övrigt föreslogos: filosofiens och hebreisknns

uteslutande, omsorgsfullt utarbetad kursfördelning och en ändamålsenlig en arbetsordning. Beträffande småläroverken innehöll propositionen märklig nyhet, i det en här föreslogs, att vid dem kvinnliga lärjungar, efter kommunalstyrelsens beslut,

måtte kunna i mån utrymme mottagas. Härigenom har samskoleidéns tillav de allmänna läroverken för första gången gillats regeringen lämpande inom av motionsledes hade denna idé redan året förut kommit fram inom riksdagens andra

kammare. Genom den kungl. propositionen år 1887 hade frågan om den medav bildningen så att säga kommit i centrum de aktuella skolfrågorna.

borgerliga av

Men förslagets karaktär sådan, att enhetsskolan i fara att gå, förlorad. var var Förslaget ledde till något resultat. Riksdagen 1887 blev upplöst, och på den

efter upplösningen närmast sammanträdande riksdagen blev propositionen icke

förn y ad. Först år 1890 kom skolfrågan på nytt före inom riksdagen, närmast grund 1890ârsriks-

kungl. proposition. Föredragande departementschefen. Gunnar Wenner- daav en ny berg, framlade i sitt yttrande till statsrådsprotokollet sina tankar angående frågans Ny kmzgl.

Dessa innebära i det hela ett konsekvent utförande reformförslaget Proposifimllösning. av från år 1873, statsrådet finner hava blivit mycket bristfälligt genomfört i 1878 som

6-210409. II.

års stadga. Särskilt anmärkes, att de år 1873 ifrågasatta kursavslutningarna i 3:e och 5:e klasserna i stadgan så ändrats och förkrympts, att de icke kunnat verka, vad som med dem avsetts, utan snarare åstadkommit motsatsen Dessa kursavslutningar motiverades av psykologiska förhållanden. l den utvecklingsgångm säges det i statsrådsprotokollet, som äger hos vanliga lärjungar under fullrum en ständig skolkurs, kan man urskilja tre olika stadier, vilka visserligen gradvis och småningom övergå i varandra, men mellan vilka dock icke desto mindre är möjligt att uppdraga någorlunda bestämda gränser. De första åren är lärjungen ännu ett barn, som huvudsakligen måste lita till lärarens hjälp och inhämtar vetande som vida mindre genom boken än genom läraren. Vad han på hand och egen genom arbete i hemmet kan lära sig har mindre avsevärd betydelse. Endast småen ningom utvecklar sig förmågan av självverksamhet, vilken under hela denna tid knappast på allvar kan tagas i anspråk. Detta är den första utvecklingsperioden följer . . . Härefter en mellanperiod, då lärjungen med mera uppövat omdöme bättre förmår nyttja sin bok och utföra arbete i hemmet utan att dock i allmänhet kunna undvara lärarens ledning. när det gäller att fullt riktigt uppfatta det,-som han skall inlära Slutligen kommer en period vår gymnasialavdelning då lär- . . . -jungen visserligen ofta är beroende av läraren i fråga utredning svårare om av enskildheter, men dock i övrigt förstår att arbeta på egen hand och med större självständighet än förut tillgodogöra sig lärobokens upplysningar Genom sin strävan att konsekvent tillämpa 1873 års organisationsförslag kommer Wennerberg även i opposition med 1887 ars kungl. proposition. Framför allt med hänsyn till kursavslutningarna men också för att bereda lärjungarnas föräldrar mera rådrum vid valet av bildningslinje fasthåller han vid latinets uppskjutande till 4:e klassen. Gentemot 1887 års förslag vill han också bevara engelskan andra språket å den reala linjen, och detta praktiska skäl. Den som av år 1887 ifrågasätta praktiska linjen vill han icke tillstyrka, allraminst vid de stora läroverken, där den skulle nedsjunka till en föraktad apologistklass. För gymnasiets vidkommande ifrågasättas i den kungl. propositionen ett par mera betydande förändringar: översättningsprovet från svenska till latin i mogen hetsexamen borde utbytas mot översättning från latin till svenska och underen visningen i tyska språket fortsättas till skolans slut. I stort sett innebar 1890 års regeringsproposition inga uppslag för lösnya ningen av skolfrågan. Men otvivelaktigt karakteriserades den av ett varmt intresse för det stora flertal lärjungar, som icke fullföljde sina studier ända fram till studentexamen, i det den skarpt framhöll skolans plikt att till dessa lärjungars fromma sammanfatta de lägre klassernas kurser till ett i någon mån avslutat helt. Under 1890 års riksdag hade två motioner i läroverksfrågan väckts inom andra kammaren av M. Dahn och O. V. Vahlin, båda åsyftande 1:a klassens indragning. Motiveringen hänvisade såväl till statens kostnader för de allmänna läroverken som till önskvärdheten av ett närmare samband mellan dessa läroverk och folkskolan, så att den bleve bottenskola. Såväl den kungl. propositionen senare som motionerna remitterades till ett särskilt utskott. Detta föreslog, att riksdagen måtte besluta de begärda anslagens beviljande under uttalande den vissa tillav försikt, att Kungl. Maj:t borttager det nuvarande latinska översättningsprovet, samt under uttryokande den önskan, att Kungl. Majzt behagade i sammanhang med av en blivande väsentlig reduktion i fordringarna på insikter i klassiska språk i de akademiska examina till, huruvida icke latinets inträde i skolan må kunna se upp-

skjutas till den sjätte klassen och sålunda de fem lägre klassernas kurser komme att tillsammans utgöra ett bättre avrundat helt. Yrkandena första klassens

om indragning avstyrktes däremot utskottet. När utskottsbetänkandet kom före

av inom kamrarna, visade sig den andra kammaren ännu avvisande mot Kungl.

mera Majzts förslag än utskottet, i det latinets uppskjutande här sattes som villkor för löneregleringens genomförande. Första kammaren däremot gillade i det Väsentliga det kungl. förslaget. Vad 1:a klassens indragning angår, har andra kammaren, om ock med knapp majoritet, uttalat sig för sådan, under det första kammaren för

en sin del avslagit förslagen i detta avseende.

I visst samband med regeringsförslagct i skolfrågan vid 1890 års riksdag tillsattes Kungl. Majzt kommitté under ordförandeskap av kanslirådet

s. av en E. F. Gustrin och med uppgift att utarbeta förslag till läroverksstadga i hu-

ny vudsaklig överensstämmelse med de grunder, angivits i departementschefens

som yttrande till statsrådsprotokollet. Kommitténs utlåtande förelåg 1891.

1892 avläts på nytt en kungl. proposition om lönereglering för lärarna vid l892årsrilcs-

allmänna lärover I det yttrande till statsrådsprotokollet, åtföljde denna dayde som proposition, framlade dåvarande departementschefen, statsrådet Gilljam, sin ståndpunkt i läroverksfrågan. Han villig att införa sådana smärre förändringar i ø

var läroverkens kurs- och timplaner, senaste kommittén bragts å bane, men han

som av avvisade bestämt tanken att grunda medborgerlig bildningskurs efter de rikt-

en linjer, andra kammaren vid flera tillfällen påyrkat, v. s. med latinets upp-

som skjutande till nedre sjätte klassen. Genom kommitténs förslag hade, enligt statsrådets mening, vunnits, att undervisningen å den reala linjen, särskilt inom de fem lägre klasserna, ordnats på det under nuvarande förhållanden bästa möjliga sätt och så, att den gärna kunnat ordnas bättre, även om ingen latinlinjei dessa klasser förekomme. Kravet på allmänbildande kurs kunde sålunda anses

en

fyllt. Mot latinets uppskjutande talade mängd skäl: kurserna i klassiska vara en språk att betrakta minimikurser, i det intet land hittills stadgat mindre

vore som eller så små fordringar i de klassiska språken för inträde vid universitetem;

ens att förlägga dessa kurser uteslutande till de högre klasserna innebure en krävde logiskt oriktig fördelning undervisnin i det att ämnen, som krävde

av förståndsmognad, då måste hänvisas till de lägre klasserna och enkla grammatiska minnessaker till de högre. Sina åsikter i den brännande latinfrågan sammanfattar statsrådet till sist sålunda: Vare sig man betraktar saken från skolans eller universitetets synpunkt, medför sålunda uppskjutandet latinets inträdande i under-

av visningen till 6:e klassen betydande hinder och svårigheter för den högre undervisningen, vilken dock ett land, som vill bevara sin självständighet på vetenskapens fält, icke får försumma eller tillbakasätta. De olägenheter, som föranledas av latinets inträde i 4:e klassen, hava däremot visat sig vara av ringa eller ingen betydelse. Härtill kommer, att intet land försökt att inskränka skolkursen i latin till blott 11-årig, så att man saknar all erfarenhet angående sättet att anordna den högre undervisningen under sådan förutsättning En eftergift för den av andra kammaren beträffande latinets ställning inom vårt undervisningsväsen intagna ståndpunkten kunde statsrådet hänvisa till, nämligen de sänkta fordringarna beträffande insikter i latin i filosofie kandidat- och licentiatexamina, som fastställts genom nådiga stadgan den 17 april 1891.

Av de icke så få motioner, vid ifrågavarande riksdag väcktes iskol-

som nu frågan, åsyftade flera indragning av de allmänna läroverkens första klass och

tvänne latinets uppilyitande till nedre sjätte klassen, allt i överensstämmelse med andra kammarens gamla program. Båda dessa önskemål kommo även till i synes den originella motion, som inom andra kammaren väckts av herr Lyttkens. Denne motionär föreslog en ombildning av de allmänna läroverken på sådant sätt, att klasserna 2 0. m. G: 2 av dessa läroverk förändrades till skolor för meddelande av allmänt medborgerlig bildning, under det att endast 4 gymnasier skulle bibehållas i Stockholm, Göteborg, Uppsala och Lund för att meddela den hit- - tillsvarande sjunde klassens kurser samt dessutom vissa delar de kurser, av som genomginges vid universiteten i de förberedande examina.

Den märkligaste av de motioner vid nämnda riksdag, som berörde skolfrå- .Motion av Borg och gan, hade till upphovsman de kända folkskolemännen Fr. Berg och E. Hammar- Haønmar- lund och åsyftade indragning de allmänna läroverkens första klass samt av upphmd ommelrättande praktiska överbyggnader på folkskolan av motionärerna kallade mellrmskoloø-så- av 1anskol0r. Dessa skolor borde tillgodose de lärjungars bildningsbehov, kunde som 617m-- som byggoiazler fortsätta sina studier utöver den egentliga folkskolan vid konfirmationsåldern men pa jolk- 15-16 år måste län1na skolan för att övergå till olika praktiska levnadskall. De skolan. borde vara tillgängliga för både gossar och flickor och förses med både manlig och kvinnlig lärarkraft. Undervisningen borde åsyfta medborgerlig bildning, grundläggande lärda studier. vara riktad på det praktiska livets fordringar och av avslutas med särskild avgångsexamen. Inträdesfordringarna skulle emot de en svara kunskaper, genomgången av en väl ordnad folkskola Litt. A kunde giva; som inträdesåldern skulle bestämmas till fyllda 12 år. Den Berg-Hammarlundska motionen avsåg till synes att utom de allmänna läroverkens ram och till fromma för folkskolans utveckling anordna den så länge åstundade allmänna bildningskursen som en överbyggnad på folkskolan. Av motiveringen liksom vissa yrkanden framgår dock, att motionärerna indirekt syftat av längre. Undervisningsväsendets klyvning i två med varandra parallella, skilda läroanstalter läroverk och folkskola förklarades vara obehövlig, ja, skadlig, i - -det den hindrade folkskolans utveckling till en fullgod barndomsskola samt underhöll och skärpte de sociala motsatser, som man borde söka utjämna. Och yrkandet, att terminsavgifterna i klasserna 1-3 av de allmänna läroverken måtte avsevärt höjas avskaffas i de högre klasserna, hade ett syfte, som icke kunde missförstås. men Såväl det kungl. förslaget som motionerna hänvisades till statsutskottet. I

sitt betänkande förklarade detta, att genom det förra frågan om en ändamålsenlig undervisning-plan för de fem lägsta klasserna icke i nämnvärd mån förts framåt

Orsaken till detta förhållande fann utskottet vara latinets kvarstående inom 4:e klassen. vilket omöjliggjorde en lämplig anordning av undervisningen på skolans lägre stadium. Utskottet hemställde därför. att riksdagen måtte ånyo sätta latinets uppskjutande villkor för löneregleringens beviljande. Med anledning väckta som av motioner påyrkade utskottet vidare första klassens indragning avstyrkte det men Berg-Hammarlundska förslaget mellanskolor. I stället uttalade utskottet sig om för de av 1882 års kommitté förordnade kommunalskolorna. Då försla kammaren biföll det kungl. förslaget, andra kammaren utskottets, förföllo vid denna riksdag såväl förslaget om läroverksreform som lönereglerings-

försla et. 1893 års gTroligenmed hänsyn till statsutskottets och andra kammarens ståndpunkt

riksdag. till frågan kommunalskolorna vid 1892 års riksdag. framlades för följande riksom dag en ny proposition om småläroverkens omorganiserande till ö-äriga samskolor

målsbestämmelser, i vissa fall överensstämma med dem, år 1887 föremed som som den då ifrågasätta praktiska linjen. Med anledning denna proposislagits för av förnyade Berg och Hammarland sin motion mellanskolorna från år 1892. tion om avstyrkte det kungl. förslaget fann motionen förtjänt av syn- Statsutskottet men uppmärksamhet och hemställde, att riksdagen ville ingå till Kungl. Majzt nerlig med begäran, Kungl. Majtt täcktes taga i övervägande. flertalet småläroatt om verk skulle kunna ersättas läroanstalter, liknande de av de båda motionärerna av föreslagna. Då kamrarna på nytt fattade olika beslut, i det första kammaren biföll

det kungl. förslaget, den andra utskottets hemställan, ledde heller denna fram-

ställning till något resultat. utkom den länge bebådade kungl. kungörelse, 1890 års kom- 1895års Ar 1895 som Genom denna ändrades 1878 års skolstadga i vissa punkier. An- 714"1Ö mitté förberett. else mäikningsvärt är, att här, trots riksdagens och tidigare departementschefers utta-

knrsavslntningar i 3:e och 5:e klasserna föreskrevos, heller landen i frågan, inga någon avgångsexamen från den sistnämnda klassen. Däremot blev ett annat av

riksdagens önskemål fyllt, i det det latinska översättningsprovet i mogenhetsexa-

utbyttes mot översättning från latin till svenska. men nu en Medan på riksdagarna krav framställts på femårig medborgerlig bild H. halm en ningskurs särskild avgångsexamen från 5:e klassen, började i den offentliga fjfms bmj och en diskussionen utom riksdagen strömkantring så till vida göra sig förnimbar VidMSZZQI/Lçnâzfggf en l8si0-talets höjdes för sexårig allmänbildande kurs. .Bland Içlasspå ska mitt. som röster nu en ttrandena i denna riktning må särskilt påpekas det inlägg dåvarande extra lans nrellaoiav Dahlgren, publicerades stadiumäraren vid Högre Realläroverlzet i Stockholm Harald som

Svensk Tidskrift år 1894. Förf. upptog här till besvärande frågan: Kunna våra i allmänna läroverk allt fortfarande i saknad verklig avslutningsklass på vara av en skolans mellanstadium Med både talang och värme visar han skolans ansvar

de många hennes lärjungar, icke nå fram till studentexamen. Då gentemot av som denna tryckt sin prägel på undervisningen långt inom skolan, hava examen ner dessa lärjungar endast fått med ett påbörjat och halvgjort arbete; deras vara om tid och flit hava offrats åt ett mål, de aldrig skulle komma att och aldrig ämsom nat att vinnam Genom denna huvudbrist har det allmänna läroverket blivit som

niostavigt ord med accenten på den nionde stavelsem. Korrektivet finner ett förf. liksom så många motionärer inom riksdagen i avgångsexamen på - en skolans mellanstadium med avgångsexamens kontroll och med dess heder och en värdigheb, alltså medförande viss kompetens. Och för denna examen behövdes en särskild avslutningsklass. Men till skillnad från vad länge påyrkats i en som riksdagen vill Dahlgren förlägga denna klass och denna till ett stadium, examen motsvarade dåvarande nedre sjette klassen. Orsakerna äro att söka däri, att som lärjungarna först i sistnämnda klass i regel nått till den ålder 15--16 år, upp lämplig för avgång från skolan och sammanfölle med konfirmationssom vore som åldern. Statistiken visade också från denna klass större avgångsprocent än en från 5:e klassen. Avslutningsklassen vill Dahlgren hava förlagd vid sidan av

gymnasiets första klass 6: Det sålunda förändrade programmet för medborgerlig bildningskurs korn 1396 å en "iksdag" att spela viss roll för det slutliga avgörandet vid 1896 års riksdag. Här föreen låg i skolfrågan ingen kungl. proposition, flera motioner väcktes, berörde men som denna. En motion 1:a klassens indragning väcktes i andra kammaren av ny om Månsson och M. Dahn. Av C. G. Bäckgren i kammare ifrågasattes en samma

grundlig ombildning de allmänna läroverken. Dessa borde förändras till av sexklassiga skolor för åldern 9-15 år. Förändringen skulle möjliggöras genom en stark decimering av lärostoffet: klassiska språk och filosofi borde hänvisas till universitetet, kristendom och historia väsentligen inskränkas till sitt omfång, främmande språk studeras praktiskt, efter bok, utan tal. Endast modersgenom målet, geografi, matematik och naturvetenskap borde läsas ingående. Genom en sådan omstöpning elementarundervisningen avsåg motionären att för ungdomen av spara mycken tid och mycken kraft och att därigenom bevara dess hälsa. h Bäckgrens motion tenderade till de føçzjââi/zâ att inom allmänna läroverken bereda

allmänt medborgerlig bildning med uteslutande annat bildningsmål. Med Berg och av varje Hammar. utgångspunkt från motionen i fråga förnyade Berg och Hammarland sin motion lmzd. från riksdagarna 1892 och 1893, angående medborgerlig bildningskurs, byggd på en folkskolan. Sistnämnda motion formade sig till skarp kritik de allmänna läroen av verken, som å ena sidan förvandlats till bildningsanstalter huvudsakligen för sådana, som aldrig komma till universitetet, ja, taga studentexamen utan utgå i ens praktiska livet vid 13-16 års ålder, å andra sidan dock ännu stode kvar på men den gamla ståndpunkten, att studentexamen måste rätta sig efter universitetet och läroverket efter studentexamem. Motionärerna ville i stället för den gamla skol-

organisationen sätta en annan, som bestode tre på varandra följande stadier: av för barndomsåldern till 12-13 år, för övergångsåldern från 12-13 till en en 15-16 år samt för ungdomsåldern från 15-16 år. Då sådan organisation en en emellertid icke under rimlig tid kunde tänkas bliva genomförd, inskränkte sig motionärerna till att i anslutning till sina tidigare motioner i ämnet påyrka en medborgerlig bildningskurs vid sidan de allmänna läroverken. av Motion av Det medborgerliga bildningsintresset förfäktades vid samma riksdag även i en Boöthhøs om motion av professor Boêthius i andra kammaren. Erkännande att hänsynen till medborger lig studentexamen medförde olägenheter för de skolans lärjungar, ginge ut i det examen. som praktiska livet, och att i det hela den dåvarande skolorganisationen framkallade nationalekonomiska och sociala vådor, därigenom att folk onödigtvis fördes in på den lärda banan, föreslog motionären skrivelse till Kungl. Majzt med anhållan en om åtgärder för åvägabringandet av en läroverksreform enligt följande riktlinjer. En allmän medborgerlig skulle införas, avsedd att avläggas dem, examen av som vid 15-16 års åldern ginge ut i det praktiska livet, vilken skulle åsyfta examen att vitsorda en över omfånget av folkskolans verksamhet utsträckt allmän bildning samt medföra kompetens till vissa praktiska anställningar och inträde ivissa fackskolor. De allmänna läroverken borde i allmänhet så ombildas, att de förberedde till nämnda examen. Vid Vissa allmänna läroverk, exempelvis ett i vart stift, skulle finnas klassisk linje och reallinje, avsedda att grundlägga de vetenen en. skapliga insikter, som vid universitet eller högre tillämpningsskola vidare utbildades. Vid ett och annat läroverk slutligen skulle anordnas lärokurs, kunde en som förmedla övergång från den medborgerliga bildningslinjen till den lärda. Det tillfälliga utskott, till vilket nämnda motioner hänvisades, fann, ovan att den övertygelsen börjat arbeta sig fram, att vad erfordrades för den medsom borgerliga bildningens tillgodoseende på ett verkligt effektivt sätt, är, att de läroanstalter, åt vilka dess meddelande är anförtrott, erhålla självständig ställning en i förhållande till dem, som hava vetenskapligt grundläggande uppgift En en särskild avgångsexamen, medförde Viss kompetens, därför nödvändig. Besom vore träffande de kunskaper, som skulle prövas i denna anslöt sig utskottet till examen,

föreslagits för den praktiska linjen år 1887, dock med de målsbestämmelser, som

främmande språk borde göras obligatoriskt. Beträffande tillägget, att endast ett

medborgerliga bildningskursens anordnande stode inför ett alternativ: att den man

den till överbyggnader på folkskolan eller till de allmänna läroantingen förlägga verken. Utskottet väljer det alternativet. Härvid var språkfrågan av stor

senare

Få lärjungarna i god tid börja främmande språk, så erhålla de därvid, betydelse.

på köpet den allmänna språkliga utbildning, vars uppnående utgör så att säga,

slutmål för folkskolekursen, de hava ock kommit ett gott stycke på väg ett men

insikter främmande språk. Att genomgå fullständig med avseende på sina i en

lärjungarna skulle förlänga den högre medfolkskolekurs vore för en omväg, som

de ville hinna förvärva de språkkunskaper, krävas för borgerliga kursen, om som

medborgerlig bildning Men andra motiv ledde utskottet till denna en högre även

befarade, folkskolan skulle dragas från sin egentliga uppgift, ståndpunkt; man att

lärjungar skulle beredas för inträde i högre läroanstalter, och

vissa av dess om

betonade. att undervisningen i det hela i folkskolan måste få en långsammare man

grund de klasserna, där ganska många lärjungar verka återhålgång på av stora

Folkskolan heller i regeln så utbildad, att den kunde utgöra botlande. vore

endast få skolor A-typ funnes. På dessa grunder tillstyrkte utskottet tenskola; av

bildningskursens förläggande till de allmänna läroverken, men den medborgerliga

dock för indragning deras första klass. Nämnda kurs borde enligt uttalade sig av

icke sluta med dåvarande 5:e klassen utan med 6:e, detta med utskottets mening hänsyn därtill, att det mått kunskaper, högre medborgerlig bildning

av som en verkligen kräver, näppeligen kunde hinna inhämtas till den ålder. i vilken lärjun-

allmänhet befinna sig vid utträdet 5:e klassen. Härtill kom också garna i ur

den vanliga konñrmationsåldern, vid vilken ett stort antal lärjungar hänsyn till

livet. Avslutningsklassen borde förläggas parallellt med gymnasiets ginge ut i

Byggdes gymnasiet på denna klass, bleve den medborgerliga bildlägsta klass. ningskursen lätt tjänarinna åt den vetenskapligt grundläggande bildningskursen.

Den förra borde sluta spets liksom folkskolan.

i sin egen

Mot utskottets betänkande avgåvos Hera reservationer, den märkligaste av

Berg, Hammarlund och D. Persson. Här påyrkade reservanterna, att en medbor-

bildningskurs skulle meddelas både vid de allmänna läroverken och vid tregerlig

mellanskolor, byggda på folkskolan, med bildningsmål och samma åriga samma kompetens bägge fallen. Efter ingående debatter i andra kammaren avslogos

i emellertid både utskottets och reservanternas förslag.

riksdagen 1896 kom första kammaren att behandla frågan om den Mqtion av

Vid även medborgerliga bildningens tillgodoseende vid våra skolor. Här väcktes motion ifrågan wsdåzeä

generaldirektören lVieselgren. Aven han erkände nödvändigheten att tillgodose Ogárlâgeemåfav

livet, innan de fullständigt genomgått men:

de lärjungars intressen, ginge ut i praktiska

som läroverket. Närmast anslutning till Boêthius motion föreslog han därför, att ett

i

ordnade läroverk skulle taga hand den högre, lärda mindre antal härför särskilt om skolbildningen, att den undervisning nödvändig för beredande av

men som anses

allmän bildning det folkskolan meddelade kunskapsmåttet samt eren utöver av forderlig för faokskolor eller å praktiska levnadsbanor, hälst lämnas åt

inträde i läroverk, vilkas och vidmakthållande må ankomma på kommunalt in-

upprättande

och enskild verksamhetv, att sistnämnda läroverk måtte äga att under tresse samt behörig kontroll med utgående lärjungar anställa med vars genomgående

examen, förenas till statsbeställningan. I det yttrande över nämnda

kompetens vissa nu

motion, som avgavs av första kammarens för frågans behandling tillsatta tillfälliga

utskott, uttalade sig detta för för flertalets behov avsedd bildningskurs, ledande

en till en avslutning å mellanstadiet, och detta inom det allmänna läroverkets

ram. Beträffande denna bildningskurs ställning till övriga bildningslinjer

gör här utskottet ett uttalande, som visade, att inom den första kammaren börjat i den

man nu omstridda frågan närma den ståndpunkt, länge varit den andra kamma-

som rens. Utan att vilja bestridariktigheten därav, att den för högre vetenskaplig

en bildning nödiga förundervisningen bör analytiskt skaplynne, under

vara av mer det att den, kräves för meddelandet blott vanlig allmänbildning, bör

som av en vara av syntetisk art, vill dock utskottet uttala bestämd övertygelse därom. att

en det dock gives tid barnets utveckling, då undervisningen icke behöver

en av taga större hänsyn till den anförda satsen, än att lärjungar båda slagen utan vidare

av kunna undervisas gemensamt. Men detta sant, fölier ock därav, att skils-

om vore mässan mellan de bada bildningsgrupperna inom skolan icke behöver börja från

grunden Utskottet sätter i fråga, att den högre, lärda avdelningen inom lärover-

ket endast behövde omfatta fyra till fem årskurser. Frågan föll i första

- även kammaren.

.L998års På. riksdagen 1898 framlade regeringen ånyo det för femte gån-

- var nu riksdag. under de sista tjugo åren förslag gen ett till lönereglering för lärarna vid de

allmänna läroverken. I sammanhang härmed uttalade departementschefen, statsrå-

det Gil-ljam, att ingen omorganisation dessa läroverk honom behövlig

av syntes med hänsyn till den allmänna medborgerliga bildningen. Denna tillgodosages

nämligen tillräckligt den reala linjen. Den enda reform statsrådet bragte

genom i utsikt vore sådan praktisk avslutningsklass, byggd på den dåvarande 5:e,

en som enligt Kungl. Majzts förordnande året förut upprättats vid Nya Elementar-

skolan i Stockholm; borde emellertid först avvakta resultatet detta peda

man av gogiska försök.

Statsutskottet avstyrkte det kungl. förslaget. Och utskottet begagnade till-

fället att i sitt utlåtande bestämt sig mot den departementschefen

opponera av hävdade meningen, att de krav på tidsenlig förändring de allmänna lärover-

en av kens organisaüon, under de senaste årtiondena städse framhållits i samband

som med löneregleringsfrågan, redan vidtagna förändringar blivit tillgodosedda.

genom Den mest framträdande bristen i undervisningsplanen enligt utskottets

var, mening, latinets upptagande i densamma redan i 4:e klassen. Detta nödvändiggjorde

för lärjungarna ett för tidigt val bildningslinje. Latinet borde därför uppflyt-

av tas till nedre sjätte klassen. Då skulle undervisningen på skolans hela

nedre stadium kunna planläggas för vid konfirmationsåldern avslutad, allmänbildande

en skolkurs, vilken tillräcklig för blivande levnadsbanor, sig dessa, såsom i

vore vare det mindre antalet fall bleve händelsen. skulle falla inom de lärda yrkena. eller

de, såsom för flertalet lärjungar skulle ske, direkt eller efter fortsatta studier i

speciella fackskolor skulle förläggas till det praktiska livet Vad angick frågan

om första klassens indragning, lösning Hera ofta angivna synpunkter

vars ur skulle vara önskvärda fann utskottet, att ett övervägande denna självmant

av torde erbjuda sig vid utarbetandet den här ifrågasätta förändrade undervis-

av ningsplanen, och det skulle då visa sig huruvida de betänkligheter, förut

som framställts mot en sådan åtgärd. skulle kvarstå eller över huvud tillräckligt

vara avsevärda i jämförelse med de fördelar densamma skulle medföra

Båda kamrarna biföllo utskottets hemställan, varvid första kammaren dock

motiveringen uteslöt, vad utskottet blivit sagt om latinets ställning samt ur av första klassens indragning. Som det med anledning vad vid riksdagen förekommit, tillkallade synes. av den ecklesiastikministern Claesson i augusti 1898 tre sakkunniga-lektorerna nye N. Höjer och A. Lindhagen adjunkten S. Bnije Gennäs -för att biträda samt av vid utredandet vissa frågor rörande rikets allmänna läroverk. av

VI.

Läroverksreformen är 1904 och dess förberedelser.

1890-talets riksdagsdebatter i skolfrågan hade ännu icke lett till någon mera

betydande förändring vårt undervisningsväsen de hade röjt reformkrav, av men alltjämt växte i styrka. Särskilt hade frågans ingående behandling på 1896 som års riksdag liksom statsutskottets uttalande år 1898 visat, att frågan om den med-

borgerliga bildningens tillgodoseende inom det allmänna läroverket närmade sig

sin lösnir g. . I anslutning till tidigare uttalanden inom riksdagen väckte professor Ernst 18.95/ars

Carlson i andra kammaren med instämmande tolv denna kammares ledamö- 177759109av av ter år 1899 motion innebörd, att riksdagen måtte hos Kungl. lIaj:t anhalla büiläfglsfâgz en av utarbetande och framläggande inför riksdagen förslag till inrättande vid m 11, om av om rikets fullständiga och femklassiga allmänna läroverk under offentlig kon- medborgerav en ställd kompetens âtföljd avgångsexamen för lärjungar, vid h vara troll och av viss som 15-16 års-åldern önska sluta sin skolgång samt till vissa i motionen antydda

ändringar i läroverkens organisation, därmed stode i samband. Dessa ändrin .som i huvudsak följande. Läroverket borde åter delas i två avdelningar: gar voro skala och gymnasium, på det sätt, att dess ö lägre klasser med tillägg av en med

nedre sjätte klassen parallellt löpande särskild avslutningsklass skulle bilda en enhetlig

skola för barn och övergångsåldern. avsedd att meddela allmän medborgerliga bild-

och att föra fram till nämnda avgångsexamen, under det att dess fyra högre ning klasser såsom latin- och realgymnasium skulle utgöra för ynglingaåldern avsedd en läroanstalt, uppgift att bibringa förberedande vetenskaplig bildning vars vore en och föra fram till mogenhetsexamen. I sammanhang härmed skulle de främmande

språkens ställning inom läroverket ändras, i det latin och franska förlades till

gymnasiet och engelska inträdde obligatoriskt språk i 4:e klassen. I motivesom ringen klandras den dåvarande skolorganisationen, leder till att flertalet av som skolans lärjungar måste åtnöja sig med lösryckta stycken av en bildning, som

egentligen avsedd för ett helt annat ändamål än deras och alltså för dem är som måste bliva föga och syssla med ett arbete, varunder tillfället att vinna av gagna avslutad, för deras kommande levnadskall lämpad utbildning för dem gått fören l0rad. Tidigare försök att ordna medborgerlig bildningskurs kritiseras, sären skilt sådana. nödvändiggöra ett alltför tidigt val bildningslinje. Med som av skärpa hävdas vikten ett enhetligt undervisningsväsen, liksom möjligheten och av lämpligheten att bygga den vetenskapliga bildningen på den allmänt medborav liga. Aven blivande vetenskapsidkare är till ursprung ett barn och far otvien velaktigt bäst att såsom sådant i barndomen behandlas; han skall såsom andra av gång bliva fullmyndig samhällsmedlem och bör alltså bibringas förutsättningarna en

7-210409, II.

därför vid sidan eller rättare före sin av vetenskapliga utbildning. Det svår är en pedagogisk villfarelse, någon, såsom verkligen skett, vill om påstå, att en vetenskaplig bildning kan och bör grundläggas redan från 1:a klassen; detta att vore giva barnen stenar i stället för bröd. Först i pubertetsåldern vinner i allmänhet det unga sinnet den mognad, att det med fördel kan tillägna sig en i egentlig

mening vetenskaplig framställning, och först då torde ock i de flesta fall med framgång träffas det avgörande valet, yngling bör om en ägna sig åt fortsatta stu-

dier och därmed följande specialfack eller ej

Den Carlsonska motionen upptogs såsom eget förslag av ledamoten i första

kammaren F. Boström och blev alltså behandlad denna även i kammare. Den

framkallade även motion i andra kammaren H. Sjövall, en av som i den Carlson-

ska motionen såg en fara för den vetenskapliga förbildningem. För förebygga att denna fara föreslog motionären boskillnad; de Ö-klassiga och en vissa av de 3-klas-

siga läroverken borde meddela medborgerlig bildning efter de riktlinjer, som up dragits i Carlsons motion, de högre bilg-fortfarande arbeta i den vetenskapliga

ningens tjänst och detta från roten till toppen

Kamrarna hänvisade motionerna i läroverksfrågan till var sitt tillfälliga

utskott. De båda utskottens utlåtanden så på äro - när som ett par punkter ord för - 0rd lika. De uttala sitt gillande den uppfattning, av som låg till grund

för den Carlsonska motionen, liksom riktningen den där föreslagna av av reformen. rReformem, heter det, bör gå i den riktningen, de båda att syften, för vilka läro-

verken ha att verka, träda i någon mån i sär inom läroverket, därigenom att dels en särskild avslutningskurs jämte därmed förbunden, av viss kompetens åtföljd avgångsexamen anordnas för lärjungar, vid 15 a 16 års ålder önska som sluta sin

skolgång, dels 00k vid slutet femte klassen delning sker läroverkets av en av hit-

tills nioåriga kurs i två avdelningar, lägre och högre, den en en ena byggd på

den andra, motsvarande de före år 1849 existerande skolformerna och skola. gymnasium Utskotten väntade betydande fördelar sådan anordning; dem, av en för som lämnade

skolan, kurs, ett avslutat helt, till en som vore omedelbart gagn för inträde på erbjödstiska

pra levnadsbanor, för dem, stannade inom skolan, vinsten som av att det fortsatta arbetet kunde bedrivas med större intensitet, då de teoretiskt svagare

avlänkats. Gymnasiets utveckling skulle, enligt utskottens mening, ytterligare be-

främjas, om här andra metoder komme till användning och självverksamheten öka-

des, i sammanhang varmed det borde tagas i övervägande, huruvida icke mogen-

hetsexamen kunde delas på det sätt, att två eller flera finge ämnen avslutas tidi-

gare. Nederskolans avslutningsklass borde med hänsyn till lärjungarnas - ålder

anordnas parallellt med nedre sjätte klassen, upprättas vid samtliga fullständiga och â-klassiga läroverk och åtföljas viss kompetens Examen av borde bliva

rigorös men allvarlig och ställas under offentlig kontroll. I syfte få att utrönt, i

vilken omfattning kompetens kunde påräknas för dem, avlagt denna som examen, hade utskotten vänt sig till vissa administrativa myndigheter och i regeln fått

tillfredsställande svar.

I ett par punkter utskotten, såsom nämnt, olika mening. Beträfvoro av fande latinet yrkade andra kammarens utskott på dess

uppflyttande till nedre

sjätte klassen, i överensstämmelse med kammarens flera gånger uttalade mening,

under det första kammarens utskott underlät att något positivt uttalande härgöra

utinnan, nöjande sig med att referera de olika meningarna. Och vad angår klas- 1:a

sens indragning, anmärkte andra kammarens utskott, att icke borde gå komman en

mande utredning i förvägn under det medkammarens utskott icke berörde denna

fråga i sitt utlåtande.

Riksdagens båda kamrar instämde isina utskotts hemställanden. I

resp. riksdagsskrivelsen, dagtecknades den 6 maj 1899, framställdes samma önske-

som mål i den Carlsonska motionen. Beträffande latinet uttalades, att skilda me-

som ningar rådde. Vid sådant förhållande ansåg riksdagen, att zåt en blivande utred-

ning bör överlämnas att föreslå bästa sättet för nämnda frågas lösning

I anledning denna riksdagens skrivelse tillsatte Kungl. Majzt den 26 Ny läm-

av maj 1899 kommitté, skulle utreda de aktuella skolfrågorna. Till ledamöter ut verka/rogu-

en som

C. Friesen, ordförande, Wu" sågos professor Th. M. Fries, ordförande, rektor von v. professor O. Ahnfelt, rektor H. Andersson, professorerna S. J. Boêthius och E.

Carlson, adjunkten H. Dahlgren, lektorerna R. Darin och N. Höjer, ledamoten av

riksdagens första kammare Ph. Klingspor, ledamoten av riksdagens andra

greve kammare hemmansägaren O. Larsson i Mörtlösa, lektorerna A. Lindhagen och RE.

Lindström, kontraktsprosten A. Pettersson och rektor F. W. Amark. Till sekre-

terare utsågs kommittén lektor Alfred Nordfelt.

av

Innan denna kommitté ännu hunnit sammanträda, avgåvo de år 1898 av Salclmnnigøstatsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet utsedda sakkunniga sitt be- b0§l7{ld0

m 1599 tänkande den 20 juni 1899 under titel: yttrande i läroverksfrågan. De frågor, som

enligt statsrådets bemyndigande de sakkunniga skulle besvaras, voro följande,

av dels huruvida och i vad mån inskränkning i undervisningen i latinska språket

en vid de allmänna läroverken måtte förhållandena påkallad, samt vad in-

anses av verkan dylik inskränkning kunde hava i avseende å de förberedande examina

en vid universiteten, dels huru undervisningen i främmande levande språk vid läro-

verken måtte på förmånligaste sätt kunna anordnas, dels huruvida det måtte anses

lämpligt, att praktisk avslutningsklass vid läroverken inrättades, och

en s. rörande sättet härför, dels ock huruvida indragning första klassen vid läro

en av verken borde i sammanhan varmed frågan folkskolans ställning till

äga rum, om läroverken även borde komma i betra tande.

I latinfrågan sig de sakkunniga mot det ofta hörda påståendet, att

opponera latinet skulle särskilt förståndsodlande, men hävda, att latinkunskap vore av

vara värde från realbildningens synpunkt och nödvändig förutsättning för be-

som drivande humanistiska universitetsstudier. I detta syfte kunde emellertid en

av mindre latinkurs göra tillfyllest. Med hänsyn till grekiskans ställning. som de

sakkunniga önskade bevara, särskilt för den prästerliga utbildningen, yrkades, att

latinet väl i allmänhet skulle uppflyttas till gymnasiet, att det i varje stift

men samt i Stockholm skulle anordnas A-linje med latinet inträdande i 4:e klassen

en och grekiskan i första gymnasieringen, alltså i överensstämmelse med det av

professor Boethius år 1896 jorda förslaget.

Beträffande den borgerliga bildningens tillgodoseende erinra de sak-

me kunniga, att denna fråga under ett århundrade stått på da ordningen vid striderna

de allmänna läroverkens organisation. Dessa läroverk unde i nu berörda avom seende icke nöjaktigt lösa sin uppgift, så länge undervisningen alltigenom vore

ordnad med hänsyn till mogenhetsexamen, till vilken emellertid endast en fjärde

del de från skolan avgående lärjungarna nådde fram. Detta vore att gynna ett

av fåtal på den stora mängdens bekostnad. Vad gjorde förhållandena särskilt

som betänkliga att hälften de lärjungar. lämnade läroverken före

vore, mer än av som mogenhetsexamen, icke blivit flyttade till nedre sjätte klassen, ja, icke ens förvärvat

fullgott avgångsbetyg från den klass de senast tillhört. Det därför, menade vore de sakkunniga, hög tid att på allvar göra något för den allmänna medborgerliga bildningen. I detta syfte borde nederskolan omordnas med hänsyn till barnaålderns och de tidigaste ungdomsårens behov och mottaglighet och avslutas med allen mänt medborgerlig examen, förlagd till nedre sjätte klassen. Denna borde examen i visst avseende bliva en examen rigorosurm, skulle kontrolleras som av censorer. och den borde giva viss kompetens.

Vad avslutningsklassen närmare anginge, borde den, enligt de sakkunnigas mening, vara gemensam för alla, blott för dem. icke avginge till gymnasiet. som och examen ävenledes avläggas av alla lärjungar i den sjätte årsklassen. Skälen för detta yrkande, som stod i strid med den sista riksdagens uttalande, huvudvoro sakligen följande. Skolans femte klass skulle få för svår uppgift, den skulle en om komma att förbereda både avslutningsklassen och de båda gymnasielinjerna. Den sjätte klassen skulle komma att befolkas, tals sådana bemedlade lärjungar, av mera som sakna tillräcklig fallenhet för studier för att inträda på de andra linjerna, dels av sådana, som visserligen hava tillräcklig fallenhet sakna tillgångar att men bestrida en fortsatt skolgång, dels slutligen sådana, sakna både fallenhet av som och tillgångar Den skulle med andra ord komma att bestå sådana lärjungar, av som antingen med avseende på. studiebegâvning eller med avseende på denna världens goda äro mindre lyckligt lottade Klassen skulle härigenom få mindre ett behagligt särmärke och hela riskera att få ett sämre anseende. Därmed examen hade man infört kastväsendet i skolan och brutit mot den idé, skolan som inom sist borde övergivas, jämlikhetens. Men även från synpunkt det en annan vore olämpligt att förlägga slutningsklassen parallellt med gymnasiets lägsta ring. ax Det vore oegentligt att vägra dem. genomgått eller gymnasieklass, som en annan samma kompetens, som avslutningsklassens medförde. En sådan anordning examen erinrade om dåligt mynt. belägges med tvångskurs. I enlighet med dessa som åsikter påyrka alltså de sakkunniga sexårig nederskola och ett därpå byggt en treårigt

gymnasium

språkfrågan uttala de den meningen, att tillfälle bör beredas lärjungarna 7 att i nederskolan få undervisning i tre främmande levande språk. Med hänsyn till språkföljden ha de sympati för viss frihet. ehuru de praktiska skäl en av stanna vid att föreslå tyska grundläggande och engelska andra språk. som som :Endast det första borde obligatoriskt, enär det kunde otvivelaktigt, vara anses att många av nederskolans lärjungar icke komme att behöva än ett rak, mer s men bortval av de andra språken borde kompenseras undervisning i antfla genom ämnen, nämligen slöjd eller teckning. För dem, ville fortsätta å gymnasiet. borde som godkända kunskaper fordras i minst två främmande språk. Vad beträffar de sakkunniga i samband med reformyrkandena föreslagna av ändringar i kurs- och timplaner, må endast framhållas, att tyskan å det nedre

stadiet fått en något starkare ställning. likaså geografi och naturlära. För gymnasiets vidkommande föreslås åtgärder mot mångläseriet; vissa ämnen borde avslutas i näst högsta klassen på A-linjen tyska, naturalhistoria, geografi och fysik, på - B-linjen tyska, naturalhistoria, geografi, fysik och engelska. reallinjen tyska, pa. naturalhistoria, geografi och engelska. Dessutom borde lärjungarna å gymnasiet

äga rätt att med målsmans samtycke välja bort högst 2 läroämnen. varvid dock modersmålet och för lärjunge å latinlinjen A latin icke finge bortväljas.

r03

Vad slutligen första klassens indragning angår, utgå de sakkunniga i sin

undersökning detta spörsmål från de för de olika folkskoleklasserna föreskrivna

av

och finna det på grund denna undersökning icke möjligt. att andra kurserna av klassen folkskola Litt. A i allmänhet skulle kunna första klassen vid

av

läroverken. Då kurserna vid desss läroverk icke tålde vid att sänkas. de allmänna

med hänsyn till den föreslagna organisationen, ansågo sig de saksärskilt nu nya kunnige icke för det närvarande kunna tillstyrka. första klassens indragning, åt-

icke hela riket. Däremot ställa de sig icke avvisande till tanken minstone över

klassens indragning i de städer, där folkskoleväsendet vore bäst utvecka första

allrahelst successiv indragning även från andra synpunkter att förelat, en vore draga framför fullständig. Och de tillägga: Först sedan folkskolans kurser

en

omarbetade till bättre överensstämmelse med tidens krav och denna skola blivit fullt vuxit in i sin uppgift att bottenskola i sina tre första års-

vara en gemensam kurser, torde det skäl att småningom förbereda ännu ett steg i denna rikt-

vara ning. Att denna utveckling går långsamt, medför ingen skada; tvärtom är det ett

tecken till att den är sund

betänkande den 8 decem- , ,o

Den âr 1899 tillsatta skolkommittén framlade sitt 1iyc'§zl“'"'

ber 1902. I anslutning till 18W års riksdags skrivelse, åtminstone indirekt, ;ni-ttgsoâiâj

som, lett till dess tillsättande, satte kommittén främst på sitt program anordnandet av tänkande

avslutning å läroverkets mellanstadium. Kommittén finner behovet av en sådan en avslutning ådagalagt, då, enligt vad statistiken visade och ofta i den offentliga

diskussionen blivit anfört, så fa skolans lärjungar nådde fram till mogenhrts-

av

och då de, på ett tidigare stadium lämnade läroverket, avgingo tämligen examen som

å måfå från olika klasser efter inhämtande endast ofullständiga delar av en

av Eildningskurs, icke vunnit sin avslutning. För att rada bot för detta miss-

som förhållande behövdes ett självständigt mål för det lägre skolstadiets undervisning,

avslutning före mogenhetsexamen, tillräckligt effektiv, för att lärjungarna å ena en sidan ma sluta för tidigt och å den andra frestas att gå kvar för länge, en

samlingspunkt sålunda, på vilken den allt för planlösa avgången kan kon-

nu centreras Ett sådant mål borde, enligt kommitténs mening, markeras genom en

Den skolkurs, därmed skulle avslutas, skulle meddela en bildning, examen. som

på visst sätt låge emellan folkskolans och den, som vitsordades genom mogensom hetsexamen. bildning, font och främst innebiire en utsträckt och fördjupad

en som insikt i samtliga ämnen, förekomma i folkskolan. och vidare ett visst mått av

som kunskap i ämnen eller ämnesgrenar, som där icke äro upptagna., särskilt i

främmande levande språk. Det är denna art av bildning, som man brukar kalla

allmän medborgerlig bildning. Av de kunskapsmoment. som ingatt i den hittills-

varande nederskolans kurser, borde denna medborgerliga bildningskurs från sig

atsöndra bl. latin och franska samt vissa mera abstrakta delar av matematiken

a.

däremot med sig införliva andra bildningsmoment, såsom svensk samhällsmen kunskap. bokföring och hälsolära.

Kommittén höll före, att ombildning av de allmänna läroverkens lägre

en och mellanstadium sådan den föreslagna blott vore att förorda från allmänt

som medborgerlig synpunkt, utan att den även stode i full överensstämmelse med den

moderna pedagogikens krav. Ty endast de kunskaper äro till barnens nytta, som

dem kunna smältas utan våldförande av deras av åldersstadiet betingade motav taglighet, och endast sådana kunskaper kunna i regeln medföra ett verkligt för

livet fruktbärande bildningsresultatá Härmed vore också sagt, att en medborgerlig

bildningskurs utgjorde den rätta grunden för vetenskaplig och härige-

en mera att nom lärjungarna bleve bäst beredda att mottaga och tillgodogöra sig den högre

bildning, som meddelas å gymnasialstadiew. Och det fastslås ett pedagogiskt

som axiom, att den konkretare art undervisning, sysslar med påtagliga

av som mera och för en större krets av personer behövliga kunskapsmoment, bör gå före den

mera abstrakta, åsyftar att införa lärjungen i ett systematiskt studium,

som närmande sig det vetenskapliga.

Genom den föreslagna förändringen läroverkets nedre stadium skulle

av enligt kommitténs mening detta stadium frigöras från gymnasiets tryck

och gymnasiet å sin sida vinna vissa bestämda fördelar; så skulle undervisningen

här kunna få en planläggning, bättre svarade mot den högre skolformens uppgift, lär-

som jungarnas intellektuella utveckling skulle ha försiggått på ett

mera naturligt sätt än hittills, varjämte kunde förmodas, att på grund den på mellan

av nya examen stadiet gymnasiets lärjungestam studiesynpunkt skulle bliva valda

ur mera

Kommittén föreslog, att avgångsexamen skulle avläggas klass,

i en som motsvarade dåvarande nedre sjätte, detta med hänsyn därtill att lärjungarnas

genomsnittliga ålder i sistnämnda klass utgjorde 15 ä 16 år, vid vilken ålder ut-

träde i livet kunde lämpli Beträffande avslutningsklassens ställning till

anses skolorganisationen i det hela förfä tade kommittén den ståndpunkten, den borde

att förläggas parallellt med gymnasiets nedersta ring, alltså icke bliva för alla

en gemensam klass, varav åter skulle följa, att avgångsexamen icke skulle avläggas

av dem, som övergingo till gymnasiet, utan endast dem, ingingo i denna

av som särskilda klass. Denna sin ståndpunkt stödde kommittén på följande grunder.

Det vore att befara, att, gymnasiet byggdes omedelbart på avslutningsklassen,

om den medborgerliga snart skulle bliva gymnasistexamen, skulle

examen en som reglera tillträdet till gymnasiet, och mogenhetsexamens tryck på nederskolan sålunda

fortfara. Kurserna skulle lättare kunna ordnas ien med sidoordnad

gymnasiet klass än i klass, hade den dubbla uppgiften att avsluta bildningskurs

en som en och grundlägga en annan; i det förra fallet kunde åt avslutningsklassen

man ge en från många synpunkter önskvärd praktisk karaktär, i det fallet skulle

senare konflikter icke kunna undvikas. Härtill komme också, att ett avläggande

av examen å mellanstadiet onödigt för dem, överginge till gymnasiet med

vore som studentexamen till mål. Kommittén bemöter i sitt betänkande utförligt de invänd-

ningar, som gjorts mot den anordning avslutningsklassen, kommittén så-

av som lunda föreslår, särskilt i 1899 års sakkunnigeyttrande, och finner dessa oberättigade

eller åtminstone mindre vägande.

De förändringar i läroverkens organisation, kommittén i sammanhang

som med sitt yrkande den särskild avslutning å mellanstadiet alltså kom att före-

om slå, följande: de fem lägre klasserna det allmänna läroverket

voro av jämte en tillagd sjätte klass borde organiseras sexklassig skola för barna

som en och övergångsåldern. kallad realskola och avsedd att utöver omfånget för folkskolans verk-

samhet meddela allmän medborgerlig bildning, realskolans lärokurs skulle avslutas

med en under offentlig kontroll ställd och viss kompetens åtföljd avgångspröv-

av ning, benämnd realskolexamen; de fyra översta årsklasserna det högre allmänna

av läroverket skulle oganiseras ett gymnasium, omfattande fyra årsklasser eller

som ringar och avsett att grundlägga de vetenskapliga insikter, vid universitet

som eller högre tillämpningsskola vidare utbildas; realskolan och skulle

gymnasiet ställas i det förhållande till varandra, att gymnasiet skulle överbyggnad

utgöra en

realskolans fem lä re klasser, så att lärjunge, i vederbörlig ordning för-

som klarats flyttad till reals olans sjätte klass, därigenom även berättigad till in-

vore träde i gymnasiets första ring.

Vad nu särskilt realskolans organisation vidkommer, påyrkar kommittén med eftertryck dess enhetlighet: den gemensamma undervisningen skall utsträckas till och med läroverkets 5:e klass. Därav följde latinets uppilyttande till gymnasiet, såsom andra kammaren redan i årtionden ifrågasatt. Från realskolans kurser skulle

för övrigt utan latin även andra lärda eller för den medborgerliga bildningen mindre väsentliga kunskapsmoment utsöndras: vissa delar matematiken och den

av tvska syntaxen; franska språket skulle i realskolan endast ingå valfritt ämne.

som Genom sistnämnda bestämmelse skulle språkstudiet bliva koncentrerat på två obligatoriska språk: tyska och engelska. Inom realskolan skulle vidare det nationella

bildningselementet stärkas genom att ökad tid bereddes åt sådana ämnen

som mo dersmålet, historia och geografi. Särskilt skulle detta gälla avslutningsklassen,

där lärjungarna skulle erhålla undervisning i modern svensk litteratur, i vår

nyaste historia jämte grunddragen av den svenska statsförfattningen och kommunal förvaltningen, varjämte fäderneslandets natur- och befolkningsförhållanden in-

mer gående skulle studeras. Avslutningsklassen skulle för övrigt få praktisk

en mer prägel genom undervisning i uppsättandet vissa skrivelser praktisk art samt

av av ibokhålleri. Slutkrönet på realskolans kurs skulle bliva realskolexamen, vilken

prövning borde vara dels skriftlig, dels muntlig. Den skriftliga prövningen skulle anordnas i modersmålet, tyska. engelska och matematik, varvid dock lärjungarna hade att efter eget val deltaga i ettdera eller bägge i främmande språk.

proven Den muntliga prövningen skulle kontrolleras censorer och, efter be-

av censorernas stämmelse, omfatta minst fyra å sjätte klassens timplan upptagna läroämnen. Med godkänd realskolexamen skulle följa viss kompetens.

Gymnasiets organisation berördes, såsom naturligt mindre kommit-

var, av tens förslag. Vid valet mellan tre- eller fyraårigt gymnasium ställer sig kommit-

tén avgjort på den senare ståndpunkten. Följden lärotidens inskränkning till

av tre år skulle nämligen, enligt dess mening, bliva antingen gymnasiebildningens försvagande eller lärjungarnas överansträngande. Stödet för denna uppfattning hämtar kommittén från undersökning de särskilda ämnenas ställning, under

en av förutsättning att samtliga gymnasiekurser skulle medhinnas på tre år. Därvid ñn-

ner kommittén, att de klassiska språken skulle avsevärt försvagas grekiska skulle

-man o. m. nödgas utesluta från läroplanen även historia skulle bliva

- men lidande, ävensom matematiken å reallinjen. Fordringarna i studentexamen skulle härigenom nödvändigtvis bliva sänkta till skada för vår högre odling.

Beträffande olika läroämnens ställning å gymnasiet följde kommitténs för-

av slag angående realskolan, att latinet uppflyttades till ring I och att uppgifter

nya sattes för undervisningen i detta ämne; textläsning skulle bliva huvudsaken,

medan däremot grammatiken borde träda något tillbaka. Till följd latinets för-

av ändrade ställning måste även grekiskan uppskjutas till 3:e ringen och för

- framtiden erhålla en blygsammare ställning. Franskan, uteslutits från real-

som skolans timplan som obligatoriskt läroämne, skulle enligt kommitténs förslag inträda först i gymnasiets 2:a ring. Det därigenom minskade timantalet för detta språk nödvändiggjorde, att det franska översättningsprovet i studentexamen måste strykas. Det skulle ersättas motsvarande i tyska. I det hela kan det

av prov sägas, att språkens ställning försvagats kommitténs förslag. Andra

genom av

kommittén föreslagna förändringar beträffande de olika läroämnenas ställning rörde matematikens ersättande av naturhistorien i de båda högsta gymnasieringarna för de lärjungar, som läste grekiska, samt den filosofiska prope utgående från gymnasiets timplan och hänvisande till universitetet. I den muntliga studentexamen borde för framtiden även modersmålet hava plats.

Den största nyheten i kommittébetän kandet med avseende på gymnasiet är förslaget om valfrihet. Medan för gymnasiets lärjungar sedan gammalt förefuiinits valfrihet mellan skilda bildningslinjer, skulle enligt kommitténs förslag en valfrihet inom vissa gränser förekomma även mellan den valda linjens ämnen. Lärjungarna inom de båda högsta gyinnasieringarna skulle icke behöva hava sina kunskaper stöpta i nästan en och samma forma utan fordringarna skulle kunna inom vissa gränser lämpas efter vars och ens olika fallenhet Genom sådan anord-

en ning ansåg sig kommittén kunna främja lärjungarnas övergång till själv-

mera ständiga specialstudier och ge en naturlig lö-ning av den svåra frågan om undervisningsämnenas koncentration eller mångläseriets iiiskränkande. Syftet alltså

var att framkalla en tidig specialisering, som kunde bliva av betydelse för de

ungas universitetsstudier, och att i detta avseende vänja lärjungarna vid större urskillning och malmedvetenhew. Men kommittén också valfriheten från

ser en annan synpunkt: önskvärdheten att bereda de i andligt och kroppsligt avseende

mera klent utrustade någon lindring i skolarbetet å det övre stadiet Valfriheten skulle alltså tjäna två ändamål: att förmå de mera specialbegåvade att på någon punkt av sitt studiearbete fördjupa sig och att spara de svagares krafter och därigenom minska den i skolorna sa ofta påtalade överansträngningen. I valet mellan val-

en frihet med och en utan kompensation väljer kommittén det alternativet, till

senare

del av tekniska skäl. men också därför att kompensationen lätt kan bliva suben jektiv och osäker. Kommittén önskar emellertid all nödig varsamhet

vid genomförande av den föreslagna reformen och påyrkar därför valfrihetens begränsande. Den borde endast få förekomma i de båda högsta ringarna och gälla högst två ämnen, under förutsättning att dessa icke omfattade tillsammans än tim-

mer sex mar i veckan. Under inga förhållanden borde kristendom och modersmålet få bortvälas.J

I sitt betänkande kommer kommittén även att beröra två med allmänna läroverken i visst avseende sidoordnade skolarter, nämligen flickskolan och folkskolan. Enligt dess mening är realskolan med sina två obligatoriska språk och sin avslutning vid konñrmationsåldern så ordnad, att den väl lämpar sig även för flickor. Huvudsakligen av ekonomiska grunder föreslår också kommittén, att flickor imå vinna intrade i realskolorna inom vissa mindre samhällen, vilka al-

rskolor alltså skulle få karaktären av samskolor. En sådan anordning som också

# stod i överensstämmelse med vissa tidigare regerings- och riksdagsuttalanden

skulle enligt kommittén på vissa orter komma att höja len kvinnliga skolhildningen. Kommittén ingår icke pa någon principiell utredning om samiiiidervisiiingens och samuppfostrans värde eller brister utan hänskjuter denna fråga till framtiden. Men den finner, att den erfarenhet. som i detta hänseende vunnits dels inom vårt land. dels på flera håll utomlands, synes visa, att den av kommittén föreslagna anordningen icke bör vare sig med hänsyn till själva undervisningen eller med hän-

till lärjungarnas hälsa eller deras sedlighet förorsaka några allvarliga olägensyn heter men väl kunna medföra vissa fördelar Dessa fördelar bestodo huvudsakli-

den ifrågasätta förändringen från gosskola till samskola vissa gast däri, att genom

lägre allmänna läroverk skulle kunna räddas.

också i den så länge omdebatterade frågan om första Kommittén uttalade sig och andra klassens närmare anslutning till folkskolan. Från klassens indragning ansåg kommittén, att ingenting att invända mot en dylik principiell synpunkt vore

såväl inom läroverken inom folkskolan nödiga förutsättninåtgärd, försavitt som Folkskolan och realskolan hade delvis mål, underför handen. samma gar vore ålder och avsågo båda att meddela medborgerlig bildvisade ungdom av samma olika utsträckning. Intill ett visst stadium kunde båda skolarterning, ehuru till skada undervisas tillsammans; ville att anknytningsnas lärjungar utan man nu,

mellan folkskola och läroverk sattes ett år högre vore från organipunkten upp, ingenting att invända. A andra sidan borde icke förbises, att,

satorisk synpunkt

läroverket verkade under förhållanden än folkskolan, då allmänna gynnsammare realskolans första klass skulle i regeln komma att befinna sig på en lärjungarna i utvecklingsståndjiunkt lärjungarna i folkskolans andra klass, vilket skulle högre än Annu svårare att vinna ersättning för undervisförsvåra en anslutning. vore en klassen, denna klass indroges; att i de följande klasningen i tyska i första om timtal skulle med hänsyn till övriga ämnens anspråk bliva svårt öka tyskans serna genomföra lärjungarnas överansträngande, vartill komme, att det andra att utan språket den ifrågasätta förändringen skulle komma att på lärofrämmande genom för snart efter det första. Från folkskolans synpunkt vore den planen inträda hänseenden fördel. Dock ansåg sig kommittén böra ifrgåasatta reformen i vissa en

framhålla, det vida övervägande antalet rikets folkskolor icke skulle varai att av särskild undervisning vid sidan eller alltför stor tidsspillan stånd att utan -- -r utom tyska förbereda sina lärjungar till inträde i realskolans i de olika ämnena En indragning första klassen skulle därför kunna innebära ett andra klass av gynnande städerna och ett fåtal folkrikare orter å landsbygden på orättvist av delar landet, i det barn från trakter med mindre utvecklad bekostnad av övriga av

folkskola skulle få svårare än hittills att komma in vid läroverken. Följden av

klassens indragning skulle alltså kunna bliva, att man, i stället för att första läroverket till varandra, dem emellan skapar klyfta och, närma folkskolan och en

för folkskolan, skadar det allmänna läroverket att försvaga dess utan gagn genom

underbyggnad

avstyrkte alltså första klassens indragning förklarade sig Kommittén men

dock icke finna olämpligt, att försök i detta avseende anställdes å orter, där

kommunerna därtill befinnas villiga och folkskolan är väl utvecklad Detta för-

slag överensstämde med vad de särskilda sakkunnige år 1899 hemställt i ärendeti

sitt yttrande i läroverksfrågan.

Kommitténs betänkande åtföljt ett flertal reservationer. Av reservanterna var av Rescrvatm hava Harald Dahlgren, Nils Höjer och Hilding Andersson alla yrkat på ett 3-årigt tm kom m, byggt på sexklassig realskola, Andersson dock med ett kompletterande mittébetängymnasium, en skulle börja med 4:e klas- kammyrkande A-läroverk, där latinundervisningen på 13 s.

Grundmotivet för de tre reservanternas förslag är intresset för den 6:e realsen. skoleklassens blivande anseende och livsduglighet. Skarpast hava farhågornai

detta avseende formulerats Dahlgren: Så mycket torde vara klart, säger han, av att den särskilda sjätte klassens ställning vid sidan gymnasiet icke är för denav Den behöver stark tillströmning lärjungar, den, såsom samma gynnsam. en av om

önskvärt är, skall komma att te sig det lägre skolstadiets raka fortsättning som

8-210409. II.

och spets, under det gymnasiet utgrening åt sidan. Får den livssynes vara en kraft nog, skall den själv komma att ett litet sidoskott på den raka synas som stammen. Om denna klass icke erbjuder lärjungen tillfälle till kunskapsförvärv av annat slag än det, som även å gymnasiet kan vinnas, den icke tillförsäkrar om honom en kompetens, icke även ett eller ett år, tillbragta å gymnasiet, kan som par medföra, om den icke lockar honom det anseende, den inom och utom genom som läroverket äger, då skall helt visst i allt för många fall gymnasiets dragningskraft

varda starkare än avslutningsklassens. Med sjätte klass skulle en gemensam man, enligt sistnämnda reservant, på ett helt annat sätt nå syftet med den reform, som nu var i fråga. Man sli att mellan lärjungarna införa åtskillnad, möjper en som ligen kan bliva av förhatlignatur. Man uppskjuter ännu ett år för lärjungen lie-

stämmandet av levnadsbana och ställer honom och hans målsman inför valet mel

lan de olika möjligheterna först då, när lärjungen verkligen vunnit ett resultat av offentligen vitsordat och i det praktiska livet gångbart värde. Man drager gränsen bestämd och synlig mellan skola och gymnasium och drager den så, att den

blir utan gemenskap med den gräns, skiljer från ynglingen. Med som gossen en gemensam sjätte klass har klart sagt ifrån, att realskolan är självstänman en dig, inom sig avslutad skolform, kurs från början till slut betecknar bildvars en ning, som för alla dess lärjungar är lika behövlig, den grundvalen gemensamma för all följande fackbildning, sig boklig eller praktisk, allt i enlighet med den vare uppfattning, som under ett århundrades meningsstrider småningom arbetat sig fram

och blivit erkänd såsom utgångspunkt för läroverksfrågans lösning

Höjer frågan även från social synpunkt. Enligt honom har kommittén ser givit en sådan förklaring av allmän medborgerlig bildning, att därav tydsynes ligt nog framgå, att därmed medelklassens allmänbildning. Ar den avses - nu allmänt medborgerliga bildningen medelklassens allmänbildning, så är folkskolans

underklassens och studentkursen överklassens Höjer att det i stort anser, sett är förmögenheten, som bestämmer bildningskursens omfattning, endast i mindre mån

begåvning och energi. Då varje sund lagstiftning bör taga hänsyn till männinu skorna sådana de verkligen äro, så blir det vikt icke blott för ett folks ekonomi av utan ock för ett gott förhållande mellan olika samhällsklasser, att inga onödiga

skrankor skilja de tre bildningskurserna åt och att möjligheten att övergå från den

ena till den andra såvitt möjligt underlättas Den särskilda avslutningsklassen

innebär, enligt Höjer, dubbel orättvisa: dels emot sådana, kommit in i en som avslutningsklassen och för vilka sedan utvägar öppnas att fullfölja den högre kur-

sen, dels emot dem, .som kommit in på gymnasiet eller grund men av en annan måste avbryta sina studier. Aven mot valfriheten, sådan kommittén föreslasom git, opponerar sig Höjer. speciellt det skäl, att intet ämne finnes, i andra av som ringen erbjuder en avslutad kurs, inbjuder till dess nedläggande utom som matematiken på reallinjen, som emellertid icke kunde nedläggas för fysikens slmll. Un-

der sådana förhållanden komme valfriheten icke att medföra inskrän-

kande och undervisningens koncentration; den skulle visserligen giva ett tillfälle

för den andligt och kroppsligt överansträngde att släppa del sin börda en av men den skulle icke giva vingar åt de i viss riktning begåvade, ty de hava icke

kursens läggning någon uppfordran att begagna sig därav. Höjer påyrkar i stål-

let valfrihetens inträdande från och med första gymnasieringen på det treåriga

gymnasiet.

också ett yrkande, att endast tyskan skulle I Höjers reservation innefattas

under det engelskan skulle bliva valfritt. obligatoriskt språk i realskolan, vara Carlson, har reservationsvis påyrkats av Ernst som Realskolans enspråkighet även

lärjungar i realskolan att på framställning av ansåg, att möjlighet borde beredas

ettdera språken tyska och engelska. målsman kunna erhålla befrielse från av

betänkande blivit vederbörande myndig- 1904 års Sedan 1899 års läroverkskommittés av för 1904 års riksdag. I det riksdag :

heter granskat, framlades i ärendet nådig proposition Jarl Ifmzgl. pro-

medföljde propositionen, förklarade ecklesiastikministern von position. yttrande, som

kommitténs arbete, att beträffande en tidsenlig Friesen, under hänvisning till

kulturell och social synpunkt viktiga läroverksfrågan lösning den både från av Grundoch, såsom mig förtjänstfull utredningv. föreligger en omfattande synes, nu mindre förslag överensstämde med dem, mer eller tankarna i kommitténs som

de årtiondenas skolreformatoriska strävanden. medvetet varit de ledande vid sista

statsrådet också på den kommitténs majoritet intagna I allt väsentligt ställde sig av

avseende realskolans anknytning till gymnasiet, ståndpunkten, så i latinfrågan. i pa

realskolans tvåspråkighet och ett fyraårigt gymnasium. sjätte klassens ställning,

ogillar han såsom opraktiskt förslaget om upprättandet Likasom kommittémajoriteten

A-läroverk och han sig mot indragningen av 1:a klassen, varav av vissa opponerar

draga hela fördelem. Endast i ett par punkter sannolikt privatskolorna skulle

förslag. avvika från kommitténs. På grund innehåller den kungl. propositionen som

från vederbörande myndigheter gjorts beträffande forde anmärkningar, som av realskoleexamen, i den kungl. propositionen tanken på för den blivande är merna förordnade till kontrollerande denna examen övergiven. Kungl. Majzt censorer av av filosofisk läroplan vill statsrådet fortfarande ha kvar ämnet prope- På gymnasiets

ifrågavarande stadium lämpliga bildningsinnehåll och deutik, på grund av dess för

vetenskapliga studier. Och i propositionen föreslås ämnets betydelse för fortsatta

central överstyrelse för de allmänna läroverken, i överensstämmelse inrättande av en

väckts inom läroverkskommittén där icke vunnit majoritet. med ett förslag, som men

framställdes stort antal motioner i läroverksfrågan. En Vid riksdagen ett

ledamöter i andra kammaren, upptog det gamla dessa, underskriven av 40 av indragning. Motiveringen är den välkända: hänsyn till kravet på 1:a klassens

ekonomi, vikten att barnen så länge möjligt statens såväl till föräldrarnas av som som och tillsyn i sina hem och tvunges att i förtid för fortsatta finge omvårdnad

Den hänsyn, både i kommittébetänkandet studier skickas långt från dessa. som

statsrådsprotokollet tagits till bygder med och i departementschefens yttrande till

skolväsen, ansågs onödig. vergången från folkskolan till mindre rikt utvecklat

skulle såsom i dessa uttalanden framhållits, 1:a klassens inläroverket, genom

bliva vanligare. Av motionens ordalag vill det dragning försvåras, utan tvärtom

åtgärden endast förberedelse till längre om den föreslagna vore en synas, som Skulle dag, heter det, folkskoleväsendets syftande förändringar. man en genom

förflyttande komma därhän, att läroverken i alla utveckling och språkstudiernas

undervisningen, där folkskolan slutade, då först skulle ämnen toge vid och fortsatte

organiska sambandet mellan de skilda skolorna i sanning kunna sägas vara det

folkskolan bliva Verklig bottenskola för hela folket. oupplösligt. Då skulle en

skolväsendets utveckling gå. De reformer, göras i skolornas Dithän måste också som

därför så, att de främja utvecklingen. Den första läroorganisation, måste göras

verksklassens indragning är ett steg i denna riktning.

och Emil Hammarland väcktes två motioner, bägge Av Fridtjuv Berg

åsyftande upprättandet realskolor, skulle bestå fem klasser av som av och med-

dela obligatorisk undervisning endast i ett främmande levande språk. I först-

nämnda avseende göra motionärerna gällande, att ñ-klassig en realskola är andra

kammarens gamla att riksdagen år 1899 anhållit program; om en avgångsexamen

på skolans mellanstadium för lärjungar i åldern 15-16 år, vilken ålder, enligt vad

statistiken utvisade, den genomsnittliga vid avgång från 5:e klassen, var icke från

6:e, som läroverkskommittén uppgivit; att från den 5:e klassen sedan gammalt det

största antalet lärjungar ginge ut i det praktiska livet; att den tillagda 6:e klas-

sen vore obehövlig för den medborgerliga bildningen och enligt det föreliggande

förslaget huvudsakligen onödig repetitionsklass och denna en att klass allt genom detta snarare skulle skada än läroverksreformen. Motionärerna gagna påyrkade också, att på vissa mindre orter, där enligt den kungl. propositionen samskolor skulle upprättas, sådana måtte kunna, efter vederbörande

kommunalstyrelses val,

så organiseras, att de bleve överbyggnader på folkskolan.

Yrkandet på endast ett obligatoriskt språk i realskolan upptogs även i en motion av ledamoten i andra kammaren P. O. Lundell, vilken tillika opponerade

sig mot särskild avslutningsklass och även hemställde, att den föreslagna avgångs-

examen på mellanstadiet måtte ersättas vederbörande lärare genom av utfärdade

avgångsbetyg, som skulle förbindas med viss kompetens.

Av förutvarande statsrådet Gilljam, ledamot första nu av kammaren, väcktes

motion om bibehållande vid vissa högre allmänna läroverk av den åt latin och

grekiska för närvarande anslagna undervisningstiden, en motion, vari ledamoten

av andra kammaren professor Harald Hjärne tillika med sex andra ledamöter av sistnämnda kammare instämde. Motionären utgick ifrån att vårt land fortfarande

behövde personer med klassisk bildning. Men för denna bildnings förvärvande

krävdes en längre latinkurs än den regeringen föreslagna. av För latinstudiet,

om ett sådant fortfarande skall kunna icke blott skänka lärjungarna verkligt gagn

utan även göra några dem dugliga till kommande av vetenskaplig verksamhet

inom detta områden de motionären föreslagna två vore av tilläggsåren oumbärliga. Inlärandet den rika formläran naturligen av är ett oundgängligt villkor för språkets

studium, men inlärandet former kan lämpligt av ännu vara ett studieföremål för

13- eller lll-åringar, däremot icke för dem, men passar som redan kommit på upp gymnasium, vilkas förståndsmognad kräver andra delar av ämnet att pröva sina krafter på Motionären tvivlade på, att genom de i propositionen föreslagna latin-

kurserna det för studiet uppställda målet, hur blygsamt detta än var, kunde nås,

och han varnade för de såväl i kommittébetänkandet som i statsrådets yttrande till statsrådsprotokollet uttalade förhoppningarna, att studierna på gymnasiet skulle

för framtiden kunna bedrivas mycket intensivare, då man genom läroverksreformen

här finge ett sovrat lärjungematerial. Antagligen kommer även lärjungematerialet att fortfarande Visa sig till sin beskaffenhet vara likartat med det förutvarande.

Lokala och ekonomiska hänsyn komma alltjämt att härvidlag spela mycket en avgörande roll. Motionären väntade sig heller mycket valfriheten. av Motionen

utmynnar i yrkandet, att vid 14 allmänna läroverk, hälst i stiftstäderna och i Stockholm, måtte bibehållas sexårig kurs en i latin och en fyraårig i grekiska.

Den kungl. propositionen i läroverksfrågan och de i ärendet väckta motion-

erna hänvisades till ett särskilt utskott. I betänkande sitt ställer sig detta i allt

väsentligt på den regeringen intagna ståndpunkten. Beträffande av den omstridda

sjätte klassen söker utskottet gentemot motionärerna visa, att förslaget stod i över-

ensstämmelse med tidigare uttalanden av riksdagen, att den för avgångsexamen såsom lämplig ifrågasätta åldern just vore med frånräknande av ett relativt fåtal abnormt överåriga medelåldern för de ur sjätte klassen avgående, att för övrigt ett närmare bestämmande av tidpunkten för realskoleexamen borde ske med tagen hänsyn framför allt till den förståndsutveckling och de kunskaper,

som

anser lärjungarna borde hava vid utträde i livet. Av alla dessa skäl man föredrog utskottet en sexklassig realskola framför en femårig. Med hänsyn till förslaget om första klassens indragning förklarar sig utskottet icke hava något att i princip erinra mot den tanke, vilken ligger till grund för motionärernas förslag, för så vitt den allmänt medborgerliga bildningskurs, som Kungl. Majzts förslag avser att åstadkomma, därigenom komme att lida avsevärt intrång Utskottet finner emellertid mtförbarheten därav för närvarande förenad med

vara alltför stora olägenheter. Den typ av folkskola, Litt. A, från andra klass

vars övergången enligt motionärernas förslag skulle ske till den nuvarande andra läroverksklassen. omfattar enligt läroverkskommitténs uppgift för år 1899 endast 11,7 á av de i hela rikets folkskolor och smaskolor undervisade barn. Vid sådant för hållande måste utskottet anse oklokt att företaga en allmän indragning

nu av den nuvarande första klassen. De omedelbara följderna av en sådan åtgärd skulle uppenbarligen bliva, att på de flesta orter i vårt land ett led i vårt offentliga undervisningsväsen, nämligen det, som nu representerades av första läroverksklassen, utan vidare bortskures, varigenom å dessa orter övergån från folkskola till de allmänna läroverken skulle hämmas i stället för att be ordras, enär föräldrar nödgades underkasta sig avsevärda utgifter och besvär för att skaffa barnen den privata undervisning, som blir nödvändig Under sådana förhållanden fann sig utskottet sakna anledning att i detalj ingå på frågan om den eventuella nyttan eller skadan för folkskolan och för läroverken av den första klassens indragning, men erinrade om att starka betänkligheter under frågans tidigare behandling uttalats gentemot uppskjutandet av de främmande språken. Att försök gjordes på vissa orter med första klassens indragning, hade utskottet intet att invända mot.

Mot det från flera håll framställda förslaget, att endast ett främmande språk borde bliva obligatoriskt i realskolan, hävdade utskottet, att med hänsyn till

man de anmärkningar, som från allmänhetens sida riktades mot skolans mindre praktiska läggning, och de krav på språkbildning, som vid anställning i det praktiska livets tjänst ofta och med rätta framställdes, måste fasthälla vid nödvändigheten av obligatorisk undervisning i åtminstone två främmande levande språk i nämnda skola. Beträffande tanken på upprättande av vissa läroverk med sexårig latinkurs och fyraårig kurs i grekiska hänvisade utskottet till den utredning angående

s. A-läroverk, som gjorts såväl i läroverkskommitténs betänkande som i det till den kungl. propositionen fogade statsråds rotokollet. Utskottet ansåg sådana läroverk icke hava framtiden för sig. Reallinjens tillväxt vid Våra läroverk på latinlinjens bekostnad trots det förhållandet, att i vissa avseenden större kompetens följde med genomgåendet av den senare, talade enligt utskottets mening ett tydligt språk i fråga allmänhetens uppfattning om latinstudiets behövlighet och nytta

om

Då i en under riksdagen väckt motion uttalats betänkligheter gentemot

samskolans grundande, gjorde utskottet ett principuttalande även i denna fråga. Det fann, att samundervisningen över huvud taget skolform, den också

är en som, om icke överträffar den separata undervisningen, dock utan grundade farhågor kan förordas till användande, där övriga förhållanden göra sådant önskligtm Utskottet

hänvisade till, att den allmänhet, haft erfarenhet beträffande samskolor, hyste

som förtroende för samundervisning.

Mot utskottets betänkande avgåvos beträffande vissa punkter ett ganska stort antal reservationer. Berg fasthöll vid sitt förslag en femklassig real-

om skola. Med statistiska siffror sökte han visa, att den avslutning, som enligt det

kungl. förslaget bleve målet för realskolans enhetliga undervisningsplan, komme att förläggas till ett läroverksstadium, som för närvarande icke uppnås av ens en sjättedel de lärjungar, för vilkas behov avslutningen skulle anordnas Lev-

av nadsåldern å detta stadium också för hög. Han underkänner även skälen mot

vore indragning läroverkens 1:a klass: övergång till läroverket från annan folkskola

av

A-typ redan både möjlig och vanliga i skolor av nämnda typ underän av vore nu visades för övrigt, enligt vad statistiska uppgifter från år 1901 utvisade, 24% av

alla barn i folkskola.

Till förmån för den Gilljamska motionen uttalade sig ett par reservanter. Två utskottsledamöter, Säve och Redelius, påyrkade läroämnenas begränsning på gymnasiets olika bildningslinjer i stället för den föreslagna valfriheten, som bryter läroämnenas organiska samband och utjämnar de olika linjernas karaktär till den grad, att får latinlinje utan latin ooh reallinje utan matematik

man en en

Vid läroverksfrågans slutliga behandling på riksdagen blev Kungl. Majzts 1905 års Iiroizcrks- utskottet tillstyrkta förslag i allt vad som rörde grunderna för de allmänna av stadga. läroverkens organisation bifallet. Därmed en läroverksreform enligt de givna

var riktlinjerna principiellt beslutad. En närmare utformning av dessa principer skedde

den läroverksstadgan, utkom den 18 februari år 1905 och som genom nya som sedermera kompletterades nådiga kungörelser den 2 mars 1906 angående

genom undervisningsplan för realskolan och den 30 april 1909 angående undervisningsplan för gymnasiet. Dessa författningar äro ännu i huvudsak gällande i vårt land.

Använda källor.

Skollagarna år 1724, 1807, 1820, 1856, 1859, 1878 och 1904.

av Riksdagshandlingar 1809, 1823, 1844 1904. Berättelse Kongl. Uppfostrings-Comitén, första häftet. Stockholm 18 13.

av Kommittébetänkanden 1828, 1872, 1884, 1902. Yttrande i läroverksfrågan på uppdrag statsrådet och chefen för Kungl. Ecklesiastik-

av

departementet, avgivet den 20 juni 1899. G. A. Silverstolpe: Försök till framställning allmänna läroverkets närvarande till-

en av

stånd i Sverige jämte utlåtande däröver. Stockholm 1813. A. Fry/well: Försök till enhet och medborgerlighet ide allmänna undervisningsverken.

Stockholm 1828. A. Fryxell: Försök att närmare bestämma frågorna underxzisningsverkens reform.

om

Stockkolm 1832. E. G. Geijer: Samlade skrifter, Förra avdelningen, fjärde bandet. Stockholm 1851. J. O. Wallin: Tal vid invigningen Uppsala katedralskolas nya läroverksbyggnad 1837.

av F. F. Carlson: Om svenska läroverken och deras förbättring. Stockholm 1843.

H. Dahlgren: Ett bidrag till skolfrågan. Svensk tidskrift 1894. J. A. Hallgren: Den svenska elementarundervisningens historia. Stockholm 1877.

Dalsjö: Översikt den svenska skollagstiftningens historia i vårt århundrade. Stock-

av

.

holm 1871.

Nord lund Översikt de svenska gymnasiernas historia intill år 1820 med särskild

. av

hänsyn till linjedelningsproblemet. Stockholm 191 4.

.Vordlund Historisk översikt linjedelningen vid de svenska gymnasierna. Stockholm Å: : av

19 19

. O. Th. Sjöfors: Kanslersgillet och 1807 års skolordning. Karlskrona 1919.

IJ. Schuzartz Esaias Tegnérs ställning till vissa pedagogiska och vittra tidsströmningar.

:

Sv. Humanistiska Förbundets skrifter VIII. Stockholm 1903.

.llmquiszh Om Gunnar Wennerberg, hans tid och hans gärning. Stockholm 1917. N.

. Carlsmø: Skolfrågans lösning vid 1904 års riksdag. Stockholm 1905. 4

Privatskolevåiscndets, särskilt flickskolornas, yttre Iltveckling

sedan början av 1800-talet.

En översikt.

AXEL ÅsTRöM. av

För den allmänna utvecklingen värt högre skolväsen har alltifrån äldsta Stafsskolaav slutet 1700-talet den uppfattningen legat till grund, att den füilhctsmlültider och ännu i av förbe- 3k°l högre skolan väsentligen. för att säga uteslutande hade till uppgift att

reda eller meddela den utbildning, erfordrades för verksamhet i kyrkans eller som huvud i samhällets tjänst. I första rummet präst- och efter hand ämbetsöver mannabildning blev sålunda skolundervisningens mål, och sedan med reformatio-

införande det världsliga samhället i viss mån blivit kyrkans arvtagare, blev nens högre skolan statsinstitution, ehuru länge stående under kyrkans omedelden en bara ledning. blott undervisningens ordnande utan även det materiella upp-

rätthållandet den lärda skolan erkändes statens angelägenhet. I överav vara en ensstämmelse med sin uppgift och i nära anslutning till från äldre tider nedärvt

bildningsideal koncentrerade skolan sin undervisning på teologi och klassiska

språk och upptog länge, bortsett från matematikens olika områden, jämförelsevis

ringa undervisningsstotf från andra profana ämnen. Den beaktade mycket litet

vad nyttigt för allmänna levernet eller vad i sinom tid brukat besom är man teckna såsom allmänt medborgerlig bildning. Skolan syftade väsentligen till for-

mell utbildning, ännu början 1800-talet lämnades idensamma endast ett av åt de naturvetenskapliga ämnena. och blott undantagsvis med-

blygsamt utrymme

delades undervisning i modersmålet och moderna språk.

Med samhällets rikare utveckling framträdde den lärda skolans mål efter Äldre pm-

alltför avgränsat, och skolan tillfredsställde det stegrade be- Gi/skolehand såsom snävt forctag hovet mångsidigare högre skolundervisning. Statsskolans ringa an assning av en efter bildningskrav, föllo utanför dess egentliga uppgift, framkalla e redan som tidigt privatskoleföretag i syfte att tillgodose behov, som fylldes av de allmänna

skolorna, eller för att realisera reformplaner i den eller andra riktningen. Såena dana skolföretag omtalas exempelvis från Uppsala i början av 1600-talet och från

Stockholm i mitten århundrade. 1700-talet, minst i vårt land av samma som

9-210409. II.

kännetecknas av ett rikt bildningsliv och ett starkt framträdande intresse för undervisningsväsendet, medförde icke några mera djupgående reformer beträffande vårt högre skolväsen. Emellertid upprättades särskilt i delen detta

senare av århundrade i Stockholm och även på andra orter privatskolor, på ett eller

som annat sätt sökte realisera tidens krav på en undervisning art än den,

av annan som meddelades i statsskolorna, särskilt med framhävande undervisningeni

av naturvetenskaper, modersmålet och moderna språk. Dessa skolor nedlades dock i allmänhet efter ett fåtal år och blevo sålunda övergående betydelse. Den

av mer jämförelsevis rikliga förekomsten av statsskolor jämte den omständigheten, att undervisningen i dessa meddelats praktiskt taget avgiftsfritt, har i vårt land långt in i våra dagar, bortsett från enstaka reform- eller försöksläroverk, hindrat eller försvårat uppkomsten i någon större omfattning av privatskolor, konkurrerande med statsskolorna. Ensidigheten eller ofullständigheten i dessas lärokurser har väsentligen supplerats genom rent privat undervisning. Flickslvlaøis På ett område kom emellertid utvecklingen att taga riktning,

en annan föregån- nämligen i fråga kvinnans högre skolbildning. Så länge det fattades

om som skogare. lans egentliga uppgift att utbilda för verksamhet i kyrkans eller samhällets tjänst och endast mannen kunde komma i-fråga för sådan anställning, blev helt naturligt den offentliga skolan enbart en goss-skola. Den kvinnliga ungdomens utbildning betraktades helt och hållet som en privatsak, kvinnan tillhörde uteslutande familjen och hemmet, det blev hemmets uppgift att i det hela giva henne hennes uppfostran. l äldre tiders skolordningar eller andra författningar rörande skolväsendet spåras också knappt en tanke på att skolundervisning behövdes för annat än Undantagsvis framträda väl spridda antydningar

gossar. om en annan uppfattning. I Johan IILs kyrkoordnin år 1575 talas pigeskolor, den i vår

av om kyrkas och vårt undervisningsväsens istoria bekante Johannes Rudbeckius, i

som Västerås år 1623 grundade vårt första gymnasium, inrättade i samma stad

en flickskola, möjligen den äldsta i vårt land, i övrigt höljd i dunkel, och Kristoffer Polhem, som var en framsynt man, påyrkade i början frihetstiden inrättande

av

läroanstalter för flickor. Men även sedan den uppfattningen så småningom av arbetat sig fram, i vårt land kanske från början 1600-talet 1807 års skolord-

av ning, att skolan, om den vill vara en allmän skola, har till närmaste mål att meddela den bildning, som kan anses önskvärd för varje samhällsmedlem, oberoende av yrke eller levnadsställning, var dock den åskådningen förhärskande, att samhället hade att taga befattning med kvinnans utbildning. Detta var

en angelägenhet för den enskilde och hemmet. Annu i början av 1800-talet funnos knappast några flickskolor i vårt land. Flickornas bokliga utbildning, där sådan förekom, blev sålunda en enskild angelägenhet i ordets bokstavliga mening. Det växande bildningskravet måste emellertid på något sätt tillgodoses. I de hem, vilkas ekonomi det tillät, anställdes guvernanter eller fransyskom vilkas väsentliga uppgift antydes av benämningen, att jämte elementära kunskaper i svenska ämnen samt i musik och handarbete bibringa någon färdighet i fransk konversation. Franskan spelade denna tid för kvinnobildningen samma roll, som av gammalt tillkom latinet inom den lärda skolan. FIic/cpcozsio- Vid sidan av privatundervisningen i hemmen och såsom en övergångsreform 71001. till flickskolan framväxte redan under 1700-talet flickpensioner, i det att någon guvernant eller annan dam, som ansåg sig äga förutsättningar därtill, upprättade ett internat, där ett större eller mindre antal kvinnliga lärjungar mottogos för att

undervisning eller uppfostran över huvud. Sådana pensiounder några år erhålla

antal och torde vid början 1800-talet ha funuppstodo efter hand till stort av ner här och där på landsbygden. De voro särskilt i nits i de flesta städer och även

och halvpensioner, i det att del lärjungar bodde städerna ofta på en gång hel- en

lopp besökte pensionen för att deltaga i undervisi sina hem och under dagens

huvudvikten på de främmande språkens, i synnerhet ningen. I pensionerna lades

och finare handarbeten, därjämte omfattade franskans, talande, musik, målning

läsning, skrivning, räkning och katekes, möjligen undervisningen i allmänhet litet

geografi; naturvetenskapliga ämnen förekommo i regeln också något historia och

13-14-årsåldern eller i allmänhet vid tiden för konfirmationen var unicke. Vid

givetvis mycket växlande halt, somdervisningen avslutad. Pensionerna voro av

ganska eländig tillvaro, andra fyllde sin uppgift på ett liga förde helt visst en

det det andra väsentligen beroende tillfredsställande eller förträffligt sätt, ena som

på förutsättningarna hos den ledande personligheten.

det normala under 1800-talets 117307-37591077

Pensions- och guvernantsundervisning var

denna tid grundades emellertid och framväxte efter hand fleraf:

första hälft. Under

kunna betecknas såsom flickskolor f sådana läroanstalter för kvinnlig ungdom, som

mellan pensionen, särskilt halvpensionen, och i vanlig bemärkelse, ehuru gränsen

länge flytande, vilket förhållande gjort, att be- Hickskolan i vanlig mening var

i tid för att beteckna en vanlig nämningen pension sällan använts även senare

skolhistoriska litteraturen har att förtälja uppkomsten under flickskola. Den om

flera ilickskolor, vilka de allra flesta efter en 1800-talets första decennier av av

upphörde, därför att denna tillvaro väsentligen berodde längre eller kortare tillvaro

Av de många pensioner och mamsellskoden grundat densamma. av person. som grundades i Stockholm, äro spåren mestadels fullständigt igenlor, den tiden som bäst känd bland den tidens flickskolor i Stockholm är den sopade. J ämförelsevis

stiftad år 1807 läkare Johan Niklas Brandt och ledd Brandtska flickskolan, av en

upphörde. Skolan åsyftade direkt praktisk utbildning honom, tills skolan 1813 av hava meddelat undervisning i främmande språk. Annu lärjungarna och synes av grundad 1812 grosshandlaren Carl Adolph Grebestår Grevesmühlska skolan, av

skola, från början avsedd för lärjungar bägge könen, var av vesmühl. Denna av

ombildades först i slutet 1800-talet till högre skola, numera folkskoletyp och av en

främmande språk ingående i undervisningen. Bland enskild mellanskola, med

från 1800-talets första årtionden må nämnas Askersunds flickskolor i landsorten

och fortlevde till 1906, då den uppgick iAskersunds flickskola. stiftades 1813 som I nämnda fliokskolas undervisningsplan ingick från början franska statssamskola.

vanliga svenska ämnen. Falun erhöll 1815 en flickskola, såsom läroämne jämte

flickskolor under olika Ett gott anseende som fått en fortsättning i senare namn.

Landbergska pensionen i Norrköping, från en anspråks-

åtnjöt på sin tid den som

sedermera växte ut till rätt omfattande flickskola, som lös början på 1820-talet en

Bland bestående högre flickskolor torde Fruntimmersexisterade till 1891. ännu

anspråk på att den äldsta. Den föreningens flickskola i Göteborg kunna göra vara

1815 association fruntimmer såsom en pensionsinrättning grundades år av en av

flickor, föranledd nödställda borgarfamiljers behov av för fattiga av döttrar uppjfostrings-andlande

hjälp för barn. Enligt skolans äldsta stadgar skulle av sina

till intagning i skolan, varemot hantverks- och och ämbetsmän hava företrädesrätt

stånd att draga någon egentlig fördel föreningarbets klassens barn, såsom i av

allt åtnjutande därav uteslutna. Vidare bestämdes, att hjälp, blevo från ens

den uppfostran, som skulle lämnas barnen, skulle endast därpå gå ut att bilda

dem till skicklighet att i ett tarvligt hus, och ansågs, utom kristendomsgagna kunskap, skriva och räkna, vanlig söm, spinna, sticka och och, tillfälle väva om därtill kunde vinnas, baka och brygga för de viktigsate kunskapsgrenar, barvari nen undervisas borde. Skolan var sålunda från början väsentligen inriktad iå att meddela en rent praktisk utbildning har sedermera under ändrade tidsmen förhållanden och med hänsyn till ökade krav på skolbildningen förändrat sin ursprungliga prägel och fatt teoretisk läggning. På 1860-talet upptogos en mera främmande språk i undervisningsplanen, och är skolan S-klassig högre numera en flickskola av i det hela samma typ övriga sådana. Skolan har dock alldesom les släppt ur sikte den ursprungliga tanken att så vitt möjligt bibringa eleverna

en praktisk uppfostran. Tid efter har skolan erhållit donationer och gåvor. annan varigenom den kunnat hållas vid makt, ehuru den länge lämnade fri undervisning.

Under de sista årtiondena har av flertalet lärjungar erlagts jämförelsevis låg en terminsavgift. Br/øov w Hur ofullständig vår kännedom de äldre läroanstalterna om för den kvinnfliirb ättratl liga ungdomen än är, synes dock därav framgå, att de ännu vid början 1830jficlrskolc- av bil dm talet voro föga utvecklade. Aven många kvinnor, ofta på hand, förvärny. om egen vade en omfattande bildning, stod dock flickornas undervisning i det hela ganska

lågt och syftade merendels högre än till att bibringa vissa sällskapstalanger och

sådana kunskaper eller färdigheter, omedelbart krävdes för arbetet i hemmet. som Med samhällets fortgående utveckling och välståndets stigande framträdde emeller-

tid fordringar på högre bildning även för kvinnans del. Storindustriens utveck-

ling medförde en inskränkning det kvinnliga hemarbetet, arbetarklassens döttav rar övergingo till fabrikerna, och medelklassens kvinnor måste de söka även erhålla nya verksamhetsområden. Därtill erfordrades emellertid högre teoretisk en utbildning än den, som de av ålder fått i hemmen elleri de Hickpensionerna. s. Den borgerliga liberalismens framträdande från början 1830-talet med yrkanden av på reformer i allehanda riktningar. även på undervisningsväsendets område, blev

för visso utan betydelse för främjande åtgärder till kvinnobildningens höjanav de. Den livliga pedagogiska diskussion, uppstod i samband med den som stora up fostringskommitténs verksamhet i slutet 1820-talet och upptog till skärav som skadande problem rörande skoluppfostrans allmänna syfte, kunde givetvis bli

utan inverkan på frågan om den kvinnliga ungdomens skolbildning. Under dessa

allmänna förhållanden grundades omkring 1830 ett enskilda skolföretag, par som erhöllo mera varaktig betydelse och i viss mån kunna sägas hava inlett ett nytt

skede i Hickskolans utvecklingshistoria. Dessa skolor den Kjellbergska flickvoro skolan i Göteborg och Wallinska skolan i Stockholm. Fl icks/colaøts Den förra skolan, började verksamhet som sin år 1835, vilade på en donanylaning tion av grosshandlaren Jonas Kjellberg i Göteborg. Enligt gåvobrevet, från 1830- som upplet. rättades år 1826, ville donator avhjälpa länge förd skälig klagan, att icke för fa en flickan, såsom för gossen, givits någon praktisk och beständig uppfostrings- och

bildningsanstalv. I den läroanstalt, han avsåg, skulle flickan erhålla undersom visning i allt vad hon, för att beredas till kunnig, sedig och väl utbildad en samhällsmänniska, god maka och from husmoder, har nödigt att lära och veta, vartill

må räknas s råk och vetenskaper, allehanda nyttiga och prydliga fruntimmers-

slöjder, musik och teckning Undervisning meddelades i vanliga skolm. m. , ämnen, redan andra året upptogs franska språket i undervisningsplanen, efter

några år tillkommo engelska och tyska råken, snart även gymnastik och huslig

s ekonomi. Förnyade donationer av den jellbergska släkten gåvo skolan en fast ekonomisk grundval att bygga på. Härigenom och genom god ledning förvärvade den tidigt stort anseende, den verkade i viss mån som en mönsterskola och ñck betydelse även genom sitt från början uppställda syfte att utbilda lärarinnor. Under många år utgingo från skolan lärarinnor, synas hava varit Väl rustade

som för sitt kall. I början skolan till sin organisation ganska primitiv och sak-

var nade såsom i allmänhet de äldre flickskolorna egentlig klassindelning, men efter hand utvecklades den även i organisatoriskt avseende, så att den vid 1880-talets början omfattade fem två-åriga klasser, alltså en tio-årig skolkurs ovan småskolans stadium. När sedermera, år 1908, det nuvarande lärarinneseminariet inrättades vid skolan, indrogos de två sista skolåren, vilka särskilt haft till uppgift att giva utbildning till lärarinnekallet, och skolan blev åtta-klassig i likhet med flertalet av landets övriga högre flickskolor. Undervisningen länge avgiftsfri, men numera

var erläggas en terminsavgift av 40 kronor i alla skolans klasser.

Tillkomsten Wallinska skolan knuten vid på tvenne, ti-

av är namnen av

betydande kulturpersonligheter, nämligen Johan Olof Wallin och Anders dens mera Fryxell, vilka båda varit medlemmar i den stora uppfostringskommittén. Det berättas, att dåvarande pastor primarius Wallin en dag år 1831 till sig uppkallade rektorn vid Maria trivialskola Fryxell, gjort sig känd såsom en intresserad

som och framstående skolman, och föreslog honom att inrätta en flickskola med allvarligare lärokurs och högre syfte än att tala franska och spela klavér. En sådan skola borde inrättas i likhet med statens allmänna läroverk för gossar, på det att grundligare kunskaper kunde vinnas och den gamla ytligheten i pensionsbildningen motarbetas. Aven kvinnan hade rätt till allvarliga studier, och behovet därav skulle mer och mer göra sig gällande. Fryxell uttalade vissa betänkligheter; en sådan läroanstalt skulle möta stark o position, man skulle påstå, att den komme

uppfostra lärda fruntimmer eller s. blåstrumpor, odugliga för hemmets kvinnl att liga göromål. Fryxells betänkligheter hävdes emellertid, skolan upprättades samma år. och Fryxell blev dess första föreståndare. Oppositionen uteblev icke, skolan blev i tidningspressen föremål för häftiga anfall, vilka man från skolans sida sökte avvärja genom att betona, att skolan ingalunda åsyftade att bilda lärda fruntim-

Lärdom omöjlig att där erhålla och strede dessutom mot kvinnans mer. vore naturliga kallelse. Det vetenskapliga livet borde lika litet locka henne som statslivet. Barn, make och tjänare utgjorde den stat, åt Vilken hon helst ägnade sig.

Trots motståndet synes skolan snart under insiktsfull ledning hava förvärvat stort anseende. Vad som fördelaktigt kännetecknade denna skola i jämförelse med dåtida flickskolor att den från början erhöll fast, planmässig

andra var, en organisation med omsorgsfullt utarbetade, ganska omfattande lärokurser i de olika ämnena. I dessa ingingo jämte vanliga skolämnen franska och tyska samt något naturkunnighet. Klasserna voro fyra förutom en avslutningsklass, vars genomgående berättigade till formligt avgångsbetyg. Skolkursen sålunda normalt .

var femårig, men länge tilläm ades efter mönster av Nya elementarskolan systemet med s. k. fri flyttning. fter hand utsträcktes lärokurserna och ökades antalet klasser. 1870 prättades vid skolan första gymnasieklass, 1874 var gymnasiet

u en färdigbildat me fyra årsavdelningar, och år erhöll skolan, först bland

samma Sveriges flickskolor, rätt att anställa studentexamen. Lärjungeantalet uppgick vid denna tidpunkt till omkring 100.

Den Kjellbergska flickskolan och den Wallinska skolan ha utan tvivel verkat uppryckande på flickskolan och var på sitt sätt bidragit att befrämja dess utveckling. Av Cecilia Fr xell, släkting till Anders Fryxell, grundades under

en 1840- och 1850-talen i Hälsingborg,Västerås och Kalmar flickskolor, som sägas ha

fördelaktigt utmärkt sig framför andra sådana skolor. Wallinska skolan, i äldre tid stundom betecknad såsom normal-flickskolan, har med all sannolikhet tjänat

såväl dem som andra skolor till mönster. I ett anförande vid riksdagen 1844-45 yttrade statsrådet F. O. Silfverstolpe om Wallinska skolan, att den gagnat blott de lärjungar, vilka därstädes åtnjutit Ilndervisning, utan ien ännu vidsträcktare mån har den gagnat genom det tvång, som den pålagt alla andra undervisningsanstalter för fruntimmer, synnerligen i huvudstaden, att rätta sig efter den riktning, lValloinska skolan tagit Flera av våra nuvarande mera ansedda

som flickskolor, såsom Ahlinska skolan i Stockholm och Matilda Halls skola i Göte-

borg, datera från samma tid sin u pkomst. Srårigyhetcr Trots åtskilli lysande antag är det emellertid otvivelaktigt, att flerta-

a un för /fick- let de många iiiåiskolor, vid denna tid vuxit fram, stodo ganska lågt, och

av som .s-Icolansm- det kunde knappast annorlunda. De såsom enskilda företag de flesta

vara voro i zwwlsliøzy. fall ekonomiskt väsentligen hänvisade till sig själva och för sin tillvaro beroende

elevavgifterna; även dessa jämförelsevis höga, blev dock i regeln skoav om voro lornas ekonomiska ställning osäker och Lokalerna voro säkerligen ofta otill-

svag. fredsställande och undervisningsmateriellen likaså. Någon effektiv kontroll över skolornas hygieniska och övriga förhållanden saknades. Lärarinnornas utbildning lämnade ofta mycket övrigt att önska. De bästa ilickskolorna anlitade till en

nog viss utsträckning manliga lärarkrafter från de allmänna läroverken för de vikti-

gaste ämnena, men på många ställen kunde detta av praktiska och ekonomiska skäl komma i fråga. Det stora flertalet lärarinnor hade ingen utbildning

annan än den de fått i vanlig flickskola eller flickpension, och någon annan stod

en knappast till buds. Kommo därtill fördomar av förut antydd art. så inses lätt. att de svårigheter, med vilka flickskolan hade att kämpa för sin utveckling, voro betydande. Att den det oaktat arbetade sig fram på sätt, som skedde, är en heder för dem, ägnade dess sak ett offervilligt och hängivet arbete De vid århund-

som radets mitt allt starkare framträdande strävandena att vidga kvinnans rättigheter och i det hela höja hennes ställning i samhället. strävanden, i Fredrika Bre-

som

fingo sina yppersta representanter, bidrogo helt visst till att flickskomer en av lans sak trängde sig fram att bliva samhällets, statens angelägenhet. Yr-

en en kanden började framställas. att staten skulle vidtaga åtgärder för kvinnobildningens höjande. Frågan om Hickskolan och dess utveckling blev en riksdagsfråga. Närmast blev det tal om åtgärder från statens sida för utbildning av dugliga

lärarinnor. Flickskolan Vid riksdagen 1844-45, riksdag, genomförde grundsatsen om

samma som frun 1840- lika arvsrätt för bröder och systrar, väcktes enskild motionär på riddarhuset

av talct före- förslag upprättande statens lärarinneutbildningsanstalt, normalskola

om av en en mål för riksför fruntimmersundervisningem, såsom det hette. Motionären var förutvarande dagens uppmäirksaøøzlzyct.föreståndaren för Wallinska skolan Anders Lagergren, vilken kan förutsättas ha haft insikt i att här förelåg tillgodoseende av ett verkligt behov. Han erinrade i sin motion om att, ehuru mycket gjorts till undervisningens fromma, likväl omkring hälften samhällets barn, nämligen flickorna, i väsentlig grad lämnats å

av sido. Väl hade folkskolor upprättats jämväl för dem, men samhället borde

stanna därvid utan skänka kvinnan omvårdnad som mannen. Erfarenheten

samma hade lagt i dagen, att åtgärder nöden, för att kvinnan skulle få tillfälle

voro av att förvärva ett högre mått bildning. På enskild väg hade lovvärda försök

av gjorts att åvägabringa skolor för detta ändamål, och därvid erinrades särskilt om

Wallinska skolan. De enskilda skolorna lede emellertid i Hera hänseenden av brister, för vilkas avhjälpande statens normalanstalt skulle bliva av stor bety

en delse. Han föreslog därför ett årligt anslag 25000 rdr bzco för upprättande och

av vidmakthållande statens normalskola för fruntimmersundervisningen. Denna

av en skulle hava till huvudsyfte att utbilda lärarinnor och på samma gång tjäna som

inönsterskola till förebild för andra skolor. l det gemensamma utlåtande över

motionen, statsutskottet samt allmänna besvärs och ekonomiut-

som avgavs av skottet, erkändes visserligen, att kvinnans uppfostran och bildning vore för staten likgiltiga. Dock hade kvinnans uppfostran ålder ansetts för en enskild

av familjeangelägenhet, och kvinnans hela ställning i samhället röjde tydligt nog, att detta förhållande hade sin goda grund. Kvinnan tillhörde det husliga hvet och inom familjen syntes hennes bildning lättast och säkrast kunna åstadkommas. Skolan, så berömd stiftelse Wallinska skolan, vore endast ett ofull-

även en som komligt försök att ersätta hemmets uppfostran och undervisning. Sådana försök

kunde bäst göras på enskild väg, staten borde företaga några experiment i denna ömtåliga och grannlaga sak. Att staten skulle begynna med försök för att småningom utröna det rätta med avseende på skolundervisningens form och innehåll och så efter hand grundlägga normalskola för kvinnobildningen, vore ett ganska

en vådligt åtagande. På dessa grunder avstyrkte utskotten bifall till motionen. På

riddarhuset uppträdde flera talare, bland dem statsrådet Silfverstolpe, till försvar för motionen, ock ridderskapet och adeln bifölls. I samtliga övriga stånd

som av godkändes utskottsbetänkandet utan debatt och därmed föll frågan för denna gång. . Regeringen, till vilken Silfverstolpe hörde såsom chef för ecklesiastikdeparte-

mentet, behjärtade emellertid den tanke, tagit sig uttryck i Lagergrens för-

som slag, och framlade detta i väsentligen oförändrad form såsom kungl proposition vid 1847 års riksdag. Riksens ständer ställde sig emellertid även avvilsande Jfálrsølzryzcøi

nu och biträdde utan debatt statsutskottets avstyrkande utlåtande beträffande den före- 184

slagna normalskolan till bildande lärarinnor för fruntimmersundervisningen.

av Ständerna hade väl i den nådiga propositionen funnit grunddragen för en sådan skolas organisation framlagda och därigenom kommit till kännedom om såväl skolans ändamål åtskilliga bestämmelser i avseende å undervisningen, antalet

som lärare då något förslag till ordnande av blivande lärares och lära-

m. m., men rinnors avlöning samt andra med skolans ekonomiska. bestånd sammanhängande förhållanden icke blivit meddelade och ständerna i saknad därav såge sig urståndsatta att bedöma, i vad mån ifrågaställda anslag det åsyftade ändamålet

genom kunde ernås, hade de, ehuru de erkände vikten och gagnet av en sådan skola, i vilken lärarinnor kunde bildas och erhålla kännedom undervisningsmetoderna

om i de ämnen, tillhörde grundlig uppfostran, likväl ansett sig för närvarande

som en icke kunna bifalla, vad Kungl. Majzt härutinnan föreslagit. Lika liten framgång hade på riddarhuset Nils Rudolf Munck Rosenschöld väckt motion om

en av av ett årligt anslag minst 12 000 rdr till löner åt lärarinnor vid en flickskola i var

av och rikets fyra största städer, Stockholm. Gävle, Göteborg och Norrköping,

en av samt i universitetsstäderna Uppsala och Lund. Ehuru det klart framgår av motionen, dock motionären hava avsett upprättandet statsskolor för flic-

synes av

kor under medverkan av vederbörande kommuner, som skulle tillhandahålla lämpliga skollokaler. I betraktande av frågans outredda skick och statsverkets knappa tillgångar avstyrkte statsutskottet bifall till motionen, som ock utan vidare avslogs av samtliga stånd. Riksdagen Vid riksdagen 1850 förnyade Lagergren, numera prost och ledamot av präs- 1850. teståndet, sin motion från år 1844, varvid han med anledning de anmärkningar,

av som i så hänseende riktats mot den kungl. propositionen vid riksdagen 1847, tillfogat förslag till lönestat för lärarpersonalen och till ordnande skolans eko-

av nomiska förhållanden i övrigt. Det begärda anslaget oförändrat, 3000 rdr bzco.

var En motion i syfte större räckvidd väcktes ledamot

samma men av av en annan av prästeståndet, lektor D. Söderberg. Denne betonade i sin motion, att det innebure

stora olägenheter både för staten och den enskilde, att flickskolors upprättande och förekomst helt berodde på den enskilda företagsamheten. Tillgången till högre skolbildning för flickor vore otillräcklig. Där iiickskolor funnes, lede de av flera brister, såsom otillräcklig lärarinnebildning, disciplin, höga skolavgifter,

svag ensidighet och ytlighet i undervisningen. Det statens plikt att sörja för den

vore kvinnliga lika väl som för den manliga ungdomens skolbildning. Anslag begärdes

till inrättande och underhåll av 30 flickskolor. av dem 8 i Stockholm, de övriga fördelade med en på och 22 större städer i landsorten. Skolorna skulle

var en av vara avsedda för flickor i åldern 8-14 915 år, utan avseende på föräldrarnas

stånd. För inträde skulle erfordras att hava inhämtat det för folkskolan fastställda kunskapsmåttet. Måttliga terminsavgifter skulle erläggas. Skolornas ekonomiska ställning skulle i övrigt ordnas i likhet med vad gällde andra statens sko-

som om lor. Vederbörande städer borde anskaffa skollokaler och inredning. På varje ort skulle upprättas en skoldirektion, i vilken även kvinnor skulle insättas. För ända-

målet begärdes ett årligt anslag av 4l 333 rdr, 16 sk. bzco. Häri inginge tillika kostnaderna för normalskola i huvudstaden till bildande lärarinnor för frun-

en av timmersundervisningen, vilken skola i första rummet borde upprättas.

Statsutskottet uttalade sitt erkännande det välvilliga iden Söderbergska

av motionens syftning men ansåg statens tillgångar icke medgiva det begärda anslaget, som därför avstyrktes. Så skedde även beträffande Lagergrens motion,

om vilken utskottet, mera utförligt, yttrade följande: Utskottet vill i ringaste mån underkänna vikten och värdet bildad uppfostran för kvinnor. Huruvida

av en åter staten, med erkännande av sin plikt att sörja för det uppväxande släktets sedliga och intellektuella uppfostran, är förbunden att bekosta undervisningsanstalter för bibringande högre insikter samt konster och färdigheter åt dess kvinnoung-

av dom, torde bero på åsikten kvinnans bestämmelse och den plats hon är ämnad

om att i samhället intaga. Vad som för den ena medborgarklassen är nödigt, är för den andra överflödigt och måhända onyttigt. Om undervisningsanstalt för bil-

en dande av lärarinnor för fruntimmer skall allmänna medel bekostas, måste för

av iakttagande av rättvisa fördelarna därav allmänna; då större delen

vara men av landets invånare icke kunna, lätt insedda orsaker, hämta nytta av dylik läro-

av en inrättning, som endast bleve de s. högre klasserna till båtnad, lärer det ankomma på deras försorg att utan det allmännas betungande vidkännas de utgifter, för

som erhållande av en mera förfinad kvinnouppfostran erfordras Utskottet hade sålunda den uppfattningen, att det här gällde ett klassintresse, angelägenhet för

en samhället i det hela, och ställde sig principiellt avvisande till tanken på att staten

skulle direkt ingripa på ifrågavarande område. Ständerna ställde sig tydligen på

ståndpunkt och avslogo båda motionerna, prästeståndet och borgarståndet samma dock först efter livliga debatter, under vilka en skarp kritik riktades mot utskottets uppfattning. Lagergren yttrade därvid bl. a., att om även denna gång idén ordnad fruntimmersundervisning fölle, skulle den likväl åter uppstå, emedan om en den vore ett tidens behov, som läte avvisa sig. Tillvaron ifrågavarande behov och det berättigade i att från statens sida Allmännarc av något åtgjordes för dess tillgodoseende började under l8fO-talet tydligen framstå 597301fw e" allt klarare för många. Härtill praktiska hänsyn, såsom faders önskan Jsøzgâgxjjâ

att bereda ogifta döttrar möjlighet till självförsörjning och statens intresse att få visning fö, billig arbetskraft till de samhällsinrättningar, som uppkommo på grund av folk- Irvinnaøc. undervisningens och kommunikationsverkens uppsving. R dan på 1850-talet lämnades åt kvinnor tillträde till vissa lägre statstjänster. 1856 utgav Fredrika r Bremer sin Hertha, däri hon i främsta rummet hävdade kvinnans rätt till roman självständigare ställning i samhället och tillika betonade vikten av en grunden ligare och allsidigare utbildning för kvinnan, för Vilket ändamål bättre kvinnliga undervisningsanstalter erfordrades. Herthas ut ivande ökade intresset för kvinnofrågan och inverkade utan tvivel på den o fentliga diskussionen i densamma- Kort efter det boken utkommit, avläts till riksdagen 1856 en kungl. proposition för ogift kvinna vid 25 års ålder, vilken proposition av riksdagen om

ünyndighet

bifö s. Vid riksdag återkom frågan statsåtgärder till kvinnobildningens Riksdagen, samma om främjande. Motion i ärendet väcktes på riddarhuset läkaren professor Fredrik 1855"5av August Cederschiöld, som med skär a kritiserade tidens kvinnouppfostran och påpekade de enskilda läroanstalternas rister med hänsyn till ledning, lokaler, disciplin och undervisning över huvud. Någon egentlig förbättring vore att vänta, förr än staten tog hand även kvinnans bildning. Lämpligheten av statens inom blandning i kvinnans uppfostran hade visserligen blivit bestridd huvudsakligen på den grund, att kvinnans verksamhet vore inskränkt inom familjens trånga krets. Det väl sant, att hon egentligen skulle uppfostras för familjen, men denna vore ingrepe så väsentligt i det allmänna, att kunde tänka sig bildning för det man en husliga livet, som tillika omfattade livet i allmänhet. Helst borde staten upprätta ett flertal skolor för flickor. Som emellertid en sådan åtgärd skulle kräva stora kostnader, måste man nöja sig med mindre. Mycket skulle vinnas genom en normalskola i Stockholm, där skickliga lärarinnor kunde utbildas. Motionären föreslog, att riksdagen för upprättande av en dylik skola måtte bevilja ett årligt anslag 6 000 rdr samt att riksdagen därjämte måtte besluta, att hädanefter ingen kvinna, av icke blivit behörigen examinerad och godkänd, finge öppna någon läroanstalt som eller betjäna vid enskild undervisning, och att varje enskild skola skulle stå under

närmaste skolstyrelses speciella uppsikt.

Under erkännande motionens syfte anmärkte statsutskottet, att något av förslag till lärarpersonalens avlöning meddelats, varför utskottet med avseende på frägans outredda skick avstyrkte bifall till motionen. Vid ärendets behandling i bondeständet betonade talare, att det särskilt då på allvar var betänkt en nu, man på att göra kvinnan myndig vid viss ålder, vikt att bereda henne möjligvore av het till högre bildning. Tillika erinrades därom, att staten anslog millioner till bildningsanstalter för den manliga befolkningen, varför det för mycket vore begärt att fordra 6 000 rdr till bildningsanstalt för kvinnor. Bondeståndet aven slog emellertid motionen, däremot bifölls prästeståndet, sedan flera talare som av 10-210409. II.

yttrat sig för densamma. På riddarhuset väckte frågan livlig debatt. Härunder

en gjordes ett talare de sedvanliga invändningarna mot statsåtgärder syfte

av par i att draga kvinnans uppfostran och bildning från hemmet och till offentliga skolor:

skolan kunde Visserligen tjänlig att bibringa lärjungen kunskaper, för

vara men uppfostran, åtminstone beträffande flickor. syntes den lämplig. Den kvinn-

vara liga uppfostran borde ske i hemmet. Häremot anmärktes bl. att just för

a., att mödrarna skulle kunna giva sina döttrar god uppfostran, behövde de förvärva

en en bildning av annan art än den de i allmänhet erhöllo. Skulle kvinnan

nu göras myndig, borde staten ock tillse, att hon kunde uppfylla de åligganden, till;

som komme henne.

Behovet av en bättre utbildning lärarinnor både för skola och hem erkän-

av des emellertid tämligen allmänt även dem, i övrigt motståndare till

av som voro tanken på statsskolor för flickor. och ridderskapet och adeln enade sig ett under

om debatten D. Gr. Bildt framställt förslag till skrivelse, efter inbjudan biträd

av som des samtliga övriga stånd, jämväl bondeständet.

av

I enlighet härmed förklarade sig riksens ständer i skrivelse till Kungl. Majzt

den 2.3 februari 18.38 anse, att undervisningen för den kvinnliga delen nationen

av borde bliva på ett ändamålsenligt sätt ordnad, varför de anhöllo, att Kungl. Maj:t

täcktes låta uppgöra och till rikets näst sammanträdande ständer överlämna förslag

till undervisningens ordnande för den kvinnliga ungdomen, med huvudsakligt

avseende fästat på bildandet lärarinnor.

av

Detta senare var uppenbarligen det inom riksdagen allmänt omfattade

mera önskemålet, och härpå tog regeringen fasta. Vid ärendets föredragning i statsrådet

yttrade dåvarande chefen för ecklesiastikdepartementet Henning Hamilton, att

greve ständernas underdåniga hemställan syntes beredande bildning för den

avse av en kvinnliga ungdomen, i viss mån motsvarande den, ynglingar inhämtades

som av vid elementarläroverken. Att uppgöra förslag till dylik undervisning borde

en möta synnerliga svårigheter, men dess utförande skulle stöta på oöverstigliga hin-

der, såsom de stora kostnaderna samt brist på nödiga skollokaler och erforderliga

lärarkrafter. Därjämte borde till besvärande upptagas frågan, huruvida

det över huvud vore lämpligt och önskvärt, att landets kvinnliga ungdom likasom den

manliga för erhållande mot och samhällsställning svarande bildning

av en vars ens hänvisades till offentliga läroanstalter. Denna fråga torde böra nekande besvaras.

Kvinnan, som skulle uppfostras för hemmet, borde också uppfostras z hemmet

under moderns ögon. Undantag gåves väl, i det att många föräldrar på grund

av olika omständigheter kunde i hemmen uppfostra sina döttrar. För

dessa vore tillgången på en god skola ett verkligt behov. Ehuru staten omedelbart för sin

tjänst tog i anspråk någon viss grad bildning hos kvinnan, måste dock

av man medgiva, att den kvinnliga undervisningen och bildningen ingalunda för

vore sanihälliat likgiltiga. För sin tjänst skulle ock staten i vissa fall med fördel kunna

använda kvinnor, sådana med tillräckliga kunskaper att tillgå. I andra

om vore länder användes kvinnor vid tclegrafinrättningar, vid postverket och den allmänna

sjukvården och kunde därvid nöja sig med lägre avlöning

m. m. en än mannen. På dessa grunder borde staten för kvinnan underlätta möjligheten att förvärva kun-

skaper och bildning. Men offentlig, utöver folkskolans område sträckt skol-

cn undervisning för hela den kvinnliga ungdomen varken önskvärd eller åtmin-

vore stone för det dåvarande möjlig att åstadkomma, och ett förslag till ordnande

av sådan undervisning skulle verka menligt, det, såsom sannolikt framkallade

om var,

å ena sidan anspråk, som kunde tillfredsställas, å den andra sidan motvilja även för sådana åtgärder, vilka i och för sig kunde erkännas både nyttiga och möj-

vara liga att verkställa. Staten borde göra än nödvändigt och över-

mera, som var skrede enskildas förmåga. Departementschefen tillstyrkte därför, att Kungl. Maj:t

måtte gå den av rikets ständer framställda önskan till mötes endast så till vida, som den avsåg vidtagande av åtgärder för bildandet lärarinnor. Härvid kunde

av ifrågakomma upprättande av antingen ett institut med ett internagf, där åtminstone en del av lärjungarna kunde mottagas, eller ett seminarium. Arliga kostnaden beräknades för det förra till 16 750 rdr, för det till 9500 rdr. Efter att

senare hava övervägt skälen för och emot den ena och andra utvägen förordade departementschefen ett institut.

I anslutning till den de artementschefen utvecklade tankegången avläts Iziilcszlagcrø

av Kungl. Maj:ts på ständernas örenämnda framställning i skrivelse till riksens 1859-60.

svar ständer den 21 oktober 1859. Däri erkände Kungl. Maj:t, att tillfälle ofta

nog saknades för kvinnan att inom familjen erhålla den undervisning eller uppfostran, som för hennes framtida verksamhet behövliga. För sådana fall under-

voro voro visningsanstalter även för den kvinnliga ungdomen otvivelaktigt behovet på-

av kalla Kungl. Majzt hade emellertid vid ärendets prövning ansett åstadkommandet av sådana anstalter böra fortfarande överlämnas åt enskildas eller kommuner-

nas omsorg och statens verksamhet böra inskränka sig till den del frågan,

av som dels genom sin större omfattning och allmännare vikt, dels till följd därmed

av förenade kostnader måste överskrida de enskildas förmåga, nämligen bildandet

av lärarinnor. Kungl. Majzt skulle ock önskat, att omständigheterna medgivit riksens ständer att redan vid denna riksdag för ändamålet anslå nödiga medel, då

men statens tillgångar togos i anspråk av andra viktiga föremål, vilka tålde uppskov, ville Kungl. Majzt nu endast till å riksens ständers framställning i ämnet

svar meddela ständerna den utredning frågan inrättande ett institut för lära-

av om av rinnor samt därmed förenade kostnader, som innefattades i departementschefens till skrivelsen fogade framställning.

Regeringen gick således endast i mycket begränsad grad ständernas uttalade önskan till mötes och syntes även beträffande lärarinnebildningen vilja ställa frågan på framtiden, då av densamma framställdes något bestämt förslag till frågans lösning. Så skedde emellertid inom riksdagen. I på riddarhuset väckt

en motion upptog friherre Rudolf Cederström förslaget ett institut för utbildning

om av lärarinnor och begärde anslag därtill enligt de i Kungl. Maj:ts skrivelse meddelade beräkningarna. Inom borgarståndet föreslog hr G. Lallerstedt

under hän- Visning till chefens för ecklesiastikdepartementet anförande, att riksens ständer till ett seminarium i huvudstaden för utbildande lärarinnor måtte bevilja ett årligt

av anslag 1.3000 rdr. Statsutskottet, till vilket såväl Kungl. Majzts skrivelse som

av de båda motionerna remitterades, intog i frågan välvilligare hållning vid

nu en än föregående riksdagar. Det förklarade sig att från statens sida åtgärder borde

anse, vidtagas för befrämjande den kvinnliga undervisningen, ehuru det tills vidare

av syntes lämpligt att inskränka sig till upprättande utbildningsanstalt för

av en lärarinnor. Ett seminarium syntes bäst motsvara behovet. Genom dess inrättande skulle man vinna erfarenhet och få den bästa ledning vid uppgörande efter

av en vårt lands behov och våra förhållanden avpassad organisation för de anstalter

av större omfattning, som framdeles torde bliva behövliga. Utskottet tillstyrkte dels ett årligt anslag av 15 000 rdr till inrättande ett lärarinneseminarium, dels för

av

en gång ett särskilt anslag 5 000 rdr till anskaffande inredning av av och undervisningsmateriell Statsutskottets utlåtande, endast m. m. som inom borgarståndet rönte något motstånd, godkändes samtliga stand. och i enlighet därmed av avlätsi ärendet riksdagens skrivelse den 2b oktober 1860. V Sá grundades statens högre lärarinneseminarium, hösten 1,861 började som iøfcåm,,li,u,isin verksamhet. Seminariet, från början på sin

som undervisningsplan i det hela

r/mn upptog de ämnen. vilka lär fortfarande förekomma, erhöll under de qrzm- närmast föl- IW. jande åren i sina huvuddrag den organisation, det sedan väsentligen som bibehállit. Litrokursen blev treårig. 1891 upprättades frivillig fjärde årskurs en för specialstutlier. Undervisningen är avgiftsfri.

Seminariets uppgift att giva teoretisk och praktisk utbildning var at lära rinnor, närmast för de högre Hiekskolorna. .lför sin praktiska utbildning måste lärarinneelevrérna ha tillfälle till övning i att undervisa, och i den till grund för seminariets upprättande liggande utredningen hade ock m0dellskola en för mindre flickor förklarats ett nödvändigt bihang till varje

vara lärarinneutbildningsanstalt.

Något anslag till dylik övningsskola hade emellertid en givits, oeh för att tillgodose ifrågavarande behov fann sig under den första tiden vid man seminariet hänvisad till en ren nödfallsutväg, nämligen att dag för dag tillkalla ett antal lärjungar från en av stadens folkskolor. Sedermera inrättade seminariets direktion en anspråkslös provskola med ett ringa antal lärjungar. Påtagligt var emellertid. att seminariet för att giva de blivande lärarinnorna fullgod praktisk utbildning en behövde en större övningsskola med lärjungar på olika stadier. Detta behov blev ock inom några fa år tillgodosett.

1i{/-j-§dIf'I'Vid 1Hfi2 års riksdag återkom kravet pa att staten i större omfattning skulle

10f""" ordna och understödja den högre skolundervisningen för kvinnlig ungdom. l en pa riddarhuset av Teodor Ludvig Bohnstedt väckt motion erinrades därom, att man tillerkâint kvinnan lika arvsrätt och rätt att förklaras myndig samt lättat på hindren för henne att själv försörja sig. Mycket återstod emellertid, innan full

rättvisa vederfarits henne. Så hade ehuru hennes uppfostran och bildning. man, enligt vad motionären sökte uppvisa. för samhället i det hela allra var av största betydelse, likväl gjort sa gott intet för hennes undervisning. Häri som borde ändring ske. Motionären föreslog, att ständerna skulle hos Kungl. Majzt anhålla, att en kommitté måtte tillsättas för att utarbeta organisations- och kostnadsförslag för inrättande av högre bildningsanstalter för kvinnor i alla större städer, samt att Kungl. lllajzt mätte avgiva fullständigt förslag i ämnet till nästa riksdag. I prästeståndet väcktes av doktor E. Thyselius med instämmande tvenne andra ledaav möter av ståndet en motion i liknande syfte och med besläktad motivering. Däri

betonades, att borde stanna vid den senast vidtagna åtgärden man att upprätta ett lärarinneseminarium. Allmänna Hiokskolor, motsvarande statens elementarläro-

verk, vore erforderliga, enär kvinnan med sina vidgade rättigheter borde numera sättas i tillfälle att statens försorg erhålla omfattande allmän bildgenom en mera ning. Behovet därav till på ett i många fall bristfälligt sätt de genom enskilda undervisningsanstalterna. Motionären föreslog ett anslag av 12000 rdr för inrättande till början fyra allmänna iliekskolor efter Kungl. Majzts en av att prövning upprättas i städer, som förklarade sig villiga att tillhandahålla skollokaler

och bostad åt föreståndarinnan.

Ständerna visade sig emellertid ovilliga att slå in de pa nya vägar, som sålunda öppnades. Statsutskottet erkände visserligen såsom gånger förut, den

manga att

kvinnliga undervisningen ingalunda var för samhället likgiltig. Men, framhöll utskottet, då den fullständigare undervisning staten tillhandahöll huvudsak-

mannen ligen avsåg att göra honom skicklig att verka i statens tjänst och för dess

ändamål, syntes i avseende på den kvinnliga undervisningen ett helt annat förhållande äga rum. Därvid torde statens plikt böra uppfylld, då staten för

anses kvinnan underlättade möjligheten att förvärva de kunskaper, hon själv fann

som sig behöva, och detta torde lämpligast ske därigenom, att dugliga lärarinnor

genom statens försorg utbildades. Det för detta ändamål inrättade seminariet hade emellertid hunnit fullständigt organiseras. Därtill erfordrades i nära samband

en därmed ställd flickskola, som för seminariceieverna kunde tjäna till mönster- och övningsskola. Utskottet hemställde därför enhälligt, att motionerna måtte för-

anleda till annan åtgärd, än att för inrättande och underhåll med lärarinne-

av en seminariet förenad normalskola för flickor anvisades ett årligt anslag 5,000 rdr.

av

Inom stånden höjdes visserligen, blott motionärerna, röster till försvar

av för motionerna, men de betänkligheter de väckte visade sig övervägande. Motståndarna framhöllo bl. a. de vittgående konsekvenser, -som ett bifall till motionerna kunde medföra, i det att staten för kvinnornas undervisning efter hand skulle nöd-

göra lika stora utgifter de, vilka nu krävdes för männens bildning. Det

gas som

hjälpte att doktor Thyselius i prästeståndet erinrade att J. Rudbeckius för

o1n

än 200 år sedan i Västerås upprättat vår första allmänna flickskola. varfor mer det kunde vara för tidigt, att svenska staten därpå allvarligt be-

nu vore mera tänkt Förslaget att utvidga seminariet med en därmed förenad övningsskola mötte ingen egentlig invändning, och utskottsutlåtandet bifölls samtliga stånd. I skri-

av velse till Kungl. Maj:t den 16 november 1863 meddelade ständerna sitt beslut att. enär det vore av synnerlig vikt för seminariet, såsom bildningsanstalt för blivande

lärarinnor, att därmed förenades en övningsskola, vid vilken, ledd efter

samma grundsatser som seminarium och i övrigt fullt ändamålsenligt ordnad. seminarie eleverna kunde praktiskt införas i konsten att handleda andra, för inrättande

av

med seminarium förenad normalskola för flickor anvisa ett årligt anslag en av 5 000 rdr.

Hösten 1864 började normalskolan sin verksamhet, sedan 141 lärjungar efter Ntaicøzs

an- 12107.-ställd inträdesprövning blivit antagna. Enligt den första läroplanen

var skolan

femklassig med en förberedande klass därunder; då emellertid de fyra mellanklas- fhiyggtálâiøp-

serna voro tvååriga, omfattade skolan i själva verket från början tio årsklasser. Därtill har sedermera lagts ytterligare årsklass. Av de elva klasserna räknas

en tre till den förberedande skolan och åtta till elementarskolavdelningen. Detta är den normalskoletypen, efter vilken de allra flesta våra högre flickskolor

s. av numera äro organiserade. För skolan fastställdes under dess första år följande undervi sningsplan:

Undervisningsplan för normalskolan.

Lärotimmariveckan

1:a klass 2:a klass 3:e klass i 4:e klass

Förb. ;m- 5:e Summa klass I.7 l O. | N. 0. N. O. N. O. klass AvdlAvdlAvd. Avd. Avd. Avd. Avd. Avd., 1

l I

Kristendom 3 4 4 4 4 4 4 4 3 41 . . . . . . . . . . i Modersmålet 4 3 3 3 3 3 3 3 3; 3 31 . . . . . . . . . . i Franska språket 4 4 4 4 4 4 4 4 4 36 . . . . . . . . i Tyska 4 4 3 3 3 3 3 23 . . . . . . . . i Engelska 3 3 3 3 3 15 . . . . . . . . - - - - -i Aritmetik 2 1 2 3 3 2 2 2 2 2 f 2 22 . . . . . . . . . . . Geometr. Äskädnövn 1 1 1 1 - -- - - - ; - 4 . . . . . . . Geometri 1 1 l 1 1 l 6 . . . . . . . . . . . - - - - Ãskådm-övn. LessonsObject. 1 1 2 , . . - - - - - - - - Geografi 2 2 2 2 2 1 1 1 1 2 16 . . . . . . . . . . . . i Svensk historia 2 2 2 2 2 1 1 1 g 13 . . . . . . . . - - Allmän historia l 1 1 1 2 2 8 . . . . . . . . - -- - -- Naturkunnighet 1 1 1 1 1 ; i 1 1 2 2 3 3 16 . . . . . . . . s 17 20 20 24 24 25 25 i a 25 27 23 233

Välskrivning 2 2 2 1 1 1 1 1 11 i . . . . . . . . . . - - Säng 1 1 1 1 1 1 1 1 1 1 10 . . . . . . . . . . . . . g

Gymnastik 3 3 3 3 i 3 g 3 3 3 24 i . . . . . . . . . . Teckning 2 2 1 1 l 1 f 1 i 2 2 2 . . . . . . . . . . . 2 l 16

Franska och Engelska Talövningar

Handarbeten 2 2 2 4 2 l 2 2 g 2 J 1 g 15 . . . . . . . . . . - Sza 24 27 30I32I32 33%3373333 32 309

Denna normalskolans ursprungliga undervisningsplan modiñerades snart

bl. a. så, att kristendomen förlorade del timmar till förstärkande modersen av målet och de främmande språken, särskilt franskan. Den har sedermera efter hand

ytterligare modiñerats.

De av staten sålunda för den högre Hickundervisniirgen upprättade läroan-

stalterna ñngo direkt och indirekt den största betydelse för det enskilda skolväsen-

det, särskilt för den högre Hickskolan. Seminariet förvärvade från första stund

stort förtroende. Första året antogos 55 elever, redan följande år steg antalet lar-

jungar till 76, vilken siffra sedermera väsentligen överskridits. Från seminariet

utgingo årligen 20 a 25 lararinnor, och det under decennier i första hand dessa var lararinnor, uppburo arbetet i och utvecklade den högre flickskolan. För denna som

utveckling blev alltifrån sin tillkomst normalskolan i viktiga hänseenden normgivande. Under årtiondet närmast efter normalskolans tillkomst grundades ett tjugutal av de ännu bestående högre ilickskolorna, varvid normalskolan i större eller mindre utsträckning tjänade till förebild.

Genom sina åtgärder för lärarinneutbildningen hade staten till väsentlig del FlfCk$k0lf°avhjälpt ett av de mest trängande behoven, men ekonomiskt var fliokskolan såsom niäzlfaetftfrii förut i huvudsak hänvisad till sig själv. Av allt att döma var flickskolornas eko- Sena, 125,.. nomi i många fall fortfarande Många skolor nödgades emellanåt söka hjälpa dnr äødcss

svag.

sin ekonomi med inkomster basarer, välgörenhetssoaréer t""77“7/upp av

sällskapssgpktakel, makt

så få skolor måste, sedan de en längre eller kortare tid hållits vid 0.

enskild offervillighet, nedläggas. Stundom uppehöllos de någon garantigenom av förening eller övertogos av ett bolag. Undantagsvis började kommunerna ikläda sig det ekonomiska ansvaret för desamma. De ofta vid enna tid åtalade brist-

hos de enskilda flickskolorna, såsom att de saknade nödig sta ga och kontierna nuitet i undervisningen, att lokalerna hygieniskt och i andra hänseenden voro otillfredsställande, att skolorna voro tillräckligt oberoende gent emot privata önskemål och påtryckningar o. s. v., bottnade ytterst i deras svaga ekonomiska ställning, vars menliga inverkningar även den mest insiktsfulla och nitiska ledning hade svårt att avvärja. Det var under sådana förhållanden givet, att kraven på att staten i vidsträcktare omfattnin även ekonomiskt skulle taga sig an den kvinnliga ungdomens högre skolbildning skulle tystna.

Vid 1865 års riksdag väcktes åter två motioner i frågan, den ena ipräste- Riksdage ståndet motionären från år 1862 doktor Thyselius, den andra iborgarständet 1355-65-

av av lektorn vid Visby högre allmänna läroverk C. Bergman. Motionerna voro i sak väsentligen sammanfallande och inneburo, att riksda en måtte antingen besluta, att 24 allmänna lägre elementarläroverk för flickor skulleinrättas enligt

av motionärerna angivna grunder, ooh för ändamålet anvisa 95 000 rdr årligen och 27 500 rdr för gång. eller ock, denna viktiga sak ansåges alltför ofullständigt ut-

en om redd, hos Kungl. Majzt anhålla, det Kungl. Majzt täcktes uppgöra eller genom en kommitté av sakkunniga personer låta utarbeta ett fullständigt förslag till inrättande av elementarläroverk för flickor att om möjligt föreläggas näst sammanträdande riksdag. De ifrågasätta läroverken skulle enligt motionärernas förslag

omfatta en sexårig lärokurs, baserad på inträdesfordringar, motsvarande dem, som tilllämpades vid elementarläroverken för gossar. Undervisnin skulle förutom i vanliga svenska ämnen meddelas i franska språket. Veder örande kommun skulle tillhandahålla lokaler och utse medlemmarna i den direktion. bestående av tre män och två kvinnor, på varje ort skulle handhava den närmaste vården av läro-

som verket. För begränsning statens kostnader för läroverken borde erläggas

av oväsentligt högre terminsavgifter än vid gossläroverken. Motionärerna tänkte sig, att efter hand flera flickläroverk än de nu ifrågasätta skulle upprättas och att de framdeles på vissa orter skulle utvidgas till högre läroverk.

Statsutskottet yttrade med anledning av dessa motioner: Rikets ständer hava hittills ansett, att statens omsorg för den kvinnliga undervisningen huvudsakligen borde underhållet och den ändamålsenliga utvecklingen av sådana

avse läroanstalter, för bildande lärarinnor äro erforderliga. Möjligen kan det

som av dock ifrågasättas, icke, i den mån fullt skickliga lärarinnor hinna bildas och

om även tillgången på lärare blir mindre knapp, staten bör även på ett mera direkt sätt åtaga sig den kvinnliga ungdomens ändamålsenliga undervis-

omsorgen om

ning, men då en fullständig utredning denna ytterst viktiga fråga icke kun-

av nu nat av utskottet verkställas, har utskottet ansett sig böra tillstyrka, att rikets stän der måtte i skrivelse anhålla, att Kungl. Majzt behagade. på sätt i nåder prövas lämpligt, låta utreda och undersöka, dels i vad mån offentliga läroanstalter för kvinnlig ungdom må ytterligare böra på det allmännas bekostnad upprättas

anses och dels huru i sådan händelse dylika anstalter böra organiseras, samt att Kungl. Maj:t täcktes för en kommande riksdag låta framlägga den utredning, sålunda

som kan i frågan vinnas, jämte de förslag, som därav kunde föranledas.

Detta onekligen ganska vittgående skrivelseförslag framkallade endast prästeståndet någon debatt, varunder de gamla invändningarna mot kvinnans uppfostran i offentliga skolor gingo igen i förening med allvarliga betänkligheter mot de ekonomiska konsekvenserna av förslagets förverkligande. .Prästeståndet avslog utskottsutlåtandet, som emellertid bifölls av övriga stand, och den föreslagna skrivelsen avläts till Kungl. Maj:t den 16 juni 1866. i Flirkskolc- På grund riksdagens skrivelse tillsatte Kungl. Majzt den

av 7 december 18643 kommittén. en kommitté av fem erfarna lärare för att verkställa den utredning riksdagen be- 1356-68. gärt samt, i händelse nya och flera läroanstalter för kvinnlig ungdom erfordrades, föreslå, hur de borde organiseras. Till kommitténs ordförande förordnades lektorn vid högre allmänna läroverket i Strängnäs, förutvarande expeditionssekreterarenoch byråchefen i ecklesiastikdepartementet A. L. Nordvall. Bland ledamöterna märkes motionären vid riksdagen 1865 lektor C. J. Bergman. Kommitténs betänkande är daterat den 18 november 1868.

I detta betänkande uppvisas med en filosofiskt hållen utredning, att den kvinnliga bildningen icke blott för kvinnans egen skull utan lika mycket för hela samhällets måste utgöra ett av de viktigaste föremålen för statens uppmärksamhet och samt, då hemmet och enskilda skolor kunde göra till fyllest, även

omsorg för dess omedelbara åtgärder. Det behovet högeligen påkallat, att offent-

vore av liga bildningsanstalter för kvinnlig ungdom. utom dem, som redan funnes, bleve på det allmännas bekostnad inrättade. Redogörelse lämnas för dessa bildningsan stalters allmänna uppgift, för de läro- och övningsämnen, som i dem borde upptagas, samt för kurserna i varje särskild klass. Skolorna borde i regeln omfatta

en sexårig lärokurs, till vilken dock på vissa orter skulle fogas tvåårig fortsätt-

en ningskurs för högre allmänbildning med till en del praktisk syftning och med utsträckt tillämpning av valfrihet i fråga om undervisningsämnena. Undantagsvis kunde tills vidare upprättas skolor med endast treårig lärokurs. Såsom villkor för intagning i skolans lägsta klass föreslogs, att lärjungen uppnått 9 års ålder och inhämtat ett mått av kunska er, ungefär motsvarande folkskolans minimikurs. Stat, kommun och föräldrar bordesamfällt bidraga till skolornas inrättande och

underhåll. Staten skulle tillförsäkra dem ett fast årligt anslag 10,000 rdr åt

-de fullständiga skolorna med åttaårig lärokurs, 6,000 rdr åt skolor med sexårig lärokurs och 3,000 rdr åt treklassiga skolor och därjämte bidraga med hälften

till första uppsättningen av erforderlig undervisningsmateriell; kommunen borde anskaffa lämplig skollokal, bereda rektor eller föreståndarinna fri bostad, bidraga med andra hälften av kostnaden för undervisningsmateriellen samt ikläda sig garanti för att hälften -mot statens bidrag komme skolan till godo genom lärjungarnas avgifter; föräldrarna slutligen skulle bidraga med en viss terminlig avgift, som, oberäknat särskilda avgifter till bestridande kostnaden för ved, ljus, städning och

av ökad materiell, borde utgöra 40 rdr om året för lärjunge i de tre lägsta klasserna,

rdr mellanklasserna och 60 rdr i de båda högsta klasserna. Var elfte lär- ÖO i junge skulle kunna erhålla befrielse från terminsavgiften. Det beräknades, att på

sådant sätt tredjedel kostnaderna för skolan skulle bestridas genom lär-

en av jungarnas avgifter. Anstaltens närmaste ledning skulle vid de åttaklassiga sko-

lorna handhavas rektor och föreståndarinna, vid de tre- och femklassiga skolorna

av

föreståndarinna, biträdd studierektor. l regel borde lärarinnorna vara av av en examinerade. Vid de fullständiga skolorna borde, utom lärarinnor och timlärare,

fasta lärare eller lektorer anställas. Skolans styrelse skulle utgöras av en av även Kungl. Majzt förordnad ordförande och inspektor samt fyra ledamöter. Skolor

i de kommuner, åtoge sig de för ändamålet erforderliga ekoskulle upprättas som

nomiska förpliktelserna.

Regeringen kände sig tydligen betänksam inför kommitterades utlåtande, Kungl.

1250-

fick vila flera ar utan föranleda någon åtgärd. Först 1873 fanns tiden PfwltülffüH7 som i att

inne att i frågan göra framställning till riksdagen. I den kungl. proposition.Szmájflsçâjfêâ: vara ,,-,-;.,,,.,,,.;;.

ärendet avläts till riksdagen på föredragning ecklesiastikministern GA. få, som då i av Wennerberg, anslöt sig regeringen i allt väsentligt till kommitterades organisations jiiwkoø-Ã

förslag, intog från kommittéutlâtandet avvikande ståndpunkt beträffande

men en de tillämnade flickskolornas ekonomiska förhållanden. Regeringen ansåg, att kom-

ekonomiska åtaganden gent emot flickskolorna borde göras mera ommunernas fattande i fråga elementarläroverken för inskränkas till be-

än om gossar, v. s. redande skollokaler och bostad för rektor eller förestândarinna, samt att flickorna

av

borde erlägga större skolaxrgifter än gossarna vid elementarläroverken, med andra

ord, regeringen avsåg uppenbarligen, att ilickskolorna skulle bli statsläroverk i

mening gossläroverken. Till början skulle likväl endast fyra tresamma som en klassiga ilickskolor upprättas, förlagda till landets folkrikaste städer, Stockholm,

Göteborg, Malmö och Norrköping. För bestridande de erforderliga kostnaderna.

av beräknade till 5,000 rdr för varje skola, begärde regeringen ett reservationsanslag

20,000 rdr. av

Det särskilda utskott, vid riksdagen tillsattes för behandling av under-

som visningsfrågor, ställde sig i två väsentliga punkter avvisande till regeringens för-

slag; det ansågs för begränsat så till vida, att de föreslagna skolorna voro för obe-

tydliga med sin treåriga lärokurs, och för vittgående i ekonomiskt avseende. Propo-

sitionen innehölle ett vidsträcktare erkännande av statens skyldighet att vidkännas

uppoffringar för kvinnans bildning, än landet kunde eller borde åtaga sig. Man

borde slå in på den väg, 1866 års kommitté anvisat, samverkan mellan stat

som och kommun för ändamålets vinnande. Staten borde under uppställande av vissa

villkor beträffande skolornas omfång, lärarkompetensen, skolavgifternas storlek,

kontroll över skolornas verksamhet understödja kommunerna upprättade

m. m. av Lindervisningsanstalter för kvinnlig ungdom. På förslag utskottet beslöt riks-

av dagen skrivelse till Kungl. Majzt med begäran om framläggande för påföljande

en riksdag ett förslag i den riktning, som utskottet förordat.

av

Med anledning härav framlades vid riksdagen 1874 i frågan en kungl. Kungl.

proproposition, i det väsentliga, även vad sakens ekonomiska sida angick, anslöt position vill

som sig till kommittéförslaget år 186.5. Staten skulle sålunda ekonomiskt under- "zklfâffáqc"

av

elementarläroverlc för flickor, kom- f stödja de tre, fem- eller åtta-klassiga som av

upprättades. Vederbörande kommun skulle tillhandahålla skollokal och munerna rektorsbostad samt därutöver lämna fastställda bidrag till anskaffande av under-

visningsmateriel och åtaga sig bestämda ekonomiska garantier beträffande skolans

11-2104052. II.

inkomster av terminsavgifter. Till övriga utgifter skulle staten, allt efter skolans

klassantal, intill en viss maximigräns lämna årliga bidrag. Kommunen skulle

äga bestämma skolavgifternas storlek inom fastställd maximigräns. För ändamålet

en begärdes ett förslagsanslag av 50,000 rdr.

,ln stats- Mot den kungl. propositionen riktades statsutskottet den huvuda av s olor att förslaget, det bifölles, skulle medföra,

fønøflánanmärkningen, om att staten måste

flickor, bestrida den betydligaste delen kostnaderna för undervisningen. Tillika erinraln-slag bem av ias för des därom, att på den enskilda företagsamhetens väg ett flertal högre läroverk för

understöd åi kvinnlig ungdom redan uppstått och att sådana utan statens mellankomst kunde enskilda väntas uppstå på ännu flera ställen. Ett obetingat bifall

till regeringens förslag jlzckskolor. kunde möjligen hava till följd, att de enskilda läroverkens antal minskades. vari-

genom statens bidrag till de föreslagna kommunalskolorna komme att ytterligare

ökas. Utskottet tillstyrkte därför, att propositionen endast på det sättet måtte bi-

fallas, att för år 1875 på extra stat anvisades 30,000 kronor att användas till under-

stöd, med högst 3,000 kronor till varje, åt sådana högre skolor för kvinnlig

ungdom, vilka efter vederbörandes hörande prövades därav ibehov, under villkor,

vara att elevernas årsavgifter icke bestämdes till högre belopp än 50 kronor, att fri-

elever till det antal, som av Kungl. Maj:t bestämdes, vid skolan antoges, att årlig

berättelse avgåves över skolans verksamhet samt att skolan skulle underkastad

vara den kontroll och de villkor i övrigt, Kungl. Maj:t kunde finna gott bestämma.

som Detta utskottets förslag blev båda kamrarna antaget.

av

Under allt erkännande den högre kvinnliga undervisningens betydelse

av såväl i och för sig för samhället i det hela ställde sig riksdagen tydligen

som bestämt avvisande till tanken på ett förstatligande iliokskolan. Riksdagen

av ryggade tillbaka inför utsikten att på denna väg efter hand få undervisningsbud-

geten ökad med ett belopp, sannolikt föga understigande det, för gossläroverken

som togs i anspråk. Därjämte yttrades farhågor för den stela likformighet i flick-

skolornas organisation, med all säkerhet skulle uppstå, staten själv tog

som om den kvinnliga undervisningen hand. Aven samverkan mellan stat och

om en kommun på detta område sådan art, åsyftades regeringsförslaget

av som genom vid 1874 års riksdag, ansågs innebära för vittgående ekonomiska förpliktelser för

staten. Dess förverkligande befarades ekonomiskt skola leda till nästan

samma resultat som ett beslut upprättande statsskolor för flickor. Om statsmakterna

om av i handling ville ådagalägga sitt intresse för den högre kvinnliga undervisningen,

återstod då knappast någon annan utväg än att anknyta till den bestående, på

enskild Väg grundade flickskoleorganisationen. Det är anmärkningsvärt, att denna

tanke först efter en nära 30-årig diskussion trängde fram och tog gestalt på sätt

som skedde. Genom det vid riksdagen 1874 fattade beslutet hade emellertid

nu ett principiellt erkännande givits statens förpliktelse att skänka flickskolan sitt

av ekonomiska stöd, och häri ligger väl beslutets största betydelse.

Sedan Kungl. Majzt godkänt riksdagens beslut ooh därjämte förordnat, att

skola, som undfinge statsunderstöd, skulle skyldig att lämna kostnadsfri under-

vara visning åt en elev för varje till 300 kronor uppgående belopp det skolan be-

av viljade understödet, utfärdades den 11 september 1874 kungörelse härom. Under-

stödet visade sig föga begärligt. För år 1675 inkommo ansökningar understöd

om endast från nio skolor, vilka efter företagen prövning blott befuunos

av sex anslagsberättigade och tillsammans erhöllo ett understöd 12,400 kronor. Orsaken

av till att så få skolor sökte understöd låg tydligen i den låga årsavgift, 50 kronor,

utgjorde ett villkoren för statsunderstödet. Syftet med detta villkor var som av att tillförsäkra de mindre bemedlade delaktighet i god och grundlig ñickolebild-

en ning, för de ansedda större flickskolorna, särskilt i de högre klasserna

men mera som upptogo en årsavgift flera gånger större än den nämnda, kunde det knap ast vara lockande att erhålla ett tämligen begränsat understöd, som hindrade s olan att upptaga högre terminsavgift än 25 kronor. Olämpligheten av detta villkor hade påvisats flera talare under riksdagsdebatten 1874, och vid riksdagen 1875 väcktes

av i andra kammaren tvenne motioner, att stadgandet 50 kronor såsom högsta

om årsavgift måtte upphävas. Motionerna avslogos emellertid på den grund, att tillräcklig erfarenhet villkoren hunnit förvärvas, varför ännu borde göra

om man ändring i desamma. Anslaget beviljades vid riksdag med oförändrat belopp

samma och oförändrade villkor. För år 1876 gavs anslag åt elva skolor med tillsammans 25,400 kronor, varjämte ytterligare fem skolor inlämnat ansökningar om understöd till ett belopp av omkring 14,000 kronor. Anslaget ansågs därför otillräckligt,

gång anmärkningarna mot det nämnda villkoret befunnos grunda e. samma som Regeringen föreslog därför vid riksdagen 1876 förhöjning av anslaget till 40,000

en kronor samt den förändringen i villkoren, att elever till det antal, som Kungl. Majzt

bestämde, erhölle undervisning dels kostnadsfritt, dels mot en årsavgift, som FÖT/lÖjni72y finge överstiga 50 kronor. Detta förslag bifölls riksdagen, och villkoren blevo a "718l9"

av sedan längre tid framåt oförändrade. Det ioch för sig välbehövliga under- äáåáâiyjmagl,

en stödet visade sig hegärligt. För år 1877 anmälde sig 34 sökande, vilka viukorå

nu mera av fö, 28 erhöllo understöd, för år 1878 ingåvos ansökningar från 38 skolor, av vilka 32 understöd. erhöllo understöd; båda åren uppgingo de beviljade understöden till betydligt

Färm un mindre belopp, begärts. Ett enskild motionär vid riksdagen 1877 väckt 373-1378

än som av förslag förhöjning anslaget till 00,000 kronor avslogs, men vid 1878 års å ordinarie

om en av riksdag höjdes, i enlighet med kungl. proposition. anslaget till 50,000 kronor Stf-

en och överflyttades till ordinarie stat. Understöden, som dittills beviljats för blott ett år i sänder, ha från samma tid tilldelats vederbörande skolor för perioder av tre år, vilket fortfarande är förhållandet.

Den omständigheten, att staten gav understöd åt den kvinnliga undervis- Süágungm ningen, hava ökat det allmänna intresset för den högre flickskolan och isin fjtådtyêrttjaz.

synes mån befordrat upprättandet dylika skolor på skilda orter i landet. Under Jgickskøzan,

av

delen 1870-talet grundades ett tjugutal de existerande högre ñick- utveckling. senare av av nu skolorna, och vid början av 1880-talet torde intet stadssamhälle med 3.000 inne- Vånare eller däröver hava saknat ordnad kvinnlig undervisning. På många

en ställen förbundo sig kommunerna att lämna årliga bidrag, bolag och enskilda gjorde

det i växande omfattning. På samma väg anskaffades på så få orter medel till

av egna skolhus för flickskolorna. Den starka utveckling, som Hickulppförandeolan sålunda och skolornas växande antal gjorde givetvis, att det till

s undergick,

ñickskoleundervisningen beviljade statsanslaget visade sig alltmer otillräckligt.

Antalet av de skolor, erhöllo understöd, steg väl något och uppgick under

som treårsperioden 1879-1881 till 42. För perioden lb82l884 beviljades understöd till samma antal skolor, understödsbeloppen utgjorde högst 2,200 kronor och

men uppgingo i vissa ifall endast till 400 kronor. intet fall lämnades understöd till maximi 3,000 kronor. Flera i och för sig anslagsberättigade skolor hade begärt erhållit något understöd, och ifrågasatt förhöjning av förut åtnjutet

men understöd hade i allmänhet kunnat medgivasl

lillickskolc- I följd härav föreslogs genom kunrrl. proposition vid 1882 års riksdag, att inslaget anslaget till understöd åt högre skolor för kvinnlig ungdom måtte höjas till 70,000 ;ytterligare kronor. I propositionen erinrades därom, att det av riksdagen beviljade anslaget ii/rai år 1882. icke oväsentligt bidragit till den kvinnliga undervisningens framsteg dels genom att i någon mån minska svårigheten att upprätta och underhålla god flickskola, en dels ock genom att i skilda delar riket framkalla och underhålla intresset hos av kommuner och enskilda för dylika skolor, ett intresse, på flera orter visat sig i som anslaig och uppoffringar långt utöver vad statsunderstöd erhållits. Inom genom riksdagen erkändes allmänt behovet av den föreslagna förhöjningen, ock som av riksdagen bifölls. Den beviljade förhöjningen gjorde det möjligt att för vissa skolor öka det åt dem redan beviljade understödet och att tilldela sådant åt flera skolor, så att

antalet statsunderstödda flickskolor vid början treårsperioden 1885-1887 av uppgick till 59. Alotioøzcr vid Emellertid hade redan vid riksdagen 1882 enskild motion väckts om anriksdagarnvrøslagets förhöjning till 100 000 kronor, riksdagen hade funnit sig böra men stanna 1882-85 om vid det av Kungl. Majzt föreslagna beloppet. Vid och de följande tre förhöjt var en av slag avslås.a-n- riksdagarna, 1883, 1884 och 1885, väcktes åter motioner därom, att det till flick-

skolorna utgående anslaget måtte höjas till 100000 kronor. Dessa motioner blevo dock av statsutskottet avstyrkta och kamrarna avslagna. Såsom skäl för sitt av avstyrkande anförde 1883 års statsutskott, att huru viktig och gagnelig den i allt mer ökat mått understödda institutionen än att det dock icke kunde vore anse, vara välbetänkt att, innan noggrann erfarenhet vunnits de resultat den framom bragt, låta densamma i obegränsad utsträckning tillväxa. En sådan erfarenhet saknades ännu, emedan osäkerhet fortfarande rådde den kvinnliga undervisom ningens huvudsakliga mål, rätta systemet för dess anordnande och de kurser, somborde genomgås. Aven vid riksdagarna 1884 och 1885 avstyrkte statsutskottet den ifrågasatta anslagsförhöjningen väsentligen på grund bristande utredning av av ilickskoleundervisningens beskaffenhet och resultat. Då således bristen på utredning visade sig vara det egentliga hindret för förhöjning statsanslaget till en av ett belopp, som mera motsvarade ñickskolornas behov understöd, väcktes vid av riksdagen 1885 motion om åvägabringande dylik utredning. Med anledning av en därav beslöt riksdagen i underdånig skrivelse anhålla, att Kungl. Majzt täcktes låta undersöka, huru undervisningen i de enskilda högre skolorna för kvinnlig ungdom bedreves och vilka resultat densamma dittills vunnits, samt giva riksav dagen del av de upplysningar, undersökningen erhållits. I motionen som genom hade jämväl föreslagits begäran, att utredningen skulle hur ifrågavarande en avse, undervisning enligt vunnen erfarenhet lämpligast borde ordnas och staten, där av behovet så fordrade, understödjas, samt att Kungl. Majzt därefter täcktes till riks-

dagen avlåta proposition i ämnet. Det tillfälliga utskott, till andra kammaren som avgav utlåtande över motionen, anmärkte därvid, att dylik begäran kunde tolkas en såsom en antydan av riksdagen, att sagda undervisning borde staten organiav seras och i större eller mindre grad bekostas, något, dock för det dåvarande som icke garna kunde förutsättas riksdagens mening. På utskottets förslag fick vara riksdagens skrivelse den begränsning, angivits. Riksdagen tydligen som ovan var angelägen att ha fullt fria händer i frågan. Flicksko le- Med anledning av riksdagens skrivelse tillsatte Kungl. Majzt den G november lcommittéøz 1885 kommitté fick i uppdrag att åvägabringa den begärda en av sex personer, som 1885-88.

utrednin en. Till kommitténs ordförande förordnades professorn vid Uppsala universitet inar Löfstedt. Bland ledamöterna märkas tvenne kvinnor, nämligen friherrinnan Sofie Leijonhuvud-Adlersparre, den ledande kraften inom den dåtida svenska kvinnorörelsen, samt Hilda Casselli, föreståndarinna vid statens normalskola för flickor.

Kommittén framlade resultaten av sin utredning i underdånigt utlåtande den 19 januari 1888. Häri framhålles den svårighet, som mött kommittén så till vida, att nästan all statistik beträffande flickskolornas förhållanden saknades. Emellertid hade kommittén att tillgå årsredogörelser från 70 Hickskolor. därjämte hade genom utsända frågeformulär skriftliga uppgifter infordrats angående vissa hygieniska, pedagogiska och ekonomiska förhållanden under läsåret 1885-18815 vid 124 högre iiickskolor, varförutom kommittén genom sina medlemmar inspekterat 85 skolor. På grundvalen av de sa inhämtade upplysningarna lämnar kommittébetänkandet en s nnerligen mångsidig bild af förhållandena vid våra flickskolor denna tid. Här unna endast några spridda drag och huvudpunkter ur betän kandets rika innehåll meddelas.

De 124 undersökta skolorna räknade ifrågavarande läsår tillsammans 10 351 I r 1:0 m1

m lärjungar och 1 520 undervisande. nämligen 1 054 lärarinnor och 466 lärare. Sam- tébetänknn-

det. tidigt, vårterminen 1886, hade de 05 allmänna läroverken 14491 lärjungar med 1212 lärare. Skolornas lärjungeantal var givetvis högst växlande; somliga voro obetydliga, med ett eller annatJO-tal lärjungar, 40 hade emellertid 100 lärjungar eller därutöver, den största Ahlinska skolan i Stockholm 353 lärjungar. 25

- skolor omfattade, utom förberedande klasser, 8 arsklasser, 30 skolor hade 25 hade h årsklasser, de övriga ned till 2 klasser. Vid en del skolor funnos därjämte fortsättningsklasser, såsom lärarinnekurser eller gymnasialavdelningar. Tvenne flickskolor Wallinskzx skolan och Lyceum för flickor, båda i Stockholm hade rätt att anställa studentexamen.

Skolornas lokaler betecknas såsom i allmänhet föga tillfredsställande i hygieniskt avseende. Endast 27 skolor förfogade över lokaler i för ändamålet uppförda byggnader, men av dessa motsvarade knappast hälften i någon mån hygienens fordringar.

För treårsperioden 1885-1887 åtnjöto 59 skolor, således mindre än hälften, statsunderstöd, växlande mellan 500 och 2 25300kronor för år sammanlagt 70000 kronor. Till 38 skolor, de flesta tillhörande de statsunderstödda, utgingo därjämte från kommuner, brännvinsbolag eller sparbanker årliga anslag med belopp mellan 200 och 3 000 kronor, tillsammans 43 010 kronor. Aven landsting lämnade

sex med sammanlagt 12 150 kronor understöd åt 14 iiiokskolor. Samtliga de nämnda understöden uppgingo för år sammanlagt till 125 100 kronor.

Skolorna med få undantag, hänvisade till elevernas årsavgifter såsom

voro, sin förnämsta inkomstkälla. Flertalet skolor hade i de högre årsklasserna års-

en avgift av 100, 150 ä 200 kronor eller därutöver, i de lägre klasserna oväsentligt lägre avgifter. Många skolors ekonomi var ytterst bedrövlig trots de höga lärjungeavgifterna och. de alltför låga lärarinnelönerna. Allehanda uppgifter meddelas för belysande hithörande förhållanden, och kommittén sig hava fog för

av anser det påståendet, att kostnaderna för den svenska fliekskoleundervisningen till icke ringa del bestredos av lärarinnorna.

För undervisningens anordning och ståndpunkt i de särskilda ämnena redogöra kommitterade utförligt och uttala i sammanhang därmed åsikter det

sina egna om

ändamålsenliga anordnandet av densamma, särskilt med hänsyn till den egentliga Hickskolan. Med avseende på resultatet av sin undersökning framhålla kommitterade, att de högre flickskolornas beskaffenhet i det stora hela underlägsen

var andra undervisningsanstalters och bättre, än man på grund av skolornas beroende allmänheten kunde vänta.

av

Bortsett från felen i själva undervisningssättet betonades såsom de väsent liga bristerna i vårt iiickskolevitsen. att man ofta vid uppgörande av läroplanen för den högre flickskolatn icke ordnat denna självständigt efter dess eget behov utan alltför mycket efter det allmänna läroverkets mönster; att Hera mindre, med ett ringare antal klasser försedda skolor sökte bibringa alldeles kvantum

samma kunskaper som de större skolorna och därigenom framkallade ett ytligt och förslappande mångläseri; att bristen kontroll och verksam inspektion över de privata Hickskolorna möjliggjorde til underhaltiga flickskolor, vilkas xi-erlç-

varon av samhet måste betecknas såsom för lärjungarnas andliga och kroppsliga utveckling skadlig och vilka genom sin mängd och det oberättigade förtroende, de på många håll åtnjöto, utgjorde ett hinder för de bättre skolornas utveckling; saint slutligen och minst, att flickskolornas ekonomiska ställning i allmänhet var otillfredsställande. vilket förhållande många stora och beaktansvärda olägenheter här-

av ilöto. Till dessa hörde. att anordningarna för vården av lärjungarnas hälsa och fysiska utveckling i det övervägande antalet iiickskolor högst otillträckliga

voro och bristfälli att skolan blev alltför beroende av allmänheten; att för undervisningens hand användes dels ett stort antal vid allmänna läroverk anställda lärare, som åt fiickskolorna kunde ägna endast ett fåtal timmar, dels många lâirarinnor, som saknade pedagogisk utbildning och, då de gjort lärarinnekallet till sin egentliga livsuppgift, däråt ägnade endast en ringa del sin tid; att till följd

av därav lärarkrafternas antal blev oproportionerligt stort, en onaturlig sönderdelning av ämnena förekom och facklärarsystemet fick en utsträckning och användning. som förringade undervisningens uppfostrande verkan och gjorde faran för lärjungarnas överansträngning större; att skolavgifterna mångenstädes måste hållas för höga; samt att det oaktat föreståndarinnornas och de ordinarie lärarinnornas avlöningar i de flesta fall voro obilligt låga, under det att däremot deras tjänstgöring vanligen var så omfattande och betungande, att den översteg deras krafter och i längden stod tillsammans med förutsättningarna för en livaktig och intresse- Väckande undervisning.

För undanrödjande de anmärkta bristerna och till befrämjande flick-

av av skoleväsendets utveckling framställa de kommitterade allehanda förslag. Så borde staten kraftigare taga sig an den högre ñickskolan såväl ekonomiskt

som genom att anordna en verksam central inspektion över densamma. Over varje flickskola borde därjämte tillsättas en särskild styrelse, och högre flickskola borde få öppnas utan föregående anmälan i ecklesiastikdepartementet och företeende sådana

av handlingar, som styrkte föreståndares eller föreståndarinnas kompetens. Stadskommunerna, som hade största intresset av flickskolornas tidsenliga utveckling, borde i högre grad, än som skett, understödja flickskolorna och särskilt tillhandahålla tjänliga skollokaler.

Beträffande själva organisationen iiickundervisningen föreslog kommittén,

av att i 33:2 mindre städer, där såväl ñickskolorna som statens läroverk för gossar visade sig medföra alltför dryga kostnader, de allmänna läroverken skulle förändras till samskolor samt att i 41 större städer ñickskolorna skulle bibehållas såsom

särskolor för endast kvinnliga lärjun Antalet dessa skolor skulle uppgå till

ar. av 45, nämligen 4 i Stockholm, 2 i Göteborg samt i och 39 angivna

en var en av städer. Var och dessa skolor skulle erhalla ett årligt statsunderstöd 4000

en av av kronor under vissa bestämda villkor beträffande skollokaler, antal klasser, språk-

undervisningens anordning, lärarinnelönernas storlek, beloppet terminsavgifterna

av

Varje skola skulle alltså ha anslag, oberoende lärjnngeantal. och m. m. samma av i regeln skulle i varje kommun endast rlickskola understödjas. Staten skulle

en således främja uppkomsten mängd små läroanstalter, ofta lämnade

av en som ett mindre gott resultat. Anmärkas må därjämte, att enligt förslaget lärokursen.

oberäknat det förberedande stadiet, såväl vid samskolorna vid särskolorna för

som flickor i regeln skulle sju-årig. Slutligen må nämnas, att kommitterade där-

vara jämte föreslogo ett särskilt anslag 20000 kronor att Kungl. Maja utdelas

av av med belopp av 1 000 a 1 500 kronor för år åt sådana rent privata skolor, pá

som grund av förtjänstfull ledning och andra omständigheter ansågos förtjänta stats-

av understöd.

Över kommittébetänkandet avgåvos infordrade

underdåniga yttranden av direktionen över högre lärarinneseminariet, domkapitlen, direktionen Stock-

över holms stads undervisningsverk och medicinalstyrelsen. I dessa yttranden riktades

anmärkningar mot flera huvudpunkter i betänkandet, minst mot förslaget

om samskolor för gossar och flickor.

I 1891 års statsverksproposition lämnade Kungl. Majzt redogörelse

en för Förhöjning kommitténs utlåtande och de däröver avgivna yttrandena meddelade tillika, flickskolç-

men av att då oväsentliga anmärkningar blivit gjorda mot flertalet de förslag, anslaget md

av som kommitterade framställt, 1891 års

syntes dessas genomförande i oförändrad gestalt

vara riksdag. att förorda, och då tillräcklig tid fattats för att underkasta dem nödig

prövning och erforderlig omarbetning, kunde något förslag till definitivt ordnande den

av högre undervisningen för kvinnlig ungdom framläggas. Hur olika de omför-

mälda myndigheternas meningar än varit angående de särskilda förslagen till flick-

skoleväsendets förbättring, hade de dock i ett avseende varit fullt

överensstämmande, nämligen däruti, att rikligare understöd från statens sida borde komma

flickskolan till del. I överensstämmelse med denna uppfattning föreslog Kungl.

Majzt under erinran därom, att för åren 1888-1890 62 skolor fått understöd

och att ansökningar nu förelåge från 69 skolor, alla syntes förtjänta att därav

som komma i åtnjutande, förhöjning anslaget till högre skolor för kvinnlig

en av ungdom med 30000 kronor eller fran 70000 kronor till 100000 kronor. I båda

kamrarna väcktes motioner, att anslaget måtte höjas till 140000 kronor.

men i enlighet med statsutskottets utlåtande avslogos dessa motioner och bifölls Kungl.

Maj:ts förs

Tills vidare blev sålunda förhöjning anslaget till de högre Hioksko-

en av lorna den enda påtagliga frukten 1888 års kommittébetänkande. Dei

mera av betänkandet gjorda erinringarna beträffande själva undervisningen, de olika

läroämnenas förekomst och behandling, skolornas hygieniska förhållanden torde

m. m. i många fall hava medfört förbättringar, de kommittén framställda all-

men av männa organisationsförslagen ha vunnit allmännare tillslutning. Bland

synas ilickskolornas målsmän rådde allt döma obenägenhet

egna av att en viss för fört slagen att dels förstatliga somliga flickskolor i form samskolor, dels flick

av göra skolorna för sin tillvaro beroende kommunerna. Farhågor uttalades

mer av för att skolornas fria självbestämningsrätt skulle lida intrång. Ett år 1895

möte av

föreståndare och förestándarinnor för Sveriges högre Hiekskolor beslöt hos Kungl.

Majzt begära förhöjning anslaget till dc högre iiiokskolorna men uttalade sig en av gäng för den form statsunilerstöd, regering ich riksdag dittills pa samma av .som funnit vara den lämpligasle.

Regeringen ansag sig heller böra ifrågasätta någon väsentlig förändring SuHISIHJIVdens Nilen/i i den ilickskolans ställning fann det högeligen angeläget, att den kraf-

högre men

de tillf/mp. Härvid

staten. sin upp-

uing. tigareiinhhttiljlsdunderstödflestapa ägnade även

inarçsam e a en växande i anlpnlllgfll av saniso euen. .2lII111nP,IVlSnI11g av och flickor hade vid landets folkskolor praktiserats under mer än femtio år. gossar och det hade blivit allt vanligare, att i de högre llielcslcolornas förberedande klasser

undervisning meddelades även at skulle förberedas till intagning i de gossar. som allmänna läroverkens första klass. Särskilt på mindre orter hade under 1850- och

ISSllJ-talen samskolor vuxit fram, därigenom att mottagits till undervisning gossar iden egentliga tliekskolan. följd folkmängdens ringhet kunde på dylika även av platser skola för flickor som en skola endast för gossar iläng-

lika litet en endast

uppratthallas. ior samskola kunde bliva tillräckligt. Ut-

den men en elevantalet

ien skola och iiiekor började i synnerhet anlitas, vägen att sammanföra gossar

sedan mängd pedagogier början IHSlLl-talet genom riksdagens beslut blivit en i av indragna. De praktiska skäl, talade för dylikapsamskolors upprättan gjorde som det billigt att även de understöddes staten VSQIHSkOlUtElHkGII,vilken på sätt av nämnts itan-its flickskolekommitten läöñwlööö. hade även i läroverkssom u av 9,.. vida . erkännande att propositionen. . till iom arsp riksdag. sa till. . vunnit. regeringens

därvid bland annat föreslagits, att kvinnliga lärjungar i mån av utrymme skulle

kunna i vissa lägre allmänna läroverk. Förslag i sjyftning hade mottages samma lxungl. Älajzt framställts vid flera riksdagar ibörjan av ISSlU-talett men vunnit av upptogs saniskoleiden i regeringens förslag till höjt anslag

rjijcksidagensbfilfallll

a e ogre icis §0 orna. l../I'ri/.rs- Vid riksdagen 1800 föreslog Kungl. Blajzt, att anslaget till högre skolor för mus dag /iiijwr kvinnlig ungdom mätte höjas med 150000 kronor eller från 100000 kronor till //ir/.:s/.'r/w- på förut gällande villkor skulle kunna 230000 kronor, att understöd av detsamma anslag/ef. utgå med högst 4000 kronor at varje skola samt att understöd av samma anslag fiim Ill/ref understöd skulle kunna tilldelas sainskolor med minst fem klasser å orte där allmänt läro-

må /ummi verk för uppfattning, att ifraga-

gossar funnes. Riksdagen delade regeringens

tilldelas understödjas. dittills skett, att kostvarande skolor borde kraftigare än men ansag, jfipziriil sam bestridas vederbörande kommuner, i främsta .v/crzlor..Unt- naderna härför till en del borde av som swurazirlr bi- hade skolornas verksamhet; såsom villkor för statsbidrag till en rummet gagn av drag pdfM- bl. uppställas den fordran, att kommun eller enskilda till skola borde därför a. riras frun lämnade så ljitlrag, att dess värde, för âr räknat. skolan i eller annan form stort /ir/zm1uI›'- en minst det tillsköt. Med hänsyn till nämnda bidrag",

nu. motsvaârade belopp, som staten

salunda skulle för statsunderstötlets utgacnde, fann sig

som utgora iörutsjättning

begransa förhöjningen anslaget till 100000 kronor. Anslaget

riksdagen kunna: av

höjdes alltsa fran 100 000 kronor till 20fl000 kronor. Av skäl bibehölls samma

statsbiidragetntill varje

eplilgtrlipksdagslheüslutetmâxinjiljellojjpet,30%lklronor,

sço a. in ny e var, a s as nc rage s s or e: inom enna grans 1 nagon man skulle bli beroende skolans lärjungeantal och utgå med högst 30 kronor för av lärjuiige i klasserna över de förberedande. Bland villkor, som ytterligare varje uppställdes, må att skolan, oberäknat förberedande klasser, omfattade minst nämnas, fem ârsklasser med visst minimiantal lärjungar samt att genom intyg av veder-

hörande eforalstyrelse styrktes, mindre att anordningarna vid skolan voroi hygieniskt avseende tillfredsställande och undervisningen så ordnad, att överansträngning av lärjungarna därigenom icke föranleddes, än även att legitimerad läkare vid skolan anställd. Till skola, som meddelade undervisning i huslig

var ekonomi, kunde dessutom utgå ett särskilt understöd intill ett belopp av 500 kronor.

Besluten vid 1896 års riksdag måste betecknas såsom särdeles betydelsefulla Betydclsm för de enskilda skolorna. Det till deras understödjande anvisade statsanslaget blev a 1895773 på en gång fördubblat, och oberoende härav erhöllo skolorna, genom villkoret om Sçftfjsggfâzâe minst motsvarande bidrag från kommunerna, möjlighet att få dubbelt så stort un-

stam. derstöd som statsunderstödets maximum, 3000 kronor. Men å andra sidan begrän- derstödda sades deras självständighet i flera hänseenden. Bortsett från den allmänna kon- enskilda

hade skolorna för dess åtnjutande dittills k°I"°" troll. som medföljt statsunderstödet, egentligen haft att uppfylla endast tvenne villkor, nämligen att ett visst antal lärjungar erhölle undervisning antingen kostnadsfritt eller för en till 50 kronor nedsatt årsavgift samt att föreståndaren eller föreståndarinnan inom viss föreskriven tid till Kungl. Majzt eller till vederbörande domkapitel insände vissa skriftliga uppgifter. Därtill fogades nu beträffande skolornas organisation, skollokalernas beskañenhet och undervisningens allmänna anordning bestämmelser, som kunde leda till ett ganska djupt ingripande i skolornas förhållanden från det allmännas sida, blott från statens utan även från kommunernas sida, sedan dessa nu förpliktats till bestämda ekonomiska åtaganden gent emot skolorna. De understödda skolorna förlora i ringa mån sin kraktär rent pris ata läroanstalter och be-

av traktas i väsentlig grad såsom kommunernas och statens gemensamma ange-

en lägenhet.

Antalet statsunderstödda flickskolor hade 1891 uppgått till 64 och år 1894 stigit till 76. För treårsperioden 1897-1899 beviljades understöd åt 85 högre flickskolor och 6 samskolor, för följande treårsperiod åt 88 högre fliokskolor och 11 .samskolor

Trots höjningen i anslaget befanns detta snart otillräckligt för sitt ändamål. Ltmlll-láj Den avlöning, skolorna kunde betala åt den vid dem tjänstgörande lärarper-

som sonalen, visade sig under den vid sekelskiftet inträdande dyrtiden alltför knapp, pTivjtgm. 00h ansökningar understöd till skolor eller förhöjning i förut beviljat loroiaseko-

om nya om understöd måste i många fall avslås, emedan erforderliga medel saknades. Chefen øñmkaföf för ecklesiastikdepartementet därför dåvarande rektorn vid högre lärarinne-

gav Seminariet L. M. Waern i uppdrag att verkställa utredning de ekonomiska i i i

en av förhållandena vid de av staten understödda högre flickskolorna och de med dem lllástallda .skolorna samt att avgiva de förslag. utredningen kunde för-

san som av anledas. Resultatet denna utredning framlades i ett yttrande år 1901. De i

av ,yttrandet meddelade uppgifterna avsågo läsåret 1900-1901 och rörde 102 skolor. Utredningen visade, att skolornas ekonomiska ställning i det hela var svag. 59

skolorna hade under året lämnat en i de flesta fall dock rätt obetydlig vinst, av 41 % hade gått med förlust. Ungefär en tredjedel av skolorna hade att dragas med skulder. Av skolornas sammanlagda inkomster härflöto nära 1 200 000 kronor från elevernas årsavgifter, omkring 375 000 kronor, mindre än fjärdedelen, från stats- -och kommunalbidrag. Sammanlagda lärjungeantalet utgjorde 10 694.

12-21040.. II.

60 skolor hade 27-100 lärjungar

20 101-150 ø

16 i I 151-200

6 över 200

Årsavgifternas belopp växlade mellan lägst 40 kronor i klass l och högst

250 kronor i kl. 5-8. De normala årsavgifterna uppgingo i klass 1 till 80 kro-

och stego klass för klass till 160 kronor i klasserna 7 ooh Medelkostnaden nor för lärjunges skolgång fullständi högre flickskola belöpte sig för år en genom en till 125 kronor, medan årsavgiften för en lärjunge vid ,statens allmänna läroverk

vid tid i medeltal uppgick till 37 kronor. F lickans skolgång kunde således samma beräknas kosta hemmen 3 a 4 gånger så mycket som gossens.

A andra sidan lärarinnelönerna innormalt låga och i regeln otillräckvoro liga för anständig utkomst. Ungefär hälften av de högst meriterade lärarinen hade löner överstigande 1,100 kronor, medan en så låg avlöning tillkom norna jämförelsevis ringa del eller endast 11 á städernas folkskollärarinnor. Under en av det att endast 2 flickskolornas och samskolornas bäst avlönade personal hade % av löner till högre belopp än 1,400 kronor, tillkommo sådana löner än tredje mer en del eller städernas folkskollärarinnor. Ingen lärarinna vid högre flickskola 34 % av

eller samskola hade fast lön överstigande 1.500 kronor, men sådan lön tillkom

mindre än 186 bland ifrågavarande folkskollärarinnor.

Utredningen utmynnade i ett förslag. att anslaget till högre skolor för

kvinnlig ungdom och samskolor skulle höjas därhän, att bidragen till skolorna

skulle kunna utgå med minst 50 á högre belopp, än förut fallet. Vidare förevar slogs bl. viss mildring i kravet på att de understödda skolorna skulle meddela a. undervisning åt ett antal lärjungar dels kostnadsfritt, dels mot en årsavgift

översti ande 50 kronor.

väsentlig anslutning härtill avläts till riksdagen 1902 en kungl. proposi-

öälihjglzxg

Oåertion med förslag, att ifrågavarande anslag skulle höjas från 200,000 kronor till

360,000 kronor och att maximiunderstödet till skola skulle utgå med 45 kronor för 1.902. Viss ntinimilön varje lärjunge, dock högst 4,500 kronor till varje skola. I övrigt ifrågasatte Kungl.

70° -fiwksko-Mátjlt ingen förändring i förut stadgade villkor för understöd. Riksdagen biföll lornas lära- begränsade förhöjningen understödsbeloppen till de särskilda skolorna men anfast- av rumor anslaget höjdes från 200,000 kronor till ställd slagsökningen till 147,500 kronor. så att 347,500 kronor. Villkoren för understödens åtnjutande bibehöllos i det väsentliga

oförändrade erhöllo tillä varigenom stadgades viss minimimen en lön för ämneslärarinnor med minst 24 veckotimmars tjänstgöring under 36 läsveokor

i klasserna över de förberedande. Deras avlöning skulle utgå med minst samma belopp,

lägsta avlöning för ordinarie folkskollärarinna inom kommun med insom samma beräknande av natura 17233be- I vid riksdag i andra kammaren väckt motion hade hrr F. Berg ooh en samma gränsmng statsunderstödd skola i viss E. Hammarlund föreslagit, att skyldigheten för att om- .sanzskolors fattning meddela undervisning åt lärjungar kostnadsfritt eller mot nedsatt avgift rätt att erltålla Stats- skulle upphöra. Det framhölls i motionen å sidan, att denna skyldighet för ena "mlcrstöd" ifrågavarande skolor innebure besvärande ekonomisk belastning, och å andra en sidan, att det för många dessa fri- och halvbetalande elever vore lika bra eller av bättre, de genomginge folkskolan. Strävan att till de högre flickskolorna ochom samskolorna draga del mindre bemedlade elever vore ägnad att utbreda den en föreställningen, att folkskoleundervisningen något sämre och ringar-e, vilket vore

innebure fara för folkskolans utveckling. Statsunderstödet borde begränsas till

en sådana skolor, vilka visat sig äga livskraft att kunna existera och draga

nog till sig nödigt antal elever utan den lockelse, som låge i beviljandet av nedsatta avgifter eller gratisundervisning åt lärjungar på folkskolans åldersstadium. Riksdagen avslog väl denna motion men beslöt, såsom det vill synas närmast i anledning densamma, att understöd från Hickskolanslaget skulle utgå till andra

av samskolor än dem, redan i åtnjutande av statsbidrag från anslaget i

som voro frå ga.

Samskoleidén, vilken, såsom förut nämnts, erhållit ett principiellt erkännande från statsmakternas sida genom 1896 års riksdags beslut att utsträcka delaktigheten i flickskoleanslaget till kommunala och privata samskolor, upptogs av 1899-1902 års läroverkskommitté. I dess den 8 december 1902 avgivna betänkande, som bl. a. föreslog inrättandet av statssamskolor å ett visst antal orter, uttalades tillika önskvärdbeten av att kommunala eller privata samskolor å vissa andra orter, vilka enligt 1902 års riksdags beslut vore berättigade till statsanderstöd, måtte komma i åtnjutande därav. Regeringens i sådant syfte till 1903 års riksdag avlåtna proposition rönte emellertid motstånd särskilt från folkskolehåll. I hrr F. Berg och E. Hammarlund väckt motion betonades, att om flick-

en av skolanslaget gjordes tillgängligt även för nya privata och kommunala samskolor. skulle anspråken på delaktighet däri växa i snart sagt obegränsad utsträckning. Det lika kostsamt flera synpunkter olämpligt att på sådant sätt be-

vore som ur främja uppkomsten landet runt av en mängd med folkskolorna och deras överbyggnader konkurrerande smärre samskolor. Riksdagen gick en medelväg och modifierade beslutet år 1902 därhän, att samskolor, som före utgången av år 1902

av fullgjort då gällande villkor för erhållande understöd, kunde erhålla sådant un-

av derstöd, även de vid tidpunkt varit i åtnjutande av statsbidrag från

om samma ansla get.

Genom den år 1904 beslutade läroverksreformen inordnades samskolan ista- 15" l3""" tens undervisningsväsende, i det att 19 mindre läroverk och pedagogier ombildades loâiåçljiw till 6-klassiga statssamskolor. I den mån denna ombildning fortgick, minskades efter hand och indrogos fullständigt statsbidragen till de ifrågavarande orter beñntliga flickskolorna, vilka därmed i regeln nedlades. A andra sidan utsträoktes genom beslut vid 1906 års riksdag rätten till statsunderstöd från ñiekskoleanslaget till sådana enskilda samskolor, som upprättats å orter, vilkas läroverk enligt 1904 års riksdags beslut underkastats indragning. På samma gång höjdes anslaget till högre skolor för kvinnlig ungdom från 347.000 kronor till 380,000 kronor med bibehållande av förut bestämda villkor för statsunderstöd.

För perioden 1903-1905 utgick statsunderstöd till 93 flickskolor och 13 samskolor, för följande treårsperiod, 1906-1908, till 95 flickskolor och 18 samskolor. Sedermera sjönk till följd av indragning antalet statsunderstödda flickskolor, medan antalet samskolor 1908 steg till 2:3.

I sammanhang med 1904-. års läroverksreform upprättades en överstyrelse för

lfinsktlfl

rikets allmänna läroverk. Denna överstyrelse ñck inseende jämväl sådana ä:

över Hickskolor och andra enskilda eller kommunala läroanstalter. åtnjöto statsun- ler den

som nyderstöd. Härigenom åvägabragtes ett närmare samband mellan den centrala skol- inrättade låledningen och privatskolorna samt skapades möjlighet för verksam inspek- "°e°k3ö"'

en mera

Styrelsen tion över dessa skolor. än som dittills kunnat utövas.

På Kungl. Majts förslag höjde 1906 års riksdag den lägsta lagstadgade lö- Ext-ra rm-

slag Imuiljzz- för folkskollärarinna från 700 kronor till 900 kronor. Detta föranledde allnen en de 1907 och män lönereglering för de ordinarie folkskollärarinnorna, vilken i sin ordning på 1908 till førdcrliy Pr- grundlil- av förutnämnda villkor medförde avsevärd höjning lönerna för ämnesen av azqföa-Izäj- lärarinnorna vid de statsunderstödda Hick- och samskolorna. ,Då dessa skolor enning fiir dast med svårighet kunde bära de ökade utgifterna härför, beviljade riksdagen 1907 ,dickskolorpå Kungl. Majzts förslag till bestridande dessa utgifter ett anslag på stat läm- av extra nas riva/nr. för år 1908 av 156,000 kronor att utgå med ena hälften år 1907 och andra hälften

år 1908, under villkor att kommun eller enskilda lämnade lika stort bidrag som staten samt att tilläggsunderstödet uteslutande skulle användas till förbättrin i

lönerna för de lärarinnor, som tjänstgjorde i klasserna över de förberedande. ill

samma ändamål beviljades av riksdagen 1908 för år 1909 ett extra anslag å 78,000

kronor.

Ens/rildrz Av skäl, förut blivit antydda, har privatskoleväsendet land som i vårt i Zár01.c'kr första hand varit av betydelse för den högre kvinnliga skolundervisningen, vilken under 780talet. så gott som fullständigt grundats på enskild företagsamhet, ehuru staten efter hand

funnit sig böra ekonomiskt understödja densamma och i samband därmed till en viss grad ställt den under offentlig ledning och kontroll. Däremot förelåg det icke

något mera allmänt behov att grunda enskilda läroanstalter för den manliga ungdomen, som i de. talrikt förekommande lägre och högre statsläroverken hade till-

fälle att så gott som avgiftsfritt förvärva erforderlig skolutbildning. Såsom redan

i äldre tider sällan skett, upprättades emellertid även under 1800-talet tid efter

på olika orter med statens läroverk konkurrerande enskilda läroanstalter. annan Dessa ås ftade merendels att förverkliga reformtankar, vilka i statsläroverken behörigtbeaktande, eller sökte fylla bildningsbehov, statens läroverk vunno som tillräckligt tillgodosågo. Flera sådana läroanstalter inrättades med anslutningi

större eller mindre utsträckning till de reformidéer, lågo till grund för som upprättandet år 1828 statens provskola, Nya elementarskolan. av Bland dessa enskilda läroanstalter må nämnas den Hillska skolan på Barn-

ängen invid Stockholm. Denna skola grundades år 1830 till väsentlig del efter

engelska förebilder och utgjorde ett fullständigt internat för skulle gossar, som erhålla undervisning frän tidigaste skolålden, tills de voro mogna att avgå till uni-

versitetet. fråga om disciplinen bland lärjungarna tillämpades vid skolan en

långt utsträckt självstyrelse, och med hänsyn till själva undervisningen lade man

i främsta rummet an på att utveckla lärjungarnas förmåga självverksamhet. av Skolan existerade till 1846.

Akademiadjunkten K. O. Ramström grundade 1839 Stockholms lyceum och

realgymnasium, som sökte tillgodose både den klassiska och den högre reala bild-

ningens intressen och med viss begränsning tillämpade det vid Nya elementarsko-

lan i stor utsträckning genomförda systemet med fri flyttning. Läroanstalten s. synes hava förvärvat gott anseende, dess grundläggare och ledare erhöll riksav lagen 1844 gratifikation E$,500 rdr bzco. och vid riksdagen 18230-5l väcktes en av på riddarhuset motion ett anslag 2,000 rdr bzco för att uppmuntra de vid om av läroanstalten gjorda pedagogiska försöken. Motionen avslogs emellertid stänav derna, som ansågo sig böra understödja helt och hållet privat, okontrollerad en anstalt. Ar 1875 sammanslogs nämnda läroverk med sedan mitten en annan av århundradet existerande liknande läroanstalt, Stockholms Ateneum, sedermera som upphört.

Gävle upprättades under 1830-talet på initiativ av ärkebiskop J. O. Wallin

genom sammanslagning av fiera äldre, på donationer grundade skolor högre en läroanstalt, Ateneum, omfattande dels borgarskolam dels på denna en ett byggt civilt

och militäriskt gymnasium, skulle förbereda till studentexamen som utan klassiska språk. Så uppstod ett våra första verkliga realgymnasier. Sedermera av har

dennaläroanstalt ombildats och uppgått i Gävle borgarskola och högre handels-

institut.

De allra flesta de i äldre tid grundade, med de allmänna av läroverken si-

doordnade privata läroanstalterna hava efter längre eller kortare en tids tillvaro

upphört, detta väl i allmänhet på grund svårigheten bereda av att dem en tryggad

ekonomi. Annu består emellertid Lunds privata elementarskola, som upprättades 18.48 med uppgift att i främsta rummet tillgodose realbildningen. Denna läroan-

stalt har varit betydelse bl. därigenom, den sökt av a. att underlätta möjligheten

att avlägga studentexamen för till ålder komna lärjungar, som på denna grund lämpat sig för statens lärovermogxnare

. Till de äldre ännu bestående enskilda läroverken höra Fjellstedtska skolan i Uppsala och Beskowska skolan i Stockholm. Den förstnämnda leder sitt upphov

från en i Lund på 1840-talet inrättad missionsskola, som år 1856 flyttades till Stockholm och 1859 till Uppsala. Kärnpunkten i dess program blev 00h är fort-

farande att giva skolbildning fram till studentexamen åt ynglingar. som ämna ingå

på den prästerliga banan. I överensstämmelse härmed hava de klassiska språken

en jämförelsevis stark ställning i

undervisningsplanen, i vilken även hebreiska

språket ingår. Skolan är de få internatskolorna vårt land. en av i Beskowska skolan började sin verksamhes år 1867 och utvecklades under de

följande åren till ett fullständigt läroverk, förande till studentexamen. Denna

skola avvek länge i Hera avseenden från statsläroverken. I opposition mot tenden-

sen att vid dessa alltmera tränga tillbaka de klassiska språken var latinet vid Beskowska skolan under ett decennier det först par inträdande främmande språket,

läroämnena koncentrerades i någon mån på olika stadier, och i de högre klasserna

tillämpades friare former för undervisningen i s fte att befrämja lärjungarnas självverksamhet och utveckla deras förmåga studiearbete

av på egen hand. Efter hand ha emellertid lärogången och undervisningsmetoderna vid denna läroanstalt blivit tämligen likartade med dem, som tillämpas vid de allmänna läro-

verken.

Såsom ett reformläroverk i vissa hänseenden av säregen art framstod under de första decennierna sin tillvaro Palmgrenska av skolan i Stockholm. dades Den grun-

1876 under namn av Praktiska arbetsskolan för barn och ungdom med uteslutande kroppsligt arbete på sitt Redan följande program. år upptogos emellertid teoretiska studier på dess undervisningsplan, och skolan utbildades under de

närmast följande åren till ett fullständigt läroverk med studentexamen studie som mål. Namnet ändrades 1891 till Palmgrenska skolan efter dess grundläggare. Praktiskt slöjd- och handarbete intog vid denna skola stort utrymme vid sidan

av den teoretiska undervisningen. Samskoleidén tillämpades här, först ivårt land, hela skoltiden igenom till studentexamen up och detta icke av praktiskt ekono-

miska skäl utan på övertygelse grun av om samuppfostrans pedagogiska fördelar.

I språkundervisningen följdes metoder,

nyare Valfrihet i fråga olika läroämnen om förekom i stor utsträckning o. s. v.

det anförda framgår, buro de nämnda enskilda läroverken i mer

Iåârøcáêâwálâ Såsom av

mindre grad karaktären försöksläroverk. Det är givet, att de pedagogiska

Sw eller av

,mn/delse fall måste värde för försök, vid dessa läroverk anställdes, i många vara av som;försöks som utvecklingen undervisningsväsendet i det hela, och på samma gång klart, att lärolvcrk. av försök lättare kunde anställas vid enskilda läroanstalter, voro obundna dylika som

eljest gällande allmänna bestämmelser lärogång, kurser och arbetstider m. m. av om och fritt kunde välja för försökens anställande intresserad och lämplig lärarsom personal. Under betonande dylika synpunkter föreslogs vid flera riksdagar unav 1870- och 1880-talen enskilda motionärer, att statsanslag skulle beviljas till der av understöd åt enskilda läroverk för anställande undervisningsförsök, som kunde av

till för lösningen på erfarenhetens väg den viktiga undervisningsvara gagn av frågan. Dessa förslag hade ingen framgång, så heller en kungl. proposition vid

1889 års riksdag i syfte. Oberoende dessa framställningar åtnjöt emelsamma av Praktiska arbetsskolan åren 1883-1890 ett civildepartementet utgålertid genom

ende årligt anslag av 5,000 kronor.

På grund beslut vid 1874 års riksdag erhöllo lärare vid enskilda läroverk, som

Iilffgzftzgjâgiit av

, statsläroverkens fem lägsta klasser, under vissa villkor och förminst svarade mot

vid minst

efter befordran vid statens allmänna läroverk för uppflyttbehåll rätt att vunnen láirovcrk, sc- år, de tjänstderønücwø i högre lönegrad räkna sig till godo den tid, dock högst tio som ning PPI""I vid enskilt läroverk. Denna förmån, för de enskilda läroverken var av gjort som för dem underlätta möjligheten att förvärva och isin tjänst kvar värde genom att dugande lärarkrafter, har emellertid upphävts kungl. kungörelsen den hålla genom 1904 angående löne- och pensionsreglering för lärare och lärarinnor 27 au usti ny

vid ets allmänna läroverk. ri samband med läroverkspropositionen vid 1890 års riksdag förnyade Kungl. Riksdaggw I beviljandet statsunderstöd åt enskilda läroverk, varjämte enförslaget om av

1890dlt7:§'l“'lIaj:t

i väcktes. Med anledning härav beslöt riksdagen, att av res;§ftsf,nde,.skild motion ämnet

å anslagen till de allmänna läroverken ñnge användas ett belopp av stöd ät emservationerna kronor årligen till understöd åt enskilda läroverk, vilka förberedde Skild WTO-högst 20,000 fm- Onskan att understödja den edagogiska försöksverksamheten till studentexamen. till grund för detta beslut, jämväl sådana ekonomiska

låg uppenbarligen e uru spelade in, att upprättandet eller upprätthållandet av vissa ensynpunkter som

läroverk bidroge att begränsa ökningen i statens utgifter för de allmänna skilda

läroverken. riksdagen anvisade beloppet fördelades från år 1891 på Beskowska Det av

Stockholm och Fjellstedtska skolan i Uppsala med 6,000 kronor åt varskolan i Palmgrenska samskolan i Stockholm med 8,000 kronor, allt för år räknat. dera samt Sedan statsmakterna beslutet vid 1890 års riksdag en gång slagit in enom bevilja statsunåerstöd,förutom åt de högre flickskolorna, även åt en-

på vägen att högre samskolor eller gosskolor, eller mindre buro rägeln skilda läroverk, som mer anspråk på dylikt undlerstöd.

försöksläroverk, det lätt att stå emot nya av var ökat understöd till enskilda läroverk växte bl. a. även därigenom, att Behovet av sådana läroanstalter, särskilt högre samskolor, under de följande åren flera nya detta möjligen under inverkan utsikten att kunna erhålla statsunderväxte fram, av Dursholms samskola, 1892 Uppsala enskilda läroverk stöd. Ar 1891 grundades

och So Almqvists samskola i Stockholm, 1893 Stockholms och privatgymnasium samskola från 1908 kallad Whitlockska samskolan. Ar 1896 upprättades nya för efter förebild de engelska internatskolorna. Lundsbergs skola endast gossar av

Vid 1897 års riksdag väcktes i båda kamrarna likalydande motioner, att riksdagen måtte å extra stat för 1898 till Kungl. Maj:ts disposition ställa ett belopp av 100,000 kronor att med minst 15,000 kronor tilldelas sådana för manlig eller både manlig och kvinnlig ungdom avsedda, redan befintliga privata läroverk,

beredde till mogenhetsexamen och som i fråga om organisation och arbetssätt som åsyftade att tillämpa och pröva nya former och metoder för undervisningen. Statsutskottet uttryckte sin sympati för motionärernas syfte men avstyrkte likväl motionerna, som heller vunno riksdagens bifall.

Något bättre gick det vid påföljande riksdag, 1893. Med anledning av en Igig/"fldagill kungl. i ärendet beslöt ri sdagen då att på ordinarie stat anvisa

proposition ett på

förslagsans ag av högst 35,000 kronor till understöd åt enskilda läroverk, vilkas gçIqgkiH

stat undervisningsformer och metoder av Kungl. lllajzt prövades lämpliga och som i öv- cmslag till rigt voro i behov och förtjänta av understöd. Understöden skulle utgå med högst

.:df""zf§

9,000 kronor åt sådana läroverk, förberedde till mogenhetsprövning, och högst a ons z M

som Iifrorrr/ø. 3,000 åt sådana, som motsvarade femklassiga allmänna läroverk med tillägg

av en särskild avslutningskurs. För att göra försök med en effektiv avslutning på de allmänna läroverkens mellanstadium hade en på de fem lägsta klasserna byggd s. k. praktisk avslutningsklass upprättats vid statens provskola, Nya elementärskolan i Stockholm, och det ansågs tydligen önskvärt att uppmuntra försök av samma art även vid enskilda läroverk. Det sålunda beviljade anslaget fördelades under de följande åren mellan de förutnämnda enskilda läroverken, som redan förut erhållit statsunderstöd, samt Stockholms nya samskola, Uppsala enskilda läroverk och Eslövs enskilda elementarskola för vid vilka tre sistnämnda läroanstalter

gossar, praktiska avslutningsklasser inrättats.

På framställning av kungl. Majzt höjde 1902 års riksdag ifrågavarande an- êfâlféâ/fll slag med 25,000 kronor till 60,000 kronor. Därav skulle jämväl kunna utgå under- fázbøgáf.: stöd med högst 1,500 kronor för varje läsavdelning till seminariekurser, vilka riksdag.

- avsåge utbildande av lärarinnor för högre ñickskolor, samskolor och familjer. Behovet av lärarinnor hade nämligen under de senare åren så tillväxt, att högre lärarinneseminariet med sitt begränsade elevantal kunde tillfredsställa detsamma. Staten ansågs därför böra uppmunta och understödja enskilda strävanden att fylla ifrågavarande behov.

Det förhöjda anslagsbeloppet fördelades på elva läroanstalter, av vilka fyra åtnjöto 9,000 kronor, tre 4,000 kronor och fyra 3,000 kronor vardera.

Trots den beslutade förhöjningen befanns anslaget till enskilda läroverk snart vara otillräckligt för att fylla de krav. ställdes på detsamma, och över-

som stvrelsen för rikets allmänna läroverk anbefalldes 1905 av regeringen att verkställa en utredning angående beloppet av det understöd av statsmedel till enskilda läroverk, som ansåges erforderligt, samt de villkor, borde uppställas för dylikt

som understöds åtnjutande Denna utredning avgavs år 1906 och ådagalade, att ifrågavarande läroanstalter, som vore försöksläroverk, hade behov av förhöjda understöd,

1 Det torde böra påpekas,att benämningenenskilda lä-rovcrk efter hand kommit att användas såsom beteckning på enskilda samskolor och gossläroverk,vilka till undervisningensomfattning och allmänna syftning voro sidoordnademed statens allmänna läroverk. En annan grupp nv enskilda lärotmstaltcr utgjordes av de högre flickskolorna. Från anslaget till högreskolor för kvinnlig ungdom utgick emellertid, som förut omnämnts,från år 1897 understödtill ett växande antal samskolor med 5 å 6 klasser. Gränsen mellan dessasamskoloroch vissa av de samskolor, som hänfördes till gruppen enskilda låroverk, var ganska oklar.

för att de skulle kunna hållas med avseende på lärarpersonalens duglighet, up e lokalernas och materielens ändam m. m. De ökade kostnader, som en

understöden förorsakade statsverket, kompenserades enligt överav förhöjningmening i själva verket minskning i utgifterna för de allmänna

styre sens genom Iäroverken. Understödsbeloppet borde för läroanstalt, som förberedde till student-

ut å med högst 15,000 kronor, därav för gymnasiet högst 6,000 kronor examen, och för erskolan högst 9,000 kronor, i vartdera fallet i viss mån beroende av ne lärjungeantalet. För att möjliggöra understöd till dessa belopp föreslog Överstyrel-

anslagets höjande från 60,000 kronor till 120,000 kronor; från anslaget skulle sen jämväl såsom förut utgå understöd till seminariekurser för utbildande av lärarinnor.

De närmare bestämmelserna rörande anslagsbeloppens beroende av läsårets längd.

antalet elever, skulle undervisas kostnadsfritt eller mot nedsatt avgift, samt som övriga villkor skulle föreskrivas Kungl. Majzt. av I väsentlig överensstämmelse med överstyrelsens yttrande och förslag avläts

kungl. proposition till 1907 års riksdag. anledning av denna framställning en meddelade riksdagen i sin skrivelse den 31 maj 1907 angående reglering av ut-

gifterna under riksstatens åttonde huvudtitel, att riksdagen väl ansåg talande skäl

föreligga att ökat understöd till de enskilda läroverken bereda dem ekonogenom misk lättnad i deras för vårt undervisningsväsende betydelsefulla verksamhet så-

försöksskolor, där olika undervisningsformer och metoder ävensom skolorganisasom tioner kunde prövas. Emellertid förefunnes vissa brister i statens understödsverk-

samhet beträffande de enskilda läroanstalterna över huvud taget. Sålunda saknades

tydligt angiven gräns mellan de särskilda slagen av läroanstalter, som skulle en tillgodoses från det eller andra anslaget. Detta icke utan praktisk betyena var delse, i det att åtnjutande understöd från anslaget till högre skolor för kvinnlig av ungdom förenat med vissa villkor, som däremot vore förbundna med anvore slaget till enskilda läroverk. Vidare saknades i vissa hänseenden bestämda grunder

för understödens beräknande. Dessa och andra närliggande frågor krävde en in-

gående utredning. Med hänsyn härtill och andra skäl inskränkte sig riksdagen till att för Riksdagen av begär 1907 understödjande de enskilda läroverken. utöver det ordinarie anslaget å 60,000 av utrednvi-nvgkronor, på extra stat för år 1908 anvisa 50,000 kronor med rätt för Kungl. Majzt förordnande åtnjutande. Därjämte att utfärda närmare föreskrifter och villkor för understödens rn statens :Zoo-stöds-anhöll riksdagen, att Kungl. Maj måtte låta utarbeta och för riksdagen framlägga un ørerksanzhetförslag till plan för fördelningen och användningen av de nu utgående gemensam betrá 17hnde anslagen till enskilda läroanstalter. th enskilda l/iroa-nstaltørna. Denna riksdagsskrivelse blev den närmaste utgångspunkten för den omlägg-

ning och närmare utformning statens understödsverksamhet gent emot de enav skilda läroanstalterna, förbereddes och genomfördes under de närmast följande som åren och i det väsentliga fortfarande är gällande. som Lära ner/cs- .Läroverksöverstyrelsen anbefalldes att utreda och till kungl. Majzt inkomma

Överstyrel- med förslag i frågan. Delvis med anlitande utomstående sakkunniga utarbetade av sens ut- till bestämmelser angående Överstyrelsen ett vidlyftigt betänkande med förslag I tam e. statsunderstöd åt enskilda skolor, vilket i slutet år 1907. Enligt detta avgavs av skulle understöd statsmedel kunna tilldelas enskild skola tillhörande någon av av följande grupper:

a högre flickskolor med minst sju klasser; b högre samskolor och högre gosskolor med huvudavdelningar motsvarande

realskola och gymnasium;

c sexklassiga samskolor å orter, där allmänt läroverk funnes;

d sexklassiga gosskolor; varvid i varje fall med klasser avsåges årsavdelningar över det förberedande

stadiet.

Bland de allmänna villkor för åtnjutande statsunderstöd, som föreslogos

av och i de flesta punkter redan förut gällt för understöden från anslaget till

som högre skolor för kvinnlig ungdom, må särskilt framhållas kravet på att lärarperso-

nalen vid vederbörande skola skulle åtnjuta i förslaget angivna lönetörmåner. När Överstyrelsen i sin motivering betonade angelägenheten av att avsevärt höja understöden till de enskilda läroanstalterna, skedde detta minst i det uttalade syftet att åstadkomma välbehövlig lönereglering för deras lärarpersonal. En

en sådan så mycket behovet påkallad, som de allmänna läroverkens

vore nu mer av lärare fått sina löner reglerade i samband med 1904 års läroverksreform. I nära

anslutning till framställning från ilick- och samskoleföreningen framlades nu

en ett detaljerat förslag till lönebestämmelser för lärarpersonalen lärare och lärarinnor

i såväl läs- övningsämnena vid ifrågavarande läroanstalter, på samma gång

som

särskilda kompetensvillkor för anställning vid desamma föres Lönerna som för lärare och lärarinnor med full tjänstgöring, som till sin omfattning närmare

skulle utgå med viss grundlön och därefter följande tre a fyra ålderstillangavs, lägg. Dessa i någon mån beroende vederbörande lärares lärarinnas

voro av högre eller lägre kompetens, grundlönen och slutlönen resp. 1,300 ooh 1,900

men kronor för lärare och lärarinnor i läsämnena skulle utgå med belopp, oberoende

av kompetensen.

Alderstilläggen skulle erläggas staten och vederbörande kommun tillsam-

av

Därjämte skulle varje skola staten erhålla ett årsanslag, beräknat mans. av dels efter antalet lärartjänster vid skolan, dels efter skolans lärjungeantal, med tillämpning rätt invecklade beräknin Vederbörande kommun skulle.

av utöver bidragen till ålderstilläggen, till skolan lämna ett årsanslag, uppgående till minst samma belopp statens årsanslag, dock att kommuns bidrag till skola,

som

dittills åtnjutit understöd från anslaget till enskilda läroverk, behövde uppsom gå till än hälften statens årsanslag. Detta senare var en nyhet. Medan

mer av för erhållande understöd från anslaget till högre skolor för kvinnlig ungdom

av alltifrån 1897 uppställts villkor, att motsvarande understöd lämnades av veder-

som börande kommun, hade för statsunderstöd till enskilda läroverk uppställts krav på kommunalt bidrag. Dessa läroverk hade nämligen såsom försöksläroverk eller

av andra grunder ansetts vara av mera allmänt än egentligen kommunalt intresse. Överstyrelsen ansåg emellertid. att även dessa skolor, som för övrigt i mycket olika

grad bure karaktären försöksläroverk, i regeln åtminstone till en viss grad till-

av godosåge ett kommunalt behov, varför det billigt och lämpligt, att kommunerna

vore lämnade bidrag även till dem, ock endast till statsunderstödets halva belopp.

om Härifrån borde dock på grund särskilda förhållanden undantag göras för en

av eller skola, Fjellstedtska skolan, för vilka kommunalt bidrag skulle

annan ex. påfordras. De enskilda läroverken borde i övrigt understödjas enligt samma grunder

de högre Hickskolorna, dock skulle de erhålla vissa särskilda bidrag, bl. a. till som avlönande manliga lärare. För understöd åt sexklassiga gosskolor, vilka förut

av

13-210409. II.

i regeln kunnat erhålla statsunderstöd, anfördes såsom huvudmotiv, att upprättande dylika skolor minst i större samhällen kunde väntas medföra en

av kostnadsbesparing både för statsverket och kommunen.

Därjämte hemställde Överstyrelsen, att särskilda medel skulle anvisas dels till understöd åt skolor typ. kunde förtjäna uppmuntran, dels även till

av ny som främjande av pedagogiskt viktiga försök vid skilda läroanstalter.

Slutligen föreslog Överstyrelsen anvisande av ett särskilt anslag till under-

stöd åt enskilda lärarinneseminarier.

Totalbeloppet de anslag, Överstyrelsen ifrågasatte till understöd åt

av som enskilda läroanstalter, uppgick till 781,000 kronor, vilket innebar en ökning av 2l3,00Ukron0r i det anslagsbelopp, för år 1908 utgick till motsvarande ändamål.

som Kungl. Överst förslag kritiserades i väsentliga punkter Statskontoret och pro- av position rid i enskilda framställningar till Kungl. Majzt. Vid 1908 års riksdag framlades även 1908 års den fall anslöt sig i frågan en omfattande kungl. roposition, som, ehuru i många riksdag. till övcrstyrelsens förslag, doc företedde betydande avvikelser från detsamma. Propositionen inkom till riksdagen först i början april månad. Statsutskottet

av ansåg sig väsentligen å denna grund kunna tillstyrka bifall till densamma, och riksdagen upptog icke till realbehandling utan inskränkte sig till att för

en år 1909 bevilja anslag för år 1908 till de enskilda läroverken och högre

samma som skolor för kvinnlig ungdom. Propositio- Den kungl. propositionen från år 1908 förnyades i väsentligen oförändrad nen förnyad form vid påföljande riksdag, riksdagen 1909. Därvid föreslogs ihuvudsak,

v. s. rid 1909 fzrs fyra läroanatt under rubrik kommunala och enskilda läroanstalter till grupper av riksiütg. stalter, nämligen kommunala mellanskolor. högre iiickskolor, enskilda läroverk och

enskilda lärarinneseminarier, statsunderstöd med ett för varje beräknat total-

grupp belopp skulle utgå från ett gemensamt reservationsanslag. För varje grupp angåvos särskilda grunder och villkor för statsunderstödets utgående. Slutligen föreslogos

grunder för avlöning lärarinnorna vid samtliga ifrågavarande läroanstalter; löne-

av tillägg åt lärarinnorna skulle utgå från ett särskilt förslagsanslag till angivet be-

lopp. Däremot föreslogos inga bestämmelser de manliga lärarnas avlöning,

om heller några kompetensvillkor för sig lärarnas eller lärarinnornas anställning

vare vid läroanstalterna i fråga.

I fråga avgränsningen de understödsberättigade skolarterna och de

om av grunder, enligt vilka understöd skulle utgå till dem, avvek det kungl. förslaget i väsentliga punkter från överstyrelsens förslag. Såsom nämnts, hade Översty-

ovan relsen föreslagit, att understöd skulle kunna tilldelas sexklassiga samskolor å orter, där allmänt läroverk fanns, vidare åt sexklassiga gosskolor utan dylik begränsning samt åt högre flickskolor med minst sju klasser, varvid i Varje fall vid klassberäkningen medtogs hela stadiet det förberedande, alltså det skolsta-

ovan dium, låg jämsides med de allmänna läroverken. Så hade det av ålder varit.

som Emellertid hade under de senaste decennierna särskilt från folkskolehåll med växande styrka framställts det kravet. att folkskolan i större omfattning skulle göras till grundval för den högre skolbildningen. Yttringar denna bottenskoletanke

av

de upprepade förslagen, att eller de allmänna läroverkens lägsta voro en annan av klasser skulle indragas. Senast hade tanke gjort sig påmint vid 1908 års

samma riksdag. då F. Berg och E. Hammarlund var för sig i andra kammaren motionerat

anslag till kommunala mellanskolor. utgjorde överbyggnader på den egentom som liga folkskolan. I reservation till överstyrelsens förberörda yttrande hade

en

ide gjorts gällande. Den kungl. propositionen anslöt sig i viss mån till samma uppfattning. Såsom första understörlsberättigatle skolor upptog denna grupp av den nämligen kommunala mellanskolor, innefattande dels kommunala mellanskolor

i egentlig mening kommunerna upprättade skolor, dels enskilda, av v. s. av kommuner understödda mellanskolor. vilka skolor i bada fallen skulle utgöra överbyggnader pa den egentliga folkskolan och i avseende på inträdestordringarna fördet kunskap-mått, inhämtas i högsta årsklassen av folkskola, anordnad utsätta som enligt gällande normalplans typ liitt. A. Till samma grupp fördes därjämte med

oförändrad organisation de lägre samskolor. som redan voro i åtnjutande av statsunderstöd Nya lägre skolor skulle alltså icke kunna få statsunderstörl. därest de icke organiserades såsom mellanskolor. byggande avslutad folkskolekurs. Detta

blev i det väsentliga riksdagens beslut i denna punkt. Dock avskildes enligt mobl. F. Berg de kommunala mellanskolorna i egentlig mening fran nu tioner av a. berörda skolor, för vilken anslagsrubriken ändrades till enskilda mellangrupp av skolor. Vill upprättande kommunala mellanskolor och deras understödjande anav visades ett särskilt anslag. De erhöllo sålunda karaktären av en fristående skole med realskolexamen mål. Ett vrkande av Berg i hans nyssberörda moart som tion, att de lägre samskolorna skulle få statsunderstöd längre än till utgången år 1914. därest de ombildades till mellanskolor. tillstyrktes det särskilda av av utskott, tillsatts för att behandla hithörande fragor. bifölls av andra men av som slogs första kammaren. Vid sammanjämkning mellan kamrarnas skiljaktiga be av slut bortföll denna inskränkning. Vid riksdagen 1910 upptogs emellertid denna fråga till förnyad behandling, och därvid bestämdes riksdagens beslut, att genom de nämnda samskolorna intill utgången år 1920 skulle kunna komma i åtnijuav tande understöd från anslaget till enskilda mellanskolor. av Aven vid fastställande grunderna för understöd åt den andra gruppen av skolor, högre flickskolor, spelade botienskoletanken in. Bland dittills gällande villkor för understöd från anslaget till högre skolor för kvinnlig ungdom ingick ford-

på att skolan skulle omfatta minst fem klasser. De högre Ilickskolorna hade ran emellertid efter hand utvecklats så, att alla vid nu ifrågavarande tidpunkt statsunderstödda flickskolor hade sju eller åtta klasser utom två skolor, voro sexklassiga. som Läroverksöverstyrelsen hade därför med skärpning nämnda villkor föreslagit, en av andra högre fliokskolor sådana, hade minst sju klasser, skulle att inga än som kunna komma i åtnjutande statsunderstöd. Syftet med denna bestämmelse var av allt att döma att sätta viss minimigräns för skolans utveckling uppåt eller av en på ett allmänt sätt angiva den kunskapsnivå, till vilken skolan, den ville att om erhålla statsunderstöd, skulle föra sina lärjungar. Mot överstyrelsens förslagi denna punkt anmärktes emellertid i den kungl. propositionen, att det skulle medföra., att Ilioirskola ginge miste statsunderslörlct, om en eller flera av dess en om lägre klasser indroges. Staten borde dock tvinga de högre Hickskolorna att upprätthålla med folkskolan parallella klasser utan i denna fråga ställa sig neutral.

Såsom villkor borde föreskrivas, att skolan hade ett visst antal årsklasser. minst tyra, utöver den egentliga folkskolan, med full frihet för skolan att inrätta lägre klasser till det antal, förhållandena påkallade eller medgåve. Statsunderstödet som skulle beräknas icke efter lärjungeantalet utan efter antalet årsklasser över folkskolan. Såsom sådana klasser räknades klasserna över den tredje elementarklassen, vilken med avseende på lärjungarnas ålder ansågs parallell med den egentliga folkskolans fjärde högsta klass. Sju- och åttaklassiga Hickskolor skulle således kunna erhålla stats-

understöd, beräknat för fyra, fem årsklasser. Detta blev i denna punkt riks resp. dagens beslut. Där-jämte skulle högre flickskola kunna erhålla särskilt anslag för

med densamma förbundet gymnasium. Denna bestämmelse nyhet för den var en högre flickskolan.

Såsom tredje statsunderstödda enskilda läroanstalter upptogos den en grup av i kungl. propositionen enski da läroverk, omfattande del högre och samskoen gosslor. Regeringen ansåg, att dessa än andra skolor borde ägnade att tjäna mer vara såsom försöksskolor, och ställde såsom allmän förutsättning för erhållande up av understöd under denna rubri att vederbörande skola framgångsrik och genom en , för det allmänna gagneli verksamhet på uppfostrans och undervisningens område

gjorde sig förtjänt av un erstöd från statens sida. Med hänsyn till den allmera männyttiga karaktär. dessa skolor sålunda borde äga, föreslogs, att de, såsom som förut varit fallet, skulle erhålla statsunderstöd utan villkor något motsvarande av understöd från kommunens sida. Detta blev även riksdagens beslut. Enligt yrkande i Fr. Bergs förenämnda motion ändrades anslagsrubriken till högre och gosssamskolor, vilken beteckning ansågs innebära tydlig begränsning skolen mera av gruppen i fråga, och enligt motion blev hithörande skolors karaktär församma av söksläroverk starkare betonad i de allmänna villkoren för erhållande understöd av under denna rubrik.

Iyüløâgelzâ" Utom i de punkter, här särskilt berörts, blev den kungl. propositionen i allt som E3309nåd" väsentligt antagen av riksdagen, detta även beträffande löneregleringen för lärarin-

vissa nepersonalen vid ifrågavarande läroanstalter. På grundval riksdagens beslut senare av gidütagnyz utfärdades den 29 oktober 1909 Kungl. illajsts nddiga kungörelse angáende avlöf"fl””lning av lararinnorna vid statsunderstödda enskilda läroanstalter samt angående

m statsunderstöd dt dessa läroanstalter Denna m. m. kungörelse är fortfarande i huvudsak gällande och normerande för dessa läroanstalters yttre ställning. I same band med den översiktliga framställning kungörelsens innehåll, lämnas i av som det följande, angivas de viktigare förändringar, efter år 1909 vidtagits i fråga som om anslagsbeloppen och övriga i kungörelsen ingående bestämmelser. p Enligt kungörelsen . t.f°3e"l" anvisades till understöd åt enskilda läroanstalter följande

anslag: till enskilda mellanskolor 60,000 kronor, till högre fliokskolor 375,000 kronor,

gg

catzá-ym-m-k,till högre goss- och samskolor 120,000 kronor och till enskilda lärarinneseminarier

20,000 kronor. Dessa fyra anslag, tillsammans 575,000 kronor, skulle utgöra ett

gemensamt reservationsanslag. Detta innebar bland annat, att det för viss om en grupp läroanstalter beräknade anslagsbeloppet eller anledning till av en annan fullo togs i anspråk för dithörande läroanstalter, överskottet kunde, såsom ock vid

Hera tillfällen skett, disponeras till utfyllnad det för beräknade av en annan grupp anslaget, när detta visade sig otillräckligt. Vad beträffar anslagets huvudrubrik,

uttalades av det särskilda utskottet vid 1909 års riksdag, att rubriken enskilda

läroanstalter icke borde utgöra ett hinder för att understöd från detsamma bevil-

jades skola, icke enskild utan kommunal Många de läroanstalter, en som vore av som erhållit och erhålla understöd från ifrågavarande anslag, äro ock i verklighe-

ten, ekonomiskt sett, kommunala läroanstalter, ehuru de i sitt förhållande till sta-

ten äro sidoordnade med de i egentlig mening enskilda läroanstalterna. Huvud-

rubriken enskilda läroanstalter har från och med år 1914 ändrats till privatlaro-

verk.

1 Endast för konzmnnala mellanskolor skulle det finnas ett särskilt anslag,för vilket gälla andra villkor och bestämmeler.

Såsom allmänt villkor för erhållande statsunderstöd gäller för samtliga pri- Lärarinnor-

av

kungörelsen stadgade nas löncmllvatläroverk, att lärarinnepersonalen avlönas efter de i grun-

kor. der. Däremot har det icke ansetts lämpligt eller behövligt att giva några allmänna bestämmelser rörande de manliga lärarnas avlöningsförhållanden, som sålunda få ordnas på den enskilda överenskommelsens väg. För lärarinnorna, såväl ilärosom i öyningsämnena., är viss minimiavlöning fastställd.

Amneslärarinna med full tjänstgöring skall för läsår åtnjuta en grundlön av minst 1200 kronor, dock att för sådan lärarinna, därest hon avlagt de prov, som erfordras för behörighet till ämneslärarinnetjänst vid allmänt läroverk, grundlönen skall utgöra minst 1400 kronor. Lärarinna med nämnda behörighet är, under förutsättning att hon tjänstgjort med nit och skicklighet samt med iakttagande av vissa andra villkor beträffan e tjänstgöringen, berättigad att efter femårsperioder uppflyttas i högre lönegrad, med åtnjutande av 1700 kronor i andra och 2000 kronor i tredje lönegraden. Rätt till sådan lönetursberäkning den k. högre löneskalan

s. tillkommer även lärarinna, genomgått av Kungl. Majzt för ändamålet godkänt

som enskilt lärarinneseminarium eller på annat sätt förvärvat sig motsvarande ut-

som bildning och av Kungl. Majzt tillerkänts ifrågavarande förmån.

För ämneslärarinnor med utbildning, vilka börja med en grundlön av

annan 1200 kronor, finnas tre högre lönegrader med 1500, 1800 och 2000 kronor i

resp. årslön och med uppflyttning efter femårsperiodersásom i förra fallet. Lönetursberäkning enligt denna löneskala den k. lägre löneskalan tillkommer lärarinna,

s. som genomgått folkskoleseminarium eller av Kungl. Majzt för ändamålet godkänt enskilt lärarinneseminarium eller eljes på grund sin utbildning av Kungl.

som av Majzt tillagts rätt till sådan lönetursberäkning.

Slutlönen blir enligt båda löneskalorna densamma, 2000 kronor, men kan enligt den högre löneskalan uppnås efter 10 år, enligt den lägre löneskalan först efter 15 år.

Ovriga ämneslärarinnor med full tjänstgöring äro icke berättigade till högre lön än grundlönen 1200 kronor.

Med full tjänstgöring förstås tjänstgöring till ungefärligen den omfattning, som åligger ämneslärarinna vid allmänt läroverk, v. s. omkring 22-26 undervisning-tlmmar i veckan.

Timlärarinna i läroämne skall för läsår åtnjuta ett arvode av 60 kronor för Varje veckotimme och är icke berättigad till ålderstillägg.

För lärarinnorna i de olika övningsämnena är minimilönen bestämd till visst årsarvode, 50 60 kronor. för varje veckotimmes undervisning. Under förutsättning att övningslärarinna förvärvat godkänd utbildning och har viss minimitjänstgöäng, är hon berättigad att efter femårsperioder komma i åtnjutande av ålderstilllagg, beräknat efter veckotimme, med 10 kronor i andra och 20 kronor i tredje lönegraden. Ovningslärarinna med rätt till lönetursberäkning kan sålunda efter 10 är erhålla ett årsarvode högst 70 ä 80 kronor för veckotimme

av

Bemärkas bör, att sålunda inga kompetensfordringar författningsenligt äro stadgade för anställning vid ifrågavarunde läroanstalter, men att en viss utbildning eller kompetens i fråga om ämneslärarinnorna är bestämmande för grundlönens stor-

1 Lönebestämmelsernai kungörelsen den 29 oktober 1909 hava i vissa punkter ändrats och fullständigats genom kungl. kungörelsen den 21 februari 1914 om ändrad lydelse av vissa bestämmelseri nämnda kungörelse.

lek och för samtliga lärarinnor utgör förutsättning för rätt till uppñyttning i högre löne grad.

Föreståndarinna är berättigad till en årslön av 2000 kronor i första och 2300 kronor i andra lönegraden, jämte bostad eller hyresersättning, oberoende alla kom-

av petensbestämmelser.

Ansökningar uppflyttning i högre lönegrad prövas skolöverstyrelsen.

om av

Staten bidrager direkt till lärarinnepersonalens avlöning på sådant sätt, att staten erlägger dels de 200 kronor, som ämneslärarinna med högre kompetens erhåller i första lönegraden utöver den lägre grundlönen 1200 kronor, dels två tredjedelar av de ålderstillägg, som tillkomma föreståndarinnor och lönetursberättigade lärarinnor. Den återstående tredjedelen av ålderstilläggen skall erläggas vederbörande

av kommun eller enskilda donatorer. Skolan har endast att sina tillgångar utbe-

av tala de i de fastställda minimilönerna ingående grundbeloppen och har sålunda

ur avlöningssynpunkt intet omedelbart intresse huruvida lärarinnan har den högre

av, eller lägre kompetensen eller är berättigad till lön i den eller andra lönegra-

ena den. Högre goss- eller samskola och lärarinneseminarium, för vilkas understöd

av staten icke ställts såsom villkor understöd av kommun eller enskilda, skall emellertid själv bestrida tredjedel âlderstilläggen.

en av

Statens löne- och ålderstillägg utgå från ett särskilt förslagsanslag med titel: lönetillägg åt lärarinnor vid statsunderstödda enskilda läroanstalter privatläroverk. Detta förslagsanslag uppfördes år 1909 i riksstaten med 190 000 kronor visade

men sig snart på grund av skolornas starka utveckling otillräckligt För sitt ändamål och höjdes enligt beslut vid 1913 års riksdag till 280 000 kronor, vilket belopp sedan bibehållits.

Anslagen till privatläroverken utdelas, sedan ansökningar inkommit och skol överstyrelsen avgivit förslag, av Kungl. Majzt för treårsperioder. Senaste perioden

omfattar kalenderâren 1919-4921. Erhållande av statsunderstöd medför, att vederbörande läroanstalt ställes under skolöverstyrelsens inseende och är underkastad

kontroll och de bestämmelser i övrigt, Kungl. Majzt kan finna gott före-

som s riva.

. Ile särskilda Beträffande anslagen till de olika arterna privatläroverk och de särskilda

av .skolgmøpper- för åtnjutande understöd må enligt gällande bestämmelser följande och för av

na villkoren

:lem gällan- an oras. de bestämm ser.el

Enskilda mellanskolor.

Av anslaget till enskilda mellanskolor må understöd utgå dels till enskilda skolor. som utgöra överbyggnader på den egentliga folkskolan och i avseende på inträdesfordringarna förutsätta det kunskapsmått, inhämtas i högsta klassen folk-

som av skola, anordnad enligt gällande normalplans typ litt. A, dels till samskolor,

som för år 1909 åtnjutit understöd från anslaget till högre skolor för kvinnlig ungdom.

Med avseende på hithörande skolors organisation har såsom villkor för erhållande av statsunderstöd bl. a. u pställts det kravet, att de skola omfatta minst fyra årsklasser över den egentliga fo kskolan. Detta synes hava skett närmast med hänsyn till det studiemål, som dessa skolor för sig Llppställt, nämligen att föra lärjungarna fram till realskolexamen. Hithörande äldre samskolor ha emellertid omfattat endast tre årsklasser över den egentliga folkskolan, i det att de i regeln varit sexklassiga med en organisation, i allt väsentligt anslutande sig till statens samskolor. Nämnda

krav har därför funnits tillämpligt på dessa skolor utan endast blivit gällande för de egentliga mellanskolorna. Vid 1909 års riksdag hade regeringen föresla it, att dessa skolor skulle omfatta minst tre klasser över den egentliga folkskolan. et särskilda utskottet, behandlade den kungl. propositionen, framhöll emellertid

som såsom sin uppfattning, att mellanskolan utan att lärjungarna utsattes för överansträngning, kunde föra dem fram till realskolexamen på tre år, och föreslog därför, att mellanskolan skulle minst fyraårig, vilket även blev riksdagens

vara beslut.

Bland övriga särskilda villkor för statsunderstöd må nämnas, att undervisningen skall fortgå minst 38 läsveckor året, påsk- och pingstferier samt tillfälliga lov-

om dagar inberäknade, att skolan skall till sitt förfogande hava tjänliga undervisningslokaler och erforderlig undervisningsmateriel, att kommun eller enskilda donatorer till skolans uppehållande skola lämna ett bidrag. värde för år räknat uppgår

vars till minst belopp det från anslaget till enskilda mellanskolor utgående

samma som statsunderstödct, ävensom bidraga till de vid skolan anställda lärarinnornas ålderstillägg med hälften det belopp, staten för samma ändamål tillskjuter, så ock till

av lärarinnornas pensionering enligt stadgade grunder samt att befrielse från och nedsättning i terminsavgifter skola medgivas till den utsträckning Kungl. Majzt bestämmer. Bestämmelser härom givas i samband med tillkännagivande om tilldelat understöd. Därvid meddelas tillika till efterrättelse en del speciella föreskrifter, såsom att bestämmelserna i läroverksstadgan § 54 5 samt § 55 1 och

mom. mom.

skola äga tillämpning, när vid läroanstalt fråga väckes angående lärjunges förvisning från läroanstalten, och att inom viss tid arbetsordning, katalog, årsredogörelse fl. pgifter skola ingivas till vederbörande myndighet. Enligt särskild

m. u föreskrift Klimgl.lllajzt skall läroanstalt. som önskar understöd, förete intyg av

av vid läroanstalten anställd läkare, att lokalerna äro tjänliga med hänsyn till utrym-

uppvärmning, ventilation. belysning och inredning, ävensom att anordningarna me. vid läroanstalten i övrigt äro i hygieniskt hänseende tillfredsställande samt undervisningen så ordnad, att överansträngning av lärjungarna därigenom icke föranledes.

Statsunderstödet till skola, hörande till berörda må kunna utgå med

nu grupp, högst 4800 kronor, beräknat efter lägsta grundlönen för och en av fyra äm-

var neslärarinnor, motsvarande fyra årsklasser. Därjämte må skola, däri flickor

undervisas, kunna erhålla ett särskilt understöd till undervisning i huslig ekonomi,

överstigande 600 kronor, allt för år räknat. Under förutsättning av motsvarande understöd från kommunen eller enskilda kan hithörande skola alltså erhålla ett allmänt understöd från stat och kommun av 10 800 kronor, oberäknat bidragen till löne- och ålderstillägg åt lärarinnepersonalen. I många fall har dock understödet olika anledningar, bl. a. därför att anslagssumman varit otillräcklig, stan-

av nat under maximibeloppet.

För anslagsperioden 1910-1912, då de vid 1909 års riksdag . fastställda nya

för statsunderstöd åt enskilda läroanstalter jämlikt kungörelsen den 29 grgndernaok ober 1909 första gången tillämpades, beviljades under anslagsrubriken enskilda

mellanskolor statsunderstöd åt 24 skolor, vilka de allra fiesta förut åtnjutit un-

av derstöd från anslaget till högre skolor för kvinnlig ungdom och samskolor. Då anslaget till enskilda mellanskolor, 60 000 kronor, visade sig otillräckligt med hän-

1 Om bidrag till pensioneringenvidare längre fram.

syn till berättigade krav på understöd, höjdes detsamma genom beslut vid 1912 års riksdag med 10000 kronor till 70 000 kronor. Redan vid början följande

av anslagsperiod, 1913-1915, sjönk emellertid antalet hithörande statsunderstödda skolor till 19 och nedgick vid början perioden 1916-1918 till 15. Med hänsyn

av härtill sänktes riksdagsbeslut 1918 anslaget till enskilda mellanskolor från

genom 70000 till 55000 kronor. Orsaken till nedgången i de understödda skolornas

antal är väsentligen att söka i den vid 1910 års riksdag bestämda tidsgränsen för understöd till de lägre samskolorna. Då dessa skolor med bibehållande sin

av äldre organisation e kunnat påräkna statsunderstöd efter utgången av år 1920, hava de för att erhållamöjlighet till fortsatt statsunderstöd efter hand och under

de senaste åren i växande antal ombildats. mindre än 16 de äldre samsko-

av lorna hava omgestaltats till kommunala mellanskolor och såsom sådana kommit i åtnjutande statsunderstöd Endast två skolor hava efter 1909 ombildats till

av enskilda mellanskolor. Hela antalet enskilda mellanskolor med statsunderstöd uppgår för närvarande till fyra, nämligen Grevesmühlska samskolan i Stockholm. Osby högre samskola, Lundénska privats i Göteborg och Gävle borgarskola. Denna skoltyp synes sålunda vinna någon större utbre De sex äldre samskolor, som jämte nämnda skolor för närvarande erhålla understöd från anslaget till

enskilda mellanskolor, torde under den närmaste framtiden komma att övergå till kommunala mellanskolor för att efter 1920 i denna egenskap komma i åtnjutande av statsunderstöd.

Högre ñickskolor.

Av anslaget till högre flickskolor må understöd kunna ut åtill flickskola,

som har till ändamål att utöver omfånget för folkskolans verksam et meddela allmän medborgerlig bildning och fyller ett å orten verkligen förefintligt bildnings-

som behov.

Aven med hänsyn till dessa skolors organisation gäller det särskilda villkoret, att de skola omfatta minst fyra årsklasser utöver den egentliga folkskolan. I övrigt äro de för erhållande statsunderstöd i det hela underkastade

av samma villkor som förutnämnda skolgrupp beträffande skollokaler och hygieniska förhållanden, undervisningsmateriel, bidrag från vederbörande kommuner, befrielse från eller nedsättning i terminsavgifter, skyldighet att insända vissa uppgifter samt inspektion och kontroll. Endast i fråga läsårets längd råder den avvikelsen, att

om detta vid de högre Hickskolorna skall omfatta minst 56 läsveckor.

Det årliga statsunderstödet till högre Hickskola kan, därest skolan omfattar fyra årsklasser utöver den egentliga folkskolan, utgå med högst 4,400 kronor och, därest skolan omfattar Hera sådana klasser, med högst 5,200 kronor. Understödet är beräknat efter lägsta grundlönen, 1,200 kronor, för och tre ämnes-

var en av lärarinnor med full tjänstgöring samt därtill i förra fallet två tredjedelar, 800 kronor, av samma grundlön för en fjärde lärarinna, i fallet två tredjedelar

senare av grundlönen för ytterligare femte lärarinna. Därjämte kan skolan erhålla

en ett särskilt understöd till undervisning i huslig ekonomi, överstigande 1,000 kronor. De årliga maximibeloppen statsunderstöd bli alltså 5,400 och

av resp. 6,200 kronor. Under förutsättning att kommun eller enskilda lämna motsvarande

1 Vid början av år 1920 funnos 51 statsunderstöddakommunala mellanskolor.

10:3

understöd, kan sålunda det totala understödsbeloppet till högre flickskola för år uppgå till 10,800, resp. 12,400 kronor, oberäknat bidragen till lärarinnornas löneoch ålderstillägg.

Ar skolan förbunden med gymnasium, må understödet kunna ökas, dock med högre belopp, för år räknat, än 2,000 kronor, under förutsättning att gymnasiet omfattar minst tre årsklasser, att skolan erhållit rätt att anställa studentexamen samt att kommun eller enskilda till gymnasiets uppehållande lämna motsvarande understöd och därjämte stadgade bidrag till de å gymnasiet anställda lärarinnornas ålderstillägg och pensionering.

Såsom redan blivit nämnt. ingår bland villkoren för statsunderstöd till de högre flickskolorna. att de skola omfatta minst fyra årsklasser över den egentliga folkskolan. Däremot fordras icke, att de skola bygga på avslutad folkskolekurs. De hava också sedan gammalt varit organiserade så, att de, bortsett från förberedande klasser, i sina lägre klasser i regeln omfattat åldersstadier, motsvarande folkskolans högre klasser. Under senaste årtionde hava de det förberedande

ovan stadiet utan undantag omfattat tre årsklasser, parallella med folkskolan och motsvarande de allmänna läroverkens tre lägsta klasser, samt därutöver tre eller flera årsklasser och sålunda varit sex-, sju- eller åttaklassiga. Med bibehållande de

av tre lägsta klasserna måste de, för att efter 1909 erhålla statsunderstöd, enligt förenämnda villkor vara minst sjuklassiga.

Under år 1909 voro 80 högre flickskolor i åtnjutande statsunderstöd från

av anslaget till högre skolor för kvinnlig ungdom. För treårsperioden 1910-1912 gavs med tillämpande av bestämmelserna i kungörelsen den 29 oktober 1909 statsunderstöd åt 79 högre flickskolor. Av dessa 9 sjuklassiga med fyra års-

voro klasser över folkskolans stadium, alla de övriga åttaklassiga med fem klasser

voro över folkskolestadiet. Endast ett mindre antal skolor erhöll understöd till maximibelopp, och i många fall stannade understödet avsevärt under denna gräns. Fem skolor tre i Stockholm, i Göteborg och i Malmö fingo understöd för med

en en dem förbundna gymnasier. Antalet statsunderstödda flickskolor har sedan förblivit tämligen konstant, i det att eller skola nedlagts och några

en annan nya tillkommit. Skolorna ha emellertid varit stadda i stark både inre och yttre

en utveckling, stegrade anspråk på lokaler och undervisningsmateriel, tillkomsten

av flera gymnasier och andra omständigheter ha medfört växande behov statsun-

av derstöd, på samma gång kommunerna visat beredvillighet att öka sina bidrag.

som Anslaget till de högre ilickskolorna befanns därför snart otillräckligt och höjdes genom beslut vid 1912 års riksdag från 375,000 kronor till 400,000 kronor samt genom beslut av riksdagen 1918 med ytterligare 50,000 kronor till 450,000 kronor, med vilket belopp ifrågavarande anslag för närvarande utgår. Från detta anslag har för innevarande treårsperiod åren 1919-4921 understöd tilldelats 79 högre ilickskolor, av vilka en är sjuklassig och alla de övriga åttaklassiga, bortsett från undantagsvis förekommande fortsättningsklasser. 11 skolorna äro förbundna

av med gymnasier, vilka samtliga erhållit rätt att anställa studentexamen och åtnjuta statsunderstöd. Trots den senast beslutade förhöjningen anslaget har detta

av varit tillräckligt att medgivå ett tillmötesgående i full utsträckning skolornas

av författningsenliga anslagskrav, utan understöden till de särskilda skolorna hai många fall stannat under maximibeloppen eller de belopp, till vilka skolorna eljes kunnat vara berättigade.

14-210409. II.

Högre goss- och samskolor.

Av anslaget till högre goss- och samskolor må understöd utgå till sådana skolor av nämnda slag, vilka genom värdefulla pedagogiska försök eller eljes

genom framgångsrik verksamhet på uppfostrans och undervisningens område beñnnas kunna i särskild grad skolväsendet i det hela. Själva grundförutsättningen

gagna för att skolor må kunna erhålla understöd under ifrågavarande anslagsrubrik, nämligen att de såsom försöksläroverk eller eljes skola vara av ett allmänt än

mera lokalt intresse, har blivit anledning till att statsunderstöd tilldelas hithörande läroanstalter, utan att något som helst villkor av bidrag från vederbörande kommuns sida uppställts. Av samma anledning intaga de även i övrigt, åtminstone teoretiskt, en friare ställning än förutnämnda grupper av privatläroverk. De allmänna fordringarna i fråga om lokaler, undervisningsmateriel och hygieniska förhållanden samt lärarinnornas avlöning gälla även för dem, liksom även dessa skolor stå

under skolöverstyrelsens inspektion. Men inga villkor hava uppställts beträffande klassernas antal. relationen till folkskolan eller skolornas organisation över huvud.

heller med hänsyn till läsårets längd. Lika litet uppställes någon fordran på att dessa skolor för statsunderstödets åtnjutande skola medgiva någon nedsättning i eller befrielse från de terminsavgifter, de bestämma.

som

Sedan 1891, då denna särgrupp läroanstalter första gången erhöll stats-

av understöd, har den efter hand vuxit, så att för nu löpande anslagsperiod 1919- 1921 statsunderstöd utgår till 14 läroanstalter denna Av dem äro nio

av grupp. samskolor, fem enbart gossläroverk; alla hava de gymnasier och rätt att anställa studentexamen. I övrigt äro dessa skolor mycket skiftande både med hänsyn till organisation och i andra avseenden. Somliga egenartade och bära i

äro mera ringa utsträckning prägeln av försöksläroverk, med andra är detta i jämförelsevis ringa grad fallet, somliga äro av ett mycket underordnat intresse för den ort, till vilken de äro förlagda, andra fylla ensamma eller vid sidan andra skolor ortens

av behov av högre skolbildning, somliga äro för sitt vidmakthållande väsentligen eller uteslutande hänvisade till egna tillgångar och det statsunderstöd, de erhålla,

som andra ägas av vederbörande kommuner och äro ur den synpunkten att betrakta såsom kommunala läroanstalter, vilka erhålla bidrag statsmedel.

av

I detta sammanhang må erinras därom, att under senast gångna årtionde vid statens realskolor först i Eskilstuna år 1911 upprättats kommunala

sex av gymnasier, som stå under samma ledning vederbörande realskolor helt

som men och hållet bekostas av kommunerna utan något helst statsunderstöd. De hava

som alla rätt att anställa studentexamen. Deras förhållanden hava i varje särskilt fall reglerats genom kungl. brev.

Statsunderstödet till högre gosskola eller högre samskola må kunna utgå, för år räknat, för det skolstadium, som i avseende på undervisningens mål motsvarar realskolan, med högst 9,000 kronor och för det skolstadium, i nämnda

som avseende motsvarar gymnasiet, med högst 6.000 kronor. Därutöver må särskilt understöd kunna tilldelas hithörande läroanstalter, i större omfattning anlita

som manliga lärarkrafter. Ett sådant särskilt understöd har ansetts nödvändigt, då det givetvis av flera skäl är önskvärt, att ifrågavarande skolor i alltför ringa utsträckning anställa manliga lärare. Dessa äro i allmänhet dyrare att avlöna. Utan ett särskilt bidrag till bestridande därför erforderliga kostnader kunde

av

dessa läroanstalter frestas att uteslutande eller huvudsakligen anställa kvinnliga lärare, enär de, med hänsyn till bestämmelserna angående lönetillägg av statsmedel åt lärarinnor, härigenom skulle komma i åtnjutande av större bidrag från statens sida. Understödet till manliga lärare i början begränsat till ett maximum

var av 4,000 kronor för varje särskild skola, beslut vid riksdagen 1912 bort-

men genom togs denna maximigräns och överlämnades åt Kungl. Matjzt att enligt vissa grunder bestämma storleken dessa understöd i de enskilda fallen. Sedermera ha enligt

av beslut vid riksdagen 1914 dessa grunder något ändrats i syfte att möjliggöra förhöjt understöd för sagda ändamål På grund beslut vid riksdagen 1912 har

av jämväl bestämts kungl. kungörelsen den 2b september 1912 angående ändrad

genom lydelse vissa bestämmelser i förenämnda nådiga kungörelse den 29 oktober

av 1909, att högre goss- och samskolor efter vissa fastställda normer kunna erhålla särskilda understöd för undervisning i huslig ekonomi samt för undervisning i slöjd eller annat praktiskt arbete, som vid vissa av dessa skolor meddelas i ganska stor utsträckning. De växande anslagsbehoven, dels för nämnda särskilda ändamål, dels för skolorna i det hela, hava jämte tillkomsten av nya skolor föranlett, att det för denna skolgrupp avsedda anslagsbeloppet gång efter annan höjts oväsentligt. Från 120,000 kronor, vartill det bestämdes år 1909, höjdes det år 1912 till 170.000 kronor, höjdes ytterligare 1914 till 190,000 kronor och har enligt beslut vid 191.5 års riksdag från och med 1919 i riksstaten uppförts med 2116500 kronor. med vilket belopp det för närvarande utgår.

De 14 skolor, för innevarande treårsperiod 1919-1921 äro delaktiga i

som detta anslag. åtnjuta understöd till mycket skiftande belopp. Det växlar mellan lägst 5,700 kronor Landskrona stads gymnasium och högst 22,150 kronor Uppsala enskilda läroverk och privatgymnasium. Ingen läroanstalt erhåller understöd till maximibelopp. Att märka är, att, såsom nämnts, kommunerna äro skyldiga att lämna något bidrag, att dessa skolor själva måste tillskjuta de bidrag till lärarinnornas ålderstillägg och pensionering, som eljes åligga kommunerna, samt att avlöningarna till manliga lärare alltmer stegrats. Flera av hithörande skolor synas särskilt ha en tämligen svag ekonomi.

nu

En fjärde enskilda läroanstalter, som åtnjuta statsunderstöd från

grupp reservationsanslaget till privatläroverlzen, utgöra de enskilda ldirarinneseøaziøzøzriema. Statsbidrag till sådana hade utgått från och med år 1903 och inbegripits under anslaget till enskilda läroverk. Vid reglerandet de enskilda läroanstalternas

av anslagsförhållanden år 1909 avskildes de enskilda lärarinneseminarierna såsom en särskild grupp, och av det gemensamma reservationsanslaget beräknades 20,000 kronor för denna grupp. Ar 1912 ökades detta anslag till 30,000 kronor. Antalet statsunderstödda enskilda seminarier var vid denna tidpunkt fem, av dem upphörde ett 1912 och ytterligare ett nedlade sin verksamhet 1916, varefter tre återstå, nämligen två i Stockholm och ett i Göteborg. De att meddela samma

avse utbildning som statens högre lärarinneseminarium, och avgångsbetyg från de enskilda seminarierna medföra enligt Kungl. Maj:ts tid efter annan lämnade medgivande i det hela samma kompetens som avgångsbety från statens högre lärarinneseminarium. Det för de enskilda seminarierna avse da anslaget utgår från och:

l Jfr kungl. kungörelsen den 23 september1912 och kungl. kungörclsen den 14 september1914 :ingående ändrad lydelse av vissa bestämmelseri kungörelsenden 29 oktober 1909 angåendeavlöning av lärarinnorna vid statsunderstörldaenskilda läroanstalter ni. 111.

med år 1919 med 2b 500 kronor. Understödet utdelas efter vissa fastställda normer för treårsperioder. Något kommunalt bidrag förutsättes icke såsom villkor för statsunderstödet till dessa läroanstalter.

Lärarin- Förutom genom sin lönelagstiftning har staten även på annat sätt medozornaspen- verkat för att bereda lärarinnorna vid de statsunderstödda privatläroverken en i .s-zrmeo-imy. någon mån tryggad ekonomisk ställning. Så har staten ingripit till främjande

av lärarinnornas pensionering. Omsorgen härom liksom om de enskilda läroverken överhuvud lange helt överlåten till den enskilda företagsamheten och offer-

var villigheten. Ar 18.55 grundades på enskild väg Svenska lärarinnornas pensionsförening. stod öppen för lärarinnor i olika ställningar och byggde på frivilliga

som insatser från delägarnas sida. Föreningen erhöll efter hand obetydliga donationer. Med ett begränsat område för sin verksamhet bildades 1686 Pen-

mera sionsinrättningen för lärarinnor vid Sveriges högre skolor för kvinnlig ungdom Skolornas pensionsinrättning, även den ett enskilt företag och beroende av frivillig anslutning från skolorna och deras lärarinnor. Vid 1896 års riksdag beslöts, att anslaget till högre skolor för kvinnlig ungdom skulle få utgå ett år-

av ligt bidrag till skolornas pensionsinrättning, motsvarande högst 10 kronor för var och de delägare, erlade årsavgift. Detta statens bidrag höjdes från och

en av som med år 1903 till 30 kronor. Vid års riksdag medgavs, att till Svenska

samma lärarinnornas pensionsförening under vissa villkor skulle utgå ett årligt statsbidrag

30 kronor för varje lärarinna vid högre skola för kvinnlig ungdom eller samav skola, tillhörde pensionsföreningen och icke vore delägare i skolornas pensions-

som som inrättning. Till bestridande av statens bidrag till lärarinnornas pensionering anvisades ock under tionde huvudtiteln ett särskilt förslagsanslag å 19,000 kronor.

nu Därigenom blev anslaget till högre skolor för kvinnlig ungdom helt disponibelt för sitt egentliga ändamål. 1905 höjdes statens pensionsbidrag för varje lärarinna till 60 kronor med villkor, att av eller för henne insattes samma belopp för år i endera de nämnda pensionsanstalterna. Förslagsanslaget till lärarin-

av

pensionering höjdes samtidigt till 40,000 kronor. nornas

Den årliga pensionsavgiften, som erlades för varje lärarinna, var sålunda normalt 120 kronor. Till delägare i Skolornas pensionsinrättning utgick full pension med belopp, växlande mellan 400 och 532 kronor, beroende av det antal år, varunder pensionsinrättningen fått för delägaren uppbära statsbidrag av 60 kronor. Pensionsavgiften till Svenska lärarinnornas pensionsförening var mera växlande, och pensionen skulle utgå med viss, högst procent på det för delägare inbetalta beloppet. Pensionsåldern var i båda pensionsinrättningarna 55 år.

Lärarinnornas pensionsförhållanden emellertid fortfarande otillfredsstäl-

voro lande bl. så till vida, att lärarinnornas anslutning till pensionskassorna var helt

a. frivillig samt att pensionerna uppenbarligen otillräckliga. För att i dessa och

voro andra hänseenden på ett ändamålsenligare sätt ordna lärarinnornas pensionering framlades vid 1910 års riksdag kungl. proposition, i det väsentliga riks-

en som av dagen bifölls. Förslagsanslaget till lärarinnornas pensionering höjdes till 68,000 kronor. På statens initiativ rättades pensionsanstalt, Lärarinnornas pen-

up en ny sionsanstalt, med Kungl.Majzt fastställt reglemente. I denna pensionsan-

ett av

stalt är med vissa undantag varje lärarinna vid statsunderstödd enskild läroanstalt

att inträda. Pensionsavgiften är lägst 180 kronor, högst 240 kronor för år.

pliktig

Pill pensionsavgiften skall utgå bidrag av staten med en tredjedel av lägsta pensionsavgiften, av vederbörande kommun en tredjedel, därest delägaren är anställd vid enskild mellanskola eller högre llickskola, av läroanstalten en tredjedel, om delägaren är anställd vid högre eller samskola eller vid enskilt lärarinnesemi-

gossnarium. För återstående tredjedel läroanstalten med rätt för densamma att

svarar från delägarens lön avdraga motsvarande belopp. Rätt att avgå med pension inträder vid 55 års ålder, skyldighet därtill vid 60 års ålder. Högsta pensionen uppgår till 1 200 kronor för år. På grund av beslut vid 1917 års riksdag utgå tillläggspensioner till vissa i pensionshänseende ogynnsamt ställda kategorier av lärarinnor.

Under statens medverkan har jämväl möjlighet beretts för lärarinna vid Vikariats-

tjänstledighet kassan. statsunderstödd enskild läroanstalt att vid för sjukdom få behålla någon del av sina löneförmåner. Detta har åstadkommits genom anordningar till avlönande av vikarien, utan att alltför stor del av den sjuka lärarinnans löneförmåner behövde fråntagas henne för vikariens ersättande. Sedan riksdagen år 1913 för nämnda ändamål anvisat ett förslagsanslag av 12 000 kronor, upprättades De enskilda läroanstalternas vikariatskassa, för vilken Kungl. Maj:t genom kungörelse den 21 februari 1914 fastställde reglemente. De läroanstalter, som ansluta sig till kassan, erlägga för vid dem anställda lärarinnor vissa i reglementet fastställda avgifter till kassan med rätt för läroanstalterna att av lärarinnas lön avdraga ett belo svarande mot hälften av den avgift, som för henne fordras. Av staten inbetalas till kassan visst fastställt bidrag för varje lärarinna, som genom läroanstalten blir delägare. Läroanstalt, som är ansluten till kassan, är skyldig att under en viss tid till lärarinna, som för sjukdom är tjänstledig, uotbetala angiven del, i allmänhet hälften, intill två tredjedelar, av hennes lön. Aterstoden av lönen äger läroanstalten innehålla till vikariens avlönande. Det belopp, som erfordras till utfyllande av vikariens avlöning, erlägges av vikariatskassan. Vid slutet av år 1919 voro 93 läroanstalter anslutna till vikariatskassan.

Till riksdagen 1920 har avlåtits kungl. proposition med förslag att höja anslaget till de enskilda läroanstalternas vikariatskassa från 12 000 till 19 000 kronor.

Den riksdagens beslut 1909 och den kungl. kungörelsen den 29 okto- Ilyrrtidstill-

genom

lägg och löber samma år fastställda löneregleringen för de statsunderstödda enskilda läroan-

nøjörbátttalternas lärarpersonal befanns inom några få år längre vara tillfyllestgörande. ringar

im- Med anledning av enskilda framställningar om åtgärder för åvägabringande av en rlm kristi-

lönereglering för lärarpersonal uppdrog Kungl. Maj:t nådigt brev 170%. ny samma genom den 10 oktober 1913 åt den s. k. lärarlönenämnden att, sedan den fullgjort sitt

att framlägga förslag till löne- och pensionsreglering för lärarpersonalen

uppdrag

vi de allmänna läroverken m. H. undervisningsanstalter, verkställa erforderlig utredning och avgiva förslag jämväl till lönereglering för privatläroverkens lärarpersonal. Medan arbetet härmed ännu pågick och långt innan det hunnit slutföras, inträdde den av världskriget framkallade kristiden, som beredde minst privatläroverken och deras lärarpersonal stora ekonomiska svårigheter. Ifrågavarande läroanstalter med sin i regeln rätt svaga ekonomiska ställning kunde i allmänhet endast med svårighet, anlitande föreñntliga besparingar, förhöjning

såsom genom av av terminsavgifterna samt tillfälliga bidrag från kommuner och enskilda, uppehålla sin verksamhet under kristidens växande tryck, saknade i de allra flesta

men

fall möjlighet att bereda lärarpersonalen någon effektiv hjälp. Härtill erford-

mera rades statsmakternas ingripande. Statsmakterna visade också benägenhet att bi-

springa privatläroverkens lärarpersonal i dess under kristiden alltmer tryckta ekonomiska ställning. Så beviljade 1917 års riksdag föreståndare och ämneslärare med

full tjänstgöring vid ifrågavarande läroanstalter en krigstidshjälp av 200 kronor för nämnda år och anslog för ändamålet 220 000 kronor kungörelse den 31 juli 1917.

Samma års riksdag anvisade på extra stat för år 1918 ett förslagsanslag av 275 000 kronor till beredande under år 1918 av tillfällig löneförbättring åt lärarpersonalen vid privatläroverken. Därvid bestämdes bl. att löneförbättringen för förestån-

a., dare och ämneslärare, manlig eller kvinnlig, med full tjänstgöring skulle utgå med

300 kronor för år samt för tim- och övningslärare med vissa härefter avpassade belopp för veckotimme, dock att löneförbättringen i intet fall skulle överstiga 300 kronor för år. Till ifrågavarande löneförbättring bidrog staten med två tredjedelar

det för varje fall bestämda beloppet, under villkor att den återstående tredjeav delen tillsköts kommun eller enskilda donatorer eller utgick av medel, som eljest

av stode till vederbörande läroanstalts förfogande kungörelse den 23 november 1917.

Med hänsyn till dyrtidens stegrade tr ck och för att i möjligaste mån hålla lärarpersonalen vid privatläroverken skades ös för uppskovet med den definitiva

löneregleringen avlät Kungl. Majzt till 1918 års lagtima riksdag proposition om en tillfällig löneförbättring för nämnda lärarpersonal under år 1919 med fördubblat belopp mot det, beviljats för år 1918, men i övrigt efter enahanda grunder.

som Denna framställning bifölls riksdagen, för ändamålet anvisade 550 000 kro-

av som

kungörelse den 15 november 1918. Därtill beviljades genom beslut vid den nor urtima riksdagen år ett förslagsanslag 280 000 kronor för beredande av

samma av extra krigstidstillägg under halvåret av 1918 åt lärare vid enskilda läro-

senare anstalter. Detta krigstidstillägg utgick med 200 kronor till föreståndare och ämneslärare med full tjänstgöring samt med däremot svarande belopp till tim- och öv-

ningslärare kungörelse den b december 1918.

Under tiden hade lärarlönenämnden den 31 maj 1918 avgivit betänkande angående definitiv reglering ifrågavarande lärarpersonals löneförmåner, och ytt-

av randen över betänkande hade inkommit från vederbörande myndigheter. De

samma ekonomiska förutsättningar, på vilka lönenämndens betänkande var byggt, voro

emellertid så förändrade, att regeringen fann detsamma kunna läggas

numera till grund för ett deñnitvt ordnande privatläroverkens och deras lärarpersonals

av ekonomiska Och rättsliga förhållanden, vartill kom, att Kungl. Majzt den 31 december 1918 fattat beslut att igångsätta utredning och för en revision i vissa

en hänsenden det allmänna undervisningsväsendet. A andra sidan måste det allt

av fortfarande fattas ett statsintresse att så långt möjligt bereda privatlärover-

son1 kens lärarpersonal ersättning för uppskovet med den definitiva löneregleringen. För

detta ändamål avläts till riksdagen 1919 en kungl. proposition om tillfällig löneförbättring under år 1920 för nämnda lärarpersonal. Denna proposition blev i allt

väsentligt bifallen riksdagen, för dess genomförande beviljade ett anslag

av som

2 mill. kronor. Denna löneförbättring bestämdes att utgå med 1,500 i vissa av fall 1,200 kronor till föreståndare och ämneslärare med full tjänstgöring samt med därefter lämpade belopp, växlande mellan 40 och 60 kronor, för veckotimme till tim- och övningslärare. Löneförbättringen skulle helt bestridas av statsmedel;

nu dock borde densamma, vad anginge enskild mellanskola och högre Hickskola, utgå under förutsättning, att motsvarande 20 procent det sammanlagda,

en summa av

till lärarpersonalen vid vederbörande skola i tillfällig löneförbättring utgående beloppet bleve för skolans verksamhet i övrigt anslagen av kommun eller enskilda donatorer eller utginge av medel, som eljest stode till vederbörande läroanstalts förfogande kungörelse den 2 augusti 1919. Med detta villkor avsågs att bereda de privatläroverk, normalt åtnjöto mot statsunderstödet svarande bidrag av som kommunerna, ett säkerligen i många fall välbehövligt kommunalt tillskott till bestridande av de växande utgifterna för skoldriften i det hela. Utöver den tillfälliga löneförbättring, beviljats för år 1919, anslog 1919 som års riksdag 1 030 000 kronor till dyrtidstillägg under detta år åt lärarpersonalen vid privatlärovcrken. Detta dyrtidstillägg utgick med 750 kronor till föreståndare och ämneslärare med full tjänstgöring och med vissa därefter avpassade belopp för veckotimmc till tim- och övningslärare. Dyrtidstillägget bestreds helt av statsmedel kungörelse den 1 augusti 1919.

De senast gångna årens extraordinära ekonomiska förhållanden hava så- S{utsn-lunda medfört, att staten funnit sig föranlåten att i förut oanad utsträckning ""f mf en ekonomiskt taga sig privatläroverken närmast i syfte att under dyrtidens tryck Sizñhflijilljzifri an bringa deras Järar ersonal hjälp, som på annan väg stått att ernå. Detta ka, ,,,,,,z,.,. en har givetvis för läroanstalter varit ovärderlig betydelse och väsentligen jázföo-nlse essa av bidragit till att deras verksamhet i det hela kunnat fortgå utan svårare rubb-lm7"0""" ningar. Erinras må emellertid, att staten, bortsett från de i och för sig betydande "çâzlilüáfjgg anslagen till förbättrande lärarpersonalens ekonomiska villkor, i övrigt under ml,,-,,,,a av ärr/p krisåren lämnat privatläroverken några extra bidrag till skolverksamhetens uppe. z-m-lmz. hållande. De förhöjningar i reservationsanslaget till privatläroverken, vilka, såsom i det föregående omnämnts, efter år 1909 vidtagits, hava väsentligen föranletts av förhållanden oberoende av kristiden. Reservationsanslaget till rivatläroverken är för år 1920 i riksstaten uppfört med 740 000 kronor, därav til

enskilda mellanskolor 55000 kronor, . . . . . . . . . . . . högre ñickskolor .450000 . . . . . . . . . . . . . högre goss- och samskolor 206500 . . . . . . . . . enskilda lärarinneseminarier 2b 500 . . . . . . . . .

Härtill kommer det särskilda förslagsanslaget till lönetillägg åt lärarinnor vid statsunderstödda enskilda läroanstalter, vilket sedan år 1914 är i riksstaten upptaget till 280000 kronor. Frånräknas anslaget till seminarierna och medräknas anslaget till vikariatskassan, 12000 kronor, Lippgår sålunda statens ordinarie bidrag till privatskolorna i runt tal till 1 million kronor om året. För jämförelses skull må nämnas, att reservationsanslaget till de allmänna läroverken i riksstaten för år 1920 är upptaget till 7 629 700 kronor. Om härtill lägges förslagsanslaget till extra och vikarierande ämneslärare vid de allmänna läroverken, 460 000 kronor, uppgår den årliga anslagssumman till dessa läroverk, bortsett från vissa mindre anslag, till 8089 700 kronor. Statens bidrag till privatskolorna utgör sålunda mindre än åttondel av anslagssumman till de allmänna en läroverken. Antalet läroverk och statsunderstödda privatskolor av olika slag höstter-

minen 1919 samt det antal lärjungar, vid dem termin undervisades.

som samma framgår av följande översikt:

lllmäønzrø Mraz-ork Antal Anta Summa

i gossar flickor lärjungar

Högre allmänna läroverk 38 18518 18518

. . . . . . . . . . . . . . -

Realskolor 20 5 5208 ö 208

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . v

Samskolor 19 1824 1472 3296

. . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Summa 25550 1472 27 022

Statsundcrstörlrla privatskolor:

Enskilda mellanskolor 10 H97 968 l 865

. . . . . . . . . . . . . . . .

Högre flickskolor 79. 19566 19566

. . . . . . . . . . . . . . . . -

Högre goss- och samskolor 14 .WW2§1§W"vl:3ålkim_uöâg

. . . . . . . . . . .

Summa 3 545 21 778 25 323

Kømmuncr- Lärjungeantalet vid de statsunderstödda privatskolorna understiger sålunda nas bidra endast föga antalet lärjungar vid de allmänna läroverken. Det är utan vidare klart, att kostnaderna för undervisningsverksamhet sådan omfattning endast

en av till en mindre del kunna bestridas med statens ordinarie bidrag. Kommunernas ekonomiska medverkan har tagits i anspråk i stor utsträckning. Till de enskilda

mellanskolorna och de högre ñickskolorna måste kommunerna, såsom förut nämnts. i det hela lämna bidrag, svarande mot det till dessa skolor utgående statsunderstödet. I åtskilliga fall är kommunernas tillskott oväsentligt större. .Iämväl till de högre goss- och samskolorna, i fråga vilka kommunalt bidrag utgör

om villkor för erhållande statsunderstöd, lämnas avsevärda bidrag från kommu-

av nerna. Under år 1918 uppgingo kommunernas sammanlagda bidrag till privat-

skolorna, bortsett från krigstidstillägg, till över million kronor eller till

en ungefär samma belopp som statens ordinarie bidrag. I detta sammanhang må nämnas, att ett tjugutal av de statsunderstödda privatskolorna ägas vederbörande kom-

av muner och så till vida äro att betrakta såsom läroanstalter. Tmninsau- Till sin väsentligaste del är emellertid privatskolornas ekonomi byggd pa Gifter lärjungarnas avgifter. Så har det ålder varit, och så har det förblivit trots de

av växande tillskotten från stat och kommuner. Terminsavgifterna, därför redan

som under normala förhållanden i regeln måst hållas jämförelsevis höga, hava under krisåren ännu stigit i höjden. då skolorna för att möta de starkt stegrade ut-

mer gifterna för lokaler, bränsle, undervisningsmateriel väsentligen varit hän-

m. m., visade till denna inkomstkälla. Avgifterna äro till sin storlek ganska varierande

alltefter olika skolor, orter och skolstadier. För de lägsta klasserna de växla

synas mellan 50 ä 100 kronor för termin för att i de högre och högsta klasserna stiga till det dubbla beloppet eller därutöver. De äro redan på det lägsta skolstadiet i de allra flesta fall större än motsvarande avgifter vid de allmänna läroverken, på högre skolstadium två till tre gånger så stora dessa, och medan vid de all-

som männa läroverken nedsättning i terminsavgifterna medgives imycket stor utsträckning, är detta vid privatskolorna möjligt endast i jämförelsevis ringa omfattning.

l Lärjungarna i de förberedandeklasserna äro medräknade.

Under år 1918 uppgingo privatskolornas inkomster av terminsavgifter jämte in-

skrivningsavgifter till över 4850 000 kronor. De stego således till en summa, mer än dubbelt så stor statens och kommunernas sammanlagda ordinarie bidrag. som Medräknas det allmännas tillskott till privatskolorna i form av tillfällig löneförbättring eller krigstidstillägg till lärarpersonalen, befinnes, att kostnaderna för irppehållande deras verksamhet under år 1918 i alla händelser till hälften eller av något därutöver bestredos med lärjungarnas terminsavgifter.

En återblick på privatskoleväsenrlets yttre utveckling torde giva vid handen, Privatskoblir att privatskolans ställning och livsvillkor efter hand i väsentlig grad förändrats. unit/ån. ll- Under några årtionden levde den och utvecklades såsom en helt och hållet enskild lika stat m, institution, vilken, ekonomiskt hänvisad till sig själv och i övrigt lämnad utan lig och komverksamt stöd från det allmännas sida. merendels förde ganska vansklig och znunal inen stztiztzon. osäker tillvaro, ock redan tidigt mången privatskola genom enskildas offerom l saønbaøzd villighet och personliga insatser åtminstone för en tid tillkämpade sig en ansedd Im-med näställning och rönte erkännande för sin gagnande verksamhet. Småningom Ö skad rörelsenades blicken för att privatskolan Verkligen hade uppgift att fylla, särskilt med- frihet förr en prirtttskoavseende på kvinnans högre skolbildning, för tillgodoseende intet åtgjort-s vars Ian. från det allmännas sida. Under inverkan den fortgáende samhällsutvecklingen av med dess stegrade krav på högre allmänbildning även för kvinnans del ägnade en staten efter hand sin uppmärksamhet åt privatskolan, vidtog från 1860-talet åtgärder för att förse den med dagliga lärarkrafter och började från mitten 1870av talet direkt ekonomiskt understödja"densamma. Understöden gåvos till allt fiera skolor och i växande omfattning. Aven kommunerna, som på sina ställen redan

långt tidigare än staten givit enskilda skolföretag sitt stöd, detta bl. a. genom att bereda dem erforderliga lokaler, förmåddes från mitten 1890-talet att lämna av dem ökade ekonomiska bidrag. På denna väg skapades å ena sidan gynnsammare yttre betingelser för bedrivande priyatskolans verksamhet och för en fastare av och säkrare utveckling densamma. A andra sidan låg det i sakens natur, att av det allmänna, i den mån understöden från dess sida växte, uppställde anspråk på och önskade till, att privatskolan i det och andra hänseendet fyllde bese ena rättigade krav. Så uppställdes fordringar beträffande skolornas lokaler, undervisningsmateriel och hygieniska förhållanden, lärarpersonalens avlöning, läsårets längd Privatskolan förlorade sitt förra oberoende, den drogs allt mer in under o. s. v. statens övervakande och reglerandc verksamhet och blev längre en helt enskild

utan tillika en statlig och kommunal institution. Privatskolans oberoende och rörelsefrihet kringskuros även på väg. .Examensen annan rätt för Den erhöll blott statens och kommunernas ekonomiska stöd utan även rättigp-rivatlöiø-oatt anställa fastställda examina eller att utfärda betyg med viss officiell verk.

hetenhrättgilti

g et. Sedan i början av 1860-talet, genom nådiga stadgan den 11 april 1862 angående avgångsexamen vid rikets högre elementarläroverk, studentexamen ma-

turitets- eller mogenhetsexamen förlagts från universiteten till läroverken, började även enskilda läroanstalter att på vissa villkor erhålla dimissionsrätt, v. s. rätt att med sina lärjungar anställa studentexamen. Sådan rätt medgavs 1863 Stock-

15-210409. II.

holms Lyceum, och 1868 erhöll Lunds privata elementarskola, först alla

av nu existerande privatskolor, dimissionsrätt. Sedan år 1870 kvinnor fått rätt att

avlägga studentexamen, erhöll Wallinska skolan, först alla flickskolor, rätt att

av anställa sådan examen. Under den följande tiden har dimissionsrätt tillerkänts allt flera privatskolor. För närvarande, hava 11 Hickskolor och samtliga 14 högre goss- och samskolor dimissionsrätt. Ar 1918 utexaminerades från dessa skolor

599 studenter, av dem 305 kvinnliga. Av hela antalet i studentexamen år

samma godkända lärjungar, 2033, uppgingo sålunda studenterna från enskilda läroanstalter till inemot en tredjedel.

l samband med 1904 års läroverksreform inrättades realskolexamen såsom ett slutmål för den ö-klassiga realskolans undervisning, och följd kun-

genom en av görelser och. cirkulär, utfärdade av Kungl. lIaj:t eller underordnade myndigheter, förklarades godkänd realskolexamen under vissa förutsättningar berättiga till inträde i allehanda fackskolor och utbildningskurser eller till anställning del

i en lägre tjänstebefattningar. Denna förrättades första gången vid statens

examen läroverk år 1907. Under de följande åren hava ett flertal enskilda läroan stalter erhållit rätt att under vissa villkor anställa samma Sådan rätt tillkommer för

examen. närvarande 21 sådana läroanstalter, nämligen 13 enskilda mellanskolor resp. 6klassiga samskolor, 3 högre flickskolor och . högre och samskolor. Ar 1918

gossavlades realskolexamen inalles 1852 examinander, bland dem 270 lärjungar vid

av enskilda läroanstalter.

Realskolexamen vann icke terräng vid den högre iiickskolan, med

vars organisation, sådan denna efter hand utvecklat sig, den rätt väl passade

samman, och den högre iiickskolans målsmän ställde sig i övrigt flera skäl i det

av hela avvisande till tanken att i denna skola införa en officiellt reglementerad

examen. Man gjorde gällande, att den 8-klassiga flickskolan med sin längre lärotid,

sina åtminstone i vissa ämnen mer omfattande lärokurser och lärjungarnas högre åldersmognad förde till ett bildningsresultat, fullt likvärdigt med det real-

genom skolexamen vitsordade och närmast jämförligt med det, som avsågs med undervisningen vid statens normalskola för flickor. .avgångsbetyg från flickskola, som

rövades i huvudsak bibringa samma bildning som statens normalskola för flickor, Eordeutan föregående vare sig skriftlig eller muntlig tillerkännas

examen samma kompetens som avgångsbetyg från nämnda skola. Underdåniga framställningar i sådant syfte gjordes under år 1908 dels av centralstyrelsen för flick- och samskoleföreningen, dels av åtskilliga föreståndare och föreståndarinnor för högre ilick skolor. Hörda myndigheter, vilkas verksamhetsområden berördes denna kompe-

av tensfråga, uttalade sig, under förutsättning viss kontroll över undervisningen

av en vid skolorna, för bifall till nämnda framställningar, och sedan läroverksöverstyrelsen anslutit sig till samma uppfattning, tillerkände Kungl. lllajzt ar 1909 del högre

en ilickskolor normalskolekompetens, i det att Kungl. Ma.j:t1nedgav, att under viss

s. tid utfärdat avgångsbetyg från dessa skolor skulle berättiga till kompetens,

samma som vore medgiven i fraga om avgångsbetyg från statens normalskola för flickor. Denna normalskolekompetens, som till sin räckvidd i det hela är likartad med den, som beträffande kvinnliga lärjungar förvärvas realskolexamen, har seden

genom mera. i allmänhet för perioder av fem år, tillerkänts samtliga statsunderstödda 8klassiga fiickskolor och jämväl högre samskolor, ovanpå de lägre

sex som samskoleklasserna ha särskilda flickskoleklasser, sidoordnade med de högsta klasserna i de 8-klassiga fliclcskolorna. Aven några enskilda skolor, åtnjuta stats-

som

understöd, ha erhållit normalskolekompetens eller rätt att anställa realskol-

examen. E.rruncøv.v- De villkor, föreskrivas för lnedgivande rätt åt enskilda läroanstalter som av Mittens i-

anställa realskolexamen eller studentexamen, avse i allmänhet rent yttre an- verkan på att och beskaffenhet att direkt påverka läroanstalternas inre för- privat ordningar äro av sker dock detta. såsom när det under de senaste aren s/rolao-m hållanden. Undantagsvis sfiilln img. börjat såsom villkor för studentexamensrätten uppställas fordran på att undervis-

på mnasialstadiet vid vederbörande läroanstalt till minst halva sin 01nningen fattning skal bestridas lärare med viss högre formell kompetens. Den allav förutsättningen för examensrâittens utövandc är emellertid, att läroanstalten mantra meddelar ett sådant knnskapsmatt, enligt gällande föreskrifter skall genom som vitsordas, och så till vida återverkar examensrätten givetvis på läroanstalexamen arbete och organisation i det hela. De ämnen, som ingå i examen, maste tens undervisningsplanen. lärokurserna i de olika ämnena måste lämpas efter upptagas i fastställda examensfordringarna. formen för blir i vissa hänseenden bede examen

stämmande för nndervisningsmetoderna Den kontroll, som utövas över 0. s. v. själva blir på gång betydelsefull kontroll över det vid läroexamen, samma en anstalten bedrivna undervisningsarbetet. vilket dessutom är ställt under skolöver-

styrelsens särskilda inspektion. Vad beträffar de S-klassiga flickskolorna, hava

dessa mångt och mycket utformats efter statens normalskola för flickor såsom i Likvardigheten med normalskolzin i fråga kompetensvärdet skov förebild. om av avgångsbetyg har medfört större bundenhet vid förebilden, och nödvändiglornas hålla den kunska isniva. avgångsbetyget vitsortlar. heten att utan examen uppe som

har föranlett reglerande föreskrifter beträffan flickskolornas undervisningsplaner. e Sålunda ha från år 1914 vissa allmännzi fordringar ilppställts särskilt beträffande

lärokurserna i främmande sprak. Ur synpukt har skolöverstyrelsens insamma spektionsrätt erhållit ingående betydelse. Den kan stanna vid meddelande en mera rad och. anvisningar. den kan ock med sin i det hela ohestämda räckvidd av men

gripa ganska djupt in i skolornas inre liv.

l vissa hänseende-n. såsom i fråga läroböcker, lärokurser, undervisningsom metoder och val lärarpersonal. åtnjuter privatskolan fortfarande relativ frihet, av en

den har, såsom det anförda framgår, från olika sidor fått sin rörelse men av frihet. både inåt och utåt. alltmer kringskuren, och utvecklingen har steg för steg

i riktning mot förvandla prixratskolan till på gång statlig och komgatt att en en munal institution. Att den säkrare och fastare ställning, privatskolan härigenom

ernatt, höjt dess förmåga att fylla sin uppgift, är oförnekligt, men å andra sidan

torde kunna bestrida, att den frihet privatskolan förut åtnjutit och numera 111a11 väsentlig mån förlorat varit ringa betydelse. Den har på sitt sätt möjligi av

gjort rik och mångsidig utveckling och bidragit till de värdefulla insatser cn privatskolan gjort för utvecklingen vårt allmänna undervisningsväsen både i av frâtga olika organisationsformer och undervisningsmetoder. om Privatskolans svaghet ligger fortfarande såsom i gångna tider i dess Prizwl största den för skolans ekonomiska ställning. Trots växande anslag fran det allmännas sida är ekonomi tillvaro alltför mycket beroende lärjungarnas terminsavgifter. Det har sin av dess största emellertid under de senaste årens ekonomiska omvälvningar visat sig vara förenat hct. srag med allt svårigheter att till vasentligare del grunda privatskolans ekonomi större terminsavgifter. måste hållas inom rimliga gränser, och det är en obepå som kvinnans högre skolbildning, privatskolan väsentligen stridlig orättvisa, att som

till odoser, skall vara förknippad med vida större ekonomiska uppoffringar för den

ens ilde än mannens motsvarande utbildning, detta i all synnerhet sedan

numera, kvinnans rättsliga ställning i samhället undergått väsentlig omgestaltning.

en I frågasait Det framstår ett statsintresse och måste betecknas

som som en gärd av rättförstatlivisa, att den kvinnliga ungdomen får samma möjlighet den manliga att förgande av som privat- värva en högre allmänbildning. Meningarna kunna delade hur detta på

vara om skolan. lämpligaste sätt skall åstadkommas. En tänkbar möjlighet är att med bibehållande

av privatskolan genom en betydande förhöjning anslagen till densamma sätta

av den i stånd att meddela sin undervisning mot vida lägre avgifter än för närvarande.

:En annan utväg är, att staten, med påskyndande utveckling, i viss mån

av en som synes naturnödvändig, ensam eller tillsammans med kommunerna övertager den

undervisningsverksamhet, hittills varit anförtrodd at privatskolan. Det fram-

som går av det föregående, att denna tanke är långtifrån .Den har sedan årtionden

ny. tillbaka framträtt gång efter ock i skiftande form, i kommittéutlâtanden,

annan, om i riksdagsmotioner och regeringspropositioner. Inom riksdagen tog den senast

gestalt i en vid 1918 års lagtima riksdagi andra kammaren väckt motion, under

som, erinran om kvinnans numera förändrade ställning i samhället och statens skyldig-

het att sörja för hennes undervisning lika väl för innebar, att riks-

som mannens, dagen i skrivelse till Kungl. Maja skulle anhålla, att Kungl. Majzt måtte låta

verkställa utredning åtgärder för att statens undervisningsverksamhet måtte

0111 kunna utvidgas att omfatta jämväl den kvinnliga ungdomen samt för riksdagen

framlägga förslag i ämnet. Andra kammeren beslöt i enlighet med motionen,

men första kammaren fann icke skäl biträda detta beslut, och så hade frågan för till-

fället fallit. Den togs redan år regeringen. l det uttalande till

samma upp av statsrådsprotokollet den 31 december 1918, varmed dåvarande chefen för ecklesiastik-

departementet statsrådet Rydén motiverade tillsättningen skolkommission

av en med uppdrag att verkställa förarbeten för revision det allmänna skolväsen-

en av det. yttrade statsrådet bl. Det torde få obestridligt, att det sätt, på vil-

a.: anses ket staten sörjt för den högre ñickundervisningen, giver anledning till väsentliga

invändningar. Särskilt innebära de höga terminsavgifterna vid privatskolorna samt

skolornas svagare ekonomi och därmed i allmänhet följande sämre utrustning,

ävensom de där anställda lärarkrafternas dåliga avlöning och ofria rättsliga ställning

påtagliga orättxrisors Han uttalade vidare sin bestämda övertygelse, att kravet

om beredande av lika möjligheter för all ungdom, manlig såväl kvinnlig, att

som av samhället tillförsäkras den utbildning, den individuella utrustningen med-

som giver och som medborgarskapet förutsätter såsom nödvändig, innesluter djup

en och ofrånkomlig rättvisa. Den nuvarande ordningen låter sig efter min uppfatt-

ning icke i längden försvaras. Jag finner det därför önskvärt, att ändrade för-

hållanden harutinnan komma till stand, och sålunda även berörda under-

anser nu visningsfrågzi. böra i sammanhang med prövningen motsvarande skolstadiums

av organisation i fråga om den manliga ungdomen upptagas till närmare övervägande

Detta avsåg närmast det lägre skolstadiet real- och mellanskola, statsrådet

men betonade jämväl de välgrundade krav, från den kvinnliga ungdomens sida

som kunna göras gällande att bliva i tillfälle att inom det allmänna upprättade

av undervisningsanstalter kunna förvärva den utbildning, i vårt land utgör förut-

som sättningen för tillträde till universitet. Atgärder i antydd riktning från

nyss statsmakternas sida mig så mycket nödvändiga,

synas numera mera som genom beslut av innevarande års lagtima riksdag kvinna erhållit rätt att innehava ordi-

narie ämneslärartjänst vid de allmänna läroverken och därmed jämförliga läroanstalter. Så länge icke möjligheter beretts den kvinnliga ungdomen att under enahanda villkor som den manliga förvärva föreskriven nödig utbildning, torde den nämnda rätten svårligen kunna undgå att te sig i ringa män illusorisk Sålunda har frågan den kvinnliga ungdomens utbildning och därmed frågan

om om privatskolans framtida ställning i det hela blivit en av huvudpunkterna i det invecklade problem, som skolkommissionen fått sig förelagt att söka lösa.

Maj 1920.

Använda källor:

Riksdagshandlingar 1840-1919. Underd. betänkande rörande ordnandet av undervisningen för kvinnlig ungdom, avgivet den

18 nov. 1868. Undersökning Sveriges högre flickskolor. Underd. utlåtande, avgivet den 19 jan. 1888. i

av Yttrande rörande de ekonomiska förhållandena vid de av staten understödda högre skolorna

för kvinnlig ungdom etc, avgivet den 1 okt. 1901 av L. M. Waern. Läroverkskommittébetänkandena 1884 och 1902. Lararlönenämndens betänkande, avgivet den 31 maj 1918. Svensk författningssamling. E. Heckscher: Några drag ur den svenska flickskolans historia. Stockholm 1914. N. G. W. Lagerstedt: Svenska uppfostringsväsendets historia. Stockholm 1912. J. A. Hallgren: Kort översikt av det svenska allmänna läroverkets historia. Stockholm 1909. G. Sjöberg: Sveriges högre flickskolor. Ny Svensk tidskrift 1881. A. G. Hollander: Svenska undervisningsväsendets historia. Uppsala 1884. J. Paludan: Det højere skolevsesen i Danmark, Norge och Sverige. København 1885. Ellen Key: Kvinnorörelsen. Stockholm 1909. S. L-d Adlersparre-S. Leijønhufvud: Fredrika Bremer. Stockholm 1896. J. Humble: Om kungl. seminarium för bildande lärarinnor. Stockholm 1874.

av H. Lindegren: Palmgrenska samskolan 187 6-°1901. Stockholm 1901. F runtimmersföreningens flickskola i Göteborg 1815-1915. Göteborg 1915. Wallinska skolan i Stockholm 1831-1906. Stockholm 1906. Stiftelsen Kjellbergska flickskolan 1835-1910. Göteborg 1917. Dessutom olika skolors årsredogörelser, artiklar i Nordisk familjebok

m. m.

Om den kommunala niellanskolamns tillkomst, organisation och

Verksamhet.

Av N. O. EKSTRÖM.

Mellanskoletankens utvecklingsgainig.

Historiskt ingar mellanskoletanken som ett särskilt inslag i än hundra- J1lllI.{0(/'-

mer åriga strävanden att söka åvägabringa största möjliga enhetlighet och taøzløcns

skol

första firmatillika nödig mångsidighet inom det offentliga undervisningsväsendet i vart land.

trfizla :Iran

I och med den genomgripande samhallsomdaningen vid början förra âr-

av hundradet blev behovet av ökade möjligheter för tillgodoseende den allmänt

av medborgerliga bildningen allt kännbart. Det tredje ståndet den borgerliga

mera medelklassen hade tillkämpat sig framskjuten ställning i socialt och

- en mera ekonomiskt avseende samt ett växande inflytande pa den politiska utvecklingen. Från detta håll krävdes med fog lämpligare bildningstillfällen än dem, stodo

som till buds inom den dåvarande lärda skolan med dess omkring de klassiska språken och teologi koncentrerade undervisning eller inom den apologistskolan med

s. less visserligen praktiskt inriktade men synnerligen torftiga bildningsprogram.

Ungefär samtidigt började också folkundervisningsfrâgan träda i förgrunden för det skolpolitiska intresset. Omedelbart efter det riksdagen ar 1809 bifallit författningsreformen, väckte den bekante skolmannen och frihetsvännen G. A. Silverstolpe en motion med yrkande, att det skulle för alla Sveriges barn beredas tillfälle till allmän och fri skolundervisning. En sådan undervisning skulle just utgöra det medel, varigenom grundlagens anda spridde sig till alla delar

av samhällskroppen samt statens fortskridande till högre andlig frihet och medborgar-

en nas upphöjande till större duglighet ständigt befordrades. I särskild framställ-

en ning till kronprinsen utvecklade han ar 1811 närmare sina tankar angående under-

visningens ordnande, sa att den kunde landa alla samhällsklasser till batnad.

I detta sammanhang framfördes från olika hall tanken allmän med-

på. en borgareskola såsom ett organiskt övergangsled mellan folkskolan sidan och

a ena den lärda skolan å den andra.

Bland dem, på särskilt uppdrag yttrade sig överSilverstolpes nämnda .lfellunskolra-

som framställning angående undervisningens omläggning, den framstående fanløen hos

var även

C. U. Bram-

man.

folkbildningsvännen subrektorn C. U. Broocman. Enligt dennes uttalande i frågan borde först och främst upprättas barnskolor såväl i städerna som på landsbygden. Deras inrättande vore av största vikt, ty de skulle först mottaga barnen till undervisning, väcka deras slumrande själskrafter och giva dessa god riktning. De

en skulle sålunda lägga grunden för all framtida bildning. I städerna borde vidare finnas borgareskolor, vilka med lika rätt kunde kallas medborgareskolor, emedan alla framtida medborgare, som önskade eller behövde en högre bildning än handarbetaren, i dem skulle finna ett lämpligt tillfälle att inhämta de nödiga kunska-

Borgareskolans särskilda ändamål vore att giva ungdomens själskrafter en perna. allmänt mänsklig och medborgerlig bildning Blott få utvalda tänktes övergå till de lärda skolorna för att omsider utbildas till vetenskapsidkare och kulturens befrämjare inom nationen. De vetgiriga ynglingar, inträdde i dessa skolor,

som borde äga verkliga förutsättningar för att ägna sig at vetenskapernas grundliga studium. Det unga sinnet skulle här övas och förberedas för att sedermera kunna intränga i vetenskapernas helgedom och fatta dessa i hela deras vidd, djup och sammanhang.

. motiverades Anders En liknande grundplan för undervisningsväsendets organisation Frymells fran olika synpunkter i ar 1823 utgiven skrift: Idörsløgg till enhet och med-

en förslag till borgerlighet i de allmänna unde;visningsverkeøzm vars författare sedermera befanns enhet och

Anders Fry/well, vid denna tid kollega vid huvudstadens läromedbor- vara som var ett av gerlighet i verk. Aven Fryxell upptager i sin organisationsplan trenne skolor: folkskolan, undervis- borgareskolan och den lärda skolan. byggda pa varandra och organiskt förbundna, ningen. sammanhängande enhetlig Vad särskilt så att de skulle utgöra en organisation. borgareskolan angår, borde denna hava till uppgift att dels fördjupa de i folkskolan inhämtade kunskaperna, så att de kunde kasta ett intensivare ljus över de där genomgångna ämnena; dels utvidga dessa kunskaper, så att de komme att omfatta föremål. Sålunda hänvisades borgareskolan enligt Fryxells förslag icke

nya allenast till att bibringa lärjungarna ökad kännedom de ämnen, som tänktes

om skola inga i folkskolekursen, utan även till att göra dem förtrogna med andra betydelsefulla bildningselement, särskilt främmande levande språk. Dessa grundtankar sammanfalla sålunda nära med dem, som inemot hundra år senare blevo förverkligade i den kommunala mellanskolan.

Hos samtiden emellertid Broocman och Fryxell ingen större anslut- Iippfost- vunno ringskoøn- ning för sina skolorganisatoriska grundsatser. Av särskild betydelse i detta avsemittén av ende blev den omständigheten, att den stora uppfostringskommittén år 1825,

av år 1825. flertal tidens från såväl vilken bland sina ledamöter räknade ett av yppersta män det politiska det kulturella området, visade blott ringa förståelse för desamma.

som

Kommittén ställde sig i det hela tydligt avvisande till tanken på folkskolans utveckling till allmän och för olika samhällsklasser gemensam barndoms-

en skola. Utom vad religionen beträffar, kunde enligt kommitténs förmenande den allmänna folkundervisningens omfång bestämmas. Då religionen vore

noga det rättesnöret för den enskilde i hans handlingar och för staten i

gemensamma dess offentliga verksamhet, så vore det utan tvivel statens rätt att av varje medborgare fordra nödig religionskunskap och förmåga att läsa den heliga skrift såsom villkor för tillåtelsen att råda över sig själv och för utövningen av de rättigheter, varpå samhällets bestånd eller förkovran beror. Kommittén tror dock, att föräld-

eller de, äro i deras ställe, borde helst själva bibringa barnen sådana rar som kunskaper eller draga försorg deras meddelande andra. Men skulle för-

om genom

1.21.

åldrar eller målsmän försumma att förskaffa barnen detta bildningsminimum eller beñnnas ovilliga eller oförmögna därtill, eller vore barnen värnlösa, så måste staten bevaka det uppväxande släktets sak och genom prästerskapet tillse, att folkskolor under dess inseende upprättades, såvitt dylika för ändamålet erfordrades.

Dessutom skulle folkskolans ändamål vara att bibringa de allmänna medborgerliga kunskaper, som näst religionen vore för de näringsidkande klasserna, vilka

sökte en högre bildning, de nödigaste och nyttigaste. Dock håller kommittén före, att sådana kunskapers meddelande icke borde vara ämne för statens bestämda fordringar utan endast för dess uppmuntran. Därav följer, att folkskolors upprättande och underhållande för undervisning i andra ämnen än dem, som hörde till religionskunskapen, endast skulle bliva föremål för menigheternas fria beslut och beroende på deras frivilliga bidrag.

Att låta borgareskolan inträda såsom ett allmänt förbindelseled mellan en sådan folkskola och den lärda skolan kunde gärna ifrågakomma. I stället ville kommittén vid relementarläroverken i viss mån tillgodose den medborgerliga bildningens krav jämsides med den lärda, dock inom tvenne skilda bildningslinjer. Enskilda medlemmar av kommittén reserverade sig dock bestämt mot förslaget att sammanföra borgareskolan och den lärda skolan inom samma organisation.

De principiella skälen mot sådan anordning utvecklades särskilt ien till 190885144"

en betänkandet fogad reservation av Grubbe. Om det å ena sidan vore obestrid ligt, att särskilda yrken krävde ganska olika grader av bildning, så syntes det jfpistâenda honom mindre avgjort, att det framträdde en lika stor åtskillnadmellan sär borgen-skoskilda individers naturanlag. Det funnes iallmänhet tvenne skiljaktiga huvud- lariktningar, Vilka redan i ungdomen röjde sig och sedan under hela livet mer och mer bestämt gjorde sig gällande. Grubbe kallar den ena av dessa riktningar den högre och ideella, den andra åter den lägre och reella, eller egentligare den materiella De olika riktningarna i själsanlagen anser han stå i viss motsvarighet till huvudarterna av mänsklig verksamhet. Den förra vore den rätta och naturliga blott för den, som med hela sin själ lever inom idéernas värld: vetenskapsmannen, religionsläraren och konstnären, utan även för ämbetsmannen, som har att i sin mån medverka till förverkligandet av statens idé. Den senare vore lika naturlig för dem, som sysselsätta sig med de yrken, vilka åsyfta anskaffandet av det sinnliga livets förnödenheter och bekvämligheter. Inom de samhällsklasser, som närmast skulle motsvara denna huvudriktning av de mänskliga anlagen, finner Grubbe åter en väsentlig åtskillnad mellan dem, utöva ledningen ooh uppsikten i de borger-

som liga yrkena, och dem, inom dessa utföra det mekaniska arbetet. Då berörda

som fördelning de samhälleliga anlagen och krafterna syntes honom vara för sam-

av hällets bestånd och trevnad oumbärliga, borde staten tillse, att de också och

var en i sin art erhölle den möjligast fullkomliga utveckling. För detta ändamål skulle enligt Grubbes mening erfordras trenne till arten skilda läroanstalter. Det vetenskapliga andervisniøzgsverket borde allt ifrån den grundläggande skolan ända till universitetet till sin karaktär och organisation bestämmas uteslutande med hänsyn till uppgiften att tillgodose de högre mänskliga anlagens utvecklingsbehov. I fråga undervisningsämnena gällde därför angelägenhet högsta vikt,

om som en av att de genomgående behandlades på ett vetenskapligt sätt och med en vetenskaplig syftning. Borgareskolan däremot skulle såsom en fristående organisation hava till ändamål att giva dem, i framtiden komme att utöva en över det mekaniska

som

16-210409. 1I.

arbetet i någon mån upphöjd verksamhet inom näringarna,

den grad av intellektuell kultur, de behövde för att värdigt fylla sin plats inom samhället. För dessa

samhällsmedlemmars praktiska verksamhet erfordrades icke någon egentligt lärd

bildning, det gjorde dem tillfyllest att äga viss kännedom vetenskapernas

en om resultat med huvudsakligt avseende fäst vid deras användbarhet i det praktiska

livet. Fol/cskolan åter skulle sin undervisning efter anlagen och bildnings-

anpassa behovet hos den medborgare, komme att huvudsakligen

grupp av som ägna sig åt det mekaniska arbetet inom de olika yrkena.

Den enligt nutida uppfattning så verklighetsfrämmande barn- och indivi-

dualitetspsykologi, som låg till grund för den lärde professorns motivering

av parallellskolesystemets fördelar, kom att spela framträdande roll den

en även i fortsatta diskussionen de offentliga skolornas organisation, och enahanda

om synpunkter på denna fråga möta ända fram emot slutet århundradet.

av

En kommitténs ledamöter, professor C. Agardh, hade Agardh, annan av visserligen lVallin och i mycket uppmärksammade reservationer imed snillrikhet och hänförelse hävdat

för- Geijer mot delarna av ett enda sammanhängande och allmänt undervisningsverkr, kastbild- och senare tog såväl J. O. Wallin E. G. Geijer ävenledes bestämt avstånd från den ningsprinci- som kastbildningsprincip i tidens skolväsen, de omsider funnit så oförenlig med pem. som både samhällets och människoandens giltiga fordran Men traditionens allmänna

inflytande över sinnena ännu så starkt och mellan de olika samhälle

var gränsen klasserna så skarpt uppdragen, att tanken på upprättandet allmän medbor-

av en gareskola på grundvalen barndomsskola måste förefalla det

av en gemensam stora flertalet i bästa fall som ett välmenat hugskott. Geijer anmärker också på tal

om huvudorsakerna till den gamla skolans bibehållande, att läroverksfrågan

hos oss mer än annorstädes varit eller ansetts ståndsiråga, för det and-

vara en gemensam liga och det lärda ståndet, här under privilegier förbundna och därför

samma ägande ett förenat intresse mot den utanför alltmer uppväxande oprivilegierade

världsliga lärdomem.

För övrigt befann sig folkskolan ännu på ett utvecklingsstadium, då den Ifblkskolaøzs allmänna var föga ägnad att tjäna underlag för någon högre undervisning. Därom

som tillstånd i vittnar icke minst ett kungl. brev år 1820 till samtliga landshövdingeämbeten

och början av konsistorier med anmaning till dessa att eftersyn vid antagandet 1800-talet. öva noggrannare av skolmästare, enär till Kungl. Maj:ts kännedom kommit, att kringrest

personer och i socknarna på landsbygden befattat sig med barnaundervisning, vilka alle-

nast varit oskicklige utan även brottslige och till straff blivit dömde. Bortsett

från detta ingripande mot de allra svåraste misshälligheterna å området och ett

senare kungl. cirkulär 1824, för att underlätta örandet många

som samman av barn omkring lärare anbefallde Bell-Lanoasters växelundervisningsmetod,

samme hade omsorgerna folkskolan helt överlämnats åt enskilda folkbildningsvänners

om initiativ och vederbörande kommuners gottñnnande.

Under förhandenvarande omständigheter kommo reformsträvandena på det

skolpolitiska området att fortgå på skilda linjer, åsyftande dels den lärda undervis-

ningens anpassning efter senare tiders bildningskrav, dels folkundervisningens all-

männa ordnande genom statsmakternas medverkan.

Folkskole- Vad folkundervisningen beträffar, så hade såsom dess ivrigaste förkämpar stadgan till början framträtt enskilda de akademiskt bildade klassernas

en personer ur led, 1842. det flertalet men stora av dessa klasser ställde sig ännu ganska betänksamt gent-

emot dylika strävanden. Detta flertal hyllade närmast den meningen, att deti

fråga kunskapsinhämtandet gällde: Drick djupt vetenskapernas källa eller

om m smaka den icke

I mån av den fortskridande samhällsutvecklingen kände emellertid allmogen själv allt starkare behovet av att folkbildningsfrågan löstes på ett tillfredsställande sätt. Under ledning av framsynta allmogemän, sådana som Anders Danielsson, Nils Illdnsson i Skum arp, Per Sahlström, upptog bondeståndet inom riksdagarna på 1830-talet främjan et denna fråga såsom sin särskilda angelägenhet. Det

av fullföljde också sina krav härutinnan, ända tills riksdagen år 1841 iprincip erkände, att folkundervisningen vore en betydelsefull medborgerlig uppgift av så allmänt intresse, att staten kunde undgå medansvarighet för densamma. Så utkom den första folkskolestadgan år 1842. Enligt denna skulle vården av folkskolan visserligen vara en kommunal angelägenhet i främsta rummet, både vad skolans underhåll och styrelse beträffar. Men staten gjorde gällande bestämda minimikrav på undervisningen. Det skulle finnas åtminstone en, helst fast, folkskola inom varje församling, där barnen kunde erhålla undervisning på allmän bekostnad, och skolgången skulle vara obligatorisk för alla, som på annat sätt förskaffade sig motsvarande kunskaper.

Det var under den närmast följande grundläggningsperioden av folkskolans Torsten Ruhistoria, den varmhjärtade samhällsreformatorn Rudenschöld utformade dcnschöld

som Torsten

och bottensitt intresseväckande program för det allmänna skolväsendets organisation i sam-

skoleproband med sitt banbr tande arbete för folkundervisningens ordnande. gram

Rudenschöld etraktade icke folkundervisningen såsom isolerad företeelse

en inom samhället, utan han såg denna fråga i dess samband med andra centrala samhällsproblem, och ju han sökte intränga i ämnet, desto starkare blev han

mera övertygad därom, att en ändamålsenligt ordnad folkuppfostran vore ett huvudmedel för de sociala frågornas lyckliga lösning. Redan genom sin skrift: Tankar

om stdndscirkulationen 1845 Rudenschöld ett starkt uttryck för denna åskådning,

gav vilken sedermera utvecklades vidare i flera andra skrifter, behandlande samhällsoch uppfostringsfrågor.

För att bana väg för den samhällsomdaning på ståndscirkulationens grund, som Rudenschöld förfäktade, krävdes i främsta rummet fullständig omgestaltning

en av hela uppfostringsväsendet. Den samhälleliga uppfostran finge nämligen bidraga till att fastlåsa barnen inom föräldrarnas stånd och levnadsförhållanden utan tvärtom åsyfta att söka leda vart och ett av ;dem in på just den levnadsbana, naturen själv anvisat såsom den lämpligaste. Kärnan i Rudenschölds uppfostringsprogram var därför, att all specialutbildning, vartill även den vetenskapliga räknades, borde uppskjutas, tills de anlag och böjelser tydligare utvecklat sig, samt att

ungas den första undervisningen i stället skulle att giva ett för alla behövligt

avse gemensamt underlag av allmänt medborgerlig bildning samt en för alla lika oumbärlig fysisk fostran genom härdande kroppsarbete och friluftslekar.

Bleve folkskolan gång barndomsskola .

en nationens gemensamma samt anordnad på ett ändamålsenligt sätt, borde enligt Rudenschölds mening till lärdomsskolan avgå endast det ringare antal ynglingar, vilkas redbara anlag för vetenskapliga studier blivit med säkerhet utrönta i den allmänna skolan och vilkas elementarstudier där blivit så undangjorda, att vid den högre skolan blott gymnasiemässiga och strängt vetenskapligt inriktade studier komme ifråga. De dåvarande offentliga läroverken befolkades emellertid till stor del lärjungar. icke

av som vore sanna eliter. Naturgåvor och lärolust vore ingalunda, vad som i främsta rummet

bestämde angående tillträdet till deras undervisning, utan särskilt vad .den vid-

sträckta landsbygdens barn angår penningtillgdng. Väl är lärdomsskolan öppen

även för den fattiges barn, och många sådana hava där framdragits till fromma för samhället, men antalet av dessa ofta på allmosornas förödmjukande och abnorma väg frambragta fattigbarn är dock ytterst obetydligt i jämförelse med de

för samhället d rbara intelligensskatter och moraliska krafter, i så rikt mått finnas

som förborga e på från lärdomsskolorna långt avlägsna trakter För att framdeles bereda bättre utvecklingsmöjligheter för denna skara barn, Försynen varit

som av ämnade till naturliga eliten, föreslår han upprättande av särskilda mellanskolor, som han vanligen kallar elitskolor. Uti folkskolans över hela landet spridda elitskolor skola, om de ändamålsenligt inrättas, kroppsarbetsklassens alla elitbarn, även de fattigaste, få del av den i mån av skolornas stigande utveckling och

mer mer gedigna högre undervisningen utan att ckas bort ifrån med skolgången

r en omväxlande kroppsarbetsövning i hemmet utan att iavseende på levnadsvanor det

oc ringaste rubbas utur lycklig anspråkslöshet. I mån folkskolans och särskilt

en av elitskolornas utveckling tänker han motsvarande indragning läroverkens

sig en av lägre klasser.

Greve Rudenschöld hade sina tal och skrifter ävensom sin

genom genom verksamhet till en början som vanlig folkskollärare på Leckö gods och sedermera såsom officiell rådgivare för kommunerna vid folkskoleväsendets praktiska ordnande framkallat ett allmännare intresse för folkskolan. Detta kom särskilt till uttryck

vid 1856-58 års riksdag, då ett flertal reformförslag rörande denna angelägenhet framfördes av skilda motionärer inom de olika stånden. Rudenschöld, själv

som var närvarande vid riksdagen och deltog i det förberedande arbetet inom särskilda kommittéer och utskott, utövade också ett betydande inflytande å de med anledning härav fattade besluten. Utan att frångå det i organisatoriskt anseende grundläggande i 1842 års folkskolestadga: att folkundervisningen skulle betraktas

som en kommunal angelägenhet, funno sig ständerna dock nu föranlåtna att principiellt erkänna, att staten borde aktivt än dittills framträda såsom ledande och

mera undersiödjaøzde på detta område. Atgärder vidtogos också för beredande olika

av bildningstillfällen åt folkskolans lärjungar på så sätt, att denna skola sedermera kunde utvidgas dels nedåt med småskolor för nybörjare, dels uppåt med högre folkskolor för den talrika skara bland det uppväxande släktet, tydligen är

som danad att verka under livet såsom andligt och lekamligt välgörande föredömen inom arbetarklassenr.. Samtidigt anvisades särskilda statsanslag till främjande

av dessa och andra reformer inom folkskoleväsendet. Som slutstenen i den allmänn grundvalen för folkskolorganisationen torde 1859-60 års riksdagsbeslut allmänna

folkskolinspektionens upprättande kunna betraktas.

Vid tid genomfördes också betydelsefulla reformer på den högre

samma un- . dervisningens område, dock utan att denna undervisning ställdes i närmare

samband med folkskolans. Parallell- De olika allmänna bildningsanstalterna hade, såsom blivit antytt, ut-

ovan skolesyste- vecklat sig oberoende varandra, och därmed hade det uppstått tvenne parallellt

av øøzcts1ridare löpande huvudlinjer av olika längd, nämligen folkskolan för åldersstadiet 7-13 år utveckling. samt elementarläroverket med dess förberedande skolor för åldersstadiet 7-18 år.

I detta sammanhang må vidare erinras om de s. pedagogierøza, ett slags förnämligare folkskolor, som företrädesvis en del mindre stadskommuner inrättat. Vid slutet avISÖO-talet voro ett 30-tal sådana i verksamhet, vilka omkring två

av

tredjedelar meddelade undervisning, omfattande icke blott folkskolans vanliga en läroämnen utan även något eller några, understundom alla till elementarläroverkets

begynnelsestadium hörande ämnen. medan undervisningen i de skolorna övriga sträckte sig väsentligen utöver omfånget den egentliga folkskolans lärokurs. Reav dan 1856-58 års riksdag hade överflyttat tre dessa läroanstalter på elementarav läroverkens stat. Beträffande återstående läroanstalter denna art överlämnade av rikets ständer år 1860 åt Kungl. Majzt att pröva och bestämma, och sådana om när omständigheter för handen, att någon eller några dem borde ombildas till vore av tvåklassiga statsläroverk, varjämte ständerna å ordinarie stat uppförde ett visst anslag till pedagogier för sålundasamtidigtbere de

att a lärare inom dem, som hade motsvarande kompetens elementarläroverkets lärare, full likställighet som med dessa i avseende på avlöningsförmåner. Härmed . öppnades ökade möjligheter för småstäderna att skaffa sig läroverk, och så kunde på mindre egna även orter anordnas tvenne jämsides verkande bildningsanstalter för barn i folkskolans åldersv

stadium. Vid ungefär tid började statsmakterna uppmärksamma ägna mera samhet åt den kvinnliga ungdomens bildningsbehov. Sedan anslag för ändamålet

blivit av riksdagen anvisade, tog Högre lärarinneseminariet år up 1861 sin grundläggande verksamhet, och i utning till detta inrättades sedermera ans statens normalskola för fiickor. Därmed hade staten tagit de första betydelsefulla stegen till understödjande med de äldre skolorna parallell

av en ny bildningslinje. Högre

flickskolor rättades dock företrädesvis inom större och medelstora up städer. Men ic härmed. Då den högre folkskolan skapats, hade e nog statsmakterna uppdragit några bestämda grundlinjer för denna skolforrns verksamhet. Följden

härav blev den, att de första läroanstalterna denna av art organiserades utan bestämd avgränsning nedåt i förhållande till folkskolan. Sålunda intogos i dem barn även i den egentliga folkskolåldern, och höll det på att ute på landsbygden utveckla nu sig ytterligare en med folkskolan jämsides verkande bildningsanstalt för den burg-

nare allmogens barn. Lägges slutligen härtill, att barnen icke sällan fingo stanna kvar i småskolan under hela sin skoltid samt att det här och i övrigt var i byg derna som kvarleva från äldre tider funnos ambulerande, byamännen en av själva underhållna roteskolor, torde splittringen vårt s. inom undervisningsväsen, sådant det utvecklade sig omkring mitten 1600-talet, av vara tillräckligt antydd. Vad som gjorde denna utveckling betänkli från samhällelig synpunkt, var särskilt detta, att de olika skolorna, så de äistoriskt som vuxit fram, erhållit en stark prägel klass-skolor i den bemärkelsen, olika av att samhällsklasser för sina barns undervisning i stor utsträckning begagnade skilda skolformer. De högre skolorna blevo sålunda framför allt de förmögnare klassernas särskilda förmån, folkskolan däremot de klassernas fattigare vanvårdade och miss-

aktade läroan-stalt. Sålunda korn den samhälleliga uppfostran bidraga att till att befästa klassmotsättningarna i stället för utjämna desamma. att I samband med de liberala strömningar i tiden, omsider kommo till 186talets som genombrott i riksdagsbesluten angående de kommunallagarna refornzstränya och det förändrade representationsskicket, framträdde emellertid vid handen. riksdagarna 1860-talet också målmedvetna skolpolitiska strävanden i demokratisk riktning. Från flera håll fram-

fördes kravet på organisk förbindelse mellan de olika skolorna nu en och särskilt mellan folkskolan å sidan och de högre läroanstalterna å andra ena sidan. Som stöd för ett sådant reformkrav angåvos åtskilliga synpunkter: ekonomiska: det vore misshushållning med den dyrbara lärarekraften och med allmänna medel att

låta kunskapsbildade och därför högre avlönade lärare uppehålla en under-

mera visning, lika väl kunde meddelas av lärare med mindre förstudier och lägre

som löneanspråk, liksom det misshushållning med föräldrarnas omsorger och utgif-

vore ter för barnen, att de så ofta skulle vara nödsakade att låta dessa huvudsakligen

för ett tidigare inhämtande ett mindre pensum i tyska vistas borta från hem-

av met i någon stad, fastän väsentligen samma kunska er i övriga ämnen stått till

buds i folkskolan utanför hemmets dörr; pedagogis a: folkskolans undervisning

skulle allmänt befordras, också de välbärgade och mera inflytelserika personerna

om inom kommunerna barn direkt underkunniga om och intresserade

vore genom egna för denna skolas tillstånd och behov, liksom å andra sidan även läroverket skulle

vinna på de lägre årsklassernas överflyttande till folkskolan, i det att detta seder-

kunde inrikta sin verksamhet på sin egentliga uppgift: meddelandet av mera mera

för vetenskapliga studier grundläggande utbildning; sociala: gemensam unen dervisning under första skolstadiet skulle bidraga till att utveckla samhörighets-

känslan mellan samhällsklasserna; allmänt medborgerliga: i och med de bredare

folklagrens växande inflytande på kommunens och statens angelägenheter samt

näringslivets sti ande fordringar på sina utövare framstod det som en samhällelig

angelägenhet ögsta vikt, att åt folkskolan bereddes mera central plats inom

av en skolväsendet än hittills. Dessa npunkter företrädesvis understöd inom

s vunno borgare- och bondeståndets ledan kretsar vid de sista ståndsriksdagarna samt

e därefter inom lantmannapartiet det nya statsskickets andra kammare.

av

Vid 1862-63 års riksdag påyrkade den kulturellt intresserade lantmannen

Jonas Andersson från Östergötland i motion inom bondeståndet, att elementarläro-

verkets tvenne lägsta klasser måtte avskiljas från detta och förläggas till folksko-

lan. Genom d lik i och för sig obetydlig åtgärd skulle enligt hans förmenande

en icke oväsentliga fördelar vinnas. En ansenlig besparing för det allmänna skulle

kunna åstadkommas att på detta sätt avskaffa den orättvisan, att den högre

genom folkklassens barn undervisades i särskilda skolor på allmän bekostnad, på samma

gång kommunerna ålagda att för alla barn tillhandahålla undervisning till

Vore ungefär omfång. Uppehållandet olika skolor för särskilda folkklasser

samma av kunde Visserligen förefalla ståndsfördomarna beha ligt men svårligen försvaras med

hänsyn till de förändrade förhållandena inom sam ället.

I syfte att åstadkomma större planmässighet i det allmänna bildningsarhetet

framställdes motionär inom bondeståndet, Sven Rosenberg från Kris-

av en annan tianstads län, bl. det yrkandet, att i högre folkskolor inga andra barn borde

a. intagas än sådana, inhämtat den egentliga folkskolans lärokurs, samt att stats-

som bidrag till småskolor skulle lämnas endast under villkor, att de anordnades som

förberedelseanstalter för folkskolan.

Ständerna, ansågo, att folkskolan icke för det dåvarande vore skic-

som kad att övertaga någon del elementarläroverkens undervisning, funno skäl att

av bifalla det framställda förslaget indragning de lägre klasserna vid dessa

om av läroverk, de anslöto sig däremot till yrkandet på ett organiskt samband

men mera mellan småskolans, folkskolans och den högre folkskolans undervisning samt avläto

skrivelse i ärendet till Kungl. Maj:t. På grund härav blev också dessa skolors en ställning i förhållande till varandra ordnad på ett tillfredsställande sätt än

mera

förut.

Den centrala personligheten i den närmaste tidens skolpolitiska reformsträvan-

den P. A. Siljeström, vilken bland annat i egenskap av rektor vid Nya elemen-

var

tarskolan i Stockholm och ofta anlitad sakkunnig iallmänna folkskolärenden för-

värvat sig en enastående kännedom de svenska skolornas tillstånd och behov.

om

Siljeström hade själv varit med att främja den utveckling, ledde

om som till det demokratiska genombrottet vid mitten 1860-talet; och han ställde också

av undervisningsfrågorna i närmaste samband med denna utveckling. Demokratiens

allt större vardande inflytande på de allmänna ärendena, han, den

säger gör stora massans upplysning till angelägenhet, icke kan mycket beaktas,

en som nog om man vill emotse en sund och lycklig samhällsutveckling. Från sida får

en annan

heller glömmas, att industricns fordringar och möjligheten för ekonomiskt själv-

bestånd göra även högre bildning hos alla klasser till ett verkligt livsvillkor

en

Vid 1867 års riksdag framlade Siljeström i inom andra kammaren väckt

en motion ett fullständigt program för .det offentliga undervisningsväsendets ordnande,

som framför allt åsyftade: folkskolans förvandlande från skola för menige

en man till en skola för alla folkklasser utan undantag samt beredande

av utvägar för den stora mängden ungdom att efter genomgången folkskolan öka

av av det i denna förvärvade kunskapsmåttet.

Enligt hans övertygelse låg i själva verket största hindret för folkskolans

höjande just i den omständigheten, att den ansågs endast skola för folketig

vara en

v. s. en skola för massan av nationen icke för de förmögnare och

men mera bildade klasserna, för vilkas barn fordrade, att staten skulle underhålla

man särskilda läroanstalter med till stor del undervisningssfär

en samma men med större omsorg och kostnad organiserade. Så länge förhållandet sådant i verkligheten,

vore om än icke i rincip erkänt, så länge det svenska folket alltså, ehuru i politiskt hänseende omsidhrförenat till klass, likväl i den offentliga undervisningen

en vore skilt i tvenne läger, skulle aldrig lyckas att hos den förmögnare och

man mera bildade delen nationen väcka ett allmännare intresse för folkundervisningen;

av och utan ett sådant intresse syntes det föga sannolikt, ja, till och med otänkbart

att kunna utveckla folkskolan till någon högre grad fullkomlighet. Den komme

av under sådant förhållande att i större eller mindre mån bibehålla den karaktär,

som varit dess ursprungliga, nämligen karaktären filømtrøpisk anstalt, den komme

av alltfort mer eller mindre att leva på nåd, både andligen och lekamligen talat, och

kunde i denna ställning svårligen få den lyftning, institution

som en av så hö medborgerlig betydelse måste kräva. Huvudsaken därför, att folkskolan

vore utvecklades till en för alla klasser bottenskolcvx Erkändes denna grund-

gemensam princip, borde härav följa, att staten icke vidare skulle underhålla några särskilda

läroverk till meddelande undervisning i sådana stycken, kunde inhämtas i

av som kommunernas läroanstalter. Utan att för tillfället vilja föreslå styckning

en av läroverket eller någonting, kunde menligt ingripa i förhandenvarande under-

som visningsbehov, tillät sig motionären att förorda anordning, avsåg att för-

en som bereda den antydda utvecklingen. Han ville i detta syfte föreslå, läroverken

att så ordnades, att lärjungarnas undervisning till omkring deras fjortonde levnadsår

icke omfattade andra läroämnen än sådana. förekommo i folkskolan,

som v. s. icke annat än svenska ämnen. Härigenom skulle läroverkens nedre avdelning bliva

ett slags mellanskolor, vilka kunde tjäna mönsterskolor för folkundervisningen,

som på samma gång denna avdelning befrielse från den olyckliga arbetssplitt-

vunne ring, varöver det allmänt klagades. Sedan efter hand undervisningen ifolkskolor-

na mer och mer höjt sig, skulle till betydlig besparing för statsverket övriga och fördelar -

större att förtiga de motsvarande lägre klasserna läroverket

- av

kunna indragas och hela denna del av undervisningen överlämnas åt kommunens skolor. FOUfSkOZGWS Motionen vann ingen framgång inom riksdagen. Betänkligheterna mot ltqflfigsâlebottenskoleprogrammets förverkligande så stora, att de kunde övervinnas.

voro i H Den förnämsta orsaken härtill torde vidare finna kasta

man utan genom att en blick på den redogörelse för folkundervisningens tillstånd tjugufem år efter folkskolestadgans tillkomst, som Siljeström på grundvalen av de första folkskolinspektörernas berättelser själv lämnat. Med stöd av tillgängliga uppgifter beräknar Siljeström ex. i fråga om Göteborgs stift, att medeltalet för samtliga skolpliktiga barns undervisningstid under hela skolåldern kunde up skattas till ungefärligen 2/3år i stället för 7 år, såsom folkskolestadgan avsett; och tillägger, att enligt de in-

an komna inspektörsberättelserna befunne sig många delar riket iliknande predika

av ment som nämnda stift. I fråga om resultatet av en sådan undervisning meddelades också vissa uppgifter, som bland annat giva vid handen, att vid konfirmationsåldern innehade då omkring 36 á av Sveriges barn kunskaper under folkskolestadgans minimum och omkring 27 á nätt och ,jämt detta minimum av kunskaper, medan endast omkring 37 % nått en ståndpunkt, som i någon mån höjde sig över detsamma. I betraktande av att minimikursen blott omfattade: förmåga att läsa i bok, kristendomens första grunder, skrivning, de fyra räknesätten i hela tal samt för dem, som saknade anlag, någon övning i kyrkosâng, synes det otänkbart, att riksdagen princi iellt skulle hava anslutit sig till bottenskoletanken, innan folkskolan nått en fiögreutveckling, än vad som framgår av dessa siffror. För

tillfället gällde det framför allt att söka få till stånd en mera effektiv undervisning och fastare organisationsformer för folkskolans vidkommande. Vad Siljeström som läroboksförfattare bl. a. samt F. F. Carlsson såsom ecklesiastikminister i detta avseende uträttade. blev av den största betydelse för framtiden. Av den sistnämdes allmänna atgärder för folkundervisningens förbättrande må i detta sammanhang endast erinras folkskoleseminariernas omorganisation samt utfärdandet

om

den första normalplanen för undervisningen i folk- och småskolor 1878. av E7t5$Å°.l Under 1870-talets riksdagar hade reformsträvandena på skolans område för övrigt avsett den högre undervisningen särskilt. Men under den följande tiden riksdag, trädde gång efter annan åter frågan om de olika skolornas inbördes förhållande i förgrunden inom riksdagen. Riksdagen 1880 kom att få avgörande betydelse för den skolpolitiska utvecklingen under mer än tvenne decennier. Inom andra karnmaren förelåg då till behandling tvenne motioner, som båda åsyftade omfattande reformer på skolans område, den framburen F. T. Borg från Hälsingborg,

ena av den andra av Axell från Sundsvall. Den förstnämnde önskade omläggning

en av undervisningen i anslutning till det av Siljeström år 1867 utvecklade

programmet. Den sistnämnde krävde framför allt utrymme å de allmänna läroverkens

mera undervisninwsplan för tillgodoseende av den medborgerliga bildningen. Men han hade också iliemställt, att det skulle tagas i övervägande, huruvida icke elementarskolan kunde sättas i organisk förbindelse med folkskolan och de förefintliga en-, två- och treklassiga läroverken borde indragas.

Andra kammarens vederbörande utskott, ordförande A. Hedin, lät

vars var de framställda förslagen undergå omfattande utrednin och i sammanhang härmed

en

, upptogs till besvarande frågan, de allmänna lärover kunde och borde sättas

om en i närmare förbindelse med folkskolan. Utskottet ansåg, att ett sådant samband visserligen icke borde helt plötsligt dekreteras, man måste vänta det såsom en

frukt, mognad kan på. da och timme beräknas Såsom en lätt tryckning

vars på dem, vilka måhända ägna folkskolan vederbörligt intresse, emedan man

e hade för många läroverk, toge emot barnen vid nio års ålder, såsom en maning

som till dem att i eget intresse påskynda folkundervisningens höjande ville utskottet

för tillfället stanna vid att föreslå indragning först och främst samtliga peda-

av gogier och första klassen vid de allmänna läroverken samt vidare efter föregängen

utredning alla eller flertalet treklassiga och vissa femklassiga lägre läroverk.

Utskottets hemställan anledning till stor principdebatt i andra kam-

gav en

framgick, att flertalet intog i det hela ståndpunkt som utmaren, varav samma skottet. Vad särskilt frågan läroverkets samband med folkskolan beträffar,

om förordades ett sådant först och främst åtskilliga ledamöter tillhörande lant-

av mannapartiet. Bland dessa framträdde särskilt Emil Key med flera mycket upp-

märksammade inlägg. l likhet med utskottet höll han före, att alldeles för hög

en

upprest mellan folkskolan och lärdomsskolan. I städerna hade man mera mur vore sällan exempel på att de vbättre klassernas barn besökte folkskolan, de hölles för

goda därtill. Förrän dessa barn började att inhämta sin första undervisningi

folkskolan för att sedan övergå till läroverket, bleve icke svenska folket i bild-

ningsväg, vad det även i sådant hänseende borde ett helt, ett enigt folk.

vara, Vidare förefunnes för litet samband mellan folkskolan på landet och lärdomsskolan

i städerna. Man hade på landet spridda anstalter för bibringande undervisning:

av småskolor, folkskolor. högre folkskolor. Av dessa spridda lan/car borde man söka

bilda ett helt, fortlöpande kedja, förenade dem med den lärda skolan.

en som

För ett bättre samband mellan folkskola och läroverk uttalade sig flera andra

bemärkta ledamöter denna kammare, vice talmannen Carl Ifvarsson, S. A.

av Hedlund, Abraham Rnndbdck il. Den främste och ivrigaste försvararen av den

m. bestående skiljemuren mellan skolformerna dåvarande rektorn G. F. Gilljam.

var Som sin varmaste övertygelse hävdade han den meningen, att ett tillmötesgående

strävandena att de båda skolorna till varandra skulle vara lika mycket av närma mot den högre skolans fördel till skada för folkskolan. Oaktat även denna

som mening fick understöd flera talare, fann andra kammaren sig övertygad om

av riktigheten dessa synpunkter utan beslöt att bifalla utskottets förslag om in-

av dragning småläroverken samt lägsta klassen vid övriga läroverk, på samma

av av gång det dessa läroverk krävdes lämpliga anordningar för ett bättre tillgodose-

av ende den allmänt medborgerliga bildningen. Dessutom gjordes på särskilt yr-

av kande E. Key och vice talmannen det uttalandet, att elementarskolan borde

av sättas i sådant samband med folkskolan, att inträdesfordringarna till den förra

bestämdes till just det kunskapsmått, den borde kunna åstadkomma.

som senare

Sålunda hade andra kammaren principiellt anslutit sig till Abottenskolepro-

grammet. Men då första kammaren hävdade den bestående skolordningens före-

träden, stundade tid häftiga strider mellan kamrarna. Gång efter annan

en av framkommo sedermera reformförslag, byggda på bottenskoleprincipen, de vunno an-

slutning inom andra kammaren avvisades konsekvent den första, å andra

men av

, sidan mötte förslag till ytterligare utveckling det bestående parallellskolesyste-

av met understöd inom första kammaren bestämt motstånd inom den andra.

men

Inom läroverkskretsar hade emellertid den uppfattningen, att tillgodo- Förslag om

man

uppgift, låge helt utanför fristående seendet av den medborgerliga bildningen vore en som

borgare de allmänna läroverkens egentliga bestämmelse. Denna uppfattning korn särskilt

skolor. till uttryck vid läroverksläraremötet i Orebro år 1881, där ett uttalande gjordes för

17-210409. II.

inrättande av särskilda borgareskolor, skulle övertaga den nyssnämnda som uppgiften. Tvenne framstående skolmän. sedermera blevo ledamöter som i 1882 års läroverkskommitté, motiverade denna anordning starkt på ett sätt, som påminner om de av Grubbe på 1820-talet hävdade Synpunkterna..

Skolväsendets organisation måste enligt den vid läroverksläraremötet framförda meningen motsvara samhällets, kultur tvåfaldig: dels andlig, vars vore dels materiell. Den andliga kulturen krävde sina särskilda vårdare: läkare, präster, lärare m. fl. Så även den materiella. Denna behövde för sin befordran en väl utrustad här med skickligt överbefäl och underbefäl samt övat manskap. Den andli kulturens a vårdare, vilka måste ingående känna denna kultur dess mera ävensom istoriska grundval, den antika kulturen, måste för den skull bland annat förtrogna vara med de klassiska språken. Den materiella kulturens främsta ledare måste äga vetenskapliga insikter särskilt i matematik och de naturvetenskapliga förtroämnena samt genhet med den historien, moderna språk och geograñen. En nyare sådan bildning skulle meddelas i allmänna läroverket på tvenne olika linjer. Underbefälet inom den ekonomiska hären måste äga kännedom naturvetenskapernas viktigare om resultat av raktisk betydelse ävensom för det praktiska livet avpassad kunskap en i nyare sprak och allmänna ekonomiska förhållanden. En sådan bildning skulle om de föreslagna borgareskolorna meddela. Vad till sist menige eller man de egentliga kroppsarbetarna angår, så måste även deras bildning till sin karaktär utgöra något egenartat och självständigt: den borde rent nationell och praktisk vara samt roeligiös. En sådan bildning skulle framgå resultat folkskolans som av verksamhet. Atminstone vid nio års ålder borde valet mellan de till skilda arten bildningsanstalterna äga rum, vilket ansågs så mycket lättare kunna ske, det enär vore icke mycket på anlagen på föräldrarnas önskningar, barnets uppfostran som som

eror. Den med folkskolan parallella självständiga borgareskolan s. avsåg sålunda att bli en skola, avpassad enkom efter medelklassens bildningsbehov.

Under sådana förhållanden föreslog 1882 års läroverkskommitté småläroverkens ersättande med statsunderstödda kommunalslcolor den antydda av borgareskoltypen. Kommunalskolorna, skulle underhållas och kommun som av stat gemensamt, avsågo sålunda närmast att bereda lärjungarna för direkt utträde i det praktiska livet. Dock ansågs det önskvärt, att undervisningen anordnades på ett sådant sätt, att övergången till läroverket icke bleve alltför mycket försvårad. Minst ett främmande språk skulle därför upptagas å

undervisningsplanen, men i övrigt

denna lämpas efter ortens särskilda förhållanden. Inträdesåldern föreslogs kundetil nio år.

v I ett organisationsförslag, som mer eller mindre tydligt syftade mot en särskild mellanskola, avpassad efter medelklassens bildningsbehov och utbyggd vid sidan av folkskolan, låg givetvis fara för folkskolans utveckling.

en Framsynta

folkskolemän hade därför allt ifrån början på det bestämdaste varnat för att leda utvecklingen in på den anvisade vägen. Så skrev exempelvis

folkskolinspektören

i Malmö A. O. Stenkula år 1882 angående denna skola: Hurudant skulle förhållandet bli, den självständiga borgareskolan trängde om sig mellan folkskolan och den lärda skolan Följden den falska princip, å denna av var skola vilar, skulle genast Visa sig. Många de barn, eljest sku le besöka folkskolan, skulle av som ingå i borgareskolan, och den förra bleve den nödtvungna tillflyktsorten för de allra fattigaste, dagakarlarnas och proletärernas barn. Folkskolan skulle härigenom

nedsjunka från den ganska aktningsvärda ståndpunkt, hon i den allmänna meningen redan vunnit, intresset för henne skulle småningom avtaga, om alldeles upphöra, och kastskillnad skulle grundläggas redan i de tidigare åren blott mellan

en den lärda klassen och borgareklassen utan jämväl mellan denna och de egentliga

. arbetarna

Medan meningsbrytningarna angående läroverksreformen som bäst pågingmFolks/lçolarâvs utvecklade sig folkskolan sakta säkert. En omarbetad folkskolestadga år 1882 °"9ffå.§t1;

men

utvecklade fo a a och normalplan år 1889 anvisade mera organisationsformer åt

en ny denna skolas verksamhet. Lärarebildningen hade förbättrats; sedan utbildnings tiden vid seminariet ökats från tre till fyra år, och stadgan för folkskoleseminarierna år 1886 gav fastare former och mera enhetlighet än förut åt dessa läroanstalters för folkundervisningen grundläggande arbete. Frukterna av folkskolinspektionen börja också i någon mån att framträda. Något rikligare understöd för folkundervisningens höjande hade beviljats av såväl staten som vederbörande kommuner. Och i samma mån som folks olan erhållit kunnigare lärare, lämpligare undervisningsmetoder. bättre lokaler och materiell, vann den ock mera förtroende bland den stora allmänheten. I städerna visade sig detta i synnerhet därigenom, att allt flera burgnare samhällsmedlemmar började anlita densamma för sina barns uppfostran.

Vid samma tid börjar också folkskolans egen lärarekår att mera målmed- kryss vetet arbeta för folkskoleväsendets höjande. Ar 1880 stiftades Sveriges allmänna ftâzgzâtlâiâ folkskölldrareförening, vilken alltsedan på flerahanda sätt bidragit till spridande rarcföre-

ökat intresse för folkskolan och dess överbyggnader; och år 1882 erhöll före- Wing av ningen Svensk Läraretidnings grundande ett särskilt organ för sina strä-

genom vanden. Därmed sattes kåren i tillfälle att också i någon mån kunna öva inflytande även på den skolpolitiska utvecklingen. Mot århundradets slut började så ånyo Fryxell, Rudenschöld och Siljeström m. fl. tidigare hävdade skolorga-

de av nisatoriska idéerna att med skicklighet och hänförelse föras fram i de pedagogiska diskussionerna inom och utom riksdagen, särskilt av de tre folkskolemännen Emil Haønniarlund, Fridtjuv Berg och Alfred Dalin; och med folkskoleväsendets alltjämt fortskridande utveckling fingo dessa idéer bättre förutsättningar att göra sig gällande i praktiken.

Bland de ärenden, som centralstyrelsen för Sveriges allmänna folkskollärareförening år 1883 utsände för behandling inom de olika kretsföreningarna, var även frågan folkskolans plats inom det offentliga undervisningsväsendet. Själva den

om

de därvid gjorda uttalandena kom till uttryck, var

som genom årundåskådning,folkskolan borde utvecklas, så den kunde meddela åt alla samhälls

en, att att klassers barn den grundläggande allmänbildningen, att folkskolan borde kunna ersätta allmänna läroverkets lägre klasser, att folkskolans huvuduppgift

men finge bliva att utgöra förberedelseanstalt till läroverket. I detta sammanhang

en offentliggjorde F. Berg skrift: Folkskolan såsom bottenskola, ett inlägg i en viktig

en samhdllsfrdgm, vari det föreliggande ämnet närmare motiverades. Författaren framhåller särskilt, att skarpt utpräglad individualitet är utvecklingens begynnelse utan dess måla Så länge individerna befinna sig på barnstadiet, hava de alla i stort sett liknande intressen och strävanden, deras anlag och böjelser finnas visserligen till sina huvuddrag givna, men ännu äro de så litet differentierade, att de

med någon grad av säkerhet kunna åtskiljas vare sig av barnen själva eller deras föräldrar. Att underhålla tvenne skilda barndomsskolor vore därför icke be-

tingat av vare sig den enskildes behov av en naturenlig uppfostran eller samhällets krav på en kulturenlig uppfostran. I den mån pedagogiska och sociala fördomar lata sig övervinnas, skulle enligt författarens mening övertygelsen härom bliva allmän. I den prisade skolordningen av 1649 pabjöds. att sedan smågossarna i första klassen lärt sig ABC och läsa innantill, skulle de från och med andra klassen i skolan städse tala latin, motsatsen belades med skamstraff eller fängelse. Vi inse nu klart dårskapen härav. Men inom kort skall det säkerligen sta lika klart för

det allmänna medvetandet, att i våra skolor intet annat språk rimligtvis kan vara grundläggande än svenskan och att i barnabildning icke ingår något annat tungo mål än modersmålet. Och lika självklart efter 1789 finner det. . . . . som man nu att samhället icke får hålla en rättvisa för förnämt folk och för simpelt en annan folk. lika självklart skall man inom kort finna, att detsamma får bjuda sorts en bildning åt fint folks barn, en annan át simpelt folks". Liksom samhället drivit ut kastandan ur rättsväsendet, skall det utan tvivel utdriva den även skolvä. ur sendet. Förslag om Vid riksdagen 1892 blev det anledning att taga spörsmålet skolor- /zom mmla om m samband med varandra i förnyat övervägande. Då gjorde nämligen mvllaøzsko- nas regeringen ett försök att lösa den invecklade läroverksfragan, och i samband med denna framom upprättande ridkom även förslaget om småläroverkens ombildning. Vid detta ärendes behandling 18.02års i riksdagen fällde dåvarande chefen för ecklesiastikdepartementet det betecknande rÃ/øsdag. småläroverken: yttrandet om Det är hög tid att något göres åt dessa läroverk, tv de befinna sig i sådant osäkerhetstillstånd, att de varken kunna sägas leva eller vara döda Alltsedan 1852 hade nämligen enligt Kungl. Miajzts föreskrift vid dem

inga ordinarie lärare blivit utnämnda, för att statsmakterna skulle hava fullt fria händer att bestämma över deras blivande öde; gällde frågan, huruvida nu man borde låta dem avsomna eller vidtaga åtgärder i syfte att ingjuta nytt liv i dem. Regeringen hade bestämt sig för att försöka detta Ol1 för den skull föresenare, slagit, att de skulle ombildas och utvidgas till mindre allmänna läroverk med undervisning i enlighet med reallinjens läroplan för det lägre stadiet samt, där så befunnes lämpligt, anordnas såsom samskolor. Det var under sådana omständigheter, tvenne ledamöter andra kamsom av maren, F. Berg och E. Hammarland, väckte motion upprättande mellanskoom av lor, byggda på folkskolans grundval. för tillgodoseende det bildningsbehov, av som regeringen velat anförtro at de föreslagna mindre läroverken. Dessa mellanskolors huvudsyfte skulle enligt motionärernas förslag att vara tillgodose de lärjungars bildningsbehov, vilka vid 15-16 års ålder utgå i det praktiska livet. De borde göras tillgängliga för såväl flickor samt förses gossar som med såväl manliga som kvinnliga lärare. För de lärjungar, vilka fullständigt inhämtat skolans kurs, borde anordnas särskild avgångsprövning, en vars genomgående medförde vissa rättigheter. Fordringar för inträde i första klassen borde

vara: fyllda 12 år samt kännedom om det kunskzipsinnehåll, väl ordnad folksomen skola kunde bibringa. Undervisningen borde avgiftsfri. Aven folkskollärare vara eller folkskollärarinna, på sätt Kungl. Majzt kunde finna skäl fastställa, styrkt som, sig äga de för undervisning vid skolan erforderliga kunskaper och färdigheter, förutsattes kunna vid densamma vinna anställning. Kostnaderna för en dylik skola skulle bestridas dels staten, dels komav av munen, detta enligt väsentligen grunder, gällde för folkskolan och samma som som av 18252 års läroverkskommitte föreslagits beträffande de ifrågasätta kommunal-

skolornaz Läroverk detta slag skulle kunna upprättas på alla sådana orter, där

av behovet dylik anstalt gjorde sig så kännbart, att vederbörande kommun Ville

av en átaga sig de på dess del belöpande utgifter.

Enligt den åtföljande motiveringen anslöto sig motionärerna i det hela till den uppfattningen, att skolart med ungefär det bildningsmål, som tidigare för

en morgareskolorna och tkommunalskolorna antytts och nu för de föreslagna mindre allmänna läroverken åsyftats, vore ett verkligt tidens krav. Men då dessa läroverk med avseende på såväl lärjungarnas ålder som bildningsmått hade ungefärligen slutmål de överbyggnader på den egentliga folkskolan, vilka man

samma som sökt få till stånd i städer och livligare industrisamhällen, så syntes det motionä-

ingenting bort ligga närmare tillhands än att organisera dem som rerna, som om sådana överbyggnader: fastställa inträdesålder av fyllda 12 år och in-

v. s. en trädesfordringar motsvarande fullständig folkskolekurs. Det var just denna punkt

i försla et, som var motionens kärna.

åom stöd för sådan anordning framfördes under den motionen för-

en av anledda allmänna diskussionen både ekonomiska och praktiska skäl, men huvudvikten lades särskilt på de psykologiskt-pedagogiska. Grundtanken imotionen var den, att skolorganisationen i sin helhet borde av assas efter de naturliga utvecklingsskedena liv: folkskolan bottensltolanför barndomen, mellan-

i de ungas - skolan för övergångsåldern och gymnasiet för ungdomen. Barnstadiet hade sina

särskilda psykologiska grunddrag, övergångsåldern sina och ynglingaåldern sina, och vid förverkligandet sådan skolplan den föreslagna skulle envar av

av en som de olika skolarterna kunna i avseende på lokala förhållanden, lärarekrafter, lärostoff och undervisningsmetoder genomgående anordnas på ett sätt, som bäst motsvarade lärjungarnas verkliga utvecklingsbehov under varje särskilt stadium/Aven

skolornas läge spelade härvid betydelsefull roll. Att under nglingaåren vistas

en utom hemmet visserligen förbundet med åtskilliga faror olägenheter, men

vore å andra sidan kunde det även hava sina fördelar, att de unga vid denna tid i viss

mån fostrades i frihet under självansvar, varför man kunde hava skilda meningar därom, huruvida det eller andra att föredraga. Däremot torde intet tvivel

ena vore råda att under den egentliga övergångsåldern borde föräldratillsynen icke gärna

om

för långt borta, och vad barnaåldern beträffar, skulle för visso ingen uppvara fostrare tveka att förklara det för abnormitet, att en nioårig gosse under tre ars

en tid sändes ofta långt bort från sitt hem på landet och inackorderades hos främmande människor i staden huvudsakligen för att tidigare kunna inhämta en smula tyska. Säkerligen skulle icke heller någon vilja inlåta sig på ett dylikt minst från moralisk synpunkt betänkligt experiment, såvida den offentliga skolorganisationen rent tvingade därtill. Det normala borde därför vara, att de unga under den

av egentliga barndomen finge stanna i föräldrahemmet och under övergångsåldern icke

behövde åtminstone alltför långt avlägsnas därifrån samt att de först under ungdomsåren släpptes på hand. I enlighet härmed borde på alla orter

mera egen

folkskolor för barndomen, här och var i bygderna över hela landet mellannas

för övergångssåldern samt på lämpliga enstaka ställen gymnasier för ung-

skolor

omen.

Denna skolorganisation tänkte sig motionärerna dock såsom ett framtidsmål.

Upprättandet mellanskolor jämte första läroverksklassens indragning, som även-

av ledes påyrkades, betraktades dem såsom första ansats i rätt riktning. I

av en

mån folkskolan så. kommer i åtnjutande av den omvårdnad, som hon samma som

i alla fall, oavsett varje hänsyn till andra läroanstalter bör hava, i mån

samma som den gamla fördomen nödvändigheten de främmande språkens studium

om av redan under barnaåldern giver vika, i mån ho motionärerna skall

samma - pas

ock man inse oskadligheten och lämpligheten att för äg även den andra och

av a tredje klassens undervisning till folkskolan. Måhända skall i framtid, då

man en mellanskolan vunnit tillbörlig utveckling, taga steget fullt ut här -liksom på

sina ställen i utlandet och låta henne bliva grundvalen för gymnasiet

-

Vid 1892 års riksdag strandade läroverksfrâgan liksom förut på striden

om latinets plats å undervisningsplanen; och Bergs och Hammarlunds förslag

som om mellanskolors up rättande sammanhängde med denna fråga, föll detta med den.

Mellan- Regerings örslag småläroverkens ombildning efter huvudsak

om i enahanda skoletanken grunder förut förelåg åter vid följande års riksdag, denna gång utan samband och som Izh olk- med läroverksfrågan i övrigt. I anledning härav förnyades ovanberörda motion

slålanre av

vid Berg och Hammarland mellanskolors upprättande såsom överbyggnader på folk-

om 1893 års skolan. Vidare väckte ledamot kammaren,

en annan av andra A. F. Liljeholm i riksdag. Göteborg, en motion i syfte att hjälpa den högre folkskolan. Han hemställde

up bl. att riksdagen ville dels i sjkrivelsetill Kungl. Maj:t anhålla,

a., att läroplan till ledning för högre folkskolans undervisning måtte utarbetas, dels medgiva, att

högre folkskola finge, med åtnjutande understöd, då tillerkänt

av samma som var sådan skola på landet, upprättas även i stad, där behovet dylik undervisnings-

av anstalt gjorde sig gällande och vederbörande kommun ville åtaga sig de därmed

förbundna kostnaderna. Med detta besläktade yrkanden framställdes samtidigt

av tvenne andra motionärer.

Vad den högre folkskolan "beträffar, hade denna skolart, vid 1856-58

som års riksdag ska ades under stora förväntningar, fört mycket tynande tillvaro.

en Orsakerna härtil hade varit flera. Högre folkskolan hade haft alltför

en svag grund att bygga på, så länge folkundervisningen varit otillfredsställande ordnad,

och på rund härav hade dess karaktär överbyggnad på folkskolan icke allt

av ifrån början blivit strängt upprätthållen. Skolan hade också lämnats utan egentlig

ledning i arbetet. Men framför allt hade dess ringa framgång berott därpå, att

verksamheten begränsats till landsbygden. där folkskoleväsendet i allmänhet

var minst utvecklat. För tillfället uppgick de högre folkskolornas antal endast till 12,

och i dem undervisades då sammanlagt icke än omkring 280 lärjungar

mer

detta 35 år efter riksdagens beslut skolformens upprättande.

om

Det i Bergs och Hammarlunds motion framställda organisationsförslaget fann

statsutskottet förtjänt synnerlig uppmärksamhet. Genom att uttala sig för

av bemälda- motions yrkande på indragning de återstående treklassiga läroverken

av samt pedagogierna skulle riksdagen gå vidare på den redan beträdda vägen, vilken

ensam syntes utskottet föra fram till det mål, enligt dess förmenande borde

som uppställas för småläroverksreformen, eller inrättande just sådana överbyggnader

av på folkskolan, vilka motionärerna förordat och vilka, då desamma i själva verket

komme att utgöra utveckling den högre folkskolan, imotsats till de

en av av Kungl. Maj:t föreslagna samskolorna skulle nära ansluta sig till det dåvarande

undervisningsväsendet. På dessa grunder hemställde utskottet, att riksdagen med

avslag å regeringspropositionen i ärendet måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla

om utredning frågan, huruvida icke småläroverken kunde ersättas överbygg-

av av nader folkskolan.

ed anledning av de samtidigt framkomna yrkandena, avsågo högre

som

folkskolans främjande, hemställde utskottet, att riksdagen måtte medgiva, att statsunderstöd finge utgå jämväl till högre folkskola i stad, där varken allmänt läroverk eller pedagogi funnes.

Riksdagens andra kammare biföll utskottets förslag i båda dessa punkter, men första kammaren biträdde endast, vad utskottet isista unkten föreslagit, vadan alltså riksdagen allenast beslutat att bereda högre folks olan i någon mån ökade möjligheter till utveckling.

På grund den stånd unkt, andra kammaren slutligen intog i frågan

av om småläroverkens ombildning, bev det emellertid uppenbart, att vidare försök att

nytt liv i dessa läroverks ursprungliga grundform måste betraktas som

ingjuta

lön ösa.,

Ar 1894 var tiden omsider mogen för skapande av en första organisk för- Den första bindelseled mellan folkskolan och allmänna läroverket; denna förbindelseled fick Qfgfmiska dock sin anslutning icke vid folkskolans högsta klass, såsom denna skolas

måls-ijglfáljeáäêf

män påyrkat. utan i stället vid den första. I anledning av en utav ledamot ,Zz-Hua

en lära inom andra kammaren, T. Zetterstmnd i Norrköping, väckt motion beslöt riks- verket och dagen nämligen då hos Kungl. Majzt anhålla om sådan ändring av fordringarna f 0116376016171 för inträde i allmänna läroverkens lägsta klass, att dessa vid anställd inträdesexamen kunde fullgöras av den, vilken genomgått första klassen av fast folkskola litt. A. Samma år utfärdades ock kungl. kungörelse, enligt vilken inträdes-

en fordrin arna vid läroverken fastställdes i överensstämmelse med dessa grunder.

l enlighet med riksdagsbeslut år 1890 hade redan del smärre läroverk

en .Privata indragits. och även övriga läroverk detta slag höllos i beredskap för verksam- samskqlan

av hetens framtida avveckling. Under dessa omständigheter började i de härav

man 20-27

fo 8 m berörda småstäderna att se sig om efter andra utvägar för tillgodoseende av det bildningsbehov, dessa läroverk uppammat. 1893 års riksdag hade be-

som genom slut om understödjande högre folkskolor just i sådana städer anvisat utväg,

av en som det legat närmast till hands att anlita, därest icke en fördom mot såväl folkskolans som högre folkskolans verksamhet sedan gammalt funnits inrotad bland ledande kretsar inom ifrågavarande samhällen. I stället började man att för

nu sagda ändamål upprätta enskilda lägre samskolor med eller utan understöd

av vederbörande kommun.

På grund av industriens och kommunikationsväsendets snabba utveckling hade mot slutet århundradet uppstått talrika stadsliknande industri- och sta-

av tionssamhållen, där man anosåg sig hava behov en skolbildning utöver omfånget

av av folkskolans lärokurs. A dessa orter dock lärjungeantalet så ringa, att det

var skulle ställt sig-för dyrbart att uppehålla skilda skolor för och flickor, och

gossar i följd härav hade beslutat att sammanföra båda slagen lärjungar i

man av en gemensam skola för att på denna samla de oftast alltför rikliga ekonomiska resurserna. Så uppstodo inom kort enskilda samskolor, avsedda för ett åldersstadium parallellt med folkskolans och den högre folkskolans, icke blott i småstäder och köpingar utan även på landsbygden.

Det dröjde icke så länge, förrän riksdagen beviljade medel till understödjande av dessa samskolor. Första gången skedde detta vid 1896 års riksdagi samband med behandlingen av Kungl. Maj:ts framställning om förhöjning av anslaget till högre skolor för kvinnlig ungdom. Som antalet samskolor ifråga-

av varande art då antogs bliva helt ringa, hade vederbörande departementschef tvekat föreslå, att av ovan berörda anslag bidrag måtte på samma villkor, som

gällde ñickskolorna, kunna meddelas även åt samskolor med minst fem årsklasser å orter, där allmänt läroverk för gossar funnes. Utan att närmare överväga konsekvenserna av den nya principen för folkskolan och dess överbyggnader biföll riksdagen Kungl. llaj:ts förslag med avseende på samskolan.

Utvecklingen hade sålunda letts in pa denna väg, innan det tillräckligt kunnat huruvida icke en redan förefintlig allmän skoltyp, högre folkskolorna, kunnat utrustas på ett sätt, att den tillfredsställande kunnat fylla det ifråga varande bildningsbehovet. Visserligen började statsmakterna ägna de

nya nu senare skolorna något mera uppmärksamhet än tidigare. Sålunda kunde desamma, som förut varit endast enklassiga Överbyggnader på folkskolan, efter 1897 erhålla statsunderstöd till tvenne årsklasser. Men alltfort fingo de bibehålla det särmärke, vilket påsattes dem i de ursprungliga bestämmelserna, enligt vilka såsom deras ändamål angavs, att de skulle för sådana arbctskhzssen tillhörande barn, blivit

som begåvade med bättre fattningsförmåga och livligare håg att lära, lämna tillfälle att vinna något högre mått av bildning och inhämta gagneliga kunskaper, utan att dessa därigenom droges från sina vanliga levnadsförhållanden eller nödig jvning för duglighet och härdighet i kroppsarbete. Så länge sådan bestämmelse

en kvarstod för angivande av de högre folkskolornas grundkaralçtär, kunde de givetvis med framgång upptaga tävlan med samskolorna, vilka ansågos som en vida förnämligare skolform, ehuru de i allmänhet ingalunda vare sig i fråga lärare-

om personalens kompetens eller skollokaler och undervisningsmateriell motsvarade billiga anspråk. Skolor av sistnämnda slag upprättades inom allt flera småsamhällen här och var i landet, och därmed kom dualismen inom skolväsendet att sträcka sina verkningar vida djupare inom samhället än någonsin förut.

Denna utveckling hotade att definitivt förvandla folkskolan till fattig-

en skola och bidrog för övrigt att bland de samhällsklasser, som av ekonomiska skäl fortfarande voro för sina barn hänvisade till denna skola, utbreda den föreställningen, att folkundervisningen under alla omständigheter vore något mindervärdigt, något, som man endast i nödfall kunde låta sig nöja med. Folkskoleväsendets höjande måste under alla omständigheter bliva det naturliga medlet mot samskolornas hotande övervälde. Tack vare den uppmuntran, som statsmakterna på sista tiden ägnade åt den högre folkskolan, syntes verksamheten inom denna på sina ställen också visa tecken till en begynnande lnoiiistring. Inom vissa större stadssamhällen, där högre folkskolor kunnat komma i åtnjutande av statsunderstöd, hade ett annat slag överbyggnader på folkskolan folkskolans

av högre avdelningar på grund av förhållandenas makt, utan statsmyndig-

- egen heternas medverkan brutit sig fram till motsvarande stândpunkti bildningshänseende, pch omsider erhöllo dessa officiellt erkännande i Kungl. Majzts förnyade stadga för folkundervisningen år 1897 samt i den nya normalplanen för denna undervisning år 1900.

Riksdagen fann emellertid anledning att taga under närmare övervägande konsekvenserna av de privata samskolornas uppmuntran, då Kungl. Majzt i

propositioner till 1902 och 1903 års riksdagar framkom med förslag till ändrade grunder för statsunderstödets meddelande åt dessa skolor i syfte att bereda dem i vissa avseenden gynnsammare utvecklingsmöjligheter.

Med anledning Kungl. Majzts framställningar i detta ärende hänledde

av F. Berg och E. Hammarlund genom särkilda motioner riksdagens uppmärksamhet på det förhållandet, att samskolornas snabba tillväxt i antal innebure stor

en

olägenhet och verklig fara för folkskolan och dess utveckling, på samma

en det privata skolsystemet hotade att bliva synnerligen dyrbart. Skulle staten åtaga

såsom dittills understödja varje inrättad samskola med ett 30-tal lärjungar sig att

åldern 9-14 år, fördelade på fem klasser, så kunde manenligt motionärernas i övertygelse förvissad därom, att utvecklingen icke skulle avstanna, förrän

vara

hunnit därhän, att hela vårt land blivit överspunnet med ett nät av samman skolor, lika dyrbart det dåvarande folkskolesystemet i olikhet med detta

som men avsett icke för alla samhällsklasser utan endast för de mera bemedlade.

Inför sådana framtidsmöjligheter riksdagen hava blivit något betänk-

synes

och beslöt att endast åt sådana samskolor, före utgången 1902 fullsam som av gjort gällande villkor för statsunderstöd, medgiva rätt till delaktighet i det

sådant ändamål uppförda anslaget. Därmed hade en bestämd gräns för dessa för skolors utveckling blivit fastställd.

Under tiden hade vissa grundlinjer för den länge omstridda läroverks-Högø-øfollc-

börjat något klarare utforma sig. Av den tidigare behandlingen inom SÅTOlWyiWfÖ" reformen att riksdagen detta ärende hade sålunda t dligt framgått, att för vinnande avj..","7/:'_1”

av andra kammarens medverkan till frågans ösning ett oeftergivligt villkor lj-:jlijeäqc-

som

skapandet latinfri nedcrskola för tillgodoseende den allmänt i krävdes av en av medborgerliga bildningen. Vidare hade riksdagen i skrivelse till Kungl. Majzt

1899 anhållit förslag till inrättande under offentlig kontroll och av år om av en

kompetens åtföljd bildningsprövning för de läroverkets lärjungar, som vid viss 15-16 års åldern ämnade antingen omedelbart utgå i det praktiska livet eller ock

studier vid vissa fackskolor. Ar 1899 tillsattes särskild kommitté med fortsätta en uppdrag att närmare utarbeta planen för den blivande reformen.

En läroverksreform enligt antydda grundlinjer måste nära beröra även folk-

skolans förhållanden. Hittills hade tillträdet till vissa högre befattningar i statens

tjänst samt till universitet och högskolor varit förbehållet åt dem, som efter att

hava fullständigt inhämtat allmänna läroverkets kurs avlagt studentexamen. Men

behörighet för alla andra tjänster eller inträde i de vanliga fackskolorna ifråga om hade allmänhet icke förutsätts bestämda examensmeriter, utan det hade rått fri

i och tävlan för alla, oberoende av vilken skola, de sökande genomgått.

öppen Skulle däremot till läroverkets nederskola anknytas avgångsexamen med viss

en kompetens, måste följden härav bl. bliva den, att framtidsutsikterna för folk-

a.

lärjungar väsentligen minskades, därest samtidigt nödiga åtgärder för skolans tillgodoseende deras berättigade intressen vidtoges.

av

I betraktande härav fann sig Sveriges allmänna folkskollärareförening år

1900 föranlåten att ingå till Kungl. Majzt med yrkande, dels att den föreslagna

bildningsprövningen måtte få avläggas icke allenast vid allmänna läroverket nya

vid andra undervisningsanstalter, vilka visade sig kunna föra tilli utan även huvudsak bildningsmål det, denna avsedd vitsorda, dels att

samma som vore

främmande språk måtte obligatoriskt ingå i denna prövning. Petitioendast ett

höllo nämligen före, att allmänna läroverkets nederskola icke till obotlig närerna skada för folkskolan finge tillförsäkras monopol på att den enda bildningsväg,

vara

å svenska barn kunde förskaffa sig ett högre mätt allmänt medborgerlig var av bil ning, De fordringar, vilka förslagsvis nämnts såsom för den tillämnade

norm

motsvarade på det närmaste det bildningsmål, redan funnes fastprövningen, som

för de enda allmänna undervisningsanstalter, dittills haft bibringandet ställt som

för det dagliga livets krav lämpad medborgerlig bildning till sin uppgift, av en

18-2104022. II.

nämligen högre folkskolan samt den praktiska överbyggnad på folkskolan,

som under namnet folkskolans högre avdelning utan att hava åtnjutit förmånen

av särskild uppmuntran från statens sida nått en lovande utveckling inom vissa stadssamhällen. Kunde verkligen i folkskolans överbyggnader uppnås väsentligen samma bildningsmål som i allmänna läroverkets nederskola, syntes inga rimliga skäl kunna anföras mot att staten gåve samma erkännande åt de förras arbetsresultat som åt den senares. Någon frihet i fråga om formerna för avgångsexamen vore emellertid önskvärd. Likvärdighet i bildningsavseende borde kunna upprätthållas, även om i Vissa fall det ena av de för denna examen föreslagna främmande språken uteslötes men kompensation erbjödes genom något ökade insikter eller färdigheter i andra ämnen. 1904 års Sedan det förberedande arbetet för den länge eftersträvade läroverksreformen liiroverksblivit slutfört, förelåg vid 1904 års riksdag kungl. proposition angående de allreform. männa läroverkens omorganisation. Enligt Kungl. Majzts förslag skulle läroverket uppdelas i en sexklassig realskola för meddelande av allmänt medborgerlig bildning och med realskolexamen som slutmål samt ett i anslutning till femte realskoleklassen uppbyggt fyrårigt gymnasium. Vad de av folkskollärarekåren särskilt framförda önskemålen beträffar, befanns det, att regeringen genomgående ställt sig avvisande gent emot desamma. Den från detta håll eftersträvade utvecklingen av folkskolan och dess överbyggnader syntes i hög grad försvårad på grund därav, att realskolexamen anknutits icke till den femte klassen av nederskolan, såsom vid ärendets behandling vid ett tidigare skede ifrågasätts, utan i stället till den sjätte, och därtill regelmässigt förbundits med prövning i tvenne främmande språk. Det var uppenbart, att de skärpta krav, som kommit till uttryck i denna anordning, också måste få till omedelbar följd realskolexamens framskjutande till ett högre åldersstadium än det, som i riksdagsskrivelsen 1899 förutsätts; och just denna omständighet betraktades inom folkskolekretsar såsom synnerligen ofördelaktig för

nu begåvningarna inom folkets bredare lager, för vilka det alltid måste vara förenat med stora uppoffringar att fortsätta skolgången någon längre tid efter konfirmationsåldern, då arbetstillfällen stode dem till buds. Uttalanden i denna riktning framkommo från folkskolläraremöten ute i landet.

Under sådana förhållanden väckte folkskollärarekårens närmaste målsmän inom riksdagen, F. Berg och E. Hammarlund, motion om vissa ändringar i de av Kungl. Majzt föreslagna huvudgrunderna för läroverkens omorganisation. Motionärerna säga sig efter en ingående granskning av dessa grunder hava kommit till den övertygelsen, att den föreslagna organisationen skulle vinna praktiskt och socialt värde liksom i enkelhet och antaglighet, om realskolan i anslutning till redan bestående förhållanden femklassiga läroverk gjordes femklassig, och om det bleve medgivet att avlägga realskolexamen blott med två utan ock med ett främmande språk. Att realskolexamen borde få bli ett monopol för statens läroverk utan kunna anordnas även vid andra skolor, vilka kunde föra sina lärjungar till motsvarande bildningsresultat, syntes dem självklart. Bifölles de av dem gjorda yrkanden, vilka gingo i denna riktning, ansågs det möjligt, att också folkskolans överbyggnader skulle inom kort kunna föra sina lärjungar, i varje fall de begåvade dessa, fram till bildningsmål som realskolan.

mera av samma

Denna motion åsyftade att skapa förutsättningar för en framtida organisk förbindelse mellan allmänna läroverket och folkskolans högsta stadium, sålunda att hela den egentliga folkskolan måtte på ett naturligt sätt kunna utveckla sig

139 i

.till samhällsklasser barndomsskolan. I

den för alla gemensamma en annan av ett 40-tal ledamöter inom andra kammaren undertecknad motion sattes målet för tillfället icke så högt, höll före, att folkskolan i större utsträckning än förut

men man borde kunna användas förberedelseanstalt till läroverket. I enlighet här-

som en med påyrkades, liksom så många gånger förut inom denna kammare, att första klassen i de föreslagna real- och samskolorna måtte indragas samt inträdesfordringarna till dessa skolor lämpas efter de i andra klassen av fast folkskola litt. A genomgångna kurser.

Läroverksreformen genomfördes emellertid ihuvudsaklig överensstämmelse med de Kungl. Maj föreslagna grunderna trots kraftiga gensagor från de kretsar

av inom riksdagen, som påyrkat ett bättre tillgodoseende av folkskolans och landsbygdens i denna fråga gemensamma intressen. Icke ens det amla andrakammarkravet på första klassens indragning vann riksdagens bifall. Medellclassens läroverksrefbrnz blev denna omorganisation kallad, och från folkskolans synpunkt betraktad, föreföll det då, som om den faran låge nära, att realskolan på grund av sin bättre allmänna utrustning och sina särskilda förmåner småningom skulle mer och suga till sig medelklassens föräldraintresse och folkskolan därmed

mer förlora ett grundvillkor för sin sunda utveckling. Reformen hotade sålunda att draga ett särskilt bildningsstreck mellan medelklassens och småfolkets barn. De senare ställdes vidare inför möjligheten att utestängas från en del praktiska skolor och levnadsbanor, där de förut genom duglighet och energi kunnat upptaga tävlan med dem, som åtnjutit förmånen av högre skolbildning.

Ar 1906 fastställde Kungl. Majzt undervisningsplan för realskolau. Genom Indra-risden kursfördelning, då påbjöds. och de anvisningar rörande lärostoffets be- nmgsplanen

som handling, för real-

som anslötos därtill, togs ett bestämt avstånd från den av vännerna till

skolan. den gamla lärdomsskolan så ihärdigt förfäktade meningen, att den lärda bildningen måste grundläggas genom en allt ifrån barnstadiet vetenskapligt betonad undervisning. I stället framhålles där med eftertryck grundsatsen nödig åskådlig-

om het och konkretion i framställningen med hänsyn till barnens allmänna förutsättningar för kunskapstillägnelsen. Därmed i princip hava blivit erkänt, att

synes undervisningen på det lägre stadiet av de allmänna läroverken bör till arten skilja sig från folkskolans.

Mcllanskoletankens förverkligande.

Den gamla tanken på en medborgareskola såsom grundval för lärdomsskolan hade omsider till sina huvuddrag tagit gestalt i 1904 års läroverksorganisation. Men den upprättade medborgareskolan hade utb ggts vid sidan av folkskolan och icke ovan pa densamma, såsom de ursprun liga anbrytarna för denna grundtanke ansett, att förhållandena borde ordnas. öljden härav måste bliva, att mera folkskolan och dess överbyggnader utvecklade sig, desto större blev antalet be-

av gåvade lärjungar, som genom att begagna sig av dessa läroanstalter kommit in på en studieväg utan ordnade framkomstmöjligheter till officiellt erkända högre bildningsmål och därmed förbundna samhälleliga förmåner. Ett sådant tillstånd i

var längden ohållbart, den närmaste utvecklingen ådagalade detta.

Den högre Med anledning motion i andra kammaren, framburen R. Johansson i Jön-

av av folkskolans kö fäste riksdag Kungl. Maj:ts uppmärksamhet därpå, de högre

ing, 1905 års att utveckling. fol skolorna syntes vara i behov av ökad omvårdnad från statens sida. Efter verkställd utredning av ärendet förelade Kungl. lilajzt 1907 års riksdag förslag till ändrade grunder för statsunderstöd åt dessa skolor, vilket förslag i väsentliga delar

riksdagen godkändes. Härigenom fingo skolorna sig tillförsäkrade i det hela av bättre villkor och ökade utvecklingsmöjligheter. Av särskild vikt var den omständigheten, att lärarepersonalens avlöningsförhållanden blevo ordnade på ett sådant sätt, att även framstående lärarekrafter kunde finna med sin fördel förenligt att ägna sin framtid åt arbetet inom desamma. I samband härmed blevo ur författningsbestämmelserna för denna skolform borttagna de uttryck, som närmast givit den karaktären av en skola för den kroppsatbetande klassens barn. Därefter framstod den tydligare medborgerlig-praktisk överbyggnad på folkskolan, avsedd

som en för barn ur olika samhällsklasser.

Den betydelsefulla reformen bidrog kraftigt till främjande av de högre folkskolornas utveckling i såväl yttre inre avseende. Ar 1890 hade det icke fun-

som nits än 11 sådana skolor med ett sammanlagt lärjpngeantal 271, och tio

mera av år utgjorde respektive tal endast 16 och 377. Ar 1907 uppgick skolornas

senare antal till 22 och lärjungarnas till 683, och år 1909 hade dessa tal ökats till respektive 29 och 1,068. Inom flertalet skolor hade samtidigt bildningsarbetet mer och

fördjupats. mer

Då gällande bestämmelser mycket allmänt hållna, kommo grundlinjerna

voro för de högre folkskolornas organisation och verksamhet att med stöd av erfarenheten utformas i närmaste överensstämmelse med de olika orternas bildningsbehov. Därvid blev det uppenbart, att skolorna egentligen hade en dubbel uppgift att fylla, nämligen att utöver målet för folkskolans verksamhet tillgodose dels ett starkt framträdande krav på ökad allmän medborgerlig bildning, dels ock ett stigande behov

praktisk medborgerlig bildning. Erfarenheten gav tillika vid handen, att läroav kursen i vissa fall borde utsträckas över något längre tid för att motsvara sitt ändamål. Ett hinder för utvecklingen i denna riktning låg emellertid i bestämmelsen, att statsunderstöd icke kunde utgå till än tvenne årsklasser inom en högre folk-

mer skola. Därför framkom önskemålet, att detta hinder med det snaraste måtte undanröjas. Andra/ivztcr- I fråga folkskolans högre avdelningar förefanns intet sådant hinder för

om byggnader anordnandet Hera årsklasser. Visserligen statsunderstödet till dessa

av var överpå folkbyggnader mindre, läraravlöningen här var också lägre än de högre folkskolan men skolornas. Antalet lärjungar i de högre folkskolavdelningarna hade hastigt ökats, i städerna ensamt räknade dessa avdelningar år 1907 mindre än 6,421 lärjungar. I Malmö intog folkskolans högre avdelnin sedan länge ett enastående rum, detta gäller i synnerhet den högre avdelningen ör gossar. Grunden till densamma lades redan 1874, och den omorganiserades 1879 till en s. borgareskola, vars syfte från början att bibringa de lärjungar, som genomgått den egentliga folk-

angavs vara skolan, sådana insikter och färdigheter i ett stort industriellt och kommersiellt

som samhälle äro erforderliga Huvudämnena blevo från början modersmålet, tyska språket, fysik och kemi samt bokföring, varjämte några veckotimmar anslogos åt ämnena kristendom, historia och geografi. orgareskolan, som till en början var ettårig, utvidgades år 1884 med en andra årsklass. Lärjungarna böra framdeles

heter det kunna utgå med ganska goda insikter i såväl tyska som de natur- - -

vetenskapliga ämnena En rätt utpräglad koncentration tillämpades icke endast i fråga antalet läroämnen utan även i fråga stoffurvalet inom vare särskilt

om om ämne. Ar 1902 inträdde ett nytt skede i skolans verksamhet, i det läro ursen då gjordes treårig och ett nytt ämne, engelska, infördes, samtidigt med att kursen i

vissa andra ämnen fördu

När undervisningsplanen för realskolan förelåg, gjordes Dm fömta

så år 1906 den nya Malmö borgareskola fyraårigg varjämte kurserna utvidgades något med ledning av Åoázfjjnäzgl

nämnda undervisnings lan. Ar 1907 avlades realskolexamen för första gången vid

första en statens läroverk, och etta år blevo jämväl de första lärjungarna från Malmö bor- ékilzlrz.melgareskola privatister i realskolexamen godkända. Sålunda hade i själva verket lanskolfm-

som den första kommunala mellanskolan skapats, samtidigt med att realskolan utbil-

dades. Sistnämnda år hade enskild läroanstalt, Grevesmühlska samskolani

en Stockholm, vilken likaledes anordnats överbyggnad på folkskolan, också fört

som sina lärjungar i högsta klassen fram till realskolexamen. Därmed hade såväl behovet möjligheten mellanskoletankens förverkligande idenna form praktiskt

som av Påvisats.

Med åberopande bland annat berörda förhållanden förelade Kungl. Isfungl.

av ovan Majrt 1908 års riksdag proposition angående statsunderstöd till kommunala mellan MfU-S P72

skolor och enskilda läroanstalter. Vid denna riksdag hade friherre A. T.

Adelswdrd

tidigare i särskild motion påyrkat åtgärder i syfte att göra folkskolan till den angåmgc första och allmänna avdelningen eller bottenskolan inom undervisningsväsendet. statszmder- Då emellertid den kungl. propositionen inkommit sent till riksdagen, hann denna Stöd åt kom

icke ingå på någon saklig prövning de förslagens innebörd. Men följande

av nya år kom regeringsförslaget åter fram inför riksdagen i väsentligen oförändrad form. 70n7zstalte/r.

För tillfället den skolpolitiska ställningen denna: det förefanns flera i

var viss mån olikartade yttringar bildningsbehov, särskilt trädde i förgrunden.

av som Först och främst det de stadsliknande småsamhällenas skolfråga, som krävde

var

lösning, sedan riksdagen vägrat att bevilja ytterligare anslag till smärre med en folkskolan konkurrerande samskolor. Visserligen hade inom dessa samhällen

man kunnat begagna sig anslaget till understöd åt högre folkskolor och up rätta

av läroanstalter av denna typ. Mot anlitande av denna utväg förefanns det eme lertid alltjämt en bestämd obenägenhet, föranleddes särskilt av den omständig-

som nu heten. att genomgåendet av sådana skolor icke, såsom fallet var beträffande realskolan samt från och med år 1909 även den högre flickskolan, medförde någon viss kompetens Vidare framträdde med ökad styrka ett vida mera omfattande

nu bildningskrav, för tillfredsställande också särskilda åtgärder erfordrades. Den

vars stora ungdomsskara, genomgått folkskolan klass efter klass, räknade alltid inom

som Sina leder ett icke obetydligt antal naturen så rikt utrustade lärjungar, att de

av just på grund härav måste tillerkännas rätt till delaktighet i en högre bildnings förmåner, och detta icke allenast för deras skull utan även för samhällets.

egen Vare sig föräldrarna till dessa lärjungar vid den tidigare tidpunkt, då över-

nu gången till realskola eller högre flickskola lämpligast bort ske, icke befunnit sig i den ekonomiska ställning, att valet den längre och dyrbarare studievägen

av ansetts tillrådligt, eller deras lust och fallenhet för studier först vid ett senare

egen stadium blivit uppenbara, nog av, de hade vid avgången från folkskolan kommit till den punkt, där det saknades banade förbindelseleder till högre bildningsanstalter. Några få hade visserligen kunnat bryta sig själva en väg genom alla hinder, för de flesta hade intet annat återstått än att resignera och stanna på ett

men

lägre lan inom samhället, i trots att de ägt de bästa förutsättningar för

av fyllan et högre uppgifter. Detta orättvisa mot de fattigare samhälls-

av var en klasserna, krävde att avhjälpas.

som

Vid samma tillfälle förelåg ännu en viktig skolangelägenhet, näppeligen

som tålde ytterligare u pskov, nämligen frågan ökat statsunderstöd åt högre skolor

om för kvinnlig ung och åt enskilda läroverk. Enligt beslut, fattat vid 1902

om -års riksdag, skulle ämneslärarinna med full tjänstgöring vid de förra skolorna åtnjuta en avlöning, uppgående till minst ett belopp, motsvarade den för ordi-

som narie folkskollärarinna inom kommun fastställda lägsta avlöningen med in-

samma beräknande lagstadgade naturaförmåner. Nu hade efter beslut vid 1906 års

av riksdag den kontanta minimilönen för folkskollärarinna höjts med 200 kronor; och

inom fiera stadssamhällen ökades grundlönerna för sådana befattningshavare väsentligt utöver de fastställda minimibeloppen. I följd härav hade de högre flickskolorna och därmed jämförliga samskolor måst tillerkänna sina ämneslärarinnor motsvarande lönetillägg, på. gång även andra utgiftsposter sprungit i höjden.

samma Dessa skolors redan förut hårt belastade budget tålde icke dylik utgiftsökning,

en utan det blev nödvändigt, att staten trädde hjälpande emellan. De statsunderstödda enskilda läroverken hade delvis av samma skäl ävenledes på sista tiden haft att kämpa med större ekonomiska svårigheter än förut och behövde därför

också ökat understöd av staten. Vid prövning dessa läroverks anslagsbehov år

av 1907 hade riksdagen funnit anledning att i skrivelse till Kungl. Majzt anhålla, att

gemensam plan för fördelningen och användningen av de till samtliga enskilda läroanstalter utgående anslag måtte utarbetas och för riksdagen framläggas.

På uppdrag Kungl. Majzt hade sedermera förslag till sådan plan bli-

av en vit av överstyrelsen för rikets allmänna läroverk utarbetad. Vad särskilt de

omstridda lägre samskolorna beträffar, hade Överstyrelsen ansett, att dessa borde

omorganiseras, så att de kunde föra sina lärjungar till ett bildningsresultat, likvärdigt med det, som var pställt såsom mål för statens samskolor, och i detta syfte

u föreslagit, att de sku med bibehållen inträdesålder inrättas sexklassiga läro-

som anstalter. En ledamot av Överstyrelsen, läroverksrådet N. G. W. Lagerstedt, hade dock reserverat sig i denna punkt och uttalat den meningen, att även samskolor,

som anslöte sig till genomgången sexårig folkskola, inberäknat småskolekursen, bort för understöd komma i åtanke.

När regeringen sålunda blivit ställd inför nödvändigheten att i ett

sammanhang lösa alla dessa synnerligen aktuella skolfrågor, torde den på grund sin

av kännedom om den skolpolitiska ställningen inom riksdagen hava kommit till den slutsatsen, att den enda möjligheten att kunna påräkna andra kammarens medverkan för tillgodoseendet av de enskilda skolornas anslagsbehov att samti-

vore digt söka åtminstone i någon mån gå reformsträvandena inom denna kammare till mötes, och så vidtogos förberedande åtgärder för en reform i riktning från parallell-

skolesystemet mot enhetsskolesystemet. I enlighet härmed utarbetades förslaget om upprättande av kommunala mellanskolor å orter, där behovet utveck-

av mera lade överbyggnader på folkskolan gjort sig kännbart. Därmed skulle i synnerhet småsamhällenas speciella bildningsbehov kunna tillgodosett. Förslaget avsåg

anses sålunda närmast att böja ihop de två dittills skilda organisationerna folkskolan med dess överbyggnader å ena sidan och den lägre samskolan å den andra till

en enda genomgående bildningslinje. Det ansågs nämligen från alla synpunkter lämpligast, om de olika bildningsintressena inom smärre samhällen kunde samlas för

utbildandet god folkskola med en väl utrustad överbyggnad på denna, än

av en

de fortfarande skulle splittras kring skilda med varandra konkurrerande läroom anstalter med i huvudsak ändamål: den allmänt medborgerliga bildningens

samma främjande. På gång öppnades förslaget utsikten att kunna bättre

samma genom tillgodose även det växande bildningsbehovet bland storstädernas folkskolungdom.

I sitt anförande till statsrådsprotokollet utvecklade dåvarande departements- lfrincipørna chefen denna tankegång Det säges här, att förslaget den skol-f°d""k0""

närmare. om nya

folkskolan skulle munala melformens skapande vilade på den grundförutsättningen, att utgöra

lanskolaøis bottenskolan inom de samhällen, önskade begagna sig av densamma. I an- u,,p,.,;tt,,,,,1,.

som slutning härtill bemöttes några de vanligaste invändningarna mot tillämpandet enligtlüøirggl.

av

grundsatsen folkskolan bottenskola. Vidare fästes riksdagens AlIGJ-isfmav om som upp

föreliggande förslaget slag. märksamhet därpå, att ett eventuellt godkännande av det icke kunde innebära ett principiellt gillande sagda grundsats i hela

anses av dess omfattning. Vad förelåge till avgörande vore mera att betrakta som

som nu

fråga praktisk art, föranledd av de för tillfället rådande yttre förhålen av landena.

De kommunala mellanskolorna skulle enligt Kungl. Majzts förslag avse att meddela ungefär det kunskapsmått, genom realskolexamen vitsordas, och det

som ansågs, att detta mål skulle kunna uppnås, om de komme att omfatta minst tre årsklasser. Eventuellt kunde det andra i realskolekursen ingående främmande

språket göras valfritt.

Av det begärda anslaget till kommunala mellanskolor skulle understöd kunna utgå mindre till de samskolor, som för samma år åtnjöto understöd av anslaget till högre skolor för kvinnlig ungdom, än även till skolor, vilka i avseende på inträdesfordringarna förutsatte det kunskapsmått, som kunde inhämtas i högsta kursen folkskola enligt typ litt. A. Vederbörande kommun skulle i se-

av

fallet åtaga sig skolans underhåll och anslå de medel, som förutom statsnare understödet härför erforderliga. Funnes inom kommun blott en skola av

vore en detta slag, skulle den avsedd för både gossar och flickor. En sådan skola

vara kunde omfatta antingen tre eller fyra årsklasser.

I detta sammanhang angav departementschefen också sin uppfattning angående de allmänna bildningsuppgifter, folkskolans överbyggnader för fram-

som tiden skulle hava att fylla. En av dessa vore att bibringa lärjungarna en mera teoretisk allmänbildning av i huvudsak den art och den omfattning, som meddelades å realskolstadiet vid de allmänna läroverken. En annan vore att tillgodose behovet på någon särskild av praktisk verksamhet inriktad, efter för-

av en gren hållandena å orten avpassad undervisning. För att åskådliggöra det sagda hänvisades till förhållandena vid Malmö borgareskola, som hade delats i två linjer, den

ena fyraårig med ändamål att föra lärjungarna fram till realskolexamen, den andra treårig med ändamål att meddela en för näringarna avpassad förberedande undervisning. Av de berörda bildningsuppgifterna skulle den förra övertagas av den kommunala mellanskolan, den senare av högre folkskolan och andra praktiska

överbyggnader på folkskolan.

Sålunda hade genom Kungl. lVIaj:ts förslag ett avgörande steg tagits i syfte

att bana väg för botten- och mellanskoletankens tillämpning. Men icke ens med den begränsning, i den anförda motiveringen angivits, hade denna tanke konsekvent

som fått komma till uttryck i formuleringen av de föreslagna bestämmelserna för kommunala mellanskolor, utan i vissa punkter hade medgivanden åt en motsatt princip

blivit gjorda. Särskilt måste det synas bottenskoletankens principiella förespråkare inom andra kammaren anmärkningsvärt, att även alla de då statsunderstödda samskolorna skulle erhålla statsunderstöd enligt grunderna för kommunala mellanskolor, ehuru de icke voro vare sig av kommuner omedelbart underhållna läroanstalter eller anordnade såsom överbyggnader på folkskolan. Vidare fanns det vissa luckor i detta förslag. Sålunda hade icke någon hänsyn tagits till en under utveckling varande skolas behov av understöd under övergångsåren, innan ännu organisationen hade växt ut till att omfatta tre eller fyra årsklasser. Icke heller förelågo förslag till ordnande av lärarepersonalens kompetens- och avlöningsförhållanden på ett ändamålsenligt sätt. Iiiksrlay/cvzs Regeringsförslagen kommo också att underkastas betydelsefulla förändringar behandling under behandlingen inom riksdagen. I fem olika motioner, därav fyra inom 1IffÖTUSIHgWll. andra kammaren, hade särskilda yrkanden om ändringar framkommit. Utslagsgivande för riksdagens slutliga ståndpunktstagande i detta ärende blev framför allt en av sexton ledamöter från olika partier inom andra kammaren undertecknad och av F. Berg framburen motion i syfte, att det nya uppslaget skulle genomföras i mera organisk anslutning till den historiska utvecklingen på folkskolans område och under särskild hänsyn till de överbyggnader på denna, som redan

arbetat sig fram, samt med iakttagande av även landsbygdens berättigade krav på ökade möjligheter att bereda sina barn tillfälle till inhämtande av den medborgerligt praktiska bildning. som realskolexamen avsåge att vitsorda. I enlighet härmed påyrkades bland annat. att den dittillsvarande grundläggande skillnaden mellan privatskolor och kommunalskolor borde även framdeles upprätthållas, att de föreslagna villkoren för understöd åt kommunala mellanskolor borde ställas ilämpligt samband med grunderna för de högre folkskolornas understödjande samt att sistnämnda skolform måtte för framtiden komma i åtnjutande av rikligare anslag, så att den verkligen skulle kunna fullgöra de uppgifter, som departementschefen enligt sitt ovanberörda anförande till statsrådsprotokollet förutsatt.

Själva principen om folkskolan som bottenskola för mellanskolan möttes inom riksdagen av de mest skilda meningar. Inom andra kammaren omfattades den i allmänhet med gillande, och detta icke endast inom vänsterpartierna utan, såsom naturligt var, även lantmannarepresentanterna inom högern, under det att ma-

av joriteten inom första kammaren reste ett starkt motstånd mot densamma. Men även de, gillade huvudprincipen i förslaget, krävde, såsom antytts, betydande

som förändringar däri. Under dessa omständigheter inkom betänkandet från vederbörande utskott i ett synnerligen tilltrasslat skick, än hade i vissa punkter första kammarens ledamöter reserverat sig, än andra kammarens. Representanterna för vänstern inom utskottet hade emellertid som förutsättning för bifall till den gjorda hemställan om understöd åt de enskilda läroanstalterna krävt reformförslagens genomförande i huvudsaklig överensstämmelse med de synpunkter, utvecklats i

som den av F. Berg m. fl. framburna motionen, och med stöd härav övervanns slutligen motståndet mot den nya skolformen inom första kammaren, vilken hade det största intresset för nämnda anstalters vidmakthållande. Enligt de fastställda grunderna för statsunderstöd åt den kommunala mellanskolan blev denna skolas samhörighet med folkskolan och dess överbyggnader starkt framhävd därigenom, att den fullständigt frigjordes från allt samband med den enskilda samskolan och det enskilda undervisningsgväsendet över huvud samt ställdes i organisk förbindelse med högre folkskolan. At sistnämnda skolform bereddes samtidigt tillfälle till ytterligare ut-

veckling, i det statsunderstöd medgavs kunna utgå i förhållande till antalet årsklasser, vare sig en, två, tre eller fyra klasser anordnades. En särskild tilläggsbestämmelse gjorde det vidare möjligt för en högre folkskola att organiskt utvecklas till mellanskola på så sätt, att den i mån av behov utökades med årsklass efter årsklass intill fyra samt tillämpade mellanskolans undervisningsplan inom den ena årsklassen efter den andra. I övrigt hävdades inom riksdagen den meningen, att mellanskolans undervisning borde från början så anordnas, att slutresultatet av densamma kunde bli i alla avseenden likvärdigt med realskolans. För att skapa garantier härför ävensom för att förebygga faran av överansträngning beslöts, att mellanskolekursen skulle vara fyraårig. Vidare anhöll riksdagen hos Kungl. Majzt, att närmare bestämmelser kompetens- och avlöningsförhållandena för lärareper-

om sonalen vid kommunala mellanskolor måtte utarbetas för att senare föreläggas riksdagen. Innan så skett, skulle avlöningsförhållandena vid dessa skolor ordnasi huvudsaklig överensstämmelse med de bestämmelser, som gällde de högre folkskolorna. I fråga om samskolorna, som vållat så mycket trassel, bestämdes deñni-

tivt först året därpå att de inom viss övergångstid skulle ombildas antingen till

kommunala eller till enskilda mellanskolor, även dessa senare byggda på den allmänna folkskolans grund. Med godkännande av antydda förändringar i det ursprungliga förslaget utfärdade Kungl. Majzt författningar härom den 29 oktober 1909, vilka trädde i kraft med 1910 års ingång.

Formerna för de kommunala mellanskolornas verksamhet utvecklades n

vidare

år 1911 genom riksdagens godkännande av Kungl. Majas då framlagda förslag till närmare bestämmelser angående skolornas organisation samt lärarepersonalens kom- ;upfzayzsk-O petens- och avlöningsförhållanden, vilka bestämmelser jämte därav föranledda änd- lornas orgaringar i grunderna för statsunderstödets utdelande sedan upptogos i kungl. kungö- Mimrelser den 8 december 1911.

Meningarna mellanskolans betydelse och uppgifter hade brutit sig starkt Føftåatt

om inom riksdagen, och diskussionen fortsattes utanför densamma. Många betraktade bznizâzg; mellanskolan såsom obehövlig, och det i all synnerhet inom städer, där allmänna ,wo-ångagdgn läroverk och högre flickskolor redan funnos. Andra sågo i den skolan rent skolfor-

nya av nya

fara för vår svenska kultur. Så hade ledamot första kammaren lektorn m3"en en av A. Bellinder redan under frågans behandling i riksdagen yttrat: Jag finner det ganska betänkligt att söka genom införande av mellanskolor, vars mål skulle

nu bliva realskolexamen, skoltyp, som skulle alldeles både snedvrida

få in en undervisningen i våra folkskolor oc sänka undervisningsnivån i allmänna läroverken, till stort för vår högre andliga kultur. Ja, jag tror rent av, att om denna på

men vissa håll så omhuldade tanke: att göra folkskolan till bottenskola, blir tillämpad, Vart folk icke längre skall kunna hålla sig uppe som hittills bland de

- ledande kulturstaterna i Europa Dylika farhågor förmärktes sedermera rätt allmänt inom de kretsar, närmast representerade den högre skolan och den aka-

som demiska bildningen. Ett samlat uttryck för desamma kom särskilt fram i samband med den framställning, som, undertecknad av halvtannat tusental akademiska medborgare, den 16 december 1913 överlämnades till Kungl. lllajzt delvis med

anledning av de utfärdade kompetensbestämmelserna för mellanskolans lärarepersonal. Särskilt dessa akademiska medborgare med bekymmer hava lagt märke till att

synas på mellanskolans lärare icke ställts samma kompetensfordringar som på realskolans. I praktiken hade det visat sig, att personer utan all akademisk bildning

m. erhållit lärarebefattningar och rektorat vid mellanskolor, något som torde vara utan

19-210409. 11.

motst cke i vår skolhistoria och i varje fall anses innebära den mest påtagliga

en tillbakagångi den svenska skolans utveckling

I sak kunde antydda misstroende mot de nyinrättade skolorna icke övervin-

nas genom fortsatt diskussion, byggd på blotta antaganden. Innan dessa skolor

hunnit utveckla sig och praktisk erfarenhet angående deras arbete vunnits, sakna-

des förutsättningar för att med säkerhet kunna bedöma frågan, huruvida

de vore

i på ett tillfredsställande sätt fullgöra den åt dem anförtrodda uppgiften

ellerstånd

ic e.

Det prak- Utan strid hava sedermera statsmakternas beslut angående upprät-

genom tiska under- tandet av praktiska ungdomsskolor lovande utbildningsmöjligheter blivit öppnade visniøzgssy- . för den stora massan av folkskolebarn, sig i följd de yttre stenzets som vare av omgrundprin- ständigheternas makt eller på grund särskild håg och fallenhet härför ämna

av ciper. inträda inom yrkeslivets område. Ursprungligen hade skilda delar detta

av omfattande ärende varit i och för utredning anförtrodda åt olika kommittéer, fram-

som kommit med var sitt förslag utan enhetliga synpunkter. Tack den allmänna

vare beredning, som dessa förslag slutligen underkastades särskilda inom ecklesiastik-

av de artementet tillkallade sakkunniga, samarbetades de dock till ett organiskt helt,

så kunde regeringen för 1918 års riksdag framlägga proposition med förslag

till ett enhetligt system av praktiska ungdomsskolor, anordnade enligt sådana hu-

vudgrunder, att folkskolan gjordes till den grundvalen för det hela

gemensamma samt å ena sidan fortsättningsskolan blev det obligatoriska förbindelseledet till lär-

lings- och yrkesskolorna och å andra sidan högre folkskolan ett naturligt utveck-

lingsled åt fackskolorna. Riksdagen biföll detta förslag, och därmed ytterligare

var ett stort steg taget i riktning mot enhetsskolans framtidsmål.

Den kommunala mellanskolans organisation och verksamhet.

Grund läg- De grundlinjer, efter vilka den kommunala mellanskolans organisation från

gande för- början utformades, fastställdes, såsom i det föregående antytts, kungl. kun-

genom fattningar. görelse den oktober

29 1909, vilken författning sedermera särskilt i fråga lärare-

om

kompetens- och avlöningsförhållanden kompletterades tvenne

genom

personalens

ungl. kungörelser den 8 december 1911. Som tillströmningen lärjungar vid

av vissa skolor denna art inom kort blev så stor, att parallella klassavdelning-

av ar måste upprättas, medgav 1913 års riksdag, att statsunderstöd efter närmare

angivna grunder kunde utgå även till sådana avdelningar, och dessa grunder

angåvos i en den 12 september 1913 utfärdad kungl. kungörelse. Sedan riksdagen

därefter år 1918 på grund av Kungl. Majzts framställning dels bestämt avlö-

nya ningsförmåner för lärarepersonalen vid den kommunala mellanskolan, dels ock fast-

ställt nya grunder för utgående statsbidrag till denna skola, utfärdade Kungl.

av Majzt med upphävande av ovannämnda författningar kungörelsen den 19

november 1918 angående avlöning åt lärare vid kommunal mellanskola samt statsbi-

drag till sådan skola. Samtidigt härmed blevo de organisatoriska förhållandena vid

denna skolform närmare fastställda Kungl. Majzts stadga för kommunala

genom mellanskolor.

Allmfinøza Den kommunala mellanskolan utgör enligt de från början och alltsedan organisato- gällande grunderna för dess verksamhet kommun upprättad och underhållen

en av riska föröverbyggnad på folkskolan, som har till ändamål att meddela den allmänt medborhållanden. gerliga bildning, realskolexamen att vitsorda.

avser

- 147

Den kommun, som åtagit sig det omedelbara ansvaret för skolans uppehållande, har att sörja för att denna har till sitt förfogande tjänliga undervisningslokaler samt nödiga inventarier och undervisningsmateriell. Därjämte måste kom-

anslå de medel, utöver statens bidrag och övriga inkomster äro erformunen som derliga för lärarepersonalens avlönande och för bestridande av andra med undervisningen förbundna utgifter.

Den närmaste vården av skolans allmänna angelägenheter tillkommer en lokal skolstyrelse, som tillsättes, på sätt Kungl. Maj:t för varje särskild skola i dess reglemente föreskrivit.

Vad verksamhetsområdet för de kommunala mellanskolorna angår, giva de lämnade uppgifterna om lärjungarnas hemorter vid handen, att dessa skolor fått tjäna medel för tillgodoseende icke allenast vederbörande kommuners eget

som av bildningsbehov utan i stor utsträckning jämväl kringliggande kommuners. Höstterminen 1919 hade sålunda fullt 30 procent av de i samtliga skolor undervisade lärjungarna sin hemort utom de kommuner, som upprättat desamma. Vid en närmare granskning av de ifrågavarande uppgifterna finner man, att vid 12 av de 52 skolorna undervisades lärjungar från främmande kommuner till ett antal, motsvarande icke mindre än mellan 50 och 75 procent av respektive skolors hela lärjungeskara. I betraktande av att det under dylika omständigheter kan bliva så

nog

betungande för en enskild kommun att imån av klassavdelningarnas ökning ensam svara för anskaffandet av skollokaler, inventarier, lärarekrafter m. m. bestämmer den nya stadgan för kommunala mellanskolor, att sådan skola må upprättas av skolområde, bestående av ett eller flera skoldistrikt eller, efter Kungl. Majzts beprövande, av annan kommunal samfällighet eller förening av Hera sådana.

Den kommunala mellanskolan har att föra sina lärjungar fram till enahanda bildningsmål som det allmänna läroverkets realskola bygger i olikhet med

men denna sin undervisning på genomgången folkskolekurs. I Kungl. Majzts ursprungliga förslag till bestämmelser för denna skolform förutsattes, att kommun, som önskade begagna sig av densamma, skulle hava sitt folkskolväsen ordnat i enlighet med dåvarande normalplans typ litt. A. Men på riksdagens hemställan intogs

i författningen något bestämt krav i detta avseende, då det ansågs, att begåvade lärjungar kunde under gynnsamma förhållanden även i folkskolor av annan typ inhämta för inträde i mellanskolan erforderliga kunskaper och färdigheter. Detta oaktat hava kommunala mellanskolor i regel upprättats endast å orter. som haft sina folkskolor anordnade enligt den bästa typen, A-formen. För närva-

v. s. rande torde det icke finnas mera än en enda skola av denna art, som till underlag har folkskola typ. Men även där skolorten haft folkskola A-formen,

av annan av hava från kringliggande orter kommit ett obetydande antal lärjungar från mindre utvecklade folkskolor.

Under alla omständigheter fordras för att kunna intagas i skolans första klass, att den inträdessökande vid anställd offentlig prövning visar sig innehava det kunskapsmått. som inhämtas vid genomgång av minst fyra årsklasser av egentlig folkskola av A-formen. Det är att märka, att även de lärjungar, som med godkända vitsord genomgått sådan folkskola, hava att före intagningen underkasta sig särskild inträdesprövning.

-

Då inom flertalet av de samhällen, inom vilka kommunala mellanskolor upprättats, funnits någon annan skola, kunnat taga vård de från folkskolan

som om avgående lärjungarna, hava dessa skolor hittills i möjligaste mån fått tillgodose

även den ungdoms bildningsbehov, som efter folkskolekursens inhämtande haft tillfälle att under ett eller annat år fortsätta sin skolgång, innan de ungefär vid konñrmationsåldern inträtt i praktiskt arbete. Av denna anledning hava på sina ställen å den kommunala mellanskolans arbetsordning upptagits ämnen av praktisk art, som ligga utanför det av statsmakterna för realskolan fastställda bildningsprogrammet. Av samma skäl har i vissa fall särskild uppmärksamhet ägnats åt för det praktiska livet betydelsefulla kursmoment även inom andra ämnen, och detta framför allt inom skolans lägre klasser.

Mellanskolan skall anordnas med fyra årsklasser utöver den egentliga folkskolans allmänna nivå. I dessa klasser skola finnas minst 32 lärjungar, vilka klassvis skola i läsämnena åtnjuta skild undervisning. Upprättas på en ort endast

skola detta slag, skall undervisningen vara avsedd för både gossar och dioen av kor. Regelmässigt pågår undervisningen under 38 veckor om året, påsk- och pingstferier samt tillfälliga lovdagar inberäknade.

Samtliga kommunala mellanskolor stå under skolöverstyrelsens inseende. Over-, styrelsen förordnar rektor för skolorna, förrättar tid efter annan inspektion av deras verksamhet. leder avgångsprövningarna m. m. Den lokala styrelsen har till huvuduppgift att handlägga ärenden rörande skolornas ekonomiska förhållanden, att till sätta lärare samt att övervaka, att dessa fullgöra sina åligganden.

Rektor utövar den dagliga tillsynen över skolarbetet. Till innehavare

av rektorsbefattningen har skolöverstyrelsen, efter förslag av skolans styrelse, att för

tid av högst fem år i sänder förordna den av de anställda ordinarie lärarna, en

med hänsyn till personliga egenskaper samt förvärvad skicklighet och erfarensom het befunnits därtill lämpligast. I det hela torde det kunna betraktas såsom en svaghet i den härvid tillämpade ordningen, att Överstyrelsen vid förordnande

av rektor är bunden lokalstyrelsens föregående val av de ordinarie lärare-

genom krafterna. Vid den kommunala mellanskolan kunna anställas både manliga och kvinnliga lärare, och till rektor har förordnats även lärare tillhörande sistnämnda kate gori.

Förestås skola, däri flickor undervisas, av manlig rektor, skall skolans styrelse förordna biträdande föreståndarinna, med vilken rektor har att samråda, särskilt i frågor rörande vården av och tillsynen över de kvinnliga lärjungarna., I allmänhet torde denna kvinnliga befattningshavare näppeligen hava kommit att utöva det inflytande på uppfostringsarbetet, som hade varit önskvärt, vilket till en del torde hava berott därpå, att särskilda bestämmelser angående hennes

uppgifter och befogenhet från början helt saknades. Säittet för De hittillsvarande kommunala mellanskolorna hava uppkommit antingen skolornas organisk utveckling folkskolans överbyggnader högre folkskolor genom en mera av tillkomst. eller högre ifolkskolavdelningar eller ock genom ombildning av enskilda samskolor.

Vare sig en skola utvecklar sig på det ena eller andra sättet, skall Kungl. Maj:t i varje särskilt fall pröva, huruvida den fyller för delaktighet i det av riksdagen anvisade anslaget till kommunala mellanskolor stad ade villkor, innan den i egenskap av sådan skola kan erhålla statsunderstöd. amtidigt härmed stadfäster Kungl. Maj:t skolans särskilda reglemente, vilket innehåller bestämmelser om skolområdets omfattning och om den korporation, som har att ansvara för skolans bestånd och besluta om dess ekonomiska förhållanden, ävensom om val av ledamöter och suppleanter i dess styrelse Innan Kungl. Majst fattar sitt

m. m. beslut i fråga om en skolas erkännande som kommunal mellanskola. har skolöver-

styrelsen att efter förrättad inspektion och prövning av handlingarna i ärendet yttra sig över huruvida den skola, är behövlig för orten ävensom om

som avses, lämpliga förutsättningar i övrigt förefinnas för dess verksamhet.

Sedan statsunderstöd till lägre samskolor vidare utgår, är utveck-

numera lingen från högre folkskola till kommunal mellanskola den regelmässiga gången. Denna väg är särskilt banad genom vissa bestämmelser i gällande författningar. Onskar skolområde få högre folkskola av Kun Majzt erkänd såsom kommunal mellanskola, må enligt stadgan för högre fol skolor sådant ske, sedan sko-

- lans undervisning och lärarnas kompetens blivit av skolöverstyrelsen prövade och mellanskolans undervisningsplan blivit vid skolan tillämpad i sådan utsträckning, att därav kan bedömas, huruvida skolan bör erkännas såsom kommunal mellanskola. Vid sådant tillfälle må vid den förutvarande högre folkskolan anställd, i vederbörlig ordning antagen ordinarie lärare, vilken äger behörighet till lärarebefattning vid kommunal mellanskola, kunna, på därom gjord framställning och efter skolöverstyrelsens hörande, Kungl. Majzt förklaras för ordinarie lärare vid den

av nybildade kommunala mellanskolan utan att med avseende på tjänstens tillsättning behöver iakttagas, vad i sådant hänseende eljest finnes stadgat för kommunala mellanskolor.

i

A andra sidan skulle det kunnainträifa, att kommunal mellanskola befinnes i längden fylla de för statsunderstöd i detta avseende stadgade villkor eller väl motsvara ortens speciella bildningsbehov. Under dylika omständigheter kan

en sådan skola utan särskilda olägenheter ombildas till högre folkskola eller motsvarande ungdomsskola art. Lärarna vid den kommunala mellanskolan äro

av annan då enligt stadgan för kommunala mellanskolor skyldiga att underkasta sig

- den förändring i fråga tjänstgöring, kan bliva en följd av omorganisa-

om som tionen ungdomsskolorna inom den eller de kommuner, där de tjänstgöra, dock

av under förutsättning att denna förändring godkännes av skolöverstyrelsen.

De första läroanstalter, som av Kungl. llaj:t erkändes såsom kommunala mellanskolor och i denna egenskap kommo i åtnjutande statsunderstöd, Malmö

av voro stads borgareskola förutvarande högre folkskolavdelning, Katrineholms kommunala mellanskola förutvarande enskild samskola, vilka båda fyllde villkoren för erhållande statsunderstöd redan under vårterminen 1910, samt Karlskoga kom-

av munala mellanskola förutvarande enskild samskola, vilken tillkom vårterminen 1911. Till kommunala mellanskolor ombildades under år 1912 dels 4 högre folkskolor Huskvarna, Vetlanda, Tomelilla och Svedala, dels icke mindre än 10 enskilda samskolor. Vårterminen 1913 hade antalet mellanskolor vuxit till 21, vårterminen 1914 till 28, vårterminen 1915 till 30. Under läsåret 1915-1916 voro 3 skolor i verksamhet, 34 under läsåret 1916-1917, 40 under läsåret 1917-1918, 47 under läsåret 1918-1919, 52 under läsåret 1919-1920 samt 61 under höstterminen 1920. Den utomordentligt snabba utvecklingen synes giva vid handen, att denna skolform fyller ett allmänt bildningsbehov inom skilda delar av vårt land, och detta framför allt på den vidsträckta landsbygden.

Beträffande mellanskolans undervisningsämnen, timplan och kursfördelning

Underm-S-

från början intet allmänt stadgande förutom bestämmelsen, att skolan skulle ningens mgavs bereda lärjungarna tillfälle att inhämta den allmänt medborgerliga bildning, 0771714714-

som

realskolexamen vitsordas. Det synes emellertid hava förutsätts, att en norgenom merande undervisningsplan skulle komma att utarbetas, då såsom villkor för en högre folkskolas övergång till kommunal mellanskola redan år 1909 fastställ-

des. att sådant finge ske, först sedan mellanskolans undervisningsplan i dess helhet blivit vid skolan tillämpad. Någon dylik undervisningsplan kom emellertid icke till stånd, men Kungl. Majzt har i reglementet för de särskilda skolorna plägat föreskriva, att med avseende på lärokursens anordning skulle, till dess annorlunda blivit förordnat, i tilläm liga delar gälla de bestämmelser, som givits angående undervisningsplan för realsolan. Därav har följt, att samtliga å realskolans arbetsordning upptagna obligatoriska ämnen, måst ingå jämväl i mellanskolans lärokurs, men därtill har efter vederbörande skolstyrelses beprövande undervisning förekommit även i vissa andra ämnen. För övrigt har rektor efter samråd med övriga lärare uppgjort förslag till timplan och kursfördelning, som sedermera underställts Skolstyrelsen för godkännande. Samma tillvägagångssätt har tillämpats i fråga om antagandet av läroböcker.

Att de olika skolorna sålunda under den egentliga försöksperioden erhöllo rätt stor frihet beträffande undervisningens ordnande, var utan tvivel både nödvändigt och nyttigt. På detta sätt blev det möjligt att efter hand tillgodogöra sig lärdomar erfarenheten liksom ock att i viss utsträckning lampa undervis-

av ningen efter ortens särskilda förhållanden.

Denna rörelsefrihet har också på vissa ställen i tämligen stor omfattning utnyttjats. Så hava exempelvis vissa skolor med anpassning efter skolorternas affärsliv meddelat lärjungarna en jämförelsevis utförlig kurs i bokföring och andra skolor i anslutning till vederbörande samhällens industri upptagit olika slöjdarter för och för övrigt lagt särskild vikt på teckning och de delar av kur-

gossar

i de naturvetenskapliga ämnena, äro av omedelbar betydelse för det sen som omgivande arbetslivet. Aven på andra sätt har skolornas anpassningsmöjlighet efter de olika orternas förhållanden tagits i anspråk. Där det förekommit, att ett större antal lärjungar fortsatt sina studier ända fram till realskolexamen, har man i vissa fall sökt att ordna undervisningen så, att även dessa erhållit största möjliga utbyte sin skolgång. l sådant syfte har vid några skolor undervisningen

av i det andra främmande språket uppskjutits till de tvenne sista skolåren, för att i stället ökat utrymme skulle inom de tvenne första årsklasserna kunna beredas åt de för berörda lärjungar praktiska ämnena matematik, naturkunnighet,

mera slöjd och huslig ekonomi.

Den nya stadgan, som trädde i kraft den 1 januari 1919, har med stöd av de gjorda erfarenheterna givit närmare riktlinjer för undervisningens anordning. Förslag till undervisningsplan skall upprättas av skolans styrelse i samråd

numera med rektor och lärare samt fastställas av skolöverstyrelsen. De ordinarie lärooch övningsämnena äro desamma som i realskolan.

Där förhållandena det medgiva, må jämväl åt lärjungar, som sådant åstunda, meddelas undervisning i slöjd samt, vad kvinnliga lärjungar beträffar, i hushållsgöromål. Undervisningsplanen skall uppgöras så, att mellanskolans lärokurs ansluter sig till fullständig lärokurs för folkskolans A-forrn och i övrigt på lämpligt sätt efter lärokursen för realskolan. I den mån sådant kan ske

anpassas utan för skolans uppgift i det hela, böra vid undervisningen särskilt fram-

men hållas de delar de olika ämnena, betydelse för den omgivande

av som äro av bygdens näringsliv. Därjämte bör åt undervisningen i möjligaste mån givas formen av efter lärjungarnas krafter anpassade sammanhängande arbetsuppgifter, ägnade att väcka deras arbetshåg samt att förmedla fasta och säkra kunskaper. Till vi-

dare ledning för denna undervisning ställer stadgan i utsikt Kungl. Majzt fastav ställda normalundervisningsplaner för olika typer kommunala mellanskolor. av En närmare föreställning undervisningsarbetets faktiska gestaltning om giva de vid de olika skolorna tillämpade tim- och kursplanerna. Vad särskilt de förstnämnda angår, så hava vanligen i den officiella statistiken för varje särskild skola meddelats de timtal, anslagits åt samtliga förekommande läro- och övsom ningsämnen. Här må ett allmänt sammandrag timfördelningen för de obligaav toriska läroämnena under läsåret 1918-1919 lämnas, på gång respektive samma timtal för realskolans motsvarande klasser upptagas till jämförelse

Obligatoriska ämnen Mininfdhllunsäüçfl:ulnlllssellldtiânl.

Kristendom 6 8 7.3 9 . . . . . . . . . . . . . . . . . . Modersmålet 15 18 16 16 . . . . . . . . . . . . . . . . . . Tyska 17 24 20.7 17 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Engelska 11 15 14 14 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Historia 10 13 12.3 13 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Geografi 7 11 8.1 8 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Matematik 17 26 19.3 19 . . . . . . . . . . . . . . . . . . Biologi 6 10 7.6 7 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Fysik 4 6 5.1 5 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Kemi 2 4 3.1 3 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Tillsamman för dessaämnen 105 126 113.5 111 . . . . . . . . . .

Man lägger omedelbart märke till de växlande differenserna mellan minimi-

oeh maximitalen för de olika ämnena. Förklaringen härtill torde ligga dels i den omständigheten, att det folkskolan meddelade underlaget är eller mindre av mer Olikartat inom skilda delar av vårt land, dels ock däri, att undervisningen i viss Inan anpassats efter skolortens speciella bildningsbehov. Vidare är det synnerligen anmärkningsvärt, att det genom realskolexamen vitsordade bildningsmålet kun-

nat tillfredsställande uppnås vid vissa skolor med ett väsentligen lägre timtal för Hera de obligatoriska läroämnena än vid andra. av Jämförelsen med motsvarande förhållanden vid realskolan giver vid handen, att medeltalet veckotimmar för de ifrågavarande ämnena vid kommunala mellanskolan i allmänhet ganska nära sammanfallit med realskolans för motsvarande klasser.

Mera betydande olikheter framträda dock i fråga ämnena kristendom 00h om tyska. Det förstnämnda ämnets medeltal har, kommit att ställa sig 1.7 som synes, enheter lägre vid den förra skolan än vid den vilket torde bero därpå, att senare, i folkskolan behandlats det väsentliga innehållet den för tredje realskoleklassen av anvisade kursen i detta ämne. För tyska språket åter har mellanskolan använt

i genomsnitt 3.7 veckotimmar mera än realskolan inom motsvarande klasser Undervisningen i detta ämne har emellertid pågått även inom de tvenne föregående realskolklasserna med ett timtal i för vardera. Mellanskolans lärjungar hava av sålunda behövt än 3.7 veckotimmar i medeltal för att ersätta de förkunskamer per i ämnet, som realskolans lärjungar under tillsamman 12 veckotimmar inhämtat

inom klasserna 1 och Denna omständighet antyda, att studiet av tyska

synes språket lämpar sig bättre för lärjungar på ett något högre âldersstadium.

Vad de allmänna övningsämnena beträffar, förete de kommunala mellanskolornas timplaner för ifrågavarande läsår likaledes obetydliga växlingar. Teck-

ning finnes upptagen å timplanen vid samtliga skolor, och för detta ämne har tagits i anspråk sammanlagt minst 4 och högst 8 veckotimmar. Välskrivning återfinnes såsom särskilt ämne vid 38 de dåvarande 47 skolorna och där 1113;-

av tagande 1 timme i veckan. Dessutom förekom undervisning i välskrivning v:d ytterligare 2 skolor antingen i samband med modersmålsundervisningen eller utom timplanen. För gymnastiken hade i flertalet fall för varje klass anslagits 84 lektioner ordinarie längd samt i enskilda fall å sidan 2 heltimmar, å andra

av ena sidan 5 eller i lektioner 30 minuters längd. I sång övades lärjungarna

av 1 veckotimme vid ungefär 2,3 skolorna samt 2 veckotimmar vid .de övriga.

av

Därtill upptogos å timplanerna helt eller delvis valfria lektioner. Under-

visning i franska förekom vid alla skolor, utom Huskvarna, och S95 procetit

en,

och 83.5 procent flickorna deltogo i denna undervisning. Laboraav gossarna av tioner i biologi anordnades vid 7 skolor, i fysik vid 30 skolor och i kemi vid 3-1 skolor. Vidare meddelades undervisning i bokföring vid 4 skolor, i huslig ekonomi vid 8 skolor, i kvinnligt handarbete vid 21 skolor och i slöjd vid 10 skolr. För övrigt erbjöds tillfälle till frivillig teckning vid 4 skolor, stenograñ vid 3

skolor samt maskinskrivning vid 1 skola.

Under läsår hade skolorna för läsämnena anslagit i medeltal 27.3

samma veckotimmar inom den första, 29.3 inom den andra, 28.6 inom den tredje sant 28.9 inom den fjärde klassen, vartill komma medeltalen de valfria timmarna,

av

0.1 inom den första, 0.7 inom den andra, 2.8 inom den tredje samt 2.5 som voro inom den fjärde klassen. För övningsämnena hade anvisats i medeltal inom den

första klassen för 7.3 och för flickor 8.1, inom den andra klassen för gossar

gossar 6.9 och för flickor 7.8, inom den tredje klassen för 6.5 och för flickor 7 sant

gossar inom den fjärde klassen för 6.3 och för flickor 6.7 lektioner i veckan.

gossar

I skolornas reglementen lämnades, såsom blivit antytt, från början

ovan endast allmänt hållna direktiv rörande lärokursens innehåll. Att utan vidare lei-

ning fördela innehållet den sexåriga realskolans lärokurs mellan den kommi-

av nala mellanskolans fyra årsklasser på ett sådant sätt, att lärjungarnas i folkskolan inhämtade kunskaper och färdigheter kunnat komma till sin fulla rätt, var ingalunda någon lätt gift. Denna uppgift löstes icke heller överallt på ett til-

up fredsställande sätt. enskilda ställen följde så formalistiskt realskolais

man kursfördelning för motsvarande klasser, att i fråga vissa ämnen varje orga-

om niskt samband med folkskolans kurser saknades. Detta märkliga förhållande synas hava sammanhängt med den omständigheten, att åtskilliga mellanskolor uppkonmit ombildning enskilda samskolor, förut liksom realskolan haft

genom av som de lägre klasserna parallella med folkskolan. Vid ombildningen till mellanskobr läto några dessa samskolor sistnämnda klasser kvarstå i det hela oförändrale

av såsom privat skolavdelning, vilken haft till ändamål att förbereda för inträle

en i första mellanskolklassen. I dylika fall blev omorganisationen tydligen fullständigt genomförd, utan det uppkom avart kommunal mellanskola, där under-

en av visningsplanen avpassades med hänsyn till folkskolans undervisning. Numera

torde sådan anordning dock vidare kunna förekomma, enär i stadgan lör

en kommunala mellanskolor föreskrivits, att undervisningen i dessa skolor bör så

ordnas och bedrivas. att den direkt bygger på de kunskaper, lärjungarna i folkskolan inhämtat, och den utveckling, de där uppnått.

Vid flertalet kommunala mellanskolor har man emellertid sökt att på lämpligaste sätt ansluta undervisningen till genomgången folkskolekurs. Men icke heller dessa skolors läroplaner torde hava varit fullt ändamålsenliga. Särskilt hava de brustit därutinnan, att de i det hela saknat prägeln koncentration, vilket är

av naturligt, då den sexklassiga realskolans både stoffurval och kursfördelning skolat tjäna ledning. Uppenbarligen kräves en mera genomgripande omgestaltning

som

de nuvarande realskolekurserna, för att de skola fullt lämpa sig för mellanav skolan.

Språkföljden vid de kommunala mellanskolorna har genomgående varit ordnad ienlighet med realskolans plan. Tyskan har sålunda ingått som grundläggande främmande språk, och därefter har i regeln engelskan inträtt under andra skolåret. Vid ett fåtal skolor har dock undervisningen i engelska av skäl, som förut antytts, konoentrerats till de båda sista skolåren.

De vid mellanskolorna använda läroböckerna hava i allmänhet varit utarbetade med hänsyn till realskolans förhållanden, och då lärarepersonalen i det hela torde hava känt sig alltför mycket bunden av innehållet i dem, har detta i sin mån bidragit att försvåra den erforderliga anpassningen efter folkskolans kurser och den önskvärda koncentrationen i skolarbetet.

Vid kommunal mellanskola skola vara anställda minst fyra ordinarie äm- Lärareneslärare med full tjänstgöring. Vid skola, där undervisas, skall finnas personalen.

gossar minst en manlig, och vid skola, där flickor undervisas, minst en kvinnlig ordinarie lärare.

Behörighet för anställning ordinarie lärare kan numera förvärvas på

som något av följande sätt:

a genom att med avseende på avlagda examina och genomgången provårskurs uppfylla villkoren för behörighet till ordinarie ämneslärare- eller ämneslärarinnebefattning vid allmänt läroverk eller folkskoleseminarium ävensom hava under minst två läsår med nit och skicklighet vid någon under skolöverstyrelsens inses ende ställd, av staten upprättad eller understödd läroanstalt eller ock vid läroanstalt, särskilt beslut av Kungl. Maj:t blivit ställd under överstyrelsens

som genom inseende, bestritt tjänstgöring till omfattningen minst motsvarande den, som enligt stadgan för kommunala mellanskolor åligger lärare med full tjänstgöring vid saâian skola;

b genom att med goda vitsord hava genomgått folkskoleseminarium samt därefter med hänsyn till fortsatta väl vitsordade studier i ämnen, tillhörande kommunala mellanskolans ämneskrets, och väl vitsordad tjänstgöring under minst två år vid kommunal mellanskola, högre folkskola, skeppsgosseskola, folkskolans högre avdelning, småskoleseminarium eller annan tjänstgöring av den art, som i punkt a hava blivit Kungl. Majzt, efter skolöverstyrelsens hörande, förklarad

avses, av behörig att antagas till ordinarie lärare vid kommunal mellanskola;

o genom att vid universitet hava förvärvat goda vitsord om genomgången prövning i ämnen, tillhörande kommunala mellanskolans ämneskrets, samt beträffande pedagogisk utbildning och undervisningsskicklighet hava antingen med goda vitsord avlagt folkskollärarexamen och fullgjort sådan tjänstgöring, som under punkt b sägs eller ock hava på annat sätt förvärvat motsvarande utbildning och erfarenhet samt i varje fall därefter hava av Kungl. lllaj:t, efter skolöverstyrelsens

20-210409. II.

hörande, förklarats behörig att antagas till ordinarie lärare vid kommunal mellanskola.

Då ordinarie lärarbefattning blivit ledig, skall genom skolstyrelsens försorg ledigheten i föreskriven ordning offentligen kungöras. Efter ansökningstidens utgång uppför Skolstyrelsen på förslag till tjänsten tre, därest så många behöriga sökande anmält sig, i den ordning de genom undervisningsskicklighet och nit, förmåga att leda ungdomens pfostran, insikter, särskilt i de skolans undervisnings-

u ämnen, vari tjänstens innehavareskall undervisa, samt under föregående tjänst-

göring förvärvad erfarenhet därav gjort sig förtjänta. Vid ett senare hållet sammanträde skall styrelsen till innehavare tjänsten utse den de å förslaget

av av uppförda, med hänsyn till nyssnämnda synpunkter befunnits vara den för

som tjänsten lämpligaste. Styrelsen äger sålunda icke att utan vidare välja vilken som helst de tre å förslaget uppförda, utan det fordras, att den mest meriterade

av skall utses. Styrelsens beslut härutinnan kunna överklagas hos skolöverstyrelsen, och mot överstyrelsens utslag må sedermera talan föras hos Kungl Majzt.

Vid slutet läsåret 1919-1920 hade 212 lärare erhållit ordinarie anställ-

av ning vid de kommunala mellanskolorna. Angående dessa lärares kom etens, i den mån denna framgår av de avlagda examina, må följande uppgifter me delas:

. . . . . . . . . . . . . . . . Fil. lic 3 -- 1 -

. . . . . . . . . . . . . . . . . - Fil. eller kand 37 1 15 59 16

mag. . . . . . . . . . . . Högre lärarinneseminarium 1 22 31

. . . . . . . . - - Folkskollärarexamenjämte studentexamen 1 1 1

. - - Folkskollärarexamen 2 1 5

. . . . . . . . . . - - Studentexamen 2 2 1

. . . . . . . . . . . . . - - Annan examen 2 1 2

. . . . . . . . . . . . . - - Ingen examen 1 1 1 1

. . . . . . . . . . . . . - .

Summa 47 2 42 69 52

Därav med provår 13 6 20 10

. . . . . . . . . . . -

Det stora flertalet av de anställda lärarna hade sålunda antingen avlagt akademisk examen eller utexaminerats från högre lärarinneseminarium. Till denna

hörde icke mindre än 187 lärare och lärarinnor, motsvarande 88,2 % av hela grupp lärarepersonalen. I jämförelse härmed den avlagt endast folkskol-

var grupp, som lärarexamen, synnerligen fätalig, i det den räknade allenast 8 representanter. Möjligheten för folkskollärare att under vissa villkor vinna behörighet till läraretjänst vid kommunal mellanskola synes sålunda e haft den påföljd, som många akademiska medborgare enligt framkomna uttalan en ursprungligen fruktade.

Lärare, i föreskriven ordning anställts såsom ordinarie lärare vid kom-

som munal mellanskola, kan skiljas från befattningen och den därmed förenade avlöningen endast för den händelse, att det ñnnes giltig anledning till anmärkning mot honom på grund fel eller försummelse i tjänsten eller på grund av hans

av vandel, och sedan honom tilldelad varning eller suspension befunnits utan verkan.

I den mån kommunala mellanskolor upprättats, har givetvis lärjunge- ärjungarnya antalet också blivit Detta gasantal

större. antal har dock vissa tider ökats i starkare proportion än antalet skolor, beroende bland annat på den att

omständigheten, sär-

skilda statsunderstöd från och med ingången år 1914 kunnat utgå jämväl till av parallellavdelningar. Numera kan sådant understöd utgå till två eller flera paral

lella klassavdelningar med iakttagande att minst 30 lärjungar skola komma av på varje förutvarande avdelning inom årsklassen, innan ytterligare uppdelning

äger rum. b I följande tabell lämnas närmare uppgifter angáende lärjungeantalets till-

växt ända från tiden för de första mellanskolornas tillkomst.

Vårtermin Skolor Gossar Flickor 57:alärjungar

1910 2 131 46 177 . . . . . . . . . . .

1911 3 173 67 240 . . . . . . . . . . .

1912 15 513 362 875 . . . . . . . . . . . 1913 21 772 591 1,363 . . . . . . . . . . . 1914 28 1,099 939 2,038 . . . . . . . . . . .

1915 30 1,125 1,029 2,154 . . . . . . . . . . .

1916 3 1,198 1,101 2,299 . . . . . . . . . . .

1917 34 1,426 1,258 2,684 . . . . . . . . . . . 1918 40 1,620 1,596 3,216 . . . . . . . . . . . 1819 47 2,104 2,056 4,160 . . . . . . . . . . . 1920 52 2,631 2,701 5,332 . . . . . . . . . . .

Som den först upprättade skolan, Malmö kommunala mellan skola, hade ett stort

antal lärjungar och väsentligen flera flickor, blev ifrån gossar än början dels medeltalet lärjungar skola tämligen stort 88,5, per dels ock differensen mellan antalet gossar och antalet flickor betydande. Dessa förhållanden ändrades der unde närmaste åren i mån skolors tillkomst. Medeltalet av nya lärjungar per skola var i fallande ända till år 1913. På grund de sedan av tillämpade bestämmelserna angående statsunderstöd åt parallella klassavdelningar inträdde emellertid under följande år i det hela fortgående en ökning av detta medeltal, vårtersom minen 1920 stigit till 102,5. I fråga differensen om mellan gossarnas och flickor-

nas antal, synes tabellen, att denna småningom utjämnades av mer och mer ända till det sist berörda året, då flickornas antal till och med översteg med gossarnas ett sjuttiotal.

Kommunala mellanskolor läsåret 1919-1920 voro i verksamhet ifrån Mal-

möhus län ända till Norrbottens län. Det största antalet skolor upp fanns i Malmöhus län, räknade 8 skolor. Därefter kom Kopparbergs län med som Jönkö ings län med Kristianstads län med Kalmar län med Ostergötlands, Skara orgs och Norrbottens län vartdera med 3 skolor Med o. s. v. undantag för Malmö

kommunala mellanskola samtliga dåvarande skolor förlagda voro till mindre städer, köpingar, municipalsamhällen, industriorter och stationssamhällen, inom vilka allmänna läroverk funnos. Sedermera har emellertid kommunal mellanskola upprättats även i Norrköping, varjämte denna skolform under utveckling iStockholm. är

Vad lärjungeantalet skola angår, nes det stadgade minimiantalet, 32

per s lärjungar, i allmänhet hava väsentligen övers ridits. Under 50-talet kommo vårterminen 1920 endast tvenne skolor, Borgholms och Hedemora. Antalet höll sig mellan 50 och 100 vid 28 skolor, mellan 100 och 200 vid 21 skolor samt uppgick

till icke mindre än 351 vid skolan i Malmö. Inträdes- Vid början läsåret 1919-1920 inskrevos i första klassen av samtliga

av prövningar. skolor 1,888 lärjungar. Av dessa hade 1,527 förut undervisats i folkskola, 24 i högre

folkskola, 9 i allmänt läroverk, 6 i kommunal mellanskola samt 287 i en-

annan skild läroanstalt. varjämte 35 åtnjutit enskild undervisning. Att ett ringa antal lärjungar kommit från enskild läroanstalt sammanhänger med den omständigheten. att några sexklassiga enskilda samskolor ombildats till kommunala mellanskolor,

innan de indragit samtliga med folkskolan parallella klasser.

lilöre upptagandet i skolan måste, såsom antytts, de inträdessökande under-

kasta sig prövning enligt kurserna för folkskola av A-formen, och detta vare sig de genomgått den eller andra folkskoletypen. För inträdessökande från väl ut-

ena rustade folkskolor dock denna prövning hava varit synnerligen lindrig.

synes Sålunda blevo enligt vederbörande rektorer lämnade uppgifter år 1919 vid icke

av mindre än 23 skolor inga inträdessökande med godkända vitsord från folkskola av A-formen underkända, vid och 13 skolor underkändes endast 1-3, och

var en av vid 10 skolor, vilka halva antalet intogo så stort antal lärjungar, att enligt

av gällande bestämmelser parallella klassavdelningar kunde bildas; avvisades 5-7. Vad angår de tvenne återstående skolor, från vilka uppgifter erhållits, så upptogos vid den omkring två tredjedelar vid den andra mindre än hälften av de

ena men inträdessökande, sedan dock samtliga platser, stodo till förfogande, dessför-

som innan f llts. Flyttnings- vad mån lärjungarna kunnat tillgodogöra sig undervisningen i de kom-

förhållan- munala mellanskolorna framgår närmast av lärarnas vitsord i de olika ämnena. den. Skolkommissionens statistiska har med ledning bet gstabellerna

sakkunni av

verkställt särskild undersökning angående vid dessa skolor inom k a/sserna 1-3

en givna underbetyg vårterminen 1918, och för erhållande av lämpliga jämförelsepunkter har denna undersökning utsträckts även till motsvarande klasser vid de allmänna läroverken. Därav har först och främst framgått. att modersmålet, tyska, engelska och matematik genomgående varit de ämnen, i vilka de flesta underbetyg givits. Nedanstående tabell visar närmare, huru stor del lärjungarna, som vid

av arsexamen hade underkänts i dessa ämnen dels inom de allmänna läroverkens real-

skolklasser 3-5, dels inom mellanskolornas klasser 1-3.

Procent mzderkdnda vid cirsexanzeiz 1918.

j j j

Statens samskolor Kommunalamellanskolor

Högre

I ämnena j Riealskolor j

läroverk

j j j j Gossar Flickor Gossar Flickor

j i | j j | j

Modersmålet 14.34 16.24 16.93 9.69 17.90 9.44

. . . . . . . j j

Tyska 23.77 25.57 j 25.51 j 16.26 23.80 16.42

. . . . . . . . . . j

Engelska 12.11 13.51 11.91 8.14 13.50 7.92

. . . . . . . .

Matematik 20.67 22.82 19.71 j 25.94 18.79 19.72 j

. . . . . . . .

Vid de kommunala mellanskolorna hade sålunda i modersmålet underkänts

ett förhållandevis större antal något mindre antal flickor än vid de

gossar men allmänna läroverken, medan däremot resultaten i matematik blivit gynnsammare vid mellanskolorna, både vad och flickor beträffar. Genomsnittsresultaten i

gossar främmande språk förete däremot på det hela taget inga mera bestämda avvikelseri

eller andra riktningen till den eller andra dejämförda skolformernas fördel. ena ena av

På grund de i samtliga ämnen förvärvade vitsord blevo, enligt samma

av undersökning, årsexamen 1918 till högre klass uppflyttade inom klasserna 3-5 vid högre allmänna läroverk 67.76 vid realskolor för gossar 65.72 vid statens samskolor 66.87 á och 73.07 flickorna samt inom klasserna 1-3

av gossarna á av vid kommunala mellanskolor 71.15 a och 78.19 av flickorna. Enligt

av gossarna dessa medeltal tedde sig flyttningsförhållandena vid de kommunala mellanskolorna något än vid de övriga läroanstalterna. För övrigt finner man av

gynnsammare

tal, att flickorna i det hela rett sig bättre vid såväl de statliga samma än gossarna

de kommunala samskolorna. som

Följande år blevo till högre klass uppflyttade å realskolestadiet vid samtliga allmänna läroverk vid vårterminens slut 67.4 av gossarna och 77.5 av flickorna, vid höstterminens början 17.4 á och 11.5 flickorna eller samman-

av gossarna av lagt 84.8 á och 89.0 á flickorna; inom mellanskolorna åter, vad gos-

av gossarna av

beträffar, vid vårterminens slut 73.4 och vid höstterminens början 10.7 sarna vad flickorna beträffar, vid vårterminens slut 79.7 och vid höstterminens början

8.5 á eller tillsamman respektive 84.1 och 88.2 Slutresultaten hava sålunda vid allmänna läroverken blivit något bättre, beroende därpå, att ett större antal lärjungar vid dessa läroverk, där ferieläsningen varit mera systematiskt ordnad, hun-

nit avhjälpa bristerna under sommarens lopp.

Då lärokurser och läroböcker, såsom redan framhållits, varit närmare Allmänna

förhållanden och därtill kommer, att lärare- Izälsotillavpassade efter mellanskolans särskilda

ståndet. personalen på grund de talrika nyinrättade tjänsterna och de alltför täta lärare-

av ombytena i många fall saknat tillräcklig erfarenhet om undervisningens lämpligaste anordning för underlättande lärjungarnas studier, är det tydligt, att rätt höga

av anspråk ofta kommit att ställas på dessas ihärdighet och arbetsförmåga. Allmänna

tecken till överansträngning synas dock ingenstädes hava framträtt, tvärtom torde det allmänna hälsotillståndet, bortsett från höstterminen 1918, då den svåra influensaepidemien hemsökte åtskilliga sk0l0r,i det hela hava varit synnerligen tillfredsställande.

På grundvalen senaste bearbetade läkarerapporter meddelas här en sam-

av manställning till belysning av hälsotillståndet vid mellanskolorna i jämförelse med hälsotillståndet vid vissa andra ungdomsskolor.

Läøjjungarnas hälsotillstånd lcöstterminen 1919.

Gott. Mindre gott.

l

Gossar. Flickor. Gossar. Flickor.

f

i % % % a

i

Allmänna läroverkens real- och samskolor 93.93 86.81 6.0. 13.19

. . .

Högre flickskolor 91.8 8.2

. . . . . . . . . . . . . . - -

Kommunala mellanskolor 95.3 93.1 4.7 6.9

. . . . . . . . . . .

Procenten lärjungar med gott hälsotillstånd alltså högre vid de kommuvar nala mellanskolorna än vid någon de övriga läroanstalterna, och detta gäller av icke minst, vad flickorna beträffar.

Jämföras flickorna vid ovannämnda läroanstalter med hänsyn till förekom-

mande befrielse från gymnastiken, vinner man ytterligare stöd för den meningen,

att hälsotillståndet bland flickorna vid de kommunala mellanskolorna i det hela

varit mycket gott. På grund av sjukdom eller svaghet voro höstterminen 1919 be-

friade: vid statens samskolor 11.1 vid de högre ilickskolorna 14.9 % och vid de

kommunala mellanskolorna 8.9 % av samtliga kvinnliga lärjungar. Allmän svaghet gällde som orsak till befrielsen för resp. 3.3 3 9 o och 2.5 Befrielsepro-

centen var sålunda väsentligen lägre för flickorna vid mellanskolorna.

Lärjungar- För att giva allmän föreställning vilka befolkningslager företräen om som Ws fördel: desvis begagnat sig av den kommunala mellanskolan meddelas följande procentiska

fördelning av lärjun arna med hänsyn till deras fäders yrken, tjänster eller befatt-

fzâyâgnáfsüç

ken och be- ningar, avseende för ållandena höstterminen 1918. Till jämförelse upptagas också

fattözingar motsvarande procenttal för allmänna läroverkets och högre Hickskolans vidkom-

mande.

Kommunala Allmänna Högre Fädernas y rken och sam hällsställninv. mellan- lärob ñlckskolan. skolan. verket

Lantbrukare, arrendatorer, trädgårdsmästare, förvaltare, inspektorer, rättare, mejerister 16.2 7.5 6.3 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 15.9 5.4 Arbetsförmän, typografer, montörer, åkare, vaktmästare, arbetare 7.3 . . Afarsidkare, bank- och försäkringsdirektörer, mäklare,advokater, källarmästare 14.6 19.4 25.0 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Civila tjänstemän av lägre grad, vissa kommunala tjänstemän, såsom poliser 8.9 7.9 4.5 Vissa hantverksmässigayrken, såsombagare,barberare,målare, sadel- makare, skräddare,Skomakare,skorstensfejare,slaktare 8.6 6.5 4.3 Industriidkare, fabrikörer, boktryckare 5.7 6.1 6.3 . . . . . v . . . . . . Civila ämbets- och tjänstemän av högregrad ochkommunalafunktionärer av högre grad 5.5 7.4 6.9 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Kamrerare, kassörer, kontors- och lagerchcfer, bokhållare, revisorer, banktjänstemän 4.6 7.1 7.0 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 6.7 Ingenjörer, arkitekter, verkmästare, bryggmästare 3.3 5.2 . 3.0 3,1 1.8 Folkskollärare och vederlikar . . . . . . . . . 3.6

. . . . . 2.3 Godsägare,hus- och fastighetsägare 1.4 2.3

. Underofñcerare 1.4 2.1 1.6

. . . . . . . . . . . . . . . 1.4 Litterära och konstnärliga yrken inkl. fotografer. 0.9 1.4 Officerare och . 0.7 3.1 3.4

gymnastikdircktörer

. . . . . . . 2.4 Professorer,docenter, läroverkslärare och vederlikar 0.3 1.9

. 3.6

specificeradeyrken incl. okända fäder 1.1 1.2

. . .

1000 1000 100.0

1 Enligt statistiska redogörelsenför läsåret 1915-16.

Detta sammandrag bland annat vid handen, att den talrikaste huvud-

ger

mellanskolans lärjungar utgjordes dem, hade sina fäder inom gruppen av av som lantbrukarnas, inklusive lantbrukstjänstemännens, klass samt att därefter i 0rdningen kom den lärjungegrupp, fäder tillhörde närmast arbetarnas klass

vars arbetsförmän, typografer, montörer, åkare, vaktmästare och specificerade arbe-

tare olika slag. Den förra omfattade 16.2 den senare 15.9 alltsa

av gruppen båda tillsamman omkring tredjedel mellanskolans hela lärjungeantal. Mot-

en av svarande vid allmänna läroverket räknade respektive 7.5 och 7.3 vid

grupper högre ñickskolan 6.3 och 5.4 eller i det hela mindre än hälften så stor del av lärjungarna. Aven tvenne andra lärjungegrupper förhållandevis starkare före-

voro trädda vid mellanskolan än vid de sistberörda läroanstalterna, nämligen dels den,

fäder innehade civila eller kommunala befattningar lägre grad lokförare, vars av konduktörer, brevbärare, spårvägspersonal, poliser fl, dels den, fäder ut-

m. vars övade vissa hantverk bägare, barberare, målare, skomakare, skräddare, skorstensfejare fl. Till den förstnämnda hörde 8.9 till den sistnämnda 8,6%

m. gruppen

mellanskolans lärjun medan respektive prooenttal för allmänna läroverkets av ar, vidkommande voro 7.9 oc 6.5 samt för Hickskolans endast 4.5 och 4.3. Nu berörda

omfattade omkring hälften av samtliga lärjungar vid mellanskolan men engrupper dast 29.2 á allmänna läroverkets och 20.5 á av flickskolans lärungar.

av

I mellanskolan undervisades vidare lärjungar med fäder till örande köpmän-

och affärsidkarnas klass till ett antal motsvarande 14.6 á av skolans lärjungar, nens söner och döttrar till industriidkare, fabrikörer, boktryckare, ingenjörer, arkitekter

och verkmästare till ett antal motsvarande 9 % av samtliga lärjungar, söner och döttrar till civila eller kommunala tjänstemän högre grad 5.5 lärjung-

av - av

samt söner och döttrar till kamrerare, kassörer och kontors ersonal av arna olika slag 4.6 lärjungarna. Dessa grupper räknade sålunda till opa 33.7 á

- av

mellanskolans lärjungar, medan motsvarande procenttal utgjorde för allmänna av läroverket 45.2 och för flickskolan 51.9. Dessa befolknin slager anlitade sålunda i större utsträckning de båda sistnämnda läroanstalterna. ör övrigt upptager tabellen ett flertal grupper med ett mindre antal lärjungar inom varje. Inom dessa grupper komma i regel förhållandevis fiera lärjungar på det allmänna läroverket och flickskolan än på mellanskolan.

Redan i de första grundläggande bestämmelserna att den kommu- Realskol-

angavs, nala mellanskolan skulle hava till uppgift att bibringa lärjungarna den allmänt 81117116. medborgerliga bildning, genom realskolexamen vitsordas. Men från början

som stadgades icke något i fråga om sättet, å lärjungarna skulle kunna få sina

var studier vederbörligen vitsordade. En sådan ola därför icke utan vidare be-

s var hör-lg att meddela realskolexamen, så snart den av Kungl. Maj:t förklarats berätti-

gad att åtnjuta statsunderstöd såsom kommunal mellanskola. Innan nödig erfarenhet beträffande denna skolforms verksamhet vunnits, ordnades examensförhallandena

vid densamma i nära anslutning till den ordning, som redan förut tillämpades med avseende på motsvarande förhållanden vid enskilda skolor; Rättigheten att företaga prövning för realskolexamen blev beroende av Kungl. Majzts medgivande i varje särskilt fall, och sådant lämnades efter ingiven ansökning åt vederbörande rektor endast för vissa år i sänder. Därvid plågade Kungl. Majzt föreskriva bl.

a., att den muntliga prövningen skulle ledas och övervakas någon medlem läro-

av av verlzsöverstyrelsen eller Överstyrelsen förordnat ombud samt att vid i

av examen övrigt skulle iakttagas i tillämpliga delar, vad därom i gällande läroverksstadga

blivit stadgat. Under vårterminen 1918 började form för examensför-

en annan hållandenas ordnande att tillämpas, i det Kungl. Majzt tillerkände examensförmånen åt vissa mellanskolor såsom sådana i stället för rektor personligen. Med ingången av följande år trädde stadgan för kommunala mellanskolor i kraft, och

enligt denna äger sådan skola numera anställa realskolexamen, där Kungl. Majzt efter framställning av skolöverstyrelsen annorlunda bestämt. I denna stadga finnas ock intagna närmare bestämmelser angående realskolexamens förrättande, vilka med vissa undantag beträffande den muntliga prövningen äro avfattade i huvudsaklig överensstämmelse med de för allmänna läroverken gällande. Examinanderna hava sålunda för att kunna i realskolexamen godkännas haft att bestå enahanda prövningar som de allmänna läroverkens. Resultatet Till belysning av resultatet i realskolexamen har läroverksöverstyrelsen i av de sk-rijt- sina årsredogörelser plägat meddela bl. vissa statistiska uppgifter angående de

a. liga pröv- skriftliga Om med ledning härav förhållandet

proven. mellan sammanlagda antanmgarna enligt lära let underkända prov och hela antalet examinander under vårterminerna 1912-1918 verksäver- beräknas. finner man beträffande svenska uppsatsema, att vid högre allmänna lärostyrelsens verk underkänts 5.1 vid realskolor 3.7 vid statens samskolor 2 vid dessa berättelser. läroverk i genomsnitt 3.9 á samt vid kommunala mellanskolor 3.6 beträffande provrdkøzingarøta, att ifrågavarande procenttal för de allmänna läroverken blivit respektive 40.8, 32.0, 42.3 eller i genomsnitt 38.5, medan motsvarande procent för de kommunala mellanskolornas vidkommande uppgick till 25.2.

Vad de skriftliga proven i modersmålet beträffar, härav, att lägsta

synes procenten i detta ämne underkända kommit på samskolorna och högsta på de högre allmänna läroverken, ävensom att kommunala mellanskolans och realskolans motsvarande procenttal, som endast obetydligt skilja sig från varandra, båda ligga något under medelprocenten för samtliga allmänna läroverk. Anmärkningsvärt är, att berörda procenttal genomgående blivit förhållandevis låga och i fodjd därav även differenserna dem mellan ganska små, vilket man i betraktande av ämnets vikt och natur näppeligen haft anledning att vänta. Tydligen hava lärarna i allmänhet varit synnerligen milda vid bedömande de svenska uppsatserna, och detta

av vid samtliga läroanstalter, som här varit i fråga.

Väsentligen annorlunda hava proven i matematik kommit att gestalta sig. I fråga om dessa har läroverksöverstyrelsen plägat föreskriva, att för vitsordet godkänd skolat krävas tillfredsställande behandling av minst trenne av de givna uppgifterna. Vid tillämpning av en sådan fast norm för bedömandet har, såsom av det ovanstående framgår, ett mycket stort antal prov måst underkännas. Högsta procenten underkända 42.3 har, möjligen i följd av flickornas mindre anlag

- eller intresse för matematik, kommit på statens samskolor, den lägsta 25.2

- däremot, trots flickornas inverkan i fråga om resultaten även här, å de kommunala mellanskolorna, och detta tal ligger icke mindre än 13.3 en eter under medelprocenten för samtliga allmänna läroverk 385. Examinanderna vid mellanskolorna synas sålunda hava ådagalagt större förmåga att på egen hand reda sig med förelagda matematiska pgiiter än de övriga.

u

Vad sedan angår de skriftliga i främmande språk under samma pe-

proven riod, har en liknande sammanräkning givit vid handen beträffande öoersáttningarna till tyska, att vid högre allmänna läroverk underkänts 22.1 vid realskolor 14.8 vid statens samskolor 14.4 eller vid dessa läroverk tillsammantagna i genomsnitt 18.4 á prov, vid kommunala mellanskolor 11.2 beträffande de tyska repro-

dukiionerøza, att motsvarande procent underkända utgjort vid respektive allmänna läroverk 14.6, 9.8 och 7.3 eller i genomsnitt 10.6, vid kommunala mellanskolor 5.2, samt att ifrågavarande procenttal blivit för öecrsáttoziøzgarøza till engelska vid respek-

tive allmänna läroverk 16.7, 10.3 och 6.8 eller i genomsnitt 12.5, vid kommunala mellanskolor 6.9 och för de engelska reproclzøktionerøza vid de allmänna läroverken respektive 8.9, 5.0 och 3.1 eller i medeltal 5.3 samt vid kommunala mellansko-

lor

Angående samtliga i främmande språk gäller, att högsta procenten

proven underkända kommit på de högre allmänna läroverken. Lägsta procenten däremot har i varje fall utom i fråga engelska översättningsprovet, där statens samsko-

om lor haft 0.1 á mindre underkända, avsett förhållandena vid de kommunala mellanskolorna. Vid närmare jämförelse mellan de procenttal, som beteckna vid mel-

en lanskolorna underkända med de genomsnittstal, gälla motsvarande för-

prov, som hållanden vid de allmänna läroverken, finner avsevärda differenser till de förra

man skolornas förmån, nämligen i fråga översättning till tyska 7.2 enheter, tysk re-

om

roduktion 5.4 enheter. översättning till engelska 5.6 enheter samt engelsk reproduktion3 enheter. Särskilt de båda i tyska hava sålunda för mellansko-

proven lornas vidkommande utfallit avsevärt gynnsammare, vilket är synnerligen anmärkningsvärt, då dessa skolor, såsom i det föregående framhållits, haft väsent-

ligen mindre tid anslagen för meddelande av nödiga insikter i detta ämne.

Lärjungarna vid de ovannämnda läroanstalterna hava enligt läroverksöverstyrelsens statistiska uppgifter blott i enstaka undantagsfall tagit i anspråk rättigheten att, de så funne för gott, utebliva från de skriftliga prövningarna i det ena

om

de båda språk, ivilka sådana prövningar anordnats. I stället hava så få av dem av frivilligt begagnat sig motsatt mölighet, i det de under samma tid, som övriga

av en examinander för ettdera, utfört Jbådeöversättnings- och reproduktionsprovet

använt i det eller andra språket. Procenten examinander, under vårterminernal

ena som 1913-1918 fullgjort dubbla i något de främmande språken, utgjorde vid

prov av allmänna läroverk i genomsnitt för tyska språket 2.7 á och engelska språket 4.2

vid kommunala mellanskolor respektive 9.2 och 12.5

Som sammanfattning de anförda statistiska uppgifterna angående

en av de särskilda skriftliga i realskolexamen under vårterminerna 1912-1918

proven må slutligen meddelas, att på varje kommo i genomsnitt vid högre allmänna

prov läroverk 18 vid realskolor för 12.6 vid statens samskolor 12.7 é samt

gossar vid kommunala mellanskolor 9.1 underkända skrivningar.

Läroverksöverstyrelsen, i åligganden ingår övervakandet av realskol- De skrift-

vars

har plägat anmoda särskilda sakkunniga att för överstyrelsens enskilda liga proven examen, enli t sårräkning verkställa eftergranskning och efterbedömning vårterminens samtliga

en av sak-

skil a provskrivningar. De sakkunniga hava därvid givit uttryck åt sin uppfatt- Icunnigas ning angående de olika skrivningarnas värde att använda en valörbeteck- valörbeteck-

genom

och därvid valören 3 väl närmast ning. ning, upptagande siffervalörerna 4 skolat motsvara vitsordet godkänd. Medeltalet valörskalan utgör emellertid 2.5.

av

Sedan lärjungarna vid de särskilda skolorna fått sina bedömda med

prov vissa valörer efter angivna grunder, hava skolornas medelvalörer för dessa prov blivit fastställda. Med ledning de sakkunniga upprättade valörtabellerna

av av

1 I den offentliggjorda statistiken härom hava de kommunala mellanskolornasammanförtsmedprivatskolorna för vårterminen 1912.

21-21 0409. II.

har sedermera skolkommissionens statistiska sakkunnige beräknat medelvärdet av de till varje skolart hörande särskilda skolornas medelxialörer för var och en av vårterminerna l9l2il9lö. Slutligen hava på grundvalen härav skolarternas medelvalörer per termin uträknats.

Vid en närmare jämförelse av dessa genomsnittsvalörer finner man, att de kommunala mellanskolorna i allmänhet för de särskilda proven uppnått en något högre medelvalör än le allmänna läroverken. Den skillnad, kan räknas de

som förra läroanstalterna till godo, framträder starkast vid proven i matematik, något mera vid de olika proven i tyska och vid översättningen till engelska än vid den engelska reproduktionen samt minst i fråga om de svenska uppsatserna.

Tagas samtliga le olika proven under hela perioden pa en gång i betraktande. så erhålles för högre allmänna läroverk geenomsnittsvalören 2.4, för realskolorna 2.6, för statssamskolorna likaledes 2.6 och för de kommunala mellanskolorna 2.8. Enligt förut meddelade uppgifter har medelproeenten av vederbörande lärare underkända prov i motsvarande fall utgjort för de högre allmänna läroverken 18 för realskolorna 12.6 för statssamskolorna 12.7 samt för de kommunala mellanskolorna 9.1 vadan sålunda i avseende på huvudriktningen kunnat konstateras en viss överensstämmelse mellan de utslag, som de från skilda utgångspunkter beräknade medeltalen givit.

På de anförda resultaten har tydligen bland annat den omständigheten inverkat, att övergången till gymnasiet sker från realskolans näst högsta klass. En sådan övergång har förekommit i väsentligen större omfattning vid högre allmänna läroverk än vid realskolor och samskolor. Vad de kommunala mellanskolorna beträffar. hava deras lärjungar endast i enskilda fall övergått till gymnasiet från skolornas näst högsta klass.

De kvinnliga lärjungarna i de allmänna läroverkens samskolor och de kommunala mellanskolorna torde däremot kunna betraktas som fullt jämnställda i berörda avseende. Flickorna pläga nämligen, vare sig de tillhöra den ena eller andra av dessa skolarter, regelmässigt fortsätta sina studier ända till realskolexamen. Därtill kommer, att. då statens samskolor liksom de kommunala mellanskolorna vanligen äro förlagda till mindre samhällen, deras lärjungar också utgått från något så när likartade hem och undervisats under liknande förhållanden, bortsett från den omständigheten, att de förstnämnda skolorna mottaga sina lärjungar vid ett tidigare åldersstadium. Det torde därför särskilt intresse att jämföra

vara av examensresultaten för dessa båda lärjungegrupper. Då emellertid i läroverksöverstyrelsens statistik över resultatet av de skriftliga prövningarna skilda uppgifter för manliga och kvinnliga lärjungar lämnats endast beträffande de främmande språken, har följande sammanställning inskränkts till att omfatta blott proven i dessa ämnen, som hava den största betydelsen för frågan det högre undervis-

om ningsväsendets ordnande.

Kvinnliga Idrøgjrungars skriftliga e fräémønaøzde språk várterminerna 1913-1918.

prov

l l t 5 Översättning Reproduktion

;

Underkända Underkända i Antalprov i r r" p "v iAntal prov fä " " j Antal Procent i Antal 1 Procent 4 , e 1 i

Tyska språket. i j i j l i : i Statens samskolor i 388 46 11.9 417 28 i 6 7

. i

. . . . . .

642 65 10.1 448 17 i 3 i Kommunala mellanskolor 8

. . . .

i 1 | i i ,

,i j

Engelska sprci/rct I

i

Statens sumskolor 561 33 i 5.9 g 262 6 2.3

. . . . . . i i Kommunala mellanskolor i 761 46 6.0 359 Ö 1.4

4 j

. . . .

Därtill må läggas, att både översättning och reproduktion i samma ämne utfördes del kvinnliga examinander, nämligen i tyska 38 5 vid statens

av en av samskolor och 96 9.6 vid de kommunala mellanskolorna samt i engelska

av av 57 7.41 vid de förra skolorna och 125 126 vid de

av senare.

Detta sammandrag av läroverksöverstyrelsens redogörelser rörande de kvinnliga lärjungarnas examensprov i främmande språk giver vid handen, att de kommunala mellanskolornas examinander på det hela taget underkänts i mindre utsträckning än statssamskolornas. Tagas samtliga de berörda proven på en gång i betraktande, finner man medelprocenten icke godkända prov hava uppgått till 5.3 vid de förra och 6.7 vid de senare skolorna. Ett förhållandevis större antal dubbla skriftliga arbeten i ettdera eller båda de främmande språken hava därtill utförts av examinanderna vid de förstnämnda skolorna.

De lärjungar, vilka enligt vederbörande lärares bedömande erhållit vitsordet M untli

g godkänd för den svenska uppsatsen och ett annat skriftligt hava varit berät-Prövni" gjäv-

prov,

rcalskol tigade att deltaga i den därpå följande muntliga prövningen, som omfattat minst

examen. fyra å timplanen för fjärde klassen upptagna läroämnen. Läroverksöverstyrelsen har för varje fall bestämt, vilka ämnen prövningen skolat avse.

Då för kommunala mellanskolor har särskilt gällt, att en medlem av läroverksöverstyrelsen eller ett för varje gång förordnat ombud för densamma skolat leda och övervaka den muntliga prövningen, har på grund härav realskolexamen här dels varit underställd starkare kontroll, dels försiggått under mera högtidliga former än vid allmänna läroverket. Den ifrågavarande examensledaren har särskilt haft till åliggande att tillse, att examinanderna fördelats i lämpliga examensgrupper och att var och en underkastats förhör i samtliga i examen förekommande ämnen, samt att bestämma, inom vilka delar av fjärde klassens kurs i dessa ämnen förhören skolat hållas. Befogenhet att öva omedelbart inflytande på det slutliga bedömandet av lärjungarnas examen i likhet med censorerna vid studentexamen har handock icke ägt, sedermera har han meddelat läroverksöverstyrelsen sina

men allmänna iakttagelser vid examen i dess helhet.

Lärarna i fjärde klassen hava i enlighet med examensledarens givna anvisningar anställt förhören med lärjungarna, och sedan dessa avslutats, hava veder-

hörande ämneslärare avgivit vitsord över lärjungarnas insikter i samtliga de á fjärde klassens timplan upptagna läroämnen. Vid denna bedömning har hänsyn tagits såväl till den muntliga prövningen i de ämnen, där sådan förekommit, som ock till lärjungarnas förut och huvudsakligen under sista läsåret ådagalagda kunska Per.

De lärjungar, som erhållit minst vitsordet godkänd för samtliga å fjärde klassens timplan upptagna läroämnen, hava varit berättigade att erhålla betyg över godkänd realskolexamen. Sådant betyg har ock kunnat utfärdas för lärjunge,

blivit underkänd i ett eller högst två ämnen, såvida minst två tredjedelar de som av i bedömandet deltagande lärarna funnit, att han på grund av sin ståndpunkt idet hela bort i examen godkännas. Enahanda villkor för examens godkännande hava gällt allmänna läroverk och kommunala mellanskolor.

Beträffande de muntliga prövningarna vid sagda läroanstalter må här meddelas nedanstående statistiska uppgifter för åren 1912-1918.

illanliga och Icvimzligcø examánandeø tillsamman.

Berättigade U nd e r k ä n da

Godkända

att deltaga Antal Procent

Högre allm. lärovork 2,725 128 4.7 2,597

. . . . .

Realskolor 1,884 29 1.5 1,855

. . . . . . . . . .

Statens samskolor 1.643 34 2.1 14529

. . . . . . .

Samtliga allm. läroverk 6,252 191 3.1 6,061

. . . .

Kommunala mellanskolor. 1,957 16 0,8 1,941

. . .

Kvinnliga examinandez scirskilt.

Statens samskolor 875 17 1.0 858

. . . . . . .

Kommunala mellanskolor 965 9 0.9 956

. . . .

Vid en jämförelse mellan procenttalen för respektive läroanstalter här ovan finner man. att ehuru övervakandet av de muntliga prövningarna varit ordnat på ett mera effektivt sätt vid de kommunala mellanskolorna än vid de allmänna läroverken. resultatet, i den mån detta framgår av det meddelade sammandraget ur den officiella statistiken, dock enomgående blivit gynnsammare vid de förra läroanstalterna än vid de senare, oc detta gäller, vare sig avseende fästes vid samtliga examinandernas ställning i det hela eller vid de kvinnligas särskilt.

sammanlagda antalet under åren 1912-1918 i realskolexamen godkända lärjungar utgjorde, såsom tillika ovanstående tabell, vid högre allmänna

synes av läroverk 2,597. realskolor 1,855, statens samskolor 1,609 samt vid kommunala mellanskolor 1,941. Under sagda tidrymd hava sålunda med realskolexamen avgått från mellanskolorna flera lärjungar än från realskolorna och samskolorna var för sig tagna så många från de högre allmänna läroverken. Under år

men som 1910 hade två kommunala mellanskolor behörighet att anställa realskolexamen, under år 1911 tre sådana skolor, och under denna tid utexaminerades vid dem tillsammans 56 lärjungar, vadan hela antalet vid mellanskolorna under åren 1910-

1918 godkända examinander detta slag uppgick till 1,997. Då ifrågavarande

av antal numera överstiger 3,000, föreligger sålunda redan ett ganska omfattande ma- .terial för bedömande av arbetsrestlltatet vid de kommunala mellanskolorna.

För övrigt må angående den muntliga examen vid de kommunala mellanskolorna tilläggas, att de av överstyrelsens ombud vid denna examen ingivna rapporterna, vilkas innehåll skolkommissionen enligt medgivande av chefen för eckle-

av siastikdepartementet erhållit del, vitsorda ett gott resultat vid flertalet skolor. Lika-

ledes hava andra sakkunniga på området, som varit i tillfälle att besöka läroanstalter skilda arter i olika delar av landet, såsom sin erfarenhet uttalat, att de i

av allmänhet från mellanskolorna såväl vid examina som vid andra tillfällen medfört goda intryck det inre arbetet vid desamma.

av

De lärjungar, som med godkänd realskolexamen avgått från kommunala Mçllagzskolmellanskolor, hava antingen omedelbart fortsatt sina studier vidare eller övergått abituräente till praktisk verksamhet olika art. De, vilka fortsatt studierna, hava på följande "iaiágâzâjgtt"

av sätt fördelat sig mellan olika studielinjer.

l 1910-1913 1914 1915 1916 1917 1918

i l

: 5

GossariFlickoriGossarlFlickorlGossarrFlickorGossarFlickor GossarFlickor GossarFlickor

j 1 % l e 5 %

j l

i g i l

i

Gyinnasier, semi- i

: nnrier 22.4 12.1 i 13.8 10.2 20.5 9.0 20.9 6.5 25.7 10.3 24.0 12.9

m. m. . I I | Enskilda lärozm- l i 3 stalter och l i F

eng skilda studier 11.2 18.9 11.2 l 18.1 10.6 14.9 11.0 13.0 4.3 7.9 8.5

, - | l Tekniska läroan- i i l

i r stalter 3.9 5 0.7 5.61 4.3 8.0 0.6 9.3 0.5

. . . . - - - -

l l

Skogsliögskolans

I l

lägre kurs 1.1 1.2 0.6 2.7 2.8 i

. . - - - - - - -

i l l 36.3 I 19,5 i 40.7 r 18.8 36.1 21.9 5

Summa ass 31.0 25.: 28.3 37.9 23.9

,

Dessutom hava åtskilliga lärjungar efter avlagd realskolexamen för att mera omedelbart förbereda sig för vissa arter av yrkesmässig verksamhet övergått till handclsgymnasier och handelsskolor, lantbruks- och trädgårdsskolor samt, vad flickorna angår, till fackskolor för huslig ekonomi, kvinnligt handarbete, sjuk- och barnavård Dessa lärjungar hava emellertid i den tillgängliga statistiken

m. m. sammanförts med dem, omedelbart övergått till respektive yrken. Medräk-

som

denna man med ledning av de ovan anförda talen kunna annas grupp, synes taga, att mellan 40 och 50 procent av de manliga lärjungarna samt omkring 25 procent de kvinnliga fortsatt sina studier efter realskolexamens avläggande, de

av oberäknade, genomgått vissa inom statens verk anordnade elevkurser. I fråga

som

vidare studiemöjligheter hava de kvinnliga abiturienterna varit väsentligen om ogynnsammare ställda än de manliga, i det de kunnat vinna inträde vid statens gymnasier utan måst anlita den på senare tiden allt kostsammare undervisningen vid enskilda läroverk. Antalet flickor, begagnat sig denna utväg, har av

som av naturliga skäl också varit i nedgående. Antalet gossar, som gått samma väg, var

i början jämförelsevis rätt betydande men minskades hastigt i och med den svåra kristidens inträde år 1917, och året därpå använde sig inga av densamma. Men även de manliga lärjungar, som efter avlagd realskolexamen velat övergå till allmänna läroverkets gymnasium, hava mötts åtskilliga svårigheter av med anledning därav, att gymnasiets undervisningsplan e avpassats efter den högsta realskolans årskurser. Då undervisa högsta utan i stället den näst av ningen i första gymnasieringen delvis avsett väsentligen annat lärostoff än det, tillhör den sjätte realskoleklassen eller sista mellanskoleklassen, hava abisom turienterna från mellanskolan antingen med förlust av ett år måst börja sina gymnasiestudier i första ringen eller också underkasta sig särskild inträdesprövning för att kunna intagas i andra ringen, därvid de dock varit befriade från prövning i modersmålet, tyska, engelska, geografi och biologi, såvida de i realskolexamen erhållit minst vitsordet godkänd i dessa ämnen samt sökt inträde vid nästföljande hösttermins början. Det torde hava varit just på grund av dessa olägenheter, åtskilliga mellanskolans abiturienter i början vände sig till enskilda som av läroanstalter, vilka några hade anordnat undervisningen med särskild hänsyn av till lärjungar med avlagd realskolexamen. Icke så få lärjungar hava på denna väg efter två års gymnasiekurs hunnit fram till studentexamen. I syfte att få utrönt i vad mån den i kommunala mellanskolor förvärvade bildningen visat sig tjänlig som underlag för högre studier, har skolkommissionen sin statistiska sakkunnige låtit verkställa en undersökning angående de lärgenom jungars framtida vitsord, övergått från sagda skolor till gymnasierna under som åren 1912-1916. Det föreliggande materialet, för vilket närmare redogörelse lämnas i en avdelning kommissionens betänkande, har varit för litet och för ofullannan av ständigt för att några säkra slutsatser därav skulle kunna dragas. Men i det hela torde kunna sägas, att de från mellanskolorna komna lärjungarna, för så vitt de avlagt realskolexamen, sedermera å gymnasierna sig minst lika bra en svag de övriga lärjungarna, oaktat de i åtskilliga avseenden varit ogynnsammare som ställda än dessa, vilka, för så vitt det är fråga de manliga lärjungarna, iregel om övergått dit från realskolans femte klass. Därtill det ådagalagt, att förstsynes nämnda lärjungar vid inträdet på gymnasiet genomgående haft så goda insikter och färdigheter i de främmande språken, att de icke blott kunnat väl tillgodogöra sig språkundervisningen på detta stadium utan till och med vanligen varit sina nya klasskamrater överlägsna i dessa ämnen. . De lärjungar, efter avlagd realskolexamen antingen omedelbart eller Mezzanskoz. som abiturien- efter någon tids förberedelse vid vissa fackliga läroanstalter övergått till praktiska ternas WW levnadsbanor, kunna enligt de statistiska redogörelserna för dessa förhållanden förgång delas på följande satt:

verksamhet.

i l l

1910-1913 1914 l 1915 1916 1917 1918 l

Gos-iFlic- Gos- Flic- iGos-iFlic- Gos-iFlic- Gos-iFlic- Gos- Flic-

sar 1 kor sar kor j sar 1 kor sar 1 kor i sar kor Nsar l kor ,

aløe øølaøløl%%iøzál% øleøi

l J

Vissa befattningar inom :111i männa verk 23.0 se, 0.9 10.61:mi 11.0 1.33 8.5 6.1114.:17.35 . . . . . . . . Bank eller försäkringsverksam- l 1 i f 1 het 1.1§ 1.9 7.0; 2.3 2.0 0.8, 0.0; 4.1; 3.1; 7.11 5.23. . . . . . . . . . . . Handel eller handelsskola. 2305:111.4 27.6 5.5 20.5l 20.0 27.0 17.2 21.5 24.0 20.0;

. . l 22.0:

Bruks-, fabriks- eller hantverks- I l

rörelse si 0.3 9.9 11.8- 8.6; 0.01 9.6 1.8, 6.6; 0.91 . . . . . . . . . . - -1 Lantbruk eller lanthruksskola 6.7 1.3 4.3 4.3 0.6 4.91 . - - - - - i Andra 3.13 :ml 0.6 4.5 1.3 2.4 3.9 4.1 3.2 5.5 . . . . . Hemmet 1.1, 32.6 3.9 44.1 19%38.1 1.2 32.0 1.11 25.31 2..- 244. . . . . . . . . . .

Av denna sammanställning finner att flertalet bland i allmänman, gossarna het inriktat sin framtida levnadsbana mot handels- eller affärsverksamhet, hant

verk, bruks- och fabyjiksrörelse, medan den övervägande delen flickorna stannat av kvar i sina hem. Aven rätt stor har efter slutad skolen grupp av gossarna gång ägnat sig åt lantbruket. Under ifrågavarande period hava i genomsnitt

10 % av gossarna och 7 á av flickorna erhållit anställning inom statens verk; största

antalet, resp. 14.8% och 17.3 år 1918. Ovannämnda uppgifter emellertid avse tiden närmast efter realskolexamens axiläggande. Senare torde förhållandena hava

ställt sig något annorlunda.

Av vederbörande rektorer meddelade upplysningar hava givit vid handen,

att de utexaminerade manliga lärjungar, fortsatt sina studier vidare eller som behövts för arbete inom hemmet, tämligen lätt och utan längre dröjsmål erhållit

assande sysselsättning. ävensom att de i regel sedermera arbetat till goda sig upp iramtidsplatser. Vad de kvinnliga abiturienterna angår, så hava dessa i allmän-

het haft svårare att omedelbart efter vinna anställning, efter eller examen men en annan termin har även det stora flertalet dessa, i den mån de så önskat, funnit av lämpliga framtidsuppgifter på olika områden även utom det hemmet. egna Vad de ekonomiska förhållandena vid kommunala mellanskolor slutligen Elconomiska

beträffar, så hava dessa utvecklats på grundvalen bestämmelserna i de omför- förhållanav mälda kungl. kungörelserna 1909, den december den. den 29 oktober 8 1911, den 12 september 1913 samt den 19 november 1918.

I enlighet härmed hava bidragen till skolornas underhåll huvudsakligen in-

flutit från trenne olika håll, från staten, från vederbörande kommuner samt från

lärjungarnas målsmän. Den procentuella fördelningen bidragen före den sistav kungl. kungörelsens ikraftträdande antydes följande avrundade genom pro-

nämnda

centta .

Ãr 1916 År 1917 Ãr 1918

statsbidrag 44 43 39 . . . . . . . . . . . . . . . . . . Kommunala anslag 28 30 35 . . . . . . . . . . . . . . . .Lärjnngeavgifter 20 18 16 . . . . . . . . . . . . . . . . Övriga inkomster ävensomsaldo 8 i AVA1O . . . . . . . . . 100 % 100 % 100 %

Statsbidraget utgick ursprungligen enligt kungl. kungörelsen den 29 oktober

4,800 kronor till varje skola. varjämte skola, där flickor undervisades, 1909 med kunde erhålla ett särskilt understöd till undervisning i huslig ekonomi, över-

stigande 600 kronor, allt för år räknat. Dessutom bestredos genom statsmedel två

tredjedelar de ålderstillägg, lärarna vid sådan skola enligt bestämmelserna av som kungörelse ägde att komma i åtnjutande av. i samma Från och med ingången 1912 utgick statsunderstödet enligt kungl. kunav den december 1911 med ett årligt grundbelopp 6,400 kronor för varje görelsen 8 av vartill kommo följande särskilda bidrag: två tredjedelar av det för rektor skola, för biträdan föreståndarinna stadgade et, två tredjedelar av de och hela det e arvo utgående ålderstillägg samt för varje manlig lärare skillnaden till ordinarie lärare för honom och de för motsvarande kvinnliga befattningshavare fastställda mellan de avlöningsförmåner. Sedermera kunde enligt kungl. kungörelsen den 12 kontanta 1913 under vissa villkor tillkomma ytterligare ett bidrag av 1,600 kronor

september

året för varje parallellavdelning inom årsklass. om och med ingången år 1919 har enligt kungl. kungörelsen den 19 Från av det till varje skola utgående grundbeloppet höjts till 11,200 kronor november 1918 årsklass avsedda beloppet till 2,800 kronor, allt

och det för parallellavdelning av

Ovriga bidrag utgå efter i huvudsak grunder tidigare, för år räknat. samma som vederbörande kommuner för närvarande staten full gottgörelse dock erhålla av ålderstillägg, författningsenligt skola utgå till den ordinarie lärareför de som

personalen.

fall, redan nämnts, kan statsbidrag enligt sistnämnda Förutom i de som kungörelse utgå till avlöning i olika fall vikarierande lärare. av har enligt kungl. kungörelse den 21 augusti 1917 efter ingången av Vidare kommunal mellanskola, visat sig äga på ändamålsenår 1918 kunnat till som slöjdundervisning, utanordnas ett särskilt bidrag för denna, uppligt sätt anordnad gående till 150 kronor för varje slöjdavdelning. riksdagen utom den ordinarie staten under de senare åren Slutligen har medel för bereda lärarpersonalen vid kommunala mellanskolor anslagit särskilda att betryck, kristiden förorsakat. Till resestipendier åt lärare vid någon lindring i det anvisades belopp 1,200 kronor för vart och ett av åren 191.4 dessa skolor ett av till följd världskriget utdelades sådana stipendier endast under och 1915, men av Efter fredsslutet har dock stipendieanslag åter av riksdagen det förstnämnda året.

bevilats.J anvisade å ordinarie stat för de kommunala mellanskolornas Riksdagen under de olika åren nedan angivna förslagsanslag:

verksamhet

10,000.- kronor; år disponerades: 10,000- kronor A 1910 års stat: samma 1911 10,000.- 26,600

10,000- 108,918.07 1912 v

A. 1913 árs stat: 10,000- kronor; samma år disponerades: 19297636 kronor

Beträffande terminsavgifter stadgades i kungl. kungörelsen den 29 oktober 1909, att, därest sådana avgifter av lärjungarna komme att upptagas, skulle frågan

befrielse från eller nedsättning i dem handläggas nämnd, bestående om av en av skolans inspektor och föreståndare eller föreståndarinna samt kommunal-

en av styrelsen utsedd ledamot, varvid under inga omständigheter avgifter detta slag

av finge uttagas av medellösa lärjungar från kommunen. Närmare bestämmelser

angående denna angelägenhet hava sedermera givits i skolornas reglementen.

Vid alla skolor utom en. Malmö kommunala mellanskola, hava skolavgifter

i en eller annan form förekommit. Vid några skolor hava sådana avgifter dock uttagits endast av lärjungar, som tillhörde kommunen. Vid ett tiotal skolor hava lärjungar från främmande kommun varit underkastade högre avgifter eller strängare villkor i fråga om möjligheten till nedsättning i eller befrielse från dessa än övriga lärjungar. Vid en del skolor hava avgifterna graderats efter klasserna. så att de varit lägst i första klassen, högst i den fjärde. Ar 1918 växlade avgif-

terna mellan 5 och 90 kronor i terminen, varjämte särskilda inskrivnin uppgående till 5 eller 10 kronor, utkrävdes vid åtskilliga 13 skolor. Samma år erlades hel terminsavgift 58.1 nedsatt avgift 17.9 u och ingen avgift

av av av 24 av samtliga vid skolorna undervisade lärjungar.

Enligt den stadgan för kommunala mellanskolor skall undervisningen

nya vid sådan skola numera avgiftsfri, såvida i visst fall på grund särskilda

vara av undantagsförhållanden annorlunda bestämmes i skolans reglemente. För år 1919 fann Kungl. llfâljit efter framställning läroverksöverstyrelsen skäl att medgiva

av uppskov med tillämpningen denna bestämmelse; och med hänsyn till det stora

av antal lärjungar från främmande kommuner, undervisas vid del skolor, torde

som en även framdeles härvidlag vissa undantagsbestämmelser befinnas behovet pâkallade.

av

Vad som utöver nu berörda bidrag samt inkomster tillfällig art

av erfordrats för verksamhetens uppehållande har måst uttagas kommunala medel.

ur Enligt förut meddelade översiktstabell inñöto från detta håll under år

1918 omkring 35 procent skolornas samtliga inkomster. I följd den sedermera till-

av av tagande dyrtiden torde kommunernas andel i skolornas underhållskostnader hava blivit ännu större under följande år.

A de kommunala mellanskolornas utgiftsstat har huvudposten givetvis

upptagits av medel, åtgått för lärarepersonalens avlöning. Vid skolornas

som upprättande bestämdes enligt kungl. kungörelsen den 29 oktober 1919, att lärarepersonalen vid dem skulle, intill dess särskilda bestämmelser därom blivit utfärdade, avlönas efter de för högre folkskolor gällande grunder. Förutom fri bostad och

nödigt bränsle utgjorde då vid sistnämnda skolor den årliga lönen i respektive löne-

1 Förutom til slöjd 2,000 kronor.

22-210409. ll.

grader: för manlig lärare 1,500, 1,800, 2,100 och 2,400 kronor samt för kvinnlig lärare 1,400, 1,600, 1,800 och 2,000 kronor.

Särskilda bestämmelser för lärarepersonalens avlöningsförhållanden gåvos sedan kungl. kungörelsen den 8 december 1911. Enligt dessa bestämmelser

genom skulle den ordinarie lärarepersonalen förutom tjänlig bostad och nödigt bränsle åtnjuta avlöning, uppgående i respektive lönegrader till minst följande belopp:

en manlig ämneslärare 2,000, 2,400, 2,800 och 3,200 kronor samt kvinnlig ämneslärare 1,600, 1,800, 2,000 och 2,200 kronor, vartill skulle komma särskilda arvoden för rektor å 800 kronor och för biträdande föreståndarinna å 200 kronor.

Sedan ingången av år 1919 tillämpade bestämmelser angående avlöningsförhållandena vid de kommunala mellanskolorna innehållas i kungl. kungörelsen den 19 november 1918. Enligt dessa skall den ordinarie lärarepersonalens kontanta aflöning i respektive lönegrader uppgå till minst följande belopp: för manlig ämneslärare 3,300, 3,700, 4,100 och 4,500 kronor samt för kvinnlig ämneslärare 2,800, 3,100, 3,400 och 3,700 kronor förutom särskilda arvoden till rektor å 1,000 kronor och till biträdande föreståndarinna å 200 kronor.

.

Utöver den kontanta avlöningen äger den ordinarie lärarepersonalen fortfarande åtnjuta fri bostad och nödigt bränsle eller motsvarande ersättning härför. Enligt vad därom blivit särskilt stadgat, skall sådan bostadslägenhet i regel omfatta för manlig lärare minst fyra rum och kök samt för kvinnlig lärare minst tre

och kök, varjämte för rektor tillkommer ytterligare ett bostadsrum. rum

Uppflyttningen i högre lönegrad efter respektive fem, tio och fem-

äger rum ton års tjänstgöring såsom ordinarie lärare, varvid lärare i förekommande fall må räkna sig till godo även de tjänsteår, han intjänat under ordinarie anställning vid högre folkskola och skeppsgosseskola, såsom ämneslärare vid allmänt läroverk eller folkskoleseminarium ävensom intill tio lönetursår såsom ordinarie folkskollärare. Lärare, avlagt och fullgjort den tjänstgöring, vilka erfordras för be-

som de prov hörighet till adjunktstjänst vid allmänt läroverk, äger härför tillgodoräkna sig fem tjänsteår.

Därest sådan lärare, sist nämnts, efter tjänstgöring vid kommunal mel-

som lanskola tillträder adjunktsbefattning vid allmänt läroverk eller folkskoleseminarium, äger han enligt kungl. kungörelse den 23 februari 1917 att för uppfl ttningi högre lönegrad adjunkt tillgodoräkna sig de tjänsteår utöver tre, an efter

som

behörighet till adjunktstjänst vid allmänt läroverk intjänat som ordinarie vunnen lärare vid kommunal mellanskola, dock högst tio dylika lönetursår.

För att i någon mån lindra lärarepersonalens ekonomiska svårigheter under

delen kristiden hava slutligen vissa tillfälliga lönetillägg utgått: nämsenare av ligen under år 1917 krigstidshjälp till ordinarie lärare 250 kronor och till annan lärare 150 kronor; under år 1918 dels tillfällig löneförbättring till ett belopp av a 600 kronor åt ordinarie lärare, vilken vid årets ingång hade eget äkta barn, som

uppnått 18 års ålder, samt b 400 kronor till annan ordinarie lärare och till extra ordinarie eller vikarierande lärare, hade tjänstgöring avminst 24 tim-

som en

dels för sista halvåret krigstidstillägg, uppgående till 350 kronor åt sådan mar, lärare, under a här nämnts, 250 kronor åt sådan lärare, som under b

som ovan här nämnts, samt för år 1919 dyrtidstillägg å 900 kronor för lärare, tillhörande

ovan den förstnämnda och 600 kronor för lärare, tillhörande den sistnämnda.

gruppen,

De kommunala mellanskolornas utgifter fördelade sig mellan olika huvudposter på följande sätt under åren 1916-1918:

Är 1916. Är 1917. Ar 1918. Löner och arvoden 71.2 % 72.0 % 74.0

. . . . . . . . . . .

. . . . . . . .

Summa 100.0 100.0 ø 100.0

Inemot tre fjärdedelar skolornas utgifter kommo sålunda på avlönings-

av kontot, medan däremot endast omkring tre procent utgått för undervisnings- 00h förbrukningsmateriell. Sistnämnda omständighet er vid handen, att många av dessa skolor måste hava varit tämligen illa utrustade särskilt ifråga om undervisningsmateriell.

Medelkostnaden för underhållet av en kommunal mellanskolas verksamhet uppgick år 1916 till fullt 20 000 kronor, men på grund av de höjda lärarelönerna och allmänna omkostnaderna hade detta medeltal år 1918 ökats till omkring 30 000 kronor.

Av det anförda torde hava framgått, att de kommunala mellanskolorna ar-

Allmänna betat under tämligen olikartade förhållanden, vilket givetvis inverkat i hög synpunkter.

yttre

grad på skolornas hittillsvarande ildningsresultat.

Underlaget för dessa skolors undervisning har varit ojämnt. En del skolor hava visserligen mottagit sina lärjungar huvudsakligen från folkskolor av den bäst utvecklade typen, men flera hava varit belägna i sådana trakter, att ett betydande antal inträdessökande kommit från folkskolor av lägre typ. Aven dylika in-

om trädessökande eventuellt genomgått förberedande kurser eller själva sökt imöjligaste mån komplettera sin folkskolundervisning, torde dock många dem,

svaga av som vunnit inträde, haft en mer eller mindre bristfälli underbyggnad.

Lärarekompetensen vid de kommunala mellans olorna har ävenledes i åtskilliga fall företett såväl formella som reella ojämnheter, och detta särskilt ifråga om den praktiska utbildningen. Tack vare de friare kompetensbestämmelserna för lärarepersonalen vid denna skolform torde trots de mindre lockande avlönings-

man förmåner, som där i synnerhet under krigsåren erbjödos, hava lyckats förvärva många lärare, som i fråga skicklighet och hängivenhet i lärarekallet fyllt alla

om befogade anspråk. Men å andra sidan torde i så få fall antalet behöriga aspiranter till läraretjänsterna hava varit så ringa, att ett fullt tillfredsställande urval kunnat göras. Undervisningen har också i stor utsträckning uppehållits av extra ordinarie lärare eller timlärare utan särskild praktisk utbildning för den undervisning, som de haft att meddela. Någon praktisk utbildningskurs, avpassad efter mellanskolans särskilda förhållanden, har ännu icke funnits.

Den ekonomiska grundvalen för skolornas verksamhet har icke heller över allt varit tillfredsställande. För visso hava vederbörande kommuner i åtskilliga fall ådagalagt stor välvilja och frikostighet gent emot såväl skolorna som deras lärare, men i andra fall hava tydligen de till buds stående resurserna varit mera begränsade, så att minimikraven i fråga om skolornas utrustning endast med svårighet kunnat något så när upprätthållas. Detta gäller icke minst ifråga undervis-

om ningsmateriellen, som i många fall torde från början hava varit betänkligt svag eller stundom undermålig och sedermera till följd dyrtiden endast småningom kunnat

av förbättras.

Då i allmänhet ett flertal nya mellanskolor årligen tillkommit och för övrigt även vid de äldre skolorna i följd de täta lärareombytena unga och oerfarna

av lärarekrafter måst i stor utsträckning anlitas för undervisningens handhavande, har undervisningen i det hela tydligen ännu kunnat erhålla den enhetlighet och stadga, varit utmärkande för de allmänna läroverkens realskolor. Särskilt ifråga

som om metoderna för undervisningens lämpligaste bedrivande torde, såsom i det föregående blivit antytt, åtskilligt återstå att önska vid de förra skolorna, vilka i detta avseende uppenbarligen måste gå sin egen väg.

Huvudvillkoret för ett framgångsrikt arbete inom den fvraåriga kommunala mellanskolan nämligen framförallt ett omsorgsfullt urval av lärostoff

synes vara med särskild häns tagen till vad redan i folkskolan behandlats samt en konse-

n som kvent genomförd koncentrationkring de väsentliga bildningsmomenten inom vare

läroämne. Det slutliga bildningsresultatet torde bero icke så mycket å huruvi a flera eller färre detaljer inom lärokursen medhinnas som fastmera ärpå, huruvida och i vad mån de särskilda kursmomenten behandlas på ett sådant sätt, att bildningsinnehållet verkligen blir lärjungarnas andliga egendom och endast ett dött kunskapsmaterial. Den genomgående principen vid den metodiska behandling-

läroinnehållet måste därför alltid vara: mera pá djupet in pá bredden. en av Nu det emellertid, som om mellanskolornas arbete ofta brustit väsentligt i

synes antydda avseende. Lärarna torde i det hela hava känt sig alltför bundna av lärokurser och anvisningar i den sexåriga realskolans undervisningsplan och läroböcker. vilka dock omöjli kunnat utan vidare passa in på förhållandena vid en

en fyraårig läroanstalt, att räkna med andra förutsättningar hos lärjungarna.

som ar

Allt ifrån början har den kommunala mellanskolan sålunda lidit av vissa allmänna pedagogiska och organisatoriska brister, som ännu endast delvis blivit avhjälpta. Dessutom har den flerstädes haft att kämpa med ekonomiska svårigheter, tvingat den att arbeta under särdeles ogynnsamma yttre förhållanden.

som Under dylika omständigheter har arbetsresultatet icke heller överallt kunnat bliva så jämnt. önskvärt hade varit. Men de erfarenheter angående denna skola,

som

vunnits, redan innan den nått sin fulla utveckling och stadga. torde likväl som tillräckligt hava ådagalagt, att sådan skolorganisation, fullt utvecklad och väl

en utrustad, bör hava framtiden för sig särskilt därför. att den mera än de äldre ungdomsskolorna för meddelandet allmänt medborgerlig bildning är ägnad att väl

av tillgodose icke mindre de högre samhällsklassernas bildningssträvanden än även och i lika man de bredare befolkningslagrens växande bildningsbehov samt icke företrädesvis städernas utan i största möjliga utsträckning även landsbygdens intressen.

I den mån därtill verkningarna av de senaste årens genomgripande reformer på folkskolans område innefattande bland annat folkskolöverstyrelsens inrättande,

folkskollärarutbildningens omläggning, folkskolinspektionens omorganisation, praktiska ungdomsskolors upprättande, undervisningsplan för folkskolan komma

ny under den närmaste framtiden att göra sig fullt gällande, måste också de allmänna förutsättningarna för dylik skolforms verksamhet bliva vida starkare, än

en de hittills varit.

Använda källor.

Riksdagshandlingar 1809, 1828-18-11, 1856-1918. Kommittébetänkanden 1828 och 1884. Svensk författningssamling för olika år. Sveriges officiella statistik rörande skolväsendet för olika år. Kungl. Läroverksöverstyrelsens berättelser 1912-1919. Kommunala mellanskolornas årsredogörelser för olika år. G. A. Silverstolpe: Försök till framställning av allmänna läroverkets närvarande tillstånd

en

i Sverige jämte utlåtanden däröver C. U. Broocman m. fl. Stockholm 1813.

av A. Fryxell: Förslag till enhet och medborgerlighet i de allmänna undervisningsverken.

Stockholm 1823. J. O. Vallin: Tal vid invigningen Uppsala katedralskolas nya läroverksbyggnad 1837.

av E. G. Geijer: Samlade skrifter, III. Stockholm 1874. Torsten Rudenschöld: Tankar om ståndscirkulationen. Stockholm 1845.

Tankar om vår tids samhällsfrågor. Jönköping 1849. - - - w-

Svenska folkskolans praktiska ordnande. Göteborg 1856. ä -- - - P. A. Siljeströnt." Handlingar och skrifter rörande undervisningsväsendet. Stockholm 1884. E. F. Gustrin: Intryck från läraremötet i Örebro den 15-17 juni 1881. Skolan och

hemmet. Stockholm 1881. Fridtjuzv Berg: Folkskolan såsom bottenskola. Stockholm 1883.

Hur folkskolestadgan tillkom. Stockholm 1892. - -H - Gottfr. Westling: Svenska folkskolan efter år 1842. Stockholm 1911. Svensk Läraretidning, olika årgångar.

De moderna sprâkens ställning i svensk skolundervisninw.

Av ERIK STAAFF OCH GERDA MARTIN.

Den översikt de moderna språkens ställning i svensk skolundervisning,

av

i det följande skall lämnas, har till syfte dels att visa, vilka språk vid olika som tidpunkter varit föremål för undervisning å skolans olika stadier samt i vilken utsträckning de olika språken tillgodosetts, dels de anledningar som föranlett under tidernas lopp inträdda förändringar. Redogörelse kommer således att lämnas

dels för de olika skolordningarnas bestämmelser rörande språkundervisningen, dels för huvuddragen den diskussion, bildar bakgrunden till dessa bestäm-

av som melser, den må ha förts i riksdagens stånd och kamrar, i de stora skolkommitté-

eller i tidskrifter och broschyrer. Emellertid är det varken möjligt eller erna önskligt att i det avseendet uppnå approximativ fullständighet.

senare ens en

Då de levande främmande språkens ställning på skolschemat icke kan rätt bedömas utan att i förhållande till timtalet för de ämnen, med vilkas stu-

ses dium de stå i ett nära samband, nämligen å sidan modersmålet, å den andra

ena de klassiska språken, upptagas å meddelade utdrag ur timplanerna även sistnämnda ämnen.

Efter denna överblick, således gäller de högre och lägre allmänna läro-

som verken, skall kort översikt lämnas motsvarande förhållanden vid enskilda

en av skolor, särskilt flickskolor.

Ett särskilt kapitel skall ägnas åt språkundervisningens metodik i vår tid och i sammanhang därmed skola vissa drag samtida meningsbrytningai

ur rörande språkens ställning, målet med språkstudierna och sättet för deras rätta bedrivande i korthet skildras.

Den historiska redogörelsen för språkfrågan vid våra skolor, som inleder vår framställning och utgör dess huvudsakliga innehåll, omfattar tiden från

som 1807 års skolordning med huvudvikten fästad vid tiden efter 1856, då de m0derna språken erhöllo den framskjutna plats i skolundervisningen, som de sedan dess i växlande grad bibehållit.

KAP.

Historisk översikt av de moderna språkens ställning vid statslâiroverken

sedan 1807.

Allønfiønia Vid blick på språkfrågans Iltvecklingsgång vid våra skolor, framträda

en ictvecklings- vissa linjer, tydligt ibland såsom en serie i bestämd riktning gående reformer, I jer.an ibland huvudsakligen såsom en viss i det edagogiska meningsb tet skönba1 tendens. Den stora alla andra överskyggan frågan ända til sekelskiftet

e var och är ännu för många de moderna språkens ställning till det klassiska språkstudiet. Sedan med 1807 års skolordning de moderna språken släppts in i våra skolor, betraktades de länge såsom ämnen mycket underordnad betydelse och

av voro både med avseende å lärotid och larareutbildning svagt tillgodosedda. Det egentli språkstudiet var alltjämt koncentrerat på de klassiska språken, för

som det ändamål, fortfarande skolans främsta utbildningen präster och

som var - av ämbetsmän ansågos ojämförligt viktigast. Ju det praktiska livets behov

- mera gjorde sig gällande i undervisningens ordnande, dess insteg fingo

mera de moderna språken till en början på de för dessa behov särskilt avsedda linjerna.

så småningom även i den lärda skolam. I de skolreformer, genomfördes på

som 1800-talets mitt, fingo de moderna språken en plats, gjorde dem i viss man

som jämbördiga med latinet och grekiskan. Men under hela delen förra år-

senare av hundradet utkämjiades en skarp strid för att bättre hävda det moderna språkstudiet gentemot de gamla språken, strid tillsvidare avgjordes 1904

en som genom års skolordning, vilken betydligt inskränkte latinets redan förut så småningom ganska kringskurna plats. Det bör emellertid betonas, att striden emot latinet, om ock indirekt verkande till de moderna språkens förmån, dock bottnade i ett

mera allmänt intresse för såväl den reala bildningen för den humanistiska

som under andra former än relativt bristfälliga studier i latin och grekiska.

Jämsides med denna modern-klassiska utvecklingslinje fast med begynnelse längre fram i tiden finna vi kan karaktäriseras såsom inbördes

en annan, som en tävlan mellan de olika moderna språken. Till början endast franskan

en voro och tyskan företrädda på skolschemat, medan däremot engelskan ansågs obehövlig. Så småningom infördes engelskan såsom frivilligt språk utom timplanen

men övergick snart till obligatorisk ställning med fast lats på schemat och ckte

r så småningom till att bli ungefär likställd medpde övriga språken. linder

upp de praktiska förhållandenas tryck tenderar engelskans ställning, sedan ganska

som

länge på reallinjens högre stadier varit förhärskande, att bli allt starkare. ra,

gång engelskan gick sitt långsamma men säkra segertåg fram genom tisamma den, diskuteras ivrigt förhållandet mellan franskan och tyskan. Länge ansågs

för bildningen väsentligare betydelse, och 1856 års skolordning

franskan vara av

insätter detta språk såsom begynnelsespråk, plats som det emellertid redan

en 1859 fick avstå åt tyskan och detta språk sedan less bibehållit, om också

som starka röster ofta höjts och alltjämt höjas mot dess lämplighet för denna uppgift. Det franska språket bibehöll emellertid vid tyskans sida mycket bety-

en dande plats å skolschemat och att gymnasiets huvudspråk, ända

var anse som tills det den sista läroverksreformen berövades omkring en tredjedel av

enom sitt timtal och därmed kom i vida ofördelaktigare ställning än de båda andra

en levande språken.

Slutligen kan iakttaga linje mest framträdande på senare tider

man en -

skönjbar redan tidigt utmärker rivaliteten mellan å men - som

sfpråkstudierna

sidan och de så kallade realämnena å den andra. Den up attning gör sig ena. nämligen förnimbar, att språkstudierna egentligen blott äro mede till förvärvande

bildning, medan övriga ämnen skänka själva bildningen. De senare äro därav för ojämförligt viktigare, och språken få icke på ett obehörigt sätt intränga på deras utrymme. De hävda denna uppfattning gå icke därhän att helt och

som hållet stryka språkstudierna de vilja på olika sätt minska dem, antingen

men

att endast upptaga frå, eller rent endast ett språk på schemat eller gegenom av

att med viss grundlighet tillgodose blott ett språk, men låta det eller de nom en övriga studeras endast för fyllande av de oundgängligaste behoven.

Vi skola i den följande framställningen finna, huru dessa trenne tendenser

framträda med skiftande styrka under olika tider, än parallellt, än korsande varandra, ibland och för sig, ibland i växlande kombinationer.

var en

Före 1807 års skolordning ingingo de moderna råken icke i läroverkens Tiden före

s undervisningsplanerf Icke desto mindre bland a eln kunskap i modärna 1807.

var språk icke sällsynt, den förvärvades framför allt genom utländska resor. Att

men

redan tidigt började inse behovet undervisning i dessa språk även i hemman av landet framgår bl. därav, att vid det Gustaf Adolf 1625 stiftade Collegium

a. av

nobilitatis lästes både tyska, engelska och franska. Flera läroböcker i suecanar de levande språken utgivas under 16- och 1700-talen. I medlet av 1600-talet anställas språkmästare vid Uppsala universitet. Och många vittnesbörd skulle

s.

litteraturen kunna anföras visande, att opinion började bildas för de m0ur en dernaspråkens införande vid de allmänna skolorna. I 1745 års uppfostringskommission förevar ett förslag, att undervisning i tyska, visserligen i ganska blygsam utsträckning, skulle i skolorna lämnas åt dem, som det önskade. Men i det 1760 till regeringen inlämnade förslaget talas alls nndervisningi

om främmande språk.

Emellertid är det säkert, att icke blott privat undervisning i de levande

språken i allt större utsträckning anlitades skolynglingar, utan även att vid

av 1700-talets slut undervisning i detta ämne lämnades även vid vissa läroverk Sålunda lästes, enligt Anderberg genomgångna iLunds Domkapitels arkiv

av

1 Anderberg, Bidrag till en historik över tyska språkets ställning vid våra läroverk, Pedagogisk Tidskrift 32 1896 s. 277 fi. samt där citerade arbeten.

Se Hernlund, Bidrag till den svenska skollagstiftningens historia Bil. VIII s.

23-210409. Il.

förvarade berättelser angående Karlskrona trivialskola, därstädes 1784 i andre kollegans klass franska innantill; 1791 läste i rektorsklassen 22 lärjungar engelska privatim och skrevo engelska och franska stilar; 1796 lästes i rektorsklassen i franska: Télénzaquc par Fénclonr och Aøømsenzeøzts des jcuncs étztrliants

0. s. v.

Men det var, som sagt, först 1807 som de moderna språken officiellt blevo skolämnen. 1807 års Enligt 1807 års skolordning bestodo iriviais/øolorna fem klasser, vilka

av av sk°l°"d"i9 den 1:a för alla begynnande lärjungar oberoende

var gemensam av deras vidare planer. Men från denna 1:a klass uppflyttades de, ämnade ägna sig åt lit-

som teraira yrken i vanlig ordning till trivialskolans följande tre klasser, medan de som ville förvärva sig i näringarna nyttiga kunskaper ingingo i den för dem avsedda s. k. apoløgist/ølasseøz. Alla i städerna inrättade statens skolor med

en rektor och en eller tvenne kolleger skulle tjäna ändamål apologist-

samma som klassen och i tillämpliga delar lyda lagar. I trivialskolan meddelades

samma ingen undervisning i moderna språk. Men i undervisningsplanen för apologistklassen skolordningens kap. VI § 10 lyder moment 10 sålunda: Lämnas de

mer försigkomna undervisning i de moderna språken, förnämligast tyskan, vilken de likaledes gemensamt med den övriga ungdomen på sitt ställe inhämta

Den här Omnämnda samläsningen med den övriga ungdomen syftar på gymnasiets lärjungar, tillsammans med vilka ologistklassens elever även läste

a naturlära. Det är tydligt, att den stora skilnaden såväl i ålder språklig

som underbyggnad mellan de båda kategorierna lärjungar måste inverka i högsta

av grad menligt på undervisningens resultat.

Gyønnasiet bestod av fyra klasser. Undervisningen sköttes lektorer

av sex och en gymnasiiadjunkt.

Historiarum lector läser Kap. VII § 4 utom den undervisnings-

- skyldighet som framgår av titeln vid den tid den delen övre Cirkeln

- som av d. v. s. klasserna 3 och 4, vilken ämnar sig till läroståndet, sysselsättes med hebreiskan, för hela den övriga gymnasiiungdomen antingen tyska eller franska språket Bland gymnasiiadjunktens skyldigheter ib. § 4 märkes såsom den

att med Historiarum Leotor dela undervisningen i tyska eller franska

första

sPraen.

-

Eforus skall ib. § 6 bereda ungdomen tillfälle att mot särskild veder gällning undervisas i engelska av någon däruti inom verket kunnig lärare

En plats för sig intogo i 1607 års organisation katedralsløolorøza. Från dem kunde lärj direkt övergå till universitetet utan att först genomgå ett gymnasium. Här fanns ingen apologistklass, däremot litterat klass,

men en ny som ungefär motsvarar rektorsklassen den högsta klassen vid trivialskolan och från vilken discentes uppfiyttas till översta rektorsklassen i katedralskolam. Denna klass blir således den femte. Rektor läste här Kap. VIII § 1 theologia dogmatica, historien och statskunskapen, kosmografien och geografien, latinska språket och rhetorican, hebreiska och fmnska. Conrektor läser även latin ooh förbinder med explikation av någon poet undervisning i prosodien: dessutom tillhörer honom att läsa grekiska och tyska språken samt handleda ungdomen i

moralen, arithmetica vulgari och geometrin. Bägge skola i varje vecka utgiva ooh korrigera vardera tvenne exercitia stili i latinska och svenska språken till skiftesm

Vad angår kunskapsfordringarna för avgång från katedralskolan till universitetet, fordras ib. § 2 6 rörande fransløan, att lärjunge jämte

mom. gramma-

tikalisk kunskap med någorlunda färdighet kan översätta en lätt fransk aukton, saint mom. 11 att han i tg/sløa språket hunnit i förbindelse med grammatikan genomläsa och på modersmålet kan översätta någon auktor eller krestomatisi.

Då gymnasiet rätt till inträde vid universitetet, torde dess

gav samma minimifordringar, som icke angivas särskilt i skolstadgan, ha varit desamma som katedralskolans.

Det framgår av dessa bestämmelser, att de moderna språken voro svagt tillgodosedda. Samläsning förekom icke blott, såsom redan framhållits, mellan apologistklassen och gymnasiet utan också mellan gymnasiets olika klasser. Och då dessa språk, såsom vi sett, voro biämnen för de i dem undervisande lärarne, vilka dessutom hade på sin lott att undervisa i en hel del andra ämnen, som hade vida högre i dåtidens skolbildning, sä är det tydligt, att språk-

en rang lärarnes kompetens måste ha varit mycket tvivelaktig.

Allt som allt finner man i 1807 års skolordning föga uppskattning av de yrkanden, som från flera håll ganska eftertryckligt gjorts hos Kanslersgillet till förmån för de moderna språken och från vissa håll gått ut därpå, att ett

som särskilt lektorat borde inrättas i detta ämne.

Den kritiska diskussion 1807 års skolordning, blev upphovet till

av som 1812 års uppfostringskommitté, vars 1817 avgivna förslag med oväsentliga förändringar 1820 upphöjdes till lag, rörde sig framför allt kring förhållandet mellan den allmänt medborgerliga och den lärda bildningen samt dessa olika bildningsarters rättmätiga krav vid skolundervisningens ordnande. De moderna språkens ställning berördes då och då under denna diskussion. Geijer, som alldeles avvisar tanken på särskilda statliga undervisningsanstalter för meddelande av s. k. borgerlig bildning, icke heller de moderna språken höra till den lärda

anser skolans ämneskrets på gymnasialstadiet. På de båda klassiska språken säger

ens han måste man, som förr, lägga all möjlig vikt, först och främst emedan de

äro språk par excellence, och sen emedan de föra ungdomen in i en klassisk värld, i vilken den skönaste offentlighet levde. För de moderna språken är nog, att tillfälle till vinnande enskild handledning vid skolorna gives. Innehar

av man blott de allmänna grammatikaliska kunskaper, så läras tillräckligt för behov

ens dessa språk lätt genom kursiv läsning: ett lärosätt, som ingalunda är förenligt med den stränghet och noggrannhet böra finnas i det offentliga lärosättet.

som Själva deras allmänhet och oumbärlighet till viss grad göra, att

numera en man utan all tvekan kan vara försäkrad, att var och en som behöver dem, lär dem.1

Enligt 1820 års skolordning Kap. 3 § 1 funnos dels lägre och högre 18.20års apologistskolor, med två och tre avdelningar, dels lägre och högre lärdoms- skolordniøzg.

resp. skolor med resp. tre och fyra avdelningar den fjärde var den s. rektorsklassen, dels slutligen den högsta lärdomsskolan eller gymnasiet med minst två avdelningar

Några bestämmelser för tiden för en lärjunges normala deltagande i varje avdelnings undervisning förekommo icke i stadgan, det framgå

men synes av kap. 7 § kap. 8 § 2 och kap. 9 §§ 3 och att längre tid än ett år ingalunda var ovanligt. Gymnasiets båda avdelningar torde i regel ha varit tvååriga. Flyttning från en klass till den följande alltid beroende på prövning.

var

1 Geijers Samlade Skrifter 1851 4 s. 241. 3 Med undantag för rektorsklassen använder skolordningen termen avdelnringrør.

I förteckningen över apologistskolornas läroämnen kap. 2 § 1 komma i sista rummet de franska och tyska språken. Från dessa språks lärande må dock frihet kunna lämnas av Collegium scholasticum efter föregången skriftlig ansökan

lärjunges målsmans av

I de lägre och högre lärdomsskolorna lästes inga moderna språk, men i gymnasiet lästes franska och tyska, vilka här i likhet med lärdomsskolornas övriga obligatoriska. Tillfälle till enskild undervisning i engelska skulle,

ämnen voro så vitt omständigheterna det medgåve, genom Efori försorg beredas dem, som det önskade.

Ehuru uppfostringskommittén i sitt betänkande förordar övergån till äm-

bibehåller skolordningen det gamla med käasslärare neslärarsystemet, systemet såsom det ordinarie, men medger Kap. 3 § 2 åt Eforus rätt att med lärarnes samtycke utbyta det mot ämneslärarsystemet eller, såsom den vanliga termen var, den ambalatoriska läsordningcn. Å gymnasiet rådde emellertid redan förut det sistnämnda systemet. De moderna språken sköttes nu därstädes av gymnasiiadjunkten.

Med avseende på lärokursernas omfång och undervisningens mål inom apologistskolorna stadgas Kap. 6 § 1 såsom villkor för flyttning från 1:a till 2:a avdelningen i att lärjungen kan läsa fransyska och tyska språken innan-

mom. till samt känner deras aradigmataz, för flyttning från 2:a till 3:e avdelningen ib. § 2 4, att lian kan givna krestomatier översätta fransysk och

mom. ur tysk prosa samt med avseende på arbetet i3:e avdelningen ib. § 3 mom. 4 att :övning inhämtas att skriva fransyska och tyska språken, varjämte tydningen av

råk fortsättes till erforderlig färdighet dessa s

det skolordningen bifogade förslaget till schema för högre apologistskolor framgår, att timtalet för vardera språket här tänktes bliva i 1:a avdelningen 2 timmar, i 2:a avdelningen 4 timmar samt i 3 likaledes 4 timmar. I lägre apologistskolor minskades detta timtal med den 3:e avdelningens 4 timmar.

För avgång från gymnasiet till akademien fordrades Kap. o § 9 mom. 11, att rent uttala och med tillhjälp av lexikon tyda fransyska och tyska spra en.kkunna

Då gymnasiiadjunktens undervisningsskyldighet i franska och tyska språken enl. kap. 3 § 7 omfattade 4 timmar i veckan, två i varje avdelning, synes blott 1 timme vecka och avdelning ha varit anslagen åt varje språk.

per

Under förutsättning att Varje avdelning genomgicks på ett år vilket iregeln icke torde ha varit fallet blir den sammanlagda undervisningstiden för vardera språket i de högre apologistskolorna 10, i de lägre 6 och på gymnasiet 2 veckotimmar.

Det framgår härav, att dessa språk å gymnasiet betraktades som biämnen av obetydlig vikt, vilket även visar sig däri, att de icke representerades av en lektor samt av det blygsamma mål, som var satt för deras studium. I apologistskolorna hade de däremot, såsom efter tidens betraktelsesätt naturligt var, en mera framskjuten ställning

Till 1820 års skolordning äro fogade av uppfostringskommittén utarbetade anvisningar och råd till lärare rörande sättet att förverkliga skolordningens

l Till jämförelse må nämnas, att latinet och grekiskan i lägre lärdomsskolan hade 32, resp. 10, i den högre 41, resp. 14 timmar.

föreskrifter en motsvarighet i viss mån till nuvarande skolstadgas metodiska

anvisningar

Dessa anvisningar och råd som dels äro allmänt edagogiska dels röra

varje särskilt ämnes metodik äro karakteristiska för ens sätt att betrakta

undervisning i moderna språk. Medan åt latinet ägnas sju sidor, få de moderna språken nöja sig med en halv. Den lyder:

;För eller yngling, grundeligen läst latin, kan det bliva

en gosse som svårt att lära de så kallade moderna språken. Den tid, man använt på latinska grammatikan, får ersatt ökad lätthet att dels fatta, dels undvara de

man genom sistnämndas grammatik. Paradigmata för deklinationer och konjugationer jämte det viktigaste av varje språks syntaxis måste dock även här inhämtas. Vid dessa språk gäller även vad ovanföre vid studium av latinet blivit anmärkt om nyttan taleövningar och användandet tavlan.

av om av

Vi äga för dessa språk så många allmänt kända läroböcker, som vid första läsningen med nytta kunna användas, att deras uppräknande vore utan ändamål, hälst antalet därav nästan dagligen förökas. I de skolor, där latin icke läses, bör åtminstone ett de moderna språken med fullständig grammatikalisk noggrann-

av het läras, och då bliver metoden nästan densamma, för det förstnämnda språ-

som ket är anvist. Varje någon slags bildning bör väl och regelmässigt

person av känna åtminstone en grammatika, varförutan förmågan att redigt och bestämt uttrycka sig sällan ernås

Vad här säges om den rika lärobokslitteraturen är av betydelse såsom

som bevis pa att de moderna språkens praktiska studium trots allt var föremål för ett alltjämt stigande intresse.

Under det livliga meningsutbyte, földe pa utfärdandet av 1820 års

som

vilken ingalunda ägnad tillfredsställa framstegsvännerna, skolordning, var att spelade, såsom naturligt var, språkfrågan en ganska stor roll. Då de moderna språken den gamla skolans män ansågos för den lärda bildningen vara av

av ringa eller ingen betydelse, och då vården om den allmänt medborgerliga bildning, de visserligen erkändes utgöra beståndsdel, ansågs ligga utom om-

varav en rådet för statens skyldigheter eller åtminstone endast i relativt ringa mån kunna göra anspråk på effektivt intresse från statens sida, uppstod här en skarp partiskillnad. Ty den moderna riktningens män, ingalunda förnekade latinets

som betydelse, ansågo dock, att även de moderna språken tillhörde lärd bildning, och de fäste framför allt helt vikt vid den allmänt medborgerliga eller

en annan

reala bildnin

Fryxell i sin broschyr Förslag till enhet och medborgerlighet i de allmänna undervisningsverken 1823 visar för den tiden verkligt radikal åskåd-

en ning. Han bestrider de klassiska språkens oumbärlighet för högre bildning och även deras absoluta företräde såsom formellt bildande. Varje bildat s råk har sin grammatik, vilken, redigt lärd, måste samma redighet åt tanke oc tab.

ge Samma odling och skärpande fattningsförmåga och tankekraft som genom

av det klassiska studiet kan åstadkommas på annat sätt genom viktigare ämnen. modersmålet, geografi med naturkunskap, historia och statistik, geometri och levande språk. Särskilt framhålles tyskan. Fryxell ville ha skola

gemensam till 16 års ålder med moderna språk men utan latin. På denna skola skulle byrg

högre utbildningsskolor olika slag och gjniinasiiim, där även klassiska gas av språk skulle studeras.

Den oppositionella riktning, som i Fryxells broschyr fick ett uppmärksammat uttryck, kunde icke annat än tilltaga i kraft och betydelse, då

man betänker det tillstånd, vari den reala undervisningen befann sig. Ty detta

var i hög grad bristfälligt. Skolrevisionenl 1824 framhåller, att under den

av gångna treårsperioden apologistskolorna tydligen tillvunnit sig allmänhetens förtroende. Medan från gymnasier och lärda skolor till universitetet avgångna lärjungar utgöra 584 äro de som från samma skolor avgått till praktiska yrken, och som således borde ha besökt apologistskolorna, 805. Apologistskolorna visa i allmänhet stillastående eller tillbakagång. Och Tegnér konstaterar i Uppfostringskommiss-ionen samma förhållande. Han påpekar bl. att endast

a., en tredjedel av apologistskolornas lärjungar studerade moderna språk. Men medan Skolrevisionen tror sig kunna råda bot på det onda några

genom smärre reformförslag och icke ens vill göra språkstudiet vid apologistskolorna obligatoriskt, ser Iegnér den enda möjligheten för den borgerliga bildningens höjande till anseende och kvalitet i skolornas sammanslående eller det även

som kan uttryckas i införandet av en egen fristående modern språklektion i elementärläroverket. Den moderna språkserien är enligt Tegnér integrerande del

en av elementarbildningen, vare sig den skall leda till raktiska eller lärda mål.

Till vad redan blivit sagt apologistskolornastillstånd vid denna tid

om må läggas, att enligt Skolrevisionens Berättelse 16 under treårsperioden 1821-

s. 23 undervisning i engelska icke kunnat lämnas utom vid Karlstads gymnasium, där en av lektorerna åtagit sig detta uppdrag.

Revisionen framställer 46-47 ett förslag av en viss betydelse språk

ur undervisningens synpunkt. Den vill nämligen såsom före 1820 var fallet

- -att den 1:a klassen skall vara gemensam för alla och förbereda såväl inträdet i apologistskolan som i lärdomsskolans 2:a klass. I denna förberedande klass gives icke undervisning i något annat språk än modersmålet. Men denna undervisning bör vara allvarlig och lägga grund till all annan språkkunskap, samt sedermera fortsättas genom alla avdelningarna i båda slags skolorna Resultatet av denna förberedande språkundervisning sådant det fixeras i föreslagna villkor för inträde i apologistskolan eller lärdomsskolans 2:a klass, bör vara att lärjungen kan uti en svensk bok upplösa meningar i satser, uttaga satsens delar, göra reda för partes orationis, känna det huvudsakligaste av svenska etymologien, och så mycket av syntaxen, som är gemensamt för alla språk Vi finna här det första officiella yrkandet på modersmålets användande begynnelsespråk, ståndpunkt,

som en som sedan ofta framträder under den språkpedagogiska diskussionen från stora

uppfostringskommittén och ända till våra dagars försök till lösning av bottenskole-

jiroblemet.

I de föreslagna ñyttningsfordringarna inom a ologistskolan synes Revisionen ha i någon mån velat skärpa fordringarna i modernaspråk.

På det hela taget kan emellertid sägas, att Revisionen föga uppskattar de moderna språkens bet delse, vilket också tar sig ett uttryck i den föreslagna stadgan 47 att vidyingenapologistskola belägen ställe lärdoms-

på samma som skola, be öves än högst två avdelningar utom den förberedande: vid de flesta

mer

1 I 1820 års skolordning föreskrevs, att vart tredje år en på visst sätt sammansatt revisionskommitté skulle granska rikets undervisningsväsen. Dylika revisioner förekomma emellertid blott tre gånger 1824, 1832 och 1843.

2 Efterlämnade Skrifter, ny samling III s. 242.

blott en enda, vid vilken undervisningen i de moderna språken må drivas efter varje orts behov. En helt annan allmän ståndpunkt intager den berömda stora uppfostrings- Den stora kommittén av 1825. Ehuru dess principer aldrig kommo till allmän tillämp- fostupp ning, redogörelse för dess ståndpunkt här å sin plats, då dess talrika ø-ingskomär en uppslag dock indirekt varit fruktbårande, och då har sitt intresse huru- ønittén. et att se, som många av de tankar även rörande språkundervisningen, under som senare tider varit föremål för debatt och kanske ofta uppfattats idéer, i själva såsom nya verket framkastats av de den svenska bildningens stormän, som 1825 fingo iuppdrag att organisera nationens uppfostran. Efter att ha framställt grunderna för den genetiska lärometod, som synes kommittén vara den riktiga och vilken innebär, att undervisningen i skolan bör gå från åskådning av ting till begrepp därav, eller från sale till 0rd, från begrepp till språk och från innehåll i allmänhet till forøm, säger kommittén i sitt betänkande sid. 27 följande: Vad som gäller om sakkunskaper, gäller även om Språkstudier. Första steget på denna bana borde följaktligen vara, att under begrepp eller grammatikaliska regler ordna och reda ønodersnzälct, vars ord, höjningar och sammansattningar äro lärjungen faktiskt bekanta: och att börja de första grammatikaliska övningarna på ett främmande språk, där ljud, 0rd och talesätt äro honom lika obekanta reglerna för deras sammansättning. Också i hänsom ser man, senare delsen, översättningar av det främmande språkets 0rd och böjningar på det förbigångna modersmålet dock städse hänvisa på felet att först hava gjort sig reda för det språk, vartill man i alla fall nödgas taga sin tillflykt för att någorlunda det främmande. Däremot när det allmännaste grammatiken gång av en förbegripala inhämtat modersmålet, sker a är genom så jämväl varje främmande språks lärande blott med en obekant. Ju det överensstämmer med modersmera senare målet, dess lättare inhämtas det. Ju det är sta-ønspråk för andra eftermera följande, säkrare och hastigare övergår lärjungen sedermera till dem. Något annat skäl att i hänseende till språken göra avvikelser från den genetiska vägen till målet kunna äga än att det råket och dess närmaste synes rum, egna s stamförvanter vore till utvecklingsmedel otillräckliga mindre tjänliga än de er avlägsnare. Men tankarnas gång och uttryck äro bundna vid något visst tungomål, såsom språkens mångfald bevisar, och intet odlat tungomål är så egen fattigt, att det medgiver tillräcklig tankeövning för ungdomen, innan den i andra stycken hunnit långt för att i språken komma till de avlägsnare, sånog som en fulländning av sin övriga bildning. Evad fullkomligheter ett främmande språk må äga, så är det dock ytterst dess hänförande till modersmålet, genom som företrädena skola inses; och lilologiens finheter höra icke till undervisningens första tidsskifte Alltså en skarp och fin motivering för modersmålets användning såsom begynnelsespråk och på gång för tyskan såsom första främmande språk samma samt för latinets inträdande före franskan och engelskan jfr ib. 35. Men på s. samma gång ett konstaterande av att varje odlat tungomål medgiver tillräcklig tankeövning för ungdomen det vill med ett modernare uttr ck säga: år tillräckligt formellt bildande för att den synpunkten duga till egynnelsespråk. ur Kommittén anser ib. s. 37 att vid elementarläroverken böra tvenne bild-

ningslinjer finnas: för klassiska språkens litteratur i förening med den en m0derna; och för denna skild från den klassiska. en senare, Kommittén skiljer skarpt på sak- eller realkunskaper, vilka äro nödvändiga, och .sprálvlczøizslcaper, vilka äro tillfälliga, ty sättet att benämna tingen eller uttrycka begrepp och känslor är Växlande efter tid och ort. Sakkunskaperna böra bedrivas lika på båda linjerna och från dem gives ingen dispens. Men i fråga språkkunskaperna bör lämnas största möjliga frihet, dock med det villkor att om något främmande språk studeras sa fullstänrligt, att därigenom vinnes den grammatiska och logiska tankeövning, språkstudier bör förvärvas och svårsom genom ligen kunna ernås ett högre studium av modersmålet allena i försynes genom ening med ringare kännedom några främmande språk en av På den klassiska linjen läses latin grekiska och hebreiska samt de tre

moderna sprziken; dispens kan meddelas fran grekiska eller hebreiska eller från båda dessa språk. På reallinjen för att använda den moderna benämningen - läsas franska, tyska och engelska, så att ett dem kan drivas till färdighet av skrivas och talas, de bagge övriga att väl förstås. Dispens kan medatt men delas från ett dessa språk Aila dispenser från något främmande språks låsav ning ske under villkor att den åt det uteslutna ämnet anslagna tiden i stället

användes till något främmande språks fullkomligare inl1ämtande. Det påfallande, att ingen dispens på latinlinjen medges från de flämär mande spraken, kommittén ib. 38, att de, söka så vidmen anser s. som en sträckt bildning, att de läsa ett eller flera de döda språken, böra sakna av kännedom någotdera de trenne förnämsta levande om av Engelskan skulle således från tillfälligt efter kommitténs förslag ha blivit

ett ordinarie skolämne. Vid avgången från elementarläroverkens högsta zwdeliiing. v. gymnabör lärjungen kunna ib. 44 fullt tyda fransyska. tyska och engelska siet, språken . den första skolrevisionens I enlighet med såväl 1807 skolordning som förslag upptager uppfostringskommittens förslag förberedande klass, efter även en vilken de olika linjerna vidtaga. I denna klass läses språk endast modersav målet. Med avseende på ordningsföljden för de olika språkens inträdande synas mycket delade meningar ha rått i kommittén, och slutresultatet står icke i full överensstämmelse med de principer, kommittén inledningsvis fastslår och vilka vi

ovan refererat. .Det framgår vad 3G jämfört med bilagan litt. B, att i av som säges s. lärdomsskolorna för dem, läsa grekiska trivialister, latinet skulle börja i som 1:a klassen, grekiska i 2:a och franska i 3:e klassen. För dem, som icke läste

grekiska civilister, skulle franska börja i klassen och för realisterna apologisterna inträdde franska i 1:a, tyska i 2:a och engelska i 3:e klassen l förberedande klassen skulle råda klassläsning för övrigt ambulamen toriskt system. .Det timtal kommittén tänkt sig för språken vid fullständig elementaren skola är enligt timplanen bil. följande:

1 I betänkandet råder viss oklarhet rörande språkföljdon. Sålunda sägess. 63 rörande lären domsskolor, att tyska och engelska språkets föredragning sker först på gymnasiet. Men i timplanen bil. upptagestyska i klass för civilistcr. Engelskan. enl. 63 skulle för apologisternainträda som s. i 3:e klassen, är alls upptagen timplanen bil. B.

1 2 3 4 Summa

i E

i å

,_-.__.. _.

TsufåAjTpgcfA TäCiA Tloinrioiiil

i i i a | i

i i , s

i . 41 4 41

Modersmålet 4 4 4 2 4 4 10 16 i 16

i 1 , ,

8i8å-g8

1 i -i I . sl-w I :

Grekiska 4 4 6 g 14

. - - - - A i - - w -.

i l

irranskakwiåi-âs-i4c,4°2;4i246:6410§241

Tyska êläi- 6:-

-i- 2i4l2i2j4l2ååll4g

I i iii“|i l I i t iEnselska-.å-- , -i-.i-- p .Wim

w,

Trots den oklarhet, som i viss mån ligger över kommitténs sätt att prak-

tiskt tillämpa sina principer, får man en tämligen god idé om avsikten. Man iinner sålunda, att det språk, som är avsett att grundligt studeras, är franskan, vars inträde på timplanen före tyskan synes strida emot den teori rörande den lämpligaste språkföljden, som kommittén förut framställt.

En egendomlighet, vars praktiska detaljer tyvärr icke finnas närmare utvecklade, är språkundervisningens sammanförande till största delen i särskild

en språkklass, där samläsning i utsträckt grad skulle såväl mellan civilister

äga rum och apologister som mellan olika klasser. Trivialisterna däremot, i de

som m0derna började än sina kamrater, skulle undervisas för sig.

senare

sipråken

ör gymnasiet finnes intet förslag till timplan.

Den stora uppfostringskommitténs förslag betecknar utan7all fråga all-

en varlig ansats i riktning mot den moderna språkundervisningens uppryckning. Engelskan skulle bli ett fast ämne, och timtalen äro, inräknar

om man gymnasiets timmar, i allmänhet ganska goda, i vissa fall fullt tillräckliga även efter

nutida fordringar.

Det kan vara av ett visst intresse att här med några 0rd omnämna de särskilda meningar, gjorde sig gällande inom kommittén i språkfrågan och

som som togo sig uttryck i reservationer.

Grubbe, representerar det bestående i avseende på organisation och

som åskådningssätt i det hela vill giva de moderna språken väsentligt ökad plats

en i den lärda skolan. Utan de gamla språkens försummandw, säger han XX,

s. tror jag, att redan i skolan åtminstone någon början kan göras med språk.

nyare På gymnasium kan och bör detta studium fortsättas, och det bör här, efter den

genom de gamla s råken vunna, säkra grundläggningen, lätt kunna drivas till den höjd, att ynglingen, då han genomgått sin kurs vid elementarläroverket, är i stånd att på egen hand läsa tyska franska och engelska författare

Arkebiskop von Rosenstein, som jämte andra medlemmar av kommittén

sex undertecknat Grubbes reservation, intager i fråga språken konservativare

om en ståndpunkt än denne. Han anser, s. XLIV, de moderna språken onödiga på den

1 T = Trivialister, C : Civilister, A = Apologister.

2 Jfr Nordlund, Historisk översikt av Iinjedelningen vid de svenskagymnasierna s.

24-210409. II.

lärda linjen. Huru långt frågar han :kan studium moderna språk i

- av en skola i Sverige drivas Vill man endast lära läsa och förstå en fransysk, tysk eller engelsk författare, så vädjar jag till alla nuvarande svenska litteratörer, om icke var och en, som kan sitt modersmål grammatice och med allvar studerat latin, sedan på egen hand och inom ganska kort tid förmått inhämta denna kunskapsgrad Många hava även utan ytterligare främmande biträde övat sig att skriva dessa språk grammatice rätt. Vill man åter, att svenska ynglingar i skolan eller på gymnasium skola lära sig att rätt och med färdighet uttala moderna språk, ex. fransyska eller engelska, så bestyrker erfarenheten, att detta aldrig lyckas för dem, icke ägt tillfälle till utländska eller någon längre tid

som resor fått vistas inom de umgängeskretsar, där dessa språk dagligen talas

Agardh lämnar i sina innehållsdigra och geniala inlägg inga mera detaljerade anvisningar rörande de moderna språkens plats i skolan. I motsats mot Geijer och den äldre riktningens män betraktar han 63 språken

mera som kunskapsmedel än bildningsmedel. Deras mycket omtalade formella bild-

som ningsvärde anser han vara i hög grad överskattat. Man behöver icke längre studera ett språk vilket som helst för att finna nyckfulla, logiken trotsande företeelser. Deras Värde ligger i den litteratur, till vilken de utgöra nyckeln, men dess tillgodogörande faller inom en och ålder än den, till

senare mera mogen vilken i allmänhet vill förlägga språkstudierna. Agardh meddelar, s. 66,

man en rangordning mellan de ämnen, tänkas förekomma i den fria skolorganisa-

som tion, till vilken han uppdrager grundlinjerna och vars huvuddelar äro folkskola, borgarskola och de bildade klassernas skola, av vilka var och en, efter tillgångarna och folkmängden, strävar att tilltaga i fullständighet, och således övergå från lägre till högre. Denna rangordning mellan ämnena är baserad på det mer eller mindre allmänna behovet av varje ämne. Först kommer läsning sist såsom

21 hebreiska. Tyskan har nr 12, svensk språklära 13, latin 15, franska 16, nr grekiska 18, engelska 19, latinsk skrivning 20. 1832 års Skolrevisionen 1832, ställer sig i bestämd opposition mot upp-

av som skolrevzston. fostringskommitténs reformplaner, meddelar 12, att enligt rapporter från många

s. apologistskolor undervisningen i moderna språk därstädes hade föga framgång.

A andra sidan hade på flera håll språkstudier bedrivits utöver skollagens föreskrifter. Sålunda hade tyska och franska lästs i Klara, Maria, Vänersborgs, Alingsås, Västerås och Visby lärdomsskolor, franska i Nyköpings för dem som ämnade övergå till högre läroverk, engelska i Jakobs apologistskola. Och revisionen har med synnerlig tillfredsställelse erfarit, att modersmålets grammatik efter lärobok i de flesta skolor ingått bland undervisningsämnenm. Ytterligare ett tidstecken är, att i Wäxiö apologistskola ingen dispens lämnas från franska och tyska språken.

Revisionen framställer s. 47-48 ett par förslag till ändring av fordringarna för avgång från gymnasium och apologistskola, som ha ett visst intresse. För avgång från gymnasiets och katedralskolans högsta avdelning vill revisionen lunda fordra icke blott förmåga att översätta och grammatikaliskt redovisa lättare franska och tyska författare i bunden och obunden stil utan även samma förmåga i fråga lättare engelska författare på Och för vanlig apologist-

om prosa. skola framställes såsom kunskapsmått i språken: 1:0. Att kunna översätta och grammatikaliskt redovisa lättare tyska författare i bunden och obunden stiljämte skrivövningar; 2:0. Enahanda kännedom franska eller engelska språket; och

om

må Eforus, efter lärarnes hörande, bestämma vilketdera som, med avseende på

lokala omständigheter, skall i varje skola företrädesvis läras; dock böra de lärjungar, det åstunda, även erhålla undervisning i det andra språket

som

Dessa förslag rörande engelskan böra observeras såsom bevis på, hurusom insikten detta språks stora betydelse allt mer trängde in även i kon-

om servativa kretsar.

Allt dispenssystem såväl i fråga sakämnen som i fråga om språk vill

om revisionen avskaffa.

Undervisningen i levande språk, som hittills skötts av gymnasieadjunkten, skulle efter revisionens förslag överflyttas på särskild lärare i levande språk,

en

dock icke skulle vara lektor. som

Doktor Nibelius, med vilken konsistorienotarien Sondén och rektor Rääff instämde, ansågo emellertid onödigt att intaga engelskan bland de ordinarie äm-

Han yrkade, att kunskap i engelska icke skulle fordras för inträde vid nena. akademien, att läraren i moderna språk skulle vara skyldig att i gymnasiets

men andra avdelning lämna kostnadsfri undervisning i detta språk åt dem, som så önskade, på andra ämnen icke upptagna timmar. Hartmansdorff yrkade på

av -

ordning i språkundervisningen som vid Nya Elementarskolan. samma

Den livaktighet, på vissa håll gjorde sig gällande icke blott i skol-

som frågor i allmänhet utan särskilt å språkundervisningens område och bl.

som a. tog sig uttryck i de moderna språlzensinförande i nyss uppräknade lärda skolor,

Gjorde, att den faktiska utvecklingen gick den officiella regleringen i förväg. innan vi inregistrera nästa officiella åtgärd allmän räckvidd, skola vi

av mera därför betrakta vissa företeelser inom det pedagogiska livet, visa huru den

som

tidens bildningsbehov trots allt tog ut sin rätt. Uppgifterna äro hämtade nya ur 1843 års Skolrevisions berättelse.

Först bör då nämnas Nya Elementarskolan, som skulle bli en provskola Nya Eleför de uppfostringskommittén framförda pedagogiska idéerna och bör- ønen r-ta

nya, av som

skolan. jade sin verksamhet 1828.

Dess timplan för språken är följande:

I:

1 2 3 l 4 5 6 7 s ESumma

i .

i J v

f |

l l

Allmän.. svensk spräklära 8 6 2 i 2 1 1 l l 22

. . . . . 4

Tyska 61,2 si/gi 41,12 1 1 1 1 211/2

. . . . . . . . . . . .

i

Latin 10 l 71/2 Ö 5 3 3 33112

. . . . . . . . . . . . . . - - lGrekiska 41/2 41/2 41/2 41/9i 41/9i 221/2

. . . . . . . . . . . . - - 5 --

-Å 41/25

Franska 7 41/2 4%.. 201/2

. . . . . . . . . . . . . -

I i i

Engelska 21/2 21/2 21m 71/2

. . . . . . . . . . . - -

Hebreiska förekom 2 i 7 och 2 i

Med linjedelningen förhöll det sig vid Nya Elementarskolan så att de, som

uteslöto de klassiska språken eller något dem, i stället ñngo ägna mera tid åt

av de moderna språken. Franskan inträdde för helrealister redan i 3:e klassen.

Emellertid bortföll så småningom denna bestämmelse, varefter realisterna i stället tidigare avslutade sin skolkursJ

.

Man finner således här uppfostringskommitténs principer förverkligade. Först modersmålet, därefter den närbesläktade tyskan, så latinet före franskan och engelskan. Intet nytt språk inträder samtidigt med ett annat. Timtalen äro i regel kraftiga i början för att sedan minska

av.

Den framställning, som i Skolrevisionens 1843 berättelse gives språk-

av av undervisningens metodik vid Nya Elementarskolan, är av intresse på grund av dess i vissa avseenden moderna prägel.

I språkläran göres början med satsen. Endast hela satser användas

som material för undervisningen och när lärjungen lärt sig igenkänna och under vissa kategorier ordna de olika ställningar, i vilka orden inom satsen förekomma, fattar han lätt såväl skillnaden mellan de olika slagen ord, det väsentliga

av som av formläran, t denna har då redan uti den. förut ångna satsläran sin förklaring och framträ er nu uti sin rätta betydelse, såsom lott en nödvändig fyllnad till denna. Någon egentlig minnesläsning avses mindre än förståndets övning

Vid studiet av de främmande språken tillämpas systemet med mellanradig översättning vid den första undervisningen. Passande satser u plösas med tilllämpning av den genom undervisnin i modersmålet inhämta satsläran, och

e uppmärksamhet fästes därunder såvä på ordformernas skiljaktighet, på de

som egenheter i avseende på ordföljden, genom vilka det främmande språket avviker från svenskan. Först sedan lärjun på detta sätt samlat ett ordförråd och

en vunnit förberedande grammatikaliskkunskap, övergår han så småningom till

en läsningen av en systematisk grammatik, som under den fortgående ex likationen tillämpas Färdigheten att tala och skriva det främmande språ et grund-

. . . .. lägges dessutom från början sålunda, att lärjungen övas att från svenskan muntligen översätta valda satser ur det lästa

För att kunna bilda sig idé Nya Elementarskolans undervisning,

en om måste man också erinra sig, att växelundervisning och monitörsystem där tillämpades. Dock är det givet att monitörerna inom språkundervisningen först vid en något framskriden ståndpunkt kunde träda i verksamhet.

Av kursindelningen framgår, att man beräknade att nå ganska långt i språkkunskap. I 8:e klassen lästes i tyska Schillers Maria Stuart och Wallenstein, Goethes I higenia, Götz von Berlichingen, Egmont i franska Cor-

m. m.; neilles Le Cid, acines Athalie. Molieres LAvare och Le Misanthrope, Boileaus Art poétique, en resumé av litteraturhistorien m. m. samt 2 deklamationsstyc-

Goldsmiths Vicar of Wakeñeld, Miltons Paradise lost, Shaksperes

lipnmacbetihengelska

.

Aven om man knappast kan tänka sig, att eleveni regeln nådde den ståndpunkt, som vi nu gärna vilja förbinda med sådana kurser, vittna dei alla händelser att målet sattes högt och att språkstudiet omhuldades med

om

hängivenhet.

I Karlstads skola införde Agardh såsom Eforus reformer i överensstämmelse med sina pedagogiska principer. Apologist- och lärdomsskolan sammanfördes även här till en skola med två linjer. De som dispenserades från de klassiska

l Jfr. J. Sjöberg, Bidrag till Nya. Elementarskolans historia under de första femtio årenav hennes tillvaro, I s. 46.

språken fingo ägna den därigenom lediga tiden åt svenska och tyska samt även matematik. Tyskan började i 2:a klassen, grekiskan i 3:e, franskan i 4:e. I vad mån Agardhs gymnasium tillgodosåg de moderna språken, framgår icke Revi-

av sionens redogörelse s. 38.

Det av J. O. Wallin planlagda Athenaaum i Gävle, som trädde iverksamhet 1839, bör även här nämnas. Det var ett realläroverk byggt på folkskolan jämte en på densamma följande tvåklassig provskola och självt bestående

av en treårig högre borgarskola och därpå ett tvåklassigt civilt och militäriskt

gymnasium, vilket skulle bereda till undergående utom de klassiska språken

av en fullständig studentexamen, i allmänhet dana bildade män för levnaden och särskilt den vetenskapliga och humanistiska grundläggningen för ofiicersäm-

avse nens omedelbara intagning i de militära tillämpningsskolornzw. Skolrevisionens 1843 Berättelse Bil. 3. Vid ett läroverk av denna läggning måste tydligen

de moderna språken spela en stor roll. Såväl franska som tyska inträda ib. Bil. K redan i första klassen, engelska i tredje och alla tre språken läsas till gymnasiets slut. Läseplanen visar attman syftade högt. Redan i 3:e klassen läses i franska 4 böcker i Télémaque, ett mindre historiskt arbete samt en jes av Racine, i 4:e klassen gymnasiets 1:a läses en pjes av Raeine samt Hugos

es Orientales, i 5:e Lafontaines fabler och ett större poetiskt arbete Lamartine.

av I tyska läses i samma klasser resp. Schillers Wilhelm Tell Schiller, Göthe, Tieck Göthe, Tieck, Jean Paul. I engelska upptages för 4:e klassen Irving

- och Scott, för 5:e explikation av svårare prosaiska författare, Varibland kor-

en tare avhandling i nationalekonomi, Lalla Rookh samt några Shaksperes

av PJeser.

I fråga om det metodiska märkes, att vid den franska undervisningen från och med 2:a klassen översättningen gjordes till tyska, vid den tyska till franska samt att till explikationsövningar i franska användes tysk, i tyska fransk text. De respektiva språkens grammatiska läroböcker skulle författade på det

vara ifrågavarande språketÅ

Tal och skrivövningar anbefallas i rikt mått. Med 2-5 klasserna skulle varje vecka hållas disputationsövningar nämligen med 2:a på svenska och tyska, med 3:e på svenska, tyska och fransyska samt med 4:e på svenska, tyska, fransyska och engelska

Vad språkundervisningens ställning vid skolorna i allmänhet angår under den tid Revisionen 1843 omfattar 1832-43, meddelas sid. 11, att vid Visby

av apologistskola undervisning meddelats i engelska samt att vid lärdomsskolorna i Klara, Maria, Mariestad, Alin Västerås, Falun, Malmö, Landskrona, Karlshamn, Karlskrona, Amâl och Visby undervisning lämnats i såväl tyska

som franska, i Gävle och Hudiksvall blott i tyska, i Ystad blott i franska. I allmänhet har denna undervisning varit inskränkt till rektorsklassen, i Malmö har

1 Läsplanens uppgift att den franska grammatiken skulle vara skriven på tyska torde bero på felskrivning. Så är också Nordlands uppfattning linjedelning s. 33, medan däremot Anderberg, Ped. Tidskr. 1896 s. 286 antar, att den franska grammatiken verkligen var skriven på tyska. Han draget även av anm. 4 till läsplanen den slutsatsen, att den franska grammatiken skulle förhöras på tyska. Ett så opedagogiskt tillvägagångssätt kan man väl knappast förutsätta. Anm. som talar om vetenskapliga arbetens begagnande på främmande språk och som föreskriver att de skola utfrågas på det språk varpå de äro skrivna, hänför sig till läsplanens föreskrift under franskan om läsning av ett historiskt arbete, under engelskan om läsning av en lärobok i nationalekonomi etc.

den upptagit 4 veokotimmar utöver de skollagen påbjudna 232timmarna samt

av meddelats franska rektor, i tyska av konrektor.

1 av

Som anförda förhållanden framgår, utvecklade sig skolan och därmed

av ocksa språkundervisningen i viss mån obundna officiella stadgar och skolord-

av ningar. Dessa hade på den tid, här är fråga, mindre bindande kraft än

varom nutida stadgar. De i vissa fall vara i lika hög grad ett lagligt fastslå-

synas ende den skedda utvecklingen reglering av den blivande ordningen.

av som en

Det officiella dokument, närmast efter 1820 års skolordning haft be- Kungl. cir- som kuldret tydelse för språkens ställning, det Kungl. cirkuläret av den 1 november 1839. av var 1839. I detta cirkulär påbjudes, § att vid alla gymnasier, där icke redan en lärare i främmande språk finnes med lön anställd, sådan skall i vederbörlig ordning till-

en sättas. Hans ställning ingalunda jämförlig med lektorernas, lönen, 60 tunnor

var utgjorde icke hälften lektors lön. Föreläsningsskyldigheten skulle vara,

ens av en minst 4 timmar i veckan för Varje gymnasiets avdelningar, varjämte han åt-

av minstone för den högsta gymnasieavdelningen skulle utgiva och korrigera franska

och tyska stilövningar.

Redan detta stadgande tyder på och bättre ställning än 1820 års

en annan skolordning. Dels blev den moderna råkundervisningen, som förut hand-

nu s hades gymnasiiadjunkten jämte hel de andra åligganden, anförtrodd åt en

av en särskilt därför anställd lärare, efter tidens fordringar var specialist i ämnet.

som Dels fördubblades undervisningstiden, och viss fasthet i metoden infördes ge-

en

påbudet skrivningar. nom om

Men även i andra hänseenden 1839 års cirkulär av betydelse för den

var allmänna språkbildningen. De större gymnasierna fördelades nu, såvitt utrymmet medgav, i tre avdelningar utan någon läsning. Apologistskolorna, där

gemensam den moderna språkundervisningen dock bäst tillgodosedd, blevo nu delvis ut-

var vidgade till 4 klasser. Med avseende på läroämnena föreskrevs, att i de nya, fullständiga apologistskolorna till antalet 5 och ledde fram till

- som voro som studentexamen undervisning utom i modersmålet skulle lämnas i tyska, franska

och engelska både i läsning och skrivning.

Här finner således för första gången engelskan upptagen såsom ett i

man läroplanen ingående ordinarie ämne.

Cirkuläret lämnar endast föreskrifter allmän karaktär och uppdrager åt

av vederbörande eforer att reglera fördelningen läroämnen och lärokurser mellan

av de särskilda lärarne och klasserna. Vid ologistskolorna hade lärarne rätt att

a med efori bifall överenskomma, huruvida assläsning eller ambulatorisk läsning skulle förekomma, utom i vissa fall, då ambulatorisk ordning är påbjuden jfr

§§ 23 -och 25.

Av inlägg i den pedagogiska diskussionen från denna tid böra vi nämna

Greijers 182-38och F. F. Carlssons 1843.

Geijer i uppfostrlngskommissionen ännu stod kvar på sin förut refere-

som rade ståndpunkt, har i pedagogiska liksom andra frågor betydligt modifierat

nu sin uppfattning. Han tror icke längre på de klassiska språkens förmåga framför

alla andra formell fostran, utan att för ungdomen grundligt bildande

av anser, en språkundervisning kan givas i och vilket bildat språk som helst. Latinet

genom får bli grundläggande. I grundläggande skola på två klasser läses

mer en

1 Litteraturhlarlct 1838 Samlade skrifter I 4 s. 372 ff.

-

modersmålet och tyska. I den därpå b ggda elementarskolan som även omfattar gymnasiet är latinet obligatoriskt. et blott Öppnar en utsikt över den gamla världen, utan förvarar ock en så stor del av den äldre moderna lärdomen, att utan detsamma även den nyare bildningen själv är ofullständiga I den högre skolans 2:a klass inträder franskan som obligatorisk, grekiskan som valfri, i de högre klasserna engelskan som obligatorisk, hebreiskan som valfri. Såsom Nordlund anmärker Linjedelningen s. 34 liknar Geijers system mycket Nya Elementarskolans, och detta år särskilt fallet i fråga om språken, dock med undantag

latinet, från vilket vid Nya Elementarskolan dispens medgavs. av

Carlssons förslag går ut på en grundläggande 3-klassig latinskola, och därpå byggda skolor av olika art.

Detta förslag har tydligen haft en stor betydelse för det förslag som av Revisionen 1843 framlägges och vars timplan med avseende på språken ter sig sålunda Berättelsen Bilagor M och N:

l

Förb. avd. Lårdoms- Apologist-

N Gymnasium summa

gemensam skola skola

. s . e

l 1 2 3 4 3 4 i 5 6 7 lard. l

i apol. ,

l i i . 1 i l

r 1 i i Svenska 4 i 2 1 g 14

. . . . . . l . i

p 14 13 281

i i -82

:14 4 4 4

Latin 12 E i . . . . . . . i ä I . i Grekiska .l 6 6 j l 4 4 4 l 36 |

. . . . . . - - - - 1 -

Hebreiska i 2 2 1 5 i r . . . . . - - - = - l - -

.

4 2 21 4I 4 2 2 1§17 i 24

iryska . . . . . . Ohláá

2; si 4 2 2 210l22

Franska . . . . . .. - - -N

Engelska 5 4 1 12 l . . . . . . . .N - - ä - , - - |

Klasserna 1 och 2 voro ettåriga. Klass 3 var tvåårig, klass 4 tvåårig i lärdomsskolan, treårig å apologistskolan. Klass 6 och 7 gymnasiet voro ettåriga.

Modersmålet och latinet skulle alltså gemensamt grundlägga språkbildningen och fördelningen av det för dessa båda ämnen tillho anslagna timtalet avsågs

a förmodligen att kunna lämpas efter vederbörande sko styrelsers eller lärares gottñnnande. Därefter tyskan, franskan och engelskan, vilket språk lärdomslinjens

av elever endast inhämtade de nödtorftigaste elementen innanläsning och början med någon låsebok. Kursen å gymnasiets högsta klass upptager för såväl tyska

som franska explikation av någon svårare poetisk författare samt skrivövningan. I apologistskolans högsta avdelning beräknas ståndpunkten något olika. Det talas där om låsning av prosaiska och poetiska författare jämte skrivövningar, vartill emellertid kommer även talövningar.

Med förbigående del förslag framkomna såväl inom utom revi-

av eu som sionen men i avseende på språken av föga intresse övergå vi till det principbetänkande som av Kungl. Majzt förelades riksdagen 1,847 och som vann riks-

1 Om svenska elementarläroverken och deras förbättring.

dagens gillande. Det hade föranletts en riksdagsskrivelse 1845, i vilken

av av de moderna kraven voro formulerade: en enhetlig skola, första

en gemensam avdelning, därefter linjedelning, mera sakkunskap, mindre formkunska

.

Skolorna skulle vara av tre slag, lägre med 2 klasser, mede skolor med 4 klasser och högre med 8 klasser, av vilka de två första motsvara den lägre skolan, vilkens kunskapsmått utgör den för alla linjer gemensamma grunden. Timplansförslaget för den helklassiska linjen och för reallinjen följande:

var

l

Gemen-

klassiskY linje Reallinje Summa

i samma

j1§2l3j4f5i6j7l8 3j456j7j8lKLåR.

j i i i

1 i | 1

Modersmålot... 6 42 2 i 12 2l22 2z2iis l2-2

1,1

6 6 12 71/2 E

Latin 12 ,71/2 6 6 431,2 1912

. . . . . . - .

71/2 7%. 71/2 l i

Grekiska 30

. . . . . - i - - - - 1- - i - - - -

i i

Tyska 8 61/2.41/2 2 2 61/2 41/2 4 4 27 3:2 I

. . . . . l 4

.j-gl 61/2 61/2

Franska 61/2 4 4 4 61/2 61/2. 61,2 221321321/12

. . . . . -

41/2l 41/2 l

Engelska. l l l l 41/2,41/2 is

. . . .

Latinarna kunde dispenseras från grekiska och fingo då läsa tyska och engelska med timtal och timfördelning realisterna. Grekerna kunde

samma som få läsa engelska 21/2 veckotimmar i de tre högsta klasserna, varvid grekiskan

undergick motsvarande minskning. Hebreiska kunde tillväljas utom timplanen.

De lärjungar som ämnade avgå från fjärde klassen skulle, att döma av det den kungl. propositionen bilagda schemaförslaget, kunna helt befrias från latin,

då för dem skulle ersättas med motsvarande ökning i andra ämnen, framför som allt franska.

Med avseende på ordningen för språkens inträde tilläm as uppfostringskommissionens principer, få alltmera fast fot i den pe agogiska opinio-

som synas

Det Carlssonska förslagets grundtankar framlysa bl. a. i latinets förekomst nen. även på reallinjen i de lägsta klasserna, en åtgärd som även i viss mån över-

ensstämmer med Geijers nya stän

Det kraftiga timtal, genomgående ägnats språken, synes knappast i

som den grad skulle vänta tillmötesgå riksdagsskrivelsens yrkande på mindre språk

man och sakundervisning. Med dessa timtal är det givet, att man tänkte

mera möjligheten att nå goda resultat. I tyska beräknades lärjungen sålunda ha vid avgången från läroverkets högsta klass hunnit förvärva färdighet att obehindrat översätta prosaiska författare uti ämnen, icke ligga utom hans fattning, även

som

de icke blivit i skolan lästa, bekant med några av Schillers och Goithes om vara poetiska arbeten, samt någorlunda felfritt tala och skriva språket I franska skulle lärjungen äga färdighet att översätta lättare prosaiska författare, vara

bekant med ett eller annat klassiskt arbete på vers samt hava gjort någon början med språkets talande och skrivande. I engelskan syftades blott till att meddela någon färdighet i uttalet samt förmåga att översätta en antagen lärobok

De principer som lågo till grund för propositionen riksdagens gilvunno Kungl cirlande och genom det Kungl. cirkuläret av den 6 juli 1849 fastslogs det sedan dess kuläret 1849 rådande systemet med ett läroverk omfattande nederskola och gymnasium samt innefattande tvenne huvudlinjer, den klassiska och den reala, motsvarade de som forutvarande apologistskolorna. Denna linjedelning förverkligades liksom i den kungl. propositionen genom dispens från de språken, dispens

klassiska en som

fick omfatta samtliga klasser den inskränkning Kungl.

emellertid utan som av

Mayt föreslagits. Eftersom de moderna ansetts höra hemma av manga just i apologistskolorna, betyder den reala språken injens likställande med den klassiska ett kraftigt officiellt hävdande av dessa språks vikt för undervisningen, även om, såsom vi sett, deras ställning redan förut gjort betydande framsteg. Vi ha också sett, att de moderna språkens plats på den lärda timplan praktiskt taget

skolans

vid denna tidpunkt var vilket också framgår den vikt 1847 års av rinci betänkande anvisar odbestridd,

P em. pDendiskussion, följde på 1849 års cirkulär, rörde dels längden den som av blivande skolans gemensamma del, dels linjedelningens art, i vad mån v. s. samläsning borde förekomma, på vad sätt de klassiska studierna skulle av realisterna kompenseras, frågor indirekt angå även de moderna språken. Men som då några preciserade förslag tyckas ha framgått denna för övrigt mycket ur intressanta diskussion, skola vi icke vidare ingå på densamma.

Däremot bör konstateras, att vid den fria tillämpningen 1849 års av cirkulär vissa betydelsefulla tendenser komma till Tyskan blev sålunda vid synes.

etøt flertal läroverk grundläggande språk sköts fram. På" några

ocli latinet

hall börjar franskan, o. m. engelskan latinet.

fore Realisternas ersättning

för de uteslutna klassiska språken består större eller mindre utsträckning 1 av ökade studier i de moderna språken, dem inträda tidigare få högre timtal. På de flesta håll emel erti501111 övri gynnas a reala ämnen etta falli samma eller högre grad än moderna språken. Vid riksda arna 1850-51 och 1853-54 dis uterades skolfråvan livli h oc resultatet blev skrivelse från 1854 års riksdag med anhållan din att det

förestående utarbetandet skolstadga måtte så ordnas, att den reala bildav ny ningen inå, utan att den humanistiska lider i grundlighet, kunna utvecklas till all omfång inedgivem. som

denUfullständighetläroverkensdet kaos, sko

r som väsen et företedde under ett antal år framåt efter 1849 årscirkulär, framgick sålunda 1856 års skolstadga. T lmp 1 f" °k f"1 d: 1856 års anen 01 spra en var ojan e skolstadga.

l :Gelllell-I l

samma Klassisk linje l Reallinje Summa I klasser ,i

.,: .,.,,, n ,,

1|2|3l4j5 ej7i8nfsmj3j4 slelrsilsmgxun,

å l

l g i i l 1 1 i

t 1 l

;Modcrsmålehjfå 653 2.1 2I2 1 214 242 2 212 2:28 31 71- -i-

-j---löal-

iGrekiska.. L-,6l6j6=615I6l,-g_ -p-l-j-lsm

zt-i4å4 alsjsisjsujzs

Engelska..- pq **-'1i:j5i5 51,5 3§326

3Fraiiska...t- 43 2- G16 5|5;5|4i425l43

s 312 3

25-210409. II

åtskillnad uteslöt icke samläsning Stadgan § 11 i den De båda linjernas

mån sådant lämpligen kunde ske.

liksom i alla följande skolordningar stadgas § 8, att med under- I denna förbindes undervisning i Norges och Danmarks språk och visningen i modersmålet

undervisning emellertid naturliga skäl haft mycket små litteratur, en som av och ända till senaste tid saknat all språklig prägel.

proportioner

valfriheten mellan de båda linjerna ä 10 stadgas inom varje linje Utom

vidsträckt rätt till dispens, nämligen i följande fall: ganska en grekiska. Lärjunge på den klassiska linjen kunde § 12 befrias från 1

å sätt Rektor och lärare, med billigt avseende på målsmans ut- Han skulle då för honom lämpligt, undervisas inom den avdelning, där tryckta önskan, finna

icke läses, eller ock utom skolan åtnjuta sådan undervisning, som latinska språket

rektor godkännes av läsa endast ett Lärjunge, läste klassiska språk kunde § 13 få 2 som modersmålet. I så fall skulle hela den undervisningstid, som levande språk utom franska och tyska språken, användas till undervisning i blott det anslagen åt var

dessa språk.

ena av främmande språk å reallinjen kunde § 13 få läsa endast två 3 Lärjunge tyska eller engelska. I så fall skulle den för det med uteslutande av antingen

bestämda lärotiden fördelas på undervisningen i de två övriga. uteslutna språket

förekom i två fall tillvalsrätt § 14: Utom denna dispensrätt latin och grekiska, kunde, han så önskade 1 Lärjunge, som läste om

hebreiska och engelska under de sista åren av skoltiden. erhålla undervisning i

icke före inträdet i åttonde klassen emottagit undervis- 2 Lärjunge, som

språk franska och tyska, kunde under de två sista ning i annat främmande än

åren erhålla undervisning i engelska.

kursfördelningen för första gången framträder i rela- I fråga om som nu

grammatikundervisningen koncentreras på de två

tixrt detaljerat skick, märkes, att

form skrivövningar i skolan och i hemnedersta klasserna för att sedan taga av

i fråga franska och engelska, karaktemet. Uttalet är särskilt nämnt om men,

föreskrivas i alla tre språken. Reallinjens ristiskt för tyskan. Talövningar nog, poesi kursfördelningen uttryck i föreskrift läsning av större timtal tar sig i om

och klassiska författares skrifter. -

också observeras skolstadgans föreskrift § 120, I detta sammanhang må

så vitt möjligt är, det språk begagnas, vari under-

att vid språkundervisning bör,

visning meddelas

denna skolordning, oavsett det invecklade dispenssystem, som Vad som i anledningarna till dess omarbetande, är anmärkningsutgjorde de viktigaste en av roll enda språk och således på sätt och värt, är för det första modersmålets av -

klassen, något redan den stora uppfostrings-

vis grundläggande i första som - uppfostringskommitténs

kommittén hävdat såsom det riktiga. motsats mot

inträda redan i 2:a klassen, således före latinet, för princip får däremot franskan

mycket stark ställning och även på latinför att sedan på reallinjen intaga en

i 3:e klassen inträder tyskan samtidigt linjen bli vältillgodosedd. Därnäst - - linjen, i 8:1, avslutas i likhet med franskan på den klassiska med latinet, men Engelskan studeras såsom ordimedan båda språken å reallinjen gå upp i 8:2.

blott realisterna, med kraftig timsumma. narie ämne av men franskan såsom första levande språk denna Genom sitt placerande av gav

stadga upphov till livlig och ännu fortgående diskussion om vilket av

en - de tre moderna språken bäst lämpar sig till begynnelsespråk. Enligt 1807 års skolordning skulle språkundervisningen i ologistklassen omfatta förnåmligast tyskan, hade franskan och tyskan of ciellt varit likställda. Dock hade i

annars praktiken en bestämd tendens så småningen utvecklat sig att börja med tyskan. V

1856 års stadga kan i fråga språkundervisningen liksom över huvud

om sågas bilda epok i vårt skolväsendes historia under 1800-talet.

Kastar blick tillbaka i tiden, visar det sig i själva verket, att

man en under det halvsekel, som förflutit sedan 1807 års skolordning såg dagen, utvecklingen varit högst betydlig. Medan vid den sistnämnda tidpunkten språkbildningen huvudsakligen vilar på de döda språken och främst latinet, erkånnes nu, att lärd bildning är otänkbar utan kunskaper i moderna språk. Medan man förr visserligen ansåg, att kunskap i levande språk var nyttig för praktiska levnadsbanor, ansåg dock, att den i nödfall kunde undvaras eller att den lätteligen

man kunde inhämtas efter skoltidens slut, och studiet dessa språk var därföri

av apologistskolorna länge frivilligt, det å sina håll ganska bristfälligt sörjt

var för att överhuvud någon dylik undervisning kundemeddelas. Nu äro de levande

språken ett av reallinjens huvudämnen. Medan man i århundradets början trodde sig kunna bibringa duglig språkkunskap på ett fåtal veckotimmar och med undervisning lärare, själva ytterst bristfälligt studerat ämnet, äro nu vid sek-

av som lets mitt fordringarna i båda dessa avseenden helt andra. Medan förr det i allmänhet ansågs självklart, att latinet borde grundlägga språkundervisningen, ha

även å den klassiska linjen modersmålet, tyskan och ibland även franskan börnu

inträda första språk. Medan förr endast franskan och tyskan anså os

som

öra bli föremål för regelbunden skolundervisning och engelskan blott inhämta es privat av dem som så önskade, ifall nämligen tillfälle därtill erbjöds, har nu även detta språk intagit en fast plats på skolschemat. Slutligen må erinras därom att modersmålet och särskilt dess grammatik, som förr helt försummades, nu fått

ett skolämne synnerlig vikt. rang av av

Man kan således säga, att de moderna språken i och med 1856 års skolordning ernått den på skolans timplan, de sedan bibehållit. Men där-

rang som med är icke striden deras ställning i skolundervisnin slut. Olika åsikter

om en göra sig alltjämt gällande om deras inbördes förhållan e både med avseende å ordningsföljden, tiden för inträdet å timplanen och timtalet. Det blir nu icke blott latinet utan också realämnena på schemat kommer att trängas med de

som levande språken. Och en fråga, som allt mera tränger sig fram, är den om rätta sättet att meddela kunskapen i dessa språk.

Redan vid 1856-58 års riksdag väcktes Hera motioner, i vilka yrkades

Kritik,

omarbetning av den nya skolstadgan. Det var framför allt de genom det riksdagen av invecklade dispenssystemet uppkomna praktiska svårigheterna i förening med 1355 års fruktan överanstrångning, lågo till grund för dessa yrkan- 77°l°7dm9'

för mångläseri och som den. Men de ifrågavarande motionerna innehöllo rörande språken särskilt frå-

gan om det lämpligaste grundläggande språket många synpunkter, som sedan

ofta gå igen under den pedagogiska diskussionen ända till vår tid, och det har därför ett visst intresse att något utförligare behandla desamma. Vi kunna då frånse den sedvanliga kritiken latinets överdrivna välde samt diskussionerna

av

dess enligt många överskattade formella bildningsvårde för att endast sysselom sätta oss med vad som direkt angår de nyare språken.

Herr Wahlström att föreskriften språkundervisningens begynnelse

anser om med franskan strider mot nästan hela svenska läroverkets åsikter och praxis. Ett

försök därmed hade gjorts misslyckats vid den s. k. Hillska skolan å Barn-

men ängen. Annu mindre skäl förelåge för ett dylikt försök vid de allmänna läro-

verken, där mängden lärjungar vore stadd i torftiga omständigheter och blott

av finge genomgå skolans lägsta klasser, innan den själv måste förvärva sitt bröd;

det hårt att skolan erbjöde sådana lärjungar grannlåtskunskapem under det

vore

undanhöll dem den kunskap de bäst behövde, vartill så mycket mindre anman ledning förefunnes, de förmögnare lärjungarna, vilka hade tillfälle genomgå

som hela skolan, icke utan snarare förlorade på denna anordning.

vunne

Herr Rydin yrkar att tyska språket matte vid alla elementarläroverk få

inträda i läsordningen före franskan och i varje av läroverkets klasser utöver den

1:a såsom ovillkorligt läroämne utan valfrihet ingå Franska språkets framhål-

lande framför tyskan rättfärdigades icke av den praktiska nyttan, enär, oberäk-

nat den germanska stamförvantskapen, tyskan för oss både inom vetenskapen

vore och det allmänna livet vida oumbärligare, och heller av vanliga undervisnings-

principer, alldenstund det lättare läroämnet alltid ansetts böra tillhöra den spä-

dare åldern. Gossen kan efter ett års skolkurs vara mogen att läsa ett så

svårt språk. Slutade han efter några år, kunde han varken franska eller tyska

franskan hade varit för svår och tyskan hade han fått läsa för litet. Och fortsatte han till sista klassen, hade han dock alltid offrat mera tid på ett språk,

vikt för diplomater och hovmän, än på det vilket för industriidkaren som vore av och vetenskapsmannen företrädesvis behövligt. Det vore enligt stadgan

vore rent möjligt att genomgå hela skolan utan att läsa ett ord tyska.

av

I särdeles tankerik och välskriven motion genomgår herr Cederschöld

en de ämnen, efter hans mening äro oundgängliga element i verklig bildning.

som en Bland dessa ämnen naturvetenskap, historia, modersmålet, geografi, astronomi,

matematik, religion ägnar han särskilt uppmärksamhet åt modersmålet, fram-

hållande den utomordentliga vikten att behärska språket det medel vari-

av

människorna inverka på varandra. Men erfarenheten visar, att nästan genom som ingen blir fullkomligt mäktig något främmande språk, måste var och en som

talet vill kraftigare inverka på sina medmänniskor, därvid begagna sig genom

modersmålet Att motionären icke i sin förteckning upptagit även främmande av språk, beror icke på glömska. Efter hans mening kan verklig och även stor bild

ning vinnas utan någon kunskap i främmande språk. Trots detta gör emellertid

ställningen i vårt fädernesland kännedomen främmande språk viktig för var och

av

antingen vill förvärva vidsträckt beläsenhet eller står i förhållande till en, som en utlandet. Författaren kommer till den slutsatsen att de tre mest utvecklade

levande språken icke kunna undvikas vid ett välordnat läroverkm I fråga

numera

de klassiska språken, motionären anledning till en skarp vidräkning om som ge med det sätt, varpå de idkas och den överdrivna uppskattningen av deras bety-

delse, han, att grekiskan bör utgå och latinet up skjutas.

anser

Utskottet avstyrkte alla motionerna. Ett flertalreservanter yrkade emel-

lertid å granskning och omarbetning 1856 års stadga särskilt i avsikt att

av inskräna linjernas antal. Kyrkoherden Sondén framhöll särskilt, att anmärk-

ningen mot franskans företräde framför tyskan såsom begynnelsespråk säkerligen

gillas av 99 bland 100 lärare

Motionerna föranledde vidlyftiga debatter i alla stånden. Flera röster höj-

des naturligtvis för latinets återinträdande som första språk, i allmänhet

men rörde sig debatterna i vad angår språken franskans eller tyskans före-

- - om träde såsom grundläggande. De flesta talare tyskan att föredraga,

anse vara dels såsom lättare, dels såsom med modersmålet närbesläktad, varjämte dess större praktiska betydelse för dem, tidigare avgå från läroverket, framhålles. Mot

som franskan anmårkes, att det är ett svårt språk, särskilt med hänsyn till uttalet

och de stilistiska finesserna. Det vore också knappast möjligt att uppbringa lärare, som tillräckligt behärskade detta språk för att däri kunna meddela verkligt god undervisning Emellertid saknade franskan ingalunda förespråkare.

- Professor Lindgren och biskop Fahlcrantz i prästeståndet att just franskans

anse, olikhet med vårt språk talar för dess tidiga inträde, 00h herr Lallerstedt i borgar-

ståndet ägnar ett utförligt yttrande åt denna fråga. Sedan latinet framflyttats, är det efter hans mening mycket lämpligare att börja med franska än med tyska;

då latinet av många aldrig kommer att studeras, är det av vikt att i de första klasserna bibringa ungdomen någon kännedom om betydelsen av den mängd uttryck i svenska språket, vilka äro hämtade från de romanska språken. Av alla levande språk är franskan det, mest uppövar tankekraften. Man kan

som på detta språk icke uttrycka dunkel tanke. Här i landet hava vi haft stort

en men av den övervägande tyska bildningen. Om det hos hör till sällsyntheterna,

oss att någon talar eller skriver väl, är det därför att man i ungdomen hämtar sitt vetande allt för mycket ur tyska böcker. Medan franska språket utmärker sig för klarhet, äger ett motsatt förhållande rum med det tyska. Alla länders matematici skriva sina arbeten på franska. Varför Emedan det är bestämdare än alla andra Att franskan är svår, är just anledning att börja dess studium

en tidigt. Lärare måste naturligtvis utbildas även för franskan. Aven det prak-

ur tiska livets synpunkt vore franskan viktig, ty den franska industrien går hastigt och oavlåtligt framåt. Ville icke börja språkundervisningen med franska,

man så vore engelskan i alla händelser att föredraga framför tyskan. Från andra

håll framhölls såsom önskvärt, att försöket med franska såsom begynnelsespråk

finge fortgå något längre tid, innan man beslöte någon ändring. Resultatet hade

ännu icke kunnat visa sig. En avgjord majoritet talarna emellertid,

. av var som redan sagts, för tyskan såsom första främmande språk.

Riksdagens beslut gick ut på skrivelse till Kungl. Majzt med hemställan om granskning av 1856 års läroverksstadga erfarna Vetenskaps- och

genom en av skolmän bestående kommitté. En sådan tillsattes inom kort under ordförandeskap av F. F. Carlsson.

Denna kommitté framlade 17 december 1858 ett förslag, redan

som följande år med få ändringar av Kungl. Hajzt stadfästes såsom läroverksstailga.

1859 års timplan är i avseende på språken identisk med den kommittén

av 185 års föreslagna med det undantag att medan kommittén lät tyskan inträda med 6 tim- ldroverksmar redan i 1:a klassen, uppskjuter stadgan dess inträde till 2:a klassen. De stadga.

sex tyska timmarna i 1:a klassen fördelas mellan modersmålet 6: 8, matematik 5: 8, historia och geografi 2: 3.

Vi meddela först timplanen för att sedan såsom kommentar till densamma referera kommitténs uppfattning och avsikter i fråga de levande språken.

om

i Gemen , i Latinlinje Rcallinje Summa samma I .klasser

;il2,3,4;5l6ii62,7ij72g3§4 öj6i;62,7i7s.L.iR

4 l i I l i i i l 5 : i i s l i

lllodersmålctl s 4 2 2 2 21 2: 2 2 4 3 313 31 2837

8 887l7_i_ ;_G4-

Grekiska..i---- Öi6§6jÖÖ--å- iii-i38;

4 Tygka...j- 6 4 5,3 2,2;2l--:18.122

Franska...§----v3l4l4iö 2|2i1;1g- 3%354i:5r 352mm

Engclska..L-,---A1---i-,- :+3 :-;2 2 .;;ii22i

Femte klassen var tvåårig.

Vid jämförelse med 1856 års stadga märkes först och främst att skolen kursen, därigenom att 5:e klassen gjorts tvåårig, förlängts med ett år, åtgärd en avsedd att skydda mot överansträngning. Kurserna bibehöllos nämligen som var i alla fall ungefär vid förutvarande omfång, och den tvååriga klassen tänktes

slags vilo- och samlingspunkt på vägen. som en Latinets timtal har ökats från 55 till 64, grekiskans från 35 till 38.

Franskan har på latinlinjen gått från 2:3 till 22, på reallinjen från 43 till 31 ner timmar, tyskan har på latinlinjen 18 i st. 17, på neallinjen 22 i st. 29 timmar, nu engelskan, fortfarande är ordinarie ämne endast på reallinjen, har 22 i st. som 26 timmar. De moderna språkens ställning är således något mindre förhärnu skande än på 1856 års timplan, deras ställning är fortfarande i stort sett god. men I enlighet med den opinion, gjort sig gällande, har tyskan fått ersätta - som franskan såsom grundläggande språk, varjämte latinet nu inträder före franskan.

Man har sökt så vitt möjligt undvika allt för stark hopning av samtidigt lästa

språk deras successiva inträde på schemat samt därigenom att tyskan genom båda linjerna avslutas med 6:e klassen. Det är endast i 5:e och 6:e klasserna

samtliga språken äro föremål för undervisning, varvid märkes att tyskan i som 6:e klassen på latinlinjen blott har 1 timme, avsedd för litteraturläsning. Tyskan

är huvudspråk på nederstadiet, franskan på gymnasialstadiet.

Någon dispens inom de båda linjerna förekommer icke, men åt latinare,

så önska, meddelas de båda sista åren undervisning ihebreiska och engelska. som Rörande kursfördelningen märkes, att talövningar, i 1856 års stadga som föreskrevos i alla språk, utgått. Detta hindrar icke, att i § 118 den gamla förenu skriften språkundervisningens meddelande på respektive främmande språk om fortfarande kvarstår. I tyska på latinlinjen förekomma blott skolskrixiningar, likaså i engelska på reallinjen. För övrigt på det högsta stadiet även hem-

skrivnin gar. Kommittén hade låtit sitt förslag till timplan och knrsfördelning i be-

tänkandet åtföljas motivering och närmare planläggning undervisningen av en av i varje Denna del betänkandet utgavs 1865 i något omarbetat skick ämne. av såsom särskild broschyr under titeln Aøzzøisøzingar och råd till lärare angøimde

stadgan för Rikets allmiänna Eleøneniarldroverlø de till Nådiga tilliáøzøpøziøzgcrø av

Izâiraøzde undervisningsjølaner. De principer, som ligga den 2 .Ianucm 1859 av saknar föreskrifter, finnas här närmare utvecklade, och det till grund för stadgans

del desamma, helst vi här finna de ingalunda sitt intresse att taga av som

läroverken avsedda metodiska anvisningar rörande första ofñciella för de allmänna

språkundervisningen.

nzorlcrsøøzålcf framhålles såsom huvudsaklig vikt, att det- I fråga om av

behandlas ett främmande språk, som lärjungen icke vid undervisningen som samma grund däri, inhämta. Detta påpekande har tydligen sin

skall på grammatisk väg

ursprungligen icke alls föremål för någon grammatisk att modersmålet, som var

schemat, vilket redan 1832 års revision konundervisning, då det upptogs på av

skolor, behandlades på ett rent mekaniskt sätt utan staterats vara fallet i många

borde modersmålsundervisningens mål den rätta uppfattningen av vad som vara

korrekt och smakfullt behandla sitt modersatt bibringa lärjungen förmåga att

- Den elementära grammatiska känne mål samt att älska och förstå dess litteratur.

därför i 1:a klassen meddelas lärjungen utan använddomen modersmålet bör av helst i sammanhang med undervisningen i tyska ning abstrakta definitioner, av vad erfarenheten visat, de första grammatikaliska begreppen emedan, enligt

inhämtas, då läraren i tillfälle att förtydliga dem genom lättare och säkrare är

modersmålet utan ock från ett främmande språk el hämtade endast från exem formläran parallellt med den tyska formläran på det sätt I klassen inövas an ra motsvarande deklination och konjugation i det språket genomgås att vid senare

modersmålet, varigenom den grammatikaliska utredning, som närmast former

alltid tillika kommer modersmålet till godo Aven det främmande språket, avser parallellism fullföljas. På ett högre stadium, i övriga lämpliga delar bör denna

fiera främmande språk, böra jämförelser då lärjungen förvärvat kännedom om

modersmålet på gång utgöra måttstock mellan vart och ett av dessa och en en

sistnämnda och tillika icke obetydligt utvidga dem. på hans insikter i detta

begrepp sättes emot begrepp, utan lärjungen bör Det blir härvid icke blott som

läsning, dels vid utarbetande översättningar från de 00k småningom, dels vid av

till allt klarare insikt i avseende på det olika främmande språken komma en

framträder. Sådana översättningar böra omväxla med åskådningssätt som i dem

dem lär sig lärjungen urskilja språkens olika skaplynne samt

uppsatser. Genom

modersmålets tillgångar, låter honom följa det en sådan kännedom av som

vinna

uttryck så möjligt, under det han kläder författarens irämniande språkets nära som

tankar i rent inhemsk dräktz. en Dessa blott vissa detaljer inom modersmålsundervisutdrag som röra - och finna sin karakteristiska för kommitténs på dessa problem 1111154811 äro syn - i motsvarighet i anvisningar rörande de främmande språken.

betydelsen att vid översättning skriftlig Aven under latina framhålles av -

skillnaden mellan lagarna för det främmande språket och såväl som muntlig -

modersmålet må tydligt framstå.

införande i 1:a klassen ett främmande språk redan så Då genom tyskans

inträder i undervisningen, måste uppgiften till början bliva den att tidigt en

det främmande språket befästa kännedomen av det under samtidig behandling av

anställd jämförelse åskådliggöra dess lagar Såväl i 1:a inhemska och genom

1865 ncdflyjttades tyskan i 1:a klassen. Se nedan s. 202. 1 Genom kungörelse av

2:a klassen bör undervisningen fortgå i de båda språken efter samma lagar som och med samma terminologi. Utan att överskrida den förstånds- och kunskapsnivå, som bör förutsättas detta stadium, kan man helt visst finna många beröringspunkter ägnade till elysande jämförelser och till språksinnets utbildande. Och då modersmålet i själva verket utgör huvudämnet, blir det så mycket angelägnare att vaka över dess renhet, så att vid översättning från tyska till svenska germanismer sorgfälligt undvikas I de följande klasserna bör på latinlinjen, där

latinet bildar grammatikens centrum, inga utförliga tyska grammatikstudier idkas, utan, jämte extemporalier och skrivövningar, litteraturläsning framför allt förekomma. Lärjungen förutsättes vara så pass hemma i tyskans läsande vid skolkursens slut, v. s. 6:2, att han gärna själv under de återstående åren fort sätter sin läsning av tyska böcker, eventuellt under en viss ledning från lärarens sida. För realisterna ställer sig saken annorlunda. För deras teoretiska språk-

-bildning är det nödvändigt, att något modernt språk företrädesvis väljes för språksinnets utbildande, så att hela dess byggnad med sorgfällighet studeras, och ett djupare inträngande i dess lynne och egenheter tillvägabringas utför-

genom ligare skriftliga arbeten författade i hemmet Tyskan, såsom det första främmande språket, är lämpligast härtill, och detta språk har därför på denna linje fått ett större timtal.

I franska bör å latinlinjen undervisningen fortgå efter samma plan som i tyska, blott att frans an bör sättas i det samband med latinet, som betingas av de båda språkens släktskap. Utan att omfatta grammatiska detaljer bör en anslutning till latinkunskapen kunna åvägabringas och göras fruktbärande. På reallinjen inträder franskan, sedan lärjungen redan gjort bekantskap med tvenne sinsemellan ävensom med modersmålet nära besläktade germanska språk, en anordning har sin grund även däruti att förstnämnda språk är att anse för

som svårare än någotdera av de senare. Också är det förnämligast inom de övre klasserna undervisningen i franska erhållit ett större utrymme. Såsom ut-

som tryck för en högt uppdriven civilisation och en ñn förståndsbildning synes det ock lämpa sig väl till att avsluta de ifrågavarande lärjungarnas språkstudier och förtjänar utan tvivel den mera på djupet gående behandling, som dessas numera uppÖVade själsförmögenheter göra möjligt

Rörande engelskan, obligatorisk blott på reallinjen, framhålles,

som var att vikt framför allt bör läggas på uttalet en sak som för övrigt förbigås

både i kursplaner och anvisningar medan grammatiken för övrigt är enkel.

- Det gäller här att inhämta själva språkmaterialet både för praktiska ändamål och för att kunna läsa den rika litteraturen. Inga hemskrivningar och grammatiken summariskt.

Det framgår av dessa anvisningar, att 1859 års skolordning i avseende på språken vilade på väl genomtänkta principer. Man ville på varje linje koncentrera spräkundervisningen kring ett språken: på latinlinjen kring latinet, på

av reallinjen kring tyskan. Man ville på hela språkundervisningen anlägga en enhetlig npunkt, de olika språken borde i den mån det var möjligt stödja var-

s andra, grundligt inhämtats i grammatik i ett språk, borde därmed i viss

va som mån undangjort och behöva inläras ånyo vid studiet av ett annat. Och

vara

ville slutligen, att såsom röd tråd jämförelsen med modersmålet skulle man en genomgå all språkundervisning, dock ständigt så att denna jämförelse lika mycket bleve till för modersmålet för de främmande språken. Vad

gagn som

modersmålet beträffar, så fästes vid dess riktiga och kloka studium den slutligen

allra största vikt. här stadgan angående avgångsexamen Stadgan Det torde vara lämpligt att omnämna till läroverken 00h blev av 1862 den 11 april 1862, varigenom studentexamen förlades av rä rande avslutningen på skolstudierna i stället för att såsom dittills vara den naturliga student-

uteslutande angelägenhet. Språkens ställning inom skolan måste en universitetets examen. förhållande till deras roll i avgångsexamen, och en redogivetvis stå i ett nära denna organisation är därför oundgänglig, om man vill ha görelse för examens

klar uppfattning denna ställning. en av Enligt stadgans § 5 fordrades latinarne i den skriftliga examen: en av författad uppsats; h översättning från svenska till latin; c på modersmålet en svenska till franska eller, lärjunge så hellre önskade, översättning från om en och borde denna översättning ådagalägga säker kännedom om formläran till tyska,

och det. viktigaste syntaxen; d ctt matematiskt arbete. av i främmande språk fick taga tre timmar och ordbok Oversättningsproxret Iiärjunge godkänts i och b samt c eller d var berättigad fick användas. som a muntliga Lärjunge godkänts endast i a och b att deltaga i den examen. som 9,3 lärarne i de i den muntliga ingående kunde få samma rätt, om av examen

ämnena ansågo detta böra medgivas.

För realister omfattade den skriftliga a på modersmålet förexamen: en översättning till tyska och till franska, vilka översättfattad uppsats; b en en

vittna säker bekantskap med de allmänna lagarna för dessa språk, ningar böra om lärjunge han så önskar, i stället för ett dessa arbeten ägande dock att, om av översättning till det engelska språket; c ett matematiskt arbete. verkställa en

Tid och hjälpmedel de för latinarne. samma som och ett översättningsproven berättigade till del- Godkänd i a c samt av

tagande i den muntliga Godkänd endast i a och o likaledes under examen.

nämnd förutsättning. ovan muntliga omfattar 7:e klassens ämnen för latinare eventuellt .Den examen engelska och Izebrcisløa, och stadgas, att densamma, vilken huvudsakligen även föremål de i läroverkens högsta klasser genomgångna läsestycken, skall ha till icke blott måttet lärjungens kunskaper i de särskilda bör avse att utröna av och förnämligast halten den bildning, han därigenom tillämnena utan även av böra jämväl till översättning lärjungen föreläggas ägnat sig. Vid denna prövning franska och engelska eller flera författare, vilkas skrifter arbeten i latin, av en

blivit vid läroverket lästa och i grekiska språket icke lästa stycken i arbeten

författare, vilkas skrifter till större omfång blivit vid läroverket genomgångnm. av Vid bedrivande skall iakttagas, att lärjunge iett eller annat examens som honom muntlig undergå, icke blivit de ämnen, i vilka det åligger att examen av godkänd, sådant oaktat må kunna förklaras, såvida han gjort mer än mogen eller flera andra företrädesvis klassiska språk eller vanliga framsteg i ett ämnen, lärt nämnda språk, i annat fall matematik, matematik, därest lärjungen men

naturvetenskap eller levande språk

realisterna stadgas skrivning i tyska såsom det Påfallande är att för

ordinarie kunde få utbytas mot engelska, detta fast tyskan utalternativet, som år före studentexamen och icke ingår i den muntliga examen. gick ur timplanen två föranledde utskottet att Ri/cszlrz/Js- Vid riksdagen 1862--63 hade väckts motioner, som valfrihet flislrussioøz tillstyrka latinets framflyttning till 5:e klassen, medan däremot föreslagen 1862-63.

i fråga grekiskan avstyrktes. om

2 264210409. 11.

Vid diskussionen den förra frågan berördes även åtskilliga talare

om av de moderna språken. Man framhöll, att principen från det lättare till det svårare talade för de moderna språkens prioritet och åberopade Nya Elementarskolans exempel, där latinet till båtnad för studierna flyttats fram från 3:e till 5:e klassen. Herr von Koch framhöll med styrka synpunkt, redan 1858 års kom-

en som av mitté understrukits och som allt framgent ofta går igen i diskussionen, nämligen att endast ett språk utom modersmålet bör studeras grundligt. Härtill

vore franskan lämpligast, bäst att valfrihet i detta avseende linge råda mellan

men vore de tre språken. Mot latinets enastående förmåga såsom förståndsbildande höjas

från flera håll tvivlande stämmor, och ifrågasätter, huruvida icke ett främ-

man mande språk lika grundligt studerat skulle göra tjänst. Särskilt märkligt

samma är Lars Hiertas yttrande, vari han berör språkundervisningens metodik, med utgångspunkt från en kritisk granskning Lyths då för tiden mycket använda

av tyska grammatik utdömer den gamla ensidigt grammatiserande metoden och med förvånande pedagogisk siarblick förutsäger de moderna metoder, långt

som senare, på 1880-talet, började praktiseras.

Resultatet av riksdagens överläggningar blev, att latinet lick behålla sin

gamla plats, medan man å andra sidan beslöt skrivelse till Kungl. Majzt på-

en yrkande, att grekiskan åter skulle göras valfri. 1865 års K. Detta föranledde Kungl. hiajzt att 1865 utfärda kungörelse angående

en kungörclâl vissa ändringar i 18:39 års stadga. Däri bestämdes, att på framställning måls-

av man Eforus efter läroverkskollegiets hörande skulle äga rätt medgiva lärjunge å klassiska linjen befrielse från grekiskan. Sådan lärjunge skulle å den lediga

tiden på lärorummet sysselsättas med skriftliga arbeten under lärares tillsyn.

Det var således ingen frivillighet i egentlig mening, här infördes,

som endast en möjlighet att under vissa villkor befrias från normalt alla åliggande

en sk rldighet.3

Genom 1865 års kungörelse infördes emellertid i fråga de moderna

om språken reform, i det tyskan nediiyttades till 1:a klassen. Det framgår icke

en av tillgängliga källor, vad som var den direkta anledningen till denna åtgärd. Men antagligen var det hänsyn till den redan 1858 års kommitté med rätt

av eller orätt betonade olämpligheten i att låta de grammatiska studierna grundas

på modersmålet, vars studium därigenom kunde bli felriktat, framkallade

som denna åtgärd. Kanske ingick den också indirekt ett led i strävan att undvika

som överansträngning. Vikten härav hade i riksdagsskrivelsen särskilt framhållits.

Utom den tillökningen i timmar för tyskan, härav blivit

rena av som en följd ha vissa modifikationer vidtagits å timplanen särskilt för latinlinjen. Dess timplan har nu följande utseende.

i

1 2 3 4 z f Summa

I 1 1:4

l

i I l

. Illodcrsmåiet. 6 4 l 3 3 i 3 3 2 2 2 y 2 i 30

. . jnaan 10;10 s så sl 75 7 os,

. . . . . ..

p als

Tyska sia

. . o 22 11l;r1i24,

. .

Femte klassen, som ursprungligen var en tvåårig klass, men som enligt stadgan kunde organiseras till två ettåriga avdelningar, har nu, tydligen såsom

följd gällande raxis, definitivt uppdelats i två klasser med delvis olika en av timplan. Sålunda inträ franskan nu först i 5:2 och förlorar således 3 timmar.

er Modersmålet och latinet ha tillökats med vartdera två timmar, medan grekiskan

mist 5.,

A reallinjen är oavsett tyskans 6 timmar i 1:a klassen att anteckna

en minskning för modersmålet från 37 till 30, alltså till full likhet med latinlinjen.

Kursfördelningen har endast undergått de obetydliga modifikationer, vartill ändringarna i timplanen givit anledning.

Föreskriften i § 118 om undervisningens förande på det främmande språket

har nu fått utgå.

Den otillfredsställande formen av dispens från grekiskan, vilken i själva Digvkussioni

blott blev reform på kunde naturligtvis icke tillfredsställa riksdagenverket en papperet, vännerna av en verklig reform i detta syfte. Motion i frågan väcktes 1867 utan resultat. Vid samma riksdag motionerade P. A. Siljeström om språkstudiernas uppskjutande till 14-årsåldern. Till denna ålder skulle endast svenska ämnen förekomma desamma som i folkskolan. Motionen var avsedd såsom ett för-

beredande steg till bottenskolesystemets införande. Den berör på det närmaste språkens ställning. Diskussionen i kamrarna kretsade också dels kring bottenskoleproblemet, dels kring språkundervisningen. Man anmärkte, att den av Silje-

ström förordade anordningen med nödvändighet måste medföra mångläseri och överansträngning på överstadiet. Men motionären hade uppgjort ett schema som visade ungefär samma proportion mellan sakämnen och språkämnen som dittills, endast obetydlig minskning för språkämnena, dock med undantag för gre-

en kiskan, blivit avsevärt beskuren, men vars timtal dock ansågs tillräckligt

som för det i skolan nödvändiga grovarbetet. Man framdrog vidare de från föregående debatter kända argumenten vikten att språk studerades just i barnaåldern

om av och den formella grundläggande förståndsbildningen genom språken. Man

om betonade den olämpliga form undervisningen i modersmålet måste få, då intet främmande språk studerades bredvid såsom material och stödjepunkt för grammatiseringen. Lars Hierta, delade motionärens åsikt, framhöll däremot vik-

som ten av att en rätt metod komme till användning och att icke den latinska grammatikmetoden finge tillämpas på alla språk. Motionären uttalade emot den

gamla skolans män den meningen, att verklig bildning vore möjlig utan språk-

kunskaper. Grekerna därpå ett lysande exempel. Utan att vilja underkänna

vore språkkunskapernas nödvändighet för oss, ansåg talaren dock, att vår bildning borde vara framför allt svensk. Att språkundervisningen ovillkorligen skall börja

tidigt vore en ensidig åsikt, ty den lägger för stor vikt på den formella bildningen, och orikti åsikt, ty den innebär ett pedagogiskt misstag. Det är

en sant, att ett barn lätthet lär sig ett språk men på praktisk väg, i sam-

me varo med tala språket. Annorlunda ligger saken, då det gäller den

personer, som skolastiska metoden. Motionären trodde, att en lärjunge, som med framgång genomgått nederstadiet och där väl studerat modersmålet och realia, med stor

fördel skulle vid 14 års ålder kunna taga ihop med språken. Under diskus-

-sionen gjordes skarpa på latinkulten, särskilt av herr Bergstedt i 1:a

angrepp kammaren, och påpekade vikten att elementarlärarna ställde sina studie-

man av

icke blott till Tyskland utan också till England och Frankrike. Resultatet resor

av överläggningen blev i 1:a kammaren avslag. i den 2:a bifall till en mot ut

skottets avslagsyrkande ställd reservation av rektor Nilsson, i vilken föreslogs

att undervisningen i tyska skulle framskjutas till 3:e, i latin till 5:e, igrekiska till 6:e klassen.

Vid 1868 års riksdag ledde motion i den segslitna frågan grekiskan till om riksdagsskrivelse gående ut på återgång till 1856 års bestämmelse med tillägg

att den undervisning, skulle träda i stället, icke som finge för skolan medföra

någon skyldighet att ändra sin läsordning eller påkalla ökad lärarkraft. Ifmzgl. imn- Genom kungl. kungörelse av den 10 mars 1869 stadgas i enlighet härmed görclscn av rätt till befrielse från det grekiska språket med skyldighet för lärjunge att 1860. stället begagna den undervisning, for som honom bestämdes, och i ett cirkulär

av samma dag hänvisades de från grekiskan dispenserade att i stället bl. dela. taga i den engelska undervisningen å reallinjen

Kungörelsen 1869 tillmötesgick också av i ett annat avseende i riksdagen

uttalade önskningar nämligen 1:a genom klassens indragning. Femte klassens två

avdelningar blevo även till nu namnet självständiga klasser, så att klassantalet

förblev detsamma förut. som

Till följd tyskans framskjutande av ett år blevo vissa modifikationer å

timplanen nödvändiga för att garantera detta

språk tillräcklig undervisningstid.

Tyskan får på latinlinjen nu 22, på reallinjen 27 timmar mot förut 24 och resp. 28. Franskan får på reallinjen 30 i modersmålet st. 31, får 23 och 28 i st

resp. 30 och 30. För övrigt bibehålla språken sina timtal.

Vad kursplanerna angår märkes, inga att skrivningar i tyska föreskrivas

för latinlinjen; Aven i franska ha skrivningarna minskats. För 6:e klassen å latin-

linjen föreskrives sålunda extemporerade nu övningar, medan stadgan 1865 talade av om skrivningar på lärorummet, för 5:e och 6:e realklasserna talades extemporerade om muntliga och skriftliga övningar, mot hemskrivningar enligt 1865 ars stadga.

Mellan 1869 och tillämpningen 1878

av års läroverksstadga torde någon

språkunderxiisningen berörande förändring i de allmänna läroverkens läsordning icke ha ägt Men väl pågår under denna rum. tid en livlig diskussion i hithö-

rande frågor.

C. W. Linders förslag det fornnordiska språket om såsom grundläggande, vilket framställdes redan 1868, väckte icke någon större anklang och torde här

kunna förbigås.

A. R-zmd- Däremot påkallar lektor Abraham Rundbäcksi program för en reform báfclcspro- den svenska skolorganisationen av vår uppmärksamhet. Rundbäcks kritik gram 1870. det av rådande systemet koncentreras i fyra huvudpunkter: 1 dess bristande kon-

takt med folkskolan; 2 frånvaron av en avslutad lärokurs före studentexamen;

ensidiga och överdrivna Språkstudicma; 4 föreningen av de båda bildnings-

inJerna.

Språkundervisningen tar för mycket lärjungens tid. Av skolans av nio år använder en latinare nära. 51/2, realistnära en 31/2 år endast på språkstudier.

1 Jfr Nordlund, Linjedclningen s. 67.

2 C. W. Linder, Några ord om skolfrägan i Norden, 1868. Medföljde bihang Tidskrift även ss. Ped. 1868.

3 A. Rundbäck, Om bristerna i läroverkens nuvarande organisation.

Författaren uppskattar till fullo språkkunskapernas betydelse både ur pedagogisk, litterär och praktisk synpunkt, han tror dels att fordringarna i vissa språk

men

för höga, dels att hopningen alla levande och döda språk under de 4 5 äro av första skolåren är olämplig. Detta hopande medför den olägenheten, att nederstadiet icke kan tjäna såsom avslutad enhet med ett kunskapsmått avpassat

en för den stora mängden lärjungar, vilkas behov icke sträcka sig till student-

av

Undervisningen i de icke språkliga ämnena blir särskilt å latinlinjen examen.

erhålla detaljerad kännedom alldeles otillräcklig. Under det lärjungarna en om fyra främmande språks former. lagar och egendomlighetei och få göra bekantskap med ganska mycket deras litteratur, bliva de blott flyktigt förtrogna med livet

av i historien och naturen och med de lagar, regera där. Främst tack vare

som språkundervisningen vållas mångläseri med därav följande ytlighet och överansträngning. Detta icke därför att så många språk förekomma, men därför att fordringarna i vart och ett äro för stora och därför att de inträda för tidigt och

för tätt. Bättre att jämte modersmålet studera ett språk grundligt, innan

vore ett nytt börjas. Kunskaperna i ett språk böra bilda grund för studiet av ett annat, icke mängd språk börjas nästan på gång. Det gäller att studera

en en på djupet, icke på bredden, detta är omöjligt med rådande stadga. Slut-

men ligen måste detta överdrivna språkstudium ha ett skadligt inflytande på barnets psykiska utveckling. Den jämna växlingen och de ständigt tillkommande nya

språken måste försprida intresset och uppmärksamheten, överlasta minnet samt förflyktiga och försvaga de förra intrycken på ett sätt, för själens tukt och

som stadga icke är nyttigt Vad måste göras är att från det lägre stadiets läro-

som kurs utsöndra det onödiga, ett främmande språk, eller med andra 0rd

V. s. par uppskjuta deras studium till ålder, då kunskaperna i de andra språ-

en mognare ken hunnit nödig stadga och lärjungarna vunnit större andlig mognad.

en

Hur Rundbäck tänkte sig bästa sättet att praktiskt råda bot på de oförnekliga missförhållandena, framgår klarast timplanen. Vad själva organisa-

av tionen angår, skulle läroverket uppdelas i Elementarskolan med fem klasser och

Gymnasiet med sina två linjer på fyra klasser.

l

Elementarskola Sum Latingymnasium Realgymnasium Summa

| ma

y msm .s__.__ j ,sssv__

112 34 51 i3789;o;7 s9;L.-R

l l l l l

l l l i

l i l

l l l l l

3,3 3;3 2;2|2 3,3 3j23i27 lTyska 7 7:4 3 3 24§1 lj-l- 2 2

. . . . .. 2l2j26j32

s 44;4 3 3

Franska

. . . . _å2,2,12ä23

..11|6i sing i

- Hi |

Latin. . . . . ,lelsls 1sj97ä7i7 E ä4si j

I Elementarskolan skulle lärjungen kunna välja mellan franska och latin. De skulle gå vidare på latinlinjen skulle läsa latin, de ämnade sluta i

som som

5:e klassen eller fortsätta på reallinjen skulle läsa franska. Skulle lärjunge en välja latin och sedan ändra sina planer och avgå från elementarskolan, är hans arbete därför icke förspillt, ty latinets stora formella bildningsförmåga kommer honom till godo, och han lär sig franska med så mycket större lätthet.

Som har Rundbäck förverkligat sina principer synes genom att låta tyskan jämte modersmålet inträda i 1:a klassen, varefter latin, eventuellt franska inträder först i 3:e, sedan kunskaperna i tyska hunnit få viss fasthet. Timtalen en 24 resp. 18 s nas garantera möjlighet att vid utträdet från elementarskolan äga goda kuns aper. A realgymnasiet äro språken väl tillgodosedda, medan tyskans

26 och franskans 12 timmar åtminstone efter dåtidens fordringar synas knappt tilltagna på latinlinjen, vartill såsom brist kommer den totala frånvaron en av en gelska.

Riksdagen Vid 1870 års riksdag väckte lektor Rundbäck motion ändring läroom av 1370- verksstadgan i enlighet med de i broschyren utstakade riktlinjerna. Utskottet tillstyrkte motionen i huvudsak. I punkt 1 yrkar utskottet att studiet främav mande språk i elementarläroverkens fem första klasser inskränkes därhän, blott att tvenne sådana i dem läsas, nämligen från första klassen ett levande språk, som bör vara obligatoriskt för alla, och från tredje klassen därjämte latin den på klassiska och ett nytt levande språk på den reaialinjen; studiet samt att av övriga främmande s råk uppskjutes till gymnasialavdelningem. Utskottet liämnar således därhän, vilka främmande språk det gäller, men det framgår av motiveringen, att utskottet närmast tänker på engelskan såsom

andra språk, medan motionären funnit franskan lämpligast, dock ien anmärkning

s. 49 påpekande, att även engelskan kan komma i fråga. Språkens ställning beröres också utskottets tillägg till motionärens yrkande innebörd, av av att reallinjen skulle inskränkas till två, högst tre klasser.

Under kamrarnas diskussion, vilken slutligen utmynnade i beslut om en skrivelse till Kungl. Maj:t med hemställan revision 1859 års läroverksom av stadga, i allmänhet varit behovet reform synes man ense om av en av språkundervisningens anordning. Till och med biskop Rundgren, motiosom annars var närens ivrigaste motståndare, att språkundervisningen behöver reorganiseras anser nämligen så att man allt kommer ifrån den åsikten, att alla främmande mer språk böra studeras lika grundligt. Därtill behöves, att å vardera bildningsman linjen ställer ett de främmande språken såsom det, vilket modersmålet av näst skall vara huvudspråket, under det att de övriga främmande språken å vardera

linjen mindre vetenskapligt kursivt och praktiskt bibringas. Vidare men mera kunde lärokurserna reduceras, vilket icke behöver medföra försämrade kunskaper.

Statsrådet Carlsson varit ordförande i 1858 års skolkommitté och - som således en av upphovsmännen till den kritiserade skolordningen erinrade - om, att man icke får förbise den lättnad, blivit följd grekiskans frivilligsom en av het. Därtill komme, att franskan blivit flyttad till den yttersta den gränsen av femklassiga skolan, så att egentligen blott två språk, tyskan och latinet, på detta

stadium återstå. I själva verket arbetade oavlåtligt på att språk man just ett måtte behandlas såsom huvudspråk och de övriga läsas kursivt, åtgärd mera en som också anbefalldes i de utgivna Anvisningarna och Råden till lärarne. För

övrigt är det metodiska utomordentlig vikt. Undervisningen i modersmålet, av som förr ofta var plåga, då det underkastades grammatikaliska been samma handling som ett främmande språk, bliver, när den huvudsakligen omfattar öv-

ning i att uppfatta det lästa och uttrycka sig i tal och skrift, ett ädelt medel att bibringa en sann bildning. Undervisningen ifrämmande språk, sammanhållen med den i modersmålet, giver lättare uppfattning och fruktbärande en en mera kunskap För övrigt framhöll statsrådet Carlsson stadgans stora elasticitet, som gav möjlighet till förbättringar och modifikationer utan några direkta ändringar, detta särskilt i fråga om språkkurserna. Kamrarnas nyssnämnda beslut föranledde tillsättandet 1872 års stora års av 1872 läroverkskommitte under ordförandeskap greve Henning Hamilton. lära rerksav Kommittén uttalar sig i sitt betänkande 63 ff. språkundervisningen kommitté. s. om på nederstadiet. Det viktigaste för all undervisning på detta stadium är enl. kommittén förståndsodlingen, och denna kan icke bättre tillgodoses utän genom veckling språkförmågan. Den bästa metoden är att jämte modersmålet stuav dera ett främmande språk. Modersmålet ensamt kan icke räcka till för utvecklandet tankekraften hos de ynglingar elementarläroverket på sitt lägsta staav dium har att utveckla. Ty dess 0rd och uttryck hava betydelse för lärjungarna omedelbart eller i och genom sitt innehåll, vårföre dessa hava svårt att göra famnen till föremål för sin reflexion. Det är likväl just studium den genom av formella sidan av språket, detta betraktat såsom form eller uttryck för v. s. tanken, som den medvetna insikten i språkets företeelse skall åstadkommas på

samma gång som den uppfattning av begrepp vinnas, i vilken förståndsodlingen egentligen består Språkstudiet, säger kommittén vidare, utbildar förståndet allsidigt, då det sysselsätter sig med begrepp och begreppsförbindelser alla av slag, under det ex. matematiken, vilken även är ett för förståndsutbildningen högst viktigt ämne, dock berör blott sida därav, i det den endast sysselsätter en sig med storhetsbegreppem Språkundervisningen har vidare till uppgift att

väcka och utbilda inbillningskraften, vilket är nödvändigt för själsförmögenheternas harmoniska daning, varjämte språken måste studeras i och för sitt bildningsinnehåll såsom källan för kännedom folkens litteratur och kultur. Allt detta om iförening med språkens egenskaper såsom formellt bildningsmedel, gör att de måste få en betydande ställning även i skolans nedre klasser. Kommittén framhåller 72 vikten läroämnenas gruppering såsom huvuds. av ämnen och biämnen. Detta krav fylldes icke enli t kommitténs åsikt råup av dande ordning. Visserligen bestäm latinet å den ilassiskalinjen i viss mån e undervisningens karaktär. Men det dock icke begynnelsespråk, och vid de var övriga språkens studium toges icke tillräcklig hänsyn till latinets egenskap av huvudspråk. På reallinjen kunde tyskan icke betraktas såsom huvudspråk, därtill dess timtal för litet. Det rätta att på latinlinjen, där det år, vore vore under vilket tyska lästes latin, måste språklig synpunkt förmen anses ur spillt, låta latinet inträda första språk och att även å reallinjen låta latinet som bli grundläggande, att således bygga språkundervisningen på ett i de fyra lägre klasserna fortgående studium i detta språk, ett studium, sedan får sin som naturliga fortsättning i och de levande språken genom I avseende på språkundervisningens metodik erkänner kommittén, att mycket blivit gjort, understryker, att språken behandlas för mycket för men var sig utan det samband, de kunde och borde hava i och för undervisningen. som Både pedagogisk synpunkt och till undvikande överansträngning ur av föreslår kommittén s. 89 inskränkning antalet främmande språk i de fem av lägre klasserna till tre på vardera linjen, inträdande i 1:a, 3:e och 5:e klassen

alltså med två års mellanrum. Såsom lättnad i hemarbetet föreslår kommittén

borttagandet av hemskrivningar i franska.

Kommitténs förslag att införa latin även på reallinjen fordrade tydligen

en stark motivering för att ha utsikt till någon framgång. Denna motivering / /// lämnas s. ff. Där konstateras till början modersmålets olämplighet en såsom grundläggande språk. Dess studium helt andra ändamål formell avser än bildning. Franskan har vid det gjorda försöket visat sig mindre lämplig, och tyskan kan icke heller sägas ha motsvarat förväntningarna, bristerna även om i ringa mån måste tillskrivas otillfredsställande metoder. Tyskan jämförelsevis är ett ungt språk och delar sådana språks allmänna karaktär, vilken dem mindre gör lämpliga att grundlägga den formella bildningen. Medan de klassiska språken genom sin rikedom på böjningsformer äga stor förmåga att giva ett åskådligt en uttryck åt de relationer, som genom ordens förbindning i språket uppkomma, är denna förmåga ojämförligt mindre hos de moderna språken, vilka till stor del avlagt böjningsformerna och ersätta bristen på sådana särskilda ord, genom genom ordställning och andra medel eller alldeles icke lämna någon ersättning De

moderna språken äro med ett ord de klassiska underlägsna i sinnlig uttrycksfull-

het och åskådlighet. Vidare äro de trots sin olikhet varandra lika till följd av den i grund kultur, de representera. De gemensamma äro levande, stadda i utveckling och således i avsaknad stabilitet. Allt detta dem ganska av gör otjänliga för ett begynnande språkstudium. Språkkunskapen liksom all annan kunskap vinnes nämligen motsättning och ,jämförelse föremål genom av tillhörande samma slag. Ju skarpare skillnaderna äro desto fullständigare bliver föremålens

ömsesidiga belysning, desto rikare skörden begrepp rörande det högre av slag, till vilket de bägge höra. Bland moderna språk, kunna komma i fråga, som är tyskan därför just på grund dess likhet med modersmålet av det minst lämpliga. Den lätthet, många bli följd denna likhet med som av anses en av modersmålet och som därför ofta åberopas till förmån för tyskans tidiga inträde, är endast skenbar. Genom likheter förledes lärjungen att mindre vara uppmärksam på det främmande språkets former och betydelser. Han letar sig fram med tillhjälp av modersmålet och hela hans kunskap blir osäker och grumli Latinska språkets företräde . beror icke blott på århundradens hävd och till följd därav fullkomnad undervisningsmetod utan framför allt på dess egen beskaffenhet och dess förhållande till vårt. De egenskaper, de moderna som språken sakna och som krävas, för att ett språk skall lämpa sig såsom grundläggande för språk-

lig bildning överhuvud, äger latinet och därjämte de stora formella egenskaper,

som ofta framhävts. Dessutom erbjuder det inga distraherande uttalssvårigheter,

vilket är stor fördel. Dess lämplighet å den klassiska linjen torde

en i själva

verket erkänd. Att icke desto mindre där infört vara man även ett modärnt språk såsom första främmande språk beror tydligen på, att latinet olämpligt ansetts å reallinjen. Men kommittén bestrider dess ändamålsvidrighet å denna linje. Aven här gäller det att förvärva den formella utbildning, som är en nödvändig grund för följande vetenskapliga studier, även här latinet företräden äger samma som å den klassiska linjen. På det högre stadiet bortfaller latinet här och lämnar plats

för reala ämnen, då har det gjort den tjänst, det men som ensamt kan göra.

Lärjungens förmåga inom alla områdenoch

särskilt det språkliga kommer att Visa sig hava undergått ovärderlig utveckling. En ytterligare fördel för en realisterna av latinstudiet blir förmågan att förstå den vetenskapliga terminologien,

så ofta är latinskt Vidare möjliggöres på detta sätt de båda som av ursprung. linjernas sammanhållande i högre grad något annat förslag. Och även

än genom efter förgreningen kunde, då omständigheterna så krävde, samläsning till följd

av den likformiga förberedelsen utan olägenhet äga i Hera ämnen, nämligen

rum kristendom, naturalhistoria, modersmålet och franska. Slutligen bleve det en för-

del för realister, övergå till universitetet och där behöva kunskap ilatin, att

som ha grunden lagd redan i skolan.

Kommittén lägger vikt vid undervisningens koncentration kring vissa hu-

vudämnen. Sådana äro på det stadiet latinet och matematiken,

gemensamma latinlinjen de klassiska språken, å reallinjen matematik och naturvetenskap. Nyt-

tan dylik koncentration kommer särskilt språkstutlierna till godo. Varje

av en språkstudium förutsätter enligt kommittén ett obetydligt förberedande och in-

ledande stndiearbete avseende de grammatiska begreppen, ordklasserna, satsdelarna,

de syntaktiska grundbegreppen. Genom att anknytas till ett visst rikt utvecklat

språk såsom latinet bli dessa i sig själv abstrakta kunskaper konkreta och lätt

förvärvade. Då lärjungen under sitt första studium detta språk skaffat sig

av

solid och säker kännedom i dessa delar, kommer denna honom till godo för en varje nytt språk. Och denna kunskap, allt jämt koncentrerad kring la-

mer tinet, utvecklas, lättare blir varje vidare språkstudium. Vid de följande språ-

kens studium behöves alltså icke något större arbete ägnas det rent formella.

Realkunskapen anknyter sig sig själv till det redan befintliga grammatiska

av vetandet Och för varje nytt språk inträder, äro lärjungens förutsättningar

som IJättre, och antalet behövliga timmar blir mindre. I de nedre klasserna har kom-

mittén i enlighet med detta betraktelsesätt låtit språken inträda med två års

mellanrum, medan så lång mellantid icke ansetts behövlig å det övre stadiet.

en

Det för långt att här utförligt ingå på kommitténs intressanta och

vore grundliga utveckling dessa huvudprinciper. Men vi skola lämna några an-

av tydningar motiveringen till kursfördelningen i de moderna språken. Vad

ur -

skall vinnas med studiet tyskan är förmåga att förstå litteraturen samt som av att översätta från svenska till tyska, varvid övningen häri bör betraktas såsom

ett slags förberedelse till språkets talande. Början sker här liksom i latinet

-

med elementarbok jämte därtill hörande grammatisk kurs, vilket icke bör taga -

ett år. Sedan följer läsning lättare författare jämte fortsatt grammamer än av tik, dock huvudsakligen på praktisk väg eller extemporerade övningar efter

genom

lämpligt inrättad extemporaliebok. I femte klassen fortskrider litteraturläsen ningen till något svårare texter och på reallinjen, där tyska blir huvudspråk,

nu begynner, jämte de extemporerade övningarna, skrivning på lärorummet utgörande

förberedelse till de i 6:e klassen vidtagande hemskrivningarna. På reallinjen en böra extemporalieövningarna viss muntli färdighet i språket. I sjunde

avse en klassen blir litteraturläsningen allt kursoris och å reallinjen få skrivning-

mera

allt större betydelse, varjämte å denna linje grammatikstudiet i behövlig arna måtto alltjämt tillgodoses.

Studiet engelska och franska språken bedrives i fullkomlig anslutning

av till tyskan vad lärosättet angår, temaskrivning förekommer icke här. Vid

men läsningen franska tages särskild hänsyn till den förvärvade kunskapen ilatin.

av Fortgången från ett lägre till ett högre stadium bör idessa språk gå hasti-

med hänsyn till lärjungarnas förståndsutveckling och språkutbildning. gare vunna

27-2104012. II.

Kommitténs timplan för språken har följande utseende:

l l i iGemcnsamma kl. Latinlinje Reallinje bummai

i

l Meisl-asiat62717aj5i61i6a171§sg|L§Rj

i l 1 i l

.

2 l l i l i l

.i 4 25j 2 25 2 2 2 2 2 23522

iModersmålet. . . . s s;7;7 7j7

iLatin . . . . . . .. 7lsjslla

. , al-cahaoj

-j-p- GI6

L i 1 6i6i--j--|--i30i: l t.:

iTyska -å4,4j2 212 4 3j3 2ä216,z2;

. . . . . . ljl

..i-

jEngelska -i- 212-16i

. . . . . .W- -å- -iM |Franska 313 2g2j- 6j3i33Å3 2ä2l0xl0i

. . . . . . .;-j---j-

Reallinjen föreslogs vid flertalet läroverk förkortad med två år. Grekiskan skulle bli valfri som förut.

Timplanen är trogen avspegling av de principer kommittén fram-

en som lagt i sitt betänkande. Säkerligen utgör detta betänkande den bästa och grundligaste motivering som presterats för latinets grundläggande plats inom språkun-. dervisningen liksom för det gamla systemet i stort sett, och det intager därför

viktig plats i vår språkundervisnings historia. Såsom föregående referat en av framgår betraktade kommittén språkundervisningen såsom formellt bildande, förståndsodlande, och ansåg, att denna dess uppgift bäst tillgodoses av latinet. Goda kunskaper i de språkliga elementen inhämtade genom ett grundligt latinstudium vid år utgör enligt kommitténs uppfattning en garanti för bet dligt ökad

unga lätthet att vid ett något framskridet åldersstadium inhämta språk,

mera mo erna som då kräva vida mindre tid. I enlighet med detta åskådningssätt blir let

högsta antal veckotimmar som anslås åt något levande språk endast 22, vilket gäller tyskan å reallinjen, där detta språk var avsett att i viss mån övertaga latinets centrala roll. Engelskan har på samma linje blott 16 timmar, franskan på vardera linjen endast 10.

Det är för nutida betraktelsesätt utan vidare klart, att kommittén i sitt resonemang släppte den praktiska verkligheten ur sikte och byggde på teorier, som icke kunde hålla streck. Detta stod också klart för en stor del av dåtidens skolväid och kommitténs förslag blev heller aldrig framlagt för riksdagen. Reserva- Redan inom kommittén gjorde sig i själva verket mycket skilda meningar tzoner. gällande. Sålunda framställde professor Ribbing i sin reservation ett förslag,

en ligt vilket linjerna till och med 4:e klassen skulle vara förenade med undantag därav att den klassiska linjen redan från första klassen skulle ha latin, den reala tyska såsom begynnelsespråk. Herr Törnebladh modifierade kommitténs förslag i så motto att gemensamheten upphörde med 3:e klassen. Intet av båda dessa förslag har emellertid för den följande utvecklingen spelat någon roll, vilket däremot i hög grad blev fallet med det av lantbrukaren G. A. Kolmodin samt generaldirektören N. J. Berlin framställda förslaget.

Detta förslag gick ut på fullständig gemensamhet i de tre nedersta klasserna med tyska såsom grundläggande språk, partiell linjedelning i fjärde och femte klasserna med lika många timmar å latinlinjen ägnade åt latin och tyska

å reallinjen åt tyska och franska. Därefter fullständigt skilda linjer. En som skillnad rådde mellan de båda reservanterna däri, att herr Kolmodin ville på reallinjen låta engelskan intaga franskans plats.

Den herr Berlin föreslagna timplanen ter sig i fråga språken på

av om följande sätt:

i

Gemefalnnm Latinlinjc Rcallinjc Summa

,

i

H ,, i , ,, ,n ,,,, , WN, , , , ,, n,i,n

41år GIFÖ 71 7 4,5 61% gagn

i l

4 a : j

41 2 2l2: 313 pModcrsmfilet... 4 2 2 2 2 2 2 24226

j Latin 10 10 8 6 6 N 6 Ä 46 1

. e- - e- j - l - - - -- l - -

N

Franska l 4 j 2 G 4 2 2 2 2 10 18 1 . - - - - - iEngdska. 1 ,

-l 4 2 2 2 i- 10

. . .. - - - -A - - - -, -7 -

Herr Kolmodin tänker sig å reallinjen Si och utökade med två timmar i veckan 32 i st. 2-30 lagda på franskan. Hans timtal blir då för engelskan 18, för franskan 14. Karaktäristiskt för förslaget är tyskans starka ställning

huvudspråk och å reallinjen enda skrivspråk. Med sina i organisatoriskt som avseende stora förtjänster har förslaget onekligen i fråga de moderna språken

om en avgjord svaghet detta såväl med avseende på franskan engelskan. Men i

som latinfrágan hyste reservanterna den mera moderna uppfattning, icke längre

som kunde skjutas undan. Kommitténs förslag i detta avseende det sista försöket

var av någon större betydelse.

Då regeringen vid riksdagen 1873 framlade sin proposition rörande läro- Riksdagen verkens omorganisation hade den, inseende den fullkomliga bristen på överens- 1873. stämmelse mellan kommitténs förslag och de fordringar, från de flesta håll

som ställdes på en ny skolordning, helt och hållet skjutit detta förslag åt sidan och i stället anknutit till den tankegång, legat till grund såväl för det Rund-

som bäokska som för det Berlin-Kolmodinska förslaget.

I regeringens proposition icke beledsagades något utkast till

- som av timplan äro de punkter, närmast beröra språken, följande:

- som

1 grekiskan förblir valfri och särskild B-linje anordnas;

en

2 endast ett språk förekommer i de tre lägsta klasserna;

3 i 4:e och 5:e klassen tillkomma två språk, intet dem är

nya men av grekiska;

4 tyskan slutar för latinare i 5:e klassen;

ö då såväl 3:e som 5:e klasserna tänkas bli avslutningspunkter, anordnas i dem examina i alla ämnen;

S hemskrivningrarnzi inskränkas och förekomma blott på överstadiet; 7 latinet uppskjutes till 4:e, grekiskan till Sze klassen; 8 endast ett modernt språk ingår i den skriftliga mogenhetsexamen, och

godkänd examen förutsätter icke nödvändigt godkänd i detta

prov.

Utskottet, som i det stora hela tillstyrkte den ositionen, underströk pro särskilt vikten av att endast ett språk lästes i de nedre k så att asserna, detta språk hunne rotfästa sig i lärjungarnas medvetande före begynnandet av nya språkstudier. Aven det från modersmålets synpunkt riskabelt på detta vore att låga stadium studera flera språk. Vad den tidiga avslutningen tyskan av angår, kunde den Visserligen betänklig, utskottet fann den dock synas men av omständigheterna motiverad, under förutsättning att timantalet i de fem klasserna bleve tillräckligt. Med den frihet från överansträngning, förslaget som genom garanterades, borde lärjungarna varken komma att sakna tid eller lust vidmaktatt hålla sina kunskaper i detta råk. Skolan hade också själv s medel att uppmuntra och stödja ett dylikt vidmakt ållande. Sålunda kunde lärjungarna åläggas att ibland utföra översättning från tyska till svenska i stället för en en svensk uppsats. Vid de talövningar, förekomme i de högre klasserna, kunde som ibland lämnas uppgift att redogöra för innehållet i någon tysk berättelse eller som något tyskt skaldestycke.

en reservation yrkar A. Ehrensvärd. att språken till undvikande greve av ämnesträngsel göras valfria, så att lärjungarna finge välja mellan franska och

engelska å reallinjen och B-linjen och finge utesluta franskan å A-linjen. Att

denna valfrihet icke omfattar tyskan beror naturligtvis på att detta språk gjorts

till grundspråk. Reservanten yrkar även på inrättandet särskilda lägre - av realläroverk och borgarskolor och tänker sig, att ett de moderna språken skulle av ingå i dessa skolors ämneskrets.

Diskussionen i riksdagen, särskilt i första kammaren, rörde sig ganska

mycket kring språkfrågan. Flera talare ansågo olämpligt, att ett språk ensamt skulle studeras i tre år. Redan efter två år besutte lärjungen tillräcklig färdighet för litteraturläsning, han vid så späd ålder icke därtill. Att men vore mogen läsa tyska ensamt i hela tre år innebure dessutom nationell synpunkt fara. ur en Lärjungen komme för mycket under inflytande främmande kultur till av en men för svenskheten. Och framför allt det stor fara för modersmålet, vore en som icke kunde undgå att på detta sätt förtyskas. Det tyska inflytandet redan vore förut för stort. Dessutom tyskan även pedagogisk synpunkt till följd vore ur av sin likhet med svenskan och sin tunga satsbyggnad olämplig såsom grundläg-

gande språk. Vida lämpligare härtill franskan med sina korta vore satser och sin klara periodbyggnad. Dylika synpunkter framhävdes kraftigt herrar Bergav stedt, von Koch dock helst ville ha engelskan till grundspråk Staaf - som och Hedin. Den sistnämnde såg rent i denna placering tyskan ett dödsav av hugg mot vårt modersmål. Andra talare såsom herrar Berlin, Carlsson och -statsrådet Wennerberg framhöllo tvärtom tyskans lämplighet, och flera talare

hävdade vikten ett relativt långvarigt studium språk före de av av ett nya språkens inträde. Engelskan grammatisk synpunkt olämplig, franskan vore ur för svår till begynnelsespråk. Herr Koch talade för endast ett språks före-

komst i skolan jämte modersmålet, detta enda språk skulle valfritt. men vara Detta kunde då verkligt väl inläras. Det bleve sedan lätt för dem, så besom hövde och önskade, att skaffa sig kunskaper i andra språk. Mot tyskans avslu-

tande redan i 5:e klassen gjordes invändningar från Hera håll. Statsrådet förkla-

rade denna anordning nödvändig.

Riksdagen biföll i huvudsak den kungl. propositionen, och 1874 tillsattes

en kommitté med uppdrag att i enlighet härmed utarbeta förslag till läroverlçsny

stadga. Det torde vara onödigt här meddela denna kommittés timplan. Den delade betänkligheterna mot tyskans avslutande i 5:e klassen och lät detta ämne med 1 timme i klass gå till studentexamen. Tyskan hade på A, B- och

var upp reallinjen 31, 31 och 30, franskan 17, 15 och 17 timmar, engelskan på B-

resp. och reallinjerna 10 och i timmar. Herr Drysén yrkade i reservation, att dessa

en siffror skulle ändras på B-linjen till 19 för franskan och 18 för engelskan.

Kungörelse med timplan för de tre lägsta klasserna hade utfärdats 1873,4 O

och för de båda följande 1875. Den fullständiga nya läroverksstadgan, som med

stadqa vissa modifikationer förblev gällande till 1905, visar följande timplan för språken:

l

A. . lå. l Real. Summa

Gemensammakl. i

l

3114 l 7117-2511. B.iR.

ilz 5 G1lG9l71lj72616271472l616s

i

l I l

l

:12

Modersmülct 2 2 2 2 z 2 2 2 32.32 32

. . ..

Latin s s 8 sjs s s si- isyls

. . . . . ..-_ sis - m

irakiska 7 b i #2- 23

. . . . . .-,-- - - - - H -

3 1f1 l 2429§29l3r

ryska 7 7 4: 1

. . . . . .. v

Ã-;a- 3 263

Engelska ..,,"; 7 7 4 4 2 3 3 m2

. . . .

Franska .J-Ä-f 3 4i4jsjsj4 4 4,15 5 17:19:21

. . . .

I fjärde klassen hade läárjungen att göra sitt val mellan latin latinlinjen

och engelska reallinjen. At de lärjungar å sjunde klassens A-linje som så

önskade meddelades undervisning i hebreiska ävensom i engelska.

Den föreslagna förkortningen av reallinjen blev icke förverkligad. I avseende å tyskan håller stadgan en medelväg mellan Kungl. Majzts ursprungliga förslag och kommitténs: tyskan avslutas nämligen i sjätte klassen.

I kursplanerna finner alltjämt sammanhanget mellan tyskan och

man modersmålet betonat genom föreskrift i de lägre klasserna om parallell undervisning i motsvariga delar grammatiken. I 3:e, 4:e och 5:e klasserna skola omväxlande

av med svenska uppsatser förekomma översättningar från tyska, i 6:e vare sig från tyska eller något annat de främmande språken. Hemskrivningar eller skriv-

av ning på tid utom schemat föreskrivas i tyska från och med 4:e klassen för latinare med deras mindre timtal bortfalla de i 6:e, för franskan i 7:e, för engelskan

. i 6:e och 7:e å reallinjen.

Proven i studentexamen i språkämnena äro enligt 1878 års stadga desamma som enligt stadgan 1862 och även detaljbestämmelserna kvarstå oförändrade.

av

Under titeln Svenska Statens undevrøisningsønroøzojaoZutkom 1875 en anonym

3t,.k,,,,dm, skrift i vilken förf. framför allt hävdar det enskilda initiativets rätt till verk-på inskriüg/esamhet på undervisningens område och gör gällande, att statens genom avgiftsfri fêfiflar Z undervisning skapade monopol verkar hämmande på utvecklingen.

Emellertid

kommer förf. på hel specialfrågor och får tillfälle sig g

in en del även yttra om språkundervisningen. Han uttalar där åsikter, som sedan ofta återkomma under diskussionen, gående ut på att för mycken tid ägnas åt denna undervisning. Han

1 Av A. Z. Collin, lektor i främmande levande språk i Hälsingborg.

är för latinets användning såsom begynnelsespråk i skolor som skola grundlägga högre bildning s. 14, han att för den medborgerliga bildnin

men anser , som avsågs bli inhämtad i de fem första klasserna av de allmänna lärover en, är kunskap i trenne främmande språk ingalunda nödvändig. Det vare fjärran från

att vilja i avlägsnaste mån förringa vikten och Värdet av främmande språks oss studium. Men vi förneka på det allra bestämdaste, att det har någonting att skaffa med medborgerlig bildning. Att det har ett bildande inflytande på indi viden, att han känner några främmande glosor, äro vi ur stånd att fatta; de göra i vår tanke icke ett jota till medborgerlig bildning. Och likväl låter staten i alla sina skolor den ungdom endast söker medborgerlig bildning använda

som från fjärdedelen till nära hälften av sin tid på förvärvande av fragmentariska språkkunskaper, vilkas inhämtande icke medför något som helst gagn men väl anstifta stor skada genom att under statens egid sprida falska föreställningar om bildninom

ilörf. bestrider icke, att behov i viss utsträckning undervisning i levande

av språk i skolans nedre klasser föreñnnes, men detta behov är icke stort och gäller endast del eleverna. Vi i vad vi sagt de levande språken ett slående

en av se om exempel på våra maktägandes sätt att organisera den av staten monopoliserade undervisningen: det existerar ett partiellt och så att säga lokalt krav efter undervisning i främmande levande språk hos del vår befolkning och staten

en av gör trenne dem till huvudämnen i skolans lägsta klasser

av

Huru förf. tänker sig frågan ordnad, därom får man ingen klar uppfattning. Men hans mening är tydligen, att undervisningen bör koncentreras på ett fåtal efter och lust och anlag och avsikter valda ämnen, och detta gäller

vars ens även språken, inom vilka alltså valfrihet bör finnas. Men det språk, läres,

som skall läras grundligt, så att lärjungen har Verklig behållning sitt skolarbete

en av även i detta ämne.

Vid 1880 års riksdag väckte herrar Borg och Axell motioner rörande undervisningsväsendets omorganisation, i vilka även frågan om språkens ställning ingående berördes. Den ståndpunkt, motionärerna intaga, sammanfaller i mycket med den redan 1875 utvecklades förf. till broschyren Sveinslca statens

som av undervásniøzigsønoøzapol. De anse således, att den åt språken anslagna tiden måste väsentligen minskas samt att antalet studerade språk likaledes bör minskas. Utskottets med anledning nämnda motioner avgivna utlåtande innehöll, oavsett

av fordran på latinets inskränkande i väsentlig mån såsom ingående i universitetsexamina, följande språken angående yrkanden:

b att de döda språkens läsning i allmänna läroverken bör framflyttas till sjätte klassen;

att latin bör införas Valfritt ämne i reallinjens två övre klasser,

c som dock till högre timantal än 4 i Veckan;

d att det bör medgivas lärjunge i allmänna läroverket att, efter eget val, läsa blott ett modernt s råk.

Herr Axell ansåg, att ett antagande moment d i oförändrat skick skulle

av medföra oöverstigliga praktiska svårigheter, och yrkade därför på att denna punkt skulle ha följande lydelse:

d att varje statens läroverk icke skall meddela undervisning i flera än tvenne moderna språk, ankommande det på Kongl. Maj:t att för varje läroverk

efter vederbörande skolmyndigheters hörande bestämma, vilka dessa tvenne språk skola vara;

att det bör medgivas lärjungar i statens läroverk att efter eget val läsa blott ett de tvenne moderna språk, vari läroverket meddelar undervisning.

av

Utskottets förslag blev av andra kammaren antaget, punkt d dock blott med den förseglade sedelns hjälp. I den 1:a kom frågan aldrig upp till behandling vid 1880 års riksdag följande år väckte hr Borg ny motion i huvudsak

men överensstämmande med andra kammarens beslut 1880. Första kammarens tillfälliga utskott avstyrkte motionen, andra kammaren tillstyrkte den med en avsevärd förändring av punkt d nu c, som nu fick följande lydelse:

att då under förutsättning av bifall till punkten b, de nuvarande bägge

linjerna i 4:e och 5:e klasserna kunna och böra sammanslås till endast ett

en nytt, främmande levande språk må jämte tyskan läsas i dessa klasser, samt att vad den tiden icke åtgår för undervisning i detta språk må anslås

som av vunna åt andra för den allmänna bildningen företrädesvis angelägna ämnen.

Av utskottets motivering framgå att franskan tänktes inträda i 4:e

synes klassen, varefter i den sjätte klassen engelskan kunde tillkomma för lärjungar på B-linjen och för realisterna Utskottets mening torde väl ha varit, att engelskan då skulle bli valfri. I motsatt fall återstode icke mycket av motionärens och föregående riksdags avsikt i detta utskottsförslag, i vad de moderna språken angå. Men tydligt är, att denna avsikt under alla förhållanden här blivit väsentligen förvanskad.

-

Diskussionen i kamrarna rör sig mest om latinfrågan och de i motionerna gjorda organisationsförslagen, de moderna språken taga också sin betydande

men del av uppmärksamheten i anspråk.

A ena sidan göres gällande omöjligheten att i skolan på ett i någon mån tillfredsställande sätt inlära tre språk. Vida bättre och ur praktisk synpunkt nyttigare vore att koncentrera sig på ett eller högst två språk. Nu ginge ungefär hälften arbetstiden i skolan till språkundervisning. Detta vore alldeles för

av mycket. Man finge icke heller glömma, att kännedom om ett främmande lands itteratur ofta kan vinnas genom översättningar.

A andra sidan gjordes gällande, att såväl latinets inskränkning enligt ut skottets förslag det moderna språkbrukets kringskärning skulle innebära ett

som ohjälpligt hugg mot vår nationella bildning. Alla de tre levande kulturspråken vore för oss absolut nödvändiga. De kunde i skolan läras tillräckligt för att skänka förmåga att läsa litteratur på grundspråket. De kunde åtminstone bibringas så pass, att en grund för vidare självstudier vore lagd, medan utan en sådan grund det i de flesta fall skulle bli omöjligt för den unge mannen att efter skolan lära ett nytt främmande språk.

Motionerna ledde sagt icke till något direkt resultat, men vi skola

som dock finna, att deras grundtankar komma till uttryck i nästa stora ansträngning

gjordes för undervisningsväsendets reformering, 1882-84 års kommittéarbete. som

Den år 1882 tillsatta stora skolkommittén avgav sitt betänkande 1884.189årsskol- Detta i flera avseenden betydelsefulla aktstycke ingår i fråga språken framför kommitté-

om

latinfrågan, behandling, kom- , allt på som här får en grundlig och fördomsfri men mittén får också anledning till vissa uttalanden rörande de moderna språken, som icke sakna sitt intresse.

Kommitténs ståndpunkt i den gamla stridsfrågan är, också omtvistlig, om dock präglad av en modern på problemet och uppskattning de praktiska syn en av behoven, som man icke förut finner. Efter undersökning latinets betydelse en av för de olika universitetsexamina, utmynnande i förslag till examensfordringarnas

reformering, kommer kommittén beträffande skolan till det resultatet, att B-linjen bör helt bortfalla. Endast en klassisk linje med både latin och grekiska - bör finnas, men på reallinjen bör finnas tillfälle för dem, så önska, att insom hämta en kortare kurs i latin. Vid sin undersökning av latinets roll i skolundervisningen föranledes kommittén att även undersöka dess värde såsom grundläggande språk i jämförelse med de moderna språken. Det är icke nödvändigt att här redogöra för kommitténs

resonemang, hur skarpsinnigt och intressant detsamma än må vara; vi nöja oss med att erinra därom att enligt kommitténs åsikt, tyskan äger fullt tillräckliga förutsättningar att bilda en lämplig begynnelse för språkstudierna, rikt detta som språk är på skilda former motsvarande de grammatiska kategorierna, medan å ett högre stadium, där latinet framför allt sin syntaktiska byggnad främjat genom den formella bildningen, samma tjänst kan förväntas det franska språket. av Kommittén framhåller kraftigt, hurusom de egenskaper hos latinet. vilka hos oss förvärvat detsamma ett rykte för enastående formell bildningskraft, i betydande grad torde vara beroende den starkt gynnade ställning detta språk sedan så av lång tid intagit vid våra läroverk och den på sätt och vis fullkomliga metod för undervisningen, som under tidernas lopp utbildat sig. .De moderna språken, relativt nya på skolschemat och ännu jämförelsevis obearbetade i edagogiskt hänseende, kunde på denna grund ännu icke tävla med latinet och et omöjligt vore att göra en rättvis jämförelse, innan betingelserna bleve desamma. Det är således kommitténs mening, att stor del lärjungar, hittills en som följt B-linjen, nu skola övergå till real-linjen, med anlitande den frivare av villiga latinkursen eller icke. Men för hela denna äinjesformella bildning vill

kommittén sörja genom viss omläggning timplanen, särskilt vad språkunderen av visningen angår. Vi övergå därför till att betrakta de reformer i avseende på språkundervisningen, som kommittén önskar införda i timplanen och motiveringen för dessa reformer. För att rätt uppfatta timplanen bör erinra sig, att kommittén man av hygieniska grunder genomfört minskning den dagliga lärotiden, vilken en av naturligtvis drabbar även språken, men i någon mån kompenseras viss förav en kortning av ferierna. Kommittén har övervägt frågan, huruvida tyska eller franska bör inträda såsom grundläggande språk i 1:a klassen. Det konstateras, att olika meningar härom råda inom fackkretsar och att goda skäl föreligga å båda sidor. Frågan

är efter kommitténs mening ur teoretisk synpunkt icke till avgörande. mogen Men de praktiska förhållandena tala för att tyskan, sedan 1859 varit grundsom läggande, fortfarande får bibehålla sin plats, särskilt under så lång tid som en fast metod hunnit utbilda sig och jämförelsevis tillräcklig stam lärare en av finnes att tillgå, vilket knappast bleve förhållandet med franskan, detta språk om inträdde redan i nederskolan. Från och med fjärde klassen skiljes undervisningen på tvenne linjer, den klassiska och den reala. På den klassiska linjen där latinet med sina 8 timmar

i veckan intager den centrala platsen bland språken, föreslås inga mera betydande ändrin ar.

-

är däremot fallet med reallinjen. Enligt 1878 års stadga inträddei 4:e klassen samtidigt latinet å den klassiska och engelskan å den reala linjen, varefter franskan tillkommer redan i 5:e klassen, där således alla tre språken ingå i timplanen. I 7:e klassen förekommer blott engelska och franska. Denna anordning, är en naturlig följd av systemet i dess helhet, lider av betänkliga

som brister. Tyskan sjunker i 4:e kl. från 7 till 4 timmar, men får vid sin sida ett nytt språk, engelskan, med 7 timmar. Intresset drages ifrån tyskan, utan att därför engelskan får utveckla sig till fast kärna inom den ifrågavarande

en undervisningem. Redan i 5:e kl. tillkommer nämligen franskan, och nu studeras således på ett lågt stadium icke mindre än 3 språk på en gång, tydligtvis till skada för varandra särskilt vad uttalet angår, i fråga franskan och

som om engelskan icke får tid att sätta sig. I nedre 6:e är franskan med 4 mot engelskan med 3 och tyskan med 2 avsedd att vara huvudspråk för att i de båda högsta klasserna med 5 mot 3 i engelska och 3 i tyska i utpräglad grad intaga

dylik plats. Detta mångläseri är icke nyttigt och för de lärjungar, som sluta en skolan med 5:e klassen, den korta kurs de inhämtat i franska, föga tjänlig.

synes Vad de kvarvarande lärjungarna angår, finner kommittén det olämpligt,

att mera tid 26 är anslagen åt den lättare engelskan än 21 åt den svårare franskan.

Då kommittén sedan går att framlägga sitt eget förslag, fastslår den, att de tre stora kulturländernas rika litteratur liksom våra livliga förbindelser med dem alla göra det oundgängligt, att de tre språken läsas på reallinjen, men uttalar samtidigt sin mening med hänsyn till de både på pedagogiska, hygieniska

som och andra grunder fotade klagomålen över mångläseri, att högst två språk böra å rcalliinjeøz förelcoønøøza samtidigt obligatoriska åøømen. Tyskan måste därför

som fortfarande utgå undervisningsplanen före skoltidens slut. Då intet språk bör

ur läsas mindre än 4 år, och sålunda det språk, som skall efterträda tyskan kan börja senare än i 6:e, måste tyskan upphöra redan med 5:e klassen. Den minskning i tyskans timantal, som härav skulle bli en följd 875 i st. 891 under hela skoltiden motväges dels dessa timmars lämpliga fördelning de olika

genom klasserna emellan, dels den fördelaktiga inveârkan språkmångläseriets av-

genom lägsnande måste få på undervisningens kvalitet. At det språk, som inträder i 4:e klassen har kommittén tillmätt ett mindre timtal än åt tyskan 5 mot 7, vadan det sistnämnda språket alltjämt skulle intaga förhärskande ställning.

en Kommittén känner sig övertygad att lärjunge efter avslutandet 5:e

om en av klassen skulle äga en kunskap i tyska, som skulle sätta honom i stånd att läsa

icke allt för svår tysk bok, innehåll icke ligger över hans insikter och en vars

uppfattningsförmåga.

Kommittén kommer så till frågan vilket språk bör inträda i 4:e och

om vilket först i 6:e klassen och bestämmer sig utan tvekan för franskan såsom det första. Särskilt genom det sätt, varpå franskan genom användning av sina många verbalformer belyser språklagarna inom just sådana syntaktiska områden, vilkas studium fordrar utvecklad förmåga abstraktion, lämpar sig

en mera av detta språk särdeles väl att i läroverkets högsta klasser vara det på reallinjen förhärskande språket, såsom det också är. Men om studiet av franska syn-

n. taxen skall för lärjungen medföra den bildning, som åsyftas, måste denne hava vunnit säkerhet i språkets ingalunda hastigt inhämtade formlära och havai

28-2104049. II.

minnet insamlat ett någorlunda stort ordförråd. Formlära och vokabler äro också

utan tvivel ett mera passande studiematerial för barnet än för ynglingen, för vilken åter litteraturläsning och ett dju inblickande i språkets syntaktiska

are lagar böra vara av större intresse och därigenom också större

av gagn

Om således franskan bör inträda i 4:e klassen samtidigt med latinet på latinlinjen, så kan engelskan komma först i 6:e efter tyskans avslutande. Men de förutsättningar eleverna äga för studiet detta språk göra det för kom-

nu av mittén otvivelaktigt, att ett fullgott resultat i alla fall skall kunna uppnås. De äro nu två år äldre, de ha två år längre läst tyska och de ha under två år studerat franska, allt goda betingelser för att relativt hastigt kunna inhämta det avsedda kunskapsmåttet i engelska, vilket enligt kommitténs mening kommer att motsvara den förra B-linjens.

Liksom på reallinjen kommittén, att på latinlinjen tyska till und-

anser vikande av språkträngsel bör avslutas med 5:e klassen.

En följd av den anordning, kommittén föreslår, i avseende å språken blir att för R och R enligt kommitténs benämning 6 och 7 ast förekomma

1 2 en 1 hemtema varannan vecka nämligen i franska.

Undervisningsplanen för språken får detta utseende Bet. 222-23:

s.

Gemensamma

LatinlineJ ReallineJ Summa

kl.

I

1j2j3,4l5å6 7fs945jej7äseLjnm

l l .

v I

Modersmålet. 5 5 5 3 3 2 2 2 3 3 2 2 2 2 29- 2a

. .

Latin 8 8 7 6------42-

. . . . .._ 7j6

Grekiska 6 G 6 6 24

. . .. - - - - -j - - -- | -- - - -

4j,_,24

Engelska 3 3 2 2 10

. . . . - - -v - - -

På den klassiska linjen bör för lärjungarna i 7:e och 8:e klasserna, liksom förut varit fallet, anordnas frivillig kurs i engelska. Däremot kommittén

en anser tiden vara för hebreiskans fullständiga indragande.

mogen

För reallinjens lärjungar beredes, såsom redan nämnts, tillfälle till fri-

en villig kurs i latin omfattande 3 veckotimmar i 6:e och 7:e klasserna samt 2 18:e

och 9:e. För de lärjungar, deltaga i denna kurs, må befrielse kunna lämnas

som från engelska eller kemi eller teckning, eller engelska och teckning eller kemi och teckning.

Kommitténs förslag till ändringar i stadgan för mogenhetsexamen beröra

även språken. Medan hittills latinlinjens 3 skriftliga tvenne det

av prov - svenska och det latinska måst godkända för admission till den muntliga

- vara examen och även det tredje, översättning till tyska eller franska, såvida icke 2/3

av högsta klassens lärare rösta för godkännande, yrkar kommittén 229 att god-

s. kännande skall fordras i minst tre de fyra skrivningarna de hittillsvarande

av jämte översättning från latin till svenska och under alla förhållanden i den

-

De dittills rådande bestämmelserna för reallinjen, enligt vilka godkänsvenska. fyra vilka den svenska och den matematisk-fysikaliska nande i tre av de bland skrivningarna fordras admission till den muntliga examen kan på röstningsmen examinanden underkänts i båda språkskrivningarna, vill väg medges även om ändra på flera sätt. Dels inskränkes språkskrivningarna från 2 till 1 kommittén översättning till franska eller engelska. För admission utan vidare fordras att

godkänd i alla tre skrivningarna eller godkänd iden svenska och med beröm vara godkänd de båda andra. Endast godkänd i den svenska och en av de i en av bada andra skulle under det vanliga röstningsvillkoret gälla för admission.

Dessa bestämmelser försvaga något språkens ställning istudentexamen,

denna försvagning drabbar icke endast s råken utan är att anse som en gemen nerell lindring villkoren för deltagande i denmuntliga examen.

av Det förtjänar att 1882 års kommitté ägnar ett särskilt kapitel omnämnas språklärarnes utbildning. Detta föranleddes särskilt åt den viktiga frågan om den dåvarande orimliga situationen vid universiteten, där nyeuropeisk lingav fortfarande utgjorde ett och där lärarbristen redan på grund härav vistik ämne stor. Då nuvarande förhållanden äro helt förändrade, är det onödigt att revar dogöra för kommitténs i denna fråga. Men en av kommittén framresonemang kan förverkligad, må här omnämnas. Komkastad tanke, som ännu sägas vara nämligen vikten för lärare i främmande språk vistelse mittén erinrar om en av främmande länder. Utan dylik utrikes vistelse kan färdighet och verklig i resp. insikt i det levande språket svårligen förvärvas. Därför hade staten också inrät-

stipendier för lärare i levande språk. Men enligt kommissionens åsikt vore tat behövligt dessa till redan anställda lärare utgående resesti endier, det att, utom för .lärarekandidater i dessa ämnen. Dessa skulIfedärisådana även inrättades i tillfälle att före sitt inträde på Zärarbanan draga angivna genom sättas ovan vistelse i det främmande landet och därigenom redan från början sin nytta av av lärareverksamhet den omedelbara erfarenhetens stöd för meddelandet underäga av visning i främmande språks uttal samt i saøntalsövningar däri

Kommitténs förslag remitterades Kungl. Majzt i och för yttrande till av vederbörande universitet och skolmyndigheter. Det rönte ett alltigenom ogynn-

emottagande, ock i vissa punkter hygieniska frågor en del samt om - o. instämmande att anteckna. De moderna språken beröras, såsom var att vänta, äro relativt litet i dessa yttranden. Opinionen är i allmänhet bestämt emot tyskans

avslutande i femte klassen. Från somliga håll yrkas dess fortsättande i 6:e med

eller timmar och avgångsexamen i ämnet från denna klass, från andra häv- 1 2 das vikten detta språk fullföljes till skolkursens slut. En del ivriga latinav att latinets återinförande såsom grundläggande språk och söka visa

vänner yrka på

tyskans olämplighet härtill. Modifikationer i timtaien föreslås från olika håll.

Några få kollegier vilja låta engelskan inträda före franskan, de flesta dela men i denna punkt kommitténs åsikt. Kollegiet vid Nya Elementarskolan delar också

kommitténs åsikt fråga språkföljden å reallinjen, vill, att engelskan i om men

skall bli valfri. Några synpunkter eller förslag, varit särskild betydelse för den som av vidare utvecklingen, framkommo knappast. Den stora skolkommitténs förslag 1884 kunde under dessa förhållanden av icke bli utgångspunkt för den reform läroverksväsendet, från så många av som håll sedan flera år påyrkats. Men Kungl. Majzt framlade under hänsynstagande

till vissa av kommitténs utredningar och förslag för 1887 års riksdag

en proposition i ämnet. 1887 års I denna proposition som till föld av riksdagsupplösningen endast hann

- Kungl. pro- remitteras till ett särskilt utskott, men a drig blev föremål för någon behandling position. tillgodoses kravet på allmänt medborgerlig bildning inrättandet - genom av en särskilt praktisk linje vid sidan av latin- och reallinjerna. Denna linje,

som skulle bestå av fem klasser, varav den sista tvåårig, skulle inrättas vid åtta

v. läroverk. Tyska skulle läsas från första klassen och engelska inträda i den 3:e. Såsom mål för undervisningen i dessa båda språk uppställas förmåga att läsa lättare text och att från modersmålet översätta till det främmande språket lättare stycken, att avfatta aifärsskrivelser med stöd av kända formulär samt att tala över alldagliga ämnem.

Aven för de förutvarande linjerna föreslogos vissa förändringar i avseende på språkundervisningen, avsedda att undanröja det dittills rådande förhållandet, att från fjärde klassen tre nya språk inträdde med blott ett års mellanrum, något varat ju även 1884 års betänkande ägnar uppmärksamhet. Till detta ändamål föreslås återgång till den ordning rådde mellan 1865 och 1869, då nämligen

som latinet började i 3:e klassen, tyskan i 1:a. Franskan kan då med starkt timtal inträda i 5:e och under sådana förhållanden torde kunna anses olämpligt att låta grekiskan eller engelskan börja i nedre sjätte klassem. reallinjen kom-

- -1 mer då det andra främmande språket att inträda i 3:e klassen och detta språk bör även här vara franskan, som är på en vetenskaplig linje vida lämpligare till huvudspråk. Engelskan inträder i 5:e.

Tyskan föres på båda linjerna fram till skolkursens slut. 1890 års I den proposition Kungl. Majzt avlämnades till 1890 års riksdag

som av skokom- beröres språkfrågan endast obetydligt och den år tillsatta kommittén hade mvitté. samma med avseende på de moderna språken till direktiv för sitt arbete endast följande punkter ur chefens för Kungl.Ecklesiastikdepartementet yttrande till statsrådsprotokollet den 7 februari s. å.:

att, såsom hittills, å den /ølass/isløa linjen latinet inträder i 4:e klassen, franskan i 5:e och grekis an i 6:e, på den reala engelskan i 4:e och franskan i 5:e, samt att å den hellclassis/ca engelskan utgör valfritt ämne;

att å båda linjerna fortsätter till skolkursens slut;

tys an

att i mogenhetsprövningen i stället för skriftlig översättning till latin införes sådan översättning från nämnda språk.

Den sistnämnda punkten, som var en av de viktigaste i den tillämnade reformen, berör endast indirekt de moderna språken. Med avseende på den första märkes, att den dåvarande ecklesiastikministern Wennerberg representerar en annan ståndpunkt än den i 1887 års proposition av Hammarskjöld företrädda.

Emellertid har kommittén i ganska avsevärd mån upptagit frågan om de moderna språken till behandling och särskilt i metodiskt avseende har dess betänkande viss betydelse, även den gör det förtjänt vår uppmärksamhet.

en som av Som bekant var reformens huvuduppgifter att förverkliga de sedan 1873

en av planerade avslutningskurserna i 3:e och 5:e klasserna, som i 1878 års stadga kommit till ett ganska ofullständigt utförande. Den föreslagna timplanen ter sig för språken sålunda:

l j

Z i

g i A linje B-linje Real-linje Summa

1 , l

s x s

l a i

,

§1l23§4l5§6j7l8l9l6|7l8l9 , ,

l splslsgørlxxn.,

l l l l l j l l

s l

" l : -Modcrsmålet ..;5 5 . 2 2g2l2l2 2l2,2,2 2

616141323 2,2313131,

Latin sgslsgswst sju

. . . . ..-l--l-7I714 ,|_,42§41_§

-%---- 6

lGrekiska 6-- -l-l- -|--i24,--;

. . .

lTyska ...Hlslo 61854325 1;1,2,21p1 131,11 11i31,29 29%

.l- J lEngelska 6 Gll_l2,2)f 2 2 4l10

. . . 3

,, 4x 5 5

Engelskan å A-linjen skulle bli frivillig. Engelska i 4:e och 5:e klasserna läses endast av blivande realister.

Den viktigaste förändring, ovanstående timplan visar vid jämförelse med

en den dittills gällande, är den avsevärda minskningen i latinets timtal förut 48. Denna minskning beror på utbytet det latinska temat i studentsexamen mot

av en översättning från latin till svenska. Den förändring i metoden för latinundervisningen, som härav blivit en följd, har möjliggjort nämnda inskränkning.

Tyskan föres nu upp till studentexamen med 1 timme i varje gymnasialklass å B- och reallinjen, medan å A-linjen, där skrivning tänkes förekomma, timantalet i 8:e och 9:e klasserna är

Franskan har undergått några smärre modifikationer och engelskan å Blinjen förlorat å reallinjen icke mindre än 5 timmar.

Kommittén uppställer 147 såsom mål för språkundervisningen att bibringa lärjungen förmåga: att förstå och på modersmålet återgiva lättare modern tysk, fransk och engelsk text; att, med tillhjälp ordbok, utan anlitande

av men av grammatik, utan svårare fel översätta från modersmålet till dessa språk; samt att i huvudsak uppfatta det talade främmande språket och att själv någorlunda på detsamma uttrycka sig

Det konstateras, att språkundervisningen dittills huvudsakligen omfattat grammatikläsning, texttolkning samt muntliga och skriftliga översättningar från modersmålet, medan däremot talövningar varit så sällsynta, att lärjungarna efter avlagd studentexamen endast i ytterst sällsynta undantagsfall kunnat med örat uppfatta eller själva uttrycka sig på det språk, vari de under stor del sin

en av skolundervisning undervisats. Kommitterade tror, att lagstadgade talövningar, för vilka utrymme torde kunna beredas å den föreslagna timplanen, skola i någon mån avhjälpa denna brist, i synnerhet grammatikstudiet bör befrias från alla

som onödiga detaljer. I sin kursfördelning föreskriver kommittén därför talövningar i alla språk och alla klasser. För tyskan och franskan karaktäriseras dessa talövningar under första året såsom förberedandwz

Vad själva kursfördelningen angår är intet särskilt att framhålla. Modifikationer i detta avseende förekomma då och då hava i regel icke det

men intresse, att de i översikt dennas beskaffenhet annat än i undantagsfall

en av påkalla uppmärksamhet.

Kommittéförslaget remitterades i vanlig ordning till vederbörande myndig-

heter. Latinskrivningsreformen väckte på sina håll bestämt motstånd men godtogs i allmänhet. Från del håll anmärktes på språkträngseln å latinlinjen och en olika sätt för dess avhjälpande föreslogos. Den allmänna meningen visade sig emot det föreslagna skriftliga översättningsprovet ityska å A-linjen. vara - Flertalet kollegier ställa sig avvisande mot talöxrningar, dels ock framför allt därför att därtill kompetenta lärarkrafter alltför sällsynta, dels därför man anser att icke tror på möjligheten att nå ett dugligt resultat. man Det genomgångna förslaget omarbetades samma kommittérade med nu av hänsyn till myndigheternas yttranden och i riksdagen framställda yrkanden, och utmynnade i de ändringar i skolstadgan innehållas i den Kungl. kungörelsen som av 1895. Den viktigaste förändringen består däri, att det gamla översät-tningsprovet Kungl." km:i latin utbytes mot översättning från latin till svenska. görclsen az: nu en 1895. l I Gemensamlinje A-linjc B-linjc Real-linje Summa .

lj2j3j4j5l6162j71l72 61i6§j7l 72 61j62j71 nzisjul

i i

g i

iModersmålet. 2

5 5 6 4 3 2 2 2 2 2 2 2 2 2 3113131

6 6 6 G---.._._.--24---

jGrekiska..----- lll 1343030

Tyska 67643 21,2 111 111

%Engo1ska.._c§6_§__2 3i3 3 3-1024

3 3 2

414 als 4 4 4 414 4 417I1919

lFranskaj.----i3 4

At lärjungar å A-linjens sjunde klass, så önska, meddelas undervissom ning i engelska, varemot hebreiskan definitivt utgått. I 4:e och 5:e klasserna nu läses engelska endast av realister. Förändringarna med avseende på timtalen bestå i att modersmålet å alla linjerna mist 1 veckotimme, latinet sjunkit från 48 till 30, grekiskan från 26

till 24, att tyskan, föres till studentexamen, nu har 34, 30 och 30 i st. som upp för 29, 29 och 31 timmar, engelska 10 och 24 i stället för 12 och 26 och franskan på reallinjen 19 i stället för 21. Således någon vinst för tyskan särskilt på A-

linjen, eljes smärre minskningar eller status quo. Kursplanerna upptogo för alla språken talövningar. Sammanhanget nu mellan tyskan och modersmålet betonas fortfarande, och den svenska uppsatsen bör ibland utbytas mot översättning från tyska eller annat främmande språk. -- Skrivningarna i tyska å A-linjjen gå till sjunde klassen, där de kunna omupp växla med en uppsats på tyska. Samtidigt med läroverksstadgan 1895 utfärdades också stadga angåav ny mogenhetsprövning vid rikets högre allmänna läroverk. De skriftliga proven endeatta:

om

1 å A-linjen: a på modersmålet författad uppsats, en b översättning från latin till svenska, en c översättning från svenska till tyska, en

d översättning från svenska till franska, vilka översätten ningar böra ådagalägga säker kännedom av de använen da språkens allmänna lagar.

2 å B-linjen: a och b A-linjen, = översättning från svenska till franska eller, om läro en junge det hellre önskar. till tyska språket, börande

denna översättning ådagalägga en säker kännedom av

det använda språkets allmänna lagar,

d ett matematiskt arbete.

3 å Real-linjen: a A-linjen, = b översättning från svenska till engelska språket, en översättning till franska språket, ägande dock lärc en junge, han så önskar, i stället för en av dessa överom sättningar verkställa översättning till tyska språket en och böra etc.,

d ett matematiskt arbete,

ett fysikaliskt arbete.

e

För att lärjunge å latinlinjen skulle äga rätt att undergå muntlig pröv-

fordrades godkänd eller därutöver för uppsatsen på modersmålet och överning sättningen från latinska till svenska språket samt dessutom för något av de övriga

Dock kunde även godkänd i endast de båda förstnämnda av dessa prov proven. å B-linjen godkänd i a, c och d berättiga till muntlig prövning samt proven 2/3 de lärare, under sistförflutna läsår undervisat i de till den muntom av som liga prövningen hörande ämnena, röstade för sådan rätt. A reallinjen fordrades

för rättighet godkänd sig i a, d och b eller eller a. samma vare proven och c. Godkänd i a, d och eller godkänd i a och med beröm godkänd e, b e i och berättigade till muntlig under anförda förutsättning. b c examen nyss Medan således å latinlinjen rättighet till muntlig kunde förvärvas examen godkänd i någon de moderna språkskrivningarna, detta omöjligt på utan av var

reallinjen. Den muntliga omfattade § 10 å alla linjerna de tre språken, dock examen å A-linjen engelska endast för dem så önskade. Till de ämnen varav censom kunde utesluta tvenne, höra å B-linjen tyska och engelskøaå real-linsorerna en tyskar. J Vid den muntliga i latin och främmande levande språk böra examen till översättning lärjungen föreläggas stycken, vilka icke blivit honom vid väl av

läroverket genomgångnaav. Med avseende på fordringarna för mogenhetsförklaring må nämnas att enl.

§ 11 lärjunge, blivit underkänd i ett de ämnen, som kunde av censor som av uteslutas, det oaktat kunde förklaras samt att detsamma förhållandet mogen var med lärjunge underkänts i ett de övriga ämnena eller i två, Vilka ett som av av uteslutbart, nämligen under förutsättning motsvarande större insikter i ett av eller Hera andra ämnen. Man finner här stadgad kompensationsrätt, i tillämpningen medgav en som frihet. Den bortföll, såsom vi skola 1905 års skolordning, som i stor se genom detta avseende tillämpade andra principer. och 1899 fortsätter skolfrågan att sysselsätta sinnena både Mellan 1895

utom och inom riksdagen. Det är emellertid framför allt behovet

av en gemensam allmänt medborgerlig linje med några år före studentexamen,

examen som utgör föremål för diskussion i riksdag och press. Därjämte diskuteras latinfrägan under form av spörsmålet om latinets framskjutande till 6:e klassen, något som riksdagen gör till villkor för en effektiv lönereglering för elementarlärarne. I sammanhang härmed ådrager sig också linjedelningsproblemet stor uppmärksamhet. Men de moderna språkens ställning beröres endast medelbart det pågå-

av ende meningsutb tet.

Med anle ning åtskilliga i riksdagen framställda förslag till omorgani-

av sation läroverken uppdrog Kungl." Majzt 1898 åt trenne sakkunniga att

av avgiva ett yttrande med särskilt avseende fästat på den praktiska avslutningsklassen och latinfrågan. Sakkunni- Dessa sakkunniga, vilkas utlåtande följande år, ägna ett särskilt

avgavs 908 yttrande kapitel s. 48-56 åt språkfrågan. Innan vi redogöra för där framställda åsikter, av 189 bör med några 0rd erinras beskaffenheten den organisation

om av de trenne sakkunniga, förorda. Som nämnt de huvudpunkter, kring vilka deras arbete

voro kretsade, latinet och den allmänt medborgerliga länge påyrkats. De före-

examen, som slogo en mellanskola på sex klasser med därpå följande ö-klassigt gymnasium. Latinet skulle således börja först i 7:e klassen men för tillgodoseendet deras

av behov, för vilka större kunskaper i latinet samt kunskaper även i grekiska

vore nödvändiga prästerna eller önskvärda, skulle vid läroverken i de 12 stiftsstäderna samt vid ett läroverk i Stockholm inrättas A-linje, lärjungar redan

en s. vars i mellanskolan fr. 4:e klassen läsa latin i st. för engelska och teckning

och som i gymnasium läsa grekiska med uteslutande matematik och teckning samt i

av 9:e klassen av två timmar latin.

Tmøplan:

j

Nederskola Reallinje B A Summa

Sum l ru-j ma

1j2j3j4j5j6 7|sl9 7 7|89 R. B. A.

sls

l 7

Modersmå1et.5564l43 27 3 3 336 36 36

-l---_ 6 610--22

§Grekiska...

-ijEngelska. 55(3) 13 -l-

. - - - - - - -

årranska...___442{2 3 2 2 3 2 2l3111111

Såväl engelska som franska äro, på nederstadiet frivilliga, lärjunge

men som icke läser dessa språk skall i stället undervisas motsvarande tid i slöjd. Utom timplanen lämnas å gymnasiet tillfälle till undervisning i engelska 2 timmar i kl. 7 och 8 ä real- och B-linjerna, i kl. 8 och 9 å A-linjen.

1 Lektorerna Lindhagen och Höjer samt adj, Boije.

I det åt språkfrågan ägnade kapitlet redogöra de sakkunniga till början

en för språkens ställning vid våra läroverk under olika skeden samt konstatera, att fackmännen alltjämt äro olika åsikt rörande det inbördes förhållande dem emel-

av lan, som bör råda å undervisningsplanen. Sakkunniga tro sig kunna fastslå såsom uppfattningen bland de mest kompetenta domare, att man varken kan tillägga det ena eller det andra främmande språket ett bestämt pedagogiskt företräde, enär vart språk har sina, som det är mycket vanskligt att väga mot varandra. Därför att varje språk kan med fördel brukas som grundläggande, det skötes rätt skick-

om av liga lärare, är denna fråga liksom många andra pedagogiska spörsmål väsentligen av praktisk natur och måste efter sådana grunder avgöras Av denna anledning har franskan måst vika för tyskan och engelskan åtminstone på nederstadiet, och valet mellan tyska och engelska måste för närvarande avgjort utfalla till det först-

nämnda språkets förmån. Oavsett att tyskan i politisk, litterär och kommersiell betydelse för vårt land mäter sig med engelskan, har detta språk redan så lång tid innehaft rollen av grundläggande, att måste förutsätta beñntligheten

man av ett vida större antal lärare, som äro förtrogna med dess användning i denna

egenskap än antalet av sådana, behärska engelskan i grad.

som samma

Kommitterade äro icke främmande för tanken på viss rörlighet i

en avseende på språken. De förkasta visserligen den gång framkastade tanken på

en lokal frihet att såsom begynnelses råk välja det, för orten kunde lämp-

som vara ligast för Norrland engelska franska, för Skåne tyska och

- oc 0. s. v. - anse en likformig ordningsföljd vid statens skolor nödvändig. Men de framhålla ut-

tryckligen, att; om framdeles kommunala läroverk komma att upprättas med i stort sett samma slutmål statens sexklassiga skolor, understöd bör åt dem

som kunna beviljas, även de hava engelskan eller franskan till grundläggande,

om eventuellt enda språk. Särskilt framhålles vikten att erfarenhet förvärvas

av rörande engelskans lämplighet första språk.

som

Tyskan inträder således i första klassen, engelskan är valfri, då många

som ha behov blott ett språk, först i den fjärde. Då flera banor kräva kunskap

av även i franska bör tillfälle finnas att lära även detta språk, vilket dock först kan ske i 6:e klassen. Kommittén tror dock att de däråt anslagna 4 veckotimmarnai betraktande lärjungarnas mogenhet böra kunna lämna ett använd-

av bart resultat.

Med avseende å slutmålet för språkundervisningen ansluta sig kommittérade till den redan 1825 företrädda uppfattningen, att blott de främmande

ett av språken bör drivas till färdighet i tal och skrift, medan för de andra endast för-

ståendot bör åsyftas. Detta förklarar de låga timtalen för engelska och franska jämförda med motsvarande siffror för tyskan.

Såsom inverkande på språkens ställning bör ytterligare nämnas, att kommitterade förorda för gymnasiet i dess helhet bortvalsrätt två ämnen, från

av vilken rätt endast undantages modersmålet samt å A-linjen latinet. Endast i ett av språken tyskan avlägges i studentexamen skriftligt Studentexa-

- - prov. men är uppdelad på två år, och examen i tyska avlägges såsom timplanen

av framgår efter åttonde klassens genomgående.

Vid 1899 års riksdag, innan refererade betänkande ännu utkommit,

nyss väcktes Ernst Carlson fl. motion i läroverksfrågan med ett förslag

av m. en avsett att tillfredsställa de fordringar, allt kraftigare gjorde sig hörda. Detta

som blev anledning till" tillsättandet den stora läroverkskommittén 1899,

av av vars

29-210409. 11.

arbete ligger till grund för vår gällande skolorganisation. Redan vid riks-

nu dagsdebatten rörande motionen, dock endast obetydligt rörde de moderna

som språken, höjdes betänksamma röster mot den språkträngsel, latinets fram-

som flyttande till överstadiet jämte franskan måste framkalla därstädes, och mot det

i att lärjungarna vid denna ålder skulle nödgas inhämta elementen

olämpliga av

n y-a s ra

PDen.

1899 års 1899 tillsatta stora läroverkskommittén har realistiska på

samma syn läroverlcs- språkundervisningen 1898 års sakkunniga kommer till delvis olika slut-

som men lcommitté. satser. Tyskan alltjåmtdet

år för oss viktigaste språket och blir därför grund-

läggande och huvudspråk i den G-klassiga realskolan, kommittén vill icke

men medgiva valfrihet åt engelskan utan låter båda dessa språk bli obligatoriska.

Då det emellertid icke kan förnekas, att franskan ännu äger viss betydelse i

en det bildade umgängeslivet och då viss kunskap i franska är nödvändig för

en utövandet av vissa yrken, för vilka realskolan bör utgöra lämplig förberedelse,

en har kommittén i sitt förslag berett tillfälle åt de lärjungar, så önska, att

som utom timplanen däri erhålla någon undervisning. Aven i fråga gymnasiet

- om är det huvudsakligen frågan om franskan, blir föremål för kommitténs

som u pmärksamhet. Kommittén anmärker, att franskan å det högre skolstadieti

en rådande skolordningen blivit mera omhuldad än de germanska språken och finner

särskilt anmärkningsvärt, att å real- och B-linjerna det förstnämnda språket till-

delats 16, tyskan blott 4 veckotimmar och att å A-linjen franskan erhållit 14

veckotimmar, medan engelskan endast är ett frivilligt ämne med några få tim-

de sista åren. Franskan är skrivspråk å alla tre linjerna, tyskan blott å mar A-linjen, engelskan blott å reallinjen. Vid tillsättning lärareplatser har

av franskan ansetts såsom det viktigaste språket, vilket också förfogat över ett

långt större antal vetenskapligt utbildade lärarekrafter sig engelska eller

än vare tyska. Franskan har varit representerad lektor vid de flesta läroverk, tyskan

av endast vid ett fåtal.

Såsom gymnasiets huvudspråk har franskan, med de anspråk

på grammatikalisk kunskap som det skriftliga provet innebär, lärjungarna krävt tid,

av en som enligt kommitténs mening icke motsvarats den därigenom erhållna vinsten,

av utan som med större fördel kunnat ägnas åt de för viktigare germanska

oss språken.

Kommittén finner i den rådande undervisningsplanen i viss mån åter-

en spegling av den tid, då Frankrike gick i spetsen för den europeiska civilisatio-

nen och då franskan det förñnade umgängeslivets mellanfolkliga tungomål.

var Frankrikes dominerande kulturella inñytande är emellertid i avtagande, alldeles

särskilt sedan Tyskland i och med den tyska enhetstanlçens förverkligande på

olika områden visat ett Iippsving, berövat Frankrike dess ledande ställning.

som Tyskan vinner därför i den internationella samfärdseln ökad terräng. Och

även engelskan spelar utom de romanska länderna såsom mellanfolkligt språk vida

en större roll än franskam.

Kommittén framhåller vidare, hurusom vårt land i avseende

på geografiskt läge, härstamning, språk, politisk, social och religiös åskådning står vida

närmare de germanska länderna än lfrankrike. Våra förbindelser med Tyskland

äro å många och stora kulturområden vida starkare än de med Frankrike. Våra

han elsförbindelser med Tyskland ha tilltagit, medan de franska avtagit och

nu äro de tyska vida underlägsna. Vår vetenskapliga forskning står i vida närmare

med Frankrike. I det bildade umgängeslivet spelar kontakt med Tyskland än

roll förr. De franska låneorden i svenskan, förr så franska mer samma som

vanliga, äro i ständigt avtagande.

franskans kulturella betydelse för Vårt land minskats, medan Då sålunda

måste detta få sitt uttryck även i läroverkens undertyskans tvärtom ökats,

visnings lan. kommittén franskans betydelse för den högre bildisserligen erkänner

klarhet och dess höga såsom formellt .bildningsmedel ningen, dess logiska rang

sekundära. Det är kulturförhållandena som måste Men dessa synpunkter äro

bestämmande, och därför måste franskan träda tillbaka från den enligt vara det

uppfattning dominerande ställning, den hittills haft. kommitténs eftersom latinet inträder i 1:a ringen det 4-åriga gym- Den kan därför, av

förrän i den 2:a och någon anledning att den en starkare nasiet, icke begynna ge

den linjen å den andra föreligger icke. Själva studiet måste ställning å ena än

endast syfta till förmåga att förstå språket och genom litteraturomläggas och kännedom för den franska kulturen karakteristiska läsning vinna en viss om

finner kommittén tillräckligt för detta ändamål. drag. Inalles 12 veckotimmar

det högre stadiet erhålla ökat utrymme, och tysk i Däremot måste tyskan även å

skrivning måste ersätta den franska.

betänkande, varmed vi sysselsätta har stor betydelse för s råk- Det oss, synpunkt än själva ämnenas omläggning. omundervisningen även från en annan

nämligen med utförlig och förträfflig motivering den s. k. mittén anbefaller en

form till användning i våra skolor. Vi ha redan sett direkta metoden i moderat

metod talövningarna redan i 1895 års stadga inatt ett moment av denna - - i det helt ut, dock utan att därför det goda som fanns fördes. Här tages steget

utdömes. Det torde obehövligt att här redogöra för kommitäldre systemet vara

motivering, då hela denna fråga i ett annat kapitel denna översikt är tens av

för och dessutom i sammanhang med realskolans timplan uppföremål behandling

Här må blott erinras därom, att kommittén framhåller tages till skärskådande.

denna metod ställer på lärareförmågan, och behovet de stegrade fordringar, som

lärare i moderna språk att utomlands förkovra sin språktillfällen för av bil dökadening.

utgivna sammanfattningen utlåtanden, yttranden och petitio- Av den 1904 av

läroverkskommitténs betänkande 1902 framgår, att från många ner i anledning av

gjorts mot den starka beskärningen franskan. Man framhåll invändningar av roll såsom förmedlande sambandet med den romanska håller vikten av franskans

särskilt sedan latinet fått undergå den starka reduktion, som kommittévärlden, dem förmåga att direkt uppfatta den förslagct innebär. Antalet av som äga

skulle väsentligt minskas och de romanska språkens studium franska kulturen starkt avbräck, detta förslag antoges. Vår nationella vid universiteten lida om

allvarsam skada, då den franska kulturens betybildning skulle därigenom taga

nation icke kunde utestänga sig från delaktigdelse alltjämt vore så stor, att en sig till ensidig efterblivenhet. Franska språket het i dess resultat utan att döma

vida bildande de germanska språken. Ett i formellt avseende mera än vore språk nödvändigt såsom motvikt mot den alltgrundligt studium detta vore av kulturs självständighet farliga förtyskningen. Ur tilltagande och för vår mera olämpligt att till gymnasialstadiet uppskjuta pedagogisk synpunkt vore det

tvänne språk och således nödga lärjungen till ett elementärt språkstudium, som icke passade för så alder. en mogen Atskilliga förslag framställdes till bättre ordning. Man tänkte en sig på. fiera håll möjligheten viss rörlighet, så engelskan av en att och franskan såsom andra språk skulle alternera sig vid eller vare samma olika låiroverk. Aven föreslogs att vid varje läroverk -blott tva språk skulle läsas, att olika sprakmen linjer skulle finnas: vid vissa laroverl: två, vid andra en. I Kungl. Majzts proposition till 1904 års riksdag ansluter sig lepartements-

chefen i avseende på språken helt och hållet till kommitténs förslag och ut redning.

Under debatterna i riksdagen uttalades betankligheter den starka mot beskärningen av franslçan. Särskild uppmärksamhet ådrog sig ett yttrande av S. A. Hedin, häri såg ett dödshugg mot vårt modersmål. Anda som sedan tyskan 1873 iiok sin förhärskande ställning i skolunlervisningen, har vart sprak varit utsatt för ständig förtyskning. franskan har lock en men i viss mån kunnat tjäna motvikt. Franskan har haft alltigenom lyckligt som ett inllytançle. Det ytterst beklagligt, att detsamma förstördes. vore nu Förslaget antogs emellertid riksdagen och ligger till grund för den av laroverksstadga av den 18 februari 1905, alltjämt ar gällande och för som vars bestämmelser i vad de angå språken vi skola redogöra. nu 1905års Organisationen består realskola på klasser av en sex samt ett gymnasium lära verks- på fyra ringar. Gymnasiet ar byggt på reals femte klass.

stadga.

Tinzplan:

J l R c a l s k 0 l a l Realgymnasium Latingymnasinm . êä , , ,

lif2jal4lals:Egrlnlniliv rlnlinlrvm. L.

l i , 1 j l i å J ,

M0dersmålet...5löib 4135352613 2,3|3,32;3 3,31%,

lGrekiska

lEngclska §--- 5,5 414 3 312 412412

2122181,

A realskolan meddelas åt lärjungar, så önska, i femte ochosjatte klassom serna undervisning i franska 2 timmar i veckan utom timplanen. A latingymnasiet erhålla de, som önska lasa grekiska, undervisning i detta 7 timmar ämne i veckan i ringarna III och IV. I ring III utgå för dessa lärjungar 4 matematik, 2 teckning och 1 engelska, i ring IV 5 matematik och 2 teckning.

Enligt § 8 i laroverksstadgan ager larjunge, blivit flyttad till som gymnasiets tredje ring, efter målsman hos rektor gjord skriftlig anmälan, av ratt att vid läsårs början bortvalja ett å den stadgade timplanen förekommande läro-

amne eller teckning eller ock två dessa såvida de i högsta ringen tillav ämnen,

upptaga än timmar i veckan. Modersmålet och kristendom sammans mer sex äro undantagna från bortvalsrätten. Det är tydligt att bortvalsråtten i vad den träffar de levande språken framför allt måste drabba franskan. Franskan äri tredje ringen ett i det närmaste nytt språk, vars studium innebär en avsevärd arbetsbörda och vars avlägsnande skänker en betydande lättnad åt arbetet. Engelskan och tyskan däremot ha. lästs sedan skolans nederstadium och fortsattas med lågt timtal. De äro icke i högre grad betungande, och det måste nu dessutom olämpligt att avbryta studiet språk, i vilka redan en så pass synas av god kunskap inhämtats, att man kan hoppas i dem nå en det praktiska behovet motsvarande färdighet. Trots detta har i själva verket franskan bortvalts av i stort sett ganska få lärjungar. Några uppgifter i detta avseende torde vara av

intresse. Hela antal Franska Tyska Engelska lärjungar

1911 Ring iii 16.156L226 12.17 L. 0 R. 3 L. 3 605 + 645 . . . . . . . . . . . . . . iv p.. 91 L. 35 1:. 30 L. 8 R. 4 L. 9 710 + 541 4 . . . . . . . . . . . . . .

1912 111 R. 55 L. 24 R. 10 L. 2 n. 10 L. 3 876 + 631 4 . . . . . . . . . . . . . . iv R. 82 L. 39 R. 25 L. 9 n. 7 L. 7 722 + 632 4 . . . . . . . . . . . . . .

1913 111 R. 31 L. 24 R. 5 L. 4 n. 4 L. 1 870 + 653 . . . . . . . . . . . . . . . , IV R. 66 1.. 31 n. 20 L. 2 n. 12 L. 5 775 + 634 . . . . . . . . . . . . . . 1914 111 R. 29 L. 24 R. 11 L. 0 R. 1 L. 3 861 + 677 , . . . . . . . . . . . . . . iv 1a.39 1,. 31 R. 11 L. 4 R. 8 L. 4 797 + 633 , . . . . . . . . . . . . . .

1915 III R. 17 18 R. 1 L. 0 R. 2 1.. 5 860 + 709 , . . . . . . . . . . . . . . , iv R. 30 L. 33 R. 16 L. 1 n. 5 L. 5 760 + 630 . . . . . . . . . . . . . . 1916 111 R. 9 L. 5 n. 4 L. 1 n. 4 L. 4 808 + 723 . . . . . . . . . . . . . . , IV 11.31 L. 20 R. 6L.1 12. 6L.8 785+645 . . . . . . . . . . . . . . 1917 IH R. 13 L. 4 R. 4 L. 0 R. 4 L. 0 808 + 670 1 . . . . . . . . . . . . . . 1v.,, 15221112 1410111 113114 749+646 , . . . . . . . . .

1918 111 R. 11 L. 12 R. 3 L. 3 n. 0 L. 3 835 + 649 . . . . . . . . . . . . . . IV R. 16 L. 9 R. 711.2 R. 511.4 721+617 4 . . . . . . . . . . . . . .

1919 iii R. 18 L. 6 R. 7 L. 0 R. 1 1.. 2 721 + 665 . . . . . . . . . . . . . . 4 IV R. 20 L. 14 R. 8L.6 p.. 1L.7 757+624 . . . . . . . . . . . . . . 1920 111 R. 5 L. s R. 4 L. 1 R. 11 L. 0 776 + 630 , . . . . . . . . . . . . . . iv ..R.f26L.8 R. 9L.1 R.3L.6 653+630 . . . . . . . . . . . . Det framgår dessa uppgifter att, såsom ovan nämnts, franskan i väsent av ligt högre grad ån övriga språk varit föremål för bortval, men också att för franskans vidkommande bruket bortvalsrätten alltmer inskränkts och att för av närvarande endast ett obetydligt fåtal begagna sig av denna rätt. Det kan också intresse att se, i vad mån lärjungarna vid de olika vara av läroverken begagnat sig av tillfället att i 5:e och 6:e realskoleklasserna erhålla undervisning i franska. Uppgifterna omfatta för statens allm. läroverk de sistförflutna tre år för vilka statistik föreligger, för de kommunala mellanskolorna

åren 1918 och 19.

1 Realister. 7 Latinare.

H. 1916 H. allm. .Kl. 5 669 av 2000 Kl. 6 102 av 399 . . . . . . Realskolor Kl. 5 470 673 Kl. 6 161 279 . . . . . . . Samskolor Kl. 5 323 424 Kl. 6 149 233 . . . . . . . H. t 1917 H. allm. .KL 5 762 av 2064 Kl. b 114 av 429 . . . . . . Realskolor Kl. 5 389 690 KJ. 6 200 294 . . . . . . . - Samskolor .Kl. 5 311 413 Kl. 6 158 256 . . . . . . H. 1918 H. allm. l.. Kl. 5 744 av 1 984 Kl. 6 120 av 497 . . . . . . Realskolor Kl. 5 519 694 Kl. 6 133 270 . . . . . . . - Samskolor Kl. 5 340 433 Kl. 6 169 286 . . . . . . . Komm. mellanskolor Kl. 3 och 4 1 155 av 1 591 . . . . . . . . . . H. 1919 H. allm. l.. Kl. 5 802 av 2042 Kl. 6 118 av 467 Realskolor . . . . . . Kl. 466 Kl. 5 714 6 172 302 Samskolor . . . . . . . Kl. Kl. 5 355 431 6 184 274 - Komm. mellanskolor .KL 3 och 4 1415 av 1905 . . . . . . . . Minskningen i de allmänna läroverkens 6:e klass beror på avgången till gymnasiet. För de kommunala mellanskolorna, som läsåret 1919-20 lämnade undervisning i franska, meddelas i den officiella statistiken inga säruppgifter för klass 3 och klass 4.

Slutligen torde böra i korthet redogöras för språkens ställning i realskolexamen och studentexamen. .

Realslcolexaøøzen.

De skriftliga proven äro:

1 en svensk uppsats, 2 en Översättning från svenska till tyska eller, lärjunge så önskar, om reproduktion en lättare tysk text, av 3 översättning till engelska eller, lärjunge så önskar, reproduktion en om av en lättare engelsk text, 4 en provräkning. Lärjunge äger att efter eget val deltaga i ettdera eller bägge proven i främmande språk. Lärjunge som erhållit godlsäøzd för den svenska uppsatsen och ett annat skriftligt prov har rätt att undergå muntlig prövning. För att, efter avlagd muntlig prövning som omfattar minst 4 ämnen, förklaras godkänd i realskolexamen, skall lärjunge hava erhållit minst godkänd i samtliga sjätte klassens timplan upptagna ämnen. Dock kan lärjunge, som underkänts i ett eller högst tva ämnen, godkännas i såvida minst 2/3 av examen de i bedömandet deltagande lärarne anse honom värd godkännande. Lärjunge behöver således icke vara godkänd i någon språkskrivning och kan, åtminstone teoretiskt, godkännas i även han underkänts i båda språken. examen, om

Studentexamen,

De skriftliga proven äro: A för realister 1 en svensk uppsats;

2 en översättning från svenska till tyska eller, om lärjunge så önskar, en på tyska författad uppsats över ett bland flera uppgivna lättare ämnen;

3 översättning från svenska till engelska med motsvarande en alternativ; 4 ett matematiskt arbete; ö ett fysikaliskt arbete. B för latinare 1 en svensk uppsats; 2 en översättning från latin till svenska; 3 en Översättning från svenska till tyska, alternativt uppsats; 4 ett matematiskt arbete.

Lärjunge skall deltaga i minst tre de skriftliga proven men äger, om av han så önskar, å reallinjen utbyta provet i tyska eller engelska mot motsvarande i engelska eller franska, å latingymnasium provet i tyska emot motsvarande prov i engelska eller franska. prov Lärjunge erhållit minst godkänd för den svenska uppsatsen och två som andra skriftliga äger undergå muntlig prövning. Lärjunge endast delprov som tagit i tre skrivningar och godkänts endast i en av dem utom modersmålet kan efter omröstning mellan lär-arne godkännas, om z/s-dels majoritet för godkän-

nande ernås. Med avseende å den muntliga examen, skall omfatta minst sju av de som å 4:e ringens timplan upptagna ämnena, föreskrives att, lärjunge erhallit godom känd i minst 10 sistnämnda ämnen eller i nio, och i detta senare fallet de av två återstående ämnena å timplanen upptaga än tillsammans 6 veckotimmer mar, han skall i examen godkännas, därest icke mer än halva antalet av censofinner honom böra på grund bristande insikter och mogenhet underav

rernaannas

Det framgår dessa bestämmelser, att lärjunge kan få deltaga i muntlig av prövning även han icke godkänts i något i levande språk liksom även om prov att han i den muntliga kan godkännas även han underkänts itvå av examen om de levande språken.

-i ä i

Den kritik framkommit mot rådande skolordning, i vad den berör som nu språkens ställning, har å sidan riktat sig mot den allmänna nedgång i den ena språkliga bildningen, man trott sig kunna i allt högre grad konstatera, å som den andra mot den försvagade ställning det franska språket fått sig tillmätt på

timplanen. Det förstnämnda förhållandet har ansetts ha sin grund dels i det starkt kringskurna latinstudiet, dels i franskans åsidosättande, dels slutligen i införan-

det av den direkta metoden också i moderat form. Den sistnämnda synom punkten är föremål för uppmärksamhet i skolkommissionens betänkande kap. VII.

Vad franskans försvagade ställning angår ågå sedan länge strävanden att få densamma förbättrad, strävanden vilka, sedan till stor del dåvarande pour litiska maktställning härrörande skäl, 1899 års skolkommitté åberopades för som av denna försvagning, det omkastade internationella läget förlorat sin betydelse, genom fått ökad styrka. Dessa strävanden ha hittills utmynnat i Kungl. Majzt den en av lö april 1921 efter hemställan skolkommissionen beslutad provisorisk reform av innebärande tillökning franskans timtal med 1 timme i av latinen av en var

gymnasiets tre högsta ringar. Denna tillökning, kunnat åstadkommas som genom motsvarande minskning av teckningsundervisningen, gäller för grekerna, somi ringarna III och IV icke åtnjuta någon teckningsundervisning, endast ring II. Franskans timtal är alltså å A-linjen i ring II i ring III och IV nu å B-linjen i ringarna lI--IV 5 timmar. Samtidigt beslöts ökning timtalet - en av för den s. frivilliga franskan i realskolans 5:e och 6:e klasser från 2 till 3 veckotimmar. Språkens ställning vid de kommunala øøzcllansløolorna torde knappast Kommunala tarva nzezzansko- någon särskild redogörelse. Dessa skolor leda fram till realskolexamen och måste Zoo således bibringa sina lärjungar kunskapsmått realskolan, i . samma som men på 4 stället för S år. De absoluta timtalen liksom timmarnas fördelning mellan de olika klasserna ha Varit något växlande sig omkring följande siffror: men röra fyska 17 till 23 veckotimmar, medeltal 20,9 realskolan 29 de fyra högsta klasserna 17 t.; engelska 11,5-14 veckotimmar, medeltal 13,5 realskolan 14 t.. Statens Detta åt språkens ställning vid de allmänna läroverken ägnade kapitel provskoln. skulle vara alltför ofullständigt, icke slutligen med några 0rd omnämndes de om prov, som på senare år anställts vid statens provskola, Nya Elementarskolan i Stockholm. Nya Elementarskolan, för tidigare organisation vi i det föregående vars haft tillfälle redogöra, antog från och med läsåret 1896-97 timplan, en ny som var fullständigt genomförd under läsåret 1902-03. Denna timplan har för de språkliga ämnena följande utseende:

j i Gemensamlinje Reallinje Latinlinje Summa.

1;2|34|5 Gijszinjn 61j6271j72

mini

{ i g 2 4 j . 4§ j Modersmålet. 4 5 6 4 3 2 2 2 2 2 2 2 32 31 . - 9 9 9 s 35 j --- - 23

-iø 22j2i2

Engelska 0 4 22201 s Franska J 6 6 4 20.0224,242(3)j2j224; 23 4: 2

2 1 22 11 21

Grekerna läsa ingen obligatorisk engelska, kunna i 7:1 och 7:2 få men en timmes frivillig undervisning i detta ämne. 4:e klassen ha blivande realister att välja mellan engelska och franska, men blivande latinare måste läsa franska. De realister, somi klass 4-6 läst engelska, få i de följande klasserna högre timtal i franska och tvärtom. Denna timplan avsåg, såsom lektor Edströml framhållit, att i någon mån söka avhjälpa den med skäl överklagade språkträngseln inom våra allmänna läroverk på så sätt, att kurserna i det såsom 3 inträdande språket skulle nummer minskas och ingen skrivning detsamma förekomma, under det däremot språav

1 Meddelanden från statens provskola XIII s.

ket nr 2 skulle stärkas ett ökat timtal under de första åren dess stu-

genom av dium; såsom en följd av denna kompensation hoppades att abiturienternas

man, språkliga mognad i det hela skulle befinnas likställd med den, uppnås

vara som av de högre allmänna läroverkens alumner

Det torde icke kunna bestridas, att detta Nya Elementarskolans försök i fråga om språken erbjuder mycket stora fördelar. Att det tredje språkets timtal blir litet är sant men vad engelskan angår torde det dock tillräckligt

vara för inhämtande av användbara kunskaper. Vad åter franskan angår skulle detta korta timtal endast förekomma för del realisterna. Lektor Edström

en av finner efter erfarenheter av en årskurs resultatet även i detta avseende tillfredsställande, men den långre tids erfarenhet, den skolordningen

som genom nya vunnits möjligheten att på så kort tid bibringa tillfredsställande kunskaper i det

om svåra franska språket, visar ovederläggligen, att Edströms vittnesbörd icke får generaliseras.

Nya Elementarskolans timplan omåndrades enligt överstyrelsens beslut från och med läsåret 1906-07 till likhet med den enligt 1905 års stadga vid rikets allmänna läroverk tillämpade ordningen.

Bland de försök, gjorts vid statens provskola, må först näm-

som senare nas provet med engelska begynnelsespråk. För detta försök, haft mot-

som som svarigheter dels vid h. realläroverket i Göteborg dels vid del enskilda skolor,

en redogöres i särskild bilaga till kommissionens betänkande.

Läsåret 1912-1913 påbörjades ett med ryskans införande såsom

prov gymnasieämne. Till detta ändamål och för övrigt i avsikt att tillfredsställa ett bildningsbehov, som dittills å skolornas icke varit tillgodosett inrättades

program en särskild nyspråklig linje, byggd efter latingymnasiets principer med ute-

men slutande av latinet. Timplanen för språken till början för tyskan och

var en engelskan 3 i alla fyra ringarna, för franskan 5 i ring II-IV, för ryskan 4 i ring 3 iring II-IV. Denna timplan har sedan modiñerats där-

hän att tyskans timtal minskats till 2 i varje ring medan ryskan fått 5 i ring 4 i ring ll-IV.

Oavsett den nytillkommande ryskan, har det nyspråkliga elementet förstärkts i jämförelse med latingymnasiet på så sätt att engelskans antal

veckotimmar ökats från 8 till 12, franskans från 12 till 15.

Ett tredje prov, även det synnerligt intresse, tog sin början med läs-

av året 1915-1916 och bestod i läroverkets rektor föreslagen omkastning

en av av engelska och franska språkens plats å timplanen. Genom denna anordning

avses att vinna: 1 större och fastare allmän språkbildning, 2 bättre kunskaper i franska än hittills, 3 lika goda eller i det närmaste lika goda kunskaper iengelska som hittills.

De ifrågavarande proven ha pågått för kort tid för att ett definitivt

omdöme dem ännu skulle kunna fällas. Hittills emellertid resultaten

om synas vara i stort sett goda. För närmare detaljer må hänvisas till de Jlfeddelcøndeøz från Statens prozzskola, varje år åtfölja Nya Elementarskolans årsredogörelse.

som

30-4104109. II.

KAP. II.

Undervisningen i främmande levande Språk i högre flickskolor och privata

högre goss- och samskolor.

Reform På de första fiickpensionernas tid intogo de främmande levande språken r- en kanden framstående plats vid fiickskolornas undervisning, varvid stor vikt lades på övanrande språk- det talfärdigheten. Särskilt det franskan, omhuldades, då. förmågan att

av var som undervisninuttrycka sig på detta språk ansågs oundgänglig för en person, som ville göra anyen i flickskolorna språk på bildning. Förhållandet var det samma i de första egentliga iiickskounder 1880-lorna. Av redogörelser för verksamheten vid Hickskolor från deras första är finner falet. att både franska, tyska och engelska studerades även i fem- och sexklassiga man, högre flickskolon, och på sina håll började studiet franska, som nästan över-

av allt var det först inträdande främmande språket, redanide förberedande klasserna. Rätt snart tyckes dock hava funnit, att de främmande språken lade allt för

man mycket beslag å elevernas tid, och valfrihet medgavs i stor utsträckning. På det första flicks olemötet, i Stockholm 1879, beslöts att minst ett av de främmande språken borde obligatoriskt och att valfrihet skulle medgivas i de båda öv-

vara riga. Franska förordades såsom första språk, vilken ställning det, som förut nämnts, redan intog i de flesta fiickskolor.

På fliokskolemötet 1882 fattades rörande språkundervisningen följande beslut: 1 studiet av främmande språk bör börja före 9 års ålder; 2 efter det tillräckligt läng tid ägnats åt det första språket, äga lärjungarna rätt att läsa ännu ett främmande språk. Denna bestämmelse tyder på, att om man ock börjat

senare finna språkherraväldet betungande, dock önskade begränsa språkstudierna

man till ett enda språk. Vid detta tillfälle vitsordades talövningarnas behövlighet. Talfärdigheten såsom mål hade så småningom skjutits åt sidan och den formella bildningen kraftigare betonats, vadan grammatikstudiet och skrivningarna kommit att intaga en så framskjuten plats, att nu en påminnelse om talfärdighetens värde ansågs påkallad.

I Realism i undervisningen av Uffe Anna Sandström, som utkom 1882, kritiserar författarinnan den undervisning flickskolorna vid den tiden bjödo på och bland annat den dominerande plats, de främmande språken intogo på schemat. F örfattarinnans kritik åsyftar omvärdering av skolämnena till förmån för de då, i fiickskolorna mycket försummade ämnena historia, geografi och naturkunnighet. Hennes uttalande angående de främmande språkens ställning är i korthet av följande innebörd.

När fått ögonen öppna för det ytliga i den salongsbildning, som stod

man flickorna till buds, och på 1860-talet vänner av en rationell kvinnobildning för-

sökte omlägga undervisningen, vände de naturligen sina blickar till gosskolan för att vad att hämta därifrån. Där intog latinet den mest framskjutna

se som vore platsen såsom, efter vad det ansågs, bäst ägnat att giva fast språkkunskap

en och skänka formell bildning, och det föll sig då helt naturligt, att i fiickskolan

franskan övertog latinets plats. Franskan var sedan gammalt det mest gynnade ämnet vid flickundervisning, och det gällde nu blott att giva undervisningen en fastare form. vilket krav ansågs böra tillgodoses genom ett grundligt studium i grammatik. Förut hade talfärdigheten varit målet, en nödvändig talang inom de bildades sällskapsliv, detta icke längre tillräckligt, grammatiken blev huvud-

nu var saken. Visserligen gick så långt, att man ansåg talangen talfärdigheten

man alldeles värdelös, säger författarinnam, den, såväl som färdigheten att explicera. skulle komma biprodukt den metoden, på program även stod

som av nya vars säkerhet i språket. Någon sådan såg man icke, men man trodde utan att se.

-

Man visste dock, att temaböckerna voro arkiv, som gömde massor av - - djupaste visdom. Men så kom en utilitaristisk tid, som fordrade praktisk undervisring, och då blev språktalangen uppskattad igen såsom det lättast synliga praktiska resultatet. De grammatiserande spåklärarna ville uppgiva sin metod men kunde heller komma undan kravet på praktisk språkundersrisning, och så upptogo de den praktiska metoden vid sidan den gamla, klassiska, grammatiserande,

av och denna dubbelhet i fråga målet krävde ännu tid för de främmande

om mera språken. Skolan öppnade åter sina dörrar för infödda språklärare med ty åtföl-

jande talövningar och skrivning efter diktamen

Ar 1888 kom officiell redogörelse för flickskolornas undervisning i det

en betänkande, utgavs den Kungl. Majzt tillsatta kommittén för undersök-

som av av ning flickskolorna. Kommitterade meddela upplysningar rörande 124 flickskolor,

av i vilka undervisning i främmande språk meddelas, därav 25 ättaklassiga, 30 sjuklassiga 25 sexklassiga förberedande klasser frånräknade och resten med färre klasser. Betänkandet innehåller, vad undervisning i främmande språk beträffar, först en redogörelse för språkens ställning, den dem tillmätta tiden och undervisningens resultat; därefter kritik det och slutligen förslag till förbättringar med

en av senare avseende på undervisningen. I detta sammanhang yttrar sig kommitterade om undervisningens mål och medel, läroböckerna samt språklärarnas utbildning.

om

Av redogörelsen finner att både franska, tyska och engelska studeras

man, i så gott alla flickskolor. De moderna språken upptaga mycket olika tid i

som respektive skolor, från lö till 36 av skolans hela undervisningstid; i 40 skolor uppgår tiden för dessa ämnen till 25 och i 11 skolor till 30 och därutöver. Tager så i betraktande hemarbetet, så torde man, säges det, med Visshet

man kunna konstatera, a.tt detta för de elever, läsa alla tre språken, upptager be-

som tydligt än hälften hela det obligatoriska hemarbetet. Det är sålunda

mer av obestridligt, att de främmande språken alltjämt äro de bäst tillgodosedda ämnena

i flickskolan.

Undervisningen i dessa ämnen börjar i allmänhet med fjärde skolåret, i några skolor först med özte. I ungefär 80 skolorna är franska begynnelse-

% av språket, i en skola engelska och i de övriga tyska.

Vad resultatet språkundervisningen angår, så säges det vara först och

av främst ganska högt uppdriven färdighet uti att redogöra för grammatiska

en regler, stundom även i att tillämpa dem. Också kunna flickorna till de främmande

språken göra skriftliga översättnin gar, som äro någorlunda fria från grövre gramma-

tiska fel. Skada blott att dessa produktioner, vilka torde kunna betraktas som själva blomman den nuvarande språkundervisningens resultat vid llickskolan av liksom vid de allmänna läroverken, icke åstadkommas utan ständigt rådfrågande

av grammatik och ordböcker, samt när de äntligen med svett och möda tillver-

kats, pläga förete språkform, skulle förefalla högst konstbesynnerlig, en som stundom rent obegriplig, för den infödde fransmannen, tysken eller engelsmannenz.

Däremot äro lärjungarna i den egentliga tlickskolans sista zirsklass de i flesta fall icke i stånd att utan förberedelse uppläsa enklare en prosatext på något av de tre språken med gott uttal och riktig betoning och med omedelbar förståelse

av innehållet. Vad talfärdiglictcn beträffar, sträcker den sällan sa utöver några alldagliga fraser.

Efter denna ganska nedgörande kritik uttrycka kommitterade sin åsikt, som att orsakerna till det i anseende till den åt ämnet anslagna tiden och det trägna

arbetet klena resultatet äro, dels att studiet fre främmande språk i skolan av är för mycket, dels att strävar mot för många mål och alltid använder de man bästa metoderna och de lämpligaste läroböckerna.

Vad mångspråkigheten angår, så erkänner kommittén, att skolorna försökt

råda bot på denna olägenhet att medgiva valfrihet. halva genom mer än antalet skolor förekommer valfrihet, eller mindre utsträckt; i 25 skolorna hava mer av eleverna rätt att välja bort två de främmande språken. Men efter, av ser man hur det i verkligheten förhåller sig, så finner att mycket få lärjungar man, begagna sig den erbjudna lättnaden: omkring 5 befriade från studiet av A äro av franska, 10 lära tyska och 6 engelska. Anledning till att flertalet läsa

alla tre språken torde, säges det, i allmänhet föräldrars och målsmäns oförvara ståndiga välmening och emellanåt fåfänga.

En granskning av använda läroböcker föranleder kommitterade att utmönstra

en del såsom föråldrade, andra såsom för omfångsrika för skolstadiet, några på

grund av olämpligt innehåll.

Vad målet för språkundervisningen angår, så anmärkes det, att allt för

mycken tid användes på inlärandet grammatikregler och dessas inskärpande av genom temaskrixrning och extemporalieövningar, under det att åt litteraturläsning

anslås jämförelsevis liten tid. Hemskrivningarna äro för många, här och ännu där i1O i månaden, än på många håll inskränkt deras antal och om man en del skolor ersatt dem med skrivningar på lärorummet.

Att anförtro undervisningen i främmande språk åt utländsk lärarinna en är klokt. En sådan kan sällan avgöra vilken träning för svenska elever är nödvändigast, kan ofta heller uppfatta skiljaktigheterna i det språkets och egna syenslçans ljud så., att hon kan nödiga rättelser och anvisningar rörande uttalat. ge Atminstone borde uppsatta villkor, att den utländska lärarinnan skall man som äga språklig utbildning.

De kommittén föreslagna reformer, skulle ägnade befordra av som vara att språkundervisningen och åstadkomma ett bättre resultat densamma, i kort av äro het följande. Den egentliga fliekskolan, omfattar åldersstadiet 6 till år, som 16 borde hava endast två främmande språk på sin läroplan, det första dessa av obligatoriskt och det andra, inträdande efter några år, valfritt. Det tredje språket

skulle tillhöra fortsättningsskolan. Som åsikterna vilket språk, borde om som inträda först, franskan eller tyskan, delade, så det bäst, skola voro vore att varje valde det språk, för respektive ort kunde lämpligast. som vara

I fråga om metod och mål för undervisningen visa kommitterade förståelse för huvudprinciperna i den s. nya metoden, för vilken längre fram närmare redogöres. Att, såsom i ett litet antal skolor sker, börja undervisningen med tal- och skrivövningar med ledning av väggtavlor och små berättelser och därjämte utanläsning och prosastycken är en god metod, säges det, men den fordrar

av versmycket läraren. Mot elementarboksmetoden i sig själv är heller intet att in-

av vända, texten bör då utgöras dels av små enkla berättelser, dels och före-

men trädesvis av lätta dialoger över något bestämt ämne. Elementarböcker böra emellertid för länge användas utan följas av kortare arbeten av goda författare. Innanläsningen får försummas, och uttalet måste vårdas. Muntlig översättning bör enligt kommitterades mening förekomma för kontrollens skull. Viktigt är att lärjungarna övas att förstå språket, då det läses eller talas. Flickskolorna ha

insett detta, vägen till målet är alltid den bästa. l somliga skolor nog men undervisas helt och hållet pâ. det främmande språket, i andra förekomma särskilda talövningar, i regel gång i veckan. I det förra fallet torde undervisningen

en

kunna bli grundlig nog, och i senare fallet blir övningen i att tala för obet dlig. Bäst torde använda förmedlande metod: att utfråga innehållet

vara att en

den lästa texten och giva enkla anvisningar och upplysningar på det främ av mande språket men använda modersmålet vid svårare förklaringar och i regel vid grammatikundervisningen.

Skrivningarna böra ske på lärorummet, antalet skrivningar bör inskränkas, och de böra bestå främst reproduktioner det lästa och dessutom av dikta-

av av mensskrivningar och översättningar från det främmande språket till modersmålet.

Såsom främsta mål för språkundervisningen måste sättas förmågan att läsa och förstå det främmande språket och att även i någon mån uppfatta det, då det föreläses eller talas Grammatiska kunskaper behövas naturligen, men det systematiska grammatikstudiet bör inskränkas och uppskjutas, tills lärjungarna nått viss förtrogenhet med språket. Kommitterade konstatera med tillfreds-

en ställelse, att den ovan förordade metoden redan försökes här och var vid flickskolorna.

Vidare påpekas vikten av att lärarinnorna få. en god språkutbildning, och fonetiska studier anbefallas såsom en god hjälp för att erhålla ett gott uttal. Kommitterade uttala den förhoppningen, att staten i en snar framtid måtte förhjälpa språklärarinnor till bättre utrustning för sitt kall beviljande

en genom av resestipendier för studier i resp. främmande land, såsom redan länge skett beträffande lärare vid statens läroverk. Denna förhoppning blev emellertid verk-

en lighet först år 1900.

Säkerligen hade 1888 års kommittés utredning sin stora betydelse för Hickskolorna, icke minst dess uttalanden rörande språkundervisningen. Majoriteten på lliokskolemötet 1889 anslöt sig till kommitténs förslag att endast två s råk borde få läsas i den egentliga fliokskolan och förordade också, att alla språksklriv-

ningar skulle förläggas till lärorummet. Röster hördes för borttagandet av över sättning tvill det främmande språket. Ett allmänt inrättande åttonde klass

av en vid tlickskolarna påyrkades, och som skäl härför anfördes bland annat, att skolan

på kortare tid än 8 år kunde hinna bibringa sina elever de kunskaper i främmande språk, del verk, ex. post och telegraf fordrade för anställning i

som en desamma. Det torde ock hava varit omtanke de flickor, som ämna söka an-

om ställning i statens tjänst, förde det i sammanhang med Omnämnda allmänna

som

flickskolemöte anordnade föreståndarinnemötet till ett annat beslut än detta rörande

antalet språk i flickskolan. Föreståndarinnemötet uttalade sig nämligen för, att

alla främmande språken borde förekomma på den egentliga flickskolans timplan. tre Under slutet 1880-talet och början 1890-talet fortgick den av 1888 sv av års kommitté såsom påbörjad omtalade omläggningen metod vid språkunderav visningen i fiickskolorna. I årsredogörelserna för 1894-1895 ex. finner man ge-

nomgående de den språkmetoden betingade läroböckerna införda. av nya Som förut nämnts, intog franskan fran flickskolans begynnelse främsta Å72I7i72qar språk- rummet bland de moderna språken. Men vid slutet 1890-talet började skolorna i av följden. visa tendens att låta franska första språk ersättas av tyska. I skolornas en som redogörelser finner i allmänhet ingen motivering för den vidtagna förändringen. man l ett Styrelseprotokoll från skola finnes emellertid följande uttalande, som en kan belysande i fråga de synpunkter, kunde göras gällande. Skolans vara om som studierektor, rektor vid allmänna läroverket i staden, samt flickskolans som var föreståndarinna hade till Skolstyrelsen inkommit med skrivelse vilken fölen ur jande må anföras: Under året har det franska språket blivit alltmer tillsenare bakaträngt inom vårt lands skolor. I de allmänna läroverken har det aldrig haft

den ställning, det intager i många fiickskolor, att vara grundläggande inom som språkundervisningen. Allt sedan latinet sköts undan fran denna ställning, har

tyska språket varit det första främmande språket i de allmänna läroverken. Denna

ställning torde det tyska språket för lång tid framåt komma att behålla. För en det franska språket väntar den för läroverkens omorganisation tillsatta man av kommittén ett förslag, uppskjuter dess inträde i undervisningsplanen och ger som åt detsamma ett inskränkt antal lästimmar. inom tlickskolan hava betydande röster höjts för väsentlig in- Aven en skränkning undervisningen i franska, har ansett, att tyska språket nuav man vikt för vårt land och dessutom erbjuder avsevärda pedagogiska mera äger större företräden framför franskan såsom det grundläggande språket inom skolan.

I 20 iiickskolor i vårt land är också för närvarande det tyska språ mer än ket grundläggande; i dessa skolor börjar undervisningen i franska först i özdje

eller 4zde klassen, Så i alla flickskolor i Göteborg så ock vid flickskolor ex. i Lund, Malmö, Orebro, Norrköping och Gävle. Vid flickskolan i Karlstad har

tyskan med detta läsår fått denna ställning. För förändring vår undervisningsplan i den riktningen, att underen av visningen i tyska språket skulle börja tidigare än undervisningen i franska, sy-

följande skäl tala: nas 1 Tyskland har hastigt gått framåt både i industriellt och kommersiellt

hänseende, och våra affärsförbindelser med Tyskland och länder, inom vilkas af

färsvärld tyska förstås, livligare våra förbindelser med Frankrike. För äro än ñickor, skola söka sin utkomst på handelskontor, torde därför goda kunskaper som i tyska värda än kunskaper i franska. vara mer 2 Framstående inom vår ort hava för sina döttrar begärt befrielse män undervisningen i fransk skrivning. Kanske visar detta, att börjar mindre från man högt värdera grundliga insikter i det franska språket. mera 3 Utmärkta läroböcker för undervisningen i tyska inom skolans lägsta klasser

finnas numera. Det fördel för flickskolan att kunna i sin första klass undervisa 4 vore en parallellt med det allmänna läroverkets första klass, och detta kräver ingen gossar

annan väsentlig ändring av undervisningsplanen, än franskans ersättande med tyska såsom grundläggande språk.

- - - - -.

I redogörelse för verksamheten vid statens normalskola för flickor 1903 1904 kan man utläsa de tankar, som varit bestämmande vid omläggningen språkens

av ordning i denna skola. Ett förslag väcktes 1902 L. M. Waern införande

av om av tyskan grundläggande språk samt inskränkande undervisningen i

som om av främmande råk till två. Franska och engelska skulle enligt detta förslag in-

s träda alrternativtvalfria i någon skolans mellanklasser. Tillfälle skulle

som av vidare beredas de elever, som genomgått skolans åttonde klass, att inhämta elementerna i det tredje språket i en fortsättningsklass tankar sålunda

-- samma om lämpligheten att inskränka antalet främmande språk, återfinnas i 1888 års

som kommittébetänkande.

En kommitté inom lärarekollegiet hade tillsätts för att förbereda frågan, och denna anslöt sig enhälligt till förslaget och tänkte sig andra språket in-

som trädande i kl. V. Ur dess utlåtande må anföras följande: Genom den föreslagna

anordningen anser kommittén, att följande fördelar skulle vinnas: a minskning

en av flickornas arbete både i skolan och hemmet, b fastare och frukt-

en mera bärande språkbildning därigenom att modersmålet får ökad tid och de främmande språken inskränkas till två, c en välbehövlig ökning undervisningstiden för

av några av de viktiga sakämnena aritmetik, naturkunnighet och geografi, d

en lättare tillgång till normalskolan för flickor från Stockholms folkskolor.

Kollegiet gillade i huvudsak kommitténs förslag och antog för sin del dess timplan efter mindre ändring. Direktionen för läroanstalten hänsköt för-

en slaget för närmare utformning till ett sammansatt kollegium seminariets och

normalskolans kollegier gemensamt efter att hava såsom grunder för den

- nya. organisationen fastställt: a tyskavblir begynnelsespråk och inträder i kl. b

franska och engelska språken inträda såsom alternativ i kl. IV; c i de högsta klasserna anordnas valfria kurser i det tredje språket engelska eller franska. Riksarkivarien Odhner hade ett särskilt yttrande innehåll att ifall frågan

av om huvud- och begynnelsespråket i normalskolan skulle bedömas uteslutande

ur pedagogisk synpunkt, företräde borde givas åt franska språket såsom i detta hänseende, liksom även i allmänt kulturell betydelse överlägset både tyskan och engelskan, och att, han det oaktat ville motsätta sig förslaget att antaga

om tyskan till begynnelses det skedde med hänsyn dels till lärare- och lärarinnekårens nästan enhälligt uttalade önskan, dels till vissa yttre omständigheter av vilka läroverket för sin rekrytering lärjungar beroende

av vore

Det tredje språket kom så i sammansatta kollegiet utarbetad och

en av av direktionen fastställd timplan att inträda i kl. VII och ñck sig tillmätt 3 i denna klass och 3 i kl. V1II. i

Utbytet franska mot tyska såsom första främmande språk fortskred

av under de följande åren i skola efter skola. Orsaken till omläggningen torde i allmänhet hava varit främst påtryckning från den allmänna opinionen, för vilken ñickskolan på grund sin ställning kunde okänslig. Från olika håll

av vara framhölls hurusom tyskan det främmande språk, vilket vi hade största prak-

var av tiska nyttan, då våra såväl materiella andliga förbindelser starkast med

som vore vår närmaste stormakt. Språkens ställning i statens allmänna läroverk påverkade även flickskolan, och så blev ännu mera förhållandet med de efter omorganisationen 1904 uppstående statliga samskolorna. Endast två flickskolor bibehöllo alltjämt

franskans ledareställning, Anna Sandströms skola och Brummerska skolan i Stockholm som principiellt fasthållit vid franskan såsom det ur pedagogiska och kulturella synpunkter mest läm liga första språket. Men även dessa båda skolor ansågo sig längre fram av praktiska s äl böra införa alternativt franska eller tyska som första språk.

Att tveksamhet råder angående lämpligheten av tyskan som begynnelsespråk, och på många håll den övertygelsen är stadgad, att detta språk lämpar sig på denna plats, kom bland annat till uttryck på ñickskolemötet i Uppsala 1907, för vilket i annat sammanhang längre fram redogöres. I Wallinska skolan i Stockholm har första språket sedan 1911 varit engelska. Omläggningen motiveras med, att man ville komma ifrån det myckna grammatiserande, som var oundvikligt med tyskan som begynnelsespråk, vilket man funnit olämpligt på så lågt stadium. Det framhålles, att man genom att införa engelska som huvudspråk, hunnit giva eleverna större insikter i läsning och litteraturhistoria och större talfärdighet. Gott resultat har ändock vunnits i tyska språket, ingen väsentlig skillnad tyckes föreñnnas mellan dem, börjat detta språk i första och dem, börjat det i fjärde klassen.

som som Farhågorna för en sämre allmänt språklig och grammatisk utbildning anser man

hava besannats.

Sedan tyskan intagit platsen som begynnelsespråk, bliev andra språk i

en del skolor franska. i andra engelska. Enligt officiell statist k för 1918-1919 är tyskan första språk i 77 av de 80 under Överstyrelsen stående flickskolorna statens normalskola icke medräknad franska eller tyska i två och engelska i skola. Som

en andra språk inträder i allmänhet i kl. IV franska i 36 skolor, engelska i

- 32 skolar, i nio skolor råder valfrihet mellan dessa språk, ien skola mellan tyska och franska, i en mellan tyska och engelska, i en är tyskan andra språket. Det tredje språket, i allmänhet inträder i kl. VI i 12 skolor i kl. V, i normal-

som skolan och ytterligare Ö skolor först i kl. VII är i 39 skolor engelska och i

-- 33 skolor franska samt i 8 skolor alternativt engelska och franska.

De olika språkens utr mme på läroplanen växlar betydligt. Går man till- Timtal och valfrihet. baka till 80- och 90-talen, kan finna 30-40 timmar i veckan för franskan,

man som då i regel var första språk, i enstaka skolor ända till 45 a 49 timmar. Andra språket kunde upptaga 14 å 27 timmar och tredje 9 å 15 timmar iveckan. Sammanlagda tiden för de tre främmande språken växlade mellan 60 ä 80 i veckan. Mellan 1900 och 1910 sker minskning den tid, ägnas åt moderna språk,

en av som särskilt vad beträffar första språket. Efter denna tid har timtalet i respektive skolor varit ganska konstant men växlar alltjämt olika skolor emellan. Enligt förut nämnda statistik var medeltalet för samtliga Hickskolor 1918-1919 utom normalskolan för flickor för första språket 27,4 för det andra 16,5 och för tredje 9,8 Sammanlagda tiden för moderna språk växlade mellan 45 och 57 veckotimmar. Det är naturligtvis andra ämnens pockande på utrymme, fram-

som tvingat inskränkning de främmande språken, främst naturkunskapsämnena och

av matematiken. Till denna förskjutning bidrog i viss mån förhållandet i statssamkolan, vilkens undervisningsplan flickskolorna praktiska skäl sågo sig föranledda

av att taga hänsyn till men dessutom det kända behovet av en vidgad allmänbildning för ñickorna.

Vad kurserna beträffar, så hava de alltjämt växlat betydligt till följd

av den stora olikheten skolorna emellan i fråga åt respektive språk anslagen tid.

om Först sedan Kungl. Majzt fastställt vissa fordringar på avgångsbetyget från en 8klassig Hickskola, därest detta skall medföra vissa rättigheter, har en större överens-

stämmelse rörande de moderna språken inträtt. De flesta åttaklassiga flickskolor

tillerkändes 1909 de närmaste åren därefter de övriga, under vissa villkor och

på därom av varje skola gjord ansökan, rätti heter och förmåner för sitt samma avgångsbetyg från åttonde klassen, dem, vilka lkomma avgångsbetyg från som statens normalskola för flickor. Som villkor för dessa förmåner är stadgat, att

avgångsbetyg skall avse fullständig lärokurs, motsvarande i huvudsak fordringarna

för d likt avgångsbetyg från normalskolan Denna k. normalskolekompetenm s. tiller ännes skolorna för en period av 5 år. Under den första femårsperioden

visade det sig, att ett närmare bestämmande de främmande språkens ställning av med avseende på valfrihet, åt ämnet anslagen tid samt kurser behövlig, för var att skillnaden i värdet avgångsbetyg från olika skolor skulle bli alltför av stor. Läroverksöverstyrelsen ingick 1913 till Kungl. Majzt med förslag till nya villkor för beviljande normalskolekompetens. Detta förslag innehöll, vad de av främmande språken angår, att ifall lärokurs inskränkes till två ämnena tyska, av franska och engelska, det dessa ämnen skall utgöras det språk, för ena av av som språkundervisningen vid vederbörande skola är det grundläggande samt att det

andra med hänsyn till kursens omfattning skall åtmistone likställt med det vara språk, som i da normalskola inträder i fjärde klassen Underbetyg i ett sa av läroämnena må iunna föreñnnas, för så Vitt 3/3 de lärare, undervisa i

av som skolans avslutningsklass eleven böra erhålla avgångsbetyg. Läroverksöveranse styrelsen påyrkade denna förändring på det att råkbildningen, sedan s som gammalt intagit en stark ställning vid de svenska flic skolorna, icke försvagas genom alltför liberala bestämmelser bortvalsrätb. om Kungl. Maj:t remitterade ärendet till bland andra Centralstyrelsen för

Föreningen av lärarinnor och lärare vid Sveriges högre flickskolor och samskolor.

Centralstyrelsen påpekade i sitt utlåtande, att det tredje språket ien hel del som skolor är franska., det fara för, att detta språk, redan skjutits undan vore som betydligt, skulle få ännu tillbakasatt ställning, förslag en mera om redan

vunne bifall. Vidare erinrades att praxis i normalskolan tillät elev ett erhålla om, en avgångsbetyg, även hon läst endast det första och tredje språket. Överstyom relsen, uppfordrad att yttra sig på nytt, erkände, att det kunde ligga något be-

rättigat i farhågan vad franska språket beträffar och gjorde därför följande tillägg

till sitt förra yttrande: dock attenligt lärarekollegiets vid läroanstalten beprövande

i särskilda fall det andra ovannämnda språk må utbytas mot det tredje råket, av s för så vitt undervisningen i detta omfattar tid minst tre läsår en av me sammanlagt minst 9 veckotimmar. Det framhölls dock Överstyrelsen, att avgångsav betyg i andra språket bör regeln på det att språken måtte få ett alltför vara begränsat utrymme i flickornas undervisning.

Överstyrelsen påpekade vidare det berättigade synpunkt, frami en som hållits av rektorn vid statens normalskola i Överstyrelsen infordrat yttrandei av samma ärende, nämligen, att genom detta tillägg möjlighet skulle föreñnnas för

elev, som under övergån såren nedsatt till krafterna, att uteslutande vore genom av andra språket få en indring i sitt arbete utan att därigenom förlora möjlig-

heter att erhålla avgångsbetyg med kompetens. Kungl. Maj;t stadfäste Översty-

relsens förslag med ovan nämnda tillägg.

Fastän flickskolorna alltjämt bibehållit sin valfrihet i fråga främmande om språk och fått den vederbörande erkänd, existerar fortfarande förhålav samma lande, som 1888 års skolkommitté framhåller, nämligen att relativt få elever be-

31-210409. II.

sig därav. Detta sammanhänger naturligtvis i viss grad.med den fordran å

gagna anställ-

avgångsbetyg i alla tre språken, möter sökande till vissa verk och

som ningar, beror också på föräldrars och målsmäns önskan att eleverna om möj-

men ligt skola inhämta kunskaper i alla skolans undervisningsämnen.

Kurserna hava naturligen i alla tider växlat betydligt till omfång, beroende

skolornas i det längsta obeskurna frihet att själva bestämma timplan och läropå

I äldre tider, då utrymmet för de främmande språken frikostigt tillkurser. var

omfattade undervisningen i det grundläggande språket ofta även en kursi mätt,

språks litteraturhistoria, vilken i allmänhet torde medhinnas. I de resp. nu

städerna och annorstädes, där tillgång fanns till infödda lärare förekommo större

allmänt särskilda talövningslektioner. Under olika tider hava olika moment också

starkare betonats. Så försvann i regel de fristående tal-

av språkundervisningen

den metoden gjorde sitt inträde i skolan, då talövningarna övningarna, när nya

kommo att intaga naturligare plats inom undervisningen.

självfallet en

Skrivningarna i de främmande språken utföras allmänt på lärorummet,

nu

flertalet skolor på fasta skrivtimmar ingående å timplanen, i andra på olika i veckodagar efter för varje termin uppgjord plan, varvid ordinarie lektioner bort-

I 55 de 79 skolorna med normalskolekompetens förekomma fasta skrivfalla. av timmar, vanligen 2 å 3 i veckan för de högsta klasserna i några skolor ända

fjärde klass. Ett fåtal hemskrivningar förekomma i några skolor. från

Vid 12 ilickskolorna finnes påbyggnad av gymnasium, och i detta är

av

ställning något olika, beroende på de olika språkens ordning i resp.

språkens

underskolor. Grymnasierna äro ju bundna i viss mån studentexamens for-

genom dringar, och skillnaden i timplanen vad språken beträffar mellan dessa och de all-

läroverken stor, dock är i allmänhet timtalet för latin och franska männa är i de 4-åriga gymnasierna i regel lägre för fiickskolorna.

Det klagas på sina hall över att flickornas språkkunskaper, när de sluta

skolan, än förr, och skyller på metoden, på slapphet i for-

äro sämre nu man

Egentliga orsaken torde att den tid flickskolan nu ger åt främmandringarna. vara,

språk avsevärt mindre än i forna tider. Säkert skulle den nuvarande tiden de är

räcka till för att nå de resultat, nås, metoderna och lärarutbild-

som om

gått framåt. För utvecklingen metoden vid undervisningen i främningen av mande språk lämnas redogörelse längre fram. Lärarutbildningen har förbättrats

en

och med den förbättrade metoden, och dessutom hava språklärarinnorna i allt i

utsträckning studier i respektive främmande länder förberett sig för större genom

krav på kunskaper i språken, den metoden ställer på läraren. de större som nya

flesta fall hava lärarinnorna med stora uppoffringar på bekostnad företagit l de egen . dessa studieresor, med de knappa löner, de intill de allra senaste åren upp-

men som burit, hava språkstudierna i utlandet kunnat få ens tillnärmelsevis erforderlig

utsträckning. Efter framställning föreståndarinnor och föreståndare vid högre

av

för kvinnlig ungdom statsbidrag åt språklärarinnor, som önskade be-

skolor om

språkstudier utomlands och ytterligare framställning om utsträckande av driva sådana resebidrag även till lärarinnor vid samskolor kom till 1900 års riksdag

beviljande statsmedel till resestipendier för nämnda

Kungl. proposition om av

ändamål, och för år 1901 beviljades härtill 6,000 kr. Sedan dess har statliga

resestipendier vanligen å 500 å 600 kr., årligen utom under krigsåren utdelats, på - - -

med högre belopp. Det naturligtvis väl behövligt, att mångdubsenare åren vore belt fiera och större stipendier beviljades, behovet något så när skulle kunna mötas.

om

De 14 privata högre och samskolorna, alla äro påbyggda med privata

goss- som gymnasium och hava studentexamensrätt, förete rätt stora olikheter i fråga om högre goss-

Vad gymnasierna beträffar, så skilja de sig i fråga de moderna och samtimplanerna. om

skolor. språken dock icke avsevärt från de statliga de äro ju i viss mån bundna av

studentexamensfordringarna. Skillnaden i timplanerna betingas olikheterna i

av

och timplan i nederskolan. De med särskild flicklinje försedda

språkföljd sex

samskolorna, med normalskolekompetens för denna linje, äro också bundna av

villkoren för erhållande denna rättighet.

av

Ovannämnda läroverk hava emellertid likasom ñickskolorna genom sin

ställning privata haft frihet att obehindrat pröva nya planer och metoder vid

som sin undervisning och även begagnat sig denna frihet. Det var ex. Palmgrenska

av skolan, gick ispetsen för införandet den direkta metoden, snart följd av

som av flickskolor och övriga privata skolor och sedermera även statens läroverk.

av

I fråga språkföljden hava försök anställts vid flera av skolorna med

om olika begynnelsespråk. I Eslövs högre samskola pågick åren 1904-1913 ett för-

sök med engelska första språk i realskolan, men det övergavs, emedan man

som ansåg, att det resultat eleverna nådde i realskolexamen i tyska avsevärt låg un-

der vad andra skolor kommo till. I Uppsala enskilda läroverk och privatgymna-

sium från dess början 1892 franska begynnelsespråket, från 1897 dock alter-

var nativt med tyska. Ett försök med engelska på denna plats gjordes 1907, franska

och tyska inträdde då i klass IV, första ringen. Man hade tänkt sig att

resp. kunna avsluta studiet engelskan i kl. IV och såmedelst avlänka ett modernt

av språk från gymnasiet. Emellertid tyckte man sig finna, att eleverna, när de

hunnit till nämnda klass, för att avlägga examen i ämnet, varför

voro mogna de måste fortsätta det på gymnasiet. Man övergav då försöket 1913 och valde

tyskan till första språk. Franska och engelska inträda alternativt i kl. IV och

första ringen. Beskowska skolan har försökt sig på växlande begynnelse-

Aven språk: 1872-1891 intog latinet denna plats, 1891-1907 tyskan, 1907-1915 engel-

skan. Undervisningen i det sistnämnda, när det inträdde första språk, säges

som hava givit utmärkt resultat i muntlig språkfärdighet och gott resultat iskriftlig

behandling, kunskaperna i tyska samtidigt tillfredsställande, och franskan

voro fick stöd det engelska ordförrådet, däremot ansågs latinstudiet hava lidit

av men

den otillräckliga grammatiska träningen hos hel del eleverna. Man av en av återgick därför 1915 till tyskan såsom första språk. I Soñ Almquists samskola,

Lundsbergs skola, Göteborgs högre samskola och Djursholms samskola är engel-

ska emellertid allt fortfarande begynnelsespråk. I de tre sistnämnda skolorna

ämnet först i andra klassen, och i Djursholms skola alternerar det med

inträder

t 3s a. x

I några dessa enskilda skolor har franskan starkare ställning än i

av en statsläroverken. Saltsjöbadens samskola har franska i fem år, ämnet är i femte

klassen obligatoriskt för dem, ämna sig till gymnasiet. Såsom förut nämnts

som inträder franska i Uppsala enskilda läroverk i kl. IV alternativt med engelska.

I Eslövs högre samskola franska obligatoriskt i tredje klassen mellanskolan

är av för dem, ämna övergå till gymnasiet och likaledes obligatoriskt i gymnasiets

som första ring. Dessa båda klasser undervisas i detta ämne gemensamt.

I fråga språkundervisningens metoder hava de olika läroanstalterna

om påverkat varandra, och för gången den k. metodens utveckling inom privat-

av s. nya läroverken och de allmänna läroverken lämnas här nedan kort framställning..

en

KAP. III.

Den nysprfikligzi reformmetodeii i våra högre skolor.

Den gram- Efter det tredje nordiska ñlologniötet 1886 i Stockholm, impulser

som gav nzutislzr: till bildandet föreningen Quoustjue tandem, började den nuvsprákliga reform

av metoden 0071rörelsen att vinna mera allmänt intresse i Sverige. Såsom bakgrund för en framrqfornlietodmr ställning av denna metods principer torde den gamla klassiska sprakmetotlen först böra betraktas.

Innan de moderna språken studerades i kulturländernas högre skolor, hade studiet av de klassiska språken där redan länge bedrivits kraftigt, och det

var därför mycket naturligt, att de klassiska språkens studiemetod överiiyttades på undervisningen i de levande språken, när dessa infördes i skolorna. Denna metods anhängare framhålla starkt den formella bildningens stora värde ooh anse, att de främmande språken framför andra ämnen skola tillgodose denna bildnings krav. Därav följer, att målet för undervisningen blir att införa lärjungarna idet främmande språkets lagar, och huvudvikten kommer att ligga på grammatikundervisningen, såsom den där bäst utvecklar lärjungarnas förstånd och fostrar dem till ett logiskt tänkande. En så fullständig grammatisk kunskap som möjligt bör

ges, därför fordras att eleverna inlära blott de allmännaste huvmlreglerna utan även oväsentligare detaljer och undantag. Grammatikstudiet bedrives deduktivt. och för innötning av reglerna arbetas träget med extemporalier och skriftliga översättningar till det främmande språket. Huvudsaken för lärjungarna är att göra några grammatiska bockar, och fullständig kännedom om grammatiken blir därför det viktigaste målet. Vad läsningen beträffar, är det framför allt det poetiska och litterära språket, som företrädes i texterna. Vid uttalet fästes ringa vikt, och lektyren användes främst i grammatikens tjänst. Talövningar förekomma Den klassiska språkmetodem, säger Münch, utgår från isolering, från ett isolerat språkstoff, och dess tillägnande fortsätter med distinktion och reiiektion, med deduktion ur givna regler, med konstruktion enligt givna normer, återför den största möjliga delen av sprâkstudiet till logiska operationer, eftersträvar överallt ett medvetet arbete, sätter ständigt det främmande språket i parallell och förhållande till modersmålet, ser i felfriheten det oundgängliga målet. övar och uppskattar skrivningarna vida mer än de blott muntliga prestationerna samt tillmäter ock väsentligen de skrivna dokumenten på det främmande språket det värde, som den motsatta uppfattningen finner i hela kulturlivets bilder, vittnesbörd och uttryck Den klassiska metoden en viss reda i tankarna och någorlunda säker kun-

gav en skap i grammatik samt viss förmåga att utan alltför grammatiska fel

en grova översätta en text från modersmålet till det främmande språket. Men däremot

gav den, ensidigt tillämpad, föga inblick i språkets idiomatiska egenheter, ingen talfärdighet eller förmåga att i skrift röra sig med språket självständigt och väckte

föga intresse för det folk och den kultur språket representerar. I sammanhang med realistiska strävanden på andra områden under slutet av 1800-talet kom också kritik skolundervisningen och icke minst underav av visningen i främmande levande språk. Den allt livligare förbindelsen länderna emellan framdrev fordran på praktisk språkundervisning. Kritiken en mera var även en följd av den utveckling, forskningen i psykologi och fonetik nått vid denna tid. Som reformen inom språkundervisningen i Sverige närmast rönte inflytande från Tyskland, skall här i korthet lämnas redogörelse för reformrörelsens uten veckling i detta land. Genom sin 1882 utgivna skrift Der Sprachunterricht umkehrenb muss ställde sig Vietor i spetsen för reformsträvandena i Tyskland, vände sig skarpt mot det ensidiga grammatikstudiet, fordrade konkret åskådning i undervisningen i stället för abstrakt tänkande och framhöll betydelsen att undervisningen av bygger på fonetisk grund. I Tyskland växte intresset för reformerad språkunder-

visning de närmaste åren kraftigt och upphov till livlig polemik mellan gav en förespråkarna för den gamla metoden och den En mängd skrifter utkommo nya. med skilda fordringar i reformerande anda, försök anställdes med den metoden, nya och så småningom enades reformvännerna vissa huvudprinciper, definitivt om som fastställdes av nyfilologmötet i Leipzig år L900. Detta mötes uttalande lyder så: Med hänsyn därtill, att behärskandet det främmande språket utgör undervisav ningens ideala mål och att det främmande språket är det naturliga medlet att intränga i kunskapen det främmande folkets kultur, uttala sig de närvarande om för följande teser. Undervisningsspåket är franska och engelska. Särskilt svåra ställen kunna inteijpreteras på tyska.

Oversättandet till modersmålet inskränkes till de fall, i vilka formella svårigheter tvinga därtill. Översättandet till det främmande språket bör förekomma endast till-

f än igtvis.

Grammatiken sammanfattas översiktligt och fördjupas i avseende å enskilda kapitel även medelst jämförelse med företeelserna i andra språk. För övrigt

betonas i anslutning till lektyren det främmande språkets stilistiskt-idiomatiska sida, på synonymik och etymologi riktas uppmärksamheten.

Klasslektyren som står i undervisningens centrum utgöres före- -- trädesvis av modern Urvalet träffas i enlighet med följande synpunkter: prosa. a. Klasslektyren har i främsta rummet att förmedla kunskap det främom mande folket i avseende å seder, bruk och viktigaste andliga strävanden. Att rekommendera är att i varje klass läsa ett huvudverk skönlitteraturen, att ur dessutom i obersekunda fast inprägla de viktigaste momenten i det främmande landets historia, dess geografi och dess huvudstads topografi, vilka redan tidigare varit föremål för behandling, att i prima göra eleverna bekanta med de perioder

av historien, vilka bestämmande inverkat på närvarande tillstånd, och att diskutera betydelsefulla dagshändelser.

Den tekniska litteraturen bör i någon mån beaktas. c. Av skönlitterära arbeten böra sådana framstående betydelse med av nationell färg föredragas.

Litteraturhistoria bör läsas i den mån, de under 5 för klassleksom a tyren givna synpunkterna fordra det. kan jämte främst moderna litterära verk av alla slag

Privat

omfatta vetenskapliga och tekniska avhandlingar. även Recitation och särskilt framförandet den dramatiska litteraav scener ur turen vid skolfester ägnade att väsentligen främja undervisningen. synas Arligen utföras 8-10 fria skriftliga arbeten, ungefär hälften under 9. kontroll; de ha karaktären reproduktioner eller efterbildningar. Dock kan även av tyskt stoff återges på det främmande språket. Dessutom diktat och vid lämpligt tillfälle mönsteröversättningar. början 1900-talet blev kritiken mot reformmetoden i dess strikta Från av allt skarpare. Det anmärktes, att den uteslutande utilitaristisk tilläm ning var tillräckligt beaktade den allmänna själsodlingen, dock borde vara det och som språkundervisningen; att den tillräckligt formellt bildanfrämsta målet för var grammatikstudiet försummades, så att det blev någon fast kunskap och de; att den alltför krävande för både lärare och lärjun Steinmüller framatt var ställer följande sätt å sidan de beståndande resultaten och å den andra på ena oupphinneliga mål, den reformmetoden föresatt sig. som rena De uppnådda resultaten: Uppryckning lärarna, den Ploetzska och andra metoder 1 av som genom hade kommit till en död slentrian. 2 Lärarnas bättre utbildning, dels utländska resor, dels genom feriegenom kurser, universitetslektorer, fonetiskt studium m. m. Inskränkning grammatikreglerna till det regelbundna och nödvän- 3 av d 1g a. 4 Omarbetning av läroböckerna. Inskränkning den muntliga och skriftliga översättningen till det 5 av främmande språket, vilken måste omväxla med diktat, omformningar, numera efterberättande, frågor och svar m. m.; 6 Bättre urval författarelektyir; av Starkare betoning talspråket talövningar, åskådningsbilder, talande 7 av korus, ett oftare förekommande användande det främmande språket såsom i av undervisningsspråk. De o-upplziøzneliga målen: 1 Den ideala talfärdigheten; ,samband därmed 2 Modersmålets fullständiga uteslutande; och i Uteslutande översättningen från det främmande språket och lika- 3 av le es avd 4 Översättningen till det främmande språket; genomgående induktivt grammatikstudium och härledande reglerna 5 Ett av ur lekt ren. småningom utkristalliserades metod, kan kallas förmedlande, en som en hel del den reformmetodens principer utan att gå med då den upptar en av rena alla dess krav. Denna förmedlande metod säges Steinmüller 1905 vara å av funnit stöd de flesta tyska rektorskonferenser och upptagits en som av som på de flesta skolors program. Huvudtankarna i den förmedlande metoden äro följande. Språkljuden skola gott uttal inläras muntlig undervisning och läsning först inhämtas och ett genom

av fonetiska texter. Läseboken skall vara det centrala i undervisningen, och ur den skall lärjungen hämta de första grammatiska kunskaperna. Men grammatiken måste också studeras systematiskt för att den fasta kunskap, senare ge som behöves för att rätt förstå, läsa och tala språket. Vidare uteslutes översätt-

ningen helt, då den är nödvändig som kontrollmedel och för att öva lärjungen i

logiskt tänkande. Talandet av språket intar en viktig plats i undervisningen.

Uno Ber lund har i en s råkdidaktisk studie Om utvecklingen teorin av för den så kal ade reformmeto vid den nyspråkliga undervisningen påvisat en det psykologiska underlaget för vissa reformmetodens fordringar. I fråga av om talövningarnas framskjutna plats på reformivrarnas program konstaterar ex. han, att denna betingas av de resultat de språkpsykologiska forskningarna kom-

mit till. De ha delvis utplånat den skarpa gränsen mellan receptiv och produk-

tiv språklig verksamhet och pointera betydelsen klar klang- och talrörelseav en föreställning vid inlärandet av främmande ord. De auditiva och motoriska ele-

menten vid ordföreställningar ha visat sig vara av mycket större betydelse än de

visuella och grafiska vid tillägnandet det främmande språkets innehåll. Det av är sålunda psykologiskt riktigt att lägga den allra största vikt vid hörandet och

talandet, eftersom de flesta människor på detta sätt lättast trånga in i det främ-

mande språket. Understadiet är lämpligast för detta sätt att tillägna sig språket.

Högre upp intressera sig lärjungarna mera för innehållet än formen, även men där kunna talövningarna göra nytta att fördjupa och förtydliga innehållet. genom Talövningarna bidraga i hög grad till ökandet den aktiva ordskattem. På av talövningarnas förtjänstsida kommer ock., säger författaren, att de lektionen ge liv och intresse. Det är viktigt att göra den känsloton, beledsagar ordföresom ställningen möjligast stark, och bidrager därtill att knyta intresse man genom och stark lustkänsla till inlärandets Genom sina överdrifter, slutar process Berglund, väckte reformivrarna de likgiltiga och slentrianmässiga, och efter den

behövliga kritiken utkristalliserades obestridliga vinster: den metoden vilar nya på psykologisk grund, då den utgår från det talade ordet; uttalet har blivit till-

börligt beaktat; reella synpunkter hava fått göra sig gällande; grammatikstudiet har

fått rätta proportioner, och översättningen har fått rimligare plats; texterna en hava blivit lämpligare.

I Sverige metoden, såsom förut nämnts, allmänt intresse efter Reformmevann mera nordiska ñlologmötet i Stockholm år 1886. Där kritiserades skarpt todcn chakuden gamla grammatikmetoden. terad och Den sades vara alltför abstrakt och allt för mycket skilja tillämpad i på innehåll och form. Elementarböcker förordades vid den första undervisningen Sverige.

och läsningen framhölls huvudmoment vid undervisningen. J. A. Lundell som ville helt utlämna översättning till det främmande språket och i stället införa

reproduktionen. Han förordade också läsning sammanhängande text, först av en en fonetisk sådan och betonade, att grammatikstudiet först borde ske i sammanhang med den lästa texten, grammatikkunskapen utdragas densamma och först ur senare ett systematiskt grammatikstudium bedrivas. Mötet enades ett uttaom lande i tre punkter innebärande fordran på fonetisk text första läsning, som sammanhängande texter i stället för lösa meningar och inskränkning grammatikav studiet. I frågan översättning till främmande språk eller ville mötet icke om göra något uttalande.

Föreningen Quousque tamdem, bildades efter detta möte, arbetade målsom medvetet i tal och skrift för spridandet den metoden, också möttes av nya som av

stort intresse. Atskilliga privata skolor började med experiment vid språkundervisningen i den metodens anda. Det är särskilt Palmgrenska skolan, som har

nya äran ett mera konsekvent genomfört försök, som började redan år 1886, men

av även Beskowska skolan, Gävle Borgarskola och fiera flickskolor u ptogo reformtankarna i sina planer för undervisningen i främmande språk oc omsatte dem i olika omfattning. Att intresset var stort inom språkpedagogernas led visade sig, då rektor Palmgren vid anordnande en feriekurs sommaren 1899 för de-

av monstrerande den metoden, fick 300 ansökningar till deltagande i kursen.

av nya Feriekursen omfattade föredrag för och talövningar med kursdeltagarna samt

främst demonstrationslektioner med nybörjare i språk, elever ur mellanklasserna och högsta klasserna i skolan. Den i förra kapitlet omnämnda kommittén för undersökning flickskolorna visar förståelse för reformsträvande inom språkunder-

av visningen, i det den anbefaller åtgärder för förbättring av densamma, som stå i överensstämmelse med den direkta metodens principer.

Det är lätt att konstatera i vad man språklärarna i läroverken landet runt omfattat de idéerna och lämpat sin råkundervisning efter den nya

nya s metodens krav, kan blott sluta sig till el genom uttalanden i tidskrifter,

man en mötesberättelser och broschyrer. I det följande skall i största korthet lämnas

en redogörelse för sådana uttalanden från språklärarnas håll.

I slutet 80- och 90-talet framkomma åtskilliga uttalanden, tyda på,

av som att intresset för reformmetoden är ganska livligt, om än naturligen invändningar också göras olika synpunkter och många ställa sig tvekande inför densamma.

ur Den åsikten uttalas att allmänna läroverkens lärare knappast hade frihet

ex., att välja metod, då de bundna stadgarna och måste uppvisa bestämt

vore av resultat sitt arbete. Också påvisas, bland annat av E. Edström, att reform-

av arbetet i hög grad försvårades, om alldeles omöjliggjordes av avgångstemat i dess stadgade form. Om man vill sätta sina elever i stånd att skriva en felfri studentstil, så gäller det att göra dem fullt säkra på hela grammatiken, och detta

kan ske utan att ojämförligt största tiden användes till grammatikundervisningen. Avgångsprovet blir sålunda bestämmande vid valet av metod. Man läser franska ungefär läser latina Både E. Edström och O. Ortenblad

som man uttala i uppsatser i Pedagogisk tidskrift sitt missnöje med att lexikon och grammatik ñngo användas vid studentprovet. 1 fråga om arten av den skrivning, som borde utgöra slutprovet, så förordar Örtenblad fri uppsats, Edström däremot

en vidhåller bibehållande översättning till det främmande språket, förutsatt

av en att den både i vad angår grammatik och ordförråd vore elcmentár. Nordfelt kritiserar också den fria uppsatsen, säger den vara alldeles för svår och fresta till

översättning ett utkast på svenska samt betonar också, hur den emellanåt en av är rent missvisande ifråga elevens kunska och därtill mycket svår att bedöma.

om er

Det klandras ock, att Quousque tan upptagit på sitt program de mest

em radikala tyska reformivrarnas fordringar, vilket säkerligen stötte tillbaka åtskilliga bland Sveriges språklärare, gärna skulle ha gått med på en förmed-

som lande metod. Aven påpekas att den lärareutbildning. som stod till buds, gjorde lärarna dugliga för den metodens tillämpning. Vad den fonetiska undervis-

nya ningen beträffar, så framträda även här skilda åsikter, än de flesta tyckas

om inse behovet förbättrad uttalsundervisning. Några frukta, att det veten-

av en skapliga studiet språkljuden och deras bildning skall tränga ned i skolan, vil-

av ket kunde lämpligt och behövligt. På åtskilliga håll upptogos emellertid

anses

försök, eller mindre genomgripande, och läroböcker, tillgodosågo

mer nya som reformmetodens krav, utgåvos och trängde och undan de gamla, vilket i

mer mer sin mån vittnar om att metoden terräng. För utbredande kunskap

vann av om och förståelsen för den moderna språkvetenskapen bland språklärare spelade Fredrik Wulff en stor roll. Såsom universitetslärare, föredrag, avhand-

genom lingar och böcker gjorde han betydande insats, särskilt på fonetikens och

en uttalsundervisningens område.

Vilka erfarenheter hava vunnits vid användandet den imitativa

av s. metoden Denna fråga, uppställd diskussionsämne på Hickskolemötet 1893,

som tyder på, att man då så pass länge prövat den metoden, att sig

nya man anser kunna bedöma resultatet. Frågan inleddes av Anna Lindhagen, varmt för-

som ordade metoden. Såsom Vinsten densamma betonade hon, 1 att undervisningen

av så meddelad väcker mycket större intresse hos eleverna och därigenom kommer

dem att självmant arbeta mera; 2 att de få bättre uttal, större lätthet att förstå och mera mod att själva uttrycka sig på språket och 3 att de fortare föras till att tänka på det främmande språket. Talarinnan trodde att svårigheten med den imitativa metoden läge hos läraren: fordringarna på undervisare efter denna metod måste ställas mycket högt, blott i fråga skicklighet i ämnet

om utan ock i fråga om metodisk förmåga, och dessutom sliter denna metod på läraren mycket mer än den gamla. Ett önskemål därför, att alltför många språk-

vore lektioner lades å varje lärare. Den följande diskussionen visade, att meningarna voro ganska de ade, och enades att metoden borde påtvingas någon,

man om, men att därest läraren mäktig därtill och Villig att driva undervisningen på

vore detta sätt, han skulle hava frihet att så göra. Språksektionen sysselsatte sig också med lämpligheten ljudfysiologiska anvisningar och beslöt följande uttalande:

av göra Ljudfysiologiska anvisningar böra på skolans lägre och mellersta stadier såväl

i modersmålet i främmande språk förekomma i mån behov. På högre stadiet

som av bör en systematisk framställning ljudbildningen och de i de särskilda språken

av förekommande språkljuden meddelas

På allmänna svenska läraremötet år diskuterades på språk-

samma även sektionen den metoden i jämförelse med den gamla, och inledaren, H Hjorth,

nya ansåg sig ha vunnit väsentligen fördelar, den förra

samma av som de, för vilka redogörelse lämnats från flickskolemötet. Atskilliga andra lärare

nyss vittnade också goda erfarenheter den metoden, de funnos ock,

om av nya men som menade, att den gamla metodens avigsidor överdrivits och att det också

var svårt att avgöra, hur mycket det resultatet, kunde tillskrivas den

av vunna som nya metoden. Sektionens på den uppställda frågan, den

svar om nya metoden erbjöde några pedagogiska fördelar framför den gamla, blev följande: I anseende till

svårigheten att uppdraga skarp mellan den gamla och den

en gräns nya metoden, emedan de i praktiken sällan förekomma oblandade, beslöt sektionen att låta vid diskussionen bero utan att lämna ett definitivt på frågan Vad fonetiken

svar beträffar, synes större förståelse för dess betydelse föreñnnas, det

nu i att sektionen uttalade sin åsikt 13 röster mot 9: ljudfysiologiska anvisningar böra

som vid språkens inlärande meddelas i mån behov. Lärjungen bör under

av sin skoltid få en kortfattad systematisk framställning ljudbildningen

av och de i de lästa språken förekommande ljuden

Efter dessa båda möten förekomma talrika artiklar i ämnet i de pedagogiska tidskrifterna. Så skriver i Verdandi O. H. språkreformen:

om Reformen

32210409. 11.

tyckes på de tre, fyra sista åren hava tagit raska steg framåt. blott inom de stora städernas utan också inom landsortens lärarkår tyckes den ha vunnit rätt livlig anslutning. Lärarna vid de större privata läroverken, således huvudsakli-

vid de högre flickskolorna, tyckas vara mera avancerade än statsläroverkens gen lärare, vilket torde ha sin naturliga grund däri, att de privata skolorna ha fria händer i metodiskt avseende och att konkurrensen hos dem fortare förhjälper förbättrade metoder till än vid statsläroverken. Undervisningen i klassiska

seger språk har även rönt inflytande av reformsträvandena. Reformens vänner ha således starka skäl att med glädje och förhoppning se framtiden till mötes

På fiickskolemötet 1697 debatterades inom språksektionen frågan: Vilka fordringar böra ställas på en lärobok avsedd för undervisning ifrämmande språk på ett lägre stadiumlü Inledarinnan, Anna Lindhagen, underströk reformmetodens krav på enkel, sammanhängande text som första läsning, förbunden med talövnin-

Under diskussionen förordades pa senare tid utkomna nya läroböcker, ex. gar. i franska av Schrevelius, Dahlérus, Müller och NVigert, i tyska av Hjort och Lindhagen. I fråga företräde för lösa meningar eller sammanhängande text, hur

om mycket grammatik, borde inläras på lågstadiet samt huru länge man lämp-

som ligen borde hålla på med de grammatiska övningarna utan lärobok, framkommo olika meningar. Vid behandlingen av frågan: aHur bör litteraturläsningexi i de främmande språken bedrivash fastställde inledurinnan, Anna Wijkander, såsom det främsta målet för språkundervisningen i flickskolan förmågan att flytande lasa och obehindrat förstå främmande litteratur. Hon sammanfattade efter sitt föredrag sina åsikteri 3 punkter: Han bör öva mycken och lätt löpande läsning av intressanta böcker övervägande konkret eller episkt inne bör delvis begagna

av man sig översättning till modersmålet, särskilt på lägre stadium och vid svårare

av stycken eller uttrycka 3. man bör flitigt öva referat på det främmande språket och låta dessa referat å det mellersta och högsta stadiet till största delen ersätta samtalsövningar i egentlig bemärkelse. Under diskussionen påyrkades från en del håll översättning till modersmålet på alla stadier, men i övrigt gingo inläg-

enligt referatet huvudsakligen i samma riktning som inledarinnans föregen drag Aven på detta möte diskuterades den metoden och framhöllos dess i

nya vissa avseenden överlägsna resultat, men olägenheter betonades och. bland annat faran för att eleverna för mycket ansträngdes. Sektionen fastställde efter diskussion sin åsikt, att en sammansmältning av de båda metoderna lämnade

som det bästa resultatet.

Bland andra, kritiserade dåvarande läroböcker, märkes E. Rodhe, själv

som mycket verksam såsom läroboksförfattare. I sin Essais de philologie modeine

vänder han sig särskilt mot det abstrakta och litterära språk, som var använt i åtskilliga språkläror och framhåller betydelsen att det är med det bildade

av, talspråket, som lärjungarna först böra göras förtrogna.

I uppsats 1897 främmande språk och allmänna läroverl: hävdar

en om O. Dufvenberg, att studiet de främmande språken har något berättigande

av annat än såsom hjälp vid studiet modersmålet, för att framhäva dess egen-

en av art och fullständiga den formella sprâtkbildningen. Ett främmande språk skulle läras och detta så fullständigt mijligt. Därigenom skulle bland annat stu-

som dietiden kunna förkortas, överansträngning undvikas, anslutningen till folkskolan

bottenskola underlättas och modersmålet kunna bli upphöjt till sin rätta som rangplats.

I uttalandena rörande s råkundervisningen i 1895 års stadga, där avgångsa skrivning utan grammatik p bjudes och talövningar anbefallas i alla de främmande levande språken, ser man ett officiellt erkännande av förtjänsten hos den

nya metoden. Detta påpekades också bland annat av H. Hagelin, på lärarmöteti i Stockholm 1900 i den historik över språkundervisningens utveckling sedan slutet 1800-talet, varmed han inledde sitt anförande ispråksektionen. Han beto-

av nade där den av språkundervisningen, som onekligen ägt rum både

uppryckningskolan. Han redogjorde också för de invändningar vid universitetet oc som gjorts dels mot målet praktisk språkkunskap dels mot metoderna och sade språk-

- undervisningen förete en brokig tavla 0. m. inom ett och läroverk.

samma Detta visar, att utförligare och klarare undervisnin splaner behövas. Inspektion

fackmän ock värdefull. Vidare framhöll han allmän menin inom av vore som språklärarnas krets, att endast ett språk bör läsas rundligt som huvu språk. Han förordar den norska skolplanen av år 1897 såsom lok och klar, anbefallande den imitativa metoden, men med sund begränsning.

Samma tankar om nödvändigheten av att precisera målet, innan be-

man stämmer medlet, metoden, genomgår också en diskussion inom s råksektionen vid fiickskolemötet 1901, där Alma Schrevelius upptog frågan et främsta målet

om för undervisningen i främmande språk. Önskemålen i fråga denna undervis-

om ning uttrycktes efter diskussionen på följande sätt: Skolan bör lämna undervisning i två eller tre språk, ett huvudspråk och ett eller två bispråk;

man bör kunna fordra av lärjungarna, att de äga färdighet i att läsa, skriva, förstå och tala Izuvudspråket, om man blott i alla dessa avseenden u pställer måttliga anspråk; för bispråken böra andra, trängre mål sättas: lärjungarna böra antingen lära att nödtorftigt låsa eller tala dessa språk eller ock vinna så mycken kunskap i dem, att de sedan kunna fortsätta att studera i den ena eller andra riktningen.

I artikel i Tidning för Sveri allmänna läroverk 1902 konstaterar R.

en es Wallmo, att striden mellan olika meto er vid språkundervisningen alltjämt pågår. Han anser det nödvändigt att påpeka, att i skolan ett främmande språk måste studeras såsom medel och såsom mål i sig självt. Först universitetsstudierna böra inrikta sig på språket för dess egen skull. Men i skolan kan språket studeras antingen såsom medel för det praktiska livets behov eller för att komma in i den främmande litteraturen. Av dessa båda mål det det främsta,

vore senare Praktisk språkfärdighet ger ingen bildning och blir av värde, endast för såvitt man kommer i tillfälle att använda den. Det gäller, säger W., därför att lära allmänheten att skatta den förmågan för högt. För litteraturens skull skola främmande språk läras, på så sätt ge de verklig bildning och äro så av värde icke minst för dem, efter skolan komma att ägna sig åt vetenska ligt arbete.

som

Sedan Wallmo sålunda sin mening om målet för un ervisnin en

främmande språk, övergår hanklargjorttil granskning metoderna. Han framhål i av er, att den nya metoden vilar på psykologisk grund. Han bemöter den invändning som emellanåt framkastats från humanisternas håll, att den nya metoden endast verkar för praktisk språkfärdighet med att reformmetoden inför lärjungarna i språket självt på annat sätt än grammatiserandet och därigenom giver en både för det praktiska livet och för vetenskapliga studier bättre grund. Författaren håller före, att trots alla de försök, som 1 Palmgrenska skolan och en mängd fiickskolor gjorts med reformmetoden, denna ändock aldrig fullt rationellt tillämpats vid

någon skola. Den minskade förståndsmognaden lärarna påstå sig konstatera

som på skolans högsta stadier och får höra skyllas på de moderna påhitten

som man med talövningar bero på det ytliga sätt, på vilket undervisningen bedri-

m. m.,

och metoden. Wallmo påyrkar därför, att ett grundligt försök borde ves pa verkställas vid statens provskola. Han vill gärna ha målet för språkundervis-

ningen klart bestämt vill ha frihet för läraren att på olika vägar nå målet.

men Till slut sammanfattar han sina önskemål på följande sätt:

.

1 Successiv, icke parallell undervisning i de olika språken. Ett språk

skall avslutat, innan det nya tillkommer.

vara

2 Språkundervisningen bör bygga på fonetisk grund, emedan man på den

med större säkerhet, på ett lättare sätt och på kortare tid kan ge eleverna vägen ett betydligt bättre uttal.

3 Vid den första undervisningen bör i stor utsträckning åskådningsma-

teriel användas, texten, läseboløen är den fasta grunden för den första

men språkundervisningen. Läseboken bör börja med transskriberad text, läsestyckena

böra sammanhängande och gå från det lättare till det svårare samt vara

vara avfattade på talspråk och innehålla idiomatiska uttryck. Oversättningen är icke

det viktigaste medlet vid användande läseboken men nödvändig som kontroll,

av särskilt i början. Vikt måste läggas vid innehållet i texten, kulturella egenheter

beaktas, normalprosa fordras. I stället för översättning användes ock redogö-

relse för innehållet, och även böra eleverna hålla föredrag.

4 De grammatiska kunskaper, inhämtats texten, ordnas och s ste-

som ur matiseras först uteslutande i anslutning till det lästa. Den grammatiska äro-

boken bör kortfattad. Samtidigt med grammatikstudiet fortlöpa övningar

vara för befästande grammatiken samt övningar i synonymik och systematisk glos-

av läsning.

5 Vad skrivningarna beträffar, så bör översättning från modersmålet till

det främmande språket förekomma. -

Som finner, gå dessa önskemål så långt de radikalaste reformiv-

man som

särskilt vad översättning angår, utan överensstämma med den förmedrarnas, lande metodens krav. O. Örtenblad påpekar på ett sammanträdeiläraresällskapet,

den allmänt kända ovissheten hur det skriftliga studentprovet i främmande språk

om bör anordnat, vilken föränderlighet i åsikter kan utläsas ur de olika stad-

vara ganden, tid efter utfärdats de allmänna läroverken till efterrättelse.

som annan 1862 heter det: ordbok må begagnas; 1875: även grammatik får användas; 1895:

endast ordbok, chefen för ecklesiastikdepartementet må bestämmas. Den

som av sistnämnda bestämmelsen har tydligen tillkommit under inflytande den nya me-

av toden. Emellertid språkiärarna icke nöjda med detta stadgande heller. Gram-

voro matiken fordrades tillbaka de reaktionära, talaren trodde, att dessa voro

av men

fåtal. Ett stort antal önskade, att även ordboken toges bort, i vilket fall ett

dock måste ställa vissa fordringar på den svenska texten. Andra åter önman skade införandet fri uppsats. Asikterna mycket delade i de språk-

av voro

diskussionerna. Lärarna i levande språk vid Göteborgs högre realpedagogiskaäroverk anhöllo rätt för eleverna att vid de skriftliga mogenhetsprövningarna

om i främmande språk få använda flera lexikon än de ecklesiastikministern god-

av kända; och 20 lärare och lärarinnor vid högre allmänna och privata skolori

Stockholm petitionera att lexikon från det främmande språket till mo-

om även dersmålet måtte få begagnas eller ock texten sådan beskaffenhet, att

vara av